SOU 1964:13

Religionsfrihet

Förkortningar Aftonbladet NSD Adelståndets protokoll Andra kammaren NWT Allmänna kyrkomötets protokoll Pr. Aftenposten Prop. Arbetet RF Arbetarbladet SDS Aftontidningen Bondeståndets protokoll SJ Borgarståndets protokoll Sk.D. Dala-Demokraten SKT Dagens Nyheter SmF Evangeliska fosterlands- SmP stiftelsen Soc.D Eskilstuna-Kuriren SOU Expressen Första kammaren ST Göteborgs Handels- och STK Sjöfartstidning Göteborgs-Posten Sv.D Karlstads-Tidningen Sv.L Konstitutionsutskottet Sv.M Kvällsposten UNT Första lagutskottet VD Morgonbladet VF Morgontidningen VP Norrköpings Tidningar ÖF

Nya Samhället

II || || ||

ll ll Il ll II || H

H

|! || || |! !! ||

Il I!

N'

Norrländska Socialdemo- kraten Nya Wermlands- Tidningen Prästeståndets protokoll Proposition Regeringsformen Sydsvenska Dagbladet Snällposten Societas Jesu Skånska Dagbladet Svensk Kyrkotidning Smålands Folkblad Smålands Posten Social-Demokraten Statens offentliga utred- ningar Stockholms-Tidningen Svensk teologisk kvartals- skrift Svenska Dagbladet Svenska Landsbygden Svenska Morgonbladet Upsala Nya Tidning Västgöta-Demokraten Värmlands Folkblad Vecko-Posten östergötlands Folkblad

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Ecklesiastikdepartenwntet

Den 10 januari 1958 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för ecklesiastik- departementet att tillkalla högst fem sakkunniga för att utföra en första etapp av en utredning av frågan om den framtida gestaltningen av förhål- landet mellan staten och Svenska kyrkan.

Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade departementschefen, stats- rådet Edenman, den 27 januari 1958 såsom sakkunniga hovrättspresiden- len Ivar Wieslander, sekreteraren hos Landsorganisationen i Sverige jur. kand. Bertil Bolin, dåvarande läroverksadjunkten numera rektorn Olle Eng- ström, dåvarande docenten numera biskopen Ruben Josefson och dåvaran- de kyrkoherden numera pastor primarius, ledamoten av riksdagens andra kammare Åke Zetterberg. Åt Wieslander uppdrogs att. vara utredningens ordförande. Genom beslut den 30 november 1962 entledigade departements- chefen Wieslander från uppdraget att vara ledamot och ordförande i utred- ningen och utsåg jämlikt bemyndiganden den 10 januari 1958 och den 30 november 1962 justitierådet Erik Tammelin att vara ledamot i utredningen och såsom ordförande leda dess arbete, dock att Wieslander alltjämt skulle vara ledamot och ordförande i vad avsåg arbetet inom utredningen med att färdigställa betänkanden angående dels religionens betydelse såsom sam- hällsfaktor, dels kyrkors och samfunds omfattning och verksamhet i Sve- rige. Detta arbete har numera slutförts.

De sakkunniga har antagit benämningen 1958 års utredning kyrka-stat.

Till sekreterare åt utredningen förordnades den 12 februari 1958 numera hovrättsrådet i Hovrätten för Västra Sverige, sekreteraren i riksdagens för- sta kammare K.-G. Lindelöw. Till sekreterare har vidare förordnats, bl. a., den 18 februari 1963 revisionssekreteraren Lars Wilhelmson. Att såsom experter biträda utredningen har, utom andra, förordnats den 17 april 1959 numera docenten i praktisk teologi med kyrkorätt vid Lunds universitet Per-Olov Ahrén samt den 80 november 1961 docenten i kyrkohistoria vid Uppsala universitet Arne Palmqvist och docenten i historia vid Lunds uni- vcrsitct Sture Waller. Ahrén har den 30 november 1961 entledigats från det honom lämnade expertuppdraget.

Utredningen får härmed vördsamt överlämna ett betänkande om reli- gionsfriheten. Däri framlägger utredningen en av Waller verkställd under- sökning samt en av utredningen gjord sammanfattning därav. Vidare upp-

tar utredningen i betänkandet till egen behandling vissa mera allmänna religionsfrihetsfrågor.

Inom den närmaste tiden kommer utredningen att överlämna jämväl ett betänkande med en historisk översikt rörande förhållandet mellan stat och kyrka i Sverige samt en undersökning om de aktuella kyrkobegreppen i- Sverige med särskild hänsyn till förhållandet kyrka—stat.

Med framläggandet av betänkandena om religionsfriheten och kyrkobe- greppen har utredningen i stort sett avslutat de undersökningar som avser att lämna en allmän bakgrund till huvudfrågan om den framtida gestalt- ningen av förhållandet mellan staten och Svenska kyrkan. Arbetet med hu- vudfrågan har inom utredningen bedrivits jämsides med det arbete, varav resultatet hittills framlagts.

Utredningen har funnit det lämpligt att i detta skede översiktligt redo- göra för sina planer för det arbete som ej ännu redovisats och för de frågor utredningen avser att upptaga till behandling i kommande betänkanden.

Först vill utredningen emellertid i korthet erinra om de direktiv som lämnats för utredningens arbete.

Utredningen tillsattes efter hemställan därom av riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t nr 381 år 1956. Till grund för skrivelsen låg konstitutions—' utskottets utlåtande nr 17 år 1956. I direktiven för utredningen anföran— de av statsrådet" Edenman till statsrådsprotokollet den 10 januari 1958 — anslöt sig statsrådet i allt väsentligt till de uttalanden om utredningens syfte och planläggning som gjorts av konstitutionsutskottet i nämnda ut- låtande.

Konstitutionsutskottet uttalade att utredningen bör vara förutsättnings— lös i den meningen, att den icke tar sikte på vare sig förtsatt organisato- riskt samband mellan staten och kyrkan eller upplösning av detta sam— band. Utskottet underströk att utredningens huvudsyfte borde vara att framlägga material för en fortsatt diskussion av och ett framtida ställ— ningstagande till frågan hur förhållandet mellan staten och Svenska kyrkan i framtiden bör gestaltas. Då utskottet framhöll önskvärdheten av en utred- ning, dikterades detta av en förhoppning att en svårbedömd sida av sam- hällslivet därigenom så långt möjligt skulle belysas och kartläggas.

' Ii direktiven för utredningen framhölls vikten av att utredningsarbetet rörande den framtida gestaltningen av förhållandet mellan staten och Sven— ska kyrkan från början noga förbereddes och planlades. Förberedelse- och planläggningsarbetet borde utgöra en första etapp av utredningen. Sedan arbetet "fullgjorts i sådan omfattning att det utgjorde en lämplig grundval för utredningens fullföljande i andra former, borde ärendet ånyo prövas av Kungl. Maj:t för beslut om det fortsatta utredningsarbetet.

I förberedelsearbetet bör enligt direktiven ingå en grundläggande inven- tering av hittills verkställda undersökningar och en kartläggning av före—

liggande problem och reformförslag. I detta sammanhang har utredningen ej" blott att beakta förhållanden i vårt eget land utan också att anskaffa och sammanställa uppgifter om relationen mellan kyrka och stat i främmande länder. Utredningen har att ägna särskilt intresse åt frågan, i vad mån det fortsatta arbetet kan begränsas till principiellt betydelsefulla avsnitt.

Det material utredningen har att framlägga är av mycket stor omfatt- ning. Detta sammanhänger såväl med att den nuvarande utformningen av sambandet mellan kyrka och stat växt fram under lång tid och under på- verkan av skilda idéer och intressen som också med att detta samband berör många skilda rättsområden. Förhållandet i stort här liksom relatio— nerna på särskilda områden spår av olika, ofta motstridiga inflytanden och uppvisar kompromisser mellan olika statliga och kyrkliga intressen. Det kan i sammanhanget nämnas att efter utredningens tillsättande nya yrkanden framförts, även av innebörd att på vissa områden ett närmare samband än nu skulle etableras mellan staten och kyrkan.

Vidare skiljer sig det material utredningen har att analysera från vad i statliga utredningar är vanligt genom att det, såsom nyss berörts, hänför sig till en rad olika områden religionsfrihet, lagstiftning, rättskipning, för— valtning genom en rad olika organ med blandade statliga och kyrkliga upp- gifter, kyrklig beskattning, kyrklig jord, m. fl. Åtskilliga av dessa områden är var för sig av betydande omfattning och inrymmer frågor som under årens lopp väckt livliga diskussioner. För en saklig behandling med beak- tande av såväl principiella aspekter som intresseavvägningar föreligger be— hov av objektiva utredningar och förutsättningslös granskning.

Att utredningen enligt direktiven skall vara förutsättningslös innebär att de sakkunniga har att för snart sagt varje område bearbeta ett flertal möj- liga lösningar. Härvid möter till en början svårigheten att, ehuru kravet på en upplösning av banden mellan kyrka och stat aktualiserats i skilda sam— manhang, undersökningar och förslag rörande den närmare innebörden härav för olika rättsområden i stort sett saknas.

De undersökningar inom berörda rättsområden som utredningen har att fullgöra kommer i allmänhet att inriktas på dels den historiska utveckling som fört fram till dagens läge, dels gällande rätt och dels tänkbara refor- mer. Vad gäller historiken framlägger utredningen, som ovan nämnts, i betänkandet om kyrkobegreppen en allmän översikt över hur förhållandet mellan staten och kyrkan gestaltats under skilda tider. Utredningen kom— mer vidare att i senare betänkanden för varje rättsområde lämna en när- mare redogörelse för det historiska material som i sammanhanget är av be- tydelse för förståelsen av gällande rätt och framkomna reformförslag. Sär- skilt beaktas de statliga utredningar som tidigare gjorts inom området och undersökes de mera principiella synpunkter som därvid eller eljest fram- kommit på förhållandet kyrka-stat.

Innebörden av gallande rätt är inom många områden svår att fastställa och det är icke uteslutet. att utredningen på en del områden kan nödgas att med ett belysande av föreliggande problem föreslå särskilda undersök- ningar eller stanna vid att konstatera att rättsläget är oklart.

I samband med redogörelsen för gällande rätt i vårt land kommer utred- ningen att. ange hur motsvarande förhållanden reglerats i en del andra län- der. För en närmare undersökning av vissa ullämlska förhållanden har i en del fall anlitats särskilda experter. I övrigt införskaffas material för ge— nomgången av utländsk rätt under medverkan av utrikesdepartementet. Utredningen har även upptagit frågan om studieresor till en del länder för att. få en närmare inblick bl. a. i hur den rättsliga regleringen fungerar i prak— tiken. Av intresse är exempelvis att i Finland studera lagstiftningen och dess praktiska tillämpning samt kyrkans centrala ledning och att i Eng- land och Tyskland granska bl. a. heskattningsrätt och andra ekonomiska frågor. Atl. USA med sina fria kyrkor ofta betraktas som ett föregångsland i fråga om ordnandet av relationen kyrka-stat gör att ett studium av vissa förhållanden där bör vara av stort värde.

En del reformer har redan aktualiserats i den offentliga debatten och andra blir aktuella vid studiet av den historiska utvecklingen och gällande rätt i vårt och andra länder. Av principiellt intresse är ej minst de reform— förslag som har sin grund i kravet på religionsfrihet eller i uppfattningen om kyrkan och dess väsen, kyrkobegreppet. Reformer som aktualiseras in- om ett rättsområde drar ofta med sig följdändringar inom andra områden. Härigenom kan en icke omedelbart avsedd förändring uppkomma av rela— tionen i stort mellan kyrka och stat. Reformer måste därför "ofta övervägas med beaktande av såväl de i och för sig önskvärda ändringarna som åter— verkningarna därav i övrigt..

l)e olika allerlmlia till lösningar som utredningen upptager till behand— ling kan, som nyss antytts, bedömas från olika utgångspunkter, såsom ut- ifrån vad de aktuella kyrkobegreppen kräver, ifrån rcligionsfrihetssynpuuk— ter, med utgångspunkt i ekonomiska spörsmål eller med hänsyn till olika praktiska synpunkter. Det har för utredningen i dess arbete hittills fram— stått som ur arbetssynpunkt rationellt att vid behandlingen av alternativa lösningar på skilda områden var för sig liksom vid försök till en enhetlig lösning närma sig spörsmålen från huvudsakligen fyra utgångspunkter, valda med hänsyn till berörda aspekter. De hypotetiska lägen utredningen till ledning för sitt arbete uppställt har betecknats A-, B-, C- och D-lägena.

För nämnda lägen har uppställts vissa givna förutsättningar. Dessa har valts så, att möjligheter skall föreligga att belysa relationerna mellan staten och Svenska kyrkan samt olika tänkbara reformer därav och de skilda för— hållanden som påverkas av ändringarna. Utredningen är medveten om att icke minst D-läget kräver långtgående lagstiftnings- och andra åtgärder för sitt genomförande.

Som ytterlighetslägen har utredningen räknat. med å ena sidan en i det väsentliga oförändrad relation mellan staten och kyrkan —4 A-läget —-— och å andra sidan en från staten helt fristående kyrka utan beskattningsrätt och titan tillgång till den kyrkliga jorden — - l)-läget. Fö—r A—lägct avser ul— redningcn att upptaga reformer som ej ändrar grunderna för relationen mellan staten och kyrkan. Det förutsättes att i detta läge ett nära sam- arbete alltjämt förekommer mellan stat och kyrka. Detta innebär bl. a. att kyrkans religiösa verksamhet skall regleras på likartat sätt som nu sker samt att beskattningsrätten skall bestå och tillgången till kyrklig jord läm— nas orubbad. Viss gemenskap mellan borgerliga och kyrkliga organ förut— sättes alltjämt förekomma, särskilt på riksplanet. De reformer som i detta läge aktualiseras, inriktas emellertid i betydande utsträckning på organen. Yrkanden har i debatten framförts å ena sidan om närmare gemenskap främst på det lokala planet och å andra sidan om större åtskillnad sär- skilt på riksplanet med ökat kyrkligt självstyre i inre kyrkliga frågor.

Som ytterlighetsläge å andra sidan — ,. D—lägct —— har utredningen räknat med en fri kyrka, skild från staten såväl i organisatoriskt avseende som eljest, utan beskattningsrält och utan tillgång till den kyrkliga jorden; kyrkobyggnadcrna förutsättes dock kvarstå i kyrklig disposition. I ett så— dant läge kan spörsmälen om frihet för kyrkan och om likställighet med de övriga trossamfundcn renodlas. Detsamma gäller religionsfrihetspro- blemen. Hänsyn behöver här icke tagas till de speciella spörsmål om kom— petens och kontroll m. in. som uppkommer då någon form av särskilt stat- ligt stöd föreligger. Kyrkan torde liksom de fria trossamfunden bli juridiskt likställd med ideella föreningar.

Som mellanlägen har utredningen uppställt ett. B- och ett ('.-läge. I båda dessa lägen förutsättes kyrkan i princip vara i organisatoriskt hänseende friställd från staten. Lägena skiljer sig till en början från varandra när det gäller ekonomiska förhållanden. Detta kan därjämte få konsekvenser för andra områden, såsom statlig uppsikt och kontroll. I B-Iägel förutsät— tes kyrkan bibehålla någon form av beskattningsrätt eller i varje fall en förenklad form för exekution av medlemsavgifter genom statliga organ. Vidare förutsättes kyrkan ha kvar rätten till kyrklig jord. För C-lägcl ut- går utredningen från att kyrkan liksom i B-läget har kvar rätten till den kyrkliga jorden. Däremot förutsättes här, i motsats till vad som gäller i B— läget, att beskattn-ingsrätten icke består. Vid sidan av den närmare utform- ningen av de ekonomiska förhållanden, som är lägenas utgångspunkter, blir undersökningen av olika konsekvenser därav en viktig uppgift för ut— redningen.

I de lägen där kyrkan förutsättcs vara organisatoriskt fri (BHD-lägena) kan det komma ifråga att gestalta förhållandet mellan staten och kyrkan efter en grundläggande överenskommelse mellan dem.

Utredningen är medveten om att med andra utgångspunkter, exempel-

vis om man utgår från kyrkobegrep-pen eller religionsfriheten, anledning kan finnas att räkna med andra lägen än de nu angivna. Beaktande av olika aspekter kan vidare föranleda alternativ där för lösningen på visst område en aspekt får dominera medan annan aspekt blir avgörande inom ett annat område. Utredningen kan, efter genomgången av allt material, finna anledning till sådana kombinationer eller eljest till komplettering av A-, B-, C- och D-lägena.

Utredningen vill i det följande först erinra om de betänkanden utred— ningen hittills framlagt.

I direktiven anförde departementsehefen i fråga om ett av riksdagen uttalat Önskemål om ett klarläggande av religionens betydelse som sam- hällsfaktor, att det borde undersökas vilka möjligheter som förelåge och vilka metoder som kunde komma till användning för att tillgodose detta önskemål.

Efter hemställan av utredningen bemyndigade Kungl. Maj:t genom be— slut den 24 maj 1960 utredningen att utföra en sådan undersökning som berörts i direktiven och ställde för detta ändamål ett belopp om 90 000 kro— nor till utredningens förfogande.

Utredningen uppdrog undersökningen åt ett för ändamålet särskilt bil— dat forskningsteam under ledning av docenten i kyrkohistoria vid Lunds universitet Berndt Gustafsson. Resultatet av teamets undersökning har utredningen den 9 maj 1963 framlagt i ett betänkande om Religionens be— tydelse som samhällsfaktor. Möjligheter och metoder för en sociologisk un— dersökning (SOU 1963: 26).

Betänkandet är nu, efter remissbehandling, föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Det av riksdagen framförda önskemålet om en kartläggning av religio- nens roll har synts utredningen innefatta även, att den verksamhet som .i vårt land utövas av Svenska kyrkan och andra trossamfund borde belysas i sina olika former. Det framstod därför som angeläget att ge en bild av arten och omfattningen av de olika samfundens verksamhet samt av de religiösa brukens utbredning. Efter att ha erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd därtill genomförde utredningen vissa särskilda statistiska undersökningar rörande Svenska kyrkan och övriga trossamfund. Dessa redovisades i ett den 12 september 1963 avgivet betänkande om Kyrkor och samfund i Sverige. Omfattning och verksamhet (SOU 1963: 39).

Härefter vill utredningen något beröra de betänkanden som avhandlar religionsfriheten och kyrkobegreppen.

Såsom konstitutionsutskottet anfört är det nuvarande förhållandet mel- lan stat och kyrka i vårt land resultatet av en lång historisk utveckling, som i hög grad präglats av spänning mellan motstridiga idéer, krafter och intressen.

De principiella synpunkter på förhållandet mellan stat och kyrka som framförts under de senare årens debatt, bör enligt utskottet redovisas och granskas.

Utredningen har uppdragit åt Ahrén som expert åt utredningen att göra en kortfattad historik rörande utvecklingen av förhållandet mellan kyrka och stat i vårt land. Denna historik framlägges som ovan nämnts i betän- kandet om kyrkobegreppen.

Vad gäller de principiella synpunkterna under senare år på förhållandet mellan kyrka och stat har utredningen sökt belysa dessa från två olika utgångspunkter.

Utredningen har sålunda till en början granskat den debatt som förts i religionsfrihetsfrågan. Avgränsningen av denna undersökning, vilken ut- förts av Waller efter vissa anvisningar av utredningen, framgår av det in- ledande avsnittet i Wallers framställning i det nu framlagda betänkandet. Även vad gäller utredningens egen behandling av ämnet får utredningen hänvisa till betänkandet. Därav framgår att utredningen nu granskat reli- gionsfriheten från historiska och mera allmänna synpunkter och att reli- gionsfrihetsproblem som äger samband med särskilda frågor om religion eller religiös verksamhet kommer att framdeles närmare behandlas vid ut- redningens redovisning av dessa frågor.

Av betydelse i sammanhanget har vidare synts vara att söka få klarlagt, vilka olika kyrkobegrepp som är aktuella i dagens Sverige och att granska dem särskilt med hänsyn till relationen kyrka-stat. På uppdrag av och efter vissa anvisningar av utredningen har Palmqvist som utredningens expert gjort en undersökning i ämnet. Till en början granskas olika kyrkliga grup- pers syn på kyrkan, varigenom möjlighet erhålles till slutsatser om vilka relationer mellan staten och Svenska kyrkan som är förenliga med resp. kyrkobegrepp. Vidare har undersökts vilka kyrkobegrepp som är aktuella inom övriga samfund och inom grupper som står utanför samfunden. Att kvantitativt bestämma anslutningen till de olika kyrkobegreppen har i sam- manhanget icke varit möjligt. Resultatet av undersökningen framlägges som inledningsvis nämnts i ett betänkande inom den närmaste tiden.

Utredningen övergår härefter till .att redogöra för sina planer för det öv— riga arbete som ännu ej redovisats.

Det är anledning att i detta sammanhang inledningsvis erinra om att Konungen alltsedan reformationen innehaft de främsta maktbefogenhe- terna inom Svenska kyrkan. Den makt Konungen personligen utövat har växlat. I våra dagar handlägger Kungl. Maj:t kyrkliga frågor i statsrådet, Högsta domstolen och Regeringsrätten.

I statsrådet handlägges dels frågor om lagstiftning i kyrkliga änmen och dels en rad kyrkligt administrativa ärenden. Kungl. Maj:ts befattning med kyrkliga ärenden är mycket omfattande. Allmänt kan sägas att Kungl.

Maj:t i fråga om den ”yttre kyrkostyrelsen” intar samma ställning som till statsförvaltningen, dock att församlingarna har en vidsträckt självsty- relse av samma art som den kommunala självstyrelsen.

Ett mycket stort antal kyrkliga ärenden handlägges av de centrala äm- betsverken. Något särskilt ämbetsverk för sådana ärenden finns ej. Om en fråga iir av kyrklig eller borgerlig art är ej avgörande för vem som skall handlägga den. Fördelningen på de olika verken av kyrkliga ärenden sker efter samma grunder som gäller t'ör borgerliga ärenden, d.v.s. efter frå— guns sakliga innehåll i övrigt.

! redogörelsen för sina arbetsplaner upptager utredningen i fortsätt- ningen först var för sig frågor som är att hänföra till lagstiftning, rättskip- ning och förvaltning. Därefter beröres vissa särskilda spörsmål med an— knytning främst till församlingen, frågor om uppgifter för extraparokiala (icke till församling anknutna) organ och några frågor av rikskyrklig art, särskilt. sådana av rent kyrklig natur. Vidare behandlas problem rörande kristendomsundei-visningen, de teologiska fakulteterna och kyrkans eko- nomi. Slutligen beröres frågor som uppkommer vid en övergång till en fri kyrka, bl. a. personalproblem.

I viss lagstiftning deltar Svenska kyrkan nu genom eget organ. Kyrko- lag stiftas nämligen av Kungl. Maj:t och riksdag samt allmänt kyrkomöte. Legala bestämmelser av direkt betydelse för kyrkan, dess organisation och verksamhet återfinnes emellertid ej endast i kyrkolag utan också i grund— lag eller annan av Kungl. Maj:t och riksdag utan kyrkomötets medverkan eller av Kungl. Maj:t ensam beslutad författning. Grundlagens fördelning av lagstiftningsmakten innebär såvitt angår Svenska kyrkan, förutom att kyrkomötet deltar i stiftande av kyrkolag, bl. a. följande. Vem som skall stifta kyrkolag regleras —— utan kyrkomötets medverkan ,,. i grundlag. Av Kungl. Maj:t och riksdag stiftas lagen om församlingsstyrelse med regler om bl. a. församlingsskatt samt församlingens kompetens och organisation. Kungl. Maj:t beslutar med stöd av sin förordningsmakt ensam vad som brukar kallas "kyrkostadgar”. 'l'ill förordn—ingsvinakten hör även rätt att fastställa kyrkans böcker —-— bibelöversältning, psalmbok, evangeliebok, kyrkohandbok och katekes. Att kyrkomötet ej deltar i beslutet om sådana författningar innebär dock ej att kyrkan skulle sakna inflytande på utform— ningen. I vårt land inhämtar Kungl. Maj:t i alla viktigare frågor yttrande av remiss-instanser. l kyrkliga frågor höres regelmässigt företrädare för kyrkan.

Med den skildrade ordningen följer uppenbarligen att gränsdragningen mellan kyrkolag och t. ex. kommunallag eller av Kungl. Maj:t utfärdad ekonomisk lagstiftning är av väsentlig betydelse för gestaltandet av för— hållandet mellan staten och kyrkan.

Utredningen har på lagstiftningens område att beakta bl. a. de förslag

1951 års kyrkomöteskommitté samt författningsutredningen framlagt och har därvid särskilt att ställa förslagen i relation till hur förhållandet i övrigt mellan staten och kyrkan bör utformas.

Kyrkomöteskommittén har i sitt betänkande om kyrkomötets grundlags- enliga befogenheter m. m. (SOU 1955:47) gjort en ingående undersökning av begreppet kyrkolag enligt gällande rätt. I samband därmed har kom— mittén också framlagt utkast till en ny kyrkolag och till en kyrkoordning samt för den sistnämnda och för kyrkans böcker föreslagit en ny form för kyrkans deltagande i lagstiftningen, nämligen med Kungl. Maj:t och kyrkomötet som beslutande instanser. Statsmakterna har ej tagit ställning till förslagen.

Författningsutredningen l'öreslår i sitt slutbetänkande, Sveriges stats— skick (SOU 1963: 16 och 17), att de nu gällande bestämmelserna om kyrko- mötets deltagande i lagstiftningen, överförda till övergångsbestämmelserna, skall bestå i avvaktan på att utredningsarbetet rörande förhållandet mel- lan stat och kyrka slutföres och ställning tages till de förslag som kan komma att framläggas. Bibehålles de nuvarande banden mellan stat och kyrka i allt väsentligt, bör enligt författningsutredningen den nya rege- ringsformen kompletteras med bestämmelser om kyrkolagstiftning, därvid grundsatsen att riksdagen ensam stit'tar lag bör avse även kyrkolag. För— t'attningsutredningen finner det dock naturligt att kyrkomötet avger ytt— rande över förslag till sådan lag. Skulle åter banden mellan stat och kyrka lösas, bör enligt författningsutredningen begreppet kyrkolag utgå. Enligt förfallningsutredningen bör alltså kyrkomötets medbestämmanderätt vid stiftande av lag under alla förhållanden upphöra.

[ det av författningsutredningen först angivna läget med en i det väsent— liga icke ändrad relation kyrka-stat blir uppenbarligen, om den av författ— ningsutredningen angivna lösningen i fråga om lagstiftningen godtages, avgränsningen av begreppet kyrkolag av vikt. Relationen kan ej sägas vara i det väsentliga oförändrad, om kyrkans medbestämmanderätt beträffande kyrkolag upphör och kyrkolagsbegreppet kvarstår oförändrat.

Mera betydelsefulla ändringar av kyrkolagen. —— diskuterade gång efter annan sedan dess tillkomst år 1686 men knappast på någon punkt genom- förda _-.. innet'attar såsom erfarenheten visat stora principiella och prak— tiska problem. Redan tolkningen och innebörden av den nuvarande gräns- dragningen för begreppet kyrkolag är omstridd. ] viktiga t'rågor rörande denna gränsdragning bryter sig meningarna, såsom angående kyrkligt- ekonomisk lagstiftning, prästlönefrågor och den kyrkliga egendomens för— vattning, t, ex. om kyrkogårdar och begravningsplatser, den kyrkliga jorden och kyrkofonden. Vidare är att beakta, att vissa yrkanden framkommit om överförande till kyrkolag av sådant som nu ostridigt ej är att hänföra till sådan lag, t. ex. frågor om församlingsstyrelsen och om indelningen i för-

samlingar och pastorat.

Ett genomförande av författningsutredningens förslag med all lagstift- ning samlad i riksdagens hand öppnar nya aspekter, och avgränsningen av begreppet kyrkolag mås-te övervägas med utgångspunkt från att kyrko— mötets samtycke ej längre erfordras. En sådan genomgripande ändring kan ytterligare aktualisera kyrkomöteskommitténs förslag om annan form för kyrkans deltagande i beslut om författningsfrågor. Utöver kommitténs för— slag om gemensamt beslut av Kungl. Maj:t och riksdag synes anledning kunna föreligga att, även för utredningens A-läge, upptaga fråga om en kyrkomötets egen förordningsmakt. Särskilt kan dessa problem emellertid förtjäna att belysas utifrån ett D-läge. En fullständig upplösning av han- den mellan stat och kyrka medför givetvis, att merparten av det som nu är föremål för gemensam lagstiftning eller faller inom Kungl. Maj:ts för- ordningsmakt blir att hänföra till interna kyrkliga stadgar med beslutande- rätt för kyrkan ensam på sätt den genom egna organ bestämmer. I ett så- dant läge kan dock den hittills många gånger utan resultat utredda frågan om lagstiftning angående ideella föreningar komma att ånyo aktualiseras.

Andra lägen, med visst kvarstående samband kyrka-stat, kräver över- vägande från sina särskilda utgångspunkter. Bibehållen beskvattningsrätt eller rätt till den kyrkliga jorden kan föranleda behov av särskilda rambe- stämmelser för kyrkan och dess verksamhet.

Även i ett A-läge kan »det, såsom nyss berörts, anses ligga nära till hands att kyrkan beredes ett ökat inflytande i vissa mera interna kyrkliga frågor. Det har ifrågasatts om icke, för det fall att författningsutredningens för- slag genomföres och kyrkomötet alltså mister sin medbestämmanderätt i kyrkolagsfrågor, en ändrad gränsdragning för kyrkolagsbegreppet bör kom- pletteras med bestämmelser som ger kyrkomötet egen beslutanderätt i vissa frågor som nu regleras genom lagstiftning. Oberoende av författnings— utredningens förslag har ett ökat kyrkligt inflytande aktualiserats, främst beträffande fastställande av kyrkans böcker, ordningen för gudstjänsters och andra kyrkliga handlingars förrättande, vissa föreskrifter om t. ex. vigningsakter, samt vissa stadganden i inomkyrkliga ämnen, t. ex. frågor rörande kyrkans diakoni, mission och sjömansvård. Gränsdragningsspörs- mål uppkommer här på nära nog varje punkt, och såväl statliga som kyrk- liga intressen kräver beaktande.

Utredningen har vidare att upptaga frågor om det lagstiftande kyrkliga organets —— kyrkomötets _ sammansättning och arbetsformer m. rn.

I nära samband med lagstiftningen står även frågan om upphävande av & 114 regeringsformen och ståndsprivilegierna. Detta spörsmål har efter hemställan av riksdagen i ämnet överlämnats till utredningen att tagas i beaktande vid fullgörandet av dess uppdrag.

Frågor om rättskipningen i tvister av kyrklig art har i vårt land under senare tid kommit att, med vissa undantag, tilldraga sig mindre principiellt

intresse. Medan katolska kyrkan även i vårt land under medeltiden gjorde anspråk på särskild kyrklig domsrätt inom. vissa rättsområden, gäller spörsmålet numera närmast frågan, om världslig domstol skall anses lämp- lig att avgöra vissa mål om tjänstefel av präst. Domstolen, i sista hand Kungl. Maj:t genom Högsta domstolen, kan i sådana mål nödgas taga ställ— ning till interna kyrkliga frågor. Även den verksamhet som utövas av riks- dagens justitieombudsman och justitiekanslern är av intresse i detta sam- manhang. Löses banden mellan stat och kyrka helt, torde frågor som rör den kyrkliga rättskipningen förlora sin särart.

T ill avgörande i sista instans av Kungl. Maj:t i Regeringsrätten har från statsrådet överförts åtskilliga frågor där huvudvikten ligger vid det rätts- liga bedömandet, såsom om olika kyrkliga val, kyrklig skatt, utarrende- ' ring av jord, kyrkobokföring, medlemskap i kyrkan, vigsel, disciplinär bestraffning och avstängande av präst från tjänstgöring. Vissa av dessa frå- gor är av borgerlig natur och torde även i ett D-läge böra handläggas på sätt som nu sker. I fråga om andra spörsmål har utredningen att för olika lägen behandla möjligheten att lägga avgörandet hos kyrklig instans.

Såsom ovan berörts är en följd av den historiska utvecklingen i vårt land, att kl'ar åtskillnad ej föreligger mellan statlig och kyrklig förvaltning. Kyrkliga uppgifter handhaves i stor utsträckning av statliga myndigheter, och allmän förvaltning har utövats och utövas alltjämt i viss mån genom kyrkliga organ. Utvecklingen under de senaste hundra åren har dock klart gått i riktning mot att kyrkliga och borgerliga uppgifter särskiljes. Skol— väsendet liksom sjukvården och allmänt socialvårdande uppgifter hand- haves sålunda nu av det borgerliga samhället. .

Vid sin undersökning av den historiska utvecklingen och gällande rätt i fråga om den kyrkliga förvaltningen särskiljer utredningen i görlig mån de tre regionala plan på vilka förvaltningen i vårt land kan uppdelas, d. v. s. såvitt gäller kyrkan lokalplanet med församlingar, pastorat och kontrakt, stiftsplanet och riksplanet. På alla tre planen föreligger inom kyrkan en grundläggande skillnad mellan s. k. legal verksamhet med lagstiftnings— vägen reglerade uppgifter och former samt s. k. fri verksamhet. På mot- svarande sätt särskiljes legala och fria organ.

För att klargöra hur förhållandet mellan staten och kyrkan är utformat på förvaltningens område och ange vilka reformer som här är tänkbara har utredningen att närmare undersöka, dels vilka kyrkliga ärenden som redan nu handlägges av kyrkliga organ, dels vilka ärenden av kyrklig na— tur som handlägges av statliga organ och dels vilka civila förvaltningsupp- gifter som handhas av kyrkliga organ. Olika meningar kan härvid göras gällande om vilka frågor och vilka organ som skall betecknas som stat- liga respektive kyrkliga. Här möter en rad spörsmål av såväl principiellt som praktiskt intresse. Vidare har utredningen att granska såväl på vilket

plan handläggningen bör äga rum, d.v.s. frågor om centralisering oeh decentralisering, som också gränsdragningen mellan legal och fri verksam— het och därmed fördelningen av ärendenas behandling på legala och fria organ. [ fråga om de olika organen har utredningen att kartlägga vem som

bestämmer vederbörande ore'ans u ) )rrit'ter och sammansättninu exem— h h & pelvis fördelningen mellan lelunanuarcpresentanter och präster —-— vem

som tillsätter och avsätter t'örlroende- och tjänstemän, hur avlöning och andra kostnader för organels verksamhet beslrides, vad som gäller om lydnadsförhållande och om kontroll av hur uppgifterna utföres, av vem. till vem och på vilka grunder överklagande får ske, m. m.

På de! lokala planet har utvecklingen under det senaste seklet präglats av att borgerlig och kyrklig verksamhet i allt större utsträckning skiljts åt. Ur den gamla socknen har utvecklats särskilda borgerliga och kyrkliga kommuner med skilda uppgifter och egna organ. En skilsmässa mellan borgerligt och kyrkligt kan nu sägas vara i väsentliga delar genomförd på lokalplanet. Ekonomiskt är den borgerliga kommunen och församlingen särskilda enheter med beskattningsräll var för sig. Alltjämt handhar emel— lertid församlingen vissa väsentligen borgerliga uppgifter, främst folkbok— föringen och begravningsväsendel. Vigsel kan ske genom såväl borgerligt som kyrkligt organ.

Vad gäller folkbokföringen har utredningen att behandla frågan, om den på det lokala planet skall bibehållas hos kyrkan eller överföras till borger- ligt organ. Om församlingarna i stort sett bibehåller sin nuvarande med- lemsstock nödvändiggör medlemsregislrering och anteckning av olika kyrk- liga handlingar en omfattande bokföring, och det har för sådant fall häv- dats att ett överförande av folkbokföringen skulle medföra betydande dub— belarbete. Om kyrkan skall ha kvar folkbokföringen uppkommer frågan om detta, med upphävande av heskultniugsrällen gentemot utträdda, kan ske mot särskild ersättning till kyrkan av allmänna medel. Överföres folkbokfö- ringen till borgerligt organ får bedömas, om befintliga enheter och organ lämpligen bör övertaga den, eller om särskilda l'olkbokföringsområden med egna organ skall tillskapas. Spörsmål uppkommer här bl. a. om enheternas storlek och organisation samt huruvida borgerliga organ kan lämna service åt församlingarna.

Överföres begravningsm'isendel lill borgerlig kommun aktualiseras till en början frågor om ägande- eller dispositionsräll till nuvarande begravnings- platser med särskilda komplikationer för de. vanliga fall där begravnings- plats jämväl utgör tomt för kyrkan. En delning av begravningsplatserna får här aktualitet. Även vid nyanläggning kan uppkomma fråga om upp- rättande av särskilda borgerliga och kyrkliga begravningsplatser. Erfaren- heterna från andra länder visar att kyrkor som slår fria från staten ofta ställer krav på egna begravningsplatser. Uppkommer här en dualism med—

för detta särskilda spörsmål om rätt till begravningsplats, om tillträde till sådan plats och om statlig kontroll från hälsovårds- och andra synpunkter.

Vad gäller vigseln har utredningen att upptaga frågor om den vigselplikt som nu föreligger för kyrklig men ej för frikyrklig vigselförrättare, om obligatoriskt civiläktenskap, lokaler och vigselförrättare för borgerlig vigsel, möjlighet till borgerlig vigsel på sön- och helgdagar, m. fl. frågor.

Församlingens legala organ samt dessas ekonomiska och församlings- vårdande uppgifter ävensom deras arbetsformer regleras nu i kommunal- lag, d. v. s. genom beslut av Kungl. Maj:t och riksdag. Den borgerliga kom- munens styrelse har efterbildals. Församlingen utser dock själv sina organ: fullmäktige saint kyrkoråd och andra kyrkokommunala nämnder. Den s. k. fria verksamheten är ej på motsvarande sätt statligt reglerad. Utredningen har att granska uppdelningen på legalt och fritt arbete från synpunkten av det statliga inflytandets omfattning. Den statliga kontrollen över för- samlingarnas ekonomiska förvaltning med avseende å utdebiterade medel, fondhildning m. ni. kommer att behandlas. Närliggande frågor, samman— hängande också med beskattningsrätten, gäller besvärsrätten för utträdda och för juridiska personer. Vidare kommer utredningen att granska för— slag om att beslutanderätten i kyrkligt—ekonomiska angelägenheter skall överföras till den borgerliga kommunen.

Redan för A—läget har utredningen emellertid främst att undersöka, om större frihet kan beredas församlingarna. Därvid får beaktas bl. a. fram- komna förslag att vissa kvalifikationer skall få krävas för valbarhet till förtroendeposter. För B—läget har utredningen att undersöka om beskatt- ningsrätten bör medföra reglering av församlingens kompetens samt stat- lig insyn och kontroll. Rätten till den kyrkliga jorden medför likartade frågeställningar för C-läget. En lösning genom vissa rambestämmelser framstår i dessa båda lägen som möjlig. I D-läget, där sådana särskilda skäl för regiering som beskattningsrätten och rätten till den kyrkliga jor- den ej föreligger, ålz- utgångspunkten att staten ej bör reglera församlingens organisation i annan mån än så kan komma att ske för de s. k. ideella före- ningarna över huvud taget.

Även på stiftsplanet föreligger ett flertal spörsmål av betydelse för rela— tionen kyrka-stat. Olika meningar har framförts redan i frågan, om kyrko- mötets medverkan erfordras vid ändring i stifts'indelningen. Sedan en ny lag om biskopsval antagits år 1963 torde utredningen ej behöva upptaga frågan om biskopsval. Däremot kvarstår frågor om domkapitlets liksom om stiftsnämndernas uppgifter, sammansättning och finansiering. Förslag har väckts bl. a. om att den nuvarande finansieringen över riksstaten av domkapitlen skulle omprövas. Ekonomiska problem av annat slag före- ligger i fråga om prästmötet. Ehuru detta har legalt reglerade uppgifter saknas bestämmelser om dess bekostande. Ett större problem utgör finan- sieringen av den fria verksamheten på stiftsplanet med dess organ i form

av stiftsmöte och stiftsråd. Utredningen har att för A— och B-lägena dryfta frågan om stiftsskatt eller eljest någon legal form för tillgodoseende genom kyrkoavgift av de ekonomiska behoven på stiftsplanet för såväl den legala som den växande fria verksamheten. För riksplanet föreligger motsvarande spörsmål.

Den kyrkliga förvaltningen på riksplanet sker som redan berörts främst genom Kungl. Maj:t i statsrådet samt de centrala ämbetsverken. Vissa rent kyrkliga organ utövar i praktiken också viktiga funktioner på riksplanet, men de handlägger endast i begränsad utsträckning ärenden inom det le- gala området och deras ställning är ej närmare reglerad. Sådana organ är ärkebiskopen, biskopsmötet och kyrkomötets utredningsnämnd. Ärkebisko— pen har, ehuru formellt endast primus inter pares, kommit att i praktiken få en viss ledande ställning, särskilt i mer representativa sammanhang, såväl utåt som inåt. Biskopsmötet fungerar som ett samrådsorgan för biskoparna men har ej officiellt reglerats. Icke minst för den kyrkliga remissverksamheten är mötet av växande betydelse. Kyrkomötets utred- ningsnämnd har som framgår av namnet begränsade uppgifter. Lekmanna— medverkan saknas, bortsett från utredningsnämnden, i de på riksplanet fungerande kyrkliga organen inom det legala området. Vad gäller kyrkans s. k. fria verksamhet är läget något annorlunda. Diakoni-, sjömansvårdse och missionsstyrelserna, med ärkebiskopen som ordförande, är riksorgan för en omfattande fri verksamhet på en rad olika områden. Inom den gör sig också lekmannainflytandet gällande. Frågor om förhållandet mellan dessa centrala kyrkliga styrelser och kyrkomötet har vid olika tillfällen aktualiserats och torde få upptagas av utredningen.

Förvaltningen genom Kungl. Maj:t och ämbetsverken karakteriseras som förut nämnts av att ärendena fördelas på olika organ efter sitt sakliga innehåll, oberoende av sin kyrkliga karaktär. Dock finns i ecklesiastik- departementet en särskild kyrkobyrå och även eljest förekommer inom verken viss uppdelning mellan kyrkliga och andra ärenden. Behandlingen sker genom ämbets- och tjänstemän, i regel dock ej tillsatta för rent kyrk- liga uppgifter.

Utredningen har att redan för A-läget undersöka spörsmål som samman— hänger med om uppdelningen av förvaltningen på olika statliga organ efter sakinnehåll skall bibehållas eller om någon form av gemensam handlägg- ning på riksplanet av kyrkliga ärenden skall upprättas. Frågan om en cen— tral kyrklig styrelse med därtill anknytande spörsmål av skilda slag måste här upptagas. Till utredningen har av Kungl. Maj:t, efter hemställan av 1963 års kyrkomöte, överlämnats en vid kyrkomötet väckt motion, nr 45, om inrättande av en riksstyrelse för kyrkan, att tagas under övervägande vid det fortsatta utredningsarbetet.

Utredningen kommer i berörda syften att närmare granska de ärenden som nu handlägges av kammarkollegiet, statskontoret, riksrevisionsverket,

kammarrätten, byggnadsstyrelsen, riksantikvarieämbetet, riksarkivet, sta- tistiska centralbyrån, skolöverstyrelsen och universitetskanslern.

På nästan varje område av den legala kyrkliga verksamheten råder ett i gemensamma organ manifesterat nära samband mellan stat och kyrka. Beträffande den fria verksamheten gäller däremot att den —— samtidigt som den alltmer ökat i omfattning och betydelse kommit att utvecklas fristående från statliga organ. Ehuru den har sin tyngdpunkt i församling- arna har den, på sätt som är utmärkande för annan fri verksamhet i vårt land, alltmer blivit i behov av central ledning. Detta har tagit sig vissa kon— kreta uttryck, om än hittills mest på stiftsplanet. Det kan synas naturligt, att behov av samordning mellan legal och fri verksamhet uppkommer i ökad omfattning och att den fria verksamhetens utveckling så småningom påverkar också den legala verksamhetens organisation.

Även bortsett från de spörsmål angående riksorganen, som kan upp— komma till följd av den fria verksamhetens utveckling, har utredningen som en av sina främsta uppgifter att undersöka hur de organisatoriska banden mellan stat och kyrka kan ändras. I det av utredningen uppställda D-läget är utgångspunkten att inga särskilda organisatoriska band kvar- står. Kyrkan blir jämställd med andra fria organisationer. Kungl. Maj:ts och ämbetsverkens befattning med kyrklig förvaltning upphör och kyrkan har att själv ordna sin organisation även på riksplanet. Någon form av central kyrkoledning blir därvid erforderlig, om ej kyrkan skall upphöra att fungera som riksenhet. I B- och C-lägena förutsättes likaså, att stat och kyrka skall vara klart åtskilda i fråga om organen. Särskilda frågor upp- kommer här som en följd av att kyrkan har beskattningsrätt (i B-läget) och av rätten till den kyrkliga jorden (i båda lägena), t. ex. angående för- samlingarnas kompetens och om anförande av besvär hos statliga organ i vissa ämnen. Även för A-läget kommer utredningen som ovan berörts att undersöka, om handläggningen av de kyrkliga ärendena kan sammanföras. Därvid bör undersökas om fördelarna med nuvarande ordning kan bibe- hållas genom någon form av samarbete mellan en central ledning och åmbetsverken m. fl. myndigheter. Decentraliseringsfrågan kommer också att upptagas. Överflyttning av vissa grupper av ärenden till andra befint- liga organ eller till nyinrättade kyrkliga organ skall prövas. Av betydelse i sammanhanget är även om besvärsrätten kan begränsas och om en änd— ring av besvärsrätten kan ske så att besvär anföres hos särskilda kyrkliga organ, allt i syfte att minska sambandet med de statliga organen.

Utredningen berör härefter några särskilda spörsmål med anknytning främst till församlingen.

Regleringen av församlingens kompetens sker nu i kommunallag, d. v 5. genom samfällt beslut av Kungl. Maj:t och riksdag; kyrkomötet deltar alltså ej i beslutet. Mellan statlig och kommunal verksamhet å ena och

kyrklig å andra sidan har dragits en bestämd gräns i syfte bl. a. att undvika att lika verksamhet bedrives genom både borgerliga och kyrkliga organ. 1 C- och D-lägena utan beskattningsrätt för kyrkan och alltså utan möj— lighet för denna att driva med det borgerliga samhället konkurrerande verk- samhet med skattemedel, kommer kompetensfrågan i ett helt nytt läge. Kyrkan torde ej kunna hindras att med sina frivilligt insamlade medel driva t. ex. skolor och verksamhet av social natur. Vad en utveckling här kan komma att medföra i form av kyrkliga anstalter för sjukvård, åldringsvård etc. — efter hand kanske också med anspråk på bidrag av allmänna medel — torde utredningen få något belysa med material från andra länder, men närmare lärer utredningen ej komma att ingå på frågan.

Den kyrkliga indelningen av riket i församlingar, pastorat, kontrakt och stift synes utredningen ej behöva närmare granska. En pastoratsreform har nyligen genomförts och de ytterligare ändringar som kan aktualiseras i ett A-läge beror mindre av hur relationen kyrka-stal utformas utan sam- manhänger mer med den fortgående folkomflyttningen och med en kom— munreform. Vad gäller beslutanderätten i hithörande frågor torde denna i D-läget få ankomma på kyrkan själv. För A-läget har fråga väckts om lagfäst medinflytande för kyrkan i dessa och liknande angelägenheter.

Andlig vård har nu i en del fall ankommit på kyrkliga organ som ej är knutna till viss församling, extrapurokiala organ. Det har ansetts vara ett statligt intresse att möjliggöra, att de religiösa behoven tillgodoses för människor som på grund av sjukdom el. dyl. lämnat sin vanliga miljö och kanske måste vistas på avlägsen ort. Det gäller här främst andlig vård på sjukvårdsinrättningar, vid krigsmakten och på vissa utbildningsanstalter samt i fängelser m. fl. anstalter som drives av stat eller kommun. Förhål- landena säges här försvåra för församlingarna att tillhandahålla de kyrk- liga förrättningar och den personliga själavård som de från församlingen avskilda är vana vid eller eljest kan önska; den andliga vården vid sjuk— husen har dock nyligen anknutits till församlingarna. Om vid en mera radikal upplösning av banden mellan kyrka och stat möjligheterna för kyrkan av ekonomiska och andra skäl minskar att ge andlig vård åt be— rörda kategorier, kan här vara ett område där staten —--— såsom konstitu- tionsutskottet uttalat -——- ej bör frånsäga sig allt ansvar för religiösa ange- lägenheter. Härmed sammanhänger frågor om tillträde till allmänna. sär— skilt militära anläggningar och om utrymme för fria organisationers verk- samhet där. Utredningen kommer att för olika lägen granska förutsätt— ningar och former för nu berörd andlig vård.

Ett lösande av banden mellan kyrka och stat med vidgat kyrkligt infly— tande har ansetts i första hand naturligt i fråga om uppgifter av rent kyrk— lig natur. Hit hör främst gudstjänster och kyrkliga handlingar, såsom dop,

konfirmation, nattvard och jordfästning, samt enskild själavård. Vissa all- männa intressen, såsom angående avvägningen mellan prästernas och lek- männcns inflytande. kan dock, särskilt i A- och B—lägena, föranleda krav på statliga åtgärder. Såsom nyss berörts, kan vidare ett statligt intresse föreligga att. giva personer, som på grund av sjukdom, militärtjänstgöring el. dyl. måste lämna sin vanliga uppehållsort, tillgång till andlig vård.

[ A-läget har frågan, om grunden för medlemskapet skall vara dop, an- mälan eller föräldrars kyrkotillhörighct, viss aktualitet liksom t. ex. frå- gor om anpassning mellan konfirmationsundervisningen och skolans kris- tendomsundervisning. Överföres begravningsväsendet till de borgerliga kommunerna kan frågor om kyrklig jordfästning vid begravning kräva beaktande. Den enskilda själavården och kyrkotukten utgör, från de ut- gångspunkter utredningen har att beakta, i allmänhet mindre problem. Även i ett helt nytt organisatoriskt läge kan dock, med utgångspunkt i konstitutionsutskotlets uttalande, att staten ej kan frånsäga sig allt ansvar för religiösa angelägenheter, även frågor om tillgång till kyrkliga förrätt- ningar har aktualitet.

Av särskilt kyrkligt intresse är frågorna om kyrkans bekännelse och kyrkans böcker. Även i ett A-läge kan skäl anföras för att just i dessa frå- gor ge de kyrkliga organen ett ökat inflytande. Härmed sammanhängande spörsmål har berörts i samband med lagstiftningen och Kungl. Maj:ts för- ordningsmakt. Här må endast erinras om att. även vid en mera radikal upplösning av banden mellan stat och kyrka staten kan i vissa avseenden ha ett intresse också i en del hithörande frågor. Skall kristendomsunder- visning bedrivas i de allmänna skolorna kan exempelvis föreligga ett all- mänt intresse av en auktoriserad bibelöversättning.

Ett viktigt spörsmål i A—läget gäller tillsättningen av ämbeten och tjäns— ter, särskilt Kungl. Maj:ts utnämningsrätt.

Kyrk-ans fria verksamhet har under senare tid kommit att få allt större omfattning och betydelse. ()lika spörsmål i samband med denna verksam— het, säsom om dess organisation och finansiering, kräver uppmärksamhet. l D-läget torde det få ankomma på kyrkan själv att lösa hithörande frågor. ] A-lägel uppkommer bl. a. frågorna, i vad mån legal och fri verksamhet skall hållas åtskilda samt om reglering skall ske även av den fria verksam- heten eller om den legala verksamheten i större utsträckning än vad som nu är fallet skall friställas från statligt inflytande. Detta har betydelse bl. a. för frågan om lokala och ej minst. centrala organs uppbyggnad och dimensionering. Oavsett hur de organisatoriska frågorna löses kvarstår frågan, om det växande behovet av medel för den fria verksamheten, ej minst på stiftsplanet, skall tillgodoses genom kyrkoskalt.

Den yttre missionen drives nu med frivilliga medel och även eljest är förhållandena sådana, att utredningen synes ha mindre anledning att i detta avseende närmare granska organisation och verksamhet.

Sjömansvården kan däremot kräva uppmärksamhet. Ej minst gäller detta, om kyrkans ekonomi ändras och de frivilliga medlen i större ut— sträckning åtgår för verksamhet inom den egna församlingen.

Vad som sagts om sjömansvården kan gälla även om verk-samheten vid soldathem.

Nära samband med mera interna kyrkliga spörsmål men med ett väsent- ligt allmänt intresse har frågor om sön- och helgdagar. Att göra någon änd- ring i fråga om uppdelningen å söndagar och vardagar är ej aktuellt. Det statliga skyddet för söndagarnas helgd kan däremot komma i ett nytt läge. Förekomsten av helgdagar berör såväl kyrkliga som allmänna, exempelvis arbetsmiarknadsmässiga intressen. Även i fråga om tidpunkten på året för helgerna och därmed vilka helger som firas kan kyrkliga och allmänna intressen vara olika.

I fråga om utredningsarbetets omfattning framkom i konstitutionsutskot- tets utlåtande på en punkt skiljaktiga meningar. Majoriteten uttalade att kristendomsundervisningen vid en eventuellt förändrad gestaltning av för- hållandet mellan staten och kyrkan vore ett problem som borde under- sökas. I en reservation ansåg däremot herrar Weiland, von Friesen och Svensson i Ljungskile, att frågan om kristendomsundervisningen i skolorna vore fullt fristående från utredningen rörande kyrkan och staten och att utredningen ej borde behandla frågan. Riksdagen godtog utskottsmajori- tetens uppfattning.

Utredningen har sålunda att behandla frågan om kristendomsundervis- ningen i skolorna vid en eventuellt förändrad gestaltning av förhållandet mellan staten och kyrkan. Utgångspunkten har av utskottsmajoriteten an— givits vara att staten, hur än de fortsatta relation-erna mellan staten och kyrkan kan komma att utformas, ej bör frånsäga sig allt ansvar för reli— giösa angelägenheter.

I olika sammanhang har hävdats att allmänna intressen talar för att kristendomsundervisningen i skolorna bibehålles. Enighet synes föreligga om att förutsättningen härför är att undervisningen är objektiv. Skiljaktiga meningar har emellertid framkommit om tolkningen av begreppet objektiv kristendomsundervisning liksom i frågorna, på vilka stadier och i vilken omfattning undervisningen skall bedrivas.

Utredningen har undersökt dels hur de nuvarande förhållandena på om— rådet historiskt vuxit fram och debatten i samband härmed, dels hur för— hållandena gestaltat sig i andra länder, och har ägnat särskilt intresse åt om en annan utformning av förhållandet mellan stat och kyrka kan komma att medföra konsekvenser för kristendomsundervisningen i sko- lorna. Att det organisatoriska sambandet mellan skola och kyrka i vårt land redan upphört och att undervisningen skall vara objektiv kan så- som också reservanterna menat utgöra skäl för att ändrade relationer

mellan kyrka och stat ej behöver påverka kristendomsundervisningen. Mot bakgrund av förhållandena i andra länder kan det emellertid synas, som om ett mera fullständigt upplösande av banden kan medföra krav på en statlig neutralitet som utesluter kristendomsundervisning på skoltid av statliga lärare. Om i samband med ett upplösande av banden sker en vä- sentlig ändring av undervisningens omfattning kan å andra sidan kristna grupper, som redan nu är missnöjda med vad de betraktar som en kom- promisslösning, aktualisera önskemål om en konfessionell undervisning. Utredningen kommer att mot bakgrund av förhållandena i andra länder upptaga frågor om särskilda kyrkliga skolor och om meddelande av kon- fessionell undervisning inom skolans ram. I sistnämnda fall kan viss sche- mabunden skoltid friställas eller också kan skolans lokaler upplåtas för konfessionell undervisning, bedriven genom samfundens försorg.

Utredningen avser att inom kort framlägga sina undersökningar i trä- gan i ett särskilt betänkande. Nära samband med kristendomsundervis— ningen har också frågan om morgonsamlingar i skolorna. Detta spörsmål upptages av utredningen i samma betänkande.

Visst samband med kristendomsundervisningen har spörsmål om de teo- logiska fakulteterna samt i anslutning därtill lärarutbildningen och den teologiska forskningen. Dessa ämnen upptager utredningen av praktiska skäl för sig i senare sammanhang.

Vid de teologiska fakulteterna bedrives nu, utom forskning, utbildning främst av Svenska kyrkans prästerskap samt av lärare i kristendomskun- skap. Även de fria samfunden använder sig i någon utsträckning av uni- versitetsutbildade teologer. Deras pastorer utbildas dock nästan uteslu- tande vid samfundens egna teologiska seminarier och liknande utbild- ningsanstalter. En ändrad gestaltning av relationerna kyrka-stat kan komma att påverka de teologiska fakulteterna dels av mera principiella skäl och dels till följd av ett minskat behov av universitetsutbildade präster och kristendomslärare, särskilt om beskattningsrätten upphör och om större nedskärningar göres i fråga om kristendomsundervisningen i skolorna. Fråga kan uppkomma, om mer än en teologisk fakultet då behövs. Ytter- ligare kan resas spörsmålet, om självständiga teologiska fakulteter över- huvud erfordras eller om ej de ämnen där behov av teologisk forskning ovedersägligen kvarstår — såsom rörande religionens historia och uttrycks— former samt dess kulturhistoriska och sociala betydelse — kan förläggas till annan fakultet, eventuellt också samordnas med annan professur.

Även för ett i huvudsak oförändrat läge föreligger i vart fall fråga om ej den praktisk-teologiska övningskursen för präster bör överflyttas från universiteten till särskilda prästerliga utbildningsanstalter.

De frågor rörande kyrkans ekonomi som vid ändring av förhållandet mellan stat och kyrka främst tilldrager sig intresse är att hänföra till bl. a.

den kyrkliga jorden, kyrklig lösegendom, kyrkofonden och beskattnings— rätten.

Den kyrkliga jordens rättsliga ställning är svårbedömd. Jorden har till- förts kyrkan under skilda tider och under olika omständigheter. En viss rättslig särställning har den jord som härleder sig från staten. Här är fråga om främst jord som fr. o. m. slutet av 1600—talet ställts till kyrkligt förfogande som komminislerboställen. Ekonomiskt är denna jord emeller- tid av mindre betydelse.

Till en början kan resas spörsmålet, om äganderättsfrågan över huvud behöver lösas, lagstiftningsvägcn eller på annat sätt; en lösning som avser allenast dispositionsrätten är också tänkbar.

Utredningen kommer dock att undersöka rättsgrunden för kyrkans dis— position av olika slag av kyrklig jord och att behandla frågan om ägande- rätten. En svår gränsdragning avser vilken jord som är att hänföra till den s. k. lokalkyrkan som stiftelse och vilken som tillkommer församlingen. Frågans lösning sammanhänger bl. a. med när församlingen i stad och på land kan sägas ha blivit juridisk person och därmed fått möjlighet att äga eller disponera jord.

Upplöses banden mellan stat och kyrka mera radikalt kan fråga upp- komma, om den fria kyrkan skall äga på det sätt övertaga den nuvarandes ställning, att, därmed skall följa rätt till jorden. Frågan kan tänkas bli olika löst för olika slag av kyrklig jord. Utredningen räknar med lägen, där —— såsom varit fallet utomlands — den kyrkliga jorden ej bibehålles under kyrklig disposition, och har att undersöka de grunder som kan åbe- ropas för ctt överförande av jorden till stat, kommun eller annan. [ fråga om detaljspörsmålen är att beakta, att rätten att avyttra kyrklig jord kan komma att få omprövas. Frågan om förhållandet. jordägare—arrendator kräver också beaktande från delvis nya utgångspunkter.

Utredningen utgår från att kyrkobyggnaderna skall tillkomma också en fri svensk kyrka. Frågan om tillgång till kyrkorna för andra samfunds församlingar, t. ex. för jordfästning i annan än kyrklig ordning, kan här- vid komma i ett delvis nytt läge.

Oavsett hur ägande— eller dispositionsrätten till kyrklig jord löses, måste garantier skapas för att kulturhistoriskt värdefulla kyrkor och byggnader bevaras. Särskilt i ett D-lägc kan detta komma att kräva ökade statliga insatser.

De problem som rör kyrkliga invcnlaricr och annan lös egendom är lik- artade med dem som avser den kyrkliga jorden.

Kyrkofonden erbjuder åtskilliga problem hänförliga till såväl disposi— tionsrätt som förvaltning, men dessa frågor är dock av mindre omfattning och ekonomisk betydelse än vad gäller den kyrkliga. jorden.

Beskattningsrältcn har kommit att i den allmänna debatten tilldraga sig avsevärd uppmärksamhet. Delvis sammanhänger detta med att kritik rik-

lats mot lösningen av vissa detaljspörsmål, såsom om skyldighet, för den som utträtt ur Svenska kyrkan att betala viss, reducerad skatt, motiverad av hänsyn till att kyrkan omhänderhar folkbokföring och begravningsvä- sende. Ett detaljspörsmål gäller också beskattningen av bolag.

Utredningen upptager i första hand frågan om beskattningsrätten skall bestå eller ej i ett läge där de organisatoriska banden upplösts och behand- lar, som ovan nämnts, lägen med och utan beskattningsrätt (B- resp. C- och D-lägcna). Utredningen arbetar med utgångspunkt från att exekution för utbekommande av kyrklig avgift skall kunna ske genom borgerlig myn— dighet. Beskattningsrätten kan sägas närmast gälla formerna härför. Andra lösningar än den nuvarande, med cxekution via skattesedel eller på annat sätt kan härvid vara förtjänta av en undersökning. För det fall att den nu— varande ordningen bibehålles har utredningen att med utgångspunkt i andra trossamfunds krav på likställighct utreda möjligheterna att ge dem likvärda förmåner. En svårighet är därvid, att övriga samfund ställt sig avvisande till uttagandc av obligatoriska avgifter av sina medlemmar. Frå- gor om andra skattemässiga förmåner, såsom om avdragsrätt för gåvor, kommer därvid in i bilden. Utredningen har genom särskild skatteexpert undersökt hithörande frågors behandling även i ett antal främmande länder.

[ A-läget synes, såsom förut berörts, uppmärksamhet böra ägnas frågan om användande av kyrkoskatten för verksamhet på stifts- och riksplanet.

Utredningen vill här erinra om att beskattningsrätten nära samman- hänger med församlingarnas kompetens m. fl. frågor.

(lenomföres mera genomgripande ändringar i relationen kyrka-stat upp— kommer viktiga övergångsproblem. Sålunda har ställts frågan, om de nu- varande medlemmarna i Svenska kyrkan vid en radikal upplösning av han- den med staten skall anses kvarstå i kyrkan eller om särskild anmälan el. dyl. skall krävas för medlemskap i den fria kyrkan. Formerna för tillska- pandet av de organ som skall bestämma om kyrkans uppgifter och orga— nisation i det nya läget kräver beaktande ej minst med hänsyn till hur en eventuell statlig medverkan i själva övergångsskedet skall kunna utformas. Övergångsproblem uppkommer vidare exempelvis på det ekonomiska om- rådet

Här vill utredningen närmare beröra endast det övergångsproblem som gäller den nuvarande personalens slållning.

