NJA 2019 s. 845

Målet gäller talan om ett enskilt anspråk om bättre rätt till en personbil, som förts i samband med åtal för brott. ©talet ogillades, men med tillämpning av andra bevisregler i tvistemålsdelen förklarade hovrätten målsäganden äga bättre rätt än den tilltalade till bilen.

Fråga är om särskilda civilrättsliga regler om bevisbörda och beviskrav ska tillämpas när ett enskilt anspråk handläggs tillsammans med åtalet i ett brottmål och samma omständigheter åberopas i målets båda delar. Även frågor om bevisbörda och beviskrav vid påstående om underskriftsförfalskning aktualiseras.

Talan mot den misstänkte eller annan om enskilt anspråk i anledning av brott får föras i samband med åtal för brottet. Om anspråket inte tas upp i samband med åtal, ska talan föras i den för tvistemål stadgade ordningen. (Se 22 kap. 1 § RB.)

När en talan om enskilt anspråk handläggs i samband med ansvarsfrågan tillämpas i princip straffprocessuella regler. Dock gäller, vid sidan av vad som följer av 22 kap. 4 § och 6 § andra stycket RB, att vissa grundläggande bestämmelser rörande tvistemålsprocessen ändå ska tillämpas (se NJA II 1943 s. 289 f.).

Om det i brottmål förs talan om enskilt anspråk, ska rättens avgörande i ansvarsfrågan vara bindande vid prövningen av det enskilda anspråket (se 29 kap. 6 § tredje stycket RB).

Vid tillkomsten av rättegångsbalken förordade processkommissionen i sitt betänkande att det skulle införas en bestämmelse om att en fällande brottmålsdom skulle ha bindande verkan i de fall avgörandet i tvistemål berodde på huruvida den brottsliga gärningen förövats (se SOU 1926:33 s. 147 ff.). En sådan bestämmelse föreslogs dock inte av processlagberedningen, som i stället ansåg att en brottmålsdoms verkan, vid såväl friande som fällande dom, alltid skulle bedömas enligt reglerna om fri bevisprövning i 35 kap. 1 § RB. Enligt beredningen innebar dock detta att man i regel fick samma resultat som om man tillerkände brottmålsdomen bindande verkan. (Se NJA II 1943 s. 396 och 445.)

Som redan nämnts följer emellertid av den särskilda omröstningsregeln att ett avgörande i ansvarsfrågan blir bindande vid prövningen av det enskilda anspråket när de båda frågorna avgörs samtidigt i samma rättegång (29 kap. 6 § tredje meningen RB). Processlagberedningen menade att detta torde följa redan av de bestämmelser som numera återfinns i 29 kap. 4 § och 16 kap. 2 § tredje stycket RB, men motiverade bestämmelsen med att en dom i ansvarsfrågan inte är rättskraftigt bindande i ett senare mål angående enskilt anspråk (se NJA II 1943 s. 390). Därefter har HD i rättsfallet NJA 1996 s. 724 slagit fast att brottmålsdomen endast blir ett bevisfaktum inom ramen för den fria bevisprövningen när det enskilda anspråket prövas i ett senare sammanhang.

Av förarbetena till rättegångsbalken framgår att omröstningsregeln gäller endast i den mån utgången i ansvarsfrågan är av betydelse för bedömande av det enskilda anspråket (se NJA II 1943 s. 390). När skadeståndsskyldigheten helt eller delvis är knuten till andra fakta än ett brottsligt förfarande kan det enskilda anspråket komma att bifallas trots att den tilltalade frikänns. Avgörande blir därmed vilka omständigheter som har åberopats i ansvarsdelen respektive skadeståndsdelen. Ett exempel på när ett skadeståndsyrkande får bifallas trots att ansvarstalan ogillas är när den tilltalade är åtalad för ett brott som kräver uppsåt medan skadeståndstalan grundas på att han eller hon varit oaktsam (jfr 22 kap. 7 § RB). Det kan också vara så att rätten i ansvarsdelen inte går in på skuldfrågan eftersom åtalet ska ogillas på grund av preskription. (Se Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken, suppl. 86, april 2019, s. 29:27.)

