SOU 1926:33
Processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning
N 4-0 Gc
oå (- _ CUL"
&( 4. IGT?»
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
, "PRO CES S'KO'MMIS siON'Elsjr's- .BETÄNKANDE
ANGÅENDE
;RÄTTEGÅNGSVÄSENDET OMBILDNING ”
T R E D J E D E L E N . _ RÄTTEGÅNGEN I TVISTEMÄL
-;-'—;s'.'1f.o_f__-'c' K—H 0 L M
' - ;s ta 1: ..... q ff—éntugåa"duetteningår
Kronologisk förteckning
16. Betänkande och förslag angående ordnandet av bangårds— förhållandena i Göteborg. Göteborg. Handelstidningen. vi, 90 s. 15 pl. K. Betänkande med förslag till lag angående åtgärder mot dryckenskap och fylleri. Idun. iv, 155 s. Ju.
Utredning rörande lagstiftningen om arbetstidens be- ' gränsning i vissa. främmande liinder av John Nordin jämte uppgifter angående arbetstiden i vissa länder, som sakna allmän lagstiftning rörande arbetstidens begräns- ning, sammanställda inom socialstyrelsen. Bihang 2 till _ socialstyrelsens den 2 november [925 avgivna betänkande . Betänkande angående beskattning av inlöndska juridiska med förslag till reviderad lag Olli arbetarskydd, Nor— personers inkomst och förmögenhet. Marcus. 136 s. Fi. stedt. (4), 211 5. S. ) Betänkande och förslag till "förenkling av organisation-
i
!
|
Betänkande angående de icke rättsbildade domsagobiträ— och förvaltning å flottans stationer och varv saint örlogs-
d i" . .. .. . . depån i Göteborg. Del 2. Flottans_stationcr utom varven. gångs. någosigngorhällanden och anstallmngsvillkor Nor- Beckman. 116 & 1 pat-tab. Fo.
_. . Betänkande a åend ändr' ih ätt o ' - 1921 års peusionskommittés betänkande. 7. Betankande tion, arbemaäå 00116 lönef'åiälud'å? mfl—åts älgsxåå
med nytt förslag till militär tjänstepensionslag. Idun. 203 s. Jm 51 5- Fo. Utlåtande med förslag angående statsbidrag till nyodling Postverket. Kort översikt av dess historia, rörelse och och betesförhättring & ofullständiga jordbruk. Thule. 35 organisation.—Av M. Marcus. Tiden. (8), 68 s. Fl. s. Jo. - Utredning angående det svenska skolväsendets organisa- Betänkande rörande den ekonomiska försvarsberedskapens tion. Norstedt. xij, 462, 151 E. E. organisation. Beckman. 39 s. Fö. _. P. M. angående tätare tingssammantriiden i härads- Ingenjör N. Ekwalls utredningar. 5. Utredning beträf-
rätterna. Norstedt. 28 s. Ju. ! tande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Betänkande och förslag, avgivet den 12 maj 1926 av de Stockholms län. Beckman. 29 s. 2 kart. Jo. jämlikt kungl. brev den 18 juni 1925 tillkallade sak- Ingenjör Nils Ekwalls utredningar 6. Utredning beträf- kunniga för förenkling av törvaltningsorganisationen vid tande planmässig elekttinerins uv landsbygden inom arméns högre och lägre truppförband. Norstedt. vi, 222 Uppsala län. Beckman. 21 s. 2 kart. Jo. s. Fö. . Ingenjör N. Ekwalls utredningar. 7. Utredning beträf- . Betänkande med förslag till lag om ändrad lydelse av fande planmässig elektrifiering av landsbygden inom
vissa delar av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt Södermanlands län. Beckman. 24 s. 2 kart. Jo. till fast egendom. Norstedt. 346 &. Ju. Ingenjör N. Ekwalls utredningar. 8. Utredning beträf- . Betänkande med förslag till lag om behandling av vissa fande planmässig elektriiiering av landsbygden inom
arbetsovilliga och samhällsvådliga m. il. författningar. Göteborgs och Bohus län. Beckman. 21 s. 2 kart. Jo. Norstedt. x. 184 E. S. Ingenjör N. Ekwalla utredningar. 9. Utredning beträf-
10. Betänkande med förslag angående gymnastiska central- fande planmässig elektrifiering av landsbygden inom institutets verksamhet och därmed sammanhängande Älvsborgs län. Beckman. 37 s. 2 kart. Jo. _- frågor. Norstedt. vj, 141 s. E. Ingenjör N. Ekwall: utredningar. 10. Utredning bctriil- ' _171. Betänkande och förslag till förenkling av organisation tande planmässig elektridering av landsbygden inom och förvaltning & dottans stationer och varv samt örlogs— Skaraborgs liia. Beckman. 37 s. 2 kart. Jo. depån i Göteborg. Del 1. Flottans varv. Beckman. 143 . Betänkande ang. statsbidrag för torrlliggning av mark i s. . ändamål av skogsbiird m. m. Marcus. 86 s. 2 kart. Jo. .12. Förslag till handbok för svenska kyrkan. Uppsala, Alm— Betänkande och förslag ang. värdering och disposition qvist & Wiksell. xij, 402 s. E. , av kronan tillhörig mark i Vaxholm. Beckman. 75 s. 18. Normalbestiimmelser för leverans och provning av cement 1 karta. Fö. (cementbestämmelser) samt för byggnadsverk av betong Processkommissionens betänkande angående rättegångs- och armerad betong (betongbestiimmelser), andra upp- vösendets ombildning. Första delen. Domstolsförfattnin- lagan jämte tillöggshestämmelser. Norstedt. 44 5. K. gen. Norstedt. (2), xv, 289 s. Ju. 14. Tilläggsbestämmelser (tillägg nr 1) till de den 27 mars Procosskommisslonens betänkande angående rättegångs- 1924 fastställda normalbestiimmelser för leverans och vösondets ombildning. Andra delen. Rättegången i brott— provning uv cement (cementbestämmelser). Särtryck ur mål. Norstedt. 812 5. Ja. 1926: 18. Norstedt. 2 5. K. Prooesskommissionens betänkande angående rättegångs- 15. Betänkande med förslag till lag angående uppsikt å vissa väsendets ombildning. Tredje delen. Rättegången i jordbruk. Norstedt. (2), 72 s. Ju. tvistemål. Norstedt. 246 5. Ja.
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1926: 33 JUSTITIEDEPARTEMENTET
PROCESSKOMMISSIONENS BETÄNKANDE
ANGÅENDE
RÄTTEGÅNGSVÄSENDETS
OMBILDNING
TREDHSDELEN
RÄTTEGÅNGEN I TVISTEMÄL
_ STOCKHOLM 1926 KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖKER 242894
Allmänna grunder för rättegången i tvistemål.
Civilprocessens väsen.
Vid redogörelsen för de allmänna grunderna för rättegången i brottmål har framhållits, hurusom väsentliga olikheter mellan straffrättsskipningen och rättsskipningen i tvistemål bero på olikheterna. mellan föremålet för rätte- gången i det ena och i det andra fallet.
Utkråvandet av straff år en samhällets uppgift, varvid samhällets intresse går ut på ej blott att den skyldige får ett rättvist straff utan ock att den oskyldige icke blir straffad. Straff kan därför icke utkrävas på grund av en frivillig underkastelse, utan prövningen av frågan, huruvida, och. till vilket mått straff i ett visst fall skall åläggas, måste äga, rum i en rättegång inför domstol, där det sörjes för att vad som verkligen förekommit blir utrett och för domstolen framlagt. Därför måste samhälleliga organ anordnas för att, när skål därtill yppås, tåga initiativ till ett straffprocessuellt förfarande, och detta förfarande så inrättas, att genom offentliga. myndigheter på verksamt sått sörjes för ut- rönande av sanningen i målet. Rättegången i brottmål bestämmes sålunda av det offentligråttsliga. intresse, som är knutet vid dess föremål, och den säges därför behärskas av officialprincipen.
Tvistemålen hava däremot i regel en annan karaktär. Deras föremål äro i de flesta fall enskilda rättsanspråk, över vilka parterna äga. fritt förfoga. Dessa anspråk kunna. från den förpliktades sida. uppfyllas, utan att den berättigade nödgas anlita offentlig myndighets bistånd, och 1 ett ordnat samhälle bliva dessa. anspråk vanligen frivilligt tillfredsställda. Även om meningsskiljåktigheter uppstå om anspråkets innebörd och omfattning, åro kontrahenterna dock befo- gade att avgöra tvisten genom frivillig överenskommelse, och först om detta. ej lyckas, behöver rättegångsvägen anlitas. Denna tvisteföremålets natur ver- kar självfallet bestämmande på rättegången om dessa. anspråk.
Vid tvist om dylika. enskilda. anspråk ankommer det på den enskilde parten att avgöra, om tvisten skall dragas inför domstol. 'Pårten äger ock att be- stämma omfåttningen av det anspråk han i rättegången vill göra gällande. Vill han dåivid avstå från något, står det honom fritt, varav följer, att dom- stolen icke vid avgörandet kan gå utöver kärandens egna yrkanden. Å andra sidan måste svaranden äga befogenhet att, om han så- vill, helt eller delvis
medgiva kärandens anspråk. Liksom han utanför rättegången äger genom fri— villig underkastelse uppfylla ett anspråk eller ikläda sig en förpliktelse, så måste han också i rättegången kunna göra medgivande.
Dessa grundsatser äro omedelbara följder därav, att sådana privaträttsliga anspråk, som i regel äro civilprocessens föremål, enligt rättsordningen äro un- derkastade kontrahenternas fria förfogande. På grund härav brukar på detta område dispositionsprincipen sägas härska.
Denna .rätt att förfoga över tvisteföremålet bör medföra också en viss befo— . genhet att bestämma över rättegångens utförande. N är rättegången är ett i medel för de enskilda parterna att slita en tvist om ett privaträttsligt anspråk, bör det i viss mån kunna bero på dem, om tillämpning skall krävas av regler, som äro givna för skyddande av deras enskilda intressen. Rättegången är, å andra sidan, ett förfarande inför statens organ. När de enskilda parterna över- lämna prövningen av tvisten dem emellan till ett sådant organ, blir det ett of- fentligt intresse att tillse, det avgörandet blir det bästa möjliga. Det kan därför icke ifrågakomma att låta parterna helt disponera över förfarandet. Men på en del punkter kan en sådan dispositionsrätt inrymmas dem. I vilken om- fattning det må ske, kan icke allmängiltigt besvaras. utan måste bero på en undersökning på varje särskild punkt.
Redan i detta sammanhang bör emellertid betonas, att nyssnämnda fråga rör ej blott reglerna om de yttre formerna för rättegången och om dess för- lopp, såsom reglerna om vid vilken domstol ett mål skall anhängiggöras och om målets påskyndande eller förlängande, utan också reglerna om målets ut— redning och prövning, varvid i synnerhet framträder det inflytande på rätte- gångens gestaltning, som kan äga rum därigenom, att ena parten erkänner en av motparten till stöd för hans talan åberopad faktisk omständighet, vilket i allmänhet betager domstolen befogenheten att närmare utreda sanningen därav.
Vid sidan av de tvistemål, som nu behandlats, finnas, såsom redan i redo- görelsen för de allmänna grunderna för rättegången i brottmål blivit nämnt, vissa grupper av tvistemål av en annan karaktär. Tvisteföremålet har där en offentligrättslig betoning, som medför, att parternas befogenhet att fritt ordna det rättsliga mellanhavandet efter sina enskilda önskningar är skarpt besku— ren. Hit höra framför allt tvister inom äktenskaps- och föräldrarättens om- ,, råden.
Inom dessa grupper av tvistemål äga. parterna i viktiga hänseenden icke att utanför rättegång genom frivillig överenskommelse bestämma sin rättsliga ställning. Makar kunna sålunda icke genom ett dem emellan träffat avtal omedelbart åstadkomma äktenskapsskillnad. Denna begränsning av parternas förfoganderätt utanför rättegången måste naturligtvis medföra, att ej heller i rättegång rum kan vara berett för motsvarande förfogande. Detta måste i sin ordning återverka på rättegångens utförande. Även i rättssystem, där par— terna i vanliga tvistemål äga en betydande rätt att bestämma över rättegångens gestaltning, har det offentliga intresse, som är knutet vid tvister, hörande till dessa särskilda grupper, medfört, att denna bestämmanderä—tt här upphör.
Den svenska rättegången i vanliga tvistemål är lika som motsvarande för- farande i andra länder, såvitt angår de verkningar, som omedelbart följa av parternas förfoganderätt över tvisteföremålet, bestämd av dispositionsprin- cipen. Det ankommer på den enskilde parten att avgöra, om och när rätte- gång skall anhängiggöras. Han bestämmer ock tvistens omfattning; han är befogad avstå från anspråk, om han så vill, liksom motparten äger genom medgivande underkasta sig framställt anspråk. Genom förlikning parterna emellan om tvisteföremålet kan tvisten bringas till ända, även sedan rättegång börjat. Även en ny rättegångsordning måste självfallet utgå från dessa grundsatser.
I fråga om rättegångens utförande har den svenska rätten icke berett par— terna det utrymme att efter eget skön verka bestämmande på rättegångens gestaltning, som mången främmande rättegångsordning medgivit. I större grad och med större skärpa än mångenstädes utomlands har här rättegångens karaktär av ett förfarande inför offentlig myndighet och icke blott av ett sätt att slita en enskild tvist blivit bestämmande. Både 1 lagstiftning och 1 praxis har dock en motsatt tendens härutinnan så småningom fått göra sig gällande, i icke ringa mån beroende på den växande betydelse för rättsskip—' ningen, som ett rättsbildat advokatstånd fått. Vid en rättegångsreform måste det bliva en viktig uppgift att på de skilda punkterna inom rättegångsord— ningen undersöka, inom vilka gränser parternas vilja bör vara bestämmande för rättegångens gestaltning.
Förhållandet mellan domstolens och parternas verksamhet under rättegången.
Ehuru i viss mån sammanhängande med frågan om parternas förfogande över rättegången och dess gestaltning utgör dock frågan om förhållandet mel- lan domstolens och parternas verksamhet under rättegången ett annat spörs- mål. Detta rör de inbördes gränserna för domstolens och för parternas initia- tiv och verksamhet för att ett anhängiggjort mål skall fortskrida och leda till avgörande.
Innan denna fråga närmare behandlas, måste den utgångspunkt i fråga om civilprocessens uppgift fastställas, vilken därvid bör tjäna till vägledning.
Det har understundom förmenats, att civilprocessen icke 1 samma grad som rättsskipningen 1 brottmål skulle hava till uppgift att åstadkomma en utred- ning av sanningen i målet och ett avgörande av målet på denna grund utan i stället skulle i viss mån nöja sig med något, som betecknats som formell sanning i motsats mot den materiella sanningen, som vore straffprocessens mål. Ett sådant betraktelsesätt är icke berättigat. Även civilprocessens upp- gift måste vara att åvägabringa en tillfredsställande utredning av vad som förekommit' 1 målet och att därmed bereda grund för en riktig prövning av det- , samma. Även civilprocessen är en samhällets funktion, och det kan icke vara likgiltigt för det allmänna, om förfarandet är inrättat så, att det befrämjar
rättvisa, eller så, att det tjänar motsatsen. Det allmännas intresse har dock, såsom förut nämnts, vissa gränser. Mot den egna önskan hos en part, som har ett vanligt privaträttsligt anspråk mot en annan, kan i regel icke det allmänna ha intresse i att bevaka anspråket. Vill parten avstå från att göra det gäl- lande, kan icke samhället påtvinga honom det. Och den, som frivilligt vill åtaga sig en förpliktelse, bör icke av det allmänna kunna hindras därifrån, så— vida icke särskilda förhållanden föranleda annat. Men inom de gränser, som sålunda uppdragits av de enskildas förfoganderätt, måste civilprocessens syfte likaväl som straffprocessens vara, att det verkliga saksammanhanget utredes och att dom blir meddelad på grund därav.
Även med denna utgångspunkt äro de skilda metoder för civilprocessens anordnande i nu ifrågavarande hänseende, som historiskt blivit tillämpade, av betydelse. Dessa metoder, vilka bruka benämnas förhandlings- och under— sökrzingsmetodema, åsyfta båda att befrämja civilprocessens uppgift så som denna här angivits, men de söka nå detta ändamål på olika sätt beträffande förhållandet mellan domstolens och parternas initiativ och verksamhet i rätte- gången.
Under det att förhandlingsmetoden bygger på parternas initiativ och verk— samhet, utgår undersökningsmetoden från att domstolen skall bära ansvaret för rättegångens fortskridande. I sin renhet förutsätter förhandlingsmetoden, .. att, sedan ett mål anhängiggjorts, skall åt domstolen bevaras endast uppgiften att döma, under det att parterna ha att anskaffa och förelägga domstolen det material, som skall bedömas. Undersökningsmetoden åter pålägger domsto— len uppgiften att med parternas biträde eller vid sidan av dem utreda målet. Ofta begränsas motsättningen mellan dessa två metoder att omfatta blott frågan om det inbördes förhållandet mellan parternas och domstolens verksam- het för utredningsmaterialets anskaffande och förebringande i rättegången, den materiella processledningen. Samma problem är emellertid av betydelse också i fråga om den verksamhet, varigenom förhandlingens yttre förlopp ord- nas, den formella processledningen. Äveni detta hänseende kan en rättegångs— ordning välja mellan att pålägga domstolen att vidtaga de nödiga åtgärderna eller att Vänta sig dessa från parternas sida.
Den äldre germanska civilprocessen utmärktes därav, att parternas verk- samhet var det väsentliga i rättegången, medan domstolens ställning var i hög grad passiv, i det dess uppgifter begränsade sig till föreläggande för parterna av de bestämda formella bevisprestationerna och domens avkunnande i följd av dessa prestationers fullgörande. Väl ökades kraven på domstolens med- verkan i rättegången, i samma mån som bevisningen fick en mera materiell prägel och fick till uppgift att bibringa domstolen en övertygelse om vad som var sant i målet samt äldre tiders lekmannadomare utbyttes mot rättsbildade ämbetsmannadomare. Den skriftliga process, som utbildade sig på det euro- peiska fastlandet, var likväl föga ägnad att bereda rum för ett starkt infly— tande från domstolens sida. Rättegångens förlopp och målets utredning måste där helt naturligt väsentligen bero av parterna. Ledningen från domstolens sida var mycket svag. För att avhjälpa de olägenheter, som härav ound—
vikligen måste följa, särskilt därutinnan att rättegångarna blevo ytterst lång— samma, utbildades så småningom ett system, varigenom en viss ordningsföljd för parternas olika åtgärder i rättegången föreskrevs. Om denna åsidosattes, blev åtgärden ogiltig eller fick icke företagas. Tillämpat på parternas verk- samhet i rättegången kallades detta system eventualgrmzdsatsen. Denna an- ordning medförde, att rättegången fick en stel och formalistisk natur.
I den mån som förfarandet kom att gestalta sig muntligt, måste helt na- turligt domstolen övergiva den overksamhet under rättegångens förlopp, var- till skriftligheten dömde den, och intaga en mera ledande ställning. I den engelska och den franska processen bereddes därför vida förr än annorstädes rum för domstolens initiativ och verksamhet, ehuru det i dessa länder tidigt utvecklade starka advokatståndet i verkligheten kom att behålla ledningen av rättegången.
I Tyskland gjordes under det upplysta enväldet i slutet av 1700-talet i PreuSsen allvarliga försök att reformera rättsskipningen i tvistemål framför allt i syfte att genom en kraftig ledning från domstolens sida åstadkomma en snabbare och materiellt mera tillfredsställande rättegångsordning. Dessa för- sök, som icke inneburo ett samtidigt upptagande av muntligheten, fingo dock inga varaktiga verkningar.
Först 1800-talets civilprocessreformer hava förmått att genomföra föränd— ringar i förevarande hänseende. Den tyska civilprocesslagen av år 1877 in- nebar på flera punkter anmärkningsvärda nyheter, väsentligen sammanhän- gande med muntlighetens införande, men den gav dock ingalunda åt dom- stolen den ledande ställning, som 1895 års banbrytande österrikiska civilpro- cesslag tilldelade den. I nära anslutning till de grundsatser, som bestämde denna lag, har sedermera den nya norska civilprocesslagen av år 1915 blivit gestaltad, under det att den danska rättegångsordningen av år 1916 återigen valt att intaga en mer förmedlande ståndpunkt. Den nya tyska civilprocess- lagen av år 1924 har likaledes mera försiktigt sökt stärka domstolens infly— tande i rättegången.
I fråga om åvägabringandet av utredningen, den materiella processledningen, har ingen nutida rättegångsordning anslutit sig till de preussiska. förslagen från slutet av 1700-talet med deras utpräglade undersökningsmetod.. Överallt vilar ansvaret för anskaffandet och förebringandet av materialet i rättegången i första hand å parterna. Men lagstiftningarna skilja sig i någon män från var— andra i avseende å det mått av verksamhet för målets utredning, som subsidiärt ' förväntas av domstolen. _ ,,
Längst i detta hänseende gå de'österrikiska och norska rättegångsordnin— garna. Domstolen har enligt dessa icke blott att sörja för att parternas fram- ställningar rörande de i målet betydelsefulla sakförhållandena bli så klara _ och fullständiga som möjligt, utan den kan också självmant förelägga part att personligen inställa sig till förhör samt jämväl eljest införskaffa den bevis- ning i målet, som den anser nödig för målets prövning. I mål, där parterna kunna förfoga över tvistens föremål, äger domstolen dock ej besluta vittnes inkallande eller företeende av skriftligt bevis, om båda parterna förklara sig
emot en sådan åtgärd. Även den engelska rätten torde få anses tillerkänna domstolen dessa befogenheter, ehuru de där sällan komma till synes.
De tyska och danska rättegångsordningarna lämna icke fullt samma utrymme för domstolens verksamhet på detta område som de nyss nämnda lagstiftningar— na. Domstolen har visserligen sig ålagt att sörja för att parterna avgiva klara och fullständiga yttranden över de betydelsefulla punkterna i målet, i vilket hänseende 1924 års tyska reform gentemot vad tidigare gällde ytterligare fram- hävt domstolens plikter, men befogenhet att självmant införskaffa bevisning äga de tyska och danska domstolarna i regel icke. Endast i vissa särskilda fall äga de en dylik befogenhet, såsom under vissa omständigheter beträffande parts ed, syn och skriftliga bevis. Men den danska rätten tillåter i regel icke ens att part inkallas personligen till förhör, med mindre motparten framställt yrkande därom.
Att skilja från domstolens verksamhet för målets utredning är den formella processledningen, som innebär domstolens initiativ och verksamhet för det än- damålsenliga ordnandetnav.rättegångens yttre förlopp. Härmed åsyftas i syn- nerhet dels att förhindra,- att rättegången onödigt förlänges, och dels att så ordna rättegången, att det material, som skall av domstolen bedömas, förelägges i en så översiktlig form som möjligt. Koncentration och överskådlighet äro så- lunda målen för denna domstolens verksamhet.
Muntlighetens införande i civilprocessen har helt naturligt medfört, att be- hovet av uppmärksam och intensiv verksamhet från domstolens sida i dessa syf- ten gjort sig starkt gällande. Alla rättegångsordningar, som vila på munt- lighetsgrundsatsen, erkänna också detta. Men olikheter förefinnas i styrkan av de maktmedel, med vilka domstolarna i olika länder blivit utrustade.
Enligt alla rättegångsordningar har domstolen att leda förhandlingen och där- vid sörja för ordning och reda. Domstolen äger i sådant syfte förena ämnen, som parterna förelagt skilda, och skilja vad parterna behandlat i ett samman— hang. Den äger också upptaga till särskild behandling preliminärfrågor, vilkas avgörande är av vikt för förhandlingen i övrigt. ' ' '
I några hänseenden förete de olika rättegångsordningarna emellertid betydel- sefulla skiljaktigheter.
Detta gäller först och främst den uppgift, som tilldelats domstolen för mä- lets förberedande till huvudförhandling. Den franska rättegångsordningen och efter dess mönster de flesta övriga romanska rättegångsordningar ställa dom- stolen helt och hållet utanför förberedelsen och lägga denna uteslutande'i par- ternas händer. Härigenom äro parterna i stånd att bestämma, huru länge för- beredelsen skall fortgå. I de flesta andra länder försiggår däremot förberedel- sen under domstolens ledning eller åtminstone under dess medverkan. Dessa frågor, som för åvägabringande av en muntlig rättegång äro av avgörande be- tydelse, skall processkommissionen senare utförligare behandla.
Olikheter förefinnas också i ett annat hänseende, som med den nu berörda frågan har ett visst samband, nämligen beträffande parternas inflytande på be- stämmandet av tiderna för målats handläggning.
I den franska rättegången, där om domaren brukar sägas, att han »med-
verkar i rättegången men icke leder densamma», äga parterna en praktiskt taget obegränsad möjlighet att utverka uppskov med en utsatt huvudförhand- ling. Det beror nästan uteslutande på dem, när målet skall handläggas och avgöras.
I anslutning till den franska förebilden gav också den tyska civilprocess- lagen av år 1877 parterna rätt att avtala om uppskov med målet från ett utsatt rättegångstillfälle, utan att domstolen kunde inverka härå. På grund av de svåra missförhållanden, som därav följde, har genom 1924 års reform denna parternas befogenhet emellertid upphört, och domstolen erhållit det avgörande ordet i denna fråga.
I stark reaktion mot den franska och den förra tyska ordningen har i andra länder hävdats, att domstolen på detta område måste äga att ensam besluta, och att rättegångsordningen måste anordna medel, som utesluta parterna från möj— ligheten att göra domstolens beslut därom overksamma. I andra sammanhang komma dessa frågor att närmare behandlas.
Betydelsefulla skiljaktigheter mellan olika rättegångsordningar förefinnas också rörande frågan om domstolens befogenhet att avskära part från att göra gällande påståenden eller till stöd för sin talan åberopa omständigheter eller bevismedel, när parten uraktlåtit att göra detta så snart det varit honom möj— ligt. Härmed beröres spörsmålet, huruvida i nutida rättegång en tillämpning av den förut berörda eventualgrundsatsen i viss mån är påkallad.
I ett avseende äro rättegångsordningarna eniga, nämligen beträffande pro- *, cessuella invändningars framställande, särskilt när dessa gälla hinder mot måls ., upptagande till prövning, såsom då domstolens obehörighet åberopas från sva- randens sida och liknande fall. Här tveka rättegångsordningarna icke att från framställande av sådan invändning helt avskära den part, som försummat göra invändningen, så snart det är honom möjligt.
Vida svårare och av vida större betydelse är frågan om parts befogenhet att till . stöd för sin talan åberopa nya faktiska omständigheter eller bevismedel.
Strängast gentemot palterna äro i detta hänseende de engelska och franska rättegångsordningarna. Enligt dessa äger i allmänhet domstolen befogenhet att utestänga part från att införa nytt material i rättegången, icke blott när materialet är onödigt, utan också när det skulle föiorsaka betänklig försening eller vidlyftighet 1 målet. Andra rättegångsordningar hava däremot varit tvek- sammare på denna punkt. Den! österrikiska lagen giver domstolen rätt att av- visa nytt material, när parten underlåtit att tidigare förebringa det 1 uppen- bar avsikt att därmed förhala rättegången och tillåtelse att framföra det skulle väsentligt fördröja målets avgörande. Enligt den tyska lagen i dess lydelse av år 1924 äro villkoren för domstolens befogenhet att avvisa, att materialets förebringande skulle fördröja rättegångens slut och det enligt domstolens fria prövning varit i avsikt att förhala målet eller på grund av grov vårdslöshet, som parten icke tidigare förebragt materialet. När part förebringar material senare än som varit möjligt, och materialet icke helt avvisas, kan enligt båda de nu nämnda lagarna en särskild förpliktelse att gälda därav föranledda kost- nader åläggas den försumlige parten. _!
Den norska rättegångsordningen har icke låtit avslutandet av målets för— beredande behandling avskära part från att vid huvudförhandlingen åberopa _ nytt material. Den hari förevarande hänseende genomfört en olikhet i behand— lingen av de fall, då part för sent åberopar nyaxfaktiska omständigheter till stöd för sin talan, och de fall, då försummelsen gällenbevismedel. I förra av— seendet kan domstolen avskära parten från att göra gällande sitt påstående, när framförandet fördröjts i avsikt att förhala målet eller överrumpla motparten, eller när motparten yrkar det och målet eljest skulle avsevärt fördröjas. För _ avvisande av bevisning kräves, att bevisningen skulle avsevärt uppehålla målet och parten antingen uppsåtligen eller av grov vårdslöshet underlåtit att tidigare framföra den, eller att bevisningen skulle förorsaka ett dröjsmål, som icke stode i rimligt förhållande till bevisets antagliga betydelse.
Den danska rättegångsordningen har,intagit en tämligen sträng ståndpunkt. Efter den förberedande skriftväxlingens avslutande är part i regel avskuren från att åberopa nya faktiska omständigheter. Endast efter domstolens pröv- ning och under hänsyn till om försummelsen är ursäktlig kan part medgivas att framföra dem. Om bevismedel, som icke åberopats under den förberedande skriftväxlingen, gäller, att de vanligen må förebringas, om motparten erhåller underrättelse om dem. Sedan huvudförhandlingen i målet börjat, må part icke mot bestridande av motparten åberopa nya grnstäiidigheter eller nya bevismedel, såvida de skulle medföra uppskov i målet och dröjsmålet med deras åberopande icke är ursäktligt.
På grund av den muntlighet, som bevarats vid de svenska underrätterna, ha dessa domstolar icke försjunkit i den passivitet under rättegången, som är den rena förhandlingsmetodens kännetecken. Detta sammanhänger i viss män med den jämförelsevis sena utvecklingen av ett rättsbildat advokatstånd här i landet.
För målets utredning hava domstolarna alltid ansetts vara pliktiga att ge— nom utövande av sin frågorätt föranleda parterna alt fullständiga och klargöra sina påståenden och yttranden. Särskilt för detta ändamål är domstolen en— ligt 15 kap. 1 & rättegångsbalken befogad att självmant påkalla parts person— liga inställelse vid rätten. Om domstolen också icke är befogad att i rättegången upptaga sådana faktiska omständigheter av betydelse för endera partens talan, som av parten själv icke åberopats, så beredes dock genom den nämnda processledningen från domstolens sida stora möjligheter att föranleda parten att rikta sin uppmärksamhet på förut måhända förbisedda punkter samt framför allt att vinna klarhet om parts påståenden. '
I fråga om anskaffande av bevismedel vilar ansvaret främst å parterna, men självständigt initiativ är beträffande en del bevismedel tillagt domstolen. Den— na kan sålunda självmant anordna bevis genom sakkunniga, företaga syn och ålägga part ed. Med avseende å vittnen och skriftliga bevis anses domstolen däremot vanligen icke befogad att taga initiativ. Vittne, vars hörande påkal- lats av part, anses dock kunna av domstolen ånyo inkallas, om så finnes erfor— derligt. Skriftligt bevis, som företetts i avskrift, kan av domstolen infordras i original. _
Den formella ledningen av rättegången tillkommer enligt vår rätt med få
inskränkningar domstolen. Denna bestämmer den ordning, i vilken parterna få yttra sig, skiljer frågor, som icke höra tillsammans, och förenar dem, som icke böra skiljas. Domstolen kan också uppskjuta en frågas behandling, tills en annan är avgjord, och förhindra part att andraga vad som icke hör till saken. Domstolen äger avgöra, huruvida uppskov med målets handläggning skall äga rum. Domstolen har därvid också på varje skede av rättegången att sörja för att part meddelas de förelägganden, vilka äro nödiga för målets skyndsamma behandling. När målet finnes vara tillräckligt utrett, äger dom— stolen avsluta förhandlingen.
Ehuru dessa befogenheter otvivelaktigt tillkomma den svenska domstolen, är det dock, som förut anmärkte, åtskilliga av dem, vilka icke utövas i den om- fattning och med den kraft, som behovet av skyndsamheti rättsskipningen skulle föranleda. I många domstolar sammanhänger detta med den tilltagande skrift— ligheten i förfarandet, vilken i hög grad är ägnad att förlama domstolens led- ning och initiativ. I andra domstolar beror det måhända därpå, att domstolen så småningom vant parterna att få utöva ett bestämmande inflytande på rätte— gångens förlopp.
Beträffande särskilt den förut berörda frågan om domstolens befogenhet att avskära part från att förebringa nytt material, som han tidigare under rätte— gången kunnat åberopa, torde domstolens befogenhet i sådant avseende vara beroende av dess bruk av de förelägganden för parterna att vid rättegångstill- fälle, till vilket målet uppskjutes, anföra allt vad de vilja i målet åberopa, vid vilka enligt 24 kap. 1 % rättegångsbalken kan knytas äventyret att målet eljest ändock avgöres.
I överrätterna, där förfarandet i regel är fullt skriftligt, framträder på grund därav domstolens ledning i allmänhet ytterligt svagt. Det förtjänar dock nämnas, att enligt lagen domstolen äger för målets upplysning självmant an- ordna muntligt förhör med parterna, en befogenhet, som dock sällan begagnas. Det yttre förloppet av rättegången är noggrant reglerat i lag, varför något utrymme för domstolens initiativ och verksamhet gentemot parterna sällan kan komma i fråga.
Processkommissionen går härefter att behandla dessa frågor med hänsyn till den nya rättegångsordningen och har därvid att beakta de särskilda förutsätt—€ ningar, som bero därpå, att denna avser att införa ett till sina huvuddrag munt- ligt rättegångsförfarande i vårt land. Den ena eller andra av nyssnämnda metoder får icke betraktas som självändamål utan som medel att nå den mest tillfredsställande ordning. Det är således ingalunda nödigt, att ett alltigenom följdriktigt tillämpande av den ena eller den andra metoden sker, utan på varje punkt måste undersökas, huru förhållandet mellan domstolens och parternas initiativ och verksamhet bör regleras.
Vad först angår problemets tillämpning på materialets införskaffande i rätte— ången kan det ej förnekas, att ett visst praktiskt samband förefinnes mellan parM'rätt att förfoga över tvisteföremålet och deras egen verksamhet i rättegången. I rättsförhållanden,vöver vilka parterna äga fritt förfoga, skulle *
en obegränsad undersökningsplikt från domarens sida i rättegången lätt inne- . bära ett obehörigt ingrepp i och störande av de enskildas rättsområden.
Härtill komma rent processuella hänsyn. Parterna själva äro de, som vanli- gen sitta 1nne med den noggrannaste och fullständigaste kännedomen om saken, och såsom intresserade 1 målets utgång kunna de också 1 regel förväntas utveckla den största energien för dess utredning. Å andra sidan kan domaren, om han på ett tidigt skede av rättegången alltför aktivt mgriper i utredningsarbetet, lätt förlora eller åtminstone få sken av att förlora sin opartiskhet, i det han med sin begränsade kännedom om målet förledes att slå in på vissa utredningslinjer och därefter frestas att för auktoritetens bevarande vidhålla dessa, oavsett vad som sedermera förekommer.
På grund härav bör enligt processkommissionens mening någon tvekan icke råda därom, att ansvaret för målets utredning i främsta rummet bör vila å parterna. Dessa böra ha att åberopa de faktiska omständigheter, på vilka de var för sig böra stödja sin talan; de böra ock bära det närmaste ansvaret för att nödig bevisning för att styrka dessa omständigheter blir införd i rätte- gången.
En sådan förhandlingsmetod får dock ej överdrivas i sin tillämpning. För att leda till en tillfredsställande rättsskipning förutsätter den parter, som å ömse sidor äro i stånd att föra sin talan så som de kunna förmodas önska det. Härutinnan måste det dock icke sällan brista i synnerhet i ett förfarande, där advokattvång icke är stadgat. Kunna parterna icke utföra sin talan, bör där— , för domstolen hava plikt att ingripa supplerande. Huru långt denna plikt bör sträcka sig, kan vara föremål för skilda meningar. Den synes icke böra gö- ras så omfattande, att dess utövande är ägnat att ingripa å de enskildas rätts- områden eller att förrycka domarens opartiska ställning.
Det väsentligaste av vad lagstiftningen i detta hänseende kan vilja nå torde otvivelaktigt stå att vinna därigenom, att domaren i synnerhet under målets förberedelse genom frågor till parterna och påpekanden för dem föranleder dem själva att införa de faktiska omständigheter, som de vilja göra gällande i må— let, och åberopa den bevisning, som för ett behörigt utförande av deras talan är av nöden. Med dessa medel kan den domare, som förenar, å ena sidan, intresse och energi och, å andra sidan, omdöme och takt, utföra en gagnande verksam- het till bistånd åt försagda och hjälplösa parter utan att behöva beträda om- rådet för den inkvisitoriska utredningsverksamheten.
Även om goda resultat kunna förväntas av denna form av processledning, tor- de likväl domstolen böra utrustas med en vida1e befogenhet för de fall, då det nyssnämnda icke är tillfyllest. Att berättiga domstolen att i rättegången in— föra och beakta en faktisk omständighet, som parten själv trots påpekanden icke velat åberopa till stöd för sin talan, synes icke vara välbetänkt. Däremot sy- nes domstolens initiativ med mindre betänklighet kunna omfatta verksamheten för bevismedels. anskaffande för styrkande av omständigheter, som av parterna åberopats. En 1 förhållande till parternas subsidiär verksamhet för detta syfte från-domstolens sida bör vara ägnad att öka utsikterna till målets utredning utan att utgöra något olämpligt ingrepp på parternas egna rättssfärer. Betänk-
ligheter med hänsyn till kostnaderna för sådan bevisnings framförande kunna likväl med ett visst fog anföras och böra medföra begränsning av domstolens befogenhet i detta hänseende.
Beträffande den formella processledningen ställer muntligheten mycket stora krav på domstolarna Som förut betonats, kan en muntlig rättegångsordning genomföras endast under förutsättning, att materialet 1 överskådlig form före— bringas för domstolen, och att koncentration av förhandlingen åstadkommes. Det förnämsta medlet i dessa syften är en vaken och verksam formell ledning av rättegången från domstolens sida. En av rättegångsreformens viktigaste uppgifter måste därför bli att återställa den ordning i detta hänseende, som re- dan av vår nuvarande lag avses, och att ytterligare stärka och vidga domarens befogenheter, i den mån den nya rättegångsordningen det fordrar.
Denna ledning måste först komma till synes under den viktiga förberedelsen av målet för huvudförhandlingen. I flerfaldiga hänseenden beror det här på domarens skicklighet och omdöme, om förberedelsen skall kunna fylla sina upp— gifter.
Även vid huvudförhandlingen är domarens ledning av stor vikt särskilt för att ordna och sovra materialet, så att detta även i vidlyftiga och invecklade mål kan överskådas och fattas av domstolens alla ledamöter.
Processkommissionen skall senare närmare ingå på de särskilda regler, som äro nödiga för dessa ändamål.
Särskild uppmärksamhet förtjänar redan i detta sammanhang frågan om dom— stolens befogenhet att avskära part från att framföra nytt material, som kun- nat tidigare under rättegången åberopas.
För genomförande av muntlighet 1 rättegången måste, som förut framhållits, eftersträvas, att i största möjliga utsträckning huvudförhandlingen koncentre- ras till ett enda rättegångstillfälle, vid vilket hela processmaterialet förelägges domstolen och denna på grund därav företager målet till avgörande. Ett av de allvarligaste hindren häremot utgör parternas benägenhet att icke 1 tid ut- tömmande anföra vad de vilja åberopa till stöd för sin talan och de bevis- medel' de önska förebringa. Denna benägenhet beror ej sällan på farhågan, att motparten därigenom skall vinna taktiska fördelar under den fortlöpande tvistens gång. Framförandet först vid huvudförhandlingen från ena partens sida av nya faktiska omständigheter eller bevis kan emellertid lätt leda därtill, att motparten finner sig överraskad och med full rätt gör anspråk på uppskov för att i sin ordning få tillfälle att vederlägga det nya eller annorledes för- svara sig däremot. Därmed äro förutsättningarna för genomförandet av munt— ligheten betänkligt rubbade, då varje uppskov måste förorsaka kostnader och besvär för dem, vilkas inställelse kräves.
Det förberedande förfarandet bör, om det rätt handhaves, kunna undanröja farhågorna i detta hänseende. Om domaren under detta förfarande noggrant och vaksamt efterhåller parterna att anföra allt vad de önska åberopa, bör ingen möjlighet för part återstå att bereda motparten dylik överraskning vid huvud— förhandlingen. För att nå detta mål är det vida att föredraga, att uppskov beviljas uhder förberedelsen, framför att detta blir nödigt vid huvudförhandlin—
gen. Den part, som under förberedelsen dröjer med att angiva sitt material, kan väl därigenom förorsaka uppskov för att motparten skall bliva 1 tillfälle fram— föra vad han till sitt försvar önskar, men om uppskovet äger rum, medan ännu förberedelsen pågår, kan olägenheten därav vara tämligen obetydlig och lätt gottgöras genom att parten ersätter därav förorsakade kostnader.
Har åter förberedelsen avslutats och huvudförhandlingen begynt,komme1 spörsmålet 1 ett annat läge. Att med tillämpning av ev entualgrundsatsen 1 dess renaste form avskära part från att vid huvudförhandlingen åberopa en fak- tisk omständighet eller ett bevismedel, som icke under förberedelsen angivits skulle sannolikt leda till att förberedelsen finge en alltför stor betydelse på hu— vudförhandlingens bekostnad, och att parterna överlastade förberedelsen med material för att skydda sig mot faran att lida förlust på grund av försummelse härutinnan. Erfarenheten från tidigare tillämpning av denna regel bestvrker detta. Å andra sidan kan icke en obegränsad frihet lämnas åt parterna att vid huvudförhandlingen framföra material, som icke under förberedelsen åberopats. Det skydd häremot, som må utgöras av skyldighet för part att i sådant fall ersätta därav förorsakade kostnader, torde icke städse vara tillräckligt. Ett ytterligare skydd kan i vissa fall vara erforderligt. Detta kan endast bestå däri, att åt domstolen överlämnas att under vissa förutsättningar helt avskära parten från att anföra dylikt material. Härvid bör emellertid stor försiktighet iakttagas. Efter övervägande av de olika möjligheter, som härutinnan erbjuda sig, anser processkommissionen, att dylik befogenhet bör tillkomma domstolen, när parts underlåtenhet att i tid framkomma med de uppgifter eller den bevis— ning han vill åberopa kan antagas ha skett i syfte att förhala rättegången eller överrumpla motparten.
Parts förpliktelse att medverka till målets utredning.
I varje rättegångsordning är frågan om formen för parternas egen medverkan till ett tvistemåls utredning av stor betydelse. I en rättegångsordning, som principiellt vilar på den fria bevisprövningen, får frågan en i hög grad ökad vikt och blir ett av de grundläggande problemen. När domstolen äger att på allt vad som i målet förekommit bygga sin övertygelse om vad som skall anses styrkt, är det tydligt, att även parternas egna handlingar och utsagor ofta kunna vara av stort värde.
I de sista decenniernas 'reformarbeten på civilprocessrättens område har detta problem också alltid intagit en central ställning. Frågan, huru denna par— ternas medverkan skall anordnas för att rättsskipningens syften skola bäst tillgodoses, har betraktats som grundläggande för rättegångsordningens all- männa karaktär och har därför blivit utförligt och allsidigt undersökt.
Frågan har i sin helhet skärskådats huvudsakligen ur två synpunkter, som nära sammanhänga med tvistemålens egen natur.
Den ställning, som de enskilda parterna i ett tvistemål intaga gentemot var- andra, medför helt naturligt, att vardera parten i främsta rummet anser sig
böra förfäkta sina egna intressen. De faktiska omständigheter av vikt för sa— kens utredning, som av honom åberopas, äro främst sådana, som för honom äro fördelaktiga. Vid bevisningens förebringande eftersträvar han att införa sådan bevisning, som kan utgöra ett stöd för hans talan. Detta är en natur— lig följd därav, att parterna i ett tvistemål stå inför domstolen såsom lika— berättigade, envar med samma möjligheter att fullfölja sina egna intressen. I civilprocessen väntar icke domaren av någondera parten såsom brottmålsdoma- ren har att vänta av åklagaren, att han skall förebringa en utredning, som tar hänsyn till ej blott egna utan jämväl motpartens intressen. Det är i främsta rummet vardera artens egen _sak att tillvarataga sin rätt.
En viktig uppgift för lagstiftningen härvid är emellertid att reglera den form och den ordning, vari vardera parten sålunda äger att fullfölja sin rätt. Av de utvägar, som för detta syfte beredas parterna, bero dessas möjligheter att utveckla och styrka envar sin talan. I detta sammanhang är härutinnan främst av intresse, på vad sätt part skall kunna påverka domstolens över— tygelse om vad som är sant i målet allenast genom sina egna förklaringar och utsagor. För den part, som saknar andra bevismedel för att styrka av honom åberopade omständigheter, är det av den största betydelse, huru han skall kunna genom sina egna utsagor övertyga domstolen om dessa omständig- heter. I den mån allenast nyssnämnda synpunkt anlägges på parternas ifråga- varande verksamhet, kan parts underlåtenhet att företaga vad på honom ankom- mer icke betraktas annorlunda än som en försummelse att begagna en förelig- gande möjlighet att bevaka sin egen rätt.
Hela det ifrågavarande problemet kan emellertid icke betraktas endast ur denna synpunkt. Det måste iakttagas också ur en annan, som nära samman— hänger med den förra, för att den praktiska betydelsen av problemet skall kunna klart framträda. tättegången i tvistemål är icke blott en tvist mellan par- terna, där vardera söker med alla lovliga medel tillvarataga sina möjligheter till seger och bekämpa motparten. Den är framför allt en funktion av statens verksamhet för rättens skipande och rättsordningens upprätthållande. Doma— ren får ej se sin uppgift blott i att konstatera vilken av de två stridande par— terna hemburit segern. Hans uppgift är att utöva statens rättsskipande funk- tion. Så betraktad måste rättegångeni tvistemål av parterna kunna kräva något ' mera än att de var för sig i de lagstadgade formerna och den bestämda. ord- ningen vaka över att deras egna intressen bli iakttagna. Av dem bör kunna krä- vas, att de medverka till målets behöriga utredande, även om därigenom icke deras egna intressen utan till äventyrs motpartens skulle gagnas. Härigenom uppkomma förpliktelser för parterna att bidraga till ett riktigt avgörande av målet. ”"*" ”M” * " _
Den uppfattning rörande civilprocessens natur, som vill ålägga parterna dy- lika förpliktelser, är visserligen ingalunda oomtvistad. Särskilt i den äldre ty- ska rättsvetenskapen har den med utgångspunkt från den gällande tyska rätte— gångsordningen med mycken iver blivit bestridd. Den har förmenats vara ett uttryck för inkvisitoriska tendenser, erinrande om äldre tiders straffprocess, och det har framhållits, att det vore föga välbetänkt att låta sådana tendenser
göra sig gällande i civilprocessen, samtidigt som straffprocessen ansåges böra frigöras från inkvisitoriska drag.
Häremot må först och främst erinras, att processkommissionen i sitt förslag angående rättegångsordningen i brottmål ansett avfordrandet från den tilltala- des sida av upplysningar till målets utredande icke kunna undvaras såsom me- del i samhällets kamp mot brottsligheten, även om ur humanitär synpunkt vik— ten av att detta medel icke missbrukas blivit med styrka framhållen. Vidare äro utgångspunkterna för bedömandet av ifrågavarande medels berättigande icke fullt desamma inom civil- och inom straffprocessen. Visserligen kan i en civil- process för parterna stå på spel ekonomiska intressen av en mycket avgörande betydelse för hela deras tillvaro, liksom, å andra sidan, en straffprocess kan röra sig om en jämförelsevis obetydlig fråga. Men tvistemålen röra i de flesta fall icke så viktiga intressen för parterna, medan det i ett typiskt brottmål är fråga om att stämpla den tilltalade som brottslig eller icke. När av den till- talade i ett brottmål begäres, att han skall lämna sanningsenliga upplysningar om vad som hänt, även om han därigenom utsätter sig själv för straff, innebär det läge, vari han försättes, alltså i regel en vida starkare kollision mellan själv- bevarelsedriften och sanningsplikten, än vad fallet är med en part i ett tviste— mål, vilken avfordras motsvarande upplysningar. De betänkligheter, som av detta skäl kunna anföras mot parternas plikt att bidraga till ett riktigt avgö- rande av målet, måste således anses vara av vida mindre bärkraft inom civil- processen än inom straffprocessen. Därtill kommer, att i straffprocessen den, som i regel är den tilltalades motpart, åklagaren, är utrustad med vittgående befogenheter för att kunna utreda målet, vilka aldrig tillerkännas en part i ett tvistemål. Även med nu nämnda utgångspunkt är det likväl nödvändigt att för civilprocessens del undersöka vad som rimligen bör kunna fordras av par- terna i förevarande syfte. Omfattningen och naturen av vad i sådant hän— seende bör åläggas dem samt de former, i vilka förpliktelserna böra utkrävas och fullgöras, måste därför närmare beröras.
Uppmärksamheten bör härvid först ägnas åt vad som mindre egentligt bru- kar kallas parts sanningsplikt. At denna gives stundom ett mera begränsat och stundom Tätt'mera—omfattande innehåll.
Grundsatsen om parts sanningsplikt i dess mera begränsade omfattning in-_ nefattar allenast, att parten skall vara skyldig att i sina utsagor hålla sig till sanningen. Han skall icke äga att vare sig framkomma med diktade fram— ställningar om sakförhållandet eller mot bättre vetande bestrida motpartens uppgifter därom.
Denna negativa sanningsplikt torde få anses upprätthållen av de flesta lag- stiftningar, även om den icke blivit uttryckt i lagen. Direkt uttalad finnes den i de österrikiska, danska och norska lagarna. I vår lag har grundsatsen fått sitt uttryck i 14 kap. 8 % rättegångsbalken, där straff stadgas för den, som inför rätta skriver eller talar det han vet ej sant vara.
En sanningsplikt i nu nämnd betydelse har långt ifrån alltid varit erkänd i allmänna medvetandet. Särskilt utbredd torde den meningen hava varit, att en part opåtalt kunde sanningslöst bestrida motpartens uppgifter, till dess de
blivit bevisade. Det är uppenbart, att en sådan uppfattning är oriktig. Av hänsyn både till domstolen och till motparten bör det åligga part att i alla sina i rättegången lämnade uppgifter hålla sig till sanningen. Det kan icke läm— nas honom frihet att genom meddelande av osanna uppgifter vilseleda domstolen och sålunda skaffa sig orättmätig fördel på motpartens bekostnad. Denna grundsats bör alltjämt vidhållas. Huruvida den, som lämnar en osann upp- gift, bör beläggas med straff eller annan särskild påföljd är en fråga, som skall senare upptagas till behandling (20 kap.).
Meningarna äro delade om befogenheten att utsträcka sanningsplikten här- utöver. Särskilt i de modernaste lagstiftningarna har man emellertid ej tve- kat att stadga en mera omfattande sanningsplikt. Då en part skall utföra sin talan, måste han givetvis angiva de faktiska omständigheter, på vilka han grun- dar sitt påstående i saken. Detta sker i partens eget intresse och innebär blott ett utövande av en honom tillkommande rätt. Men i ändamål att vinna bästa möjliga utredning stadgar man även en plikt för part att yttra sig för sakens upplysning. Man ålägger honom sålunda att vara positivt verksam för utred- ning av sakförhållandet 1 målet. Detta inbegripes under sanningsplikten 1 me- ra vidsträckt mening.
Skyldighet att yttra sig ålägges parten till en början i så måtto, att han har att på föranledande av domstolen eller motparten giva alla upplysningar, som tjäna till att närmare bestämma vad som är tvistigt. Han skall sålunda uttala sig om huruvida han erkänner eller bestrider motpartens sakuppgifter samt avgiva erforderliga förklaringar för att tydliggöra sina egna uppgifter om de faktiska omständigheterna.
Men man går än längre, man ålägger parten att för vinnande av full utred- ning om sanningen meddela alla de upplysningar angående sakförhållandet han kan besitta, och det även om dessa upplysningar kunna vara ägnade att främja motpartens intresse. Farten får sålunda en allmän plikt att på domstolens eller motpartens föranledande genom avgivande av yttrande angående sakförhållan- det medverka. till sanningens uppdagande.
Något direkt tvångsmedel för att förmå part att på angivet sätt uttala sig förekommer 1 allmänhet icke och erfordras icke heller. Med den fria bevis- prövning, som i den moderna processen tillägges domstolen, har den makt att tolka partens underlåtenhet att fullgöra sin förpliktelse i förevarande hänseende på ett för honom oförmånligt sätt. Någon gång givas dock legala bevisregler i ämnet.
Den svenska rätten torde få anses intaga den ståndpunkten, att en san- ningsplikt av angiven omfattning åligger part, även om direkt stadgande därom ej finnes. I sitt principbetänkande av 1884 hävdade nya lagberednin- gen, att en sådan plikt borde i lagen fastställas, och processkommissionen anser det otvivelaktigt, att sådan åtgärd bör vidtagas.
Några direkta tvångsåtgärder för utkrävande av sanningsplikten synas icke böra ifrågasättas. Den fria bevisprövningen lämnar, såsom påpekats, domsto-
— len medel att draga slutsatser även av parts underlåtenhet att lämna honom av-
krävda upplysningar.
Det förekommer emellertid både i den utländska ochi den gällande svenska rätten, att vissa anordningar vidtagas i syfte att göra sanningsplikten mera effektiv. Ett sådant medel är parts personliga avhörande. För att ytterligare stärka detta medel till sanningens utforskande plägar det åläggas eller tillstäd- jas part att avgiva sitt uttalande under ed i en eller annan form eller under an- nan högtidlig försäkran. Att under ed eller högtidlig försäkra-n avgiva falsk uppgift är alltid belagt med straff. Någon gång stadgas straff för sådan upp- gift, även om ed eller försäkran ej avgivits. Till fråga om vidtagande av såda- na särskilda anordningar skall processkommissionen återkomma längre fram (20 kap.). '
Parts plikt att medverka till sanningens utredande i målet brukar ytterligare skärpas genom fastställande av en s. k. editionsplikt för honom. Redan nu förefinnes enligt svensk rätt liksom enligt all främmande rätt en viss skyl- dighet för part att tillhandagå motparten med skriftliga bevis, som äro i par- tens besittning och icke äro tillgängliga för motparten. En sådan skyldighet bör alltjämt bibehållas, och dess omfattning bör närmare bestämmas. Skyl- digheten bör vidare utsträckas att omfatta också andra föremål, som kunna äga bevisvärde och vilkas tillgänglighet är beroende av ena parten. Dessa frågor skola senare av processkommissionen närmare behandlas (16 och 19 kap.).
Slutligen bör ännu ett hithörande spörsmål beröras, nämligen i vad mån en plikt för part att icke utebliva från målets behandling vid rätten bör fastslås och parten alltså åläggas att medverka till målets utredning också därigenom, att han inställer sig, själv eller genom fullmäktig. Detta spörs- mål innefattar ordnandet av tredskoförfarandet och bör lämpligen upptagas till närmare behandling särskilt (7 kap.).
Muntlighet eller skriftlighet.
Det utmärkande för muntligheten och för skriftligheten i rättegången har vid behandlingen av de allmänna grunderna för rättegången i brottmål blivit angivet. Därvid hava även de variationer och avvikelser, som med utgångs- punkt från muntlighetsgrundsatsen förekomma, blivit omnämnda.
Vad sålunda anförts äger tillämpning jämväl å rättegången i tvistemål. Likaså måste det, som framhållits om muntlighetens och den därmed sam- manhängande omedelbarhetens betydelse för rättegången, i huvudsak gälla också tvistemålen, ehuru det, å andra sidan, icke kan förnekas, att muntlig- hetens och omedelbarhetens värde i dessa mål är mera begränsat än i brott— målen och icke alltid framträder lika tydligt som där.
Denna senare omständighet torde hava varit orsaken till att muntligheten i allmänhet icke införts så tidigt i tvistemålen som i brottmålen. I brott— målen här antagandet av muntligheten ägt samband med lekmannadomares införande och inkvisitionsprocessens avskaffande och på grund därav i viss mån befrämjats av politiska betraktelsesätt. I tvistemålen åter ha de mer. juridiskt-tekniska skälen varit avgörande. Rättegången i tvistemål har i de
flesta länder, där muntligheten antagits som princip, ingalunda erhållit samma , prägel som straffprocessen utan har ordnats med betydliga avvikelser särskilt ? med avseende å formerna för den muntliga bevisningens upptagande.
Den engelska civilprocessen företer otvivelaktigt icke så betydande avvi- kelser från muntligheten som de flesta rättegångsordningar på fastlandet. Ef- ter en under domarens medverkan företagen förberedelse av målet försiggår huvudförhandlingen i form av en muntlig förhandling mellan parterna inför domaren, varvid all bevisning i regel skall omedelbart förebringas. För vissa fall medgives emellertid, att muntlig bevisning upptages inför annan myndig- het, och att protokollet därifrån uppläses inför den dömande domaren. Detta 1 är medgivet under vissa undantagsomständigheter, men också när båda par— ; terna ena sig därom. Upptagandet av beviset sker genom s. k. affidavit inför * domare eller annan myndighet, som äger behörighet i detta hänseende. Den dömande domstolen har dock alltid befogenhet att fordra, att bevisningen ome— delbart företes inför domstolen.
I de högre instanserna är rättegången visserligen också alltid muntlig, men den muntliga bevisningen företes vanligen endast förmedelst anteckningar från den första instansen. Frånsett vissa särskilda grupper av mål, där staten föranstaltar och bekostar stenografiska protokoll, måste parterna själva draga försorg om sådana protokoll för att därmed erhålla ett material, som kan begagnas i högre rätt. Eljest får denna nämligen endast de av domaren i första instans förda enskilda s. k. notes, vilka utgöra en mycket ojämn och växlande upplysningskälla.
Den franska civilprocessen innefattar likaledes en muntlig förhandling mel- lan parterna, men, om bagatellmålen frånses, föres den muntliga bevisningen alltid inför en annan domare, vars protokoll företes inför den dömande dom- stolen. Bevisomedelbarheten är sålunda i nämnda hänseende helt och hållet upphävd. En förklaring härtill ligger i det kända stadgandet i den franska rätten, vilket förbjuder användande av annan än skriftlig bevisning till styr- kande av rättshandling, som rör tvisteföremål med ett förmögenhetsvärde över 150 francs. På grund härav är vittnesbevisning helt och hållet utesluten i en , mycket stor del av de franska rättegångarna. l Den tyska civilprocessen är i många hänseenden bildad efter det franska l mönstret. Förbudet mot bevisning med vittnen är dock ej upptaget, men l muntlig bevisning får i en mycket stor utsträckning föras inför annan do-
mare än den dömande domstolen, varav följer, att protokollet från denne do- mare företes i rättegången. När den muntliga bevisningen förebringas ome— , delbart inför den dömande domstolen, föres där noggrant protokoll över ut- i sagorna. Såvida icke med parternas medgivande målets prövning i andra instans sker uteslutande på skriftligt material, är förhandlingen visserligen också där muntlig, men den muntliga bevisningen föres sällan annorledes än genom företeende av de tidigare upptagna protokollen över förhören.
I den österrikiska civilprocessen har eftersträvats en strängare tillämpning av omedelbarhetsgrundsatsen än i den tyska. Den muntliga bevisningen skall i regel föras omedelbart inför den dömande domstolen. Tämligen noggranna
anteckningar föras dock där över utsagorna, och dessa anteckningar begagnas vanligen i andra instans vid målets prövning där.
Den norska lagen av 1915 har likaledes sökt genomföra muntligheten och omedelbarheten i större omfattning än den tyska lagen. Förhandlingen är muntlig, och all bevisning skall i regel företes omedelbart inför den dömande domstolen. Muntlig bevisning kan emellertid förebringas inför annan domare i åtskilliga fall. Förutom när vittne drabbats av sjukdom och i liknande fall medgiver lagen denna lättnad också, när det eljest skulle vara olämpligt att höra vittnet inför den dömande domstolen eller när kostnaderna för att där höra vitt— net skulle vara oskäligai förhållande till sakens och vittnesmålets vikt och par- ternas ekonomiska förmåga. Om förhör med sakkunnig gälla motsvarande regler.
Efter 1925 års ändringar i den norska lagen har den förut också beträf- fande högre instans upprätthållna muntligheten blivit i högsta grad beskuren. I de mindre viktiga målen, vilka i andra instans handläggas av overretten, är rättegången helt skriftlig. Endast sakkunniga men varken parter eller vittnen kunna höras omedelbart inför den dömande domstolen. I högsta dom— stolen, dit de viktigare målen fullföljas direkt från underdomstolarna, kan partsförhandlingen vara skriftlig eller muntlig. Upptagandet av bevisning att brukas vid högsta domstolen skall emellertid alltid ske vid underdomstolen. För genomförande av denna ordning i andra instans torde den norska lagstiftningen hava förutsatt, att en mera omfattande protokollering skall ske redan i under- rätten än vad tidigare "avsetts och att dessa protokoll skola begagnas i den högre domstolen.
Den danska rättegångsordningen har likaledes sökt genomföra en vidsträckt tillämpning av muntlighets- och omedelbarhetsgrundsatserna i tvistemålen. Förhandlingen är sålunda alltid muntlig. I fråga om den muntliga bevis- ningens upptagande ha väsentliga undantag dock gjorts. Dessa bero först och främst därpå, att plikten för vittnen och sakkunniga att inställa sig i regel begränsats till det underrättsområde, där den, som skall höras, har sitt hemvist. I mål inför Landsret, vare sig som första eller som andra instans, kan väl inställelse inför domstolen föreskrivas oberoende av denna begräns- ning, men sådant föreläggande är knutet till villkoret, att inställelsen är av särskild vikt för målets utredning, och beror på domstolens prövning. Tillämp- ningen härav är dock mycket olika i de olika Landsretterne. När inställelse inför den dömande domstolen enligt dessa regler icke kan ske, försiggår för- höret inför annan rätt, vars protokoll begagnas i processen.
De förut rörande straffprocessen framförda skälen för muntligheten göra sig, som redan nämnts, otvivelaktigt gällande också för tvistemålen. Jämväl _ där är den muntliga rättegången ägnad att bereda ett säkrare, tillförlitligare '_ och fullständigare material för målets prövning än den skriftliga rättegången. l Den möjliggör den fria bevisprövningens tillämpning, påskyndar rättsskipnin- 'gen och gör förhandlingen naturligare och livligare.
En genomgripande rättegångsreform här i landet måste därför givetvis ' också för tvistemålens del i huvudsak vila på muntligheten.
T*vistemålens natur medför emellertid, såsom förut framhållits (1 delen 9 kap.), att ett genomförande av omedelbarhetsprincipen i avseende å bevis- ningen i tvistemålen icke är av lika stor vikt som beträffande straffprocessen. Ofta är föremålet för tvisten blott en rättsfråga. Bevisningen utgöres ofta , till stor del av skriftliga handlingar; bevisningen genom utsagor av vittnen är mindre omfattande och avser ofta blott en viss omständighet i målet. Härtill kommer, att de större kostnader, som ofta äro förenade med ett förebringande av all bevisning omedelbart vid den dömande domstolen, i tvistemålen alltid komma att drabba de enskilda parterna, under det att dessa kostnader i brott- målen i stor omfattning få bäras av det allmänna.
Vad angår underrätterna synes emellertid någon väsentlig avvikelse i före- varande hänseende från de beträffande straffprocessen föreslagna reglerna icke böra stadgas. Muntligheten och omedelbarheten böra sålunda genomföras såväl med avseende å parternas förhandling som i regel beträffande bevisnin- gens förebringande. Därvid förutsättes emellertid, att de angivna synpunk- terna medföra en något vidsträcktare .tillämpning av reglerna om bevisnings upptagande utom huvudförhandlingen än i straffprocessen.
De svårigheter och olägenheter, som äro förbundna med ett konsekvent genomförande av nyssnämnda grundsatser, visa sig emellertid främst med av- seende å processen i högre instans. Ett sådant genomförande skulle föranleda, att all bevisning skulle ånyo förebringas omedelbart inför överrätten. Detta möter svårigheter huvudsakligen beträffande utsagor av vittnen och de sak- kunniga, som höras muntligen. Förutom det att ett förnyat hörande vid över— rätten av sådana personer kan möta svårigheter eller hinder, kan det vara förenat med så betydande kostnader, att i följd därav fullföljdsrätten skulle bliva illusorisk. Av dessa skäl synes det vara nödvändigt att medgiva icke oväsentliga jämkningar beträffande förfarandet i överrätterna och att med hänsyn härtill i viss omfattning föranstalta om uppteckning av vittnens och sakkunnigas utsagor i underrätten.
Offentlighet eller hemlighet.
De fördelar offentligheten i rättsskipningen är ägnad att medföra hava ut- vecklats vid behandlingen av de allmänna grunderna för rättegången i brott- mål. Vad därom anförts gäller otvivelaktigt också för tvistemålen. Av be- tydelse också för dessa är likaledes det förut påpekade sambandet mellan munt- lighet och offentlighet i rättegången. I samma mån som rättegången är munt- lig, bör den alltså jämväl i de civila målen vara offentlig. Hos oss kommer detta att innebära en förändring allenast beträffande överrätterna. Som vid behandlingen av offentlighet i brottmålen anmärkte, synes offentligheten i över- rätterna böra upprätthållas även i den mån muntligheten icke där införes, så- vida icke hänsyn till domstolsarbetets snabba och bekväma utförande föranleder till annat.
Fri bevisprövning eller legal bevisteori.
Motsättningen mellan den fria bevisprövningen och den legala bevisteorien sträcker sig naturligtvis också till civilprocessens område. J ämväl denna kan vara ordnad så, att domaren är berättigad att nå upplysning om vad som före- kommit i målet ur varje tillgänglig källa och att efter sin övertygelse pröva bevisningens värde. Möjlig är också en sådan ordning, att legala bevisregler binda honom, så att han icke äger begagna varje medel att vinna övertygelse, som kan beredas, utan därutinnan är inskränkt till de av lagen medgivna upp- lysningskällorna, samt att han icke alltid äger på grund av vad han erfarit fritt bilda sin övertygelse.
Liksom i straffprocessen har också i civilprocessen den fria bevispröv- ningens grundsats alltmer undanträngt den legala bevisteorien, om än denna utveckling i de ledande kulturländernas rättegångsordningar i allmänhet börjat senare och försiggått långsammare än i brottmålen, där det starka lekmanna— inflytandet i domstolarna i hög grad befrämjat den fria bevisprövningens in- förande.
Den svenska lagen står, som förut framhållits, i väsentliga hänseenden kvar på den legala bevisteoriens ståndpunkt. Visserligen hava de allmänna legala be- visregler, vilka omnämnts vid behandlingen av brottmålen, liksom i dessa mål jämväl i tvistemålen i praxis undergått betydande modifikationer, men den legala bevisteorien lever dock med full kraft kvar dels i vittnesjäven och dels i de snäva former, i vilka parts egen utsaga kan begagnas som bevismedel. Dessa den legala teoriens tillämpningsområden äga en i viss mån större och mera av- görande betydelse för tvistemålen än för brottmålen. I de grövsta brottmålen kunna jäviga vittnen höras utan ed upplysningsvis och i brottmålen utnytt- jas ofta parts egen utsaga som bevismedel i större grad än i tvistemålen.
På grund av dessa förhållanden mötes den part, som i ett svenskt tvistemål har bevisbördan för en faktisk omständighet, ofta av svårigheter att föra be- visningen, vilka äro okända i främmande länder och vilka, då de icke sällan förleda motparten att i alltför hög grad utnyttja sin befogenhet att bestrida, lätt medföra en kränkning av den materiella rättvisan.
Den fria bevisprövningens införande är sålunda av en ingalunda mindre be— tydelse för tvistemålen än för brottmålen. Dess företräden framför den ona— turlighet och förkonstling av processen, som den legala bevisteorien medför, framträda med icke mindre styrka i civilprocessen än i straffprocessen. Även för tvistemålen bör det sålunda vara ställt utom allt tvivel, att en reform bör innebära den fria bevisprövningens införande.
Såsom förut erinrats, finnas Vissa grupper av" tvistemål, i avseende å vilka ett offentligt intresse kräver, att den parterna för vanliga fall tillkommande rätten att i viss mån bestämma över rättegången i hög grad begränsas. I den följande framställningen tages endast för de viktigare punkterna hänsyn till dessa mål, som i en blivande lag måste göras till föremål för särskilda regler.
1 K A P I T L E T. Laga domstol.
De utländska processlagarna upptaga i regel såsom laga domstol i tvistemål Utländsk dels ett allmänt forum, ett s. k. forum generale, varmed avses en domstol, "at som är laga domstol för alla tvistemål mot en viss person såsom" svarande, i den mån icke för särskilda fall annorlunda stadgas, dels ett flertal för sådana särskilda fall avsedda speciella fora. Det allmänna forum har sålunda karak- tär av regel och de speciella fora av undantag från regeln.
Såsom allmänt forum upptaga lagarna undantagslöst den domstol, i vilkens domkrets svaranden har sitt hemvist, forum domicilii. Anledningen därtill är, att rättegången får anses såsom ett angrepp, vari svaranden är den angrip- ne. Ehuru befogenheten av angreppet vid processens början är oavgjord, med- för dock processens öppnande för svaranden åtskilliga förpliktelser, framför allt förpliktelsen att svara vid domstolen. Med avseende å svarandens angivna ställning böra dessa förpliktelser göras så litet betungande för honom som möj- ligt. Därför skall han i allmänhet icke kunna tvingas in till svaromål vid annan domstol än den, som för honom är den bekvämaste. Denna domstol är uppen- barligen den domstol, inom vilkens domkrets han bor.
Då jämte det allmänna forum uppställas en del speciella sådana, är detta föranlett av olika omständigheter. Så anses i somliga fall viss annan domstol äga företräde, emedan utredningen lättare kan där förebringas ; i andra gör sig hänsyn till kärandens intresse så starkt gällande, att undantag från huvud- regeln påkallas. Processordningarna förete visserligen en del olikheter i fråga om såväl antalet sådana fora som deras närmare utformning. Dessa skilj- aktigheter äro emellertid ej mer betydande, än att en principiell överensstäm- melse kan sägas råda jämväl härutinnan. Av de speciella fora äro somliga ovillkorliga, så att de utesluta begagnandet av det allmänna forum, medan andra konkurrera med detta med valrätt för käranden. De viktigaste bland den förra gruppen äro: för tvister angående fast egendom den domstol, inom vars domvärjo fastigheten är belägen, forum rei sitae, och för tvister om arv efter död person den domstol, där den döde varit bosatt, forum hereditatis. I de flesta andra fall är det speciella forum endast fakultativt, så att käranden kan välja mellan detta och det allmänna.
Jämväl vår lag upptager såsom laga domstol i första hand svarandens forum Svensk rätt. domicilii. I 10 kap. 1 % rättegångsbalken stadgas nämligen, att om man vill
kära till annan, evad det är för gäld eller i annat tvistemål, som dess person rörer, man har att stämma honom till den rätt, därunder han har sitt bo och hemvist.
Härjämte innehåller lagen bestämmelser om fastighetsforum ävensom stad— ganden om ett flertal andra speciella fora, vilka äga sin motsvarighet i främ- mande rätt, såsom arvsforum, förvaltningsforum, genstämningsforum m. fl.
Pro_ceqskom- Att vid en reformerad lagstiftning angående forum i tvistemål domstolen, ”imanen” därunder svaranden har sitt hemvist, bör upptagas såsom svarandens allmän— dgnggftztå na forum torde ej vara föremål för tvekan. Denna grundsats erkännes ock mänt forum. överallt i den nyare civilprocessen. En särskild uppmärksamhet påkallar här- vid frågan, var vederbörande i ett givet fall skall anses ha sitt hemvist. En- ligt vår nuvarande praxis gäller i sådant hänseende, att med svarandens >>bo och hemvist» förstås den ort, där svaranden är mantalsskriven. En sådan re- gel medför uppenbarligen den fördelen, att den i hög grad är ägnad att undan-
röja det tvivelsmål, som stundom kan yppa sig om var vederbörande har sitt
hemvist. I regel sammanfaller mantalsskrivningsorten med hemvistet. Den vanligaste anledningen till skiljaktighet uppstår, då man byter hemvist utan att samtidigt ändra mantalsskrivningsort, vilket lätt kan inträffa, enär man- talsskrivning sker blott en gång årligen. Skillnaden blir därför icke stor, om den ena eller andra formuleringen användes. Den gällande regeln kan
. dock medföra mindre tillfredsställande resultat. Så är det uppenbarligen orimligt, att en svarande, som flyttat från en ort till en annan och ännu icke hunnit bliva mantalsskriven å den nya boningsorten, skall äga vägra att ingå i svaromål å en stämning till rätten i denna ort. Regeln synes därför höra av— fattas så, att den faktiska boningsorten är avgörande. Med ledning av om- ständigheterna i varje särskilt fall skall alltså avgöras, huruvida svaranden kan anses hava sitt hemvist i den ort, till vars domstol han blivit instämd. Så-
dana omständigheter äro den regelmässiga stadiga vistelsen, hushåll och fa-
miljens närvaro m. m. Uteslutet är icke att enligt dessa bestämningar en sva- rande kan anses hava sitt hemvist å flera orter under olika domstolar. Dessa synas då böra hava lika behörighet sinsemellan. Med hänsyn därtill att det i vissa fall kan råda ovisshet om var den faktiska boningsorten skall anses vara, medan det alltid lätt kan utrönas var svaranden är mantalsskriven, synes emellertid i kärandens intresse böra stadgas, att om svaranden är mantalsskri- vcn å ort under annan rätt än den, varunder han har sitt hemvist, skall jämväl rätten i mantalsskrivningsorten vara behörig. Genom en i det följande före- slagen regel, som ger käranden möjlighet att få ett till orätt domstol instämt mål hänvisat till den rätta domstolen, kunna de menliga följderna av den oviss- het om rätta hemvistet, som emellanåt kan förekomma, väsentligen undvikas.
Speciella Vid sidan av det allmänna forum erfordras ett flertal speciella fora. Gäl- fom' lande rätts bestämmelser i sådant hänseende torde i mångt och mycket kunna läggas till grund för en blivande lagstiftning i ämnet. Särskilda fora för t. ex. fastighets— och arvstvister böra sålunda uppenbarligen bibehållas, likaså särskilt
förvaltningsforum, genstämningsforum m. fl. En allmänt erkänd brist i våra stadganden om forum i tvistemål, särskilt vid jämförelse med främmande rätts smidiga regler, är emellertid, att lagen i alltför ringa omfattning medger un- dantag från huvudregeln, att tvistemål skola handläggas vid svarandens forum domicilii. Kärandens ställning hos oss har härigenom i åtskilliga fall blivit oförmånligare än vad som kan anses skäligt. För att råda bot på denna brist synes vid lagtextens utarbetande böra upptagas fråga om införande hos oss av vissa av de i främmande rätt förekommande regler, enligt vilka käranden må välja att instämma sin talan till annan domstol än den, som utgör svaran- dens allmänna forum. Utan att inlåta sig på en fullständig utredning av denna fråga vill processkommissionen här endast fästa uppmärksamheten på några fall, då sådan valrätt kan ifrågasättas.
Billig hänsyn gentemot käranden synes sålunda kräva, att en svarande som driver rörelse, t. ex. jordbruk, handel, fabriksdrift eller hantverk, å annan ort än där han har sitt hemvist, må kunna sökas vid domstolen i den ort, där rö- relsen drives, såvitt angår förbindelse, som vederbörande för rörelsen ingått el- ler ådragit sig, forum negotii. Ofta är denna domstol lämpligare för både käranden och svaranden än domstolen i den senares hemvist, och i varje fall bör svaranden ej kunna vägra att ingå i svaromål där.
Vidare bör en svarande, som av någon anledning, för arbete, studier och dy- likt, uppehåller sig å en ort under förhållanden, som angiva ett uppehåll av längre varaktighet, kunna sökas vid ortens domstol för förbindelse, som han ingått å orten. Detta fall av det 5. k. forum contractus upptages allmänt i främmande rätt. Anmärkas kan, att förbehållet att talan skall avse å orten ingången förbindelse, ej gjorts överallt, utan det förekommer, att ett rent uppehållsortens forum införts. '
Såsom laga domstol för mål om förmögenhetsrättsliga förpliktelser har se- dan gammalt jämväl domstolen i den ort, där förpliktelsen skolat uppfyllas, forum solutionis, förekommit. Uppfyllelseortens forum tjänar handeln och den ekonomiska omsättningen och inskränkes i allmänhet till att avse mål mel- lan köpmän i och för deras rörelse. Emellertid kunna vissa olägenheter vara förenade med detta forum. Därest kontrahenterna träffat överenskommelse om viss uppfyllelseort, är detsamma mycket ändamålsenligt. Men om avtal ej träffas och domstolen med ledning av civilrättens ingalunda. alltid otvety— diga bestämmelser härutinnan skall pröva, vilken ort är uppfyllelseort i det särskilda fallet, kan frågan lätt bli föremål för tvekan. I de främmande la- garna råder därför en tendens att ytterligare begränsa användningen av detta forum, t. ex. genom uppställande av fordran på skriftligt bevis om vilken ort är fullgörelseort. Även i vår rätt synas bestämmelser om detta forum böra upptagas, men uppmärksamhet bör ägnas åt att de bliva lämpligt avvägda.
Mål, som avse allenast talan om privaträttslig påföljd av brott, skola enligt processkommissionens förslag behandlas som tvistemål. Det skäl, som föran- leder, att mål om ansvar för brott upptages vid gärningsortens domstol, näm- ligen den större lättheten att där förebringa bevisning, äger giltighet även med avseende å de privaträttsliga följderna av ett brott. I överensstämmelse här-
Forum 'negottz.
Forum contractus.
Forum solutwms.
Forum delicti.
Proroga- tionsrätt.
med brukar upptagas en forumbestämmelse, varigenom domstolen i den ort, där brottet blivit begånget, blir behörig beträffande dylika mål. Även beträffande mål om skadestånd i andra utomobligatoriska förhållanden plägar möjlighet beredas käranden att instämma sin talan till den domstol, inom vars domkrets skadan skedde eller den skadegörande handlingen företogs. Liknande regler synas böra stadgas i en blivande rättegångsordning.
Inom civilprocessen uppstår frågan, huruvida det icke bör tillåtas parterna att träffa avtal om viss domstol med verkan, att den domstol, vid vilken i en- lighet med överenskommelsen ett mål anhängiggöres, blir behörig upptaga må— let, fastän behörighet enligt de allmänna reglerna eljest icke skulle tillkomma den. En dylik s. k. prorogationsrätt förekommer allmänt i de utländska pro— cesslagarna, därvid dock undantag göras för vissa speciella fora. Gemensamt för dem alla är, att avtalet får avse endast viss uppkommen tvist eller fram- tida tvist, som kan härflyta ur ett visst på förhand angivet rättsförhällande, t. ex. tvist i anledning av ett bolags- eller försäkringsavtal, en slutsedel o. d. Avtalet kan slutas ensamt elleriförening med ett materiellträttsligt avtal.
Någon allmän prorogationsrätt för parterna finnes icke i svensk rätt. I 10 kap. 32 % rättegångsbalken stadgas att avtal, varigenom någon utfäst sig att svara vid annan än rätt domstol, är utan verkan. Vid den ändring, som reglerna angående invändning i rättegång år 1901 undergingo, infördes dock i 28 å i samma kapitel en bestämmelse, som i viss mån ersätter prorogations- rätten, nämligen att rätten icke utom i vissa angivna fall har att självmant pröva sin behörighet i tvistemål. I andra fall fordras alltså för sådan pröv- ning, att invändning om bristande behörighet av svaranden framställts.
Prorogationsrättens införande hos oss har upprepade gånger ifrågasatts. Lag- kommittén föreslog sålunda, att om käromål grundades på skriftligt avtal och svaranden däri förklarat, att han ville å bestämd ort svara angående avtalet, käranden skulle äga lov att söka honom vid rätten i den orten, ändå att han hade hemvist annorstädes. Undantag härifrån skulle gälla endast i fråga om vissa närmare angivna grupper av mål, i vilka sakens egen beskaffenhet eller allmän ordning fordrade, att målet upptogs vid viss domstol. Kommittén, som i motiven framhöll fördelen av att kunna i förväg undanröja osäkerhet om behö— rig domstol, gjorde tillika gällande, att fria avtal mellan myndiga personer bor- de häruti såväl som i annat vara tillåtna och lagligen bindande. Äldre lagbe- redningen bibehöll lagkommitténs förslag härutinnan, och jämväl nya lagbered- ningen förordade i sitt principbetänkande prorogationsrätten. Vid det arbete på partiella reformer, som sedermera upptogs, följdes emellertid icke dessa an— visningar. I sitt förslag 1893 till lag angående vissa invändningar i rättegång upptog nya lagberedningen frågan om prorogationsrättens införande hos oss men förklarade sig av praktiska skäl icke kunna tillstyrka detta. Det kunde sålunda enligt beredningen med fog befaras, att den skulle leda till missbruk eller i allt fall förorsaka, att vissa domstolar, särskilt i de större städerna, bleve över hövan betungade med tvistemål. Säkerligen skulle det nämligen bliva ganska vanligt, att i synnerhet större bolag, såsom försäkringsbolag o. d., men även en—
1 KAP. LAGA DOMSTOL. 27 skilda personer, vilkas affärsverksamhet vore av sådan beskaffenhet och ut- sträckning, att de kunde antagas skola emellanåt bliva invecklade i rättegångar, till egen bekvämlighet i försäkringsbrev, kontrakt 0. d. inryckte en bestäm— melse, att uppkommande tvister skulle upptagas vid en viss domstol, i de flesta fall naturligen bolagets eller affärsmannens forum domicilii. Av sådan anled- ning hade beredningen ansett särskilt avtal om annat forum än det lagenliga icke böra godkännas.
Det torde icke råda något tvivel därom, att det i många fall föreligger ett intresse för parterna å ömse sidor att kunna med bindande verkan träffa av— tal om forum. Nyttan och behovet av prorogationsrätten har ock, såsom av det föregående framgår, i utlandet allmänt erkänts. De betänkligheter, som gjort sig gällande mot institutets införande hos oss, torde vara överdrivna. Såvitt erfarenheten från utlandet må tillerkännas avseende, synes icke institutet hava föranlett, vare sig att vissa domstolar bliva för mycket belastade, eller att miss— bruk ägt rum sålunda, att en övermäktig part begagnat sig därav för att draga en svagare från hans egentliga forum. Framhållas må att för särskilda fall ett befarat övermäktigt intresse kan göras till föremål för undantagslagstiftning i förevarande hänseende och prorogationsrätt i sådana fall uteslutas. Detta före- kommer i vissa länders lagstiftning t. ex. beträffande avbetalningskontrakt. Processkommissionen förordar sålunda, att det i allmänhet bör stå parterna fritt att träffa avtal om forum. För att förekomma ovisshet och därmed för- enade anledningar till tvist synes dock för avtalets giltighet böra fordras, att det avfattats skriftligt. Den allmänt förekommande begränsningen bör göras, att avtalet endast får avse viss redan uppkommen tvist eller ock framtida tvist, som kan härflyta av ett visst på förhand angivet, noga begränsat rättsförhål- lande. Vidare är det uppenbart att från avtalsfriheten måste uteslutas åtskil- liga tvister, som hänföras under speciella fora. Med de närmare bestämmel- serna härom liar ansetts kunna anstå till lagtextens utarbetande.
Enligt vår gällande rätt är numera, såsom förut angivits, underrätt i allmän- het icke skyldig att självmant iakttaga sin behörighet i tvistemål; det fordras invändning från svarandens sida om bristande behörighet för att ett mål på sådan grund skall kunna avvisas. Endast i vissa särskilda, i 10 kap. 29 % rättegångsbalken upptagna fall, åligger det rätten att ex officio pröva sin be- hörighet. Denna grundsats synes böra alltjämt bibehållas.
Tvekan kan föreligga, huruvida enligt gällande rätt vid svarandens ute— blivande domstolen även i först avsedda fall har att självmant pröva behörig— hetsfrågan och således t. ex. icke skall mot utebliven svarande meddela tredsko— dom, om rätten finner att den icke är rätt domstol för sakens prövning. Bil- lighet mot svaranden synes påkalla, att en sådan regel fastställes. I avseende å prövningen av forumfrågan synes emellertid i viss anknytning till den regel. som vid tredskodom i anledning av svarandens utevaro skall beträffande sak— frågan iakttagas, böra gälla, att rätten har att vid prövningen av forumfrågan lägga de av käranden härutinnan uppgivna faktiska omständigheterna till
Prövnin (( r behörig ret.
Hänvisning till behörig domstol.
grund, såvida ej rätten har sig bekant att de äro oriktiga., Om tvisten skall instämmas till rätten i den ort, där den uteblivne svaranden har sitt hemvist, och svaranden i stämningen angives vara bosatt å ort inom rättens domkrets, skall således denna uppgift tagas för god, såvida ej rätten har sig bekant att den är oriktig.
Enligt Vår rätt skall högre domstol av egen drift undanröja lägre domstols avgörande i själva saken, när det finnes, att den lägre domstolen icke varit be— hörig, och sådant fall föreligger, att underrätten på sådan grund bort själv- mant avvisa målet. Processkommissionen finner det uppenbart, att denna regel är olämplig och att betydande inskränkningar i denna överrättens plikt böra stadgas. Har underrätt meddelat dom i själva saken, kan intresset i kom- petensreglernas upprätthållande icke vara så starkt, att hela processen skall kunna undanröjas, om dessa regler åsidosatts. Endast för vissa fall bör detta kunna ske. Processkommissionen föreslår i sådant hänseende, att om under- rätt givit dom i själva saken, överrätt, dit målet fullföljes, icke skall kunna självmant undanröja domen på grund av underrättens bristande behörighet, med mindre målet icke bör här i riket upptagas eller det icke hör under allmän domstol eller det enligt lag eller särskild författning hör under skiljemäns prövning.
För det fall att en domstol, vare sig självmant eller på grund av invändning från svarandens sida, förklarar sig obehörig att upptaga ett mål till prövning, har i utländsk lagstiftning (Tyskland) till lättnad för käranden upptagits en anordning i syfte dels att åstadkomma ett snabbt avgörande av vilken domstol som är behörig, dels att göra ny talans väckande vid den behöriga domstolen obehövligt. Domstolen har sålunda för nu avsedda fall, därest käranden fra-m- ställer begäran därom, att förvisa målet till rätt domstol. Detta sker genom ett ,beslut, som icke får överklagas och som' är bindande för den domstol, dit förvisningen sker. Det anhängiggörande av målet, som skett vid den obehöriga domstolen, gäller jämväl beträffande den domstol, dit målet förvisas, och ny talan behöver sålunda icke väckas där. Därest käranden anser målet från bör- jan anhängiggjort vid rätt domstol och icke vill underkasta sig förvisning, kan han underlåta att framställa begäran om förvisning och äger då möjlighet att överklaga domstolens beslut, varigenom den förklarat sig icke kunna upp- taga målet till prövning. En anordning som denna erbjuder uppenbarligen stora praktiska fördelar, och dess upptagande i någon form hos oss bör därför ifrågakomma. Med hänsyn till den ställning av sidoordnade, som de allmän- na underrätterna intaga till varandra, synes dock icke en underrätt böra äga be- sluta om ett måls förvisning till annan underrätt med bindande verkan för den senare. Det synes då icke återstå annan anordning än att giva käranden till- fälle att, i sammanhang med fullföljd av talan mot underrätts beslut, hos hov- rätten utverka hänvisning till den domstol, som må finnas behörig, för den hän- delse underrättens beslut av hovrätten gillas.
Därest käranden iakttager vad sålunda åligger honom för att få med slutlig verkan bestämt, vilken domstol är den rätta, bör den av honom först uttagna
stämningen, även om den förklaras vara ställd till orätt domstol, medföra att hans rätt blivit bevarad, om därför erfordras stämning inom viss tid och denna tid blivit iakttagen. Däremot bör han bliva skyldig själv stå de genom detta förfarande uppkomna särskilda rättegångskostnaderna.
Sammanfattning.
1.
Behörig domstol i tvistemål är, såvida. ej för visst fall annorlunda stadgas, den rätt, varunder svaranden har sitt hemvist.
'Är svaranden mantalsskriven å ort under annan rätt, skall jämväl denna rätt vara. behörig.
9 N-
Jämte det gällande rätts bestämmelser om särskild laga domstol i avseende å vissa-tvister i huvudsak bibehållas, upptagas regler, enligt vilka i vissa fall valfrihet må råda emellan domstol, som omförmåles i 1 punkten, och an- nan domstol, såsom domstolen i den ort, där svaranden driver sin rörelse eller där han under längre tids vistelse uppehållit sig och ingått det avtal, på vilket tvisten grundas, eller där förpliktelsen skall uppfyllas eller där brott eller annan skadegörande handling, som utgör grunden för kärandens talan, timat.
3.
Skriftligt avtal, enligt vilket redan uppkommen tvist eller tvist, som kan här- flgta ur angivet rättsförhållande, må instämmas till viss domstol, skall gälla utom i fråga om vissa tvister, beträffande vilka lagens föreskrifter om laga domstol anses böra vara ovillkorliga.
4.