Redan antalet av de hefattningshavare som är anställda i den legala verk- samheten oeh de. skiftande former som förekommer för anställningarna an- tyder arten och omfattningen av de pcrsonalproblem som uppkommer vid en radikal omgestaltning av förhållandet kyrka-stat, såsom i D-läget, där bet'attningshavarna blir privatanställda och kyrkans ekonomiska möjlighe- ter kan tänkas leda till personalinskränkningar. Befattningshavarna utgöres

av omkring 2 500 präster, 2 300—2 400 kyrkomusiker, varav dock flertalet är endast deltidsanställda, 2 600—2 700 kyrkovaktmästare varav betydligt mer än hälften deltidsanställda, ytterligare cirka 1000 för skötseln av kyrkogårdarna anställda samt ett antal biträden på pastorsexpeditioner med varierande anstäl-lningsförhållanden. Problemen är av såväl rättslig som ekonomisk art. Särskilt uppkommer svårlösta spörsmål i fråga om personal med huvudsakligen ordinarie tjänst enligt statliga reglementen med tillför- säkrad anställningstrygghet samt med särskild utbildning, såsom präster och kyrkomusiker. Fråga uppkommer om dessa befattningshavare kan åläggas tjänstgöringsskyldighet i icke—statlig tjänst i en fri kyrka och om vilka löne- och pensionsgarantier staten åtagit sig, m. 111. Ett eventuellt överförande av hegravningsväsendet till den borgerliga kommunen eller upprättande av särskilda borgerliga begravningsplatser aktualiserar om- flyttnings— och anställningsfrågor för hithörande personal. Även de rent ekonomiska problemen kan bli stora. Församlingarnas möjligheter att i sin tjänst behålla nuvarande befattningshavare av skilda kategorier kan bli väsentligt försämrade.

Ekonomiska problem kan givetvis uppkomma också för personal anställd i de fria organens tjänst, cirka 2 000 heltids— och några hundra deltidsan— ställda. De utgöres bl. a. av diakoner och diakonissor, ungdomssekreterare, församlingssekreterare och församlingsassistenter samt lärare, socialvårds- personal och administrativ personal på folkhögskolor, stifts- och ungdoms- gårdar, vårdhem och stadsmissioner ävensom missionärer.

Omfattningen av de arbetsuppgifter som åvilar utredningen gör det lämp- ligt att det material utredningen sammanställer även i fortsättningen fram— lägges efter hand i olika betänkanden. Det är utredningens avsikt att i ett slutbetänkande sammanställa de olika reformförslag som framkommit på skilda områden och att därvid, med omprövande av de olika lägen, A-, B—, C- och D-lägena, med vilka utredningen arbetat, söka ge en samlad bild av hur förhållandet mellan staten och Svenska kyrkan kan gestaltas från olika utgångspunkter och med beaktande av skilda intressen.

Stockholm den 14 maj 1964

Erik Tammelin Bertil Bolin Olle Engström Ruben Josefson Åke Zetterberg

/ K.—G. Lindelöw Lars Wilhelmson

RELIGIONSFRIHETSFRÄGAN I SVERIGE

Historik och kritik

Av docenten, fil. dr Sture Waller

.; . |” 'i' 't'.» ' ' ' ”vi '

| "

#11

. :'| ' 'qu . '

Inledning

Följande framställning är ej avsedd att vara uttömmande, utan den har av flera skäl måst begränsas på olika sätt. Huvudsyftet har varit att behandla den offentliga debatten och utvecklingen under 1900-talet och då alldeles särskilt med hänsyn till frågan om statens och kyrkans förhållande till varandra ur religionsfrihetssynpunkt.

Det har dock varit nödvändigt att som en bakgrund relativt utförligt re- dogöra för vissa delar av debatten i religionsfrihetsfrågan i allmänhet och det även under 1800-talets senare det. Av liknande skäl har vissa delar av den internationella debatten redovisats i kapitel lX (Begreppsbestäm— ningar).

Åtskilliga delproblem har lämnats mer eller mindre obeaktade, särskilt sådana som numera saknar egentlig aktualitet. I stället har några frågor som alltjämt är föremål för debatt blivit tämligen utförligt behandlade.

Framställningen bygger principiellt endast på tryckt material. En av nu- mera docenten I).-O. Ahrén på uppdrag av utredningen utarbetad P. M. rö- rande religionst'rihetsfrågan har begagnats ifråga om remissvaren på justi- tiedepartementets 1). M. i januari 1960 om formerna för utträdet ur svenska kyrkan och, med viss komplettering, ifråga om de politiska partiernas aktu- ella inställning till förhållandet mellan stat och kyrka.

Främst har riksdags- och kyrkomötestrycket utnyttjats för framställ- ningen. Andra källor och annan litteratur har begagnats utan någon syste- matisk bibliografisk efterforskning. För tidskriftslitteraturen har Svensk tidskriftsindex från 1940 utnyttjats. Härav följer att endast en del artiklar i de många kyrkliga och frikyrkliga tidskrifterna har kunnat beaktas.

Ett speciellt problem har tidningsmaterialet varit. En självständig bear- betning utom på någon enstaka punkt har synts ligga utom det möjligas gräns. I huvudsak har framställningen fått byggas på materialet i Sigtuna- stiftelsens klipparkiv rörande religionsfrihet, förhållandet mellan kyrka och stat samt vigselfrågor, vilket benäget ställts till förfogande. Detta börjar först 1918 och är åtminstone för de första årtiondena ganska ofullständigt. En mikrofilmkopia av det på Statsvetenskapliga institutionen i Uppsala upplagda klipparkivel har utnyttjats för komplettering i fråga om 1950- talet. Särskilt i fråga om landsortspressen har emellertid det tillgängliga materialet på det hela taget varit relativt begränsat.

Den första, historiska avdelningen avser att ge en översikt av fakta, me- Llan den kritiska kommentaren i huvudsak sparats till den senare, mer sys- tematiska avdelningen.

Uppgifter om frikyrklig orientering eller samfundstillhörighet har häm- tats dels från Lydia Svärd, Väckelserörelsernas folk i andra kammaren 1867—1911, dels från en av författaren utarbetad, ännu opublicerad kom- pletterande uppsats avseende tiden 1867—1953.

Då framställningen i stort sett avslutades hösten 1962 har vad som senare förekommit endast i korthet kunnat beaktas i samband med en under lop— pet av 1963 och början av 1964 utförd överarbetning. Motsvarande gäller om en av docenten Arne Palmqvist på utredningens uppdrag utarbetad framställning om de aktuella kyrkobegreppen i Sverige, som utarbetats i stort sett samtidigt med den här föreliggande.

Utredningens sekretariat har biträtt vid utredigeringen av manuskriptet i stilistiskt avseende och svarat för korrekturläsning samt har upprättat personregister.

AVDELNING I

Historik

KAPITEL I

Religionsfrihetsfrågan i Sverige intill 1873 års dissenterlag

u ) Från reformationen till konventikelplakatet

lteligionsl'rihelen var länge ett föga aktuellt problem i Sverige. Härtill bi- drog, att enheten i religiöst hänseende syntes vara större än i de flesta andra länder. Reformationen sprängde visserligen den medeltida enheten även i Sverige, men redan efter Uppsala möte 1593 framstod landet på nytt som enat i religiöst avseende, nu på den evangelisk-lutherska bekännelsens grund och i kamp mot en katolsk konung. Den på samma gång religiösa och politiska motsättning, som efter dennes avsättning några år senare uppstod mellan det protestantiska Sverige och det katolska Polen, kom för visso att påverka den svenska lagstiftningen för religiös enhet och sålunda mot reli- gionsfrihet, även om religiös enhet redan förut hade ansetts höra till det som krävdes för att ge ett rike styrka och för att bevara också den statliga enheten.

Då en ny arvförening antogs för att för alltid utestänga Vasaättens katol- ska gren frän Sveriges tron, inskärptes det, att ingen som tillhörde en an- nan religion än den evangelisk-lutherska ”här uti riket skall bliva tiden eller i något kall och ämbete brukad”. Den som avföll från den rätta läran, skulle mista sin egendom och landsförvisas.

I fråga om den s. k. Örebro stadga 1617 är sambandet med den politiska situationen än tydligare. Den stadgade arvlöshet och biltoghet för alla som avföll till katolicismen samt föreskrev att alla katoliker, som funnes i riket, skulle inom tre månader lämna detta. Ständerna hade ansett, att alla av villfarande lära borde behandlas lika, medan prästerna hade funnit biltog- het vara ett alltför strängt straff för avfall. Gustav II Adolf ville dock ej alls ge efter i någotdera avseendet. Däremot medgav han, att stadgan blott skulle gälla tills fred slutits med Polen. Efter konungens död stadfästes stadgan dock av ständerna (Ahnlund, Ståndsriksdagens utdaning, s. 139, 310; Cronholm, Sveriges historia. . ., 111: 422 ff.).

Att de stränga bestämmelserna uteslutande riktades mot de politiskt far- liga katolikerna torde ligga i linje med Gustav II Adolfs konungaförsäkran 1611, där det (Q 2) uttryckligen säges, att ”ingen överhet är mäktig att råda och regera över ens samvete”, varför enskilda utlänningar utan hin- der av sin religion skulle få vistas i landet, så länge ”de sig stilla och roligen t'örehålla” och ej sökte utsprida sin villfarelse. Prästerskapet däremot Ville

ej behandla kalvinister och andra lindrigare än katoliker (Hj. Holmquist i Sv. kyrkans historia IV: 1, s. 131).

Den strängare uppfattningen kom ock att dominera i stormaktstidens Sverige. I 1634 års regeringsform fastslogs i den första paragrafen, som upprepades i de följ ande regeringsformerna till och med 1772 års, att ”enig- het i religionen och den rätta gudstjänsten är den kraftigaste grundvalen till ett lovligt, samdräktigt och varaktigt regemente”. Både konung, ämbets- män och undersåtar i allmänhet skulle därför förbliva vid den evangelisk- lutherska läran.

1686 års kyrkolag, som i första hand är ett uttryck för det karolinska enväldets likriktningssträvanden men åtminstone i fråga om ”enighet i re- ligionen och den rätta gudstjänsten” också för den lutherska ortodoxiens uppfattning, sammanfattade tidens strävanden efter religiös enhet genom att (5 1) påbjuda, att alla i det svenska riket skulle bekänna sig till den rena evangeliska läran. Såväl villfarande meningar som avfall skulle straf— fas med landsförvisning. Endast utländska diplomater hade rätt till en be- gränsad religionsutövning. Andra utlänningar måste avstå därifrån och låta döpa sina barn i den svenska kyrkan. Praxis synes dock ha varit betydligt tolerantare, främst av politiska skäl (Pleijel, Karolinsk kyrkofromhet . . ., s. 14 ff., 164, 168).

_ Från slutet av 1600-talet framträdde ock ett nytt hot mot enheten i reli- gionen genom den från Tyskland kommande s. k. pietismen, som med sitt betonande av den personliga omvändelsen bröt med den härskande sam— fundskristendomen. Den enväldiga konungamakten och majoriteten av prästerskapet bekämpade energiskt den nya riktningen. Denna tycktes bliva gynnad av förändringen i statsskicket 1719, men 1726 förnyades tidigare utfärdade bestämmelser genom det s. k. konventikelplakatet, som förbjöd enskilda sammankomster för andaktsövningar, husandakter dock undan— tagna. Partipolitiska motsättningar synes ha bidragit till denna seger för ortodoxien (jfr Pleijel, a.a., s. 301 ff.).

b) De första eftergiftema

Innan konventikelplakatet tillkom hade emellertid det pietistiska inflytan— det bidragit till att en första bräsch slagits i den religiösa enhet, som gäl- lande lag krävde. År 1724 hade de reformerta hantverkarna vid Jonas Al- strömers fabriker tillerkänts en viss, begränsad religionsfrihet. Även om skälen närmast var ekonomiska, är detta en betydande händelse i den sven— ska religionsfrihetens historia. Den följdes ock av en likaledes ekonomiskt motiverad förordning om religionsfrihet för alla anglikaner och reformerta 1741, något som ju definitivt bröt med enhetstanken, om ock blott på ett begränsat område (Pleijel, a.a., s. 294 f., 415 f.).

Nästa steg togs först 40 år senare. Vid 1778—79 års riksdag väcktes för—

slag om en vidgad religionsfrihet. Motiveringen var alltjämt närmast eko- nomisk, men också religiösa skäl anfördes. Urkristendomen hade varit tole- rant och intoleransen var ett uttryck för kyrkans förfall och maktlystnad. Prästeståndet, där endast motståndare till förslaget kom till orda, avvi- sade det eftertryckligt. I en sammanfattning av debatten med den något missvisande titeln Preste-Ståndets Extractum protocolli uti den väckta frä- gan angående religionsfriheten . . den 19 januari 1779 bemöttes både de eko- nomiska och de religiösa argumenten som ogrundade. Först gjordes en åt— skillnad mellan tolerans och religionsfrihet. Den förra innebar att personer med främmande religion fick vistas i ett land ”utan samvetstvång” och hålla gudstjänst i sina kapell. Detta var medgivet i Sverige. Religionsfrihet inne- har rätt för främmande trosbekännare att få bilda församlingar, bygga kyr- kor samt ”öva en allmän och uppenbar gudstjänst”. Detta kunde leda till lika rättigheter även i borgerligt avseende. Vad frågan nu gällde var om religionsfrihet i angiven mening skulle införas i riket. Med historiska exem- pel sökte man i stället visa vådan av att dissenters kunde få politiskt infly- tande. Religionstvister skulle komma att störa samhällets lugn och präster— na skulle hindras ägna sig åt sina väsentliga uppgifter för att bemöta en arglistig katolsk propaganda, som skulle förföra många. Under debatten hänvisades ock till att den religiösa enheten var stadgad både i regerings- formen och i prästerskapets privilegier. Däremot tycks man ha lagt föga vikt vid det ur religiös synpunkt nödvändiga i att förbli vid den sanna lä- ran (jfr G. Schauman i Hist. tidskr. 1898, s. 491 ff.); Odhner, Sveriges poli- tiska historia, I: 573; Palmqvist, Die römisch-katolische Kirche in Schwe- den nach 1781, I: 76 ff.).

De tre andra stånden biföll dock förslaget med vissa förbehåll och Gus- tav Ill utfärdade så 1781 den kungörelse, vilken kallats Sveriges första reli- gionsfrihetslag eller toleransediktet (tryckt i bl. a. Palmqvist, a. a., I: 449 ff.). Motiveringen var både ekonomisk och ideell. Sedan den rätta läran blivit så befäst som den numera var i Sverige, kunde den blott befordras av en fri religionsutövning. Samvetsfriheten vore en ära för mänskligheten. Påpekas bör dock att trots vissa generella uttryck, var det blott fråga om rätt för främmande kristna trosbekännare att bilda egna församlingar, bygga egna kyrkor och ha egna präster. Genom 1782 års judereglemente fick mosaiska trosbekännare liknande, mer begränsade rättigheter.

Det bör även observeras att de beviljade rättigheterna endast gällde in— vandrade utlänningar. De sades uttryckligen ha givits blott till det omfång som var möjligt ”utan skada för vår sanna religion”. Svenska kyrkans med— lemmar förbjöds vid vite att besöka de främmandes gudstjänster. Det prin- cipiellt nya var alltså föga betydande. Närmast kan reformen sägas ha inne- burit att 1741 års bestämmelser utsträckts till nya grupper. (Om religions- frihetsfrågan under den gustavianska tiden se Palmqvist i Kristendoms- lärarnas förenings årsbok 1963, s. 122 ff.)

c) 1809 års RF

Idéutvecklingen gick dock hastigt i slutet av 1700-talet. De franska 1790- talsförfattningarna, som för visso ej var obekanta i Sverige, gav obestrid— ligen medborgarna valfrihet mellan olika religioner (jfr S. Waller, Rutger Maclean, s. 71 f., 95). När den nya svenska regeringsformen utarbetades 1809 ströks den 1779 åberopade passusen om enhet i religionen. Detta skedde redan i det mer konservativa s. k. Håkansonska förslaget och i den slutgiltiga texten infördes i stället (% 16) de bekanta orden om att konung- en bör ”ingens samvete tvinga eller tvinga låta utan skydda var och en vid en fri utövning av sin religion, så vitt han därigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer".

I mitten av 1800-talet fördes en häftig debatt om den egentliga innebör- den av den nya bestämmelsen. Sedan dess har det länge allmänt antagits, att den avsett att i princip ge alla svenskar rätt att ha vilken religion de önskade och således även att utträda ur svenska kyrkan med de undantag som särskilt stadgades för konungen och ämbetsmännen. År 1956 publice- rades emellertid en undersökning av professor C.-A. Hessler, enligt vilken syftet med RF 5 16 blott varit att åt envar, även den svenska kyrkans med- lemmar, trygga frihet i religionsutövningen, dvs. frihet från allt tvång t. ex. att deltaga i gudstjänster och nattvardsgång. Detta säges ha varit det egentligen nya utöver 1781 års toleransedikt. Däremot anses en frihet att utträda ur svenska kyrkan ännu 1809 ha varit något så verklighetsfräm- mande, att den ej ens var föremål för diskussion (Hessler. Stat och reli- gion . . ., särsk. s. 154 ff.).

Den nya tolkningen tycks allmänt ha godtagits, men en forskare (Arne Palmqvist) har hävdat, att problemet är högst komplicerat och den rätta tydningen åtminstone diskutabel. Att man önskade större frihet inom kyr- kan behöver enligt denne forskare ej betyda, att man i princip var motstån- dare till en utvidgad allmän religionsfrihet. Någon katolsk fara räknade ej ens de ortodoxa med 1809. Redan 1784 hade en övergång till katolicismen ansetts tillåtlig. Det förefaller ej uteslutet, att man 1809 åtminstone har velat hålla möjligheten till en friare tolkning öppen. (Palmqvist a.a., II: 88 ff.)

Frågan om den rätta tolkningen av RF & 16 får här lämnas öppen. Fram- hållas må dock att avfall från den svenska kyrkan till och med utan någon påföljd var i varje fall varken inaktuella, eller verklighetsfrämmande om- _ kring 1809. Exempel anfördes under debatten i prästeståndet av talare. som var kritiska mot den nya grundlagsbestämmelsen, och 1806—09 övergick åtminstone tre lutheraner bevisligen till den romerska kyrkan samt 1810— 12 ytterligare tre (Pr. 1809—10, 1: 210 f.; Palmqvist, a.a., I: 386 f.).

Om innebörden av RF 5 16 skulle ha varit att utträde ur svenska kyrkan kunde få ske, skulle den alltså faktiskt blott ha lagfäst praxis. I detta sam-

manhang bör nog också observeras vad som säges i det förslag till ny kyrko- lag vilket avgavs av en kommitté 1828. Avsikten säges inledningsvis vara (s. VIl) att reformera den stränga lagstiftningen som ej längre efterlevdes och bringa den i bättre överensstämmelse med tidsandan, som krävde ”för- dragsamhet och evangelisk frihet". Det föreslogs (& 5) för första gången uttryckligen rätt att utträda ur den svenska kyrkan samt frihet för dissen- ters att bilda egna kyrkosamfund. l motiveringen (s. 1 f.) anfördes att allt samvetstvång stred mot kristendomens anda och att det ej kunde ”vara rätt att neka egne från rätta vågen avviknc trosförvanter" samvetsfrihet, då främmande trosbekännare redan åtnjöt sådan.

Då "tidsandan" ej minst inom kyrkan utvecklat sig i konservativ rikt- ning under de närmaste 20 åren efter 1809 (se t. ex. Westin, George Scott, I: 11 ff.; Palmqvist, a.a., I: 408 ff.) synes reformer som 1828 ansågs över- ensstämmande med tidsandan, ha varit det än mer 1809.

Även en författare som godtar Hesslers tolkning av den ursprungliga in- nebörden av RF & 16 (N. Andrén i Nord. administrativ tidskrift, 1956, s. 282 f.) framhåller för övrigt, att bestämmelsen är allmänt hållen och att varje tid därför har rätt och möjlighet att ge bestämmelsen den innebörd som passar dess egen syn. Formuleringen säges ”sannolikt omedvetet” ha varit ”ett verkligt lyckokast”. Bestämmelsen har sedan 1850-talets slut upp- fattats som ”liktydigt med allmän religionsfrihet” och det ifrågasättes, om "icke en missuppfattning med hundraårig hävd” har ”större helgd än en historiskt riktig tolkning av bestämmelsens ursprungliga syfte”.

Ingen forskare tycks f. 6. ha hävdat att religionsfriheten ej numera skulle få anses grundlagsskyddad. Uppfattningen att så varit fallet redan från 1809 torde ock tidigt under debatten om religionsfriheten från omkring 1840 och senare under 1800-talet ha spelat en betydande roll som inspira- tion och stöd för reformkraven.

rl) Debatten. vid 1800-talets mitt

Förslaget 1828 om frihet att utträda ur svenska kyrkan väckte helt natur- ligt stark kritik och någon ny kyrkolag blev det lika litet då som senare (Hippel, Kyrkolagskommittén . . ., s. 115 ff.). Det skulle f. ö. dröja ännu ett årtionde innan religionsfrihetsfrågan fick större aktualitet i Sverige. Det skedde då närmast genom den engelske metodistpastorn George Scotts verk- samhet i Stockholm. Den häftiga debatt, som därvid kom att föras både i pressen och ända upp i statsrådet, visade hur förvirrade åsikterna var om det rättsliga läget. Rättsväsendets högsta representant, justitiestatsminis- tern Rosenblad, stämplades i konseljen som lagöverträdare, emedan han besökt den engelska'gudstjänsten (Westin, George Scott, I: 407 ff.).

Den tilltagande lekmannaverksamheten inom den religiösa'väckelsen runt om i landet, den begynnande baptismen och några uppseendeväckande pro-

cesser mot avfällingar från svenska kyrkan gjorde debatten om religions- friheten verkligt akut under 1840- och 1850-talen.

Argumenten för en större frihet hämtades i stor utsträckning från tidens allmänna liberala idéer men också från de faktiska förhållandena i andra länder. Främst Förenta staterna men även Norge och Danmark kom snart att framstå som föregångsländer liksom Skottland, särskilt när det gällde att skapa en av staten mer oberoende kyrka. Detta var dock, åtminstone i den på omedelbara reformer inriktade riksdagsdebatten, ett föga betydande inslag.

Det största problemet, i varje fall kvantitativt sett, var vid denna tid be— hovet av vidgad frihet inom kyrkan. Gällande lagstiftning var sådan, att det kunde hända, att en lekman som en söndag läst högt ur Bibeln för ett par tiotal människor dömdes till böter för sabbatsbrott ( se bl. a. H. Gladh, Lars Vilhelm Henschen och religionsfrihetsfrågan, s. 121 ff., 135 ff.; Newman, Svensk högkyrklighet . . ., s. 210 f.; densamme, Gemenskaps- och frihets- strävanden i svenskt fromhetsliv 1809—1855, s. 141 ff.; Palmqvist, a.a., II: 364 ff.).

Framför allt riktades kritiken mot konventikelplakatet, som på nytt åt- minstone på vissa håll och under vissa perioder strängt tillämpades efter att länge ha varit närmast bortglömt. Mer uppseende och det långt utom landets gränser väckte emellertid de landsförvisningsdomar som 1845 och 1851 drabbade en till katolicismen respektive en till baptismen avfallen man. Att en lag som ej tillämpats på minst 60 är sålunda återupplivades var ju påfallande nog, även om blott enstaka personer drabbades. År 1858 dömdes emellertid på en gång sju kvinnor till landsförvisning för avfall till den romerska kyrkan. Däremot hade man redan då av praktiska skäl måst uppge tanken att tillämpa nämnda lag på de allt talrikare baptisterna.

Reformvännernas program var dock långtifrån enhetligt. Blott ett fåtal önskade en mer fullständig religionsfrihet, medan företrädarna för den in— omkyrkliga väckelsen med C. 0. Rosenius och Peter Fjellstedt i spetsen ville nöja sig med att avskaffa konventikelplakatet och andra hinder för lekmannaverksamheten, låt vara att de närmast anförde taktisk—a hänsyn för denna begränsning. De flesta väckta önskade alls ingen rätt att avfalla från den lutherska läran utan fastmera, att denna utan några modifikatio- ner skulle följas. Den gamla oviljan mot och skräcken för katolicismen hade på nytt blossat upp, så att den som önskade ge denna vidgade möjlig- heter riskerade att mista anseende och inflytande. En till Förenta staterna utvandrad prästman fann rentav förhållandena där vara ett avskräckande exempel (Newman, Gemenskaps- och frihetssträvanden, s. 254 ff.; jfr S. Gustafsson, Nyevangelismens kyrkokritik, s. 41 ff., 82 ff.).

Reformkraven i riksdagen kom ock från början att främst rikta sig mot konventikelplakatet. Den första motionen om dettas upphävande väcktes Vid 1840—41 års riksdag av den småländske prosten A. Sandberg, och han

återkom vid 1847—48 och 1850—51 års riksdagar. Förslaget ansågs emel- lertid äventyra både världslig och kyrklig ordning. Vid 1853—54 års riks- dag framfördes det dock i motioner i alla de tre världsliga stånden. Lagut- skottet tillstyrkte en modifierad lagstiftning men åsikterna i stånden var så splittrade att intet positivt beslut kunde fattas (Newman, a.a., s. 274 ff., 425 ff.).

Det är då lättbegripligt att försöken att mildra lagstiftningen rörande av- fall från svenska kyrkan helt och ännu eftertryckligare misslyckades. År 1847 föreslog en diplomat, greve L. E. von Stedingk, under intryck av det för Sverige ogynnsamma intryck landsförvisningsdomen 1845 gjort i utlan- det, att straffet för avfall skulle upphävas som stridande mot RF & 16 och ”den tolerans som ägnar ett fritt och upplyst folk”.

Lagutskottet kunde med rätta, under hänvisning till remissdebatten i de olika stånden, förklara, ”att den allmänna meningen är emot den föreslag- na reformen”. Det vore intet samvetstvång, om lagen visade aktning för den lära staten åtagit sig att skydda. I bondeståndet, som ju hade det mest folk- liga underlaget, kom denna allmänna mening till starkt uttryck hos de båda smålänningar som ensamma tog till orda i frågan. Den gällande lagstift- ningen sades vila på den heliga skrift och intet skäl finnas att rubba den. Bönderna och deras söner skulle hellre vilja ”stupa på slagfältet än tillåta några främmande religioner införas på vår nuvarande statskyrkas bekost- nad". Motionen föll i alla stånden.

Vid 1853—54 års riksdag väcktes både på riddarhuset och i borgarstån— det förslag om att den norska dissenterlagen skulle införas även i Sverige, dvs. avfall till andra kristna religioner skulle tillåtas. Motionären i borgar- ståndet, L. V. Henschen, som främst torde ha ömmat för baptisterna, sökte dämpa motståndet genom att tillägga att avfall ej skulle tillåtas till de romerska och grekisk-ortodoxa kyrkorna eller till sekter, som ansågs skad- liga för det borgerliga samhället. Lagutskottet avstyrkte emellertid helt, på nytt under hänvisning till allmänna opinionen. Då präste- och bondestån- den instämde häri, föll reformförslagen (Newman, a.a., s. 289 ff., 413 ff.).

Trots att utsikterna således måste ha tett sig mindre ljusa beslöt den 1856 ombildade regeringen likväl att framlägga förslag till den detta år sammanträdande riksdagen icke blott om konventikelplakatets upphävande utan även om antagande av en dissenterlag. Enligt dennas första, av Högsta domstolens majoritet avstyrkta lydelse, skulle det rent av ha stadgats fritt utträde ur svenska kyrkan. en reform som ju först genomfördes nära 100 år senare. Propositionen kom emellertid blott att avse rätt att övergå "till annat kristet religionssamfund som i riket finnes eller framdeles med Ko- nungens tillstånd bildas”, sedan ”förmaningar och undervisning” ej gjort åsyftad verkan. Efter långa och häftiga debatter föll förslaget till dissenter- lag, medan konventikelplakatet däremot upphävdes 1858 (jfr SOU 1927: 13, s. 293 ff.).

De synpunkter som framkom vid riksdagen särskilt i fråga om förbudet mot avfall torde förtjäna att något närmare omtalas. Motståndet kom nu främst från prästerligt håll men åsikterna var ej helt överensstämmande.

Den främste representanten för den s. k. lundensiska högkyrkligheteu, domprosten E. G. Bring, utgick från den konservativa uppfattningen om staten som en organism. Ja, den var rent av en person och som varje annan sådan behövde den en religion. Staten måste för att få en gemensam grund- val för det sedliga livet kräva att medborgarna delade statens religiösa tro. De föreslagna reformerna vore ej blott principiellt betänkliga utan även ur praktisk synpunkt onödiga. Katolikerna borde ej gynnas och om baptis- mens spridning visste man ännu för litet (Pr. 1856 —58, 7: 280 ff.; jfr Palm- qvist, a.a., 2: 423 ff.).

Den gamla tanken att enhet i tron vore nödvändig för statens bästa lik- som att den lutherska kyrkan var den historiskt. givna formen för svens- karnas religion underströks kanske ännu kraftigare av andra talare såsom domprosten C. (). Björling. vilken betecknade det soul en helig plikt att be- kämpa falska läror (Pr. 7: 291 ff.; jfr 7: 173 ff., 9: 207 f.).

Flera andra talare i prästeståndet underströk, att den lutherska läran var den enda rätta och att det därför var orimligt att den skulle lida intrång av villfarande (Pr. 7: 184 f., 250). Starkast torde dock denna synpunkt ha betonats av en prästerlig adelsman, hovpredikautcn C. W. Tham, som för- svarade landsförvisningsstraffet som en sista utväg. Påståendet att tävlan mellan olika religioner verkade stärkande på det andliga livet fann han vcderlagt av erfarenheten. Det var likgiltiga. läsare och katoliker som iv— rade för religionsfrihel och de borde ej få sådan, allra minst de sistnämnda (Ad. 1856—58, 6: 426 ff., 9: 261 ff.. 329 ff.). Katolikfaran var ett argument som gick igen hos många talare, även ganska liberala (jfr Palmqvist, aa. 2: 431 ff.).

Under debatten om det av lagutskottet avslyrkta kungliga förslaget ul— lalade sig likväl många ledamöter som om deras motstånd mer gällde bc- stänunelsernas utformning än själva saken. Till och med en så liberal man som kyrkoherden H. Schönbeck klagade över att propositionen inbjöd till avfall (Pr. 7: 306). Många andra var missnöjda med att det föreföll som om det skulle bli en förmån för avfällingar att formellt få övergå till annal samfund. I stället borde det vara en kyrkans rättighet att få från sig skilja dylika personer. Eljest var det att befara, att många t. ex. baptister skulle anse sig ha större möjligheter att sprida sina villoläror och undergräva kyrkan, om de formellt kvarstod inom henne.

I denna riktning yttrade sig med olika nyanser åtskilliga talare i präste— ståndet bl. a. biskopen i Skara, Butsch, som gick så långt att han ville medge möjlighet att utträda för var och en som hade en ärlig övertygelse, och biskopen i Göteborg, Björck, som sade sig i princip vara för enhetens bevarande men nödsakad foga sig efter de faktiska förhållandena (Pr. 7: 220

ff., 188 ff., jfr bl. a. 7: 250, 239, 275 ff.). Domprosten Björling framhöll, att religonsfrihet kunde finnas inom staten men ej inom kyrkan (Pr. 7: 291).

Detta torde vara första gången som det i riksdagen åtminstone mera ut- förligt hävdats, att det vore. en förmån för kyrkan att kunna från sig få skilja faktiska avfällingar. Det kan emellertid ifrågasättas, hur allvarlig eller djupt rotad denna åsikt var. Genom en sannolikt oväntad vändning sattes nämligen de uttalade meningarna redan före riksdagens slut på prov. Sedan frågan återremitterats till lagutskottet framlade detta ett helt om- arbetat förslag (betänkande nr 61). Här var ej tal om någon rätt till utträde. men om någon avföll från kyrkans lära och ej lät rätta sig, skulle han av domkapitlet förklaras skild från kyrkan. Detta skulle gälla oavsett om man önskade övergå till något av staten erkänt samfund, och utskottets förslag var således i detta avseende radikalare än det framlagda kungliga förslaget.. Utskottet hävdade emellertid, att om landsförvisningsstraffet borttogs. kunde kyrkan eljest ej upprätthållas samt att propositionen var inkonse- kvent. Om det stred' mot samvetsfriheten att inom kyrkan kvarhålla någon som omfattade annan kristen troslära, så måste detta gälla också om dem som hade en icke-kristen religiös uppfattning. Kyrkan skulle annars få behålla sina bittraste fiender, vilket måste leda till svår splittring och väcka allmänt förakt. Om man ville värna kyrkan måste man sätta henne i stånd "att från sig skilja dem, vilka söndra sig från henne”. Både samvetsfri- heten och kyrkans bästa gjorde det nödvändigt, att staten erkände, att med- borgare funnes, som ej tillhörde något kristet samfund.

Förslaget antogs överraskande nog ej blott av borgarna utan även av bönderna men förkastades av adeln med 2 rösters övervikt och av präs- terna med stor majoritet. Det anmärkningsvärda är att de som sagt sig vara emot propositionen på grund av dess formulering teg i debatten med undantag av en östgötsk prost, Emanuelsson, som betonade att det kunde verka som om man ej menat allvar förra gången, ifall man nu ej yrkade bifall (Pr. 9: 196 f.).

Riksdagens skrivelse om avslaget (nr 236) var dock ej hell avvisande. Det negativa beslutet motiverades med att propositionen ej utformats så att den förebyggde förhastade avfall och att den ej innehöll tillräckliga föreskrifter om dissenters förhållanden och rättigheter.

Regeringen kunde alltså finna sig uppfordrad att återkomma med ett omarbetat förslag. Den sökte ock genom kontakt med ledande kyrkomän bättre förbereda frågan (Palmqvist, art.. 2: 436 ff.). Då riksdagen 1859 på nytt. samlades, framlades en ny proposition (nr 38) vari föreslogs upphä- vande av straff för övergång till annat kristet samfund.

Motståndet mot det nya förslaget blev oväntat lamt. Vid remissdebatten i prästeståndet förekom visserligen skarpa protester från några talare såsom den förut nämnde prosten Sandberg, som undrade om religionslös- het ur statens synpunkt var att föredraga framför skrymteri, och kyrko-

herden J. Ternström, som ansåg att det kristna arvet var -i fara att förspillas och att propositionen dåligt stämde med regeringsformen (Pr. 1: 69 ff.).

Lagutskottets majoritet (nr 21) fullföljde i ännu radikalare form tanke- gången i utskottets andra betänkande i frågan vid föregående riksdag. Det sades visserligen, att det nödvändiga erkännandet av religionsfriheten, som läge i protestantismens väsen, skulle genomföras försiktigt, men kyrkan borde ej utesluta någon. Det vore däremot både stridande mot samvetsfri- heten och skadligt för kyrkan själv att kvarhålla någon mot hans vilja. Utträdet borde alltså bli helt fritt. Utskottets prästerliga ledamöter och i vissa delar två lekmän reserverade sig för bifall till propositionen. Ingen yrkade således längre på bevarande av gällande ordning, även om prästerna framhöll, att religiös enhet och trohet mot fädernas tre var protestantiskt.

Frågan var alltså blott hur vittgående reformerna skulle bli. Borgarstån- det var som vanligt radikal—ast. Icke en enda röst höjdes för propositionen men många ville gå längre än utskottsmajoriteten, och ståndet beslöt att återremittera ärendet. Också i bondeståndet höjdes åtskilliga röster för mer långtgående reformer men här antogs propositionen med stor majo- ritet. Detsamma var fallet även på Riddarhuset, där nu också gamla mot- ståndare till utvidgad religionsfrihet yrkade bifall, medan gamla föresprå- kare för större frihet reserverade sig mot beslutet som icke nog långtgående. Påfallande är att ett par ”läsar”—vänliga talare, främst Evangeliska foster- landssti-ftelsens förste ordförande, friherre J. Alströmer, tog avstånd från såväl proposition som utskottsförslag såsom för långtgående (Bg. 4: 242 ff.; Bd. 6: 122 ff.; Ad. 6: 283 ff., 307 ff., 342 ff.).

Mest överraskande var debatten i prästeståndet. Där tillstyrkte kyrko- herde Ternström propositionen medan han betecknade utskottsförslaget som vulgär rationalism och avfall som något vilket hörde till de yttersta tiderna. Kyrkan behövde statens skydd nu liksom förr. Biskop Björck an- såg däremot, att det snarare var staten som behövde skyddas. Kyrkan måste vara exklusiv men staten kunde medge religionsfrihet. Om denna vore så begränsad som det föreslogs i propositionen vore den av godo. Många andra talare, bl. a. den blivande ärkebiskopen A. N. Sundberg, hävdade däremot, att den på sin höjd kunde vara ett nödvändigt ont. Den föreslagna lagstift- ningen hade numera opinionens stöd, och det vore bättre, att dissenters finge bilda egna samfund än att de kvarstod inom kyrkan.

Knappast någon talare yrkade direkt avslag även om flera uttalade starka betänkligheter och en (doktor J. R. Falck) sade sig ej vilja legalisera av- fall. Den blivande biskopen, prosten C. H. Rundgren anmärkte på den märkbara opinionsförskjutningen inom ståndet. Orsakerna fann han dels i ett tal av Oskar I 1856, vilket släppt lös religionsfrihetstanken och på- verkat sinnena, dels i fruktan för än radikalare förslag. Propositionen blev så helt naturligt bifallen och det utan votering utom på någon enstaka punkt (Pr. 1859—60, 5: 176 ff.).

Omsvängningen inom prästeståndet och i viss mån även inom adeln är påfallande. Rundgren hade nog rätt uppfattat ett par av huvudorsakerna. Därtill kom att regeringen som ovan antytts sökt gå den prästerliga kri- tiken till mötes och att den frihet som beviljades, såsom strax skall om- talas, var mycket begränsad. De mest betänksamma torde ha hört till de åtminstone enligt egen åsikt bekännelsetrogna läsarna. Även bland dem var dock meningarna delade och den principiella grunden vacklande. Redan vid 1856—58 års riksdag hävdade i borgarståndet en av de s. k. norrlands- läsarnas ledare, .I. Bodell, att sammanblandningen av andlig och världslig makt stred mot Augsburgska bekännelsen och att villfarelser blott skulle bekämpas med Guds Ord, även om man ej skulle uppmuntra indifferentism och främmande trosläror. Även i religionsfrihetsvänliga kyrkliga kretsar utanför riksdagen framhölls att Augsburgska bekännelsen ej hade något att säga om överheten som en väktare i religiöst avseende (Bg. 1856—58, 7: 212 ff., 242 ff.; Palmqvist, a.a., 2: 400 ff.).

e) Under den första dissenterlagen

i enlighet med riksdagens beslut utfärdade Kungl. Maj:t den 23 oktober 1860 två förordningar (SFS 1860, nr 45, 46). Den ena gällde ändring i be- stämmelserna ”om ansvar för den som träder till eller utsprider villfarande lära”. Tidigare gällande stränga straff för avfall upphävdes helt utom för präst, medan den som till andras förledande utspred villfarande lära skulle straffas med fängelse eller böter samt därefter utvisas, om han ej var svensk medborgare.

Den andra förordningen gällde främmande trosbekännare och deras reli- gionsutövn'mg samt stadgade (& 14), att den som avföll från den rena läran skulle förmanas av sin själasörjare. Om detta ej hjälpte skulle han varnas av domkapitlet. Om han ändå framhärdade och önskade övergå till främ- mande religionssamfund, skulle han göra personlig anmälan hos veder- börande kyrkoherde. Han skulle dock ej anses skild från svenska kyrkan förrän han efter fyllda 18 år blivit upptagen i annat erkänt religionssam- fund. Sådana samfunds religionsfrihet var dock i olika avseenden begränsad särskilt när det gällde spridningen av deras läror. Det har sagts, att regeln hade tagits bort från statskyrkans dörr, men springan ”var mycket smal och tämligen väl bevakad” (Lydia Svärd, Väckelserörelsernas' folk i Andra kammaren . . ., s. 258).

Det är således lätt begripligt, att anhängarna av religionsfrihet omedel- bart började arbeta på att få de nya lagarna ändrade. Den första fram- gången kom dock att gälla de grundlagsstadgade hindren för främmande trosbekännare att inneha statliga ämbeten och att bli riksdagsmän. Redan den sista ståndsriksdagen 1865—1866 antog som vilande ett ändringsför- slag ifråga om de statliga ämbetena med vissa undantag. Konstitutionsut-

skottets majoritet hade funnit goda skäl för att staten skulle söka utnyttja alla medborgare, som ej omfattade rent statsfientliga uppfattningar, men flera adelsmän och präster reserverade sig, utförligast biskop Bring, som bl. a. fann förslaget strida mot statens kristliga karaktär (KU mem. nr 10). Filosofiprofessorn S. Ribbing invände under debatten i prästeståndet, att denna statens karaktär ej bestod tatt alla medborgare vore kristna, vil— ket de f. ö. ej vore, utan i att lagstiftning och ordningar präglades av en kristen anda. Därför var det mer betänkligt att låta icke-kristna bli riks- dagsmän än att antaga dem såsom ämbetsmän. Borgar- och bondestånden antog förslaget som vilande efter korta debatter. Adeln gjorde detsamma men först efter en lång diskussion och med knapp majoritet, 37 röster mot 34. Prästeståndet förkastade utan rösträkning efter en starkt kritisk de— batt, men förslaget förklarades vilande av förstärkt konstitutionsutskott med 46 röster mot 33 (Ad. 4: 292 ff.; Pr. 3: 454 ff.; 5: 244 ff.; Bg. 3: 105 ff.; Bd. 4: 129).

Vid 1867 års riksdag förkastades visserligen det vilande grundlagsför— slaget, men ett nytt sadant antogs grundat på principen att främmande trosbekännare skulle ha tillträde till de flesta ämbeten men ej ha rätt hand- lägga ärenden, som rörde svenska kyrkans inre angelägenheter. För riks- dagsmän föreslogs ej någon motsvarande inskränkning. Kyrkoherden, seder- mera biskopen L. Landgren betecknade det första förslaget som ett över- grepp mot svenska kyrkan men fann det senare grundat på en så klar princip att han ej vågade avvisa det. Det komme då att bli en tolerans— fråga och i så fall skulle de konservativa lida oupphörliga nederlag. Också den konservative ledaren, greve Henning Hamilton, yrkade bifall under hänvisning till att det allmänna tänkesättet fordrade större tolerans. Den närmast lågkyrklige biskopen A. F. Beckman fann däremot ett vidgat till- träde till ämbeten för dissenters strida mot den svenska statens karaktär.

] andra kammaren var motståndet mot det första förslaget i huvudsak inskränkt till frågan om rätten att bli riksdagsman, vilket förslag efter en kort debatt avvisades utan votering. Om det andra var meningarna på denna punkt alltjämt högst delade. En av väckelsens främsta män, gods— ägaren 0. (i. Hedengren, talade mol. dissenters rätt att i riksdagen deltaga i kyrkliga frågor och likaså hans trosfrände, lantbrukaren (i. Kolmodin. Flera bönder, bl. a. Liss Olof Larsson, yrkade hell. avslag. Stadsrepresen— tanterna var däremot i allmänhet för bifall och förslaget antogs till slut med 106 röster mot 44 som vilande. Märkligt nog hade motståndet mot vidgad rätt för dissenters att inneha ämbeten ökats så att det nya förslaget först efter återremiss antogs som vilande men då utan omröstning. (KU 1867 nr 1, 2, 11, 13; FK I: 212 ff., 287 ff.. tll: 483 ff.; AK 1: 250 ff., lV: 355 ff., 381 ff., 642).

Då ärendet 1870 skulle definitivt avgöras uppstod på nytt långa debatter i båda kamrarna utan att några väsentliga nya synpunkter tycks ha fram—

kommit. I första kammaren hävdade emellertid justitiestatsministern Louis De Geer, att RF & 28 ej gav dissenters eller någon annan några rättigheter utan blott avsåg konungens befogenheter. [ andra kammaren talade ej blott den högkyrklige biskop Rundgren utan också den lågkyrklige väckelse- mannen G. Jonsson i Skeppnetorp liksom flera andra bönder emot. Kam- rarna antog det vilande förslaget, men röstsiffrorna visade att motståndet var starkast i den kammare som hade det mest folkliga underlaget. [ första kammaren antogs förslaget med 93 röster mot 18, men i den andra slan- nade majoriteten vid 116 mot 58 (KU 1870 nr 1; FK ]: 205 ff.; AK 1: 200 ff.).

] ) Tillkomsten av 1873 års dissenterlag

Frågan om revision av 1860 års lagstiftning väcktes emellertid, som ovan antytts, redan vid 1862—63 års riksdag genom en motion i borgarståndet av L. V. Henschen (nr 240). Den avstyrktes av lagutskottet (nr 42) samt förkastades av adeln och prästeståndet, medan de båda andra stånden be— slöt återremiss (Ad. 5: 562 ff.; Pr. 5: 382 ff.; Bg. 5: 378 ff.; Bd. 6: 244 ff.).

Vid 1868 års riksdag återupptogs frågan genom motioner av ett par radi- kalt liberala ledamöter av andra kammaren (nr 204, 220), av vilka den ene t. o. ni. ville tillåta kloster. Främst gällde dock ändringst'örslagen före- skriften att den som ville utträda skulle varnas och att man ej fick utträda utan att ansluta sig till ett erkänt samfund. Lagutskottets betänkande (nr 52) innehöll en mycket måttfult omarbetning av dissenterlagen. De flesta hade därför något att anmärka. Biskop Beckman fann det kränka samvets- friheten, om föräldrarna skulle få bestämma om sina barns utträde ur svenska kyrkan, sedan dessa blivit gamla nog att ha en egen uppfattning. Efter att först ha talat om konfirmationen som en åldersgräns flyttade biskopen denna tillbaka ända till 7—8-årsåldern. Greve E. J. Sparre under- strök det meningslösa i de offentliga t'örmaningarna. Resultatet av de ganska långa debatterna blev att båda kamrarna åter-remitterade ärendet, vilket på grund av den framskridmi tiden i praktiken var detsamma som avslag (PK 1868 IV: 894 ff.; AK [V: 402 ff.).

Så snart riksdagen på nytt samlades 186!) väcktes ånyo två motioner i andra kammaren (nr 1, 2). Lagutskottet utarbetade nu i sitt betänkande (nr 34) ett nytt lagförslag mer genomgripande än det förra. Man skulle kunna få utträda ur svenska kyrkan inte bara utan förmaningar och var- ningar utan även utan att ha fått inträde i annat erkänt trossamfund. Ut— skottets framställning förefaller dock ej vara alldeles konsekvent. Visser- ligen ströks bestämmelserna om förmaning och varning, men prästen sades ändå ej böra sakna tillfälle ”att genom undervisning och varning söka för- hindra" ett förhastat. utträde. Denna synpunkt tycks ock ha legat bakom bibehållandet av bestämmelserna om ett personligt besök och en betänke- tid av två månader.

l utskottets motivering (s. 19 f.) tycks förutsättas att envar som omfat- tade främmande lära i både samvetsfrihetens och kyrkans eget intresse skulle få utträda efter en betänketid av två månader. 1 lagtexten (& 3 ) talas dock om främmande kristen lära och om uppgift till vilket tros-samfund man ämnar övergå. Åtskilliga andra bestämmelser uppmjukades, bl. a. om entledigande från ämbeten och om åldersgränsen för utträde, så att sådant medgavs för ungdomar, som hade för konfirmation nödvändiga kunskaper. Flera bestämmelser, som föreföll besvärande för främmande trossamfund, föreslogs reviderade. Dessutom framlades ett förslag om en helt ny för- fattning om ansvar för den som sökte förleda annan till avfall. Förslaget upptog sänkta ininimistraff och upphävande av bestämmelsen om lands- förvisning av utlänning.

Många reservationer hade fogats till betänkandet och debatterna blev långa, särskilt i första kammaren (FK IV: 295 ff.; AK IV: 365 ff.). Med få undantag förordade dock talarna reformer, även om meningarna bröt sig om hur långt dessa skulle sträcka sig, särskilt ifråga om rätten till utträde. I första kammaren underströk hovrättsrådet von Gegerfelt att förslaget var ett ”korollarium” till RF å 16. Det vore en rent borgerlig tag, då det tidi- gare varit missgärningsbalken som hindrat utträde och ej någon kyrko- lag. Han betonade även, att den som var konfirmerad var religiöst myndig. Biskop Beckman framhöll, att det var riktigt att ej tvinga någon att kvarstå i svenska kyrkan, som fastmer borde befrias från fientliga element. Detta sades dock, efter kritik av en annan talare, ej innebära att kyrkan skulle utesluta någon, som önskade kvarstå. Det vore i statens intresse, att alla tillhörde något samfund, men någon kontroll borde ej utövas. Paragrafen borde f. ö. omformuleras, så att man ej fick intrycket, att den som an- mält önskan att övergå till annat samfund officiellt räknades som medlem av detta, även om han ej beviljats inträde. Beckman vände sig ock något överraskande emot att den som ej fyllt 18 år skulle kunna få utträda ur svenska kyrkan. Detta sades förutsätta mycket större mognad än en önskan att få förb-liva vid den religion vari man uppfostrats, även om föräldrarna övergick till en annan. Biskopen talade här också direkt om kyrkans och statens intressen. — Vad Beckman året förut hävdat om angelägenheten av barnens samvetsfrihet framstår på detta sätt i en något egendomlig dager.

I andra kammaren uttryckte prosten G. W. Gumaelius sin glädje över den vidgade friheten, och Hedengren betonade, att den nya lagen skulle bli av betydelse särskilt för baptisterna och att dessa syntes nöjda med den. Kolmodin talade ock för bifall och hävdade, att det skulle strida mot den kristna kyrkans grundbegrepp att förmena henne rätt att utesluta. En annan väckelserepresentant vände sig mot talet att den nya lagen skulle befordra religionslöshet. Tvärtom skulle den sanna kristendomen tillväxa på grund av den ökade friheten. Statskyrkan hotade att bli ”en pöl, dit man kastade allt vad andra inte vill behålla”, om alla som ej tillhörde något

annat samfund skulle räknas dit. Den motsatta uppfattningen hävdades av professor Ribbing, medan nägra bönder, främst L. 0. Larsson, yrkade blankt avslag. Detta krav kom dock aldrig under omröstning. Vid vote- ringen om den paragraf (& 3) som gällde utträdet ur svenska kyrkan ställ- des i båda kamrarna utskottets förslag mot Beckmans förslag, som seg- rade. I övrigt antogs utskottsförslaget; de flesta paragraferna utan omröst- ning.

Då de medlemmar av regeringen som uppträtt i debatten uttalat sig posi- tivt kunde man ha väntat sig att en ny dissenterlag skulle ha utfärdats, men i första kammaren fäste justitiestatsminister De Geer och i andra kammaren sedermera civilministern P. A. Bergström uppmärksamheten på att lagförslaget innehöll bestämmelser, som nog måste anses vara av kyrko- lags natur. Dä kyrkomöte ej skulle hållas detta år, kunde lagen då ej stad- fästas. En representant för lagutskottet, Gegerfelt, förklarade att detta stått klart för lagutskottet och att riksdagens beslut blott kunde anses som ett principuttalande. Andra talare ställde sig tveksamma, och en sådan auk- toritet som statsrättsprofessorn H. L. Rydin var närmast böjd att förneka lagförslagets karaktär av kyrkolag. På sin höjd kunde saken vara disku- tabel.

Det blev kyrkolaguppfattningen som segrade, vilket kunde verka nog så förbryllande, då 1868 års kyrkomöte vägrat uppta en motion om ny dissen- terlag till saklig prövning, emedan lagen fölle utom kyrkomötets kompe- tensområde (Palmqvist, a.a., 2: 450). Anledningen var uppenbarligen att lagförslagen kommit att blanda bestämmelser av civilrättslig och kyrko- rättslig natur, vilket bl. a. De Geer under debatten i första kammaren på- talat som otillfredsställande.

Regeringens ställningstagande har säkert i hög grad påverkats av Högsta domstolen, där åtskilliga hade ej blott formella utan även sakliga betänk- ligheter. Att man kunde utträda ur kyrkan utan att inträda i något annat samfund sades varken vara förenligt med statens intressen eller i sedligt avseende nyttigt eller påkallat av förhandenvarande giltiga orsaker (SOU 1927: 13, s. 50). Kungl. Maj:t överlämnade emellertid riksdagens skrivelse till 1869 års kyrkolagkommitté för beaktande och utredning om vad som borde hänföras till kyrkolag av lagförslagets innehåll (KMzts skriv. 1870, nr 6). Däremot utfärdades den begärda nya förordningen om ansvar för den som förledde till avfall från kyrkans lära (SFS 1869 nr 60). Redan detta väckte förargelse på konservativt håll, då man ansåg även denna för- ordning vara av kyrkolags natur (Lydia Svärd, a.a., s. 225; jfr S. Waller i Statsvet. tidskr. 1955, s. 329 not 46).

Då kyrkomötet 1873 skulle samlas, framlade regeringen för detta års riksdag ett på grundval av ett yttrande från kyrkolagkommittén utarbetat förslag till dissenterlag uppdelat på två förordningar, en av civilrättslig och en av kyrkorättslig natur (prop. nr 15).

Den senare stadgade endast om vigsel mellan främmande trosbekännare och medlem av kyrkan ävensom om främmande trosbekännares rätt att begravas på allmän begravningsplats samt hänvisade ifråga om utträde ur kyrkan till den civilrättsliga förordningen. I stort sett var denna en av- skrift av 1869 års förslag. Den något dunkla bestämmelsen om utträde (5 3) återkom oförändrad. Anmälningsplikten för främmande församling som mottagit medlem av svenska kyrkan hade dock strukits. Det hade till- lagts (& 6), att den som fyllt 15 år eller blivit konfirmerad ej följde för- äldrarna vid utträde. Rätten för dem som utträdde ur kyrkan att behålla offentlig tjänst gjordes till föremål för en skälighetsprövning (& 15). Även på ett par andra punkter förekom skärpningar till dissenters nackdel.

Som framgår av det till propositionen fogade protokollet från Högsta domstolen (s. 18 ff.) var dock flera justitieråd betänksamma särskilt mot utformningen av utträdesparagrafen men även mot undervisningsförhudets upphävande. Endast en ledamot, justitierådet Almqvist, ville gå längre. Han utgick från motiveringen för riksdagens beslut 1869 att det ej vore i kyrkans intresse att behålla dem som hade en avvikande uppfattning och hävdade, att konsekvensen hade fordrat att man då ej ställt några villkor som syftade till inträde i annat samfund. Så hade dock skett. Kravet på uppgift om till vilket samfund man ämnade övergå strede enligt riksdagens skrivelse mot religionsfriheten, som var ”lika helig och oantastlig som till sitt väsende obegränsad”, då den endast angick människans inre angelägen- heter. Formuleringen förefölle ha tillkommit genom bristande uppmärksam- het från riksdagens .sida. Uppgiftens sanningsenlighet skulle ej bli kontrol- lerad och den vore även värdelös. Man borde därför ej tala om övergång till annan kristen lära utan om avfall från den rena evangeliska.

Lagutskottet tillstyrkte (nr 17) i stort sett det framlagda förslaget. Man borde emellertid ta all den hänsyn till den religiösa enheten som var för- enlig med religionsfriheten och därför begränsa propagandamöjligheterna. Fadern skulle alltid ha rätt bestämma att barnet skulle uppfostras i hans religion. Greve 0. Mörner ensam reserverade sig för strängare bestäm- melser.

I riksdagsdebatterna vände sig de konservativa talarna särskilt mot ut- formningen av utträdesbestämmelserna. Riksarkivarien J. J. Nordström, som i första kammaren var huvudtalare mot propositionen, tycktes mena att det varit nog om bestämmelsen om varning och förmaning hade slopats. Särskilt bekymrad var han för utformningen av utträdesvillkoren. De skulle leda till att man fick ej mindre än fyra grupper av utträdande personer, nämligen 1) sådana som tillhörde annat av staten erkänt samfund, 2) så- dana som tillhörde annat av staten ej erkänt men tolererat kristet sam— fund, 3) sådana som tillhörde ett icke-kristet samfund och 4) sådana som ej tillhörde något samfund alls, ”andliga vagabonder”. Förre justitiestats— ministern De Geer replikerade att redan 1860 års förordning öppnade lik-

nande möjligheter till utträde. Man kunde nämligen först övergå till annat samfund och sedan lämna detta. Nordström och hans meningsfränder fram- höll ock vådorna för barnens uppfostran, om föräldrar finge vara religions— lösa. Religionsfriheten var genom gällande lagstiftning redan tryggad. Gegerfelt framhöll att man ej mot kyrkans intresse att bli kvitt faktiska avfällingar kunde hävda statens kontrollintresse. En lösdrivare som ej oroade någon borde lämnas i fred. Även andra talare betonade kyrkans intresse av ett friare utträde, bl. a. justitiestatsministern Adlercreutz, som också framhöll, att gällande lagstiftning medförde ohållbara praktiska konsekvenser främst för baptisternas barn.

Ehuru det av Adlercreutz” yttrande torde kunna utläsas, att utträde skulle vara tillåtet i större utsträckning än som egentligen framgår av lagens direkta ordalydelse, gavs dock ej någon närmare precisering av utträdes— bestämmelsernas innebörd. Förre justitiekanslern von Koch antog f. ö., att biskop Beckman, som ursprungligen formulerat passusen, nog menat, att den som ville avfalla från all kristen tro ej borde få göra det. När man be- drev mission bland hedningar i andra världsdelar, borde man i första hand ta vård om hedningarna i sitt eget land.

De Geer hävdade, att det var omöjligt stifta lagar som förhindrade att den som så önskade ställde sig utanför varje samfund, men Nordström genmälde, att detta kunde förhindras genom att alla som ej styrkte till- hörighet till annat samfund ansågs som medlemmar av svenska kyrkan. Han betvivlade också, att baptisterna skulle begagna den nya möjligheten att utträda.

Den gamla oron för katolsk propaganda framträdde särskilt vid behand— lingen av de paragrafer, som avsåg främmande trossamfunds möjligheter att förvärva fast egendom.

Debatten i andra kammaren gav i stort sett inga ytterligare synpunkter. Det starkaste motståndet kom här från några bönder, främst Liss Olof Larsson, som önskade helt avslå förslaget. Konsul P. Olsson framhöll att man borde få följa sin övertygelse i religiösa frågor och civilministern Berg— ström hävdade att religionsfrihet borde ges helt och ej .i små portioner.

Den stora debatten kom i denna kammare att stå om de främmande sam— fundens rätt att i sina skolor motta elever, som tillhörde svenska kyrkan (& 12). Denna rätt försvarades främst av den radikale S. A. Hedin och väckelserepresentanter som Kolmodin och P. Olsson.

Med undantag för ändringen om faderns rätt att bestämma om barnens religiösa uppfostran, där propositionen segrade, godtogs emellertid utskot- tets förslag. Den första paragrafen antogs i första kammaren med 61 röster mot 34, i den andra med 131 röster mot 39. Paragrafen om villkoren-för utträde bifölls av båda kamrarna utan votering. I andra kammaren god- togs utskottets förslag rörande inskränkning i rätten att meddela under- visning med 108 röster mot 37. På denna punkt dominerade alltså oron

för den romerska faran. Övriga inskränkningar i lagen som man med hän- syn till katolikerna från olika håll önskat i lagen vann ej gehör (FK 2: 212 ff., 4: 573 f.; AK 3: 3 ff., 4: 325 ff.). Enligt en andrahandsuppgift (se Lydia Svärd, a.a., s. 227 f.) skall Oskar II rent av ha hyst betänkligheter att un- derskriva propositionen, emedan han befarade, att den skulle ge jesuiter och andra romerska katoliker för stora möjligheter.

Det återstod att se hur kyrkomötet skulle reagera. Konservativa talare som H. Hamilton och Nordström hade befarat, att det skulle finna för- slaget till dissenterlag alltför radikalt och därför avslå den förordning som var av kyrkolags karaktär. De menade fördenskull, att Kungl. Maj:t först borde ha framlagt förslaget inför kyrkomötet. Det skulle vara i strid med den svenska författningens grundprinciper, om någon korporation skulle förkasta ett av konung och riksdag antaget lagförslag. Adlercreutz ansåg den begagnade proceduren vara den normala men medgav, att en motsatt ordning varit möjlig. Han sade sig dock ej vara så pessimistisk beträffande kyrkomötets ställningstagande, men i ett inlägg i andra kammaren var- nade han med hänvisning till kyrkomötet för att gå för långt i eftergifter åt dissenters.

Kyrkolagsutskottet tillstyrkte emellertid under ordförandeskap av Hen- ning Hamilton utan någon egen motivering den korta förordningen av kyrkolags natur (betänkande nr 7).

Fyra ledamöter reserverade sig, Nordström och greve J. O. Mörner blankt, professor H. G. Lindgren kortfattat mot att bestämmelsen om utträde ur svenska kyrkan ej skulle vara av kyrkolags natur, medan biskop L. A. Anjou framförde en utförligt motiverad reservation. Ett samfund som ej själv finge bestämma villkoren för utträde hade enligt Anjous mening upp- gett sin självständighet. Någon anmärkning mot den av riksdagen antagna dissenterlagen sade han sig däremot ej ha.

Striden i kyrkomötets plenum (prot. s. 175 ff.) kom ock i första hand att stå om gränserna för den kyrkliga lagstiftningen och berörde endast mera flyktigt dissenterlagens sakliga innehåll. Många talare befarade att kyrko— mötet skulle komma i konflikt med statsmakterna, men ecklesiastikminis- tern Wennerberg betonade att kyrkomötet hade full frihet även att pröva om dissenterlagen innehöll något som kyrkomötet ansåg vara av kyrkolags natur.

De prelater som uttalade sig mot att staten skulle få bestämma om vill— koren för utträde ur kyrkan uttryckte emellertid i allmänhet ej farhågor för att porten skulle öppnas för mycket utan för att kyrkan skulle på- tvingas personer som den önskade bli kvitt. I denna riktning yttrade sig biskoparna Rundgren och Annerstedt. Pastor primarius Fallenius under— strök, att det var olidligt för kyrkan att ha kvar öppna motståndare. Seder- mera biskopen A. Th. Strömberg tolkade lagen så att de som anmält sig till utträde ur svenska kyrkan men ej anslutit sig till annat erkänt sam-

fund skulle anses fortfarande tillhöra kyrkan. Han var upprörd över att i sin tjänst som luthersk präst behöva betjäna sådana som hade offentligen avsvurit sig den lutherska läran.