I brottmål är det, i princip utan undantag, åklagaren som ska presentera en utredning som visar att det är ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade har gjort sig skyldig till den gärning som ligger till grund för åtalet (om bevisbördan i brottmål, se närmare Christian Diesen, Bevisprövning i brottmål, 2 uppl. 2015, s. 122 ff.).

Det höga beviskravet i brottmål har sitt ursprung i den oskuldspre-sumtion som gäller inom straffprocessen och som ingår som ett moment i bestämmelserna om en rättvis rättegång i artikel 6 i Europakonventionen (jfr 2 kap. 11 § andra stycket RF.). Ytterst motiveras detta beviskrav med straffrättens både ingripande och klandrande karaktär. (Se bl.a. ‚Målsägandens ålder‚ NJA 2019 s. 347 p. 15–18.)

Utgångspunkten i dispositiva tvistemål får i stället anses vara att den som har bevisbördan har att ‚visa‚ eller ‚styrka‚ att en viss omständighet föreligger (se NJA 2013 s. 524 p. 21 med där gjorda hänvisningar). Det finns i tvistemål olika principer för bevisbördans placering, t.ex. att bevisbördan bör placeras på den part som lättast kan säkra bevisning eller så att de materiella reglerna får genomslag i samhället (se t.ex. Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, 2005, s. 41 ff. och Ekelöf m.fl., Rättegång, Fjärde häftet, 7 uppl., 2009, s. 94 ff.)

Kumulation medför alltid ett visst förhöjt beviskrav för målsäganden avseende de omständigheter som åberopas i målets båda delar jämfört med om talan om enskilt anspråk förts i en civilprocess (jfr t.ex. NJA 1966 s. 70). Samtidigt innebär den gemensamma handläggningen många fördelar för målsäganden, bl.a. den hjälp som åklagaren bistår med utan kostnadsrisk för målsäganden.

I förarbetena till rättegångsbalken ges inte något svar på frågan vad som bör gälla i de fall det i ett kumulerat mål finns särskilda civilrättsliga bevisregler beträffande de omständigheter som även görs gällande i ansvarsdelen (se NJA II 1943 s. 390). Det finns inte heller tydlig vägledning i praxis (jfr dock NJA 1962 s. 469 och NJA 1966 s. 70). Frågan har uppmärksammats i den juridiska litteraturen (se bl.a. Robert Boman, Kumulation av ansvarstalan och talan om enskilt anspråk, i SvJT 1967, s. 81, Per Olof Ekelöf m.fl., Rättegång III, 8 uppl. 2018, s. 138, Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken, suppl. 86, april 2019, s. 29:27 och Roberth Nordh, Bevisbörda och beviskrav vid kumulation av åtal och enskilt anspråk, i Festskrift till Per Henrik Lindblom, 2004, s. 539–573).

Ett argument för att samma regler bör gälla i målets båda delar även när det finns särskilda civilrättsliga bevisregler är att ett syfte med den gemensamma handläggningen är att motverka motstridiga avgöranden. Möjligen har det också varit lagstiftarens avsikt att genom den särskilda omröstningsregeln i 29 kap. 6 § tredje meningen RB skapa samma resultat som om brottmålsdomen skulle få rättskraft i ett senare sammanhang avseende det enskilda anspråket. (Se NJA II 1943 s. 289 och 390.)

Som redan konstaterats har dock bevisreglerna i brottmål respektive tvistemål olika ursprung och syften. Vidare står det klart att brottmålsdomens betydelse vid en senare prövning av ett enskilt anspråk på grund av eller i anledning av samma brott ska vara begränsad till bevisverkan. Man kan fråga sig varför inte samma bör gälla om ansvarstalan och talan om enskilt anspråk prövas i en och samma rättegång. I annat fall skulle utgången i tvistemålsdelen kunna påverkas av om handläggningen är gemensam med brottmålet eller inte, vilket är en fråga som målsäganden inte förfogar över (jfr 22 kap. 3 § RB). Det skulle i så fall också kunna få betydelse för utgången huruvida endast det enskilda anspråket överklagas eller om domen överklagas även i ansvarsdelen. Med en sådan ordning skulle högre instans komma att pröva mål med andra bevisregler än de som underinstansen tillämpat, vilket även väcker betänkligheter i förhållande till instansordningens princip.