I huvudsaklig överensstämmelse med-vad nu gäller, skall rätten endast i vissa i lagen angivna fall självmant pröva sin behörighet, medan i övriga fall sådan prövning skall vara beroende på att invändning om rättens obehörighet göres. Är svaranden utebliven, skall dock rätten även i sist nämnda fall pröva sin be- hörighet, varvid emellertid rätten har att lägga de av käranden uppgivna fak- tiska omständigheterna till grund, såvida icke rätten har sig bekant att de äro oriktiga.
Har underrätt underlåtit att visa mål ifrån sig samt givit dom i själva saken, må hovrätten, när målet fullföljes dit, icke självmant undanröja domen på grund av bristande behörighet hos underrätten, med mindre målet icke bör här i riket upptagas eller det icke hör under allmän domstol eller det enligt lag eller sår- skild författning här under skiljemäns prövning.
_-
0.
Har part fullföljt talan mot underrätts beslut, varigenom underrätten såsom obehörig visat målet ifrån sig, och finner hovrätten underrättens beslut böra fastställas, har hovrätten, om part framställt yrkande därom, att förvisa målet till den allmänna underrätt, som må finnas behörig.
2 K A P I T L E T. Parterna och deras fullmäktige.
Regler om De moderna civilprocesslagarna innehålla emellanåt bestämmelser om vem ålägga? som över huvud kan vara part i rättegång (partsbehörigheten) och tämligen och process. ofta regler om vem som kan självständigt föra talan vid domstol (processbehö- här?,??? righeten). I först nämnda hänseende stadgas vanligen, att endast den som en— s;,ccession i ligt lag kan förvärva rättigheter kan vara part i rättegång. Därigenom uteslu— 122258?ng tas sådana bildningar som enkelt bolag, icke registrerat aktiebolag m. fl. I tagas ej nn fråga om processbehörigheten meddelas ofta utförligare bestämmelser. Därun- der behandlas sådana frågor som om hinder för den, som är i saknad av rättslig handlingsförmåga eller som endast har begränsad sådan, att föra talan inför rätta, om befogenheten för legal ställföreträdare, såsom förmyndare, bolagssty- relse m. fl., att föra talan för den, som företrädes, om utlännings rätt att föra talan och dylikt. Processkommissionen har ansett, att med uppställande av reg- ler i förevarande hänseenden, i den mån de må finnas erforderliga, kan anstå till dess lagtext utarbetas. I nära samband med frågan om processbehörigheten står frågan om och i vil- ken mån succession i partsförhållandet kan under rättegången inträda, när förändring av subjekt i det omtvistade materiella rättsförhållandet ägt rum. Även denna frågas behandling synes kunna sparas till lagtextens utarbetande.
Parts be- På skäl, som i kapitlet om advokater (1 delen 11 kap.) anförts, bör enligt jåqdlbhbtllåit processkommissionens mening part såsom hittills äga att i alla instanser själv genomfall- utföra sin talan. När part i processen har en legal representant, gäller vad 'j'tågåttållgå' om part sägs i detta avseende om sådan representant.
' Vad tvistemålen angår kan det icke vara föremål för tvekan, att part alltid skall äga att för utförande av sin talan använda fullmäktig. Detta utesluter dock icke, att rätten kan erhålla befogenhet att påkalla parts personliga inställelse.
Därtill återkommer processkommissionen i annat sammanhang (20 kap.).
Kvalifika- I fråga om kvalifikationerna hos de personer, som skola användas såsom t?.0”er.h08 rättegångsfullmäktige, har processkommissionen, såsom vid behandlingen av rattegangs- , __ .. .. fullmäktige_fragan om advokatvasendet utvecklats, ansett, att endast betraffande ratte- gången i hovrätt och högsta domstolen kan uppställas den fordringen, att rättegångsfullmäktigen skall vara advokat. I nämnda kapitel har dessutom
upptagits ett särskilt behörighetsvillkor för advokat, som skall utföra talan i högsta domstolen.
Om således i avseende å rättegången i underrätt fordran på att fullmäktig skall vara advokat icke uppställes, är det dock nödvändigt söka vinna någon trygghet för att icke alldeles otjänliga personer komma att användas såsom fullmäktige. I sådant hänseende synes i främsta rummet böra gälla, att full- mäktig skall vara svensk medborgare och myndig. Vidare bör från behörighet att vara fullmäktig uteslutas den, som är underkastad påföljd enligt 2 kap. 19 % strafflagen eller förklarad ovärdig att föra andras talan inför rätta eller att i rikets tjänst nyttjas eller som dömts till frihetsstraff för förbrytelse, som visar bristande redbarhet, nämligen förfalskning, tjuvnadsbrott, bedrägeri, ored- lighet eller därmed jämförlig förbrytelse.
Med avseende på den ställning vissa personer intaga vare sig i allmänhet eller löpgciellat med hänsyn till visst mål böra givas vissa ytterligare regler, som innefatta jf,'ff,22k'f,g_ inskränkningar i behörigheten att vara rättegångsfullmäktig. Ska-P-
På grund av den ställning lagfaren domare vid de allmänna domstolarna in- tager synes sådan domare icke böra kunna uppträda såsom rättegångsfullmäk— tig vare sig vid den domstol, han tillhör, eller vid annan domstol.
Detsamma synes böra. gälla om statsåklagare och högre åklagare. Vad an- går underåklagarna, är det för närvarande synnerligen vanligt att de, som nu innehava motsvarande ställning, nämligen på landet landsfiskalerna och i stå- derna stadsfiskalerna, användas både såsom rättegångsombud och biträden åt allmänheten i fråga om enklare mål samt uppsättning av rättsliga hand- lingar och dylikt. Då det i många orter icke finnes tillgång på andra lämp- liga personer att på ifrågakomna sätt biträda allmänheten, har processkom- missionen icke ansett sig kunna föreslå, att förbud mot att uppträda så— som rättegångsombud skall omfatta jämväl underåklagarna. En inskränk- ning synes dock böra göras i underåklagarens rätt att föra talan så— som ombud. I avseende å rättegången i brottmål har processkommissionen före— slagit att, om målsäganden i samband med åklagares åtal av brott vill föra ta- lan om privaträttsligt anspråk på grund av brottet, det under vissa villkor skall åligga åklagaren att utan ersättning utföra målsägandens talan i sådant hän- seende (2 delen 18 kap.). För det fall att målsägandens privaträttsliga an- språk anhängiggöres utan samband med åklagares ansvarstalan och således såsom tvistemål, kan det ej gärna ifrågasättas, att åklagaren skall vara plik- tig att utan ersättning tillhandagå målsäganden med utförande av hans talan. Om det emellertid medgives åklagaren att mot ersättning utföra målsägandens talan i nu ifrågakomna fall, kan åklagaren frestas att vid prövning av åtals- frågan låta påverka sig av denna möjlighet och sålunda t. ex. göra anställande av åtalet beroende på att målsäganden uppdrager åt åklagaren att efter åtalets avgörande utföra målsägandens privaträttsliga talan. Missbruk av åklagarens ställning i förevarande riktning torde icke vara alldeles okända. .Vid nu an- givna förhållande har processkommissionen ansett försiktigheten bjuda att utestänga underåklagare från möjligheten att vara ombud för målsäganden i
mål, där utan samband med åklagarens åtal föres talan om privaträttsligt an- språk på grund av brott.
Tjänsteman vid allmän domstol bör lämpligen icke få utöva fullmäktigskap vid domstol, där han är anställd, eller vid därunder lydande domstol; men där- emot synes hinder icke böra föreligga-, att han för talan såsom fullmäktig vid annan domstol. .
I fråga om nämndemännen synes förbud för dem att uppträda såsom ombud icke behöva gälla mera än med avseende å den domstol de tillhöra. Det före- kommer emellertid för närvarande i stor omfattning, att nämndemän tjänst- göra såsom ombud i inskrivnings— och andra ansökningsårenden, som handläg- gas vid sådan domstol. Anledning att förbjuda sådant fullmäktigskap förelig- ger så mycket mindre, som enligt processkommissionens förslag nämndemän— nen i regel icke skola deltaga i dessa årendens handläggning inför rätten.
I överensstämmelse med vad nu gäller bör stadgas, att den som till domare i visst mål står i närmare skyldskaps- eller svågerlagsförhållande eller som förut tagit befattning med målet såsom domare eller såsom fullmäktig åt vederparten ej må vara fullmäktig i det målet.
Rättens be— Processkommissionens förslag angående advokatväsendet innebär, att disci— erädtqbidfdp- plinär myndighet över advokaterna skall utövas av advokatföreningens styrelse. lig fnnmäk-I enlighet härmed bör det tillkomma domstol att, därest advokat i visst fall "9- åsidosätter sina förpliktelser såsom rättegångsombud i mål, som handlägges vid domstolen, göra anmälan därom hos advokatföreningens eller dess avdelnings styrelse, för att styrelsen må komma i tillfälle vidtaga den åtgärd, som må finnas påkallad.
Vad angår övriga rättegångsombud, måste det, med hänsyn till de ringa fordringarna i fråga om deras allmänna kvalifikationer, givas rätten befogen— het att avvisa fullmäktig, som finnes icke kunna eller vilja behörigen utföra sitt fullmäktigskap. Processkommissionen har ansett såsom grunder för så— dant avvisande böra upptagas, att fullmäktigen visar oförstånd, oskicklighet eller oredlighet vid utövande av sitt uppdrag eller eljest finnes olämplig till dess utförande. 'Under vissa omständigheter kan det vara av allmänt intresse påkallat att den, som sålunda avvisas såsom ombud, även för framtiden be- tages möjlighet att uppträda såsom fullmäktig vid domstolen. Rätten bör där- för äga befogenhet att i sammanhang med avvisningen meddela förbud mot så- dant uppträdande. En sådan åtgärd kan särskilt anses påkallad, om en till rättegångsfullmäktig olämplig person söker att yrkesmässigt driva sakförar- verksamhet vid domstolen.
Givetvis skall rätten äga meddela varje rättegångsfullmäktig för ordningens upprätthållande erforderliga tillrättavisningar.
Bestämmel; I rättegångslagen böra givetvis intagas närmare regler angående fullmakts 8” om full" beskaffenhet, fullmäktigens befogenheter, hans rätt att sätta annan i sitt ställe, makts be— a o skafenhet återkallelse av fullmakt m. 111. Dessa fragor hava dock ansetts vara av den m— "" speciella natur, att de icke böra i förevarande sammanhang upptagas till _be-
handling.
Sammanfattning.
1.
Vid utarbetande av lagtext upptagas erforderliga regler angående behörighet att över huvud vara part i rättegång (partsbehörighet), angående behörighet att självständigt föra talan inför rätta ( processbehörighet) samt angående rätt att i en påbörjad rättegång inträda i parts ställe (succession i partsförhållan- det).
2.
Part äger att själv eller genom fullmäktig utföra sin talan.
3.
I lagmansrätt må part såsom fullmäktig använda myndig svensk medbor- gare, som ej är underkastad påföljd enligt 2 kap. 19 5 strafflagen eller för-) klarad ovärdig föra andras talan inför rätta eller att i rikets tjänst nyttjas eller dömd till frihetsstraff för förfalskning, tjuvnadsbro'tt, bedrägeri, oredlig- het eller därmed jämförlig förbrytelse.
I hovrätt och högsta domstolen må ej annan än advokat vara fullmäktig för part.
#.
Lagfaren domare vid allmän, domstol må ej vara rättegångsfullmäktig. Det- samma gäller om annan allmän åklagare än underåklagare; och må ej heller! underåklagare vara ombud för målsäganden i mål angående privaträttsligt an— språk på grund av brott utan samband med åtal för brottet. Tjänsteman vid allmän domstol må ej vara rättegångsfullmäktig vid den domstol, där han är anställd, eller vid därunder lydande domstol. Nämndeman må ej vara full- mäktig vid den domstol han tillhör utom beträffande ansökningsärenden.
5.
Den som står i närmare skyldskaps- eller svågerlagsförh'ållande till domare" i visst mål eller som förut tagit befattning med målet såsom domare eller så- som fullmäktig åt motparten må ej vara fullmäktig i det målet.
6'.
Åsidosätter advokat sina förpliktelser i avseende å sitt uppdrag såsom rätte- gångsombud, må rätten anmäla förhållandet hos advokatföreningens eller dess avdelnings styrelse.
Visar annan rättegångsfullmäktig oförstånd, oskicklighet eller oredlighet vid utförande av sitt uppdrag, eller befinnes han eljest olämplig för dess utförande, äger rätte-n avvisa honom såsom fullmäktig i målet och, därest omständigheterna därtill föranleda, förbjuda honom» att vidare vara rättegångsfullmäktig vid rätten.
Inledning.
Stämnings nödvändig— het.
Stämnings— , givare.
7.
I rättegångslagen meddelas närmare bestämmelser om fullmakts beskaffen- fenhet, fullmäktigens befogenheter i rättegången, fullmäktigens rätt att sätta annan i sitt ställe, återkallelse av fullmakt m. m.
3KAPITLET.
Talans anhängiggörande.
Den för en modern rättegång gällande kontradiktoriska principen, enligt vilken domstol icke må döma över någons rätt, utan att honom beretts tillfälle försvara sig mot vederpartens talan, föranleder, att svaranden måste erhålla kallelse till rätten att svara i målet. Sådan kallelse, som alltså utgör inledning till rättegången, är stämning. Men stämningen har även andra uppgifter. Den är grundvalen för den kommande rättegången, dess innehåll bestämmer i 'det väsentliga gränserna för kärandens talan och rättens prövning. Slut- ligen skall stämningen utgöra en förberedelse för huvudförhandlingen i målet.
Enligt gällande svensk rätt skall tvistemål i regel anhängiggöras genom stämning. Undantag gäller endast i fråga om vissa mål, som handläggas efter speciella regler, såsom vissa äktenskapsmål, konkursmål och vattenmål.
Under förarbetena till den nu gällande lagen den 10 juli 1899 angående ändrad lydelse av 11 kap. rättegångsbalken ifrågasattes en bestämmelse att, om någon inför rätta medgåve att svara utan stämning, det ock skulle vara gillt. Med en sådan regel skulle den kontradiktoriska principen vara tillgodo— sedd. Men på sätt inom högsta domstolen anmärktes, skulle däremot de övriga uppgifter stämningen skall tjäna icke fyllas. På grund härav blev den ifråga— satta regeln icke intagen i lagen. Och processkommissionen har icke funnit anledning upptaga förslaget, helst något praktiskt behov av regeln icke torde föreligga.
Enligt gällande rätt gives stämning till häradsrätt av häradshövding, vilken emellertid kan förordna andra skickliga män att i hans ställe giva stämningar. På grund| av detta stadgande utses i många domsagor till stämningsgivare icke blott en eller flera notarier å kansliet utan även landsfiskaler, nämnde— män och andra. Stämningsgivare av sist angivet slag insända för varje före- stående ting till domsagans kansli uppgift å instämda mål. Stämningsgivare vid rådstuvurätt är den domare eller tjänsteman, som enligt arbetsordningen kan vara satt därtill, och, om sådan ej finnes, rättens ordförande. På grund av den viktiga uppgift stämningen bör fylla och med hänsyn till bestämmel- serna om den granskning, som skall ägna-s stämningsansökning, och om de före- lägganden rörande målets förberedande behandling, som skola meddelas i sam- manhang med stämningens utfärdande, bör det tillkomma rätten allena att ut-
färda stämning. Å rättens vägnar fungerar därvid någon av de i domsagan anställda domarna. Vilken av dem skall hava detta åliggande är en arbets—- ordningsfråga, som icke behöver i detta sammanhang upptagas.
Den som vill hava stämning å annan skall hos stämningsgivaren göra fram- ställning därom. För närvarande kan stämningsansökan göras skriftligen eller muntligen, och beträffande innehållet är endast stadgat att käranden skall upp- giva domstolen och svaranden samt saken. På grund av vad som förekom vid antagandet av nu gällande bestämmelser i ämnet synes med föreskriften att käranden skall uppgiva saken .vara avsett, att ansökningen, jämte det yr- kande käranden vill göra, endast behöver innehålla ett angivande av det' rätts— förhållande, varav anspråket härleder sig, medan det ej skall vara nödvändigt att därutöver närma-re specificera de faktiska omständigheter, på vilka an- språket stöder sig.
I en reformerad muntlig rättegång måste skärpta krav ställas på stäm- ningsansökningen, för att den må på ett tillfredsställande sätt fylla sin upp- gift att förbereda och utgöra grundvalen för den följande rättegången, så att svaromålet och den fortsatta partsförhandlingen må kunna anknyta sig till densamma.
I sådant hänseende synes i avseende å stämningsansökningens yttre form böra föreskrivas, att den skall avfattas skriftligen. Det ligger i sakens natur, att en skriftlig stämningsansökan skall vida bättre än en muntlig tillfreds- ställa skäliga anspråk på reda, ordning och precision. Med avseende härå hemställdes redan vid den nu gällande lagens behandling i högsta domstolen, att stämningsansökning i regel skulle vara skriftlig och att undantag därifrån skulle medgivas endast för det fall, att sökanden ej själv förmådde skriftligen uppsätta ansökningen och i följd av medellöshet saknade utväg att få den upp- satt genom annan. Med de fordringar processkommissionen ansett böra upp- ställas i fråga om stämningsansökningens innehåll, framträder med än större styrka kravet på att ansökningen skall vara skriftlig. Även ur en annan synpunkt är det önskligt, att avfattningen blir sådan. Göres ansökningen muntligen, måste det bliva domaren såsom stämningsgivare, som får skriftligen formulera kärandens påstående med grunden därför. Men 'det kan icke an- ses lämpligt, att domaren sålunda får till åliggande att i förevarande avseende biträda den ena parten. Den undantagsbestämmelse högsta domstolen förordade i fråga om medellösa parter har numera väsentligen förlorat sin betydelse, 'då medellös part kan på det allmännas bekostnad erhålla erforderligt biträde i rättegång. Och ej heller för andra parter torde det under nuvarande förhål- lanlen möta avsevärd svårighet att erhålla nödig hjälp för avfattande av stäm- ningsansökan. Det lär numera ock sällan förekomma, att stämning sökes munt- ligen.
I fråga om innehållet måste det anspråk skäligen ställas på en stämnings— ansökan, som skall anses tjänlig att ligga till grund för en rättegång, att ansökningen, jämte uppgift å den person, emot vilken den riktar sig, tillika bestämt angiver det yrkande käranden vill göra gällande emot honom och
Stämnings- ansökan.
Åtgärder för avhjälpande av brister i stämnings- ansöknin- gen.
den grund käranden därför åberopar. Med grunden för käromålet avses det faktiska förhållande, som skall motivera detsamma.
Jämte dessa fordringar, vilkas uppfyllande bör utgöra ett nödvändigt vill— kor för att stämning må meddelas, har processkommissionen ansett, att'i lagen böra givas vissa närmare anvisningar, huru en stämningsansökan bör vara av- fattad, därvid underlåtenhet att följa dessa anvisningar icke bör föranleda an- sökningens avvisande men väl försök att få bristfälligheterna avhjälpta. I sådant hänseende synes böra stadgas, att stämningsansökningen bör innehålla en kort och redig framställning av de faktiska omständigheter, på vilka kärandens yrkande grundas, uppställda efter tidsföljd och inbördes sammanhang samt, när så lämpligen kan ske, i särskilda med nummer försedda punkter. Hava flera yrkanden framställts, böra de, såvitt möjligt är, skiljas åt och grunden för varje yrkande särskilt angivas, i enlighet med vad nu är sagt. I sådana fall, då käranden har anledning antaga, att svaranden skall lämna hans uppgifter obe— stridda, något som särskilt brukar förekomma i sådana mål, vilka föranletts av att svaranden allenast på grund av bristande betalningsförmåga underlåtit att fullgöra ingången förpliktelse, kunna de faktiska uppgifterna göras mera kortfattade, än när käranden från början vet, att hans krav är tvistigt.
Kan käranden ej vänta, att svaranden skall lämna de till stöd för käro— målet åberopade faktiska uppgifterna obestridda, är det också i regel av gagn för målets vidare behandling, att käranden om möjligt redan i. stämnings- ansökningen uppgiver, vilka bevismedel t. ex. vilka vittnen eller vilka skriftliga bevis han vill åberopa för att styrka dessa uppgifter. Om käranden åter har anledning antaga, att sakförhållandet i dess helhet eller beträffande viss faktisk omständighet är ostridigt, bör han vara befriad från ifrågavarande uppgifts- skyldighet, såvitt angår vad som sålunda kan antagas ej vara föremål för tvist. .
Till underlättande av målets behandling böra i stämningsansökningcn åbero- pade handlingar i allmänhet bifogas i huvudskrift eller avskrift. Handlingar av vidlyftig beskaffenhet såsom protokoll eller kartor böra dock kunna inläm- nas på domstolens kansli för att där vara tillgängliga, varom meddelande i så fall bör lämnas i stämningsansökningen.
Om käranden vidtalat ombud att biträda sig i rättegången, bör också upp- gift å ombudet i ansökningen lämnas.
Gagnet av att stränga regler uppställas rörande stämningsansökans inne— håll framträder redan därigenom, att de tvinga käranden eller hans ombud att på stämningsansökningen och särskilt på yrkandenas sakliga motivering ned— lägga en omsorg, som måste leda till att käromålet redan vid anhängiggörandet är väl genomtänkt och en eller annan tvi'stepunkt därigenom måhända ut- mönstra'd. Vidare möjliggör en omsorgsfullt utarbetad stämningsansökan för svaranden att avgiva ett skyndsamt och uttömmande svaromål, varigenom snabbheten i målets handläggning och avgörande befordras. Om dessa syften med bestämmelserna om stämningsansökningens innehåll skola. uppnås, måste i sådana fall, då part ej följt de meddelade föreskrifterna, från domstolens
sida kunna vidtagas åtgärd för att få bristerna i stämningsansökningen av- hjälpta. För detta ändamål bör varje stämningsansökan, innan stämnings- resolution utfärdas, underkastas erforderlig granskning. Finnes det. härvid att ansökningen är bristfällig, bör kärandens eller hans ombuds uppmärksamhet fästas på bristen. Inlämnas ansökningen av käranden själv eller befullmäk- tigat ombud, böra erforderliga erinringar kunna göras muntligen. I annat fall lär det vara nödvändigt., att skriftliga anmärkningar tillsändas käranden eller hans ombud. I det stora flertalet fall torde sökanden komma att rätta sig efter de lämnade anvisningarna.
Om part icke efterkommer lämnad anvisning i nu berörda avseenden, bör dock detta icke ovillkorligen medföra att stämningsansökningen avvisas. Men såsom redan förut antytts, kunna vissa fel i ansökningen vara av den all— varliga beskaffenhet att den, när de föreligga, blir alldeles otjänlig såsom grundval för rättegången. Såsom sådana fel har processkommissionen ansett böra nppställas, att ansökningen ej innehåller tydlig beteckning av svaranden samt bestämt yrkande med angivande av grunden därför. Det är endast i fall sådana fel föreligga och de ej efter tillsägelse bliva avhjälpta, som stämnings- ansökningen bör såsom felaktigt avfattad avvisas. Om annan anmärkt felak- tighet ej rättas, skall alltså det oaktat stämning utfärdas.
En annan fråga är huru rätten skall ställa sig, när sådant fel eljest förelig- ger, att målet icke kan av rätten upptagas till prövning på grund av omstän- dighet, som rätten självmant har att iakttaga. När rätten finner det vara all- deles uppenbart att så är förhållandet, t. ex. om tvisten avser bättre rätt till fastighet belägen inom annan rätts domvärjo eller om otvivelaktigt brist i parts— habiliteten föreligger å någondera sidan (stämning av minderårig eller sinnes- sjuk, stämning på Konungen), finnes icke anledning för domstolen att medver- ka till att en dylik tvist sättes i gång, utan bör redan stämningsansökningen genom beslut avvisas.
Beslut om stämnings avvisande skall givetvis avfattas i skriftlig form. Med hänsyn till den rätt att överklaga beslutet, som lär böra tillkomma käranden, bör domstolen sändå honom meddelande om beslutet.
Möter icke något av ovan berörda hinder för stämningsansökningens uppta- gande, ankommer det på rätten, d. v. s. den ledamot, som vederbörande arbets— orrlning utpekar, att vidtaga nödiga åtgärder för motpartens hörande över sttmningspåståendena. Detta sker genom utfärdande av stämning å svaranden at; vid rätten svara å käromålet samt denna stämnings delgivning med sva- randen. Därvid har rätten tillika att enligt de regler, om vilka i nästföljande kapitel skall talas, meddela föreskrifter rörande målets förberedande behand— lirg. Rätten kan därvid bestämma tiden för svaromåls avgivande allt efter den tid, som för behörig delgivning av stämningen kan erfordras. Däremot utsättes icke i detta sammanhang någon viss tid för huvudförhandling i målet.
Avvisande a'u stäm- nings— ansökan.
Stämnings- resolution.
Verkan diff— Frågorna om sättet för stämnings delgivning och om stämningstid behand- ”;),-gta???” las i sammanhang med frågan om delgivning i allmänhet. Här skall endast till behörigt Sätt besvarande upptagas frågan om verkan därav att stämning icke behörigen del- sitiaifzr (30:21 gives svaranden. I detta hänseende synas nu gällande regleri huvudsak kunna de gives bibehållas med de modifikationer, som följa av ändringarna i rättegångsord— svaranden. . ningen.
Om delgivning icke skett på behörigt sätt, bör sålunda stämningen anses ogill och följaktligen svaranden icke vara pliktig ingå i svaromål. Men det bör icke tillkomma rätten att beakta bristen, med mindre svaranden antingen gör in- vändning därom eller han icke inställer sig, när målet utsatts till muntlig för- beredelse, eller han underlåter att avgiva infordrat skriftligt svaromål. Käran- dens talan skall alltså endast i dessa fall avvisas. Om svaranden kommer till— städes vid sammanträde för muntlig förberedelse och utan invändning inlåter sig i sakligt svaromål, eller han avgiver infordrat skriftligt svaromål i saken utan att göra invändning om bristande delgivning av stämningen, finnes där— emot ej anledning att rätten skall ex officio fästa avseende vid bristen.
Det förtjänar emellertid framhållas, att dessa regler komma att få en i viss mån annan innebörd, när delgivning genom rättens försorg skall ske. Det är då icke följdriktigt, att stämningen alltid förklaras ogill, så. snart ett första delgivningsförsök misslyckats och detta meddelas rätten, utan denna bör, där så finnes lämpligt, då sörja för nya anstalter för delgivningens åväga- bringande och därvid jämväl äga utsätta ny tid för svaromålet, om detta är nö— digt för delgivningens verkställande i behörig ordning. Det är uppenbart, att käranden har att medverka med upplysningar för att underlätta delgivningen, och att hans medgivande måste inhämtas, om åtgärder, som medföra särskilda kostnader, visa sig nödiga för delgivningens verkställande. Först om det finnes, att delgivning icke kan ske, bör rätten äga förklara stämningen ogill.
Har svaranden väl på behörigt sätt fått del av stämningen men detta icke skett inom den tid, som bör vara av rätten utsatt och så utmätt, att sva_ randen åtnjuter skälig tid för svaromåls avgivande, bör avvisning icke under något förhållande ifrågakomma; svaranden kan ej skäligen göra anspråk på mera än att han får åtnjuta tillbörlig beredelsetid. Även i'detta fall bör rätten beakta felet, allenast om svaranden gör invändning därom eller han uteblir eller helt underlåter avgiva infordrat skriftligt svaromål. Regeln bör alltså. bliva att, om svaranden gör invändning om bristen eller han uteblir från sam- manträde för muntlig förberedelse eller underlåter att avgiva infordrat skrift- ligt svaromål, ny tid för svaromåls avgivande skall givas svaranden. Om den nya tiden måste naturligen svaranden givas underrättelse, vilket, om svaranden är tillstädes vid sammanträde för muntlig förberedelse, kan ske genom omedel— bar tillsägelse men eljest måste taga form av ett skriftligt meddelande.
Fast» I sammanhang med frågan om talans anhängiggörande böra vid lagtextens
ställelse—
talan. utarbetande upptagas ett flertal frågor av processuell betydelse, vilka för när-
varande äro ofullständigt eller icke alls reglerade i lagen. Hit höra vissa frå- gor rörande föremålet för talan i civilprocessen, och därvid i främsta rummet
frågan, huruvida och under vilka villkor s. k. fastställelsetalan må kunna an- ställas.
I 6 % av förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning stadgas, att om den, hos vilken fordran blivit genom krav utom rätta eller genom erinran bevakad enligt 1 % i förordningen, ej vill avbida bor- genärs lagsökning, han äger att genom sakens instämmande till domstol äska fordringsrättens prövning. I 24 % av 1855 års förordning angående handels— böcker och handelsräkningar förutsättas, att den som fått sig handelsräkning tillställd kan till rätten instämma talan om att han icke är skyldig motparten vad i räkningen påförts honom. När överexekutor förvisat lagsökningsmål såsom tvistigt till domstol, har enligt 31 % utsökningslagen gäldenären rätt att instämma målet. Enligt 151 % utsökningslagen och 10 % inteckningsförordnin- gen kan fordringsägare i vissa fall instämma gäldenären för att få viss ford- ran fastställd utan att i samma rättegång yrka åläggande för honom att utgiva beloppet. De nu nämnda lagrummen erbjuda exempel på att lagen i särskilda fall medgiver fastställelsetalan rörande fordringsanspråk, såväl positiv fast- s'tällelsetalan, då käranden vill hava gentemot svaranden fastställt att käran- den är berättigad, som negativ fastställelsetalan, då käranden vill hava fast- ställt att svaranden icke är berättigad. Särskilda fall av fastställelsetalan be— träffande rätt till lös egendom omnämnas i 3 % lösöreköpsförordningen och 69 % utsökningslagen. Däremot saknas ett allmänt stadgande, som reglerar fastställelsetalans tillåtlighet, vilket medfört att tvekan rått, i vilken omfatt- ning enligt svensk rätt dylik talan är tillåten i andra fall än då ett uttryckligt lagbud medgiver densamma.
I huvudsaklig överensstämmelse med "den reglering frågan om fastställelse- talan erhållit i främmande rättssystem, vilka upptagit bestämmelser härom, och i överensstämmelse med vad som enligt den härskande teorien redan nu torde få anses utgöra svensk rätt, synes i lagen böra införas föreskrift därom, att talan, som går ut på att genom dom måtte fastställas, att ett visst rättsför— - hållande består eller icke består utan att påstående tillika framställes om svarandens förpliktande att göra, tåla eller underlåta något, kan väckas, så snart käranden har ett rättsligt intresse av att dylik fastställelse meddelas. Ett sådant intresse eller rättsskyddsbehov är förbanden, när kärandens rätts— läge är på något sätt hotat eller äventyrat samt denna fara härrör från mot- parten och är sådan, att den kan avlägsnas genom en fastställelsedom. För positiv fastställelsetalan förutsättes sålunda, att en väsentlig osäkerhet rörande kärandens rätt framkallats genom svarandens förhållande, såsom då svaran- den gör anspråk på eller utövar en rättighet, som är oförenlig med kärandens rätt, eller ock bestrider dennes rätt. Och vid negativ fastställelsetalan får be- hov av rättsskydd anses föreligga om kärandens rättsläge äventyrats, därige- nom att svaranden gjort anspråk på en rätt, som icke tillkommer honom. En förening av fastställelsetalan och fullgörelsetalan kan äga rum, exempelvis när fråga är om periodisk prestation på grund av ett kontrakt, vars giltighet motparten bestrider; i sådant fall bör talan om fastställande av kärandens rätt enligt kontraktet i dess helhet kunna väck-as i samband med yrkande om ut-
fående av en förfallen prestation. Rörande fastställelsetalan i statusfrågor äro bestämmelser meddelade i särskild lagstiftning. I vissa främmande lag- stiftningar tillåtes fastställelsetalan till bestämmande av huruvida en skrift- lig handling är äkta eller ej. Något behov att medgiva dylik talan synes ej förefinnas.
fåålziftån'åe Från fastställelsetalan är att skilja talan om förpliktande för annan att full- före för- göra något, fastän tiden därtill ännu ej inträtt. Ett icke ovanligt fall av dylik f allOtidm- talan föreligger, då fråga är om tid efter annan återkommande fullgörelse, som ej är betingad av vederlag och som till någon del är till betalning förfallen, t. ex. uppfostringsbidrag. Samma förhållande föreligger, när fråga är om gäl— dande av ränta å förfallen huvudstol tills betalning sker. Utöver dessa fall torde såsom regel talan av nu angiven art icke få föras, med mindre det för käranden ligger synnerlig vikt uppå att fullgörandet sker i rätt tid samt sär- skild anledning är att befara att svaranden vill undandraga sig dylikt fullgö- rande. Processkommissionen har ansett att med närmare utformning av regler härom kan anstå, till dess lagtext utarbetas.
Ändringpch Utan att här närmare ingå på frågan om utvidgning eller ändring av parts
Nätagg? talan vill processkommissionen såsom en allmän regel uttala, att efter stäm— ningens delgivning parts talan ej bör få utvidgas eller annorledes ändras, med mindre rätten finner, att rättegången icke genom ändringen kommer att väsent— ligen fördröjas, samt svaranden medgiver det eller rätten finner, att hans för- svar icke genom ändringen kommer att väsentligen försvåras. Såsom ändring av talan bör dock icke anses, om part inskränker sitt i stämningen framställda yr— kande eller till stöd för detta anför nya skäl och omständigheter, vilka icke innefatta annan grund än i stämningen åberopats. Likaså bör det vara till- låtet att på grund av förhållande, som inträtt under rättegången, i stället för vad i stämningen yrkats kräva annan motsvarande fullgörelse. Såsom exempel på en tillåtlig utvidgning av talan kan anföras, om någon, som yrkat utfående av förfallen fordran, under rättegången yrkar ytterligare utfå belopp, som efter stämningens delgivning förfallit till betalning.
Åter- Därigenom att någon gör gällande ett anspråk i rättegång uppstår för mot-
kallande av
talan. part, som bestrider det framställda yrkandet, ett rättsligt intresse att få tvisten
bragt ur världen. Enligt reglerna om fastställelsetalan bör, om käranden ned- lägger målet utan att avstå från sitt anspråk, svaranden vara berättigad att anhängiggöra fastställelsetalan rörande det omstämda rättsförhållandet. Emel- lertid synes den instämde partens intresse av att få det omstämda anspråket prövat böra tillgodoses utan att på honom lägges bördan att uttaga en särskild stämning om fastställelse. Detta synes enklast kunna ske genom uppställande av regeln, att kärandens instämda talan, oaktat han återkallar densamma, skall av rätten pröva-s, om svaranden yrkar det.
Gm- I lagen böra slutligen upptagas regler om genstämning, om förening av mål, så??? vare sig fråga är om ett flertal tvister mellan samma parter eller om ett flertal
parter, på någondera sidan, om s. k. intervention eller tredje mans inträde i rättegången såsom mellankommande part, samt om rättegångs kungörande för tredje man, som kan hava något intresse att bevaka i rättegången. Då dessa frågor äro mera av lagteknisk än principiell betydelse, lämnas de för närva- rande å sido.
Sammanfattning. 1 .
Den som vill vid lagmansrätt väcka talan mot annan skall hos rätten göra skriftlig ansökan om stämning å motparten, med angivande av kärandens yr- kande och grunden därför.
I stämningsansökan bör givas en kort och redig framställning av de faktiska omständigheter, på vilka yrkandet grundas, uppställda efter tidsföljd och in— bördes sammanhang samt, när så lämpligen kan ske, i särskilda med nummer försedda punkter. Ära flera yrkanden framställda, böra de, såvitt möjligt är, skiljas åt och grunden. för varje yrkande särskilt angivas.
För varje punkt i den faktiska framställningen bör, om möjligt, lämnas upp— gift (2 de bevismedel käranden ämnar åberopa och vad han avser att styrka med varje särskilt bevismedel, såvida icke käranden har anledning antaga, att be— visning ej erfordras. 'Äberopas skriftlig handling, bör den fogas vid stäm— ningsansökningen.
Har käranden vidtalat ombud att företräda sig i målet, bör uppgift å ombudet intagas i ansökningen.
2. Därest stämningsansökan ej motsvarar vad i 1 punkten sägs, skall rätten genom erinran till käranden eller hans ombud söka för-anstalter, att bristerna avhjälpas.
3.
Elitcrkommcs ej erinran, som omförmälcs i 2 punkten, och innehåller ej an— sökningen tydlig beteckning av svaranden samt bestämt yrkande med angi- vande av grunden därför, skall ansökningen avvisas. Annan bristfällighet må ej utgöra hinder för ansökningens upptagande.
&.
Finner rätten det vara uppenbart, att käromålet på grund av omständighet, som rätten oberoende av invändning skall iakttaga, icke kan upptagas till prövning, skall stämningsansökningen av rätten avvisas.
pv
O.
Upptages stämningsansökan, skall rätten utfärda stämning å svaranden att vid rätten svara d käromålet.
Rätten skall låta stämningen delgivas svaranden och därvid enligt bestäm- melserna i 4 kap. meddela föreskrifter om målets förberedande behandling.
Inledning.
6'.
Om stämning icke blivit svaranden delgiven på behörigt sätt, skall den an— ses ogill, därest svaranden antingen gör invändning eller uteblir från första sammanträdet för muntlig förberedelse eller underlåter att avgiva infordrat! skriftligt svaromål.
Har svaranden erhållit del av stämningen men detta icke skett inom den av rätten utsatta tiden, skall, om svaranden gör invändning därom eller han uteblir från,sammanträde för muntlig förberedelse eller underlåter att avgiva infordrat skriftligt svaromål, ny tid för svaromåls avgivande utsättas och kun— göras svaranden.
7.
Talan, som åsyftar att få genom dom fastställt, att ett visst rättsförhållande består eller icke består, utan att påstående tillika framställes om svarandens förpliktande till något, må anställas, om käranden kan anses hava ett rättsligt intresse av att dylik fastställelse meddelas.
8.
I vissa, i lagen särskilt angivna fall skall talan om någons förpliktande att fullgöra något kunna väckas, ehuru tiden för fullgörandet ännu ej inträtt. 9.
rÄndring och utvidgning av den genom stämningen väckta talan skall endast i vissa angivna undantagsfall vara tillåten. 10.
Detterkallar käranden sin talan, skall målet ändock prövas, om svaranden gr- kar det.
11.
I lagen meddelas regler angående genstämning, annan förening av mål, inter- vention och rättegångs kungörande för tredje man.
4 KAPITEET.
Förberedande behandling.
Vill man ordna processen så,, att målen skola av den dömande domstolen prövas på grund av en enda muntlig förhandling, vid vilken hela materialet i ett sam— manhang förebringas, är det nödvändigt att vidtaga särskilda anordningar, som kunna skapa förutsättningar dels för att en sådan ordning över huvud må bli möjlig och dels för att förhandlingen må bilda en tillfredsställande grund för domstolens prövning. Det är i detta syfte, som den moderna processen låter huvudförhandlingen föregås av en särskild förberedande behandling.
Denna behandling skall i främsta rummet avse att för! parterna och 'dom- stollen klarlägga, vari tvisten består och vilka angrepps- och försvarsmedel var— der:a parten vill använda vid den förestående huvudförhandlingen. Tillfälle kam ock beredas att under denna förberedande behandling upptaga bevisning, som av en eller annan anledning icke kan förebringasomedelbart vid huvud— förlhandlingen.
En väsentlig fördel i processekonomiskt hänseende uppstår, om huvudför- handlingen så långt ske kan förbehålles uteslutande åt själva den sak, som utgör föremål för tvist. Detta kan vinnas därigenom att till handläggning under förberedelsen hänvisas .de huvudsakligen formella frågor, som avse huruvida målet skall upptagas till saklig behandling.
Slutligen kan det till förebyggande av onödig omgång vara lämpligt, att mål, som på grund av parts utevaro skola avgöras genom tredskodom eller som eljest ej äro tvistiga eller som äro av enklare beskaffenhet, redan under den förberedande behandlingen upptagas till avgörande.
Innan processkommissionen går att närmare undersöka, huru i den här före- slagna rättegångsordningeu den förberedande behandlingen bör ordnas, torde en redogörelse i ifrågavarande hänseenden för vissa främmande rättegångsord- ningar böra lämnas.
I fransk process inledes ett tvistemål, som ej handlägges såsom bagatellmå-l, därmed, att käranden genom egen försorg delger svaranden stämningen, var- vid något deltagande från rättens sida ej äger rum, utan allenast en anmälan om målet sker hos rätten. Om svaranden icke inom föreskriven tid därefter utser advokat i målet och gör anmälan härom hos käranden, äger denne hos rätten begära tredskodom mot svaranden.
Skall målet beredas till huvudförhandling inför domstolen, sker förberedelse genom skriftväxling mellan parterna, vilken skriftväxling ledes och behärskas av parternas advokater. Dessa skrifter åsyfta att göra vardera parten under- kunnig om den andra partens ställning i målet och sålunda klarlägga det stri- diga. Att syftet icke går längre; framgår redan därav, att skrifterna icke delgivas domstolen. Först efter skriftväxlingens avslutande bestämmes dag för målets handläggning inför rätten och bringas målet inför denna.
Part, som vill göra invändning mot att målet upptages till prövning, har att göra denna i en förberedande skrift och därefter hos rätten anhålla om särskild prövning av detta spörsmål.
Liksom domstolen ej deltar i förberedelsen i vad denna avser målets utredan- de, är det också i regel överlämnat åt parterna att tillse, att vid förhandlingen inför domstolen all bevisning förefinnes tillgänglig.
Den tyska civilprocessen tillkom under starkt inflytande från Frankrike. Icke minst förberedelseförfarandet, sådant det från början anordnades, bar vittne därom.
För de till Landgericht hörande målen, i vilka advokattvång gäller, skapa- des en skriftlig förberedelse efter franskt mönster. En viktig avvikelse bestod
Utländsk
ra'tt.
däri, att dagen för målets behandling inför rätta bestämdes redan vid stäm— ningens utfärdande, och att skriftväxlingen därigenom måste sammanföras inom den sålunda fastslagna tidsrymden. Därjämte bestämdes, att svaranden skulle avgiva ett särskilt skriftligt svaromål inom två tredjedelar av tiden från stämningens delgivning till förhandlingen inför rätten. En i viss mån annan karaktär än den franska skriftväxlingen fick den tyska. slutligen där- igenom, att skrifterna, allteftersom de växlades, skulle delgivas domstolen. Häri låg möjligheten att så småningom bereda domstolen inflytande på det förbe— redande förfarandets anordnande och förlopp. I denna riktning hava också reformerna av 1898, 1909 och 1924 på detta område gått.
Det 1898 framlagda regeringsförslaget gick ut på inrättandet av ett för- beredande sammanträde inför rätta, vid vilket de icke tvistiga målen skulle avföras, varefter de övriga skulle genom skriftväxling förberedas till huvud- förhandlingen. Detta förslag blev emellertid förkastat och i stället antogos bestämmelser i syfte att förkorta tiden från stämningens uttagande till dom- stolsförhandlingen. Härigenom åsyftades att möjliggöra de icke tvistiga må- lens snabba avförande och ett visst inflytande för domstolen å de övrigas för— beredande till kontradiktorisk domstolsbehandling. Resultatet av denna reform blev dock icke tillfredsställande.
Reformen 1909 avsåg allenast rättegången inför Amtsgericht och gav åt domstolen en vidsträckt befogenhet till eget initiativ i fråga om målets för- beredande. Härigenom öppnades möjlighet för domaren att självmant i för- väg träffa vissa föranstaltningar för att målet skulle kunna slutbehandlas vid ett enda rättegångstillfälle. Dessa föranstaltningar kunna åsyfta fullständi- gande eller förtydligande av stämningen eller förberedande skrift. Vidare kunna de avse att till förhandlingen i målet införskaffa erforderlig bevisning, vilket kan ske därigenom, att handlingar eller kartor infordras från offentlig myndighet eller part uppfordras att förete skriftligt bevis eller av part åbero— pat vittne av domaren inkallas till förhandlingen. Part kan ock i förväg åläggas att personligen infinna sig vid förhandlingen. Slutligen kan syn eller inhämtande av sakkunnigutlåtande föranstaltas redan före förhandlingen, för att dess resultat må kunna föreligga vid denna.
Genom 1924 års lagstiftning hava nya bestämmelser blivit gällande på detta område jämväl för rättegången inför Landgericht. Genom dessa bestämmelser har först och främst beretts möjlighet att också vid denna rättegång företaga de nyss nämnda förberedande åtgärderna för huvudförhandlingen, men reformen har sträckt sig vida därutöver. Ett särskilt förfarande har inrättats vid Landgericht med benämningen Verfahren vor dem Einzelrichter. Varje instämt mål skall, om icke särskilda omständigheter föranleda annat, för förberedande behandling hänskjutas till en ensamdomare vid den avdelning av domstolen, dit målet hänförts. Därvid skola formella preliminärfrågor rörande förutsättnin- garna för målets upptagande till huvudsaklig prövning såsom rörande forum o. s. v. handläggas och avgöras, och vidare mål, om vilka tvist ej råder, avdö- mas. Vid parts utevaro kan tredskodom meddelas. När huvudförhandling i målet skall äga rum, skola ock åtgärder för dess förberedande vidtagas.
Vid denna reforms genomförande gjorde sig emellertid gällande också vissa strävanden att helt och hållet ersätta de kollegiala Landgerichte med enmans- domstolar. För att i någon mån tillmötesgå dessa strävanden fick 1924 års reform på detta område en vidare innebörd än blott anordnandet av en verksam förberedelse av målet. Den ensamdomare, till vilken målet hänskjutes, erhöll en allmän befogenhet att företaga alla de åtgärder i målet, som han finner lämpliga. Han är sålunda oförhindrad att jämväl upptaga bevisningen i målet. Om båda parterna äro ense därom, äger han ock ensam avgöra målet, såvida detta är av förmögenhetsrättslig natur.
Verkningarna av 1924 års reform kunna ännu icke tillfullo bedömas, men det är tydligt, att den befogenhet, som lagts i ensamdomarens hand, infört en viss svaghet i rättegången särskilt därigenom, att domaren kan föranstalta om all bevisnings upptagande redan innan det är avgjort, om han ensam jämväl skall avgöra målet. Har så skett, och ena sig parterna därefter icke om prövnin- gens överlämnande åt ensamdomaren, har den kollegiala domstolen att döma i målet. Upprepas bevisningen inför denna, uppstå nya kostnader, som ofta kun- na vara betydande. Upprepas åter icke bevisningen, måste domstolen döma på grund av de inför ensamdomaren förda protokollen över bevisupptagandet inför honom, och domstolen blir därmed utestängd från att omedelbart iakttaga vä- sentliga delar av bevismaterialet, vartill kommer, att kollegiets uppfattning om de avseenden, i vilka bevisning är av betydelse i målet, ingalunda behöver över- ensstämma med ensamdomarens mening därom, varför kollegiet kan komma att anse ytterligare bevisning erforderlig eller den redan upptagna bevisningen överflödig.
De nu nämnda tyska reformerna ha företagits under starkt inflytande från 1895 års österrikiska civilprocesslag, vilken på detta område liksom på flera andra innebar en brytning med äldre uppfattningssätt.
Enligt den österrikiska lagen har i de mål, som höra till den kollegiala under- rätten, förberedelsen en vidare uppgift än i den franska och tidigare tyska processen. Stämningen leder allenast till att parterna kallas till en »erste Tagsatzung», som utgör ett rättssammanträde inför en av kollegiets domare. Med detta sammanträde fullföljas huvudsakligen följande syften. Först och främst skall genom förhandlingen inför domaren göras klart, om saken är tvistig och bör leda till kontradiktorisk förhandling. Sålunda meddelas vid parts utevaro tredskodom redan på detta stadium. Vidare företages från do- marens sida försök att förlika parterna och avkunnas omedelbart dom, om sva- randen medger käromålet. För att den muntliga huvudförhandlingen skall så— vitt möjligt befrias från annat än behandlingen av själva den tvistiga saken, upptagas vid förberedelsen jämväl frågor om processuella hinder mot att målet upptages till prövning. Vissa av dessa avgöras av den kollegiala rätten, andra prövas däremot av den domare, som leder det förberedande sammanträdet. I de mål, vilka såsom tvistiga hänskjutas till huvudförhandling inför rätten, utsättes vid förberedelsen en frist för svaranden att avgiva skriftligt svaromål å stäm- ningen. Sedan detta avgivits, bestämmes tiden för den muntliga huvudförhand— lingen, och intill dess äga parterna ytterligare skriftligen förbereda denna för—
handling. För förhandlingens beredande kan domaren träffa förberedande an— ordningar beträffande bevisningen.
Den viktigaste anmärkningen mot det österrikiska förberedelseförfarandet riktar sig mot det jämförelsevis begränsade utnyttjandet av det förberedande sammanträdet. Det har anförts, att å detta sammanträde bort beredas rum” för en förberedande behandling parterna emellan också av tvistepunkterna i själva saken, för att därigenom den senare skriftväxlingen skulle kunna bliva. onödig eller begränsas.
F örberedelsen i den engelska tvistemålsprocessen inför High Court sker väsentligen genom växling av skrifter mellan parterna. Sammanträden för muntlig förhandling kunna emellertid också ingå i förberedelsen. Utom i vissa grupper av mål äga dessa rum inför en särskild domare; de äro huvud- sakligen ägnade åt behandlingen av de yrkanden i fråga om vissa förberedande åtgärder, vilka må göras av parterna. På samma sätt som i den franska pro- cessen utsättes målet till huvudförhandling först sedan det är klart, att vidare förberedelse ej erfordras. '
Det mest utmärkande för den engelska förberedelsen består däri, att den öppnar möjlighet för part att begära företagande av åtskilliga åtgärder, vilka i andra europeiska rättegångsordningar äro okända eller förekomma i vida mindre effektiv form.
Först och främst ställer den engelska förberedelsen till parts förfogande verk— samma medel för att av motparten få bestämda uppgifter rörande alla tviste— punkter och förmå honom tillhandahålla bevismedel, som äro i hans besitt— ning.
I förra hänseendet må särskilt nämnas de förelägganden, som på en parts be— gäran kunna givas för motparten att mer ingående än som till äventyrs redan skett svara på varje särskild punkt och varje särskild uppgift i den förres framställning. En sådan begäran kallas summons for particulars. Nära be— släktad härmed är summons for interrogatories, som är en begäran till mot— parten om edligt besvarande av vissa särskilda noggrant formulerade frågor rörande sakförhållandet, en begäran, som denna part dock endast i vissa fall behöver villfara.
Av större betydelse än sistnämnda institut är den möjlighet, som 'den engel- ska rättegången giver part att under förberedelsen påkalla företeende av skrift- liga bevis från motpartens sida. Plikten härtill är i engelsk process mycket omfattande och skärpes genom skyldigheten för part att under edligt ansvar lämna uppgift på alla i hans egen besittning befintliga skriftliga handlingar, som han är skyldig förete. Dessa skyldigheters fullgörande, som helt na- turligt är av utomordentlig betydelse för rättegångsväsendet, kräves under för- beredelsen, varigenom för part öppnas utväg att före huvudförhandlingen gran— ska motpartens skriftliga bevis och bland dessa tillgodogöra sig dem han he- höver.
Ytterligare en grupp av processuella åtgärder, som i den engelska rätte- gången i regel förlagts inom ramen för förberedelsen och tillkomma domaren, utgöra de olika handräckningsåtgärder, såsom kvarstad, skingringsförbud och
andra liknande förbud, vilka part kan behöva anlita för att hindra, att hans anspråk skola göras illusoriska.
Den nya danska rättegångsordningen arbetar med en anordning, som på— minner om den österrikiska processen men som beaktat den förut framställda anmärkningen däremot.
I rättegången inför Landsretten utsättes vid stämningens uttagande målets handläggning till ett förberedande sammanträde, som här den om österrikisk process erinrande benämningen >>fgz$rste Taegtedag», till vilket sammanträde par- terna skola infinna sig. Enligt lagens allmänna regel skall detta äga rum icke inför Land—sretten utan inför den underrätt, inom vars domkrets svaranden bor. I de fall, då denna underrätt har sitt säte å samma ort som Landsretten, skall förberedelsen dock ske vid Landsretten, liksom då parterna avtala därom.
Vid det förberedande sammanträdet skola icke tvistiga mål utsöndras och spörsmål om hinder mot målets upptagande till prövning bringas å hane. Be- träffande förberedelsen av själva saken gäller, att svaranden vid detta samman- träde skall ingiva skriftligt svaromål å stämningen, varefter ytterligare skrift— växling kan anordnas. Vid en revision av den danska lagen har till stadgandet härom fogats en föreskrift, att beslutet om den ytterligare skriftväxling'en skall fattas först efter det parterna i korthet muntligen ha yttrat sig om saken. Härigenom är rum berett för en muntlig förberedelse av själva. saken. Tillämpningen av denna föreskrift är växlande i olika domstolar, men erfa— renheten torde visa, att den muntliga förberedelsen kan göra den ytterligare skriftväxlingen överflödig och bereda en bättre grund än denna för den process- ledning i fråga om bevisningens anordnande, som tillkommer domstolen på detta stadium och som är av särskild betydelse, när det gäller att avgöra, huru— vida ett vittne i enlighet med de allmänna reglerna för Landsretsprocessen skall få avlägga sitt vittnesmål vid sin närmaste underrätt eller skall åläggas att in- finna sig vid Landsretten. Har förberedelsen ägt rum inför underrätt, blir målet efter skriftväxlingens avslutande hänskjutet till förhandling inför Landsretten.
V id förberedelsens avslutande har rätten att vidtaga åtgärder för att den bevisning, som skall förebringas vid huvudförhandlingen, då blir tillgänglig i likhet med vad de tyska domstolarna ha att göra.
I de mindre tvistemålen, som höra till underrätten, äger ingen särskild för— beredelse rum. Skriftlig förberedelse är i regel förbjuden, och parterna ha att, som det heter i lagen, muntligen utveckla sin sak inför domaren utan vidare förberedelse med skrifter än vad stämningen utgör.
Den nya norska civilprocessen har klart och medvetet vidare fullföljt 'de linjer, efter vilka förberedelsen i den danska processen är anordnad.
Förberedelsens syften äro ej blott att utgöra en förberedande behandling av själva saken för att underlätta den muntliga huvudförhandlingen utan också att befria denna förhandling från icke tvistiga mål och från frågor rörande hinder för målets upptagande till prövning. Den möjlighet till ett val mellan skriftlig och muntlig form för förberedelsen, som den danska rättegångsord- ningen innefattar, är här fullt utvecklad därigenom, att domaren erhållit befo— genhet att efter omständigheterna i det enskilda fallet avgöra, huruvida förbe-
redelsen skall ske genom skriftväxling mellan parterna eller genom muntlig förhandling inför domaren. De omständigheter, som därvid i främsta rummet måste bli avgörande, äro målets natur och hänsyn till lämpligheten för par- terna eller deras ombud att skriftväxla eller att muntligen utföra sin talan. Som i Danmark har rätten vid förberedelsens avslutande att meddela erforder- liga föreskrifter för bevisningens förebringande vid huvudförhandlingen. En viktig arbetsbesparing är genomförd därigenom, att även när målet skall hand- läggas av en kollegialt sammansatt domstol, förberedelsen dock alltid skall ledas av allenast en domare.
De tidigare finska reformförslagen hade anordnat ett föga utvecklat förbe— redande förfarande. Detta kunde endast ske genom skriftväxling mellan parterna och avsåg att bibringa vardera parten fullständig kännedom om själ- va saken och de omständigheter, som motparten åberopade. Genom att skrif- terna skulle delgivas jämväl rätten skulle denna bliva satt i stånd att på för- hand erhålla kännedom om tvisten och vari denna best-od.
I 1923 och 1925 års finska förslag har införts föreskrift om en parternas för- sta inställelse inför domaren för sakens förberedande. Vid detta sammanträde skola behandlas processuella frågor, som böra avgöras, innan huvudsaken upp- tages, och dessutom skola icke tvistiga mål avskiljas. I de mål, som hänskju- tas till huvudförhandling, skola parterna närmare utföra sin talan. Skriftväx- ling kan äga rum efter detta sammanträde.
Processkom- I den rättegångsordning, som här föreslås, måste som ett mycket viktigt led
missionen. » ., .. . .. .. ., - Huvud lnga en verksam forberedelse, såv1da de fordelar, som rattegangsordmngen av-
grunderna ser att giva, skola kunna vinnas. Och härför är oundgängligt, att lagstiftnin- 32.15.3262? gen utförligt reglerar förfarandet. ordnande. Först framställer sig det spörsmålet, huruvida domstolen bör medverka vid förberedelsen eller, såsom i vissa främmande länder är fallet, förberedelsen skall utföras allenast genom kommunikation mellan parterna utan domstolens medverkan. , '
Det synes ligga i sakens natur och bestyrkes jämväl genom erfarenheten från utlandet, att, om förberedelsen överlåtes åt parterna allena, man icke kan er- hålla mera än en del av de fördelar för processens gång, som kunna vinnas genom anordnande av en förberedelse under rättens ledning. Garantierna för att det sålunda begränsade målet med förberedelsen skall nås bliva ock mindre. En förutsättning för en förberedelse uteslutande genom parternas verksamhet är jämväl, att dessa i varje fall företrädas av advokater. Men detta kan icke tänkas bliva fallet hos oss. Över huvud torde kunna sägas, att en förberedelse, som icke äger rum under domstolens ledning, skulle te sig främmande för oss. Utgångs— punkten måste bliva, att förberedelsen skall ske under ledning av domstolen, som har att tillse, att det med förberedelsen avsedda målet vinnes.
F örberedelsens ändamål måste i främsta rummet vara att skapa de nödvän- diga förutsättningarna för att målet skall kunna vid huvudförhandlingen i ett sammanhang slutbehandlas. Härför kräves, att det till fullo utredes, vad som är tvistigt emellan parterna och vilka omständigheter de var för sig åberopa
till stöd för sina yrkanden. Åvägabringas under förberedelsen tillfredsstäl— lanäe utredning i dessa hänseenden, behöver icke befaras, att huvudförhand- lingfen skall bli uppskjuten av den anledningen, att den ena parten vid denna förhandling från motpartens sida överraskas av nya framställningar. Domaren får genom att taga del av vad vid förberedelsen förekommit erforderligt un- derhag för att kunna utföra tillbörlig ledning vid huvudförhandlingen; han blir ock därigenom i tillfälle att i förväg sätta sig in i de rättsliga spörsmål, som ifrågakomma, och blir sålunda lättare i stånd att omedelbart efter huvudför- handling—ens avslutande pröva målet.
Ultsikterna att undgå uppskov med huvudförhandlingen bero emellertid ock- så därpå, att all bevisning, som skall förebringas i målet, är tillgänglig vid hu- vudförhandlingen. Brist därutinnan kan tydligen utgöra ett avgörande hin- der för att vid huvudförhandlingen slutbehandla målet. Det bör därför redan före huvudförhandlingen sörjas för, att erforderliga åtgärder bli vidtagna för att all bevisning, som skall förebringas, är till hands vid huvudförhandlingen. I sådant avseende böra under förberedelsen fullständiga uppgifter lämnas om den bevisning, som parterna avse att vid huvudförhandlingen åberopa, och vad som avses att styrka med denna bevisning. För den händelse bevisning må förebringas utom huvudförhandlingen, bör det om möjligt ske under förbere- delsen.
Om domstolen deltar i målets förberedelse, kunna inom dess ram jämväl vin— nas de fördelar, som bestå däri, att ett mål under vissa förutsättningar kan bringas till slut redan under förberedelsen, varigenom kunna besparas arbets— krafter i domstolen och undgås den mera omständliga behandling, som utmärker huvudförhandlingen. Detta kan ske i främsta rummet därigenom, att frågor, huruvida målet kan upptagas till ny prövning, såvitt möjligt bringas å hane och avgöras under förberedelsen. Vidare böra icke tvistiga mål därunder av- föras. I sådant hänseende bör under förberedelsen tredskodom kunna med- delas på grund av parts utevaro, domstolen söka åvägabringa förlikning, när utsikt därför finnes, och dom meddela-s, när svaranden medgiver käromålet. Slutligen bör i vissa enklare fall, även där tvist föreligger, målet kunna sakligt prövas.
I fråga om själva formen för förberedelsen visar den utländska lagstiftningen två typer: muntlig förhandling inför domstolen och skriftväxling mellan par- terna.
För att utreda tvistens föremål och parternas ståndpunkter i rättegången kan en rent skriftlig förberedelse utan tvivel i många fall vara den bästa for- men. Många slag av mål äro otvivelaktigt av den beskaffenheten, att de kräva en skriftlig förberedelse för att bliva på ett tillfredsställande sätt utredda. I andra mål kan det ofta inträffa, att fordran på parternas inställelse för muntlig förberedelse, som alltid måste medföra ökade kostnader och besvär, skulle inne- bära en onödig tunga. I nu åsyftade fall synes den skriftliga formen för för- beredelsen vara att föredraga.
I andra fall är läget åter ett annat. Äro parterna icke biträdda av advoka- ter och äro de ej i stånd att själva i skrift utlägga sin talan, är den lämpligaste
Förbere- dande be—
handling obligatorisk.
formen härför säkerligen en muntlig partsförhandling inför domaren, där den— ne kan utöva en behövlig ledning för att ernå klarhet och fullständighet röran- de parternas ståndpunkter i målet. Även där parterna äro biträdda av advo- kater eller äro i stånd att själva skriftligen utföra sin talan, kan målet vara sådant, att en muntlig förberedelse är att föredraga framför en skriftlig.
Försök att förlika palterna torde likaledes endast kunna göras vid en munt- lig förhandling.
Några fasta regler när den ena eller den andra formen är att föredraga tor— de emellertid icke lämpligen kunna uppställas. Omständigheterna i de enskil- da fallen äro alltför växlande. Då det ej heller torde kunna anförtros åt parterna att överenskomma om formen för förberedelsens anordnande, är det mest välbetänkt att överlämna åt domaren att för varje särskilt fall avgöra, huruvida förberedelsen bör anordnas i den ena eller den andra formen, varvid givetvis önskningar uttalade från parts sida måste utgöra en värdefull ledning och domaren ingalunda under hela det förberedande förfarandet måste anse sig bunden av den form, han från början valt, utan kan övergå från den ena till den andra. Med våra förhållanden torde dock bäst överensstämma, att den munt- liga förberedelseformen blir den, som företrädesvis användes.
Från dessa allmänna huvudgrunder utgår processkommissionen, när härefter den närmare gestaltningen av förfarandet behandlas. Härvid är att märka att kommissionen i särskilda kapitel behandlat frågorna om avvisande av mål på grund av bristande processförutsättning samt om påföljd av parts utevaro. Dessa frågor komma således icke här till behandling.
På sätt förut angivits, synes det nödvändigt att i varje instämt mål en förbe- redelse anordnas. Ett mål får således icke komma till huvudförhandling utan att förut vara berett enligt de föreskrifter, som gälla härför.
Det kunde ifrågasättas att, som i vissa främmande rättegångsordningar gäl— ler, en särskild förberedande behandling ej skulle vara erforderlig i mindre mål. Denna anordning har emellertid i de främmande lagstiftningarna sin grund väsentligen däri, att dessa mål i motsats mot de .större målen skola handläggas inför en ensamdomare på samma sätt som den förberedande behandlingen före- tages inför en sådan domare. Det föreliggande förslaget utgår ifrån att dom— stolen vid huvudförhandlingen skall vara sammansatt enligt samma regler i de mindre målen som i de större. I de domkretsar, där nämnd sitter i rätten, skall denna alltså deltaga i handläggningen jämväl av de mindre målen. Den väsentliga arbetsbesparing, som vinnes därmed, att förberedelsen handhaves av endast en lagfaren domare, kan alltså göras också i fråga om de mindre målen.
På grund härav anser processkommissionen, att en särskild förberedande be— handling skall företagas i varje mål, innan det upptages till huvudförhandling. Behovet att i enklare mål undgå uppskov med målets avgörande tillgodoses ge- nom en möjlighet att redan under förberedelsen upptaga även ett tvistigt mål till huvudförhandling och avgöra det.
4 KAP. FÖRBEREDANDE BEHANDLING. 51 Enligt vad förut framhållits har förberedelsen främst till syfte, att målet Den förbe- så beredes, att det må kunna vid huvudförhandlingen i ett sammanhang slut- Zåciåili'ineggåk behandlas. Då rätten har att leda förberedelsen, har rätten alltså att tillse, huvudsyfte. att målet blir så berett. I sådant hänseende är det av vikt, att parternas ställning i fråga om tvisten noga preciseras. Detta gäller i första rummet angående det yrkande, som är ! i fråga. Svaranden bör sålunda avgiva bestämt yttrande över kärandens yrkande och således förklara, om han medgiver eller bestrider, helt eller delvis, om han möjligen vill göra gällande kvittningsyrkande, o. s. v. Även det ifrågakomna sakförhållandet bör noggrant angivas. Parterna böra därför hava att var för sig fullständigt uppgiva de faktiska omständigheter de åbe— ropa för sin talan och yttra sig angående de omständigheter motparten åbe- ropar. Att de härvid i allt skola hålla sig till sanningen följer av den all- männa grundsats härom, som i avdelningen om de allmänna grunderna. för rättegången i tvistemål utvecklats. För att förberedelsens ändamål skall vin- nas, skola parterna å ömse sidor jämväl, i den mån 'det icke redan skett, an- giva de bevismedel de vilja använda och vad de vilja styrka med varje bevis- medel, ävensom ingiva av dem åberopade skriftliga handlingar. Därigenom, att fullständiga upplysningar i dessa hänseenden bli lämnade under förberedelsen, bli parterna satta i stånd att vid huvudförhandlingen full- ständigt utföra sin talan och får domstolen tillfälle att i förväg sätta sig in i de frågor, som målet rör, så att den kan under målets handläggning utöva den erforderliga processledningen och omedelbart efter huvudförhandlingen avgöra l målet. i Å andra sidan är det nödvändigt att betona, att förberedelsen icke skall be- [ lastas med utredningar, som icke tjäna det syfte för förberedelsen, som här & uppställts. Bevisning skall sålunda för detta ändamål icke förebringas under förberedelsen. Bevisningen har till uppgift att övertyga den dömande dom- stolen om vilka faktiska omständigheter av vikt i målet äro sanna. Bevisningens plats är sålunda icke under förberedelsen, som har till syfte att klargöra vilka ; faktiska omständigheter äro av vikt i målet och omstridda samt därför behöva & bevisas. Ej heller skola parterna under förberedelsen utförligt utlägga sin sak; , även detta hör till behandlingen inför den dömande domstolen. 1 Rätten bör vidare under förberedelsen söka förlika parterna, i den mån det över huvud finnes lämpligt, att sådant försök göres. Processkommissionen har förut tagit avstånd från tanken att ålägga rätten att i varje mål söka åstad- komma förlikning. Det bör vara rättens sak att efter omständigheterna i det enskilda fallet avgöra, om åtgärder i denna riktning äro lämpliga. Att vid- taga sådana i fall, där rätten med stor visshet kan utgå ifrån att parterna själva förhandlat med varandra under lång tid före målets anhängiggörande, innebure ett dåligt bruk av tid och arbetskrafter. Men i de fall, där det synes lämpligt att söka förlika parterna, är förberedelsen det riktiga stadiet därför.
Rätten skall, som redan förut (3 kap. 5 punkten) anmärkts, vid stämningens Förberedel- utfärdande meddela föreskrifter rörande målets förberedande behandling. Dessa sens f Wm-
Samman- träde för förberedan— de muntlig förhand— ling.
föreskrifter kunna gå ut på anordnande av förberedelse i muntlig eller i skrift- lig form. Det bör ankomma på rätten att träffa avgörande härutinnan. Stäm- ningsansökningen torde i regel kunna giva en god ledning vid detta avgörande. Och därjämte torde det icke sällan stå domaren till buds att under hand av par— terna inhämta närmare upplysningar, som kunna erfordras härför.
Den muntliga förberedelsen försiggår vid sammanträde för muntlig för- handling mellan parterna inför domaren. Väljes denna förberedelseform, bör svaranden i stämningen alltså föreläggas att infinna sig i rätten viss dag för denna förhandling. Samtidigt kallas käranden till sammanträdet.
Finnes med hänsyn till målets beskaffenhet skriftlig förberedelse ändamåls- enligarc, har rätten att i stämningen förelägga svaranden att inom viss tid avgiva skriftligt genmäle å stämningen.
Då vid parts utevaro från sammanträde för förberedande muntlig förhand- ling tredskodom kan meddelas, böra parterna vid kallelse till sådant samman- träde erhålla underrättelse om påföljd av utevaro.
I mål, som finnas lämpade för muntlig förberedelse, kan ibland förväntas, att part är biträdd av någon, som icke med säkerhet kan antas ha noggrann kännedom om målet och alltså icke kan väntas komma att vara i stånd att utreda målet på ett tillfredsställande sätt. I ett sådant fall är det givetvis lämpligt, att parten förelägges att personligen infinna sig vid det förberedande sammanträdet. Målets beskaffenhet kan ock vara sådan, att parts personliga inställelse är erforderlig för nödig utredning. Med hänsyn till utsikterna att åvägabringa förlikning av målet kan det likaledes ofta vara påkallat, att par- terna äro personligen tillstädes. För att icke parterna skola onödigt be- tungas, bör dock tillses, att sådan inställelse icke påkallas i andra. fall, än när det för ernående av förberedelsens syfte är erforderligt. Det synes alltså böra ankomma på rätten att ålägga part att personligen inställa sig, om det finnes erforderligt.
Stundom torde en uttömmande förberedande behandling icke kunna äga rum vid det sammanträde, som vid stämningens utfärdande utsatts. Käranden kan vid detta anföra i stämningen ej angivna faktiska omständigheter, rörande vilka svaranden icke är i stånd att omedelbart yttra sig, eller svaranden kan göra en invändning, som käranden icke genast kan besvara. Under dylika omständigheter är det oundgängligt, att uppskov till ett senare tillfälle be- viljas. Uppskov innebär alltid en olägenhet, men denna är av ojämförligt mindre räckvidd, om uppskovet sker under förberedelsen, än om uppskov vid själva huvudförhandlingen orsakas av brister i målets förberedande. Detta framgår redan därav, att, som annorstädes framhållits, vad som vid den munt- liga förberedelsen förekommer skall i korthet protokolleras för att tjäna till ledning vid huvudförhandlingen. Vid uppskov under förberedelsen kan detta protokoll minska olägenheterna därav. Det är emellertid av vikt, att uppskovet icke sker på längre tid, än som oundgängligen påkallas av anledningen till uppskovet.
Vid den muntliga förhandlingen kan det visa sig, att målet på grund av sin
invecklade beskaffenhet lättare beredes, om' parterna skriftligen utveckla sina ståndpunkter och lämna de uppgifter, som det åligger dem att giva. I sådant fall bör domaren äga förordna om skriftväxling mellan parterna i en- lighet med den skriftliga förberedelsens regler.
Har rätten vid stämningens utfärdande förelagt svaranden att inom viss tid Skrifth' avgiva skriftligt genmäle å stämningen, kan detta svaromål, när det inkommer, förbered” 59- visa sig giva anledning att höra käranden över detsamma. Rätten bör äga förordna om inhämtande av kärandens skriftliga yttrande däröver. För för- beredelsens behöriga genomförande kan ytterligare skriftväxling vara påkal- lad, och rätten bör äga förordna därom i den utsträckning, som finnes erfor- derlig.
Även om det förberedande förfarandet börjat med infordrande av skriftlig inlaga från part, bör rätten äga, om så finnes lämpligt, förordna, att förbere- delsen skall fortsättas genom muntlig förhandling. Ett viktigt fall, då en dylik övergång till muntlig förberedelse blir oundgänglig, föreligger, när part, som haft att ingiva skriftlig inlaga, underlåtit detta eller ingivit en för förberedelsen värdelös skrift.
J ämväl vid skriftväxling bör det åligga rätten att tillse, att parterna lämna erforderliga uppgifter angående sina yrkanden och de faktiska- omständighe- ter de därför åberopa. För detta ändamål är det ej. tillräckligt, att rätten be- stämmer skrifternas antal och den tid, inom vilken varje skrift skall ingivas. Det är nödvändigt, att rätten därjämte ägnar uppmärksamhet åt skrifternas innehåll. Rätten bör alltså meddela part anvisningar om vad han har att iakttaga för att nödiga upplysningar må vinnas och bör alltså, om part tidi- gare underlåtit att lämna upplysning rörande visst förhållande, kunna före- lägga parten att i infordrad skriftlig inlaga lämna upplysningen. Rätten bör dock tillse, att skriftväxlingen icke tager för stort omfång eller får ett innehåll, som rätteligen hör till huvudförhandlingen. Rätt utövad bör dom- stolens ledning härutinnan kunna väsentligen bidraga till att skriftväxlingen fyller sin uppgift och hindra, att den glider in i olämpliga spår.
Som förut framhållits, hör till förebyggande av onödiga huvudförhandlingar Dom på målet kunna vid det förberedande förfarandet under vissa förutsättningar, ma- mååånga teriellt prövas. Detta bör ske i första rummet, då någon tvist mellan parterna icke föreligger. Om svaranden alltså vid sammanträde för förberedande be- handling eller i ingiven skrift medgiver käromålet, bör dom omedelbart givas. Något behov av huvudförhandling finns då icke. Denna regel bör dock endast tillämpas i mål, däri parterna äga förfoga över tvistens föremål. Har dom sålunda meddelats på grund av skriftligt medgivande, bör med hänsyn till full- följdsrätten parterna av domstolen underrättas om domens meddelande.
Även om svaranden icke medgiver påståendet, kan det under vissa omstän— Zlvistiga digheter föreligga skäl för att ett mål till förebyggande av onödig omgång gzlsåråf; företages till avgörande redan under förberedelsen. En möjlighet härtill torde för eredel— vara oumbärlig av det skäl att förevarande förslag avstått från att skapa en ”"'
Upptagande av bevisning före huvud- förhand- lingen.
särskild form för behandlingen av bagatellmål. Men även beträffande andra mål än dem, som kunna karakterisera-s såsom bagatellmål, kunna förhållan- dena vara sådana, att avgörande lämpligen kan ske under förberedelsen. En viss betänksamhet mot att medgiva sådant avgörande kan föranledas därav att domstolen under den förberedande behandlingen fungerar utan nämnd även där den vid huvudförhandling skulle utgjorts av domare och nämnd. Denna omständighet synes dock icke böra få utgöra avgörande hinder mot den ifråga- satta anordningen men väl föranleda, att den icke kommer till användning annat än under sådana förutsättningar, att ur det allmännas synpunkt någon betänklighet däremot icke kan anses förefinnas.
Möjlighet att företaga målet till avgörande under förberedelsen synes i främ- sta rummet kunna medgivas, om båda parterna äro ense därom och de till rätten medtagit all den bevisning de vilja förebringa. Detta kan knappast inträffa annat än i enklare mål, däri parterna äro angelägna om ett snabbt och billigt rättegångsförfarande. Förutsättning blir väl ofta jämväl, att antingen endast en rättsfråga föreligger eller att bevisningen är av ringa omfattning och kan- ske består allenast av skriftliga handlingar.
Om endera parten motsätter sig målets avgörande vid förberedelsen, bör så— dant avgörande i regel icke medgivas. Undantag härifrån synes dock böra göras för vissa synnerligen klara fall. Processkommissionen har ansett dessa böra begränsas så, att målet må kunna företagas till avgörande, om rätten finner det uppenbart, att vad käranden åberopat till stöd för sin talan lagligen icke kan medföra bifall därtill. Målets företagande till avgörande skulle sålunda icke komma i fråga, när det gäller en tvistig sakfråga, utan endast då en rätts- fråga föreligger, som enligt domarens uppfattning är alldeles klar. Såsom exempel kan åberopas, att käranden yrkar utfående av penningar, som han vunnit på spel. Man vinner härigenom en välbehövlig utväg att snabbt slut- behandla mål, däri alldeles ohemula påståenden göras.
Det skall icke under några omständigheter ovillkorligen åligga rätten att företaga ett tvistigt mål till avgörande. Det bör få bero på rättens prövning, om så lämpligen kan ske. Vad angår domstol, som i regel består av domare med nämnd, är rätten alltså i tillfälle att, därest medverkan av nämnd anses önskvärd, hänskjuta målet till huvudförhandling i vanlig ordning.
Ett upptagande till prövning av mål, i vilka svaranden icke medgivit kä- randens talan, synes, som förut antytts, endast böra få äga rum vid samman- träde för muntlig förberedande behandling. Allenast skriftväxling mellan par- terna torde icke utgöra en tillräckligt betryggande grund för prövningen i dessa fall.
Enligt reglerna om bevisningen må i vissa fall med avvikelse från den all- männa regeln bevisning upptagas före huvu'dförhandlingen för att vid denna begagnas (16 kap. 7 punkten, 17 kap. 11 punkten, 18 kap. 6 punkten, 19 kap. 3 punkten). Fråga om sådant upptagande av bevisning kan uppstå både i de fall, när det ankommer på part att förebringa bevisningen, och när rät- ten självmant äger införskaffa bevisning. För målets bringande till skynd-
samt avgörande är det av vikt att, när sådant fall föreligger, bevisningen så snart som möjligt under den förberedande behandlingen upptages. Det bör därför åligga part eller rätten att snarast möjligt under förberedelsen bringa så- dan fråga å bane. Prövningen huruvida bevisningen må sålunda upptagas, lik- sonn åtgärderna för anordnandet av upptagandet ankommer naturligtvis på rätten.
Reglerna om skriftliga bevis giva part under vissa omständigheter befogen- Företqemte het påfordra, att motparten eller annan företer skriftlig handling, som av ho- av ”&?gz'gt nom innehas.
För ett behörigt begagnande av denna rätt för parten är det tydligen nödvän— digt, att han redan under målets förberedelse kan framställa sin begäran och få denna uppfylld. Endast därigenom blir han i tillfälle att före huvudför- handlingen undersöka värdet av dessa skriftliga bevis och att vid huvudför— handlingen begagna dem. Part, som vill göra dylik begäran, bör alltså äga att under förberedelsen framställa den hos rätten, som prövar hans begäran och vidtar de åtgärder, som därav föranledas.
I 8 och 9 kapitlen av rättegångsordningen i brottmål hava angivits åtskilliga Utsättandc regler att iakttaga före huvudförhandlingen. Dessa röra utsättande av tid för ”fixas-fä" denna förhandling, inkallande av de personer, som därvid skola närvara, och Uppgift”: vidtagande av andra därmed sammanhängande åtgärder samt meddelande av (giltiga;- ”åf; uppgifter om nya bevis och om vissa hinder för huvudförhandlingen. Den ut- huvad ör- redning, som därvid blivit given, äger i allt väsentligt sin giltighet också för handling”” tvistemålen.
När den förberedande behandlingen av ett mål är avslutad, bör rätten utsätta tid för huvudförhandlingen. I tvistemålen synes det vara lämpligt, att detta, där så ske kan, försiggår efter samråd med parterna. Därigenom kan icke blott advokaternas arbete i domstolarna underlättas utan också rätten vinna närmare upplysning om förhandlingens sannolika omfattning, varigenom ar— betets anordnande underlättas. Av skäl, som vid redogörelsen för rättegångs- ordningen i brottmål angivits, bör huvudförhandlingen, därest icke särskilda omständigheter till annat föranleda, icke utsättas att äga rum senare än inom viss i lagen bestämd tid efter den förberedande behandlingens avslutande. Ut- sättes mål till huvudförhandling senare än inom stadgad tid, skall rätten varje gång sådant sker ingiva skriftlig anmälan därom till hovrätten, som har att ofördröjligen undersöka anledningen därtill och, om domstolens arbetsbalans nödvändiggör, att extra arbetskrafter anlitas, vidtaga åtgärder för dessas an- skaffande.
Då tiden för huvudförhandlingen bestämts, ankommer det på rätten att till denna kalla parterna, vittnen och sakkunniga. I enlighet med de allmänna före- skrifter, som gälla om bevisningen, skall rätten därvid tillse, att vittne eller sakkunnig, som uppgives skola höras angående omständighet, vilken icke in- verkar på målet, icke inkallas, och att ej heller eljest flera personer än sakens beskaffenhet fordrar inkallas (19 kap. 7 punkten).
Är parts personliga närvaro vid huvudförhandlingen av betydelse för utred- ningen, skall rätten i kallelsen ålägga honom personlig inställelse.
Av enahanda skäl, som gälla för rättegången i brottmål och i redogörelsen för denna angivits, skall part, som funnit nytt, icke förut tillkännagivet bevis att begagna i rättegången, omedelbart giva rätten och motparten underrättelse härom. Är det tid att genom rätten inkalla någon, som sålunda åberopas, skall sådan kallelse ske. Eljest bör det ankomma på parten att själv taga den åberopade personen med sig till rätten.
Slutligen bör i tvistemålen av samma grunder som i brottmålen iakttagas, att om någon, som kallats att infinna sig vid huvudförhandlingen, finner, att han ej kan hörsamma kallelsen, anmälan därom omedelbart skall göras hos rät— ten. Prövar rätten, att han har giltigt hinder, och att hans utevaro kommer att omöjliggöra målets slutliga handläggning vid det utsatta rättegångstillfället, skall rätten inställa huvudförhandlingen och bestämma annan dag därför. Det- samma skall gälla, om rätten finner annat liknande hinder för målets slut- liga handläggning vid det utsatta tillfället. Som senare (5 kap. 1 punkten 3 stycket) nämnes, må under vissa omständigheter huvudförhandling före- tagas, oaktat det vid dess början visat sig, att målet icke därvid kan slut— ligen handläggas. Kan det i förväg utrönas, att sådana omständigheter kom— ma att föreligga, är det icke lämpligt att alltid inställa förhandlingen, så snart hinder mot målets slutliga handläggning, på sätt nu förutsättes, förut yppat sig, utan det bör i sådant fall överlämnas åt rätten att avgöra, om så bör ske.
Sammanfattning.
1.
Innan mål företages till huvudförhandling, skall rätten företaga en förbe- redande behandling av målet. Rätten skall tillse, att under denna målet så be- redes, att det må kunna vid huvudförhandlingen i ett sammanhang slutbehand- las.
Svaranden skall därvid tillhållas att yttra sig över kärandens yrkande. Par- terna skola var för sig sanningsenligt och fullständigt angiva de faktiska om- ständigheter die åberopa och yttra sig angående de omständigheter motparten åberopar. I den mån det icke redan skett, skola de ock uppgiva de bevismedel de var för sig vilja åberopa och vad de vilja styrka med varje särskilt bevis- medel ävensom ingiva av dem åberopade skriftliga handlingar.
Rätten bör, när så finnes lämpligt, söka åstadkomma förlikning mellan par— tema.
2.
För målets förberedande skall rätten i stämningen förelägga svaranden an- tingen att å viss dag tillstädeskomma inför rätten till muntlig förhandling eller, där sådant med hänsyn till målets beskaffenhet finnes ändamålsenligare, att inom viss tid avgiva skriftligt genmäle å stämningen. Till sammanträde för
muntlig förhandling skall käranden erhålla särskild kallelse. Part skall erhålla meddelande om påföljd av utevaro från sammanträde för muntlig förhand- ling.
3.
Till sammanträde för förberedande muntlig förhandling äger rätten ålägga part att inställa sig personligen, om det finnes erforderligt för att förberedel- sens syfte skall nås.
Sammanträde för förberedande muntlig förhandling må uppskjutas till ett senare tillfälle, om rätten finner det erforderligt. Dylikt uppskov får icke ske på längre tid än som oundgängligen påkallas av anledningen till uppskovet.
Om rätten vid sammanträde för förberedande muntlig förhandling finner förberedelsen lämpligen böra fortsättas medelst skriftväxling mellan parterna, äger rätten förordna därom.
4.
Har rätten förelagt svaranden att avgiva skriftligt genmäle, äger rätten, se- dan dylikt genmäle inkommit, infordra ytterligare skrifter från parterna, i den mån det finnes erforderligt.
Har skriftväxling ägt rum, må rätten, om så finnes erforderligt, förordna, att förberedelsen skall fortsättas genom muntlig förhandling.
5.
Därest i mål, 'däri parterna äga förfoga över tvistens föremål, svaranden vid
1 sammanträde för förberedande muntlig förhandling eller i ingiven skrift med- ; giver käromålet, skall dom i saken genast meddelas. * Rätten må ock eljest vid sammanträde för förberedande muntlig förhandling upptaga mål till avgörande, om antingen bägge parterna äro ense därom och de till sammanträdet medtagit all den bevisning de vilja förebringa, eller rätten finner uppenbart, att vad käranden åberopat till stöd för sin talan lagligen icke kan medföra bifall därtill.
6.
Föreligger sådant fall, att bevisning må upptagas utom huvudförhandlingen för att begagnas vid denna, och vill part, att bevisning skall sålunda upptagas, skall framställning därom göras hos rätten, som beslutar i frågan. Finner
' rätten självmant, att bevisning skall upptagas utom huvudförhandlingen, skall | rätten föranstalta därom. , Vill part, att motparten eller annan, som innehar skriftlig handling, skall & åläggas förete handlingen, skall jämväl därom under förberedelsen framställ— ; ning göras hos rätten, som beslutar i frågan.
7.
Rätten har att, där så ske kan efter samråd med parterna, utsätta tid för hu— vudförhandlingen, och bör denna, därest icke särskilda omständigheter till an- nat föranleda, icke utsättas att äga rum senare än inom viss i lagen bestämd
Inledning.
tid efter den förberedande behandlingens avslutande. Utsättes mål till huvud- förhandling senare än inom stadgad tid, skall rätten varje gång sådant sker in— giva skriftlig anmälan därom till hovrätten, som har att ofördröjligen under— söka anledningen därtill och, om domstolens arbetsbalans nödvändiggör, att extra arbetskrafter anlitas, vidtaga åtgärder för dessas anskaffande.
8.
Till huvudförhandlingen skall rätten kalla parterna, vittnen och sakkunniga. 'Är parts personliga närvaro av betydelse för utredningen, bör han i kallelsen åläggas personlig inställelse.
9. Vill part, utöver de bevismedel, som han redan uppgivit, åberopa ytterligare bevismedel, skall han omedelbart giva rätten och motparten underrättelse om sådant bevis och om vad därmed skall styrkas. Är det tid att genom rätten inkalla någon, vars hörande sålunda påkallats, skall sådan kallelse ske. Eljest ankommer det på parten att själv taga honom med sig till rätten.
10.
Finner någon, som kallats att infinna sig vid huvudförhandlingen, att han ej kan hörsamma kallelsen, skall anmälan därom omedelbart göras hos rätten. Prö- var rätten, att han har giltigt förfall och att hans utevaro kommer att utgöra hinder för målets slutliga handläggning vid det utsatta rättegångstillfället, skall rätten inställa huvudförhandlingen och bestämma annan dag därför, såvida icke anledning finnes, att huvudförhandlingen på grund av medgivan— det i 5 kap. 1 punkten 3 stycket trots hindret bör företagas. Detsamma skall gälla, om rätten finner annat liknande hinder för målets slutliga handläggning vid det utsatta rättegångstillfället.
5 K A P I T L E T. Huvudförhandlingen.
Huvudförhandlingens väsentliga drag bestämmas, såsom vid framställningen rörande huvudförhandlingen i brottmål betonats, av de allmänna grunderna för rättegångens anordnande. Muntlighets- och omedelbarhetsgrundsatserna komma till sitt fullständigaste uttryck i huvudförhandlingen. Och de grunder, efter vilka förhållandet mellan domstolens och parternas verksamhet under pro- cessen är anordnat, göra sig även väsentligen i huvudförhandlingen gällande. Liksom i fråga om brottmålen är det dock naturligen också i tvistemålen nöd- vändigt att icke dogmatiskt fasthålla dessa allmänna grundsatser, när viktiga skäl tala för jämkningar eller avvikelser. Huvudförhandlingen kan icke anord— nas allenast med en följdriktig tillämpning av de allmänna grundsatserna, utan
vid dess anordnande måste tillbörlig hänsyn tagas jämväl till de skäl av prak- tisk eller annan art, som kunna resas mot grundsatsernas tillämpning på sär- skilda punkter.
Processkommissionen har i särskilda kapitel upptagit till behandling frå- gorna om avvisande av mål på grund av bristande processförutsättningar samt om påföljd av parts utevaro, vadan dessa frågor icke här komma till be- handling.
Utgångspunkten i fråga om huvudförhandlingen i en till sina huvuddrag Förutsätt— muntlig rättegångsordning är, att förhandlingen skall så anordnas, att hela må- får.” mitä. let må vid denna kunna i ett sammanhang behandlas och domstolen må kunna förhandlin— på grund av vad sålunda förekommit pröva målet. Om vid huvudförhandlin- $$$—%?- gens början finnes, att förutsättningarna härför icke äro för handen, bör hu- vudförhandlingen inställas och målet utsättas till annan dag. Det är alltså av vikt, att rätten redan vid huvudförhandlingens början inhämtar upplysning, hu- ruvida nämnda förutsättningar föreligga eller icke.
Som i framställningen rörande huvudförhandlingen i brottmål utvecklats, äro dessa förutsättningar av olika art. De avse främst närvaron av parterna samt av Vittnen och sakkunniga, som skola höras i målet.
De regler, som i civilprocessen erfordras angående påföljd av parts utevaro, hava, såsom nyss nämnts, upptagits till särskild behandling. Som utgångs- punkt för den här efterföljande framställningen bör alltså fasthållas, att en förutsättning för huvudförhandlings företagande är, att båda parterna äro när- varande.
