SOU 1927:13

Betänkande med förslag angående vidgad rätt till utträde ur Svenska kyrkan jämte därmed sammanhängande frågor

N 4-0 (;(

a': i-

- CDL"

&( 4. 101?»

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

.HÅ &; ' &

a.,.

Nä OFFENTLIGA 'UTRED'NlINiGr—ÄTR 192733 ,;j' _ JUSTITIEDEPARTEMENTET." '

BETÄNKANDE DIED FÖRSLAG

ANGÅENDE

VIDGAD RÄTT TILL UTTRÄDE UR SVENSKA KYRKAN

JÄMTE DÄRMED SAMMANHÄNGANDE FRÅGOR

AVGIVET DEN 9 AUGUSTI 1927 AV

1925 ÅRS RELIGIONSFRIHETS— SAKK UNNIGA

r

STOCKHOLM

1927

Fetblnkande angående åtgärder för, tryggande av skogs-.— 9. Husammpen och konservering av trä mot röta. äng. 'dedtyreleernas ekonomi m. m. Mtrcus.109 5. Jo. Byggnadstyrelsena meddelande nr 2. Tullberg'JS-Ä .; tft?,e_ilning med förslag nn ändrade bestemmelse: rörande 16 s. planscher. K. _ -. , lo. Betänkande med förslag till lag om sinnessjuka 'o ' —' n. . undersökning angående sinnesbeskaftenhet rn. m. få .,Betankande med förslag till lag om vissa av landsting eller års sinnessjnksakknnnigas betänkande 1. Norsted . 'kommuner drivna sjukhus m. m. Norstedt. 89 5. S. 5. . . tre ningar till belysande uv arbetatredsfrågan. Norstedt. 11. 1924 års bankkommltté. Betänkande med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 (n': ' stinkande och förslag rörande den andliga vården vid 74) om bankrörelse m. m. Marcus. 228 s. Fi. armén: Norstedt. 51 5. F6 0. 12. Betänkande med förslag angående den atetsnnderetöådu Supplement nr 3 till Sverges familjenamn 1920.Stnt. tent. egnehemsverksamheten. Marcus. 269 5. Jo. '? . anst. 81 s. Ju. 1.3. Betänkande med förslag angående vidgad rätt till uttr.-lide stinkande angående sjöfartsavgiiter. Idun. 376 8. H. ur svenska kyrkan jämte därmed sammanhängande mer. '” rs pensionsntredning. Betänkande med förslag till ' Norstedt. 428 s, Ju, vil pensionslag m. m. Marcus. 165 s. Fi. ]

”A.... .men...

- - _ , . ' _ . 1 jul!. fom särskild tryckort ej' angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstävernu ) "def degartement. under vilket utredningen avgivits. t. ex. E.' =ecklesiustikdepnrtementet,Jo. =jordbmkadepartementet. ? nligt kungörelsen den 3 febr. 1922 aug. statens oil'entllga utredningen yttre anordning (nr 98) utgivas ntredningarnai om- 1

ed enhetlig färg för varje departement. __ .

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1927:13 JUSTITIEDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG

ANGÅENDE

VIDGAD RÄTT TILL UT TRÄDE UR SVENSKA KYRKAN

JÄMTE DÄRMED SAMMANHÄNGANDE FRÅGOR AVGIVET DEN SAUGUSTIlSWYAV

1925 ÅRS RELIGIONSFRIHETS- SAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1927 KUNGL. BOKTRYCKEBJET. P. A. NORSTEDT & söNER

TILL KONUNGEN.

Genom Eders Kungl. Maj:ts beslut den 6 februari 1925 förordnades under- tecknad Kylander att tillsvidare biträda. inom justitiedepartementet vid under- sökning angående vidgad rätt för medlem av svenska kyrkan att därur utträda

jämte därmed sammanhängande frågor samt vid uppgörande av de lagförslag, vartill nämnda undersökning kunde föranleda.

På grund av nådigt bemyndigande den 6 juni 1925 tillkallade dåvarande che- fen för justitiedepärtementet, statsrådet Nothin, dels den 20 i samma månad undertecknade Hallén och Mosesson att jämte Kylander såsom sakkunniga bi- träda inom justitiedepårtementet vid berörda undersökning, dels den 21 oktober 1925 undertecknade Ahlberg och Björkman att deltaga i de sakkunnigas arbete, Ahlberg såvitt anginge behandlingen av frågor rörande den högre undervis— ningen och Björkman såvitt anginge behandlingen av frågor rörande folkskolan, dels ock den 19 mars 1926 undertecknad Baehrendtz att deltaga i de sakkunnigas arbete, såvitt anginge skatteväsendet.

Kylånder har erhållit i uppdrag att i egenskap av ordförande leda arbetet. Till de sakkunniga häva för att tagas i övervägande vid utredningen över- lämnats:

1:0) riksdagens skrivelse den '9 april 1921 angående förändring av eller av— skaffande av statsrådseden;

2:0) en av frikyrkliga samarbetskommittén den 18 april 1925 till chefen för justitiedepartementet avlåten skrivelse angående ifrågavarande utredningsar- bete; samt

Szo) en av kyrkoråden i de katolska församlingarna m. fl. den 25 februari 1926 till Eders Kungl. Maj :t avlåten skrivelse rörande samma ämne.

Sedan de sakkunnigas arbete nu avslutats, få de sakkunniga. i underdånighet överlämna. betänkande med förslag angående vidgad rätt till utträde ur svenska kyrkan jämte därmed sammanhängande frågor.

Mosesson har avgivit särskilt yttrande, innefattande dels vissa synpunkter på frågan om inträde i och utträde ur svenska kyrkan dels ock avvikande mening i viss del angående trosbekännelse som villkor för tillträde till ämbeten och tjän— ster samt viss del beträffande skattskyldighet till statskyrkligå ändamål för kyrkan utomstående personer. Yttrandet återfinnes efter kap. IX.

Enligt medgivande av chefen för justitiedepartcmeutet har förste aktuarien i statistiska centralbyrån Erik Ahlberg för de sakkunnigas räkning samman- ställt de i kap. VII intagna tabellerna A—D samt tabellerna i bil. VIII.

Underdånigst HADAR KYLANDER. HARALD HALLEN. GUST. MO SESSON. ADOLF AHLBERG. GOTTFRID BJÖRKMAN.

ERIK BEHRENDTZ.

Stockholm den 9 augusti 1927.

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG'

Dissenterlagen m. 111.

F ö r s 1 a g till Lag om ändring i vissa delar av förordningen den 31 oktober 1873 (nr 71 s. 3) angående främmande trosbekännare och deras religionsövning.

Härigenom förordnas, att 9 och 16 %% i förordningen den .31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning skola upphöra att gälla och att förordningens överskrift samt 3, 6—8, 12—15 och 19 %% skola hava följande ändrade lydelse :1

Förordning angående främmande trosbekännare och'andra, som icke äro medlemmar av svenska kyrkan.

åå.

Vill medlem av svenska kyrkan utträda ur kyrkan; göre därom anmälan hos präst, som för kyrkoböckerna i den församling, där den, som vill utträda, är kyrkobokförd. Önskar han, sedan två månader förflutit, fullfölja sin av- sikt; anmäle sig, inom ytterligare två månader, till utträde ur kyrkan; och göre prästen därom anteckning i kyrkoboken. Ej må någon på grund av an— mälan, som skett innan han fyllt aderton år, anses från svenska kyrkan skild, med mindre han vid tiden för anmälan fyllt femton år och denna biträdes av den, som har vårdnaden om den minderårige.

Om inträde i svenska kyrkan är särskilt stadgat.

6 %.

1. Barn i äktenskap följer i fråga om medlemskap i svenska kyrkan sina föräldrar; dock att en förändring beträffande föräldrarnas ställning till kyrkan icke må föranleda motsvarande förändring för barnet, med mindre den, som har vårdnaden om barnet, det bestämmer. Är den ene av föräldrarna men icke den andre medlem av kyrkan, äge den, som har vårdnaden, bestämma, vil'kendera av föräldrarna barnet skall följa. Intaga föräldrarna vid barnets födelse olika ställning med avseende å med- lemskap i svenska kyrkan, och varder beslut angående barnets ställning i så— dant hänseende ej fattat, tillhör barnet icke kyrkan.

1 Senaste lydelsen: 6 5 1920: 431; 13 5 1908: 110 s. 5.

2. Barn utom äktenskap följer i fråga om medlemskap i svenska kyr- kan modern, eller fadern, där han har vårdnaden om barnet. En förändring med avseende å moderns eller faderns ställning till kyrkan eller beträffande vårdnaden om barnet må dock ej föranleda förändring med avseende å barnets ställning till kyrkan, med mindre det bestämmes av den, som har vårdnaden.

3. Adoptivbarn skall i fråga om medlemskap i svenska kyrkan, med mot- svarande tillämpning av vad ovan är stadgat, betraktas som vore det adop- tantens eller, om barn är adopterat av makar eller ena makens barn adopterats av den andre, makarnas gemensamma barn. Förändring med avseende å barns ställning till kyrkan till följd av adoption må dock ej inträda, med mindre det bestämmes av den, som har vårdnaden; och må ej heller hävande av adoptiv- förhållande under annan förutsättning medföra sådan förändring.

4. Vad i denna paragraf är stadgat gäller icke barn, som fyllt femton år eller blivit inom svenska kyrkan konfirmerat, utan gälle om sådant barn vad i 3 % av denna lag och i lagen om inträde i svenska kyrkan skils.

5. Beslut enligt denna paragraf angående barns ställning till svenska kyr- kan är ej giltigt, med mindre anteckning därom skett i kyrkoboken, men må därefter icke återkallas utan att ändring skett beträffande medlemskap i kyr- kan för någon, som barnet följer, eller med avseende å vårdnaden om barnet.

7 5.

Angående folknndervisningen skola de, som icke tillhöra svenska kyrkan, och deras barn vara underkastade därom gällande stadgar och anses tillhöra det skoldistrikt, inom vilket de äro boende.

Konungen äger, på ansökan av trossamfund med en från grunderna för de allmänna skolornas religionsundervisning väsentligt avvikande åskådning Och efter prövning av grunderna för den religionsundervisning, som enligt ansökan skall meddelas, giva samfundets medlemmar rätt att i skolornas ställe ombe- sörja barnens religionsundervisning.

Barn, som icke är medlem av svenska kyrkan, må, på framställning av den, som har vårdnaden om barnet, fritagas från religionsundervisningen i allmän skola, så framt någon av barnets föräldrar eller adoptivföräldrar eller adoptant tillhör eller, ifall han är avliden, vid dödsfallet tillhörde trossamfund, vilket er— hållit sådan rätt, som i andra stycket sägs; dock åligger, vid folkskola skol- styrelsen och vid annan läroanstalt rektor eller föreståndare tillse, att barnet genom målsmans försorg erhåller religionsundervisning i enlighet med vad för samfundet blivit fastställt. Försummar målsman, oaktat erhållen påmin- nelse, sin skyldighet härutinnan; skall barnet deltaga i skolans religionsunder— Visning.

8 %.

De, som icke tillhöra svenska kyrkan, skola, där ej Konungen för viss för- samling av främmande trosbekännare annorlunda förordnar, för anteckning över deras borgerliga förhållanden, särskilt upptagas i kyrkoboken för den till svenska kyrkan hörande församling, inom vars område de äro boende; och gäl-

le i avseende å därför erforderlig anmälan vad av Konungen särskilt före- skrives. 12 %.

Munk- eller nunneorden eller kloster må ej i riket inrättas.

13 %.

De för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade avgifter till svenska kyr— kan eller hennes prästerskap eller betjäning må ej påföras den, som icke tillhör kyrkan, i annat fall, än att slik förrättning blivit på hans egen begäran verk- ställd.

Angående lindring i skattskyldigheten i övrigt till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning för dem, vilka icke äro medlemmar av kyr- kan, är särskilt stadgat.

14 %.

Med de undantag och inskränkningar, som föranledas av grundlag eller el- jest gällande författning, skall den omständigheten, huruvida någon tillhör eller icke tillhör svenska kyrkan eller annat trossamfund, icke medföra någon olikhet i rättigheter och skyldigheter.

15 %.

Innehar den, som utträder ur svenska kyrkan, offentlig tjänst av beskaffenhet att till densamma allenast medlem av kyrkan må nämnas, varde han från tjänsten skild.

Lag samma vare, där den, som innehar tjänst, med vilken är förenat ålig- gande att meddela religionsundervisning i allmän skola, inträder i trossam- fund, åt vars medlemmar Konungen medgivit rätt att i skolornas ställe ombe- sörja barnens religionsundervisning, eller kvarstår i trossamfund, vars med- lemmar efter tjänstens tillsättande erhållit sådan rätt.

Innehar någon offentlig tjänst, vilken, utan att medlemskap i svenska kyrkan är för densamma föreskrivet, dock är av beskaffenhet att medföra deltagande i handläggning eller avgörande av frågor, som angå religionsvård eller beford- ringar inom svenska kyrkan, och utträder han ur kyrkan; eller innehar någon offentlig tjänst, vilken icke är förenad med åliggande att meddela religions- undervisning i allmän skola men av beskaffenhet att medföra deltagande i handläggning eller avgörande av frågor angående sådan undervisning, och kommer han, på sätt i andra stycket sägs, att tillhöra trossamfund, åt vars medlemmar Konungen medgivit rätt att i skolornas ställe ombesörja barnens religionsundervisning; ankomme på prövning av Konungen eller den myndighet, som äger att tjänsten tillsätta, huruvida innehavaren skall från densamma entledigas.

Vad i sista stycket är sagt gälle ej ledamot av statsrådet.

19 %. Om vad mosaiska trosbekännare hava att iakttaga i avseende på utövningen av deras religion och bestyret inom deras församlingar, har Konungen den 30 juni 1838 fastställt en särskild ordning.

I övrigt varda upphävda alla angående främmande trosbekännare och deras religionsövning intill den 31 oktober 1873 gällande bestämmelser.

Denna lag skall med nedan angivna undantag träda i kraft den ........ ...... ; dock att ansökan jämlikt 7 % andra stycket enligt den nya lydelsen må prövas redan under år . . . ..

Har anmälan om avsikt att utträda ur svenska kyrkan ägt rum före den nya lagens trädande i kraft, gälle den såsom anmälan enligt denna lag, så framt den fullföljes inom två månader därefter.

Sådant avtal, som i 6 % första stycket enligt den gamla lydelsen omförmäles, vare gällande jämväl efter den nya lagens ikraftträdande, såvida äktenska- pet blivit dessförinnan ingånget, så ock avtal, som i femte stycket enligt den gamla lydelsen sägs, där tillstånd till adoptionen meddelats före nämnda tid- punkt.

Även efter den nya lagens ikraftträdande skall med avseende å barn, som enligt den äldre lagen fritagits från kristendomsundervisning, denna lag -i så— dant hänseende tillämpas.

F ö r s 1 a g till » Lag om ändrad lydelse av 3 och 4 55 i förordningen den 31 oktober 1873 (nr 71 s. 1) angående ändring i vissa delar av kyrkolagen med därtill hörande för- fattningar.

Härigenom förordnas, att 3 och 4 %% i förordningen den 31 oktober 1873 an- gående ändring i vissa delar av kyrkolagen med därtill hörande författningar skola hava följande ändrade lydelse:

3 %. De, som icke äro medlemmar av svenska kyrkan, äga att, efter anmälan hos vederbörande kyrkoherde, på allmän begravningsplats erhålla lägerstad för sina döda.

4 %. Kyrkoherde i församling, tillhörande svenska kyrkan, åligger att i avseende å dem, som icke äro medlemmar av svenska kyrkan, jämte iakttagande av vad kyrkolag stadgar, fullgöra vad honom genom allmän lag eller författning före- skrives.

Denna lag skall träda i kraft den ..............

F ö r s 1 a g till Lag om upphävande av 1 5 andra stycket i förordningen den 16 november 1869 (nr 60 s. 1) angående ansvar för den, som söker förmå annan till avfall från den evangeliskt lutherska läran.

Härigenom förordnas, att 1 % andra stycket i förordningen den 16 november 1869 angående ansvar för den, som söker förmå annan till avfall från den evan- geliskt lutherska läran skall från och med den .............. upphöra att gälla. F ö r s 1 a g till

Lag om inträde i svenska kyrkan.

Härigenom förordnas som följer: Vill någon, som icke tillhör svenska kyrkan, bliva medlem av kyrkan, göre därom anmälan hos präst, som för kyrkoböckerna i den församling, där den, som vill vinna inträde, är kyrkobokförd. Önskar han, sedan två månader för- flutit, fullfölja sin avsikt, anmäle sig, inom ytterligare två månader, till in- träde i kyrkan; avgive ock, där han ej varder i svenska kyrkans ordning döpt, inför prästen försäkran enligt formulär, som av Konungen fastställes, att hans anmälan är grundad på ett allvarligt beslut; och göre prästen om in- trädet anteckning i kyrkoboken.

Ej må någon på grund av anmälan, som skett innan han fyllt aderton år, anses i svenska kyrkan upptagen, med mindre han vid tiden för anmälan fyllt femton år och denna biträdes av den, som har vårdnaden om den minderårige.

Denna lag skall träda i kraft den ..............

F ö r s 1 a g till Kungörelse om ändring i vissa delar av förordningen den 3 december 1915 (nr 476) angående kyrkoböckers förande.

Härigenom förordnas, att förordningen den 3 december 1915 angående kyrko— böckers förande jämte därtill hörande formulär1 skola i nedan intagna delar erhålla följande ändrade lydelse:

* Se kap. IX, s. 282 f.

I. Kyrkoböcker. A. Församlingsboken.

% 3.

Alla, som äro inom församlingen bosatta, skola bokföras i församlingsboken. De, som icke tillhöra svenska kyrkan, samt utländska undersåtar skola, jämte det de bokföras i församlingsboken, antecknas till namn, yrke och födelseår i särskilda förteckningar i slutet av nämnda bok, med hänvisning för en var till det uppslag, där de fullständigare anteckningarna om honom återfinnas. Ut- ländsk undersåte, som icke är medlem av svenska kyrkan, antecknas såväl i förteckningen över dem, vilka icke tillhöra svenska kyrkan, som i förtecknin- gen över utländska undersåtar.

Härvid — — — stadgat.

Den, som varken är eller författningsenligt bör vara kyrkobokförd i svensk församling, skall på begäran bokföras i Storkyrkoförsamlingen i Stockholm, såframt han tillhör svenska kyrkan eller anmäler sig vilja inträda i denna. Anteckningarna göras i särskild förteckning och må upptaga allenast vad som ingår vederbörandes egen eller barns eller adoptivbarns ställning till svenska

yr an.

V. Regler till kyrkoböcker och prästbevis.

A. Församlingsboken.

Kol. 14.1 I denna —— —— varandra, antecknas i denna kolumn.

Då blott _ dylikt.

N är någon anmäler sin avsikt att utträda ur svenska kyrkan eller medelst ny anmälan fullföljer sådan avsikt, antecknas i denna kolumn de dagar, då an- mälan skett.

När någon anmäler sin avsikt att inträda i svenska kyrkan eller efter förnyad anmälan varder upptagen som medlem av kyrkan, antecknas i denna kolumn de dagar, då anmälan skett. Därjämte antecknas, huruvida upptagandet skett efter dop eller sådan försäkran, som i lagen den .. .» ..... .. . . .. om inträde i svenska kyrkan sägs, med hänvisning tillika i förra fallet till födelse- och dopboken.

Barns upptagande i eller skiljande från svenska kyrkan jämlikt 6 % i förord— ningen den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare m. fl. anteck- nas i denna kolumn.

För den, som icke är medlem av svenska kyrkan, antecknas i denna kolumn orden tillhör icke sv. k. eller, ifall anteckningen sker i samband med anteck- ning om utträde ur svenska kyrkan eller minderårigs skiljande från denna, orden tillhör alltså icke sv. k.

När sådant av vederbörande styrkes eller pastor eljest därom erhåller tillför- litlig kännedom, göres i denna kolumn anteckning om medlemskap i annat tros- samfund än svenska kyrkan. Sådan anteckning må dock ske endast då någon lagligen tillhör av staten erkänd församling av främmande trosbekännare eller trossamfund, vars prästerskap Kungl. Maj:t förklarat äga att förrätta vigsel, eller trossamfund, åt vars medlemmar Kungl. Maj:t medgivit rätt att i skolor- nas ställe ombesörja barnens religionsundervisning; och skall, när anteckning sker, trosbekännelsen utsättas.

För utländsk — — — eller erforderliga. E. Födelse- och dopboken. Kol. .9.2 Vid -— —— (gift) 06 5/8.

Om någon av föräldrarna icke är medlem av svenska kyrkan, angives detta med orden tillhör icke sv. k.

1 Senaste lydelsen: 1924: 527 (1917: 797; 1918: 339). 2 Senaste lydelsen: 1917: 797.

Vid anteckning om medlemskap i annat trossamfund än svenska kyrkan iakt- tages vad i reglerna till kol. 14 i församlingsboken för motsvarande fall före— skrives.

Ar någon — — — stadgas.

F. Lysnings- och vigselboken.

K ol. 3. I denna — församlingsboken. I fråga om angivande av ställning utom svenska kyrkan, medlemskap i annat trossamfund och utländsk nationalitet gäller vad —— _ — kol. 5 i församlings— boken stadgas. '

G. Död- och begravningsboken.

Kol. 6. Yrke —— —— —— församlingsboken. I fråga om angivande av ställning utom svenska kyrkan och medlemskap i annat trossamfund gäller vad i reglerna till kol. 14 i församlingsboken stadgas.

H. Pråstbevis. Flyttningsbetyg för ensam person. (Formulär A.)1

Ä raden 12 skall införas vad kol. 14 i församlingsboken om den flyttande in— nehåller beträffande ställning till svenska kyrkan och därpå'inverkande omstän- digheter samt beträffande medlemskap i annat trossamfund. Där den flyt- tande icke tillhör svenska kyrkan, iakttages, att raderna 10 och 11 samt å raden 9 orden är döpt överstrykas.

Raderna 13, 14. När —— —- rader. Å raden 15 — — —— ärendet. Åtföljes baksida. Därvid införes jämväl vad kol. 14 i församlings—

boken om barnen innehåller beträffande ställning till svenska kyrkan och därpå inverkande omständigheter samt beträffande medlemskap i annat trossamfund. För barn utom _ — angivas.

Vid —— uppgift.

Äktenskapsbetyg.2 Raderna 9—13. Är — — — frånfället. För man, som enligt församlings- boken tillhör annat trossamfund än svenska kyrkan eller eljest icke är medlem av denna eller är utländsk undersåte eller omyndigförklarad eller lider av sin-

nessjukdom —— härom. Är för pastor —— —— uppgivas. Där —— — — delar. Lysningsbevis. Raderna 1—4. Här _ främmande. Är någon av kontrahenterna icke

medlem av svenska kyrkan, införas för denne orden tillhör icke sv. k. med till-

1 Senaste lydelsen: 1924: 527 (1917: 797; 1918: 339). 2 Senaste lydelsen: 1918: 339.

' lägg, för det fall att vederbörande är i kol. 14 i församlingsboken antecknad så- som medlem av annat trossamfund, av orden (av N. N. trosbekännelse).

Dar— _ år.

Denna kungörelse träder i kraft den ...... ..... ...... ; dock med iakttagande av att i församlingens kyrkoböcker dessförinnan införda anteckningar angående avtal om barns uppfostran i viss troslära skola framgent kvarstå i böckerna och överföras på flyttningsbetyg.

Regeringsformen.

Förslag till ändrad lydelse av 55 4 och 28 regeringsformen.

å4.

Konungen äger att allena styra riket på det sätt, denna regeringsform före- skriver; inhämte dock, i de fall, här nedanföre stadgas, underrättelse och råd av ett statsråd, vartill Konungen kallar och utnämner kunnige, erfarne, redlige och allmänt aktade, infödde svenske medborgare. Ej må de, som äro i rätt upp- och nedstigande skyldskap, ej heller syskon eller äkta makar på en gång vara ledamöter av statsrådet.

% 28.

Konungen äger att i statsrådet utnämna och befordra infödde svenske män till alla de ämbeten och tjänster, högre och lägre, vilka äro av den egenskap, att Konungen fullmakter dårå. utfärdar, dock böra vederbörande förut med förslag hava inkommit, där sådana hittills ägt rum. Konungen vare ock obe- taget, att, efter vederbörandes hörande, eller uppå deras framställning, till lä- rarebefattningar vid universiteterna, de teologiska läraretjänsterna likväl undan- tagna, såsom ock till lärare- och andra beställningar vid andra inrättningar för vetenskap, slöjd eller skön konst, ävensom till läkarebefattningar, kalla och befordra även utländske män av utmärkt förtjänst. Likaledes må Konungen kunna uti militära ämbeten nyttja utländske män av sällsynt skicklighet, men icke till kommendanter i fästningarna. Till konsul må ock utländsk man näm- nas, där lön ej är med befattningen förenad.

Till ämbeten och tjänster, varom ovan sägs, må med tillämpning av grunder, som av Konungen och riksdagen godkänts, även kvinnor kunna utnämnas och befordras, dock att kvinna ej må. utnämnas till prästerlig tjänst, där ej annor— ledes blivit bestämt i den ordning 87 % 2 mom. stadgar.

Till prästerligt ämbete kan endast den utnämnas, som bekänner den rena evangeliska läran. Till lärarebefattning vid teologisk fakultet må ej utnämnas annan än medlem av den svenska kyrkan. Chef för statsdepartement, till vilket kyrkolagsärendena, kyrkoärendena eller ärendena angånde religionsundervis- ningen i skolorna höra, skall vara medlem av den svenska kyrkan. Till alla öv- riga ämbeten eller tjänster må även den, som icke tillhör den svenska kyrkan, kunna nämnas. Till tjänst, varmed är förenat åliggande att meddela religions- undervisning i allmän skola, må dock ej utnämnas den, som tillhör trossam- fund, åt vars medlemmar Konungen medgivit rätt att i skolornas ställe om-

besörja barnens religionsundervisning; och må ej, med undantag för annan ledamot av statsrådet än chef för sådant departement, som ovan är sagt, tjänsteinnehavare, som tillhör trossamfund, vars medlemmar erhållit dylik rätt, deltaga i handläggning eller avgörande av fråga angående religionsundervis— ningen i skolorna. Ej heller må, med nämnda undantag i fråga om ledamot av statsrådet, någon, som ej är medlem av den svenska kyrkan, såsom domare eller innehavare av annan tjänst deltaga i handläggning eller avgörande av fråga, som angår religionsvård eller befordringar inom den svenska kyrkan.

Konungen fäste vid alla befordringar avseende endast å de sökandes förtjänst och skicklighet, men icke på deras börd. Varje departementschef skall före— draga och expediera alla ärenden rörande befordringar, förordnanden, tjänst- ledighet och avsked, till och ifrån ämbeten och tjänster vid de verk och stater, som under departementet höra.

r , ! l

Skolförfattningar.

Förslag till

Kungörelse om ändring i vissa delar av stadgan den 26 september 1921 (nr 604) angående folkundervisningen i riket.

Härigenom förordnas, att %% 18, 19 inom. 3, 23, 29 mom. 2 och 62 mom. 1 i stadgan den 26 september 1921 angående folkundervisningen i riket skola i ne— dan intagna delar erhålla följande ändrade lydelse samt att till % 38 i samma stadga skall läggas ett nytt inom. av nedan angivna lydelse:

% 18.

1. För — — — erfordras:

a) att vara känd för hedrande vandel samt äga den stadga i karaktären och den foglighet 1 lynnet, som ungdomens ledning kräver:

b att —— — ålder. 2 För — — erfordras:

a) att vara känd för hedrande vandel samt äga den stadga i karaktären och den foglighet i lynnet, som ungdomens ledning kräver;

b)_ att — — _ ålder.

3. Den, som tillhör trossamfund, åt vars medlemmar Kungl. Maj:t medgivit rätt att i skolornas ställe ombesörja barnens religionsundervisning, må ej an— ställas som ordinarie eller extra ordinarie lärare vid folk- eller småskola.

4. Där särskilda skäl sådant föranleda, äger —— —- —— eller småskola inom riket. Där utomordentliga — — _ respektive småskola inom riket. Övergangsstadgande. Lärare, som enligt — —— behörighet Lärare, som före —— — innehade % 19. 3. Ansökning _ _— avskrift:

b) prästbevis, innehållande åldersbetyg samt, därest sökanden är medlem av svenska kyrkan, intyg härom:

c) läkarbetyg _ —— — tid.

Ifall sökanden ej är medlem av svenska kyrkan, skall till ansökningen fogas skriftlig försäkran av sökanden, att han icke tillhör trossamfund, åt vars me'd— lemmar Kungl. Maj:t medgivit rätt att i skolornas ställe ombesörja barnens religionsundervisning.

% 23.

För _ — på sätt i % 18 mom. 4 sägs, hava av skolöverstyrelsen beviljats sådan behörighet; och skall vid antagandet iakttagas vad i % 18 mom. 3 är för där avsett fall stadgat.

Övergångsstadgande. Lärare _ _ behörighet. Lärare _ _ — innehade. % 29. 2. Undervisning _ _ _ självverksamhet. Beträffande särskilt un—

dervisningen i kristendomskunskap åligger det läraren att under sorgfälligt undvikande av allt, som kan verka såra-nde på andras åskådning, söka främja lärjungarnas sedliga och religiösa utveckling.

% 38.

3. I fråga om barns fritagande från undervisningen i kristendomskunskap gäller vad i förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekän— nare och andra, som icke äro medlemmar av svenska kyrkan, finnes i sådant hänseende stadgat.

% 62.

1. Önskar _ _ _ så framt sökanden är känd för hedrande vandel och befinnes äga den skicklighet, som för undervisningens meddelande erfordras, samt icke tillhör trossamfund, åt vars medlemmar Kungl. Maj :t medgivit rätt att i skolornas ställe ombesörja barnens religionsundervisning. Enskild skola med -— _ verksamhet.

Denna kungörelse träder i kraft den ..............

F ö r s 1 a g till Kungörelse om ändring i vissa. delar av stadgan den 22 juni 1923 (nr 294) angående folkundervisningen i Stockholm.

Härigenom förordnas, att %% 18, 19 mom. 3, 29 mom. 2 och 62 mom. 1 i stad- gan den 22 juni 1923 angående folkundervisningen i Stockholm skola i nedan intagna delar erhålla följande ändrade lydelse samt att till % 38 i samma stadga skall läggas ett nytt mom. av nedan angivna lydelse:

% 18.

För _ _ _ erfordras:

a) att vara känd för hedrande vandel samt äga den stadga i karaktären och den foglighet i lynnet, som ungdomens ledning kräver;

b) att _ ålder.

Den, som tillhör trossamfund, åt vars medlemmar Kungl. Maj:t medgivit rätt att i skolornas ställe ombesörja barnens religionsundervisning, må ej an- ställas som ordinarie eller extra ordinarie lärareå folk- eller småskolestadiet.

Där särskilda skäl sådant föranleda, äger _ — — som ordinarie lärare vid folkskola inom distriktet.

% 19.

3. Ansökning — — — avskrift:

b) prästbevis, innehållande åldersbetyg samt, därest sökanden är medlem av svenska kyrkan, intyg härom;

c) läkarbetyg _ _ _ tid.

Ifall sökanden ej är medlem av svenska kyrkan, skall till ansökningen fogas skriftlig försäkran av sökanden, att han icke tillhör trossamfund, åt vars med— lemmar Kungl. Maj :t medgivit rätt att i skolornas ställe ombesörja barnens religionsundervisning.

19 % 29.

2. Undervisning — — _ självverksamhet. Beträffande särskilt undervis- ningen i kristendomskunskap åligger det läraren att under sorgfälligt undvi— kande av allt, som kan verka sårande på andras åskådning, söka främja lärjun- garnas sedliga och religiösa utveckligg.

38.

3. I fråga om barns fritagande från undervisningen i kristendomskunskap gäller vad i förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekän- nare och andra, som icke äro medlemmar av svenska kyrkan, finnes i sådant hänseende stadgat.

% 62.

1. Önskar _ _ så framt sökanden är känd för hedrande vandel och befinnes äga den skicklighet, som för undervisningens meddelande erfordras, samt icke tillhör trossamfund, åt vars medlemmar Kungl. Maj:t medgivit rätt att i skolornas ställe ombesörja barnens religionsundervisning; börande dock _ _ _ verksamhet.

Denna kungörelse träder i kraft den ..............

F ö r s 1 a g till Kungörelse om ändring i vissa delar av stadgan den 16 september 1918 (nr 1064) för högre folkskolor.

Härigenom förordnas, att till % 16 i stadgan den 16 september 1918 för högre folkskolor skall läggas ett nytt mom. av nedan angivna lydelse samt att %% 42, 43, 52 mom. 5 och 57 mom. 4 i samma stadga skola i nedan intagna delar hava följande ändrade lydelse :1

% 16.

4. Finnes i undervisningsplanen bland icke frivilliga ämnen upptaget ämnet kristendomskunskap, gäller i fråga om lärjunges fritagande från undervisnin— gen i detta ämne vad i förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare och andra, som icke äro medlemmar av svenska kyrkan, finnes i sådant hänseende stadgat.

5 42. För att _ _ lärarkallet; 3) att vara känd för hedrande vandel; 4) att _ _ _ förklarats behörig att antages till ordinarie lärare vid högre folkskola.

Till tjänst, som omfattar undervisning i kristendomskunskap, må ej antagas någon, som tillhör trossamfund, åt vars medlemmar Kungl. Maj:t medgivit rätt ' att i skolornas ställe ombesörja barnens religionsundervisning.

% 43.

Sökande _ _ _ avskrift:

a) prästbevis, innehållande åldersbetyg samt, därest tjänsten omfattar un- dervisning i kristendomskunskap och sökanden är medlem av svenska kyrkan, intyg om sådant medlemskap;

b) läkarbetyg _ _ _ vandel.

1 Senaste lydelsen: % 16 1921: 266; % 42 1920: 456.

Ifall tjänsten omfattar undervisning i kristendomskunskap och sökanden ej är medlem av svenska kyrkan, skall till ansökningen fogas skriftlig försäkran av sökanden, att han icke tillhör trossamfund, åt vars medlemmar Kungl. Maj:t medgivit rätt att i skolornas ställe ombesörja barnens religionsundervisning.

% 52.

5. Ej _ ”_ — till lärare. Till lärare i kristendomskunskap må ej antagas någon, som tillhör trossamfund, åt vars medlemmar Kungl. Maj:t medgivit rätt att i skolornas ställe ombesörja barnens religionsundervisning.

% 57. 4. Sin _ _ utveckling. Det _ _ _ föreskrifter. Beträffande särskilt undervisningen i kristendomskunskap åligger det lära— ren att under sorgfälligt undvikande av allt, som kan verka sårande på andras åskådning, söka främja lärjungarnas sedliga och religiösa utveckling.

Denna kungörelse träder i kraft den ..............

F ö r s 1 a g till Kungörelse om ändring i vissa delar av stadgan den 19 november 1918 (nr 1114) för kommunala mellanskolor.

Härigenom förordnas, att %% 13, 55, 56, 67 mom. 4 och 71 mom. 4 i stadgan den 19 november 1918 för kommunala mellanskolor skola, %% 55, 56, 67 mom. 4 och 71 mom. 4 i nedan intagna delar, hava följande ändrade lydelse:1

% 13.

I fråga om barns fritagande från undervisningen i kristendom gäller vad i förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare och andra, som icke äro medlemmar av svenska kyrkan, finnes i sådant hänseende stadgat.

% 55. För att _ _ lärarkallet; 3) att vara känd för hedrande vandel; 4) att _ _ förklarats behörig att antagas till ordinarie lärare vid kom- munal mellanskola.

Till tjänst, som omfattar undervisning i kristendom, må ej antagas någon, som tillhör trossamfund, åt vars medlemmar Kungl. Maj:t medgivit rätt att i skolornas ställe ombesörja barnens religionsundervisning.

% 56.

Sökande _ _ avskrift:

a) prästbevis, innehållande åldersbetyg samt, därest tjänsten omfattar un— dervisning i kristendom och sökanden är medlem av svenska kyrkan, intyg om sådant medlemskap;

b) läkarbetyg — — — vandel.

1 Senaste lydelsen: & 55 1920: 457.

Ifall tjänsten omfattar undervisning i kristendom och sökanden ej är medlem av svenska kyrkan, skall till ansökningen fogas skriftlig försäkran av sökan- den, att han icke tillhör trossamfund, åt vars medlemmar Kungl. Maj:t medgivit rätt att i skolornas ställe ombesörja barnens religionsundervisning.

%67.

4. Ej _ _ till lärare. Till lärare i kristendom må ej antagas någon, som tillhör trossamfund,.åt vars medlemmar Kungl. Maj:t medgivit rätt att i skolornas ställe ombesörja barnens relig1onsundervisning.

% 71. 4. Sin _ _ _ utveckling. Det _ föreskrifter. Beträffande särskilt kristendomsundervisningen åligger det läraren att un- der sorgfälligt undvikande av allt, som kan verka sårande på andras åskådning, söka främja lärjungarnas sedliga och religiösa utveckling.

Denna kungörelse träder i kraft den .. ..............

Förslag till

Kungörelse om ändring i vissa delar av stadgan den 18 februari 1905 (nr 6) för rikets allmänna läroverk.

Härigenom förordnas, att %% 9, 75 mom. 5, 102 mom. 2, 106 mom. 1, 131 mom. 1, 179, 182 och 186 i stadgan den 18 februari 1905 för rikets allmänna läroverk skola, %% 75 mom. 5, 102 mom. 2, 106 mom. 1, 131 mom. 1, 179, 182 och 186 i nedan intagna delar, hava följande ändrade lydelse:!

%9.

_ I fråga om lärjunges fritagande från undervisningen i kristendom gäller vad 1 förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare och andira, som icke äro medlemmar av svenska kyrkan, finnes i sådant hänseende sta gat. _ Befrielse från undervisningen i kristendom medför icke någon inskränkning 1 den enligt % 8 medgivna rätt till bortval.

% 75.

5. Lärjunge, som jämlikt % 9 varit frikallad _ _ _ insikter i detta ämne. % 102.

2. Lärjunge, som jämlikt % 9 varit frikallad _ _ _ insikter i detta ämne.

1 Senaste lydelsen: % 106 1924: 542; %% 179, 182 och 186 1926: 349.

% 106. 1. Om _ _ _ beträffande lärjunge, som jämlikt % 9 varit frikallad _ _ _ protokollet. % 131. 1. Läraren _ _ föredöme. Beträffande särskilt kristendomsundervis- ningen vinnlägge sig läraren om att under sorgfälligt undvikande av allt, som kan verka sårande på andras åskådning, främja lärjungarnas sedliga och reli- giösa utveckling.

% 179. 1. Sökande — — _ olämplig; 3) vara känd för hedrande vandel; 4) utmärka _ _ stadgade tjänstgöringen.

2. Till tjänst, som omfattar undervisning i kristendom, är icke den behörig, som tillhör trossamfund, åt vars medlemmar Kungl. Maj :t medgivit rätt att i skolornas ställe ombesörja barnens religionsundervisning.

% 182. Sökande _ _ _ avskrift: a) prästbevis, innehållande intyg om sökandens ålder och, därest sökanden är kvinna, hennes civilstånd samt, ifall tjänsten omfattar undervisning i kristen- dom och sökanden är medlem av svenska kyrkan, intyg om sådant medlemskap;

b) läkarbetyg _ _ _ % 179 mom. 1 punkt 2) sägs; c) betyg _ _ _ 5 179 mom. 1 punkt 8) är föreskriven; ävensom f) därest _ _ vandel.

Ifall tjänsten omfattar undervisning i kristendom och sökanden ej är medlem av svenska kyrkan, skall till ansökningen fogas skriftlig försäkran av sökan- den, att han icke tillhör trossamfund, åt vars medlemmar Kungl. Maj:t medgivit rätt att i skolornas ställe ombesörja barnens religionsundervisning.

% 186.

1. För behörighet till lärarinnebefattning gälla de villkor, som i % 179 mom. 1 punkterna 1)_6) samt mom. 2 innehållas.

Dessutom _ _ _ 5 179 mom. 1 punkt 8) _ stadgat.

2. Sökande _ _ _ avskrift: _

a) prästbevis, innehållande åldersbetyg och intyg angående sökandens civil- stånd samt, därest tjänsten omfattar undervisning i kristendom och sökanden är medlem av svenska kyrkan, intyg om sådant medlemskap;

b) läkarbetyg _ _ _ % 179 mom. 1 punkt 2) sägs;

c) betyg _ _ _ vandel.

Ifall tjänsten omfattar undervisning i kristendom och sökanden ej är medlem av svenska kyrkan, skall till ansökningen fogas skriftlig försäkran av sökanden, att hon icke tillhör sådant trossamfund, åt vars medlemmar Kungl. Maj :t med- givit rätt att i skolornas ställe ombesörja barnens religionsundervisning.

Denna kungörelse träder i kraft den ..............

Förslag till

Kungörelse om ändring i vissa delar av stadgan den 3 juli 1914 (nr 133) för statens folkskoleseminarier.

Härigenom förordnas, att % 28 mom. 2 samt %% 29, 132, 136, 140 och 154 i stadgan den 3 juli 1914 för statens folkskoleseminarier skola i nedan intagna delar erhålla följande ändrade lydelse:1

% 28. 2. För _ _ att a) hava haft _ _ _ skyddskoppor, b) vara känd _ _ _ uppförande, 0) vara fri _ _ _ samt d) hava blivit _ _ inträdesprövning. Den, som tillhör trossamfund, åt vars medlemmar Kungl. Maj:t medgivit rätt att i skolornas ställe ombesörja barnens religronsundervisning, må ej vinna in- träde i seminarium.

g 29.

Inträdesansökning _ _ tid. Till _ _ _ personer:

a) prästbevis, rörande de i % 28 mom. 1 och mom. 2 a) angivna förhållan- dena med uppgift jämväl om sökandens födelseort, ävensom, därest sökanden är medlem av svenska kyrkan, intyg härom,

b) intyg _ _ lärare. Därjämte _ _ _ handlingar.

Ifall sökanden ej är medlem av svenska kyrkan, skall till ansökningen fogas skriftlig försäkran av sökanden, att han icke tillhör trossamfund, åt vars med- lemmar Kungl. Maj:t medgivit rätt att i skolornas ställe ombesörja barnens reli- gionsundervisning.

% 132.

För _ _ _ vid sådant seminarium.

% 136. Såsom _ _ _ lärarkallet; 3) är känd för hedrande vandel; 4) utmärker _ _ _ lärare. Till tjänst, som omfattar undervisning i kristendomskunskap, är icke den behörig, som tillhör trossamfund, åt vars medlemmar Kungl. Maj:t medgivit rätt att i skolornas ställe ombesörja barnens religionsundervisning.

% 110.

Sökande _ _ avskrift:

&) prästbevis, innehållande åldersbetyg samt, därest tjänsten omfattar un- dervisning i kristendomskunskap och sökanden är medlem av svenska kyrkan, intyg om sådant medlemskap;

b) läkarbetyg _ _ _ tjänsten.

1 Senaste lydelsen: 55 28, 132, 136, 140 och 154 1918: 757; % 29 1921: 480.

Ifall tjänsten omfattar undervisning i kristendomskunskap och sökanden ej är medlem av svenska kyrkan, skall till ansökningen fogas skriftlig försäkran av sökanden, att han icke tillhör trossamfund, åt vars medlemmar Kungl. Maj :t medgivit rätt att i skolornas ställe ombesörja barnens religionsundervisning.

% 154.

Sökande _ _ _ avskrift:

&) prästbevis, innehållande åldersbetyg samt, därest sökanden är medlem av svenska kyrkan, intyg härom;

b) läkarbetyg _ _ _ vandel.

Ifall sökanden ej är medlem av svenska kyrkan, skall till ansökningen fogas skriftlig försäkran av sökanden, att han icke tillhör trossamfund, åt vars med- lemmar Kungl. Maj:t medgivit rätt att i skolornas ställe ombesörja barnens religionsundervisning.

Denna kungörelse träder i kraft den ; ..............

F ö r s 1 a g till Kungörelse om ändring i vissa delar av stadgan den 31 december 1919 (nr 889)

för av landsting eller stad, som ej i landsting deltager, inrättade småskole- seminarier.

Härigenom förordnas, att %% 29, 30, 67 och 69 i stadgan den 31 december 1919 för av landsting eller stad, som ej i landsting deltager, inrättade småskole- seminarier skola i nedan intagna delar erhålla följande ändrade lydelse:

% 29. För inträde i seminariet fordras att a) vid _ _ _ ålder; b) hava haft _ _ _ skyddskoppor; c) vara känd _ _ _ uppförande; d) vara fri _ — — samt e) hava blivit _ _ inträdesprövning. Den, som tillhör trossamfund, åt vars medlemmar Kungl. Maj:t medgivit rätt att i skolornas ställe ombesörja barnens religionsundervisning, må ej vinna in- träde i seminariet.

5 30.

Inträdesansökning _ _ _ inlämnande. Till _ _ _ personer:

a) prästbevis rörande de i % 29 a)_b) angivna förhållandena med uppgift jämväl om sökandens födelseort, ävensom, därest sökanden är medlem av sven- ska kyrkan, intyg härom;

b) intyg _ _ _ lärare. Därjämte _ _ _ handlingar.

Ifall sökanden ej är medlem av svenska kyrkan, skall till ansökningen fogas skriftlig försäkran av sökanden, att han icke tillhör trossamfund, åt vars med- lemmar Kungl. Maj:t medgivit rätt att i skolornas ställe ombesörja barnens religionsundervisning.

m_måu' . - .

% 67. För _ _ _ lärarkallet; att vara känd för hedrande vandel; att utmärka _ _ _ tjänsten. Till tjänst, som omfattar undervisning i kristendomskunskap, är icke den behörig, som tillhör trossamfund, åt vars medlemmar Kungl. Maj:t medgivit rätt att i skolornas ställe ombesörja barnens religionsundervisning.

% 69.

2. Sökanden _ _ avskrift:

a) prästbevis, innehållande åldersbetyg samt, därest tjänsten omfattar un- dervisning i kristendomskunskap och sökanden är medlem av svenska kyrkan, intyg om sådant medlemskap;

b) läkarbetyg _ _ _ tjänsten.

Ifall tjänsten omfattar undervisning i kristendomskunskap och sökanden ej är medlem av svenska kyrkan, skall till ansökningen fogas skriftlig försäkran av sökanden, att han icke tillhör trossamfund, åt vars medlemmar Kungl. Maj:t medgivit rätt att i skolornas ställe ombesörja barnens religionsundervisning.

Denna kungörelse träder i kraft den ..............

Kyrkostämmoförordningarna m. 111.

Förslag till

Lag om ändring i vissa delar av förordningen den 21 mars 1862 (nr 15) om kyrkostämma, samt kyrkoråd och skolråd.

Härigenom förordnas, att % 29 i förordningen den 21 mars 1862 om kyrko- stämma, samt kyrkoråd och skolråd skall upphöra att gälla samt att %% 2, 4, 6, 8, 14, 21, 24, 30, 35 och 41 i samma förordning skola, %% 4, 6, 8, 14, 21, 24, 30, 35 och 41 i nedan angivna delar, hava följande ändrade lydelse?

%2.

Till kyrkostämmas handläggning höra frågor om: 1) åtgärder till vidmakthållande av ordning under gudstjänsten; 2) val av ledamöter i kyrkoråd ävensom orgelnisters, klockares och annan kyrkobetjänings tillsättande och avskedande, där ej annorlunda är stadgat;

3) kyrkomedels användande samt granskning av kyrkoråds räkenskaper; 4) hushållning med och vård om kyrkans egendom; 5) byggnad och underhåll av kyrkan med vad därtill hörer samt boställen för präst, klockare och andra kyrkobetjänte;

6) bestämmande av avgifter till kyrka och dithörande anstalter; 7) fördelning av bänkrum i kyrkan; 8) ordnande och fördelning av begravningsplatser samt avgifter för dem, där ej Konungen för särskilt fall förordnat, att vården av dessa angelägenheter skall tillkomma den borgerliga kommunen;

9) avgifter för begagnande av kyrkklockor eller annan kyrkans egendom; 10) överenskommelser rörande prästerskaps oeh kyrkobetjänings löneför- måner; *

11) folkskol- och fortsättningsskolundervisningen samt dithörande anstalter jämte församlingsbibliotek, vilka kunna utgöras av eller i sig innefatta skol— bibliotek;

12) val av ledamöter i skolråd, särskild fortsättningsskolestyrelse på sätt i % 23 sägs och särskild styrelse för församlingsbibliotek ävensom skollärares tillsättande och avskedande, där ej annorlunda är stadgat;

1 Senaste lydelsen: % 2 1924: 355; 55 4 och 24 1918: 336; 5 6 1920: 387; 55 8, 21 och 35 1919: 297; 5 30 1918: 752; 5 41 1917: 459.

13) granskning av skolråds, särskild fortsättningsskolestyrelses samt sär- skild för församlingsbibliotek utsedd styrelses räkenskaper;

14) byggnad och underhåll av skolhus och boställen för skollärare samt 10— kaler för församlingsbibliotek;

15) bestämmande av avgifter till skola och dithörande anstalter samt till församlingsbibliotek; ävensom 16) överenskommelser rörande skollärares löneförmåner.

% 4. Rättighet _ _ äger. Vid behandling av ärenden, som i % 2 mom. 1—10 omförmälas, må dock ej deltaga andra än medlemmar av svenska kyrkan.

% 6. I avseende _ _ _ kyrkostämma. Vid _ _ — stadgat's om inskränkning i rösträtt, samt _ _ av för- samling. å 8. Kyrkoherden _ _ _ tillstädes. Äro _ _ _ ordförande. Finnes _ _ _ ledamot av församlingens kyrkoråd. Skall _ _ _ ersättarna. Vid _ _ _ ordförande. % 14.

Ordföranden åligger att framställa ärendena till överläggning samt tillse, att ej andra frågor företagas än de, som äro upptagna i kungörelsen, och att ärenden, i vilka samtliga vid kyrkostämma röstberättigade äga deltaga, före- tagas till behandling före övriga ärenden.

Ny _ _ ._ avgöras. % 21. I. varje kyrkoförsamling _ _ —- skolråd. För vården _ _ stadgat. Inom _ _ _ förena. I fråga _ _ _ stadgas. Där kyrkostämman _ _ _ stadgat. % 24. Ledamot _ —— betjänte.

Obehörig att vara ledamot i kyrkoråd är jämväl den, som icke är medlem av svenska kyrkan. Gift _ _ _ uppdrag, varom i denna paragraf är fråga.

28 % 30.

Vid _ _ äro.

I överläggning och beslut om ärende, som rör kristendomsundervisningen, må icke deltaga ledamot, som tillhör trossamfund, åt vars medlemmar Ko- nungen medgivit rätt att i skolornas ställe ombesörja barnens religionsunder— visning.

% 35.

De avgifter _ _ _ beslutas.

I fråga _ _ _ oaktat de icke äga rösträtt vid kyrkostämma i kyrkliga ärenden, gör denna förordning icke ändring.

Angående lindring i skattskyldigheten till svenska kyrkan samt hennes prä- sterskap och betjäning för dem, vilka icke tillhöra kyrkan, är särskilt stadgat.

% 41.

Medlem _ _ mål, som uti % 2 mom. 1, 2, 3, 11, 12 och 13 äro nämnda _ _ _ vederbör.

F örsummar _ _ verkställighet. Konungens _ _ _ behandling.

Denna lag skall träda i kraft den , .............. ; och skola de personer, Vilka vid utgången av år .. ....... äro ledamöter av förenat kyrko- och skol- råd, då frånträda sitt uppdrag, även om de valts för längre tidsperiod.

Förslag till

Lag om ändring i vissa delar av förordningen den 20 november 1863 (nr 58 s. 1) om kyrkostämma, samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm.

Härigenom förordnas, att % 31 i förordningen den 20 november 1863 om kyrko- stämma, samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm skall upphöra att gälla samt att %% 2, 4, 12, 23, 26, 32 och 37 i samma förordning skola, %% 4, 12, 23, 26, 32 och 37 i nedan angivna delar, hava följande ändrade lydelse:1

%2.

Till kyrkostämmas handläggning höra frågor om: 1) åtgärder till vidmakthållande av ordning under gudstjänsten; 2) val av ledamöter i kyrkoråd samt i de övriga till det kyrkliga förvalt- ningsområdet hörande nämnder, styrelser och andra myndigheter, vilka för- samlingen enligt särskilda författningar oeh stadganden antingen skall till- sätta, eller i vilka församlingen genom deputerade skall deltaga, ävensom av

1 Senaste lydelsen: % 2 1924: 366; 35 4 1919: 215; % 12 1917: 460; % 23 1905: 29 s. 15; % 26 1918: 337; 537 mom. 4 1908: 110 s. 3.

revisorer för granskning av kyrkoråds räkenskaper och andra det kyrkliga förvaltningsområdet avseende ombud, dem församlingen äger utse;

3) orgelnisters, kyrkosångares och klockares tillsättande och avskedande; 4) användande av kyrkans och andra till församlingens disposition för kyrk- liga ändamål ställda medel samt granskning av räkenskaper angående sådana medel;

5) hushållning med och vård om kyrkans egendom; 6) byggnad, underhåll eller förbättrande av kyrka med vad därtill hörer samt boställe för präst eller kyrkobetjänte ;

7) bestämmande av avgift till kyrka och boställe; 8) fördelning av bänkrum i kyrkan; 9) bestämmande av avgifter för begagnande av kyrkklockor eller annan kyr- kans tillhörighet;

10) överenskommelser rörande prästerskapets och kyrkobetjänings löneför- måner;

11) upprättande och underhåll av församlingsbibliotek ; 12) val av ledamöter i skolråd och särskild styrelse för församlingsbibliotek samt i de övriga det kyrkliga förvaltningsområdet icke tillhörande nämnder, styrelser och andra myndigheter, vilka församlingen enligt särskilda författ- ningar och stadganden antingen skall tillsätta, eller i vilka församlingen ge- nom deputerade skall deltaga, ävensom av revisorer av skolråds och försam- lingsbiblioteksstyrelses räkenskaper samt andra, det kyrkliga förvaltningsom— rådet icke avseende ombud, dem församlingen äger utse;

13) användande av medel, för andra än kyrkliga ändamål ställda till för- samlingens disposition, samt granskning av räkenskaper angående sådana medel;

14) hushållning med och vård om församlingen tillhörig, icke kyrklig egen— dom;

15) byggnad, underhåll eller förbättrande av skolhus, som av församlingen upplåtes och underhålles, samt lokaler för församlingsbibliotek;

16) bestämmande av avgift till församlingsbibliotek samt sådant skolhus, som i 15) sägs.

Om vården av vissa kyrkogårdar är särskilt stadgat.

% 4. Rättighet _ _ _ kvinna, som a) vid val _ _ _ rösträtt, b) är inom _ _ _ samt 0) i avseende —— _ _ år. Vid behandling av ärenden, som i % 2 1)_10) omförmälas, må dock ej del- taga andra än medlemmar av svenska kyrkan. Den, som i _ _ församlings kyrkostämma.

% 12.

Ordföranden åligger att framställa ärendena till överläggning samt tillse, att ej andra frågor företagas än de, som äro upptagna i kungörelsen, och att

ärenden, i vilka samtliga vid kyrkostämma. röstberättigade äga deltaga, före-

tagas till behandling före övriga ärenden. Ny _ _ avgöras. % 23. Mom. 1. I _ _ _ skolråd. Mom. 2. Därest _ _ _ stadgat. % 26. Ledamot _ _ _ betjänte. Obehörig att vara ledamot i kyrkoråd är jämväl den, som icke är medlem av svenska kyrkan.

Gift _ _ _ uppdrag, varom i denna paragraf är fråga.

% 32. Vid _ _ äro. I överläggning och beslut om ärende, som rör kristendomsundervisningen, må icke deltaga ledamot, som tillhör trossamfund, åt vars medlemmar Konungen medgivit rätt att. i skolornas ställe ombesörja barnens religionsundervisning.

Mom. 2. I fråga _ _ _ oaktat de icke äga rösträtt å kyrkostämma i kyrkliga ärenden, gör denna förordning ej ändring i vad sålunda är stadgat.

Mom. 4. Personer _ _ mantalsskrivna.

Angående lindring i skattskyldigheten till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning för dem, vilka icke tillhöra kyrkan, är särskilt stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den .............. ; och skola de personer, vilka vid utgången av år .............. äro ledamöter av förenat kyrko- och skolråd, då frånträda sitt uppdrag, även om de valts för längre tidsperiod.

Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 5 5 i förordningen den 16 november 1863 (nr 61 s. 3) angående allmänt kyrkomöte.

Härigenom förordnas, att % 5 i förordningen den 16 november 1863 angå- ende allmänt kyrkomöte skall i nedan angivna delar hava följande ändrade lydelse :1

1 Senaste lydelsen: 1920: 780.

Inom _ _ _ å kyrkostämma i kyrkliga ärenden röstberättigade lekmän _ _ _ stadgat.

Två _ _ _ förena.

Vid _ _ Konungen.

Samtliga _ —— _ å kyrkostämma i kyrkliga ärenden röstberättigade per- soner _ _ lot-ten.

För _ _ _ deltaga. Val _ _ konsistorium.

Denna lag skall träda i kraft den ..............

F ö r s 1 a g : till * Lag om ändringi vissa delar av förordningen den 5 maj 1882 (nr 20) angående kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg.

Härigenom förordnas, att %% 2, 3 och 4 mom. 3 samt % 19 skola, %% 3 och 4— mom. 3 samt % 19 i nedan angivna delar, hava följande ändrade lydelse:1

% 2

5 . ' Såsom församlingarnas gemensamma angelägenheter enligt denna förordning ' behandlas de i % 2 3)—6) och 8)_10) av förordningen den 21 mars 1862.

om kyrkostämma, samt kyrkoråd och skolråd upptagna ärenden. , Om stadens folkskoleväsende är särskilt stadgat.

% 3. Församlingarnas beslutanderätt _ _ _ vid kyrkostämma i kyrkliga ären- den röstägande medlemmar _ _ _ författningar. % 4. ' Mom. 3. Kyrkofullmäktige _ _ _ vid kyrkostämma i kyrkliga ärenden röstägande medlemmar _ _ _ skett. % 19. Kyrkofullmäktige _ _ _ kalenderår. Vid samma _ _ _ vid kyrkostämma i kyrkliga ärenden röstägande med— lemmar _ _ _ kassaförvaltare. Avgår _ _ _ återstått. Den till _ _ _ godkännes. Ledamot eller _ _ av kyrkoråd.

Denna lag skall träda i kraft den ..............

1 Senaste lydelsen: %% 3 och 19 1906: 100 s. 2; % 4 inom.?» 1926: 154.

Förslag till

Lag om ändrad lydelse av % 4 i lagen den 15 maj 1903 (nr 58 s. 1) angående folkskoleväsendet i Stockholm.

Härigenom förordnas, att % 4 i lagen den 15 maj 1903 angående folkskole— väsendet i Stockholm skall i nedan angivna del hava följande ändrade ly- delse :1

Direktionen _ _ _ anvisad.

Angående _ _ _ stadgor.

I överläggning och beslut om ärende, som rör kristendomsundervisningen, må icke deltaga ledamot, som tillhör trossamfund, åt vars medlemmar Konungen medgivit rätt att i skolornas ställe ombesörja barnens religionsundervisning.

Direktionen _ _ _ ense.

Av ovanberörda _ _ _ anmälas.

Denna lag skall träda i kraft den ..............

Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 5 6 i lagen den 25 juni 1909 (nr 81 s. 1) angående folkskoleväsendet i vissa städer.

Härigenom förordnas, att % 6 i lagen den 25 juni 1909 angående folkskole- väsendet i vissa städer skall i nedan angivna del hava följande ändrade ly- delse :2 '

Folkskolestyrelsen _ _ _ därom.

I överläggning och beslut om ärende, som rör kristendomsundervisningen, må icke deltaga ledamot, som tillhör trossamfund, åt vars medlemmar Konungen medgivit rätt att i skolornas ställe ombesörja barnens religionsundervisning.

Ärende _ _ _ ense.

Av _ _ _ anmälas.

Denna lag skall träda i kraft den ..............

1 Senaste lydelsen: 1924: 368. 2 Senaste lydelsen: 1924: 367.

.:.)

Förslag till Lag om ändrad lydelse av 2 % 1 mom. i lagen den 9 december 1910 (nr 141 s. 1) angående tillsättning av prästerliga tjänster.

Härigenom förordnas, att 26 % 1 mom. i lagen den 9 december 1910 an- gående tillsättning av prästerliga tjänster skall hava följande ändrade ly- delse:1

1. Rösträtt vid prästval tillkomma en var, som inom församlingen äger att deltaga i kyrkostämmans överläggningar och beslut ikyrkliga ärenden.

Denna lag skall träda ikraft den ..............

F ö r s 1 & g till Kungörelse angående ändrad lydelse av % 4 i stadgan den 4 maj 1894 (nr 20 s. 3), huru förfaras skall vid tillsättning av folkskolläraretjänst jämte därmed förenade organist- och klockarebefattningar.

Härigenom förordnas, att % 4 i stadgan den 4 maj 1894, huru förfaras skall vid tillsättning av folkskolläraretjänst jämte därmed förenade organist- och klockarebefattningar skall i nedan angivna del hava följande ändrade lydelse:

Senast inom trettio _ _ _ lända till efterrättelse för val av folkskollärare gällande föreskrifter.

Denna kungörelse träder i kraft den ..............

F ö r s 1 a g till Kungörelse om vissa ändringar i kungörelsen den 29 januari 1921 (nr 14) om upprättande av röstlängd för val till riksdagens andra kammare och av kom- munal röstlängd samt angående den i avseende härå vissa myndigheter ålig- gande uppgiftsskyldighet.

Härigenom förordnas, att 3 % 1 mom. och 9 % i kungörelsen den 29 januari 1921 om upprättande av röstlängd för val till riksdagens andra kammare och av kommunal röstlängd samt angående den i avseende härå vissa myndigheter äliggande uppgiftsskyldighet ävensom de vid nämnda kungörelse fogade for— mulären nr 1 och 2 skola i nedan angivna delar hava följande ändrade lydelse :2 1 Senaste lydelsen: 1920: 852.

3 Senaste lydelsen: 3 % 1 inom. 1925: 15; 9 % 1922: 58. 3—283504.

- . 3 %.1 1. Det _ _ _ medborgare; e) den 10 juni icke tillhöra svenska kyrkan; (1) den _ _ _ förmynderskap. Om _ — — uppgiftsblankett. Uppgift _ _ _ orten. Underlåter _ _ uppgiftsskyldigheten. 9 %.2 Röstlängd _ _ _ beröres,

att, därest en person i enlighet med % 4 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd eller % 4 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm är obehörig att deltaga i behandlingen av vissa kyrkostämmoärenden på grund av att han icke är medlem av svenska kyrkan, därom göres anteckning i längden,

att, därest en person saknar _ _ _ utsättas.

Denna kungörelse träder i kraft den ..............

Förslag till

Lag om ändrad lydelse av förordningen den 11 december 1868 (nr 76 s. 1) an- gående särskilda sammankomster för andaktsövning.

Härigenom förordnas, att förordningen den 11 december 1868 angående sär— skilda sammankomster för andaktsövning skall hava följande ändrade lydelse:

Medlemmar av svenska kyrkan vare ej förment att sammankomma till gemen- samma andaktsövningar utan prästerskapets ledning. Dock må sådan sam- mankomst är tid, då allmän gudstjänst förrättas i församlingen, ej äga rum så. nära det ställe, där gudstjänsten hålles, att denna eller ordningen därvid störes. Ej heller mä vid religionsövning, som ej är att hänföra till enskild husandakt, tillträde vägras den offentliga myndigheten i orten, vilken myndighet, i hän- delse av inträffad olaglighet eller oordning, äger att, där det prövas nödigt, upplösa sammankomsten.

Denna lag skall träda i kraft den ..............

1 I det i 3 % 1 mom. omförmälda formulär nzr 1 bör stycket 0) erhålla följande ändrade lydelse.- wc) den 10 juni icke tillhöra svenska kyrkan?» I den till stycket c) hörande tabellen börs kol. 4 och 5 med tillhörande rubriker jämte not 2 utgå. '” I det i 9 % omförmälda formulär mr 6 bör anmärkning mr 4 beträffande formnlärets ifyllande- erhälla följande ändrade lydelse: >Om person på. grund av att han icke tillhör svenska kyrkan, i enlighet med % 4 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd, är obehörig att del- taga i behandlingen av vissa kyrkostämmoärenden, göres därom anteckning i kol. 24.» I nämnda kol. bör & rad 6 i stället för »Ej rösträtt &. kyrkostämma), införas: >Obehörig att deltaga i behand— lingen av vissa kyrkostämmoärenden).

Dissenterskattelagen m. 111.

F ö r s la g till Lag om lindring i skattskyldigheten till svenska kyrkan samt hennes präster- skap och betjäning för dem, vilka icke tillhöra kyrkan.

Med upphävande av lagen den 16 oktober 1908 (nr 110 s. 1) angående lind- ring i främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning förordnas som följer:

Avgifter till svenska kyrkan eller hennes prästerskap eller betjäning, vilka efter kyrkostämmas beslut eller eljest uttaxeras efter de grunder, som för kom- munalutskylders utgörande i allmänhet äro stadgade, skola för inkomst av fast egendom, kapital eller arbete endast med hälften av det belopp, som eljest bort utgå, påföras personer, vilka sedan början av det år, då debitering av avgifterna vcrkställes, icke tillhört svenska kyrkan.

Inom varje församling åligger det pastor att årligen i september månad till den, som verkställer debiteringen, översända förteckning å de inom församlin- gen kyrkobokförda personer, vilka sedan årets början icke tillhört svenska kyr- kan. Den, som är berättigad till skattelindring inom viss församling men ej är där kyrkobokförd, har att inom samma tid hos debiteringsförrättaren styrka, att han sedan årets början icke varit medlem av kyrkan.

Äro avgifterna till prästerskapets avlöning grundade å löneregleringsresolu- tion, fastställd enligt förordningen den 11 juli 1862 angående allmänt ordnande av prästerskapets inkomster, må nedsättning i dylika avgifter ej äga rum.

Denna lag skall träda i kraft den ..............

Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 5 5 i förordningen den 2 november 1883 (nr 61 s. 1) angående allmänt ordnande av klockarnas löneinkomster.

Härigenom förordnas, att % 5 i förordningen den 2 november 1883 angående ! allmänt ordnande av klockarnas löneinkomster skall i nedan angivna del hava ' följande ändrade lydelse:1

1 Senaste lydelsen: 1908: 110 s. 4.

% 5. Den — _ — stadgade. Angående lindring för dem, vilka icke tillhöra svenska kyrkan, i skyldig— heten att deltaga i sådant sammanskott är särskilt stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den ..............

Förslag till

Lag om ändrad lydelse av lagen den 16 oktober 1908 (nr 110 s. 5) angående sättet för organistlöns utgående.

Härigenom förordnas, att lagen den 16 oktober 1908 angående sättet för organistlöns utgående skall i nedan angivna del hava följande ändrade lydelse:

Den — stadgade. Angående lindring för dem, vilka icke tillhöra svenska kyrkan, i skyldig- heten att deltaga i sådant sammanskott är särskilt stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den .............. :

Förslag till

Lag om ändrad lydelse av lagen den 5 juni 1909 (nr 55 s. 2) angående bygg- nad och underhåll av kyrka med vad därtill hörer så ock av särskild socken- stuva.

Härigenom förordnas, att lagen'den 5 juni 1909 angående byggnad och underhåll av kyrka med vad därtill hörer så ock av särskild sockenstuva skall i nedan angivna del hava följande ändrade lydelse:

Kyrka med —— — — förenligt.

Angående lindring för dem, vilka icke tillhöra svenska kyrkan, i skyldig- heten att deltaga i omförmälda kostnad är särskilt stadgat.

Denna lag skall träda ikraft den , ..............