Professor Hultkrantz replikerade att de, vilka antecknats som utträdda, ej rimligen kunde räknas till kyrkan och att lagstiftningen blott gällde dem, som önskade utträda. De som allra mest önskade utträda och som kyrkan helst önskade bli av med kunde ej komma ut ur kyrkan utan ändrad lagstiftning.

Konsul Olsson ironiserade över dem som nu var så misstrogna mot sta- tens lagstiftning men eljest vore så angelägna om statens stöd. Det vore för kyrkan angeläget att bli av med dem som avfallit, ty ett splittrat sam- fund kunde ej bestå.

Ett par präster vände sig dock direkt mot dissenterlagens bestämmelser och likaså de båda bekanta förstakammarledamöterna Mörner och Nord- ström. Hamilton hävdade däremot att frågorna låg utanför kyrkomötets kompetens. På samma ståndpunkt ställde sig flera prästerliga talare, bl. a. biskop Bring, vilka antydde att de ogillade åtskilligt i lagen.

En något egendomlig ställning intog professor Ribbing, som hävdade att den nya lagen skulle leda till religionslöshet, vilket i sin tur skulle med- föra statens upplösning. Kyrkan kunde dock ej hindra staten att upplösa bandet med kyrkan. Även andra talare var oroliga för en legaliserad reli- gionslöshet. Biskop Björling framhöll att detta kunnat bli följden redan av 1860 års förordning fastän på en omväg och Kolmodin påpekade, att man ej var religionslös därför att man ej tillhörde något av staten erkänt samfund. På religionslöshet kunde för övrigt ingen lagstiftning råda bot. Prosten Lyth betonade det fördelaktiga i att sådana som faktiskt skilt sig från kyrkan också formellt gj orde det. Några talare, särskilt från Västerås stift, framhöll emellertid att det var osannolikt, att baptisterna skulle vilja bilda något erkänt samfund.

Trots de både formella och reella betänkligheter som ganska många av kyrkomötets ledamöter anfört bifölls propositionen med ej mindre än 43 röster mot 13 (s. 252). Åtskilliga nejröster berodde dessutom att döma av yttranden i debatten på missförstånd. Det var makten att bestämma om deras utträde vilka ej ville kvarstå i kyrkan som överläts ät staten. Där- emot var det ej alls tal om någon lagstiftning rörande kyrkans makt att från sig skilja icke önskvärda medlemmar.

(Jfr om hela debatten i utträdesfrågan 1856—1873 0. Hassler, Ordningen för utträdet ur kyrkan, 1: 19—82.)

KAPITEL II

Från dissenterlag till religionsfrihetslag

Striden om det fria utträdet

a) Den nya lagens innebörd och verkningar

Av det förut sagda torde framgå, att man vid tillkomsten av 1873 års dis- senterlag (förordning angående främmande trosbekännare och deras reli- gionsövning) trodde sig ha öppnat en ganska bred, enligt somliga alltför bred, väg ut ur kyrkan. Det har ock framgått, att meningarna likväl var delade både om lagens rätta tolkning och om dess praktiska verkningar.

Diskussionen i samband med lagens tillkomst torde visa att åtminstone många av deltagarna avsåg att ge en mycket vidsträckt frihet. Lagens orda- lydelse begränsade emellertid möjligheten att uträda ur kyrkan till dem som omfattade annan kristen lära. Den som önskade utträda skulle uppge det samfund, vartill han avsåg att övergå.

Frågan om lagens rätta tolkning visade sig ock vara föremål för nog så delade meningar, vilket framgår av ett par av Kungl. Maj:t i statsrådet avgjorda besvärsmål. År 1879 fastställdes en skånsk kyrkoherdes vägran att anteckna en person som uttrådd. Motiveringen varierade dock. Kyrko— herden avslog begäran emedan sökanden ej kunnat uppge trossamfund med främmande kristen lära, till vilket han ville övergå och då han inför kyrkorådet förnekat all kristen tro och bekännelse. Lunds domkapitels majoritet avvisade anförda besvär endast med hänvisning till att klagan- den ej uppgett något trossamfund med främmande kristen lära, till vilket han ämnade övergå. Två reservanter, av vilka den ene var biskop Wilhelm Flensburg, hävdade att besvären borde bifallas, då klaganden fullgjort före- skrivna villkor för utträde ur svenska kyrkan. (Reservanterna synes alltså ha ansett, att lagen borde tolkas så, att envar som två gånger med före- skrivet mellanrum anmält önskan att utträda, också skulle få göra det.) Kungl. Maj:t med.ecklesiastikministern C. G. Malmström som föredragande åberopade utöver skälet att klaganden ej uppgett något redan tillåtet tros- samfund, vartill han ville övergå, att han ej heller begärt tillstånd att med liktänkande personer bilda särskild församling.

Däremot undanröjde Kungl. Maj:t 1884 med ecklesiastikministern C. G. Hammarskjöld som föredragande vederbörande kyrkoherdes och domkapi— tels beslut att vägra utträde för en kvinna, som uppgivit att hon önskade

övergå till baptistsamfundet, emedan detta ej var av Kungl. Maj:t erkänt. (Annat baptisttrossamfund var av Kungl. Maj:t legaliserat.) Det fastslogs genom detta utslag, att det ej nödvändigtvis behövde vara fråga om ett av Kungl. Maj:t erkänt samfund. Om så ej varit fallet skulle ju dörrspringan ha varit lika smal som 1860 (Utslag 28/11 1879 nr 13, 7/11 1884 nr 15; jfr SOU 1927: 13, s. 51). Under mellantiden hade lagutskottet uttalat, att dissenterlagen blott torde avse hindra att någon ställde sig utanför varje kristet inflytande (se nedan s. 35).

I varje fall begränsade lagtolkningen möjligheterna till utträde för dem som önskade utträda utan att ansluta sig till något inom landet befintligt samfund och som ej ville hyckla sådan avsikt, något som man vid lagens tillkomst ej tycks ha velat göra något för att förebygga.

Det fanns emellertid omständigheter som gjorde både att samfund un- derlät att söka erkännande och att enskilda ej önskade utträda. Visser- ligen hade ej bara föreskrifterna om förmaning och varning utan även uttryck som avfällingar och villfarande horttagits men kvar stod beteck- ningen ”främmande trosbekännare”. För att dissenterlagen skulle bli till- lämplig på ett samfunds medlemmar krävdes ock att detta ansökte hos konungen om erkännande. Detta ledde dock till att medlemmarna ute- stängdes från kyrkostämman där t. ex. skolfrågorna behandlades, och att de efter skönsmässig prövning kunde berövas innehavda offentliga tjänster. Skattskyldigheten till kyrkan kvarstod däremot utom beträffande vissa efter hand alltmera betydelselösa avgifter (jfr Westin, Religionsfriheten, s. 48.) De förmåner, t. ex. rätt till offentlig gudstjänst, som ett erkännande av nyss angivet slag medförde, var å andra sidan i praktiken ganska bety- delselösa. Möjligheten till borgerlig vigsel var dock åtminstone för baptis— terna ett värdefullt resultat av lagens bestämmelser.

I den offentliga debatten tycks man från frikyrkligt håll gärna ha anfört särskilt orättvisa ifråga om beskattningen som skäl att man ej utträdde (se t. ex. Lydia Svärd, a.a., s. 258 f., 278). En andrakammarledamot, J. A. Westerberg, själv baptist och utträdd ur Svenska kyrkan, anmärkte att skattskyldigheten visserligen var en orättvisa och att den borde undanröj as, men att den var ett högst obetydligt lidande som en kristen lätt kunde bära för sin tros skull (AK 1892, 24: 19 ff.). Det torde vara ganska säkert, att beskattningen ej var det verkliga skälet till att man ej utträdde ur Svenska kyrkan.

Det fanns emellertid religiöst sett starkare motiv. Waldenström fram- höll i ett enskilt brev år 1882, att han ej kunde förstå vad det skulle tjäna till att snärja in den fria verksamheten i den borgerliga lagen (Lydia Svärd, a.a., s. 238). I fråga om Waldenströms mening må anmärkas, att om en rätt kristen församling skulle vara en förening av alla på Kristus sant tro- ende på orten (se t. ex. Handlingar vid frikyrkomötet 1910, s. 45 f.), måste det väl även te sig rätt meningslöst att formellt organisera ett nytt sam-

fund, som uppenbarligen ej skulle uppfylla kravet. Om den av staten under- stödda kyrkan drog gränserna alltför vitt, skulle de fria samfunden göra det alltför snävt. Den enligt Waldenströms uppfattning ideala nytestament- liga församlingen skulle då i intetdera fallet vara förverkligad.

Åtminstone baptisterna, för vilkas skull lagen närmast synes ha tillkom- mit, irriterades för övrigt av själva de i lagen angivna formerna för sam- fundsbildning. I en 1875 ingiven petition hävdade baptisterna, att det var orimligt att staten krävde en ansökan med en hel rad uppgifter som skulle vinna konungens gillande, innan ett samfund ansågs lagligen existera. Det var över huvud taget oförsvarligt att staten hade något med den religiösa verksamheten att göra. (SOU 1927:13 s. 59.)

Den kommitté av s. k. fria lutheraner som under Waldenströms ledning 1876 utarbetade den bekanta nattvardspetitionen hävdade ock, att man ej ville ”av världslig myndighet begära rättighet till sådant som man på reli— giösa grunder menade sig äga” (Bredberg, P. P. Waldenströms verksamhet, 5. 341 f., 409).

Man ansåg det alltså tydligen allmänt på mera frikyrkligt håll oförenligt med sin religiösa övertygelse att behöva hos världslig myndighet ansöka om erkännande av en kristen församling. Ett särskilt skarpt uttryck har denna åsikt fått av en enskild baptist, A. Fernholm, som förklarade, att den kristna församlingen existerade oberoende av alla kungliga tillstånd och att ansökan om ett sådant skulle vara majestätsbrott mot konungarnas konung som ensam skapade församlingen (Wittnet 1880, s. 11 ff.).

Utöver de från frikyrkligt håll anförda skälen mot utträde enligt dissen- terlagen har förmodligen också andra funnits. I den mån man uppfattade svenska kyrkan som en ren statsinstitution behövde saken ej bli aktuell. En ledande nutida frikyrkoman har å andra sidan hävdat, ”att frikyrkoidén aldrig blivit av någon större betydelse för flertalet av de 5. k. frikyrkliga församlingarnas medlemmar”, utan att statskyrkan rent av framstått som ”någonting finare och värdigare” (A. Reg-Olofsson i Julén-Eeg-Olofsson, Frikyrkotanken, s. 5 f.). I en uppsats i samband med ikraftträdandet av 1951 års religionsfrihetslag framhöll samme författare, att man kunde till- höra frikyrkorörelsen utan att ha en frikyrklig åskådning. För många medlemmar av de frikyrkliga samfunden, var frågan om utträde alltså ej aktuell. ”De är i hög grad bundna av den makt som traditionen äger” (Eeg- Olofsson i I kyrkan eller utanför?, s. 39 f., 54, där ock andra skäl anföres).

I annat sammanhang har förhållandena på 1870-talet jämförts med dem på 1950-talet: ”Allvarliga religiösa betänkligheter kunde således finnas, men det förefaller troligt att även taktiska hänsyn spelat in. Flertalet sam- fundsmedlemmar skulle väl då ha varit föga mer villiga än nu att följa paroller om utträde ur svenska kyrkan” (S. Waller i Statsvet. tidskr. 1955, s. 329 not 47).

Det fanns alltså många, delvis i den egna religiösa övertygelsen starkt

grundade skäl till att de frikyrkliga ej begagnade sig i större utsträckning av 1873 års lag. Metodistkyrkan sökte och erhöll registrering som erkänt trossamfund, men icke en enda baptistförsamling ansökte om tillstånd enligt den nya lagen; åtminstone en hade dock gjort det enligt 1860 års förordning.

Både principiella och praktiska skäl kan sålunda sägas ha talat för att de frikyrkliga i allmänhet skulle sätta in sina krafter såväl på att vidga friheten inom kyrkan som på att uppnå gynnsammare villkor för dem som önskade utträda, helst som det konservativa motståndet tycks ha blivit starkare efter 1873. En lång rad tvångsbestämmelser kom så efter hand att avskaffas. Genom beslut 1880 och 1898 uppmjukades gällande bestäm- melser om rätten att få borgerlig resp. kyrklig vigsel och 1908 fick alla medlemmar av svenska kyrkan full frihet att välja mellan dessa former. Kraven på fullgjord nattvardsgång för inträde vid vissa läroanstalter mild- rades något 1894 och slopades helt för sökande till folkskoleseminarium år 1916; dock kvarstod kravet på tillhörighet till svenska kyrkan till 1951. År 1926 infördes möjlighet även till borgerlig jordfästning.

Beträffande diskussionen i dessa frågor liksom de ända till 1951 frukt- lösa försöken att få 1868 års till sist helt obsoleta förordning med inskränk- ningar i rätten till gemensamma andaktsövningar formellt upphävd må här vara nog att hänvisa till Lydia Svärds avhandling Väckelserörelsernas folk i andra kammaren 1867—1911 (5. 204 ff.), som visserligen behandlar problemen ur en bestämd synpunkt och blott helt kort omtalar händelser efter 1911. I stället skall debatten om rätten till fritt utträde närmare föl- jas. Den kom åtminstone efter hand att framstå som den egentliga religions- frihetsfrågan.

b) Förslag till lagändring från kyrkligt håll

Som nyss antytts hade de frikyrkliga många och ur sin egen synpunkt goda skäl att ej utträda ur kyrkan. På kyrkligt håll hade man, som framgår av kap. 1, uppenbarligen i många fall ställt sig välvillig till den nya dissenter— lagen, emedan man hoppades, att de som reellt avfallit från kyrkan —— till gagn för dennas enhet _ också skulle göra det formellt. Det är begrip- ligt, att åtskilliga företrädare för kyrkan, då ingenting skedde utom ifråga om metodisterna, kände sig besvikna och irriterade. Därifrån var steget ej långt till att misstänka orena motiv för att kvarstå, såsom större möjlig— heter att skada kyrkan.

Den första motionen om ändring av dissenterlagen kom så, vilket ej all- tid observerats, från en kyrkans man, överhovpredikanten, sedermera ordensbiskopen Th. F. Grafström, som vid 1877 års riksdag (I: 9) närmast i kyrkligt intresse sökte draga en klar gräns mellan dem som verkligen anslöt sig till kyrkans lära och de som hade andra åsikter. Många av Graf-

ströms synpunkter erinra om vad som redan i slutet av 1850-talet hade sagts i prästeståndet, ehuru i viss mån modifierat med hänsyn till förhållan- denas utveckling.

Grafström hävdade att verklig religionsfrihet krävde icke blott oinskränkt rätt för den enskilde att dyrka Gud som han behagade ”utan därtill fordras även att de särskilda religionssamfunden få fullständig frihet att okvalda av sina vedersakare röra sig efter sin egen uppfattning och sina egna lagar”. Som exempel anfördes förhållandena i Förenta staterna. Den enskilde hade där full frihet att tillhöra samfund som ville mottaga honom eller att stå utanför alla, men om han tillhörde något, "måste han underkasta sig dess lagar, sådana det själv givit sig dem”. Så borde det också vara i Sverige, då det ej torde ”kunna nekas, .att den svenska kyrkan är ett religionssamfund som varje annat”. Det var en brist i dissenterlagen, att den blott talade om den som omfattade annan kristen lära. Avfall från all kristendom vore dock numera möjlig. Det skulle strida mot religionsfriheten att vägra en förne— kare att utträda och det vore dessutom ”föga överensstämmande med den svenska kyrkans välförstådda intresse att inom sig behålla en sådan med— lem". Utträde borde bli tillåtet utan uppgift om till vilket samfund man ville ansluta sig, och ordet kristen borde strykas i första meningen av dis- senterlagens & 3.

Det originella i motionen var förslaget, att man skulle anses ha anmält utträde ur kyrkan ej blott genom formlig ansökan utan även genom bry- tande av väsentliga kyrkliga ordningar. Den som ej lät döpa sina barn, ej ville låta konfirmera sig eller som begick nattvarden i strid med kyrkans lagar borde därmed anses ha begärt sitt utträde. Någon bestraffning enligt 1868 års förordning borde därför ej förekomma. Konfliktanledningarna mellan kyrkan och dem som hade en från kyrkan avvikande trosuppfatt- ning skulle därmed undanröjas och full religionsfrihet för alla tryggas.

Det visade sig, att motionären satt sig mellan två stolar genom att för- söka på en gång tillgodose såväl de enskildas som kyrkans intressen, såsom han uppfattade dem. Det förra utmanade de mer högkyrkliga, det senare de mer frikyrkliga. Lagutskottet medgav visserligen i sitt betänkande (nr 16), att det medförde stora olägenheter, att avfallna kvarstod inom kyrkan, men en statskyrka hade utom sina religiösa uppgifter också statliga. Sam- vetsfriheten måste därför vara en av dess grundprinciper. Kyrkan borde därför ej skilja någon från sig mot dennes vilja utan med fördragsamhet undervisa och rätta för att undgå yttre och inre splittring. Enskilda borde ej heller tillåtas övergå till en icke-kristen lära. Så länge statskyrkan be- stode, vore det en borgerlig ordning, som skulle skyddas med borgerliga straff.

Utskottets utlåtande åtföljdes dock av två reservationer. Professor Rib— bing hävdade att kyrkan ej finge försättas i en sämre ställning än dissen- tersamfunden. Den måste kunna skydda sig mot underminerande verksam—

het och slippa bli beroende av icke-kristna medlemmar. Det vore en stor vinst, om åtskillnaden mellan kyrkan och staten som ordningsmakt klart "ramträdde.

Den lågkyrklige v. häradshövdingen S. Wieselgren förklarade med in- stämmande av sin trosfrände rådmannen A. F. L. Torpadie att full reli- gionsfrihet ännu ej införts men att sådan enligt RF & 16 borde tillkomma även icke-kristna. Också om kyrkan ansågs som en statsinstitution, måste hon ha möjlighet att rätt fylla sin uppgift, vilket krävde befogenhet att ute— sluta dem som motverkade hennes syften. Reservanterna kunde dock ej in- stämma i motionen men ville ha en skrivelse till Kungl. Maj :t i frågan.

Vid debatten i andra kammaren kritiserades motionen .av den frikyrk— ligt orienterade konsul Olsson snarast i strid med hans tidigare uttalanden, emedan den gav prästerna för stor makt och skulle leda till uteslutning på grund av samvetstrohet. Det var alltså ej längre fråga om att ett söndrat hus ej kan äga bestånd. Den kyrkligt konservative biskop Rundgren ville ej vara med om vare sig rätt för kyrkan att utesluta eller vidgade möjlig- heter för den enskilde att utträda. Han hävdade att det måste vara något fel på motionen, då den angreps från så motsatta synpunkter. Wieselgren talade för sin reservation men kammaren godtog utskottsutlåtandet utan votering (AK 1877, 35: 33 ff.).

På samma sätt gick det i första kammaren efter en ganska livlig debatt. Grafström framhöll att uppfattningen av kyrkan var det avgörande. ”Att kyrkan är ett samfund torde av ingen bestridas.” Den måste ha en synlig yttre gestalt och en bestämd skillnad hade alltid funnits mellan kyrka och stat. Även en statskyrka måste ha gränser, fastän de skulle vara vida. Rå- dande förhållanden vore oefterråtrtliga. Gällande lagar som gav kyrkan stora befogenheter borde dock ej anlitas utan i stället borde man välja de ut- vägar som angetts i motionen. Om man kunde fortfara att sätta sig över kyrkans ordningar och likväl anses tillhöra den, "skulle det monstruösa in- träffa", att odöpta personer skulle vara medlemmar av den svenska kyr- kan. Man borde akta sig för att ta den engelska kyrkan till förebild i dennas anomalier. Grafström fann det tydligen hopplöst att yrka bifall till sin mo- tion utan yrkade i stället begäran om utredning angående dissenterlagens lämplighet.

Ärkebiskop Sundberg instämde i att kyrkans läge var mörkt, ”ja det var ännu mörkare i verkligheten”. Kyrkan kunde dock ej blott yrka på sin rätt, utan den måste vara en kärleksfull moder och ej förkasta något av sina barn. Genom kärlek och tålamod kunde villfarelser övervinnas. Det vore f. ö. formellt orimligt att införa bestämmelser om uteslutning ur sven- ska kyrkan i dissenterlagen. Den var ju ej heller av kyrkolags natur.

Andra företrädare för kyrkan såg ljusare på dennas läge och ställde sig av detta skäl än mer avvisande till motionen. Domprosten Sjöbring fann visserligen mycket gott i denna men ansåg den vara alltför teoretisk. Man

borde se tiden an. Lektorn och kyrkoherden J. Widén hävdade, att staten var ”allt igenom byggd på kristlig grund”. Det vore orimligt, att riksdagen skulle medverka till att staten finge icke-kristna medlemmar. För sedlig- het och rätt krävdes en religiös grund. Motionen var till sin anda sekteris- tisk och okristlig. Kyrkan måste liksom sin Herre finna sig i att bli miss- förstådd och misshandlad.

Greve O. Mörner menade, att kyrkan ej lede någon skada av om personer med avvikande åsikter stannade kvar utan då hade hopp att de skulle ändra sig. Förföljelser vore ej att önska. Professor Ribbing framhöll, att gällande lag i praktiken medgav utträde utan anslutning till annat kristet samfund. Nu var den väsentliga frågan, huruvida ett samfund kunde bestå, om dess medlemmar fritt finge motverka dess syfte. Svaret måste bli ne- kande. Det var dock ej kyrkan utan de medlemmar, som ville handla i över- ensstämmelse med dennas ordning, vilka blev lidande av att kyrkan nöd- gades behålla sådana, som ej gjorde det. Om man skulle vänta tills upplös— ningen gjort kyrkan till ”ett balsamerat lik” stode ej mycket att uträtta. Enligt kyrkans lära räckte det ej att vara en redbar människa för att vara en kristen. Man måste vara döpt. Nu tycktes man förväxla det borgerliga och det kyrkliga samhällets krav. Ett samhälle kunde ej sträcka sig så långt i mildhet att det riskerade sin existens. Då uppoffrade man för några fås skull både samfundet och flertalet av dess medlemmar.

Sedan överstelöjtnant von Geijer sagt att uteslutning efter 1873 ej längre var omöjlig, men att kyrkomötet borde ta initiativ till en lagändring, för- kastades motionen också i första kammaren utan votering (FK 23: 15 ff.).

Vid 1878 års riksdag återkom Grafström med en motion (I: 7) med mer begränsade syften men med samma tendens. De som ej döpts, konfirmerats eller gått till nattvarden enligt svenska kyrkans ordning skulle sakna röst- rätt i kyrkliga sammanhang. Å andra sidan skulle de liksom dissenters ha rätt till borgerlig vigsel. Denna gång tillstyrkte lagutskottet (nr 22) i hu- vudsak, men första kammaren avslog helt, ehuru Grafström ej bara i kyr— kans utan även i religionsfrihetens intresse vädjat om jämkning i gällande lagstiftning. I andra kammaren uppträdde bl. a. förre justitiestatsministern Adlercreutz mot motionen men påyrkade åtgärder, som möjliggjorde vigsel av okonfirmerade. Blott detta yrkande bifölls av kammaren, ehuru flera talare bl. a. en av lantmannapartiets ledare, Emil Key, och väckelserepresen— tanten 0. B. Olsson talat för utskottets förslag (FK 18: 18 ff.; AK 25:35 ff.). Även 1879 väckte Grafström en motion (I: 19), men också den avvisa— des (FK 20: 32 ff.; AK 30: 2 ff.). Denna blev den sista motionen i riksda— gen från kyrkligt håll i syfte att på något sätt skilja mellan dem som efter- levde kyrkans ordningar och dem som ej gjorde det.

Däremot gjorde 1885 kontraktsprosten P. Pettersson (1:27) ett försök att skärpa villkoren för utträde ur svenska kyrkan, vilket om det lyckats skulle ha inneburit en återgång till ungefärligen 1860 års bestämmelser

ifråga om skyldigheten att tillhöra legaliserat samfund. Motionen avstyrk- tes av ett enhälligt lagutskott (nr 38) och förkastades av båda kamrarna utan annan debatt än ett anförande av motionären (FK 26: 27; AK 39: 25).

Redan 1878 hade emellertid frågan om vidgad rätt till utträde ur kyrkan tagits upp i kyrkomötet genom en motion (nr 41) av dåvarande kontrakts- prosten C. V. Charleville, som för att undgå falska uppgifter, ville slopa kravet på uppgift om vilket samfund den utträdande önskade övergå till. Kyrkolagsutskottet hävdade (nr 21), att det ej kunde vara kyrkans sak att föreslå, att staten skulle som medborgare erkänna personer som offentligen tagit avstånd från all kristen tro. Efter en debatt, där motionens föresprå- kare framhöll att de som önskade utträda utan att ansluta sig till annat kristet samfund ej önskade bli hedningar och att det var i kyrkans intresse att bli kvitt dem som önskade utträda, förkastades motionen utan rösträk- ning. Tre prästerliga ledamöter, biskop Beckman, som tycks ha ändrat me- ning sedan 1869, och 'två blivande biskopar, motionären och professor M. Johansson, reserverade sig till protokollet (5. 617 ff.).

När kyrkomötet åter samlades 1883 väckte en lekman, f. lantbruksskole- föreståndaren Hj. Hazelius, två motioner (nr 23, 24) i nära anslutning till Grafströms i riksdagen 1877. Den nye motionären ville dock bibehålla ordet kristen i dissenterlagen 5 3. Det betonades likväl bl. a. att det stred både mot kyrkans värdighet att behålla någon mot hans vilja och mot religions- friheten att kyrkans medlemmar fick ”vidbliva” väsentligt avvikande läror. En annan lekmannarepresentant, folkskoleinspektören J. Kjellin, yrkade i två motioner (nr 39, 40) på att sådana som utan att begagna sig av möjlig— heten att utträda likväl levde som dissenters skulle efter varning uteslutas ur kyrkan och därefter anses som jämnstållda med dem som frivilligt ut- trätt.

Kyrkolagsutskottet avstyrkte med en närmast formell motivering (nr 9) motionerna om uteslutning. Då något beslut om uteslutning ej förelåg, sade sig tillfälliga utskottet (nr 10) redan av detta skäl böra avstyrka. Däremot fann utskottet det ligga i både samvetsfrihet—ens och kyrkans intresse, att alla som omfattade annan kristen lära och ville utträda fick göra det och tillstyrkte därför ändring i dissenterlagen, om vilken kyrkomötet sades be- rättigad yttra sig (nr 9). Biskoparna Bring och Anjou reserverade sig. En- hälligt tog utskottet avstånd från att ”låta religionsfrihetsbegreppet därhän uttänjas” att uppenbart avfall från kristendomen tillätes.

Frågan om uteslutning ur kyrkan debatterades i samband med kyrkotukt i allmänhet och kom aldrig under votering (s. 191—232). Konsul Olsson förklarade, att Kristi församling ej finge förväxlas med en statskyrka, som ej borde ha rätt att utesluta någon. Professor G. Billing fann innebörden av en uteslutning oklar och ville ej vara med om längre gående åtgärder än avstängning från nattvarden. Kjellin hävdade däremot, att kyrkan numera var ett trossamfund som andra och ej statskyrka i samma mening som

förr. Blott biskop Beckman och ett par lekmän (friherre Rappe och major Toll) stödde motionärerna. Kyrkan finge ej bli en sopbacke, vilket ledde till att den kallades Babel och Sodom.

Under kyrkomötets debatt om dissenterlagen (s. 559—575) ägnades den- nas civilrättsliga karaktär ganska liten uppmärksamhet. Motionens före- språkare underströk i viss strid med motiveringen men i likhet med ut— skottet, .att det icke var fråga om att medge avfall från kristen tro över- huvudtaget utan blott om befrielse från att uppge samfund. Redan nu sak- nades kontroll över att man verkligen inträdde i annat samfund, varför skillnaden ej skulle bli så stor. Professor Johansson fann det betänkligt att Kungl. Maj :t 1879 uppställt krav på anslutning till ett erkänt trossamfund men ansåg, att även om lagen tolkades annorlunda skulle den dock ej till— låta lutherska separatister att utträda. Det kränkte religionsfriheten att kvarhålla sådana. De som efter .att ha fått en kristen uppfostran helt ville avfalla borde däremot betraktas som ej fullt normala och därför, om så be— hövdes, med våld kvarhållas inom kyrkan. Hazelius framhöll liksom Charle- ville, att det stadgande som föreslogs upphävt var praktiskt betydelselöst. Den lågkyrklige klockaren S. Rosenberg framhöll med instämmande av 0. B. Olsson, att gällande lagstiftning skapade lögnaktighet. Det kunde blott skada kyrkan att behålla sådana som öppet tog avstånd från den.

Huvudtalare mot förslaget var Bring, som hävdade, att dissenterlagen gav frihet åt samfund, ej åt individer. Den föreslagna strykningen av bestäm- melsen om skyldighet att uppge annat trossamfund skulle helt ändra lagens innebörd. Man kunde då lika gärna ta bort ordet kristen. Biskoparna Rund- gren och Anjou anförde liknande synpunkter samt hävdade, att religions- friheten redan var väl tillgodosedd. Ginge man längre skulle det leda till religionslöshet.

Förre statsrådet Bergström upplyste något överraskande med hänsyn till hans tystnad på denna punkt i riksdagen 1873, att syftet med dissenterlagen & 3, då den avfattades 1869, blott varit att göra utträde ur kyrkan möjligt, trots att man ej omfattade samma troslära som något inom landet existe— rande kristet samfund. Man borde tillse, att ingen bleve isolerad i religiöst avseende. Filosofiprofessorn C. Y. Sahlin menade, att det hörde till stats— kyrkans väsen att staten skulle tillse att medborgarna hörde till något reli- giöst samfund. Särskilda bestämmelser borde dock finnas om deras ställ- ning inom kyrkan, vilka tagit avstånd från dennas lära. De kunde ej be— traktas som icke-normala.

Det var en i hög grad auktoritativ kritik som framfördes och den av ut- skottet med 4 röster mot 2 tillstyrkta motionen förkastades i plenum med 32 röster mot 18.

Då kyrkomötet 1888 samlades, väcktes en ny motion (nr 38) om fritt ut— träde, denna gång av pastor primarius Fredrik Fehr, som föreslog, att varje myndig person utan hinder skulle äga utträda ur kyrkan. Det enda förbe—

hållet var, att barn av föräldrar som ej tillhörde något erkänt samfund skulle vara skyldiga att deltaga i religionsundervisningen i statens skolor. Kyrkolagsutskottet avstyrkte (nr 25) med endast professor M. Johansson som reservant och kyrkomötet avslog efter debatt men utan votering. Pro- fessor W. Rudin hävdade, att kyrkans ära krävde en reform och ett par ju- rister instämde i kravet på lagändring. Professor H. L. Rydin fann hela dissenterlagen otillfredsställande men ville ej, att kyrkomötet skulle ta något initiativ. Biskop E. H. Rodhe ansåg det som en välgärning och icke som en kränkning av religionsfriheten att hindra fullständig emancipation från kristendomen (s. 461—478).

Vid nästa kyrkomöte 1893 återkom Fehr med en motion (nr 7) enligt vilken envar som fyllt 18 år och omfattade en okristen åskådning fritt skulle få utträda ur kyrkan, enär gällande ordning skadade denna. Kyrko- lagsutskottet (nr 20) avstyrkte enhälligt och kyrkomötet avslog motionen med 39 röster mot 15, som avgavs för bifall men med åldersgränsen höjd till 23 år (5. 450—464). Detta förslag hade framställts av professor Norrby, som fann det kyrkan ovärdigt att kvarhålla den som på allt sätt strävade efter att komma ut. Biskop von Scheele och ännu mer f. d. statsrådet von Ehrenheim uttryckte tvekan men yrkade dock avslag. Mot kyrkomötets be- slut reserverade sig landshövding C. Treffenberg.

Detta var för lång tid framåt det sista försöket från kyrkligt håll att i samvetsfrihetens eller kyrkans eget intresse vidga möjligheterna till ut- träde.

0) Förslag till lagändring från frikyrkligt och politiskt liberalt håll

Redan tidigare hade frågan emellertid tagits upp av politiskt radikala riks- dagsmän, främst frikyrkliga men även andra. Den första motionen från detta håll väcktes vid riksdagen 1882 (II: 24) av en stockholmsrepresentant, redaktören K. P. Arnoldson, som närmast torde få betecknas som fritän- kare. Han yrkade samma ändring i dissenterlagen & 3 som Grafström hade gjort 1877 och dessutom några andra ändringar. Icke-kristna skulle bli lik- ställda med kristna dissenters.

Lagutskottet (nr 11) fann de föreslagna ändringarna alltför genomgri- pande, då de skulle medföra, att Sverige upphörde att vara en kristen stat och svenska kyrkan att vara en statskyrka eller folkkyrka. Detta kunde leda till fullständig religionslöshet och vore farligt ur samhällets synpunkt. Det hänvisades också till den allmänna opinionens motvilja mot en sådan reform. Lagen torde böra tolkas så, att den blott åsyftade, att kyrkan skulle kunna kontrollera, att den som ville utträda bekände någon kristen tro. Eljest borde hon bevara möjligheten att öva åtminstone något inflytande. Endast en ledamot reserverade sig.

Första kammaren avslog motionen utan debatt (FK 13: 2) medan det i

den andra blev en livlig diskussion (AK 13: 2 ff.). Prosten Lyth beteck- nade motionen som ett försök att ”legalisera religionslöshet”. Jonsson i Skeppnetorp menade, att den var lättsinnig och öppnade dörren för ”såväl antikrist som den mörka hedendomen”. Redaktören för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning S. A. Hedlund framhöll, att samma förslag väckts i kyr- kans intresse fem år tidigare. Wieselgren hävdade samma uppfattning som då och anförde, att de kristna hade frihet men ej de andra, som dock borde få sådan. Om detta skulle leda till kyrkans undergång, vore kyrkan blott ”en kolossal lögn” och kunde då gärna försvinna. Just den som ville bevara sin kristna tro borde vara angelägen ge andra samma rättighet ifråga om sin tro. Motionen avslogs med 130 röster mot 61. Påfallande nog teg fler- talet väckelserepresentanter, vilket ansetts möjligen ha berott på att de hade samma uppfattning som Jonsson i Skeppnetorp (Lydia Svärd, a.a., s. 260).

Efter tre år återkom Arnoldson med sin motion (1885, 11: 118). Samtidigt väcktes en annan av en nybliven frikyrklig riksdagsman från Stockholm, metodistpastorn J. M. Erikson, som begärde, att envar efter anmälan skulle äga rätt att utträda ur svenska kyrkan. Det vore i och för sig berömvärt, att lagen sökte tillse, att alla svenskar skulle bli föremål för kristet infly- tande, men detta stred mot religionsfriheten och bestämmelserna vore dess- utom lätta att kringgå. Erikson betonade också, som åtskilliga företrädare för kyrkan tidigare gjort, att det ej kunde vara gagneligt för denna att ha medlemmar, som ogillade dess lära. Det befordrade endast skrymteri.

Lagutskottet (nr 41) avstyrkte båda motionerna under hänvisning till sin motivering 1882 och Kungl. Maj:ts avgörande från 1884 (se ovan 5. 26). Icke mindre än 9 ledamöter reserverade sig. Första kammaren avslog motio— nerna utan votering (FK 26: 25 ff.). I den andra framhöll motionären Erik- son, att han ej ville skada kyrkan utan blott bidraga till att den grundlags- stadgade religionsfriheten skulle bli mer tillämpad. Svenska missionsförbun— dets förste missionsföreståndare E. J. Ekman förklarade, att det förskräck— liga icke var, att man ville medge religionsfrihet, utan att det fanns svenskar ”som verkligen vilja övergiva den kristna läran”. Häradshövding F. J. E. Berglöf föreslog skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om en omarbet- ning av dissenterlagens g 3 i enlighet med Arnoldsons motion och de för- ändringar som blev följden härav. Sedan både Erikson och en rad andra frikyrkomän, bl. a. Ekman och P. P. Waldenström, talat för detta förslag, bifölls det med 122 röster mot 70.

Efter denna halva framgång återkom Erikson redan 1886 med en motion (II: 63) likalydande med andra kammarens beslut föregående år. Lagut- skottet (nr 74) vidhöll sin tidigare uppfattning om innebörden av att Sve— rige var en kristen stat men ville för att underlätta för kyrkan att bli kvitt personer med en fientlig inställning slopa kravet på uppgift om samfund, till vilket man önskade övergå. Det förutsattes alltså, att alla alltjämt skulle vara kristna. Sju ledamöter reserverade sig för avslag. Detta blev också

första kammarens beslut, men den andra biföll motionen med 89 röster mot 84 (FK 7:18 f.; AK 7: 8 ff.).

Efter fem år återkom Erikson 1891 med en motion (II: 72), vari han nöjde sig med vad lagutskottet föreslagit 1886. Också E. J. Ekman ingav en motion (II: 5) med liknande innehåll, men dessutom yrkade han, att ut- träde ur svenska kyrkan ej skulle medföra förlust av några medborgerliga rättigheter. Det var ett både gudomligt och mänskligt rättvisekrav, att den i RF & 16 utlovade religionsfriheten verkligen tillämpades i praktiken. Det vore ock till statens gagn, att envar fritt kunde få följa sin övertygelse och det vore för kyrkan skadligt att nödgas behålla medlemmar, som helt för- kastade dess lära och ordning. Då ingen lag kunde hindra någon att ha vil- ken religiös uppfattning som helst, borde den ge frihet åt alla.

Det förefaller nästan som om den radikalt frikyrklige Ekman i denna motion velat tillerkänna kyrkan egenskaper som tillkom Kristi församling. I varje fall anknöt han nära till vad som ända sedan 1857 i detta avseende sagts av en del företrädare för kyrkan.

Lagutskottet (nr 15) hänvisade till sina tidigare utlåtanden men fram- höll, att starkare skäl nu anförts för ett fritt utträde, även för icke-kristna. Ett sådant vore blott en följd av den religionsfrihetsprincip, varpå hela den svenska lagstiftningen byggde. För första gången sedan 1860 godtog utskot- tet också uppfattningen, att det var skadligt för kyrkan att ha fientliga medlemmar och att hon fördenskull rentav borde ha rätt att skilja sådana från sig. Utskottet tillstyrkte skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om förslag, att envar som fyllt 18 är fritt skulle få utträda ur kyrkan. På frå- gan om de medborgerliga rättigheterna ansåg sig utskottet ej kunna ingå, då dessa kunde vara av grundlagsnatur och motionären ej närmare angett vad han åsyftade. Fem reservanter ville helt avstyrka motionerna, medan två ej ville gå längre än 1886.

Det var tydligt att den avgörande debatten skulle komma att stå i första kammaren. Här uppträdde ärkebiskop Sundberg som huvudtalare mot ut— skottsförslaget, vilket framställdes som helt undermåligt. Han sade sig lita på första kammaren att den skull-e förkasta utskottsförslaget. Den rådande religionsfriheten betecknades som tillfredsställande. Varken stat eller kyrka kunde medge vilka friheter som helst. Man menade ej allvar med talet om att det fria utträdet skulle gagna kyrkan, ty då skulle man yrka på rätt för denna att utesluta avfällingar. En så despotisk makt ville kyrkan ej ha, ty hon vill vara en moder för alla och önskade därför också få veta, vart de tog vägen, som av egen vilja lämnade henne. Efter ett kritiskt uttalande om ”sekterismens många småpåvar” slutade ärkebiskopen med att förklara, att ”en försåtligare anläggning än här är gjord för underminerande av den svenska kyrkomuren kan icke göras” och att beklaga lagutskottets medver- kan. Häradshövding Claesson fann 1886 års kompromiss lika oantaglig som årets utskottsförslag. Rätten till utträde utan uppgift om det samfund man

Önskade övergå till kunde ej begränsas till en kristen trosåskådning utan måste, om den medgavs, omfatta alla, ty de anförda argumenten vägde lika tungt, när det gällde icke-kristna. För bifall talade blott två representanter för det starkt väckelsebetonade Jönköpings län. Häradshövding Berg fram- höll, att uppriktighet var det ur religiös synpunkt väsentliga. Individualis- men hade ej lett till förminskad religiositet i andra länder. Till sist protes- terade han mot talet om försåtlig underminering av kyrkan. Bruksägare Spånberg tryckte på att det fria utträdet ej skulle skada kyrkan. Utskotts- förslaget förkastades så utan rösträkning (FK 1891, 11: 34 ff.).

I andra kammaren uppträdde prosten Redelius som huvudtalare mot ut- skottsförslaget. Kyrkan skulle vara tålmodig och det strede mot Kristi vilja att i denna tidsålder söka skilja mellan goda och onda. Även två lantman- narepresentanter, Peterson i Boestad och Jansson i Carlshed, yttrade sig för avslag. Huvudtalare för förslaget var Ekman. Det bifölls med den förkros- sande röstövervikten 105 mot 13 (AK 1891, 14: 47 ff.).

Erikson återkom 1893 med sin motion (II: 27), nu med instämmande av den radikale stockholmsadvokaten John Olsson. Starkare än förut betona- des kyrkans eget intresse av det fria utträdet. Detta var en förutsättning för att den kyrkotukt skulle kunna övas, som Kristus själv anbefallt. Det må anmärkas, att detta var ungefär raka motsatsen till vad konsul Olsson, den ene motionärens far, hade sagt i kyrkomötet 1883 om statskyrkan, samt att någon risk ej fanns för barnens kristendomsundervisning, då blott barn till föräldrar som tillhörde något erkänt samfund hade rätt till befrielse.

Lagutskottet var lika välvilligt som 1891, och reservanterna hade mins- kat till sex (nr 31). Förslaget segrade på nytt i andra kammaren fastän med reducerad majoritet, 118 mot 70, men förkastades i den första med 57 rös- ter mot 26 (FK 29: 13 ff.; AK 30: 50 ff.).

Redan nästa år återkom Erikson (1894, II: 44), nu med instämmande av fem av de andra mer radikala stockholmsrepresentanterna, bl. a. E. J. Ek— man och J. Olsson. Det nya i motionen var, att man vände sig mot argu- mentet att fritt utträde kunde leda till att så många utträdde och sedan yr- kade på befrielse från skatt till kyrkan, att denna komme i ekonomiska svårigheter. Omfattningen av utträdet vore oviss och de ekonomiska frå- gorna måste behandlas för sig. De finge aldrig bli ett hinder för någon att följa sitt samvete.

Lagutskottet (nr 50) vidhöll sin uppfattning från 1893, nu med sju reser- vanter. I båda kamrarna hade motståndet ökat. I andra kammaren kom det till en ganska skarp debatt, där den väckelsen närstående prosten Hazén hävdade, att religionsfrihet skulle bli religionslöshet och prosten Grundell fann en ändring alldeles obehövlig. Ekman uttryckte sin förvåning över att prästerna hellre ville ha hedendomen inom kyrkan än utanför. Herr Ham- marström, själv baptist, framhöll skapelsens mångfald och att det ej heller på det religiösa området fanns någon enhet. Tvång ledde blott till skrym-

teri. Sedermera ecklesiastikministern Å. H. Hammarskjöld talade för en reform i ärlighetens intresse, då den ohederlige redan lätt nog kunde vinna utträde. Generaldirektören von Krusenstierna och riksarkivarien Odhner be- tonade vinsten för kyrkan. Majoriteten för bifall krympte dock till 117 rös- ter mot 88. I den första hade majoriteten för avslaget ökat till 74 röster mot 22 (FK 3: 28 ff.; AK 36: 1 ff.).

År 1896 återkom Erikson för sista gången med sin motion (11:50), nu med instämmande av Ekman och en tredje stockholmsrepresentant, förre statsministern Themptander. Åldern för utträde utan angivande av sam— fund föreslogs höjd till 21 år, då många 1894 sagt sig rösta för avslag eme- dan den då föreslagna åldersgränsen var alltför låg.

Lagutskottet (nr 32) följde samma linje som det gjort alltsedan 1891 men fann nu starka skäl tala för den föreslagna högre åldersgränsen. En skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om förslag till lagändring i överens- stämmelse härmed tillstyrktes. Sju reservanter avstyrkte helt.

Under debatten i andra kammaren förutsade lektor M. Höjer, också han stockholmare, att den föreslagna höjningen av åldersgränsen ej skulle på— verka första kammaren, emedan man där ”ej vill själva saken”. Den skån- ske godsägaren, friherre Barnekow, själv närmast frikyrklig, ironiserade över en kristen omsorg som sträckte sig längre än vad Kristus fordrat. Om följden bleve ett ganska omfattande utträde, skulle ej detta behöva skada kyrkan utan tvärtom kunna leda till en välbehövlig väckelse. Ekman in— stämde i det sistnämnda uttalandet och Waldenström ironiserade över kyrklig inkonsekvens. Krusenstierna framhöll, att den föreslagna lagänd— ringen blott var en konsekvens av att man 1873 upphävt kontrollbestäm- melserna. Redelius vidhöll däremot, att staten hade rätt få veta vart de ut- trädande tog vägen. Kyrkan skulle däremot vinna på, att dissenters miste ”en käpphäst” i agitationen, om motionen bifölls. Hazén fruktade alltjämt för hedendomen och tycktes mena, att en lagändring var obehövlig så länge en sådan ej begärdes från icke-kristet håll. Andra kammaren biföll utskot- tets hemställan med ungefär samma majoritet som förra gången, 110 röster mot 80. Höjers förutsägelse om första kammarens hållning slog helt in. Där steg nu t. o. m. majoriteten för avslag till 95 mot 16 (FK I: 12, 30 ff.; AK 18:50 ff., 19: 1 ff.).

Nästa motion väcktes 1898 (II: 15) av den moderatliberale handlanden K. G. Karlsson i Göteborg, som själv var unitarier (dvs. företrädare för en religiös meningsriktning som avvisar treenighetsläran) och vägrats utträde ur kyrkan, emedan han ansågs omfatta en icke-kristen troslära. Om reli- gionsfrihet för icke—kristna betydde att Sverige upphörde att vara en kristen stat, hade detta skett redan när mosaiska trosbekännare fick full frihet att utöva sin religion i landet. Riskerna vore nog ej så stora men samvetstvång tycktes strida mot kristendomens anda. Vederbörande Skolråd hade att till- se, att bekymren för barnens religionsundervisning bleve överflödiga. Att

en reform vore behövlig framgick av att unitarierna vägrats bilda en för- samling .i Göteborg. Motståndet mot större frihet tycktes bottna i en ovär- dig fruktan på kyrkligt håll att ej med andens och kärlekens makt kunna hålla samman kyrkan.

Nu inträffade något ganska oväntat. Lagutskottets utlåtande (nr 85) blev avstyrkande. Utskottet anförde, att begränsningen i det fria utträdet ur statskyrkan ej innebure något samvetstvång, då inga krav ställdes på den— nas medlemmar ifråga om bekännelse eller yttre handlingar. I en stats- kyrka vore de troendes samfund att betrakta som en ”kärna”, men också många andra medlemmar måste finnas såsom föremål för kyrkans omvård— nad. Det vore en missuppfattning om ett sådant medlemskap uppfattades som samvetstvång. Detta fann utskottet styrkt av att många samvetsömma personer, som var berättigade att utträda, kvarstod. Det medgavs att gällan- de bestämmelser kunde kännas som ett tvång för den enskilde och borde därför ändras liksom av hänsyn till kyrkans bästa. Detta vore emellertid ett så stort avsteg från statskyrkans princip, att man kunde ifrågasätta, om det ej innebar ett förnekande av denna. Statens uppgift som statskyrka vore att sörja för medborgarnas religiösa omvårdnad. För ett utträde mäste där- för krävas garantier för annan tillfredsställande religionsvård. Att gällan— de lagstiftning ej innebar sådana garantier förnekades. Någon risk för fal- ska uppgifter funnes ej. Det medgavs att värdet av en statskyrka var disku- tabelt, men så länge en sådan fanns, måste man hålla på principen. Denna gång var det sju ledamöter som reserverade sig för bifall.

Stämningen i kamrarna var ock mer avvisande än på länge. Första kam— maren avslog motionen utan rösträkning. T. 0. m. i andra kammaren, där prosten Hazén vidhöll sin avvisande uppfattning, trots att han fått sin öns— kan om en motion från icke-kristet håll uppfylld, segrade utskottet med 80 röster mot 77 (FK 39: 14 ff.; AK 39: 53 ff.). Som orsak till utgången har anförts just att motionen kom från icke-kristet håll, emedan man upp- riktigt ”tycks ha varit rädd för att befrämja hedendom genom bifall” (Lydia Svärd, a.a., s. 264).

Vid 1899 års riksdag upptogs frågan om det fria utträdet i en motion (II: 149) av M. Höjer, som hävdade, att lagutskottet 1898 ådagalagt en yt- lig uppfattning om samvetsfriheten. Den religiöst likgiltige led ej av något tvång utan kunde vara med om ungefär vad som helst i yttre avseende. För en allvarligt tänkande och samvetsöm person kunde det däremot bli alldeles olidligt .att officiellt gälla för något som stred mot hans övertygelse. Genom att tvinga människor att leva under lögnaktiga förhållanden, ska- pade staten bitterhet och ökat trots. Det vore orimligt att identifiera stat och statskyrka i ett land, där tusentals medborgare stod utanför kyrkan. Det gällde nu att dra konsekvenserna av redan fattade beslut till förmån för dem som vore för ärliga för att begagna den bakväg som fanns för mindre nogräknade. Det skulle sannolikt ej skada kyrkan att ge sanningen rätt.

Lagutskottet (nr 44) medgav, att uttalandet om staten och statskyrkan i föregående års utlåtande var mindre välbetänkt men vidhöll innehållet i öv- rigt. Blott sex ledamöter reserverade sig denna gång för bifall och första kammaren förkastade motionen utan rösträkning. I den andra kom det till en ganska livlig debatt med bl. a. ett mycket ironiskt inlägg av Walden- ström om den osynliga kyrkan. Om statskyrkan blott ville vara en stats- institution för folkets religiösa fostran, kunde den ha stora uppgifter, men då skulle den öppet säga ifrån, att den ej ville vara något annat. Ett bifall till motionen skulle ej skada kyrkan, som bleve tvungen gnugga sömnen ur ögonen. En lång rad andra talare, både frikyrkliga och andra, bl. a. Hj. Branting, yrkade bifall, medan uppsalaprofessorn S. J. Boethius och Hazén talade emot. Kammaren gick ånyo på avslagslinjen och det med större ma- joritet än föregående år, 96 röster mot 89 (FK 18: 66 ff.; AK 22: 23 ff.).

Det dröjde fyra år innan en motion åter väcktes (1903 II: 32) om det fria utträdet, även denna gång av Höjer. Lagutskottet (nr 14) fann det nu lik- som 1891—96 åter otillfredsställande, att den som ej kunde uppge något samfund han önskade övergå till ej finge utträda ur kyrkan. Det stred mot religionsfriheten och vore till skada för kyrkan, att sådana personer tvinga— des kvarstå. Utskottet talade t. o. m. om kyrkans rätt att värna sig mot an- grepp f rån sina egna medlemmar. Även kyrkan behövde enhet i övertygelse och handlingssått. Som ytterligare skäl för en lagändring anfördes, att det stundom var svårt avgöra om en lära vore kristen eller ej. Utskottet före— slog därför på nytt, att riksdagen skulle hemställa om förslag till lagänd— ring, så att alla som fyllt 21 är fritt kunde få utträda ur kyrkan. Blott två ledamöter reserverade sig denna gång.

Motsättningen mellan kamrarna framträdde denna gång särskilt skarp. Första kammaren avslog motionen utan rösträkning, medan den andra an- tog den på samma sätt. Även prosten Redelius "talade denna gång för bifall. Han sade sig ha trott, att friheten var stor nog, men om han misstagit sig ville han nu göra den större. Man borde göra även sina motståndare rätt- visa och Redelius hade nu också kommit till den uppfattningen, att det ej kunde gagna kyrkan att ha förnekare bland sina medlemmar. Den verkliga orsaken till prostens omvändelse tycks dock ha varit, att han, som han själv uppgav, kommit till insikt om att sanna lutheraner en dag kunde behöva utträda ur kyrkan (FK 15: 48 ff.; AK 15: 14 ff.).

Sannolikt som följd av första kammarens hållning dröjde det ända till 1908 innan en motion (II: 90) åter väcktes om fritt utträde ur den svenska kyrkan. Förslagsställare var denna gång en av de främsta både politiskt och religiöst moderata väckelserepresentanterna, vice ordföranden i Jönköpings missionsförening disponenten E. Räf, vilken framlade samma förslag som lagutskottet 1903. Han betonade behovet av att tillse, att reformen ej ledde till avkristning utan att Sverige förbleve en kristen stat. Särskilt gällde det att trygga barnens kristendomsundervisning. Närmare bestämmelser borde

utfärdas ej blott om utträde utan även om inträde och om jordfästning av sådana, som ej tillhörde någon kyrklig gemenskap.

Lagutskottet (nr 11) tillstyrkte nu enhälligt med åberopande av sin mo- tivering 1903. I första kammaren härskade dock alltjämt den gamla upp- fattningen, även om majoriteten reducerades till 59 röster mot 42. Helt av— visande hade dock blott ett par talare varit, nämligen häradshövding af Ekenstam, som fruktade för religionslöshet, och stockholmSkarkoherden Heiiman, som även betonade följderna för skolundervisningen. Hovrätts- assessor K. J. Ekman från Jönköping var betänksam för följderna för stats- kyrkan, som dock kunde ha olika karaktär, och ville ha uppskov. Det star- kaste intrycket av dem som yttrade sig gjorde troligen biskop Billing, som i ett långt anförande bl. a. ansåg en lagändring onödig och varnade för den religonsfientliga propagandan, särskilt från det socialistiska ungdomsför- bundet. Om man såge saken utifrån kyrkans värdighet, kunde det vara gagneligt att bli kvitt religionsfientliga medlemmar. Den svenska kyrkan vore emellertid svenska folket självt. Efter dissenterlagens tillkomst hade den visserligen upphört att vara en enhetskyrka, men alltjämt gällde prin— cipen att det svenska folket var ett kristet folk. Då biskop-en ej kunde gå emot denna princip, var han ur stånd att förorda utskottets förslag men slutade något överraskande med att han ej hade något yrkande. Justitie— rådet Trygger hävdade att i praktiken skulle det ej bli någon ändring, men man skulle kunna få utträda utan att vara oärlig. Han yrkade därför bifall liksom landshövding Sjöcrona, som menade, att det väsentliga var att präs— ten hade tillfälle samtala med den, som ville utträda. Wieselgren menade som 1877, att det fria utträdet var till gagn för kyrkan (FK 15: 46 ff.).

I andra kammaren tog debatten en något oväntad vändning genom att Karl Staaff under massinstämmanden från vänsterhåll förklarade, att det ej rådde religionsfrihet, om man väl hade rätt att utträda ur kyrkan men med förlust av medborgerliga rättigheter, utan först om man fick utträda med bibehållandet av dessa. Han nämnde särskilt rösträtten på kyrkostäm- ma. Staaff föreslog att kammaren skulle i mer allmänt hållna ordalag be- gära förslag till sådan lagstiftning, att envar som fyllt 21 år finge utträda ur svenska kyrkan utan .att uppge till vilket samfund han ville ansluta sig. Borgmästare Lindhagen menade, att förslaget ej skulle gagna religionsfri- heten, utan att det vore bättre att överföra icke ”rent statskyrkliga ange- lägenheter”, varmed närmast tycks ha avsetts skolfrågor, till den borgerliga kommunen. Staaff förklarade då, att han önskade, att Kungl. Maj:t skulle pröva olika utvägar. Prosten Hazén sade sig numera vara benägen att gå med på det fria utträdet. Det skulle kunna bli till stor välsignelse genom att bli en drivkraft för inre mission, alltså vad som redan länge sagts från fri- kyrkligt håll. Prosten hyste dock om för den kristna folkundervisningen och just med hänsyn till denna yrkade den likaledes lågkyrklige brukspre- dikanten P. Pehrsson i Österby på en allsidig utredning. Branting framhöll

däremot, att folkundervisningen var en allmänt medborgerlig angelägenhet, ej en kyrklig. Trots att formella betänkligheter anförts mot Staaffs förslag segrade detta över utskottets med 103 röster mot 62 (AK 15: 13 ff.).

d) Riksdagens begäran om utredning 1909

Än en gång hade kamrarna fattat olika beslut, men det torde ha varit up- penbart, att motståndet i den första vacklade. Vid 1909 års riksdag väcktes ej mindre än tre motioner, som hade samband med frågan om fritt utträde, varav för första gången sedan 1870-talet en i första kammaren (I: 8). Mo- tionär var där den föregående år betänksamme Ekman, själv en av de kyrk— ligt mest aktiva lekmännen. Han anknöt nu till den redan på 1850-talet i prästeståndet framförda tanken att ett friare utträde vore i kyrkans eget intresse. Då kyrkomötet 1908 fattat beslut, som avsåg att öka lekmannain- flytandet inom kyrkan, kunde meningen ej vara att detta också skulle gälla för kyrkan likgiltiga eller fientliga element. Tiden sades ej vara mogen för några direkta åtgärder mot dem, vilket ju Grafström yrkat 1877, men de som ville utträda borde åtminstone få göra det.

I motionen anfördes vidare i huvudsak: Förslaget skulle visserligen med- föra en principiell förändring .av förhållandet mellan kyrka och folk i Sve- rige. Hittills hade de ansetts sammanfalla, men verkligheten var redan en annan. Kravet på åtminstone någon kristen trosbekännelse kunde därför rimligtvis ej längre upprätthållas, då en mängd människor som räknades som kristna faktiskt var kristendomens uppenbara fiender. Att vara med- borgare i en stat och att vara medlem av en kristen kyrka, även en stats- kyrka, vore f. ö. två skilda saker.

I fortsättningen betonades de svårigheter vari kyrkan råkat genom rå- dande förhållanden, bl. a. i sina relationer till staten. Den ville ej själv utan vidare räkna som sina rätta medlemmar alla som ej tillhörde något annat samfund, men staten gjorde det. Om kyrkan skulle vara en kraftkälla i samhället, kunde den som sina medlemmar blott räkna dem som i sanning ville tillhöra den. Den enskilde finge själv bestämma sin ställning, men kyr- kan måste ha full frihet så att de som stod främmande för dess lära ej fick inflytande över hennes innersta livsfrågor. Även den i RF 5 16 utlovade religionsfriheten krävde borttagande av tvångsanslutning till kyrkan.

Staten skulle ej upphöra att vara kristen, därför att en del medborgare upphörde att räknas som kristna, utan det avgörande var, att lagstiftning samt offentligt och enskilt liv åtminstone i allt väsentligt präglades av kris- ten anda.

En förutsättning för fritt utträde vore dock en grundlig utredning av alla hithörande problem. I första hand gällde det att principiellt omgestalta för- hållandet mellan stat och kyrka, som visserligen borde förbli intimt förbund- na men likväl vara relativt självständiga i förhållande till varandra. Röst-

rätt ifråga om rent kyrkliga angelägenheter och också om religionsunder- visningen borde blott tillkomma kyrkans egna medlemmar.

Förhållandet mellan den svenska kyrkan och de utanför henne stående medborgarna måste närmare regleras. Särskilt behövdes nya bestämmelser om återinträde, om familjemedlemmars konfessionella ställning och om religionsundervisningen för barn, vilkas föräldrar ej tillhörde något reli- giöst samfund. Det borde även övervägas om ej ”borgerlig civilregistrering” skulle införas, åtminstone i städerna.

Det fria utträdet borde även medföra en omgestaltning av förhållandet mellan kyrkan och dennas medlemmar. Under de nya förhållandena skulle kyrkan utveckla långt mera liv och kraft. Det skulle bli möjligt att utöva kyrkotukt med andliga medel, vilket var en förutsättning för att kyrkan skulle kunna vara sin Herre verkligt trogen. Det kunde ej ske så länge varje medborgare ansågs som ”en rätt kyrkans medlem”.

Räf upprepade sin motion (II: 9) men tillfogade en kritik av Staaffs av andra kammaren antagna formulering.

J. Byström, ledande baptist och politiskt ansedd som vänsterliberal, väckte en motion (II: 65), som dock närmast avsåg just rösträtt för dissen- ters på kyrkostämma i mer borgerliga ärenden och skolfrågor.

I sitt utlåtande rörande de tre motionerna (nr 3) hänvisade lagutskottet ånyo till sitt yttrande från 1903 och instämde dessutom i den av andra kammaren 1908 antagna formuleringen, som i huvudsak överensstämde med Ekmans och Byströms motioner, vilka betecknades som synnerligen beaktansvärda. Utskottet instämde i att det fria utträdet måste medföra flera andra reformer särskilt rörande kyrkan, bl. a. i fråga om dissenters rösträtt på kyrkostämma i ärenden av ej rent kyrklig art. Det var därför all anledning fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på problemet.

Denna gång bifölls utskottets förslag av båda kamrarna utan votering, i den andra även utan debatt (FK 11:30 ff.; AK 16: 29 f.). I den första kammaren förekom däremot ganska många inlägg, ofta välvilliga, om Ek— mans motion men kritiska mot Byströms och än mer mot utskottets fram— hävande av denna, vilket ansågs innebära, att man satte det frikyrkliga in- tresset före det kyrkliga. I denna riktning yttrade sig bl. a. biskop Billing i ett ganska pessimistiskt anförande. Utvecklingen var sådan, att det kunde bli nödvändigt med skilsmässa mellan kyrkan och staten. Han hade liksom föregående år intet yrkande. Mest kritiska var f. d. överståthållaren fri- herre Tamm och överkammarjunkaren greve von Rosen. Ingendera fram- förde något direkt yrkande, men den senare sade direkt, att han avstod, emedan ingen företrädare för kyrkan yrkat avslag. Kontraktsprosten Sö- rensson yrkade tvärtom bifall och Trygger försvarade utskottets skrivning, som alls icke avsågs innebära något värdeomdöme om motionerna. Historie- professorn Sam Clason yrkade återremiss för att få Ekmans och Byströms motioner skilda, så att man kunde bifalla den förra och avslå den senare.

Detta var det enda alternativet som framställdes till bifall och det avv1sa- des som nämnts utan rösträkning.

(Jfr om debatten 1877—1909 0. Hassler, Ordningen för utträdet ur sven- ska kyrkan, I: 83—150.)

e) Domkapitlens remissyttranden 191 1 . Motioner 1 912—1914 om partiella reformer

Trots enstämmigheten i riksdagen föranledde dennas skrivelse av den 9 mars 1909 (nr 26) ingen som helst åtgärd från regeringens sida på över två år. Den 16 juni 1911 remitterades emellertid skrivelsen till rikets domka- pitel och Stockholms stads konsistorium. Remissvaren togs alltså i arv av den nya regering under Staaff, som tillträdde på hösten samma år. Trots att regeringschefen var upphovsmannen till den formulering, som godtagits av andra kammaren 1908 och i viss mån tagits med i riksdagsbeslutet 1909, företogs icke några vidare åtgärder. Orsakerna förefaller dunkla och har tro— ligen varit flera. Måhända bidrog de mycket skiftande remissvaren. Visser- ligen var nio av dem tillstyrkande och blott fem avstyrkande, men motive— ringarna var högst skiftande och kunde delvis nog verka förvirrande.