Beträffande vittnes eller sakkunnigs utevaro och betydelsen därav för huvud- förhandlingen gäller för tvistemålen vad processkommissionen vid behandlin— gen av huvudförhandlingen i brottmål utvecklat. Såsom huvudregel bör allt- så. uppställas, att handläggningen skall inställas och målet utsättas till annan dag, om vittne eller sakkunnig, vars hörande rätten finner vara erforderligt, icke är tillstädes, samt det icke kan antagas, att den uteblivne infinner sig före handläggningens avslutande.
Förutsättningarna för huvudförhandlingens företagande kunna också brista på den grund, att part vill åberopa annan bevisning än den, som angivits under förberedelsen, och motparten finnes vara i behov av anstånd för bemötande av sådan bevisning.
Undantagsvis kan också annat hinder för målets slutliga handläggning mö- ta, såsom när ett skriftligt sakkunnigutlåtande, som införväntats, ej kommit rätten till handa eller någon för målet viktig karta eller annan urkund av oför- utsedda skäl icke blivit tillgänglig. I nu nämnda hänseenden gäller för tviste— målen detsamma som för brottmålen.
På enahanda grunder, som rörande brottmålen angivits, synes jämväl för tvi- stemålen en utväg att undgå en utsatt huvudförhandlings inställande böra an- visas, oaktat en förutsättning för dess företagande efter vad nu sagts finnes brista. Liksom i brottmålen bör sålunda handläggning av målet dock kunna ske, om det kan antagas, att fortsatt handläggning kan äga rum senast å sjunde
Huvudför- handlingens gestaltning
och förlopp.
Domstolens processled- ning.
dagen därefter eller att vittne eller sakkunnig, som är tillstädes och vars hörande är erforderligt, icke alls eller endast med kostnader eller besvär, som äro oskäliga i förhållande till målets beskaffenhet och hans betydelse för utredningen, kan infinna sig vid nästa rättegångstillfälle.
Huvudförhandlingens väsentliga uppgift är naturligtvis den materiella be- handlingen av själva huvudsaken. För ett rätt fyllande av denna uppgift är huvudförhandlingen främst inrättad.
Vikten av en tillfredsställande processledning från rättens sida för åväga- bringande på en gång av erforderlig koncentration och av nödig fullständighet vid målets behandling har vid framställningen av de allmänna grunderna för rättegången i tvistemål blivit betonad. Denna processledning avser såväl må- lets formella behandling som dess utredande och tillkommer främst rättens ord- förande, ehuru också ledamot av rätten bör äga framställa frågor till sakens utredning.
På sätt förut framhållits bör processledningen åsyfta, att hela det material, som skall bedömas, förebringas i en så översiktlig form som möjligt, och att erforderlig koncentration av materialet åvägabringas. Det bör åligga rättens ord- förande att vaka över att ordning och reda i handläggningen iakttagas, och att klarhet och översiktlighet av materialet ernås. Härför bör tillses, att varje del av materialet blir framförd i sitt rätta sammanhang, och att, när så finnes er— forderligt, skilda frågor eller delar av målet behandlas för sig. Vidare bör Övervakas, å ena sidan, att målet blir allsidigt och uttömmande behandlat, och, å andra sidan, att vad som ej är av betydelse för saken ej indrages i förhand- lingen och att onödig vidlyftighet eller tidsutdräkt undvikes. Genom frågor och påminnelser till dem som höras bör erforderlig klarhet och fullständighet åvägabringas. Såsom i redogörelsen för de allmänna grunderna för civilpro— cessen blivit utrett, böra vissa bestämda gränser uppdragas i fråga om domsto- lens befogenhet att självmant införskaffa material i rättegången. Genom frågor till parterna bör domstolen visserligen kunna föranleda dessa att till stöd för sin talan åberopa faktiska omständigheter, som de förut måhända förbisett, och att införskaffa bevismedel, men domstolen själv bör icke äga upptaga sådana faktiska omständigheter, som av parten icke anförts, och bör icke äga införa bevismedel i större omfattning än som i lagen är uttryckligen medgivet. Grän- serna härför äro närmare angivna i de allmänna reglerna om bevisning (15
kap.).
De regler, som i det föregående lämnats angående domstolens processledning, innebära icke, att domstolen på ett mera avgörande sätt ingriper i parternas ut— förande av deras talan eller i utredningen. Ansvaret för utförandet av talan bäres i främsta rummet av parterna. Under en viss förutsättning bör domsto- len emellertid intaga en mer aktiv ställning.
Då processkommissionen, som i annat sammanhang utvecklats, icke ansett sig böra föreslå införandet av tvång för part att företrädas av advokat vid sin ta-
lans: utförande, kan det lätt inträffa, att parten icke har hjälp av kunnigt bi- trädle. Om han då ej heller själv förmår behörigen utföra sin talan, löper han fara att genom fel eller försummelse förorsaka materiellt otillfredsställande av- göranden. För undvikande härav bör i dylika fall rätten giva parten erforder- lig vägledning vid talans utförande. Det är emellertid av vikt, att rätten där- , vid förfar med största varsamhet och takt. Rättens ingripande kan eljest lätt för motparten te sig som en avvikelse från den objektivitet och opartiskhet gent- emot båda parterna, som bör prägla domstolens handläggning, och därmed rubba förtroendet för domstolen. Erfordras en mera ingripande hjälp åt en part, sy- nes domstolen därför böra anvisa den utväg, som den fria rättshjälpen erbju- der, eller om denna på grund av partens fönnögenhet—sförhållanden är stängd, råda. honom att skaffa sig ett kunnigt biträde.
För fastställande av tvistens föremål och för målets utredning är det i första Parternas hand till parterna, som domstolen har att rikta sig. I de allmänna grunderna ”$%???" för rättegången i tvistemål hava utretts de anspråk, som böra ställas på parter- nas verksamhet i dessa syften. När de anföra de faktiska omständigheter, på Vilka de grunda sina yrkanden, äro de sålunda pliktiga att sanningsenligt an— giva dessa. Vidare bör av dem krävas en medverkan för målets utredning, som icke blott begränsar sig till att de var för sig iakttaga sina intressen utan som kan krävas för sanningens utforskande i målet oberoende av om det länder till den ena eller den andra partens förmån. För detta syfte är part pliktig att sanningsenligt förklara sig över de av motparten åberopade omständigheterna och besvara de frågor domstolen finner nödigt framställa till honom för målets '
, upplysning. Skulle det därvid visa sig, att part lämnar uppgift, som står i i strid med vad han under förberedelsen anfört, eller förekommer eljest mot- sägelse i hans uppgifter, skall han naturligtvis erinras därom och uppmanas att förklara sig däröver. '
Vad nu sagts om parternas verksamhet gäller såväl parten personligen, när han själv utför sin talan, som hans rättegångsombud, när talan föres genom så—
l dan. I 20 kap. givas särskilda bestämmelser angående parts personliga av- 1 hörande till utredning av sanningen. ! ; 'Förhandlingens yttre gestaltning bestämmes främst därav, att den, i enlighet Muntlig- » med vad i de allmänna grunderna framhållits, skall ske i muntlig form. Då heten" det i vissa fall för att parternas yrkanden må bliva tillbörligen preciserade, är lämpligt, att de uppläsas ur skrift, synes undantag i denna riktning böra medgivas. Behöver part skriftliga anteckningar till stöd för minnet, bör det ej heller förmenas honom att använda sådana. Detta kan exempelvis vara nödvändigt, när fråga är om vidlyftiga räkenskaper eller ett flertal olika räkningsposter.
Förhandlingen bör inledas därmed, att parterna å ömse sidor framställa sin Förhandlin- talan. Käranden bör sålunda först i korthet framställa sina yrkanden. Där- gens ””$" efter har svaranden att uppgiva, i vad mån han medgiver eller bestrider käran- dens talan.
Sedan tvisteföremålet sålunda blivit fastställt, hava parterna att var i sin ord- ning vidare utveckla sin talan såvitt möjligt i ett sammanhang. De skola där- vid uttömmande anföra de faktiska omständigheter, på vilka de grunda sin talan, samt förklara sig över vad motparten anfört. De äro härutinnan, en- ligt vad förut utvecklats, bundna av den sanningsplikt, som åligger dem.
Vid framställningen av de allmänna grunderna för rättegången i tvistemål har behandlats spörsmålet om parts befogenhet att under huvudförhandlingen till stöd för sin talan åberopa en faktisk omständighet eller ett bevismedel, som icke under förberedelsen angivits. Processkommissionen har därvid avvisat tan- ken, att part skulle vara ovillkorligen bunden av vad som under förberedelsen anförts, men å andra sidan framhållit vikten av att icke en obegränsad frihet att göra ändringar eller tillägg beredes part. Rätten bör äga lämna dylika utan avseende, om partens underlåtenhet att i tid framkomma med de uppgifter eller den bevisning han åberopar kan anta-gas ha skett i syfte att förhala rätte— gången eller överrumpla motparten. Motsvarande regel bör givetvis äga tillämp- ning också för de fall, när under huvudförhandlingen, vare sig uppskov ägt rum eller icke, part i något här ifrågavarande hänseende gör ändring eller tillägg i förhållande till vad han tidigare under huvudförhandlingen åberopat.
Bevisnin- Sedan parterna närmare utvecklat sin talan, bör bevisningen förebringas, i
%:?Äg'dzid? regel först från kärandens och sedan från svarandens sida. Allteftersom de olika bevismedlen förebringas, böra naturligtvis parterna, så som nu ofta sker, kunna yttra sig över varje särskilt bevismedel. Behandlas olika frågor eller delar av målet för sig, kommer bevisningen att undergå en motsvarande upp- delning. I enlighet med vad i avdelningen om bevisning närmare utvecklas, skall bevisningen i allmänhet förebringas omedelbart för den dömande rätten vid huvudförhandlingen. För vissa fall medgives emellertid undantag från denna regel, så att bevisningen må förebringas antingen vid ett utom huvudför- handlingen hållet sammanträde av den rätt, där målet är anhängigt, eller vid annan domstol (16—20 kap.). I dessa fall kommer bevisningen vid huvud- förhandlingen att få den formen, att part, som åberopar bevisningen, har att föredraga densamma ur protokollen över dess upptagande. På enahanda sätt förhålles med skriftlig bevisning.
Huwdför— Sedan bevisningsförfarandet är avslutat, böra parterna äga ytterligare an— handlznge'ns föra vad de till utförande av sin talan akta nödigt. Därvid bör lämpligen kä—
a'vslutnm . . .. n g randen yttra sig först och svaranden därefter. Vlll käranden genmala a vad
från svarandens sida anförts, skall det tillåtas. I sådant fall skall svaranden äga yttra sig i anledning av vad käranden sålunda anfört. Utöver vad nyss angivits böra ytterligare uttalanden från båda sidorna kunna ifrågakomma, men för att hindra alltför stor vidlyftighet bör det bero på rätten att medgiva detta.
När i det föregående förutsatts, att bevisningsförfarandet skall försiggå i ett sammanhang och vara avslutat, innan parterna slutligen yttra sig, bör givetvis denna ordning icke fattas som ovillkorligt bindande. Den bör betraktas som
den för vanliga fall normala, men den får naturligtvis icke hindfa domstolen från att, även efter det bevisningsförfarandet avslutats och parterna yttrat sig, exempelvis åter höra ett visst vittne, om så finnes erforderligt.
Huvudförhandlingen skall, som förut framhållits, såvitt möjligt fortgå utan Ufzskov avbrott till dess målet är färdigt till avdömande. Undantagsvis kan dock lä- mfgörhiiiiidfb get vara sådant, att uppskov är oundgängligt. I denna fråga gäller för tviste— lingen, målen vad rörande brottmålen blivit närmare utvecklat, vartill här må hän— visas (2 delen 10 kap.). På där anförda skäl bör uppskov endast beviljas, när handläggningen enligt vad förut anförts företagits, oaktat hinder för må— lets slutliga behandling redan vid förhandlingens början förelegat, eller upp- skov erfordras i följd därav, att nya viktiga skäl eller bevis kommit i dagen, eller rätten finner ytterligare utredning erforderlig.
Likaledes i enlighet med vad rörande brottmålen föreslagits skall, när mål uppskjutes till fortsatt handläggning vid ett senare rättegångstillfälle, rätten sörja för att i överensstämmelse med de allmänna föreskrifterna i 4 kap. om huvudförhandlingens förberedande, erforderliga åtgärder vidtagas för att hand— läggningen vid nästa rättegångstillfälle må bliva slutförd.
På skäl, som i annat sammanhang (2 delen 10 kap.) anförts, synes det ej Förhandlin- vara erforderligt, att förhandlingen upprepas, om uppskovet ej är längre än sju gggääplågå" dagar. uppskov.
"Är uppskovet längre, har beträffande brottmålen föreslagits, att i regel hela huvudförhandlingen skall upprepas men att vid den fortsatta handläggningen protokoll över syn alltid får användas som bevis och, i den mån protokoll över förhör med vittne eller sakkunnig förts, jämväl sådant protokoll må anlitas i bevisningssyfte, därest icke rätten för målets utredning finner nödvändigt, att bevisningen ånyo upptages och detta kan ske. Detsamma bör gälla i tviste— målen. Denna grundsats får emellertid här en praktiskt vidare innebörd, då protokoll över vittnes- och sakkunnigutsagor i tvistemålen kunna förväntas bli förda i väsentligen större utsträckning än i brottmålen.
Medgivandet att använda protokoll som bevis kan naturligtvis icke hindra part från att medtaga vittnen och sakkunniga till den fortsatta handläggningen OCh då få dem ånyo hörda, om han skulle finna sina intressen kräva det.
S ammanfattning'.
1.
Vid huvudförhandlingens början skall rätten inhämta upplysning, om par— terna samt vittnen och sakkunniga, som skola höras i målet, äro närvarande, om part vill åberopa annan bevisning än den, som angivits under förberedel- sen, och motparten vill begära anstånd för att bemöta sådan bevisning, eller om eljest hinder för målets företagande till slutlig handläggning förefinnes.
Handläggningen skall inställas och målet utsättas till annan dag: 1) om vittne eller sakkunnig, vars hörande rätten finner vara erforderligt, icke är tillstädes, samt det icke kan antagas att den uteblivne infinner sig före handläggningens avslutande;
2) om part finnes vara i behov av anstånd för bemötande av bevisning, som motparten åberopar och som icke angivits under förberedelsen; eller
3) om hinder eljest möter för målets slutliga handläggning. Handläggning av målet må dock å inställelsedagen företagas, om det kan antages, att fortsatt handläggning kan äga rum senast å sjunde dagen därefter eller att vittne eller sakkunnig, som i målet kommit tillstädes och vars höran- de är erforderligt, icke alls kan infinna sig vid nästa rättegångstillfälle eller att hans inställelse skulle medföra kostnader eller besvär, som äro oskäliga i för- hållande till målets beskaffenhet och hans betydelse för utredningen.
2.
Rättens ordförande leder målets handläggning. Han har att övervaka, att ordning och reda iakttagas och äger, när det finnes lämpligt, förordna, att skilda frågor eller delar av målet behandlas var för sig. Han skall tillse, å ena sidan, att målet blir allsidigt och uttömmande behandlat, och å andra sidan, att vad som ej är av betydelse för saken ej indrages i förhandlingen och att onödig vidlyftighet eller tidsntdräkt undvikes. Genom frågor och på- minnelser skall han söka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i hörda per- soners uttalanden.
Ledamot i rätten äger ock framställa frågor till sakens utreåzing.
3.
Därest part icke åtnjuter hjälp av kunnigt biträde och han_ej heller själv förmår behörigen utföra sin talan, skall rätten giva honom erforderlig väg- ledning till förebyggande av fel eller försummelse i utförandet av hans talan.
4.
Part har att sanningsenligt angiva de faktiska omständigheter, på vilka han grundar sina yrkanden, samt att sanningsenligt förklara sig över de av mot- parten åberopade omständigheterna och besvara de frågor domstolen finner nö- digt framställa till honom för målets upplysning. Lämnar han uppgift, som står i strid med vad han under förberedelsen anfört, eller förekommer eljest motsägelse i hans uppgifter, skall han erinras därom och uppmanas förklara; sig däröver.
5.
Förhandlingen är muntlig. Yrkande må upplösas ur skrift, men eljest mä skriftligt anförande ej användas. Det är dock icke part betaget att begagna skriftliga anteckningar till stöd för minnet, när det erfordras.
l !
6.
F örhandlingen inledas därmed att käranden framställer sitt yrkande och svaranden angiver, i vad män kan medgivcr eller bestrider detsamma.
Härefter skola parterna, var i sin ordning, vidare utveckla sin talan, såvitt möjligt i ett sammanhang. De skola därvid anföra de omständigheter, på vilka de grunda sin talan, samt förklara sig över vad motparten anfört.
Vid framläggande av sina sakuppgifter och angivandet av sin bevisning äro parterna icke ovillkorligen bundna av vad de tidigare åberopat. Ändring eller tillägg, som. göres härutinnan, må 'dock av rätten lämnas utan avseende, om parts underlåtenhet att i tid framkomma med de uppgifter eller den bevisning han åberopar kan antagas ha skett i syfte att förhala rättegången eller över- rumpla motparten.
,—
I. Därefter förebrin gas bevisningen, i regel först från kärandens och sedan från svarandens sida.
8.
Sedan bevisningsförfarandet är avslutat, äga parterna, först käranden och se- dan svaranden, anföra vad de till utförande av sin talan akta nödigt. Vill käranden genmäla å vad från svarandens sida anförts, skall det tillåtas, och skall i sådant fall svaranden äga yttra sig i anledning av vad käranden så— lunda anfört. Med rättens medgivande må ytterligare uttalanden från båda sidorna förekomma.
9.
H andläggningen av ett mål skall såvitt möjligt fortgå utan avbrott, till dess målet är färdigt till avdömande. Uppskov med påbörjad handläggning må ej beviljas, med mindre handläggningen enligt 1 punkten sista stycket företagits, oaktat hinder för målets slutliga behandling förelegat, eller uppskov erfordras i följd därav att nya viktiga skäl eller bevis kommit i dagen, eller rätten finner ytterligare utredning vara erforderlig.
10.
Uppskjutes målet till fortsatt handläggning vid ett senare rättegångstillfälle, skall rätten sörja för att, i överensstämmelse med de allmänna föreskrifter,. som i 4- kap. givits om huvudförhandlingens förberedande, erforderliga åt— gärder i förväg vidtagas för att handläggningen vid nästa rättegångstillfälle må bliva slutförd.
11.
Kan målet ej företagas till fortsatt handläggning senast å sjunde dagen efter den, då handläggningen avbröts, skall hela handläggningen upprepas. Har protokoll förts rörande bevisning, som upptagits vid "den föregående hand- läggningen, må protokollet användas som bevis, såvida ej rätten för målets ut— redning finner nödvändigt, att bevisningen ånyo upptages, och detta kan ske. Protokoll över syn må. dock alltid användas som bevis.
6 KAPITLET.
Måls avvisande.
Inledning. Enligt varje rättegångsordning gälla vissa regler, som måste iakttagas för att den domstol, där ett mål anhängiggjorts, över huvud skall äga rätt att till prövning upptaga själva saken. Domstolen skall sålunda enligt de för dom— stolarnas behörighet uppställda reglerna vara behörig för det ifrågavarande målet. Talan skall enligt de därför gällande föreskrifterna vara rätteligen anhängiggjord. Samma talan får icke redan vara genom laga kraft vunnen dom avgjord eller redan anhängiggjord i ett annat ännu icke avgjort mål 0. s. V. '
Dessa förutsättningar för att ett mål, som anhängiggjorts vid en domstol, må av denna upptagas till prövning i huvudsaken, bruka sammanfattas under benämningen processförutsättningar. Åtskilliga av dem bruka i allmänhet vara reglerade i lag; andra åter anses gälla, ehuru de icke uttryckligen blivit uttalade i lagen.
På. skilda ställen i det föreliggande förslaget har processkommissionen be- handlat några av dessa förutsättningar för att ett mål må. upptagas till pröv- ning. Någon uttömmande uppräkning och reglering av dessa frågor har pro- cesskommissionen däremot icke eftersträvat att göra. En sådan uppgift kan icke anses ligga inom ramen för uppgiften att utarbeta grunderna för en rätte- gångsordning. Härtill kommer, att främmande lagar allmänt avstått från att söka lösa uppgiften. Under förarbetena till den nya norska rättegångsord- ningen i tvistemål gjordes försök att åstadkomma en fullständig uppräkning, men dessa försök blevo uppgivna.
Den behandling, som av processkommissionen i det föreliggande förslaget ägnats dessa frågor, utgör en utgångspunkt för ett förslag till reglerande av den sidan av förevarande spörsmål, som är av den största betydelsen, näm- ligen den processuella ordningen för behandlingen av hithörande fall-
Dispositiva Följden därav att rätten finner brist i processförutsättningarna föreligga OCh "Malma bör bliva, att rätten avvisar målet från huvudsaklig prövning. Emellertid &%%'; brukar icke varje brist i förevarande hänseende ovillkorligen föranleda sådan "i"!!!”- påföljd. I vis-sa fall har lagstiftningen icke åt den processuella regel, vars upprätthållande är i fråga, tillmätt den betydelsen, att domstolen självmant bör beakta den, utan gjort detta beroende därav, om part gör invändning om pro- cessförutsättningens bristande och på denna grund yrkar, att huvudsaken icke skall av domstolen upptagas till prövning. Regeln om processförutsättnin- gen har i dessa fall ansetts övervägande tillgodose partens enskilda intresse, varför lagstiftningen låtit det bero på honom, om regeln skall iakttagas eller icke. Om han icke gör invändning i frågan, tages denna icke av domstolen självmant i beaktande. Processförutsättningen brukar i dylika fall kallas dispositiv. Lagstiftningen har därvid, enligt vad i redogörelsen för de' all-
männa grunderna för rättegången i tvistemål utvecklats, givit åt parterna en viss möjlighet att förfoga över en regel om själva rättegångsförfarandet. I andra fall åter har ett offentligt intresse ansetts knutet vid den processuella re— geln och dess upprätthållande. Domstolen har därvid att självmant beakta, om den iakttages eller icke. Det brukar i dessa fall heta, att processförutsättningen är absolut.
Olika länders rättegångsordningar uppdraga gränsen mellan de två grup— perna av hithörande fall mycket olika. I vissa länder, t. ex. Tyskland, är sålunda området för de fall, där partens vilja får vara bestämmande, vida större än enligt vår rätt—
Såsom allmän regel i förevarande hänseende har processkommissionen i nära anslutning till gällande rätt ansett böra uppställas, att frågan om måls avvi- sande på grund av bristande processförutsättning i vissa, i lagen angivna fall icke skall av rätten upptagas, såvida icke svaranden gör invändning därom, men att rätten i övriga fall självmant skall avvisa mål, när den finner brist i förevarande avseende föreligga. Processkommissionen har därför [på de ställen i förslaget, där hithörande frågor behandlas, haft uppmärksamhet jämväl på spörsmålet, huruvida parts invändning skall krävas för att en brist skall beaktas och, där sådant för visst fall funnits böra gälla, givit föreskrift därom. I övriga fall skall rätten alltså självmant beakta bristen. En när- mare undersökning av sistnämnda fall torde sannolikt komma att visa, att det för vissa av dem är lämpligt att begränsa domstolens befogenhet till vissa sta- dier av rättegången såsom i 1 kap. 4 punkten föreslagits beträffande forum- regler.
Det måste vara förenat med stora fördelar, om hithörande frågor kunna av domstolen behandlas, innan denna ingår i handläggningen av själva huvud- saken i målet. Uppkommer en dylik fråga först senare, och finnes därvid, att hinder föreligger mot målets upptagande,*har tydligen den handläggning av själva huvudsaken, som hunnit försiggå dessförinnan, varit överflödig och föranlett onödigt arbete och onödiga kostnader. -
I den förut av processkommissionen lämnade redogörelsen för den förbere- dande behandlingen av tvistemål har nämnts, att en av uppgifterna för denna förberedande behandling vore, att hithörande frågor därunder handlades och
Pracessför- utsättning absolututom i vassa an— givna fall.
Framstäl- lande av svarandens invändning.
prövades. I en muntlig rättegång, för vars genomförande kräves koncentra- ' tion av det för huvudsakens bedömande nödiga materialet, framträder bety- delsen därav i synnerligen hög grad. Om först vid huvudförhandlingen, då all bevisning om huvudsaken är samlad för att förebringas, fråga om hinder mot målets upptagande uppkommer och det därvid finnas, att målet icke kan upp- tagas, blir det å huvudförhandlingens anordnande nedlagda arbetet onyttigt. Ett sådant resultat bör i möjligaste mån undvikas. Såvitt möjligt böra hit- hörande frågor alltså handläggas och prövas under målets förberedande be- handling.
När fråga om måls avvisande kan upptagas allenast på grund av invänd-
ning från parts sida, måste det således sörjas för, att sådan invändning, om den skall framställas, såvitt möjligt göres under målets förberedande behand— ling. Föreskrifter i syfte att förmå part, som vill framställa sådan invänd- ning, varom här är fråga, att så snart som möjligt efter rättegångens början göra invändningen, förekomma allmänt i främmande rättegångsordningar- I svensk rätt finnas sådana i 16 kap. rättegångsbalken för de fall, i vilka in— vändningen avser brist i fråga om en dispositiv processförutsättning.
Även när domstolen har att självmant beakta en hithörande regel, kan in- vändning från parts sida förekomma i syfte att påkalla domstolens uppmärk— samhet i frågan. Domstolens befogenhet att upptaga frågan är i dessa fall icke beroende av invändningen, men att hindra parten från att det oaktat göra invändningen kan icke ifrågasättas. Med sin ingående och noggranna känne- dom om målet och alla därmed förbundna omständigheter måste tvärtom par- ten ofta vara den, som är i stånd att fästa domstolens uppmärksamhet å en fråga, med vilken domstolen eljest skulle sakna anledning att syssla. I det praktiska rättslivet måste alltså i stor omfattning upptagandet av en dylik fråga faktiskt vara beroende av invändning från parts sida, även om frågan är sådan, att domstolen har att oberoende av invändning upptaga den. Detta måste sålunda i regel gälla t. ex. om det hinder för en talans upptagande till huvudsaklig prövning, som bildas av en laga kraft vunnen dom om samma talan.
Utgår man ifrån vikten av att alla hithörande frågor i största möjliga ut— sträckning bliva behandlade, innan domstolen går in på själva huvudsaken, sy- nes det på grund av vad nyss anfördes vara lämpligt att tillse, att även rörande de fall, som domstolen har att självmant beakta, svarande, som vill framställa invändning, gör detta så snart som möjligt. Några avgörande skäl för att i detta hänseende skilja mellan olika hithörande fall finnas icke- Det synes tvärtom vara välbetänkt att i likhet med den nya norska civilprocesslagen före- skriva, att varje invändning, som part i ifrågavarande hänseende önskar göra, skall framställas så snart som möjligt. Även i dessa fall bör således invänd- ningen om möjligt göras under målets förberedande behandling.
Då denna behandling är avsedd jämväl för förberedelsen i sak av målet, sy— nes det vara av vikt, att invändning göres så snart som möjligt under förbere- delsen, så att icke onödigtvis tid ägnas åt behandlingen av själva saken. Allt efter förberedelsens natur torde invändningen alltså böra göras antingen vid _ första förberedande sammanträdet, då svaranden är tillstädes, eller, om sva- randen efter föreläggande ingiver skriftligt svaromål, i detta. Om svaranden alldeles uteblir från förberedande muntlig behandling eller underlåter att efter föreläggande avgiva skriftligt svaromål, har han således icke försuttit tiden att göra invändning. Därav följer, att rätten under angivna omständigheter kan komma att få självmant beakta en brist, som i regel ej skolat beaktas utan invändning av svaranden. '
Regeln om tiden för invändnings framställande synes dock icke böra göras alldeles ovillkorlig. Om den omständighet, varpå invändning grundar sig, först senare blir svaranden kunnig, eller om han eljest av giltig anledning varit
hindrad att i tid göra invändningen, bör han hava att, så snart som möjligt sedan han fått kännedom om omständigheten eller det giltiga hindret upphört, göra invändningen. Det kan alltså under angivna förutsättningar inträffa, att in— vändning kan få framställas även vid huvudförhandlingen.
För att dessa föreskrifter om tiden för dylik invändnings framställande skola vara verksamma, måste svaranden bliva avskuren från befogenheten att göra invändningen, om han icke gör den inom den sålunda stadgade tiden. Denna regel bör gälla även i fråga om sådan brist, som domstolen har att självmant beakta. På sätt straxt skall nämnas, kommer dock parts försummelse att fram— ställa invändningen inom stadgad tid i sistnämnda fall icke att avskära dom- stolen från prövning av frågan.
Även för fraga, som av rätten självmant skall beaktas, bör gälla, att den Upptagande skall upptagas så snart som möjligt och helst mnan handläggningen av huvud- avååggoftt saken tar sin början De skäl, som förut fiamhållits beträffande vikten av att självmant samtliga hithörande frågor bliva sålunda behandlade, äga sin fulla giltighet Skalålgffim också för de fall, där rätten har att självmant företaga prövning.
I främsta rummet bör alltså gälla, att fråga om att rätten självmant skall avvisa mål skall upptagas under målets förberedelse. Den bör därunder gi- vetvis upptagas så snart som möjligt. Det är emellertid icke uteslutet, att dom— stolen under detta skede av rättegången icke haft uppmärksamheten riktad på en dylik fråga. Såvida icke den tid, inom vilken brist beträffande viss processförutsättning må beaktas, begränsas, kan det sålunda inträffa, att till och med under huvudförhandlingen en dylik fråga uppkommer och bör be- handlas. Detta torde exempelvis böra gälla om fråga, huruvida samma talan icke redan är genom laga kraft vunnen dom avgjord. Även om en sådan fråga uppstår först under huvudförhandlingen, bör den icke lämnas å sido.
Icke heller bör den omständigheten att part försummat att inom stadgad tid göra invändning om bristen, hindra domstolen att i anledning av parts framställning taga frågan under övervägande. Partens framställning kan väl då icke behandlas såsom en i laga ordning gjord invändning men kommer att utgöra den yttre anledningen för domstolen att självmant upptaga frågan.
N är rätten upptager till behandling fråga, som här avses, vare sig på grund Behandlin- av invändning från svarandens sida eller självmant, uppstår spörsmålet om %;;egfkuaå; 0 den lämpligaste anordningen av denna behandling och om dess inverkan på av hit ran- handläggningen av själva huvudsaken. de ””' Beträffande behandlingen av frågan torde först och främst böra som allmän regel uppställas, att parterna skola beredas tillfälle yttra sig i frågan, innan denna avgöres. Har den uppkommit i följd av invändning från svarandens sida, bör alltså åt käranden beredas tillfälle att yttra sig däröver. Har rätten självmant upptagit frågan, böra båda parterna få tillfälle yttra sig. Huru— vida dessa yttranden skola inhämtas i skriftlig eller muntlig form bör bero på, huru förhandlingen om den uppkomna frågan anordnas. Har frågan uppkom— mit under förberedelsen, försiggår förhandlingen därom i de former, som äro
föreskrivna för förberedelsen, och har frågan uppkommit vid huvudförhand— lingen, följer förhandlingen om frågan de allmänna reglerna för huvudförhand-
. lingen.
Bezlut i
up ommen
åriga av hit- örande art.
Verkan av invändnings ogillande.
I fråga om sambandet mellan förhandlingen om en uppkommen fråga av hithörande slag och förhandlingen om huvudsaken tillämpas i rättegångsord- ningarna huvudsakligen två olika system. Enligt det ena prövas den särskilda frågan i en särskild förhandling, som ägnas uteslutande åt frågor av denna art och som medför uppskov med handläggningen av själva huvudsaken. Enligt det andra systemet försiggår ifrågavarande handläggning jämsides med och i samband med behandlingen av huvudsaken. Åtskilliga rättegångsordningar hava noggrant bestämt, i vilka fall och under vilka förutsättningar den förra. ordningen skall tillämpas. Detta är sålunda förhållandet i tysk, österrikisk och jämväl gällande svensk rätt. Andra rättegångsordningar, t. ex. den norska, hava däremot överlämnat åt domstolen att i varje särskilt fall avgöra, huru förfarandet bör anordnas.
Då erfarenheten torde visa, att det är synnerligen svårt att i detta hänseen- de uppställatillfredsställande regler för de skilda tänkbara fallen, synes den ordningen vara den lämpligaste, enligt vilken detfår bero på domstolen, huru- vida behandlingen av en uppkommen hithörande fråga skall ske i form av en särskild förhandling om denna fråga, varav följer, att handläggningen av hu- vudsaken uppskjutes, tills frågan är slutbehandlad, eller skall ske jämsides med och i samband med handläggningen av huvudsaken.
Denna regel bör gälla oberoende av när en fråga av hithörande art uppta- ges. Ej blott när den upptages under den förberedande behandlingen av målet bör den gälla, utan ock när en dylik fråga undantagsvis kommer till behand- ling först vid huvudförhandlingen i målet.
Enligt gällande svensk'rätt skall domstolen, frånsett de särskilt reglerade fallen, giva särskilt beslut över invändning av hithörande art, när dess beskaf- fenhet sådant fordrar.
Med den ordning för dessa frågors behandling, som här föreslagits, synes det naturligt, att domstolen bör meddela beslut i fråga om måls avvisande så snart ske kan, vare sig frågan uppkommit på grund av invändning eller den uppta- gits av rätten självmant. Härav torde icke behöva följa, att domstolen skall meddela särskilt beslut i dylik fråga även i de fall, när den av rätten självmant upptagits och rätten funnit, att grund att avvisa målet icke förelegat. Rät- tens avslutning av förhandlingen om den särskilda frågan torde i dessa fall böra ske allenast genom att rätten övergår till handläggning av huvudsaken. ,
När beslut i uppkommen fråga av hithörande art meddelas, kunna därmed vara förbundna vissa följder, sammanhängande med frågan, huruvida mot be- slutet skall föras särskild talan i händelse part är missnöjd därmed. I de fall, när det ifrågasatta hindret mot målets upptagande finnes föreligga, t. ex. när domstolen finner sig obehörig och sålunda förklarar sig icke kunna upp— taga målet till huvudsaklig prövning, är frågan om den fortsatta handlägg—
ningen av målet löst, ty någon sådan handläggning från domstolens sida kan då uppenbarligen icke äga rum. Om domstolen däremot finner, att det ifråga- satta hindret icke föreligger, i det den t. ex. ogillar en av svaranden framställd invändning mot domstolens behörighet, sammanhänger frågan, huru domsto- len skall vidare förfara, med frågan, om särskild talan mot beslutet kan föras. Kan sådan talan icke föras, är det tydligt, att domstolen endast har att omedelbart övergå till fortsatt behandling av målet. Kan däremot särskild ta- lan föras, uppstår spörsmålet, huruvida handläggningen av huvudsaken skall uppskjutas, tills den uppkomna frågan blivit genom laga kraft ägande beslut avgjord. Ett sådant uppskov medför tydligen en besparing av arbete och kost- nader i de fall, när talan föres mot det meddelade beslutet och högre rätt med ändring av detta finner, att målet icke bör upptagas till prövning. Den hand- läggning av själva huvudsaken vid underrätten, vilken, om uppskov icke ägt rum, skulle hava försiggått, ehuru den varit onödig, blir nämligen under dessa förutsättningar besparad. Häri kan ligga en icke obetydlig fördel. Å andra sidan skulle en regel om ovillkorligt uppskov med handläggningen av själva hu- vudsaken i dessa fall lätt utgöra en frestelse för part att förhala rättegången genom att i högre rätt föra talan mot dylika beslut av underrätten. Det synes därför vara lämpligast att åt domstolen överlämna prövningen i de enskilda fallen jämväl av detta spörsmål. Domstolen bör kunna väga mot varandra, å ena sidan, de olägenheter, som skulle vara förenade med ett uppskov med hand- läggningen av själva saken, och å andra sidan, de olägenheter, som skulle följa av ett beslut från högre rätt om att målet förklaras icke hava bort upptagas till prövning, ehuru det av underrätten handlagts. Vid sidan härav bör jämväl hovrätt, dit talan fullföljts i ett dylikt fall, äga att, även när underrätten icke beslutat uppskjuta handläggningen av huvudsaken, dock förordna därom, när hovrätten så finner lämpligt.
Processkommissionen anser sig icke böra här närmare ingå på de spörsmål, som uppkomma i de fall, när uppskov, som nyss nämnts, icke föreskrives och talan mot beslutet föres i högre rätt, samt denna rätt finner målet icke hava bort upptagas till prövning, men underrätten dessförinnan hunnit meddela dom rörande själva huvudsaken. Hovrätten bör i dylikt fall förordna, att den dom i huvudsaken, som till äventyrs hunnit av underrätten meddelas, blir undanröjd.
Den här gjorda framställningen har icke avsett vissa spörsmål, som med de här behandlade äga ett visst samband, nämligen huru bör förfaras när vissa brister i fråga om domstolens sammansättning eller av liknande" art föreligga, men dessa brister icke leda till att målet av domstolen omedelbart avvisas, utan till åtgärder för bristernas botande. Det praktiskt mest betydande hithö- rande falletär frågan om domarjäv och deras behandling. Dessa frågor böra upptagas i sammanhang med de regler, som gälla om själva bristerna.
Damm-jäv ochh aliknagtde ragor e- handlas ej här.
Sammanfattning.
1.
Fråga huruvida mål skall avvisas, på den grund att rätten ej är behörig eller att målet ej rätteligen anhängiggjorts eller att annat hinder mot målets sakliga prövning föreligger, skall i vissa angivna fall av rätten upptagas allenast om svaranden framställer invändning därom. I övriga fall skall rätten självmant avvisa mål, därest hinder som nyss nämnts föreligger.
Vill svaranden göra invändning därom att mål skall avvisas, skall han fram— ställa invändningen vid det första sammanträdet för muntlig förberedande bc- handling, då svaranden är tillstädes, eller, om svaranden efter föreläggande in- ger skriftligt svaromål, i detta. Har den omständighet, varpå invändningen grundar sig, först senare blivit svaranden kunnig eller har svaranden eljest av giltig anledming varit hindrad att göra invändningen på sätt ngss sagts, skall han framställa invändningen så snart som möjligt efter det han erhöll k'änne— dom om den omständighet som åberopas eller hindret upphörda. Försummar svaranden att göra invändning efter vad nu föreskrivits, har han förlorat sin rätt att framställa invändningen.
Fråga därom att rätten självmant skall avvisa mål skall upptagas, så snart rätte—n under förberedelsen eller senare får anledning därtill.
3.
När svaranden gjort invändning om måls avvisande eller fråga uppstår, att rätten självmant skall avvisa målet, skall rätten, innan frågan avgöras, lämna i förra fallet käranden och i senare fallet bägge parterna tillfälle att yttra sig i frågan.
Därest så finnes lämpligt, äger rätten, vare sig frågan uppkommer under förberedelsen eller senare, anordna särskild förhandling angående densamma och förordna, att med handläggning av själva saken skall anstå, till dess frågan om avvisande blivit slutbehandlad av rätten.
Beslut i fråga om måls avvisande skall meddelas så snart ske kan.
i.
Har rätten genom särskilt beslut ogillat invändning om måls avvisande och är det enligt reglerna om rättsmedlen tillåtet att fullfölja särskild talan mot beslutet, ankommer det på rätten att bestämma, huruvida handläggningen av huvudsaken skall uppskjutas, tills invändningsfrågan blivit genom laga kraft ägande beslut avgjord, eller handläggningen därav skall fortgå. Har rätten. icke förordnat om dylikt uppskov, äger hovrätt, dit talan i invändningsfrågan fullföljts, förordna därom, när så prövas lämpligt.
7 KAPITLET.
Parts utevaro.
Den föregående framställningen rörande såväl målets förberedande behand- ling som huvudförhandlingen utgår ifrån att båda parterna äro tillstädes vid sammanträde inför rätten, där tvisten förberedes eller är föremål för huvudför— handling. Om part åter uteblir därvid, kommer målet i ett läge, som kräver en särskild undersökning och behandling. I synnerhet utevaro från den i målet instämdes, svarandens, sida är av mycket stor praktisk betydelse, och lagstift- ningens bedömande därav utgör en för råttegångsordningens hela gestaltning synnerligen viktig faktor.
Förfarandet vid parts utevaro har varit underkastat mycket skiftande regle- ringar under olika tider. Den väsentligaste olikheten har sammanhängt med den — i äldre tid härskande uppfattningen, att tvisten icke kunde upptagas till saklig behandling, utan att båda parterna voro närvarande. Var svaranden frånvaran- de, måste alltså tvångsmedel tillgripas för att förmå honom till inställelse. I senare tider har gjort sig gällande en annan ståndpunkt, som möjliggör målets avgörande i sak trots parts utevaro. Denna ståndpunkt måste anses företräda ett högre utvecklingsskede, men den kräver också en mera utbildad process- teknisk utformning av förfarandet. Reglerna för avgörandet i detta fall inne— fatta ett mycket ömtåligt spörsmål. I nutida lagstiftningar hava dessa regler också ett tämligen skiftande innehåll.
I anslutning till tidigare preussisk rätt upptog den tyska civilprocesslagen ett system, som utmärkes av ett summariskt avgörande av målet i parts utevaro och därav, att utevaron på rättegångens olika stadier i underrätten alltid har samma påföljd. Den tillstädeskomne parten har alltid befogenhet att mot den uteblivne begära tredskodom. Uteblir käranden och yrkar svaranden tredsko- dom, ogillas käromålet. Någon förhandling med svaranden äger icke rum utan målet avgöres utan saklig prövning. Om svaranden uteblir och käranden yrkar tredskodom, skola de av käranden muntligen framförda sakuppgifterna, under förutsättning att svaranden förut erhållit del av dessa, anses godtagna av sva- randen. Ingen hänsyn tages i någotdera fallet till vad som förut kan hava förekommit i målet. Medgivanden, som från svarandens sida förut må hava gjorts, föregående bestridanden från svarandens sida, resultaten av bevisupp— tagning, som ägt rum förut, sakna betydelse. Emot tredskodom finnes ett sår- skilt rättsmedel, Einspruch, och detta kan användas av den uteblivne, vare sig han för sin utevaro haft giltig anledning eller ej, samt föranleder målets åter- upptagande vid samma domstol, som meddelat tredskodomen.
Genom 1924. års reform har en jämkning i denna ordning ansetts böra göras på grund av följande förhållanden. Det betänkliga uppskovsväsen, som så små- ningom gjort sig gällande i den tyska civilprocessen, har i väsentlig utsträck- ning framkallats därav, att parterna tillsammans haft befogenhet att även mot
lnlmlning.
Utländsk rätt.
domstolens önskan få uppskov i målet, och att, när parterna företrädas av advo— kater, endera av dessa ofta av andra göromål är hindrad att iakttaga instäl- lelse. Inom advokatkretsar har därvid den uppfattningen utbildat sig, att det vore stridande mot kollegialitetskraven, att den för motparten tillstädeskomne advokateni dylikt fall yrkade tredskodom. En annan form av avgörande kun- de han icke få. För att bereda utväg för en annan lösning har genom 1924 års reform dels parternas befogenhet att bestämma om uppskov borttagits och dels vid ena partens utevaro åt den tillstädeskomne parten lämnats fritt att yrka tredskodom eller prövning, som det heter, »nach Lage der Akten». Denna senare prövning skall grunda sig på allt, som förekommer i de skriftliga in- lagorna och i protokollen i målet. Däremot får den tillstädeskomne parten icke vid ifrågavarande rättegångstillfälle införa något material eller ens förhandla i målet. Ovisshet råder, huruvida domstolen vid prövningen får beakta sådant, som förut förekommit i målet men som icke finnes bevarat i annan form än ' genom domarens enskilda anteckningar eller blott i domarens minne. Det sär- skilda rättsmedlet Einspruch är icke medgivet mot en dom av detta slag.
Erfarenheterna rörande denna anordnings lämplighet äro ännuicke tillräck- liga för ett säkert omdöme om dess verkningar i skilda riktningar, men utom allt tvivel är ställt, att den i hög grad är ägnad att befordra skriftligheten i processen.
Tredskoförfarandet i den franska rättegångsordningen har till sina väsent— ligaste drag utvecklat sig genom praxis; lagen saknar fullständiga bestämmel- ser i ämnet.
Den franska processen inför den ordinära underrätten inledes därmed, att käranden låter delgiva svaranden en stämning. Dag för målets handläggning inför rätten blir i samband därmed icke fastställd, utan delgivningen medför endast, att svaranden har att inom viss tid uppgiva den advokat han valt till ombud. Försummar han detta, gör han sig skyldig till vad som kallas »défaut faute de comparaitre», och käranden kan få tredskodom mot honom. Dylik tredskodom förekommer emellertid mycket sällan, enär domstolarna i regel till— låta svaranden att dröja med att utse sin advokat ända till förhandlingen inför domstolen eller göra tredskodomens giltighet beroende av att. han icke senast då utsett advokat.
Om käranden uteblir vid förhandlingen, kan på svarandens yrkande meddelas en »défaut-congé», vars innehåll är, att hans talan avskrives med befogenhet för honom att inom viss tid, föra talan däremot i samma eller högre rätt och därmed få målet återupptaget. Uteblir svaranden, kan käranden mot honom få tredskodom. Denna skall enligt lagen gå ut på bifall till kärandens talan, om, som det heter, hans yrkanden äro »justes et bien vérifiées». Avsikten här— med har varit, att käranden skulle styrka sin talan. I praxis ha emellertid anspråken härpå från domstolarnas sida blivit betydligt jämkade. Numera tor- de i allmänhet en prövning av rättsfrågan äga rum och prövningen av saksam- manhanget inskränkas till vad billighet och sannolikhet anses föranleda. Mot tredskodom står alltid ett särskilt rättsmedel, »opposition», till buds, varige— nom målet återupptages av samma domstol.
Den österrikiska rättegångsordningen har slagit in på en delvis ny väg. Om endera parten uteblir från första sammanträdet under förberedelsen, erste Tagsatzung, samt tredskodom yrkas av den tillstädeskomne parten, skall den- nes fram-ställning rörande sakförhållandet i tvisten hållas för sann, såvitt den- samma icke vederlägges av föreliggande bevis. Vid kärandens utevaro kom— mer alltså till stånd ett förhör med svaranden, som får klargöra sin ställning till saken. Uteblir svaranden, får käranden dom på grund av hans i stämnin- gen framställda sakuppgifter. Om svarande, som tillstädeskommit vid erste Tagsatzung, underlåter att avgiva det skriftliga svaromål, vartill han uppford- ras, efter det detta sammanträde hållits, kan käranden få tredskodom mot ho— nom enligt samma regler.
Vid utevaro från någondera partens sida vid huvudförhandlingen, kan "den tillstädeskomne parten yrka att få målet avgjort i motpartens frånvaro. Men domstolen har vid målets prövning att taga hänsyn till ej mindre tidigare före— bragt bevisning än även förut avgivna förklaringar och av den uteblivne lämnade uppgifter om faktiska omständigheter av vikt i målet. Den tillstädeskomne parten äger därjämte förebringa också nytt material, som skall beaktas, när det icke strider mot innehållet i hans skriftliga inlagor eller mot hans tidigare för— klaringar och uppgifter, samt det förut delgivits motparten. Den österrikiska rättegångsordningen har sålunda strävat att även i ena partens utevaro en dom skall kunna meddelas, som motsvarar en efter förhandling mellan parterna i vanlig ordning på grund av prövning av materialet i målet given dom. I sam- manhang härmed står, att i Österrike, i motsats till andra länder, i regel icke finnes något rättsmedel, varigenom den uteblivne kan få målet återupptaget i samma instans för processmaterialets kompletterande. Vanligen står endast talan till högre rätt den uteblivne till buds, men som denna talan allenast medför en överprövning av samma processmaterial, som förelåg för underrätten, hjälper detta rättsmedel föga den uteblivne i sådana fall, då domens faktiska underlag är bristfälligt. Endast om utevaron föranletts av giltig anledning, kan den ute— blivne få målet återupptaget i samma domstol. Vid utevaro från båda parternas sida förklaras målet, utom i vissa undantagsfall, där utevaro icke inverkar på målets fortgång, vilande, vilket har den verkan, att återupptagande får ske först efter tre månader. Målet förklaras likaledes vilande, om part icke be- gagnar sig av sin rätt att yrka tredskodom.
Enligt den danska lagen skall käranden komma tillstädes vid första förbe- redande sammanträdet, förste Taegtedag, och framlägga stämningen samt övriga dokument i målet. Försummar han detta, skall saken genast av rätten själv- mant avvisas och svaranden tillerkännas ersättning för rättegångskostnad, så- vida svaranden ej avstår därifrån. Att målet avvisas innebär allenast att målet avskrives med rätt för käranden att på nytt instämma målet. Samma verkan har kärandens utevaro .såväl vid senare rättssammanträden intill skriftväxlin- gens slut som vid själva huvudförhandlingen. Om svaranden uteblir vid farste Taegtedag, kan käranden yrka tredskodom i enlighet med kärandens muntliga framställning av saken. Därvid skall emellertid iakttagas, att yrkande eller grund för käromålet, som ligger utanför stämningens innehåll, icke tages i be-
traktande, ävensom att målet skall avvisas, när av det framkomna visar sig, att de i stämningen intagna faktiska uppgifterna i väsentliga hänseenden äro oriktiga eller ofullständiga. Om käranden vill fullständiga sina uppgifter eller påståenden, kan han i stället för att yrka tredskodom begära uppskov till nytt förberedande sammanträde. Uteblir svaranden jämväl vid detta senare sam— manträde, kan käranden yrka tredskodom i enlighet med den framställ— ning, varav svaranden erhållit del. Om svaranden en gång avgivit svaromål under förberedelsen, kan under denna tredskodom icke meddelas mot honom. Den enda påföljd svarandens utevaro kan medföra är, att den faktiskt kan få en preklusiv verkan gentemot svaranden, i det hans utevaro kan avskära honom från ytterligare svaromål och därmed begränsa området för hans muntliga för— handling. Vid svarandens utevaro från huvudförhandling kommer tredskodoms— förfarandet åter i tillämpning i överensstämmelse med de regler, som gälla be— träffande svarandens utevaro vid furste Taegtedag. Intet avseende fästes vid vad under förberedelsen förekommit. Däremot är det ovisst, huruvida, därest uppskov med huvudförhandlingen ägt rum och svaranden uteblir vid det senare sammanträdet, samt käranden begär dom i målet, hänsyn skall tagas till vad som förut förekommit vid huvudförhandlingen. Ehuru lagens ordalag närmast sy— nas tala för att så icke får ske, anses det i allmänhet böra bero på rätten, i vad mån sådan hänsyn bör tagas. Om käranden icke yrkar tredskodom, när detta kan ske, avskrives målet. Detsamma gäller om båda parterna utebliva från sammanträde under förberedelsen eller vid huvudförhandlingen. Mot tredsko- dom finnes ett särskilt rättsmedel, Genoptagelse, varigenom en utebliven sva- rande kan få målet återupptaget vid samma domstol. Tiden, inom vilken Gen— optagelse får ske, är betydligt längre, när giltig anledning för utevaro funnits. Beträffande rätt till Genoptagelse för svarande, som icke har någon ursäkt för sin utevaro, gäller dessutom den viktiga begränsningen, att rätten till Gen— optagelse bortfaller, om svaranden en gång avgivit svar i saken.
Den norska civilprocesslagen medger såväl under förberedelsen som vid hu- vudförhandlingen tredskodom mot utebliven part på yrkande av den tillstädes— komne parten. Vid tredskodom mot käranden meddelas i överensstämmelse med det tyska systemet frikännande dom. Vid tredskodom mot svaranden lägges kärandens framställning av sakens sammanhang till grund för domen, om framställningen förut bragts till svarandens kännedom och ej strider mot allmänt veterliga fakta. Tredskodom kan meddelas först och främst vid för- sta sammanträdet under förberedelsen, under förutsättning att detlvid inkal— lelsen till sammanträdet meddelats den uteblivne, att utevaron kan hava sådan påföljd. Svaranden kan vid detta sammanträde i stället för att begära tred- skodom yrka målets avskrivning eller att målet förklaras vilande. Därest yrkande om tredskodom ej göres av den tillstädeskomne parten, eller, då endast svaranden iakttagit inställelse, begäran om målets avskrivning eller att det- samma skall förklaras vilande ej framkommer, uppskjutes målet till ytter- ligare förberedelse eller utsättes till huvudförhandling. Utebliva båda par— terna, förklaras målet vilande. Vid senare sammanträde under förberedelsen kan jämväl tredskodom meddelas mot den uteblivne, dock ej om han förut
iakttagit inställelse. För sistnämnda fall har partens utevaro den påföljd, att målet uppskjutes till nytt förberedande sammanträde eller utsättes till huvudförhandling. Under denna inträda vid uteblivande tredskopåföljderna ånyo. Vid svarandens utevaro kan dock rätten på begäran av käranden med— giva uppskov för att käranden skall få tillfälle att rätta eller utfylla sin sak— framställning. Då käranden uteblir, kan svaranden, i stället för att begära tredskodom, yrka målets avskrivning. Om tillstädeskommen part ej yrkar tredskodom och uppskov eller avvisning ej heller kommer i fråga, förklarar rät— ten målet vilande. Vid utevaro från ett senare sammanträde tages principiellt icke någon hänsyn till vad som förekommit vid ett föregående. Rätten kan emellertid vid parts utevaro vid ett senare rättegångstillfälle upptaga målet till förhandling och avgörande i vanlig ordning, när det är anledning antaga, att utevaron är uppsåtlig Ocll rätten icke finner hans närvaro nödig för målets upp- lysande. Likaså blir prövningen av en del av målet, som förut blivit särskilt och slutligt handlagd, oberörd av partens senare utevaro. I nu nämnda fall kan endast vanlig talan till högre rätt föras mot avgörandet. Därest båda parterna utebliva från sammanträde för huvudförhandling. förklaras målet vilande. Mot tredskodom finnas två rättsmedel, Opfriskning och Anke. Opfriskning medför målets återupptagande vid samma domstol, som meddelat tredskodomen, och användes, då den uteblivne förmenar domen Vila på ett oriktigt faktiskt underlag och därför vill hava processmaterialet rättat och fullständigat. Anke. medför allenast en överprövning i högre instans av samma process- material, som förelegat för underrätten, och kommer till användning, då den tredskovis dömde icke har något att erinra mot de fakta motparten åberopar men däremot gör gällande, att målet bedömts oriktigt i rättsligt hänseende.
Av de finska förslagen hänföra sig rättegångskommitténs och lagberednin— gens bestämmelser om påföljd av parts utevaro till huvudförhandlingen. Vid utevaro från endera partens sida från första rättegångstillfället meddelas på yrkande av den tillstädeskomne parten tredskodom i målet. Är käranden borta, upptages detta till prövning och avgöres på grund av vad däri förekom- mit. Är svaranden borta, och finnes kärandens talan vara å lag och skäl grun— dad. må den bifallas, även om de sakförhållanden, som av honom åberopas, icke varda med bevis styrkta. Den som fått tredskodom mot sig äger söka åter— vinning Vid samma rätt. Om dom ej yrkas, avskrives målet. Detsamma gäller, om båda parterna utebliva. Har part, då saken tidigare i rätten behandlats, uteblivit från sammanträde, vartill målet uppskjutits, skola de föreskrifter, som domstolen meddelat i uppskovsbeslutet, lända till efterrättelse. I detta fall skall vid målets avgörande hänsyn tagas till vad den uteblivne förut i saken anfört, såvitt det framgår av rättens protokoll. Domen blir icke tredskodom, och talan däremot skall således i vanlig ordning fullföljas. Enligt 1923 och 1925 års förslag, som upptagit fullständiga bestämmelser om förberedelse under rättens ledning, kan tredskodom meddelas jämväl under förberedelsen. Beträffande själva tredskodomen har i dessa förslag gjorts den avvikelse från de föregående förslagen, att vid kärandens utevaro någon förhandling i sak
SOV/Lak rätt.
med den tillstädeskomne svaranden ej skall äga rum, utan käromålet utan vidare genom tredskodom ogillas.
1734 års lag upptager i 12 kap. rättegångsbalken bestämmelser om på— följd av parts utevaro. Enligt lagen äro båda parterna skyldiga att å den i stämningen utsatta tid iakttaga inställelse. Utevaro betraktas såsom en ohör- samhet mot rättens bud, och den uteblivne dömes till böter.
Enligt lagens ord gäller nyss nämnda regel även för det fall, att båda par- terna utebliva vid första rättegångstillfället. I praxis ådömas emellertid icke böter i detta fall, utan målet avskrives från vidare behandling med rätt för kä- randen att när som helst ånyo stämma in saken.
Om käranden uteblir första gången målet handlägges och svaranden kom- mer tillstädes, skall enligt lagen käranden fällas till böter samt förpliktas er- sätta svarandens rättegångskostnader, varjämte käranden är underkastad den påföljd, att om han ej inom viss tid ånyo instämmer och fullföljer sin talan, sva- randen är fri från käromålet. Böter torde dock numera ej utdömas.
Därest vid första rättegångstillfället käranden tillstädeskommer men svaran- den uteblir, skall enligt 12 kap. 3 % rättegångsbalken i dess ursprungliga ly- delse rätten i alla mål döma i saken, efter ty som sanning däri utletas kan. Härmed har otvivelaktigt endast avsetts att stadga, att svarandens utevaro icke utgör hinder för processens fortgång och målets avdömande. Käranden äger trots svarandens utevaro utföra sin talan, förebringa bevisning och erhålla dom i målet. Men svarandens utevaro skall icke medföra någon lättnad för käran— den i hans plikt att föra bevis för sin talan. Genom det tillägg till förenämnda lagrum, som gjordes genom lagen den 24 juli 1914, har med lagfästande av en vid ett flertal underrätter sedan längre tid tillämpad praxis för vissa slag av mål, nämligen sådana, som angå fordran i penningar och ej avse skadestånd, anordnats ett förfarande av annan karaktär. Under förutsättning att grunden för fordringen och tiden för dess tillkomst tydligt och fullständigt angivits i stämningen eller i räkning, som jämte stämningen delgivits svaranden, medför i dylikt mål svarandens utevaro från första rättegångstillfället den påföljd, att. rätten, ändå att bevisning ej blivit förebragt, på kärandens yrkande dömer till betalning, såvitt ej uppenbart finnes, att kärandens anspråk icke är lagligen grundat. Regeln äger blott tillämpning med avseende å svarandens utevaro vid första rättegångstillfället. Blir målet ej avdömt vid detta utan uppskjutet till ett senare rättegångstillfälle, fälles svaranden till böter enligt förordningen den 6 oktober 1882 ang. böter för svarandeparts uteblivande från underrätt. Uteblir svarande å dag, till vilken saken blivit uppskjuten, och vållas av sva- randens uteblivande ytterligare uppskov, dömes svaranden till böter enligt nämnda förordning, där ej särskilt vite av rätten förelagts. Vid senare rätte- gångstillfälle kan målet avgöras i parts utevaro endast under den förutsättnin- gen, att parten förelagts att infinna sig vid äventyr att målet ändock avgöres. Målet prövas därvid i vanlig ordning. Mot dom, som meddelats vid första rätte— gångstillfället i svarandens utevaro, stå två rättsmedel svaranden till buds. Svaranden kan nämligen antingen efter vad fullfölja talan till hovrätt eller ock
genom återvinning få målet återupptaget vid samma underrätt, som meddelat domen.
Av de svenska reformförslagen är det endast nya lagberedningens princip- betänkande av 1884, som erbjuder större intresse iförevarande hänseende. En- ligt lagberedningen vilade hela det dåvarande kontumacialförfarandet på en oriktig grund. Det överensstämde icke med civilprocessens begrepp, att parts frånvaro betraktades såsom en olydnad eller tredska mot rättens bud. I allt fall lände även den största stränghet i bötesbestämmelser eller dylikt icke till gagn för den andra parten, vilket väl härvid borde vara huvudsaken. När svaranden funne med sin fördel förenligt att betala böterna, kvarstode saken på samma punkt som förut, och käranden uppehölles i sin rätt. I fråga om det praktiskt viktigaste fallet, nämligen svarandens utevaro, tog nya lagbered- ningen till utgångspunkt för sitt förslag svarandens skyldighet att avgiva förklaring över kärandens i stämningen meddelade sakuppgifter, å vilka denne grundade sitt anspråk, samt framhöll, att om man lämnade domaren öppet att. enligt sunda förnuftets och erfarenhetens slutledning åt svarandens under- låtenhet att inställa sig och genmäla dessa uppgifter giva den enkla och na- turliga förklaring, att han varken kunde eller ville bestrida dessas sannings- enlighet, vore uppenbarligen icke vidare behov vare sig av bötesansvar eller några andra dylika tvångsmedel för att förmå svaranden att inställa sig, därest han verkligen hade anledning att förneka uppgifternas riktighet. Sak- nade han åter sådan anledning, vore det lika onödigt som obilligt att tvinga honom till inställelse och därmed förenade kostnader. Ändamålet vunnes i allt fall. Lagen förhjälpte käranden till hans rätt, om den vore ostridig, eller förmådde svaranden att av omsorg för sitt eget intresse inställa sig till gen— mäle, om kärandens rätt vore stridig. Genom att ordna lagstiftningen enligt denna uppfattning undginge man helt och hållet behovet av ett särskilt kon- tumacialförfarande. Partens frånvaro utgjorde endast ett bland de flera skäl, ur vilka domaren kunde draga den slutsatsen, att hans tystnad innebure, att han icke kunde eller ville förneka sanningen av de mot honom åberopade sakförhållanden. Hade han däremot en gång förnekat dessa, måste detta nekande gälla till hans skydd, även om han vid ett följande rättegångstill— fälle skulle utebliva. Men samma kraftiga skäl, som förmådde honom att komma tillstädes vid första rättegångstillfället, skulle även förmå honom att vid senare tillfälle inställa sig för att bevaka sin rätt, därest hans från- varo ej utgjorde hinder för handläggningen och bevisnings förebringande samt doms meddelande. I överensstämmelse härmed upptog beredningen iCke i sitt förslag några straffpåföljder för utevaro. Käranden skulle i svarandens utevaro alltid kunna påkalla målets avgörande. Mot utebliven svarande, som icke bestritt kärandens sakframställning, skulle tredskodom i enlighet med denna meddelas, under förutsättning att käranden icke i processen införde nya sakuppgifter, över vilka den uteblivne icke haft tillfälle att yttra sig. För sådant fall måste målet uppskjutas, för att svaranden skulle beredas till— fälle att svara härpå. Vid kärandens utevaro skulle tillstädeskommen sva—
Nya lag— beredningen.
Processkom- missionen. Kritik av den nuva- rande ord- ningen.
Allmänna synpunkter.
rande kunna fordra målets avdömande i befintligt skick. Svaranden hade nämligen genom stämningens delgivning erhållit ett berättigat. anspråk på att få tvisten avdömd, och då parterna borde vara likställda inom rättegången och. ingendera gynnas på den andras bekostnad måste härav följa, att käran— den, som i regel vore bevisningsskyldig, finge skylla sig själv, om den under hans frånvaro i sakens befintliga skick meddelade domen utfölle till hans skada. Beträffande rättsmedel mot dom, som meddelats i partens frånvaro. föreslog beredningen att, då dom, som meddelats i partens frånvaro, vore i alla hänseenden lika tillförlitlig och grundad å lika samvetsgrann prövning som varje annan dom, rätt för part till återvinningstalan skulle upphöra och talan emot domen allenast få fullföljas på vanligt sätt.
Genom 1914 års lagändring på detta område blevo onekligen väsentliga olä— genheter i vår rättegångsordning undanröjda. Denna ändring avsåg emellertid endast ett begränsat område inom rättegångsväsendet. Den hänförde sig en— dast till en viss grupp av mål och endast till det första rättegångstillfället i rättegången. Utanför området för 1914 års reform råder alltjämt den ordnin— gen, att vid svarandens utevaro käranden har att förebringa full bevisning för sin talan och, om han för målets utredning är i behov av svarandens närvaro. har att begära uppskov i målet och föreläggande för svaranden att komma till— städes. 1 främsta rummet måste härför böters ådömande eller föreläggande och utdömande av viten användas; visa sig dessa tvångsmedel fruktlösa, återstår endast att återigen uppskjuta målet och förelägga svaranden att inställa sig vid äventyr att målet ändock avgöres, varvid käranden, oberoende av att sva- randen tredskats att medverka till målets upplysning, har att förebringa full bevisning för sin talan för att kunna få en dom till sin fördel.
Denna ordninglider uppenbarligen av allvarliga brister. Den förutsätter en mycket vid möjlighet att undan för undan uppskjuta målets handläggning, och den är tämligen vanmäktig inför en svarande, som hårdnackat vägrar att i sin mån lämna någon medverkan till målets utredning, så snart han kan be- fara, att denna kan lända till motpartens fördel. I bägge dessa hänseenden kommer denna ordning i bestämd strid med viktiga grunder för det förelig- gande förslaget till rättegångsordning. Det är sålunda oundgängligt att före- taga en reglering av påföljderna av parts utevaro i överensstämmelse med den— na rättegångsordnings allmänna grunder under samtidigt tillgodoseende av vad billig hänsyn till parterna och deras intressen kräver.
Vid övervägandet huru denna reglering bör göras har man att först och främst utgå därifrån, att ett måls anhängiggörande och fullföljande beror på parterna och icke på domstolen, men att efter ett måls anhängiggörande var— dera parten även mot den andres önskan bör kunna fordra målets avgörande i sak. Detta innebär, att mot den ena partens yrkande på att målet prövas i sak motparten icke genom sitt förhållande bör kunna hindra detta. Av de allmänna grunderna framgår, att parterna hava förpliktelser i rättegången också där— utöver. Det åligger dem jämväl att i vissa former positivt medverka till må-
lets utredande. Sålunda är vardera parten pliktig att lämna erforderliga upp- gifter angående sakförhållandet samt förklara sig över motpartens uppgifter. Vid sidan av dessa grundsatser, som båda måste öva ett bestämmande inflytan- de på förevarande spörsmål, måste i detta sammanhang också beaktas den i synnerhet i den muntliga rättegången framträdande nödvändigheten attsåvitt möjligt undvika uppskov i målets handläggning.
Av vad nu anförts framgår oförtydbart, huru båda parternas samtidiga ute- varo bör bedömas. Om ingen av parterna infinner sig och utför sin talan, finnes ingen anledning för domstolen att i någon form bevaka den ena eller den andra partens intressen. Målet bör därför avskrivas, och detta bör gälla vare sig det är fråga om domstolssammanträde under den förberedande behand- lingen eller parterna uteblivit vid huvudförhandlingen.
Vida mera invecklat blir läget, när blott den ena parten uteblir, men den andre inställer sig.
Att som allmän grundsats uppställa, att målet vid ena partens utevaro skall uppskjutas, kan icke ifrågasättas. En sådan grundsats skulle förutsätta, att domstolen till sitt förfogande hade tvångsmedel för att förmå parten att inställa sig. Erfarenheterna från vår nuvarande rättegångsordning ådagalägga, huru föga verksam en sådan ordning är, och i vilken hög grad den inbjuder till målets förhalande. Ett upptagande av denna ordning i en ny rättegångslag är uteslutet. Vikten av att undvika den måste anses vara så stor för upp- rätthållande av en tillfredsställande rättsskipning, att icke ens på den tillstä- deskomne partens yrkande uppskov bör kunna av denna anledning beviljas. Skulle detta medgivas, vore vägen öppnad för parterna att efter gemensam överenskommelse fritt förfoga över rättegångstillfällena. En viss olikhet mel- lan rättegångens skilda skeden synes dock kunna genomföras. Under målets förberedande behandling medför ett uppskov vida mindre olägenhet än vid hu- vudförhandlingen. Under det att vid denna uppsköv på grund av ena partens utevaro måste vara uteslutet, torde däremot en viss begränsad möjlighet under den förberedande behandlingen böra öppnas att uppskjuta målet, om utsikterna att utreda det därigenom synas befrämjas.
Beträffande den verkan parts utevaro eljest bör tillerkännas synes till en början vara uppenbart, att om den tillstädeskomne parten avstår från att be— gära målets avgörande och i stället yrkar, att detta skall avskrivas, avgörande hinder härför icke från det allmännas sida kan anses föreligga. Målet kan då av käranden ånyo anhängiggöras i vanlig ordning. .
AV naturliga skäl kommer det att höra till undantagen, att avskrivning yr— kas. Regeln blir, att den tillstädeskomne parten begär målets avgörande. Den svåraste frågan i förevarande ämne rör också, huru detta avgörande bör ske.
Som av redogörelsen för främmande lagstiftningar framgår, är denna fråga, i vad den avser rättegångens början, innan ännu parterna å ömse sidor yttrat sig och utredning i målet blivit förebragt, löst efter huvudsakligen enhetliga grunder, om än vissa olikheter förefinnas. Grundtanken består däri, att avgö— randet ieke vilar på en prövning från domstolens sida av vad i målet kan anses bevisat, utan att det får en viss summarisk prägel. Är det käranden, som är
], ,,, Ä ;
Jjgtc'i " Abif.
' "11,1 1 .
frånvarande, gives åt domen det innehållet, att hans talan ogillas. När åter svaranden är frånvarande, lägges kärandens framställning av de för målet av- görande faktiska omständigheterna till grund för målets prövning, i den mån svaranden fått del av densamma. Huruvida denna framställning av sakför- hållandet i målet efter lag kan grunda kärandens anspråk, är åter en rättsfråga, vars avgörande i detta fall liksom i allmänhet i rättegången bör tillkomma domstolen. Om domen kommer att gå svaranden emot, beror alltså på i vad mån det av käranden åberopade sakförhållandet enligt lag är tillräcklig grund för kärandens anspråk.
Då dom av denna art icke vilar på en undersökning av vad som kan anses be- visat i målet, äger den uteblivne parten att genom ett särskilt rättsmedel _mot domen få målet återupptaget vid samma domstol, utan hinder därav huruvida han haft giltig anledning för sin utevaro.
Denna form av tredskodom har ofta teoretiskt förklarats vila på den åskåd- ningen, att den uteblivne parten genom sin utevaro visar, att han å sin sida uppger tvisten. En sådan åskådning motsvarar naturligen det verkliga för- hållandet i det övervägande antalet fall, men detta sammanhang kan inga- lunda sägas vara så bindande, att partens blotta utevaro skulle utgöra en till-
räcklig grund att bibringa domstolen en övertygelse, att parten verkligen upp- ' givit tvisten. Den anförda tankegången måste hänföras till fiktionerna, och
numera upprätthålles den i allmänhet icke. En tredskodom av denna typ 'är icke och utgives icke för att innebära en prövning av målet på grund av ett
bedömande av vad som kan antagas vara sant däri. Den bör fattas som den ändamålsenligaste och naturligaste formen för tillgodoseende av den tillstädes- * komne partens berättigade intresse att få dom i målet, oaktat motparten ute-
blivit.
Processkommissionen hyser intet tvivel om att i en ny rättegångsordning tredskoförfarandet på ifrågavarande skede av processen bör ordnas efter dessa grunder. Detta styrkes av erfarenheterna från vårt eget land, där genom 1914 års lagstiftning tredskoförfarandet inom ett betydande område med goda resul- tat anordnats efter samma grunder, men där förut i alla fall målets avgörande skulle vid svarandens utevaro vid första rättegångstillfället ske på grund av en prövning av vad däri vore styrkt.
Förevarande fråga gestaltar sig däremot något annorlunda beträffande ute- blivande vid ett senare skede av rättegången, då båda parterna yttrat sig och utredning redan blivit förebragt. I vissa lagstiftningar har nyssnämnda form för målets avgörande vid endera partens utevaro icke ansetts lämplig för dessa fall. I stället hava strävandena gått ut på att finna en form för målets av- görande, som tar hänsyn till vad som förut förekommit och så mycket som möjligt söker bygga på den sålunda i målet förebragta utredningen om vad som är sant i målet. En dylik dom strävar sålunda att mot- svara en efter avslutad fullständig förhandling mellan parterna och där- vid förebragt utredning i vanlig ordning meddelad dom. Härvid upprätt- hålles vanligen också den regeln, att mot en dylik dom endast vanliga rätts- medel stå till buds, varernot icke medgives något särskilt rättsmedel, varigenom
målet återupptages till fullständig handläggning vid samma domstol. Denna olikhet beror tydligen därpå, att domen i detta fall i stort sett har samma syfte som en i vanlig ordning på grund av prövning av det förebragta materialet given dom.
Strävandena att trots endera partens utevaro ernå ett avgörande av målet på grund av den förebragta utredningen kunna komma till uttryck i olika grad. En fullt följdriktig tillämpning av denna tanke medför, ej blott att den utred- ning, som redan förut blivit i målet gjord, skall beaktas, utan ock att den part, som i motpartens frånvaro tillstädeskommit, måste vara berättigad att vid detta rättegångstillfälle förebringa den nya utredning, som för honom då är tillgänglig och som kan ytterligare bidraga till målets upplysande. I viss om— fattning medger den österrikiska rättegångsordningen detta.
En sådan ordning strider mot den för en god rättsskipning viktiga grund— satsen, att material, som införes i rättegången, utan att båda parterna ha till- fälle yttra sig över det, städse. måste betraktas som en mycket osäker grund för prövningen av sanningen i målet; det ger lätt en ensidig och bristfällig belys- ning av vad som är sant i målet. En dom, som i något väsentligt hänseende vilar på sådan grund, har endast skenbart samma halt som en på grund av en förhandling mellan parterna och därvid förebragt allsidig utredning given dom i målet.
Den i den tyska rättegångsordningen nyinförda formen att i ena partens utevaro pröva målet >>nach Lage der Akten» medger icke den tillstädeskomne parten att förebringa nytt material. Prövningen sker endast på grund av det material, som förut blivit infört i målet. Även denna form är emellertid föga tillfredsställande. Det måste vara onaturligt att vid prövningen beakta tidi- gare framförd utredning i målet men avvisa utredning, som den tillstädeskom- ne parten är i stånd att omedelbart förebringa och som kanske till fullo veder— lägger vad tidigare förekommit.
Med båda de nu angivna formerna blir följden tydligen lätt, att utredningens tyngdpunkt blir förlagd till andra instans, dit talan fullföljes av den uteblivne parten, och där han önskar förebringa den utredning, som han icke förebragt i den lägre domstolen. En sådan förskjutning av rättegångens tyngdpunkt måste alltid vara olämplig, och anordningar, som äro ägnade att framkalla en sådan, böra såvitt möjligt undvikas.
Försöken att undgå nyssnämnda olägenhet ha gått i två skilda riktningar. Den österrikiska rättegångsordningen begränsar starkt möjligheten att vid ta— lan i högre instans införa nytt material, varigenom åter partens intresse att re- dan i underrätten förebringa hela materialet blir skärpt. En dylik begräns- ning torde dock på goda grunder få anses utesluten hos oss. Under förarbetena till den norska civilprocesslagen ifrågasattes också en annan lösning. I ett för- slag, där tredskoförfarandet ordnades i huvudsak efter nyss angivna linjer, var möjlighet det oaktat öppnad att få målet återupptaget vid samma domstol. Denna ordning blev emellertid förkastad, då den befarades lätt kunna leda till betänkliga missbruk. Den kunde innebära en frestelse för en part, som redan förebragt åtskilligt material, att därefter utebliva i hopp att vad han förebragt
skulle vara tillräckligt. Det äventyr, som han därvid skulle underkasta sig, vore obetydligt, om han kunde få målet återupptaget vid samma domstol. Det kan ock tilläggas, att ordningen skulle innebära en orättvisa mot den tillstädes- komne parten. Denne kan icke, när han begär målets avgörande, veta, om han vinner sin talan, men förlorar han den i någon del, står endast rättsmedel till högre instans honom till buds, under det att den uteblivne, om han förlorar, alltid har möjlighet att få målet återupptaget vid samma domstol.
De nu anförda grunderna hava också föranlett flera främmande lagstift- ningar att jämväl beträffande rättegångens senare skeden vid parts utevaro be- gagna tredskoförfarande av det först nämnda slaget. Avgörande vikt har ej an- setts kunna tillmätas betänkligheterna mot att vid tredskodomens meddelande , lämna utan beaktande vad den uteblivne parten tidigare anfört eller styrkt. Då ' en dom, som toge hänsyn därtill, dock icke kunde tillförsäkra en materiellt till—
Båda par— ternas ute- vara.
Tredskodom
vid endera partens utc- vara.
fredsställande prövning av målet, har företräde ansetts böra tillerkännas ett mer summariskt avgörande, mot vilket ett särskilt rättsmedel för målets åter- upptagande vid samma domstol står till buds.
Med en modifikation, som senare omnämnes, har processkommissionen på grund av vad nu anförts funnit övervägande skäl för att i detta förslag intaga, samma ståndpunkt, om än inom processkommissionen ifrågasatts, att vid måls avgörande i parts utevaro ett beaktande av tidigare förebragt bevisning skulle Ske i vidsträcktare mån än nämnda modifikation innefattar.
Med tillämpning av de allmänna grundsatser, som här förut blivit anförda, har processkommissionen att närmare undersöka, huru förfarandet gestaltar sig under rättegången.
Redan förut har framhållits, att båda parternas utevaro bör leda till målets avskrivande. Detta bör gälla såväl vid muntlig förhandling under förberedelsen som vid huvudförhandlingen.
Är endera parten frånvarande från sammanträde för muntlig förhandling eller från huvudförhandling, ankommer det på den tillstädeskomne, om må— let skall avgöras. Han skall i regel äga att fordra tredskodom mot den uteblivne.
Mot utebliven kärande synes tredskodomen böra givas den formen, att käro— målet förfaller och icke kan ånyo göras gällande, om käranden icke anhängiggör återvinningstalan inom föreskriven tid.
Enligt de allmänna grunder, som förut angivits, bör tredskodomen mot sva- randen grunda sig på kärandens framställning av de faktiska omständig— heterna i målet. Detta bör dock, som redan framhållits, ske allenast i den mån denna framställning delgivits svaranden. Vid svarandens utevaro från första sammanträdet under förberedelsen blir alltså vad käranden i stäm- ningen anfört grundläggande härför. Vid hans utevaro senare under rätte- gången kan därtill komma vad käranden eljest i förberedande skrifter, som delgivits svaranden, anfört, eller vad käranden vid rättssammanträde, vid vilket svaranden närvarit, kan ha åberopat. Ytterligare en begränsning torde böra göras. Domstolen har självmant att i varje process beakta allmänt
veterliga faktiska omständigheter. Någon anledning att sätta denna regel åsido i fråga om tredskodom föreligger icke. Strider någon av käranden åberopad faktisk omständighet mot vad som är allmänt veterligt, bör domstolen alltså icke äga i denna punkt lägga kärandens sakframställning till grund för domen.
Som förut nämnts, skall rätten ha att tillämpa lagens regler på det sakförhållande, varifrån den sålunda skall utgå, och döma därefter. Finnes sakförhållandet icke lagligen kunna grunda kärandens anspråk, såsom om grun- den för en penningfordran exempelvis uppgives vara spel, bör kärandens talan alltså ogillas.
Med hänsyn till den särskilda ställning tredskodomen i åtskilliga hänseen— TredSkmlOW
betecknas
den intager i förhållande till andra domar, framför allt, såsom i det följande som sådan. närmare skall beröras, i rättsmedelshänseende, är det lämpligt, att det av själva domens ordalydelse framgår, när domen är tredskodom. Meddelad tredskodom bör därför uttryckligen betecknas som sådan.
Den nu angivna huvudregeln om den tillstädeskomne partens befogenhet AMG" På"
OJd än
att gentemot den uteblivne erhålla tredskodom synes i ett par fall böra jämkas. tredskodom
Har målet från ett förberedande sammanträde, där parterna närvarit, blivit uppskjutet till ett senare sammanträde, och är därvid endera parten från-
partens ute
vid endera,
'DN/YO.
varande, torde det icke vara lämpligt att medgiva den tillstädeskomne en ovill- Under f ö?”- korlig rätt att erhålla tredskodom mot den uteblivne. Olägenheterna av ett uppskov under förberedelsen äro jämförelsevis så obetydliga, att, om den ute- blivnes ytterligare hörande är nödvändigt för målets behöriga förberedande, det i allmänhet är lämpligast att uppskjuta målet till nytt förberedande sam- manträde. För att icke missbruk härigenom skall uppstå, bör emellertid ett verksamt äventyr förenas med uppskovet. Parterna böra föreläggas att vid nästa sammanträde tillstädeskomma vid äventyr att, om endera parten uteblir, tredskodom meddelas på yrkande av den tillstädeskomne parten eller, om' så- dant yrkande ej framställes, att målet avskrives. Rättens uppskovsbeslut bör delgivas den uteblivne parten.
beredelsen.
I nu, förutsatta fall kan målets läge också vara sådant, att den uteblivnes _ Vidare hörande under förberedelsen icke är erforderligt. Även då vore det olämpligt, att tredskodom meddelades mot denne. Det synes naturligare, att målet i sådant fall utsättes till huvudförhandling. '
Även under huvudförhandlingen kan det under vissa särskilda omständigheter vara olämpligt att vid endera partens utevaro medgiva den tillstädeskomne en ovillkorlig befogenhet att erhålla tredskodom mot den uteblivne. Har huvud- förhandling ägt rum men blivit uppskjuten till ett senare rättegångstillfälle, ocl; är vid detta endera parten frånvarande, torde helt visst i vanliga fall läget vara sådant, att målets avgörande genom tredskodom är tjänligast. Men det är icke uteslutet, att den vid det förra rättegångstillfället förebragta utred- ningen är tämligen fullständig, och att vad vid detta rättegångstillfälle kan Väntas förekomma är ägnat att tillfullo upplysa målet, även om den uteblivne
Vid huvud- förha'n d— lingen.
ltfålet cw— skrives.
Avskrivet måls åter- upptagande pa, samma stämning.
Inskränk- ning med avseende å tillämp- ningen av förut an- givna regler,
Vissa för- hållanden likställas med ute- vara.
parten icke höres däröver. I sådant fall synas processekonomiska hänsyn böra föranleda, att förhandling äger rum trots ena partens frånvaro och målet i van- lig ordning prövas. Att närmare bestämma förutsättningarna för sådan för- handling torde knappast låta sig göra. Det torde vara lämpligast att över- lämna åt domstolen att pröva, huruvida med hänsyn till skäl av den art, som nyss nämnts, förhandling i målet bör äga rum. Dom, som under nu angivna förutsättning gives, blir icke tredskodom; och fullföljd av talan däremot sker efter vanliga regler.
När förutsättningarna för tredskodoms meddelande föreligga, bör det, som förut betonats, bero på den tillstädeskomne parten, om sådan dom skall givas. Möjligheten därtill är i främsta rummet beredd i denna parts intresse. "Yrkar han icke tredskodom, bör målet avskrivas.
På motsvarande sätt bör ock i de två fall, då, enligt vad här ovan utvecklats, i ena partens utevaro uppskov eller förhandling i målet kan äga rum, den till— städeskomne parten äga befogenhet att i stället få målet avskrivet, om han föredrar en sådan åtgärd framför att målet uppskjutes eller att förhandling däri äger rum. Något intresse från det allmännas sida att förhindra detta kan icke anses föreligga.
Då ett måls avskrivning innebär, att någon prövning därav icke äger rum, måste käranden äga att när som helst ånyo instämma samma talan. Men den förra stämningen är förfallen. När kärandens rätt är beroende av att talan där— om utföres inom viss tid, kan därigenom en rättsförlust drabba honom. Under vissa förutsättningar skulle detta innebära en obillig stränghet mot käranden. Detta gäller, när hans utevaro från det domstolssammanträde, då målet av- skrevs, berodde på giltigt förfall, som han icke var i stånd att anmäla för dom- stolen. I sådant fall bör han därför kunna få målet ånyo upptaget på samma stämning, om framställning därom göres hos rätten inom viss i lagen bestämd tid efter målets avskrivning.
Tillämpningen av de här ovan angivna reglerna om' påföljderna i olika fall av parts utevaro från domstolssammanträde bör naturligtvis begränsas till de fall, då det icke är anledning antaga, att utevaron är oförvållad. Visas det vid sammanträdet, att utevaron beror på giltig anledning, skall påföljden icke inträda, utan målet bör då uppskjutes till nytt sammanträde, till vilket den uteblivne parten kallas. Detsamma bör gälla, även om det eljest för rätten föreligger anledning antaga, att utevaron är oförvållad.
När i det föregående talats om utevaro, har därmed avsetts fullständig ute- varo från parts sida, sålunda att parten icke alls iakttager inställelse. Med fullständig utevaro plåga stundom likställas andra förhållanden, t. ex. att part avlägsnat sig före förhandlingens slut eller på grund av sitt beteende fråntages ordet eller utvisas, eller om part, oaktat han tillstädeskommit vid sammanträ- det, icke alls förhandlar trots anmaning härom från rätten. Liknande bestäm-
melser synas böra upptagas jämväl hos oss. Med utformandet i detalj av så- dana bestämmelser torde emellertid kunna anstå till lagtextens utarbetande. Ett hithörande spörsmål synes dock böra något närmare beröras. Det för- beredande förfarande, som föreslagits, omfattar ej blott en förberedelse, som äger rum vid sammanträden inför rätten, utan ock möjligheten att för för- beredelsens åvägabringande anordna skriftväxling mellan parterna. Om part l underlåter att härvid medverka, kunde ifrågasättas att, så som den norska och i visst avseende den österrikiska rättegångsordningen göra, likställa sådan tredska med utevaro från rättssammanträde. En sådan regel torde dock för att icke bli alltför sträng eller utan verkan förutsätta, att parternas talan i regel föres av advokater. Då detta förslag icke kan bygga på en sådan förut- l sättning, är därför regeln icke på sin plats hos oss. Anordningen av det för- beredande förfarandet erbjuder i stället en annan lämpligare utväg. Tred- skas en part att inkomma med skriftlig inlaga, som är påkallad för målets behöriga förberedande, har rätten att anordna sammanträde för förberedelse i muntlig form och parterna bli då underkastade de vanliga tredskopåfölj— derna. &
Med ett tredskoförfarande av den art, som här föreslagits, brukar, som förut Återvinning. framhållits, alltid vara förenad möjlighet för den tredskovis dömde att genom Utländsk ett särskilt rättsmedel få målet återupptaget vid samma domstol, som med- låååtåhiiålå. delat tredskodomen, oavsett om giltig anledning till utevaron ådagalägges. Ta- lan till högre rätt är däremot i allmänhet utesluten. Att en sådan ståndpunkt intagits av de rättssystem, där dylik talan allenast föranleder en överprövning
* av samma processmaterial, som förelegat för underrätten, är'helt naturligt. l Den tredskovis dömde måste hava möjlighet att i första instansen få process- materialet fullständigat och justerat. Men även i de rättssystem, i vilka nytt materials införande i den högre instansen medgives i obegränsad utsträckning, har samma ståndpunkt intagits. Den främsta anledningen, varför man här avstängt omedelbar talan till högre rätt är, att man hyst farhågor för att, om den medgåves, tredskodomsförfarandet skulle kunna användas som ett enkelt medel att förbigå den första instansen.
Enligt svensk rätt äger tredskovis dömd svarande fullfölja talan mot domen efter vad. Dessutom står ett särskilt rättsmedel svaranden till buds, varige- nom han kan få målet återupptagetivid samma domstol, som meddelat tredsko— domen. Kärande, som erhållit tredskodom mot svarande, skall nämligen, sedan tid till vad är förbi, kungöra svaranden domen. Svaranden äger att hos den domstol, som dömt i målet, söka återvinning genom att dit instämma saken inom tre månader från det han erhöll del av domen.
Processkommissionen ansluter sig beträffande förevarande problem till den Allmänna ståndpunkten, att för den tredskovis dömde bör finnas blott ett rättsmedel och grunder. att genom detta målet skall återupptagas vid samma domstol, som meddelat tredskodomen. Ur viss synpunkt kunde det visserligen finnas starka skäl för att, såsom fallet är i Norge, anordna två olika rättsmedel för den part,
mot vilken tredskodom meddelats, nämligen ett, varigenom han i Samma in- stans, som dömt i målet, kunde få det sakliga underlaget för domen ändrat, och ett, som skulle komma till användning allenast då den tredskovis dömde icke hade något att erinra mot det faktiska grundlaget för domen men där- emot förmenade, att domstolen bedömt detta oriktigt i rättsligt hänseende, och därför i högre rätt påkallade en ny prövning därutinnan. Praktiskt sett är det emellertid helt visst lämpligare att hava blott ett enda rättsmedel, vilket bör vara sådant, att det föranleder målets återupptagande i samma instans. Det kan lätt leda till osäkerhet och förvirring, om på dylikt sätt mot en och sam- ma dom olika rättsmedel skola begagnas, allteftersom klagan mot domen har det ena eller det andra innehållet. Olägenheterna därav synas vara betydligt större än därav, att i något helt visst ganska sällsynt fall, då den tredskovis dömde verkligen åstundar allenast en rättslig överprövning, han nödgas gå en omväg. Part, mot vilken tredskodom är given, skall sålunda kunna väcka ta- lan om återvinning hos den rätt, som meddelat domen.