Förslag till

Lag om ändrad lydelse av lagen den 5 juni 1909 (nr 55 s. 3) angående skyldig- het att deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll av prästgård.

Härigenom förordnas, att lagen den 5 juni 1909 angående skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll av prästgård skall i nedan an- givna del hava följande ändrade lydelse:

Där —— —- befriade.

Angående lindring för dem, vilka icke tillhöra svenska kyrkan, i skyldig— heten att deltaga i omförmälda kostnad är särskilt stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den ..............

Förslag till

Lag angående ändrad lydelse av 20 å i lagen den 9 december 1910 (nr 141 s. 27) om reglering av prästerskapets avlöning.

Härigenom förordnas, att 20 å i lagen den 9 december 1910 om reglering av prästerskapets avlöning skall i nedan angivna del hava följande ändrade lydelse:

I gäldandet _ _ — kyrka och skola.

Angående lindring i skattskyldigheten till svenska kyrkans prästerskap för dem, vilka icke tillhöra kyrkan, är särskilt stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den ..............

Förslag till

Lag om anlitande av kyrkofonden till ersättning åt svenska kyrkan tillhöran- de församling med anledning av skattelindring åt personer, som icke till- höra kyrkan.

Härigenom förordnas som följer: N är inom någon till svenska kyrkan hörande församling personer, vilka icke tillhöra kyrkan, böra, enligt vad därom är särskilt stadgat, komma i åtnjutande av lindring vid utgörande av avgifter till svenska kyrkan eller hennes präster- skap eller betjäning, och det avgiftsbelopp, från vilket befrielse sålunda åtnju- tes, för året uppgår till sammanlagt minst etthundra kronor, äger församlin— gen av kyrkofonden undfå ersättning med motsvarande belopp.

Denna lag skall träda i kraft den ..............

F ö r s 1 3 g till Kungörelse med tillämpningsföreskrifter till lagen den .............. om

anlitande av kyrkofonden till ersättning åt svenska kyrkan tillhörande för- samling med anledning av skattelindring åt personer, som icke tillhöra kyrkan.

Med upphävande av kungörelsen den 16 oktober 1908 (nr 110 s. 7) angående ersättning av allmänna medel åt svenska kyrkan tillhörande församling med anledning av främmande trosbekännare tillkommande lindring i skattskyldig— ?elten till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning förordnas som ' o jer: .

Rekvisition å ersättning enligt lagen den .. .. ...... .. .1 om anlitande av kyrko- fonden till ersättning åt svenska kyrkan tillhörande församling med anled- ning av skattelindring åt personer, som icke tillhöra kyrkan, skall av kyrko— rådet före utgången av april månad året efter det, då debitering verkställts av avgifter, i vilka lindring ägt rum, ingivas, i Stockholm till statskontoret och i övriga orter till länsstyrelsen. Vid rekvisition skall fogas av den, vilken verk- ställt debiteringen, underskriven förteckning över de personer, som undfått lind- ring, med angivande för en var av dem av det belopp, som eftergivits.

Denna kungörelse träder i kraft den ..............

Lagförslag rörande edgång.

F ö r s 1 a g till

Lag om edgångs utbytande i vissa fall mot försäkran på heder och

samvete.

Med ändring av vad som finnes stadgat häremot stridande förordnas som följer :"

Vägrar någon på grund av sina åsikter i religiöst hänseende att avlägga ed, då den enligt lag erfordras, avgive, i stället för eden, försäkran på heder och samvete; och äge i övrigt beträffande denna försäkran vad om eden är stadgat motsvarande tillämpning.

Vägran att avlägga ed prövas av den myndighet, inför vilken eden eller för— säkran skall avgivas.

Denna lag skall träda i kraft den ................

F ö r s 1 a g till Lag om ändrad lydelse av 17 kap. 7 och 18 55 rättegångsbalken .

Härigenom förordnas, att 17 kap. 7 och 18 %% rättegångsbalken skola, 7 % i nedan angivna del, hava följande ändrade lydelse:1

7%.

Ej må strafflagen: ej eget —— —— —— bära.

18 %.

Nu är ed gången, eller försäkran, i stället för ed, avgiven; varne då domaren vittnet för mened, och undervise det noga om den fara, som därvid är.

'Denna lag skall träda i kraft den .............. 1 Senaste lydelsen: 7 5 1918: 321.

Genom denna lag upphävas kungl. brevet den 28 februari 1772 angående vitt- nesmål av katolik och förordningen den 6 februari 1849 angående vittnesmål av mosaisk trosbekännare.

F ö r s 1 a g till Lag om undervisning i vissa fall angående eds eller försäkrans vikt och betydelse.

Med upphävande av resolutionen den 7 augusti 1753 angående vittnens för- visande till prästerskapet förordnas som följer.

När skäl därtill äro, må domaren hänvisa den, som skall vittna eller eljest medelst ed eller försäkran, i stället för ed, inför domstol, eller annorstädes ef- ter domstols förordnande, bekräfta utsaga, till prästen eller annan lämplig och villig person för erhållande av undervisning om edens eller försäkrans vikt och betydelse samt vådan av mened.

Denna lag skall träda i kraft den ...............

F ö r s 1 a g till Lag om ändrad lydelse av 13 kap. 5 & strafflagen.

Härigenom förordnas, att 13 kap. 5 % strafflagen skall hava följande änd- rade lydelse:

Har någon, på annat, i stället för ed, vedertaget sätt, bekräftat falskt vittnes- börd eller annan falsk utsaga, eller har någon vittnat falskt inför rätta, då ed honom eftergiven varit; varde så ansedd, som hade han ed gått.

Denna lag skall träda i kraft den ...............

Förslag till

Lag angående ändrad lydelse av 5 och 32 55 i lagen den 5 juni 1909 (nr 45) om konsularjurisdiktion.

Härigenom förordnas, att 5 och 32 %% i lagen den 5 juni 1909 om konsular- ' jurisdiktion skola, 5 % i nedan angivna del, hava följande ändrade lydelse:

5 %. Konsularrätt _ _ ledamöter. Konsulardomaren _ _ _ ställe tjänstgöra. Till ledamöter _ _ må jämväl utlänning kunna utses. Äro —— _ befattning. Där — — — tillfällen. Kan _ _ konsularrätt. 32 %.

Då den, som tillhör annan lära än den kristna eller den mosaiska, höres så- som vittne, bör i varje fall prövas, vad verkan kan tillerkännas dylikt vittnes utsaga.

Denna lag skall träda i kraft den ...............

K A P. 1. Om rätt till utträde ur svenska kyrkan.

Efter kyrkoreformationen sökte man i Sverige länge upprätthålla den evan- gelisk-lutherska kyrkans bekännelse såsom den i landet enda tillåtna. Prin- cipiellt var i lagstiftningen religionsfrihet icke medgiven, om också förhål- landena tvingade till vissa eftergifter mot inkomna utlänningar av främmande trosbekännelse.

Enligt 1686 års kyrkolag1 skulle i Sverige och underlydande länder alla be— känna sig, endast och allena, till den rena evangeliska läran. Att upptänka och utsprida några villfarande meningar var förbjudet och skulle, såväl som fullständigt avfall ifrån den rätta religionen, straffas med landsförvisning. Ingen skulle fördrista sig i riket eller någon tillydande provins, där icke ge- nom pacta några vissa orter sådant vore förbehållet,2 uppenbarligen att hava någon främmande religionsövning eller densamma bevista. Främmande po- .tentaters sändebud, som vore av annan religion, hade väl rätt till religionsöv- ning i sina hus för sig och sitt medföljande folk, men utom huset fingo deras präster varken predika eller administrera sakramenten; och ingen annan ägde besöka deras gudstjänst. De av främmande religion, som funnes i riket eller dit inkomme, fingo, så länge de stilla och utan förargelse levde, bliva i sin re- ligion, men de ägde icke förrätta sin gudstjänst annorledes än i sina hus inom lyckta dörrar för sig allena. Alla av främmande religion, som i riket ägde bo och hemvist, skulle låta döpa sina barn av svenska kyrkans präster med kyr— kans ceremonier och böner. Judar, turkar, morianer och hedningar, som i riket inkomme, skulle undervisas om den rätta läran och befordras till dop och kristendom.

Prästerskapets privilegier av år 1723 innehålla3 liknande bestämmelser, och förbehålles där uttryckligen, att i riket befintliga främmande trosförvanter ej skulle få under någon pretext draga lärare i landet och deras hus. Någon främmande församling fick således ej bildas.

1 Se särskilt kap. I 55 1—5 samt kap. III 55 8 och 10. ; Syftar på grekisk-ryska trosbekännare i Finland. I 5 l.

Historik.

1734 års lag stadgade dels i 1 kap. 3 och 4 %% missgärningsbalken förbud för avfall ifrån den rätta evangeliska läran och för utspridande av villfarande lära, dels i 7 kap. 4 % ärvdabalken förlust av arvsrätt för avfällingar.1

De första stegen till införande av en vidsträcktare religionsfrihet gällde de reformerta och togos genom privilegierna för Alingsås manufakturi den 22 de— cember 1724 och kungörelsen 'den 27 augusti 1741 angående fri religions- övnings förunnande i riket åt alla dem av den engelska och reformerta kyrkan.

Genom 1741 års kungörelse tillförsäkrades bekännarna av den engelska och reformerta kyrkan »att icke allenast njuta en fri religionsövning härstädes samt hava tillstånd att uti sjöstäderna, Karlskrona undantagandes, få upp- bygga och hava sina egna kyrkor, utan ock få njuta Kungl. Maj:ts nådiga be- skydd samt alla övriga förmåner, varav alla andra undersåtar, enligt rikets lagar och regeringsform, sig hava att hugna».

För andra främmande trosbekännare gällde däremot fortfarande de äldre bestämmelserna, ehuru de visserligen icke alltid med full stränghet upprätt- höllos.

Sedan emellertid ständerna vid 1779 års riksdag hos Kungl. Maj:t hem- ställt om fri religionsövning för de utlänningar, som ville inflytta i riket, ut- färdades den 24 januari 1781 kungörelsen angående några omständigheter rö- rande den religionsfrihet, som beviljad är i anledning av 7 % uti Sveriges rikes ständers beslut av den 26 januari 1779.

Denna kungörelse, det s. k. toleransediktet, tillerkände främmande trosbe- kännare rätt att bilda egna församlingar, bygga kyrkor och hålla egna lärare av sin religion; men allt slags proselytmakeri och vad som kunde leda till avfall från den evangeliskt lutherska läran var såsom förut förbjudet.

Kungörelsen gällde emellertid endast främmande kristna trosbekännare. Be- träffande judarna innehöll dock kungörelsen, att Kungl. Maj:t ville för dem låta utfärda ett särskilt »handelsreglemente», i vilket även villkoren för den dem förunnade religionsfrihet komme att utsättas och förklaras. Ett sådant. reglemente blev genom kommerskollegium utfärdat den 27 maj 1782. Det är i fråga om religionsfriheten i huvudsak byggt på enahanda principer som. 1781 års författning.2

Toleransediktet gällde vidare icke »avfällingar». Övergång från den evan— geliskt lutherska läran var fortfarande förbjuden. .V ad i 1 kap. 3 % missgär—

] M. B. 1: 3: Faller någon av ifrån vår rätta evangeliska lära, och träder till en villfarande, och låter han sig icke rätta; då skall han förvisas riket, och njute ej arv, eller borgerlig rättighet inom Sveriges rike, utan han får Konungens nåd, och kommer äter, som i 7 kap. 4 % ärvdabalken sagt är- — A. B. 7: 4: Varder någon, för avfall från vår rätta evangeliska tro och lära, för-vist riket. eller träder svensk man utrikes till villfarande lära; den må ej sedan arv i Sverige taga, utan falle det: andra den dödas nästa arvingar till, där han ej låter sig rätta, och kommer på Konungens näd äter, inom fem är, ifrån det han riket förvistes, eller utländes avfall gjorde. — M. B. 1: 4: Utsprider inländsk eller främmande man villfarande lärosats, och, efter varning, därmed ej avstår, varde ock den förvist riket.

* Dock var religionsfriheten för judarna något mera inskränkt än för de främmande kristna tros— bekännarna enligt 1781 års kungörelse. Judarna blevo sedermera genom förordningen den 30 juni

838 angående mosaiska trosbekännares skyldigheter och rättigheter här i riket i allmänhet likställda med främmande kristna trosbekännare. Se ock K. F. 25/10 1860 och K. K. $% 1873.

ningsbalken stadgades om den, som avfölle från 'den rätta evangeliska läran och trädde till en villfarande, skulle på det nogaste handhavas.

Regeringsformen av år 1809 fastslår religionsfrihetens grundsats med stad- gandet i % 16, att »Konungen bör _ — _ ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda var och en vid en fri utövning av sin religion, så vitt han därigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer».

Detta stadgande föranledde icke omedelbart ändring i bestämmelserna om , avfall från den evangeliskt lutherska läran, men frågan härom var tid efter * annan uppe vid riksdagarna.

Den 23 oktober 1860 utfärdades förordningen (nr 45) angående ändring i gällande bestämmelser om ansvar för den, som träder till eller utsprid-er villfa- rande lära och förordningen (nr 46) angående främmande trosbekämwre och , 'deras religionsövning.

Genom den förra av dessa förordningar upphävdes straffbestämmelserna, med undantag av ämbetets förlust för präst, för avfall från svenska kyrkans bekännelse, och genom den senare förordningen bestämdes, under upphävande av kungörelsen den 24 januari 1781 och med ändring av vad för övrigt i strid mot förordningens bestämmelser funnes stadgat, dels under Vilka villkor ut— träde ur statskyrkan finge äga rum, dels vilka rättigheter och skyldigheter i allmänhet tillkomme främmande trosbekännare.

I fråga om villkoren för utträde ur statskyrkan innehöll sistnämnda förord—

, ning (% 14), att, om någon fölle av från den rena evangeliska läran och icke * läte av sin själasörjares undervisning och förmaning sig rätta, han skulle av domkapitlet eller dess förordnade ombud varnas. Framhärdade han ändå i sin villfarelse och önskade att från svenska kyrkan övergå till främmande reli- gionssamfund, hade han att personligen hos vederbörande kyrkoherde göra an- mälan därom för anteckning i kyrkoboken. Dock skulle han ej anses från kyrkan skild, förrän han, efter uppnådd ålder av aderton år, blivit i annat i riket tillåtet religionssamfund upptagen.

1860 års förordningar blevo redan vid 1862—63 års riksdag1 samt vid riks— dagarna 18682 och 18693 föremål för ändringsförslag.

Berörda förslag riktade sig huvudsakligen emot föreskriften om varning för den, som ville utträda ur statskyrkan, emot stadgandet, att ingen finge ut- träda, såvida han ej ville ingå i något av Konungen godkänt främmande tros- samfund,4 samt emot avfattningen av föreskrifterna om utspridande av Vill- farande lära.

Vid 1869 års riksdag utarbetade lagutskottet (utlåt. nr 34) förslag till tre

1 Motion (inom borgarståndet nr 240 av hr Henschen) om upphävande av eller ändringi 1860 års . förordningar. Motionen avstyrktes av lagutskottet (utlåt. nr 42) och frågan förföll genom adelns och prästeståiädets bifall till utskottets hemställan. (Borgar— och bondestånden äterremitterade frågan till utskottet. ? Motioner (II: 204 av hr P. A. Siljeström och H: 220 av hr C.J. Svensén). Lagutskottet (utlåt. . nr 52) utarbetade förslag till författning, men det återremitterades av båda kamrarna och dess om— arbetande medhanns ej, vadan frågan förföll. 3 Motioner (II: 1 av hr Ribbing och II: 2 av hrr Siljeström och Svensén). * Denna anmärkning gjordes ej i hr Ribbings motion.

Gällande rätt.

nya författningar, vilka med en mindre ändring1 i en av författningarna blevo godkända av riksdagen, nämligen

120) angående ansvar för den, som söker förmå annan till avfall från den evangeliskt lutherska läran;

2:o) angående främmande kristna trosbekännare och deras religionsövning; och

3:0) angående ändrad lydelse av vissa paragrafer i förordningen den 20 januari 1863 om giftermål mellan kristen och mosaisk trosbekännare.

Det förstnämnda författningsförslaget blev efter granskning i högsta dom— stolen godkänt av Kungl. Maj:t, och den 16 november 1869 utfärdades förord- ningen (nr 60) angående ansvar för den, som söker förmå annan till avfall från den evangeliskt lutherska läran. Genom denna författning upphävdes för- ordningen den 23 oktober 1860 angående ändring i gällande bestämmelser om ansvar för den, som träder till eller utsprider villfarande lära.

Vid granskning i högsta domstolen av de andra förslagen anmärktes bl. a., att förslaget till dissenterförordning vore av beskaffenhet att jämlikt % 87 re— geringsformen kyrkomötet borde höras däröver.

Med anledning härav fann Kungl. Maj :t skäligt låta riksdagens förslag förfalla.

Emellertid anbefalldes 1869 års kyrkolagskommitté att inkomma med ut— låtande angående ej mindre vilka av de ämnen, som berördes i 1869 års för- slag till dissenterlag, vore av egenskap att i en ny lagstiftning fortfarande böra till kyrkolag hänföras än ock vad i sistberörda ämnen borde bliva gäl— lande.

Sedan utlåtandet avgivits, utarbetades förslag till två särskilda författnin— gar, av Vilka den ena upptog alla sådana hithörande ämnen, som vore att hän- föra till kyrkolag, och den andra innehöll övriga erforderliga föreskrifter.

Högsta domstolens yttrande inhämtades angående förslagen, och därefter framlades vid 1873 års riksdag proposition (nr 15) med förslag dels till för— ordning angående ändring i vissa delar av kyrkolagen med därtill hörande för- fattningar och dels till förordning angående främmande trosbekännare och deras religionsövning.

Riksdagen (skriv. nr 87) fann propositionen ej kunna oförändrad bifallas men beslöt för sin del två författningar med enahanda rubriker; och sedan kyrko— mötet godkänt förordningen angående ändring i vissa delar av kyrkolagen m.. m., utfärdades bägge förordningarna den 31 oktober 1873 (nr 71 ss. 1 resp. 3).

Frågan om rätt till utträde ur statskyrkan behandlas i den till kyrkolag icke hänförliga förordningen om främmande trosbekännare och deras religionsöv- ning ( dissenterlagen). Det har nämligen ansetts icke tillkomma kyrkan såsom sådan att lagstifta om villkoren för frivilligt utträde ur kyrkan. Den uti ifrå- gavarande stadgande i dissenterlagen (3 %) förutsatta förpliktelsen för kyr—

1 Den anmärkte ändringen gällde 3 5 i förordningen angående främmande kristna trosbekännare och deras religionsövning och rörde den för rätt till utträde ur svenska kyrkan stadgade åldersgränsen.

kan att fortfarande för längre eller kortare tid såsom sin medlem betrakta en person, som redan förklarat sig vilja utträda ur kyrkan, har emellertid ansetts icke kunna kyrkan utan eget medgivande åläggas. I förordningen angående ändring i vissa delar av kyrkolagen m. rn. har därför, i 1 %, intagits följande stadgande: Medlem av svenska kyrkan, som vill ur kyrkan utträda, må ej an— ses från henne skild, förrän han uppnått den ålder och uppfyllt 'de föreskrifter, som särskild, till kyrkolag ej hörande förordning angående främmande tros- bekännare och deras religionsövning stadgar såsom villkor för utträde ur sven— ska kyrkan.1

Ifrågavarande stadgande i dissenterlagen överensstämmer väsentligen med motsvarande paragraf i 1869 års förslag.

3 % dissenterlagen är av följande lydelse: Har medlem av svenska kyrkan omfattat främmande kristen lära och vill fördenskull ur kyrkan utträda; give sin avsikt tillkänna för kyrkoherden i den församling, han tillhör; uppgive ock det trossamfund, vartill han vill övergå. Framhärdar han i sin avsikt; inställe sig, sedan minst två månader förflutit, personligen hos kyrkoherden samt anmäle sig till utträde ur kyrkan; och göre kyrkoherden därom anteckning i kyrkoboken. Ej må någon på grund av en— mälan, som skett innan han fyllt aderton år, anses från svenska kyrkan skild. I främmande församling må ej heller någon före nämnda ålder upptagas.2

De i 1860 års förordning (% 143) förekommande uttrycken »avfälling», »vill- farande lära» m. m. äro således borttagna. Så ock bestämmelserna om under- visning, förmaning och varning. I stället har föreskrivits två månaders be- tänketid. Borttaget är ock stadgandet, att avfälling ej må anses från kyrkan skild förrän han blivit i annat i riket tillåtet religionssamfund upptagen.4

Till motivering av dessa förändringar heter det i 1869 års riksdags-skrivelse (nr 83), i huvudsaklig överensstämmelse med vad lagutskottet (utlåt. nr 34) anfört, följande:

Ändamålet med de i avseende på utträde ur svenska kyrkan i 1860 års för- ordning föreskrivna omgångar med undervisning, förmaning och varning torde i de flesta fall förfelas, enär dessa formaliteter innebära ett moraliskt tvång, som föga. inverka på den fria övertygelsen, men fast hellre är ägnat att alstra bitterhet hos den, som utgör föremål för en sådan behandling. I anseende här- till och då själasörjaren ej bör sakna. utväg att, även utan lagens biträde, bereda

1 I propositionen förekom omedelbart efter orden vtill kyrkolag ej hörande förordning» orden >av denna dag). Riksdagen ansåg de sistnämnda orden böra utgå på det tvekan icke skulle kunna upp- stå, huruvida dissenterlagen kunde ändras utan kyrkomötets hörande, och för att ifrågavarande paragraf ej skulle behöva ändras, ifall dissenterlagen bleve utbytt mot en ny. ” I stället för de två sista punkterna förekom i 1869 års förslag (riksdagens skriv. nr 83) följande: »Den, vilken sålunda till utträde sig anmält, må ej anses från svenska kyrkan skild eller upptagas i främmande församling, innan han fyllt aderton år.) —— Dessutom innehöll 1869 års förslag, i likhet med 1860 års förordning, den bestämmelsen, att, om den, som anmält sig till utträde ur svenska kyrkan, bleve upptagen i främmande församling, dess föreståndare skulle inom två månader göra anmälan därom hos vederbörande kyrkoherde. Sistberörda stadgande uteslöts, emedan det ansågs vara att hänföra till sådana föreskrifter, som Konungen enligt 8 % äger meddela. Soe ovan, 5. 47 ”* A andra sidan synas de nya bestämmelserna hava medfört en inskränkning i rätten att utträda ur statskyrkan, i det enligt 1860 års förordning övergång var tillåten även till judendomen, som ut- gjorde ett i riket tillåtet religionssamfund, men enligt den nya lagstiftningen endast till kristet tros- samfund. Jfr prop. 1873 nr 15. s. 38. 4—263504.

sig tillfälle att genom undervisning och varning söka förhindra ett förhastat steg av den, som står i begrepp att utträda ur svenska kyrkan, anser riksdagen, att lagen i denna del bör ändras, med föreskrift endast, att den dissenterande, som hos kyrkoherden tillkänna-givit sin avsikt att utträda ur svenska kyrkan, skall, sedan minst två månader förflutit-, personligen hos kyrkoherden anmäla sig till utträde ur kyrkan.

Enligt nu gällande lag skall den, som omfattar främmande lära, ej anses från svenska kyrkan skild förr, än han, efter uppnådd ålder av aderton år, blivit i annat i riket tillåtet religionssamfund upptagen. Men då det icke kan vara någon vinst för nämnda kyrka att genom tvång inom sig behålla olika tänkande; då ett sådant tvång är ägnat att framkalla split och söndringar inom kyrkan, och hon därigenom förlorar den koncentrerande kraft, som gör henne mäktig att värna sig själv; då grundsatsen av samvets— och bekännelsefrihet fordrar, att den, som bekänner sig till en främmande lära, må Vinna utträde från sven- ska kyrkan, även om det trossamfund, vars lärosatser han omfattar, icke är genom någon församling här i landet representerat, eller han ej finner liktän- kande, nog talrika att kunna bilda egen församling; då lagens förbud uti ifrå- gavarande hänseende utan synnerlig svårighet kan kringgås därigenom, att den dissenterande först inträder i en främmande församling och sedermera därifrån utgår; och då individens behov av samfundsliv även i religiöst av- seende har alltför djupa rötter, för att förbudets borttagande skulle kunna medföra några vådliga följder, har riksdagen funnit berörda villkor för ut— träde ur svenska kyrkan olämpligt.

I högsta domstolen gjorde flera ledamöter anmärkning emot föreskriften, att medlem av svenska kyrkan skulle kunna utträda ur kyrkan och anses därifrån skild utan att ingå i annat tillåtet religionssamfund. Detta stadgande vore var- ken förenligt med statens intresse eller i sedligt avseende nyttigt eller påkallat. av förhandenvarande giltiga orsaker. Då utträde ur svenska kyrkan medgå— ves utan övergång till annat kristet trossamfund, hade det varit lika ändamåls- löst att av den utträdande fordra föregivande, att den främmande lära han omfattat vore kristen, som angeläget att uttryckligen blivit bestämt, när dis— senter borde anses från kyrkan skild.

Uppenbart torde dock numera vara, att detta skall anses vara fallet i och med att den i 3 % dissenterlagen stadgade anmälningsskyldigheten blivit full- gjord och anteckning därom verkställd i kyrkoboken. Sålunda kunde, medan kyrklig vigsel var obligatorisk för kyrkans medlemmar, borgerlig vigsel er- hållas, så snart anmälan om utträde fullgjorts. Sedan detta ändamål ernåtts, har återinträde i statskyrkan ansetts kunna vinnas genom en enkel anmälan, att övergång till det uppgivna samfundet icke skett. Och skulle övergång hava ägt rum men vederbörande åter utgått ur det främmande trossamfundet eller blivit därifrån utesluten, lärer återinträde i statskyrkan kunna på enahanda sätt åstadkommas. I själva verket torde ej ens formligt utträde ur det främ- mande samfundet utgöra förutsättning för återupptagning i kyrkans gemen——

- 1 Skafåhellertid har det varit föremål för tvekan, huruvida det trossamfund, till' vilket den utträdande ville övergå, måste vara något inom staten befintligt och av staten erkänt trossamfund.

1 Jfr nedan, 9. 68 not 1.

I sådant avseende må här anmärkas två rättsfall, det ena avgjort genom Kungl. Maj:ts utslag den 28 november 1879 och det andra genom Kungl. Maj:ts utslag den 7 november 1884.

I det förra fallet begärde Måns Månsson i Bråstorp hos vederbörande kyrko- herde att få utträda ur svenska kyrkan. Han förklarade s1g emeller- tid icke kunna uppgiva något trossamfund, till vilket han ville övergå, emedan han icke kände något sådant inom riket bildat samfund, som omfattade samma lära som Månsson. Sedan två månader förflutit, anmälde Månsson s1g ånyo i samma syfte. Kyrkoherden avslog under åberopande av 3 % dissenter— lagen Månssons begäran, och domkapitlet i Lund, varest Månsson besvärade sig, förklarade, att enär klaganden icke efter innehållet av nyssnämnda lagrum med tillkännagivande av sin avsikt att vilja ur svenska kyrkan utträda tillika uppgivit det trossamfund med främmande kristen lära, vartill klaganden Ville övergå, funne domkapitlet kyrkoherden hava rätteligen förfarlt, då han ansett klaganden vid slikt förhållande icke hava fullgjort de i åberopade förordningar föreskrivna villkor för utträde ur svenska kyrkan. Månsson fullföljde besvären. Kungl. Maj:t fann klaganden — vilken varken uppgivit något redan tillåtet trossamfund i riket, vartill han ville övergå, eller begärt tillstånd att jämte liktänkande personer bilda särskild församling ej hava anfört skäl, som kunde verka ändring i domkapitlets beslut.

I det senare rättsfallet förekom följande.

Ulrika Charlotta Blomberg gjorde hos vederbörande kyrkoherde anmälan där- om, att hon omfattat främmande kristen troslära och därför ville utträda ur svenska kyrkan för att övergå till baptistsamfundet, och två månader där- efter förnyade hon muntligen sin anmälan. Kyrkoherden förklarade sig, enär Blomberg icke uppgivit sig hava för avsikt att söka inträde i det av Kungl. Maj:t legaliserade baptisttrossamfundet i riket, icke kunna anse henne skild från svenska kyrkan. Blomberg besvärade sig hos domkapitlet i Strängnäs samt yrkade under anförande, att hon genom sin anmälan uppfyllt vad i dissenter- lagen stadgas om uppgift på det trossamfund, vartill hon ämnade övergå, åläg- gande för pastorsämbetet att förklara henne skild från svenska kyrkan och därom göra vederbörlig anteckning i kyrkoboken. Domkapitlet förklarade, att, som pastorsämbetet, då Blomberg ej förklarat sig hava för avsikt att söka in- träde i det av Kungl. Maj:t legaliserade baptistsamfundet i riket, rätteligen förfarit, kunde besvären till någon domkapitlets åtgärd ej föranleda. Blom- berg fullföljde besvären. Kungl. Maj:t yttrade i utslaget den 7 november 1884: Som enligt 3 % i ovannämnda förordning medlem av svenska kyrkan, därest han omfattat främmande kristen lära och fördenskull vill ur kyrkan ut— träda, skall, bland annat, för kyrkoherden i den församling han tillhör upp- giva det trossamfund, vartill han vill övergå; alltså. och då klaganden hos vederbörande kyrkoherde tillkännagivit sin avsikt att övergå till baptistsamfun— det, samt klaganden förty fullgjort nämnda föreskrift, varmed icke åsyftas, att övergång ovillkorligen skall ske till något av staten redan erkänt trossamfund, finner Kungl. Maj:t, med undanröjande av domkapitlets beslut, den av dom- kapitlet och kyrkoherden åberopade omständighet icke hava utgjort hinder för anteckning i kyrkoboken om klagandens utträde ur svenska kyrkan; i följd varav ärendet visas åter till pastorsämbetet i Tuna församling att, på anmälan av klaganden, därmed lagligen förfara.

Den sålunda antagna grundsatsen, att anmälan icke behöver avse övergång till något av staten redan erkänt trossamfund, har blivit ytterligare fastslagen genom ett av Kungl. Maj:t den 10 december 1892 meddelat utslag.

Det har även inträffat, att, efter det personer under uppgift om övergång till visst trossamfund utträtt ur svenska kyrkan, sökt tillstånd att få av dem bildad särskild församling med det uppgivna samfundets trosbekännelse av staten erkänd avslagits.

Framkomna Redan före och i samband med tillkomsten av 1873 års dissenterlag fram- fiiiåisatgdtclfcllq kommo förslag om vidsträcktare rätt till utträde ur statskyrkan än lagen med-

tare rätt giver; och efter 1873 har frågan om vidgad rätt till utträde vid en mångfald till utträdc' tillfällen varit uppe. En redogörelse för frågans behandling i riksdag och

kyrkomöte meddelas i bil. I vid detta betänkande.

Samman- Såsom av denna redogörelse framgår, har frågan om vidgad rätt till utträde fattning. ur statskyrkan skärskådats såväl ur individens, d. v. s. ur religionsfrihetssyn- 03,32 3131 punkt, som ock med hänsyn till kyrkans och statens intressen. Denna upplägg- Statskyrkfm- ning av ämnet förekommer redan i lagutskottets vid 1856#58 års riksdag utlå- tande i frågan och är sedan genomgående vid densammas behandling. [Ur religions- Enligt nämnda lagutskott skulle medlem av svenska kyrkan kunna skilja sig s;;lgiiilit. från henne utan att sluta sig till något visst religionssamfund eller ens övergå till annan troslära. Jämväl övergång till annan än kristen trosbekännel—se skulle kunna äga rum. Utskottet ansåg vad utskottet sålunda föreslagit icke vara an- nat än den konsekventa följden av landsförvisningspåföljdens borttagande för avfall från statskyrkans tro. Varje världsligt straff å avfall vore rättsvidrigt. Men därav följde, att friheten uti ifrågavarande avseende ej kunde av lagen be- gränsas. Strede det emot samvetsfriheten att tvinga den, som omfattat annan kristen troslära än statskyrkans, att kvarstå i denna, så strede det även mot samvetsfriheten att hindra den, vilken hyllade en i annan måtto avvikande re— ligiös åsikt, att utträda ur kyrkan.

Den sålunda uttalade meningen har under frågans vidare behandling rönt liv- lig gensägelse. Särskilt har det framhållits, att >>religionsfrihetsbegreppet ej borde utsträckas därhän, att uppenbart avfall från kristendomen tillätes». Den- na ståndpunkt intages av, bland andra, 1886 års lagutskott, som dock förordade borttagande av skyldighet för den, som vill utträda ur svenska kyrkan, att uppgiva det trossamfund, vartill han vill övergå. Uttrycket >>omfattat främ- mande kristen lära» skulle däremot kvarstå.

Frånsett uttalanden av enskilda riksdagsmän påträffas från frågans behand- ling i riksdagen en klar anslutning till den av 1856—58 års lagutskott häv- dade principen därefter icke förrän år 1891. Nämnda år yttrar emellertid lag- utskottet, att rätt till fritt utträde ur statskyrkan endast innebure ett följdrik- tigt genomförande av den samvets- och trosfrihetens stora grundsats, å vilken lagstiftningen i förevarande ämne vore byggd. _

År 1898 bestrider lagutskottet ånyo tillvaron av samvetstvång genom den ifrågavarande bestämmelsen, om också, enligt utskottet, »den. som vill, men ej får utträda ur statskyrkan, härigenom är underkasta-d ett visst band på sin personliga frihet». Samvetstvång kunde emellertid enligt utskottets förmenan- de icke tänkas föreligga med mindre statskyrkan — utgående från den upp- fattningen, att alla hennes medlemmar skulle i allo dela hennes tro och lära —-

på dem ställde den fordran, att de skulle, vare sig genom bekännelse eller andra i det yttre framträdande handlingar, ådagalägga sin överensstämmelse med kyrkan, att de sålunda skulle i ord eller gärning giva tillkänna anslutning till kyrkans lära i allo eller i vissa dess delar. Men statskyrkan uppställde inga- lunda någon dylik fordran. Efter tillstyrkande utlåtanden av 1903 och 1908 års lagutskott och bifall härtill av andra kammaren gav riksdagen slutligen år 1909 principiellt sin an- slutning till fritt utträde ur statskyrkan. Ehuruväl motståndarna till ifrågavarande reform företrädesvis varit att söka Ur kyrkans ; bland kyrkans tjänare och vänner, har det i allmänhet framhållits, att ur kyr- Synpunkt" ' kans speciella synpunkt intet vore att erinra mot densamma. Sålunda har det sagts, att det icke kunde vara någon vinst för kyrkan att genom tvång inom sig behålla olika tänkande, då ett sådant tvång vore ägnat att framkalla split och söndringar inom kyrkan. Det vore tvärtom önskvärt, att kyrkan icke nödgades inom sig behålla dem, vilkas åsikter och lära stode i uppenbar motsägelse mot kyrkans, dem, som till och med vore fientligt stämda emot henne, och dem, vil- kas tro och sedliga liv hindrade deras mottagande i annat religionssamfun'd. I överensstämmelse med denna åsikt har jämväl hävdats, att statskyrkomedlem skulle under vissa villkor kunna mot sin vilja skiljas från kyrkan.

Å andra sidan har det framhållits, att det vore svenska kyrkans plikt såsom folkkyrka att icke förskjuta någon utan såvitt möjligt söka omfatta alla med- borgare; och har det gjorts gällande, att härutinnan den ifrågasatta reformen skulle innebära en principiell omgestaltning. '

1 Men framför allt ha ur statens synpunkt betänkligheter rests mot reformen, Ur statens l då genom densamma svenska kyrkan skulle förlora sin ställning som statskyrka Synpunkt och staten sin ställning såsom en kristen stat. Häremot har invänts, att svenska kyrkans ställning såsom statskyrka i så fall redan vore rubbad genom 1860 och 1873 års reformer och att 1873 års dis- senterlag icke hindrade förekomsten i landet av även andra icke-kristna tros- bekännare än mosaiska och av öppet konfessionslösa medborgare. Vidare har det påpekats, att enligt de framkomna förslagen meningen icke varit, att med rätten till fritt utträde ur statskyrkan skulle under alla förhållanden följa be- hörighet för de utanför kyrkan stående att för barnen vinna befrielse från sko- lornas kristendomsun-dervisning. I ett senare skede av frågans behandling har emellertid medgivits, att densamma krävde hänsynstagande till såväl skolfrågan som många andra viktiga spörsmål. I en motion vid 1891 års riksdag framhölls, att utträde ur statskyrkan icke Frågans sam— borde medföra förlust av några medborgerliga rättigheter, men detta yrkande xåäanåäåg avfärdades av lagutskottet med en förklaring, att det icke kunde av lagutskot— tet tillstyrkas, då motionären icke ens antytt vilka rättigheter, han avsett. I en motion vid 1908 års riksdag gjordes gällande, att vid reformens genomförande borde tagas sikte på alla dess konsekvenser; och vid frågans behandling i andra kammaren framställde hr Staaff nämnda år yrkande om en allsidig utredning i ämnet. »Ty religionsfrihetens krav är icke», yttrade hr Staaff, »att man skall låta en person välja mellan att stå kvar i en kyrka, vars lära han ogillar,

1909 års riksda s- skrive se.

och bibehålla medborgerliga rättigheter eller att utgå ur en kyrka, vars lära han ogillar, och förlora medborgerliga rättigheter, utan religionsfrihetens krav är, att han skall kunna utträda med bibehållande av medborgerliga rättigheter.» Vid 1909 års riksdag betonades också starkt kravet på en allsidig utredning av frågan.

Resultatet av ärendets behandling i riksdagen blev riksdagens skrivelse den .9 mars 1909, nr 26. Denna skrivelse är av följande lydelse:

Vid innevarande års riksdag hava enskilda motionärer framställt förslag dels om vidgad rätt för medlem av svenska kyrkan att därur utträda, dels ock om älgdlraCl—l lydelse av 4 % i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och s 0 ra .

1908 års lagutskott hemställde i anledning av en vid samma års riksdag av— given motion om vidgad rätt till utträde ur svenska kyrkan, att riksdagen måtte besluta skrivelse till Kungl. Maj:t i enlighet med den då väckta motionen. I motiveringen till denna hemställan anförde utskottet, att utskottet i överens- stämmelse med den uppfattning, vilken gjort sig gällande hos flera föregående riksdagars lagutskott, hölle före, att en sådan lagändring, som den av motionä— ren föreslagna, borde vidtagas; och åberopade utskottet till stöd för denna åsikt samma skäl, som av 1903 års lagutskott blivit i dess utlåtande i ämnet med av- seeäde härå anförda. Uti nämnda utlåtande har 1903 års utskott anfört föl- jan' e: _ .

>>Även om 3 % i 1873 års förordning tolkas så, att medlem av svenska kyrkan kan övergå till vilket kristet trossamfund som helst, kvarstår dock den inskränk- ningen,— att en person, vilkens religiösa uppfattning i en eller flera punkter skiljer sig från svenska kyrkans, icke kan utträda ur denna kyrka, såvida han icke kan uppgiva ett bestämt trossamfund, till vilket han vill ansluta sig. Det kan icke förnekas, att oaktat den mångfald av olika trossamfund, som vår tids religiösa liv framkallat, mången kan finnas, som icke känner sitt samvete till- fredsställt med att övergå till något av dessa samfund. Han har då att välja mellan att kvarstå inom svenska kyrkan, vilkens åskådning han kanhända i vä- sentliga delar ogillar, eller att övergå till ett annat religionssamfund, i vars läror han icke heller kan instämma.

Visserligen fordrar nämnda förordning icke övergång, utan endast uppgift om tillämnad övergång till ett visst trossamfund. Men den utväg, som härigenom beredes att undvika ett val av nyss angivna beskaffenhet, är onekligen föga till— talande, åtminstone för personer med mera känsligt samvete. Följden av in— skränkningen har också blivit, att många kvarsta'nnat inom kyrkan, vilka icke blott avvika från hennes läror, utan mot henne hysa ett rent av hatfullt sinne- lag, vilket, om ej framkallas, åtminstone i väsentlig mån ökas av tvånget att kvarstå inom kyrkan. Ett sådant förhållande står enligt utskottets uppfatt- ning i strid mot religionsfrihetens grundsatser och kan ej vara annat än till skada för kyrkan själv.

Vid sidan av denna synpunkt av individens rätt att i trossaker vara fri från alla tvingande band och i religiöst hänseende slippa gälla för annat, än han verkligen är, kan man ställa synpunkten av kyrkans rätt att värna sig för fient- liga angrepp från dess egna medlemmar. Är kyrkan ett samfund, som för sitt bestånd kräver enhet i övertygelse och handlingssätt samt ett kraftigt försam- lingsliv, torde det vara hennes obestridliga rätt att icke behöva inom sin ge- menskap kvarhålla olika tänkande. vilka kunna befaras motarbeta kyrkans mål och skada hennes verksamhet, vidare bör här tagas i betraktande. att vår tids skiftande mångfald av trosläror har att uppvisa mera än en dylik lära, vars be-

skaffenhet att vara kristen eller icke kan vara tvivel underkastad, samt att vid sådant förhållande det mången gång torde vara en vansklig sak för en sam- vetsgrann själasörjare att avgöra, huruvida den lära, som omfattats av ett tros— samfund, till vilket en församlingsmedlem' anmält sig vilja övergå, kan anses kristen och utträde ur statskyrkan alltså får beviljas.»

Ovanberörda av 1908 års lagutskott gjorda hemställan blev emellertid av båda kamrarna avslagen, av andra kammaren likväl med föranledande av ett vid frågans behandling i kammaren framställt yrkande om viss ändring av den ifrågasatta skrivelsens innehåll. '

Riksdagen anser nu, att rätt bör beredas för varje till mogen ålder hunnen svensk undersåte, som sådant önskar, att utträda ur statskyrkan, utan att där- vid nödgas uppgiva som sin avsikt att övergå till annat trossamfund, men kan å andra sidan icke annat än biträda den uppfattningen, att ett medgivande av rätt till utträde ur statskyrkan av så vidsträckt omfattning måste medföra nödvändigheten av ändringar i åtskilliga förhållanden, som beröra såväl det borgerliga samhället som ock särskilt kyrkan. I främsta rummet1 framställer sig därvid till besvarande frågan, hur tillfälle må kunna beredas främmande trosbekännare eller dem, som blott anmält sig till utträde ur statskyrkan, att fortfarande utöva inflytande på sådana till kyrkostämmas handläggning hörande ärenden, som icke äro av beskaffenhet att böra allenast av kyrkans medlemmar avgöras. Denna fråga kräver i själva verket sin lösning redan under nu be— istående förhållanden med avseende på villkoren för rätt till utträde ur stats- (yrkan. ' -

Vid innevarande riksdag har också, utan att vidgad rätt till utträde ur stats- kyrkan därvid ifrågasatts, hemställts om ändring i angivet syfte av förordnin- gen den 21 mars 1862 om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd. Om emel- lertid ordnandet av denna angelägenhet redan under nuvarande förhållanden synes av behovet påkallat, lärer det vara uppenbart, att så i ännu högre grad bleve fallet, därest vidga-d rätt till utträde ur statskyrkan skulle medgivas. Huru särskilt denna fråga lämpligast bör lösas ävensom i vilken omfattning ändringari övrigt av gällande lagstiftning må kunna påkallas av ett medgivan- de till utträde ur statskyrkan utan uppgiven avsikt att övergå till annat tros— samfund, anser sig riksdagen likväl icke vara i tillfälle att närmare angiva.

Riksdagen får alltså, med stöd av vad ovan anförts, anhålla, att Kungl. Maj:t ville taga i övervägande, under vilka villkor det må kunna tillåtas medlem av svenska kyrkan att, även utan uppgiven avsikt att övergå till annat trossam— fund, utträda ur kyrkan, ävensom huru gällande lagstiftning lämpligast må kunna ändras därhän, att främmande trosbekännare och de, som anmält sig till utträde ur kyrkan, ej på grund därav uteslutas från rätt att deltaga i avgörandet av frågor, som icke prövas vara av beskaffenhet att höra allenast av kyrkans medlemmar handläggas, samt låta utarbeta och för riksdagen framlägga de för- slag, som av denna utredning kunna föranledas.

Efter remiss den 16 juni 1911 hava samtliga domkapitel och Stockholms Åtgärder—i stads konsistorium avgivit utlåtanden angående riksdagens skrivelse den 9 mars aging???” 1 909 _' riksdags-

Riksdagens hemställan tillstyrkes av nio domkapitel, nämligen domkapitlen i Utåågääzv Uppsala, Linköping, Skara, Västerås, Växjö, Lund, Kalmar, Luleå och Visby, domkapitlen. men avstyrkes av domkapitlen i Strängnäs, Göteborg, Karlstad och Härnösand

samt av Stockholms stads konsistorium.

1 Jfr bil. I, 3. 318 not. 1.

Religions- och samvetsfrihetssynpunkten framhäves särskilt av domkapitlen i Uppsala och Västerås. Nämnda domkapitel beröra emellertid frågan jämväl ur kyrkans och statens synpunkt.

Sålunda framhåller domkapitlet i Uppsala till en början, att den nuvarande ordningen, som medförde, att många för kristendomen likgiltiga eller mot den- samma rent av fientliga element komme att kvarstå inom kyrkan, från rent praktisk organisatorisk synpunkt näppeligen kunde sägas vara för kyrkan för- delaktig. Domkapitlet anser dock, att tyngre än dessa praktiska hänsyn måste för kyrkan den ideella tanke väga, som låge till grund för den hittills varande ordningen, i det därigenom å ena sidan statens önskan att ej se någon av sina medlemmar helt undandragen religiöst inflytande komme till uttryck, medan däri å andra sidan för kyrkan en ständig erinran låge om dess plikt — i vilken Visserligen ingen organisationsförändring kunde göra någon rubbning _ att bära omsorg om och med sin verksamhet söka nå hela vårt svenska folk. Dom- kapitlet kunde därför icke utan smärta tänka på den möjligheten, att skaror av medborgare skulle komma att utträda ur svenska kyrkan utan att hava för avsikt att ens tillhöra kristendomen i någon av dess andra denominationer. Då det emellertid ej kunde förnekas, att den gamla ordningen på många håll kän- des såsom ett mot den fulla samvets- och övertygelsefrihetens princip stridande tvång, och då domkapitlet ansåge det vara av stor betydelse, att det gjordes otve— tydigt klart, att kyrkan i sin verksamhet önskade vädja endast till den fria personliga avgörelsen, funne domkapitlet sig böra tillstyrka riksdagens hem— ställan.

För domkapitlet i Västerås är också avgörande, att det icke tillhörde kyrkan att genom någon tvångsmakt inom sig kvarhålla personer, som önskade ur henne utträda. Allra minst ville hon lägga band på dem, som av verkliga samvets- skäl anse sig böra övergå till annat trossamfund.

Domkapitlet i Luleå anser, att den ifrågasatta reformen måste väcka allvar- samma betänkligheter, enär medgivandet av obegränsad rätt till utträde ur kyr— kan innebure ett principiellt uppgivande av såväl folkkyrkotanken som idén om staten som en kristen stat. Ehuru domkapitlet därför icke kunde underlåta att betona den utomordentliga vikten av att svenska folket i sin helhet såvitt möjligt bibehölles under kristligt inflytande, ville domkapitlet dock medgiva, att religionsfrihetens grundsats vore av den natur, att den borde i främsta rummet hävdas. Tvång i religionssaker hörde till en gången tids åskådning. Det vore icke heller för kyrkan någon fördel att äga medlemmar, som i sitt sinne frigjort sig från henne och kände sig besvärade av att tillhöra hennes yttre, gemenskap.

Domkapitlet i Kalmar anför, att, om statsmakterna förklarat sig vara för fri- het för den enskilde att utträda ur statskyrkan, kyrkan icke bör motsätta sig detta, då hon bör undvika även skenet av att söka med statens tvångsmakt inom sig kvarhålla dem, som giva *sig tillkänna som hennes fiender eller eljest ut- tryckligen frånsäga sig delaktighet i hennes gemenskap.

Domkapitlet i Växjö framhåller omöjligheten av att kontrollera efterlevna- den av bestämmelsen, att den utträdessökande skall uppgiva annat kristet tros-

samfund, till vilket han vill övergå. Dock ifrågasättes ett stadgande av inne- börd, att, om vederbörande ämnar ingå i ett annat trossamfund, detta skall uppgivas. Jämväl i de avstyrkande yttrandena betraktas frågan ur skilda synpunkter. Domkapitlet i Karlstad anser förevarande fråga framkallad av en ensidigt individualistisk åskådning, som vill giva den enskilde rätten att bestämma, i vilka avseenden han skall räknas till samfundet och deltaga eller icke deltaga i dess uppgifter. Och då det stundom framhölles, att det för kyrkan icke kunde vara en vinst att inom sig äga personer, som i själva verket vore främmande för hennes liv, vore detta en tankegång, som låge närmare till hands för andra sam- ! fund än för folkkyrkan; för henne vore det snarare av vikt, att rätten och plikten hävdas, att på det sätt, som stämmer med kristendomens och den personliga fri- hetens krav, söka påverka samtliga medborgare med sin fostrande verksamhet. Slutligen syntes det domkapitlet, som om det borgerliga samhälle, som ville sör- ja för möjligheten, att de kommande generationerna erhölle kristlig fostran, icke borde medverka till att inom detsamma uppstode ett element, som med legalt stöd ställde sig utanför kristendomens råmärken.

Domkapitlet i Härnösand hävdar också, att den i 1909 års riksdagsskrivel- se framburna motiveringen vilar på en oriktig uppfattning av svenska folk- kyrkans väsen och uppgift, varför, om denna motivering konsekvent skulle få gälla, reformförslagen icke komme att stanna förrän kyrkan avskaffats såsom folkkyrka.

Domkapitlet i Göteborg anser ett sådant medgivande som det av riksda- gen föreslagna i princip innebära ett uppgivande av grundsatsen, att sam-

! hållet skall vara ett kristet samhälle.

Domkapitlet i Strängnäs framhåller, att den föreslagna lagändringen gri- per djupt in i det förhållande, som sedan århundraden bestått mellan den svenska staten och den svenska kyrkan. Men om detta förhållande skulle om- bildas, borde det icke ske genom partiella förändringar. Den frihet, som ge- nom den föreslagna lagstiftningsåtgärden skulle komma statsmedborgaren till godo, borde motsvaras av en större och mera omfattande kyrkans självbestäm- manderätt. En allsidig och grundlig prövning av vad såväl statens som kyr- karfs intressen krävde borde därför föregå lagändringen, vilken vore endast en partiell förändring och därför icke för kyrkan och, rätt sett, icke heller för staten gagnelig. Den skulle dessutom göra intrång på kyrkans uppgift som folkkyrka och på samma gång i sin mån bidraga att uppskjuta till obe- stämd tid en mera omfattande och för såväl stat som kyrka lyckligare omregle- ring. Något verkligt behov av den begärda lagändringen vore ej heller visat.

Stockholms stads konsistorium finner inga bindande skäl föreligga för bi- fall till riksdagens skrivelse utan att ett sådant fasthellre skulle införa stats- kyrkan i sådana komplikationer, att följderna kunde bliva oöverskådliga.

I flera av de avstyrkande yttrandena och i särskilda av kyrkoherdarna Fries och Hallberg till utredning och belysning av Stockholms stads konsistoriurns utlåtande avgivna yttranden kommer det av 1898 års lagutskott omfattade be- traktelsesättet till uttryck. Sålunda anför domkapitlet i Härnösand, att ifrå-

De frikyrk- ligas krav.

gavarande krav tydligen vilade på ett fullständigt misskännande av vad sven— ska kyrkan utgåve sig och de henne tillhörande medlemmarna för att vara liksom ock på ett betänkligt underskattande av den mycket stora tros- och samvetsfrihet, som i verkligheten rådde inom kyrkan.

I ett flertal såväl till- som avstyrkande yttranden framhäves frågans sam- manhang med andra frågor. Domkapitlet i- Härnösand anser förevarande spörsmål icke kunna lösas utan i sammanhang med frågan om statskyrkans existens och hela ställning i folkets liv. I andra yttranden framhålles frågans sammanhang med spörsmålet om barnens ställning i konfessionellt hänseende och till religionsundervisningen i skolorna, om de utanför kyrkan ståendes deltagande i avgörandet av vissa till kyrkostämmas handläggning hörande ärenden och om skattskyldigheten till kyrkliga ändamål. Frågan om formen för utträdet beröres jämväl.

En fullständig sammanställning av yttrandena återfinnes i bil. II vid detta betänkande.

Yttrande angående 1909 års riksdagsskrivelse inhämtades icke från någon frikyrklig organisation. I anledning av förevarande utredningsarbete ha emel- lertid till Kungl. Maj:t ingivits särskilda skrivelser från frikyrkliga sam— arbetskommittén samt kyrkoråden i de katolska församlingarna m. fl.

Berörda skrivelser, vilka överlämnats till de sakkunniga för att tagas under övervägande vid fullgörande av utredningsuppdraget, äro av den lydelse, bil. III och bil. IV vid detta betänkande utvisa.

Det torde—med ledning bland annat av ifrågavarande skrivelser kunna fast- slås, att ur frikyrklig synpunkt förevarande frågas sammanhang med andra spörsmål och särskilt möjligheten att utträda ur statskyrkan med bibehållande av medborgerliga rättigheter är föremål för det största intresset. Väl kan skyldigheten att vid utträdet uppgiva annat trossamfund, till vilket man vill övergå, för en del frikyrkliga verka till intrång i rörelsefriheten, med hänsyn särskilt till en hos vissa grupper rådande uppfattning angående församlings- bcgreppet. Stor vikt fästes givetvis också vid att utträdet under den nuvarande ordningen kan vara förenat med personligt obehag. Av den största betydelsen är det dock, att utträdet är förbundet med förlust av viktiga medborgerliga rättigheter, såsom befogenheten att bekläda vissa statstjänster, främst lärare— tjänster, och rätten att deltaga i avgörandet av vissa rent borgerliga ange- lägenheter, främst skolärendena. Det är med hänsyn härtill naturligt, att det ifrågavarande kravet kommit att rikta sig särskilt mot den uppfattningen, enligt vilken tillhörigheten till svenska kyrkan är ett villkor för utövande av vissa medborgerliga rättigheter.

Betecknande för de frikyrkligas uppfattning i förevarande avseende är den skrivelse, baptisterna redan två år efter dissenterlagens antagande, å en konfe- rens 1875, beslöto avlåta till Kungl. Maj:t. I denna skrivelse framlade de sin uppfattning angående dissenterlagen och petitionerade om vissa ändringar i densamma. Sedan de utvecklat det 5. k. nytestamentliga församlingsbegrep- pet, enligt vilket för frikyrklig åskådning genom statsmakten uppehållen re—

ligiös verksamhet och församlingsbildning ej kan försvaras, framhöllo de, hu- rusom enligt dissenterlagen s. k. främmande trosbekännare ginge förlustiga viktiga medborgerliga rättigheter.

I anslutning till en kritik av 15 % dissenterlagen anförde de sålunda: I denna paragraf straffas med förlust av innehavd borgerlig befattning i vissa fall de, som utträda ur svenska kyrkan. Ej nog med, att den allmänna rättskänslan känner sig djupt kränkt av ett sådant godtyckligt stadgande, utan staten själv handlar här till sitt eget förfång. Ty vill staten hava dugliga ämbets- och tjänstemän, så må den därtill kalla samhällets bästa gåvor och endast fordra av dem redbarhet, insikter och vetande. Men längre än så i sina anspråk anse vi ej staten befogad att gå. Allraminst bör, enligt vårt förme— nande, staten uppställa någon viss religiös bekännelse som villkor för borger- lig syssla, för så vitt staten vill undvika att själv försänka samhället i ohäm— mat skrymteri. Tvärtom, de lagar, under vilka Gud ställt samhället och vilka bestämma dess mål, fordra, att det må stå en var samhällsmedlem fritt att oavsett sin religiösa bekännelse tjäna staten i det kall, vartill hans gåvor för övrigt berättiga honom, och dymedelst alla samverka till det helas väl. Vi uppställa därför såsom en rättmätig och billig fordran, att ingen inskränk- ning av individens medborgerliga rättigheter måtte äga rum såsom en följd av hans religiösa tro och att följaktligen ingen samhällsmedlem blott på grund av sin övertygelse måtte berövas dagligt uppehälle för sig själv, sin maka och sina barn.

Det ur evangeliska fosterlandsstiftelsen år 1878 utbrutna svenska missions- förbundet har varit en ivrig målsman för liknande uppfattningar och krav, på sin tid och i sin mest uppmärksammade form framförda av lektorn P. P. VVal- denström, som särskilt i en motion vid 1908 års kyrkomöte fordrade stats- kyrkans avskaffande dels för att därigenom upphäva den statsrättsliga olik- het, som rådde mellan medborgare i den mån de tillhörde svenska kyrkan eller icke, dels ock för att möjliggöra uppkomsten av en fri evangelisk national— kyrka, uppbyggd på det 5. k. nytestamentliga församlingsbegreppets grund.

Frikyrkliga samarbetskommittén framhåller i den förut omförmälda skrivel— sen, att frågan om rätt till fritt utträde ur statskyrkan hör tillsammans med ett helt komplex av spörsmål, vilka alla betingas av att vi hava en statskyrka. Samarbetskommittén anför vidare bl. a.: »Det torde därför icke vara möjligt att bryta ut spörsmålet om rätt till fritt utträde ur statskyrkan ur nämnda frågekomplex och lösa det oberoende av andra religionsfrihetsfrågor. Enligt nu gällande lagstiftning hava endast de rätt att utträda ur statskyrkan, som kunna uppgiva övergång till s. k. främmande "trossamfund. Men denna rät— tighet har i verkligheten blivit ganska illusorisk, alldenstund den utträdande icke genom sitt utträde befriats från några av de skyldigheter, som svenska medborgare hava till statskyrkan om man undantager den rätt oväsentliga bestämmelsen om skattefrihet för dissenters till hälften för inkomst av kapi— tal och arbete — men däremot gått förlustig om flera rent medborgerliga rät- tigheter.» Skrivelsen utmynnar i en hemställan, att utredningsarbetet måtte gälla icke blott frågan om rätt till fritt utträde ur statskyrkan utan alla de religionsfrihetsspörsmål, som höra samman med ett slutgiltigt ordnande av för— hållandet mellan staten och kyrkan.

I skrivelsen från kyrkoråden i de katolska församlingarna m. fl. framföras liknande synpunkter.

1909 års riks— Den 21 maj 1918 anmäldes 1909 års riksdagsskrivelse i statsråd. Dåvaran-

d k' l .. - - - o .. .. .. - afåilååeise de chefen for just1t1edepartementet, statsrådet Lofgren, anforde darv1d:

Statsråd" I anslutning till vad riksdagen hemställt finner jag det angeläget, att så— dana förslag, varom riksdagen anhållit, snarast måtte utarbetas. Härvid bör i hela dess vidd upptagas frågan om de rättigheter och skyldigheter, som böra följa av medborgares ställning till svenska statskyrkan. Så bör lagstiftnin- gen, därest den medger ett friare utträde ur statskyrkan, än hittills varit fal- let, tillika sörja för, att ingen till följd av sådant utträde går förlustig med- borgerliga rättigheter, som tidigare tillkommit honom, såsom särskilt tillträde till vissa statsämbeten. För avgörande av sistberörda fråga torde åter förut- sättas en mera allmängiltig prövning av spörsmålet, huruvida skäl finnes att för beklädande av statsämbete eller befattning bibehålla fordran på viss tros- bekännelse i de fall sådant villkor för närvarande är gällande. Jämväl frå- gan, huruvida och under vilka villkor 5. k. borgerlig begravning må kunna medgivas, bör i detta sammanhang upptagas till prövning.

För utförande av utredningen erhöll departementschefen bemyndigande att tillkalla fem personer att inom justitiedepartementet biträda vid upprättande av de förslag till den nya lagstiftning och de ändringar i gällande författnin- gar, som i de angivna hänseendena kunde anses erforderliga.

1318 %TFhTfli- Sedan tillkallade sakkunniga, 1918 års religionsfrihetssakkunniga, den 31 523,32; december 1922 avgivit betänkande1 med förslag, avseende s. k. borgerlig be— gravning, samt sakkunnigutredningen därefter i enlighet med Kungl. Maj:ts beslut den 24 november 1922 vilat, bestämde Kungl. Maj:t den 9 januari 1925, att utredningen beträffande frågan om utträde ur statskyrkan skulle anses upplöst.

1925 års reli- Vid föredragning i statsråd den 6 februari 1925 av ärende angående tillkal—

ååfågäfäj lande av 1925 års religionsfrihetssakkunniga omnämnde föredragande departe- mentschefen, statsrådet Nothin, att frågan om s. k. borgerlig begravning vore efter proposition (nr 8) till 1925 års riksdag föremål för riksdagens behand- ling.2 Departementschefen omnämnde vidare ett av tillkallade sakkunniga den 30 december 1922 avgivet betänkande (192324) med förslag till lag om församlingsstyrelse m. m.3 Slutligen anförde departementschefen:

Rörande själva huvudfrågan, om rätt till fritt utträde ur statskyrkan. före- ligger däremot icke något förslag. Religionsfrihetssakkunnigas arbete torde därför böra i någon form återupptagas. Därvid lärer även övriga hithöran- de frågor, i den mån .de icke redan blivit behandlade, böra vinna beaktande.

1 Betänkandet (1923: 23) är undertecknat av förste folkskolinspektören Karl Nordlund, ordf., d?- varande komministern Harald Hallén, fll. d:r Erik Hedén, lil. d:r J. Julen och dåvarande revisions- sekreteraren Hadar Kyla-nder. ? Nämnda proposition blev bifallen av riksdagen, men frågan förföll genom att kyrkomötet för- klarade sig icke i oförändrad lydelse antaga förslaget. Efter proposition (nr 44) till 1926 års riksdag antogs av riksdagen och kyrkomötet nytt förslag i ämnet. Se lag d. 5 nov. 1926. 3 Däri föreslås bland annat överflyttning från den kyrkliga till den borgerliga kommunen av vissa ärenden, som anses icke vara. av beskaffenhet att höra allenast av kyrkans medlemmar handläggas, främst ärenden rörande folkskol- och fortsättningsskolundervieningen samt dithörande anstalter. Berörda förslag är för närvarande under behandling i ecklesiastikdepartementet.

Med rätt till fritt utträde ur statskyrkan torde väl åtskilligt av vad som nu gäller i fråga om främmande trosbekännare kunna vinna tillämpning jämväl å personer, som utträda utan avsikt att övergå till annat trossamfund. Men åtskilliga ändringar i gällande bestämmelser torde bliva erforderliga, då ej längre den fiktionen kan upprätthållas, att, frånsett mosaiska trosbekännare, alla, som bo och hava sitt hemvist inom en svensk församling, tillhöra antin- gen svenska kyrkan eller ett främmande kristet trossamfund.

Även torde de olika frågornas inbördes sammanhang och deras samman- hang med huvudfrågan böra för ämnets eventuella uppdelning i särskilda för- slag närmare undersökas.

De sakkunniga anse uppenbart, att rätt bör beredas varje till mogen ålder hunnen medlem av svenska kyrkan, som det önskar, att utträda ur kyrkan utan att behöva uppgiva avsikt att övergå till annat trossamfund.

Väl är det sant, att frågan om rätt till utträde ur statskyrkan har samband med de krav, som av kyrkan ställas på hennes medlemmar. Tvånget att till- höra statskyrkan kunde uppenbarligen kännas vida mera tryckande, då dop och nattvardsgång voro obligatoriska för kyrkans medlemmar och äktenskap måste ingås med kyrklig vigsel än efter det dessa kulthandlingar blivit fri- villiga. I själva verket skulle strävandena för vidgad rätt till utträde ur statskyrkan säkerligen icke kunnat så länge motstås, om man icke under tiden tillkämpat sig en allt större frihet inom kyrkan. Med visst fog kan givetvis också sägas, att ingen borde behöva känna sitt samvete kränkt av att vara förbunden med en kyrka, som icke är en bekännelsekyrka utan samhällets or— gan för sedligt-religiös fostran. Huru stor friheten inom kyrkan än är eller må kunna bliva, måste dock medlemskapet alltid i viss mån innebära en an- slutning till de religiösa och etiska grundsatser, av vilka kyrkan vill vara en bärare. Och även om den inom kyrkan gällande ordningen präglas av växan- de erkännande av frihetsprincipen, kan dock redan den formella tillhörigheten till kyrkan för den enskilde te sig såsom en personlig deklaration om vederbö- randes uppfattning i trosfrågor och därför ur samvetssynpunkt kännas ohåll- bar. Kvar står alltså för den enskilde ett berättigat anspråk på att, som det sagts, icke behöva i religiöst hänseende gälla för annat än han är. Och någon befogad invändning synes ur det allmännas synpunkt icke kunna resas mot det sanningskravet, att en medborgare ej ens i formellt hänseende må med hänsyn till sin ställning till svenska kyrkan åsättas en prägel, som han känner stri- dande mot verkliga förhållandet.

Den antydda växelverkan mellan kravet på fritt utträde ur statskyrkan och anspråken på större frihet inom kyrkan framträder vid upprepade tillfäl- len under frågans behandling i riksdagen och kommer även till synes i utlå— tandena från domkapitlen. I många fall tillstyrkes också rätten till fritt ut- träde för att kyrkan därigenom skulle bliva i tillfälle att utveckla mera liv och kraft än förut.

Denna synpunkt är säkerligen riktig. Öppnas möjlighet till utträde för envar, som känner gemenskapen med kyrkan såsom ett samvetstvång, innebär detta en uppenbar lättnad för kyrkan på samma gång som det visar hennes be-

De sak- kunniga. Om rätt till utträde ur statskyrkan.

redvillighet att bygga den kyrkliga gemenskapen främst på frivillighetens grund. Det är tydligt, att kyrkan genom ett dylikt erkännande åt det person- liga sanningskravet också bäst förankras i det folkliga förtroendet. Själv— fallet är emellertid, att kyrkans förhållande till staten utesluter, att kyrko— medlemmarnas ställning till samvets- och frihetsfrågor efter den föreslagna reformen finge anses som kyrkligt interna frågor.

På sistnämnda slags frågor hava de sakkunniga icke ingått, men vid behand— lingen av de medborgerliga angelägenheter, som de sakkunniga funnit ligga inom deras uppgift, hava de sakkunniga i överensstämmelse med den åsikten, att utvecklingen till allt större frihet inom kyrkan icke får avbrytas, städse sökt hålla i sikte att icke tillskapa utan såvitt möjligt undanröja anledningar till utträde ur statskyrkan.

Fråga,” sm- Å andra sidan är det givetvis icke nog med att varje till mogen ålder kom- gälåanå 52:15 men medlem av svenska kyrkan får rätt att utträda ur denna utan avseende å den ställning i religiöst hänseende, han ärnar intaga. Formen för utträdet får ej motverka det fria avgörandet; och utträdet måste, såvitt möjligt, kunna ske utan förlust av medborgerliga rättigheter och utan att den, som utträtt, fortfarande betungas av skyldigheter, som påkallas uteslutande av medlemskap i statskyrkan. Vidare måste de minderårigas ställning i kyrkligt hänseende och reglerna om inträde i statskyrkan göras till föremål för närmare under— sökning.

När statsmakterna genom 1873 års dissenterlag hävdade, att de, som utträdde ur den i stort sett rådande konfessionella enheten, också skulle bilda en grupp för sig med starkt begränsade medborgerliga rättigheter, var detta helt visst förestavat av den förutsättningen, att det endast kunde bli fråga om ett fåtal av landets medborgare, för vilka en dylik undantagslagstiftning vore befogad. Man synes nämligen hava utgått ifrån att konfessionella avvikelser endast i mindre omfattning skulle förekomma och i allt fall ej i sådan omfattning, att de oliktänkandes avstängande från vissa tjänster och rättigheter skulle bereda staten nämnvärda olägenheter. Att märka är även, att man icke ansåg sig behöva räkna med att någon medborgare ville stå utanför varje som helst reli- giös sammanslutning.

