SOU 2016:70

Ett starkt straffrättsligt skydd mot människohandel och annat utnyttjande av utsatta personer

Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Regeringen beslutade den 4 september 2014 att tillsätta en särskild utredare med uppdrag att undersöka om det finns behov av åtgärder i syfte att säkerställa ett starkt straffrättsligt skydd mot människohandel, köp av sexuell tjänst och köp av sexuell handling av barn (dir. 2014:128).

Genom tilläggsdirektiv har härefter uppdraget utökats och tiden förlängts (dir. 2015:6, dir. 2015:64, dir. 2015:131 och dir. 2016:35). Utredningen har härigenom även fått i uppdrag att analysera och ta ställning till om brottet köp av sexuell tjänst ska undantas från kravet på dubbel straffbarhet, göra en översyn av straffskalorna för människohandel och koppleri samt utreda om det finns behov av att förändra det straffrättsliga skyddet mot dels tvångsarbete eller exploatering för annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte, dels otillbörligt ekonomiskt utnyttjande av personer som befinner sig i en utsatt situation. I samtliga direktiv har även ingått att vid behov lämna förslag till författningsförändringar.

Till särskild utredare förordnades dåvarande expeditionschefen, numera chefsrådmannen Nils Cederstierna.

Som experter förordnades från och med den 20 oktober 2014 rådmannen Lena Nowak (Lunds tingsrätt), samordnaren Patrik Cederlöf (Länsstyrelsen i Stockholms län), docenten Stina Holmberg (Brottsförebyggande rådet), dåvarande lektorn, numera docenten Märta C Johansson (Örebro universitet), advokaten Anders Malmsten (Stockholms Advokatbyrå), kammaråklagaren Marianne Nordström (Internationella åklagarkammaren Stockholm), jur.kand. Fredrik Selin (Brottsoffermyndigheten), kriminalkommissarien Kajsa Wahlberg (Polismyndigheten) och rättssakkunnige Rikard Grozdics (Justitiedepartementet).

Rikard Grozdics entledigades från och med den 22 juni 2015. Som ny expert förordnades från och med samma dag rättssakkunniga Lisa Nilheim.

Som sekreterare i utredningen anställdes från och med den 1 november 2014 dåvarande hovrättsassessorn, numera rådmannen Nathalie Dahlén och från och med den 1 augusti 2015 respektive den 1 september 2015 hovrättsassessorerna Annelie Rosén och Sara Leyde. Nathalie Dahlén entledigades som sekreterare från och med den 1 september 2015 och förordnades som expert från och med samma dag. Annelie Rosén entledigades som sekreterare från och med den 17 juni 2016.

Experterna har i allt väsentligt ställt sig bakom utredningens överväganden och förslag. Betänkandet har därför formulerats i vi-form.

Utredningen, som antagit namnet 2014 års människohandelsutredning (Ju 2014:22), har tidigare i år i delbetänkandet Ett starkt

straffrättsligt skydd mot köp av sexuell tjänst och utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling, m.m. (SOU 2016:42) redovisat upp-

draget i de delar som avser att utvärdera vilket genomslag 2011 års skärpning av straffet för köp av sexuell tjänst har fått, att se över straffskalan för köp av sexuell handling av barn och att utvärdera tillämpningen av oaktsamhetskravet i 6 kap. 13 § brottsbalken samt att analysera och ta ställning till om brottet köp av sexuell tjänst ska undantas från kravet på dubbel straffbarhet.

Utredningen överlämnar härmed slutbetänkandet Ett starkt straff-

rättsligt skydd mot människohandel och annat utnyttjande av utsatta personer (SOU 2016:70) som avser övriga frågor som ingått i vårt

uppdrag. Sara Leyde har varit huvudansvarig sekreterare för slutbetänkandet. Uppdraget är härmed slutfört.

Stockholm i oktober 2016.

Nils Cederstierna

/Sara Leyde

Sammanfattning

Utredningens uppdrag

Syftet med vårt uppdrag, som vi redovisar i detta slutbetänkande, har varit att undersöka om det finns behov av åtgärder för att säkerställa ett starkt straffrättsligt skydd mot människohandel samt att utreda om det finns behov av ett förtydligat, utvidgat eller på något annat sätt förändrat straffrättsligt skydd mot dels tvångsarbete eller exploatering för annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte, dels otillbörligt ekonomiskt utnyttjande av personer som befinner sig i en utsatt situation. Vi har i det sammanhanget i huvudsak haft i uppdrag att

  • genomföra en praxisgenomgång i syfte att klarlägga tillämpningen av bestämmelsen om människohandel och analysera hur den har utvecklats sedan år 2010,
  • uppmärksamma och analysera om det finns några särskilda tolkningsproblem eller andra svårigheter vid tillämpningen av straffbestämmelsen,
  • överväga om det finns behov av att förtydliga eller annars förändra bestämmelsen om människohandelsbrott,
  • granska och analysera hur polis och åklagare utreder och i övrigt hanterar ärenden om människohandel,
  • överväga åtgärder för att stärka kvaliteten och effektiviteten i brottsutredningarna och öka lagföringen av människohandelsbrott,
  • se över straffskalorna för människohandel och koppleri,
  • analysera och ta ställning till om det finns behov av ett förtydligat, utvidgat eller på något annat sätt förändrat straffrättsligt skydd mot tvångsarbete eller exploatering för annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte, och
  • analysera och ta ställning till om det finns behov av ett förtydligat, utvidgat eller på något annat sätt förändrat straffrättsligt skydd mot otillbörligt ekonomiskt utnyttjande av personer som befinner sig i en utsatt situation.

I vårt uppdrag har även ingått att vid behov lämna förslag till författningsändringar. För närmare information om våra direktiv, se bilagorna 1–5.

Vi har i juni i år genom vårt delbetänkande Ett starkt straffrätts-

ligt skydd mot köp av sexuell tjänst och utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling, m.m. (SOU 2016:42) redovisat vissa andra

frågor som bl.a. rör straffet för köp av sexuell tjänst, köp av sexuell handling av barn och oaktsamhetskravet i 6 kap. 13 § brottsbalken (BrB).

Utredningens bedömningar och förslag

Människohandel

Bestämmelsen om människohandel bör ändras för att tillämpas på ett mer ändamålsenligt sätt

Människohandel är ett brott som innefattar ett hänsynslöst och cyniskt utnyttjande av andra människor. Människohandel är vidare en allvarlig kränkning av den enskilde individens människovärde och rätt att få bestämma över sitt liv och sin kropp.

Arbetet mot människohandel kan bedrivas med olika inriktningar och syften. Det kan exempelvis inriktas på att stävja drivkrafterna för människohandel, bl.a. efterfrågan på personer att utnyttja för olika ändamål och möjligheten till ekonomisk vinning. Arbetet kan också inriktas på att säkerställa att det finns ett starkt straffrättsligt skydd mot människohandel. Vårt uppdrag har avsett det sistnämnda arbetet och vi har särskilt fokuserat på åtgärder som kan medföra att fler fall av människohandel leder till åtal och fällande domar för

detta brott. Vi har mot denna bakgrund utvärderat tillämpningen av bestämmelsen om människohandel.

Bestämmelsen om människohandel reviderades senast år 2010 då bl.a. det s.k. kontrollrekvistet togs bort. Vi har undersökt om syftet med den reformen har uppnåtts, men också i övrigt övervägt hur bestämmelsen om människohandel kan ändras för att få till stånd en mer ändamålsenlig tillämpning. Vi har även granskat hur de brottsbekämpande myndigheterna utreder och i övrigt arbetar med ärenden om människohandel. Våra slutsatser kan sammanfattas enligt följande.

Den genomgång av statistik för polisanmälningar, åtal och fällande domar som rör människohandel som vi presenterat i betänkandet visar att antalet fällande domar för människohandel inte bara är litet till antalet utan även alltför litet för att spegla verkligheten för denna typ av brottslighet i Sverige. Trots att regeringen och berörda myndigheter vidtagit olika åtgärder för att antalet fällande domar ska öka är det alltså enligt vår bedömning fortfarande alltför få anmälningar som leder till åtal och fällande domar för människohandel i Sverige. Mycket talar för att det finns ett stort mörkertal.

Människohandel är ett brott som bygger på internationella konventioner och som har en lagtekniskt komplicerad uppbyggnad. För att dömas för människohandel enligt 4 kap. 1 a § BrB krävs att gärningsmannen gentemot brottsoffret genom ett otillbörligt medel (bl.a. olaga tvång, vilseledande eller utnyttjande av någons utsatta belägenhet) har åstadkommit en handelsåtgärd (bl.a. rekrytering, transport, inhysande eller mottagande). Ett orsakssamband krävs alltså mellan det otillbörliga medlet och handelsåtgärden. Vidare krävs att gärningsmannen vid sitt handlande har som syfte (avsikt) att brottsoffret i framtiden ska exploateras för ett visst ändamål (sexuella ändamål, avlägsnande av organ, krigstjänst, tvångsarbete eller annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte). Det är således ett stort antal omständigheter som ska styrkas för fällande dom. Härtill kommer att det framstår som att domstolarna i praktiken ofta har en tendens att, utöver de rekvisit som anges i människohandelsbestämmelsen, fortfarande ställa krav på ett maktförhållande (ungefär motsvarande det tidigare kontrollrekvisitet) för fällande dom för människohandel. Vår bedömning är därför att syftet med lagändringen år 2010, då kontrollrekvisitet utmönstrades, inte har uppnåtts.

För att människohandelsbestämmelsen ska tillämpas på ett mer ändamålsenligt sätt och för att stärka det straffrättsliga skyddet ytterligare föreslår vi följande ändringar i bestämmelsen om människohandel.

  • För det första bör klarläggas att redan själva användandet av ett av de i bestämmelsen angivna otillbörliga medlen är tillräckligt i sig för att den därigenom möjliggjorda handelsåtgärden ska anses vara otillbörligt åstadkommen. Något krav på maktförhållande mellan gärningsmannen och brottsoffret ska således inte ställas vid tillämpningen av bestämmelsen.
  • För det andra bör straffansvar inträda redan om gärningsmannen haft likgiltighetsuppsåt till exploateringen (jfr avsiktsuppsåt som gäller i dag). Härigenom utvidgas det straffbara området till att omfatta samtliga uppsåtsformer, d.v.s. bl.a. sådana fall där gärningsmannen inser att det vid hans eller hennes handlande finns stor risk för framtida exploatering av offret och han eller hon förhåller sig likgiltig inför denna risk.
  • För det tredje bör barnskyddsperspektivet stärkas ytterligare i de fall människohandel sker med barn. Redan i dag gäller att om brottsoffret är under arton år krävs det för straffbarhet inte att gärningsmannen framkallat handelsåtgärden med offret genom ett otillbörligt medel. För att denna regel ska vara tillämplig krävs dock att gärningsmannen insett offrets ålder. Vi föreslår att regeln också ska tillämpas om gärningsmannen inte insett åldern, men varit oaktsam i förhållande till att den andra personen inte hade uppnått den åldern.

De brottsbekämpande myndigheternas hantering av människohandelsärenden bör bedrivas på ett effektivt och adekvat sätt

En förutsättning för att ärenden om människohandel ska kunna leda till åtal – och senare till eventuell fällande dom – är att de brottsbekämpande myndigheternas arbete bedrivs på ett effektivt och adekvat sätt. Eftersom Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten och domstolarna varken använder sig av samma ärendehanteringssystem eller jämförbara begrepp (jfr bl.a. polis-/brottsanmälan, brottsmisstankar, åtal och lagföringsbeslut) har det inte på ett över-

skådligt sätt varit möjligt för oss att följa enskilda ärenden genom hela rättskedjan. Det har inte heller på ett tillfredsställande sätt varit möjligt för oss att följa ärenden inom Polismyndigheten eller Åklagarmyndigheten. Vi har dock trots detta ansett oss kunna göra följande reflektioner på området.

Utifrån den statistik vi haft tillgång kan konstateras att 522 polisanmälningar som rör människohandel har registrerats vid Polismyndigheten under åren 2011–2015. Vidare kan konstateras att 366 brottsmisstankar som rör människohandel har registrerats vid Åklagarmyndigheten under samma tidsperiod, men att endast ca tio procent av dem har lett till åtal och dom (friande/fällande för människohandel eller annat brott). Vidare kan konstateras att det under aktuell tidperiod endast meddelats tolv domar där åtal om människohandel har prövats. Endast i häften av fallen har domstolarna funnit att människohandel i någon del styrkts.

Det har inte varit möjligt att inom ramen för utredningen göra en genomlysning av gjorda polisanmälningar vid Polismyndigheten och brottsmisstankar vid Åklagarmyndigheten för att därigenom följa upp hur de brottsbekämpande myndigheterna hanterat dessa och varför hanteringen skett på visst sätt. En sådan genomlysning är dock nödvändig för att kunna dra säkra slutsatser om de brottsbekämpande myndigheternas arbete. Genom bl.a. våra kontakter med de brottsbekämpande myndigheterna har vi dock fått intrycket att anledningen till att de flesta förundersökningar läggs ned är brist på spanings- och utredningsresurser vid Polismyndigheten, att målsägande i människohandelsmål i flertalet fall av olika anledningar inte vill eller har förmåga att medverka fullt ut i rättsprocessen, bristande bevisning samt att gärningsmannen i vissa fall är okänd. Vidare har erfarenheten inom rättsväsendet av att hantera människohandelsärenden med dess komplexa frågeställningar hittills varit begränsad.

Både Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten har tidigare själva analyserat och identifierat olika åtgärder som myndigheterna bör förbättra för att nå större framgång i det brottsbekämpandet arbetet mot människohandel. Vi delar i huvudsak myndigheternas slutsatser i sina respektive analyser, men vill särskilt lyfta fram följande åtgärder som vi anser vara av särskilt stor betydelse för fler åtal och för att fällande domar ska kunna meddelas.

  • Säkerställande att såväl Polismyndigheten som Åklagarmyndigheten har tillräckliga resurser för myndigheternas arbete mot människohandel.
  • Genomförande av regelbundna metod- och kompetensutvecklande åtgärder hos de brottsbekämpande myndigheterna (bl.a. med regelbundna genomlysningar av avslutade ärenden hos både Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten).
  • Säkerställande att särskilda grupper inom Polismyndigheten i samtliga regioner är specialiserade på människohandel och därtill relaterad brottslighet.
  • Säkerställande att särskilda åklagare inom Åklagarmyndigheten hanterar alla former av människohandel och därtill relaterad brottslighet.
  • Bedrivande av löpande arbete med identifiering av potentiella offer, bl.a. genom samverkan med andra myndigheter och aktörer.
  • Säkerställande att offer för människohandel ges ett ökat stöd och skydd för att främja deras medverkan i en rättsprocess och återetablering i samhället.
  • Säkerställande att utredningar om människohandel har ett starkt fokus på s.k. stödbevisning.

Det straffrättsliga skyddet mot utnyttjande av utsatta personer i andra fall än vid människohandel

En straffbestämmelse om utnyttjande av annans nödläge bör införas

Bestämmelsen om människohandel innebär ett visst skydd mot exploatering av utsatta personer. Som framgått ovan finns det dock flera fall som inte täcks av bestämmelsen, t.ex. om gärningsmannen inte har vidtagit någon handelsåtgärd med offret. Det gäller fall där någon med användande av ett otillbörligt medel utnyttjar en annan person för sexuella ändamål, avlägsnande av organ, krigstjänst, tvångsarbete eller annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte (bl.a. tiggeri, brottslig verksamhet och arbetskraftsexploatering) Det straffrättsliga skyddet mot utnyttjande i dessa fall bör därför förstärkas.

Behovet är särskilt framträdande vid tvångsarbete, arbetskraftsexploatering samt utnyttjande för tiggeri och brottslig verksamhet. Kriminaliseringen bör dock enligt vår mening inte begränsas till dessa utnyttjandeformer, eftersom en sådan reglering riskerar att bli alltför begränsad och snabbt inaktuell när nya utnyttjandeformer aktualiseras. Vi föreslår därför en kriminalisering av samtliga de utnyttjandeformer som omfattas av bestämmelsen om människohandel.

Ett särskilt straffansvar, som innebär en viss utvidgning av det straffbara området, bör därför införas för sådana utnyttjanden. För straffbarhet ska krävas att utnyttjandet sker med användande av ett otillbörligt medel.

Brottet, som bör gradindelas, bör benämnas utnyttjande av annans

nödläge respektive grovt utnyttjande av annans nödläge.

Straffet för brottet ska vara fängelse i högst fyra år, eller om brottet är grovt, fängelse i lägst två och högst åtta år.

En straffbestämmelse om otillbörligt ekonomiskt utnyttjande av annan bör införas

Det straffrättsliga skyddet bör enligt vår mening även vara starkt vid otillbörliga ekonomiska utnyttjanden av personer som befinner sig i en utsatt situation. I dessa fall är ofrivillighet eller att den utsatte hotas med straff sällan för handen. Enligt vår bedömning innebär gällande rätt, i form av främst bestämmelserna om bedrägeri och ocker, ett straffrättsligt skydd i vissa av utnyttjandesituationerna. I andra fall, särskilt då avtal eller annan rättshandling inte är för handen och då den utsatta personens okunskap utnyttjas, saknas däremot ett adekvat och ändamålsenligt straffrättsligt skydd. Det gäller fall där någon genom otillbörligt utnyttjande av en persons ekonomiska svåra förhållanden, okunskap eller beroendeställning förmår personen till handling eller underlåtenhet i vissa fall, exempelvis betalning för något som är vederlagsfritt eller för oskäliga kostnader.

Ett särskilt straffansvar bör därför införas för den som genom ett otillbörligt utnyttjande av en persons ekonomiskt svåra förhållanden, okunskap eller beroendeställning förmår någon till handling eller underlåtenhet som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den utsatte eller någon i vars ställe denne är.

Brottet, som bör gradindelas, bör benämnas otillbörligt ekono-

miskt utnyttjande av annan respektive grovt otillbörligt ekonomiskt utnyttjande av annan.

Straffet för brottet ska vara böter eller fängelse i högst två år, eller om brottet är grovt, fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

Straffskalorna för människohandel och koppleri

Den grundläggande utgångspunkten för utformning av alla straffskalor är brottets allvar. Straffet ska återspegla hur allvarligt och klandervärt ett visst brott är. Allvarligare brott ska bedömas strängare än mindre allvarliga brott (proportionalitet) och lika allvarliga brott ska bedömas lika strängt (ekvivalens).

Straffskalan för människohandel är fängelse i lägst två och högst tio år och för mindre allvarliga fall fängelse i lägst 14 dagar och högst fyra år. Straffskalan för koppleri är fängelse i högst fyra år och vid grovt koppleri fängelse i lägst två och högst åtta år.

De befintliga straffskalornas utformning för människohandel och koppleri är enligt vår bedömning väl förenliga med principerna om proportionalitet och ekvivalens. Vid vår genomgång av domstolarnas praxis, där dock antalet människohandelsmål varit begränsat, har även framkommit att domstolarna beaktar föreliggande försvårande och förmildrande omständigheter på ett nyanserat sätt. De nuvarande straffskalorna för såväl människohandel som koppleri och grovt koppleri framstår därför enligt vår bedömning som väl avvägda. Det föreligger därför inte något behov av ändringar av straffskalorna, vare sig av lägsta eller högsta föreskrivna straff.

Ikraftträdande m.m.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2018. Några särskilda övergångsbestämmelser behövs inte.

Konsekvenser

Vi föreslår bl.a. att bestämmelsen om människohandel ska ändras för att tillämpningen av bestämmelsen ska bli mer ändamålsenlig. Ändringarna bör föranleda att fler polisanmälningar leder till åtal och fällande domar, vilket bör medföra ökade kostnader för rättsväsendet. Kostnadsökningen bedöms emellertid rymmas inom de befintliga anslagen för myndigheterna.

Vidare föreslår vi att två nya straffbestämmelser om utnyttjande av utsatta personer ska införas. Detta innebär en utvidgning av det straffbara området, vilket kan komma att innebära merkostnader för rättsväsendet. Det är inte möjligt att med någon säkerhet uppskatta hur stora de tillkommande kostnaderna för staten kommer att bli, särskilt som utredningarna som kommer ligga till grund för de nya brotten i flertalet fall förmodligen kommer ha sin grund i andra brott (vanligtvis människohandel). Kostnadsökningen bedöms emellertid rymmas inom de befintliga anslagen för myndigheterna.

De föreslagna ändringarna kan även antas medföra vissa kostnader för information, utbildning och andra liknande insatser framför allt hos Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten. Även dessa kostnader bör dock rymmas inom befintliga anslag för respektive myndighet.

I övrigt leder våra förslag inte i sig till några kostnadsökningar. På längre sikt kan även de lagändringar som vi föreslår förväntas leda till en minskad brottslighet.

Summary

The Inquiry’s remit

The aim of our assignment, as outlined in this final report, was to investigate whether there is a need for measures to ensure strong criminal law protection against human trafficking, and to investigate whether there is a need to clarify, broaden or in some other way amend the criminal law protection against both forced labour or exploitation for other activities in situations involving distress for the victims, and improper financial exploitation of people in a vulnerable situation. In this context, our task has been to:

  • review current practice to clarify the application of the human trafficking provision and analyse how it has developed since 2010;
  • highlight and analyse whether there are any particular problems with interpretation or other difficulties in applying the penalty provision;
  • consider whether there is a need to clarify or otherwise amend the provision on human trafficking offences;
  • examine and analyse how police and prosecutors investigate and otherwise handle cases involving human trafficking;
  • consider measures to strengthen the quality and effectiveness of criminal investigations and increase prosecutions of human trafficking offences;
  • review the scales of penalties for human trafficking and procuring;
  • analyse and decide whether there is a need to clarify, broaden or in some other way amend the criminal law protection against forced labour or exploitation for other activities in situations that involve distress for the victims; and
  • analyse and decide whether there is a need to clarify, broaden or in some other way amend the criminal law protection against improper economic exploitation of people in a vulnerable situation.

Our remit also included proposing legislative amendments where necessary. For further information on our terms of reference, see annexes 1–5.

In June this year we presented our interim report, Strong crimi-

nal law protection against the purchase of sexual services and the exploitation of children via the purchase of sexual acts, etc. (SOU 2016:42).

The report outlined various issues concerning the purchase of sexual services, the purchase of sexual acts from children, and the negligence requirement contained in Chapter 6, Section 13 of the Swedish Penal Code.

The Inquiry’s assessments and proposals

Human trafficking

The human trafficking provision should be amended so that it is applied in a more appropriate way

Human trafficking is an offence that involves the ruthless and cynical exploitation of other human beings. Moreover, human trafficking is a serious violation of the individual’s human dignity and right to decide over their own life and body.

Work to combat human trafficking can be pursued with various targets and aims. It can, for example, target the driving forces behind human trafficking, including curbing the demand for people to exploit for various purposes and the possibility of financial gain. The work can also aim to ensure that there is strong criminal law protection against human trafficking. Our remit concerned the latter, and we have focused in particular on measures that can ensure that more cases of human trafficking result in prosecutions

and convictions for this offence. In light of this, we have evaluated the application of the provision on human trafficking.

The human trafficking provision was last revised in 2010, when the amendments included removing the control requirement. We have investigated whether the aim of the reform has been achieved, but also generally considered how the human trafficking provision can be amended to ensure that it is applied more adequately. We have also examined how the law enforcement authorities investigate and otherwise work on human trafficking cases. Our conclusions can be summarised as follows.

The analysis of statistics on police reports, prosecutions and convictions concerning human trafficking that we presented in the report show that the number of convictions for human trafficking is not only small, it is also far too small to reflect the reality of this kind of offence in Sweden. Despite the Government and authorities concerned having taken various measures to increase the number of convictions, in our view, there are still far too few police reports that lead to prosecutions and convictions for human trafficking in Sweden. There are strong indications that a large number of cases go unreported.

Human trafficking is an offence that builds on international conventions, and it is complex in terms of its legal technicalities. To be convicted of human trafficking under Chapter 4, Section 1 (a) of the Swedish Penal Code, an offender must have brought about a trafficking measure (e.g. recruiting, transporting, harbouring or receiving) through improper means (e.g. unlawful coercion, deceit or exploitation of another person’s vulnerable situation). As such, a causal link is required between the improper means and the trafficking measure. Moreover, it is a requirement that the offender’s

aim (intent) with their actions was the future exploitation of the

victim for a specific purpose (sexual purposes, the removal of organs, military service, forced labour or other activities in a situation that involves distress for the victim). A large number of circumstances must thus be proved for a conviction to be secured. Furthermore, it appears that in practice, the courts often have a tendency to still require a relationship of power (roughly equivalent to the previous control requirement), in addition to the legal requirements outlined in the human trafficking provision, to secure a conviction for human trafficking. It is therefore our view that the aim of the

legislative amendment in 2010, whereby the control requirement was removed, has not been achieved.

To ensure that the human trafficking provision is applied more appropriately and further strengthen the criminal law protection, we propose the following amendments to the human trafficking provision.

  • Firstly, it should be clarified that the very use of one of the improper means listed in the provision is in itself sufficient for the trafficking measures enabled to be considered to have been improperly brought about. A relationship of power between the offender and the victim should therefore not be required when applying the provision.
  • Secondly, criminal liability should arise even if the offender demonstrated indifferent intent to exploit (cf. wilful intent, which applies at present). This broadens the criminal area to include all forms of intent, i.e. including cases in which the offender realises that their actions entail a major risk of future exploitation of the victim and they are indifferent to this risk.
  • Thirdly, the child protection perspective should be further strengthened in cases of human trafficking involving children. It is already the case that if the victim is under the age of eighteen, the offender does not have to have brought about the trafficking measure through improper means in order to be criminally liable. However, if this rule is to be applicable, the offender must have known the victim’s age. We propose that the rule should also be applicable if the offender did not know the victim’s age, but was negligent of whether the other person had reached the age of eighteen.

The law enforcement authorities should handle human trafficking cases in an effective and appropriate manner

If human trafficking cases are to lead to prosecutions – and subsequently to possible convictions – it is a prerequisite that the law enforcement authorities conduct their work in an effective and appropriate manner. Since the Swedish Police Authority, the Swedish Prosecution Authority and the courts do not use the same case

management systems or comparable terms (cf. police reports, suspicions of offences, prosecution cases and court decisions), it has not been possible for us to follow individual cases throughout the judicial chain with any ease. Nor has it been possible to follow cases within the Swedish Police Authority or the Swedish Prosecution Authority in any satisfactory way. Nonetheless, we feel able to report the following reflections in this area.

Based on the statistics to which we have had access, we note that 522 reports concerning human trafficking were registered by the Swedish Police Authority in the period 2011–2015. Moreover, we note that 366 suspicions of offences concerning human trafficking were registered by the Swedish Prosecution Authority in the same period, but that just ten per cent of these led to prosecution proceedings and judgments (acquittals or convictions for human trafficking or other offences). We also note that during this time period, only twelve judgments were issued that had involved an examination of human trafficking. The courts found that human trafficking had been proved in any respect in just half of these cases.

It has not been possible within this inquiry to analyse reports referred to the Swedish Police Authority and suspicions of offences at the Swedish Prosecution Authority to follow up how the law enforcement authorities handled these, and why they were handled in a given way. However, such an analysis is needed if we are to draw any firm conclusions about the work of the law enforcement authorities. Nonetheless, through our contacts with the law enforcement authorities, we have the impression that the reason why the majority of preliminary investigations are discontinued is a lack of surveillance and investigation resources at the Police Authority, the fact that the injured party in the majority of human trafficking cases will not or cannot fully take part in the judicial process, a lack of evidence, or, in some cases, the fact that the offender is unknown. Moreover, experience of handling human trafficking cases and their complex issues has so far been limited in the judicial system.

Both the Swedish Police Authority and the Swedish Prosecution Authority have themselves previously analysed and identified various measures that they should improve in order to achieve greater success in their law enforcement efforts against human trafficking. We largely share the conclusions drawn by the authorities in their

analyses, but we would like to particularly highlight the following measures, which we consider of particular importance if more prosecutions are to be brought and more convictions issued.

  • Ensuring that both the Swedish Police Authority and the Swedish

Prosecution Authority have sufficient resources for their work to combat human trafficking.

  • Implementing regular method and skills improvement measures at the law enforcement authorities (including regular analyses of concluded cases at both the Swedish Police Authority and the Swedish Prosecution Authority).
  • Ensuring that special groups in the Swedish Police Authority in all regions are specialised in human trafficking and related offences.
  • Ensuring that special prosecutors in the Swedish Prosecution

Authority handle all forms of human trafficking and related offences.

  • Pursuing continuous efforts to identify potential victims, including collaboration with other government agencies and actors.
  • Ensuring that victims of human trafficking are given greater support and protection to promote their participation in legal proceedings and their re-establishment in society.
  • Ensuring that human trafficking investigations focus strongly on supporting evidence.

Criminal law protection against exploitation of vulnerable people in cases other than human trafficking

A penalty provision should be introduced on exploitation of the distress of others

The human trafficking provision affords a certain amount of protection against exploitation of vulnerable people. As outlined above, however, there are a number of cases that are not covered by the provision, e.g. if the offender has not taken any trafficking measures involving the victim. This applies to cases where someone uses improper means to exploit another person for sexual purposes, the removal of organs, military service, forced labour or other

activities in a situation that involves distress for the victim (e.g. begging, criminal acts and labour exploitation). Criminal law protection against exploitation in these cases should therefore be strengthened.

The need is particularly conspicuous in the case of forced labour, labour exploitation and exploitation for begging and criminal acts. However, in our view criminalisation should not be limited to these forms of exploitation, because regulation of that kind would be too restrictive and risk rapidly becoming obsolete as new forms of exploitation emerge. We therefore propose the criminalisation of all forms of exploitation covered by the human trafficking provision.

Specific criminal liability should therefore be introduced for such exploitation, thus somewhat broadening the criminal area. Criminal liability should require the use of improper means in the exploitation.

The offence, which should be graded, should be designated exploi-

tation of the distress of another and gross exploitation of the distress of another.

The penalty for the offence should be imprisonment for a maximum of four years or, if the offence is gross, imprisonment for a minimum of two years and a maximum of eight years.

A penalty provision should be introduced on improper financial exploitation of others

In our view, criminal law protection against improper financial exploitation of people in vulnerable situations should also be strong. In such cases it is seldom possible to claim a lack of willingness, or that the victim was threatened. In our view, the established law, primarily in the form of the provisions on fraud and usury, offers criminal law protection in some situations of exploitation. In other cases, particularly where there is no contract or other legal document and where the victim’s lack of knowledge is exploited, there is, however, a lack of adequate, appropriate criminal law protection. This applies in cases where someone improperly exploits another person’s financial difficulties, lack of knowledge or dependence to get that person to act or to fail to act in certain cases, e.g. to pay for something that is free or for unreasonable costs.

Specific criminal liability should therefore be introduced for anyone who improperly exploits another person’s financial difficulties, lack of knowledge or dependence to get that person to act or to fail to act in a way that entails advantage for the offender and harm for the victim or for someone else for whom they are acting.

The offence, which should be graded, should be designated im-

proper financial exploitation of another and gross improper financial exploitation of another.

The penalty for the offence should be fines or imprisonment for a maximum of two years or, if the offence is gross, imprisonment for a minimum of six months and a maximum of four years.

The scales of penalties for human trafficking and procuring

The basic starting point for all scales of penalties is the seriousness of the offence. The penalty should reflect the seriousness and reprehensibility of the offence in question. More serious offences should be punished more severely than less serious offences (proportionality), and equally serious offences should be punished equally (equivalence).

The scale of penalties for human trafficking is imprisonment for a minimum of two years and a maximum of ten years, and for less serious cases imprisonment for a minimum of fourteen days and a maximum of four years. The scale of penalties for procuring is imprisonment for a maximum of four years or, if the offence is gross, imprisonment for a minimum of two years and a maximum of eight years.

The existing scales of penalties for human trafficking and procuring are, in our view, entirely compatible with the principles of proportionality and equivalence. In our review of court practice – albeit with a limited number of human trafficking cases – it also emerged that the courts take nuanced account of any aggravating and mitigating circumstances. In our view, the current scales of penalties for both human trafficking and procuring and gross procuring therefore appear well-considered. There is thus no need to amend the scales of penalties at either end of the scale.

Entry into force, etc.

It is proposed that the legislative amendments enter into force on 1 July 2018. No special transitional provisions are necessary.

Consequences

We propose that the human trafficking provision be amended to make the application of the provision more appropriate. These amendments should result in more police reports leading to prosecution proceedings and convictions, which should entail increased costs for the judicial system. However, in our assessment the increase in costs can be covered within the existing appropriations to the government authorities.

Furthermore, we propose the introduction of two new penalty provisions on exploitation of vulnerable people. This means broadening the criminal area, which may imply additional costs for the judicial system. It is impossible to estimate with any certainty the scale of the additional costs to central government, particularly as the investigations from which the majority of these new offences will stem will be based on other offences (generally human trafficking). However, in our assessment the increase in costs can be covered within the existing appropriations to the government authorities.

The proposed amendments can also be assumed to entail certain costs for information, training and other similar measures, primarily at the Swedish Police Authority and the Swedish Prosecution Authority. Nonetheless, these costs should also be covered within the existing appropriations for each government authority.

Otherwise, our proposals do not in themselves entail any cost increases. In the longer term, the legislative amendments that we propose can be expected to lead to reduced crime.

1. Författningsförslag

1.1. Förslag till lag om ändring i brottsbalken (1962:700)

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken

dels att 4 kap. 1 a och 10 §§ samt 9 kap. 11 §§ ska ha följande

lydelse,

dels att det ska införas två nya paragrafer, 4 kap. 3 § och 9 kap.

10 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.

1 a §1

Den som, i annat fall än som avses i 1 §, genom olaga tvång, vilseledande, utnyttjande av någons utsatta belägenhet eller

med annat sådant otillbörligt

medel rekryterar, transporterar, överför, inhyser eller tar emot en person i syfte att han eller hon ska exploateras för sexuella ändamål, avlägsnande av organ, krigstjänst, tvångsarbete eller annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte, döms för människohandel till

Den som, i annat fall än som avses i 1 §, med användande av

ett otillbörligt medel, såsom olaga

tvång, vilseledande, utnyttjande av någons utsatta belägenhet eller annat motsvarande medel rekryterar, transporterar, överför, inhyser eller tar emot en person, med uppsåt att han eller hon ska exploateras för sexuella ändamål, avlägsnande av organ, krigstjänst, tvångsarbete eller annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den

1 Senaste lydelse 2010:371.

fängelse i lägst två och högst tio år.

Den som begår en gärning som avses i första stycket mot en person som inte har fyllt arton år döms för människohandel även om inte något sådant otillbörligt medel som anges där har använts.

utsatte, döms för människohandel till fängelse i lägst två och högst tio år.

Den som begår en gärning som avses i första stycket mot en person som inte har fyllt arton år döms för människohandel även om inte något sådant otillbörligt medel som anges där har använts. Detsamma

ska gälla för den som begår en sådan gärning om han eller hon varit oaktsam i förhållande till att den andra personen inte hade fyllt arton år.

Är ett brott som avses i första eller andra stycket mindre grovt, döms till fängelse i högst fyra år.

4 kap.

3 §

Den som, i annat fall än som avses i 1 och 1 a §§, med användande av ett otillbörligt medel, såsom olaga tvång, vilseledande, utnyttjande av någons utsatta belägenhet eller annat motsvarande medel utnyttjar en person för sexuella ändamål, avlägsnande av organ, krigstjänst, tvångsarbete eller annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte, döms för utnyttjande av annans nödläge till fängelse i högst fyra år.

Är brottet att anse som grovt, döms för grovt utnyttjande av annans nödläge till fängelse i lägst två och högst åtta år. Vid bedöm-

ande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om brottet avsett en verksamhet som bedrivits i större omfattning, medfört betydande vinning eller inneburit ett hänsynslöst utnyttjande av annan.

Den som begår en gärning som avses i första eller andra stycket mot en person som inte har fyllt arton år döms till ansvar även om inte något sådant otillbörligt medel som anges där har använts. Detsamma ska gälla för den som begår en sådan gärning om han eller hon varit oaktsam i förhållande till att den andra personen inte hade fyllt arton år.

10 §2

För försök, förberedelse eller stämpling till människorov, människohandel eller olaga frihetsberövande och för underlåtenhet att avslöja eller förhindra ett sådant brott döms det till ansvar enligt 23 kap. Detsamma gäller för försök, förberedelse eller stämpling till grovt olaga tvång, äktenskapstvång eller grovt olaga hot och för försök eller förberedelse till dataintrång som om det fullbordats inte skulle ha varit att anse som ringa, eller grovt dataintrång.

För försök, förberedelse eller stämpling till människorov, människohandel, olaga frihetsberövande eller grovt utnyttjande

av annans nödläge och för under-

låtenhet att avslöja eller förhindra ett sådant brott döms det till ansvar enligt 23 kap. Detsamma gäller för försök, förberedelse eller stämpling till ut-

nyttjande av annans nödläge,

grovt olaga tvång, äktenskapstvång eller grovt olaga hot och för försök eller förberedelse till dataintrång som om det fullbordats inte skulle ha varit att anse som ringa, eller grovt dataintrång.

2 Senaste lydelse 2016:508.

9 kap.

10 a §

Den som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, genom otillbörligt utnyttjande av en persons ekonomiskt svåra förhållanden, okunskap eller beroendeställning förmår någon till handling eller underlåtenhet, som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den utsatte eller någon i vars ställe denne är, döms för otillbörligt ekonomiskt utnyttjande av annan till böter eller fängelse i högst två år.

Är brottet att anse som grovt, döms för grovt otillbörligt ekonomiskt utnyttjande av annan till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om brottet avsett en verksamhet som bedrivits i större omfattning, medfört betydande vinning eller inneburit ett hänsynslöst utnyttjande av annan.

11 §3

För försök eller förberedelse till bedrägeri, grovt bedrägeri, utpressning, ringa utpressning, grov utpressning, ocker eller grovt häleri och för stämpling till grovt bedrägeri, grov utpressning eller grovt häleri döms det till ansvar enligt 23 kap. Bestämmelserna i

För försök eller förberedelse till bedrägeri, grovt bedrägeri, utpressning, ringa utpressning, grov utpressning, ocker, grovt häleri, otillbörligt ekonomiskt ut-

nyttjande av annan, grovt otillbörligt ekonomiskt utnyttjande av annan och för stämpling till

3 Senaste lydelse 2016:508.

23 kap. 3 § ska dock inte gälla i fråga om försök till utpressning, ringa utpressning eller grov utpressning.

grovt bedrägeri, grov utpressning eller grovt häleri döms det till ansvar enligt 23 kap. Bestämmelserna i 23 kap. 3 § ska dock inte gälla i fråga om försök till utpressning, ringa utpressning eller grov utpressning.

Som för förberedelse till bedrägeri eller grovt bedrägeri döms den som för att bedra försäkringsgivare eller annars med bedrägligt uppsåt skadar sig eller någon annan till person eller egendom. Detsamma ska gälla, om någon med samma uppsåt försöker åstadkomma sådan skada. Har han eller hon innan skadan uppstått frivilligt avstått från att fullfölja gärningen, ska han eller hon inte dömas till ansvar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2018.

1.2. Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

Härigenom föreskrivs i fråga om offentlighets- och sekretesslagen att 35 kap. 12 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

35 kap.

12 §4

Sekretess gäller hos domstol för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs och uppgiften förekommer i mål om ansvar för

1. sexualbrott,

2. utpressning,

3. brytande av post- eller telehemlighet,

4. intrång i förvar,

5. olovlig avlyssning,

6. dataintrång,

7. brott mot tystnadsplikt,

8. brott genom vilket infektion av HIV har eller kan ha överförts,

9. människorov, eller 10. människohandel.

Sekretess gäller hos domstol för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs och uppgiften förekommer i mål om ansvar för

1. sexualbrott,

2. utpressning,

3. brytande av post- eller telehemlighet,

4. intrång i förvar,

5. olovlig avlyssning,

6. dataintrång,

7. brott mot tystnadsplikt,

8. brott genom vilket infektion av HIV har eller kan ha överförts,

9. människorov, 10. människohandel, eller

11. grovt utnyttjande av annans nödläge.

4 Senaste lydelse 2010:372.

Motsvarande sekretess gäller i mål om ersättning för skada med anledning av brott som anges i första stycket.

Därutöver gäller sekretess hos domstol för uppgift om en ung person som skildras i pornografisk bild, om det kan antas att denne eller någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs och uppgiften förekommer i mål om

1. ansvar för barnpornografibrott,

2. ersättning för skada med anledning av sådant brott, och

3. förverkande av skildring med sådant innehåll. Sekretessen enligt första och tredje styckena gäller även i ärende som rör brott som anges i denna paragraf.

Sekretessen enligt denna paragraf gäller inte för uppgift om vem som är tilltalad eller svarande.

För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2018.

1.3. Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken (1942:740)

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken att 27 kap. 20 d § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

27 kap.

20 d §5

Med hemlig rumsavlyssning avses avlyssning eller upptagning som

1. görs i hemlighet och med ett tekniskt hjälpmedel som är avsett att återge ljud, och

2. avser tal i enrum, samtal mellan andra eller förhandlingar vid sammanträden eller andra sammankomster som allmänheten inte har tillträde till.

Hemlig rumsavlyssning får användas vid en förundersökning om

1. brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år,

2. spioneri enligt 19 kap. 5 § brottsbalken,

3. brott som avses i 3 § lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter, om det finns anledning att anta att gärningen har begåtts på uppdrag av eller har understötts av en främmande makt eller av någon som har

Med hemlig rumsavlyssning avses avlyssning eller upptagning som

1. görs i hemlighet och med ett tekniskt hjälpmedel som är avsett att återge ljud, och

2. avser tal i enrum, samtal mellan andra eller förhandlingar vid sammanträden eller andra sammankomster som allmänheten inte har tillträde till.

Hemlig rumsavlyssning får användas vid en förundersökning om

1. brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år,

2. spioneri enligt 19 kap. 5 § brottsbalken,

3. brott som avses i 3 § lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter, om det finns anledning att anta att gärningen har begåtts på uppdrag av eller har understötts av en främmande makt eller av någon som har

5 Senaste lydelsen 2016:510.

agerat för en främmande makts räkning och det kan antas att brottet inte leder till endast böter,

4. annat brott om det med hänsyn till omständigheterna kan antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i fyra år och det är fråga om

a) människohandel enligt 4 kap. 1 a § brottsbalken,

b) våldtäkt enligt 6 kap. 1 §

första eller andra stycket brottsbalken,

c) grovt sexuellt tvång enligt

6 kap. 2 § tredje stycket brottsbalken,

d) våldtäkt mot barn enligt

6 kap. 4 § första eller andra stycket brottsbalken,

e) grovt sexuellt övergrepp

mot barn enligt 6 kap. 6 § andra stycket brottsbalken,

f) grovt utnyttjande av barn

för sexuell posering enligt 6 kap. 8 § tredje stycket brottsbalken,

g) grovt koppleri enligt 6 kap.

12 § tredje stycket brottsbalken,

h) utpressning, grovt brott,

enligt 9 kap. 4 § andra stycket brottsbalken,

i) grovt barnpornografibrott

enligt 16 kap. 10 a § femte stycket brottsbalken,

j) övergrepp i rättssak, grovt

brott, enligt 17 kap. 10 § tredje stycket brottsbalken,

agerat för en främmande makts räkning och det kan antas att brottet inte leder till endast böter,

4. annat brott om det med hänsyn till omständigheterna kan antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i fyra år och det är fråga om

a) människohandel enligt 4 kap. 1 a § brottsbalken,

b) grovt utnyttjande av annans nödläge enligt 4 kap. 3 § brottsbalken ,

c) våldtäkt enligt 6 kap. 1 §

första eller andra stycket brottsbalken,

d) grovt sexuellt tvång enligt

6 kap. 2 § tredje stycket brottsbalken,

e) våldtäkt mot barn enligt

6 kap. 4 § första eller andra stycket brottsbalken,

f) grovt sexuellt övergrepp

mot barn enligt 6 kap. 6 § andra stycket brottsbalken,

g) grovt utnyttjande av barn

för sexuell posering enligt 6 kap. 8 § tredje stycket brottsbalken,

h) grovt koppleri enligt 6 kap.

12 § tredje stycket brottsbalken,

i) utpressning, grovt brott,

enligt 9 kap. 4 § andra stycket brottsbalken,

j) grovt barnpornografibrott

enligt 16 kap. 10 a § femte stycket brottsbalken,

k) övergrepp i rättssak, grovt

brott, enligt 17 kap. 10 § tredje stycket brottsbalken,

k) grovt narkotikabrott enligt

3 § narkotikastrafflagen (1968:64), eller

l) grov narkotikasmuggling

enligt 6 § tredje stycket lagen (2000:1225) om straff för smuggling,

5. försök, förberedelse eller stämpling till brott som avses i 1–3, om en sådan gärning är belagd med straff,

6. försök, förberedelse eller stämpling till brott som avses i 4, om en sådan gärning är belagd med straff och det med hänsyn till omständigheterna kan antas att gärningens straffvärde överstiger fängelse i fyra år.

l) grovt narkotikabrott enligt

3 § narkotikastrafflagen (1968:64), eller

m) grov narkotikasmuggling

enligt 6 § tredje stycket lagen (2000:1225) om straff för smuggling,

5. försök, förberedelse eller stämpling till brott som avses i 1–3, om en sådan gärning är belagd med straff,

6. försök, förberedelse eller stämpling till brott som avses i 4, om en sådan gärning är belagd med straff och det med hänsyn till omständigheterna kan antas att gärningens straffvärde överstiger fängelse i fyra år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2018.

2. Utredningens uppdrag och arbete

2.1. Uppdraget

Vårt huvudsakliga uppdrag har varit att undersöka om det finns behov av åtgärder i syfte att säkerställa ett starkt straffrättsligt skydd mot människohandel, köp av sexuell tjänst och köp av sexuell handling av barn (dir. 2014:128). I uppdraget har även ingått att analysera och ta ställning till om brottet köp av sexuell tjänst ska undantas från kravet på dubbel straffbarhet (dir. 2015:6), att se över straffskalorna för människohandel och koppleri (dir. 2015:64) samt att utreda om det finns behov av ett förtydligat, utvidgat eller på något annat sätt förändrat straffrättsligt skydd mot dels tvångsarbete eller exploatering för annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte, dels otillbörligt ekonomiskt utnyttjande av personer som (exempelvis på grund av ekonomiskt svåra förhållanden, okunskap eller en beroendeställning) befinner sig i en utsatt situation (dir. 2015:131).

Vi har i juni i år genom vårt delbetänkande Ett starkt straffrätts-

ligt skydd mot köp av sexuell tjänst och utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling, m.m. (SOU 2016:42) redovisat frågor som

avser att utvärdera vilket genomslag 2011 års skärpning av straffet för köp av sexuell tjänst har fått, att se över straffskalan för köp av sexuell handling av barn, att utvärdera tillämpningen av oaktsamhetskravet i 6 kap. 13 § brottsbalken (BrB) samt att analysera och ta ställning till om brottet köp av sexuell tjänst ska undantas från kravet på dubbel straffbarhet.

I detta betänkande, dvs. vårt slutbetänkande, redovisar vi därför endast de delar av uppdraget som avser människohandel, en översyn av den straffrättsliga lagstiftningen mot exploatering av utsatta

personer samt straffskalorna för människohandel och koppleri. Vårt uppdrag i denna del har i huvudsak bestått i att

  • genomföra en praxisgenomgång i syfte att klarlägga tillämpningen av bestämmelsen om människohandelsbrott och analysera hur den har utvecklats sedan 2010,
  • uppmärksamma och analysera om det finns några särskilda tolkningsproblem eller andra svårigheter vid tillämpningen av straffbestämmelsen,
  • överväga om det finns behov av att förtydliga eller annars förändra bestämmelsen om människohandelsbrott,
  • granska och analysera hur polis och åklagare utreder och i övrigt hanterar ärenden om människohandel,
  • överväga åtgärder för att stärka kvaliteten och effektiviteten i brottsutredningarna och öka lagföringen av människohandelsbrott,
  • se över straffskalorna för människohandel och koppleri,
  • analysera och ta ställning till om det finns behov av ett förtydligat, utvidgat eller på något annat sätt förändrat straffrättsligt skydd mot tvångsarbete eller exploatering för annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte, och
  • analysera och ta ställning till om det finns behov av ett förtydligat, utvidgat eller på något annat sätt förändrat straffrättsligt skydd mot otillbörligt ekonomiskt utnyttjande av personer som befinner sig i en utsatt situation.

I vårt uppdrag har även ingått att vid behov lämna förslag till författningsändringar. För närmare information om våra direktiv, se bilagorna 1−5.

2.2. Genomförandet av uppdraget

Vårt arbete inleddes i oktober 2014 och utredningsarbetet har bedrivits på sedvanligt sätt med regelbundna sammanträden. Vårt sista expertsammanträde som avsåg arbetet med delbetänkandet hölls i

april 2016. En närmare redogörelse för hur vårt arbete bedrivits innan delbetänkandet överlämnades i juni 2016 framgår av det betänkandet, se SOU 2016:42 (s. 42 f.).

Efter överlämnandet av delbetänkandet har utredningen haft ytterligare tre sammanträden med experterna och arbetet har även härefter bedrivits i nära samråd med experterna. Efter överlämnandet av delbetänkandet har kontakter även skett med Utredningen om åtgärder för att stärka arbetskraftsinvandrares ställning på arbetsmarknaden (Ju 2015:13) och den svenske ambassadören för arbetet mot människohandel.

2.3. Betänkandets disposition

Betänkandet omfattar åtta avsnitt.

Vi inleder betänkandet med våra författningsförslag, avsnitt 1, och sedan följer en presentation av vårt uppdrag och arbete, avsnitt 2.

Därefter behandlar vi frågorna om ett starkare straffrättsligt skydd mot människohandel och mot utnyttjanden av utsatta personer i andra fall än vid människohandel, avsnitten 3 och 4. I påföljande avsnitt, avsnitt 5, behandlar vi frågor som rör straffskalorna för människohandel och koppleri. Varje avsnitt innehåller en redogörelse för bl.a. internationella instrument, gällande rätt och utländsk rätt som är av betydelse i sammanhanget. Varje avsnitt avslutas med våra överväganden och förslag.

Avsnitt 6 behandlar frågor om ikraftträdande och övergångsbestämmelser. Avsnitt 7 innehåller kostnads- och konsekvensanalyser för våra förslag. Avsnitt 8 innehåller våra författningsförslag med kommentarer.

3. Människohandel

3.1. Inledning

Enligt utredningens direktiv ska vi undersöka om det finns behov av åtgärder för att säkerställa ett starkt straffrättsligt skydd mot människohandel (dir. 2014:128, bilaga 1). Vi ska i detta syfte bl.a. utvärdera tillämpningen av bestämmelsen om människohandelsbrott och undersöka om syftet med lagändringen år 2010 har uppnåtts samt granska hur de brottsbekämpande myndigheterna utreder och i övrigt arbetar med ärenden om människohandel. Vi ska även analysera vilka konsekvenser eventuella lagändringar skulle medföra för tillämpningen av andra relevanta bestämmelser i brottsbalken. Om vi bedömer att det finns behov av författningsförändringar ska vi även lämna förslag på sådana.

Utredningen har även fått i tilläggsuppdrag att bl.a. se över straffskalorna för bl.a. människohandel och göra en översyn av det straffrättsliga skyddet mot exploatering av utsatta personer för tvångsarbete m.m. (dir. 2015:64 och dir. 2015:131, bilagorna 3−4). Dessa uppdrag redovisar vi separat i avsnitten 4 och 5.

I förevarande avsnitt redogör vi, med nämnda undantag, för frågor hänförliga till vårt uppdrag som rör människohandel. Vi inleder avsnittet med vissa allmänna utgångspunkter, där både relevanta internationella instrument och åtgärder som vidtagits i Sverige som rör människohandel redovisas (avsnitt 3.2). Därefter redogör vi för gällande rätt (avsnitt 3.3) och för de brottsbekämpande myndigheternas arbete med människohandelsärenden (avsnitt 3.4). I påföljande avsnitt behandlar vi relevant domstolpraxis och de brottsbekämpande myndigheternas hantering av människohandelsärenden (avsnitt 3.5). Därefter belyser vi hur den rättsliga regleringen ser ut i andra länder (avsnitt 3.6). Vi avslutar avsnittet med att redogöra

för våra överväganden och förslag hänförliga till ovan angivna frågeställningar (avsnitt 3.7).

3.2. Allmänna utgångspunkter

3.2.1. Inledning

1

Människohandel är ett brott som innefattar ett hänsynslöst och cyniskt utnyttjande av andra människor. Människohandel är vidare en allvarlig kränkning av den enskilde individens människovärde och rätt att få bestämma över sitt liv och sin kropp.

Förenta Nationerna (FN) uppskattar att upp till fyra miljoner människor, främst kvinnor och barn, är utsatta för människohandel varje år och att majoriteten av dessa utnyttjas sexuellt. Förutom prostitution och andra former av sexuellt utnyttjande utsätts många av människohandelns offer för tvångsarbete, slaveri, organhandel eller andra former av utnyttjanden. Även multipel exploatering förekommer, dvs. att personer som t.ex. utnyttjas som arbetskraft även utnyttjas sexuellt.

Handel med människor är en komplex företeelse. För offret innebär utnyttjandet oftast ett livslångt lidande. Människohandel är ett allvarligt hinder för social jämlikhet, jämställdhet mellan könen och för de utsattas möjlighet att åtnjuta sina mänskliga rättigheter.

Människohandel innefattar flera olika led eller moment. I regel innefattar brottsligheten att människor rekryteras och transporteras inom ett land eller mellan länder i syfte att de senare ska utnyttjas på olika sätt. Gärningsmännen utnyttjar ofta möjligheten att föra offren över landsgränser för att försätta offren i en beroendeställning och för att själva undgå lagföring. Framför allt kvinnor och barn rekryteras, transporteras och säljs för att utnyttjas i prostitution och på andra sätt. I de länder där rekryteringen sker, dvs. s.k. ursprungsländer, råder ofta fattigdom, arbetslöshet och olika former av allvarlig ojämlikhet. I takt med globaliseringen och internets utveckling har förutsättningarna för kontakter mellan

1 Framställningen baseras bl.a. på uppgifter från dels RPS Rapport 2014, Människohandel för

sexuella och andra ändamål, Lägesrapport 15 och Polismyndighetens Rapport 2015, Människohandel för sexuella och andra ändamål, Lägesrapport 16, dels Eurostat Trafficking in human beings, 2015 edition. (se https://ec.europa.eu/anti-trafficking/sites/antitrafficking/files/eurostat_

report_on_trafficking_in_human_beings_-_2015_edition.pdf)

människor över hela världen ökat. Det har även bidragit till att de personer som handlar med människor kan ha verksamhet i flera länder utan att själva befinna sig på plats.

Människohandel anses utgöra en av de mest vinstbringande formerna av internationell organiserad brottslighet. Enligt uppskattningar av bl.a. United Nations Office on Drugs and Crime (UNODC) och Europol utgör handeln med människor den snabbast växande inkomstkällan för den organiserade brottsligheten. Organiserade brottsnätverk och andra kriminella grupper uppskattas tjäna sju miljarder US-dollar varje år på handeln med människor, varav merparten för sexuella ändamål.

I rapporten från Eurostat från år 2015 (som nämnts i fotnot ovan) anges det att 30 146 offer för människohandel har identifierats i de 28 medlemsländerna under åren 2010–2012. Av dessa utgjordes 80 procent av kvinnor eller flickor. Av det totala antalet identifierade offer för människohandel utgjordes 67 procent av kvinnor, 13 procent av flickor, 17 procent av män och 3 procent av pojkar. Om antalet bryts ner efter ålder kan konstateras att 45 procent av de identifierade offren var 25 år eller äldre, 36 procent var i åldrarna 18–24 år, 17 procent var i åldrarna 12–17 år och 2 procent var upp till 2 år. Den övervägande majoriteten av det totala antalet identifierade offer för människohandel, 69 procent, var offer för människohandel för sexuella ändamål. Av dessa utgjordes den allra största delen, 85 procent, av kvinnor eller flickor. 19 procent av det totala antalet identifierade offer för människohandel var offer för människohandel för arbetskraftsexploatering. Av dessa utgjordes den allra största delen, 64 procent, av män eller pojkar. Resterande andel, 12 procent, var offer för människohandel i andra syften.

Förebyggandet och bekämpandet av människohandel är sedan länge en högt prioriterad fråga för Sverige. En viktig del i detta arbete är att ha en effektiv och ändamålsenlig kriminalisering av människohandel. En kriminalisering utgör dock endast ett komplement i arbetet med att förebygga och bekämpa människohandel. Människohandel utgör ett sammansatt problem. Den berör frågor om mänskliga rättigheter innefattande barns rättigheter, kampen mot den organiserade brottsligheten, migrationsfrågor, jämställdhet mellan kvinnor och män, fattigdom samt sociala, ekonomiska och politiska skillnader inom och mellan länder. På samtliga områden krävs dels samarbete mellan ursprungs-, transit- och desti-

nationsländer, dels ett sektorsövergripande angreppssätt som involverar alla aktörer inom olika myndigheter och organisationer.

Enligt Polismyndigheten är det svårt att uppskatta hur många personer som kan ha fallit offer för människohandel i Sverige. Antalet människohandelsoffer som uppdagas beror till stor del på vilka resurser som polisen lägger ned på att uppdaga denna brottslighet, hur mycket tips som kommer in till polisen samt på den kompetens som finns inom polisorganisationen (se avsnitt 3.4.1). Mörkertalet får anses vara stort, se nedan. Nivån på insatserna skiftar mellan olika regioner och ser olika ut från år till år. Den ökande rörligheten inom EU och Schengenområdet till följd av slopade gränskontroller har delvis visat sig underlätta för kriminella nätverk att agera över nationsgränser och bli alltmer rörliga. Det är därför av stor betydelse att Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten utvecklar förmågan och metoder att bl.a. arbeta gränsöverskridande.

Av tillgänglig statistik avseende antalet polisanmälningar gällande människohandel kan bl.a. konstateras att polisanmälningar som rör koppleri/grovt koppleri synes vara ungefär tre gånger vanligare än polisanmälningar som rör människohandel för sexuella ändamål. Vidare synes polisanmälningar för andra ändamål än sexuella ändamål över åren 2008–2014 vara något vanligare än anmälningar som rör människohandel för sexuella ändamål, även om det är svårt att dra någon mer långtgående slutsats av detta.

Tabell 3.1 Anmälda människohandelsbrott år 2008–2015

År Människohandel för sexuella ändamål

Koppleri/grovt koppleri

Människohandel för andra ändamål än sexuella

2008

15

51

8

2009

31

94

28

2010

32

120

52

2011

35

86

63

2012

21

95

48

2013

40

108

43

2014

31

109

62

2015

58

82

121

Totalt

263

745

425

Källa: Statistiken över anmälda brott www.bra.se/bra/brott-och-statistik/statistik/anmalda-brott.html (juni 2016).

Enligt Polismyndigheten förekommer människohandel för sexuella ändamål i hela landet, men framför allt i och runt de tre storstadsregionerna. När det gäller fall av människohandel för andra ändamål såsom tvångsarbete, tiggeri och för att begå brott, förekommer även dessa brott främst i storstadsregionerna men även på mindre orter runt om i landet.

Även om de människohandelsfall som vanligtvis rapporteras i media och de fall som domstolen har prövat de senaste åren synes ha inslag av organiserad och internationell kriminalitet (se avsnitt 3.5.2) synes de flesta fall av människohandel som de brottsbekämpande myndigheterna utreder avse en mindre omfattande brottslighet, vanligtvis med en målsägande och en gärningsman.2

Som framhållits ovan synes även mörkertalet för hur många som utnyttjas genom människohandel vara stort. Länsstyrelsen i Stockholms län, som har ett nationellt samordningsuppdrag rörande människohandel, har försökt att belysa denna problematik, se exempelvis Rapport 2014:10 Utsatta EU-medborgare i Sverige. Lägesrapport ur

ett människohandelsperspektiv. Länsstyrelsen Stockholm och Rapport

2015:30 Människohandel med barn. Nationell kartläggning 2012–

2015. Länsstyrelsen Stockholm. Av den förstnämnda rapporten

framgår att uppskattningsvis 537–845 personer kan ha utnyttjats för arbetskraftsexploatering/tvångsarbete, 305–555 personer för tiggeri, 191–355 personer för att tvingas begå brott och 159–395 personer för sexuella ändamål i Sverige under år 2013. Av den andra rapporten, som är en uppföljning av en tidigare rapport från år 20123och som är en kartläggning av misstänkt människohandel med barn år 2012–2015, framgår att misstankar om människohandel (hälften för sexuella ändamål) har identifierats avseende 210 barn under åren 2012–2015. I rapporten framgår även att inga åtal om människohandel med barn har väckts mellan år 2012–2015, trots att 82 polisanmälningar har gjorts och 39 förundersökningar har inletts under samma period.4Se närmare om bl.a. Länsstyrelsens rapporter i avsnitt 3.2.3.

2 Brå, Rapport 2011:18. Prostitution och människohandel för sexuella ändamål. Slutredovisning

av regeringens handlingsplan (se bl.a. s. 18 f.).

3 Rapport 2012:27 Barn utsatta för människohandel – en nationell kartläggning. Länsstyrelsen Stockholm. 4 s. 53 och 57 Länsstyrelsen Stockholm och Rapport 2015:30 Människohandel med barn.

Nationell kartläggning 2012–2015. Länsstyrelsen Stockholm.

Även Migrationsverket har en intern rapportering om misstänkt människohandel, se verkets årsredovisning till regeringen .5 Av Migrationsverkets årsredovisning för 2015 framgår bl.a. att antalet interna rapporter om misstänkt människohandel har ökat markant under år 2015. Den troligaste förklaringen till detta är enligt verket en ökad kompetens bland medarbetarna i att identifiera misstänkta offer för människohandel. Ökningen har varit jämn under hela året. Sammanlagt har 195 rapporter inkommit (varav 66 stycken avsett personer under arton år).

I de former av människohandel som förekommer i Sverige kommer gärningsmännen och de offer som tvingas eller förmås att åka hit i de flesta fall från ursprungsländer där det råder en utbredd fattigdom, stor arbetslöshet, väpnad eller intern konflikt, diskriminering t.ex. av kvinnor och/eller personer från minoritetsgrupper och där det dessutom saknas adekvata sociala skyddsnät. Förövarna utnyttjar offrens utsatta socioekonomiska situation, vilket innebär att de har svårt att neka till ett erbjudande om arbete i ett annat land trots att erbjudandet kan innebära en risk för att de utnyttjas. Dessa förhållanden i sig utgör dock bara en av förutsättningarna för att offret utnyttjas. I diskussioner kring förutsättningarna för människohandel är det mycket viktigt att framhålla att en avgörande omständighet för att handeln ska förekomma är att det finns enskilda personer i destinationsländerna som är beredda att utnyttja offret. Utan efterfrågan finns inga ekonomiska förutsättningar för handel med människor.

Information som polisen erhöll under åren 2013−2014 visade att den absoluta majoriteten av offer i Sverige var flickor och kvinnor, vanligen mellan 18–30 år gamla, och att de som rekryterades till Sverige för prostitutionsändamål i första hand kom från Öst- och Sydösteuropa (företrädesvis Rumänien, Bulgarien, Ungern och Litauen).6

Enligt Säkerhetspolisens årsbok 2014 förekommer det även att personer reser eller förmås att resa från Sverige till Afghanistan, Pakistan, Somalia, Irak, Jemen och Syrien för att ansluta sig till våldsfrämjande islamistiska nätverk och på plats tränas för att delta

5 Se exempelvis s. 99 Årsredovisning 2014 Migrationsverket och s. 112 Årsredovisning 2015 Migrationsverket. 6 s. 9 RPS Rapport 2014, Människohandel för sexuella och andra ändamål, Lägesrapport 15.

i olagliga våldshandlingar, väpnade konflikter och krigshandlingar. Det finns enligt Säkerhetspolisen även indikationer på att dessa personer ingår i religiösa nätverk i Sverige med en ideologi/filosofi som kan leda till att pojkar/män, men även flickor/kvinnor, riskerar att falla offer för människohandel (jfr dock krav på att otillbörliga medel använts om personerna är över arton år). Fler än hundra personer har rest från Sverige till Syrien eller Irak och anslutit sig till al-Qaidainspirerade grupper.7Flera av dessa personer har återvänt, men ett flertal har dödats i konflikterna. Resandet till Syrien från Sverige för att ansluta sig till al-Qaidainspirerade grupper är exceptionellt omfattande i förhållande till tidigare al-Qaidainspirerat resande. Tidigare har personer från Sverige också rest till Afghanistan/Pakistan, Irak, Somalia och Jemen. Från år 2006 till i dag handlar det om minst ett 30-tal som rest till Somalia, ett tiotal till Afghanistan/Pakistan och ett fåtal till Jemen. Säkerhetspolisen ser inga tecken på att resandet till Syrien och Irak håller på att avta. Tvärtom konstaterar Säkerhetspolisen i sin årsbok år 2015 att de pågående konflikterna i Mellanöstern var under år 2015 den isärklass mest drivande faktorn bakom terrorismen och att ett exceptionellt högt antal svenskar har anslutit sig till sunniextremistiska terroristgrupper verksamma i Syrien och Irak.8

I de fall barn är offer för människohandel måste särskild hänsyn tas till deras specifika behov, rättigheter och förutsättningar. Såväl flickor och pojkar som unga kvinnor och unga män utnyttjas för människohandel, framför allt för sexuella ändamål. Barn är speciellt sårbara för utnyttjanden av olika slag, bl.a. på grund av sin beroendeställning gentemot vuxna. Barns rätt till skydd mot dessa typer av utnyttjanden regleras i flera olika dokument. Av särskild betydelse är FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) vars bestämmelser omfattar varje person under arton år, om inte barnet blir myndigt tidigare enligt den lag som gäller för barnet, se avsnitt 3.2.2. Till konventionen hör bl.a. ett fakultativt protokoll om försäljning av barn, barnprostitution och barnpornografi.

Trots ett aktivt förebyggande arbete på EU-nivå och i Sverige förekommer det fortfarande att människohandlare tar kontakt med föräldrar som lever i fattigdom för att antingen köpa eller hyra

7 Säkerhetspolisens årsbok 2014 s. 56 f. 8 Säkerhetspolisens årsbok 2015 s. 32 f.

deras döttrar och söner i syfte att utnyttja dem för stöld- och tiggeriändamål eller för att utnyttja dem i prostitution i andra EU-länder.

Oavsett hur handeln med människor utformas eller under vilka förutsättningar offret tvingas eller rekryteras innebär handeln att offret luras och utnyttjas på ett sätt som i flera avseenden innebär mycket allvarliga kränkningar av deras grundläggande mänskliga rättigheter. Många gånger innebär själva utnyttjandet att offret inte heller har möjlighet att återvända hem (bl.a. p.g.a. eventuell hotbild mot brottsoffret i hemlandet) vilket kan frånta dem möjligheterna att få upprättelse och leva ett fortsatt värdigt liv.

3.2.2. Internationella instrument

Handel med människor har ägnats en stor uppmärksamhet i olika internationella organisationer och det finns ett flertal internationella instrument som behandlar frågan. Vissa instrument innehåller allmänna bestämmelser härom, se exempelvis

  • artikel 4 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna där det sägs att ingen får hållas i slaveri eller träldom; och att slaveri och slavhandel i alla dess former ska vara förbjudna, och
  • artikel 8 FN:s internationella konvention om medborgerliga och poli-

tiska rättigheter och artikel 4 Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna där

det bl.a. sägs att ingen får hållas i slaveri, att varje form av slaveri och slavhandel ska vara förbjuden, att ingen får hållas i träldom och att ingen får tvingas att utföra tvångsarbete eller annat obligatoriskt arbete.9

  • artikel 5 Europeiska Unionens stadga om de grundläggande rättig-

heterna (2010/C 83/02) där det sägs att ingen får hållas i slaveri

eller träldom, att ingen får tvingas att utföra tvångsarbete eller annat påtvingat arbete samt att människohandel ska vara förbjuden.

9 Jfr FN:s kommitté för mänskliga rättigheter har påpekat att Sverige ytterligare bör förstärka insatserna mot bl.a. människohandel särskilt vad gäller säkerställa att barn som utsatts för människohandel för sexuella ändamål har tillgång till effektiva medel för exempelvis skydds- och stödtjänster, se CCPR/C/SWE/CO/7 den 28 april 2016.

I andra internationella överenskommelser behandlas människohandel mer utförligt och vissa instrument avser att skydda särskilt barn. Nedan behandlas några av de mest centrala instrumenten.

Palermoprotokollet

I december år 2000 öppnades FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet (United Nations Convention Against Transnational Organized Crime, UNTOC) och det s.k. Palermoprotokollet (som utgör ett tilläggsprotokoll till konventionen) för undertecknande. Till dem som har undertecknat konventionen och Palermoprotokollet hör samtliga EU:s medlemsstater, Europeiska kommissionen (för gemenskapens räkning), Norge och Island. En proposition med förslag att Sverige skulle godkänna FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet lämnades till riksdagen i juni 2003. Riksdagen antog regeringens förslag och konventionen trädde i kraft den 29 september 2003.

Palermoprotokollet började gälla den 25 december 2003. Eftersom protokollet är ett tilläggsprotokoll till den nämnda FN-konventionen ska konventionens bestämmelser i stor utsträckning tillämpas även i fråga om människohandel. Protokollet ska också tolkas med hänsyn till innehållet i konventionen. Detta kommer bl.a. till uttryck i artikel 1 i Palermoprotokollet där det sägs att brott enligt artikel 5 i protokollet också utgör brott mot konventionen. Det finns även ett särskilt tolkningsverktyg till protokollet, Legi-

slative Guide for the Implementation of the Protocol to Prevent, Supress and Punish Trafficing in Persons, especially Woman and Children, supplement to the United Nations Convention against Transnational Organized Crime.

Syftet med Palermoprotokollet är enligt artikel 2 att förebygga och bekämpa handel med människor, särskilt vad avser kvinnor och barn, att skydda och bistå offren för sådan handel med full respekt för deras mänskliga rättigheter och att främja samarbetet mellan staterna för att uppnå dessa syften.

Genom utformningen av Palermoprotokollet har man för första gången på global nivå kommit överens om en rättsligt bindande definition av människohandel. I artikel 3 a definieras sådan handel genom en uppräkning av olika åtgärder (rekrytering, transport, över-

föring, inhysande eller mottagande) som begås med vissa medel (hot om eller bruk av våld eller andra former av tvång, bortförande, bedrägeri, vilseledande, maktmissbruk eller missbruk av en persons utsatta belägenhet eller givande eller mottagande av betalning eller förmåner för att erhålla samtycke från en person som har kontroll över en annan person) för ett utnyttjandesyfte (åtminstone utnyttjande av andras prostitution eller andra former av sexuellt utnyttjande, tvångsarbete eller tvångstjänst, slaveri eller med slaveri jämförbara bruk och sedvänjor, träldom eller avlägsnande av organ). Gärningen består alltså av tre moment: en (handels)åtgärd som vidtas genom användandet av något av de nämnda medlen för ett visst utnyttjandesyfte.

I artikel 3 b uttalas vidare att samtycke som ges av någon som är offer för handel med människor till sådant åsyftat utnyttjande som anges i artikel 3 a, ska sakna betydelse. Detta är under förutsättning att något av de medel som anges i den artikeln använts.

Vad gäller människohandel med barn anges särskilt i artikel 3 c att rekrytering, transport, överföring, inhysande och mottagande av barn för utnyttjandeändamål betraktas som handel med människor även om inget av de medel som anges i artikel 3 a har använts. Med barn avses, enligt artikel 3 d, en person som är under arton år.

I artikel 4 anges protokollets tillämpningsområde. Där sägs att protokollet, om inte annat anges, är tillämpligt på förebyggande, utredning och lagföring av brott enligt artikel 5, när brottet är gränsöverskridande till sin natur och en organiserad brottslig sammanslutning är delaktig, liksom för skydd av offren för sådana brott.

Av artikel 5 i protokollet framgår att staterna har ett åtagande att kriminalisera sådana gärningar som anges i artikel 3 när de begås uppsåtligen. Med hänsyn till att Palermoprotokollet ska ses tillsammans med konventionen bör detta innebära att varje stat som antagit det protokollet får tillämpa striktare och strängare åtgärder än de som anges där.

I artikel 6 behandlas frågor om bistånd till och skydd av offer för handel med människor. T.ex. anges i artikel 6.5 och artikel 6.6. att varje stat ska sträva efter att skydda offrens fysiska säkerhet när de befinner sig inom statens territorium och att varje stat ska tillse att dess nationella rättssystem innehåller möjligheter för offren att få ersättning för skada.

I artikel 7 i protokollet behandlas offrets status i mottagandelandet. Enligt denna artikel ska staterna, förutom att vidta åtgärder enligt artikel 6, överväga att vidta lagstiftningsåtgärder eller andra lämpliga åtgärder som tillåter offer för människohandel att, tillfälligt eller stadigvarande, stanna inom statens territorium i lämpliga fall. I detta sammanhang ska staterna ta hänsyn till humanitära skäl och barmhärtighetsskäl.

I artikel 8.1 behandlas brottsoffrens återvändande. I artikeln sägs bl.a. att den stat, i vilken ett offer för människohandel är medborgare eller där han eller hon hade rätt att permanent vistas vid tiden för inresan i den mottagande statens territorium, med vederbörlig hänsyn till personens säkerhet, ska underlätta och gå med på denna persons återvändande utan oberättigat eller oskäligt dröjsmål. Av artikel 8.6 följer att artikeln inte ska inkräkta på något tillämpligt bilateralt eller multilateralt avtal eller arrangemang som helt eller delvis gäller offrens återvändande. Även FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet innehåller en bestämmelse om förebyggande åtgärder. Enligt denna bestämmelse ska konventionsstaterna på olika sätt bl.a. främja metoder som syftar till att förebygga gränsöverskridande organiserad brottslighet.

I artikel 9 i Palermoprotokollet behandlas åtgärder som verkar förebyggande i frågor om människohandel. Staterna ska t.ex. vidta eller förstärka lagstiftnings- eller andra åtgärder, såsom utbildningsåtgärder eller sociala eller kulturella åtgärder, däribland genom bilateralt och multilateralt samarbete, för att motverka sådan efterfrågan som främjar alla former av utnyttjande av människor, särskilt kvinnor och barn, som leder till handel med människor (artikel 9.5).

I artikel 28 i FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet finns bestämmelser om informationsinsamling. Härutöver behandlar artikel 10 i Palermoprotokollet informationsutbyte och utbildning.

Artikel 11 i protokollet behandlar åtgärder vid gränser. Enligt artikeln ska staterna, utan att det ska inkräkta på internationella åtaganden avseende fri rörlighet för personer, så långt det är möjligt, förstärka sådan gränskontroll som kan vara nödvändig för att förebygga och upptäcka handel med människor (artikel 11.1). Varje stat ska också vidta lagstiftningsåtgärder eller andra lämpliga åtgärder för att så långt som möjligt förebygga att transportmedel

som används av affärsdrivande fraktförare används vid förövande av brott som anges i artikel 5 i protokollet (artikel 11.2). Vidare ska staterna enligt artikel 11.6, utan att det ska påverka artikel 27 i FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet, överväga att förstärka samarbetet mellan gränskontrollmyndigheter genom att bl.a. skapa och upprätthålla direkta kommunikationsvägar. Av konventionens artikel 27, som reglerar samarbetet mellan konventionsstaternas rättsvårdande myndigheter, framgår att konventionsstaterna, på ett sätt som är förenligt med deras respektive rättsordning och förvaltningssystem, ska ha nära samarbete i syfte att effektivisera bekämpningen av brott som täcks av konventionen. I artikeln anges att varje konventionsstat särskilt ska anta effektiva åtgärder för att förbättra och, när så behövs, upprätta kommunikationsvägar mellan sina behöriga myndigheter och andra organ samt samarbeta med andra konventionsstater vid utredning av brott enligt konventionen m.m. I artikeln anges också bl.a. att konventionsstaterna, för att verkställa konventionen, ska överväga att sluta lämpliga bilaterala eller multilaterala avtal eller överenskommelser om direkt samarbete mellan sina rättsvårdande myndigheter samt anpassa befintliga sådana avtal eller överenskommelser.

Artikel 12 och 13 i protokollet behandlar staternas skyldighet att vidta åtgärder för att se till att de rese- och identitetshandlingar de utfärdar bl.a. håller viss kvalitet och inte lätt kan förfalskas.

I artikel 14.1 anges att innehållet i Palermoprotokollet inte ska påverka de rättigheter, skyldigheter eller förpliktelser som stater eller enskilda personer har enligt internationell rätt. I artikel 14.2 anges att de åtgärder som anges i protokollet ska tolkas och tillämpas på ett sätt som inte diskriminerar personer på den grunden att de är offer för människohandel. Tolkningen och tillämpningen av dessa åtgärder ska vara förenliga med internationellt erkända principer om icke-diskriminering.

Artikel 15 innehåller regler om tvistlösning och artikel 16–20 innehåller sedvanliga slutbestämmelser och behandlar frågor såsom undertecknande och ratifikation, ikraftträdande och ändringar. Artiklar med motsvarande innehåll finns också i FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet.

Palermoprotokollet saknar bestämmelser som tar sikte på frågor om jurisdiktion. Eftersom protokollet enligt artikel 1 ska tolkas tillsammans med FN:s konvention mot gränsöverskridande organi-

serad brottslighet aktualiseras därför de jurisdiktionsbestämmelserna, men berörs inte närmare här.

Europarådets konvention om bekämpande av människohandel

Europarådets konvention om bekämpande av handel med människor10är en konvention som syftar till att förhindra och bekämpa människohandel, konstruera ett fullständigt regelverk vad gäller skydd och hjälp till människohandelsoffer, garantera mer effektiva brottsutredningar och åtal samt främja internationellt samarbete. Av konventionens ingress framgår att Europarådets medlemsstater och övriga stater som undertecknat konventionen anser att handel med människor utgör ett brott mot de mänskliga rättigheterna och en kränkning av människans värdighet och integritet, att handel med människor resulterar i slaveri för offren, att respekt för offrens rättigheter, skydd av offren och åtgärder för att bekämpa handeln med människor måste vara det huvudsakliga målet samt att alla åtgärder och initiativ för bekämpande av handel med människor måste vara icke-diskriminerande och beakta jämställdhetsperspektivet och barnets rättigheter. Konventionen är avsedd att konstruera ett fullständigt regelverk vad gäller skydd och hjälp till människohandelsoffer. Konventionen trädde i kraft den 1 februari 2008 och för Sverige trädde den i kraft den 1 september 2010.

I konventionen noteras en rad andra konventioner, bl.a. Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) med protokoll. Det anges också att parterna beaktar FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet och Palermoprotokollet i syfte att förbättra det skydd de ger och utveckla de normer som upprättas genom de instrumenten. I kapitel VIII i konventionen, Förhållande till andra internationella instrument, framgår av artikel 39 att konventionen emellertid inte ska inverka på de rättigheter eller skyldigheter som följer av bestämmelserna i Palermoprotokollet och är avsedd att förbättra det skydd som ges i nämnda protokoll och utveckla de normer som ingår i det. Av

10 Council of Europe Convention on Action against Trafficking in Human Beings (CETS no. 197).

artikel 40.1 framgår också att konventionen inte ska inverka på rättigheter och åtaganden enligt andra internationella instrument i vilka parterna enligt konventionen är parter eller kommer att bli parter och vilka innehåller bestämmelser om frågor som styrs av konventionen och vilka ger bättre skydd och hjälp till offer för handel med människor.

Genom konventionen inrättas en särskild övervakningsmekanism för att säkerställa att parterna effektivt tillämpar dess bestämmelser. Konventionen ska gälla alla former av människohandel, nationella eller gränsöverskridande, oberoende av dess eventuella samband med organiserad brottslighet. Konventionen innehåller tio kapitel med sammanlagt ett fyrtiotal artiklar. Artiklarna i konventionen är av olika karaktär. Vissa artiklar utgör målsättningsstadganden och vissa artiklar innehåller krav på att staterna ska vidta vissa åtgärder, såsom lagstiftningsåtgärder.11

Kapitel I innehåller syften, tillämpningsområde, en icke-diskrimineringsprincip och definitioner (artiklarna 1–4). Kapitel II tar upp frågor om förebyggande åtgärder av olika slag (artiklarna 5–9). Kapitel III tar upp åtgärder för att skydda och främja brottsoffers rättigheter (artiklarna 10–17). Kapitel IV tar upp de straffrättsliga bestämmelserna (artiklarna 18–26). I kapitel V anges bestämmelser om utredningar, åtal och processrätt (artiklarna 27–31). Därefter följer i kapitel VI ett avsnitt om internationellt samarbete och samarbete med det civila samhället (artiklarna 32–35). Kapitel VIII tar upp konventionens samband med andra internationella instrument (artiklarna 39 och 40). Kapitel IX tar upp regler om ändringar i konventionen (artikel 41). I kapitel X finns slutbestämmelser (artikel 42–47).

I anslutning till konventionen har också utformats en förklaranderapport.12

För att säkerställa ett effektivt genomförande av bestämmelserna tillhandahåller konventionen, i artiklarna 36–38, också en övervakningsmekanism genom Group of Experts on Action against Trafficking in Human Beings (GRETA). En första utvärdering av hur Sverige lever upp till konventionen inleddes i januari 2012.

11 Se prop. 2009/10:152 och SÖ 2010:8. 12Explanatory Report to the Council of Europe Convention on Action against Trafficking in

Human Beings.