Redan grupperingen kunde te sig ganska förbryllande. Avstyrkande yttra— de sig icke bara de konservativa biskoparna E. H. Rodhe i Göteborg och Ull- man i Strängnäs utan även den närmast ungkyrklige biskop Eklund i Karl- stad, biskop Lönegren i Härnösand samt de teologiskt liberala ledamöterna av Stockholms stads konsistorium, bl. a. S. A. Fries.

Tillstyrkande yttranden kom från eljest konservativa biskopar som Billing i Lund, Lövgren i Västerås och Danell i Skara, lika väl som från den liberala teologiens mest kända företrädare såsom professorerna Stave i Uppsala, Pfannenstill och Herner i Lund och från den radikale lektorn Petrini i Växjö.

Motiven måste ha varit växlande och detta framgår åtminstone i viss ut- sträckning av remissvaren. Biskopen och domkapitlet i Göteborg anförde som skäl för sitt avstyrkande främst att Sverige, om riksdagens framställ- ning godtoges, skulle upphöra att vara en kristen stat, något som nog stred mot folkets vilja. Biskopen och domkapitlet i Karlstad fann kravet på fritt utträde bottna i en ensidigt individualistisk åskådning, som skulle leda till ytterligare krav på samhällets lösgörande från kristen åskådning. Särskilt var man orolig för följderna om en del barn skulle ställas utanför all kris- ten och kyrklig fostran. En folkkyrka hade både rätt och plikt att söka nå alla, även dem som hade avvikande åsikter. Samhället borde ej medverka till att någon lagligen kunde ställa sig utom kristendomens råmärken.

Biskoparna och majoriteten inom domkapitlen i Strängnäs och Härnö— sand ansåg, att behovet av reformer visst kunde diskuteras, men då borde själva statskyrkans existens ifrågasättas. De föreslagna reformerna kunde

i och för sig vara berättigade men skulle, om inga andra åtgärder vidtogs, bli till förfång för kyrkan, särskilt för dess ställning som folkkyrka. Dom- kapitlet i Härnösand hävdade därjämte, att riksdagen missuppfattat såväl kyrkans karaktär som den faktiskt existerande tros- och samvetsfriheten. Då den allmänna opinionen ej tycktes önska övergiva den hittillsvarande kyrkliga grunden, måste riksdagens framställning avstyrkas. I varje fall krävdes först en allsidig utredning.

Majoriteten i Stockholms stads konsistorium nöjde sig med att helt kort konstatera, att ett bifall skulle medföra komplikationer för statskyrkan och få oöverskådliga följder. —— Ett par ledamöter avgav särskilda yttranden. Kyrkoherde Fries hävdade sålunda, att något tvång ej mera fanns inom statskyrkan. Friheten kunde ej bli större genom en anteckning om utträde. Däremot skulle det medföra de betänkligaste följder för både kyrka och samhälle. Statskyrkan var i detta sammanhang blott ”det kristna statssam— hällets verksamhet för ordnandet och uppehållandet av sina religiösa funk- tioner”. I likhet med domkapitlet i Göteborg ansåg han, att Sverige skulle upphöra att vara en kristen stat om fritt utträde medgavs. Hedendomen skulle efter 600 är åter bli lagligen tillåten. Om kyrkan ägde bestånd skulle den blott bli en privilegierad privatkyrka, vilket förutsades medföra många- handa bekymmer med krav på bekännelsetvång och ständigt ökad splitt- ring. Detta skulle leda till religiöst kaos, vilket antyddes skola öppna dörren för katolicismen. Borgerlig jordfästning och hedniska kyrkogårdar måste införas. Rätt till fritt utträde skulle även kunna utnyttjas ”i agitatoriskt syfte mot det kristna samhället”. Vådorna härav framhävdes. Denna anti- kristliga agitation skulle mångfaldigt uppväga det gagn kyrkan kunde ha av att bli av med öppna motståndare. Under rådande förhållanden kunde kyrkan motverka, ja rentav förbjuda dylik agitation. —— Kyrkoherde H. E. Hallberg framhöll i sitt yttrande, att den svenska statskyrkan främst borde uppfattas som en ”sedligt religiös uppfostringsanstalt”. Den krävde ej, att de enskilda medlemmarna skulle bekänna evangelisk-luthersk tro, utan blott att Sveriges folk var bundet vid denna. I likhet med Fries betonade han, att full frihet rådde inom den svenska kyrkan. Detta vore en förutsätt— ning för en statskyrkas existens i vår tid. Intet samvetstvång fanns. Den som ville vara hedning fick vara det, men han kunde ej få omintetgöra det svenska folkets vilja att vara ett evangeliskt-lutherskt folk och bestämma att någon ställde sig utanför kristet inflytande. Det kunde ej heller vara till gagn för kyrkan att de religiöst vilsegångna fick utträda, ty det var hennes plikt att vårda sig om dem. Riksdagens uttalande vore mera tillämpligt på en frikyrka och borde i sina konsekvenser leda till krav på statskyrkans avskaffande. Riksdagens skrivelse var alltså grundad på en oriktig uppfatt- ning om statskyrkans väsen.

Åsikterna bland dem som avstyrkte förslaget varierade alltså från å ena sidan ett totalt avståndstagande från varje förändring i yttrandena från

Göteborg och Karlstad samt doktor Fries” votum till å andra sidan fram- kastande av tanken på en vida mer genomgripande reform, som kunde sätta själva statskyrkans existens i fråga, främst i yttrandet av biskopen och majoriteten i Strängnäs domkapitel.

Motiveringen i de tillstyrkande yttrandena varierade om möjligt nästan ännu mera. De var oftast försedda med förbehåll eller var så betänksamt formulerade, att de nästan lika gärna synas ha kunnat utmynna i ett av- styrkande.

Oreserverat tillstyrkande var strängt taget endast domkapitlet i Linkö— ping. Något egentligt förbehåll gjorde väl ej heller domkapitlet i Växjö, men det tycks blott ha tänkt sig ett tillägg till dissenterlagen & 3. Visby dom- kapitel gjorde ej heller några formella förbehåll men tillstyrkte en utred- ning huruvida fritt utträde skulle tillåtas, alltså ej om de närmare villkoren. Detta innebar ju närmast ett indirekt avstyrkande av riksdagens framställ- ning. Två ledamöter reserverade sig ock direkt därför.

Det enda förbehåll domkapitlet i Skara gjorde var, att alla barn skulle få obligatorisk kristendomsundervisning, något som f. ö. underströks även av domkapitlen i Uppsala, Västerås och Luleå, vilka jämväl hyste andra betänkligheter. Domkapitlet i Lund önskade en förberedande grundlig un- dersökning, då en så omfattande reform krävde omarbetning av kyrkola- gen och dithörande författningar.

Övriga fyra domkapitel anförde mer principiella betänkligheter och grun- dade sina mer eller mindre tveksamma tillstyrkanden på religionsfrihetens idé. Domkapitlen i Kalmar och Luleå fann båda reformen svårförenlig med tanken på en kristen stat. Ett genomförande vore allvarligt, ja ödesdi- gert, men kyrkan borde undvika till och med skenet av att vilja kvarhålla någon med tvång. Religionsfrihetens princip, som syntes ha varit avgöran- de för riksdagen, borde vara det även för kyrkan, som ej hade något in— tresse av att kvarhålla likgiltiga eller fientliga element. Dessa skulle vara föremål för missionerande verksamhet. En grundlig utredning borde före- gå reformen, som kunde komma att lossa banden mellan stat och kyrka. Domkapitlet i Kalmar ansåg sig dock kunna anvisa vägar till fortsatt frukt- bärande samarbete. Kyrkans medlemmar borde få vidgad självstyrelse, men de som utträtt borde få deltaga i kyrkostämma ifråga om vissa ärenden. Som en sorts förebild framställdes de självstyrande kyrkor under statskon- troll, som funnes i t. ex. Preussen och Sachsen.

Domkapitlet i Västerås förklarade däremot, att tanken att det skulle vara förmånligt att bli av med fientliga element ej hörde hemma i en statskyrka. Icke heller en sådan borde dock med tvång kvarhålla någon, allra minst den som drevs av sitt samvete. Utträdet borde därför vara fritt men for- merna vara sådana, att de manade till ”samvetsgrann och sj älvständig pröv- ning”.

Domkapitlet i Uppsala framhöll, att olägenheter ur praktisk-organisa—

torisk synpunkt av att likgiltiga eller fientliga element finge kvarstå inom kyrkan måste våga mindre tungt än ”den ideella tanke”, som låg bakom den rådande ordningen att kyrkan borde ha omsorg om alla och att staten önskade, att alla medborgare skulle stå under religiöst inflytande. ”Ej utan smärta” kunde domkapitlet tänka sig, att skaror av medborgare skulle kunna komma att stå utanför varje kristen gemenskap. Då det borde vara otvetydigt klart, att kyrkan blott vädjade till det fria personliga avgörandet, borde dock en utredning verkställas om villkoren för fritt utträde. För att förebygga lättsinne och förhastande borde dissenterlagens bestämmelser i stort sett bibehållas. Skyldighet borde ”redan från statistisk synpunkt” finnas att uppge vilken åskådning som föranledde utträdet (remissyttran- dena har återgivits SOU 1927: 13, s. 319 ff.).

Uppfattningen om det allmänna läget var alltså i vissa tillstyrkande ytt- randen snarlik den i ett par avstyrkande. Det synes vara särskilt värt att observera, att på båda sidor fanns sådana som räknade med eller rentav önskade, att det fria utträdet skulle medföra att banden mellan kyrka och stat lossades. De många förbehållen i de tillstyrkande yttrandena torde även böra beaktas.

Det torde kunna sägas att de skiftande och delvis motsägande synpunk- terna i remissyttrandena gav föga ledning för Kungl. Maj:ts ställnings- tagande och riksdagens skrivelse lades tydligen åt sidan. Först den 21 maj 1918 föredrogs den i konseljen (SOU 1927: 13, s. 60).

Under det att man väntade på åtgärder med anledning av riksdagens skrivelse 1909 väcktes några motioner med förslag till partiella reformer inom den bestående ordningens ram. Ett par av dessa från åren 1912 och 1913 synes vara värda att särskilt omnämnas.

På 1890-talet hade lekmans rätt att döpa varit en mycket omstridd fråga och vid 1910 års riksdag hade Byström väckt motion att även annan än präst i svenska kyrkan eller i av staten erkänt trossamfund skulle få för- rätta jordfästning, något so-m avslogs av första kammaren (Lydia Svärd, Väckelserörelsernas folk i Andra kammaren, s. 237 f.). År 1912 väckte tre liberala riksdagsmän, predikanten A. V. Gullberg, grosshandlaren F. Ham- rin och förrådsförvaltaren A. Modig, alla medlemmar av Svenska missions— förbundet, två likalydande motioner (1:14, 11:47), som sammankopplade de båda problemen. Utredning begärdes om rätt för föreståndare för fri- församling att förrätta såväl dop som jordfästning. Lagutskottet tillstyrkte men ville ej ins-kränka den föreslagna rätten till endast församlingsföre- ståndare. Blott tre högermån med förre justitieministern hovrättspresi- denten G. A. Petersson i spetsen reserverade sig, men förslaget mötte ett kompakt motstånd på kyrkligt och på konservativt håll, även hos de låg- och frikyrkliga högerriksdagsmännen samt till och med hos Waldenström, som ju ej var församlingsföreståndare. Trots att även en socialdemokrat,

dåvarande komministern H. Hallén, yrkat avslag, enär vidgade rättigheter för de frikyrkliga inom kyrkans ram var något principiellt oriktigt och kunde medföra faror ur kulturell synpunkt, biföll andra kammaren ut- skottets hemställan med 76 röster mot 70. Första kammaren, där bl. a. den liberale kyrkoherden Sam Stadener och biskopen G. Billing talade för avslag, följde däremot, ehuru med knapp majoritet, 59 röster mot 56, reser- vanterna (FK 12: 7 ff., AK 13: 52—79),

Vid 1.913 års riksdag avgav emellertid Stadener och Gullberg, med in- stämmande av landshövdingen F. Holmquist, en gemensam motion (I: 68), vilken väcktes även i andra kammaren av tre liberala riksdagsmän, av vilka en var präst och åtminstone en medlem av Svenska missionsförbun- det (II: 194).

Motionärerna fann det inkonsekvent, att territorialförsamlingens princip vidmakthållits, trots att konventikelförbud och liknande tvång hade av- skaffats. Följden hade blivit för lagen okända fria sammanslutningar inom svenska kyrkan av sådana som i stort sett höll fast vid sina fäders tro men på enstaka punkter hyste en särmening. Det kunde ej vara önskvärt för en kyrka som ville vara en folkkyrka i verklig mening, att dessa grupper, som blott strävade efter frihet inom kyrkan, skulle drivas att utträda för att få en av lagen erkänd ställning. I Danmark hade ända sedan 1868 minst "tio medlemmar av en församling varit berättigade att bilda en s. k. Valg- menighed som hade rätt att välja sin egen präst och att under vissa förut- sättningar utnyttja territorialförsamlingens kyrka för sina gudstjänster. I Norge hade 1911 av en statlig utredning framlagts ett än mer vittgående förslag. (Detta har dock aldrig förverkligats.)

Problemet sades vara svårlöst men det hade i viss mån lösts i andra länder och under medeltiden då t. ex. Birgitta hade fått grunda en sär- skild klosterorden i stället för att drivas ut ur kyrkan. Luther hade ej heller varit obekant med tanken på personalförsamlingar inom territorial- församlingens ram.

Om man håller sig endast till motionens ordalydelse förefaller det som syftet närmast skulle ha varit att tillfredsställa de frikyrkliga grupper, som stod kvar inom svenska kyrkan och ej hade visat något större intresse för utträde. Yttranden av huvudmotionären Stadener såväl under riksdags— behandlingen av motionen som i annat sammanhang (se nedan 5. 240 f.) visar dock, att denne för sin del framför allt önskade ge olika icke fri- kyrkligt orienterade grupper inom kyrkan möjlighet att bilda egna för- samlingar.

Majoriteten inom första kammarens första tillfälliga utskott (nr 12) ställde sig positiv och underströk, att det var ett gammalt problem som var aktuellt även i andra länder samt att andra kammaren då den 1911 på yrkande av Byström förkastade ett förslag till lag om ideella föreningar uttalat sig för särskild lagstiftning rörande religiösa organisationer. Tre

högermän, som alla kunde sägas företräda svenska kyrkan, reserverade sig (biskop O. Bergqvist, regementspastor P. V. Olsson samt f. ecklesiastik— ministern och kyrkomötesledamoten Å. H. Hammarskjöld).

Andra kammarens första tillfälliga utskott (nr 12) avstyrkte däremot enhälligt. Det betonade svårigheterna att förverkliga förslaget och häv- dade att den hittillsvarande utvecklingen med allt större frihet inom svenska kyrkan utan någon lagligt reglerad ny församlingsbildning hade gett goda resultat och borde tillåtas fortsätta.

Utgången var därmed given. Efter korta debatter förkastades motionen av båda kamrarna, av den första med så knapp majoritet som 53 röster mot 50 men av den andra utan votering. Utgången berodde tydligen främst på en ganska ovanlig allians mellan konservativa företrädare för kyrkan, vilka ej ville gå med på någon ändring av gällande ordning, och radikala frikyrkomän, som misstrodde alla från prästerligt håll kommande förslag och hävdade att motionen ej angav någon tillfredsställande lösning (FK 23: 35—56, AK 34: 51—58).

f ) 1918 och 1925 års religionsfrihetssakkunniga

Först den 21 maj 1918, då de liberala åter var i regeringsställning, denna gång i koalition med socialdemokraterna, föredrogs riksdagsskrivelsen i religionsfrihetsfrågan från 1909 i konselj (SOU 1927: 13, s. 60). Tidpunkten tycks emellertid tyda på en alldeles speciell orsak till frågans upptagande. Den 22 maj 1918 skulle nämligen i andra kammaren debatteras två motio- ner om kyrkans skiljande från staten (varom mera i kap. VII), vilka ej väckt någon entusiasm på liberalt håll. Antagandet av ett sammanhang synes bestyrkas av att den första uppgiften om att en utredning skulle till- sättas lämnades under andra-kammardebatten av huvudtalaren mot motio— nerna, sedermera prosten H. Hallén (AK 1918, 59: 89). Behovet av fritt utträde ur kyrkan betonades för— övrigt även i första kammaren av en före- trädare för dennas konservativa majoritet (FK 1918, 54: 38).

Föredraganden, justitieministern Eliel Löfgren, ansåg angeläget, att frå- gan togs upp i hela sin vidd och att erforderliga förslag snarast utarbe— tades. Dessa borde då ej blott avse villkoren för utträde ur kyrkan utan även att ett sådant ej medförde förlust av medborgerliga rättigheter, sär- skilt rätten att inneha statstjänst, samt dessutom frågan om s. k. borgerlig begravning.

Till ledamöter av 1918 års religionsfrihefssakkunniga utsågs professor Knut Kjellberg, ordförande, 1921 efterträdd av fil. dr Karl Nordlund, då— varande komminister Hallén, läroverksadjunkten O. Olsson och predikan- ten V. Gullberg, 1920 efterträdda av fil. dr E. Hedén och fil. dr J. Julén, samt dåvarande revisionssekreteraren A. E. Rodhe, som redan 1919 ersattes av hovrättsrådet V. Petrén, vilken i sin tur 1921 efterträddes av revisions- sekreteraren H. Kylander.

Av de ursprungliga ledamöterna företrädde två vartdera av de dåvarande regeringspartierna (Kjellberg och Gullberg det liberala, Hallén och Olsson det socialdemokratiska). Av de senare tillkomna var tre (Nordlund, Petrén och Kylander) liberaler, en (Hedén) socialdemokrat. De frikyrkliga före- träddes av Gullberg (medlem av Svenska missionsförbundet) och sedan av Julen (medlem av Metodistkyrkan). Det enda resultatet av kommitténs arbete blev emellertid ett förslag rörande borgerlig begravning (SOU 1923: 23), då kommittén därefter vid den allmänna Thorssonska kommitté- slakten ”förpuppades” och 1925 definitivt upplöstes (SOU 1927: 13, s. 60).

Nästan omedelbart därefter tillkallades emellertid 1925 års religionsfri- hetssakkunniga som först bestod blott av Kylander, Hallén och den frisin— nade rektor G. Mosesson (medlem av Svenska missionsförbundet), men sedan kompletterades för behandling av skolfrågor och skattefrågor med teol. dr Adolf Ahlberg, undervisningsrådet G. Björklund och statskommis- sarien E. Baehrendtz.

Föredragande departementschefen T. Nothin framhöll, att alla ej redan behandlade frågor borde upptagas och att särskilt borde beaktas följderna av att fiktionen att alla svenskar, frånsett mosaiska trosbekännare, till- hörde ett kristet samfund icke längre upprätthölls (SOU 1927: 13, s. 60 f.).

Nu fann ock dissenters anledning att framföra sina synpunkter, ehuru de liksom 1911 ej anmodats göra det.

I en skrivelse till justitieministern den 18 april 1925 framhöll sålunda Frikyrkliga samarbetskommittén, att lagstiftningen borde bygga på grund- lagens stadgande om religionsfrihet.

Rätten till fritt utträde vore nu ganska allmänt erkänd, men den vore tämligen illusorisk så länge de utträdande ej befriades från sina skyldig- heter mot svenska kyrkan — frånsett skattenedsättningen för dem som tillhörde erkänt trossamfund — men förlorade flera medborgerliga rättig- heter. Inom de frikyrkliga samfunden funnes hundratals personer med vederbörlig lärarutbildning, vilka genom att utträda ur svenska kyrkan skulle bli utestängda från läraryrket. Så länge dylika bestämmelser kvar- stod kunde sådana personer svårligen begagna sig av rätten att utträda, hur stor friheten i detta avseende än blev. Samarbetskommittén vände sig så mot skyldigheten för de utträdda att betala skatt till kyrkan såsom stri- dande mot religionsfrihetens idé (se närmare kap. V). Det vore även stri- dande mot denna, att kyrkan men ej andra samfund finge förrätta vigsel med laga verkan. Det yrkades därför på obligatoriskt civiläktenskap, vil- ket yrkande dock kan förefalla något egendomligt, då det samtidigt sades, att många ansåg en borgerlig akt följd av en religiös var en otillfredsstäl- lande dubblering. Till sist anhölls, att den nya utredningen skulle avse ej blott det fria utträdet utan ”alla de religionsfrihetsspörsmål, som hörde samman med ett slutgiltigt ordnande av förhållandet mellan staten och kyrkan” ävensom att frikyrkosamfunden skulle få tillfälle att framföra sina synpunkter (SOU 1927: 13, s. 336 ff.).

Även företrädare för de romersk-katolska församlingarna framförde sina önskemål i en skrivelse till konungen, vari RF & 16 också lades till grund. De hade speciella klagomål med anledning av att de katolska församling- arna sedan 1911 i allt väsentligt varit berövade dem förut tillkommande kyrkobokföringsrätt, varigenom deras medlemmar underordnades ett an- nat samfunds prästerskap, något för Sverige enastående. Den romersk- katolska kyrkan borde även fritt få bilda nya församlingar, besitta fast egendom, använda utländska medarbetare och anlägga kloster. I övrigt vände man sig liksom de frikyrkliga mot att de som utträdde förlorade rätten till vissa statstjänster och var skyldiga att betala kyrkoskatt. Reli- gionsfrihet måste numera betyda, att alla medborgare oberoende av kon- fession fick åtnjuta samma medborgerliga rättigheter.

Från frikyrkligt håll hade man tidigare uttryckt sin förundran över att religionsfrihetsfrågan trots två socialdemokratiska regeringar ej avan- cerat (Sv. M. 5/11 1924). När den tredje så tillkallade nya sakkunniga häl- sades detta med tillfredsställelse (Sv. M. 18/6 1925).

Redan i augusti 1927 var de nya religionsfrihetssakkunniga färdiga med sitt betänkande (SOU 1927: 13). I detta anfördes bl. a., ”att ingen borde behöva känna sitt samvete kränkt av att vara förbunden med en kyrka som icke är en bekännelsekyrka utan samhällets organ för sedligt-religiös fostran". Friheten inom kyrkan var ock i tilltagande. Det formella med- lemskapet kunde dock te sig som en personlig deklaration och därför kän- nas som ett samvetstvång. Då det ej tycktes strida mot det allmännas in- tresse, att envar officiellt fick gälla för vad han verkligen var i religiöst avseende, borde alla som nått mogen ålder få fritt utträda ur kyrkan.

Det framhölls vidare, att växelverkan mellan kravet på fritt utträde ur kyrkan och anspråk på större frihet inom kyrkan framträtt vid flera till— fällen. Om de som kände medlemskapet som ett tvång finge utträda skulle detta, som det flera gånger hävdats, bli till gagn för kyrkans inre liv och styrka. Kyrkans förhållande till staten gjorde det dock omöjligt att anse kyrkomedlemmarnas ställning till samvets— och frihetsfrågor som interna kyrkliga angelägenheter. Anledningar till utträde borde undanröjas, var- för utvecklingen mot större frihet inom kyrkan ej finge avbrytas.

Det räckte emellertid ej med att bevilja fritt utträde, om inskränkningar i de medborgerliga rättigheterna motverkade detta. Trots att uppdraget ej gällt religionsfrihetsfrågan i hela dess vidd, hade utredningen därför blivit mycket omfattande och mångskiftande (s. 61 ff.).

Utträde skulle få ske utan uppgift om vilken åskådning man omfattade. För att undvika förhastande skulle liksom förut en dubbel anmälan ske, nu med 2—4 månaders mellanrum. Däremot borde den personliga in- ställelsen slopas (s. 66 f.).

Några föreskrifter om barnens kristna fostran i allmänhet syntes ej

lämpliga utan vårdnadshavaren borde ha bestämmanderätt i detta som i andra avseenden. Några förhandsöverenskommelser mellan föräldrarna borde ej vidare tillåtas (s. 74 f.). I fråga om religionsundervisningen måste man ta hänsyn både till barnen och till föräldrarnas rätt (s. 115). Judars och katolikers barn borde liksom hittills frikallas, men de religionslösas barn kunde ej lämnas utan kunskap om en historiskt så viktig företeelse som kristendomen. Rätten till befrielse borde inskränkas i jämförelse med gällande bestämmelser (s. 130 ff.).

Inskränkningarna i rätten att inneha offentlig tjänst för dem som utträtt ur kyrkan borde i stort sett upphävas utom för sådana, som hade att hand- lägga kyrkliga ärenden. Av statsrådets ledamöter skulle konfessionella krav blott ställas på cheferna för justitie- och ecklesiastikdepartementen. Endast de som tillhörde samfund, vilkas medlemmars barn frikallades från kristendomsundervisningen, skulle vara obehöriga som kristendomslärare (s. 142 ff., 175). Teologie professorer skulle däremot tillhöra svenska kyrkan.

De sakkunniga behandlade även frågor om inträde i kyrkan, om skatt- skyldighet och rösträtt på kyrkostämman, vilket kommer att behandlas senare i förevarande redogörelse (kap. IV och V).

Den frikyrklige sakkunnige, Mosesson, reserverade sig och avgav ett särskilt yttrande. Han anförde, att direktiven hade så begränsat utredning- ens uppdrag, att han helst skulle ha avstått från att medverka. Främst vände han sig mot statskyrkosystemets bestånd. (Se vidare härom i kap. VII). Det fria utträdet botade ej det onda. Om det skulle bli ett palliativ berodde på i vilken utsträckning det utnyttjades. Om det fick föga omfatt- ning, skulle det ej få någon verkan alls eller leda till döden för kyrkan. Om alla som verkligen stod utanför den kyrkliga gemenskapen även formellt lämnade den skulle detta leda till statskyrkans fall. Det var egendomligt att ledande kyrkomän i det fria utträdet såge något som gagnade statskyrko- idén. Effekten av det fria utträdet skulle sannolikt bli mycket liten, men det skulle gagna individerna som ej längre behövde bli skrymtare för att få utträda. De sakkunniga hade nog under rådande förhållanden gjort det bästa möjliga. Inga statliga åtgärder inverkade dock i religiöst avseende.

I fråga om detaljerna förklarade sig reservanten i stort sett enig med majoriteten. Han ansåg dock, att strängare krav ej skulle ställas på teo- logie professorer än på skolornas kristendomslärare i konfessionellt avse- ende (SOU 1927: 13, s. 286 ff.).

Betänkandet utsändes omedelbart på remiss. Någon översikt av svaren finnes icke, men så mycket torde vara säkert, att det ej blev särskilt en- tusiastiskt mottaget av remissinstanserna, liksom ej heller hos den intres- serade allmänheten. Att konservativa kretsar var kritiska är ju ganska naturligt. Den åldrige Göteborgsbiskopen Rodhe säges ha betecknat betän-

kandet som ett led i den pågående avkristningen, och domkapitlets majo- ritet avstyrkte det (GHT 16/11, 29/12 1927). Detsamma gjorde domkapitlet i Visby (SKT 1/1928).

Frikyrkliga samarbetskommittén intog en ståndpunkt liknande Moses- sons. Den ställde sig kritisk men ville ej avstyrka partiella reformer. I en tidningsartikel antydde emellertid kommitténs sekreterare, baptisten rek- tor N. J. Nordström, att de frikyrkliga, så länge statskyrkosystemet bestod, ej skulle komma att begagna sig av det fria utträdet ; detta för att ej beröva sig själva inflytande på det kyrkliga området, som borde vara en hela fol- kets angelägenhet, så länge statskyrkan bibehölls (Sv. M. 13/12 1927).

Den apostoliske vikarien var nöjd med de allmänna principerna men fann, att katolikernas önskemål om skattebefrielse, oinskränkt rätt att för- värva fast egendom och klosterförbudets upphävande ej tillgodosetts. Där- jämte ansåg han att katoliker borde få bli folkskollärare, dock ',utan att få undervisa i kristendom (Credo 1927, s. 314 ff.).

Mest förvånande förefaller kanske att den gamle radikale lektor H. Petrini i ett par artiklar i den konservativa tidningen Nya Dagligt Allehanda (7/9, 13/9 1927) tog bestämt avstånd från det framlagda förslaget. Det läge intet samvetstvång i att formellt tillhöra kyrkan och det fanns ur samvetssyn- punkt intet skäl att utträda, om man ej ville övergå till ett annat samfund. Uttalandet i bekännelseskrifterna 0111 Bibeln som enda norm för kyrkans lära tolkades något påfallande —— så, att statskyrkans lära skulle vara vad som överensstämde med den vetenskapliga forskningens resultat. Alla svenskar hade den mest fullständiga religionsfrihet. Intet var väl fullkom- ligt, inte heller statskyrkan, men den skulle bli alltmera statskyrklig, ett organ i folkupplysningens tjänst.

I Social-Demokraten (21/ 12 1927) förklarade Arthur Engberg, att kyr- kan var ”staten själv organiserad för sina åtagna religiösa uppgifter”. Alla medborgare måste därför bidraga till den och alla genom riksdagen ha inflytande över den. Först när statsreligionen avskaffats kunde verklig religionsfrihet uppnås.

Bland remissinstanser som avstyrkte var även länsstyrelsen i Östersund och Allmänna svensk-a prästföreningen (SKT 47/1927, 13/1928), medan i princip tillstyrkande yttranden av ärkebiskopen och av domkapitlet i Lund var försedda med allvarliga förbehåll och krav på ytterligare utredning.

Remissyttrandena och andra uttalanden var alltså föga uppmuntrande för framläggande av reformförslag på grundval av den gjorda utredningen. Ett sådant hade ock tidigast kunnat framläggas för 1929 års riksdag och då hade den frisinnade regeringen ersatts av en högerministär.

g) _1929 års kyrkomöte

Redan under debatten om den kommunistiska motionen om kyrkans skil- jande från staten 1923 (se nedan kap. VII), förklarade prosten Pehrsson i Göteborg (förr i Österby), som var sekreterare i Allmänna svenska präst- föreningen, att prästerna i allmänhet och många kyrkligt aktiva lekmän önskade ett fritt utträde.

Emellertid framstod den s. k. biskopsmationen vid 1929 års kyrkomöte (nr 1) med yrkande om utredning i olika, nedan angivna avseenden som ett ganska oväntat steg från kyrkligt håll. Den hade undertecknats av rikets samtliga tjänstgörande biskopar, utom ärkebiskopen, samt av pastor primarius. Även de två ännu kvarstående, som 1911 avstyrkt utredningen, Eklund och Lönegren, deltog alltså. Den egentlige författaren var biskopen i Västerås, Einar Billing. Utgångspunkten togs i religionsfrihetssakkunnigas betänkande och de därav föranledda yttrandena. Härav framginge hur komplicerade problemen var och behovet av ”ytterligare och allsidigare utredning".

I huvudsak anförde motionärerna: Kyrkan måste utgå från den religiöst motiverade folkkyrkans idé, vilket betydde att den religiösa synpunkten alltid måste vara den högsta och att kyrkan byggde på Guds förekommande nåd. Hennes uppgift var att nå så många som möjligt med budskapet härom, men man finge ej pruta av på det religiösa för att få förmånliga yttre förhållanden. Dessa synpunkter måste också avgöra relationerna mellan kyrka och stat som kunde växla med olika tidsförhållanden, medan folkkyrkotanken aldrig kunde uppge: och ej heller komma i konflikt med de religiösa synpunkterna. I polemik mot de sakkunniga hävdades att kyrkan var ”ett rent religiöst samfund”, ”en utpräglad bekännelsekyrka”.

Den religiösa synpunkten måste bli avgörande också för ställningsta- gandet till det obegränsade fria utträdet. Det tvång som fanns fördunklade kyrkans rent religiösa karaktär. Det var framför allt dessa synpunkter som man åberopade, när det i den allmänna debatten hävdades att den svenska kyrkan var ”en blott statsinstitution” och då man strävade efter att göra den till en sådan. Samma argument brukade anföras mot kyr- kans religiösa frihetskrav. Dessa tendenser skulle ej försvinna med skenet av tvång, men kyrkan skulle befrias från ett ”hämmande och försvagande moment”. Vinsten i inre styrka skulle ersätta den eventuella yttre för- lusten i omfånget. Det helt fria utträdet var alltså ej något som kyrkan motvilligt måste medge utan något som hon av rent religiösa skäl borde biträda. Till skydd mot förhastade beslut borde emellertid ej blott den dubbla anmälningen utan också den personliga inställelsen hos prästen bibehållas, dock utan vare sig plikt eller rätt för denne att göra någon prövning.

Motionärerna granskade så frågorna om kristendomsundervisningen, rät- ten till offentliga tjänster och skattskyldighete-n. I fråga om den förstnämn- da borde staten rimligtvis ta hänsyn till kyrkliga önskemål. Blott medlem- mar av evangeliska samfund borde ifrågakomma som kristendomslärare, alla svenska barn borde få kristendomsundervisning och denna fick ej stå i strid med kyrkans tros- och livsåskådning.

Missnöje uttrycktes över att blott cheferna för de departement som hade att handlägga kyrkliga frågor skulle vara skyldiga att tillhöra kyrkan. Önskemål framfördes om ett mer självständigt kyrkodepartement.

Motionärerna kom så fram till det som de egentligen yrkade. En så ge- nomgripande reform som ett helt fritt utträde skulle medföra många pro- blem för kyrkan. Det krävdes därför reformer ifråga om församlingarnas förhållanden, domkapitlens organisation och kyrkomötets befogenheter.

Kyrkostämman borde liksom den väntade nya kyrkofullmäktigeinstitu— tionen klart framstå som församlingens organ. Inga utomstående borde få deltaga i den förra och medlemmarna i den senare såvitt möjligt väljas utan partipolitiska hänsyn. En närmare samverkan borde ske mellan för- samlingens legala och frivilliga organ. Församlingen borde få otvetydig rätt att bevilja anslag till de senare. Det fria utträdet borde medföra ”en kraftigare sammanhållning av alla krafter”, som verkade inom kyrkan.

Domkapitlens organisation måste ändras, så att man ej riskerade få bisit— tare som utträtt ur svenska kyrkan. Domkapitlen måste ock få möjlighet ”utöva en verklig stiftsvård”. Deras viktiga ekonomiska funktioner måste ock beaktas. De borde även få disponera medel för ”av särskilda förhållan- den påkallade åtgärder i själavårdens tjänst”.

Kyrkomötet borde få rätt att direkt vända sig till vissa kyrkliga central- organ som diakoni- och missionsstyrelserna. Kyrkomötet borde även få större möjligheter ta initiativ men ej erhålla en sådan maktställning som i Finland.

Motionärerna hemställde, att kyrkomötet skulle anhålla om utredning om dessa kyrkoorganisatoriska frågor.

Motionen kom tydligen oväntat och ansågs svårförståelig. Tidningar som Dagens Nyheter, Svenska Morgonbladet och Social—Demokraten misstänkte skumma syften och taktiska manövrer. Det talades om att man ej kunde utträda ur svenska kyrkan, antingen emedan man ej inträtt (pastor A. Rosén i Sv. M.) eller därför att den var en statsinstitution (S.—D.). Här- emot hävdade tidningen Upsala (10/10 1929) att kyrkan ej tillkommit genom något statligt beslut och att den skulle tjäna Gud, ej staten.

N. J. Nordström hävdade (Sv. M. 30/12 1929), att biskoparna förväxlat kyrkan som organism och som organisation. En statskyrka vore en stats- institution. Det fria utträdet fick då en annan karaktär än om det var fråga om en relativt självständig folkkyrka.

Ganska nyligen förklarade kyrkohistorikern G. Westin (D. N. 23/5 1961), att det var den radikala makttillväxten som 1929 kom biskoparna att yrka på helt fritt utträde, tydligen i avsikt att bli kvitt vissa kristendoms'fient- liga grupper.

Vid bedömningen av motionen måste säkert beaktas dels att kravet på fritt utträde ur kyrkan i dennas eget intresse var gammalt, ehuru mening- arna tidigare varit högst delade, dels att motionen uppenbarligen var en kompromissprodukt och formellt endast yrkade på utredning om organisa- toriska förbättringar. Dessa framställdes som naturliga och nödvändiga konsekvenser av det fria utträdet och framstod således som den andra sidan av detta, ehuru de tydligen under alla förhållanden ansågs vara i och för sig önskvärda. I vilken utsträckning undertecknarna delade Billings folkkyrkoideologi och det på denna grundade principiella ställningstagan- det till förmån för helt fritt utträde, torde det vara säkrast att ej närmare uttala sig om. I varje fall biskop Block, vilken liksom pastor primarius Widner blott undertecknat som instämmande i motionens syfte, förkla- rade öppet, att han ej ur principen om Guds oförskyllda nåd kunde draga slutsatsen, att kyrkan skulle rentav med glädje påyrka rätten till fritt ut- träde utan snarare motsatsen. Kyrkan borde ej medverka till att bygga murar mellan sig och individerna. Endast i en nödsituation, som ej nu förelåg, borde kyrkan själv yrka på fritt utträde. Motiveringens utform- ning hade lett till missuppfattningar, men det var ej fråga om en motion om fritt utträde utan ”om snar lösning av vissa organisatoriska frågor” (AKP 1929, 8:11 ff.).

Biskop Bergqvist deklarerade också i debatten, att några biskopar, bland dem han själv, varit tveksamma, om kyrkan borde göra något för att främja det fria utträdet. Enighet rådde emellertid om att man ej borde motsätta sig ett kungligt förslag därom. Vad motionärerna ville var att sam- bandet mellan kyrka och stat skulle bevaras samt att förhållandena skulle ordnas så att kyrkan finge nödig rörelsefrihet. Även Billing framhöll, att åsikterna bland motionärerna var delade (1929, 8: 36 f., 2).

Kyrkolagsutskottet underströk i början av sitt utlåtande, att motionen ej avsåg något omedelbart införande av ett helt fritt utträde utan innebar en hemställan om ytterligare utredning. Det framhölls dock, att sympatier uttalats för ett friare utträde. Omedelbart därefter angavs, att det var fram- hävandet av kyrkans rent religiösa sida, som främst legat motionärerna om hjärtat.

Utskottet delade uppfattningen, att det fria utträdet djupast sett skulle bli kyrkan till gagn genom att starkare framhäva dennas religiösa karak- tär, men man måste också räkna med svårigheter och risker främst för kyrkans ställning som folkkyrka, varmed förstods en kyrka, som faktiskt

omspänner hela folket, alltså något annat än i Billings terminologi. Man trodde dock ej på något mera omfattande utträde och ej heller på att det fria utträdet skulle i större utsträckning befria kyrkan från likgiltiga eller fientliga element, så länge denna förbleve en stats- och folkkyrka, vilket man önskade, att den skulle förbli. Kyrkan måste dock ha största möjliga frihet i rent religiösa och interna angelägenheter och det var i detta syfte motionen väckts. Med vissa reservationer instämde utskottet i motionä- rernas mer detaljerade anmärkningar och önskemål om utredningar.

Utskottet slutade med att föreslå hemställan om allsidig utredning av ”de i motionen berörda frågorna med beaktande av huvudsynpunkten i denna”, dvs. att kyrkan måste vara helt religiöst bestämd. Detta innebure, enligt vad som sagts omedelbart förut, att kyrkan måste ha ökad rörelse- frihet för att ej förvandlas antingen till en ”i religiöst avseende tämligen obestämd statsfunktion” eller till ”en förening med tämligen trånga och snäva gränser”.

Utlåtandet var enhälligt, men av debatten i kyrkomötet (1929, 8: 2—48) framgår att det var resultatet av ännu en kompromiss. Detta visade sig klart redan i Billings stora inledningsanförande, där det ock betonades, att syftet ej främst var att få till stånd ett uttalande om det fria utträdet utan att ”draga upp vissa grundlinjer för ett kyrkligt handlingsprogram”, så att man ej skulle stå överrumplad, när olika problem senare aktualisera- des. Utskottets framställning hade bidragit till att befästa missuppfatt- ningar om syftet.

Talaren utvecklade så närmare sin tanke om den religiöst motiverad—e folkkyrkan, som innebar både att man ej fick ta några politiska hänsyn och att man måste sätta kyrkans religiösa uppgift före allt annat. Detta låg bakom allt, som yrkades i motionen. Efter att ha betonat den svenska kyrkans karaktär av folkkyrka utvecklade biskopen närmare innebörden härav och av den förekommande nådens princip. Det var fel att påstå, att kyrkan ej var en bekännelsekyrka utan ett statens organ, även om hon ej var en bekännelsekyrka i samma mening som en föreningskyrka, men det var kyrkan, ej staten, som hade avgörandet i alla bekännelsefrågor.

Det fanns enligt Billing all anledning att nu ta ställning till det fria ut- trädet, vilket enligt vad alla var eniga om borde godtagas i stället för att man väntade tills frågan aktualiserades från annat håll, då läget åtminstone i så måtto skulle vara sämre, att kyrkan skulle synas ha nödtvunget fogat sig. För egen del hade han dock framför allt velat förebygga en utveck- ling, som alltmera gjorde kyrkan blott till en statsinstitution. Sympatier härför fanns ej blott bland socialdemokrater och frikyrkliga utan även inom högern. Man ville ha kyrkan kvar men ville ej bli oroad av den. Det gällde även att motverka tendensen till sekularisering. Därför hade han personligen varit särskilt angelägen att utträdet skulle bli fritt. Det skulle

stärka medvetandet om att kyrkan var ”ett rent religiöst samfund”. Ut- skottet hade yttrat sig väl betänksamt.

Motionens syfte var dels att klargöra, att man inom kyrkan ej hyste nå— gon fruktan för framtiden, dels att hemställa om ökade resurser, icke för att kyrkan skulle få större makt utan för att den bättre skulle kunna tjäna svenska folket. Ett bifall till utskottets hemställan skulle blott betyda, att man önskade, att en kommande utredning toge hänsyn till kyrkans karak- tär av evangelisk folkkyrka och till de frågor som angivits i motionen.

Biskop H j_ Danell tycktes däremot mena, att utträdesfrågan redan var aktuell och att kyrkan därför borde ta ställning. Det väsentliga var, att kyrkomötet skulle ta ställning till den syn på svenska kyrkan som utveck- lades i motionen och till dennas betydelse för kyrkoorganisatoriska frågor. Ett bifall till utskottets förslag betydde främst att folkkyrkotanken skulle beaktas vid kyrkliga reformer.

Biskop Lönegren framhöll den stora betänksamheten bland kyrkans vän- ner inför motionen men just detta visade enligt hans mening, att den kom- mit i rätta ögonblicket. Den hade en programmatisk karaktär och syftade ej till några omedelbara åtgärder. Det väsentliga var icke de olika detal- jerna, ej ens det fria utträdet, utan helhetssynen. Folkkyrkans bestånd berodde ej av vilken omfattning utträdet fick. Även de som utträdde måste kyrkan söka nå.

Även biskop Bergqvist betonade motionens karaktär av programförkla- ring. Ytterligare några präster och åtskilliga lekmän talade för bifall till utskottsförslaget. Sedermera biskopen Jonzon underströk folkkyrkans för- pliktelser även mot den som formellt utträtt. Högerriksdagsmannen E. W. Ljung ansåg _ i motsats till motionärerna — att ställningstagandet till det fria utträdet var det centrala i motionen, något som synes förebåda den bedömning som senare tycks ha blivit gängse. Avlägsnandet av allt tvång innebure en stor vinst.

Dåvarande folkhögskolerektorn M. B jörkquist underströk att biskoparnas i och för sig berömvärda motion inneslöt risker. Det gällde ej så mycket att en de] kunde komma att utträda som att ett minskat inflytande för kyr- kan kunde bli följden. Detta skulle dock motverkas genom ett uppbjudande av kyrkans inre resurser. Kyrkan skulle här bli ställd på ett prov.

Av de prästerliga ombuden var det blott prosten Nordberg, som tillkänna- gav tveksamhet inför utskottets förslag. Även han yrkade dock bifall ehuru med instämmande i biskop Blocks tidigare redovisade uttalande.

Bland lekmännen var den uttalade tveksamheten betydligt större. Ett par av dem som yrkade bifall betonade de svårigheter, särskilt i ekono- miskt avseende, som det fria utträdet kunde komma att medföra.

Rektor C. E. Göransson förklarade sig fullt beredd rösta ja till utred- ningskravet, om detta ej också innebar ett instämmande .i ställningstagan- det till det fria utträdet. Man riskerade, att det kunde få stor omfattning,

men man sökte förgäves efter sakliga skäl till att det måste medgivas. Risk funnes att folkkyrkan skulle föl—blöda. Han bekände sig också ha svårt för att fatta innebörden i motionens fotkkyrkobegrepp. Han stod mycket und- rande till om kyrkan genom att förorda fritt utträde skulle bidraga till avkristningen men hade intet yrkande.

Det hade däremot överläkaren C. Holmdahl, som började med att säga, att den av samtliga biskopar framlagda motionen övade ett starkt tryck på kyrkomötet, emot vilket uttalande ett par andra lekmän protesterade. Holm- dahl stod tveksam inför det framlagda programmet och menade att kyrko- mötet ej redan nu borde binda sig i en rad sakfrågor. Någon risk funnes ej 0111 kyrkomötet avsloge motionen och han yrkade därför härpå.

Förre statsministern Hj. Hammarskjöld förklarade sig ej kunna bestå det prov herr Björkquist talat om. Han kunde därför ej medverka till ett beslut i enlighet med utskottets hemställan. Ett bifall avsåge enligt van- liga regler ej blott klämmen utan hela betänkandet. Det skulle vara all- deles för riskfyllt att på detta sätt binda kyrkomötet. I detta yttrande in- stämde sex lekmän främst från Göteborgs och Luleå stift.

Utskottets hemställan antogs dock utan rösträkning. Efter de olika me- ningar som framförts å ena sidan av Billing och Danell, å den andra av Hammarskjöld, bör det dock ha varit ganska oklart för kyrkomötets med- lemmar hur mycket de samtyckt till, endast huvudprincipen och klämmen eller hela utlåtandet.

Sannolikt var kyrkomötets majoritet dock beredd att acceptera vad som sades om det fria utträdet ur kyrklig synpunkt att döma av uttalandena i debatten. Åtminstone på kort sikt saknade dock innebörden i kyrkomötets beslut praktisk betydelse.

h) F rågans behandling under 1930-talet

Trots att de frisinnade 1930—32 åter innehade regeringsmakten föran— ledde religionsfrihetssakkunnigas betänkande ej någon åtgärd och sedan en ny socialdemokratisk regering tillträtt lade denna den 27 januari 1933 betänkandet till handlingarna (EU 1938 nr 44). Därmed bortföll väl i prak— tiken förutsättningen för kyrkomötets skrivetse. Denna överlämnades seder- mera till de år 1943 tillkallade sakkunniga (dissenterlagskommittén) och anmäldes därefter i statsrådet 1951 i samband med propositionen angående religionsfrihetslagen (se Fö—rteckning..., AKP 1946, s. 5 och 1951, s. 3).

Beslutet 1933 kom tydligen ej överraskande. Under kyrkomötesdebatten 1929 framhöll biskop Billing att det sagts, att det ej fanns något intresse för frågan inom något parti (1929, 8: 10). För högerns och bondeförbun- dets del är detta nog ganska begripligt. Socialdemokraternas talesmän blev vid denna tid alltmer statskyrkliga (se kap. VII) och några år senare (1937) förklarade Engberg som ecklesiastikminister offentligt, att han ej kunde

förstå talet 0111 brist på religionsfrihet i Sverige, då den här i praktiken var större än i något annat land i världen (Engberg, Tal och skrifter, 3: 282).

De frisinnades inställning är kanske mest svårförklarlig. En anledning till återhållsamhet kan ha varit det politiskt utsiktslösa läget. En annan var väl, att de frikyrkliga var så föga nöjda med sakkunnigbetänkandet, att de hade ringa intresse av att tjäna som pådrivare.

I Frikyrkliga samarbetskommitténs rapport till frikyrkomötet 1929 an- togs de frikyrkliga allmänt anse ”att den föreslagna reformen icke innebär någon tillfredsställande lösning av religionsfrihetsspörsmålet”. Det sades även vara ”av synnerlig vikt” att de frikyrkliga med uppmärksamhet följde frågans vidare behandling (Frikyrkomötet 1929, s. 12 f.).

Vid det sjätte allmänna frikyrkomötet 1934 underkastades ”den obilliga dissenterlagen” en skarp kritik i ett föredrag av förutnämnde Julén, vilken som metodist tillhörde ett samfund, som likväl ställt sig under denna lag. Frikyrkans negativa inställning till staten hade blivit "en nästan nödvän- dig följd av en förvänd lagstiftning”. Om en frikyrklig ville påverka sta— tens verksamhet på det sedligt-religiösa området hade han ”ingen annan väg än att kvarstå i statskyrkan”. All verkligt religiös verksamhet borde beskyddas av staten men ej vara beroende av denna. En ny lag om fria trossamfund och församlingar borde reglera dessas ställning ”oberoende av 0111 deras medlemmar tillhörde statskyrkan eller ej”. Den allmänna inställ- ningen till staten skulle bli en annan. Predikanternas ”kapacitet och infly- tande” skulle till hela samhällets gagn medföra att de kunde utnyttjas som ”vigselförrättare, folkundervisare och socialarbetare”. (Här krävdes alltså i motsats till 1925 en frikyrklig vigselrätt.) Dessa reformer skulle ej direkt beröra själva statskyrkosystemet. Frikyrkligheten hade emellertid förut- sättningar för att bidraga till ”demokratiens räddning och förnyelse". (Fyri- kyrkosamfunden och tidsläget, s. 144 ff.).

Partiernas inställning och religionsfrihetsfrågans läge mot slutet av 1930- talet illustreras klart nog av en riksdagsdebatt 1938 och dennas följder eller rättare sagt brist på följder.

Den 17 juni 1935 anhöll Frikyrkliga samarbetskommittén i skrivelse till Kungl. Maj:t om en ny utredning, som skulle avse icke blott de 5. k. främ— mande trosbekännarna utan också de inom statskyrkans ram existerande fria trossamfundens rättsliga ställning. Det var uppenbarligen framför allt dessa senares intressen man ville värna om, medan det fria utträdet be- tecknades som en detalj och knappast. den viktigaste, när det gällde sta- tens ställning till religionen. Om religionsfrihetssakkunnigas förslag för- verkligades skulle sannolikt den praktiska verkan bli mycket liten. Utträde ur svenska kyrkan hade blivit allt ovanligare. I skrivelsen uppräknades så en rad frågor av betydelse för de inom kyrkan kvarstående samfundens medlemmar bl. a. rörande skattskyldighet och vigselrätt (Hassler, Ordning- en . . ., 1: 196 ff.).

Vid 1938 års riksdag väckte rektor Mosesson med instämmande av tre andra folkpartister och en socialdemokrat, möjligen med ett undantag alla frikyrkliga, en motion (11: 104) om de inom statskyrkans ram verkande fria evangeliska samfundens rättsliga ställning i nära överensstämmelse med nyssnämnda skrivelse. Efter en ganska allmänt hållen motivering, där betydelsen ur kyrklig synpunkt av att de frikyrkliga kvarstod inom kyr- kan och de svårigheter som följde med de inomkyrkliga samfundens rätts- ligt helt oreglerade ställning framhölls, utmynnade motionen i en hemstäl- lan om utredning av behovet av en lagstiftning för dessa samfund med be— aktande även av dissenters ställning (11: 104).

Jämfört med Mosessons reservation 1927 var kraven mycket modesta. Det var ej längre fråga om statskyrkans avskaffande, knappast ens om de frikyrkligas utträde, även 0111 också dissenters ställning berördes, utan om bättre villkor för fri verksamhet inom statskyrkans ram och med udden åtminstone delvis vänd mot den på de äldre samfundens bekostnad fram- trängande pingströrelsen, även om denna ej namngavs. Även frågan om beskattning och andra detaljfrågor togs upp. Syftet var i varje fall jämfö- relsevis begränsat. Däremot erinrar motionen om flera synpunkter som var aktuella i samband med den av Stadener m. fl. 1913 väckta motionen (se ovan 5. 49 f.).

Första lagutskottets majoritet bestående av högermän (bland dem två medlemmar av EFS), bondeförbundare, 1 folkpartist och 2 socialdemokra- ter avstyrkte emellertid, närmast av formella skäl. Man hade ej kunnat få full klarhet 0111 vad som önskades. Likställighet med statskyrkan ifråga om skattebefrielse och vigselrätt vore otänkbar. En del .av klagomålen berodde på brist på lagstiftning 0111 ideella föreningar överhuvudtaget, men sådan höll på att förberedas i justitiedepartementet.

Minoriteten, som bestod av 2 folkpartister och 5 socialdemokrater med utskottets ordförande och vice ordförande, hovrättspresidenten Karl Schly- ter och dåvarande borgmästaren Th. Bergquist, i spetsen, ansåg det lyckligt. att de frikyrkliga ej utträtt och fann det redan med hänsyn till deras an- tal befogat med en utredning, då bristen på lagstiftning blivit alltmer be- svärande, även om det var svårt att ange riktlinjer, då det gällde ett hittills oreglerat område. Även dissenterlagen behövde ändras.

I kammardebatterna utvecklades reservanternas synpunkter. I första kammaren förklarade Schlyter att det fanns tre alternativ för att lösa den situation som uppstått genom statskyrkans sönderfall: 1. Skilsmässa mel- lan kyrka och stat med principiell likställighet mellan samfunden; 2. En ny dissenterlag som gjorde det möjligt för de fria samfunden att skilja sig från svenska kyrkan; 3. Införande av en särskild lagstiftning för fria sam- fund inom kyrkans ram. På frikyrkligt håll hade man funnit religionsfri- hetssakkunnigas förslag otillfredsställande, varför tillkomsten av nya dis- sentersamfund var lika litet aktuell i Sverige som en skilsmässa mellan

stat och kyrka. Det återstod alltså blott det tredje alternativet. Det vore för övrigt i statens intresse att förhållandet mellan kyrkan och de fria sam— funden reglerades. Så länge utträde ur statskyrkan medförde förlust av medborgerliga rättigheter var det ej i strid med någon rättsprincip att reg- lera de frikyrkligas ställning inom statskyrkans ram. Dessa önskade all- deles ej något förstatligande utan att få skattskyldigheten reglerad, erhålla vigselrätt, nya bestämmelser om religionsundervisningen i skolorna, lag- stiftning om förhållandet mellan samfund och församlingar etc.

Ytterligare två socialdemokrater yttrade sig i reformvänlig anda. Seder- mera landshövdingen Ruben Wagnsson framhöll de konsekvenser ett ut- träde ur svenska kyrkan medförde. I praktiken rådde knappast något tvång men en utredning om de fria samfundens rättsliga ställning var påkallad. Redaktören Rickard Lindström hade mer långtgående krav och yrkade på religionsfrihet även för ateister efter finländsk förebild. Utträdet ur kyrkan borde alltså bli helt fritt.

Utskottsmajoritetens talan fördes främst av högermannen direktör Knut Ewerlöf, som underströk de formella synpunkterna men också rent sakligt tog avstånd från tanken på speciella förmåner åt organisationer inom kyr— kans ram. Skattefrågan borde tas upp i annat sammanhang. En lagstift- ning om ideella föreningar i allmänhet var påkallad men en framställning till Kungl. Maj:t var onödig. Han ironiserade också över att Schlyter så nära anslutit sig till det yttrande som avgivits av rektor Nordström, vilken såsom frikyrklig expert hörts av utskottet.

En annan högermän, biskop Bergqvist, talade om det förbättrade förhål- landet mellan kyrka och frikyrka. Detta var glädjande, men nu började de fria samfunden på att framställa anspråk, t. ex. på vigselrätt, som skulle göra dem till kyrkor inom kyrkan. Detta var lika oriktigt som en stat i staten. Det oriktiga var, att de frikyrkliga ej utträdde ur kyrkan, vilket emellertid berodde på de följder detta medförde. Lagstiftningen borde där- för ändras så att utträdet blev helt fritt. Schlyter tycktes blott tänka på staten och frikyrkorna, ej alls på kyrkan. Biskopen var gärna med på en utredning om dissenters stat-srättsliga ställning, men vore det fråga om in- trång i den kyrkliga verksamheten var han betänksam. Det kunde leda till slitningar mellan kyrkan och samfunden.

Också en lekman, lantbrukaren och bondeförbundaren John Gustafsson, framhöll det ur kyrkans synpunkt betänkliga med motionen. Han klagade för övrigt över att de mest motsatta reformkrav restes och vände sig sär- skilt emot Lindström.

Därefter hiföll emellertid kammaren reservationen med 58 röster mot 46 och 8 nedlagda (FK 1938, 35: 55—67).

Om debatten hade varit tämligen kort och lugn i första kammaren, blev den så mycket livligare i den andra. Som huvudmotståndare till motionen uppträdde här de båda socialdemokrater, som anslutit sig till utskottsma-

jori'telen, herrar Verner Hedlund i Östersund och Axel Lindqvist i Halm- stad. Motionen vore alltför svävande för att kunna ge anledning till en skrivelse. Det enda konkreta var kravet på vigselrätt. men det berodde väl på prestigebegär, menade Hedlund. Frikyrkligheten var på tillbakagång och vigselrätt skulle ej bota denna. Det verkade tvärtom som en frikyrklig själv- uppgivelse att ropa på en statlig reglering och att få bli liksom ”någon slags kontrahenter till statskyrkan”. Det var fåfänglighet, som drivit fram motionen. För 25 år sedan hade det funnits missförhållanden att avskaffa men icke nu längre.

Det medgavs att vissa civilrättsliga förhållanden behövde regleras och Lindqvist fann, att man också kunde ha anledning att aktualisera dissen— terlagens reformering. sedan det tidigare förslaget lagts till handlingarna på grund av det bristande intresse som visats för saken. Han ansåg emeller- tid att det förelåg en påfallande motsägelse mellan innehållet i motionen och motionärens reservation 1927.

Bondeförbundaren lantbrukaren J. A. Gustafsson i Lekås-a vände sig mot påståendet att en utredning skulle befordra samförståndet mellan kyrka och frikyrka. Statskyrkan var grunden för all religion i landet och därmed också för frikyrkan. Det kunde väl ej vara meningen att helt skilja dem åt.

Huvudtalare för motionen var borgmästare Bergquist, som anförde unge- fär samma synpunkter som Schlyter i första kammaren, och motionären Mosesson, som utförligt sökte exemplifiera behovet av en ny lagstiftning. Av hänsyn 'till kyrkan hade han ej i motionen eller hos JO gjort några an- märkningar mot enskilda prästers uppträdande. De oklara frågorna var visserligen obetydliga i jämförelse med den frihet att förkunna Guds Ord som fanns, men man borde ej avvisa någon grupps klagomål med att den hade så mycket annat att vara tacksam för. De frikyrkliga vore lojala och skötsamma medborgare. Om deras önskemål nu bifölls, skulle sannolikt de som utträtt utan att vara främmande trosbekännare återinträda och betala full kyrkoskatt. ”Förhållandena äro sådana, att vi räkna med att statskyr- kan kommer att bestå och ha sin uppgift att fylla”, men det hade också de frikyrkliga samfunden. Mosesson förnekade, att hans nuvarande stånd- punkt stred mot den han intagit 1927 och undrade, om inte de socialdemo- krater som talade mot motionen i varje fall befunne sig i större motsätt- ning till sitt eget partis program.

Folkpartisten distriktsföreståndaren J. Nilsson i Eskilstuna, som instämt i motionen, vände sig mot tvivelsmål om att de frikyrkliga i allmänhet stödde denna. Han protesterade skarpt mot Hedlunds uttalanden. De fri- kyrkliga begärde den likställighet som hittills förvägrats dem. Någon eko- nomisk hjälp önskade man icke och fruktade då ej heller någon statskon- troll. Frikyrkornas existens berodde ej av den begärda utredningen men denna var berättigad. De kompletterade statskyrkan, som ej kunde nå alla.

Folkpartisten hemmansägaren 0. E. Sandberg, själv baptist, betonade att

en utredning borde gälla både det t'ria utträdet och de fria samfundens exi- stens inom statskyrkans ram. Ett bifall till motionen skulle kunna mot— verka den religiösa splittringen. Farhågorna för att samfunden skulle bli beroende av staten syntes överdrivna.

Även några socialdemokrater uppträdde till förmån för motionen. Herrar C. P. Olsson i Mellerud och Edvin Gustafsson i Bogla vände sig direkt mot sin partivän Hedlund. Den förre menade, att det varit till gagn för samhäl- let att de frikyrkliga ej som man från början avsett begagnat sig av dissen- terlagen. Det vore ej orimligt att söka reglera deras ställning inom kyrkans ram och att de finge större likställighet. Det hade klart framgått av debat- ten att missförhållanden fanns. Vad de frikyrkliga önskade, var en myndig- hetsförklaring i den lagliga författningens form och detta var en naturlig konsekvens av regeringsformens religionsfrihe'tsprincip. Bristen på lagbe- stämmelser ökade riskerna för framtida förtryck. 4— Gustafsson i Bogla, själv missionsförbundare, förklarade, att begäran om vigselrätt berodde på både religiösa och principiella skäl. Det vore ur religionsfrihetssynpunkt värdefullt, om de frikyrkliga finge förrätta vigsel med laga kraft. Avsikten var ej alls att komma statskyrkan till livs. Ett bifall till motionen skulle tvärtom befordra samarbetet genom att medföra ökad likställighet.

Kontraktsprosten Carl Hoppe önskade att statsmakterna skulle visa de frikyrkliga sin uppskattning genom att gå deras önskemål till mötes. Detta var med hänsyn till samverkan mellan de kristna samfunden än mer ange- läget, liksom att man från kyrkligt håll räckte ut en brodershand. Det vore att hoppas, att både de olika kristna samfunden och demokratien skulle bli medvetna om att alla satt i samma båt.

För motionen talade också bondeförbundaren .]. E. Andersson i Ovan— myra, som framhöll sina personliga erfarenheter av den frikyrkliga verk— samhetens betydelse. Även om motionen var oklar visade debatten, att ej allt var som det borde. Betydelsen av samarbete fr.amhävdes starkt.

Andra kammaren biföll så reservationen med 78 röster mot 77 och 15 nedlagda (AK 1938, 35: 49—73).