Känt är emellertid, att den tid, som förflutit sedan dissenterlagens till- komst, kännetecknats av en starkt fortskridande differentiering inom svenskt kulturliv, särskilt på det religiösa området. Den enhetlighet i åskådningen, som präglade tiden efter kyrkoreformationen, hade väl vid dissenterlagens till— komst för länge sedan söndersprängts. Förberedd genom l700-talets pie- tistiska rörelser hade en religiös individualism vunnit insteg inom vårt folk. De stora religiösa folkrörelserna under 1800-talets senare hälft hade också börjat göra sig gällande. Sin egentliga omfattning hava dessa dock vunnit efter ifrågavarande tid.

Härtill kommer, att samtidigt med denna utveckling ett växande antal med- borgare passerat den kristna livsåskådningens råmärken, ja kommit att stå utanför varje art av religiös tro. Den nya världsbild, som den naturvetenskap-

liga forskningen i stort sett införlivat med den nutida kulturen, har i Vissa kretsar övat ett starkt inflytande på såväl livsföringen som livsåskådningen samt verkat i riktning av att hos många människor grundlägga en kritisk upp- fattning i fråga om ej blott den traditionella kyrkoläran utan ock beträffande verkligheten av de religiösa föreställningarna överhuvud taget.

Syftet med 1873 års dissenterlag var tydligen, bland annat, att skapa for— mer för det religiösa liv, som de folkliga väckelserörelserna framskapat. Så- lunda blev det genom denna lag tillåtet att bilda särskilda församlingar utan statligt erkännande, och för utträde ur statskyrkan erfordrades icke övergång eller uppgift om övergång till någon av staten erkänd församling av främman- de trosbekännare utan allenast uppgift å trossamfund, till vilket man ville övergå.

De fria religiösa samfundsbildningarna ha emellertid i stort sett icke begag- nat den anvisade vägen. Härom här den officiella statistiken1 tydligt vittnes- börd.

År 1920 tillhörde 5 880 941 personer eller mera än 99 % av rikets hela folk- mängd i rättsligt hänseende svenska kyrkan. Av kyrkan utomstående 23 548 personer voro 7 265 baptister, 6 469 mosaiska trosbekännare, 5 452 metodister, 3 425 romerska katoliker, 281 grekiska katoliker, 192 engelsk-episkopala, 130 fransk-reformerta, 95 svedenborgare, 66 katolsk—apostoliska, 38 tillhörande christian science, 37 adventister och 33 mormoner.2 Återstående 65 personer voro uppdelade på ett flertal olika denominationer eller konfessionslösa. Om man bortser från baptisterna och metodisterna, utgjordes de kyrkan utomstå- ende personerna till mycket stor del av utlänningar eller personer av utländskt ursprung. Mera än en tredjedel (36 %) av de mosaiska trosbekännarna, något mera än hälften (c:a 50 %) av de romerska katolikerna, nära två tredjedelar (c:a 63 %) av de grekiska katolikerna och mera än en tredjedel av de engelsk— episkopala och fransk-reformerta voro utländska undersåtar.

De utom statskyrkan stående baptisterna och metodisterna utgjorde endast mindre delar av respektive samfunds medlemstal. Inom kyrkan kvarstodo nämligen 53 855 baptister och 11 6273 metodister. Härtill kommo för baptister- nas del 64 716 söndagsskolebarn och 29 745 anslutna till ungdomsföreningar ; i vad mån dessa senare kategorier även ingingo bland församlingsmedle'mmarna framgår emellertid ej av tillgängliga uppgifter.

Bland de inom statskyrkan kvarstående frikyrkliga organisationerna mär- kas vidare s'uenska missionsförbundet, de 5. k. pingstvännerna och frälsnings- armén. Svenska missionsförbundet hade vid ifrågavarande tid 110 608 med- lemmar. I förbundets söndagsskolor undervisades 128 995 barn och till dess ungdoms- och juniorför'eningar hade 75 515 personer anslutit sig; av dessa voro emellertid ett stort antal samtidigt medlemmar i församlingen.4 Pingstvän-

' Se Sveriges officiella statistik, Folkräkningen 1920, II s. 15 ff. * Samtliga. uppräknade olika slag av trosbekännare med undantag av baptisterna, adventisterna och mormonerna ägde av staten erkända församlingar. Tidigare har funnits en av staten erkänd baptistförsamling, nämligen i Våmhus. Denna församlings särställning avskaffades emellertid år 1871. Siffran är hämtad ur samfundets årsbok 1921. 4 Allt enligt rapporterna för år 1921 från förbundets distriktsföreständare.

ner-nas och frälsningsarméns medlemstal äro ej kända. Pingstvännernas antal torde emellertid vara omkring 30 000.1

Vid uppskattning av antalet statskyrkomedlemmar, som tillhöra avvikande meningsriktningar inom kyrkan, är givetvis vidare av intresse att taga del av antalet odöpta inom kyrkan samt antalet vuxna döpta, som ej begått nattvar- den inom densamma. Om man frånser Stockholms stad, för vilken tillgäng- liga uppgifter uti ifrågavarande hänseenden ej förelågo i folkräkningsmateri- alet, utgjorde hela antalet odöpta inom svenska kyrkan vid 1920 års folkräk- ning 77 623 eller 1.42 % av rikets folkmängd, medan motsvarande siffra år 1910 uppgick till 47 765 eller 0.92 %. Antalet döpta personer, som ej begått nattvar- den vid fyllda 15 år, utgjorde år 1920 134 570 eller 2.45 % av rikets folkmängd mot 78268 eller 1.51 % år 1910. Bland dem, som ej begått nattvarden, voro dock 8 180 eller 6 % konfirmerade. Beträffande de vuxna döpta, som ej begått nattvarden, omfattade åldern 15—20 år 55 574 eller 41.3 % av hela antalet. 1 de yngsta årsklasserna av denna grupp funnos dock givetvis åtskilliga, som ännu ej hunnit konfirmeras men blivit det ett eller annat år senare. År 1910 sammanräknades åldersgruppen i fråga med närmast högre, varför antalet ej kan exakt avgivas ; det torde enligt statistiska centralbyråns beräkning dock knappast hava överstigit 25 000. Antalet lekmannadop uppgives år 1920 till 9 757. Siffran avser i det stora flertalet eller 6 446 fall personer under 15 år.

Av det anförda framgår, att stora skaror av medborgare, vilka i viktiga punkter avvika från statskyrkans lära och ordning och äro berättigade att vin- na utträde ur kyrkan, likväl kvarstanna inom henne. Säkerligen är detta i främsta rummet beroende på vördnad för det traditionella i förening med en känsla utav att det i allt fall är mera som förenar än som skiljer. Någon gång gör sig kanske gällande en önskan att icke under några förhållanden uppgiva inflytande på de statskyrkliga angelägenheterna. Men det är uppenbart, att medvetandet om att gå förlustig vissa värdefulla medborgerliga rättigheter avhållit en ej ringa del från att utträda ur kyrkan.

Skall rätten till utträde ur statskyrkan kunna bliva i verklig mening fri, er- fordras alltså, på sätt i 1909 års riksdagsskrivelse framhålles, ändringar i åt- skilliga förhållanden, som beröra såväl det borgerliga samhället som ock sär- skilt kyrkan.

De av statsrådet Löfgren uppdragna riktlinjerna för 1918 års religionsfri— hetssakkunnigas arbete voro också mycket omfattande. Den viktiga begräns- ningen innefatta de dock, att statskyrkans bestånd förutsättes.

1 de av statsrådet N othin angivna riktlinjerna för 1925 års religionsfrihets— sakkunnigas arbete hava de sakkunniga funnit därjämte ligga en manng att söka begränsa uppgiften till vad som har ovillkorligt sammanhang med huvudfrågan, om vidgad rätt till utträde ur statskyrkan. De sakkunniga hava i överensstämmelse med det sålunda givna direktivet sökt att inom det nuvarande statskyrkosystemets ram förverkliga vissa viktigare religionsfri- hetskrav men icke eftersträvat en lösning av religionsfrihetsspörsmålet i hela

1 Linderholm, Pingströrelsen i Sverige, 5. 350.

dess vidd. I stället måste vad som föreslås komma att präglas av så olikartade principer som religionsfrihetskravets tillgodoseende och statskyrkosystemets bibehållande.

I närmaste samband med frågan om vidgad rätt till utträde ur svenska kyr- kan stå spörsmålen om barnens ställning i konfessionellt hänseende och om in träde i svenska kyrkan.

Religionsundervisningsfrågan faller icke såsom sådan inom uppgiften men däremot frågan om skyldigheten att deltaga i skolornas religionsundervisning.

Då det gäller, att utträdet bör kunna ske utan förlust av medborgerliga rät- tigheter, äro främst att märka frågan om trosbekännelse såsom villkor för till- träde till ämbeten och tjänster samt frågan om inflytande på. kyrkostämmoären- dena för svenska kyrkan utomstående personer.

Ofrånkomlig torde ock vara en revision av bestämmelserna om skyldigheten att betala skatt till statskyrkliga ändamål för dem, som icke tillhöra svenska kyrkan.

Slutligen hava de sakkunniga upptagit till behandling frågan om edgångs ut- bytande i vissa fall mot högtidlig försäkran.

Beträffande de nämnda frågorna hänvisas till den följande framställningen. En fråga, som kunde tyckas böra upptagas av de sakkunniga, är den om den religiösa församlings- och föreningsfriheten. Denna fråga har länge varit ak- tuell.1 .Vid densammas behandling har emellertid det religiösa området i all- mänhet lämnats åsido.2 Detta torde delvis bero därpå, att hithörande bestäm- melser, ehuru ofullständiga och föga tidsenliga, omsider kommit att i praktiken verka ganska tillfredsställaude. Ifrågavarande viktiga religionsfrihetsspörs- mål synes emellertid icke äga direkt samband med frågan om vidgad rätt till utträde ur statskyrkan och lärer i allt fall icke lämpligen böra göras till före- mål för ny lagstiftning förrän i sammanhang med motsvarande fråga för det borgerliga områdets vidkommande. De sakkunniga hava därför icke upptagit spörsmålet till vidare behandling.

Frågor av straffrättslig natur hava de sakkunniga i allmänhet icke heller behandlat.3 ' '

Sedan de sakkunniga i det föregående principiellt angivit sin ställning till frågan om vidgad rätt till utträde ur statskyrkan samt behandlat frågans sammanhang med andra spörsmål av större räckvidd, övergå de sakkunniga till vissa hithörande specialfrågor.

Rätten till utträde ur svenska kyrkan behandlas i 3 % dissenterlagen. Enligt vad förut anförts bör såsom förutsättning för sådan rätt icke längre gälla, att den, som vill utträda, skall hava omfattat främmande kristen lära cch uppgiva det trossamfund, till vilket han vill övergå.

1 Se bl. a. Betänkande d. 11 okt. 1919 med förslag till lag om utövande av den svenska medborgare tillförsäkrade församlingsrätt m. rn. * Emellertid gjordes under åren 1899—1911 på. yrkande från bl. a. frikyrkligt häll försök att genom lagstiftning angående ideella föreningar reglera vissa hithörande förhållanden. Försöken ledde icke till resultat. Se ock motioner vid 1913 års riksdag (I: 68; II: 194) angående en friare för— samlingsbildning inom svenska kyrkan. 3 Jfr kap. II, s. 81 f. 5—263504

S ecial- jgågor.

3 % dissenter-

lagen.

Enligt gällande rätt skall vidare den, som vill utträda ur statskyrkan, först giva sin berörda avsikt tillkänna för kyrkoherden i den församling, han till— hör, och därefter, om han, sedan minst två månader förflutit, framhärdar i sin avsikt, personligen inställa sig hos kyrkoherden och anmäla sig till ut— träde ur kyrkan. Dessa bestämmelser hava ersatt de i 1860 års dissenterlag förekommande stadgandena, att, om någon fölle av från den rena evangeliska läran och icke läte av sin själasörjares undervisning och förmaning sig rätta, han skulle av domkapitlet eller dess förordnade ombud varnas och att, om han ändå framhärdade i sin villfarelse, han hade att personligen hos vederbörande kyrkoherde göra anmälan om utträde. 1873 års bestämmelser äro alltså vä- srntligt friare. Kvar står dock en avsikt, att »själasörjaren ej bör sakna ut- väg —— —— — att genom undervisning och varning söka förhindra ett förhastat steg av den, som står i begrepp att utträda ur svenska kyrkan».

Emot ifrågavarande bestämmelser hava anmärkningar framkommit. Så- lunda har det gjorts gällande, att en anmälan vore tillräcklig och att anmälan i allt fall icke borde behöva ske genom personlig inställelse. Å andra sidan har betydelsen av den dubbla anmälningsskyldigheten framhävts samt för- slag varit uppe]L om införande av uttrycklig förpliktelse för den utträdessökande att även vid den första anmälningen iakttaga personlig inställelse.

De sakkunniga anse, att rätten till utträde bör jämväl i förevarande hän- seende vara fullkomligt oinskränkt. Den, som' anmäler sig till utträde, skall icke vara skyldig att på något sätt motivera det steg, han ärnar taga. Vid sådant förhållande är personlig inställelse tydligen obehövlig. Anmälan bör även kunna ske skriftligen. Den behöver endast vara bevislig. Icke heller är det nödvändigt, att den göres hos församlingens kyrkoherde, utan bör den, liksom exempelvis ansökan om lysning, kunna göras jämväl hos annan präst, som sköter expeditionen i kyrkobokföringsfrågor. Präst i den församling, där den, som vill utträda, är kyrkobokförd, måste det givetvis vara.

Visserligen kan det inträffa, att svensk medborgare varken är eller bör vara kyrkoskriven i svensk församling, nämligen om han är bosatt å utrikes ort.2 Finnes ej svensk församling å den ort, där han vistas, torde möjlighet att bliva kyrkoskriven i svensk församling ej ens stå honom öppen. Han kan likväl vara medlem av svenska kyrkan. Har han förut varit kyrkobokförd i svensk församling, och var han, när detta förhållande upphörde, medlem av kyrkan, torde han nämligen fortfarande böra betraktas såsom sådan; och enligt av de sakkunniga i 6 % dissenterlagen föreslagna bestämmelser kan medlemskap i svenska kyrkan på grund av födsel vinnas utan kyrkoskrivning i svensk för— samling. Möjlighet att utträda bör alltså finnas också för den, som tillhör svenska kyrkan men varken är eller författningsenligt bör vara kyrkobokförd i svensk församling; och de sakkunniga föreslå bland annat3 på denna grund i kyrkobokföringsförordningen (% 3) stadgande av innebörd, att sådan person

'OSe kyrkomötets skriv. 1888 nr 9; 1890 års kyrkolagskommitté, bet. HI, s. 51 ff.; prop. 1901 nr 1

.lfr dock kyrkobokföringsförordningen 5 3 b). 3 Se ock kap. II, s. 80 not 2. Jfr kap. III, s. 90 f.; kap. VII, s. 264, och kap. IX, s. 282.

på begäran skall bokföras i storkyrkoförsamlingen i Stockholm. Sedan det skett, kan han anmäla utträde ur kyrkan. Det anförda gäller givetvis även utlänning.

Den dubbla anmälningsskyldigheten hava de sakkunniga bibehållit såsom en garanti mot förhastande och överilning. Det rådrum, som vederbörande häri- genom erhåller, ökar också sannolikheten för att han vid avgörandet handlar av egen fri övertygelse och icke under otillbörligt inflytande av annan eller andra. , För närvarande finnas mångenstädes i kyrkoböckerna. antecknade anmäl- ' ningar om avsikt att utträda ur svenska kyrkan, vilka, oaktat lång tid förflutit, icke blivit fullföljda. Då det icke synes lämpligt, att anmälan av ifråga- varande slag skall äga giltighet i obegränsad tid, hava de sakkunniga före- slagit, att den första anmälan, vilken enligt de sakkunnigas förslag liksom enligt gällande rätt icke gäller utträde ur statskyrkan utan avsikt att genom en följande anmälan vinna utträde, skall vara förfallen, om den senare anmälan icke göres inom viss tid efter det den med laga verkan kunnat företagas; och hava de sakkunniga i sådant hänseende föreslagit en tid av två månader. An- mälan, som förfallit, kan givetvis förnyas. Vidare stadgas i 3 % dissenterlagen, att ej någon må på grund av anmälan, som skett innan han fyllt aderton år, anses från svenska kyrkan skild. I det av 1869 års lagutskott utarbetade förslaget till dissenterlag stadgades, att ej må någon från svenska kyrkan utträda förrän han fyllt aderton år eller, där han yngre är, visat sig äga den kristendomskunskap, som för konfirma- tion erfordras. I det av 1869 års riksdag godkända förslaget hette det, att den, som anmält sig till utträde, ej finge anses skild från svenska kyrkan, innan han fyllt aderton år. Tidigare hade uti ifrågavarande hänseende före- slagits dels adertonårsåldern med rätt för Konungen att i särskilda fall be- stämma en tidigare ålder, dels ock tjuguett års ålder. Efter dissenterlagen ifrågasattes till en början i allmänhet1 icke ändring av den i nämnda lag stad- gade åldersgränsen. I de vid 1896, 1898, 1903 och 1908 års riksdagar fram— komna förslagen var däremot åldersgränsen satt till tjuguett år för den, som önskade utträda utan att uppgiva annat trossamfund, till vilket han ämnade övergå. Däremot ansågs den nuvarande åldersgränsen böra bibehållas för den, som ville inträda i annat kristet trossamfund. 1909 års riksdagsskrivelse läm- nar frågan öppen. Där säges nämligen, att rätt borde beredas varje till mogen ålder hunnen svensk undersåte, som sådant önskar, att utträda ur statskyrkan.

Att göra skillnad med avseende å åldersgränsen allteftersom den utträ- dande ärnar övergå eller icke övergå till annat kristet trossamfund anse de sak- kunniga uteslutet. Ej heller anse de sakkunniga åldersgränsen böra höjas. Adertonårsåldern har här i landet kommit att framstå som myndighetsåldern i religiöst hänseende. Senast har densamma fastslagits såsom förutsättning för behörighet att bestämma formen för begravningen. Däremot torde, i överens- stämmelse med vad bland annat i sådant hänseende stadgats, en nedsättning av åldersgränsen under viss förutsättning kunna ifrågasättas.

1 Jfr motion vid 1888 års kyrkomöte, bil. 1, s. 305.

Övergångs- bestämmelse.

Personer under femton års ålder kunna enligt 6 % dissenterlagen på grund av föräldrarnas eller annan vårda-res medlemskap i annat trossamfund bliva skilda från svenska kyrkan. I åldern mellan femton och aderton år är detta. däremot uteslutet, så ock med avseende å den, som blivit vid tidigare ålder inom svenska kyrkan konfirmerad.

I bestämmelsen, att barn, som fyllt femton år eller blivit inom svenska kyrkan konfirmerat, ej må på grund av föräldrarnas eller annan vårdares ställ- ning utom svenska kyrkan anses från kyrkan skilt, föreslå de sakkunniga ej ändring; och självständig rätt att utträda för den, som icke fyllt aderton år, torde ej med fog kunna ifrågasättas. Däremot föreslå de sakkunniga., att den, som fyllt femton men ej aderton år, må kunna vinna utträde ur statskyr- kan, då anmälan härom biträdes av den, som har vårdnaden av den minderårige. U ppenbart lärer med denna formulering vara, att, där vårdnaden, såsom i regel är fallet, tillkommer båda föräldrarna i förening, bägges samtycke är erfor- derligt.

Slutligen stadgar 3 % dissenterlagen, att ingen må före aderton års ålder upptagas i främmande församling.1 Här avses icke det förhållandet, att barn, som icke fyllt femton år eller blivit inom svenska kyrkan konfirmerat, jäm- likt 6 % dissenterlagen må på grund av föräldrarnas eller annan vårdares med- lemskap i främmande församling uppfostras i den främmande trosläran och betraktas som medlem av den främmande församlingen, utan svarar bestäm- melsen mot den i 3 % stadgade åldersgränsen för utträde ur statskyrkan. Vid sådant förhållande och då enligt de sakkunnigas förslag jämväl den, som fyllt femton men ej aderton år, skall kunna utträda ur statskyrkan, om an- mälan därom biträdes av den, som har vårdnaden om den minderårige, torde ifrågavarande bestämmelse böra ur paragrafen utgå.

Till sist har i 3 %, såsom ett andra stycke, införts en erinran om av de sak- kunniga föreslagna bestämmelser angående inträde i svenska kyrkan. Jfr

kap. III.

Har anmälan om avsikt att utträda ur sVenska kyrkan ägt rum före den nya lagens trädande i kraft, bör den givetvis gälla såsom anmälan enligt denna lag, såframt den fullföljes inom två månader efter nämnda tidpunkt. Sker det ej, lärer densamma däremot böra anses såsom förfallen.

1 Med främmande församling avses i dissenterlagen av staten erkänd församling av främmande trosbekännare. Mot upptagning av den, som är under aderton år, i annat främmande trossamfund eller trossamfund inom svenska kyrkan lägger ifrågavarande stadgande således icke hinder i vägen. Hinder har icke heller ansetts möta för upptagning i främmande församling av person, som fort- farande tillhör statskyrkan, blott han fyllt aderton år. (Jfr 1 5.) Och jämväl med avseende å berörda inskränkning har stadgandet visat sig ineffektivt, då. förbudet ansetts icke omfattas av straff- bestämmelsen i 18 5. -— Omi'örmälda förhållanden hava varit föremål för uppmärksamhet i kyrko— mötet och av statsmakterna. — Vid 1898 års kyrkomöte väcktes motion (nr 44) angående nödiga lagstiftningsåtgärder till förekommande av att främmande religionssamfunds präst eller föreståndare i sitt samfund upptoge medlem av svenska kyrkan, innan denne genom fullgörande av stadgandet i 3 % dissenterlagen i laga ordning utträtt ur svenska kyrkan. Kyrkolagsutskottet (bet. nr 19) till- styrkte motionen och utskottets hemställan bifölls av kyrkomötet (skriv. nr 32). -— Vid 1901 års riksdag framlades proposition (nr 10) angående ändrad lydelse av 3 och 18 %% i dissenterlagen. Sista punkten i 3 5 skulle enligt propositionen ändras sålunda, att ingi-n finge från svenska kyrkan upptagas i främmande församling, innan han i den i paragrafen stadgade ordning utträtt ur kyrkan. I 18 % föreslogs den ändringen, att de där stadgade straffbestämmelserna skulle gälla jämväl främ- mande församlings föreståndare eller präst, som i strid mot i förordningen givna. föreskrifter i sin församling upptoge någon från svenska kyrkan. Lagutskottet tillstyrkte propositionen i förevarande del och första kammaren antog densamma, men andra kammaren avslog utskottets hemställan.

KAP. II.

Om barnens ställning i konfessionellt hänseende.

Enligt 1686 års kyrkolag (kap. I % 5) och prästerskapets privilegier 1723 (% 1) skulle alla barn, jämväl de främmande trosbekännarnas, såframt de ville njuta burskap, uppfostras i den rena evangeliska läran.1

Toleransediktet (17 81) stadgade angående de främmande trosbekännarna, att, när föräldrarna vore av en och samma religion, barnen av deras präster och med deras ceremonier finge döpas samt i samma religion uppfödas.

Till förklaring angående frågan, i vilken religion barnen borde uppfostras, innehöll tcleransediktet vidare:

Vad de reformerte beträffar, är redan stadgat genom kungl. brevet av den 21 augusti 1765, att, när mannen är luthersk och kvinnan reformert, barnen ovillkorligen uppfostras i den lutherska läran, men när mannen är reformert och kvinnan luthersk, bör innan vigseln en överenskommelse träffas inför kon- sistorium, i vilkendera religionen barnen skola uppfostras, och, om detta icke skett, fadern hava frihet att uppfostra sina barn i den religion, han bekänner; vilken frihet Vi nu icke heller velat inskränka, utan endast därutinnan göra den förändring, att överenskommelsen uppvisas icke i konsistorium, utan i Stockholm inför överståthållare- och i landsorterna inför landshövdingeämbetet.

Och som Vi icke funnit något annorlunda, utan ett synnerligt tvång, kunna stadgas om sådana giftermål med greker, katoliker eller andra religionsförvan- ter, vilka icke hava några redan givna löften att sig åberopa; så vilja Vi även i alla fall låta förbliva på sätt, som i ovanberörda måtto om de reformerte sa ar.

g(')täkta barn, som njuta allmänt understöd, uppfödas, utan avseende på möd- rarna, i den lutherska läran.

För de mosaiska trosbekännarna, vilka enligt 1782 års judereglemente fingo här i landet ingå giftermål blott med sina religionsförvanter, gällde i fråga om barnens ställning i tillämpliga delar detsamma som för andra främmande tros- bekännare.

Enligt 1860 års dissenterlag fick barn av äkta makar, som bägge tillhörde främmande men tillåtet religionssamfund, av föräldrarna uppfostras i den lära, de bekände. Var blott endera maken medlem av sådant samfund, skulle barnet, om fadern tillhörde svenska kyrkan, uppfostras i den rena evangeliska läran. Var modern av denna lära, och hade skriftligt avtal om barnens uppfostran

1 Se ock kyrkolagen 111: 2 o. 7 samt 1734 års lag, Ä. B. 22: 2 (upphävd genom lag 11/5 1920).

Historik.

blivit emellan makarna träffat före äktenskapet och inför Konungens befall- ningshavande eller överståthållareämbetet uppvisat, skulle det lända till efter- rättelse. Hade ej sådant avtal skett, ägde fadern uppfostra barnet i den tros- lära, han bekände. Oäkta barn, som njöt underhåll av allmänna medel, skulle, änskönt föräldrarna voro medlemmar av tillåtet främmande religionssamfund, uppfostras i den rena evangeliska läran.

Förordningen den 20 januari 1863 angående giftermål emellan kristen och mosaisk trosbekännare hänvisade i fråga om den religion, vari barnen borde uppfostras, till 1860 års dissenterlag.

1873 års dissenterlag stadgade ursprungligen i 6 % följande: Barn av äkta makar, som vid barnets födelse äro medlemmar av samma främ- mande trossamfund, må i dess lära uppfostras. Aro föräldrarna vid barnets födelse medlemmar av skilda främmande trossamfund; äge fadern bestämma, i vilketdera samfundets lära barnet skall uppfostras. Tillhör endera sådant tros- samfund och den andra svenska kyrkan; då skall barnet i evangeliskt lutherska läran uppfostras. Har emellan makarna träffats avtal om deras barns upp- fostran i evangeliskt lutherska läran eller främmande troslära, som en av ma- karna bekänner; vare sådant avtal gällande, så framt det blivit före äkten- skapets ingående skriftligen upprättat och uppvisat, för vigselförrättare, därest vigsel skett, men eljest för den myndighet, inför vilken äktenskapet avslutats.

Barn av föräldrar, som ej ingått äktenskap med varandra, må, där modern tillhör främmande trossamfund, i dess troslära uppfostras.

Då bägge föräldrarne eller, när endera död är, den efterlevande eller, där de leva åtskilda, den av dem, som har barnet i sin vård, övergår från svenska kyrkan till främmande trossamfund eller från ett sådant till annat, må, där bägge övergå, fadern och, i övriga fall, den efterlevande eller den av makarna, som har barnet i sin vård, bestämma, i vilketdera samfundets lära barnet skall uppfostras.

Den, som fyllt femton år eller blivit inom svenska kyrkan konfirmerad, må dock ej, på grund av hans föräldrars övergång till främmande lära, anses från svenska kyrkan skild, utan gälle om honom vad i 3 % stadgas.

Paragrafen är lika med 6 % i 1869 års förslag utom däri, att sista stycket blivit tillagt. Detta skedde med anledning av uttalanden i lagutskottet och vid förslagets granskning i högsta domstolen. Sålunda anmärktes av ett justitie- råd, att, då förslaget i 3 % innehölle, att medlem av svenska kyrkan ej finge anses därifrån skild eller upptagas i främmande församling, innan han fyllt aderton år, men i 6 % stadgade, att fader och i vissa fall moder ägde, vid övergång från svenska kyrkan till främmande trossamfund, bestämma, i vilketdera sam- fundets lära barn skulle uppfostras, förslaget lämnade rum för villrådighet, huruvida i sistnämnda fall, och därest fadern eller modern bestämde, att barnet skulle uppfostras i det främmande religionssamfundets lära, barnet ändock skulle betraktas såsom tillhörande svenska kyrkan eller anses därifrån skilt. Ett annat justitieråd anförde, att stadgandet i sista mom. av 6 %, om detsamma finge anses upphäva den allmänna föreskriften i 3 %, att ingen före aderton års ålder finge anses från svenska kyrkan skild, borde innehålla någon inskränkning i avseende å de barn, vilka vid den tid, då deras föräldrar övergått till främman- de religionssamfund, uppnått den ålder, att de redan emottagit undervisning i och kunnat bedöma svenska kyrkans religionslära.

1 |

! 1 )

i 1 1 !

i t

6 % dissenterlagen har tvenne gånger undergått ändring, nämligen dels genom lag den 14 juni 1917 i samband med ny lagstiftning om äktenskaps ingående och upplösning, om adoption och om barn utom äktenskap och dels genom lag den 11 juni 1920 i samband med ny lagstiftning om barn i äktenskap.i

Efter berörda ändringar har 6 5 dissenterlagen följande lydelse.

Barn av äkta makar, som vid barnets födelse äro medlemmar av samma främmande trossamfund, må i dess lära uppfostras. Äro föräldrarna vid har— nets födelse medlemmar av skilda främmande trossamfund; äge föräldrarna bestämma, i vilketdera samfundets lära barnet skall uppfostras. Tillhör en- dera sådant trossamfund och den andre svenska kyrkan; då skall barnet i evangeliskt lutherska läran uppfostras. Har emellan makarna träffats avtal om deras barns uppfostran i evangeliskt lutherska läran eller främmande tros- lära, som en av makarna bekänner; vare sådant avtal gällande, så framt det blivit före äktenskapets ingående skriftligen upprättat och för vigselförrättaren uppvisat.

Då föräldrarna övergå från svenska. kyrkan till främmande trossamfund eller från ett sådant till annat, må de bestämma, i vilketdera samfundets lära barnet skall uppfostras.

Tillkommer vårdnaden om barn allenast den ene av föräldrarna, skall vad i första och andra styckena är sagt om föräldrarna tillämpas angående den, som har vårdnaden.

Barn av föräldrar, som ej ingått äktenskap med varandra, må, där modern tillhör främmande trossamfund, i hennes troslära uppfostras. Övergår modern från svenska kyrkan till främmande trossamfund eller från ett sådant till an- nat, må hon bestämma, i vilketdera samfundets lära barnet skall uppfostras. 1Varder fadern förordnad till förmyndare för barnet, skall vad nu är sagt om modern tillämpas beträffande fadern.

Hava vid adoption barnets föräldrar med adoptanten, eller, där barn adopte- rats av makar, med dessa avtalat, att barnet skall uppfostras i evangeliskt lutherska läran eller i främmande troslära, däri barnet enligt ovan givna regler må uppfostras ; vare det avtal gällande, så framt det blivit skriftligen upprättat och till rätten ingivet, innan dess tillstånd till adoptionen meddelades. Finnes ej sådant avtal, skall, med motsvarande tillämpning av vad ovan är stadgat, barnet uppfostras som vore det adoptantens eller, där barn är adopterat av makar eller ena makens barn adopterats av den andre, makarnas gemensamma barn. Häves adoptivförhållandet, må, där barnet uppfostrats 1 främmande troslära, dess upp- fostran fortgå i den lära, ändå att barnet, om adoptionen ej mellankommit. skolat uppfostras 1 annan.

Barn, som fyllt femton ar eller blivit inom svenska kyrkan konfirmerat, må ej på grund av föreskrifterna i andra, fjärde eller femte stycket anses från svenska kyrkan skilt, utan gälle om sådant barn vad i 3 % stadgas.

I 9 5 dissenterlagen förekomma stadganden om myndigheternas befattning i vissa fall med sådant avtal, som i 6 % omförmäles, och enligt 19" 5 skola de i 6 % givna bestämmelserna gälla i fråga om den troslära, vari barn av äkten— skap, som ingås emellan mosaisk trosbekännare och medlem av svenska kyrkan eller annat främmande trossamfund så ock emellan dem, vilka bägga tillhöra mosaiska trosbekännelsen, bör uppfostras.

1 Se härom N. J. A. II 1917, s. 571 d'.; 1921, s. 332 ff.

Gällande rätt.

Tidigare ändrings- förslag.

Bestämmelserna om avtal emellan makar om barnens uppfostran i viss tros— lära har varit föremål för ändringsförslag.

Vid 1891 års riksdag hemställde första kammarens tillfälliga utskott (nr 3; utlåt. nr 12) efter motion (I: 49) av hr Björnstjerna, att kammaren måtte be- sluta att hos Kungl. Maj:t anhålla om förslag till sådan ändring av dissenter- lagen, dels att äkta makar, av vilka endera tillhörde främmande trossamfund och den andra svenska kyrkan, väl fortfarande skulle äga att genom överens- kommelse bestämma, i vilketdera trossamfundets lära i sådant äktenskap fött barn skulle uppfostras, men att vare sig före eller efter äktenskapets ingående avgivna skriftliga eller muntliga förbindelser angående barnets uppfostran skulle vara kraftlösa och icke heller få av präst, vid ansvar såsom för ämbets- missbruk, kontrahenterna avfordras eller av präst emottagas, och dels att i äktenskap av nämnda beskaffenhet fött barn skulle uppfostras i den evange- liskt lutherska läran, såvida överenskommelse om barnets uppfostran i det främmande trossamfundets lära icke kunnat mellan makarna träffas.

Första kammaren biföll utskottets hemställan, men andra kammaren biträdde icke detta beslut.1

Vid 1892 års riksdag förnyade hr Björnstjerna (I: 6) sin motion.

Lagutskottet (utlåt. nr 51) framhöll, att de gällande bestämmelserna — enligt vilka i s. k. blandade äktenskap barnens trosbekännelse kunde definitivt bestämmas genom ett mellan makarna före äktenskapet slutet avtal läm- nade rum för samvetstvång emot de blivande makarna och tjänade som ett kraftigt medel för den katolska kyrkans propaganda. Utskottet hemställde, att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj:t anhålla om förslag till sådana ändringar av dissenterlagen, att präst av vilken trosbekännelse som helst för- bjödes att, vare sig före eller efter det personer tillhörande olika trossamfund med varandra ingått äktenskap, av dem fordra eller mottaga skriftlig eller muntlig förbindelse att låta uppfostra barnen i viss troslära; att överträdelse av sådant förbud belades med straff; att, där förbindelse av nyss omförmälta beskaffenhet avgåves, den skulle vara utan all kraft och verkan, men att det däremot skulle stå makar, som bekände olika trosläror, fritt att sinsemellan överenskomma, i vilkendera makens troslära framfött barn skulle uppfostras; samt att endast i den händelse, att sådan överenskommelse icke kunnat mellan makarna träffas, de i nämnda förordnings 6 % meddelade lagbestämmelser rö— rande barns uppfostran i viss troslära skulle vinna tillämpning.

Fyra ledamöter reserverade sig. Av dessa ansåg en ledamot, att utskottet bort avstyrka bifall till motionen.

En annan av reservanterna yttrade: »Ehuru jag i övrigt intet skulle hava att invända mot en lämplig förändring av % 6 i 1873 års förordning rörande främmande trosbekännare o. s. v., i syfte att inskränka statskyrkans tvångs— lagstiftning, kan jag så mycket mindre tillstyrka den av lagutskottet förordade förändringen, som den synes gå i motsatt riktning, samt dessutom ingen fara

1 Av diskussionen i andra kammaren att döma. synes kammarens beslut hava. dikterats av formella. betänkligheter rörande ärendets behandling.

för katolska kyrkans övergrepp hos oss torde förefinnas, vadan förändringen måste anses obehövlig.»

Kamrarna biföllo utskottets förslag, första kammaren utan votering och andra kammaren med 116 röster mot 82 (riksdagens skriv. nr 90).

Vid 1898 års riksdag framlades proposition (nr 33) med förslag till lag om ändrad lydelse av 18 % dissenterlagen. -

Ändringen avsåg ett tillägg till ifrågavarande paragraf av, såvitt nu är i fråga, följande lydelse:

Söker sådan präst (främmande trossamfunds präst), där vigsel av honom förrättas, nödga eller locka make att med andra maken träffa avtal om deras barns uppfostran i främmande troslära _ —— vare lag som nu är sagt (d. v. 5. att prästen skulle straffas med fängelse i högst sex månader eller böter, högst 1 000 riksdaler).

Lagutskottet (utlåt. nr 75) omnämnde 1892 års riksdagsskrivelse samt an- förde vidare i förevarande del:

Sedan över denna skrivelse inhämtats yttranden från vederbörande myndig- heter, anmäldes densamma inför Kungl. Maj :t den 6 december 1895 av då- varande chefen för justitiedepartementet, därvid denne, under erkännande av befintligheten av de i riksdagens skrivelse påvisade missförhållanden, förkla— rade sig anse, att, då den katolska kyrkan icke kunde antagas komma att till följd av något stadgande i svensk lag eftergiva sitt anspråk att före vigsel mellan katolik och icke katolik erhålla försäkran om barnens uppfostran i den katolska läran, det ifrågasatta förbudet för präst att fordra eller mottaga förbindelse av makar rörande deras barns uppfostran sannolikt skulle bliva allenast en död bokstav, som, i brist på angivare, så gott som aldrig kunde vinna tillämpning, men att däremot ett förklarande, att avtal mellan makar eller förbindelse, som av båda eller endera avgivits, rörande barnens uppfostran i viss troslära, icke skulle äga rättsligt bindande kraft, syntes vara principiellt riktigt och välbetänkt. Departementschefen ansåg därför, att den ifrågasatta lagändringen borde gå därpå ut, att i äktenskap, där ena maken tillhörde sven- ska kyrkan och den andra något främmande trossamfund, barnen med båda föräldrarnas samtycke finge uppfostras i det främmande trossamfundets lära, men, där föräldrarna ej vore ense, skulle uppfostras i svenska kyrkan; att, om den evangeliskt lutherska maken avlede, den efterlevande ägde att i avseende å barn, som ej bliviti denna lära uppfostrat, bestämma, i vilkendera läran bar- net framdeles skulle uppfostras; och att avtal eller förbindelse rörande barns uppfostran i viss troslära hädanefter skulle vara utan rättslig verkan.

Ett i enlighet med de sålunda angivna grundsatserna utarbetat förslag till ändring i förenämnda förordning blev emellertid, vid granskning inför högsta domstolen, av dess flesta ledamöter avstyrkt, huvudsakligen på den grund, att den föreslagna lagändringen vore ur stånd att fylla sitt ändamål och särskilt skulle komma att visa sig fullkomligt maktlös gentemot den katolska kyrkans propaganda samt att densamma icke nog tillgodosåge barnens intresse att icke mot sin vilja uppfostras i annan troslära, än den de förut bekänt och kanske redan hunnit att med värme omfatta.

Vid sådant förhållande har den nuvarande chefen för justitiedepartementet ej ansett sig kunna tillstyrka ifrågavarande lagförslags framläggande för riks- dagen utan i stället uti den nu framlagda propositionen ifrågasatt införande av straffbestämmelser mot obehörig inverkan av främmande trossamfunds präst i ovan angivna hänseende.

Utskottet anser de föreslagna straffbestämmelserna mot obehörigt nödgande

eller lockande av främmande trossamfunds präst till ingående av avtal mellan blivande makar om barnens uppfostran i främmande troslära vara ändamåls— enliga; och utskottet håller före, att därav kan förväntas avsevärd fördel med hänsyn till bekämpande av den katolska kyrkans propaganda.

Utskottet tillstyrkte alltså Kungl. Maj:ts förslag.

Sex ledamöter reserverade sig. Första kammaren biföll propositionen, men andra kammaren reservationen, vadan förslaget uti ifrågavarande del förfallit. (F. K. III:32, 2; 36, 22. A. K. Iz4, 13; V: 38, 25; 41, 46.)

Slutligen må nämnas, att i samband med förutberörda ändring den 11 juni 1920 i förevarande paragraf hr Welin m. fl. i motion1 i andra kammaren (nr , 271) yrkade, att paragrafen skulle på det sätt modifieras, att avtalsfriheten » makar eller trolovade emellan rörande barns religiösa uppfostran skulle verk- i _ ligen säkerställas och icke göras om intet genom främmande prästerskaps åt- gärder.

Första lagutskottet (utlåt. nr 27) ansåg det föreliggande lagförslaget icke utgöra någon anledning att till behandling upptaga den föreslagna åtgärden.

De sqk- Lagen den 11 juni 1920 om barn i äktenskap handlar i 2—12 %% om vårdna- 6 långfillin- den om sådant barn och lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap i 2 % tel-lagen, om vårdnaden om sådant barn. Vårdnaden innefattar jämte plikten att sörja för barnets person också rätt att bestäm-ma över dess personliga angelägenhe- ter. N är det gäller barnets religiösa uppfostran, komma emellertid även andra bestämmelser i betraktande.

Enligt 1734 års lag var den allmänna regeln, att barn skulle uppfostras i , svenska kyrkans lära. Med den utvidgade religionsfrihet, som sedermera be- l viljats främmande trosbekännare, har denna ståndpunkt icke kunnat vidhållas. . Det har måst medgivas föräldrar rätt att, när bägge eller endera tillhöra främ— mande trossamfund, uppfostra sina barn i sådant samfunds lära. Härom fin- & nas bestämmelser meddelade i 6 % dissenterlagen. Lagrummet bygger emel- ' lertid alltjämt på den förutsättningen, att barn som regel skola uppfostras i den evangeliskt lutherska läran.

Ifrågavarande modifikationer i de allmänna bestämmelserna om vårdnaden avse sålunda, dels att barn i regel skola uppfostras i svenska kyr— kans lära, dels ock att barn under alla förhållanden skola uppfostras i något trossamfunds lära. Därjämte synes 6 % dissenterlagen innebära en modifikation i fråga om vem vårdnaden tillkommer. Enligt detta lagrum kan nämligen be- stämmanderätten icke fråntagas bägge föräldrarna och överflyttas på särskilt förordnad förmyndare. Slutligen innehåller samma paragraf vissa särskilda stadganden angående bestämmanderättens fördelning emellan föräldrar samt emellan föräldrar och adoptivföräldrar.

Barnens Med rätt till fritt utträde ur statskyrkan torde skyldighet för föräldrar eller Fråga:? annan vårdare att uppfostra barn i den evangeliskt lutherska eller annan tros-

hänseende. 1 Se ock motion 1917 (I: 96) av hr Bergqvist m. fl.

lära böra upphöra. Att ålägga föräldrar, som enligt de föreslagna bestäm- melserna intaga en ställning utanför varje trossamfund, att uppfostra sina barn i den ena eller andra trosläran, lärer icke vara att förorda. Men även då en— dera av föräldrarna eller båda tillhöra svenska kyrkan eller annat trossam- fund, synas de allmänna reglerna angående vårdnaden böra jämväl såvitt nu är i fråga vinna tillämpning. Vårdnadshavaren bör alltså äga att bestämma angående barnets religiösa uppfostran. Den frihet, som sålunda enligt de sak— kunnigas mening bör tillerkännas vårdnadshavare, torde även för närvarande, trots gällande bestämmelser, faktiskt tillkomma honom. Barnets uppfostran i hemmet lärer nämligen i förevarande hänseende i stort sett undandraga sig kon- troll. En motvikt emot försummelse eller ensidighet kunna och böra däremot bestämmelser angående barnens deltagande i skolornas religionsundervisning erbjuda. Till frågan härom återkomma de sakkunniga i ett följande kapitel.

Dissenterlagens ifrågavarande bestämmelser torde emellertid hava sin stör- sta betydelse i vad de angå avtal mellan makar före äktenskapets ingående om deras barns uppfostran i den evangeliskt lutherska eller annan troslära, som en av makarna bekänner. Det synes dock icke tilltalande, att den ena maken före barnets födelse och äktenskapets ingående, måhända under på- verkan av den andra makens anhöriga eller andra utomstående personer, ut- fäster sig att vid barnets uppfostran icke söka bibringa detsamma sin egen tro. Förutsättningarna för makarna att sinsemellan på ett lyckligt sätt ordna denna angelägenhet synas vara vida större efter äktenskapets ingående och barnets födelse.

I förevarande hänseende är vidare att märka stadgandet i femte stycket av "' 6 % dissenterlagen om avtal vid adoption angående barnets uppfostran i viss troslära. Detta stadgande motiverades bland annat därmed, att förändring med avseende å den trosbekännelse, i vilken barnet skulle uppfostras, om möj— ligt borde undvikas, i synnerhet om barnets religiösa uppfostran redan på- börjats. Med den av de sakkunniga föreslagna lösningen blir förändring med avseende å barnets religiösa uppfostran icke erforderlig. Däremot är det klart, att barnets föräldrar kunna vilja i sådant hänseende binda barnets nya vårdare. Härutinnan synes dock hellre böra byggas på förtroende. Olämpligt synes det i allt fall vara att med stöd av lag söka tillförbinda en vårdare med en måhända starkt utpräglad ståndpunkt i konfessionellt hänseende att uppfostra barnet i en troslära, som tilläventyrs står i avgjort motsatsförhållande till den av honom själv omfattade.

För det fall slutligen, att vårdnaden överlämnas åt särskilt förordnad för- myndare, finnes alltid möjlighet att vid förordnandets meddelande tillse, att ett dylikt motsatsförhållande emellan förmyndarens ställning i konfessionellt hän- seende och den trosriktning, i vilken barnet förut uppfostrats eller enligt för- äldrarnas önskan bör uppfostras, icke kommer att föreligga.

Med det anförda är icke sagt, att icke frågan om barnens ställning i kon- fessionellt hän-seende bör i lag regleras. Med statskyrkosystemet ligger det i sakens natur, att bestämmelser böra finnas om barnens ställning till den svenska

Ställning

till andra

trossam- fund.

kyrkan. I den mån dessa bestämmelser icke trädas för nära, torde däremot frå- gan om barns medlemskap i annat trossamfund böra avgöras enligt samma reg- ler, som när det eljest gäller ordnande av barnets personliga angelägenheter. Härvid komma givetvis också i betraktande vederbörande trossamfunds be- stämmelser angående medlemskap. Vissa trossamfund tillstädja överhuvud icke upptagande i sin gemenskap av minderåriga; och att barn det oaktat skulle i rättsligt hänseende kunna betraktas som medlemmar av ett sådant samfund, lä- rer icke vara att förorda. Däremot kunde bestämmelser tänkas erforderliga emot att barn, som nått en viss mognad, mot sin vilja införlivas med eller kvar- hållas inom trossamfund. Det är emellertid att märka, att ehuru vård- naden om barn i allmänhet icke upphör, förrän barnet fyllt tjuguett år, be- stämmanderätten i förevarande avseende liksom de flesta av de särskilda skyl- digheter och rättigheter, som vårdnaden innefattar, givetvis enligt sakens na- tur är av beskaffenhet att upphöra, innan vårdnaden i sin helhet slutar att , gälla. Utan särskilt stadgande torde ock vinna beaktande, att, såsom förut an- ] förts, adertonårsåldern på grund av ett flertal lagbestämmelser kommit att ' framstå såsom myndighetsåldern i religiöst hän-seende och att även åt femton- årsåldern enligt förut gällande och av de sakkunniga föreslagna bestämmelser tillerkänts betydelse med avseende å medbestämmanderätt i religiösa angelä- lägenheter. Slutligen må erinras om att, i den mån medlemskap i trossamfund kan medföra ekonomisk uppoffring för barnet, en förmyndare, som är utesluten från vårdnaden, medelbart kan utöva inflytande på barnets ställning till tros- samfundet.

Medlem- Med avseende å medlemskap i svenska kyrkan är regeln, att alla barn till— ; ålägga höra kyrkan. Även härutinnan föranleder emellertid 6 % dissenterlagen un- kyrkan. dantag. Detta lagrum talar visserligen närmast om barns uppfostran i viss : bgsäjäåädeä troslära, men av sista stycket framgår, att därmed också avses barnets ställning | ser. till svenska kyrkan. , Enligt 6 % dissenterlagen är skillnad att göra emellan å ena sidan efter äk- | tenskapets ingående födda barn av äkta makar och å den andra barn av för- i åldrar, som ej ingått äktenskap med varandra. Denna skillnad överensstämmer ! icke fullständigt med skillnaden mellan barn i äktenskap och barn utom äkten- l skap. Barn, vars föräldrar efter barnets födelse ingått äktenskap med var- ' andra, omfattas enligt ordalydelsen icke av dissenterlagens bestämmelser. I fråga om dessa 5. k. legitimerade barn torde emellertid i tillämpliga delar få anses gälla samma regler som beträffande övriga barn i äktenskap. Vidare komma i betraktande dels föräldrarnas ställning med avseende å trosbekännel- . se vid tiden för barnets födelse dels ock därefter inträdda förändringar. Att märka är även, att en konfessionslös ställning, såvitt en sådan enligt lag är möjlig,1 i förevarande hänseende är att jämställa med medlemskap i svenska kyrkan. Däremot avses med främmande trossamfund jämväl icke statligt er- kända kristna trossamfund.

Av den allmänna regeln följer, att barn av äkta makar, som vid barnets fö- delse tillhöra svenska kyrkan, med födelsen blir medlem av kyrkan. Äro för-

åldrarna Vid barnets födelse medlemmar av samma eller skilda främmande trossamfund, må, jämlikt 6 % dissenterlagen, barnet uppfostras i troslära, som makarna eller en av dem bekänner, och anses skilt från svenska kyrkan. Hin- der att låta barnet uppfostras i svenska kyrkans lära och betraktas såsom med- lem av kyrkan möter dock icke. Det förutsättes till och med, att makarna kunna före äktenskapets ingående hava träffat avtal härom. Sådant avtal kan emellertid också hava slutits angående barnets uppfostran i främmande troslära, som en av makarna bekänner. Tillhör endera maken vid barnets fö- delse svenska kyrkan och den andre främmande trossamfund, blir barnet med— lem av kyrkan. Härutinnan gäller dock det undantag, att om makarna före äktenskapets ingående i vederbörlig ordning träffat avtal om barnets uppfost- ran i den främmande trosläran, barnet må uppfostras i denna lära och anses icke tillhöra kyrkan.

Om efter barnets födelse genom föräldrarnas eller enderas övergång till svenska kyrkan det förhållande inträtt, att de båda äro medlemmar av kyrkan, lärer barnet under alla förhållanden tillhöra denna. Äro båda föräldrarna främmande trosbekännare och övergår en av dem till svenska kyrkan, torde detta icke hindra, att barnet följer den utom kyrkan varande av föräldrarna, så mycket mera som avtal före äktenskapets ingående kan hava slutits om barnets uppfostran i troslära, som denna make bekänner.1

Övergå föräldrarna från svenska kyrkan till främmande trossamfund, må barnet uppfostras i främmande troslära, som föräldrarna eller en av dem be— känner, och anses skilt från svenska kyrkan. Övergår den ene av föräldrarna från svenska kyrkan till främmande trossamfund och tillhörde den andre förut sådant trossamfund, torde förhållandet bliva detsamma.2 Var den andre medl- lem av svenska kyrkan, lärer barnet däremot skola uppfostras i kyrkans lära och tillhöra denna, såvida icke vårdnaden om barnet tillkommer allenast den av föräldrarna, som är främmande trosbekännare. I sådant fall må barnet uppfostras i den främmande trosläran och anses skilt från svenska kyrkan.

Bestämmanderätten, i den mån utrymme enligt det föregående finnes för en sådan, angående barns religiösa uppfostran och ställning till svenska kyrkan tillkommer i allmänhet, liksom vårdnaden i gemen, båda föräldrarna i förening. Tillkommer vårdnaden allenast den ene av föräldrarna, ligger avgörandet hos denne. Däremot synes detsamma, såsom förut nämnts, icke kunna tillkomma särskilt förordnad förmyndare.3

Slutligen är att märka, att barn, som fyllt femton år eller blivit inom svenska kyrkan konfirmerat, icke på grund av föräldrarnas övergång från svenska kyrkan till främmande trossamfund må anses skilt från svenska kyrkan.

Då modern till barn utom äktenskap vid barnets födelse tillhör svenska kyr— kan, blir barnet med födelsen medlem av denna. Detta följer av den allmänna regeln. Tillhör modern vid barnets födelse främmande trossamfund, må bar-

1 Att märka är även, att vårdnaden om barnet kan tillkomma sistnämnda make ensam. ? Avtal kan före äktenskapets ingående hava slutits om barnets uppfostran i troslära, som den sistnämnde maken bekänner. & Jfr dock 6 5 första punkten dissenterlagen.

net, jämlikt 6 % dissenterlagen, uppfostras i hennes troslära och anses skilt från svenska kyrkan. Inträder modern i svenska kyrkan, torde barnet enligt den allmänna regeln utan vidare bliva medlem av kyrkan, såvida det icke redan förut tillhör denna. Övergår modern från svenska kyrkan till främmande tros- samfund, må hon enligt dissenterlagen bestämma, att barnet skall uppfostras i den främmande trosläran och anses skilt från svenska kyrkan. Varder fa- dern förordnad till förmyndare för barnet, skall dock vad i dissenterlagen är sagt om modern tillämpas beträffande fadern. Om fadern tillhör svenska kyr- kan, torde i överensstämmelse härmed och enligt den allmänna regeln barnet, om det icke förut tillhörde kyrkan, i och med förordnandet bliva medlem av denna. Är fadern främmande trosbekännare, må han bestämma, att barnet skall uppfostras 1 den främmande trosläran och, om det tillhör kyrkan, anses skilt från denna.

Barn, som fyllt femton år eller blivit inom svenska kyrkan konfirmerat, må dock icke på grund av ifrågavarande bestämmelser anses skilt från sven- ska kyrkan.

Adoptivbarn skall, med motsvarande tillämpning av ovanberörda bestäm- melser, uppfostras som vore det adoptantens eller, där barn är adopterat av makar eller ena makens barn adopterats av den andre, makarnas gemensamma barn. Hava vid adoption barnets föräldrar med adoptanten, eller, där barn adopterats av makar, med dessa avtalat, att barnet skall uppfostras i evange- liskt lutherska läran eller i främmande troslära, däri barnet enligt gällande regler må uppfostras, är avtalet gällande, såframt det blivit skriftligen upp- rättat och till rätten ingivet, innan dess tillstånd till adoptionen meddelades. Häves adoptivförhållandet, må, där barnet uppfostrats i främmande troslära, dess uppfostran fortgå i denna lära, ändå att barnet, om adoptionen ej mellan- kommit, skolat uppfostras i annan.

Barn, som fyllt femton år eller blivit inom svenska kyrkan konfirmerat, må dock ej på grund av dessa bestämmelser anses skilt från svenska kyrkan.

Föreslagna Med avseende å de minderårigas ställning till svenska kyrkan torde, enligt beatämmel de sakkunnigas mening, skillnad böra göras, icke såsom för närvarande emel— SBI'

lan a ena sidan efter äktenskapets ingående födda barn av äkta makar och å den andra barn av föräldrar, som ej ingått äktenskap med varandra, utan emel- lan barn i äktenskap och barn utom äktenskap; och lära därvid enligt gällande lagstiftning såsom barn utom äktenskap böra betraktas jämväl barn, som fötts innan lagen den 14 juni 1917 om äktenskaplig börd trätt i kraft och som på grund av dessförinnan gällande lag är att anse såsom oäkta, samt barn, som fötts innan lagen om äktenskaplig börd trätt i kraft och som på grund av dess- förinnan gällande lag är att anse såsom äkta, ehuru föräldrarna ej blivit med varandra förenade i fullkomnat äktenskap, ävensom barn, som fötts efter det lagen om äktenskaplig börd trätt i kraft och som på grund av övergångsbe— stämmelsen till samma lag äger äktenskaplig börd, ändå att det eljest skulle anses såsom barn utom äktenskap.

Barn i äktenskap lärer såsom regel böra med avseende å medlemskap i sven- ska kyrkan följa sina föräldrar. Äro föräldrarna medlemmar av kyrkan, är också barnet att betrakta såsom sådan; tillhör ingendera av föräldrarna kyrkan, är ej heller barnet medlem av denna. Principiellt är det ovidkommande, huru- vida föräldrarna vid barnets födelse intogo en ställning inom eller utom kyrkan eller om förhållandet uppstått genom föräldrarnas eller enderas inträde i eller utträde ur denna. Emellertid torde förändring med avseende å barns ställning till svenska kyrkan såvitt möjligt böra undvikas. En förändring beträffande föräldrarnas ställning till kyrkan synes därför icke böra föranleda motsvarande förändring för barnet, med mindre det bestämmes av den, som har vårdnaden om barnet, vare sig det är föräldrarna eller en av dem eller särskilt förordnad förmyndare.

Intaga föräldrarna olika ställning med avseende å medlemskap i svenska kyrkan, torde det böra ankomma på föräldrarna eller, ifall vårdnaden om barnet tillkommer allenast den ene av föräldrarna, den, som har vårdnaden, att be- stämma, vilkendera av föräldrarna barnet skall följa. Det kunde givetvis ifrågasättas att, då vårdnaden tillkommer allenast den ene av föräldrarna, låta barnet utan vidare följa den, som har vårdnaden. Hinder synes dock ej böra möta för denne att låta barnet följa den andre maken. Därigenom vinnes, att förändring med avseende å barnets ställning till kyrkan på grund av ändring beträffande vårdnaden under alla förhållanden kan undvikas och att möjlighet beredes den, som har vårdnaden, att respektera en angående barnets ställning till kyrkan emellan makarna träffad överenskommelse. Hinder synes icke hel- ler böra möta emot att bestämmanderätten tillkommer den, som har vårdnaden, även då denna omhänderhaves av särskilt förordnad förmyndare.

Av det anförda följer, att om förhållandet genom endera makens inträde i eller utträde ur svenska kyrkan blivit, att makarna intaga olika ställning med avseende å medlemskap i denna, och beslut angående barnets ställning till kyr- kan icke fattas, barnet bibehåller den ställning i sådant hänseende, det förut innehade. Ett särskilt stadgande är däremot erforderligt för det fall, att vid barnets födelse den ene av föräldrarna men icke den andre är medlem av kyr— kan och sådant beslut, som nyss sagts, icke fattas. I sistberörda fall synes barnet böra icke tillhöra kyrkan, med mindre det av vederbörande bestämmes. Kunna föräldrarna, då, såsom regeln är, vårdnaden tillkommer dem båda i för- ening, icke enas om vilken ställning barnet i förevarande hänseende skall in- taga, synes nämligen med avgörandet av frågan om barnets upptagande i kyr- kan böra anstå, tills barnet kan själv besluta härom. Barnet kan under den nämnda förutsättningen givetvis icke heller, utan att föräldrarna enas därom, med rättslig verkan upptagas i annat trossamfund.1

I överensstämmelse med vad förut anförts föreslå de sakkunniga upphävan- de av det gällande stadgandet om avtal mellan makar före äktenskapets ingå— ende angående barns uppfostran i viss troslära jämväl i vad det angår med- lemskap i svenska kyrkan.

1 Och det kan under samma förutsättning, enligt de sakkunnigas förslag rörande skyldigheten att deltaga i skolornas religionsundervisning (kap. IV), icke utan bägge föräldrarnas samtycke fritagas från denna undervisning. Jfr 7 5 i lagen om barn i äktenskap.

Barn i äktenskap.

Barn utom äktenskap.

Adoptivbarn.

Gemensamma bestämmelser.

Likasom vårdnaden om barn utom äktenskap i allmänhet tillkommer modern, synes sådant barn med avseende å medlemskap i svenska kyrkan såsom regel böra följa modern. Har fadern vårdnaden om barnet, torde det däremot böra följa honom. Emellertid lärer en förändring med avseende å moderns eller faderns ställning till kyrkan eller beträffande vårdnaden om barnet icke böra kunna föranleda förändring med avseende å barnets ställning till kyrkan, med mindre det bestämmes av den, som har vårdnaden.

Hittebarn lärer utan särskilt stadgande, till dess annat utrönes, vara att anse såsom medlem av svenska kyrkan.

Ett adoptivbarn torde, där ej särskilda omständigheter annat påkalla, höra i förhållande till adoptanten eller adoptivföräldrama intaga samma ställning som ett barn i allmänhet har till sina naturliga föräldrar. De sakkunniga föreslå alltså, efter förebild av vad för närvarande gäller, att adoptivbarn skall, under motsvarande tillämpning av vad förut föreslagits, med avseende å med- lemskap i svenska kyrkan betraktas som vore det adoptantens eller, om barn är adopterat av makar eller ena makens barn adopterats av den andre, makar- nas gemensamma bam. Utöver häremot svarande stadgande innehåller gäl— lande lag i förevarande sammanhang, på sätt förut anförts, vissa bestämmel- ser angående adoption och hävande av adoptionsförhållande. Dessa bestäm— melser avse huvudsakligen, såvitt nu är i fråga, att en förändring med avseende å barnets ställning till svenska kyrkan må kunna undvikas. För sådant ända- mål föreslå de sakkunniga, att förändring med avseende å barns ställning till svenska kyrkan till följd av adoption eller hävande av adoptivförhållande ej må inträda med mindre den, som har vårdnaden, det bestämmer. Omförmälda, nu gällande stadganden avse emellertid, även, att de naturliga föräldrarna må kunna med avseende å barnets ställning till svenska kyrkan avtalsvis binda den eller dem, som dock genom adoptionen skola i förhållande till barnet väsentligen träda i föräldrarnas ställe. De sakkunniga hava icke upptagit någon bestäm— melse av sådan innebörd.

I synnerhet sedan barnet nått den mognad, att det kan ha en egen mening i fråga om sin ställning till svenska kyrkan, torde förändring i sådant hänse- ende böra såvitt möjligt undvikas. De sakkunniga föreslå därför, i överens- stämmelse med vad de sakkunniga tidigare anfört1 och i anslutning till vad för närvarande gäller, att de förut i detta kapitel föreslagna bestämmelserna icke skola. gälla barn, som fyllt femton år eller blivit inom svenska kyrkan konfirmerat, utan lärer om sådant barn böra gälla vad i 3 % dissenterlagen och i särskilt föreslagen lag om inträde i svenska kyrkan skils.

För att åt förhållandena skänka nödig stadga torde slutligen vara erforder- ligt bestämma, att beslut enligt förevarande paragraf angående barns ställning till svenska kyrkan ej är giltigt, med mindre anteckning därom skett i kyrko- boken.2 Sedan anteckning skett, synes avgörandet icke böra kunna återkallas,

1 Se kap. 1, s. 68.

* Genom ett av de sakkunniga föreslaget tillägg till kyrkobokföringsförordningen % 3 möjliggöres sådan anteckning, oaktat vederbörande varken är eller författningsenligt bör vara kyrkobokförd svensk församling. Se kap. IX, s. 282.

utan att ändrade förhållanden inträtt. Såsom sådant är givetvis att anse, att någon, som barnet i förevarande avseende följer, ändrar ställning till svenska kyrkan. Men även ändring beträffande vårdnaden om barnet lärer böra äga enahanda betydelse. Att någon'avlider, som barnet följer, torde däremot icke i och för sig böra kunna inverka på barnets ställning till kyrkan.

Den av de sakkunniga intagna ståndpunkten med avseende å avtal mellan 5 9 dissen— makar före äktenskapets ingående om barns uppfostran i viss troslära och ställ- ”nagel ning till svenska kyrkan medför upphävande av 9 % dissenterlagen i vad den- samma ännu är gällande.

Stadgandet i 6 % första stycket dissenterlagen om avtal emellan makar före Övergånge— äktenskapets ingående skall, såsom förut berörts, enligt de sakkunnigas förslag begtgåfnel' utgå. Har dylikt avtal skett före den nya lagens ikraftträdande, torde det

. emellertid, under förutsättning att äktenskapet blivit dessförinnan ingånget, l böra äga giltighet även efter det lagen trätt i kraft. J ämväl stadgandet i G % femte stycket dissenterlagen om avtal emellan barns naturliga föräldrar och adoptant eller adoptivföräldrar är enligt förslaget upphävt. Har sådant avtal ägt rum och tillstånd till adoptionen meddelats före den nya lagens trä- dande i kraft, lärer avtalet dock böra gälla.

.V ad de sakkunniga i detta kapitel föreslagit torde påkalla granskning av _Förord- stadgandet i 1 % andra stycket av förordningen den 16 november 1869 (nr 60";,'g%f”1g%9_16 , s. 1) angående ansvar för den, som söker förmå annan till anfall från den evan- l geliskt lutherska läran.

Enligt 1686 års kyrkolag1 och 1734 års lag2 bestraffades avfall från stats— kyrkan med landsförvisning och förlust av arvsrätt. Berörda bestämmelser upphävdes genom förordningen den 23 oktober 1860 (nr 45) angående ändring i gällande bestämmelser om ansvar för den, som träder till eller utsprider vill— , farande lära. I nämnda förordning infördes emellertid bland annat, i %% 2 och 4, de sedermera, med någon förändring med avseende å straffsatserna, till 1869 års förordning överflyttade bestämmelserna.

I 1 5 andra stycket av sistnämnda förordning stadgas straff för den, som av föräldrar eller målsman fått sig anförtrott att uppfostra eller undervisa barn, som tillhör svenska kyrkan, därest han under utövning av sådant uppdrag söker bibringa barnet annan tro än den, som med den evangeliskt lutherska lä- ran överensstämmer.

Detta stadgande, vilket torde vara tillämpligt även å uppfostrare eller un- dervisare, som fått sig barnet anförtrott i kraft av sin tjänsteställning, förut— sätter icke något svikande av ett förtroende gentemot föräldrar eller målsmän. Även om dessa äro med om gärningen, lärer stadgandet vara tillämpligt. La— gen fordrar nämligen icke, att vederbörande fått sig anförtrott att uppfostra barnet i den rena evangeliska läran, utan allenast, att han fått sig anförtrott 1 Kap. I 5 2. "

2 M. B. 1:3; A. B. 7z4. 6—263604

att uppfostra barnet samt att detta tillhör svenska kyrkan. Brottet är icke bestraffat såsom riktande sig mot föräldrars eller målsmäns, utan mot stats- kyrkans intressen. Det förutsätter alltså en offentligrättslig plikt gentemot sta- ten att uppfostra barn i viss troslära.1 Enligt 6 % dissenterlagen i dess nuva- rande lydelse föreligger också en sådan plikt. På sätt de sakkunniga förut i detta kapitel anfört, skulle emellertid berörda förhållande upphöra. Härmed undanryckes själva grunden för ifrågavarande stadgande; och de sakkunniga föreslå förty detsammas upphävande. När det gäller någon, som i kraft av sin tjänsteställning har att uppfostra eller undervisa barn, kan förfarandet gi- vetvis likväl under vissa förhållanden tänkas medföra ansvar för tjänstefel. Sådan påföljd kan också ett ofördragsamt framhävande av statskyrkans lära tänkas medföra.

I 1 5 första stycket av förevarande förordning stadgas straff för den, som genom bedrägliga medel, hotelser eller löften om timliga fördelar söker förmå annan till avfall från den evangeliskt lutherska. läran.

Mot detta stadgande, som angår intrång i annans handlingsfrihet och avser att bereda en viss religionsform, nämligen den statskyrkliga, ett särskilt skydd utöver det, som ansetts böra tillkomma såväl andra religionsformer som ock den mänskliga handlingsfriheten i gemen, kunna givetvis ur religionsfrihets- synpunkt invändningar göras. Då stadgandet emellertid icke direkt beröres av frågan om vidgad rätt till utträde ur statskyrkan, hava de sakkunniga icke upptagit detsamma till närmare behandling.

Ifrågavarande förordning, 5 2, stadgar straff för den, som nödgar eller loc- kar den, som minderårig är eller under hans lydnad står och till svenska kyr- kan hör, att deltaga i främmande trosbekännares andaktsövning.