Utvärderingen har bl.a. omfattat besök i Sverige av GRETA i maj 2013 där kontakter ägt rum med Regeringskansliet, berörda myndigheter och andra aktörer. GRETA har under år 2014 sammanställt en rapport över hur Sverige har genomfört konventionen.13I rapporten anges bl.a. att Sverige vidtagit flera åtgärder i berört hänseende, men att ytterligare åtgärder bör vidtas. Som exempel kan nämnas att det i rapporten noteras det låga antalet fällande domar i Sverige för människohandel och att det påtalas att åtgärder bör vidtas för att försäkra att alla former av människohandel ska kunna utredas och åtalas effektivt. I rapporten påtalas också att svenska myndigheter bör se till att de som kommer i kontakt med offer för människohandel får ytterligare utbildning i ämnet så att de på bästa sätt ska kunna hjälpa, informera och stötta sådana offer i samband med rättsliga prövningar. Likaså uppmanas svenska myndigheter att säkerställa att samtliga offer för misstänkt människohandel kan erhålla betänketid för att ta ställning till om han eller hon vill samarbeta med de brottsutredande myndigheterna. Det bör härvid stå klart att erhållande av betänketid enligt 5 kap. 15 § andra stycket utlänningslagen (2005:716, UtlL) inte är avhängigt offrets medverkan i rättsliga prövningar.

En kommitté bestående av alla parter till konventionen beslutade den 7 juli 2014 om rekommendationer till Sverige som innebär att Sverige ska genomföra GRETA:s förslag. I rekommendationen anges att Sverige vidtagit flera åtgärder med anledning av rapporterna men att vissa åtgärder kvarstår, t.ex. att upprätta en formell nationell mekanism för att identifiera och assistera offer för människohandel och att stärka effektiviteten i utredningar och åtal för att säkerställa att fler förövare fälls för människohandel. I det sistnämnda ingår bl.a. utbildning för rättsväsendets aktörer. Företrädare för GRETA har i september 2015 följt upp genomförandet av GRETA:s förslag.14Sverige har i en skrivelse i juli 2016 rapporterat

13 Report 2014 (11) Report concerning the implementation of the Council of Europe Conven-

tion on Action against Trafficking in Human Beings by Sweden.

14 Round-table meeting on the follow-up to GRETA’s report and the Committee of the Parties’ recommendation on the implementation of the Council of Europe Convention on Action against Trafficking in Human Beings by Sweden. (2015-09-29).

om vilka åtgärder som har vidtagits för att följa de beslutade rekommendationerna.15

Människohandelsdirektivet m.m.

Den 25 mars 2009 presenterade kommissionen ett förslag till rambeslut om förebyggande och bekämpande av människohandel samt skydd av offer som föreslogs ersätta rådets rambeslut om bekämpande av människohandel (2002/629/RIF). Förhandlingarna i rådsarbetsgruppen materiell straffrätt inleddes under det tjeckiska ordförandeskapet och drevs sedan aktivt under det svenska ordförandeskapet hösten 2009. Vid rådet för rättsliga och inrikes frågor i december 2009 nåddes en bred samsyn om förhandlingsresultatet. Syftet med rambeslutet var att skapa nya gemensamma minimiregler i EU:s medlemsstater när det gäller straffrättsliga påföljder och andra former av straffrättsliga åtgärder mot människohandel. Rambeslutet omfattade människohandel syftande till arbetskraftsexploatering och sexuell exploatering och behandlade definitioner av straffbar människohandel, kriminalisering av anstiftan, medhjälp och försök samt gemensamma lägsta maximistraff. Dessutom togs frågor upp om bl.a. ansvar och sanktioner för juridiska personer, jurisdiktion och brottsoffer. Genom Lissabonfördragets ikraftträdande försvann dock den rättsliga grunden för att anta rambeslut.

Kommissionen presenterade den 29 mars 2010 i stället ett förslag till direktiv under Lissabonfördraget. Förslaget byggde till största del på förhandlingsresultatet beträffande rambeslutet. Förhandlingarna resulterade så småningom i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/36/EU av den 5 april 2011 om förebyggande och bekämpande av människohandel, om skydd av dess offer och om ersättande av rådets rambeslut 2002/629/RIF.

Direktivet syftar till att skapa ett mer sammanhållet synsätt i kampen mot människohandel för att i ökad utsträckning förebygga och lagföra människohandelsbrott samt skydda brottsoffrens rättigheter. I artikel 1 stadgas att det allmänna syftet med direktivet är att fastställa minimiregler när det gäller dels definitionen av vad som

15 Regeringskansliet Report on measures taken to comply with Committee of the Parties

Recommendation CP(2014)12 on the implementation of the Council of Europe Convention on Action against Trafficking in Human Beings. (2016-06-23).

ska utgöra straffbelagd människohandel, dels påföljder på området. Direktivets syfte anges vidare vara att införa gemensamma bestämmelser, med hänsyn tagen till genusperspektivet, för att stärka åtgärderna för att förebygga människohandel och förbättra skyddet för människohandelsoffer.

Direktivet innehåller bestämmelser om bl.a. en utvidgad kriminalisering av människohandel, kriminalisering av anstiftan av, medhjälp och försök till sådant brott, skärpta lägsta maximistraff och försvårande omständigheter, ansvar och sanktioner för juridiska personer samt att i vissa fall inte åtala eller straffa människohandelsoffer för brott som de tvingas begå. Vidare finns regler om utredning och lagföring, inklusive preskription, utvidgad jurisdiktion, undantag från kravet på dubbel straffbarhet, hjälp och stöd till samt skydd av brottsoffer, krav på övervägande av kriminalisering av att använda tjänster från människohandelsoffer samt inrättande av nationella rapportörer.

Direktivet antogs den 21 mars 2011 och är infört i svensk rätt sedan den 6 april 2013. Enligt en analys gjord av Justitiedepartementet i mars år 2011 behövdes inte några lagändringar eller andra åtgärder vidtas i svensk rätt till följd av direktivet.16

Europaparlamentet har enats om en resolution om kampen mot människohandel i EU:s yttre gränser och kommissionen avser att under år 2016 att presentera en rapport om medlemsstaternas genomförande av människohandelsdirektivet.17

I sammanhanget bör också Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/52/EG av den 18 juni 2009 om minimistandarder för sanktioner och åtgärder mot arbetsgivare för tredjelandsmedborgare som vistas olagligt (direktiv 2009/52/EG) nämnas. I ingressen, punkt 7, i människohandelsdirektivet anges nämligen att man vid genomförandet av det direktivet bör ta hänsyn till bl.a. direktiv 2009/52/EG. I direktiv 2009/52/EG, artikel 9.1 d) anges att medlemsstaterna ska säkerställa att en överträdelse av förbudet som avses i artikel 3 (förbud mot olaglig anställning) utgör ett brott under vissa särskilt angivna omständigheter enligt nationell lagstiftning, exempelvis i fall där en arbetsgivare utnyttjar arbetskraft eller tjänster från en

16 Ju2013/275/L5. 17 Europaparlamentets resolution av den 5 juli 2016 om kampen mot människohandel i EU:s yttre förbindelser (2015/2340(INI)).

person som vistas olagligt med vetskap om att tredjelandsmedborgaren är offer för människohandel. Det sagda innebär en kriminalisering av användning av tjänster från tredjelandsmedborgare med kunskap om att personen är utsatt för människohandel. I artikel 10 samma direktiv anges att medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att fysiska personer som begår brott enligt artikel 9 straffas med effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga sanktioner.

FN:s konvention om barnets rättigheter och dess fakultativa protokoll om försäljning av barn, barnprostitution och barnpornografi

Den 20 november 1989 antog FN:s generalförsamling konventionen om barnets rättigheter. Sverige ratificerade konventionen den 21 juni 1990. Därmed åtog sig Sverige att garantera rättigheterna enligt konventionen för alla barn och ungdomar i Sverige samt att verka för respekt för och främjande av barnets rättigheter internationellt. Barnrättighetsutredningen har i februari år 2016 lämnat förslag till bl.a. en lag om inkorporering av barnkonventionen (SOU 2016:19). Förslaget bereds för närvarande (augusti 2016) inom Regeringskansliet.

Barnkonventionen innebär bl.a. en rätt till skydd mot övergrepp, utnyttjande och diskriminering samt en rätt till inflytande genom att få uttrycka sin åsikt och få den respekterad. Konventionen bygger på fyra grundläggande principer; att varje barn, utan åtskillnad, har rätt att få del av sina rättigheter, att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, att barnets rätt till överlevnad och utveckling ska säkerställas samt barnets rätt att få komma till tals i alla frågor som rör barnet.

Reglerna är, enligt artikel 1, i princip tillämpliga på varje individ upp till arton år, om inte barnet blir myndigt tidigare enligt den lag som gäller för barnet. I Sverige gäller således konventionens rättigheter för alla personer upp till arton år. Vissa rättigheter enligt konventionen gäller dock huvudsakligen för mindre barn.

Av artikel 11 framgår att konventionsstaterna ska vidta åtgärder för att bekämpa olovligt bortförande och kvarhållande av barn i utlandet. I artikel 32 sägs att barn har rätt till skydd mot ekonomiskt utnyttjande och mot skadligt eller annars olämpligt arbete.

Artikel 33 behandlar åtgärder för att skydda barn från olaglig användning av narkotika och psykotropa ämnen och för att förhindra att barn utnyttjas för framställning och handel med sådana ämnen. Enligt artikel 34 ska barn skyddas mot alla former av sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp och staterna ska vidta alla lämpliga åtgärder, såväl nationellt som internationellt, för att förhindra att barn tvingas till ”olagliga” sexuella handlingar eller utnyttjas i prostitution eller i pornografi. Av artikel 35 framgår att konventionsstaterna ska vidta lämpliga nationella, bilaterala och multilaterala åtgärder för att förhindra bortförande och försäljning av eller handel med barn för varje ändamål och i varje form. I artikel 36 anges att staterna också ska skydda barn mot alla andra former av utnyttjande som kan skada barnet i något avseende.

Den 25 maj 2000 antog FN:s generalförsamling två fakultativa protokoll till barnkonventionen. Det ena behandlar barns indragning i väpnade konflikter. Det andra protokollet behandlar försäljning av barn, barnpornografi och barnprostitution. Det sistnämnda protokollet, som undertecknades av Sverige den 8 september 2000, inleds med en ingress som förklarar bakgrunden till och syftet med protokollet. Det fakultativa protokollet ska ses som en förstärkning och fördjupning av de åtaganden i barnkonventionen som handlar om skydd mot övergrepp och utnyttjanden. I protokollets inledning betonas att det har skett en omfattande och ökande internationell handel med barn i syfte att sälja barn, bedriva barnprostitution och barnpornografi och att det internationella samarbetet måste stärkas. Barnkonventionen är inriktad på individen, det enskilda barnet. Det innebär att när myndigheter och andra institutioner, verksamheter eller organ vidtar åtgärder som rör ett barn måste de överväga vilka behov just det enskilda barnet har. Det är därför viktigt att barnets behov uppmärksammas och att barnet så långt som möjligt kommer till tals i samband med skydds-, stöd- och hjälpinsatser samt i rättsprocessen.

Av artikel 1 följer att staterna ska förbjuda försäljning av barn, barnprostitution och barnpornografi enligt bestämmelserna i protokollet. I artikel 2 definieras vissa uttryck i protokollet. Där framgår att i protokollet avses med a) försäljning av barn: varje handling eller transaktion genom vilken ett barn överförs av en person eller grupp av personer till annan mot betalning eller någon annan form av ersättning, b) barnprostitution: användning av ett barn i sexuella

handlingar mot betalning eller någon annan form av ersättning,

c) barnpornografi: framställning, av vilket som helst slag, av ett barn som deltar i verkliga eller simulerade oförblommerade sexuella handlingar eller varje framställning av ett barns könsorgan för huvudsakligen sexuella syften.

Enligt artikel 3.1 ska varje stat säkerställa att åtminstone följande handlingar och verksamheter omfattas helt av dess straffrättsliga lagstiftning, oavsett om brotten begås inom ett land eller är gränsöverskridande och oavsett om de begås på individuell basis eller i organiserad form: a) när det gäller försäljning av barn enligt art 2 i) att bjuda ut, leverera eller ta emot ett barn, på vilket sätt det än sker, i syfte att barnet ska utnyttjas sexuellt eller att barnets organ ska överlåtas i vinstsyfte eller att barnet ska sättas i tvångsarbete, och ii) att som mellanhand otillbörligt framkalla samtycke till adoption av ett barn i strid med tillämpliga internationella rättsliga instrument om adoption, b) att bjuda ut, ta emot, skaffa fram eller tillhandahålla ett barn för barnprostitution enligt artikel 2, c) att producera, distribuera, sprida, importera, exportera, bjuda ut eller sälja eller att, för sådant syfte, inneha barnpornografi enligt definitionen i artikel 2.

Av artikel 3.2 följer ett åtagande för staterna att också, med förbehåll för bestämmelserna i den nationella lagstiftningen, kriminalisera försök samt medhjälp och annan medverkan till någon av de nämnda handlingarna. I artikel 3.3 sägs att staterna ska belägga brotten med lämpliga straff som beaktar deras allvarliga beskaffenhet.

Artiklarna 4 och 5 innehåller bestämmelser om behörighet och utlämning medan artiklarna 6 och 7 innehåller bestämmelser om rättslig hjälp och tvångsmedel.

Enligt artikel 8 ska staterna besluta om lämpliga åtgärder för att, under alla stadier av det straffrättsliga förfarandet, skydda de rättigheter och intressen de barn har som är offer för verksamheter som är förbjudna enligt protokollet. Enligt artikel 8.2 ska staterna säkerställa att osäkerhet i fråga om offrets verkliga ålder inte förhindrar inledande av brottsutredningar, inbegripet utredningar som syftar till att fastställa offrets ålder.

Av artikel 8.3 följer att staterna ska se till att barnets bästa kommer i första rummet vid rättsväsendets behandling av barn som är offer för brott enligt protokollet. Vidare ska staterna, enligt arti-

kel 8.4, vidta åtgärder för att säkerställa att personer som arbetar med offer för de brott som anges i protokollet ges lämplig utbildning, särskilt i juridik och psykologi.

Enligt artikel 9.1 ska staterna anta eller förstärka, genomföra och sprida lagar och administrativa åtgärder, social policy och program för att förebygga de brott som avses i protokollet. Särskild uppmärksamhet ska ägnas åt att skydda barn som är särskilt sårbara när det gäller sådan verksamhet. Vidare ska staterna, enligt artikel 9.2, genom information på alla lämpliga sätt, utbildning och vidareutbildning, främja medvetenheten hos allmänheten, inbegripet barn, om förebyggande åtgärder och om de skadliga effekterna av de brott som avses i protokollet. Vid fullgörandet av förpliktelserna ska staterna uppmuntra till medverkan av samhället och särskilt barn och offer i sådan information och i utbildningsprogram, även på internationell nivå.

Enligt artikel 9.3 ska staterna vidta alla möjliga åtgärder som syftar till att se till att allt lämpligt bistånd ges till offren för de brott som avses i protokollet, inbegripet fullständig återanpassning i samhället och fullständig fysisk och psykisk återhämtning. Staterna ska också, enligt artikel 9.4, säkerställa att alla barn som är offer för de brott som anges i protokollet får tillgång till lämpliga förfaranden för att, utan diskriminering, söka ersättning för skador från dem som är juridiskt ansvariga. I artikel 9.5 anges att staterna ska vidta lämpliga åtgärder i syfte att effektivt förbjuda produktion och spridning av material som annonserar om de brott som beskrivs i protokollet.

Av artikel 10.1 framgår att staterna ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att stärka det internationella samarbetet såvitt gäller bl.a. förebyggande, upptäckt, utredning, åtal och bestraffning av dem som är ansvariga för handlingar som omfattar försäljning av barn, barnprostitution, barnpornografi och barnsexturism. Staterna ska också främja internationellt samarbete och samverkan mellan sina myndigheter, nationella och internationella icke-statliga organisationer och internationella organisationer. Staterna ska också, enligt artikel 10.2, främja internationellt samarbete för att bistå barn som är offer i deras fysiska och psykiska återhämtning, återanpassning i samhället och repatriering. Av artikel 10.3 följer att staterna ska främja ett ökat internationellt samarbete för att angripa de or-

saker, t.ex. fattigdom, som bidrar till att barn är sårbara för försäljning av barn, barnprostitution, barnpornografi och barnsexturism.

Av artikel 11 framgår att inget i protokollet påverkar några bestämmelser som går längre när det gäller att förverkliga barnets rättigheter, och som kan ingå i en stats nationella lagstiftning eller i internationell rätt som är i kraft för den staten.

Europarådets konvention om skydd för barn mot sexuell exploatering och sexuella övergrepp

Under åren 2006 och 2007 utarbetades inom Europarådet en konvention om skydd för barn mot sexuell exploatering och sexuella övergrepp (Council of Europe Convention on the Protection of Children against Sexual Exploitation and Sexual Abuse), CETS nr. 201. Sverige undertecknade konventionen i samband med att den öppnades för undertecknande den 25 oktober 2007. Sverige antog konventionen 6 juni 2013 och den trädde i kraft för Sverige den 1 oktober 2013.

Syftet med Europarådets konvention om skydd för barn mot sexuell exploatering och sexuella övergrepp är att förebygga och bekämpa sexuell exploatering av och sexuella övergrepp mot barn, att skydda brottsoffrens rättigheter samt att främja nationellt och internationellt samarbete i frågan. Av inledningen till konventionen framgår att medlemsstaterna i Europarådet och övriga som undertecknat konventionen anser att sexuell exploatering av barn, främst barnpornografi och prostitution, samt alla former av sexuella övergrepp mot barn, inklusive handlingar som begås utomlands, förstör barns hälsa och psykosociala utveckling. Vidare uppmärksammas att sexuell exploatering av och sexuella övergrepp mot barn har fått allvarliga proportioner både på nationell och internationell nivå, framför allt vad gäller barns såväl som förövares ökade användning av informations- och kommunikationsteknik, och att det krävs internationellt samarbete för att förebygga och bekämpa sådan sexuell exploatering av och sexuella övergrepp mot barn.

I artikel 42 i konventionen, som rör förhållande till andra internationella instrument, framgår att konventionen inte ska påverka de rättigheter och skyldigheter som har sin grund i bestämmelserna i FN:s konvention om barnets rättigheter och dess fakultativa protokoll om försäljning av barn, barnprostitution och barnporno-

grafi. Enligt artikeln är i stället avsikten med konventionen att förbättra det skydd som de instrumenten ger och utveckla och komplettera de normer som de innehåller.

Konventionen innehåller 50 artiklar, uppdelade i 13 kapitel. Artiklarna är av olika karaktär. En del utgör målsättningsstadganden medan andra ställer krav på att staterna – på ett flertal rättsområden – ska anpassa sin lagstiftning eller vidta andra åtgärder. Således ställs bl.a. krav på förebyggande åtgärder, åtgärder om hjälp till och skydd för brottsoffer samt omfattas frågor om behandling av sexualbrottsförövare, materiell straffrätt och olika processrättsliga regler.

Med anledning av konventionen antog Europarådets Ministerkommitté den 12 juli 2007 rapporten Explanatory Report to the

Council of Europe Convention on the Protection of Children against Sexual Exploitation and Sexual Abuse. Rapporten är vägledande i

frågan om tolkningen av konventionen. I det inledande kapitlet anges i artikel 1 syftet med konventionen och i artikel 2 den icke diskrimineringsprincip som ska gälla när parterna tillämpar bestämmelserna i konventionen. Artikel 3 innehåller definitioner av begrepp som används i konventionen. Således avses till exempel med barn i konventionen varje person under arton år.

I artikel 4 anges som principer gällande förebyggande åtgärder att varje part ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att förebygga alla former av sexuell exploatering av och sexuella övergrepp mot barn och för att skydda barn. Artikel 5 behandlar frågan om ökande av medvetenheten hos personer som har kontakt med barn i sitt arbete samt frågorna om utbildning och rekrytering av sådana personer. I artikel 6 stadgas om utbildning för barn gällande riskerna för sexuell exploatering och sexuella övergrepp och hur de kan skydda sig själva. I artikel 7 stadgas att staterna ska säkerställa att personer som befarar att de kan komma att begå något av de brott som föreskrivs i konventionen, där så är lämpligt, får tillgång till effektiva program eller åtgärder som syftar till att utvärdera och förebygga riskerna för att brott begås. Artikel 8 beskriver förebyggande åtgärder som parterna ska vidta riktade till allmänheten medan det i artikel 9 stadgas om att uppmuntra barn, den privata sektorn, medierna och det civila samhället i övrigt i arbetet mot sexuell exploatering av och sexuella övergrepp mot barn.

I artikel 10 finns bestämmelser om sakkunniga myndigheter och samordnande organ. Artikel 11 innehåller principer gällande stöd för brottsoffer, deras anhöriga och personer som har ansvar för deras vård. I artikel 12 behandlas frågor kring anmälan om misstanke om sexuell exploatering eller sexuella övergrepp. Artikel 13 behandlar frågan om hjälptelefon för personer som behöver stöd och föreskriver att varje part ska vidta alla nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att uppmuntra och stödja inrättande av informationstjänster, som till exempel telefon- eller internetrådgivning för att kunna ge råd till den som söker stöd.

Artikel 14 innehåller bestämmelser om hjälp till brottsoffer och personer som står ett offer nära. Artikel 15 innehåller bestämmelser om förebyggande eller behandlande program eller åtgärder. I artikel 16 talas om parternas närmare åligganden vad gäller förebyggande eller behandlande program eller åtgärder för förövare eller misstänkta förövare. Genom artikel 17 åläggs parterna att säkerställa att förövare eller misstänkta förövare för vilka sådana program eller åtgärder har föreslagits har fått fullständig information om skälen för förslaget och att de samtycker till programmet eller åtgärden med full kännedom om omständigheterna.

Artiklarna 18–24 innehåller bestämmelser om kriminalisering av gärningar. Artikel 18 behandlar därvid kriminalisering av sexuella handlingar med barn, artikel 19 behandlar barnprostitution, artikel 20 behandlar barnpornografiskt material och artikel 21 behandlar brott som har anknytning till ett barns deltagande i pornografiska föreställningar. I artikel 22 behandlas frågan om kriminalisering av handlingar som gäller ett barns bevittnande av sexuella övergrepp eller sexuella handlingar. Artikel 23 gäller kriminalisering av kontaktsökning med barn i sexuella syften, s.k. grooming. I artikel 24 regleras kriminalisering av medhjälp och försök till de brott som föreskrivs i konventionen.

Artikel 25–27 innehåller bestämmelser om jurisdiktion, juridiska personers ansvar och påföljder och åtgärder. I artikel 28 räknas de omständigheter upp som ska beaktas som försvårande omständigheter när påföljd eller annan rättsverkan ska bestämmas för brott enligt konventionen. I artikel 29 föreskrivs att parterna ska vidta alla nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att skapa möjlighet att beakta lagakraftvunna domar som meddelats av

en annan part och som avser brott som föreskrivs i denna konvention när påföljden ska bestämmas.

I artiklarna 30–36 finns bestämmelser om utredningar, åtal och processrätt. Därefter följer ett avsnitt om registrering och lagring av data, artikel 37. I artikel 38 behandlas frågan om internationellt samarbete. Bestämmelser om konventionens övervakningsmekanism finns i artiklarna 39–41.

Artiklarna 42 och 43 behandlar konventionens förhållande till andra internationella instrument, medan artikel 44 rör regler om ändringar i konventionen. I artiklarna 45–50 finns slutbestämmelser.

Direktiv om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi

Den 25 mars 2009 presenterade kommissionen ett förslag till rambeslut om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuellt utnyttjande av barn samt barnpornografi (KOM [2009] 135) som föreslogs ersätta rådets rambeslut om bekämpande av sexuellt utnyttjande av barn och barnpornografi (2004/68/RIF). Förslaget byggde i stora delar på Europarådets konvention om skydd för barn mot sexuell exploatering och sexuella övergrepp från 2005 (CETS No. 201 – se ovan). I och med Lissabonfördragets ikraftträdande den 1 december 2009 försvann den rättsliga grunden för att anta rambeslutet. Kommissionen presenterade därför den 29 mars 2010 ett förslag till direktiv som i stor utsträckning byggde på resultatet av förhandlingarna om rambeslutet. Kommissionens förslag till direktiv, Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/93/EU av den 13 december 2011 om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi samt om ersättande av rådets rambeslut 2004/68/RIF, antogs den 15 november 2011 och trädde för Sveriges del i kraft den 17 december 2011. Direktivet är sedan den 18 december 2013 genomfört i svensk rätt.

Direktivet syftar till att skapa minimiregler om brottsrekvisit och påföljder när det gäller sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi. Det syftar också till att stärka åtgärderna för att förebygga sådana brott och förbättra skyddet för brottsoffer. Utgångspunkten är att sexuella övergrepp mot barn och sexuell exploatering av barn, däribland barnpornografi, utgör allvarliga kränkningar av de grundläggande rättigheterna, framför

allt barns rätt till det skydd och den omvårdnad som behövs för deras välfärd i enlighet med vad som föreskrivs i Barnkonventionen och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. I direktivet slås fast att sexuella övergrepp och andra särskilt allvarliga former av sexuella övergrepp mot barn och sexuell exploatering av barn ökar och sprids genom användningen av ny teknik och internet.

Bekämpning av allvarliga brott som sexuell exploatering av barn och barnpornografi kräver en övergripande strategi som omfattar lagföring av gärningsmän, skydd av barn som är brottsoffer och förebyggande åtgärder mot fenomenet. Direktivet är avsett att tillhandahålla en övergripande rättslig ram för internationellt samarbete så att syftet kan uppnås. Viktiga inslag är möjligheten att hindra personer som dömts för brott från att arbeta med barn, möjligheten för arbetsgivare att vid rekrytering till sådan yrkesverksamhet eller organiserad frivilligverksamhet som innefattar nära kontakt med barn att bli informerade om fällande domar för brott som omfattas av direktivet samt åtgärder för att stänga ner och blockera hemsidor som innehåller barnpornografi.

Direktivet inleds med att ange dess syfte, artikel 1. Begreppen barn, åldern för sexuellt självbestämmande, barnpornografi, barnprostitution, pornografisk föreställning och juridisk person definieras i artikel 2. Med barn avses i direktivet varje person som är under arton år. Åldern för sexuellt självbestämmande anges i direktivet som den ålder under vilken det enligt nationell lag är förbjudet att ägna sig åt sexuella handlingar med ett barn.

I artikel 3–6 anges de gärningar som ska vara straffbelagda. Där framgår även de krav som direktivet uppställer i fråga om lägsta maximistraff för olika gärningar. Artikel 3 behandlar brott som har samband med sexuella övergrepp. För vissa av gärningarna i artikel 3 gäller kriminaliseringskravet endast när de riktar sig mot barn som inte uppnått åldern för sexuellt självbestämmande. Artikel 4 behandlar brott som har samband med sexuell exploatering. Straffen i artiklarna 3 och 4 är delvis differentierade beroende på om brottet riktar sig mot ett barn som uppnått åldern för sexuellt självbestämmande eller inte. I artikel 5 behandlas brott som har samband med barnpornografi och i artikel 6 kontaktsökning med barn i sexuellt syfte. I artikel 7 stadgas vad som ska gälla i fråga om dels ansvar för medverkan till brott enligt direktivet, dels ansvar för försök till

vissa av brotten. I artikel 8 behandlas vissa frågor om frivilliga sexuella handlingar. Av bestämmelsen framgår att det är upp till medlemsstaterna att avgöra om vissa handlingar ska vara straffbara när de involverar jämbördiga parter som är nära i ålder och grad av utveckling och mognad eller när barnet nått åldern för sexuellt självbestämmande. I artikel 9 anges vilka omständigheter som ska anses som försvårande.

I artikel 10 behandlas frågor om diskvalifikation och information om fällande domar. Medlemsstaterna ska säkerställa att personer som dömts för brott som omfattas av direktivet kan förhindras att utöva åtminstone yrkesverksamhet som inbegriper direkta och regelbundna kontakter med barn. Medlemsstaterna ska även vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att arbetsgivare, vid rekrytering till yrkesverksamhet eller organiserad frivilligverksamhet som innefattar sådana kontakter med barn, har rätt att få information om fällande domar för brott som direktivet omfattar. Arbetsgivarna ska få informationen på lämpligt sätt, såsom genom tillgång på begäran eller via den berörda personen. Information rörande fällande domar för brott enligt direktivet eller om diskvalifikationer till följd av sådana domar ska kunna överföras mellan medlemsstaterna i enlighet med de förfaranden som anges i rådets rambeslut 2009/315/RIF om organisationen av medlemsstaternas utbyte av uppgifter ur kriminalregistret och uppgifternas innehåll.

Artikel 11 handlar om beslag och förverkande medan artiklarna 12 och 13 behandlar juridiska personers ansvar samt sanktioner för dessa. I artikel 14 föreskrivs att det ska vara möjligt för de behöriga myndigheterna att avstå från att lagföra eller straffa barn som är offer för sexuella övergrepp eller sexuell exploatering för deras medverkan i brott som de har tvingats att begå som en direkt följd av att de har utsatts för vissa gärningar enligt direktivet. Artikel 15 behandlar frågor om utredning och lagföring. Enligt punkt 1 ska utredning och lagföring inte vara beroende av anmälan från brottsoffret. I punkt 2, som behandlar frågan om preskription, anges att lagföring av flertalet brott enligt direktivet ska kunna ske under en tillräckligt lång tidsperiod efter det att offret uppnått myndighetsåldern och i en utsträckning som motsvarar brottets svårhetsgrad. Punkterna 3 och 4 anger att det ska finnas effektiva utredningsverktyg samt åtgärder för att möjliggöra identifiering av barn som är offer för brott enligt direktivet.

Frågor om rapportering av misstanke om sexuella övergrepp eller sexuell exploatering respektive om domsrätt behandlas i artiklarna 16 och 17. Artiklarna 18–20 tar upp frågor om hjälp, stöd och skyddsåtgärder för barn som är brottsoffer. I artiklarna 21–25 behandlas åtgärder för att förebygga att sådana brott som omfattas av direktivet begås, såsom åtgärder mot reklam för möjligheten att begå övergrepp och för barnsexturism samt mot webbplatser som innehåller eller sprider barnpornografi, liksom olika former av interventionsprogram.

Avslutningsvis ges i artiklarna 26–30 bestämmelser om bl.a. införlivande, rapportering och ikraftträdande.

ILO-konventioner

Internationella arbetsorganisationen (ILO) är FN:s fackorgan för sysselsättnings- och arbetslivsfrågor.18 ILO har som grundläggande mål att bekämpa fattigdom och befrämja social rättvisa. I uppgifterna ligger att främja sysselsättning och bättre arbetsvillkor i hela världen, samt att värna om fackliga fri- och rättigheter.

ILO:s konstruktion bygger på att sammanföra regeringar med arbetstagare och arbetsgivare i en trepartisk institutionell struktur. På detta vis kan man hantera normbildning, motverka konflikter och lösa tvister med fredliga medel. Trepartsstrukturen är ILO:s unika kännemärke. Det är den enda FN-organisationen där, utöver regeringarna, aktörer i det civila samhället deltar som fullvärdiga beslutande parter i såväl styrelse som det högsta beslutande organet, Internationella arbetskonferensen (ILC).

ILO är en konventionsbaserad organisation med över 180 konventioner. År 1998 antog ILC en deklaration om grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet samt riktlinjer för uppföljning. I deklarationen fastslås att alla ILO:s medlemsländer genom sitt medlemskap i ILO och sin anslutning till ILO:s stadga har en förpliktelse att respektera, främja och genomföra de principer och rättigheter som är teman för ILO:s grundläggande rättighetskonven-

18 Information om ILO hämtad från http://svenskailo-kommitten.se och http://www.manskligarattigheter.se

tioner. En rättighet som åsyftas är avskaffande av alla former av tvångsarbete.

ILO förfogar inte över några sanktionsmedel. Arbetsmetoderna är dialog, rådgivning, experthjälp och tekniskt bistånd. De stater som anslutit sig till ILO:s konventioner ska rapportera om statens arbete för genomförandet av rättigheterna.

I sammanhanget bör konvention nr 29, The Forced Labour Con-

vention, angående tvångs- eller obligatoriskt arbete nämnas. Den

antogs i juni 1930 och trädde i kraft den 1 maj 1932. I artikel 1 anges att varje medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar denna konvention, förbinder sig att inom kortast möjliga tid undertrycka användandet av tvångs- eller obligatoriskt arbete i alla dess former. Konventionen kräver kriminalisering av tvångsarbete. I artikel 2 anges definitionen av tvångs- eller obligatoriskt arbete. Vid tillämpningen av konventionen ska med beteckningen förstås varje arbete eller tjänst, som avfordras en person under hot om något slag av straff och till vars utförande ifrågavarande person icke erbjudit sig av fri vilja.

Även konvention nr 105, The Abolition of Forced Labour Con-

vention, bör nämnas. Konventionen skärper förbudet mot tvångs-

arbete som återfinns i konvention nr 29 från 1930. Den rör främst tvångsarbete som missbruk för politiska eller ekonomiska syften och mot rätten till strejk.

ILO:s internationella arbetskonferens antog 2014 ett protokoll till konventionen om tvångsarbete 2014 (nr 29) och en rekommendation om tvångsarbete (kompletterande åtgärder) 2014 (nr 203) med syfte att stärka genomförandet av konventionen. Frågan om Sveriges genomförande av protokollet och hantering av rekommendationen bereds för närvarande (oktober 2016) inom Regeringskansliet.

När det gäller barn särskilt bör ILO:s konvention nr 182, Worst

Forms of Child Labour Convention, nämnas. Konventionen antogs

av ILO i juni 1999 och syftar till att avskaffa de värsta formerna av barnarbete. Till dessa räknas bl.a. slaveri och slaveriliknande förhållanden, sexuella övergrepp mot barn, prostitution, medverkande i pornografi och handel med droger.

Samtliga nämnda konventioner tillhör liksom några andra konventioner ILO:s s.k. kärnkonventioner. Se vidare om konventionerna i avsnitt 4.2.3.

3.2.3. Nationella åtgärder mot människohandel

Som angetts ovan är förebyggandet och bekämpandet av människohandel sedan länge en högt prioriterad fråga för Sverige. Nedan behandlas några av de åtgärder som vidtagits i Sverige för att bekämpa människohandel.

Handlingsplan för att bekämpa prostitution och människohandel för sexuella ändamål

I juli 2008 fattade regeringen beslut om en handlingsplan för att bekämpa prostitution och människohandel för sexuella ändamål.19I skrivelsen redogjorde regeringen för sin syn på och åtgärder för hur prostitution och människohandel för sexuella ändamål ska bekämpas.

Handlingsplanen innehåller fem insatsområden med sammanlagt ett trettiotal åtgärder. Dessa åtgärder utvecklas och preciseras i uppdrag som regeringen har gett berörda myndigheter. Enligt handlingsplanen ska en utgångspunkt för samtliga åtgärder vara att de har ett tydligt fokus på den utsatta individens behov av skydd och stöd samt att detta perspektiv ska genomsyra myndigheternas arbete.

Handlingsplanen syftar till att stärka insatser inom uppsökande verksamhet, skyddat boende, behandlingshem och andra former av skydd och stöd. Av de åtgärder som finns i handlingsplanen kan nämnas ökat skydd och stöd till utsatta barn och ungdomar, utbildning för personal bl.a. inom sjukvård och socialtjänst, rehabiliteringsinsatser till personer som utsatts för människohandel för sexuella ändamål samt samarbete mellan svenska aktörer och organisationer och myndigheter i ursprungsländerna för att öka möjligheterna för personer som varit utsatta för prostitution och människohandel för sexuella ändamål att återvända till sina hemländer.

Enligt handlingsplanen är det en viktig del i det förebyggande arbetet att öka kunskapen om personer som utsätts för prostitution och människohandel. Av de åtgärder som finns i handlingsplanen kan nämnas utbildning till personal som arbetar med barn och ungdomar, etiska riktlinjer inom statsförvaltningen och inom utvecklingssamarbetet samt stöd till frivilligorganisationers verksamhet.

19Handlingsplan mot prostitution och människohandel för sexuella ändamål. Skr. 2007/08:167.

Andra åtgärder för ökad kunskap är särskilda medel för studier om förekomsten av olika former av prostitution och människohandel samt en studie om ungdomars erfarenhet och attityder till sexuell exploatering och exponering.

Enligt handlingsplanen är kampen mot människohandel en central del i regeringens långsiktiga strategi för att motverka den grova organiserade brottsligheten. Av de åtgärder som finns i handlingsplanen kan nämnas regeringens avsikt att ge ett uttryckligt mandat till dåvarande Rikspolisstyrelsen att vara nationell rapportör i frågor som rör människohandel, utbildning för personal inom Sveriges Domstolar, polisen, Åklagarmyndigheten och Migrationsverket, riktlinjer för samverkan vid utredningar kring barn som misstänks vara utsatta för brott samt förstärkt förebyggande arbete i hanteringen av viserings- och bosättningsärenden.20

Enligt handlingsplanen förutsätter arbetet mot människohandel för sexuella ändamål ett globalt och interregionalt samarbete, men även ett sektorsövergripande angreppssätt som involverar myndigheter, frivilligorganisationer, forskare och allmänheten. Av de åtgärder som finns i handlingsplanen kan nämnas stärkt regional samverkan mellan myndigheter, kommuner och landsting, stärkt nationell samverkan mellan myndigheter och frivilligorganisationer samt stärkt internationell samverkan kring barn.

Brottsförebyggande rådet (Brå) fick av regeringen i uppdrag att följa upp och utvärdera handlingsplanen. En delrapport lämnades i februari 2010.21Slutrapport lämnades i november 2011.22Slutrapporten innehåller en summering av samtliga myndigheters avrapportering av sina uppdrag till regeringen. Rapporten innehåller även Brå:s egna studier av hur arbetet med planen bedrivits. I slutrapporten ges en sammanfattning av vad myndigheterna har arbetat med i varje enskild åtgärd. Därefter redogörs även för vilka effekter handlingsplanen haft. Slutligen lämnar Brå också ett antal förslag inför regeringens fortsatta arbete med frågorna. Stort fokus har lagts på utbildning i aktuella frågor för rättsväsendets aktörer.

20 Handlingsplanen har i denna del genomförts. Sedan omorganisationen inom Polismyndigheten är det numera Polismyndigheten som har i uppdrag att vara nationell rapportör i frågor som rör människohandel (prop. 2010/11:77). 21 Brå, Rapport 2010:5. Prostitution och människohandel för sexuella ändamål. En första upp-

följning av regeringens handlingsplan.

22 Brå, Rapport 2011:18. Prostitution och människohandel för sexuella ändamål. Slutredovis-

ning av regeringens handlingsplan.

Handlingsplan för skydd av barn mot människohandel, exploatering och sexuella övergrepp

Regeringen aviserade i budgetpropositionen 2014 en handlingsplan mot exploatering och sexuella övergrepp mot barn.23Den 20 februari 2014 antog regeringen en ny handlingsplan för skydd av barn mot människohandel, exploatering och sexuella övergrepp under åren 2014 och 2015.24 I jämförelse med den tidigare handlingsplanen från 2007 har den nya handlingsplanen ett bredare perspektiv avseende målgrupp och omfattar olika former av exploatering, såsom exempelvis människohandel och utnyttjande i tiggeri eller i kriminell verksamhet samt mot sexuella övergrepp i olika sammanhang (inklusive i samband med turism och resande). Avsikten är att de åtgärder som presenterades, vilka syftar till att förbättra skyddet av barn i de sammanhang där barn kan vara särskilt utsatta, ska leda till att öka kunskapen om barns utsatthet för människohandel, exploatering och sexuella övergrepp, att öka effektiviteten i arbetet för att skydda barn mot dessa kränkningar hos myndigheter och övriga relevanta aktörer samt att förbättra de svenska myndigheternas bidrag till det internationella samarbetet för skydd av barn mot människohandel, exploatering och sexuella övergrepp.

Även om flera av de åtgärder som presenterades i den tidigare handlingsplanen genomförts konstaterade regeringen att barns utsatthet för människohandel, exploatering och sexuella övergrepp fortfarande behövde uppmärksammas särskilt. Regeringen bedömde att angelägna områden för det framtida arbetet är ökat skydd och stöd till utsatta barn, ökad kunskap och information om barnets rättigheter riktad till barn, deras vårdnadshavare och allmänheten samt metodstöd till yrkesverksamma som möter barn i sitt arbete. Utöver detta ville regeringen ytterligare stärka samordningen mellan myndigheter och relevanta aktörer och öka kvaliteten och effektiviteten i myndigheternas arbete. Vidare ansåg regeringen att omvärldsbevakningen och det internationella samarbetet behövde förbättras inom berörda myndigheter.

I den nya handlingsplanen lämnades riktlinjer för regeringens arbete i angivna frågor för åren 2014 och 2015. Regeringen kon-

23Prop. 2013/14:1. 24 Se skr. 2013/14:91, kapitel 6.

staterade i handlingsplanen att den har det yttersta ansvaret för att skapa de bästa förutsättningarna för barns utveckling genom att barnets rättigheter tillgodoses för varje enskilt barn i alla situationer och att regeringens målsättning med handlingsplanen är att inget barn ska utsättas för människohandel, exploatering av något slag eller sexuella övergrepp.

Handlingsplanen innehåller ett flertal förslag till åtgärder. Här kan exempelvis nämnas att regeringen har gett Länsstyrelsen i Stockholms län i uppdrag att samordna och sprida kunskap och metoder i arbetet mot människohandel med barn och exploatering av barn till kommuner, landsting, länsstyrelser och myndigheter (Skr. 2013/14:91). Uppdraget omfattar även att arbeta för en ökad samverkan med hotell-, taxi- och restaurangbranschen och internationellt erfarenhetsutbyte samt att genomföra en nationell informationsinsats riktad till allmänheten om sexuell exploatering av barn i samband med turism och resande. Länsstyrelsen i Stockholms län har också fått i uppdrag att kartlägga och samla kunskap om prostitutionens utveckling och omfattning i Sverige. I mars 2015 överlämnade även Länsstyrelsen i Stockholms län Rapport 2015:10

Prostitutionen i Sverige 2014 – en omfattningskartläggning till reger-

ingen.

Nämnas kan också att regeringen gett Socialstyrelsen i uppdrag att bl.a. uppdatera och sprida utbildningsmaterial till yrkesverksamma som arbetar med barn som utsatts för sexuell exploatering och människohandel. Socialstyrelsen har även fått i uppdrag att regelbundet undersöka utvecklingstendenser inom prostitutionen och att utifrån detta samla in uppgifter om vad personer som säljer respektive köper sexuella tjänster själva ser för behov av stöd och hjälp. Därutöver kan nämnas att regeringen har gett Migrationsverket i uppdrag att redovisa vilka åtgärder som vidtas för att uppmärksamma ärenden i vilka barn är utsatta för eller riskerar att utsättas för människohandel. Medel har beviljats Stiftelsen Allmänna Barnhuset för att genomföra en informationsinsats riktad mot att minska riskerna för sexuella övergrepp mot barn och för att genomföra en studie för att samla in kunskap om unga kvinnors och unga mäns sexualitet, erfarenheter av övergrepp, sexuella exploatering och sexuella exponering via digitala medier.

Handlingsplan 2016–2018 till skydd för barn mot människohandel, exploatering och sexuella övergrepp

Regeringen har i juni 2016 beslutat om en uppdaterad handlingsplan till skydd för barn mot människohandel, exploatering och sexuella övergrepp.25 Handlingsplanen gäller för år 2016–2018 och är en fortsättning på den föregående handlingsplanen, se ovan.

Planen innehåller 23 åtgärder för att förebygga, skydda och stödja barn samt skapa förutsättningar för att effektivt lagföra gärningsmän. Exempel på åtgärder, vilka samtliga ska genomsyras av ett barnrätts- och jämställdhetsperspektiv och även beakta ett hbtqperspektiv, är inrättande av en ambassadör för det internationella samarbetet mot människohandel (se nedan), ge Länsstyrelsen i Stockholm uppdrag att göra en systematisk granskning av alla polisanmälningar om misstänkt människohandel med barn mellan 2015–2016, ge Länsstyrelsen i Stockholms län fortsatt uppdrag att fortsätta att bidra till att öka medvetenheten om förekomsten av sexuell exploatering av barn i samband med turism, resande och barnhemsturism, ge Polismyndigheten i uppdrag att föreslå åtgärder för att bekämpa olika typer av sexualbrott mot barn samt vidareutveckla kompetensen hos åklagare om människohandel och sexuella övergrepp.

Nationellt arbete i övrigt

Inom Utrikesdepartementet har en studie gjort om arbetet inom FN mot människohandel och hur samordningen sker mellan de olika organisationerna. Denna studie presenterades vid generalförsamlingens högnivåmöte om människohandel våren år 2013. Särskilt stöd har också getts till FN:s organisation mot droger och brottslighet (United Nations Office on Drugs and Crime, UNODC) för att de ska kunna stödja fattiga länders arbete mot människohandel. Bidrag har även utgått till UNODC:s arbete att kartlägga omfattningen av människohandeln i världen. Särskilt stöd har också getts

till FN:s fond för stöd till offer för människohandel.

Det finns även ett samarbete för barn i utsatta situationer inom

Östersjöstaternas råd (Council of the Baltic Sea States, CBSS).

25 Skr. 2015/16:192.

Verksamheten drivs av Expertgruppen för utsatta barn (EGCC). Regeringen stöder EGCC med årliga ekonomiska bidrag. Socialstyrelsen representerar Sverige i expertgruppens arbete som fokuserar på bl.a. skyddet för barn mot sexuell exploatering och sexuella övergrepp, skyddet för ensamkommande barn och barn utsatta för människohandel samt barn på institution och i andra former av alternativ vård och deras rättigheter. Aktiviteter och program genomförs i samarbete med nationella myndigheter och organisationer samt i samarbete med regionala och internationella organisationer. Inom ramen för samarbetet inom Östersjöstaternas råd finns även i varje medlemsstat, Vitryssland, Ukraina och Moldavien, en nationell kontaktpunkt som förmedlar kontakter mellan medlemsstaterna i fråga om ensamkommande barn eller barn som utsatts för människohandel. Den svenska kontaktpunkten finns på Justitiedepartementet.

Polismyndigheten har i uppdrag att vara nationell rapportör i

frågor som rör människohandel.26Uppdraget gavs, som ovan nämnts, ursprungligen dåvarande Rikspolisstyrelsen, men efter polisens omorganisation den 1 januari 2015 är det i stället Polismyndigheten som har detta uppdrag. I uppdraget ingår bl.a. att samla in uppgifter om omfattningen av människohandel i Sverige och mellan Sverige och andra länder. Nationella operativa avdelningen (Noa), som utgör den svenska polisens nationella kontaktpunkt i internationella ärenden, samarbetar med bl.a. Interpol och Europol samt genom polissambandsmän. Under år 2012 genomförde dåvarande Rikspolisstyrelsen en inspektion av polismyndigheternas förmåga att utreda ärenden om människohandel för sexuella ändamål och köp av sexuell tjänst. Resultatet av inspektionen redovisades i en rapport år 2013, se avsnitt 3.4.1. Polismyndigheten (tidigare Rikspolisstyrelsen) presenterar även årligen sedan år 1999 lägesrapporter om människohandel för sexuella och andra ändamål.27 Lägesrapporterna ger polisens bild av människohandelns omfattning och utbredning i Sverige. Lägesrapporterna bygger främst på förundersökningar och domar samt på information som inkommit till polisen och som berör människohandel och därtill relaterad brottslighet. Rapporterna

26 Av regleringsbrevet för budgetåret 2015 framgår att Polismyndigheten har i uppdrag att vara nationell rapportör i frågor som rör människohandel (se även prop. 2010/11:77). 27 Rapporterna från år 2010 finns tillgängliga på Polismyndighetens hemsida https://polisen.se/Aktuellt/Rapporter-och-publikationer/Rapporter/Manniskohandel-fran-1999/

är framför allt avsedda för regeringen, polisens särskilda enheter och myndigheter i allmänhet, men innehåller även information som kan vara användbar för frivilligorganisationer och för allmänheten. Den senaste lägesrapporten avser år 2014.28Se vidare om lägesrapporterna m.m. i avsnitt 3.4.1.

Människohandel är även ett av de prioriterade brottsområden som EU:s inrikes- och justitieministrar fastställt för perioden 2014– 2017 för förebyggande och bekämpning av organiserad brottslighet utifrån Europols hotbildsrapport Serious Organised Crime Threat Assessment (SOCTA). Polismyndigheten deltar aktivt även i detta arbete. Sverige deltar även aktivt i EMPACT (European Multidisciplinary Platform Against Criminal Threats) och den specifika operativa handlingsplanen (Operational Action Plan, OAP) om människohandel. Dessutom ger Frontex en viktig plattform för åtgärder mot människohandel i sitt specialiserade verksamhetsområde.

Sedan år 2009 har Länsstyrelsen i Stockholms län i uppdrag att vara nationell samordnare rörande prostitution och människohandel för sexuella ändamål. I april 2013 utvidgade regeringen Länsstyrelsen i Stockholms läns uppdrag att på nationell nivå samordna det arbete som bedrivs mot människohandel till att omfatta människohandel för alla ändamål. Inom ramen för uppdraget ska Länsstyrelsen verka för stärkt samverkan mellan myndigheter, kommuner, frivillig- och intresseorganisationer samt andra aktörer, utveckla och samordna arbetet mot människohandel och exploatering med särskilt fokus på att ge stöd och skydd till barn, samordna ett tryggare återvändande av personer som utsatts för prostitution och människohandel samt utveckla stödprogram för rehabilitering av personer som utsatts för prostitution och människohandel.

Länsstyrelsen i Stockholms län har även i april 2016 fått i uppdrag av regeringen att under år 2016 och 2017 nationellt samordna arbetet med utsatta EU-medborgare som vistas tillfälligt i Sverige utan uppehållsrätt.29Uppdraget ska genomföras i samverkan med Socialstyrelsen, Polismyndigheten, Kronofogdemyndigheten, berörda kommuner och Sveriges Kommuner och Landsting. Härutöver har Länsstyrelsen i Stockholms län tillsammans med övriga länsstyr-

28 Lägesrapport 16. Människohandel för sexuella och andra ändamål. Polismyndigheten Rapport 2015. 29 S2016/02758/FST.

elser fått ett regeringsuppdrag att göra en nationell kartläggning av ensamkommande barn som försvinner och att föreslå åtgärder.30Uppdraget ska redovisas i december 2016 (kartläggningen) respektive i december 2017 (förslag till åtgärder).

Vidare har Länsstyrelsen i Stockholm i juni 2016, som nämnts ovan, fått i uppdrag av regeringen att bl.a. genomlysa ärenden om misstänkt människohandel med barn mellan 2015–2016. Granskningens övergripande syften är att identifiera orsakerna till att få förundersökningar om misstänkt människohandel leder till åtal, identifiera vilka delar av processen som kan och särskilt bör stärkas samt i möjligaste mån ange hur detta skulle kunna göras. Uppdraget i denna del ska redovisas senast den 1 februari 2017.

Länsstyrelsen i Stockholm har även, som tidigare nämnts, arbetat fram ett flertal rapporter på området, bl.a. Rapport 2015:10. Prosti-

tutionen i Sverige 2014 – en omfattningskartläggning (som tidigare

nämnts), Rapport 2014:10 Utsatta EU-medborgare i Sverige – läges-

rapport ur ett människohandelsperspektiv och Rapport 2015:30. Människohandel med barn. Nationell kartläggning 2012–2015 (som är en

uppföljning till Rapport 2012:27. Barn utsatta för människohandel –

en nationell kartläggning. Länsstyrelsen Stockholm). Rapporterna

har delvis berörts närmare i våra allmänna utgångspunkter, se avsnitt 3.2.1.

Länsstyrelsen i Stockholm leder även det operativa nätverket Nationellt metodstödteam (NMT). NMT består av myndigheter som arbetar mot prostitution och människohandel och fungerar som en strategisk resurs för att utveckla och effektivisera samverkan i arbetet mot människohandel. Samarbetet fokuserar särskilt på att stödja arbetet i de län och regioner som i dagsläget har begränsad erfarenhet av arbetet mot prostitution och människohandel. NMT erbjuder operativt metodstöd till kommuner, myndigheter och frivilligorganisationer i människohandelsärenden. NMT har bl.a. tagit fram en manual i syfte att stötta yrkesverksamma som kommer i kontakt med personer som utsatts för människohandel.31Manualen tydliggör vilket ansvar myndigheter har gällande stöd och skydd till offer för människohandel, hur de kan

30 S2016/00634/FST. 31 Rapport 2016:5 Manual vid misstanke om människohandel – skydd och stöd till människo-

handelsoffer. Länsstyrelsen i Stockholms län.

agera vid människohandelsärenden, men också vilket metodstöd de har tillgång till från Länsstyrelsen i Stockholm.

Under år 2013 gav regeringen Statskontoret i uppdrag att utvärdera hur arbetet mot prostitution och människohandel vid Länsstyrelsen i Stockholms län genomförts. Utvärderingen skulle även innehålla en bedömning av effektiviteten i verksamheten och dess organisering. Uppdraget redovisades i april 2014 genom Statskontorets rapport 2014:14 Utvärdering av samordningen av arbetet mot

prostitution och människohandel vid Länsstyrelsen i Stockholms län. I

rapporten framgår att Statskontoret bedömde att Länsstyrelsen i stora delar har uppfyllt målet med sitt samordningsuppdrag, framför allt genom att samverkan har utvecklats mellan aktörer som arbetar med frågor om prostitution och människohandel på operativ nivå. Det konstaterades vidare att Länsstyrelsen bl.a. skapat samverkansforum, utvecklat metodstöd i form av nationella vägledningar och anordnat utbildningar för olika typer av aktörer, även om Statskontoret gärna hade sett en mer formaliserad samverkan bl.a. på hög chefs- eller ledningsnivå och även samverkan med Sveriges Kommuner och Landsting och Socialstyrelsen samt med frivilligorganisationer. Statskontoret bedömde vidare att Länsstyrelsen även uppfyllt målen för återvändandeuppdraget, medan målen för uppdraget om ett stödprogram för rehabilitering inte uppnåtts. Statskontoret gjorde även bedömningen att anledning fanns att tillsätta en utredning för att få fram underlag för att bedöma behovet av samordning på längre sikt, varför Länsstyrelsens uppdrag enligt Statskontoret borde förlängas.

I sammanhanget bör också nämnas Riksåklagarens uppgift, som åklagare i Högsta domstolen, att få fram en enhetlig och tydlig praxis i rättsliga frågor av betydelse för åklagarverksamheten. Till ledning för vilka rättsliga områden som från åklagarsynpunkt bör prioriteras har Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten gemensamt listat ett antal aktuella prejudikatfrågor. I skriften Prio-

riterade prejudikatfrågor 2015 anges bl.a. människohandel som ett

område där praxis saknas. Som särskilda frågor att pröva anges följden av borttagandet av kontrollrekvisitet samt gränsdragning och straffmätning vid grovt koppleri och människohandel och att det saknas tydlig praxis om påföljden. Även Åklagarmyndigheten har arbetat fram olika rapporter om myndighetens arbete i människo-

handelsärenden. Rapporterna behandlas i avsnitt 3.4.1, varför vi hänvisar dit för närmare information om dem.

Avslutningsvis bör nämnas att det även finns ett flertal frivillighetsorganisationer som deltar i arbetet mot människohandel. Exempelvis arbetar Plattformen för civila Sverige mot människohandel för att förbättra samordningen av insatser till utsatta för människohandel och gemensamt motverka människohandel i alla former. Plattformen, som är ett forum för frivilligorganisationer, har bl.a. presenterat en sammanställning över civilsamhällets kontakter med utsatta för människohandel 2010−2015.32

I maj 2016 inrättade regeringen en ny ambassadörstjänst för arbetet mot människohandel. Ambassadören ska genom kontakter med andra regeringar vara pådrivande i arbetet med att bekämpa människohandel, stärka EU:s arbete och identifiera framtida samarbetspartners. Ambassadören ska bidra till att uppfylla mål 16.2 i FN:s Agenda 2030 för hållbar utveckling om att eliminera övergrepp, utnyttjande, människohandel och alla former av våld eller tortyr mot barn.

3.3. Gällande rätt

3.3.1. Inledning

I detta avsnitt redogör vi inledningsvis för straffbestämmelserna för människohandel i brottsbalken. Därefter gör vi en genomgång av bakgrunden till den nuvarande lagstiftningens utformning. Redogörelsen avser främst den materiella rätten. Vi återkommer till de brottsbekämpande myndigheternas arbete mot bl.a. människohandel i avsnitt 3.4 och till relevant praxis i avsnitt 3.5.

32 Plattformen Civila Sverige mot människohandel Statistik 2010−2015 Civilsamhällets

kontakter med utsatta för människohandel sammanställt den 16 oktober 2015

(https://sites.google.com/site/manniskohandelse/home/aktuellt)

3.3.2. Nuvarande lagstiftning

Straffbestämmelsen om människohandel återfinns i 4 kap. 1 a § BrB. Den svenska straffbestämmelsen bygger på de kriminaliseringsåtaganden som följer av Palermoprotokollet och EU:s rambeslut om bekämpande av människohandel. Som angetts ovan har rambeslutet ersatts av Människohandelsdirektivet (2011/36/EU), se avsnitt 3.2.2.

Bestämmelsens första stycke anger att den som, i annat fall än som avses i 4 kap. 1 § BrB, genom olaga tvång, vilseledande, utnyttjande av någons utsatta belägenhet eller med annat sådant otillbörligt medel rekryterar, transporterar, överför, inhyser eller tar emot en person i syfte att han eller hon ska exploateras för sexuella ändamål, avlägsnande av organ, krigstjänst, tvångsarbete eller annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte, döms för människohandel till fängelse i lägst två och högst tio år.

I bestämmelsen andra stycke anges att den som begår en gärning som avses i första stycket mot en person som inte har fyllt arton år döms för människohandel även om inte något sådant otillbörligt medel som anges där har använts.

Bestämmelsens tredje och sista stycke stadgar att om ett brott som avses i första eller andra stycket är mindre grovt, döms till fängelse i högst fyra år.

Brottet människohandel är, som anges genom hänvisningen i paragrafen till 1 § BrB, subsidiärt till brottet människorov. Av bestämmelsen om olaga frihetsberövande följer att det brottet ska vara subsidiärt till bl.a. brottet människohandel (4 kap. 2 § BrB).

Bestämmelsen omfattar människohandelsförfaranden, oberoende av om de innefattar ett gränsöverskridande eller inte.33

Människohandel omfattar tre huvudsakliga element; 1) handelsåtgärd, 2) otillbörligt medel och 3) syfte att exploatera offret. Elementen, som redovisas i paragrafens första stycke, måste föreligga för att ansvar för människohandel med vuxna personer ska komma i fråga. Nedan följer inledningsvis en beskrivning av de olika elementen och därefter följer en redogörelse för några andra relevanta frågor som rör människohandelsbrottet.

33Prop. 2003/04:111 s. 53 f.

De tre huvudsakliga elementen

Handelsåtgärd

De handelsåtgärder som omfattas av straffbestämmelsen är rekrytera, transportera, överföra, inhysa eller ta emot en person.34

Med rekrytera avses olika förfaranden för att värva eller anskaffa en person. Rekryteringen kan gå till på olika sätt. Med transportera avses både organisering av resa och själva framförandet av transportmedlet. Transporten kan ske såväl inom ett land som från ett land till ett annat. Rekvisitet överföra avser olika förfaranden som utgör ett led i en förflyttning eller en överföring av en person. Ett exempel är när gärningsmannen förmår offret att själv bege sig någonstans. Ett annat exempel är när gärningsmannen överlåter offret till en annan person. Med inhysa avses att gärningsmannen ger tillfälligt eller permanent boende åt offret. Rekvisitet ta emot innefattar både ett faktiskt mottagande och ett övertagande av offret.

Det förutsätts inte att handelsåtgärderna, om det förekommer flera, sker i en viss ordning. Inte heller förutsätts att det är en person som genomför samtliga aktuella handelsåtgärder.

Otillbörligt medel

För straffansvar krävs att handelsåtgärderna vidtas genom olaga tvång, vilseledande, utnyttjande av någons utsatta belägenhet eller med annat sådant otillbörligt medel. Det måste alltså föreligga ett orsakssamband mellan användandet av det otillbörliga medlet och handelsåtgärden.35

Med olaga tvång avses detsamma som i straffbestämmelsen om olaga tvång i 4 kap. 4 § BrB, dvs. att genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvinga annan att underkasta sig någon åtgärd.

Rekvisitet vilseledande innebär förmedlande av en oriktig uppfattning till någon och förekommer bl.a. i straffbestämmelsen om bedrägeri i 9 kap. 1 § BrB. Inte sällan tror offren att de ska utföra ett riktigt arbete under relativt bra förhållanden. I andra fall kan

34Prop. 2009/10:152 s. 60. 35 A.a. s. 59.

offren vara införstådda med att det är fråga om t.ex. prostitution, men blir lurade beträffande de villkor de ska arbeta under.

Med utnyttjande av någons utsatta belägenhet avses olika situationer där gärningsmannen utnyttjar att offret befinner sig i en beroendeställning till honom eller henne, t.ex. till följd av ett ekonomiskt skuldförhållande eller ett anställnings- eller lydnadsförhållande. Andra exempel är situationer där gärningsmannen utnyttjar att offret lever under ekonomiskt svåra förhållanden, lever i flyktingskap, befinner sig i vanmakt, lider av förståndshandikapp eller någon sjukdom, eller är beroende av narkotika. Vid en helhetsbedömning ska omständigheterna ha varit sådana att offret inte har haft något annat verkligt eller godtagbart alternativ än att underkasta sig handelsåtgärden.

Med annat sådant otillbörligt medel har avsetts situationer där gärningsmannen på andra sätt bemästrar offrets fria och verkliga vilja.

Det bör här särskilt framhållas att kravet på otillbörliga medel medför att ett samtycke till den efterföljande exploateringen inte är ansvarsbefriande.36

Före lagändringen år 2010, som redovisas nedan i avsnitt 3.3.3, ingick ett s.k. kontrollrekvisit i bestämmelsen om människohandel. För straffansvar krävdes då att handelsåtgärderna skulle leda till kontroll över offret. Kontrollrekvisitet togs bort år 2010. Enligt förarbetena skedde detta på grund av att kontrollrekvisitet hade lett till tillämpningssvårigheter, eftersom rekvisiten otillbörliga medel och kontrollrekvisitet i praktiken tog sikte på samma omständigheter.37

Syftet att exploatera offret

För straffansvar krävs vidare att gärningsmannen har vidtagit handelsåtgärderna i syfte att exploatera offret.38 Med exploatering avses ett otillbörligt användande av offret. Uttrycket i syfte innebär att det krävs ett avsiktsuppsåt (tidigare kallat direkt uppsåt) i förhållande till exploateringen. Det är dock inte nödvändigt att exploa-

36 Se t.ex. prop. 2003/04:111 s. 60 ff. och prop. 2009/10:152 s. 25 ff. 37Prop. 2009/10:152 s. 18 f. 38 A.a. s. 60.

teringen har kommit till stånd för att brottet ska anses fullbordat. Offrets eventuella samtycke till den åsyftade exploateringen saknar, som ovan nämnts, betydelse för den straffrättsliga bedömningen.

Handelsåtgärderna ska ha vidtagits i syfte att exploatera offret för sexuella ändamål, avlägsnande av organ, krigstjänst, tvångsarbete eller annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte.39

Med exploatering för sexuella ändamål avses att offret ska utsättas för sexualbrott eller utnyttjas för tillfälliga sexuella förbindelser, dvs. prostitution. Vidare avses ett otillbörligt användande av offret för medverkan vid framställning av pornografiska alster eller medverkan i pornografisk föreställning.

Med begreppet annan verksamhet i en situation som innebär nöd-

läge för den utsatte avses någon form av åtgärd som offret ska utföra

eller underkasta sig. Med nödläge avses situationer där offret är förhindrat att fritt bestämma över sina göranden och låtanden. Gemensamt för situationer som innebär nödläge är att offret befinner sig i en verkligt svår situation som inte är helt tillfällig eller övergående. Ett exempel på en verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte är när en person – även utan att det är fråga om tvångsarbete – förmås att arbeta under synnerligen svåra förhållanden till en mycket låg lön. Andra exempel är när en person förmås att tigga eller stjäla. Ytterligare ett exempel är när en person förmås att avlägsna annat biologiskt material än organ, t.ex. vävnad såsom hud och brosk.

Brottsoffer under arton år

I fråga om människohandelsbrott mot personer under arton år krävs det för straffansvar inte i något fall att gärningsmannen har genomfört handeln med användande av något otillbörligt medel (4 kap. 1 a § andra stycket BrB). Unga personer får redan genom sin ålder anses befinna sig i en sårbar situation. För straffansvar är det därför tillräckligt att relevanta handelsåtgärder vidtas med ett barn i syfte att barnet ska utnyttjas för ett sådant ändamål som

39 A.a. s. 60 f.

avses i bestämmelsen.40 Jfr dock formuleringen i tidigare förarbeten där frågan tidigare behandlats och där det stadgas att det för straffansvar alltid (dvs. även när offret är under arton år) krävs någon form av påverkan från gärningsmannens sida även om detta inte behöver vara förenad med användande av något otillbörligt medel.41Se vidare härom i avsnitt 3.7.6.

Mindre grova fall

Av 4 kap. 1 a § tredje stycket BrB följer att en mindre sträng straffskala, fängelse i högst fyra år, ska användas vid mindre grova fall. Exempel på mindre grova fall kan vara fall då risken för att ett utnyttjande faktiskt skulle komma att ske varit liten.42 Förutom detta måste även arten av det åsyftade utnyttjandet och det åsyftade utnyttjandets omfattning beaktas, samt i vad mån intrånget i annans frihet har inneburit fysiskt eller psykiskt lidande eller kränkning.43

Gärningsmannens uppsåt

Som subjektivt rekvisit förutsätts uppsåt som täcker de objektiva rekvisiten. Därtill krävs ett visst subjektivt överskott innebärande att det endast behöver finnas en avsikt till att människohandelsoffret ska utnyttjas för ett visst ändamål. Brottet är alltså fullbordat även innan något utnyttjande verkligen sker. Att det endast krävs ett avsiktsuppsåt till utnyttjandet klargörs genom uttrycket i syfte

att i människohandelsbestämmelsen.

Konkurrensfrågor

Människohandelsbrottet är till sin konstruktion sådant att det i stor utsträckning innefattar handlingar som även är kriminaliserade som andra brott. I samband med de flesta förfaranden som utgör människohandel kan därmed uppkomma frågor om konkurrens.

40Prop. 2003/04:111 s. 59 f. 41Prop. 2001/02:124 s. 37. 42Prop. 2001/02:124 s. 37. 43 A.a. s. 37.

Som ovan angetts anges i bestämmelsen om människohandel i 4 kap. 1 a § BrB uttryckligen att den ska vara subsidiär till brottet människorov i 4 kap. 1 § BrB. Av bestämmelsen om olaga frihetsberövande i 4 kap. 2 § framgår, som också ovan nämnts, att detta brott ska vara subsidiärt till brottet människohandel.

I enlighet med vad som konstaterats i förarbetena till bestämmelsen i 4 kap. 1 a § BrB bör inte avgränsnings- och konkurrensproblematiken vålla några större problem, utan den bör i stället kunna lösas med tillämpning av sedvanliga konkurrens- och bedömningsprinciper.44 Detta innebär normalt att när det är fråga om konkurrens mellan brottet människohandel och ett annat brott med samma skyddsintresse men med en strängare straffskala ska domstolen döma för det senare brottet.

Bestämmelsen om människohandel omfattar många skilda förfaranden. Detta innebär att domstolen får göra en prövning av omständigheterna i varje enskilt fall i förhållande till konkurrerande straffbestämmelser. Om t.ex. ett förfarande uppfyller förutsättningarna för straffbarhet både enligt 4 kap. 1 a § BrB och olaga tvång i 4 kap. 4 § BrB, ska endast 4 kap. 1 a § BrB tillämpas.45Om en gärningsman t.ex. däremot även gjort sig skyldig till annan allvarlig brottslighet, exempelvis våldtäkt, bör domstolen döma för båda brotten. Detsamma gäller för andra konkurrerande brott med olika skyddsobjekt. Den som gjort sig skyldig till människohandel kan alltså även göra sig skyldig till människosmuggling enligt 20 kap. 8 § UtlL. Vidare bör den som gör sig skyldig till människohandel som syftar till organhandel kunna dömas för grov misshandel enligt 3 kap. 6 § BrB och den som gör sig skyldig till människohandel som syftar till tvångsarbete kunna dömas för grovt olaga tvång enligt 4 kap. 4 § BrB.46

De konkurrerande bestämmelser som ofta aktualiseras när det gäller människohandel för sexuella ändamål är, som ovan nämnts, bestämmelserna om människorov (4 kap. 1 § BrB), olaga frihetsberövande i (4 kap. 2 § BrB) och människosmuggling (20 kap. 8 § UtlL), men även koppleri och grovt koppleri (6 kap. 12 § BrB). Av betydelse i sammanhanget är att bestämmelsen om människohandel

44Ds 2003:45 s. 181. 45 Berggren m.fl., Brottsbalken En kommentar, (version den 1 juli 2014, Zeteo), kommentaren till 4 kap. 1 a § BrB. 46SOU 2008:41 s. 125.

inte endast omfattar utnyttjande och främjande av någon annans prostitution (vilket är fallet för koppleribestämmelserna) utan också andra former av sexuell exploatering. Till detta kommer att prostitution eller annan form av utnyttjande för sexuella ändamål inte behöver ha förverkligats för att straffansvar för människohandel ska föreligga. Om rekvisiten för bestämmelsen är uppfyllda har det ansetts att det bör dömas enligt bestämmelsen om människohandel även om gärningen i och för sig också kunnat rubriceras som koppleri eller grovt koppleri.47

3.3.3. Bakgrund till nuvarande lagstiftning

Människohandel för sexuella ändamål år 2002–2004

Den 1 juli 2002 infördes ett nytt brott i brottsbalken rubricerat

människohandel för sexuella ändamål (4 kap. 1 a § brottsbalken, BrB).48

Brottet tog sikte på sådana gränsöverskridande handelsåtgärder med människor som syftade till att dessa skulle utsättas för vissa sexualbrott, utnyttjas för tillfälliga sexuella förbindelser eller på annat sätt utnyttjas för sexuella ändamål. Införandet av straffbestämmelsen utgjorde ett första steg i riktning mot att åstadkomma en kriminalisering av alla former av människohandel och byggde på ett förslag i 1998 års Sexualbrottskommittés betänkande Sexualbrotten

– Ett ökat skydd för den sexuella integriteten och angränsande frågor

(SOU 2001:14).

Brottet tog avstamp i den allmänt accepterade definitionen av människohandel som finns i Palermoprotokollet (se avsnitt 3.2.2), även om den svenska regleringen endast omfattade människohandel för sexuella ändamål.49 Brottet människohandel för sexuella ändamål krävde att en åtgärd vidtagits med användning av ett visst medel i syfte att en person skulle utsättas för vissa brott eller sexuellt utnyttjande. Liksom i Palermoprotokollet förutsatte inte straffansvar att något utnyttjande verkligen kommit till stånd.50I förarbetena till bestämmelsen angavs att människohandelsbrottet

47 Berggren m.fl., Brottsbalken En kommentar, (version den 1 juli 2014, Zeteo), kommentaren till 4 kap. 1 a § BrB och prop. 2001/02:124 s. 37 f. 48Prop. 2001/02:124. 49 A.a. s. 22. 50 A.a. s. 24.

mer borde ta sikte på angreppet på offrets frihet än det tilltänkta utnyttjandet som sådant.51Vidare angavs att det inte krävdes att något utnyttjande verkligen hade kommit till stånd för att brottet skulle ha fullbordats. Av detta följde också, enligt förarbetena, att det saknades betydelse om det skulle visa sig att offret sedermera frivilligt underkastat sig utnyttjandet.52 Ett efterföljande utnyttjande kunde dock innebära ytterligare brott. Eftersom brottet för fullbordan krävde gränsöverskridande utgjorde ankomsten till destinationslandet fullbordanspunkten.

En förutsättning för straffansvar för människohandel för sexuella ändamål var att olaga tvång, vilseledande eller något annat sådant otillbörligt medel använts för att genomföra handelsåtgärden. Detta gällde dock inte om brottet riktade sig mot en person under arton år. Om handeln avsåg en person under arton år krävdes inte för straffansvar att något otillbörligt medel använts.

Vad gäller otillbörliga medel instämde regeringen i 1998 års Sexualbrottskommittés förslag att som exempel på otillbörliga medel särskilt borde anges olaga tvång och vilseledande, men ansåg även att andra otillbörliga medel såsom att missbruka att en person befinner sig i en särskilt utsatt position och därför är särskilt sårbar borde omfattas.53Som exempel på personer som befann sig isärskilt utsatta positioner angavs personer som befann sig i ett ekonomiskt skuldförhållande eller tjänste- eller anställningsförhållande till gärningsmannen, levde under ekonomiskt svåra förhållanden, i flyktingskap eller led av förståndshandikapp eller någon sjukdom.54För att straffbarhet skulle inträda borde emellertid enligt regeringen omständigheterna alltid vara sådana att offret inte har något annat verkligt eller godtagbart alternativ än att underkasta sig missbruket.55Regeringen konstaterade även att ett sådant synsätt också är vad som uttrycks i tolkningsförklaringarna till tilläggsprotokollet till FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet om förebyggande, bekämpande och bestraffande av handel med människor, särskilt kvinnor och barn.

51 A.a. s. 24. 52 A.a. s. 27. 53 A.a. s. 24. 54 A.a. s. 24 f. 55 A.a. s. 25.

I propositionen uttalades att det som var gemensamt för de olika situationerna där otillbörliga medel används är att offrets sårbara situation på ett eller annat sätt utnyttjas i något eller flera av handelns olika led och att handlaren utnyttjar att offret befinner sig i eller försätts i en sårbar situation av sådan art att offret inte har något annat reellt val än att underkasta sig utnyttjandet.56Gemensamt för de otillbörliga medlen är enligt propositionen att de på olika sätt syftar till att bemästra offrets fria och verkliga vilja.57

För att det i lagtexten tydligare skulle framgå att de övriga otillbörliga medel som avsågs till sin art var jämförbara med de otillbörliga medlen olaga tvång och vilseledande, ansågs att rekvisitet borde utformas som annat sådant otillbörligt medel. Enligt regeringens mening framgick det härigenom tydligare att gemensamt för de olika otillbörliga medlen var att de på olika sätt syftade till att bemästra offrets fria och verkliga vilja.58

Bl.a. Lagrådet hade synpunkter på rekvisitet otillbörligt medel (prop. 2003/04:111 s. 99).

Straffet var fängelse i lägst två år och högst tio år eller, om brottet var mindre grovt, fängelse i högst fyra år. Vidare straffbelades försök, förberedelse och stämpling till brottet liksom underlåtenhet att avslöja sådant brott. Människohandelsbrottet gjordes subsidiärt till brottet människorov.

Människohandelsbrottet år 2004–2010

Den 1 juli 2004 utvidgades straffansvaret och brottet rubricerades människohandel.59 Bestämmelsen kom att omfatta även människohandel som inte var gränsöverskridande samt människohandel som syftade till andra former av utnyttjande än för sexuella ändamål, t.ex. tvångsarbete. Vidare utvidgades straffansvaret till att avse ytterligare handelsåtgärder. Straffansvaret kom att omfatta även den som rekryterade, transporterade, inhyste, tog emot eller vidtog någon annan sådan åtgärd med en person, och därigenom tog kontroll över personen. Straffansvaret kom också att avse handels-

56 A.a. s. 9. 57 A.a. s. 35. 58 A.a. s. 25. 59Prop. 2003/04:111.

åtgärder som kunde förekomma när kontroll över offret redan förelåg.

I propositionen uttalades när det gällde gränsöverskridande att även om människohandel som fenomen betraktat i regel är av gränsöverskridande natur kan det naturligtvis också förekomma enskilda fall av människohandel inom ett land.60 Som exempel angavs att människohandlare kan utnyttja en utsatt situation hos människor som kommit till Sverige under andra omständigheter än som offer för människohandel.61 En sådan reglering låg också i linje med bestämmelserna i FN-konventionen mot gränsöverskridande organiserande brottslighet och FN-protokollet om handel med människor.

Eftersom gränspassagen togs bort som människohandelsbrottets fullbordanspunkt krävdes något som skulle ersätta detta. I denna del uttalades i propositionen följande.62

De internationella instrumenten kan inte rimligen förstås så att varje tillfällig, ofarlig eller missriktad kontakt med en person, om än i ett utnyttjandesyfte, skall omfattas av människohandelsbrottet. Den rimliga avgränsningen av det straffbara området måste i stället sökas i instrumentens syfte och i definitionernas konstruktion.

Förslaget blev att lyfta fram begränsningen av brottsoffrets fria vilja eller otillbörligt inflytande över dennes vilja. Det resulterade i ett krav på kontroll som fullbordanstidpunkt. För straffansvar för fullbordad människohandel krävdes således att åtgärden inneburit att kontroll över offret uppnåtts. I propositionen uttalas följande.63

Det typiska tillvägagångssättet för människohandelns genomförande kommer till uttryck i FN-protokollets och rambeslutets definitioner, där de aktuella handelsåtgärderna – rekrytering, transport, inhysning och mottagande – räknas upp i en tänkt kronologisk följd. Definitionerna beskriver härvid i huvudsak en kedja av hanteringar, i vilken offret oftast förflyttas och rent fysiskt förs över mellan de olika länkarna i kedjan. I såväl FN-protokollet som rambeslutet ingår också kontroll över offret som ett moment i de förfaranden som beskrivs. Av definitionen av människohandel framgår vidare att det skall röra sig om vad som, i en överförd bemärkelse, kan sägas utgöra en ”överlåtelse” av offret eller av kontrollen över offret mellan olika personer.

60 A.a. s. 48. 61 A.a. s. 48. 62 A.a. s. 50. 63 A.a. s. 50 f.

En utvidgad kriminalisering av människohandel bör i huvudsak ta sikte på fall där gärningsmannen på något sätt tvingar eller lurar offret eller missbrukar eller drar fördel av offrets utsatthet eller sårbarhet och – i syfte att offret senare skall utnyttjas på något sätt i en situation som offret har svårt att ta sig ur – förfar på ett sätt som typiskt sett är ägnat att försätta offret i sådan situation. Det är fråga om handelsåtgärder som ingår som ett led i att åstadkomma det åsyftade utnyttjandet. En förutsättning för det efterföljande utnyttjandet är någon slags kontroll över offret. Den svenska straffbestämmelsen bör därför bygga på ett krav på att kontroll över offret uppnås eller att en sådan redan uppnådd kontroll överförs. Det bör krävas ett orsakssamband mellan åtgärden och uppkomsten av kontroll över offret. Den sålunda nödvändiga kontrollsituationen åstadkoms i människohandeln genom sådana befattningar med offret som resulterar i eller innefattar ett skapande, vidmakthållande eller en överföring av kontroll över offret. En sådan tolkning överensstämmer med själva handelsbegreppet och ligger väl i linje med de syften som bär upp FN-protokollet och rambeslutet. Det är vidare just denna kontrollsituation som gör att brottet har ett så högt straffvärde och har kommit att kallas den moderna tidens slavhandel. Ur en sådan tolkning kan också en rimlig avgränsning av det kriminaliserade området göras. Utan kravet på kontroll skulle avgränsningen av brottet bli otydligare och det kriminaliserade området svårt att överblicka. De otillbörliga medel, varmed handelsåtgärderna genomförs, är just sådana som syftar till att ta kontroll över offret och sålunda beskära offrets reella valmöjligheter. I den mån åtgärderna inte består i en överföring till annan av en redan befintlig kontroll över offret eller ett mottagande från annan av kontrollen över offret (se mer härom nedan) bör det därför vara fråga om sådana åtgärder som – direkt eller i ett senare led i människohandelskedjan – leder till att kontroll över offret uppnås. Det bör i lagtexten komma till uttryck genom ett krav på att åtgärderna innebär att kontroll över offret uppnås.

Regeringen ansåg att kravet på kontroll inte borde ställas alltför högt utan att det borde vara tillräckligt att kontrollen var av faktisk art, även om den också kunde ha sin bakgrund i en kontroll av rättslig art.64Regeringen uttalade vidare att den kontroll eller, med andra ord, det maktförhållande som här avsågs, också borde kunna vara av ett mer begränsat slag.65Det borde dock enligt regeringen krävas att offret skulle stå under ett tryck som var av allvarlig betydelse för henne eller honom och det alltså borde röra sig om

64 A.a. s. 51. 65 A.a. s. 51.

sådana situationer av påtagligt underläge som typiskt sett krävs för ett förverkligande av brottsplanen.66

Bl.a. Lagrådet hade synpunkter på rekvisitet tar kontroll. Lagrådet pekade på att detta rekvisit var oprecist och kunde ge upphov till tillämpningsproblem. Lagrådet framförde även att det också framgick av författningskommentaren att uttrycket var avsett att täcka en mängd olikartade fall och att det bl.a. påpekades att kontrollsituationer av det aktuella slaget kunde vara av tämligen subtil art.67Trots de invändningar som kunde riktas mot kontrollrekvisitet ansåg Lagrådet att ett sådant rekvisit behövdes för att undvika att straffansvaret träffade fall av tillfälliga eller mera ofarliga personkontakter som inte borde vara kriminaliserade som människohandel.

Regeringen hade å sin sida i och för sig förståelse för att det föreslagna rekvisitet, som inte tidigare förekommit i straffrättslig lagstiftning, kunde ge upphov till tveksamheter. Regeringen uttalade dock följande.68

Handel med människor är emellertid en företeelse som i de flesta fall bygger på och förutsätter att gärningsmannen kontrollerar och styr offrets agerande. Begreppet kontroll används också i FN-protokollet och rambeslutet. I rambeslutet anges vidare att det skall vara fråga om en belägenhet av sådan art att personen inte har något annat verkligt eller godtagbart val än att ge efter för det missbruk som utövas. Regeringen anser att rekvisitet ”tar kontroll” är det uttryck som på bästa sätt täcker in sådana situationer och förfaranden där ett påtagligt inflytande över offrets handlande uppnåtts. Det är inte möjligt att i lagtext eller motiv precisera alla sådana tänkbara situationer och förfaranden. Regeringen anser därför att ett tolkningsutrymme måste lämnas till rättstillämpningen att i varje enskilt fall avgöra när kontrollrekvisitet skall betraktas som uppfyllt.