4"85'fa".0m Vad det närmare anordnandet av rättsmedlet angår bör i överensstämmelse atervmmng. ,_ __ __ . . .
emd vad hos oss for närvarande galler talan väckas mom v1ss 1 lagen be- stämd tid efter domens delgivning. Talans väckande synes kunna ske helt enkelt, nämligen genom en skriftlig ansökan.
I syfte att få ett medel mot att part söker genom utevaro förhala målets de- finitiva avgörande torde, i överensstämmelse med de nyare lagarna, såsom för- utsättning för att återvinningstalan skall upptagas till prövning uppställas, att den som vill föra återvinningstalan styrker, att han till motparten guldit eller hos rätten eller offentlig myndighet nedsatt det belopp han förpliktats att i rättegångskostnad utgiva till motparten. Vid lagtextens utarbetande torde någon jämkning i denna regel böra övervägas för de fall, när parten av fat- tigdom icke är i stånd att gälda detta belopp, i överensstämmelse med det nu för ett motsvarande fall gällande undantaget i 30 kap. 20 % 2 stycket rätte— gångsbalken.
Processen- Därest ansökan upptages, bör rättegången försättas i samma läge som före den försummade inställelsen. Genom en sådan bestämmelse vinnes den förde- len, att, om tredskodomen meddelas t. ex. på ett senare stadium av förberedelsen, den förberedande behandling av målet, som förut ägt rum, icke har skett förgäves utan kan komma till användning jämväl i återvinningsmålet. Målets vidare behandling sker sålunda, att rätten utsätter dag för fortsatt handlägg— ning samt i övrigt förfar enligt de vanliga reglerna.
Skulle återvinningssökanden utebli i återvinningsmålet och tredskodom ånyo meddelas mot honom, bör han ej vidare hava rätt att söka återvinning, utan domen skall stå fast. Undantag från denna regel måste emellertid göras för det fall, att återvinningssökanden visar, att han för sin utevaro i det se- nare målet haft giltig anledning och ej kunnat anmäla detta å inställelsedagen. I sådant fall bör han kunna ånyo få målet återupptaget genom återvinning.
Om i återvinningsmålet rätten kommer till samma slut som tredskodomen Rättegångs- innehåller, kommer återvinningssökanden i regel att få gälda såväl de rätte- gångskostnader, som tilldömts motparten i det första målet, som kostnaderna i återvinningsmålet. Skulle däremot i återvinningsmålet domen utfalla till förmån för återvinningssökanden, uppkommer spörsmålet, hur med rättegångs- kostnadsfrågan skall förfaras. Detta spörsmål behandlas närmare i ett flertal främmande lagar. Enligt dansk rätt skall sålunda, även om tredskodomen upphäves beträffande huvudsaken och ny dom meddelas till förmån för åter- vinningssökanden, det i tredskodomen träffade avgörandet angående rätte- gångskostnad i regel stå fast. Undantag härifrån har stadgats endast för det fall, att återvinningssökanden visar, att han av giltig anledning uteblivit i det första målet. Frågan om rättegångskostnad avgöres då efter de allmänna reglerna. Enligt den norska lagen skall återvinningssökanden i regel bära ej allenast de kostnader, som kunna hava utdömts i tredskomålet, utan även kost- naderna i återvinningsmålet. Om emellertid i återvinningsmålet rätten finner, att tredskodomen meddelats med orätt eller det iåtervinningsmålet visas, att giltig anledning för utevaron funnits, som icke i tid kunnat upplysas, skola de allmänna reglerna om rättegångskostnad gälla beträffande såväl tredskomålet som återvinningsmålet. Enligt gällande finsk rätt kan på grund av uttryckligt lagstadgande återvinningssökande, som vinner målet, förpliktas gälda de kost- nader hans vederpart åsamkats av återvinningssökandens förfallolösa utevaro. Huruvida enligt vår gällande rätt en sådan skyldighet kan åvälvas återvin- ningssökanden torde, i saknad av bestämmelser härom, böra besvaras nekande. Enligt processkommissionens mening är denna ståndpunkt otillfredsställande och i stället bör stadgas att, även om i återvinningsmålet domen utfaller till förmån för återvinningssökanden, den tidigare givna tredskodomen i regel skall stå fast, i vad därigenom den tillstädeskomne parten tillerkänts ersättning för rättegångskostnad. Undantag härifrån synes böra göras för det fall att åter- vinningssökanden visar, att han för sin utevaro haft giltig anledning och ej kunnat anmäla detta i tid.
Det kan inträffa, att den som begärt tredskodom helt eller delvis får sitt an- språk underkänt. Vad käranden angår kan detta tydligen ofta förekomma, enär rätten skall hava att pröva, huruvida de av käranden åberopade omstän— digheterna rättsligen medföra den yrkade påföljden. I fråga om svaranden däremot kan det angivna förhållandet inträffa, endast i den mån hans anspråk på ersättning för rättegångskostnader icke bifallits. I nu avsedda fall bör par- ten på vanligt sätt kunna fullfölja talan till högre rätt genom vad. Med hän- syn till att den uteblivne parten kan söka återvinning mot domen, i den mån den gått honom emot, måste det emellertid tillses, att behandlingen av samma mål icke fortgår samtidigt i två instanser. Den mest praktiska utvägen att fö- rekomma detta synes vara att låta återvinningstalan såsom det huvudsakliga rättsmedlet konsumera vadet och sålunda stadga att, om återvinningstalan fö- res och upptages, av motparten möjligen förd vadetalan förfaller och målet så- lunda i dess helhet ånyo upptages vid underrätten.
kostnaden.
Talan mot tredskodom av den som påyrkat densamma.
Sammanfattning.
1.
Åre båda parterna frånvarande från sammanträde för muntlig förberedande förhandling eller från huvudförhandling, skall målet avskrivas.
2.
'Är enderå parten frånvarande från sammanträde för muntlig förberedande förhandling eller från huvudförhandling, skall, med förbehåll för vad som stad- gas i 3 och 4 punkterna, på yrkande av den tillstädeskomne parten tredskodom mot den uteblivne meddelas.
Tredskodom mot käranden skall gå ut på att käromålet förfaller och icke kan ånyo göras gällande, om käranden icke anhängiggör återvinningstalan inom föreskriven tid.
Tredskodom mot svaranden skall grunda sig på kärandens framställning av de faktiska omständigheterna i målet, i den mån svaranden förut erhållit del därav och den ej strider mot sakförhållande, som är allmänt veterligt.
Meddelad tredskodom skall uttryckligen betecknas som sådan.
3.
Är endera parten frånvarande från sammanträde för muntlig förberedande förhandling, vartill målet från ett föregående sådant sammanträde uppskjutits, skall rätten, om den uteblivnes ytterligare hörande erfordras för målets förbe- redande, uppskjuta målet till nytt sammanträde med föreläggande för par- terna att vid detta komma tillstädes vid äventyr att, om endera parten uteblir, tredskodom meddelas på yrkande av den tillstädeskomne parten. Rättens be- slut härom skall delgivas den uteblivne parten.
Finnes i fall, som här förutsatts, den uteblivnes hörande icke erforderligt, skall huvudförhandling i målet utsättas.
4.
Har huvudförhandlingen i målet uppskjutits till ett senare rättegångstillfälle, och är vid detta endera parten frånvarande, må rätten besluta, att förhandling i målet skall äga rum och detsamma i vanlig ordning skall avgöras, om målet med hänsyn till den redan förebragta utredningen och vad vid detta rättegångs- tillfälle kan väntas förekomma finnes kunna utredas oaktat den ena partens utevaro.
5.
Föreligga förutsättningarna. för tredskodoms meddelande, men framställer den tillstädeskomne parten icke yrkande därom, skall målet avskrivas. Det-
samma gäller, om i fall, som avses i 3 eller 4 punkten, den tillstädeskomne par- ten yrkar målets avskrivning. 6.
Har mål i kärandens utevaro avskrivits, skall han, om han haft giltig an—ä ledning för utevaron och ej kunnat anmäla detta å inställelsedagen, kunna få målet ånyo upptaget på samma stämning, om framställning därom göres hos rätten inom viss i lagen bestämd tid efter målets avskrivning.
73 Om det finnes anledning antaga, att parts utevaro berott på giltig anledning, skall påföljd, som eljest är stadgad för utevaro-n, icke inträda utan målet upp- skjutas till nytt samman-träde, till vilket parterna kallas.
8.
Vid lagtextens utarbetande utredes i vad mån vissa närmare angivna för— hållanden, såsom om part, oaktat han tillstädeskommit, icke alls förhandlar eller avlägsnat sig före förhandlingens slut och liknande fall, böra bedömas lika med utevaro.
.9.
Part, mot vilken tredskodom är given, äger att hos den rätt, som meddelat domen, skriftligen söka återvinning inom viss i lagen bestämd tid efter domens delgivning, såframt han styrker sig hava guldit eller nedsatt det belopp han förpliktats att i rättegångskostnad utgiva till motparten.
10.
Upptages ansökan om återvinning, försättes rättegången i samma läge som före den försummade inställelsen. Rätten bestämmer dag för fortsatt handlägg- ning.
Uteblir återvinningssökanden från den fortsatta handläggningen och medde- las ånyo tredskodom mot honom, äger han ej vidare rätt till återvinning, utan skall domen stå fast, med mindre återvinningssökanden visar, att han för sin
0
utevaro haft giltig anledning och ej kunnat anmäla detta a inställelsedagen.
11.
'Även om den dom, som meddelas på grund av återvinningstalan, utfaller till förmån för återvinningssökanden, skall den tidigaregivna tredskodomen, i vad genom densamma den tillstädeskomne parten tillerkänts ersättning för rätte- gångskostnad, stå fast, med mindre återvinningssökanden visar, att han för sin utevaro haft giltig anledning och ej kunnat anmäla detta i tid.
12.
Går tredskodom emot den, som påyrkat densamma, äger denne fullfölja talan mot domen genom vad.
Har han vädjat och upptages av motparten sökt återvinning, förfaller den genom vadet fullföljda talan.
8 KAPITLET.
Domen.
De grundsatser med avseende å rättens dom, vilka utvecklats vid behand— lingen av detta ämne i straffprocessen (2 delen 11 kap.), äga i allt väsentligt tillämpning även åt domen i tvistemålsförfarandet.
Ombyte av En följd av att förfarandet anordnas såsom en muntlig förhandling, som domare ef omedelbart skall ligga till grund för domen, är uppställandet av regeln, att om- tillatct. . . ., . byte av domare under huvudförhandhngen ej ma äga rum. Endast de lagfarna domare och nämndemän, som övervarit hela huvudförhandlingen, må deltaga i målets avgörande genom domen.
Tid och sätt Liksom i brottmålsförfarandet är det nödvändigt, att domen beslutas, me- för dom"” dan ännu vad som förekommit vid huvudförhandlingen är bevarat i domarens meddelande. _ .. . . . . minne. Aven 1 tvrstemålen bör den Vid underrätterna nu brukliga formen för domens meddelande nämligen dess offentliga avkunnande bibehållas. Som regel bör uppställas, att överläggning till dom skall företagas samt domen skriftligen uppsättas och muntligen avkunnas omedelbart efter det huvudför- handlingen i målet avslutats och innan nytt mål upptages till behandling. Med hänsyn till ett måls beskaffenhet kan dock i särskilda fall rådrum vara av behovet påkallat. Det bör därför stå rätten öppet att undantagsvis låta med domens beslutande och avkunnande anstå. Det rådrum, som sålunda må kunna lämnas ledamöterna, bör dock av lagen begränsas till viss kort tid, och om anstånd beslutas av rätten, bör den omedelbart lämna parterna be- sked om tiden för domens avkunnande. Processkommissionen anser nämligen, ' såsom i straffprocessen utvecklats, att bestämmelser ej böra införas om skyl— dighet för rätten att ombesörja delgivning av domen med part, som ej är till- städes vid dess avkunnande. Däremot bör den vinnande parten ombesörja del— . givning av tredskodom med motparten, enär tiden för återvinnings sökande räknas från domens delgivning. Denna bör på framställning också kunna ske genom rättens försorg.
Överlägg- Den överläggning, som i domstolar, vilka bestå av flera ledamöter, föregår
"mye” domens beslutande, bör ej närmare regleras genom föreskrifter i lag utan fritt
anpassa sig efter vad som är lämpligt i varje särskilt fall. Den enda ange- lägenhet, för vilken lagen bör sörja, är att, då nämnd deltager i målets av- görande, denna av ordföranden erhåller nödig handledning. Liksom i brott-
målen bör härom gälla, att om någon i nämnden påyrkar det eller ordföranden själv anser det nödigt, ordföranden skall inleda överläggningen med att före— draga målet i erforderlig omfattning. Han bör därjämte underrätta nämnden om lagens stadganden i den till avgörande föreliggande frågan. Förekommer omröstning, bör ordföranden till nämndens ledning först yttra sin mening.
Den av processkommissionen föreslagna rättegångsordningen innebär, att en- Endast hu- dast vad ,som förekommit vid huvudförhandlingen är material för domen. Pro— uttåg-517.223?— tokoll och andra handlingar från tidigare skeden av förfarandet kunna således rial för ! enda-st beaktas, i den mån de genom att föredragas vid huvudförhandlingen dome”
t gjorts till föremål för behandling vid denna.
I framställningen av de huvudsakliga grunderna för civilprocessen har fram- Rätten bun- hållits, att processens omfattning begränsas av de av parterna framställda yr- fånig ägt— kandena och de faktiska omständigheter, som parterna gjort gällande till stöd Språk 0075 de för dessa. Tillämpad på domen innebär denna grundsats, att rätten ej må (tvågzdzbe— fälla dom över annat än sådant yrkande, som blivit behörigen väckt i målet, fakta. och att rätten i sin dom ej må taga hänsyn till andra fakta än dem, varpå parten stött sitt yrkande. Och detsamma gäller i fråga om motpartens in- vändningar mot ett framställt yrkande. Rätten får ej stödja sin dom på en faktisk omständighet, .som motparten ej velat åberopa till grund för sitt be- stridande. Om sålunda säljaren av en vara fordrat betalning av köparen och denne bestritt kravet, endast enär varan enligt hans förmenande varit behäftad med ett fel, som berättigat honom att häva köpet, får rätten, om den finner denna invändning obestyrkt men av förhandlingen inhämtat, att köparen på
' grund av dröjsmål med leveransen ägt häva köpet, ej ogilla käromålet av denna grund. Faktiska förhållanden, som äro notoriska, bör dock alltid rätten kunna lägga till grund för sin dom. Beträffande mål, i vilka parterna icke äga förfoganderätt över tvistens före- mål, måste nu angivna regler underkastas jämkningar.
Ett spörsmål, som för civilprocessens del äger särskild betydelse, är huru- Deldom. vida rätten, då flera anspråk föreligga till behandling i samma mål, skall äga avgöra något av dem, beträffande vilket förhandlingen tidigare förts till slut, genom en särskild dom, s. k. deldom, och därefter fortsätta handlägg- ningen av det eller de återstående anspråken.
Enligt vår gällande rätt torde möjlighet att meddela deldom i allmänhet ej föreligga, ehuru i viss mån det praktiska syftet med detta institut kan till- godases genom rättens befogenhet att uppdela handläggningen på skilda mål. För några fall är emellertid rätt att avsäga deldom utryckligen stadgad. Detta är händelsen med avseende å vissa äktenskapsmål (15 kap. 13 % giftermålsbal— ken) och i fråga om vissa vattenmål (11 kap. 66 % vattenlagen). De ut- ländska lagarna. och förslagen medgiva, som princip rätten befogenhet att med— dela deldom över ett tidigare slutförhandlat anspråk. Även nya lagbered-
Mellandom införes ej.
ningen tillstadde i sitt principbetänkande deldom över ett bland flera anspråk, under förutsättning att part yrkade därpå och anspråket ej stode i oskiljaktigt samband med de övriga och avskiljandet ej funnes vara förknippat med över- vägande olägenheter i andra hänseenden.
Fördelarna av att då flera å ena eller andra sidan väckta anspråk hand- läggas i ett mål kunna särskilt avgöra det eller de anspråk, som tidigare än de övriga föreligga färdiga till dom, äro obestridliga. Det processmaterial, som parterna och domstolen hava att behärska, minskas i omfång, och särskilt i vid- lyftiga och invecklade mål beredes därigenom en lättnad för dem, som taga befattning med rättegången. För parterna är det av värde, att tvistefrågorna avgöras, så .snart möjlighet därtill föreligger. Det bör därför stå rätten fritt att genom deldom avgöra ett anspråk, som tidigare än de övriga behandlats till slut. Vid prövningen av frågan huruvida deldom skall givas, torde rätten ej böra vara beroende av att part framställt yrkande därom, och givet är, att rätten ej bör avkunna deldom, om därav olägenhet i andra avseenden än de pro- cessuella skulle uppkomma. Såsom ett praktiskt exempel, då deldom lätt kan leda till rätt-sförlust och därför ej bör meddelas, må nämnas deldom, vari- genom käromålet bifalles i ett mål, däri svaranden yrkat kvittning. Vid ett fortsatt lagstiftningsarbete bör tagas i övervägande, huruvida särskilda bestäm- melser erfordras härom.
Men lagen synes ej böra stanna vid att medgiva deldom endast i fråga om ett bland flera skilda anspråk eller motanspråk, som förenats i ett mål. Del- dom bör kunna meddelas även över en del av ett och samma anspråk, näm- ligen om denna del genom motpartens medgivande ställts utom tvist. Därest sålunda käranden fordrat 1,000 kronor och svaranden medgivit 400, bör det ostridiga beloppet kunna utdömas genom deldom utan avbidan på förhand- lingen om det tvistiga beloppet, om rätten finner detta kunna ske utan olä- genhet.
Då deldom i enlighet med vad nu sagts meddelas, bör den i allo likställas med en slutlig dom. Den kan sålunda särskilt överklagas och vinner, där över- klagande ej äger rum, laga kraft; den kan ock särskilt verkställas. Endast genom en sådan anordning uppnås till fullo de avsedda fördelarna av deldomen. Handläggningen av målet i övriga delar kan fortgå utan avbidan på att deldo— men vinner laga kraft.
Då mellan parterna råder tvist om såväl ett anspråks grund som dess be- lopp, medgiva vissa lagar, såsom de tyska och österrikiska, att frågan om grun- den avgöres genom en särskild s. k. mellandom (Zwischenurteil). Först sedan denna fråga blivit rättskraftigt avgjord, fortsättes förhandlingen om beloppet. Detta förfaringssätt kan alltså komma till användning exempelvis i ett mål, där käranden fordrar skadestånd på grund av att svaranden skulle hava brutit ett av parterna avslutat leveransavtal och svaranden bestrider, såväl att han bru- tit avtalet som, för den händelse detta likväl skulle antagas, att kärandens ska- da kan uppskattas till det av honom fordrade beloppet. Rätten kan då genom en mellandom avgöra huruvida svaranden brutit avtalet.
Med mellandomen har man åsyftat att uppnå enkelhet och reda i handlägg- ningen. Man har också genom att först åstadkomma ett slutgiltigt avgörande .om anspråkets grund velat förekomma, att bevisning i onödan förebringas i fråga om beloppet. Emellertid äro med anordningen förbundna åtskilliga olä- genheter. Ej sällan åberopas samma vittnen eller sakkunniga om anspråkets grund och belopp, och när så är fallet, är en uppdelning av förhandlingen i två till tiden skilda avdelningar tydligen betungande och kostsam. Även måste det, då mellandom givits beträffande grunden, stundom inträffa, att vid hand- läggningen av frågan om beloppet yppa sig omständigheter, som komma den meddelade domen över grunden att framstå såsom oriktig, men detta spörsmål är då slutgiltigt avgjort och avgörandet måste av rätten följas. Dessutom äro med mellandomen förbundna vissa tekniska vanskligheter med avseende å såväl rättskraften som omröstningen i kollegiala domstolar. Institutets tillämpning ställer stora anspråk på domaren och parternas representanter. Uppfyllas ej dessa anspråk, kan mellandomen leda till rättsförlust. Processkommissionen har därför i likhet med nya lagberedningen icke ansett sig böra förorda infö- randet av detta slags domar. Även den nya norska civilprocesslagen liksom de finska förslagen ha avvisat tanken härpå.
_ __ ___—___.—
Liksom i straffprocessen bör gälla, att den rätt, som avkunnat domen, skall, Förklaring då så erfordras, på parts ansökan giva förklaring av dom, vilken i något av- OCh rattelse' seende är otydlig. Innan förklaring gives, måste tillfälle beredas motparten att framföra sina synpunkter på frågan.
Räknefel, skrivfel och andra sådana uppenbara felaktigheter i domen bör rätten självmant äga avhjälpa, efter det parterna lämnats tillfälle yttra sig.
Sammanfattning.
1.
I domen må ej deltaga någon domare, som ej övervarit hela huvudförhand- lingen.
2.
Omedelbart efter det huvudförhandlingen i ett mål avslutats och innan nytt mål företages till handläggning, skall överläggning till dom företagas samt do- men skriftligen uppsättas och offentligen avkunnas.
Finnes vid överläggningen rädrum för besluts fattande eller domens uppsät— tande oundgängligen erforderligt, må dock med domens beslutande och avkun- nande anstå viss i lagen angiven kort tid. Beslutas anstånd, skall besked om tiden för domens avkunnande omedelbart givas parterna.
3.
Vid överläggning i domstol, däri nämnd deltager, skall ordföranden, om någon i nämnden pågrkar det eller ordföranden själv anser det nödigt, inleda över—
Inledning.
läggningen med att föredraga målet i erforderliga delar. Ordföranden har ock att underrätta nämnden om lagens stadganden i ämnet. Förekommer omrösta ning, skall ordföranden först yttra sin mening.
4.
Domen skall grundas uteslutande på vad som förekommer vid huvudförhand— lingen i målet.
5.
Rätten må ej fälla dom över annat än sådant yrkande, som blivit behörigen väckt i målet. Rätten må i domen ej taga hänsyn till faktiska omständigheter, vilka ej åberopats av parterna såsom grund för deras talan. Omständigheter, som äro allmänt veterliga, kunna dock alltid av rätten beaktas.
6.
Om i samma mål förekomma flera å ena eller andra sidan väckta yrkanden och förhandlingen rörande något av dem är slutförd, må rätten, där det fin- nes lämpligt för målets behandling och kan ske utan olägenhet i andra hän— seenden, giva dom i den del av målet, som är färdig till avgörande, och däref- ter fortsätta förhandlingen i övrigt. Detsamma skall gälla, om ett yrkande av motparten till viss del medgivits.
7.
Erfordras förklaring av dom, skall den, på ansökan av part och sedan mot- parten lämnats tillfälle yttra sig, givas av den rätt, som meddelat domen.
8.
Rätten äger självmant verkställa rättelse av räknefel, skrivfel eller annan sådan uppenbar oriktighet i domen, sedan parterna lämnats tillfälle yttra sig.
9 K A P I T L E T. Huvudgrunderna för rättsmedlens anordnande.
Även i civilprocessen kräves, för att säkerheten i rättsskipningen må bliva tillgodosedd, att möjlighet beredes parterna att erhålla en förnyad prövning av domstolarnas avgöranden. Liksom i straffprocessen har i detta syfte ett system av rättsmedel inrättats. I vilken utsträckning begagnandet av rättsmedel skall vara tillåtet, är beroende av ett avvägande mellan å ena sidan nyssnämnda intresse av rättsskipningens säkerhet och å den andra angelägenheten av att förnyade omprövningar ej må leda till långsamhet i förfarandet och att det allmänna ej må över hövan betungas med utgifter för upprätthållande av dom— stolsorganisationen.
De olika arter av rättsmedel, som enligt framställningen av rättsmedelssyste- met i straffprocessen (2 delen 13 kap.) förekomma i brottmålsförfarandet, an- vändas även i tvistemålsrättsskipningen. Sålunda brukar man skilja mellan allmänna rättsmedel, för vilkas brukande några särskilda betingelser ej upp- ställas, och särskilda rättsmedel, som endast under vissa, i lagen angivna förut- sättningar stå parterna till buds. De allmänna rättsmedlen medföra en förnyad prövning i en domstol av högre ordning och med starkare sammansättning än den, som meddelat det överklagade beslutet. För användande av de allmänna rättsmedlen plåga korta tider vara i lagen bestämda. Först då fristen för rätts- medlets begagnande gått till ända utan att parterna gjort bruk därav, eller då den högre rätten prövat den genom rättsmedlet fullföljda frågan, betraktas denna såsom slutgiltigt avgjord.
De särskilda rättsmedlen däremot stå, såsom nämnts, endast under bestämda förutsättningar till parternas förfogande. Den viktigaste omständigheten, som brukar öppna tillgång till särskilt rättsmedel, är, att efter avgörandet av ett mål nya skäl eller bevis yppats, som kunna föranleda en annan utgång. Den förnyade behandling, vartill ett särskilt rättsmedel giver anledning, äger ofta rum vid den rätt, som förut dömt i målet. Tillgången till särskilda rätts- medel är i allmänhet ej bunden vid viss tid, och det tidigare avgörandet betraktas såsom rättskraftigt, oavsett möjligheten att ett särskilt rättsmedel kan komma till användning.
Liksom i straffprocessen har man att bland de allmänna rättsmedlen skilja mellan sådana., som i princip avse att åvägabringa en prövning av målet i hela dess vidd (appell), och sådana, som endast möjliggöra en förnyad prövning av målets rättsliga sida, vartill även hänföras frågor om begångna råttegångsfel (revision). Förfarandet vid appell kan vara anordnat såsom en skriftväx- ling mellan parterna eller såsom en muntlig förhandling inför överrätten. I det förra fallet är det regel, att bevismaterialet, såvitt detta består av parts, vittnes eller sakkunnigs utsaga, tillföres överrätten genom däröver i underrät- ten förda protokoll. Även då muntlig appellförhandling äger rum, kan det nu angivna sättet för bevisningens förebringande brukas och muntligheten sålunda vara inskränkt till parternas utförande av deras talan. Men lagstiftningen kan även med avseende å bevisningen i överrätt upprätthålla kravet på muntlighet och omedelbarhet. Appellförfarandet får då mera naturen av en helt ny be— handling av målet. Vid rättsmedel av revisionstypen kan ock själva förhand- lingen gestaltas antingen såsom en skriftväxling eller såsom en muntlig partsför- handling. Bevisföring förekommer endast undantagsvis i revisionsprocessen.
För prövning av andra frågor i rättegång än huvudsaken brukar liksom i brottmålen ett allmänt rättsmedel av enklare slag vara inrättat.
Den engelska rätten bereder tillgång till en överprövning genom en mera kvalificerad domstol av första instansens dom med avseende å målens såväl faktiska som rättsliga sida. En ytterligare fullföljd av målet i hela dess vidd kan äga rum till landets högsta domstol, House of Lords. Här finnes sålunda möjlighet till en två gånger upprepad appell. Med hänsyn till de bestäm-
Utländsk rätt.
Appell och revision.
melser, som gälla om fullföljden till högsta domstolen, och kostnaderna för för— farandet därvid, äger dock fullföljd till denna instans endast i ringa omfatt- ning rum.
Utmärkande för rättsmedelssystemet i övriga främmande länder, sådant detta gestaltats efter rättegångsreformernas genomförande, kan sägas vara, att mot första instansens dom i huvudsaken talan kan fullföljas medelst ett rättsmedel av appelltyp. Den av appelldomstolen givna domen kan sedan överklagas genom revision och är sålunda endast underkastad granskning såvitt angår rättsliga spörsmål. I enlighet härmed är rättsmedelssystemet anordnat i fransk, tysk och österrikisk rätt. Även den norska civilprocesslagen av 1915 anslöt sig till detta rättsmedelssystem. Detsamma är fallet med de finska reformförsla- gen.
Enligt dessa rättssystem gälla dock ofta vissa inskränkningar i fråga om full- följdsrätten i mindre mål. Stundom har, såsom exempelvis i Tyskland, beträf— fande de ringaste målen varje allmänt rättsmedel uteslutits eller ock, såsom i 1915 års norska lag, rätten att appellera gjorts beroende av tillstånd, som endast beviljas under särskilda omständigheter. Vanligare är att möjligheten till ytterligare överprövning genom revision avskurits eller gjorts beroende av tillstånd då tvisteföremålets värde ej uppgår till visst belopp samt i vissa klasser av mål. Exempel härpå erbjuda de tyska, österrikiska och norska la- garna samt de senare finska förslagen.
En egendomlig anordning av rättsmedlen inträder i Tyskland, i det att, om' första instansens dom överklagas endast i rättsfrågan, prövningen äger rum omedelbart i revisionsinstansen, därest parterna överenskomma att så skall ske. Denna instansordning överensstämmer med den, som enligt den norska straffprocessen gäller oberoende av överenskommelse mellan parterna.
Den danska lagen samt 1925 års provisoriska norska lag hava en väsentligen annan anordning av rättsmedlen. Dessa lagar inskränka principiellt rättsmedlen till en appell, varefter appelldomstolens avgörande blir slutgiltigt. I dessa län- der gäller sålunda ett tvåinstanssystem. I Danmark är systemet så anordnat, att de ringare målen börja i underrätten och fullföljas till Landsretten, under det att de större målen först behandlas av Landsretten och fullföljas till högsta domstolen. Enligt den norska lagen börja alla mål i underrätten, och fullfölj- den går antingen till overretten eller omedelbart till högsta domstolen, alltefter- som tvisteföremålet är av ringare eller större värde. I syfte att tillgodose en— hetligheten i rättsskipningen genom att även ringare mål skola kunna under- ställas högsta domstolens prövning, har dock i båda länderna en möjlighet öpp- nats att i undantagsfall erhålla tillstånd till ännu en appell i sådana mål.
I avseende å förfarandet ha, såsom vid behandlingen av de allmänna grunder- na för rättegången i tvistemål inledningsvis framhållits, de främmande rätte- gångsordningarna inom civilprocessen icke i lika stor utsträckning som i brott- målsförfarandet genomfört grundsatsen om muntlig förhandling och omedelbar bevisföring. Särskilt företer rättegångssättet i rättsmedelsinstanserna betydan- de avvikelser från muntlighets- och omedelbarhetsgrundsatserna, och framför
allt gäller detta i fråga om sättet för bevisningens förebringande. Under det att muntlig partsförhandling sålunda i allmänhet, om ock med betydande un- dantag, äger rum i rättsmedelsförfarandet, kan regeln sägas vara, att lag- stiftningarna ansett sig ej kunna vidhålla kravet på omedelbar bevisföring i högre rätt.
Vad först angår processen i appellmålen, är i England förfarandet i de högre instanserna alltid anordnat som en muntlig partsförhandling, vid vilken parterna utföra sin talan och framlägga bevisningen. Om denna består av vitt- nens, sakkunnigas eller parters utsagor, tillföres den vanligen appelldomstolen genom anteckningar från den första instansen. Frånsett vissa särskilda grup— per av mål, i vilka staten föranstaltar och bekostar stenografiska protokoll, måste parterna själva draga försorg om sådana protokoll för att därmed erhålla ett material, som kan begagnas i högre rätt. Eljest får denna kännedom om sådan bevisning endast genom de av domaren i första instans förda enskilda s. k. notes, vilka utgöra en mycket ojämn och växlande upplysningskälla.
Det franska appellförfarandet gestaltar sig väsentligen lika med rättegången i första instans. Det karakteriseras således av en muntlig förhandling, vid vil- ken parterna utföra sin talan och framlägga bevisningen. Bevisning genom ut- sagor av vittnen med flera föres, i den mån sådan över huvud är tillåten, all— tid genom de däröver av särskild domare upptagna protokollen.
I Tyskland prövas appellmålen principiellt vid en muntlig förhandling, vid vilken parterna utveckla sin talan och framlägga bevisningen. Bevisning me- delst utsagor av vittnen och sakkunniga förebringas regelmässigt genom de vid underrätten över förhören förda protokollen, som av parterna uppläsas. * Denna ordning förutsätter alltså, att underrätten i sitt protokoll upptecknat inne- , hållet av utsagorna. Vid sidan härav har på senare tid införts möjlighet till ett ! helt skriftligt appellförfarande. Denna form för förfarandet kan appelldomsto- l len anordna, när parterna samtycka till att så sker.
Enligt den österrikiska civilprocesslagen, som föreskriver protokollering vid underrätten ej blott av vittnens, sakkunnigas och parts i bevisningssyfte av- givna utsagor utan även i kort sammandrag av parts anförande till utveckling av hans talan, är appellförfarandet så inrättat, att målet ur akten föredrages av en ledamot av domstolen, som därvid redogör för nämnda material. Där- efter äga parterna utveckla sin talan. Om parterna avstå från muntlig förhand- ling eller icke inställa sig vid densamma, pröva-s målet uteslutande på hand— lingarna.
I Danmark äger i appellmålen partsförhandling rum. Parterna utveckla munt- ligen sin talan. Bevisning, som består i muntliga utsagor, förebringas därvid regelmässigt genom protokoll, som upptagits i underrätten. Om det är av sär- skild betydelse för målets upplysning, att omedelbart förhör äger rum, må appelldomstolen dock förordna därom.
Den norska civilprocesslagen av 1915 uppställde fordran på muntlig förhand- ling i alla appellmål, så snart fullföljden avsåg sakfrågan. Parterna hade att
utföra sin talan muntligen på enahanda sätt som i underrätten. Bevisföringen i appellmålen skulle principiellt försiggå omedelbart vid huvudförhandlingen. Med avseende på vittnes- och sakkunnigbeviset medgåvos dock vissa undantag av hänsyn till vittnes eller sakkunnigs bekvämlighet liksom i syfte att kostna- derna ej skulle stå i missförhållande till sakens och bevisets värde och parternas ekonomiska villkor.
Enligt den 1925 antagna lagen ha emellertid muntligheten och omedelbarheten i appellförfarandet blivit i högsta grad beskurna. I overretten är rättegången helt skriftlig. Sakkunniga men varken parter eller vittnen kunna höras ome- delbart inför den dömande rätten. I högsta domstolen är rättegången muut— lig, med rätt dock för ordföranden att anordna skriftlig behandling. I det förra fallet utföres talan av parterna var å sin sida. Har rättegången ut— förts skriftligen, kan en muntlig slutförhandling av rätten anordnas. Upp— tagandet av bevisning att brukas vid högsta domstolen skall alltid ske vid un- derrätten. För genomförande av denna ordning i andra instans torde den nor- ska lagstiftningen hava förutsatt, att en mera omfattande protokollering skall ske i underrätten än vad tidigare avsetts och att dessa protokoll skola begagnas i den högre domstolen.
De finska förslagen intaga växlande ståndpunkter till frågan om vadeförfa- randets anordning. Enligt rättegångskommittén skulle förfarandet ha formen av en föredragning ur handlingarna, vilken verkställdes av en 'domstolsledamot. Tidigare förd vittnesbevisning förebragtes därvid genom uppläsning ur proto— kollet, om icke part äskade nytt förhör och domstolen prövade skäl därtill före- ligga. Efter föredragningen ägde parterna andraga vad de ansågo nödigt till utvecklande av sin talan och upplysning av saken.
Samma anordning bibehölls av lagberedningen, som emellertid vid sidan här- av öppnade möjlighet till ett rent skriftligt förfarande. Detta skulle komma till användning, om den vädjande parten gjorde framställning därom och veder- parten gav sitt samtycke. Appelldomstolen skulle dock äga förordna om munt- lig behandling, därest den funne sådan nödig.
1923 års förslag bibehåller de båda formerna muntlig förhandling och skrift— ligt förfarande. Den muntliga förhandlingen skulle försiggå efter i viss mån olika regler, allteftersom lekmän hade plats i domstolen eller ej. Deltogo lek— män, började förhandlingen med att ordföranden i korthet redogjorde för yr- kanden, invändningar och träffade avgöranden. Därvid kunde den överklagade domen, underrättens protokoll samt de i vadeförfarandet växlade skrifterna i erforderlig omfattning uppläsas. Efter denna inledning skulle målet föredragas av parterna. Om lekmän ej hade plats i domstolen, skulle den inledande fram— ställningen genom ordföranden bortfalla. Enär protokollering av de vid under— rätten hörda vittnenas och sakkunnigas utsagor i regel ej skulle äga rum, måste dessa vid målets fullföljd till högre rått ånyo höras där eller med rättens begi- vande vid annan domstol.
Även 1925 års förslag upptager anordningen med antingen muntlig eller skriftlig behandling. Målets föredragning vid muntlig behandling skulle vara anordnad i överensstämmelse med 1923 års förslag med den modifikationen
att inledande föredragning kunde ankomma på annan ledamot än ordföranden. Med avseende på omedelbarhetsprincipens tillämpning torde förslaget däremot återgå till de äldre förslagens ståndpunkt. Då vittnens och sakkunnigas ut- sagor alltid skulle upptecknas i underrätten, lär det nämligen vara förutsatt, att dessa uppteckningar skulle kunna i överrätten användas som bevis. Någon uttrycklig föreskrift härom innehåller dock ej förslaget.
I österrikiska och danska lagarna finnas föreskrifter, som inskränka par— ternas rätt att i appelldomstolen förebringa nya omständigheter och bevis. Även den engelska rätten intager i princip en sådan ståndpunkt. Appellen får då karaktären av att utgöra en prövning av frågan, huruvida den första instan- sen rätt bedömt det processmaterial, som där förebragts. Eljest saknas i all- mänhet en sådan begränsning; appellförfarandet har till uppgift att åväga- bringa en av förhandlingen vid underrätten oberoende prövning av målet i hela dess vidd.
Förfarandet i revisionsinstansen är ganska skiftande. I Frankrike företer förfarandet den egenheten, att en dubbel prövning av klagomålen ofta förekommer. Först äger nämligen en förhandling rum inför en domstolsavdelning (la chambre des requétes), och, om denna ej ogillar kla- gandens talan, hänskjutes målet till den slutligen dömande avdelningen (la chambre civile). Den förra prövningen, som ursprungligen avsåg att avskilja uppenbart ogrundade klagomål, har kommit att utveckla sig till en prövning ur alldeles samma synpunkter som vid ett slutligt avgörande. Såväl inför la chambre des requétes som inför la chambre civile är förfarandet muntligt med föredragning genom en domstolsledamot och rätt för part att därefter yttra sig.
I Tyskland har i revisionsförfarandet tidigare alltid muntlig förhandling med partsföredragning ägt rum. Enligt 1924 års lag kan emellertid dom- stolen med parternas samtycke pröva ett mål utan muntlig förhandling.
Den österrikiska civilprocesslagen föreskriver såsom det normala förfaran— det en prövning på grund av handlingarna utan muntlig förhandling. Domstolen kan dock självmant eller på yrkande av part, därest det finnes erforderligt, an- ordna en muntlig förhandling. Vid denna föredrages målet av en domstolsleda— mot, varefter parterna äga yttra sig.
Enligt 1915 års norska civilprocesslag skulle, till skillnad från vad som är fallet i norsk straffprocess, endast undantagsvis ett sakligt avgörande i revi- sionsmål kunna träffas av en mindre avdelning inom högsta domstolen. I regel skulle målet gå till muntlig förhandling inför domstolen, därvid parterna utan ledamotsföredragning hade att utföra sin talan. På framställning av båda parterna kunde rättens ordförande emellertid förordna, att målet i stället skulle behandlas skriftligen, domstolen likväl obetaget att anordna en muntlig slut- förhandling. 1925 års lag har intet rättsmedel av revisionstyp.
De finska förslagen anordna förfarandet lika i tvistemål och- i brottmål. I regel skola alltså målen avgöras på grund av de skriftliga handlingarna, Vilka föredragas av en justitiesekreterare. Om högsta domstolen på parts yrkande
Besvär.
Särskilda rättsmedel.
Svensk rätt.
eller eljest finner muntlig förhandling nödig, skola parterna inkallas till så- dan förhandling.
Vid sidan av de allmänna rättsmedel, som avse en överprövning helt eller delvis av ett avgörande i huvudsaken, har liksom i straffprocessen allmänt in- rättats ett i enklare former arbetande rättsmedel för prövning av beslut, vari— genom domstol skilt mål från sig utan dom i saken, och av beslut, som meddelats under rättegång.
Därjämte förekomma överallt särskilda rättsmedel, vilkas väsentligaste upp- gift är att öppna väg för ändring av laga kraft vunna domar, som i ljuset av senare uppdagade förhållanden framstå såsom sakligt oriktiga.
'Enligt 1734 års lag i dess ursprungliga lydelse funnos i civilmål tre in— stanser, till Vilka talan genom appell kunde fullföljas. Mål, i vilka tvisteföre- målet var av ringa värde, fingo dock stanna i den lägsta domstolen. Sedan lagmans- och kämnersrätterna år 1849 avskaffats, var rättsmedelssystemet så anordnat, att i alla mål, oberoende av deras beskaffenhet, tillgång fanns för en två gånger upprepad appell. Målen kunde beträffande såväl sakfrågan som rättsfrågan fullföljas från underrätten till hovrätten genom vad och från hov- rätten till Konungen i högsta domstolen genom revision.
I fråga om fullföljd av talan till högsta instans var ursprungligen föreskri- vet, att i allmänhet nya bevis ej skulle få där förebringas. Men denna inskränk- ning, som i praxis förlorat tillämpning, blev borttagen vid de ändringar i avse- ende å fullföljden, som 1901 företogos.
Genom 1915 års lagstiftning blev emellertid rätten till fullföljd av talan från hovrätten till Konungen såvitt angår mål, som från underrätt fullföljts till hov- rätten, begränsad genom införande av en s. k. summa revisibilis. Hovrätts dom i dit fullföljt mål rörande penningar eller sådant, som kan skattas i pen- ningar, må ej överklagas hos Konungen, när värdet av vad parten i hovrätten tappat uppenbarligen icke uppgår till 1,500 kr. Dock kan i vissa fall dispens från regeln givas. '
I båda appellinstanserna är förfarandet rent skriftligt. Materialet utgöres främst av underrättens protokoll, i vilket parternas sakframställning samt all bevisning antecknats. Härtill komma de av parterna i högre instans ingivna skriftliga inlagorna med därvid fogade handlingar. För vinnande av upplys- ning må förhör hållas med parterna eller med vittne eller sakkunnig. Förhör kan i hovrättsförfarandet äga rum omedelbart inför hovrätten men hålles i rättegång vid högsta domstolen inför nedre justitierevisionen. Sådana förhör äro dock tämligen sällsynta. Regeln är, att målen avgöras på grund av de ovan nämnda handlingarna.
Ett måls företagande till avgörande äger i båda instanserna rum i session, som ej är offentlig. Målet föredrages ur akten, i hovrätten av en ledamot eller en tjänsteman (fiskal) och i högsta domstolen av en tjänsteman (revisionssekrete- rare). Parterna äga ej närvara vid föredragningen.
%
Jämte nu angivna rättsmedel, som avse klagan över rättens slutliga dom, finnes ett annat rättsmedel, besvär, som användes, dels när domstol i vis- sa fall visat ett mål ifrån sig utan materiell prövning, dels för överklagande av vissa beslut under rättegången, dels ock för klagan över beslut, varigenom nå- gon dömts ohörd eller dom fällts till förfång för någon, som ej varit part i målet (nullitetsbesvär). Proceduren i dessa mål är väsentligen densamma som i brottmålen.
Härutöver förekomma liksom i brottmålen särskilda rättsmedel för vinnande under särskilda omständigheter av rättelse i dom, som redan vunnit laga kraft.
I nya lagberedningens principbetänkande bibehölls från den då gällande rät- ten grundsatsen om rätt för part att i alla mål söka appell först till hovrätten genom vad och sedan till högsta domstolen genom revision.
I avseende å målens behandling i hovrätten och högsta domstolen föreslogos däremot liksom i brottmålen betydande ändringar. Såsom i brottmålen skulle en muntlig och offentlig huvudförhandling äga rum. Vid denna skulle ombu- det för den part, som fullföljt talan till den ifrågavarande instansen, föredraga målet ur handlingarna. Denna föredragning skulle vara fullt objektiv och full- ständig. Den omfattade även den vid underrätten förebragta bevisningen, som skulle vara återgiven i underrättens protokoll. Efter föredragningens slut ägde parterna att muntligen förhandla. och därvid anföra allt vad de ansågo nödigt till sakens upplysning och talans utveckling, varjämte i hovrätten kunde före— - komma upptagande av ny bevisning.
För klagan över vissa under rättegången meddelade beslut skulle finnas ett i enklare former anordnat rättsmedel, besvär.
Dessutom skulle förekomma särskilda rättsmedel för vinnande av ändring i redan laga kraft vunna beslut.
Förstärkta lagberedningens majoritet förordade liksom beträffande brott- målen, att i hovrätten ej skulle förekomma någon föredragning med ovan- nämnda uppgift utan parterna omedelbart börja förhandla men att i högsta domstolen förhandlingen skulle inledas med en föredragning av en revisions- sekreterare.
Enligt det rättsmedelssystem, som processkommissionen för brottmålens del förordat, skall talan mot lagmansrätts dom i huvudsaken kunna föras i hovrätt genom ett allmänt rättsmedel, vad, som bereder tillgång till en omprövning av målet i hela dess vidd. För prövning av lagmansrätts beslut i vissa processuella frågor skall ett förenklat rättsmedel, besvär till hovrätten, vara inrättat. En prövning av hovrätts dom skall, genom revision, kunna åvägabringas i högsta domstolen, dock endast såvitt avser rättsfrågan, vartill då även hänföras spörs- mål om rättegångsfel. För fullföljd till högsta domstolen av vissa med rätte- gången sammanhängande frågor skall ett besvärsförfarande stå parterna till buds. Genom besvär skall nullitetsklagan kunna föras såväl i hovrätten som hos högsta domstolen. Slutligen skall genom särskilda, vid bestämda förut—
Processkom- nnssw'nen.
Allmänna rättsmedel mot avgö- randen av lagmans- rätt. V ad.
sättningar bundna rättsmedel ett förnyat upptagande av slutgiltigt avgjorda mål kunna ernås.
Detta rättsmedelssystem, vilket till sina huvuddrag ansluter sig till det hos oss för både tviste- och brottmål nu gällande, synes lämpligen i den nya rätte- gångsordningen kunna antagas även beträffande tvistemålen.
Vad först beträffar talan mot lagmansrätts dom i huvudsaken, synes tvekan ej kunna råda om att ett allmänt rättsmedel, som bereder tillfälle till en över— prövning av ett av lagmansrätt avgjort mål beträffande såväl saksammanhan— get som rättsfrågan, måste stå parterna till förfogande. Härförutan kan kra- vet på säkerhet i rättsskipningen ej anses vederbörligen tillgodosett. En rätte— gångsordning, som ej öppnade möjlighet till en förnyad prövning i alla avseen— den av underrättens dom, skulle säkerligen med den hos oss rådande uppskatt- ningen av en sådan prövnings värde anses otillfredsställande.
Ur en synpunkt kan behovet av ett sådant rättsmedel antagas bliva ännu större i civil- än i straffprocessen. Ett skäl för tillhandahållande av ett all- mänt rättsmedel mot första instansens dom, omfattande jämväl sakfrågan, grundar sig såsom i straffprocessen anförts därpå, att part bör hava tillfälle att fullständiga sin talan med anledning av oväntade uppgifter, som framkom- mit vid huvudförhandlingen och som han icke därvid kommit att bemöta. En sådan situation kommer sannolikt att oftare inträda i civilprocessen. I de flesta och viktigaste brottmålen har nämligen innehållet i den bevisning, som kommer att förebringas vid huvudförhandlingen, blivit till sina huvuddrag bekant för parterna genom protokoll och anteckningar från den av polis- och åklagarmyn- digheter verkställda förberedande undersökningen. I tvistemål däremot sak- nar i regel part kännedom om innehållet av de utsagor, som komma att avgivas av motparten och de vittnen och sakkunniga han åberopar. Ofta är också be- visningen i tvistemålen av den art och står i sådant sammanhang med rättsliga spörsmål, att det måste betecknas som ett viktigt rättsskipningsintresse, att be- visfrågan kan bringas under skärskådande av de såsom juristkollegier samman- satta hovrätterna.
Skälen för att bereda möjlighet till en överprövning i full omfattning av de i lagmansrätterna avgjorda målen äga otvivelaktigt giltighet oavsett värdet av det, varom tvisten rör sig. Att efter mönstret av några främmande rätte— gångsordningar utesluta de ringare målen från fullföljd till hovrätten synes därför ej böra ifrågakomma, med mindre grundad anledning föreligger att be- fara, att tillströmningen av mål till hovrätterna bleve så betydande, att det all— männa ej skäligen kan betungas med en däremot svarande organisation av dessa domstolar. Processkommissionen antager emellertid, att inskränkningar i full- följdsrätten i detta syfte ej skola visa sig erforderliga. Liksom nu bör alltså en obegränsad rätt till fullföljd av talan mot underrättens dom i huvudsaken förefinnas.
Det allmänna rättsmedlet mot lagmansrätts dom i huvudsaken bör liksom motsvarande rättsmedel i gällande rätt benämnas vad. Benämningen skulle bli densamma i processens båda huvudarter, vilket med hänsyn till rättsmedlets
enahanda natur synes riktigast. Liksom vadet i straffprocessen bör rätts— medlet komma till användning, även om part endast i rättsfrågan fullföljer talan mot lagmansrättens dom. Tillräcklig anledning synes ej föreligga att inrätta skilda rättsmedel, allteftersom fullföljden riktas mot olika sidor av domen.
Vårt nuvarande förfarande i vademålen lider liksom hovrättsförfarandet i brottmålen av de olägenheter, som följa med saknaden av muntlighet, offentlig- het och tillfälle till medverkan från domstolens sida vid processledningen och sanningsforskningen och Vilka vid behandlingen av frågan om rättsmedelssyste- meti brottmålen (2 delen 13 kap.) närmare utvecklats. Liksom i fråga om brott- målen måste alltså en väsentlig omdaning av hovrättsproceduren i tvistemålen äga rum.
Förfarandet i brottmålen skall enligt processkommissionens förslag ge- staltas väsentligen överensstämmande med förfarandet i underrätten. Par- terna skola sålunda hava att tillstädeskomma i hovrätten och vid en muntlig förhandling inför domstolen utveckla var sin talan. Därvid skola parterna jämväl omedelbart inför hovrätten förebringa sin bevisning. I regel skola således vittnen och sakkunniga, som hörts i underrätten, åter höras vid huvudförhandlingen i hovrätten, och jämväl nya vittnen och sak- kunniga skola inställas därstädes till förhör. Omedelbarhetsgrundsatsen i av- seende å bevisningen har dock icke ansetts kunna vidhållas lika strängt som med avseende å rättegången i underrätt. Beträffande mål, som avse ringare brott, har det medgivits, att bevisning genom vittnen och sakkunniga må till- handahållas hovrätten antingen genom underrättens protokoll över deras hö— rande vid målets handläggning därstädes eller genom protokoll över deras hörande utom huvudförhandlingen i hovrätt,-med rätt dock för hovrätten att på- l kalla deras omedelbara inställelse vid hovrätten under huvudförhandlingen. * De skäl,,som beträffande brottmålen anförts för att även i hovrätten förfa- » randet bör gestaltas såsom en muntlig förhandling med förnyat upptagande av ! bevisningen, äga i och för sig giltighet även med avseende å tvistemålen. Be- ? hövde andra hänsyn ej tagas än de, som åsyfta, att rättegångssättet i såväl lag- i mansrätten som hovrätten må bliva för målens utredning och avgörande så än- , damålsenligt som möjligt, skulle processkommissionen ej heller tveka att förorda, ! att förfarandet i de vädjade tvistemålen anordnades med en lika vidsträckt till- 1 lämpning av muntlighet och omedelbar bevisföring som i de viktigare brott- målen. i l Detta betraktelsesätt kan emellertid icke få ensamt inverka på frågans lös- ning. Viktiga praktiska hänsyn göra sig gällande för en modifikation av de grundsatser, som ur förfarandets egen synpunkt äro de mest önskvärda. Liksom på många andra områden inom processlagstiftningen kunna hänsyn till rättsskipningens billighet åberopas till förmån för en annan anordning än den tekniskt mest fulländade. En fullständigt ny förhandling i hovrätten med förnyat omedelbart förebringande av bevisningen är på grund av den därmed förbundna nödvändigheten för parter, vittnen och sakkunniga att inställa sig ägnad att i hög grad öka de med talans fullföljande förenade besvär och kost-
nader. Fråga uppstår därför i främsta rummet, om en sådan inställelse skall krävas. Ur denna synpunkt har processkommissionen föranlåtits till det avsteg från omedelbarhetsprincipen med avseende å bevisningen i ringare brottmål, som ovan angivits. Liknande hänsyn ha, såsom framgår av översikten över främmande länders anordning av förfarandet i tvistemålen, lett till en större eller mindre begränsning av kravet på muntlighet och omedelbar bevisföring vid behandlingen'i andra instans av dessa mål.
Detta spörsmål synes böra bedömas olika i fråga om parterna själva och rörande vittnen eller sakkunniga. Det kan ej anses obilligt att fordra av par- terna, att de själva eller genom ombud inställa sig i hovrätten för att utföra sin talan. Ej mindre viktigt är det att såsom princip upprätthålla kravet, att då parts egen utsaga åberopas som bevis, denna skall avgivas inför hovrätten och part sålunda vara. skyldig att inställa sig till personligt förhör. Med av— seende å parts utsaga har den tanke, som ligger till grund för den omedelbara bevisföringen, den allra största'betydelse. Ett personligt förhör med part är efter all erfarenhet i hög grad ägnat att kasta ljus över eljest dunkla punkter i utredningen. Om hovrätten vore hänvisad till protokoll över hans utsaga vid lagmansrätten, skulle detta innebära ett väsentligt försvagande av hovrättens möjlighet att bedöma sakens rätta sammanhang. Parterna kunna icke med fog begära att besparas de personliga uppoffringar, som följa av deras med- verkan till målets utredning. Härvid bör ock beaktas, att den av processkom- missionen förordade organisationen av hovrätterna avser att väsentligt under- lätta inställelseplikten. Hovrätterna skulle i vida större utsträckning än nu fördelas på olika landsdelar, och i de större jurisdiktionsområdena förutsättas hovrätterna skola hålla ting jämväl å annan ort än hovrättsstaden.
Mera avseende förtjäna de betänkligheter, som kunna göras gällande mot att lagen anordnar vadeförfarandet så, att ett förnyat avhörande i hovrätten av vittnen och sakkunniga skulle bliva regeln. Det skulle ofta för vittnena och de sakkunniga innebära. en stor uppoffring, och för parterna skulle det kunna medföra en så avsevärd ökning av kostnaderna, att användningen av rättsmedlet i hög grad försvårades. Särskilt i de talrika mål, där tvisten rör sig om ett obetydligt värde eller där parterna äro personer, som ej förfoga över större tillgångar, skulle kravet på omedelbara förhör kunna medföra, att rätten att vädja blott bleve en rätt på papperet. Skillnaden mot det nuvarande utomor— dentligt billiga hovrättsförfarandet skulle bliva betydande. I den mån fri rätte- gång äger rum, bör också beaktas, att statsverkets kostnader för ersättning åt vittnen skulle genom upprepade förhör betydligt ökas. Även i mera tätt be- folkade och rikare länder har man ej ansett sig kunna ordna förfarandet så- lunda. Vad vårt land beträffar skulle svårigheterna i dessa hänseenden bliva större än i de flesta andra länder. Kostnaden och besväret av vittnens och sak— kunnigas inställelse skulle, trots hovrätternas utflyttning, i stora delar av lan- det bliva mycket tyngande.
En anordning, varigenom för tvistemålens del kravet på vittnes- och sakkun- nigbevisningens omedelbara förebringande i hovrätten uppgives, är ock ur för- farandets egen synpunkt ägnad att möta mindre betänklighet än i brottmålen.
9 KAP. HUVUDGRUNDERNA FÖR RÄTTSMEDLENS ANORDNANDE. 107 I brottmålen åsyftas ofta med vittnesbevisning att utreda det händelseförlopp, varom hela rättegången rör sig. Detta är mera sällan förhållandet i tvistemålen. Den väsentliga bevisningen utgöres i stället oftast av skriftliga bevis, medan vittnen vanligen åberopas till upplysning om mer fristående frågor. När så är fallet, kan ej sällan vittnets utsaga. utan olägenhet tillföras hovrätten genom lagmansrättens protokoll.
Liksom med avseende å de mindre brottmålen måste det emellertid även be- träffande tvistemålen anses medföra allt för stora olägenheter för hand- läggningen i underrätten, om alla därstädes avgivna utsagor av vittnen och sak- kunniga skola upptecknas i rättens protokoll. Skyldighet för underrätten att uppteckna utsagorna synes därför liksom i fråga om de mindre brottmålen en- dast böra föreligga, om det kan antagas, att målet kommer att fullföljas till hovrätten och att, därest uppteckning skett, nytt förhör ej erfordras utan att uppteckningen kommer att användas som bevis (1 delen 9 kap. 7 punkten). Om uppteckning underlåtits och man till minskning av besvär och kostnader vill undvika förhör under huvudförhandlingen i hovrätten, måste i stället den utvägen anlitas, att förhör med vittnen och sakkunniga, efter det målet full- följts till hovrätten, får äga rum utom huvudförhandlingen. Det kan då hållas i närheten av den ort, där vittnet eller den sakkunnige vistas.
Den nu angivna ståndpunkten innefattar ej, att det skulle vara part förmenat att på nytt låta höra vittne eller sakkunnig i hovrätten, om han finner anled- ning därtill. Tvärtom kan det ofta vara önskvärt att så sker, och stundom lär det väl inträffa, att parterna finna, med sin fördel förenligt att i hov- rätten upprepa den viktigaste bevisningen. Särskilt bör detta kunna ifråga- komma i de mål, som inkomma till hovrätt från lagmansrätt i stad, där hov- rätten sammanträder. Likaså bör hovrätten, om så prövas nödvändigt för en fullständig utredning av målet, kunna självmant förordna, att vittne eller sak- kunnig skall på nytt kunna höras vid huvudförhandlingen.
Angående frågan om och i vad mån även i avseende å annan bevisning av- vikelse från omedelbarhetsprincipen må äga rum hänvisas till reglerna om' de särskilda bevismedlen.
Om man sålunda utgår ifrån, att en huvudförhandling skall äga rum, därvid parterna i regel förutsättas vara tillstädes för att utföra sin talan men bevis— ning genom vittnen och sakkunniga må kunna föras genom domstols däröver ' förut gjorda uppteckningar, kunna dock skilda former för denna förhandling anordnas. ' -
Förhandlingen kan försiggå på samma sätt, som i brottmålen förutsättes, d. v. 5. att det ankommer på parterna att var å sin sida anföra allt vad de ön- ska skola beaktas av vad vid lagmansrätten förekommit och framlägga inför hovrätten vad de önska omedelbart där förebringa. Hovrätten har då att pröva målet på grund av vad parterna sålunda. framföra. En förutsättning för att en dylik ordning skall vara tillfredsställande är tydligen, att parterna å ömse si- dor komma tillstädes och utföra sin talan. Enligt den tyska rättegångsordnin- gen, där förhandlingen har denna karaktär, gälla också tredskopåföljder av parts utevaro i andra instans, vilka väsentligen överensstämma med de för un-
Nya bevis i vadeförfa- randet.
derrätten stadgade. Även 1915 års norska rättegångsordning intog i huvudsak samma ståndpunkt.
I tvistemålen förekommer emellertid också en annan anordning, enligt vilken förhandlingen inledes med en av en domstolsledamot verkställd objektiv före- dragning av vad enligt handlingarna i målet förekommit samt parterna därefter anföra vad de ytterligare önska förelägga domstolen. Med denna anordning kan domstolen erhålla en grund för målets prövning även om parterna icke äro när— varande. En sådan ordning tillämpas i 'den österrikiska rättegångsordningen, där parternas utevaro alltså icke hindrar målets prövning på grund av hand- lingarna däri. En dylik ordning förordades av den svenska äldre lagbered- ningen.
Rättegången enligt det förra alternativet utmärkes i vida högre grad än den senare ordningen av de fördelar, som muntligheten i allmänhet medför. För- handlingen blir livligare, friskare och naturligare och domstolen blir i stånd att utöva den erforderliga processledningen för målets upplysning. Men den ställer större anspråk på parterna att medverka vid målets handläggning och för dess utredning.
Det senare alternativet innebär en för parterna bekvämare process än den förra, men förhandlingen blir i stort sett en vida sämre grund för målets pröv- ning. Föredragningen blir huvudsaken, och parternas intresse att medverka till målets utredning förslappas. Erfarenheterna från Österrike ådagalägga detta till fullo. Särskilt advokaternas intresse att lägga ner arbete å ett mål för förhandlingen i andra instans har där försvagats i betänklig grad. Instäl- lelsen betraktas ofta som blott en formalitet.
Enligt processkommissionens mening äro de processuella fördelar, som för- enas med en rättegång av den förra typen, så värdefulla, att man icke bör avstå från dess in förande. Handläggningen bör alltså icke inledas med en från dom- stolens sida verkställd föredragning av målet utan som vid lagmansrätten för- siggå så, att parterna under domstolens ledning förhandla i tvisten och därvid var å sin sida utveckla sin talan och förebringa sin bevisning.
I den ovan givna översikten över appellens anordning i främmande rätts- system har angivits, att detta rättsmedel mestadels är anordnat så, att parterna äro oförhindrade att förebringa nya omständigheter och bevis till stöd för sin talan, men att stundom rättsmedlets omfattning begränsats i syfte att sådant nytt material ej skall få förebringas.
Vår gällande rätt innefattar ej något hinder för part att i hovrätten före- bringa nya omständigheter och bevis. Anledning att i det nya förfa- randet frångå denna ståndpunkt synes ej föreligga. Såsom ett av de vik- tigaste skälen för inrättande av ett allmänt rättsmedel omfattande såväl sak— som rättsfrågan har angivits behovet för part att i anledning av vad som före- kommit vid huvudförhandlingen eller med hänsyn till innehållet av lagmans- rättens dom fullständiga utförandet av sin talan. Så mycket nödvändigare är detta, som tvång att använda advokat icke skulle råda. Det synes då icke böra förmenas part att i hovrätten förebringa nya faktiska omständigheter och
bevis, som kunna leda till en förändrad uppfattning av det berättigade i hans talan. Vad nu sagts utesluter ej, att, på sätt förordats med avseende å under— rättsförfarandet, hovrätten kan böra tillerkännas befogenhet att avvisa material, som part undanhållit med beräkning att förhala rättegången eller överrumpla motparten.
På samma sätt som i straffprocessen bör ett enklare förfarande för pröv— Besvär. ning av talan mot vissa lagmansrätts beslut, som ej innefatta ett avgörande i själva saken, vara inrättat. Detta rättsmedel bör såsom i straffprocessen be— nämnas besvär. Det skall kunna användas mot beslut, varigenom lagmans— rätt skilt mål från sig utan prövning av saken, liksom mot vissa under rätte— gången meddelade beslut.' Då något rättsligt förfarande före målets anhängig- görande genom stämningen ej förekommer i tvistemålen, saknas motsvarighet till de vid ämnets behandling i straffprocessen omnämnda besluten före rätte- gången. På frågan i vilken omfattning lagmansrätts beslut under rättegången böra kunna överklagas, skall processkommissionen här ej närmare ingå. Så- som i straffprocessen framhållits, torde rätt att fullfölja talan böra föreligga i huvudsaklig överensstämmelse med vad som nu gäller med de modifikationer, som kunna föranledas av det nya rättegångssättet.
I överensstämmelse med vad nu gäller bör ock, när någon dömts ohörd eller då dom fällts till förfång för någon, som ej varit part i målet, klagan få föras genom besvär inom viss tid från det vederbörande fick kännedom om domen (nullitetsbesvär).
Förfarandet i besvärsmålen bör vara skriftligt och hovrättens prövning så- ledes grundas på föreliggande handlingar. Såsom i nuvarande rättegångsord— ning bör hovrätten äga befogenhet att vid behov anordna muntligt förhör.
* För brottmålens del har processkommissionen förordat, att det allmänna rätts- Allmänna medlet mot hovrätts dom i huvudsaken skulle till skillnad mot vad nu gäller , Jåtåzmgä _ inskränkas till en prövning av målets rättsliga sida och frågor om rättegångsfel. den då hov- Denna ståndpunkt har motiverats i främsta rummet därmed, att för såvitt be- Tätt- visningen angående sakförhållandet utgöres av parters, vittnens eller sakkun- meon- nigas utsagor, materialet för frågans bedömande i såväl lagmansrätten som hov- rätten regelmässigt skulle utgöra omedelbart hållna förhör med dessa personer, under det att högsta domstolen av naturliga skäl måste vara hänvisad till skriftliga uppteckningar. Om högsta domstolen skulle pröva sakfrågan, komme detta därför att ske på ett mindre tillförlitligt material än det, som stått hov- rätten till buds. Denna tankegång är huvudsakligen tillämplig även på tvistemålen. Visser- ligen skulle, enligt vad ovan förordats, i dessa mål vittnens och sakkunnigas muntliga utsagor kunna bringas till hovrättens kännedom genom protokoll över vittnenas och de sakkunnigas hörande under rättegången i underrätt eller utom huvudförhandlingen i hovrätt. Och detta förfarande torde också kunna för- väntas bliva det vanliga. Men det får dock antagas, att omedelbara förhör med viktigare vittnen och sakkunniga ej sällan skola förekomma i hovrätten.
Och det är i varje fall mycket viktigt, att möjligheten härtill praktiskt står för domstolen och parterna öppen. I en rättegång i högsta domstolen skulle detta uppenbarligen bliva fallet endast i mycket ringa utsträckning. Beträf— fande det viktiga bevismedel, som parts utsaga utgör, har omedelbarhetsgrund- satsen ansetts böra upprätthållas i hovrätten, och i de mål, som anhängiggöras omedelbart i hovrätt, gäller detta även vittnes- och sakkunnigbevisningen. Det skulle tydligen bliva förenat med betydande svårigheter att upprätthålla sam- ma omedelbarhet i högsta domstolen. Då högsta domstolen vid prövning av sakfrågan alltså. skulle komma att vara nästan helt och hållet hänvisad till protokoll över den muntliga bevisningen, kan det även beträffande tvistemålen med fog påstås, att denna prövning ofta kunde befaras bliva mindre tillförlit- lig än hovrättens.
Likaså kvarstå med oförminskad betydelse de övriga skäl, som i straffpro- cessen anförts för den föreslagna begränsningen av högsta domstolens uppgift i rättsskipningen. Sålunda måste det anses vara tillräckligt sörjt för säkerhe— ten i rättsskipningen, om det i varje mål beredes parterna tillfälle till en dub- bel prövning av sakfrågan jämte möjlighet att genom särskilt rättsmedel få målet på nytt upptaget, därest nya skäl och bevis komma i dagen. Främman- de länder ha regelmässigt ej medgivit större möjligheter för prövning av sak- frågan, och ingenstädes har rättsskipningens säkerhet ansetts därigenom åsido- satt eller krav framställts på utbyggande av rättsmedelssystemet så, att sak- frågan ännu en gång skulle komma under bedömande.
Det måste också i och för sig betraktas som en fördel, att högsta domstolen såvitt möjligt sparas för den uppgift, som alltid måste vara dess förnämsta, att vårda rättsenheten och likformigheten i lagskipningen. Framläggandet inför högsta domstolen och bedömandet därstädes av bevismaterialet tager en bety- dande tid i anspråk. Än mer skulle detta bliva fallet, om förfarandet anordnas såsom muntlig partsförhandling, vilket är den lämpligaste metoden för en full— ständig belysning av bevisfrågan. En följd härav skulle bliva, att högsta dom- stolen för att motsvara sin arbetsbörda måste besättas med ett stort antal leda- möter. Oavsett de kostnader, som därav skulle uppkomma, skulle svårighet med största sannolikhet yppas att upprätthålla de stränga fordringar på skick- lighet, som böra gälla med avseende å domarna i högsta domstolen. För att undgå dessa olägenheter bleve det med säkerhet nödvändigt att i avsevärd ut- sträckning avstänga vissa grupper av mål från fullföljd till högsta domstolen, på sätt hos oss skett genom lagstiftningen av 1915. Frågan huruvida denna anordning bör bibehållas förtjänar ett särskilt övervägande.
Ett förbud mot talans fullföljande till högsta domstolen i vissa mål är obe— stridligen ur flera synpunkter föga tilltalande. Huru än gränsen drages mel— lan de mål, som få fullföljas, och dem, som uteslutas från fullföljd, kan det ej undgås, att ogynnsamma följder av förbudet måste uppkomma. Vid införan- det av summa revisibilis hos oss övervägdes de olika möjligheter för en be- gränsning av fullföljdsrätten, som kunna ifrågasättas. Bland annat under- söktes, huruvida mål av viss beskaffenhet, t. ex. de, som avsåge vissa angivna rättsförhållanden, skulle kunna avskäras från fullföljd. Bortsett från andra
olägenheter skulle härav uppkomma den för enheten i rättsskipningen menliga följden, att de ifrågavarande rättsområdena ej komme under prövning av den högsta dömande myndigheten. Ej heller den ifrågasatta utvägen att förbjuda fullföljd i sådana mål, där de lägre instansernas domar sinsemellan överens— stämde, visade sig vid närmare prövning ägnad att läggas till grund för en lagstiftning, syftande till en minskning av tillströmningen av mål till högsta domstolen. Man stannade därför 1915 vid den förut angivna lösningen, som in— nebär, att värdet av vad part tappat i hovrätten skall vara avgörande för hans rätt att söka ändring. Men ej heller denna ordning är fri från invändningar. Mot densamma har framställts den anmärkningen, att ett mindre penningvärde för många parter ofta har större betydelse än ett högre belopp för andra och att införandet av summa revisibilis vore ett avsteg från grundsatsen om allas likhet inför lagen. Även om ett sådant betraktelsesätt icke behöver vara avgörande, torde det icke vara tillrådligt att vidtaga en anordning, som sålunda lätt kan få sken av att man därmed upprättar en olikhet inför lagen. 1915 års lagstiftning infördes också endast såsom en av omständigheternas tvång föranledd åtgärd för åstadkommande av snabbare rättsskipning i högsta in- stans. Ej heller i en ny rättegångsordning bör förbud mot vissa måls full- följande till högsta domstolen upptagas, om detta icke påkallas av hänsyn till domstolens arbetsbörda.
Huru förhållandena med avseende å högsta domstolens arbetsbörda komma att ställa sig efter processreformens genomförande, är utomordentligt vansk- ligt att beräkna. Sakfrågans uteslutande från fullföljd till högsta domstolen kommer säkerligen att medföra en begränsning av antalet fullföljda mål. Den- na begränsning kan emellertid ej väntas bliva lika betydande med avseende å tvistemålen som i fråga om brottmålen. I tvistemålen är det långt vanligare, att en tvivelaktig rättsfråga föreligger, som kan föranleda part att söka hög- sta domstolens avgörande. Snarare kan det förväntas, att sakfrågans uteslu- tande från domstolens prövning kommer att visa sig innebära en tidsbesparing, därigenom att den nu erforderliga omständliga föredragningen ur protokollen av bevisningen kan ersättas med ett referat av hovrättens dom i erforderliga delar. Och för högsta domstolens arbete på de civila målen torde åtskillig tid vinnas genom bortfallandet av ett stort antal brottmål. Å andra sidan kan den muntliga förhandling, till vilken processkommissionens förslag öppnar möjlighet, komma att taga längre tid i anspråk än föredragning genom en revisionssekreterare.
Det är emellertid önskvärt att kunna nedbringa det nuvarande, med hänsyn till våra förhållanden väl höga antalet ledamöter i högsta domstolen. Då fem ledamöter alltid skulle utgöra domfört antal, kommer en nedsättning ej att med- föra en däremot svarande minskning i domstolens arbetskapacitet.
Vid övervägande av dessa och andra omständigheter har processkommissio- nen trott sig våga det antagandet, att det skulle bliva högsta domstolen möj— ligt att även med en ej obetydlig nedsättning i ledamöternas antal medhinna sin arbetsbörda utan att bestämmelser om summa revisibilis behöva upptagas. Men ett villkor härför är att högsta domstolens prövning, på sätt som föresla-
Besvär.
Särskilda rättsmedel.
gits, inskränkes till rättsfrågan. Vid valet emellan denna inskränkning och förbud mot fullföljande över huvud av vissa mål till högsta domstolen bör tvekan ej råda, att den förra lösningen är att föredraga.
I avseende å förfarandet synes den i straffprocessen förordade anordningen väl lämpa sig även i civilprocessen. Målet bör sålunda prövas på grund av handlingarna utan muntlig förhandling mellan parterna. Dock bör det vara part eller domstolen obetaget att påkalla sådan förhandling.
För det allmänna rättsmedel mot hovrättens dom i huvudsaken, som sålunda skulle förefinnas, torde den nuvarande benämningen revision böra bibehållas. Därmed skulle överensstämmelse råda mellan motsvarande rättsmedel i straff- och civilprocessen.
Vid sidan av revisionen här på samma sätt som i fråga om lagmansrätts beslut finnas ett enklare förfarande för prövning dels av talan mot vissa hov- rätts beslut, som ej angå själva saken, dels av s. k. nullitetsklagan. Rätts- medlet bör benämnas besvär.
Även för tvistemålens del föreligger härutöver ett behov av särskilda rätts— medel för att under säregna omständigheter åvägabringa ny prövning av rätts- kraftigt avgjorda mål.
Sammanfattning.
1.
För fullföljd av talan mot lagmansrätts dom i själva saken anordnas ett all- mänt rättsmedel, vad till hovrätt, som avser en förnyad prövning av saken i hela dess vidd.
Hovrätts prövning av sådan talan sker vid muntlig förhandling. Vittnes- och sakkunnigbevis må därvid föras medelst protokoll över bevisningens upp- tagande under handläggningen i lagmansrätten, eller, efter det talan fullföljts till hovrätten, utom huvudförhandlingen därstädes.
Parterna må i hovrätten förebringa nya skäl och bevis för sin talan.
2.
För fullföljd av talan mot lagmansrätts beslut, varigenom domstolen skilt mål från sig utan prövning av själva saken eller i vissa fall under rättegången avgjort uppkommen fråga, anordnas ett allmänt rättsmedel, besvär till hovrätt.
Detta rättsmedel användes även, då någon blivit dömd ohörd eller dom fällts till förfång för någon, som ej varit part i målet.
Hovrätts prövning i dessa fall sker i regel endast på grund av de i målet till- gängliga handlingarna.
3.
För fullföljd av talan mot hovrätts dom i själva saken anordnas ett allmänt rättsmedel, revision, varigenom beredes tillfälle till prövning i högsta domsto- len av rättsliga spörsmål.
Nu gällande regler, enligt vilka vissa mål ej må fullföljas till högsta dom- stolen, bortfalla. Högsta domstolens prövning av revisionstalan sker på grund av handlingarna i målet utan muntlig förhandling mellan parterna. Sådan förhandling skall dock företagas, om part påkallar det eller högsta domstolen finner det erfor- derligt. 4.
För fullföljd av talan mot hovrätts avgöranden i fall, motsvarande de i 32 punkten nämnda, anordnas ett liknande rättsmedel, besvär till högsta domstolen.
5.
Vid sidan av de allmänna rättsmedlen anordnas särskilda rättsmedel i erfor- derlig omfattning.
10 KAPITLET.
Rättegången i hovrätt i vädjade mål.
I fråga om anordnandet av det allmänna rättsmedlet mot lagmansrätts dom i själva saken har av processkommissionen i det föregående kapitlet angi- vits följande huvudgrunder. Talan fullföljes genom vad, som avser att öppna utväg för en förnyad prövning av saken i hela dess vidd. Vid utförandet av sin talan är part icke utesluten från att åberopa jämväl andra skäl och bevis än de i lagmansrätten anförda. Hovrättens prövning av den fullföljda talan sker vid muntlig förhandling. Bevisning genom vittnen och sakkunniga må i hovrätten föras medelst underrättens protokoll, om utsagorna där antecknats, eller genom protokoll över förhör med dem, som, efter det målet fullföljts till hovrätten, hållits utom huvudförhandlingen. Vid det närmare utförandet av det sålunda i dess allmännaste drag angivna förfarandet torde kunna givas vä- sentligen samma regler som i avseende å brottmålen föreslagits.
Liksom i brottmålen skall den, som vill föra talan mot lagmansrätts dom, inom viss tid från det domen gavs avlämna skriftlig vadeinlaga, vilken bör avlämnas icke till hovrätten utan till den lagmansrätt, mot vars dom talan föres.
I fråga om brottmålen har processkommissionen föreslagit, att vederparten till den, som inom föreskriven tid anhängiggjort vadetalan mot lagmansrätts dom, skall äga att inom viss ytterligare tid också för sin del söka ändring i domen i vad honom emot gått. Syftet med en dylik anordning är att förhindra onödig fullföljdstalan. Har en dom icke helt och hållet utfallit till någondera partens fördel, kan en part, som är benägen att nöja sig med den givna domen, lätt förmås att fullfölja talan av det skälet, att han antager, att motparten för sin del kommer att fullfölja. Låter motparten samma tankegång vara för sig
Inledning.
Vadetalans anhängig- görande.
Anslutning till vadet.
Vade- inlagans innehåll.
Handlin— garnas in- sändande till hovrätten och det för— beredande
avgörande, kan det inträffa, att båda parterna fullfölja talan, ehuru egentligen ingendera av dem önskat det. Detta gäller onekligen om tvistemålen i än högre grad än om brottmålen. Genom inrättandet av an-slutningsrätt kan den tvek- samme parten utan att därigenom löpa någon fara att försitta möjligheten att fullfölja talan göra sitt beslut därom beroende av om motparten för sin del fullföljer klagan. Liksom i brottmålen bör anslutningsrätten så till vida vara villkorlig, att, om det första vadet återkallas eller den genom detsamma full- följda talan eljest förfaller, jämväl det senare vadet skall vara förfallet.
Vadeinlagan bör äga ett sådant innehåll, att den kan tjäna som grundval för rättegången i hovrätten. Först och främst bör den sålunda angiva den dom, mot vilken talan föres. För att föremålet för rättegången i hovrätten må bliva tillbörligen angivet, måste den därjämte innehålla bestämd och tydlig förklaring i vilka avseenden domen överklagas jämte uppgift å klagandens yr- kande och grunderna därför. Liksom i straffprocessen bör klagandcn ej hel— ler i civilprocessen därmed avskäras från att senare i hovrätten till stöd för sin vadetalan åberopa jämväl andra skäl än de i vadeinlagan anförda, men under vissa omständigheter kan han genom dröjsmål därutinnan bliva pliktig betala därav orsakade särskilda fättegångskostnader.
Klaganden bör jämväl angiva de bevismedel han vill åberopa i hovrätten och vad han avser att styrka med varje särskilt bevismedel. Genom målets fullföljd till hovrätten förändras icke den vardera parten åliggande bevisskyl— digheten. Den part, som är bevisskyldig för en viss omständighet, måste således även i hovrätten förebringa bevis därför men kan därvid i fråga om vittnens och sakkunnigas utsagor nöja sig med att åberopa underrättens protokoll över bevisningens upptagande, därest utsagornas innehåll upptecknats i protokollet (17 kap. 15 punkten, 18 kap. 8 punkten). Har sådan uppteckning icke skett eller vill klaganden ändock ånyo höra vittnet eller den sakkunnige, måste han göra framställning därom. Jämväl angående rättens iakttagelser vid syn och under viss förutsättning parts avhörande under straffansvar må underrättens protokoll i hovrätten åberopas (19 kap. 6 punkten, 20 kap. 4 punkten). Åbe— ropas förut ej företett skriftligt bevis, bör det bifogas.
Som i brottmålen bör vadeinlagan jämte därtill fogade handlingar tillika med den vid lagmansrätten förvarade akten i målet genom lagmansrättens för- sorg insändas till hovrätten. Avgörandet om vadetalan skall upptagas till prövning och målets förberedande till huvudförhandling böra av enahanda skäl
förfarandet som de i avseende å brottmålen anförda förläggas till hovrätten.
(lar.
Sedan handlingarna inkommit till hovrätten, skall där för målet utses viss ledamot av rätten att som referent utöva särskild tillsyn och befattning med målet. Angående dennes uppgift hänvisas till vad som anförts beträffande brott- målen. Är anledning att till särskild behandling upptaga frågan, om kla- gandens talan blivit i behörig ordning fullföljd, bör detta av referenten an- mälas för rätten. Finner hovrätten, att talan icke blivit så fullföljd, skall talan avvisas. .Vanligen bör beslut därom kunna fattas utan parternas vidare
hörande. Skulle deras hörande finnas nödigt, skall hovrätten föranstalta om skriftväxling i frågan. Handläggningen i hovrätten sker genom referentens föredragning av handlingarna, varpå hovrätten överlägger och fattar sitt be- slut. Handläggningen bör alltid kunna äga rum vid sammanträde, som icke är offentligt. Om avvisningsbeslut böra parterna underrättas.
Innan målet vidare behandlas, bör tillses, huruvida vadeinlagan lider av så— dan brist eller otydlighet med avseende å vad den bör innehålla, som icke är av beskaffenhet att föranleda avvisande av klagandens talan. Är detta förhållandet, skall hovrätten förelägga klaganden att inom viss tid råda bot därför. Liksom i straffprocessen bör äventyret för klaganden, om han icke ställer sig ett dylikt föreläggande till efterrättelse, begränsas till förpliktelse att ersätta av försummelsen förorsakade kostnader.
För målets behöriga beredande till huvudförhandlingen måste vadeinlagan jämte därtill fogade handlingar delgivas motparten. Denne bör därvid anma— nas att inom viss tid avgiva skriftligt genmäle och att å sin sida angiva de be- vismedel han må vilja åberopa och vad han avser att styrka med varje särskilt bevismedel. Han bör därvid särskilt uppgiva, vilka vittnen och sakkunniga han önskar skola höras i hovrätten. Åberopar han skriftligt bevis, som förut ej företetts, bör det ock fogas vid genmälet. Denna delgivning av vadeinlagan med motparten bör liksom i straffprocessen alltid ske. Det torde icke vara lämpligt att öppna någon utväg för hovrätten att, utan att hava berett mot- parten tillfälle att yttra sig, på grund av handlingarna i målet ogilla klagan- dens talan.
Sedan genmälet inkommit till hovrätten, skall det jämte därtill fogade hand- lingar delgivas klaganden. Under vissa omständigheter kan ytterligare skrift— växling för målets förberedande till huvudförhandling vara lämplig. Det bör ankomma på hovrätten att pröva, huruvida skäl därtill föreligger. Hovrätten har då att utöver vad nu stadgats infordra yttranden från parterna i den ut— sträckning, som finnes erforderlig. Yttrande från part skall alltid delgivas den andra parten. _
Om vadeinlagan ej i behörig tid avlämnas, kommer lagmansrättens dom att stå fast. Betydelsen av genmälet å vadeinlagan och av de övriga förberedande skrifter, som kunna ifrågakomma, kan däremot icke vara densamma. Någon omedelbar inverkan på parts talan bör icke underlåtenhet att avgiva sådan skrift utöva. I viss anslutning till vad som föreslagits beträffande den skrift- liga förberedelsen vid lagmansrätten har hovrätten, om parti icke medverkar vid förberedelsen, att utsätta huvudförhandling. Den försumlige parten kan däremot enligt allmänna grundsatser ådömas kostnadspåföljd av försummelsen.
Som i 9 kap. framhållits, äger part att i hovrätten förebringa viss bevisning genom åberopande av lagmansrättens protokoll däröver. Det är lämpligt, att palt redan under förberedelsen uppgiver, vad han i detta hänseende önskar.
Vid behandling av frågan om bevisningen föreslår processkommissionen, att i vissa fall bevisning må upptagas före huvudförhandlingen (16 kap. 7 punkten, 17 kap. 15 punkten, 18 kap. 8 punkten, 19 kap. 3 punkten). Vill part be- gagna sig härav, bör han liksom vid underrätten under förberedelsen göra
Utsättandc av huvud-
förhandling.
Kallelse till
huvudför- handlingen.
Uppgifter om nya bevis.
Hinder ör huvud är- handlingen.
framställning därom. Med avseende å den lättnad i förevarande hänseende, som föreslagits beträffande vittnen och sakkunniga, kan sådant bliva rätt ofta före— kommande. Om hovrätten självmant finner, att bevisning bör upptagas före huvudförhandlingen, bör rätten naturligen ock föranstalta därom. Liksom i rättegången i underrätt bör ock under förberedelsen vidtagas åtgärd, därest part vill begagna sig av rätten att få skriftlig handling, som innehas av mot- parten eller annan, framlagd (16 kap).
Sedan målets förberedande avslutats, skall hovrätten utsätta tid för huvud- förhandlingen i målet. Rörande den tid, inom vilken denna skall äga rum, böra särskilda föreskrifter lämnas för förhindrande av dröjsmål. I fråga om huvudförhandlingen vid lagmansrätten såväl i tvistemål som i brottmål lik- som beträffande huvudförhandlingen vid hovrätten i brottmål har process- kommissionen föreslagit, att förhandlingen i regel skall utsättas att äga rum inom viss tid och att, om domstolen nödgas i något fall utsätta den senare, an- mälan därom skall ske, när det gäller lagmansrätten, till hovrätten och, när det gäller hovrätten, till Konungen. Motsvarande regler böra tillämpas också i fråga om huvudförhandlingen vid hovrätten i tvistemål.
Till huvudförhandlingen skola genom rättens försorg kallas parterna, vitt- nen och sakkunniga, som skola höras i målet. I överensstämmelse med vad nyss anfördes om underlåtenhet från klagandens sida att avgiva skriftligt genmäle eller eljest låta avhöra sig under förberedelsen bör dylik underlåtenhet icke hindra rätten att inkalla jämväl denna part till huvudförhandlingen. Finnes parts personliga närvaro erforderlig för målets utredning, bör det i kallelsen föreläggas honom att inställa sig personligen.
Liksom i lagmansrätten bör gälla, att om part utöver de av honom redan under förberedelsen åberopade bevismedel vill åberopa ytterligare bevismedel, .som han ämnar begagna i hovrätten, han skall omedelbart giva rätten och mot— parten underrättelse om sådana bevis och om vad därmed skall styrkas. Är det tid att låta genom rätten inkalla någon, vars hörande sålunda påkallats, skall sådan kallelse ske. Eljest ankommer det på parten att själv taga honom med sig till rätten.
Beträffande hinder, som uppstår för huvudförhandlingens företagande å ut- satt tid, bör likaledes gälla detsamma som vid lagmansrätten. Finner någon, som kallats att infinna sig vid huvudförhandlingen, att han ej kan hörsamma kallelsen, skall anmälan därom alltså omedelbart göras hos rätten. Prövar rätten, att denna omständighet kommer att utgöra hinder för målets slutliga handläggning vid det utsatta rättegångstillfället, skall rätten inställa huvud- förhandlingen och bestämma annan dag därför. Förutsättningen är naturligt— vis, att hinder för inställelsen utgjorts av ett giltigt förfall. Finner rätten själv annat liknande hinder för målets handläggning vid det, utsatta rätte- gångstillfället, skall huvudförhandlingen likaledes inställas och annan dag där— för bestämmas. Kan huvudförhandlingen enligt de regler, som skulle gälla
därom, trots hindret företagas, bör det överlämnas åt rätten att avgöra, om så bör ske. '
Såsom vid behandlingen av huvudgrunderna för rättsmedlens anordnande blivit utvecklat, bör målet, i den omfattning, vari det är föremål för hovrättens prövning, handläggas huvudsakligen efter enahanda grunder som de för huvud— förhandlingen vid lagmansrätten stadgade.
Med avseende å målets ändrade läge påkallas dock vissa jämkningar i de i 5 kap. för huvudförhandlingen vid lagmansrätt upptagna reglerna, vilka jämk- ningar hänföra sig till 6—8 punkterna i nämnda kap. De jämkade bestäm- melserna torde kunna givas följande innehåll.
Förhandlingen inledes med att den överklagade domen uppläses. Därefter angiver klaganden i vilket avseende domen överklagas och vilken ändring han yrkar. Sedan vederparten fått tillfälle yttra sig, i vad mån han medger eller be- strider ändringsyrkandet, skola parterna var i sin ordning vidare utveckla sin talan. I avseende å brottmål har föreslagits, att parterna, utan hänsyn till vil- ken av dem är klagande, skola intaga samma ställning som vid lagmansrätten. En motsvarande regel har icke ansetts påkallad för tvistemålen, i vilken det vida oftare än i brottmålen torde inträffa, att rättegången i hovrätten rör sig om blott en del av vad som utgjort tvisteföremålet i underrätten. Det blir således klaganden, som först har att vidare utveckla sin talan, varefter vederparten får tillfälle att närmare angiva sin ståndpunkt. Parterna skola därvid jämväl före- bringa bevisningen i målet, för vilket syfte de först från handlingarna i målet föredraga den bevisning, som återfinnes i lagmansrättens protokoll och som de vilja åberopa, och därefter omedelbart för hovrätten förebringa den ytter- ligare bevisning, de vilja framföra. Då referenten vid domstolen skall förut hava genomläst akten i målet, är han i tillfälle att rätta parternas uppgifter om innehållet i lagmansrättens protokoll. Efter bevisningsförfarandets av- slutande skola parterna i samma ordning, som nu angivits, äga ytterligare uttala sig.