Jämväl emot detta stadgande kan anmärkas, att det lider av en viss ensidig— het.2 De sakkunniga hava emellertid ansett stadgandet icke falla inom området för deras uppdrag.

1 Se Stjernberg, Kommentar till strafflagen kap. 7, s. 72 f. 2 En liknande ensidighet vidlåder också. vissa andra straffrättsliga bestämmelser, nämligen straff- lagens 7 kap. 1 och 2 55 samt 11 kap. 1—3 och 7 %% ävensom tryckfrihetsförordningen % 3 mom. 1—3. Detta torde bliva beaktat vid en blivande straiflagsreform. Tryckfrihetsförordningens å3 mom. 2 lärer för övrigt få. anses på sedvanerättslig väg satt ur kraft.

KAP. III.

Om inträde i svenska kyrkan.

Med statskyrkosystemet har ansetts följa, att principiellt alla svenska med- borgare och andra, i riket bosatta personer tillhöra den svenska kyrkan.

Såsom förut nämnts, skulle enligt 1686 års kyrkolag i Sverige och underly—V dande länder alla bekänna sig, endast och allena, till den rena evangeliska läran. Avfall ifrån den rätta religionen straffades med landsförvisning. De av främmande religion, som funnes i riket eller dit inkomme, fingo dock, så länge de stilla och utan förargelse levde, bliva i sin religion; men alla av främmande religion, som i riket ägde bo och hemvist, skulle låta döpa sina barn av svenska kyrkans präster med kyrkans ceremonier och böner. Judar, turkar, morianer och hedningar, som i riket inkomme, skulle undervisas om den rätta läran och befordras till dop och kristendom.

Genom 1781 års toleransedikt och 1782 års judereglemente erhöllo främmande kristna och mosaiska trosbekännare rätt att uppfostra sina barn i sin egen religion; och bestämmelserna härom utvecklades sedermera genom 1860 och 1873 års dissenterlagar. Ifrågavarande rätt innebär möjlighet för de främ- mande trosbekännarna att ställa barnen utom kyrkans gemenskap.

Rätten att utträda ur svenska kyrkan är av senare datum. Såsom förut framhållits, infördes den genom 1860 års dissenterlag i begränsad omfattning och utvidgades något genom 1873 års dissenterlag.

I mån som kyrkolagens ifrågavarande bestämmelser blivit, på sätt av det anförda framgår, modifierade, har frågan om inträde i statskyrkan blivit aktuell. Ett flertal förslag till denna frågas lösning ha också framkommit men icke lett till slutligt resultat. Emellertid har alltjämt den princip, som kommit till uttryck i kyrkolagen, legat till grund för hithörande stadganden och deras tillämpning. Det kyrkliga doptvånget har dock upphört att gälla. I överensstämmelse med denna utveckling måste man i fråga om medlem- skap i svenska kyrkan göra en åtskillnad, allteftersom begreppet tages i dog- matisk eller rättslig bemärkelse. Såsom medlem av kyrkan i dogmatisk me- ning lärer enligt svenska kyrkans uppfattning den icke kunna betraktas, som icke är döpt. I yttre, rättsligt hänseende har dopet däremot icke en sådan*

betydelse.

Historik.

För bedömande av frågan om medlemskap i kyrkan i rättsligt hänseende äro de tid efter annan meddelade bestämmelserna om kyrkobokföringen av intresse.

I stället för de förut spridda bestämmelserna angående kyrkoskrivningen i riket utfärdades den 6 augusti 1894 den första förordningen angående kyrko— böckers förande.1 Berörda förordning stadgade i % 2 mom. 1 följande: Alla, som inom församlingen bo och hava sitt hemvist, skola, om' de tillhöra svenska kyrkan, kgrkoskrieas i församlingsboken samt, om de ej tillhöra sven- ska kyrkan, antecknas i den särskilda avdelning av nämnda bok, vilken är av- sedd för främmande trosbekännare?

Enligt regler till församlingsboken, kol. 14, skulle såsom främmande tros- bekännare angivas endast de, som lagligen tillhörde främmande trossamfund. Alla andra skulle alltså bokföras såsom tillhörande svenska kyrkan.

Vad sålunda stadgats gällde, enligt % 2 mom. 2, även i avseende å utländsk undersåte; och skulle sådan undersåte av evangeliskt luthersk trosbekännelse icke betraktas såsom främmande trosbekännare utan upptagas såsom tillhöran- de svenska kyrkan.

Enligt % 8 skulle främmande trosbekännare3 till namn, yrke och födelseår" antecknas under vederbörlig bostad i församlingsbokens huvudavdelning, då församlingsboken fördes efter bostad, samt eljest i fastighetslängden med hän- visning för envar till den sida, där de fullständigare anteckningarna om honom återfunnes.

I sistberörda del gjordes i förordningen den 23 december 1910 angående kyrkoböckers förande den förändring, att de fullständiga uppgifterna om främ— mande trosbekännare skulle införas i själva församlingsboken, varemot deras antecknande till endast namn, yrke och födelseår skulle ske i särskild förteck- ning i slutet av nämnda bok.4 I sammanhang därmed sammanfördes stadgan- det i mom. 2 med mom. 1. De nya bestämmelserna, % 3 i 1910 års förordning, voro av följande lydelse:

Alla, som äro inom församlingen bosatta, skola bokföras i församlingsboken. Främmande trosbekännare och utländska undersåtar skola, jämte det de bok- föras i församlingsboken, antecknas till namn, yrke och födelseår i särskilda förteckningar i slutet av nämnda bok, med hänvisning för en var till det upp- slag, där de fullständigare anteckningarna om honom återfinnas.5 Utländsk undersåte, som är evangeliskt luthersk trosbekännare, bokföres såsom tillhörande

1 Förordningen grundade sig väsentligen på. ett (1. 2 dec. 1890 avgivet betänkande med förslag till ordnande av kyrkoskrivningen i riket. De kommitterade, som utarbetade nämnda betänkande, hade sig bl. a. förelagt att taga i övervägande vad beträffande anteckningar om främmande trosbe— kännare och utlänningar knnde anses nödigt. Särskilt i den delen var praxis förut synnerligen vacklande. Härifrån gällde dock undantag med avseende & vissa. främmande trosbekännare tillhörande för- samling av sådana trosbekännare med rätt till egen kyrkobokföring.

3 Jfr not 2. '

** Se härom vidare ett den 15 juni 1910 avgivet betänkande med förslag till förnyad förordning angående kyrkoböckers förande, s. 63 f.

5 Såvitt denna. punkt angår utländska undersåtar, har den sin motsvarighet i följande stadgande i 1894 års förordning, 5 2 mom. 2: »I slutet av församlingsboken skall uppläggas ett särskilt register, upptagande namnen å alla i boken införda utländska undersåtar, med hänvisning till den sida. i boken, där de förekomma.»

svenska kyrkan. Utländsk undersåte, som tillhör främmande trossamfund, antecknas såväl i förteckningen över främmande trosbekännare som i förteck- ningen över utländska undersåtar.

Detta stadgande har sedermera i oförändrad lydelse influtit i förordningen den 3 december 1915 angående kyrkoböckers förande. Den förutberörda be— stämmelsen i 1894: års kyrkobokföringsförordning, regler till församlingsboken, kol. 14, har också oförändrad upptagits i de senare kyrkobokföringsförord- ningarna.

Fortfarande gäller alltså, att alla, som icke lagligen tillhöra främmande Gällande

i trossamfund, skola bokföras såsom tillhörande svenska kyrkan. Härav följer rätt- till en början, att några konfessionslösa invånare officiellt icke finnas. I sådant avseende äro dock att märka de, som anmält sig till utträde ur svenska kyrkan men icke inträtt i annat samfund. Den ställning, en sådan person intager, an- ses vara tillfällig. Faktiskt ligger det emellertid i hans eget skön att huru länge som helst intaga ifrågavarande ställning. Å andra sidan kan han när som helst anmäla, att han icke ärnar fullfölja sin avsikt att inträda i annat kristet trossamfund, och är då ånyo att bokföra såsom tillhörande statskyrkan. På samma sätt lärer det förhålla sig med personer, som tillhört annat trossamfund men icke längre göra det. En sådan person torde på egen anmälan böra utan vidare upptagas som medlem av statskyrkan. Om en utlänning, som icke till- hör något trossamfund, blir svensk medborgare eller bosätter sig här i landet, lärer också han vara att upptaga såsom medlem av svenska kyrkan, och för- hållandet torde vara detsamma, om han tillhör annat än kristet eller mosaiskt trossamfund, då icke någon svensk medborgare eller här i landet bosatt person lärer kunna lagligen tillhöra sådant trossamfund.1

I vad sålunda får anses gälla med avseende å inträde i svenska kyrkan torde ändring påkallas i samband med de av de sakkunniga i kap. I och II föreslagna bestämmelserna. Enligt dessa bestämmelser måste man nämligen räkna med personer, som icke tillhöra något trossamfund; och möjlighet att lagligen till- höra annat trossamfund än kristet eller mosaiskt kommer också att föreligga.

Innan de sakkunniga övergå till sitt eget förslag i fråga om inträde i sven- Tidigare ska kyrkan, må en framställning meddelas angående de tidigare förslagen i Ziggy; ämnet. ' '

Den år 1869 tillsatta kyrkolagskommittén upptog i kap. 1 av sitt den 2 ok- tober 1873 avgivna förslag till kyrkolag bestämmelser om övergång från främ- mande trossamfund till svenska kyrkan.2

I skrivelse den 6 oktober—1883, nr 20, anhöll kyrkomötet, att sådana åtgär- der måtte vidtagas, genom vilka kraft av lag snarast möjligt kunde beredas åt ett i skrivelsen intaget förslag till lag angående främmande trosbekännares övergång till svenska kyrkan. Detta förslag, som helt och hållet överensstämde med nyssnämnda stadganden i 1873 års kyrkolagsförslag, föranledde emeller—

' Se Engströmer, Vittnesbeviset, s. 150 f. 2 Se ock motion (nr 37) vid 1868 års kyrkomöte.

tid vid granskning i högsta domstolen väsentliga anmärkningar; och med av- seende å dessa anmärkningar fann Kungl. Maj :t vid ärendets föredragning den 2 december 1887 kyrkomötets framställning icke föranleda vidare åtgärd.

I skrivelse den 2 december 1890 anhöll kyrkoskrivningskommittén (s. 12) bl. a., att, till beredande av ökad reda i åtskilliga kyrkoskrivningen berörande avseenden, likasom i 3 % dissenterlagen bestämmelser vore givna angående sättet för utträde ur svenska kyrkan, föreskrifter måtte meddelas angående sättet för utträde, ur främmande kristet trossamfund till annat sådant samfund eller till svenska kyrkan.

Över denna hemställan anbefalldes den år 1890 tillsatta kyrkolagskommittén att avgiva utlåtande, och den 28 maj 1892 framlade kommittén följande

Förslag till lag rörande främmande trosbekännares över-gän g till svenska kyrkan.

1 %.

Onskar den, som bekänner annan kristen troslära än svenska kyrkans, att övergå till denna kyrka, må han för det ändamål vända sig till kyrkoherde, för Vilken han har förtroende. Ar han till förständsmognad kommen och finnes hava nödig insikt i kyrkans lära samt förer han en oförvitlig vandel, skall han, sedan han inför församlingen eller ock inför kyrkoherden och tillkallade vitt— nen avlagt sin trosbekännelse, upptagas till medlem av svenska kyrkan. Är har;1 1icke rätteligen döpt, varde han genom det heliga dopet upptagen till kyrkans me em. .

2å.

Anmäler jude, muhammedan eller hedning för kyrkoherde i svenska kyrkan sin önskan att varda upptagen till medlem av denna kyrka, skall han, om han är kommen till förståndsmognad, av kyrkoherden undervisas i kyrkans tro och bekännelse samt, därest han efter vunnen insikt framhärdar i sin önskan och förer en oförvitlig vandel, genom det heliga dopet upptagas till kyrkans medlem.

$%.

Tillhör den, som önskar upptagas till medlem av svenska kyrkan, någon av staten erkänd församling av främmande trosbekännare, skall han, innan hans upptagande i svenska kyrkan må. äga rum, styrka, att han anmält sig till ut— träde ur den främmande församlingen.

Till motivering av sitt förslag anförde kyrkolagskommittén: Kommittén har vid utarbetandet av sitt förslag utgått från bestämmelserna i 1873 års kyrkolagsförslag men sökt undanröja de brister, vilka. högsta dom- stolen anmärkt hos detsamma.

De personer, för vilkas upptagande i svenska kyrkan någon särskild form kan anses behövlig, äro dels medlemmar av främmande kristna trossamfund, dels ock icke kristna. Rörande den förstnämnda kategorien meddelas bestäm- melser i 1 % av kommitténs lagförslag. Enligt denna paragraf äger bekännare av främmande kristen troslära, evad han tillhör någon av staten erkänd för- samling eller icke, att, där han önskar övergå till svenska kyrkan, vända sig till en kyrkoherde inom samma kyrka för att få sin önskan uppfylld. Den prövning, som bör föregå. upptagandet, har synts kommittén vara av den vikt, att den icke lämpligen bör anförtros åt någon prästman, som utövar ett ringare

prästerligt ämbete än kyrkoherdens, men med avseende å ärendets synnerligen grannlaga natur har kommittén å andra sidan velat lämna den sökande frihet att vända sig till den kyrkoherde, till vilken han själv har största förtroende, och således icke binda honom att anlita exempelvis kyrkoherden i den försam- ling, inom vilken han är boende. Den kyrkoherde, till vilken sökanden vänt sig, har därvid i första rummet att pröva, huruvida han är till förståndsmognad kommen, äger nödig insikti kyrkans lära och förer en oförvitlig vandel. Saknar den sökande nödig insikt i kyrkans lära, torde det tillkomma, kyrkoherden att söka bibringa honom sådan. Kommittén har icke ansett sig kunna underlåta att här jämväl uppställa den fordran, att den sökande skall för att kunna i kyrkan upptagas föra en oförvitlig vandel. Det vore nämligen icke kyrkan värdigt att genom upptagande av personer, vilka icke uppfyllde denna fordran, giva sig själv skenet av att söka förskaffa sig flera medlemmar utan hänsyn till deras moraliska beskaffenhet. Befinnas alla de nämnda förutsättningarna vara för handen, skall kyrkoherden låta den sökande avlägga sin trosbekän- nelse antingen inför församlingen eller ock inför kyrkoherden och tillkallade vittnen. Därefter följer själva upptagandet till medlem av svenska kyrkan. Någon viss form härför lärer icke i allmänhet böra i kyrkolag bestämmas, utan närmare föreskrifter härom synas hava sin plats i kyrkohandboken. Endast i ett fall har kommittén ansett nödigt att särskilt bestämma sättet för upptagan- det, nämligen om den sökande icke är rätteligen döpt, i vilket fall upptagandet endast kan ske genom att låta den sökande undfå dopet. Prövningen huruvida han kan anses rätteligen döpt eller icke tillkommer kyrkoherden.

2 % innehåller bestämmelse om upptagande i svenska kyrkan av icke kristen, d. v. s. jude, muhammedan eller hedning. Med avseende å en sådan synes man icke kunna såsom regel antaga, att han redan vid anmälan hos kyrkoherden äger nödig insikt i svenska kyrkans lära, varför här stadgas, att han skall av kyrkoherden undervisas i kyrkans tro och bekännelse. I övrigt gälla här sam— ma villkor som beträffande bekännare av främmande kristen lära. Upptagan- det måste i detta fall tydligen alltid ske genom det heliga dopet.

Till förebyggande därav, att en person skulle kunna upptagas till medlem av svenska kyrkan, ehuru han icke anmält sig till utträde ur främmande för- samling och följaktligen formellt kvarstode i densamma, har kommittén funnit nödigt att i 3 % införa en föreskrift, att om den, som önskar upptagas till med- lem av svenska kyrkan, tillhör någon av staten erkänd församling av främ- mande trosbekännare, det åligger honom att, innan hans upptagande i svenska kyrkan må äga rum, styrka, att han anmält sig till utträde ur den främmande församlingen.

Kyrkoskrivningskommittén har även ifrågasatt, att bestämmelser skulle meddelas angående sättet för utträde ur främmande kristet trossamfund till annat sådant samfund. Meddelandet av sådana föreskrifter synes dock falla helt och hållet utom den kyrkliga och till största delen jämväl utom den bor- gerliga lagstiftningens område och fastmera böra överlämnas till de främman- de trossamfunden själva. Den enda fordran, som i detta avseende synes kunna uppställas, är den, att anmälan om upptagande i samt utträde ur församling av främmande trosbekännare göres för att sätta vederbörande i tillfälle att tillse, det personen i fråga varder någonstädes behörigen kyrkoskriven. Be— stämmelser i sådant syfte finnas ock intagna i särskilt författningsförslag.

Sedan utlåtanden angående förslaget inhämtats från domkapitlen, Stock- holms stads konsistorium och hovkonsistorium remitterades förslaget till hög- sta domstolen för yttrande.

Högsta domstolens flesta ledamöter lämnade förslaget utan anmärkning.

Justitierådet Herslow yttrade: I fråga om främmande trosbekännares övergång till svenska kyrkan gjorde 1873 års förslag till kyrkolag den skillnad emellan okristen, å ena, och bekän- nare av annan kristen lära än den rena evangeliska, å andra sidan, att den senares, men icke den okristnes, upptagande till medlem av svenska kyrkan skulle vara beroende därav, att han vore känd för ostrafflig vandel. Vid gransk- ning av nämnda förslag anmärktes i högsta domstolen mot sagda bestämmelse, att för densamma saknades tillräckliga skäl. Det nu föreliggande förslaget har icke bibehållit berörda skillnad, men uppställer för såväl den enes som den andres upptagande i kyrkan det villkor, att han förer en oförvitlig vandel; och har kommittén till stöd härför i motiven anfört, att det icke vore kyrkan vär- digt att genom upptagande av personer, vilka icke uppfyllde nämnda fordran, giva sig själv skenet av att söka förskaffa sig flera medlemmar utan hänsyn till deras moraliska beskaffenhet. Denna uppfattning, enligt vilken till exem- pel en till döden dömd förbrytare av främmande lära, som i fängelset begärde att till sin tröst och styrka under de sista levnadsdagarna bliva upptagen i svenska kyrkan, icke skulle kunna få denna sin begäran beviljad, synes icke väl stämma överens med kristendomens ande och innersta väsende, sådana de uppenbara sig i ljuset av Hans lära och handlingssätt, som själv är kristna religionens högste stiftare och upphovsman. Både i ord och gärning har Han på det kraftigaste uppträtt mot den föreställning, att någon, som i känsla av sin skuld och vanmakt sökte Hans hjälp till räddning ur inre och yttre elände, skulle på grund av beskaffenheten av sin föregående levnad vara utesluten från Hans kärleksfulla omvårdnad; och själv har Han så litet hållit på den värdig— het, som förmenas göra ett sådant kompetensvillkor, som det ovannämnda, nöd- vändigt, att Han tvärtom nästan företrädesvis åtagit sig de även i sedligt hän— seende fallne, därmed ådagaläggande att den sedlighet, som uppbäres av blott mänsklig kraft, icke är av beskaffenhet att inför Honom, som ser till hjärtat, berättiga till något företräde. Därför har Han uttryckligen uppmanat sina tjänare att gå ut bland allmänheten och utan åtskillnad inbjuda till Hans ge- menskap en var, som anträffades. Den allmänna kristna kyrkans uppgift att vara en för alla, som lyssna till denna inbjudning, Öppen nådes-, räddnings- och fostringsanstalt förbjuder, enligt min åsikt, uppställandet av något sådant villkor för upptaga-nde till medlemskap av kyrkan, som det ifrågavarande.

Sedan kyrkomötet, vars yttrande därefter inhämtades angående förslaget, godkänt detsamma, framlades förslaget genom proposition (nr 14) för 1894 års riksdag. Lagutskottet (utlåt. nr 28) anförde: Utskottet anser visserligen det vara önskvärt, att en lag stiftas rörande främmande trosbekännares övergång till svenska kyrkan.

Det i nämnda syfte utarbetade, av kyrkomötet godkända lagförslaget, som nu föreligger, innehåller emellertid bestämmelser, mot vilka, enligt utskottets mening, berättigade anmärkningar kunna framställas.

Sålunda stadgas såsom villkor för den, vilken vill upptagas till medlem, av svenska kyrkan, att han skall vara »till förståndsmognad kommen». Ett dy- likt stadgande synes utskottet allt för svävande och torde, enligt vad befaras kan, komma att tillämpas mycket olika. På vederbörande prästs subjektiva. uppfattning i berörda avseende komme att bero, huruvida anmälan om inträde i svenska kyrkan bifölles eller avsloges. Till undvikande av dessa olägenheter anser utskottet, att, i Överensstämmelse med vad beträffande utträde ur sven- ska kyrkan förut skett i dissenterlagen av den 31 oktober 1873, en viss ålders— gräns bort bestämmas även för inträde i densamma.

En annan, enligt utskottets mening vida betänkligare bestämmelse, förekom— mer uti ifrågavarande lagförslag. I detsamma stadgas så väl i % 1, som hand- lar om bekännare av annan kristen troslära än svenska kyrkans, som ock i % 2, vilken handlar om jude, muhammedan och hedning, såsom ytterligare villkor för inträde 1 svenska kyrkan, att den sökande förer en oförvitlig vandel. Nå- gon bestämmelse, huru eller med vilka bevis den inträdessökande skall styrka detta, förekommer emellertid icke i lagförslaget. Även i detta fall komme prövningen alltså att bero på vederbörande präst; och föreställer sig utskottet, att denna prövning från kyrklig synpunkt skall bliva synnerligen svår, sär- deles då fråga är om jude, muhammedan eller hedning.

Kommitterade, som uppgjort förevarande lagförslag, motivera nämnda stad- gande därmed, att det icke vore kyrkan värdigt att genom upptagande av per- soner, vilka icke uppfyllde fordringen på en oförvitlig vandel, giva sig själv skenet av att söka förskaffa sig flera medlemmar utan hänsyn till deras mora- liska beskaffenhet.

Denna kommitterades åsikt kan utskottet ej dela. Utskottet håller före att, såsom i högsta domstolen av en ledamot ock blivit framhållet, ifrågavarande bestämmelse icke överensstämmer med kyrkans uppgift.

Uti ifrågavarande bestämmelse skulle tilläventyrs dessutom kunna inläggas den oriktiga meningen, att svenska kyrkan skulle anse sig icke i samma grad som andra kristna trossamfund, för inträde i vilka fordran på oförvitlig vandel icke ställes, äga förmåga att i andligt hänseende förbättra sina medlemmar.

På grund av vad sålunda blivit anfört får utskottet hemställa, att ifråga— varande proposition icke må av riksdagen bifallas.

Fyra reservanter ansågo, att utskottet bort tillstyrka bifall till propositionen. Första kammaren biföll propositionen men andra kammaren biföll utskot- tets hemställan (riksdagens skriv. nr 65).

Under diskussionen framhölls bl. a., att det, om villkoret angående oförvit— lig vandel uteslötes, skulle kunna inträffa, att en person, som på grund av ett sedeslöst levnadssätt uteslötes ur ett främmande samfund, direkt överginge till svenska kyrkan. Men sådant skulle helt visst väcka förargelse inom försam- lingen och ådraga kyrkan det främmande samfundets förakt. Vidare påpeka- des, att det i förslaget stode »förer» och att det således icke fordrades, att vederbörande alltid fört en oförvitlig vandel. (I: 15,42; II: 20,1.)

Likasom enligt de sakkunnigas mening utträde ur statskyrkan bör vara beroende av den enskildes eget avgörande, så torde inträde i kyrkan icke böra, såsom för närvarande i stor utsträckning är fallet, vara en av individens vilja oberoende bokföringsåtgärd. Ses frågan ur den enskildes synpunkt, ligger det nära att i fråga om inträde i svenska kyrkan tillämpa regler, analoga med de av de sakkunniga för utträde ur kyrkan förordade bestämmelserna. De sakkunniga föreslå också en sådan anordning, dock icke utan viss olikhet.

Från kyrkans synpunkt ligger nämligen saken något annorlunda till. Under det religionsfriheten kräver, att-ett kyrkosamfund icke må tvångsvis kvarhålla någon, som villutträda ur samfundet, kan den givetvis icke anses fordra, att samfundet såsom sin medlem mottager var och en, som önskar vinna inträde. Denna grundsats har fått ett uttryck i den nya finska religionsfrihetslagen, då det heter: »Den, som fyllt aderton år, är berättigad-att utträda ur trossam— fund eller att inträda i trossamfund, vars ordning det medgiver.» Samma me-

De sak- kunniga.

ning har också gjort sig gällande i svensk lagstiftning. I anslutning till ett av 1869 års kyrkolagskommitté gjort uttalande har det ansetts icke tillkomma kyrkan såsom sådan att lagstifta om villkoren för frivilligt utträde ur kyrkan, under det däremot förpliktelse för kyrkan att betrakta en person såsom sin medlem ansetts icke kunna kyrkan utan eget medgivande åläggas. I överens— stämmelse härmed äro reglerna om utträde i 3 % dissenterlagen icke av kyrko- lags natur, varemot i 1 % av den samtidigt utfärdade förordningen angående ändring i vissa delar av kyrkolagen m. m. stadgats, att medlem av svenska kyrkan, som vill utträda ur kyrkan, ej må anses från henne skild, förrän han uppnått den ålder och uppfyllt de föreskrifter, som särskild, till kyrkolag ej hörande förordning stadgar som villkor för utträde ur svenska kyrkan.

Å andra sidan är det givetvis icke förenligt med svenska kyrkans egenskap av statskyrka att intaga en exklusiv ställning med avseende å medlemskap. En alltför stor motsättning emellan de krav, som kyrkan ställer på de inom henne födda medlemmarna, och villkoren för inträde torde ej heller böra före- finnas. Följaktligen bör varken döp eller trosbekännelse göras till förutsätt- l ning för inträde. En så ytterligt gående tillämpning av statskyrkosystemet som den gällande, enligt vilken en person kan bliva medlem av kyrkan utan att vare sig denna eller han själv är i stånd att hindra det, torde dock ej vara | behövlig eller lämplig. Kyrkan bör visserligen icke förskjuta någon, men den, som icke kan säga, att hans önskan att vinna inträde är grundad på ett allvar- ligt beslut, torde ej böra emottagas som medlem. De sakkunniga hava därför i anslutning till ett i dansk rätt på ifrågavarande område förekommande stad- gande föreslagit, att den, som önskar vinna inträde i svenska kyrkan,. skall enligt formulär, som torde böra fastställas av Konungen, inför vederbörande präst avgiva en försäkran, att hans begäran är grundad på ett allvarligt beslut. Om den inträdessökande varder i svenska kyrkans ordning döpt, är denna för— & säkran emellertid icke erforderlig.

Av det anförda följer, att skillnad med avseende å formen för inträde beträf- fande den, som tillhör annat kristet trossamfund, och den, som det icke gör, som regel icke bör uppställas. Ej heller bör undersökning angående sökandens insik- teri svenska kyrkans lära föreskrivas, utan bör det vara sökandens egen sak att avgöra vad i den delen må anses nödigt såsom grundval för ett allvarligt beslut i frågan. Erforderlig förståndsmognad anse de sakkunniga böra garanteras genom bestämda åldersgränser i full överensstämmelse med vad de sakkunniga föreslagit i fråga om anmälan om utträde ur statskyrkan. Den, som fyllt aderton är, bör alltså kunna självständigt göra anmälan av ifrågavarande slag, den, som icke fyllt femton år, bör icke kunna göra sådan anmälan, ochi åldern mellan femton och aderton år bör anmälan kunna göras med vederbörande vårdares samtycke. Anmälan torde, liksom när det gäller utträde ur kyrkan, böra göras hos präst, som för kyrkoböckerna i den församling, där den anmä- lande är kyrkobokförd; och har prästen att om inträdet göra anteckning i kyrkoboken.

På sätt förut berörts, kan det inträffa, att svensk medborgare varken är eller bör vara kyrkoskriven i svensk församling. Han kan likväl vara medlem av

'. l l

svenska kyrkan och bör vid sådant förhållande, om han varder kyrkobokförd i svensk församling, utan anmälan om inträde antecknas såsom medlem av kyr- kan. Men om han icke tillhör denna, bör han givetvis kunna vinna inträde, obe— roende av att han varken är eller författningsenligt bör vara kyrkobokförd i svensk församling. De sakkunniga föreslå därför, att sådan person skall på begäran bokföras i storkyrkoförsamlingen i Stockholm, under förutsättning dock, att han samtidigt anmäler sig vilja inträda i svenska kyrkan. Varder ansökningen sedan icke i vederbörlig ordning fullföljd, bör anteckningen icke kvarstå. Det anförda torde böra gälla även utlänning.

Enligt kyrkobokföringsförordningen skall utländsk undersåte, som är evan— gelisk—luthersk trosbekännare, kyrkobokföras såsom tillhörande svenska kyr— kan. I så ovillkorlig form är stadgandet icke förenligt med av de sakkun- niga i kap. I och II föreslagna bestämmelser. Det kunde emellertid ifråga- sättas, att medlem av utländskt evangelisk-lutherskt trossamfund borde kunna vinna inträde i svenska kyrkan utan eljest stadgad omgång. I så fall torde enahanda lindring med avseende å formen för inträde böra medgivas medlem- mar av kyrkan närstående samfund inom riket. De sakkunniga hava emellertid stannat för att uti ifrågavarande hänseende undantag icke bör göras.

Då de sakkunniga, på sätt förut framhållits, icke upptagit till behandling frågor angående de främmande trosbekännarnas särskilda angelägenheter, inne- håller betänkandet icke några bestämmelser om inträde i eller utträde ur annat trossamfund än statskyrkan eller stadgande, motsvarande 3 % i kyrkolagskom- mitténs ovan återgivna förslag.1

I överensstämmelse med det anförda hava de sakkunniga upprättat förslag till lag om inträde i svenska kyrkan; och har det berörda stadgandet angående kyrkobokföring intagits i upprättat förslag till vissa ändringar i kyrkobok— föringsförordningen.2

Utöver förut berörda författningsändringar påkalla de sakkunnigas i kap. I—III avhandlade förslag vissa ändringar i dissenterlagen, förordningen den 31 oktober 1873 angående ändring i vissa delar av kyrkolagen m. rn. samt kyrko— bokfc'iringsförordningen.3 »

Ändringarna sammanhänga med att enligt de sakkunnigas förslag det lagli— gen blir möjligt att intaga en ställning utom svenska kyrkan utan att tillhöra annat trossamfund. Avgörande blir i regel icke längre, huruvida man är med- lem av svenska kyrkan eller främmande trosbekännare utan huruvida man till— hör eller icke tillhör svenska kyrkan. Emellertid kan det vara av betydelse, huruvida den, som icke tillhör svenska kyrkan, är medlem av annat trossam— fund eller icke. De sakkunniga föreslå därför, att medlemskap i annat tros- samfund fortfarande må kunna antecknas i kyrkobok, då sådant av veder—

1 Jfr i sistnämnda avseende kap. I, s. 68, not 1. 2 Se kap. IX, s. 2 2. 3 Se ock K. K. 29/1 1921 (nr 14), 3 % 1 mom.

Följdstad— grinden.

hörande styrkes eller pastor eljest därom erhåller tillförlitlig kännedom. Så— dan anteckning bör dock kunna ske endast när någon tillhör av staten erkänd församling av främmande trosbekännare eller trossamfund, vars prästerskap Konungen förklarat äga att förrätta vigsel, eller trossamfund, åt vars medlem- mar Konungen medgivit rätt att i skolornas ställe ombesörja barnens religions- undervisning. Se i sistberörda hänseende vidare kap. IV.

| ? l

KAP. IV.

Om skyldigheten att deltaga i skolornas religions- undervisning.

Inledning.

Kyrkolagens bestämmelse, att de främmande trosbekännarnas barn, såframt de ville njuta burskap, skulle uppfostras i den rena evangeliska läran, kunde icke i längden upprätthållas. Enligt toleransediktet av år 1781 fingo främ- mande religionsförvanter väl icke inrätta publika skolhus eller undervisnings- ställen, men det var dem icke betaget att hos sina ordentliga lärare eller andra enskilda personer låta undervisa sina egna barn. 1782 års judereglemente in- nehöll uti ifrågavarande avseende allenast, att judarna icke på något ställe i riket finge inrätta publika skolhus till deras läras utvidgande, och i 1838 års ordning rörande mosaiska trosbekännare stadgas, att det åligger vederbörande mosaiska religionslärare tillse, att barnuppfostran inom församlingen behöri- gen vårdas.

Enligt 1860 års dissenterlag hade främmande trosbekännare rätt att hålla skolor och andra undervisningsanstalter, dock icke för andra än bekännare av deras egen troslära och deras barn.

I 1873 års dissenterlag stadgas i 7 % följande: I avseende å folkundervisningen skola främmande trosbekännare och deras barn vara underkastade därom gällande stadgar och anses tillhöra det skol- distrikt, inom vilket de äro boende. Barn, som icke skall uppfostras i evange- liskt lutherska läran, må, på framställning av vederbörande målsman, frita- gas från undervisning däri såväl i folkskola som vid elementarläroverk; dock åligger, vid den förra Skolstyrelsen och vid det senare rektor tillse, att sådant barn genom målsmans försorg erhåller tillbörlig religionsundervisning. För- summar målsman, oaktat av skolstyrelse eller rektor erhållen påminnelse, sin skyldighet härutinnan; skall barnet deltaga 1 den religionsundervisning, som i folkskola eller vid elementarläroverk meddelas.

Till motivering av detta stadgande anförde lagutskottet vid 1869 års riksdag bl. a.: Ehuru barn, som icke uppfostrades i den evangeliskt lutherska läran, finge fritagas från undervisningen däri vid de offentliga skolorna, låge det dock i statens eget intresse att tillse, det även sådana barn erhölle nödig kri— stendomskunskap. Staten toge skada därav, att det uppväxande släktet läm—

Historik.

Gällande rätt.

nades utan religionsundervisning. Därtill komme samhällets plikt emot bar- nen. Likasom i det borgerliga samhället tillfälle borde givas en var att för- värva de nödvändigaste borgerliga kunskaper, så finge också i det kristna sain- hället en var kunna påräkna att erhålla undervisning till inhämtande av den kristendomskunskap, som ansåges nödvändig; och om föräldrar och målsmän åsidosatte sin plikt i detta hänseende, finge samhället övertaga den. Detta vore ett huvudmoment i den omsorg, som samhället hade att ägna individen, och denna samhällets skyldighet upphävdes icke i avseende på främmande tros- förvanter därför, att deras kyrkliga ställning vore exceptionell.

Varken de äldre författningarna rörande folkskolan eller den nu gällande stadgan av den 26 september 1921 angående folkundervisningen i riket upptaga några bestämmelser om främmande trosbekännares särskilda religionsunder- visning. Detsamma gäller om stadgan för högre folkskolor, vilken emellertid icke innehåller bestämmelser om undervisningsämnen, då dessa i stället angi- vas i de för de särskilda skolorna fastställda undervisningsplanerna. Beträffande de allmänna läroverken återfinnes redan i 1856 och 1859 års skolordningar i överensstämmelse med den i toleransediktet omfattade princi— pen den bestämmelsen, att. »barn av främmande trosbekännelse vare frikallade från deltagande i religionsundervisningen, om målsmän det önska». 1878 års stadga för de allmänna läroverken innehåller enahanda bestämmelse; ooh i nu gällande stadgor för de allmänna läroverken och för de kommunala mellan- skolorna förekomma också bestämmelser i ämnet. Sålunda innehåller 1905 års stadga för rikets allmänna läroverk i % 9 den bestämmelsen, att >>lärjunge, tillhörande främmande trosbekännelse, vare, efter av målsman hos rektor gjord skriftlig anmälan, frikallad från deltagande i undervisningen i kristendom men skall genom målsmans försorg erhålla vederbörlig religionsundervisning». An- gående den kontroll, som i sådant fall åligger skolans rektor, inskränker sig läroverksstadgan till att i %% 75 och 102 lämna de föreskrifter angående real- skol- och studentexamina, att »lärjunge, som tillhör främmande trosbekännelse och varit frikallad från deltagande i undervisningen i kristendom, vare befriad från prövning i detta ämne, men vare skyldig att före den muntliga prövnin- gens början till rektor avlämna skriftlig redogörelse för den undervisning, han åtnjutit i religionskunskap, samt intyg över sina insikter i detta ämne». Rörande studentexamen har skolöverstyrelsen dessutom genom cirkulär den 9 januari 1917 i anledning av därom uttalade önskningar av de vid studentexa- men tjänstgörande censorerna anmodat rektorerna vid de allmänna läroverken samt föreståndarna för kommunala och enskilda läroanstalter med rätt att an- ställa studentexamen att tillse, att, jämlikt bestämmelsen i % 102 av gällande läroverksstadga, examinand, som tillhör främmande trosbekännelse och varit frikallad från deltagande i undervisningen i kristendom, före den muntliga prövningen i studentexamen avlämnar fullständig skriftlig redogörelse för ge- nomgångna kurser i religionskunskap samt vederbörligt intyg över sina insik- teri detta ämne. Sedermera har skolöverstyrelsen brukat genom särskild skri- velse till de rektorer och föreståndare, vid vilkas läroanstalt-er främmande tros-

bekännare, som varit frikallade från deltagande i skolans kristendomsunder— visning, anmält sig till undergående av studentexamen, hänvisa till detta cirku- lär och därjämte lämna den föreskriften, att den skriftliga redogörelse, ifråga- varande examinand jämlikt % 102 mom. 2 av gällande skolstadga skall före den muntliga prövningen avlämna, bör innehålla uppgift om hur lång tid och av vilken lärare han erhållit ifrågavarande undervisning. Dessutom bör en- ligt skolöverstyrelsens föreskrift redogörelse lämnas för vilka kurser exami- nanden inhämtat och vilka läroböcker han därvid begagnat.

Stadgan för kommunala mellanskolor av 1918 innehåller i %% 13 och 42 ena- handa bestämmelser som läroverksstadgan i %% 9 och 75.

Dissenterlagens bestämmelser avse tydligen att tillförsäkra dem, som hysa en från svenska kyrkans uppfattning avvikande åskådning i religiösa ting, frihet att meddela sina barn en religionsundervisning, som motsvarar föräld— rarnas egen trosuppfattning. Närmast åsyftades väl härvid anhängare av re— formert eller romerskt-katolsk bekännelse samt mosaiska trosbekännare. Men samma rätt beträffande barnens fritagande från skolans religionsundervisning gäller även medlemmar av andra främmande trossamfund, oavsett om dessa erhållit statens erkännande. Med den möjligheten, att någon icke vill tillhöra något religiöst samfund, räknar man däremot icke i lagstiftningen.

Ehuru lagstiftningen sålunda tillerkänner främmande trosbekännare rätt att fritaga barnen från skolans religionsundervisning och att själva sörja för de- ras undervisning i religion, anses staten dock böra utöva en viss kontroll över den undervisning, ifrågavarande barn erhålla inom respektive trossamfund. Härmed markeras, att religionsundervisningen är icke endast den enskildes an- gelägenhet, som denne efter eget skön kan handhava, utan ett samhällsintresse, motiverande statens ingripande i en angelägenhet, som otvivelaktigt är av syn- nerligen ömtålig natur.

Kristendomsundervisningen i skolorna.

Emellertid böra bestämmelserna angående barnens deltagande i skolornas re- ligionsundervisning givetvis ses mot bakgrunden av den starkt konfessionella karaktär, som kristendomsundervisningen i skolorna ägde vid tiden för till- komsten av ifrågavarande bestämmelser.

Samman- fattning.

Såsom i de sakkunnigas betänkande redan framhållits, fordrade 1686 års Den kon- kyrkolag en fullständig enighet rörande den religiösa bekännelsen. Kap. I av fessionella enheten un— nämnda lag föreskriver sålunda: »Uti Vårt konungarike och dess underlig-der äldre ti- gande länder skola alla bekänna sig endast och allenast till den kristeliga lära

der och den dogmatiskt

och tro, som är grundad uti Guds heliga ord, det gamla och nya testamentets Rräglade profetiska och apostoliska skrifter, och författad uti de tre huvudsymbolis:

kmstendoms- under-menm-

Apostolico, Nieaeno och Athanasiano, jämväl uti den oförändrade Augsburgi-ggn mligt de ska bekännelsen av år 1530, vedertagen i Upsala concilio 1593, samt uti hela så kallade Libro Concordiae förklarad.» Det är den kristna tron, sådan den

aldre skol-

ordnin- garna.

utformats genom den lutherska reformationen, som här stadgas såsom den enda i landet tillåtna trosbekännelsen.

I närmaste överensstämmelse med den konfessionella uppfattning, som sålun- da kommit till uttryck, står den prägel, kristendomsundervisningen har enligt bestämmelserna i den följande tidens skolordningar, jämväl på 1800-talet. Des- sa bestämmelser äro nämligen präglade icke blott av den evangeliska grund- åskådningen utan också i stor utsträckning av den dogmatiska utformning, den- na åskådning erhållit i 1600-talets ortodoxa lutherska dogmatik. Kristen- domsundervisningen i fråga kan i korthet karakteriseras såsom övervägande dogmatisk. Kristendoms- I en förordning 1693 angående gymnasier och skolor i riket behärskas kristen- ”;gåfäåä? domsundervisningen helt av katekesen och dogmatiken. I första klassen skola äldre läm— barnen lära »den lilla Catechismum med någre av Konung Davids korteste verksatadgor- Psalmer». I andra klassen »spörsmålen, som förklara Catechismum» och där- jämte >>korta språk av den heliga skrift, som stadfästa vår kristeliga tros ar- tiklar» ; därefter augsburgska bekännelsen på svenska. I tredje t. o. m. femte klassen genomgås vissa delar av ett kompendium i dogmatik ävensom de i detta anförda bibelspråken på latin. På gymnasiet fortsättes läsningen av dogmati- ken. Därjämte förekommer kyrkohistoria, ävenledes på latin. Rörande lärjun- garnas undervisning i detta ämne riktas följande anmaning till läraren: »be- flitandes sig om att i Historia reformationis bliver dem väl i minnet intryckt». Någon undervisning i bibelkunskap utöver den, som meddelas under lektioner- na i grekiska och hebreiska, då delar av nya och gamla testamentet genomgås, och vid skolans morgonböner, förekommer tydligen icke.

Huvudsakligen samma dogmatiska karaktär som i den nu nämnda skolord- ningen äger kristendomsundervisningen enligt 1724 års gymnasii- och skol- ordning. Så t. ex. stadgas rörande kristendomsundervisningen i apologistklas- sen, där de lärjungar gå, »som icke ärna framgent hålla sig till studierna, , men likväl åstunda lära 'de dem nödige stycken», att varje onsdag och lördag från klockan 6 till 8 på morgonen skulle »på Bibelns läsande (d. V. 5. på mor- gonbönen) följa Catechismi lära och den bibliska historien». Angående de ( nödiga stycken, i vilka dessa lärjungar skulle undervisas, nämnes också: »Uti , Lutheri Catechismo med Sal. Archie-Biskopen Doct. Swebilii Spörsmål av den nyeste Edition, där skriftens språk finnas utsatte, så att de lära väl förstå sina Christendoms stycken och fästa i minnet de kärnespråken, varuppå svaren därsammastädes sig grunda. Och när 'de uti Catechismo äro flitigt övade, böra de läsa honom allena onsdagar och lördagar, och i det stället på de andre dagarne Compendium Lanrelii» (kort sammanfattning av dogmatiken). Det bibliska lärostoffet har dock i denna skolordning erhållit en större plats, som det sedan bibehållit och utvidgat i de följande skolordningarna. Så förekom- mer här rörande undervisningen i andra klassen den bestämmelsen, att biblisk historia skulle läsas alternerande med en efter dogmatikens läropunkter ordnad samling bibelspråk (synopsis). »Dem som sitta på övra brädet eller bänken skall Historia Biblica ymsom med Synopsi Laurelii föreställas.» Beträffande undervisningen i tredje klassen stadgas: »De skola ock övas i Historia Biblica,

ått de därav måge få något sammanhang.» Dessutom skulle meddelas bibelkun— skap icke blott i anslutning till lektionerna i grekiska och hebreiska utan också fristående, varvid vissa närmare angivna delar av gamla och nya testamentet skulle genomgås.

I det hela samma övervägande dogmatiska karaktär äger kristendomsunder- visningen enligt 1807 års skolordning, även om upplysningstidens idéer icke kunnat undgå att sätta vissa spår i bestämmelserna. Ännu skall vid det bib— liska lärostoffets behandling — icke minst på det högre stadiet —— hänsyn tagas till sambandet med dogmatiken. De symboliska böckerna skola alltfort genomgås, »givande läraren därunder kort och tydlig anvisning om de märk- ligaste avvikelser som därifrån blivit gjorda, och sättet att dem förekomma och vederlägga». Upplysningstidens tankar möta t. ex. i de upprepade förma— ningarna att vid undervisningen göra de religiösa begreppen »verksamma till dygd och seder», ävensom i den bestämmelsen, att i viss klass i själva skolan i samband med undervisningen i den kristna lärans huvudstycken »bör en kort lärobok om människans plikter här förklaras, och av ungdomen läsas».

Skolordningen år 1820 innebär i visst avseende en modifikation rörande den dogmatiska synpunktens användande vid kristendomsundervisningen. I anvis- ningarna framhålles sålunda beträffande tolkningen av bibeln, att undervisnin— gen i denna del av kristendomsämnet visserligen bör gå ut på »att vänja lär— jungarna att i de bibliska uttrycken igenfinna de lärosatser, dogmatiken fram— ställer», men att likväl är nödigt, att läraren »därvid visar ett slags måtta». I övrigt dominerar i stor utsträckning den bundenhet vid dogmatiken, som ut— märkt bestämmelserna i de äldre skolordningarna.. Den dogmatiska synpunk— tens användning på bibeln har nyss antytts. Angående kyrkohistorien säges, att »denna intressanta lärdomsgren kan föga rätt begripas, förr än man hunnit förvärva någorlunda kännedom av dogmatiken».

I skolordningen 1856 intager det kateketiska och dogmatiska lärostoffet tyd— ligen alltfort den förnämsta platsen vid kristendomsundervisningen. Sedan ka- tekesen i de fyra första klasserna genomgåtts och repeterats vid sidan av un— dervisningen i biblisk historia, börjar i femte klassen behandlingen av »theo— logisk dogmatik», varmed sedan fortsättes i de övriga klasserna. I fjärde klas- sen utgöres kursen förutom av katekesen också av kyrkohistoriska berättelser; först i åttonde klass läses kyrkohistoria. Från femte t. o. m. sjunde klass före— kommer läsning av valda delar av nya testamentet. I 1859 års. skolordning har det kateketiska och dogmatiska lärostoffet trängts något i bakgrunden i jämfö— relse med 1856 års skolordning. I det hela torde dock karaktären av kristen- domsundervisningen vara densamma som i denna.

År 1842 är ett betydelsefullt år i den svenska folkbildningens historia. Ge- nom den stadga för folkundervisningen, som detta år utfärdades och genom vil- ken skolgången gjordes obligatorisk, bestämdes, att hädanefter i varje försam— ling skulle finnas minst en, helst fast, skola med av staten godkänd lärare. Först genom kungl. kungörelser och cirkulär 1864 reglerades närmare de olika läroämnena i deras inbördes förhållande och med avseende på deras metod. Den ordning, som dittills vanligen tillämpats och som säkerligen går tillbaka 7—263504

Kristendome— undervisnin— gen enligt äldre folk- skolestadgor.

ända till den tid, då 1686 års kyrkolag gav den föreskriften, att »prästerna — —— skola driva med all flit därpå, att barn, drängar och pigor lära. läsa i bok och se med egna ögon, vad Gud i sitt heliga ord bjuder och befaller», och att klockaren skulle »med all trohet och flit driva barnaläran», har varit den, att barnen övades i innanläsning och därefter fingo inlära katekesen, un— der det att den bibliska historien fick träda i bakgrunden. Genom förenämnda cirkulär från 1864 anbefalldes, att vederbörligt avseende skulle fästas vid »ut- vecklingen av lärjungarnas själsförmögenheter» och att i följd härav undervis- ningen i biblisk historia skulle icke inträda efter, utan föregå den kateketiska undervisningen.

Vad som förut sagts om den allmänna karaktären av kristendomsundervis- ningen vid de allmänna läroverken, gäller också undervisningen i detta ämne vid folkskolan. Icke minst vid denna skola har katekesen långt fram i tiden in— tagit en allt dominerande plats vid kristendomsundervisningen. Vad som fast- slagits genom normalplanerna från och med 1878, då den första normalplanen för folkskolan fastställdes, har gällt även under den föregående tiden, även före tillkomsten av 1873 års dissenterlag. Enligt normalplanerna skulle icke blott lilla katekesen utan också den gällande utläggningen av denna fullständigt ge- nomgås i folkskolan.

Att man vid denna undervisning såväl vid folkskolan SOm vid de allmänna läroverken ofta ställt alltför överdrivna fordringar på barnens förmåga av utanläsning visar kungl. cirkuläret den 12 maj 1865, däri varnas för den över- drivna och därigenom skadliga uta'nläsning, som vid kristendomsundervisningen mångenstädes vore bruklig, och inskärpas vissa grundsatser rörande katekes- undervisningen. Vad beträffar bibelläsningen förekommer i normalplanerna för folkskolan intet annat stadgande än att sådan läsning bör ske i samband med den dagliga morgonbönen, då helst någon eller några historiska böcker i nya testamentet skulle i sammanhängande följd genomgås, vartill i nyare normalplaner fogades: >>något enklare apostoliskt brev» eller ett urval av psal- taren, bestämmelser, som varit gällande ända till den 1919 stadfästa undervis- ningsplanen för rikets folkskolor.

pm foyt- Att närmare redogöra för de faktorer, som samverkat till en fullständig iaf,-Zag? brytning med de dogmatiska synpunkternas allenavälde vid kristendomsunder- a1_)__ den reh'. visningen, kan det naturligtvis i detta sammanhang icke bli fråga om. Pietis- 95226??? men och upplysningen ha var på sitt sätt medverkat till den utveckling, som den nuva- resulterade i att under de senaste årtiondena av 1800—talet en dogmatiskt obun- rgggåolzzf' den, rent historisk uppfattning alltmer trängde igenom på religionsforsknin- undervisnin- gens område. En naturlig följd av denna utveckling har blivit, att enligt de fågdnågekl- nu gällande undervisningsplanerna1 kristendomsundervisningen fått en avgjort stor-iska ka- historisk karaktär. Detta innebär icke blott, att det bibliska och kyrkohistoriska Omfggnlg stoffet kommit att tränga det kateketiska och dogmatiska helt eller delvis i av skolornas . religions- ' Dessa äro: undervisningsplan för rikets folkskolor, fastställd genom kungörelsen den 31 okto- undemsnmg har 1919 (nr 880), undervisningsplan för realskolan, fastställd genom kungörelsen den 2 mars 1906 igång!: (nr 10), samt undervisningsplan för gymnasiet, fastställd genom kungörelsen den 30 april 1909 (nr 28). mg.

bakgrunden _ i läroplanerna för de allmänna läroverken hade förstnämnda lärostoff även förut fått ett allt större utrymme —— utan också att det histo- riska stoffet skulle i motsats till vad i äldre tider varit fallet vara ut- gångspunkt för behandlingen av hos och livsåskådningen och att ett historiskt betraktelsesätt skulle anläggas på bibeln och de kyrkohistoriska företeelserna. I de nya undervisningsplanerna är det första gången, som dessa grundsatser rörande kristendomsundervisningen gjorts gällande.

Till den nu nämnda utvecklingen av kristendomsundervisningen har säker- ligen i sin mån bidragit den alltmer fortgående differentieringen, när det gäl- ler den religiösa åskådningen. Vad beträffar folkskolans kristendomsundervis— ning framgår detta förhållande tydligt nog, då i anvisningarna inskärpes 'den hänsyn, som måste tagas till de olika uppfattningar i religiösa frågor, som de olika hemmen företräda.

Då de ifrågavarande undervisningsplanerna utgöra en viktig förutsätt- ning för de sakkunnigas behandling av hithörande spörsmål, må här läm- nas en översiktlig redogörelse för de olika skolornas kursplaner för kristen- domsämnet.

De olika skolornas

kursplaner för kristendoms-

ämnet.

Mest genomgripande är omläggningen av kristendomsämnet i folkskolan, för FolkgkolalL vilken de äldre bestämmelserna rörande kristendomsundervisningen icke förut genomgått så väsentliga modifikationer som bestämmelserna rörande samma ämne vid de allmänna läroverken.

Som kristendomsundervisningens uppgift framhålles i 1919 års undervis- ningsplan, att denna undervisning på ett sätt, som kan främja lärjungarnas religiösa och sedliga utveckling, bör giva dem en efter deras mottaglighet och behov avpassad kunskap om kristendomens uppkomst, innehåll och utveck— ling.

Vad beträffar läroinnehållet framgår av kursfördelningen och de till den- samma fogade anvisningarna, att detta i främsta rummet skall utgöras av bibliskt historiska berättelser och överhuvud taget stoff, hämtat ur bibeln, vilken bok »skall utgöra omedelbar grundval för kristendomsunder- visningen». '

I de två första klasserna _— småskolestadiet —— skall läraren muntligt med- dela barnen enkla berättelser ur bibeln, företrädesvis hämtade ur evangelierna men i någon mån även ur gamla testamentet. Dessa berättelser skola vara så valda, att de äro ägnade att grundlägga barnens första religiösa och sedliga föreställningar. De avse sålunda icke att lämna någon historiskt sammanhän- gande redogörelse. Även de ur gamla testamentet hämtade berättelserna skola vara ämnade att belysa och förklara evangeliernas framställning.

I anslutning till förenämnda kurs: korta minnesord ur bibeln, några psalm- verser och i första klass morgon-, afton- och bordsböner, i andra klass >>Fader vår» och »välsignelsen». '

I tredje klassen och under de därefter följande skolåren inträder vid sidan av lärarens muntliga framställning barnens egen läsning av valda stycken ur bibeln. Dessa stycken skola i klasserna 3 och 4 vara av huvudsakligen berät- tande innehåll och läsas i tid-sföljd samt väljas så, att de olika tidsskedena i

någon mån bliva företrädda. Meningen är, att barnen —— så långt de— ras utveckling det medger —— härigenom skola erhålla en sammanhängande uppfattning om det israelitiska folkets öden och religiösa liv såsom bak- grund för uppfattningen av Jesu person och verk samt hans apostlars liv och verksamhet.

I de återstående klasserna fortsättes till en början med de berättande bibel- styckena, varefter man så småningom övergår till stycken med direkt undervi- sande innehåll (sådana ha icke heller i de föregående klasserna helt saknats). I främsta rummet skola dessa väljas bland Jesu tal och liknelser men därjämte ur profeternas skrifter och psaltaren samt ur de nytestamentliga breven. Ur- valet av dessa stycken skall enligt kursfördelningen ske med hänsyn till deras >>kärnfullt religiösa och sedliga innehåll». På detta stadium genomgås särskilt Jesu bergspredikan. I femte och sjätte klasserna meddelas i huvudsaklig an— knytning till denna en efter barnaålderns mottaglighet och behov lämpad sam- manfattning av den kristna tros- och livsåskådningar. I anvisningarna betonas, att ämnets olika grenar böra vid undervisningen sammanhållas till en enhet, så att barnen från kristendomsundervisniugen i skolan må medföra en samlad och levande bild av Jesus, hans liv och verk.

Till den bibliskt historiska lärokursen sluter sig under de sista skolåren be- rättelser och skildringar ur kyrkans historia, ägnade att belysa utvecklingen och gestaltningen av det religiösa och sedliga livet under olika tider intill våra dagar, framför allt i vårt eget land. Personer och händelser i kyrkohistorien böra ställas i lämpligt samband med samtida händelser och personer, vilka be— handlas vid historieundervisningen i övrigt. Särskild uppmärksamhet bör ägnas reformationen och dess betydelse. Till belysning av Luthers religiösa och sedliga uppfattning och hans sätt att sammanfattande framställa kristen— domens huvudstycken läses i detta sammanhang Luthers lilla katekes. Lilla katekesen bör sålunda icke göras till föremål för utanläsning eller läggas till grund för någon förnyad behandling av den kristna tros- och livsåskåd— ningen.

I samtliga klasser läsas korta, för barn lättfattliga minnesord nr bibeln samt psalm'uerser. Dessa utgöra det enda, som får föreläggas barnen till ordagrant inlärande.

Slutligen ingår i lärokursen för endera av de två sista klasserna en kort framställning av gudstjänsten inom. den svenska kyrkan samt en översikt av kyrkoåret.

I fråga om tillvägagångssättet vid kristendomsundervisningen meddela an- visningarna bl. a. följande.

Vid sidan av bibeln och för befordrandet av överblicken av och samman— hanget mellan de lästa bibelstyckena ävensom för underlättandet av bar- ] nens hemarbete må kunna användas en särskild hjälpbok, innehållande texter ur bibeln. Den får dock icke göra intrång på barnens läsning av själva bibeln.

Framställningen i samband med Jesu bergspredikan av den kristna tros- och

livsåskådningen »skall hållas fri från abstrakta, systematiserande utredningar

och definitioner samt så anordnas, att den ej påkallar användning av någon särskild lärobok».1

Till ytterligare belysning av förevarande kursplans ställning till den kon- fessionella frågan må till sist anföras vad som i första stycket av anvisningar- na inskärpes: »Vid kristendomsundervisningen bör läraren städse erinra sig, att de olika hem, från vilka lärjungarna på grund av rådande skolplikt kom— ma, i många fall företräda vitt skilda uppfattningar av de frågor, som vid kristendomsundervisningen kunna förekomma till behandling. Han bör där- för vid sin undervisning sorgfälligt undvika allt, som kan verka såsom sårande angrepp på andras åskådning eller motverka uppkomsten hos lärjungarna av en vidhjärtad fördragsamhet mot olika tänkande. Det är av synnerlig vikt, att undervisningen i kristendom, utan att den förlorar i allvar eller stadga, be- drives så, att den icke kommer i strid med det nutida samhällets krav på tanke- frihet för de enskilda individerna.»

I nu gällande undervisningsplan för realskolan av år 1906 angives som mål för kristendomsundervisningen att till en omfattning, som överensstäm- mer med lärjungarnas ålder och realskolans bildningsmål, samt på ett sätt, som kan främja lärjungarnas religiöst-sedliga utveckling, meddela insikt i kristendomens historia samt i huvudpunkterna av dess lära.

I de tre lägsta klasserna genomgås bibliska berättelser ur gamla och nya testamentet. Särskilt i fråga om val av berättelser ur gamla testamentet fram- hålles i anvisningarna, att begränsning är av nöden, så att endast sådant med- tages, som för lärjungarna är av verkligt religiöst-sedlig betydelse eller kan tjäna till belysning av den nytestamentliga delen av kursen.

Till de bibliska berättelserna eller andra lämpliga bibeltexter skola i nu ifrå- gavarande klasser anknytas enkla lärdmnar av sedlig och religiös innebörd. De tre första huvudstyckena av Luthers lilla katekes skola sedan användas till sammanfattning av dessa lärdomar, varvid tydligen huvudvikten —— enligt an-

kunna genomgås först i fjärde eller femte klassen. I tredje klassen skola dess- utom instiftelseorden till dopet och nattvarden genomgås.

I fjärde klassen lämnas en sammanhängande framställning av Israels histo- ria och i femte av Jesu liv och verksamhet. I sjätte klassen meddelas bilder ur kyrkans historia. I anslutning till kurserna i fjärde och sjätte klasserna lämnas korta underrättelser ur den allmänna religionshistorien, i förstnämnda klass till belysning av Israels historia, i sistnämnda rörande de viktigaste av de religioner, med vilka kristendomen varit eller är i beröring.

I fjärde och femte klasserna meddelas en översiktlig framställning av den kristna tros- och sedelärans grundtankar, om vilken översikt i de metodiska

1 Denna anvisning innebär icke något förbud mot användande av lärobok. Enligt kun- görelsen den 29 juni 1921 (nr 372) angående vissa bestämmelser i fråga om tillämpningen av kungö- relsen den 31 oktober 1919 tnr 880) angående undervisningsplan för rikets folkskolor skall, när för sammanfattningen av den kristna tros- och livsåskådningen lärobok användes, denna dock ansluta sig till kursplanen med anvisningar samt vara. för ändamålet godkänd i den ordning, som är föreskriven genom kungörelsen den 28 maj 1920 (nr 259) angående bestämmande av läroböcker för kristendoms- undervisningen vid vissa. läroanstalter i riket

Realskolan.

Gymnasiet.

anvisningarna särskilt framhålles, att den bör meddelas i närmaste anslutning till bibeln.

De för realskolan föreskrivna kurserna i kristendomsämnet skola i tillämp— liga delar gälla även för de kommunala mellanskolorna.1

Kurserna vid kristendomsundervisningen å gymnasiet äro bestämda genom 1909 års undervisningsplan för gymnasiet. Här angives målet för densamma på liknande sätt, som när det gällde realskolan.

Angående kursfördelningen bestämmes i kursplanen följande. I de tre första ringarna skall bibelläsning förekomma. I anvisningarna framhålles, att denna bör så planläggas, att lärjungarna under skoltiden bli i tillfälle att göra bekantskap med de viktigaste av bibelns böcker och den reli— giösa utveckling, för vilken dessa äro uttryck. Ävenledes framhålles, att lär- jungarna vid bibelläsningen böra införas i ett på en gång religiöst och historiskt betraktelsesätt av skriftordet.

Tyngdpunkten av kristendomsämnet är emellertid på detta stadium förlagd till kyrkohistorien. Vid undervisningen bör enligt anvisningarna särskild upp- märksamhet ägnas åt den äldsta kristenhetens och reformationstidens historia samt åt den nyaste tiden och dess andliga riktningar. I anvisningarna fram- hålles vidare önskvärdheten av att kristendomens historiska utveckling ses i samband med mänsklighetens allmänna utveckling, så att tilldragelserna stäl- las i tidshistorisk belysning och den inre utvecklingsgången uppvisas. Den kyrkohistoriska undervisningen [bör sålunda söka anknytningspunkter i den allmänna världs- och kulturhistorien och, vad den svenska kyrkohistorien an- går, jämväl i den svenska litteraturhistorien. Den kännedom om de utom- kristna religionerna, som redan i realskolan vunnits, bör i gymnasiet i sam- manhang med den övriga kursen befästas och utvidgas, särskilt med hänsyn till de religionsformer, som för den religionshistoriska utvecklingen haft en större betydelse eller i vår tid ådraga sig särskild uppmärksamhet.

I andra ringen påbörjas och i tredje ringen avslutas den kristna tros- och se- deläran i fördjupad och utvidgad framställning. Vid genomgången av denna bör —' enligt anvisningarna särskild vikt läggas på för vår tid betydelsefulla frågor, såsom om religion och teologi eller tro och troslära samt bekännelse och bekännelseskrift, religion och sedlighet, religionens förhållande till vetenskap och kultur, kristendomens ställning till andra religionsformer o. s. v. Vad sär- skilt den etiska undervisningen angår, framhålles, att vid denna bör till be- handling upptagas sådana spörsmål, som i synnerhet för ungdomen har verk— lighetsvärde. Även påpekas, att särskild uppmärksamhet bör ägnas åt sam- fundets och samfundslivets betydelse samt den enskildes plikter gentemot detta, varvid även nutidens sociala rörelser böra beaktas.

I fjärde ringen skall repetition äga rum, företrädesvis av sådana delar av de föregående ringarnas kurser, som äro särskilt ägnade att belysa den inre utvecklingsgången av kristendomens historia och dess samband med den all-

1 Kungl. stadgan den 19 november 1918, % 14, innehåller följande bestämmelse: :Undervisnings- planen skall uppgöras så, att kommunala mellanskolans lärokurs ansluter sig till fullständig lärokurs for folkskolans A-form och i övrigt på lämpligt sätt anpassas efter lärokursen mr realskolan.»

männa kulturutvecklingen ävensom kristendomens väsen och dess uppgifter i nutiden.

I de metodiska anvisningarna framhålles, att inom ämnets olika grenar stoffurvalet bör företagas med ständig hänsyn till ämnets ställning såsom ett moment i den högre allmänbildning, som utgör gymnasiets mål. I vilken me— ning man har att fatta kursplanens bestämmelse, att religionsundervisningen må. meddelas så, att den kan främja lärjungarnas religiösa och sedliga utveck— ling, framgår av de orden i anvisningarna, att undervisningen skall så bedrivas, att lärjungarna i mån av utveckling uppfordras till en mera självständig efter— tanke i fråga om den kristna världsäskädrningens betydelse och värde.

De sakkunnigas uppgift, såvitt den berör skolornas re- ligionsundervisning.

Med den av de sakkunniga föreslagna rätten att fritt utträda ur svenska kyrkan har frågan om religionsfrihetskravet och religionsundervisningen kom- mit i ett väsentligen nytt läge. Efter en sådan reform måste man räkna med förefintligheten av ett avsevärt antal medborgare, som icke tillhöra något trossamfund. Tänkbart är också -— med hänsyn till den öppnade möjligheten till utträde utan väsentlig förlust av medborgerliga rättigheter och då någon från statskyrkans bekännelse avvikande trosuppfattning icke vid utträdet behö- ver uppgivas att en del av de inom statskyrkan förekommande fria samman- slutningarna kan komma att skilja sig från nämnda kyrkas gemenskap. Under sådana förhållanden måste givetvis tagas i övervägande, huruvida den rätt, som enligt nu gällande bestämmelser tillkommer främmande trosbekännare att på vissa villkor vinna befrielse för barnen från skolans religionsundervisning, bör utsträckas till de nytillkomna kategorierna av medborgare. I detta sammanhang torde också böra undersökas, huruvida — i överensstämmelse med den frihet inom kyrkan, som de sakkunniga anse i största möjliga utsträckning önskvärd rätten till fritagande från skolornas religionsundervisning bör utsträckas jäm— väl till medlemmar av svenska kyrkan. Å andra sidan vore det tänkbart, att på grund bland annat av den förändrade karaktär, som skolans religionsunder- visning med de nya undervisnings'planerna erhållit, en inskränkning i rätten till befrielse av ifrågavarande slag kunde vara att förorda.

Av de sakkunniga inhämtade upplysningar och yttranden angående tillämpningen av 7 % dissenterlagen.

För prövning av ifrågavarande spörsmål är det givetvis av intresse att er- hålla upplysning om i vilken omfattning befrielse från kristendomsundervis- ning av anledning, som i 7 % dissenterlagen omförmäles, eller av annan anled—

De sakkun- nigas skri- velse till skolöversty- relsen.

ning förekommit i folkskolor, högre folkskolor samt läroanstalter, hörande till den högre skolundervisningen. Med anledning härav ha de sakkunniga hänvänt sig till skolöverstyrelsen med anhållan, att överstyrelsen måtte dels från sta» tens och vissa kommunala folkskolinspektörer, dels från rektorer och förestån— dare vid de till den högre skolundervisningen hörande läroanstalter inhämta vissa uppgifter i nu berörda avseende.

Beträffande de uppgifter, som infordrats från folkskolinspektörerna, ha de sakkunniga uttalat önskvärdheten av att erhålla upplysning angående den un- gefärliga omfattning, i vilken på grund av ifrågavarande lagrum barn i folk— skolor och högre folkskolor blivit fritagna från religionsundervisningen; de fordringar, vilka av skolstyrelse (skolråd) pläga ställas på den undervisning, som barn vid fall av sådan befrielse skall genom målsmans försorg erhålla; beskaffenheten och effektiviteten av den kontroll, som därvid av skolstyrelse (skolråd) utövas, samt den omfattning, i vilken meddelad befrielse från reli- gionsundervisningen blivit återkallad. Vidare ha de sakkunniga begärt upp- lysning om i vad mån befrielse från skolgång enligt 38 % folkskolestadgan1 ifrågakommit på den grund att medlemmar av statskyrkan haft betänk— ligheter emot barns deltagande i skolans religionsundervisning. Slutligen ha de sakkunniga uttryckt önskan om att folkskolin-spektörerna måtte erhålla till- fälle att yttra sig angående kontrollen å enskild religionsundervisning, för det fall särskilt att möjligheten till barns fritagande från skolans religionsunder- visning skulle bliva utsträckt till statskyrkomedlemmar och personer, som icke tillhöra något trossamfund.