Högermän och bondeförbundare hade tydligen med få undantag gått emot en utredning, folkpartisterna i stort sett röstat för en sådan, medan social- demokraterna torde ha varit mest splittrade. Detta kom att få återverk— ningar på regeringsplanet. Enligt senare uppgifter av Mosesson (bl. a. i Mitt livs mosaik, s. 198 f.) avsåg justitieminister K. G. Westman, själv bon- deförbundare, att tillsätta den begärda utredningen, men då han av eckle- siastikministern Engberg önskade förslag på en lämplig representant för kyrkan undandrog sig denne att medverka. I varje fall föranledde riksda- gens skrivelse ingen åtgärd.

Stämningen på frikyrkligt håll synes ha varit ganska pessimistisk. Pro- fessor G. Westin inledde ett föredrag vid det sjunde allmänna frikyrkomö-

tet 1939 med att säga: ”Nu är ej tid för krav utan för tjänande, icke för anspråk på andra utan på oss själva.” I det följande betonades det svenska samhällets karaktär av kristligt, vilket bl. a. tog sig uttryck i att alla i folk- bokföringen betraktades som kristna, också odöpta. Även om detta ur fri- kyrklig synpunkt verkade sällsamt, visade en jämförelse med lagstiftning- en i länder där kristendomen förföljdes, att den svenska innebar en positiv uppskattning av den historiska kristendomen. Den svenska staten bedrev en positiv ”verkligt kyrkligt uppbyggande och främjande verksamhet”. Detta tog sig ock uttryck i kravet att vissa befattningshavare skulle be- känna den rena evangeliska läran. De frikyrkliga borde liksom de kyrkliga glädja sig över att samhället var kristligt och inta en positiv hållning till staten. Några konfessionella krav ställdes emellertid icke, utom inkon- sekvent nog, på dem som ville utträda. De frikyrkliga samfunden utgjorde en viktig del av den kristliga staten. De borde ock få ett statligt erkännan- de. Något understöd för sitt arbete önskade man icke men hjälp rörande vissa rättsliga frågor. Staten borde erkänna att det fanns mer än ”en form av gudsdyrk—an” i landet.

I den följande debatten förklarade rektor Nordström, att ett utträde ur statskyrkan i praktiken skulle medföra ett utträde ur den ”kristliga sta- ten”. Han ansåg detta tydligen ej lämpligt. Mosesson fann Westins föredrag representativt för den frikyrkliga uppfattningen. De frikyrkliga önskade ej utträda men att få vissa icke orimliga krav tillgodosedda. Pastor Aug. Rosén betecknade Westins uppfattning som något delvis nytt men likväl accepta- belt. Frågan var om frikyrkan alltjämt representerade en större andlighet än kyrkan. Rektor Ernestam tyckte att de frikyrkliga skulle vara rätt be- låtna men undrade liksom en annan talare, direktör Olof Nilsson, om man skulle uppge kravet på kyrkans skiljande från staten.

Metodisten rektor Julén hävdade, att den kristna staten kunde bevaras genom samarbete mellan fristående kyrkor och alltså var oberoende av till- hörighet till statskyrkan. Westin replikerade, att han ej heller ansåg det nödvändigt att tillhöra statskyrkan, men det funnes ej anledning till utträ- de under de förhållanden som staten nu hade ordnat för de frikyrkliga (Fri- kyrkosamfunden och dagens frågor, s. 12 ff., 130 ff.).

i ) 1943 års dissenterlagskommitté

År 1942 aktualiserades emellertid riksdagsskrivelsen från 1938. I en skatte- proposition (nr 134) hade finansministern förklarat, att han ej kunde ta upp frågan om de fria samfundens skatteplikt, emedan riksdagen begärt en utredning om dessa samfunds rättsliga ställning och denna fått anstå på grund av angelägnare uppgifter. Bevillningsutskottet framhöll då angelä- genheten av att utredningen utan dröjsmål igångsattes (nr 21, s. 13). Denna gång gjordes inga invändningar i kamrarna, fastmera underströks

utskottets begäran av den frikyrklige herr Sandberg (FK 1942, 17: 58 ff.; AK 17:98 ff.).

Några åtgärder från regeringshåll förspordes dock icke förrän borgmäs- taren Bergquist på sensommaren 1943 blivit justitieminister. I oktober till- kallades så den s. k. dissenterlagskommittén bestående av t. f. presidenten i kammarrätten friherre H. J. Nordenskiöld, ordförande, biskop Y. Brilioth och sekreteraren G. Sundqvist som representanter för kyrkan samt rektor Mosesson och professor Westin för frikyrkan. Senare ersattes Brilioth av biskop G. Ljunggren 1944 och Sundqvist av herr Hedlund i Östersund 1946. Dessutom tillkallades 1945 bevillningsutskottets ordförande A. J. Bärg och efter hans död 1947 kammarrättsrådet N. Bodin att delta i utredningen, när det gällde skatterättsliga frågor (SOU 1949: 20, s. III).

I motivering för tillkallande av utredningen framhöll departementsche- fen, att religionsfrihetens princip sedan länge var allmänt erkänd i Sverige men att lagstiftningen på flera punkter stämde mindre väl överens därmed. Detta gällde främst dissenterlagen och särskilt bestämmelserna om rätten till utträde ur kyrkan. Dessa vilade på förutsättningen att alla svenskar skulle tillhöra något religiöst samfund, något som ej längre motsvarade de faktiska förhållandena. En mycket representativ kyrklig opinion hade ej heller funnit det ur religiös synpunkt gagneligt att kvarhålla någon med tvång inom kyrkan. De största frikyrkosamfunden kvarstod för övrigt inom kyrkan, varför deras ställning rättsligt sett var helt oreglerad.

Vidare erinrades om inskränkningarna i rätten att bekläda ämbeten och tjänster, om bestämmelserna rörande vigsel, jordfästning, dissenters skatt- skyldighet m. m.

Hela lagstiftningen på dessa områden behövde omprövas, en ny dissen- terlag skapas och övriga därmed sammanhängande spörsmål lösas. Hänsyn borde tas till tidigare framställningar och till olika trosbekännares önske- mål (SOU 1949: 20, s. 1 f.).

Det sedermera framlagda betänkandet innehöll i här aktuella frågor i huvudsak följande:

Kommittén tog sin utgångspunkt i den bekanta passusen i RF 5 16. Det betonades att utvecklingen gått mot allt större frihet inom kyrkan, så att det ej längre kunde talas om något tvång mot dennas medlemmar (s. 3 f.). Biskopsmotionen 1929 framhölls som ett representativt uttryck för den kyrkliga uppfattningen om religionsfriheten, varvid det väsentliga sades vara betonandet av det fria utträdets betydelse ur religiös synpunkt. (Som framgår av det ovan sagda rådde dock just på denna punkt delade meningar bland motionärerna och än mer inom kyrkomötet.) För flertalet trossam— fund var emellertid det fria utträdet ej det väsentliga utan den fulla likstäl— ligheten i medborgerliga rättigheter och skyldigheter oberoende av sam- fundstillhörighet och religiös uppfattning. Mot ett fritt utträde hade anförts att det kunde få en sådan omfattning att statskyrkan undergrävdes. Dennas

existens berodde dock av tidsomständigheterna. Man måste därför ta ris- ken, men den syntes vara ringa (s. 7 ff.).

Ett uppgivande av det principiella kravet på tillhörighet till ett kristet samfund kunde synas innebära en förändring i statens inställning till kyrka och religion. Det fanns dock redan många som faktiskt var konfessionslösu. De kristna samfunden skulle alltså i realiteten ej lida någon förlust genom en lagändring. Det var dock av vikt, att bestämmelserna utformades så, att de icke uppmuntrade till utträde. Den svenska staten var på många sätt knuten ”vid den evangeliska trosåskådningen och moralen". Den erkände religionsfrihetens princip men det innebar ej, att den var religiöst neutral eller likgiltig för att medborgarna utan allvarligt övervägande lämnade den kyrka, som var så nära förknippad med det svenska samhället. Vad det gällde var att avlägsna allt som syntes ha karaktären av tvång på den en- skildes samvete.

Envar som nått en viss ålder, enligt förslaget 18 år, borde fritt få utträda ur kyrkan under iakttagande av vissa formaliteter (se härom följande ka- pitel). Ungdomar mellan 15 och 18 år borde få utträda med vårdnadshava— rens tillstånd.

De nya utträdesbestämmelserna borde intagas i en ny lag kallad religions- frihetslag. Uttrycket "främmande trosbekännare” borde försvinna liksom 1869 års förordning 0111 ansvar för den som förledde annan till avfall från svenska kyrkan. Den nya lagens första tre paragrafer skulle i stället fastslå religionsfrihetsprincipen (s. 11 f.). Den religiösa förenings- och mötesfri- heten borde även uttryckligen fastslås (s. 31 f.).

I fråga om behörigheten till ämbeten och tjänster ansågs skäligt att av statsråden endast cheferna för justitie- och ecklesiastikdepartementen och eventuellt särskilt föredragande i kyrkliga ärenden skulle vara skyldiga att tillhöra svenska kyrkan. Kristendomslärare borde ej ha en åskådning i strid med grunderna för den undervisning de skulle meddela. Endast den som tillhörde svenska kyrkan eller samfund med liknande åskådning skulle an- ses behörig. Liknande regler föreslogs rörande de teologiska fakulteternas lärare (s. 83 f., 91 ff., 97 ff.).

Handläggningen av ärenden rörande svenska kyrkan borde fortfarande ombesörjas av dennas egna medlemmar med det undantag som följde av att blott ett par av statsrådets ledamöter behövde tillhöra kyrkan. Handlägg- ningen av ärenden rörande kristendomsundervisningen skulle vara under— kastad samma regler som föreslogs för behörighet att meddela sådan under- visning (s. 101 ff.).

I fråga om tjänster för vilka särskilda behörighetsvillkor med hänsyn till religionen fortfarande ansågs skola gälla borde även bestämmelser om skyl- dighet att avgå vid förändring i religionen alltjämt finnas. För lärare med undervisning i kristendom borde dock förflyttning till tjänst utan sådan skyldighet prövas (s. 105 f.).

I motsats till tidigare utredningar kom kommittén att ganska utförligt behandla religiösa sammanslutningars rättsliga ställning, ett problem som ju i hög grad legat bakom Mosessons motion 1938 och Frikyrkliga samar— betskommitténs framställning redan 1935. Härvid gjordes skillnad mellan sammanslutningar utanför svenska kyrkan, trossamfund, och organisa— tioner inom kyrkans ram, trossammanslutningar.

Från kyrkligt håll hade med anledning av riksdagsskrivelsen 1938 fram- hållits vikten av att de fria samfunden fick behålla sin oberoende ställning (Uppsala domkapitel), svårigheterna att draga en gräns mellan kyrka och frikyrka så flytande som de faktiska förhållandena var (Strängnäs dom- kapitel) samt motsättningen mellan kraven på full frihet och önskemålen 0111 statligt erkännande, som torde medföra statlig kontroll (Växjö domka- pitel). Allmänt tycks man på kyrkligt håll ha menat, att en särskild rättslig reglering var oförenlig med de fria samfundens traditionella karaktär.

Baptistsamfundet hade däremot funnit en speciell lagstiftning angelägen, som gåve frikyrkliga handlingar samma rättskraft som statskyrkliga. Öre- bro missionsförening hade däremot understrukit riskerna för religionsfri- heten och hävdat, att inga bestämmelser finge tillskapas som gynnade sam- funden på församlingarnas bekostnad. Svenska Alliansmissionen hade öns- kat lagstiftning för de inom kyrkan kvarstående fria samfunden.

Kommittén ansåg, att religiösa sammanslutningar borde ha största möj- liga frihet, men då de var bärare av synnerlig-en viktiga intressen även ur samhällets synpunkt, måste de uppfylla vissa krav på organisatorisk fast- het för att kunna betraktas såsom självständiga rättssubjekt och lämnas rättsskydd. Den rådande åtskillnaden mellan fristående trossamfund och trossammanslutningar inom svenska kyrkan vore ej längre berättigad. Vissa rättsregler avseende båda typerna borde alltså införas men de kunde dock blott bli mycket allmänt hållna. I stor utsträckning finge praxis vara vägledande. Ingen sammanslutning skulle dock få ha strängare villkor för utträde än svenska kyrkan och ingen medlem skulle vara skyldig att betala några avgifter efter utträdesdagen. Förbudet mot utträde ur de mosaiska församlingarna skulle upphöra. Varje fristående församling skulle anses som ett trossamfund eller trossammanslutning. Rätt till offentlig religions- övning skulle ej bero av något erkännande (s. 107 ff.).

Kommittén fann även religionsfrihetens princip kräva, att klosterförbu- det upphävdes. Vissa restriktioner ansågs dock nödvändiga för att trygga klostermedlemmarnas frihet och tydligen även till skydd mot utländsk verksamhet. Kloster skulle få grundas blott med Kungl. Maj:ts medgivande.

Denna fråga var den enda som föranledde en reservation. Den avgavs av ordföranden som ansåg, att restriktionerna borde gälla även ordnar och kongregationer, vilkas medlemmar ej levde i kloster. Religionsfrihet vore en rättighet som ”i första rummet tillkommer, ej organisationerna utan individerna” (s. 121 ff., 375 f.).

Då kyrklig vigsel på grund av sin starka förankring i opinionen borde bibehållas föreslogs under vissa förutsättningar vigselrätt för frikyrkopas- torer utan något tvång att viga (s. 131 ff.). Utförligt behandlades olika jord— fästningsfrågor, bl. a. s. k. borgerlig begravning (s. 161 ff.).

(Jfr O. Hassler, Ordningen för utträdet . . .. s. 201 ff.).

j ) Dissenterlagskommitténs betänkande inför press och remissinstanser

På frikyrkligt håll följde man tydligen kommitténs arbete med intresse och förväntningar (se t. ex. Sv. M. 2/11 1943, 18/3, 28/3, 30/3 1944). Tidigt framhölls att det enklaste vore att avskaffa statskyrkan, men att detta ej vore att vänta (18/3 1944). Då flertalet frikyrkliga stannat kvar i kyrkan gällde det att reglera deras ställning inom denna (28/3 1944). Senare fram- hölls .att de frikyrkliga önskade likställighet med statskyrkan och att ett gott resultat kunde väntas av dissenterlagskommitléns arbete (15/3 1947). Professor Westin betonade att både kyrka och frikyrka önskade sådana be- stämmelser, att de ej framtvingade utträde (9/2 1948).

På en del håll hade man tyckt, att dissenterlagskommitténs arbete drog alltför långt ut på tiden (t. ex. GHT 18/1 1948). Resultatet vann ej heller allmänt gillande i pressen. Dagens Nyheter klagade (29/5 1949), att de fri- kyrkliga givit eft-er alltför mycket ifråga om likställighetskrsavet. Aftontid- ningen kritiserade både statskyrko— och folkkyrkosystemet (3/6). Stock- holms-Tidningen befarade skärpta bekännelsekrav (31/5).

Svenska Morgonbladet talade om en milstolpe i utvecklingen och om tack- samhet mot kommittén, även om det klagade över vissa avvikelser, som be— rodde på statskyrkosystemet. Man hade fått en ny grupp medborgare i de konfessionslösa (30/5). Flera frikyrkliga ledare uttalade sig ock positivt, även om man betonade att slutmålet ej nåtts (31/5). Metodistbiskopen Th. Arvidsson ansåg proceduren för utträde alltför omständlig. Avgörande för om de frikyrkliga skulle stå kvar i kyrkan eller ej, borde vara vilket som bäst gagnade Guds rike (Sv. M. 5/8, 8/8, 11/8, ltt/8).

I Stockholms-Tidningen förekom på senhösten 1949 en serie artiklar av olika författare, som mer eller mindre kritiskt kommenterade dissenter— lagskommitténs betänkande, främst kanske med hänsyn till förhållandet mellan kyrka och stat (se därom nedan s. 363 f.). Professorn Halvar Sund— berg betonade förslagets karaktär av kompromiss utan någon klar princip. Omfattningen av det fria utträdet och dettas konsekvenser kunde ej på för- hand överblickas. Det fria utträdet markerade emellertid att kyrkan ej var någon statsinstitution, ty ur en sådan kunde man ej utträda. Detta kunde leda till ett mer personligt ställningstagande för kyrkan, så att det fria ut— trädet för kyrkan blev porten till en uppgångstid (ST 8/11).

Lektor L. Johannesson framhöll att kyrkans ställningstagande till det fria utträdet visade hennes ställning till frihet och tvång på det andliga om-

rådet överhuvudtaget (ST 9/11). Sedermera partisekreteraren i folkpartiet O. Dahlén, tillika medlem av Svenska missionsförbundet, framhöll att kyr- kan själv nu uppgett kravet på att vara en statsinstitution och undrade om ej detta skulle få konsekvenser för hennes privilegierade ställning, då det ju fanns andra samfund (ST 17/11 1949).

Med hänsyn till uttalandet av 1929 års kyrkomöte och än mer till det sätt varpå man från kyrkligt håll velat tolka detta, borde man ha kunnat vänta att åtminstone huvudpunkterna i kommittébetänkandet allmänt skulle god- tas av kyrkans företrädare. Motstånd saknades dock icke och det även utan- för speciellt gammalkyrkliga kretsar. Mosesson har senare uttryckt sitt missnöje över att biskoparna ställde sig så kritiska, trots att de liksom Fri- kyrkliga samarbetskommittén informerats i förväg och då förklarat sig nöjda (Mitt livs mosaik, s. 211).

Vid ett möte med Västerås pastoratsförbund i april 1950 höll kyrkoherden (Ihr. Duhne ett föredrag, som tydligen väckte genklang och i utvidgad form publicerades i en broschyr kallad Kyrkan och religionsfriheten.

l)uhne ansåg det vara självklart, att religionsfrihet skulle råda i en de- mokratisk stat. Den skulle dock ej bli större genom rätten till fritt utträde ur kyrkan, då denna ej utövade något tvång. Om kon1111ittéförslaget bleve lag, skulle medborgarna bli uppdelade i fyra grupper: 1) medlemmar av svenska kyrkan, 2) medlemmar av särskilda trossamfund, 3) medlenunar av trossammanslutningar och 4) sådana som ej tillhörde något samfund. Detta skulle blott öka den religiösa splittringen och friheten skulle snarast minskas genom att det fastslogs i lag, att svenska kyrkan var ett trossam- fund, att svenska medborgare i regel var tvångsanslutna till denna, att de blott på visst angivet sätt kunde lösas härifrån och att i regeringsformen infördes begreppet medlem av svenska kyrkan. Det fria utträdet befarades ock undergräva kyrkans ställning, vilket kunde få konsekvenser även för den religiösa friheten.

Den obligatoriska kristendomsundervisningen vore en följd av att Sverige är en kristen stat. Därest talet om att välja livsåskådning skulle ha någon mening, måste de uppväxande få veta, vad kristendom innebar. Undervis- ning utan bekännelsetvång kunde ej kränka religionsfriheten. Kommittéför- slaget skulle ej leda till större religiös frihet utan till frihet från religion.

Duhne tolkade den religiöst motiverade folkkyrkans princip rakt motsatt Einar Billing så att utträde ur svenska kyrkan skulle vara oförenlig med denna princip. Det medgavs visserligen att så icke principiellt behövde vara fallet men väl i praktiken.

Det slogs fast, att det fria utträdet var obehövligt och skulle skada den värdefulla folkkyrkoidén. Allt tal om in- och utträde förutsatte en för- eningskyrka eller ett trossamfund ”men det är ju just detta hon icke är”. Det gällde att värna den faktiska religionsfrihet som rådde och att hävda kyrkans samhörighet med hela folket.

Liknande synpunkter anfördes av kyrkoherde Alfred Wihlborg i en tid- ningsartikel (Sv.D. 10/8 1949), där kommittén beskylldes för att ej ha för- stått vad kyrkan är. Man tillhörde svenska kyrkan, därför att man var bo- satt i Sverige. Det var omöjligt att vare sig inträda eller utträda. Sådant måste avse ett föreningssamfund. Så länge staten insåg behovet av religions- vård, kom den att erbjuda sådan genom svenska kyrkan.

Ingen remissinstans vare sig kyrklig eller icke—kyrklig tycks emellertid ha haft något att invända mot det fria utträdet i och för sig. Tvärtom häv- dade domkapitlet i Linköping under hänvisning till biskopsmotionen 1929 detta vara ett gammalt kyrkligt önskemål. De teologiska och juridiska fakulteterna i Uppsala ville emellertid tillfoga bestämmelser om rätt för kyrkan att utesluta medlemmar, vilket ju var ett gammalt önskemål inom en del kyrkliga kretsar.

Däremot var meningarna något mer delade 0111 behovet av en ny lagstift- ning över huvud taget. De allra flesta remissinstanserna ansåg visserligen att en sådan behövdes och att det framlagda förslaget, om ock efter överarbet- ning, kunde godtagas. Samtliga domkapitel uttalade sig i denna riktning under betonande av att kommittén sökt åstadkomma en kompromiss mel- Lan den faktiska kyrkligt-religiösa situationen och det ur svenska kyrkans synpunkt önskliga. Detta vore förslagets både styrka och svaghet. Bl. a. länsstyrelsen i Stockholms län underströk karaktären av en kompromiss, medan länsstyrelsen i Örebro län betonade att religionsfriheten tillgodo- setts så långt det var rimligt och möjligt med ett bibehållande av den svenska kyrkans nuvarande ställning till staten.

Frikyrkliga samarbetskommittén betonade visserligen, att religionsfri- heten ej kunde tillfredsställande tillgodoses, så länge ingen klar skillnad gjordes mellan kyrka och stat, men ansåg dock förslaget i stort acceptabelt under rådande förhållanden. Det var i motsats till vad som var fallet 1927 ett direkt positivt ställningstagande med uttryck för belåtenhet över att gamla frikyrkliga önskemål tillfredsställts.

Statskontoret hävdade att införandet av en fullständig religionsfrihet enligt RF 5 16 krävde vida mer radikala åtgärder och ett upphävande av kyrkans privilegierade ställning. Detta kunde dock ej ske i en hast, varför förslaget ansågs godtagbart som ett provisoriuin.

Missionssällskapet Bibeltrogna vänner, vars ledare var Axel B. Svens- son, avstyrkte helt både förslaget och tanken på en förändrad lagstiftning rörande ”vårt lands ställning till religionen” över huvud taget. Det torde dock ha varit ensamt om denna ståndpunkt.

En mycket kritisk inställning företräddes emellertid också av kammar- kollegiet, som utgick från en speciell uppfattning om kyrkans karaktär, nämligen att den blott vore en gren av den statliga verksamheten. Det var då ej fråga om medlemskap i något samfund, ur vilket man kunde utträda.

Om förslaget, som byggde på förutsättningen att kyrkan var ett självstän— digt rättssubjekt, upphöjdes till lag, skulle mycket av den bestående ord- ningen raseras. Kollegiet förordade en reform i rakt motsatt riktning, var- igenom uttryck som ”medlem av svenska kyrkan” eller ”utträde ur svenska kyrkan” avlägsnades. Detta hindrade ej att andra än ”de kyrkliga kommu— nernas präster” kunde få vigselrätt och att klosterförbudet upphävdes.

Kommitténs förslag rörande de religiösa samfundens rättsliga ställning föranledde åtskilliga erinringar. Både kyrkliga och juridiska instanser ifrågasatte behovet och lämpligheten av en speciell lagstiftning, ej minst ur frikyrklig synpunkt. Domkapitlen i Linköping och Göteborg fann det dock lämpligt att de särskilda trossamfunden erhöll statligt erkännande (prop. 100/1951, 5. 38 ff.).

Särskilt stark blev kritiken mot de inomkyrkliga trossammanslutning— arna. Domkapitlen fann förslaget ohållbart. Den svenska kyrkan kunde som folkkyrka inom sig hysa enskilda, som hade en avvikande uppfatt- ning, men tillvaron av hela samfund med en dylik uppfattning skulle på ett otillbörligt sätt fördunkla kyrkans karaktär av trossamfund med sin särpräglade bekännelse och samfundsordning, förklarade t. ex. domkapitlet i Visby. Domkapitlet i Växjö menade, att man finge söka andra vägar för att tillfredsställa de frikyrkliga, som önskade kvarstå inom kyrkan. Fler- talet domkapitel synes ha varit angelägna om att hindra en brytning mellan kyrkan och de frikyrkliga. Endast domkapitlet i Göteborg tycks direkt ha hävdat den gamla uppfattningen, att de faktiskt existerande trossamfun- den också formellt borde uppträda som sådana samt att ett fiktivt med- lemskap, väl närmast av kyrkan, borde motarbetas.

Även Frikyrkliga samarbetskommittén tog avstånd från förslaget be- träffande uppdelningen i trossamfund och trossammanslutningar, men or- saken därtill var att det i religiöst avseende ej fanns någon skillnad mellan dem samt att de flesta samfund hade medlemmar både inom och utom kyrkan (prop. 100/1951, s. 44 ff.). Den 1938 av Mosesson (sid. 64) fram— förda tanken att de frikyrkliga som utträtt ur svenska kyrkan efter en rättslig reglering av de inomkyrkliga samfundens ställning skulle återin- träda i denna, var tydligen ej aktuell för kommittén.

De ändrade behörighetsvillkoren för statsrådets ledamöter gillades i all- mänhet. En länsstyrelse och metodistkyrkan ville avskaffa konfessions- kravet även för justitieministern, medan Frikyrkliga samarbetskommittén ansåg som det bästa, att de kyrkliga ärendena samlades till ett särskilt departement, vars chef ensam skulle vara skyldig att tillhöra kyrkan. Flera kyrkliga och juridiska instanser ansåg det emellertid oriktigt att statsråd, som ej tillhörde kyrkan, mot den allmänna regeln skulle få deltaga i hand- läggningen av de kyrkliga ärendena. Juridiska fakulteten i Uppsala me- nade, att dessa ärenden skulle kunna behandlas i särskild ordning liksom tidigare ministeriella mål och alltjämt kommandomål.

Förslaget om villkoren för behörighet som kristendomsläral'e ansågs all- mänt tillfredsställande, ehuru åtskilliga ansåg definitionen för vag. Några instanser fann kravet på anslutning till viss trosåskådning ologiskt, då undervisningen skulle vara objektiv. Skolkommissionen ville blott. utesluta dem som hade en starkt avvikande åskådning men däremot ej samfunds- lösa. I fråga om de teologiska fakulteternas lärare motsatte sig däremot åtskilliga remissinstanser en ändring av kravet på tillhörighet till svenska kyrkan. Å andra sidan ville en länsstyrelse avskaffa alla konfessionella villkor både i fråga om dessa och beträffande övriga lärare ävensom i fråga om rätten att handlägga kyrkliga ärenden (prop. 100/1951, 5. 68 ff.).

Den frikyrkliga vigselrätten ansågs av flera remissinstanser, bl. a. fyra domkapitel, ej vara någon religionsfrihetsfråga. Den avstyrktes också av åtskilliga ej blott kyrkliga instanser utan även av åtminstone en länssty- relse. Både praktiska och mer principiella olägenheter anfördes (prop. 100/1951, 5. 86 ff.).

Även de föreslagna bestämmelserna rörande jordfästning föranledde på ett par punkter åtskillig kritik. Främst gällde det frågan om kyrkas upp- låtande för jordfästning i annan än kyrklig ordning. Juridiska faktulteten i Uppsala ansåg en borgerlig begravning kränka kyrkorummets helgd (prop. 100/1951, s. 99 ff.).

I fråga 0111 kloster och ordnar anslöt sig flertalet remissinstanser till den av dissenterlagskommitténs ordförande framförda uppfattningen, me- dan överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Örebro, Evangeliska fosterländs- stiftelsen och Missionssällskapet Bibeltrogna vänner avstyrkte. förbudets upphävande. Juridiska faktulteten i Uppsala var i denna del mycket tvek- sam. Å andra sidan fann de romerska katolikernas företrädare kommitté- förslaget alltför restriktivt (prop. 100/1951, s. 111 ffJ.

Under tiden gick debatten om kommittéförslaget vidare i tidningspressen. Svenska Morgonbladet, som ansåg att meningarna var delade beträffande kommitténs förslag, innehöll flera kritiska artiklar (3/9, 7/9, 8/9). Teol. lic. I. Wennfors menade, att betänkandet gjorde kyrkan till organ för sta- tens religionsvårdande verksamhet. Då den alltså ej blott var ett tros- samfund medförde allmän samhällssolidaritet att de frikyrkliga stode kvar (14/9). Professor Westin protesterade mot denna framställning. Ur ett statsorgan kunde man ej utträda.

Från kyrkligt håll hävdades att kyrkan, om religionsfrihet skulle råda, också skulle ha rätt ge uttryck åt vad den är: ett verkligt kyrkosamfund med egna ordningar (kyrkoherde O. Nivenius i SDS 18/9 1949). ] Syd- svenska Dagbladet Snällposten (2/10) förklarades också, att de som öns- kade gå längre än betänkandet önskade ej religionsfrihet utan religions- löshet.

Då den väntade propositionen till 1950 års riksdag uteblev, blev kritiken

från frikyrkligt och liberalt håll mycket stark. Särskilt framhölls att man ej fick lägga ekonomiska synpunkter på religionsfrihetsfrågan (Sv. M. 11/1, 21/1 1950, St.—T. 15/1, DN 16/1). Svenska Morgonbladet skrev något senare (IO/3), att många, ej minst socialdemokrater, tycktes anse, att det var bra som det var med religionsfriheten. Sådan kunde dock ej råda utan rätt till fritt utträde ur statskyrkan så länge en sådan bibehölls. Till slut måste denna försvinna och alla samfund få samma rätt att själva be- stämma om sig. Man finge ej tvinga in någon i ett religiöst samfund eller anlägga politiska synpunkter.

k) Regeringens proposition [951

Vid 1951 års riksdag framlade justitieminister Zetterberg det väntade för- slaget i religionsfrihetsfrågan (prop. 100/1951), medan skattefrågorna be- handlades i en särskild proposition av finansminister Sköld (prop. 175/ 1951).

.Iustitieministern förklarade i huvudsak: Religionsfriheten i ett demo- kratiskt rättssamhälle hörde till de fundamentala medborgerliga rättig- heterna. Ett principiellt uttryck för denna frihet fanns redan i 1809 års RF & 16. Denna religionsfrihetsprincip innebar enligt nutida uppfattning ej bara rätt att ansluta sig till en annan religion utan även att ställa sig utanför varje religiös gemenskap utan förlust av några medborgerliga rät- tigheter. Även religionsövningen måste vara fri, om den ej störde allmän ordning. En sådan religionsfrihet borde enligt gängse uppfattning skyddas av lagstiftning och rättstillämpning. Däremot innebar religionsfrihet ej att svenska kyrkans särställning behövde upphävas (jfr nedan s. 364).

Behovet av en ny lagstiftning var uppenbart, men på grund av den kri- tik, som riktats mot dissenterlagskommitténs förslag, hade detta omar- betats i justitiede-partementet.

Försöken att bestämma kyrkans rättsliga natur bedömdes skeptiskt. Den kunde i viss mening sägas vara en statsinstitution men .ej på samma sätt som andra. Den hade ej tillkommit som ”ett led i den statliga verksam- heten och dess huvuduppgift är ej att handhava statliga angelägenheter”. ”Kyrkan är en andlig gemenskap, ett trossamfund”, som härstammade från de äldsta kristna församlingarna. Bekännelsen var avgörande för dess karaktär och verksamhet. Om kyrkan är ett självständigt rättssubjekt eller ej vore i detta sammanhang ovidkommande.

Det var kyrkans karaktär av trossamfund som gjorde ”ett från stats- tillhörigheten skilt medlemskap i kyrkan” nödvändigt. En sådan åtskillnad hade redan länge iakttagits i lagstiftningen. Denna kunde mycket väl änd- ras, då den principiella grunden var oförändrad. Medlemskapet i kyrkan borde få en mer enhetlig behandling än i dissenterlagskommitténs förslag.

En ny lagstiftning måste vara förenlig med religionsfrihetens princip.

Den enskilde måste själv få bestämma om sitt medlemskap i kyrkan. En- ligt kyrkomötets uttalande 1929 borde den stå öppen för alla utan hänsyn till religiösa kvalifikationer. Detta stämde även med rådande förhållanden och det fanns därför allt skäl fasthålla den angivna principen. Åtgärder som avsåg att förmå människor till ett mer bestämt personligt ställnings- tagande till religionen kunde få konsekvenser ”som ej med säkerhet skulle stämma väl överens med religionsfriheten”. Konsekvensen måste också bli att kyrkan ej kunde få någon rätt att utesluta medlemmar.

Då tillhörighet till två trossamfund nu var vanlig, kunde det ej bli fråga om att genom lagstiftning tvinga någon att lämna kyrkan eller att neka någon inträde. därför att han tillhörde ett frikyrkosamfund. Medveten dubbelanslutning kunde dock blott tänkas förekomma, när det gällde svenska kyrkan och andra evangeliska samfund.

För att den enskildes religiösa frihet skulle vara tryggad måste också de religiösa organisationernas vara det. Envar borde ha rätt att anordna offentlig gudstjänst. Någon närmare rättslig reglering av de olika slagen av religionssamfund borde emellertid ej förekomma, bl. a. emedan det kunde uppfattas som en kränkning av religionsfriheten. Blott den svenska kyrkans ställning skulle vara i lag reglerad. Samfundens frihet finge dock ej inkräkta på friheten för den enskilde som måste vara det primära. En- var skulle när som helst kunna utträda ur vilket samfund som helst (prop. 100/1951, s. 47 ff.).

Sta-tens tjänstemän ägde rätt till samma religionsfrihet som andra med- borgare. Bortsett från präster borde konfessionella villkor blott komma ifråga för vissa lärartjänster och för befattningshavare, som skulle hand- lägga ärenden rörande kyrkans religiösa förhällanden. I det senare fallet borde jävsbestämmelsen bibehållas men ej gälla statsrådets ledamöter utom föredragande av kyrkoårenden.

Kristendomsundervisningen skulle bygga på den kristna tradition som utbildats inom landet. Härvid kunde man bortse från skillnaden mellan kyrkan och de större frikyrkosamfunden, då de hade en gemensam grund- åskådning. Vissa villkor måste dock ställas för behörighet som kristen- domslärare, såsom tillhörighet till vissa samfund eller en personlig för- säkran. Ingen borde dock skiljas från sin tjänst annat än för tjänstefel. I fråga om de teologie professorerna vore förhållandena annorlunda, men åtminstone professorerna i praktisk teologi bord—e tillhöra svenska kyrkan (prop. 100/1951, 8. 75 ff.).

Då obligatoriskt civiläktenskap allenast hade teoretiskt intresse, var det praktiska spörsmålet blott om man genom vidgad vigselrätt för andra tros- samfund kunde öka likställigh—eten mellan dem. Ur religionsfriheten kunde dock ej härledas någon rätt att förrätta vigsel med laga verkan. Hänsyn måste tas till behovet av garantier för att lagens bestämmelser om vigsel efterlevdes. Om ett samfund skulle få vigselrätt måste bero av vilken ut—

bildning dess präster eller predikanter hade (prop. 100/1951, .s. 90 ff.).

I fråga om jordfästningsproblemen underströks, att omformuleringen av bestämmelsen (i jordfästningslagen & 8) om kyrkas upplåtande för jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans —— tidigare bestämmelse innehöll att kyrka ej fick upplåtas för sådan begravning med mindre sär- skilda skäl vore därtill och i propositionen föreslogs att kyrka kunde upp- låtas för sådan begravning, om särskilda skäl vore därtill _— ej avsåg någon saklig förändring (prop. 100/1951, 5. 105).

När det gällde kloster och ordnar framhölls, att ett religiöst motiverat förbud ej längre kunde upprätthållas. Frågan var, om klostren gav till- räcklig personlig frihet, vilket efter en del överväganden ansågs vara fallet. Kloster borde alltså få förekomma, men då detta i Sverige var något nytt och ovant, borde kontroll utövas. Kungl. Maj:t skulle därför ha rätt att pröv., när kloster fick grundas och vissa villkor för verksamheten skulle fastställas (prop. 100/1951, 5. 113 ff.).

Både sakligt och formellt hade dissenterlagskonnuitléns förslag alltså ganska grundligt bearbetats i justitiedep-artementet.

Lagrådet instämde i sitt utlåtande i de allmänna synpunkter som an— förts av justitieministern. Beteckningen religionsfrihetslag och rubrikerna i denna föreföll emellertid majoriteten missvisande, enär dess innehåll och syfte ej var så vittomfattande, som rubrikerna syntes giva vid handen. Begreppet trossamfund borde definieras. Rätten att återkalla tillstånd för kloster borde uttryckligen nämnas. Justitierådet Strandberg ansåg att gäl- lande bestämmelser om upplåtelse av kyrka för jordfästning i annan ord- ning än svenska kyrkans måtte bibehållas (prop. 100/1951, s. 174 ff., 191 f.).

Vid föredragningen i statsrådet av lagrådets utlåtande betonade justitie- ministern med anledning av invändningarna om lagens rubrik betydelsen av de inledande paragraferna, som angav om ock ej fullständigt vad som ingick i religionsfriheten, och framhöll de principiella nyheterna såsom fri- heten att stå utanför varje religiös sammanslutning. De nu berörda be- stämmelserna borde därför stå kvar och beteckningen religionsfrihetslag bibehållas. Däremot godtogs anmärkningar om definitionen av trossam- fund och rätten att återkalla tillstånd för kloster (prop. 100/1951, s. 193 ff.).

Högertidningar som Svenska Dagbladet (31/1) och Sydsvenska Dagbladet Snällposten (25/3) hälsade regeringsförslaget med närmast oinskränkt till- fredsställelse. En artikelförfattare i den senare, jur. kand. Fredrik Swart- ling, framhöll emellertid att det ej var fråga om någon mera genomgri- pande reform eller konsekvent religionsfrihet. Lagen var en kompromiss- produkt utan klara linjer men torde tillfredsställa de aktuella praktiska behoven (SDS 1/4 1951).

De mer kritiska tongångarna i sistnämnda artikel återkom, ofta i skärpt form, i de liberala och socialdemokratiska tidningarna. Stockholms—Tid-

ningen fann, att väsentliga principfrägor lämnats olösta och att man kunde ha röjt upp grundligare (20/3). Något senare medgav—s dock, att proposi- tionen i praktiken löste religionsfrihetsfrågan, så långt det var möjligt ”utan ett fullständigt upphävande av . . . sambandet mellan stat och kyrka". Det medgavs rent av att man kunde ha skilda meningar därom och att en skilsmässa mellan stat och kyrka saknade aktualitet i Sverige. Ej ens socialdemokraterna troddes vilja medverka därtill. Att så många medlem- mar av detta parti vänt sig mot klosterförbudels upphävande visade, att man ej ville förverkliga religiimsfriheten (Bl/3).

Expressen fann det intressantaste med regeringsförslaget vara, att det Öppnade perspektiv mot statskyrkans avskaffande (25/1 1951). Det löste dock ej religionsfrihetsfrågan, fastän departementschefen ansåg så vara fallet. Det var ej religionsfrihet, när ett samfund privilegierades framför andra och då man måste begära utträde. Också här berördes den social- demokrat-iska inställningen (lö/3). Aftonbladet. tycktes däremot ganska nöjt och benäget anse det som principrytteri att vilja gå längre (30/3). Dagens Nyheter anmärkte på kraven för behörighet som kristendomslärare (1/4).

Morgon—Tidningen, som var språkrör för regeringen, betonade, att det ej skulle bli någon radikal förändring men att det ej var oväsentligt, att lagen ändrades (26/1 1951). Aftontidningen hävdade, att full-ständig reli- gionsfrihet krävde statskyrkans avskaffande, men lagstiftningen finge ej löpa för långt före opinionen (26/1). Behovet av ytterligare reformer under- ströks senare med större skärpa (20/3).

Det frikyrkliga Svenska Morgonbladet uttalade sig först ganska positivt men de fria samfunden stod fortfarande utanför lagstiftningen (27/1 1951). Senare konstaterades att rubriken religionsfrihetslag var ganska anspråks- full, då förslaget ej gav full religionsfrihet. Det var dock ett viktigt steg på vägen mot en sådan och dess antagande skulle bli av historisk karaktär (30/3). Följdriktigt varnade man för att avvisa förslaget under åberopande av att det ej ginge långt nog. Politik vore det möjligas konst och mer vitt- gående krav hade ej utsikter till framgång (12/4). I en artikel av rektor B. J:son Ernestam beklagades att varken utredningen eller regeringen haft den fulla religionsfriheten i blickpunkten. Det var ett minimum av frihet, att man fick utträda ur något som illan automatiskt anslutits till, men man fick vara tacksam för den förbättring som skett. Vissa inskränkningar i religionsfriheten sades rentav vara ”naturliga och nödvändiga". Det an- sågs ha kunnat vara lämpligt att bibehålla klosterförbudet (26/4).

En särställning bland presskommentarerna intar en artikel av kammar- rådet Tom Wohlin, som i anslutning till kammarkollegiets remissyttrande framlade ett direkt alternativ till regeringsförslaget. Kyrkan kunde i rätts- ligt avseende knappast anses som något annat än en statsinstitution. Före- komsten av en statsreligion betydde emellertid ej ofrihet i trosfrågor. Vissa

taghestämmelser var dock i behov av ändring. Behörighetsviltkor av religiös art borde avskaffas och obligatoriskt civiläktenskap införas. Det borde lik- väl få ingås inför både präst och borgerlig myndighet. Inskränkningen i rösträtten inom den kyrkliga kommunen för dem som utträtt ur kyrkan föreslogs avskaffad, då medborgerliga rättigheter ej borde bero av tros- uppfattning. Till sist förklarades allt tal om in- och utträde i kyrkan me- ningslöst, då det ej existerade någon vägg, vari en dörr kunde anbringas (Ny Tid 2/3 1951).

[ ) Religionsfrihetsjrågan i riksdagen 1951

Propositionens mottagande i riksdagen svarade nära till reaktionen i tid- ningspressen. Den utlöste visserligen en ganska strid motionsflod men denna gällde mestadels detaljer och blott på en punkt — klosterförbudets upphävande —— en inskränkning av den föreslagna friheten. På denna punkt var reaktionen desto kraftigare. Motioner om avslag väcktes dels av höger- mannen fältläkaren l). (l. Lundgren, dels av sammanlagt 36 socialdemo- krater i båda kamrarna (I: 373, 379; ll: 494), vilket kom Morgon-Tidningen att konstatera, att religionsfrihetsbegreppel, tydligen även var oklart bland dem som sade sig företräda det. (ltt/4).

Elt tjugutal, huvudsakligen frikyrkliga motionärer i båda kamrarna (1:375; II: 490) önskade en vidsträcktare vigselrätt för frikyrkopastorer än som föreslagits. Andralunnmarmotionärerna ville även up-pmjuka be- stämmelsen om kyrkas upplåtande för icke-kyrkliga jordfästningar.

Två frikyrkliga, byråinspektör l). Wiklund och godsägare A. Widén, samt en tredje fotkpartist, f. borgarrådet Yngve Larsson, fann att alla vig- setfrågor bäst skulle lösas genom införande av obligatoriskt civiläktenskap (II: 487, 496).

I båda kamrarna vände sig socialdemokratiska motionärer mot de före- slagna särskilda behörighetsvillkoren för kristendomslänare, i första kam- maren fru Ulla Lindström och TCO-direktören Valter Åman och i den andra nio ledamöter med chefredaktör Rolf Edberg i spetsen (1:374; II: 493).

Även Y. Larsson samt kommunisterna i en partimotion (11:492) vände sig mot bestämmelserna rörande behörighet som kristendomslärare. Om- budsmannen John Lundberg i Uppsala ansåg, att religionsfriheten ej till— lämpats, då det gällde kristendomslärare (II: 488).

Något starkare principiell betoning hade en motion av redaktören Ture Nerman (1:376). Han underkände i anslutning till lagrådet beteckningen religionsfrihetslag och ville omformulera de första paragraferna. Envar skulle fritt. få utöva sin religion, dvs. sitt medlemskap av organiserat tros- samfund, såvitt han ej därigenom störde samhällets lugn eller åstadkom allmän förargelse. Han sökte också något närmare definiera begreppet

trossamfund. Nerman klagade även över att propositionen endast intres- serade sig för organisationernas frihet. De som ej tillhörde någon sådan betraktades blott som ”utträdda eller utomstående”. De miste genom ut- trädet vissa medborgerliga rättigheter men hade kvar ekonomiska förplik- telser mot statskyrkan.

_I överensstämmelse med kravet på respekt för individernas åsikter yr- kade Nerman i två andra motioner (I: 377, 378), att rättsskyddet för vad inom riket verksamt trossamfund höll—e heligt skulle utsträckas till ”sådant som av medmänniskor hålles heligt”.

Mer vittgående var en del av motionerna i andra kammaren. Y. Larsson bade inledningsvis framhållit, att det framlagda förslaget ej förverkligade religionsfriheten. I den kommunistiska partimotionen underkändes pro- positionen ur denna synpunkt (se nedan 5. 366).

Längre gick herr Lundberg i Uppsala som yrkade i första hand avslag på propositionen och ny utredning med beaktande av vissa angivna syn— punkter. En kyrka, som vore ”ett erkänt yttre rättssamfund”, strede mot religionsfriheten, varför den nya lagen blott var en revision av gällande kyrkolag och alls ingen religionsfrihetslag. En statskyrka vore en del av den statliga samhällsorganisationen. Alternativt yrkade motionären dock att förslaget skulle antas i överarbetat skick. Utom ifråga om kristendoms- lärarkompetensen gällde kravet en överarhetning av bestämmelserna om den automatiska anslutningen till kyrkan samt skattskyldighet och röst— rätt. (Se närmare nedan, kap. IV och V.)

I två motioner yrkades emellertid blankt avslag. I den ena, som under- tecknats av de båda socialdemokraterna sekreteraren A. Wallentheim och fru Elsa Johansson samt bondeförbundaren lantbrukaren K. E. Hansson 1 Skediga, den sistnämnde medlem av Svenska missionsförbundet, yrkades helt kort, att propositionen ej skulle bifalles, då den ej innebar ”någon religionsfrihet i ordets verkliga betydelse” (11:491).

Samma yrkande, men med en mycket utförlig motivering, anfördes av folkpartisten chefredaktören M. Ståhl (H: 495). Propositionen sades vara otillfredsställande ur både kyrklig, frikyrklig och individuell synpunkt, då den utgjorde ett hot mot både samfundens och individernas religionsfri- het i "egentlig mening”.

Respekt krävdes för varje samfunds egenart. För den svenska kyrkans det hade denna bäst uttryckts i folkkyrkotanken sådan den utformats av Einar Billing. Ur en dylik övervärldslig gemenskap kunde man ej anmäla sitt utträde. En sådan frihet måste principiellt uppfattas som en eftergift åt föreningskyrkotypen och skulle komma att uppfattas av allmänheten som en brytning med själva folkkyrkotanken, även om denna rent teoretiskt skulle kunna hävdas. Efter en längre argumentering blev slutsatsen, att man måste antingen vägra fritt utträde eller också avskaffa statskyrkan,

vilket sistnämnda (se nedan, kap. VII) var motionärens egentliga önskemål.

För frikyrkosamfunden och deras medlemmar skulle visserligen den nya lagen medföra en förbättring på kort sikt, vilket antogs vara orsaken till att man på detta håll uppgivit kravet på skilsmässa mellan stat och kyrka. ett krav som tidigare ansetts såsom en samvetssak. Det beroende av staten och den gradering av predikantkåren som skulle följa med den frikyrk- liga vigselrätten vore emellertid så stridande mot de fria samfundens tra- ditioner, att en splittring inom dem måste bli följden. Frågan om utträde ur statskyrkan skulle dock ännu mer verka så. Det var en samvetsfråga som kunde bli explosiv i både rättsligt och religiöst avseende. Spänningen mellan den andliga friheten och lydnaden under staten skulle i framtiden komma att ligga inom de fria samfunden.

Genom att utträda ur kyrkan skulle de frikyrkliga beröva sig inflytande på de kyrkliga angelägenheterna, av vilka de var mer intresserade än de flesta. Blott om de i allmänhet utträdde, skulle dock de fria samfunden bli likställda med kyrkan. Det skulle bli en olöslig konflikt för vakna sam- veten. De frikyrkosamfund, vilkas medlemmar i allmänhet ej utträdde, skulle förvandlas till inomkyrkliga rörelser.

För den som ansåg, att mångfalden i andligt avseende var ett omistligt värde, vore det omöjligt att medverka till en lagstiftning sådan som den föreslagna. Alla svårigheter för de frikyrkliga skulle dock försvinna, om kyrkan skildes från staten.

För de konfessionslösa vore rätten till fritt utträde en förmån, men bland dem fanns knappast någon förespråkare för den föreliggande kom- promissen.

Ett bifall till propositionen skulle ej vara ett steg på vägen till fullstän- dig religionsfrihet utan tvärtom befästa statskyrkan och göra det religiösa livet alltmer beroende av staten. All opposition skulle nedtystas med att de missnöjda ju kunde utträda. Propositionen var skickligt anpassad till de ”odeciderade andliga och kyrkopolitiska” förhållandena, men detta var ytterligare ett skäl att yrka avslag.

För att behandla propositionen och de många motionerna tillsattes ett särskilt utskott, som fick socialdemokraten landshövding R. Sandler till ordförande och rektor Mosesson till vice ordförande. Det har omvittnats både i kammardebatterna och i Mosessons memoarer (Mitt livs mosaik, s. 212), att motsättningarna inom utskottet var betydande och att det främst var ordförandens skicklighet som möjliggjorde ett i stort sett enhälligt ut- låtande, vilket alltså var följden av nya kompromisser.

Särskilda utskottet framhöll i sitt utlåtande (nr 1) i huvudsak: Den nya lagstiftningens syfte var ej att väsentligen omgestalta den reli- giösa frihet som faktiskt redan fanns utan endast att anpassa föråldrade bestämmelser till nutida åskådningar. Departementschefens definition av

religionsfriheten återgavs med instämmande och det förklarades, att den så definierade friheten mäste utgöra grunden även för framtida lagstift- ning, vilket med hänsyn till den senare debatten kan vara värt att obser- vera.

Så långt ansåg utskottet rentav enighet råda men däremot ej om hur vittgående förändringarna borde vara, vilket förhållande tycktes ligga bakom motionerna om avslag (s. 60 f.; jfr nedan kap. VII).

Kyrk—ans medlemskap sammanfölle sedan länge ej med medborgarskapet. I detta avseende skedde enligt förslaget ingen principiell förändring, men kyrkans faktiska ställning kunde förändras genom ett mer omfattande ut— träde. Avsikten med de nya bestämmelserna var dock att möjliggöra ett sådant (s. 61 f.).

På de flesta punkter lillstyrktes propositionen. [ fråga om behörighet som kristendomslärare ströks vad regeringen föreslagit och ersattes för de blivande folkskollärarna med ett stadgande att dessa före avslutandet av lärarutbildningen skulle erhålla en allvarlig erinran att de genom att taga anställning som lärare med undervisningsskytdighet i kristendom förplik- tade sig att lojalt följa gällande undervisningsplan (s. 65). På högre sta- dier borde själva grundlagsbestämmelsen ge nog vägledning (s. 63 ff.).

Klosterförbudet syntes oförenligt med ett oreserverat antagande av kon- ventionen om de mänskliga rättigheterna. Trots allt som kunde tala för förbudets bibehållande ansågs skälen för ett upphävande väga tyngre. Riks- dagen borde dock första gången frågan om tillstånd att inrätta kloster förekom få yttra sig över de villkor Kungl. Maj:t ämnade föreskriva (s. 69 f.). Blott socialdemokraten fru Nancy Eriksson i Stockholm och höger— mannen lantbrukaren E. Staxäng reserverade sig för förbud (s. 100).

Utskottet fann, att åldern för barns egen medverkan vid utträde ur kyr- kan borde höjas från föreslagna 12 till 15 är (S. 72). Blott två socialdemo- krater reserverade sig för regeringens förslag (s. 101).

I fråga om vigselrät-ten följde utskottet regeringens förslag under fram- hållande av att denna ej var en religionsfrihets'fråg-a (s. 74 ff.). Fem leda- möter reserverade sig för utredning om obligatoriskt civiläktenskap (s. 103 f.). Fru Eriksson reserverade sig också för rösträtt inom den kyrkliga kommunen för dem som utträtt ur kyrkan (s. 103).

Det bör kanske också nämnas att två högermän reserverade sig i fråga om de allmänna synpunkterna på konfessionell-a behörighetsvillkor. Detta var jämte reservationen för klosterförbud det enda uttrycket för tveksam- het inför reformerna. Alla andra avvikande meningar berodde på att man ville gå längre än propositionen i fråga om utvidgande av religionsfriheten.

Enigheten inom det särskilda utskottet var således betydande, men lik- väl blev det långvariga debatter i båda kamrarna. Dessa kom emellertid bortsett från allmänna deklarationer att mest gälla vissa detaljfrågor. Utom

de frågor, som behandlas i följande kapitel, var det särskilt klosterfrågan som debatterades, där främst socialdemolu-ater men även högermän som herrar Lundgren och Staxäng talade för förbudets bibehållande. Kloster- löftena var oförenliga med demokrati och verklig religiös frihet. Regering- ens t'örslag gav t'. ö. ingen obegränsad frihet och det var alltså blott fråga om ett större eller mindre mått av restriktivitet. Den katolska faran beto- nades också. .lustitieministern talade å andra sidan om "reminiscenser från Fältskärns berättelser”.

En lång rad talare framhöll i anslutning till utskottsutlåtandet, att det i praktiken ej gällde några större ändringar. Många betonade också, att det ej var fråga om någon fullständig religionsfrihet men ett steg mot en sådan. I första kammaren betecknade Nerman förslaget som ”ganska hyf- sat” med hänsyn till omständigheterna, medan hans partivän assistenten Boo betecknade lagen som en religionsutövningslag, ej en religionsfrihets- lag. Detaljerna kunde därför bedömas ur lämplighetssynpunkt och utan hänsyn till principer. Högermannen byråchefen Lundqvist instämde i att religionsfriheten ej blev fullständig.

En tredje socialdemokrat, kyrkoherde Mogård, ville som den ende präs- ten i kammaren betona, att kyrkan ej motsatt sig religionsfrihet. Särskilt hänvisade han till biskopsmotionen 1929. Man borde observera både denna kyrkliga inställning och att regeringen ansett, att propositionen ej skulle motverka kyrkans egentliga religiösa uppgift. Det var ur lokalförsamlingen man utträdde och någon statskyrka existerade ej. Präster och församlingar hade ansvar också för de utträdda.

Socialdemokraten redaktör Nils Elowsson hävdade, att kyrkan efter reformationen haft en dubbel uppgift, dels att söka skapa sådana moral- värden på vilka staten kunde byggas upp, dels att tillfredsställa medborg- arnas religiösa behov. N-umera löste den ej tillfredsställande någondera uppgiften, men statens oavvisliga plikt att bevara de moraliska värdena måste beaktas i samband med religionsfrilietsfrågan. Det moraliska pro- blemet tilltog samtidigt som det religiösa inflytandet avtog. Med udd mot katolicismen uttalade Elowsson, att man ej borde inskränka religionsfri- heten men ej tillåta vilka metoder som helst.

Några talare uttalade sig om den redan existerande religionsfriheten. Högermannen professor Herlitz menade, att den var så fullkomlig att det fria utträdet var oväsentligt. Vad som givit frågan betydelse var, att ut- trycket medlemskap i svenska kyrkan, vilket saknade reell innebörd, ställt till förvirring. Det vore önskligt att kyrkan ej räknade någon avskild grupp som medlemmar, då det strede mot folkkyrkans natur att draga breda skiljelinjer mellan människor. Om kyrkan nu släppte hela medlemsbegrep- pet och alla rättsliga olikheter mellan medlemmar och icke-medlemmar av- lägsnades, borde det ej vara något kränkande i att höra kyrkan till som föremål för dess omsorger. Den borde dock anses som en självständig orga-

nisation helt skild från staten, ej som ett statsorgan. Socialdemokraten landshövding K. J. Olsson hävdade, att trosfrihet redan fanns inom den svenska kyrkan, varför den nya lagen ej skulle bli revolutionerande.

En annan socialdemokrat, f. d. LO-ordföranden Albert Forslund, intog den mest konservativa ståndpunkten. Religionsfriheten var redan tillräck- ligt stor, varför det hade varit bäst, om propositionen hade uteblivit. Den religiösa enheten inom landet var ett värde som man borde söka bevara. Han avstod dock från att yrka avslag, då detta blott skulle bli en tom demonstration.

Utskottsförslagets karaktär av kompromiss underströks från olika håll, ej minst av Sandler. Bondeförbundaren direktör Bror Nilsson framhöll, att ingen var riktigt nöjd med en sådan, men att de frikyrkliga hade mest anledning att vara nöjda. Starkare betonades detta av Nerman, som rentav antydde att de frikyrkliga vunnit en alltför stor seger på kyrkans bekost- nad. Då de nu fått så stor frihet var det oegentligt, att de stannade kvar inom kyrkan. Man ville kvarstå för att stödja denna, men fråga kunde ställas om man ej hade ett eget intresse av att skilja sig från allt samband med statskyrkan i en tid av byråkratisering. Prästerna skulle i varje fall få en del bekymmer, men det skulle kanske verka sporrande.

Den frikyrklige folkpartisten chefredaktören Weiland betygade också de frikyrkligas tacksamhet över förslaget, ehuru det ej gick så långt man önskade och således icke gav fult religionsfrihet.

Justitieministern medgav i ett slutanförande, att det kanske läge något i påståendet att förslaget ej gick långt nog, men andra hade ju menat, att man gått för långt. Förslaget vore en kompromiss, vilket var en styrka, när det gällde en sådan fråga som religionen. När det gällde denna, borde man visa så stort tillmötesgående och så stor förståelse mot oliktänkande som möjligt.

Beträffande lagens praktiska konsekvenser förutsade Nerman, att var- ken de frikyrkliga eller kyrkans verkliga fiender, de politiska, skulle ut- träda. De senare önskade väl en statskyrka liknande den som höll på att växa fram ”i deras andliga fosterland till den världsliga diktaturens stöd”. Det skulle bli ett fåtal som utträdde, men det skulle innebära en kvalitativ förlust. I detta sammanhang stämplade Nerman såsom ”humbug” sina partivänners inkonsekventa hållning när det gällde att efterleva partipro— grammet i religionsfrihetsfrågan.

Efter en, frånsett ett par inlägg i klosterfrågan, lugn debatt biföll första kammaren utskottsförslage—t över hela linjen. Endast på tre punkter be— hövde rösträkning tillgripas. Reservationen för fortsatt klosterförbud av- visades med 81 röster mot 41, reservationen för propositionens åldersgräns för barns eget samtycke för ändring av samfundstillhörighet med 77 röster mot 45 och reservationen för utredning om obligatoriskt civiläktenskap med 78 röster mot 45 (FK 20: 16 ff.).

I andra kammaren varnade Mosesson för att förkasta förslaget därför att detta ej gick långt nog. Religionsfriheten hade gått långsamt framåt och inte ens mycket vittgående reformer skulle skapa full jämställdhet.

Socialdemokraten folkskolläraren W. Sundström hörde till dem som framhöll reformen-s begränsade karaktär. Han underströk emellertid att det i religionsfrihetsfrågan fanns skäl att skynda långsamt. Utskottet hade sökt göra det bästa möjliga i förhandenvarande läge.

Socialdemokraten fru Nancy Eriksson menade också att den nya lag- stiftningen var föga uppseendeväckande. Skillnaden mellan dem som yr- kade avslag, emedan den ej gick längt nog, och många som önskade bifalla den som ett steg på vägen var ej stor. Full religionsfrihet kunde ej nu in- föras, men det var symptomatiskt, att lagen kallades religionsfrihetslag.

Andra vice talmannen, folkpartisten redaktör Anders Olsson i Mora, menade också, att det väsentliga var att religionsfrihetens princip nu skrevs in i lagstiftningen. Det var i varje fall ett steg framåt, även om förslaget kunde ha varit mindre räddhågat och ganska stor religionsfrihet redan rådde.

Också socialdemokraten Rolf Edberg framhöll förslagets karaktär av kompromiss. I huvudsak var det en anpassning efter rådande förhållan- den, men detta var ej oväsentligt. Dagens beslut skulle bli en milsten på vägen till den fulla religionsfriheten. Förslagets ofullkomligheter vore en förtjänst, ty de skulle framtvinga nya reformer. Det fria utträdet ställde kyrkan som ett samfund bland andra sådana. Dess privilegierade ställning skulle fr.amstå bjärtare än tidigare, och det skulle så bli lättare att för- verkliga den fulla likställigheten.

Nöjd även på längre sikt var bondeförbundar-en lantbrukaren Onsjö. Religionslagstiftningen mäste utformas med största försiktighet under hänsynstagande till olika meningar. Man kunde nog ej komma längre än som skett ifråga om frihet. Den gemensamma religionen vore en av de främsta orsakerna till att Sverige vore ett så lyckligt land. Det gällde att vårda detta dyrbara värde.

Bondeförbundaren lantbrukaren Pettersson i Norregård betonade liksom partivännen Onsjö, att religionsfriheten redan förut var vidsträckt, men de nya bestämmelserna kunde bidraga till ökat samarbete mellan kyrkan och de fria religiösa organisationerna. Han betonade även förslagets karak- tär av kompromiss.

Både prosten Hallén och folkpartisten pastor J. W. Johnsson framhöll, att kyrkomötet redan 1929 uttalat sig för religionsfrihet. Båda ansåg denna fråga för lång tid avförd från det aktuella planet genom det förestående beslutet. Johnsson betonade prästernas glädje över att ingen tvingades stå kvar i kyrkan. Det var ”en verklig befrielse”, att medlemskap i kyrkan ej längre var förutsättning för ämbeten eller tjänst utom i rent kyrkliga sammanhang. Kyrkan skulle ock få större självförtroende. Den kunde ej

utesluta någon men numera uppfordra till utträde. Klyftan mellan kyrkan och de fria samfunden skulle också minska bl. a. genom de senares vigsel- rätt.

Mindre belåtna var de frikyrkliga talarna i denna kammare. Folkpar- tisten, pastorn i Svenska missionsförbundet A. Gustafson i Borås betonade visserligen det allmänna intresset och enigheten om en lösning i frihetens tecken och hans partivän baptistpastorn R. Swedberg medgav, att det fanns anledning till viss tillfredsställelse bl. a. över justitieministerns positiva syn på religionsfriheten, men det skulle bli mycket olyckligt, om departe- mentschefens yttrande finge bestämma den kommande utvecklingen. Alla förhoppningar om att tiden vore mogen för skilsmässa mellan kyrka och stat i Sverige hade grusats av det föreliggande utskottsutlåtandet.