En förutsättning för en förhandling i hovrätten sådan som den här avsedda är, att parterna inställa sig därvid. Vanligen torde de finna med sin egen för- del förenligt att infinna sig och bevaka sin rätt, men det kan ej tillstädjas, att detta helt och hållet får bero på deras eget gottfinnande, enär fara då skulle föreligga, att part underläte att inställa sig, om han därigenom trodde sig bäst gagna sina egna intressen. Lika litet som i lagmansrätten bör part i hovrätten kunna genom sin utevaro hindra motparten från att få sin rätt. Av samma skäl som de i fråga om förfarandet vid lagmansrätten anförda böra några omedel- bart verkande tvångsmedel för åvägabringande av parts inställelse vid hovrät— ten icke förekomma. Som vid lagmansrätten består den naturligaste och lämp- ligaste anordningen däri, att part, som inställt sig, får möjlighet att trots mot- partens utevaro få dom i målet. En vis-s svårighet bereder emellertid spörs- målet, efter vilka grunder denna dom skall meddelas.
Huhudför- handlingen.
Parts ute- vara.
Utebliva. båda parterna från huvudförhandlingen, bör målet avskrivas, vilket innebär, att lagmansrättens dom står fast.
Uteblir klaganden, utan att anledning antaga giltigt förfall föreligger, torde det icke vara för strängt, om han därmed förlorar sin talan i hovrätten och' lagmansrättens dom sålunda får gälla, varvid han dock skall äga befogenhet att få målet återupptaget vid hovrätten, om han inom viss tid visar, att han av giltig anledning var hindrad att infinna sig och ej kunnat anmäla detta å inställelsedagen. Det kunde möjligen ifrågasättas, att påföljden skulle drab- ba klaganden först efter det ett uppskov i målet ägt rum och han uteblivit även från det senare rättegångstillfället. Detta synes dock innebära en alltför stor fördel på motpartens bekostnad och bereda rum för ett farligt uppskovssystem. I Danmark och i de finska förslagen, där den nyss angivna regeln rörande påföljden av klagandens utevaro upptagits, har en sådan fördel icke ansetts böra beredas klaganden.
Om klaganden infinner sig men hans vederpart uteblir, är läget icke lika klart. Huvudproblemet är här, om sådana förutsättningar föreligga, att hov- rätten kan pröva målet pådet föreliggande materialet och avkunna dom däri i vanlig ordning, eller om en summarisk tredskodom mot den uteblivne skall meddelas. Med en dom i förra fallet kan icke förenas möjlighet för den ute- blivne att få målet återupptaget vid hovrätten, såvida han icke visar giltigt förfall. Mot dom av senare slaget bör han däremot äga söka återvinning obe- roende av om han haft giltigt förfall.
Undersökas förutsättningarna för en prövning av det förra slaget, visar det sig, att det här föreslagna förfarandet i många fall bereder möjlighet för hov- rätten att företaga en dylik prövning.
Enligt de föreslagna reglerna rörande protokollering i lagmansrätten av där förd vittnes— och sakkunnigbevisning torde i de flesta tvistemål, i vilka talan föres till hovrätten, protokoll över sådan bevisning vara förda och tillgängliga för hovrätten oberoende av parts inställelse där. Vidare bör beaktas, att, även om klagandens vederpart uteblir i hovrätten, till förhör i hovrätten åberopade vittnen och sakkunniga dock kunna hava blivit inkallade till huvudförhand- lingen. Hava de också inställt sig, är möjlighet beredd för hovrätten att höra dem trots partens uteblivande. Slutligen må erinras om att skriftliga bevis, som åberopas, i regel bliva tillgängliga också för hovrätten genom översän- dande dit av lagmansrättens akt i målet eller genom de skriftliga bevisens in- lämnande till hovrätten. Då dylika bevis ofta äga en avgörande betydelse i tvistemål, är därmed också beredd tillgång för hovrätten av bevisning obero— ende av parts inställelse.
Av vad nu anförts framgår, att för hovrätten icke sällan bör kunna vara tillgängligt så mycket material i målet, att domstolen bör vara i stånd att, även om klagandens vederpart uteblivit, företaga en tillfredsställande materiell pröv- ning av målet i vad talan däri fullföljts. Det vore icke lämpligt, om hovrät- ten i alla dessa fall nödgades avgöra målet genom en summarisk tredskodom. Förhandling i målet bör äga rum och målet därefter prövas på grund av vad vid förhandlingen förekommer och handlingarna i målet innehålla. Å refe-
rcnten kommer därvid närmast att vila ansvaret för att från handlingarna brin- gas till domstolens kännedom vad som är av vikt och icke blir eljest anfört. Denna rättegångsform innebär icke särskilda undantag från de eljest gällan- de reglerna om bevisomedelbarhetsgrundsatseus upprätthållande i hovrätten utan endast, att innehållet i akten skall beaktas, i den mån det enligt allmän- na grunder får tjäna som bevis i hovrätten, även om det icke skulle bliva före- draget vid huvudförhandlingen.
I andra fall torde åter förutsättningar för en materiell prövning icke före- ligga i samma grad. Vittnes- eller sakkunnigbevis, som förts i lagmansrätten, kan icke säkert beräknas i varje mål, som kommer till hovrätten, vara uppta— gen i protokollet. Om den i hovrätten uteblivne parten till stöd för sin talan fört dylik bevisning i lagmansrätten utan att densamma där protokollerats och utan att den vid målets upptagande till huvudförhandling i hovrätten där finnes tillgänglig, skulle tydligen, om den uteblivne vunnit sin talan i lagmansrätten just på grund av nyssnämnda bevisning, en prövning av det i hovrätten före— fintliga materialet leda till att lagmansrättens dom ändrades till den uteblivnes nackdel. Ett sådant resultat skulle ofta finnas stötande och innebära en allt- för stor hårdhet mot den uteblivne parten. En för honom mindre sträng regel, som på samma gång tar behörig hänsyn till den andre partens intressen, synes vara att i ett dylikt och liknande fall den part, som inställt sig, kan äga att" få en summarisk tredskodom mot den uteblivne med rätt för denne att, liksom vid tredskodom i underrätten, söka återvinning utan hänsyn till om han kan visa giltig anledning för sin utevaro. Åt denna tredskodom torde i analogi med tredskoförfarandet i lagmansrätten naturligast böra givas det innehållet, att den grundas på den tillstädeskomne partens framställning av de faktiska om- ständigheterna i målet, i den mån motparten förut i hovrätten erhållit del där— av och den ej strider mot sakförhållande, som är allmänt veterligt. Att i stället för en dylik tredskodom tillgripa uppskov i målet synes ej vara lämp- ligt. Man skulle därmed lätt öppna en möjlighet för ett omfattande och onö- digt uppskovsväsen i hovrätten. I de fall, när uppskov vore befogat, till- godoser för övrigt den möjlighet att söka återvinning, som står den uteblivne parten öppen, i sak samma syfte.
Att i förväg uppdraga bestämda gränser kring de fall, där en materiell prövning kan förväntas vara möjlig, torde icke kunna ske. Förhållandena äro alltför olikartade i skilda fall. Det synes därför vara mest välbetänkt, om det överlämnas åt hovrätten att avgöra, när målet med hänsyn till det för hov- rätten tillgängliga materialet finnes kunna utredas, oaktat klagandens veder- part uteblivit. Givetvis måste härvid upplysningar av den tillstädeskomne parten vara av stor vikt.
Finnes anledning antaga, att parts utevaro beror på giltigt förfall böra icke de nu nämnda påföljderna av utevaron inträda utan målet uppskjutas till nytt sammanträde, till vilket parterna kallas.
I fråga om rätt för klagandens vederpart att vinna återvinning, när tredsko— dom på grund av hans utevaro meddelats, torde böra gälla huvudsakligen sam- ma regler som föreslagits angående dylik återvinning i underrätten. Angående
Prövningen av målet.
rätt att eljest få mål återupptaget, som blivit avgjort i parts frånvaro, hän- visas till 14 kap. 7 punkten.
I tvistemålen är det uppenbart, att hovrätten skall pröva målet endast i de avseenden, i vilka talan blivit förd i hovrätten. Klaganden kan sålunda icke i hovrätten vinna mera än han där begärt. Ej heller kan lagmansrättens dom" på klagandens talan ändras till hans nackdel.
På sätt vid behandlingen av straffprocessen utvecklats, bör jämväl i civil— processen, 'om part till stöd för sin vadetalan åberopar fel i den formella be- handlingen av målet, och sådant fel styrkes, felet likväl icke beaktas, med mindre det kunnat hava inflytande på målets utgång. Vissa fel, som i lagen närmare angivas, böra dock, därest de åberopas, alltid beaktas. Och några grova rättegångsfel böra av hovrätten uppmärksammas, även om part ej grun- dat sin talan därpå.
Följden av att ett rättegångsfel beaktas av hovrätten blir närmast, att lag— mansrättens handläggning och dom helt eller delvis undanröjas. Huruvida återförvisning skall bliva nödvändig får hovrätten pröva efter omständig- heterna.
Vid målets prövning i hovrätten kan även eljest under vissa omständigheter uppkomma fråga, huruvida hovrätten bör omedelbart upptaga målet till full- ständig behandling eller i stället återförvisa det till lagmansrätten till ny be- handling. Denna fråga uppkommer till exempel, när lagmansrätten i följd av sin uppfattning om de för målets bedömande ur rättslig synpunkt avgörande omständigheterna icke upptagit bevisning om vissa omständigheter, vilka hov— rätten däremot finner betydelsefulla och tarva bevisning. Det bör i hithörande fall ankomma på hovrätten att efter föreliggande omständigheter pröva, huru- vida hovrätten lämpligen bör upptaga målet till fullständig handläggning eller återförvisa det till lagmansrätten.
I övrigt bör beträffande dom i hovrätten i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat rörande lagmansrättens dom.
Sammanfattning. 1. Part, som vill vädja mot lagmansrätts dom, skall inom viss tid från det domen gavs hos lagmansrätten avlämna vadeinlaga.
2.
Har & endera sidan vädjats mot lagmansrätts dom, skall det stå vederparten öppet att inom viss tid, räknad från den ordinarie vadetiden, också för sin del vädja mot domen. Aterkallas det första vadet, eller förfaller eljest den genom detsamma fullföljda talan, skall jämväl det senare vadet vara förfallet.
. 3. Vadeinlagwn skall jämte uppgift & den dom, mot vilken talan föres, innehålla bestämd och tydlig förklaring i vilka avseenden domen överklagas med angi-
vande av klagandens yrkande och grunderna därför. Därjämte skola uppgivas de bevismedel klaganden vill åberopa till styrkande av sin talan och vad han avser att styrka med varje särskilt bevismedel. 'Aberopas förut ej företett skriftligt bevis, skall det biläggas.
4. Vadeinlagan jämte därtill fogade handlingar skall tillika lmed akten i målet genom lagmansrättens försorg insändas till hovrätten.
5.
För varje mål, som inkommit till hovrätten, utses viss ledamot av rätten att som referent utöva särskild tillsyn och befattning med målet.
6.
Finner hovrätten, att klagandens talan icke blivit i behörig ordning fullföljd, skall hans talan. avvisas.
Beslut om avvisande må av hovrätten fattas utan parternas vidare hörande. Finnes deras hörande nödigt, skall hovrätten föranstalta om skriftväxling i frå- gan. Fråga om avvisande handlägges vid sammanträde, som icke är offent- ligt.
"I
!.
Föreligger i vadeinlagan brist eller otydlighet med avseende å vad den enligt 3 punkten bör innehålla, skall hovrätten förelägga klaganden att inom viss tid råda bot därför. '
8.
Vadeinlagan jämte därtill fogade handlingar skall delgivas vederparten med anmaning till denne att inom viss tid avgiva skriftligt genmäle och därvid sär- skilt angiva de bevismedel, han må vilja åberopa och vad han avser att styrka med varje särskilt bevismedel. Vid genmälet skall fogas skriftligt bevis, som förut cj företetts, men som åberopas i hovrätten.
Sedan genmälet inkommit till hovrätten, skall detsamma jämte därtill fogade handlingar delgivas klaganden. När skäl därtill föreligger, må hovrätten för målets förberedande till huvudförhandling infordra yttranden från parterna ut- över vad nu stadgats. Sådant yttrande skall alltid delgivas den andra parten.
9.
Vill part förebringa bevisning genom åberopande av lagmansrättens proto- koll, då sådant är tillåtet, skall han göra anmälan därom hos hovrätten.
Föreligger sådant fall, att bevisning må upptagas utom huvudförhandlin- gen, och vill part att bevisning skall sålunda upptagas, skall framställning därom göras hos hovrätten, som beslutar i frågan. Finner hovrätten själv— mant, att bevisning bör upptagas utom huvudförhandlingen, skall hovrätten föranstalta därom.
Vill part, att motparten eller annan, som innehar skriftlig handling, skall åläggas förete handlingen, skall jämväl därom framställning göras hos hov- rätten, som beslutar i frågan.
10.
Sedan målets förberedande avslutats, skall hovrätten utsätta tid för huvud- förhandling i målet.
Angående den tid, inom vilken förhandlingen skall äga rum, skola gälla mot— svarande regler som beträffande huvudförhandlingen vid lagmansrätten. Den för denna i visst fall föreskrivna anmälan om förhandlingens utsättande till senare tid än i allmänhet skall iakttagas skall här göras till Konungen.
11.
Till huvudförhandlingen skall hovrätten kalla parterna, vittnen och sakkun— niga.
Finnes parts personliga närvaro erforderlig för målets utredning, skall det i kallelsen föreläggas honom att inställa sig personligen.
12.
Vill part utöver de bevismedel, som han redan uppgivit, åberopa ytterligare bevismedel, skall han omedelbart giva hovrätten och motparten underrättelse om sådant bevis och om vad därmed skall styrkas. Är det tid att genom hov- rätten inkallanågon, vars hörande sålunda påkallats, skall sådan kallelse ske. Eljest ankommer det på parten att själv taga honom med sig till hovrätten.
13.
Finner någon, som kallats att infinna sig vid huvudförhandlingen, att han" cj kan hörsamma kallelsen, skall anmälan därom omedelbart göras hos hov- rätten. Prövar hovrätten, att han har giltigt förfall och att hans utevaro kom- mer att utgöra hinder för målets slutliga handläggning vid det utsatta rätte- gångstillfällct, skall hovrätten inställa huvudförhandlingen och bestämma annan dag därför, såvida icke anledning finnes, att huvudförhandlingen på grund av det också för hovrätten gällande medgivandet i 5 kap. 1 punkten 3 stycket trots hindret bör företagas. Detsamma skall gälla, om hovrätten finner annat lik- nande hinder för målets slutliga handläggning vid det utsatta rättegångstill- fältet.
14.
Angående huvudförhandlingen skall tillämpas vad i 5 kap. är stadgat om huvudförhandlingen vid lagmansrätten med följande jämkningar beträffande reglerna i 6—8 punkterna nämnda kap.
Förhandlingen inledes med att den överklagade domen upplöses, varefter kla- ganden angiver i vilket avseende domen överklagas och vilken ändring han yr- kar. Sedan vederparten, om han är tillstädes, fått tillfälle yttra sig, i vad mån
han medger eller bestrider ändringsyrkamdet, skola parterna var i sin ordning vidare utveckla sin talan och därvid jämväl från protokollen föredraga den be- visning de därur vilja åberopa. Därefter förebringas den. ytterligare bevisning, som skall omedelbart inför hovrätten framföras. Slutligen skola parterna i nyss angiven ordning äga ytterligare uttala sig.
15.
Äro båda parterna frånvarande från huvudförhandlingen, skall målet av- skrivas.
Uteblir klaganden, skall han hava förlorat sin talan i hovrätten. Infinner sig klaganden, men uteblir vederparten, skall förhandling i målet äga rum, om målet med hänsyn till det för hovrätten tillgängliga materialet finnes kunna utredas, oaktat vederparten uteblivit. Målet skall därvid prövas på grund av vad vid förhandlingen förekommer och handlingarna i målet inne— hålla. I annat fall skall tredskodom mot denna part givas. Denna dom skall grunda sig på den tillstädeskomne partens framställning av de faktiska om- ständigheterna i målet, i den mån vederparten erhållit del därav i hovrätten och den ej strider mot sakförhållande, som är allmänt veterligt.
Finnes anledning antaga, att parts utevaro beror på giltigt förfall, skall målet uppskjutas till nytt sammanträde, till vilket parterna kallas.
16.
Part, mot vilke-n tredskodom enligt 15 punkten givits, äger att däremot söka återvinning. Härom gälla motsvarande regler som rörande återvinning vid lagmansrätten. Angående rätt att eljest få mål upptaget, som blivit avgjort i parts frånvaro, hänvisas till 14 kap. 7 punkten.
' 17.
Hovrätten har med det i 18 punkten nämnda undantag att pröva målet endast i de avseenden, i vilka talan blivit förd i hovrätten.
% 18. * 'Aberopar part i sin vadctalan fel i rättegången, skall sådant fel icke beaktas, i såvida icke felet kunnat hava inflytande på målets utgång. 1 I lagen angivas likväl vissa fel, som, därest de av part åberopas, alltid skola beaktas.
Har visst i lagen närmare angivet grovt rättegångsfel förelupit, skall det beaktas, även om det av part icke åberopats.
19.
Då rättegångsfel vinner beaktande, skall hovrätten i nödig omfattning undan- röja lagmansrättens handläggning och dom samt, om så erfordras, återförvisa målet till lagmansrätten till ny handläggning.
20.
När hovrätten vid målets prövning på grund av föreliggande omständigheter icke anser sig kunna giva dom i saken, äger hovrätten återförvisa målet till lagmansrätten till ny handläggning.
21.
I övrigt skall om dom i hovrätten i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat rörande lagmansrättens dam.
1 1 K A P I T L E T. Rättegången i hovrätt i besvär-små].
Inledning. I kapitlet om huvudgrunderna för rättsmedlens anordnande har uttalats, att liksom i brottmålen ett allmänt rättsmedel av enklare typ, benämnt besvär, bör vara inrättat för fullföljd till hovrätt av talan mot vissa av lagmansrätt med- delade beslut. Förfarandet i besvärsmålen skulle vara skriftligt och hovrättens prövning alltså grunda sig på de vid målets handläggning i lagmansrätten för- da protokollen och ingivna handlingarna ävensom i besvärsmålet ingiva skrif— ter. Reglerna om detta förfarande kunna i allt väsentligt utformas i överens— stämmelse med vad som skulle gälla om motsvarande rättsmedel i straffpro— cessen.
Besvärs- Detta gäller till en början sättet för besvärstalans väckande. Rättsmedlets måg-22,3?" anmälande bör således ske genom en till lagmansrätten avlämnad skrift, be- görande. svärsinlagan. För besvärsinlagans avlämnande bör i lagen stadgas viss tid med utgångspunkt från det lagmansrättens ifrågavarande beslut meddelades. Vid s. k. nullitetsklagan bör besvärstiden räknas från det vederbörande fick
kännedom om domen.
Besvärsin- På. besvärsinlagans innehåll måste uppställas vis-sa fordringar, i syfte att
lagallzålffne_ den skall individualisera den förda talan och motsvara sin uppgift att utgöra grundval för besvärsförfarandet. Inlagan bör sålunda innehålla uppgift å det beslut, som överklagas, samt bestämd och tydlig förklaring i vilka avseenden ändring sökes i beslutet, därvid klagandens yrkande och de grunder, på vilka han stödjer detta, skola angivas. Önskar klaganden föra bevis, bör det åligga honom att uppgiva vilka bevismedel han åberopar och vad som skall styrkas med varje särskilt bevismedel. Skriftligt bevis, som förut ej företetts, skall bifogas inlagan.
Handlin- Erforderlig prövning av frågan huruvida besvärstalan rätteligen fullföljts sådddddedill bör verkställas av hovrätten, och på dess åtgärd bör även ankomma att för-
hovrätten. ordna om sådan förberedande skriftväxling, som må vara påkallad för målets-
utredande. Då besvär anförts, bör det därför åligga lagmansrätten att insända besvärshandlingarna till hovrätten. Därvid bör lagmansrätten i huvudskrift eller avskrift bifoga akten i målet i de delar, som äro av betydelse för den fullföljda tvistefrågan. Stundom kan lagmansrätten finna anledning att avgiva eget yttrande över besvären. Är detta händelsen, bör sådant yttrande samtidigt insändas.
Varje besvärsmål bör tilldelas någon av hovrättens ledamöter, vilken såsom referent har att utöva särskild tillsyn och befattning med målet.
Om besvären icke anförts i behörig ordning, har hovrätten att avvisa klagan— dens talan. Föreligger brist eller otydlighet med avseende å besvärsskriftens innehåll, bör klaganden föreläggas att inom viss tid avhjälpa felet.
Någon ovillkorlig föreskrift om motpartens hörande över besvären bör lika litet som i brottmålen givas. I överensstämmelse med vad nu är fallet i be- svärsmålen, bör en ogrundad talan utan omgången av motpartens hörande kunna omedelbart ogillas. ”Skyldighet att inhämta förklaring från motparten bör endast föreligga så till vida, att ändring i lagmansrättens beslut, som in- verkar på motpartens rätt, ej må göras, utan att honom lämnats tillfälle att förklara sig.
Om hovrätten finner anledning att höra annan än part över besvären, bör den gå i författning därom.
Föreligger anledning att höra klaganden över motpartens förklaring eller att höra denne över inlaga, som klaganden må ha. ingivit efter besvärsinlagans kommunicering, bör hovrätten äga förordna härom.
Såsom ovan framhållits, skall förfarandet i bcsvärsmålen vara skriftligt. Par— terna skola alltså ej inkallas att utföra sin talan utan målet prövas på grund av handlingarna efter föredragning av referenten. Liksom i brottmålen synes tillräcklig anledning ej föreligga att kräva offentlighet vid handläggningen. Denna bör alltså ske i session, som ej är offentlig.
I besvärsförfarandet kan det tydligen ej sättas i fråga att uppställa krav på att den muntliga vittnes- och .sakkunnigbevisning, som må åberopas, skall föras omedelbart inför hovrätten. Sådan bevisning blir regelmässigt att föra. genom förmedling av lagmansrättens däröver hållna protokoll. Om ytter- ligare bevisning erfordras, bör hovrätten äga förordna om upptagande därav. I sådant hänseende bör gälla, att hovrätten äger uppdraga åt lagmansrätt att hålla förhöret, i vilket fall lagmansrättens protokoll därom kommer att tjäna till bevis. Vad nu sagts bör dock ej utgöra hinder för hovrätten att, då så fin- nes lämpligare, anställa förhöret omedelbart inför hovrätten.
Den redan enligt gällande lag hovrätterna till buds stående möjligheten att till vinnande av utredning anordna förhör med parterna bör även framdeles förefinnas i besvärsförfarandet.
Referent i hovrätten.
Formell prövning.
Förberedan- de skrift- växling. ,
Föredrag- ning och av- görande.
Bevisning och parts- förhör.
Då, enligt vad nu är sagt, bevisning upptages i hovrätt eller muntligt för- hör där äger rum, skall enligt de allmänna bestämmelserna. i 1 delen 7 kap. hovrättens session vara offentlig.
Sammanfattning. 1.
Den, som vill anföra besvär över lagmansrätts beslut, skall hos lagmansrätten avlämna besvärsinlaga inom viss tid från det beslutet gavs eller, därest klagan föres över att någon dömts ohörd eller att dom fällts till förfång för någon, som ej varit part i målet, från 'det han fick kännedom om domen.
2.
Besvärsinlagan skall jämte uppgift & det beslut, mot vilket talan föres, inne- h'ålla bestämd och tydlig förklaring i vilka avseenden beslutet överklagas med angivande av klagandens yrkande och grunderna därför. Vill klaganden före- bringa bevisning i hovrätten, skall han ock uppgiva de bevismedel han åbe- ropar och vad han avser att styrka med varje särskilt bevismedel. Åberopas förut ej företett skriftligt bevis, skall det biläggas.
3.
Besvärsinlagan jämte därtill fogade handlingar skall tillika med huvudskrift eller avskrift av lagmansrättens akt, i vad den fullföljda frågan angår, genom lagmansrättens försorg insändas till hovrätten. Lagmansrätten må ock bilägga det utlåtande över besvären, som den finner anledning avgiva.
4.
För varje mål, som inkommit till hovrätten, utses viss ledamot av rätten att såsom referent utöva särskild tillsyn och befattning med målet.
5.
Finner hovrätten, att klagandens talan icke blivit i behörig ordning fullföljd, skall hans talan avvisas.
6.
Föreligger i besvärsinlagan brist eller otydlighet med avseende 'ä vad [den enligt 2 punkten bör innehålla, skall hovrätten förelägga klaganden att inom viss tid råda bot därför. _
7.
Finnes någon böra höras över besvären, ankommer på hovrätten att förordna därom. Med mindre tillfälle lämnats vederparten att förklara sig, må ej änd- ring i lagmansrättens beslut, som inverkar på dennes rätt, göras.
Prövar hovrätten tillfälle böra lämnas klaganden att avgiva yttrande över" förklaring, som vederparten avgivit, eller finnes nödigt, att denne höres över inlaga, som efter det besvären inkommit blivit av klaganden ingiven, mä hov- rätten förordna därom efter ty tjänligast finnes.
8.
Målet företages av hovrätten till prövning på grund av handlingarna efter föredragning av referenten. Finner hovrätten nödigt, att till målets upplys- ning muntligt förhör med parterna hälles, eller att bevisning upptages, äger hovrätten förordna därom efter som lämpligt finnes.
Hovrätts sammanträde vid behandling av besvärsmäl är ej offentligt, med mindre muntligt förhör därvid äger rum eller bevisning upptages.
12 KAPITLET.
Rättegången i hovrätt i mål, som upptages av hovrätten som första instans.
Vid behandlingen av domstolsförfattningen har processkommissionen (1 de- len 3 kap. 6 punkten) angivit den omfattning, vari hovrätten enligt detta för- slag skall vara behörig att som första instans upptaga tvistemål till behand- ling. Förutsättningen därför är, att båda parterna överenskommit, att målet skall där anhängiggöras, varvid dock vissa grupper av mål helt och hållet undantagits från parternas prorogationsrätt och sålunda alltid skola i första instans upptagas av lagmansrätten.
För rättegången i de mål, som upptagas av hovrätt som första instans, böra i tillämpliga delar gälla samma regler som för de vid lagmansrätten anhängig— gjorda. Skäl för avvikelser därifrån föreligga icke.
I ett hänseende är en särskild för hovrätten anpassad föreskrift nödvändig. Liksom i fråga om de vädjade målen bör också för de omedelbart i hovrätten anhängiggjorda en viss ledamot i hovrätten utses att som referent utöva sär— skild tillsyn och befattning med målet. Denna referent torde, såsom vid be- handlingen av hovrätternas organisation (1 delen 3 kap. 3 punkten) antytts, kunna tillerkännas befogenhet att ensam företaga vissa till målets förberedande hörande åtgärder, såsom anmaning till klaganden att komplettera vadeinlagan, kallelser till parterna, handlingars utställande till delgivning m. m. När mera viktiga avgöranden ifrågakomma, torde däremot rätten i sin helhet böra fatta beslut. Med utformning av närmare regler i detta ämne kan anstå till lag- textens utarbetande.
Sammanfattning. 1. I mål, som upptages omedelbart av hovrätt som första instans, skall vad om rättegången vid lagmansrätt gäller äga motsvarande tillämpning. 2.
För varje sådant mål skall i hovrätten utses viss ledamot att som referent utöva särskild" tillsyn och befattning med målet.
Allmänna rättsmedel mot hovrätts beslut.
Revision. Rättsmed- lets omfatt- ning.
13 KAPITLET.
Allmänna rättsmedel mot hovrätts beslut och rättegången i högsta domstolen.
Vid behandlingen av huvudgrunderna för rättsmedlen (9 kap.) har fram- hållits, att rättsmedlen mot hovrätts beslut av olika slag höra i civilprocessen anordnas i väsentlig överensstämmelse med vad som skulle gälla för straff- processen. Två allmänna rättsmedel skola sålunda finnas. Genom det ena av dessa, revision, skall beredas möjlighet till en överprövning av hovrättens dom i huvudsaken, dock endast såvitt angår rättstillämpningen och tilläventyrs förelupna rättegångsfel. Det andra rättsmedlet, besvär, skall avse vissa andra av hovrätt meddelade beslut och liksom besvärsförfarandet i hovrätt i en enkel form leda till prövning från högsta domstolens sida av dessa.
Då omfattningen av den överprövning av hovrättens dom, som revisionen åsyftar, är begränsad till rättstillämpningen, måste närmare undersökas, var gränsen går emellan detta område och det, som skulle vara uteslutet från pröv- ningen.
Lämnas frågan om prövningen av rättegångsfel tills vidare åsido, brukar det område, där överprövning sålunda kan ske, helt allmänt betecknas som rättsfrågan i motsats till sakfrågan, där ny prövning är utesluten.
Innehållet i en dom grundar sig på en prövning, huruvida de faktiska omständigheter, som i det föreliggande fallet visats vara för handen, enligt rättens regler giva upphov till den rättsverkan, som påståtts i målet. Do- maren har alltså att först undersöka vilka faktiska omständigheter kunna anses bevisade i målet och att därefter på det händelseförlopp, som sålunda intygats, tillämpa rättens regler och därav draga den slutsats, som må följa.
Om käranden påstår, att han av svaranden på leverans köpt vissa varor och han i rättegång mot svaranden yrkar leveransens fullgörande, skola så- lunda först de faktiska omständigheter, som av käranden åberopas till stöd för att leveransavtalet slutits, bevisas, varefter domaren har att pröva, om dessa omständigheter utgöra leveransavtal enligt rättens regler. Domaren har vi- dare att undersöka de rättsliga följder, som uppstå av ett leveransavtal. och slutligen tillämpa vad rätten sålunda bjuder å det föreliggande fallet.
Prövningen av vilka faktiska omständigheter förelupit i målet hör till sak— frågan. Är det tvist mellan parterna vilka förklaringar, skriftliga eller muntliga, som växlats vid förhandlingarna om det påstådda leveransavtalet, rör undersökningen därav sakfrågan. Höras vittnen eller företes skriftliga handlingar till styrkande av vilka de sålunda växlade förklaringarna varit, utgör prövningen av denna bevisning en uppgift, som blir undandragen revisionsdomstolens överprövning. Endast i den mån därvid vissa rättsregler, som röra bevismedlen, deras företeende eller uppskattning, skola tillämpas, t. ex. regler om att vissa personer icke få höras som vittnen eller att vissa
13 KAP. ALLMÄNNA RÄTTSMEDEL MOT HOVRÄTTS BESLUT. 129 skriftliga handlingar under vissa förutsättningar presumeras vara sanna, kom- mer domaren in på rättsfrågan.
Så snart domaren går att undersöka vilken rättslig betydelse tillkommer det sålunda bevisade eller ostridiga faktiska förloppet, beträder han rätts- frågans område. Huruvida en av den .ena parten avgiven förklaring varit ett bindande anbud och huruvida en av motparten i sin ordning avgiven förkla- ring varit ett antagande eller ett nytt anbud, utgöra prövningar, som röra rättsfrågan och alltså tillkomma revisionsdomstolen. Därvid kunna uppstå spörsmål att tillämpa vissa sedvänjor eller kutymer inom en handelsbransch beträffande uttryckssätt och innebörden därav. Även prövningen rörande dessa sedvänjor eller kutymer och jämväl rörande bevisningen om vad därut- innan kan gälla tillkommer revisionsdomstolen.
Till rättsfrågan hör naturligtvis också undersökningen av innehållet i de rättsregler, som äro tillämpliga och tolkningen av dessa. Undantagsvis kan bevisning i ett mål ifrågakomma i detta hänseende. Om utländsk rätt skall tillämpas i målet, är domstolen ej pliktig att självmant förskaffa sig kunskap härom; det är parternas sak att bevisa innehållet av den främmande rätten. Då prövningen av den tillämpade rättens innehåll tillkommer revisionsdomstolen, kan alltså i ett dylikt fall bevisning komma att förebringas inför denna domstol.
Av vad nu anförts framgår, att området för rättsfrågan är långt vidsträck- tare än man vid en ytlig betraktelse kan vara benägen förmoda.
Därmed att inordnandet av det i målet bevisade faktiska händelseförloppet under rättens begrepp och regler tillkommer revisionsdomstolen, får denna den i vanliga fall i tvistemålen viktigaste uppgiften. Därigenom kommer under revisionsdomstolen prövningen huruvida de i målet bevisade faktiska * omständigheterna exempelvis konstituera köp eller icke; utgöra dröjsmål ä 1 säljarens sida med rättslig verkan; visa, att ett åberopat fel i en vara är att % anse som ringa eller att utkrävandet av ett utfäst vite är uppenbart obilligt ;
innebära, att den som för annan handlat, haft fullmakt därtill; visa uppsåtligt eller vårdslöst handlingssätt eller svikligt förfarande o. s. v.
På en punkt torde ett uttryckligt förtydligande kunna ifrågasättas. Tglknin av Om parterna i ett mål tvista huruvida en viljeförklaring, vid vilken endera WIJ-flår la— parten vill knyta vissa rättsverkningar, blivit avgiven eller ej, eller om tvisten g. avser lydelsen av den avgivna viljeförklaringen, äro, såsom av det ovan an— förda framgår, dessa spörsmål att hänföra till sakfrågan och kunna icke ge- nom ett rättsmedel av revisionstyp underkastas ny prövning. Avser åter tvisten huru en avgiven viljeförklaring skall förstås, kan det sättas i fråga, om det skall tillkomma högsta domstolen att pröva ett sådant tolkningsspörs- mål. Besvaras denna fråga, som i tvistemålen har stor praktisk betydelse, jakande, tillkommer det högsta domstolen att avgöra exempelvis huruvida hov- rättens prövning av innebörden i en testamentsbestämmelse eller i en avtals- klausul är riktig eller ej. Enligt den motsatta ståndpunkten blir hovrättens tolkning i dessa fall den slutgiltiga.
De flesta främmande lagar innehålla ej något bestämt uttalande om rätts— medlets omfattning i detta fall. Den norska lagen av 1915, enligt vilken rättsmedlet till högsta domstolen skall vara av revisionstypen, stadgar emel- lertid, att frågor om tolkning av viljeförklaring kunna bliva föremål för hög- sta domstolens prövning. Då i de länder, där uttryckligt lagstadgande sak— nas, åtskillig tvekan gjort sig gällande i rättstillämpningen, torde det vara lämpligt, att lagstiftningen angiver sin ståndpunkt till detta spörsmål.
Med de i vår rätt tillämpade grundsatserna för tolkning av viljeförklaring torde rent teoretiskt sett det riktigaste vara att ej betrakta tolkningen såsom ett led i fastställandet av saksammanhanget i målet utan såsom en till rätts- frågan hänförlig prövning. Starka praktiska skäl tala ock för att tolknings- spörsmål skola kunna bringas under högsta domstolens prövning. För rätts- tillämpningen och rättslivet i dess helhet är det otvivelaktigt ett viktigt ön— skemål, att den högsta instansens avgörande kan påkallas. Särskilt fram— träder behovet härav, då fråga uppstår om rätta innebörden av allmänt bru- kade kontraktsbestämmelser. Det av processkommissionen föreslagna rätte- gångsförfarandet lägger ej heller hinder i vägen för en prövning från högsta domstolens sida av tolkningsfrågor. Processkommissionen har därför ej tve- kat, att spörsmål om tolkning av viljeförklaring böra genom revision kunna dragas under högsta domstolens prövning.
Rättegångs— Med rättegångsfel förstås fel i sakens behandling, som förelupit vid lag— fel' mansrätten eller hovrätten. Det ligger i sakens natur, att fel, som förelupit i lagmansrätten, endast under särskilda omständigheter kunna åberopas i högsta domstolen vid fullföljd av talan där.
Beslut,-..som Liksom motsvarande rättsmedel i straffprocessen skall revision alltid riktas
kzä'åzsoggf' mot en av hovrätt meddelad dom, (1. v. 5. ett beslut, varigenom hovrätten ingått
nom_ revi- i sakligt avgörande av parts talan. I den mån andra av hovrätt meddelade
mon. beslut kunna bliva föremål för särskilt överklagande, skall det tillämpliga
rättsmedlet icke vara revision utan besvär. Härutinnan skall således överens- stämmelse råda mellan revision och vad från lagmansrätt till hovrätt.
Revision skall vara det enda tillgängliga allmänna rättsmedlet mot hov- rätts dom. Någon åtskillnad med avseende å tillämpligt rättsmedel bör ej råda mellan de mål, som inkommit till hovrätt genom vad och de, som omedel- bart anhängiggjorts där. Även i de senare målen bör rättsmedlet avse en prövning allenast av rättsliga spörsmål och frågor om rättegångsfel, och sak- frågan blir alltså här prövad av hovrätten såsom första och sista instans. Då det ansetts böra medgivas parterna att anhängiggöra vissa mål omedelbart i hovrätt, har därmed icke avsetts att bereda dem tillgång till en prövning av sakfrågan även i högsta domstolen.
Ej anal-ut- I överensstämmelse med vad som förordats för brottmålens del, synes i fråga nmgsratt. om revision s. k. anslutningsrätt ej böra tillkomma klagandens vederpart.
Av brottmålens natur ha föranletts särskilda regler, som i viss mån modi- fiera eller begränsa åklagarmaktens och målsägandens rätt att fullfölja talan genom revision. Någon motsvarighet härtill är ej påkallad med avseende å tvistemålen. Parternas likställighet föranleder, att rättsmedlet i samma ut- sträckning bör stå till deras förfogande.
De grunder för förfarandet i revisionsmålen, som processkommissionen för— Det förbere- ordat vid behandlingen av detta rättsmedel i straffprocessen, synas ägnade att vinna tillämpning även i de civila revisionsmålen. Detta gäller till en början det förberedande förfarandet.
För rättsmedlets begagnande bör alltså gälla en viss i lagen bestämd tid, räknad från det hovrättens dom gavs. Formen för revisionstalans väckande bör vara avlämnande till hovrätten av en skriftlig inlaga, revisionsinlagan.
På dennas innehåll böra uppställas samma fordringar, för vilka redogjorts i straffprocessen. Jämte det inlagan skall angiva vilken dom som överklagas, hör den innehålla bestämd och tydlig förklaring i vilka avseenden talan föres med angivande av klagandens yrkande och grunderna därför. Noggrannhet härutinnan är av särskild betydelse med hänsyn till den begränsade uppgift, som tillkommer revisionen såsom rättsmedel. Då, såsom undantagsvis kan bliva fallet, klaganden vill förebringa bevisning, skall han i inlagan uppgiva sina. bevismedel och vad han vill styrka med varje särskilt bevismedel. Hänför han sig till skriftligt bevis, som förut ej företetts, bör det åligga honom att bifoga detta.
Då den förberedande granskningen av målet och erforderlig skriftväxling bör ske vid högsta domstolen, skulle hovrätten ej ha att vidtaga annan åtgärd i målet än att till högsta domstolen insända revisionsinlagan jämte handlingarna i målet och hovrättens dom.
Så snart handlingarna inkommit, bör varje mål tilldelas en revisionssekrete— rare för beredning, varjämte en ledamot av högsta domstolen skulle ägna sär- skild tillsyn åt målet och genomgå handlingarna.
Efter det handlingarna inkommit till högsta domstolen, bör en granskning ur formell synpunkt äga rum. Finnes revisionsinlagan ej vara inlämnad inom fö- reskriven tid eller har klagan förts endast i en fråga, som icke må dragas under högsta domstolens prövning genom revision, eller har eljest klagandens talan icke behörigen fullföljts, bör sålunda efter anmälan av revisionssekreteraren domstolen avvisa revisionstalan. Beslut om avvisande bör kunna fattas utan att offentlig förhandling anordnas.
Det nu angivna förfarandet bör dock ej komma till användning, annat än då grunden för avvisandet finnes uppenbar. I vissa fall, särskilt då tvekan råder huruvida den grund, som klaganden åberopat för sitt ändringssökande, är att hänföra till rätts— eller sakfrågan, kan högsta domstolens avgörande va- ra av sådan principiell betydelse, att prövningen ej bör försiggå i denna för- enklade form. Om uppenbar grund för avvisande ej föreligger, är det därför
lämpligare, att målets förberedande och frågans prövning sker i vanlig ordning och sålunda eventuellt efter muntlig partsförhandling.
Avvisas icke klagandens talan på sätt nu sagts, bör revisionsinlagan jämte därvid fogade handlingar genom revisionssekreterarens försorg delgivas veder- parten med anmaning till honom att inom viss tid inkomma med skriftligt gen- mäle.
Om part påkallar bevisnings upptagande eller högsta domstolen själv inom de gränser, som för domstolarnas eget initiativ i detta hänseende skulle gälla — (15 kap. 7 punkten), finner bevisupptagande erforderligt, bör domstolen, på anmälan av revisionssekreteraren, förordna härom och därvid giva de före- skrifter, som betingas av omständigheterna.
Muntligfö'"' I enlighet med vad vid behandlingen av huvudgrunderna för rättsmedlen
handling.
Parts ute- varo från muntli för
hand ing.
Skriftligt föofamnde.
(9 kap. 3 punkten) anförts, skall revisionsmål i regel prövas på grund av handlingarna i=målet. Muntlig förhandling skall emellertid anordnas, så snart någondera parten begär det eller högsta domstolen självmant finner det erfor- derligt. Anledning för högsta domstolen att fatta beslut om muntlig förhand— ling kan givas genom en anmälan från revisionssekreteraren eller den ledamot. som genomgår handlingarna. Det kan ock inträffa, att högsta domstolen vid målets företagande till avgörande finner sig föranlåten att utsätta muntlig förhandling.
Skall muntlig förhandling hållas, böra parterna genom revisionssekreterarens försorg få kallelse att inställa sig vid denna.
Vid förhandlingen skola parterna från början själva utföra sin talan och för- handlingen gestaltas huvudsakligen såsom i de vädjade målen i hovrätten. Klaganden skall alltså erhålla ordet först och därvid utveckla sin talan, var-- efter vederparten får bemöta denna.
Med den ställning den muntliga förhandlingen i revisionsmålen skulle inta- ga, bör det ej ifrågakomma att vid parts utevaro från denna förhandling knyta några tredskopåföljder för honom. Liksom i straffprocessen bör målet företa- gas till avgörande, oavsett att endera eller båda parterna uteblivit. Målet bör då föredragas av revisionssekreteraren, varefter den part, som må ha kommit tillstädes, erhåller tillfälle att närmare utveckla sin talan. Såsom i straffproces— sen redan framhållits, medför denna ordning, att revisionssekreteraren alltid måste vara beredd att föredraga målet.
När icke enligt vad ovan sagts muntlig partsförhandling skall äga rum, skall målet avgöras på grundval av hovrättens dom och övriga handlingar samt parternas inlagor i revisionsinstansen. Liksom för närvarande är brukligt, bör målet föredragas för högsta domstolen av revisionssekreteraren.
Förhandlingen i revisionsmålen bör vara offentlig. Då muntlig förhandling äger rum, kan tvekan ej råda att så bör vara förhållandet. Ej heller med av— seende å det skriftliga handläggningssättet synes det vara anledning att från— gå den allmänna regeln om offentlighet vid domstolarnas sammanträden. All- mänheten bör alltså äga tillträde vid föredragningen och domens avkunnande.
!
i
bundlen av den hos domstolen förda talan. Är denna grundad på rättegångs- fel, lbör felet ej förtjäna avseende med mindre det kunnat inverka på målets ut- gång. En del i lagen angivna fel skola dock, liksom i straffprocessen, alltid beaktas, om part åberopar dem. Och några särskilt viktiga rättegångsreglers iakttagande bör högsta domstolen självmant övervaka. Då rättegångsfel beak— tas, medför detta, liksom i brottmålen, att lagmansrättens och hovrättens be— handling av målet i erforderlig omfattning undanröjes. Oftast lär det väl vara nödigt att återförvisa målet till lägre rätt, och detta bör då ske, därvid högsta domstolen efter omständigheterna får avgöra, till vilken domstol återförvisning skall ske.
I fråga om högsta domstolens befogenhet att vid bifall till revisionstalan, där denna grundats på oriktig rättstillämpning, giva ny dom bör samma grund- sats gälla som förordats för brottmålens del. Återförvisning bör alltså så— vitt möjligt undvikas och högsta domstolen äga själv avgöra saken, då förut- sättningarna härför föreligga.
Vad slutligen beträffar förfarandet i besvärsmålen, böra de grunder, som gälla för besvärsmålen i hovrätt, väsentligen äga tillämpning. Förfarandet skall alltså vara skriftligt. I högsta domstolen böra besvärsmålen föredragas av en revisionssekreterare i session, som icke är offentlig.
Sammanfattning.
Om revision. 1.
Talan mot hovrätts dom i själva saken må grundas allenast på att hovrätten bedömt målet oriktigt i rättsligt hänseende eller att vid målets behandling före- lupit rättegångsfel. Hovrättens prövning av vad som skall anses såsom bevisat angående de faktiska omständigheterna må icke dragas under högsta domstolens prövning. Till målets bedömande i rättsligt hänseende skall hänföras tolkning av viljeförklaring.
2. .
Den som vill yrka revision skall inom viss tid, från det hovrättens dom gavs, avlämna revisionsinlaga till hovrätten.
3.
Revisionsinlagan skall, jämte uppgift å den dom, mot vilken talan föres, innehålla bestämd och tydlig förklaring, i vilka avseenden 'domen överklagas, med angivande av klagandens yrkande och grunderna därför. Vill klaganden förebringa bevisning beträffande fråga, som kdn komma under bedömande, skall han och uppgiva de bevismedel han åberopar och vad han avser att styrka med varje särskilt bevismedel. Äberopas förut ej företett skriftligt bevis, skall-' 'det biläggas.
Såsom regel bör gälla, att högsta domstolen vid prövning av revisionsmål är Prövningen
av målet.
Ny dom
eller. åter- förvisning.
Besvär.
4.
Revisionsinlagan skall tillika med handlingarna i målet och hovrättens dom genom hovrättens försorg insändas till högsta domstolen.
5.
Varje'mål, som inkommit till högsta domstolen, tilldelas en revisionssekre- terare för beredning. En av domstolens ledamöter skall därjämte genomgå handlingarna i målet.
. 6.
Finnes klagandens talan icke hava blivit i behörig ordning fullföljd eller full- följes talan allenast i fråga, som enligt 1 punkten icke må drogas under högsta domstolens prövning, skall, på anmälan av revisionssckreteraren, klagandens talan avvisas.
Beslut om avvisande må av högsta domstolen fattas utan parternas vidare hörande och gives vid sammanträde, som icke är offentligt. Finnes parternas hörande erforderligt, behandlas målet enligt nedan upptagna regler.
7.
Om- klagandens talan icke avvisas, skall revisionsinlagan jämte av klagan- den därvid fogade handlingar genom revisionssekreterarens försorg delgivas vederparten med anmaning att inom viss tid avgiva skriftligt genmäle.
8.
Finnes i anledning av parts framställning eller eljest att viss bevisning bör upptagas, äger högsta domstolen, på anmälan av revisionssekreteraren, att för- ordna därom efter som finnes lämpligt.
.9.
I revisionsmål skall muntlig förhandling äga rum, om part i revisionsinlagan eller genmälet framställt begäran därom.
Högsta domstolen må ock, på anmälan av revisionssekreteraren eller den le— damot, till vilken handlingarna lämnats för genomgående, eller vid måls före- tagande .till avgörande förordna, att muntlig förhandling skall äga rum.
"10.
Till muntlig förhandling kallas parterna genom revisionssekreterarens för- sorg.
Vid den muntliga förhandlingen hava parterna att var för sig utföra sin talan; och skall beträffande förhandlingen i tillämpliga delar gälla vad som stadgats i avseende å huvudförhandling i hovrätt.
11.
Uteblir endera eller båda parterna från muntlig förhandling, utgör detta ej hinder för att målet företages till avgörande. Målet föredrages då för högsta domstolen av revisionssekreteraren, varefter part, som är tillstädes, äger yttra sig.
12.
Skall muntlig förhandling icke äga rum, företages målet till avgörande utan parternas vidare hörande. Målet föredrages därvid av revisionssekreteraren.
13.
Åberopar part i sin revisionstalan fel i rättegången, skall sådant fel icke beaktas, såvida icke felet kunnat hava inflytande på målets utgång.
I lagen angivas likväl vissa fel, som, därest de av part åberopas, alltid skola beaktas.
Har visst i lagen närmare angivet grovt rättegångsfel förelupit, skall det beaktas, även om det av part icke åberopats.
14.
Då rättegångsfel vinner beaktande, skall högsta domstolen i nödig omfatt- ning undanröja lagmansrättens" och hovrättens handläggning och dom samt, om så erfordras, återförvisa målet för ny handläggning.
15.
Vid målets prövning ankommer det på högsta domstolen att efter föreliggande omständigheter avgöra, huruvida dom i saken skall givas eller målet återför— visas till lägre rätt för ny handläggning.
Om besvär. 16.
Förfarandet i besvärsmål skall anordnas efter huvudsakligen samma grunder, som skola gälla med avseende å förfarandet i hovrätt i där handlagda besvärs- mål (11 kap.).
14 KAPITLET.
Särskilda rättsmedel.
Vid behandlingen av huvudgrunderna för rättsmedlen (9 kap.) har fram— hållits, att i civilprocessen likaväl som i straffprocessen erfordras särskilda rättsmedel, varigenom kan uppnås upphäva-nde eller ändring av ett avgörande, som eljest betraktas såsom slutgiltigt. Anordnandet av sådana rättsmedel på.- kallas av strävan att resultatet av rättsskipningsorganens verksamhet skall
Inledning.
Systemet av särskilda rättsmedel.
Utlän dsk rä tt.
bliva såvitt möjligt riktigt och att den, som utan sin förskyllan blivit förhind- rad att bevaka sina intressen i en rättegång, må erhålla tillfälle att bota förelupna brister. Samtidigt gör sig å den andra sidan gällande det för rätts- tillståndet inom samhället viktiga kravet, att vad som fastställts såsom rätt skall vara beståndande och slutligt avgjorda tvister ej upptagas på nytt. Härav betingas nödvändigheten att binda användandet av de särskilda rätts- medlen vid angivna omständigheter, som måste visas vara för handen i varje särskilt fall. En växelverkan inträder också mellan de allmänna och de sär- skilda rättsmedlen. I den mån möjligheten att använda allmänna rättsmedel begränsas, måste åt de särskilda rättsmedlen givas ett större utrymme.
De omständigheter, som kunna ifrågasättas böra föranleda inrättandet av ett särskilt rättsmedel för att ett laga kraft vunnet domstolsavgörande må bliva' upphävt eller ändrat, låta sig i huvudsak hänföras till två grupper, den ena avseende fel vid handläggningen av målet och den andra nya upplysningar, som berättiga till antagandet, att målet blivit i sak oriktigt avgjort. Vid sidan härav kan det tänkas, att den möjlighet, som varje rättegångsordning måste bereda part, vilken av giltig anledning varit förhindrad att iakttaga en pro- cessuell frist, att få ny tid till sitt förfogande, anordnas i formen av ett sär- skilt rättsmedel.
Den franska civilprocesslagen har två särskilda rättsmedel. Det ena (tierce opposition) är avsett för den, vilkens rätt blivit kränkt genom en dom, som meddelats i ett mål, däri han ej varit part. Det andra rättsmedlet (requéte civile) riktar sig mot laga kraft vunnen dom, då vid handläggningen förelupit vissa grövre rättegångsfel liksom då nya faktiska upplysningar kommit i dagen.
Eljest är den i utländsk rätt vanliga anordningen av de särskilda rätts- medlen den, att ett rättsmedel avser processuella fel, därtill även hänföres det fallet att någon dömts ohörd, och ett annat rättsmedel avser nya upplysningar, som materiellt kunna föranleda en annan utgång. Så äro de särskilda rätts- medlen anordnade i Tgskland, Österrike och enligt de finska förslagen. Enligt de finska förslagen skulle det med tanke på nya upplysningar av materiell betydelse inrättade rättsmedlet vara tillämpligt även för part, som vill söka återställande av en försutten rättsmedelsfrist.
Den norska civilprocesslagen har ett gemensamt rättsmedel (gjenoptagelse) för såväl processuella felaktigheter som nya upplysningar i sak. Den danska lagens särskilda rättsmedel hänför sig allenast till omständigheter av sist- nämnda slag.
Bortsett från de finska förslagen anordnas i främmande länder den erfor— derliga möjligheten för part att uppnå återställande av försutten tid ej såsom ett särskilt rättsmedel, utan det härför inrättade förfarandet behandlas av la— garna i sammanhang med reglerna om frister i rättegång.
De processuella felaktigheter, som enligt lagarna och förslagen berättiga part eller annan att använda ett särskilt rättsmedel, äro givetvis sådana av grövre slag, vilka medföra, att 'den meddelade domen bör betraktas såsom ogil-
l l l l » l l
tig eller som äro ägnade att betaga någon hans rätt. Hit hör i främsta rum- met, att målet handlagts av en domstol, som ej varit behörigen sammansatt, och det ovan berörda förhållandet att någon dömts ohörd. De materiella för- hållanden, som giva upphov till ett särskilt rättsmedel, äro enligt civilprocess— lagarna desamma, som äga liknande verkan i straffprocessen. Sålunda upp— taga lagarna, dels att en oriktig utgång förorsakats av att part, vittne, sak- kunnig, domare eller tjänsteman vid rätten gjort sig skyldig till ett brottsligt eller eljest oriktigt förfarande, som kunnat inverka på domen, och dels att eljest nya omständigheter och bevis framkommit, som kunna föranleda annan utgång.
Gällande svensk rätts systematiska anordning av det ifrågavarande ämnet avviker i viss mån från vad i främmande lagar är brukligt. Vår lag upp- tager, lika för tvistemål och brottmål, ett särskilt rättsmedel, återbrytande av dom, avsett att begagnas, då någon funnit nya skäl varmed han menar att en laga kraft vunnen dom kan hävas. Ett likaledes för processens båda huvud- arter gemensamt rättsmedel är resning, varigenom möjlighet beretts den, som försuttit laga tid, att få tiden återställd, om han visar synnerlig orsak och skäl.
Till de särskilda rättsmedlen räknar vår lag icke den väg, som anvisas, när någon blivit dömd ohörd eller dom meddelats till förfång för någon, som ej är part i målet. Rättelse häri kan sökas genom besvär (nullitetsbesvär), an- gående vilka gälla samma regler som om besvär i allmänhet, endast med den skillnaden att besvärstiden bestämts olika.
De svenska reformförslagen behålla väsentligen den gällande rättens regle- ring av ämnet. Enligt nya lagberedningens principbetänkande skulle resning, efter omständigheterna avseende ändring eller upphävande av dom, kunna er- nås på grund av nytt skäl, varmed åsyftades skäl av såväl formell som ma— teriell natur. Resning kunde också beviljas, när part, som försuttit laga tid, kunde visa att han haft förfall, så att han ej kunnat iakttaga den stadgade tiden. Vid sådana förhållanden, som nu giva anledning till nullitetsbesvär, skulle på ansökan den meddelade domen kunna undanröjas.
Ej heller processkommissionen har funnit anledning att föreslå mera genom- gripande ändringar i vår lags anordning av de särskilda rättsmedlen. Så- som i straffprocessen framhållits, erfordras däremot en utförligare regle- ring av ämnet. Sålunda böra de omständigheter, som giva upphov till sär— skilda rättsmedel, fullständigare än nu är fallet angivas i lagen, och förfa- randet bör närmare utformas. Därvid lämpa sig i allt väsentligt de för brott- målens del förordade grundsatserna även för de särskilda rättsmedlen i tvi- stemålen.
Det viktigaste särskilda rättsmedlet skall sålunda vara resning, inotsva— rande den gällande rättens återbrytande av dom. Rättsmedlets uppgift skall vara att bereda tillgång till ett nytt upptagande av rättskraftigt avgjorda
Svensk rätt.
Lagför— slagen.
Frances/com- ).insszrmen.
Resning. Resnings- grunderna.
mål, då vissa grövre rättegångsfel förelupit liksom då avgörandet kan antagas vara oriktigt i sak och detta beror antingen på att någon, som tagit befatt— ning med rättegången, gjort sig skyldig till ett brottsligt eller oriktigt för- farande eller på att eljest nya omständigheter och bevis kommit i dagen.
Vid sidan härav skall genom ett särskilt rättsmedel den, som av giltig anledning hindrats att iakttaga tid för fullföljd av talan, äga få tiden åter- ställd.
Det rättsmedel, som skall användas, när någon blivit dömd ohörd eller dom meddelats till förfång för någon, som ej varit part i målet, skall fortfarande, enligt vad förut nämnts, vara nullitetsbesvär och upptages'således icke här utan bland de allmänna rättsmedlen (9 kap.).
Liksom övriga särskilda rättsmedel avser resning att åvägabringa ändring i ett eljest slutgiltigt avgörande. Det riktar sig endast mot en laga kraft vunnen dom. Så länge möjlighet finnes att angripa en dom med ett allmänt rättsmedel, har part att använda denna utväg för att uppnå den ändring, som han eftersträvar. En ytterligare självklar förutsättning för att resning må kunna sökas är, att domen gått den part emot, som söker resning.
Det närmare angivandet av de felaktigheter med avseende å rättegången, vilka böra utgöra resningsgrund, torde kunna anstå till det lagtext utarbetas. Såsom exempel på en omständighet av denna art, vilken bör berättiga part till resning, må nämnas, att den domstol, som sist dömt i målet, icke varit lag— ligen sammansatt.
De materiella resningsgrunderna ha i straffprocessen angivits olika, allt- eftersom resning sökes till förmån eller nackdel för den tilltalade. De skäl, som föranleda uppställandet av särskilt stränga betingelser för resnings be- viljande till skada för den, som varit tilltalad för brott, göra sig ej gällande med avseende å parterna i tvistemål. Kravet på att verklig rätt skall skipas mellan parterna föranleder, att resning må beviljas under de mindre stränga förutsättningar, som i straffprocessen skulle gälla i fråga om resning till den tilltalades fördel.
De materiella resningsgrunder, som hänföra sig till ett förelupet brottsligt eller eljest otillbörligt förfarande av någon, som tagit befattning med rätte- gången, synas i enlighet härmed böra angivas så, att resning må beviljas, då skriftligt bevis, som åberopas i målet, varit falskt eller vittne eller sakkunnig avgivit oriktig utsaga eller då motparten, hans laglige ställföreträdare eller fullmäktig eller partens egen laglige ställföreträdare eller fullmäktig eller ledamot eller tjänsteman i rätten eller tolk gjort sig skyldig till brottsligt för- farande med hänsyn till målet. För att resning på någon nu angiven grund må beviljas, bör därjämte fordras, att ett visst kausalsammanhang föreligger mellan det förelupna felet och utgången i målet. I sådant avseende synes böra gälla, att resning gives, om felet skäligen kan antagas ha medverkat till att målet fått en oriktig'utgång.
Därjämte böra även andra nya skäl och bevis kunna åberopas såsom res- ningsgrund. Ej heller i detta fall lära större krav på kausalsammanhanget
böra uppställas än att det skulle kunna skäligen antagas, att, därest det nya skälet eller beviset förebragts i målet, detta skulle ha lett till en annan utgång.
Sådana omständigheter av betydelse för handläggningen och avgörandet av ett mål, om vilka parterna äga kännedom medan rättegången ännu pågår, böra uppenbarligen av dem göras gällande i rättegången. Lagen bör icke bereda part tillfälle att genom en ny rättegång upphjälpa det bristfälliga sätt, varpå han utfört sin talan. Kan det antagas, att part, som söker resning, haft vet- skap om den av honom åberopade resningsgrunden så tidigt, att han omedel- bart eller genom ett allmänt rättsmedel kunnat göra den gällande i rättegån- gen, bör därför resning icke kunna beviljas.
Av skäl som närmare utvecklats i straffprocessen torde prövningen av res- Prövnings— ningsfrågor allt fortfarande böra tillkomma högsta domstolen. Eiga—(2725; Ansökan om resning bör göras skriftligen i högsta domstolen. Den bör inne— form och hålla tydlig uppgift om den åberopade resningsgrunden och de bevis varmed innehåll'
den skall styrkas.
Förfarandet vid högsta domstolens behandling av resningsärenden bör ge- Resnin-gs- staltas på det sätt, som skildrats i straffprocessen. En uppenbarligen ogrun— 732353; _ dad ansökan om resning bör alltså kunna avslås, utan att anstalt behöver vid- ning. tagas för motpartens hörande. I annat fall däremot bör motpartens yttrande inhämtas.
För att en tillräckligt säker grundval för bedömandet av ansökningens be- rättigande må. föreligga, lär det ej sällan vara nödvändigt, att ytterligare ut- redning verkställes. Härom bör högsta. domstolen förordna på det sätt som finnes mest ändamålsenligt.
* Bifalles en ansökan om resning, innebär detta i regeln, att en ny förhandling Den n' a l i målet skall äga rum. I allmänhet lär denna förhandling böra äga rum vid förhaea "'"" den rätt, som sist dömt i målet. Stundom kan det dock vara lämpligare, att
en lägre rätt upptager målet till behandling. Detta är händelsen, då det tidi- gare målet avgjorts i högsta domstolen och grunden för resningen hänför sig till sakfrågan. Den nya förhandlingen bör då äga rum i hovrätten, som är den sista instansen för sakfrågans prövning. Stundom kan det ur utredningens synpunkt vara påkallat, att ett till hovrätt eller högsta domstolen fullföljt mål på nytt handlägges i lagmansrätten, och detta bör då kunna ske. Högsta domstolen bör därför vid resnings beviljande förordna var den nya förhand- lingen skall försiggå och efter omständigheterna hänskjuta denna till den rätt, som sist dömt, eller till underlydande rätt.
Likaväl som i brottmålsförfarandet erfordras i civilprocessen ett rätts- Ägg,-stål- medel, varigenom part, som försuttit laga tid för fullföljande av talan mot laude _cwfa- dom eller beslut, kan få tiden återställd, om han visar, att han av giltig anled- taher' ning varit hindrad att iakttaga tiden. Rättsmedlet kan anordnas i överens- stämmelse med motsvarande rättsmedel i straffprocessen. Grunderna för rätts-
Återupp— tagande av mål som avgjorts i parts från— vara.
medlet liksom förfarandet skulle alltså bliva väsentligen desamma som nu gälla enligt 31 kap. 2 % rättegångsbalken.
Oavsett huruvida fråga är om fatalier för fullföljd från lagmansrätt till hovrätt eller från hovrätt till högsta domstolen, bör alltså ansökningen prövas av högsta domstolen. I lagen bör stadgas, att sådan ansökan skall göras inom viss tid, sedan det hinder, som mött mot fatalietidens iakttagande, upphört.
När ett tvistemål i lagmansrätt eller hovrätt i parts frånvaro avgöres, sker det oftast i form av en summarisk tredskodom, med rätt för den uteblivne att vid samma rätt söka återvinning, oberoende av om han haft giltig anledning för ute- varon (7 och 10 kap.). I vissa fall skall emellertid i en parts utevaro kunna meddelas en dom, som skall innefatta en materiell prövning av tvisten eller, när klaganden i hovrätten uteblivit, förklara honom hava förlorat sin talan (7 kap. 4 punkten, 10 kap. 15 punkten). För sådana fall har, såsom redan angivits, ansetts erforderligt giva den uteblivne rätt att få målet ånyo upptaget vid samma rätt, om han kan visa att han haft giltig anledning för sin ute- varo men ej kunnat anmäla detta å inställelsedagen.
Vill part begagna sig av honom sålunda medgiven rätt, bör han såsom i brottmålen inom viss tid från det han fick kunskap om domen göra ansökan om målets återupptagande hos den domstol som dömt.
Liksom i brottmålen synes behov ej föreligga att giva part, som ej varit till- städes vid måls företagande till muntlig förhandling i högsta domstolen, till— fälle att på nu angivet sätt få målet återupptaget.
Över lagmansrätts eller hovrätts beslut angående ansökan om återupptagande bör klagan genom besvär hos högre rätt kunna föras.
Sammanfattning.
1.
I mål, som blivit avgjort genom laga kraft vunnen dom, må på ansökan av part, som domen gått emot, resning beviljas:
1) om i målet förelupit visst grövre rättegångsfel; 2) om skriftligt bevis, som åberopats i målet, varit falskt eller om part", som hörts under straffansvar, eller vittne eller sakkunnig avgivit oriktig utsaga eller om motparten, hans laglige ställföreträdare eller fullmäktig eller partens egen laglige ställföreträdare eller fullmäktig eller ledamot eller tjänsteman i rätten eller tolk gjort sig skyldig till brottsligt förfarande med hänsyn till målet, samt sådan omständighet, som nu är nämnd, skäligen kan antagas hava medverkat till en oriktig utgång av målet; eller
3) om nytt skäl eller bevis yppats, varom det skäligen kan antagas, att det, därest det blivit förebragt i målet, skulle lett till en annan utgång.
Resning må dock icke beviljas, om det är anledning antaga, att sökanden känt den omständighet, varom fråga är, (i sådan tid, att han kunnat göra den gällande i rättegången.
2.
Ansökan om resning skall göras skriftligen hos högsta domstolen. Ansök- ningen skall innehålla uppgift å den grund, varpå den stödjer sig, och de be- vis, som åberopas.
3.
Är ansökningen uppenbarligen ogrundad, skall den utan vederpartens hö— rande genast avslås. I annat fall skall vederparten höras över densamma.
4.
Finnes för prövning av ansökningen ytterligare utredning erforderlig, an- kommer det på högsta domstolen att förordna därom efter som tjänligast finnes.
5.
Bifalles ansökningen, skall högsta domstolen förordna om målets uppta- gande till ng handläggning antingen vid den rätt, som sist dömt i målet, eller vid därunder lydande rätt.
6.
Har part försuttit laga tid för fullföljande av talan mot dom eller beslut, och har han av giltig anledning hindrats att iakttaga tiden, äger han få den; försuttna tiden återställd, om han inom viss tid efter hindrets upphörande hos högsta domstolen gör ansökan därom.
7.
Har lagmansrätt eller hovrätt avgjort mål i parts frånvaro annorledes än genom tredskodom, och har parten av giltig anledning varit frånvarande men ej kunnat anmäla detta å inställelsedagen, äger han få målet vid samma rätt åter- upptaget, om han inom viss tid efter det han erhöll kunskap om domen hos rätten gör ansökan därom.
Beslut över sådan ansökan må i vanlig ordning överklagas i högre rätt genom besvär.
15 K A P I T L E T. Allmänna regler om bevisningen.
;Vid redogörelsen för de allmänna grunderna för civilprocessen har process- kommissionen framhållit, att den fria bevisprövningens grundsats bör gälla lika väl i tvistemål som" i brottmål. De för närvarande stadgade reglerna för uppskattning av bevisning, som förebragts genom olika slags bevismedel, skul— le således principiellt upphöra att gälla. Såsom förut framhållits, innebär detta icke, att domarens godtycke blivit satt i de äldre reglernas ställe eller att
Bevispröv- ningen.
Bevis- bördan.
domaren skall kunna grunda sin dom på ett instinktivt försanthållande. Me- ningen är, att domaren, med noggrant beaktande och övervägande av allt vad i måletförekommit, skall söka bilda sig en objektivt giltig övertygelse om vad som är sant.
För särskilda fall kommer emellertid även framdeles att förefinnas behov av stadganden om verkan av förebragt bevisning. Såsom exempel må nämnas vad i det följande skall anföras om verkan av erkännande och av en tidigare meddelad straffdom. En särskild bevisregel föreligger ock i de fall, då en legal bevispresumtion stadgats. Ett exempel härpå är den i lagen om äktenskaplig börd förekommande regeln, att ett barn, som födes under äktenskap, skall an— ses vara mannens, så vida det ej visas, att det icke kan vara avlat av honom.
Även med fri bevisprövning kan det inträffa, att domstolen i fråga om' nå— gon faktisk omständighet av betydelse för prövningen av det omtvistade rätts- förhållandet icke kan komma till någon bestämd övertygelse huru det förhåller sig. I brottmålen skall en dylik ovisshet om vad som förekommit lända till den tilltalades förmån, vilket uttryckes så, att åklagaren eller målsäganden har hela bevisbördan. I civilprocessen gälla däremot andra grundsatser härutinnan. På grund av den ställning parterna intaga i civilprocessen är bevisbördan där fördelad mellan dem, så att käranden bär bevisbördan i fråga om vissa om- ständigheter och svaranden i fråga om andra. Detta innebär alltså, att om domstolen stannar i ovisshet beträffande någon omständighet detta länder den part till förfång, som har bevisbördan för densamma.
De grunder, efter vilka bevisbördan är fördelad mellan parterna, kunna svårligen återföras till någon allmän regel, tillämplig på alla olika fall och situationer. Fördelningen torde kunna sägas ske efter en naturlig billighet, så att den part har bevisbördan för en omständighet, vilken det är skäligt coh billigt att pålägga den. Ofta kan detta taga sig uttryck däri, att den, som påstår en avvikelse från det regelbundna förhållandet i 'det föreliggande fallet eller som har lättare att förebringa bevisning rörande en viss omständighet, bär bevisbördan med avseende därå.
I största allmänhet torde fördelningen kunna sägas ske på följande sätt. Den part, som i målet gör gällande ett privaträttsligt rättsförhållande, såsom äganderätten till en sak, en fordringsrätt eller dylikt, d. v. s. i regeln alltså. käranden, har bevisbördan för de omständigheter, som enligt normala förhål- landen äro tillräcklig grund för rättsförhållandets uppkomst, exempelvis _att saken köpts eller det fordrade penningbeloppet blivit försträckt till gälde- nären. Dessa omständigheter bruka kallas rättsverkande. Om motparten åter påstår någon brist med avseende å de allmänna förutsättningar, som städse måste vara förhanden för att de rättsverkande omständigheterna i det förelig— gande fallet skola hava den avsedda rättsverkan, bär han bevisbördan därför. Påstår svaranden exempelvis, att han blivit svikligen förledd till det avtal, som käranden åberopar, har svaranden att bevisa detta. Dylika omständigheter bruka kallas rättshindrande. Likaså här den part, som i rättegången påstår, att det åberopade en gång existerande rättsförhållandet på grund av en seder—
? l l
mera inträffad omständighet upphört, bevisbördan med avseende å denna om— ständighet. Om en svarande, som krävts på en penningfordran, påstår, att han betalt gälden, är det sålunda han, som bär bevisbördan därför. Dessa omständigheter bruka benämnas rättsupphävande.
Nu angivna allmänna grunder kunna tydligen endast tjäna till vägledning för bedömande av de mest schematiskt enkla fallen. Någon säker hjälp för avgörande av fall av mera sammansatt eller invecklad natur giva de icke. Ty deras tillämpning förutsätter en uppdelning av de i ett mål betydelsefulla omständigheterna i ovannämnda kategorier, och en sådan uppdelning kan ofta vara svår. Vid tvist om ett vidlyftigt avtal, vid vilket skilda bestämmelser och förbehåll under avtalsförhandlingarna undan för undan influtit, är det, om dessa grunder skola tillämpas, icke alltid lätt att avgöra vilka omständig— heter som skola anses som rättsverkande och vilka som rättshindrande. Ej heller erbjuda nyssnämnda grunder någon säker vägledning för bevisbördans fördelning, om exempelvis svaranden i ett mål krävs på köpeskillingen för en av honom köpt och bekommen sak men påstår, att det icke varit kreditköp utan att han kontant erlagt köpeskillingen.
Endast genom att behandla alla olika privaträttsliga rättsförhållanden och undersöka de olika lägen, som i tvister om dem kunna uppkomma, kan en ut- tömmande redogörelse för frågan om bevisbördans fördelning åvägabringas. Ett försök härtill gjordes under ett skede av förarbetena till den tyska Bärger- liches Gesetzbuch men måste övergivas. Ingenstädes har lagstiftningen sökt genomföra en dylik reglering.
Ej heller för svensk rätts del torde detta böra ifrågasättas. Vår lag stadgar i 17 kap. 33 % rättegångsbalken, att käranden har att lagligen styrka sitt käro- mål, samt att, om svaranden åberopar någon omständighet för att därmed värja sig, han har att styrka denna. Detta stadgande är mycket allmänt avfattat och dess praktiska värde därför obetydligt. Det torde enligt processkommis— sionens mening ej föreligga skäl att i lag bibehålla en dylik allmänt hållen regel om bevisbördans fördelning och att söka giva mera ingående regler skulle helt säkert vara fruktlöst.
Såsom i straffprocessen framhållits bör det icke vara erforderligt, att par- terna förebringa bevis om fakta, som äro allmänt veterliga.
I tvistemål av sådan beskaffenhet, att parterna äga förfoga över det, varom rättegången rör sig, står det uppenbarligen part fritt att medgiva det anspråk, som hans motpart framställt mot honom, med den verkan att vidare rättsliga förhandlingar äro obehövliga och rätten lägger medgivandet till grund för en dom, varigenom anspråket bifalles.
Från sådant medgivande av anspråk bör skiljas erkännande från en parts sida av en faktisk omständighet, vilken är av betydelse för saken. Vid be- handlingen av bevisningen i straffprocessen har framhållits, att ett sådant erkännande i brottmål bör bedömas efter den fria bevisprövningens grundsats. Rätten fäster alltså det avseende vid erkännandet, som" detta vid övervägande
No tama/:a fakta.
Erkännan- de.
av samtliga omständigheter anses förtjäna. Alldeles uteslutet är icke, att rätten, ehuru ett erkännande av en omständighet föreligger, i domen betraktar omständigheten såsom obestyrkt. Vad sålunda gäller om brottmålen, torde i allmänhet böra tillämpas även med avseende å sådana tvistemål, i vilka parterna ej äga fritt förfoga över det, som är föremål för rättegången. Då sådan för- foganderätt ej tillkommer parterna, beror detta därpå, att det allmänna har ett självständigt intresse i det rättsförhållande, som bragts å bane i målet. Om detta allmänna intresse icke skall äventyras, måste det stå rätten fritt att be— döma värdet av ett under rättegången avgivet erkännande av viss omständighet. Denna synpunkt har också kommit till uttryck i svensk rätt. Sålunda inne- håller den nyare lagstiftningen på familjerättens område bestämmelser om att rätten ej skall vara bunden av parts erkännande.
Även i tvistemål, där parterna äga full frihet att förfoga över det varom tvistas, kan annan betydelse än den nu angivna i regel ej tillkomma ett erkän- nande, som part avgivit utom rättegången. Såvitt däremot angår ett av part i rättegången avgivet erkännande av en faktisk omständighet, har det allmänt antagits, att man ej kan stanna härvid. Ett sådant erkännande får i dessa mål den verkan, att bevisning om den erkända omständigheten ej vidare er- fordras. Omständigheten lägges till grund för domen, även om rätten genom erkännandet ej blivit övertygad om dess sanning. Härom har i teori och praxis väsentligen rått endräkt, ehuru särskilt tidigare tvistats om vad förklarings— grunden vore till denna erkännandets verkan. På detta problem, som är av övervägande teoretiskt intresse, föreligger ej anledning att här ingå. Fasthål— las bör endast, att i de mål, som nu avses, ett erkännande inför rätta utövar den verkan, att den erkända omständigheten utan vidare lägges till grund för domen. Ytterligare utredning bör ej den erkännandes motpart betungas med att förebringa, lika litet som rätten bör självmant vidtaga mått och steg för upplysning av förhållandet.
Den sålunda angivna ståndpunkten överensstämmer med vad nu hos oss gäller. Då lagen i 17 kap. 36 % rättegångsbalken säger, att känd sak är så god som vittnad, har genom denna legala regel erkännandet åsatts ett bevis- värde, som gör ytterligare bevisning obehövlig. De utländska lagarna liksom de svenska och finska reformförslagen fastslå erkännandets bevissparande ver— kan i dessa mål. Den danska lagen innehåller visserligen icke något särskilt stadgande härom; anledningen härtill torde emellertid vara, att en riktig till- lämpning av de allmänna grundsatserna för bevisningen ansetts leda till samma resultat.
Regeln att det erkända sakförhållandet skall läggas till grund för domen bör emellertid ej komma till användning, om rätten finner det uppenbart, att saken förhåller sig annorlunda än parten erkänt. Det bör icke tillåtas, att. parterna genom samstämmiga uppgifter tvinga domstolarna att bygga sina domslut på uppenbart falska förutsättningar. Förhåller sig saken otvivel- aktigt ej så, som erkännandet angiver, bör rätten lämna erkännandet utan av- seende.- De svenska förslagen upptaga också stadganden i denna riktning.
Ett, särskilt tidigare, omstritt spörsmål är, vilken betydelse bör tillmätas
en återkallelse av erkännandet. Den lösning, som bäst överensstämmer med rättsskipningens ändamål att träffa sakligt riktiga avgöranden, synes vara att icke uppställa särskilda förutsättningar för att en återkallelse skall rubba den verkan, som enligt vad nyss sagts bör tillkomma erkännandet i de dispositiva tvistemålen. Då ett erkännande återkallas, bör därför rätten återfå sin befo- genhet att med hänsyn till samtliga omständigheter i målet pröva erkännandets bevisvärde. Därvid kommer rätten uppenbarligen att särskilt överväga halten av de skäl, som parten förmår anföra för återkallelsen.
Ofta förekommer det', att en part till sitt erkännande av en utav motparten åberopad omständighet fogar uppgift om någon omständighet, som ändrar eller minskar erkännandets betydelse. Man talar i sådana fall om kvalificerat er- kännande.
]Det s. k. kvalificerade erkännandet kan vara av olika slag. Det kan inne- bära, att parten erkänner riktigheten av vissa av de moment, som.skulle grund— lägga rättsförhållandet, men bestrider andra sådana. Exempel därpå är, att en svarande, som är stämd att betala en skuld på grund av en å viss tid mot- tagen försträckning av penningar, erkänner, att han å angivna tiden av käran— den mottagit omstämda beloppet men påstår, att detta lämnats såsom betalning av en skuld eller såsom gåva. Parten kan ock till sitt erkännande foga upp- gift om att vid den åberopade rättshandlingens företagande avtalats om villkor eller inskränkningar, som skulle göra motpartens påstående oberättigat. Vi- dare kan parten göra gällande, att vid handlingens företagande förelupit något fel, som gör den ogiltig, såsom att han blivit tvungen eller förledd eller att han varit otillräknelig. Slutligen kan han ock invända, att det rättstillstånd, som uppkommit genom det av motparten åberopade rättsfaktum, blivit ändrat eller upphävt genom ett senare tillkommet rättsfaktum.
För alla dessa fall uppställer den franska lagen den regeln, att ett erkän- nande ej må delas till skada för den, som avgivit det. Därmed menas, att käranden måste antingen godtaga svarandens uppgift i dess helhet eller också bevisa den erkända omständigheten.
Syftet med en sådan bestämmelse är tydligen att lätta bevisbördan för den erkännande parten. Önskvärdheten härav framträder särskilt, då ett rättsför- hållande varit grundat på ömsesidigt förtroende och parterna därför underlåtit att förse sig med bevis om vad som förelupit. Ett strängt upprätthållande av kravet på att svaranden skall bevisa sin invändning skulle i sådana fall kunna föranleda honom att mot sanna förhållandet förneka de omständigheter, för vilka käranden har bevisbördan, emedan han eljest kunde befara en mate- riellt oriktig utgång av målet. Den franska regeln har emellertid ej funnit efterföljd i andra rättssystem. Den står i nära samband med den franska rät- tens ståndpunkt att i viktigare civilmål utesluta bevisning genom vittnen. Det är också tydligt, att den kan leda till oriktiga avgöranden, särskilt då. part till sitt erkännande fogar sanningslösa uppgifter.
I själva verket föreligger vid det s. k. kvalificerade erkännandet en situa— tion, som ofta uppstår utan att parts erkännande spelar någon roll. Det gäller i ena som i andra fallet att avgöra, vem bevisbördan för en viss omständighet
Parts under- låtenhet att medverka till utred- ningen.
åligger. Detta bör även i nu avsedda fall ske med tillämpning av de grund- satser, som eljest gälla för bevisbördans fördelning. Kravet på materiellt rik- tiga domstolsavgöranden kan säkerligen bäst tillgodoses, om domstolen sålunda under beaktande av det omtvistade rättsförhållandets natur efter rättvisa och billighet utmäter och fördelar bevisbördan. Större möjligheter att träffa det rätta öppna sig genom det nya förfarandet med dess muntliga förhandling, dess utsträckta användning av omedelbara förhör med parterna och en fullt fri bevisprövning.
I överensstämmelse härmed anser processkommissionen, att något stadgande om kvalificerat erkännande ej skall vara erforderligt i lagen. Denna stånd- punkt intog också nya lagberedningens förslag till lag om bevisning inför rätta och riksdagspropositionerna i samma fråga.
Såsom i de allmänna grunderna för rättegången i tvistemål framhållits, bör det åligga parterna å ömse sidor att medverka till en sannfärdig utredning av de sakförhållanden, som äro av betydelse för rättegången. Sålunda skall part vara skyldig att inställa sig personligen på rättens kallelse, och det åligger honom att avgiva yttrande angående faktiska omständigheter, då sådant på— kallas. Underlåter parten att fullgöra sina skyldigheter härutinnan, kunna ofta värdefulla slutsatser dragas med avseende på bedömandet av sakförhållandet. Sålunda kan säkerligen mången gång partens vägran att besvara en fråga eller ett undvikande svar från hans sida vara ett fullgott kännetecken på att parten ej vågar bestrida motpartens sakuppgift. Men så behöver ej vara fallet; partens förtegenhet kan härleda sig av andra motiv. I varje fall är det domsto— lens uppgift att med tillämpning av den fria bevisprövningen så gott sig göra låter värdesätta partens beteende och därvid bedöma, huruvida han skall anses hava vidgått riktigheten av motpartens uppgift eller ej.
Denna domstolens prövningsrätt fastslås ofta av lagarna. Detta är exempel- vis fallet i Österrike, Danmark och Norge. Även de finska förslagen liksom nya lagberedningens principbetänkande upptogo stadganden av denna innebörd, medan nya lagberedningen i sitt förslag till lag om bevisning förklarade sig anse särskilt stadgande obehövligt, då fråga endast vore om en tillämpning av regeln om fri bevisprövning. Några lagar och förslag, t. ex. den danska lagen och de finska förslagen, uttala särskilt, att rätten äger i vissa fall bedöma partens underlåtenhet till motpartens förmån. Detsamma torde hava avsetts skola gälla i Norge. Nya lagberedningen framhöll i sitt principbetänkande sär- skilt det fall, att part utan giltigt skäl undandragit sig att på rättens fråga avgiva svar om sanningen av viss omständighet, och betonade, att partens bete- ende då borde kunna antagas innebära ett erkännande att omständigheten vore sann.
Om det befogade i sådana stadganden som de nu omnämnda hava knappast rått delade meningar. Stadgandena innebära endast en tillämpning på ett sär- skilt fall av domstolens rätt att i bevisningshänseende tillgodogöra sig vad vid förhandlingen förekommit.
Det kunde emellertid sättas i fråga att ej stanna härvid utan låta lagen vid-.
partens uraktlåtenhet att medverka till utredningen knyta en för honom oför- delaktig påföljd, som domstolen hade att tillämpa, även om den fria bevis— prövningen ej skulle hava lett till' ett så strängt resultat. Under den skrift— liga processens herravälde var det vanligt, att i lag föreskrevs, att allt vad part icke uttryckligen bestred, skulle anses av honom erkänt. Den tyska lagen intar alltjämt samma ståndpunkt, något modifierad. Eaktiska omstän- digheter, som part icke uttryckligen bestrider, skola nämligen anses såsom erkända, med mindre avsikt hos parten att bestrida framgår av hans övriga förklaringar. Och enligt ett av de norska reformförslagen skulle uraktlåtenhet att efterkomma vad rätten förelagt en part med avseende på besvarande av frå— gor eller personlig inställelse under vissa förutsättningar medföra, att mot- partens uppgifter i det ifrågavarande avseendet betraktades såsom erkända av parten.
Såsom grund för sådana och liknande lagbud brukar anföras, att en förenk- ling av förfarandet skulle vinnas, om detta begränsades till de av vardera par— ten lämnade sakuppgifter, som å motsidan uttryckligen bestridas. För en part skulle det också vara av värde att med säkerhet veta, att han kan in— skränka sin bevisning till sådana fakta, som av motparten uttryckligen be— stritts.
Å den andra sidan måste det erkännas, att ett lagbud, som tvingar domaren att såsom erkänd betrakta en omständighet, vilken han, om' lagen ej inskränkt hans fria prövningsrätt, snarare haft anledning att anse såsom bestridd, är föga tilltalande för rättsmedvetandet och kan leda till materiellt oriktiga av- göranden. Om, det oaktat, en sådan regel skall stadgas, måste detta kunna försvaras med att stora praktiska fördelar därav skulle bliva en följd genom rättegångarnas förenklande och koncentrerande kring ett fåtal punkter. Men det kan betvivlas, att regeln skulle i någon nämnvärd mån förenkla processfä- ringen. Den, vilkens motpart underlåtit att yttra sig om en saklig uppgift, kan ej förlita sig på, att icke motparten sedermera bestrider uppgiftens riktighet. Han måste därför alltid vara beredd att föra bevis. Snarare kan det befaras, att regeln skulle föranleda parterna att i största utsträckning bestrida var— andras uppgifter och därmed giva rättegångarna ett onödigt omfång. Och då det, såsom hos oss, måste räknas med att rättegångar i ganska stor ut- sträckning komma att utföras av parter utan juridiskt biträde, skulle regeln lätt kunna bliva en snara för den oerfarne. .
Processkommissionen har därför icke ansett sig böra förorda ett stadgande, varigenom vid parts underlåtenhet att medverka till utredningen angående viss omständighet skall läggas den ovillkorliga påföljden, att omständigheten anses av parten erkänd. Det bör överlåtas åt rätten att pröva vilken verkan såsom bevis bör tillmätas partens förhållande.
Ett problem, som företrädesvis har avseende å behandlingen av en målsägan— Strafdoms des privaträttsliga anspråk på grund av brott, bör i detta sammanhang uppta- biffgåk gas till närmare granskning. Enligt processkommissionens förslag skulle an— ' svars- och ersättningstalan på grund av brott kunna, såsom för närvarande,
'utföras antingen i samma eller i skilda rättegångar. Föres talan i skilda rätte-
gångar, skulle rättegången angående det privaträttsliga anspråket betraktas såsom ett tvistemål. Har talan om ansvar tidigare förts och blivit avgjord genom laga kraft ägande dom, uppstår frågan, huruvida denna dom skall hava bindande verkan för domstolen i ett av målsäganden mot den tilltalade därefter anhängiggjort tvistemål. Att tillerkänna domen denna verkan kan ifrågasät- tas när, såsom ofta är händelsen, delvis samma fakta äro av grundläggande be- tydelse i båda rättegångarna. Sålunda gäller det i regel för domstolarna i så- väl brottmålet som tvistemålet att taga ståndpunkt till frågan, huruvida en viss gärning blivit förövad av svaranden. Därest bindande verkan i tvistemålet ( skulle tillerkännas den förut meddelade domen i brottmålet, kan detta endast
gälla med avseende å frågan huruvida och under vilka omständigheter svaran- den förövat den brottsliga gärningen. Andra med avseende å skadeståndsan— språket föreliggande tvistepunkter måste kunna i tvistemålet fritt prövas.
Olika meningar ha i teori och lagstiftning yppats om lösningen av detta spörsmål.
Den tyska rätten tillerkänner under inga omständigheter straffdomen bin- dande verkan i det civila målet, och denna ståndpunkt intager även finska rätte— gångskommitténs förslag. Den franska rätten däremot låter i stor utsträck- ning straf f domen ha bindande verkan med avseende å tvistemålet. Den härskan- de uppfattningen i Frankrike synes vara, att en fällande dom är avgörande för frågan om gärningens förövande av svaranden och att även en friande dom ut- övar motsvarande verkan, för så vitt av domen framgår, att frikännandet grun— dats på att gärningen ej ansetts förövad av den tilltalade. Straffdomen anses utöva bindande verkan, även om målsäganden ej varit part i brottmålet. En medelväg gå de österrikiska och norska lagarna samt finska lagberedningens och senare finska förslag. De tillerkänna den fällande men ej den friande do- men bindande kraft.
1 svensk lag finnes ej något stadgande i denna fråga, men praxis torde gå i riktning att tillerkänna straffdomen bindande verkan, under förutsättning att målsäganden varit part i det mål, däri ansvarsfrågan prövats.1 Enligt nya lagberedningens principbetänkande och lagförslag av 1884 skulle laga kraft vunnen dom i ansvarsfrågan, i vad den innefattade prövning av brottets verk- lighet och den tilltalades skuld, äga bindande verkan i fråga om målsägan— dens privaträttsliga anspråk, oavsett huruvida målsäganden varit i målet hörd eller ej.
"Att en fällande straffdom får bindande verkan jämväl i avseende å ett se- nare framställt civilt anspråk, syncs icke vara annat än tillbörligt. Därigenom undgås ett upprepande av bevisningen och förebygges att med varandra oför— enliga domar meddelas i de båda målen. Straffprocessen avser att skapa alla garantier för ett materiellt riktigt avgöra.,nde och det bör därför ej vara ur rättssäkerhetens synpunkt äventyrligt att lägga straffdomens prövning, var- igenom den tilltalade ansetts hava begått den ifrågavarande handlingen, till grund för avgörandet i det civila målet. _lJfr N. J. A. avd. I 1906 sid. 515, 1908 not. B 325, 1916 sid. 594 och 1917 sid. 583.