Vad de till den högre skolundervisningen hörande läroanstalterna angår, ha de sakkunniga framhållit betydelsen av att erhålla uppgift å de lärjungar, vilka på grund av ifrågavarande lagrum eller av annan anledning under läsåren 1921 —25 samt förra delen av läsåret 1925—26 eller någon del av nämnda tid åtnju— tit befrielse från skolans religionsundervisning, samt önskvärdheten av att upp- giften beträffande varje lärjunge, som åtnjutit sådan befrielse, upptoge lärjun— gens namn och ålder, den klass lärjungen tillhörde, målsmans namn och yrke samt upplysning om den närmare anledningen till befrielsen och om huruvida lär- jungen under någon tid helt eller delvis deltagit i religionsundervisningen eller i skolans andaktsövningar. I skrivelsen har även framhållits, att det för de sakkunniga jämväl vore av intresse att erhålla kännedom om huruvida och i vad mån kontroll från skolans sida utövats å den religionsundervisning, som barn vid fall av befrielse från skolans religionsundervisning skall genom måls- mans försorg erhålla. Ävenledes ha de sakkunniga i förevarande skrivelse hem- ställt, att rektorer och föreståndare måtte beredas tillfälle att framställa de önskemål med avseende å kontrollen å enskild religionsundervisning, som de kunde vilja göra gällande, för det fall särskilt att den i dissenterlagen stadgade möjligheten till barns fritagande från skolans religionsundervisning skulle bliva utsträckt till statskyrkomedlemmar och personer, som icke tillhöra något trossamfund.

1 Paragrafen handlar om rätt för mälsmän att på vissa villkor och under vederbörlig kontroll i hemmen ombesörja barnens undervisning i allmänhet.

Skolöverstyrelsen har i anledning härav inhämtat yttranden dels från statens samtliga 52 folkskolinspektörer och från de kommunala folkskolinspektörerna i de städer, vilkas folkskoleväsen på grund av kungörelsen den 9 oktober 1914 (nr 260) angående inspektion av folkskoleväsendet i stad, som ej deltager i landsting, är underkastat inspektion av statens folkskolinspektör allenast i av- seende å granskning och vitsordande av skolstyrelsens ansökningar om statsbi- drag, nämligen Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle, dels från samtliga rektorer och föreståndare vid de till den högre skol- undervisningen hörande läroanstalterna, nämligen från rektorer och förestån- dare vid allmänna läroverk, högre lärarinneseminariet, kommunala gymnasier, kommunala mellanskolor, högre flickskolor, enskilda mellanskolor, högre goss- och samskolor samt enskilda högre lärarinneseminarier.

I fråga om de inkomna yttrandena må här först lämnas en redogörelse för Uppgifter de uppgifter, som meddelats av statens folkskolinspektörer. Dessa ha i de flesta ”folkligt?” fall för att kunna lämna fullt tillförlitliga uppgifter rörande de av de sakkun- inspektörer. niga angivna förhållandena införskaffat särskilda upplysningar från skolrå- dens och skolstyrelsernas ordförande.

Beträffande den omfattning, i vilken befrielse från skolans religionsunder- visning jämlikt 7 5 dissenterlagen ägt rum, meddelas från 34. av rikets 52 in- spektionsområden, att, så långt det varit möjligt utforska förhållandena, intet fall av dylik befrielse för närvarande förekommer. I de övriga inspektions— områdena finner man visserligen ifrågavarande paragraf tillämpad, men fallen äro i allmänhet mycket sparsamma. Sålunda omnämnas från nedan angivna inspektionsområden följande fall av befrielse från skolans religionsundervisning: Stookholmstraktens inspektionsområde: 7 fall; Roslagens: »ett fåtal barn» till judar och metodister i Stocksund; Upplands: »ett par barn» till judar i Upp- sala; Södermanlands västra: 9 barn till judar i Eskilstuna (1) och i V. Ving- åker (8); Nordsmålands västra: 6 fall; Sydsmålands östra: 2 barn till judar i Kalmar; Blekinge: >>ett par fall»; Nordskånes östra: några judiska barn i. Kristianstad och Hässleholm; Nordskånes västra: 7 barn till judar i Landskrona; Göteborgstraktens: 1 fall; Skaraborgs södra: 3 judiska barn; Närkes: 1 barn från judiskt hem i Örebro; Dalarnes södra: 1 fall; Medel- pads: 1 barn från judiskt hem i Sundsvall; Tornedalens inspektionsområde: 1 barn från judiskt hem. Från Värmlands mellersta inspektionsområde med- delas utan angivande av något antal, att befrielse ifrågakommit >>endast för barn av mosaisk religion». Två inspektionsområden, i vilka befrielse ifråga- kommit i något större utsträckning, äro Hälsinglands norra, där 10 barn av katolska föräldrar, tillhörande en inom Forsa skoldistrikt. upprättad katolsk församling av inflyttade österrikiska arbetare vid ett linspinneri åtnjuta re- ligionsundervisning av nämnda församlings pastor (de deltaga dock i små- skolans kristendomsundervisning), samt Sydskånes västra inspektionsområde, där inspektören uppgiver antalet barn av främmande trosbekännare till omkring ] 50, av vilka dock några (från katolska hem) deltaga i folkskolans religions- ! undervisning.

Att främmande trosbekännare låta sina barn deltaga i skolans religionsun- dervisning meddelas även från andra delar av riket. Sålunda meddelas från Södermanlands östra och Älvsborgs södra inspektionsområden ett par fall, då katolikers barn deltaga i kristendomsundervisningen, och i fråga om barn av judiska föräldrar finner man motsvarande förhållande angivet från Sydsmå- lands mellersta, Nordskånes västra, Älvsborgs södra, Skaraborgs södra och Västmanlands östra inspektionsområden, medan från Sydmålands östra, Ble— kinge, Älvsborgs norra och Värmlands mellersta inspektionsområden särskilt framhålles, att judiska barn visserligen deltaga i religionsundervisningen men endast när denna rör sig om gamla testamentet.

Åtskilliga av inspektörerna beröra även, huru ifrågavarande förhållanden gestaltat sig tidigare inom de olika inspektionsområdena. Av deras uttalanden framgår, att rätten för dissenters att fritaga barnen från skolans religionsun- dervisning under lång tid i allmänhet varit föga utnyttjad. Såsom exempel anföras följande från Södermanlands östra inspektionsområde: i Södertälje ha under de senaste 25 åren blott 5 barn befriats från religionsundervisningen, och av dessa voro 3 barn till judar, vilka önskade befrielse för barnen enda-st med avseende på undervisningen rörande nya testamentet; från Nordsmålands östra: under de senaste 10 åren har förekommit blott 1 fall av befrielse från religions- undervisningen, nämligen i Västervik, och befrielsen avsåg i detta fall endast katekesundervisningen ; från Älvsborgs södra: under senaste 40 år ha i Borås endast 6 barn (3 judiska och 3 katolska) befriats från kristendomsundervis- ningen; från Värmlands västra: under mer än 20 år har ingen befrielse ifråga- kommit ; från Dalarnes östra: sedan år 1913 ha veterligen inga fall av befrielse förekommit; från Gästriklands inspektionsområde: för 25—30 år sedan voro ej så få barn till metodister befriade, men nu har dylikt icke förekommit sedan många år tillbaka; från Ångermanlands norra: inga fall ha förekommit på se- nare år, men på 1880-talet befriades några barn av baptistiska föräldrar från katekesläsningen.

Då det i 7 % dissenterlagen åt främmande trosbekännare lämnade medgivan— det sålunda tagits i anspråk i en utsträckning, som måste betecknas som yt— terst obetydlig, framstår som en given följd härav, att någon bestämd praxis rörande de fordringar, som ställas på den utom skolan meddelade religionsun- dervisningen, för att denna skall kunna anses uppfylla nämnda lagrums före— skrift att vara »tillbörlig», icke kunnat utbilda sig. Folkskolinspektörerna vits- orda ock samstämmigt detta förhållande och anföra, att någon egentlig kon- troll över ifrågavarande undervisning enligt dissenterlagens föreskrift i själva verket ej förekommit. På sin höjd har man från vederbörande religionslärare infordrat intyg, utvisande, att. undervisning verkligen ägt rum. I de flesta fall synes man dock hava förlitat sig på. vederbörande målsmäns egen omsorg om barnens religiösa uppfostran. Befrielsen i de få fall den förekommit — har, som ovan synes, nästan undantagslöst gällt barn av katolska eller judiska för- äldrar.

Icke heller har någon folkskolinspektör kunnat angiva något fall, då med— given befrielse från skolans religionsundervisning blivit, på grund av måls—

mans försummelse att sörja för tillbörlig undervisning av motsvarande slag, återkallad. .

Folkskolinspektörernas upplysningar rörande sådana fall, då föräldrar med stöd av 5 38 folkskolestaclgan sörjt för enskild undervisning åt sina barn av den orsaken, att de hyst betänkligheter emot barnens deltagande särskilt i sko- lans religionsundervisning, giva vid handen, att ej heller med avseende härå någon större religiös söndring gjort sig gällande. De få fall, som nämnas, här- röra från endast 7 inspektionsområden och avse i främsta rummet barn av baptistiska föräldrar. Folkskolinspektören i Skaraborgs södra inspektionsom— råde omnämner en »fribaptistisk» skola med 10—15 barn, som sedan några år finnes anordnad inom ett skoldistrikt och vilken vid årsexamen brukar besökas av Skolrådets ordförande för utövande av kontroll över undervisningen. Från Nordskånes västra inspektionsområde rapporteras en liknande skola för 8 barn av baptistiskt sinnade föräldrar. Utom dessa av baptistisk åskådning föror— sakade avskiljanden från den allmänna folkskolundervisningen angivas i ett par inspektörers yttranden några fall, då »helgeaner», »petandrare» och »bodel— lister» på grund av betänkligheter mot skolans religionsundervisning anordnat enskild undervisning för sina barn. Somliga av dessa barn ha dock fått besöka folkskolan, sedan lärarna förklarat sig villiga att förhöra dem i kristendoms- kunskap särskilt med begagnande av sådana läroböcker i ämnet, som föräld— rarna gillade.

För fullständighetens skull må tilläggas, att inom åtskilliga inspektionsom- råden barn av s. k. sjundedagsadventister erhållit befrielse från skolundervis— ning på lördagarna, stundom dock med återtagande på annan tid av det sålunda förlorade, samt att i Järvsö socken i Hälsingland några. barn till s. k. >>hedber- gare» jämte folkskolans religionsundervisning åtnjuta särskild sådan med läs— ning av Svebilii katekes.

Av de uppgifter, som lämnats av de kommunala folkskolinspektörerna i vissa större städer och som avse läsåret 1925—26, inhämtas huvudsakligen följande:

I Stockholms folkskolor undervisas 158 barn av mosaiska och 13 barn av romersk-katolska föräldrar. Fritagna från religionsundervisningen äro 155 av de förstnämnda och samtliga de sistnämnda lärjungarna. De sålunda fritagna barnen erhålla i regel religionsundervisning i skolor inom de församlingar, vilka deras målsmän tillhöra. Att undervisning verkligen meddelas, kontrolleras av överlärarna. Konstateras därvid försummelse, och kan rättelse ej vinnas ge- nom hänvändelse till målsman eller vederbörande församlings föreståndare, an- mäles förhållandet till förste folkskolinspektören. Återkallelse av meddelad befrielse från folkskolans religionsundervisning har under läsåret skett i ett fall. Befrielse från skolgång enligt % 38 folkskolestadgan på grund av måls— mans betänkligheter mot skolans religionsundervisning synes ej ha förekommit. Från de i huvudstaden befintliga tre skolor med från svenska kyrkans religions— åskådning avvikande uppfattning, vilka meddela fullständig folkskolundervis- ning, nämligen två romersk-katolska och en adventistisk, inhämtas av folk- skoledirektionen årliga uppgifter angående undervisningsplaner, arbetsordning,

Uppgifter fran mssa

ommunala folkskol— inspektörer.

lärare och elever samt lokaler. De äro underkastade inspektion jämlikt % 62 av stadgan för folkundervisningen i Stockholm.

Vid Göteborgs folkskolor äro sammanlagt 59 barn befriade från deltagande i religionsundervisningen. Samtliga dessa barn tillhöra hem med mosaisk tros- bekännelse. En undersökning har ådagalagt, att av ifrågavarande barn 48 åt— njuta religionsundervisning av rabbinen i den mosaiska församlingens religions- skola och 5 undervisas i hemmen, under det 6 icke åtnjuta någon ordnad reli- gionsundervisning. Av dessa befinna sig 4 i småskoleåldern och 2 ha konfirme- rats inom sitt samfund samt äro av denna anledning befriade från vidare reli- gionsundervisning. I övrigt har befrielse särskilt från folkskolans religions- undervisning icke av några dissenters ifrågasatts. Men den romersk-katolska församlingen i Göteborg upprätthåller egen skola, i vilken 20 lärjungar under— visas i samtliga skolämnen. Det förhållandet, att förutnämnda två samfund upprätthålla organiserade skolor, har ansetts innebära garanti nog i fråga om lärokursen för barnens religionsundervisning. Kontrollen utövas för övrigt av stadens folkskolinspektör och vederbörande överlärare. Medgiven befrielse från kristendomsundervisning har i intet fall behövt återkallas.

Antalet enligt dissenterlagen från skolans religionsundervisning fritagna barn utgör i Malmö 39 i folkskolorna och 1 i högre folkskolan, samtliga till- hörande hem med mosaisk trosbekännelse. Dessa barn deltaga i den religions- undervisning, som är anordnad av den mosaiska församlingen och meddelas av den judiske rabbinen. Kontrollen över barnens deltagande i denna undervis- ning utövas av stadens folkskolinspektör, som inhämtar nödiga uppgifter från såväl överlärarna som rabbinen, och anses fullt effektiv. "Återkallelse från medgiven befrielse har i intet fall skett. Det har veterligen aldrig inträffat, att medlemmar av statskyrkan tillkännagivit några betänkligheter mot att låta sina barn deltaga i skolans religionsundervisning.

Norrköpings folkskolinspektör meddelar, att under de 24 år, han innehaft sin befattning, aldrig försports något missnöje med nuvarande 7 % dissenter— lagen. Befrielser från skolans religionsundervisning ha varit ytterst sällsynta. De ha huvudsakligen gällt barn från den romersk-katolska kyrkans försam- ling i staden, vilka åtnjutit religionsundervisning av pastor därstädes. Inspek- tören har kontrollerat deltagandet i denna undervisning, och återkallelse har aldrig behövt ske. De judiska föräldrarnas anspråk ha aldrig sträckt sig längre än till barnens fritagande från all undervisning under lördagarna; om blott detta beviljats, ha föräldrarna utan minsta missnöje låtit sina barn del- taga i all föreskriven skolundervisning, även i kristendomskunskap. Hel be- frielse från skolgång enligt % 38 i folkskolestadgan på grund av religiösa sam- vetsbetänkligheter hos föräldrarna har aldrig ifrågakommit.

I Hälsingborg har under de senaste åren befrielse från folkskolans religions- undervisning begärts för och medgivits åt endast 3 barn, tillhörande en och samma familj av mosaisk trosbekännelse. I övriga fall låta trosbekännare av detta slag sina barn deltaga i skolans religionsundervisning. De fritagna bar- nen ha undervisats av judisk lärare, och hans vitsord över undervisningen har ansetts som tillräcklig kontroll över densamma. Medgiven befrielse har aldrig

återkallats, och befrielse från skolgång enligt % 38 i folkskolestadgan av reli- giösa motiv har icke ifrågakommit. —- I övrigt meddelas, att befrielse från lördagsundervisning medgivits för ett antal f. n. 12 barn till s. k. sjunde- dagsadventister, vilka eljest ingenting ha emot skolans kristendomsundervis- ning.

Från Gävle rapporteras blott 2 fall av befrielse från skolans religionsunder- visning, båda avseende barn från den romersk-katolska församlingen, vilka åt- njuta undervisning av den katolske pastorn, som lämnat intyg däröver, och har skolstyrelsenansett detta vara kontroll nog.

Slutligen må lämnas en redogörelse för de uppgifter, som inkommit från rektorer och föreståndare vid de till den högre skolundervisningen hörande läro— anstalterna.

Vad angår den befrielse från skolans religionsundervisning, som med stöd av 7 % dissenterlagen ägt rum, hänvisas till bil. V vid detta betänkande. Av den därstädes lämnade redogörelsen framgår, att i de flesta fall, där målsman begagnat sig av ifrågavarande rätt till befrielse, har han tillhört den mosaiska trosbekännelsen. Därnäst i antal komma medlemmar av den romersk-katolska kyrkan. .

Barn, som på grund av föräldrarnas tillhörighet till den mosaiska trosbekän— nelsen erhållit befrielse från nu förevarande skolors kristendomsundervisning, uppgår till 808. Det största antalet mosaiska trosbekännare kommer på vissa allmänna och enskilda läroverk i Stockholm, Göteborg, Lund och Malmö. 'I icke få fall uppgives, att barn av judiska föräldrar deltaga i skolans religions- undervisning, när denna rör sig om det gamla testamentet. I enstaka fall meddelas, att barn av mosaisk trosbekännelse deltagit i skolans religionsunder— visning i dess helhet ävensom i skolans andaktsstunder.

Antalet barn av romersk-katolska föräldrar, vilka erhållit befrielse från skolans religionsundervisning, uppgår till 123. I några fall uppgives, att bar- nen längre eller kortare tid deltagit i skolans religionsundervisning. I vissa fall upplyses, att målsmännen tagit barnen från skolans kristendomsundervis- ning först efter direkt anmaning från vederbörande katolska prästerskap. I åtskilliga fall deltaga barn av denna trosbekännelse i skolans morgonböner och i enstaka fall i skolans religionsundervisning i dess helhet. Från en flickskola meddelas, att en lärjunge, tillhörande romersk-katolska trosbekännelsen, deltagit i religionsundervisningen kl. I—VIII, med undantag av en av de sista terminema, då vid undervisningen reformationens historia behand- lades.

Utom mosaiska trosbekännare och medlemmar av romersk-katolska kyrkan ha, vad nu förevarande läroanstalter beträffar, dissenters i mycket ringa ut- sträckning begagnat sig av den rätt, de enligt gällande lag äga, att fritaga sina barn från skolans religionsundervisning. De flesta fallen utgöras av metodis- ter, till ett antal av 12; i 9 av dessa fall är det fråga om barn till metodist- pastorer eller religionslärare inom metodistsamfundet. I åtskilliga fall om- fattar befrielsen här dock endast viss del av ämnet, nämligen undervisningen

Up ifter frå? rek- torer och förestån- dare.

i tros- och sedelära i realskolan eller viss klass av denna skola. Enligt vad som framgår av de lämnade uppgifterna har ingen av dessa befrielser gällt gymnasiet. Av övriga från religionsundervisningen befriade barn tillhöra 11 den nya kyrkan, 4 christian science (Stockholm), 4 grekisk-katolska kyrkan, 2 reformert trosbekännelse, 1 baptistsamfundet. Vid en enskild samskola i Stockholm har dessutom 1 barn av sovjet-rysk nationalitet erhållit befrielse från religionsundervisningen, likaså 9 barn på grund av målsmans uttalade önskan, oaktat målsmännen i fråga icke uppgivits tillhöra främmande tros- samfund.

I de flesta allmänna och enskilda läroverk landet runt förekomma stänkfall av befrielse från skolornas religionsundervisning. Minst är detta förhållan- det i statens samskolor och i de kommunala mellanskoloma. I 13 av de 18 samskolor, från vilka uppgifter inkommit, har ingen lärjunge varit befriad. I 65 av 77 kommunala mellanskolor har ingen befrielse från skolans religions- undervisning förekommit.

Angående kontrollen över den religionsundervisning, som meddelas genom ' vederbörande målsmans försorg, har denna tydligen _ frånsett de i skolstad— gan föreskrivna intygen vid realskol- och studentexamen _— i de flesta fall in— skränkt sig till, att rektor eller föreståndare erhållit målsmans muntliga eller skriftliga upplysning om den undervisning, lärjungen erhölle.

Uttalanden Till de av folkskolinspektörerna lämnade uppgifterna, för vilka i det före— 22.55;fo gående redogjorts, ha somliga av dem fogat vissa egna reflexioner och yttran- Stgzi bili- den eller citerat yttranden och meddelanden från skolrådsordförande. [Aven förestån_ rektorer och föreståndare ha i stor utsträckning begagnat det dem givna till- dam fället att yttra sig angående kontrollen å enskild religionsundervisning för fall särskilt av utsträckt rätt till befrielse från skolornas religionsundervis- ning. En sammanställning av de gjorda uttalandena återfinnes i bil. VI vid detta betänkande.

Olika förslag från religionsfrihetssynpunkt angående re- ; ligionsundervisningens ordnande.

För att erhålla en mera allsidig belysning av det vittgående och komplice- rade spörsmålet om religionsfriheten och religionsundervisningen är det nöd— vändigt att taga kännedom om olika förslag till frågans lösning och underkasta dessa en granskning med hänsyn såväl till deras tillgodoseende av den allmän- na bildningssynpunkten och andra lika beaktansvärda pedagogiska synpunk- ter som till deras uppfyllande av religionsfrihetskravet. Helt naturligt böra härvid i första rummet komma i betraktande sådana förslag, som framförts i den offentliga diskussionen i vårt land. Dock bör hänsyn i sin mån även tagas till de försök till förevarande frågas lösning, som gjorts i andra länder, sär- skilt med i religionsavseende liknande förhållanden som vårt.

En ståndpunkt, som haft och har förespråkare i vårt land, är den, som velat De” indivi- draga ut konsekvenserna av 1873 års dissenterlag i individualistisk riktning sålunda, att rätten för målsmän att fritaga barn från skolans religionsunder— visning skulle medgivas icke blott olika kategorier av främmande trosbekän— nare och sådana, som utträtt ur statskyrkan utan att ingå i annat trossam- fund, utan också medlemmar av svenska kyrkan, om dessa av någon anledning icke skulle känna sig tillfredsställda med den religionsundervisning, som med- delas i skolorna.

Vid 1909 och 1910 års kyrkomöten väckte lektor Waldenström motion i nu antydd riktning. Motionen gick ut på att kyrkomötet skulle hos Kungl. Maj :t anhålla om sådan ändring av gällande bestämmelser, att föräldrar, utan att behöva ansluta sig till främmande religionssamfund, skulle äga rättighet att befria sina barn från religionsundervisningen i offentliga skolor, där denna undervisning bedreves i strid mot den evangeliskt-lutherska reformationens grundprinciper och den apostoliska trosbekännelsen, dock att de då skulle vara underkastade samma skyldigheter, som i motsvarande fall ålåge dissenters.

Om konfessionslösas barn var i motionen icke fråga. Motionären ville där- emot förebygga, att sådana konsekvenser skulle kunna dragas av de föreslagna bestämmelserna, att även kristendomsfientliga personer skulle kunna begära rätt att undandraga sina barn skolans religionsundervisning.

Sedermera har emellertid gjorts gällande, att samma rätt borde tillerkännas också. dem, som av antireligiösa eller andra skäl ville hålla barnen utanför religiös påverkan. Härvid har framhållits, att barnet i främsta rummet till- hör föräldrarna, är familjemedlem, först i andra rummet samhällsmedlem. Sta- ten finge enligt denna individualistiska uppfattning icke gripa in i fa- miljens angelägenheter, försåvitt icke uppenbar oförmåga eller bristande an- svarskänsla där uppenbarades. Visserligen ägde staten att hjälpa hemmet med barnens undervisning och uppfostran, men vore hemmet i stånd att självt om'- besörja sådan utan statens medverkan, borde staten intet ha att däremot in- vända. Ville föräldrar, som ställt sig utanför statskyrkan, själva ombesörja barnens religionsundervisning, måste de anses ha denna rätt. De konfessions- lösa, som ville skydda barnen mot religiös påverkan, måste också, utifrån ett be- traktelsesätt, som vill göra allvar av religionsfrihetsgrundsatsen, tillerkännas sådan rätt. Härvid vore visserligen icke fråga om rätt att fritaga barnen från religiös kunskapsmeddelelse. Religionen hade nämligen i mänsklighetens historia spelat en sådan roll, att samhället med rätta kunde kräva av sina med- lemmar insikt i religionens historia, framför allt den religions, som utövat ett avgörande inflytande på den kultur, som uppbär samhället, nämligen den krist- na religionen, vilken ju också omfattades av samhällets flertal. Samma rätt till barnens fritagande från skolans religionsundervisning, som tillerkänts före- nämnda kategorier, borde enligt ifrågavarande uppfattning också tillerkännas medlemmar av svenska kyrkan, så att dessa skulle äga att fritaga sina barn från kristendomsundervisningen i skolan, om de ansåge, att denna icke med- delades i den anda, de önskade.

Emellertid kunna kraven på rätt att fritaga barnen från skolans religions-

dualistiska ståndpunkl ten.

Folkskol- inspektörerna.

undervisning tydligen gå ännu längre än de, för vilka här redogjorts. Sålun- da ha fall förekommit, då föräldrar, som ansett sig böra skydda barnen från varje möjlighet till religiös påverkan eller som funnit all religionsundervisning onödig, krävt att få fritaga barnen från skolans kristendomsundervisning och därvid gjort gällande, att de ensamma i detta avseende borde äga rätt att be- stämma över barnen.

Åtskilliga folkskolinspektörer samt rektorer och skolföreståndare ha i de förut omförmälda yttrandena begagnat tillfället att framlägga sina tankar i hithörande frågor. I vissa inlagor har man sålunda gått in på den frågan, huruvida något behov f. n. förefinnes att utsträcka rätten till fritagande från skolornas religionsundervisning. Vidare ha berörts såväl beskaffenheten av den religionsundervisning, som skulle meddelas de barn, som av förut nämnda anledningar komme att fritagas från skolans religionsundervisning, som den kontroll, som därvid från det allmännas sida vore önskvärd. I det följande lämnas en kort sammanfattning angående huvudinnehållet i förevarande hän— seenden uti de ifrågavarande yttrandena.

Folkskolinspektörerna giva bland annat uttryck åt den meningen, att, då krav på barns fritagande från skolans religionsundervisning så ytterst sällan förekomma nu för tiden, trots att den religiösa splittringen i övrigt otvivel- aktigt på senare år ökats, detta måste anses ha ett visst sammanhang med den reformering av skolundervisningen, som begynt med 1919 års undervis- ningsplan.

Från olika håll vitsordas, att, sedan Kungl. Maj:t genom upphävande av cirkuläret till domkapitlen den 12 maj 1865 angående den kateketiska under- visningen undanröjt en av de väsentligaste grunderna till klandret mot folk- skolans religionsundervisning, katekesläsningen, ingen önskan att fritaga barn från denna undervisning försports. Det framhålles, att gentemot ifrågava- rande undervisning, som, ehuru den med hänsyn till de olika lärarindividuali- teterna givetvis tages på olika sätt, dock i sina huvuddrag regleras av den nya undervisningsplanens föreskrifter, >>en allmän belåtenhet» gjort sig gälla-nde och att på platser, där förut opposition rests mot barnens deltagande i kristen- domsundervisningen, denna opposition numera förstummats. Genom den före- skrivna omläggningen av skolans religionsundervisning har denna, heter det, mistat sin utpräglat konfessionella karaktär och blivit övervägande historiskt och etiskt orienterad, varför det näppeligen kan anses främja religionsfriheten Och möjligheterna till självbestämning på detta område, om de unga undan— dragas en på detta sätt lagd religionsundervisning. Sålunda varieras på olika sätt den uppfattningen, att de nya bestämmelserna rörande folkskolans kristen- domsundervisning i betydande grad minskat behovet av att ur religionsfrihe— tens synpunkt ställa deltagandet i nämnda undervisning mera på frivillighe- tens grund.

Då inspektörerna sålunda i allmänhet synas hysa den uppfattningen, att en utsträckt rätt till fritagande av barn från skolans religionsundervisning icke är av behovet påkallad, ha de ej funnit nödigt närmare yttra sig angående

borde föreskrivas, därest en dylik utsträckt rätt skulle bliva i lag medgiven. Det framhålles emellertid, att åstadkommandet av en verkligt tillfredsstäl- lande kontroll alltid måste bliva förenat med många vanskligheter, och detta angives även som ett särskilt skäl mot en lagstiftning, som skulle lägga bar- nens religionsundervisning mera i den enskildes hand.

I stort sett giva folkskolinspektörernas uttalanden vid handen, att frågan om utsträckt rätt att fritaga barn från folkskolans religionsundervisning enligt de— ras erfarenhet nu mindre än förr kan anses vara av aktuell betydelse.

I motsvarande riktning gå ock de uttalanden, som inkommit från rektorer vid de allmänna läroverken samt föreståndare för kommunala och enskilda läro- anstalter. I flera av dessa yttranden vitsordas, att några önskemål beträffande ifrågavarande utsträckta rätt icke gjort sig gällande, samt framhålles såsom en orsak härtill den karaktär, som religionsundervisningen i läroverken numera erhållit. Då det ur allmän uppfostrings- och bildningssynpunkt måste anses önskvärt, att religionsundervisningens obligatoriska karaktär bibehålles, fram- hålles i några av yttrandena, att bättre än en utsträckt rätt till befrielse från denna undervisning vore, att undervisningen ytterligare befriades från en del konfessionella moment eller att dissenters och konfessionslösas barn erhölle befrielse från vissa mer konfessionellt betonade partier av kristendomsämnet. Så gott som enstämmig synes i varje fall den meningen vara, att icke heller beträffande läroverken något behov av utsträckt rätt till befrielse från reli- gionsundervisningen gjort sig gällande.

En del uttalanden från läroverkens rektorer och föreståndare beröra emeller— tid även vad man bör ha rätt att fordra i fråga om beskaffenheten av den en— skilda religionsundervisning, som skulle komma till stånd i händelse av ett mera allmänt fritagande av lärjungarna från skolans ifrågavarande undervis- ning. Därvid göres bland annat gällande, att de sålunda fritagna eleverna dock alltid borde erhålla religionsundervisning, framför allt undervisning om den kristna religionen. Detta bör, säges det, krävas dels ur allmänbildnings— synpunkt, dels ur synpunkten av de ungas etiska fostran och deras självstän— diga utformande av en personlig världsåskådning. Mot en allmännare utbredd okunnighet på det religiösa området har man i vissa av de inkomna skrivelser- na velat på det kraftigaste varna.

I fråga om kontrollen av den utanför skolan meddelade religionsundervis- ningen ha rektorer och skolföreståndare gjort uttalanden av skiftande inne- börd. I åtskilliga inlagor har påyrkats, att kontrollen från skolans sida i fall, varom här är fråga, skulle helt avskaffas. I allmänhet synes man dock vara enig om att denna kontroll icke blott bör bibehållas utan, därest enskild reli- gionsundervisning komme att tillämpas i större omfattning än nu, även skärpas. Likaså framgår det av uttalandena, att kontrollen i alla händelser anses bliva förenad med stora svårigheter. Beträffande det sätt, på vilket den kunde ordnas, framkastas olika förslag. Angående dessa liksom även rörande öv- riga delar av här ovan omnämnda yttranden, som kunna anses vara av sär- skilt intresse, hänvisas till det utförligare sammandraget i bil. VI .

8—263504 beskaffenheten av den kontroll av den enskilda religionsundervisningen, som'

Rektorer samt föreståndare för kommu- nala och en- skilda läro- anstalter.

Gåanslfnåliisav Av yttrandena framgår, vilka stora svårigheter en lösning av religionsunder— dånanldltiska visningsfrågan efter den individualistiska linjen skulle medföra. Redan frå- ståndpunkten gan om vad som i kunskapshänseende på olika stadier bör fordras av lärjungar, som erhålla befrielse från skolans religionsundervisning, erbjuder sina vansk- ligheter. Likaså frågan om beskaffenheten av de läroböcker, som ifrågavarande kategori av lärjungar skulle begagna. .Vidare skulle kontrollen över den reli- gionsundervisning, som komme att meddelas de från skolans religionsunder— visning fritagna lärjungarna, bliva hart när omöjlig att på ett tillfredsställande sätt ordna. Såsom framhållits i åtskilliga av de inkomna yttrandena, måste garantier skapas för att fritagande från skolans religionsundervisning icke i verkligheten komme att innebära bortval av ett av skolans ämnen. Mot den utväg, som härvid i flertalet yttranden förordats och som nog i detta fall vore den enda möjliga, om man önskar en verklig kontroll, nämligen att varje ter- min eller läsår i den skola, där lärjungen går, anställa förhör med honom, kunna från pedagogisk synpunkt allvarliga invändningar göras. Olägenheten av ett överdrivet tentamens- och examenssystem har man länge insett, var- för man ock i möjligaste mån sökt inskränka ett dylikt system. Redan den nu framförda pedagogiska synpunkten bör vara nog att framkalla allvarliga betänkligheter mot en utväg till förevarande frågas lösning, som måste leda till de antydda konsekvenserna.

Hur viktiga denna och andra praktiska synpunkter än må vara för denna frågas bedömande, är det dock i sista hand de mer principiella synpunkterna, som måste bli de utslagsgivande.

För den grundsats, på vilken den individualistiska uppfattningen av reli- gionsfrihet och religionsundervisning vilar, har i det föregående redogjorts, nämligen att barnen i första hand måste betraktas såsom tillhörande hemmet och att samhället icke annat än vid uppenbar oförmåga eller bristande ansvars- känsla hos föräldrarna ägde rätt att gripa in i hemmets åtgöranden. Då ingen- ting hindrar föräldrarna att, på sätt de finna lämpligt, själva ombesörja bar- nens undervisning z' allmänhet, blott denna undervisning blir minst likvärdig med folkskolans undervisning, borde, menar man, samma princip även kunna tillämpas partiellt, t. ex. i fråga om religionsundervisningen. Samhället skulle alltså icke utan vidare ha rätt till inblandning i hemmets religiösa fostran av barnen.

.Vad angår den enskildes och hemmens ställning till den religiösa frågan, är det tydligt, att från samhällets sida intet tryck bör förekomma på vederböran- des uppfattning i nu nämnda avseende. Samhället får icke tvinga någons samvete. Detta kan emellertid icke innebära, att vilken religiös åskådning som helst får öppet förkunnas. Den religiösa uppfattningen och de uttryck, denna uppfattning i det yttre tar sig, kunna nämligen vara av den natur, att de komma i strid med samfundets rättsuppfattning och god ordning. Även i modern lagstiftning, såsom i den nya finska religionsfrihetslagen, finnes så- lunda stadgat, att formerna för religionsövning icke få vara »stridande emot lag eller god sed».

Att samhallet icke skulle annat än i förut angivna fall äga rätt att regle-

rande gripa in i hemmets förhållande till barnen, kan icke heller gälla såsom någon allmän grundsats. Motsatsen är tvärtom i lag erkänd. Redan folkskole— stadgans och fortsättningsskolestadgans bestämmelser om obligatorisk skol- undervisning innebära ju ett dylikt ingripande i hemmets funktioner, och detta ingripande åsidosättes ej genom medgivandet, att motsvarande undervisning må kunna under skolmyndigheternas kontroll meddelas genom hemmens för— sorg. Detsamma är fallet med våra barnavårdslagar, det skydd för minder- åriga, som stadgas i lagen om arbetarskydd, givna förordningar angående för- bud för målsmän att låta barnen uppträda vid offentliga förevisningar, besöka vissa biografföreställningar m. in. Om också dessa jämförelser kunna anses icke helt ligga i samma plan, som frågan om religionsfrihet och religionsunder- visning, visa de dock, att man på flera områden funnit samhälleliga intressen fordra, att hemmens bestämmande och förfogande över barnen icke i alla av- seenden lämnas obeskurna.

Hur mycket barnen än måste erkännas vara beroende av föräldrarna, äro de dock ingalunda att betrakta såsom deras egendom. En sådan uppfattning av barnens ställning till föräldrarna bottnar i själva verket i en gången tids in- humana åskådning, enligt vilken föräldrarna hade rätt att handla med sina barn efter gottfinnande. Enligt den mer humana uppfattning, som nu behär- skar vår kultur och som till väsentlig del är beroende av den kristna värde- sättningen av personligheten, är även barnet att betrakta som en personlighet. Det är mot Övergrepp i fråga om personligheten, från vilket håll detta än må komma, som samhället har att skydda barnen. Naturligtvis får icke bortses från den möjligheten, att även samhället kan göra sig skyldigt till övergrepp mot den enskilde. Religionsfrihetens historia ger exempel på dylika övergrepp, och det kan givetvis tänkas, att den individualistiska ståndpunkten i religiöst avseende en gång kan komma att bliva den enda möjliga. Så som de religiösa och kulturella förhållandena i vårt land för närvarande gestalta sig, kan emel- lertid samhällets bestämmanderätt i detta hänseende icke lämnas å sido. Det gäller blott att på lämpligt sätt avväga densamma.

Man har sålunda att taga hänsyn icke endast till föräldrarnas utan också till barnens rätt. Skulle t. ex. föräldrarna vilja undanhålla barnen all under- visning, är det ett samhällsintresse att värna om dessas rätt att erhålla kun- skaper och överhuvud taget att erhålla en utbildning, som sätter dem i stånd att en gång bliva nyttiga samhällsmedlemmar. I anslutning härtill måste beträffande undervisningen i religion hävdas, att samhället äger rätt fordra, att barnen, som växa upp inom detsamma, erhålla vissa kunskaper beträffande den religiösa åskådning, som de på mångahanda sätt måste komma i beröring med, något som Väl även de flesta anhängarna av en individualistisk ståndpunkt ingalunda vilja förneka. Bortsett från den fostrande betydelsen av en sådan undervisning, må det vara nog att erinra därom, att denna undervisning utgör ett oundgängligt led i den allmänbildning, som det är samhällets plikt att bi- bringa de blivande medborgarna. Till allmänbildning hör givetvis ett visst mått av religiös kunskap, icke minst rörande den kristna religionen och dess historia. Och samhället kan härvid icke vara ointresserat av hur denna under-

visning från bildningssynpunkt bedrives. Det måste därför utöva kontroll över, huruvida den religionsundervisning, som i eller utanför skolan meddelas, från denna synpunkt håller måttet eller icke.

Till frågan huruvida det är möjligt att mellan religiös kunskapsmeddelelse och religiös påverkan uppdraga den skarpa gränslinje, man på sina håll velat göra, återkomma de sakkunniga i annat sammanhang.

Till sist må emellertid vid granskningen av den individualistiska lösningen av religionsundervisningsfrågan med några ord beröras de skäl, som i den förutnämnda Waldenströmska motionen anfördes för utsträckning av rätten till barnens fritagande från skolans religionsundervisning också till medlem- mar av svenska kyrkan. Dessa skulle äga rätt att taga barnen från under— visningen i fråga, om de funne, att den icke Vore i överensstämmelse med den evangeliskt lutherska grundåskådningen och den apostoliska trosbekännelsen.

Medgivas måste, att religionsundervisningen i vissa fall kunnat bedrivas så, att grundade skäl till klagomål förefunnits, då den verkat i avgjort nedrivande riktning och sålunda haft en motsatt syftning, mot vad undervisningsplanerna. uttryckligen föreskriva. I vissa mer tydliga fall borde rättelse på helt annan väg sökas än på den, som i motionen föreslagits. Hur behjär- tansvärd saken i de enskilda fallen än må kunna vara och hur förklarlig utifrån dessa fall yrkandet i fråga än kan te sig, skulle dock grundsatsens allmänna tillämpning kunna leda till mycket ödesdigra följder. Även en av verkligt religiöst intresse buren, samvetsgrann lärare, som i sin undervisning ville giva sina lärjungar något av positivt värde, men som t. ex. hade en friare, mer historisk syn på bibeln än barnens föräldrar, vilka tilläventyrs hyllade en mer bokstavstroende, kanske ohistorisk syn på bibeln, kunde sålunda bli utsatt för att föräldrarna påyrkade barnens fritagande från skolans religionsundervis- ning, därför att de ansåge lärarens undervisning stridande mot bibel och be- kännelse. Naturligtvis skulle förhållandet också kunna vara det motsatta, så att föräldrar med en avgjort radikal uppfattning i religiösa ting vore otill- fredsställda med en undervisning, som enligt deras mening bedreves i en alltför konservativ anda, och därför fordrade att få fritaga barnen från skolans un- dervisning.

Såsom sammanfattande omdöme om den individualistiska lösningen av reli- gionsundervisningsfrågan må sålunda till sist sägas, att, ehuru den till de yttersta konsekvenserna tillmötesgår, vad man på vissa håll vill anse vara verklig religionsfrihet, den dock med hänsyn till barnens, de blivande stats- medborgarnas frihet och rätt att vid mogen ålder själva välja trosåskådning i verkligheten icke står i god överensstämmelse med sann, individuell religions- frihet. Härtill'kommer, att den icke i tillräcklig grad tager hänsyn till berät- tigade samhällskrav, varjämte den i pedagogiskt avseende skulle medföra stora risker, ja, rent av kunna tänkas ha till följd en upplösning av skolans religions- undervisning. Sålunda skulle, om föräldrar ägde fri och okontrollerad rätt att själva avgöra lärarens lämplighet som religionslärare och att efter eget gottfinnande fritaga barnen från den kristendomsundervisning han meddelade, ett sådant fritagande lätt kunna tolkas som ett underkännande av lärarens per-

sonliga eller pedagogiska förutsättningar för kallet, något som skulle menligt återverka på hans auktoritet som lärare och därmed på hela hans uppfostrande verksamhet. Under sådana förhållanden måste en annan lösning av föreva— rande problem sökas, en lösning, som, på samma gång den tillgodoser religions- frihetssynpunkten, också bättre än en lösning efter den individualistiska linjen motsvarar berättigade pedagogiska krav och andra krav, som från samhälls- synpunkt med rätta kunna ställas.

Vid 1911 års riksdag väckte professor Kjellberg motion om utredning angå- _Konfes- ende införande av obligatorisk konfessionslös religionsundervisning vid folk-- sämmåux' skolor och allmänna läroverk. Motionen förnyades vid 1918 års riksdag. Vid dervisning. sistnämnda riksdag väcktes motioner i samma riktning jämväl av hrr Clof Ols- son och Bäckström i första kammaren och hr P. E. Sköld m. fl. i andra kam— maren.1 I motionerna framhölls, att den kristendomsundervisning, som medde- lades i skolorna, icke tillgodosåge de krav, man med rätta borde kunna ställa på densamma. Den vore icke i överensstämmelse vare sig med den teologiska forskningens ståndpunkt eller med tidens sanningsmedvetande. Den hade till följd, att hos de unga" inplantades en dualistisk uppfattning av verkligheten, då på religionsundervisningstimmarna meddelades en uppfattning om. världens uppkomst och utveckling, under andra lektioner en annan uppfattning om des- sa ting, ett förhållande, som förr eller senare måste medföra en kris. Skolor- nas religionsundervisning vore också helt bunden vid ett bestämt kyrkligt sam- funds bekännelse och dogmatiska lärosatser. Kristendomsundervisningen borde därför ersättas av en konfessionslös religionsundervisning, som ej vore bunden vid någon viss kyrklig bekännelse och gångna tiders dogmatiska lärosatser utan ägde en historisk och religionshistorisk karaktär, vore en undervisning icke i religion utan om religion. Endast så kunde religionsundervisningen till- fredsställa den fordra-n på objektivitet och opartiskhet, den »fordran på full— ständig religiös neutralitet», som det moderna samhället måste ställa på den— samma och vars tillgodoseende kunde göra det möjligt, att samhället kunde fordra, att religionsundervisningen vore obligatorisk för alla barn. Sålunda borde all religiös påverkan, ja, enligt de sistnämnda motionerna, alla religiösa värdeomdömen vara bannlysta och endast en viss religionskunskap i betydelse av en viss kunskap om religion meddelas. Denna konfessionslösa religionsun- dervisning skulle —— enligt samtliga motionärers mening —— icke utesluta, att läraren gåve uttryck åt sin uppfattning, men endast under uttryckligt fram- hållande av, att denna vore hans eller hans grupps subjektiva övertygelse.

1 Dessutom framburos vid 1918 års riksdag följande motioner angående ändring av skolornas re- ligionsundervisning, vilka motioner äga sitt intresse icke minst med hänsyn till den följande år ut- färdade nya undervisningsplanen för rikets folkskolor. I första kammaren motion av hr Hellberg och i andra kammaren en lika lydande motion av hr Andersson i Fiskebäckskil om avskaffande av den dogmatiska kristendomsundervisningen i folkskolorna och dess ersättande med en historiskt-psykologiskt anlagd religionsundervisning, som skulle göra barnen bekanta med för dem lämpade bibliska berät- telser och religiöst-etiska sanningar, framför allt Jesu liv och lära. I andra kammaren motion av hr Hansson i Mora om avskaffande av katekesundervisningen i skolorna och dess ersättande med under— visning i sedelära, vilken undervisning framför allt skulle grundas på. Jesu etiska förkunnelse.

Vad menas med konfes— sionslös reli- gionsunder- visning?

Granskning av förevarande förslag till lös- ning av reli- gionsunder— visnings- frågan.

Onekligt är, att vid diskussionen angående konfessionslös religionsundervis- ning ofta en viss oklarhet råder beträffande detta ords egentliga innebörd. Även i de förenämnda motionerna finner man denna oklarhet, om man också här sökt närmare avgränsa den betydelse, i vilken ordet bör tagas.

Den mest närliggande betydelsen av ordet konfessionell är naturligtvis den, att det betecknar anslutning till ett visst trossamfunds bekännelse, vilket i sin tur kan innebära dels mer allmänt en anslutning till detta trossamfunds all- männa religiösa och etiska grundsatser eller därjämte till de olika lärosatser — dogmer —— i vilka samfundet under tidens lopp närmare utformat sin åskådning. Konfessionell vore då den undervisning, som mer eller mindre gåve uttryck åt denna trosåskådning, antingen så att den vore buren av detta trossamfunds grundsyn och sökte tillämpa denna eller så att den därjämte sökte i möjligaste mån ge uttryck åt de mer eller mindre tidshistoriskt präglade formuleringar, denna bekännelse skapat sig, såsom fallet icke sällan varit med gångna tiders katekesundervisning. Konfessionslös vore i motsats härtill den religionsun— dervisning, som ställde sig mer eller mindre utanför det konfessionella i nu nämnda betydelser, i alla händelser läte det konfessionellt betonade vid under— visningen träda tillbaka för det historiska lärostoffet och de av det historiska betingade synpunkterna, t. ex. läte det specifikt protestantiska så mycket som möjligt träda i bakgrunden för det allmänt kristna, det dogmatiska för det historiska. Emellertid kan konfessionslös också fattas i den betydelse, att även det kristna ställes vid sidan av det allmänt religiösa och att undervisningen söker vara så att säga neutral vid bedömandet av kristendomen i jämförelse med andra religioner.

Vid kravet på konfessionslös religionsundervisning kan tyngdpunkten, vad det pedagogiskt metodiska beträffar, läggas än vid fordran, att undervisningen bör i möjligaste mån vara historiskt lagd, än vid fordran, att läraren vid un- dervisningen skall intaga en objektivt refererande, neutral hållning gent emot innehållet i det som vid religionsundervisningen behandlas. Icke sällan har just detta sistnämnda krav gjorts gällande från deras sida, som påyrkat kon- fessionslös religionsundervisning.

I riksdagsdebatten i andra kammaren med anledning av den Kjellbergska motionen 1911 yttrade en av dåtidens ledande pedagoger i vårt land —— Fridtjuv Berg _ bl. a. följande:

Om det verkligen är riktigt, att barn borde undervisas icke i utan om re— ligion, borde detsamma naturligtvis också, så vitt jag kan förstå, gälla alla andra undervisningsämnen. Barnen skulle då erhålla undervisning icke i hi- storia utan om historia, icke i vårt modersmåls litteratur utan om vårt moders— måls litteratur, icke i sång utan om sång, icke islöjd utan om slöjd, icke i mo- ral utan om moral. Kort sagt, barnen skulle icke införas i, icke göra omedel— bar bekantskap med verkligheten, utan endast avspisas med tal om, referat av verkligheten.

En sådan omläggning av vår undervisning skulle emellertid enligt min över- tygelse icke vara någon verklig reform. Undervisningen skulle tvärtom bliva i hög grad lidande, om man följde denna anvisning. Framför allt skulle för- ändringen komma att drabba de undervisningsämnen, som till sitt väsen äro av

mera personlig art, emedan de icke röra blott förståndet, utan framför allt käns- lan och stämningen och sinnelaget. Att undervisa barn om poesi, om musik, om konst, om moral, om religion är enligt min tanke av föga värde. Nej, i så- dana ämnen av mera personlig karaktär måste man framför allt giva barnen ett levande intryck av att det gäller känsla och vilja och personlighet.

Vad nu särskilt angår de båda ämnen, som nu äro på tal, nämligen moral och religion, så kan jag, då det är fråga om barn, icke få något verklighetsin- nehåll i en s. k. rent objektiv, följaktligen rent opersonlig undervisning. Få barnen icke på konkret sätt erfara, att moral och religion äro något, som lever inne i en människa, i hennes känsla och vilja, utan bibringar man dem genom personlig likgiltighet den föreställningen, att moral och religion blott äro vissa satser och meningar, som gjort sig gällande hos människor under den eller den tiden och i det eller det landet, och som sedermera blivit upptecknade i böcker 0. s. v., då hava barnen icke fått någon levande kännedom, ja, icke ens någon aning om vad moral och religion i verkligheten äro; man har avspisat dem med endast en ordkunskap, som är tom och utvärtes och därför död och ofruktbar.

Vad här i en måhända något tillspetsad form har sagts, innehåller en ofrån- komlig sanning. Undervisningen i religionsämnet får lika litet som undervis- ningen i vilket annat ämne som helst stanna vid sakens yttersida utan måste söka tränga in i dess innersida, göra ämnet så levande som möjligt. (Skall man nödvändigt ha en prepositionell formel för frågans lösning, torde vad den konfessionslösa religionsundervisningens målsmän åsyfta bättre uttryckas med: icke undervisning till religion utan undervisning i religion.)

Ifrågasättas kan för övrigt, om en rent objektivt refererande religionsunder- visning överhuvud taget är möjlig. Svaret kommer måhända att utfalla olika, när det gäller det högre och det lägre stadiet i skolan. För det lägsta skolsta- diets vidkommande torde i alla händelser en religionsundervisning av nu antytt slag erbjuda oövervinneli'ga svårigheter. Vad religionsundervisningen på detta stadium angår, skulle den helt förlora sin uppgift att vara fostrande och karak- tärsdanande, om man här helt objektivt meddelade vissa berättelser ur bibeln jämte några historiska notiser angående dessa. Det var dock detta fostrande och karaktärsdanande inflytande, som en sådan talesman för den konfessions— lösa religionsundervisningen som Kjellberg först och främst ville, att religions- undervisningen skulle äga. Det var denna karaktär, han alltför mycket sak— nade i den dåtida undervisningen i religion, och det var denna undervisnings alltför intellektualistiska prägel han påtalade. I ännu högre grad skulle emel— lertid undervisningen i religion erhålla en dylik karaktär, om den komme att bedrivas efter den linje, som Kjellberg och andra den konfessionslösa religions— undervisningens förespråkare velat uppdraga för lösningen av religionsunder— visningsfrågan. Med en i pedagogiska frågor sällsynt enighet har under den senaste tidens diskussion angående förevarande spörsmål, särskilt berörande folkskolans religionsundervisning, av lärare med de mest skilda ståndpunkter framhållits den syn på den konfessionslösa religionsundervisningen och dess vanskligheter, som här gjorts gällande.

Vad särskilt den personliga faktorn vid religionsundervisningen angår, torde det vara orimligt att på det sätt, som ofta påyrkats av den konfessionslösa re- ligionsundervisningens anhängare, vid undervisningen i ett så personligt ämne

som religionskunskap söka eliminera bort denna faktor. Visserligen kan det personliga icke minst vid religionsundervisningen framträda på ett sådant sätt, att det strider icke blott. mot pedagogisk takt utan också mot berättigade reli- gionsfrihetskrav, då t. ex. undervisaren söker tvinga sin uppfattning i den ena eller den andra riktningen på sina lärjungar, en undervisning som säkerligen i många fall kommer att verka motsatsen till vad som åsyftas. Men missbru- ket får icke upphäva det rätta bruket. Att ur undervisningen utesluta det personliga momentet skulle, om det lyckades, bliva ödesdigert. I verkligheten torde det emellertid förhålla sig så, att alla föreskrifter i sådant hänseende måste komma till korta, då personlighetsmomentet vid undervisningen aldrig kan helt tillbakaträngas.1

De berättigade krav, som framställts av dem, som påyrkat konfessionslös religionsundervisning, äro icke heller nödvändigt förbundna med den lösning av religionsundervisningsfrågan, som brukar kallas konfessionslös undervisning. Sålunda är kravet på en historiskt lagd religionsundervisning något fullt be- rättigat och är också numera tillgodosett i samtliga undervisningsplaner för våra skolor. Med ett historiskt betraktelsesätt, då man söker att se personer och företeelser i tidshistorisk belysning och för övrigt i deras historiska sam- manhang, följer alltid en viss objektivitet och opartiskheti bedömandet. Ett framhållande av en sådan objektivitet, överhuvud taget av en objektiv, sak- lig framställning gent emot en överdrivet subjektiv och personlig undervisning, är givetvis icke oberättigat. En lugn objektivitet kan vara en hjälp för läraren och ett skydd för lärjungen, vilken senare torde ha mer nytta av en rent sak— lig redogörelse för t. ex. Jesu eller profeternas förkunnelse än av lärarens subjektiva reflexioner i den ena eller andra riktningen.

Den konfessionslösa religionsundervisningens införande i våra skolor skulle säkerligen förr eller senare leda till, att religionsundervisningen i dess helhet borttoges ur skolorna, såsom förhållandet blivit i Holland, där man sökt prak- tisera konfessionslös religionsundervisning. Först medförde utvecklingen idet- ta land undanträngande av allt religiöst undervisningsstoff ur statens skolor, beroende på det misstroende föräldrar av utpräglat konfessionell åskådning hy- ste mot den religionsundervisning, som meddelades i skolorna. Sedan inrätta- des i allt större utsträckning privatskolor, som meddelade religionsundervis— ning i överensstämmelse med en viss konfession. Dessa privata bekännelsesko— lor ha sedermera tillkämpat sig liknande ekonomiskt understöd, som de reli—

1 I en uppsats med titel: »Pedagogiska miniatyrer) i boken »Studier och meditationer» har den kände pedagogiske och filosofiska författaren Hans Larsson berört denna. sida av undervisningen. Följande må anföras ur uppsatsen till belysning av det spörsmål, som nu är före: »Jag erinrar mig ett diskussionsmöte om tolerans. Många yttrade sig gott, men när de slutade, kände man, att det rätta ordet, som träffar prick, ännu var osagt. Tolerans kunde vara för stor och tolerans kunde vara för liten — där stod man. Men så var det en, som utan vidlyftighet tick sagt vad de andra icke fingo fram. Och med vilka medel? Icke genom en definition av toleransens väsen, icke heller egent- ligen genom exempel. Jag kan icke förklara det annorlunda än att det mycket låg i sättet, varpå. han sade det. — — Det låg något personligt över allt vad han sade, som liksom heledsagade orden med en personlighetskommentar. — Lägg märke till vid vilka tillfällen du tillägnat dig någon ny synpunkt i ett eller annat, lärt dig något som suttit *kvar och ingått i din livsåskådning, så. skall du se, att det ofta varit av några få ord, i tal eller skrift, några få. ord beledsagade av denna per- sonlighetskommentar.» — Det är just denna personlighetskommentar, som icke genom några bestäm- melser får uteslutas ur religionsundervisningen lika. litet som ur undervisningen i andra ämnen.

! l l l

gionslösa statsskolorna åtnjuta, och hålla nu på att överflygla dessa. Att den alltjämt fortgående söndersplittringen av skolorna ingalunda varit till skol— väsendet-s fördel är självklart. Likaså torde lätt inses, att genom den nu an- tydda utvecklingen den konfessionella motsatsen än ytterligare skärpts och att det konfessionella vid undervisningen överhuvud taget kommit att betänkligt dominera samt att den fullständiga okunnighet i religiösa ting, som på sina håll blivit en följd av religionsundervisningens borttagande ur statsskolorna, lätt kan bli en utmärkt jordmån för fanatism och obskurantism.

Såsom sammanfattande omdöme om den konfessionslösa religionsundervis- ningens införande i skolorna såsom den linje, efter vilken religionsundervis- ningsfrågan skulle lösas, torde kunna sägas, att den visserligen icke kan anses stöta emot religionsfrihetskravet, men att den tydligen på grund av den alltför opersonliga karaktär, som måste vara ett av dess kännemärken, icke tillfreds- _ ställer de krav på religionsundervisningens praktiskt fostrande uppgift, som man från pedagogisk synpunkt med all rätt ansett sig böra ställa, icke minst på en undervisning av den art, som här är i fråga.

En annan utväg till lösning av föreliggande problem vore en modifiering av Religions- det senast behandlade förslaget om införande av allmän konfessionslös reli- gionsundervisning i den riktning, att konfessionslös eller religionshistorisk un- dervisning infördes endast för barn, vilkas målsmän tillhörde vissa menings— grupper, som ställt sig utanför de religiösa samfunden, under det att i övrigt en mera konfessionellt betonad religionsundervisning meddelades i skolorna i allmänhet.

I här antydd riktning har religionsundervisningen ordnats i Finland genom 1922 års religionsfrihetslag. _Utom religionsundervisning i enlighet med den evangeliskt lutherska bekännelsen meddelas i Finlands folkskolor, elementar- läroverk eller andra undervisningsanstalter under vissa betingelser religions— undervisning även efter andra trossamfunds bekännelse, varjämte införts reli— gionshistorisk undervisning för barn, vilkas målsmän endast äro införda i civil— registraturet, d. v. s. icke äro anslutna till något trossamfund.

Enligt uppgifter förmedlade genom skolrådet K. A. Laurent i Hälsingfors från folkskolinspektörerna vid de svenskspråkiga och finskspråkiga folkskolor— na i Hälsingfors, vilken stad enligt den officiella statistiken uppvisar procen— tuellt största antalet av endast i civilregistraturet införda personer, hade vid slutet av höstterminen 1925 i de Svenskspråkiga folkskolorna intet barn begag— nat sig av' den religionshistoriska undervisningen och i de finskspråkiga femton deltagit i nämnda religionsundervisning. Härvid bör bemärkas, att kristendoms- ämnet i Finlands folkskolor dels har ett större timantal i veckan än i våra folk— skolor, dels, enligt vad kursplanerna giva vid handen, har en betydligt mer konfessionell karaktär än kristendomsundervisningen i de i vårt land förekom- mande folkskolorna, då i Finlands folkskolor ännu förekommer katekesunder- visning. '

Inför dessa exempel från vårt östra grannland, där lagstiftningen direkt an- visar två olika linjer för religionsundervisningen i skolorna, kan man fråga sig,

historisk un—

dervisning

för vissa

gru per av arn.

Kristen- domsnnder- visningen enligt nu gällande un- ' dervisninge- planer.

huruvida behovet av en dylik anordning kan antagas vara större i vårt land. Svaret härpå har redan i vis-s mån givits genom de förut berörda uppgifter och uttalanden, som lämnats av folkskolinspektörer, rektorer och övriga skolföre- ståndare och av vilka otvetydigt synes framgå, att i vårt land icke förefinnes någon verklig strävan att fritaga barnen från skolornas religionsundervisning, sådan den nu i allmänhet bedrives, annat än från de håll, som representeras av avgjort främmande religionsåskådningar.

Men även andra skäl synas tala för att man inför en reform i denna riktning bör ställa sig synnerligen betänksam. Från skolans synpunkt kan, rent peda- gogiskt sett, en splittring eller uppdelning av detta slag i fråga om religions— undervisningen icke anses önskvärd. Gemensamhet vid denna undervisning är . av betydelse även på den grund, att därigenom den konfessionella motsatsen i

sin män kan mildra-s och en tolerant åskådning främjas. Slutligen må även erinras därom, att en anordning med två linjer för religionsundervisningen, en mera religionshistorisk och en mera konfessionell, måste bliva förenad med stora praktiska svårigheter, i synnerhet vid landsbygdens skolor, t. ex. i fråga om anskaffande av lämpliga lärarkrafter m. 111. Att den i varje fall icke torde kunna genomföras utan extra kostnader från det allmännas sida, må här blott påpekas.

Efter den granskning av olika förslag till ordnande av skolornas religions— undervisning i syfte att bringa den till närmaste överensstämmelse med reli— gionsfrihetens princip, som härmed vidtagits, ha de sakkunniga funnit sig böra undersöka, huruvida icke den religionsundervisning, som enligt nu gäl- lande undervisningsplaner meddelas i vårt lands skolor, kan vara av den be- skaffenhet, att den, på samma gång den i möjligaste mån undviker de nu be— rörda och andra, förut påtalade pedagogiska olägenheter, som mer eller mind— re vidlåda de framställda förslagen, just motsvarar de berättigade krav, som från religionsfrihetssynpunkt kunna ställas på en lösning av religionsfrihets- frågan. Denna undersökning synes desto mer motiverad, som de i det före- gående omnämnda förslag till en dylik lösning, vilka tidigare framkommit i riksdagen, utgått från förhållanden, vilka nu, efter religionsundervisningens reformering särskilt i rikets folkskolor, ej längre äro för handen.

De anmärkningar, som riktats mot skolornas religionsundervisning i de riks- dagsmotioner, som förut avhandlats, ha nämligen, vad folkskolan angår, tydli— gen i sikte undervisningen enligt de äldre då ännu gällande undervisningsplaner- na. Likaså gälla de kritiska omdömena även beträffande läroverkens religions- undervisning, vilka Kjellberg citerar i sina motioner, denna undervisning, innan de nya nu gällande kursplanerna blivit antagna. Visserligen utsträcker Kjell- berg själv denna kritik även mot den undervisning, som meddelas enligt de nya undervisningsplanerna — väl att märka dock ej folkskolans, vilken vid denna tid ännu ej utfärdats —— men synes denna kritik, till en del åtminstone, bero på obekantskap med de grundsatser rörande kristendomsundervisningen, som häv- das i dessa undervisningsplaner. Av de från folkskolinspektörer, rektorer m. fl. inkomna yttrandena framgår också otvetydigt, att anmärkningar mot skolans

kristendomsundervisning —- och detta gäller icke minst folkskolan —— allt mera sällan förekomma efter de nya kursernas införande.

Då de sakkunniga, såsom synes av framställningen angående skolornas re- ligionsundervisning ur religionsfrihetssynpunkt, för denna frågas bedömande lägga synnerligen stor vikt vid de nu gällande undervisningsplanerna för äm- net kristendomskunskap samt till och med vilja på deras tillvaro och beskaf- fenhet bygga en god del av sin argumentation i det förevarande spörsmålet, torde här en kort erinran vara av nöden.

Ifrågavarande undervisningsplaner ha tillkommit på administrativ lagstift- ningsväg, och teoretiskt sett finnes naturligtvis ingenting, som hindrar, att de kunna i samma ordning när som helst upphävas och ersättas av andra, väsent- ligt förändrade undervisningsplaner. Det skulle därför kunna göras den in— vändningen, att om bestämmelserna rörande i vad mån deltagandet i skolor— nas religionsundervisning skall vara obligatoriskt eller ej skola grundas på ifrågavarande undervisningsplaner och motiveras med huru dessa planer för närvarande äro beskaffade, man därmed toge sig för att lagstifta på alltför lösa förutsättningar.

Häremot vilja de sakkunniga framhålla, att nämnda förutsättningar dock i realiteten icke äro så lösa, som de teoretiskt kunna sägas vara. Den historiska utveckling, som ligger bakom tillkomsten av dessa undervisningsplaner och för vilken de sakkunniga i det föregående ganska utförligt redogjort, visar med all önskvärd tydlighet, att ifrågavarande undervisningsplaner äro de senaste frukterna av en på det religiöst-pedagogiska området ständigt fort- gående evolution, som inga administrativa åtgärder torde vara mäktiga att vrida tillbaka. Därmed är visserligen icke sagt, att icke en tillfällig reaktion eller en lika tillfällig svängning i motsatt riktning skulle kunna medföra vissa förändringar i fråga om såväl lärosätt som läroinnehåll angående undervis— ningen i religion. Ej heller har det bortsetts från den möjligheten, att, oavsett alla politiska eller kultur-sociala kastningar, undervisningsplanerna av andra, t. ex. rent pedagogiska orsaker kunna komma att undergå revision i olika hän— seenden. Men detta kan icke anses ha någon egentlig betydelse i nu ifrågava- rande hänseende. Det är icke undervisningsplanernas detaljer, som de sak- kunniga lägga någon vikt vid i detta sammanhang; modifikationer i den ena eller den andra riktningen äro härvidlag av underordnad vikt. Det väsentliga och för denna fråga avgöra-nde är, såsom i det följande skall påvisas, den anda av tolerans samt den mer historiska och mindre dogmatiska läggning av ämnet, vilka äro karakteristiska för ifrågavarande läroplaner, och som, en gång accep- terade för våra skolors religionsundervisning, ha all utsikt att även i fram- tiden sätta sin prägel på undervisningen i fråga. På denna övertygelse är det de sakkunniga ansett sig kunna stödja den ståndpunkt, vilken i det följande skall närmare preciseras.

Innan de sakkunniga gå vidare in på frågan, huruvida icke den religions- undervisning, som skall meddelas enligt nuvarande bestämmelser, i stort sett kan anses motsvara de krav, som från religionsfrihetssynpunkt kunna med rätta

Granskning

undervis- ningsplaner

fessionella karaktär.

Folkskolan. av nu gällande

med hänsyn till deras kon-

ställas på densamma, vilja de sakkunniga alltså underkasta undervisningspla- nerna en närmare granskning med hänsyn till deras konfessionella karaktär.

Vid denna granskning bör särskilt uppmärksamhet ägnas folkskolans kurs- plan för kristendomsämnet. Denna har nämligen en alldeles särskild bety— delse, då ju den ojämförligt största delen av vårt folk erhåller den grundläg- gande undervisningen i folkskolan.

Såsom framgått av den förut lämnade redogörelsen för kristendomsunder- visningen enligt nu gällande undervisningsplan, har katekesundervisningen, vil—

en förut i stor omfattning satt sin prägel på folkskolans religionsundervis- ning, numera alldeles uteslutits från densamma. Det allt behärskande är numera det bibliska lärostoffet, vilket även förut intog en viktig ställning inom kristendomsämnet. Att detta lärostoff vid kristendomsundervisningen skall vara det dominerande, framgår av kursplanens bestämmelse, att bibeln skall ut— göra omedelbar grundval för kristendomsundervisningen. Inom denna under— visning skall allt tjäna att belysa Jesu personlighet och livsverk. Lärjungarna skola nämligen från skolans religionsundervisning medföra en samlad bild av Jesu liv och verk. De undervisande delarna från gamla och nya testamentet skola också erhålla en syntes: utifrån Jesu bergspredikan och annat bibliskt stoff skall nämligen en sammanfattande översikt av den kristna tros- och livs- åskådningen meddelas. Här är sålunda fråga om en sammanfattning av redan inhämtat bibliskt kunskapsstoff, alltså icke om katekesundervisning i tradi- tionell mening. Luthers lilla katekes får här icke tjäna som grundlag vid sammanfattningen av den kristna tros- och livsåskådningen. I fråga om denna del av undervisningen påpekas särskilt, att den skall hållas fri från abstrakta, systematiserande utredningar och definitioner.