Missionsförbundaren Daniel Wiklund fann reformen så föga genom- gripande, att han för sin personliga del var tveksam, om han skulle ut- träda ur svenska kyrkan eller ej. Utgångspunkten var religionsfrihet utan att rubba ”statskyrkosystemet”. De framlagda förslagen var goda ansatser men kunde blott bli ”dellösningar och antydningar”. Blott som en inled- ning till fortsatta reformer kunde de nya bestämmelserna anses ”ganska goda”. Wiklund anförde de fria samfundens vigselrätt som en av de egen- artade följderna av det orubbade systemet. Det var inkonsekvent att göra dessa samfund till det borgerliga samhällets tjänare. Det stred mot fri— kyrkoprincipen och skulle medföra att statens inflytande på det religiösa området komme att öka i stället för minska.

I motsats till de många talare, som betonat hur obetydliga de föränd- ringar var som den nya lagstiftningen medförde, hävdade högermannen Staxäng, som bekant företrädare för den västsvenska kyrkofromheten, att den skulle bli en vändpunkt i den svenska kyrkans historia. Den för dess författning tusenåriga förutsättningen att överheten skulle vara kristen komme att raseras. Statsrådets tillhörighet till svenska kyrkan hade dock i mycket blivit en död bokstav. Kyrkan var intet statsorgan utan ett tros- samfund, vilket jus-titieministern i motsats till kammarkollegiet klart in- sett. (Underligt nog uppfattades detta av Edberg som om Staxäng delade . kol-legiets uppfattning om kyrkans karaktär.) Kyrkan kunde gagnas av statens skydd men ock kvävas av dess famntag.

En närmast motsatt kritisk ståndpunkt intogs av herr Lundberg 1 Upp- sala, som sade sig med förundran ha hört alla lovord över förslaget, då detta ej fyllde de krav som borde ställas på en religionsfrihetslag. Reellt skulle det ej bli någon ändring, och ingen part skulle bli nöjd. Då hans motion ej beaktats och förslaget ej medförde full religionsfrihet, måste han yrka avslag. Två andra socialdemokrater instämde. Detta var dock det enda direkta avståndstagandet från hela utskottsförslaget.

Detta segrade sä över hela linjen utom ifråga om utredningen om obliga- toriskt civiläktenskap, där den av första kammaren redan förkasta-de

reservationen antogs med 75 röster mot 71, medan 45 avstod. Klosterför- budet avvisades med 113 röster mot 63 och 11 nedlagda (AK 20: 20 ff.).

Den allmänna reaktionen inför riksdagsbeslutet var sådant, att redaktör 0. Terning ansåg sig kunna konstatera (Sv. M. 15/ 6 1951), att allmän belå- tenhet tycktes råda. Full religionsfrihet hade visserligen ej uppnåtts, men de frikyrkliga var tacksamma för vad som skett. I polemik mot Karlstads— Tidningen, herr Ståhls organ, hade Svenska Morgonbladet hävdat, att det var bättre att ta vad som stod att få än att stå och stampa på samma fläck. Tidningen tycktes dock befara, att utskottets försök att förenkla proposi— tionen lett till en uttunning. Det var emellertid angeläget att få ett så enigt beslut som möjligt (16/ 5). Efter riksdagsbeslutet betonades att glädje rådde i alla läger. Religionsfriheten var alltjämt i växande. Segern för civiläkten- skapet i andra kammaren var en framgång för ett gammalt frikyrkligt krav (21/5). I en artikel av missionssekreteraren Richard Larsson fram- hölls att religionsfriheten visserligen ej genomförts men man hade tagit ett stort steg framåt, vilket kunde bli utgångspunkten för nya reformer (1/ 6).

Expressen konstaterade att utskottsförslaget medfört förbättringar. Myc- ket återstod dock att göra innan religionsfriheten förverkligats. Nya del- reformer skulle krävas tills så skett (9/5). Efter riksdagsbeslutet framhöll tidningen det som särskilt inkonsekvent att pålägga dem som utträtt 60 % av kyrkoskatten men beröva dern allt inflytande på beskattningen (20/5).

Dagens Nyheter konstaterade, att utskottet hyfsat förslaget (16/5) och att allmän glädje rådde efter antagandet (21/5).

Stockholms-Tidningen fann framstegen om ej små så dock självklara. Den nya lagen var dock en viktig milstolpe på vägen mot en mer fullständig religionsfrihet (15/5). Aftonbladet betonade nu starkare kravet på mer vittgående reformer (20/5).

Morgon-Tidningen, regeringsorganet, uttryckte under rubriken ”Reform i hamn” sin tillfredsställelse (20/5 1951). LO-organet Aftontidningen fram- höll däremot, att religionsfriheten hade vidgats men ej blivit fullständig. Tvånget hade dock redan före reformen ej varit besvärande. Detta ansågs ha många orsaker såsom prästerskapets bildning, vetenskapens framsteg och svenska folkets ringa fallenhet för fanatism, som tidningen ytterst tycks ha ansett bero på religiös indifferentism (18/5).

Skånska Dagbladet beskyllde kyrkan för att ha förhalat reformen. Arbe— tartidningen hävdade under rubriken ”Ingen religionsfrihet”, att kyrkans samhälleliga maktställning lämnats orubbad och att det fria utträdet för- setts med så många ”spärrhakar”, att det knappast kunde få någon större betydelse. Särskilt påtalades förlusten av rösträtt inom den kyrkliga kom- munen trots skattskyldighet, låt vara en begränsad sådan (21/5).

Mera originella synpunkter möter även i Karlstads—Tidningen, som vände

sig mot de frikyrkligas hållning. Särskilt klagades över att Mosesson mer strävat efter avspänning mellan kyrka och frikyrka än en principiell lös- ning av de kyrkopolitiska frågorna. Resultatet skulle sannolikt bli att fri- kyrkligheten närmast bleve ett bihang till kyrkan och därmed till staten. Samtidigt som frikyrkligheten urholkades, tillvällde sig staten allt större makt över kyrkan som prästlöneförslaget visade. Folkkyrkotanken hade för- därvats genom det fria utträdet. Det skulle bli svårt att få nya reformer ge- nomförda, då krav härom skulle mötas med uppmaningar att utträda.

m) Religionsfrihetslagen och 1951 års kyrkomöte

Innan den nya lagstiftningen kunde träda i kraft måste väsentliga delar av den godkännas av kyrkomötet. I motsats till uppfattningen 1873 ansågs nu även bestämmelserna om utträde ur kyrkan vara av kyrkolagsnatur.

Då kyrkomötet samlades i september 1951, föranledde Kungl. Maj:ts skri- velse (nr 2) om den nya lagstiftningen en lång rad motioner. Blott i en av dem (nr 80) avgiven av ordföranden i Missionssällskapet Bibeltrogna vän- ner Axel B. Svensson yrkades avslag på lagen i förefintligt skick. Orsaken var dock ej, att den var överflödig eller att den gick för långt utan tvärtom att den ej gick långt nog, när det gällde att tillförsäkra svenska kyrkan samma frihet i inre angelägenheter, vilken tillkom andra trossamfund. Kyrkomötet borde därför nöja sig med att förklara sig i princip vara för full religionsfrihet.

Ingen motion gällde direkt huvudfrågan om ut- och inträde i kyrkan, men kyrkoherdarna S. Danell och G. Elving vidrörde den (nr 29). Frågan gällde dock närmast, vilka barn som borde döpas. Kyrkolagen förutsatte identitet mellan nationen och kyrkosamfundet, men den nya religionsfri- hetslagen gav den svenska kyrkan en starkare bekännelsekaraktär, och för- satte den i en situation liknande den på missionsfälten. Föräldrarna borde vid dop-et avlägga ett löfte om att bereda barnet kristen fostran.

Professor H. G. F. Sundberg önskade, att lysningen skulle ombildas till obligatoriskt civiläktenskap (nr 31).

Två motion—er gällde jordfästnings'lagen. En, undertecknad av 10 ledamö- ter (nr 55), önskade sådan ändring, att den som tillhörde kyrkan skulle få kyrklig jordfästning, om ej önskemål om annan ordning hade uttryckts. Fru Nancy Eriksson ville i denna det ha en utredning om omarbetning med hänsyn närmast till de ur kyrkan utträdda (nr 56).

Ett par motioner (nr 27, 54) gällde ändringar av närmast formell natur. Två andra avsåg däremot sakliga sådana. Folkhögskolläraren M. Danell ville (nr 8) bevara klosterförbudet, emedan klosterlivet motverkade ”indi- videns tanke- och åsiktsfrihet” samt alltså stred mot religionsfriheten. Hä- radshövdingen E. G. Leijonhufvud önskade (nr 28), att blott samfund, som fått Kungl. Maj:ts erkännande, skulle äga rättsskydd för vad det höll he-

ligt. så att det ej bleve straffbart [. ex. att påstå att Mormons bok är en för- falskning.

Ytterligare några motioner väcktes i mer eller mindre direkt anknytning till den nya lagstiftningen och skall behandlas i kap. VI och VII.

Kyrkolagsutskottet förklarade i sitt betänkande (nr 20, s. 13 ff.), att reli- gionsfrihetslagen för kyrkan var av djupt ingripande betydelse. Grunderna för medlemskapet måste påverka kyrkans möjligheter att fylla sin uppgift. Syftet var att genom ändringar anpassa en föråldrad lagstiftning, men detta hade ej ansetts erforderligt för kyrkans egen del. Det för kyrkomötet enda avgörande måste vara lagförslagets förenlighet med kyrkans religiösa upp- gift och samfundskaraktär. Detta hade varit den ledande principen redan 1929.

”Svenska kyrkan är en evangelisk-luthersk folkkyrka. Den ser som sin uppgift att förkunna evangelium för Sveriges folk, att till tjänst åt detta folk vara ett instrument för det kristna budskapet . . . Det ligger i kyrkans på evangeliets egen universalitet grundade historiskt givna samfundskarak- tär, att. den vänder sig utan undantag till alla.” Inga hinder finge resas här- för. Kyrkan måste alltjämt få ”bjuda sin tjänst och gemenskap åt alla som önska få del därav”.

Den religiösa splittringen och sekulariseringen hade skapat ett nytt läge där det var svårt för kyrkan att extensivt fylla sin uppgift. Då lagstiftning- en drog konsekvensen av utvecklingen, tedde sig framtiden än mörkare.

Förutsättningen för kyrkomötets ställningstagande 1929 hade varit att det fria utträdet kunde klart motiveras ”utifrån kyrkans syn på sin reli- giösa uppgift” och att det ej medförde någon ändring i kyrkans ”principi— ellt folkkyrkliga samfundskaraktär”. Utskottet hade utgått från samma för- utsättningar och funnit att inga invändningar kunde göras på den principi- ellt avgörande punkten.

De nya reglerna för utträde vore en följd av religionsfrihetsprincipen och innebar ej, att kyrkan tog avstånd från någon, men ”evangeliets anbud är ett fritt erbjudande”. Det var därför självklart, att kyrkan anslöt sig till religionsfrihetens princip. Samvetsfriheten hade kommit med reformatio- nen, och tvångslagstiftningen hade varit politiskt betingad.

Abt religionsfriheten också uppfattades som samfundsfrihet var riktigt, men ingen ändring skedde i kyrkans förhållande till staten. Det var int-et nytt, att tillhörighet till kyrkan och medborgarskap ej sammanföll. Kyrkan var ej identisk med staten, men de allra flesta skulle under överskådlig tid komma att tillhöra den. Genom sin offentligrättsliga ställning hade kyrkan långt bättre möjligheter än en privat sammanslutning att fylla sin uppgift. Det låge även i statens intresse att ge kyrkan möjlighet göra detta.

Den enda motion vari avslag yrkats utgick från skäl som ej gällde frågor vilka behandlades i det framlagda förslaget och vilka det ej fanns anledning att nu ingå på.

Utskottet sade sig särskilt vilja understryka, vad justitieministern sagt om kyrkans karaktär av trossamfund, Vilket var en konsekvens av dess be— kännelse. Detta innebar dock icke krav på någon personlig bekännelse av medlemmarna, utan endast att den evangelisk-lutherska bekännelsen be- stämde dess förkunnelse och samfundsordningar. Om hänsyn ej togs till kyrkans bekännelsekaraktär, kunde man ej rätt uppfatta ”dess rättsliga natur och ställning i samhället”.

Enligt folkkyrkoprincipen skulle kyrkan stå öppen för alla utan krav på personlig bekännelse. Inga barndop borde avböjas, ej heller löften avkrävas föräldrarna.

Klosterförbudets upphävande vore ej av kyrkolagsnatur och då riksdagen redan fattat sitt beslut, vore en hemställan från kyrkomötet meningslös. Inte heller häradshövding Leijonhufvuds motion kunde föranleda någon åt— gärd, då den avsåg bestämmelser, som ej krävde kyrkomötets samtycke.

Utskottet fann, att den som tillhörde svenska kyrkan borde begravas en- ligt dennas ordning om ej annat önskemål direkt framställdes, och under— strök med skärpa kyrkorummets speciella karaktär, som gjorde, att det näppeligen kunde upplåtas för jordfästningar av icke-kristen natur. Likväl tillstyrktes det framlagda förslaget, då det redan antagits av riksdagen och en utredning om en helt ny jordfästningslag ställts i utsikt. Två lekmän, professor Å. Hassler och häradshövding S. E. Turén, reserverade sig.

Debatten i kyrkomötet upptar i det tryckta protokollet 60 sidor (7: 52— 112). Kyrkolagsutskottets ordförande, landshövdingen friherre Hamilton, framhöll det förestående beslutets stora betydelse i den svenska kyrkans historia och dess överensstämmelse med det redan 1929 gjorda uttalandet. Särskilt betonades kyrkans karaktär av trossamfund och folkkyrkliga struktur. Den nya lagen skulle befordra friheten till gagn för både kyrka och stat.

Justitieminister Zetterberg framhöll de stora svårigheter lagens utarbe- tande medfört, då det gällde frågor, som för många var ”det djupaste eller det enda väsentliga i livet”, och då bland dem som hade en bestämd upp- fattning på detta område åsikterna var ”mycket starkt divergerande”. Man hade sökt ta hänsyn till olika meningar. Enigheten om det väsentliga både nu i utskottet och tidigare i riksdagen var glädjande.

Debatten om den egentliga religionsfrihetslagen kom framför allt att gälla vad kyrkans karaktär av trossamfund innebar. Professor Hj. Lindroth an— såg utskottets motivering på denna punkt alltför knapphändig. Man kunde därför ej förstå, hur begreppen folkkyrka och trossamfund kunde förenas. I yttre juridisk mening funnes ingen skillnad mellan kyrkan och andra reli- giösa samfund. Annorlunda var det i religiöst avseende. Det som skilde folkkyrkan från andra samfund var att den byggde på Guds förekomman- de nåd, ej på den enskildes tro och bekännelse. Kyrkan kunde därför ej

samordnas med andra trossammanslutningar; den hade en annan grund. Folkkyrkan uteslöt dock ej frikyrkans princip utan liksom inneslöt denna, då den byggde på en högre och mer omfattande. Folkkyrkan hade alltså rum för de frikyrkliga. De som utträdde begick en förnekelsehandling. De förnekade att Guds nåd är större än deras personliga tro. Också för ateisten var utträdet f. 6. ”en religiös akt och hans ställning utanför kyrkan är en religiös position”.

Biskoparna Björkquist och Runeslam uttryckte sin tacksamhet över den- na Lindroths utredning, som ansågs högst behövlig. Utträdet borde enligt Björkquist vara en samvetssak blott för dem, som ville ställa sig utanför allt kristet inflytande. Ur den högsta principiella synpunkten skedde ingen förändring i kyrkans ställning. Biskop Runestam, som närmast vände sig mot en motion av Axel B. Svensson, vilken skulle behandlas först senare, betonade mycket starkt Guds förekommande nåd som folkkyrkans princip.

Svensson framhöll att den förekommande nåden gällde alla människor, även hedningarna, men de tillhörde ej alla kyrkan. I ett senare inlägg ( 7: 115) förklarade han, att man naturligtvis kunde ändra på kyrkobegrep- pet och ge det sådan innebörd att alla som var föremål för gratia univer- salis var medlemmar av kyrkan, ty ”det är ingen ände på vad galenskaper en människa kan ta sig för att tänka”.

Svensson sade sig ej skola yrka bifall till sin motion. Hans huvudan- märkning var, .att de förändringar i andra lagar, som blev följden av reli- gionsfrihetslagen vore så ofullständiga. Man borde räkna med möjligheten, att majoriteten i regering och riksdag en dag kunde bestå av personer som utträtt ur kyrkan och i tid förbereda sig för en sådan situation. Frånsett bestämmelserna om inträdet vore intet direkt att anmärka på den nya la- gen, men det vore egendomligt, att kyrkan försattes i sämre ställning än andra samfund. Så långt borde ej kärleken till nästan sträcka sig.

Religionsfrihetslagen godkändes utan votering.

Jordfästningslagen vållade livlig debatt. De föreslagna ändringarna an- greps livligt från juristhåll, främst av häradshövding Turén, som menade att de innebar en försämring, och av professor Sundberg, som framhöll att kyrkan nu skulle svälja tre principer, vilka stod i strid med dittillsvarande uppfattning, nämligen 1) att medlem av svenska kyrkan ej hade rätt att begravas enligt kyrkans ordning, om han ej gjort testamentariskt förord- nande därom, 2) att dödfödda barn ej skulle jordfästas och 3) att kyrka skulle kunna upplåtas för jordfästning av icke-kristen karaktär. Också byråchefen Lundqvist yttrade sig starkt kritiskt.

För bifall talade däremot den ende i debatten deltagande biskopen, Ny- gren, som visserligen sade sig förstå betänkligheterna och skarpt. tog av- stånd från kyrkas upplåtande för jordfästning i strid med kyrklig åskåd- ning men varnade för att genom att förkasta ett av riksdagen redan god-

känt förslag avbryta samarbetet mellan kyrkomötet och statsmakterna. Ut- skottets tillstyrkande bifölls så genom uppresning.

Fru Eriksson fick sedan enhälligt beröm för sin motion, som enligt vad hon själv sade avsåg att trygga kyrklig begravning för dem ”som mena sig ha stigit miste, då de en gång togo steget ut ur kyrkan”. Biskop Nygren sade att detta var "en god konkret lektion i vad det betyder, att den svenska kyr- kan är en folkkyrka” och tackade härför.

Efter överläggningarnas slut framhöll ärkebiskopen betydelsen av dagens beslut. De närmaste följderna bleve kanske ej så stora men de praktiska verkningarna kunde ej överblickas. Kyrkans karaktär och förhållande till staten hade ej ändrats men dess ställning i samhället berördes "på ett gan- ska djupgående sätt”. Ärkebiskopen hoppades, att den nya lagstiftningen skulle göra kyrkan mera medveten om sin egenart och uppgift samt be- fordra samförståndet med andra kristna samfund.

På kyrkligt håll hade man alltså accepterat den nya lagstiftningen om ock icke utan oro och med starkt betonande av den svenska kyrkans folkkyrk— liga karaktär, som egentligen gjorde ett utträde överflödigt. Denna uppfatt- ning tycks innebära en viss motsägelse till motiveringen i den bekanta bis- kopsmotionen 1929. Också det frikyrkliga ställningstagandet kom att präg- las av en viss motsägelse mot hållningen under 1930- och 1940—talen.

n) Inför den nya religionsfrihetslagen

Som framgår av det förut sagda, hzade Mosesson 1938 bl. a. motiverat sin motion med att de frikyrkliga skulle kunna kvarstå inom kyrkan eller åter- inträda, sedan de önskade reformerna vidtagits. Dissente-rlagskommitténs förslag med bestämmelser om trossanimansluxtningar inom kyrkan hade tydligen ett liknande syfte. Emellertid underkändes gränsdragningen mel- lan dessa och trossamfunden icke blott av domkapitlen utan även av Fri— kyrkliga samarbetskommittén, vilket ledde till att den nya lagen ej kom att nämna något om inom kyrkans ram verksamma trossammanslutningar.

Av uttalanden under riksdagsbehandlingen framgår att åtminstone en- skilda riksdagsmän fattade saken så, att trossamfunds rätt att förrätta vigsel med laga verkan skulle bero av utträde ur svenska kyrkan, ehuru något sådant ej alls står i lagen och direkt strider mot definitionen på tros— samfund, ”sammanslutning för religiös verksamhet, vari ingår att anordna gudstjänst”.

Det kan dock ifrågasättas, om missförstånd om lagens innebörd kan ha på- verkat stämningen på frikyrkligt håll. Det bör dock märkas, att det redan 1946 framhölls, att fronterna mellan kyrka och frikyrka höll på att dragas upp på nytt efter ett par årtionden av samarbete (R. Larsson, Frikyrkoper- spektiv, s. 130 f.).

Det framgick av riksdagsdeballerna, att man på frikyrkligt håll likväl ännu ej kommit till klarhet om vilka konsekvenser man skulle draga av den nya lagen.

Av tidningsdebalten framgår klart nog, att meningarna var delade både inom samfunden och mellan dessa. I Svenska Morgonbladet fördes en viss polemik mot pingstvännerna och dessas ledare Lewi Pethrus, som hävdade, att pingströrelsen var en väckelserörelse inom kyrkan och att ett utträde ur kyrkan blott skulle gagna gudlösheten (31/8, 26/9 1951). Tidningen oroa- des emellertid av att ateisterna strävade efter att organisera sig (18/9).

Skånska Dagbladet hade då redan anmärkt, att det måste kännas besvä- rande för de frikyrkliga, att uppmaningar till utträde kom även från ateis- tiskt håll (26/8).

I en diskussion i Uppsala förklarade professor Gunnar Westin, att folk- kyrka och medlemskap var begrepp, som ej kunde förenas med varandra (KT 13/10 1951).

En gallupundersökning, som publicerades i pressen i början av septem- ber 1951, gav till resultat att 200 000 personer var beredda att utträda, främst sådana som helt ville ta avstånd från all kristen verksamhet men också baptister och, något överraskande, pingstvänner.

Ännu hade dock de frikyrkliga organisationerna ej tagit ställning. Först den 8 november offentliggjordes ett uttalande av Frikyrkliga samarbets- kommittén (tryckt bl. a. i Religionsfrihetslagen och därmed sammanhäng- ande lagar. . ., s. 57 ff.), i vilket den nya lagen sades kräva ett ställnings— tagande av den enskilde medlemmen av ett frikyrkosamfund. Envar måste få göra det fritt efter sitt eget samvete. I fortsättningen lämnades emeller- tid en klar rekommendation för utträde. Svenska kyrkan var ett trossam- fund men kunde enligt frikyrklig uppfattning ej godtas som en församling i Nya testamentets mening. Från kyrkligt håll hävdades ofta motsatsen, och man borde visa sådan respekt för denna uppfattning, att man utträdde ur kyrkan, då man tillhörde ett frikyrkligt samfund. Man borde ej tillhöra två församlingar, allra minst då de hade så olika uppfattning just i försam— lingsfrågan.

Man visade mest aktning också för det egna samfundet genom att ut— träda. Eljest kunde man bli orsak till att detta nedvärderades. Ett utträde skulle skapa klara gränser och därmed bättre förutsättningar för ekume- nisk samverkan. Kyrkan var ock alltjämt beroende av staten.

Det kristna inflytandet. på samhällslivet skulle ej försvagas genom de fri- kyrkligas utträde, då dessa kunde påverka förhållandena på andra vägar. Ingen risk förelåg för en försvagning av skolornas kristendomsundervis— ning. då denna ej hade något samband med svenska kyrkan. Dennas verk- samhet kunde blott försvåras på orter, där prästen behövde stöd av de fri— kyrkliga. Kyrkofullmäktiges sammansättning kunde även de som utträtt påverka, då kandidatnomineringen i regel sker inom de politiska partierna.

Till sist betonades i uttalandet, att de frikyrkliga genom att stå kvar in- om kyrkan skulle bidraga till bevarandet av en kyrkoform, som de ej an— såg rätt bibliskt grundad. Omedelbart därefter försäkrades det emellertid, att man hyste respekt för svenska kyrkan och kände samhörighet med den.

Fastän ej blott samarbetskommittén utan också styrelserna för sex sam- fund undertecknat denna förklaring var meningarna tydligen alltjämt de- lade, enligt Svenska Morgonbladet särskilt på grund av olika uppfattning om vad svenska kyrkan är. Mosesson förklarade, att om någon ansåg denna som en kristen kyrka i biblisk mening var det svårt att förstå, varför veder- börande var frikyrklig. Ansåg man att svenska kyrkan ej var en sådan för- samling kundc man stå kvar eller utträda efter behag (Sv.M. 12/12, 17/12 1951).

Som redan antytts utgick uppmaningar till utträde ur kyrkan också från konfessionslöst håll. Som en samlingspunkt bildades Förbundet för reli— gionsfrihet med Ture Nerman som ordförande.

Synpunkter på utträdet utvecklades av företrädare för både konfessions- lösa, frikyrkliga och kyrkliga i skriften ”I kyrkan eller utanför?”. Som före- trädare för den förstnämnda gruppen utgick rektor Stellan Arvidson från att utträdet skulle bli mer omfattande än gallupundersökningen givit vid handen. De flesta svenskar var dock religiöst likgiltiga och hade ansett sitt medlemskap i kyrkan som betydelselöst. Nu innebar kvarståendet dock ett personligt ställningstagande. Detta skulle öka antalet utträden, liksom en agitation som man dock borde undvika. Redan biskopsmotionen 1929 hade förutsatt, att de som stod främmande för kyrkan skulle utträda. Icke blott ateister utan även andra som stod främmande för kyrkans lära borde ut- träda. Det var oärligt av dessa att stå kvar (5. 12—17).

Den frikyrklige talesmannen, rektor A. Beg-Olofsson, uppmanade ej så direkt till utträde men refererade och kompletterade Frikyrkliga samarbets- kommitténs uttalande. Samtidigt framhöll han att utträdet ej var aktuellt för många medlemmar i de frikyrkliga samfunden, då de ej hade någon principiell frikyrkouppfattning och var starkt bundna av traditionens makt. Ett utträde skulle uppfattas som befrämjande av sekulariseringen.

Även den principiellt frikyrklige kunde kvarstå, emedan han ej uppfatta— de svenska kyrkan som församling i biblisk mening och då han ansåg att den utövade ett gott inflytande, som han ville understödja (s. 54 ff.).

Den kyrklige medarbetaren, numera biskop R. Josefson, avvisade där- emot talet om att de frikyrkliga borde utträda för att undvika en dubbel— anslutning. Kyrkan vore nämligen ej att likställa med andra trossamfund (s. 68). Ett kvarstående innebar dock ett ställningstagande till förmån för kyrkan. Tillhörigheten till denna hade emellertid i och för sig ingen reli—

giös innebörd. En dubbeltillhörighet medförde en konflikts'ituation först om det andra samfundet i centrala trosfrågor avvek från evangelisk-luthersk bekännelse (s. 71 f.).

Synpunkterna på den nya lagen och dess konsekvenser var alltså nog så motsägelsefulla, och det bör här erinras om att det var ett i äldre tid ofta återkommande önskemål från kyrkligt håll, att de frikyrkliga skulle ta konsekvensen av sin avvikande uppfattning och utträda ur kyrkan, en ståndpunkt som återfanns åtminstone i ett domkapitels, Göteborgs, yttran- de över dissenterlagskommitténs betänkande 1949, som förut nämnts.

(Jfr om 1951 års lagstiftning och debatten därom O. Hassler, Ordningen för utträdet . . ., s. 234—272.)

0) Religionsfrihetsfrågan efter 1952

När den nya lagstiftningen trädde i kraft nyåret 1952 visade sig verkning- arna långt mindre än man allmänt antagit. Utträdet det första året begrän— sades icke till några procent utan till på sin höjd några promille. En under- sökning avseende tiden t. o. m. 1958 tycktes visserligen visa en fortgående ökning, ehuru det totala utträdet för hela riket låg vid ca 1/2 procent (Hass- ler, a.a., s. 346 ff.). Diskussionen visade att många felkällor låg bakom den skenbara ökningen, vilket torde böra beaktas även vid bedömningen av se- nare föreliggande uppgifter.

Det ringa utträdet vållade på ett tidigt stadium förvåning och diskussion om orsakerna. Det förorsakade uppenbarligen irritation i de kretsar där man hoppats på ett kraftigare avståndstagande från kyrka och kristendom. De påfallande belåtna uttalandena i Dagens Nyheter (12/8 1961) över de 1961 publicerade siffrorna om ett fortgående utträde, torde i detta samman- hang vara symptomatiska. Mot bakgrunden av dessa förhållanden torde man få se den diskussion som tidigt uppstod om formerna för utträdet och som sedan fortgått. Frågan hade visserligen nämnts redan före 1952 men då spelat en underordnad roll. I detta fall kan den nya lagstiftningen sägas ha skapat ett tämligen nytt ämne i religionsfrihetsdebatten. (Se närmare kap. III.)

Många frågor, som ansågs vara av religionsfrihetsnatur, kvarstod f. ö. från den äldre debatten och redan i samband med den nya lagens ikraft- trädande framförde vissa grupper ytterligare olika krav.

Inom katolska kretsar synes man ha varit relativt tillfredsställd. En upp- sats i den katolska tidskriften Credo (1/1952, Om religionsfrihetslagen av P. Hornung, SJ) inledes med att den nya lagen förverkligade den princip. som uttalats redan i 1809 års RF. Svenska staten ”har åtminstone prin- cipiellt och juridiskt —— blivit en religiöst indifferent apparat”. Alla krav hade dock ej uppfyllts. När det gällde teologiprofessorer och kristendoms- lärare hade religionsfrihetsprincipen ej genomförts. De bestämmelser som

framför alla framkallade missnöje var de som gällde kloster, i synnerhet att det ställdes villkor för att grunda sådana och att tillstånd kunde upp- hävas. Det befarades, att detta skulle göra det omöjligt att inrätta kloster.

Detta har ju visat sig icke vara fallet, men då tillstånd för ett kloster för första och hittills enda gången gavs, utlöste detta både i riksdagen och i tidningspressen en livlig diskussion, på vilken Morgon—Tidningens omdöme om motionärerna 1951 mycket väl skulle kunna tillämpas (sid. .).

(Jfr om klosterfrågan alltifrån dissenterlagskommitténs förslag G. Inger, Klosterförbudet i Sverige och dess upphävande, Statsvet. tidskr. 1962, s. 133—173.)

I Frikyrkliga samarbetskommitténs uttalande i november 1951 heter det, att religionsfriheten ej kunde helt förverkligas förrän kyrka och stat skilts (Religionsfrihetslagen . . ., s. 57). Till den av kommittén utgivna kommen- terade upplagan av religionsfrihetslagen hade även fogats några korta upp- satser, bl. a. en av baptistpastorn R. Swedberg, med detaljerade anmärk— ningar. Det stred mot religionsfriheten att man blev medlem av kyrkan utan tillfälle till personligt ställningstagande. De utträdda förlorade allt inflytan- de på de kyrkliga organen trots att dessa hade att handlägga vissa rent borgerliga angelägenheter, som borde överföras till borgerliga organ. Något liknande gällde folkbokföringen. Bristerna i religionsfriheten efter den nya lagens ikraftträdande skulle kanske bli mest kännbara för kyrkan själv (a.a., s. 63 ff.). I motsats till katolikerna fann metodistbiskopen Th. Arvid— son, att alla ämbeten och tjänster stod öppna för envar utan hänsyn till samfundstillhörighet utom när det var fråga om svenska kyrkans inre för— valtning (s. 75).

En liknande men ännu utförligare förteckning framställdes från konfes- sionslöst håll av S. Arvidson (I kyrkan eller utanför?, s. 23 ff.). Det gällde formerna för utträdet ur kyrkan och det automatiska inträdet samt de obli- gatoriska morgonbönerna i skolorna, vilka i folkskolan hotade lärarnas reli- gionsfrihet och överhuvudtaget var ett tvång på eleverna. Varje individ borde ha rätt till fritt sanningssökande utan auktoritativ påverkan. Morgon— bönernas avskaffande vore kanske det väsentligaste religionsfrihetskravet. Allt kyrkligt inflytande på skolundervisningen borde f. ö. avskaffas. I detta sammanhang talas så om att kyrkorna borde få användas av olika samfund och upplåtas för alla begravningar. Det. utsäges dock ej direkt att detta är en religionsfrihetsfråga. — Kyrkofullmäktiges- rätt att i viss utsträckning beskatta de utträdda, som saknade rösträtt, var ej tillfredsställande ur de- mokratisk synpunkt och ej heller i full överensstämmelse med religionsfri— hetsprincipen. I praktiken saknade frågan i regel betydelse, men det enda rimliga var, att kyrkans väsentligen ”världsliga” uppgifter överfördes till borgerliga institutioner. Sedan funnes ingen anledning att lägga kyrkoskatt

på andra än kyrkans egna medlemmar. Till sist framhölls att själva ”stats— kyrkosystemet” innebar en inskränkning i religionsfriheten.

Också från kyrkligt håll kunde man, som Swedberg anförde, peka på in- skränkningar i den religiösa friheten såsom prästs skyldighet att viga och statens makt över den kyrkliga organisationen, som aktualiserades bl. a. av frågan om ny pastoratsindelning. (Jfr nedan kap, Vill.)

Frågan om formerna för inträdet i den svenska kyrkan, beskattningen av utträdda, vigsel av frånskilda och förhållandet i övrigt mellan kyrka och stat skall nedan närmare behandlas i kap. IV—VIII.

De av Arvidson framställda kraven om total skilsmässa mellan kyrka och skola ha åtminstone formellt uppfyllts genom den nya skollagstiftningen, ehuru meningarna i debatten varit delade om så skett även i praktiken. Den rätt till befrielse som medgivits från deltagande i, som det numera heter, morgonsamling har ock varit avsedd att i princip undanröja vad som i detta avseende ur religionsfrihetssynpunkt varit att anmärka. Det problem som återstår gäller väl närmast frågan 0111 eleverna själva eller föräldrarna skall ha rätt att välja. Detta torde dock mer sammanhänga med föräldrarnas rätt att bestämma angående sina barn i allmänhet än speciellt med religionsfri- hetsfrågan (jfr nedan kap. X).

Då kravet ej sällan ställts på fullständig religionsfrihet kan det.. vara skäl att nämna en tidningsartikel av metodistpastorn Th. Källstad (MB 5/6 1957), där som de väsentliga inskränkningarna i denna frihet i Sverige an— ges, att religionsövning enligt regeringsformen kan förbjudas, om den stör ordningen eller väcker allmän t'örarg-else, en bestämmelse som kan miss— brukas av en totalitär regim. Ytterligare nämnes här inskränkningarna i rätten att grunda kloster och att inträda i sådana. I jämförelse med dessa inskränkningar anses tydligen de som vanligen bruka debatteras som ovä- sentliga. Dagens Nyheter hade f. ö. redan tidigare (22/3 1952) klagat över att den med regeringsformen överensstämmande formuleringen i religions- frihetslagen (& 1) tycktes riktad mot dem som ta sin religion på allvar.

KAPITEL III

Frågan om formerna för utträde ur svenska kyrkan

a ) Äldre bestämmelser och förslag

Som redan (kap. 1) omtalats kringgärdades utträdet ur svenska kyrkan, då ett sådant 1860 för första gången tilläts, med mycket restriktiva bestäm- melser om förmaning, varning, personlig anmälan och intyg om upptagan- de i annat erkänt samfund.

Enligt 1873 års förordning skulle den som önskade utträda ur kyrkan an- mäla detta samt vilket samfund han ville tillhöra till kyrkoherden i sin för- samling och, om han framhärdade, efter minst två månader personligen in- finna sig och bekräfta sin önskan. Det framhölls flera gånger under debatt- erna om den nya lagstiftningen, att såväl betänketiden som framför allt det personliga besöket avsåg att ge kyrkoherden möjlighet att göra föreställ- ningar. I ett debattinlägg sades rentav, att om detta ej var avsikten med det personliga besöket, kunde anmälan om utträde lika gärna göras hos borgerlig myndighet. En annan talare menade dock, att då föreskrift sak- nades om skyldighet för dem som ville utträda att ingå på någon diskussion skulle de vägra att göra det.

I sitt remissutlåt-ande 1911 angående riksdagens skrivelse 1909 om vidgad rätt till utträde ur svenska kyrkan yrkade domkapitlet i Uppsala på att den som ville utträda skulle ange vilken åskådning han omfattade. Former- na borde vara sådana, att betydelsen av ett utträde inskärptes och förhas- tade steg förebyggdes. Dessa senare synpunkter anfördes också av domka- pitlet i Västerås, medan övriga domkapitel ej hade något särskilt att säga om utträdets form (SOU 1927: 13, s. 329 f.).

Religionsfrihetssakkunniga förklarade 1927, att utträdet borde vara helt fritt. Någon motivering behövdes ej och därmed bortfölle motivet för kravet på personlig anmälan. Det vore tillräckligt med en skriftlig sådan. För att undvika förhastande och överilning borde däremot den dubbla anmälnings- skyldigheten bibehållas. En betänketid om 2—4 månader skulle också mot- verka riskerna för ”otillbörligt inflytande av annan eller andra” (SOU 1927:13, s. 66 f.).

Dissenterlagskommittén ansåg i sitt betänkande 1949, att betydelsen av den personliga anmälan hade underskattats av religionsfrihetssakkunniga. Den motverkade utträde i överilning, på grund av ”akut antikyrklig propa- ganda” eller som följd av otillbörlig påverkan. Det personliga besöket mar-

kerade också utträdets allvar. En blott skriftlig anmälan skulle förringa detta. Däremot borde ingen förnyad anmälan behövas utan utträdet få gäl- lande kraft efter 30 dagar, om ej anmälan dessförinnan återkallats (SOU 1949: 20, s. 12 f.). '

Flertalet remissinstanser, särskilt de kyrkliga, synes ha ansett dessa be— stämmelser tillfredsställande.

Länsstyrelsen .i Jönköping ville skärpa kraven såtillvida, att den som önskade utträda skulle underteckna en försäkran, att han kände det som ett samvetstvång att kvarstå. Länsstyrelsen i Malmö ville också motverka icke allvarligt övervägda utträden, men fann ej det personliga besöket utan snarare den dubbla anmälan utgöra en garanti. En skriftlig anmälan borde vara tillräcklig, om den åtföljdes av en skriftlig förklaring av två ojäviga personer att det var fråga om en allvarligt grundad önskan.

Chefen för statskontoret ansåg, att det var ovärdigt av staten att upp- ställa villkor, som vållade praktiska svårigheter. Christian Science-samfun- det befarade påtryckningar vid det personliga besöket. Den apostoliske vika— rien anknöt till att den utträdande ej behövde uppge något motiv, varför det personliga besöket var onödigt. Det kunde däremot påverka det fria ut- trädet. På frikyrkligt håll tycks missnöjet mera ha riktat sig mot den före- slagna karenstiden (prop. 100/1951, s. 152 f.).

b) 1951 års religionsfrihetslag

Justitieministern framhöll i propositionen om religionsfrihetslag 1951, att formerna för utträdet borde vara sådana att de å ena sidan ej hindrade detta, men å den andra såvitt möjligt gav garantier för att anmälningarna vore allvarligt menad-e och grundade på fritt avgörande. Personlig anmälan tycktes därför lämpligast. En skriftlig anmälan kunde man underteckna utan att ha kommit fram till en personlig uppfattning. Någon karenstid behövdes ej (prop. 100/1951, 5. 153).

Frågan om formerna för utträdet hörde knappast till de mer uppmärk- sammade i propositionen varken i tidningspressen eller i riksdagen. Ingen motion berörde frågan. Särskilda utskottet konstaterad-e (s. 71), att vägan- de skäl anförts för anmälan vid personligt besök. Någon påverkan från prästens sida på sådana, som ej själva önskade samtal, borde ej få före- komma. Utträdesärendena måste handläggas med grannlagenhet och takt samt stiftscheferna vaka däröver. Det framhölls dock även, att prästerna hade full frihet att verka för sin åskådning, vilket kan verka något motsä- gande men väl får antas avse andra tillfällen än då någon kom för att an- mäla utträde.

Fem socialdemokratiska ledamöter reserverade sig emellertid. Den som önskade utträda visste säkert, vad han ville göra. Det personliga besöket var alltså överflödigt och en skriftlig anmälan tillräcklig (s. 101).

Under kammardebatterna var det närmast ett par av reservanterna, som framförde kritik. I första kammaren hävdade hemmansägaren A. Hermans- son, att de föreslagna bestämmelserna innebure onödig formalism, som kunde medföra förlust i tid och pengar. Detta skulle uppfattas som om kyrkan ville ge ett litet nålsting som sista hälsning. Det kunde f. ö. ej vara till någon glädje att behålla medlemmar som var så likgiltiga, att de skrev på en utträdesanmälan utan att tänka på vad de gjorde. Det kunde i många fall säkert vara behagligast för prästen att slippa personliga besök. Man kunde ej heller hindra t. ex. en friförsamlings medlemmar att komma i samlad trupp (FK 20: 161).

I andra kammaren medgav fru Nancy Eriksson, att en gemensam skrift— lig anmälan av en klubbs eller förenings medlemmar kanske ej innebar nå- got personligt ställningstagande, men det för henne väsentliga var tydligen risken för påverkan från prästens sida vid det personliga besöket. Risken för massansökningar sades ha överdrivits. Herr Sundström menade, att det var skillnad att skriva på en petition och att underteckna en anmälan om utträde ur kyrkan. Ett återhållande för att ej säga avskräckande moment hörde ej hemma i en religionsfrihetslag.

En annan socialdemokrat, R. Edberg, förklarade också, att det var verk- lighetsfrämmande att anta, att man skulle komma att gå omkring med lis- tor om utträde ur svenska kyrkan (AK 20: 51, 24, 46).

Utskottets ordförande, Sandler, närmast bagatelliserade frågan. Ur reli- gionsfrihetssynpunkt vore det rimligt att ha lika villkor för in- och utträde. Det skulle innebära, att man kunde få inträda först genom personlig an- mälan efter fyllda 18 år. En så radikal förändring skulle aktualisera frågan om skilsmässa mellan stat och kyrka, men härpå hade utskottet ej kunnat gå in (FK 20: 45). (Det kan dock i detta sammanhang erinras om att för- äldrar har rätt anmäla sina barn till utträde. Jfr kap. IV.)

Det blev justitieministern själv som genom anföranden i båda kamrarna främst fick försvara propositionen. Han betonade, att avsikten alldeles ej varit att ge prästen tillfälle att påverka. Man hade velat förhindra utträde genom slentrianmässiga påskrifter på listor. Var och en som hade erfaren- het från domstolar och ämbetsverk, visste hur lätt det var att få underskrif— ter på sådana. Den personliga anmälan kunde ej anses som något tvång utan som en garanti mot obehörig påverkan (FK 20: 63 f.; AK 20: 31 f.).

Det var i övrigt främst ett par bondeförbundare .som talade för proposi- tionen. Riksombudsmannen T. Bengtsson framhöll, att om man var rädd för påverkan från prästernas sida, måste man också tänka på de risker i motsatt riktning som förelåg, om det räckte med en skriftlig anmälan. En tillfällig stämning skulle göra det lätt att samla nanm. I vissa fall skrev en del människor på en lista utan att veta vad det var fråga om. Så hade varit fallet t. ex. med den så kallade stockholms-appellen (en proklamation som antagits vid en från kommunistiskt håll arrangerad s. k. fredskongress i

Stockholm). Den som önskade utträda borde ha en så bestämd uppfattning och så mycket kurage, att han kunde göra en personlig anmälan (FK 20: 53 ff.). Liknande synpunkter framfördes av herrar Onsjö och Pettersson i Norregård (AK 20: 43, 63).

Då intet yrkande om ändring väckts, kunde det ej bli fråga om votering.

Det kan vara anledning observera, att inga uttalanden under riksdags— debatten gjordes från frikyrkligt håll om formen för utträdet. Tystnaden tycks ha varit lika stor i de programmatiska uttalandena under hösten. Däremot anmärkte, som förut nämnts, S. Arvidson på att utträdet ej fick anmälas skriftligt, vilket sades vara. en inskränkning i religionsfriheten.

Det tycks också närma-st ha varit Expressen (2/1 1952) och Dagens Ny- heter (3/1), som förargades över att ärkebiskopen i radio manat dem som övervägde att utträda ur kyrkan att allvarligt betänka innebörden häri. Karl Vennberg klagade över att den nya lagen var otillfredsställande ur alla syn— punkter utom prästernas (AB 8/1), medan Olof Lagercrantz hävdade, att det verkade löjligt att begära utträde ur-något så betydelselöst som kyrkan (DN 17/1). Afton-Tidningen ansåg däremot, att det obetydliga utträdet tydde på att lagstiftningen var före den allmänna meningen (AT 4/1 1952).

Vid denna tidpunkt, cirka '14 dagar efter lagens ikraftträdande, utfär— dade biskopsmötet ett cirkulär till kyrkans prästerskap om handläggning— en av utträdesärenden. De måste handläggas taktfullt. Försök till påverkan eller krav på motivering ”bör givetvis icke förekomma”. Denisom ville ut— träda men av långvarig sjukdom var förhindrad inställa sig personligen borde pastor besöka. Det var angeläget, att inga onödiga irritationsmoment uppstod, "så att kyrkans lojalitet och välvilja jämväl mot dem som lämna henne icke kan dragas i tvivelsmål”. Kyrkans ansvar gällde även dem som utträtt. Frågor om jordfästning av sådana borde behandlas i generös anda (skrivelsen tryckt i bl. a. Hassler, Ordningen för utträdet . . ., s. 340 f.).

Detta cirkulär tycks ha passerat ganska obeakt-at i den allmänna debat- ten, men desto mer uppseende väckte en broschyr som distribuerades av Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag och som innehöll uttalanden av frikyrkomän, som [tog avstånd från utträde ur kyrkan, som Mosesson och L. Pethrus, och en del pressklipp ur frikyrkliga tidningar med samma tendens. Svenska Morgonbladet och Vecko—Posten klagade över missvisande citering, efter vad det synes icke utan skäl. Det ansågs vara fråga om en mer eller mindre officiös kyrklig cirkulärskrivelse avsedd att motverka de frikyrkligas utträde ur kyrkan (Sv.M. 18/1 1952).

En representant för förlaget förklarade, att det var ett på enskilt initia- tiv tillkommet reklamprospekt för G. Forkmans och D. Svenungssons arbete om den nya religionsfrihetslagen, vilket var avsett ge underlag för präster- na vid samtal med sådana som önskade diskutera utträdesfrågan. Avsikten

med prospektet hade blott varit att visa, att åsikterna bland de frikyrkliga var delade. Citaten påstods vara korrekta (insändare av direktör R. Run- mark, Sv.M. 22/1, Expressen 25/1).

Svenska Morgonbladet uttryckte sin glädje över att Diakonistyrelsen ej hade något med prospektet att göra men uttryckte sin förundran över dess påstådda syfte, då det uteslutande bestod av frikyrkliga uttalanden och ci— tat, i ett fall helt missvisande; ”så gör man icke” (23/1).

Expressen framhöll att förlagets försvar ej var något försvar. Det hade ej alls framhållits, att cirkuläret ej fick användas på pastorsexpeditionerna. Det hade tvärtom enligt flera vittnesmål lagts ut på sådana ”inför deras ögon, som kommit för att begära utträde”. Sättet att citera erinrade om för- domsfri filinreklaiu. Även den skrift som reklamen avsåg vore t'. 6. tenden- tiös (25/1).

Det heter bl. a. i denna, att den som ställde sig utanför den kristna ge- menskapen avsade sig ”den påtagliga delaktigheten i det andliga liv, som varit och är vårt folks styrka”. Man fjärmade sig också "djupast sett från det västerländska kultursammanhanget”. Att ställa sig utanför kyrkans ge- menskap betydde ”hemlöshet i ordets egentligaste mening”. Föräldrar bor- de tänka på sina barn och deras framtid, den demoralisering som följde med materialismen och på värdet av att leva i ett kristet samhälle, där ”undervisning i kristen tro och livsföring” gavs i alla skolor (Forkman- Svenungsson, Den nya religionsfrihetslagen, s. 33 f.).

Metodistbiskopen Arvidson förklarade (Sv.M. 30/1 ), att man på kyrkligt håll borde vara nöjd med den ökade klarhet som de frikyrkligas utträde skapade men att så ej alls var fallet. Man ville måhända ha frikyrklig hjälp mot kommunisterna, men man borde hålla fast vid principerna. Fullt rik- tiga upplysningar framställdes agitatoriskl. Han betonade även (2/2), att vad som skett ej kunde befordra samverkan.

I ti—dningspressen återgavs uppgifter om olämpligt uppträdande från präs— terskapets sida (så AT 1/2 1952). Påståenden om olustig propaganda för— anledde kyrkoherden i Bollnäs att i en insändare i Svenska Morgonbladet förklara, att saklig upplysning ej kunde kallas så. Som exempel på sådan bifogade han ett cirkulär, som han lämnade till de församlingsbor som öns- kade utträda. I detta hette det, att den som utträdde förlorade den närmare gemenskapen med kyrkan. Man visste ej vad följderna av ett mer allmänt utträde skulle bli för kristendomen. Man förlorade rätten till kyrkorum- met och till klockringning vid jordfästning. Vinsten av den nedsatta kyrko— skatten bleve obetydlig.

Svenska Morgonbladet replikerade i en ledare (4/3 1952), att insändaren just givit exempel på olustig propaganda. Försök till övertalning blev ej lämpligare, därför att det gjordes skriftligen. Innehållet i cirkuläret var så ensidigt och ofullständigt, att det måste anses tendensiöst. Tidningen hän- visade ifråga om klockringningen till det svar justitieministern givit på en

fråga av herr Ståhl i Karlstad i andra kammaren, vilken sagt sig känna tre fall, där pastor för personer som önskade utträda ur kyrkan framhållit, att de då miste rätten till kyrkklockorna (AK 1952, 6: 10 f.).

Det kunde ha tillagts, att dylika påpekanden var så mycket mer anmärk— ningsvärda som enligt biskoparnas ovannämnda cirkulär klockringning ej borde vägras vid någon kristen jordfästning. Det kunde kanske också ha sagts, att påtryckningar särskilt tycktes förekomma i Karlstads stift, vars biskop i kyrkomötet starkt vänt sig emot, att någon som ville vara kristen utträdde.

Baptistpastor S. Öberg sade sig i en tidningsartikel förstå irritationen bland prästerna över att de frikyrkliga utträdde, då dessa ofta varit ett gott stöd åt församlingskärnan, men vädjade om respekt för en ärlig övertygelse (Sv.M. 31/3).

En vägran att upplåta en kyrka för frikyrklig begravning ökade misstäm- ningen, så att det i Svenska Morgonbladet (18/4) rentav hette, att de fri— kyrkliga ej behövde låta sig ”hunsas”. Om kyrkan ej förstod att skicka sig, finge staten lära den det. Missionssekreteraren Rich. Larsson var dock sna— rast benägen atl avstå från en förmån som kyrkan ej helhjärtat ville ge (Sv.M. 18/7).

I Stockholms-Tidningen förklarade Per Helin (19/5), att kravet på per- sonlig inställelse vid utträdesanmälan åtminstone på mindre orter motver— kade lagens syfte. Denna hade blivit en halvmesyr, som knappt tillfreds- ställde någon.

Svenska Dagbladet hävdade å andra sidan (28/7), att det var lättare få utträde ur kyrkan än ur en fackförening. En ombudsman var ej lagligen förhindrad att söka påverka medlem, som ville utträda. De låga utträdes- siffrorna måste vara en besvikelse för de frikyrkliga.

(: ) Det första ändringsförslaget 1953

Då riksdagen samlades 1953 väcktes så motioner av Nerman (I: 86) samt fru Nancy Eriksson och herr Wallentheim (II: 116), alla tre socialdemo- krater och representanter för stockholmsregionen, om att anmälan om ut— träde lika väl som om inträde skulle kunna ske vid personligt besök eller genom av två personer hevittnad skriftlig framställning. Avstånd och ohälsa kunde hindra ett personligt besök. Man kunde också draga sig för ett så— dant av blyghet och därför underlåta att följa sitt samvete.

Innan första lagutskottet avgav sitt betänkande (nr 23), inhämtades ett antal remissutlåtanden. På kyrkligt håll fann man gällande lagstiftning till— fredsställande. Några olägenheter hade ej förmärkts under det gångna året. Frikyrkliga samarbetskommittén fann, att den personliga anmälan ej var förenlig med full religionsfrihet. En del som velat utträda hade dragit sig för att göra det, emedan de varit rädda att prästen skulle känna sig för-

olämpad, eller emedan de varit rädda att på tillfrågan ej klart kunna redo- göra för sina motiv. Även Förbundet för religionsfrihet betonade det per- sonliga obehag ett besök kunde medföra. Risk för massutträde fanns ej.

Utskottet fann för egen del, att intet nytt tillkommit sedan 1951. Präs— terna hade ej veterligen gjort några övertalningsförsök och de som allvar- ligt önskade utträda ur kyrkan övervann nog sin blyghet. Var man rädd att såra prästen drog man sig nog också för att skriva. Den personliga an— mälningsplikten torde ej stå i strid med religionsfriheten. Bevittning vore ingen garanti mot massutträden.

Två reservationer avgavs. En blank av den frikyrklige bondeförbundaren lantbrukaren V. Lodenius. I en annan reservation av folkpartisterna över— direktör H. Göransson och möbelsnickaren M. Larsson i Stockholm samt socialdemokraterna advokaten Georg Branting, fru Sjöström-Bengtsson och metallarbetaren S. Hedqvist ansågs svårigheten för vissa grupper att be— söka pastor för att göra personlig anmälan svårförenlig med religionsfri- heten. För många blev det ett stort hinder av psykologisk art. Bevittning skulle hindra massanmålningar om utträde. Samtliga reservanter, utom en göteborgare, representerade Stockholms stad och län.

Debatterna blev ganska utförliga i båda kamrarna (FK 12:25 ff.; AK 12:50 ff.). Nerman hävdade att något nytt tillkommit. Man visste, att det ej skulle bli någon agitation eller massutträde. Göransson anförde samma synpunkt och att många var knäsvaga, när de skulle uppsöka myndighets— personer. Fru Nancy Eriksson framhöll, att hon och hennes meningsfrän— der aldrig uppmanat någon att utträda ur kyrkan, därför att de ej omfat— tade dennas tro, utan endast den som kände medlemskapet som ett per— sonligt tvång. Snävare kunde lagen ej tolkas. Då ingen agitation hittills förekommit var det ingen risk att det skulle bli någon.

Från frikyrkligt håll uttryckte herr Weiland sin förundran över präs- ternas inställning och begärde lagändring av hänsyn till de stilla i landet, vilka ej ville opponera sig utan fogade sig, även när de— hade en annan mening.

Större uppseende vållade baptistpastorn Swedbergs inlägg. Denne talade nämligen ej blott om praktiska och psykologiska svårigheter utan även om att åtskilliga fall av direkta ”ganska hårda påtryckningar från prästernas sida” inträffat. Han var förvånad över att utskottet ej kände till detta och lovade att dess ordförande, folkpartisten borgmästaren Rylander, skulle få ta del av det material han förfogade över.1

Till försvar för utskottets ståndpunkt uppträdde främst Rylander, som ej tyckte att blyghet var så utmärkande för nutida människor, även om

1 Rylander har för utredningen uppgivit, att avsett material icke ställts till hans för- fogande.

varje besök hos en myndighet kunde vara nervpåfrestande för en del, men de finge väl taga någon med sig. Att försök till påverkan från prästers sida förekommit var en överraskning. då intet stått därom i tidningarna. (Detta var, som framgår av det ovan sagda, ej riktigt.) Den som ansåg sig ha be— vis horde göra anmälan till vederbörande stiftsledning. Bevittning var ingen garanti för självständigt handlande.

Socialdemokraten herr Ahlkvist instämde och menade att intet skett sedan 1951 som föranledde en omprövning. Prosten Hallén framhöll, att åtminstone i de sekulariserade storstadsförsamlingarna kunde det ringa utträdet ej bero på rädsla för prästen. Det fanns många ytterst aktnings- värda motiv som gjorde, att flertalet stod kvar inom kyrkan, fastän de ej omfattade dennas bekännelse. Det var vanligt, att man i andra ärenden måste inställa sig personligen på pastorexpeditionen, även om det gällde ”en så banal sak som ett åldersbetyg”.

Högermannen herr Lundqvist framhöll, att de frikyrkliga ändrat upp- fattning sedan 1951, då Mosesson tillhört utskottsmajoriteten. Weiland hävdade, att detta berodde på kompromissen i utskottet (det borde väl då ha varit redan i dissenterlagskommittén). Nittio procent av frikyrkopas— torerna var redan 1951 mot personliga besök.

Högermannen bankdirektör Björnberg fann det otroligt, att de frikyrk- liga av rädsla för prästen ej skulle utträda ur kyrkan. I storstadsförsam- lingarna kände man honom ju icke ens. De flesta kände däremot gemen— skap mcd kyrkan och ville ej bryta banden. Vad de gamla och sjuka be- träffade, brukade dessa söka sig till kyrkan, ej ifrån den.

Båda kamrarna avslog motionerna med knapp majoritet; den första med 61 röster mot 59 och 3 nedlagda, den andra med 89 röster mot 79 och 11 nedlagda.

I riksdagen hade partibanden brustit bland såväl socialdemokrater som folkpartister. Deras ledande tidningsorgan synes överlag ha stött motio— nerna om också med olika starkt eftertryck (se t. ex. DN 27/3, ST 1/4, Expr. 2/4, AB 4/4, AT 2/4, 21/4). Ett par liberala tidningar fann dock an- ledning undra över konsekvensen i socialdemokraternas hållning med hän- syn till fackföreningarnas kollektivanslutning till partiet (GHT 20/4, ST 23/4).

Svenska Morgonbladet hade givit motionen ett särskilt starkt stöd. Det personliga besöket var synnerligen allvarligt; prästerna uppträdde på mer än ett håll hotfullt och ändringsförslaget var ”synnerligen starkt moti- verat" (28/ 1). Senare betonades att det var ett religionsfrihetskrav, att ut- trädet fick så bekväma former som möjligt. Swedberg borde delge utskottet sina erfarenheter (9/4).

d) De nya förslagen 1958

Det skulle emellertid dröja i fem år innan en ny motion väcktes i riks- dagen, vilket verkar något påfallande med hänsyn till det bevismaterial som utlovats.

Vid 1958 års A-riksdag väcktes emellertid åter motioner om ändring av formerna för utträde ur svenska kyrkan av 12 socialdemokrater med två göteborgsrepresentanter fru Sjöström-Bengtsson och doktor Elisabeth Sjövall som första namn (I: 39; 11:45). Då propaganda och massutträde ej förekommit, borde formerna förenklas, så att skriftlig anmälan blev tillåten.

De kyrkliga instanser som hördes avstyrkte. Luleå domkapitel ansåg. att propaganda förekommit och befarade, att den skulle intensifieras. Växjö domkapitel ville blott tillstyrka skriftlig anmälan för personer som av sjukdom eller dylikt var förhindrade göra personliga besök. Svenska Prästförbundet ansåg, att en lagändring skulle medföra större risker för den personliga friheten än den bestående ordningen.

Frikyrkliga samarbetskommittén hävdade, att någon obehörig påverkan för utträde ej förekommit, medan enskilda präster uppträtt klart olämp- ligt mot sådana som ville utträda. Både kommittén och Förbundet för reli— gionsfrihet hävdade, att det riktiga vore, att man finge anmäla sitt in- träde, men så långe detta ej var fallet borde utträdesanmälan ske så enkelt som möjligt. Rätt att göra den skriftligen skulle underlätta utträdet för en del men »ej leda till massutträde hävdade Förbundet för religionsfrihet.

Första lagutskottet (nr 13) fann det numera sannolikt, att präster upp- trätt olämpligt. På en del håll hade överlämnats en tryckt skrift, som inne— höll uttalanden om följderna i religiöst avseende av ett utträde, vilket var ägnat att framkalla obehag och verka återhållande. För att undanröja detta och de praktiska olägenheter som kunde vara förenade med personliga besök syntes en skriftlig anmälan lämplig. Om det föreskrevs, att den skulle göras enskilt och vara bevittnad av två personer, vore det garanti nog mot obehörig påverkan eller förhastande. Utskottet föreslog lagändring i över- ensstämmelse härmed.

Sju ledamöter reserverade sig. Fyra folkpartister och centerpartister, Rylander, baptisten direktör E. A. Lindblom, Lodenius och Onsjö, instämde ett långt stycke med majoriteten men hyste större farhågor för organise— rade massutträden. Det vore lämpligt att departementet skyndsamt gjorde en utredning i saken.

Utskottets tre högerledamöter avstyrkte helt. Den kontroversiella frågan om kvinnliga präster hade vållat mycken irritation inom kyrkan. Det vore olämpligt att i en sådan situation underlätta utträdet. Påståendena om olämpligt uppträdande från prästernas sida borde ej tillmätas avgörande betydelse.

Under debatten i riksdagen hävdade socialdemokraten rektor Alemyr, att det som påtryckning på kyrkomötet var lämpligt att riksdagen först fattade beslut och att ett bifall till utskottets hemställan ej blott skulle vara ett steg mot full—ständig religionsfrihet utan även gagna kyrkan genom att göra medlemskapet mera meningsfyllt och bidraga till att de som stod kvar blott av slentrian utträdde. Motionären doktor Sjövall klagade över att kyrkan sökte försvåra utträdet för passiva medlemmar som kommit med utan att själva få ta ställning.

Såväl hon som fru Sjöström-Bengtsson hävdade, att en skriftlig anmälan skulle ge anledning till väl så grundlig eftertanke som ett personligt be- sök. Upprättandet av sådana handlingar rymde många ”psykologiska spärr- mekanismer” hävdade den förra.

Herr Larsson i Stockholm tyckte att center- och folkpartireservanterna blott krånglade till saken. Banden mellan kyrkan och de enskilda vore så starka, att de skulle hålla inför yttre påverkan. Den frikyrklige social- demokraten socialvårdsombudsmannen E. Svensson i Kungälv ansåg också frågan enkel men fann det egendomligt, att riksdagen skulle besluta om en fråga om ett kristet trossamfund. Så länge kyrka och stat var förenade, var det statens skyldighet att värna om kyrkan men därtill hörde ej den personliga anmälan om utträde.

Folkpartisten och missionsförbundaren redaktör A. Keijer framhöll, att det nyligen hållna frikyrkomötet hade antagit en resolution om att ”en bevittnad skriftlig anmälan" borde vara nog vid utträde ur kyrkan.

Flera av reservanterna gick ivrigt till försvar för sin uppfattning. Herrar Lindblom och Rylander vände sig med skärpa mot något så ovanligt som att första lagutskottet. skrev en lagtext. Det borde Kungl. Maj :t under med- verkan av lagrådet göra. De fick starkt stöd av sin partivän häradshövding E. Alexanderson.

Rylander betonade också betydelsen av garantier mot obehörig påver— kan. Denna synpunkt framhölls av högerreservanten lantbrukaren J.-A. Arvidson som ett huvudargument mot en lagändring över huvud taget. De som ville propagera för ett utträde skulle få det betydligt lättare. Medreser— vanten häradshövding N. Fröding fann anklagelserna mot prästerna obe- styrkta.