I propositionen klargjordes alltså att fullbordanspunkten flyttades från passerandet av en internationell gräns till tidpunkten när kontroll över offret uppnåtts.69 Regeringen angav att den utvidgade kriminaliseringen, liksom tidigare, innebar att det för straffrättsligt ansvar för det fullbordade människohandelsbrottet inte krävdes att något utnyttjande verkligen hade ägt rum.70 Om det visade sig att

66 A.a. s. 51. 67 A.a. s. 51. 68 A.a. s. 51. 69 A.a. s. 55. 70 A.a. s. 54.

något utnyttjande i praktiken inte skett, t.ex. därför att offret lyckats ta sig ur situationen, borde detta alltså inte innebära att gärningen blev straffri eller straffbar endast som ett osjälvständigt brott, t.ex. försök.71I propositionen uttalades också att människohandelsbrottet även fortsättningsvis mer borde ta sikte på angreppet på offrets frihet än på det tilltänkta utnyttjandet som sådant.72

Straffskalan för brottet ändrades inte.

Människohandelsbrottet från år 2010

Den 1 juli 2010 reviderades straffbestämmelsen på nytt till nu gällande bestämmelse. Bl.a. utmönstrades det s.k. kontrollrekvisitet (se ovan). Rikskriminalpolisen, polismyndigheter och Åklagarmyndigheten hade framfört att bestämmelsen var svår att tillämpa. Kontrollrekvisitet ansågs i vissa fall ha kommit att medföra att bestämmelsen tillämpats på ett sätt som inte var effektivt, varför det ansågs behöva utgå. Såvitt avser borttagandet av kontrollrekvisitet uttalas i propositionen följande.73

De farhågor om tillämpningssvårigheter som Lagrådet hade vid kontrollrekvisitets införande har besannats. I likhet med utredningen anser regeringen att förarbetsuttalandena om otillbörliga medel och kontrollrekvisitet i praktiken tar sikte på samma omständigheter. Detta har lett till tillämpningssvårigheter, särskilt i samband med utredning av misstankar om människohandel där barn varit brottsoffer. Kravet på otillbörliga medel tar sikte på det maktförhållande mellan gärningsman och offer som måste ha uppstått för att straffansvar ska komma i fråga. Kravet innebär att gärningsmannen ska bemästra offrets fria och verkliga vilja. Med kontrollrekvisitet uppställs ett krav på att gärningsmannen ska ha ett påtagligt inflytande över offrets agerande. Enligt regeringens bedömning är dessa situationer jämförbara. Redan genom kravet på användande av otillbörliga medel avgränsas således människohandelsbrottet i förhållande till tillfälliga och ofarliga kontakter med en person i ett utnyttjandesyfte. Denna omständighet talar starkt för att kontrollrekvisitet bör tas bort.

Kravet på otillbörliga medel behölls dock. I denna del uttalades i propositionen följande.74

71 A.a. s. 54. 72 A.a. s. 54. 73Prop. 2009/10:152 s. 18 f. 74 A.a. s. 15.

Människohandelsbrottet tar sikte på förfaranden där gärningsmannen bemästrar offrets fria och verkliga vilja. Gärningsmannens handlande ska förmå offret att underkasta sig handelsåtgärden. Det måste alltså råda ett orsakssamband mellan de förfaranden genom vilka gärningsmannen uppnår maktförhållandet och de handelsåtgärder som vidtas. Brottet är fullbordat redan innan det åsyftade utnyttjandet realiseras. Det är med hjälp av kravet på användande av otillbörliga medel som brottsbeskrivningen avgränsas i förhållande till andra mindre allvarliga brott. Såväl FN-protokollet och EU-rambeslutet innehåller också definitioner som motsvarar de svenska rekvisiten om otillbörliga medel. Mot denna bakgrund instämmer regeringen i utredningens bedömning att kravet på att gärningsmannen ska använda något otillbörligt medel mot offret bör finnas kvar. […] Enligt regeringens synsätt ger den nuvarande lydelsen av de otillbörliga medlen uttryck för det maktförhållande som gärningsmannen ska upprätta eller utnyttja för att förmå offret att underkasta sig handelsåtgärden. De otillbörliga medlen ska förstås på så sätt att gärningsmannen har ett inflytande över offrets handlingar vilket begränsar hans eller hennes möjligheter att påverka sin situation och att detta inflytande är otillbörligt.

Liksom tidigare krävdes för straffansvar att handelsåtgärderna genomförts genom olaga tvång, vilseledande, utnyttjande av någons utsatta belägenhet eller med annat sådant otillbörligt medel. Någon ändring genomfördes inte beträffande personer under arton år. För dessa uppställdes, liksom tidigare, inte något krav på otillbörliga medel.

När det gällde människohandelsbrottets fullbordanspunkt efter borttagande av kontrollrekvisitet uttalades i propositionen följande.75

Enligt nuvarande lydelse fullbordas människohandelsbrottet när handelsåtgärden leder till kontroll över offret. Både utredningen och ett par av remissinstanserna anser att kontrollrekvisitets borttagande leder till att brottets fullbordanspunkt tidigareläggs. Regeringen anser dock att fullbordanspunkten i de flesta praktiska fall inte förändras genom att kontrollrekvisitet utmönstras. I och med att kravet på otillbörliga medel och kontrollrekvisitet i den praktiska tillämpningen ofta avsett samma faktiska handlingar torde kontrollen uppnåtts i och med genomförandet av handelsåtgärderna med användande av något otillbörligt medel.

Vid 2010 års revidering togs också den särskilda kriminaliseringen av överförande och mottagande av kontrollen över en person bort.

75 A.a. s. 19.

3.4. De brottsbekämpande myndigheternas arbete

3.4.1. Inledning

Enligt utredningens uppdrag ska vi granska och analysera hur Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten utreder och i övrigt hanterar ärenden om människohandel.

De brottsbekämpande myndigheternas uppdrag att bekämpa människohandeln är omfattande. Uppdraget avser bl.a. att begränsa utbudet av potentiella människohandelsoffer, att hämma efterfrågan på de varor eller tjänster som offren producerar samt att lagföra de personer som har gjort sig skyldiga till människohandelsbrott. Vi har begränsat vår granskning till den sistnämnda uppdragsdelen. Nedan följer därför en beskrivning av Polismyndighetens och Åklagarmyndighetens hantering av människohandelsärenden i denna kontext. En stor del av uppgifterna härom har vi fått från våra kontakter med de brottsbekämpande myndigheterna.

3.4.2. Polismyndigheten

Polismyndighetens organisation m.m.

Den 1 januari 2015 omorganiserades polisen genom att Polismyndigheten ersatte de tidigare 21 polismyndigheterna, Rikspolisstyrelsen och Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL). Polismyndigheten organiseras i sju polisregioner, åtta nationella avdelningar samt ett kansli.

De sju polisregionerna (Region Bergslagen, Region Mitt, Region

Nord, Region Stockholm, Region Syd, Region Väst och Region Öst)

har helhetsansvar för polisverksamheten inom ett angivet geografiskt område. Ansvaret omfattar bl.a. utredningsverksamhet, brottsförebyggande verksamhet och service. Arbetet i regionen leds av en regionpolischef.

Noa (tidigare Rikskriminalpolisen) och nationellt forensiskt centrum (NFC, tidigare Statens kriminaltekniska laboratorium, SKL) är exempel på nationella avdelningar i den nya organisationen.

Polisens omorganisation har medfört och kommer även att medföra ytterligare förändringar för hur polisen arbetar både nationellt, regionalt och lokalt. Den nya organisationen är dock så ny att några

fasta strukturer i arbetet mot människohandel ännu inte är helt utarbetade (oktober 2016), varför även polisens arbete mot människohandel före omorganisationen nämns översiktligt nedan.

Polisens arbete mot människohandel m.m.

Hur polisen har arbetat med människohandel och vissa andra brott innan Polismyndigheten bildades den 1 januari 2015 beskrivs både i betänkandet Förbud mot köp av sexuell tjänst. En utvärdering 1999–

2008 (SOU 2010:49) och i Polismyndighetens senaste lägesrapport

om människohandel för sexuella och andra ändamål avseende år 2014.76 Däremot är det (oktober 2016) inte helt klart hur polisens arbete i stort kommer att bedrivas framöver, men arbetet mot människohandel bedrivs enligt Polismyndigheten i dag av både Noa och de sju polisregionerna. Arbetet mot människohandel bedrivs alltså numera i huvudsak på regionnivå och ingår i en av den polisoperativa inriktningens fem delar rörande kriminella entreprenörer.77Övriga prioriterade delar i den polisoperativa inriktningen är individer och nätverk inom brottsaktiv inhemsk extremism samt terrorism, lokala kriminella nätverk, strategiska personer inom den myndighetsgemensamma satsningen mot grov organiserad brottslighet samt internationella brottsnätverk. I oktober 2015 fattade Polismyndigheten även ett beslut om att förstärka sin förmåga att arbeta mot människohandel, se nedan.78

En del av de anslag som år 1999 tilldelades dåvarande Rikspolisstyrelsen i samband med kriminaliseringen av köp av sexuell tjänst kom att tillföras dåvarande Rikskriminalpolisen (numera Noa). Rikskriminalpolisen var Rikspolisstyrelsens operativa del som bl.a. arbetade mot den grova och organiserade brottsligheten på nationell och internationell nivå, samordnade särskilda polisiära händelser i landet samt ansvarade för svensk polis i internationella samarbeten. Från 1 januari 2015 ingår, som ovan nämnts, denna polis-

76 Lägesrapport 16. Människohandel för sexuella och andra ändamål. Polismyndigheten Rapport 2015. 77Polisoperativ inriktning mot allvarlig och organiserad brottslighet. Nationell inriktning och

enhetlig prioritering under 2015–2016. Polismyndigheten, juni 2015.

78 Polismyndighetens beslutsprotokoll 37/15 daterat den 30 oktober 2015 Förstärkt förmåga

att bekämpa människohandel.

styrka i Noa. Målet för avdelningen är att motverka de kriminella organisationernas möjligheter att verka i Sverige.

Anslagen bidrog till att finansiera en tjänst som nationell rapportör i frågor som rör människohandel. Detta uppdrag, som utgick från Kvinnofridspropositionen, se ovan, innebar bl.a. att rapportera till regeringen om utvecklingen av sådan handel med kvinnor och hur den kunde förebyggas och bekämpas (prop. 1997/98:55). Uppdraget upphörde formellt år 2002, men funktionen har sedan dess funnits kvar vid polisen. Inom ramen för regeringens handlingsplan mot prostitution och människohandel för sexuella ändamål fick dåvarande Rikspolisstyrelsen ett förnyat uttryckligt mandat att vara nationell rapportör i frågor som rör människohandel.79

I den nationella rapportörens uppdrag ingår bl.a. att samla uppgifter om omfattningen av människohandel, hur den kan förebyggas och bekämpas samt att årligen redovisa resultaten till regeringen. Polismyndigheten (tidigare Rikspolisstyrelsen) lämnar således, vilket tidigare nämnts. årligen sedan år 1999 en lägesrapport om människohandel för sexuella och andra ändamål.80

Allmänt om Noas arbete

Operativt bedriver Noa sitt arbete genom bl.a. aktionsgrupper och samarbete med landets sju polisregioner. Noas människohandelsgrupp är placerad vid enheten för kriminalunderrättelsetjänst. Gruppen bearbetar och analyserar de tips och den information om misstankar om brott rörande människohandel som inkommer och inhämtas från hela landet. Därtill deltar gruppen i internationella polismöten inom ramen för Interpol, Europol, Östersjösamarbetet och de utlandsstationerade polissambandsmännen. Noas människohandelsgrupp fungerar också som ett stöd för polisregioner som exempelvis inte har tillräckliga resurser för att upptäcka och utreda människohandelsbrott själva. Noa kan då t.ex. biträda med spaning, förhör och analys av större mängder material. En stor del av tiden

79 Regeringens skrivelse 2007/08:167 Åtgärd 19, prop. 2010/11:77 och regleringsbrev för budgetåret 2015 avseende Polismyndigheten, regeringsbeslut den 22 december 2014. 80 Rapporterna från år 2010 finns tillgängliga på Polismyndighetens hemsida https://polisen.se/Aktuellt/Rapporter-och-publikationer/Rapporter/Manniskohandel-fran-1999/

ägnas också åt att informera om människohandel i olika sammanhang samt att besvara frågor från media.

Noas underrättelseenhet har genom bearbetning och analys av information en god bild av sådan brottslighet i Sverige, som sedan delges genom strategiska rapporter och operativa underrättelser. En del av Noas strategiska arbete består även av att bedriva generell tillsynsverksamhet över de olika samverkansområdena. Tillsynsverksamheten ska bidra till att garantera och säkerställa myndighetens brottsbekämpande verksamhet, men utgör också en del av verksamhetsutvecklingen för hela polisen.

Tillsyner m.m.

Under år 2012 genomförde dåvarande Rikspolisstyrelsen en tillsyn som förväntades ge svar på om polismyndigheterna agerade enligt regeringsuppdraget med fokus på operativt arbete präglat av strategi och uthållighet.81Tillsynen omfattade fem polismyndigheter (Polismyndigheten i Gävleborgs län, Polismyndigheten i Skåne, Polismyndigheten i Stockholms län, Polismyndigheten i Västra Götaland och Polismyndigheten i Norrbotten) och deras förmåga att arbeta mot brottsområdena människohandel för sexuella ändamål och köp av sexuell tjänst under hösten 2012. Resultatet av inspektionen redovisades i Tillsynsrapport 2013:7 Inspektion av

polismyndigheters förmåga att utreda ärenden om människohandel för sexuella ändamål och köp av sexuell tjänst. Inspektionsgruppen, som

särskilt skulle undersöka om polismyndigheterna agerade med fokus på operativt arbete präglat av strategi och uthållighet, konstaterade att det fanns utrymme för förbättringar på området. Bl.a. underströk de vikten av att arbeta mot köp av sexuell tjänst för att upptäcka människohandel för sexuella ändamål. De betonade även vikten av att polismyndigheterna skapar sig en lägesbild av människohandel för sexuella ändamål m.m. (där internet ingår som en av källorna) och att myndigheterna avsätter resurser, tydliggör ansvar, metod och mål för verksamheten inom brottsområdet. För närmare genomgång av förbättringsområdena som konstaterats i rapporten, se nedan.

81 Ju 2008/7403/PO.

Under år 2013 initierade dåvarande Rikspolisstyrelsen även en uppföljning av rapporten för att undersöka vilka åtgärder som de dåvarande polismyndigheterna genomfört för att följa upp rekommendationerna i rapporten. Uppföljningen visade att fyra av de fem inspekterade polismyndigheterna arbetade aktivt med att förebygga och bekämpa människohandel för sexuella ändamål och köp av sexuell tjänst. Den femte myndigheten (Västra Götaland) hade däremot tvingats göra en omprioritering av verksamheten och tillfälligt omfördelat resurserna i syfte att bekämpa grova våldsbrott. Av de 16 polismyndigheterna som inte inspekterades hade tre av myndigheterna (Halland, Västmanland och Östergötland) själva vidtagit åtgärder för att förbättra insatserna och kunskaperna på området med anledning av rapporten.

Polismyndigheten har även i en rapport år 2015 på uppdrag från regeringen redovisat en övergripande beskrivning av den brottslighet som kan kopplas till tiggeri och utsatta EU-medborgare från andra länder som vistas i Sverige, se Nationell lägesbild. Brottslighet

med koppling till tiggeri och utsatta EU-medborgare i Sverige. Polis-

myndigheten, Nationella operativa avdelningen, december 2015.82 I rapporten framgår att polisen bedömer att de flesta av de utsatta EU-medborgare som kommer till och befinner sig i Sverige för att tigga gör det frivilligt, utan kriminella syften och utan koppling till organiserad brottslighet. Enligt rapporten kan dock tiggeri ha en koppling till organiserad brottslighet, främst i form av människohandel, och antal anmälningar om människohandel för tiggeriändamål har ökat från 9 till 55 mellan åren 2013 och 2015. Ökningen av antalet anmälningar bedöms enligt polisen delvis bero på en faktisk ökning av brottsligheten. I rapporten konstateras det även att mörkertalet sannolikt är stort för både människohandel för tiggeriändamål och andra former av människohandel. Vidare framgår det i rapporten att anmälningsbenägenheten bland utsatta EU-medborgare bedöms vara låg, varför människohandel blir en lönsam brottslig verksamhet med relativt låga risker för gärningsmannen. Inledda förundersökningar leder enligt rapporten även sällan till åtal. För att få svar på om samtliga nödvändiga åtgärder vidtagits för att utreda brotten föreslås det i rapporten att en genomlysning av ärenden bör göras. En genomlysning skulle kunna ligga till grund

82 Ju2015/05593/PO.

för bl.a. att utveckla kompetenser och arbetsmetoder inom Polismyndigheten.

Polismyndigheten har som tidigare nämnts under år 2015 fattat ett särskilt inriktningsbeslut för myndigheten, vilket syftar till att förstärka förmågan att bekämpa människohandel, se avsnitt 3.7.7.83Bakgrunden till beslutet var en ökad risk för att utsatta personer kan komma att utnyttjas som offer för människohandel bl.a. för att antalet anmälningar om människohandel för tiggeriändamål hade ökat år 2015 och för att både antalet människor som sökt asyl i Sverige och antalet ensamkommande flyktingbarn ökat markant. Härefter har en delrapport rörande förhöjd förmåga att bekämpa människohandel utarbetats i juni 2016.84 Delrapporten innehåller bl.a. en uppdaterad nulägesbild rörande polisens förmåga att bekämpa människohandel, en redovisning av genomförande av åtgärder inom uppdraget hittills och av kommande aktiviteter.

Arbetsmetoder m.m.

85

Generellt om polisens arbetsmetoder

Polisen använder i huvudsak tre arbetsmetoder för att bekämpa människohandel, dvs. 1) proaktiv utredning, 2) reaktiv utredning och 3) avbrytande och tillslagsorienterat arbete (i de fall de andra två alternativen inte är tillämpliga).

Proaktiv utredning innebär underrättelsearbete, kartläggning, tele-

fonavlyssning, spaning och till följd därav tillslag, utredning och lagföring som initierats av polisen. Under dessa olika stadier samlar polisen in bevisning för att stödja offrens berättelser. Omfattningen av verksamheten dokumenteras och styrks, exempelvis genom spaning och telefonavlyssning. Utredningen syftar till att visa att rekvisiten för i första hand människohandel är uppfyllda. Bl.a. dokumenteras hur länge verksamheten pågått, hur många personer som utnyttjats, om någon person under arton år utnyttjats, var de utnyttjats och vilken makt gärningsmännen har över offren. Även aktörerna och

83 Polismyndighetens beslutsprotokoll 37/15 daterat den 30 oktober 2015 Förstärkt förmåga

att bekämpa människohandel.

84 A448.367/2015. 85 Avsnittet baserar sig i huvudsak på uppgifter från utredningens kontakter med företrädare från Polismyndigheten.

organisationen identifieras och klarläggs. Ekonomin kring de inblandande utreds och det ekonomiska utbytet av verksamheten dokumenteras. Vinningen finns ofta dokumenterad någonstans hos de inblandade på handskrivna lappar, i anteckningsböcker och i datorer. Informationen kan även fås genom muntliga uppgifter från bl.a. offren, men ibland känner offren inte till så mycket om gärningen och i andra fall vill de inte samarbeta med polisen.

Det kan uppkomma lägen då det finns anledning att överväga om en proaktiv eller delar av en proaktiv utredning ska avbrytas, t.ex. om ett offer svävar i sådan fara att ingripande måste ske, om ett brottsoffer misstänks vara under arton år och när det finns misstanke om att en gärningsman har för avsikt att lämna landet för en längre tid.

För att nå framgång i proaktiva utredningar är det viktigt att polisen har ett nära samarbete redan från start med nätverk av sambandsmän eller med Europol. Bestämmelser som reglerar gemensamma operationer är olika från land till land och olika beslut fattas på olika myndighetsnivåer och av olika aktörer i olika länder.

Reaktiva utredningar innebär en brottsofferorienterad utred-

ning, som är initierad efter kontakt med ett brottsoffer, t.ex. genom en anmälan till polisen. Ett exempel på när en sådan utredning kan aktualiseras är när ett brottsoffer svävar i överhängande fara och det inte är försvarligt att avvakta ett ingripande i syfte att söka stödjande bevisning. Ytterligare ett exempel är om ett brottsoffer misstänks vara under arton år. De flesta anmälningar avseende människohandel för tiggeriändamål och tvångsarbete är reaktiva. I flera fall vill målsäganden snarast åka hem till sin familj och det förekommer även som nämnts att målsäganden inte vill medverka i utredningen, ofta på grund av rädsla för gärningsmannen. I vissa fall upplever inte målsäganden att han eller hon är ett brottsoffer och vill därför inte medverka i en utredning av den anledningen.

Avbrytande och tillslagsorienterade metoder initieras av polisen i

fall där varken proaktiva eller reaktiva metoder är tillämpliga. Så kan vara fallet när det proaktiva alternativet av operativa skäl inte är möjligt, t.ex. när geografiska faktorer gör det omöjligt att bedriva spaning på vissa lokaler eller där det är svårt att infiltrera nätverket. Ett annat exempel är när lagstiftning eller resursbrist utesluter proaktiva metoder. Den avbrytande och tillslagsorienterade metoden kan temporärt avhjälpa situationen, men risk finns även att brotts-

ligheten endast flyttas till en annan plats. För att nå framgång med denna metod krävs ofta samarbete med andra myndigheter för att skapa så många vardagliga problem att det i realiteten blir omöjligt för gärningsmännen att fortsätta sin verksamhet på samma sätt och på samma plats. Även avbrytande och tillslagsorienterat arbete dokumenteras.

Användningen av arbetsmetoderna m.m. i praktiken

Människohandel är enligt polisen ett resurskrävande och komplicerat brott att utreda, varför människohandelsförfaranden i majoriteten av fallen i praktiken lagförs som andra brott, exempelvis som koppleri och grovt koppleri. För att utreda människohandelsbrott är det viktigt med mycket goda kunskaper om bl.a. rekvisiten i människohandelsbestämmelsen, bemötande av brottsoffer, internationellt rättsligt samarbete och samverkan mellan myndigheter m.m.

Som redovisat ovan tillämpar polisen tre olika arbetsmetoder vid arbetet mot människohandel. Proaktiva utredningar är mest framgångsrika för denna kategori av brott, s.k. spaningsbrott. I dessa fall måste polisen själv söka upp brottsligheten genom främst spaning och telefonavlyssning. Detta leder dock ofta till långa spaningsfaser och omfattande utredningar. Även i de fall där målsäganden har gjort en polisanmälan och medverkar i rättsprocessen krävs omfattande utredningar för att stötta upp målsägandens berättelse.

På senare tid har antalet fall till följd av egenanmälningar ökat, bl.a. för offer under arton år.86Det finns i nuläget ingen statistik på hur många anmälningar som är reaktiva (händelsestyrda) respektive ett resultat av polisens arbete (proaktiva). Enligt uppgift från Polismyndigheten anmäler dock Polismyndigheten och Migrationsverket de flesta fallen av människohandel för sexuella ändamål medan människohandel för övriga ändamål, exempelvis tiggeri och tvångsarbete, anmäls av offren själva eller annan (myndighetsperson, frivilligorganisation etc.).

Polisens utredningar syftar, som ovan nämnts, till att visa att rekvisiten för i första hand människohandel är uppfyllda. Tillsätt-

86 Se bl.a. Rapport 2015:30 Människohandel med barn. Nationell kartläggning 2012–2015. Länsstyrelsen Stockholm.

ande och bedrivande av utredningar av människohandelsbrott är enligt Polismyndigheten därför ofta en resursfråga. Antalet människohandelsoffer som uppdagas i Sverige beror därför enligt Polismyndigheten till stor del på vilka resurser som polisen lägger ned på att uppdaga denna brottslighet, hur mycket tips som kommer in till polisen samt på den kompetens som finns inom polisorganisationen.87

Polisens ekonomiska kartläggningar av bl.a. gärningsmannens ekonomi och transaktioner är ofta viktiga för att utredningarna av människohandelsbrott ska bli framgångsrika. Gärningsmännen bygger nämligen ofta upp infrastrukturer och rekryterar personer som kan leverera offer för exploatering, vilket i slutändan ska generera vinster. Gärningsmännen kan ha en livsstil med vidlyftiga inköp som t.ex. bilar i kombination med låga legala inkomster. Tillgångar spåras, identifieras och säkras genom begäran om interimistisk kvarstad som sedan verkställs av kronofogdemyndigheten. Genom internationell rättshjälp (som dock endast kan begäras av åklagare) kan samma resultat uppnås med tillgångar i såväl fast som lös egendom i ursprungslandet och andra länder som kan vara aktuella i ett ärende. I aktuella situationer beivras även ibland andra brott, exempelvis bokförings- och skattebrott. Det är därför betydelsefullt att polis och åklagare med kompetens i ekonomiska brottsutredningar är inkopplade i utredningen av ett människohandelsärende från början.

Hur utredningar bedrivs och prioriteras liksom hur det preventiva arbetet bör genomföras (exempelvis arbete utifrån förbudet mot köp av sexuella tjänster i 6 kap. 11 § BrB) synes variera något både över tiden och inom de olika områdena, se Polismyndighetens (tidigare Rikspolisstyrelsens) lägesrapporter.88Vår utredningstid har dock, utöver vad som nämnts ovan, inte medgett någon närmare kartläggning av variationerna. Enligt vår bedömning har förmodligen även värdet av en sådan kartläggning endast en begränsad betydelse eftersom polisen sedan 1 januari 2015 har en ny organisation och människohandel numera även är ett prioriterat område

87 Polismyndigheten Rapport 2015. Människohandel för sexuella och andra ändamål. Lägesrapport 16. 88 Lägesrapporterna från år 2010 finns tillgängliga på Polismyndighetens hemsida https://polisen.se/Aktuellt/Rapporter-och-publikationer/Rapporter/Manniskohandel-fran-1999/

i den polisoperativa inriktningen mot allvarlig och organiserad brottslighet.89

Bemötande, information, stöd och skydd är centrala delar i polisens

brottsofferarbete. Enligt Polismyndigheten (och Åklagarmyndigheten, se avsnitt 3.4.3) skiljer sig offer för människohandel från andra målsäganden på flera sätt, vilket måste beaktas vid bl.a. bemötande av brottsoffer i utredningsstadiet och senare i rättsprocessen.90Målsägande i människohandelsärenden är vanligtvis mycket utsatta personer, vilket påverkar åklagarnas arbetssätt vid utredningar, domstolsförfaranden m.m. Vanligtvis är målsägandena arton år eller äldre, men det är inte ovanligt med målsäganden som är yngre än arton år. Relationen mellan målsägande och den misstänkta varierar. I vissa ärenden ingår målsäganden och den misstänkte i samma familj, men i de flesta fall är det en spridning mellan annan släktskap och övriga kontakter, exempelvis kontakt via internet, genom bekanta och vid krogbesök. När det gäller målsägandenas medborgarskap synes det vara en relativ jämn fördelning mellan gruppen inom EU och gruppen utom EU. Svenskt medborgarskap förekommer undantagsvis. Det är vanligare med kvinnliga målsägande än manliga, men även manliga målsägande förekommer. Sedan år 1999 har alla kända offer för människohandel för sexuella ändamål i Sverige varit flickor och kvinnor i åldrarna 13–45 år. I de fall där män eller pojkar fallit offer för människohandel i Sverige har det handlat om utnyttjande för andra ändamål än sexuella t.ex. stöldverksamhet, tiggeri och tvångsarbete. Målsäganden i människohandelsärenden saknar ofta en stark självkänsla och i många fall har gärningsmännen även valt ut dem just för att de är osjälvständiga, sårbara och inte fullt ut inser sitt människovärde. I vissa fall handlar det även om kulturellt betingade strukturer. Människohandelsärenden har dock även vissa liknande drag som kvinnofridskränkningsärenden i form av relationsförhållanden och normaliseringsprocesser. Denna problematik belyses exempelvis i Hovrätten för Västra Sveriges dom den 14 september 2012 i mål B 1689-12, se praxisgenomgången i bilaga 6.

89 Polismyndighetens beslutsprotokoll 37/15 daterat den 30 oktober 2015 Förstärkt förmåga

att bekämpa människohandel.

90 Framställningen i detta avsnitt baseras (förutom på information från Polismyndigheten) bl.a. på rapporten Människohandel. Granskning av handläggningen av människohandelsärenden

under 2012–2013. Tillsynsrapport 2015:2, Utvecklingscentrum Göteborg, maj 2015.

Enligt Polismyndigheten har offer för människohandel ofta även ett bristande förtroende för myndigheter och är ovilliga att låta sig intervjuas av polisen eller vittna mot sina förövare. De kan dessutom sakna tilltro till de tolkar som finns tillgängliga, eftersom dessa kan ha samma bakgrund som offret eller komma från samma plats, etniska grupp eller land. Detta gör att offret kan känna oro för sin personliga säkerhet och för att kränkande och känslig information kan spridas i deras hemländer eller bland landsmän i destinationslandet. De kan vidare enligt Polismyndigheten även känna rädsla för repressalier från förövarna, skam och skuld när de tvingas berätta om exempelvis allvarliga och förnedrande sexuella övergrepp som sexköpande män och ofta gärningsmän utsatt dem för, ofta under en längre tid. Det är således viktigt att offer bemöts på lämpligt sätt och att de även får det stöd de behöver.

Ett exempel på stödåtgärd är att förundersökningsledare i vissa fall kan ansöka om tillfälliga uppehållstillstånd för utlänningar som är bevispersoner (dvs. både målsäganden och vittnen) när det är befogat med hänsyn till att en förundersökning eller huvudförhandling i brottmål behöver genomföras eller om utlänningen vill ha betänketid för att återhämta sig och för att kunna ta ställning till om han eller hon vill samarbeta med de brottsutredande myndigheterna (5 kap. 15 § UtlL).91

Enligt Migrationsverket har totalt 50 tidsbegränsade uppehållstillstånd för bevispersoner beviljats under år 2015 (varav 29 stycken avsåg människohandelsförfaranden) och under år 2014 64 stycken (varav 48 stycken avsåg människohandelsförfaranden).92Av det totala antalet tidsbegränsade uppehållstillstånd som beviljats år 2015 avsåg 12 stycken tillstånd för betänketid i 30 dagar. För år 2014 var motsvarande siffra 22 stycken. Endast ett fåtal av dessa avsåg tidsbegränsade uppehållstillstånd som beviljats för minderåriga. Migrationsverket, som inte gör någon prövning i sak, synes bevilja alla ansökningar om uppehållstillstånd som avses här.

91 Se närmare om tillfälliga uppehållstillstånd i bl.a. prop. 2006/07:53 s. 16 (jfr GRETA:s uppmaning om säkerställande att samtliga offer för misstänkt människohandel kan erhålla betänketid för att ta ställning till om han eller hon vill samarbeta med de brottsutredande myndigheterna, se Report 2014 (11) Report concerning the implementation of the Council of

Europe Convention on Action against Trafficking in Human Beings by Sweden.).

92 Årsredovisning 2014 Migrationsverket och Årsredovisning 2015 Migrationsverket.

Att förundersökningsledare sällan ansöker om tidsbegränsat uppehållstillstånd i form av 30 dagars reflektionsperiod beror enligt Polismyndigheten främst på taktiska och operativa omständigheter, dvs. förmodligen på en kombination av bristande kunskap om syftet med reflektionsperioden och praktiska svårigheter när polisen gör tillslag som resulterar i att misstänkta personer häktas.93Enligt myndigheten ansöker förundersökningsledare i stället direkt om tidsbegränsat uppehållstillstånd om minst sex månader i de fall offret går med på att medverka i brottsutredningen.

I sammanhanget kan dock nämnas att Åklagarmyndigheten i en av sina rapporter konstaterar att det i majoriteten av människohandelsärendena som avsågs i rapporten (vilket i och för sig inte är samma år som Migrationsverkets statistik som vi refererar till ovan) inte är aktuellt med att ansöka om tillfälliga uppehållstillstånd.94Granskningsrapporten lämnar emellertid inget svar till varför så är fallet och enligt uppgift från Åklagarmyndigheten måste svar på denna fråga sökas hos förundersökningsledaren i varje enskilt ärende. Det kan dock enligt Åklagarmyndigheten vara frågan om att målsäganden inte vill medverka, inte kunnat identifieras, inte vill ha ett tillfälligt uppehållstillstånd eller har lämnat landet. Anledningar kan således vara flera.

Offer för människohandelsbrott har även rätt till målsägandebiträde och stödperson under rättsprocessen enligt lagen (1988:609) om målsägandebiträde och 20 kap. 15 § rättegångsbalken (RB). Något motsvarande lagstadgat stöd finns dock inte för vittnen, vilket medför att dessa i vissa fall inte rätt till motsvarande stöd (jfr ideella vittnesstöd). Målsägande är den, mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada, se 20 kap. 8 § RB. Fråga om exempelvis en person som sålt sexuella tjänster är målsägande eller vittne i ett kopplerimål måste således prövas i varje enskilt fall.

Inom personsäkerhetsarbetet har särskild fokus inom polisen de senaste åren legat på att säkerställa rutiner och arbetsmetoder så att brottsutsatta ska känna sig trygga. EU antog i oktober 2012 ett direktiv om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättig-

93 s. 31 f. Rikspolisstyrelsens Tillsynsrapport 2013:7 Inspektion av polismyndigheternas förmåga

att utreda ärenden om människohandel för sexuella ändamål och köp av sexuell tjänst.

94Människohandel. Granskning av handläggningen av människohandelsärenden under 20122013. Tillsynsrapport 2015:2, Utvecklingscentrum Göteborg, maj 2015 (ÅM-A 2014/0370).

heter och för stöd till och skydd av dem.95 Direktivet är implementerat i svensk rätt, bl.a. genom ändringar i ändringar i förundersökningskungörelsen (1947:948) vilka trädde i kraft den 1 november 2015. Ändringarna innebär bl.a. att polisen så snart som möjligt ska göra en individuell skyddsbedömning för att fastställa en målsägandes behov av särskilda skyddsåtgärder under förundersökningen och rättegången. Vid bedömningen ska hänsyn särskilt tas till brottets allvar och målsägandens personliga förhållanden. En målsägande som är under arton år ska alltid anses ha ett särskilt skyddsbehov. Med anledning av direktivet uppdaterade polisen bl.a. den skriftliga informationen som skickas till målsäganden. Polismyndigheten preciserade även den information som målsäganden har rätt till vad gäller bl.a. om en frihetsberövad släpps fri, skyddsåtgärder och den fortsatta processen.

Säkerhetsfrågor liksom risken för repressalier mot offren och deras anhöriga är utmärkande för människohandelsärenden. Samarbete med polisen medför alltid en potentiell risk för dem som har fallit offer för människohandel och eventuellt även för deras anhöriga. Säkerhetsfrågan är Polismyndighetens ansvar och myndigheten ska kontinuerligt göra riskbedömningar av offrens och deras anhörigas säkerhet och trygghet. Myndigheten har även en skyldighet att informera offren om alla risker som hänger ihop med eventuella beslut i rättsprocessen och att offren får information om den hjälp som finns tillgänglig för dem och hur de kan komma i kontakt med lämpliga instanser.

Polisen arbetar kontinuerligt med att förbättra bemötandet av brottsoffer. Bl.a. ingår brottsofferfrågor som en röd tråd i polisens grundutbildning och även i en rad vidareutbildningar. Sedan år 2010 finns det nationella riktlinjer om beslut om adekvata stöd- och skyddsåtgärder gällande brottsoffer. Noa har det övergripande strategiska ansvaret för brottsoffer- och personsäkerhetsverksamheten. Processen för brottsoffer- och personsäkerhetsverksamheten ska leda till reella bedömningar av den faktiska hotbilden, och leda till konkreta åtgärder med syfte att undvika framtida utsatthet. Under år 2015−2016 tog Polismyndigheten fram gemen-

95 Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/29/EU av den 25 oktober 2012 om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem samt om ersättande av rådets rambeslut 2001/220/RIF.

samma riktlinjer för brottsoffer- och personsäkerhetsfrågor.96 I arbetet med brottsoffer och personsäkerhet betonas vikten av det första mötet med brottsoffret. Vidare framgår att alla polisanställda har ett ansvar och ska ha grundläggande kunskaper i hur brottsoffer ska bemötas och vilka rättigheter de har.

Malmö Högskola har på uppdrag av Rikspolisstyrelsen år 2011 utvärderat hur arbetet med riskanalyser vid hot och våld fungerat i polisverksamheten. Uppdraget resulterade i fyra delrapprapporter och en slutrapport som publicerades åren 2012−2014.97 Utvärderingen visar på vissa brister i hur polisen arbetar med riskanalys inom brottsoffer- och personsäkerhetsverksamheten, bl.a. att all nödvändig information inte finns tillgänglig för polisen, utbildningen av riskbedömare måste bli bättre, främst i ”människokunskap” och sambandet mellan bedömning och rekommendation om åtgärder måste bli bättre.

En arbetsgrupp har fått i uppdrag att under hösten år 2015 omhänderta synpunkter. Detta arbete har resulterat i 40 rekommendationer om hur polisen ska utveckla sitt arbete med riskbedömningar vid våld. Rekommendationer omfattar bl.a. utbildning, itutveckling, arbetsprocesser, utvärdering, uppföljning. Arbetsgruppen uppskattar att 80 procent av alla polisiära riskbedömningar som genomförs vid hot om våld är vid brott i nära relationer. Rekommendationer från arbetsgruppen ska implementeras och en strategi ska tas fram. Strategin kommer att omfatta hela brottsoffer- och personsäkerhetsprocessen där riskbedömningar är en central del.

Den ökande rörligheten inom EU och Schengenområdet medför även att de brottsbekämpande myndigheterna måste ha förmåga

och metoder att arbeta gränsöverskridande, gärna redan i ett tidigt

utredningsskede. De områden som främst är aktuella för internationellt samarbete är 1) begäran om utlämning eller överlämnande

96Polismyndighetens riktlinjer för brottsoffer och personsäkerhetsverksamheten. PM 2016:10. 97 Riskanalys i polisverksamhet – Utvärdering av polisens arbete med riskanalys för våld på individnivå: Skånemodellen och Check10+ (Malmö Högskola 2012), Riskanalys i polisverksamhet – Utvärdering av riskanalys för våld på individnivå: Check-10(+) (Rikspolisstyrelsens utvärderingsfunktion Rapport 2014:5), Skånemodellen – Beskrivning av utvärdering av ett nytt verktyg för polisiär bedömning av risk för upprepat hot och våld på individnivå (Rikspolisstyrelsens utvärderingsfunktion Rapport 2014:4), Utvärdering av SARA:SV – Uppsalapolisens arbete med riskbedömningar för upprepade brott i nära relationer (Rikspolisstyrelsens utvärderingsfunktion Rapport 2014:6) och Riskanalys i polisverksamhet – fungerar det? – slutrapport från ett utvärderingsprojekt (Rikspolisstyrelsens utvärderingsfunktion Rapport 2014:7).

enligt en europeisk arresteringsorder, 2) begäran om rättslig hjälp i brottmål för hjälp med t.ex. förhör, husrannsakan, beslag och telefonavlyssning och 3) operativt stöd, t.ex. i form av spaning och underrättelseverksamhet mellan brottsbekämpande myndigheter som inte ingår i en formell rättshjälpsbegäran.

Vid människohandelsärenden samarbetar Polismyndigheten även med andra myndigheter. Bl.a. ingår Polismyndigheten i det operativa nätverket Nationellt metodstödsteam (NMT) som leds av Länsstyrelsen i Stockholm. NMT, som består av myndigheter som arbetar mot prostitution och människohandel, ska fungera som en strategisk resurs för att utveckla och effektivisera samverkan i arbetet mot människohandel. Samverkan fokuserar särskilt på att stödja arbetet i de län och regioner som i dagsläget har begränsad erfarenhet av arbetet mot prostitution och människohandel. NMT erbjuder operativt metodstöd till kommuner, myndigheter och frivilligorganisationer i människohandelsärenden.

I Stockholm, Göteborg och Malmö samarbetar polisen vidare exempelvis regelbundet med både socialtjänstens prostitutionsgrupper och KAST (Köpare Av Sexuella Tjänster), men även med olika delar av vården (bl.a. missbruksenheterna). Det gäller såväl förmedling av stöd och hjälp till prostituerade i gatuprostitutionen som samarbete för att hjälpa målsägande i människohandels- och koppleriärenden. I samband med att polisen förhör misstänkta sexköpare erbjuds de hjälp att komma i kontakt med KAST.

I samarbete med bl.a. socialtjänstens prostitutionsgrupper arbetar polisen även förebyggande mot prostitutionen i form av informationsinsatser, även om omfattningen av denna verksamhet synes variera över tid. Det rör sig om information riktad till aktörerna i gatuprostitutionen och till vissa yrkesgrupper som mer ofta kommer i kontakt med prostitution, t.ex. taxichaufförer och hotellpersonal. I sammanhanget kan även nämnas att polisen tillsammans med Länsstyrelsen i Stockholm har tagit fram ett utbildningsmaterial riktat mot hotell- och taxinäringen år 2015. Polisen informerar även mer allmänt på skolor och på arbetsplatser. I syfte att motverka att utländsk arbetskraft utnyttjas på ett otillbörligt sätt genom orimliga arbetsvillkor, utebliven lön, under hot och slavliknande förhållanden fortsatte polisen under våren 2014 sitt sam-

arbete med bl.a. Migrationsverket, Skatteverket och Arbetsmiljöverket.98Samarbetet ledde bl.a. fram till att de riktlinjer som Migrationsverket tidigare tagit fram för företag som erbjuder anställning till bärplockare från tredje land även tillämpas inom andra branscher såsom städ- och restaurangbranscherna.99 Även Länsstyrelsen i Stockholm var en del av detta samarbete och Länsstyrelsen tog även enligt uppgift över ansvaret för denna arbetsgrupp från Migrationsverket 2016.

Alla anställda inom Polismyndigheten som arbetar med människohandel ska genomgå en interaktiv utbildning om människohandel, men utbildningen är tillgänglig för samtliga polisanställda på myndighetens intranät. Utbildningen syftar främst till att öka kunskapen om i vilka situationer människohandel kan förekomma och hur en sådan kriminalitet kan upptäckas och beivras. Sedan år 2009 finns det även utbildning för kriminalunderrättelsetjänsten som bl.a. innehåller kvalificerad internetspaning i syfte att lokalisera var eventuella offer för människohandel för sexuella ändamål annonserades ut till försäljning vilket ger förutsättningar för en strukturerad internetspaning på området. Kursen, som är på en vecka, genomförs på Polishögskolan en till två gånger per år. Kursen ger bl.a. kunskaper om dokumentation av underrättelser och bevissäkring, social computing (chatt, sociala nätverk, online-spel m.m.) samt säkerhet och sekretess kring uppkoppling och informationshantering. Sedan år 2010 finns det även 1−2 ggr årligen en vidareutbildning om människohandel för förundersökningsledare och utredare. Kursen erbjuds i samarbete med Polishögskolan och Uppsala universitet (4,5 hp) och brukar ha 25−30 deltagare. Kursen är uppdelad på två kurstillfällen, där bl.a. grundläggande förståelse och fördjupad kunskap om lagstiftning, rättstillämpning och metoder behandlas.

98 Polismyndigheten Rapport 2015. Människohandel för sexuella och andra ändamål. Lägesrapport 16. 99 Migrationsverkets beslut VCI 2011:7 och SI-3:2015 (som ersatte VCI BBM 6/2012).

Polisens egna reflektioner kring förbättringsområden vid myndighetens hantering av människohandelsärenden m.m.

Rikspolisstyrelsens Tillsynsrapport 2013:7 Inspektion av polismyn-

digheternas förmåga att utreda ärenden om människohandel för sexuella ändamål och köp av sexuell tjänst pekade, som nämnts ovan, på

flera utvecklingsområden. I rapporten konstaterades bl.a. att arbetet mot människohandel för sexuella ändamål och köp av sexuell tjänst organiseras, prioriteras och regleras på olika vis inom de inspekterade myndigheterna vilket får till följd att verksamheten och resultaten varierar avsevärt mellan myndigheterna. Inspektionsgruppen identifierade vissa förbättringsområden och konstaterade särskilt att de dåvarande polismyndigheterna borde

  • förbättra den strategiska styrningen genom att tydliggöra ansvar, resurs och mål för verksamheten inom de inspekterade brottsområdena.
  • förbättra underrättelsearbetet genom att dels skapa förutsättningar för en strukturerad internetspaning där polismyndigheten tagit beslut om vem eller vilka som är behöriga att under sin arbetstid besöka de aktuella internetsajterna, dels överväga att genomföra riktad information till hotell, taxi och restaurangnäringen i syfte att öka inflödet av information.
  • överväga att skapa en specialistkompetens för handläggning av människohandel för sexuella ändamål och beakta möjligheten till regelbunden handledning för den personal som arbetar mot brottsområdet för att förebygga uppgivenhet och utbrändhet.
  • förbättra sina arbetsmetoder genom att planera och genomföra regelbundna kortare spanings- och utredningsinsatser i syfte att arbeta mot den dolda prostitutionen och rapportera köp av sexuell tjänst. Hela kedjan av kriminella aktörer (sexköpare, hallickar och människohandlare) bör angripas.
  • öka medvetenheten för brottsområdet genom att tid avsätts för att all yttre personal ska genomgå den interaktiva utbildningen som dåvarande Rikspolisstyrelsen tagit fram.
  • skapa upparbetade samverkansformer med Migrationsverkets per-

sonal på boende och förläggningar i syfte att inhämta under-

rättelseinformation om människohandel för sexuella ändamål, koppleri och köp av sexuell tjänst.

Polismyndigheten har även i andra rapporter, exempelvis myndighetens senaste lägesrapport som avser år 2014100 lyft fram vissa förslagsåtgärder för arbetet mot människohandel, bl.a.

  • genomförande av regelbundna metod- och kompetensutvecklande

åtgärder inom samtliga rättsvårdande myndigheter, inklusive dom-

are och nämndemän, som kommer i kontakt med frågor som rör människohandel,

  • ökat skydd och stöd till alla offer för människohandel, särskilt dem med särskilda behov,
  • stärkt samverkan mellan rättsväsendet och frivilligorganisationerna för att få en ökad kunskap om offrens situation, bakgrund och behov av åtgärder samt skydd och stöd för att stärka rättsväsendets handläggning av människohandelsfall,
  • könsuppdelad statistik för att myndigheter och frivilligorganisationer på bästa sätt ska kunna tillvarata de olika behov av stöd och hjälp som offer för människohandel har,
  • angripande av hela kedjan av kriminella aktörer vid utredningar av människohandel, dvs. sexköpare, hallickar och människohandlare,
  • införande av ett heltäckande brottsofferstöd och skydd avseende personer som misstänks vara offer för människohandel oavsett ändamål (även i fall där en förundersökning inte har inletts).

Med anledning av redovisade förslag på åtgärder och att människohandel är ett prioriterat område i den polisoperativa inriktningen mot allvarlig och organiserad brottslighet beslutade, som ovan nämnts, Polismyndigheten den 30 oktober 2015 i Beslutsprotokoll 37/15 att samordna myndighetens ambitionshöjning på området.

100 Polismyndigheten Rapport 2015. Människohandel för sexuella och andra ändamål. Lägesrapport 16.

Arbetet ska presenteras genom framtagandet av en lägesrapport senast 1 juni 2016 och en slutrapport senast 21 december 2016. Arbetets mål är beskrivna i protokollet och innebär bl.a. att

  • arbetet mot människohandel ska organiseras på det sättet att det i polisregionerna Stockholm, Väst och Syd ska finnas en särskild grupp som har förmåga att bekämpa alla former av människohandel samt därtill relaterad brottslighet som koppleri, köp av sexuell tjänst, ocker m.m. Övriga polisregioner ska bekämpa människohandel m.m. med stöd av samtliga enheter på Noa.
  • polisens uppdrag förtydligas på så sätt att polisen utöver att kontinuerligt följa upp och sammanställa nationella lägesbilder rörande människohandel och därtill relaterad brottslighet även ska följa upp prostitutionens utveckling och utbredning på internet, bl.a. för att ingripa där prostitutionsverksamheten är organiserad. Hela kedjan av kriminella aktörer måste angripas i arbetet mot människohandel för sexuella ändamål (dvs. sexköpare, hallickar och människohandlare), varför samma personal lämpligen bör utreda brotten människohandel för sexuella ändamål, koppleri och köp av sexuell tjänst (inklusive eventuella försvårande omständigheter). Motsvarande gäller exempelvis människohandel för tvångsarbete och brott som begås när privatpersoner köper tjänster av personer utsatta för tvångsarbete.
  • kompetensen hos samtliga medarbetare inom polisen som deltar i arbetet med att bekämpa människohandel och prostitution ska höjas genom att medarbetarna genomgår den interaktiva utbildningen om människohandel som finns på polisens intranät. Härutöver ska kompetensen hos förundersökningsledare och utredare höjas i syfte att producera förundersökningar av hög kvalité och öka lagföringen på området.
  • en metodhandbok ska tas fram under år 2016 för arbete mot människohandel, bl.a. med fokus på arbete mot människohandel med barn. Under år 2016 ska även en genomlysning av de ären-

den om människohandel som lades ned år 2015 göras för att få

svar på om samtliga nödvändiga åtgärder vidtagits för att utreda brotten. Under år 2016 ska även inhämtningen av data och stati-

stik på området människohandel och därtill relaterad brottslig-

het förbättras för att bl.a. utgöra underlag till utarbetade av rele-

vanta förslag på hur människohandel bäst förebyggs och bekämpas. Vidare ska det nationella brottsoffer- och personsäkerhets-

arbetet utvecklas i syfte att ge ett anpassat stöd till personer

utsatta för människohandel och för att förbättra rutinerna kring hot- och riskbedömningar av dessa offer.

  • samverkan ska ske bl.a. genom att det ska finnas kontaktpersoner i samtliga polisregioner och på den nationella nivån inom området människohandel. Samverkan ska även ske genom att polisen för dialog med civilsamhället och medverkar i samhällsdebatten rörande människohandel för att få ökad kunskap om offrens situation, bakgrund och behov m.m.

3.4.3. Åklagarmyndigheten

Åklagarmyndighetens organisation m.m.

Förundersökningar avseende människohandelsbrott ska ledas av åklagare, medan vissa andra förundersökningar där saken anses vara av enkel beskaffenhet (exempelvis köp av sexuell tjänst) som huvudregel ska ledas av Polismyndigheten.101Ett undantag från denna regel är förundersökningar avseende brott som innefattar en sexuell handling mot någon som är under arton år. Sådana förundersökningar ska alltid ledas av åklagare.102

Det krävs, som tidigare nämnts, ofta stora spaningsinsatser från polisens sida i människohandelsärenden. Detta medför i praktiken att även utredningar som leds av åklagare i vissa fall kan begränsas av vilka resurser polisen har till sitt förfogande. Exempelvis kan begränsningar behöva göras när det gäller hur många sexköpsbrott som kan utredas.

Den operativa åklagarverksamheten utövas i sju geografiska åklagarområden (Åklagarområde Stockholm, Åklagarområde Väst, Åklagar-

område Syd, Åklagarområde Öst, Åklagarområde Bergslagen, Åklagarområde Mitt och Åklagarområde Nord) och en nationell åklagar-

avdelning. Åklagarområdena består av 32 allmänna kammare. Natio-

101 4 § Åklagarmyndighetens föreskrifter och allmänna råd om ledning av förundersökning i brottmål, ÅFS 2005:9. 102 6 § Åklagarmyndighetens föreskrifter och allmänna råd om ledning av förundersökning i brottmål, ÅFS 2005:9.

nella åklagaravdelningen består av de riksenheter som har ett nationellt ansvar (en för bekämpning av korruption, en som handlägger miljö- och arbetsmiljömål och en för säkerhets- och terroristmål) och Internationella åklagarkammaren Stockholm. Myndigheten har dessutom ytterligare två internationella åklagarkammare, Göteborg och Malmö, som ingår i Åklagarområdet Väst respektive Åklagarområdet Syd. Särskilda åklagarkammaren (tidigare Riksenheten för polismål) är direkt underställd riksåklagaren och handlägger misstankar om brott av bland annat poliser, åklagare och domare. Åklagarmyndigheten har vidare tre utvecklingscentrum som har i uppgift att bedriva metod- och rättsutveckling inom olika brottsområden. De utövar också rättslig uppföljning och tillsyn och ansvarar bland annat för att bevaka rättsutvecklingen inom olika ämnesområden såsom människohandel och sexualbrott.

Vid de internationella åklagarkamrarna handläggs bl.a. människohandelsärenden som för sin handläggning kan antas kräva särskilda arbetsmetoder och/eller ett mer omfattande internationellt samarbete och som gäller 1) organiserad gränsöverskridande brottslighet, 2) gränsöverskridande brottslighet eller 3) sådan organiserad brottslighet som utreds efter beslut av Operativa rådet vid Polismyndigheten.103Med organiserad brottslighet avses att flera personer (enligt Polismyndigheten minst tre) samverkar i allvarlig brottslighet. Med gränsöverskridande brottslighet avses brottslighet där utredningen kräver samverkan och/eller samordning med utländska myndigheter eller som i övrigt omfattar andra länder. Övriga människohandelsärenden och exempelvis brott relaterade till prostitution som inte har samband med sådan människohandel som ska utredas av de internationella åklagarkamrarna handläggs av de allmänna åklagarkamrarna.

Utan hinder av Åklagarmyndighetens föreskrifter om indelningen av den operativa verksamheten ÅFS 2014:4 får de områdeschefer som berörs som huvudregel komma överens om att fördela enskilda ärenden på annat sätt än vad som följer av dem.104

103 Åklagarmyndighetens föreskrifter om indelningen av den operativa verksamheten, ÅFS 2014:4. Författningen trädde i kraft den 1 oktober 2014 då ÅFS 2005:5 upphörde att gälla. 104 2 § Åklagarmyndighetens föreskrifter om indelningen av den operativa verksamheten, ÅFS 2014:4.

Åklagarnas arbete mot människohandel m.m.

I likhet med polisen, se ovan, fick även Åklagarmyndigheten i regeringens handlingsplan mot prostitution och människohandel för sexuella ändamål uppdrag att förstärka insatserna mot prostitution och människohandel för sexuella ändamål.105Åklagarmyndigheten redovisade uppdraget slutligt genom Slutredovisning av

regeringsuppdraget till Åklagarmyndigheten att förstärka insatserna och människohandel för sexuella ändamål. Utvecklingscentrum Göteborg,

februari 2011 (ÅM-A-2008/1343).

Regeringsuppdraget har bl.a. inneburit att Åklagarmyndigheten har förstärkt de tre internationella åklagarkamrarna med sammanlagt fyra tjänster, avsedda för människohandel för sexuella ändamål. Syftet med förstärkningen var att kunna svara upp mot den ärendetillströmning som polisens förstärkning förväntades ge. Dessa åklagare är fortfarande anställda vid de internationella åklagarkamrarna. Erfarenheten av förstärkningen är enligt uppgift god. Härutöver innebar uppdraget att en omfattande kompetensutveckling ägde rum. Åklagare som arbetar med eller har erfarenhet av människohandel fick gå en vidareutbildning. För åklagare utan erfarenhet av människohandel genomfördes en basutbildning. Vidareutbildningen genomfördes tillsammans med dåvarande Rikspolisstyrelsen. Åklagarmyndigheten färdigställde även i december år 2008 en rättslig promemoria om människohandel och koppleri, vars syfte var att verka för mer effektiva utredningsmetoder och ett enhetligt synsätt beträffande förundersökningens bedrivande.106 Utredningsmetoderna kring brottet människohandel har dessutom varit i fokus vid de ovan beskrivna myndighetsgemensamma vidareutbildningarna, där polis och åklagare utbytte erfarenheter samt diskuterade handläggningsfrågor. Satsningen under 2008−2010 medförde en ökning av inkomna, avslutade och lagförda brottsmisstankar för brotten människohandel, koppleri, grovt koppleri, köp av sexuell tjänst och köp av sexuell handling av barn. Enligt nämnd slutredovisning ansåg Åklagarmyndigheten således ha uppnått regeringens mål om mer effektiv lagföring.

105 Regeringens skrivelse 2007/08:167, Åtgärd 18. 106 RättsPM 2008:11 (numera upphävd).

Härefter har Åklagarmyndigheten genomfört ett projekt om ökad lagföring av ärenden som rör människohandel. Projektet syftade till att undersöka i vilken mån åtal för människohandel bifallits eller ogillats, och vid ogillande domar, om det gick att se gemensamma förklaringar och dra slutsatser om framgångsfaktorerna för bifall och skäl till ogillande. Projektet har delredovisats genom rapporten Människohandel – delredovisning av ett projekt, Domar

2009

2012, Internationella åklagarkammaren i Göteborg, oktober

2013 (ÅM-A 2013/1731). I rapporten framgår bl.a. att få åtal för människohandel leder till fällande dom för detta brott, trots att lagstiftaren genom lagändringen år 2010 försökte att underlätta för fällande domar på området för människohandel. Vidare framgår att åtal i sådana mål i stor utsträckning kommit att, i stället för människohandel, bedömas som koppleri/grovt koppleri. I rapporten beskrivs även svårigheterna att utreda och lagföra denna typ av brott, samtidigt som det framhålls att det finns tecken som tyder på att vissa faktorer i mål om människohandel har en avgörande betydelse för utgången i målen. Dessa faktorer är enligt rapporten bl.a. målsägandens trovärdighet, målsägandens speciella förhållande till gärningsmannen, hur domstolarna väljer att se till vilken kontroll/maktutövning gärningsmannen haft över offret och vilken insikt gärningsmannen haft i offrets utsatta position. För att åklagaren ska ha framgång i rätten är det därför enligt rapporten viktigt att polisens tillslag sker i snar anslutning till brottet, att målsägandena får adekvat stöttning av målsägandebiträde, polis och sociala myndigheter samt att utredningen lägger ett starkt fokus på att finna stödbevisning för målsägandenas uppgifter genom spaning, förhör av polismän och andra iakttagelser vid ingripandesituationen, platsundersökningar m.m. Projektet kom av olika skäl aldrig att slutredovisas.

Vidare har Åklagarmyndigheten i en rapport som färdigställdes i maj 2015 genomfört en tillsyn av människohandelsärenden avseende åren 2012 och 2013, se Människohandel. Granskning av hand-

läggningen av människohandelsärenden under 20122013. Tillsyns-

rapport 2015:2, Utvecklingscentrum Göteborg, maj 2015 (ÅM-A 2014/0370). Syftet med granskningen var att uppmärksamma eventuella brister, säkerställa enhetlighet i handläggningen och att identifiera framgångsfaktorer för att öka lagföringen. Rapporten, i vilken det åter konstaterades att endast få åtal för människohandel

leder till fällande domar, ger en bild av hur åklagarna utreder människohandelsbrott samtidigt som den belyser några aspekter som är utmärkande för människohandelsbrott. Även om rapporten i sig är begränsad till att belysa förhållanden som rör åren 2012−2013 återger den, enligt de kontakter vi haft med olika åklagare, förhållanden som även råder i dag.107 De förbättringsområden som konstaterades i rapporten synes också fortfarande vara aktuella och redovisas nedan.

Arbetsmetoder m.m.

108

Polisanmälningar om människohandel görs antingen av polisen själv (som ett resultat av polisens underrättelse- och spaningsverksamhet), av målsäganden eller av någon utomstående (exempelvis Migrationsverket).

I vissa fall där människohandel misstänks men där det är svårt och alltför resurskrävande att få fram tillräcklig bevisning för åtal, exempelvis i bärplockarbranschen, fokuserar inte sällan de brottsbekämpande myndigheterna i stället på att komma åt verksamheten genom utredning och åtal för exempelvis bokförings- och skattebrott.

De internationella åklagarkamrarna och de allmänna åklagarkamrarna handlägger i praktiken ungefär lika många människohandelsärenden. Dokumenterade samråd mellan de internationella och allmänna åklagarkamrarna om var ärendena ska handläggas synes dock vara sällsynta. Åtal i mål som rör människohandel väcks däremot i fler fall av åklagare vid internationell åklagarkammare. Tio av tolv åtal under åren 2010−2015 väcktes av åklagare vid en internationell åklagarkammare.

107 Notera dock bl.a. att alla angivna förundersökningar inte granskades i rapporten (exempelvis granskades endast 13 av 26 förundersökningar när det gäller barn). Rapporten belyser inte heller varken behovet av olika insatser vid olika former av människohandel (jfr organiserad och gränsöverskridande människohandel som kräver spaningsinsatser) eller användningen och behovet av betänketid/reflektionsperiod (jfr Rapport 2015:30 Människohandel

med barn. Nationell kartläggning 2012–2015. Länsstyrelsen Stockholm.).

108 Framställningen i detta avsnitt baseras huvudsakligen på rapporten Människohandel.

Granskning av handläggningen av människohandelsärenden under 2012–2013. Tillsynsrapport

2015:2, Utvecklingscentrum Göteborg, maj 2015, men där så anges även på utredningens kontakter med enskilda åklagare.

Ärenden om människohandel handläggs vanligtvis endast av en åklagare, även om åklagarfunktionen i enskilda ärenden är förstärkt och flera åklagare handlägger samma ärende. På Internationella åklagarkammaren i Stockholm arbetar 6–7 åklagare (och revisorer) med människohandel som fördjupningsområde. Åklagarna träffas regelbundet (varannan månad) för att dela med sig av sina erfarenheter av exempelvis mål, poliskontakter, domstolsförhandlingar, domar/praxis, praktiska frågor som uppehållstillstånd och reflektionsperioder, konferenser och nationellt metodstöd. Motsvarande organisation och arbetssätt finns, om än i något mindre skala, i både Göteborg och Malmö. I Stockholm har tidigare Citypolisen arbetat med människohandel för sexuella ändamål, medan gränspolisen arbetat med människohandel för andra ändamål än de sexuella. Enligt uppgift från åklagare som vi varit i kontakt med har dock i vissa fall arbetet med människohandel under vissa perioder påverkats av att utredningar av annan brottslighet prioriterats högre. Efter polisens omorganisation ska frågorna framöver, både i region Stockholm och i övriga regioner, hanteras på regionnivå. Vad detta innebär för åklagarnas del är något oklart.

Enligt uppgift från åklagare som vi varit i kontakt med synes åtminstone de internationella åklagarkamrarna ha tillräckliga resurser för att hantera de brottsmisstankar som rör människohandel som kommer in till myndigheten.

Åklagare och målsägandebiträden närvarar sällan vid det första målsägandeförhöret, utan vanligtvis hålls dessa endast med förhörspersonen och förhörsledaren närvarande.109Den i fotnoten nämnda rapporten från Åklagarmyndigheten ger dock inte svar på varför så är fallet och enligt Åklagarmyndigheten kan frågan endast besvaras av förundersökningsledarna i de enskilda ärendena. Det kan finnas flera anledningar, bl.a. att målsäganden själv inte har ansett att det varit nödvändigt att målsägandebiträden närvarar vid det första målsägandeförhöret. Åklagare närvarar dock enligt uppgift från Åklagarmyndigheten generellt sett inte i någon större utsträckning vid förhör under förundersökningar. I större mål diskuteras däremot ofta upplägget på förhöret mellan åklagare och förhörsledare i förväg.

109 s. 9 Människohandel. Granskning av handläggningen av människohandelsärenden under

20122013. Tillsynsrapport 2015:2, Utvecklingscentrum Göteborg, maj 2015 (ÅM-A 2014/0370).

Målsägande i människohandelsärenden är vanligtvis mycket utsatta personer, vilket påverkar även åklagarnas arbetssätt vid utredningar, domstolsförfaranden m.m. Problematiken är i princip densamma som för Polismyndigheten, som vi beskrivit i avsnitt 3.4.2. Vi hänvisar därför dit för närmare redogörelse för hur målsägandena i sig påverkar även åklagarnas arbetssätt i människohandelsärenden.

Vanligtvis medverkar målsäganden under hela förundersökningen, men det förekommer även fall då målsäganden endast medverkat i inledningsskedet. Enligt de åklagarna vi har haft kontakt med är det därför nödvändigt att genomföra bra förhör, särskilt det första där bevisning säkras, den misstänkte identifieras så långt som möjligt och målsägandes hemförhållanden klarläggs. I de flesta ärendena saknas dokumentation om skador, även om polis i enskilda ärenden har dokumenterat sådana. Vidare är spaning och användande av hemliga tvångsmedel (exempelvis hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation) enligt de åklagare vi haft kontakt med ofta avgörande för att kunna följa brottslighet och säkra bevisning. I praktiken förekommer dock hemliga tvångsmedel endast i ett mindre antal ärenden. Under år 2012 och 2013 användes exempelvis hemliga tvångsmedel i 4 fall. Under samma tidsperiod förekom reella tvångsmedel (exempelvis husrannsakan och beslag) i 16 fall och personella tvångsmedel (exempelvis anhållande och häktning) i 9 fall. Enligt de åklagare vi haft kontakt med är telefonavlyssning av särskilt samtal mellan gärningsmännen, och om de inte kommer från Sverige, personer i deras hemländer av stor betydelse ur informationssynpunkt. Det är även av stor betydelse i människohandelsärendena att en finansiell utredning görs parallellt till det operativa arbetet. De internationella åklagarkamrarna har egna revisorer som biträder dem med finansiella analyser, men även de allmänna åklagarkamrarna har tillgång till en revisor. Finansiella analyser är också till stor hjälp inför begäran om internationell rättslig hjälp, se nedan. Enligt åklagare som vi har haft kontakt med ska egentligen polisen utföra olika ekonomiska utredningar på uppdrag av åklagare när dessa är förundersökningsledare, men på grund av resursbrist görs även dessa utredningar ofta av Åklagarmyndighetens revisorer.

När det gäller förhör med de misstänkta, vilka vanligtvis är män över arton år, synes offentliga förvarare närvara vid ungefär hälften av förhörstillfällena i de ärenden förhör hålls.

Åklagare synes endast i mindre än hälften av de ärenden som rör människohandel lämna dokumenterade direktiv till polisen. Det är även sällan som preliminära gärningsbeskrivningar förekommer i ärenden som rör människohandel.

Handläggningstiden har endast i några få fall påverkats av andra förundersökningar. Vanligtvis rör det förundersökningar avseende grov kvinnofridskränkning, grovt koppleri och våldtäkt, men endast undantagsvis köp av sexuell tjänst eller köp av sexuell handling av barn.

Tolk används ofta i ärenden som rör människohandel. Vanligtvis är det målsäganden som har tolkbehov, men i vissa fall har både målsäganden och den misstänkte haft ett sådant behov.

Internationell rättslig hjälp i brottmål förekommer i enstaka ärenden som handlagts av åklagare vid internationell åklagarkammare. I en del av ärendena förekommer dock annat samarbete med utländska myndigheter.

Åklagarmyndighetens egna reflektioner kring förbättringsområden vid myndighetens hantering av människohandelsärenden m.m.

I rapporten Människohandel – delredovisning av ett projekt, Domar

2009

2012, Internationella åklagarkammaren i Göteborg, oktober

2013 (ÅM-A 2013/1731) framhålls, som vi tidigare nämnt, svårigheterna att utreda och lagföra människohandel samtidigt som rapporten tydliggör vissa faktorer i mål om människohandel som enligt Åklagarmyndigheten synes ha en avgörande betydelse för utgången i målen. För närmare genomgång härav, se ovan.

Vidare har Åklagarmyndigheten, som också tidigare nämnts, genomfört en tillsyn av människohandelsärenden avseende åren 2012 och 2013 för att uppmärksamma eventuella brister, säkerställa enhetlighet i handläggningen och att identifiera framgångsfaktorer för att öka lagföringen, se Människohandel. Granskning av handläggningen

av människohandelsärenden under 2012

2013. Tillsynsrapport 2015:2,

Utvecklingscentrum Göteborg, maj 2015 (ÅM-A 2014/0370). Även

om rapporten i sig är begränsad till att belysa förhållanden som rör åren 2012−2013 återger den, enligt våra kontakter med olika åklagare, förhållanden som även råder i dag. De förbättringsområden som konstaterades i rapporten synes också fortfarande vara aktuella och innebär i huvudsak följande:

  • Åklagarmyndighetens styrdokument avseende fördelningen av ärenden mellan de internationella och allmänna åklagarkamrarna (ÅFS 2005:5110) bör följas bättre,
  • dokumenterade direktiv till polisen bör lämnas i fler fall än vad som görs,
  • dokumenterade preliminära gärningsbeskrivningar bör användas i större omfattning än vad som görs,
  • personer som är på sannolika skäl misstänkta för människohandel

bör om möjligt frihetsberövas, eftersom anhållande och häktning

ökar möjligheterna att väcka åtal,

  • det första målsägandeförhöret bör oftare dokumenteras med bild och ljud,
  • framställan till domstol om förordnande av målsägandebiträde bör ske i fler ärenden, och
  • förstärkt åklagarfunktion bör förekomma i större utsträckning.

Som redovisats ovan har Åklagarmyndigheten pekat på ett antal förbättringsområden för att få fler fällande domar för människohandel. Enligt de åklagare vi haft kontakt med finns det fortfarande behov av förbättringar på dessa områden. Härtill har de åklagare som vi haft kontakt med även gett uttryck för att ytterligare anledningar till varför det finns så få fällande domar för människohandel kan vara ett behov av utbildning och kompetenshöjande insatser avseende människohandelsbrott inom särskilt polisen och domstolsväsendet. Åklagarna framhåller här särskilt vikten av att bl.a. spanare och utredare är insatta i relationsfrågor, eftersom de är centrala i människohandelsärenden. De som arbetar med människohandelsfrågor måste även vara observanta på att exempelvis tvångs-

110 ÅFS 2005:5 har numera ersatts med ÅFS 2014:4, men innehåller motsvarande fördelning i detta avseende.

arbete kan se ut på olika sätt i olika sammanhang. Åklagarna framhåller vidare betydelsen av att polisen vid utredningar av andra brott, exempelvis köp av sexuell tjänst och stölder, utreder om ett bakomliggande brott skulle kunna föreligga i form av människohandel. Avslutningsvis har även de åklagare vi haft kontakt med varit av den uppfattningen att vissa ärenden är felrubricerade. Detta innebär i sådana fall således att antalet brottsmisstankar om människohandel förmodligen är lägre än vad statistiken visar, dvs. att det egentligen finns färre anmälningar som avser människohandel än vad statistiken visar. Felrubriceringen kan enligt dem exempelvis bero på att det i början av ett ärende ofta är svårt att bedöma om det är fråga om människohandel eller kanske något annat brott, exempelvis koppleri. I sammanhanget bör framhållas att det inte har klarlagts om andra brott, som rubricerats som exempelvis olaga tvång, borde ha rubricerats som människohandel.

3.5. Praxis i människohandelsmål, m.m.

3.5.1. Inledning

En del av vårt uppdrag har varit att genomföra en praxisgenomgång i syfte att klarlägga tillämpningen av bestämmelsen om människohandelsbrott och analysera hur den har utvecklats sedan år 2010. Vi har även genomfört praxisgenomgången med detta fokus. Vi har däremot inte haft möjlighet att särskilt och systematiskt granska utredningar som inte lett till åtal för människohandel eller som har lett till åtal för andra brott.

Utredningen har dels samlat in, gått igenom och refererat domar från tingsrätter och hovrätter där domstolarna prövat frågor om människohandel, dels sammanställt statistik m.m. som rör utredningar som inte lett till åtal för människohandel eller som har lett till åtal för andra brott (se avsnitt 3.5.2−3.5.3). Det bör här framhållas att det hittills saknas relevanta avgöranden från Högsta domstolen.

Samtliga refererade domar, statistik, m.m. avser tillämpning av bestämmelsen om människohandel i dess lydelse från den 1 juli 2010. Domar som har meddelats efter december 2015 och statistik som rör om tiden efter denna tidpunkt har vi inte kunnat beakta,

men vi omnämner vissa av dessa nedan i korthet. Referat från domarna redovisas i bilaga 6 till betänkandet.

En redovisning av domar rörande 4 kap. 1 a § BrB i dess tidigare lydelser finns i betänkandet Människohandel och barnäktenskap – ett

förstärkt straffrättsligt skydd (SOU 2008:41). De domarna saknar dock

relevans i detta sammanhang.

3.5.2. Domstolspraxis

Allmänt

För att kunna ta ställning till hur bestämmelsen i 4 kap. 1 a § BrB har tillämpats av domstolarna efter 2010 års revidering av bestämmelsen har vi valt att redovisa samtliga domar som meddelats under år 2011−2015 där åklagaren har yrkat ansvar för människohandel. Utredningen har således hämtat in de domar som meddelats i mål där stämning skett för människohandel och där domen avsett tillämpning av bestämmelsen efter revideringen den 1 juli 2010.

Under år 2011−2015 har tio lagakraftvunna domar (åtta hovrättsdomar111 och två tingsrättsdomar112) jämte två tingsrättsdomar som överklagats113meddelats där en prövning av 4 kap. 1 a § BrB i dess lydelse efter ändringen den 1 juli 2010 varit aktuell. I häften av fallen har domstolarna funnit att människohandel i någon omfatt-

111 Svea hovrätts dom den 2 mars 2012 i mål B 756-12 (Solna tingsrätts dom den 29 december 2011 i mål B 9980-11), Hovrätten över Skåne och Blekinges dom den 26 mars 2012 i mål B 111-12 (Helsingborgs tingsrätts dom den 28 december 2011 i mål B 4188-11), Hovrätten för Västra Sveriges dom den 14 september 2012 i mål B 1689-12 (Göteborgs tingsrätts dom den 30 januari 2012 i mål B 15416-11), Hovrätten för Västra Sveriges dom den 21 september 2012 i mål B 2827-12 (Göteborgs tingsrätts dom den 14 maj 2012 i mål B 8184-11 och B 7924-11), Svea hovrätts dom den 10 oktober 2012 i mål B 5309-12 (Stockholms tingsrätts dom den 12 juni 2012 i mål B 6114-11), Hovrätten för Västra Sveriges dom den 14 december 2012 i mål B 2408-12 (Göteborgs tingsrätts dom den 16 mars 2012 i mål B 16821-12), Hovrätten över Skåne och Blekinges deldom den 5 mars 2014 i mål B 3356-13 (Malmö tingsrätts deldom den 26 november 2013 i mål B 2361-13), Svea hovrätts dom den 14 maj 2014 i mål B 11747-13 (Stockholms tingsrätts dom den 3 december 2013 i mål B 6107-13). 112 Hudiksvalls tingsrätts dom den 31 oktober 2011 i mål B 1834-11 och Hudiksvalls tingsrätts dom den 15 juni 2012 i mål B 2220-11. 113 Halmstad tingsrätts dom den 9 juli 2014 i mål B 1143-14 (överklagad till Hovrätten för Västra Sverige mål B 3940-14) och Södertörns tingsrätts dom den 29 oktober 2015 i mål B 5756-15 (överklagad till Svea hovrätt mål nr B 10040-15).

ning styrkts. Endast två av domarna har avsett människohandel med barn.114

De överklagade tingsrättsdomarna har under år 2016 prövats av Svea Hovrätt respektive Hovrätten för Västra Sverige. Dessa domar liksom andra domar som har meddelats efter december 2015 har vi inte särskilt kunnat beakta här. Denna avgränsning medför även att tidsperioden för granskningen av ärenden som Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten hanterat blir densamma, se avsnitt 3.5.3.

Vi har endast haft tillgång till domstolarnas domar i målet. Något ytterligare material, såsom förhör som hållits under förundersökningen, har vi inte gått igenom. I de domar där domstolarna hänvisar till sådana förhör har vi bara kunnat ta del av och i relevanta fall redovisa uppgifterna i den utsträckning som de redovisats i domarna. Det bör även framhållas att domarnas utformning och omfattning varierar. I vissa domar redovisas målsägandenas och de tilltalades berättelser ingående, medan andra domar bara kortfattat tar upp det som domstolarna bedömt vara väsentligt för prövningen av målet. Också när det gäller domstolarnas motiveringar förekommer väsentliga variationer. Detta gäller också för stämningsansökningarna i målen.

Av de domar som vi gått igenom avser sju fall människohandel för sexuella ändamål (varav ett fall avsåg en påtvingad relation liknande tvångsäktenskap eller barnäktenskap) och fem avgöranden människohandel för andra ändamål (bärplockning, tiggeri och brottslig verksamhet). Antalet avgöranden där domstolarna haft att ta ställning till de olika rekvisiten i 4 kap. 1 a § BrB är därmed inte särskilt omfattande. Analyserna av bestämmelsens tillämpning utifrån det här redovisade materialet har också skett med beaktande av denna begränsning. Trots detta utgör de händelseförlopp som beskrivs i domarna exempel på hur människohandeln går till och hur problematiken hanteras av domstolarna. Händelseförloppen uppvisar dessutom vissa övergripande likheter och ger därför en relativt god bild av lagförda fall av människohandel i Sverige sedan lagändringen år 2010.

114 Svea hovrätts dom den 2 mars 2012 i mål B 756-12 (Solna tingsrätts dom den 29 december 2011 i mål B 9980-11) och Hovrätten för Västra Sveriges dom den 14 september 2012 i mål B 1689-12 (Göteborgs tingsrätts dom den 30 januari 2012 i mål B 15416-11).

Enligt ansökningarna om stämning i målen förekommer drygt 40 målsäganden i de delar som rör människohandel, ungefär lika fördelat i mål som rör människohandel för sexuella ändamål och människohandel för andra ändamål. Målsägande kommer ursprungligen från andra europeiska länder än Sverige och har också rekryterats i ett annat europeiskt land. Av domarna framgår att målsägandena har haft sin hemvist i Bulgarien, Rumänien, Litauen, Serbien och Ungern.

Flera av målsägandena tillhör grupper som kan sägas vara särskilt utsatta såväl ekonomiskt som socialt i sina ursprungsländer. Målsägandenas utsatthet har i många fall bestått i att de tillhör minoritetsgrupper som inte har haft någon möjlighet att få anställning i hemlandet eller i att de kommer från en hemmiljö där det förekommit missförhållanden.

Den övervägande delen av målsägandena hade, såvitt framgår, aldrig tidigare varit i Sverige innan de transporterades hit. De saknade därmed erfarenheter av hur det svenska samhället fungerade när de vistades här. Ingen av målsägandena behärskade svenska. Av vad som framgår av domarna behärskade bara ett fåtal av målsägandena engelska.

En del av domarna avser ett stort antal tilltalade som i större eller mindre grad utnyttjat målsägandena. I enlighet med stämningsansökningarna förekommer drygt 25 tilltalade för människohandel/medhjälp till människohandel, varav drygt häften åtalats för människohandel för sexuella ändamål. I målen finns även ytterligare tilltalanden. Dessa har i stor utsträckning åtalats för att ha hanterat målsägandena på ett sätt som inneburit att de gjort sig skyldiga till koppleri, grovt koppleri eller köp av sexuell tjänst.

Av domarna framgår också att de tilltalade i de delar som avsett människohandel, såväl för sexuella som för andra ändamål, haft en stark anknytning till det land som målsäganden kommit från. Detta får i sig anses ha inneburit att de tilltalade haft goda kunskaper om målsägandenas levnadsförhållanden och de ekonomiska och sociala förutsättningarna i ursprungslandet. De flesta tilltalade har vistats eller haft sin hemvist i Sverige och därmed också haft kunskaper om förhållandena här samt behärskat svenska eller engelska.

Vid en genomgång av domarna kan konstateras att det också förekommer annan brottslighet som begåtts i anledning av eller i anslutning till människohandeln. I de flesta domarna som rör män-

niskohandel för sexuella ändamål förekommer brott som straffbeläggs i 6 kap. BrB, såsom våldtäkt, sexuellt tvång, koppleri, grovt koppleri och köp av sexuell tjänst. I ett av målen rörande människohandel för andra ändamål (tvång att stjäla) förekom också försök till våldtäkt av målsäganden. Att det förekommer sådan brottslighet i så stor utsträckning torde ha sin förklaring i att många av de brott som begåtts mot målsäganden ingår som ett led i människohandeln som fenomen. Exempelvis kan sådana gärningar ingå som ett led i att betvinga och bryta ned målsäganden och därigenom exempelvis tvinga honom eller henne att underkasta sig det tilltänka utnyttjandet som i sin tur kan bestå i förfaranden som är att bedöma som koppleri eller grovt koppleri, och också köp av sexuell tjänst.

I flera fall ger människohandeln intrycket av att förekomma i mycket organiserad form och endast undantagsvis avser åtalet för människohandelsbrott endast en tilltalad. Att människohandeln vanligtvis är organiserad kommer exempelvis till uttryck genom att den verksamhet som beskrivs är av större omfattning och har bedrivits under längre tid enligt fasta rutiner. Så var fallet t.ex. i ett avgörande från Hovrätten för Västra Sverige där det var 11 kvinnor som utnyttjades i prostitution i ett flertal olika lägenheter i Göteborgsområdet.115I ett avgörande från Svea hovrätt uppdagades ett nätverk av män, alla litauiska medborgare bosatta i samma stad i Litauen, som organiserade prostitution.116I målet fanns uppgift om att sammanlagt 16 kvinnor, samtliga från Litauen, varit i Sverige och arbetat för nätverket, även om endast nio av dem var aktuella som målsägande i målet (som dock rörde både koppleri, grovt koppleri och människohandel).