Jämte det bibliska kunskapsstoffet, där, såsom framhållits, tyngdpunkten lägges på Jesu person och förkunnelse, meddelas i folkskolan bilder ur kyrkans historia, varvid särskilt böra beaktas reformationens och den nyaste tidens kyrkohistoria samt särskild uppmärksamhet ägnas den svenska kyrkans historia. I detta sammanhang framhäves, att undervisningen icke bör sysselsätta sig med lärostrider, lärosystem eller andra utanför barnens behov och mottaglig— het liggande kyrkohistoriska företeelser. Sålunda inskärpes även här, att det dogmatiska och i denna mening konfessionella bör så mycket som möjligt hål- las i bakgrunden.

Av det sagda torde ha framgått den ställning i konfessionellt avseende, som den vid folkskolan nu gällande undervisningsplanen intager. Sålunda är av den lämnade redogörelsen tydligt, att nämnda undervisningsplan icke kan beteck- nas såsom >>konfessionslös>> i den betydelsen, att den skulle föreskriva en rent objektivt refererande, så att säga neutral hållning gentemot den kristna åskåd- ningen. Vida mindre kommer emellertid vid religionsundervisningen enligt folkskolans kursplan det konfessionella fram, om härmed åsyftas bekännelse till en viss kristen konfessiön, nämligen till en evangelisk kristendomsupp- fattning till skillnad från en romersk-katolsk sådan, och hänsynstagande till denna bekännelses utformande i dogmatiska satser. Det specifikt protestan—

tiska träder i kursplanen i bakgrunden för det allmänt kristna, och den dogma- tiska prägel, som undervisningen enligt förutvarande kursplaner haft, skall den enligt den nya kursplanen icke äga. Men helt utanför skillnaden mellan evangelisk och icke-evangelisk kristendomsuppfattning kan icke heller under- visningen enligt den nya kursplanen ställa sig, t. ex. då fråga blir att i kyrko- historien behandla den lutherska reformationen och dess religiösa och allmänt kulturella insats.

Vad religionsundervisningen i de båda första klasserna i folkskolan beträf— far, förekommer i kursplanen, vid sidan av där gjorda bestämmelser om med- delande av vissa berättelser ur bibeln och korta minnesord ur densamma, före- skriften, att barnen skola inlära morgon-, afton- och bordsböner samt i andra klassen >>Fader vår» och »välsignelsen». Rörande de två sistnämnda bönerna torde emellertid även från den mest rigorösa religionsfrihetssynpunkt ingen tvekan råda., att den allmänna bildningen fordrar, att barn böra ha reda på des- sa religionshistoriskt viktiga dokument.

Vad som meddelas vid religionsundervisningen i folkskolans övriga klasser har en genomgående historisk karaktär. Detta är även fallet med den korta översikt av den kristna tros- och liosåskådningen, vilken, såsom nyss framhål— lits, endast är avsedd att vara en syntes av det bibliska lärostoffet och sålunda ha till uppgift att hjälpa barnen att erhålla en mer samlad och enhetlig bild av de religiösa och etiska tankarna i Jesu förkunnelse.

En jämförelse mellan realskolans kursplan för kristendomsämnet och folk- skolans visar, att den kristendomskurs, som läses i läroverkens tre första klas— ser, i det hela har samma karaktär, vad ställningen till det konfessionella angår, som kursen i motsvarande klasser i folkskolan. I båda fallen är det fråga om bibliska berättelser och vissa lärdomar av religiös och etisk natur, som skola hämtas ur dessa berättelser. En viss förskjutning åt det konfessionella förekommer i realskolans kursplan så till vida, som Luthers lilla katekes i nu nämnda klasser i realskolan skall tjäna till grundval för sammanfattningen av de religiösa och etiska lärdomar, som erhållits ur de bibliska berättelserna. Såsom framgår av redogörelsen för kursplanen lägges, vad Luthers lilla kate- kes vidkommer, tydligen huvudvikten vid själva textorden, således vid bud— orden, Fader vår och trons artiklar, då i nämnda kursplan bestämmes, att inlärandet av Luthers förklaring till första och tredje huvudstyckena må kun- na uppskjutas till fjärde eller femte klassen. Under det att enligt folkskolans undervisningsplan Luthers lilla katekes >>icke bör göras till föremål för utan- läsning», tillåter realskolans undervisningsplan en sådan.

.V ad beträffar undervisningen i kristendom i de två närmast högre klasser- na i realskolan, har denna huvudsakligen till föremål rent historiskt stoff, så- som fallet var i folkskolans högre klasser. Skillnaden är endast den, att ett mer genomfört historiskt betraktelsesätt, t. ex. vid behandlingen av Israels historia och Jesu liv, borde på grund av lärjungarnas större mognad inom dessa klasser i realskolan mera komma till sin rätt än vad som kan förutsättas vara möjligt i folkskolan. Beträffande den kyrkohistoriska kursen i sjätte

Realskolan.

klassen torde i det hela samma synpunkter komma i betraktande som vid un- dervisningen i kyrkohistoria i de båda högsta klasserna i folkskolan.

Den översiktliga kursen i den kristna tros- och sedeläran, Som enligt realsko- lans kursplan skall genomgås i fjärde och femte klasserna, skall liksom mot- svarande översikt inom folkskolan — enligt kursplanens föreskrift medde- las i närmaste anslutning till bibeln och sålunda betraktas såsom en utökning och sammanfattning av förut meddelade religiösa och etiska lärdomar.

Realskolans kursplan för kristendomsämnet synes sålunda i jämförelse med folkskolans i viss mån vara mer konfessionellt betonad, vilket förhållande dock, med den historiska läggning kristendomskurserna även i realskolan i stort sett äga, icke torde med nödvändighet motivera en ändring av realskolans kursplan till fullständig överensstämmelse med folkskolans i det avseende, varom här är fråga. En omarbetning i vissa avseenden av realskolans undervisnings— plan torde emellertid bliva en följd av 1927 års riksdagsbeslut rörande lärover- kens organisation.

Gymnasiet. Såsom framgår av den redogörelse för gymnasiets kursplan i kristendoms— ämnet, vilken i det föregående lämnats, lägger denna, i lika hög grad som kursplanen i detta ämne förrealskolan, tyngdpunkten på den historiska delen av kursen, nämligen, såsom redan vid förenämnda redogörelse framhållits, vid den kyrkohistoriska delen av kursen. Denna har också i de kursplanen åtföl- jande metodiska anvisningarna erhållit en mera utförlig behandling, i det hän— visningar, i vissa fall i detalj, lämnats på det historiska stoff, som vid under- visningen lämpligen bör behandlas. I sakens natur ligger, att på detta sta- dium frågor av konfessionell innebörd och överhuvud taget av mer teoretisk art måste taga större utrymme än vid undervisningen på ett lägre stadium. I gengäld finnas på det högre stadiet större förutsättningar för att detta läro- stoff må kunna bli föremål för ett verkligt historiskt betraktelsesätt, sålunda , ses i historiskt perspektiv, d. v. s. i tidshistorisk belysning, varvid både dess beroende av tidsmiljön och dess avgränsning mot densamma bör komma i be- . traktande. Med ett sådant historiskt betraktelsesätt följer alltid i viss mån l en objektiv uppfattning, som visserligen icke behöver utesluta ett personligt * ställningstagande till de frågor, som beröras, men alltid innebär ett försök till opartisk betraktelse även av motsatta ståndpunkter. En jämförelse mellan äldre och nyare läroböcker i kyrkohistoria i nu berört avseende visar oförtyd- bart en utveckling i objektiv riktning.

Rörande den bibliska kurs, som å gymnasiet skall genomgås, framhålles i de förut nämnda anvisningarna, att det historiska betraktelsesättet även här bör komma till användningi syfte att ge en bättre relief åt de religiösa och sedliga tankarna i bibeln och åt deras utveckling. Som nämnt, bör i gymnasiet en återblick lämnas på Israels religiösa utveckling, förnämligast profetismen, ävensom på Jesu liv och verk.

Vad vidare angår framställningen av den kristna tros- och sedeläran, må— i detta sammanhang vara nog att erinra därom, att även denna lagts så, att den genomgående blivit historiskt orienterad. Det torde kunna ifrågasättas, huru- vida icke även denna del av kristendomsämnet, utan att den sakliga framställ-

ningen därav toge skada, kunde läggas ännu mera historiskt och i viss mån mera objektivt än vad numera, såvitt man kan döma av de vid undervisnin- gen använda läroböckerna, är fallet. Undervisningsplanen lägger i alla hän- delser icke hinder i vägen för en så inriktad undervisning. Snarare torde kunna sägas, att den genom de till densamma fogade anvisningarna pekar åt detta håll, såsom redan i sin mån torde framgå av de i nu nämnda anvisningar givna exemplen på betydelsefulla frågor, som vid undervisningen i denna del av ämnet böra bli föremål för behandling. Enligt undervisningsplanens före- skrift skall genomgången av den kristna tros- och sedeläran börja först i andra ringen, något som i många fall torde innebära, att genomgången i fråga upp- skjutes till sista terminen i denna ring, vilka förhållanden också tyda på, att man, innan man går in på denna del av kursen, vill ha det kyrkohistoriska stoffet så mycket som möjligt genomgånget, och som sålunda i sin mån talar för att man även i denna del av ämnet söker en historisk orientering.

Kursplanens bestämmelser rörande fjärde ringens kurs, vilken skall omfatta repetition av vissa partier av vad som förut genomgåtts, visa också, hurusom tyngdpunkten i gymnasiets kristendomsundervisning avgjort liggeri den histo— riska framställningen av kristendomen, då denna undervisning —" enligt nämn— da kursplan skall mynna ut i en framställning, som kan tjäna att belysa den inre utvecklingsgången av kristendomens historia i dess samband med den all— männa kulturutvecklingen och på detta sätt låta kristendomens väsen tydli- gare framträda. I övrigt lämnar tydligen kursplanen för fjärde ringen en stor frihet åt den enskilde läraren att välja det kunskapsstoff, han för däri upp— givet syfte kan finna lämpligt. På åtskilliga håll ha därför också i denna ring icke så litet utrymme lämnats åt den allmänna religionshistorien, som ju också kan sägas tjäna att belysa åtskilligt i kristendomens historia och i sin mån' klarlägga dess väsen. Av vad sålunda anförts angående nu gällande kurspla- ners bestämmelser rörande religionsundervisningen å gymnasiet torde framgå, att denna undervisning är av den karaktär, att det konfessionella lärostoff, som enligt sakens natur här intager ett större utrymme än i undervisningen på lägre stadier, genomgående kan ställas i historisk belysning och att undervis- ningen sålunda kan äga den saklighet och opartiskhet, som med rätta bör krä- vas även i detta ämne.

Såsom framgår av den granskning, som här anställts rörande gymnasiets kursplaner för kristendomsämnet, förefinnes från religionsfrihetssynpunkt ingen anledning att framkomma med något ändringsförslag. Visserligen kunde "den möjligheten tänkas, att framställningen av den kristna tros- och sedeläran, som enligt nu gällande bestämmelser skall genomgås å gymnasiet, uteslötes ur kursplanen, eller att vissa kategorier 'av lärjungar erhölle befrielse särskilt från denna del av religionsämnet, men då framställningen i fråga dels har den hi- storiska orientering, som förut påpekats, dels innesluter moment av direkt all- mä-nbildande art och erbjuder tillfälle att gå in på individuellt och socialt etiska frågor, vilkas behandlande på detta åldersstadium böra vara av särskilt värde, torde ingen anledning förefinnas att påyrka någon ändring i nu berört av— seende. '

Sammari— fattning.

Den företagna granskningen av skolornas undervisningsplaner för kristen— domsämnet med hänsyn till deras ställning i konfessionellt avseende torde ha ådagalagt, att den religionsundervisning, som enligt nu gällande undervisnings- planer meddelas, visserligen icke är konfessionslös, varken i den betydelsen, att nämnda undervisning ställer sig utanför den kristna åskådningen, eller ens i den betydelsen, att den är indifferent gent emot den skillnad, som förefinnes mel— lan evangelisk kristendomsuppfattning och icke-evangelisk sådan, men att dessa undervisningsplaner i det hela äro hållna i en allmänt kristen samt i en vid- hjärtad och i bästa mening tolerant anda.

Vad som i det föregående påpekades såsom en väsentlig förtjänst i det för- slag till lösning av religionsundervisningsfrågan, som kravet på konfessionslös religionsundervisning erbjuder, nämligen en historiskt lagd, av objektivitet och saklighet präglad religionsundervisning, är också till finnandes i den religions- undervisning, som skall meddelas efter de nu gällande undervisningsplanernas föreskrifter. Det synes då också vara klart, att den anmärkning, som förr rik- tats mot våra skolors religionsundervisning, att den med nödvändighet förde till en dualistisk uppfattning, då den t. ex. meddelade den mosaiska skapelse— berättelsens innehåll såsom naturvetenskaplig sanning och därigenom måste komma i konflikt med nutidens naturvetenskapliga uppfattning om världen och dess utveckling, icke kan framställas mot en undervisning, som bedrives i över— ensstämmelse med nu gällande undervisningsplaner, vilka, som redan visats, betona vikten av en på samma gång religiös och historisk betraktelse av bibeln. En undervisning efter dessa grundsatser måste nödvändigt — för att hålla oss till nu anförda exempel ——4 lära lärjungarna att se denna bibliska berättelse i dess rätta historiska belysning, då såväl dess religiösa värde som dess tids- historiskt begränsade naturuppfattning böra beaktas.

Som en brist i den konfessionslösa linjens lösning av religionsundervisnings— frågan framhölls, att den genom sin fordran på fullständig neutralitet vid under- visningen riskerade att beröva ämnet dess liv och själ och på samma gång ålade läraren ett oberättigat tvång. Denna brist har den historiskt lagda kristen- domsundervisning, sådan den avses med nu gällande undervisningsplaner, velat undgå. Dessa undervisningsplaner icke minst gäller detta folkskolans undervisningsplan, som 'senast införts — ha i kristendomsämnet liksom i de övriga ämnena sökt taga hänsyn till livets praktiska krav och sålunda velat giva undervisningen i religion och moral en fostrande och karaktärsdanande uppgift.

Att man vid bedömandet av religionsundervisningen liksom undervisningen i varje annat ämne har att taga hänsyn till en så oberäknelig faktor som lärare- individualiteten är självklart. Och denna individualitet ha inga undervisnings- planer makt att omskapa i den riktning, som med dem avses, såvida icke mate- rialet är särskilt bildbart i den ifrågavarande riktningen. Därför måste alltid, så länge undervisning finns, förekomma fall, icke minst i ett så ömtåligt ämne som religionsämnet är, då läraren kommer att framkalla missnöje på grund av mindre taktfullt sätt att ge uttryck åt sina tankar och uppfattningar, de må nu gå i den ena eller den andra riktningen.

men dock har ett visst sammanhang med denna, är den i de olika skolstadgorna

deltagandet i dessa andaktsstunder, vilka ju kunna sägas utgöra ett slags kult- handling, för vissa hems vidkommande möjligen kan tänkas innebära ett tvång, som från religionsfrihetssynpunkt skulle kunna betecknas som oberättigat, ha de sakkunniga ansett sig böra till sist dröja något även inför detta moment.

I 5 23 av läroverksstadgan förekommer bestämmelsen, att »varje morgon så tidigt, att därigenom icke någon del av följande undervisningstimme upptages, förrättas för hela läroverket gemensam bön med sång och bibelläsning». Enligt undervisningsplanen för realskolan kan denna morgonandakt inskränkas till uppläsning av sammanhängande bibeltext utan utläggning eller ock utgöras av kortare text »med några därtill anknutna ord av läraren, ägnade att inskärpa någon med avseende på lärjungarnas ålder och ställning betydelsefull religiös eller sedlig sanning». Folkskolans undervisningsplan framhåller, att »den dag- liga morgonbönen (som omfattar en tid av omkring tio minuter före den första undervisningstimmen) bör vara en andaktsstund och således icke få karaktären av lektion», och det tillägges, att det därför »ofta är lämpligt att inskränka den till psalmsång och bön»; om bibelläsning förekommer, bör texten vara av be- skaffenhet att utan närmare förklaring verka uppbyggande. Morgonbönen för- rättas i folkskolan i regel med varje särskild undervisningsavdelning för sig. I stadgan för kommunala mellanskolan förekommer bestämmelse om för hela skolan gemensam morgonbön med sång och bibelläsning.

Enligt de äldre skolstadgorna och normalbestämmelserna hade morgonbönen tydligen, vid sidan av sin karaktär av andaktsstund, även uppgiften att med— dela bibelundervisning. Sålunda innehåller 1724 års skolordning den bestäm- melse om morgonbönen, att vid denna »läses i ordning en Konung Davids bot- psalm, med vilken kontinueras 3 eller 4 veckor, på det barnen må hava tid att väl lära honom utantill»; därefter skulle följa ett kapitel ur bibeln, varpå »disciplarne skola korteligen göra besked för hela dess innehåll». Även i föl- jande skolordning förekommer liknande bestämmelse beträffande förhör i sam- manhang med morgonbön. I folkskolan skulle morgonbönen likaledes enligt de tidigare normalplanerna tydligen, vid sidan av uppbyggelsemomentet, äga ett didaktiskt moment.

De nu gällande bestämmelserna skilja sig sålunda från de äldre därigenom, att de mera uteslutande vilja göra morgonbönerna till andaktsstunder, vilka böra kunna giva lärjungarna något för såväl tanke som hjärta. Rätt ledda kunna dessa stunder säkerligen få sin betydelse icke minst i uppfostringshän- seende, särskilt då läraren har tillfälle att tala till skolans lärjungar gemen- samt och därvid beröra ämnen, som äro av vikt för såväl skolan i dess helhet som dess enskilda lärjungar. Svårligen torde kunna göras gällande, att ett deltagande i dessa andaktsstunder skulle innebära någon personlig bekännelse- akt. Så långt de sakkunniga kunnat utforska förhållandena, har det ej heller inträffat, att målsmän begärt få sina barn avskilda från de övriga lärjungarna under dessa korta andaktsstunder. Däremot känna de sakkunniga många fall, 9—263504

Ett moment, som icke kan anses direkt ingå i skolornas religionsundervisning 13150";ng- 'nas e a- ande i ska- och undervrsnlngsplanerna förekommande bestämmelsen om morgonböner. Då Wii-”Orgon- orter.

Allmän mo- tiveririg.

då barn från romersk-katolska eller andra främmande religionssamfund del- tagit i morgonbönerna. Å andra sidan kan det naturligtvis trots allt icke be- tecknas som uteslutet, att religiösa skäl skulle i enstaka fall kunna föranleda begäran om befrielse från deltagandet i morgonandakterna, och då dessa, såsom förut påvisats, äro förlagda utanför den verkliga undervisningstiden och kunna sägas icke ingå i skolans egentliga undervisning, synes en absolut avvisande ståndpunkt i dylikt fall knappast motiverad. Enligt vad de sakkunniga ha sig bekant, inträffar det ej sällan, att elever, särskilt vid de allmänna läro- verken, på grund av vissa yttre anledningar, t. ex. lång skolväg, begära per- manent befrielse från skyldigheten att deltaga i andaktsstundema före de egent— liga lektionernas början. Praxis är då, att rektor efter prövning i varje fall meddelar dylik befrielse, därest han finner giltiga skäl föreligga. Givetvis bör samma. tillvägagångssätt kunna tillämpas, i händelse den begärda befrielsen skulle förorsakas av så att säga inre anledningar, exempelvis religiösa betänk- ligheter, i synnerhet som man, att döma av hittillsvarande erfarenheter, i detta avseende endast har att räkna med sällsynta undantagsfall. Vad folkskolan angår, torde av rent praktiska skäl befrielse från morgonandakterna framdeles lika litet som hittills ifrågasättas, men skulle dock någon gång så komma att ske, lär hinder ej möta för de lokala skolmyndigheterna att ordna denna ange— lägenhet.

De sakkunnigas förslag.

På grund av den historiska karaktär och den allmänt kristna, vidhjärtade och i bästa mening toleranta prägel, som religionsundervisningen i våra skolor enligt nu gällande undervisningsplaner skall äga, bör man kunna förutsätta, att målsmän tillhörande skilda åskådningar låta sina barn deltaga i skolans religionsundervisning.

Av de från folkskolinspektörer och rektorer m. fl. inkomna uppgifterna fram- går också med all tydlighet, att ingen allmännare önskan att fritaga barn från skolans religionsundervisning gör sig gällande och att medlemmar av evange- liska trossamfund utanför statskyrkan med högst få undantag begagna sig av nämnda undervisning. Intet skäl finnes för antagandet, att detta icke även i framtiden skulle bli förhållandet. Däremot ha såväl mosaiska trosbekännare som medlemmar av romersk—katolska kyrkan endast i undantagsfall låtit barnen deltaga i skolans religionsundervisning, och ej heller i detta avseende finnes anledning motse någon förändring. Vad de mosaiska trosbekännarna beträffar, hylla de en icke-kristen uppfattning, under det att i skolan en undervisning, präglad av den kristna trosåskådningen, meddelas. De romersk-katolska tros- bekännarna åter tillhöra en kyrka med starkt utpräglad, konfessionell uppfatt- ning, vilken i vissa betydelsefulla stycken har en annan syn på kristendomen och dess historia än den evangeliska kristenheten.

En särställning komma de personer att intaga, som utträda ur statskyrkan utan att ingå i annat trossamfund. Även med avseende å deras barn måste man emellertid fordra, att de erhålla kunskap om en i västerlandets kultur så

& l ,!

ingripande företeelse som den kristna religionen —— ett krav, som också gjorts gällande från i religiöst avseende mycket skilda ståndpunkter. Då religions- undervisningen i våra skolor enligt gällande bestämmelser skall ha den histo- riska karaktär, som förut påvisats, och, om den meddelas i överensstämmelse med undervisningsplanernas anda och mening, icke bör på lärjungarna utöva något tryck, som kommer i strid med religionsfrihetens grundsats, föreligger, enligt de sakkunnigas uppfattning, intet skäl att åt medlemmar, tillhörande denna kategori, medgiva rätt att fritaga barnen från skolans religionsunder- visning. För denna de sakkunnigas åsikt tala också förhållandena i Finland, där, såsom förut nämnts, rätten att fritaga från skolans dock mer än här konfes- sionsbundna religionsundervisning endast i ett försvinnande fåtal fall kommit till användning.

I överensstämmelse med det anförda föreslå de sakkunniga icke utsträckning av den i 7 % dissenterlagen stadgade rätten att fritaga barnen från skolornas religionsundervisning till vare sig statskyrkomedlemmar eller personer utanför varje trossamfund. Däremot anse de sakkunniga möjligheten för främmande trosbekännare att efter anmälan vinna dylik befrielse böra inskränkas till med— lemmar av sådana trossamfund, som hava en från grunderna för de allmänna skolornas religionsundervisning väsentligt avvikande åskådning. Prövningen av frågan, när berörda förhållande skall anses föreligga, vilja de sakkunniga överlämna åt Kungl. Maj:t och göra beroende av ansökan av vederbörande tros- samfund. Förutsättning för bifall till en sådan ansökan bör således, enligt de sakkunnigas mening, till en början vara, att ifrågavarande samfund har en från grunderna för religionsundervisningen i skolorna verkligt avvikande åskåd- ning. Vidare bör givetvis fordras, att den undervisning, som enligt ansöknin- gen skall sättas i stället, icke blott icke innefattar mot lag och god sed stridande moment utan även finnes vara av beskaffenhet att kunna ur bildningssynpunkt på ett tillfredsställande sätt motsvara den i de allmänna skolorna meddelade undervisningen. Under det att skolornas religionsundervisning, enligt vad för- ut anförts, är i viss mån präglad av evangelisk uppfattning, må den under- visning, som skall sättas i stället, gå i annan, exempelvis romersk-katolsk eller mosaisk riktning; den bör emellertid äga åtminstone något av den tolerans och förståelse för andras uppfattning, som utmärker de för de allmänna skolorna gällande undervisningsplanerna.

Uppfyller den religionsundervisning, som enligt ansökan av ifrågavarande slag skall inom vederbörande trossamfund meddelas, icke de fordringar, som enligt det föregående böra ställas å densamma, och varder ansökan förty av- slagen, skola barnen givetvis deltaga i skolans religionsundervisning; så ock då i de särskilda fallen undervisningen icke motsvarar av Kungl. Maj:t fast- ställda bestämmelser;

Beträffande den kontroll, som i de särskilda fallen bör utövas, torde nuva- rande bestämmelser böra bibehållas. Visserligen hava dessa, såsom av de in- komna yttrandena framgår, icke Visat sig fullt effektiva. Men detta torde till största delen bero därpå, att de, som haft att utöva kontrollen, saknat er- forderlig ledning angående de fordringar, som bort ställas å den undervisning,

7 5 dissen- terlag m .

som vid fall av befrielse från den allmänna religionsundervisningen, skolat sät- tas i stället. Då detta enligt de sakkunnigas förslag kommer att bliva för varje särskilt samfund, för vilket befrielse enligt förslaget kan ifrågakomma, av Kungl. Maj:t fastslaget, lärer kontrollen bliva lättare att utöva och till följd därav mera effektiv. Dessutom torde angelägenheten av att kontroll verk- ligen utövas böra genom cirkulärskrivelser från Kungl. Maj:t eller skolöver- styrelsen hos vederbörande inskärpas.

Speciell motivering.

Ifrågavarande bestämmelser hava, såsom förut nämnts, sin plats i 7 % dissen- terlagen.

I första punkten av denna paragraf har uttrycket >>främmande trosbekännare» utbytts mot orden »de, som icke tillhöra svenska kyrkan».

Därnäst har såsom ett särskilt stycke i lagrummet införts ett stadgande av innehåll, att Konungen, på ansökan av trossamfund med en från grunderna för de allmänna skolornas religionsundervisning väsentligt avvikande åskåd- ning och efter prövning av grunderna för den religionsundervisning, som enligt ansökan skall meddelas, äger medgiva samfundets medlemmar rätt att i sko— lornas ställe ombesörja barnens religionsundervisning. Härmed är fastslaget vad slags religionsundervisning, som överhuvud må kunna godtagas i stället för den i de allmänna skolorna meddelade religionsundervisningen.

Beträffande frågan om för vilka barns del religionsundervisningen i skolorna må kunna utbytas mot särskild religionsundervisning, kunde det jämlikt 'de av de sakkunniga enligt det föregående omfattade principerna synas

ligga närmast att stadga, att den för varje särskilt samfund fastställda under- visningen finge i stället för skolornas religionsundervisning meddelas samfundet tillhörande barn. Emellertid kunna ett samfunds regler angående medlemskap vara sådana, att minderåriga icke kunna vinna inträde. Detta bör dock icke hindra, att samfundet för undervisning av samfundsmedlemmarnas barn erhåller tillstånd av ifrågavarande slag. Såframt någon av barnets föräldrar eller adop- tivföräldrar eller adoptant tillhör samfundet, bör för barnets del tillståndet kun— na begagnas. Även avliden dylik anhörigs önskan bör i sådant avseende kunna komma i betraktande. Dock synes det böra förbehållas, att barnet icke tillhör svenska kyrkan. I övrigt torde avgörandet böra överlämnas åt den eller dem, som' hava vårdnaden om' barnet. De sakkunniga föreslå alltså, att barn, som icke är medlem av svenska kyrkan, må, på framställning av den, som har vårdnaden om barnet, fritagas från religionsundervisningen i allmän skola, såframt någon av barnets föräldrar eller adoptivföräldrar eller adoptant tillhör eller, ifall han är avliden, vid dödsfallet tillhörde trossamfund, vilket erhållit sådant tillstånd, som förut sagts.

Framställning om befrielse från skolans religionsundervisning torde, såsom för närvarande, böra göras hos vederbörande Skolmyndighet. Därvid bör upp- givas, huru med undervisningen i stället skall ordnas. Finnes detta icke till- fredsställande, kan framställningen på sådan grund avslås.

Bifalles framställningen, bör det, på sätt förut nämnts, åligga skolmyndig— heten tillse, att barnet genom målsmans försorg erhåller tillbörlig religions- undervisning, d. v. s. religionsundervisning i enlighet med vad för ifrågavaran- de samfund blivit fastställt; och om målsman, oaktat av skolmyndigheten er- hållen påminnelse, försummar sin skyldighet härutinnan, skall barnet deltaga i skolans religionsundervisning.

Såsom vederbörande Skolmyndighet angiver lagen för närvarande, vid folk- skola Skolstyrelsen och vid elementarläroverk rektor. Med Skolstyrelsen för— stås givetvis i allmänhet skolrådet, men i städer, där lagen den 25 juni 1909 angående folkskoleväsendet i vissa städer äger tillämpning, folkskolestyrelsen och i Stockholm folkskoledirektionen. Med elementarläroverk torde böra förstås icke blott rikets allmänna läroverk utan även kommunala gymnasier och kom- munala mellanskolor samt andra till den högre allmänna skolundervisningen hö- rande läroanstalter, och med rektor lärer vara att jämställa annan föreståndare. Med hänsyn till det anförda föreslå de sakkunniga någon jämkning i föreva— rande stadgande.1 *

För att den nya ordningen skall kunna tillämpas redan från tidpunkten för lagens ikraftträdande, måste ansökan av trossamfund om tillstånd för dess medlemmar att i skolornas ställe ombesörja barnens religionsundervisning kun- na dessförinnan vinna prövning. Med anledning härav föreslå de sakkunniga, att ansökan jämlikt 7 % andra stycket enligt den nya lydelsen må prövas jäm— väl innan lagen i övrigt trätt i kraft.

Även efter den nya lagens ikraftträdande torde med avseende å barn, som enligt den äldre lagen fritagits från kristendomsundervisning, nämnda lag böra i sådant hänseende tillämpas.

De av de sakkunniga i 7 % dissenterlagen föreslagna bestämmelserna påkalla ändring av % 92 i stadgan den 18 februari 1905 (nr 6) för rikets allmänna läroverk och % 13 i stadgan den 19 november 1918 (nr 1114) för kommunala mellanskolor, varjämte motsvarande bestämmelser torde böra införas i stad— gan den 26 september 1921 (nr 604) angående folkundervisningen i riket, % 38, stadgan den 22 juni 1923 (nr 294) angående folkundervisningen i Stock- holm, 5 38, samt stadgan den 16 september 1918 (nr 1064) för högre folksko- lor, % 16.3

I detta sammanhang torde böra upptagas till behandling följande i 12 å andra stycket dissenterlagen förekommande stadgande:

Ej må skolor eller andra uppfostringsanstalter, i vilka undervisning i religion meddelas, av främmande trosbekännare inrättas eller upplåtas för barn under femton år, tillhörande svenska kyrkan, utan att Konungen för särskilt fall det tillåter. Sker annorledes; varde skolan eller anstalten stängd och föreståndaren gör1 densamma dömd att böta från och med fem till och med femhundra riks- a er.

1 Jfr instruktion d. 31 okt. 1919 (nr 812) för skolöverstyrelsen, 5 2. 2 Jfr %% 75, 102 och 106. 3 I den mån bestämmelser rörande lärjunges fritagande från kristendomsundervisning finnas med- delade i kungl. hrev eller cirkulär angående andra läroanstalter än de i berörda stadgor omförmälda, bör givetvis motsvarande ändring i dessa bestämmelser komma till stånd.

Övergånge— bestäm- melser.

Följdstad— ganden.

12 5 2 st. dissenter- lagen.

Historik.

Såsom förut anmärkts, medgav 1860 års dissenterlag (% 8) främmande tros- Bekännare att hålla skolor och andra undervisningsanstalter men förbjöd dem att inrätta eller upplåta sådana för andra än bekännare av deras egen troslära och deras barn.

Detta stadgande utelämnades i 1869 års förslag till ny dissenterlag. Lagutskottet (utlåt. nr 34) anförde därom följande: Utskottet, som anser, att dessa stadganden böra utgå, tillåter sig att till stöd härför återgiva vad lagutskottet vid förra riksdagen i ämnet anförde, nämligen: att, om desamma ansetts lämpliga under en tid, då lagen med stränga straff be- lade den, som gjort sig skyldig till avfall från statskyrkan, torde de dock ej vara överensstämmande med nutidens även i lagstiftningen inrymda mera fri- sinnade åsikter i detta senare hänseende. Det synes föga konsekvent att tillåta en fader att med sitt barn övergå till främmande religionssamfund, men däremot förhindra honom att, kvarblivande i svenska kyrkan, låta barnet njuta under— visning i världsliga stycken uti en för det främmande samfundet inrättad skola, då han hyser förtroende-för föreståndaren eller läraren. Likasom till- träde till statens skolor lämnas dissenters barn, utan att deras från den evange- liskt lutherska läran avvikande religiösa tro därigenom anses tillspillogiven, då de äro befriade från skyldigheten att där njuta religionsundervisning, så synes å andra sidan borttagandet av ifrågavarande förbud ej böra medföra några vådliga följder, helst såsom regel torde få antagas, att föräldrar och målsmän av naturlig omtanke för barnens väl skola låta sig angeläget vara att icke anförtro dessa i händerna på lärare, som kunna misstänkas att vilja utöva ett obehörigt inflytande på barnens uppfostran i religiöst avseende. I andra länder med religionsfrihet finnas s. k. blandade skolor, vilka besökas av både protestanter och katoliker och varest religionsundervisningen meddelas av olika lärare för olika trosbekännelser.

Förslaget lämnades av högsta domstolen utan anmärkning. Vid gransk- ningen i högsta domstolen av 1873 års likalydande förslag framställdes där- emot flera anmärkningar mot uteslutandet ur förslaget av ifrågavarande be- stämmelser. Därvid hänvisades särskilt till deras behövlighet mot katolsk propaganda.

1873 års lagutskott (utlåt. nr 17) hemställde om ifrågavarande tillägg till 12 % dissenterlagen.

Tillägget blev antaget och motiveras i riksdagens skrivelse (nr 87) bl. a. sålunda:

Riksdagen har vid 12 % ansett sig böra göra ett tillägg i syfte att före— bygga det proselytmakeri, som genom skolundervisningen kan bedrivas. Rät- tigheten att, oberoende av andra band än sedlighetens och den allmänna ord- ningens, öva den religion, man av inre övertygelse omfattar, må väl anses betinga jämväl rättigheten att fritt och öppet bekänna densamma; men den grundlägger, i riksdagens tanke, ingalunda något befogat anspråk att, stats- kyrkan till skada, i skolor utbreda och inplanta från hennes bekännelser av— vikande trossatser ibland dem till denna kyrka hörande ungdom,. vilkens oför— måga att skilja mellan de skiftande meningarne är uppenbar. Även om vårt land för närvarande är förskonat från de i många protestantiska länder mera djärvt och ohöljt framträdande försöken av den i sitt omvändelsenit outtrött- liga katolicismen att utbreda sitt i socialt och politiskt hänseende farliga välde, så saknas dock ej alldeles vedermälen därå, att man anser jordmånen även här kunna bearbetas, om ock hittills med yttersta försiktighet.

Riksdagen vidhåller alltså den princip, som i förevarande hänseende nu gäller för lagstiftningen, men anser, att man utan våda kan gå något längre i medgivande för främmande trosbekännare än för närvarande är händelsen. Sålunda är det, enligt riksdagens åsikt, icke blott obehövligt, utan kan till och med verka menligt, om någon, som är därtill lämplig, hindras att för vem som helst inrätta och upplåta tekniska läroanstalter, handelsinstitut, tillämpnings— skolor o. s. v., vadan riksdagen inskränkt förbudet till sådana undervisnings- anstalter allena, i vilka undervisning i religion meddelas; varförutan det synts riksdagen, som om någon våda ej skulle bliva förenad därmed, att bekännare av svenska kyrkans lära, som uppnått femton års ålder, tillåtas besöka främ- mande trosbekännares skolor, så att t. ex. den mera utmärkta språkunder— visning, som kunde vara att hämta i en fransk eller tysk katolsk skola, även kan komma vår ungdom till del. Likaledes anser riksdagen förbudet böra in- skränkas till upptagande i skolorna av barn, tillhörande svenska kyrkan, enär svenska staten icke lärer hava förpliktelse att emot avvikande läromeningar skydda andra än medlemmar av den kyrka, staten själv erkänner såsom sin; och därjämte har riksdagen trott sig kunna föreslå den ytterligare utvidgning av lärofriheten för främmande trosbekännare, att deras uppfostringsanstalter må upplåtas för vem som helst, därest Kungl. Maj:t efter särskild prövning för varje fall sådant tillåter. Det låter nämligen tänka sig, att i reglementet för en skola finnas upptagna sådana bestämmelser, att någon fara för proselyt- makeri icke kan uppstå.

Vid 1888 års kyrkomöte hemställdes i motion (nr 51 av hr Kjellin) om åvägabringande av sådan ändring i dissenterlagen, varigenom ej allenast främ- mande trosbekännare utan även sådan person, som, utan att hava utträtt ur svenska kyrkan, likväl uppenbart omfattar främmande lära, må falla under det i 12 % av samma lag stadgade förbud och ansvar.

Motionen avstyrktes av kyrkolagsutskottet (bet. nr 26) och avslogs av kyrkomötet utan votering.

Ifrågavarande stadgande, 12 å andra stycket dissenterlagen, lägger icke hinder i vägen för främmande trosbekännare att för barn, som icke tillhöra svenska kyrkan, inrätta eller upplåta skolor eller andra uppfostringsanstalter, i vilka meddelas undervisning i religion, det må gälla särskilda religionsskolor, exempelvis s. k. söndagsskolor, eller skolor, avsedda att helt ersätta de all— männa skolorna. Visserligen heter det i folkskolestadgan, % 62, att, om någon önskar inrätta enskild skola för meddelande av undervisning åt barn, vilka icke efter föreskriven avgångsprövning avgått från folkskolan eller styrkt sig hava förvärvat kunskaper, motsvarande de för sådan avgång erforderliga, an- sökan därom skall göras hos distriktets skolråd, vilket ej må vägra tillstånd till skolans upprättande, såframt sökanden är medlem av svenska kyrkan och äger vissa andra närmare angivna kvalifikationer. Är sökanden främmande trosbekännare, skall eller kan tillstånd alltså på sådan grund vägras. Här är emellertid endast fråga om sådan enskild skola, som jämväl med avseende å kristendomsundervisningen skall motsvara den allmänna skolan. Icke heller sistberörda stadgande lägger således hinder i vägen för främmande trosbekän- nare att för undervisning åt barn i folkskolåldern, vilka skola uppfostras i främmande troslära, inrätta enskild läroanstalt. Enligt instruktionen den

De sakkun— niga.

31 oktober 1919 (nr 812) för skolöverstyrelsen, % 2 a) 3) och b) 4) samt % 10, står en sådan läroanstalt under skolöverstyrelsens inseende och inspek- tion, och enligt instruktionen den 15 december 1914 (nr 489) för folkskolin- spektörer, % 5, åligger det inspektör att hava tillsyn jämväl å en sådan skola.

Andra stycket i 12 % dissenterlagen innefattar däremot förbud för främ- mande trosbekännare att utan Konungens särskilda tillstånd inrätta eller upp- låta skolor eller andra uppfostringsanstalter, i vilka undervisning i religion meddelas, för barn under femton år, tillhörande svenska kyrkan. Detta stad- gande står i god överensstämmelse med den i 6 % dissenterlagen för närvarande tillämpade regeln, att svenska kyrkan tillhörande barn ovillkorligen skola upp- fostras i den evangeliskt lutherska läran. De sakkunniga hava emellertid, såsom i kap. II av detta betänkande närmare utvecklats, frångått denna grundsats och förutsatt, att i fråga om barns uppfostran de allmänna reglerna angående vårdnaden skola vinna tillämpning. I överensstämmelse härmed synes jämväl ifrågavarande förbud böra ur lagen utgå. Hinder bör således icke möta emot att barn, som tillhör svenska kyrkan, enligt vederbörande vårdares bestämman- de deltager i religionsundervisningen i en av främmande trosbekännare upp— rättad skola. Att dylika skolor, avsedda att helt ersätta de allmänna skolorna, skulle såsom helhetsskolor komma att i avsevärd utsträckning tagas i anspråk för svenska kyrkan tillhörande barn, kan dock icke antagas, då, på grund av de av de sakkunniga i 7 % dissenterlagen föreslagna bestämmelserna, barn, som tillhör svenska kyrkan, icke kan fritagas från de allmänna skolornas religions»- undervisning och således i allt fall måste tillförsäkras motsvarande under— visning.

KAP. V.

Om trosbekännelse som villkor för tillträde till ämbeten och tjänster.

Inledning.

I äldre tid gällde den grundsatsen, som kommit till uttryck bland annat i prästerskapets privilegier 1723, att >>ingen, som icke är av vår religion eller den vedertaga vill, skall här inrikes brukas i något ämbete, mindre andligt eller vid skolor».

T oleransediktet av år 1781 tillförsäkrade de främmande trosbekännarna »att njuta alla medborgerliga fri— och rättigheter, den undantagen att i rikets äm- beten och tjänster eller som riksdagsmän1 nyttjade varda ; vilken förmån dock icke vägras deras barn, så snart de övergå till lutherska församlingen». I 1782 års judereglemente inskärptes, att judarna icke under någon förevändning finge antagas uti rikets högre eller lägre ämbeten och sysslor.

Enligt 1809 års regeringsform (%% 4 0. 28) i dess ursprungliga lydelse2 skulle civila ämbetsmän och domare vara av den rena evangeliska läran. Till inne- havare av militära tjänster kunde däremot befordras även bekännare av främ- mande troslära.

Vid 1850—51 års riksdag uppkom frågan om främmande trosbekännares till- träde till ämbeten och tjänster i sammanhang med spörsmålet om utsträckt be- hörighet för utlänningar att erhålla befattningar i svensk tjänst. Konstitu- tionsutskottet (mem. nr 9) föreslog därvid för utlänningarna upphävande i viss

1 De reformerta ätnjöto emellertid på. grund av kungörelsen d. 27 aug. 1741 riksdagsmannarätt och blevo i toleransediktet därvid bibehållna; )men då,» heter det vidare i toleransediktet, )enligt rikets ständers underdåniga tillstyrkande, alla. andra främmande därifrån uteslutas, pröve Vi dem, såsom medlemmar av staten, ehuru icke av församlingen, ingalunda kunna förvägras att deltaga i riksdagsmannavalen, emedan under friheten av närvarande regeringssätt var och en, inom de stånd som till riksmöten sända fullmäktige, bör utan intrång en så betydande rättighet till godo njuta). — Enligt 1782 års judereglemente fingo de mosaiska trosbekännarna icke åtnjuta någon riksdags— mannarätt. — I 1810 års riksdagsordning (% 18) stadgades i förevarande hänseende: »Personer av någon annan främmande lära än den reformerta kunna ej Vara riksdagsmän; men valrätt må. även andra kristna trosförvanter ej förvägras.) —- I 1866 års riksdagsordning gjordes rätt att deltaga i riks- dagsmannaval icke beroende av trosbekännelse, men i fråga om behörighet att vara riksdagsman inne- höll riksdagsordningen (% 26) den inskränkningen, att »riksdagsmaunabefattning kan endast utövas av svenska medborgare, som bekänna sig till kristen protestantisk lära). — Detta stadgande upp- hävdes år 1870. Därefter äro svenska medborgares valrätt och valbarhet i politiskt hänseende icke beroende av trosbekännelse. " ” Regeringsformen % 4 har undergått förändring åren 1815, 1845, 1918 och 1921. Andringarna angä icke förevarande ämne. % 28 har ändrats åren 1841, 1854, 1858, 1863, 1866, 1870, 1909 och 1921. Se härom vidare bil. VII vid detta betänkande.

Historik.

Gällande rätt.

omfattning av villkoret om tillhörighet till den rena evangeliska läran. Ut- skottets mening vann emellertid icke bifall av riksdagen, som i stället antog ett av utskottet alternativt framställt förslag om införande i regeringsformen % 28 av följande stadgande: Konungen vare — — — obetaget, att, efter veder— börandes hörande, eller uppå deras framställning, till lärarebefattningar vid universiteterna, de teologiska läraretjänsterna likväl undantagna, såsom ock till lärare- och andra beställningar vid andra inrättningar för vetenskap, slöjd eller skön konst, ävensom till läkarebefattningar, kalla och befordra även ut- ländske män av utmärkt förtjänst, de där den rena evangeliska läran bekänna.

Detta förslag blev antaget jämväl av 1853—54 års riksdag och sistnämnda är sanktionerat av Kungl. Maj:t. Det har sedermera ej undergått någon för- ändring.1

År 1863 fastställdes ett vid riksdagarna 1859—60 och 1862—63 antaget förslag av innebörd, att till lärarebeställningar och övriga tjänster vid inrätt- ningar för slöjd och skön konst ävensom läkarebefattningar kunde utnämnas jämväl andra än bekännare av den rena evangeliska läran.

Vid 1867 års riksdag föreslog konstitutionsutskottet (utlåt. nr 11) i anled— ning av väckta motioner följande lydelse av hithörande stadgande i % 28 re- geringsformen :

Till prästerligt ämbete eller till annan tjänst, varmed är förenat äliggande att meddela undervisning i kristendom eller teologisk vetenskap, kan endast den utnämnas, som bekänner den rena evangeliska läran. Till alla övriga äm- beten eller tjänster, med det undantag i avseende d statsrådets ledamöter, som i 4 5 stadgas, mä bekännare av annan kristen troslära, ävensom av den mo- saiska, kunna nämnas; dock mä icke någon, som ej tillhör den rena evangeliska läran, såsom domare eller innehavare av annan tjänst deltaga i handläggning eller avgörande av fråga, som angår religionsvärd, religionsundervisning eller befordringar inom den svenska kyrkan.2

Sedan detta förslag vunnit godkännande vid såväl 1867 som 1870 års riks- dag, blev detsamma sistnämnda är sanktionerat av Kungl. Maj:t. Bestämmel- sen har sedermera icke undergått någon förändring.1

Behörighet att bekläda ämbeten och tjänster tillkommer sålunda enligt gäl— lande rätt även bekännare av annan kristen troslära än den rena evangeliska samt bekännare av den mosaiska trosläran.

Från denna regel (R. F. % 28) gälla emellertid följande undantag:

1) Statsrådets ledamöter skola vara av den rena evangeliska läran (% 4). 2) Till prästerligt ämbete kan endast den utnämnas, som bekänner nämnda lära.

3) Detsamma gäller annan tjänst, varmed är förenat äliggande att meddela undervisning i kristendom eller teologisk vetenskap.

4) Konungens rätt att till lärarebefattningar vid universiteten, de teologiska läraretjänsterna likväl undantagna, samt till lärare- och andra beställningar

1 Jfr dock % 28 st. 2, en]. 1921 års lydelse, ang. kvinnors tillträde till statstjänst. 2 Jfr ovan, det kursiverade stycket.

___—M..-.. rju—...nu _ . H., —

vid andra inrättningar för— vetenskap, slöjd eller skön konst ävensom till lä- karebefattningar kalla och befordra utlänningar av utmärkt förtjänst är be- gränsad genom villkoret, att vederbörande skall bekänna den rena evangeliska läran.

5) Slutligen är föreskrivet, att icke någon, som ej tillhör den rena evange- liska läran, må såsom domare eller innehavare av annan tjänst deltaga i hand- läggning eller avgörande av fråga, som angår religionsvård, religionsunder- visning eller befordringar inom den svenska kyrkan.

Regeringsformen % 28 avser visserligen endast sådana tjänster, som tillsät— tas av Konungen och medelst fullmakt. Den i lagrummet för vissa tjänster uppställda fordran på bekännelse till den rena evangeliska läran har emel- lertid i många fall genom särskild lagstiftning fastslagits även beträffande tjänster, som icke tillsättas av Konungen, och upprätthålles i allt fall i praxis såsom gällande rättsgrundsats jämväl i fråga om sådana tjänster. Ehuru stad- gandet vidare endast gäller ordinarie tjänsteinnehavare, måste det tillämpas jämväl vid vikariat.

Angående vad som menas med »den rena evangeliska läran» råda olika me- ningar. Regeringsformen g 2 angiver såsom de urkunder, efter vilka man har att bedöma denna fråga, "den oförändrade augsburgiska bekännelsen samt Uppsala mötes beslut av år 1593. I detta beslut åberopas bibelns böcker samt de tre trosbekännelserna från kyrkans äldsta tid (den apostoliska, den nicenska och den athanasianska). I kyrkolagen kap. I % 1 angivas emellertid som nor- mer för avgörande av vad som är »den rätta kristliga läran» dels de i rege-

l ringsformen upptagna bekännelseskriftema, dels ock den s. k. konkordieboken, ; vilken förutom nämnda skrifter innehåller augsburgiska bekännelsens försvar, 1 de schmalkaldiska artiklarna, Luthers båda katekeser och konkordieformeln. ? Den enda rättsligt giltiga definitionen på begreppet »den rena evangeliska läran» torde vara den i regeringsformen upptagna. I kyrkomötet har emel- lertid av såväl präster som lekmän gjorts gällande, att den fullständiga defini- tionen på samma lära vore att finna 1 kap. I % 1 av kyrkolagen.1

Men icke blott med avseende å vad som menas med »den rena evangeliska läran» utan även i fråga om vad som menas med att »vara av» eller »bekänna» eller »tillhöra» denna lära äro meningarna delade.2

Å ena sidan har det sålunda gjorts gällande, att ordet »bekänna» är likty- digt med »i sin övertygelse omfatta» och att därför villkoret att »bekänna den rena evangeliska läran» innebure en verklig garanti i renlärighetsavseende. Å andra sidan har det framhållits, att ordet »bekänna» visserligen teoretiskt ta- get vore liktydigt med att »i sin övertygelse omfatta» och sålunda, kyrkligt- religiöst sett, borde anses moraliskt förpliktande, men att detsamma i egen- skap av yttre, juridisk garanti vore uti ifrågavarande hänseende av ringa bety- delse. Förpliktelsen att »bekänna den rena evangeliska läran» komme i verk- ligheten blott att betyda att vara skriven inom kyrkan. Det enda, som den

' Se ock Reuterskiöld, Sveriges grundlagar, s. 6. Grundlagen använder dessa uttryck såsom synonyma begrepp.

därutöver möjligen skulle kunna innebära, vore, att vederbörande ej finge be- visligen förneka eller bekämpa kyrkans lära.

Som oeftergivligt villkor för att kunna anses bekänna den rena evangeliska läran fordras att tillhöra svenska kyrkan eller, om det gäller utlänning, annat evangeliskt lutherskt trossamfund. En person, som ansluter sig till den evan- geliskt lutherska åskådningen men icke är medlem av statskyrkan eller, om han är utlänning, annat evangeliskt lutherskt trossamfund, fyller icke det ifrå- gavarande kompetensvillkoret. I allmänhet nöjer man sig med medlemskap som bevis för vederbörandes trosbekännelse. Detta är otvivelaktigt fallet be- träffande statsrådsämbeten och sådana lärarebefattningar, som kunna besättas med utländsk medborgare. Och när det stadgas bekännelse till kristen eller mosaisk troslära som villkor för att överhuvud kunna erhålla svenskt stats- ämbete, anses detta villkor ävenledes vara uppfyllt, därest medlemskap av kristet eller mosaiskt trossamfund styrkes. Grundlagens stadgande får emel- lertid icke fattas så, som om bekännelsefrågan ovillkorligen måste anses av- gjord genom uppvisande av medlemskap. Då en prästman jämlikt lagen den 8 mars 1889 om straff för ämbetsbrott av präst m. m. kan dömas till ansvar eller avsättning för det han offentligen förkunnat eller annorledes utspritt lärosats, som är stridande mot svenska kyrkans lära, och, om han »avfaller» från samma lära, skall av domkapitlet skiljas från prästämbetet och den sär- skilda tjänst, han inom kyrkan innehar, är det uppenbart, att avvikelse från kyrkans lära även kan diskvalificera vid tillsättande av prästerlig tjänst. Där- för har också Kungl. Maj:t ansett sig oförhindrad att för kompetens till präs- terliga tjänster fordra intyg av vederbörande domkapitel om sökandes »lära och leverne»? Från auktoritativt håll har också uttalats,2 att, om en person blivit i laga ordning överbevisad om avvikelser från den rena evangeliska läran samt icke återkallat dessa, han ej kan anses till teologisk professor behörig. I detta sammanhang betonades dock, att, då svensk lag svårligen torde tillstädja någon inkvisition beträffande personers subjektiva uppfattning, i % 28 rege- ringsformen sannolikt icke kan inläggas någon preventiv garanti emot att någon kan utnämnas till teologisk professur, som visat sig ej principiellt stå på den evangeliskt lutherska bekännelsens grund. Vad sålunda yttrats om teologisk professur gäller givetvis även annan tjänst, varmed är förenat åliggande att meddela undervisningi kristendom eller teologisk vetenskap.8

Ämbeten och tjänster i allmänhet.

Historik. Såsom förut framhållits, är regeln, att ämbets- och tjänstemän skola tillhöra kristen eller mosaisk troslära.

1 K. K. 9/12 1910 med vissa föreskrifter ang. vad som bör iakttagas vid ledighet i prästerlig tjänst samt ansökning till sådan tjänst. F. K prot. 1913, nr 33, ss. 4—14. 3 Se vidare Malmgren, Sveriges grundlagar, 2 uppl., s. 33 f.; jfr Reuterskiöld, s. 45, och Statsvet. Tids-kr. 1912, s. 284 ff. .

Till motivering av detta stadgande anförde konstitutionsutskottet (utlåt. nr 11) vid 1867 års riksdag bl. a. följande. Utskottet trodde, att icke blott rätt- visan mot de främmande trosbekännare, som åtnjöte svensk medborgarrätt, utan även omtanken om fosterlandets bästa fordrade, att nämnda trosbekännares ute- slutande från de flesta allmänna befattningar måtte upphöra. Rättmätigheten av deras anspråk på ett friare tillträde till statens ämbeten och tjänster hade också blivit mer och mer erkänd, och att detta erkännande icke vunnit vid— sträcktare tillämpning i grundlagen, torde mindre haft sin anledning i ett un- derkännande av dessa svenska medborgares rätt i berörda hänseende i allmän- het än i de betänkligheter, som mött i avseende å denna rätts omfattning, samt i svårigheten att kunna med erforderlig tydlighet bestämma gränsen för de rät— tigheter, man ansett sig kunna medgiva dem. Undantag från främmande tros— bekännare-s tillträde till statens tjänster borde föranledas endast därav, att antingen den troslära, vilken ifrågavarande personer tillhörde, innefattade läro- satser, som för dess bekännare gjorde en verklig anslutning till staten i med- borgerligt hänseende omöjlig, eller att befattningen vore av den beskaffenhet, att skiljaktigheten i trosbekännelse kunde äga inflytande å dess behöriga utövning. Utskottet hade sålunda icke funnit betänkligheter möta för med— givandet av ett friare tillträde till allmänna befattningar åt de svenska med- borgare, som tillhörde kristen troslära eller den mosaiska bekännelsen, varemot skäl ej syntes vara för handen att lämna ett sådant medgivande även 'åt andra icke kristna trosbekännare, då åtskilliga bland dessa, t. ex. mormonerna, om- fattat läror, som vore oförenliga med våra medborgerliga förhållanden.

Ifrågavarande regel har emellertid varit föremål för ändringsförslag. Sålunda påyrkade vid 1882 års riksdag hr K. P. Arnoldson (II:26) den ändring i 28 % regeringsformen, att orden »bekännare av annan kristen tros- lära (än den rena evangeliska läran), ävensom av den mosaiska» måtte ut- bytas mot orden »även sådana personer, som icke bekänna sig till denna lära». Motionären ansåg utsträckande till alla utan avseende på trosbekännelse av tillträde till statens ämbeten vara en följdriktig fortsättning av de strävanden, u—r vilka gällande bestämmelser i ämnet framgått. Motionären, som samtidigt (II: 24) framställde förslag om ändring av 3 % dissenterlagen i syfte att ut— träde ur statskyrkan skulle medgivas utan skyldighet för den utträdande att övergå till annat trossamfund, framhöll vidare, att ett antagande av detta för- slag jämväl påkallade ändring i förevarande avseende. Eljest skulle det be— synnerliga förhållande uppstå, att i fråga om religionsfrihet tre olika klasser av svenska medborgare komme att finnas, nämligen dels sådana, som måste tillhöra statskyrkan (statsrådsledamöter samt lärare i religion och teologi), dels sådana, som måste tillhöra antingen något kristet kyrkosamfund eller det mosaiska (de övriga tjänstemännen) och dels de, som kunde tillhöra vilket som helst eller ook intet kyrkosamfund (alla rikets övriga invånare). Konstitutionsutskottet (utlåt. nr 3) avstyrkte motionen. Utskottet hänvisade till att riksdagen redan avslagit motionärens framställning om ändring av 3 % dissenterlagen. Visserligen utgjorde icke berörda beslut absolut hinder för bifall till ifrågavarande framställning. Genom sitt beslut i fråga om ändring

De sakkun- niga.

av dissenterlagen hade riksdagen emellertid bestämt förklarat, att staten ej ville skänka sitt erkännande åt de religionssamfund, som ställt sig utanför inflytandet av all kristlig tro, och att svenska kyrkan ej medgåve utträde ur dess sköte förrän den förvissat sig om att den utträdande bekände åtminstone någon kristen lära-. Men med en sådan uppfattning av statskyrkans betydelse och den religiösa omvårdnad, den hade att utöva å rikets invånare i allmänhet, torde icke heller hos svenska folkets representanter kunna förutsättas någon önskan att se statens värv anförtros åt dem, som bekände sig till icke-kristen tro eller kanske övergått till fullständig religionslöshet. (Två ledamöter an- mälde reservationer, den ene angående motiveringen.)

Kamrarna biföllo utskottets hemställan utan votering, första kammaren utan diskussion. (F. K. 11:28, 14; A. K. III:37, 26.)

Vid 1885 års riksdag, då samme motionär åter framlade förslag om ändring av bestämmelserna om utträde ur statskyrkan, förnyade han jämväl (II: 115) sin motion om ändring av 28 % regeringsformen.

Konstitutionsutskottet (utlåt. nr 12) hänvisade till att lagutskottet avstyrkt motionen om ändring av dissenterlagen. Evad lagutskottets åsikt skulle varda av riksdagen gillad eller icke, ansåg emellertid konstitutionsutskottet de nu gällande bestämmelserna i 28 % regeringsformen böra bibehållas. Även om det skulle varda medgivet att utträda ur statskyrkan utan att inträda i främmande kristet eller mosaiskt trossamfund, följde ej därav, att staten kunde eller borde eftergiva det i statens men icke i statskyrkans intresse meddelade stadgande, att till ämbete eller tjänst i staten endast bekännare av kristen eller mosaisk troslära kunde nämnas.

Motionen avslogs av kamrarna utan diskussion eller votering. (F. K. III: 30, 2; A. K. III: 44, 13.)

Därest rätt till utträde ur statskyrkan i föreslagen ordning medgives, torde bekännelse till kristen eller mosaisk troslära icke böra bibehållas såsom kom- petensvillkor för statstjänst överhuvud. Rätten till utträde skulle eljest i verk- ligheten bliva i väsentlig mån inskränkt; och det lärer svårligen kunna motive- ras att i förevarande hänseende göra någon skillnad mellan å ena sidan inne- havare av exempelvis ingenjörsbefattningar eller läraretjänster i ämnen, som icke hava något samband med religionen, och å den andra övriga medborgare. Icke ens den omständigheten, att en person tillhör ett trossamfund, som, på sätt 1867 års konstitutionsutskott anfört, omfattar läror, vilka äro oförenliga med våra medborgerliga förhållanden, torde böra utestänga personen i fråga från tillträde till ämbeten och tjänster i allmänhet, då garanti i allt fall givet- vis icke saknas emot att den mot rättsordningen stridande uppfattningen får göra sig gällande i vederbörandes tjänstutövning. En annan sak är, att staten icke kan skänka sitt erkännande åt ett samfund av ifrågavarande slag.

De sakkunniga föreslå'alltså sådan ändring i 28 % regeringsformen,1 att i regel även de, som icke tillhöra svenska kyrkan, vare sig de tillhöra annat trossamfund eller icke tillhöra något trossamfund, skola äga behörighet att

' Se ock 5 5 i lagen 5/0 1909 om konsularjurisdiktion.

bekläda statstjänst. I fall åter, där för närvarande medlemskap i statskyrkan är stadgat såsom villkor för sådan behörighet, kan det givetvis, om ändring häurtinnan sker, ifrågasättas att i stället föreskriva tillhörighet till kristet trossamfund eller visst slag av kristet trossamfund. Beträffande vissa lärare- tjänster återkomma de sakkunniga i det följande till detta spörsmål.

Statsrådets ledamöter.

Statsrådets ledamöter skola enligt %% 4 och 28 regeringsformen vara av den Historik. rena evangeliska läran.

I en motion vid 1867 års riksdag (II: 281 av hr C. F. Ridderstad) framställ- des förslag om att till statsrådsämbete skulle kunna utnämnas jämväl bekän- nare av annan kristen troslära än den rena evangeliska ävensom av den mosai- ska; dock skulle chefen och föredragande statsrådet för ecklesiastikdeparte- mentet vara av den rena evangeliska läran.

Konstitutionsutskottet (utlåt. nr 11) ansåg sig icke böra biträda ifrågava— rande förslag redan av det skäl, att Konungen vore svenska kyrkans överhuvud (summus episcopus) och att Konungens makt och myndighet kunde vid vissa tillfällen utövas av statsrådet, vid vilket förhållande det icke vore lämpligt, att detta, blott med ett enda undantag, skulle kunna utgöras av andra troslärors bekännare.

Vid 1913 års riksdag påyrkades i särskilda motioner (I: 5 av hr Bäckström; II: 224 av hr Lindhagen) upphävande av villkoret om att statsråd skulle vara av den rena evangeliska läran.]L

l Konstitutionsutskottet (utlåt. nr 26) förklarade sig i fråga om bekännelse- tvång för statsrådets ledamöter dela den av motionärerna uttalade meningen. Det läte, framhöll utskottet, ur principiell synpunkt näppeligen försvara sig att för statsrådsämbetena fasthålla en fordran, som eljest i stort sett övergivits. Det stämde ock enligt utskottets mening bäst överens med den allmänna upp- fattningen i våra dagar, att ingen må till följd av sin religiösa övertygelse ute- stängas från ett ämbete, för vars beklädande han i övrigt innehar de nödiga kvalifikationerna, såvida icke ämbetet är direkt förenat med handläggning eller avgörande av frågor som angå religionsvård, religionsundervisning eller be- fordringar inom den svenska kyrkan. Till sagda principiella skäl komme ock den omständigheten, att det ur praktisk synpunkt måste anses betydelsefullt, att vid statsrådsämbetenas tillsättande valet av personer kan ske inom en så vid krets som möjligt. Utskottet anmärkte även, att, efter vad en i utlåtandet intagen utredning angående lagstiftningen i berörda hänseende i vissa främ- mande länder gåve vid handen, de därstädes omnämnda lagstiftningarna, med undantag för den i Norge gällande, icke hade någon motsvarighet till vår för statsrådets del gällande konfessionsklausul.

1 Därjämte hemställdes i en motion (I: 168 av hr Oscar Olsson), att riksdagen mätte anhålla om utredning, huruvida och i vilken utsträckning villkoret att tillhöra den rena evangeliska läran kunde bortfalla för de ämbeten och tjänster, som omnämndes i 5 28 regeringsformen.

Det vore emellertid enligt utskottets mening uppenbart, att den ifrågasatta förändringen icke kunde genomföras genom att, på sätt motionärerna föreslagit, utan vidare borttaga nämnda klausul i 4 % regeringsformen (jämte tillhörande bestämmelse i 28 å). En dylik förändring borde till en början betraktas i sam- band med reglerna för regeringsärendens behandling i statsrådet. Å ena sidan föreskreve 8 % regeringsformen, att statsrådets samtliga ledamöter, där de icke äga laga förfall, skola övervara alla mål av synnerlig vikt och omfattning, som i statsrådet förekomma, samt att i intet fall beslut må i statsråd fattas, utan att minst tre av statsråden, utom vederbörande föredragande, äro tillstädes. Å andra sidan stadgade 28 %, att bekännare av annan troslära än den rena evangeliska icke må såsom domare eller innehavare av annan tjänst deltaga i handläggning eller avgörande av fråga, som angår religionsvård, religions- undervisning eller befordringar inom den svenska kyrkan. Därest nu den för statsråd föreskrivna skyldigheten att tillhöra den evangeliskt lutherska tros- bekännelsen bortfölle, skulle givetvis fall lätteligen kunna inträffa, i vilka konflikt mellan nyssnämnda stadganden måste uppstå. Om i statsrådet in- toges män, som icke tillhörde sagda trosbekännelse, så kunde dessa icke deltaga i behandlingen av berörda frågor. Ett liknande förhållande kunde ock inträffa i de fall, då statsrådet i enlighet med 39—43 %% regeringsformen hade att tjänstgöra såsom regering. Därtill komme, att själva grunderna för tillhörig- het till statskyrkan och därav härflytande medborgerliga rättigheter i allmän- het under den närmaste framtiden kunde väntas komma under omprövning. Ut— skottet hänvisade därutinnan till riksdagens skrivelse den 9 mars 1909.1 Omedel- bart hänvisades i' denna skrivelse visserligen endast till de ur statskyrkan utträ- dandes rätt att deltaga i vissa kommunala avgöranden. Men givetvis måste det resultat, vartill den av riksdagen begärda utredningen kunde komma att leda, bliva av den största betydelse för de utträdandes medborgerliga rättigheter ock- så i övrigt, alltså även för deras tillträde till statens ämbeten. Och i samband därmed måste tydligen samtliga grundlagens bestämmelser rörande de krav, som i konfessionellt hänseende ställas på svenska medborgare för tillträde till sta- tens ämbeten, således även till statsrådsämbetena, komma under omprövning. Då frågan följaktligen i alla händelser inom den närmaste framtiden kunde förväntas bliva föremål för behandling samt det ej kunde anses lämpligt, att densamma företoges till avgörande, innan det vidsträcktare spörsmålet om rätt till utträde ur statskyrkan och dess konsekvenser kunde helt överblickas, hade utskottet icke funnit sig böra tillstyrka någon särskild framställning till Kungl. Maj :t med anledning av de förevarande motionerna.

Nio ledamöter anmälde reservation i fråga om motiveringen. De ansågo, att utskottets yttrande bort hava följande lydelse:

Regeringsformen vilar på den grundsatsen, att, liksom Konungen själv, så skola ock Konungens rådgivare vara av den rena evangeliska läran. Denna grundsats kommer icke blott till uttryck i den direkta föreskriften härom i 4 % regeringsformen, utan ligger ock bakom 39—43 %% av samma lag.

Enligt %% 39—42 har statsrådet att i de därstädes angivna utomordentliga fall utöva riksstyrelsen med (i allt väsentligt) konungslig makt och myndighet.

* Se kap. I, s. 54 f.

Enligt % 43 ombesörjer den därstädes omförmälda tillförordnade regering en- dast sådana regeringsärenden, som Konungen särskilt föreskriver. I samtliga nu nämnda fall handlar dock statsrådet i Konungens stad och ställe. Redan 1867 års konstitutionsutskott har med allt skäl framhållit, att, då följaktligen statsrådet understundom utövar Konungens makt och myndighet, det icke — i betraktande därav, att Konungen är svenska statskyrkans överhuvud — kan anses lämpligt, att inträde i statsrådet skulle vara medgivet för andra troslärors bekännare.

Men den av motionärerna föreslagna lagändringen skulle ock stå illa till- samman med andra regeringsformens stadganden.