1 l i
I fråga om verkan av en frikännande dom ställer sig saken annorlunda. Om ansvarstalan föres av allmän åklagare och målsäganden ej i brottmålet utför sin civila talan, blir han enligt de av processkommissionen förordade grund- satserna icke att anse såsom part i målet och har sålunda icke tillfälle att göra gällande de grunder han kan hava för den tilltalades fällande till an- svar. Billigheten synes vid sådant förhållande kräva, att en frikännan- de dom i ansvarsmålet icke blir bindande i fråga om målsägandens ci- _ vila anspråk. Det bör icke betagas honom rätten att i särskild rättegång om den civila påföljden av brottet söka styrka brottets verklighet. Återstår såle— des endast det fall, att målsäganden själv fört talan allenast om ansvar men icke lyckats få den tilltalade fälld. Det kan synas naturligt, att målsäganden då icke skulle äga att göra sin civila talan gällande. Detta möter emellertid hinder därutinnan, att en frikännande dom i ansvarsfrågan i många fall på grund av sitt innehåll icke är av beskaffenhet att utesluta bifall till ett civilt anspråk. Grunder sig domen exempelvis på att det åtalade förfarandet ej är belagt med straff, att en särskild straffrihetsgrund, såsom sinnessjukdom, fö- religger eller att åtalet är preskriberat, kan den ej ha någon betydelse för den civila frågan. Även om åtalet blivit ogillat på den grund, att det ej blivit styrkt, att den tilltalade begått den åtalade gärningen, kunna förhållandena va— ra sådana, att civil påföljd icke är utesluten. Om t. ex. åtalet avsett ansvar för enkel skadegörelse och den tilltalade i domen anses icke vara förvunnen där- till, kan detta bero därpå, att det icke ansetts ådagalagt, att den tilltalade upp- såtligen förbrutit sig. Då vållande till enkel skadegörelse icke är belagt med straff, har i sådant fall den tilltalade måst frikännas, men det kan vara möjligt, att han på grund av vållande är skyldig utgiva ersättning. En regel om den frikännande domens bindande verkan i fråga om det civila anspråket skulle alltså nödvändigt medföra en prövning av domens motiv, som i många fall bleve alltför vansklig, för att den skulle kunna med framgång utföras. Vid sådant förhållande och då det i praxis sällan lär komma att inträffa, att en målsägande, som anser sig hava ett civilt anspråk, underlåter att göra detta gäl- lande i en rättegång, som han anställer om ansVar, har det synts säkrast att icke heller för detta fall låta en i ansvarsfrågan frikännande dom utöva ovill- korligen prejudicierande verkan i fråga om målsägandens civila anspråk. I sakens natur ligger emellertid, att den föregående domens innehåll kommer att få en stor betydelse, då det gäller att i det senare målet pröva bevisningen.
Vad nu sagts har närmast haft avseende å de fall, då målsägandens privat— rättsliga anspråk på grund av brott utföres i särskild rättegång. Även eljest då ett avgörande i tvistemål beror på huruvida en brottslig gärning blivit be-
l gången, bör en fällande men ej en friande straffdom vara bindande mot den, 1 som varit tilltalad i brottmålet.
De i straffprocessen utvecklade skäl, som tala för att domstolarna böra äga Bestämma”,- en befogenhet att efter bästa förstånd uppskatta beloppet av en skadeersättning, de "'i Skade" o .. . . . stands- da skadans forhandenvaro är styrkt men bev1sn1ngen om dess storlek ofull- belopp. ständig, äga tydligen giltighet även för tvistemålen. Även i civilprocessen
Parternas
0 h "tt s . . .. . . .. . .. stå-”13,97?” betonats, att bev1sn1ngens forebringande liksom nu bor 1 främsta rummet an-
bevismate- rialets 'in- förskaf- fande.
bör således gälla, att då rätten finner part vara berättigad till skadestånd men fullständig utredning angående skadans storlek icke förebragts, rätten skall äga bestämma skadeståndet till belopp, som med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt.
Vid framställningen av de allmänna grunderna för förfarandet i tvistemål har
komma på parterna. På dem faller det närmaste ansvaret för att de omständig- heter, varpå de grunda sin talan, bliva styrkta genom erforderlig bevisning. Om verksamhet för bevisnings införskaffande anses böra. utövas av rätten, måste denna i varje fall bliva av mera supplerande art. Även med avseende å brott- målsförfarandet har processkommissionen intagit den ståndpunkten, att bevis- föringen främst är en parternas angelägenhet.
Frågan huruvida rätten skall äga att till förekommande av ett otillbörligt förhalande av rättegången hindra förebringandet av bevisning, som i och för sig kunde vara ägnad att bidraga till utredningen, har behandlats vid redogörelsen för civilprocessens allmänna grunder och huvudförhandlingen. En begränsad befogenhet i sådant avseende har därvid ansetts böra tillkomma rätten. Vid sidan härav lär rätten böra hava makt att avstyra en bevisföring, som är utan betydelse för målet vare sig därför att den avser en omständighet utan inflytande på målets utgång eller därför att det förhållande, som skulle utgöra föremål för det påkallade beviset, genom annan bevisning är fullt utrett. En sådan befogenhet skulle tillkomma rätten i brottmål, och den kan ej gärna undvaras i tvistemålen, särskilt med hänsyn därtill, att det ej med säkerhet kan påräknas, att parterna eller deras ombud förstå att bedöma målet.
Med avseende å spörsmålet i vad mån rätten bör äga att självmant inför- skaffa bevisning till komplettering av de brister, som må vidlåda parternas verksamhet för målets utredning, har för brottmålens del en vidsträckt befo- genhet för rätten ansetts oumbärlig. Rätten skulle principiellt kunna gå i för- fattning om införande av varje slag av bevis, som anses nödvändigt för en full-- ständig utredning. Vid behandlingen av de allmänna grunderna för civilproces— sen ha angivits de skäl, som föranleda, att rättens initiativ i tvistemålen ej bör vara lika oinskränkt. En åtskillnad bör göras mellan olika bevismedel. Så- lunda bör otvivelaktigt rätten äga tillkalla sakkunnig, då den finner behov därav vara för handen. Likaså bör rätten alltid ha tillgång till den upp- lysningskälla, som består i rättens egen iakttagelse av ett omtvistat förhållande, och den bör därför kunna besluta att hålla syn. Liksom för närvarande bör rätten äga självmant kalla part att personligen inställa sig vid rätten för att höras. Likaledes bör rätten äga att oberoende av yrkande besluta förhör med part under straffansvar. Vad angår skriftliga bevis synes rätten böra äga dels föreläggaipart att förete åberopad skriftlig handling, dels själv införskaffa offentlig urkund, som för sakens prövning finnes nödvändig. Däremot har. såsom förut framhållits, något initiativ ansetts icke böra tillkomma rätten i fråga om inkallande av vittnen. Den nu senast angivna begränsningen i rät- tens befogenhet bör dock -ej upprätthållas i sådana mål, där ett allmänt intresse
utesluter parterna från att fritt förfoga över tvistens föremål. I dessa mål är det givet, att utredningens omfattning och fullständighet ej får vara beroende av parternas vilja. Med avseende å de viktigaste bland hithörande mål, så- som äktenskapsmålen och' vissa andra mål av familjerättslig natur, har det också i gällande lag ålagts rätten att sörja för en fullständig utredning.
Såsom en av huvudgrunderna för rättegången har angivits förfarandets munt- Omedelbar lighet och bevisningens åvägabringande omedelbart inför den dömande rätten. bwwf ”my ' De skäl, som betinga denna ståndpunkt, ha utförligt framställts vid behandlin- gen av de grundläggande problemen inom straff— och civilprocessen. Den ome- delbara bevisföringens väsentligaste företräde består däri, att den skapar en till- förlitligare grundval för domen än ett genom skriftliga uppteckningar förmed- lat bevismaterial.
Liksom i straffprocessen måste man emellertid räkna. med att omedelbarhets- grundsatsen ej alltid kan genomföras. Antingen kunna omständigheterna va- ra sådana, att en omedelbar bevisföring omöjligen låter sig åvägabringa, eller ock möta så stora svårigheter eller olägenheter härför, att kravet på omedel- bar bevisföring ej skäligen bör vidhållas. Härav föranledas undantag från regeln att bevisningen skall förebringas omedelbart inför den dömande rätten. Redogörelse för de undantag, som funnits påkallade, skall processkommissio— nen lämna vid behandlingen av varje bevismedel.
Sammanfattning.
1.
Nu gällande regler för uppskattning av bevisning, som förebragts genom olika slags bevismedel, skola upphöra att gälla. I den mån icke annat stadgas, skall rätten äga att, efter noggrant övervägande av allt som i målet förekommit, bedöma vad som skall anses bevisat.
2.
Omständigheten som äro allmänt veterliga, behöva icke bevisas.
3. I mål, däri parterna äga förfoga över tvistens föremål, skall vad part inför rätten erkänner gälla mot honom, om icke rätten finner uppenbart att saken" , förhåller sig annorlunda. ) Återkallar part sitt erkännande, skall rätten med avseende å de skäl, som an- fö as för återkallelsen, och övriga omständigheter i målet pröva, vilken verkan som, bevis må tillmätas erkännandet.
4.
Om part undandrager sig att efter rättens bud iakttaga personlig inställelse! eller att avgiva påkallat yttrande, äger rätten att med avseende å allt vad som
Särskilda bestämmel— ser om äkt- hetsbevis och beviskraft erfordras ej.
förekommit i målet pröva, vilken verkan såsom bevis må tillmätas partens för- hållande.
5.
Beror ett avgörande i tvistemål på huruvida en brottslig gärning blivit be- gången, skall dom, varigenom tilltalad fällts till ansvar för gärningen, i tviste- målet äga bindande verkan mot honom.
6'.
Då rätten finner part vara berättigad till skadestånd men fullständig utred- ning angående skadans storlek icke förebragts, äger rätten bestäm/md skade- ståndet till belopp, som med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt.
7.
Bevisningens förebringande ankommer i främsta rummet på parterna. Rätten må vägra att upptaga bevisning, som av part åberopas men finnes vara utan betydelse i målet.
Anser rätten att för målets utredning inhämtande av yttra-nde av sakkunnig eller utsättande av syn eller hållande av förhör med part är nödvändigt, må rätten föranstalta därom, även om part icke framställt yrkande därom. Lika— ledes må rätten förelägga part att förete åberopad skriftlig handling, samt själv införskaffa offentlig urkund, som för sakens prövning finnes nödvändig. I mål, däri parterna ej äga förfoga över tvistens föremål, äger rätten införskaf— fa även annan bevisning.
8.
All bevisning skall förebringas omedelbart inför rätten vid huvudförhandlin- gen, om ej annat är särskilt medgivet.
1 6 K A P I T L E T. Skriftliga bevis.
Vår nu gällande lag, som eljest i fråga om värderingen av den i rättegång förebragta bevisningen i allmänhet ansluter sig till den vid tiden för dess till- komst härskande legala bevisteorien, lämnar vid skriftliga bevis rätten fri prövning. Företer någon, stadgas det i 17 kap. 1 % rättegångsbalken, skriftliga bevis att sin talan därmed styrka, pröve domaren noga deras beskaffenhet och riktighet, så. ock vad vitsord och verkan de i saken äga..
Denna lagens ståndpunkt är så mycket anmärkningsvärdare, som beviset genom skriftliga handlingar eljest brukar anses mest av alla ägnat för en i lagen genomförd uppskattning av dess värde. Många främmande lagar, som i princip hylla den fria bevisprövningen, ha just med avseende på bedö- mandet av frågorna om äktheten av skriftliga bevis och om deras beviskraft
bundlit domstolarna vid vissa regler. Man har därvid utgått från att skrift— liga handlingar såsom kontrakt, slutsedlar, affärskorrespondens rn. 111. vid en mera.. fortskriden utveckling av det ekonomiska livet spela en stor roll såsom ett medel, varigenom man på förhand kan försäkra sig om bevisning i hän- delse av rättstvist. Det har då ansetts önskligt, att lagen, i den mån det låter sig göra, giver regler för bedömandet inför rätta av de sålunda åväga- bragta bevisen, och därigenom lämnar en ledning för dem, som i skriftlig form träffa ett avgörande av sina angelägenheter.
En legal reglering av frågorna om skriftliga handlingars äkthet och bevis— kraft har i större eller mindre omfattning företagits av, bland andra, de tyska, österrikiska och norska eivilprocesslagarna. Även den franska lagen behand— lar utförligt ämnet, som emellertid väsentligen betraktas såsom tillhörande den materiella rätten. Den danska lagen har däremot inga. bestämmelser i denna fråga utöver den allmänna regeln om fri bevisprövning. Att den nya danska lagstiftningen intagit denna ståndpunkt 'är av intresse, då i äldre dansk lag ämnet reglerats genom särskilda bestämmelser. Det ligger i sakens natur, att från offentliga myndigheter härrörande skriftliga handlingar lättare kunna göras till föremål för legislativ behandling än de av enskilda upprättade med deras växlande beskaffenhet och bevisvärde. Flertalet bestämmelser i de främ- mande lagarna hänföra sig också till de offentliga handlingarna. Såsom exempel på regler, som uppställas i fråga om äkthetsbevis och beviskraft, må, huvudsakligen efter den tyska lagen, anföras stadganden om att handlingar, som enligt sin form och sitt innehåll framstå såsom utfärdade av offentlig myndighet, skola antagas vara äkta med rätt för part att föra bevis om mot- satsen; att part skall tillfrågas om äktheten av enskild handling, som veder- parten åberopar och att, om därvid äktheten bestrides, den måste bevisas. En av behörig offentlig myndighet i föreskriven form utfärdad handling, vari- genom konstateras, att en viss förklaring avgivits inför myndigheten, utgör fullt bevis om att en sådan förklaring avgivits, men bevis om att förloppet ej rätt antecknats må föras. Även andra offentliga handlingars bevisvärde regleras, och om enskilda handlingar stadgas, att handling, som undertecknats av dess utställare, innefattar fullt bevis att den förklaring, som handlingen innehåller, avgivits av utställaren. _
Såsom redan framhållits, har 17 34 års lag icke företagit sig att reglera dessa frågor genom för domaren bindande regler utan överlåtit åt hans omdöme och erfarenhet att träffa den rätta lösningen. Endast med avseende å ett sär- skilt slag av skriftliga bevis nämligen handelsböcker upptog lagen närmare regler, som sedermera ersatts av bestämmelserna i förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker och handelsräkningar. För vissa andra särskilda slag av handlingar finnas också regler om deras bevisvärde. De äldre svenska reformförslagen innehöllo utförliga stadganden om huru spörsmål angående äkt- heten och beviskraften hos skriftliga bevis borde bedömas, varjämte särskilda regler om handelsböcker föreslogos. Nya lagberedningen däremot hävdade i sitt principbetänkande, att den i 17 kap. 1 % rättegångsbalken stadgade regeln om fri bevisprövning borde bibehållas väsentligen oförändrad. Bestämmelserna
om handelsboks vitsord skulle underkastas revision, i den mån de strede mot . den nya rättegångslagen eller genom denna gjordes överflödiga. Samma stånd-
Editions— plikt. Dess omfattning.
punkt tillämpade beredningen i sitt förslag till lag om bevisning, som åtföljdes av ett förslag om upphävande av 1855 års bestämmelser om handelsboks vits- ord. De riksdagen förelagda propositionerna ansluta sig även till den fria bevisprövningen. Ej heller de finska reformförslagen avse införande av legala regler i dessa ämnen.
Processkommissionen delar den mening, som sålunda fått sitt uttryck såväl i gällande lag som i de senare reformförslagen, nämligen att det bör över- låtas åt rätten att pröva de skriftliga bevisens beskaffenhet och riktighet samt deras verkan som bevis, utan att därvid vara bunden av regler, som lagstifta- ren uppställt. Något behov av legala bevisregler torde ej hava visat sig. Un- der den långa tid, som domstolarna varit hänvisade att efter eget bästa för- stånd komma till rätta med de svårigheter, vilka någon gång kunna yppa sig, torde de i stort sett hava löst sin uppgift i överensstämmelse med en god rätts— skipnings krav. Ej heller lär det kunna påstås, att rättslivet i allmänhet haft olägenhet av frånvaron av legala bevisregler. Såsom nya lagberedningen fram- höll, utgöras de främmande lagarnas stadganden till en stor del av självklara satser, som en förnuftig domare även utan lag ej tvekar att tillämpa, och i övrigt kunna lagbuden ofta ej tillräckligt smidigt anpassas efter de växlande förhållanden, under vilka bevismedlet kan framträda. Den faran föreligger där- för, att domaren genom de legala reglerna tvingas att avvika från vad rättvisa och billighet i 'det särskilda fallet kräva. Samma skäl, som tala för att den fria bevisprövningens grundsats över huvud skall gälla, påkallar således, att även de skriftliga bevisen skola överlämnas åt domstolarnas obundna bedömande. Tänkas kan, att beträffande något särskilt slag av skriftliga bevis legala regler kunna vara lämpliga, exempelvis i fråga om handelsböcker. Frågan härom synes emellertid kunna anstå till lagtextens utarbetande.
Om sålunda särskilda stadganden om skriftliga handlingars äkthet och bevis- kraft ej böra införas, har däremot erfarenheten visat behovet av en legal reg— lering av ett annat spörsmål med avseende å de skriftliga bevisen. Vår lag stadgar i 14 kap. 4 % rättegångsbalken, att då part till stöd för sin talan företett en avskrift av en handling, huvudskriften hör av honom uppvisas, om rätten eller vederparten äskar det. Däremot saknar lagen allmänna be— stämmelser om den vida viktigare och svårlöstare frågan, huruvida part, som åberopar ett för honom ej tillgängligt skriftligt bevis, skall kunna av rätten utverka ett föreläggande för den, som har beviset i sin värjo, vare sig denne är motparten eller annan, att förete det i rättegången. För ett visst slag av skriftliga bevis, handelsböcker, finnas bestämmelser om en sådan s. k. editions- plikt. Bestämmelserna gälla emellertid blott handelstvister mellan köpmän, och editionsplikt är endast föreskriven för vederparten. Trots saknaden av all— männa lagbestämmelser har det av ålder i teori och praxis antagits, att en editionsplikt enligt svensk rätt består såväl för vederparten till den, som åbe- ropar det skriftliga beviset, som för tredje man. Huru omfattande denna är,
har emellertid varit föremål för olika meningar. Genom lagbestämmelser bör ovissheten härutinnan avhjälpas.
Den part, som vill i en rättegång till bevis åberopa en i annans värjo be— fintlig handling, kan stundom äga ett i den materiella rätten grundat an— språk på att den hålles honom tillhanda. I sådant fall är parten, oberoende av (den rättegång, vari han befinner sig, berättigad att kräva tillgång till hand- lingen, vare sig den innehaves av motparten eller tredje man, och hans anspråk härpå. måste kunna förverkligas. Tvekan kan egentligen endast råda, huru- vida editionsyrkandet må prövas i rättegången eller hänvisas till särskild tvist. Den rätt, som part sålunda kan äga till den av honom åberopade men för honom ej tillgängliga handlingen, kan vara antingen en sakrätt t. ex. äganderätt eller en fordringsrätt t. ex. gäldenärens rätt att återbekomma ett av honom inlöst skuldebrev, den kan grundas på stadgande i lag, t. ex. kö— par'es av fast egendom rätt att av sin hemulsman utfå handlingar av betydelse för försvaret i en ägotvist (11 kap. 7 % jordabalken) eller på avtal. Ofta låta lagarna den materiellträttsliga editionsplikten omfatta även handlingar, till vilka den editionssökande parten ej har en sådan rätt, som nu angivits, men vilkas innehåll är sådant, att grundad anledning föreligger att betrakta hand- lingen såsom gemensam för honom och innehavaren. Detta kan sägas vara fallet med en handling, som upprättats i partens intresse eller för att tjäna till efter— rättelse. i ett rättsförhållande, som avser honom. I enlighet härmed skulle exempelvis en kontrahent, som förlorat sitt kontraktsexemplar, kunna påkalla, att medkontrahenten lämnar tillgång till sitt exemplar. Samma tanke har också lett till att den materiellträttsliga editionsplikten ansetts böra omfatta korres- pondens, som förts angående något den editionssökande partens rättsförhållande mellan honom och den, som med honom deltager i rättsförhållandet, eller mellan någon av dessa och en person, som förmedlat rättsförhållandet.
Härvid kan emellertid lagstiftningen svårligen stanna. Kravet på sannin— gens utforskande och sakligt riktiga avgöranden i rättegångarna måste anses berättiga att uppställa en av de materiella rättsförhållandena oberoende edi- tionsplikt. Såväl av editionssökandens motpart som av tredje man kan det begäras, att han främjar rättsskipningen genom att ställa till dess tjänst skrift- liga bevis, över vilka han förfogar. En sådan processuell editionsplikt måste dock, om den ej skall kännas obillig i sina verkningar, genomföras under be- aktande av innehavarens av handlingen befogade intressen av ett eller annat slag. Den processuella editionsplikten bör därför ej göras alldeles oinskränkt, och det är därvid naturligt, att en utom processen stående innehavare av ett skriftligt bevis kan göra större anspråk på undseende än editionssökandens mot— part.
Den engelska rätten tillämpar, såvitt part angår, en omfattande editions- plikt. På parts yrkande kan rätten förelägga vederparten att ingiva en för- teckning ä samtliga de skriftliga handlingar i hans besittning, som ha bety- delse för rättegången. Dessa handlingar skola under bestämd tid hållas till- gängliga för editionssökanden. Under vissa omständigheter äger editionsplikt likväl ej rum. Sådana undantag gälla till skydd för hemliga statshandlingar
,
samt meddelanden mellan en advokat och hans klient. Från editionsplikten äro ock uteslutna handlingar, vilkas yppande kunde medföra, att innehavaren bleve straffad för ett av honom förövat brott. 'Ett för engelsk rätt egendom- ligt undantag från editionsplikten föreligger, i det part anses icke vara skyldig att tillhandahålla en handling, som styrker sådana omständigheter, för vilka han har bevisbördan. För att undgå editionsplikten skall parten försäkra, att handlingen icke kan tjäna som bevis i annat avseende. Beträffande annan än part äger domstolen efter fri prövning utfärda föreläggande för honom att- inställa sig inför rätta medförande viss handling, som är av vikt för målet.
Den franska civilprocesslagen innehåller endast ett stadgande om skyldig— het för part, som i rättegången åberopat ett skriftligt bevis, att på motpartens yrkande förete detta. Men enligt fransk doktrin och praxis anses part vara skyldig att för rättegången tillhandahålla skriftliga bevis, som äro i hans värjo och av motparten åberopas. Ett undantag har antagits gälla med avse- ende på förtroliga meddelanden, vilka endast med avsändarens begivande skulle kunna tillhandahållas.
Den tyska lagen intager med avseende på såväl part som tredje man den ståndpunkten, att editionsplikt endast föreligger, då den kan stödjas på en materiell rätt till handlingens företeende. Därvid är emellertid att märka, att den tyska civillagen i vid omfattning låter ett gemensamt intresse i en viss handling grunda rätt att taga del av dess innehåll. I denna mening betraktas sålunda affärskorrespondens mellan två kontrahenter eller mellan någon av dem och en förmedlare av avtalet såsom gemensam. Beträffande köpmäns handelsböcker stadgas en omfattande editionsplikt. Domstol kan alltid, obe— roende av yrkande, ålägga en köpman att förete sin handelsbok.
Den österrikiska lagen ansluter sig i fråga om tredje mans editionsplikt till den tyska. Editionsplikten sträcker sig alltså ej längre än som motiveras av materiellträttsliga synpunkter. För part däremot stadgar lagen en proces— suell editionsplikt, ehuru med vissa inskränkningar i partens eller annans in- tresse. Rätten kan, då part påstår, att en_för hans bevisföring betydelsefull handling befinner sig i motpartens värjo, förelägga denne att förete hand- lingen. Edition kan ej av motparten vägras, om den editionskrävande parten har materiell rätt till handlingen. Eljest kan edition vägras, om handlingens innehåll rör angelägenheter beträffande familjelivet, om motparten genom edi- tionen skulle kränka en hedersplikt, om handlingens framläggande skulle lända hans eller annans ära till men eller medföra fara för åtal för brott, eller om editionen skulle innebära överträdelse av en av lagen erkänd tystnadsplikt eller röjande av konst- eller yrkeshemlighet. Vid sidan härav upptager lagen det allmänna undantaget, att edition må vägras, om andra lika viktiga skäl som de nyss nämnda föreligga för ett bestridande av editionsskyldigheten.
Den danska lagen uppställer för part en till synes obegränsad editionsplikt. Om part vill åberopa en handling, som är i motpartens värjo, och denne icke vill på anmaning tillhandahålla den, kan parten yrka, att rätten skall före- lägga motparten edition. I själva verket torde det likväl bero på rätten, i vilken omfattning editionsplikten skall realiseras. Lagen föreskriver nämli-
gen., att en obefogad underlåtenhet att efterkomma föreläggandet kan av rät- ten tolkas på det för editionssökanden gynnsammaste sättet. Det är alltså över— lämnat åt rätten att beakta de skäl, som motparten må anföra för sin vägran att efterkomma ett föreläggande. Beträffande tredje man stadgar lagen edi- tionsplikt, då den har sin grund i en partens materiella rätt till handlingens brukande som bevis. Därjämte föreskriver lagen även för tredje man en all- män processuell editionsplikt, som dock lider undantag för det fall, att hand- lingens företeende kan skada honom eller ådraga honom utgifter eller betydande olägenhet.
Enligt den norska lagen är editionsplikten i princip lika för part och tredje man. Den är, då den grundas på materiell rätt, obetingad och omfattar även skriftliga förhandlingar och andra för den editionssökande och innehavaren gemensamma skrifter. Därutöver föreskriver lagen en allmän processuell edi- tionsplikt, som dock ej inträder, då sådant fall föreligger, som skulle berättigat handlingens innehavare att vägra vittnesmål. Härigenom uteslutes editions- plikt bl. a. beträffande handlingar, som innehålla sådant, varom det åligger tjänsteman att iakttaga tystnad, sådant, som anförtrotts präster, advokater, läkare m. fl., meddelanden från part till hans närmare anhöriga, något vars uppenbarande kunde utsätta innehavaren eller hans närmare anhöriga för straff eller förlust av medborgerlig aktning, samt yrkeshemlighet.
Finska rättegångskommittén förordade en ganska omfattande editionsplikt såväl för part som för tredje man. Rätten skulle, då part åberopade en hand- ling, som funnes imotpartens värjo, kunna ålägga denne att förete handlingen, om det vore sannolikt, att den innehölle något som inverkade på saken. Även för tredje man stadgades en av hans materiella rättsförhållanden oberoende edi- tionsplikt. Den var emellertid mera inskränkt än partens så till vida, att den inträdde först om handlingens framvisande kunde väsentligen inverka på par-- tens rätt och upplysning i det ifrågavarande hänseendet ej annorledes kunde vinnas. Och editionsplikten var utesluten, om dess fullgörande skulle lända handlingens innehavare eller någon av hans närmare anhöriga till skada eller synnerlig olägenhet eller strida mot en honom åliggande tystnadsplikt.
De senare finska förslagen överensstämma, såvitt angår parts editionsplikt, härmed. Tredje mans editionsplikt har däremot inskränkts till de fall, då den grundas på den materiella rättens regler.
De talrika svenska förslag, som alltifrån lagkommitténs år 1822 avgivna betänkande och till den kungl. propositionen till 1902 års riksdag med förslag till lag om ändring i vissa delar av rättegångsbalken behandlat spörsmålet om edition, förete inbördes mer eller mindre väsentliga skiljaktigheter. För över- skådlighetens skull torde redogörelsen böra inskränkas till två av förslagen, som återgiva i viss mån skilda synpunkter på problemet, nämligen nya lag- beredningens förslag till lag om bevisning (1889) och propositionen till 1902 års riksdag i samma ämne. ,
Nya lagberedningen behandlade icke i sitt lagförslag den editionsplikt, som enligt materiellträttsliga regler kan förefinnas. Om handling, som part åbe— ropade, funnes i motpartens värjo och det vore anledning att av handlingen
kunde vinnas upplysning i målet, som eljest ej vore att tillgå, skulle den part, som innehade handlingen, vara skyldig att på rättens anmaning förete den. Några inskränkningar i den sålunda föreslagna editionsplikten för part ifråga- satte beredningen ej, bortsett från Vissa lindringar i sättet för editionspliktens fullgörande, varom i det följande skall bliva tal. För annan än part skulle editionsplikt inträda, blott om partens rätt väsentligen berodde av handlingens företeende och den ej annorledes vore att tillgå. Vore anledning att handlingens företeende kunde lända innehavaren eller vissa hans närmaste anhöriga till skada eller synnerlig olägenhet, kunde editionsföreläggande ej meddelas.
1902 års proposition gjorde åtskillnad emellan sådana handlingar, till vilka den, som åberopade dem, hade en materiell rätt, och sådana, beträffande vilka detta icke vore fallet, och ville starkare begränsa editionsplikten i fråga om de senare. Då handling, som part åberopade, funnes i annans värjo och parten såsom ägare av handlingen eller delägare däri eller på grund av avtal eller särskilt stadgande vore berättigad till handlingens utbekommande eller skär— skådande och handlingen kunde antagas innehålla upplysning rörande målet, skulle den som innehade handlingen, vare sig han vore part eller icke, vara pliktig att på rättens anmaning förete den i målet. Detsamma skulle gälla, om handling, som av part åberopades, vore upprättad att lända till efterrät— telse i något rättsförhållande, som rörde parten, eller innefattade meddelande, som i fråga om något parternas rättsförhållande av endera parten avlåtits till den andra eller till någon, som förmedlat rättsförhållandet, eller av sådan person till någondera parten. Vid propositionens behandling upptog lagutskottet bland handlingar, som hänfördes under nu omförmälda regel, även handelsböc- ker. I fråga om andra handlingar stadgades att, om anledning vore, att av sådan handling kunde vinnas upplysning i målet, som eljest ej vore att tillgå, rätten ägde förelägga innehavaren, vare sig motparten eller annan, att förete handlingen vid rätten. Föreläggande skulle dock ej kunna givas i fråga om brev eller annat enskilt meddelande eller då skäl funne-s att antaga, att handlingens företeende kunde oberoende av målets utgång lända innehavaren eller vissa hans närmare anhöriga till skada eller synnerlig olägenhet.
Om part åberopar en handling, som han själv innehar, ligger det naturligen i hans intresse att förete den vid rätten. Gör han icke det, skall rätten enligt 15 kap. 7 punkten äga förelägga parten inkomma med handlingen. Skulle han underlåta fullgöra sådant föreläggande, kommer detta i regel att vid bevis- prövningen lända honom till men. Några vidare regler om parts förpliktelse att ' förete av honom själv åberopad handling synas ej erforderliga.
Däremot måste i lagen givas närmare bestämmelser om den editionsplikt, som skall åligga den editionssökande partens motpart och den som ej är part samt om denna plikts utkrävande.
Såsom förut antytts, torde en ur rättsskipningens synpunkt tillfredsställande lösning av detta spörsmål ej stå att vinna genom att begränsa editionsplikten till de fall, då en sådan plikt kan härledas ur den materiella rätten. Ej ens med ett utsträckt bruk av den tanke, som innebär, att en person bör äga utfå
en handling, som genom sitt innehåll framstår såsom gemensam för honom och lhandlingens innehavare, är det möjligt att tillgodose det krav på medel till sanningens utforskande, som måste uppställas även för civilprocessens del. Såsom av det ovan anförda framgår, ha också de svenska förslagen i likhet med flertalet utländska lagar med avseende å såväl editionssökandens motpart som utom rättegången stående personer uppställt en av materiella rättsförhållanden oberoende, processuell editionsplikt. Processkommissionen delar den åsikten, att en sådan editionsplikt ej kan undvaras.
När det gäller att närmare bestämma innehållet av editionsplikten, synes det av naturliga skäl otvivelaktigt, att densamma bör kunna göras strängare för part än för annan innehavare av den handling, som ifrågakommer, och vid begränsningen av den senares plikt synes hänsyn lämpligen böra tagas bland annat till den omständigheten, huruvida han på grund av materiellt-rättsligt förhållande har förpliktelse att tillhandahålla handlingen åt den part, som åberopar densamma.
Om skriftligt bevis, som part åberopar, finnes i motpartens besittning, bör det sålunda kunna åläggas denne att förete handlingen, så snart den kan an- tagas innehålla upplysning av betydelse för målets avgörande och detta obe- roende av om någon materiellt-rättslig förpliktelse i sådant hänseende före- ligger eller ej. Att, såsom nya lagberedningen föreslog, låta editionsplikten inträda, först då genom en handling kunde erhållas en upplysning, som eljest ej vore att tillgå, synes ej vara att förorda. Skriftliga bevis utgöra ofta en vida säkrare grund för ett domslut än annan bevisning. Därför är det ej lämpligt att genom en begränsning av editionsplikten giva de skriftliga bevisen ställningen av ett sekundärt bevismedel.
För den, som står utom rättegången, bör en lika vidsträckt editionsplikt gälla beträffande handlingar, vilka han på materiellt-rättslig grund har skyl- dighet att tillhandahålla den part, som åberopar handlingen. Ett stadgande av sådant innehåll medför för honom icke annan påföljd än att han har att i rättegången fullgöra en förpliktelse, som i allt fall åligger honom.
I aVSeende å handlingar, som innehavas av tredje man och till vilka parten icke har någon materiell rätt, synes däremot editionsplikten lämpligen kunna begränsas så, att den inträder, allenast om den editionssökande partens rätt är väsentligen beroende av att handlingen företes. Innehavarens berättigade intresse att en handlings innehåll icke blir känt kan emellertid påkalla, att han även, när detta är fallet, befrias från edition. Sådan befrielse synes böra äga rum, om handlingens företeende skulle medföra skada eller synnerlig olägenhet för innehavaren eller vissa hans närmare anhöriga eller strida mot en honom enligt lag åliggande tystnadsplikt.
Önskemålet att en i rättegång uppkommen fråga om editionsskyldighet må skyndsamt och med minsta omgång avgöras tillgodoses bäst, om processdom- stolen berättigas att inom den pågående rättegången genom beslut pröva frågan. Processdomstolen har genom sin kännedom om saken bättre förutsättningar än andra domstolar att bedöma vikten av att den åberopade handlingen blir
Editions- frågan prö— vas % rätte- gången.
företedd. Några främmande lagar ha dock, särskilt när editionsyrkandet rik- tas mot tredje man, ansett sig böra föreskriva eller åtminstone öppna möjlighet till att yrkandet prövas i särskild rättegång. Detta är fallet exempelvis i Tyskland, Österrike och Norge. Den danska lagen däremot och de svenska och finska förslagen låta editionsfrågan alltid prövas av processdomstolen. Då någon anledning ej torde föreligga, att en prövning i denna ordning skulle leda till mindre tillfredsställande resultat och såsom ovan anförts praktiska skäl tala därför, har processkommissionen anslutit sig till förslagens ståndpunkt i denna del. Parts hö- Om part åberopar skriftlig handling, som uppgives vara i motpartens eller 335332; annans besittning, måste för att rätten skall kunna ålägga denne att förete
om mach/gu handlingen förutsättas, att det styrkes, att handlingen finnes i hans besittning.
”” ämm—(lt Det ligger i sakens natur, att mot hans bestridande ett sådant bevis ofta måste
. vara synnerligen svårt att förebringa, och att utkrävandet av editionspliktens fullgörande ej sällan skulle kunna stranda därpå.
För förekommande av att editionsplikten sålunda i stor omfattning skulle i praktiken bli illusorisk hava åtskilliga främmande lagstiftningar upptagit be- stämmelser om utkrävande av ed från den, mot vilken yrkande om handlings företeende framställes. Längst i detta hänseende går den engelska rättegångs- ordningen, som bereder möjlighet för en part under målets förberedande att av motparten begära en under edsansvar upprättad förteckning på alla i hans be— sittning befintliga handlingar av betydelse i målet eller en under samma ansvar avgiven förklaring, om han innehar en viss grupp av handlingar eller en Viss handling. Denna upplysningsskyldighet avser dock endast sådana handlingar, i fråga om vilka enligt vad förut nämnts editionsplikt föreligger. Den tyska rättegångsordningén föreskriver, att part, som förnekar, att han innehar åbero— pad skriftlig handling, skall åläggas att med ed intyga., att han efter noggrann undersökning kommit till den övertygelsen, att handlingen ej är i hans besitt- ning, att han icke avhänt sig densamma i syfte att beröva motparten dess be- gagnande, och att han icke vet, var den finnes. Går han icke eden, och har motparten företett en avskrift av den åberopade handlingen, tages denna. av- skrift för god, och i annat fall kunna motpartens uppgifter rörande handlingens beskaffenhet och innehåll anses som styrkta. Den österrikiska civilprocessen har i stället för den nu nämnda formen av ed upptagit ett fritt edligt förhör med parten rörande samma frågor. Enligt den fria bevisprövningens grundsats prö- var därvid rätten vilken verkan som bevis tillkommer partens därvid avgivna utsaga eller hans vägran att underkasta sig förhör eller att besvara viss fråga. Dessa lagar kräva icke för nu nämnda förelägganden, att någon bevisning om att parten innehar handlingen blivit förebragt. De finska förslagen hava där- emot som förutsättning för åläggande av ed uppställt, att det kan antagas, att handlingen undandrages parten. Ed kan därvid krävas ej blott av part utan ock av annan, som påstås vara innehavare av en åberopad handling. Dessa förslag anknyta i dessa hänseenden till den svenska äldre lagberedningens för- . slag, där ed kunde åläggas den, som vore pliktig förete handling i rättegången,
om skälig misstanke visade sig, att handlingen undanhölls. Den norska civil- processlagen öppnar utväg att under målets förberedelse höra part eller annan, mott vilken editionsyrkande framställts och som förnekat, att han innehar den åberopade handlingen. Är det motparten, höres han i den för förhör med part vaniliga ordningen, d. v. s. i regel på heder och samvete och alltid under det statdgade straffansvaret för falsk utsaga inför rätta. Är det annan än part, hör'es han som vittne. Den danska lagen innehåller inga bestämmelser i nu avsedd riktning, men det anses, att en viss lättnad i bevisningen om att part innehar åberopad handling är oundgänglig.
Obestridligen uppstå ofta betydande svårigheter för den part, som i en rätte- gång av motparten eller annan kräver en editionsplikts fullgörande men därvid mötes av påståendet, att handlingen icke finnes i dens besittning, mot vilken editionsyrkandet framställes. Genom de av processkommissionen föreslagna be— visningsreglerna torde dessa svårigheter i vissa fall kunna övervinnas, så att bevisning kan i vanlig ordning förebringas i detta hänseende. Genom att mot- parten underkastas förhör under straffansvar eller tredje man höres som vittne torde tillförlitliga upplysningar kunna av dem vinnas rörande hand- lingar, som de innehava. I fråga om part är emellertid förhöret knutet till vissa alldeles särskilda förutsättningar. Vidare är möjligheten till sådant förhör enligt de allmänna grunderna i regel begränsad till huvud— förhandlingen, under det att part vanligen redan under målets förberedande be— handling måste bli satt i tillfälle att ta del av skriftlig handling, som han vill åberopa vid huvudförhandlingen, vartill kommer, att om det ej förrän vid hu- vudförhandlingen kan uppenbaras, huruvida en åberopad handling finnes i dens besittning, mot vilken part framställt editionsyrkande, ett uppskov med huvud— förhandlingen vanligen måste följa, om handlingen skall företes inför rätten.
På grund av dessa skäl synes en utväg böra beredas för att kunna stödja en part, som från den, mot vilken ett editionsyrkande framställes, mötes av för- nekande, att han innehar handlingen. Behovet härav gör sig i främsta rummet gällande i fråga om motparten, och det framträder i synnerhet under förbere- delsen men torde i undantagsfall kunna uppstå även vid huvudförhandlingen.
Utvägen synes bäst kunna anordnas så, att på begäran av part, som mot motparten framställer editionsyrkande, rätten må, där så finnes lämpligt, för- ordna, att motparten höres under straffansvar. Detta förhör bör anordnas ef- ter samma grunder, som gälla för sådant förhöri allmänhet (20 kap.). Parten skall sålunda avgiva försäkran på heder och samvete, att han i sin utsaga skall hålla sig till sanningen, och för falsk utsaga drabbas han av straff. Förhöret bör avse frågan, om den hörde besitter handlingen, samt i nekande fallom han vet var den finnes. Att som särskild förutsättning kräva, att en viss sanno— likhet visats för att han innehar handlingen, torde ej vara välgrundat. Om editionsyrkandet är riktat mot annan än part, kan denne alltid vid huvudför- handlingen höras som vittne jämväl rörande denna fråga, utan att sannolikhet för att han innehar handlingen behöver visas, och skäl kunna ej anses förelig- ga för att härutinnan vara strängare i fråga om editionsyrkande riktat mot
Verkan av underlåten- het att full—
göra edi-
tionsföre- läggande.
part, då dennes editionsplikt är ojämförligt mera omfattande än den som ålig- ger annan än part.
En anordning av nyss nämnda beskaffenhet innebär onekligen en betydande förpliktelse till medverkan till sanningens utredande. Den kan dock ej sägas ' vara för tung, när den träffar parten. Om lagen ålägger denne en obegränsad skyldighet att på motpartens begäran förete handling, som kan antagas inne— hålla upplysning för målets avgörande, synes det icke vara obilligt att ålägga honom att höras i nu nämnd ordning, om han förnekar, att han innehar viss åbe- ropad handling. Häri kan icke inläggas ett uttryck för misstroende i högre grad än vad förhållandet är exempelvis med det krav på ed, som kan framstäl- las mot den, som efter död person uppgivit dennes bo vid boets upptecknande.
Beträffande annan än part synes däremot läget vara ett annat. Betänklig- heterna mot att under förberedelsen kräva en särskild inställelse av honom för 'detta ändamål kunna icke avvisas. För honom betyder en sådan inställelse ett offer av en helt annan betydelse än för part, vars inställelse under förberedel- sen även oavsett denna anordning ofta torde förekomma. Härtill kommer, att det praktiska behovet av en dylik anordning gentemot annan än part måste anses vara vida svagare än gentemot part. Editionsplikten är här avsevärt mindre omfattande än den parten åliggande. Och annan än part saknar van- ligen anledning att under förberedelsen förneka, att han innehar en handling, som han besitter och är pliktig förete, då han ju vid huvudförhandlingen utan särskilda förutsättningar kan bli hörd som vittne därom. Hänsynen till den utanför tvisten stående synes därför böra föranleda, att det ifrågavarande ed- liga förhöret bör avse endast part.
Av de allmänna reglerna om förhör med part under straffansvar följer, att rätten äger fritt pröva vilken verkan som bevis må tilläggas ej mindre partens vid förhöret avgivna utsaga än även den omständigheten, att han undandrar sig förhöret eller vid detsamma vägrar besvara viss fråga. Något tvångsmedel mot parten bör alltså ej förekomma. Blir rätten övertygad om att han innehar handlingen, hör han föreläggas att utgiva densamma.
Om den, vilken rätten förelagt att förete ett skriftligt bevis, utan giltig an- ledning undandrager sig att efterkomma föreläggandet, uppkommer spörsmålet, vilka påföljder ett sådant beteende bör medföra. Svaret härpå. måste bliva oli- ka, beroende på huruvida den, som undandrager sig att åtlyda föreläggandet, är part i rättegången eller annan. Parts underlåtenhet att efterkomma ett edi- tionsföreläggande utgör väl oftast ett bevisdatum, som jämfört med vad eljest förekommit i målet rätten har att bedöma enligt den fria bevisprövningens grundsats. Av skäl, som utvecklats i närmast föregående kapitel vid behand- lingen av frågan om verkan av parts uraktlåtenhet att medverka till utrednin- gen, kan det ej förordas att knyta en lagbestämd, processuell påföljd vid par- tens förfarande, vilken skulle under alla omständigheter av domstolarna till- lämpas, exempelvis att handlingens innehåll skulle antagas vara sådant som motparten uppgivit.
I allmänhet torde domstolarnas befogenhet att i bevishänseende uppskatta
partens förfarande giva en tillfredsställande lösning av den situation, som upp- står genom parts uraktlåtenhet att fullgöra ett editionsföreläggande. Vissa la- gar såsom de tyska, österrikiska och danska begränsa också verkningarna av partens tredska härtill. Emellertid torde någon gång behov av ett tvångsme- del mot parten kunna föreligga. Såsom nya lagberedningen framhöll, kan en granskning av handlingens innehåll vara nödvändig för målets utredning. Sär- skilt i sådana mål, där parterna ej äga förfoga över föremålet för tvisten, kan det allmännas intresse i ett rätt domslut föranleda, att ett medel tillhandahålles domstolen för att bryta den editionspliktige partens motsträvighet. Med hän- syn till dessa och liknande fall synes rätten böra tillerkännas befogenhet att genom vite tillhålla honom förete handlingen eller föreskriva, att den må genom exekutors försorg föreläggas rätten. Då editionsföreläggande riktas mot an- nan än part, kan underlåtenhet att fullgöra föreläggandet icke få något direkt inflytande på målets bedömande. Det är så mycket viktigare att föreläggandet genom andra påföljder göres verksamt. I sådant syfte synes rätten böra kunna förelägga innehavaren av handlingen vite eller föreskriva, att handlingen må ge— nom exekutors försorg föreläggas rätten.
I huvudsaklig överensstämmelse med vad nu gäller synes böra stadgas, att skriftlig handling i allmänhet skall ingivas i huvudskrift, med befogenhet för rätten att medgiva dess företeende allenast i bestyrkt avskrift.
Det kan emellanåt inträffa, att en handling endast i vissa delar är av be- tydelse för rättegången, och i övrigt innehåller sådant, vars uppenbarande för innehavaren eller annan kan vara mycket olägligt. Att då framtvinga hand— lingens företeende i dess helhet vore en onödig hårdhet; att på grund av inne- hållet i de målet ovidkommande delarna av handlingen helt eftergiva editions- plikten kunde innebära ett uppoffrande av ett viktigt rättsskipningsintrcsse. En utväg bör alltså sökas, som leder till att handlingen i erforderliga delar kan tillgodogöras i rättegången men dess innehåll i övrigt ej blir uppenbarat. Nya lagberedningen förordade i sitt förslag till lag om bevisning, att hand- lingen skulle i sin helhet ingivas, men att rätten skulle tillse, att därav ej uppenbarades mera än som vore nödigt. Med anledning bland annat av tvivels- mål huruvida ett sådant stadgande läte sig förenas med tryckfrihetsförord- ningens bestämmelser om handlingars offentlighet, ändrades bestämmelsen i de riksdagen förelagda propositionerna sålunda, att innehavaren ägde ingiva ut- drag av handlingen jämte intyg, som av rätten godkändes, att intet, som an- ginge saken, uteslutits. Ett sådant stadgande synes böra upptagas.
En följd av omedelbarhetsgrundsatsen beträffande bevisningen är, att i re- gel alla skriftliga bevis böra företes inför den dömande rätten. I vissa fall kan det emellertid inträffa att det möter synnerligt hinder för ingivande till denna rätt av skriftlig handling i huvudskrift. Om huvudskriftens företeende finnes erforderligt, bör det då kunna av rätten medgivas, att handlingen upp- visas vid annan rätt, vars iakttagelser genom protokollsutdrag få meddelas den dömande rätten.
Sättet för hand liv» gs företeende.
Handlings uppr-isande
vid annan domstol.
Ersättning f il l tredje man.
De kostnader, som kunna drabba part vid fullgörande av editionsplikten, skola uppenbarligen betraktas såsom ingående i hans rättegångskostnader och kunna sålunda efter allmänna regler komma att bliva honom ersatta av motparten. Om annan än part företer ett skriftligt bevis, bör han äga att utan avvaktan på rättegångens utfall få ersättning för sina kostnader och sitt besvär av den part, som påkallat bevisets företeende. Har tredje mans editionsplikt sin grund i en honom enligt den materiella rätten åliggande skyldighet att till- handahålla det skriftliga beviset, kan han tydligen ej göra anspråk på ersätt— ning annat än i den mån sättet för bevisets företeende för honom medfört besvär och kostnad utöver vad han eljest varit skyldig underkasta sig. I domen får avgöras, vilken av parterna ersättningen slutligen skall drabba.
Sammanfattning.
1.
Företer part skriftlig handling för att därmed styrka sin talan, skall rätten pröva handlingens beskaffenhet och riktighet samt dess verkan såsom bevis.
2.
Aberopar part handling, som finnes i motpartens besittning, skall denne vara skyldig att på rättens anmaning förete handlingen, om den kan antagas inne- hålla npplysning, som är av betydelse för målets avgörande.
., O.
Innehaves av part åberopad handling av någon, som ej är part i målet, ocli har den som åberopat handlingen en materiell rätt att 'den hålles honom till handa eller får skärskådas av honmn, skall det åligga innehavaren av hand- lingen att på rättens anmaning förete densamma, om den kan antagas innehålla upplysning, som år av betydelse för målets avgörande.
Har parten ej materiell rätt till handlingen, skall innehavaren vara pliktig! förete densamma, allenast om partens rätt finnes väsentligen beroende på att handlingen företes. Dock skall även i sådant fall innehavaren vara befriad från att förete handlingen, om dess företeende skulle medföra skada eller syn— nerlig olägenhet för innehavaren eller vissa hans närmare anhöriga eller strida mot en honom enligt lag åliggande tystnadsplikt.
4.
Yrkar part, att handling skall av motparten företes, men bestrider denne, att han innehar handlingen., må rätte-n, oavsett om eljest förutsättningarna för förhör med honom under straffansvar föreligga, såväl under förberedelsen som vid huvudförhandlingen förordna, att förhör med honom under straffansvar skall hållas därom, huruvida han innehar handlingen eller vet var den finnes.
5.
Undandrager sig part att efter rättens anmaning förete handling, prövar rät— ten, vilken verkan såsom bevis må tilläggas hans förfarande. Rätten äger ock, om så finnes nödigt, genom vite tillhålla honom att förete handlingen eller föreskriva, att den må genom exekutors försorg föreläggas rätten.
Om någon, som ej är part, skall förete handling, må vite föreläggas honom, eller föreskrift meddelas, att handlingen må genom exekutors försorg föreläggas rätten.
6.
Skriftlig handling skall i allmänhet ingivas i huvudskrift, såvida ej rätten finner bestyrkt avskrift tillräcklig. Om handlingen innehåller jämväl sådant, som icke rör målet och som innehavaren ej vill hava kunnigt. må innehavaren! ingiva utdrag av handlingen jämte intyg, som av rätten godkännes, att intet, som angår saken, uteslutits.
7.
Möter synnerligt hinder för ingivande till rätten av handling, som skall före- tes ?! huvudskrift, må rätten medgiva, att handlingen uppvisas vid annan rätt.
8.
Om annan än part skall förete handling, skall han äga att av den part, som påkallat handlingens företeende, erhålla ersättning för besvär och kostnad, vilka icke åligga honom på grund av materiell förpliktelse att tillhandahålla hand- lingen.
17 KAPITLET. Vittnen.
Såsom en av de viktigaste reformer, vilka böra genomföras i fråga om be- V.,-tt,,ew—äm, visningen inför rätta, har för straffprocessens del angivits vittnesjävens av- (gskttlfas- skaffande. De skäl, som där anförts för denna åtgärd, äga, samma giltighet 7,55”?ng med avseende på tvistemålen. De nuvarande vittnesjäven böra alltså upphävas. höra!! Såsom Såsom erinrats vid behandlingen av denna fråga i straffprocessen, komma mmm" emellertid de nuvarande jäven allt framgent att äga 'den betydelsen, att före— finzligheten av en av den äldre lagen såsom jäv angiven omständighet liksom över huvud sådant, som kan inverka på ett vittnes trovärdighet, måste beaktas av rätten, då den enligt den fria bevisprövningen bedömer värdet av vittnes utsaga.
Enligt engelsk rätt höres även part såsom vittne. I övriga europeiska län- der kan part däremot ej vara vittne. Processkommissionen skall i det följande upptaga till behandling frågan om formen för parts hörande i tvistemål. Så-
Förbud mot
vittnesför- hör angå- ende vissa omständig- heter.
Undantag från vittnes- plikten.
l'ittn eseden.
som där kommer att närmare utvecklas, bör part ej höras såsom vittne utan i annan ordning.
Vid redogörelsen för vittnesbeviset i brottmål har framhållits, att den all- männa vittnesplikten så till vida bör begränsas, att vittnesförhör ej må äga rum angående vissa omständigheter. Så är fallet, då ett intresse kräver, att en viss omständighet hålles hemlig, och detta intresse är av den betydelse, att sam- hället ej bör vägra det sitt erkännande. Denna synpunkt föranleder, att i tvistemålen liksom i brottmålen förbud bör enligt regler, som närmare utformas i lagen, stadgas mot vittnesförhör angående vad som åligger en tjänsteman såsom tjänsteplikt att ej uppenbara och vad som i förtroende erfarits av vissa. personer t. ex. präster, läkare och advokater.
I straffprocessen har förordats, att vissa närmare anhöriga till den till— talade ej skulle mot sitt bestridande kunna förpliktas att avlägga vittnesmål. För tvistemålens del bör en sådan rätt att vägra vittnesmål tillerkännas båda partenas närmare anhöriga.
Enligt vad som utvecklats vid behandlingen av vittnesbeviset i straffpro- cessen skall vittne ej vara pliktigt att avgiva utsaga, varigenom skulle yppas, att vittnet eller någon av dess närmaste anhöriga begått en brottslig eller vanärande handling. Samma grundsats bör tydligen tillämpas i tvistemål.
För tvistemålens del synes det påkallat att medgiva ännu ett undantag från skyldigheten att avgiva vittnesutsaga. Om ett vittne nödgades yppa en konst— eller yrkeshemlighet, varom han äger kännedom, skulle ofta härav för honom eller annan kunna uppkomma en ekonomisk skada, som vida överstiger värdet av det, varom tvistas i målet. Det synes därför billigt att tillerkänna vittne rätt att vägra utsaga, varigenom en konst- eller yrkeshemlighet skulle röjas. Stadganden i denna riktning äro ej ovanliga i de främmande civilprocesslagar- na. De tyska, österrikiska och norska lagarna skydda sålunda de nu angivna intressena mot att bekantgöras i rättegång.
Överensstämmande med vad som förordats för brottmålsförfarandet bör gälla, att vittne, då han höres, skall avlägga en sanningsed enligt av lagen stadgad avfattning. Hyser vittne på grund av sin åskådning i religiöst hänseende be- tänklighet mot eden, må denna kunna ersättas av en försäkran på heder och samvete att avge en sann utsaga.
Däremot synes den med avseende å brottmålen uppställda grundsatsen, att par- terna ej kunna eftergiva ed eller försäkran, ej behöva i civilprocessen vidhållas. För närvarande kan i alla tvistemål eden eftergivas av parterna. Detta bör även framdeles kunna få ske. Men det kan icke anses lämpligt att rätten, som har att pröva den framförda bevisningen, saknar möjlighet att tillse, att denna, då så erfordras, förebringas i den mest betryggande form. Rätten bör där- för, även om parterna eftergiva eden, kunna förordna, att ed eller försäkran skall avläggas. Denna ståndpunkt överensstämmer med den, som intogs av nya lagberedningen i dess förslag till lag om bevisning inför rätta och de riks-
dagen förelagda propositionerna i samma ämne. Att eden eftergives, skall lika litet som nu inverka på det straffrättsliga ansvaret för falsk utsaga.
lDå vittne har att avlägga ed eller försäkran, bör detta, liksom i brottmåls- förfarandet, ske innan vittnet höres.
(Överensstämmande med förfarandet i brottmål bör gälla att vittne, som ej Vittnena-som fylllt femton år eller är sinnessjuk eller sinnesslö, skall höras utan ed eller usfäaeåtzfå försäkran. försäkran.
De skäl, som anförts för att Vittne ej må åhöra vad som förekommer vid Förbudför rätten innan han avger sin utsaga, äga tydligen giltighet även med avseende (:Zåiwfåi å tvistemålen. Det bör alltså stadgas, att vittne ej må övervara den del av handlingen. förhandlingen i målet, som går före vittnets hörande.
Liksom i brottmålen är det av vikt, att vittnesberättelsen får karaktär av en Muntlig ut- verkligt muntlig utsaga. Det bör alltså fordras, att. vittne avger sin berättelse saga- muntligt utan att anlita skriftliga anteckningar, annat än då han har behov därav till stöd för sitt minne.
I fråga om sättet för vittnesförhörets utförande intaga de främmande civil- Yittnesför- processlagarna olika ståndpunkt, i allmänhet överensstämmande med den, som höret" tillämpas i varje lands brottmålsförfarande. Sålunda kännetecknas det engel- ska förfarandet av vittnesförhörets överlämnande i största utsträckning åt par- ternas verksamhet. Den franska rätten däremot låter förhöret helt ske genom domaren; endast genom honom äga parterna framställa frågor till vittnena. _ Enligt den tyska lagen skall förhöret åsyfta, att vittnet ger en sammanhängan- de berättelse. Frågor framställas av domaren, men partsombuden skola på begäran tillåtas att fråga omedelbart. Liknande regler gälla i Österrike. De danska och norska lagarna däremot intaga principiellt den ståndpunkten, att förhöret ankommer på parterna. En sammanhängande berättelse bör åväga- bringas. På parts begäran skall enligt den norska lagen domaren förhöra vitt— ne för honom, och detsamma gäller i Danmark med avseende på de mål, som avgöras i underrätten. Enligt gällande svensk och finsk rätt höras vittnen av domaren. Sedan han slutat sitt förhör, äga parterna genom honom framställa frågor. De finska förslagen intaga samma ståndpunkt. Enligt finska lag- beredningens förslag kunde dock domaren tillåta part att omedelbart ställa frågor till vittnet. 1923 och 1925 års förslag ha i denna fråga återgått till gällande rätt. Även de svenska reformförslagen bibehålla domarförhöret.
Beträffande brottmålen har processkommissionen förordat, att förhöret skall ledas av rättens ordförande, som därvid skall söka åvägabringa, att vittnet avlägger en sammanhängande berättelse. Därvid skall ordföranden äga till vittnet ställa de frågor, som han anser erforderliga för utredningen i målet. Sedan skola parterna vara berättigade att utan förmedling av ordföranden rikta frågor till vittnet. Även bisittarna i rätten skola kunna framställa frå- gor, om de finna sig föranlåtna därtill. Ordföranden skall avvisa frågor, som' ej höra till saken eller äro förvirrande eller eljest otillbörliga.
T mi » ys- medel för ritinesplik- lcns yenom—
förande.
Vittnes— ersättning.
Dessa grunder för vittnesförhöret böra tillämpas även i tvistemålen. Vis- serligen kunna här liksom i straffprocessen skäl anföras, som tala för att för- höret i mål där parterna företrädas av rättsbildade ombud skulle i första hand överlåtas åt dessa. Då processkommissionen stannat för en anordning, som närmare ansluter sig till vad hos oss nu tillämpas, har detta väsentligen sin grund i den vid överläggningarna med de sakkunniga vunna övertygelsen, att vittnesförhör genom ordföranden bättre överensstämmer med den i vårt land rådande rättsuppfattningen.
Vid vittnes utevaro utan giltig anledning böra samma påföljder och tvångs- medel tillämpas som i straffprocessen. Om vittne, som behörigen kallats, ute- blir utan giltig anledning, skall han således fällas till böter, och rätten må för- ordna om hans hämtande till samma rättegångstillfälle, om detta låter sig göra. Blir uppskov med målet nödvändigt, äger rätten förelägga vittnet vid vite att komma tillstädes å uppskovsdagen. Kommer vittnet ej heller å uppskovsdagen, utdömes vitet och rätten kan förordna om hämtning. När tredska på förhand kan befaras, bör rätten äga förordna, att vittnet skall genom polisens försorg inställas på uppskovsdagen.
För brytande av sådan tredska, som består däri att ett vittne undandrager sig att avlägga ed eller försäkran eller att avgiva vittnesutsaga, böra samma tvångsmedel ställas till rättens förfogande som i straffprocessen. I första hand bör sålunda föreläggande vid vite givas, och vid fortsatt vägran bör rät- ten i viktigare fall äga besluta, att vittnet skall hållas i häkte, tills det full— gör sin skyldighet. Häktets egenskap av tvångsmedel föranleder, att. det ej må utsträckas utöver den tid målet är anhängigt i samma instans, och under inga omständigheter bör vittne få hållas i häkte mer än tre månader.
Försumligt eller tredskande vittne kan drabbas av kostnadspåföljd (22 kap. 9 punkten). '
I fråga om skyldighet att utgiva ersättning till vittne för dess inställelse skall otvivelaktigt gälla den nu lagstadgade regeln, att det åligger den part, som påkallat vittnet, att utgiva sådan ersättning. Tvekan kan endast uppstå för det fall, att rätten självmant inkallat ett vittne. Med hänsyn till att detta endast i jämförelsevis ringa utsträckning skulle förekomma i tvistemålen, har processkommissionen ej funnit anledning att nu ingå på frågan om vittnes- ersättningens gäldande i sådant fall. En från huvudregeln avvikande bestäm— melse föreligger enligt gällande rätt, när part åtnjuter fri rättegång. Vittnes- ersättningen utgår då av allmänna, medel. Ej heller detta fall lär nu behöva upptagas till behandling.
I fråga om bestämmandet av ersättningens belopp och huru därvid skall för- faras gäller i vår rätt, att vittne är berättigat till ersättning för resekostnad och täring efter vittnets värdighet. Sämjas vittnet och den part, som påkallat vittnet, utdömer rätten ersättning i enlighet därmed. Eljest skall rätten lägga dem emellan, som skäligt prövas. I huvudsak synas dessa grundsatser ägnade att bibehållas även framdeles. Sålunda bör det i tvistemål stå vittne och den
part, som påkallat vittnet, fritt att överenskomma om vittnesersättningens be- lopp. Asämjas de härom, har rätten endast att utdöma detta belopp. Om däremot överenskommelse ej kan träffas, måste rätten bestämma hur stor er- sättning skall utgå. Därvid bör gälla, att rätten skall tillerkänna vittnet gottgörelse för nödiga utgifter till resa och uppehälle samt för mistad lön eller annan arbetsförtjänst. Däremot bör vittnet, lika litet som i brottmål, ha anspråk på ersättning för tidsspillan, om denna ej varit förenad med eko— nomisk uppoffring.
Även i tvistemålsförfarandet måste det sörjas för att vittnes anspråk på för— skott å vittnesersättningen skäligen tillgodoses.
I domen kommer vid prövningen av övriga frågor om rättegångskostnaden att avgöras i vad mån endera parten skall gottgöra den andra för utgivna vitt- nesersättningar. Har ersättningen till ett vittne utgått enligt åsämjande mellan part och vittnet, måste motparten äga påkalla, att en prövning efter nyss an— givna grunder sker beräffande det belopp, varmed han skall kunna förpliktas återgälda ersättningen (3 delen 22 kap. 5 punkten).
Såsom processkommissionen flerstädes framhållit är en av de viktigaste grundsatserna för en god rättsskipning, att bevisningen förebringas omedel- bart inför den dömande rätten. I enlighet med denna tanke skulle vittnes— förhör, då sådant ifrågakommer, i allmänhet äga rum vid huvudförhandlingen. Då denna regel emellertid stundom ej kan genomföras eller dess tillämpning skulle medföra uppoffringar, som ej stå i skäligt förhållande till den fördel för rättsskipningen, som en omedelbar bevisföring innebär, måste det tillåtas, att under vissa förutsättningar ett vittnes kännedom om förhållandena i målet tillgodogöres på annat sätt. För civilprocessens del kommer därvid huvud— sakligen ifråga antingen att låta det omedelbara vittnesförhöret ersättas av protokoll från ett med. vittnet inför rätta hållet förhör, vare sig detta anordnats såsom ett led i förfarandet i det förevarande målet eller vittnet hörts i annat mål eller utom rättegång, eller ock att tillåta att ett av vittne avgivet intyg brukas som bevis.
Vid ett övervägande av frågan, i vilken utsträckning undantag må medgivas från omedelbarhetsgrundsatsen med avseende å vittnesbeviset, har det synts icke erforderligt att lika strängt upprätthålla kravet på omedelbarhet som i straffprocessen.
Såvitt förfarandet i lagmansrätt angår, torde den erforderliga lättnaden kunna vinnas inom ramen för de bestämmelser, som förordats beträffande vitt- nesbevis i brottmål, varför lika lydande regler lära böra upptagas även för tvistemålens del. I vadeförfarandet åter erfordras större möjligheter till av- steg från omedelbarhetsgrundsatsen. Såsom vid behandlingen av huvudgrun- derna för rättsmedlen (9 kap. 1 punkten) anförts, bör såsom regel vittnes- beviset här kunna föras genom protokoll över i målet hållna förhör.
I enlighet med vad nu sagts skulle sålunda förutsättningarna för vittnesför— hörs hållande utom huvudförhandlingen i lagmansrätt bestämmas så, att dylikt
Omedelbar— hetsprinci— pm beirålfl f(mde vitt- nesbez'iset och mulm]- tag däri— från.
I lagmans- rätten.
Vittnesför- hör ut 0 m huvud,/"ör- handlingen.
Fönfaraw- det.
Vittnesför- höraproto- kollets an- vändande
som bevis.
1 hom-ätten..
Vittne, som hörts i annat mål eller utom, rätte-
förhör må av lagmansrätten tillåtas, om det kan antagas, att vittne av sjukdom, bortresa eller annan orsak ej skall vara i stånd att inställa sig vid huvudför- handlingen eller om vittnes inställelse vid denna skulle medföra kostnader eller besvär, som äro oskäliga i förhållande till målets beskaffenhet och vittnets betydelse för utredningen. Såsom nyss antytts, bör den sistnämnda regeln jäm- förelsevis oftare komma i tillämpning i tvistemålen än i de grövre brottmålen. I tvistemålen förekommer det ej så sällan, att de omständigheter, om vilka ett vittne skall höras, kunna tillfredsställande utredas utan omedelbar bevisföring; och det är naturligt, att i dessa mål större avseende fästes vid parternas önskan att besparas kostnader liksom vid vittnenas anspråk på lindring i inställelse— plikten.
Då vittnesförhör äger rum utom huvudförhandlingen, böra de regler till- lämpas, som förordats för motsvarande fall i straffprocessen. Förhöret kan alltså efter omständigheterna komma att hållas antingen vid den rätt, där målet är anhängigt, eller vid annan rätt. Och om ett vittne av sjukdom är förhindrat att bege sig till domstolen, bör rätten hålla förhöret, där vittnet vistas.
Parterna å ömse sidor böra alltid kallas till sammanträde för bevisningens upptagande, men parts utevaro kan ej få förhindra ärendets handläggning.
När vittne, enligt vad nu sagts, hörts utom huvudförhandlingen, bör såsom regel gälla, att det vid förhöret förda protokollet må begagnas som bevis i må— let. Omständigheterna kunna dock vara sådana, att rätten finner för utred- ningen nödvändigt, att nytt förhör anställes med vittnet vid huvudförhandlingen. Är detta fallet och är vittnets förnyade hörande praktiskt möjligt, bör nytt vittnesförhör komma till stånd.
Med avseende å rättegången i hovrätt har det, såsom i 9 kap. närmare utveck- lats, ansetts nödvändigt att inskränka fordringarna på omedelbarhet. Till en början innebär detta, att villkoren för att hovrätten må förordna om vittnes- förhör utom huvudförhandlingen böra eftergivas. Här möter ock frågan, om och under vilka förutsättningar lagmansrättens protokoll över innehållet av där hörda vittnens utsagor må få begagnas som bevis i hovrätten. I över- ensstämmelse med vad som i nämnda kapitel anförts, bör i fråga om rätte- gången i hovrätt gälla, att lagmansrätts protokoll över vittnesförhör, som hål- lits under rättegången därstädes, må tjäna som bevis i hovrätten ävensom vitt- ne höras utom huvudförhandlingen och protokollet över sådant förhör tjäna som bevis i målet, allt såvida ej nytt förhör vid huvudförhandlingen i hov- rätten kan anställas och hovrätten finner sådant förhör nödvändigt för må- lets utredning. När vittnesförhör hålles utom huvudförhandlingen, bör om förfarandet gälla detsamma, som föreslagits för motsvarande fall i lagmans- rättsprocessen.
Även då vittnesförhör, som har betydelse för målet, hållits inför rätta i annat mål eller utom rättegång, synes lagen böra tillåta, att part får använda det vid förhöret hållna protokollet som bevis. Detta bör utan inskränkning
få ske, om vittnet avlidit eller av annan orsak ej kan höras på nytt. Kan nytt förhör äga rum, måste däremot i motpartens intresse ett förbehåll gö- ras. Denne har i regel ej haft tillfälle att vid det hållna förhöret vara till- städes och genom frågor till vittnet eller eljest få förhållandet belyst ur sin synpunkt. Det synes därför riktigast att, så snart möjligheten att anställa. nytt förhör ej är utesluten, göra protokollets användande som bevis beroende av medgivande från motparten. Lämnar motparten ej sitt medgivande, blir det alltså nödvändigt att höra vittnet i målet. Huruvida förhöret skall äga rum vid huvudförhandlingen eller ej, får avgöras enligt ovan angivna regler.
Samma grundsatser, som förordats beträffande protokoll över förhör med vitt- nen i annat mål eller utom rättegång, torde kunna tillämpas, då fråga väckes att såsom bevis bruka vittnesintyg. Part skulle sålunda alltid äga åberopa vittnesintyg, om den som utfärdat intyget ej kan höras i målet, men eljest blott under förutsättning att motparten medger det.
Sammanfattning.
1.
Såsom vittne må höras envar, som ej är part i målet.
2.
Enligt bestämmelser, som närmare utformas vid lagtextens utarbetande, stad- gas förbud mot vittnesförhör angående sådant, som det åligger tjänsteman så— som hans tjänsteplikt att ej uppenbara eller som i förtroende erfarits av vissd personer ( t. ex. präst, läkare, advokat).
3.
Vissa närmare anhöriga till part må icke mot sitt bestridande avfordras vitt- nesmål.
Vittne är ej pliktigt avgiva utsaga, varigenom skulle yppas, att vittnet eller någon av dess närmare anhöriga begått brottslig eller vanärande handling.
Likaledes kan vittne undandraga sig att avgiva utsaga, som skulle innefatta röjande av konst- eller yrkeshemlighet.
4.
Vittne skall avlägga vittnesed. Hyser vittne på grund av sin åskådning i religiöst hänseende betänklighet mot att avlägga vittnesed, skall vittnet i stället avgiva försäkran på heder och samvete.
Eftergr'va parterna ed eller försäkran, mä vittne höras utan ed eller för- säkran, om rätten finner det kunna tillåtas.
Ed eller försäkran avlägges före vittnesmålet.
Vittnes- intyg.
5.
Den som ej fyllt femton år och den som är sinnessjuk eller sinnesslö må ej avlägga ed eller försäkran.
6.
Vittne må ej övervara förhandlingen, innan förhöret med vittnet äger rum.
7.
Vittne skall avgiva sin utsaga muntligen. Vid förhör med vittne må vittnesattest ej åberopas, men vittnet må anlita skriftliga anteckningar till stöd för sitt minne.
8.
Vittne förhöres av rättens ordförande. Denne bör uppmana vittnet att själv i ett sammanhang avgiva sin berättelse i saken. Under vittnets berättelse och efter denna äger ordföranden ställa frågor till vittnet, som han anser erfor- derliga för utredningen i målet. Parterna äga, efter det ordföranden avslutat sitt förhör, ställa frågor till vittnet. Även bisittarna i rätten äga framställa frågor. Rättens ordförande skall avvisa frågor, som ej höra till saken eller som äro förvirrande eller eljest otillbörliga.
.9.
Uteblir vittne, som blivit behörigen kallat, utan giltig anledning, skall vitt— net fällas till böter, och rätten äger förordna om vittnets hämtande till samma rättegångstillfälle, därest så kan ske. Blir uppskov nödvändigt, äger rätten före- lägga vittnet vid vite att inställa sig &” uppskovsdagen. Uteblir vittnet å upp- skovsdagen, utdömes vitet och rätten äger förordna om vittnets hämtande. Om det är anledning, att vittnet ej skall inställa sig ä uppskovsdagen, kan "rätten redan förut förordna, att vittnet skall hämtas till rätten.
Undandrager sig vittne att avlägga vittnesed eller försäkran eller att avgiva vittnesmål, äger rätten vid vite förelägga vittnet att fullgöra sin skyldighet. Vid fortsatt vägran äger rätten i viktigare fall besluta, att vittnet skall hållas i häkte, till dess vittnet fullgör sin skyldighet. Vittnet får ej hållas i häkte längre än målet är anhängigt i samma instans och i varje fall ej över tre mä- nader.
10.
Den part, som åberopar ett vittne, är skyldig att utgiva ersättning till vittnet för dess inställelse.
Rätten meddelar beslut om ersättning till vittne. Sämjas den part, som har att gälda ersättningen, och vittnet om beloppet, fastställes ersättningen i enlig- het därmed. Eljest bestämmes ersättningen så, att vittnet erhåller gottgörelse för nödiga kostnader till resa och uppehälle samt för mistad arbetsförtjänst.
Bestämmelser meddelas om rätt för vittne att före inställelsen få förskott för sina kostnader.
11.
Förhör med vittne i' lagmansrätt må äga rum utom huvudförhandlingen, om det kan antagas, att vittne av sjukdom, bortresa eller annan orsak ej skall vara i stånd att inställa sig vid huvudförhandlingen eller om vittnes inställelse vid denna skulle medföra kostnader eller besvär, som äro oskäliga i förhållande till målets beskaffenhet och vittnets betydelse för utredningen.
12.
Vittnesförhör enligt 11 punkten kan äga rum vid den rätt, där målet är anhängigt, eller vid annan rätt. Kan vittnet av sjukdom ej inställa sig vid rätten, må det höras där det vistas.
13.
Dä vittnesförhör enligt 11 punkten hålles utom huvudförhandlingen, skola parterna kallas till rättens sammanträde. Parts utevaro utgör ej hinder för vittnesförhörets hållande.
14.
Har vittne enligt 11 punkten hörts inför rätta utom huvudförhandlingen, må protokollet över vittnesförhöret begagnas som bevis i målet, såvida icke rätten för målets utredning finner nödvändigt, att förhör anställes vid huvudförhand- lingen, och detta kan ske.
15.
Vid rättegång i hovrätt må i varje fall protokoll över vittnesförhör, som hål— lits.i lagmansrätt, tjäna såsom bevis ävensom vittne höras utom huvudförhand- lingen och protokollet vid förhöret tjäna som bevis i målet, såvida ej hovrätten för målets utredning finner nödvändigt, att förhör anställes vid huvudförhand- lingen, och detta kan ske. I övrigt skall å vittnesförhör utom huvudförhand- lingen tillämpas vad i 12 och 13 punkterna sagts.
16.
Har förhör med vittne, som har betydelse fön målet, hållits i annat mål eller utom rättegång, mä protokoll över förhöret användas som bevis i målet, om vittnet ej kan höras ånyo eller motparten medger det.
17.
Bevisning genom vittnesintgg mä föras, allenast om den, som utfärdat inty- get, ej kan höras inför rätta eller motparten medger det.
1 8 K A P I T L E T. Sakkunniga.
Inledning. Samma grundsatser för sakkunnigbevisets reglering, som förordats med av- seende å straffprocessen, äga i allt väsentligt giltighet även för förfarandet i tvistemål. Det behov av sakkunnigt bistånd åt domstolen, som stundom gör sig gällande, kan i vissa fall tillgodoses genom att i domstolen inrymmes plats åt sakkunniga bisittare. För handelsmålen har en sådan organisationsform i viss utsträckning kunnat förordas med hänsyn såväl till,dessa måls beskaf- fenhet som därtill att handelsmålen förekomma i jämförelsevis stort antal. 1 de största städerna finnes ock en så talrik grupp av erfarna handelsidkare, att svårighet för sakkunnigelementets rekrytering i dit förlagda domstolar_ej behöver befaras. Men bortsett från dessa mål och vissa grupper av egenartade mål, som i den förevarande utredningen lämnas å sido, låter det sig ej lämp- ligen göra att organisera domstolarna så, att den erforderliga sakkunskapen företrädes av en eller flera bisittare. Härtill äro de förekommande spörsmålen allt för skiftande, och tillgång på sakkunniga skulle även mångenstädes sak- nas. I stället måste anlitas den utvägen, att sakkunniga från fall till fall tillkallas för att tjäna som bevismedel vid målets utredande.
Rättens sak- Även om det för tvistemålens del får antagas, att parterna i stor utsträck— kunmga' ning komma att finna sig föranlåtna att själva tillhandagå med att anskaffa utredning genom sakkunniga, kan rätten ej ställas beroende av parternas verk- samhet i detta hänseende. Detta följer redan av sakunnigbevisets uppgift att utfylla en brist på fackinsikter hos domstolens ledamöter. Finner rätten sig sakna erforderliga förutsättningar för att bedöma en fråga, som tarvar sär- skilda insikter av vetenskaplig eller annan art, bör den äga. självmant uppdtaga åt sakkunnig att avgiva yttrande. Lika litet som i straffprocessen bör rätten därvid vara bunden vid att anlita viss sakkunnig. Den bör efter omständig- heterna avgöra, om den föreliggande frågan är sådan, att den bäst utredes genom hänvändelse till myndighet, tjänsteman eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande i ämnet, eller om det är lämpligare att uppdraga åt en eller flera enskilda sakkunniga att belysa spörsmålet. Någon bestämmelse om att de sakkunniga i sistnämnda fall skola utgöra visst antal, synes ej på- kallad.
Valet av Liksom för brottmålens del bör det stadgas, att rätten ej må utse till sak- sakknnnig. '
kunnig någon, som står i sådant förhållande till saken eller någon av parterna, att hans tillförlitlighet kan anses förringad. Och innan rätten utser sakkunnig, bör den bereda parterna tillfälle att framföra sina önskningar i fråga om valet av den sakkunnige. I tvistemålen torde emellertid ett större inflytande på frågan böra tillkomma parterna. Ena sig parterna om viss sakkunnig, bör rätten i regel ej förbigå denne, för vilken parterna å ömse sidor visat sig hysa
förtroende. Endast om han är olämplig för uppdraget eller om annat hinder möter mot att uppdraget lämnas honom, bör rätten utse annan till sakkunnig.
På skäl, som närmare utvecklats vid behandlingen av sakkunnigbeviset i Salt/cunm' - straffprocessen, bör någon skyldighet för sakkunniga att åtaga sig uppdrag ej 132232? ' stadgas. Endast i de fall, då en offentligrättslig förpliktelse härtill består, såsom med avseende å tjänstemän och andra, som satts att tillhandagå .med sakkunnigutlåtande, bör sakkunnigplikt råda. Har någon frivilligt åtagit sig uppdraget att vara sakkunnig, bör han ej utan giltigt skäl äga undandraga sig dess fullgörande. Om det anses lämpligt, bör rätten då kunna förelägga honom vite.
Den sakkunniges uppgift i rättegången kan bestå uteslutande i att meddela Skyld'i het rätten en så att säga teoretisk kunskap, varav han genom sin fackutbildning åfååtfllå få”); är i besittning. Ett sådant fall föreligger, om den sakkunnige tillkallas för hunnit/"före- att giva domstolen del av de grundsatser av vetenskaplig eller teknisk art, som gås,-jag;- fordras för att bedöma tvistefrågorna i ett mål. Men ofta kan den sakkunni- ges uppdrag icke fullgöras, utan att han får göra en undersökning av ett före- mål, som har betydelse för tvisten. Han kommer i sådant fall att få för rätten redogöra för undersökningens resultat samt eventuellt framställa de slutsatser, som han anser sig kunna draga därav. Så är förhållandet, då den sakkunnige skall undersöka en försåld vara för att fastställa, huruvida den företer en viss av ena parten uppgiven egenskap och, om han finner detta vara förhållandet, angiva huruvida egenskapen kan anses vara ett fel hos varan.
Skall den sakkunnige utföra en undersökning av ett föremål, måste, för den händelse detta ej godvilligt ställes till hans förfogande, någon utväg fin- nas att bereda honom tillgång till föremålet. För tvistemålens del synes detta syfte enklast kunna vinnas genom en tillämpning av huvudsakligen de grund- satser, som skulle gälla beträffande skyldigheten att förete skriftliga bevis i rättegång (16 kap. 2 och 3 punkterna). Under det att editionsplikten med av- seende å skriftliga bevis innebär en förpliktelse att vid rätten förete den ifråga- varande handlingen, skulle motsvarande förpliktelse i fråga om sakkunnigs undersökningsobjekt bestå i föremålets tillhandahållande åt den sakkunnige på. sådant sätt, att undersökningen kan försiggå. Efter omständigheterna får det avgöras, om detta kan ske på den plats där föremålet befinner sig eller om föremålet skall av innehavaren sändas till annan plats, exempelvis den sakkunniges laboratorium. Det bör därvid såvitt angår tredje mans skyldig— heter beaktas, att enligt grundsatserna för editionsplikten den omständigheten att föremålet skulle försändas till annan ort ävensom möjligheten att före- målet vid en undersökning kommer att skadas, kunna föranleda, att innehavaren ej är skyldig att tillhandahålla föremålet. Och i varje fall har han anspråk på ersättning för besvär och kostnad. Liksom med avseende å skriftliga bevis bör innehavarens skyldighet i det särskilda fallet fastställas genom ett av rätten meddelat beslut.
För parterna kan det stundom vara av intresse att själva eller genom ombud vara tillstädes, då sakkunnig gör sin undersökning. Dennas resultat kan bero av upplysningar om faktiska förhållanden, som part kan lämna den sakkunnige. Men den sakkunniges undersökning kan också vara av sådan natur, att parternas närvaro skulle vara olämplig. Vid lagtextens utarbetande bör det övervägas, under vilka förutsättningar och i vilken ordning tillfälle må beredas parterna att komma tillstädes vid undersökningen.
Då sakkunnig avgiver yttrande å tjänstens vägnar, bör detta såsom nu ske skriftligen i den form, som må vara påbjuden eller vedertagen. Även i fråga om annan sakkunnig bör gälla den för straffprocessens del förordade regeln, att han skall avfatta sitt utlåtande i skrift. Den skriftliga formen för utlå- tandet bereder möjlighet för domstolarna i deolika instanserna liksom för par- terna att mera grundligt intränga i och överväga de spörsmål, som den sak— kunnige behandlat. För särskilda fall torde kravet på skriftligt utlåtande kunna eftergivas, och rätten bör "då äga befogenhet därtill.
För att den sakkunniges skriftliga utlåtande skall kunna av rätten och par- terna utnyttjas vid förhandlingen och för att det må kunna bedömas, om munt- ligt förhör med honom erfordras, bör iakttagas, att utlåtandet avlämnas till rätten i god tid före huvudförhandlingen och hålles tillgängligt för parterna.
I fråga om omedelbarhetsgrundsatsens tillämpning synes med avseende å sak— kunnigbeviset avsevärda eftergifter kunna göras och liksom beträffande vittnes- bevisningen eftergifterna kunna göras större vad angår rättegången i hovrätt än beträffande rättegången i underrätt.
I fråga om rättegången i lagmansrätt har för brottmålens del förordats den regeln, att sakkunnig, vare sig han avgivit ett skriftligt utlåtande eller ej, skall muntligen höras över den till honom hänskjutna frågan. Om mot förhöret skulle möta hinder eller det skulle medföra oskäliga kostnader eller besvär, skall emel- lertid rätten kunna besluta, att den sakkunnige skall höras utom huvudförhand- lingen eller, om han avgivit skriftligt utlåtande, att muntligt förhör med honom ej skall äga rum.
Med avseende å tvistemålen synes det ej nödvändigt att såsom huvudregel fordra muntligt förhör med en av rätten utsedd sakkunnig, då ett skriftligt utlåtande från honom föreligger. Ofta nog lär det finnas, att tillräcklig upp- lysning kan hämtas av utlåtandet, och rättegången bör då ej belastas med kost- nad för ett förhör, liksom den sakkunnige bör besparas det därmed förbundna omaket. Men om någon av parterna anser sig föranlåten att genom frågor till den sakkunnige få spörsmålet ytterligare belyst eller det avgivna utlåtandet i något avseende rättat, bör ett muntligt förhör äga rum. Särskilt kan det för part vara önskvärt att framställa frågor till den sakkunnige, då dennes utlåtande går i annan riktning än ett av partens egen sakkunnige avgivet ytt— rande. Då part yrkar, att den sakkunnige skall höras muntligen, bör därför rätten vara skyldig att villfara partens begäran. Likaså måste rätten själv-
mant äga föranstalta förhör, om den finner detta nödvändigt för frågans utre- dande. Föreligger ej skriftligt utlåtande från den sakkunnige, måste alltid förhör med honom äga rum.
Liksom i brottmålen bör det endast i oundgängligen nödvändiga fall få förekomma, att ledamöterna i ett ämbetsverk eller annan offentlig institution inkallas till förhör. Hava flera deltagit i ärendets behandling, bör endast en representant för varje mening, som yttrats, få inkallas.
Då muntligt förhör skall hållas med sakkunnig, bör förhöret enligt ome- delbarhetsprincipen i allmänhet äga rum vid huvudförhandlingen. Om det kan antagas, att den sakkunnige av sjukdom, bortresa eller annan orsak ej kan inställa sig vid denna, bör dock förhöret få hållas utom huvudförhand- lingen. Likaså bör hänsyn få tagas till kostnaderna för förhöret och den sakkunniges bekvämlighet, så att förhör må hållas utom huvudförhandlingen, om därav skulle uppkomma kostnader eller besvär, som äro oskäliga i förhål— lande till målets beskaffenhet och den sakkunniges betydelse för utredningen.
Har rätten icke förordnat om muntligt förhör eller har sakkunnig hörts utom huvudförhandlingen, bör det skriftliga utlåtandet eller förhörsprotokollet få tjäna som bevis vid huvudförhandlingen.
I avseende å rättegången i hovrätt torde i nära anslutning till vad om vitt- I hom-ätten.. nen är sagt böra gälla, att i varje fall protokoll över förhör med sakkunnig, som hållits i lagmansrätten, må tjäna som bevis ävensom sakkunnig höras utom huvudförhandlingen eller beslut meddelas, att sakkunnig, som avgivit skrift- ligt utlåtande, ej skall muntligen höras och protokollet över förhöret eller det skriftliga utlåtandet tjäna som bevis i målet. Det bör dock alltid stå hov- rätten öppet, att om den finner det för målets utredning nödvändigt, att omedel- bart förhör med den sakkunnige hålles och sådant kan ske, förordna därom. I övriga avseenden bör om sakkunnigbevisets förebringande i hovrätt i tillämp- liga. delar gälla, vad förut sagts om lagmansrätten.
Då förhör med sakkunnig skall hållas utom huvudförhandlingen, bör det kun- Förhör utom na äga rum antingen vid särskilt sammanträde med den rätt, där målet är an— hängigt, eller vid annan rätt. Om den sakkunnige är sjuk, må han kunna hö- ras där han vistas. Då förhör hålles utom huvudförhandlingen, måste parter— na beredas tillfälle att närvara, och de böra fördenskull kallas till förhöret, men endera eller båda parternas utevaro bör ej få utgöra hinder för att förhöret hålles.
Beträffande tillvägagångssättet vid det muntliga förhöret böra i huvudsak samma regler gälla som i straffprocessen. Sålunda bör 'den sakkunnige be- kräfta sin utsaga med ed, vilken han dock, därest han på grund av sin uppfatt— ning i religiösa frågor har betänklighet mot edgång, bör få utbyta mot en för- säkran på heder och samvete. Liksom vittneseden skulle kunna eftergivas i tvistemål, synes det kunna tillåtas parterna att eftergiva ed eller försäkran av den sakkunnige, med rätten förbehållen befogenhet att, om så prövas nödigt, vidhålla kravet på ed eller försäkran.
huvudför- handlingen.
Tillråga— gåemlet vid muntligt förhör.
Ersättning åt sakkun- nig.
Parternas
Har den sakkunnige avgivit skriftligt utlåtande, kan det ofta vara lämp- ligt, att detta genom att heltleller delvis uppläsas lägges till grund för för- höret, och detta bör då få ske.
Har den-sakkunnige utfört sin utredning å tjänstens vägnar, blir frågan om hans rätt till ersättning att bedöma efter vad som för olika fall gäller med av- seende å fullgörandet av sådana funktioner. Beträffande övriga sakkunniga har för brottmålens del förordats, att de skulle erhålla en skälig gottgörelse av allmänna medel för sitt arbete och sin inställelse vid rätten, om sådan före- kommit. Samma grundsats kunde ifrågasättas även för tvistemålen med hän- syn därtill, att den av rätten tillkallade sakkunniges verksamhet åsyftar att. fylla en brist i statens rättsskipningsorgans förmåga att fullgöra sin uppgift. Det måste dock möta betänklighet att åvälva statskassan utgifter för sakkunniga i tvistemål. För parterna måste det anses vara en angelägenhet av vikt, att rätten sättes i stånd att riktigt uppfatta och avgöra den tvist de bragt under dess prövning. Om staten sörjer för rättsskipningen genom inrät- tande och underhållande av domstolar, kan det ej anses obilligt, att parterna få vidkännas kostnaden för tillhandahållande av sakkunnigt biträde åt dom- stolarna, då sådanti särskilda fall erfordras. Utomlands har det ej heller an- setts, att det allmänna bör betungas med utgifterna för sakkunniga, som rätten tillkallar i tvistemål.