Det finns emellertid också exempel på människohandel som inte visar tecken på samma grad av större organisation. Så får anses ha varit fallet i bl.a. det människohandelsförfarande som var föremål för prövning i avgörande från Hovrätten för Västra Sverige.117I

115 Hovrätten för Västra Sveriges dom den 21 september 2012 i mål B 2827-12 (Göteborgs tingsrätts dom den 14 maj 2012 i mål B 8184-11). 116 Svea hovrätts dom den 10 oktober 2012 i mål B 5309-12 (Stockholms tingsrätts dom den 12 juni 2012 i mål B 6114-11). 117 Hovrätten för Västra Sverige dom den 14 september 2012 i mål B 1689-12 (Göteborgs tingsrätts dom den 30 januari 2012 i mål B 15416-11).

avgörandet avsåg förfarandena en målsägande som rekryterats för att bli hustru eller flickvän åt de tilltalades son.

I en del avgöranden framkommer uppgifter om att det förekommit prostitutionsverksamhet i större omfattning än vad som omfattats av åtalen. I exempelvis det ovan nämnda avgörandet från Hovrätten för Västra Sverige har antecknats att efter att verksamheten etablerats har ett stort antal rumänska kvinnor regelbundet befunnit sig i området för att prostituera sig.

I nästan alla domar där de tilltalade åtalats för människohandel för sexuella ändamål, har det framställts alternativa gärningspåståenden om koppleri eller grovt koppleri. Av de personer som åtalats för människohandel har endast ca 20 procent dömts för människohandel. Beträffande resterande antal personer har gärningen, där det varit fråga om människohandel för sexuella ändamål, rubricerats som koppleri eller grovt koppleri alternativt har åtalet ogillats. I de fall det åtalats för människohandel för andra ändamål har gärningen endast i ett fall bedömts som människohandel. I övriga fall har åtalen ogillats helt eller bedömts som andra brott (misshandel, försök till misshandel, egenmäktigt förfarande och ofredande).

Av domarna framgår att ungefär 75 procent av målsägandena, såvitt avser människohandel, medverkat vid förhandlingar i domstol i Sverige. I de flesta fall där målsägandena har lämnat en berättelse har deras uppgifter, tillsammans med viss stödbevisning, såsom utskrift av telefonavlyssning m.m., legat till grund för domstolarnas bedömning i skuld- och skadeståndsfrågorna. I några fall har målsägandena inte hörts i rätten.

Närmare om domstolarnas bedömningar av rekvisiten i 4 kap. 1 a § BrB

Domstolarnas tolkning av kravet på användande av otillbörligt medel

Som redovisats ovan finns endast ett begränsat antal domar rörande människohandel enligt bestämmelsens senaste lydelse. Några domar rör dessutom målsägande under arton år. Det finns alltså endast ett mycket begränsat antal resonemang som tar sikte på användandet av otillbörliga medel. Det begränsade materialet gör det svårt att få en helt klar bild av hur domstolarna tolkar rekvisitet och vad som krävs för att det ska anses vara uppfyllt. I de fall domstolarna har

haft att ta ställning till om det förekommit användande av något sådant medel, har majoriteten av domarna avsett människohandel för sexuella ändamål.

Åklagaren har i nästan samtliga fall påstått att gärningsmännen genom vilseledande förmått målsägandena att vidta en åtgärd. Vilseledandet har bestått i att gärningsmännen i olika utsträckning lämnat oriktiga uppgifter om syftet med och förhållandena kring vistelsen i Sverige, främst ekonomiska förhållanden och arbetsvillkor. I samtliga fall har åklagaren även påstått att gärningsmännen utnyttjat målsägandenas utsatta belägenhet. Den utsatta belägenheten har framför allt påståtts bestått i att målsägandena befunnit sig i en ekonomiskt utsatt belägenhet i hemlandet, att de isolerats i Sverige, att målsägandena inte haft egna pengar eller eget boende i Sverige, att de haft mycket bristande språkkunskaper, att de inte haft egna kontakter i Sverige eller kännedom om svenska samhället i stort, vilket lett till en faktisk beroendeställning till gärningsmännen. I något fall har även påståtts att gärningsmännen omhändertagit målsägandenas identitetshandlingar, vilket medfört att målsäganden inte kunnat resa iväg. I något fall har även påståtts att den känslomässiga relationen till viss gärningsman försatt en målsägande i beroendeställning till gärningsmannen. I ett par fall har även angetts våld och hot som otillbörligt medel.

I Hovrätten över Skåne och Blekinges dom från den 5 mars 2014 fann domstolen det visat att vilseledande beträffande de ekonomiska villkoren för prostitutionen förekommit. Domstolen fann inledningsvis att det fanns en sådan överenskommelse om verksamheten och fördelningen av inkomsten från denna som målsäganden påstått. Med hänsyn till den långa tid som målsäganden vistats i Sverige utan att få pengar ansåg domstolen att det fick hållas för visst att gärningsmannen inte haft för avsikt att betala målsäganden enligt överenskommelsen. Målsäganden hade därigenom vilseletts om de ekonomiska villkoren för prostitutionen. Domstolen fann det också utrett att målsägande efter ankomsten till Sverige kom att stå i en beroendeställning till gärningsmannen och att gärningsmannen utnyttjat denna utsatta belägenhet vid exploateringen av målsäganden. Gärningsmannens inflytande över målsäganden bedömdes otillbörligt.

I en dom från Svea hovrätt från den 10 oktober 2012 konstaterades att målsäganden, i syfte att exploateras för sexuella ända-

mål, vilseletts vid rekryteringen beträffande villkoren för prostitutionen. Domstolen konstaterade att handelsåtgärderna möjliggjorts genom ett otillbörligt medel, men uttalade att detta emellertid inte är tillräckligt för att gärningarna ska bedömas som människohandel. Domstolen uttalade att kravet på otillbörligt medel tar sikte på det maktförhållande mellan gärningsman och offer som måste ha uppstått för att straffansvar ska komma i fråga och innebär att gärningsmannen ska bemästra offrets fria och verkliga vilja. Omständigheterna ska vara sådana att offret inte har något annat verkligt eller godtagbart alternativ än att underkasta sig gärningsmannens vilja. I fallet fann domstolen att det redan i hemlandet uppstått ett maktförhållande och att detta sedan kommit att bestå under hela brottstiden. Domstolen fann att målsäganden befunnit sig i en sådan utsatt situation att hennes praktiska möjligheter att lämna prostitutionsverksamheten och resa hem varit mycket begränsade och att målsäganden inte haft något reellt alternativ än att underkasta sig gärningsmannens vilja.

I en dom från Svea hovrätt den 14 maj 2014 fann domstolen att även den gärningsman som dömts för medhjälp till människohandel av tingsrätten skulle dömas såsom gärningsman. Detta mot bakgrund av att domstolen fann det visat att även denna gärningsman haft en god insyn i verksamheten och ett bestämmande inflytande över hur den bedrivits. Hovrätten uttalade att det funnits ett sådant maktförhållande även mellan denne gärningsman och målsäganden att målsäganden inte upplevt sig ha haft något verkligt eller godtagbart alternativ än att underkasta sig gärningsmannens eller gärningsmännens vilja. I den överklagade domen, Stockholms tingsrätts dom från den 3 december 2013, fann tingsrätten att målsäganden vilseletts om de ekonomiska förutsättningarna för sin prostitution. Likaså fann tingsrätten det styrkt att målsäganden utsatts för olaga tvång och att målsäganden varit i en sådan utsatt situation att hennes praktiska möjligheter att lämna prostitutionsverksamheten varit mycket begränsade. Utredningen visade också att målsäganden inte haft något annat reellt val än att underkasta sig gärningsmannens vilja. På detta vis har det enligt domstolen förekommit ett utnyttjande av målsägandens utsatta belägenhet.

I en dom från Hovrätten för Västra Sverige från den 21 september

2012, där det förekom sex tilltalade och elva målsägande, fann dom-

stolen att vilseledande, beträffande vissa målsägande, skett om de

ekonomiska förhållandena för prostitutionen. Likaså fann domstolen att utnyttjande av målsägandens utsatta belägenhet förelegat, beträffande viss målsägande, genom att målsäganden befunnit sig i ett ekonomiskt skuldförhållande, varit gravid, saknat bostad och att målsägandens dotter bott hos gärningsmannens familj. Beträffande viss målsägande konstaterades även att det förelegat olaga tvång. Beträffande andra målsägande konstaterades att det i vissa fall inte kunde påvisas något otillbörligt medel eller att det, under alla förhållanden, inte var visat att det uppkommit ett sådant maktförhållande mellan gärningsman och målsägande som krävs för bifall till åtalet för människohandel. Beträffande någon målsägande konstaterades att det saknades orsakssamband mellan det otillbörliga medlet och handelsåtgärden. I förhållande till en av målsägandena konstaterade domstolen att en tilltalad inhyst henne. Domstolen konstaterade dock vidare att det inte kunde anses visat att målsäganden befunnit sig i en i lagens mening utsatt situation innan hon kom till Sverige men att det under alla förhållanden inte var visat att det uppkommit ett sådant maktförhållande mellan den tilltalade och målsäganden som krävs för bifall till åtalet för människohandel.

I ett avgörande från Hovrätten över Skåne och Blekinge från den

26 mars 2012 har domstolen funnit att en av gärningsmännen

genom vilseledande uppgifter om villkoren för den prostitution som målsägandena skulle bedriva i Sverige förmått dem att komma hit. Domstolen uttalade dock att detta emellertid inte var tillräckligt för att gärningen skulle bedömas som människohandel. För straffansvar för människohandel krävs enligt domstolen att det ska ha uppkommit ett maktförhållande mellan gärningsman och offer och att gärningsmannen, genom sina åtgärder, bemästrar offrets fria och verkliga vilja. Omständigheterna ska enligt domstolen vara sådana att offret inte har något annat verkligt eller godtagbart alternativ än att underkasta sig gärningsmannens vilja. Domstolen fann också att målsägandena i Sverige befunnit sig i en utsatt situation, eftersom de saknade pengar, inte kände någon i Sverige och inte behärskade svenska språket och att detta kommit att utnyttjas av de tilltalade. Domstolen fann att målsägandena utnyttjats och behandlats på ett oacceptabelt sätt men att de haft ett verkligt och godtagbart alternativ till att underkasta sig gärningsmännens vilja, nämligen att ge sig iväg, vilket alternativ de också använt sig av så snart det stod klart för dem att de inte skulle få någon betalning

och utan invändningar från gärningsmännen samt i förlitan på att de på något sätt skulle ordna hjälp att sig tillbaka till sitt hemland. Mot denna bakgrund fann domstolen att det inte uppstått något sådant maktförhållande mellan gärningsman och offer som var en förutsättning för att den tilltalade skulle kunna dömas för människohandel. Gärningen bedömdes i stället som grovt koppleri.

I ett avgörande från Hudiksvalls tingsrätt från den 31 oktober

2011 gällande tvångsarbete fann domstolen att det varken förelåg

vilseledande, olaga tvång eller utnyttjande av offrens utsatta belägenhet. Domstolen fann inte att målsägandena vilseletts beträffande förutsättningarna för resan. Beträffande en målsägande fann domstolen det visat att en gärningsman utövat olaga tvång mot denne, dock fann domstolen det inte utrett att det förelåg ett orsakssamband mellan det otillbörliga medlet och handelsåtgärden i dessa fall. Beträffande de omhändertagna passen fann domstolen förutsättningar föreligga att döma de tilltalade för egenmäktigt förfarande men inte människohandel.

I en dom från Halmstads tingsrätt i juli 2014 (som överklagats) gällande människohandel för tvångsarbete, fann domstolen, mot bakgrund av bevisvärderingen, att det inte förelåg något otillbörligt medel. Domstolen fann att det inte heller förelåg tillräcklig bevisning för att fälla gärningsmännen för ocker eller misshandel.

I ett avgörande från Södertörns tingsrätt i oktober 2015 (som överklagats) gällande människohandel för sexuella ändamål fann domstolen att de två tilltalade gemensamt och i samråd vidtagit handelsåtgärder genom att rekrytera, ombesörja transport och inhysa målsäganden, att de vidtagit dessa handelsåtgärder med hjälp av otillbörliga medel i form av vilseledande och utnyttjande av målsägandens utsatta belägenhet samt att detta skett i syfte att exploatera målsäganden för sexuella ändamål genom prostitution. Enligt tingsrätten var det uppenbart att de tilltalade haft en maktposition där de varit helt överordnade målsäganden. De tilltalade dömdes för människohandel.

Av de nu redovisade domarna framgår att domstolarna i de flesta fall funnit det otillbörliga medlet styrkt när domstolarna funnit att det uppkommit ett maktförhållande mellan gärningsman och offer och att gärningsmannen, genom sina åtgärder, bemästrat offrets fria och verkliga vilja. Omständigheterna ska enligt domstolarna vara sådana att offret inte har något annat verkligt eller godtagbart

alternativ än att underkasta sig gärningsmannens vilja, dvs. målsäganden ska ha intagit en underlägsen ställning i förhållande till gärningsmannen. Domstolarna har, även om de konstaterat att otillbörligt medel förelegat, uttalat att detta inte varit tillräckligt för att gärningen skulle bedömas som människohandel. I de fall som en målsägande haft ett verkligt och godtagbart alternativ till att underkasta sig gärningsmännens vilja, t.ex. att ge sig iväg, har domstolarna inte funnit att det uppstått något sådant maktförhållande mellan gärningsman och offer som är en förutsättning för att de tilltalade kan dömas för människohandel. Med uttrycket gärnings-

mannens vilja synes domstolarna enligt vår tolkning avse viljan att

fortsätta exploatera – inte viljan att vidta en handelsåtgärd före exploateringen. Tillämpningen skulle därmed kunna tolkas som ett krav på att målsäganden ska underkasta sig den efterföljande exploateringen. I angivna fall döms ofta för koppleribrott i stället. Synsättet leder till problem framför allt vid det otillbörliga medlet vilseledande där tillämpningen lett till frikännanden i ett flertal fall. Det bör här särskilt framhållas att det klart framgår av förarbetena till bestämmelsen att målsägandens samtycke till de i 4 kap. 1 a § BrB uppräknade utnyttjandena inte är av rättslig relevans och därför inte ska tillmätas någon ansvarsbefriande verkan.118 Det sagda torde rimligtvis innebära att när brottsrekvisiten styrkts och människohandeln väl är fullbordad, har målsägandens valmöjlighet under den efterföljande exploateringen inte någon rättslig relevans.

Domstolarnas tolkning av kravet på handelsåtgärder

De handelsåtgärder som domstolarna har haft att ta ställning till omfattar samtliga de led i den tänkta kedja av åtgärder som brukar tjäna som exempel på handelsåtgärder i ett människohandelsförfarande. I den övervägande delen av domarna har de tilltalade åtalats för att rekrytera, transportera och inhysa målsäganden. I en del fall har de tilltalade åtalats även för att ha överfört eller tagit emot målsägandena.

118 Se t.ex. prop. 2003/04:111 s. 60 ff. och prop. 2009/10:152 s. 25 ff.

Rekryteringen har i de flesta fall skett genom att den eller de tilltalade och målsäganden varit i kontakt med varandra, antingen personligen eller via internet.

Domstolarna har i de flesta fall kunnat konstatera att handelsåtgärd förekommit. I något fall har rekrytering inte kunnat visas eftersom målsäganden ansågs ha rekryterats under tid som inte omfattades av åtalet.119

Domstolarnas tolkning av uppsåtet i förhållande till utnyttjandet

I 4 kap. 1 a § BrB stadgas att gärningsmannen ska ha vidtagit de i bestämmelsen beskrivna åtgärderna i syfte att offret ska exploateras på olika sätt. Det uppställs därmed ett krav på avsiktsuppsåt (tidigare kallat direkt uppsåt) i förhållande till exploateringen. Av de avgöranden vi tagit del av har domstolarna tolkat bestämmelsen i denna del som om det uppställs ett krav på att det direkta uppsåtet ska ha förelegat redan när gärningsmannen inlett människohandelsförfarandet. Det bör påpekas att påstådd exploatering redan påbörjats i samtliga de fall vi gått igenom. Domstolarna har endast i ett fall konstaterat att exploateringssyfte vid företagande av handelsåtgärderna inte förelegat.120I det fallet ansåg domstolen att det varken genom målsägandens uppgifter eller genom övrig utredning var styrkt att den tilltalade företagit aktuella handelsåtgärder i syfte att exploatera målsäganden för påstått ändamål, vilket var att stjäla, även om målsägandens uppgift om att hon stulit varor på begäran av den tilltalade godtogs.

Påföljdsval och straffmätning

För människohandel stadgas fängelse i lägst två och högst tio år. Vid en genomgång av de domar där domstolarna dömt för människohandelsbrott kan konstateras att det lägst utdömda fängelsestraffet uppgår till två år sex månader, medan det längsta utdömda fängelsestraffet uppgår till fem år. Vad gäller vissa av de domar där

119 Svea hovrätts dom den 14 maj 2014 i mål B 11747-13 (Stockholms tingsrätts dom den 3 december 2013 i mål B 6107-13). 120 Svea hovrätts dom den 2 mars 2012 i mål B 756-12 (Solna tingsrätts dom den 29 december 2011 i mål B 9980-11).

de tilltalade ådömdes lägre straff än det längst utdömda dömdes de tilltalade, utöver för människohandel, även för grovt koppleri (dock beträffande andra målsägande än den eller de som var aktuella under människohandelsbrottet). I något fall dömdes den tilltalade även för övergrepp i rättssak respektive bedrägeri. Endast ett fall av de genomgångna avgörandena avser påföljden enbart brottet människohandel.121 Påföljden bestämdes då till fängelse två år och sex månader.

I den dom där de tilltalade dömdes till det längre fängelsestraffet dömdes också för grovt koppleri.122

De gärningar som domstolarna haft att pröva har varit av olika svårhetsgrad och den människohandel eller det koppleribrott som de tilltalade dömts för har också haft olika karaktär och omfattning. Det fängelsestraff som dömts ut uppgår dock vanligtvis till fyra år. Vilka omständigheter som påverkat bedömningen av straffvärdet i de olika avgörandena framgår inte klart i alla fall. Motiveringarna i påföljdsfrågorna är ofta relativt kortfattade. Dock har saken utvecklats i några av avgörandena.

I en dom från Hovrätten för Västra Sverige har domstolen, vid straffvärdesbedömningen, beaktat de olika tilltalades roll i prostitutionsnätverket.123 I samma dom har domstolen beaktat även omfattningen av brotten. Målet omfattade i tingsrätten sex tilltalade av vilka samtliga åtalades för människohandel. I fallet dömdes en av de tilltalade för ett fall av människohandel och grovt koppleri beträffande sex målsägande medan en annan tilltalad dömdes för två fall av människohandel och grovt koppleri beträffande fem målsägande. Domstolen kom dock fram till att dessa båda tilltalade skulle ådömas samma påföljd, fem års fängelse, då omfattningen av brotten var större i viss del för den som skulle dömas endast för ett fall av människohandel. Resterande antal tilltalade dömdes för koppleri respektive grovt koppleri i olika omfattning. Påföljden för dessa varierade mellan fängelse fyra år och fängelse två år och sex månader. Domstolen beaktade i dessa fall de olika tilltalades medverkan

121 Södertörns tingsrätts dom den 29 oktober 2015 i mål B 5756-15 (överklagat, se ovan). 122 Hovrätten för Västra Sveriges dom den 21 september 2012 i mål B 2827-12 (Göteborgs tingsrätts dom den 14 maj 2012 i mål B 8184-11 och B 7924-11). 123 Hovrätten för Västra Sveriges dom den 21 september 2012 i mål B 2827-12 (Göteborgs tingsrätts dom den 14 maj 2012 i mål B 8184-11 och B 7924-11).

och inblandning i verksamheten och uttalade att de grova kopplerierna i de flesta fall var snarlika människohandelsbrotten.

Påföljdsfrågorna har även utvecklats i en dom från Svea hovrätt.124 I målet dömdes en tilltalad för människohandel i ett fall och för grovt koppleri beträffande, såvitt framgår, sex målsägande. Resterande antal tilltalade dömdes för grovt koppleri respektive koppleri i olika omfattning. Målet omfattade i tingsrätten totalt sex tilltalade varav två var åtalade även för människohandel. I målet tog domstolen i påföljdsfrågan avstamp i uttalanden om varför straffmaximum för grovt koppleri höjts125och kom i fallet fram till att verksamheten varit väl organiserad och planerad samt inneburit ett hänsynslöst ekonomiskt utnyttjande av kvinnorna, vilket påverkade straffvärdet i höjande riktning. Domstolen beaktade även i straffhöjande riktning att två av de tilltalade innehaft ledande roller inom organisationen. En av dessa dömdes även för människohandel medan den andre dömdes enbart för grovt koppleri (även denne var åtalad för människohandel). Straffvärdet för den tilltalade som dömdes även för människohandel bedömdes till fängelse fem år men bestämdes till fängelse fyra år då den tilltalade inte hade fyllt 21 år när brotten begicks. Straffvärdet för den andre tilltalade som ansågs ha haft en ledande roll inom organisationen, och som enbart dömdes för grovt koppleri, bestämdes till fängelse fyra år. Påföljden för de andra dömda varierade mellan fängelse tre år och fängelse ett år, beroende på om brottet bedömts som grovt koppleri eller koppleri. Domstolen beaktade även i dessa fall de olika tilltalades medverkan och inblandning i verksamheten. Vad gäller de fängelsestraff som avser grovt koppleri kan konstateras att dessa i viss utsträckning, vad gäller fängelsestraffens längd, överensstäm-

124 Svea hovrätts dom den 10 oktober 2012 i mål B 5309-12 (Stockholms tingsrätts dom den 12 juni 2012 i mål B 6114-11). 125 Domstolen uttalade i frågan följande: ”[…] Vid bedömningen av vilket straffvärde som respektive tilltalads brottslighet har konstaterar hovrätten att straffmaximum för grovt koppleri höjdes år 2005 från fängelse i sex år till fängelse i åtta år. Anledningen till höjningen angavs i förarbetena vara att man tog hänsyn till straffvärdet i människohandelsliknande situationer. Som framgår av avsnittet Straffrättslig utgångspunkt gäller att om sådan otillbörlig påverkan som krävs för brottet människohandel inte kan visas, så kan gärningen komma att bedömas som grovt koppleri. Särskilt om verksamheten är noggrant planerad och organiserad samt innebär att gärningsmannen skaffar sig vinning genom att hänsynslöst utnyttja andra personer, vanligen kvinnor och barn, ansågs det att den tidigare straffskalan för grovt koppleri var för snäv (prop. 2004/05:45 s. 113).

mer med vad som gäller för människohandel. Det lägsta fängelsestraffet har bestämts till två år och det längsta till fyra år.

De fall som bedömts som människohandel innebär oftast att det begåtts en rad olika brott av olika karaktär och utnyttjandesyftet har i ett flertal fall resulterat i ett förhållande som skulle kunna bedömas som t.ex. grovt koppleri. Att så har varit fallet verkar dock inte ha påverkat bedömningarna av brottslighetens straffvärde nämnvärt.

Konkurrens och alternativbrott

Som angetts ovan är människohandelsbrottet till sin konstruktion sådant att det i stor utsträckning innefattar handlingar som även är kriminaliserade som andra brott. I samband med de flesta förfaranden som utgör människohandel kan därmed uppkomma frågor om konkurrens.

I samtliga de domar som vi tagit del av där det förekommit ett utnyttjande för tillfälliga sexuella förbindelser beskrivs handlingar som innebär att det förelegat ett främjande som får anses vara straffbart som koppleri. I aktuella fall har det också, i samtliga domar där de tilltalade åtalats för människohandel för sexuella ändamål, framställts alternativa gärningspåståenden om koppleri eller grovt koppleri. Inte i något fall har åtalats för både människohandel och koppleribrott. Som tidigare nämnts har endast ca 20 procent av de personer som åtalats för människohandel dömts för detta brott. människohandel. Beträffande resterande antal personer har gärningen, där det varit fråga om människohandel för sexuella ändamål, rubricerats som koppleri eller grovt koppleri alternativt har åtalet ogillats.

Ett åtal för människohandel kan alltså, men behöver inte, innefatta även den efterföljande exploateringen. Om ett människohandelsförfarande innefattar t.ex. ett koppleri eller grovt koppleri är hela förfarandet att anse som ett brott. Om ett människohandelsförfarande innefattar ett koppleri eller grovt koppleri bör detta dock påverka gärningens straffvärde. Vid den genomgång av domar om människohandel som vi gjort kan vi konstatera att det i de flesta fall inte tydligt framgår om, och i så fall i vilken utsträckning, en efterföljande exploatering ingår i beräkningen av straffvärdet

eller inte. Vad man dock kan utläsa är att fokus ligger på den efterföljande exploateringen vid skadeståndsberäkningen.

I sammanhanget bör framhållas att en gärningsman begår ett människohandelsbrott i förhållande till varje offer. Om ett människohandelsförfarande innefattar handel med flera offer är det alltså fråga om flera brott. Vid den genomgång av domar som vi gjort framgår att denna problematik uppmärksammats i de fall där den varit aktuell.

3.5.3. De brottsbekämpande myndigheternas hantering av polisanmälningar m.m.

Trots tidigare genomförda förändringar av människohandelsbrottets utformning, regeringens olika satsningar och de åtgärder som brottsbekämpande myndigheter vidtagit, se ovan, är det fortfarande få polisanmälningar som leder till åtal och fällande domar för människohandelsbrott. Förutom att utvärdera tillämpningen av bestämmelsen om människohandel finns det därför, som tidigare nämnts, anledning att närmare undersöka hur de brottsbekämpande myndigheterna arbetar med ärenden om människohandel.

I avsnitt 3.4 har vi närmare redogjort för de brottsbekämpande myndigheternas organisation, arbetssätt m.m. Nedan följer en översiktlig statistisk presentation av hur de brottsbekämpande myndigheterna hanterar ärenden som rör människohandel.

Vi har begränsat vår undersökning till åren 2011–2015, eftersom vi i huvudsak vill belysa hur det brottsbekämpande arbetet bedrivits sedan människohandelsparagrafen ändrades år 2010. Det har av praktiska och resursmässiga skäl inte varit möjligt för oss att närmare följa och granska hur enskilda brottsmisstankar hanteras

genom hela rättsprocessen, dvs. från polisanmälan vid Polismyndig-

heten till eventuella åtal (eller andra beslut vid Åklagarmyndigheten) och eventuell hantering vid domstol. Som vi påpekar i avsnitt 3.7.7 används varken ett enhetligt system eller en enhetlig terminologi vid de olika myndigheterna, vilket gör det mycket komplicerat att följa hur en enskild polisanmälan hanteras genom rättsprocessen. Detta beror på att myndigheterna i dag inte mäter på samma nyckeltal i sin redovisning (jfr dock det arbete som på-

börjats avseende rättsväsendets informationsförsörjning som avser digitalisering av ärendeflödet mellan myndigheterna).126

Det har även visat sig svårt att skapa en bild över hur ärendena hanteras inom både Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten på en detaljerad nivå. När det gäller Polismyndighetens hantering av människohandelsärenden har vi exempelvis endast kunna konstatera hur många polisanmälningar som inkommit till myndigheten under åren 2011−2015 och hur många brottsmisstankar som sedan inkommit till Åklagarmyndigheten under samma period (jfr tabell 3.5 som bygger på uppgifter om inkomna brottsmisstankar till Åklagarmyndigheten som vi erhållit från myndigheten). Hanteringen av enskilda polisanmälningar eller brottsmisstankar har därför inte kunnat följas/utvärderas. Med de begränsningar som nu presenterats har vi dock försökt att illustrera de brottsbekämpande myndigheternas hantering av polisanmälningar m.m. på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt. I avsnitten nedan går vi därför i den mån det varit möjligt för oss igenom hanteringen av människohandelsärenden vid Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten och slutligen vid domstolarna. Syftet med att redovisa hanteringen vid domstolarna är att illustrera förhållandet mellan antal polisanmälningar, åtal och antalet fällande domar (även om terminologin varken är densamma eller medger att särskilt detaljerade slutsatser på området dras).

Polisanmälningar till Polismyndigheten

Under år 2015 anmäldes 179 människohandelsbrott (varav 58 för sexuella ändamål) och år 2014 anmäldes 93 människohandelsbrott (varav 31 för sexuella ändamål) till Polismyndigheten.127Under år 2013 var motsvarande siffra 83 anmälningar (varav 40 för sexuella ändamål), för år 2012 69 anmälningar (varav 21 för sexuella ända-

126 Rättsväsendets informationsförsörjning (RIF) är ett samarbete mellan elva myndigheter inom rättsväsendet: Brottsförebyggande rådet, Brottsoffermyndigheten, Domstolsverket, Ekobrottsmyndigheten, Kriminalvården, Kustbevakningen, Polismyndigheten, Rättsmedicinalverket, Skatteverket, Tullverket och Åklagarmyndigheten. 127 14 av de 62 anmälningarna om människohandel för andra ändamål var dock felkodade och avsåg andra brott, som människosmuggling eller ocker, se Polismyndigheten Rapport 2015.

Människohandel för sexuella och andra ändamål. Lägesrapport 16 (jfr tidigare statistik där

någon granskning av eventuella felkodade ärenden inte gjorts).

mål) och för år 2011 var det 98 anmälningar (varav 35 för sexuella ändamål). Detta illustreras i tabellen och diagrammet nedan.

I vissa fall kan det vara intressant att jämföra antalet anmälda brott under perioden år 2011–2015 med antalet anmälda brott några år innan 2010 års ändringar av människohandelsbestämmelsen, varför även detta redovisas nedan.

Tabell 3.2 Anmälda människohandelsbrott år 2008–2015

Anmälda brott 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 2015

Människohandel (för sexuella ändamål)

15 31 32 35 21 40 31 58

Människohandel (för andra ändamål än sexuella)

8 28 52 63 48 43 62 121

Människohandel (totalt)

23 59 84 98 69 83 93 179

Källa: Statistiken över anmälda brott www.bra.se/bra/brott-och-statistik/statistik/anmalda-brott.html (juni 2016).

Förändringen av antalet anmälda människohandelsbrott blir särskilt tydlig i följande diagram.

Tabell 3.3 Anmälda människohandelsbrott år 20082015

Statistik – Brottsförebyggande rådet (BRÅ) (juni 2016).

0 20 40 60 80 100 120 140

2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 2015

Människohandel för sexuella ändamål Annan människohandel än för sexuella ändamål

De brottsbekämpande myndigheterna arbetar till viss del på olika sätt beroende på vilket exploateringssyfte som människohandelsärendena avser och om offren är barn, dvs. personer under arton år. För närmare information om de olika människohandelsärendena och vilka trender Polismyndigheten ser avseende ärenden som polisanmäls, bl.a. gärningsmännens tillvägagångssätt, hänvisar vi till Polismyndighetens årliga lägesrapporter, se särskilt den senaste rapporten Polismyndigheten Rapport 2015. Människohandel för sexuella

och andra ändamål. Lägesrapport 16.128I de senaste rapporterna

redovisar även polisen statistik från Brå för hur de olika människohandelsärendena fördelar sig per ändamål. Brå hade t.o.m. år 2012 enbart brottskoder för människohandel uppdelade på människohandel för sexuella ändamål och människohandel för andra ändamål. Dessa var i sin tur uppdelade på barn och vuxna. Efter önskemål från Rikspolisstyrelsen införde Brå år 2013 nya brottskoder 2013 och delade upp de olika exploateringsändamålen så de fick egna koder, uppdelat på barn och vuxna. Från och med år 2013 är det därför möjligt att statistiskt följa inte bara hur människohandel är fördelad på sexuella ändamål och andra ändamål, utan även hur fördelningen ser ut för de andra exploateringsformerna, se nedan tabell.

128 Rapporterna från år 2010 finns tillgängliga på Polismyndighetens hemsida https://polisen.se/Aktuellt/Rapporter-och-publikationer/Rapporter/Manniskohandel-fran-1999/

Tabell 3.4 Anmälda människohandelsbrott (uppdelade per olika exploateringsformer) år 2013–2015

Anmälda brott (hela landet) 2013 2014 2015

Människohandel för sexuella ändamål med barn under 18 år

11 5 11

Människohandel för sexuella ändamål med person 18 år eller äldre

29 26 47

Människohandel för tvångsarbete med barn under 18 år

5 3 4

Människohandel för tvångsarbete med person 18 år eller äldre

26 10 17

Människohandel för tiggeri med barn under 18 år

4 5 5

Människohandel för tiggeri med person 18 år eller äldre

5 18 50

Människohandel för organhandel med barn under 18 år

1 1 0

Människohandel för organhandel med person 18 år eller äldre

1 0 0

Människohandel för krigstjänst med barn under 18 år

* 0 1

Människohandel för krigstjänst med person 18 år eller äldre

* 0 0

Människohandel för övriga ändamål med barn

0 5 20

Människohandel för övriga ändamål med person 18 år eller äldre

1 20 24

Källa: Statistiken över anmälda brott www.bra.se/bra/brott-och-statistik/statistik/anmalda-brott.html (juni 2016). * Brottskoder gällande människohandel för krigstjänst infördes i december 2013.

Någon närmare information om hur Polismyndigheten hanterat de olika polisanmälningarna har vi inte haft tillgång till (jfr dock redovisningen om inkomna brottsmisstankar till Åklagarmyndigheten nedan).

Inkomna brottsmisstankar till Åklagarmyndigheten

För att om möjligt kunna se några tendenser om vad som händer med de brottsmisstankar om människohandel som inkommit till Åklagarmyndigheten under perioden år 2011–2015 har vi samlat in relevant underlag från Åklagarmyndigheten. Delar av detta har vi sedan sammanställt i tabellen nedan. Notera dock att en brotts-

misstanke som registrerats i Åklagarmyndighetens diarieföringssystem

Cåbra inte motsvarar en polisanmälan/brottsanmälan hos Polismyndigheten. En brottsmisstanke är en kombination av ett brott och en misstänkt. En polisanmälan kan däremot exempelvis innehålla flera brottsmisstankar och flera polisanmälningar kan även avse samma målsäganden. Antalet polisanmälningar går därför inte att jämföra med inkomna brottsmisstankar hos Åklagarmyndigheten. Notera vidare att statusen ”Dom/avgörande” i tabellen nedan inte

enbart avser domar/domslut för människohandel utan avser även andra brott, exempelvis människosmuggling och koppleri. Statistiken ger alltså ingen information om hur många brottsmisstankar om människohandel som även resulterat i lagföring för detta brott.

Tabell 3.5 Inkomna brottsmisstankar till Åklagarmyndigheten

(både ärenden med identifierade gärningspersoner och ärenden utan identifierade misstänkta; status per den 31 december 2015)

Människohandel för sexuella ändamål (personer ≥ 18 år)

Människohandel för sexuella ändamål (personer <18 år)

Annan människohandel (personer ≥ 18 år)

Annan människohandel (personer <18 år)

År 2011 Förundersökning pågår

-

1

-

-

Dom/avgörande*

11

-

14

4

Avförd: Åter utredande myndighet

-

-

1

-

Avförd: Brottsmisstanke avslutad

3

3

2

1

Avförd: Förundersökning nedlagd

16

6

27

20

Avförd: Förundersökning inleds ej

-

-

1

4

Avförd: Ej åtal

5

-

1

-

Handl. avslutad enl. 31 § LUL

-

-

-

-

*Dom/avgörande är inte begränsat till domslut som avser lagföring för människohandel.

Människohandel för sexuella ändamål (personer ≥ 18 år)

Människohandel för sexuella ändamål (personer <18 år)

Annan människohandel (personer ≥ 18 år)

Annan människohandel (personer <18 år)

År 2012 Förundersökning pågår

-

-

-

-

Dom/avgörande*

-

-

3

Avförd: Åter utredande myndighet

1

-

3

-

Avförd: Brottsmisstanke avslutad

1

-

2

-

Avförd: Förundersökning nedlagd

11

6

9

Avförd: Förundersökning inleds ej

-

-

1

-

Avförd: Ej åtal

-

-

-

-

Handl. avslutad enl. 31 § LUL

-

-

-

-

År 2013 Förundersökning pågår

-

-

-

-

Dom/avgörande*

3

-

-

-

Avförd: Åter utredande myndighet

-

-

2

Avförd: Brottsmisstanke avslutad

-

-

1

-

Avförd: Förundersökning nedlagd

8

11

19

Avförd: Förundersökning inleds ej

-

1

1

-

Avförd: Ej åtal

-

-

-

-

Handl. avslutad enl. 31 § LUL

-

-

-

-

*Dom/avgörande är inte begränsat till domslut som avser lagföring för människohandel.

Människohandel för sexuella ändamål (personer ≥ 18 år)

Människohandel för sexuella ändamål (personer <18 år)

Annan människohandel (personer ≥ 18 år)

Annan människohandel (personer <18 år)

År 2014 Förundersökning pågår

1

-

-

-

Dom/avgörande*

-

-

2

-

Avförd: Åter utredande myndighet

1

1

-

-

Avförd: Brottsmisstanke avslutad

-

-

3

-

Avförd: Förundersökning nedlagd

15

4

21

4

Avförd: Förundersökning inleds ej

-

-

1

-

Avförd: Ej åtal

-

-

-

-

Handl. avslutad enl. 31 § LUL

-

-

-

-

År 2015 Förundersökning pågår

1

3

11

1

Dom/avgörande*

2

-

-

-

Avförd: Åter utredande myndighet

3

-

1

1

Avförd: Brottsmisstanke avslutad

1

-

8

1

Avförd: Förundersökning nedlagd

8

7

32

8

Avförd: Förundersökning inleds ej

2

1

-

-

Avförd: Ej åtal

-

-

-

-

Handl. avslutad enl. 31 § LUL

-

-

1

-

*Dom/avgörande är inte begränsat till domslut som avser lagföring för människohandel.

Som framgår av sammanställningen pågick per den 31 december 2015 förundersökningar avseende 18 av de brottsmisstankar som inkommit till Åklagarmyndigheten under åren 2011−2015. De flesta av dessa inkom till Åklagarmyndigheten år 2015 och avser till största delen brottsmisstankar som rör människohandel för andra ändamål än sexuella och där offren är personer över arton år.

Av de totalt 366 brottsmisstankarna som inkommit till Åklagarmyndigheten under år 2011–2015 har 40 brottsmisstankar resulterat i domar/avgöranden, vilket torde innebära att även motsvarande antal brottsmisstankar har lett till åtal under den aktuella tidsperioden. Av statistiken kan, som tidigare nämnts, inte utläsas hur många av domarna/avgörandena som resulterat i domslut för människohandel eller för andra brott (exempelvis människosmuggling och koppleri). Det går vidare inte att utläsa om människohandelsbestämmelsen eventuellt tillämpats i sin lydelse innan eller efter 2010 års ändringar.

De brottsmisstankar som inte lett till dom avser i huvudsak ärenden där, som ovan nämnts, förundersökningen pågår eller ärenden där brottsmisstanken avförts och återsänts till utredande myndighet, brottsmisstanken avslutats eller där förundersökingen har lagts ned.

Att en brottsmisstanke avförs och återsänds till utredande myndighet kan ske i fall där det inte finns skäl för en åklagarledd förundersökning. Brottsmisstankar kan även avföras om exempelvis två tillämpliga straffbestämmelser överlappar varandra och en tillämpning av båda skulle ses som en dubbelbestraffning för att skyddsintresset är detsamma. I de fallen tillämpas endast den strängare straffbestämmelsen.

Att en förundersökning läggs ned kan exempelvis bero på att det föreligger förundersökningsbegränsningar enligt 23 kap. 4 a § RB, att brottsmisstanken inte faller under allmänt åtal eller att bevisningen inte är tillräcklig för åtal. När det gäller människohandel läggs förundersökningar ned främst av det sistnämnda skälet.

Väckta åtal av Åklagarmyndigheten

Enligt statistik från Brå är det förhållandevis få åtal som väckts av Åklagarmyndigheten i ärenden som rör människohandel. Under åren 2011–2015 har det enligt Brå endast fattats beslut att väcka åtal för 34 brott under perioden, se tabellen nedan. Knappt hälften av dessa ärenden avser människohandel för sexuella ändamål.

Av de tolv mål där åtal väckts mellan år 2011−2015 har åklagare från någon av de internationella åklagarkamrarna väckt åtal i tio fall och åklagare från allmänna åklagarkammare i två fall. Minst en person dömdes till ansvar för människohandel i hälften av dessa mål. Enligt uppgifter från Åklagarmyndigheten kan även konstateras att de internationella åklagarkamrarna har handlagt 33 av de totalt 40 brottmisstankar som lett till dom (för människohandel eller annat brott) under samma tidsperiod, se ovan. De internationella åklagarkamrarna har således handlagt de flesta av de brottsmisstankar som resulterat i en rättslig prövning vid domstol.

Besluten om att åtal väckts för ett visst antal brott är knutna till de enskilda brotten. Ett brott kan nämligen generera flera åtalsbeslut i fall flera personer misstänks för samma brott.

I tabellen nedan presenteras en översiktlig bild av antal brott där det fattats beslut att väcka åtal. I sammanhanget bör understrykas att redovisningen av statistik på detta område ändrades under åren 2011–2015. T.o.m. år 2013 avsåg statistiken uppklarade brott och fr.o.m. år 2014 avser den handlagda brott. En skillnad med dessa statistikprodukter är att i statistiken över handlagda brott kan flera beslut räknas för ett och samma brott oavsett redovisningsperiod, medan den tidigare statistiken med uppklarade brott endast räknade uppklarade brott en gång per brott.129

129 Se närmare härom i Brås sammanfattning http://www.bra.se/bra/brott-och-statistik/ statistik/handlagda-brott.html

Tabell 3.6 Antal brott där det fattats beslut att väcka åtal år 2008–2015

Beslut att väcka åtal

2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 2015

Människohandel för sexuella ändamål 0 1 7 6 7 2 0 1 Människohandel för andra ändamål än sexuella 1 1 8 9 8 0 1 0

Människohandel (totalt)

1 2 15 15 15 2 1 1

Statistik över uppklarade brott och statistik över handlagda brott http://www.bra.se/bra/brott-ochstatistik/statistik/handlagda-brott.html (juni 2016).

Lagföringsbeslut av domstolarna

När det gäller hur de allmänna domstolarnas hanterar människohandel är statistiken på området begränsad till Brå:s statistik om lagföringsbeslut. Med lagföringsbeslut avses fällande domslut i tingsrätten, godkända strafföreläggande eller åtalsunderlåtelser, men däremot exempelvis inte hovrättsdomar (oavsett utgång). Denna begränsning är viktig att notera, eftersom den innebär att i tingsrätten friande människohandelsdomslut inte syns i Brå:s statistik även om hovrätten ändrar domslutet.

Enligt statistik från Brå 2015 meddelade domstolarna två lagföringsbeslut avseende människohandel år 2015, men inget beslut år 2014. Under år 2013 meddelades enligt Brå två sådana beslut, under år 2012 meddelases 31 sådana beslut och under år 2011 meddelades tre beslut. Detta kan jämföras med antalet lagföringsbeslut innan 2010 års ändring av människohandelsbestämmelsen då sex lagföringsbeslut meddelades år 2010, fyra år 2009 men inga år 2008. Sammantaget kan konstateras att antalet lagföringsbeslut varierar något över tid, men omfattar mycket få fall. Detta illustreras i diagrammet och tabell nedan, som avser lagföringsbeslut efter människohandelsbrott både som huvudbrott och bibrott. Begreppen

huvudbrott och bibrott aktualiseras om en person i ett och samma

lagföringsbeslut förklaras skyldig till flera brott. Som huvudbrott väljs då det brott i lagföringsbeslutet som har den strängaste straff-

skalan. Om två brott har samma straffskala, väljs slumpmässigt ett av brotten som huvudbrott.

Försök, förberedelse, stämpling, medhjälp, anstiftan, underlåtelse att avslöja och underlåtelse att hindra är inkluderade i respektive brott. Detta betyder att ett lagföringsbeslut med huvudbrottet människohandel, kan vara människohandel, medhjälp till människohandel, försök till människohandel osv.

Tabell 3.7 Antal lagföringsbeslut efter huvud/bibrott

Brott 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 2015

Människohandel (BrB 4 kap. 1 a §) 0 4 6 3 31 2 0 2

Statistik – Brottsförebyggande rådet (BRÅ) (juni 2016).

Tabell 3.8 Lagföringar för människohandel (totalt)

Statistik – Brottsförebyggande rådet (BRÅ) (juni 2016).

0 5 10 15 20 25 30 35

2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 2015

Lagföringar Människohandel

Undersöker man enbart antal lagföringsbeslut efter människohandel som huvudbrott blir det inte heller någon större skillnad.

Tabell 3.9 Antal lagföringsbeslut efter huvudbrott

Huvudbrott 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 2015

Människohandel (BrB 4 kap. 1 a §) 0 4 6 2 9 2 0 2

Statistik – Brottsförebyggande rådet (BRÅ) (juni 2016).

3.6. Förhållandet i andra länder

3.6.1. Inledning

I avsnitten nedan redogör vi för hur människohandel regleras i Norden och i ett par andra länder med till Sverige närliggande rättssystem.130

3.6.2. Norden

Danmark

I dansk rätt straffas för människohandel, precis som i svensk rätt, den som rekryterar, transporterar, överför, inhyser eller tar emot en person (§ 262 a straffeloven). En förutsättning för straffansvar är även i Danmark att det används eller har använts otillbörliga medel såsom t.ex. olovligt tvång, frihetsberövande, hot, eller utnyttjande av en villfarelse. Vidare krävs ett exploateringssyfte. I lagtexten anges vissa särskilda sådana syften, t.ex. att utnyttja personen för sexuella ändamål, såsom för pornografisk föreställning. Därutöver kan syftet även vara att utnyttja någon för tvångsarbete, slaveri, slaveriliknande förhållanden eller avlägsnande av organ. Påföljden är fängelse i högst tio år.

Liksom i svensk rätt straffas den som begår en gärning enligt ovan mot en person som inte har fyllt arton år för människohandel även om något otillbörligt medel inte använts.

130

Jfr dock även den engelska regleringen The Modern Slavery Act 2015 där kriminaliseringen av människohandel och ytterligare brott direkt är kopplad till artikel 4 i Europakonventionen.

Finland

Enligt 25 kap. 3 § och 3 a § i Finlands strafflag (39/1889) är människohandel, grov människohandel samt försök till dessa brott kriminaliserade.

För människohandel döms den som genom att 1) utnyttja någon annans beroendeställning eller skyddslösa läge eller genom att utöva påtryckning mot någon annan, 2) vilseleda någon annan eller genom att utnyttja att någon vilseletts, 3) betala ersättning till en person som utövar makt över en annan person, eller 4) ta emot en sådan ersättning utövar makt över någon eller rekryterar, överlåter, transporterar, tar emot eller inhyser någon i syfte att göra honom eller henne till föremål för sexuellt utnyttjande enligt 20 kap. 9 § 1 mom. 1 p. eller därmed jämförbart sexuellt utnyttjande, tvångsarbete eller andra förhållanden som kränker människovärdet eller i syfte att avlägsna organ eller vävnader.

Straffet anges till fängelse i minst fyra månader och högst sex år. För människohandel döms också den som utövar makt över ett offer som är yngre än arton år eller som rekryterar, överlåter, transporterar, tar emot eller inhyser en sådan person i sådant syfte som anges ovan, även om inget ovan nämnt medel har använts.

Om vid människohandel 1) våld, hot eller list används, 2) någon uppsåtligen eller genom grov oaktsamhet tillfogas svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom, försätts i livshotande läge eller utsätts för därmed jämförbart synnerligen kännbart lidande, 3) brottet riktar sig mot ett barn under arton år eller mot en person som har en väsentligt nedsatt förmåga att försvara sig, eller 4) brottet begås som ett led i en organiserad kriminell verksamhet och gärningen som helhet bedöms som grov ska dömas för grov människohandel. Straffet för grov människohandel anges till fängelse i minst två och högst tio år. För grov människohandel döms också den som utsätter någon annan för slaveri eller håller någon annan i slaveri, transporterar slavar eller handlar med slavar, om gärningen som helhet bedöms som grov.

Norge

I norsk rätt regleras brotten människohandel och grov människohandel i två olika bestämmelser (§ 257 och § 258 straffeloven [2005]). Det finns även särskilda straffbestämmelser som reglerar slaveri (§ 259 och § 260 straffeloven).

För människohandel straffas den som med våld, hot, utnyttjande av någons utsatta belägenhet eller annat otillbörligt beteende

(atferd) tvingar, utnyttjar eller vilseleder en person till prostitution

eller andra sexuella handlingar, arbete eller tjänster (inklusive tiggeri), krigstjänst i främmande land eller organhandel. Människohandel straffas med fängelse upp till sex år.

På samma sätt straffas den som medverkar till ovan angivna otillbörliga beteende genom att rekrytera, transportera eller ta emot personen, ge betalning eller annan förmån (fordel) för att få samtycke från en person som har bestämmanderätt (myndighet) över den utsatte. Det sagda gäller även den som tar emot betalning eller annan förmån.

Den som begår en handling som angetts ovan mot en person som inte har fyllt arton år, döms för människohandel även om inte något sådant otillbörligt beteende förekommit. Den som var okunnig om att den utsatte var under arton år kan straffas om denne kan klandras för sin okunskap.

Grov människohandel straffas med fängelse upp till tio år. Vid bedömande av om brottet ska anses som grovt ska särskild vikt läggas vid om den som utsatts för handlingen var under arton år, om grovt våld eller tvång använts och om handlingen medfört betydande vinst.

Som vi nämnt ovan regleras slaveri enligt norsk rätt i en egen bestämmelse. I bestämmelsen anges att den som leder in någon i slaveri straffas med fängelse upp till tjugoett år. På samma sätt straffas den som bedriver slavhandel eller transporterar slavar eller personer avsedda för slavhandel. Även den som förbinder sig att på olika sätt medverka till en handling som nämnts ovan straffas med fängelse i upp till tio år.

3.6.3. Övriga Europa

Nederländerna

För människohandel döms den som bl.a. med våld, hot om våld, utpressning, bedrägeri, vilseledande eller missbruk av maktförhållande eller genom missbruk av en utsatt belägenhet rekryterar, transporterar, överför eller inhyser en person i syfte att utnyttja offret (artikel 273 f strafflagen Dutch Criminal Code). Som utnyttjande räknas bl.a. utnyttjande i prostitutionssyfte samt andra former av sexuell exploatering, tvångsarbete inklusive tiggeri, slaveri eller slaveriliknande förhållanden och utnyttjande för brottslig verksamhet. Detsamma gäller den som genom att ge eller ta emot ersättning eller förmån för att erhålla samtycke från en person som har kontroll över offret och som rekryterar, transporterar, överför, eller inhyser offret, inbegripet utbyte eller överföring av kontroll över offret, i syfte att utnyttja offret eller för avlägsnande av offrets organ. Samma krav gäller även där offret är en person under arton år.

För människohandel döms även den som rekryterar eller bortför en person i syfte att förmå personen att utföra sexuella handlingar, med eller för en tredje person, i ett annat land mot ersättning. Samma gäller för den som genom otillbörliga medel tvingar eller förmår en annan person att medverka till att tvångsarbete eller organdonation kommer till stånd. Detta gäller även för den som medverkar till det sistnämnda när offret är under arton år. Även den som erhåller vinst från exploatering av en annan person eller vinst från organhandel där gärningsmannen vet eller har anledning att misstänka att organen avlägsnats under vissa särskilt angivna omständigheter straffas för människohandel. Detsamma gäller för den som medverkar till det sistnämnda när offret är under arton år.

För människohandel straffas också den som genom otillbörliga medel tvingar en annan person att förse gärningsmannen med intäkterna från den personens sexuella handlingar med eller för en tredje part eller borttagande av den personens organ.

Straffet för människohandel anges till böter eller fängelse högst tolv år.

Om brotten begås av två eller flera personer som agerat i samförstånd, om personen är under arton år och gärningsmännen har utnyttjat personens utsatta belägenhet eller om gärningarna före-

gåtts, genomförts eller efterföljts av våld, anges straffet till böter eller fängelse i högst femton år.

Om någon av de ovan angivna gärningarna resulterat i allvarlig fysisk skada eller hotat en annan persons liv anges straffet till böter eller fängelse i högst arton år.

Om någon av handlingarna ovan resulterat i dödsfall anges straffet till böter, fängelse upp till trettio år eller livstids fängelse.

Tyskland

131

I tysk rätt bestraffas människohandel enligt §§ 232, 233 och 233 a i den tyska strafflagen (Strafgesetzbuch, StGB).

Enligt § 232 StGB straffas den som utnyttjar en annan persons tvångssituation eller hjälplöshet (som härrör från vistelsen i ett främmande land) för prostitution eller för sexuella handlingar. Straffet härför anges till fängelse i lägst sex månader och högst tio år.

I § 233 StGB anges att för människohandel för arbetskraftsexploatering döms den som utnyttjar en annan persons utsatta belägenhet på olika sätt i syfte att utsätta dem för bl.a. slaveri, träldom eller tvångsarbete.

Om offret är under 21 år krävs, enligt §§ 232 och 233 i StGB, inte något otillbörligt medel för straffrättsligt ansvar.

Vidare är det enligt § 233 a StGB straffbart bl.a. att rekrytera, transportera, överföra eller inhysa en person för sexuellt utnyttjande och för arbetskraftsexploatering (tvångsarbete, tvångstjänst, slaveri eller slaveriliknande förhållanden). Brottet är ett självständigt medhjälpsbrott till människohandel och något otillbörligt medel krävs inte enligt detta stadgande.

När det gäller människohandel i syfte att handla med organ regleras detta separat från bestämmelsen om människohandel ovan. Organhandel regleras i 18 § punkt. 1 och 3 i kombination med 17 § punkt. 2 Transplantationsgesetz (TPG). I TPG, § 17 punkt 1 för-

131 För närvarande (augusti 2016) bereds dock lagskärpningar av den tyska människohandelsbestämmelsen. Lagändringarna, som görs med anledning av människohandelsdirektivet från år 2011, avser bl.a. att en den som köper tjänster av någon som enligt kundens kännedom arbetar som tvångsprostituerad kan dömas till fängelse i upp till fem år. En annan ändring är att nya brottsrubriceringar planeras att införas i syfte att bättre skydda personer mot olaga utnyttjande (jfr ”utnyttjande av arbetskraft” eller ”utnyttjande av person i samband med frihetsberövande”).

bjuds all handel med organ eller vävnader avsedda för användning i medicinsk behandling av annan person. Enligt 17 § punkt 2 TPG är det förbjudet att avlägsna, transplantera, eller låta transplantera, organ eller vävnad som är föremål för den otillåtna handeln. Brott mot dessa förbud är straffbara enligt 18 § TPG. I 19 § TPG stadgas bl.a. att det är ett brott att bryta mot förbudet mot avlägsnande av organ utan donatorns medgivande. Det är också straffbart att avlägsna organ från minderåriga. Rekrytering, transport, överföring, inhysande eller mottagande av personer i detta syfte är straffbart även som medhjälp. Liksom ovan krävs inte något otillbörligt medel vad gäller medhjälpsbrottet.

3.7. Överväganden och förslag

3.7.1. Inledning

Allmänna utgångspunkter

Att förebygga och bekämpa människohandel är sedan länge en högt prioriterad fråga för Sverige. En viktig del i det arbetet är en stark och ändamålsenlig straffrättslig lagstiftning, men även att rättsväsendet, däribland de brottsbekämpande myndigheterna, bedriver sitt arbete på ett så effektivt och adekvat sätt som möjligt.

Kriminaliseringen av människohandel för sexuella ändamål år 2002 utgjorde ett första steg i riktning mot att åstadkomma en kriminalisering av alla former av människohandel. Straffansvaret utvidgades år 2004 och omfattar sedan dess även människohandel som inte är gränsöverskridande och människohandel som syftar till andra former av utnyttjande än för sexuella ändamål.

Bestämmelsen om människohandel fick sin nuvarande utformning den 1 juli 2010.132 Avsikten med de ändringar som gjordes då var att ge straffbestämmelsen en tydligare och mer ändamålsenlig brottsbeskrivning i syfte att effektivisera brottsbekämpningen. Kravet på att gärningsmannen genom handelsåtgärden skulle ta kontroll över offret, dvs. det s.k. kontrollrekvisitet, togs då bort (se avsnitt 3.3.3).

132Prop. 2009/10:152.

Trots förändringarna av människohandelsbrottets utformning, regeringens olika satsningar på området samt de åtgärder som brottsbekämpande myndigheter vidtagit kan vi konstatera att det fortfarande är få polisanmälningar som leder till åtal och fällande domar för människohandel. Under år 2015 anmäldes 179 människohandelsbrott (varav 58 för sexuella ändamål) och under år 2014 anmäldes 93 människohandelsbrott (varav 31 för sexuella ändamål). År 2013 var motsvarande siffror 83 anmälningar (varav 40 för sexuella ändamål), för år 2012 69 anmälningar (varav 21 för sexuella ändamål) samt för år 2011 98 anmälningar (varav 35 för sexuella ändamål). Detta kan jämföras med antalet lagföringsbeslut under samma tidsperiod (även om begreppens olikheter bör observeras även här). Enligt statistik från Brå fattades det två lagföringsbeslut för människohandel år 2015, men inga år 2014. År 2013 fattades det två lagföringsbeslut, år 2012 fattades 31 beslut och år 2011 fattades det 3 beslut. Totalt har det alltså meddelats 38 lagföringsbeslut under åren 2011−2015 (huvudbrott/bibrott). Statistiken från Brå avser som tidigare framhållits fällande domslut i tingsrätten, godkända strafföreläggande eller åtalsunderlåtelser (jfr begreppen domar/fällande domar i hovrätt).

Utöver att antalet anmälningar som har lett till fällande domar för människohandel under åren 2011–2015 är få, kan även utifrån bl.a. myndighetsrapporter och kontakter m.m., konstateras att mörkertalet för denna brottslighet synes vara stort.

Att endast så få anmälningar leder till lagföring trots den senaste lagändringen år 2010 har även, som ovan redovisats, konstaterats och kritiserats av myndigheter och andra aktörer på området, bl.a. Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten.133Problematiken har, som tidigare nämnts, även i viss mån diskuterats i doktrin.134

Mot denna bakgrund har utredningen fått i uppdrag att bl.a. utvärdera tillämpningen av bestämmelsen om människohandel och granska hur de brottsbekämpande myndigheterna bedriver sitt arbete

133 Se bl.a. RPS Rapport 2014. Människohandel för sexuella och andra ändamål. Lägesrapport 14,

Människohandel – delredovisning av ett projekt, Domar 2009–2012, Internationella åklagar-

kammaren i Göteborg, oktober 2013 (ÅM-A 2013/1731) och GRETA:s utvärdering av hur kraven i Europarådets konvention om bekämpande av människohandel uppfylls (Report

concerning the implementation of the Council of Europe Convention on Action against Trafficking in Human Beings by Sweden, GRETA[2014]11).

134 Se exempelvis Johansson, M. C. (2014). Människohandelsbrottets decennielånga metamor-

fos: en studie i oklarheter och motsägelser. Juridisk Tidskrift (4), s. 829–863.

(se dir. 2014:128, bilaga 1). Vid genomförandet av uppdraget ska vi följa upp och undersöka hur människohandelsbestämmelsen fungerar i praktiken och om syftet med lagändringen år 2010 har uppnåtts. Vi ska härvid uppmärksamma och analysera om det finns några särskilda tolkningsproblem eller andra svårigheter vid tillämpningen av straffbestämmelsen. Vidare ska vi göra överväganden om det finns behov av att förtydliga eller annars förändra bestämmelsen om människohandelsbrott. För det fall det finns behov av författningsändringar eller andra åtgärder ska även förslag härom lämnas. Vidare ska vi lämna en analys av vilka konsekvenser en eventuell lagändring skulle medföra för tillämpningen av andra relevanta bestämmelser i brottsbalken. Utredningen ska även överväga behovet av eventuella åtgärder i syfte att effektivisera utredningarna och öka lagföringen av människohandel.

Våra överväganden i denna del presenteras i avsnitten nedan, medan vi, som tidigare nämnts, redovisar våra tilläggsuppdrag om det straffrättsliga skyddet mot exploatering av utsatta personer i andra fall än vid människohandel och om straffskalorna för bl.a. människohandel längre fram, se avsnitten 4 och 5.

Inledningsvis analyserar vi tillämpningen av människohandelsbrottets tre huvudrekvisit, dvs. otillbörligt medel, handelsåtgärd och exploateringssyftet (avsnitten 3.7.2–3.7.4). Därefter behandlar vi betydelsen av offrets samtycke, särskilda frågor som rör människohandel med barn och behov av åtgärder för mer effektiva utredningar och ökad lagföring av människohandel (avsnitten 3.7.5−3.7.7).

Den allmänna utgångspunkten för våra överväganden är att skapa en klar och väl avgränsad brottsbeskrivning som är förenlig med hur människohandelsbrottet utformats och avgränsats i internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa, se avsnitt 3.2.2. Som redovisats består människohandelsbrottet enligt de internationella överenskommelserna av tre olika moment; (handels) åtgärder, användandet av ett otillbörligt medel och exploateringssyfte.

Beträffande personer under arton år får enligt de internationella överenskommelserna krav inte ställas på att otillbörliga medel använts.

För att inte försvåra det internationella samarbetet anser vi att den grundläggande konstruktionen av brottet bör behållas, vilket påverkar våra förutsättningar att ändra brottsbeskrivningen.

Syftet med de ändringar som vi trots detta föreslår är därför enbart att stärka det straffrättsliga skyddet mot människohandel och effektivisera tillämpningen av bestämmelsen.

3.7.2. Otillbörligt medel

Bedömning: För straffansvar bör, liksom tidigare, krävas att han-

delsåtgärderna har genomförts med olaga tvång, vilseledande, utnyttjande av någons utsatta belägenhet eller annat sådant otillbörligt medel.

Förslag: En ändring i lagtexten görs för att markera dels att

varje otillbörligt medel i sig självt är tillräckligt för straffansvar och att det inte finns något generellt krav på maktförhållande mellan gärningsmannen och offret, dels att det inte finns något krav på att exploatering har påbörjats för att brottet ska anses fullbordat.

Det nuvarande uttrycket i lagtexten att en handelsåtgärd vidtas ”genom” något av de uppräknade otillbörliga medlen ersätts därför med uttrycket ”med användande av” ett otillbörligt medel, varefter dessa medel räknas upp.

Rekvisitet otillbörligt medel i 4 kap. 1 a § BrB

Den nuvarande lydelsen av straffbestämmelsen för människohandel har ett krav på att handelsåtgärder ska ha skett genom olaga tvång, vilseledande, utnyttjande av någons utsatta belägenhet eller något annat sådant otillbörligt medel (4 kap. 1 a § BrB).

Straffbestämmelsens lydelse är förenlig med de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa (se särskilt artikel 3 a i Palermoprotokollet, artiklarna 4 och 18 f. Europarådets konvention om bekämpande av handel med människor och artikel 2 människohandelsdirektivet som redovisas i avsnitt 3.2.2).

I samband med översynen av människohandelsbestämmelsen år 2010 konstaterades att varken domstolarnas rättstillämpning eller uppgifter från polis och åklagare gav stöd för att kravet på otillbörliga medel inneburit att straffbestämmelsen inte kunnat tillämpas

på ett effektivt sätt.135 Detta förhållande gäller i princip fortfarande enligt vår uppfattning, se bl.a. avsnitten 3.4 och 3.5. Kravet på otillbörliga medel synes alltså inte heller under år 2011–2015 ha inneburit att straffbestämmelsen inte har kunnat tillämpas på ett effektivt sätt. Vi anser därför att det inte föreligger något behov att förändra straffbestämmelsen i detta avseende.

I tidigare förarbeten har även diskuterats om ytterligare exempel på otillbörliga medel (missbruk av skyddslöshet och missbruk av beroendeställning) ska föras in i straffbestämmelsen.136 För att inte försvåra bestämmelsens tillämpning uttalade regeringen i nämnda förarbeten att försiktighet bör iakttas när det gäller att föra in ytterligare rekvisit. Något kompletterande rekvisit infördes därför inte. Vi delar denna uppfattning och konstaterar att varken vår analys av domstolspraxis, de brottsbekämpande myndigheternas hantering av människohandelsärenden eller uppgifter som vi fått från de myndigheterna eller andra aktörer leder till en annan slutsats vid nuvarande översyn. Det föreligger således inte något behov av att införa ytterligare rekvisit.

Domstolarnas tillämpning av de otillbörliga medlen m.m.

Vi bedömer alltså, som framgår ovan, att regleringen av de otillbörliga medlen i bestämmelsen om människohandel i princip är ändamålsenlig. Vid vår genomgång av domstolspraxis från åren 2011– 2015 har det däremot framskymtat en tendens att domstolarnas tillämpning av rekvisitet otillbörliga medel inte alltid sker strikt i enlighet bestämmelsens lydelse. I ett flertal fall i praxis synes domstolarna kräva att det utöver ett eller flera otillbörliga medel (dvs. olaga tvång, vilseledande, utnyttjande av någons utsatta belägenhet eller med annat sådant otillbörligt medel) ska föreligga ett maktförhållande mellan gärningsmannen och offret för att fällande dom ska kunna meddelas, se avsnitt 3.5.2. Kravet synes bestå i att gärningsmannen ska ha bemästrat offrets fria och verkliga vilja och beskrivs ofta i praxis som om att omständigheterna ska vara sådana att offret inte har något annat verkligt eller godtagbart alternativ än

135SOU 2008:41 s. 94 f. och prop. 2009/10:152 s. 15 f. 136Prop. 2009/10:152 s. 15 f. och SOU 2008:41 s. 99 f.

att underkasta sig gärningsmannens vilja. Härtill finns det i praxis även en tendens att kräva att effekten av användandet av det otillbörliga medlet ska omfatta utnyttjandet i sig, dvs. inte begränsas till handelsåtgärden. Även om praxis på området är begränsad tyder den alltså enligt vår uppfattning på att domstolarna ofta vid tillämpningen av människohandelsparagrafen inte bara ser till de tre grundläggande rekvisiten som framgår av människohandelsbestämmelsens lydelse (dvs. otillbörligt medel, handelsåtgärd och exploateringssyftet) utan även kräver att brottsoffret inte kunnat lämna utnyttjandesituationen.137

En sådan tillämpning av människohandelsbestämmelsen är enligt vår mening problematisk ur flera aspekter. Tillämpningen innebär i praktiken att domstolarna kan sägas ha fört in ett ytterligare brottsrekvisit i människohandelsbrottet, men även utvidgat orsakssambandet mellan otillbörliga medel och handelsåtgärden till att även omfatta utnyttjandet. Detta får olika konsekvenser, bl.a. att fokus vid bedömningarna tenderar att flyttas från gärningsmannens handlingar till offrets situation och förhållandet mellan gärningsmannen och offret. Vår bedömning av problematiken redovisas närmare i följande delavsnitt.

Tillämpningen har sin förklaring i förarbetsuttalanden där rekvisitet otillbörliga medel har diskuteras och då ansetts ge uttryck för ett krav på maktförhållande mellan gärningsmannen och offret. I samband med att brottet människohandel för sexuella ändamål infördes år 2002 anförde regeringen nämligen bl.a. följande om rekvisitet otillbörligt medel (prop. 2001/02:124 s. 25).

Lagrådet har ställt sig tveksamt till rekvisitet ”otillbörligt”. Enligt Lagrådet står rekvisitet i mindre god överensstämmelse med kraven på en klar och tydlig strafflag. Regeringen har förståelse för Lagrådets kritik i och för sig, men konstaterar samtidigt att motsvarande rekvisit används på andra ställen i den straffrättsliga lagstiftningen. Utgångspunkten är givetvis att lagstiftningen skall vara så klar och tydlig som möjligt. Begreppet avser emellertid att fånga upp olika slag av missbruk av personer som befinner sig i olika utsatta positioner. Att i lagtext räkna upp samtliga dessa otillbörliga medel låter sig knappast göras. För att straffvärda förfaranden inte skall hamna utanför det straffbara området finns det i förevarande fall ett starkt behov av att använda det sammanfattande, ehuru något vaga, uttrycket ”otillbörligt medel”. En-

137 Se även Johansson, M. C. (2014). Människohandelsbrottets decennielånga metamorfos: en studie i oklarheter och motsägelser. Juridisk Tidskrift (4), s. 829–863.

ligt regeringens mening måste i fall som detta överlämnas åt rättstillämpningen att med beaktande av legalitetsprincipen närmare tolka rekvisitet. För att det i lagtexten tydligare skall framgå att de övriga otillbörliga medel som avses till sin art är jämförbara med de otillbörliga medlen olaga tvång och vilseledande, bör rekvisitet utformas som ”annat sådant otillbörligt medel”. Enligt regeringens mening framgår härigenom tydligare än i lagrådsremissens förslag att gemensamt för de olika otillbörliga medlen är att de på olika sätt syftar till att bemästra offrets fria och verkliga vilja.

När kontrollrekvisitet skulle införas i människohandelsbestämmelsen yttrandes vidare följande (prop. 2003/04:111 s. 51).

Utan kravet på kontroll skulle avgränsningen av brottet bli otydligare och det kriminaliserade området svårt att överblicka. De otillbörliga medel, varmed handelsåtgärderna genomförs, är just sådana som syftar till att ta kontroll över offret och sålunda beskära offrets reella valmöjligheter.

I samband med 2010 års ändringar av människohandelsbestämmelsen beskrevs vidare exempelvis människohandelsbrottet på följande sätt (prop. 2009/10:152 s. 15).

Människohandelsbrottet tar sikte på förfaranden där gärningsmannen bemästrar offrets fria och verkliga vilja. Gärningsmannens handlande ska förmå offret att underkasta sig handelsåtgärden. Det måste alltså råda ett orsakssamband mellan de förfaranden genom vilka gärningsmannen uppnår maktförhållandet och de handelsåtgärder som vidtas. Brottet är fullbordat redan innan det åsyftade utnyttjandet realiseras. Det är med hjälp av kravet på användande av otillbörliga medel som brottsbeskrivningen avgränsas i förhållande till andra mindre allvarliga brott. Såväl FN-protokollet och EU-rambeslutet innehåller också definitioner som motsvarar de svenska rekvisiten om otillbörliga medel. Mot denna bakgrund instämmer regeringen i utredningens bedömning att kravet på att gärningsmannen ska använda något otillbörligt medel mot offret bör finnas kvar.

Enligt vår uppfattning är det något oklart hur kravet på maktförhållandena i nämnda förarbeten ska tolkas, särskilt mot bakgrund av att förarbetena på andra ställen ger uttryck för att den svenska regleringen av människohandelsbrottet är förenlig med de internationella överenskommelser som Sverige är bunden av.138Motsvarande uttryck har visserligen även nämnts både i förarbets-

138 Se exempelvis prop. 2009/10:152 s. 14.

handlingar till Palermoprotokollet139 och i artikel 2 i människohandelsdirektivet140, men synes där endast definiera rekvisitet utnyttjande av någons utsatta belägenhet.141 Av Palermoprotokollets tolkningsverktyg framgår det däremot tydligt att varje otillbörligt medel är tillräckligt för straffansvar och att något krav på exploatering inte heller krävs för att brottet ska anses fullbordat.142Det sagda beskrivs där på följande sätt:

As defined, trafficking consists of a combination of three basic elements, each of which must be taken from a list set out in the definition. As defined in article 3 of the Protocol, “trafficking in persons” consists of:

(a) The action of: recruitment, transportation, transfer, harbouring or receipt of persons;

(b) By means of: the threat or use of force or other forms of coercion, of abduction, of fraud, of deception, of the abuse of power or of a position of vulnerability or of the giving or receiving of payments or benefits to achieve the consent of a person having control over another person for the purpose of exploitation;

(c) The purpose of exploitation, which include, at a minimum: the exploitation of the prostitution of others or other forms of sexual exploitation, forced labour or services, slavery or practices similar to slavery, servitude or the removal of organs.

33. The obligation is to criminalize trafficking as a combination of constituent elements and not the elements themselves. Thus, any conduct that combines any listed action and means and is carried out for any of the listed purposes must be criminalized as trafficking. Individual elements such as abduction or the exploitation of prostitution need not be criminalized, although in some cases supplementary offences may support the purposes of the Protocol and States parties are free to adopt or maintain them if they wish to do so. The offence

139 Jfr ”a situation in which the person concerned has no real and acceptable alternative but to submit to the abuse involved”. 140 Jfr ”med en utsatt situation avses en situation där den berörda personen inte har något verkligt eller godtagbart alternativ till att underkasta sig utnyttjandet”. 141 Legislative Guide for the Implementation of the United Nations Convention against Transnational Organized Crime and the protocols thereto (s. 269) (http://www.unodc.org/pdf/ crime/legislative_guides/Legislative%20guides_Full%20version.pdf) 142 Legislative Guide for the Implementation of the United Nations Convention against Transnational Organized Crime and the protocols thereto (s. 269) (http://www.unodc.org/ pdf/crime/legislative_guides/Legislative%20guides_Full%20version.pdf)

defined in article 3 of the Protocol is completed at a very early stage. No exploitation needs to take place.

De otillbörliga medlen som omfattas av både de internationella instrumenten och bestämmelsen i 4 kap. 1 a § BrB, som bygger på de instrumenten, har olika karaktär.143De kan därför delas upp enligt följande:

1. medel som bygger på våld, hot och våld eller överföring av en

person till en annan (exempelvis hot om eller bruk av våld eller

andra former av tvång och bortförande),

2. medel som bygger på att det tilltänkta brottsoffret själv närmar

sig exploateringssituationen efter att ha fått felaktig information

(exempelvis vilseledande) och

3. medel som bygger på utnyttjande av brottsoffrets begränsade

handlingsfrihet (exempelvis maktmissbruk eller missbruk/utnytt-

jande av en persons utsatta belägenhet).

Att den internationella definitionen av människohandel, som återfinns i bl.a. Palermoprotokollet, till skillnad från bestämmelsen i 4 kap. 1 a § BrB, utgår från en uttömmande reglering av otillbörliga medlen saknar härvid betydelse. Motsvarande gruppering som gjorts ovan kan alltså göras även beträffande brottsbalkens bestämmelse där de otillbörliga medlen anges som olaga tvång, vilseledande, utnyttjande av någons utsatta belägenhet eller med annat sådant otillbörligt medel.

Vår bedömning av problematiken

Vid en jämförelse av de olika otillbörliga medlen som de grupperats ovan blir det enligt vår uppfattning tydligt att brottsoffer vid vissa otillbörliga medel (punkterna 1 och 3 ovan) har begränsade handlingsalternativ gällande handelsåtgärden och troligtvis gällande eventuell exploatering, medan andra brottsoffer som närmat sig exploateringssituationen efter att ha fått felaktig information (punkten 2 ovan) ofta har sin handlingsfrihet kvar. Denna betydelsefulla skill-

143 Jfr Johansson, M. C. (2014). Människohandelsbrottets decennielånga metamorfos: en studie i

oklarheter och motsägelser. Juridisk Tidskrift (4), s. 829–863.

nad har, enligt vår uppfattning, inte på ett tillräckligt tydligt sätt kommit till uttryck i förarbetena till människohandelsbrottet eller i rättstillämpningen. Tvärtom synes det i praxis finnas en tendens att, särskilt de fall där brottsoffret vilseletts, ogilla åtal om människohandel med hänvisning till att något maktförhållande inte visats.144Praxis ger enligt vår mening uttryck för att vilseledande i flertalet fall inte ensamt bedöms vara tillräckligt för att uppfylla kravet på otillbörligt rekvisit eftersom något maktförhållande inte har styrkts. Detta gäller även i fall där det efterföljande utnyttjandet har påbörjats. Det i praxis uppställda kravet på maktförhållande och det utvidgade orsaksambandet som rör det otillbörliga medlet synes alltså även ha fått konsekvenser för hur brottsoffrens samtycke bedöms. Vi behandlar frågan om samtycke närmare nedan, se avsnitt 3.7.5.

Vidare tycks, som vi tidigare framhållit, kravet på maktförhållande i vissa situationer ha fått betydelse för om och hur eventuell exploatering ska vägas in i bedömningar som rör de otillbörliga medlen, se avsnitt 3.5.2 ovan. I praxis finns bedömningar som tyder på att effekten av att ett otillbörligt medel har använts även bedömts i förhållande till utnyttjandet (dvs. inte begränsats till handelsåtgärden). En sådan tillämpning kan i praktiken leda till att det ställs ett krav på att även exploatering ska ha påbörjats för att brott ska anses fullbordat. Ett sådant synsätt står dock i strid med både bestämmelsen om människohandel i brottsbalken och de bakomliggande internationella instrumenten. Människohandelsbrottet är fullbordat redan genom att gärningsmannen genom användande av ett otillbörligt medel genomfört en handelsåtgärd med brottsoffret (under förutsättning att exploateringssyfte finns).

Enligt vår bedömning är kravet på det maktförhållande som praxis ger uttryck för således oförenligt både med den närmare lydelsen i 4 kap. 1 a § BrB och med de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa. Enligt vår tolkning av Palermoprotokollet ger detta uttryck för att offrets handlingsalternativ eller brist på valfrihet endast är kopplad till att den utsatta belägenheten utnyttjas. I dessa fall kan offret uppleva att det inte finns någon möjlighet att vägra handelsåtgärden. Däremot ger

144 Se exempelvis Svea hovrätts dom i mål nr B 5309-12 den 10 oktober 2012 och Hovrätten över Skåne och Blekinges dom nr B 111-12 den 26 mars 2012.

Palermoprotokollet enligt vår tolkning inte något stöd för ett generellt krav på ett maktförhållande för att straffansvar för människohandel ska inträda. Offrets handlingsalternativ eller brist på valmöjligheter ska alltså enligt vår uppfattning aldrig vägas in i fall där exempelvis det otillbörliga medlet består i att det tilltänkta brottsoffret själv närmar sig exploateringssituationen efter att ha fått felaktig information (exempelvis vilseledande). I de fall ett otillbörligt medel använts för att kunna vidta en handelsåtgärd är vidare ett samtycke till en efterföljande exploatering utan betydelse. Om ett otillbörligt medel har använts för att vidta en handelsåtgärd är människohandelsbrottet fullbordat. Vilken effekt handelsåtgärden har haft på målsägandens vilja eller om det otillbörliga medlet haft en sådan effekt på offret att exploateringen möjliggjorts saknar här betydelse. Något krav på ett bemästrande eller maktförhållande som visar att offrets vilja faktiskt reducerats i förhållande till handelsåtgärden genom gärningsmannens agerande finns alltså inte.

Vår bedömning är att de ovan angivna förarbetsuttalandena om maktförhållande och effekten av det otillbörliga medlet samt tillämpningen i praxis av dessa har haft viss betydelse för att så få åtal lett till fällande domar sedan reformen år 2010. Utredningens kontakter med företrädare för Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten tyder också på att nämnda förarbetsuttalanden och domstolarnas krav på ett maktförhållande i viss mån även kan ha påverkat de brottsbekämpande myndigheternas överväganden, framför allt i rubricerings- och bevisfrågor. Om något särskilt krav på maktförhållande inte hade uppställts i rättstillämpningen och om effekten av det otillbörliga medlet begränsats till handelsåtgärder hade förmodligen något fler anmälningar om människohandel lett till både fler åtal och fler fällande domar för detta brott, särskilt i de fall som vilseledande förekommit. Utredningens intryck är att dessa fall i dag antingen läggs ned eller bedöms som andra brott, företrädesvis koppleribrott. Utredningen har dock inte haft möjlighet att statistiskt säkerställa att uppgifterna som rör hur de brottsbekämpande myndigheternas hantering av människohandelsärenden påverkats av ovan nämnd domstolspraxis, varför de trots allt måste behandlas med försiktighet.

Enligt vår mening finns det alltså mot denna bakgrund ett angeläget behov av att markera och tydliggöra att fokus vid bedömning av om människohandel föreligger ska ligga på gärningsmannens

agerande och att omständigheten om offret saknat reella val inte har någon generell betydelse vid bedömningen (jfr exempelvis vilseledande). Något generellt krav på ett särskilt maktförhållande bör alltså inte ställas upp. Effektkravet ska även endast ta sikte på att en handelsåtgärd kunnat genomföras, dvs. utnyttjandet i sig saknar härvid betydelse.

Nödvändiga åtgärder för att komma tillrätta med problematiken

Vi går nu över till frågan om hur den redovisade problematiken lämpligen bör åtgärdas. Våra kontakter med de brottsbekämpande myndigheterna, liksom myndigheternas olika rapporter på området, ger stöd för att rättsväsendet generellt sett är i behov av löpande utbildningsinsatser inom detta område. Vi delar denna uppfattning, men bedömer även att utbildningsinsatser inte är tillräckliga åtgärder för att komma till rätta med det i praxis uppställda kravet på maktförhållande i vissa fall. Det uppställda kravet har, som ovan nämnts, sin bakgrund i tidigare förarbetsuttalanden. Vi anser därför att problematiken måste åtgärdas genom en ändring i bestämmelsen om människohandel.

Ändringen bör avse att klarlägga att redan själva användandet av något av de i bestämmelsen angivna otillbörliga medlen är tillräckligt i sig för att den därigenom möjliggjorda handelsåtgärden ska anses vara otillbörligt åstadkommen. Varje otillbörligt medel som räknas upp i bestämmelsen bör alltså i sig självt vara tillräckligt för straffansvar. Effekten av det otillbörliga medlet ska vara att en handelsåtgärd kunnat vidtas. Genom ändringen bör det bli tydligare att något generellt krav på kontroll eller maktförhållande mellan gärningsmannen och brottsoffret inte uppställs och att något krav på exploatering inte heller finns för att brottet ska anses fullbordat. Detta innebär bl.a. att ovan citerade förarbetsuttalanden som i rättstillämpningen tolkats som ett generellt krav på maktförhållande inte längre ska tillmätas någon betydelse i detta avseende.