Enligt 28 % av sagda lag kan till ämbeten och tjänster i allmänhet nämnas bekännare även av annan kristen troslära än den rena evangeliska, ävensom av den mosaiska; »dock må icke någon, som ej tillhör den rena evangeliska läran, såsom domare eller innehavare av annan tjänst deltaga i handläggning eller avgörande av fråga, som angår religionsvård, religionsundervisning eller be- fordringar inom den svenska kyrkan». Därest, på sätt motionärerna föreslagit, den för statsråd stadgade kvalifikationen, att de skola vara av den rena evan— geliska läran, bortfölle, skulle givetvis sist sagda bestämmelse om förbud för främmande trosbekännare att deltaga i handläggningen av vissa frågor också för statsråds del bliva av betydelse. Nu stadgar emellertid 8 % regeringsfor- men, att statsrådets samtliga ledamöter skola övervara alla mål av synnerlig vikt och omfattning, som i statsrådet förekomma och rikets allmänna styrelse röra, samt att i andra mål dock alltid minst tre av statsråden, utom vederböran-— de föredragande, skola vara tillstädes. Uppenbart är, att såväl bland mindre mål som ock bland mål av den art, att de kräva handläggning i samlat statsråd, sådana frågor allt emellanåt måste förekomma, i vilkas behandling jämlikt 28 % regeringsformen allenast statskyrkans bekännare må deltaga. Detsamma gäl- ler givetvis för de förut påpekade tillfällen, då statsrådet på grund av bestäm- melserna i någon av 39—43 %% helt eller delvis handhar regeringen i Konungens ställe. Vad särskilt angår fall enligt 39—42 åå, så innehåller sistnämnda % uttryckligen, att, då jämlikt dessa %% »riksstyrelsen föres av statsrådet, skola dess samtliga ledamöter, där de icke äga laga förfall, vara närvarande och rösta».

Härav torde det med tydlighet framgå, att den av motionärerna påyrkade grundlagsändringen icke kan genomföras utan att grundlagens hithörande stad- ganden därigenom skulle råka i strid med varandra.

Härtill kan läggas, att utskottet icke heller rent sakligt sett finner något hållbart skäl föreligga för den ifrågasatta ändringen. Förhållandena i en del främmande länder kunna härutinnan icke med fog åberopas såsom exempel. Regelmässigt saknas nämligen utomlands en statskyrka eller äger kyrkan en annan ställning i förhållande till staten än vad hos oss är fallet. I det enda land, Norge, där kyrkan intager en ställning, jämförlig med den svenska kyr- kans, är ock tillhörighet till densamma för statsråds vidkommande obligato- risk.

Slutligen må det framhållas, att med den homogenitet i religiöst hänseende, som i stort sett utmärker det svenska folket, något praktiskt behov av 'det ifrågavarande villkorets borttagande ej kan anses föreligga.

Första kammaren biföll utan votering utskottets hemställan med den av reservanterna anförda motiveringen. Andra kammaren biföll utskottets hem— ställan med 88 röster mot 31, som avgåvos för ett av hr Lindhagen framställt yrkande, att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga i övervägan-

1 Jfr bil. X, 5. 419. 10—263504

de," huruvida ej sådan ändring i 4 % regeringsformen borde vidtagas, att vill- koret om att statsråd skall vara av den rena evangeliska läran utginge. (F. K. IV: 38, 6; A. K. VII: 54, 75.)

Vid 1918 års riksdag väcktes motion (II: 309 av hr Möller m. fl.) angående skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utarbetande av förslag till sådan ändring av %% 4 och 28 regeringsformen, att orden »av den rena evangeliska läran» i % 4 utginge och att % 28 bringades i överensstämmelse med denna ändring. '

Konstitutionsutskottet (utlåt. nr 7) yttrade: Utskottet kan i vissa hänseenden åtnöja sig med att hänvisa till vad kon- stitutionsutskottet 1913 uttalade. Utskottet delar sålunda den meningen, att den ifrågavarande klausulen varken ur principiell eller praktisk synpunkt kan försvaras. På sätt 1913 års konstitutionsutskott närmare utvecklat, torde emel- lertid en ändring i nu berörda hänseende av % 4 regeringsformen icke kunna äga rum utan att hänsyn samtidigt tages till vissa bestämmelser i % 28 rege- ringsformen. I den av nämnda års konstitutionsutskott uttalade uppfattnin- gen, att ifrågavarande spörsmål tills vidare borde vila i avvaktan på resul- tatet av den utredning, som kunde föranledas av riksdagens 1909 avlåtna skri- velse om rätt till utträde ur svenska kyrkan utan uppgiven avsikt att ingå i annat trossamfund, kan utskottet däremot icke instämma. I denna för nio år sedan avlåtna skrivelse kan utskottet icke se något hinder för att nu upptaga frågan om genomförande av en reform, vars behövlighet stod klar redan för 1913 års konstitutionsutskott och sedan dess framträtt i ännu starkare belys- ning. På grund av vad sålunda anförts, har utskottet intet att invända mot det av hr Möller framlagda skrivelseförslaget.

Frågan om bekännelsetvång för statsrådets ledamöter ansågs därför böra föranleda en begäran hos Kungl. Maj :t om utredning, och ett samtidigt väckt förslag om upphävande av bekännelsetvånget med avseende å tjänst, varmed är förenat åliggande att meddela undervisning i kristendom eller teologisk ve- tenskap, syntes utskottet vara av beskaffenhet att böra på sådant sätt hand- läggas, att de båda nära sammanhörande spörsmålen bleve i ett sammanhang prövade. Den utredning av de båda frågorna, som sålunda borde företagas, skulle komma att omfatta de två ojämförligt viktigaste av de fall, där en- ligt utskottets mening det i regeringsformen stadgade tvånget att tillhöra den rena evangeliska läran borde bortfalla. Det syntes emellertid vara anledning att till övervägande även upptaga de övriga stadganden av ifrågavarande art, som innefattas i % 28 regeringsformen, och att således i ett sammanhang pröva spörsmålet, i vilken utsträckning merberörda tvång borde kvarstå för de olika ämbeten och tjänster, som omförmälas i %% 4 och 28 regerings- formen. i

Utskottet hemställde alltså, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, i vilken utsträckning villkoret att tillhöra den rena evangeliska läran må kunna bortfalla för de ämbeten och tjänster, som omnämnas i %% 4 och 28 regeringsformen, och till riksdagen in- komma med de förslag, till vilka utredningen kunde föranleda.

Nio reservanter hemställde om avslag å motionerna, vilka likasom åtskilliga andra vid samma riksdag väckta motioner avsåge att i grund förändra det

hävdvunna förhållandet mellan stat och kyrka i Sverige. Beträffande stats- råden anförde reservanterna vidare i huvudsak detsamma som reservanterna i 1913 års konstitutionsutskott. Slutligen erinrade reservanterna. om 1909 års riksdagsskrivelse.

Första kammaren avslog konstitutionsutskottets hemställan och motionerna med 76 röster mot 32, som avgåvos för bifall till utskottets hemställan. Andra kammaren biföll utskottets hemställan med 94 röster mot 49 för reservationen. (F. K. 19, 12; A. K. 31, 6.)

De sakkunniga hava i det föregående berört frågan om innebörden av ut- trycken »vara av» eller »bekänna.» eller »tillhöra» den rena evangeliska läran. För statsrådens vidkommande torde i allt fall, såsom nämnt, villkoret att vara av den rena evangeliska läran betyda detsamma som medlemskap i stats— kyrkan. Det har sagts, att detta villkor vore av synnerligen ringa betydelse. Då utträde ur statskyrkan icke är medgivet annan än den, som kan uppgiva annat trossamfund, till vilket han vill övergå, kunna i många fall för kyrkans åskådning och syften helt främmande personer icke vinna utträde; och den omständigheten, att utträdet medför förlust av viktiga medborgerliga rättig- heter, är givetvis också ägnat att kvarhålla många, som äro av en i förhål- lande till kyrkan främmande uppfattning. I båda dessa avseenden skulle emellertid enligt de sakkunnigas förslag en förändring inträda. Blir utträdet i formellt och jämväl i reellt avseende i möjligaste mån fritt, torde medlem- skapet komma att betyda mera än förut, och" en person, som, utan att äga någon som helst samhörighet med statskyrkan, kvarstode eller inträdde idenna endast för att bereda sig möjlighet att bekläda en plats, för vilken av sakliga grunder uppställts krav på medlemskap i kyrkan, komme säkerligen att föga respekteras av den allmänna meningen.

Då man har att emot varandra väga skälen för och emot ett upphävande av ifrågavarande förbehåll, gör sig en bestämd skillnad gällande mellan olika slag av ärenden, som äro föremål för statsrådens ämbetsbefattning.

Det stora flertalet ärenden äro givetvis av beskaffenhet att icke för utövande av statsråd'sämbetet mera än i fråga om andra ämbeten och tjänster innehava- rens ställning i konfessionellt hänseende är av betydelse. Såvitt dessa. ären— den angår, instämma de sakkunniga med 1913 års konstitutionsutskott därut- innan, att det ur principiell synpunkt näppeligen låter försvara sig att för statsrådsämbetena fasthålla en fordran, som eljest i stort sett övergivits, och att det bäst stämmer överens med den allmänna uppfattningen i våra dagar, att ingen må till följd av sin religiösa övertygelse utestängas från ett ämbete, för vars beklädande han i övrigt innehar de nödiga kvalifikationerna. De sak- kunniga instämma_ med utskottet jämväl därutinnan, att det ur praktisk syn- punkt måste anses betydelsefullt, att vid statsrådsämbetenas tillsättande valet av personer kan ske inom en så vid krets som möjligt. Det låter sig icke för- svara, att icke till någon enda statsrådspost skall kunna kallas en kyrkan utom"- stående person, huru önskvärt hans förvärvande för uppgiften ur andra viktiga synpunkter än må te sig. För de omförmälda ärendenas vidkommande visar ock-

De sak- kunniga.

148 så, på sätt utskottet framhållit, enjämförelse med utländsk lagstiftning i stort sett hän emot ett upphävande av förevarande inskränkning.

På grund av det i vårt land rådande sambandet mellan kyrka och stat är det emellertid tydligt, att vissa till statsrådens ämbetsbefattning hörande ären— den på det närmaste beröra statskyrkan eller gälla hennes angelägenheter. Dylika ärenden ha också givit namn åt ett av statsdepartementen; och i fram— komna förslag angående upphävande av ifrågavarande förbehåll ha i allmän— het undantag gjorts beträffande chefen för detta departement. Till ecklesia- stikdepartementet hör dock även undervisningsväsendet, vilket omfattar den största delen av departementets verksamhetsområde. De kyrkliga ärendena handläggas å' departementets kyrkobyrå och angå

kyrkoväsendet ; prästämbetets utövning; prästerskapets och kyrkobetjänin- gens avlöning och övriga förmåner; ecklesiastika boställen;

rikets ecklesiastika indelning; kyrkostämma och den kyrkliga kommunen, i vad dessa ärenden ej tillagts an- nat departement;

ekonomisk och administrativ lagstiftning motsvarande berörda förvaltnings— områden; samt

lagstiftning angående byggande och underhåll av kyrka och prästgård även- som angående tillsättning av prästerliga tjänster.

Dessa ärenden äro uppenbarligen, åtminstone till väsentlig del, av beskaffen- het att deras direkta handläggning i högsta instans av en kyrkan utomstående person, exempelvis en romersk-katolsk eller mosaisk trosbekännare, icke torde böra ifrågasättas.

De i regel viktigaste regeringsfrågorna beträffande kyrkan, nämligen kyrko- lagsfrågorna jämte lagstiftning rörande förordningen angående allmänt kyrko- möte, tillhöra dock justitiedepartementets handläggning.

Med hänsyn, bland annat, härtill ha vid upprepade tillfällen, sist vid 1926 års riksdag,1 förslag varit uppe om kyrkoårendenas skiljande från ecklesia- stikdepartementet och överflyttande till justitiedepartementet. I det av de— partementalkommitterade framlagda förslaget (II: 1) till ny organisation av Kungl. Maj:ts kansli ingick också ett justitie- och kyrkodepartement och ett undervisningsdepartement.

Beträffande ecklesiastikdepartementets allmänna ställning till de kyrkliga ärendena uttalade kommitterade bland annat, att ecklesiastikdepartementet icke hade att reglerande och normerande ingripa i kyrkans inre liv. Vad departe- mentet hade att göra vore huvudsakligen att reglera vissa yttre förhållanden, som rörde kyrkan, huvudsakligen av juridisk, kameral och ekonomisk natur. När sådana förhållanden inträdde, att det kyrkliga livet för sin utveckling krävde ändrade eller nya former, vid vilkas danande statens medverkan erford— rades, vore det organ, som härvid toges i anspråk, icke företrädesvis ecklesiastik- departementet utan justitiedepartementet, vilket enligt gällande departemen- talstadga handhade den kyrkliga lagstiftningen och följaktligen hade att hand-

1 Se prop. nr 12 samt riksdagens skrivelse nr 88.

lägga kyrkliga frågor av organisatorisk eller eljest mera genomgripande be- tydelse.

I vad sålunda anförts instämma de sakkunniga; och torde med hänsyn här- till än större skäl föreligga i fråga om de till justitiedepartementet hörande kyrkliga ärendena än beträffande ecklesiastikdepartementets kyrkoårenden, att den, som i egenskap av departementschef har att handlägga ifrågavarande ärenden, tillhör svenska kyrkan.

Av övriga till statsrådens .ämbetsutövning hörande ärenden, torde de, som angå religionsundervisningen i skolorna, kunna ifrågasättas böra handläggas allenast av statskyrkomedlemmar. Visserligen föreslå de sakkunniga, såsom i det följande skall närmare utvecklas, att i viss utsträckning även andra än statskyrkomedlemmar må kunna vara lärare i kristendom vid de allmänna sko- lorna. De sakkunniga anse dock, att härutinnan råder en bestämd åtskillnad. I övrigt hänvisande till den utförliga motivering rörande konfessionsvillkor för kristendomslärare, som i det följande framställes, vilja de sakkunniga i detta sammanhang endast peka på den garanti i fråga om dessa lärares verk- samhet, som under alla förhållanden finnes i gällande undervisningsplaner samt föreskrivna kontrollbestämmelser av olika slag och som gör en föreskrift om ovillkorligt medlemskap i statskyrkan obehövlig. Beträffande äter den äm— betsman, 'som har att förestå hela vårt undervisningsväsen samt bereda och till slutligt avgörande inför Konungen föredraga ärendena angående skolornas re- ligionsundervisning, kan näppeligen tänkas någon bestämmelse, som skulle vara ägnad att förekomma subjektiva, av främmande religionssynpunkter fär- gade bedömanden av hithörande frågor, såvida man ej som sådan borde bibe- hålla det nuvarande villkoret, att vederbörande skall tillhöra svenska kyrkan. Då borttagandet av detta Villkor i förevarande avseende skulle kunna få till följd, att ärenden, som röra fastställandet av själva grunderna för skolornas religionsundervisning ävensom kristendomsläramas tjänstgöring, deras sätt att bedriva kristendomsundervisningen samt deras åligganden i övrigt, inom lan— dets regering komme att handhavas av en'främmande trosbekännare, anse de sakkunniga, att jämväl chef för statsdepartement, till vilket höra ärendena an- gående religionsundervisningen i skolorna, skall vara medlem av svenska kyrkan.

De sakkunniga föreslå alltså, att chef för statsdepartement, till vilket kyrko- lagsärendena, kyrkoårendena eller ärendena angående religionsundervisningen i skolorna höra, skall vara medlem av svenska kyrkan. Med den för närvaran— de, enligt stadgan den 22 juni 1920 angående fördelning av ärendena mellan statsdepartementen, gällande uppdelningen av ärendena skulle sålunda chefer- na för justitie- och ecklesiastikdepartementen ovillkorligen tillhöra kyrkan. Och någon förändring i detta förhållande på grund av ändringar i departe- mentsstadgan låter svårligen tänka sig. Kyrkoårendena kunna väl komma att överflyttas till justitiedepartementet, men religionsundervisningsfrågorna kun— na näppeligen tänkas skilda från övriga ärenden rörande den allmänna skol— undervisningen; och en överflyttning av kyrkolagsfrågorna till ecklesiastik—

departementet är icke heller sannolik. Självfallet torde med den av de sakkun- niga föreslagna formuleringen vara, att även tillfällig chef för ifrågavarande departement skall vara medlem av kyrkan. Däri ligger en uppfordran till den, som får Konungens uppdrag att bilda regering, att tillse, det antalet stats- kyrkomedlemmar inom ministären blir tillräckligt för att vid fall av s. k. till- förordnad regering eller andra inträffande fall av förändrad ämbetsutövning för de olika departementscheferna ärenden av ovannämnda slag alltid må kun- na handläggas av medlem av statskyrkan.

För handläggning av övriga ärenden anse de sakkunniga medlemskap i stats— kyrkan icke erforderligt. På sätt av redogörelsen för tidigare reformförslag på ifrågavarande område framgår, torde emellertid den största svårigheten möta i det förhållande, att å ena sidan statsrådets samtliga ledamöter hava rätt och, i viss omfattning, också plikt att deltaga i alla i statsrådet förekommande ärenden och att å andra sidan inflytande å kyrkliga angelägenheter principiellt icke torde böra tillkomma andra än dem, som tillhöra kyrkan.

, Den förra grundsatsen finnes uttalad i regeringsformen %% 6 och 8. Enligt % 6 äga statsrådets ledamöter övervara alla i statsrådet förekommande ären- den. Enligt % 8 må Konungen ej fatta något beslut i mål, varöver statsrådet bör höras, därest icke minst tre av statsråden, utom vederbörande föredragande, äro tillstädes; och skola statsrådets samtliga ledamöter, där de icke äga laga förfall, övervara alla mål av synnerlig vikt och omfattning, som förekomma i statsrådet och röra rikets allmänna styrelse.

Den senare grundsatsen har kommit till uttryck i stadgandet i regeringsfor- men å 28 därom, att icke någon, som ej tillhör den rena evangeliska läran, så— som domare eller innehavare av annan tjänst må deltaga i handläggning eller avgörande av fråga, som angår religionsvård, religionsundervisning eller be- fordringar inom den svenska kyrkan.

Med uttrycket >>religionsvård, religionsundervisning och befordringar inom den svenska kyrkan» avses tydligen dels kyrkliga ärenden —— sådana angående religionsundervisning inom svenska kyrkan, exempelvis konfirmationsundervis- ningen, däri inbegripna —— dels ock ärenden angående religionsundervisningen i skolorna. Vad dessa senare ärenden beträffar, anse de sakkunniga hinder icke böra möta emot att medlem av statsrådet, som icke tillhör svenska kyrkan, del- tager i handläggning eller avgörande av dylikt ärende. Väl kunde det ifråga— sättas att med avseende å sådant deltagande införa en begränsning, motsvaran— de den, som de sakkunniga föreslå i. fråga om kristendomslärare (se nedan 5. 164 f.), men om den ledamot av statsrådet, som närmast har att handlägga undervisningsfrågorna, på sätt de sakkunniga föreslagit, ovillkorligen skall vara medlem av svenska kyrkan, anse de sakkunniga den av dem beträffande kristendomslärarna föreslagna inskränkningen obehövlig med avseende å stats- råden, i synnerhet som samma inskränkning säkerligen icke skulle komma att medföra någon mera omfattande verkan på statsrådets sammansättning och förekomsten i en ministär av en eller annan medlem hörande till ett från kri—

stendomslärarebefattningama uteslutet trossamfund icke torde höra med avse- ende å hithörande undervisningsfrågor verka oantaglig.

Med avseende å frågor, som angå religionsvård eller befordringar inom sven- ska kyrkan, uppstår i allt fall, med upphävande i föreslagen utsträckning av statskyrkobandet beträffande statsråden, ett motsatsförhållande emellan de an- förda stadgandena i %% 6 och 8 å ena sidan samt % 28 å den andra. För hävan- de av detta motsatsförhållande torde vara nödvändigt att antingen för stats— rådens vidkommande helt upphäva klausulen i % 28 eller ock jämka på bestäm- melserna i %% 6 och 8. Den sistnämnda utvägen skulle kunna kompletteras med en jämkning i utvidgande riktning i fråga om det antal ledamöter av statsrådet, beträffande vilka de sakkunniga i det föregående ansett statskyrko— bandet böra bibehållas.

En norsk grundlagsändring av år 1919 går sistberörda väg. I likhet med vår regeringsform fordrade den norska grundlagen förut, att statsrådets samt- liga ledamöter skulle tillhöra statskyrkan. Nämnda år upphävdes berörda be— stämmelse och stadgades i stället: Af Statsraadets Medlemmer skulle over det halve Antal bekjende sig til Statens offentlige Religion.1 Medlem af Stats- raadet, der ikke bekjender sig til Statens offentlige Religion, deltager ikke i Behandlingen af Sager, som angaa Statskirken.2

Enligt regeringsformen %% 5 och 6 skall statsrådet bestå av minst elva och högst tretton ledamöter. För närvarande äro de tolv. Med ett stadgande mot- svarande den norska grundlagens skulle alltså minst sex eller sju, för närva- rande minst sju tillhöra kyrkan.

Om jämte ett sådant stadgande den ifrågavarande bestämmelsen i rege- ringsformen % 28 i sist omförmälda omfattning kvarstode, finge bestämmelsen i % 6 om att statsrådets ledamöter äga övervara alla i statsrådet förekommande ärenden modifieras. Stadgandet i % 8, att i regel statsrådets samtliga leda- möter skola övervara alla mål av synnerlig vikt och omfattning angående ri- kets allmänna styrelse, kunde icke beträffande ifrågavarande ärenden upp- rätthållas; och ej heller bestämmelsen i % 42, att uti alla de fall, då enligt den- na och föregående tre paragrafer riksstyrelsen föres av statsrådet (s. k. in- terimsregering), dess samtliga ledamöter, där de icke äga laga förfall, skola vara närvarande och rösta. Däremot kunde för normala fall bibehållas stad- gandet i regeringsformen % 8, att Konungen ej må fatta något beslut i mål, var- över statsrådet bör höras, därest icke minst tre av statsråden, utom vederböå rande föredragande, äro tillstädes.

Men även om den gällande principen beträffande statsrådens deltagande i re— geringsärendena modifierades i nu nämnd omfattning, kunde i fall enligt % 43 regeringsformen svårigheter uppstå. I detta lagrum stadgas, att Konungen eller tillförordnad regent vid frånvaro från huvudstaden förordnar tre ledamöter av statsrådet, under den ordförande, som han, antingen bland prinsar av sitt hus eller ibland statsrådets ledamöter, särskilt nämner, att föra regeringen i de

1 Norges Rigas Grundlov, 5 12. 2 ) ) ) 5 27,

mål, Konungen föreskriver (s. k. tillförordnad regering). Med de mål, Ko- nungen då själv avgör, förhålles på det sätt, som 8 % stadgar.

I Kungl. Maj:ts beslut om tillförordnad regering brukar inryckas en före— skrift, att, därest ordföranden eller någon av ledamöterna blir av sjukdom, jäv eller annan orsak hindrad att deltaga i regeringen, denna skall äga att själv inkalla någon annan statsrådsledamot i hans ställe och att vid inträffande för— ändring i regeringens sammansättning den främste av regeringens ledamöter skall vara ordförande i densamma. Regeringens organisation och verksamhets- former i övrigt bestämmas av den instruktion, som för varje tillfälle utfärdas. En tillfällig förändring i chefskapet för departementen äger rum, i det att dessa fördelas på de statsråd, som äro medlemmar av den tillförordnade rege- ringen. Föredragningen skötes dock icke av dessa tillfälliga. departements- chefer, utan av vederbörande expeditionschefer eller revisionssekreterare. Till- förordnad regerings kompetens är icke såsom den i % 39 regeringsformen om- nämnda interimsregeringens bestämd genom grundlagen själv utan genom den förutnämnda instruktionen. Ehuru grundlagen icke gör någon begränsning i Konungens frihet att fastställa kompetensen, bör Konungen dock icke till sådan regerings avgörande överlämna ärenden, som enligt % 39 äro undantagna från interimsregerings befogenhet. Likaledes kan det icke vara grundlagens me- ning, att tillförordnad regering skulle få behandla frågor, vid vilkas avgörande Konungen själv enligt uttryckligt grundlagsstadgande måste höra statsrådet in pleno. Detta iakttages också i praxis. Instruktionen, sådan den vanligen lyder, uppdrager åt regeringen att avgöra »alla de mål, vilka enligt regerings- formen, lag och författningar böra Kungl. Maj:t uti dess statsråd föredragas, varifrån dock jämte mål, som angå rikets förhållande till främmande makter, undantagas: a) befordringar till ämbeten och tjänster; regeringen likväl obe— taget att vid inträffande ledighet eller förfall förordna någon att sysslan före- stå, då sådant nödigt finnes; b) frågor om nya allmänna författningars utfär— dande, om allmän förklaring, upphävande eller förändring av de nu gällande och om nya allmänna inrättningar i styrelsens särskilda grenar; c) frågor om nåd för livsstraff; samt d) alla de ämnen, om vilka %% 13, 35, 37 och 49 rege— ringsformen handla». De statsråd, som icke äro medlemmar av den tillför- ordnade regeringen, kvarstanna i regel i huvudstaden. Skulle något ärende, som ej tillhör denna regerings kompetens, behöva avgöras, innan Konungen återkommit, få de nämnda statsråden eller —— om det gäller frågor, som icke äro »av synnerlig vikt och omfattning» _ fyra av dem, inberäknat föredra- ganden, resa till den plats, där Konungen befinner sig.

Det är tydligt, att, då den i % 43 regeringsformen stadgade ordningen till- lämpas, med de i detta sammanhang i övrigt förutsatta bestämmelserna åtta statskyrkan tillhörande medlemmar av statsrådet kunna behöva samtidigt eller nästan samtidigt tagas i anspråk. Därtill kommer, att sjukdomsfall och andra laga förfall kunna inträffa, varjämte är att märka, att tillförordnad regering mestadels förekommer på sommaren, då statsrådens semesterledighet företrädesvis plägar uttagas. I själva verket skulle svårigheterna näppeligen kunna helt undvikas även om minimiantalet statsråd tillhörande kyrkan avse-

värt ökades utöver det ovan förutsatta. I allt fall skulle det kunna inträffa, att tjänstgöringen måste så ordnas, att de kyrkan utomstående regeringsmed- lemmarna icke kunde i full utsträckning tagas i anspråk.

Det läte tänka sig att för de kyrkliga regeringsärendenas vidkommande än ytterligare inskränka det antal ledamöter, som behövde vara tillstädes vid besluts fattande. I samma mån, som man beträder denna väg, närmar man sig systemet med en kyrkominister icke tillhörande den politiska ministären utan utgörande en kyrkans specielle representant vid de kyrkliga regerings- ärendenas behandling. En sådan anordning torde emellertid alltför mycket avvika från våra konstitutionella förhållanden och den hos oss gällande for- men av statskyrkosystemet. Särskilt framträdande skulle olägenheterna visa sig i fall, då riksstyrelsen i större eller mindre utsträckning utövas av stats- rådet. Dessutom lärer den nämnda anordningen förutsätta helt andra garantier för ifrågavarande ämbetsmans samhörighet med kyrkan än den formella till- hörigheten innebär.

Sedan de sakkunniga i det föregående närmare granskat det ena alternativet till lösning av det förut berörda motsatsförhållandet mellan stadgandena i re- geringsformen %% 6 och 8 å ena samt % 28 å andra sidan, övergå de sakkunniga till behandling av det andra alternativet, ett upphävande för statsrådens del, även i fråga om de rent kyrkliga ärendena, av den ifrågavarande klausulen i % 28.

Ett liknande spörsmål har tidigare varit uppe beträffande riksdagsmännen. I 1866 års riksdagsordning stadgades, såsom förut nämnts,1 att riksdags- mannabefattning icke kunde utövas av annan än den, som bekände sig till kri- sten protestantisk lära. Detta stadgande upphävdes 1870. Konstitutionsut- skottet vid 1867 års riksdag anförde i sammanhang därmed bland annat föl- jande. Någon annan anledning, varför valbarheten blivit inskränkt till be- kännare av kristen—protestantisk lära, syntes ej förefinnas än de betänkligheter, som härrört därav, att bekännare av annan troslära skulle i sin egenskap av riksdagsman deltaga i lagstiftningen för svenska kyrkan. Dessa betänkligheter hade emellertid förlorat betydligt av sin vikt genom det veto, som blivit till- erkänt allmänt kyrkomöte i kyrkolagsfrågor, och borde helt och hållet för- svinna, om det toges i betraktande, att antalet av dessa främmande trosbe— kännare hos oss vore så ringa i förhållande till den övriga befolkningens, att deras väljande till riksdagsmän endast högst sällan borde kunna ifrågakomma och följaktligen deras inflytande på kyrkliga frågor vid riksdagarna bliva utan någon betydenhet, även om de icke, vilket man borde kunna antaga, av grannlagenhetsskäl skulle finna sig förhindrade från att deltaga i avgörandet av frågor, på vilkas bedömande deras trosbekännelse skulle kunna anses inverka.

En reservant inom konstitutionsutskottet föreslog, att en inskränkning i dissenters rättigheter såsom riksdagsmän skulle, i analogi med % 28 regerings- formen, göras genom följande tillägg till % 20 riksdagsordningen: »Ej heller må främmande trosbekännare såsom riksdagsman deltaga i behandling och

1 Se ovan, 5. 137, not. 1.

Historik.

avgörande av fråga, som rör den lutherska församlingens gudstjänst, religions- undervisning och religionsvård.»

Visserligen ligger sistnämnda fråga väsentligt annorlunda till än den före— varande. Beröringspunkter finnas dock. Kyrkomötets veto i kyrkolagsfrågor saknar icke heller i detta sammanhang betydelse. Det övervägande flertalets av befolkningen samhörighet med statskyrkan inverkar givetvis också. I själva verket är, även för närvarande, denna samhörighet en säkrare garanti uti ifrågavarande hänseende än villkoret om formell tillhörighet till statskyr- kan. En väsentlig olikhet föreligger därutinnan, att ett statsråd icke såsom en riksdagsman kan av grannlagenhetsskäl underlåta att deltaga i avgörandet av en fråga, på vars bedömande en ifrån kyrkan avvikande ställning kunde anses inverka. Men han kan och bör taga den största hänsyn till vad från kyrkligt håll andrages, särskilt av hans i frågan närmast ansvarige kollega, beträffande vilken, på sätt förut framhållits, enligt de sakkunnigas förslag större garanti torde föreligga för en viss samhörighet med kyrkan än man för närvarande har.]L

Det anförda har i lika mån sin giltighet då Konungen eller tillförordnad regent utövar riksstyrelsen och då dennai större eller mindre utsträckning hand— haves av statsrådet såsom interimsregering eller tillförordnad regering. I det förstnämnda, ojämförligt vanligare fallet tillkommer den viktiga omständig— heten, att Konungen eller regenten är den beslutande.

Vid övervägande av de olika möjligheterna till frågans lösning hava de sak- kunniga slutligen stannat för att föreslå upphävande i dess helhet beträffande statsråden av den i % 28 regeringsformen förekommande bestämmelsen, att icke någon, som ej tillhör den rena evangeliska läran, må såsom innehavare av offentlig tjänst deltaga i handläggning eller avgörande av fråga, som angår religionsvård, religionsundervisning eller befordringar inom den svenska kyr— kan.

Prästerligt ämbete.

Till prästerligt ämbete kan enligt regeringsformen endast den utnämnas, som bekänner den rena evangeliska läran.

Ehuru icke minst i fråga om prästerlig tjänst meningarna om innebörden av uttrycket »bekänna den rena evangeliska läran» äro delade, har, såvitt de sakkunniga hava sig bekant, anmärkning ej framkommit mot ifrågavarande grundlagsstadgande; och de sakkunniga föreslå därutinnan icke någon änd- ring.

Lärare i kristendom och teologisk vetenskap.

Till tjänst, varmed är förenat åliggande att meddela undervisning i kristen- dom eller teologisk vetenskap, kan endast den utnämnas, som bekänner den rena evangeliska. läran.

1 I detta sammanhang må nämnas, att exempel finnes på. att patronatsrätt utövats av romersk— katolsk trosbekännare utan att det givit anledning till anmärkning.

Till motivering av detta undantag från den allmänna regeln i fråga om till— träde till ämbeten och tjänster anförde konstitutionsutskottet (utlåt. nr 11) vid 186 7 års riksdag, att det vore av sig självt tydligt, att icke åt främmande trosbekännare kunde lämnas tillträde till befattningar av ifrågavarande slag.

Vid 1918 års riksdag väcktes motion (1I1306 av hr Engberg) om upp- hävande av förevarande undantag. Konstitutionsutskottet (utlåt. nr 7) yttrade: I princip har utskottet icke någonting att erinra mot förslaget angående be— kännelsetvångets avskaffande för vissa lärarebefattningars vidkommande. Ut- skottet vill erinra, att ifrågavarande stadgande äger synnerligen stor praktisk räckvidd. Det gäller för lärarebefattningar vid de teologiska fakulteterna, för alla lärarebefattningar vid läroverk och gymnasier, i vilka ingår skyldighet att undervisa i kristendom, för det stora flertalet folkskollärarebefattningar och för alla lärarebefattningar vid seminarier. Om innebörden av det krav på »be- kännelse», som stadgandet uppställer, hava två olika meningar yppats. Stad- gandet har för det första uppfattats så, att kravet i regel skulle vara uppfyllt genom formell tillhörighet till kyrkan. Om det så tolkas, motsvarar det på intet sätt det syftemål, som föranlett dess intagande i regeringsformen: den formella tillhörigheten till kyrkan garanterar givetvis ingalunda den bekän- nelsetrohet, som lagstiftaren önskat hos dem, som skola meddela undervisning i kristendom eller teologisk vetenskap. I och för sig ändamålslöst leder stad- gandet i denna tolkning allenast därhän, att personer, som av samvetsbetänk- ligheter föranletts att utträda ur kyrkan, försätta sig i en mindre gynnad ställ- ning än de, som ehuru helt främmande för kyrkans åskådning kvarstanna i densamma. Starka skäl föreligga således, om denna tolkning är riktig, för den ifrågavarande klausulens avskaffande. En dylik åtgärd synes utskottet så mycket mera påkallad som vid sidan av den nu angivna även en annan upp- fattning av stadgandets innebörd gjort sig gällande såväl vid dettas praktiska tillämpning som i den offentliga diskussionen. Man har nämligen för det andra i detsamma velat inlägga en fordran på inre tillhörighet till kyrkan och gjort gällande, att den, som icke bekände sig till de av kyrkan uppställda läro- satserna, vore obehörig att bekläda de tjänster, som i stadgandet avses. Så tolkat kan stadgandet enligt utskottets mening icke i vår tid upprätthållas. I. och för sig ohållbart i belysning av den friare riktning, som alltmer gör sig gällande inom teologisk forskning och vetenskap, blir stadgandet i denna tolk- ning särskilt orimligt beträffande sådana tjänster (i synnerhet folkskollärare,- och seminarieläraretjänster), i vilka åliggandet att meddela undervisning i kri- stendom utgör endast en mindre del av de till tjänsten hörande uppgifterna. Alldeles oavsett huruvida sistnämnda tolkning är den riktiga eller ej, anser ut- skottet redan den omständigheten, att en dylik tolkning faktiskt alltjämt un- derstundom förekommer, utgöra ett ytterligare skäl för en ändring i den före- slagna riktningen.

Utskottet fann sig likväl icke kunna tillstyrka förslaget om omedelbart ge- nomförande av en grundlagsändring i det berörda hänseendet, då i ett samman— hang borde prövas spörsmålet, i vilken utsträckning tvånget att tillhöra den rena evangeliska läran borde kvarstå för de i %% 4 och 28 regeringsformen stadgade ämbeten och tjänster. Utskottet hemställde, såsom förut nämnts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning, i vil- ken utsträckning villkoret att tillhöra den rena evangeliska läran må kunna

bortfalla för de ämbeten och tjänster, som omnämnas i %% 4 och 28 regerings- formen.

Nio reservanter anförde, att ett bifall till motionen skulle innebära en full- ständig sekularisering av undervisningen i kristendom, en åtgärd, som enligt reservanternas övertygelse varken vore förenlig med statskyrkans upprätthål— lande, gagnelig för vårt undervisningsväsende eller överensstämmande med vårt folks uppfattning i dessa frågor. Slutligen erinrade reservanterna om 1909 års riksdagsskrivelse,

Första kammaren avslog konstitutionsutskottets hemställan och motionen med 76 röster mot 32, som avgåvos för bifall till utskottets hemställan. Andra kammaren biföll utskottets hemställan med 94 röster mot 49 för reservationen. (F. K. 19, 12; A. K. 31, 6.)

De sqk- Vid behandling av förevarande spörsmål må vetenskapligt teologiska lärare- k'izzfga' befattningar tillsvidare lämnas å sido och uppmärksamheten i första hand äg— åiänstzre'i nas åt sådana lärare, till vilkas skyldighet hör att i lägre eller högre skolor ZViStindomåé åt barn och ungdom meddela undervisning i kristendomskunskap. Dessa sko- rimmad; lor äro folkskolor, högre folkskolor, kommunala mellanskolor, flick- och sam- ngoms' skolor, realskolor och gymnasier samt folk- och småskoleseminarier ävensom s olor. - Nu för? olika slag av abnormskolor. skrivna Ifrågavarande stadgande i regeringsformen syftar, som förut nämnts, di.- .konfefi' rekt endast på sådana tjänster, vilkas innehavare utnämnas av Konungen, s10nsv111- , _ kor. alltså, beträffande nyss uppräknade läroanstalter, adjunkturer och lektorat 1 kristendom vid realskolor, gymnasier och folkskoleseminarier. Bland villkoren för erhållande av dylik befattning finnes ock i såväl läroverksstadgan som stadgan för folkskoleseminarier regeringsformens bestämmelse ordagrant åter- given, då det heter, att för sökandes behörighet bland annat erfordras, att han »bekänner den rena evangeliska läran». I fråga om kristendomslärare vid skolor, där tjänsterna tillsättas av kom- munala eller andra myndigheter, är ovannämnda grundlagsstadgande icke di- rekt tillämpligt, men enligt särskild lagstiftning eller vedertagen praxis an- ses dock även beträffande dem samma garanti rörande vederbörandes konfes- sionella ställning erforderlig. I gällande stadgor för högre folkskolor och kommunala mellanskolor föreskrives, att sökande till lärarebefattning skall, »därest tjänstens innehavare har undervisningsskyldighet i ämnet kristendoms- kunskap, vara medlem av svenska kyrkan». I stadgan för småskoleseminarier, utfärdad så sent som år 1919, har däremot, tydligen för ernående av likfor- mighet med folkskoleseminarierna, behållits föreskriften om bekännelse till »den rena evangeliska läran». Beträffande lärare vid folk- och småskolor, med vilkas verksamhet enligt gällande författningar alltid är förenad skyldig- het att undervisa i kristendomskunskap, fanns i den allmänna folkskolestad- gan ända till år 1918 icke formulerat något annat konfessionellt villkor för anställning som dylik lärare än »att vara känd för gudsfruktan och sedlig vandel». Nämnda år ändrades emellertid denna formulering till den nuvaran- de: »att vara medlem av svenska kyrkan och känd för hedrande vandel»,

vilket villkor gäller även för person, som jämlikt % 62 folkskolestadgan hos skolråd eller skolstyrelse ansöker om tillstånd att inrätta enskild skola för barn, vilka icke avgått från folkskolan enligt % 47 i nämnda stadga. För inträde i folkskoleseminarium och därmed således praktiskt sett även för till- träde till folkskollärarebanan krävdes dock före år 1914 som konfessionsvillkor »att hava begått Herrens nattvard», en bestämmelse, som nämnda år ändrades till »att vara medlem av svenska kyrkan». Sistnämnda villkor är ock sedan år 1919 föreskrivet för inträde vid småskoleseminarium. Den, som vill söka läraretjänst i övningsskola vid folkskoleseminarium, skall enligt seminariestad- gan »vara behörig för anställning som ordinarie lärare vid folkskola» och måste följaktligen vara medlem av svenska kyrkan. Rörande lärare vid dövstum- skolor, blindskolor, sinnesslöanstalter och andra abnormskolor ävensom lärare vid skyddshem gäller i allmänhet, att de skola hava avlagt folk— eller småskol- lärarexamen, varav följer, att även de äro bundna vid medlemskap i statskyr- kan. Vad slutligen angår lärare i kristendom vid flick- och samskolor finnes visserligen icke någon uttrycklig författningsföreskrift, att de skola tillhöra svenska kyrkan, men vid tillsättningen av dessa tjänster, vilken ombesörjes av lokala skolstyrelser, följes undantagslöst den praxis, att endast statskyrkomed— lemmar ifrägakomma. I den mån sådana tjänster besättas med lärare, utbil- dade vid folkskoleseminarium —— vilket åtminstone för någon tid sedan icke var ovanligt — är för övrigt medlemskapeti statskyrkan garanterat genom se- minariestadgans ovanberörda villkor för inträde vid seminarium.

Såsom av det anförda framgår, användes i de omförmälda tillämpnings- stadgandena ömsom uttrycket »tillhöra svenska kyrkan» och uttrycket »be- känna den rena evangeliska läran». Även om det förra uttryckssättet i detta sammanhang givetvis icke kan ändra innebörden av det i grundlagen förekom- mande »bekänna den rena evangeliska läran», tyder ifrågavarande förhållan— de i sin män på att praktiskt taget i fråga om' förevarande befattningar orden »bekänna den rena evangeliska läran» betyder detsamma som att vara medlem av svenska kyrkan.1

Vid övervägande av spörsmålet, huruvida det fria utträdet ur statskyrkan bör utsträckas till ifrågavarande kategorier av lärare, för vilka är gemen- samt, att till deras åliggande hör att meddela undervisning i kristendomskun- skap, ha de sakkunniga funnit, att skäl kunna anföras såväl för den nuvarande ordningens bibehållande som för den friare uppfattning, enligt vilken s. k. statskyrkotvång för ifrågavarande lärare icke kan anses nödigt.

Först bör då framhållas, att statskyrkobandet, enligt mångas åsikt, i våra dagar svårligen kan anses innebära något, som kan liknas vid personligt tvång, allra minst för dem, vilka dock måste i sin egenskap av lärare i den kristna läroåskådning, som av den svenska kyrkan omfattas, antagas vara åtminstone sympatiskt stämda mot denna åskådning. En statskyrkomedlem behöver numera ej vara döpt eller konfirmerad, är icke skyldig att begå nattvarden, kan, om han så” önskar, erhålla borgerlig vigsel och har även möjlighet till borgerlig

1 Jfr ovan 5. 139 f.

Skäl för och emot stgtskyrko- andets upphävan- de för kri- stendoms- lärare.

Statskyrko- bandet och den enskilde individen.

Statskyrko- bandet och de reforme- rade under- visningspla nerna..

begravning. Korteligen: allt, som kan vara. ägnat att framkalla en känsla av samvetstvång, är ej längre obligatoriskt förbundet med medlemskap i stats- kyrkan. Det bör, kan man säga, under sådana förhållanden icke kunna kän- nas som något tynga-nde band eller såsom stridande mot religionsfrihetens prin- cip, därest staten av en lärare i kristendomskunskap fordrar, att han som ett yttre vittnesbörd om att han åtminstone ej vill motverka svenska kyrkans re- ligionsåskådning, skall vara medlem av denna kyrka.

Förhållandet ter sig dock helt annorlunda för stora grupper av vårt folk.1 Ifrågavarande grupper betrakta plikten att tillhöra statskyrkan som ett verk- ligt tvång mot deras religions- och samv-etsfrihet, samtidigt .som de se en orättvisa däri, att vissa allmänna tjänstebefattningar, däribland sådana, med vilka är förenad skyldighet att meddela religionsundervisning i offentliga sko— lor, äro förbehållna statskyrkans medlemmar. Frågan kan alltså icke av- färdas med en hänvisning till den rörelsefrihet, som statskyrkan erbjuder sina medlemmar, utan måste ytterligare skärskådas.

Det stadgade villkoret för kristendomslärare om bekännelse till »den rena evangeliska läran» har givetvis sin grund i den åskådningen, att kristendoms- undervisningen i våra läroanstalter skall vara strängt konfessionell i fråga om såväl trosbekännelse som religionspåverkan i övrigt. I främsta rummet har härvid tydligen avsetts att åstadkomma ett skydd mot helt främmande reli- giösa åskådningar och ett starkt medel 'att hos vårt folk bevara och be- fästa. den kristna, av Luther reformerade, evangeliska läran.. De äldre läro- planerna för kristendomsämnet i våra skolor gåvo också ett stort utrymme åt Luthers utformning av det kristna trosinnehållet, särskilt sådan denna ta- git sig uttryck i hans lilla katekes. Läsning av själva bibeln förekom icke i samma utsträckning, som de nya undervisningsplanerna föreskriva. I samma mån som den konfessionella homogeniteten söndersprängts genom att trosrikt- ningar av olika slag kollektivt eller enskilt börjat göra sig gällande, har emel- lertid oppositionen mot skolornas strängt konfessionella kristendomsundervis- ning blivit allt starkare, och en följd härav är bland annat den reformering av undervisningsplanerna för ämnet kristendomskunskap, som på senare tid ägt rum i såväl högre som lägre skolor, och vilken gått i avgjord riktning mot en i bekännelsehänseende mera obunden kristendomsundervisning.

Denna utveckling synes närmast tala för ett upphävande av statskyrko— bandet för de lärare, som ha sig ålagt att undervisa i kristendomskunskap. Samtidigt som tillämpandet av en mindre konfessionellt betonad undervisning motiverar kravet, att väsentligen alla barn böra vara skyldiga att deltaga. i det kunskapsinhämtamde, som denna undervisning medför, då det icke i och för sig kan anses vara stridande mot religionsfrihetens princip, kan man givet- vis nr synpunkten av samma princip hävda, att kuvwkapsmeddelandet icke heller i samma utsträckning, som när det gällde meddelande av kristendoms- undervisning enligt de äldre, mera konfessionellt bestämda undervisnings- planerna, behöver vara bundet vid lärarens bekännelse till »den rena evan- geliska läran» eller till medlemskap i svenska kyrkan.

1 Jfr bil. III, s. 337.

De gällande undervisningsplanerna kunna emellertid, såsom utförligare i annat sammanhang påvisats, icke betraktas som konfeseionslöst avfattade i den meningen, att de blott avse ett fullkomligt objektivt kunskapsmeddelande, där läraren ställer sig helt utanför varje positiv ståndpunkt. Sålunda säges i den för folkskolan gällande kursplanen för kristendomsundervisningen, att denna undervisning »har till uppgift att på ett sätt, som kan främja lär- jungarnas religiösa och sedliga utveckling giva. dem en efter deras mottag- lighet och behov avpassad kunskap om kristendomens uppkomst, innehåll och utveckling». Här framhålles visserligen såsom det väsentliga att meddela en historisk kristendomskunskap. Men det skall ske »på ett sätt, som kan främja lärjungarnas religiösa och sedliga utveckling». Ställer man krav på att ett sådant resultat av kristendomsundervisningen skall eftersträvas, så följer där- av, att undervisningen ej kan åtnöja sig med att referera kristendomens histo- riska innehåll. Skall man söka främja minderårigas religiösa och sedliga ut- veckling, lärer det ej räcka med att göra det religiösa historiestoffet. bekant för barnen. Läraren blir även skyldig att framhålla religiösa och sedliga föreställningars' höghet och värde i akt och mening att påverka barnens vilje— och känsloliv. Visserligen inskärper undervisningsplanen vikten av tolerans: läraren skall sorgfälligt undvika alla framställningar, som kunna verka så- rande oeh stötande på oliktänkande. Men härmed torde utan tvivel avses, att undervisningen skall vara kristligt betonad och dock i vidsträcktaste "grad dog- matiskt frigjord och obunden, så att ingen benägenhet må framkomma till subjektivt kritiserande jämförelser eller nedsättande omdömen i fråga om olika religiösa meningsriktningar.

Våra dagars kristendomsundervisning fordrar alltså av läraren, att han skall på samma gång vara objektivt tolerant och religiöst sedligt påverkande. Upp- giften är svår men torde ej kunna betecknas som olöslig. En sak är emeller- tid uppenbar: den ställer krav på läraren, vilka mindre ha att göra med hans trosbekännelse men desto mera med hans personliga sinnesart och karaktärs- beskaffenhet. En garanti, som skulle tillförsäkra våra skolor en ur under- visningsplanens synpunkt tillfredsställande och betryggande kristendomsunder- visning, borde alltså i själva verket vara inriktad på lärarens personlighet.

Omöjligheten att åstadkomma. en dylik garanti torde ej behöva närmare ut— vecklas. ' Ingen författningsbestämmelse kan så formuleras, att den till offent- lig lärare- och uppfostrareverksamhet framsläpper endast den verkligt religiösa pedagogen eller kristligt etiska personligheten och utestänger alla andra. De förslag, som stundom framkommit och även varit föremål för riksdagens pröv- ning,1 att lärare skulle för erhållande av befattning med undervisningsskyldig— het i kristendomskunskap åläggas avgiva viss personlig deklaration, ungefär

1 År 1912 väcktes i första kammaren en motion (nr 1), vari bland annat yrkades, att för behö- righet att söka lärarebefattning, med vilken vore förenad undervisningsskyldighet i kristendomskun- skap, måtte utom vanliga kvalifikationer —— fastställas något härpä syftande kompetensvillkor samt att såsom sådant kompetensvillkor mätte föreskrivas, att sökanden skulle vid ansökningen foga skriftlig förklaring, att han ville efter bästa förstånd och samvete undervisa i kristendom så, som den heliga skrift lärer och som med den apostoliska trosbekännelsen och den evangelisk-lutherska reformationens grundprinciper överensstämmer. Motionen, som avstyrktes av vederbörande utskott, blev av kammaren utan votering avslagen.

Statskyrko- bandet som garanti i frå- ga om lära- rens person— lighet.

Statskyrko- bandet såsom garanti mot främmande trosbekän- nare.

motsvarande prästlöftet, ha ur flera synpunkter befunnits mindre ändamåls- enliga. I den mån särskilda garantier beträffande kristendomslärarens kon- fessionella ställning anses behövliga, lära de alltså säkerligen även. framgent få utgöras av vissa föreskrifter av rent formell natur.

Naturligtvis anser sig mången kunna med skäl ifrågasätta, om en uppfost- rande påverkan av det slag, som avses i undervisningsplanerna och varom förut talats, kan med framgång utövas av en lärare, som känner sig stå så främ- mande för statskyrkan och dess troslära, att han icke ens formellt vill till- höra dess gemenskap. Men då å andra sidan ett dylikt formellt medlemskap icke i och för sig utgör något kriterium på religiöst sinnelag eller etisk livs- åskådning, kan det tydligen ej på något sätt anses garantera en lärareverk- samhet, i anda och sanning överensstämmande med undervisningsplanernas intentioner.

Härmed kommer man in på frågan, huruvida icke föreskriften om medlem— skap i statskyrkan för lärare i kristendom dock, även med nuvarande omlägg- ning av kristendomsundervisningen och därav följande större' frihet för olika tänkande, kan anses i Vissa avseenden utgöra en verklig garanti, värd att bi- behållas.

Under nuvarande förhållanden innebär denna garanti i stort sett endast, att personer tillhörande s. k. främmande trossamfund äro uteslutna från möj- ligheten att bekläda kristendomsläraretjänster vid våra allmänna skolor. Då de helt eller delvis utanför svenska kyrkan stående trossamfund, som i vårt land vunnit någon talrikare tillslutning, utgöras av baptistiska, mosaiska, meto- distiska och romersk-katolska församlingar, medför garantien i realiteten så.- lunda ett hinder huvudsakligen för medlemmar av nämnda församlingar att vinna anställning som kristendomslärare. Vad baptisterna och metodisterna angår förefaller ett dylikt hinder ganska litet befogat, då deras trosuppfatt- ning icke synes så artskild från statskyrkans lära, att de icke skulle kunna lojalt meddela en undervisning i enlighet med de fastställda läroplanerna. De flesta baptisterna, en stor del metodister samt medlemmar av flera andra fri- kyrkliga sammanslutningar ha för övrigt icke bildat från statskyrkan avskil— da trossamfund och äga följaktligen alltjämt full rättighet att utbilda sig till och utöva kristendomslärarens kall. Hindret torde däremot kunna anses mera välmotiverat vad beträffar såväl katoliker som judar, då det givetvis i allmänhet icke torde kunna på lämpligt sätt förena sig att själv bekänna sig till katolsk eller mosaisk religion och samtidigt undervisa andra i evangelisk kristendom, låt vara av föga betonat konfessionell karaktär.

Därest rätt till fritt utträde ur statskyrkan blir medgiven, inträder i före- varande hänseende den förändringen, att berörda bestämmelse om kristendoms- lärare, såvida den bibehölles i sin nuvarande utformning, komme att rikta sig icke blott mot personer, tillhörande andra trossamfund, utan jämväl mot alla enskilda, även kristligt sinnade personer, som av olika anledningar finna sig böra undvara medlemskap i statskyrkan. Ett »skydd» med denna utsträck— ning måste dock i många fall komma att te sig skäligen meningslöst.. Den omständigheten, att en person lämnar den formella tillhörigheten till stats-

kyrkan, kan givetvis icke i och för sig diskvalificera honom såsom lärare i kristendomskunskap, därest han förut Visat sig kunna utan anmärkning inne- ha-va sådan befattning. Och även om han ansluter sig till särskilt trossam- fund, är hans oduglighet eller olämplighet som kristendomslärare icke därmed dokumenterad, då samfundet kan i troshänseende stå statskyrkan så nära, att någon åtskillnad i själva verket ej vid skolundervisningen behöver ifråga- komma.

Ett generellt upphävande av statskyrkobandet skulle emellertid å andra sidan komma att medföra rätt jämväl för katolska och mosaiska samt andra verk- ligt främmande trosbekännare att innehava befattning som lärare i kristendoms- kunskap vid våra allmänna skolor. För en så beskaffad tillämpning av reli- gionsfrihetens princip synes icke föreligga skäl.

Härvid skulle det icke utan ett visst fog kunna sägas, att, även om kon- fessionsvillkoret beträffande kristendomslärare borttoges ur författningarna, någon anledning att antaga, att dessa befattningar skulle bliva besatta med personer av katolsk eller mosaisk religionsåskådning näppeligen förefunnes. Och med ungefär samma fog skulle kunna tilläggas, att statskyrkobandets bi- behållande icke utgör någon absolut garanti mot dylika lärares anställning å ifrågavarande befattningar, då det ju alltid kan tänkas, att en lärare med t. ex. romersk-katolsk trosåskådning icke ansåge sig böra utträda ur statskyrkan och således skulle vara i konfessionshänseende formellt behörig för anställning som kristendomslärare. Ur sådana synpunkter skulle det finnas ett skenbart stöd för den åsikten, att statskyrkobandet även med hänsyn till främmande trosbekännare i det hänseende, varom nu är fråga, saknade verkligt existens- berättigande.

Häremot torde dock kunna invändas, att en lagbestämmelse, vars klara och tydliga avsikt är att från lärarebbfattningarna i kristendomskunskap utestänga personer med från svenska kyrkans religionsåskådning bestämt avvikande tros— uppfattning, dock just härvidlag måste betecknas som en faktor av väsentlig betydelse, även om den i enstaka undantagsfall skulle icke fullt motsvara sitt syfte. Det torde nämligen få anses mera osannolikt, att en främmande religi— onsutövare under en måhända formellt riktig men sakligt falsk skylt som »medlem av svenska kyrkan» tränger sig in i de svenska skolorna som religions- lärare, än att han söker erhålla dylik befattning, då dylikt medlemskap ej är i. lag föreskrivet. Ur denna synpunkt _ alltså i förhållande till personer av verkligt främmande trosåskådning — måste statskyrkobandet enligt de sak- kunnigas mening anses reellt motiverat.

Nu uppställer sig emellertid det spörsmålet, huruvida denna omständighet A_ndra garan- är så betydelsefull, att ifrågavarande konfessionsvillkor för den skull bör i sin lågagiiää nuvarande kategoriska form bibehållas, varigenom jämväl alla andra med— domsunder— borgare, som av olika anledningar ej önska tillhöra statskyrkan, bliva ute— "små stängda från kristendomslärareverksamheten. Det synes bland annat böra un- dersökas, huruvida icke statens myndigheter äro i besittning av andra medel, varigenom irreligiös eller kristendomsfientlig undervisning kan förhindras eller beivras. För att man rätt skall inse, vad frågan gäller, erinras om att i

begreppet kristendomslärare innefattas även samtliga vid folk— och småskolor anställda lärare, enbart dessa uppgående till mer än 26,000 personer.

Till en början torde då böra ihågkommas, att ingen kan bliva lärare i kristen- domskunskap i svenska statliga eller kommunala skolor, som icke förvärvat därtill erforderlig kompetens. En dylik kompetens, som ju alltid måste bliva av formell art, utesluter visserligen icke en från svenska kyrkans lära avvi- kande personlig religionsuppfattning, men torde i de allra flesta fall få anses medföra en lojal föresats hos vederbörande med hänsyn till den blivande lärare- verksamheten. Vidare synes man kunna utgå ifrån att vid tillsättningen av läraretjänsterna hänsyn tages till sådana omständigheter, som klart ådagalägga, huruvida sökanden besitter icke blott formell utan även reell kompetens för den befattning, som är i fråga. I sådant hänseende är att märka, att vid lärover- ken biskopen i egenskap av eforus har att avgiva yttrande vid tillsättning av ordinarie läraretjänster, i vilka undervisningsskyldighet i kristendomsämnet in- går (lärov.—st. % 183). Ytterligare bör tagas i betraktande, att varje lärare har oavvislig skyldighet att vid undervisningen följa den i vederbörlig ordning fastställda läroplanen med ledning av de till densamma hörande anvisningarna. Han är i sin offentliga gärning underkastad inspektion, och hans verksamhet står sålunda under kontroll. Om denna kan naturligtvis sägas, att den aldrig kan göras så effektiv, att ständig visshet om lojal anpassning efter läroplaner och anvisningar i vartenda fall kan vinnas. Men i stort sett torde den dock skänka en ganska god trygghet i det förevarande hänseendet. _Vad särskilt folkskolorna angår, må bemärkas, att kristendomsundervisningen därstädes står under uppsikt icke enbart av folkskolinspektörerna, som ju ha att kontrollera all undervisningi dessa skolor, utan jämväl enligt föreskrift i % 63 folkskole- stadgan av prästerskapet samt enligt % 65 av biskopen och domkapitlet. I fråga om läroverken föreskriver % 201 i läroverksstadgan, att biskopen såsom eforus (eller hans ställföreträdare) har att utöva uppsikt särskilt över det sätt, på vilket kristendomsundervisningen bedrives. Och slutligen är vid såväl folk- skolor som läroverk antagandet av läroböcker i kristendomskunskap ställt under kontroll, i det inga andra sådana böcker få användas än de, vilka skol- överstyrelsen efter granskning av en särskild nämnd godkänt. I gransknings- nämnden äro bland andra en biskop, två teologie professorer och en kyrko— herde medlemmar. .

Vidare må nämnas, att chefen för det departement, till vilket ärendena angående religionsundervisningen i skolorna höra, enligt nu gällande bestäm— melser liksom ock enligt de sakkunnigas förslag, skall vara medlem av svenska kyrkan.

Det anförda torde ådagalägga, att statskyrkobandet så långt ifrån är den enda befintliga garantien i fråga om en god eller nöjaktig skolundervisning i kristendomsämnet, att staten i stället har flera andra —- helt säkert betydligt effektivare —— garantier att i nämnda hänseende förlita sig till.

Vad hittills anförts torde kunna sammanfattas på följande sätt: Det nuvarande konfessionsvillkoret för anställning som lärare i kristendoms- kunskap vid de allmänna skolorna kan betecknas

såsom oberättigat eller överflödigt, 1) emedan det från nämnda lärarebefattningar utestänger personer, som, ehuru i övrigt fullt lämpliga för desamma, av vissa från den personliga sam- vetskänslan härrörande skäl anse sig förhindrade att tillhöra statskyrkan,

2) emedan de nuvarande läroplanerna för kristendomsämnet icke förutsätta samma konfessionsbundna undervisning, som förr var fallet,

3) emedan ifrågavarande villkor icke kan lämna den garanti i fråga om lärarens personlighet, som i varje fall vore den ur kristendomsundervisningens synpunkt behövliga och önskvärda, och ej heller i övrigt kan i och för sig garantera inre anslutning till den religionsåskådning, som är den svenska kyr- kans, samt

4) emedan staten i lärarnas föreskrivna utbildningskompetens, formerna för deras tillsättning och kontrollen över deras tjänstgöring ävensom i sättet för antagandet av läroböcker äger andra och starkare garantier för en nöjaktig kristendomsundervisning i skolorna;

' men även såsom berättigat och lämpligt,

1) emedan det klart och tydligt tillkännager, att i fråga om dem, åt vilka den svenska ungdomens religiöst-etiska undervisning skall vara anförtrodd, vissa gränslinjer måste vara uppdragna, syftande mot utestängandet från denna verksamhet av personer, vilka icke känna eller äga någon samhörighet med vårt folks allmänna religionsuppfattning, samt

2) emedan det måste anses med tämligen stor effektivitet från kristendoms- lärarens verksamhet utesluta personer med verkligt främmande religionsåskåd- n1ng.

Här förefinnes alltså ett motsatsförhållande, vilket, därest en tillfredsstäl- lande lösning skall kunna vinnas, måste på något sätt sammanjämkas. De sakkunniga ha därför sökt efter någon mellan de bägge ytterligheterna —— statskyrkobandets fullständiga bibehållande eller fullständiga avskaffande framkomlig linje, som skulle kunna undanröja nu gällande hinder för eljest kvalificerade icke-statskyrkomedlemmar att bekläda ifrågavarande läraretjän- ster men på samma gång tillgodose just det krav på garantier, som synes grun- dat på verkliga sakskäl.

De sakkunniga ha därvid till en början stannat inför den bestämmelse, som i detta avseende kommit till uttryck i Finland genom lagen den 10 juni 1921 om finsk medborgares rätt att, utan avseende å sin trosbekännelse, nyttjas i landets tjänst. I denna lag stadgas bland annat, att den, som icke tillhör evangelisk-lutherska kyrkan eller fristående evangelisk-lutherskt samfund, ej må i landets läroverk meddela undervisning i evangelisk-lutherska läran. Lä- rare i evangelisk-luthersk kristendomskunskap behöver således icke tillhöra motsvarande allmänna kyrkosamfund, blott han tillhör annat fristående tros- samfund av evangelisk-luthersk läroåskådning. Med en något friare tillämp-

Samman- fattning av skälen för

och emot statskyrko-

bandet

Fråga om en med— lingslinje.

Den ilnska. anordningen, tillämpad på. svenska för-

hällanden.

De sakkun- nigas förslag

till en med- lingslinje.

ning och överfört på svenska förhållanden skulle man kunna tänka sig den anordningen, att för anställning som lärare i kristendomskunskap i våra all- männa skolor skulle, utom övriga kompetensvillkor, krävas, att vederbörande vore medlem antingen av svenska kyrkan eller av annat evangeliskt trossam- fund. En dylik bestämmelse skulle göra en kristendomslärares verksamhetsfält tillgängligt dels för alla, som tillhörde statskyrkan, men dels även för de med- borgare, vilka, utan att tillhöra nämnda kyrka, anslutit sig som medlem till annat evangeliskt betonat kristet trossamfund, t. ex. metodistsamfundet. Ute- slutna från samma verksamhetsfält skulle dock fortfarande bliva judar och katoliker samt andra trosbekännare av icke evangeliskt kristlig färg ävensom alla, som stode utanför varje slag av religionssamfund.

Bestämmelsen komme emellertid att medföra vissa konsekvenser, som de sak— kunniga funnit högst betänkliga.

Först och främst kan mot densamma naturligtvis göras enahanda anmärk- ning, som mot det nuvarande statskyrkobandet, nämligen att den som per- sonligt konfessionsvillkor betraktad icke kan tillmätas något synnerligt värde. Vidare skulle det ensidigt gynna de ur statskyrkan utträdda medborgare, vilka funnit sig böra ingå i annat evangeliskt trossamfund, medan andra, som av individuella men lika respektabla skäl ställt sig utanför samfundsbildningarna, utestängdes från kristendomslärarens kall, ehuru de kunde därtill vara fullt lika väl lämpade som någon samfundsmedlem. Det allra betänkligaste vore dock säkerligen den omständigheten, att en lärare, som inginge i fristående trossamfund, därmed i själva verket förlorade den fasta anställning, som eljest är honom genom lag tillförsäkrad. Därest ifrågavarande samfunds styrelse eller ledning på grund av inom samfundet gällande regler funne lämpligt ute- sluta honom från sin gemenskap och läraren sålunda komme att stå utanför varje religionssamfund, måste nämligen detta för honom medföra skilsmässa från lärarebefattningen. Med andra ord: en lärares skiljande från ordinarie befattning skulle i vissa fall bliva helt och hållet beroende på beslut av per- soner, som icke på något sätt stode i ansvarsställning till statliga eller kom- munala myndigheter.

De här antydda omständigheterna ha de sakkunniga funnit vara ägnade att utesluta tanken på en bestämmelse av den ungefärliga innebörd, som upptagits i den finska lagstiftningen.

Härmed ha emellertid de sakkunniga icke velat anse frågan om en fram- komlig medlingslinje uttömd. Det förslag, som av de sakkunniga framlagts i fråga om' principerna för barns befrielse från den statliga religionsundervis— ningen och som i det föregående motiverats, synes nämligen erbjuda möjlighet till en viss likformighet vid meddelandet av föreskrifter beträffande lärarnas konfessionella ställning, varigenom skulle vinnas en sådan anordning, som ur förut angivna synpunkter förefaller önskvärd.

» De sakkunniga ha på anförda grunder hävdat den uppfattningen, att fri- tagande av barn från de allmänna skolornas religionsundervisning bör kunna ifrågakomma endast i fall, då någon av barnets närmaste tillhör trossamfund, åt vars medlemmar Konungen med hänsyn till samfundets från grunderna för de

allmänna skolornas religionsundervisning väsentligt avvikande åskådning med- givit rätt att i skolornas ställe ombesörja barnens religionsundervisning. Prak- tiskt sett torde detta, såsom de från skolmyndigheterna inhämtade upplysnin- garna giva vid handen, komma att betyda, att endast barn till katolska och mosaiska trosbekännare skulle kunna på målsmäns framställning fritagas från skolornas religionsundervisning. Det synes ligga nära till hands, att tillträde till kristendomsläraretjänst icke på konfessionella grunder förmenas andra än dem, som tillhöra dessa från den svenska kyrkan så skiljaktiga trossamfund, att de ansett sig böra begära och jämväl erhållit tillstånd av ifrågavarande slag, men att beträffande sådana samfundsmedlemmar ett uttryckligt förbud mot anställning som kristendomslärare bleve föreskrivet. Med andra ord: den nu gällande regeln om medlemskap i svenska kyrkan skulle såsom villkor för anställning som kristendomslärare upphävas och i dess ställe stadgas, att till tjänst, varmed är förenat åliggande att meddela religionsundervisning i allmän skola, ej må utnämnas den, som tillhör trossamfund, åt vars medlemmar Konungen medgivit rätt att i skolornas ställe ombesörja barnens religionsunder— visning. De sakkunniga föreslå alltså ett stadgande av dylik innebörd i % 28 regeringsformen. Därigenom skulle den undantagsställning för vissa icke-stats- kyrkomedlemmar, som rättvisligen kan betecknas som ej motiverad, upphöra, samtidigt som motsvarande, ur statssynpunkt berättigade och välmotiverade. un- dantagsställning för vissa andra icke-statskyrkomedlemmar bibehölles.