Högermannen kyrkoherde l). Svenungsson sade sig ej tro, att en lagänd- ring skulle få någon större verkan, men han fann det skadligt för riks- dagens auktoritet. om den genom att nu ändra lagen desavuerade sig själv.

Centerpartisten lantbrukaren G. E. Elofsson i Vä undrade om man från andra trossamfunds sida var så ivrig att få människor att utträda ur kyr— kan, därför att man själv ej kunde få så många medlemmar som man önskade. Högerrepresentanten fru Märta Boman, själv f. d. frälsningsarmé- officer, sade att frikyrkomötets uttalande gjort henne ont. Det borde vara ett gemensamt kristet intresse, att alla ensamma och splittrade människor

finge höra hemma någonstans. Det var förståeligt, att man på vissa håll ville underlätta utträdet ur kyrkan men ej att sådana krav framfördes av frikyrkliga organisationer. Flertalet människor önskade kyrkans stöd. Denna hade liksom sin Herre en öppen famn för alla.

Sedan högerreservationen slagits ut i en förberedande votering bifölls utskottsförslaget i första kammaren med 75 röster mot 47 och 8 nedlagda och i den andra med 116 mot 79 och 12 nedlagda (FK 112115 ff.; AK 11: 184 ff.).

Då riksdagsbeslutet förföll genom andrakammarupplösningen, framlade regeringen till den nya riksdagen 1958 en proposition (nr 25) med samma innehåll som de godtagna motionerna. Denna tillstyrktes av första lagut- skottet (B nr 2) med reservation av högerledamöterna samt bifölls av båda kamrarna utan egentlig debatt eller votering (1958 B, FK 3: 85 f.; AK 3: 156 f.).

Efter den första riksdagsbehandlingen talade Expressen (28/3) om en ”glädjande seger” och uttryckte sitt missnöje med de folkpartister som reserverat sig och därigenom visat misstro till medborgarna i ett demokra- tiskt land. Kyrkan hånades, som behövde sådana ”småtterier” för att kvar- hålla sina medlemmar. Stockholms-Tidningen ansåg den personliga |an- mälan sakna större betydelse. Den var ett onödigt irritationsmoment, som utnyttjats av en kyrkofientlig propaganda. Beslutet var en utmaning till omprövning inför folkkyrkans existensvillkor i det demokratiska sam- hället. Det överväldigande flertalet skulle säkert stå kvar av fri vilja.

Det ombildade Morgonbladet medgav senare (18/7), att möjlighet till påtryckning fanns, men att man borde undvika onödigt krångel. En social- demokratisk tidningsman, chefredaktör Axel Bråland, själv vald till leda— mot .av kyrkomötet, förklarade utan närmare ställningstagande, att det föreföll möjligt, att såväl muntlig som skriftlig utträdesanmälan kunde vara förenad med särskilda olägenheter (Sm F 1/9 1958).

e) F rågans behandling vid 1958 års kyrkomöte

Det återstod att inhämta kyrkomötets samtycke. Ärendet framlades i Kungl. Maj:ts skrivelse nr 3 till 1958 års kyrkomöte. Professor Å. Hassler motio— nerade (nr 7) om avslag. Riksdagsbeslutet var anmärkningsvärt, då det ej föregåtts av någon utredning, utan första lagutskottet hade byggt på lösa påståenden och underlåtit redovisa, att intet massutträde skett. Det var lyckligtvis sällsynt, att man lagstiftade ”på så lösa boliner här i lan- det”. Man brukade ej frångå en tidigare uppfattning utan fullgoda skäl och sådana förelåg ej nu. Det krävdes en verklig utredning och stred mot svensk rättsuppfattning att döma på Obestyrkta påståenden. Av dessa skäl borde kyrkomötet, oavsett det sakliga innehållet, avvisa lagändringen.

Kyrkolagsutskottet anslöt sig i sitt utlåtande till Hasslers framställning (nr 3). Det saknade kännedom om olämpligt uppträdande av präster. Det ansåg sig dock böra ingå på en saklig prövning av lagförslagets innehåll. Gällande lagstiftning skapade full frihet både att utträda och att kvarstå. Vid politiska val måste man inställa sig personligen.

Det kunde dock övervägas om andra former också skulle ge garantier för friheten. En skriftlig anmälan ansågs ej göra detta, men personlig an— mälan hos en borgerlig myndighet kunde övervägas som ett alternativ. Det krävdes "en allsidig och omsorgsfull utredning”. Kyrkomötet borde alltså förklara sig ur stånd godkänna det framlagda lagförslaget.

Biskop Anderberg och häradshövding Turén reserverade sig.

I kyrkomötesdebatten (2: 31—46) uppträdde justitieminister Lindell till försvar för regeringens förslag. Intet massutträde hade ägt rum, och ingen hade veterligen tubbats. Någon ändring häri vore ej att befara. Präs- terna hade nog å andra sidan i stort sett också uppträtt korrekt. Gällande lag vållade emellertid svårigheter, praktiskt särskilt för gamla och sjuka, principiellt genom att tvinga den som ville utträda ur kyrkan att infinna sig hos en representant för denna kyrka. En sådan situation kunde lätt bli påfrestande och några skulle fördenskull kunna låta bli att utträda. Genom inställelse hos borgerlig myndighet, snarast landsfiskalen på landsbygden, skulle den principiella invändningen till en del bortfalla, men en sådan bestämmelse skulle blott ”understryka det konstlade och tämligen menings- lösa i en sådan här spärregel”. Då lagrådet enhälligt godtagit förslaget måste utredningen anses tillfredsställande.

Herr Turén ansåg däremot utredningen otillfredsställande. Lagrådets granskning var i detta avseende betydelselös. Riksdagens motivering var olycklig, men det fanns bättre skäl. Då man borde låta människor såvitt möjligt välja den form de själva fann bekvämast och då erfarenheten visade, att det ej var risk för något massutträde, borde skriftlig anmälan tillåtas. Kyrkans och statens intresse av att medborgarna kvarstod inom kyrkan fick ej ta sig uttryck som stod i strid med den proklamerade reli- gionsfriheten. Kyrkan skulle utsättas för stark kritik, om den nu höll på tvång. Det vore ovisst, om skriftligt utträde medförde större risker för obehörig påverkan, men även om så vore, måste man ta denna. risk hellre än att någon som verkligen ville utträda av formella skäl skulle hindras göra detta. Ovederhäftig propaganda finge mötas med saklig upplysning. Individen borde ha rätt att göra misstag och i detta fall kunde det lätt rät- tas. Kyrkan hade intet att vinna på att behålla dem som ej ville ha med den att göra. En utredning nu skulle vara som att kasta jästen i ugnen efter brödet. Han yrkade därför bifall.

Biskop Anderberg ansåg, att kyrkan skulle vara generös. De flesta män- niskor nådde i de väsentligaste livsfrågorna ej fram till något personligt

ställningstagande utan var beroende av tradition och i viss mån av miljö. Den gamla lagen gav anledning till samtal mellan prästen och den utträ— dessökande. Nu ansågs det vara propaganda, om man sökte inleda ett så- dant. Prästen skulle dock ej vara en stum figur utan Herrens härold. Det var därför bättre med möjlighet till skriftlig anmälan. De som då infann sig personligen kunde antas önska samtala. Han yrkade därför bifall.

Den socialdemokratiska riksdagsledamoten fru Lisa Johansson i Skövde, medlem av Svenska missionsförbundet, sade sig vid årets riksdag i mot- sats till tidigare ha röstat för förslaget, emedan hon ansett detta vara till störst gagn för kyrkan. Genom att vara generös skulle den vinna flera anhängare. Ett avslag skulle verka irriterande.

Utskottets talan fördes främst av dess ordförande, den blivande ärke— biskopen Hultgren. Formerna för utträde var en viktig detalj. Mot bak- grunden av vad som tidigare förevarit tedde sig beslutet vid årets riksdag överraskande. Det var beklagligt, att kyrkomötet försatts i en sådan situa- tion som skett. Det var angeläget, att möjliga orsaker till irritation undan- röjdes. Därför borde en utredning begäras och olika alternativ prövas, då hänsyn till pastor kunde verka återhållande.

Professor Hassler betonade, att det ej var fråga om att kvarhålla någon som ville utträda och att någon risk för massutträde inte fanns. Religions- friheten måste dock innebära ej bara frihet att lämna kyrkan för den som så önskade men också frihet att kvarstå för dem som ville göra detta. En oförändrad lagstiftning gav de bästa garantierna för båda delarna. Det var den som hindrat ett organiserat massutträde. Första lagutskottet hade ej heller nämnt den lugna utvecklingen som skäl. Om prästerna verkligen uppträtt olämpligt hade det säkert blivit både anmälningar till domkapitlet och tidningsartiklar om saken. Till talarens förvåning hade Morgon-Bladet instämt i att ”en rejäl utredning" vore påkallad, då ärendet ej brådskade. En utredning kunde visst ge nya synpunkter. Det var statsmakterna som borde vara generösa genom att företa en sådan utredning. Sedan var det kyrkomötets tur att vara det.

Redaktör Stefan Oljelund fann det olämpligt att tala om generositet, då det gällde krav på kyrklig anpassning. Det var felaktigt att tala om tvång därför att anmälan måste göras personligt. Det kunde istället hända, att en skriftlig anmälan skulle leda till ett verkligt tvång. Man borde akta sig för att skapa nya tillfällen för påverkan.

Kyrkomötet avslog regeringsförslaget genom uppresning.

I detta sammanhang må nämnas, att teol. dr O. Hassler under debatten i kyrkomötet omtalade, att Svenska Prästförbundet vänt sig till Frikyrk— liga samarbetskommittén och begärt få ta del av det material som låg till grund för de enligt förbundets mening mycket allvarliga men ”i det väsent— liga grundlösa anmärkningar” som framförts mot prästerskapets sätt att

handlägga utträdesanmälningar. I skrivelsen hade ock betonats att person- liga påtryckningar ”i ena eller andra riktningen" icke vore ”förenliga med religionsfrihetslagens anda” (skrivelsen av den 22/5 1958, tryckt i 0. Hass- ler, Ordningen för utträdet . . ., s. 341 f.). Trots att fyra månader förflutit hade intet svar ingått.

Nu kom omgående ett svar, daterat den 25! september (tryckt i Hassler, a.a., s. 342 f.), där Frikyrkliga samal'betskommitten först beklagade att skrivelsen på grund av sekreterarens utlandsvistelse och bristen på sam- manträden under sommaren ej tidigare besvarats men samtidigt uttryckte sin förvåning över att saken omtalats i kyrkomötet, så att det verkade som om kommittén saknade möjlighet lämna exempel på olämpligt uppträ- dande av präster. Den protesterade på det bestämdaste häremot. Ett icke ringa antal personer ansåg sig kränkta. Det medgaVS emellertid, att en juridisk prövning kunde bli svår och tidsödande utan att ge entydigt ut- slag. Det funnes ingen anledning att utpeka enskilda präster, då det tyd- ligen ej var fråga 0111 någon uttömmande redogörelse. (Detta synes dock vara en misstolkning av den framställda begäran.) Blott en lagändring kunde skapa garantier. Till dess borde särskilda utskottets uttal-ande 1951 beaktas.

f ) Förnyade motioner 1959

Vid 1959 års riksdag väcktes cj mindre än sju motioner ifråga om utträdet ur kyrkan. Socialdemokraterna fru Johansson i Skövde och pastor pri- marius Zetterberg samt prosten li. Mogård begärde (1125; I: 6) skyndsam utredning om formen för utträde ur svenska kyrkan. Många företrädare för kyrkomötesmajoriteten hade ej haft något att invända i princip utan betänksamheten hade gällt remissförfarandet och risken för obehörig på- verkan.

Tre frikyrkliga folkpartister, socialselwelerare E. Rimmerfors, agronom W. Svensson i Ljungskile och bankkamrer E. ])anmans (II: 7; I: 6) be- gärde, att frågan om skriftlig utträdesanmälan åter skulle föreläggas kyrko— mötet. Äkta makar skulle få göra gemensam anmälan.

Socialdemokraten seminarielärarc J. Blidfors yrkade jämte åtta av 1958 års motionärer utan närmare motivering, att riksdagen skulle upprepa sitt beslut föregående år (II: 52; I: 38).

Ett liknande yrkande framfördes av socialdemokraterna S. Arvidson och Alemyr (II: 426), som dessutom ville ha utrett. om frågan verkligen var av kyrkolags natur och, om så vore fallet, utredning om upphävande av kyrkomötets vetorätt.

(Chefredaktör Bråland hävdade i en cirlmlärartikel bl. a., VF 27/2 1959. att enighet om formerna för utträdet troligen kunde nås, i fall den ovan först redovisade motionen bifölls. Tidningen Folket hävdade att medgivan—

det av skriftlig anmälan troligen ej skulle medföra att flera utträdde ur kyrkan. Folket 17/3 1959.)

Sammansatta konstitutions- och första lagutskottet tog avstånd från utredning 0111 de konstitutionella frågorna (utlåtande nr 2). Enhälligt före- slogs anhållan alt Kungl. Maj:t efter utredning skulle framlägga nytt för— slag om formerna för utträdet ur kyrkan. Många olika förslag hade fram- lagts och även om någon form av skriftlig anmälan syntes böra införas vore det ej lämpligt att riksdagen nu bunde sig.

Detta förslag antogs utan debatt av första kammaren och efter en kort sådan, som främst gällde frågan om utträdesbestämmelsernas natur av kyrkolag, av den andra (FK 8:38; AK 8: 121 ff.).

g) Justitiedepartementets PM och remissutlåtandena I 960

På grund av riksdagens hemställan utarbetades inom justitiedepartementel en PM, som i januari 1960 utsändes på remiss. Efter en historisk översikt av ärendets behandling framhölls, att motiveringen för personlig anmälan främst varit att en sådan skulle ge garanti för ett fritt och allvarligt menat ställningstagande. PM anslöt sig så helt till vad dåvarande departements— chefen anfört om praktiska och principiella olägenheter med den personliga anmälan vid 1958 års kyrkomöte. Det fanns därför ingen anledning att när- mare undersöka påståendena om otillbörlig påverkan från prästerligt håll.

Promemorian utmynnade i ett förslag om att skriftlig anmälan skulle tillåtas och lagen formuleras i enlighet med 1958 års riksdagsbeslut. I en- lighet med justitieministerns uttalande under kyrkomötesdebatten avvisa- des tanken på personlig anmälan hos en borgerlig myndighet som en konst- lad ordning (PM tryckt i Hassler, Ordningen för utträde, I, s. 324 ff.).

Denna promemoria utsändes på remiss till 38 olika myndigheter och organisationer, av vilka åtskilliga hade kritiska synpunkter att anföra, ehuru blott ett tiotal var direkt avstyrkande, nämligen sex domkapitel, hov- rätten över Skåne och Blekinge, justitiekanslersämbetet, länsstyrelsen i Malmöhus län, teologiska fakulteten i Lund och Svenska pastoratens riks- förbund.

Att döma av tillgängliga referat är de instämmande remissvaren i all- mänhet kortfattade. Frikyrkliga samarbetskommittén tycks närmast ha hänvisat till sitt uttalande 1958, medan Evangeliska fosterlandsstiftelsen och Frälsningsarmén tillstyrkte utan närmare motivering. Filadelfiaför- samlingen i Stockholm fann gällande bestämmelser oförenliga med en konse- kvent genomförd religionsfrihet och tillstyrkte på denna grund en ändring, som dock ansågs praktiskt betydelselös och ur denna synpunkt tämligen likgiltig. Också Förbundet för religionsfrihet ansåg ändringen ganska be- tydelselös ehuru välmotiverad.

De tillstyrkande kyrkliga remissinstanserna tycks allmänt ha betonat,

att gällande bestämmelser väl tillgodosåg religionsfrihetens princip och strävan att skydda för obehörig påverkan, men att de kommit att uppfattas som ett hinder för religiös frihet och därför borde ändras. På detta sätt yttrade sig bl. a. domkapitlen i Uppsala och Härnösand samt Diako- nistyrelsen. Den sistnämnda ansåg dock att det borde utredas om ej garan- tier för frivilligheten borde skapas liknande dem som gäller för valsedels- försändelser. De båda reservanterna i Göteborgs domkapitel, herrar Olje— lund och Fredén, uttalade sig på samma sätt.

Teologiska fakulteten i Uppsala, som ej ville motsätta sig lagändringen, fann att i extrema fall kunde religionsfriheten komma i fara fastän från motsatt håll, vilken formulering man än valde (SKT 23/1960).

Domkapitlet i Skara tycks ha anlagt mer principiella synpunkter. Kyr— kan vore ett trossamfund och hade bekännelsekaraktär samt borde alltmer få detta. Därför borde .allt som gav sken av att försvåra utträdet avskaffas (GHT 11/7 1960).

Domkapitlen i Västerås och Karlstad framhöll, att utredning alltjämt saknades. Domkapitlet i Luleå ville införa en respittid för införande av skriftlig anmälan i kyrkoböckerna, så att den som skrivit på under till- fällig påverkan skulle hinna återta sin anmälan. Pastorsämbetet borde också bekräfta mottagandet med angivande av den tid, efter vilken utträ- det trädde i kraft.

Av de tillstyrkande borgerliga myndigheterna avvisade länsstyrelsen i Kronobergs län jämförelsen med förfarandet vid allmänna val. Vid dessa behövde man ej muntligen uppge sin åsikt. (Denna anmärkning drabbade ju dock ej jämförelsen med valsedelsförsändelser.)

Överståthållarämbetet fann tanken på personlig anmälan hos borgerlig myndighet svår att förverkliga, bl. a. på grund av organisatoriska problem, men synes ha varit ensamt om denna uppfattning. Ämbetet ville i stället skaffa vissa garantier mot ett förhastat utträde genom att anmälan skulle göras på en särskilt fastställd blankett med uppgifter om rättsverkningar av utträdet. Bevittning vore i och för sig ingen garanti utan det borde in- föras bestämmelser liknande dem som gällde för valsedelsförsändelser före poströstningens införande.

Svea hovrätt ansåg, att inga större olägenheter vållats av gällande ord- ning och att ärendet lämpligen kunde överlämnas åt 1958 års utredning kyrka-stat.

Statistiska centralbyrån fann formföreskrifterna så oklara, att de måste förtydligas för att ej tolkningstvister skulle uppstå och pastorsämbetena ställas inför ömtåliga, sannolikt ej avsedda, uppgifter.

Av de avstyrkande domkapitlen framhöll de i Växjö och Göteborg, att promemorian ej uppfyllde begäran om en allsidig och omsorgsfull utred- ning. Det förra ville särskilt ha haft en redogörelse för tyska erfarenheter från de senaste fyra årtiondena. Alternativet med personlig anmälan hos

borgerlig myndighet tycktes ej ha allvarligt prövats. Vanan att besöka olika slags expeditioner torde vara så allmän, att man ej behövde räkna med några psykologiska svårigheter av betydelse. Blott den som av ålder och sjukdom var förhindrad göra personlig anmälan borde tillåtas göra skrift— lig sådan. Detta ansåg även domkapitlen i Linköping och Lund samt Svenska pastoratens riksförbund.

Domkapitlet i Lund fann f. ö., att de skäl som godtagits av riksdagen 1951 ej hade vederlagts, icke ens på nytt granskats. De kunde ej frånkän- nas betydelse, utan skälen för personlig anmälan kvarstod orubbade. Om skriftlig anmälan tilläts, skulle det bli lättare att öva otillbörlig påtryck- ning, vilket kunde bli vida farligare för den personliga friheten än den be— stående ordningen. För tillfället kunde väl riskerna synas obetydliga, men ingen visste hur länge nuvarande förhållanden bestod.

Domkapitlet fann, liksom de i Växjö och Skara, att ingen utredning före- bragts om prästernas påstådda försök till påverkan. Inga bevis hade före- bragts från något håll. Nu lämnade promemorian motiveringen för det för— sta riksdagsbeslutet helt därhän. Ur prästerskapets synpunkt vore en un- dersökning att önska. Det undrades även över varför anmälan hos borger— lig myndighet ansågs konstlad, då vederbörande tjänsteman i intetdera fallet hade rätt kommentera ställningstagandel. Samma ståndpunkt intog domkapitlen i Linköping och Göteborg.

Domkapitlet i Linköping ansåg f. ö., att erfarenheten av gällande lagstift- ning var god och att den bidragit till utjämning mellan samfunden. En lag- ändring skulle menligt påverka dessa förhållanden. En ny utredning av hela frågan vore önskvärd, vilket även domkapitlet i Göteborg ansåg.

Teologiska fakulteten i Lund åberopade som skäl för sitt avstyrkande bl. a., att den skriftliga anmälan skulle underlätta t. ex. en agitation från Kyrklig samlings sida för utträde ur kyrkan. Någon sådan hade visserligen hittills ej förekommit men vore ”fullt tänkbar och ej helt otrolig”. Skälen för ändringen var t'. 6. svaga. De gamla och sjuka hade ej klagat (SKT 23/1960).

Svenska pastoratens riksförbund beklagade särskilt att påståendena om prästerliga missgrepp ej utretts och fann det anmärkningsvärt, att tanken på anmälan hos borgerlig myndighet avfärdades utan saklig motivering. Detta tycktes stå i strid med dåvarande departementschefens uttalande 1958, att det gällde en principiellt, viktig fråga.

Den utförligaste kritiken kom emellertid från hovrätten över Skåne och Blekinge, där hovrättspresidenten B. Kjellin fungerat som föredragande. Ge— nom sitt arbete med 1951 års religionsfrihetslag var han särskilt förtrogen med problem-en. I detta yttrande hävdas, att man måste utgå från de skäl som 1951 var avgörande och pröva om de alltjämt var bärkraftiga. Vad som anförts i departementspromemorian var intet nytt utan hade bedömts redan 1951. Man hade då underkänt dissenterlagskommitténs motivering och be-

tonat, att utträdet måste vara helt fritt. Man hade velat underlätta för de frikyrkliga, som så önskade, att stå kvar i kyrkan. Det fanns risk för att samfundsledningar och predikanter skulle finna det vara i samfundens in- tresse att agitera för utträde ur kyrkan. Det gällde alltjämt att skydda den personliga religiösa friheten, så att ingen tubbades att utträda. Risken var kanske ej så stor just nu, men förhållandena kunde ändras genom konkur- rens om själarna särskilt från kyrkor och rörelser, som f. n. ej spelade nå- gon större roll. Det var ej så lätt att undgå påverkan, om det blott gällde att skriva på ett papper.

Innan en lagändring gjordes, borde det i varje fall ordentligt utredas om prästerna verkligen gjort några försök att otillbörligt påverka dem, som önskade utträda. Detta var det ur religionsfrihetssynpunkt allvarligaste som anförts till stöd för en ändring.

En skriftlig anmälan skulle medföra många tekniska svårigheter. Detalj- bestämmelserna var meningslösa som skydd mot otillbörlig påverkan. Man kunde lika väl gå omkring med blanketter för "enskild anmälan” som med en lista. Man skulle även riskera att få anmälningar från icke—identifier- bara personer och falska anmälningar. För kontrollens skull måste med- delande om vidtagen åtgärd utsändas vid skriftlig anmälan om utträde.

Det föreföll därför vara bättre med personlig anmälan hos en borgerlig myndighet. På så sätt bevarades också skyddet mot obehörig påverkan. Länsstyrelser och häradsskrivare borde vara närmast till, men man kunde gott låta även t. ex. föreståndare för ålderdomshem och sysslomän vid sjuk- hus mottaga anmälningar.

(Översikten över remissvaren bygger på en av P. 0. Ahrén upprättad pro— memoria och O. Hassler, Ordningen för utträdet . . ., s. 326 ff., där ej annan källa angivits.)

Sedermera har frågan om utträde ur svenska kyrkan icke aktualiserats förrän 1963, då kyrkomötet skulle samlas. [ proposition till 1963 års riks- dag (nr 146) har justitieministern i överensstämmelse med departements— promemorian från 1960 föreslagit rätt till skriftlig utträdesanmälan. Första lagutskottet (nr 33) tillstyrkte propositionen. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan (FK 24: 118, AK 25: 41 ).

Vid kyrkomötet 1963 godkändes förslaget till ändring av religionsfrihets- lagen i förevarande avseende (Kyrkolagsutskottets betänkande nr 12, kyrkomötets beslut 25/9 1963).

KAPITEL IV

Frågorna om inträde i kyrkan och automatisk anslutning

0.) Äldre bestämmelser och förslag

Under den gamla enhetskyrkanxs tid var det självklart, att alla svenskar skulle tillhöra den svenska kyrkan, och det torde ej ha varit något egentligt problem att upptagandet skedde genom barndop. Den frihet för främmande trosbekännare, som tillstaddes på 1700—talet, innebar ett avsteg, då det med- gavs, att barnen fick uppfostras i föräldrarnas tro (jfr kap. 1).

I berörda 1700-talsbestämmelser möter alltså begynnelsen till nu gällande föreskrifter, att föräldrarnas samfundstillhörighet skall vara avgörande för barnens. Redan på 1700-talet uppstod emellertid tydligen svårigheter att förmå föräldrarna att döpa barnen, trots att föräldrarna tillhörde svenska kyrkan. Åren 1733 och 1740 utfärdades kungliga brev om handräckning av kronobetjäningen för verkställande av tvångsdop.

I en på ”Kongl. Maj:ts nådiga befallning” 1813 utgiven samling av för- fattningar och stadgar, som komplet-terade kyrkolagen, upptages dessa brev (s. 23) som generellt giltiga. Enligt uppgifter i litteraturen har de också fli— tigt åberopats för tvångsdop av baptisters barn långt in i 1800-talets senare hälft (Newman, Svensk högkyrklighet, s. 248; Lydia Svärd, Väckelserörel- ser-nas folk, s. 222). Då E. J. Ekman 1886 (II: 7) motionerade om att de kungliga breven skulle upphävas, förklarade lagutskottet (nr 15), att dessa aldrig avsett andra än de aktuella fallen. Ekman sade då, att detta alltid varit också hans uppfattning, men att han var tacksam för förklaringen, då breven i visserligen privata men flitigt använda utgåvor av kyrkolagen framställdes som gällande rätt (AK 1886, 7: 28). (Breven är intagna t. ex. i Lilienberg: Svensk lagsamling, III, 1885, s. 858.)

Av det förut sagda framgår, att även utgivarna av den 1813 publicerade lagsamlingen av officiell karaktär hade samma uppfattning som de enskilda utgivarna senare under århundradet. Vilken tolkning som är den rätta må i detta sammanhang lämnas därhän. Så länge breven åberopades betraktades tydligen ej anslutningen till kyrkan som en omedelbar, automatisk följd av födelsen, utan dop var förutsättningen för medlemskap. Möjligen skulle man kunna tala om en indirekt automatik.

Vid debatten om överhovpredik-anten Grafströms motion 1877 (se kap. II, 5. 31), yttrade denne bl. a., att ”det monstruösa” skulle kunna inträffa, ”att odöpta personer, således sådana vilka i alla tider och länder ansetts icke

i något avseende tillhöra den kristna kyrkan komma att räknas som kyrko- medlemmar” (FK 23: 19). Trots den myckna kritiken i övrigt var det ingen som hade något att invända på denna punkt.

När lagutskottet 1879 (nr 15) talade om ”inom svenska kyrkan kvar- stående medlemmar som icke blivit döpta...” framkallade detta skarpa protester både från den högkyrklige biskopen C. H. Rundgren och den låg- kyrklige lelcmannen S. Wieselgren (AK 30: 4 ff.). Troligen var det blott P. P. XValdenström och en del av honom påverkade, som vid denna tid ville godtaga församlingstillhörighet utan dop (se W. Bredberg, P. P. XValden- ströms verksamhet till 1878, s. 308 ff.).

När Kungl. Maj:t 1880 skulle framlägga proposition om borgerlig vigsel för odöpta, ändrades rubriken 'så att den ej talade om ”inom kyrkan stående medlemmar”, tydligen för att ej utmana den kyrkliga opinionen (Lydia Svärd, a.a., s. 245, not 62).

Då en motionär vid 1888 års kyrkomöte ville beröva de grupper som Graf— ström 1877 hade velat utesluta ur kyrkan rösträtt på kyrkostämma till- styrkte ett enhälligt kyrkolagsutskott (nr 7) detta ifråga om odöpta, då dessa saknade ”en av de nödvändigaste förutsättningarna för rättigheten att deltaga i vården av en kristen kyrkas angelägenheter”. Under debatten i kyrkomötet betonade biskop G. Billing med skärpa, att den evangelisk- lutherska kyrkan ej kände någon annan väg att bliva kristen än genom dopet. Odöpta vore alltså icke kristna. Liknande synpunkter framfördes av en rad talare, bl. a. biskoparna Rundgren och Andersson. Mot utskottsför— slaget uppträdde blott ett par av väckelsen påverkade lekmän samt den för sin anslutning till den tyske teologen Ritschls1 kände pastor primarius Fehr, som ensam uttryckligen tog avstånd från. uppfattningen att odöpta är hedningar, ehuru med en såvitt kyrkomötesprotokollet utvisar delvis något egendomlig motivering. Det avgörande argumentet var likväl, att även döpta faktiskt kunde vara hedningar. Avslagsyrkandet förkastades utan rösträkning, varpå utskottets förslag segrade över en längre gående reserva— tion med 26 röster mot 22 (AKP 1888, 5. 90—115).

I början av 1900-talet begynte meningarna att bli delade på kyrkligt håll. Vid 1910 års kyrkomöte väcktes på nytt en motion riktad mot odöptas röst- rätt på kyrkostämma (nr 17). Den tillstyrktes visserligen av andra till- fälliga utskottet (nr 5) med förre ecklesiastikministern Hammarskjöld som ende reservant, men i kyrkomötesdebatten understöddes motionären blott av fyra biskopar (Ullman, Rod—he, Danell och Lövgren) samt en lekman. En lång rad talare däribland flera biskopar tog avstånd från motionen, många med rena lämplighetsskäl och med kringgående av principfrågan.

Biskop Bergqvist förklarade Visserligen att det fanns visst teoretiskt fog för motionen och att de odöpta ej tillhörde kyrkan, om man betraktade

1 Angående dennes teologi, se Svensk Uppslagsbok, 2 uppl., band 24, spalt 239 f.

denna som ”en andlig gemenskap omkring en viss konfession”. Det vore annorlunda med [kyrkan som ett yttre samfund, särskilt när den var en folkkyrka. Detta måste den vara, då den var förenad med staten. Då sedan åtskilliga lämplig-hetsskäl anfördes för avslag kan det måhända sägas, att denne talares principiella inställning är något oklar.

Biskop Eklund kom med en mera rent principiell motivering. Han med— gav att det kunde syna-s underligt, att odöpta skulle få deltaga i avgörandet av kyrkliga angelägenheter, men det var betänkligt att knyta kyrklig kom— petens vid dop och nattvardsgång. Dessa skulle säkert i framtiden få mycket stor samfundsmässig betydelse, som dock ej finge b-li ky-rkorättslig utan borde rligga .på det mer personliga planet.

Biskop Lönegren förklarade att de odöpta ej kunde räknas som kyrkans egentliga medlemmar men de tillhörde ändå denna och borde dragas när— mare, ej stötas bort.

Det bör dock märkas att alla dessa biskopar, särskilt Lönegren, under— strök, att det ur principiell synpunkt likväl kunde ha sitt berättigande att utesluta de odöpta från rösträtt. Detta betonades ännu mer av biskop Tottie som :för sitt avslagsyrkande anförde uteslutande lämiplighetsskäl. Med honom instämde ytterligare två ämbetsbröder medan en tredje instämde med Bergqvist. Då Billing fungerade som ordförande tycks alla biskopar, som hade tillfälle därtill, ha deklarerat sin uppfattning. Majoriteten av bisko— parna tog således i princip klart avstånd från att kyrkan kunde ha odöpta medlemmar, men en minoritet hade närmat sig en motsatt ståndpunkt.

Domprosten A. H. Lundström fann det direkt betänkligt säga om alla odöpta, att de ej i någon [mening tillhörde kyrkan. De protestantiska frikyr- korna i Framkrike räknade f.ö. med även odöpta medlemmar, ehuru dessa saknade rösträtt vid prästhal inom den lutherska kyrkan och ej ägde tilll- träde till nattvarden.

Kontraktsprosten Ch. Meurling hävdade, att då svenska kyrkan var en folkkyrka hörde också de odöpta till den. ”Ty hvart skulle de eljest höra?”

En särpräglad mellanställning intogs nu av Waldenström, som med allt eftertryck deklarerade, att en odöpt omöjligen kunde vara medlem av en kristen församling, men statskyrkan var ingen sådan. Den existerande orim- ligheten var oskiljaktig från statskyrkosystemet. På grund av detta och andra skäl av närmast lämplighetskaraktär yrkade han avslag.

Ehuru kyrkomötet avslog motionen utan votering men uppenbarligen med minst tvåtredjedels majoritet, bör man likväl tydligen vara försiktig med omdömen om majoritetens principiella inställning till dope-ts betydelse. Det skulle dröja nära 20 år, innan kyrkomötet åter hade att ta närmare ställning till frågan om icke-döptas medlemskap och nu hade tydligen un— der inflytande av folkkyrkotanken allt motstånd försvunnit.

Religionsfrihetssakkunniga konstaterade i sitt betänkande, att principen, att alla som ej tillhörde annat samfund tillhörde svenska kyrkan, ansetts gälla. Då doptvånget upphört, hade kyrkan i rättsligt avseende fått odöpta medlemmar, ehuru man i dogmatisk mening ej kunde räkna därmed (SOU 1927:13,s. 83).

I rättsligt avseende ansågs bestämmelserna om kyrkobokföringen vara av intresse. Enl-igt en förordning från 1894 skulle alla som tillhörde svenska kyrkan antecknas iförsamlingsboken och övriga -i en särskild avdelning för främmande trosbekännare. Som sådana skulle dock enligt anvisningarna för församlingsbokens förande blott antecknas personer som lagligen till- hörde främmande trossamfund. ”Alla andra” skulle alltså bokföras såsom tillhörande svenska kyrkan.

Icke [blott odöpta utan även sådana som utträtt utan att inträda 'i annat erkänt samfund skulle alltså bokföras som medlemmar av svenska kyrkan. ”Härav följer till en början att inga konfessionslösa innevånare officiellt finnas” konstaterade de sakkunniga. Utlänningar, som ej tillhörde annat kristet eller mosaiskt trossamfund, borde också bokföras som medlemmar av svenska .kyrkan.

Omedelbart därefter konstaterades dock att det faktiskt fanns konfes— sionslösa, dels sådana som utträtt ur svenska kyrkan utan att inträda i något annat samfund, dels sådana som tillhört ett annat samfund men utträtt ur detta utan att ansluta sig till något nytt. Deras ställning ansågs dock vara tillfällig, ehuru den kunde bestå hela livet, och de kunde efter anmälan när som helst upptas i svenska kyrkan (SOU 1927: 13, s. 84 f.).

Den kyrkobokföringskommitté, vars förslag låg till grund för 1894 års för— ordning, ansåg dock uppenbarligen ej, att man blott genom en bokförings— åtgärd skulle kunna bli medlem av svenska kyrkan. Kommittén föreslog i stället, att bestämmelser därom skulle utarbetas, vilket ock skedde. Dessa godkändes av 1893 års kyrkomöte men förkastades av andra kammaren 1894, emedan som villkor för medlemskap fordrades oförvitlig vandel och förståndsmognad, vilket krav ansågs stötande (SOU 1927: 13, s. 85 ff.).

På detta sätt uppstod eller bestod en lucka i lagstiftningen, somgjorde att en inflyttad, som tillhörde annat än kristet eller mosaiskt trossamfund, enligt kyrkobok-föringsförordningen skulle anteckna-s som medlem av sven- ska kyrkan, åtminstone om han 'blev svensk medborgare, ty en sådan kunde lagligen knappast tillhöra någon annan konfession eller vara konfessionslös. Den som i laga ordning utträtt ur 'svenska kyrkan eller tillhört ett främ- mande trossamfund måste väl lagligen anses som främmande trosbekän- nare i enlighet med sin egen uppgift, huru vilseledande denna än stundom kunde vara.

Något avsiktligt (försök att tillföra kyrkan odöpta medlemmar har det uppenbarligen ej varit fråga om. De faktiska förhållandena kom dock att utveckla sig så.

Detta berodde åtminstone delvis på att man alltsedan 1700-talet ansett att barn hade samma religion som fadern med undanta-g för de fall, då överenskommelse träffats, att de skulle uppfostras i den lutherska läran. 1873 års dissenterlag stadgade (% 6), att om en av föräldrarna tillhörde svenska kyrkan, skulle barnen uppfostras i dennas lära, om ej annat skrift- ligen avtalats före vigseln. Vid föräldrars utträde ur kyrkan skulle barn under 15 är automatiskt följa dem.

Religionsfrihetssakkunniga konstaterade, att med rätten till fritt utträde måste den gamla skyldigheten för föräldrarna att normalt uppfostra sina barn i den evangelisk—lutherska läran upphöra. Det låg dock i statskyrko— systemets natur att bestämmelser funnes om barnens ställning till den svenska kyrkan (SOU 1927:13, s. 74 ff.). Barn födda inom äktenskapet borde anses följa föräldrarna. De skulle dock ej automatiskt göra detta, om föräldrarna ändrade samfundstillhörighet. Om blott en av föräldrarna till— hörde kyrkan, finge barnets tillhörighet till denna bero på överenskommelse mellan föräldrarna. Om dessa ej kunde enas, finge frågan bero tills barnet bleve gammalt nog att själv bestämma. Avtal före vigseln borde ej vidare få förekomma. Barn utom äktenskap skulle i regel följa modern (SOU 1927:13, s. 79 f.).

Den i lag fastställda automatiken var alltså här inskränkt till barn, vilkas båda föräldrar tillhörde kyrkan. Dessa barn skulle göra det genom födelsen, alltså oberoende av dop. Detta var första gången en sådan bestämmelse for- mellt föreslogs. '

Reservanten Mosesson framhöll, att kyrkan borde bygga på frivilligt in- träde och kyrkogemenskapen byggas på frivillighetens grund, men detta gjorde inte statskyrkoväsendet och kun-de inte göra det (SOU 1927:13, s. 288).

Remissinstanserna synes emellertid närmast ha klagat över att automa- tiken ej gjorts mera omfattande. Åtta domkapitel yrkade således, att om en av föräldrarna tillhörde svenska kyrkan, så skul-le även barnen göra det, om ej annat överenskommits. Intet enda av domkapitlen direkt tillstyrkte förslaget. Sju länsstyrelser avstyrkte, medan övriga ej yttrade sig i denna del (SOU 1949: 20, s. 38).

(Till undvikande av missförstånd bör det kanske betonas, att det sam- band mellan föräldrarna—s religion och barnens, varom stadgades i äldre lagstiftning, gällde de senares religiösa fostran och ej direkt samfundstill- hörigheten. Från och med religionsfrihetssakkunnigas betänkande är det däremot fråga om den sistnämnda.)

I fråga om vuxnas inträde i kyrkan tycks remissinstanserna framför allt ha framhållit, att det ej fick göras svårare än utträdet. Dopfrågan, som nor— malt blott kunde gälla sådana vilka ej förut tillhört något kristet samfund och alltså var praktiskt—betydelselös, tycks ej närmare ha beaktats (SOU 1949: 20, s. 19 f.).

Dissenter- och frikyrkosamfunden underströk däremot helt naturligt föräldrarnas rätt att själva bestämma om barnens uppfostran, vilket åt- minstone i en del yttranden tyckes ha avsett avskaffandet av all automatik (SOU 1949: 20, s. 39).

I den bekanta biskopsmotionen vid 1929 års kyrkomöte (nr 1) möter icke heller någon invändning mot att kyrkan skulle få odöpta medlemmar även om man ville något skärpa kraven på vuxna odöpta, som önskade in- träde. Icke heller i debatten om motionen synes någon invändning ha gjorts.

Enligt uppgift i en tidningsartikel av Åke V. Ström (Sv. D. 7/5 1938) var det att den svenska kyrkan erkände odöpta som medlemmar dock något så enastående, att man vid det ekumeniska mötet i Edinburgh 1937 måste för den svenska kyrkans skull göra en särskild formulering angående med— lemskapet i den kristna kyrkan. Detta framgår dock varken av den av mötets sekreterare publicerade redogörelsen (The second World Conference on Faith and Order.. .) eller av den svenskspråkiga sammanfattningen (Oxford och Edinburgh. Aktstycken). I konferensens rapport heter det emellertid i kapitlet V: 5, att den förenade kyrkan skall ”iakttaga den regeln, att alla medlemmar i den synliga kyrkan skola i denna upptagas genom dopet”. I en not heter det också, att de flesta kyrkor anser dopet som ”det enda och nödvändiga medlet för att bli upptagen i kyrkan” (Oxford och Edinburgh, s. 175).

b) Dissenterlagskommitténs förslag

Dissenterlagskommittén framhöll, att det ”principiellt och ur rent kyrklig synpunkt” syntes rimligt, att ”ett dop enligt svenska kyrkans ordning” skulle ”grundlägga medlemskapet i denna kyrka”. Många anförde kom— mittén —— ansåg, att ”utan dop medlemskap i en kristen församling icke kan föreligga”. Kommittén sade sig emellertid »i likhet med religionsfrihets- sakkunniga anse de faktiska förhållandena avgörande. Omkring 8 0/I)., av kyrkans medlemmar över 15 år var odöpta. Det vore därför mest konse— kvent anse dopet ”icke grundlägga något medlemskap i rättsligt avseende”. Det sades ock ur folkkyrklig synpunkt vara av betydelse, att dopet hade samma ställning som nattvarden (SOU 1949: 20, s. 20 f.).

I fråga om barns religiösa fostran framhölls att det fria utträdet måste medföra, att föräldrar ej '.kunde vara skyldiga att ge någon sådan. Religions- underv-isning borde dock meddelas i skolan eller i .annan form (SOU 1949: 20, s. 40 f.).

Föräldrarnas samfundstillhörighet ansågs i all-mänhet böra vara bestäm- mande för barnens, även så att då föräldrarna tillhörde olika samfund bar- nen skulle tillhöra ettdera. Föräldrar, som tillhörde annat samfund än

svenska kyrkan, borde dock få bestämma, att barnen skulle tillhöra denna. De skulle också kunna bestämma, att om de ändrade samfundstillhörighet skulle barnen ej göra det.

Om föräldrarna tillhörde olika samfund och överenskommelse ej träffats. skulle barnen följa fadern. Om båda föräldrarna var konfessionslösa, vore det ett statsintrcsse, att barnen ansågs ”som medlemmar av den kyrka, med vilken staten är förbunden”. Detta vore även ett religiöst och moraliskt stöd för barnen. Om föräldrarna hade rätt att besluta om utträde syntes friheten tillgodosedd. Om en av föräldrarna tillhörde ett trossamfund, skull-e också barnen göra det (SOU 1949: 20, s. 42 f.).

Utomäktenskapliga barn borde följa modern med samma förbehåll som gällde barn födda inom äktenskap (s. 45).

Dissenterlagskommittén hade alltså föreslagit bestämmelser både om medlem-skap i svenska kyrkan och om automatiska regler för barns sam- fundstillhörighet, vilka dock kunde sättas ur kraft genom överenskommelse mellan föräldrarna i vissa fall. Bestämmelserna var så utformade, att de tyd- ligen utgick från att den svenska kyrkan var hela folkets kyrka, vilket också direkt utsades.

Man kunde därför vänta invändningar från olika remissinstanser. Dom— kapitlet i Göteborg ville ställa bestämmelser om inträde i 'svenska kyrkan på framtiden. De borde ytterligare utredas och bringas i överensstämmelse med kyrkans bekännelse. Domkapitlet i Uppsala fann det otillfredsstäl- lande, att vuxna kunde bli medlemmar av kyrkan utan dop, men med hän- syn till att det ej kunde komma ifråga att utesluta de odöpta medlemmar som redan funnes, vore förslaget likväl acceptabelt. Det borde dock uttryck— ligen sägas, att dop var ”det för tillhörighet 'till svenska kyrkan normala villkoret”. Nio andra domkapitel yttrade-sig på liknande sätt.

Juridiska fakulteten i Uppsala förklarade däremot direkt, att medlemskap utan d-op stred mot kyrkans bekännelse. Evangeliska fosterlandsstiftelsen och Sveriges yngre prästers förbund hävdade,. att dop borde vara en ovill- korlig förutsättning för inträde. Sistnämnda organisation framhöll särskilt, att sedan fritt utträde medgivit-s borde man ej vara bunden av att kyrkan på grund av hittills gällande tvångslagstiftning för närvarande räknade med odöpta medlemmar. .

Principen att föräldrarnas samfundstillhörighet skulle avgöra barnens godtogs i allmänhet, men domkapitlen i Västerås och Göteborg framhöll, att barndop enligt kyrkans ordning och bekännelse var det normala.

Förslaget att barn skulle följa fadern, om föräldrarna tillhörde olika samfund, mötte däremot många invändningar. Svea hovrätt föreslog, att de skulle tillhöra svenska kyrkan, medan juridiska fakulteten :i Lund i första hand förordade, att- de skulle. anses samfundslösa, tills de blev gamla nog att själva bestämma.

Domkapitlen i Växjö och Göteborg fann det betänkligt, att föräldrar, som ej tillhörde svenska kyrkan, skulle få bestämma, att deras barn skulle göra det. Det borde istället bet-a, att de skulle kunna bestämma, att barnen skulle uppfostras i svenska kyrkans lära.

Domkapitlet i Linköping fann det stridande mot religionsfriheten, att barn till konfessionslösa föräldrar skulle tillhöra svenska kyrkan. Sveriges yngre prästers förbund hade en närmast motsatt uppfattning. Det strede mot sann religionsfrihet, att föräldrar kunde bestämma, att barn ej skulle tillhöra kyrkan, sedan dessa döpts. Domkapitlet i Göteborg ansåg, att den föreslagna bestämmelsen om konfessionslösas barn skulle befordra ett fik- tivt medlemskap av kyrkan. Hov-rätten för Västra Sverige ifrågasatte, att Kun-gl. Maj :'t på vårdnadshavares begäran skulle kunna bestämma om barns samfundstillhörighet (prop. 100/1951, s. 41 ff.).

Flera tidningar uttalade betänkligheter över den automatiska anslut- ningen till svenska kyrkan (se t. ex. Expr. 23/1, NSD 17/1, VD 26/3 1950).

c ) 1951 års religionsfrihetslag

I sin proposition (nr 100, s. 51 ff.) till 1951 års riksdag framhöll justitie- minister Zetterberg, att det krävdes en principiell grund för medlemskap av svenska kyrkan. Någon sådan hade dissenterlagskommittén ej lagt. In— träde ägde nu vanligen rum genom födelsen, vilket kom till uttryck genom formerna för kyrkobokföringen. Inträde vid mer mogen ålder var ej när— mare reglerat utom vid inflyttning. Den som var av evangelisk-luthersk trosbekännelse liksom den som ej tillhörde något i Sverige företrätt tros— samfund betraktades .som medlem av svenska kyrkan. Om dem som utträtt ur denna utan att inträda i något annat samfund sades blott, att de torde kunna återinträda genom en anmälan.

Justitieministern fann det otillfredsställande, att tekniken för kyrkobok- föringen fick bestämma vilka som tillhörde svenska kyrkan. Härför behöv- des grundläggande regler, som måste utformas med hänsyn såväl till reli— gionsfriheten som till kyrkans karaktär av trossamfund. Enligt svenska kyrkans traditioner kunde ej några speciella kvalifikationer fordras av med- lemmarna.

För barns medlemskap kunde man tänka sig olika regler. De kunde an- tingen automatiskt följa föräldrarna eller också vinna anslutning genom ”en på barnets vägnar av dess legala ställföreträdare avgiven viljeförkla- ring”. I det senare fallet kunde det eventuellt även krävas dop. Genom auto- matisk anslutning skulle generation efter generation komma att kvarstå inom kyrkan ”så länge någon positiv åtgärd för utträde ej vidtoges”.

Departement-schefen framhävde här liksom i andra sammanhang bety- delsen av att så mycket som möjligt följ—a hävdvunna grundsatser och åbe- ropade dessutom att flertalet remissinstanser godtagit dissenterlagskommit—

téns härmed överensstämmande förslag. Då rätt till fritt utträde fanns, kränkte automatisk anslutning ej friheten. Det fanns därför ej skäl att av- vika från gällande ordning, att barn, vilkas föräldrar tillhörde kyrkan, också från födelsen ansågs göra det. Dopet skulle betraktas som en rent religiös angelägenhet. Barn borde alltid principiellt följa föräldrarna. Det förklarades dock senare (5. 59), att inga bestämmelser skulle fastställas om andra samfund.

Tanken att barn, vilkas båda föräldrar var konfessionslösa, skulle tillhöra svenska kyrkan avvisades. Principen borde vara att barnen följde föräld- rarna ”enligt i stort sett automatiskt verkande regler”. Barn utom äkten— skapet skulle följa modern. Vårdnadshavare skulle ha att bestämma om för— ändringar -i samfundstillhörigheten.

Det egentliga problemet var frågan om de inomäktenskapliga barn, av vilkas föräldrar blott den ena tillhörde kyrkan. Tanken att de alltid skulle följa fadern, eventuellt modern, avvisades. Då den övervägande delen av befolkningen tillhörde svenska kyrkan, vore det rimligt, att barnen följde den av föräldrarna som gjorde detta, vilket även bäst stämde med folkkyr- kotanken. Om föräldarna finge rätt att inom en viss tid anmäla, att barnet ej skulle tillhöra kyrkan, ansågs religionsfriheten tillgodosedd. Makar i blandade äktenskap skulle alltjämt i förväg kunna avtala, att barnen ej skulle tillhöra svenska kyrkan (prop. 100/1951, 5. 143 ff.).

Vid lagrådets behandling av propositionen uttalade justitierådet Strand— berg, att det uttryckligen borde anges att dop var ett sätt för vinnande av rättsligt medlemskap av svenska kyrkan (prop. 100/1951, s. 184).

Några av de ri'ksdagsmotioner, som väcktes med anledning av propositio— nen, berörde automatiken. Herr Lundberg vände sig mot den som han ansåg orimliga anslutningen till svenska kyrkan, i de fall då blott en av föräld— rarna tillhörde denna. Förhållandet kunde blott motiveras, om statskyrkan ansågs tjäna statsnyttan (II: 488).

Herr Ståhl framhöll, att det var obegripligt, att barn skulle födas in i kyrkan, därför att föräldrarna ej utträtt (11: 495). Den kommunistiska par- timotionen (11: 492) vände sig mot tvångsfostran 'i viss religion.

Herr Y. Larsson ville emellertid att begäran om inträde i kyrkan av den som ej var döpt även skulle få ske genom skriftlig förklaring i viss form (11: 487).

Särskilda utskottet förklarade enhälligt i sitt utlåtande (nr 1, s. 62), att det hade så mycket mindre att invända mot den föreslagna automatiken som principen var konsekvent tillämpad även då det gällde barn, vilkas föräldrar icke tillhörde kyrkan. Barns inträde i kyrkan vore för övrigt ej blott en lämplighetsfråga utan även en religiös fråga, vilken ej borde bedö— mas lagstiftningsvägen. Detta var ytterligare ett skäl att låta barn automa-

tiskt följa föräldrarna, vilket ej alls var något som hade med förhållandet mellan kyrka och stat att göra. Automatisk anslutning kunde förekomma även i en frikyrka.

I kammardebatterna märktes knappt något intresse för automatiken. Herr Staxäng fann det dock uppenbart stridande mot Augsburgska bekännelsen, att kyrkan kunde ha odöpta medlemmar. Han hade avstått från att anföra reservation, då en sådan blott skulle bli en tom demonstration, men han hoppades på framtida rättelse (AK 20:27). Herr Edberg anmärkte i förbi- gående på att man föddes in i kyrkan men måste begära utträde.

Frågan om automatik och inträdesbestämmelser hade således passerat riksdagen oväntat smärtfritt, särskilt med hänsyn till de många anmärk— ningar som senare gjorts på denna punkt.

Trots att de flesta domkapitel haft betänkligheter mot att odöpta skulle anses tillhöra kyrkan lämnade också kyrkomötet frågan nästan obeaktad.

I kyrkoherdarna S. Danells och Elvings motion (nr 29) sades, att de odöpta som framdeles komme att kvarstå inom kyrkan ej som hittills skulle göra det av formella orsaker ”utan av mer eller mindre klart kända reli- giösa skäl". De var att jämföra med fornkyrkans katekumener och missions— kyrkornas dopklasser.

Kyrkolagsutskottet betonade i sitt utlåtande (nr 20, s. 16 f.), att kyrkans folkkyrkokaraktär gjorde, att kyrkan skulle stå öppen för alla och princi- piellt vända sig till hela folket. Härav följde att barn skulle följa föräld- rarna utan någon särskild åtgärd. Mot religionsfrihetslagens bestämmelser vore så mycket mindre attiinvända som de byggde på de grunder kyrko- mötet självt tidigare framlagt.

I kyrkomötesdebatten var Axel B. Svensson den ende som uttryckligen kom in på frågan. Han fann det anmärkningsvärt, ja obegripligt, att lagen tycktes räkna med möjlighet att bli medlem av kyrkan utan dop. Detta hörde till de brister som kommit honom att motionera om avslag.

De talare, som närmare utvecklade den kyrkouppfattning som låg bakom såväl den s. k. biskopsmotionen 1929 som kyrkolagsutskottets utlåtande 1951, främst professor Lindroth, gav dock utskottets tillstyrkande ett indi— rekt stöd.

Icke heller i pressdebatten 'i samband med religionsfrihetslagens anta- gande blev automatiken mera utförligt diskuterad, även om man ibland snuddade vid den (se t.ex. Expr. 16/3, Sv. M. 26/4).

I de programförklaringar som avgavs från frikyrkligt och konfessionslöst håll berördes saken. Pastor R. Swedberg hävdade, att rätten till fritt utträde ur svenska kyrkan borde kompletteras ”med rätten till fritt inträde i kyr— kan för alla”. Nu upptogs barnen enligt luthersk lärouppfattning ”naturligt- vis utan eget samtycke och till och med utan att själva "veta om det” genom

barndop i kyrkan. ”I praxis” upptogs barnet redan vid födelsen i kyrkan. (Detta kunde ha sagts om förhållandena före den nya lagens ikraftträdande men därefter är det ju ej praxis utan lag.) Swedberg konstaterade så, att den ordning som tillämpades kränkte ”individens rätt att själv bestämma ifråga om sin tillhörighet till den religiösa gemenskapen” (Religionsfrihets- lagen och därmed sammanhängande lagar . . ., s. 63 f.).

Rektor S. Arvidson ansåg det häpnadsväckande, att man ej ansåg inträdet i kyrkan som en lika allvarlig, ja ”i grunden långt allvarligare sak än utträ— det”. Det var den som ville kvarstå eller inträda .i kyrkan som borde anmäla sig. Ett trossamfund borde endast bestå av dem som anslutit sig genom en personlig viljeakt. Det var en svår brist i den nya lagstiftningen och en ned- värdering av kyrkan att denna princip ej följts (I kyrkan eller utanför?, 5. 24).

I en tidningsartikel (AT 27/1 1952) har samme författare hävdat, att den nya lagens bestämmelser om medlemskap i svenska kyrkan utformats under påverkan av kyrklig maktsträvan och att man måste akta sig för att upprepa misstaget, när nästa steg, kyrkans skiljande från staten, togs.

d) Den senare debatten

I vissa kretsar hade en kritisk inställning till den nya lagens bestämmelser om medlemskap i svenska kyrkan varit aktuell redan vid tiden för dennas ikraftträdande. Detta skulle ännu mera bli fallet i det följande.

I de likalydande motioner som 1955 väcktes om folkomröstning om skils— mässa mellan kyrka och stat (II: 48 av herrar Helén och Swedberg; I: 41 av herrar XVeiland och Osvald) sades att ett upplösande av de organisato- riska banden skulle innebära, att ingen automatiskt bleve medlem av sven- ska kyrkan. Detta förhållande skulle dock ingalunda utesluta möjligheten för föräldrar som så önskade att exempelvis genom dop låta sina minder- åriga barn bli medlemmar av svenska kyrkan.

Under debatten i andra kammaren underströk motionären herr Helén, att en skilsmässa skulle skärpa kravet på ett personligt ställningstagande till kyrkan (AK 17:52 ff.).

1 herrar Edbergs och Osvalds m. fl. motioner om en allsidig utredning om skilsmässa mellan kyrka och stat år 1956 (11: 214, 1:163) återkom syn— punkten att ”en i princip obligatorisk anslutning från födseln till ett be- stämt samfund” var oförenlig med religionsfrihetens princip och att det föregrepe det personliga ställningstagande, som tillkom den mogne med- borgaren.

Konstitutionsutskottet gick i sitt utlåtande (nr 17) ej in på denna fråga, som däremot beröres i några av de till. utlåtandet fogade remissyttrandena. Skara domkapitel fann det ej stämma med bekännelseskrifterna, när gäl- lande bestämmelser var sådana, att det kunde sägas, att man ”föds in” i

kyrkan. Det var dopet som skulle avgöra kyrkotillhörigheten och här borde en ändring övervägas. Kyrkan hade dock en helt annan uppfattning om sitt väsen än motionärerna. Strängnäs domkapitel hävdade, att konsekvensen av de senares uppfattning skulle bli, att ”frihet till religion och i religion” skulle försvinna, när det gällde ”föräldrarnas rätt att bestämma om sina barns religiösa fostran”. Det var fråga om ”en frihet från religion”, ett reli— gionslöshetens tvång . . .” i uppenbar strid med religionsfriheten fattad som frihet till och i religion”. Växjö domkapitel förklarade, att gällande lag vär- nade om både dem som ville utträda ur kyrkan och dem som ville tillhöra den. Göteborgs domkapitel protesterade mot talet om en i princip obligato- risk anslutning från födelsen. Principen att barnen följde föräldrarna var självklart berättigad. Hinder för lbarndop skulle kränka kyrkans frihet att följa sin tro. Också Luleå domkapitel fann att motionärernas uppfattning ledde till konsekvenser i strid med ”kristna föräldrars tro och samvete" (KU nr 17, s. 35 f., 38, 40, 45).

Med den uppläggning utskottsutlåtandet fått, kom frågan om formerna för inträdet i'kyrkan helt naturligt i skymundan i kammardebatterna. Blott den frikyrklige folkpartisten herr Kilsmo gick något närmare in på saken. Han tyckte att det för präster med känsligt samvete och tro på bekännelse— skriftema måste te sig egendomligt, att kyrkan i strid med dessa skrifter medverkade till en ordning, enligt vilken alla oberoende av dop upptogs i . den (AK 31:47).

I anslutning till riksdagsdebatten om formerna för utträdet 1958 kom också inträdet på tal. Frikyrkliga samarbetskommittén och Förbundet för religionsfrihet framhöll båda, att det naturliga vore, att man fick anmäla sitt inträde i kyrkan (Hassler, Ordningen för utträdet . . ., s. 291 ff.).

I den redan 1956 publicerade skriften ”Vården om kyrkan” (s. 54) kom ärkebiskop Brilioth in på frågan om uppfattningen av kyrkotillhörigheten. Då det icke var människors sak ”att dra gränser för andens verkningsom- råde”, borde det vara dopet som ”konstituera-de medlemskap i kyrkan”.

I radioserien ”Skall kyrkan skiljas från staten?” (december 1958) var det närmast de konfessionslösa som förde frågan om inträdet i kyrkan på tal. Författaren P. A. Fogelström hävdade, att emedan ”vi har en statlig tro så ställs inga som helst krav” på personlig avgörelse. ”Man smusslar bort människans möjlighet och förpliktelse att själv tänka över sin situation och göra sitt val.” Detta visade ”hur demoraliserande den statliga tron är”. Den 99-procentiga anslutningen till kyrkan erinrade om valen i diktaturländerna (s. 39 f.). Rektor Ingegerd Granlund betecknade automatiken som barock och något av åsiktsförtryck, ja ”ett ingrepp i den personliga friheten”. Livs- åskådning borde man få välja själv (3. 58 f.). ,

Också den frikyrklige talesmannen fil. lic. E. Sundström framhöll fastän mera i förbigående, att förhållandena vore otillfredsställande ”så länge indi- vider utan eget åtgörande inlemmas i en religionsgcmenskap” (s. 62).

Docent G. Hillerdal replikerade, att föräldrarnas rätt att ge barnen reli- giös uppfostran hörde till "den allra mest elementära religionsfriheten”. Det måste innebära rätt att döpa dem, varigenom de inlemmades i en kyrko— gemenskap (s. 64 f.). Rektor Granlund genmälde, att det aldrig varit hennes avsikt förmena föräldrar att döpa sina barn, men det behövde ej ske statligt (s. 68).

Det förefaller således av rektor Granlunds uttalande som om kritiken egentligen blott skulle drabba den automatiska anslutningen, men det synes diskutabelt, om man så 'kan i allmänhet tolka kraven på personlig avgörelse.

Också i tidningsdebatten har formerna för anslutningen till kyrkan emel— lanåt dragits fram, kanske särskilt av Stockholms kvällstidningar. Expres- sen framhöll redan 1951 (16/3), att det ej kunde anses som religionsfrihet. att man anslöts automatiskt och måste begära utträde. Samma synpunkt återkom åtta år senare men nu betonades även särskilt, att medlemskapet medförde skattskyldighet (10/11 1959). År 1961 framhölls att den enskilde själv måste bestämma om medlemskapet (3/6 1961).

I samband med riksdagsmotion'en om utredning av förhållandet mellan stat och kyrka pekade några tidningar på den omständigheten att man födes in i kyrkan som särskilt otillfredsställande (S. A. Essle i Ny Tid 16/10, ÖF 28/11, Arb.-Bl. 29/11 1956).

Aftonbladet fann det odemokratiskt, att barn föddes in i kyrkan och oförenligt med dennas värdighet att ha rena ateister som medlemmar (28/10 1957). Vuxna människor borde själva fatta beslut i denna fråga (4/7 1961).

I Morgonbladet (5/6 1957) nämnde pastor Källstad den automatiska an- slutningen till kyrkan som en inskränkning i religionsfriheten, men tydli- gen en mindre väsentlig sådan.

Pastor Bo Swedberg ansåg i ett tidningsuttalande den kyrkliga stånd— punkten inkonsekvent. Antingen borde man hålla sig till dopet eller också låta människor söka inträde. Samtidigt hävdade Ture Nerman, att inga barn borde uppfostras i en religion som den enda rätta (DN 1/3 1960).

Dala-Demokraten vände sig i samband med den väntade utredningen om förhållandet mellan stat och kyrka mot den i debatten väl främst från kon— fessionslöst håll framförda uppfattningen att vid en eventuell skilsmässa alla skulle anses ha utträtt ur kyrkan och vara tvungna begära återinträde. En sådan åsikt visade blott brist på historiska insikter om det nära förhål— lande, som alltid rått mellan kyrka och samhälle (DD 15/5 1957).