Med hänsyn till det anförda bör utgången i ansvarsfrågan sakna betydelse för bedömande av det enskilda anspråket i kumulerade mål om samma omständigheter åberopas i målets båda delar och det finns särskilda civilrättsliga bevisregler. Omröstningsregeln i 29 kap. 6 § tredje meningen RB är i sådana fall inte tillämplig.

När det gäller en svarande som påstås vara gäldenär och som gör invändning om att hans eller hennes namnteckning på en låneförbindelse eller motsvarande är förfalskad, anses en allmän bevisregel vara att den som åberopar sig på skuldebrevet i princip har bevisbördan för att underskriften är äkta. (Se t.ex. Henrik Hessler, Obehöriga förfaranden med värdepapper, 2 uppl. 1981, s. 41 och Stefan Lindskog, Betalning, 2014, s. 810.) I rättsfallet NJA 1976 s. 667 lade HD beviskravet på övervägande sannolikt, ett lägre ställt beviskrav än vad som i allmänhet gäller i tvistemål.

HD har i flera avgöranden dock placerat bevisbördan på den part som invänder att underskriften är förfalskad (se NJA 1992 s. 263, NJA 2008 s. 890, NJA 2009 s. 244 och NJA 2017 s. 1105). Det ställningstagandet har i samtliga fall grundats på särpräglade förhållanden. Rättsfallet NJA 1992 s. 263, som rörde kontokortsnotor, och rättsfallet NJA 2017 s. 1105 om elektroniska låneförbindelser, hade karaktär av masshantering. Utgången i rättsfallet NJA 2008 s. 890 om delgivningskvitton påverkades av uttalanden i förarbeten och rättsfallet NJA 2009 s. 244 om anmälan om ägarbyte i bilregistret förhöll sig till innebörden av bestämmelser i lag.

När det gäller avtal har den som påstår sig stå i ett avtalsrättsligt förhållande med någon annan som huvudregel att bevisa att det förhåller sig så (se t.ex. Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, 2005, s. 225). Som ett utflöde från denna huvudregel bör även i fråga om skriftliga avtal bevisbördan, vid invändning om underskriftsförfalskning, i princip läggas på den som påstår att handlingen är äkta. Beviskravet bör vara det som framgår av rättsfallet NJA 1976 s. 667, dvs. övervägande sannolikt.

Som ovan nämnts kan det vid placeringen av bevisbördan ha betydelse vilken möjlighet en part har att säkra bevisning (se t.ex. NJA 2005 s. 205). Bevissvårigheter kan även vara ett skäl för att lindra det beviskrav som riktas mot en part (se t.ex. NJA 2017 s. 362). Vidare kan det vid bevisvärderingen beaktas om en parts bevissäkringsmöjligheter har försvårats genom motpartens handlande (se Lars Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, 2005, s. 202 f.).

R.F. har gjort gällande att han har rätt till bilen enligt en överenskommelse om pant mellan parterna. C.J. har hävdat att hans underskrift på det av R.F. åberopade pantavtalet är förfalskad.

C.J. har åberopat ett sakkunnigutlåtande från Nationellt forensiskt centrum där hans underskrift på pantavtalet har jämförts med andra handlingar som han undertecknat vid tidigare tillfällen. Den omständigheten att C.J. inte velat medverka till en handstilsanalys utifrån ett alternativt sätt att skriva sin namnteckning bör inte få någon betydelse varken för bevisbördans placering eller beviskravet. R.F. har alltså att göra övervägande sannolikt att C.J. undertecknat det omtvistade pantavtalet.

R.F. har åberopat sina egna uppgifter till stöd för att underskriften på det skriftliga pantavtalet är C.J:s och för att i övrigt styrka sin rätt till bilen. Därutöver har R.F. hänvisat till dels den frikännande brottmålsdomen, dels omständigheterna att han hade bilen i sin besittning och att motparten inte velat medverka till ytterligare handstilsanalys.

R.F:s uppgifter framstår inte som mer trovärdiga än de uppgifter som motparten har lämnat. Inte heller i förening med de omständigheter som R.F. har hänvisat till har han gjort det övervägande sannolikt att underskriften på pantavtalet är C.J:s. Han har inte heller i övrigt styrkt sin rätt till bilen.