En sådan ändring av bestämmelsen kan göras på olika sätt. En

möjlighet är att i lagtexten uttryckligen ange att brottsoffrets sam-

tycke till den åsyftade exploateringen saknar betydelse vid den straffrättsliga bedömningen. Härigenom skulle förmodligen hittillsvarande krav i lagmotiven och praxis på maktförhållande kunna

elimineras. Som framgår nedan (se avsnitt 3.7.5) är emellertid frågan om lagreglering av brottsoffrets samtycke komplicerad och föreslås av oss lösas på annat sätt. En annan möjlighet är att göra en långtgående omstrukturering av bestämmelsen om människohandel, där de olika rekvisiten delvis omformuleras. Enligt vår uppfattning är emellertid bestämmelsen om människohandel i grunden väl avvägd och har god förenlighet med de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa. Bestämmelsen har reviderats vid flera tillfällen. Den ändring av bestämmelsen som nu är aktuell bör därför göras med viss försiktighet och den bör begränsas till att uppnå syftet i det nu aktuella avseendet. Mot denna bakgrund anser vi att ändringen bör göras genom att det nuvarande uttrycket att en handelsåtgärd vidtas ”genom” något av de uppräknade medlen ersätts med uttrycket ”med användande av ett otillbörligt medel”, varefter medlen räknas upp. Härigenom speglar lagtexten tydligare att det är tillräckligt för straffansvar att gärningsmannen har använt ett otillbörligt medel, t.ex. vilseledande, för att åstadkomma handelsåtgärden. Någonting härutöver, förutom själva exploateringssyftet, krävs alltså inte för att brottet ska vara fullbordat. Vi bedömer att den föreslagna ändringen inte får några särskilda konsekvenser för andra brott enligt brottsbalken.

3.7.3. Handelsåtgärd

Bedömning: Den nuvarande uppräkningen av handelsåtgärder ska

fortfarande gälla.

I Palermoprotokollet definieras handelsåtgärder som rekrytering, transport, överföring, inhysande eller mottagande av personer. Motsvarande definition finns i exempelvis Europarådets konvention om bekämpande av handel med människor och människohandelsdirektivet.

Utformningen av handelsåtgärderna i människohandelsbrottet har behandlats vid flera tillfällen av lagstiftaren. Vid straffbestämmelsens införande år 2002 begränsades det straffbara området till att avse gränsöverskridande förfaranden och handelsåtgärderna delades in i dels inledande åtgärder (transport, som även innefattade rekrytering), dels efterföljande åtgärder (mottagande, transport eller

inhysande).145Vid utvidgningen av straffansvaret togs begränsningen av gränsöverskridande förfaranden bort och kontrollrekvisitet infördes.146 Vid 2010 års reform övervägdes handelsåtgärderna igen, varvid kontrollrekvisitet togs bort.147I samband med detta diskuterades även om handelsåtgärderna borde kompletteras med bl.a. rekvisitet ”kontrollerar” för att täcka in sådana åtgärder som inte ingår som ett led i en förflyttning av offret och handlingar där någon utger ersättning för att få samtycke till att disponera över ett offer, eller tar emot sådan ersättning. Regeringen ansåg dock inte att paragrafen behövde kompletteras i dessa avseenden. Däremot infördes begreppet ”överför” som en handelsåtgärd medan begreppet ”vidtar någon annan sådan åtgärd” utmönstras ur bestämmelsen. Genom ändringen ansågs uppräkningen av handelsåtgärderna i straffbestämmelsen bättre överensstämma med definitionen i Palermoprotokollet.

GRETA har i olika sammanhang, bl.a. i rapporten från år 2014, uppmanat de svenska myndigheterna att inkludera bortförande som ett av medlen för att begå människohandel.148 Bortförande regleras i dag i bestämmelsen om människorov i 4 kap. 1 § BrB. Bestämmelsen om människohandel i 4 kap. 1 a § BrB är subsidiär till den bestämmelsen. Vi bedömer därför att tillräckliga skäl att ändra gällande ordning i detta avseende saknas. Gällande reglering överensstämmer enligt vår bedömning även med internationella överenskommelser. Vidare har varken vår granskning av domstolarnas rättstillämpning eller de brottsbekämpande myndigheternas hantering av utredningar eller våra iakttagelser i övrigt medfört någon antydan om att handelsåtgärderna inte kunnat tillämpas på ett effektivt sätt. Vi bedömer därför att det inte heller i detta avseende finns något behov att förändra straffbestämmelsen.

145Prop. 2001/02:124 s. 22 f. 146Prop. 2003/04:111 s. 4954. 147Prop. 2009/10:152. 148 Se s. 55 Report concerning the implementation of the Council of Europe Convention on

Action against Trafficking in Human Beings by Sweden, GRETA[2014]11.

3.7.4. Exploateringssyftet m.m.

Bedömning: Det finns inte skäl att ändra exploateringsända-

målen i bestämmelsen om människohandel.

Förslag: För straffbarhet ska det inte vara nödvändigt att

gärningsmannen åsyftat att utnyttja offret med avsiktsuppsåt utan det ska vara tillräckligt att gärningsmannen handlat även med insiktsuppsåt eller likgiltighetsuppsåt. Det nuvarande subjektiva rekvisitet som i lagtexten uttrycks ”i syfte att” ska därför ersättas med uttrycket ”med uppsåt att”.

Bakgrund m.m.

I Palermoprotokollet definieras utnyttjandesyftet som utnyttjande av andras prostitution eller andra former av sexuellt utnyttjande, tvångsarbete eller tvångstjänst, slaveri eller med slaveri jämförbara bruk och sedvänjor, träldom eller avlägsnande av organ (artikel 3). Europarådets konvention om bekämpande av handel med människor och människohandelsdirektivet innehåller motsvarande definition, se avsnitt 3.2.2.

Som följer av exempelvis Palermoprotokollet behöver endast avsiktliga handlingar (intentional conduct) kriminaliseras, men protokollet hindrar inte att ansvaret och skyddet utvidgas (artikel 34 United Nations Convention against Transnational Organized Crime).149

Exploateringssyftet har behandlats vid flera tillfällen av lagstiftaren. Vid straffbestämmelsens införande år 2002 infördes ett krav på direkt uppsåt (numera avsiktsuppsåt) i förhållande till utnyttjandet för sexuella ändamål med motiveringen att människohandelsbrottet borde förbehållas de fall där exploatering utgör huvudmotivet för åtgärderna. I förarbetena uttalades att ett vanligt uppsåtskrav skulle innebära ett alltför vidsträckt gärningsmannaansvar (prop. 2001/02:124 s.27). Resonemanget löd enligt följande.

Det kan diskuteras huruvida även indirekt eller eventuellt uppsåt i förhållande till utnyttjande för sexuella ändamål bör kunna föranleda ansvar för människohandel. Enligt regeringens bedömning skulle en

149 Legislative Guide for the Implementation of the United Nations Convention against Transnational Organized Crime and the protocols thereto (s. 276 f.) (http://www.unodc.org/ pdf/crime/legislative_guides/Legislative%20guides_Full%20version.pdf)

sådan utvidgning emellertid innebära ett alltför vidsträckt gärningsmannaansvar. Exempelvis skulle människosmugglare vars syfte är att tjäna pengar på andra människors – ofta orealistiska – förhoppningar om ett bättre liv i ett nytt land kunna dömas för människohandel då ett eventuellt uppsåt i förhållande till utnyttjande för sexuella ändamål inte sällan torde vara för handen. Människohandelsbrottet bör enligt regeringens mening förbehållas fall där exploatering utgör huvudmotivet för åtgärderna. Enligt regeringens bedömning bör därför direkt uppsåt i förhållande till utnyttjandet för sexuella ändamål erfordras för gärningsmannaansvar för människohandel.

Frågan diskuterades även vid straffansvarets utvidgning år 2004, då det konstaterades att tidigare framförda argument om varför direkt uppsåt (numera avsiktsuppsåt) bör gälla fortfarande var relevanta (prop. 2003/04:111 s. 4347). Det konstaterades också att människohandelsbrottet även fortsättningsvis, i enlighet med definitionerna i FN-protokollet och rambeslutet, borde förbehållas fall där åtgärderna motiveras av utnyttjandesyftet. I sammanhanget framhölls dock att det sagda inte utesluter ansvar för medhjälp till människohandel, eftersom en medverkande inte behöver ha avsiktsuppsåt i förhållande till det åsyftade utnyttjandet.

Frågan om det direkta uppsåtet behandlades även i det senaste lagstiftningsärendet, där Utredningen om människohandel m.m. bl.a. mot bakgrund av åsikter från åklagare föreslog att det direkta uppsåtet skulle slopas.150Majoriteten av remissinstanserna som yttrade sig i denna del (bl.a. Åklagarmyndigheten, Barnombudsmannen, och Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet) ställde sig även positiva till förslaget.151Regeringen hänvisade dock till tidigare överväganden om ett alltför vidsträckt gärningsmannaansvar och bedömde att förslaget inte borde genomföras nu heller.152I samma lagstiftningsärende ersattes däremot rekvisitet ”utnyttja” med ”exploatera” för att ytterligare tydliggöra straffbestämmelsens tillämpningsområde.153

150SOU 2008:41 s. 110. 151 Se sammanställningen av remissyttranden Ju2008/3706/L5 och Rikspolisstyrelsens yttrande (RA-006-3108/08). 152Prop. 2009/10:152 s. 20. 153Prop. 2009/10:152 s. 2021.

Vår bedömning

Uppsåtskravet

Som redovisats har alltså frågan om avsiktsuppsåt (tidigare direkt uppsåt) diskuterats i ett flertal lagstiftningssammanhang, varvid regeringen ansett att det bör finnas kvar. Vi anser, trots detta, att skäl finns att överväga frågan om uppsåtskravet igen.

I vårt delbetänkande Ett starkt straffrättsligt skydd mot köp av

sexuell tjänst och utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling, m.m. (SOU 2016:42) har vi redogjort för de olika skuldformerna i

gällande rätt (dvs. bl.a. avsiktsuppsåt, insiktsuppsåt och likgiltighetsuppsåt). Vi hänvisar därför dit för närmare genomgång av begreppen. Som bl.a. framgår där föreligger likgiltighetsuppsåt om gärningsmannen insett att det förelåg en risk för att gärningen skulle medföra en viss effekt eller att en viss omständighet förelåg och gärningsmannen är likgiltig inte endast till risken utan också till förverkligandet av effekten eller förekomsten av omständigheten.

Vid den senaste översynen av människohandelsbestämmelsen inför 2010 års reform gav åklagare uttryck för att avsiktsuppsåtet alternativt krav på direkt uppsåt i fråga om utnyttjandesyftena medförde stora tillämpningssvårigheter särskilt med hänsyn till tidsaspekten mellan att en gärningsman vidtar den aktuella handlingen och ett eventuellt utnyttjande ägt rum (SOU 2008:41 s. 110 f.). Enligt åklagarna medförde dessa svårigheter att människohandelsförfaranden i ett flertal fall kom att rubriceras som andra brott alternativt inte kom att åtalas över huvud taget. Våra förnyade kontakter med polis och åklagare har bekräftat att det fortfarande finns tillämpningssvårigheter i vissa fall, särskilt i människohandelsfall med internationell anknytning. Problematiken framhålls även bl.a. i RPS Rapport 2014. Människohandel för sexuella och andra ändamål. Lägesrapport 14 (s. 41) där det särskilt konstateras att kravet på direkt uppsåt (avsiktsuppsåt) kan medföra stora svårigheter när det gäller att styrka gärningsmannens uppsåt att utnyttja offret, särskilt i fall då rekrytering, transport och utnyttjande skett utanför Sverige.

Som ovan anförts har regeringen i tidigare lagstiftningsärenden som huvudargument till varför kravet på avsiktsuppsåt bör bestå, hänvisat till att en utvidgning av detta skulle innebära ett alltför vidsträckt gärningsmannaansvar (bl.a. för människosmugglare) och att människohandelsbrottet därför bör förbehållas de fall där exploa-

tering utgör huvudmotivet för åtgärderna. Vi delar inte denna uppfattning. Att avsiktsuppsåtet slopas leder visserligen till en viss skärpning och utvidgning av tillämpningsområdet för människohandelsbestämmelsen, men innebär enligt vårt synsätt inte att exempelvis människosmugglare per automatik gör sig skyldig till människohandel. Bedömningen av om likgiltighetsuppsåt förelegat måste, i likhet med vad som gäller för andra brottmål, bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Sedvanliga konkurrensregler ska tillämpas och människohandelsbrottets och människosmugglingsbrottets olika skyddsintressen måste beaktas. Människohandelsbrottet och den fridskränkning som detta innebär anses riktat mot offret själv, medan människosmugglingsbrottet i huvudsak anses riktat mot staten. I många fall är omständigheterna vid människosmuggling sådana, att insikten hos gärningsmannen är begränsad om hur den transporterade personens framtid kommer att gestalta sig. Gärningsmannen kommer då inte kunna anses ha uppsåt till eventuell framtida exploatering.

Vårt syfte med att slopa det hittillsvarande kravet på enbart avsiktsuppsåt är att fler personer i människohandelsförfarandet, som var och en för sig utgör en nödvändig länk för att kunna bedriva sådan handel, fullt ut ska omfattas av människohandelsbestämmelsen. Vi bedömer att en sådan ordning inte medför ett alltför vidsträckt gärningsmannaansvar, eftersom vi inte ser någon principiell skillnad i fridskränkning mellan fall med exempelvis transportörer som har avsiktsuppsåt till det efterföljande utnyttjandet och transportörer, som inser hög sannolikhet för senare exploatering men som förhåller sig helt likgiltiga inför detta förhållande. Enligt vår uppfattning bör alltså en person som med ett otillbörligt medel vidtar en handelsåtgärd och som har likgiltighetsuppsåt till att personen ska exploateras för vissa ändamål kunna dömas till ansvar. Agerandet är enligt vårt synsätt lika hänsynslöst och principiellt straffvärt som om gärningsmannen haft avsiktsuppsåt till exploateringen. Det bör därför leda till fullt straffansvar. Även skyddsintresset för brottsoffret talar för en sådan ordning.

Exempel på fall som, om alla rekvisit är uppfyllda, därmed skulle kunna utgöra människohandel om uppsåtskravet ändras är fall där en person transporterar en annan person i syfte att tjäna pengar på transporten trots att det för transportören framstår som sannolikt att personen kan komma att exploateras och personen (transpor-

tören) är likgiltig till förverkligandet. Även om de brottsbekämpande myndigheternas uppgifter om svårigheten att styrka avsiktsuppsåtet inte i sig är ett skäl för att slopa det, kan vi konstatera att uppgifterna i vart fall inte talar emot ett sådant ställningstagande. Bevissvårigheterna, som synes särskilt påtagliga i fall där handlingar företagits långt innan ett eventuellt utnyttjande ägt rum, kan leda till att människohandelsförfaranden rubriceras som andra brott. En annan följd kan vara att de delar av förfarandet som inte ägt rum i Sverige kanske inte åtalas överhuvudtaget. Detta är naturligtvis otillfredsställande och kan alltså åtgärdas genom en utvidgning av uppsåtskravet.

Avslutningsvis bör påpekas att flertalet andra brott i brottsbalken, bl.a. människorov som är ett till människohandel närliggande brott, har ett uppsåtskrav som omfattar samtliga uppsåtsformer. Systematiken är således inte ovanlig i brottsbalken och är, som redovisats ovan, även förenlig med de internationella överenskommelser som Sverige åtagit sig att följa.

Sammanfattningsvis ska det alltså för straffbarhet inte vara nödvändigt att gärningsmannen haft avsikt att utnyttja offret utan det ska vara tillräckligt att gärningsmannen handlat med insiktsuppsåt eller likgiltighetsuppsåt. Det nuvarande subjektiva rekvisitet som i lagtexten uttrycks ”i syfte att” ska därför enligt vår uppfattning ersättas med uttrycket ”med uppsåt att”.

Särskilt om exploateringsändamålen

Vi har inte funnit skäl att ändra exploateringsändamålen i människohandelsbestämmelsen, även om det bör nämnas att GRETA har haft synpunkter på Sveriges reglering i denna del.154GRETA har därvid uppmanat de svenska myndigheterna att uttryckligen ange slaveri, metoder som liknar slaveri och träldom som särskilda exploateringssyften. Som nämnts bedömer vi dock att det saknas tillräckliga skäl att ändra bestämmelsen i detta avseende. Dessa utnyttjandeformer torde omfattas av tvångsarbete eller annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte.

154 s. 55 Report concerning the implementation of the Council of Europe Convention on Action

against Trafficking in Human Beings by Sweden, GRETA (2014)11.

3.7.5. Offrets samtycke

Bedömning: Offrets samtycke till den åsyftade exploateringen

ska även fortsättningsvis sakna betydelse för straffansvar. Någon uttrycklig bestämmelse härom bör dock inte införas.

Bakgrund m.m.

I de internationella instrument som reglerar människohandel framhålls det uttryckligen att offrets samtycke till det åsyftade utnyttjandet saknar betydelse för straffansvaret (se bl.a. Palermoprotokollet, Europarådets konvention om bekämpande av människohandel och människohandelsdirektivet).

De internationella överenskommelserna har, som tidigare nämnts, legat till grund för utformningen av den svenska lagstiftningen avseende människohandel. Svensk rätt innehåller därför motsvarande syn på offrets samtycke, även om lagstiftaren hittills valt att inte uttryckligen ange detta i bestämmelsen om människohandel.

Frågan om offrets samtycke till det åsyftade utnyttjande har dock varit föremål för diskussioner i flera lagstiftningssammanhang. Frågan övervägdes senast i samband med 2010 års ändringar av människohandelsbrottet efter att flera remissinstanser (bl.a. Brottsoffermyndigheten, Barnombudsmannen, Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet och Amnesty International) ansett att en kompletterande bestämmelse om offrets samtycke borde införas i lagen.155I förarbetena angav regeringen att offrets samtycke till det åsyftade utnyttjandet borde sakna betydelse för straffansvar, men att någon bestämmelse härom inte borde införas i lag. Regeringen har dock tidigare föreslagit att en sådan bestämmelse skulle införas i lag, men avstått härifrån efter att Lagrådet gjort motsatt bedömning.156 Enligt Lagrådet fick det anses framgå med tillräcklig tydlighet av lagtexten att kravet på att gärningsmannen ska ha handlat i ett utnyttjandesyfte är uppfyllt även om det skulle hävdas att offret samtyckt till utnyttjandet.

155Prop. 2009/10:152 s. 26 och Sammanställning av remissyttranden Ju2008/3706/L5. 156Prop. 2003/04:111 s. 60 och 61.

Att offrets samtycke till det åsyftade utnyttjandet ska sakna betydelse är utmärkande för människohandelsbrottet och ligger även i linje med de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa. Offrets samtycke till det åsyftade utnyttjandet ska alltså enligt vår uppfattning även framöver sakna betydelse för straffansvaret för människohandel.

Frågan om samtyckesregleringen uttryckligen bör framgå i lagtexten har, som ovan nämnts, tidigare övervägts i flera lagstiftningssammanhang. Frågan har även aktualiserats i andra sammanhang. Exempelvis har GRETA ansett att regleringen om samtycket borde vara uttryckligt även i den svenska lagtexten.157

Vi har, som redovisats ovan i avsnitt 3.7.2, uppmärksammat att det i domstolspraxis från åren 2011–2015 framskymtat en tendens att domstolarna vid bedömningen av om något otillbörligt medel föreligger ofta, utöver de otillbörliga medlen som anges 4 kap. 1 a § BrB, även kräver att ett maktförhållande ska föreligga mellan gärningsman och offer. Maktförhållandet synes enligt domstolarnas tillämpning innebära att gärningsmannen, utöver de tre huvudrekvisiten i människohandelsbestämmelsen, ska bemästra offrets fria och verkliga vilja. Som vi framhållit i avsnitt 3.7.2 ifrågasätter vi starkt en sådan tillämpning av rekvisiten i människohandelsbrottet. En sådan tillämpning synes även i vissa fall äventyra principen att brottsoffrets samtycke saknar betydelse, vilket även har konstaterats i tidigare utredningar.158 I vissa fall har exempelvis en sådan rättstillämpning medfört att brottsoffer som vilseletts om exempelvis villkoren för att prostituera sig inte ansetts vara offer för människohandel, eftersom de därefter genom ett s.k. konkludent handlande fått anses samtycka till utnyttjandet. En sådan rättstillämpning, som enligt vår uppfattning är oförenlig med både lydelsen i 4 kap. 1 a § BrB och internationella överenskommelser, har enligt vår mening till viss del också bidragit till att det finns få fällande domar på området (se även avsnitt 3.7.2). Vid människohandelsbrottet är det, som vi tidigare understrukit, gärningsmannens agerande som ska vara i fokus. Brottet är således fullbordat redan när de tre centrala rekvisiten är uppfyllda, dvs. innan något utnyttjande

157 Se s. 55 Report 2014(11) Report concerning the implementation of the Council of Europe

Convention on Action against Trafficking in Human Beings by Sweden.

158SOU 2008:41 s. 120.

kommit till stånd. Ett samtycke som lämnats efter att en gärningsman använt sig av ett otillbörligt medel saknar alltså betydelse, eftersom brottet vid den tidpunkten redan är fullbordat.

Vår bedömning

Det är enligt vår uppfattning angeläget att komma till rätta med den ovan beskrivna problematiken för att göra lagföringen mer effektiv. Vi bedömer att olika utbildningsinsatser inom rättsväsendet i sig inte är tillräckliga åtgärder för att komma till rätta med problematiken. I stället måste tidigare förarbetsuttalanden, som synes lett till rådande praxis på området, nyanseras. En nyansering i bestämmelsen om människohandel är därför nödvändig, men kan göras på olika sätt.

En metod kan, som GRETA och vissa myndigheter enligt redogörelsen ovan förordat, vara att föra in en uttrycklig bestämmelse i lagtexten om att samtycke som ges av någon som är offer för människohandel ska sakna betydelse när något av de medel som anges där har använts. Konstruktionen medför att det tydligare framhålls att offrets samtycke saknar betydelse. Metoden ligger i linje med hur bl.a. de internationella överenskommelserna är konstruerade och även de krav på effektiv lagföring som ställs på medlemsländerna. Konstruktionen skulle sannolikt även kunna bidra till fler fällande domar i situationer som berörts ovan.

Enligt vår uppfattning finns dock vissa problem med en sådan lösning. Frågan har, som redovisats ovan, övervägts i tidigare lagstiftningsarbeten och argumenten som framfördes av lagstiftaren vid det senaste lagstiftningsärendet är enligt utredningen fortfarande relevanta.159Det får således enligt vår mening anses framgå med tillräcklig tydlighet av lagtexten att kravet på att gärningsmannen ska ha handlat i ett utnyttjandesyfte är uppfyllt, även om det skulle hävdas att offret samtyckt till utnyttjandet. Något behov av en särskild bestämmelse om att offrets samtycke saknar relevans för straffansvaret föreligger därför inte. Dessutom skulle en sådan reglering, som även är ovanlig i svensk rätt, enligt vår uppfattning kunna riskera att medföra oklarheter om vad som gäller för andra

159Prop. 2009/10:152 s. 26.

straffbestämmelser (jfr bl.a. det närliggande brottet människorov i 4 kap. 1 § BrB).

En annan metod som åtminstone i teorin skulle kunna användas för att komma till rätta med problematiken är att tydliggöra kopplingen till brottsbalkens generella bestämmelse om samtycke i 24 kap. 7 § BrB genom en uttrycklig hänvisning i människohandelsparagrafen. Av den generella samtyckesbestämmelsen följer nämligen att en gärning som någon begår med samtycke från den mot vilken den riktas utgör brott endast om gärningen, med hänsyn till den skada, kränkning eller fara som den medför, dess syfte och övriga omständigheter, är oförsvarlig. Bestämmelsen ger alltså bl.a. uttryck för att samtycke, i de fall det kan godtas, måste ha förelegat vid tidpunkten för gärningens företagande, dvs. när brottet fullbordades. Av detta följer att ett samtycke till exploatering exempelvis för sexuella ändamål saknar betydelse om det sker efter att ett otillbörligt medel (exempelvis vilseledande) använts. Bestämmelsen är som nämnts generell och gäller oavsett en uttrycklig hänvisning. En hänvisning till bestämmelsen är därför enligt utredningen överflödig. Dessutom finns det enligt utredningen överhängande risk att en sådan hänvisning i människohandelsparagrafen medför ytterligare oklarheter, både vad avser människohandelsbrottet och andra brott där en sådan uttrycklig hänvisning inte finns.

En tredje metod, som också är den metod som utredningen förordar, är att angripa problematiken utifrån det generella krav på maktförhållande som praxis ibland synes ställa. Att praxis i vissa av dessa fall beaktar brottsoffrets eventuella samtycke efter fullbordanspunkten torde, som ovan anförts, enligt vår uppfattning vara en konsekvens av kravet på maktförhållande och på att kravet på effekten av användningen av det otillbörliga medlet i vissa fall kommit att avse även utnyttjandet (jfr handelsåtgärden). Genom att genomföra den ändring som vi föreslår i avsnitt 3.7.2 ovan bedömer vi att även problematiken rörande samtycke löses.

3.7.6. Människohandel med barn

Bedömning: Den som vidtar en handelsåtgärd i ett exploa-

teringssyfte mot en person som inte har fyllt arton år ska även fortsättningsvis dömas för människohandel även om något otillbörligt medel inte har använts.

Förslag: Bestämmelsen ska gälla även om gärningsmannen

inte insett brottsoffrets ålder, men varit oaktsam i förhållande till att denne inte hade fyllt arton år.

Bakgrund m.m.

Av de internationella instrument som reglerar människohandel följer att rekrytering, transport, överföring, inhysande och mottagande av barn (dvs. personer under arton år) för utnyttjandeändamål ska betraktas som handel med människor, även om inget av de särskilt angivna otillbörliga medlen har använts (se Palermoprotokollet, Europarådets konvention om bekämpande av människohandel, människohandelsdirektivet, FN:s konvention om barnets rättigheter och andra överenskommelser i avsnitt 3.2.2).

Frågan om människohandel med barn har behandlats i flera lagstiftningssammanhang, senast vid 2010 års ändringar i människohandelsbestämmelsen (prop. 2009/10:152). Bestämmelsen i gällande rätt är enligt vår bedömning även i överensstämmelse med de internationella åtaganden som Sverige åtagit sig att följa. Bestämmelsen beaktar bl.a. även att barn generellt sett har ett större behov av skydd mot exploatering än personer över arton år genom att något krav inte uppställs på att otillbörliga medel ska ha använts.

Vår bedömning och vårt förslag

Vid våra kontakter med de brottsbekämpande myndigheterna och andra aktörer har inte framkommit synpunkter som gett oss anledning att närmare överväga om bestämmelsen bör ändras i något avseende ur ett barnperspektiv. Inte heller praxis på området, som dock är begränsat till två fall, tyder på att bestämmelsen inte tillämpas som avsett. Den som vidtar en handelsåtgärd i ett exploateringssyfte mot en person som inte har fyllt arton år ska således

enligt vår bedömning även fortsättningsvis dömas för människohandel även om något otillbörligt medel inte har använts. De internationella instrumenten bör enligt vår uppfattning således tolkas så att någon ytterligare påverkan än den som ligger i själva handelsåtgärden inte krävs (jfr avsnitt 3.3.2). Barn gör vanligtvis vad vuxna säger åt dem att göra.

Det finns enligt vår bedömning inte heller skäl att införa någon särskild brottsrubricering avseende människohandel med barn (jfr prop. 2009/10:152 s. 22).

Varken vid vår praxisgenomgång eller i våra kontakter med de brottsbekämpande myndigheterna har det framkommit några särskilda tillämpningsproblem med åldersgränsen i människohandelsbestämmelsen. Människohandlare har, till skillnad från exempelvis sexköpare, tvärtom vanligtvis relativt god kännedom om vilka personer de avser att utnyttja. En sådan kännedom kan dock generellt sett vara mindre i exempelvis större internationella organisationer. Det är även ofta kvinnor och barn som utnyttjas för människohandel i sådana sammanhang, framför allt för sexuella ändamål. Vi anser därför att det finns skäl att införa ett starkare skydd för barn i människohandelssituationer. Vi har visserligen inom ramen för utredningen inte fått indikationer på att åldersproblematiken vållat någon större problematik i rättstillämpningen hittills, men samtidigt kan konstateras att antalet människohandelsförfaranden som lett till åtal varit begränsade. Härtill kommer rådande samhällsutveckling med ökade flyktingströmmar med bl.a. ensamkommande flyktingbarn och ett ökat antal fall där barn kan misstänkas ha utnyttjats för människohandel, vilket innebär att det kan befaras att antalet offer under arton år kan komma att öka.160Vidare syftar våra förslag till ändringar i människohandelsparagrafen också till att antalet människohandelsfall som utreds och lagförs ökar.

Sammantaget finns det alltså i dag enligt vår bedömning inte någon tydlig problematik som rör åldersgränsen, men däremot finns det en överhängande risk att en sådan problematik kan komma att uppkomma inom en närliggande framtid. Det är därför enligt vår uppfattning angeläget att redan nu överväga om det straffrättsliga skyddet på detta område kan stärkas.

160 Jfr bl.a. Rapport 2015:30 Människohandel med barn. Nationell kartläggning 2012–2015. Länsstyrelsen Stockholm.

I gränsfallen som rör ålder på barn som är offer för människohandel bör enligt vår uppfattning en gärningsman inte kunna undgå ansvar genom att hänvisa till brist på kännedom om barnets verkliga ålder. Bestämmelsens innebörd bör vara densamma som avses i 6 kap. 13 § BrB för vissa sexualbrott. I den bestämmelsen föreskrivs undantag från kravet på uppsåt i förhållande till målsägandens ålder i de fall det för ansvar enligt straffbestämmelser i 6 kap. BrB förutsätts att brottet begåtts mot någon under en viss ålder (exempelvis våldtäkt mot barn, sexuellt utnyttjande av barn, sexuellt övergrepp mot barn, utnyttjande av barn för sexuell posering, köp av sexuell handling av barn och sexuellt ofredande). Motsvarande reglering och bedömning bör alltså enligt vår uppfattning gälla även för människohandel med barn. Vi ser ingen beaktansvärd anledning till varför uppsåt bör krävas till offrets ålder i människohandelsmål, exempelvis för sexuella ändamål, när det endast finns ett oaksamhetskrav i denna del vid sexualbrott som våldtäkt mot barn, m.m. Tvärtom talar barnperspektivet med betydande styrka för att vid människohandel med barn tillämpa samma krav i nu berört hänseende som vid sexualbrott mot barn.

Mot en sådan reglering talar att det, bortsett från ovan nämnda sexualbrott, inte förekommer för något annat brott i brottsbalken (varken för brott med samma skyddsintressen som människohandel eller för andra). Vi anser emellertid att den närhet mellan gärningsman och offer i människohandelsärenden, särskilt i fall där även exploatering skett, har stora likheter med de sexualbrott där en sådan oaktsamhetsprövning aktualiseras. Starka skäl, särskilt skyddsintressena som tar sikte på brott mot person, talar därför för en likartad reglering i dessa fall. Straffansvar bör alltså föreligga även vid människohandel med barn om gärningsmannen misstänkt att barnet var under arton år eller i vart fall varit tveksam till huruvida barnet uppnått den åldern. Om gärningsmannen inte ens misstänkt att så varit fallet kan oaktsamhet i förhållande till åldern ändå anses ha förelegat (omedveten oaktsamhet), se vårt delbetänkande SOU 2016:42 där vi närmare analyserat oaktsamhetsrekvisitet i 6 kap. 13 § BrB samt och lämnat förslag som rör en ändring av nuvarande reglering.

I de fall oaktsamhet i förhållande till ålder över huvud taget inte kan visas kan dock de vanliga rekvisiten för människohandel utan

ålderskrav tillämpas (jfr exempelvis människohandel där offrets utsatta belägenhet utnyttjats eller annat otillbörligt medel användas).

Införandet av ett subjektivt rekvisit i fråga om ålder bör enligt vår uppfattning inte begränsas till att avse endast människohandel för sexuella ändamål utan, på motsvarande skäl som tidigare anförts, gälla generellt för all människohandel med barn. Lagstiftaren har redan vid ställningstagandet att det inte ska krävas något otillbörligt medel vid människohandel med barn framhållit behovet av ett särskilt starkt straffrättsligt skydd för barn vid all exploatering, dvs. inte bara exploatering för sexuella ändamål. Skäl saknas därför att begränsa oaktsamhetsrekvisitet till enbart exploatering för sexuella ändamål. Oaktsamhetsrekvisitet bör därför omfatta exploatering för alla ändamål. Vi bedömer att den föreslagna lagändringen får några konsekvenser för andra brott enligt brottsbalken.

3.7.7. Behov av åtgärder för mer effektiva utredningar, m.m.

Förslag: För att de brottsbekämpande myndigheternas utred-

ningar i högre utsträckning än i dag ska leda till ökad lagföring bör bl.a.

  • säkerställas att såväl Polismyndigheten som Åklagarmyndigheten har tillräckliga resurser för myndigheternas arbete mot människohandel,
  • regelbundna metod- och kompetensutvecklande åtgärder vidtas hos de brottsbekämpande myndigheterna (bl.a. med regelbundna genomlysningar av avslutade ärenden hos både Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten),
  • särskilda grupper inom Polismyndigheten i samtliga regioner

specialisera sig på människohandel och därtill relaterad brottslighet,

  • särskilda åklagare inom Åklagarmyndigheten hantera alla former

av människohandel och därtill relaterad brottslighet,

  • löpande arbete med identifiering av potentiella offer bedrivas, bl.a. genom samverkan med andra myndigheter och aktörer,
  • offer för människohandel ges ett ökat stöd och skydd för att stödja deras medverkande i en rättsprocess och återetablering i samhället, och
  • utredningar om människohandel även ha ett starkt fokus på

s.k. stödbevisning.

Bakgrund m.m.

För att kunna förebygga och bekämpa människohandel är det viktigt att den straffrättsliga lagstiftningen är stark och ändamålsenlig, men även att rättsväsendet (bl.a. de brottsbekämpande myndigheterna) bedriver sitt arbete på ett så effektivt och adekvat sätt som möjligt. Förutom att analysera hur bestämmelsen om människohandel tolkas och tillämpas i praxis har vi därför fått i uppdrag att granska och analysera hur polis och åklagare utreder och i övrigt hanterar ärenden om människohandel. Vi har även fått i uppdrag att överväga åtgärder för att stärka kvaliteten och effektiviteten i brottsutredningarna och öka lagföringen av människohandelsbrott.

För att kunna göra ovan nämnda bedömningar har vi tagit del av olika rapporter på området, men även haft löpande kontakter med bland andra företrädare för Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten under utredningstiden. Vi har även samlat in underlag från bl.a. nämnda myndigheter för att presentera och tydliggöra hur statistiken för de brottsbekämpande myndigheternas ärendehantering ser ut, se avsnitt 3.5.3. Vårt fokus har, som vi redogjort för i avsnitt 3.4.1, varit de brottsbekämpande myndigheternas arbete för att lagföra de personer som har gjort sig skyldiga till människohandelsbrott.

Vid vårt arbete har vi dock blivit varse om hur komplicerat och komplext det är att följa hela kedjan från det att en polisanmälan om människohandel görs vid Polismyndigheten till att eventuellt åtal väcks av Åklagarmyndigheten och eventuell dom (fällande eller friande) meddelas av domstol. Svårigheterna består bl.a. i att de nämnda myndigheterna inte arbetar med samma ärendehanteringssystem eller ens med samma begrepp (jfr polisanmälan/brottsanmälan, brottsmisstanke, åtal, lagföringsbeslut etc.). Härutöver har vi även konstaterat att stora svårigheter finns att följa hantering av en polisanmälan/brottsmisstanke framför allt vid Polismyndig-

heten, men även vid Åklagarmyndigheten om mer detaljerad information om hanteringen efterfrågas. Härtill kommer att Brå:s statistik endast avser lagföringsbeslut (dvs. inte friande domar i tingsrätten eller avgöranden från hovrätten). De nu redovisade förutsättningarna har givetvis begränsat vår möjlighet att granska de brottsbekämpande myndigheternas arbete, även om vi trots detta anser att vi har stöd för att dra vissa slutsatser av den statistik vi presenterat.

Som vi utvecklar nedan tyder statistiken som vi tagit del av exempelvis på att endast en mycket liten andel av de polisanmälningar som görs leder till åtal och en ännu mindre andel till fällande domar. Statistiken bör dock bedömas med viss försiktighet bl.a. eftersom Polismyndigheten, åtminstone för år 2014, kunnat konstatera att över 20 procent av anmälningarna varit felkodade och egentligen avsett andra brott än människohandel. Trots detta anser vi att rapporterna och den statistik vi redovisar i avsnitt 3.5.3 ger en tydlig bild av att antalet fällande domar inte bara är få utan även alltför få för att återspegla verkligheten för denna typ av brottslighet i Sverige. Härtill kommer att flera rapporter från myndigheter, bl.a. från Polismyndigheten och Länsstyrelsen i Stockholm, men också från andra aktörer både i Sverige och internationellt tyder på att mörkertalet för personer som fallit offer för människohandel är stort.161Det är därför av stor vikt att det straffrättsliga skyddet för människohandel stärks och att förbättringsmöjligheter avseende de brottsbekämpande myndigheternas arbete och utredningar identifieras.

161 Se bl.a. Nationell lägesbild. Brottslighet med koppling till tiggeri och utsatta EU-medborgare

i Sverige. Polismyndigheten, Nationella operativa avdelningen, december 2015 (s. 14),

Rapport 2014:10, Länsstyrelsen Stockholm, Utsatta EU-medborgare i Sverige., Länsstyrelsen Stockholm och Rapport 2015:30 Människohandel med barn. Nationell kartläggning 2012–

2015. Länsstyrelsen Stockholm och Plattformen Civila Sverige mot människohandel Statistik 2010–2015 Civilsamhällets kontakter med utsatta för människohandel sammanställt den

16 oktober 2015 (https://sites.google.com/site/manniskohandelse/home/aktuellt), Eurostat

Trafficking in human beings, 2015 edition. (se https://ec.europa.eu/anti-trafficking/sites/

antitrafficking/files/eurostat_report_on_trafficking_in_human_beings_-_2015_edition.pdf)

Generella iakttagelser av de brottsbekämpande myndigheternas arbete

Vi har i tidigare avsnitt lämnat förslag till ändringar i lagbestämmelsen om människohandel, se särskilt avsnitten 3.7.2, 3.7.4 och 3.7.6. Frågan som nu är aktuell är vilka åtgärder som bör vidtas för att effektivisera brottsutredningar för att åstadkomma en ökad lagföring av människohandel.

Som vi påpekat ovan har vår granskning av de brottsbekämpande myndigheternas arbete försvårats och i vissa fall begränsats av att myndigheterna varken använder ett enhetligt ärendehanteringssystem eller åtminstone samma begrepp. Vi har därför inte haft möjlighet att granska hur enskilda polisanmälningar har hanterats i hela rättskedjan. Som vi också tidigare nämnt har vi inte heller kunnat göra en sådan granskning på ett helt tillfredsställande sätt inom varken Polismyndigheten eller Åklagarmyndigheten. Vi är dock medvetna om att insatser på uppdrag av regeringen pågår för att utveckla informationsförsörjningen i brottmålsprocessen genom bl.a. att myndigheternas IT-stöd kopplas ihop (Rättsväsendets informationsförsörjning, RIF). Vi kan dock i nuläget inte överblicka vad detta arbete innebär för att i framtiden bättre kunna få en övergripande bild av ärendehanteringen av människohandelsärenden i rättskedjan (se avsnitt 3.5.3).

Människohandel – ett komplext och resurskrävande brott att utreda

Genom rapporter på området, vilka vi redovisat ovan, och vid våra kontakter med aktörer som arbetar med människohandel har vår bild av att människohandel är ett mycket komplext och komplicerat brott att utreda bekräftats. Människohandelsbrott är en brottstyp som ofta måste sökas upp av polisen, varför det ofta är Polismyndighetens resurser för att utreda människohandel som påverkar antalet polisanmälningar för brottet. Antalet människohandelsoffer som uppdagas i Sverige beror således till stor del på vilka resurser som polisen lägger ned på att uppdaga denna brottslighet, hur mycket tips som kommer in till polisen samt på den kompetens som finns

inom polisorganisationen.162 Nivån på dessa insatser varierar bl.a. över tiden. Även de fall där offret själv eller någon annan anmält brott kräver stora resurser för att samla in tillräcklig bevisning för åtal, eftersom bevisningen i många fall måste stötta upp målsägandens ofta knapphändiga uppgifter. I vissa fall väljer målsäganden även att inte delta i processen, vilket naturligtvis ställer ännu större krav på övrig bevisning. Att Polismyndigheten har tillräckliga resurser för att spana och utreda denna brottslighet är alltså enligt vår uppfattning en grundläggande förutsättning för att kunna öka lagföringen av brottsligheten. Givetvis är det nödvändigt att även Åklagarmyndigheten har tillräckliga resurser för att bedriva ett ändamålsenligt arbete mot människohandel.

Vi har inte haft möjlighet att inom ramen för utredningen närmare utreda om Polismyndigheten (eller Åklagarmyndigheten) har tillräckliga resurser för utredningar m.m. på detta område, men kontakter vi har haft med olika aktörer på området har gett indikationer på att så alltid inte är fallet. Bl.a. synes utredningar av annan brottslighet i vissa fall ha prioriterats på bekostnad av människohandelsutredningar. Frågan om Polismyndighetens (och även Åklagarmyndighetens) resurser är därför av sådan vikt att den enligt vår mening bör uppmärksammas särskilt i en annan ordning.

För att fler åtal och fler fällande domar för människohandel ska kunna komma till stånd är det även av grundläggande betydelse att offer för människohandel kan identifieras. Vi har dock fått intrycket att polisen inte alltid uppfattar och utreder eventuell bakomliggande brottlighet vid sexköp, stöldbrott m.m., vilken kan utgöras av människohandel. För att nå framgång här och således upptäcka ytterligare fall av människohandel krävs bl.a. att de enskilda poliserna har tillräcklig kompetens och förståelse för inte bara rekvisiten för straffansvar för människohandel utan även för målsägandenas ofta utsatta situation och gärningsmännens tillvägagångssätt. Det är alltså av stor vikt att även de till människohandel ibland kopplade mängdbrotten utreds för att eventuella bakomliggande människohandelsförfarande ska upptäckas. Ett viktigt exempel på detta, vilket också polisen i sin rapport från år 2013 framhåller, är att utreda brottet köp av sexuell tjänst ur detta perspektiv. För att göra detta

162 Se bl.a. Polismyndigheten Rapport 2015. Människohandel för sexuella och andra ändamål. Lägesrapport 16 (s. 8).

arbete så effektivt som möjligt är det nödvändigt att de brottsbekämpande myndigheterna har tillräcklig kompetens. Vi delar därför Polismyndighetens bedömning att särskilda grupper inom Polismyndigheten i samtliga regioner bör specialisera sig på människohandel och därtill relaterad brottslighet. Vidare är samverkan mellan främst polisen och andra myndigheter och aktörer av stor betydelse för att polisen ska kunna få in information om potentiella människohandelsförfaranden.

Enligt den statistik som finns på området har det under åren 2011–2015 gjorts totalt 522 polisanmälningar till Polismyndigheten som rör människohandel. Detta kan jämföras med att det under samma period inkommit 366 brottsmisstankar till Åklagarmyndigheten som rör människohandel, även om några mer långtgående slutsatser inte kan dras härav p.g.a. begreppsproblematiken. Som ovan nämnts måste antalet polisanmälningar m.m. behandlas med viss försiktighet, bl.a. eftersom Polismyndigheten upptäckt att ett stort antal polisanmälningar för år 2014, dvs. över 20 procent, varit felkodade och avsett annan brottslighet.163Det finns ingen säkerställd uppgift hos exempelvis Polismyndigheten om att felkodning har skett även under tidigare år, men uppgifter från företrädare för de brottsbekämpande myndigheterna har gett oss anledning att misstänka att så kan vara är fallet. Exempelvis kan ärenden som avsett människosmuggling registrerats som människohandelsärenden. Eventuell rättning av felkodningar kan göras av Polismyndigheten, även om det är något oklart i vilken omfattning detta sker i praktiken. Sker inte rättning hos polisen följer felkodningen med när ärendet inkommer till Åklagarmyndigheten, varför en felmarginal kan föreligga även i de siffrorna. Bortsett från felkodning (som eventuellt rättats) tyder redovisad statistik på att en stor andel av brottsmisstankarna skrivs av redan hos Polismyndigheten.

163 Polismyndigheten Rapport 2015. Människohandel för sexuella och andra ändamål. Lägesrapport 16.

En särskild genomlysning behövs av polisens löpande hantering av ärenden om människohandel

Det har, som vi tidigare framhållit, av praktiska och resursmässiga skäl inte varit möjligt för oss att inom ramen för utredningen följa upp hur Polismyndigheten hanterat inkomna polisanmälningar i varje enskilt fall och varför hanteringen gjorts på visst sätt. En sådan genomlysning är dock enligt vår uppfattning nödvändig både för att kunna få svar på om samtliga nödvändiga åtgärder vidtagits för att utreda brotten och för att kunna dra några säkra slutsatser om de brottsbekämpande myndigheternas arbetsmetoder.164 En sådan genomlysning bör enligt vår uppfattning göras på regelbunden basis, förslagsvis genom medverkan av Brå. Syftet med en sådan genomlysning är att ta fram ett underlag för att kunna bedöma dels om Polismyndigheten gör tillräckliga och realistiska utredningsinsatser, dels vilka juridiska bedömningar som ligger till grund för beslut om nedläggning av ärenden m.m. Den närmare strukturen för hur genomlysningen bör göras liksom för Brås eventuella uppdrag i denna del bör dock övervägas särskilt.

Många polisanmälningar läggs ned

Enligt uppgifter från de brottsbekämpande myndigheterna, vilket även kommer till uttryck i framtagen statistik, synes en stor del av polisanmälningarna läggas ned. Orsakerna till detta är bristande spanings- och utredningsresurser, att flertalet målsäganden i människohandelsmål av olika anledningar varken vill eller har förmåga att medverka fullt ut i rättsprocessen, att gärningsmannen är okänd och polisen i vissa avseenden saknar kompetens att hantera de komplexa frågeställningar och den kontext som aktualiseras vid människohandelsbrott. En annan orsak kan även vara att brott faktiskt inte kan styrkas. För att utredningarna ska hålla hög kvalitet är det därför av stor betydelse att de poliser som arbetar med människohandel har kunskaper om bl.a. hur andra kulturer, etniska grupper, psykologiska mekanismer m.m. fungerar. Vidare är det

164 Jfr dock Polismyndighetens beslutsprotokoll 37/15 den 30 oktober 2015 att samordna myndighetens ambitionshöjning på området där genomlysning ingår och Länsstyrelsen i Stockholms regeringsuppdrag från juni 2016 att bl.a. genomlysa ärenden om misstänkt människohandel med barn mellan 2015–2016.

nödvändigt att polisen beaktar att offer för människohandel i många fall är traumatiserade eller har funktionsnedsättning, vilket medför att de kan ha svårt att lämna en spontan och sammanhållande berättelse vid förhör. Denna brist måste vägas upp genom exempelvis ytterligare stödbevisning.

När det gäller Åklagarmyndighetens arbete med människohandelsärenden kan, som ovan nämnts, konstateras att det under år 2011– 2015 inkommit 366 brottsmisstankar om människohandel till myndigheten, men att endast 40 av dem har lett till åtal och dom (fällande/friande för människohandel eller annat brott). Vidare kan vi konstatera att över 80 procent av förundersökningarna som rör brottsmisstankar om människohandel har lagts ned eller avförts av andra anledningar. Även om dessa siffror måste beaktas med försiktighet, bl.a. med hänsyn till eventuell felkodning, ger de ändå enligt vår uppfattning en tydlig bild av Åklagarmyndighetens hantering av ärendena.

I sammanhanget kan även noteras att inga åtal om människohandel med barn har väckts mellan år 2012–2015, trots 82 polisanmälningar och 39 inledda förundersökningar under samma period.165När det gäller åtal och domar för människohandel med barn under år 2011 har vi endast funnit två stycken.166

Det kan finnas flera anledningar till att förundersökningar har lagts ned, men för att få ett bättre underlag till utvecklingsarbetet inom Åklagarmyndigheten bedömer vi att en regelbunden genomlysning av avslutade ärenden bör göras även där. Att vi fått uppgift från Åklagarmyndigheten att de flesta förundersökningar läggs ned på grund av att bevisningen inte är tillräcklig för åtal, förändrar inte denna bedömning.

Vid en jämförelse mellan antalet polisanmälningar för människohandel och av Migrationsverket beviljade tillfälliga uppehållstillstånd för år 2014−2015 kan vi konstatera att detta skydd endast ges i ett begränsat antal människohandelsfall. Sverige har även kritiserats i denna del av GRETA, se avsnitt 3.2.2. Diskrepansen i siff-

165 s. 53 och 57 Länsstyrelsen Stockholm och Rapport 2015:30 Människohandel med barn.

Nationell kartläggning 2012–2015. Länsstyrelsen Stockholm.

166 Svea hovrätts dom den 2 mars 2012 i mål B 756-12 (Solna tingsrätts dom den 29 december 2011 i mål B 9980-11) och Hovrätten för Västra Sveriges dom den 14 september 2012 i mål B 1689-12 (Göteborgs tingsrätts dom den 30 januari 2012 i mål B 15416-11).

rorna bör enligt vår uppfattning utredas närmare, se vårt förslag härom nedan.

Särskilt om våra förslag till förbättringsåtgärder

För att minimera antalet förundersökningar som läggs ned av de brottsbekämpande myndigheterna kan vi konstatera att Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten själva synes ha relativ god kännedom om vilka förbättringsåtgärder som myndigheterna bör vidta både för att få mer kunskap på området och för att nå större framgång i det brottsbekämpande arbetet mot människohandel.

Vi delar i huvudsak myndigheternas slutsatser i de olika rapporter som myndigheterna sammanställt och vi ser även positivt på att Polismyndigheten exempelvis i oktober 2015 fattat ett särskilt beslutsprotokoll om en ambitionshöjning på området (se avsnitt 3.4.2). Enligt vad vi kunnat iaktta återstår dock flera utmaningar inom polisen vad gäller genomförandet av ambitionshöjningen.167 I sammanhanget vill vi därför särskilt understryka vikten av att de föreslagna åtgärderna även i praktiken prioriteras inom myndigheterna och omsätts i verkligheten. Det är, som vi tidigare påpekat, även avgörande att myndigheterna har tillräckliga resurser för arbetet på detta område. Härtill bedömer vi att följande åtgärder är särskilt viktiga för de brottsbekämpande myndigheterna för fler förundersökningar ska kunna leda till åtal och fällande dom.

För det första bör regelbundna metod- och kompetensutvecklande

åtgärder vidtas inom de brottsbekämpande myndigheterna, bl.a.

med regelbundna genomlysningar av avslutade ärenden (som vi diskuterat ovan) och regelbunden utbildning för de som arbetar med människohandel inom de myndigheterna. Utbildningen bör särskilt fokusera på gärningsmännens tillvägagångssätt, offrens sårbarhet och faktiska situation och de olika rekvisiten i bestämmelsen om människohandel. För personal som inte arbetar så frekvent med

167 Jfr bl.a. Polismyndighetens anmälningar om tjänstefel (inkl. grovt) 0150-K3144-16 och 0150-K3157-16, skriftlig fråga till statsråd 2015/16:1504 Flyktingbarn som misstänks bli sålda som sexslavar, interpellation till statsråd 2015/16:756 Barn som utsätts för människohandel samt interpellation till statsråd 2015/16:757 Åtgärder för att misstänkta fall av människohandel av flyktingbarn utreds av polis.

människohandelsbrott, bör ett metodstöd vara tillgängligt på ett enkelt sätt.

Vidare är det av betydelse att Polismyndigheten löpande utvär-

derar och anpassar sina arbetsmetoder till utvecklingen på området.

Samhället utvecklas och förändras hela tiden, vilket även tillvägagångssätten vid exploatering av personer i människohandelsförfaranden synes göra. Vi har fått intrycket att polisen hittills har arbetat med ett huvudsakligt fokus på organiserad människohandel för sexuella ändamål, medan andra människohandelsförfaranden som tar sikte på polisens reaktiva utredningsförmåga (vanligtvis de andra formerna av exploatering som inte i första hand bygger på spaning och människohandelsbrott mot barn) inte uppmärksammats på samma sätt.

Inom Polismyndigheten finns redan i dag särskilda grupper i polis-

regionerna Stockholm, Väst och Syd som arbetar med och blir specia-

liserade på människohandel och därtill relaterad brottslighet. Vi anser att det är av stor vikt för bl.a. effektiviteten och kontinuiteten i arbetet mot människohandel att sådana grupper finns i samtliga

polisregioner, även om visst stöd kan erhållas från Noa (tidigare Riks-

kriminalpolisen) inom Polismyndigheten.

De kontakter vi haft med olika aktörer på området, brottets komplexitet och utmaningarna att utreda detsamma talar enligt vår bedömning starkt för även en sådan ordning inom Åklagarmyndigheten, dvs. att särskilda åklagare hanterar människohandelsförfaranden oavsett om det rör sig om gränsöverskridande eller inhemsk brottslighet. Även Polismyndigheten har gett uttryck för att de gärna ser specialiserade åklagare som de kan samarbeta mer effektivt med. I sammanhanget bör även framhållas att flertalet av alla åtal/brottsmisstankar som lett till rättslig prövning vid domstol under åren 2011–2015 har handlagts av de internationella åklagarkamrarna, se avsnitt 3.5.3. Hur en sådan ordning lämpligen bör organiseras för en effektiv hantering av människohandelsfall är inte helt självklar utifrån Åklagarmyndighetens organisation i dag. Frågan bör därför utredas särskilt i nära samråd med Åklagarmyndigheten.

Vidare anser vi att det bör säkerställas att polisens arbete med

identifiering av potentiella offer bedrivs löpande och effektivt i alla

polisregioner, bl.a. genom samverkan med andra myndigheter och

aktörer.168Människohandel kan vara ett bakomliggande brott vid exempelvis köp av sexuell tjänst och stölder och det därför även viktigt att polisen är uppmärksam på eventuella potentiella offer i sådana situationer. Även om det förekommer att offren själva gör polisanmälningar i människohandelsärenden, är detta som vi tidigare nämnt en brottslighet som i många fall måste sökas upp av polisen. I vissa fall betraktar exempelvis människohandelsoffer inte själva sig som offer för denna typ av kriminalitet och i andra fall är det deras lojalitet till gärningsmannen som gör att de inte gör någon polisanmälan. Andra skäl till att människohandelsoffer själva inte gör en polisanmälan kan exempelvis vara att de inte har förtroende för polisen, att de faktiskt inte har kunskap om var och hur de kan få hjälp eller för att de är övervakade av gärningsmannen.

Åtgärder krävs även enligt vår bedömning för ökat stöd och

skydd till offer för människohandel.169Inte minst är det angeläget

med förtroendeskapande åtgärder för att stödja brottsoffrens medverkande i en rättsprocess och återetablering i samhället. En trygg och säker boendeplacering kan exempelvis påverka offrets trygghet och medverkan i en framtida rättsprocess. Om utsatta personer får adekvat stöd blir de tryggare bevispersoner, vilket ökar möjligheten till fällande domar (jfr även artikel 13 Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna där rätt till ett effektivt rättsmedel regleras). Vidare minskar risken för att de åter ska bli utsatta för människohandel. Av den statistik om vi redovisat i avsnitt 3.4.1 och 3.5.3 framgår att antalet sökta tillfälliga uppehållstillstånd (inklusive de som avser betänketid) som avser människohandelsärenden är mycket lägre än antalet polisanmälningar för samma brott.170För att säkerställa att bevispersoner får det stöd och skydd som de har rätt till genom tillfälliga uppehållstillstånd är det av stor vikt att diskrepansen i statistiken tydliggörs, särskilt som såväl målsägandena från tredjeland som EUmedborgare (både de som vistas legalt och de som vistas illegalt i Sverige) kan förutsättas behöva säkra boenden med skydd och stöd under aktuell tid. Enligt Polismyndigheten används möjligheten att söka tillfälliga uppehållstillstånd om 30 dagar (s.k. reflektionsperiod)

168 Jfr Länsstyrelsen i Stockholm. Manual vid misstanke om människohandel. Rapport 2016:5. 169 Jfr Länsstyrelsen i Stockholm. Manual vid misstanke om människohandel. Rapport 2016:5. 170 Notera att statistiken från Migrationsverket avser bevispersoner, dvs. kan avse både målsäganden och vittnen.

i dag enbart i begränsad utsträckning. I stället ansöker förundersökningsledaren direkt om tidsbegränsat uppehållstillstånd om minst sex månader i de fall offret går med på att medverka i brottsutredningen. Detta beror enligt Polismyndigheten förmodligen på bristande kunskap om syftet med reflektionsperioden och praktiska svårigheter när tillslag görs som resulterar i att misstänkta personer häktas. Vi anser att det är av stor betydelse att de brottsbekämpande myndigheterna ser över sina rutiner utifrån nu redovisat perspektiv och att brottsoffren får det stöd och skydd de har rätt till i form tillfälliga uppehållstillstånd (5 kap. 15 § UtlL). Detta gäller offer oavsett ålder. Vidare anser vi att det finns anledning att särskilt undersöka om skyddet och stödet i form av tillfälliga uppehållstillstånd även bör utökas till att omfatta personer som misstänks vara offer för människohandel i fall där en förundersökning inte har inletts. Som rättsläget är nu är det endast förundersökningsledaren (polis eller åklagare) som har rätt att ansöka om betänketid, vilket i praktiken innebär att en person som ska få betänketid för att ges möjlighet att överväga om han eller hon vill ha kontakt med rättsvårdande myndigheter måste ha kontakt med just dessa för att få betänketid. Denna fråga bör dock utredas vidare och övervägas i annat sammanhang.

Målsägandebiträde bör förordnas så tidigt som möjligt i processen. Målsägandebiträdet bör, om möjligt p.g.a. målsägandenas särskilda utsatthet i aktuella mål, närvara redan vid första förhöret med målsäganden.

Avslutningsvis vill vi understryka vikten av att tillslag bör ske i

snar anslutning till brottet och att ett starkt fokus bör läggas på att finna stödbevisning för målsägandenas uppgifter genom exempelvis

spaning, iakttagelser vid ingripandesituationen och platsundersökningar. Vidare bör det första målsägandeförhöret oftare dokumenterats med bild och ljud. Det är även här av vikt att hela kedjan av kriminella aktörer utreds och lagförs. I bl.a. människohandelsärenden är det därför av stor betydelse att finansiella utredningar görs.

Avslutande synpunkter på lagföringen vid domstol, m.m.

Vårt uppdrag omfattar inte domstolarnas hantering av människohandelsmål i sig, även om vi anser det nödvändigt att i korthet beröra detta nedan i samband med att vi behandlar lagföringen vid domstol där även åklagarnas roll är central.

När det gäller hur många åtal som resulterar i fällande domar för människohandel kan vi konstatera att även dessa är få. Eftersom möjligheten att ta fram jämförande statistik på området för närvarande är begränsad, kan dock någon lämplig redogörelse inte ske härav. Däremot kan konstateras att det väcktes 35 åtal för människohandel under åren 2011–2015 och att totalt 38 lagföringsbeslut/12 domar meddelades under samma tidsperiod. Notera dock att åtal och lagföringsbeslut/domar inte är korresponderande begrepp.

Att få åtal för människohandel leder till fällande domar för samma brott beror enligt vår bedömning både på domstolarnas tillämpning av straffbestämmelsen om människohandel (se avsnitten 3.7.2 och 3.7.5) och på bevissvårigheter vid huvudförhandlingen. Bevissvårigheterna vid huvudförhandling har framhållits som en särskild problematik av de åklagare vi varit i kontakt med. De bevissvårigheter som vi uppfattat som vanligt förekommande är till stor del hänförliga till målsägandenas utsatthet.

Målsägandens utsatthet tar sig, som tidigare nämnts, ofta uttryck i en ovilja eller oförmåga att medverka vid rättsprocessen. Anledningar till detta kan vara exempelvis rädsla för repressalier, målsägandens lojalitet till gärningsmannen, målsägandens okunskap om sina egna rättigheter och målsägandens i vissa fall oförmåga att lämna fri spontan berättelse. Detta kan leda till att målsäganden förtiger vissa omständigheter, ändrar sin berättelse eller berättar på ett osammanhängande sätt, vilket ofta leder till att målsägandens trovärdighet minskar. Detta kan leda till att åtalet ogillas om inte annan bevisning finns.

I sammanhanget bör också uppmärksammas det utbildnings- och kompetensbehov som kan finnas i domstolarna och som t.ex. kan ta sig uttryck i ett visst behov av ökad kunskap om de särskilda psykologiska mekanismer som styr offer för människohandel jämte ökad insikt om att gärningsmännens hot och påtryckningar ofta är subtila. Dessa omständigheter är även ofta svåra att leda i bevis.

Frågan om vilka åtgärder som bör vidtas för att komma tillrätta med bevissvårigheter vid huvudförhandlingen är komplex. En självklar utgångspunkt här är dock att beviskraven i brottmål är och ska vara höga. För att någon ska dömas för ett brott krävs det därför att det är ställt utom rimligt tvivel att personen begått brottet. Denna grundläggande princip gäller även för människohandelsbrott. Däremot är det många gånger i dessa mål en särskild utmaning för åklagare (och polis) hur befintlig bevisning kan presenteras på ett tydligt sätt. Det kan också vara betydelsefullt att det i domstolarna finns tillräcklig insikt om bakomliggande generella förhållanden kring brottslighetens karaktär. Exempelvis kan det i människohandelsärenden vara av särskild vikt för åklagaren att om möjligt förklara bakgrunden till att en målsägande eller ett vittne ändrat sina uppgifter under processen. En sådan förklaring kan ha betydelse för bedömningen av bevispersonens trovärdighet. I fall där målsäganden särskilt vid huvudförhandlingen har svårt att berätta fritt om vad han eller hon utsatts för bör, i de fall muntlighetsprincipen tillåter, exempelvis en uppspelning av filmade polisförhör med målsäganden övervägas (jfr dock artikel 6 Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna).

4. Utnyttjande av utsatta personer i andra fall än vid människohandel

4.1. Inledning

I avsnitt 3 har vi undersökt behovet av åtgärder i syfte att säkerställa ett starkt straffrättsligt skydd mot människohandel. Vi lämnar där även förslag till ändringar i brottsbalkens bestämmelse om människohandel och till vissa åtgärder hos de brottsbekämpande myndigheterna. Som framgår av inledningen i det avsnittet har vi även fått två tilläggsuppdrag som rör närliggande frågor till människohandelsavsnittet.

Den ena frågan, som vi behandlar i detta avsnitt, innebär en översyn av det straffrättsliga skyddet mot exploatering av utsatta personer såsom för tvångsarbete, tiggeri eller för annan ekonomisk vinning (dir. 2015:131). Syftet med översynen är att säkerställa att det straffrättsliga skyddet är starkt. Uppdraget består i huvudsak av att analysera och ta ställning till om det finns behov av ett förtydligat, utvidgat eller på något annat sätt förändrat straffrättsligt skydd mot

  • tvångsarbete eller exploatering för annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte och
  • otillbörliga ekonomiska utnyttjanden av personer som, exempelvis på grund av ekonomiskt svåra förhållanden, okunskap eller en beroendeställning, befinner sig i en utsatt situation.

Vid översynen ska, när det gäller kriminalisering av tvångsarbete, Sveriges internationella åtaganden beaktas. Om behov finns av författningsändringar ska vi även lämna förslag till sådana.

Vi inleder avsnittet med allmänna utgångspunkter där vi bl.a. belyser behovet av en översyn av det straffrättsliga skyddet, relevanta internationella instrument och nationella åtgärder på området, den upphävda bestämmelsen om försättande i nödläge samt grundläggande principer för kriminalisering (avsnitt 4.2). Därefter redogör vi för gällande rätt och relevant praxis (avsnitten 4.3−4.4). Vi övergår sedan till att redogöra för förhållandet i andra länder innan vi presenterar våra överväganden och förslag (avsnitten 4.5−4.8).

4.2. Allmänna utgångspunkter

4.2.1. Inledning

Utsatta personer från både Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och tredje land

Varje år söker sig människor till Sverige för att hitta försörjning här. Många gånger handlar det om människor som i sina hemländer lever i svår fattigdom eller är utsatta för diskriminering. Det handlar om såväl utlänningar som är medborgare i en stat som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-medborgare), som utlänningar från länder utanför EES.

EES-medborgare har rätt att utan särskilt tillstånd vistas i Sverige i tre månader utan annat krav än giltigt id-kort eller pass (2 kap.3 a, 5, 8 a §§utlänningslagen [2005:716, UtlL]). För sådan rätt till vistelse i Sverige under längre tid än tre månader krävs att EESmedborgaren uppfyller vissa villkor (3 a kap. 1 och 3 §§ UtlL). En sådan uppehållsrätt föreligger exempelvis om EES-medborgaren är arbetstagare eller egen företagare i Sverige eller har kommit till Sverige för att söka arbete och har en verklig möjlighet att få en anställning.

Vid rekrytering av arbetskraft från länder utanför EES krävs i regel att utlänningen beviljas arbetstillstånd för vistelsen i Sverige, varvid vissa krav ska vara uppställda (6 kap. 2 § UtlL). Ett av de uppställda kraven är att anställningen ska göra det möjligt för utlänningen att försörja sig. Det innebär att inkomsten från den erbjudna anställningen måste vara av sådan storlek att utlänningen inte behöver försörjningsstöd för att täcka sina kostnader för boende och uppehälle. Därutöver krävs att den erbjudna lönen, försäk-

ringsskyddet och övriga anställningsvillkor inte är sämre än de villkor som följer av svenska kollektivavtal eller praxis inom yrket eller branschen. Arbetstillstånd får inte ges för längre tid än två år. Det får inte heller avse längre tid än anställningstiden. Om utlänningens anställning förlängs kan arbetstillståndet förlängas utan att utlänningen först behöver lämna Sverige. Den sammanlagda tillståndstiden får dock inte vara längre än fyra år eller, om det finns särskilda skäl, sex år (6 kap. 2 a § UtlL). Ett arbetstillstånd ska knytas till viss arbetsgivare och avse ett visst slag av arbete. En utlänning som i sammanlagt fyra år under de senaste sju åren har haft uppehållstillstånd för arbete får beviljas ett permanent uppehållstillstånd (5 kap. 5 § UtlL).

Iakttagelser om ökad exploatering av utsatta personer

Antalet utsatta EES-medborgare som vistas tillfälligt i Sverige för att finna möjligheter till försörjning har ökat de senaste åren. För att stödja myndigheter m.fl. tillsatte regeringen därför i januari 2015 en nationell samordnare för arbetet med utsatta EES-medborgare som

vistas tillfälligt i Sverige (dir. 2015:9).1 I samordnarens uppdrag in-

gick bl.a. att främja erfarenhetsutbyte och samverkan mellan berörda aktörer som inom sina respektive ansvarsområden kommer i kontakt med dessa människor, främja kontakter mellan aktörer i Sverige och aktörer i de utsatta EES-medborgarnas hemländer och sprida kunskap om EES-medborgarnas rättigheter när de vistas tillfälligt i Sverige utan uppehållsrätt. Syftet med uppdraget var att ge aktörerna stöd i deras arbete med att skapa långsiktigt hållbara förutsättningar för samverkan. I en skrift till Justitiedepartementet i juni 2015 uppgav den nationella samordnaren att det kommit till hans kännedom att utsatta EES-medborgare på flera allmänna platser tvingats betala för de ställen på allmän plats där de sitter och tigger (dvs. det offentliga rummet). Vidare uppgav samordnaren i skrivelsen att det framkommit uppgifter om att oskäliga belopp för transport till Sverige tas ut, ibland under förespegling att det finns goda möjligheter till försörjning i Sverige. Detta innebär att vissa EES-medborgare därför kommer till Sverige med en skuld som kan

1 Uppdraget slutredovisades den 1 februari 2016, se avsnitt 4.2.4.

uppgå till flera tusen kronor. Av skrivelsen framgår vidare att den nationella samordnaren med hänvisning till dessa iakttagelser ansåg att det straffrättsliga skyddet för utsatta EES-medborgare, men även i fråga om arbetskraftsexploatering generellt borde ses över. Samordnaren har även vid kontakter med utredningen fört fram motsvarande uppgifter och uppfattning.

Även Länsstyrelsen i Stockholms län (som har i uppdrag att på nationell nivå samordna arbetet mot prostitution och människohandel, se bl.a. avsnitt 4.2.4) har bl.a. i en rapport framhållit att antalet EU-medborgare som kan misstänkas ha utsatts för någon form av exploatering ökar.2Detta avser såväl exploatering för tvångsarbete, för tiggeri, för att begå brott och för sexuella ändamål. Enligt rapporten kan samma person ha utsatts för mer än en form av exploatering och misstankar finns att även barn har exploaterats. Även i denna rapport framhålls behovet av att se över möjligheterna till en alternativ straffbestämmelse rörande tvångsarbete och exploatering av arbetskraft.

Polismyndigheten har i sin nationella lägesbild i december 2015

konstaterat att utsatta EU-medborgare som tigger finns i hela landet och att antalet uppskattningsvis uppgår till ca 4 700 personer under år 2015 i Sverige.3Polisens bedömning är att de flesta av de utsatta EU-medborgare som kommer till och befinner sig i Sverige för att tigga gör det frivilligt, dvs. utan kriminella syften och utan koppling till organiserad brottslighet. De flesta samarbetar i mindre grupper av familjemedlemmar, släktingar eller vänner som gemensamt organiserar resan till Sverige och boendet under vistelsen här. Utsatta EU-medborgare i Sverige kommer nästan uteslutande från Rumänien och Bulgarien. De flesta reser till Sverige tillsammans med familjemedlemmar, släkt eller vänner. Enligt Polismyndigheten finns det dock en del av tiggeriet som har koppling till organiserad brottslighet. Polisens bedömning är att det finns flera grupperingar med utsatta EU-medborgare som tigger och som styrs av kriminella aktörer. Dessa kriminella aktörer utnyttjar utsatta EU-medborgare, bland annat genom utpressning och människohandel.

2 Rapport 2014:10, Länsstyrelsen Stockholm, Utsatta EU-medborgare i Sverige., Länsstyrelsen Stockholm. 3 Nationell lägesbild. Brottslighet med koppling till tiggeri och utsatta EU-medborgare i Sverige.

Polismyndigheten, Nationella operativa avdelningen, december 2015.

Migrationsverket har i ett yttrande rörande förslaget om åtgärder mot missbruk av reglerna för arbetskraftsinvandring gett uttryck för att missbruket av regelverket för arbetskraftsinvandring är omfattande.4 Missbruket synes bestå främst i att villkoren för arbetstagarna i praktiken inte motsvarar de grundläggande kraven för att beviljas arbetstillstånd, dvs. att lönen, försäkringsskyddet och övriga anställningsvillkor motsvarar vad som följer av svenska kollektivavtal eller praxis inom yrket eller branschen.5 Regelverket på området har dock härefter varit föremål för viss skärpning och är även för närvarande i vissa delar föremål för en granskning.6

Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter (FRA) kom i juni 2015 med en rapport om grov exploatering av arbetskraft avseende arbetstagare som flyttar inom eller till EU, Severe

labour exploitation: workers moving within or into the European Union. States’ obligations and victims’ rights. Rapporten identifierar riskfak-

torer som bidrar till en sådan exploatering och diskuterar olika sätt för att förbättra situationen. Av rapporten framgår att arbetstagare inte alltid är direktanställda av företaget som de arbetar på utan att de är anställda av ett rekryteringsföretag eller underleverantörer.7Sådana arrangemang gör det svårare för offer som utnyttjas för arbetskraftsexploatering att överblicka sina rättigheter.

Även från annat håll, bl.a. i medier, har det rapporterats om att personer som kommit till Sverige, från länder såväl inom som utanför EU och EES, har utnyttjas i samband med arbete. Detta har särskilt uppmärksammats inom vissa branscher, såsom i bärplockar-, restaurang-, bygg- och städbranschen, jordbruk samt inom skogsindustrin.

Rättsläget om vad som avses med arbetskraftsexploatering är enligt vår uppfattning oklart. Bortsett från definitionen om särskilt exploaterande arbetsförhållanden i sanktionsdirektivet, som syftar till att bekämpa olaglig invandring saknas en enhetlig definition på området.8 Enligt sanktionsdirektivet avses med särskilt exploaterande

4 Dnr Ju2013/6287/L7. 5Åtgärder mot missbruk av reglerna för arbetskraftsinvandring (Ds 2013:57). 6 Åtgärder för att stärka arbetskraftsinvandrares ställning på arbetsmarknaden (dir. 2015:75). 7 FRA Severe labour exploitation: workers moving within or into the European Union. States’

obligations and victims’ rights 2015 s.49.

8 Europaparlamentets och rådet direktiv 2009/52/EG av den 18 juni 2009 om minimistandarder för sanktioner och åtgärder mot arbetsgivare för tredjelandsmedborgare som vistas olagligt (artikel 2 i).

arbetsförhållanden, arbetsförhållanden, inbegripet sådana som grundar

sig på könsdiskriminering eller annan diskriminering, där det råder en påfallande skillnad jämfört med de lagligen anställda arbetstagarnas anställningsvillkor, som t.ex. påverkar arbetstagarnas hälsa och säkerhet samt kränker den mänskliga värdigheten.

Arbetskraftsexploatering kan i praktiken bestå i förhållanden, som exempelvis rör

  • lönen (exempelvis underbetalning, försenade betalningar och innehållande av lön),
  • arbetstider (exempelvis otillräcklig dygnsvila och raster eller längre arbetstider än de 40 timmar per vecka som motsvarar heltidsarbete), och
  • dåliga levnadsvillkor på grund av att personerna ofta bor i kollektivboenden som ägs eller hyrs av arbetsgivaren och boendet betraktas som en del av deras lön (exempelvis trångboddhet och låg boendestandard).

Utnyttjandet kan även bestå i att personer genom skuldsättning

försätts i ett beroendeförhållande till arbetsgivaren genom att låna pengar

av denne för att bekosta resan till Sverige eller genom att arbetsgivaren tar ut höga kostnader för mat och boende.9 Detta dras sedan av från inarbetad lön, utifrån villkor som är ensidigt uppställda av arbetsgivaren. Personer förmås på så sätt arbeta under lång tid med begränsade möjligheter att bli skuldfria. Det finns även bl.a. i media uppgifter om att arbetstagare förmåtts betala arbetsgivaren stora summor för ett sådant anställningserbjudande som en tredjelandsmedborgare i regel måste ha för att beviljas arbetstillstånd i Sverige.

Vidare kan utnyttjande bestå i arbete under olika former av tvång

eller hot, eller begränsningar av personers handlingsfrihet genom exem-

pelvis beslagtagande av identitetshandlingar och hot om angivande till myndigheter.

Det finns även andra rapporter som ger en bild av utlänningars arbetsvillkor och den exploatering som förekommer i samband med

9 RPS Rapport 2014, Människohandel för sexuella och andra ändamål, Lägesrapport 15.

rekrytering av arbetskraft, se exempelvis ADSTRINGO:s rapport.10 I rapporten granskas bl.a. vissa migranters arbetsvillkor och den exploatering som förekommer i samband med rekrytering av arbetskraft, däribland den roll som rekryteringsföretag, mellanhänder och arbetsgivare har.

Som vi även nämner i avsnittet 4.2.3 har även expertgruppen som övervakar tillämpningen av Europarådets konvention om bekämpande av människohandel, GRETA, ansett att Sverige bör förstärka insatserna mot människohandel för bl.a. tvångsarbete och arbetskraftsexploatering. Regeringskansliet har härefter lämnat synpunkter på GRETA:s uppmaningar.11

Få personer döms för brott som avser exploatering

Som vi redogör för i avsnitten 4.3 och 4.6 finns det redan i dag flera olika straffbestämmelser som kan aktualiseras vid olika utnyttjanden av utsatta personer. Trots detta är det endast få personer som döms för brott som rör sådana utnyttjanden, se avsnitt 4.4. Mot bakgrund av tidigare nämnda rapporter och kontakter med olika aktörer på området är det även vår bedömning att alltför få personer lagförs för sådana brott för att avspegla den faktiska förekomsten av brotten. Att skäl kan finnas att förändra den straffrättsliga lagstiftningen på området har även påtalats i doktrin.12 Vi återkommer i avsnitten 4.6−4.8 till frågan om det straffrättsliga skyddet enligt gällande rätt och om hur vi anser att detta bör förändras.

10 L. Vogiazides och C. Hedberg Människohandel för tvångsarbete och exploatering av arbets-

kraft i Sverige: Exempel från restaurang- och bärbranscherna. ADSTRINGO (Addressing

Trafficking in Human Beings for Labour Exploitation through Partnership, Enhanced Diagnostics and Improved Organisational Approaches) Stockholm, 2014. 11Report on measures taken to comply with Committee of the Parties Recommendation CP(2014)12

on the implementation of the Council of Europe Convention on Action against Trafficking in Human Beings (2016-06-23).

12 Se bl.a. Johansson, M. C. (2014). Människohandelsbrottets decennielånga metamorfos: en studie i

oklarheter och motsägelser. Juridisk Tidskrift (4), s. 857 f.

4.2.2. Myndigheters och andra aktörers åsikter om det straffrättsliga skyddet

Som ett led i att kartlägga behovet av ett starkare straffrättsligt skydd vid exploatering för tvångsarbete eller annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte och vid otillbörliga ekonomiska utnyttjanden av personer som befinner sig i en utsatt situation (som inte utgör förfaranden som innefattar ofrivillighet eller hot om bestraffning) har vi varit i kontakt med vissa myndigheter och andra aktörer i frågan. Vårt syfte med kontakterna har varit att skapa oss en bild av myndigheternas och andra aktörers uppfattning om behovet av ett starkare straffrättsligt skydd på området. Vid detta arbete har vi varit i kontakt med Polismyndigheten, Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum Göteborg, Länsstyrelsen i Stockholms län, Migrationsverket, den nationelle samordnaren för arbetet med utsatta EES-medborgare, Plattformen för Civila Sverige mot människohandel och Arbetsmiljöverket.

Polismyndigheten

Polismyndigheten anser att det finns ett behov av ett starkare straffrättsligt skydd både vid exploatering för tvångsarbete eller annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte och vid otillbörliga ekonomiska utnyttjanden av personer som befinner sig i en utsatt situation (som inte utgör förfaranden som innefattar ofrivillighet eller hot om bestraffning). Bakgrunden till myndighetens bedömning är följande.

Inom flera sektorer på den svenska arbetsmarknaden används i allt högre grad utländsk arbetskraft som ofta rekryteras med hjälp av utländska bemanningsföretag. Till skillnad från arbetskraft från EU-länder, behöver medborgare i länder utanför EU ett arbetstillstånd för att ha rätt att arbeta i Sverige. I takt med att inslaget av utländsk arbetskraft ökade på den svenska arbetsmarknaden under 2000-talet skedde även en ökning av information till polisen gällande bl.a. människohandel för tvångsarbete och annan arbetskraftsexploatering (exempelvis i form av dåliga arbetsförhållanden, orimliga arbetsvillkor, låga löner och svårigheter att få ut inarbetad lön). Människohandel för tvångsarbete kan vara svårt att påvisa eftersom de personer som utnyttjas inte alltid ser sig som offer för män-

niskohandel. Offren är särskilt utsatta då de befinner sig i ett annat land med en främmande kultur där de inte kan språket. Det kan också vara svårt att utreda i vilken utsträckning en person kan ha blivit utnyttjad och om utnyttjandet är tillräckligt allvarligt för att bedömas som brottsligt enligt människohandelslagstiftningen. Offren rör sig oftast fritt men är kontrollerade, exempelvis genom hot om våld eller genom att de fråntagits sina passhandlingar eller satts i skuld till gärningspersonerna. Arbetstagare från länder utanför EU som arbetar illegalt i Sverige hos oseriösa svenska arbetsgivare står dessutom under stor press, eftersom den illegala vistelsen kan avslöjas för myndigheterna om arbetstagarna protesterar mot dåliga villkor.

Under år 2014 fick polisen information om att utländska arbetstagare som utlovats arbeten i bär-, bygg-, restaurang- och städbranschen och inom ramen för skönhetsvård och anläggningsarbeten fått besked om att arbetsförhållandena ändrats i samband med resan till, eller strax efter ankomsten till, Sverige. Arbetstagarna försattes därmed i en situation där de tvingades acceptera avsevärt försämrade arbetsvillkor, tigga alternativt begå brott eller helt förlora möjligheten till arbete och inkomst alternativt bli hemsända. Det handlade dock inte bara om dåliga villkor och låga löner utan även kostnader för arbetserbjudanden. Handel med arbetserbjudanden eller arbetstillstånd är en lukrativ och relativt riskfri verksamhet. Betalningen för arbetserbjudandet eller arbetstillståndet görs på olika sätt. En del arbetstagare betalar kontant för detta, medan andra tvingas betala genom att betala sin arbetsgivaravgift. Arbetstagaren får på så sätt en väldigt låg lön. För att komma åt problemet skärpte Migrationsverket sina rutiner för vissa branscher som städ- och restaurangbranschen. Detta ledde till att arbetsgivare bl.a. tvingades styrka att de kunde betala tre månadslöner till arbetstagarna. Information som inkommit till polisen under år 2014 tydde dock på att vissa arbetsgivare fortfarande missbrukade reglerna, men fallen var svårutredda. Att fallen var svårutredda berodde på resursbrister hos polisen för spaning och utredning, att flertalet målsäganden i människohandelsmål av olika anledningar varken vill eller har förmåga att medverka fullt ut i rättsprocessen, att gärningsmannen är okänd, rädsla för repressalier och att polisen i vissa avseenden saknar kompetens att hantera de komplexa frågeställningar och den kontext som aktualiseras vid människohandels-

brott. En annan orsak kan vara att brott faktiskt inte kan styrkas. Sådana fall bygger ofta på någons berättelse och stödbevisning kan vara svårt att erhålla i efterhand.