Processkommissionen anser, att kostnaden för rättens sakkunniga bör bäras av parterna. Har endera parten begärt att rätten skall tillkalla sak- kunnig, synes kostnaden i första hand böra åläggas honom. När rätten själv- mant tillkallat sakkunnig, kunde det sättas i fråga att käranden, som driver saken, skulle i första hand få vidkännas kostnaden. Men ofta kunna förhål- landena vara sådana, att åtgärden får anses företagen mera i svarandens än i kärandens intresse, såsom då sakkunnig erfordras för att utreda om en vara är behäftad med ett fel, för vars förhandenvaro svaranden har bevisbördan. Det riktigaste synes vara att, när rätten självmant tillkallat sakkunnig, kostnaden härför i första hand ålägges den av parterna, i vars intresse åtgärden vidtagits. Kan detta sägas vara förhållandet med avseende å båda parterna, bliva de så- lunda gemensamt ansvariga.
Ersättningens storlek måste tydligen bliva olika allt efter det arbete och de kostnader, som utredningen förorsakat den sakkunnige. Härom kan ej givas någon närmare regel, än att den sakkunnige bör få skälig ersättning. Det tillkommer rätten att träffa avgörande om ersättningens storlek.
Liksom vittne bör sakkunnig ha anspråk på förskott på sin ersättning. Be- tydelsen härav framträder särskilt, då ersättningen skall gäldas av part och visshet ej finnes- att han fullgör sin betalningsskyldighet.
På vem ersättningen slutligen skall stanna blir en fråga, som inneslutes i frågan huruvida och i vilken omfattning part skall ersätta den andres kost- nader å rättegången.
Såsom redan framhållits, är det naturligt, att parterna i större omfattning
saklmnniga- än i brottmålen finna det påkallat att genom sakkunniga, som de själva an-
skaffa, bidraga till utredningen. Då flertalet av de regler, för vilka ovan re- dogjorts, förestavas därav, att de avse sakkunniga, som rätten kallat till sitt bistånd, kan lika litet som i straffprocessen förordas, att dessa regler göras tillämpliga även på parternas sakkunniga. Med avseende å dem bör huvud— sakligen tillämpas, vad som skall gälla om vittnen. I vissa avseenden, såsom i fråga om edens eller försäkringens avfattning, ersättningens belopp m. m. böra säkerligen andra regler gälla, men dessa särskilda spörsmål skola ej här behandlas. Skyldighet att tjänstgöra såsom sakkunnig åt part kan tydligen endast ifrågakomma så till vida, att den som på parts begäran godvilligt utfört en utredning eller tillfälligtvis iakttagit något, varom han utan arbete kan av- giva ett sakkunnigt omdöme, må förpliktas att i rättegången meddela vad han utrönt och avgiva sitt omdöme. Däremot bör ingen kunna åläggas att åt part verkställa undersökning eller att inställa sig vid rätten för att avgiva omdömen av vetenskaplig eller annan fackmannamässig art, vartill förhandlingen kan giva anledning.
En tillämpning av reglerna för vittnesbeviset synes även påkallad vid be— svarandet av frågan under vilka förutsättningar av parts sakkunnig avgivet skriftligt utlåtande må brukas som bevis i stället för muntligt förhör med den sakkunnige. Att något strängare regler i detta fall uppställas för parternas än för rättens sakkunniga har sin naturliga förklaring däri, att samma opartiskhet ej alltid kan påräknas hos de förra.
Sammanfattning.
1.
Om det finnes nödigt att för prövning av viss fråga inhämta yttrande av sak- kunnig, äger rätten över frågan höra myndighet, tjänsteman eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande i ämnet, eller ock uppdraga åt en eller flera andra sakkunniga att avgiva yttrande.
2.
Till sakkunnig må ej utses någon, som till saken eller någondera parten står i sådant förhållande, att hans tillförlitlighet kan anses förringad.
Såvitt möjligt skall tillfälle beredas parterna att uttala sig om valet av sak- kunnig. Ena sig parterna om viss sakkunnig, bör rätten utse denne, om han är lämplig och hinder eljest ej möter.
3.
Den, som icke & tjänstens vägnar är skyldig att tjänstgöra såsom sakkunnig eller är satt att tillhandagå med yttrande, må ej mot sin vilja förpliktas att ut- föra sakkumziguppdrag. Har han åtagit sig uppdraget men tredskas att full- göra det, må. rätten förelägga honom vite..
4.
Om [det för fullgörande av sakkunnigs uppdrag erfordras, att den sakkunnige har tillgång till föremål, som innehaves av part eller annan, må rätten, under enahanda förutsättningar, som enligt 16 kap. skulle gälla beträffande skyldig— het att förete skriftlig handling, ålägga innehavaren att hålla föremålet den sakkunnige till handa.
5.
Sakkunnig, som har att yttra sig å tjänstens vägnar, skall avgiva skriftligt utlåtande, avfattat i överensstämmelse med vad som må vara särskilt föreskri- vet eller eljest vedertaget.
Jämväl annan sakkunnig skall, om rätten ej förordnar annorlunda, avgiva skriftligt utlåtande. ,
Skriftligt utlåtande bör avlämnas i god tid före huvudförhandlingen och hål— las tillgängligt för parterna.
6.
I rättegång vid lagmansrätt skall sakkunnig, som ej avgivit skriftligt utlå- tande, höras muntligen inför rätten. Har sakkunnig avgivit skriftligt utlåtan- de, skall, om part påyrkar det eller rätten prövar det nödigt, rätten inkalla ho- nom till muntligt förhör. Har utlåtande avgivits av ämbetsverk eller offentlig institution, må muntligt förhör med den eller dem, som deltagit i ärendets be— handling, ej anställas, därest det icke prövas oundgängligen nödvändigt. Hava flera deltagit ibehandlingen, må endast en representant för varje mening inkal- las att höras.
Skall sakkunnig höras muntligen och kan det antagas, att han av sjukdom, bortresa eller annan orsak ej skall vara i stånd att inställa sig vid huvudför— handlingen eller är hans inställelse vid huvudförhandlingen förenad med kost- nader eller besvär, som äro oskäliga i förhållande till målets beskaffenhet och den sakkunniges betydelse för utredningen, må rätten besluta, att förhöret skall äga rum utom huvudförhandlingen.
7.
Därest, enligt vad i 6 punkten är sagt, sakkunnig hörts utom huvudförhand lingen eller han ej blir muntligen hörd, må i förra fallet Protokollet över förhö- ret och i senare fallet det skriftliga utlåtandet tjäna som bevis i målet.
8.
Vid rättegång i hovrätt må i varje fall protokoll över förhör med sakkunnig, som hållits i lagmansrätten, tjäna såsom bevis ävensom sakkunnig höras utom huvudförhandlingen eller beslut meddelas, att sakkunnig, som avgivit skrift- ligt utlåtande, ej skall muntligen höras och protokollet över förhöret eller det skriftliga utlåtandet tjäna som bevis i målet. Finner hovrätten för målets utredning nödvändigt, att förhör med den sakkunnige företages vid huvudför- handlingen och kan detta ske, må hovrätten förordna därom. I övrigt skall vad i 6 punkten sagts om rättegång i lagmansrätt gälla med avseende å rätte- gången i hovrätt.
9.
Förhör "med sakkunnig utom huvudförhandlingen kan äga rum vid den rätt, där målet är anhängigt, eller vid annan rätt. Kan den sakkunnige av sjukdom ej inställa sig vid rätten, må han höras, där han vistas.
Då förhör med sakkunnig hålles utom huvudförhandlingen, skola parterna kallas till rättens sammanträde. Parts utevaro utgör ej hinder för förhörets håll-ande.
10.
Då sakkunnig höres, skall han avlägga ed. Hyser den sakkunnige på grund av sin åskådning i religiöst hänseende betänklighet mot att avlägga bd, skall han i stället avgiva försäkran på heder och samvete.
Efter-giva parterna ed eller försäkran, må den sakkunnige höras utan ed eller försäkran, om rätten finner det kunna tillåtas.
Vid förhör med sakkunnig må, om, rätten prövar det lämpligt, av honom av- givet skriftligt utlåtande helt eller delvis upplösas.
'11.
Beträffande ersättning åt sakkunnig, som fullgjort sitt uppdrag å tjänstens vägnar, gäller vad särskilt må vara stadgat.
Å t annan sakkunnig fastställer rätten skälig ersättning. Ersättningen skall gäldas av part, som påyrkat sakkunnigs tillkallande, eller, om rätten självmant tillkallat den sakkunige, av part, i vilkens intresse åtgärden vidtagits.
Bestämmelser meddelas om rätt för sakkunnig att få förskott å sin ersätt- ning.
12.
Vill part åberopa någon såsom sakkunnig, skall beträffande denne huvud- sakligen tillämpas vad som föreskrivits om vittne.
1 9 K A P I T L E T. Besiktning och syn.
För tvistemålen lika väl som för brottmålen gäller det, att då. beskaffenheten av ett föremål är av betydelse för avgörandet av ett mål, rättens egen iaktta- gelse av föremålet ofta är mer än andra bevismedel ägnad att giva rätten en säker ledning för dess domslut. Det bör därför tillkomma rätten att, om det erfordras och kan ske, på sådant sätt skaffa sig kännedom om ett visst faktum.
Mången gång kan tillfälle beredas rätten att göra erforderliga iakttagelser Besiktning. av det ifrågavarande föremålet därigenom, att detta av part eller annan bringas
inför rätten vid dennas handläggning av målet. Sker detta, har rätten att taga föremålet i besiktning. För utförandet av en sådan besiktning tarvas ej sär— skilda regler; den försiggår i den ordning, som i varje fall finnes lämplig. Om rätten anser sakkunnigt biträde erforderligt vid besiktningen, äger den enligt reglerna i näst föregående kapitel tillkalla sakkunnig att närvara vid rättens sammanträde.
Editions- Däremot föreligger behov av regler i lag, om vilka medel skola kunna använ- Plikt' das för att vid behov göra föremål tillgängligt för besiktning, då detta på- kallas av part men föremålets innehavare ej vill lämna erforderlig medverkan. I straffprocessen kommer i detta hänseende främst i betraktande tvångsmedlet beslag. Därjämte skulle (2 delen 6 kap. 4 punkten) rätten äga förelägga inne- havare av föremål, som är underkastat beslag, att förete eller utlämna före— målet. För tvistemålens vidkommande kan ett så ingripande medel som beslag ej ifrågasättas, annat än då lagen för särskilda fall infört detta institut. Såsom i näst föregående kapitel utvecklats, har frågan om åtgärder för att bereda sak- kunnig tillgång till föremål, som skall undersökas av honom, ansetts kunna lösas genom en tillämpning av grundsatserna om editionsplikt med avseende å skriftliga bevis. Samma tanke torde böra följas även i det föreliggande fal- let, som erbjuder flera beröringspunkter med editionsplikten i fråga om skrift- liga bevis. I överensstämmelse härmed bör alltså rätten på parts yrkande kun- na utfärda föreläggande för motparten eller annan, som innebar ett föremål, vilket lämpligen kan flyttas till rätten och som rätten aktar nödigt skärskåda, att förete detta vid rättens sammanträde. Editionsplikten för annan än part skall liksom vid skriftliga bevis vara begränsad av hänsyn till det berättigade intresse, som han stundom kan hava i att föremålet ej varder företett.
Syn. När det är nödigt att besiktiga en fastighet eller ett föremål, som icke lämp- ligen på nyss angivet sätt kan flyttas till rätten, måste syn hållas på stället. För sådan syn böra i huvudsak samma grundsatser äga tillämplighet, som för- ordats beträffande syn i brottmål.
Omedelbar- Givet är, att den bästa uppfattning om syneföremålet vinnes av rätten, om 233725); den själv håller synen vid huvudförhandlingen. Önskemålet att anordna må- undantag lets handläggning så att detta kan ske, har processkommissionen sökt tillgodose danfmn' genom att förorda, att huvudförhandlingen skall kunna hållas på annan ort inom domkretsen än tingsstället (1 delen 6 kap. 4 punkten). Stundom kan det emellertid bliva nödvändigt, att syn hålles utom huvudförhandlingen. Rätten bör då. äga besluta, att syn skall hållas utom huvudförhandlingen. Huruvi- da synen kommer att hållas av den rätt, där målet är anhängigt, eller av annan lagmansrätt, blir beroende av var föremålet för synen befinner sig. Är detta inom rättens domkrets eller dock ej långt därifrån, bör rätten själv hålla synen. Eljest måste synens hållande uppdragas åt lagmansrätten i orten. Därest högre rätt vid handläggning av ett mål finner syn erforderlig,
bör den kunna uppdraga åt lagmansrätten i orten att hålla synen, även om föremålet för synen finnes inom den högre rättens jurisdiktionsområde.
Då lagmansrätt håller syn vid huvudförhandlingen, får den givetvis den sammansättning, som den i allmänhet skall hava vid avgörandet av tvistemål. I tingslag, som består endast av en stad, skall sålunda rätten bestå av en lag- faren domare och i andra tingslag av en lagfaren domare såsom ordförande och fem nämndemän. Såsom i kapitlet om lagmansrätterna (1 delen 2 kap. ?) punk- ten) anförts, skall lagmansrätt städse bestå av en lagfaren domare ensam vid handläggning av åtgärder, som falla utom huvudförhandlingen. En tillämpning av denna regel skulle alltså innebära, att vid syn utom huvudförhandlingen rät— ten alltid utgjordes av en ensamdomare. Såsom i avdelningen om straffproces— sen framhållits, är dock nämndemäns medverkan vid syn i regel av stort värde. Det torde därför böra stadgas, att då en lagmansrätt, där nämnd över huvud medverkar vid handläggning av tvistemål, håller syn utom huvudförhandling, nämnd skall deltaga. Liksom för motsvarande fall i brottmålsförfarandet bör antalet nämndemän bestämmas till två. Skulle omröstning inom rätten någon gång bliva oundgänglig, skall domarens mening råda, såvida icke båda nämnde- männen äro ense om annan mening.
Om rätten finner biträde av sakkunnig erforderligt vid syn, kan den enligt reglerna för sakkunnigbeviset tillkalla sakkunnig för att denne må få tillfälle att göra iakttagelser och yttra sig i anledning av dem.
Liksom då eljest bevisning upptages utom huvudförhandlingen, måste det vid syn, som hålles utom huvudförhandlingen, sörjas för att parterna kallas att infinna sig. Parts utevaro bör ej få utgöra hinder för synens företagande.
Liksom i brottmål synes det böra vara tillåtet att såsom bevis bruka de an- teckningar om sina iakttagelser rätten gjort vid en utom huvudförhandlingen hållen syn. Likaledes bör protokollet från en syn, som lagmansrätten hållit, kunna användas såsom bevis vid målets behandling i hovrätten.
Samma grunder, som förordats med avseende å skyldigheten att utgiva er- sättning till rättens sakkunniga, torde äga giltighet även i fråga om kostnaden för syn, som hålles av rätten. Syn företages för att rätten må bliva i stånd att, riktigt bedöma omtvistade faktiska förhållanden. I tvistemålen synes det ej skäligen kunna begäras, att kostnaden för denna åtgärd i första hand skall drabba det allmänna. Har syn påkallats av part, bör denne vara omedelbart ansvarig för synekostnaden. Har rätten enligt sin befogenhet gått i författning om syn utan att någondera parten påkallat det, bör kostnaden erläggas av den part, i vilkens intresse åtgärden närmast vidtagits. Ofta torde det få anses, att synen är påkallad i båda parternas intresse, och de bliva då gemensamt ansva— riga för kostnaden. Vid prövning av frågan om ersättning för rättegångskost- naden kommer rätten att bedöma på vilken av parterna synekostnaden slutli— gen skall stanna.
Lagmans— rätts sam— mansättning
vid syn.
Parternas närvaro.
Syneproto- kallats an—
vändande såsom bevis.
Kostnaden för syn.
Sammanfattning.
1.
Rätten har att, när det för utredningen erfordras, besiktiga föremål, som an— der målets handläggning bringas inför rätten.
Vad i 16 kap. är sagt om skyldighet för den, som innehar skriftlig handling, att förete den vid rätten, skall i tillämpliga delar gälla i fråga om annat före— mål, som lämpligen kan flyttas till rätten.
2.
Finner rätten nödigt att besiktiga fastighet eller föremål, som ej lämpligen kan flyttas till rätten, skall syn å stället hållas.
3.
Finnes det, att syn ej lämpligen kan hållas vid huvudförhandlingen, må rät- ten beslnta, att synen skall hållas utom huvudförhandlingen.
Skall syn hållas utom den lagmansrätts domkrets, där målet är anhängigt, eller medan målet är anhängigt i högre rätt, må rätten uppdraga åt lagmans— rätten i den ort, där synen skall äga rum, att hålla densamma.
4.
Då lagmansrätt i tingslag, som ej omfattar allenast stad, håller syn utom huvudförhandling, skall rätten bestå av en lagfaren domare såsom ordförande och två nämndemän.
5.
Då syn hålles utom huvudförhandlingen, skola parterna kallas till synen. Parts utevaro utgör ej hinder för synens hållande.
6.
Därest syn hållits utom huvudförhandlingen, må det över synen förda proto— koll användas såsom bevis i målet.
Har lagmansrätt hållit syn, må det vid synen förda protokollet tjäna såsom bevis i hovrätten.
7.
Kostnaden för syn skall gäldas av part, som påkallat synen, eller, om rätten självmant beslutat syn, av part, i vilkens intresse åtgärden vidtagits.
20 KAPITLET.
Förhör med part.
Vid behandlingen av de allmänna grunderna för rättegången i tvistemål har Inledning. angivits, huruSOm det bör åligga part att yttra sig för sakens upplysning dels för att tvistens föremål må bliva närmare bestämt, dels för att full utredning må vinna-s om de faktiska omständigheter, som äro av relevans i målet, och i kapitlen om den förberedande behandlingen och huvudförhandlingen hava upp- tagits närmare regler härom.
Vid redogörelsen för de allmänna grunderna ha jämväl omnämnts vissa an- ordningar, som pläga vidtagas i syfte att göra parts sålunda angivna sannings— plikt mera effektiv, nämligen regler om parts personliga avhörande, om parts ed och om straff för falsk utsaga. I avseende å de särskilda lagstiftningarnas ställning till nu omnämnda problem må här anmärkas följande.
Fransk rätt har två slag av personligt förhör med part: eomparution perso— Utländsk nelle des parties och interrogatoire sur faits et articles. Comparution personelle rätt" des parties är ett personligt förhör med parterna, varom domstolen kan ex officio besluta och som hålles av den dömande domstolen själv. Närmare föreskrifter om sådant förhör äro icke givna, utan domstolen äger därvid för— fara efter sitt eget omdöme. Interrogatoire sur faits et articles anordnas endast på yrkande av ena parten och består däri, att den andra parten höres till be- svarande av vissa noggrant formulerade frågor, vilka angivits av den part, som yrkat förhöret. Detta äger i regel rum inför en delegerad domare. Något tvångsmedel mot tredskande part förekommer icke, och ansvar för falsk uppgift vid dessa förhör är ej stadgat. Dessutom har den franska rätten tillgång till ed, antingen i den formen att den ena parten erbjuder den andra att med ed 1 intyga sanningen av sin uppgift angående ett visst sakförhållande med rätt för den, till vilken anbudet skett, att återbjuda eden till den som givit anbudet (bjuden ed), eller ock såsom en av domstolen ena parten ålagd förpliktelse att med ed bekräfta sin sakuppgift. I bägge fallen fastställes ett bestämt edstema, som skall följas vid edens avläggande, och målets avgörande blir beroende på huruvida part går eden eller brister däråt (normerad ed).
Den tyska lagen giver domstolen en allmän befogenhet att förordna om parts personliga inställelse för sakens upplysning. Enligt de bestämmelser, som givits vid den senaste reformen, kan domstolen, om parten ej hörsammar kallelse, mot honom använda samma tvångsmedel som mot vittnen (böter, fängelse, hämtning). Några närmare regler, huru part, som kommit personligen till— städes, skall avhöras, äro ej givna. Straff för osann uppgift vid avhörandet är icke stadgat. Härutöver förekommer parts ed i huvudsaklig överensstäm- melse med vad som gäller enligt fransk rätt.
I den engelska processen vet man ej av något av domstolen anordnat person- ligt förhör med part. Men enligt en lagstiftning, som avslutades i medlet av
1800-talet, hör man här parterna såsom vittnen. Värdera parten äger rätt att påkalla vittnesförhör såväl med sig själv som med motparten. Parterna höras då. under ed och i övrigt i samma former som vittnena, d. v. s. parten förhö- res först av den parts advokat, som påkallat förhöret, och sedermera av den andra partens advokat. Domstolen har full frihet att bedöma bevisvärdet av parternas vittnesutsagor. I praxis gestaltar sig parternas hörande så, att i så _ gott som varje rättegång vardera sidan först åberopar parten själv såsom vittne. , Denna ordning är så vanlig att, om en part icke är tillstädes för att vittna, en ' förklaring om anledningen härtill, t. ex. resa eller dylikt, anses nödvändig för att förekomma, att domstolen skall draga för parten ogynnsamma slutsatser därav.
Enligt den österrikiska lagen kan rätten, redan när den utsätter saken till muntlig förhandling, uppfordra parterna att komma personligen tillstädes, och parterna äro förpliktade att svara på frågor, som kunna framställas av rätten eller motparten. Dessutom upptages förhör med parterna såsom ett särskilt bevismedel angående omstridda, för sakens prövning relevanta faktiska om— ständigheter. Sådant förhör kan anordnas såväl av domstolen självmant som på yrkande av part, men det har karaktären av ett subsidiärt bevismedel, som kan användas blott om tillräcklig utredning annorledes icke kunnat vinnas. Något tvångsmedel för att bringa tredskande part tillstädes förekommer icke. Förhöret skall avse visst i beslutet därom angivet sakförhållande, varom part, som ej är personligen tillstädes, vid kallelse till förhöret underrättas. Först skall företagas ett förhör utan ed, och därvid skola i regel bägge parterna höras, om de äro tillstädes. Förhöret äger rum i samma fria form som ett vittnesförhör; falsk utsaga straffas icke. Om domstolen ge- . nom detta förhör icke finner sig övertygad om sanningen eller osanningen av den omständighet, som förhöret avsett, kan domstolen besluta, att ed— ligt förhör skall äga mm. Men sådant förhör får icke angående samma om- ständighet hållas med mera än ena parten. Även det edliga förhöret är ett fritt förhör såsom med vittnen, dock med rätt för domstolen att närmare for— mulera den utsaga, som parten skall taga på sin ed. Domstolen äger alltid frihet att uppskatta bevisvärdet av såväl den obeedigade som den beedigade utsagan liksom av den omständigheten att part undandrager sig giva utsaga.
Partsförhöret har en mycket framträdande betydelse i den österrikiska pro- cessen. Utvecklingen har emellertid gått i den riktningen, att domstolen en- dast sällan skrider till det senare stadiet, förhör under ed, utan den nöjer sig med båda parternas hörande utan ed. Anledning härtill har säkerligen i icke ringa grad legat däri, att när domstolen på grund av det icke edliga förhöret med båda parterna haft att bestämma vilkendera parten därefter borde höras på ed, den ansett den mest trovärdige böra väljas. Då 'den sålunda valde parten så gott som undantagslöst med ed bekräftat vad han förut utan ed sagt, har resultatet blivit, att målet faktiskt redan avgjorts genom valet av den part, som skall höras på cd. Det edliga förhöret har sålunda blivit obehövligt. Dom- stolen lägger i stället omedelbart till grund för domen utsagan av den part. som eljest skulle fått gå ed.
I Danmark har icke givits domstolen rätt att ex officio förordna om parts personliga inställelse eller förhör med honom personligen för vinnande av upplysning i saken; för beslut därom fordras yrkande av motparten. Dessutom är vardera parten berättigad att bliva personligen avhörd. Något tvångsmedel för att förmå part hörsamma beslut, som gives på yrkande av motparten, an- vändes icke, men rätten har befogenhet att till partens nackdel tolka utebli- vande eller underlåtenhet att besvara fråga. Falsk utsaga vid personligt förhör är belagd med straff, dock icke lika strängt som vid mened. Rätten kan jämväl förelägga endera parten edgång angående viss i beslutet angiven omständighet (normerad ed). Eden ålägges i en alternativt avfattad dom i målet, vars ut— gång alltså blir beroende på om parten går eden eller brister däråt.
Den nya norska civilprocesslagen gör icke någon bestämd skillnad mellan de utsagor av part, som innefatta hans utförande av sin talan, och de upplysnin— gar, som kunna avfordras honom till sanningens utforskande. Vid muntlig för— beredelse skola parterna i regel vara personligen tillstädes, under förutsättning att de icke bo på visst längre avstånd från domstolens säte. Jämväl till hu- vudförhandlingen skola de under nämnda förutsättning kallas att infinna sig personligen, såvida det icke finnes onödigt eller medför oskäligt besvär. Om den ena parten begär den andres personliga inkallelse, skall sådan begäran i regel efterkommas. Underlåtenhet att hörsamma kallelse är belagd med straff men föranleder ej hämtning till rätten. Part, som är personligen tillstädes vid rätten, är skyldig svara på framställda frågor. Sedan en parts personliga för- klaring avgivits under huvudförhandlingen eller avgivits annorstädes för att brukas vid denna förhandling, skall den i regel bekräftas med en försäkran på heder och samvete. Edgång av part förekommer däremot icke. Falsk utsaga, som bekräftats med försäkran på heder och samvete, skall enligt en genom pro- mulgationslagen till rättegångsordningen i tvistemål införd ändring i straff- lagen straffas efter samma regler som mened. Därjämte kvarstår den i strafflagen redan förut upptagna bestämmelse, som med lindrigare straff belägger falsk förklaring inför rätta, avgiven utan ed eller högtidlig försäkran.
De finska förslagen hava alla från 1734 års lag upptagit bestämmelsen, att part väl är berättigad att låta sin talan föras av ombud men att han dock är pliktig att efter rättens föreskrift iakttaga personlig inställelse. De tidigare för- slagen bibehöllo jämväl en normerad partsed i former, som i de olika förslagen företedde vissa skiljaktigheter. Förslagen av 1923 och 1925 hava gått ett steg vidare. De upptaga bland reglerna ombevisningen även parts förhör och ed. Domstol skall äga att för vinnande av klarhet i målet självmant eller efter parts yrkande inkalla part till personligt förhör. Underlåtenhet att hörsamma kal- lelse till sådant förhör medför ej straff eller hämtning. Några närmare bestäm- melser angående sättet för verkställande av sådant förhör äro icke givna. Där- jämte kan rätten ålägga part att avgiva sina upplysningar på avlagd ed eller att medelst ed betyga riktigheten av givna uppgifter. Eden skall användas, al- lenast om erforderlig utredning i målet ej annorledes är att vinna och rätten finner det för sanningens uppdagande lämpligt att ålägga edgång. Den åläg—
Svensk rätt.
ges blott endera parten och förelägges genom särskilt beslut. Begränsas dess föremål till visst sakförhållande, bör den omständighet, som skall bekräftas eller förnekas i edgångsbeslutet, noga angivas. Den edliga utsagans bevisvärde är underkastat rättens fria prövning. Likaledes äger rätten pröva verkan där- av att part undandrager sig inställelse till personligt förhör eller vägrar under- kasta sig sådant eller besvara särskild fråga eller med ed besanna sina upp- gifter.
Enligt svensk rätt, som i allmänhet medger part i tvistemål att föra talan genom ombud, är emellertid domstolen befogad föreskriva, att parten skall per- sonligen tillstädeskomma. För uteblivande äger rätten sätta vite, men hämt- ning förekommer icke. Ändamålet med inkallelsen är naturligtvis att parten skall personligen yttra sig om sakförhållandet, men några närmare bestämmel— ser om sådant förhör äro icke givna.
Lagen meddelar bestämmelser om flera slags eder, nämligen ed ålagd av dom- stolen i form av värjemålsed, bjuden ed, uppskattningsed, samt (i överdomstol) vrångoed. Praktisk betydelse har numera endast värjemålseden. Den får an- litas, då åtminstone halv bevisning för en på sakens utgång inverkande omstän- dighet blivit förebragt och full bevisning annorledes ej kan åvägabringas. Den ålägges den part, som icke bär bevisbördan för den ifrågavarande omständig- heten. Edstemat är noga formulerat, och målets utgång är beroende på huru- vida parten går eden eller brister däråt. En viktig ändring i bestämmelserna om partseden har gjorts genom 1917 års lag om barn utom äktenskap. Enligt denna lag äger domstolen i mål om fastställande av faderskap till sådant barn efter omständigheterna bestämma vilkendera parten ed skall åläggas (värje- målsed eller fyllnadsed).
Nya lagberedningen i dess principbetänkande ställde sig ganska betänksam mot att låta domstolen inkalla part att personligen höras. I första rummet ' skulle vid behov kunna infordras yttrande från part angående viss omständighet,
ett yttrande som kunde avgivas skriftligen eller muntligen. Sådant infordran- de skulle kunna äga rum, om parten icke vore tillstädes eller om han företräd- des av ombud, som icke vore vederbörligen underrättat om sakens sammanhang. Om i nu angivna fall det avsedda ändamålet ansågs uppenbarligen icke kunna. vinnas annorledes än genom partens personliga inställelse, skulle domstolen kunna förordna därom. Detta skulle även kunna ske i vissa speciella fall. Vid förordnande om inställelse skulle domstolen äga. förelägga parten vite eller låta hämta honom till rätten. Jämväl angående bibehållande av partsed var beredningen tveksam men föreslog dock en sådan i väsentligen reformerad ge- stalt. Liksom för närvarande skulle eden användas endast när bevisning eljest icke kunnat vinnas, den skulle ifrågakomma allenast då parterna vore ense därom eller den ena parten yrkade det och den ifrågakomna omständigheten väl funnes sannolik men ej utan vidare bevisning kunde hållas för sann. Angående samma omständighet skulle blott endera parten höras, i regel den som förnekat den omständighet, varom upplysning söktes. Något normerat edstema förelades
icke: parten utan han skulle förhöras fritt såsom vittnena. I enlighet med den fria bevisprövningens allmänna grundsats skulle domstolen äga fritt bedöma vilktet bevisvärde borde tilläggas partens utsaga eller den omständigheten, att han undandroge sig förhöret eller vägrade yttra sig därvid.
De senare svenska förslagen, vilka icke behandlat frågan om parts inkal- lande till personligt förhör utan ed, hava i fråga om edsinstitutet intagit skilda ståndpunkter. Förstärkta lagberedningens pluralitet förordade principbetän- kan dets bestämmelser. Nya lagberedningens förslag till bevisningslag av 1889 innehöll olika alternativ, av vilka det ena bibehöll _den normerade eden, hu- vudsakligen såsom värjemålsed men med möjlighet dock för rätten att, om den som skulle åläggas sådan ed ansåges sakna kunskap om sakförhållandet i fråga eller ej finge gå ed, i stället använda fyllnadsed, samt det andra avsåg införande av fritt edligt förhör, huvudsakligen ordnat efter samma grunder som i lagberedningens principbetänkande. Det för riksdagen 1893 framlagda för- slaget till bevisningslag byggde på det senare alternativet, men lagutskottet ut- talade sig för det förra. De för riksdagarna 1897 och 1902 framlagda försla- gen i ämnet intogo samma ståndpunkt som lagutskottet 1893.
Vid övervägande av frågan, vilka bestämmelser i en ny rättegångsordning böra givas i syfte att göra parts sanningsplikt effektiv, synes tvekan icke böra råda därom att rätten bör tillerkännas befogenhet att, när den finner det lämp- ligt eller erforderligt, höra part personligen. Det är uppenbart, att ett sådant förhör ofta skall lämna vida bättre resultat än genom att blott höra ett ombud. Och någon betänklighet mot att utkräva en sådan personlig medver- kan av part till utredningen synes icke kunna göras gällande. Nya lagbered- ningen grundade sin tvekan huvudsakligen därpå att åtgärden ej skulle väl låta sig förenas med förhandlingsprincipen. Med processkommissionens upp- fattning angående förhållandet mellan domstolen-s och parternas verksamhet i processen, synes hinder icke böra möta för ett stadgande av antytt innehåll. Icke heller synes skäl föreligga att, såsom i Danmark, göra anlitande av parts- förhör beroende av partens eget erbjudande eller motpartens yrkande. Rätten bör kunna självmant företaga åtgärden.
För att ett avhörande av part må kunna äga rum, måste det givetvis tillkom- ma rätten att kalla part till personlig inställelse vid målets handläggning. Att, såsom i vissa främmande länder är fallet, använda tvångsåtgärd (vite eller hämtning) för att vid tredska åvägabringa en inställelse synes icke erforder— ligt. På sätt i kapitlet om allmänna regler angående bevisningen är framhål- let, giver grundsatsen om den fria bevisprövningen domstolen möjlighet att tolka parts tredska i förevarande hänseende på ett för honom ofördelaktigt sätt. Han bör därför i regel av sitt eget intresse manas att efterkomma rättens före- skrift om personlig inställelse.
Vad nu är sagt om parts tredska att på kallelse inställa sig vid rätten har även tillämpning på det fall att part, som är tillstädes, undandrager sig att svara på framställda frågor.
Parts per— sonliga hörande.
Ytterligare medel för sannings-
pliktens ut- krävande.
Mera tveksamt är det, huru lagstiftningen bör ställa sig till frågan om an- vändning av de ytterligare medel till sanningens utforskande, som i civilproces- sen pläga förekomma: parts avhörande under ed eller annan högtidlig försäkran och stadgande av straff för falsk utsaga av part. Med användande av den , rätten tillkommande fria bevisprövningen kan rätten ofta genom ett förhör med
Parts ed.
part i enlighet med vad nu sagts erhålla värdefullt bidrag till prövningen av sakförhållandet, liksom den fria bevisprövningen även i övrigt lämnar rätten ökad möjlighet att vinna tillförlitlig utredning angående de faktiska omstän- digheterna i målet. Erfarenheten visar dock behovet av ytterligare medel för att sanningen må komma fram.
Vad då först eden angår, har processkommissionen vid behandlingen av frå— gan om vittnens hörande framhållit, att, även om åtskilligt antyder, att eden ej längre har samma betydelse för sanningspliktens inskärpande som den for- dom ägt, det dock ej kan bestridas, att eden alltjämt i detta hänseende har en sådan verkan, att dess avskaffande skulle innebära ett försvagande av samhäl- lets medel att framkalla sannfärdiga vittnesmål. Detsamma kan nog sägas om ed såsom medel för att förstärka trovärdigheten av parts utsaga. Uppfatt- ningen av edens betydelse är ännu sådan, att eden skärper känslan av förplik- telse att tala sanning, och den omständigheten, att part vet med sig att han kan åläggas beediga sin utsaga, är ock ägnad förmå honom att redan från början hålla sig till sanningen.
Med edsinstitutet äro dock förenade åtskilliga olägenheter, och dessa fram- träda synnerligen skarpt vid den form eden hos oss fått. Såsom förut erinrats användes eden hos oss i regel såsom värjemålsed. När den för ett visst faktum bevisskyldige parten förebragt omständigheter, som göra hans uppgifter sanno— lika utan att dock medföra full visshet, ålägges den andra parten att under ed förneka riktigheten av det ifrågakomna faktum. Eden avfattas i ett noga formulerat edstema. Målets prövning är beroende på huruvida parten går eden eller ej- Det ifrågakomma faktum anses i förra fallet såsom icke bevisat, i senare fallet såsom bevisat.
Denna ordning lider av betänkliga olägenheter. Domaren skulle vara bunden av om parten går eden eller ej, oaktat i själva verket detta är föga ägnat att bibringa honom en övertygelse om huru saken förhåller sig. Går parten eden, har han likväl emot sig den bevisning, som föranlett edgången. Det är därför ingalunda säkert, att domstolen genom edgången blir övertygad om obefintlig- heten av det faktum, som edgången avser att förneka. Medvetandet, att målets avgörande beror på edgång, innebär lätt en frestelse att inför utsikten att vinna målet dagtinga med sitt samvete. Brister parten åt eden, är det likaledes ovrsst, om därav verkligen kan drag—as den slutsatsen, att det ifrågakomma faktum existerar. Det kan hända, att part, som vet, att han genom att gå eden ådrager sig misstanke om mened, hellre än att utsätta sig därför underlåter att gå eden, oaktat han med gott samvete kunnat gå den.
Dessa olägenheter skulle väl minskas. om man icke fasthölle vid att eden skulle vara värjemålsed utan tilläte domaren att bestämma, åt vilken av par—
terna eden skulle anförtros. Han kunde då välja den, av vilken han väntade den tillförlitligaste utsagan. Men vare sig man använder värjemålsed eller fyllnadsed, följa stora olägenheter därav att föremålet för eden skall fastställas i ett edstema, som parten skall bestyrka eller förneka. Betydande svårigheter , möta att formulera ett sådant tema så noggrant och fullständigt, att det varken * blir för trångt eller för vitt och således ålägger parten för stort tvång eller
lämnar honom för stor frihet. Men även om temat är rätt avfattat, kan det lätt hända, att parten av missförstånd däri inlägger en annan betydelse än domaren åsyftat. Och domaren saknar möjlighet att genom närmare utfrågning pröva de grunder, på vilka. parten stöder sin uppgift, och sålunda kontrollera uppgif- tens riktighet. Detta medför ock att den, som vill under eden betyga vad som icke är sant, kan utan svårighet göra detta. Den normerade eden står i avgö— rande strid med principen om bevisprövningens frihet. Då domaren blir bun- den av huruvida parten går eden eller ej, överlämnas i själva verket åt parten att avgöra målet, under det att den fria bevisprövningens princip kräver, att domaren skall äga pröva värdet av parts ed lika väl som värdet av annan be- visning.
Vad' nu senast anförts gäller i allt väsentligt även om den ed, som enligt fransk och tysk rätt kan förekomma antingen såsom bjuden ed eller såsom ed ålagd av domstolen, ävensom om den ed, som enligt dansk rätt kan åläggas av domstolen. De äro alla av den normerade edens typ och lida av de med sådan ed förbundna, förut angivna olägenheter.
Bättre gestalta sig förhållandena under den i engelsk och österrikisk rätt tillämpade ordningen, enligt vilken parten höres i ett fritt förhör på samma sätt som vittnena. Parten är då icke bunden av något visst formulerat tema, som han har att bekräfta, utan får berätta vad han vet angående det sakförhål- lande, som är i fråga, varvid han på samma sätt som ett vittne kan i sina utta- landen göra förbehåll och jämkningar, vilket i allmänhet är oförenligt med den normerade eden. Domaren sättes i stånd att genom frågor kontrollera partens uppgifter, varigenom bättre garanti vinnes för att hans utsagor bli fullständiga och tillförlitliga. Möjlighet beredes att tillämpa den fria bevisprövningen ock- så i fråga om detta bevismedel. Domaren blir icke vid sin prövning av sak- förhållandet bunden av att parten gått eden eller brustit däråt utan står i pröv- ningen av den beedigade utsagan lika fri som med avseende å den övriga bevis- ningen.
Dock är icke heller en sådan anordning utan sina betänkligheter. Även om vittnesjäven borttagas= är parten i regel på helt annat sätt intresserad i målets utgång än fallet kan vara med något vittne. För parten är således frestelsen att avvika från sanningen vida större och faran för mened vida allvarligare än i vad fallet är med vittnena. Därtill kommer att även med ett fritt edligt förhör
svårighet möter att tillfredsställande ordna proceduren. Allvarliga anmärk— ningar kunna göras mot både det engelska och det österrikiska systemet. Det engelska systemet, enligt vilket edligt förhör med part kan användas utan hänsyn till huruvida annorledes bevisning kan åstadkommas och som i praxis visat sig medföra, att bägge parterna börja sitt bevisförfarande med att de
ansvar.
Parts f örhör under straf-
själva avgiva edlig utsaga, skulle helt visst för oss verka synnerligen främ- mande. Man anser här i landet, och det utan tvivel med rätta, att ed är en så allvarlig sak, att man bör i möjligaste mån söka förekomma missbruk därav, och att användningen av parts ed därför i varje fall icke bör förekomma, med mindre det finnes omöjligt att annorledes uppdaga sanningen. Systemet med- för ock, att parternas beedigade utsagor ofta skulle komma att stå emot var- andra, något som säkerligen åtminstone enligt mångas uppfattning skulle fin- nas stötande. Nu angivna olägenheter vidlåda icke det österrikiska systemet, som gör användningen av partsed beroende på att bevisning ej annorledes kan åstadkommas samt ej tillåter att mera än ena parten får höras på ed angående ! samma omständighet. Men att ed sålunda ålägges blott ena parten medför, att denna kommer i åtnjutande av ett företräde framför motparten. Han får ett tillfälle att öva inflytande på domarens övertygelse, som icke gives motparten. Och systemet innebär, att domstolens rätt att fritt pröva verkan även av detta bevismedel blir illusorisk; domstolen blir i regel nödsakad att lägga den be- edigade utsagan till grund för domen. Då parten sålundai de flesta fall måste inse, att målets avgörande blir beroende av vad han under eden utsäger, måste det liksom vid värjemålseden för honom uppkomma en stark frestelse att under eden avlägga en berättelse till sin egen fördel, även om därigenom sanningen skulle trädas för nära.
De olägenheter, som sålunda vidlåda partseden, huru man än ordnar detta institut, äro så betydande, att processkommissionen stannat för att föreslå full- ständigt avskaffande av partseden. Den riktning, vari vår praxis utvecklat sig, synes ock peka. på att lagstiftningen bör gå denna väg. På senare tider har användningen av partseden högst betydligt avtagit. Det torde väl i viss mån vara beroende av den friare bevisprövning, som domstolarna tillämpa, samt av de särskilda brister, som vidlåda vår nuvarande ordning för parts hörande på ed, men till resultatet har säkert även kraftigt medverkat en uppfattning om olämpligheten över huvud av detta bevismedel. Processkommissionen har vid sina överläggningar med de sakkunniga fått detta bestyrkt och är därför övertygad om att dess ståndpunkt i frågan skall finnas överensstämma med den allmänna rättsuppfattningen i landet.
Om således parts hörande under ed icke skall förekomma, återstår frågan, huruvida falsk utsaga av part, ändå att den ej är beedigad, bör beläggas med straff och under vilka villkor straffansvar må inträda. _
Såsom av den förut givna Översikten framgår, gäller numera i den utländska rätten i allmänhet att falsk partsutsaga, som avgivits utan ed eller annan hög- tidlig försäkran, icke drabbas av straff. Undantag utgöra Danmark och Norge, vilkas lagstiftningar innehålla bestämmelser om visst lindrigare straff för så- dan utsaga. Vår rättegångsbalk stadgar ock ett obetydligt straff för osan- ning inför rätta, och detta stadgande, som ännu gäller även i Finland, hava de finska förslagen bibehållit._ Hos oss har emellertid bestämmelsen länge sedan upphört att tillämpas, och det har synts processkommissionen icke finnas anledning att återuppliva densamma. Regeln skulle antagligen bliva föga
verksam, men om man, såsom nedan föreslås, inför ett särskilt förhör med part under högtidlig försäkran och med strängt straffansvar, skulle regeln kunna vara till skada. Det är, såsom under förarbetena till den österrikiska lagen framhölls, att befara, att frestelsen att vid ett sådant förhör vidhålla vad parten förut sanningslöst kunde hava uppgivit skulle vara större, om även denna förut lämnade falska uppgift skulle vara belagd med straff. Om ej parten ville ådraga sig sådant straff, måste han vid det mera högtidliga förhöret i allo vid— hålla vad han förut uppgivit.
En annan ståndpunkt synes däremot böra intagas till ett system, som i lik- het med det norska låter part avkrävas en högtidlig försäkran om sannings- enligheten av hans under huvudförhandlingen avgivna utsagor och strängt be- straffar falsk utsaga, som avgivits under sådan försäkran.
Såsom förut framhållits, är det helt visst av behovet påkallat att anordna något medel, som kan vara ägnat att inskärpa den sanningsplikt, som bör åligga part.. Främst bör härvid komma i fråga en försäkran på heder och sam- vete i förening med avsevärt straff för brytande av försäkringen. De olägen- heter, vilka häfta vid edsinstitutet och väsentligen hänföra sig till edens reli- giösa innebörd, skulle icke vidlåda en sådan anordning.
Att, såsom fallet är i Norge, låta part först höras, kanske vid flera till- fällen, och sedan avkräva honom en högtidlig försäkran om sanningen av allt vad han under huvudförhandlingen angående sakförhållandet uppgivit såväl vid utförande av hans talan som på framställda frågor torde dock icke vara lämpligt. Särskilt för de fall då part själv utför sin talan skulle en sådan ordning vara betänklig och lätt kunna medföra, antingen att parten bleve så försiktig i sina uttalanden, att en tillfredsställande utredning äventyrades, eller att partens känsla för nödvändigheten att iakttaga sanningsplikten avtrubba- des. För att vinna vad som åsyftas med en högtidlig försäkring om sannings- enlighet i utsagan med straff för brytande av försäkringen synes det vara lämp— ligast, att partens sålunda avgivna utsaga på klart och tydligt sätt avgränsas från det övriga processmaterialet. Ordningen bör således bliva väsentligen densamma som nu gäller i fråga om parts ed, det vill säga att partsförhör, varom nu är fråga, företages först efter beslut av rätten och såsom en sär- skild del av förfarandet.
Någon tvekan kan icke råda därom, att parten icke bör föreläggas att avgiva en normerad utsaga utan bör höras i ett fritt förhör.
När det gäller att giva närmare regler om ett partsförhör under straff- ansvar, möter först den frågan, huruvida sådant förhör skall kunna av parterna fritt användas på samma sätt som andra bevismedel eller om det endast skall vara ett subsidiärt bevismedel, om vars användande rätten förordnar, när den i övrigt förda bevisningen befinnes icke vara tillräcklig att bibringa rät-ten en bestämd övertygelse om något på prövningen inverkande sakförhållande. Oak— tat ed icke vid ifrågavarande förhör skall ifrågakomma, synes det vara väl- betänkt att söka minska användningen av detta bevismedel. I regel måste öv- riga bevismedel vara i högre grad ägnade att övertyga domaren om sanningen 13—242894. III.
Förhör un- der straf— ansva'r an- vändes blott subsidiärt.
i målet. Finnas sådana, böra de därför i främsta rummet användas. Genom att icke i alltför stor utsträckning anlitas får partsförhör under straffansvar också ett större värde, när det kommer till begagnande. Förhör med part under straffansvar skall således icke användas, med mindre rätten, efter det övrig bevisning blivit förebragt, finner ytterligare upplysning om något på sa- kens prövning inverkande sakförhållande erforderligt och tillika antager, att sådan upplysning kan vinnas genom parts avhörande på angivet sätt. Att det sålunda lagts i rättens hand att bedöma, huruvida förhör skall äga rum, hind- rar naturligtvis icke, att part kan framställa yrkande att förhör må hållas med honom eller med andra parten; men förhörets hållande beror på rättens bifall till detta yrkande. Även oberoende av sådant yrkande bör rätten äga självmant besluta om förhöret.
&%fffrfågå? En anordning med fritt förhör med part under straffansvar fordrar, om den % ...,-m,; _ skall kunna genomföras med verklig fördel, att båda parterna kunna höras. Om endast en av dem får höras, kommer den, som höres, i åtnjutande av ett före- träde framför den andre. Han får ett tillfälle att påverka domstolens överty- gelse, som icke bjudes den andre. Som förut antytts, leder detta lätt därtill, att i och med att den ena parten får detta tillfälle, blir målet faktiskt avgjort till dennes fördel. Och då han vet, att motparten icke därefter kan få samma tillfälle, ligger däri en frestelse att till egen fördel utnyttja det företräde, som bjudits honom. Vida pålitligare måste ett dylikt förhör bliva, om den, som höres, vet, att också motparten därefter kan i samma ordning bliva hörd om ena- handa- omständigheter. När båda parterna sålunda ställas emot varandra, är detta ägnat att förmå dem att icke avvika från sanningen. Domstolens möj- ligheter att vinna upplysning i målet bliva sålunda därigenom väsentligen öka- de. Då de betänkligheter, som yppats mot att medgiva ed från båda parternas sida, grundats därpå, att båda parternas edfästande skulle innebära något för edens helgd nedsättande, i det att ed skulle kunna komma att stå emot ed, är det tydligt, att betänkligheterna falla, om eden utbytes mot en högtidlig försäk— ran utan edskaraktär. Processkommissionens förslag 1 denna riktning bereder sålunda möjlighet att utan tveksamhet genomföra 'den ordningen, att båda par— terna kunna höras.
Förhållandena kunna emellertid vara sådana, att rätten med fog anser sig kunna begränsa förhöret till den ena parten. Om rättens tvivelsmål rör en fråga, om vilken blott den ena parten kan ha en säker kännedom, är det tyd— ligt, att förhöret bör begränsas till denne. Likaså om motparten på goda grun- der kan förmodas 1 följd av minnessvaghet eller bristande uppfattningsförmåga icke kunna meddela bestämda uppgifter därom. Anledningen till att höra blott den ena parten kan någon gång också vara av annan art. Dennes uppgifter kunna, jämförda med motpartens, vara så mycket trovärdigare och sannolikare, att, ehuru de icke av den förebragta bevisningen kunna anses till fullo styrkta, rätten dock kan utgå ifrån att, om parten vid förhöret bestyrker dem, målet blir tillfredsställande upplyst.
Har rätten sålunda inskränkt förhöret till endera parten, bör detta givetvis
icke få utgöra hinder för rätten att, om skäl därtill yppa sig, därefter höra också motparten. För att denne skall erhålla ett skydd mot att den part, som rätten i första hand beslutar höra, därigenom erhåller en obehörig fördel, sy- nes den icke hörda parten alltid böra äga befogenhet att påkalla, att förhör an- ställes också med honom.
Vid ett fritt förhör med part har visserligen icke det noggranna angivandet av föremålet för förhöret den betydelse, som det äger vid föreläggandet av normerad partsed. Också vid parts hörande under straffansvar synes dock böra angivas vad partsförhöret ska-ll avse, på samma sätt som fallet nu är, då muntligt förhör med parterna anordnas i hovrätt. Ett sådant angivande är av vikt för att fästa partens uppmärksamhet på vad som är i fråga. Det kan ock få en särskild betydelse, då, såsom senare skall nämnas, parts underlåtenhet att inställa sig till förhör endast bör medföra, att domstolen därav drager de slutsatser i fråga om sakens sammanhang, som grundsatsen om den fria bevis- prövningen tillstädjer. Ju noggrannare domstolen i beslutet angivit vad för- höret skulle avse, dess större blir i allmänhet möjligheten för domstolen att tolka. partens utevaro som bevisdatum.
Ett dylikt angivande av föremålet för' förhöret får naturligtvis icke utgöra hinder för domstolen att låta detta omfatta också annat, om det under förhöret visar sig nödigt.
Då, förhör under straffansvar blir att anse såsom ett särskilt bevismedel och detta medel icke skall komma till användning, såvida det ej visar sig, att 'den eljest förebragta bevisningen är otillräcklig till sanningens utredande, kan så- dant förhör uppenbarligen icke förekomma under den förberedande behandlingen av ett mål.
För att förekomma uppskov med huvudförhandlingen bör rätten, där så kan ske, redan före denna undersöka, huruvida förhör med part under straffansvar sannolikt blir nödigt, och träffa sitt avgörande därefter. Är parten på grund av föreläggande eller självmant tillstädes vid huvudförhandlingen, bör förhör, som rätten finner erforderligt, i allmänhet kunna omedelbart hållas. I an- nat fall måste uppskov ske för förhörets hållande och parten kallas till det- samma.
I fråga om vittnesbeviset har förut angivits, under vilka omständigheter vitt- ne må kunna med avvikelse från huvudregeln höras utom huvudförhandlingen. Bet1äffande part kunna givetvis också skäl föreligga för medgivande av lik- nande undantag, men förutsättningarna måste därvid vara Vida strängare än vid vittnesförhör. Endast om synnerligt hinder möter för parten att inställa sig vid huvudförhandlingen, bör rätten äga förordna, att förhöret skall hållas utom denna. Förhöret må då kunna äga rum antingen vid samma rätt, där målet är anhängigt, eller vid annan rätt. Till dylikt förhör utom huvudför- handlingen bör kallelse utgå till bäggefparterna. Uteblir motparten, bör detta (1001; ej hindra förhöret. Hålles förhör utom huvudförhandlingen, måste proto- kollet över förhöret få tjäna till bevis i målet, såvida ej rätten för målets utred-
Förhörets föremål.
Förhörets plats 12 rätte- gången.
Högtidlig försäkran.
Själva för- höret.
Domstolens pröonmg av bevzsvärde t.
Vissa detalj-
. frågor rö-
rande för-
hörets an- ordnande.
Straf för falsk utsaga.
ning finner nödvändigt, att förhör anställes vid huvudförhandlingen, och detta kan ske.
Har part hörts under straffansvar vid huvudförhandlingen i lagmansrätten, skall undantagsvis hans utsaga protokolleras. Har förhöret med honom ägt rum utom huvudförhandlingen, skall hans utsaga alltid upptecknas i protokol- let. I dessa fall uppkommer frågan, huruvida sådant protokoll bör få brukas som bevis i hovrätten. I regel bör detta ej få ske utan nytt förhör med parten anställas vid huvudförhandlingen.
Vikten av omedelbarhetsgrundsatsens upprätthållande i detta hänseende har i annat sammanhang (9 kap.) starkt betonats. Skulle emellertid synnerligt hin- der möta för parten att inställa sig vid huvudförhandlingen i hovrätten, bör det vara tillåtet att använda protokollet som bevis.
I olikhet med vad som gäller om vittnen bör part icke vara skyldig att under straffansvar meddela allt vad han känner i målet. Hans skyldighet bör in— skränka sig till att rörande den omständighet, som är föremål för förhöret, hålla sig till sanningen. Hans försäkran bör därför endast innehålla en förklaring av sådan innebörd. Och denna försäkran bör liksom vittneseden lämpligen avgivas före förhöret.
Förhör med part under straffansvar bör ledas av rättens ordförande. För att förhöret skall rätt fylla sin uppgift, är det dock nödvändigt, att också från parternas sida frågor må få riktas till den, som höres. Efter det ordföranden avslutat sitt förhör, böra därför den hördes eget ombud eller biträde samt mot- parten äga framställa frågor till parten. Även bisittarna i rätten böra äga framställa frågor. Rättens ordförande skall dock avvisa frågor, som ej höra till saken eller som äro förvirrande eller eljest otillbörliga.
I överensstämmelse med den förut angivna allmänna regeln om den fria be— visprövningen bör rätten pröva, vilken verkan som bevis bör tilläggas partens vid förhör under straffansvar avgivna utsaga. Detsamma bör gälla, om part undandrar sig förhöret eller vid förhöret vägrar besvara viss fråga. Använ- dande av tvångsmedel gentemot part vare sig för att förmå honom till inställelse eller till att yttra sig är icke på sin plats och ej heller behövligt. Partens tredska utgör en omständighet av betydelse för bedömande av vad som är san- ning i målet.
Åtskilliga detaljspörsmål, som äro av betydelse för ordnandet av partsför- hör under straffansvar, torde icke böra här upptagas till behandling, t. ex. ordningen när a endera sidan äro flera parter eller när parten icke kan själv föra talan utan företrädes av legal ställföreträdare.
När eden utbytes mot försäkran på heder och samvete, uppstår det särskilda spörsmålet, huruvida såsom enligt norsk rätt menedsstraff det oaktat skall drabba den, som avger falsk utsaga, eller .om en lägre straffsats bör tillämpas.
Processkommissicnen har icke ansett sig här böra närmare gå in på denna frå- ga utan förutsätter, att i strafflagen införes straffbestämmelse i detta syfte. Vid anordnandet av detta bevismedel har processkommissionen dock självfallet utgått ifrån, att detta straff blir för sitt ändamål tillräckligt strängt och att dess minimum därför icke bör understiga frihetsstraff.
Det område, där parts ed i vår nuvarande rättegångsordning är av en väsent- lig betydelse, utgöres av målen om faderskap till barn utom äktenskap. De särskilda svårigheter för anskaffande av bevisning, som vanligen känneteckna dessa mål, synas böra föranleda ett närmare övervägande, huruvida edemdär bör bibehållas eller om den här föreslagna ordningen kan utsträckas också till dem. En undersökning därav torde dock kunna anstå till lagtextens utarbe- tande.
Sammanfattning.
1.
För vinnande av sanningsenlig utredning äger rätten höra part person- ligen; och må för sådant ändamål rätten självmant eller på yrkande kalla part att personligen inställa sig vid rätten.
2.
Finnes, efter det övrig bevisning blivit förebragt, att ytterligare upplysning om visst sakförhållande erfordras, md rätte-n förordna, att förhör under straff- ansvar skall hållas därom med endera parten eller bägge.
Har rätte-n förordnat om sådant förhör med ena parten, äger den andre pä— kalla, att förhör anställes även med honom.
3.
I beslut om förhör med part under straffansvar skall angivas den omständig- het, om vilken parten skall höras.
4.
Förhör under straffansvar skall i regel äga rum vid huvudförhandlingen. Så- dant förhör må dock hållas utom huvudförhandlingen, om synnerligt hinder möter för parten att personligen inställa sig vid. denna; och må förhöret i så- dant fall äga rum vid den rätt, där målet är anhängigt eller vid. annan rätt. Då förhör hålles utom huvudförhandlingen, skola bägge parterna kallas till sam- manträdet. Uteblir motparten, skall detta ej utgöra hinder för förhöret. När förhör hållits utom huvudförhandlingen, må protokollet över förhöret tjäna till bevis i målet, såvida ej rätten för målets utredning finner nödvändigt, att för- hör anställes vid huvudförhandlingen, och detta kan ske.
Har part vid förfarandet i lagmansrätten hörts under straffansvar och hans. utsaga upptecknats i protokollet, må detta tjäna såsom bevis i hovrätten, om
Mål om fa- derskap till barn utom. äktenskap.,
Inledning.
synnerligt hinder möter mot partens inställelse vid huvudförhandlingen där- städes.
5.
Innan förhör med part under straffansvar hålles, skall parten avgiva för- säkran på heder och samvete, att han i sin utsaga skall hålla sig till sanningen.
6.
Vid förhör med part under straffansvar höres parten av rättens ordförande. Efter det denne avslutat förhöret, må frågor till parten göras av hans rätte- gångsombud eller biträde samt av motparten. Även bisittarna i rätten äga framställa frågor. Rättens ordförande skall avvisa frågor, som ej höra till saken eller som äro förvirrande eller eljest otillbörliga.
7.
Rätten äger enligt den allmänna regeln om fri. bevisprövning bedöma, vilken verkan såsom bevis må tilläggas parts vid förhör under straffansvar avgivna utsaga. Likaledes äger rätten bedöma betydelsen i bevisningshänseende där— av att part undandrager sig sådant förhör eller vid förhöret vägrar besvara viss fråga.
8.
I strafflagen införes bestämmelse om straff av minst fängelse för falsk ut- saga vid förhör, som avses i 2 punkten.
9.
Vid utarbetande av lagtexten .tages i övervägande, huruvida parts ed bör bi- behållas i. mål angående faderskap till barn utom äktenskap.
21 K A P I T L E T. Bevisning till framtida säkerhet.
Den i de föregående kapitlen givna redogörelsen för bevisningen har avsett bevisnings upptagande i en vid domstol anhängig rättegång. Vid sidan härav fö— refinnes ej sällan ett behov att, oberoende av om rättegång är anhängig, upptaga bevisning till framtida säkerhet. Ej alltid föreligger möjlighet att omedelbart anställa rättegång om ett rättsförhållande, även om det kan antagas vara eller bliva tvistigt. Såvitt angår den, Vilken i en rättegång skulle intaga ställning såsom svarande, är detta givet, men även käranden är ofta nödsakad att avvakta en kommande tidpunkt, då hans anspråk förfaller till betalning eller eljest för- utsättningarna för att anhängiggöra en rättegång inträda. Möjligheten att un- der vissa omständigheter väcka fastställelsetalan gör härutinnan icke till fyllest. Och även om en part rättsligen sett kan omedelbart skrida till rättegång, kun-
na omständigheterna vara sådana, att han har ett befogat intresse att avbida en senare tidpunkt för stämningen. Ett för hans sak avgörande vittne kan be- finna sig å avlägsen utrikes ort och först senare väntas återkomma. I vissa fall kan den omständigheten, att bevis i förväg upptagits, tjäna till att före— komma rättegång. '
Behovet av en möjlighet att upptaga bevisning till framtida säkerhet har också allmänt beaktats av civilprocesslagarna. Även vår lag innehåller med avseende å vittnesbeviset ett stadgande om förhör till framtida säkerhet. Detta stadgande har i praxis fått stor tillämpning särskilt vid s. k. vittnesförhör för dödsfalls skull med vittnen å testamente.
Reglerna för bevisnings upptagande i rättegång, sådana dessa i de föregåen— de kapitlen angivits, äro avsedda att fullständigt tillgodose parts behov att, sedan rättegångsförfarandet begynt, försäkra sig om bevis. De bestämmelser om bevisning till framtida säkerhet, om vilka nu är fråga, böra. alltså i likhet med nuvarande stadgande om vittnesförhör för dödsfalls skull äga tillämpning, endast då någon vill upptaga bevisning i sak, varom ännu rättegång ej är an— hängig.
Även om av naturliga skäl bevisnings upptagande till framtida säkerhet har sin största betydelse med avseende å vittnesbeviset, torde möjlighet böra före— ligga att i denna ordning upptaga även annan bevisning. Principiellt bör varje slag av bevisning, som kan tänkas eljest gå förlorad, kunna förebringas. Så— lunda bör innehållet i en skriftlig handling få till framtida säkerhet intagas i rättens protokoll och sakkunnig höras. Vid behov bör besiktning eller syn kunna ske, även om sådant sällan lär vara påkallat. Uppenbarligen vore det dock icke lämpligt, att förhör med part finge hållas, innan ett rättegångsför- farande inledes. Av den anordning, som processkommissionen föreslagit med avseende å förhör med part, följer ock, att sådant förhör ej kan hållas utan sammanhang med en pågående rättegång.
En given förutsättning, för att upptagande av bevisning vid domstol skall an- ordnas, måste vara, att åtgärden påkallas av någon, vilkens rätt kan bero av att beviset förebringas. Vad sålunda sagts utgör naturligtvis ej hinder för att såsom nu är brukligt vittnesförhör med testamentsvittnen begäres av den, som upprättat testamentet. Han handlar då på testamentstagarens vägnar.
Vid sidan härav uppställa flera främmande lagar såsom de tyska, österri- kiska och norska principiellt den fordran för att bevisning skall få upptagas, att det är anledning befara, att beviset eljest skall gå förlorat eller endast med svårighet kunna föras. Såsom praxis hos oss utvecklat sig, tillåtes bevisnings upptagande, utan att någon utredning i detta avseende behöver förebringas. Denna ståndpunkt intog även nya lagberedningen, och den är jämväl de finska förslagens. Även processkommissionen finner bevisnings upptagande till fram- tida säkerhet icke böra göras beroende av att någon särskild anledning förelig- ger att antaga, att beviset eljest skall gå förlorat eller dess förebringande bliva försvårat. Uppställes en sådan fordran, skulle den i främsta rummet motiveras med att domstolarna eljest kunde i oträngt mål komma att besväras med ären-
Förutsätt- ningar för bevisuåp— tagan e.
den av ifrågavarande slag. Därvid är emellertid att beakta, att, såvitt angår bevis genom vittnen och sakkunniga, en fara för att beviset genom dödsfall skall gå förlorat alltid kan sägas vara förbanden. Det synes därför knappast i kunna försvaras att fordra, att denna fara genom vittnets eller den sakkunni- ' ges ålder eller sjuklighet skall vara i särskild mån framträdande. Likaså be— 1 står ju alltid en fara, att ett skriftligt bevis kan gå förlorat. Och vad angår ; syn utgör den därmed förbundna kostnaden en säkerhet mot missbruk. Det | kan ej heller påstås, att vår nuvarande praxis medfört nämnvärd olägenhet. Ett . skärpande av förutsättningen för bevisupptagande kan däremot lätt vålla rätts- förlust för den, som därav beröres.
Enligt den rättsuppfattning, som torde få anses rådande i vårt land, må vitt— nesförhör för dödsfalls skull ej äga rum angående brott, vare sig syftet är att använda bevisningen till stöd för en ansvarstalan eller ett privaträttsligt an- språk på grund av brottet. Då enligt processkommissionens uppfattning bevis— ning till framtida bruk i brottmål ej heller framdeles bör få upptagas, har något förslag i sådant hänseende icke influtit i avdelningen om rättegång i brottmål. Emellertid skall enligt processkommissionens förslag privaträttsligt anspråk på grund av brott, som framställes utan förening med ansvarsyrkan- de, behandlas som tvistemål. I anledning därav framställer sig till besva— rande frågan, huruvida till bruk i sådana eller andra tvistemål bevis må på förhand upptagas om brottslig gärning. Något förbud häremot stadgas i allmänhet ej i främmande lagar. Den hos oss rådande uppfattningen om det olämpliga i sådan bevisföring synes dock grundad på goda skäl. Av hänsyn till andras goda namn och rykte bör det ej tillåtas, att den, som förmenar sig hava lidit skada genom brott, låter om brottet förebringa en mer eller mindre ensidig och kanske missvisande utredning. Det torde alltså i anslutning till nya lagberedningens förslag till lag om bevisning och riksdagspropositionerna i ämnet böra gälla, att bevis ej må upptagas i syfte att vinna upplysning om brott.
Bevisning Bevisnings upptagande bör ske vid lagmansrätt. Någon regel om att viss lag— "Pptages a” mansrätt skall vara behörig synes lika litet som nu böra givas. Sökanden må lagmans- __ . . ,, .. ,, . .. . - o rätt, vanda s1g till den ratt, som ar laghgast for honom. Av den bestämmelse 1 fra—
ga om vittnes och sakkunnigs inställelseplikt, som nedan förordas, följer dock, att sökanden kan bliva bunden i valet av domstol. Och det ligger i sakens na— tur, att syn å stället måste verkställas av lagmansrätten i orten.
Motpartgns Med bevisning till framtida säkerhet avser sökanden, att rättens protokoll hörande. över bevisets upptagande skall vid behov kunna brukas i rättegång. I denna rättegång skulle i allmänhet sökanden bliva part, men sökanden kan ock be— gära åtgärden till förmån för annan, som tänkes kunna bliva indragen i en rättegång, såsom när testator å testamentstagarnas vägnar begär vittnesförhör med vittnena å testamentet. I de flesta fall finnes någon, som kan antagas bliva motpart till den, i vilkens intresse åtgärden begäres. Tänkas kan även, att någons rätt kan vara beroende av bevisnings upptagande, utan att.
han skulle komma att intaga ställning såsom motpart i en eventuell rättegång. Fråga uppstår då, i vad mån dennes intressen skola beaktas i ärendet. På be- svarandet av detta spörsmål blir väsentligen beroende, vilka regler kunna givas om den upptagna bevisningens brukande i rättegång. Det är nämligen givet, att ju mera tillfälle beredes motparten att bevaka sina intressen i ärendet an- gående bevisningens upptagande, med dess mera fog kan sökanden påfordra att få använda den upptagna bevisningen i rättegången. Denna synpunkt har föranlett en del utländska lagar att i vid utsträckning beakta motpartens in- tressen vid bevisnings upptagande till framtida säkerhet. Sålunda föreskri- ver den österrikiska lagen, att motparten skall höras över ansökningen, och den norska, att. ansökning ej må bifalles, om icke motparten fått tillfälle att yttra sig. De nämnda båda lagarna ävensom den tyska stadga, att motparten skall kallas till rättens sammanträde för bevisets upptagande.
Motpartens indragande i ett förfarande, som åsyftar bevisning till framtida säkerhet, är dock ofta ägnat att möta betänklighet. I de fall, då fara i dröjs- mål är för handen, kan ett krav på motpartens hörande eller inkallande vara ägnat att omintetgöra bevisupptagandet. Under dylika omständigheter måste alltså bevisförfarandet få äga rum, utan att motparten höres eller kallas. Men även eljest kunna svårigheter möta. Ej alltid kan det med säkerhet angivas, vem som i en rättegång kan komma att bliva motpart. Särskilt gäller detta, då tidpunkten för rättegången ej låter sig beräknas. Och detta är förhållandet i de fall, som hos oss praktiskt äro de viktigaste, nämligen förhör med testa- mentsvittnen. Det är ingalunda givet, att de, som skulle vara testators arvin- gar vid tiden för förhöret, äro det, då han avlider. Ofta nog skulle för övrigt en regel om motpartens kallande leda till mycken omgång och visa sig föga lämplig. Sålunda skulle det i de talrika fall, då vittnesförhör begäres rörande ett av äkta makar upprättat inbördes testamente, bliva nödvändigt att förordna en god man för makarnas omyndiga barn, enär barnens förmyndare är fadern, som i ärendet företräder ett motsatt intresse.
Enligt processkommissionens mening synes det icke böra krävas, att mot— part höres, innan ansökning om bevisnings upptagande beviljas. Ej heller kan det anses erforderligt, att han i varje fall kallas till rättens sammanträde, då bevisningen skall upptagas. Så behöver ej ske enligt gällande rätt, och ej heller de svenska och finska reformförslagen upptaga något tvingande stad— gande härom. I överensstämmelse med vad nu är brukligt bör sålunda beviset i regel få upptagas, utan att motparten behöver kallas. Men om rätten finner särskild omständighet föranleda, att tillfälle lämnas någon, vars rätt kan vara beroende av bevisningens upptagande, att närvara därvid, bör rätten äga för- ordna, att denne kallas. Denna ståndpunkt överensstämmer med en av lagut- skottet vid behandlingen av 1893 års proposition i fråga om lag angående be— visning uttalad mening, som lagts till grund för senare propositioner i samma ämne.
En sådan ståndpunkt medför, att i uppkommen rättegång begagnandet av den upptagna bevisningen underkastas inskränkningar i motpartens intresse. Såvitt angår vittnesbeviset, som i detta sammanhang har det största praktiska
intresset, har processkommissionen (1.7 kap. 16 punkten) sålunda föreslagit, att protokoll över vittnesförhör skall få användas som bevis, endast om vittnet ej kan höras ånyo eller motparten medger det.
Har motparten kallats till bevisningens upptagande men uteblir han, bör hans utevaro ej få utgöra hinder för att bevisningen upptages.
Vittnes och För att rätten till upptagande av bevisning genom vittne eller sakkunnig i;?ggågs skall kunna realiseras, måste skyldighet att på kallelse inställa sig vid rätten plikt. åligga vittnen och sakkunniga. I rättegång har det ur synpunkten, att bevis- ningen, såvitt möjligt, bör förebringas inför dömande rätt, ansetts böra kunna åläggas vittnen och sakkunniga att inställa sig vid denna, även om de ha sitt hemvist annorstädes. Då bevisning upptages utan sammanhang med rätte- gång, föreligger ej anledning att av vittnen eller sakkunniga påkalla en lika be- tungande inställelse. Den största hänsyn bör då tagas till vitt-nets eller den sakkunniges bekvämlighet. Ingen bör kunna mot sin vilja förpliktas att in- ställa sig vid annan lagmansrätt än den, inom vars domvärjo han har sitt
20221. KAP. BEVISNING TILL FRAMTIDA SÄKERHET. !
hemvist. Förfaran- Förfarandet vid upptagande av bevisning till framtida säkerhet bör i de av- det- seenden, för vilka ej enligt vad ovan sagts särskilda bestämmelser skulle gälla, i allt väsentligt gestaltas så, som när bevisning under rättegång upptages utom huvudförhandlingen.
Kostnaden Kostnaden för bevisnings upptagande till framtida säkerhet bör uppenbar- för förfa- ligen vidkännas av den, på vars ansökning förfarandet anordnats. Det åligger randet" alltså honom att utgiva ersättning till vittne eller sakkunnig, som hörts inför rätten, liksom att bestrida kostnaden för rättens sammanträde vid syn. Har motparten efter kallelse inställt sig vid rätten, tillkommer även honom ersätt— ning av sökanden. I händelse av rättegång blir det föremål för rättens prövning, huruvida kost- naden för bevisningens upptagande bör helt eller delvis återgäldas sökanden ' av dennes motpart.
Sammanfattning.
1.
Bevisning till framtida säkerhet i sak, varom rättegång ännu ej är anhängig, må på ansökan upptagas av lagmansrätt, om sökandens rätt kan bero av att bevisningen upptages. Bevisning mä ej upptagas i syfte att vinna upplysning om brott.
2.
Om rätten finner särskild omständighet föranleda, att tillfälle lämnas annan, pars rätt kan vara beroende av bevisningens upptagande, att därvid, närvara, skall denne kallas till rättens sammanträde.
Uteblir den, som sålunda kallats, utgör detta ej hinder för bevisningens upp- tagande.
3.
Ingen skall uara pliktig att inställa sig såsom vittne eller sakkunnig vid an- nan lagmansrätt än den, inom pars domvärjo han har sitt hemvist.
4.
Om bevisnings upptagande .till framtida säkerhet skall i. tillämpliga delar gälla' detsamma som om bevisnings upptagande i rättegång utom huvudförhand- lingen.
5.
Kostnaden för bevisningens upptagande skall gäldas av sökanden.
22 KAPITLET. Rättegångskostnad.
En rättegång medför regelmässigt utgifter för parterna i ett flertal olika Inledning. hänseenden. Dessa utgifter kunna sammanföras under två huvudgrupper. Till den ena gruppen höra de kostnader av skilda slag, som för målets bere— dande och utförande inför rätta kunna ifrågakomma, såsom inställelsekost- nad, arvode till ombud, ersättning till vittnen m. m. Den andra gruppen om— fattar de 5. k. rättegångsavgifterna, d. v. s. avgifter, som parterna hava att erlägga för rättsskipningsorganens anlitande och som utgå i form av expedi- tionslösen, stämpelavgift eller annan avgift till statskassan. Beträffande båda
1 dessa grupper av utgifter gäller, att vardera parten har att förskjuta sina ut- . gifter, därest ej på grund av särskilda förhållanden 'det allmänna tills vidare bestrider vissa utgifter. I och med partens förskjutande av egna rätte- gångskostnader är emellertid icke sagt, att desamma skola av honom slut- ligen gäldas. Frågan om fördelningen av rättegångskostnaderna emellan par— terna prövas i regel i domen i samband med själva målets avgörande. Därvid kan det under vissa förhållanden förekomma, att kostnaderna kvittas emel— lan parterna, d. v. s. vardera parten får stå sina kostnader. Under andra förut— sättningar åter anses den ena parten hava en rätt att få sina kostnader helt eller delvis ersatta av motparten.
Beträffande grunden för parts skyldighet att i tvistemål ersätta motparten Grunden för rättegångskostnader hava under skilda tider olika synpunkter gjort sig gällande. P%? :$fo" Enligt en gammal uppfattning, företrädd i romersk rätt samt äldre romersk— dighet. tysk och fransk processteori, betraktades sålunda berörda skyldighet som ett slags straff för processmissbruk. Ersättningsskyl-dighet ålades således icke part, med mindre han ansågs hava gjort sig skylwdi g till sådant missbruk. I de process-
Främmande lagar och förslag.
lagar, som föregingo de moderna rättegångsordningarna, uppfattades väl icke skyldigheten att gälda kostnadsersättning som ett straff utan som ett slags skadeståndsskyldighet, och väsentligen samma grundsatser, som tilläm— pades med avseende å skadeståndsplikt i utomobligatoriska rättsförhållanden, kommo till användning. Rättegångens förlust medförde icke i och för sig skyldighet för den tappande parten att ersätta motparten rättegångskostnader- na utan därjämte fordrades, att den tappande parten med avseende å tvisten förhållit sig så gentemot motparten, att det kunde läggas den tappande parten till last, att tvisten hänskjutits till domstol. Denna förutsättning inträffade visserligen i ett stort antal mål, och lagstiftningarna uppställde därför som huvudregel, att den förlorande parten skulle ersätta motparten hans kostnader. Men ofta voro förhållandena sådana, att förutsättningen icke förefanns, och för dessa fall innehöllo lagarna långt gående undantagsbestämmelser, enligt vilka vardera parten hade att vidkännas sina egna kostnader.
I nyare processlagar har den uppfattningen kommit till uttryck, att. den part, som förlorar, skall hava skyldighet att gälda den vinnande partens kost- nader, oavsett om' det kan tillräknas den tappande parten såsom skuld, att målet dragits under domstols prövning. Det framhålles enligt denna mening, att processens utgång, från lagens ståndpunkt sett, ådagalagt, att den vinnande parten varit i sin rätt; och när han för att hävda denna måste skrida till rättegång eller träda in såsom svarande, skulle hans rätts- skydd vara ofullständigt, om det behövde köpas med ekonomisk uppoffring. I många fall kan det visserligen vara hårt för den förlorande parten, som i grundad förvissning om sin egen rätt inlåtit sig på processen, att han skall bära ej allenast sina egna utan jämväl motpartens kostnader. Han anses emel— lertid närmare till att bära dessa än den vinnande parten. Undantag från hu- vudregeln göras väl, men dessa äro av vida mindre betydelse, än de voro i den äldre rätten.
I det föregående har förutsatts, att endera parten till alla delar vunnit pro- cessen eller åtminstone i så väsentlig omfattning, att han kan betraktas såsom helt vinnande part. Därest så ej är fallet, plägar en uppdelning av kostna— derna äga rum efter omständigheterna i det särskilda fallet, antingen sålunda att kostnaderna kvittas, d. v. s. vardera parten får stå sina egna kostnader, eller så att en fördelning eljest sker efter skälighetsprövning eller andra grun— der, som kunna vara fastslagna i de olika rättegångsordningarna.
Den engelska rätten, som tidigare uppställt den grundsatsen, att »kostnaderna skola följa utgången av processen», lämnar numera enligt en lag av 1875 åt domstolens fria prövning att bedöma frågan. I praxis är det regel, att den tappande parten får betala den vinnandes kostnader. Det förekommer emel— lertid ej sällan, att domstolarna med stöd av sin diskretionära prövningsrätt verkställa en uppdelning av kostnaderna och låta den vinnande parten bära vissa kostnader, t. ex. sådana som uppstått genom onödig bevisföring från hans sida eller genom andra överflödiga och ändamålslösa processhandlingar. Utgångspunkten för den moderna lagstiftningen om ovillkorlig skyldighet
för tzappande part att gälda motpartens kostnader är den franska rätten. Enligt dennza är processens förlust avgörande för ersättningsskyldighet. Kostnaderna kunma emellertid kvittas mellan parterna, dels om dessa stå i visst närmare fräncdskapsförhållande till varandra, dels om parterna ömsom vinna och tappa, - vartiill jämväl hänföres det fall, att part blott delvis vinner vad han påstår. Slutlligen göres ett undantag från huvudregeln till förmån för staten sålunda, att krvittning av kostnaderna alltid äger rum, när från statens sida föres en talani i allmänt intresse, t. ex. angående ett äktenskaps ogiltigförklarande, och talani ogilla-s.
I (de tyska och österrikiska lagarna uppställes som huvudregel, att tappande part skall uteslutande på grund av målets utgång ersätta motparten dennes rätteggångskostnader. Undantagslöst gäller emellertid regeln icke, utan en del modiifikationer ha gjorts. Sålunda stadgas att, om svaranden icke genom sitt förhiållande givit anledning till rättegången och genast erkänner anspråket, _ käramden får vidkännas egna kostnader och dessutom ersätta svarandens kost— nadezr. Vidare finnas i tysk rätt bestämmelser om skyldighet i vissa fall för part att, oberoende av processens utgång, gälda särskild kostnad, som vållats genorm parts iörsumlighet, t. ex. genom utevaro, när därav orsakas uppskov. Enliggt österrikisk rätt kan domstolen, om rättegången fördröjts genom att part framrkommit med faktiska påståenden eller bevismedel, som han tidigare bort kunma göra gällande, ålägga parten att, även om han vinner målet, bära rätte— gångrskostnaderna helt eller delvis. Enligt båda rättegångsordningarna skall slutliigen, om parterna ömsom vinna och tappa, kvittning eller en proportioner- lig mppdelning av kostnaderna äga rum.
Emligt den danska lagen är 'den tappande parten pliktig att ersätta motpar— ten (de av rättegången orsakade utgifterna. Som undantag härifrån nämner la— gen dels det fall, då parterna själva träffat annan överenskommelse, och dels då rätta i särskilda omständigheter finner skälig grund att göra avvikelse från huvudregeln. Beträffande dessa särskilda omständigheter uttalas i moti— ven, att därvid icke avses det allmänt förekommande fall, att saken över huvud erbjulder tveksamhet. Däremot åsyftas sådana fall, då. t. ex. tveksamheten här- rör ifrån otydligheter i ett mellan parterna ingånget kontrakt, för vilka de båda, bära ansvaret, eller då den vinnande parten trots sakens tveksamhet från början utan skäl uppträtt på sådant sätt gentemot motparten, att han därige- nom framtvungit en rättegång, vars resultat efter all rimlighet lika väl kunde liavat uppnåtts utan rättegång. När parterna ömsom vinna och tappa, äger kvitttning eller en uppdelning av kostnaderna rum. Part, som genom tillräkne— ligt fel eller försummelse förorsakat onödiga uppskov, onyttig bevisföring eller andra överflödiga och ändamålslösa processuella steg, är, även om han i övrigt vinner målet, pliktig ersätta motparten de denne härigenom förorsakade ut— gifter.
Den nya norska civilprocesslagens huvudregel innehåller, att om den ena parten tappar fullständigt, skall det åläggas honom att ersätta motparten den— nes J'ättegångskostnader. Genom undantagsbestämmelser hava emellertid högst väseintliga modifikationer vidtagits. Undantag från huvudregeln kan sålunda
Srensk rätt.
enligt lagen göras, om saken var så tvivelaktig, att det var tillfyllestgörande grund för den tappande parten att låta saken komma till rätten, eller om de omständigheter, varpå utgången berodde, utan hans egen skuld först under huvudförhandlingen blivit honom kunniga, eller om det helt eller delvis kan läggas den vinnande till last, att det kommit till rättegång. Vad angår det först omnämnda undantaget, nämligen sakens tvivelaktiga beskaffenhet, kan nämnas, att härmed enligt den norska civilprocesskommissionen och regerings— förslaget avsågs allenast sakens rättsliga, ej dess faktiska sida. Under för— slagets behandling i stortinget utvidgades emellertid undantaget till att avse jämväl tvivelsmål rörande den faktiska sidan och framhölls därvid bl. a., att det särskilt vid gränstvister ofta vore fallet, att det i långa tider härskat oklar— het om rätta gränsen, varför det icke kunde läggas någon av parterna till last, att rättegång blev nödig. Lagen intager sistnämnda ståndpunkt. Det blev emellertid i stortinget uttalat, att domstolarna borde iakttaga försiktighet med kvittning av kostnaderna, då saken var tvivelaktig ur bevisningssynpunkt. Före- nämnda undantag äro som synes betydande. Också har inom rättsvetenskapen gjorts gällande, att genom desamma huvudregeln så genombrutits, att den i sin praktiska tillämpning föga kommer att avvika från förut gällande rätt, som i nu förevarande hänseende anslöt sig till den äldre uppfattningen om ett skuld- moment med avseende å processen hos den tappande parten såsom en förutsätt- ning för skyldighet att gälda rättegångskostnad.
Finska rättegångskommitténs förslag byggde konsekvent på den nya upp- fattningen om plikt för tappande part att gälda motpartens kostnader utan hän- syn till om det kunde läggas den tappande parten till last, att målet hänskju- tits till domstol. Vid förslagets granskning i lagberedningen ansågo de till beredningens förstärkning utsedda ledamöterna, att de funne den i gällande finsk lag förefintliga bestämmelsen om kvittning i sak, som vore så mörk och tvivelaktig, att den tappande haft skälig orsak till rättegång, icke kunna utan stor olägenhet undvaras även för framtiden. Lagberedningen anslöt sig emel- lertid till rättegångskommittén, och 1923 års finska förslag intog samma stånd— punkt, varemot i 1925 års förslag såsom kvittningsgrund upptagits, att saken är så mörk och tvivelaktig., att skälig anledning till rättegång förekommit.
Gällande svensk rätt uppställer såsom huvudregel, att den part, som tappar saken, skall återgälda vederparten alla de kostnader denne varit nödsakad ned— lägga därå. I regeln hava emellertid väsentliga modifikationer gjorts. Kvitt— ning skall sålunda äga rum, om saken är så mörk och tvivelaktig, att den förlorande haft skälig orsak till rättegång, eller man kommit sin vederpart på edgång. Den tanke, som ligger till grund för denna bestämmelse, har ock fått ett uttryck i den regeln att, om man har underrätts dom för sig men tappar i hovrätt, kostnaderna böra kvittas, såvida ej domaren i något mål finner om- ständigheterna vara sådana, att endera ändock bör gälda rättegångskostnad. Slutligen föreskrives kvittning, om i en sak äro flera käromål och parterna öm— som vinna och tappa-.
Det lider icke något tvivel, att våra domstolar i äldre tider med stöd av före-
nämntda stadganden visat en alltför stor benägenhet att kvitta kostnaderna. En tid tUll'de kvittning varit regel. I åtskilliga reformförslag har också med styrka framlhållits obilligheten härav gentemot den vinnande parten och ändrade be- stämmelser ha därför förordats.
La.gkommittén bibehöll av nu ifrågakomna undantagsstadganden allenast 313512]? det fall, att part vunnit därigenom, att han gått värjemålsed. Därjämte upp- tråkiga,-_ tog emellertid lagkommitténs förslag en ny bestämmelse om att kvittning skulle ske, då part vunnit därigenom, att han avlagt fyllnadsed, och att härmed skulle likställas det fall, då part vunnit befrielse, emedan ed ej kunde anförtros honom. Lagberedningen anslöt sig i ifrågavarande avseende fullständigt till lag— kommitténs mening. Nya lagberedningen tog ett ytterligare steg i samma riktning. I princip- betämkandet uteslöts jämväl stadgandet om eds avläggande såsom grund för kvitt—ning av rättegångskostnaderna, och beredningen anslöt sig i princip till ' den uppfattningen, att rättegångens utgång borde vara bestämmande för frå- gan 'om förpliktelse att gälda rättegångskostnad. Frågan om revision av gällande lags bestämmelser i ämnet har jämväl se- nare varit före. I skrivelse till Konungen år 1908 framhöll riksdagens justi— tieomrbudsman behovet härav samt. anförde därvid, att särskilt stadgandet om obligatorisk kvittning av kostnaderna, då saken varit så mörk och tvivelaktig, att man haft skälig orsak till rättegång, ävensom rättens diskretionära kvitt.— ningsrätt i det specialfall, att man har underrätts dom för sig men tappar i hovrätt, av domstolarna givits en alldeles för vidsträckt tillämpning. Skri— velsen resulterade i en utredning av särskilt tillkallade sakkunniga, som år 1918 framlade ett utkast till lag om ändrad lydelse av 21 kap. rättegångsbal— ken. I berörda utkast uppställdes som ledande grundsats, att målets utgång skulle vara avgörande för frågan om skyldighet att gälda rättegångskostnad, och att sålunda tappande part skulle förpliktas härtill, oavsett om det kunde läggas honom till last, att målet kommit till domstol. Ingen av förut omnämn- da kvittningsgrunder enligt gällande lag upptogs i förslaget. Slutligen vinnan- de part skulle tillerkännas ersättning för sina kostnader i samtliga instanser, där målet förevarit. De sakkunniga framhöllo emellertid, att grundsatsens obetingade genomförande kunde medföra olägenheter. De sökte därför ge— nom noga begränsade nndantagsbestämmelser utsöndra de fall, i vilka principen i sin användning skulle visa sig så hård, att den skulle verka all- varligt stötande för rättskänslan, och meddelade särskilda regler för sådana fall. Kvittning av kostnaderna skulle sålunda äga rum, om den vinnande parten eller någon, från vilken denne härledde sin rätt, genom något förhållande, som vore att tillräkna honom som skuld, föranlett, att motparten haft synnerliga skäl att inlåta sig på rättegången. Efter rättens prövning skulle kvittning kunna ske, om i annat fall sakens utgång väsentligen grundades å förhållande, varom den tappande före rättegången varken haft eller bort hava kännedom. Förslaget upptog några ytterligare modifikationer i huvudsaklig överensstäm— melse med de kontinentala. lagarnas stadganden, t. ex. beträffande skyldighet
Process- kommis— samen.
Kvittnings- grunder.
i visst fall för kärande att, oaktat han vunnit målet, ersätta motpartens kost— nader, samt i fråga om förpliktelse för vårdslös och försumlig part att, obe— roende av målets utgång i övrigt, ersätta motpart honom genom vårdslösheten eller försummelsen åsamkade kostnader.
Enligt processkommissionens mening kan icke råda någon tvekan därom', att den grund, på vilken en ny lagstiftning i ämnet skall bygga, bör vara, att processens utgång i regel skall vara bestämmande för frågan om skyldighet att gälda rättegångskostnader. Det skydd, som en vinnande part genom domen erhåller för sin rätt, blir icke fullständigt, med mindre han tillika får ersätt— ning för de kostnader han ådragit sig för att få sin rätt erkänd. Grundsatsen har allmänt godtagits i den nyare processrätten, och våra egna reformförslag, framför allt nya lagberedningens principbetänkande, hava gått i samma rikt- ning. Den allmänna utgångspunkten vid en blivande lagstiftning bör sålunda vara, att part, som tappar i huvudsaken, skall, oavsett om det kan läggas ho— nom till last eller ej, att målet dragits under domstols prövning, förpliktas återgälda motparten dennes kostnader å rättegången.