På sätt förut nämnts, intaga bland lärarna vid barn- och ungdomsskolor folk- och småskollärarna i det hänseendet en särställning, att på grund av före- skrift i skolförfattningarna med deras tjänst, givetvis med undantag för sär- skilt anställda övningslärare, alltid är förenat åliggande att meddela under- visning i kristendom. Detta sammanhänger med att läraren ofta är ensam— lärare i sin skola och att s. k. ämnesläsning i allt fall endast undantagsvis före— kommer i folkskolan. Stundom kan det dock inträffa, att en folkskollärare genom ämnesbyte kan bliva helt befriad från att undervisa i kristendomskun- skap, nämligen på platser, där flera lärare finnas anställda vid en och samma skola. Det kunde vid sådant förhållande ifrågasättas, att, med upphävande av ovanberörda bestämmelse i skolförfattningarna, beträffande folkskollärare liksom beträffande andra lärare vid barn- och ungdomsskolor föreskreves, att det särskilda konfessionsvillkoret skulle gälla endast »därest tjänstens inne- havare har undervisningsskyldighet i ämnet kristendomskunskap». I de allra flesta fall komme en dylik förändring icke i praktiken att medföra någon rubb- ning i nuvarande förhållanden. Men det kan tänkas enstaka fall, då ändringen skulle kunna bliva av en viss betydelse. Enär ämnesläsning icke är förbju- den i folkskolan, skulle det kunna inträffa, att man på någon plats samlade kristendomsundervisningen på några få händer, varigenom en eller annan lära- retjänst kunde annonseras såsom icke förenad med skyldighet till dylik under- visning. Det skulle också kunna inträffa, att en lärare, efter att hava för- säkrat sig om befrielse från undervisningsskyldighet i kristendomsämnet där— igenom, att detta med skolmyndigheternas gillande och fastställelse överlåtits

Konfen- sionsvill- koret be- träffande särskilt lärare vid folk— och smäskolor.

Följdstad- ganden.

åt annan lärare, överginge till trossamfund av förut nämnt slag. Detta skulle efter den ifrågasatta författningsändringen icke kunna medföra hans skiljande från befattningen i övrigt.

Emellertid är det fara värt, att författningsändringen skulle komma att med- föra avsevärda olägenheter. Sålunda skulle den kunna föranleda, att ämnes— läsning mer än förut komme att vinna tillämpning. Nyttan av en sådan an- ordning, mera allmänt genomförd, är dock på ett så lågt stadium som folk- skolans skäligen tvivelaktig. Det ligger i pedagogiskt avseende en stor fördel däri, att en och samma lärare i allt leder sina lärjungars undervisning. Sär- skilt betänksam måste man ställa sig inför en utveckling, som allt oftare Vi- sade skolor, där läraren undervisade i alla de profana ämnena men lämnade sin avdelning till en kollega, så snart kristendomsämnet stode på arbetsordningen. Kårens uppdelning i »kristendomskompetenta» och »icke kristendomskompe- tenta» lärare skulle säkerligen icke bliva till gagn för skolan. Med den av de sakkunniga föreslagna formuleringen av konfessionsvillkoret för kristendoms- lärare är den ifrågavarande anordningen säkerligen icke heller av behovet på- kallad. Ifall statskyrkobandet skulle bibehållas för kristendomslärare, före- låge större skäl för densamma.

Med hänsyn till det anförda skulle någon åtskillnad mellan olika folk- och småskollärarebefattningar alltså icke göras utan samtliga betraktas såsom kri- stendomsläraretjänster.

Samtidigt med borttagandet av statskyrkobandet såsom kompetensvillkor för kristendomslärare synes böra utmärkas, att nämnda borttagande icke får anses innebära ett medgivande i riktning mot ett mindre ansvar i fråga om lärjungar- nas etiskt-relig'iösa uppfostran. Denna synpunkt ha de sakkunniga trott sig bäst kunna tillgodose genom ett tillägg i de särskilda skolförfattningarna av just de ord rörande kristendomsundervisningens mål, vilka i gällande undervisnings- plan för folkskolan erinra läraren om hans skyldighet att under sorgfälligt und- vikande av allt, som kan verka sårande på andras åskådning, söka främja lär— jungarnas sedliga och religiösa utveckling.

De sakkunnigas förslag angående villkor för tillträde till kristendomslärare- tjänst förutsätter, att det vid tillsättandet kan fastslås, att vederbörande icke tillhör trossamfund, åt vars medlemmar Konungen medgivit rätt att i skolornas ställe ombesörja barnens religionsundervisning. Detta kan styrkas genom att sökanden visar sig vara medlem av svenska kyrkan. Men om han icke tillhör denna, lämna kyrkoböckerna icke med säkerhet någon upplysning i förevaran- de hänseende. Det kunde ifrågasättas att såsom förutsättning för tillstånd av nämnt slag stadga skyldighet för vederbörande trossamfund att till respek- tive pastorsämbeten eller någon central myndighet avlämna uppgifter angående sina medlemmar. Detta synes dock innebära onödig omgång. Man lärer kun- na lita till sökandens egen, i officiell form givna uppgift. De sakkunniga före- slå därför intagande i de särskilda skolförfattningarna av bestämmelser med innebörd, att vid sökande av befattning av ifrågavarande slag skall företes antingen intyg om att sökanden tillhör svenska kyrkan eller ock en av sökan-

den avgiven skriftlig försäkran, att han icke tillhör trossamfund, åt vars med- lemmar Kungl. Maj:t medgivit rätt att i skolornas ställe ombesörja barnens reli- gionsundervisning.1 Skulle vederbörande efter tjänstens erhållande bliva med- lem av dylikt samfund, är det givetvis hans skyldighet att avgå från tjänsten, och om efter tjänstens tillsättande åt medlemmarna av samfund, som läraren tillhör, medgives tillstånd av ifrågavarande slag, har han att välja emellan att utträda ur samfundet eller avgå från tjänsten. Underlåter han att själv vidtaga erforderlig åtgärd, bör det, likasom i fall avgiven skriftlig försäkran, efter det sökanden erhållit tjänsten, befinnes felaktig, åligga vederbörande myndighet att ingripa.2

För avgivande emot bättre vetande av osann uppgift i förevarande hänseende kunde, efter förebild av vad som skett beträffande falsk utsaga i försäkran angående frihet från äktenskapshinder,3 ifrågasättas straffrättsligt ansvar för den felande. De sakkunniga hava emellertid ansett detta icke erforderligt. Ej heller hava de sakkunniga ansett nödigt att för den skriftliga försäkran i vidare mån stadga viss form.

Förutom nämnda ändringar i skolförfattningarna påkallas vissa sådana ome- delbart av de sakkunnigas förslag till ändrad lydelse i förevarande del av % 28 regeringsformen.

I överensstämmelse med det anförda föreslå de sakkunniga ändring i föl— jande författningsrum, nämligen %% 18, 19, 23, 29 och 62 i stadgan den 26 september 1921 (nr 604) angående folkundervisningen i riket; %% 18, 19, 29 och 62 i stadgan den 22 juni 1923 (nr 294) angående folkundervisningen i Stockholm; %% 42, 43, 52 och 57 i stadgan den 16 september 1918 (nr 1064) för högre folkskolor; %% 55, 56, 67 och 71 i stadgan den 19 november 1918 (nr 1114) för kommunala mellanskolor; %% 131, 179, 182 och 186 i stadgan den 18 februari 1905 (nr 6) för rikets allmänna läroverk; %% 28, 29, 132, 136, 140 och 154 i stadgan den 3 juli 1914 (nr 133) för statens folkskoleseminarier; samt %% 29, 30, 67 och 69 i stadgan den 31 december 1919 (nr 889) för av landsting eller stad, som ej i landsting deltager, inrättade småskoleseminarier.

Lärarna vid de teologiska fakulteterna vid universiteten äro den teologiska vetenskapens målsmän vid våra universitet. Som sådana böra de vara bundna endast av de förutsättningar och metoder, som deras vetenskap ålägger dem. I. detta avseende böra den teologiska forskningens representanter inom sitt om- råde vara likställda med varje annan vetenskaplig forskare på hans forsknings- område. Tydligt lärer emellertid vara, att anslutning till ett trossamfund inne- bär åtminstone en viss moralisk förpliktelse att omfatta de ledande grundsat— serna i samfundets tros- och livsuppfattning. Ur denna synpunkt torde skäl föreligga till upphävande av det gällande villkoret, att ifrågavarande befatt- ningshavare skola vara medlemmar av svenska kyrkan.

1 Motsvarande bestämmelser höra i överensstämmelse med vad förut anförts gälla även för inträ- dessökande vid folk- och småskoleseminarier. " Jfr nedan, 5. 177 E. 3 Se S. L. 2228.

Vetenskap- ligt teolo- giska lärare—

befatt- ningar.

Emellertid ha de teologiska lärarna vid universiteten jämväl till väsentlig uppgift att utbilda prästerna inom svenska kyrkan för deras blivande verk- samhet inom denna.

Samhörigheten med svenska kyrkan har också, vad de teologiska professo- rerna angår, sedan gammalt kommit till uttryck i lagstiftningen. Förordnin- gen den 11 februari 1687, huru med rättegången i domkapitlen skall förhålles, föreskriver, att teologie professorerna äro ledamöter av domkapitlen på orter, där akademier äro. De teologie professorerna i Uppsala och Lund äro sålunda medlemmar av respektive domkapitel i dessa stiftsstäder. Enligt prästerskapets privilegier 1723 skulle Vissa teologie professorer i denna sin egenskap även vara innehavare av prebendepastorat. Visserligen har nämnda bestämmelse för de flesta teologie professorers vidkommande upphävts, men innehavaren av profes— sorsämbetet i praktisk teologi såväl i Uppsala som i Lund skall tillsvidare vara kyrkoherde och domprost i respektive nu nämnda städer och måste alltså, så länge berörda förhållande består, med nödvändighet tillhöra svenska kyrkan.

Vad åter beträffar teologie professorernas rätt och skyldighet att vara med- lemmar av domkapitlet i respektive universitetsstäder, torde denna bestämmelse icke medföra, att vederbörande måste tillhöra svenska kyrkan. .Visserligen gäl- ler, att icke någon, som ej tillhör svenska kyrkan, må såsom domare eller inne- havare av annan tjänst deltaga i handläggning eller avgörande av fråga, som angår religionsvård, religionsundervisning eller befordringar inom svenska kyr- kan, och, såsom i det följande skall närmare utvecklas, föreslå de sakkunniga till väsentlig del bibehållande av berörda stadgande. En ledamot av domka- pitel, vilken icke vore medlem av svenska kyrkan, skulle följaktligen vara obehörig att deltaga i ett stort antal i domkapitlet förekommande ärendens behandling. Med hänsyn till att dock hela domkapitelstjänstgöringen måste anses omfatta en jämförelsevis mindre del av den teologie professorns ämbets- uppgift, torde det emellertid icke kunna ifrågasättas att på omförmälda grund utesluta en utom kyrkan stående person från teologisk professur, i synnerhet som erforderlig ersättare i domkapitelstjänstgöringen i universitetsstad lärer kunna utan svårighet erhållas.

De nämnda förhållandena torde således icke kunna anses utgöra hinder för upphävande av villkoret om medlemskap i svenska kyrkan för teologie professor.

Likväl torde enligt de sakkunnigas mening skäl ej föreligga att vidtaga nå- gon ändring i de teologiska lärarnas ställning till den svenska kyrkan. Så länge staten upprätthåller en statskyrka och sörjer för en religionsförkunnelse i evangelisk—luthersk anda, synes följdriktigheten kräva, att de, som hava att _utbilda detta samfunds tjänare, också äro anslutna till det kyrkosamfund, vars prästers utbildning de ha om hand. Religionsfrihetskravet kan rimligtvis icke innebära kravet på rätt för envar att, oberoende av hans tillhörighet till sven- ska kyrkan, handhava utbildningen av dess prästerskap.

Att upphäva alla bestämmelser i nu berört avseende, såsom från vissa håll på- yrkats, måste på grund av det anförda anses mindre lämpligt. Medlemskap i svenska kyrkan torde böra bibehållas såsom villkor för tillträde till teologisk lärarebefattning. Därigenom uteslutas olika kategorier, som från vissa syn-

punkter kunna anses mindre önskvärda. Så t. ex. måste det väl från präst- utbildningssynpunkt anses oegentligt att en romersk-katolsk trosbekännare med sin bundenhet vid det katolska kyrkosystemet och dess starkt betonade konfes— sionella teologi, skulle leda det praktisk-teologiska arbetet för de blivande prästerna i den evangelisk-lutherska kyrkan eller handleda dem i deras dogma- tiska eller etiska studier. Ävenledes måste av nu anförda grunder anses ute— slutet, att förenämnda trosbekännare skulle kunna lägga sin undervisning så objektivt och opartiskt, att han vid behandlingen av kyrkohistorien kunde låta reformationens och protestantismens idéer så komma till sin rätt, att de bleve fruktbringande för den lutherska prästtjänsten.

Ifrågasättas kan också, om en medlem av frikyrkosamfund med den syn på det religiösa samfundslivet, som ofta utmärker honom, skulle vara lämplig att t. ex. som lärare i praktisk teologi handleda de blivande prästerna i en evangelisk-luthersk folkkyrka i de uppgifter, som åligga dem i deras blivande verksamhet inom denna. Eljest kunde det måhända ifrågasättas, att i över- ensstämmelse med vad som föreslagits rörande kristendomslärare vid våra skolor medgiva rätt åt medlemmar av vissa den svenska kyrkan mera närstående trossamfund eller åt personer, vilka stå utanför de olika trossamfunden, att vara lärare vid de teologiska fakulteterna. En sådan utväg kunde även hava skäl för sig ur den synpunkten, att det icke blott är prästerna, som få sin utbildning vid de teologiska fakulteterna utan även olika kategorier av reli- gionslärare. För lärarna vid de offentliga skolorna gälla emellertid, såsom förut i detta kapitel berörts, vissa bestämmelser, vilka inskärpa iakttagandet av givna föreskrifter rörande religionsundervisningen, och motsvarande bestäm- melser kunna, vad de teologiska fakulteternas lärare beträffar, av lätt insedda skäl icke genomföras.

Det torde också stöta på svårigheter att i förevarande avseende göra skill- nad mellan olika ämnen inom teologiska fakulteten, t. ex. mellan ämnen av historisk karaktär och sådana, som äro mera konfessionellt inriktade, och endast i senare fallet fordra anslutning till svenska kyrkan.

Visserligen kunde man som stöd för upphävande av nuvarande bestämmelser i konfessionellt avseende hänvisa till förhållandena i andra land, t. ex. Dan- mark, där inga bestämmelser i sådant avseende rörande de teologie professo- rerna förefinnas. Men jämförelsen mellan förhållandet i detta avseende i sist- nämnda land och förhållandet i Sverige efter ett eventuellt upphävande av nu gällande bestämmelser rörande teologie professorernas tillhörighet till svenska kyrkan kan lätt bli missvisande. Fastän" några bestämmelser angående de teologiska professorernas tillhörighet till den danska evangelisk-lutherska kyr- kan icke förefinnas, har dock ansetts självfallet, att endast medlemmar av nämnda kyrka kunna innehava teologisk professur vid universitetet. Skulle de i vårt land hittills gällande bestämmelserna upphävas, skulle detta däremot innebära ett uttryckligt medgivande, att andra än sådana, som tillhörde sven- ska kyrkan, kunde bekläda professorsämbete inom teologisk fakultet vid uni- versitetet.

En förändring av bestämmelserna rörande de teologie professorernas ställ-

Historik.

ning till svenska kyrkan skulle, enligt de sakkunnigas mening, sannolikt även ha till följd, att från kyrkan krav restes antingen på upprättande av präst- seminarier utanför universiteten eller på inrättande av konfessionell teologisk fakultet vid sidan av den konfessionslösa, såsom fallet blivit i Holland, där den sistnämnda fakulteten erhåller understöd även av staten.. Ingendera av de nu antydda konsekvenserna synes från allmän kulturell eller från statlig syn- punkt vara önskvärd. Från allmän kultursynpunkt synes ett utbrytande av prästbildningen från universiteten med dess fria forskningsarbete icke vara något eftersträvansvärt. Och från statssynpunkt synes icke heller vara sär— skilt önskvärt att upprätta och helt eller delvis — underhålla två parallella utbildningsanstalter.

Därest det skulle visa sig av behovet påkallat, kunde emellertid genom inrät- tande inom de filosofiska fakulteterna av ifrån svenska kyrkan fullt fristående lärostolar i teologisk vetenskap utrymme beredas för en fullt förutsättningslös forskning på ifrågavarande område. Den hittills fordrade tillhörigheten till den evangelisk-lutherska kyrkan i vårt land har dock veterligen icke lagt några hinder i vägen för de teologiska forskarna att i sin vetenskapliga gärning följa de krav, deras vetenskapliga samvete ålägger dem. Som bekant har denna forskningsfrihet, som med de nuvarande bestämmelserna i fråga om de teolo— giska universitetslärarnas konfessionella ställning varit möjlig, icke sällan på- talats även från håll, där man nu i religionsfrihetens namn yrkar på upphä— vande av hittillsvarande bestämmelser för den teologiska fakultetens lärare att vara anslutna till den svenska kyrkan.

Om de sakkunniga sålunda ansett skäl icke föreligga att föreslå ändrade be- stämmelser rörande lärarnas vid de teologiska fakulteterna ställning till sven— ska kyrkan, så synes däremot uttrycket »bekänna den rena evangeliska läran» böra utbytas mot orden »tillhöra den svenska kyrkan». Såsom förut framhål- lits, lärer detta knappast innebära någon förändring i sak.

Vissa lärare- och läkarebefattningar m. 11.

Enligt den ursprungliga lydelsen av % 28 regeringsformen kund-e, med un— dantag beträffande militära ämbeten, till ämbeten och tjänster inom riket ut- nämnas endast infödde svenske män.

På sätt förut nämnts, erhöll Konungen genom en grundlagsändring av år 1854 befogenhet att, efter vederbörandes hörande eller uppå deras framställ- ning, till andra lärarebefattningar vid universiteten än de teologiska, till lärare- och andra beställningar vid andra inrättningar för vetenskap, slöjd eller skön konst samt till läkarebefattningar kalla och befordra även utländske män av ut- märkt förtjänst.

Vid ifrågavarande tid gällde vid de omförmälda befattningarnas tillsättande med svenska medborgare, att vederbörande skulle vara av den rena evangeliska läran; och i överensstämmelse härmed stadgades som villkor beträffande ut- länning, att han skulle bekänna den rena evangeliska läran.

Förslag var dock uppe om att detta villkor icke skulle stadgas i fråga om utlänning.

Konstitutionsutskottet vid 1850—51 års riksdag yttrade (mem. nr 9) så— lunda bl. a. följande: För anställande av in- eller utländsk man i militär- tjänst vore det villkor icke föreskrivet, att den anställbare skulle bekänna den evangelisk-lutherska läran, och utskottet hyste den övertygelsen, att Sverige ej mer än andra länder, vilka, i betraktande av det gagn, samhället kunde till- skyndas genom användande i dess tjänst av in- eller utländska män, utmärkta för skicklighet och talent i vetenskap, konst eller slöjd, icke gjort någon viss kyrkas trosbekännelse till villkor därför, skulle hava något att befara av ett lika beskaffat medgivande. Lärarebeställningarna inom de teologiska och ju- ridiska fakulteterna borde dock utgöra ett undantag, i anseende därtill, att de läroämnen, som tillhörde dessa fakulteter, hade ett vida närmare samband med statskyrkan än lärostolama inom de två andra fakulteterna.

Vid 1853—54 års riksdag föreslog konstitutionsutskottet (mem. nr 12), att Konungen skulle till lärarebeställningar vid universiteten, med undantag av de teologiska och juridiska, samt till lärarebeställningar och övriga tjänster vid andra inrättningar för vetenskap, slöjd eller skön konst ävensom till läkare- befattningar kunna utnämna även bekännare av annan troslära än den rena evangeliska. Förslaget godkändes icke av riksdagen, som i stället förklarade vilande ett förslag, åsyftande rättighet för Konungen att till lärarebeställ- ningar och övriga tjänster vid inrättningar för slöjd och skön konst utnämna även bekännare av annan troslära än den rena evangeliska. Jämväl detta för- slag avslogs emellertid av 1856—58 års riksdag.

Sedan frågan återupptagits vid 1859—60 års riksdag, antogs vid denna och 1862—63 års riksdag samt sanktionerades av Kungl. Maj :t ett förslag av inne- börd, att till lärarebeställningar och övriga tjänster vid inrättningar för slöjd och skön konst ävensom läkarebefattningar kunde utnämnas jämväl andra än bekännare av den rena evangeliska läran.

Reformen gällde emellertid icke utlänningar.

När sedan rätten att bekläda flertalet ämbeten och tjänster 'är 1870 ut- sträcktes till bekännare av annan kristen samt mosaisk troslära, gällde icke heller denna reform utlänningarna.

Vid 1913 års riksdag väcktes emellertid motion (II: 294 av hr Lindhagen) om bl. a. den ändring i % 28 regeringsformen, att villkoret om- att utländska män för att kunna befordras till vissa där uppräknade befattningar skola be- känna den rena evangeliska läran, måtte upphävas. _

Konstitutionsutskottet (utlåt. nr 26) ansåg åtskilliga principiella skäl tala för ifrågavarande klausuls borttagande. Det vore värt beaktande, att det vid dennas tillkomst näppeligen varit avsett att i omhandlade hänseende uppställa andra och strängare fordringar på utlänning än på svensk undersåte, utan att stadgandet på sin tid vore en naturlig och nödvändig konsekvens av den stånd- punkt, som lagstiftningen då i allmänhet intog och enligt vilken alla, även inländska, civila ämbetsmän måste tillhöra den evangelisk-lutherska trosläran.

Bristen på överensstämmelse mellan de för svenska undersåtar och för ut- länningar gällande regler hade uppstått först sedermera, då religionstvånget för de förras del mildrades, utan att motsvarande lättnader genomfördes be- träffande de senare. Å andra sidan måste det enligt utskottets mening er- kännas, att knappast något praktiskt behov dittills gjort sig gällande av vidgat tillträde för utlänning till svensk statstjänst. Tvärtom vore det uppenbart, att det senaste århundradets utveckling av svensk vetenskaplig och konstnärlig odling lett därhän, att dylikt inkallande av utlänning endast i rena undantags- fall kunde anses vara av omständigheterna påkallat. Vid sådant förhållande och då, efter vad erfarenheten från senare tid givit vid handen, hos utländska vetenskapsmän en ökad benägenhet framträtt att söka förvärva beställningar vid våra universitet, borde givetvis en fråga, som kunde sägas gå ut på att för dem underlätta tillträde till svenska lärarebefattningar, behandlas med en viss försiktighet. Slutligen vore att märka-, att det alltid stode öppet för en utlänning, vilken på allvar ville bliva medlem av det svenska samhället, att efter naturalisation komma i åtnjutande av fulla medborgerliga. rättigheter. Just för fall av här ifrågavarande slag, då det gällde utlänning, som gjort sig känd för utmärkt skicklighet i vetenskap eller konst, hade ock vederbörande möjlighet att tidigare, än eljest i regel kunde ske, förvärva svensk medborgar— rätt. I varje fall syntes det utskottet, att, då, såsom förut påpekats, % 28 re- geringsformen under alla omständigheter inom den närmare framtiden kunde väntas bliva föremål för lagstiftarens uppmärksamhet, tillräckliga skäl knap- past förelåge att under dåvarande förhållanden vidtaga någon ändring. På grund av vad sålunda anförts, avstyrkte utskottet det väckta förslaget.

Nio reservanter ansågo, att utskottets yttrande bort avfattas på följande sätt:

Utskottet delar icke motionärens mening, att den i % 28 regeringsformen för utlänning stadgade religionsklausulen bör borttagas. Den gjorda åtskillnaden mellan svensk medborgare och utlänning vilar uppenbarligen på den tanken, att en person, vilken icke blott tillhör en annan nationalitet utan därtill be- känner en annan religion än den överväldigande delen av det svenska folket, står så fjärran ifrån samma folks tänkesätt, att hans utnämning till svensk ämbets- man ej bör komma i fråga.

Skulle en dylik person känna sig så införlivad med det svenska samhället, att han önskar helt övergå till detsamma, äger han ock möjlighet att genom naturalisation komma i åtnjutande av fulla medborgerliga rättigheter. Just för fall av ifrågavarande slag, då det gäller utlänning, som gjort sig känd för utmärkt skicklighet i vetenskap eller konst, har ock Kungl. Maj:t rätt att tidigare än eljest i regel kan ske, medgiva naturalisation.

Ej heller torde det kunna påstås, att något behov av vidgat tillträde för ut— länning till svensk statstjänst gjort sig gällande. Fastmera lärer den Kungl. Maj:t medgivna rätten att inkalla utlänning böra med stor försiktighet till- lämpas. Med utgångspunkt från ett dylikt betraktelsesätt måste man ställa sig bestämt avvisande till varje åtgärd, som skulle bidraga till ett utvidgande av sagda rätt.

Första kammaren biföll utan votering utskottets hemställan med den av re- servanterna anförda. motiveringen. Andra kammaren biföll utskottets hem— ställan med 88 röster mot 31, som avgåvos för ett av hr Lindhagen fram- ställt yrkande, att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga i över-

vägande, huruvida ej sådan ändring i % 28 regeringsformen borde vidtagas, att villkoret om att utländska män för att kunna befordras till vissa där upp- räknade befattningar skola bekänna den rena evangeliska läran, upphävdes. (F. K. IV: 38, 6; A. K. VII: 54, 75.)

Lika med konstitutionsutskottet vid 1913 års riksdag anse de sakkunniga principiella skäl tala för upphävande av ifrågavarande stadgande, vilket, då det tillkom, stod i god överensstämmelse med i övrigt på området gällande lag— stiftning men däremot för närvarande och än mer efter antagande av de sak- kunnigas förslag i övrigt. torde framstå såsom en utan giltig grund gällande undantagsbestämmelse. Det för stadgandets bibehållande åberopade skälet, att en fråga, som kunde säga-s gå ut på att för utländska vetenskapsmän under- lätta tillträde till svenska lärarebefattningar, borde behandlas med försiktighet, synes nämligen de sakkunniga ligga i ett annat plan. Ej heller torde den om— ständigheten, att en utlänning, då hans upptagande till svensk medborgare fin- nes medföra gagn för riket eller eljest med hänsyn till hans förhållanden syn- nerliga skäl därför föreligga, kan utan tidsutdräkt upptagas till svensk med— borgare, göra borttagandet av ifrågavarande stadgande onödigt. Med samma skäl skulle bestämmelsen om möjlighet att överhuvud i rikets tjänst anställa utlänningar kunna upphävas. Detta torde emellertid icke böra ifrågasättas.

De sakkunniga hava haft under övervägande, huruvida, därest förevarande stadgande upphäves, önskvärdheten av försiktighet vid utlänningars kal- lande till svensk tjänst i stället borde inskärpas genom ett tillägg av innehåll, att detta finge ske endast såvida ej infödd svensk man, som ägde skicklig- het till befattningen, önskade till densamma komma i åtanke. Då emellertid redan den för närvarande, frånsett konfessionsklausulen, gällande avfattningen lärer innebära, icke blott att en utlännings skicklighet till ett ämbete "måste va— ra uppenbar och att han måste vara förtjänt av att till ämbetet nämnas fram- för varje svensk medborgare, som kan komma i åtanke, utan även att hans kompetens i och för sig skall vara av hög kvalitet ävensom att i allt fall hän— syn må tagas till andra omständigheter, som kunna göra ett inkallande av ut— länning olämpligt, ha de sakkunniga ansett ifrågavarande bestämmelse böra utan att ersättas av annat stadgande upphöra att gälla.

Handläggning och avgörande av fråga, som angår religions- vård, religionsundervisning eller befordringar inom den svenska kyrkan.

Då behörigheten att bekläda ämbeten och tjänster i allmänhet, på sätt förut nämnts, år 1870 utsträcktes till bekännare av annan kristen troslära än stats— kyrkan och bekännare av den mosaiska trosläran, gjordes det undantag, att icke någon, som ej tillhör den rena evangeliska läran, må, såsom domare eller innehavare av annan tjänst deltaga i handläggning eller avgörande av fråga, som angår religionsvård, religionsundervisning eller befordringar inom den svenska kyrkan.

De sak- kzmm'ga.

Historik.

I sammanhang härmed yttrade konstitutionsutskottet vid 1867 års riksdag följande. Utskottet ansåge stadgandena i % 28 regeringsformen kunna och böra förändras så, att åt främmande trosbekännare medgåves tillträde till långt flera allmänna befattningar än som för närvarande kunde till följd av dessa stadganden äga rum. Det vore emellertid av sig självt tydligt, att ett sådant tillträde icke kunde lämnas till prästerliga ämbeten eller andra befattningar, med vilka vore förenad skyldighet att meddela undervisning i kristendom eller teologisk vetenskap, varemot den omständigheten, att handläggning eller avgö— rande av frågor rörande religionsvård, religionsundervisning eller befordran inom svenska statskyrkan mera tillfälligt inginge bland de åligganden, som tillhörde en domare- eller annan befattning, icke syntes böra utgöra ett ovill— korligt hinder för att till sådan befattning skulle kunna nämnas personer, till— hörande annan lära än statskyrkans, allenast befattningens innehavare uttryck- ligen förbjödes att deltaga i handläggning och avgörande av så beskaffade frå- gor, vilket förbud måste påkallas därav, att lika litet som andra troslärors be— kännare ville medgiva vår statskyrkas medlemmar någon inblandning i deras religiösa angelägenheter borde ock de tillåtas en sådan i våra. Att åt stats- kyrkans bekännare uteslutande förbehålla varje befattning, vilken det tillhörde att, om också endast sällan eller tillfälligtvis handlägga frågor av omförmälda beskaffenhet, vore att mera än som syntes nödvändigt och skäligt inskränka främmande trosbekännares tillträde till våra allmänna befattningar, emedan få civila ämbeten eller tjänster hos oss funnes, vilka det icke tillhörde att nå- gon gång handlägga ärenden, som med kyrkan eller undervisningen kunde an- ses äga närmare eller fjärmare samband. Genom en sådan inskränkning be— rövades ock samhället den fördel det kunde hämta av de främmande trosbekän- narnas lämplighet för dessa befattningar i alla deras övriga åligganden. Att några väsentliga praktiska svårigheter skulle föranledas av ett främmande trosbekännare lämnat friare tillträde till statens tjänster, med den begränsning i utövningen av vissa däribland, som här blivit ifrågasatt, syntes ej sannolikt, då inom domstolar eller ämbetsverk med kollegial form, där frågor av ovan- nämnda egenskap mera sällan förekomme, dithörande ärenden borde utan olä- genhet kunna av andra ledamöter handläggas och det borde kunna tagas för givet, att ingen, tillhörande en annan trosbekännelse, nämndes till ett ämbete med åliggande att vanligen eller ofta handlägga kyrkliga frågor, vilket ock vore stridande mot grundlagens föreskrift, att vid varje befordran avseende borde fästas på de sökandes förtjänst och skicklighet. Ingen kunde nämligen anses förtjänt av eller skicklig till en befattning, med vars huvudsakliga ålig- ganden han icke förut kunnat göra sig förtrogen och vilken han vid alltför många tillfällen bleve jävig att utöva. Då dessutom de främmande trosbekän- narnas antal i förhållande till de övriga hos oss vore så ringa, att tjänsters besättande med dessa trosbekännare icke särdeles ofta torde kunna ifrågakom- ma, borde den utsträckta valfriheten vid tjänstetillsättningar, vilken skulle medgivas genom en sådan ändring i % 28 regeringsformen, som utskottet ansett sig böra föreslå, ej kunna befaras komma att tillämpas på ett sätt, som vore menligt för kyrkans rätt eller vår trosläras bästa.

Till belysning av innebörden av ifrågavarande klausul må vidare återgivas följande uttalande av lagutskottet (utlåt. nr 11) vid 1882 års riksdag: De tvenne bestämmelserna, att en person av främmande trosbekännelse kan näm- nas till innehavare av *offentlig tjänst och att en innehavare av sådan tjänst, vilken vid tiden för utnämningen tillhörde statskyrkan, icke, därest han seder- mera överginge till annan trosbekännelse, hade ovillkorlig rätt att varda vid tjänsten bibehållen (15 % dissenterlagen), syntes icke utskottet vara mot var- andra stridande. Vid tillsättningen av tjänsten hade nämligen den utnämnande myndigheten tillfälle att, i mån sådant vore förenligt med grundlag och annan gällande lag, pröva personens lämplighet för just ifrågavarande tjänst även ur synpunkten därav, att han vore av främmande trosbekännelse.

De sakkunniga hava för statsrådsämbetets vidkommande redan behandlat förevarande bestämmelse.

Såsom i berörda sammanhang framhållits, avses med uttrycket >>religions- vård, religionsundervisning och befordringar inom den svenska kyrkan» dels kyrkliga ärenden, sådana angående religionsundervisning inom svenska kyrkan däri inbegripna, dels ock ärenden angående religionsundervisningen i skolorna.

På sätt förut anförts, ha de sakkunniga ansett hinder icke böra möta emot att medlem av statsrådet, som icke tillhör svenska kyrkan, deltager i hand- läggning eller avgörande av ärende angående religionsundervisningen i skolor- na. De sakkunniga ifrågasatte väl, att med avseende å statsråden införa en be- gränsning motsvarande den, som de sakkunniga föreslå beträffande kristen- domslärare. Med hänsyn särskilt därtill, att dock enligt de sakkunnigas för- slag den ledamot av statsrådet, som närmast har att handlägga undervisnings- fr,ågorna skall vara medlem av svenska kyrkan, funno emellertid de sakkunniga den av dem beträffande kristendomslärarna föreslagna inskränkningen obehöv- lig med avseende” a statsråden.

. Även beträffande övriga ämbeten och tjänster äro, med avseende å ifråga- varande bestämmelse i vad den angår ärendena rörande religionsundervisningen i skolorna, trenne möjligheter tänkbara, nämligen att bibehålla bestämmelsen i dess nuvarande lydelse, att i stället stadga, att i handläggning eller avgörande av fråga, som angår religionsundervisningen i skolorna, icke må deltaga någon, som tillhör trossamfund, åt vars medlemmar Konungen medgivit rätt att i skolornas ställe ombesörja barnens religionsundervisning, och slutligen att uti ifrågavarande hänseende helt upphäva bestämmelsen. Den förstnämnda utvägen synes på de av de sakkunniga beträffande kristen- domslärare anförda skälen icke böra beträdas. Den skulle också medföra den orimliga konsekvensen, att en person kunde vara behörig att utöva själva kris- tendomslärareverksamheten men ej finge i lärarekollegiet deltaga i ärende, som anginge denna verksamhet. Den sistnämnda lösningen lärer icke heller väl överensstämma med vad de sakkunniga anfört om den ställning i konfessionellt hänseende, som synes böra intagas av kristendomslärarna. Det sålunda anför- da torde däremot, tillämpat på den nu föreliggande frågan, leda hän emot den

De sak- kunniga.

andra av de ovannämnda möjligheterna, utan att, såvitt de sakkunniga kunnat finna, väsentlig invändning ur någon annan synpunkt kan framställas emot en sådan lösning.

Beträffande de kyrkliga ärendena hava de sakkunniga redan i annat sam- manhang uttalat, att inflytande å dessa ärenden principiellt icke bör till- komma andra än dem, som tillhöra kyrkan. I fråga om flertalet medlemmar av statsrådet ha de sakkunniga likväl av anförda orsaker övergivit denna grundsats, men, då särskilda skäl att frångå densamma icke föreligga, anse de sakkunniga grundsatsen höra, på sätt genom ifrågavarande bestämmelse sker, upprätthållas. Emot samma bestämmelse ha under nuvarande förhållanden, såvitt de sakkunniga hava sig bekant, anmärkning ej framkommit. Det gäller således att undersöka, om och i vad mån de sakkunnigas förut berörda förslag kunna härutinnan verka ändring.

De av de sakkunniga föreslagna friare bestämmelserna angående utträde ur statskyrkan kunna komma att medföra en förändring i de utanför kyrkan stå— endes antal i jämförelse med statskyrkans medlemmar. Detta kan givetvis inverka på ifrågavarande spörsmål men torde icke böra tillmätas större bety— delse i sådant hänseende. Enligt de sakkunnigas förslag kunna ämbeten och tjänster i allmänhet besättas med även andra än kristna eller judar, under det att för närvarande erfordras medlemskap i kristet eller mosaiskt trossamfund. Berörda förändring synes snarast tala för bibehållande av den ifrågavarande klausulen. Vidare skola enligt de sakkunnigas förslag flertalet statsråd samt lärare i kristendom vid barn- och ungdomsskolor kunna stå utom svenska kyr- kan. För nämnda statsrådsledamöter har, som nämnts, med anledning därav undantag stadgats med avseende å ifrågavarande bestämmelse. Som följd av att en lektor i kristendom enligt de sakkunnigas förslag icke behöver tillhöra kyrkan, kan olägenhet uppstå, då lektoratet är förenat med medlemskap i dom- kapitel. Samma förhållande kan dock även för närvarande göra sig gällande med avseende å andra lektorat och torde därför icke böra tillmätas avgörande betydelse.

På grund av det anförda föreslå de sakkunniga, att, med undantag för annan ledamot av statsrådet än chef för departement, till vilket kyrkolagsärendena, kyrkoärendena eller ärendena angående religionsundervisningen i skolorna höra, tjänsteinnehavare, som tillhör trossamfund, åt vars medlemmar Konungen med- givit rätt att i skolornas ställe ombesörja barnens religionsundervisning, ej må deltaga i handläggning eller avgörande av fråga angående religionsunder- visningen i skolorna; och att, med nämnda undantag i fråga om' ledamot av statsrådet, ej någon, som ej är medlem av den svenska kyrkan, må såsom domare eller innehavare av annan tjänst deltaga i handläggning eller av- görande av fråga, som angår religionsvård eller befordringar inom den sven- ska kyrkan.

177 Om tjänsteinnehavares skiljande från tjänsten vid förändrad ställning i konfessionellt hänseende.

I förevarande sammanhang är slutligen att märka stadgandet i 15 % dissen- terlagen, så lydande:

Innehar den, som till utträde ur svenska kyrkan sig anmält, offentlig tjänst; varde han därifrån skild, där ej tjänsten är av beskaffenhet, att han utan avse- ende å sin trosbekännelse kunnat till densamma nämnas samt Konungen eller den myndighet, som äger att tjänsten tillsätta, finner skäligt att honom därvid bibehålla.

Vid 1882 års riksdag väcktes motion (II: 25 av hr K. P. Arnoldson) om följande ändrade lydelse av 15 % dissenterlagen: Innehar den, som till utträde ur svenska kyrkan sig anmält, offentlig tjänst; varde han därifrån skild, där ej tjänsten är av beskaffenhet att han utan avse— ende å sin trosbekännelse kunnat till densamma nämnas.

Ändringen innebär, som synes, uteslutning ur paragrafen av orden: samt Konungen eller den myndighet, som äger att tjänsten tillsätta, finner skäligt att honom därvid bibehålla.

Till stöd för sitt förslag påvisade motionären, hurusom lydelsen av före- varande stadgande vore lika med motsvarande bestämmelse i 1860 års dissen— terlag, oaktat 1869 års riksdag för sin del beslutit den av motionären föreslagna lydelsen av stadgandet i den tillämnade nya dissenterlagen.1 Paragrafens slutord stode, menade motionären, i rak strid mot närmast föregående paragraf i 1873 års dissenterlag och tycktes även sakna hållbart stöd i regeringsformen % 28 mom. 1.2 Dessa stadganden gåve ingen anledning till att överlämna åt »Konungen eller den myndighet, som äger att tjänsten tillsätta» makt att när helst vederbörande finna det »skäligt» avskeda en tjänsteman, som av sam— vetsskäl önskade utträda ur svenska kyrkan, även då hans tjänst »är av den beskaffenhet, att han. utan avseende å sin trosbekännelse kunnat till densamma nämnas». Ifrågavarande bestämmelse överensstämde ej heller med regerings— formens 36 %, enligt vilken inga ämbets- eller tjänstemän utom de, som hade förtroendesysslor, kunde, utan medelst rannsakning och dom, ifrån sina inne— havande sysslor avsättas.

Lagutskottet (utlåt. nr 11) fann redan den omständigheten, att Kungl. Maj :t jämförelsevis så nyligen icke funnit skäl att göra den ändring, som nu äskades, göra det mindre lämpligt att ånyo ifrågasätta sådan ändring, helst enligt utskottets tanke nuvarande stadgande icke utan skäl tillkommit. De tvenne bestämmelserna, att en person av främmande trosbekännelse kan näm- nas till innehavare av offentlig tjänst, och att en innehavare av sådan tjänst, vilken vid tiden för utnämningen tillhörde statskyrkan, icke, därest han seder- mera överginge till annan trosbekännelse, hade ovillkorlig rätt att varda vid tjänsten bibehållen, syntes icke utskottet vara mot varandra stridande. Vid tillsättningen av tjänsten hade nämligen den utnämnande myndigheten tillfälle

1 Jfr ock motion (inom borgarståndet nr 240) vid 1862—63 års riksdag. * Se bil. VII, s. 398 f. 12—263504

Historik.

De sak- kunniga.

att, i den _mån sådant vore förenligt med grundlag och annan gällande lag, pröva personens lämplighet för just ifrågavarande tjänst även ur synpunkten därav, att han vore av främmande trosbekännelse, under det att, därest den senare bestämmelsen ändrades enligt motionärens förslag, all sådan prövnings— rätt skulle, om tjänstinnehavaren överginge till främmande trossamfund, vara nämnda myndighet betagen.1

En reservant tillstyrkte motionen. Kamrarna avslogo motionen utan diskussion eller votering. (F. K. I: 13, 2; A. K. 1:13, 34.)

Vid 1885 års riksdag återkom (H: 116) samme motionär med sin motion. Lagutskottet (utlåt. nr 42) förklarade sig, med reservation av en ledamot, vidbliva sitt förut i frågan avgivna uttalande.

Motionen avslogs av kamrarna utan votering, av första kammaren utan

diskussion. (F. K. III: 29, 16; A. K. III: 42, 22.)

Om innehavare av offentlig tjänst av beskaffenhet att till densamma allenast medlem av statskyrkan må nämnas utträder ur kyrkan, bör han givetvis, därest han icke själv avsäger sig tjänsten, av vederbörande myndighet skiljas från densamma. Därom synes full enighet råda. Detta lärer icke heller strida mot regeringsformen % 36 eller annat stadgande. Ostridigt synes det också, såsom en följd av att ej någon, som ej är medlem av svenska kyrkan, må deltaga i handläggning eller avgörande av kyrkliga frågor, vara, att den, som icke tillhör svenska kyrkan, icke bör nämnas till ett ämbete med åliggande att vanligen eller ofta handlägga kyrkliga frågor, även om icke för befattning av ifrågavarande slag medlemskap av kyrkan är ovillkorligt föreskrivet. Där- av lärer emellertid följa, att även innehavare av ett dylikt ämbete bör, om han utträder ur kyrkan, kunna skiljas från befattningen. Det gäller att undersöka i huru stor utsträckning han skulle bliva jävig att utöva tjänsten. Skulle detta i betydande omfattning bliva fallet, kan ju hans kvarstannande å densamma innebära en ohållbar situation. Däremot synes det icke överensstämma med grundlagens bestämmelser i övrigt att, på. sätt den gällande avfattningen av 15 % dissenterlagen kan synas giva vid handen, innehavaren av vilken som helst offentlig tjänst vid utträde ur statskyrkan skulle, såframt ej vederbörande myn- dighet funne skäligt bibehålla honom vid tjänsten, skiljas från densamma. Hans bibehållande vid tjänsten bör vara regeln. Endast om tjänsten är av beskaf- fenhet att vanligen eller ofta medföra deltagande i handläggning eller av- görande av kyrkliga frågor och under förutsättning, att sakens ordnande på annat sätt icke låter sig göra, bör han skiljas från tjänsten.

1 Beträffande frågan i vad mån vid tillsättning av ämbete eller tjänst, för vars beklädande be- kännande av statskyrkans lära. icke är stadgat, hänsyn mä tagas till vederbörandes ställning i kyrk- ligt hänseende må. här erinras om 1867 års konstitutionsutskotts förut berörda uttalande, »att det bör tagas för givet, att ingen tillhörande en annan trosbekännelse (än svenska kyrkans) nämnes till ett ämbete med åliggande att vanligen eller ofta handlägga kyrkliga frågor, vilket ock vore stridande mot grundlagens föreskrift, att vid varje befordran avseende bör fästas på de sökandes förtjänst och skicklighet. Ingen kan nämligen anses förtjänt av eller skicklig till en befattning, med vars huvud- sakliga åliggande han icke förut kunnat göra sig förtrogen, och vilken han vid många tillfällen bleve jävig att utöva.»

De sakkunniga föreslå på grund av det anförda ändrad lydelse av 15 % dissenterlagen. Dessutom har i paragrafen inarbetats motsvarande bestäm- melser angående tjänst, med vilken är förenat åliggande att meddela religions- undervisning i allmän skola1 eller av beskaffenhet att eljest medföra delta— gande i handläggning eller avgörande av frågor angående sådan undervisning. Såväl beträffande tjänst av sistnämnda beskaffenhet som beträffande tjänst, vilken, utan att medlemskap i svenska kyrkan är för densamma föreskrivet, dock är av beskaffenhet att medföra deltagande i handläggning eller avgörande av kyrkliga frågor, är i enlighet med de sakkunnigas förslag i fråga om stats— rådsämbetet undantag gjort för ledamot av statsrådet.

* Jfr ovan, 5. 167.

Historik.

KAP. VI.

Om inflytande på kyrkostämmoärendena för svenska kyrkan utomstående personer.

De äldre kommunalförfattningarna,1 vilka icke gjorde någon åtskillnad i frå- ga om behandlingen av kyrkliga och borgerliga angelägenheter, upptogo ej hel— ler några undantagsbestämmelser för personer, som ej voro medlemmar av sven- ska kyrkan, beträffande rätten att deltaga i handläggning och beslut rörande ärenden, som hörde till det kyrkliga förvaltningsområdet. Först i ett av kom- mitterade för kyrkolagens överseende 'den 29 december 1846 avgivet betänkan- de, däri förslag framställdes om uppdelning av de kommunala ärendena på en kyrklig och en borgerlig sockenstämma, förekommer bland annat den bestäm- melsen, att rättighet att i den kyrkliga sockenstämman föra talan och avgiva röst skulle tillkomma allenast den, som tillhörde svenska kyrkan. Detta särskilda rösträttsvillkor skulle däremot icke gälla för den borgerliga socken— stämman.

Kyrkolagskommitténs förslag blev icke antaget. Då emellertid år 1860 in- fördes frihet för statskyrkans medlemmar att övergå till främmande kristen religion, ansågs det icke längre kunna medgivas det alltjämt ökade antalet dis- senters att deltaga i beslut angående kommunens kyrkliga angelägenheter och vad därmed hade sammanhang. I förordningen den 23 oktober 1860, % 15, stadgades, att främmande trosbekännare eller den, som anmält sig till utträde ur svenska kyrkan, ej finge iannat fall, än grundlagens stadgande om utövning av riksdagsmannarätt föranledde, deltaga i behandling eller avgörande av frå- gor, som rörde kyrkan eller den offentliga undervisningen.

Tanken på en verklig skilsmässa mellan kyrklig och borgerlig kommun upp- togs av kommunallagstiftningskommittén i dess är 1859 avgivna betänkande. Förslaget att särskilja de båda förvaltningsområdena byggde visserligen i främsta rummet på den ringa gemensamhet, de sinsemellan ägde, men i moti— veringen framhölls jämväl, att »även om kommunen och kyrkoförsamlingen, vad området angår, skulle sammanfalla i ett, följer dock därav ej, att alla med- lemmar av den ena även kunna vara medlemmar av den andra». På grund— val av 1859 års kommittéförslag utfärdades den 21 mars 1862 de i huvud-

1 K. F. 26/i 1817 aug. socknestämmor och kyrkoråd; K. F. "ls 1843 om socknestämmor i riket.

sak ännu gällande förordningarna om kommunalstyrelse på landet, om kom- munalstyrelse i stad och om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd.

Uppdelningen av de ärenden, vilka skola falla under å ena sidan den kyrk- liga och å andra sidan den borgerliga kommunens förvaltning, har framför allt i ett avseende vållat svårigheter och framkallat divergerande meningar, nämligeni fråga om det kommunala skolväsendet. Under det 1846 års kyrko- lagskommitté i sitt förslag till >>för0rdning om sockenstämma i borgerliga mål» bland ärenden, som skulle räknas till »borgerliga» och sålunda ej vara undan- tagna inflytande av personer, vilka icke tillhörde statskyrkan, upptog jämväl >>fråga om folkundervisning», hänförde 1859 års kommunallagstiftningskom— mitté samtliga skolärenden till behandling och avgörande av den kyrkliga kom- munen, där personer utanför statskyrkan ej skulle äga rösträtt. Denna ord- ning har ock varit konsekvent gällande ända till år 1903, då genom lagen an- gående folkskoleväsendet i Stockholm, utfärdad den 15 maj nämnda år, be- stämdes, att folkundervisningen i Stockholm skall utgöra en för hela staden gemensam angelägenhet, vilken staden såsom kommun har att vårda och röran- de vars ekonomi stadsfullmäktige ha att besluta. Genom lagen den 25 juni 1909 angående folkskoleväsendet i vissa städer möjliggjordes en liknande över- flyttning av folkskoleväsendet från den kyrkliga till den borgerliga kommu- nens beslutande organ för vissa andra städer, som funne en sådan anordning önskvärd.

I ett den 30 december 1922 av tillkallade sakkunniga avgivet betänkande (1923: 4) med förslag till lag om församlingsstyrelse m. 111. har folkskolevä— sendets frigörande från den kyrkliga kommunförvaltningen blivit föremål för mycket vittgående förslag, i det överflyttning till den borgerliga kommunen av nämnda angelägenhet ansetts böra obligatoriskt föreskrivas för alla rikets kom- muner. Det viktigaste skälet för en dylik genomgripande förändring synes vara av budgetteknisk art; dock angives även som ett särskilt motiv befarad svårighet, att, därest en starkare frekvens av utträde ur statskyrkan komme att äga rum, kvarhålla skolärendena hos de kyrkliga prganen.

Slutligen har 1925 års riksdag 1 anledning av en av hr G. Mosesson i andra kammaren väckt motion. (nr 128) beslutat i skrivelse (nr 72) till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj :t ville taga under övervägande frågan om utsträckning av lagen den 25 juni 1909 rörande folkskoleväsendet i vissa städer att gälla även för landsbygden.

Skolöverstyrelsen, som den 1 februari 1924 avgivit utlåtande över 1922 års betänkande samt den 30 december 1925 över riksdagens omförmälda skrivelse, har beträffande det förra hemställt, att det icke måtte läggas till grund för en lagstiftning angående folkskoleväsendets ställning i kommunalt hänseende. I fråga om riksdagens skrivelse däremot har skolöverstyrelsen, som redan i 'det första av de nämnda utlåtandena framhållit önskvärdheten av att ett försök till partiell lösning av denna fråga gjordes i den nu av riksdagen angivna riktnin- gen, uttalat sig för lämpligheten av en sådan lagstiftning, att fakultativ över— flyttning av folkskolans angelägenheter till den borgerliga kommunen i lands— bygdsdistrikt, där kommunalfullmäktige finnas, måtte kunna verkställas i

nära anslutning till vad som stadgas i 1909 års lag angående folkskoleväsen— det i vissa städer. De skäl, överstyrelsen anfört för sin ståndpunkt, äro vis- serligen i främsta rummet av kommunal- och skolpraktisk beskaffenhet, men det framhålles även, att anordningen gåve »tillfälle att taga hänsyn till främ- mande trosbekännares intressen». Lagstiftning i det av riksdagen angivna syftet har jämväl förordats av 7 domkapitel, 23 länsstyrelser och 46 folkskol- inspektörer.

Gällande Medan beträffande deltagande i behandling av ärende, som faller under All,;åtnna den borgerliga kommunens bestämmanderätt, icke är föreskrivet undantag kyrkostänr for personer, vilka icke tillhöra svenska kyrkan, innehåller förordningen den moförord— 21 mars 1862 om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i % 4 följande ningen stadgande.

Rättighet att deltaga 1 kyrkostämmas överläggningar och beslut tillkommer, på landet, den, som på kommunalstämma, och, i stad, den som vid allmän råd— stuga rösträtt äger.

Härifrån äro dock undantagna

a) främmande religionsbekännare och

b) de, som till utträde ur svenska kyrkan sig anmält. Till kyrkostämmas handläggning höra, enligt % 2 1 ovannämnda förordning, frågor om:

1) åtgärder till vidmakthållande av ordning under gudstjänsten; 2) folkskol— och fortsättningsskolundervisningen samt dithörande anstalter jämte församlingsbibliotek, vilka kunna utgöras av eller i sig innefatta skol- bibliotek;

3) val av ledamöter i kyrkoråd samt ledamöter i skolråd, särskild fortsätt- ningsskolestyrelse på sätt i % 23 sägs och särskild styrelse för församlingsbiblio- tek ävensom skollärares, organisters, klockares och annan kyrkobetjänings till— sättande och avskedande, där ej annorlunda stadgat är;

4) kyrkomedels användande samt granskning av kyrko- och skolråds, sär- skild fortsättningsskolestyrelses ävensom särskild för församlingsbibliotek ut- sedd styrelses räkenskaper;

5) hushållning med och vård om kyrkans egendom; 6) byggnad och underhåll av kyrkan med vad därtill hörer, skolhus, lokaler för församlingsbibliotek samt boställen för präst, skollärare, klockare och andra kyrkobetj änte ,

7) bestämmande av avgifter till kyrka och skola jämte dithörande anstal— ter samt till förSamlingsbibliotek;

8) fördelning av bänkrum 1 kyrkan; 9) ordnande och fördelning av begravningsplatser samt avgifter för dem och för begagnande av kyrkklockor eller annan kyrkans egendom; ävensom

10) överenskommelser rörande prästerskaps, skollärares och kyrkobetjänings löneförmåner.

Att avgiva föreberedande utlåtanden och att ombesörja eller övervaka verkstäl- ligheten av kyrkostämmans beslut rörande ovanstående ärenden samt att i öv- rigti fråga om desamma göra de framställningar och förslag, vilka omständig- heterna kunna påkalla, åligger, jämlikt bestämmelse i % 22 kyrkostämmoför- ordningen, vederbörande kyrkoråd eller skolråd. I dessa får, enligt % 24 i samma förordning, den, som är oberättigad att deltaga i kyrkostämmas över-

läggningar och beslut, icke vara ledamot. Den, som ej är medlem av svenska kyrkan, kan således icke inväljas som ledamot i kyrko- eller skolråd.

Kyrko- och skolråd, som, där så lämpligen sig göra låter, må kunna förenas till ett gemensamt kyrko- och skolråd, handhava eljest vart för sig vissa om- råden av förut anförda, till kyrkostämman hörande angelägenheter.

Jämlikt % 22 kyrkostämmoförordningen tillkommer det sålunda kyrkorådet att, i avseende på vad till religionens och sedernas vård hör, vaka över efter- levnaden av därom gällande författningar; att upptaga frågor om oordning och oskick vid samt försummelse av gudstjänsten, om' uteblivande från läsförhör, om oenighet i äktenskap, om olydnad mot föräldrar samt om vårdslösad barn- uppfostran; att vaka däröver, att spridande av vilseförande läror må, såvitt möjligt är, förekommas samt kyrklig tvedräkt och söndring förhindras; samt att vårda kyrkans angelägenheter.

Skolrådet tillhör, enligt samma paragraf, att utöva vården om och befatt— ningen med folkskolan och fortsättningsskolan samt därmed sammanhängande angelägenheter; samt att, därest särskild styrelse för församlingsbibliotek ej finnes utsedd, handhava förvaltningen och värden jämväl av sådant bibliotek. Dock kan för förvaltningen och värden av fortsättningsskolan särskild styrelse utses.

I Stockholms stad har sin särskilda kyrkostämmoförordning, utfärdad den 20 Kyrkostäm— | november 1863. Denna författning, vilken i likhet med den allmänna kyrko- ååéggorf'å'r stämmoförordningen under årens lopp undergått en mångfald förändringar, är Stockholm alltjämt i sina huvuddrag överensstämmande med sistnämnda förordning. Den tillägg? företer dock vissa skiljaktigheter med hänsyn till de särskilda förhållanden, folkskole— som äro kännetecknande för huvudstaden. I synnerhet framträda dessa skilj— (122232? aktigheter i fråga om kyrkostämmornas befattningstagande med folkskolevä- sendet, vars angelägenheter genom lagen den 15 maj 1903 angående folkskole- väsendet i Stockholm överflyttats till den borgerliga kommunen. En följd av denna överflyttning har blivit, att kyrkostämmorna i Stockholm endast i myc— ket obetydlig grad utöva något inflytande på skolans angelägenheter. De ha emellertid fortfarande att utse ledamöter i församlingarnas skolråd, rörande vilkas befattning med skolväsendet redogörelse lämnas i det följande.

Enligt 1903 års lag med däri gjorda ändringar utgör folk- och fortsättnings- skoleväsendet i Stockholm med vissa mindre väsentliga undantag en för hela staden gemensam angelägenhet, vilken staden såsom kommun har att vårda och för vilken kostnaderna beslutas och utgöras på sätt om kommunalutskylder är stadgat. Ifrågavarande angelägenhet handhaves huvudsakligen av Stockholms folkskoledirektion,1 vars medlemmar2 med undantag av två väljas av stads- fullmäktige bland stadens vid fullmäktigeval röstberättigade inbyggare, som uppnått tjugufem års ålder. En ledamot utses av Stockholms stads konsisto- rium och en, som tillika är ordförande i direktionen, av stadskollegiet bland borgarråden.

1 Dock mä för vården om och befattningen med fortsättningsskolan kunna utses en särskild fortsätt— ningsskolestyrelse. * Efter stadsfullmäktiges beprövande till antalet minst 9, högst 21.

städer.

Något konfessionsvillkor för medlemskap i Stockholms folkskoledirektion finnes icke. Ej heller finnes stadgat något undantag för utom svenska kyrkan stående ledamot att deltaga i ärende, som rör kristendomsundervisningen.

Jämte direktionen utöva de olika församlingarnas skolråd vissa funktioner med avseende på folkskoleväsendet. Val av ledamöter i skolråden förrättas å kyrkostämmorna bland dem, som äga deltagai dessa stämmors överläggningar och beslut. Till ledamot av skolrådet får alltså icke utses annan än medlem av svenska kyrkan. Vad i den allmänna kyrkostämmoförordningen är före- skrivet beträffande skolråd har för övrigt enligt kyrkostämmoförordningen för Stockholm motsvarande tillämpning i fråga om huvudstadens skolråd.

Enligt stadgan den 22 juni 1923 (nr 294) angående folkundervisningen i Stockholm1 har församlings skolråd bland annat till uppgift att genom fram- ställning till folkskoledirektionen i frågor, som på direktionens prövning eller åtgärd bero, söka främja folkskoleväsendets utveckling och förbättring såväl inom staden i dess helhet som särskilt inom församlingen; att till direktionen avgiva yttranden i frågor, som till skolrådet hänskjutas; att öva tillsyn över skolgången och i förekommande fall till skolan avhämta barn, som på grund av målsmäns tredska eller försumlighet uteblivit; att för övrigt med omsorgsfull uppmärksamhet följa skolans arbete och övervaka dess angelägenheter samt hos direktionen anmäla sådana förhållanden, i vilka rättelse icke genom Skolrådets egen åtgärd kan vinnas; att fatta beslut angående befrielse från skolgång för skolpliktigt barn, för vilka föräldrar eller målsmän vilja bereda tillfälle till undervisning i hemmen; samt att vaka över denna undervisning. Därjämte till- kommer det skolråd att utfärda tjänstgöringsbetyg åt lärare samt att, innan ordinarie läraretjänst inom församlingen av direktionen tillsättes, avgiva utlå- tande i fråga om sökandena till den ifrågavarande tjänsten.

Lagen angå. I stadskommuner, där enligt Kungl. Maj:ts medgivande lagen den 25 juni ende folk- skoleväsen- det i vigsakyrkostämman icke heller att taga någon direkt befattning med folk- och fort-

1909 angående folkskoleväsendet i vissa städer skall äga tillämpning, har

sättningsskoleväsendet. Dithörande angelägenheter handhavas närmast av en folkskolestyrelse, där ej för fortsättningsskolan särskild styrelse utses. Kost- naderna för deras tillgodoseende beslutas och utgöras på sätt om kommunal- utskylder är stadgat. Att märka är, att lagen kan vinna tillämpning endast i städer, där stadsfullmäktige finnas.

För ledamotskap i folkskolestyrelsen gälla vissa i % 5 av ifrågavarande lag angivna villkor, bland vilka dock ej finnes upptaget medlemskap i svenska kyr— kan. Ledamöterna2 utses till hälften av stadsfullmäktige bland stadens vid fullmäktigeval röstberättigade inbyggare och till hälften av kyrkostämman (eller kyrkostämmorna) bland de å kyrkostämma röstberättigade. Utom de sålunda valda är kyrkoherden eller, där flera kyrkoherdar finnas, den bland dessa, som domkapitlet utser, ledamot av folkskolestyrelsen.3

1 Andrad senast 1926: 299. 2 Enligt stadsfullmäktiges beprövande till antalet, som skall vara jämnt, minst 8, högst 20. 3 I fråga om Göteborg gäller dock enligt K. Br. (1. 21 okt. 1910, att samtliga styrelseledamöter med undantag av tre av domkapitlet bland stadens kyrkoherdar utsedda medlemmar väljas av stadsfull- mäktige.

Folkskolestyrelsens åligganden motsvara Skolrådets på andra orter än i Stockholm, men dess befogenhet sträcker sig åtskilligt därutöver. Sålunda har folkskolestyrelsen att ombesörja alla åtgärder för tillsättning av lärare och att avgöra samtliga frågor med avseende på skolreglementet, vilka icke äro förbundna med extra kostnader. I överläggning och beslut om ärende, som rör kristendomsundervisningen, äga dock icke ledamöter, som äro främ- mande trosbekännare eller anmält sig till utträde ur svenska kyrkan, att del— taga.

I riksdagens skrivelse den 9 mars 19091 om vidgad rätt till utträde ur stats- kyrkan, däri även framhålles nödvändigheten av att som en följd av dylik rätt ändringar i åtskilliga förhållanden, som beröra såväl det borgerliga samhället som ock särskilt kyrkan, bliva vidtagna, uttalas bland annat, (att därvid i främsta rummet bör tagas under övervägande, hur tillfälle må kunna be- redas främmande trosbekännare eller dem, som blott anmält sig till utträde ur statskyrkan, att utöva inflytande på sådana till kyrkostämmas handlägg— ning hörande ärenden, som icke äro av beskaffenhet att böra allenast av kyr- kans medlemmar avgöras. I skrivelsen tillägges, att denna fråga i själva verket kräver sin lösning redan under bestående förhållanden med avseende på villkoren för rätt till utträde ur statskyrkan.

1909 års riksdags— skrivelse.

I utlåtanden av domkapitlen angående 1909 års riksdagsskrivelse förekomma Utlåtanden i fråga om denna punkt uttalanden, för vilka redogörelse lämnas i bil. II till detta betänkande.2 Av redogörelsen framgår bland annat, att domkapitlen i Uppsala, Växjö och Luleå finna billigheten kräva sådana förändringar i kyrko- stämmoförordningen, att de, vilka icke tillhöra statskyrkan, erhålla tillfälle att deltaga i handläggningen av icke kyrkliga ärenden, framför allt sådana, som röra skolväsendet med "undantag dock för frågor, som angå kristendoms- undervisningen. Domkapitlen i Västerås och Härnösand ha ej heller i prin- cip något att invända mot en reform i syfte att tillerkänna utanför stats- kyrkan stående rätt att deltaga i vissa kyrkostämmoärenden men anse det bliva förenat med stora svårigheter att uppdraga gränsen mellan de frågor, i vilka de skulle äga deltaga, och dem, från vilka de borde vara utestängda. Det berättigade i en undersökning rörande en dylik uppdelning erkänner även domkapitlet i Kalmar, som icke synes ha något att erinra mot att särskilt folkundervisningen ej undandrages inflytande från medborgare utanför kyrkan men för övrigt finner den rätta lösningen i att bestämmelserna rörande kyrko- stämma införas i kyrkolagen. Inom Strängnäs domkapitel uttalas av ett par medlemmar, att rätt till fritt utträde ur statskyrkan nödvändiggör ändringar i kyrkostämmoförordningen, under det domkapitlet i Linköping, som ingen- ting har att erinra mot förslaget om vidgad rätt till utträde ur statskyrkan, anser förändringar i kyrkostämmoförordningen icke vara av behovet påkal- lade.

1 Se kap. I, 5. 54 f. 2 Se nedan, 5. 319 if.

av dom- kapitlen.

De sakkun- De sakkunniga hålla före, att en reform, innebärande vidgad rätt till ut— niga. träde ur statskyrkan, måste åtföljas av. författningsändringar med syfte att giva de utanför kyrkan stående möjlighet till deltagande i behandlingen av vissa till kyrkostämmas handläggning för närvarande hörande ärenden.

Deltagan- Att de, som icke tillhöra statskyrkan, skulle :'kunna framställa befogade dåfelnåg' då? anspråk på att få deltaga i kyrkostämmans behandling av sådana ärenden, behandling. som angå rent kyrkliga förhållanden, har aldrig från något håll hävdats eller ens ifrågasatts. I detta hänseende erfordras alltså ingen ändring i nu gäl- lande bestämmelser. Dylik ändring bör följaktligen endast inriktas på att åt icke-statskyrkomedlemmar tillförsäkra inflytande å sådana kyrkostämmans angelägenheter, som ligga utanför det kyrkliga förvaltningsområdet.

Deltagan- De ärenden, vilka det härvid främst måste bli fråga om, äro tydligtvis så— däiiådzlägls' dana, som sammanhänga'med det obligatoriska folk- och fortsättningsskole-

behandling. väsendet. Denna samhällsangelägenhet, som berör alla svenska medborgare Skolärendenas oavsett religion eller trosåskådning, är onekligen av den beskaffenhet, att

231532? inflytande å densamma rättvisligen ej bör undandragas i övrigt röstberätti—

ärendena. gade medborgare blott därför, att de icke äro medlemmar av svenska kyr- kan. Att en dylik inskränkning kunnat så länge upprätthållas, beror uppen— barligen delvis på det förhållandet, att skolfrågorna sedan gammalt betrak- tats såsom mycket nära sammanhörande med de kyrkliga angelägenheterna. Betecknande i detta hänseende är ett uttalande av 1872 års lagutskott (utlåt. nr 19) i anledning av en inom andra kammaren väckt motion1 angående bland annat rätt för främmande trosbekännare att deltaga i kyrkostämmas beslut om alla sådana folkskoleangelägenheter, vilka icke särskilt anginge religions- undervisningen, emot 'att de skulle såsom förut vara skyldiga att bidraga till folkskoleväsendets vidmakthållande och utveckling. Utskottet anförde i fråga om detta förslag följande.

Vad särskilt angår motionärens förslag i vad det åsyftar rättighet för främ- mande trosbekännare att deltaga i kyrkostämmas beslut om alla sådana folk- skoleangelägenheter, vilka icke särskilt angå religionsundervisningen, emot det att de skulle bibehållas vid skyldigheten att bidraga till folkskoleväsendets vidmakthållande och utveckling, så torde endast behöva påpekas det princip- vidriga i en lagbestämmelse, som åt dylika trosbekännare inrymde rättighet att gemensamt med svenska kyrkans bekännare besluta i angelägenheter, vilka av lagen hänföras inom det kyrkliga området. Med införandet av en genom lagstiftningen ordnad folkundervisning blev denna redan från början ställd på kyrklig grund, och detta med rätta, emedan religionsundervisningen, själva. kärnan i den allmänt medborgerliga bildningen, måste ingå såsom ett huvud- sakligt moment i folkskolans uppgift att bibringa det uppväxande släktet de första grunderna för en sådan bildning. Kyrkostämman måste därför vid ordnandet av folkskolans angelägenheter alltid fästa avseende å religionsun- dervisningen. Ett beslut, fastän det icke särskilt angår religionsundervisnin- gen, kan dock vara av beskaffenhet att i högsta grad menligt inverka på den-

1 Nr 34 av hr W. Walldén.

samma. Den begränsning, som motionären gjort i avsikt att skydda denna undervisning för olämpligt inflytande från främmande trosbekännare, är följ- aktligen icke betryggande. Religionsfrihetens grundsatser fordra do_ck, att varje tillåten kyrkoförsamling bör skyddas i sin rätt at