De senaste åren har det skett en ökning av antalet fall av människohandel för både sexuella och andra ändamål inom EU. Ökningen kan ha flera orsaker. Exempelvis har utvidgningen av EU, slopande av viseringskrav i de nya kandidatländerna och väpnade konflikter medfört att det blivit lättare för människohandlare och andra kriminella att rekrytera och transportera sårbara individer för exploateringsändamål. Som tidigare nämnts kan det av olika anledningar vara svårt att utreda och bevisa om utnyttjandet är tillräckligt allvarligt för att ses som brottsligt under människohandelsparagrafen. Liksom brottet koppleri fungerar som ett alternativt brott/underbrott till människohandel för sexuella ändamål, behövs ett straffrättsligt skydd i de fall sårbara individer exploateras som t.ex. arbetskraft eller för tiggeriändamål och där människohandel inte kan ledas i bevisning. Behovet av ett starkare straffrättsligt skydd finns också i förhållande till människohandel fristående utnyttjanden.

Brotten olaga tvång, olaga frihetsberövande, misshandel, egenmäktigt förfarande, bedrägeri och ocker är utformade för andra händelseförlopp och täcker inte in människohandelsliknande förfaranden (jfr koppleri och människohandel för sexuella ändamål). Ockerbestämmelsen har även en otidsenlig utformning. Det finns därför ett behov av en nykriminalisering som angriper exploatering av människor på sätt som sker i samhället i dag. Ett alternativt brott till människohandel för andra ändamål än sexuella bör dessutom täcka in ett vinstsyfte, eftersom det oftast är ekonomisk vinning som ligger bakom att sårbara individer exploateras. Även när det gäller otillbörliga ekonomiska utnyttjanden av personer som befinner sig i en utsatt situation (som inte utgör förfaranden som innefattar ofrivillighet eller hot om bestraffning) saknas brottstyper enligt gällande rätt för att spegla de aktuella samhälleliga problemen och händelseförloppen (jfr exempelvis olaga tvång, utpressning, människohandel och ocker). Detta bl.a. eftersom offren ofta accepterar sin situation. Vidare motsvarar inte straffvärdena för ocker m.m. brottets allvar.

Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum Göteborg

Även Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum Göteborg, som har människohandel inom sitt ansvarsområde, bedömer att det kan finnas ett behov av nykriminalisering på området och har härför angett följande skäl.

Den nuvarande bestämmelsen om människohandel är otymplig genom att den innehåller ett antal objektiva rekvisit som ofta är svårbevisade. När det gäller tvångsarbete kan det exempelvis vara svårt att bevisa ett vilseledande, eftersom den utsatta personen kan vara väl insatt i vad han eller hon ska göra. När det gäller att utnyttja någons utsatta belägenhet ska det visas att personen ifråga i princip inte haft något annat godtagbart val. Motsvarande bevisproblem finns även vid människohandel för sexuella ändamål, men i de situationerna finns det ett alternativbrott i form av koppleri och grovt koppleri. Samma utrymme för alternativa brott vid människohandel för tvångsarbeten finns inte, även om ocker kan bli aktuellt i vissa fall. Bestämmelsen om ocker kan dock vara svår att applicera på tvångsarbeten. Andra alternativa bestämmelser, t.ex. olaga tvång, olaga frihetsberövande och misshandel, är möjligtvis endast tillämpliga vid vissa ingående moment vid utnyttjandet.

Vid otillbörliga ekonomiska utnyttjanden av personer som befinner sig i en utsatt situation (och som inte utgör förfaranden som innefattar ofrivillighet eller hot om bestraffning) är utsikterna till en framgångsrik lagföring ännu mindre än för ovan beskrivna situationer. Att en person befinner sig i en utsatt situation behöver inte vara detsamma som att någon begagnar sig av personens trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroendeställning, varför bestämmelsen om ocker har en begränsad tillämpning. Begreppet utsatt situation eller utsatt belägenhet är ett mer vidsträckt begrepp än att man begagnar sig av någons trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroendeställning. Det kan t.ex. vara att man tagit ifrån personen pass eller pengar eller att personen p.g.a. språksvårigheter inte kan göra sig förstådd i Sverige.

Länsstyrelsen i Stockholms län

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att det finns ett behov av ett starkare straffrättsligt skydd mot fristående utnyttjanden för tvångsarbete eller annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte och har anfört följande.

Det finns ett stort utrymme mellan det som betraktas som tvångsarbete och anständiga arbetsvillkor. Ibland är även gränsdragningen mellan tvångsarbete och andra typer av utnyttjanden svår att dra. Problematiken är aktuell vid människohandel, men också för rättsvårdande myndigheter när de stöter på detta fenomen.

Gärningsmän som misstänkts för människohandel, t.ex. för tvångsarbete eller tiggeri, döms inte sällan för ocker, bedrägeri, misshandel osv. Fler fällande domar mot människohandel, och/eller ett exploateringsbrott skulle ha en avskräckande effekt på förövare, företag och branscher som ämnar utnyttja och exploatera arbetskraft.

Det finns svårigheter i att bevisa rekvisiten i människohandelsbestämmelsen, men en del av de utnyttjanden som förekommer i dag, t.ex. inom tiggeri eller inom bärbranschen, är ibland av den art att det handlar om endast exploatering och inte nödvändigtvis människohandelsförfaranden.

Tidigare ärenden har visat att flera av de befintliga straffbestämmelserna som kan aktualiseras vid utnyttjandesituationer många gånger återfinns i kombination. Ett samlat stärkt straffrättsligt skydd mot exploatering skulle samla dessa olika delar och ses som ett brott med ett straff som bör motsvara det utnyttjande som exploatering av en människa innebär.

När det gäller otillbörliga ekonomiska utnyttjanden av personer som befinner sig i en utsatt situation (frivilligt och där inte hot om bestraffning finns) föreligger också ett behov av starkare straffrättsligt skydd. Bl.a. den fria rörligheten inom EU gör dessutom att möjligheterna för exploatörer och människohandlare blivit fler. Påtvingat tiggeri kan betraktas som en form av tvångsarbete eller tvångstjänst. Det är därför viktigt att detta syns i fällande domar och att nationell lagstiftning kompletteras i detta avseende.

Migrationsverket

Migrationsverket har uppgett att myndigheten inte har någon närmare uppfattning av behovet av en nykriminalisering på området, eftersom verket inte hanterar straffrättsliga frågor. Migrationsverket har dock framhållit att det är av stor vikt att personer som utsätts för exploatering genom tvångarbete eller annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte har ett starkt straffrättsligt skydd.

Den nationelle samordnaren för arbetet med utsatta EES-medborgare

13

Vid vår kontakt med den dåvarande nationelle samordnaren för arbetet med utsatta EES-medborgare underströk samordnaren att situationerna för tvångsarbete och tiggeri skiljer sig åt och att hänsyn måste tas till detta vid utformandet av en eventuell nykriminalisering. Nivån för det straffbara ansvaret bör enligt samordnaren vara lågt för tiggeri, eftersom det nästan alltid bör vara straffbart att någon tjänar pengar på annans tiggeri.

Plattformen för Civila Sverige mot människohandel

Plattformen för Civila Sverige mot människohandel anser att det behövs ett starkare straffrättsligt skydd åtminstone när det gäller exploatering för tvångsarbete eller annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte. Bakgrunden till deras bedömning är följande.

I praktiken är det straffrättsliga skyddet för andra former av exploatering än sexuella begränsat till bestämmelsen om människohandel, som i sig är ett komplext och svåråtalat brott. Ett straffrättsligt skydd mot exploatering i dessa fall saknas därför i praktiken.

Tvångsarbete förväxlas ofta med dåliga arbetsvillkor, som är en arbetsrättslig fråga (även om många arbetstagare även faller utanför det arbetsrättsliga skyddet p.g.a. att de är anställda och kontrak-

13 Den nationella samordnarens uppdrag upphörde den 1 februari 2016.

terade av företag i annat land). Vidare bör definitionen av tvångsarbete i bestämmelsen om människohandel ses över för att bättre stämma med ILO-konventionens definition.

Det straffrättsliga skyddet är i praktiken även begränsat vid otillbörliga ekonomiska utnyttjanden av personer som befinner sig i en utsatt situation. I de fallen behövs dock främst andra insatser än straffrättsliga för att förhindra ekonomiskt utnyttjande av utsatta personer, exempelvis egenmakt (empowerment), närvarande medmänniskor, utbildning inom domstolarna och en översyn av vissa arbetsrättsliga frågor. Exempelvis bör system och rutiner kring av beviljande av arbetstillstånd och uppföljning av dessa ses över. Den som beviljas arbetstillstånd i dag är beroende av sin arbetsgivare, eftersom tillståndet bara gäller just den tjänsten. Vid anmälan om exploatering finns det därför en risk att den anställde blir av med sitt arbetstillstånd, varför anställda från tredje land kanske inte vågar anmäla oegentligheter.

Arbetsmiljöverket

Arbetsmiljöverket har uppgett att verket inte har några synpunkter att lämna om behovet av en nykriminalisering på området utifrån den lagstiftning som verket har att bevaka. Arbetsmiljöverket har trots detta framfört att verket i samband med inspektioner har kunnat se att det finns arbetstagare som arbetar under mycket dåliga villkor och förhållanden. Det kan gälla arbetsgivare som tillhandahåller undermåliga boenden till sina ofta utländska arbetstagare eller ger arbetstagarna mycket ringa ersättning för nedlagt arbete.

4.2.3. Internationella instrument m.m.

I såväl det internationella som det nationella arbetet mot människohandel har på senare tid en ökad uppmärksamhet kommit att riktas mot människohandel för bl.a. tvångsarbete och tiggeri.

De mest centrala internationella instrumenten som rör människohandel har behandlats i avsnitt 3.2.2 och utgörs av

  • FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (artikel 4),
  • FN:s internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (artikel 8),
  • Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EMKR, artikel 4),
  • Palermoprotokollet,
  • Europarådets konvention om bekämpande av människohandel,
  • Människohandelsdirektivet,
  • FN:s konvention om barnets rättigheter och dess fakultativa protokoll om försäljning av barn, barnprostitution och barnpornografi,
  • Europarådets konvention om skydd för barn mot sexuell exploatering och sexuella övergrepp,
  • Direktiv om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi,
  • ILO-konventioner, samt
  • EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna (2010/C 83/02)

Nämnda instrument har även betydelse för våra överväganden om ett förstärkt straffrättsligt skydd mot vissa utnyttjanden av utsatta personer, varför vi hänvisar dit för en närmare redogörelse för konventionerna m.m.

När det gäller frågorna som är av intresse i förevarande avsnitt bör härutöver följande särskilt noteras utifrån de olika exploateringsformerna.

Särskilt om regleringen för tvångsarbete m.m.

Konvention (nr 29) angående tvångs- eller obligatoriskt arbete

Konventionen (nr 29) angående tvångs- eller obligatoriskt arbete (The Forced Labour Convention) antogs av ILO i juni 1930 och trädde i kraft den 1 maj 1932. Sverige har tillträtt konventionen.

I artikel 1 anges att varje medlem av internationella arbetsorganisationen som ratificerar denna konvention, förbinder sig att inom kortast möjliga tid undertrycka användandet av tvångs- eller obligatoriskt arbete i alla dess former.

Enligt artikel 2 definieras tvångsarbete som varje arbete eller tjänst, som avfordras en person under hot om något slag av straff och till vars utförande ifrågavarande person inte erbjudit sig av fri vilja. I artikeln anges även vad som inte ska förstås med tvångsarbete eller annat påtvingat arbete.

Det första rekvisitet, någon form av arbete eller tjänst, avser alla typer av arbeten och tjänster utan någon begränsning till anställningsförhållanden eller legala arbeten.14

Det andra rekvisitet för tvångsarbete, hot om något slag av straff, ska förstås i vid bemärkelse och omfattar fysiska-, psykologiska-, finansiella- och andra straff, både synliga och subtila. Tecken på att hot om straff föreligger kan vara att en persons utsatta belägenhet utnyttjas, att en persons rörelsefrihet inskränks, att en person isoleras, men även förekomst av bedrägeri, fysiskt och sexuellt våld, hotelser, kvarhållande av identifikationshandlingar, innehållande av lön, skuldslaveri, missbruk av arbets- och levnadsvillkor samt krav på orimlig övertid.15Straffet behöver således inte innebära straffrättsliga påföljder utan kan även innebära att vissa rättigheter eller privilegier går förlorade. Exempel på psykologiska hot är hot om avslöjande till myndigheterna om en illegal arbetssituation. Exempel på hot om ekonomiska straff kan vara olika skuldförhållanden, hot om utebliven lön eller om avskedande i fall arbetstagaren vägrar att arbeta övertid.

Det tredje rekvisitet, ofrivillighet, handlar om begränsad valfrihet. Ofrivilligheten kan antingen föreligga från början av utförandet av arbetet eller tjänsten eller inträda i ett senare skede. Detta innebär att åtgärder som hindrar arbetstagare från att lämna arbetet också kan betraktas som element av tvångsarbete, även om arbetstagarna initialt frivilligt samtyckt till anställningsförhållandet. Tecken på att ofrivillighet föreligger kan vara födelse in i ett slav- eller skuldförhållande, fysiskt bortförande eller kidnappning, för-

14 Definitionen är således mycket vid och omfattar därför exempelvis prostitution. Det bör här särskilt noteras att prostitution och sexuell exploatering enligt Sveriges synsätt utgör brott mot de mänskliga rättigheterna. 15ILO Indicators of Forced Labour Special Action Programme to Combat Forced Labour (2012).

säljning av en person till någon annan, bedrägeri eller falska löften om typen av arbete eller villkoren för arbetet, undanhållande och obetalda löner eller beslagtagande av identitetshandlingar eller andra värdefulla personliga ägodelar.

I artikel 25 anges att olagligt utkrävande av tvångs- eller obligatoriskt arbete ska föranleda straffansvar och varje medlem, som ratificerar konventionen, ska försäkra sig om att de i lag föreskrivna straffbestämmelserna är verkligt effektiva och tillämpas. Konventionen kräver således kriminalisering av tvångsarbete.

ILO:s internationella arbetskonferens antog 2014 ett protokoll till konventionen om tvångsarbete 2014 (nr 29) och en rekommendation om tvångsarbete (kompletterande åtgärder) 2014 (nr 203) med syfte att stärka genomförandet av konventionen. Frågan om Sveriges genomförande av protokollet och hantering av rekommendationen bereds för närvarande (oktober 2016) inom Regeringskansliet.

Konvention(nr 105) angående tvångs- eller obligatoriskt arbete

Konventionen (nr 105) angående tvångs- eller obligatoriskt arbete (The Abolition of Forced Labour Convention) antogs av ILO i juni 1957 och trädde i kraft den 1 maj 1959. Sverige har tillträtt konventionen.

Konventionen skärper förbudet mot tvångsarbete som återfinns i konvention nr 29 från 1930. Den rör främst tvångsarbete som missbruk för politiska eller ekonomiska syften och mot rätten till strejk.

I artikel 1 anges att varje medlem av ILO som ratificerar denna konvention, förbinder sig att avskaffa och att icke i någon form anlita tvångsarbete,

  • såsom medel för politisk påtryckning eller skolning eller såsom straff för att någon hyser eller giver uttryck åt politiska åsikter eller uppfattningar, som stå i ideologisk motsättning till rådande politiska, sociala eller ekonomiska system,
  • såsom en form för mobilisering och användning av arbetskraft i syfte att främja den ekonomiska utvecklingen,
  • såsom arbetsdisciplinär åtgärd,
  • såsom straff för deltagande i strejk,
  • i diskriminerande syfte, dvs. av rasskäl, samt av sociala, nationella eller religiösa grunder.

Som framgår av artikel 2 förbinder sig även varje medlem att vidta effektiva åtgärder för ett omedelbart och fullständigt avskaffande av sådant tvångsarbete som angetts i artikel 1.

Konvention (nr 182) om förbud mot och omedelbara åtgärder för att avskaffa de värsta formerna av barnarbete

Konventionen (nr 182) om förbud mot och omedelbara åtgärder för att avskaffa de värsta formerna av barnarbete (Worst Forms of Child Labour Convention) antogs av ILO i juni 1999 och trädde i kraft i november år 2000. Sverige har tillträtt konventionen.

Konventionen syftar till att avskaffa de värsta formerna av barnarbete. I artikel 1 anges att varje medlemsstat som ratificerar konventionen ska skyndsamt vidta omedelbara och effektiva åtgärder för att säkerställa förbud mot och avskaffande av de värsta formerna av barnarbete. Vad detta begrepp omfattar anges i artikel 3 där det bl.a. framgår att slaveri och slaveriliknande förhållanden, sexuella övergrepp mot barn, prostitution, medverkande i pornografi och handel med droger omfattas.

Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/52/EG av den 18 juni 2009 om minimistandarder för sanktioner och åtgärder mot arbetsgivare för tredjelandsmedborgare som vistas olagligt

Syftet med EU:s direktiv om sanktioner mot arbetsgivare (sanktionsdirektivet) är att motverka olaglig invandring till den Europeiska unionen.

I artikel 1 anges att det därför i direktivet fastställs gemensamma minimistandarder för sanktioner och åtgärder som medlemsstaterna ska tillämpa gentemot arbetsgivare som överträder förbudet att anställa tredjelandsmedborgare som vistas olagligt.

I artikel 2 definieras särskilt exploaterande arbetsförhållanden som arbetsförhållanden, inbegripet sådana som grundar sig på könsdiskriminering eller annan diskriminering, där det råder en påfall-

ande skillnad jämfört med de lagligen anställda arbetstagarnas anställningsvillkor, som t.ex. påverkar arbetstagarnas hälsa och säkerhet samt kränker den mänskliga värdigheten.

I artikel 3 stadgas bl.a. att medlemsstaterna ska förbjuda anställning av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt och i artkel 9 regleras medlemsstaternas skyldighet att krimalisera sådana anställningar i vissa fall, bl.a. om anställningen åtföljs av särskilt exploaterande arbetsförhållanden. Vidare föreskriver artikel 10 att medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att fysiska personer som begår brott enligt artikel 9 straffas med effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga sanktioner.

Direktivet har implementerats i lag (2013:644) om rätt till lön och annan ersättning för arbete utfört av en utlänning som inte har rätt att vistas i Sverige.

Särskilt om de internationella instrumentens krav på straffrättsligt skydd mot en efterföljande exploatering

Flera av de nämnda internationella instrumenten innehåller också uttalanden som rör de enskilda medlemsstaternas straffrättsliga skydd mot exploateringen som sådan.

I Palermoprotokollet anges en skyldighet att överväga kriminalisering av en efterföljande exploatering, även om någon skyldighet att kriminalisera en sådan exploatering särskilt inte föreskrivs.

I Europarådets konvention om bekämpande av människohandel anges också en skyldighet att överväga kriminalisering bl.a. av användning av brottsoffers tjänster vid människohandel. GRETA har också ansett att insatserna mot människohandel i Sverige bör förstärkas för bl.a. tvångsarbete och arbetskraftsexploatering.16 Regeringskansliet har härefter lämnat synpunkter på GRETA:s uppmaningar.17

I artikel 25 i konvention (nr 29) angående tvångs- eller obligatoriskt arbete anges att olagligt utkrävande av tvångs- eller obligatoriskt arbete ska föranleda straffansvar och varje medlem, som

16 Report concerning the implementation of the Council of Europe Convention on Action against

Trafficking in Human Beings by Sweden, GRETA(2014)11.

17 Report on measures taken to comply with Committee of the Parties Recommendation CP(2014)12

on the implementation of the Council of Europe Convention on Action against Trafficking in Human Beings (2016-06-23).

ratificerar konventionen, ska försäkra sig om att de i lag föreskrivna straffbestämmelserna är verkligt effektiva och tillämpas. Konventionen kräver således kriminalisering av tvångsarbete.

I artikel 4 EMKR stadgas, som också nämnts i avsnitt 3.2.2, att ingen får hållas i slaveri eller träldom och att ingen får tvingas att utföra tvångsarbete eller annat påtvingat arbete. Begreppet tvångsarbete ska här tolkas på motsvarande sätt som ILO:s tolkning, se nedan.18I artikel 4 anges även vad som inte ska förstås med tvångsarbete eller annat påtvingat arbete. Bestämmelsen i konventionen innebär även vissa förpliktelser för medlemsstaterna att förhindra sådant arbete. Till dessa förpliktelser hör en skyldighet att vidta effektiva åtgärder för att bekämpa all exploatering som faller inom artikelns tillämpningsområde. Konventionen gäller även som svensk lag.19

Artikel 4 EMRK har prövats av Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg vid några tillfällen som är av intresse här. Även om domstolen inte gör några direkta tolkningar av nationell rätt, är domstolens tolkning av människohandelsbestämmelserna intressanta eftersom brottsbeskrivningen för människohandel härrör från Palermoprotokollet. Följande tre fall är exempel på fall där Europadomstolen närmare granskat vad som innefattas i begreppen slaveri och tvångsarbete.

I det första avgörandet, som är från år 2005, har Europadomstolen fastslagit att artikel 4 i EKMR innebär en skyldighet för staterna att kriminalisera tvångsarbete.20 Fallet handlade om ett franskt par som höll en flicka från Togo som husslav under fyra års tid. Flickan, som saknade pass och formell invandrarstatus, fick under flera år arbeta 15 timmar om dygnet sju dagar i veckan utan lön och utan någon ledighet. Hon saknade även rörelsefrihet och ansågs hållen i träldom. Efter en nationell process klagade flickan till Europadomstolen och menade att Frankrike inte tillhandahöll ett tillräckligt skydd mot tvångsarbete, i enlighet med EKMR artikel 4. Europadomstolen höll med om detta och konstaterade att flickan åtminstone hade varit föremål för tvångsarbete, men omständigheterna var sådana att hon dessutom hade hållits i träldom. På

18 Siliadin mot Frankrike, dom den 26 juli 2005, mål nr 73316/01 (punkt 116). 19 Lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. 20 Siliadin mot Frankrike, dom den 26 juli 2005, mål nr 73316/01.

grund av brister i kriminaliseringen och otillräckliga straffmöjligheter ansåg Europadomstolen att Frankrike inte hade uppfyllt sina förpliktelser enligt konventionens artikel 4. De personer som utnyttjat flickan hade inte dömts straffrättsligt, eftersom slaveri och träldom inte var kriminaliserat i Frankrike. Att de personerna fick en civilrättslig sanktion ansågs otillräckligt utifrån brottets allvar. Det bör särskilt noteras att Europadomstolen ansåg att hot om avvisning ur ett främmande land, tillsammans med allmänt nedvärderande behandling och viss övervakning var tillräckligt för att hålla en svag person under kontroll, dvs. något krav på att flickan ska varit tillfångatagen, slagen eller inlåst ställdes inte för att tvångsarbete eller träldom skulle anses kunna föreligga.

Europadomstolen hade år 2012 att ta ställning till ett liknande fall om två systrar från Burundi som bodde hos sina nya vårdnadshavare i Frankrike efter att deras föräldrar avlidit i ett inbördeskrig.21 Europadomstolen konstaterade att den äldre systern hade hållits i träldom, då hon stått under ett tryck genom bl.a. isolering i samhället och avkrävts sådant arbete att som översteg vad som skulle vara rimligt i en familj. Handlingarna var dock inte kriminaliserade i Frankrike, varför Europadomstolen fällde Frankrike för att landet brustit i skyddet härför. När det gällde den yngre systern, som gick i skola, ansåg Europadomstolen däremot inte att det förelåg brott mot konventionen.

Förhållandena var likartade i ett avgörande samma år där en ung kvinna hade förts till landet och satts i hårt och krävande hushållsarbete under tvångsliknande former.22 Kvinnan saknade uppehållstillstånd och hennes olika arbetsgivare hotade att anmäla henne för immigrationsmyndigheterna. Europadomstolen kritiserade Storbritannien för att rättsväsendet inte lagt tillräcklig vikt vid och inte utrett förhållandena som beskrivs som hushållstjänster och för brist på kriminalisering på området.

Europarådet har även år 1961 (med omarbetning år 1988 och 1996) utarbetat en social stadga för att komplettera EKMR genom att garantera ekonomiska och sociala rättigheter. Sverige har ratificerat denna stadga.

21 C.N. och V. mot Frankrike, dom den 11 oktober 2012, mål nr 67724/09. 22 C.N. mot Storbritannien, dom den 13 november 2012, mål nr 4239/08.

EKMR och Europarådets sociala stadga ligger även till grund för EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna (2010/C 83/02). EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna förbjuder, som tidigare nämnts, slaveri och tvångsarbete samt föreskriver varje arbetstagares rätt till rättvisa arbetsförhållanden (artikel 5 och 31). I stadgan finns även förbud mot barnarbete och skydd av ungdomar i arbetslivet (artikel 32). Stadgan förbjuder även att människokroppen och dess delar i sig att utgöra en källa till ekonomisk vinning (artikel 3 punkt 2 c).

I sammanhanget bör även nämnas att människohandelsdirektivet i art. 18(4) anmodar medlemsstaterna att överväga kriminalisering av användning av tjänster som är ett resultat av utnyttjande vid människohandel i vissa fall.

Avslutningsvis kan även nämnas att det i sanktionsdirektivet i art. 9(1)(d) finns krav på kriminalisering av exploatering av arbetskraft bl.a. för arbetsgivare som utnyttjar arbetskraft eller tjänster från en person som vistas olagligt med vetskap om att tredjelandsmedborgaren är offer för människohandel.

4.2.4. Nationella åtgärder mot exploatering för tvångsarbete m.m.

Arbetet mot människohandel har i ett nationellt perspektiv till stor del tidigare fokuserat på människohandel för sexuella ändamål (se avsnitt 3.2.3). Exempelvis var den nationella handlingsplanen mot prostitution och människohandel för sexuella ändamål som genomfördes under åren 2008−2010 begränsad på detta sätt. Som en del av handlingsplanen utsåg regeringen år 2009 en nationell samordnare

mot prostitution och människohandel. Samordnaren är placerad på

Länsstyrelsen i Stockholms län. Uppdraget utvidgades år 2013 till att omfatta alla typer av människohandel. Rikspolisstyrelsen fick då även ett uttryckligt mandat att fortsätta som nationell rapportör i frågor som rör människohandel (jfr uppdraget har sitt ursprung i Kvinnofridspropositionen 1997/1998:55).

Under år 2008 presenterade en interdepartemental arbetsgrupp en promemoria med en kartläggning av människohandel för arbets-

kraftsexploatering, handel med organ m.m.23Arbetsgruppens uppdrag syftade till att komplettera det arbete som vidtagits mot människohandel för sexuellt utnyttjande. I förslaget till handlingsplan föreslogs att regeringen skulle vidta en rad olika åtgärder som är av övergripande, förebyggande och brottsbekämpande karaktär. Arbetsgruppen föreslog också att regeringen skulle vidta åtgärder för att kunna erbjuda offren för människohandel stöd och skydd. Slutligen föreslogs också att det borde vidtas åtgärder särskilt avsedda för offer för organhandel och offer som är barn. Handlingsplanen har dock enligt uppgift från Regeringskansliet inte antagits av regeringen.

I januari 2015 beslutade regeringen, som tidigare nämnts, att tillsätta en nationell samordnare för arbetet med utsatta EES-med-

borgare som vistas tillfälligt i Sverige (se avsnitt 4.2.1). Samordnarens

uppdrag syftade till att skapa förutsättningar för en förbättrad samverkan mellan aktörer som möter socialt utsatta EU-medborgare som är i Sverige tillfälligt och utan uppehållsrätt (dir. 2015:9). Uppdraget redovisades den 1 februari 2016 genom betänkandet Framtid

sökes. Slutredovisning av nationella samordnaren för utsatta EUmedborgare (SOU 2016:6). I betänkandet konstaterar samordnaren

bl.a. att behovet av samordning kvarstår även efter samordnarens uppdrag löpt ut och den fortsatta hanteringen av frågan bör läggas in i den ordinarie samhällsstrukturen.

I januari 2016 har Länsstyrelsen i Stockholms län tillsammans med övriga länsstyrelser fått ett regeringsuppdrag att göra en nationell kartläggning av ensamkommande barn som försvinner och att föreslå åtgärder. Uppdraget ska redovisas i december 2016 (kartläggningen) respektive i december 2017 (förslag till åtgärder).

I april 2016 fick Länsstyrelsen i Stockholms län i uppdrag av regeringen att under år 2016 och 2017 nationellt samordna arbetet med utsatta EU-medborgare som vistas tillfälligt i Sverige utan uppehållsrätt. Uppdraget ska genomföras i samverkan med vissa andra myndigheter.

I juli 2015 gav regeringen, som också tidigare nämnts, Polismyn-

digheten i uppdrag att utifrån en nationell lägesbild föreslå åtgärder

för att motverka brottslighet som riktas mot utsatta EU- och EESmedborgare och annan brottslighet som begås i anslutning till tiggeri

23

Människohandel för arbetskraftsexploatering m.m. kartläggning, analys och förslag till handlingsplan, Ds 2008:7.

eller tillfälliga boplatser (Ju2015/05593/PO). Uppdraget redovisades i december 2015 i en rapport Återredovisning av regeringsuppdrag.24Av rapporten framgår att Polismyndigheten bl.a. har genomfört eller tagit initiativ till att genomföra flera åtgärder som bedöms kunna leda till att fler brott som begås mot utsatta EU-medborgare kan förebyggas men även klaras upp. Åtgärderna är bl.a.:

  • människohandel ska prioriteras och i vissa polisregioner ska det finnas särskilda grupper, som har förmåga att bekämpa alla former av människohandel,
  • ökad kontakt och information till de utsatta EU-medborgarna för att öka gruppens anmälningsbenägenhet,
  • i vissa fall utreda brott mot utsatta EU-medborgare vid särskilda hatbrottsgrupper,
  • en översyn av Polismyndighetens registrering av sådan brottslighet som riktas mot utsatta EU-medborgare,
  • utveckla det internationella underrättelsearbetet inom människohandel.

Vidare har regeringen vidtagit vissa åtgärder för att stärka det arbetsrättsliga skyddet för arbetskraftsinvandrares ställning på arbetsmarknaden. Regeringen har i regleringsbrevet för år 2015, och även föregående år, gett Migrationsverket i uppdrag att redovisa insatser för att upptäcka och motverka missbruk av regler. Den 1 augusti 2014 trädde även lagändringar i kraft med syfte att upptäcka och stoppa missbruk av reglerna för arbetskraftsinvandring (jfr återkallelse av tidsbegränsade uppehållstillstånd i vissa fall enligt i 7 kap. 7 e § UtlL). Vidare beslutade regeringen i juli 2015 att ge en särskild utredare i uppdrag att undersöka i vilken omfattning arbetskraftsinvandrare utnyttjas på den svenska arbetsmarknaden och beskriva utnyttjandets karaktär (dir. 2015:75). Utredaren har även fått i uppdrag att föreslå lämpliga åtgärder för att motverka detta, bl.a. genom att överväga krav på att anställningsavtal ges in i samband med en ansökan om arbetstillstånd, begränsningar i arbetsgivarens möjligheter att försämra anställningsvillkoren efter att

24 Nationella operativa avdelningen Återredovisning av regeringsuppdrag, A302.553/2015.

arbetstillstånd har beviljats och utökade sanktioner mot och kontroller av arbetsgivare. Uppdraget, som endast omfattar tredjelandsmedborgare, ska redovisas december 2016.

I sammanhanget kan även nämnas att Riksrevisionen genomför en granskning av om reglerna för arbetskraftsinvandring underlättar för arbetsgivare att anställa utomeuropeiska arbetstagare inom yrken där det är brist på arbetskraft. Resultatet av granskningen kommer att presenteras i en rapport med planerad publicering i oktober 2016.

I avsnitt 3.2.3 finns en redovisning av vissa ytterligare insatser på nationell nivå som även i vissa delar är av visst intresse här.

4.2.5. Bestämmelsen om försättande i nödläge

I avsnitt 4.3 nedan redogör vi för gällande rätt i relevanta delar, men vi anser även att det är nödvändigt att som bakgrundsinformation redogöra för den numera upphävda bestämmelsen försätt-

ande i nödläge.

Bestämmelsen, som togs in i brottsbalken år 1965 i 4 kap. 3 § brottsbalken (BrB), upphävdes år 2004 i samband med att människohandelsbrottet utvidgades.25 De flesta straffbara förfaranden som dittills reglerats i 4 kap. 3 § BrB bedömdes enligt förarbetena falla under tillämpningsområdet för människohandelsbestämmelsen som utvidgades till att omfatta inte bara exploateringssyften för sexuella ändamål utan även att någon skulle utnyttjas i krigstjänst eller tvångsarbete eller annat sådant tvångstillstånd, utnyttjas för avlägsnande av organ, eller på annat sätt utnyttjas i en situation som innebar nödläge för den utsatte. Bestämmelsen om försättande i nödläge tillämpades även sällan i praktiken och framstod som omodern och föråldrad.

För försättande i nödläge dömdes den som, genom olaga tvång eller vilseledande, antingen föranleder att någon kommer i krigs- eller arbetstjänst eller annat sådant tvångstillstånd eller förmår någon att bege sig till eller stanna kvar på utrikes ort, där han eller hon kan befaras bli utsatt för förföljelse eller utnyttjad för tillfälliga sexuella förbindelser eller på annat sätt råka i nödläge. I paragrafen

25 Se prop. 1962:10, B15 och prop. 2003/04:111.

straffbelades alltså vissa kvalificerade fall av angrepp mot annans handlingsfrihet. För straffbarhet förutsattes att den brottsliga gärningen skett genom olaga tvång eller vilseledande. Innebörden av begreppet olaga tvång motsvarar samma begrepp för straffansvar enligt 4 kap. 4 § BrB, se avsnitt 4.3.2 nedan. Vilseledande kan ske antingen genom att gärningsmannen uppväcker en villfarelse hos annan eller genom att gärningsmannen vidmakthåller eller förstärker en oriktig föreställning som den andre redan förut hade. Ett orsakssammanhang mellan vilseledandet och offrets handlande måste dock alltid föreligga.

Med tvångstillstånd avsågs inskränkningar av annans handlingsfrihet av skilda slag och olika svårhetsgrader. Förlusten av handlingsfriheten kunde vara total eller partiell. Det krävdes dock att den angripne helt eller delvis var förhindrad att fritt bestämma över sina göranden och låtanden. Exempel på försättande i tvångstillstånd var att någon olovligen påtvingade annan krigs- eller arbetstjänst.

Med nödläge avsågs att någon befann sig i en verkligt svår belägenhet som inte var helt tillfällig eller övergående. Av förarbetena från år 2004 framgår att begreppet nödläge omfattade bl.a. sådana tvångstillstånd som avsågs i bestämmelsens första led men även andra situationer. I förarbetena framgår även att uttrycket ansågs täcka samtliga de situationer som i de nu aktuella instrumenten mot människohandel avses med tvångsarbete och liknande tvångstjänstgöring, slaveri och därmed jämförbara bruk och sedvänjor och träldom samt situationer där människor befinner sig i en sådan belägenhet att de kan utnyttjas för organanskaffningsändamål.

Terminologin som användes i bestämmelsen om försättande i nödläge tog enligt förarbetena just sikte på sådana situationer som offren utnyttjas i enligt de internationella definitionerna av människohandel, varför det enligt lagstiftaren var naturligt och ändamålsenligt att använda sig av denna i straffrättsliga sammanhang bekanta terminologi också vid en utvidgad kriminalisering av människohandel.26 Uttrycken tvångstillstånd och nödläge överfördes därför till den nya människohandelsparagrafen, se avsnitt 3 och 4.3.2. Som framgår av redogörelsen ovan torde enligt lagstiftaren uttrycket utnyttjas i en situation som innebär ett nödläge för den utsatte omfatta avlägsnade av organ, men mot bakgrund av att uttrycket reg-

26Prop. 2003/04:111 s. 46 och 67.

leras särskilt i Palermoprotokollet ansåg lagstiftaren att skäl finns att särskilt ange detta syfte i lagtexten.27

För fullbordat brott krävdes att brottsoffret hade kommit i tvångstillstånd eller begett sig eller stannat utomlands och där kunde befaras råka i nödläge.

Bestämmelsen var subsidiär till brotten människorov, människohandel för sexuella ändamål och olaga frihetsberövande.

Straffet för brottet var fängelse, lägst ett och högst tio år. Var brottet mindre grovt, dömdes till böter eller fängelse i högst två år.

Försök, förberedelse och stämpling till försättande i nödläge var, liksom underlåtenhet att avslöja sådant brott, också straffbart. Även anstiftan, medhjälp och främjande var straffbart i enlighet med vad som anges i 23 kap. BrB.

4.2.6. Kriminalisering av oönskade beteenden

Eftersom vårt uppdrag aktualiserar frågor om förstärkt straffrättsligt skydd i vissa fall, och därmed kan komma att avse viss nykriminalisering, finns det anledning att belysa några allmänna principer kring detta. Frågan om under vilka förutsättningar kriminalisering av ett beteende kan anses befogad har diskuterats i olika rättspolitiska sammanhang.28Frågan har även analyserats av bl.a. Straffrättsanvändningsutredningen i betänkandet Vad bör straffas? (SOU 2013:38). Straffrättsanvändningsutredningens kriterier för kriminalisering kan sammanfattas enligt följande (s. 19 f. och 481 f.).

Det tänkta straffbudet måste avse ett identifierat och konkretiserat intresse som är skyddsvärt, dvs. ett godtagbart skyddsintresse.

Beteende som avses bli kriminaliserat måste kunna orsaka skada

eller fara för skada på skyddsintresset. I betänkandet framhålls att det

endast är befogat att straffbelägga ett beteende om detta har viss närhet till det intresse som kriminaliseringen avser att skydda (se s. 485 ff.). Ju närmare en kränkning av skyddsintresset som beteen-

27Prop. 2003/04:111 s. 46. 28 Se bl.a. P. Asp, M. Ulväng och N. Jareborg Kriminalrättens grunder (2010) och C. Lernestedt

KriminaliseringProblem och principer (2003), Ett reformerat åklagarväsende (SOU 1992:61), Rådets slutsatser om modellbestämmelser som vägledning för rådets överläggningar på det straffrättsliga området (dok. 1652/3/09), Manifest för en europeisk kriminalpolitik (se P.Asp,

T. Elholm, D. Frände JT 2009/10 nr 4 s. 971 och kommissionens meddelande om en straffrättslig strategi i EU den 20 november 2011.

det står, desto större anledning finns det att kriminalisera. Huvudfrågan när det gäller kriminalisering av förstadier är enligt betänkandet hur långt i förväg det är berättigat att träda in med kriminalisering.

Endast den som har visat skuld – varit klandervärd – bör träffas av straffansvar, vilket innebär att kriminaliseringen inte får äventyra

tillämpningen av skuldprincipen.

Det får avslutningsvis inte heller finnas något tillräckligt värde-

fullt motstående intresse eller någon alternativ metod som är tillräckligt effektiv för att komma till rätta med det oönskade beteendet.

4.3. Gällande rätt

4.3.1. Inledning

Enligt vårt uppdrag ska vi göra en översyn av det straffrättsliga skyddet mot tvångsarbete eller exploatering för annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte och mot otillbörliga ekonomiska utnyttjanden av personer som befinner sig i en utsatt situation, exempelvis på grund av ekonomiskt svåra förhållanden, okunskap eller en beroendeställning. Som framhållits i våra direktiv skiljer sig skyddsintressena åt för de fall som vi ska se över (dir. 2015:131). I vissa situationer kan även två eller flera olika skyddsintressen aktualiseras.

Bestämmelser som gentemot staten ges ett skydd för frihet och förbud mot bl.a. tvångsarbete finns i 2 kap. 8 § regeringsformen och i artiklarna 4 och 5 EKMR, som är direkt tillämpliga som lag i Sverige genom lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Bestämmelserna gäller i förhållande till staten och är därför inte direkt tillämpliga vid fall av tvångsarbete och andra former av utnyttjanden som sker mellan enskilda aktörer. Vi berör därför inte dessa bestämmelser ytterligare här (jfr avsnitt 4.2.3).

I avsnittet nedan redovisar vi de straffbestämmelser som är av särskild betydelse för översynen av det straffrättsliga skyddet för de utnyttjandeformer som vi behandlar i detta avsnitt, även om andra bestämmelser också kan aktualiseras (ex. skattebrottslagen (1971:69), arbetsmiljöbrott (3 kap. 10 § BrB), människorov (4 kap. 1 § BrB)

samt brott mot mänskligheten enligt lagen (2014:406) om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.

Redogörelsen, som är uppdelad på tre avsnitt i princip utifrån bestämmelsernas primära skyddsintressen, avser i huvudsak den materiella rätten. Vi inleder genomgången med en redogörelse av

olika brott mot person, dvs. brott mot liv och hälsa (3 kap. BrB) och

brott mot frihet och frid (4 kap. BrB). Brott mot liv och hälsa innefattar en kränkning mot enskildas personliga integritet i form av bl.a. orsakande av fysisk skada eller sjukdom på person. Brott mot frihet och frid innebär en kränkning av en enskild persons integritet i fråga om rätten att vara fri, ha handlings- eller rörelsefrihet, bli lämnad i fred m.m. Vi redogör även för koppleri och köp av sexuellt tjänst (6 kap. BrB). Koppleri är ett brott både mot person även om brottet också kan uppfattas som riktat mot allmänna intressen.29Motsvarande gäller i vissa fall för brottet köp av sexuell tjänst.

Därefter redogör vi för olika brott mot annans förmögenhet, dvs. tillgreppsbrott (8 kap. BrB) och bedrägeri och andra oredlighetsbrott (9 kap. BrB). Tillgreppsbrotten utgör i huvudsak brott som riktar sig mot någon annans maktsfär genom att de kränker någon annans besittning. Bedrägeribrotten och andra oredlighetsbrott kännetecknas av gärningar som visserligen också riktar sig mot någon annans maktsfär, men inte med fysiska utan med psykiska medel. Straffbudens brottsbeskrivningar, i likhet med andra brottsbeskrivningar, gäller med förbehåll av bl.a. de allmänna objektiva ansvarsfrihetsgrunder som anges i 24 kap. BrB, dvs. bl.a. laga befogenhet att bruka våld, nöd och samtycke.

Avslutningsvis behandlar vi brott riktade mot staten där vi här endast behandlar brott mot utlänningslagen (2005:716, UtlL). Syftet med det straffansvar som uppställs i utlänningslagen är att i huvudsak att upprätthålla den reglerade invandringen till Sverige.

En redogörelse för hur bestämmelserna har tillämpats i praxis och en närmare analys om bestämmelserna ger ett adekvat och ändamålsenligt skydd mot de olika aktuella utnyttjandeformerna finns avsnitten 4.4, 4.7 och 4.8.

Offrets status i brottmålsprocessen har stor betydelse för offret, även om vi valt att inte behandla denna fråga särskilt. Exempelvis

29 Se bl.a. SOU 1982:61 och prop. 2004/05:45 s. 129.

har målsäganden, till skillnad från ett vittne, rätt till målsägandebiträde och till skadestånd i vissa fall samt rätt till mer information under processens gång. Avgörande för om offret är att betrakta som målsägande är om brottet begåtts mot personen eller om han eller hon blivit förnärmad eller lidit skada av brottet (20 kap. 8 § rättegångsbalken, RB).30 Frågan om offret är vittne eller målsägande måste prövas och avgöras i varje enskilt fall. Detta innebär att offer vid vissa brott, exempelvis koppleri, i vissa fall kan anses vara målsäganden och i andra fall vittnen.

4.3.2. Brott mot person

31

Om brott mot liv och hälsa ( 3 kap. BrB )

Misshandel 32

För misshandel döms den som tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom eller henne i vanmakt eller något annat sådant tillstånd (3 kap. 5 § BrB). Straffskalan för brottet är fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, böter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet att anse som grovt, döms för grov misshandel (3 kap. 6 § BrB). Straffskalan för grov misshandel är fängelse i lägst ett och högst sex år, eller om brottet är synnerligen grovt, fängelse i lägst fyra och högst tio år.

Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen har tillfogat en svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet. Vid bedömande av om brottet är synnerligen grovt ska särskilt beaktas om kroppsskadan är bestående eller om gärningen har orsakat synnerligt lidande eller om gärningsmannen har visat synnerlig hänsynslöshet.

3020 kap. 8 § rättegångsbalken. 31 Koppleribrottet har liksom bl.a. förbudet mot köp av sexuella tjänster ansetts skydda såväl brott mot person som allmänna intressen, se bl.a. prop. 2004/05:45 s. 102. 32 Framställningen baseras bl.a. på förarbeten (NJA II 1962 s. 103, prop. 1992/93:141 och prop. 1997/98:55) och Berggren m.fl. Brottsbalken (27 november 2015, Zeteo), kommentaren till 3 kap. 5 § BrB.

Brott mot frihet och frid ( 4 kap. BrB )

Människohandel 33

För människohandel döms den som genom olaga tvång, vilseledande, utnyttjande av någons utsatta belägenhet eller med annat sådant otillbörligt medel rekryterar, transporterar, överför, inhyser eller tar emot en person i syfte att han eller hon ska exploateras för sexuella ändamål, avlägsnande av organ, krigstjänst, tvångsarbete eller annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte (4 kap. 1 a § BrB).34Den som begår en sådan gärning mot en person som inte har fyllt arton år döms för människohandel även om något otillbörligt medel inte använts. Straffskalan för brottet är fängelse i lägst två och högst tio år eller, om brottet är mindre grovt, fängelse i högst fyra år.

Bestämmelsen är subsidiär till människorov. Människohandel omfattar tre huvudsakliga rekvisit. Det första rekvisitet är åtgärder för genomförandet av själva handeln, dvs.

handelsåtgärderna. De åtgärder som gärningsmannen ska vidta är att

rekrytera, transportera, överföra, inhysa eller ta emot en person. Med rekrytera avses olika förfaranden för att värva eller anskaffa en person. Uttrycken transportera, inhysa och ta emot en person omfattar alla sådana åtgärder som i det normala språket avses med dessa begrepp.

Det andra rekvisitet är de otillbörliga medlen, dvs. olaga tvång, vilseledande, utnyttjande av någons utsatta belägenhet eller med annat sådant otillbörligt medel. Med begreppet olaga tvång avses detsamma som i straffbestämmelsen om olaga tvång i 4 kap. 4 § BrB, dvs. att genom misshandel eller annars med våld eller genom olaga hot om brottslig gärning tvinga någon annan att underkasta sig de beskrivna åtgärderna. Begreppet vilseledande innebär förmedlande av en oriktig uppfattning till någon och förekommer sedan tidigare bl.a. i straffbestämmelsen om bedrägeri i 9 kap. 1 § BrB. Uttrycket

33 Framställningen baseras bl.a. på förarbeten (prop. 2001/02:124, prop. 2003/04:111 och prop. 2009/10:152) och Berggren m.fl. Brottsbalken (27 november 2015, Zeteo), kommentaren till 4 kap. 1 a § BrB. 34 Samtidigt som människohandelsbestämmelsen utvidgades år 2004 upphävdes bestämmelsen försättande i nödläge i 4 kap. 3 § BrB, se avsnitt 4.2.5. Förändringen innebar i princip inte någon avkriminalisering, eftersom den nya lydelsen i 4 kap. 1 a § BrB till största delen täckte även det område som hade straffsanktionerats i 3 §, se vidare härom i prop. 2003/04:111.

utnyttjande av någons utsatta belägenhet omfattar till exempel en

situation då offret befinner sig i ett ekonomiskt skuldförhållande eller i ett tjänste- eller anställningsförhållande till gärningsmannen. Offret kan också vara en narkoman som är beroende av den som tillhandahåller honom eller henne narkotika, en person som befinner sig i vanmakt, en person som lever under ekonomiskt svåra förhållanden, i flyktingskap eller som lider av intellektuell funktionsnedsättning eller någon sjukdom. Genom att det straffbara förfarandet också kan ha skett genom annat sådant otillbörligt medel klargörs att också användandet av andra otillbörliga medel än de uttryckligen nämnda kan föranleda straffansvar. Handelsåtgärderna kan således också genomföras genom andra sådana medel som till sin art kan jämställas med dem som uttryckligen nämns i bestämmelsen.

Det tredje rekvisitet är syftet med handeln, dvs. att offret ska exploateras för sexuella ändamål, för ingrepp som innebär att man avlägsnar organ av offret eller för att utnyttjas för krigstjänst, tvångsarbete eller annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte. Med exploatering avses ett otillbörligt användande av offret. Det krävs ett avsiktsuppsåt i förhållande till exploateringen. Det är dock inte nödvändigt att denna har kommit till stånd för att brottet ska anses fullbordat. Offrets eventuella samtycke till den åsyftade exploateringen saknar betydelse för den straffrättsliga bedömningen. Handelsåtgärderna ska ha vidtagits i syfte att exploatera offret för sexuella ändamål, avlägsnande av organ, krigstjänst, tvångsarbete eller annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte.

Med uttrycket exploateras för sexuella ändamål avses i första hand att offret ska användas för prostitution, men det kan också vara fråga om situationer där offret används för sexuella ändamål utan att bestämmelserna om koppleri och köp av sexuell tjänst blir uppfyllda. Det kan handla om exploatering genom en sexuell relation som inte sker genom att den sexuella handling som offret ska erbjuda förutsätter ersättning för tjänsten. Uttrycket exploatering för sexuella ändamål omfattar även att en person exempelvis utnyttjas för att medverka vid framställningen av pornografiska alster eller för att medverka i en pornografisk föreställning.

Exploatering kan även, bortsett från för avlägsnande av organ, krigstjänst och tvångsarbete, ske för annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte.

Begreppet tvångsarbete har inte definierats i förarbeten, men när begreppet fördes in i bestämmelsen var avsikten är att det skulle ha samma innebörd som i den internationella rätten rörande mänskliga rättigheter.35

Terminologin i övrigt härrör från det numera upphävda brottet försättande i nödläge, se avsnitt 4.2.5. Med verksamhet avses någon form av åtgärd som offret ska utföra eller underkasta sig. Med

nödläge avses situationer där offret är förhindrat att fritt bestämma

över sina göranden och låtanden. Gemensamt för dessa situationer som innebär nödläge är att offret befinner sig i en verkligt svår situation som inte är helt tillfällig eller övergående. Ett exempel på en verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte är när en person – utan att det är fråga om tvångsarbete – förmås arbeta under synnerligen svåra förhållanden till en mycket låg lön. Andra exempel är när en person förmås att tigga eller stjäla. Ytterligare ett exempel är när en person förmås att avlägsna annat biologiskt material än organ, t.ex. vävnad såsom hud och brosk.

Det måste finnas ett orsakssamband mellan det otillbörliga medlet och människohandelsåtgärden. Detta innebär att offret ska ha underkastat sig åtgärden just på grund av det otillbörliga medlet. Detta orsakssammanhang ska omfattas av gärningsmannens uppsåt. Straffansvar föreligger, som tidigare nämnts, oavsett om exploateringssyftet har förverkligats.

Människohandeln kan syfta till en kombination av olika slags utnyttjanden, t.ex. både för sexuella ändamål och hushållsarbete under närmast slaveriliknande former. Bestämmelsen omfattar människohandelsförfaranden oavsett om de innefattar ett gränsöverskridande eller inte.

För en mer detaljerad bakgrund till bestämmelsen om människohandel, bestämmelsens tillämpning och våra förslag på området, se avsnitt 3.

35Prop. 2003/04:111, s. 45.

Olaga frihetsberövande 36

För olaga frihetsberövande döms den som i annat fall än som sägs i 4 kap. 1–1 a §§ BrB (dvs. människorov och människohandel) för bort eller spärrar in någon annan eller på annat sätt berövar honom eller henne friheten (4 kap. 2 § BrB). Straffskalan för brottet är fängelse i lägst ett år och högst tio år, eller om brottet är mindre grovt, böter eller fängelse i högst två år.

Den brottsliga handlingen som avses är att någon har berövats sin frihet, dvs. försatts i ett tillstånd där han eller hon inte kan röra sig fritt. Frihetsberövande kan ske även på andra sätt än genom de i lagtexten särskilt angivna fallen att bortföra eller inspärra någon. Som exempel kan nämnas att någon binder någon annan eller ställer honom under bevakning. Även sådana fall som att man tar kläderna från en badande eller båten från någon på en ensligt belägen ö och därigenom hindrar personen från att förflytta sig från platsen kan under vissa omständigheter innebära straffbart frihetsberövande. Att bara inskränka någons rörelsefrihet, genom att exempelvis låsa ute någon från personens bostad eller att förstöra eller undanhålla någons cykel eller annat fortskaffningsmedel, är däremot inte att anse som frihetsberövande, men kan i vissa fall utgöra ofredande eller egenmäktigt förfarande.

Den brottsliga gärningen kan även bestå i en underlåtenhet. Om det åligger någon att frigiva en förut med giltiga skäl inspärrad person, kan han alltså, om han underlåter detta, straffas för frihetsberövande.

Brottet är subsidiärt till brotten människorov och människohandel.

Olaga tvång 37

För olaga tvång döms den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar annan att göra, tåla eller underlåta något (4 kap. 4 § BrB). Detsamma gäller den som med sådan verkan utövar tvång genom hot att åtala eller ange

36 Framställningen baseras bl.a. på förarbeten (NJA II 1962 s. 117, prop. 1997/98:55 och prop. 2001/02:124) och Berggren m.fl. Brottsbalken (27 november 2015, Zeteo), kommentaren till 4 kap. 2 § BrB. 37 Framställningen baseras bl.a. på förarbeten (NJA II 1962 s. 124), Berggren m.fl. Brottsbalken (27 november 2015, Zeteo), kommentaren till 4 kap. 4 § BrB och prop. 2015/16:113.

någon annan för brott eller att lämna menligt meddelande om någon annan om tvånget är otillbörligt.

Om brottet är grovt döms för grovt olaga tvång. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har innefattat våld av allvarligt slag, har innefattat hot som påtagligt har förstärkts med hjälp av vapen, sprängämne eller vapenattrapp eller genom anspelning på ett våldskapital eller som annars har varit av allvarligt slag, eller annars har varit av särskilt hänsynslös eller farlig art.

Straffskalan för brottet är böter eller fängelse i högst två år, eller om brottet är grovt, fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

Den brottsliga handlingen utgörs primärt av att gärningsmannen med våld tvingar en annan person att göra, tåla eller underlåta något. Med våld avses inte bara misshandel eller annat fysiskt betvingande (jfr våld å person i rån 8 kap. 5 § BrB) utan även lindrigare former av våldsanvändning mot en annan person. Det krävs dock att våldet har varit så kraftigt att det övervunnit ett motstånd från offrets sida. Av beskrivningen av misshandel i 3 kap. 5 § BrB framgår att misshandel inbegriper också det fall att man försätter någon i vanmakt eller i ett annat sådant tillstånd.

Straffbestämmelsen omfattar vidare vissa former av hot såsom tvångsmedel. I fråga om tvång genom hot av annat slag än hot om brottslig gärning omnämns som tvångsmedel hot att åtala eller ange någon annan för brott samt hot att om någon annan lämna ett menligt meddelande. Tvånget ska vara otillbörligt.

Bedömningen av om ett tvång ska anses otillbörligt i det enskilda fallet får prövas med hänsyn främst till syftet (ändamålet) för tvånget. Tvång med uppsåt att skada eller i syfte att få en oskälig ekonomisk fördel kan i regel anses vara otillbörligt. Vidare kan ett tvång som sker genom att hota med åtgärder mot en annan person än den mot vilken tvånget riktar sig, t.ex. den tvungnes anhöriga, vara otillbörligt. Tvång genom att ett sådant hot som beskrivits ovan riktas mot offret är alltså straffbart som olaga tvång eller, om den åtgärd som framkallats genom tvånget har lett till en förmögenhetsöverföring, som utpressning enligt 9 kap. 4 § BrB.

Utanför det straffbara området för olaga tvång faller sådan påverkan på en annans handlande som sker med annat medel än våld eller hot av det slag som beskrivs i lagrummet, t.ex. påverkan genom vilseledande eller genom utfästande av en belöning. Från straffbar-

het utesluts vidare de fall där gärningsmannen har en laga rätt att tillgripa tvång. Men om gärningsmannen har överskridit gränserna för sin befogenhet i detta avseende kan straffansvar för olaga tvång komma i fråga.

En förutsättning för tillämpning av bestämmelsen olaga tvång är att tvånget har lett till resultat och att detta omfattats av gärningsmannens uppsåt. Om våldet eller hotet inte har lett till något resultat kan straff för ett fullbordat brott inte komma i fråga.

Äktenskapstvång 38

För äktenskapstvång döms den som genom olaga tvång eller utnyttjande av utsatt belägenhet förmår en person att ingå ett äktenskap som är giltigt i den stat där det ingås, i den stat enligt vars lag det ingås eller i en stat i vilken minst en av makarna är medborgare eller har hemvist (4 kap. 4 c § BrB). Detsamma gäller den som på sätt som nu angetts förmår någon att ingå en äktenskapsliknande förbindelse, om den ingås enligt regler som gäller inom en grupp och som dels innebär att parterna betraktas som makar och anses ha rättigheter eller skyldigheter i förhållande till varandra, dels innefattar frågan om upplösning av förbindelsen. Straffskalan för brottet är fängelse i högst fyra år.

Med tvång avses här det samma som i bestämmelsen om olaga tvång i 4 kap. 4 § BrB. Med utnyttjande av utsatt belägenhet, som används i människohandelsbestämmelsen i 4 kap. 1 a § BrB avses bl.a. olika situationer där gärningsmannen utnyttjar att offret befinner sig i en beroendeställning till honom eller henne, exempelvis till följd av ett ekonomiskt skuldförhållande eller ett anställnings- eller lydnadsförhållande. Andra exempel på utnyttjande av utsatt belägenhet är situationer där gärningsmannen utnyttjar att offret lever under ekonomiskt svåra förhållanden, lever i flyktingskap, befinner sig i vanmakt, lider av intellektuell funktionsnedsättning eller någon sjukdom eller är beroende av narkotika. Enligt bestämmelsens förarbeten torde även utnyttjande av att någon befinner sig i utlandet och

38 Att tvinga någon att ingå äktenskap är även straffbart som olaga tvång, se närmare härom i prop. 2013/14:208 s. 50 f.

har svårigheter att söka hjälp eller ta sig hem utgöra ett utnyttjande av en persons utsatta belägenhet.39

Vilseledande till tvångsäktenskapsresa

För vilseledande till tvångsäktenskapsresa döms den som genom vilseledande förmår en person att resa till en annan stat än den där han eller hon bor, i syfte att personen genom olaga tvång eller utnyttjande av hans eller hennes utsatta belägenhet ska förmås att ingå ett sådant äktenskap eller en sådan äktenskapsliknande förbindelse som avses i 4 kap. 4 c §, se ovan (4 kap. 4 d § BrB). Straffskalan för brottet är fängelse i högst två år.

Olaga hot 40

För olaga hot döms den som lyfter vapen mot någon annan eller annars hotar med brottslig gärning på ett sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans säkerhet till person eller egendom (4 kap. 5 § BrB).41

Om brottet är grovt döms för grovt olaga hot. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om 1) hotet påtagligt har förstärkts med hjälp av vapen, sprängämne eller vapenattrapp eller genom anspelning på ett våldskapital eller annars har varit av allvarligt slag, eller 2) om gärningen annars har varit av särskilt hänsynslös eller farlig art.

Straffskalan för brottet är böter eller fängelse i högst ett år, eller om brottet är grovt, fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

39Prop. 2013/14:208 s. 53 f. 40 Framställningen baseras bl.a. på prop. 2015/16:113. 41 Se dock även Utredningen om ett modernt och starkt straffrättsligt skydd för den personliga integritetens betänkande Integritet och straffskyddSOU 2016:7 där bl.a. olaga hot föreslås kunna gälla även hot mot någons integritet, t.ex. att hota med att sprida sexfilmer eller nakenbilder.

Om sexualbrott ( 6 kap. BrB )

Köp av sexuell tjänst

För köp av sexuell tjänst döms den som, i annat fall än 6 kap. 1– 10 a §§ BrB skaffar sig en tillfällig sexuell förbindelse mot ersättning (6 kap. 11 § BrB). Detta gäller även om ersättningen har utlovats eller getts av någon annan.

Straffskalan för brottet är böter eller fängelse i högst ett år (jfr SOU 2016:42).

Koppleri

För koppleri döms den som främjar eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar att en person har tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning (6 kap. 12 § BrB). Om en person som med nyttjanderätt har upplåtit en lägenhet får veta att lägenheten helt eller till väsentlig del används för tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning och inte gör vad som skäligen kan begäras för att få upplåtelsen att upphöra, ska han eller hon, om verksamheten fortsätter eller återupptas i lägenheten, anses ha främjat verksamheten och dömas till ansvar för koppleri.

Är brottet att anse som grovt, döms för grovt koppleri. Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om brottet avsett en verksamhet som bedrivits i större omfattning, medfört betydande vinning eller inneburit ett hänsynslöst utnyttjande av annan.

Straffskalan för brottet är fängelse i högst fyra år, och om brottet är grovt, fängelse i lägst två och högst åtta år.

4.3.3. Brott mot annans förmögenhet

Om tillgreppsbrott ( 8 kap. BrB )

Egenmäktigt förfarande 42

För egenmäktigt förfarande döms den som, i annat fall än vad som omnämns i 8 kap. BrB, olovligen tar och brukar eller annars tillgriper något (8 kap. 8 § BrB). Detsamma gäller om någon utan tillgrepp, genom att anbringa eller bryta lås eller på annat sätt, olovligen rubbar annans besittning eller med våld eller hot om våld hindrar annan i utövning av rätt att kvarhålla eller taga något. Straffskalan för egenmäktigt förfarande är böter eller fängelse i högst sex månader eller, om brottet är grovt, fängelse i högst två år.

I bestämmelsen om egenmäktigt förfarande straffbeläggs tre slags gärningar; 1) olovligt tillgrepp, 2) olovlig besittningsrubbning utan tillgrepp och 3) att med våld eller hot om våld hindra någon annan i utövning av rätt att kvarhålla eller ta något (motvärnsfallet). I samtliga fall krävs för ansvar att gärningen är olovlig, även om detta inte uttryckligen stadgas för det sistnämnda fallet. Bestämmelsen avser att skydda besittningen oberoende av om besittningskränkningen medför skada eller annan olägenhet, varför något krav på att gärningen medför skada eller vinning inte finns.

Brottet är subsidiärt till övriga brott i 8 kap. BrB, dvs. bl.a. stöld, rån och självtäkt.

Om bedrägeri och annan oredlighet ( 9 kap. BrB )

Bedrägeri 43

För bedrägeri döms den som genom vilseledande förmår någon till handling eller underlåtenhet, som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den vilseledde eller någon i vars ställe denne är (9 kap. 1 § BrB). Detsamma gäller den som genom att lämna

42 Framställningen baseras bl.a. på förarbeten (NJA II 1962 s. 214 f. och prop. 1962:10 s. B 196 f. och 446 f.) och Berggren m.fl. Brottsbalken (27 november 2015, Zeteo), kommentaren till 8 kap. 8 § BrB. 43 Framställningen baseras bl.a. på förarbeten (prop. 1962:10, prop. 1975/76:148, och prop. 1985/86:65) och Berggren m.fl. Brottsbalken (27 november 2015, Zeteo), kommentaren till 9 kap. 1–3 §§ BrB.

oriktig eller ofullständig uppgift, genom att ändra i program eller upptagning eller på annat sätt olovligen påverkar resultatet av en automatisk informationsbehandling eller någon annan liknande automatisk process, så att det innebär vinning för gärningsmannen och skada för någon annan. Straffskalan för bedrägeri är fängelse i högst två år.

Är brott med hänsyn till skadans omfattning och övriga omständigheter vid brottet att anse som ringa döms för bedrägligt

beteende (9 kap. 2 § BrB). Detsamma gäller den som begagnar sig av

husrum, förtäring, transport, tillträde till föreställning eller annat dylikt, som tillhandahålles under förutsättning av kontant betalning, och inte gör rätt för sig, vare sig han vilseleder någon eller inte. Detta gäller dock inte, om gärningen avser värde, som inte är ringa, och om den i övrigt är sådan som sägs i 9 kap. 1 § BrB (bedrägeri, se ovan). Straffskalan för bedrägligt beteende är böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brott som i 9 kap. 1 § BrB (bedrägeri) att anse som grovt döms för grovt bedrägeri (9 kap. 3 § BrB). Vid bedömande om brottet är grovt ska särskilt beaktas, om gärningsmannen missbrukat allmänt förtroende eller begagnat falsk handling eller vilseledande bokföring eller om gärningen annars varit av särskilt farlig art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada. Straffskalan för grovt bedrägeri är lägst sex månader och högst sex år.

Att vilseleda någon betyder att förmedla en oriktig uppfattning om någonting till någon. För bedrägeriansvar är det dock inte tillräckligt att konstatera att någon muntligen eller skriftligen uttalat en uttrycklig lögn till en annan person, eftersom det är möjligt att denne inte låtit sig påverkas av detta. Omvänt är det fullt möjligt att en person blivit vilseledd av en annan person utan att denne uttalat en bokstavlig osanning. Vilseledandet ska bedömas från den vilseleddes perspektiv. Avgörande är att offret faktiskt blivit vilseförd, även om han var ovanligt lättlurad. Vilseledande kan exempelvis ske om gärningsmannen uppträder som om han hade en viss behörighet, vilken han faktiskt saknat. Den som utbjuder en sak till salu bör i enlighet härmed anses påstå att han äger denna eller åtminstone har behörighet att sälja den. Vidare gör sig en kreditsökande som lämnar en uppställning över sin ekonomi men utelämnar en skuldpost i regel skyldig till ett oriktigt och därmed vilseledande påstående. Att utbjuda ett smycke till ett pris, som skulle

vara rimligt endast om stenarna vore äkta, är i regel att betrakta lika som en uppgift om att de är äkta. Genom att exempelvis överlämna en check till någon för inlösen i en bank får vidare vederbördande anses göra anspråk på att checken är äkta.

Rekvisitet vilseleda omfattar förutom att någon framkallar en oriktig föreställning hos någon annan även fall då någon hos annan vidmakthåller eller förstärker en oriktig föreställning som denne redan har. En förutsättning härför är dock att en påverkan sker i förledande riktning. Villfarelsen ska alltså vara styrande för dennes beslut att utföra en viss handling respektive avstå därifrån. Att enbart utnyttja någon annans villfarelse, utan att påverka vederbörande i vilseledande riktning, är däremot inte straffbelagt som bedrägeri, även om det ålegat utnyttjaren att upplysa om sanningen. Detsamma gäller fall där offret skulle ha företagit dispositionen i vilket fall som helst (till följd av den egna villfarelsen). Avgörande för bedrägeriansvar är alltså att – inte hur – gärningsmannen förmedlat ett vilseledande budskap till offret och härigenom förmått offret till dispositionen.

Att gärningen ska ske genom vilseledande betyder inte att gärningsmannen själv på ett mera omedelbart sätt måste träda i förbindelse med den skadelidande eller någon som är i hans ställe, t.ex. genom brev eller samtal. Bedrägeribrott kan även ske genom exempelvis en annons.

Vidare kan en villfarelse avse ett s.k. inre faktum hos gärningsmannen, t.ex. en avsikt. Att lova något med avsikt att inte hålla löftet kan innebära ett bedrägerigrundande vilseledande. Vilseledandet består i de fallen av att lämna osann uppgift om sin uppfyllelsevilja. Vilseledande angående den egna uppfyllelseviljan bedöms lika som vilseledande beträffande uppfyllelseförmågan. Exempel på detta är om någon köper varor på kredit utan avsikt att betala dem eller om någon skaffar sig penninghjälp för ett visst uppgivet ändamål men redan från början har för avsikt att använda medlen för annat ändamål.

I princip kan varje förvrängt faktum läggas till grund för bedrägeriansvar, förutsatt att övriga brottsrekvisit är uppfyllda. Det måste emellertid i viss utsträckning vara straffritt att t.ex. vid affärsförhandlingar dölja sina egna avsikter (NJA II 1942 s. 388). Det måste således vara tillåten taktik vid förhandlingar i ekonomiska angelägenheter att i viss utsträckning hålla inne med upplysningar

om omständigheter av betydelse för förhandlingen. Vidare är det inte straffbart som bedrägeri att i helt allmänna ordalag framställa en transaktion som mera fördelaktig än den i verkligheten är.

En sista förutsättning för bedrägeriansvar är att dispositionen ska innebära vinning för gärningsmannen och skada för den vilseledde (eller någon i vars ställe denne är). Frågan om förmögenhetsöverföring har inträffat ska alltså bedömas utifrån förhållandena vid tiden för dispositionen. Vid bedömningen är dock en redan beaktansvärd fara för slutlig förlust att jämställa med skada vid denna. Skadan och vinningen ska även vara knutna till dispositionen på ett omedelbart sätt och stå i visst samband med varandra genom att vara olika sidor av samma ekonomiska förändring (om än olika stora). Kravet att skada och vinning omedelbart ska följa av dispositionen ska dock inte uppfattas så strängt att en rättshandling inte skulle anses innebära förmögenhetsöverföring av det skälet att rättshandlingen blir definitiv först efter det att någon tid förflutit eller efter det att något nytt faktum inträffat. Att genom vilseledande förmå annan att avge ett för honom ofördelaktigt anbud måste därför anses som bedrägeri, om anbudet blir antaget. Blir anbudet återkallat eller får det förfalla, föreligger endast försök till bedrägeri.

Det finns flera typer av skadeproblematik vid tillämpningen av bedrägeribrott, även om problematiken behandlas endast i korthet här. Att exempelvis genom vilseledande förmå någon att ge en gåva, s.k. tiggarbedrägeri, innebär skada. Gåvogivaren måste anses lida skada, även om det förhåller sig på det viset att han oberoende av vilseledande skulle ha gett gåvan, men i så fall till annan än gåvomottagaren eller till annat ändamål.

Att genom vilseledande förmå någon att betala en skuld som åvilar honom är inte bedrägeri, då den vilseledde visserligen förmås betala ut pengar men i gengäld befrias från sin skuld. Om däremot inte gäldenären, utan (den blivande) borgenären vilseleds att överlämna en summa pengar, som därefter mottagaren/gäldenären använder för att betala en annan skuld till samma borgenär, föreligger inte kompensation. Borgenären blir fattigare, eftersom han går miste om pengarna och samtidigt inte har kvar sin fordran.

Är ett avtal mellan den vilseledande och den vilseledde ogiltigt på annan grund än svek eller rör avtalet något osedligt som inte skyddas av rättsordningen, kan avtalsinnehållet inte läggas till grund för skadebedömningen. Den som luras på en prestation, som sak-

nar legalt marknadsvärde, drabbas alltså inte av skada på den grunden att parterna själva tillmäter prestationen ett ekonomiskt värde. Det utesluter inte att skada föreligger i den utsträckningen den ena parten lurats att betala en onödig utgift för en sådan prestation. Den som säljer narkotika och tar emot betalning i förskott i avsikt att inte leverera någon narkotika har lurat köparen att betala köpeskillingen i onödan. Det innebär givetvis skada för köparen och vinning för säljaren. Om däremot någon köper narkotika på kredit i avsikt att inte betala köpeskillingen, föreligger inte vinning för henne eller honom respektive skada för säljaren, eftersom narkotikan saknar ekonomiskt värde.

Kravet på att vinningen ska tillfalla den vilseledande är något modifierat, eftersom det även gäller då någon avsiktligen bereder annan vinning (23 kap. 7 § BrB). Att den andre gör vinning ska alltså vara eftersträvat som ett mål eller som ett genomgångsled till ett mål.

S.k. datorbedrägeri innebär att det inte är människor utan maskiner som utsätts för den påverkan som leder till förmögenhetsöverföring, (9 kap. 1 § andra stycket BrB). Denna typ av bedrägeri, liksom de omständigheter som medför att brottet bör bedömas som bedrägligt beteende alternativt som grovt brott, berörs dock inte vidare här.

Utpressning 44

För utpressning döms, om brottet inte är att anse som rån eller grovt rån, den som genom olaga tvång förmår någon till handling eller underlåtenhet som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den tvingade eller någon i vars ställe denne är (9 kap. 4 § BrB).

Om brottet är grovt döms för grov utpressning. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen 1) har innefattat våld av allvarligt slag, 2) har innefattat hot som påtagligt har förstärkts med hjälp av vapen, sprängämne eller vapenattrapp eller genom anspelning på ett våldskapital eller som annars har varit av allvarligt slag, eller 3) annars har varit av särskilt hänsynslös eller farlig art.

44 Framställningen baseras bl.a. på förarbeten (NJA II 1962 s. 221 f. och prop. 2009/10:147), Berggren m.fl. Brottsbalken (27 november 2015, Zeteo), kommentaren till 9 kap. 4 § BrB och prop. 2015/16:113.

Straffskalan för brottet är fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, böter. Är brottet grovt, döms till fängelse i lägst ett och högst sex år.

Brottsbeskrivningen kan indelas i tre brottsrekvisit: 1) gärningsmannen ska genom olaga tvång, 2) förmå annan till en disposition som 3) innebär förmögenhetsöverföring. Utpressningsbrottet anknyter till samma innebörd av begreppet olaga tvång som olaga tvång (se ovan). För utpressningsansvar krävs att gärningsmannen förmår någon till handling eller underlåtenhet. Det ska således föreligga kausalitet mellan tvånget och dispositionen. En disposition kan inte anses orsakad av hot, om inte hotet uppfattas såsom allvarligt menat. För ansvar krävs vidare, liksom för bedrägeriansvar, att dispositionen innebär förmögenhetsöverföring. Här uttrycks detta som ett krav att den ska innebära vinning för gärningsmannen och skada för den tvingande eller någon i vars ställe denne är. Även vinning för annan än gärningsmannen är att jämställa härmed om gärningsmannen avsiktligen bereder den andre vinningen (23 kap. 7 § BrB).

Att genom olaga tvång förmå någon att betala en skuld han eller hon inte är skyldig att betala innebär förmögenhetsöverföring. Föreligger däremot en förfallen skuld, begår borgenären inte utpressning om han med olaga tvång förmår gäldenären att betala skulden (jfr olaga tvång). Gäldenären tvingas att betala ut en summa pengar men befrias i gengäld från sin skuld.

Beträffande otillbörligheten innebär uppsåtskravet inte att gärningsmannens egen åsikt om vad som är otillbörligt blir avgörande, men det fordras att de faktiska omständigheter som bildar underlag för detta bedömande omfattas av uppsåtet.

Ocker 45

För ocker döms den som vid avtal eller någon annan rättshandling begagnar sig av någons trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroendeställning till att bereda sig förmån, som står i uppenbart missförhållande till vederlaget eller för vilken vederlag inte ska utgå (9 kap. 5 § BrB). Detsamma gäller den som vid kreditgivning i när-

45 Framställningen baseras bl.a. på förarbeten (NJA II 1962 s. 222, prop. 1962:10 och prop. 1985/86:65), Berggren m.fl. Brottsbalken (27 november 2015, Zeteo), kommentaren till 9 kap. 5 § BrB samt Berggren m.fl. Brottsbalken (19 maj 2016, Zeteo), kommentaren till 33 §.

ingsverksamhet eller i annan verksamhet, som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning, bereder sig ränta eller annan ekonomisk förmån, som står i uppenbart missförhållande till motprestationen.

Straffskalan för brottet är böter eller fängelse i högst två år, eller om brottet är grovt, fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

Bestämmelsen om ocker har sitt ursprung i 1901 års ockerlag (där endast kreditocker reglerades), men utvidgades till att omfatta även sakocker och ocker vid benefika rättshandlingar när bestämmelsen år 1942 fördes in i strafflagen (21 kap. 5 §). När brottsbalken tillkom överfördes bestämmelsen om ocker utan att några ändringar gjordes.

Ocker kan enligt brottsbalken delas in i två varianter; 1) tradi-

tionellt ocker som innebär att gärningsmannen utnyttjar en annan

persons svaghet eller underläge i vissa hänseenden och 2) kredit-

ocker där något krav inte finns på att någon annans underläge har

utnyttjats.

Med rättshandling avses varje viljeförklaring, som har till syfte att grundlägga, bevara, förändra eller upphäva ett rättsförhållande som faller inom förmögenhetsrättens område.46

En förutsättning för att traditionellt ocker ska föreligga är alltså att gärningsmannen begagnat sig av annans trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroendeställning. För att gärningsmannen ska anses ha begagnat sig av någon annans underläge eller svaghet vid benefika rättshandlingar krävs att gärningsmannen med utnyttjande av situationen på något sätt har förmått eller påverkat den andre, offret, att företa rättshandlingen.

Med trångmål avses en omständighet som minskar motståndskraften hos just offret för gärningen. Ett utnyttjande av allmän brist på en viss vara eller en nyttighet för att sätta upp priset på denna faller inte in under ockerbestämmelsen, även om priset skulle förefalla oskäligt. Inte heller har bestämmelsen avseende på hyresmarknaden, arbetsmarknaden eller lånemarknaden i allmänhet, utan endast på individuellt betingade fall. Det är främst ekonomiskt trångmål som avses i bestämmelsen, men även nödställdhet av annat slag, såsom livsfara, torde vara att räkna dit. Det är tvivelaktigt om

46 Berggren m.fl. Brottsbalken (24 november 2015, Zeteo), kommentaren till 2838 §§ lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, (kapitelrubriken).

hemfallenhet åt narkotikamissbruk kan uppfattas som trångmål. För att ockeransvar ska inträda krävs att trångmålet är verkligt. Att begagna sig av inbillat trångmål omfattas inte av ockeransvar. I sådant fall begagnar sig gärningsmannen ofta av medkontrahentens oförstånd. Att medkontrahenten själv försatt sig i trångmålet, kanske mycket klandervärt, fritar inte den som utnyttjat trångmålet från ansvar.

Med uttrycket oförstånd avses bristande omdömesförmåga i allmänhet eller beträffande sådana affärer som den aktuella. Om den bristande omdömesförmågan beror på enfald eller på oerfarenhet saknar här betydelse. Däremot kan oförstånd inte anses föreligga hos en avtalskontrahent endast för att han är okunnig om förhållandena och därför inte lika bra som den andre kan bedöma den ifrågavarande prestationens värde. Om en expert på gammal konst i en konst- eller antikvitetshandel för lågt pris förvärvar en tavla som han, men inte säljaren, inser vara en berömd mästares verk, bör han sålunda inte anses göra sig skyldig till ocker. Köparen kan däremot göra sig skyldig till ocker, om säljaren över huvud saknar insikt om det slags saker köpet gäller och därför är helt ovetande om möjligheten att tavlan kan vara särskilt värdefull. I första hand bör dock förutsättningarna för bedrägeriansvar prövas.

Med lättsinne avses främst ekonomiskt lättsinne (konstant eller tillfälligt). Beroendeställning kan vara t.ex. anställningsförhållande.

Krav ställs på att gärningsmannens förmån ska stå i uppenbart missförhållande till vederlaget eller att förmånen inte har något vederlag alls. Lika med att bereda sig själv förmån är att avsiktligen bereda förmån åt annan (23 kap. 7 § BrB).

När det gäller kreditocker krävs inte för straffansvar att gärningsmannen begagnat sig av trångmål eller annat jämställt förhållande. I stället krävs att gärningen består i kreditgivning i näringsverksamhet eller i annan verksamhet som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning. Brottsrekvisitet ränta eller annan ekono-

misk förmån, som står i uppenbart missförhållande till motprestationen

tolkas på samma sätt som begreppet förmån, som står i uppenbart

missförhållande till vederlaget, se ovan. Det betyder att kredittag-

arens ekonomi får betydelse för bedömningen, även om det saknar betydelse om gärningsmannen begagnat sig av dennes underläge. Ansvar inträder även i fall där gärningsmannen inte berett sig själv ekonomisk förmån men avsiktligen bereder annan, t.ex. en bakom-

stående finansiär (23 kap. 7 § BrB). Med kreditgivning avses bl.a. kreditköp, avbetalningsköp samt rena försträckningsavtal. Låneverksamhet kombineras ofta med försäljning av t.ex. hushållsmaskiner på ett sätt som gör det svårt att skilja mellan kreditgivningen och vad som i realiteten är fristående låneavtal.

Det föreligger en fullständig parallellitet mellan straffrättsligt ocker i denna bestämmelse och civilrättsligt ocker i 31 § lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (avtalslagen), även om införandet av ett andra stycke om ocker i näringsverksamhet inte medfört ytterligare anpassningar till avtalslagen. Som framgår av kommentarer till rekvisitet oförstånd vid civilrättsligt ocker omfattas enfald och oerfarenhet, vilket har anknytning till situationen vid lindrigare psykiska defekter hos offret.47 Vad som menas med oförstånd har också förklarats som att det inte är liktydigt med avsaknad av förståndets bruk utan bristande omdömesförmåga i allmänhet eller beträffande den speciella rättshandlingen.48 Oförstånd är då detsamma som enfald (förståndssvaghet) och oerfarenhet.

4.3.4. Brott mot staten

Brott relaterade till avsaknad av arbetstillstånd

I fall där en person som arbetar saknar arbetstillstånd kan brott föreligga enligt utlänningslagen (20 kap. 5 § UtlL). Bestämmelserna syftar till att motverka och beivra illegal anställning.

En utlänning som uppsåtligen eller av oaktsamhet har anställning eller bedriver verksamhet som kräver arbetstillstånd, utan att inneha ett sådant tillstånd, döms till böter (20 kap. 3 § UtlL). Sådant straffansvar inträder vid arbete utan föreskrivet tillstånd, oavsett om det föreligger ett formellt anställningsförhållande eller inte (prop. 2003/04:35 s. 35 f.). En utlänning som ska arbeta i Sverige på grund av en anställning här eller utomlands ska således som huvudregel ha arbetstillstånd (2 kap. 7 § UtlL). Undantag från detta krav finns för nordiska medborgare, den som har permanent uppehålls-

47 s. 263 Adlercreutz, A. och Gorton, L. Avtalsrätt I, 13:e uppl., 2011. 48 s. 33 Cervin, C. Ocker. Juridiska Föreningen i Lund, 1984.

tillstånd eller EES-medborgare och deras familjemedlemmar som har uppehållsrätt, men ytterligare undantag finns (2 kap. 8−9 §§ UtlL).