Med det fall, att käranden tappar målet på grund av en prövning i sak, bör tydligen i förevarande hänseende principiellt likställas det fall, att rätten, vare sig självmant eller på grund av invändning från svarandens sida, finner målet icke kunna upptagas till prövning.
Då i anledning av talans återkallande eller parts utevaro avskrivning av mål äger rum, lärer något yttrande beträffande rättegångskostnaden i allmän- het ej erfordras; vardera parten får då bära sina kostnader. Vid lagtextens utarbetande torde emellertid böra tagas i övervägande, huruvida för särskilda undantagsfall avvikelse från denna regel bör ske.
Såsom av översikten över den utländska lagstiftningen framgår har man ingenstädes ansett sig kunna genomföra grundsatsen om målets utgång såsom bestämmande för skyldigheten att gälda rättegångskostnad utan några som helst modifikationer. De fall, där principen i sin användning ansetts för hård, hava underkastats särskilda regler. Jämväl hos oss påkallas en undersökning, huruvida. och i vilken omfattning undantagsbestämmelser från huvudregeln äro påkallade. .
Den betydelsefullaste kvittningsbestämmelsen i vår gällande rätt är otvi— velaktigt, att kvittning skall äga mm, om saken finnes hava varit så mörk och tvivelaktig, att man haft skälig orsak till rättegång. Härmed åsyftar lagen såväl det fall, att rättsfrågan är dunkel, som det, att tvivelsmål förelegat rörande det faktiska läget. Tillräckliga skäl att frångå denna allmänna grundsats synas icke föreligga. Tillämpningen av densamma torde dock på sina håll kunna vara föremål för anmärkning. De krav, som böra ställas på graden av ovisshet, hava icke alltid behörigen upprätthållits. Det är därför lämpligt att inskärpa vikten av att så ej sker genom att som förutsättning för kvittning i detta fall fordra, att den tappande parten haft synnerliga skäl till rättegången, på grund av att saken varit mörk och tvivelaktig.
Även eljest skulle under särskilda omständigheter ett för rättskänslan stö— tande resultat kunna uppstå, därest domstolen vore betagen rätt att av skälig— hetsgrunder göra avvikelse från huvudregeln. Detta gäller sådana fall, där parterna för sakens avgörande äro nödvändigtvis hänvisade att få domstolens utlåtande, t. ex. i äktenskapsskillnadsmål. Det är i sådana mål ofta en till- fällighet, vilken av makarna som anhängiggör talan. Såsom ett exempel här- på kan anföras det fall, att makarna erhållit hemskillnad och att efter hem- skillnadsårets utgång talan föres angående äktenskapsskillnad. Om svaran— den genast godkänner kärandens talan, bör domstolen kunna förordna, att var— dera parten skall bära sina kostnader.
I anslutning till vad sålunda anförts torde det undantagsstadgandet från huvudregeln böra upptagas, att rätten skall äga förordna, att vardera parten skall vidkännas sina kostnader, om den tappande parten haft synnerliga skäl till rättegång eller om målet rör sådant rättsförhållande, som icke kan regleras annorledes än genom rättegång.
I det föregående har förutsatts att endera parten fullständigt vinner eller Regel 5.- tappar processen. Härmed bör tydligen likställas det fall, att parten vinner deltagit,-nått målet med någon oväsentlig modifikation, t. ex. av käranden fordrat belopp ut— ämm och dömes men nedsättning sker i yrkad ränta från 6 till 5 procent, eller någon obe- ååå); tydlig jämkning i det fordrade beloppet vidtages. Det kan emellertid inträffa, ' att processens utgång är sådan, att ingendera parten kan betraktas såsom helt vinnande eller förlorande. Detta är förhållandet, dels då flera käromål sam- manförts till gemensam handläggning och parterna ömsom vinna och tappa, dels då. kärandens talan omfattar allenast ett käromål och detta endast delvis bifalles samt nedsättningen ej är så oväsentlig, att käranden är att anse såsom fullt vinnande. De främmande lagarna plåga för nu avsedda fall föreskriva kvittning eller en fördelning av kostnaderna efter domstolens skälighetspröv- , ning. Vad vår egen rätt angår, innehåller lagen icke något stadgande beträf- l fande det senare fallet men föreskriver kvittning med avseende å det förra. I praxis sker emellertid icke kvittning ovillkorligen i detta fall. Därest en uppdelning av kostnaderna på de olika käromålen kan ske, vilket torde vara sällsynt, äger detta rum. Om så icke är möjligt men det är uppenbart, att ett käromål, som käranden vinner till fullo, dragit större kostnader än ett annat, som käranden tappar, tillerkännas den huvudsakligen vinnande käranden er- sättning för kostnader, men med nedsatt belopp. Kostnaderna »jämkas» på sätt rätten finner skäligt. Vidare anses i praxis rätten kunna vid kostnadsfrågans avgörande bortse från mindre betydande eller till särskilda kostnader ej för- anledande käromål och sålunda, om käranden är härutinnan tappande, likväl tillerkänna käranden, om han i övrigt vinner saken, full ersättning för rätte- gångskostnaderna. Vad angår det fall, att käromålet endast delvis bifalles, torde i praxis förfaras sålunda, att kostnader i allmänhet utdömas till fullo. Undantag härifrån kunna emellertid förekomma, nämligen därest i fråga om den del av saken, där käranden tappar, särskilda kostnader förekommit. Om kä- randen t. ex. stämt på ett kontokurantsaldo och fört särskild bevisning be-
14—242894. III.
träffande några poster, i fråga om vilka talan ogillas, får käranden själv stå dessa kostnader. Skulle det belopp, som utdömes, vara endast en obetydlig del av det omstämda, torde praxis visa benägenhet för att Väsentligt jämka kostnaderna eller rent av kvitta dem.
Det sätt, varpå praxis löst dessa i lagen ej reglerade frågor, torde i stort sett kunna betraktas som tillfredsställande. Detaljerade bestämmelser för alla fall kunna ej givas. Därtill kunna förhållandena i de särskilda fallen vara alltför vitt skilda. Processkommissionen föreslår för nu avsedda fall, att om i en rättegång äro flera käromål, däri parterna vinna och tappa ömsom, eller om parts anspråk blivit gillat endast till viss del, rätten skall om möjligt söka verkställa en uppdelning av kostnaderna, allteftersom de hänföra sig till delar av målet, som fått olika utgång. Kan sådan uppdelning ej ske, bör rätten kunna efter omständigheterna kvitta kostnaderna, ålägga den som tappat, även om det endast är till viss del, att gälda motpartens kostnader till fullo eller tillerkänna part jämkade kostnader.
Vinnande Fall kunna emellertid förekomma, där svaranden, oaktat han tappar i huvud- fidzgs'gefgår saken, ej allenast bör befrias från att gälda kärandens kostnader utan dess- få betala utom tillerkännas gottgörelse för sina egna. Såsom redan antytts, hava flera av SÄZSQZZZZS de främmande lagarna och förslagen beaktat detta. De givna stadgandena över- ensstämma beträffande grundtanken: en kärande, som onödigtvis besvärar sin motpart med rättegång, bör, även om han Vinner saken, bära såväl sina egna som motpartens kostnader. Käranden blir exempelvis ersättningsskyldig, om han utan föregående krav instämt svaranden om utfående av en fordran utan bestämd förfallotid och svaranden vid första rättegångstillfället medgiver kra- vet och Visar sig redo att erlägga betalning. Var fordringen däremot förfallen till betalning, har svaranden i regel genom sin underlåtenhet att betala givit käranden anledning att stämma in saken, och svaranden får då vidkännas kost- naderna. Vår gällande rätt upptager icke någon bestämmelse i ämnet. Detta måste anses vara en brist. Ett praktiskt exempel på lagstiftningens bristfäl- lighet i förevarande hänseende föreligger i det fall, att svaranden före rättegån- gens början på ett betryggande sätt erbjudit sig fullgöra kärandens anspråk till en del, men käranden i allo fullföljer sitt anspråk samt svarandens ståndpunkt av domstolen befinnes riktig. Det torde vara tvivelaktigt, huruvida i ett dylikt fall våra domstolar utan stöd av någon lagbestämmelse anse sig kunna ålägga käranden att betala svarandens kostnader. Kvittning av kostnaderna kan där— emot äga rum, enär käranden ej varit trängd att åsamka sig några kostnader. Huru praxis nu än förfar i ett sådant fall, biträder processkommissionen den ledande grundtanken i de främmande lagarnas bestämmelser, nämligen att en kärande, som i onödan besvärar sin motpart med rättegång, bör dels få bära sina egna kostnader dels betala svarandens kostnader. Regeln bör därför bliva, att om käranden väckt rättegång utan att svaranden givit giltig anledning att instämma saken till domstol samt kärandens anspråk helt eller delvis bifalles, käranden skall förpliktas gälda svarandens kostnader, om svaranden vid rätten
genast medgiver kärandens anspråk i den omfattning rätten i sin dom godkänner detta.
Från detta stadgande bör emellertid undantag göras för det fall, att målet rör sådant rättsförhållande, som icke kan regleras annorledes än genom rätte- gång. Det har redan förut framhållits, att i sådana mål domstolen bör äga en av omständigheterna betingad prövningsrätt beträffande svarandens skyldig- het att gälda kostnaderna. Längre än till kvittning av kostnaderna synes man emellertid rättvisligen ej kunna komma. Någon skyldighet i dylika mål för käranden att, om svaranden genast godkänner kärandens talan, betala sva- randens kostnader, bör ej komma i fråga.
Beträffande ersättningsskyldighetens omfång stadgas i 21 kap. 3 % rätte- Eq-sij'ttnings- gångsbalken, att sådan skyldighet omfattar allt vad den ersättningsberättigade så?/[dig' - .. o .. = .. .. ”te”/3 varit trangd att kosta a saken. Det galler alltsa for domstolen att prova, huru- omfång_ vida kostnad, för vilken ersättning fordras, varit nödig. Fullständigt onyttig kostnad, t. ex. ersättning till vittne, som ej haft något i saken att förmäla, på— lägges sålunda ej den ersättningsskyldige. Men även kostnader, som visserli- gen ej Varit onyttiga men kunnat undvikas, t. ex. merkostnad för anlitande av ombud från avlägsen ort, ehuru partens talan kunnat på ett fullt betryggande sätt utföras av ombud på närmare håll, böra ej utdömas.1 Med stöd av lag- bestämmelsen torde domstolarna jämväl anse sig befogade att på varje punkt pröva skäligheten av fordrade belopp, och detta oberoende av om från parts sida framställes anmärkning mot storleken av visst eller vissa belopp. I samband med de klagomål, som tidigare framställts däröver, att våra domstolar kvittat rättegångskostnaderna i alldeles för stor utsträckning, har tillika gjorts gällande att vid utdömande av ersättning densamma merendels i bestämts till lägre belopp än som motsvarade partens nödiga kostnader. Be- rörda missförhållande, som otvivelaktigt förr varit rådande och på sin tid för- anledde ett inskärpande hos domstolarna genom kungl. brev den 27 maj 1801 att icke fastställa den vinnande partens ersättning till ringare belopp än vad emot hans verkliga kostnad svarade, förefinnes icke numera i ens närmelsevis samma utsträckning som förut. Vad underrätterna angår, torde skäliga kost- nader i regel utdömas. I fråga om överrätterna finnes otvivelaktigt fog för den anmärkningen, att en viss schablonmässighet gör sig gällande vid utdöman- de av kostnader därstädes. Då ersättning för rättegångskostnad tillerkännes svarandeparter i överrätt, plägar sålunda ett för alla mål lika bestämt be- lopp utdömas; endast i alldeles särskilda undantagsfall, t. ex. då en mycket vidlyftig utredning av betydelse förebragts i överrätten, höjes kostnadsersätt— ningen. Den regeln bör alltså gälla, att ersättning för rättegångskostnad bör motsvara verkliga kostnaden för målets utförande; men att onödig eller oskälig kostnad icke gottgöres.
' Se N. J. A. avd. 1 1912 not B 204.
Skyldighet Såsom redan i straffprocessen framhållits, upptaga de nyare process— kZÄgåäåÄ lagarna bestämmelser om skyldighet i visst fall för part att, oberoende av kost— sakad genom nadsfrågans utgång i övrigt, gälda viss rättegångskostnad. De särskilda be- fäutgfåéggr' stämmelserna överensstämma väl icke i alla hänseenden. Grundtanken är emel— ' lertid densamma, nämligen att part, som genom fel eller försummelse åsamkar motparten kostnad, får betala denna, även om han i övrigt vinner målet. En part, som vållat onödigt uppskov, t. ex. då part utan giltig anledning uteblivit och tredskodom ej kan meddelas på grund av målets beskaffenhet eller på det stadium av rättegången, varom fråga år, får sålunda gälda de motparten ge- nom uppskovet åsamkade utgifterna. Detsamma är förhållandet, om part väntar med att framställa viss invändning, som är avgörande för målets ut- gång, och därigenom förorsakar motparten onödiga kostnader, t. ex. om sva- randen mycket väl kunnat under förberedelsen göra invändning om res judicata men ej gör detta förrän vid huvudförhandlingen. Är invändningen befogad, vinner svaranden visserligen målet, men han har genom sin försummelse ådra— git sig ersättningsskyldighet gentemot käranden för kostnader, som försum— melsen medfört. Även andra kostnader än sådana, som föranletts av onödigt uppskov, kunna åläggas en part, under förutsättning att han gjort sig skyldig till fel eller försummelse. Svaranden i ett kravmål har t. ex. gjort invändning om preskription, vilket föranlett käranden att föra bevisning om avbrott i pre- skriptionen. Om detta lyckas honom, men käranden likväl av annan grund tappar målet, bör svaranden, om invändningen kan anses vara utan skäl fram- ställd, åläggas att bära de särskilda kostnaderna för den onödiga bevisföring, som föranletts av svarandens invändning. Nu ifrågakomna grundsats motsva- ras icke av någon bestämmelse i vår lag och torde ej heller i praxis komma i tillämpning, åtminstone ej i nämnvärd omfattning. I fall, sådana som de an- förda, torde domstolarna väl, i den mån kostnaderna varit onödiga, låta den för- sumlige stå dessa själv. Men domstolarna anse sig nog icke utan stöd av lag kunna gå så långt som att låta den försumlige dessutom gälda för motparten genom försummelsen uppkomna kostnader.1 Beträffande lämpligheten av grundsatsens upptagande i vår rätt torde tvekan ej råda. Grundsatsen har i större eller mindre omfattning förordats i reformförslagen, och processkom- missionen har i sitt förslag på ett flertal ställen förutsatt densammas in- förande såsom ett nödvändigt medel för åstadkommande av snabbhet och kon- centration i rättegången. I en blivande rättegångsordning bör sålunda intagas en föreskrift, att part, som genom vårdslöshet eller försummelse föranlett onö— digt uppskov i målet, onödig bevisföring eller annan onödig processuell åtgärd, skall, oavsett huru angående kostnaderna i övrigt må förordnas, ej allenast själv vidkännas den för honom härigenom uppkomna ökade kostnaden utan även åläggas återgälda motparten vad som må antagas motsvara dennes rätte- gångskostnader utöver vad som eljest varit erforderligt. Den försumlige par— tens ersättningsplikt behöver naturligtvis icke genom särskilt beslut fastställas med visst belopp, utan en total uppgörelse äger lämpligen rum i domen, därvid t. ex. det belopp, som vinnande part enligt de allmänna reglerna får sig tillerkänt
1 Se N. J. A. avd. I 1922 sid. 217. Jämför dock N. J. A. avd. I 1889 sid. 503.
i kostnader, nedsättes med det belopp, som den vinnande parten genom försum- melse anses pliktig ersätta den tappande parten.
Man måste även räkna med möjligheten, att parts rättegångsfullmäktig eller rättegångsbiträde genom felaktigt utförande av målet förorsakar ökning av sin huvudmans motparts kostnader. För sådant fall synes fullmäktigen eller biträdet böra kunna förpliktas att gemensamt med huvudmannen ersätta motparten hans ökade kostnader.
Ett till kapitlet om rättegångskostnad hörande viktigt spörsmål, som icke i vår gällande lag reglerats, är huruvida, då flera parter å en sida skola åläggas ersättningsskyldighet för rättegångskostnader, solidarisk eller delad ansvarig- het skall äga rum. Härvid förutsättes då, att parterna intagit väsentligen samma ställning till huvudsaken. I andra fall lärer det nämligen icke kunna ifrågasättas att ålägga en flerhet av parter gemensam ersättnings- skyldighet. '
Enligt tysk och österrikisk rätt är delad ansvarighet regel med fördelning i allmänhet efter huvudtalet. Solidarisk ansvarighet inträder, då flera svaran- de dömas såsom solidariskt förpliktade i huvudsaken. Enligt fransk rätt gälla, med den utveckling praxis tagit, samma regler. Den danska lagen föreskriver solidariskt ansvar såsom regel, med rätt dock för domstolen att, när omständig- heterna tala därför, ålägga en eller flera av medparterna att ensamma betala vissa kostnader. Enligt den nya norska lagen har domstolen att fördela rätte- gångskostnaden, när flera skola gälda den, och domstolen avgör, om solidariskt ansvar skall inträda. Sådant ansvar skall alltid åläggas, när medparterna häfta solidariskt i huvudsaken, och kan av domstolen i varje fall ådömas beträffande kostnader, som icke överstiga vad en enda part skulle hava att betala, om pro— oessgemenskap icke ägt rum. De finska förslagen uppställa delad ansvarighet såsom huvudregel med fördelning efter som parterna hava del i saken eller, om de hava lika del, efter huvudtalet. Solidariskt ansvar inträder vid sådant an- svar i huvudsaken. Nya lagberedningen föreslog i sitt principbetänkande, att om flera parter på samma sida vore ersättningspliktiga, skulle de svara för rättegångskostnaden efter enahanda grund, som gällde för deras ansvarighet i huvudsaken. 1918 års förslag däremot stadgade i förevarande fall solidarisk ansvarighet.
Till förmån för solidarisk ansvarighet talar det praktiska skälet, att det i regel ej blir mer att betala för den solidariskt förpliktade parten än om han stått ensam som part på ena sidan. Utkrävandet av solidarisk ansvarighet för rättegångskostnader överensstämmer också med hos oss numera förhärskande rättstillämpning. På grund härav anser sig processkommissionen böra förorda, att solidarisk ansvarighet stadgas i en blivande lag. Kostnad, som hänför sig till eller orsakats av allenast någon av flera medparter, bör uppenbarligen gäldas uteslutande av denne. Därest parterna icke intagit samma ställning i huvud- saken, synes det böra ankomma å rätten att mellan parterna fördela ansvaret för kostnaderna efter som skäligt prövas.
Solidarisk eller delad ansvarighet?
ggg—ilägg"? En förutsättning för att part skall tillerkännas ersättning för sina kostna— belopp. der är uppenbarligen, att han framställer anspråk därpå. Enligt gällande lag är det emellertid ej nog med ett allmänt yrkande härom. Part, som vill fordra ersättning för rättegångskostnad, skall ingiva förteckning över kostnaderna eller uppgiva, vari kostnaden består. I anslutning till vad sålunda redan gäller bör vid en blivande lagstiftning såsom förutsättning för ersättnings utdömande upp— ställas, att part lämnar uppgift å sina kostnader. Sådan uppgift bör kunna lämnas muntligen eller skriftligen. Liksom för närvarande bör emellertid, oaktat part underlåtit att angiva, vari hans kostnader bestå, rätten äga tillägga parten ersättning för vissa kostnader. Regeln synes böra avse över huvud sådana kostnader, vilkas belopp framgå av rättegångshandlingarna i målet (stämning, delgivningskostnad, vittneslöner
m. m.).
Skyldighet'i För tvistemålsrättsskipningen bör, i överensstämmelse med vad i straffpro— ”estfallför cessen förordats, gälla att'vittne eller sakkunnig, som behörigen inkallats till
vittne m. fl. * . . . .
att gälda rättssammanträde men utan g11t1g anlednlng uteblir eller tredskas att avlägga
”ägg?; _3' ed eller försäkran eller att avgiva utsaga eller som eljest genom försummelse
vållar onödig processuell åtgärd, och som därigenom förorsakar särskild kost— nad i målet, bör kunna åläggas att bära den sålunda vållade kostnaden. Dom- stolen bör äga fri prövningsrätt för varje särskilt fall samt kunna begränsa ersättningsskyldighetens omfång.
Kostnaden De bestämmelser, som i det föregående förordats, böra komma till använd— fåtal-53%; ning jämväl vid talan i högre rätt. Detta innebär till en början, att fördelningen av parternas kostnader i den eller de lägre instanserna skall, för såvitt talan därom fullföljts, bedömas enligt de förut angivna grunderna. Och samma grunder bliva tillämpliga beträffande kostnaderna i den högre rätten. Vår gäl— lande rättsregel, enligt vilken kvittning av kostnaderna i överrätten nästan undantagslöst äger rum, då underrättens dom ändras, måste anses otillfreds- ställande såsom ledande till ett materiellt orättvist resultat. Det kan svårligen rättfärdigas, att den, som prövas hava haft rätt i huvudsaken, skall bliva li- dande beträffande viss kostnad, därför att underrätten dömt annorlunda. I all— mänhet bör sålunda utgången i den högre rätten bliva avgörande för kostnader- na i samtliga instanser. Men under särskilda omständigheter, t. ex. om part vunnit målet i högre rätt med stöd av bevisning, som han försummat förebringa i den lägre instansen, kan en annan fördelning av kostnaderna äga rum på grund av den förut anförda regeln om parts skyldighet att stå för kostnader. som på grund av försummelse uppstått av onödig processuell åtgärd.
Frifätte— Vid lagtextens utarbetande torde bestämmelser om fri rättegång höra med-
g'mg' delas. Såsom processkommissionen i straffprocessen framhållit, anser sig
processkommissionen icke böra närmare utreda, huruvida därvid gällande lags bestämmelser i ämnet böra modifieras.
Sammanfattning.
1.
Part, som tappar i huvudsaken, skall vara pliktig återgälda motparten den- nes kostnader å rättegången, såvida ej annat sägs här nedan.
2.
Rätten må förordna, att vardera parten skall vidkännas sina kostnader, om saken varit så mörk och tvivelaktig, att den tappande parten haft synnerliga skäl till rättegång eller om målet rör sådant rättsförhållande, som icke kan reg- leras annorledes än genom rättegång.
3.
Finnes i en rättegång flera käromål, i vilka parterna vinna och tappa ömsom, eller har parts talan endast delvis bifallits, bör, i den mån så kan ske, en upp- delning av kostnaderna äga rum, allteftersom de hänföra sig till delar av målet, som fått olika utgång. Kan sådan uppdelning ej ske, bör rätten kunna efter om- ständigheterna kvitta rättegångskostnaderna, ålägga den ena parten att till fullo gälda motpartens kostnader eller tillerkänna part jämkade kostnader.
4.
Har käranden väckt rättegången utan att svaranden givit giltig anledning att instämma saken till domstol, skall käranden, även om hans anspråk helt eller delvis bifalles, förpliktas gälda svarandens kostnader, såvida svaranden vid rätten genast medgiver kärandens anspråk i den omfattning rätten godkänner
, detsamma i sin dom. l Vad sålunda sagts skall ej äga tillämpning, när målet rör sådant rättsförhål- lande, som icke kan regleras annorledes än genom rättegång.
5.
Ersättning för rättegångskostnad bör motsvara kostnaden för målets utföran- de; onödig eller oskälig kostnad gottgöres icke.
6.
Om part genom vårdslöshet eller försummelse föranlett onödigt uppskov i målet, onödig bevisföring eller annan onödig processuell åtgärd, skall, oavsett huru angående kostnaderna i övrigt må förordnas, den försumlige vidkännas de genom försummelsen å ömse sidor uppkomna rättegångskostnaderna.
Finnes partens rättegångsfullmäktig eller rättegångsbiträde hava genom fel— aktigt utförande av talan vållat ökningen av motpartens kostnader, må rätte- gångsfullmäktigen eller rättegångsbiträdet förpliktas att gemensamt med huvud- mannen ersätta denna ökning.
7.
Ära å endera sidan flera parter och hava de väsentligen intagit samma ställ- ning i huvudsaken, ålägges dem betalningsskgldighet en för alla och alla för en, såvida fråga ej är om kostnad, som hänför sig till eller orsakats av allenast någon av parterna. '
Hava parterna icke intagit samma ställning i huvudsaken, ankommer det på rätten att förordna om fördelning av ansvaret för kostnaderna efter som skäligt provas.
8.
Part, som vill hava ersättning för rättegångskostnad, skall uppgiva, vari kostnaden består. Underlåtenhet härav utgör dock ej hinder för rätten att till- lägga honom ersättning för kostnader, vilkas belopp framgår av rättegångs-- handlingarna i målet.
9.
Vittne eller sakkunnig, som behörigen inkallats till rättssammanträde men utan giltig anledning uteblivit eller tredskas att avlägga ed eller försäkran eller att avgiva utsaga eller som eljest genom sin försummelse vållar onödig proces- suell åtgärd, skall av rätten kunna åläggas att helt eller delvis bära de kost- nader, sam härigenom uppstått.
"10.
Förut angivna regler skola äga tillämpning jämväl vid fullföljd av talan i högre rätt.
11.
Vid lagtextens utarbetande meddelas bestämmelser om fri rättegång.
BILAGOR
Om rättegångsavgifter.
Kostnaderna för rättsskipningen kunna hänföras under två skilda kategorier. Till den ena höra kostnader, som avse inrättandet och vidmakthållandet av sådana för rättsskipningen erforderliga institutioner som domstolarna och åklagarorganisationen. Till den andra kategorien hänföras sådana kostnader, som mera omedelbart äro knutna till varje förekommande mål eller ärende. Exempel på kostnader av det förra slaget äro avlöning åt domare och åklagare samt övrig personal ävensom utgifter för sammanträdes- och kanslilokaler och skrivmaterial. Av det andra slaget äro kostnader för rättegångsfullmäktig, för parters och vittnens inställelse vid rätten, för sakkunnigutredning och syn med mera.
Såsom rättsordningens upprätthållare bör staten bära kostnaderna för rätts— skipningsorganens bestånd. Kostnaderna för de särskilda rättegångarnas fö- rande ankommer det däremot på parterna att vidkännas. Endast i den mån staten uppträder såsom part, ådrager den sig kostnader av detta slag. I detta sammanhang föreligger ej anledning att ingå på de ganska väsentliga modifika— tioner, som dessa grundsatser äro underkastade i deras praktiska genomförande. För vårt lands vidkommande må erinras om det förhållandet, att det allmän- nas skyldighet att sörja för de erforderliga institutionernas vidmakthållande såvitt angår rättsskipningen i första instans i stad, som bildar egen jurisdik; tion, vilar å staden själv, samt därom att det på landet åligger invånarna i tingslaget att anskaffa och underhålla lokal åt häradsrätten. I viss utsträck- ning här staten kostnader, som hänföra sig till de särskilda rättegångarna-, såsom då fri rättegång äger rum.
Att det allmänna sålunda bekostar en viktig del av utgifterna för rätts- skipningen anses emellertid ej utesluta, att gottgörelse härför i större eller mindre grad utgår genom att särskilda avgifter påläggas dem, som anlita rätts- skipningsorganen. Sådana rättegångsavgifter förekomma allestädes.
Stundom har man med rättegångsavgifter velat vinna även ett annat syfte än det nu angivna. Rättegångsavgifterna ha fått tjäna som ett medel att stävja processlystnaden. Särskilt brukar denna synpunkt framträda med av- seende å avgifterna för fullföljd av talan till högre rätt.
Hos oss uttagas rättegångsavgifter väsentligen i form av stämpel och lösen, som de rättssökande ha att erlägga för domstolarnas expeditioner. Såvitt rättegångsmålen angår kommer därvid i underrätterna utskrift av domstolens
protokoll främst i betraktande. Käranden är skyldig att lösa dem. I högre instans äro vissa expeditioner, t. ex. domen, belagda med stämpel. Andra avgifter i rättegång, vilka ej utgå i form av lösen eller stämpel, äro vadepen- ningen vid talans fullföljande till hovrätt och fullföljdsavgift vid talans full- följande till högsta domstolen. Med avseende å den sistnämnda avgiften träder dess syfte att förhindra obehörig klagan i förgrunden. Om klaganden vinner , i allo eller i huvudsakliga delar, återfår han nämligen fullföljdsavgiften. *
Av rättegångsavgifterna tillfalla de, som utgå i form av stämpel, kronan. Detsamma gäller om fullföljdsavgiften. Den i underrätterna utgående lösen tillkommer i princip vederbörande domare. Vadepenningen uppbäres ock av domaren.
Avlöningssystemet för domarna i häradsrätterna är byggt på den grund- satsen, att domaren av staten uppbär lön och vissa andra kontanta löneförmå- ner men därjämte lösen av de rättssökande. Oftast är expeditionslösen härads— hövdingens huvudsakliga inkomst. Å andra sidan är häradshövdingen prin— cipiellt skyldig att bestrida kostnaderna för domsagans förvaltning, såsom avlöning till rättsbildade biträden och skrivbiträden, skrivma- terialier och hyra för kanslilokal. Dessa domarens skyldigheter ha dock på senare år väsentligt modifierats, särskilt därigenom att staten till större delen övertagit kostnaderna för avlöning åt rättsbildade biträden. I flertalet dom— sagor tillhandahålla numera de tingshusbyggnadsskyldige kostnadsfritt kansli- lokal.
Beträffande avlöningssystemet i rådstuvurätterna gäller huvudsakligen sam- ma grundsats. Även här kännetecknas således lönesystemet av att domarna åtnjuta en fast lön, som här utgå från stadens kassa, jämte sportler från de rättssökande. Domarna äro även i städerna principiellt, om ock ej i samma omfattning som på landet, skyldiga att bestrida förvaltningskostnader, sär- skilt renskrivning. Systemet har i åtskilliga städer mer eller mindre genom— gripande modifierats. Sålunda förekommer det, att, medan domarna alltjämt uppbära sportler, staden bekostar samtliga utgifter för förvaltningen. I en del städer, däribland Stockholm och några andra av de större, åtnjuta domarna full lön av staden. Lösen tillfaller i dessa städer stadens kassa, som också bestrider samtliga förvaltningskostnader.
Såsom härav framgår, står vår nuvarande anordning av rättegångsavgifter— na i det närmaste samband med systemet för underrättsdomarnas avlönande. Någon tvekan kan emellertid knappast råda om att sportelväsendet såsom av— löningsform för domare bör avskaffas. Vid flera tillfällen ha olägenheterna av denna avlöningsform trätt i dagen. I samband med att staten övertager rättsskipningen i städerna bör därför, såsom processkommissionen i ett den 11 november 1921 till Kungl. Maj:t avgivet utlåtande framhållit, underrättsdo- marnas avlöning ordnas efter samma grunder, som nu tillämpas med avseende å högsta domstolens och hovrätternas ledamöter d. v. s. genom full lön från statskassan. Rättegångsavgifter böra ej längre utgå till domarna; den nuva- rande expeditionslösen och vadepenningen försvinna. Någon anledning att på det hela taget minska de rättegångsavgifter, som nu avkrävas de rättssökande,
föreligger dock ej. De nuvarande rättegångsavgifterna äro ej särskilt höga, och något berättigat anspråk på deras nedsättande kan ej sägas föreligga. Men rättegångsavgifterna böra samtliga tillfalla statsverket såsom en ersätt— ning för rättsskipningsorganens anlitande och bidrag till deras finansiella upprätthållande. Genom att lönesystemet omlägges så, att även underrätter- l nas domare fullt avlönas med fasta löner, växa statskassans utgifter för rätts- skipningen. Det är därför naturligt, att vad de rättssökande nu i form av sportler erlägga till domarna kommer staten till godo.
Någon tvekan kan ej yppas om att rättegångsavgifter höra i enlighet med vad nu sagts utgå i tvistemål. Mera ovisst är, huruvida rättegångsavgifter böra erläggas i brottmål. Allmän åklagare, som för ansvarstalan å tjänstens vägnar, skall tydligen, liksom nu, ej ha att erlägga avgift. Målsägande, som utan samband med allmän åklagares ansvarspåstående för talan om ansvar eller ersättning, har enligt svensk rätt att gälda rättegångsavgift såsom kärande i allmänhet. Ur den numera vedertagna synpunkten, att målsägande, som för talan om ansvar, därvid företräder ett allmänt intresse, synes det likväl rikti— gast att ej avkräva honom rättegångsavgift med avseende å denna hans talan, med mindre sådant må påkallas för att förekomma missbruk av rätten att fullfölja mål till högre instans. Begagnar målsägande sin rätt att i samman— hang med ett av åklagaren eller honom själv utfört åtal framställa privaträtts— ligt anspråk, synes han dock med avseende å detta anspråk böra erlägga rätte— gångsavgifter enligt reglerna för tvistemål. Framställer målsäganden sitt privaträttsliga anspråk i särskild rättegång, blir detta enligt processkommis- sionens förslag ett tvistemål, och rättegångsavgifter komma alltså att utgå enligt reglerna för dessa mål.
Den tilltalade är nu i underrätten skyldig att gälda rättegångsavgift i sam— ma omfattning som en svarande i tvistemål. I högre instans är han även skyldig att erlägga avgifter efter den partsställning han intar i målet. Om han är häktad i målet, är han fri från alla avgifter. Och en tilltalad, som fullföljer talan till högsta domstolen beträffande honom ådömt ansvar, är aldrig pliktig att nedsätta fullföljdsavgift. I främmande länder är ofta den tilltalade helt undantagen från avgifter, men det förekommer ock att, därest han fälles i målet, en avgift pålägges honom. Med den tilltalades ställning i straffprocessen synes bäst överensstämma, att rättegångsavgifter ej avkrävas honom. Om privaträttslig talan föres mot honom, lär dock om skyldighet att gälda avgifter i denna del böra tillämpas vad som skall gälla om tvistemål.
En rättegångsreform efter 'de grunder, som i betänkandet förordats, medför, att en annan teknisk anordning för rättegångsavgifternas uttagande måste träf- fas än den nu brukade. Särskilt gäller detta underrätterna. Såsom nyss fram- hållits utgöra sakprotokollen underlaget för de avgifter, som påföras parterna i rättegångsmålen i underrätterna. Rättegångsavgifternas storlek beror på protokollets omfattning och i viss mån även på antalet rättegångstillfällen. Men med de regler processkommissionen förordat beträffande protokollsfö—
ringen i lagmansrätten, är det givet, att protokollets omfång ej är ägnat att utgöra grund för en beräkning av de avgifter, som parterna böra erlägga. Och i regel skulle anledning ej föreligga att föreskriva en skyldighet för par— terna att lösa protokollet.
En i främmande länder med modern process vanlig anordning är, att rätte— gångsavgifter påföras vissa processhandlingar. Sålunda förekommer det, att en avgift uttages vid stämningens utfärdande, en annan vid upptagande av bevisning utom huvudförhandling, en annan för huvudförhandlingen, ytter- ligare en i händelse av uppskov och slutligen en avgift vid domen. Avgifterna i appellinstansen äro vanligen högre än i den första, och i revisionsinstansen in- träder en ytterligare förhöjning.
Processkommissionen har ej för avsikt att framlägga något förslag, hur detta tekniska spörsmål, som saknar större principiell betydelse, bör lösas, men utgår ifrån, att rättegångsavgifterna knytas till särskilda processuella åtgärder un- der ett måls fortgång. Den part, som påkallar åtgärden, får gälda den därmed förknippade avgiften. Enär käranden är den som driver processen, är det na— turligt, att han i regel får betala rättegångsavgifterna, men svaranden kan, i den mån han påkallar någon åtgärd, bliva skyldig att erlägga därför stadgad avgift. Vid det fortsatta arbetet bör övervägas i vad mån den synpunkten skall anläggas på avgifterna i rättsmedelsförfarandet, att de tjäna till att före- komma onödigt överklagande.
Nyare utländska lagar ha genomfört en sådan avvägning av rättegångsav- gifterna, att mål, i vilka tvistens föremål har ett större ekonomiskt värde, drabbas av högre avgifter, under det att mål om obetydligare värden draga lägre avgifter. Därvid ha lagarna utgått från det betraktelsesättet, att ju större det ekonomiska intresse är, som för parterna står på spel, dess större av- gifter kunna avkrävas dem, utan att därigenom rättegången blir ekonomiskt sett meningslös att föra. Då jämförelsevis högre avgifter uttagas i mål om större värden, blir det ock möjligt att i mål om ringa värden fastställa så låga avgifter, att de ej behöva avhålla någon från att söka sin rätt.
Denna tanke låter sig naturligtvis ej genomföras, då tvisten rör sig om så- dant, som ej kan skattas i penningar. För sådana fall måste lika avgifter till- lämpas i alla mål. Men då tvisten rör penningar eller annat, som kan värderas i penningar, uppställa lagarna mestadels en skala för rättegångsavgifterna, vilka då beräknas tämligen proportionellt till tvisteföremålets värde.
En sådan anordning är i vårt land okänd. De gällande bestämmelserna om rättegångsavgifter föranleda visserligen, att dessa ej utgå med samma belopp i alla mål, men växlingarna bero ej av tvisteföremålens Olika värde. Utan att här närmare ingå på spörsmålet om hur rättegångsavgifterna böra beräknas, synes det processkommissionen, som om tanken att ställa rättegångsavgif- terna i en viss relation till värdet av tvistens föremål förtjänade att beaktas vid ämnets reglering i lagen.
Rättegångsförfarandet kan stundom medföra, att part får till staten erlägga betalning, som icke är att hänföra till rättegångsavgifter. Detta kan bliva
fallet, därest staten vidkänts viss utgift för parts räkning, vilken hör av parten återgäldas. Såsom exempel härpå må nämnas kostnad för delgivning eller syn eller vittneslöner i vissa fall. Ofta torde dock böra fordras, att parten till staten förskjuter sådan kostnad. Fråga om återbetalning uppkommer då ej.
Processkommissionen förutsätter, att i överensstämmelse med nu gällande grundsatser part, som för fattigdom ej förmår gälda rättegångsavgift eller så— dan kostnad som nyss omförmälts, skall vara befriad därifrån.
Rättegångsavgifter och gottgörelse för statens utgifter av angivet slag ingå bland partens rättegångskostnader och kunna alltså enligt allmänna reg- ler komma att ersättas honom av motparten.
Nn' 2.
Om rättegångsreformens ekonomiska verkningar.
Ehuru processkommissionen icke anbefallts att verkställa utredning angå- ende de ekonomiska konsekvenserna av dess förslag, hade det uppenbarligen varit önskvärt, att en sådan utredning kunnat åtfölja betänkandet. Emeller- tid har processkommissionen icke förfogat över material för att verkställa en utredning, som anger hur reformens genomförande siffermässigt skulle ställa sig i ekonomiskt avseende.
(lm processkommissionen sålunda måst avstå från att söka närmare beräkna reformens ekonomiska verkningar, torde det likväl vara lämpligt att i korthet antyda, 'i vilka riktningar sådana verkningar huvudsakligen komma att yppa sig. Genom att sålunda angiva och i viss mån värdesätta de olika faktorer, som i detta hänseende äro av betydelse, torde, även om resultatet icke utföres i siffror, likväl en belysning av reformens ekonomiska följder erhållas.
Såsom utgångspunkt må därvid erinras om att, på sätt vid behandlingen av spörsmålet om rättegångsavgifter (bil. nzr 1) anförts, kostnaderna för rättsskipningen principiellt äro av två slag, sådana mera konstanta, som avse upprätthållandet av rättsskipningsorganen, och sådana, som hänföra sig till varje rättegång. De förra bäras regelmässigt av det allmänna och de senare av parterna. I anslutning härtill är det naturligt att särskilt angiva de om- ständigheter med avseende å reformen, som påverka det allmännas kostnader, och särskilt de, som beröra parter eller andra, som taga befattning med rätte- gångarna. För ett bedömande av reformens nationalekonomiska innebörd måste samtliga dessa faktorer beaktas.
Kostnader Vad kostnaderna för det allmänna angår, måste framhållas, att dessa ivarje ”22523”— fall för vårt vidkommande ej sammanfalla med statens. Detta beror på att nu ifrågavarande kostnader bäras ej blott av staten utan även av städerna och tingslagen. Städernas rättsskipning skulle emellertid övertagas av staten. Även en annan omständighet är här av betydelse. Det allmännas kostnader för rättsskipningen, vare sig de bäras av staten eller av städerna, äro för när- varande jämförelsevis billiga, pä grund av sportelsystemet, varigenom all- mänheten i väsentlig grad bidrager till domarnas avlönande och till förvalt— ningskostnaderna. Genom detta system minskas statens och städernas kost- nader i motsvarande grad. Såsom utvecklats vid behandlingen av frågan om rättegångsavgifter, bör sportelsystemet upphöra och sportlerna ersättas med en till staten ingående rättegångsavgift. Härav följer, att en riktig jämfö-
relse mellan det allmännas utgifter för rättsskipningen nu och framdeles förutsätter, att hänsyn tages ej blott till de kostnader, som bäras av staten, utan jämväl till dem, som nu åvila städerna, de tingshusbyggnadsskyldiga eller, i form av sportler, de rättssökande. I denna omfattning skall problemet här behandlas, därvid till en början skall vidröras den viktigaste av det all- männas kostnader för rättsskipningen, nämligen domarnas och de vid domsto- larna anställda rättsbildade tjänstemännens avlöning.
Några allmänna synpunkter på frågan om särskilt domarnas avlöning må Avlärning först anföras. till d_qmage och rattabtl— Med avseende å varje rättegångsordning kan det sägas, att rättsskipningens dade tjänste- beskaffenhet är, oavsett huru lagen reglerat organisation och förfarandet, i man' hög grad beroende på förmågan och viljan hos dem, som taga befattning med rättegångarna, att åstadkomma ett gott resultat. Främst kommer det därvid an på domarnas förutsättningar att fullgöra sin uppgift. Men domarens upp- gift kan allt efter förfarandets utformning i lagen vara mer eller mindre krä— vande. Den moderna processen, kännetecknad av en muntlig och koncentrerad förhandling, ställer krav på domaren, som väsentligt överstiga vad som for- dras av honom i ett skriftligt förfarande. Under rättegången framträder detta först i fråga om processledningen, som i den muntliga processen har en särskilt stor betydelse. Ej minst i vårt land, där man säkerligen måste räkna med att parterna i stor utsträckning utan biträde av advokater föra sin talan, kommer domarkårens förmåga att handlägga rättegångarna på ett sätt, som fullt motsvarar syftet med det nya förfarandet, att bliva avgörande för om processreformen skall medföra en verklig förbättring av vår rättsskipning. Av domaren måste krävas, att han behärskar den ingalunda lätta uppgiften att insiktsfullt och planmässigt förbereda målet till huvudförhandlingen och där sörja för att processmaterialet vid denna framlägges i överskådlig form. Här— på beror väsentligen det muntliga förfarandets möjlighet att göra sina före- träden gällande. .Även under förutsättning av en oklanderlig processledning ställer domarens förnämsta uppgift, att döma i målet, större anspråk på honom än i det skrift- liga förfarandet. Han måste kunna sammanhålla och behärska processma- terialet även då detta icke är upptecknat i skrift. Och ehuru han ej behöver sakna erforderligt rådrum för att överväga målet, skulle han ej få göra an— språk på så utsträckt tid härför, som nu är bruklig. Om sålunda domarens uppgift i flera avseenden blir svårare, erbjuder å den andra sidan det muntliga förfarandet utsikter till en fruktbärande utveckling av rättsskipningen men även här endast under förutsättning, att domarkåren motsvarar högt ställda anspråk. Det nya förfarandet låter domstolen mera omedelbart komma i beröring med de personer och förhållanden rättegången rörer. Därigenom ökas möjligheterna för en erfaren och omdömesgill domare att i sina domar nå det materiellt rättvisa. En oeftergivlig förutsättning för att ett tillfredsställande resultat skall vin- nas av den här föreslagna reformen av vårt rättegångsväsen är således, att
domarbefattningarna besättas med de bästa krafter, som äro att tillgå. Såsom rättesnöre bör därvid gälla, att domarnas löner avvägas så, att framstående jurister vilja ägna sig åt domarkallet. Det är då att beakta, att staten på detta område har att tävla med de ekonomiskt lockande banor som advokat eller affärsjurist, vilka stå öppna för den dugande juristen. Visserligen är det icke möjligt för staten att erbjuda löner, som mäta sig med de inkomster, vilka framstående advokater och affärsjurister uppnå. Och detta är ej heller nöd- vändigt, då den större trygghet för framtiden, som anställningen i statens tjänst erbjuder, till stor del uppväger de större inkomsterna i privat verksam- het. Men skillnaden bör ej få bliva så betydlig, att de bästa juristerna all- mänt föredraga den enskilda verksamheten.
I och med sportelsystemets avskaffande inträder en utjämning av de nu ganska växlande lönerna i underrätterna. Men lönesystemet bör ej eftersträva en fullständig likhet för domarna i varje instans. Sålunda bör den domare, som utövar den administrativa ledningen av en domstol, åtnjuta högre lön än övriga där anställda domare. Detta gäller i den av processkommissionen före— slagna organisationen om högsta domstolens och hovrätternas presidenter samt lagmännen.
Avlöningssystemet bör vidare anordnas så, att de befattningar, på vilkas innehavare de viktigaste och mest kvalificerade domaruppgifterna falla, tillde- las högre löner än övriga. Därigenom blir det möjligt att vid dessa befatt- ningar knyta de bästa domarna. I anslutning till vad ovan anförts om ange— lägenheten av att processledningen i de viktigare målen utövas av framstående domarkrafter bör därför en sådan reglering av lönerna genomföras, som un— derstödjer detta önskemål. Härav föranledes, att jämförelsevis högre lön till- delas lagmän och vice lagmän samt ordförande på avdelning i hovrätt och högsta dom-stolen. Särskilt må framhållas den gentemot nuvarande förhållan- den väsentligt förändrade ställning, som avdelningsordförandena i hovrätterna få genom det muntliga förfarandet och hOvrätternas uppgift att slutligt av- göra sakfrågan.
Även med iakttagande av att tillfredsställande löner beredas domarna och de rättsbildade tjänstemännen i de olika instanserna torde det kunna antagas, att avlöningskostnaderna på det hela komma att visa en ej obetydlig nedgång. Huvudsakligen beror detta av den mera rationella domkretsindelningen i första instans och avskaffandet av de nuvarande kollegiala stadsdomstolarna. I sam— ma riktning verkar ock att högsta domstolens förändrade arbetsuppgift möj- liggör en väsentlig nedsättning av antalet justitieråd och revisionssekreterare. För hovrätternas del torde däremot någon kostnadsminskning ej vara att emotse.
Överexekutorsgöromålens överflyttning till lagmansrätterna bör medföra en ej obetydlig minskning i de nuvarande kostnaderna för länsstyrelserna. Å and- ra sidan kommer åtskiljan-det av rättsskipning och förvaltning i städerna att kunna medföra en ny utgift för de administrativa uppgifter, som nu åligga magistraterna.
En av de mest betydande utgiftsposterna för rättsskipningen utgör under nuvarande förhållanden renskrivningen. Denna kostnad, som nu uppgår till omkring 1,300,000 kronor, består till största delen av lön till skrivbiträden men även av utgifter för skrivmaterial med mera. Renskrivningskostnaden är för närvarande fördelad mellan staten, städerna och underrättsdomarna.
Utgifterna för renskrivning höra i sammanhang med processreformens ge- nomförande kunna väsentligt nedbringas. Detta beror på inskränkningen i protokollsföringen och protokollens förändrade uppgift. Domstolarna-s origi- nalprotokoll skola föras omedelbart vid deras sammanträden. Originalproto— kollen skola där ombesörjas av domaren och sekreteraren, varför någon sär- skild personal för detta ändamål ej blir erforderlig. Utskrift av protokollet, som nu är nödvändig att göra i det övervägande antalet mål, torde framdeles icke så Ofta komma i fråga. Och protokollet är då mestadels betydligt mindre till sitt omfång än nu.
En ytterligare mycket avsevärd besparing i renskrivningskostnaden kan också lätt genomföras, när i sammanhang med processreformen sportelväsen- det avskaffas. Något hinder möter då ej längre att väsentligt förenkla de nu mycket omständliga utskrifterna i inskrivningsärenden.
Vad nu sagts gäller underrätterna. Någon besparing å den redan nu ganska obetydliga renskrivningskostnaden i de högre instanserna torde ej vara att emotse.
Kostnaden för vaktbetjäning vid domstolarna torde i stort sett bliva den- samma som nu.
Processkommissionen har uttalat den meningen, att ersättning bör tillkomma nämndens ledamöter för deras inställelse jämväl vid lagtima tingssamman- träden (1 delen 5 kap. 16 punkten). Härigenom uppkommer en betydande ny utgift för det allmänna. Frågan om ersättning till nämnden har emeller- tid, oberoende av processref ormen, stått på dagordningen, och det är därför icke en utgift, som står i omedelbart såmband med processreformen. Frågan har senast bragts å bane genom en skrivelse till Kungl. Maj:t av 1918 års lagtima riks— dag. I anledning därav föranstaltades en utredning. Enligt därvid verkställd beräkning skulle årliga kostnaden belöpa sig till 1,050,000—1,350,000 kr.
Huruvida denna beräkning kan läggas till grund för kostnaderna efter pro- cessreformens genomförande, är vanskligt att avgöra. Till minskning av de beräknade kostnaderna verkar, dels att domfört antal nämndemän skulle ned— sättas från nuvarande 7—1? till 5 och dels att nämndens deltagande endast skulle äga rum vid huvudförhandlingen och icke såsom nu vid alla rättegångs- tillfällen. Å den andra sidan förorsakas en ökning av dels många städers införlivande med kringliggande landsbygd och därav följande ökning av an- talet mål med nämnd, dels nämndens deltagande i grövre brottmål i de övriga städerna, dels tätare tingssammanträden än nu brukas och dels nämnds del— tagande i grövre brottmål i hovrätterna. Sannolikt är väl, att den nya orga- nisationen på det hela kommer att medföra" någon höjning av de med avseende å nuvarande förhållanden beräknade kostnaderna.
Renskn'v- m'ng.
Vaktbetjä- ning.
Ersättning till nämn- den.
Handels-_ En ny utgift, ehuru ej betydande, föranledes därav, att ersättning lär böra knä—123572 ,!”— utgå till hovrätternas handelskunniga bisittare för deras tjänstgöring.
hovrätt.
Lokaler. En mycket betydande utgiftspost för det allmänna är den, som avser lokaler för rättsskipningsorganen. Denna kostnad drages nu såvitt angår första in- stansens domstolar på landet av invånarna i varje tingslag (de tingshusbygg- nadsskyldige) och i stad av stadskassan. För lokaler åt hovrätterna och högsta domstolen sörjer i princip staten.
Kostnaderna för lokaler borde i stort sett bliva mindre efter processrefor- mens genomförande. Visserligen erfordras lokaler åt de nya hovrätterna, men å andra sidan bliva genom underrätternas omorganisation åtskilliga domstols- byggnader överflödiga för rättsskipningen.
#25ij En betydande ökning av det allmännas kostnader för rättsskipningen för-
anledes av åklagarväsendets förbättring. Då, oavsett rättegångsreformen, ett stärkande av åklagarväsendet allmänt erkännes vara av behovet påkallat och ett självständigt förslag i sådan riktning redan utarbetats. böra kostnaderna för detta ändamål ej anses uteslutande framkallade av processreformen. Endast i den mån det nya förfarandet medför kostnader, som ej redan med hänsyn till nuvarande förhållanden äro nödiga, kan kostnadsökningen läggas processrefor- men till last.
I fråga om underåklagarna (landsfiskaler, stadsfiskaler och poliskommissa- rier) torde, såvitt nu kan bedömas, någon kostnadsökning ej uppkomma. Där- emot kommer statsåklagarinstitutionen att draga betydliga nya utgifter, som endast i ringa mån motvägas av besparingar, vilka möjligen kunna uppstå, därigenom att de nuvarande landsfogdarna- befrias från en väsentlig del av sina utgifter.
Även åklagarväsendet i hovrätterna, bestående av advokatfiskaler Och hov- rättsfiskaler, måste betraktas såsom en nyhet. Likaså tillkommer någon kost- nad för förstärkning av arbetskrafterna i justitiekanslersexpeditionen.
Reseersätt- Med genomförandet av grundsatsen om fast lön åt domarna i underrätt följer mnga'r. att dessas nuvarande skyldighet att på egen bekostnad resa till tingen upp- hör. Ersättning härför måste utgå av allmänna medel. En ny utgift för det allmänna tillkommer för hovrätternas resor till sammanträden på annan ort. Någon ökning av reseersättningar till åklagare lär väl ock kunna emotses, även om denna ej bör bliva betydande.
R(ittgqångs- Beträffande häktads rätt att få rättegångsbiträde föreslår processkommis- b'igzgjdflt sionen grunder, som i huvudsak överensstämma med de nu gällande. På grund av det förändrade rättegångssättet torde härutinnan ökning av kostnaderna i vissa hänseenden komma att uppstå, under det att i andra avseenden minskning kan förväntas. Någon väsentlig förändring av det allmännas kostnader i sin helhet torde icke förorsakas av processreformen.
Huruvida någon förändring av den kostnad, som det allmänna nu får bära för fattig parts rätt till fri rättegång, kan komma att äga rum, beror givetvis väsentligen på de allmänna grunder, som komma att gälla för åtnjutande av denna förmån. Då- i varje fall villkoren härutinnan icke torde komma att bliva mindre stränga än för närvarande, behöver en ökning av kostnaderna sannolikt icke befaras.
En avsevärd utgift för det allmänna utgör ersättning åt vittnen. Sådan ersättning utgår av statsmedel, bland annat, i brottmål, däri allmän åklagare för talan å tjänstens vägnar, och i åtskilliga familjerättsliga mål. Denna ut- gift skulle betydligt ökas genom processreformen. I denna riktning verkar, dels att enligt förslaget vittnen skulle få ersättning även för inställelse under förberedande undersökning och dels att vittnens inställelse i hovrätt skulle förekomma i grövre brottmål.
De viktigaste faktorer, som inverka på det allmännas kostnader för rätts- skipningen, äro härmed berörda. Om med ledning av vad sålunda anförts ett försök göres att draga en slutsats om den inverkan på sammanlagda beloppet av det allmännas årliga kostnader för rättsskipningen. som rättegångsreformen skulle utöva, finnas goda skäl för det antagandet, att någon väsentlig ökning av dessa kostnader icke torde uppkomma. Däremot kommer rättegångsrefor- mens genomförande att förorsaka vissa engångs- och övergångskostnader, vilkas storlek beror på sättet för och de närmare anordningarna vid genomförandet.
Frågan om reformens statsfinansiella. verkningar är delvis av annan inne- börd än det nyss behandlade spörsmålet. En ökning eller minskning av sådana
F 'r'i rätte- gång.
Ersättning åt vittnen.
Samman- fattning.
Re formens verkningar
med avseen—
utgiftsposter, som redan nu helt falla å statsverket, kommer att omedelbart in- de å statens verka på statens kostnad för rättsvården. Men i fråga. om sådana utgiftsposter som domares avlöning och renskrivning, vilka nu delvis drabba städerna och de rättssökande, kan av det ovan anförda intet slutas beträffande reformens följ— der för statskassan.
Statens ställning till rättsskipningen är ekonomiskt sett den, att staten vid- kännes vissa utgifter men å andra sidan gottgör sig vissa inkomster av rätts— skipningen. Dessa inkomster äro väsentligen stämpelmedel för domstolarnas expeditioner samt fullföljdsavgift till högsta domstolen.
Statens utgifter för rättsskipningen komma att avsevärt stegras genom re- formen. Särskilt medverkar härtill övertagandet av rättsskipningen i städerna med den därav följande förpliktelsen att avlöna samtliga domstolars domare och tjänstemän. Sportlernas avskaffande och ersättande med full lön inne- bär också en betydande ökning av statsverkets utgifter för avlöning. Ren- skrivningskostnaden i första instans, för vilken staten nu praktiskt taget ej har någon utgift, skulle komma att åligga statsverket, om ock renskrivning ej behöver förekomma i tillnärmelsevis sådan omfattning som nu. Ersättning till nämndemän, i den mån denna utgift förorsakas av reformen, blir en ny kostnad, som faller staten till last.. Även om man utgår från att något hinder
finanser.
Enskildas kostnader.
230 OM RÄTTEGÄNGSREFORMENS EKONOMISKA VERKNINGAR. cj möter att låta anskaffandet och underhållet av lokaler åt första instansens domstolar liksom nu vila å domkretsarnas invånare, uppstår genom hovrätternas utbrytning ökade lokalkostnader för statsverket. På statskassan faller ock den betydande ökningen av kostnaderna för åklagarväsendet. Av skäl, som ovan angivits, måste också statsanslaget för ersättning åt domare, vittnen och parter avsevärt höjas.
Å den andra sidan skulle rättegångsreformen komma att tillföra statsverket ökade inkomster. Genom sportlernas indragande till statskassan i form av motsvarande rättegångsavgift skulle ett högst avsevärt belopp inflyta. Statens övertagande av rättsskipningen i städerna synes ej böra ske, utan att städerna i större eller mindre grad gottgöra staten för den ekonomiska uppoffring den därigenom ådrager sig till städernas förmån. På de villkor, som härutinnan kunna bliva bestämda, beror väsentligen, hur processreformen kommer att in- verka på statsfinanserna. I rättegångsavgifterna har staten ock ett medel att reglera sina uppoffringar för rättsvården.
Vad slutligen angår rättegångsreformens inflytande på enskildas kostnader i anledning av rättsskipningen, motsvaras i vissa fall en ökning i det all— männas utgifter av en besparing för den enskilde. Detta är fallet exempel— vis, då staten framdeles skulle komma att utgiva ersättning till dem, som höras såsom vittnen vid förberedande undersökning i brottmål.
Av det största intresse är frågan, huruvida parternas kostnader för rätte- gångars förande komma att stegras eller minskas. Något allmängiltigt svar härpå kan ej givas. Omständigheterna i skilda rättegångar äro alltför väx- lande. Sålunda kommer, bland annat, om rättegångsavgifterna fastställas i förhål- lande till tvisteföremålets värde, detta att innebära i vissa fall en minskning och i andra en ökning av parternas kostnader.
Med avseende på förfarandet i första instans verka några omständigheter i riktning att göra rättegången dyrare för parterna. Sålunda lärer parts per- sonliga inställelse vid rätten komma att påkallas i större utsträckning än nu. Regeln om bevisnings förebringande inför den dömande rätten innebär ej nå- gon förändring i vad som redan nu tillämpas och bör därför ej medföra ökade kostnader för parterna. Ej heller kan det antagas, att parternas kostnader skulle i mera betydande grad ökas genom de förändringar i underrätternas förläggning, som skulle följa av de föreslagna grunderna för domstolsorganisa- tionen. Snarare kan det sättas i fråga, om icke vissa kostnader komma att minskas, därigenom att domstolarna i större utsträckning sammanträda i stå— derna. En minskning av kostnaderna bör följa av rättegångens mera planmäs- siga anordnande. Antalet rättegångstillfällen under förberedelsen och huvud— förhandlingen sammanlagt bör ej behöva bliva tillnärmelsevis så stort som nu ofta är fallet. Då parts kostnad för inställelse själv eller genom ombud nu är en av de väsentligaste, ligger betydelsen härav i öppen dag. På det hela torde det kunna antagas, att rättegången i första instans ej kommer att. bliva dyrare för parterna än nu. *
Däremot är det obestridligt, att de anordningar, som föreslagits i syfte att
tillhandahålla hovrätterna ett bättre processmaterial, måste köpas på bekost- nad av en förhöjning av de nu utomordentligt billiga kostnaderna för rätte— gångars förande i hovrätten. Av mindre betydelse är säkerligen därvid regeln, att part, som ej själv vill föra talan, måste härför anlita advokat. Kostnads— ökningen vållas huvudsakligen av förfarandets anordning såsom muntlig för- handling med därav följande inställelseplikt för parterna eller deras advokater. Ofta torde såväl advokatens som partens inställelse komma att påkallas. I högre grad komma kostnaderna att stegras i mål, i vilka en omfattande vittnesbevisning skall förebringas inför hovrätten. Med de av processkom- missionen förordade bestämmelserna skulle detta emellertid endast vara nödvändigt i de grövre brottmålen. Då i dessa mål talan väl så gott som undantagslöst kommer att föras av allmän åklagare och utgifterna i allt fall till sin väsentliga del stanna å statsverket, har denna omständighet ej så stor betydelse för frågan om enskilda personers kostnader, även om förhållandet ej bör förbises. Även i ett annat fall kommer en utförligare bevisföring i hov- rätten och därmed förbundna kostnader att inträda, nämligen då tvistemål ome- delbart anhängiggöres i hovrätt. Men då uppkommer en motsvarande besparing genom att underrättsförfarandet bortfaller. Det bör ej heller förbises, att för- bättringarna i rättegångssättet i första instans böra medföra, att behov mera sällan föreligger att fullfölja talan till hovrätten.
Vad slutligen beträffar kostnaderna för högsta domstolsprocessen, torde det kunna antagas för visst, att det skriftliga förfarandet blir tillämpat i det över- vägande antalet mål. Någon ökning av parternas kostnader bör då i regel ej behöva komma i fråga. Då muntlig förhandling hålles, förorsakas härav en utgift. som kan sägas sakna motsvarighet i nuvarande förfarande.
Om domarutbildningen.
I det svenska rättegångsväsendet för närvarande vilar domarutbildningen på systemet att i mycket vidsträckt omfattning låta domarämbetet så i under- rätterna som i hovrätterna handhavas av vikarier. I den av processkommissio- nen föreslagna domstolsorganisationen ingår som en av de viktigaste förutsätt- ningarna, att detta vikariatsystem såvitt möjligt upphör. Därmed kommer en i och för sig onekligen värdefull utbildningsväg icke att stå öppen i samma former och i samma utsträckning som nu. Fråga uppstår då, huru den nya ordningen skall kunna tillgodose behovet av utbildningsmöjligheter för dem, som vilja ägna sig åt domarkallet. Utan att närmare ingå på frågan har processkommissionen likväl ansett lämpligt att angiva några huvuddragi ämnet.
Såsom för närvarande komma att å domsagornas kanslier erfordras extra ordinarie notarier utöver de ordinarie tjänstemännen. Efter avlagd juridisk examen kommer den unge juristen sålunda först att kunna vända sig till dom- sagoma och som notarie börja det praktiska juridiska arbetet. Han bör därvid liksom nu i egenskap av biträde åt domarna och de ordinarie tjänstemännen först sätta sig in i de enklare göromålen, såsom att biträda de domare, som omhänder- ha inskrivningsväsendet och de enklare målen. Vid semester eller annan ledig- het för den ordinarie sekreteraren kan han därefter få förordnande som vi- karie för denne. Är han skicklig, bör han efter ett eller annat år jämväl kunna få förordnande som rådman. Vill han komma i åtnjutande av en mera allsidig utbildning, kan han sedermera inträda i en hovrätts kansli och där kunna erhålla förordnande för tjänsteman å kansliet. Någon gång kan det måhända också finnas lämpligt att tjänstgöra i högsta domstolens kansli.
Den ordinarie tjänst, som i vanliga fall först står notarien till buds, torde bliva sekreteraretjänsten främst i lagmansrätt men någon gång kanske också vid hovrätt. Vid ledighet för rådmännen komma sekreterarna vid lagmansrät- terna i regel att få tjänstgöra som Vikarier. De få därvid en utbildningsmöj- lighet, som i viss mån är densamma som under nuvarande ordning, men som icke kan stå öppen i samma omfattning som nu och som därjämte innebär en vida mindre fara för rättsskipningens säkerhet, då den icke som nu berör även de viktigaste uppgifterna vid domstolen.
Nästa steg för den, som vill gå domarbanan, torde i vanliga fall leda till or- dinarie rådmanstjänst. Den föreslagna domstolsorganisationen förutsätter ett betydande antal sådana tjänster, och befordran till en sådan torde kunna ske
jämförelsevis snabbt. I åtskilliga fall kan det emellertid inträffa, att den, som fått en sekreteraretjänst, icke är lämplig för befordran till domare. I något fall kan det, å andra sidan, tänkas, att en sekreterare i domararbete ådagalagt sådan framstående duglighet, att han kan befordras direkt till hovrättsråd. Möj- ligheten härtill bör icke vara alldeles utesluten. Likaledes bör det vara möjligt, att befordran sker till revisionssekreterare, men då dessa tjänster komma att behållas endast till ett ringa antal, kan denna möjlighet icke bliva av större be- tydelse. Det vanliga måste bliva, att rådmanstjänsten blir den första ordina- rie domarplatsen.
Om lagmans—, vice lagmans— eller hovrättsrådsämbete skall besättas, torde detta i regel ske ur de skickligaste rådmännens krets. Den, som redan beford— rats till vice lagman, bör naturligtvis också kunna komma i fråga till att bliva lagman. För att utses till ordförande på en avdelning i hovrätt måste särskilda förutsättningar fyllas. Det är självfallet, att vid nu nämnda befordringar tjän- steåldern icke får vara avgörande befordringsgrund.
Huruvida lagmän komma att låta förflytta sig till domarplatser i hovrät- terna och hovrättsdomare till lagmansämbeten, blir beroende på de inbördes lö— neförhållandena och givetvis också på en mängd personliga bevekelsegrunder i de enskilda fallen och låter sig knappast på förhand beräkna.
Revisionssekreterarnas antal blir, som redan nämnts, jämförelsevis ringa och dessa tjänsters betydelse ur befordringssynpunkt underordnad. Den karaktär, som de komma att få, torde i allmänhet utesluta, att såsom nu dessa tjänster komma att rekryteras från kretsen av domare i överrätterna.
Till ledamöter av högsta domstolen böra liksom nu de yppersta domarna från övriga domstolar främst komma i fråga. '
Den mest i ögonen fallande olikheten mot nu rådande förhållanden, som en ordning enligt dessa grunder skulle innebära, består däri, att befordringarna i vida större utsträckning än nu skulle äga rum från underrätterna till över- rätterna och att som en följd därav befordringarna i de senare icke skulle väsentligen vara begränsade till personal, som länge tjänstgjort inom domstolen. Denna olikhet beror naturligtvis därpå, att förfarandet i överrätterna. icke så— som nu skulle till sin natur avsevärt skilja sig från förfarandet i underrätterna.
De allmänna grunder för befordringarna på domarbanan, som här, antytts, böra naturligtvis icke utesluta, att till domare kunna utnämnas också andra jurister, t. ex. åklagare, advokater eller rättsvetenskapsmän.
N :r 4.
Viktigare utländska lagar och lagförslag av processrättslig natur:
Belgien.
Code de procédure civile (1806). Code d7instruction criminelle (1808).
Danmark. Lov om Rettens Pleje (1916).
England.
Någon allmän kodifikation av processrätten finnes icke. Följande viktigare lagar äro att beakta: Summary Jurisdiction Act 1848. Common Law Procedure Act 1852. Criminal Procedure Act (Denman's Act) 1865. The Supreme Court of Judicature Act 1873. Rules of the Supreme Court 1883. County Courts Act 1888. Summary Jurisdiction Act 1899. The County Court Rules 1903, 1914. Probation of Offenders Act 1907. Criminal Appeal Act 1907. Criminal Justice Administration Act 1914.
Finland.
Förslag till reform av rättegångsväsendet utarbetade av en därtill förordnad kommitté I—IV (1899—1900).
Lagberedningens förslag till reform av rättegångsväsendet uppgjorda efter verkställd granskning av de förslag, som utarbetats av en för revision av lag— stiftningen angående rättegångsväsendet tillförordnad kommitté I—V (1908 ——1909).
Förslag till reform av rättegångsväsendet av 0. H. Granfelt enligt upp- drag (1923).
Förslag till reform av rättegångsväsendet, kommittébetänkande på grundval av näst förut anmärkte förslag (1925).
Frankrike.
Code de procedure civile (1806). Code d'instruction criminelle (1808).
Italien.
Codice di procedura civile del regno d'Italia (1865). Codice di procedura penale del regno d'Italia (1913).
Nederländerna.
. Wetboek van Burgerlijke Regtsvordering (1838) . Wetboek van Strafvordering (1921).
Norge.
Lov om Rettergangsmaaden i Straffesager (1887). Lov om domstolene och Lov om rettergangsmaaten for tvistemaal (1915 med ändringar 1925, av vilka vissa angivits såsom provisoriska).
(Enligt bestämmelse 1926 skola de nya lagarna om domstolarna och om rät- tegången i tvistemål samt därav föranledda ändringar i lagen om rättegången i brottmål träda i kraft den 1 juli 1927.)
Schweiz.
Kanton Basel-Stadt: ,
Gesetz betreffend Wahl und Organisation der Gerichte und der richterlichen Beamten (1895).
Civilprozessordnung (1875). Strafprozessordnung (1862).
Kanton Bern: Gesetz iiber die Organisation der Gerichtsbehörden (1909). 1 Zivilprozessordnung (1918).
Strafprozessordnung (1854).
Kanton Geneve: Code dånstruction pénale (1884). Loi sur l'organisation judiciaire (1911). Loi de procedure civile (1911). Kanton Ziirich: Gesetz betreffend das Gerichtswesen im allgemeinen (Gerichtsverfassungs- gesetz; 1911).
Gesetz betreffend den Zivilprozess (Zivilprozessordnung; 1913). Gesetz betreffend den Strafprozess (Strafprozessordnung; 1919).
Kanton Ticino: Legge organica giudiziaria. (1892). Codice di procedura penale (1895). Codice di procedura civile (1899).
Skottland.
Criminal Procedure (Scotland) Act 1887. Summary Jurisdiction (Scotland) Act 1908.
Tyskland.
Gerichtsverfassungsgesetz ( 1877 ) . Zivilprozessordnung (1877 ) . Strafprozessordnung (1877). Protokolle der Kommission fiir die Reform des Strafprozesses I—II (1905). Entwurf einer Strafprozessordnung und Novelle zum Gerichtsverfassungs- gesetze (1908). Entwiirfe 1) eines Gesetzes betreffend Änderungen des Gerichtsverfassungsgesetzes, 2) einer Strafprozessordnung, 3) eines zu beiden Gesetzen gehörenden Einfiihrungsgesetzes (1909). Entwurf eines Gesetzes zur Änderung des Gerichtsverfassungsgesetzes und Entwurf eines Gesetzes iiber den Rechtsgang in Strafsachen (1920).
i I väsentliga delar ändrade och ånyo utgivna år 1924.
Ungern.
Civilprocesslag (191 1 ) . Straffprocesslag (1896).
Österrike.
Strafprozessordnung (1873). Zivilprozessordnung (1895).
Jurisdiktionsnorm (1895).
Gerichtsorganisationsgesetz (1896) . Entwurf eines Gesetzes womit die Strafprozessordnung vom 23 Mai 1873, RGB Nr 119, abgeändert wird, Regierungsvorlage (1912).
DE SAKKUNNIGAS YTTRANDEN
Undertecknade, som varit tillkallade för att biträda processkommissionen i dess arbete, få med hänvisning till vad som av processkommissionen i dess skri- velse till Konungen anförts rörande sättet för de sakkunnigas deltagande i ar- betet, härmed uttala vår anslutning till de huvudgrunder, varpå föreliggande förslag vilar.
ANDERS ANDERSON. KNUT EKBOM. ADAM HULT. HENNING LEO. 0. W. LOVGREN. AXEL PEHRSSON. VICTOR SCHNEIDER G. SEDERHOLM. åberopar särskilt yttrande.
Då behovet av en så genomgripande reform som den nu föreslagna enligt min mening icke kan anses vara trängande, utan fastmera de partiella refor- mernas väg synes bö'ra beträdas, då vidare vissa viktiga detaljer i förslaget såsom lekmannaelementets ökade inflytande synas mig vara av tvivelaktigt värde och då slutligen kostnadsfrågans outredda skick utgör ett ytterligare skäl för mig att icke oreserverat ansluta mig till förslagets huvudgrunder, så har jag härmed velat anteckna denna skiljaktiga mening.
AXEL VENNERSTEN.
Särskilt yttrande av borgmästaren Schneider.
Processkommissionens föreliggande betänkande utgör väsentligen ett prin- cipbetänkande, avseende att i allmänna drag angiva konturerna för en ny svensk rättegångsordning. Härvid torde den ledande grundsatsen kunna sägas ha varit att genom tillämpning i vidsträckt mån av muntlighets- och omedel- barhetsgrundsatserna skapa en rättegångsordning, som, särskilt ifråga om snabbheten i målens avgörande, bättre än den nuvarande skulle motsvara tidens krav. Av denna betänkandets allmänna karaktär följer, att icke fullständiga förslag till lagtexter och erforderliga följdförordningar framläggas utan endast kortfattade utkast eller promemorior för en blivande lagredaktion. Dessa ut- kast giva visserligen jämte den allmänna motiveringen ganska god inblick i förslagets allmänna byggnad men kunna genom sin knapphändighet icke giva uttömmande svar på de mången gång betydelsefulla frågor, vilka vid gransk— ning av betänkandet självmant framställa sig.
Redan på denna grund måste det falla sig synnerligen svart att bilda sig en säker uppfattning om, i vad mån de vägar, betänkandet anvisar, leda fram till en rättegångsordning, vilken tillgodoser de tre kardinalkraven på ett gott _ processystem: säkerhet, snabbhet och billighet. Då ej heller lämnas närmare redogörelse för den tilltänkta domkretsindelningen, möter, särskilt beträffande underdomstolarna, svårighet att konstatera, i vad mån ett annat oeftergivligt krav på en god rättegångsordning, nämligen domstolarnas lättillgänglighet för allmänheten, i tillbörlig grad tillgodoses.
Därjämte må särskilt framhållas, att vid betänkandet icke äro fogade när- mare beräkningar över de kostnader förslagets genomförande skulle vålla det allmänna. Sålunda saknas utredning rörande såväl antalet domare vid de blivande domstolarna, tjänstemän, kanslipersonal och betjänte som ock de för domstolens ledamöter och övrig personal beräknade löneförmåner. Ej heller har betänkandet upptagit och måhända ej nu kunnat upptaga till närmare prövning den erforderliga ekonomiska uppgörelsen mellan staten och de städer, som nu hava egen jurisdiktion, samt den därmed sammanhängande svåra frågan, huru de statliga funktioner, vilka nu bekostas av nämnda städer, efter en bli- vande reform skulle upprätthållas.
På de skäl, som sålunda här av mig i korthet antytts och ej minst enär av betänkandet ej framgår, huruvida de nuvarande jurisdiktionsberättigade stä- derna vid ovan angivna uppgörelse med staten kunna motse en för dem accep-
tabel lösning av den vittomfattande frågan om städernas särskilda skyldigheter och rättigheter i förhållande till staten, är jag i frågans nuvarande läge för— hindrad taga slutgiltig ståndpunkt till betänkandet.
Under sådana förhållanden finner jag det ej lämpligt här söka ingå i dis- kussion rörande de särskilda delar av förslaget, angående vilka. enligt min mening goda skäl kunde anföras för en annan ståndpunkt än den vid vilken kommissionen stannat.
På en punkt anser jag mig dock redan nu böra anmäla en från kommissionen avvikande mening. Det gäller den viktiga frågan om lekmännens deltagande i rättsskipningen. Betänkandet avser därutinnan, vad underrätterna angår, att vid den lagfarne domarens sida vid huvudförhandling och avgörande av tviste— eller brottmål skall sitta en av fem lekmän bestående nämnd, av vilka. fyra. om de äro ense, kunna överrösta den lagfarne domaren. Härifrån göres dock undantag sålunda, att i stad, som bildar eget tingslag (alltså de medelstora och större städerna), nämnd endast skulle deltaga i behandlingen av brottmål, var- jämte i fråga om polismålen skulle kunna förordnas, att sådana mål skola handläggas utan nämnd. Vidare skall i hovrätt nämnd, bestående av fem lek- män, deltaga vid handläggning och avgörande endast av vissa brottmål, näm— ligen sådana, i vilka fråga kan uppstå om den tilltalades dömande till straff— arbete eller, till fängelse i mer än sex månader. I hovrätt deltager sålunda en- ligt betänkandet nämnd icke i avgörande av övriga brottmål och av tvistemål.
Den lösning frågan om lekmännens deltagande i rättsskipningen sålunda en- ligt betänkandet erhållit, synes mig långt ifrån tillfredsställande.
Så långt är jag ense med kommissionen, att jag i likhet med densamma och väsentligen på av densamma anförda skäl anser, att i brottmål, företrädesvis flock grövre sådana, lekmännens medverkan i rättsskipningen i flera hänseenden kan vara av värde, särskilt beträffande avgörande av skuldfrågan och straff- mätningen. Ej heller har jag något att erinra mot, att beträffande sådana mål lekmannaelementet såsom i betänkandet föreslagits erhåller en starkare ställ- ning än nu.
Däremot har jag ej funnit tillräckliga skäl föreligga att giva lekmanna— clementct liknande ställning i tvistemål. Flerstädes i betänkandets allmänna motivering utsäges ock mer eller mindre uttryckligt, att lekmännens insats vid avdömande av tvistemål ej kan tillmätas större värde, åtminstone under den form för lekmännens deltagande, som i betänkandet avses. I fall lekmanna- deltagandet kunde anordnas så, att i varje tvistemål deltoge endast sådana lek— män, vilka på grund av sin särskilda utbildning'eller yrkesställning vore spe— ciellt förtrogna med de frågor, om vilka tvisten rör sig, med andra ord om man så att säga sörjde för ett slags Specialdomstol med sakkunniga lekmän för varje tvistemål, kunde tvivelsutan lekmännens insats bliva av värde, men därom är i betänkandet ej fråga, och en sådan anordning torde för övrigt stöta på oöver— stigliga praktiska svårigheter. Då så är fallet, och då man alltså för delta— gande i tvistemålens avdömande nödgas anlita lekmän, tagna så att säga ur högen, ligger det i öppen dag, vilken ringa kompetens lekmännen i allmänhet komme att besitta för domsmyndighet i civila mål. Helt. annorlunda ställer
det sig ifråga om deras medverkan vid brottmålens handläggning och avdöman- de. Varje ordinärt begåvad person med en viss livserfarenhet kan tvivelsutan under samarbete med en lagfaren domare bilda sig en god uppfattning om en tilltalads skuld samt rörande de omständigheter, vilka böra influera på straff— mätningen, på frågan om villkorlig dom, om' minderårigs hänvisande till tvångs- uppfostran o. d. och sålunda bidraga till goda domar i brottmål. Däremot är samme lekman under nutidens differentierade samhällsförhållanden icke skickad att inlåta sig på avgörande av civila tvister, där redan själva sak- frågan esomoftast är mera invecklad än i brottmål och icke lika lätt kan på ett åskådligt sätt upprullas under domsförhandlingen utan ofta kan fastslås först efter långvarigt och noggrant studiumJ av akterna i målet, ibland jämväl tidsödande kalkyler, ofta med rum för tvivel vilka beräkningsgrunder skola komma till användning; där ej sällan svåra rättsfrågor uppställa sig till bedö- mande, och där det gäller att träffa sitt avgörande med hänsyn till detaljerade och invecklade lagbestämmelser, till den rättstillämpning, som under praxis ut- vecklat sig, samt i förekommande fall efter studium av lagmotiv och litteratur. Endast en fackutbildad och rutinerad domare eller i bästa fall ett kollegium av speciellt sakkunniga kunna i sådana mål fälla en juridiskt riktig dom.
Betänkandet synes mig dessutom högeligen inkonsekvent därutinnan att i vissa. underrätter (de medelstora och större städernas) lekmän icke skulle del- taga i tvistemålens handläggning. Anser man överhuvud taget deras med- verkan i tvistemål vara av värde, synas de böra deltaga i alla underrätter, allra helst som olikheterna mellan förhållandena på landet och i stad under en senare tids utveckling alltmera utplånats. En annan inkonsekvens synes mig ock vara, att lekmännen enligt förslaget skola deltaga i handläggning av tvistemål vid vissa nnderrätter men ej vid målets handläggning i hovrätt, när målet komme dit, och detta ehuru hovrätten skall pröva målet i hela dess vidd. Det synes knappast vara lyckligt att sätta en ren juristdom'stol till överinstans över en med lekmän sammansatt domstol. Det presumerade värdet av lekmännens insats vid underrätten kan ju helt bortelimineras därigenom, att hovrätten, på rent juridiskt tekniska grunder, undanröjer eller ändrar underrättens dom och sålunda jämväl frukterna av det lekmannaförstånd och den lekmannaerfarenhet, som enligt betänkandets grund bort komma till sin rätt vid behandlingen av tvistemål.
Av praktiska och ekonomiska skäl torde säkerligen möta stora svårigheter att anlita lekmännens medverkan vid de många tvistemålens avgörande. Det— samma gäller ock mängden av mindre brottmål. Enligt den föreslagna nya ordningen måste domstolarna mycket oftare än nu sammanträda till huvud— förhandling, enär ej såsom nu ett stort antal mål kan sammanföras till en och samma rättegångsdag. Lekmännens tid blir därför i mycket hög grad tagen i anspråk för deltagande i handläggningen av nämnda mål. Härigenom och då ersättning skall utgå till lekmannadomarna, tillskyndas statsverket en avsevärd kostnad, som knappast står i rimligt förhållande till värdet av lekmännens insats i denna gren av rättsskipningen. Men därtill kommer, att det säkerligen bleve svårt att finna tillräckligt många verkligt dugliga och erfarna lekmän,
som vore i tillfälle att med intresse fullgöra ifrågavarande domarevärv. Det är nogsamt känt, att i vårt land med dess högt utvecklade lokala självstyrelse och vårt livliga föreningsliv de medborgare, som hysa allmänna intressen, mer- endels äro mycket, ibland till bristningsgränsen, betungade med allmänna upp— drag av allehanda slag. Då lekmannadomarna företrädesvis torde komma att utses inom nämnda krets av personer, som i övriga hänseenden åtnjuta sina medborgares förtroende, skulle den börda, som det allmänna redan nu lägger å dem, än ytterligare ökas, och det kan sättas ifråga, huruvida de med något större intresse skulle vilja offra sin ganska dyrbara tid på dem tämligen ovid— kommande och ur allmän synpunkt ganska intresselösa tvistemål, i regel mellan privata personer.
I huvudsak av skäl, som” nu anförts, anser jag, att lekmännen böra anlitas för deltagande endast i viktigare brottmål, närmast sådana där den tilltalade är häktad eller där fråga kan vara om längre frihetsstraff. Hår föreligger ett område, där lekmannainsatsen kan tänkas bliva av värde för rättsskipningen, enär dessa mål ej äro flera än att dugande lekmäns tid utan olägenhet kan för desamma tagas i anspråk, samt det avgörande, som är i fråga, nämligen utkrävande av statens straffanspråk, den skyldiges befordrande till straff, den oskyldiges frikännande, är av den omedelbart samhällsviktiga beskaffenhet, att lekmännen kunna förväntas med levande intresse och därför ock med framgång åt dessa mål ägna tid och arbete. .
Därest, såsom jag nu framhållit, lekmän ej skulle komma att deltaga i behand- lingen av tvistemål, bortfaller den huvudsakliga grunden för den föreslagna för— beredande förhandlingen i dessa mål. Men, även om lekmän bibehölles, anser jag sådan förberedande förhandling icke böra göras obligatorisk, utan dess upp— tagande böra bero på avgörande av domaren och företagas endast då han anser förhållandena så kräva.
Slutligen vill jag helt allmänt tillägga, att förslagets genomförande säker- ligen kommer att göra processen avsevärt dyrare för den rättssökande allmän— heten, särskilt i hovrätten, ävensom att garantier för en tillfredsställande juri- disk utbildning, med lämplig gallring och sovring vid besättande av ordinarie tjänster, icke lämnats, och att ett fullständigt utdömande av det s. k. vikariat- systemet därvid kommer att inverka mindre förmånligt än vad man nu för-
utser.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Rättegången i tvistemål.
Allmänna grunder för rättegången i tvistemål.
kap. kap. kap. kap. kap. kap. kap. kap. kap. kap. kap. kap.
kap.
kap. kap. kap. kap. kap. kap. kap. kap.
. Rättegångskostnad
Civilprocessens väsen Förhållandet mellan domstolens och parternas verksamhet under
rättegången . . . . . . . . . . . Parts förpliktelse att medverka till målets utredning . Muntlighet eller skriftlighet Offentlighet eller hemlighet Fri bevisprövning eller legal bevisteori Laga domstol . . .
Parterna och deras fullmäktige Talans anhängiggörande
Förberedande behandling .
Huvudförhandlingen
Måls avvisande .
Parts utevaro Domen.
Huvudgrunderna för rättsmedlens anordnande Rättegången i hovrätt i vädjade mål .
Rättegången i hovrätt i besvärsmål . Rättegången i hovrätt i mål, som upptages av hovrätten som förstainstans
Allmänna rättsmedel mot hovrätts beslut och rättegången i högsta domstolen .
Särskilda rättsmedel .
Allmänna regler om bevisningen .
Skriftliga bevis Vittnen
Sakkunniga .
Besiktning och syn .
Förhör med part . . . . . . .
Bevisning till framtida säkerhet .
Sid.
14 18 21 22 23 30 34 ' 42 58 66 73 92 96
"113
124
127
128 135 141 152 165 174 181 185 198
Bilagor. Nzr 1. Om rättegångsavgifter . . . Nzr 2. Om rättegångsreformens ekonomiska verkningar .
Nzr 3. Om domarutbildningen . . . . . . . . . . . . N:r 4. Viktigare utländska lagar och lagförslag av processrättslig natm .
De sakkunnigas yttranden.
*eng. tätare tingssemmsnträden. [6] ' ' * _ ang. ändringar i hovrätternas organissldon, er- hs . oohélöneförhålienden' m. m. [20]
mniissionens betänkande. ' Första delen. Domstols—
n'irlgsnf [31] Andre” delen. Rättegången i brott- &2] Tredje delen. Rättegången '; tvistemål. [33]
författning. ,Allmun statsförvaltning.
lidanden-ng. de icke rättsbildade domsagobitrlidenns av- -—T6 gsförhdllenden och nnställningsviukor. [2]
, sionskommittés betänkande. 7. Nytt förslag till _tjänstepensionslag. [8]
Komuxlunnlförialtnlng.
' . ÖPouti.
,, ' doin-led fdrslagtlll lag ang. åtgärder mot drycken— p ooheiylleri. [17]
Socialpolitik.
i rörande lagstiftningen om arbetstidens begräns— ' nisse hämmande länder m. m. [1]
”Hilding om behandling av vissa arbetsovilliga och mhlillsvådlign in. in. [9]
-—_ 115150- och sjukvård.
Ållmänt näringsväsen.
Ingenjör Ii”. Ekwalls utredningar. 5. Aug. elektrldcrlng av
: landsbygden inom Stockholms län. [28] 6. Ang. elektri-
nering ev landsbygden inom Uppsala län. [24] 7. Aug. elektriiiering ev landsbygden inom Södermanlands län.
,8. ;Ang. elektrifiering av landsbygden inom Göte-
orgsdooh ådhus län. [26] 9. Aug. elektrifiering av lands—
den inom Älvsborgs län. [21] 10. Ang. elektrifiering arlandshygden inom Skaraborgs län. [28]
._ glögfinändrad lydelse av vissa delar av lagen om nytt- _ , e, låt 17111 fast egendom. [8] ? om , till Jag eng. uppsikt &. vissa jordbruk. [15] inne _”med förslag ang. statsbidrag till nyodling och *betestörbättring & ofullständiga jordbruk. [21]
,Vat'teuväseu. Skogsbruk. Bergsbruk.
' Betänkande ang. statsbidrag för tonläggning av mark i än-
damål av skogsbörd m. m. [29]
Industri.
. Cement- och betongbestämmelser. Andre upplagan med till—
ll'iggsbestämmolser. [13]
' Tillägg nr 1 till cementbestämmelser. Särtryck ur 1926: 18. 14]
Handel och sjöfart.
_ Kommunikationsväson.
; Betänkande och förslag ang. ordnandet av bangårdsiörhål-
landenei Göteborg. [16]
:
Bank-. kx'edlt- ooh penningväsen.
Försäkringsvllsen.
Kyl'kovllsen. Undervisulnzsvlisen. Andlig odling i övrigt.
Det. svenska skolväsendets organisation. [5] Betänkande ung. gymnastiskn centrulinstltutet. [10] Förslag till handbok för svenska kyrkan. [12]
Försvar-sviken.
Betänkande ang. förenkling av förvaltningsorganisatlonen vid arméns truppförbsnd. [7] Förenkling av organisationen &. flottans stationer m. m. Del' 1. Flottans varv. [11] Del 2. Flottans stationer utom ver- ven. [19] . Betänkande rörande den ekonomiska. törsvarsberedskepens organisation. ' [22] Betänkande och förslag eng. värdering och disposition a_v 'kronen tillhörig mark i Vaxholm. [30] . '
Utrikes ärenden. Inter-nationell rätt.
.,
.å
!