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet har en utlänning anställd, om utlänningen antingen inte har rätt att vistas i Sverige eller har rätt att vistas här men saknar föreskrivet arbetstillstånd döms till böter eller, när omständigheterna är försvårande, fängelse i högst ett år (20 kap. 5 § UtlL). Med utlänningar som inte har rätt att vistas i Sverige avses utlänningar som saknar uppehållstillstånd eller, om utlänningen är viseringspliktig, saknar visering.

I 20 kap. 5 § andra stycket UtlL finns även en hänvisning till bestämmelser som bl.a. reglerar betalning av en särskild avgift för som den som har en utlänning anställd om utlänningen inte har rätt att vistas i Sverige eller har rätt att vistas här men saknar föreskrivet arbetstillstånd (se vidare härom i 20 kap. 12−14 §§ UtlL).

Människosmuggling

För människosmuggling döms den som uppsåtligen hjälper en utlänning att olovligen komma in i eller passera genom Sverige, en annan EU-stat eller Island, Norge, Schweiz eller Liechtenstein (20 kap. 8 § UtlL). Straffet för gärningen är fängelse i högst två år, eller om brottet är grovt, lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om gärningen utförts mot ersättning, utgjort ett led i en verksamhet som avsett ett stort antal personer, eller utförts under former som innebär livsfara för utlänningen eller annars utförts under hänsynslösa former. Är brottet att anse som ringa döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

Straffansvar finns även för organiserande av människosmuggling och grovt organiserande av människosmuggling, men berörs inte ytterligare här (20 kap. 9 § UtlL).

Ingrepp för att ta till vara organ eller annat biologiskt material från en levande eller avliden människa

Lag (1995:831) om transplantation m.m. (transplantationslagen) innehåller bestämmelser om ingrepp för att ta till vara organ eller annat biologiskt material från en levande eller avliden människa för be-

handling av sjukdom eller kroppsskada hos en annan människa (transplantation) eller för annat medicinskt ändamål. Lagen innehåller också bestämmelser om användning av vävnad från ett aborterat foster. Med biologiskt material avses organ, vävnad, celler, cellinjer och delar därav. Till organ hör bl.a. lever, hjärta och njure. Vävnad finns av olika slag, t.ex. epitelvävnad (hud), brosk, benväv, muskelvävnad och nervvävnad. Blod och lymfa är flytande vävnad.

Enligt transplantationslagen får inte biologiskt material avsett för transplantation eller annat medicinskt ändamål tas från en levande människa, om ingreppet kan befaras medföra allvarlig fara för givarens liv eller hälsa (5 §). Vidare får biologiskt material avsett för transplantation eller annat medicinskt ändamål tas från en levande människa endast om han eller hon har samtyckt till det (6 §). Ett ingrepp på en levande människa, som innebär att biologiskt material som inte återbildas tas för transplantation, får som huvudregel endast göras på en givare som är släkt med den tilltänkte mottagaren eller på annat sätt står mottagaren särskilt nära (7 §). Särskilda bestämmelser finns om biologiskt material från avlidna och från underåriga och psykiskt störda personer (3,4 och 8 §§).

Den som med uppsåt utför ingrepp på eller tar biologiskt material från en levande eller avliden människa eller använder eller tar till vara vävnad från ett aborterat foster i strid mot transplantationslagen m.m. döms till böter (14 §).

Även handel med organ eller biologiskt material är straffsanktionerat, se 8 kap. 6 § lag (2006:351) om genetisk integritet m.m. Av den bestämmelsen framgår det att den som i vinstsyfte tar, överlämnar, tar emot eller förmedlar biologiskt material från en levande eller avliden människa kan dömas till böter eller fängelse i högst två år. Samma straffskala gäller för den som använder eller tar till vara sådant material för transplantation eller annat ändamål trots insikt om att materialet tagits, överlämnats, tagits emot eller förmedlats i vinstsyfte. I ringa fall ska dock inte dömas till ansvar. Vissa undantag finns från förbudet mot handel av biologiskt material, bl.a. blod, hår, modersmjölk och tänder.

4.4. Praxis m.m.

4.4.1. Inledning

I avsnitt 4.3 har vi redogjort för straffbestämmelser som, beroende på omständigheterna, kan aktualiseras i fall där utsatta personer utnyttjas för tvångsarbete eller annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte (bl.a. tiggeri och brottslig verksamhet) eller annan ekonomisk vinning. Redogörelsen behandlar de mest relevanta straffbestämmelserna i sammanhanget, men även andra straffbestämmelser kan förekomma. Efter en genomgång av praxis på området kan vi dock konstatera att endast få personer döms för brott i dessa situationer.

För att ändå skapa en bild av det nuvarande straffrättsliga skyddet på området har vi valt att presentera viss praxis i nedanstående avsnitt. Presentationen är med hänsyn till det ringa antalet fall inte begränsad till någon särskild tidsperiod. När det gäller brottsutvecklingen på området hänvisas till polisens årliga lägesrapporter på området.49

Vi har valt att begränsa vår redovisning av praxis i detta avsnitt till fall som rör utnyttjande av utsatta personer för tvångsarbete, tiggeri och brottslig verksamhet, men vi ger även vissa exempel på andra former av otillbörliga ekonomiska utnyttjanden av personer i dessa sammanhang. I några fall har utnyttjandet av utsatta personer för tvångsarbete m.m. ansetts utgöra en del av ett människohandelsförfarande, men i de flesta fall har utnyttjandet ansetts vara ett från människohandelsbrottet fristående utnyttjande.

Syftet med praxisredovisningen är att förmedla en bild av problematiken på området, men gör inte några anspråk på att vara en uttömmande praxisgenomgång.

49 Se Polismyndigheten Rapport 2015, Människohandel för sexuella och andra ändamål, Lägesrapport 16, m.fl. (https://polisen.se/Aktuellt/Rapporter-och-publikationer/Manniskohandel/)

4.4.2. Domstolspraxis m.m.

Tvångsarbete

Exploatering för tvångsarbete kan ta sig uttryck på olika sätt. Ett direkt frihetsberövande på arbetsstället kan t.ex. utgöra olaga frihetsberövande. Att genom våld eller hot tvinga en annan person att t.ex. arbeta eller tigga kan utgöra olaga tvång. Vi har dock inte sett några tydliga exempel på fall med sådana inslag i den domstolspraxis vi funnit på området, men följande fall belyser hur tvångsarbete och arbetskraftsexploatering i vissa fall har behandlats i praxis.

I ett mål från Varbergs tingsrätt50väcktes endast åtal för brott mot 10 kap. 1 § utlänningslagen (1989:529) i dess lydelse före oktober 2004, men däremot inget åtal för människohandel. I domen ansåg tingsrätten det utrett att den anställde, som kom från Thailand, under perioden februari–mars år 2000 haft en anställning på sätt åklagaren påstått och att hon saknat arbetstillstånd. I målet förekom även uppgifter om långa arbetsdagar, lägre lön än avtalat och att arbetsgivaren omhändertagit den anställdes pass, men dessa omständigheter har inte föranlett att ytterligare åtal väckts. Såväl den anställda som arbetsgivaren åtalades och dömdes därför endast för att den anställde hade arbetat utan arbetstillstånd. Påföljden bestämdes till böter för såväl den anställde som arbetsgivaren.

I ett mål från Malmö tingsrätt

51

hade tingsrätten att ta ställning

till om människohandel genom exploatering av tre personer för markanläggning förekommit. Personerna hade rekryterats i England och därefter inhysts och transporterats till bl.a. Sverige och hade då utfört anläggningsarbeten. I målet ansåg tingsrätten inledningsvis det utrett att de två tilltalade i målet (med några undantag) rekryterat, transporterat och inhyst målsägandena på sätt åklagaren påstått. Däremot ansåg tingsrätten det inte visat att målsägandena vilseletts avseende lön, arbetstider, arbetsförhållanden och standarden på bostäder. Tingsrätten ansåg inte heller att de tilltalade, trots att de haft klart för sig under vilka förhållanden målsägandena levde utan arbete och fast bostad, hade utnyttjat målsägandenas utsatta belägenhet. Eftersom målsägandena enligt tingsrättens bedömning haft möjlighet att lämna de tilltalade och skaffa hjälp ansåg tings-

50 Varbergs tingsrätts dom den 29 juni 2005 i mål B 1198-04. 51 Malmö tingsrätts dom den 2 juli 2010 i mål B 3573-10.

rätten inte heller att det då gällande s.k. kontrollrekvisitet var uppfyllt. Tingsrätten konstaterade avslutningsvis att även om det var givet att inte många skulle vilja arbeta under de förhållanden som de tilltalade erbjudit, var det inte tillförlitligen styrkt att det varit fråga om människohandel. Åtalet ogillades därför.

I vissa fall kräver arbetsgivare att utländska arbetstagare ska betala en viss summa pengar för att arbetsgivaren ska lämna ett erbjudande om att arbeta i Sverige, vilket är en nödvändighet för arbetstagare för att få arbetstillstånd i Sverige. Det förekommer även skuldsättningsarrangemang i form av krav på höga resekostnader till Sverige. Sättet för betalningen för arbetserbjudandet, arbetstillståndet eller de höga avgifterna för reskostnader varierar. En del arbetstagare betalar kontant medan vissa arbetsgivare tvingar andra att själva betala sin arbetsgivaravgift och arbetstagaren får på så sätt en väldigt låg lön. I andra fall tar dessa avgifter formen av ett lån från arbetsgivaren, vilket ska återbetalas genom lägre lön. Vi har dock inte funnit något exempel på detta i den domstolspraxis som vi gått igenom, men däremot finns det uppgifter om en sådan skuld i exempelvis en nedlagd polisutredning om utnyttjande av arbetskraft vid en kinesisk restaurang i Malmö.52Förundersökningen lades dock ner i oktober 2011 med motiveringen att brott inte kunde styrkas.

Det har även funnits uppgifter om stora skulder för resan till Sverige för ett fyrtiotal personer från Kamerun som rekryterats till Västerbotten för att plantera skog.53Väl på plats i Sverige levde de under knappa förhållanden och uppgav att de fick en lägre ersättning än den som utlovats. Från lönen drogs sedan kostnader för mat och logi m.m., vilket gjorde det omöjligt för personerna att betala av sina skulder för resan till Sverige. Även denna förundersökning lades ner eftersom brott inte kunde styrkas.

I andra fall har det förekommit att utsatta personer försatts i ett ekonomiskt skuldförhållande till de tilltalade genom skulder för exempelvis resan till Sverige. Följande två domar som rör människohandel från Hudiksvalls tingsrätt är exempel på detta. Båda fallen

52 Polismyndighetens ärendenummer: 1200-K190646-10 och Åklagarmyndighetens ärendenummer: AM-197635-10. 53 RPS Rapport 2014, Människohandel för sexuella och andra ändamål, Lägesrapport 15 s. 23.

rör åtal för människohandel där offren har tvingats plocka bär i princip utan ersättning.

I det ena målet från Hudiksvalls tingsrätt

54

dömdes två personer

till tio månaders fängelse jämte utvisning för människohandel genom utnyttjande av totalt 13 personers utsatta belägenhet. Målet gällde utnyttjande för bärplockning. De tilltalade ska enligt tingsrätten även ha rekryterat, tagit emot, transporterat och inhyst målsägandena i nämnt syfte. Vidare har målsägandena enligt tingsrätten levt under svåra ekonomiska förhållanden och bl.a. försatts i ekonomiskt skuldförhållanden till de tilltalade genom bl.a. en skuld för resan. Med hänsyn till att målsägandenas pass hade omhändertagits av de tilltalade ansåg tingsrätten även att det s.k. kontrollrekvisitet var uppfyllt.55 Gärningarna rubricerades dock av tingsrätten som mindre grov människohandel. Vid den bedömningen beaktade tingsrätten dels vilken typ av människohandel det var fråga om, dels att tingsrätten inte funnit det styrkt att de tilltalade använt något olaga tvång samt att målsägandena inte har varit berövade friheten.

I den andra domen från Hudiksvalls tingsrätt

56

friades däremot,

som bl.a. nämnts i avsnitt 3.5, ett bulgariskt par från ett åtal för människohandel för tvångsarbete, eftersom bevisningen enligt tingsrätten inte var tillräcklig för åtalet för människohandel. Tingsrätten ansåg bl.a. att det inte var styrkt att de tilltalade redan i Bulgarien avsett att lura bärplockarna på ersättningen för bärplockningen i Sverige. En av de tilltalade dömdes däremot för försök till misshandel för att ha släpat en av bärplockarna efter en bil, ofredande för att ha förmått en av målsägandena att utföra magdans och egenmäktigt förfarande för att ha omhändertagit målsägandenas pass. Den andre tilltalade dömdes för misshandel, för att ha kastat en bärlåda på en av målsägandena, och egenmäktigt förfarande, för att ha omhändertagit målsägandenas pass. De tilltalade dömdes till fängelse tre månader.

Att låta personer arbeta mycket under långa arbetsdagar och under pressade omständigheter och sedan förmå dem att ta ut stora delar av sin lön och överlämna till arbetsgivaren har bedömts ut-

54 Hudiksvalls tingsrätts dom den 15 juni 2012 i mål nr B 2220-11. 55 Målet avsåg i denna del människohandelsbestämmelsen innan 2010 års ändringar genomfördes. 56 Hudiksvalls tingsrätts dom den 31 oktober 2011 i mål nr B 1834-11.

göra ocker, grovt brott enligt en dom från Skellefteå tingsrätt57. I målet, som enbart avsåg åtal för ocker, konstaterade tingsrätten inledningsvis att de tre målsägandena som kom från Pakistan hade bristande språkkunskaper i svenska språket, bristande insikt i det svenska samhället och att de även saknade ett socialt nätverk. Tingsrätten konstaterade därför att de bl.a. därigenom befunnit sig i en beroendeställning till de tilltalade i deras egenskap av arbetsgivare. De tilltalade har även enligt tingsrätten insett detta och de har även agerat i samförstånd vid de gärningar som målet rör. Målsägandena hade tidigare under flera år varit anställda i den ene tilltalades däckföretag i Pakistan där de utfört samma typ av arbete som de, efter att ha tackat ja till arbete på företaget i Sverige, även kommit att utföra här. Vidare fann tingsrätten det utrett att de tilltalade genom uttalande och underförstådda hot om att målsägandena skulle komma att skickas tillbaka till sitt hemland förmått dem att arbeta väsentligt mer än heltid. Tingsrätten ansåg även det utrett att de tilltalade återtagit merparten av lönen genom att anmoda målsägandena att ta ut pengar i uttagsautomat och överlämna pengarna till någon av dem samt att genom att via internetbank föra tillbaka utbetald lön till företaget eller till konton tillhörande en av de tilltalade. Tingsrätten konstaterade därefter att de tilltalade genom förfarandet berett sig själva en förmån om ca 300 000 kr, varför åtalet för ocker var styrkt. Brottet skulle enligt tingsrätten bedömas som grovt brott, eftersom det varit fråga om ett systematiskt utnyttjande och sammantaget avsett ett betydande belopp. Påföljden för de båda tilltalade bestämdes till villkorlig dom med samhällstjänst 240 timmar. Om fängelse i stället hade valts som påföljd skulle fängelse elva månader ha dömts ut.

Information har även inkommit till Polismyndigheten om att utländska arbetstagare som utlovats arbeten i bär- bygg-, restaurang- och städbranschen och inom ramen för skönhetsvård och anläggningsarbeten, fått besked om att arbetsförhållandena ändrats i samband med resan till eller strax efter ankomsten till Sverige.58Arbets-

57 Skellefteå tingsrätts dom den 19 april 2012 i mål B 179-12. Domen överklagades och Hovrätten för övre Norrland meddelade beslut i februari 2013. Då gärningsmännen inte var närvarande vid prövningen i Hovrätten meddelades beslutet att överklagandena blev förfallna Hovrätten för övre Norrland, beslut B 412-12. 58 Polismyndigheten Rapport 2015, Människohandel för sexuella och andra ändamål, Lägesrapport 16 s. 22.

tagarna försattes därmed i en situation där de tvingades acceptera avsevärt försämrade arbetsvillkor, tigga alternativt begå brott eller helt förlora möjligheten till arbete och inkomst eller bli hemsända. Det handlade inte bara om dåliga villkor och låga löner utan även olika skuldsättningsarrangemang.

Vidare förekommer enligt information från Polismyndigheten inte sällan att arbetsgivare låter personer som vistas illegalt i landet arbeta utan att betala skatt, men anger dem till polisen när lön ska utbetalas. På så sätt får arbetsgivaren tillgång till arbetskraft utan att betala för den.

Tiggeri

Ett par av landets domstolar har haft anledning att ta ställning till några fall där åtal avsett människohandel som rör tiggeri och där offren ofta varit funktionsnedsatta eller barn.

I en dom från Svea hovrätt59framkom det att en man som saknade armar rekryterats i Ukraina och därefter transporterats till bl.a. Sverige för att tigga. Han hölls fången av de tilltalade, som var ett par, i två år och tvingades tigga åt dem under större delen av dygnet, sex dagar i veckan. De tilltalade omhändertog även hans proteser och hans pass. Trots att han bevakades lyckades han fly tre gånger. Två av gångerna misslyckades han och blev då misshandlad och återförd till fångenskapen. Tingsrätten dömde paret till fängelse i fem respektive tre år för människorov, mindre grovt, och människohandel. Hovrätten skärpte sedan straffen till fem år och sex månader respektive fem år och dömde för människorov av normalgraden och människohandel.

I ett annat mål från Svea hovrätt60utnyttjade två rumänska makar en fysiskt och psykiskt handikappad landsman för tiggeri. Mannen saknade försörjning, bostad och kontakt med familj eller släkt i hemlandet. Makarna tog med honom på en resa genom Europa i syfte att han skulle tigga ihop pengar åt dem. De kallade honom för sin son och försåg honom med alkohol för att han skulle bli modig när

59 Svea hovrätts dom den 11 juni 2009 i mål nr B 1479-09 (Stockholms tingsrätts dom den 30 januari 2009 i mål nr B 10768-08). 60 Svea hovrätts dom den 4 oktober 2010 i mål nr B 6263-10 (Södertörns tingsrätts dom den 14 juli 2010 i mål nr B 11224-09).

han tiggde. Trots att han såg makarna som sina föräldrar dömde både tingsrätten och hovrätten makarna för människohandel. Tingsrätten bestämde påföljden till fängelse i två år, med hänsyn till att de tilltalade utvisades i åtta år. Hovrätten, som konstaterade att makarna systematiskt utnyttjat och berikat sig på handikappade och skyddslösa personer till tiggeri och som även ansåg att utvisningen inte skulle beaktas vid straffmätningen, skärpte påföljden till fängelse i tre år för de båda makarna.

Det finns ytterligare ett mål från Svea hovrätt avseende människohandel för tiggeri61. Målet handlade om en femtonårig flicka som enligt åklagaren transporterats och inhysts av sina föräldrar i syfte att tigga och stjäla, dvs. utnyttjats i en situation som innebar nödläge för henne. Föräldrarna hade enligt åklagaren tagit kontrollen över flickan och tagit med henne till Sverige, där hon saknade möjligheter att försörja sig. Föräldrarna, som åtalades för människohandel, var rumäner och hade tillsammans sju barn. Försörjningen i hemlandet omfattade 17 personer. Tingsrätten konstaterade bl.a. att den fattiga familjen levt i stort armod och att tiggeri varit den självklara försörjningen för både föräldrarna och flickan. Tingsrätten konstaterade i det sammanhanget även att varken något hot eller tvång synes ha förekommit och att det inte heller framgått att flickan blivit utnyttjad/exploaterad. Flickans ålder föranledde ingen annan bedömning. Tingsrätten ogillade åtalet. Efter överklagande fastställde hovrätten även tingsrättens dom.

Ett avgörande från Hovrätten för Västra Sverige

62

avser åtal för i

hovrätten ocker respektive medhjälp till ocker (jfr i tingsrätten i första hand människohandel och i andra hand ocker) för att ha utnyttjat flera personer för tiggeri. De båda åtalade, som sedan flera år är ett par, friades dock från samtliga brottsmisstankar i såväl tingsrätten som hovrätten. Hovrätten konstaterade visserligen att det av utredningen framgick att målsägandena befunnit sig i en utsatt situation och att de har utnyttjats på så sätt att de har blivit beordrade att tigga, utan att de har erhållit någon ekonomisk kompensation. Däremot fann hovrätten inte det klarlagt att det funnits en uttalad eller ens outtalad överenskommelse mellan den gärnings-

61 Svea hovrätts dom den 19 januari 2011 i mål nr B 9636-10 (Stockholms tingsrätts dom den 18 november 2010 i mål nr B 14880-10). 62 Hovrätten för Västra Sveriges dom den 31 maj 2016 i mål nr B 3940-14 (Halmstad tingsrätts dom den 9 juli 2014 i mål B 1143-14).

mannen som var åtalad för ocker och målsägandena om att det skulle förhålla sig på det viset. Redan av denna anledning ansåg hovrätten att åtalen inte kunde vinna bifall.

Även Hovrätten för Västra Sverige63har nyligen tagit ställning till åtal för människohandel för tiggeri. Åtalet handlade om två bröder som rekryterat fem personer i Bulgarien för tiggeri, vilka de sedan transporterat till Sverige. Personerna som rekryterats var mycket fattiga och hade även funktionsnedsättningar. Rekryteringen skedde genom vilseledande och utnyttjande av personernas utsatta situation. Bröderna placerade i princip varje dag ut de fem personerna för att tigga i Göteborg under långa arbetspass. Bröderna tog sedan hand om de ihopsamlade pengarna (totalt 300 000 kr under den femmånadersperiod som omfattas av åtalet). Tiggarna fick inga andra inkomster än enkel kost och logi. Tre av tiggarna inhyses i en lägenhet i Göteborg och de andra två fick sova i en bil på gatan. Det har förekommit våld och hot mot en av tiggarna. Tiggarna har varit helt utlämnade åt brödernas godtycke och stått under deras kontroll. Bröderna dömdes i tingsrätten för människohandel till tre och ett halvt års respektive tre års fängelse. Åtalet omfattade även medhjälp till människohandel för ytterligare två tilltalande. Den ena av dem upplät mot ekonomisk ersättning den lägenhet i vilken tiggarna inhysts, medan den andre (som är sambo med en av bröderna) hjälpte till att kontrollera tiggarna. Dessa personer dömdes i tingsrätten för medhjälp till människohandel till åtta respektive sex månaders fängelse. Hovrätten kom däremot fram till att en av bröderna ska dömas för människohandel avseende två av tiggarna och för medhjälp till den andra broderns människohandelsbrott, medan åtalet för människohandel alternativt ocker avseende en femte person ogillades. Vidare ansåg hovrätten att den andre brodern ska dömas för människohandel avseende två av tiggarna, men att åtalen om människohandel alternativt ocker ogillades beträffande de andra tre tiggarna. Med hänsyn till den mycket utsatta belägenhet som samtliga målsägande befunnit sig i, den tid som de utnyttjats för tiggeri och de förhållanden under vilka de har varit tvungna att tigga, bedömde hovrätten att det inte i något fall var fråga om män-

63 Hovrätten för Västra Sveriges dom den 22 april 2016 i mål nr B 1554-16 (Göteborgs tingsrätts dom den 12 februari 2016 i mål nr B 13425-15 och B 13314-15).

niskohandelsbrott som är mindre grovt. Hovrätten ogillade även åtalet mot den person som påstods att mot ekonomisk ersättning ha upplåtit den lägenhet i vilken tiggarna inhysts.

Som tidigare redovisats har flera myndigheter rapporterat om att det på flera orter förekommer personer som gör anspråk på att kontrollera ett flertal eller samtliga av ortens inkomstbringande (allmänna) platser för tiggeri. EU-medborgare som på egen hand reser till en sådan ort för att tigga tvingas enligt uppgift att betala för en plats att tigga på. Ett exempel på ett sådant förhållande belyses i följande avgörande från år 2015.

I en dom från Göta hovrätt

64

dömdes en person för försök till

utpressning och rån sedan han bl.a. dödshotat flera landsmän om de inte betalade honom för att få möjlighet att tigga. Målsägandena hade kommit till Sverige tillsammans från Rumänien i december 2014 för att tigga. Då de befann sig i ett köpcenter i Kalmar sammanträffade de med den tilltalade, som hade inflytande över vem som tiggde på området. Enligt domstolarna försökte den tilltalade genom misshandel och hot förmå målsägandena att betala pengar till honom för en fiktiv skuld bestående i en avgift för att få vistas på platsen där målsägandena befann sig för att tigga. Den tilltalade har vid samma tillfälle enligt domstolarna genom våld mot en annan av målsägandena även stulit en väska med bl.a. kontanter. Åtalet omfattade ytterligare ett försök till utpressning, vilket dock ogillades av hovrätten. Påföljden bestämdes till fängelse ett år jämte utvisning.

Brottslig verksamhet m.m.

I vissa fall utnyttjas personer även för att begå brott av olika slag. Följande fall, som är exempel på detta, avser främst stölder, men även annan kriminalitet kan förekomma.

I ett avgörande från Svea hovrätt

65

åtalades två män för män-

niskohandel för att ha utnyttjat två minderåriga pojkar till att begå brott. De åtalade rumänska männen hade enligt åklagaren tagit med sig de två sextonåringarna från hemlandet och tvingade med dem på

64 Göta hovrätts dom den 24 mars 2015 i mål B 332-15 (Kalmar tingsrätts dom den 16 januari 2015 i mål nr B 4100-14). 65RH 2010:34, Svea hovrätts dom 26 februari 2010 i mål nr B 9732-09 (Stockholms tingsrätts dom den 19 november 2009 i mål nr B 10675-09).

en stöldturné i Sverige. Tingsrätten ogillade åtalet p.g.a. bristande bevisning, bl.a. med hänsyn till att pojkarna vare sig kunde anses ha stått under sådant allvarligt tryck att de inte kunde förändra sin situation eller ha varit under männens kontroll. Hovrätten ansåg däremot att männen tagit kontroll över pojkarna i den mening som avses i människohandelsparagrafen och att det var styrkt att pojkarna rekryterades i syfte att utnyttjas för stölder. Hovrätten ansåg det bevisat att pojkarna, åtminstone när de kommit fram till Sverige, har varit helt utlämnade åt männen som därmed tog kontroll över dem. Det var således enligt hovrätten uppenbart att männens syfte i det skedet varit att utnyttja pojkarnas svåra belägenhet och förmå dem att utföra och delta i tillgreppsbrott. Pojkarnas samtycke till medverkan saknade betydelse för den straffrättsliga bedömningen av männens handlande. Med hänsyn till att pojkarna inte utsattes för något direkt tvång och varken hölls inlåsta eller var frihetsberövade, ansåg hovrätten att människohandelsbrottet skulle bedömas som mindre grovt. Påföljden bestämdes till fängelse ett år.

När ersättning utlovats för arbete, utan att det funnits avsikt att faktiskt betala för arbetet, har det i praxis dömts för bedrägeri, vilket framgår av följande fall från Svea hovrätt.

I en dom från Svea hovrätt

66

ogillade hovrätten, till skillnad från

tingsrätten, åtalet för människohandel. Hovrätten dömde i stället för flera fall av bedrägeri i enlighet med åklagarens alternativa ansvarspåstående. Målet omfattade även ytterligare åtalspunkter, vilka dock saknar relevans här. Målet handlade om en fembarnsmamma som, enligt åtalet, satt i system att rekrytera polska kvinnor för arbete med bl.a. barnpassning. Kvinnorna inhystes i en garderob och arbetet kom att bli hushållsarbete under slavliknande former. Kvinnorna fick inte någon lön och blev enligt hovrätten vilseledda i fråga om ersättningen av den tilltalade när de rekryterats och inhysts. Enligt hovrätten kunde det hållas för visst att den tilltalade varken vid rekryteringen av målsägandena eller senare under deras vistelse hos den tilltalade haft för avsikt att betala den utlovade ersättningen. Även om hovrätten ansåg att förtäckta hot hade förekommit konstaterade domstolen att hoten varken kunde betraktas som hot om brottslig gärning eller tvingat någon av kvinnorna att vara inhyst hos henne. Hovrätten ansåg inte heller att kvinnorna hade varit i

66 Svea hovrätts dom den 1 juni 2011 i mål B 5971-10 (Solna tingsrätts dom den 17 juni 2010).

påtagligt underläge, även om fembarnsmamman haft ett visst inflytande över dem. De har inte hållits inlåsta och även om det förekommit vissa hotfulla uttalanden kunde de inte anses ha stått under ett kontinuerligt hot. Därmed hade fembarnsmamman enligt hovrätten inte tagit kontroll över dem. Åtalet för människohandel ogillades därför av hovrätten, men den tilltalade dömdes i stället för fyra fall av bedrägeri mot målsägandena. Genom vilseledandet förmådde den tilltalade var och en av målsägandena att utföra arbete med städning och barnpassning. Utnyttjandet innebar således ekonomisk vinning för den tilltalade och motsvarande skada för målsägandena. Påföljden för bedrägeriet (och övrig brottslighet) bestämdes till fängelse i tio månader.

I ett avgörande, från Hovrätten för Västra Sverige

67

, ogillade hov-

rätten, i likhet med tingsrätten, åtalet för människohandel och medhjälp till sådant brott p.g.a. bristande bevisning. De tilltalade dömdes dock för vissa tillgreppsbrott. Bakgrunden i målet var att polisen tyckt sig ha sett ett mönster vid tillgreppsbrott i butik. Det hade varit unga män från Polen som stulit i affärer. Männen lämnade endast vaga uppgifter om var och hur de bodde och det förekom även uppgifter om att de hade tvingats stjäla. Domstolarna ogillade åtalet och hänvisade särskilt till målsägandenas bristande trovärdighet.

I ett mål vid Svea hovrätt68åtalades en man för att ha transporterat sin minderåriga styvdotter från Italien via Tyskland till Sverige och därefter inhyst styvdottern i en personbil och senare i två husvagnar på en camping. Mannen hade enligt åtalet utnyttjat styvdottern för att stjäla varor. Mannen åtalades även för försök till våldtäkt avseende styvdottern samt olaga hot och misshandel avseende en annan person. Hovrätten ogillade, i likhet med tingsrätten, åtalet för människohandel bl.a. med hänsyn till det saknades stöd i utredningen för att den tilltalade företagit nämnda handelsåtgärder i syfte att exploatera styvdottern för påstått ändamål. I övrigt fann domstolarna att åtalet för försök till våldtäkt skulle bifallas, men inte för olaga hot och misshandel.

67 Hovrätten för Västra Sveriges dom den 14 december 2012 i mål nr B 2408-12 (Göteborgs tingsrätts dom den 16 mars 2012 i mål nr 16821-11). 68 Svea hovrätts dom den 2 mars 2012 i mål nr 756-12 (Solna tingsrätts dom den 29 december 2011 i mål B 9980-11).

I vissa fall utnyttjas utsatta personer för flera ändamål, exempelvis både fysiskt men även genom användande av personernas identitet för att begå bedrägerier. I ett mål vid Västmanlands tingsrätt69väcktes åtal för bl.a. fyra fall av människohandel mot två kvinnor och en av kvinnornas två underåriga barn. Kvinnorna avsågs att exploateras för sexuella ändamål eller brottslig verksamhet i form av bedrägeri och barnen för endast brottslig verksamhet (stölder). Bevisningen i målet för åtalen för människohandel bestod i huvudsak av de inblandades egna uppgifter. Enligt tingsrätten gav utredningen i målet dock inte tillräckligt stöd för åtalet i denna del. Utredningen gav enligt tingsrätten inte heller stöd för påstådda exploateringssyften, även om oriktiga arbetsgivarintyg lämnats eller företetts inför olika myndigheter för att kvinnorna skulle få uppehållstillstånd och kunde folkbokföras med ett fullständigt personnummer. Åtalet för människohandel ogillades. Även åtalet gällande barnen ogillades, eftersom annat inte visats än att barnets mamma krävt att barnen skulle hämtas från hennes bror i Slovakien till Sverige. Vidare saknades även tillräckligt stöd för att tillgrepp ägt rum efter anstiftan av den tilltalade.

4.5. Förhållandet i andra länder

4.5.1. Inledning

I avsnitt 3.6 har vi bl.a. redovisat hur straffansvaret för människohandel är reglerat i vissa andra länder. Vi hänvisar därför dit i denna del. Avsnittet nedan behandlar därför endast om, och i sådana fall hur, ett fristående utnyttjande av utsatta människor för i huvudsak tvångsarbete, tiggeri och annan ekonomisk vinning är reglerat i respektive land. Övriga exploateringsändamål berör vi endast i begränsad omfattning.

Vi har valt att redovisa hur regleringen ser ut i Norden, men även i ett par länder med till Sverige närliggande rättssystem.70

69 Västmanlands tingsrätts dom den 25 augusti 2011 i mål nr B 406-11. 70 Jfr dock även den engelska regleringen The Modern Slavery Act 2015 där kriminaliseringen av människohandel och ytterligare brott direkt är kopplad till artikel 4 i Europakonventionen.

4.5.2. Norden

Danmark

Enligt dansk rätt finns det inte någon särskild straffbestämmelse som reglerar straffansvaret för utnyttjande av utsatta människor för tvångsarbete, tiggeri eller annan ekonomisk vinning. Sådant utnyttjande kan dock enligt dansk rätt vara straffbelagt enligt bestämmelsen om ocker, olaga tvång, frihetsberövande eller bedrägeri (se straffeloven §§ 260, 261, 279, 282, 285−286). Med undantag för ocker, som vi anser kan vara av särskilt intresse, redogör vi dock inte för dessa bestämmelser här.

Bestämmelsen om ocker straffbelägger den som utnyttjar en annan persons svåra ekonomiska eller personliga problem, brist på kunskap, slarv eller ett befintligt beroendeförhållande i ett avtalsförhållande för att erhålla en förmån, som står i uppenbart missförhållande till vederlaget eller för vilken vederlag inte ska utgå.

Påföljden för ocker är fängelse i högst ett år och sex månader alternativt fängelse i högst sex år om gärningen är särskilt allvarlig (af særlig grov beskaffenhed) med hänsyn till bl.a. tillvägagångssättet (udførelsesmåden) eller till om det gärningen annars varit av särskilt farlig art eller avsett betydande värde.

Finland

Enligt finsk rätt finns det inte någon särskild straffbestämmelse som reglerar straffansvaret för utnyttjande av utsatta människor för tvångsarbete, men utnyttjandet kan omfattas av regleringen av ocker-

liknande diskriminering i arbetslivet (47 kap. 3 a § strafflagen) eller grovt ocker (36 kap. 7 § strafflagen).

Av bestämmelsen om särskilt ockerliknande diskriminering i arbetslivet följer att om en arbetssökande eller arbetstagare vid diskriminering i arbetslivet försätts i märkbart ofördelaktig ställning genom att arbetssökandens eller arbetstagarens ekonomiska trångmål eller annars trängda läge, beroendeställning, oförstånd, lättsinne eller okunnighet utnyttjas, ska gärningsmannen dömas för ockerliknande diskriminering i arbetslivet. Påföljden för brottet är böter eller fängelse i högst två år.

För ocker döms den som, genom att utnyttja någon annans ekonomiska trångmål eller annars trängda läge, beroendeställning, oförstånd eller lättsinne, vid ett avtal eller någon annan rättshandling för sig eller någon annan utverkar eller betingar en ekonomisk förmån som står i uppenbart missförhållande till vederlaget. För ocker döms också den som vid kreditgivning för sig eller någon annan tar emot eller betingar ränta eller annan ekonomisk förmån som står i uppenbart missförhållande till kreditgivarens prestation, med beaktande av det beviljade kreditbeloppet, kredittiden och övriga villkor i kreditavtalet, den kreditrisk som är förenad med den beviljade krediten, kostnaderna för sådana åtgärder av kreditgivaren som hör till omsorgsfull kreditgivning, sedvanliga kostnader för kreditfinansiering och sedvanliga allmänna kostnader för kreditverksamhet. Påföljden för brottet är böter eller fängelse i högst två år.

Grovt ocker innebär ett straffansvar i de fall det vid ocker eftersträvas avsevärd vinning, avsevärd eller synnerligen kännbar skada uppkommer, gärningsmannen på ett hänsynslöst sätt utnyttjar någon annans särskilda svaghet eller annars skyddslösa läge eller brottet begås särskilt planmässigt och ockret även bedömt som en helhet är grovt. Påföljden för brottet är fängelse i minst fyra månader och högst fyra år.

I samband med att straffbestämmelser för människohandel nyligen förnyades i vissa avseenden diskuterades också om det fanns behov att stifta en separat straffbestämmelse om tvångsarbete i Finland. Det syntes inte vara fallet, särskilt därför att människohandel täcker, som en stark utgångspunkt, fall av tvångsarbete. I de fall där rekvisiten för människohandelsbrott inte är uppfyllda ansågs dessutom nämnda bestämmelser om ockerliknande diskriminering i arbetslivet och grovt ocker täcka situationen.

Vidare finns det enligt finsk rätt varken någon särskild straffbestämmelse för utnyttjande av utsatta människor för tiggeri eller för utnyttjande av utsatta människor för annan ekonomisk vinning (än för sexuella ändamål, tvångsarbete och tiggeri). Däremot finns det ett antal härmed samhörande generella kriminaliseringar som

bedrägeri, grovt bedrägeri, ocker och grovt ocker (strafflagen 36 kap.

1 och 2 samt 6 och 7 §§).

Under år 2010–2011 utreddes under ledning av inrikesministeriet bl.a. behovet av att förbjuda tiggeri och kriminalisera organisering av tiggeri enligt finsk rätt. Något behov av sådan separat krimi-

nalisering ansågs dock, i ljuset av människohandelsregleringen, inte finnas.

Norge

I norsk rätt regleras, som vi redovisat i avsnitt 3.6.1, brotten människohandel och grov människohandel i två olika bestämmelser där regleringen av själva utnyttjandet är centralt (§ 257 och § 258 straffeloven [2005]).

För människohandel straffas således bl.a. den som med våld, hot, utnyttjande av någons utsatta belägenhet eller annat otillbörligt beteende (atferd) tvingar, utnyttjar eller vilseleder en person till prostitution eller andra sexuella handlingar, arbete eller tjänster (inklusive tiggeri), krigstjänst i främmande land eller organhandel. Något krav på handelsåtgärd finns således inte för nu nämnd kriminalisering (jfr avsnitt 3.6.1 där den norska regleringen av människohandel presenteras i sin helhet och tydliggör att handelsåtgärder dock krävs för andra människohandelsförfaranden). Människohandel straffas med fängelse upp till sex år.

Den som bl.a. begår en handling som nu nämnts mot en person som inte har fyllt arton år, döms för människohandel även om inte något otillbörligt beteende förekommit. Den som var okunnig om att den utsatte var under arton år kan straffas om denne kan klandras för sin okunskap.

Grov människohandel straffas med fängelse upp till tio år. Vid bedömande av om brottet ska anses som grovt ska särskild vikt läggas vid om den som utsatts för handlingen var under arton år, om grovt våld eller tvång använts och om handlingen medfört betydande vinst. Inte heller här krävs det någon handelsåtgärd vidtagits. Den som var okunnig om att den utsatte var under arton år kan straffas om denne kan klandras för sin okunskap.

Flera omständigheter, bl.a. att brottet är en del av en organiserad brottlighet, kan leda till att straffet skärps.

4.5.3. Övriga Europa

Nederländerna

Människohandel är, som vi tidigare redovisat, straffbart enligt nederländsk rätt enligt artikel 273 f i strafflagen, the Dutch Criminal Code. I den bestämmelsen föreskrivs ett straffansvar för rekrytering, transport, överföring, eller inhysande av en person, med hjälp av bl.a. tvång, våld, hot om våld, utpressning, bedrägeri eller missbruk av en persons utsatta belägenhet i syfte att utnyttja offret. Utnyttjande kan ske för bl.a. prostitution och andra former av sexuellt utnyttjande, tvångsarbete eller tjänster (inklusive tiggeri), slaveri eller slaveriliknande förhållanden, träldom, utnyttjande av brottslig verksamhet samt för organdonation.

Bestämmelsen straffbelägger bl.a. även den som genom otillbörliga medel tvingar eller förmår en annan person att medverka till att tvångsarbete kommer till stånd. Även den som bereder sig avsiktlig vinning från utnyttjandet av en annan person kan straffas för människohandel.

Påföljden för brottet är i normalfallet fängelse högst tolv år, men om vissa förutsättningar är uppfyllda kan ett strängare straff dömas ut.

Tyskland

I den tyska grundlagen finns ett uttryckligt förbud mot tvångsarbete (§ 12 Grundgesetz). Vidare följer av människohandelsbestämmelsen, som vi tidigare redovisat i avsnitt 3.6.2, att den som utnyttjar en annan persons utsatta belägenhet (som härrör från vistelse i ett främmande land) för slaveri, träldom eller tvångsarbete döms för människohandel för arbetskraftsexploatering (§ 233 StGB). Något krav på handelsåtgärd finns alltså inte för straffansvar enligt den bestämmelsen (jfr 233 a § StGB och avsnitt 3.6.1 för en mer fullständig presentation av regleringen och när handelsåtgärder krävs). Det otillbörliga medlet här är alltså avgränsat till utnyttjande av en utsatt belägenhet som har sin grund i vistelsen i ett främmande land. Om offret är under tjugoett år krävs inte något otillbörligt medel för straffansvar.

Enligt uppgift finns det däremot enligt tysk rätt inte någon särskild straffbestämmelse för exploatering av utsatta människor för

tiggeri eller för annan ekonomisk vinning. I sådana situationer kan dock andra generella bestämmelser aktualiseras, bl.a. olaga tvång,

utpressning, bedrägeri och ocker (§ 240, § 253 § 263, § 263 a, § 264 a

och § 291 StBG). Med undantag för ocker, som vi anser kan vara av särskilt intresse, redogör vi inte för dessa bestämmelser här.

Straffansvaret för ocker omfattar bl.a. den som utnyttjar annans oerfarenhet, oförstånd eller betydande svaghet för att antingen själv eller en tredje person vid bl.a. lägenhetsuthyrning, kreditgivning eller annan tjänst där för att bereda sig förmån, som står i uppenbart missförhållande till bl.a. tjänsten. Påföljden är böter eller fängelse i högst två år alternativt, vid försvårande omständigheter, fängelse i lägst sex månader och högst tio år.

4.6. Överväganden och förslag – allmänna utgångspunkter m.m.

4.6.1. Inledning

I avsnitt 4.2 har vi redovisat några allmänna utgångspunkter för frågan om ett förstärkt straffrättsligt skydd mot vissa utnyttjandeformer som inte alltid är en del av ett människohandelsförfarande. Som framgår där har flera myndigheter och andra aktörer iakttagit en ökad exploatering av utsatta personer i Sverige under de senaste åren. Samtidigt kan konstateras att få personer döms för sådana brott. Det finns därför skäl att överväga om det kan finnas anledning att förändra den straffrättsliga lagstiftningen på området. Mot denna bakgrund har vi, som tidigare nämnts, fått i uppdrag att se över den straffrättsliga lagstiftningen mot exploatering av utsatta personer, såsom för tvångsarbete, tiggeri eller för annan ekonomisk vinning. Syftet med översynen är att säkerställa att det straffrättsliga skyddet är starkt i angivna situationer.

Vid översynen ska vi analysera och ta ställning till om det finns behov av ett förtydligat, utvidgat eller på något annat sätt förändrat straffrättsligt skydd mot

1. tvångsarbete eller exploatering för annan verksamhet i en situa-

tion som innebär nödläge för den utsatte, och

2. otillbörliga ekonomiska utnyttjanden av personer som, exempelvis

på grund av ekonomiskt svåra förhållanden, okunskap eller en beroendeställning, befinner sig i en utsatt situation.

Om vi bedömer att det finns behov av författningsändringar ska vi även lämna förslag till sådana.

4.6.2. Allmänna utgångspunkter

I enlighet med vårt uppdrag ligger vårt fokus i våra överväganden i detta avsnitt, till skillnad från i avsnittet om människohandel, på om det finns ett behov av ett starkare straffrättsligt skydd mot själva utnyttjandet av personer och hur ett sådant skydd skulle kunna utformas.

Ett straffansvar för människohandel förutsätter, som vi framhållit i avsnitt 3, inte att exploateringen påbörjats, varför de utnyttjandeformer som vi diskuterar i förevarande avsnitt kan men inte nödvändigtvis behöver utgöra en del av ett människohandelsförfarande. I vissa fall kan de utnyttjanden som är aktuella här även vara helt fristående i förhållande till människohandelsförfaranden. Så kan exempelvis vara fallet när en person frivilligt påbörjar en anställning med acceptabla anställningsvillkor, men att arbetsförhållandena sedan försämras på ett sätt så att arbetet efter en tid är att betrakta som tvångsarbete. Härtill finns utnyttjanden som inte omfattas av människohandelsbestämmelsen, exempelvis krav på betalning för arbetstillstånd eller för en plats att sitta och tigga på.

Ett förstärkt straffansvar för utnyttjande av utsatta personer kan möjligen i viss mån uppnås genom förtydliganden och modernisering av redan befintliga straffbestämmelser. Om däremot det förstärkta straffrättsliga skyddet innebär ett inte oväsentligt utvidgat straffansvar bör vissa förutsättningar för nykriminalisering vara uppfyllda. Vilka dessa förutsättningar är har, som tidigare nämnts, diskuterats i olika rättspolitiska sammanhang, bl.a. i Straffrättsanvändningsutredningens betänkande Vad bör straffas? (se avsnitt 4.2.5).

En allmän utgångspunkt för våra överväganden i frågan om ett straffansvar för ett fristående utnyttjande av utsatta personer är att

säkerställa att det straffrättsliga skyddet på området är starkt och ändamålsenligt. En annan utgångspunkt för våra överväganden är att det straffrättliga skyddet inte ska skilja sig åt beroende på de utsatta personernas medborgarskap eller migrationsstatus och att det straffrättsliga skyddet även är förenligt med de internationella överenskommelser som Sverige åtagit sig att följa.

4.6.3. Särskilt om vissa begrepp i vårt uppdrag

Vårt uppdrag avser, som tidigare nämnts, att utreda om det finns ett behov av ett starkare straffrättsligt skydd dels mot tvångsarbete eller exploatering för annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte, dels mot otillbörliga ekonomiska utnyttjanden av personer som befinner sig i en utsatt situation.

Innan vi går över till våra överväganden i dessa delar är det nödvändigt för förståelsen av vårt uppdrag att i korthet analysera några av de begrepp som används i vår uppdragsbeskrivning.

Särskilt om begreppet tvångsarbete

Begreppet tvångsarbete har definierats av ILO i artikel 2 i Konventionen (nr 29) angående tvångs- eller obligatoriskt arbete som varje arbete eller tjänst, som avfordras en person under hot om något slag av straff och till vars utförande ifrågavarande person inte inbjudit sig av fri vilja, se avsnitt 4.2.3. Det bör särskilt noteras att alla typer av arbeten och tjänster omfattas av begreppet enligt ILO:s definition utan någon begränsning till anställningsförhållanden eller legala arbeten.71 ILO:s definition tillämpas internationellt och den måste även antas ligga till grund för begreppet tvångsarbete i människohandelsbestämmelsen i 4 kap. 1 a § BrB. Vi anser därför det lämpligt att i allt väsentligt utgå från samma definition här. Begreppet tvångsarbete får därför en vidsträckt omfattning, vilket medför att variationerna för hur tvångsarbete kan ta sig uttryck kan vara

71 Definitionen är således mycket vid och omfattar därför exempelvis prostitution. Det bör, som tidigare nämnts, därför noteras att prostitution och sexuell exploatering enligt Sveriges synsätt utgör brott mot de mänskliga rättigheterna.

mycket stora. För ytterligare diskussion om begreppet tvångsarbete se avsnitt 4.7.

Särskilt om exploatering för annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte

När det i stället gäller begreppet exploatering för annan verksamhet i

en situation som innebär nödläge för den utsatte är innebörden däremot

mera oklar. I samband med att människohandelsbestämmelsen år 2004 reviderades och därmed utvidgades upphävdes även brottet försättande i nödläge, se avsnitt 4.2.5. För försättande i nödläge hade tidigare dömts den som, genom olaga tvång eller vilseledande, antingen föranledde att någon kom i krigs- eller arbetstjänst eller annat sådant tvångstillstånd eller förmådde någon att bege sig till eller stanna kvar på utrikes ort, där han eller hon kunde befaras bli utsatt för förföljelse eller utnyttjad för tillfälliga sexuella förbindelser eller på annat sätt råka i nödläge. Med tvångstillstånd avsågs inskränkningar av annans handlingsfrihet av skilda slag och olika svårhetsgrader. Förlusten av handlingsfriheten kunde vara total eller partiell. Det krävdes dock att den angripne helt eller delvis var förhindrad att fritt bestämma över sina göranden och låtanden. Exempel på försättande i tvångstillstånd var att någon olovligen påtvingade annan krigs- eller arbetstjänst. Med nödläge avsågs i den bestämmelsen att någon befann sig i en verkligt svår belägenhet som inte var helt tillfällig eller övergående. Begreppet nödläge omfattade då, som tidigare nämnts, bl.a. sådana tvångstillstånd som avsågs i bestämmelsens första led men även andra situationer. Uttrycket ansågs även täcka samtliga de situationer som i den reviderade människohandelsbestämmelsen avsågs med tvångsarbete och liknande tvångstjänstgöring, slaveri och därmed jämförbara bruk och sedvänjor och träldom samt situationer där människor befinner sig i en sådan belägenhet att de kan utnyttjas för organanskaffningsändamål. I den år 2004 reviderade människohandelsbestämmelsen konstruerades straffansvaret genom angivande av att den som med användande av visst medel vidtog en handelsåtgärd och därigenom tog kontroll över personen i syfte att personen skulle utsättas för sexuella ändamål, utnyttjas i krigstjänst eller tvångsarbete eller annat sådant tvångstillstånd, utnyttjas för avlägsnande av organ, eller

annat sätt utnyttjas i en situation som innebär nödläge för den utsatte.

Vid den påföljande översynen av människohandelsbestämmelsen inför 2010 års ändringar konstaterade lagstiftaren, som ovan angetts, att syftena att exploatera offret för avlägsnande av organ, krigstjänst eller tvångsarbete även fortsättningsvis borde anges uttryckligen i lagtexten. Däremot ansåg lagstiftaren att begreppen utnyttjande av annat sådant tvångstillstånd och av en situation som innebär nödläge för den utsatte kunde anses rymmas under begreppet

annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte.

Straffansvaret för människohandel har sedan dess omfattat den som genom otillbörligt medel vidtar en handelsåtgärd med en person i syfte att han eller hon ska exploateras för sexuella ändamål, avlägsnande av organ, krigstjänst, tvångsarbete eller annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte. Enligt förarbetena avses med verksamhet någon form av åtgärd som offret ska utföra eller underkasta sig och med nödläge avses situationer där offret är förhindrat att fritt bestämma över sina göranden och låtanden.72Gemensamt för situationer som innebär nödläge är enligt nämnda förarbeten att offret befinner sig i en verkligt svår situation som inte är helt tillfällig eller övergående. I förarbetena anges även att fall där en person, utan att det är fråga om tvångsarbete, förmås arbeta under synnerligen svåra förhållanden till en mycket låg lön, när en person förmås att tigga eller stjäla eller när en person förmås att avlägsna annat biologiskt material än organ (ex. hud och brosk) utgör exempel på en verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte. Någon enhetlig definition av arbetskraftsexploatering saknas dock. Vad som utgör utnyttjande får avgöras i varje enskilt fall (jfr dock sanktionsdirektivet som vi nämnt i avsnitten 4.2.1 och 4.2.3).

Av nämnda förarbeten framgår alltså inte uttryckligen om begreppet annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den

utsatte omfattar alla exploateringsändamålen, dvs. även de som har

uttryckligen nämns i paragrafen, men enligt vår tolkning av begreppet och dess bakgrund är det mycket som talar för att så är fallet. Detta innebär att sexuella ändamål, avlägsnande av organ, krigstjänst och tvångsarbete torde omfattas av begreppet liksom bl.a. tiggeri, brottslig verksamhet och avlägsnande av annat än organ. Detta får till följd att vi även tolkar vårt uppdrag på så sätt att samtliga nu nämnda

72Prop. 2009/10:152 s. 60 f.

utnyttjandesituationer omfattas av vår översyn av det straffrättsliga skyddet även om vår uppdragsbeskrivning i övrigt är inriktad på utnyttjanden av utsatta personer för tvångsarbete, tiggeri eller annan ekonomisk vinning.

4.6.4. Dispositionen i följande avsnitt

I avsnitten 4.7 och 4.8 nedan analyserar vi behovet av ett starkare straffrättsligt skydd mot utnyttjande av utsatta personer i andra fall än vid människohandel. Båda avsnitten har strukturerats på motsvarande sätt.

Vi inleder avsnitten med att gå igenom om förutsättningar för nykriminalisering finns (dvs. om det finns godtagbara skyddsintressen, om utnyttjandena orsakar skada eller fara för skada på skyddsintressena, att endast den som varit klandervärd träffas av ett eventuellt straffansvar, att något annat intresse inte talar emot en kriminalisering samt att alternativa metoder för att komma till rätta med det oönskade beteendet saknas). Härefter behandlar vi utformningen av straffansvaret, det straffbara området, straffskalor, uppsåt, konkurrensfrågor samt frågor som rör försök, förberedelse, stämpling och underlåtenhet att avslöja aktuellt brott. Vi avslutar respektive avsnitt med att behandla frågor om straffbestämmelsens placering, rubricering och, beträffande avsnitt 4.7, frågor om följdändringar i andra författningar.

Frågor om i kraftträdande och övergångsbestämmelser behandlas i avsnitt 6.

4.7. Överväganden och förslag – tvångsarbete eller exploatering för annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte

Bedömning: Det straffrättsliga skyddet bör förstärkas vid tvångs-

arbete eller annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte. I detta innefattas bl.a. utnyttjanden för sexuella ändamål, avlägsnande av organ och krigstjänst.

4.7.1. Ett särskilt straffansvar bör införas

73

Det är inte acceptabelt att personer som befinner sig i en utsatt situation utnyttjas

Vid utnyttjande för verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte är syftet med en kriminalisering huvudsakligen att skydda enskildas personliga integritet, eller annorlunda uttryckt, deras frihet och frid i olika hänseenden. Utnyttjanden som avses här är utnyttjanden för sexuella ändamål, avlägsnande av organ, krigstjänst och tvångsarbete, men även andra former av utnyttjanden. Exempel på sådana kan vara utnyttjanden i vissa fall för tiggeri, brottslig verksamhet och arbetskraftsexploatering.

Utnyttjande för sexuella ändamål kan ta sig uttryck på olika sätt, bl.a. genom prostitution.

Även utnyttjande för avlägsnande av organ kan beroende på omständigheterna se olika ut. Gränsdragningen är svår att dra mellan situationer där det är fråga om utnyttjande för avlägsnande av organ, som vi här diskuterar att kriminalisera, och andra fall som ligger utanför det straffbara området men som alltjämt är oetiska. I vissa fall utnyttjas människors utsatthet och fattigdom på ett oetiskt sätt i syfte att komma åt deras njurar eller andra organ. Inte sällan torde vuxna personer till följd av ekonomiska incitament i vissa fall frivilligt ställa upp som organdonatorer, men luras sedan ofta på det utlovade beloppet. Som framgår nedan synes denna utnyttjandeform dock sällan förekomma i Sverige.

73 Som framgår i avsnitt 4.7.6 anser vi att en ny straffbestämmelse som ska benämnas utnyttjande av annans nödläge ska införas i brottsbalken. För att underlätta förståelsen av detta avsnitt har vi valt att benämna den straffbara gärningen på detta sätt i hela avsnittet.

När det gäller utnyttjande för krigstjänst bedömer vi att sådana utnyttjanden i regel förekommer som en del av ett människohandelsförfarande. Det kan dock inte uteslutas att sådant utnyttjande även kan förekomma i ett fristående förfarande.

Som vi har redovisat tidigare anser vi att det straffbara utnyttjandet av tvångsarbete i allt väsentligt bör kopplas till ILO:s definition av begreppet, dvs. ett arbete eller en tjänst som utförs ofrivilligt under hot om straff.74Avgörande för om tvångsarbete föreligger är således under vilka förhållanden arbetet eller tjänsten utförs, varför typen av arbete saknar betydelse.

Även vid arbetskraftsexploatering utan att tvångsarbete föreligger kan motsvarande skyddsintressen aktualiseras. I dessa fall har arbetstagaren visserligen vanligtvis en valfrihet att inte utföra arbetet, men inte sällan stannar arbetstagaren kvar i situationen eftersom arbetstagaren bedömer att alternativen är sämre. Villkoren som arbetstagaren erbjuds är i många fall bättre än de villkor de skulle erbjudas i sitt hemland. Vidare kan exempelvis olika typer av skuldsättningsarrangemang (där viss skuld till arbetsgivaren ska regleras genom avbetalning från arbetstagarens lön) fungera som en mekanism som i praktiken binder arbetstagaren till arbetsgivaren.

Motsvarande resonemang gäller för övriga former av utnyttjanden av annans nödläge. Gemensamt för samtliga nu aktuella utnyttjandeformer är att offret förmås att utföra eller underkasta sig någon form av åtgärd när han eller hon befinner sig i en verkligt svår belägenhet som inte är helt tillfällig eller övergående.

Syftet med en kriminalisering av sådana gärningar som vi diskuterar här är, som tidigare nämnts, ytterst att skydda utsatta personers frid och frihet. Anledningen till att någon befinner sig i en utsatt situation på sätt som avses här kan vara ekonomiskt svåra förhållanden, okunskap eller att de utsatta personerna befinner sig i en beroendeställning. Ofta har de utsatta personerna även bristande kunskaper i svenska språket och saknar vanligtvis även kännedom om svenska förhållanden. Detta, ofta i kombination med att offren inte inser sitt människovärde, leder till sämre förutsättningar att hävda sin rätt i förhållande till det omgivande samhället. I de fall barn förekommer är de särskilt utsatta. Hos de utsatta personerna finns det dessutom ofta ett bristande förtroende för myndigheter

74 Artikel 2 Konventionen (nr 29) angående tvångs- eller obligatoriskt arbete.

vilket medför att benägenheten att anmäla brott och andra missförhållanden är låg. Offren som vistas illegalt i landet är ofta särskilt utsatta, eftersom de tvingas undvika kontakt med myndigheter för att inte riskera att få återvända till sina hemländer. Även arbetskraftsinvandrare befinner sig generellt sett i en särskilt utsatt situation på arbetsmarknaden, eftersom anställningen utgör grunden för deras rätt att vistas i Sverige.

I vilken omfattning utnyttjande av utsatta personer sker i de former som nu har diskuterats är oklart. Det synes även endast finnas få fall i rättspraxis där utnyttjandet eller åtminstone någon del av det har varit uppe till prövning. De myndighetsrapporter som finns och de kontakter utredningen haft med olika aktörer på området ger dock enligt vår bedömning en samstämmig bild av problematiken med de utnyttjanden som vi diskuterar här, se avsnitt 4.2. Bilden ger uttryck för att det i dag, vid sidan av utnyttjande för sexuella ändamål (främst i form av prostitution), finns en ökande problematik med utnyttjande för tvångsarbete, arbete under exploaterade arbetsförhållanden, tiggeri och brottslig verksamhet. Vidare synes problematiken med olika krav på ekonomisk ersättning för något som är vederlagsfritt eller för oskäliga kostnader öka. Exempelvis är krav på ersättning för att få sitta och tigga på allmän plats och krav på oskäliga kostnader för resan till Sverige allt vanligare. När det gäller övriga utnyttjandeformer som omfattas av vårt uppdrag synes de sällan förekomma i Sverige (jfr människohandel).

Omfattningen av antalet utsatta personer som utnyttjas i redovisade situationer har inte kunnat klarläggas och mörkertalet kan befaras vara stort. Problematiken bör dock inte underskattas. Detta gäller både de utnyttjandeformer som aktörerna på området identifierat som ett växande problem och de utnyttjanden som, åtminstone för närvarande, sällan synes förekomma i dag. Efterfrågan på marknaden och vinstintressen kan nämligen förändras över tid. Utnyttjanden som vi diskuterar här medför att offret skadas på olika sätt i form av en kränkning av självbestämmanderätten jämte i vissa fall även en eventuell ekonomisk skada. Konsekvenserna av att utsatta personer utnyttjas kan således bli mycket allvarliga. Sådana ageranden kan därför inte accepteras och de medför inte sällan stora problem, lidande och kostnader för de inblandade. Att motverka att

personer som befinner sig i en utsatt situation utnyttjas är således ett skyddsvärt intresse och en angelägen uppgift i samhället.

Som vi redogör för nedan bedömer vi att det straffrättsliga skyddet i aktuella situationer bör kompletteras i vissa delar. Hur ett sådant kompletterande skydd bör utformas och avgränsas utvecklar vi nedan.

Ett särskilt straffansvar för utnyttjande av annans nödläge kan antas bidra till ett starkare och mer ändamålsenligt straffrättsligt skydd mot utsatta personer i aktuella fall

Som vi redovisat i avsnitt 3 har det under de senaste åren vidtagits ett flertal insatser av olika aktörer i samhället mot människohandel i vilket ett utnyttjande för olika ändamål kan ingå. Frågan om straffansvaret för till människohandel fristående utnyttjanden har däremot inte uppmärksammats i lika stor utsträckning, åtminstone inte nationellt (se avsnitten 4.2.4 och 4.2.5).

Det finns inte några internationella instrument som förpliktar Sverige att kriminalisera till människohandelsbrottet fristående utnyttjanden, men däremot har Sverige vissa internationella åtaganden som tydligt ger uttryck för att det straffrättsliga skyddet på området, särskilt vad gäller tvångsarbete, bör stärkas (se avsnitt 4.2.3). Exempelvis anser den expertgrupp som övervakar tillämpningen av Europarådets konvention om bekämpande av människohandel, GRETA, att Sverige bör förstärka insatserna mot människohandel för bl.a. tvångsarbete och arbetskraftsexploatering (se avsnitt 4.2.4). Vidare ställer ILO:s konvention nr 29 angående tvångs- eller obligatoriskt arbete och EKMR, som gäller som svensk lag, krav på att företeelser som tvångsarbete och annat påtvingat arbete motverkas.75 Även EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna förbjuder slaveri och tvångsarbete samtidigt som den också föreskriver att varje arbetstagare har rätt till rättvisa arbetsförhållanden. Slutligen kan nämnas att bl.a. Palermoprotokollet, Europarådets konvention om bekämpande av människohandel och sanktionsdirektivet innehåller en skyldighet att överväga kriminalisering av till

75 ILO:s internationella arbetskonferens antog år 2014 även ett protokoll och en rekommendation (nr 203) med syfte att stärka genomförandet av konventionen. Frågan om Sveriges genomförande av protokollet och hantering av rekommendationen bereds för närvarande inom Regeringskansliet, se avsnitt 4.2.5.

människohandel efterföljande exploatering. Ett förstärkt straffrättsligt skydd kan således även motiveras av nämnda internationella instrument. Hur kriminaliseringen ska ske är däremot en fråga för medlemsstaterna att avgöra.

Gällande rätt innehåller dock redan i dag ett visst straffansvar för vissa av de fristående utnyttjandena som det är fråga om här eller åtminstone delar av moment av dem, se avsnitt 4.3. Antalet fällande domar på området är trots detta få och enligt vår bedömning alltför få för att avspegla förekomsten av utnyttjanden av utsatta personer i praktiken, se avsnitt 4.4. Att så är fallet beror enligt vår bedömning på att det nuvarande straffrättsliga skyddet inte alltid är adekvat och ändamålsenligt. Skyddet är, enligt vår uppfattning, särskilt ineffektivt vid vissa utnyttjanden där utsatta personers frihet och frid kränks. Skälen för vår bedömning i denna del utvecklar vi nedan i samband med att vi behandlar alternativen till ett förstärkt straffrättsligt skydd.

Myndighetsrapporter och andra iakttagelser på området tyder, som tidigare anförts, på att åtminstone utnyttjande för tvångsarbete, tiggeri och brottslig verksamhet har ökat de senaste åren, se avsnitt 4.2. Enligt vår bedömning riskerar även utvecklingen i samhället att medföra en ökning av antalet utsatta personer som utnyttjas för både dessa och andra former av utnyttjanden. För närvarande och sedan en tid tillbaka är det exempelvis ett stort antal ensamkommande flyktingbarn och andra flyktingar som kommer eller har kommit till Sverige, både personer som söker och beviljas uppehållstillstånd och de som inte gör det. Vidare har en tidsbegränsad lag om begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige införts, vilken begränsar uppehållstillstånd på grund av anknytning i vissa fall.76 I dessa fall kan också tänkas att risken för utnyttjanden ökar, exempelvis genom handeln med arbetstillstånd (som ger rätt till anknytningsinvandring i vissa fall). Vidare kommer alltjämt även mycket fattiga och utsatta EU-medborgare till Sverige i hopp om att hitta försörjning. Några tecken på att antalet utsatta personer i Sverige kommer att minska de kommande åren finns inte.

Ett förstärkt straffrättsligt skydd vid utnyttjande av annans nödläge, vilket bl.a. omfattar tvångsarbete, arbetskraftsexploatering i

76 Lag (2016:752) om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige.

vissa fall, tiggeri och brottslig verksamhet, kan därför antas bidra till ett starkare och mer ändamålsenligt straffrättsligt skydd för utsatta personer. Ett särskilt straffansvar bör därför införas för utnyttjande av personer i dessa fall. Införande av ett sådant straffansvar kan enligt vår bedömning även bidra till att bättre synliggöra fenomenet utnyttjande av utsatta personer och markerar även tydligt samhällets inställning till sådana utnyttjanden.

Ett förstärkt straffrättsligt skydd mot utnyttjande av utsatta människor bör vara begränsat till klandervärda beteenden

Som vi redogjort för tidigare anser vi alltså att ett särskilt straffansvar bör införas för fall då någon utnyttjar någon annans nödläge. Sådana utnyttjanden utgör klandervärda beteenden. En särskild kriminalisering av dem innebär enligt vår bedömning således inte att risk finns att annan än den som visat skuld, dvs. som varit klandervärd, träffas av det straffansvar som nu föreslås, se nedan.

Vid vissa fall av kriminalisering av klandervärda beteenden kan dock även värdefulla motstående intressen behöva beaktas. Några sådana hänsyn behöver dock inte tas i detta fall.

Alternativ till ett kompletterande straffansvar saknas för vissa utnyttjanden av utsatta personer

Enligt vår bedömning kan ett kompletterande straffansvar vid utnyttjande av utsatta personer vara ett viktigt verktyg för att motverka att personer i utsatta situationer utnyttjas. För att kunna ta ställning till om en sådan kriminalisering är befogad är det dock nödvändigt att undersöka om nuvarande lagstiftning räcker till eller om det finns något mindre ingripande och alternativt sätt att lösa problematiken på.

I analysen nedan går vi igenom hur nuvarande lagstiftning kan tillämpas i de olika aktuella utnyttjandesituationerna. Vi går även igenom vilka alternativ till straffansvar som finns för att hantera problematiken på.

Som vi tidigare konstaterat är i vissa fall aktuella utnyttjanden redan kriminaliserade i dag som del av ett människohandelsförfarande. I de fallen är utgångspunkten att den påbörjade exploateringen

ska påverka straffvärdet i skärpande riktning. I dessa fall bedömer vi, med de ändringsförslag vi redovisat i avsnitt 3, att lagstiftningen ger ett tillräckligt starkt straffrättsligt skydd på området. I praktiken synes aktuella utnyttjanden dock sällan uppfylla samtliga rekvisit för människohandel, se avsnitt 4.4. Nedan fokuserar vi dock enbart på regleringen av fristående utnyttjanden. Vi behandlar dessa utnyttjanden under fem olika avsnitt nedan, dvs. utnyttjande för sexuella ändamål, utnyttjande för avlägsnande av organ, utnyttjande för krigstjänst, utnyttjande för tvångsarbete och arbetskraftsexploatering och utnyttjanden i vissa andra fall.

Utnyttjande för sexuella ändamål

I fråga om utnyttjande av andras prostitution eller andra former av sexuellt utnyttjande finns en rad olika straffrättsliga bestämmelser som redan kriminaliserar sådant utnyttjande eller åtminstone delar av det. Bestämmelser om sexualbrott finns i 6 kap. BrB, bl.a. i form av våldtäkt, grov våldtäkt, sexuellt tvång, grovt sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning och grovt sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning (6 kap. 1−3 §§ BrB). Vidare är utnyttjandet av offer för prostitution straffbelagt genom bestämmelserna köp av sexuell handling av barn77, köp av sexuell tjänst, koppleri och grovt koppleri (6 kap. 9, 11 och 12 §§ BrB). Det finns även ytterligare bestämmelser i brottsbalken som förbjuder utnyttjande av barn för andra sexuella ändamål, bl.a. våldtäkt mot barn, grov våldtäkt mot barn, sexuellt utnyttjande av barn, sexuellt övergrepp mot barn, grovt sexuellt övergrepp mot barn, sexuellt ofredande, kontakt med barn i sexuellt syfte, utnyttjande av barn för sexuell posering och grovt utnyttjande av barn för sexuell posering (6 kap. 4−6, 8, 10 och 10 a §§ BrB).

Vid våra kontakter med de brottsbekämpande myndigheterna har vi även fått intryck av att bestämmelserna om koppleri och grovt koppleri, som är särskilt centrala för vår översyn i denna del, fungerar på ett bra och ändamålsenligt sätt. Detta skulle i sig kunna

77 Jfr SOU 2016:42 där bestämmelsen bl.a. föreslås benämnas utnyttjande av barn för köp av sexuell handling.

tala emot att införa ett kompletterande straffansvar för sexuella ändamål.

Vidare har vi uppmärksammat att det i vissa fall är en otillfredsställande ordning att offer, åtminstone för koppleri av normalgraden, i vissa fall inte anses som målsägande med de rättigheter som följer därav. Risk finns även att liknande fall i detta avseende behandlas olika. Denna ordning, som i och för sig kan ge ett otillfredsställande resultat i vissa fall, utgör dock enligt vår bedömning inte skäl för att ändra nuvarande kriminalisering på området, se avsnitt 4.3.1.

Däremot anser vi, trots vad nu anförts, att det ändå finns starka skäl för att förstärka det straffrättsliga skyddet för utnyttjande för sexuella ändamål. Även om det, som vi redovisat ovan, redan finns ett omfattande straffrättligt skydd mot ett flertal utnyttjanden för sexuella ändamål är detta inte heltäckande. Exempelvis saknas ett straffrättsligt skydd mot hänsynslösa fall av utnyttjande av personer över arton år för sexuella ändamål i pornografiska sammanhang, t.ex. vid uppträdanden för publik eller vid medverkan vid framställning av filmer. Andra utnyttjanden där det straffrättsliga skyddet inte är heltäckande kan vara exempelvis kontinuerliga sexuella utnyttjanden som ersättning för mat och logi samt barnäktenskap mot betalning. Sådana utnyttjanden kan dock vara straffbelagda om de sker inom ramen för ett människohandelsförfarande.78Det kan inte uteslutas att andra former av straffvärda utnyttjanden för sexuella ändamål kan förekomma, som inte heller omfattas av nuvarande straffrättsliga skydd.

Syftet med att förstärka det straffrättsliga skyddet på detta område är således att harmonisera skyddet i förhållande till det straffrättsliga skydd människohandelsbestämmelsen ger i vissa fall, men även att straffbelägga sådana utnyttjanden för sexuella ändamål som enligt gällande rätt inte är straffbelagda enligt 6 kap. BrB. Avsikten är dock att ett sådant straffansvar i första hand ska komplettera, men inte ersätta, straffansvaret enligt gällande rätt.

78 Jfr även 2 kap. 14 § ordningslagen (1993:1617) där det stadgas att offentlig tillställning som utgör pornografisk föreställning inte får anordnas.

Utnyttjande för avlägsnande av organ

Utnyttjande för avlägsnande av organ tar enligt Palermoprotokollet sikte på situationer där en utsatt person är objektet för handeln som syftar till att komma åt hans eller hennes organ. Regleringen tar alltså inte sikte på handeln med organen i sig. Det finns dock en stor gränsdragningsproblematik kring begreppet, bl.a. om en utsatt person frivilligt tar sig till en klinik och säljer ett organ och om en utsatt person vilseleds om ersättningen.

Transplantationslagen innehåller bestämmelser om när biologiskt material avsett för transplantation eller annat medicinskt ändamål får tas från en levande människa. Lagen föreskriver även straffansvar i form av böter i fall någon uppsåtligen utför ingrepp på eller tar biologiskt material från en levande eller avliden människa eller använder eller tar till vara vävnad från ett aborterat foster i strid mot lagen, se avsnitt 4.3.2. Även handel med organ eller biologiskt material är som huvudregel straffsanktionerat (böter eller fängelse i högst två år) enligt lagen om genetisk integritet m.m.

Gällande rätt ger således ett visst straffrättsligt skydd vid avlägsnande av organ, men enligt vår bedömning synes gärningens allvar inte beaktas i tillräcklig mån. I flertalet fall är det vidare även tveksamt om ockerparagrafen, som möjligen kan vara tillämplig på förfarandet, ger ett tillräckligt straffrättsligt skydd vid människohandel för avlägsnanden av organ. Beroende på omständigheterna kan sådana avlägsnanden utgöra en betydande kränkning av personens integritet, vilket inte kan beaktas i tillräcklig utsträckning enligt gällande rätt. Även om omfattningen av sådana utnyttjanden för närvarande synes vara sällan förekommande i Sverige, se ovan, anser vi att skäl finns för att skärpa straffansvaret även här eftersom behov av adekvat skydd kan uppstå på kort tid.

Utnyttjande för krigstjänst

Gällande rätt innehåller inte någon särskild bestämmelse om utnyttjande för krigstjänst (jfr dock olovlig värvning enligt 19 kap. 12 § BrB och lag [2010:299] om straff för offentlig uppmaning, rekry-

tering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet).79

Vad som avses med krigstjänst har inte kommenterats när begreppet infördes i människohandelsbestämmelsen, men torde exempelvis inte omfatta sådan skyldighet att utföra krigstjänst som följer av exempelvis lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt. Som vi tidigare framhållit bedömer vi att utnyttjande för krigstjänst i princip inte är aktuellt som ett fristående utnyttjande i Sverige. För det fall utnyttjande förekommer är de i de allra flesta fall del av ett människohandelsförfarande. Det kan dock inte uteslutas att ett sådant utnyttjande någon gång kan komma att ske självständigt. För det fall utnyttjanden sker kränks offrets frihet och frid.

Utnyttjande för tvångsarbete och arbetskraftsexploatering

När det gäller tvångsarbete och arbetskraftsexploatering finns det, bortsett från vissa fall där bestämmelsen om ocker kan tillämpas, inte någon straffbestämmelse som tar sikte på utnyttjanden som sådana. Däremot är vissa enskilda led som kan förekomma vid tvångsarbete i många fall redan kriminaliserade genom andra brott. Exempelvis kan användandet av våld eller hot mot annan för att tvinga personen att arbeta eller tigga utgöra olaga tvång. Ett direkt frihetsberövande på arbetsstället kan utgöra olaga frihetsberövande och fysiska bestraffningar kan utgöra misshandel. Att en arbetsgivare omhändertar en anställds pass kan utgöra egenmäktigt förfarande. Om ersättning utlovats för arbete, utan att det funnits avsikt att faktiskt betala, kan bedrägeri föreligga.

Även om vissa av de redovisade straffbestämmelserna syftar till att skydda brott mot person beaktas således inte utnyttjandemomentet vid exempelvis tvångsarbete i sin helhet. Detta medför enligt vår bedömning att gärningens allvar och den kränkning som utnyttjandet medför inte i tillräcklig omfattning återspeglas i gärningarnas straffvärde. Härtill ger även vissa av de generella straffbestämmelserna, exempelvis ocker och bedrägeri som vi beskriver nedan,

79 Jfr Straffrättsliga åtgärder mot deltagande i en väpnad konflikt till stöd för en terroristorgani-

sation (SOU 2016:40).

med hänsyn till sina skyddsintressen dessutom begränsade möjligheter till skadestånd.

När det gäller ocker tar detta brott, till skillnad från de brott vi berört ovan, sikte på själva utnyttjandet av annans svaghet och underläge. Det finns därför anledning för oss att nedan utförligare behandla ockerbestämmelsens betydelse i detta sammanhang. Redan här kan dock sägas att straffansvaret för ocker är begränsat till situationer i samband med avtal eller någon annan rättshandling där utnyttjandet medför att gärningsmannen bereder sig en förmån, som står i uppenbart missförhållande till vederlaget eller för vilken vederlag inte ska utgå. Annorlunda uttryck kan därför sägas att bestämmelsen om ocker utgör en yttersta gräns för hur stor förmån någon får bereda sig vid avtal eller annan rättshandling i fall motparten befinner sig i trångmål eller i en beroendeställning eller handlade i oförstånd eller med lättsinne.

En grundläggande förutsättning för ocker är alltså att ett avtal ingås eller att en rättshandling vidtas. Detta medför att tvångsarbete endast i vissa fall, men inte i alla, omfattas av bestämmelsens tillämpningsområde. Fall av tvångsarbeten där något avtal eller annan rättshandling inte är för handen omfattas således inte av bestämmelsen. Vid arbetskraftsexploatering finns däremot ofta ett avtal mellan parterna, även om innehållet inte sällan är oklart i vissa delar.

En annan begränsning av ockerbestämmelsens tillämpning är att bestämmelsens primära skyddsintresse är att skydda annans egendom (jfr bestämmelsens ursprungliga tillämpningsområde var att komma tillrätta med utnyttjande vid ränta på kreditgivning). Skyddsintresset kommer till uttryck i ockerbestämmelsen genom kravet på att gärningsmannen genom utnyttjandet ska bereda sig en förmån som står i uppenbart missförhållande till vederlaget eller för vilken vederlag inte ska utgå.80 Förmånen, dvs. vinningen, måste alltså alltid mätas mot vederlaget. Att vinning uppkommer kan vara lätt att konstatera i vissa fall då utnyttjandet avser gärningsmannens ekonomiska förpliktelser till den utnyttjande, exempelvis när den som anlitar offret för visst arbete eller tjänst underlåter att utge ersättning eller utger en ersättning som klart understiger vad som vanligtvis är fallet. Däremot förekommer det att vinning inte helt enkelt kan mätas, varför ockerbestämmelsen inte kan tillämpas. Så kan vara

80 Jfr dock 23 kap. 7 BrB om vinning för annan.

fallet vid exempelvis utnyttjanden som avser arbetstider eller dåliga levnadsvillkor. Motsvarande bedömning kan även göras i vissa fall där utnyttjandet består i arbete under olika former av tvång eller hot, antingen riktat mot den utsatta personen eller som avser exempelvis angivande till myndigheter om att personen arbetar illegalt. Detsamma gäller begränsningar av personers handlingsfrihet, exempelvis beslagtagande av identitetshandlingar. Gemensamt för alla dessa situationer är att det primära skyddsintresset är att skydda personers frihet och frid, dvs. inte att skydda annans egendom.

I många fall av tvångsarbete eller arbetskraftsexploatering förekommer dock ofta olika former av utnyttjanden med olika skyddsintressen. Ockerparagrafens tillämpningsområde kan även i sådana fall ifrågasättas. I de fall skyddsintresset för frihet och frid inte är av mindre betydelse vid utnyttjandet bedömer vi även här att ockerbestämmelsen ger ett otillräckligt straffrättsligt skydd. Vidare kan situationer ändras med tiden, vilket också kan påverka ockerbestämmelsens tillämplighet. En arbetstagare från tredje land kan exempelvis initialt ha samtyckt till att utföra ett visst arbete till en så låg lön att ockerbestämmelsen aktualiseras, medan arbetsförhållandena därefter förändras på ett sätt att tvångsarbete är för handen.

Vid vissa andra fall av utnyttjande än de vi redovisat ovan kan det även vara svårt att i generella termer avgöra om skyddsintresset för utnyttjandet primärt är att skydda annans egendom eller person. Även detta får konsekvenser för ockerbestämmelsens tillämplighet. Så kan vara fallet vid olika former av skuldsättningsarrangemang mellan exempelvis arbetsgivare och arbetstagare. Utnyttjandet kan då bestå i att personer genom skuldsättning försätts i ett beroendeförhållande till arbetsgivaren genom att låna pengar av denne för att få ett anställningserbjudande (som är ett krav för att arbetstillstånd ska kunna beviljas), ett arbetstillstånd eller för att bekosta resan till Sverige. Skuldsättning kan även uppkomma på motsvarande sätt i fall arbetsgivaren tar ut oskäligt höga kostnader för exempelvis mat och boende. I många fall dras skulden av från inarbetad lön, vilket kan medföra att personer förmås att arbeta under lång tid med begränsade möjligheter att bli skuldfria.

Skyddsintresset för ocker avspeglar sig även i straffskalan för brottet. Straffskalan är begränsad till böter eller fängelse i högst två år, eller om brottet är grovt, fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. I fall där utnyttjandet vid tvångsarbete eller arbetskrafts-

exploatering medför att en persons frihet och frid kränks, exempelvis i förfaranden som ligger nära att utgöra människohandel, får gärningens allvar därför endast begränsat genomslag vid straffvärdebedömningen.

En ytterligare begränsning med ockerbestämmelsen är att vissa utnyttjanden som sker genom att gärningsmannen utnyttjar offrets utsatthet i form av okunskap inte omfattas av paragrafen. Sådan okunskap kan avse exempelvis offrets rättigheter, språk och hur det svenska samhället fungerar. Som vi redogjort för i avsnitt 4.3.3 tar ockerbestämmelsen sikte på fyra olika utsatta situationer; trångmål, oförstånd, lättsinne och beroendeställning. Trångmål tar sikte på ett fysiskt eller ekonomiskt nödtillstånd. Oförstånd avser bristande omdömesförmåga i olika situationer exempelvis vid berusning, ungdom och intellektuell funktionsnedsättning. Begreppet har endast i begränsad omfattning kommenterats i förarbeten, doktrin och praxis, men enligt vår bedömning är det mycket tveksamt om sådan okunskap som vi diskuterar här kan anses omfattas. Lättsinne avser främst ekonomiskt lättsinne, antingen konstant eller tillfälligt och med

beroendeställning avses ekonomiskt eller annat beroende i förhåll-

ande till gärningsmannen eller någon annan, exempelvis ett anställningsförhållande eller relationen till en make eller en vårdare. Ockerparagrafen utgör därför inte heller i dessa fall ett tillräckligt effektivt skydd.

Sammanfattningsvis anser vi alltså att ockerparagrafen inte ger ett effektivt skydd mot tvångsarbete. Vi gör även motsvarande bedömning vid arbetskraftsexploatering i de fall offrets frihet och frid kränks. För närmare diskussion om ockerparagrafen ger ett ändamålsenligt och effektiv skydd vid arbetskraftsexploatering i fall där främst skyddet för annans egendom kränks hänvisas till avsnitt 4.8.

Utöver bestämmelserna i brottsbalken finns även andra straffrättsliga regleringar som möjligen skulle kunna utgöra bestämmelser som kan aktualiseras vid sådana utnyttjanden som är aktuella här.

I utlänningslagen finns exempelvis ett straffansvar i fall en person saknar arbetstillstånd, vilket kan aktualiseras i vissa fall (20 kap. 5 § UtlL). Påföljden för sådant brott är även mycket begränsad och skyddsintresset är att reglera arbetsmarknaden. Härtill kommer att det även i vissa fall vid tvångsarbete och arbetskraftsexploatering finns arbetstillstånd, varför bestämmelsen inte blir tillämplig. Straffansvaret enligt utlänningslagen ger med hänsyn härtill inte heller ett

tillräckligt straffrättsligt skydd i aktuella situationer. Vi gör även motsvarande bedömning när det gäller bestämmelserna i skattebrottslagen (1971:69) som i vissa fall torde kunna tillämpas gentemot den som anlitar offret. Detsamma gäller för bestämmelserna om arbetsmiljöbrott som bl.a. kan aktualiseras i fall någon uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter vad som i enlighet med arbetsmiljölagen åligger honom för att förebygga ohälsa eller olycksfall och därigenom vållar annans död, kroppsskada eller sjukdom.

Sammantaget bedömer vi alltså att det straffrättsliga skyddet enligt gällande rätt utgör ett otillräckligt skydd mot tvångsarbete och arbetskraftsexploatering i vissa fall. För att en nykriminalisering i dessa situationer ska anses vara befogad förutsätts dock att problematiken inte heller kan lösas genom en alternativ eller mindre ingripande metod. Sådana metoder kan sökas exempelvis inom arbetsrätten, utlänningslagstiftningen och skatterätten (i andra fall än vad vi berört ovan).

När det gäller arbetsrätten och förhållandena på arbetsmarknaden regleras dessa i huvudsak genom den allmänna arbetsrättsliga lagstiftningen tillsammans med kollektivavtal och individuella avtal. De mest centrala lagarna i sammanhanget är lagen (1982:80) om anställningsskydd, semesterlagen (1977:480), arbetstidslagen (1982:673), arbetsmiljölagen (1977:1160) och 36 § lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område såvitt gäller jämkning av oskäliga arbetsvillkor.

Särskilda skyddsbestämmelser finns även inom utlänningsrätten för arbetskraftsinvandrare som är kopplade till deras arbetstillstånd. Reglerna härom skärptes även år 2014 med syfte att upptäcka och stoppa missbruk av reglerna för arbetskraftsinvandring (jfr 6 kap. 2 § UtlL, 7 kap. 1–7 e §§ UtlL och 6 kap. 6 a § utlänningsförordningen [2006:97]). Regeringen har även i regleringsbrev de senaste åren gett Migrationsverket i uppdrag att redovisa insatser för att upptäcka och motverka missbruk av regler. Att Migrationsverket har detta uppdrag framkommer även i Migrationsverkets instruktion (2007:996) och verket har även infört skärpta kontroller inom vissa branscher där det har visat sig att arbetskraftsinvandrare utnyttjats. Ändå återkommer det rapporter om att arbetskraftsinvandrare utnyttjas på den svenska arbetsmarknaden. Många arbetskraftsinvandrare rekryteras även genom utländska rekryteringsföre-

tag där köp av arbetstillstånd synes förekomma i en inte försumbar omfattning.

Även skatterättsliga åtgärder kan aktualiseras mot den som utnyttjar andra för tvångsarbete eller arbetskraftsexploatering. Skatteverket granskar nämligen enligt uppgift särskilt utsatta branscher och ser till att skatter och arbetsgivaravgifter betalas på rätt sätt.

Inget annat har kommit till vår kännedom än att nu redovisade metoder och samverkan mellan olika myndigheter i aktuella frågor är betydelsefulla för att motverka utnyttjande av utsatta personer i andra fall än vid människohandel. Vissa problem finns dock. Exempelvis är det som ovan nämnts inte ovanligt att arbetsgivare använder olika rekryteringsfirmor som rekryterar utanför Sverige, vilket gör det svårt att kontrollera att arbetsvillkoren står i överensstämmelse med de lagar och förordningar som gäller i Sverige.81 I dessa fall försvåras även kontroll ur skatterättliga perspektiv. Det kan även vara så att de faktiska arbetsvillkoren inte stämmer överens med de som följer av arbetserbjudandet eller anställningsavtalet, vilket också medför svårigheter för myndigheterna att upptäcka eventuella utnyttjanden.

Nämnda alternativa metoder är enligt vår uppfattning vidare på grund av gärningarnas allvarliga karaktär inte heller tillräckligt effektiva alternativ till ett straffrättsligt ansvar på området. Vi gör även motsvarande bedömning när det gäller andra metoder som skadeståndsregleringar, viten och tillståndsregleringar. Sådana regleringar kommer enligt vår bedömning i praktiken endast aktualiseras i begränsad omfattning, eftersom offret i de flesta fall befinner sig i en svår situation, både socialt och ekonomiskt, och utnyttjandena är svåra att upptäcka.

Sammanfattningsvis anser vi alltså att gällande rätt inte har ett adekvat och ändamålsenligt straffrättsligt skydd mot tvångsarbete och arbetskraftsexploatering i ovan nämnda fall. Alternativ att komma tillrätta med problematiken genom andra metoder än kompletterande straffbestämmelser saknas.

81 Se avsnitt 4.2.2 och Riktlinjer för att förhindra att migrantarbetare utsätts för utnyttjande

rekryteringsmetoder, exploatering och människohandel – sammanfattning. ADSTRINGO, s. 6–8).

Utnyttjanden i vissa andra fall

När det gäller andra utnyttjandeformer som omfattas av begreppet verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte bör, förutom arbetskraftsexploatering som vi behandlat ovan, särskilt nämnas utnyttjande för tiggeri och utnyttjande för brottslig verksamhet. Dessa utnyttjandeformer framhålls särskilt i vårt uppdrag och har även blivit vanligare de senaste åren. Ytterligare utnyttjandeformer som exempelvis utnyttjanden för hushållsnära tjänster, barnäktenskap som inte är att bedöma som utnyttjanden för sexuella ändamål och olaga adoptioner berörs dock inte här särskilt, även om sådana utnyttjande också förekommer i varierande omfattning. I sammanhanget bör dock nämnas att det sedan år 2014 finns särskilda bestämmelser om äktenskapstvång och vilseledande till tvångsäktenskapsresa (4 kap. 4 c och 4 d §§ BrB).

I gällande rätt finns varken några särskilda straffbestämmelser som rör utnyttjande för tiggeri eller för brottslig verksamhet. I likhet med vad vi anfört ovan om tvångsarbete och arbetskraftsexploatering kan dock i vissa fall generella straffbestämmelser aktualiseras, exempelvis olaga tvång och misshandel. Av samma skäl som vi anfört ovan i samband med tvångsarbete och arbetskraftsexploatering ger dessa straffbestämmelser inte heller ett ändamålsenligt och adekvat straffrättsligt skydd vid utnyttjande för tiggeri eller brottslig verksamhet. Vid båda dessa utnyttjandeformer är skyddsintresset primärt frihet och frid, varför gärningens allvar inte beaktas i tillräcklig omfattning i de olika straffbestämmelserna. Några alternativa metoder mot denna utnyttjandeproblematik saknas. Vi bedömer inte heller att införande av alternativa regleringar, exempelvis ett tiggeriförbud, skulle utgöra tillräckliga effektiva åtgärder mot problematiken. Vår bedömning är därför att ett ändamålsenligt och adekvat straffansvar saknas även för dessa ändamål.

4.7.2. Utformningen av det särskilda straffansvaret

Bedömning: Det särskilda straffansvaret för utnyttjande av annans

nödläge bör begränsas till sådana fall där ett otillbörligt medel har använts. Något krav på att utnyttjandet ska ha varit av ekonomiskt natur bör inte ställas upp.

I fråga om brott mot barn ska det för straffansvar inte krävas att ett otillbörligt medel har använts. Bestämmelsen ska gälla även om gärningsmannen inte insett brottsoffrets ålder, men varit oaktsam i förhållande till att denne inte hade fyllt arton år.

Utnyttjande av utsatta personers nödläge är, som vi tidigare nämnt, redan straffbart om det utgör en del av ett människohandelsförfarande i 4 kap. 1 a § BrB. Det krävs då att ett otillbörligt medel använts för att vidta en handelsåtgärd och att detta gjorts i syfte att exploatera personen för sexuella ändamål, avlägsnande av organ, krigstjänst, tvångsarbete eller annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte. Även olika led i sådana utnyttjanden kan vara straffbara enligt gällande rätt i fall människohandelsbestämmelsen inte är tillämplig. Som vi tidigare redogjort för är det dock vår uppfattning att det straffrättsliga skyddet bör stärkas för att gärningens allvar ska få ett större genomslag. Frågan är då hur detta förstärkta straffrättsliga skydd bör utformas.

Det finns enligt vår uppfattning flera möjliga varianter som kan övervägas vid utformningen av ett förstärkt straffrättslig skydd mot utnyttjande av annans nödläge.

En variant är ett generellt straffansvar där alla situationer då utsatta personers nödläge utnyttjas är straffbara. Ett sådant straffansvar riskerar dock enligt vår bedömning att medföra ett alltför vidsträckt gärningsmannaansvar för de flesta utnyttjandeformerna. Vid utnyttjande för tvångsarbete har denna synpunkt dock en något mer begränsad betydelse, eftersom tvångsarbete i sig förutsätter både ofrivillighet och hot om straff. Oavsett detta kan en sådan ordning få konsekvenser som inte helt kan överblickas.

Ett alternativ till ett sådant generellt straffansvar är i stället ett

straffansvar som är begränsat till vissa kvalificerade fall av utnyttjanden. Vilka fall som bör omfattas kan begränsas på flera olika sätt.

För att bestämma skyddets omfattning skulle ett krav på främ-

jande kunna ställas upp. Straffansvaret skulle då omfatta samtliga

fall där någon främjar att en person utnyttjas för vissa ändamål, jfr koppleri/grovt koppleri i 6 kap. 12 § BrB. Främjanden kan ske på många olika sätt. Exempel på främjande kan vara upplåtande av en lokal för utnyttjandet och transport av den som utnyttjas. Även en sådan reglering får dock enligt vår bedömning ett alltför vidsträckt tillämpningsområde. Detsamma gäller en ordning där kriminalisering tar sikte på ett andra led vid exempelvis tvångsarbete eller arbetskraftsexploatering. Exempel på sådana aktörer kan vara bärköpare, restaurangkunder och personer som köper olika tjänster inom städbranschen (jfr köp av sexuell tjänst i 6 kap. 11 § BrB)

En annan begränsning skulle kunna utformas på så sätt att krav

ställs på otillbörlig ekonomisk vinst. En sådan begränsning finns exem-

pelvis vid koppleri/grovt koppleri, se 6 kap. 12 § BrB. Det straffbara området skulle då avse personer som på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar utsatta personer för olika ändamål. Såvitt framgått av den praxis m.m. som vi tagit del av förefaller ekonomisk vinning även förekomma i de flesta fall av utnyttjanden. En sådan begränsning medför dock enligt vår uppfattning att straffansvaret blir för snävt, eftersom utnyttjanden som sker utan ekonomisk vinning inte kan uteslutas.

Ytterligare en annan begränsning, som inte är lika snäv, är att ställa upp ett krav på att ett otillbörligt medel har använts vid utnyttjandet. Enligt vår bedömning är det just användandet av otillbörliga medel som riskerar att medföra att utsatta personer antingen hamnar i en utnyttjandesituation eller inte kan lämna denna. Kravet på ett otillbörligt medel tydliggör även att regleringen avser fall där offrets frihet och frid kränks samtidigt som det avgränsar brottsbeskrivningen i förhållande till andra mindre allvarliga brott på ett rimligt sätt.

Begreppet otillbörligt medel används redan i bestämmelsen om människohandel. Det finns stora fördelar med att använda samma begrepp i de båda bestämmelserna. Bestämmelserna är närliggande, även om kontexten för att tillämpa begreppet otillbörligt medel skiljer sig något åt mellan bestämmelserna. En sådan reglering har även vissa likheter med hur utnyttjanden av utsatta personer regleras i Norge och i Tyskland, se avsnitt 4.5.

Varianterna som nämnts ovan kan även kombineras och utformas på olika sätt beroende på utnyttjandeformen. Sammantaget anser vi dock att det förstärkta straffrättsliga skyddet för utnyttjande

av utsatta personer bör kopplas till fall där ett otillbörligt medel (eller flera) har använts. Ett orsakssamband mellan det otillbörliga medlet och utnyttjandet ska alltså föreligga. För en sådan utformning talar enligt vår uppfattning främst legalitetsaspekter och behovet av en adekvat gränsdragning för straffansvaret för aktuella gärningar. En straffbestämmelse måste vara tillräckligt tydlig, klar och förutsägbar för att vara rättssäker. Ett generellt straffansvar blir enligt vår uppfattning för långtgående och riskerar även att bli otydligt, medan en begränsning till exempelvis otillbörliga ekonomiska utnyttjanden riskerar att bli alltför snäv.

Det finns inte tillräckliga skäl att utforma regleringen på skilda sätt för de olika utnyttjandeformerna. Tvärtom anser vi att det vid rättstillämpningen kan finnas fördelar med att använda en enhetlig struktur. Fördelen med en sådan utformning är även, som nämnts ovan, att det redan i människohandelsbestämmelsen etablerade begreppet otillbörliga medel kan användas.

En fråga blir då om samtliga otillbörliga medel som avses i människohandelsbestämmelsen ska träffas av den nya bestämmelsen eller om enbart något eller några särskilda medel bör omfattas av den, exempelvis olaga tvång och utnyttjande av någons utsatta belägenhet (jfr exempelvis äktenskapstvång i 4 kap. 4 c § BrB där endast olaga tvång eller utnyttjande av utsatt belägenhet omfattas respektive vilseledande till tvångsäktenskapsresa i 4 kap. 4 d § BrB där endast vilseledande omfattas). Gärningsmännens tillvägagångssätt för att utnyttja utsatta personer kan dock variera i stor omfattning, se bl.a. redovisad praxis m.m. i avsnitt 4.4. För att inte riskera att oacceptabla utnyttjanden av utsatta personer faller utanför tillämpningsområdet för det straffansvar vi nu föreslår bör enligt vår bedömning samtliga otillbörliga medel omfattas.

I sammanhanget förtjänar det dock att framhållas att kombinationen av begreppen otillbörligt medel och tvångsarbete inte är helt okomplicerad. I båda begreppen är ofrivillighetsmomentet av central betydelse, även om det tar sig lite olika uttryck i begreppen. När det gäller olaga tvång föreligger ofrivilligheten från främst gär-

ningsmannens synvinkel, eftersom brottet förutsätter att gärnings-

mannen med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar annan att göra, tåla eller underlåta något. Detsamma gäller om gärningsmannen med sådan verkan övar tvång genom hot att åtala eller angiva annan för brott eller att om annan lämna menligt med-

delande. När det däremot gäller tvångsarbete föreligger ofrivillig-

heten från främst offrets synvinkel, eftersom begreppet tar sikte på

om offrets frihet begränsats genom hot om straff, se avsnitt 4.2.3. Av vad som nu angetts följer att det, vilket inte är helt önskvärt, kommer att finnas en viss överlappning av ofrivillighetsmomenten i bestämmelsen. För att undvika denna olägenhet skulle tvångsarbete kunna särregleras i förhållande till de övriga utnyttjandeformerna. De otillbörliga medlen skulle då kopplas till övriga utnyttjandeformer medan utnyttjande av tvångsarbete skulle vara straffbart i sig utan användning av ett otillbörligt medel. Det finns, som vi redan antytt, flera fördelar med en sådan reglering. Vid en sådan modell skulle förmodligen risken för att det i rättstillämpningen uppfattas som att ofrivillighet måste styrkas två gånger undvikas. En sådan reglering medför även att kraven för att dömas till ansvar för tvångsarbete på ett tydligare sätt skulle ligga i linje med internationella standarder och därmed inte vara högre.

Även med beaktande av det nu sagda bedömer vi att fördelarna med en enhetlig reglering väger tyngre. Vår bedömning är att en sådan enhetlig lösning bör väljas främst av systematiska skäl, men även för att vi bedömer att de praktiska konsekvenserna av att inte särreglera tvångsarbete i praktiken är begränsade. Vi vill i detta sammanhang därför samtidigt understryka att avsikten med den lagtekniska konstruktion vi alltså nu föreslår är att högre krav inte ska ställas på otillbörlighet vid tvångsarbete än vid de andra utnyttjandeformerna. I fall kravet på ofrivillighet och hot om straff som förutsätts för tvångsarbete är uppfyllda bör rimligen även kravet på användande av ett otillbörligt medel vara uppfyllt. Samma omständigheter kan således ligga till grund för både bedömningen om ofrivillighet och hot om straff och för bedömningen om ett otillbörligt medel i form av olaga tvång föreligger. Det kan dock, åtminstone i teorin, finnas fall där så inte är fallet. Kravet på användande av otillbörligt medel även vid tvångsarbete medför således att sådana fall av tvångsarbete där ofrivilligheten och hotet om straff inte utgör olaga tvång, faller utanför det straffbelagda område som vi nu föreslår (såvida inget annat otillbörligt medel använts). Som tidigare framhållits innebär den konstruktion vi förordar att kriminaliseringen i dessa fall blir något mer begränsad än vad ILO:s definition av tvångsarbete anger. Enligt vår bedömning torde denna konsekvens endast ha en begränsad betydelse i praktiken, eftersom

personer som utnyttjas för tvångsarbete vanligtvis är utsatta för olaga tvång eller befinner sig i en utsatt belägenhet (exempelvis p.g.a. låg utbildningsnivå, fattigdom, tillhörande minoritetsgrupp som diskrimineras eller på grund av skuldsättningsarrangemang).

I sammanhanget kan nämnas att regleringarna i Norge och Tyskland är konstruerade på motsvarande sätt, se avsnitt 4.5. Vi bedömer att ett straffansvar med denna konstruktion utgör ett effektivt skydd mot tvångsarbete. Tillräckliga skäl att särreglera tvångsarbete i förhållande till otillbörliga medel finns därför inte enligt vår bedömning.

I fråga om brott mot barn ska det för straffansvar inte krävas att ett otillbörligt medel har använts

I likhet med det närliggande brottet människohandel bedömer vi att skäl finns att även i de fristående utnyttjandefallen undanta kravet på användandet av ett otillbörligt medel när offret är ett barn, dvs. en person under arton år. Att bestämmelsen om människohandel är konstruerad på detta sätt har sitt ursprung i internationella konventioner, men är annars ovanlig i brottsbalken.

Som vi tidigare redogjort för finns det inte några internationella instrument som reglerar hur barnperspektivet ska hanteras för utnyttjandebrotten. Vi anser dock att motsvarande skäl som angetts vid införandet av regleringen i bestämmelsen om människohandel även föreligger vid utnyttjandebrotten (se avsnitt 3.7.6). Barn gör vanligtvis vad vuxna säger åt dem att göra. Risken är därför stor att barn även utan påverkan i form av ett otillbörligt medel både accepterar att utnyttjas på sätt som är aktuellt här och saknar möjlighet att lämna en sådan situation. En sådan ordning som vi nu föreslår skulle kunna innebära att det straffbara området blir vidsträckt. Vi anser dock att skyddsintresset för barn på samma sätt som vid människohandel väger tyngre. Att utnyttja barn för sexuella ändamål, avlägsnande av organ, krigstjänst, tvångsarbete eller annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte kan inte accepteras. Detta innebär även att kraven på att styrka ofrivillighet och hot om straff vid tvångsarbete inte bör ställas alltför högt i fall som rör barn.

Av samma skäl som vi anfört för människohandel ska vårt förslag till kriminalisering i denna del även gälla om gärningsmannen

inte insett brottsoffrets ålder, men varit oaktsam i förhållande till att denne inte hade fyllt arton år, se avsnitt 3.7.6.

4.7.3. Det straffbara området

Förslag: Ett särskilt straffansvar ska införas för den som med

användande av ett otillbörligt medel, såsom olaga tvång, vilseledande, utnyttjande av någons utsatta belägenhet eller med annat motsvarande medel utnyttjar en person för sexuella ändamål, avlägsnande av organ, krigstjänst, tvångsarbete eller annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte.

Kravet på otillbörligt medel gäller inte fall där barn utnyttjas.

Innebörden av begreppet otillbörliga medel

Ett särskilt straffansvar bör, som vi tidigare redogjort för, införas för den som med användande av ett eller flera otillbörliga medel utnyttjar en person för en verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte. För straffansvar finns alltså ett krav på att en person utnyttjats för en verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte och att utnyttjandet har skett med användande av ett otillbörligt medel.

De otillbörliga medel som omfattas av bestämmelsen är olaga tvång, vilseledande, utnyttjande av någons utsatta belägenhet eller annat motsvarande medel. Begreppen används i den nu gällande bestämmelsen om människohandelsbrott. Någon saklig ändring av begreppens betydelse är inte avsedd i sig (se dock vårt ändringsförslag i avsnitt 3). Begreppen har beskrivits utförligt i avsnitt 3, men även i avsnitt 4.3.2, varför vi hänvisar dit för närmare redogörelse härom. Det bör dock beaktas att begreppen i vårt förslag används i en annan kontext än i människohandelsbestämmelsen. Det är i vårt förslag här fråga om utnyttjanden som vidtagits med användande av otillbörliga medel, medan användningen vid människohandelsförfaranden är kopplad till en handelsåtgärd. Orsakssambandet ska dock även här omfattas av gärningsmannens uppsåt.

Som vi tidigare redogjort för i avsnittet om utformningen av bestämmelsen anser vi att kravet på otillbörligt medel inte ska gälla

i fall barn utnyttjas. Vidare bör även, som vi också angett ovan, kravet på ofrivillighet och hot om straff som ingår i begreppet tvångsarbete inte ställas alltför högt när det gäller barn.

Innebörden av utnyttjandeformerna

I sammanhanget bör även övervägas om de begrepp som vi använder för det straffansvar vi nu föreslår bör ha motsvarande lydelse och innebörd som i människohandelsparagrafen eller om begreppen bör definieras på annat sätt.

I samband med att straffansvaret för människohandel utvidgades till att även omfatta bl.a. utnyttjandeformerna krigstjänst, tvångsarbete eller annat sådant tvångstillstånd och utnyttjande av personer i en situation som innebär nödläge för den utsatte konstaterades i förarbetena att de aktuella uttrycken sedan lång tid är etablerade i andra internationella överenskommelser som rör mänskliga rättigheter.82 Vidare konstaterades i ovan nämnda förarbeten att avsikten är att uttrycken, när de förekommer i FN:s protokoll om förebyggande, bekämpande och bestraffande av handel med människor, särskilt kvinnor och barn och EU:s rambeslut om bekämpande av människohandel ska ha samma innebörd som de har i den internationella rätten rörande mänskliga rättigheter. I förarbetena angavs även att uttrycken syftar i allt väsentligt till att beskriva två olika situationer. Den första situationen avser fall där offret, utan att något befogat och av rättsordningen upprätthållet samhällsintresse föreligger, mot sin vilja tvingas att utföra prestationer som är orättfärdiga eller innefattar ett element av förtryck eller innebär en påfrestning som skulle kunna undvikas. Den andra situationen avser fall där offret har någon annan slags skyldighet att prestera i eller att annars tåla ett icke helt kortvarigt tillstånd av totalt beroende som den utsatte inte har någon möjlighet att själv påverka eller undkomma.

I ovan nämnda förarbeten till bestämmelsen om människohandel preciserades således inte vilka internationella överenskommelser som åsyftades när det gäller begreppens innebörd. Vi kan härvid konstatera att begreppen avlägsnande av organ, krigstjänst och tvångs-

82Prop. 2003/04:111 s. 45.

arbete inte är definierade i svensk rätt, vilket kan vara problematiskt

i vissa fall.

Begreppet tvångarbete återfinns i exempelvis ILO-konvention (Nr. 29) angående tvångs- eller obligatoriskt arbete och har anammats vid tillämpningen av bl.a. Europakonventionen. I ILO:s konvention definieras tvångsarbete som varje arbete eller tjänst som avfordras en

person under hot om något slag av straff och till vars utförande ifrågavarande person icke erbjudit sig av fri vilja. Förbudet mot tvångs-

arbete har härefter utifrån en internationell synvinkel förstärkts genom konvention nr. 105 som främst rör tvångsarbete i form av missbruk för politiska eller ekonomiska syften. Sverige har undertecknat och ratificerat samtliga konventioner (jfr frågan om Sverige ska anta det protokoll som ILO:s internationella arbetskonferens antog år 2014 bereds dock för närvarande inom Regeringskansliet, se avsnitt 4.2.3). Begreppet tvångsarbete bygger på en uppfattning om att arbetstagaren är en självständig aktör som fritt kan välja att påbörja eller avsluta en anställning utan någon form av bestraffning. ILO arbetar löpande med att vidareutveckla och klargöra de centrala begreppen för tvångsarbete, dvs. ofrivillighet och hot om något slag av straff. Exempelvis har ILO tagit fram listor på indikatorer som kan tyda på att tvångsarbete föreligger, se avsnitt 4.2.3. För närmare diskussion om kravet på ofrivillighet och hot om straff och det krav vi uppställer på ett otillbörligt medel, se ovan.

Begreppet annan verksamhet i en situation som innebär nödläge

för den utsatte har sitt ursprung i den nu upphävda bestämmelsen

om försättande i nödläge, se avsnitt 4.2.5. Vår bedömning är att begreppet både omfattar de utnyttjandeformer som uttryckligt anges i bestämmelsen om människohandel, men även andra utnyttjanden enligt den bestämmelsen, se avsnitt 4.6.3.83Med verksamhet avses enligt lagstiftaren någon form av åtgärd som offret ska utföra eller underkasta sig.84 Med nödläge avses att någon befinner sig i en verkligt svår belägenhet som inte är helt tillfällig eller övergående. Exempel på annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte kan vara arbetskraftsexploatering. I likhet med människohandel ska dock inte varje avvikelse från kollektivavtal, individuella avtal eller praxis betraktas som exploatering, utan det som

83 Jfr prop. 2003/04:111 s. 45 f. och prop. 2009/10:152 s. 60 f. 84Prop. 2009/10:152 s. 60 f.

avses är uppenbart orimliga villkor. Andra exempel på annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte kan vara att förmå annan att tigga eller stjäla.

Med hänsyn till tidigare översyner av människohandelsbestämmelsen, se ovan och i avsnitt 3.3.3, anser vi att det är naturligast att använda de begrepp som redan är etablerade på området. Av motsvarade skäl bedömer vi även att utrymmet för att ge aktuella begrepp en annan innebörd än vad lagstiftaren tidigare avsett är mycket begränsat. Att definitionen för tvångsarbete i vissa fall ansetts vara svårtillämpad förändrar inte denna bedömning. Vi anser även att den avgränsning som lagstiftaren gjort avseende de aktuella begreppen i människohandelsbestämmelsen är adekvat och ändamålsenlig. Det finns även stora fördelar ur en systematisk synvinkel att begreppen i såväl människohandelsbestämmelsen som i den kriminalisering vi nu föreslår har motsvarande innebörd. Någon saklig ändring av begreppens betydelse är således inte avsedd.

I bestämmelsen om människohandel användes ursprungligen begreppet i syfte att han eller hon ska utnyttjas för vissa ändamål, men ersattes vid 2010 års reform av begreppet i syfte att han eller

hon ska exploateras för vissa ändamål.85Skälen för att begreppet ut-

nyttja ersattes med att exploatera var dels att det engelska begreppet

exploitation användes i internationella instrument, dels att det kon-

staterades att begreppet utnyttja kan avse både att dra otillbörlig fördel av någonting och att dra god nytta av någonting. I aktuella förarbeten konstaterades vidare att det med exploatering av människor alltid avses alltid ett otillbörligt användande och att begreppet tydliggör att det är fråga om att hantera och betrakta offren som handelsvaror. Genom denna ändring år 2010 tydliggjordes således människohandelsbestämmelsens tillämpningsområde.86

Eftersom straffansvaret för utnyttjande av utsatta personer i de fall vi behandlar här alltid förutsätter att otillbörliga medel har använts torde straffansvaret enligt vår bedömning alltid uppfattas som att gärningsmannen dragit otillbörlig fördel av någonting. De skäl som anförts ovan för att använda begreppet exploatera i stället för utnyttja är därför inte relevanta här. Vi anser därför, främst av

85Prop. 2009/10:152 s. 20 f. 86 Jareborg – Friberg m.fl., Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2 uppl. 2015 s. 48.

språkliga skäl, att begreppet utnyttjande bör användas i vårt förslag till en kompletterande straffbestämmelse.

Att de personer som utnyttjats för aktuella utnyttjandeformer, dvs. bl.a. för tiggeri eller visst arbete, inte själva ser sig som varken offer eller utnyttjade, saknar härvid betydelse om förutsättningarna för brottet i sig är uppfyllda. Att personerna i fråga kommit till Sverige av egen fri vilja och exempelvis tjänar ihop mer pengar här än de kunnat få ihop i deras hemländer saknar därför i dessa fall betydelse.

Vissa utnyttjandeformer bör uttryckligen anges

De utnyttjandeformer som omfattas av vårt förslag motsvarar de exploateringssyften som bestämmelsen om människohandel avser. Som tidigare angetts torde samtliga utnyttjanden omfattas av begreppet verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte, men i likhet med bestämmelsen om människohandel anser vi att vissa utnyttjandeformer uttryckligen bör anges i lagtexten.87Med hänsyn till Sveriges åtaganden enligt de internationella instrumenten, som vi redogjort för i avsnitt 4.2.3, bör det enligt vår bedömning tydligt framgå att tvångsarbete omfattas av det nu föreslagna straffansvaret. Att begränsa uppräkningen av utnyttjandeformer enbart till tvångsarbete medför dock en risk för missuppfattningar om bestämmelsens omfattning, särskilt vid jämförelse med människohandelsparagrafens utformning. Enligt vår uppfattning bör den nya bestämmelsen därför utformas på motsvarande sätt som bestämmelsen om människohandel. Det bör således uttryckligen anges att bestämmelsen omfattar bl.a. utnyttjande för sexuella ändamål, avlägsnande av organ, krigstjänst och tvångsarbete.

Offrets eventuella samtycke till utnyttjandet

I likhet med vad som fallet är vid människohandel är offren vid nu aktuella utnyttjandefall många gånger personer som av olika anledningar är utsatta och som ofta till följd härav varken fullt ut inser sitt människovärde eller sina rättigheter i samhället. I vissa fall under-

87 Jfr prop. 2009/10:152 s. 21.

lättar även brottsoffren själva olika fall av utnyttjanden, exempelvis genom att aktivt söka upp en arbetsgivare med förhoppning om att få ett arbete även med mycket dåliga arbetsförhållanden.

Utrymmet för ett brottsoffer att samtycka till att utnyttjas för de ändamål som vi diskuterar här begränsas av kravet på att utnyttjandet ska ha skett med användande av ett otillbörligt medel (samt även av ofrivillighetskravet vid tvångsarbete). Samtycke till utnyttjandena innan brottet fullbordas är alltså inte möjligt att lämna, medan eventuella samtycken härefter saknar relevans.

Som vi redogjort för tidigare anser vi att undantag ska göras från kravet på otillbörligt medel vid utnyttjande av barn, även om ett visst krav på ofrivillighet och hot om straff alltjämt krävs för barn vid utnyttjanden i form tvångsarbete (se avsnitt 4.7.2). Det förtjänas dock att framhållas att dessa krav inte bör ställas högt. Samma skäl som vi anfört för ett sådant undantag ger stöd för att inte heller barn kan samtycka till sådana utnyttjanden som vi diskuterar här.

4.7.4. Straffskalor, uppsåt, konkurrensfrågor m.m.

Förslag: Straffet för att med användande av ett otillbörligt medel

utnyttja någon för sexuella ändamål, avlägsnande av organ, krigstjänst, tvångsarbete eller annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte ska vara fängelse i högst fyra år. Är brottet att anse som grovt bör straffet vara fängelse i lägst två och högst åtta år.

Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om brottet avsett en verksamhet som bedrivits i större omfattning, medfört betydande vinning eller inneburit ett hänsynslöst utnyttjande av annan.

Bestämmelsen ska vara subsidiär till människorov och människohandel.

Straffskalan m.m.

Två grundläggande utgångspunkter som måste iakttas vid utformningen av straffskalan för det straffansvar vi nu föreslår är dels att svårare brott ska bestraffas strängare än mindre allvarliga brott (pro-

portionalitet), dels att lika allvarliga brott bestraffas lika strängt (ekvivalens). Dessa principer, som kommer till uttryck i 29 kap. 1 § BrB, innebär att straffet ska spegla hur allvarligt samhället ser på den brottsliga gärningen. Avgörande för utformningen av straffskalan för det brott vi nu föreslår är alltså hur allvarlig och klandervärd gärningen är.

Utnyttjande av en person för sexuella ändamål, avlägsnande av organ, krigstjänst, tvångsarbete eller annan verksamhet i en situation som innebär nödläge utgör i många fall väldigt kvalificerade utnyttjanden. Det är gärningar som, till skillnad från vissa fall av människohandel, utgör en fullbordad exploatering av utsatta personer. Vid utnyttjandet sker även alltid en mer eller mindre omfattande kränkning av de utsatta personernas frid och frihet, dvs. en kränkning av personernas integritet. Detta omständigheter måste således återspeglas i straffvärdet för brottet. Straffskalan för gärningen bör därför vara så vid att den ger utrymme för en rimlig straffmätning vid både de allvarligaste utnyttjandefallen och vid de fall där kränkningen av ovan nämnt skyddsintresse varit mer begränsat. För att kunna åtstadkomma en sådan flexibilitet i straffskalan anser vi att denna bör graderas.

En gradering av straffskalan kan åstadkommas på i huvudsak två olika sätt. Den första varianten är att göra en gradering på motsvarande sätt som gjorts för bl.a. människohandel, dvs. ange en huvudstraffskala och en mindre sträng straffskala för mindre allvarliga brott. Den andra varianten motsvarar utformningen av straffskalan för koppleri och grovt koppleri med en skala för normalgraden av brottet och en straffskala för en sådan gärning som utgör grovt brott. Det finns för- och nackdelar med båda utformningarna.

Som vi utvecklar nedan anser vi att den nya straffbestämmelsen bör placeras i 4 kap. BrB. I 4 kap. BrB finns både bestämmelser som innehåller en gradindelning enligt första varianten ovan (t.ex. människorov, människohandel och olaga frihetsberövande), men även enligt den andra varianten (olaga tvång, olaga hot, hemfridsbrott, olaga intrång och dataintrång). Det numera upphävda brottet försättande i nödläge var graderat enligt den första varianten, medan koppleri och ocker, som regleras i 6 kap. respektive 9 kap. BrB, är gradindelade enligt den andra varianten. Den bestämmelse som vi nu föreslår har en särskild anknytning till människohandelsbrottet (som reglerar motsvarande utnyttjanden i vissa fall), samtidigt som

koppleri och ocker utgör liknande utnyttjandebrott. Vår bedömning är att den andra varianten, bl.a. av strukturell synpunkt, bör väljas även för det brott vi föreslår här.

När det gäller straffvärdet för de utnyttjandebrott som vi nu föreslår bör detta enligt vår uppfattning motsvara det som gäller för koppleri och grovt koppleri även om straffbestämmelsernas skyddsintressen inte är identiska. När det gäller grovt koppleri ska dock särskilt beaktas om brottet avsett en verksamhet som bedrivits i större omfattning, medfört betydande vinning eller inneburit ett hänsynslöst utnyttjande av annan. Motsvarande bör enligt vår uppfattning även gälla för de mest kvalificerade fallen av utnyttjande av annans nödläge. I likhet med bl.a. koppleri och människohandel, kan straffvärdet för utnyttjande av annans nödläge aldrig föranleda ett så ringa straffvärde att böter borde ingå i straffskalan. Straffet för utnyttjande av annans nödläge bör därför sammanfattningsvis vara fängelse i högst fyra år och för grovt utnyttjande av annans nödläge lägst två och högst åtta år. En sådan straffskala ligger även i linje med straffskalan för människohandelsbestämmelsen, som även har ett visst ytterligare utrymme för ännu mer kvalificerad brottslighet. Straffskalan är även betydligt högre än vad som gäller för ocker, som primärt endast skyddar ekonomiska intressen.

Krav på uppsåt

Straffbestämmelsen bör, med undantag för brottsoffrets ålder, endast omfatta uppsåtliga gärningar. Bestämmelsen om att det inte krävs något otillbörligt medel vid utnyttjande av barn ska, som tidigare angetts, gälla även om gärningsmannen inte insett brottsoffrets ålder, men varit oaktsam i förhållande till att denne inte hade fyllt arton år.

Konkurrensfrågor

Bestämmelsen om utnyttjande av annans nödläge aktualiserar vissa konkurrensfrågor.

Utnyttjande av annans nödläge bör enligt vår bedömning vara subsidiärt i förhållande till människohandel, eftersom det brottet också kan omfatta sådana utnyttjanden som det är fråga om här. Detta innebär bl.a. att bestämmelsen endast ska tillämpas vid ut-

nyttjanden som inte utgör en del av ett människohandelsförfarande där samma gärningsman med användande av otillbörliga medel vidtar en handelsåtgärd och sedan själv utnyttjar offret. Det åsyftade tillämpningsområdet är således ett i förhållande till människohandel fristående utnyttjande eller ett efterföljande utnyttjande av någon annan än den som genomfört människohandeln. En sådan ordning kan visserligen medföra en viss risk för att de brottsbekämpande myndigheterna fokuserar sitt arbete på utnyttjandebrottet i stället för eventuella människohandelsbrott, men detta är inte en avsedd effekt. Detta är emellertid i första hand en styrnings- och resursfråga för de brottsbekämpande myndigheternas arbete. Att det brott vi nu föreslår bör vara subsidiärt till människohandelsbrottet kan också ha en positiv motsatt effekt, eftersom brottet i många fall kommer att kunna tillämpas i de fall rekvisiten i människohandelsbestämmelsen inte är uppfyllda, antingen för att de inte låter sig bevisas på det sätt som krävs i ett brottmål eller för att de över huvud taget inte föreligger.

Vidare är bestämmelsen om människohandel i sig subsidiär till människorov, varför även utnyttjande av annans nödläge bör vara detta.

Det finns inte skäl att göra brottet subsidiärt till även andra bestämmelser som exempelvis olaga frihetsberövande eller koppleri. Utgångspunkten är således här att de konkurrensfrågor som uppkommer får lösas enligt allmänna principer i varje enskilt fall. Detta innebär normalt att när det är fråga om konkurrens mellan utnyttjande av annans nödläge och ett annat brott med samma skyddsintresse men lindrigare straffskala ska domstolen döma för utnyttjande av annans nödläge. Om ett förfarande leder till konkurrens mellan brott med olika skyddsintressen torde domstolen kunna döma för båda brotten i konkurrens. En sådan situation kan exempelvis föreligga när någon som saknar arbetstillstånd utnyttjas för tvångsarbete. Då torde domstolen kunna döma för både brott mot utlänningslagen (20 kap. 5 § UtlL) och för utnyttjande av annans nödläge. En annan allmän princip vid konkurrensfrågor är att en mer speciell brottsbeskrivning har företräde framför en mer allmän (s.k. specialitet). Detta medför att domstolen normalt vid utnyttjande för sexuella ändamål i första hand bör döma för brott enligt 6 kap. BrB. I fall en sådan gärning däremot kännetecknas av ett utnyttjande som går utöver regleringen i 6 kap. BrB kan dock bestäm-

melsen om utnyttjande av annans nödläge aktualiseras. Varje gärning måste dock bedömas för sig.

4.7.5. Försök, förberedelse, stämpling och underlåtenhet att avslöja eller förhindra utnyttjande av annans nödläge

Förslag: Försök, förberedelse och stämpling till utnyttjande av

annans nödläge liksom grovt utnyttjande av annans nödläge ska kriminaliseras. Vidare ska även underlåtenhet att avslöja eller förhindra grovt utnyttjande av annans nödläge kriminaliseras.

Bedömning: Tillräckliga skäl att kriminalisera underlåtenhet

att avslöja eller förhindra utnyttjande av annans nödläge saknas dock.

Vid införande av en ny straffbestämmelse krävs även överväganden om straffansvar även ska följa då brottet inte blivit fullbordat men dess utförande påbörjats (försök till brott) och då brottets utförande inte ens påbörjats men gärningsmannen tagit befattning med hjälpmedel, pengar eller annat som betalning för ett brott eller för att täcka kostnader för utförande av ett brott (förberedelse till brott). Detsamma gäller då någon i samråd med någon annan beslutat gärningen, sökt anstifta någon annan eller åtagit sig att utföra den (stämpling till brott) samt vid underlåtenhet att avslöja eller förhindra brott, se 23 kap. 1, 2 och 6 §§ BrB.

Att utnyttja någon annans nödläge på sätt vi redogjort för ovan är ett mycket allvarligt brott som vanligtvis orsakar stort lidande för de utsatta personerna. Brottet fullbordas i och med att utnyttjandet påbörjas, men föregås ofta av en viss organisation och planering. Inte sällan är flera personer inblandade och brottet begås då ofta inom ramen för en kriminell organisation. I vissa fall har utnyttjandena stora likheter med utnyttjanden som kan förekomma inom ramen för ett människohandelsförfarande. Det bör därför, enligt vår uppfattning, vara möjligt att ingripa och kunna utkräva ett straffansvar redan innan brottet fullbordas. Vi anser därför att ett utnyttjande av en annans persons nödläge, i likhet med bl.a. det närliggande människohandelsbrottet och grovt koppleri, bör vara straffbart redan på försöks-, planerings- och förberedelsestadierna (jfr koppleri som bara är straffbart vid försök och förberedelse). I

linje härmed anser vi även att underlåtenhet att avslöja eller förhindra grovt utnyttjande av annans nödläge bör vara kriminaliserat, medan vi inte anser att tillräckliga skäl föreligger att kriminalisera underlåtenhet att avslöja eller förhindra utnyttjande av annans nödläge.

För försök, förberedelse och stämpling till utnyttjande av annans nödläge bör därför enligt vår bedömning leda till ansvar enligt vad som föreskrivs i 23 kap. BrB.

4.7.6. Straffbestämmelsens placering och rubricering

Förslag: Den nya straffbestämmelsen ska införas i 4 kap. brotts-

balken.

Brottet ska benämnas utnyttjande av annans nödläge.

Straffbestämmelsens placering

Vad gäller placeringen av den straffbestämmelse som vi nu föreslår finns det flera tänkbara placeringar att överväga.

Ett alternativ är att, i likhet med hur bl.a. motsvarande utnyttjanden åtminstone för närvarande är reglerade i Norge och Tyskland, arbeta in den nya bestämmelsen i människohandelsbestämmelsen i 4 kap. 1 a § BrB. En sådan konstruktion kan tyckas vara naturlig, eftersom båda brottstyperna förutsätter otillbörliga medel och exploateringsändamål. Det finns dock flera omständigheter som talar emot en sådan placering. Konstruktionen skulle exempelvis medföra att människohandelsbestämmelsen i sådana fall återigen måste struktureras om på ett ingripande sätt. Bestämmelsen om människohandel har tidigare haft en sådan struktur, men när bestämmelsen år 2004 kompletterades med fler ändamål än endast sexuell exploatering valde lagstiftaren att ge bestämmelsen den struktur som i huvudsak gäller i dag. En sådan ingripande omstrukturering kan bl.a. försvåra tillämpningen av människohandelsbrottet ytterligare. En sådan placering medför även att föreslaget utnyttjandebrott även om det konstrueras som ett fristående brott till ett människohandelsförfarande rubriceras som människohandel trots att någon handelsåtgärd inte är för handen. Likheten med människohandelsbrottet

ska inte heller överdrivas, eftersom användningen av ett otillbörligt medel där tar sikte på handelsåtgärderna.

Eftersom det utnyttjandebrott som vi föreslår i huvudsak har samma skyddsintressen som övriga brott i 4 kap. BrB anser vi att det trots allt är mest naturligt att placera straffbestämmelsen i det kapitlet. Den föreslagna straffbestämmelsen bör som vi tidigare redogjort för enligt vår uppfattning vara subsidiär till människohandel i 4 kap. 1 a § BrB (som i sin tur är subsidiär till 4 kap. 1 § BrB). Bestämmelsen kan lämpligen placeras i 4 kap. 3 § BrB där den sedan år 2004 upphävda bestämmelsen om försättande i nödläge tidigare funnits.

Att placera straffbestämmelsen, eller åtminstone den del av den som rör tvångsarbete, i anslutning till befintlig straffrättslig lagstiftning som rör arbetsbrott anser vi däremot inte är aktuellt (jfr Finlands reglering för ockerliknande diskriminering i arbetslivet). Den svenska regleringen av arbetsrelaterade brott är inte samlad på samma sätt som i den finska strafflagen och dessutom är vårt förslag inte begränsat till tvångsarbete och andra arbetsrättsliga frågor.

Straffbestämmelsens benämning

Den bestämmelse som vi föreslår för att motverka utnyttjande av utsatta personer fokuserar på själva utnyttjandet av personer som befinner sig i en situation som innebär nödläge för den utsatte (jfr människohandel där ett utnyttjande inte är en förutsättning för fullbordat brott). Det brott vi nu föreslår bör därför benämnas utnyttjande av annans nödläge. Vi har dock övervägt andra brottsbenämningar, exempelvis olaga utnyttjande av annan.

4.7.7. Övriga ändringar

35 kap. 12 § offentlighets- och sekretesslag ( 2009:400 )

Förslag: Sekretess ska gälla hos domstol för uppgift om en en-

skilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs och uppgiften förekommer i mål om ansvar för grovt utnyttjande av annans nödläge. Motsvarande sekretess gäller i mål om ersättning för skada med anledning av grovt utnyttjande av annans nödläge.

Sekretessen ska gälla även i ärende som rör brott som anges i denna paragraf.

Sekretessen enligt denna paragraf gäller inte för uppgift om vem som är tilltalad eller svarande.

För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

I 35 kap. 12 § offentlighets- och sekretesslag (2009:400, OSL) görs en hänvisning till människohandel. Som en följd av att vi nu föreslår det till människohandel närliggande brottet grovt utnyttjande av annans nödläge bör även en hänvisning till även detta brott av motsvarande skäl rimligen gälla.

Rättegångsbalken (1942:740)

Förslag: Hemlig rumsavlyssning ska få användas vid en förunder-

sökning om det med hänsyn till omständigheterna kan antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i fyra år och det är fråga om grovt utnyttjande av annans nödläge enligt 4 kap. 3 § brottsbalken.

I 27 kap. 20 d § rättegångsbalken (1942:740, RB) anges bl.a. när hemlig rumsavlyssning ska få användas vid en förundersökning. Så är fallet bl.a. vid människohandel i vissa fall. Motsvarande bör rimligen gälla för grovt utnyttjande av annans nödläge, som är ett till människohandel närliggande brott.

4.8. Överväganden och förslag – otillbörliga ekonomiska utnyttjanden av personer som befinner sig i en utsatt situation

4.8.1. Ett särskilt straffansvar bör införas

Bedömning: Det straffrättsliga skyddet bör förstärkas vid otill-

börliga ekonomiska utnyttjanden av personer som befinner sig i en utsatt situation.

Det är inte acceptabelt att personer som befinner sig i en utsatt situation utnyttjas

88

Vid otillbörliga ekonomiska utnyttjanden av personer som befinner sig i en utsatt situation är det huvudsakliga skyddsintresset vanligtvis ett annat än frihet och frid (jfr avsnitt 4.7). Sådana utnyttjanden får nämligen främst konsekvenser av ekonomisk natur för de utsatta. Kriminaliseringssyftet för sådana gärningar är därför primärt att skydda enskildas besittning. Exempel på sådana utnyttjanden kan vara att utsatta personer utan att några påvisbara påtryckningsmedel används förmås att betala oskäliga belopp för att få ett anställningserbjudande eller ett arbetstillstånd, men även för att få ett anvisat ställe på allmän plats att tigga på. Andra exempel kan vara att utsatta personer förmås att betala oskäliga kostnader för resan till Sverige eller för kostnader för kost och logi som arbetsgivaren tillhandahåller. Ytterligare exempel kan vara exploatering av arbetskraft, men även andra typer av utnyttjanden i exempelvis bärplockarbranschen och skogsindustrin.

I praktiken kan det dock vara svårt att dra skarpa gränser mellan de olika formerna av utnyttjanden och vilka skyddsintressen som aktualiseras i olika situationer (jfr de utnyttjanden vi behandlar i avsnitt 4.7). I de flesta fall av utnyttjanden av annans nödläge där den utsattes frihet och frid kränks, finns det även starka inslag av ekonomiskt utnyttjande. På motsvarande sätt finns i vissa fall där

88 Som framgår i avsnitt 4.8.6 anser vi att en ny straffbestämmelse som ska benämnas otillbörligt ekonomiskt utnyttjande av annan ska införas i brottsbalken. För att underlätta förståelsen av detta avsnitt har vi valt att benämna den straffbara gärningen på detta sätt i hela avsnittet.

skyddsintresset främst avser den enskildes ekonomi också ofta inslag av olika grader av påtryckningar för att brottsoffret ska förmås till det av gärningsmannen önskade tillståndet, t.ex. att underordna sig anvisning av och betalning för viss allmän plats att tigga på.

Syftet med en kriminalisering av otillbörliga ekonomiska utnyttjanden är dock främst att skydda utsatta personers egendom. Anledningarna till att någon befinner sig i en utsatt situation på sätt som avses här är ofta desamma som vid situationer då någons nödläge utnyttjas, se avsnitt 4.7.

Det är även i dessa fall oklart i vilken omfattning otillbörligt ekonomiskt utnyttjande sker i samhället, även om bilden som myndighetsrapporter och de kontakter vi haft med aktörer på området bl.a. tyder på att problematiken med olika krav på ekonomisk ersättning för något som är vederlagsfritt eller för oskäliga kostnader ökar (se avsnitten 4.2 och 4.6.2). Vi har alltså inte kunnat bilda oss någon säker uppfattning om omfattningen av antalet personer som utnyttjas. Problematiken bör dock enligt vår uppfattning, trots detta, tas på allvar.

Som vi redogör för nedan ger gällande rätt visserligen ett visst skydd mot sådana utnyttjanden, men skyddet bör enligt vår uppfattning kompletteras i vissa delar. Hur detta skydd bör utformas och vad som bör omfattas av det straffbara området utvecklar vi i avsnitten nedan. Vi inleder dock med en analys om att förutsättningarna för kriminalisering är uppfyllda.

Ett särskilt straffansvar för otillbörliga ekonomiska utnyttjanden av utsatta personer kan antas bidra till ett starkare och mer ändamålsenligt straffrättsligt skydd för utsatta personer

Det är alltså enligt vår uppfattning av stor betydelse att det finns ett starkt straffrättligt skydd även mot sådana otillbörliga ekonomiska utnyttjanden av utsatta personer som inte omfattas av den reglering som vi föreslår för utnyttjande av annans nödläge. I dessa situationer är det ofta fråga om utsatta människor som utnyttjas ekonomiskt på ett otillbörligt sätt, vanligtvis vid avtal eller vid någon annan rättshandling. I vissa fall kan dock otillbörliga ekonomiska utnyttjanden ske även i situationer där det är tveksamt om man kan anse att något avtal eller någon annan rättshandling föreligger. Exempel på sådana förfaranden är att någon förmås betala för något som

egentligen är kostnadsfritt, exempelvis betalning för att sitta och tigga på allmän plats eller för att få ett arbetserbjudande (som är ett krav för att arbetstillstånd ska kunna beviljas) eller arbetstillstånd. Ett annat exempel är att någon förmås att betala oskälig ersättning för en vara eller en tjänst, exempelvis betalning till en arbetsgivare för resa till Sverige eller för mat och logi. Härvid kan olika former av skuldsättningsarrangemang mellan exempelvis arbetsgivare och arbetstagare uppstå. Utnyttjandet kan då bestå i att personer genom skuldsättning försätts i ett beroendeförhållande till en person, ofta en arbetsgivare, genom att låna pengar av denne för att kunna betala viss tjänst eller vara. I många fall dras skulden av från inarbetad lön, vilket kan medföra att personer förmås att arbeta under lång tid med begränsade möjligheter att bli skuldfria. Utmärkande för många av dessa fall är att det inte föreligger någon ofrivillighet eller hot om bestraffning i samband med utnyttjandena. I vissa fall är det till och med så att det är offret som tar initiativ till utnyttjandet. Ett exempel på en sådan situation som inte synes vara helt ovanlig är att en person, som befinner sig i en utsatt situation, självmant erbjuder sig att arbeta för en extremt låg lön.

Enligt vår bedömning, som vi utvecklar nedan, innehåller gällande rätt redan i dag ett visst straffansvar för vissa av de utnyttjanden som vi diskuterar här. Antalet fällande domar på området synes dock trots detta vara få. Utifrån bl.a. de myndighetsrapporter som vi tagit del av är de förmodligen även alltför få för att återspegla problematiken i verkligheten (se avsnitt 4.2). Det straffrättsliga skyddet synes mot denna bakgrund därför inte vara helt adekvat och ändamålsenligt. Det finns därför skäl att förstärka straffansvaret för aktuella utnyttjandesituationer i dessa fall.

Ett förstärkt straffrättsligt skydd mot utnyttjande av utsatta människor bör vara begränsat till klandervärda beteenden

I likhet med vad vi anfört om straffansvaret för utnyttjande av annans nödläge bedömer vi att det inte heller i dessa utnyttjandesituationer finns risk för att en kriminalisering tar sikte på någon annan person än den som varit klandervärd. Denna avgränsning sker genom kravet på att de ekonomiska utnyttjandena ska vara otillbörliga för att vara straffbara. Några hänsyn till andra motstående intressen behöver inte heller beaktas här.

Alternativ till ett kompletterande straffansvar saknas

Som vi tidigare framhållit kan ett kompletterande straffansvar vid vissa utnyttjanden vara viktiga verktyg för att motverka att personer i utsatta situationer utnyttjas. För att kunna ta ställning till om en sådan kriminalisering är befogad i detta avseende är det nödvändigt att undersöka om nuvarande lagstiftning är tillräcklig till eller om det finns något mindre ingripande sätt att lösa problematiken på.

I analysen nedan går vi först igenom hur nuvarande lagstiftning skulle kunna tillämpas i de olika aktuella utnyttjandesituationerna. Därefter går vi igenom vilka alternativ till straffansvar som finns för att hantera problematiken på.

Inledningsvis vill vi påpeka att vi redan i avsnitt 4.7 har behandlat arbetskraftsexploatering relativt ingående varför vi hänvisar dit även i denna del även om skyddsintresset där är ett annat. Denna utnyttjandeform kan som redovisats ta sig uttryck på olika sätt, vilket innebär att det straffrättsliga skyddet härför också varierar utifrån det primära skyddsintresset.

När det gäller skyddet för offrets egendom finns det inte något särskilt straffansvar för utnyttjanden som skadar detta skyddsintresse. I likhet med vad som gäller för utnyttjande av annans nödläge kan dock generella straffbestämmelser aktualiseras i dessa fall. Eftersom de utnyttjandeformerna som är aktuella här vanligtvis saknar ofrivillighet och hot om bestraffning blir dock antalet tillämpliga straffbestämmelser begränsat. Det är därför främst bedrägeri och ocker som aktualiseras, se avsnitt 4.3.3 ovan.

Bedrägeri

Bedrägeri föreligger i fall där gärningsmannen genom vilseledande förmår offret till handling eller underlåtenhet, som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den vilseledde (eller någon i vars ställe denne är). Vilseledandet kan således utgöras av att gärningsmannen förmedlar att offret har en skyldighet att betala ett av gärningsmannen krävt belopp. Dispositionen utgörs då av betalningen, medan förmögenhetsöverföringen utgörs av vinningen för gärningsmannen och skadan för offret. I vissa av de utnyttjandefall som vi diskuterar här kan det således tänkas att gärningsmannen förmedlar en oriktig uppfattning till offren om offrets betalnings-

skyldighet, dvs. gärningsmannen får offren att tro att det kostar pengar att exempelvis få ett arbetstillstånd i Sverige eller för att få sitta och tigga på viss plats. I dessa fall skulle således bestämmelsen om bedrägeri skulle kunna tillämpas (under förutsättning att övriga rekvisit är uppfyllda). En annan situation när bedrägeri kan aktualiseras är när en arbetsgivare, som helt eller delvis saknar betalningsvilja för visst arbete, vilseleder offren om ersättningen för arbetet. Sådana situationer kan bl.a. förekomma när arbetsgivare, som inte avser att betala ut överenskommen lön, anställer personer som befinner sig illegalt i Sverige för att utgöra visst arbete. I nu redovisade fall ger bestämmelserna om bedrägeri enligt vår bedömning ett adekvat och ändamålsenligt skydd för de utsatta personerna.

Ocker

I andra fall förekommer dock inget vilseledande. I dessa fall är det, såvida något otillbörligt medel inte används, bestämmelsen om ocker som kan aktualiseras. Ett sådant straffansvar förutsätter dock att gärningsmannen vid avtal eller annan rättshandling utnyttjat offrets underläge till att bereda sig själv en otillbörlig förmån på offrets bekostnad. I stället för ett otillbörligt medel utnyttjar gärningsmannen ett redan existerande förhållande, såsom en persons underläge eller svaghet. De underlägen eller svagheter som omfattas av bestämmelserna om ocker är trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroendeställning (för närmare precisering av begreppet se ovan eller i avsnitt 4.3.3).

Bestämmelsen om ocker har dock, som redovisats i avsnitt 4.7, vissa begränsningar. Straffbestämmelsens skyddsintresse är primärt begränsad till att avse skydd av annans egendom, vilket medför en viss problematik för utnyttjanden av annans nödläge. Denna omständighet saknar dock betydelse för de utnyttjanden som vi behandlar här, eftersom det primära skyddsintresset är detsamma. Däremot medför begränsningarna i ockerbestämmelserna i form av kravet på avtal eller annan rättshandling samt avsaknaden av straffansvar för utnyttjanden av offers utsatthet i form av okunskap i allmänhet (jfr oförstånd som analyseras i avsnitt 4.7) att det straffrättsliga skyddet här inte är helt adekvat och ändamålsenligt för aktuella utnyttjanden. Det föreligger inte sällan av olika anledningar

en viss acceptans från offrets sida till kravet på ersättning. I vissa fall torde man kunna anse att avtal om betalning därigenom ingåtts, men i andra fall torde det vara mycket tveksamt om så skett. Det torde även vara mycket tveksamt om man i dessa fall åtminstone kan anse att en rättshandling är för handen, även om så skulle kunna vara aktuellt i vissa fall när exempelvis betalning sker. Med rättshandling avses varje viljeförklaring, som har till syfte att grundlägga, bevara, förändra eller upphäva ett rättsförhållande som faller inom förmögenhetsrättens område, se avsnitt 4.3.3.

I många fall förekommer också påtryckningsmedel som påverkar offrets faktiska valmöjlighet i aktuella situationer. I fall där omständigheterna är sådana att ofrivillighet eller hot om straff är för handen kan olaga tvång eller utpressning aktualiseras, se avsnitt 4.3.3. Inte sällan är påtryckningsmedlen subtila och i vissa fall kan även dessa påtryckningar utgöra straffbara handlingar i sig. I praxis har exempelvis bärandet av kläder med Bandidosemblem ansetts innebära ett underförstått hot om allvarlig brottslighet till sådant hot om brottslig gärning som kan föranleda ansvar för försök till utpressning.89

I andra fall kan påtryckningarna i aktuella utnyttjandefall vara än mer subtila, vilket kan få till konsekvens att de inte kan anses omfattas av exempelvis hot om brottslig gärning. Fråga uppkommer då hur sådana påtryckningsmedel bör hanteras, särskilt mot bakgrund av att subtila påtryckningar även förekommer i andra situationer än vid de utnyttjanden vi nu behandlar. Vår utgångspunkt är även här att beviskraven i brottmål är och ska vara höga. För att någon ska dömas för ett brott krävs det därför att det är ställt utom rimligt tvivel att personen begått brottet. Detta innebär att subtila påtryckningar som inte kan ledas i bevisning inte heller kan beaktas i en straffrättslig kontext.

Som vi tidigare nämnt omfattar inte bestämmelsen om ocker fall där offrens okunskap utnyttjas, vilket enligt vår bedömning gör att det straffrättsliga skyddet bör kompletteras. Däremot bedömer vi att ockerbestämmelsen i större utsträckning än vad som görs i dag skulle kunna tillämpas vid aktuella utnyttjanden där offrens trångmål eller beroendeställning, vanligtvis till en arbetsgivare, aktualiseras. Bestämmelsen torde i många fall kunna tillämpas exempelvis

89RH 2004:70.

när en person åtar sig att ordna resor, logi och mat åt arbetstagare eller någon annan och sedan kräver orimlig ersättning härför eller när en människosmugglare kräver oskälig ersättning för transport av en flykting. Under förutsättning att ett avtal eller en rättshandling är för handen torde bestämmelsen även kunna tillämpas vid krav på oskälig ersättning för exempelvis anställningserbjudanden och arbetstillstånd. Under förutsättning att avtal föreligger, vilket i och för sig torde vara ovanligt, kan bestämmelsen även vara tillämplig när någon kräver ersättning för att anvisa en plats att sitta och tigga på allmän plats.

Vår bedömning

Sammantaget bedömer vi alltså att bestämmelserna om bedrägeri och ocker i många men inte i samtliga fall utgör ett starkt straffrättsligt skydd mot att utsatta personer utsätts för otillbörliga ekonomiska utnyttjanden. Vid vår praxisgenomgång och våra kontakter med främst de brottsbekämpande myndigheterna har vi visserligen fått intryck att det föreligger en viss ovana inom rättsväsendet att tillämpa ockerbestämmelserna för de aktuella utnyttjandena. Kanske beror detta på att ockerbestämmelsens lydelse är något ålderdomlig. En modernisering av bestämmelsens lydelse skulle enligt vår bedömning kunna underlätta tillämpningen till viss del, men med hänsyn till bestämmelsens övriga tillämpningsområden och den civilrättsliga regleringen av ockerbegreppet anser vi att en sådan översyn av ockerbestämmelsen i sådana fall bör göras utifrån ett helhetsperspektiv i en särskild ordning.90

Betydelsen av att modernisera lydelsen av ockerbestämmelsen ska dock inte överdrivas utifrån ett straffrättsligt perspektiv för de utnyttjanden vi behandlar här. Vi har tidigare konstaterat att bestämmelsen främst på grund av kravet på avtal eller rättshandling och att bestämmelsen inte tar sikte på utnyttjanden av annans okunskap inte utgör ett heltäckande skydd på området. För att åstadkomma ett mer adekvat och ändamålsenligt skydd för annans egendom vid aktuella utnyttjande bör därför det straffrättsliga skyddet

90 Jfr 31 och 33 §§ lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.

i stället kompletteras i vissa fall. Det finns således enligt vår bedömning behov av en viss utvidgning av det straffbara området. Även Polismyndigheten och Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum Göteborg synes dela denna bedömning, se avsnitt 4.2.2. Enligt myndigheterna föreligger behovet bl.a. eftersom offren ofta accepterar sin situation och den omständighet att en person befinner sig i en utsatt situation inte behöver vara detsamma som att någon begagnar sig av personens trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroendeställning (jfr ocker).

Något särskilt straffansvar för aktuella utnyttjandeformer synes dock inte föreligga i de länder, vars reglering vi granskat i detta perspektiv, dvs. Danmark, Finland, Norge, Tyskland eller Nederländerna (se avsnitt 4.5). I Finland finns dock en reglering för ockerliknande diskriminering i arbetslivet. Dessa omständigheter påverkar dock inte vår bedömning i denna del, särskilt som det kan noteras att vissa av de andra ländernas bestämmelser om ocker synes ha ett vidare tillämpningsområde än den svenska regleringen.

4.8.2. Utformningen av det särskilda straffansvaret

Bedömning: Det särskilda straffansvaret för otillbörligt ekono-

miskt utnyttjande av annan bör kopplas till situationer där en persons ekonomiskt svåra förhållanden, okunskap eller beroendeställning utnyttjas otillbörligt.

Tillräckliga skäl att införa särskilda bestämmelser som rör utnyttjande av barn finns inte.

Ett särskilt straffansvar bör, som vi tidigare redogjort för, införas för den som på ett otillbörligt sätt utnyttjar en annan person ekonomiskt. För straffansvar finns alltså ett krav på att en person utnyttjas ekonomiskt och att utnyttjandet har skett på ett otillbörligt sätt.

Det finns enligt vår uppfattning flera möjliga varianter som kan övervägas vid utformningen av ett sådant skydd. En variant är att utforma ett straffansvar som reglerar samtliga exempel på de otillbörliga ekonomiska utnyttjanden som vi diskuterat i avsnitten ovan. Ett sådant straffrättsligt skydd torde bli både adekvat och ändamålsenligt. Samtidigt finns det en stor risk att överlappande bestäm-

melser införs i mycket stor utsträckning, vilket inte är önskvärt (jfr bedrägeri och ocker). Beroende på utformningen kan det även finnas en viss risk att ett sådant straffansvar blir alltför snävt i förhållande till eventuella nya utnyttjandeformer framöver.

En annan variant är att utforma ett straffansvar utifrån främst behovet av komplettering på området. Som vi redogör för nedan bör i sådana fall straffansvaret vara subsidiärt till åtminstone det straffrättsliga skyddet som redan i dag finns för vissa utnyttjanden, dvs. till bedrägeri och ocker. Kompletteringen bör ta sikte på ett skydd mot utnyttjande av personer som befinner sig i en utsatt situation, exempelvis på grund av mycket svåra ekonomiska förhållanden och bristande kunskaper i svenska språket och om svenska förhållanden. Eftersom många utnyttjande sker av offer som på olika sätt är beroende av gärningsmännen i fråga utan att något avtalsförhållande är för handen, bör även kompletteringen omfatta sådana fall. Skyddet bör därför omfatta utnyttjanden av både en persons ekonomiskt svåra förhållanden, okunskap eller beroendeställning. För straffbarhet bör vidare krävas att utnyttjandet är otillbörligt. Dessa avgränsningar medför även att det kompletterande straffansvaret blir tillräckligt tydligt, klart och förutsägbart.

Någon särreglering vid utnyttjande av barn bör inte införas

När det gäller utnyttjande av olika slag är vanligtvis barn, dvs. personer som inte har fyllt arton år, alltid en särskilt utsatt grupp. I vissa fall har det därför ansetts finnas behov av en särskild reglering för att skydda dem. En sådan reglering finns exempelvis för vissa sexualbrott och för människohandel, se avsnitt 3.7.6. Vi föreslår även en sådan reglering för utnyttjande av annans nödläge, se avsnitt 4.7. Utmärkande för de gärningar där en särreglering finns är att de bl.a. avser att skydda utsatta personers frid och frihet. Motsvarande skyddsbehov synes inte finnas för att skydda annans egendom (jfr bl.a. bestämmelserna i 8 och 9 kap. BrB). Även om det är viktigt att det straffrättsliga skyddet är särskilt starkt när det gäller barn anser vi att tillräckliga skäl att införa en särskild reglering vid utnyttjande av barn i aktuella situationer saknas. En reglering som enbart avser att ett barn utnyttjas ekonomiskt, dvs. utan något krav att utnyttjandet varit otillbörligt, medför även enligt vår bedömning att det

straffbara området riskerar att bli alltför vidsträckt. Att offret är ett barn bör däremot kunna påverka straffvärdesbedömningen och bedömningen om brottet ska betraktas som grovt.

4.8.3. Det straffbara området

Förslag: Ett särskilt straffansvar ska införas för den som genom

ett otillbörligt utnyttjande av en persons ekonomiskt svåra förhållanden, okunskap eller beroendeställning förmår någon till handling eller underlåtenhet som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den utsatte eller någon i vars ställe denne är.

Innebörden av det otillbörliga utnyttjandet

Ett särskilt straffansvar bör, som vi tidigare redogjort för, införas för den som på ett otillbörligt sätt utnyttjar en annan person ekonomiskt. För straffansvar finns alltså ett krav på att en person utnyttjas ekonomiskt och att utnyttjandet har skett på ett otillbörligt sätt. Den närmare innebörden härav utvecklas i författningskommentaren.

För att avgränsa straffansvaret bör, som vi tidigare redogjort för, de otillbörliga tillvägagångssätten som omfattas uttryckligen anges i straffbestämmelsen. De otillbörliga gärningarna som omfattas av bestämmelsen är således olika typer av utnyttjanden, dvs. utnyttjande av en persons ekonomiskt svåra förhållanden, okunskap eller beroendeställning. Begreppen är vidare än motsvarande begrepp i framför allt ockerparagrafen. För att ekonomiskt svåra förhållanden ska föreligga krävs exempelvis inte att ekonomisk nödställdhet är för handen (jfr trångmål). Begreppet okunskap omfattar bl.a. bristande omdömesförmåga i olika situationer, men även exempelvis bristande kunskaper om sina egna rättigheter, svenska språket och hur det svenska samhället fungerar (jfr oförstånd). Genom kravet på att utnyttjandet ska vara otillbörligt blir okunskapen kopplad till en persons särskilda utsatthet. Någon ändring av rättsläget för kommersiella aktörer är således inte avsedd. Fall där en avtalskontrahent är okunnig om vissa förhållanden och därför inte, lika väl som den

andre, kan bedöma en prestations värde omfattas, i likhet med rekvisitet oförstånd i ockerbestämmelsen, inte av begreppet.

Begreppet beroendeställning avser relationen mellan offret och gärningsmannen, exempelvis i ett anställningsförhållande.

Att de otillbörliga sätten preciseras i straffbestämmelsen medför även en naturlig avgränsning av straffansvaret i förhållande till andra straffbestämmelser, främst bedrägeri och ocker. Viss överlappande reglering kan dock trots detta uppkomma, men denna får hanteras genom bestämmelserna om konkurrens, se nedan.

Innebörden av det ekonomiska utnyttjandet

I det straffansvar vi nu föreslår krävs att någon genom visst utnyttjande förmår annan till en disposition, dvs. en handling eller en underlåtenhet som innebär förmögenhetsöverföring. Begreppen ska tillämpas och tolkas på samma sätt som exempelvis vid bedrägeri, se 9 kap. 1 § BrB. Detta innebär bl.a. att det i begreppet förmå inte inryms ett krav på att något motstånd ska övervinnas. För ansvar krävs dock att utnyttjandet är kausalt i förhållande till dispositionen.

Dispositionen kan utgöras av en rättshandling (exempelvis köp, försäljning eller försträckning), men den kan även utgöras av en annan handling. Dispositionen ska innebära vinning för gärningsmannen och skada för den utsatte eller någon i vars ställe denne är. I likhet med vad som gäller för bedrägeri behöver skadan och vinningen inte ha samma värde och frågan om någon förmögenhetsöverföring har skett ska bedömas utifrån de förhållanden som förelåg då dispositionen företogs. En beaktansvärd risk för slutlig skada är dock även här tillräcklig.

Att rättshandlingen eventuellt är ogiltig på grund av civilrättsliga regler saknar betydelse.

Även vid detta brott kan kompensationsproblematik aktualiseras. Om någon förmår annan till att göra ett ofördelaktigt köp genom att utnyttja en annan persons ekonomiskt svåra förhållanden bör skadan exempelvis anses vara kompenserad om köparen inte behövt betala mer än vad som motsvarar marknadsvärdet för varan. I affärstransaktioner måste även normal handelsvinst kompenseras för att skada inte ska föreligga. Det är alltså den motprestation som kommit den utnyttjade till godo som värderas.

I fall någon genom utnyttjanden som vi diskuterar här förmås att betala för något som är kostnadsfritt uppstår en skada för den utnyttjade, då den utnyttjade personen betalat mer för motprestationen än vad som motsvarar marknadsvärdet för densamma. Vinning utgörande mellanskillnaden har då även uppkommit för den andra parten. Motsvarande resonemang kan föras vid utnyttjanden där någon betalat ett oskäligt belopp för en motprestation, exempelvis mat och logi, och i fall där personer utnyttjas för att arbeta för en extremt låg lön.

Offrets eventuella samtycke till utnyttjandet

I likhet med offren vid sådana utnyttjanden som vi behandlat i avsnitt 4.7 inser inte heller offren vid sådana utnyttjanden som vi behandlar här alltid fullt ut sitt människovärde och sina rättigheter. I vissa fall underlättar även offren själva olika fall av utnyttjanden. Så kan, som vi tidigare nämnt, exempelvis ske genom ett aktivt uppsökande av en arbetsgivare med förhoppning om att få ett arbete även med extremt låg lön.

Utrymmet för ett offer att samtycka till att utnyttjas ekonomiskt begränsas av att utnyttjandet ska ha skett på ett otillbörligt sätt. I likhet med utnyttjande av annans nödläge är det därför inte möjligt att samtycka till aktuella utnyttjanden.

Att utnyttjade personer inte själva ser sig som offer saknar även här betydelse för straffansvaret. Detta innebär exempelvis att det för straffansvaret är utan betydelse om en person som förmås att betala en avgift för att sitta och tigga på viss allmän plats, trots avgiften, tjänar ihop mer pengar här än personen kunnat göra i sitt hemland.

4.8.4. Straffskalor, uppsåt, konkurrensfrågor m.m.

Förslag: Straffet för att otillbörligt ekonomiskt utnyttja någon

ska vara böter eller fängelse i högst två år. Är brottet att anse som grovt bör straffet vara fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om brottet avsett en verksamhet som bedrivits i större omfattning, medfört betydande vinning eller inneburit ett hänsynslöst utnyttjande av annan.

Bestämmelsen ska vara subsidiär till övriga bestämmelser i 9 kap. brottsbalken.

Straffskalan m.m.

Som vi redogjort för i avsnitt 4.7 måste två grundläggande utgångspunkter iakttas vid utformningen av straffskalan för det straffansvar vi nu föreslår. Dessa utgångpunkter är dels att svårare brott ska bestraffas strängare än mindre allvarliga brott (proportionalitet), dels att lika allvarliga brott bestraffas lika strängt (ekvivalens). Dessa principer innebär att straffet ska spegla hur allvarligt samhället ser på den brottsliga gärningen, se 29 kap. 1 § BrB. Avgörande för utformningen av straffskalan för det brott vi nu föreslår är alltså hur allvarlig och klandervärd gärningen är.

Att genom utnyttjande av en persons ekonomiskt svåra förhållanden, okunskap eller beroendeställning förmå någon till en disposition som innebär en förmögenhetsöverföring är en allvarlig gärning. Vid utnyttjandet förhindras offrets besittningsrätt till viss egendom. Utnyttjandet sker även alltid på ett otillbörligt sätt. Dessa omständigheter måste således återspeglas i straffvärdet för brottet. Straffskalan för gärningen bör därför vara så vid att den ger utrymme för en rimlig straffmätning vid både de allvarligaste utnyttjandefallen och vid de fall där kränkningen varit mer begränsat.

Vi anser därför att straffskalan bör graderas även för detta brott. Som vi utvecklar i avsnittet nedan anser vi att straffbestämmelsen bör placeras i 9 kap. BrB. I likhet med flera brott som finns i 9 kap. BrB anser vi därför att straffskalan bör innehålla ett brott av normalgraden (otillbörligt ekonomiskt utnyttjande av annan) och ett

grovt brott (grovt otillbörligt ekonomiskt utnyttjande av annan). Skäl att även införa ett brott som ska anses som ringa saknas dock.

När det gäller straffvärdet för de utnyttjandebrott som vi nu föreslår bör detta enligt vår uppfattning motsvara det som gäller för ocker och grovt ocker, vilket är något lägre än exempelvis vad som gäller för bedrägeri. När det gäller grovt brott ska enligt vår uppfattning särskilt beaktas om brottet avsett en verksamhet som bedrivits i större omfattning, medfört betydande vinning eller inneburit ett hänsynslöst utnyttjande av annan (jfr grovt koppleri och vårt förslag till grovt utnyttjande av annans nödläge).

Endast i undantagsfall bör straffvärdet för otillbörligt ekonomiskt utnyttjande av annan föranleda ett så ringa straffvärde att böter kan bli aktuellt. Det bör då vara fråga om en gärning med mycket begränsad skada och där övriga omständigheter inte talar emot en sådan bedömning.

Straffet för otillbörligt ekonomiskt utnyttjande av annan bör enligt vår bedömning vara böter och fängelse i högst två år och för grovt otillbörligt ekonomiskt utnyttjande av annan fängelse lägst sex månader och högst fyra år.

Krav på uppsåt

Straffbestämmelsen bör endast omfatta uppsåtliga gärningar. Samtliga uppsåtsformer avses.

Konkurrensfrågor

Även bestämmelsen om otillbörligt ekonomiskt utnyttjande av annan aktualiserar vissa konkurrensfrågor. Avsikten med att införa det straffansvar som nu är aktuellt är att komplettera det straffrättsliga skyddet mot otillbörliga ekonomiska utnyttjanden. I vissa delar finns det viss risk för att överlappande bestämmelser införs. Det bör därför enligt vår uppfattning uttryckligen anges att brottet bör vara subsidiärt i förhållande till övriga brott i 9 kap. BrB. Övriga konkurrensfrågor får lösas enligt allmänna principer i varje enskilt fall.

4.8.5. Försök, förberedelse, stämpling och underlåtenhet att avslöja eller förhindra otillbörligt ekonomiskt utnyttjande av annan

Bedömning: Försök och förberedelse till otillbörligt ekonomisk

utnyttjande av annan ska kriminaliseras.

Tillräckliga skäl att kriminalisera även stämpling och underlåtenhet att avslöja eller förhindra aktuellt brott saknas.

Vid införande av en ny straffbestämmelse krävs, som vi tidigare framhållit, även överväganden om straffansvar även ska följa då brottet inte blivit fullbordat men dess utförande påbörjats (försök till brott) och då brottets utförande inte ens påbörjats men gärningsmannen tagit befattning med hjälpmedel, pengar eller annat som betalning för ett brott eller för att täcka kostnader för utförande av ett brott (förberedelse till brott). Detsamma gäller då någon i samråd med någon annan beslutat gärningen, sökt anstifta någon annan eller åtagit sig att utföra den (stämpling till brott) samt vid underlåtenhet att avslöja eller förhindra brott, se 23 kap. 1, 2 och 6 §§ BrB.

Otillbörligt ekonomiskt utnyttjande av annan är ett allvarligt brott. Brottet fullbordas i och med att utnyttjandet påbörjas, men kan i vissa fall föregås av en viss organisation och planering. I vissa fall är flera personer inblandade. Vi anser därför att det bör vara möjligt att ingripa och kunna utkräva ett straffansvar redan innan brottet fullbordas. Brottet bör därför vara straffbart redan på försöks-, planerings- och förberedelsestadierna. Däremot anser vi att tillräckliga skäl inte föreligger för att stämpling till eller underlåtenhet att avslöja eller förhindra aktuellt brott ska vara straffbart.

Sammanfattningsvis anser vi alltså att försök och förberedelse till otillbörligt ekonomiskt utnyttjande av annan enligt vår bedömning leda till ansvar enligt vad som föreskrivs i 23 kap. BrB.

4.8.6. Straffbestämmelsens placering och rubricering

Förslag: Den nya straffbestämmelsen ska införas i 9 kap. brotts-

balken.

Brottet ska benämnas otillbörligt ekonomiskt utnyttjande av annan.

Straffbestämmelsens placering

Eftersom tillämpningsområdet för den straffbestämmelse som vi nu föreslår är närliggande till bestämmelserna om bedrägeri och ocker är det mest naturligt att placera även den nya bestämmelsen i 9 kap. BrB. Bestämmelserna har även motsvarande skyddsintressen.

Eftersom syftet med bestämmelsen är att komplettera det straffrättsliga skyddet mot otillbörligt ekonomiskt utnyttjande bör bestämmelsen, som angetts ovan, göras subsidiär till de andra brotten i 9 kap. BrB. Placeringen i själva kapitlet bör därför anpassas efter detta.

Straffbestämmelsens benämning

Den bestämmelse som vi här föreslår för att motverka utnyttjande av utsatta personer avser otillbörligt ekonomiskt utnyttjande. De brott vi nu föreslår bör därför benämnas otillbörligt ekonomiskt utnyttjande av annan respektive grovt otillbörligt ekonomiskt utnyttjande av annan.