Stockholms-Tidningen har framhållit, att det som konstituerar kyrkotill- hörigheten, då dop uteblir, hör till de ”intressanta och betydelsefulla frå- gor”, som borde studeras och diskuteras (27/12 1959).

Å andra sidan har det hävdats, att kravet på anmälan om inträde ej beror på någon omtanke om religionsfriheten utan på förhoppningar om att kunna skada kyrkan. Man är på konfessionslöst håll missnöjd över att de ljumma och likgiltiga står på kyrkans sida. Man anser sig själv ha större rätt till dessas stöd (SDS 7/8 1960).

Från kyrkligt håll har det emellertid nyligen framhållits, att kravet på särskild anmälan om inträde kan vara motiverat under nuvarande förhål- landen ”då man automatiskt tillhör kyrkan, om man fötts i detta land”. Om dopet ensamt vore grund för tillhörigheten till kyrkan, skulle det vara me— ningslöst att diskutera en inträdesanmälan. Då vore nämligen den döpte ”anmäld att tillhöra svenska kyrkan genom ett föräldrarnas förmyndar- handlande och åtagande” (domprosten S. Hellsten i Kyrkhelg 3/1963).

Den gamla uppfattningen om dopet som grund för medlemskapet i kyr- kan tycks emellertid ha fått ny aktualitet i de senaste årens debatt. En studiegrupp inom folkpartiet för kultur- och religionsfrihetsfrågor under ordförandeskap av fil. lic. Håkan Berg och med bl.a. kyrkoadjunkt Ingvar Glemme och metodistpastorn Th. Källstad som ledamöter och förlagschefen J. E. Wikström som sekreterare föreslog således dop som grund för med- lemskap (artikel i ST 25/7 1961), ehuru intet härom finnes i partiets nyan— tagna, nedan (kap. VIII) återgivna program, där det endast talas om att den ”enskildes rätt att själv avgöra medlemskap i trossamfund” icke får ”genom tvingande lag” omintetgöras. Detta villkor kan väl sägas uppfyllt av gällande lag, men det förefaller möjligt att formuleringen i viss män kan vara riktad mot automatiken.

I en diskussion i Uppsala i början av 1960 påtalade professor K. Stendahl det egendomliga i att dop ej .krävs för medlemskap i svenska kyrkan (SKT 7/1960).

Domprosten Stig Hellsten har ock nyligen hävdat, att det ”under prin- cipiellt fasthållande av folkkyrkotanken” måste krävas att tillhörighet till svenska kyrkan ”vinnes endast genom dopet”. Eljest skulle kyrkan ej framstå som en religiös storhet utan ”endast som en folkbokföringsenhet eller som en kyrkoskwattebetalarförening” (Kyrkhelg 3/ 1963). Bakom detta krav torde numera stå en ganska omfattande kyrklig opinion, åtminstone inom prästerskapet (se bl.a. även diskussionsinlägg av domprosten G. A. Danell, SKT 7/1960, samt artiklar av docenterna C. H. Martling och B. Gus- tafsson i Fri kyrka?, s. 134, 222). På frikyrkligt håll torde man ock i all- mänhet anse det rimligt och riktigt att folkkyrkan skulle grunda sitt med— lemskap på dopet (se t. ex. Th. Källstad i Expressen 29/3 1963, som dock senare tillagt [Expn 8/6], att samhället i så fall skulle kunna kräva, att medlemskapet borde bekräftas när vederbörande blir 18 år _ den ålder som nuvarande religionsfrihetslag räknar som religiös myndighetsålder). Baptister och konfessionslösa torde som framgår av ovan refererade utta—

landen i allmänhet ta avstånd från ett medlemskap som ej beror av ett personligt ställningstagande, ehuru stundom även företrädare för dessa riktningar medger, att föräldrarna bör ha rätt att bestämma om barnens samfundstillhörighet och t. ex. genom dop låta upptaga dem i svenska kyrkan.

Vid 1963 års kyrkomöte väcktes en motion av pastoratsadjunkt Carl Strandberg jämte tolv medmotionärer — av dessa var tio präster, bland dem biskoparna Giertz och Herrlin, och två lekmän —— med begäran om ut- redning att åvägabringa sådan ändring i religionsfrihetslagen, att medlem- skapet i kyrkan konstitueras av dopet. — Kyrkolagsutskottet anförde i sitt betänkande (nr 11), att motionen berörde en för den svenska kyrkan cen- tral fråga, att detta spörsmål självfallet måste uppmärksammas av utred- ningen kyrka—stat och att det icke var lämpligt att kyrkomötet tog ställ- ning, innan utredningsresultatet i denna del redovisats, varför hemställdes att motionen icke måtte föranleda någon kyrkomötets åtgärd, vilket också blev kyrkomötets beslut.

I den korta debatt, som förekom i kyrkomötet, framfördes en i tidigare diskussion inte framförd synpunkt av tjänstemannen Josef W. Nilsson i Linköping, som varnade för att införa stadgande, som skulle anknyta med- lemskapet i kyrkan till dopet. Genom sådana bestämmelser skulle i många fall frikyrkliga, som inte delade kyrkans uppfattning om dopet och inte döpte sina barn i Svenska kyrkans ordning men ville vara medlemmar i både kyrka och frikyrka, icke kunna bli medlemmar av Svenska kyrkan.

Frågan om det automatiska medlemskapet i kyrkan har således i olika sammanhang förts på tal i kritiskt syfte. Den har dock knappast som en isolerad fråga haft en framskjuten plats i diskussionen beträffande reli- gionsfriheten utan fått stå tillbaka för frågorna om den kyrkliga beskatt— ningen och rösträtten samt än mer för frågan om själva den privilegierade samfundsformens existensberättigande. Kritiken från kyrkligt håll tycks dock ha tilltagi-t under de allra senaste åren.

KAPITEL V

Frågorna om icke-kyrkomedlemmars kyrkoskatt och kyrkliga rösträtt

a) Debatten under 1800-talets senare del

Äldre svensk rätt hade i stort sett ej känt några särbestämmelser rörande främmande trosbekännares kommunala rättigheter och skyldigheter (se översikten SOU 1927: 13, s. 180 ff., 215). Enligt 1781 års religionsfrihets- förordning var dock de som ej anlitade prästernas tjänster befriade från de härför stadgade särskilda avgifterna. Skatteplikten drabbade f. ö. framför allt jordägare på landet och hade alltså närmast karaktär av grundskatt.

Den första dissenterlagen 1860 (SFS 1860 nr 46) utgick i fråga om beskatt— ningen från dittills gällande rätt. Medlemmar av erkänt främmande tros- samfund, vilka ej anlitade svenska kyrkans präster för olika förrättningar, var befriade från de för dessa stadgade särskilda avgifterna (jfr Dissenter- skattekommitténs utlåtande, 's. 58).

Däremot infördes 1860 (5 15) förbud för dem som ej tillhörde svenska kyrkan att deltaga i behandlingen av frågor som gällde kyrkan och den offentliga undervisningen. När en uppdelning i kyrkliga och borgerliga kom— muner infördes 1862 kom detta förbud att gälla för deltagande i kyrko- stämma (SOU 1927:13, s. 182).

Olikheten mellan rättigheter och skyldigheter skärptes när samtidigt nya grunder infördes för prästerskapets avlöning (Dissenterskattekommitténs utlåtande, s. 36 ff.). Redan i slutet av 1860-talet gjordes de första försöken att avhjälpa olikheterna. Man kunde uppenbarligen gå två vägar, antingen åter öka rättigheterna eller också minska skyldigheterna. Förslag enligt båda alternativen framfördes, ehuru länge utan framgång.

Första försöket gjordes 1869 och gällde återställande av dissenters röst- rätt, varom doktor Ch. Dickson motionerade (I: 16). Lagutskottet (nr 21) och flertalet talare, bland dem väckelserepresentanter som Kolmodin och Rosenberg, fann förslaget fullständigt oberät-tigat. Då !kunde statskyrkans medlemmar lika gärna få rösträtt i dissenterförsamlingar. Den frikyrkligt orienterade konsul P. Olsson protesterade häremot under hänvisning till dissenters skattskyldighet. Därtill var enligt hans mening ärendena på kyrkostämman i regel mer kyrkligt kommunala än rent religiösa. Båda kamrarna avslog motionen (FK II: 374 ff.; AK 111: 45 ff.).

Tre år senare, 1872, gjorde tidningsmannen och godsägaren W. Walldén

ett dubbelsidigt försök. Främmande trosbekännare skulle befrias från skatt— skyldighet till svenska kyrkan för kapital och arbete samt om möjligt för fast egendom men få rösträtt ifråga om folkskoleärenden med undantag för religionsundervisningen (1872 11:34).

Lagutskottet (nr 19) avstyrkte förslagen. Så länge statskyrkan bestod, var det statens skyldighet att tillse, att hon fick erforderliga medel. Därtill kom, att prästen även fyllde borgerliga uppgifter. Det kunde vara rimligt. att prästerskapet avlönades direkt av staten, men det som betalades därtill avsåge dock tydligt vidmakthållande av en statsinstitution. Till stor del var det dessutom en pålaga på fast egendom och kunde därför ej bero av äga- rens samfundstillhörighet. En skattebefrielse kunde också medföra en loc- kelse att utträda ur svenska kyrkan samt dessutom ersättningskrav från prästernas sida, vilka kunde bli betungande nog för kyrkomedlemmarna i vissa församlingar.

Båda kamrarna avslog motionen utan votering, sedan bl.a. Kolmodin talat för avslag. Man borde börja med att befria dissenters från tvång, icke från avgifter. Det vore bättre att överflytta skolärendena till den borgerliga kommunen än medge främmande trosbekännare någon rösträtt inom den kyrkliga (FK II: 238 ff.; AK III: 228 ff.).

Vid utformningen av 1873 års dissenterlag togs ingen som helst hänsyn till de framförda reformkraven. De kom ej heller att på lång tid upprepas. Tvärtom föreslogs i motioner 1878 (I: 7; II: 140) och 1879 (I: 19), att okon— firmerade skulle jämställas med dissenters, Vilket dock ej vann någon gen- klang inom riksdagen (jfr kap. II).

Först 1885 togs frågan om dissenters kyrkoskalt upp på nytt, nu av stock- holmspublicisten S. A. Hedin (II: 140). Medlemmar av lagligen erkända för- samlingar av kristna eller mosaiska trosbekännare i städerna borde befrias från 5. k. personella avgifter till statskyrkan. Som ett nytillkommet skäl an— fördes, att dessa medlemmar genom en ny förordning 1883 berövats sin rösträtt vid prästval. Genom stats—skatten betalade de tillräckligt till stats— institutionernas upprätthållande. Då staten erkände även andra försam- lingar, hade den indirekt medgivit det oberättigade i skatt också till stats- kyrkan.

Lagutskottet (nr 29) åberopade sitt utlåtande från 1872 och tillade, att då den föreliggande motionen blott gällde städerna, kunde dess antagande ej befordra större rättvisa. Baptisten hemmansägaren F. Andersson i Hel- gesta reserverade sig.

I andra kammaren uppstod en ganska livlig debatt. Hedin avvisade tan- ken att låta dissenters få rösträtt inom kyrkan. Borgmästaren E. Thomas- son hävdade, att så länge det fanns en statskyrka, vore alla medborgare skyldiga att bidraga till dess underhåll liksom till varje annan statsinstitu— tion. Metodistpastorn J. M. Erikson framhöll, att det ej främst gällde en penningfråga utan frågan om det var rimligt eller rättvist att dissenters

skulle bidraga till att underhålla den lutherska kyrkan. Att dennas präster- skap också vore statens tjänare var oriktigt och borde ändras. De främ- mande trosbekännarnas församlingsföreståndare borde kunna få sköta folk- bokföringen för sina medlemmar. M—issionsföreståndaren E. J. Ekman be— klagade att motionen blott gällde städerna, vilket gjorde det omöjligt att yrka bifall.

XValdenström förklarade att motionen var grundad på en riktig princip. Det kunde aldrig vara rätt att ett .kyrkosamfund-s medlemmar tvingades betala skatt för att upprätthålla en gudstjänst som de ogillade. Utskottets motivering var alldeles ohållbar. Statskyrkan borde själv vara den första att betacka sig för beteckningen statsinstitution. Det var sant att prästerna också hade borgerliga uppgifter och att det vore rättvist att även dissenters betalade skatt härtill. För dessa uppgifter borde dock ersättning utgå från staten, så att prästen fick lön från två håll för sina skilda uppgifter som församlingens respektive statens tjänare. Konsekvenserna av tankens för- verkligande vore visserligen hisnande, men följderna av det rätta var att föredraga framför följderna av det orätta.

Andra kammaren förkastade motionen med 137 röster mot 52, den första utan votering (FK 24:10 ff.; AK 36: 4 ff.).

Redan 1886 återkom Hedin med en motion (11:46) som nu avsåg även landsbygden och vari framlades tre alternativa förslag till utformning av bestämmelser avseende befrielse för fråm-mande trosbekännare från skatt- skyldighet till statskyrkan.

Även Ekman väckte nu en [motion (II: 125), som med hänsyn till existe- rande överenskommelser om prästernas löner föreslog en successiv avveck- ling. Orättvisor borde på alla områden undanröjas. Om man ansåg att reli- gionen var av särskild vikt för staten, var en skatt till dess upprätthållande lika berättigad som andra skatter. Medlemmar av erkända trossamfund be- fordrade emellertid detta syfte genom sitt understöd till det egna samfun- det. Det var orimligt att kräva dubbla skatter. Skattebefrielsen borde även gälla fast egendom. Om det behövdes finge staten bistå statskyrkan.

Lagutskottet hänvisade (nr 42) på nytt till tidigare utlåtanden. Staten hyllade alltjämt den evangelisk-lutherska läran som den rätta. Dennas upp- rätthållande var alltså ett statsintresse som alla vore skyldiga att bidraga till. Detta rubbades ej av att samfund av främmande trosbekännare legali- serats. Man kunde lika litet bevilja undantag för dessa som befria dem som utnyttjade privat undervisning från skatten till skolväsendet. Därtill beto— nades på nytt prästernas borgerliga uppgifter.

Utskottet fann emellertid, att beskattningen genom nya förordningar fak— tiskt skärpts på ett sätt som stod i strid med 1860 och 1873 års dissenter- lagar. Medlemmar av sådan församling, som hade rätt till egen kyrkobok— föring, borde befrias från denna skatteökning och Kungl. Maj:t borde över- väga, hur prästerskapet skulle få gottgörelse.

Båda kamrarna avslog emellertid alla reformförslag, den andra efter liv- lig debatt och t. o. m. den första efter rösträkning (FK 19: 31 ff. ; AK 25: 4 ff.). Det kan nämnas, att en missionsförbundare, doktor E. W. Wretlind, sade sig anse prästernas borgerliga uppgifter vara skäl nog yrka avslag, medan en annan fri-kyrkoman, fil. dr E. Nyström, varnade för allt understöd till religionen ur ”allmänna kassor . . . såsom en, må vara gyllene kedja”.

Även vid 1888 års kyrkomöte kom frågan om beskattningen upp till dis— kussion i samband med motionen om odöptas rösträtt på kyrkostämma (se ovan kap. IV) . Två frikyrkligt orienterade lekmän, baron Barnekow och kon- sul Olsson, framhöll, att det ej blev någon balans mellan rättigheter och skyldigheter, då de som var uteslutna från rösträtt ändå måste betala skatt till kyrkan. Det fick ej vara så att man blott tillhörde kyrkan på det sättet, att man betalade till den.

Biskop Rundgren medgav, att det kunde synas betänkligt med skyldig— heter som ej motsvarades av rättigheter, men tycktes anse det vara i sin ordning, enär principen redan länge hade tillämpats. Biskop Billing häv- dade, att dissenters skaffade kyrkans prästerskap mera arbete än några andra gjorde och att det därför var rimligt, att de fick bidraga till dettas avlönande. Det fanns dock något berättigat i talet om likhet i fråga om rättigheter och skyldigheter. I ekonomiska frågor borde en mer vidsträckt rösträtt tillåtas, dock närmast blott för sådana som icke begått nattvarden inom svenska kyrkan men i övrigt fyllde villkoren för rösträtt.

Vid riksdagen 1889 väckte hemmansägaren G. Jansson i Krakerud, själv medlem av Svenska Missionsförbundet, motion (II: 96), att främmande trosbekännare skulle få deltaga i kyrkostämma i fråga om skolärenden och ekonomiska angelägenheter. Lagutskottet (nr 33) avstyrkte och båda kam- rarna avslog, även den andra med stor majoritet (FK 24: 44 ff.; AK 27: 2 ff.).

Under en riksdagsdebatt år 1892 om en motion av prosten Redelius (11: 112), som bl. a. avsåg statsbidrag till frikyrkopastorers avlöning, fram- höll en baptist, bygg-mästaren J. A. Westerberg, att prästens arbete borde uppdelas i det rent kyrkliga och det övriga arbetet vilket senare även dis- senters borde bidraga till. Waldenström menade däremot denna gång, att problemet blott kunde lösas genom statskyrkan-s avskaffande. Samma upp— fattning hade den radikale redaktören Chr. Biilow (AK 24: 19 ff.).

Vid riksdagen 1893 uppträdde Westerberg som motionär (11: 103, 104). Han föreslog dels att dissenters och judar skulle betala högst halv avgift för statskyrkoprästers avlöning, dels att desamma, om de hade egna gudstj än-st- lokaler, helt skulle befrias från bidrag till underhåll av statskyrkans bygg- nader.

Lagutskottet (nr 64) vidhöll, att det var fråga om statsutgifter. Att anse hälften av prästens verksamhet allmänt gagnel-ig var helt godtyckligt. Ett bifall till motionen skulle medföra frestelser att utträda av ekonomiska

skäl. Några ledamöter reserverade sig. Första kammaren avslog utan vote— ring eller ens debatt. I den andra segrade utskottet efter debatt med 127 röster mot 77 för en reservation med begäran om förslag att dissenters under vissa förutsättningar helt skulle befrias från bidrag till präster- skapets avlöning och till underhåll av kyrka och prästgård (FK 35: 42 f.; AK 42: 14 ff.).

År 1896 återkom stockholmsrepresentanterna Hedin, Ekman, J. M. Erikson och John Olsson med en motion (II: 197), som gick ut på att alla främmande trosbekännare, oberoende av om de tillhörde ett erkänt sam— fund eller ej, i fråga om inkomst av kapital och arbete skulle befrias från alla bidrag till statskyrkan. Som det viktigaste skälet anfördes, att dylik beskattning alltid måste kännas som ett samvetstvång. Det hänvisades även till förhållandena i andra länder.

Lagutskottet (nr 68) avstyrkte, men sex ledamöter reserverade sig för utskottets förslag från 1886. Båda kamrarna avslog såväl motionen som reservationen. Den senare förkastades dock av andra kammaren med så knapp majoritet som med 97 röster mot 93 (FK 22: 29 ff.; AK 40: 47 ff.).

Vid 1897 års riksdag förnyades motionen av en baptist, redaktör J. By- ström (II: 113). Det sades lika mycket kränka många prästers samvete att ta emot pengar av dissenters som dessas att betala dem. Många frikyrkliga skulle också säkert utträda, om de därmed sluppe kyrkoskatten och klarare förhållanden således skapas mellan de frikyrkliga och statskyrkan, något som för båda parter var högst önskvärt. Lagutskottets majoritet avstyrkte på nytt (nr 68), och båda kamrarna följde denna. I den andra samlade motionen dock 79 röster (FK 13:38 ff.; AK 17: 2 ff.).

b) Debatten under 1900-talets första år intill 1908 års dissenterskattelag

År 1902 återkom Byström med sin motion (II: 73). Lagutskottets majoritet var alltjämt avvisande (nr 36). Frågan vore ej blott ekonomiskt betydande utan gällde även på det närmaste hela problemet om förhållandet mellan kyrka och stat. Ett bifall till motionen skulle innebära ett bestämt avsteg från hittills förhärskande uppfattning och draga med sig många andra för- ändringar.

Några ledamöter reserverade sig. En av dem, den liberale rådmannen T. Zetterstrand från Norrköping, ansåg dissenters skattskyldighet obillig, ehuru de ej kunde göra anspråk på en fullständig skattebefrielse, då präs- terna hade en del borgerliga uppgifter. Fastighetsskatten vore dock tillräck- lig ersättning härför. Befrielse borde för övrigt blott medges dem som till— hörde annat erkänt samfund. Materiella fördelar finge ej locka till utträde ur 'kyrkan. En omedelbar ändring kunde leda till förluster för prästerskapet eller oskälig skatteökning för de inom kyrkan kvarstående. Riksdagen borde därför begära en utredning av frågan. Denna utredning borde avse både

frågan om en statlig gottgörelse till de kyrkliga kommunerna och möjlig- heten att alternativt göra dissenters rättvisa genom statsbidrag till deras församlingar efter medlemsantal.

I andra kammaren yrkade bl.a. biskop von Schéele på utredning, medan prosten Redelius sade sig ej vilja vara med om att premiera utträdet ur statskyrkan. Zetterstrandvs reservation segrade med 97 röster mot 96. I första kammaren talade både lagutskottets ordförande häradshövding C. B. Hasselrot och biskop Billing för utredning men lagutskottets avstyrkande segrade med 87 röster mot 38 för en reservation överensstämmande med lagutskottets betänkande 1886 (FK 22:36 ff.; AK 31: 41 ff.).

Vid 1905 års riksdag återkom Byström med sin motion, i vilken nu fyra andra baptister instämde (II: 173). Det betonades att i religionsfriheten in- gick, att man ej fick tvinga någons samvete. Detta innebar, som den danska grundlagen uttryckte det, att ”ingen är pliktig att betala personliga bidrag till någon annan gudsdyrkan än den som är hans egen”. Hänsyn borde emel- lertid tas till i vad mån prästerna utförde rent borgerliga uppgifter, liksom till att redan fattade beslut av ekonomisk karaktär ej komme att oskäligt betunga dem som kvarstod inom kyrkan.

I sitt åter avstyrkande utlåtande (nr 17) underströk lagutskottet, att så länge den evangelisk—lutherska kyrkan var en statsinstitution, vore varje medborgare skyldig att bidraga till den liksom till alla andra sådana institu— tioner. Prästerna vore både kyrkans och statens tjänare. Endast från ersätt- ning för särskilda förrättningar kunde dissenters med något fog begära be— frielse, men detta gällde så små belopp, att en lagändring ej syntes rimlig. Fem ledamöter reserverade sig för bifall till motionen.

Första kammaren följde denna gång utskottet utan debatt eller votering. I den andra uppstod däremot ett ganska långt meningsutbyte, varunder biskop von Schéele betecknade den svenska lagstiftningen ifråga om be- skattning av dissenters som reaktionär och enastående i världen. Reserva- tionen segrade med 89 röster mot 83, men frågan hade ju ändå på nytt fallit (FK 14:28; AK 16: 27 ff.).

Under tiden hade också den första frikyrkokonferensen i februari 1905 behandlat frågan om dissenters' skattskyldighet till svenska kyrkan med J. M. Erikson som inledare (Handlingar . . ., 9 ff.). Denna framhöll, att gäl— lande lagstiftning länge ansetts orättvis och att Finland var det enda land i Europa som tillämpade bestämmelser liknande de svenska. Det var förtryck av en obetydlig minoritet. I andra länder kunde erkända samfund få stats— bidrag. Det var obestridligt, att skattefrågan kunde bli en samvetsfråga. Det väsentliga var ej beloppens storlek utan rättvisan. Måhända borde de som utträtt ur kyrkan helt enkelt vägra att betala skatten till denna. Den kunde ej motiveras med att det var fråga om en statsinstitution, ty till underhållet av sådana betalade man statsskatten. Då staten erkände andra-samfund,

hade den också erkänt att dessa för sina medlemmar fyllde statskyrkans uppgifter. Man borde då ej behöva betala till två samfund.

Om den svenska kyrkan vore så oluthersk, att den blandade samman and- ligt och världsligt, så vore detta intet skäl till att dissenters skulle betala skatt till kyrkan. Dissenterförsamling kunde lagligen åläggas att föra kyrko- böcker och så skedde i grannländerna. Erikson slutade med att föreslå kon- ferensen att begära, att alla medlemmar av erkända samfund skulle befrias från skattskyldigheten till kyrkan för kapital och arbete samt understödja de fem baptisternas motion.

Under den följande debatten visade sig en påfallande meningsskiljaktighet råda mellan metodister och baptister å ena sidan samt missionsförbundare å den andra. Medan de förra enhälligt instämde med inledaren, uttalade de senare betänkligheter.

XValdenström hävdade, att frågan ej var .så enkel, då prästen utförde myc— ket socialt arbete, som kom alla tillgodo. Om skattebefrielse skulle införas, borde den gälla även fast egendom. Kärnpunkten var, om det skulle finnas en statskyrka eller ej. ”Skola vi ha en, då böra alla medborgare betala skatt till den.” Om det vore ett samvetstvång, ”skulle man vägra betala skatt till statskyrkan, men så gjorde man ej”.

Predikanten J. P. Norberg betonade kyrkans borgerliga uppgifter och sade sig därför ej kunna riktigt förstå talet om samvetsbetänkligheter.

Ärendet remitterades till mötets beredningsutskott, som föreslog, att mö— tet skulle instämma med de fem baptisternas riksdagsmotion. De tre mis- sionsförbundarna i utskottet reserverade sig och föreslog, att en kommitté skulle tillsättas för en allsidig utredning, ägnad att föra frågan framåt till slutligt avgörande på sätt kommittén kunde finna lämpligt. Majoritetens förslag tycks emellertid ha godtagits utan debatt (Handlingar . . ., s. 59).

Då det största och politiskt mest inflytelserika frikyrkosamfundet intagit en så reserverad hållning till kravet på skattebefrielse för dissenters, till vilka missionsförbundarna knappast själva önskade räknas, kan det te sig något påfallande att Kungl. Maj:t den 19 oktober 1906 på föredragning av den nye ecklesiastikministern Å. H. Hammarskjöld tillkallade tre sakkun- niga för att utreda dissenters” skattskyldighet, nämligen biskopen i Kalmar H. W. Tottie, ordförande, kammarrådet K. Rydin och redaktör J. Byström med seder-mera hovrättsrådet K. J. Ekman som sekreterare (Dissenterskatte- kommitténs utlåtande, s. 128, VI, VIII). _

Anledningen var ett uttalande .i prästlöneregleringskommitténs betän- kande IV, att frågan om skattskyldighet till statskyrkliga ändamål var för omfattande att av denna behandlas, och kanske särskilt en reservation av nyssnämnde Rydin, att gällande lagstiftning syntes obillig. Efter att ha hört domkapitlet i Kalmar och sex länsstyrelser, vilka alla, utom länsstyrelsen i Västmanlands län, uttalade sig för åtgärder för skattelindring, anslöt sig

kammarkollegium till detta krav och hänvisade till domkapitlets i Kalmar motivering. Enligt denna borde medlemmar av dissenterförsamlingar med egen kyrkobokföring i viss mån frikallas från :bidragsskyldigheten till svenska kyrkan. Detta var så mycket skäligare som den lindring dissenter— lagen medgav blivit illusorisk genom 1862 års bestämmelser om prästerska— pets avlöning. (Det var alltså ungefär samma synpunkter som lagutskottet anlagt 1886 men riksdagen aldrig velat godtaga.) Föredragande departe- mentschefen anslöt sig till dessa syn-punkter. Under hänvisning till de mo- tioner, som väckts i riksdagen, underströks att nedsättning i fastighets-skat— ten ej kunde komma i fråga, liksom ej heller total skattebefrielse, då präs— terskapet hade ”åtskilliga rent borgerliga bestyr”. Det gällde även att tillse att skattskyldigheten för dem som kvarstod inom statskyrkan ej i väsent- ligare grad ökades (Dissenterskattekommitténs betänkande . . . ., s. 124 ff.).

Kommittén angav i sitt betänkande, daterat den 29 augusti 1907, att reli— gionsfriheten krävde lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet till statskyrkan. Frågan måste dock ses ur både borgerlig och religiös syn- punkt samt hänsyn tagas såväl till de religiösa känslorna som till kyrkans ställning såsom statskyrka och till prästernas borgerliga uppgifter. De se— nare omständigheterna uteslöt fullständig skattebefrielse till och med för medlemmar av annat erkänt samfund.

Att skatteplikt och rösträtt ej svarade mot varandra var dock ytterligare ett skäl för skattelindring. En betydande olägenhet av rådande förhållanden var för övrigt, att många som faktiskt anslutit sig till ett annat samfund formellt kvarstod inom kyrkan. Denna kunde därför ej med tillräcklig auktoritet hävda sin ställning och även de andra samfunden kom i en skev situation (Dissenterskattekommitténs utlåtande . . . ., s. 135 ff.).

Skattelindring borde sålunda medges men endast för den som rättsligen tillhörde ett lagligen erkänt samfund av främmande trosbekännare. Sådana samfund behövde dock ej vara skyldiga att föra kyrkoböcker (s. 143 f.).

Efter en lång utredning om prästernas borgerliga uppgifter (5. 147 ff.) ansåg sig kommitterade kunna fastslå att minst hälften av prästernas ar- betstid ägnades åt dylika. Kostnader för pastorsexpeditioner och begrav— ningsplatser var även till gagn för alla (s. 162). Till nu nämnda uppgifter borde alla bidraga. Varje kyrklig kommun borde få bestämma hur stor lind- ring i skatten som i övrigt kunde 'medgivas (s. 168). Det ansågs dock skäligt med 50 % nedsättning och med 75 % för medlemmar av dissenterförsam— ling som förde egna böcker (5. 173). Man måste emellertid även tillse att de inom kyrkan kvarstående ej bleve alltför mycket betungade. Om skatte- befrielsen minskade en församlings inkomster med mer än 100 kronor borde statsverket ersätta halva beloppet (s. 176 f.).

Byström hävdade i ett särskilt yttrande (s. 205 ff.) , att prästernas borger- liga uppgifter hade överbetonats, och anmärkte på att man lämnat åt för- samlingarna att besluta om den Skattelindring, som man dock förklarat

rättvis, skulle medges eller ej. Byström ansåg även (s. 211), att främmande trosbekännare borde ha rösträtt på kyrkostämma i fråga om ärenden rö— rande åtgärder, till vilka de skulle förbli skyldiga att ekonomiskt bidraga.

Kungl. Maj :t följde i proposition 1908 (nr 88) såtillvida Byström, att med- lem av erkänd församling av främmande trosbekännare föreslogs att bli befriad från halva utdebiteringen för inkomst av kapital och arbete till prästerskapets och kyrkobetjäningens avlöning.

Det särskilda utskottet (nr 4) tillstyrkte och båda kamrarna biföll efter korta debatter, varunder en av de ledande liberala lantmannarepresentan- terna, D. Persson i Tällberg, t. o. m. förordade nedsättning för fast egendom (FK 57: 37 ff.; AK 66: 56 ff.), något som dock icke blev riksdagens beslut. Lagen trädde i kraft den 1 januari 1910 (SFS 110/1908). I särskild kungö— relse stadgades, att församling ägde erhålla ersättning av allmänna medel för den lindring i skatten, som dissenters kommit i åtnjutande av, därest det sammanlagda inkomstbortfallet för församlingen uppgick till minst 50 kronor.

Som förut (kap. II, 5. 42) nämnts förekom i annat sammanhang ett me— ningsutbyte 1908 i andra kammaren om de utträddas rösträtt på kyrko- stämma.

Från socialdemokratiskt håll framhölls 1909 (E. Hedén i Tiden 8/1909, s. 22), att prästernas löner borde delas i två delar, en för de borgerliga upp— gifterna, vilken borde betalas av staten, en för de rent kyrkliga, vilken en— dast borde betalas av dem som efter det att fritt utträde medgivits kvarstod inom svenska kyrkan. Hittillsvarande borgerliga uppgifter borde prästerna få behålla, i den mån de skötte dem lika bra och billigt som några andra skulle göra.

0) Den fortsatta debatten intill mitten av 1940-talet

Redan 1909 återkom Byström med en motion (II: 65), denna gång avseende rösträtt på kyrkostämma för dissenters när det gällde mer borgerliga frågor och skolärenden (se sid. 44). I sitt förut nämnda utlåtande (nr 3) framhöll lagutskottet, att detta var en fråga, som redan under rådande förhållanden var behövlig att lösa men som skulle bli ännu mera angelägen i händelse av fritt utträde ur kyrkan. I första kammaren förmärktes ett visst missnöje på denna punkt, men båda kamrarna följde utskottet utan votering (FK 11:30; AK 16:29).

I de remissyttranden som 1911 avgavs med anledning av riksdagsskrivel- sen från 1909 (se sid. 45 ff.) var blott domkapitlen i Uppsala, Kalmar och Luleå klart tillstyrkande rörande dissenters rösträtt i vissa frågor å kyrko- stämma. Andra, som domkapitlen i Växjö och Västerås, var betänksamma om än ej avstyrkande (SOU 1927: 13, s. 331 ff.).

Endast ett par domkapitel berörde frågan om skattelättnadens utsträck- ning. Domkapitlet i Uppsala framhöll, att en lindring för konfessionslösa ej kunde komma i fråga ”utan en av staten godkänd kompensation” och att man i allmänhet fick bidraga till de ändamål staten fann nödvändiga obe- roende av personlig uppfattning. Liknande synpunkter anfördes av en leda- mot av domkapitlet i Strängnäs, vilken reserverat sig för fritt utträde. Dom- kapitlet i Luleå uttryckte sig något oklart men tycktes vara benäget medge samma nedsättning som för medlemmar av erkänd dissenterförsamling. Minskningen i kyrkans inkomster borde ersättas av allmänna medel (SOU 1927:13, s. 334 f.).

Byström hade också 1910 (11: 259) yrkat att skattelindringen skulle gälla även utskylder på grund av fastighetstaxering. Särskilda utskottet (nr 4) fann, att samvetsfriheten i detta fall ej kunde åberopas och avstyrkte. Båda kamrarna avslog också motionen, som ej ens i den andra samlade mer än 39 röster (FK 31:45; AK 47: 7 ff.).

Under debatten vid 1910 års kyrkomöte om odöptas rösträtt på kyrko- stämma kom också frågan om förhållandet mellan skatteplikt och rösträtt på tal. Prosten Meurling hävdade bestämt att ett samband däremellan före— låg och hänvisade till regeringsformens ord om svenska folkets urgamla rätt att sig själv beskatta (AKP 1910, 6:21).

I en ny förordning om grunderna för den kommunala beskattningen 1920 (SFS nr 763) inflöt emellertid bestämmelser, vilka medförde sådan rätt till nedsättning av utskylder för fast egendom, något som riksdagen 10 år tidi- gare med stor majoritet avvisat.

Religionsfrihetssakkunniga föreslog i sitt betänkande (SOU 1927:13, s. 186 ff.), att alla skulle få deltaga i avgörandet av frågor rörande skol- och biblioteksväsendet, religionsundervisningen dock undantagen. Även ärenden rörande begravningsplatser skulle anses som rent kyrkliga, såvida icke för- valtningen av dessa överförts till den borgerliga kommunen.

Å andra sidan föreslogs att alla som ej tillhörde svenska kyrkan blott skulle betala hälften så mycket till denna som kyrkans medlemmar. Rätten till fritt utträde sades sakna mening, om man ej befriades från de skyldig- heter som åtföljde medlemskapet. Samma hänsyn borde tas till de konfes- sionslösas samveten som till deras, Vilka tillhörde något annat samfund. Be- stämmelserna om rösträtten på kyrkostämma kunde annars förorsaka, att personer som önskade utträda underlät att göra det (s. 228 ff.).

Då kyrkan vore ett statsändamål kunde dock ingen undandraga sig att ge sitt bidrag via statsskatten. Det förhölle sig annorlunda med den sär- skilda kyrkoskatten. Risken för utträde av ekonomiska skäl bedömdes ej vara så stor och det vore av ringa vikt för kyrkan att behålla personer, som endast av sådant skäl sökte utträde (s. 234 ff.). Skattelindringen skulle ej avse juridisk person, ej heller avgifter för fast egendom (s. 238 f., 241).

Då inkomstbortfallet kunde bli betydande för enskilda församlingar, borde ersättning härför ges. Den föreslogs böra utgå ur kyrkofonden (s. 256 ff.).

Mosesson uttalade i särskilt yttrande, att religionsfriheten krävde, att alla utanför kyrkan stående fysiska personer befriades från skatt till kyrkan oberoende av inkomstens art. Om skattebördan bleve för stor för de kvar- varande, finge staten träda emellan, eftersom det gällde en statsinstitution (SOU 1927:13, s. 290).

Just frågan om ersättningen till kyrkan framkallade eljest kritik icke minst från kyrkligt håll. I den bekanta biskopsmotionen (nr 1) vid 1929 års kyrkomöte, som betonade att skattelagstiftningen varken fick uppmuntra till utträde eller ge intryck av trakasseri, protesterades mot att ersättning för inkomstbortfall skulle utgå ur kyrkofonden eller direkt av statsmedel. En tredje, tydligen mer tilltalande, utväg vore, att samtliga kyrkans med- lemmar solidariskt ersatte det felande genom uttaxering (s. 10).

Även kyrkolagsutskottet (nr 25) betonade att starka betänkligheter kunde resas mot religionsfrihetssakkunnigas förslag (5. 4).

Syn—punkten att kyrkans medlemmar solidariskt skulle ersätta förlusterna på grund av skattelindringarna, underströks i kyrkomötesdebatten (8: 12 f.).

Remissinstanserna var i stor utsträckning mer kritiska mot de av reli- gionsfrihetssakkunniga föreslagna skattelindringarna. Främst kammarkol- legium men även fem domkapitel, överståthållarämbetet och tio länssty- relser avstyrkte sådana för andra än dem som anslöt sig till annat samfund. Kamma-rkollegium anförde, att alla medborgare drog nytta av att leva i ett samhälle med i religiöst avseende ordnade förhållanden. Upprätthållandet av svenska kyrkan var ett statsintresse, som alla måste bidraga till. Religiös likgiltighet borde ej gynnas genom Skattelindring åt konfessionslösa. Det kunde även leda till utträde av ekonomiska skäl. Tanken på en ersättnings— skatt framfördes av ett par instanser. Länsstyrelsen i Stockholms län fann att skattenedsättningen borde gälla även fastighetsbevillningen.

Ett stort antal remissinstanser, bl. a. kammarkollegiet och nio domkapitel, vände sig mot det föreslagna utnyttjandet av kyrkofonden. Ersättning av statsmedel eller genom uttaxering på kyrkans kvarvarande medlemmar an- sågs bättre (SOU 1949: 20, s. 317 f.).

Såväl Frikyrkliga samarbetskommittén som den romersk-katolska kyr— kans företrädare hade, redan som förut (kap. II) nämnts, i samband med religionsfrihetssakkunnigas tillsättande framfört sina synpunkter på för- hållandet mellan den kyrkliga beskattningen och religionsfriheten.

Frikyrkliga samarbetskommittén framhöll, att det var principiellt orik- tigt, att någon av staten tvingades bidraga till ett religionssamfund, som han ej tillhörde. Om blott de, som ville bidraga, skulle göra det, vore dock stats- kyrkan realiter avskaffad, ty det skulle innebära, att staten upphörde att

ekonomiskt stödja kyrkan. Att prästen hade borgerliga uppgifter var en olycklig sammankoppling och det var knappast förenligt med religionsfrihe— tens princip att medge fritt utträde men behålla skattskyldigheten. Det var dock svårt att lösa denna pliktkollision, så länge statskyrkan bestode.

Från romerskt-katolskt håll framhölls att även en begränsad skattskyl- dighet framstod —som en anomali, vilken borde försvinna. Om detta ej var möjligt, borde dissenters åtminstone få rösträtt i icke rent kyrkliga frågor (SOU 1927:13,s. 337 f., 343).

Dessa synpunkter gick nu igen i vederbörandes remissyttranden. Frikyrk— liga samarbetskommittén anslöt sig till Mosessons reservation men fram— höll, att ersättning av statsmedel var rent spegelfäkteri. Skattefriheten var för de frikyrkliga en principfråga, ej en ekonomisk fråga. Det rådande syste— met var principiellt oförenligt med vad de ansåg vara rätt (DN 23/12 1927; jfr artikel av N. J. Nordström i Sv. M. 13/12 1927.)

Apostoliske vikarien fann, att det framlagda förslaget tyvärr ej medförde någon saklig förbättring för katolikerna. Även en begränsad skattskyldighet till ett annat konfessionellt samfund måste anses stå i strid med modern uppfattning om religionsfriheten. Den var så mycket mer orättvis som svenska kyrkan på andra sätt gynnades av staten. De ur kyrkan utträdda skulle för övrigt blott få begränsat inflytande på användningen av de skatte- medel som de själva bidragit till. Skatt till betalning av prästens borgerliga uppgifter blev även ett bidrag till hans religiösa. För katolikerna måste detta kännas svårare än för protestantiska dissenters. Då förslaget ur religions- frihetssynpunkt var otillfredsställande, borde i stället total skattebefrielse medges eller nedsättningen åtminstone gälla skatt på all inkomst (Credo 1927, s. 316 f.).

Den ersättning av stats-medel som till följd av skattelindring för främ— mande trosbekännare utgått enligt riksdagens beslut 1908 upphörde fr. o. m. budgetåret 1942/43. Förslag därom hade framlagts av Besparingsutred- ningen. Statens utgifter i detta avseende under budgetåret 1940/41 hade uppgått till 86 300 kronor. Motiveringen i propositionen (113/1942) tycks visa en förändrad uppfattning om kyrkans förhållande till staten. Det sades bl. a. att församlingarnas utgifter för kyrkliga befattningshavare och institu— tioner i stort sett icke torde påverkas av tillvaron av dissenters. (Till detta uttalande må anmärkas att detta väl aldrig hade påståtts men väl att vid- makthållandet av den kyrkliga verksamheten var ett statsintresse, vilket det tydligen ej längre ansågs vara.) Det framhölls emellertid även i proposi— tionen att ersättningarna i allmänhet hade kommit att utgå till sådana för- samlingar, för vilkas ekonomi beloppen icke hade någon större betydelse.

Sedan dissenterlagskommittén tillsatts 1.943, inkom flera frikyrkoorgani— sationer med krav på utvidgad eller total skattebefrielse. Om borgerlig myn-

dighet ej kunde överta folkbokföringen, borde åtminstone avlöningen härför utgå från den borgerliga kommunen, hävd-ade Fribaptistsamfundet.

Den romerska kyrkans företrädare hävdade på nytt eftertryckligt, hur oförenlig med moderna religionsfrihetsbegrepp en beskattning till förmån för ett annat samfund var. Kyrkobokföringen avsåg främst kyrkliga upp— gifter och ersättning härför kom även den religiösa verksamheten till godo. Katolikerna önskade för övrigt få rätt till egen kyrkobokföring.

Franska reformerta församlingen ansåg däremot ingen anledning finnas att befria dess medlemmar från någon del av kyrkoskatten. Plymouthbrö- derna en sammanslutning av väckelsekaraktär med starkt eskatologisk inriktning _ menade, att envar för kristendomen nitälskande borde vara beredd på denna lilla uppoffring i vittnesbördets tjänst, för att ekonomisk vinning ej skulle locka till utträde ur svenska kyrkan (SOU 1949:20, s. 319 ff.).

d) Dissenterlagskommitténs och dissenterskatteutredningens förslag

Dissenterlagskommittén framhöll, att man redan 1860 hade haft klart för sig att religionsfrihetens princip måste medföra skattelindring för dissen— ters. 1908 års lag hade till stor del motiverats av billighetsskäl. Motiveringen var ej helt tillfredsställande för nutida religionsfrihetsuppfattning. Att den som utträtt ur svenska kyrkan och anslutit sig till ett annat samfund ej skulle betala något som helst till kyrkans religiösa verksamhet var ”en ofrånkomlig konsekvens av religionsfrihetens princip”. Samma hänsyn skulle ej behöva tagas till religionslösas samveten. Religiös verksamhet vore ett allmänt intresse, och alla borde därför kunna anses vara pliktiga att i någon form bidraga därtill. Skattelindringen skulle kunna bli en förmån för samfundslösa, vilket ej var skäligt.

Det fria utträdet måste dock medföra befrielse från understöd till den kyrkliga verksamheten, i synnerhet som de utträdda saknade rösträtt i kyrkliga sammanhang. Eljest skulle utträdet ej bli fullt fritt och den som utträdde skulle kom-ma i ett sämre läge än dessförinnan. De som utan att utträda tillhörde någon trossammanslutning kunde däremot ej få nedsätt- ning (SOU 1949: 20, s. 324 f.). Lindringen i skattskyldigheten för dem som icke tillhörde svenska kyrkan föreslogs begränsad till hälften.

Icke heller kunde någon nedsättning i statsskatten komma ifråga, då denna avsåg alla statliga ändamål. Bestämmelserna måste även utformas så, att de ej uppmuntrade till utträde av ekonomiska skäl. Tanken på att av personer, som utträdde utan att ansluta sig till annat trossamfund, uttaga en ersättningsskatt — nämligen en avgift till annat allmännyttigt ändamål var i och för sig riktig, om man ansåg, att de religiösa samfunden utförde en samhällsnyttig gärning. Allmänheten skulle dock uppfatta en sådan skatt som stridande mot religionsfriheten (s. 328 ff.).

Objektskatter borde emellertid erläggas liksom bidrag till den kyrkliga kommunens borgerliga uppgifter genom betalning av viss del av kyrkoskat— ten. Det föreslogs oförändrat 50 % (s. 336 ff.).

Det var ej rimligt, att förlusten genom skattelindringen stannade på för— samlingarna (s. 352 f.). Man kunde liksom i biskopsmotionen 1929 tänka sig en utjämning av förlusten genom en för alla inom kyrkan kvarstående personer i riket lika uttaxering på kommunal grund (s. 356). Då det gällde ett intresse för hela landet borde dock utdebiteringen ske på statsbeskatt- ningens grund. Man måste räkna med utträde av icke-religiösa skäl. Det var då orimligt att låta blott de kvarvarande kyrkomedlemmarna stå för kost- naden. Religionsfriheten var i hög grad ett statligt intresse. Ersättning borde därför ske av statsmedel (s. 359).

Frågan om skattebefrielsen visade sig vara en av de mest svårlösta i sam- band med den nya religionsfrihetslagens tillkomst.

Kammarkollegium avstyrkte den föreslagna skattebefrielsen, emedan alla svenska medborgare måste tillhöra en kyrklig kommun. Det funnes lika litet skäl att medge skattebefrielse till kyrkliga ändamål för den som av religiösa skäl utträdde ur kyrkan som att medge sådan till militära ändamål för personer som av samvetsskäl befriats från militär utbildning. Åtmins— tone borde det ej ske i större omfattning än som redan var fallet, dvs. för personer som tillhörde annat trossamfund och hade utgifter för detta.

Två ledamöter av kollegiet förklarade under åberopande av Bibeln att skatt till stat och kommun ej kunde vara något samvetstvång. Om alla skulle utträda ur kyrkan, måste kostnaderna för denna bestridas av stats- medel och alla så bli tvungna att betala.

Statskontorets majoritet ansåg också att det i princip var oriktigt att befria dissenters från skatt men ville ej återkalla den befrielse som redan givits.

Länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus och Norrbottens län ansåg, att skattebefrielse ej var någon religionsfrihetsfråga och avstyrkte befrielse för konfessionslösa. Flera domkapitel ställde sig tveksamma. Domkapitlet i Uppsala ville medge lindring blott för den som av övertygelseskäl utträtt ur kyrkan, så att man ej för ekonomisk vinning skulle lämna denna.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund och Allmänna svenska präst- föreningen avstyrkte också skattebefrielse för konfessionslösa. Det förra betonade, att kyrkan alltjämt var ett statsintresse, som alla var skyldiga att bidraga till.

Juridiska fakulteten i Uppsala hävdade däremot, att ”en konsekvent till- lämpning av religionsfrihetens princip ovillkorligen måste medföra, att de som utträtt ur svenska kyrkan befrias från alla ekonomiska skyldigheter mot henne”. Religionsfriheten måste innebära frihet från att ”personligen underhålla ett samfund, som man icke tillhör”, och det oavsett om man till- hör något annat samfund eller ej.

Apostoliske vikarien och den grekisk—ortodoxa församlingen i Stockholm yrkade på fullständig skattebefrielse.

Ett par instanser, kammarrätten och Linköpings domkapitel, önskade införa en ersättningsskatt (prop. 175/1951, 5. 64 ff.).

På nyåret 1950 tillkallades en dissenterskatteutredning bestående av landshövding K. S. Levinson, teol. dr O. Hassler, uppbördsdirektör T. Josef- son, assessor C. A. Norgren och läroverksadjunkten A. Eeg—Olofsson för att ytterligare överväga en eventuell skattelindring. Enligt direktiven borde både principiella synpunkter och skälighetssynpunkter beaktas (SOU 1950: 41, s. 5, 8 f.).

Utredningen anslöt sig i sitt betänkande samma år till dissenterlagskom- mitténs uppfattning att befrielse för dem som av samvetsskäl utträdde ur kyrkan från bidrag till dennas rent religiösa uppgifter var en konsekvens av religionsfriheten. Det var dock många, kanske flertalet av dem som komme att utträda utan att ansluta sig till annat samfund, vilka önskade utträda av oklara skäl. För deras del kunde då (hänsyn till religionsfriheten åberopas som orsak till skattebefrielse. Skattebefrielsen ansågs därför ej böra knytas till själva utträdet ur kyrkan. Om ett sådant medförde skattelättnad kunde det också innebära frestelser att lämna kyrkan av ekonomiska skäl.

Utredningen föreslog därför, att det ej skulle bli någon individuell skatte— lindring utan att i stället ett belopp motsvarande 40 % av de utträddas kyrkoskatt skulle gå till en fond, som skulle lämna bidrag till andra tros- samfund och med hänsyn till de konfessionslösa i viss mån även till sociala och kulturella ändamål ("kollektiv skatteåterbäring”). På detta sätt skulle utträde av ekonomiska skäl ej kunna komma ifråga. Huruvida svenska kyr- kan skulle få någon ersättning för skatteförlusten borde tills vidare lämnas öppet (SOU 1950: 41, s. 15 f., 48 ff., 53 f.).

I remissyttranden över det nya betänkandet förordade en lång rad instan- ser, bl.a. fyra domkapitel, skattelindring för alla som utträtt ur svenska kyrkan. Närmast motiverades sådan med religionsfrihetens princip, även om också skälighetssynpun-kter framhölls.

Länsstyrelserna i Malmöhus och Norrbottens län samt Svenska pastora— tens riksförbund vidhöll, att konfessionslösa ej borde få någon lindring, medan Kammarkollegium, Föreningen Sveriges kronokamrerare samt Fila- delfiaförsamlingen i Stockholm motsatte sig all skattelindring. Den sist— nämnda angav, att kyrkan som statskyrka utförde en kristen kulturgärning, som alla hade intresse av. De båda andra instanserna hävdade, att det ej kunde strida mot religionsfriheten, att man fick betala skatt till någon allmännyttig verksamhet, även av religiös art. Frikyrkliga samarbetskom- mittén fann det däremot oriktigt, att utträdda personer skulle beskattas av en kommunal myndighet, på vilken de ej hade något inflytande (prop. 175/1951, 5. 71 ff.).

Åtskilliga remissinstanser tillstyrkte den kollektiva återbäringen eller lämnade den utan anmärkning, bl. a. den apostoliske vikarien, Vännernas samfund (de s. k. kväkarna), Frälsningsarmén, två domkapitel och All- männa svenska prästföreningen. Kammarrätten tillstyrkte också förslaget men fann grunden för medlens fördelning teoretiskt otillfredsställande.

Majoriteten av remissinstanserna var dock mycket tveksam eller direkt avvisande. Flera domkapitel och även länsstyrelsen i Malmöhus län menade, att den föreslagna ordningen skulle göra de fria samfunden beroende av staten. Det var högst ovisst om de önskade detta. Många praktiska pro- blem skulle också uppstå. Några domkapitel fann det även orättvist, att konfessionslösa skulle särbeskattas för kulturella och sociala ändamål.

Metodistkyrkan fann det rättsstridigt, om dess medlem-mar skulle tvingas lämna skatt till ett annat kristet samfund eller till en organisation, som hade en mot kristendomen indifferent eller fientlig inställning. Frikyrkliga samarbetskommittén underströk i första hand de praktiska svårigheterna men även att en beskattning för de fria samfundens räkning stred mot den grundsyn dessa hade. Filadelfiaförsamlingen, som vidhöll att skattelindring ej borde ifrågakomma, menade att vid en kollektiv sådan borde medlen gå till allmänna arvsfonden. Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner framhöll, att det var rättvist, att de som utträtt ur kyrkan befriades från avgifter till denna i så stor utsträckning som möjligt.

Kammarkollegium uttalade, att den kollektiva återbäringen skulle bli orsak för samfundsledningarna att förmå sina medlemmar att utträda ur svenska kyrkan och bli till förfång för denna. Statskontoret föredrog dis- senterlagskommitténs förslag (prop. 175/1951, s. 84 ff.).

I tidningspressen blev reaktionen mot dissenterskatteutredningens förslag uppenbarligen starkare än bland remissinstanserna. Morgontidningen fann detta så tillkrånglat, att det vore bättre att avstå från skattelindring men ansåg å andra sidan att skattetekniska skäl ej finge hindra ökad religions- frihet (28/11 1950).

Stockholms-Tidningen hävdade likaså, att det gällde en religionsfrihets- fråga, som ej kunde lösas på enbart skattetekniska grunder (5/12). Även Svenska Morgonbladet (15/12) och Svenska Dagbladet (29/12) yttrade sig kritiskt.

e) De nya bestämmelserna 1951

I propositionen om skattefrågorna framhöll finansminister Sköld i anslut- ning till justitieministerns uttalande om svenska kyrkans karaktär och ställning, att inga hinder funnes för en skattelindring utan förändring av kyrkans principiella ställning. Man behövde ej avgöra, om religionsfriheten innefattade en ”rätt" till skattebefrielse. Det var tillräckligt att konstatera

att befrielse från bidrag 'till kyrkans rent konfessionellt betonade verksam— het tedde sig skälig i fråga om alla medlemmar av andra trossamfund. Även de konfessionslösa borde, som i allmänhet tillstyrkts, få skattelindring. Även praktiska skäl talade därför. Övervägande skäl talade mot en ersätt— ningsskatt.

Då principen om kollektiv återbäring av principiella skäl ej kunde godtas av de sammanslutningar det gällde och då det tekniska förfaringssättet för en individuell skattelindring kunnat avsevärt förenklas, tillstyrkte finans- ministern det senare i och för sig mest rättvisa sättet. Skattelindringen, som skulle avse 40 % av skatten, skulle dock ej gälla juridiska personer eller avgifter av fastighet. Skattelindringen finge ej heller bli större än vad som motsvarade kostnaderna för kyrkans religiösa verksamhet. Frågan om er- sättning åt församlingarna för skatteförlusten borde t.v. lämnas öppen, men det syntes knappast finnas anledning ge någon sådan (prop. 175/1951, s. 74 ff., 93 ff., 121 ff., 143).

Särskilda utskottet (nr 2) tillstyrkte i allt väsentligt propositionen, som även avsåg en långtgående skatte-befrielse för religiösa sammanslutningar, och denna hemställan bifölls av båda kamrarna utan någon särskild debatt och utan votering (FK 20: 66; AK 20: 84).

Regeringsförslaget tycks i pressen ha mötts med tämligen allmän till- fredsställelse, ej blott av Morgontidningen, som hävdade att regeringen nu undanröjt alla hinder för ökad religionsfrihet (16/4 1951), utan även av t. ex. Aftonbladet (14/4) och Stockholms-Tidningen (15/4).

Under riksdagsdebatten i religionsfrihetsfrågan vållade ej heller skatte- lindringen några bekymmer, även om herr Pettersson i Norregård framhöll, att den ej finge bli anledning till utträde ur kyrkan (AK 20: 62).

Flera talare fann det däremot betänkligt, att de utträdda ej skulle ha någon rösträtt i kyrkliga sammanhang trots att de skulle betala 60 % av kyrkoskatten. Så gjorde herrar Mogård, Herlitz och Olsson i Mora samt fru Eriksson, som även ansåg det värdefullt att bevara sambandet mellan alla sorters människor inom församlingen i en tid av splittring (FK 20: 27, 31; AK 20:57, 53).

Herr Sandler ansåg det däremot vara bakvänt att återinföra ett samband mellan rösträtt och fullgjord skatteplikt, vilket man avskaffat på andra områden. Rösträtten borde uteslutande bero av medlemskapet i kyrkan och de ärenden, som var av intresse även för andra skulle nog så småningom komma att överflyttas till den borgerliga kommunen (FK 20: 44).

Några direkta religionsfrihetssynpvunkter synes ej ha anlagts av någon talare. Ej heller tidningspressen tycks ha ansettskattefrågorna av större intresse.

I pastor Ruben Swedbergs uppsats i den av Frikyrkliga samarbetskom— mittén utgivna kommenterande upplagan av religionsfrihetslagen (s. 64) framhölls, att den som utträdde ur kyrkan förlorade sitt inflytande på vissa borgerliga angelägenheter, vilka borde överflyttas till borgerliga organ. Detta borde även gälla beträffande folkbokföringen.

Liknande synpunkter anlades av rektor Arvidson. Ärenden rörande be- gravningsplatser, sociala angelägenheter och dylikt borde överföras till den borgerliga kommunen. Sedan skulle kyrkofullmäktige blott ha att behandla kyrkliga frågor, varför valen komme att avpolitiseras. Om även folkbokfö- ringen överfördes till borgerlig myndighet, funnes ingen anledning pålägga andra än kyrkans medlemmar kyrkoskatt. Dessa reformer sades önskvärda ur både demokratiens och religionsfrihetens synpunkter; i det senare avse- endet därför att en höjning av kyrkoskatten på grund av ökade utgifter för rent religiösa ändamål också medförde skattehöjning för dem som ej till- hörde kyrkan (I kyrkan eller utanför?, 5. 20 f., 28 f.).

f) Den senare debatten

Liksom på flera andra punkter innehöll Swedbergs och Arvidsons nyss- nämnda uppsatser även i fråga om den kyrkliga beskattningen och rösträt- ten de synpunkter, som har dominerat i den senare debatten, där dock den ekonomiska sidan kanske ändå spelat en större roll.

I riksdagsdebatten 1955 upprepade Swedberg sina tidigare uttalanden om att alla borgerliga angelägenheter borde överflyttas från den kyrkliga kom— munen till den borgerliga (AK 17: 53).

I den liberala och socialdemokratiska pressen har frågorna om kyrko- skatten för dem som utträtt och de borgerliga uppgifternas skiljande från kyrkan upprepade gånger varit på tal.

En artikelförfattare i Stockholms-Tidningen, Nic Nilsson, har särskilt skarpt kritiserat, att man måste tillhöra kyrkan för att ha rösträtt i kyrk- liga sammanhang och att uttaxeringsprocenten för de utträdda var för hög. Det var orimligt att de som utträtt skulle betala någon del av kyrkoskatten (ST 15/2 1959, 13/8 1961). '

Vanligen har kritiken inriktats på att de borgerliga uppgifterna borde skiljas från den kyrkliga kommunen, varigenom åtminstone de praktiska skälen till att de som utträtt ur kyrkan skulle bära en del av kyrkoskatten bortfölle (t. ex. GHT 21/3 1952, Expr. 25/6 1952, 31/5 1953, Sv. M. 8/7 1953, DN 26/8 1954 (P. E. Brolin), AT 12/7 1953, AB 4/7 1961).

Ibland har man dock mera direkt vänt sig mot principen att de som utträtt ur kyrkan betalade kyrkoskatt (t. ex. S. Arvidson i MT 21/4 1953, ÖF 24/1 1955, Expr. 30/12 1957, 3/6 1961). Ny Dag har särskilt hävdat, att principen ifråga ur såväl religionsfrihetens som demokratiens synpunkt är

otillfredsställande, varför även de som icke är religiösa nödgas att kvarstå för att motarbeta kyrkligt slöseri (17/10 1958).

Å andra sidan har det hävdats, att det är förmånligt för både staten och kyrkan, att den senare får behålla folkbokföringen (Chr. Duhne i DD 25/5 1957; referat av föredrag av G. Prawitz SDS 9/4 1958).

En mera personlig synpunkt har hävdats av den ekonomiske experten hos LO Nils Kellgren, som förklarat icke blott att han ej ville utträda ur kyrkan, emedan han på detta sätt skulle förlora inflytandet på en beskattning, som han ändå delvis skulle vara underkastad, utan även att bestående ordning vore ekonomiskt förmånligare än någon form av skilsmässa mellan stat och kyrka (se t. ex. radioserien Skall kyrkan skiljas från staten?, s. 59 f., 66). Detta uttalande åsyftar väl framför allt den kyrkliga beskattningsrätten över huvud taget, ett problem som väl mera sammanhänger med frågan om kyrkans förhållande till staten än med individens till kyrkan.

Vid 1961 års riksdag väcktes motioner dels av ombudsman F. VVirmark och kommunalkamrer A. Hellebladh (I: 43), dels av pastor primarius Zet— terberg m.fl. (II: 51), alla socialdemokrater, rörande principerna för skat- tenedsättningen för dem som ej tillhörde svenska kyrkan, varvid yrkades att det procenttal varmed nedsättning beviljades regelbundet rutinmässigt skulle omprövas. Bevillningsutskottet (nr 13) avstyrkte, då frågan ur eko— nomisk synpunkt var betydelselös. Blott två ledamöter (herrar Kärrlander och Sven Gustafson i Göteborg) reserverade sig. Båda kamrarna avslog utan votering efter korta debatter, varunder bl. a. motionären Zetterberg framhöll, att, då det gällde en religionsfrihetsfråga, var sakens ekonomiska vikt betydelselös (FK 13: 67—68, AK 13: 132—135).

I detta sammanhang bör dock kanske nämnas, atti den mån man ansett likställigheten mellan svenska kyrkan, å ena, och andra trossamfund, å andra sidan, som en religionsfrihetsfråga, den kyrkliga beskattningen blivit till ett problem oberoende av kyrkans borgerliga uppgifter, ett problem som man från kyrkligt håll ibland velat lösa genom statligt understöd åt den frikyrkliga verksamheten.

Ur likställighetssynpunkt finns det emellertid också skäl att anmärka att kyrkoskatten som annan kommunal skatt är avdragsgill vid den statliga beskattningen, detta i motsats till vad som gäller om bidrag till andra sam- fund. Upprepade gånger under det senaste årtiondet har motioner väckts i syfte att åtminstone i viss utsträckning göra gåvor till bl. a. religiösa ända- mål avdragsgilla (se översikter Bev.utsk. 1959 nr 29, 1960 nr 33, 1961 nr 42, Allm. ber.v-utsk. 1962 nr 2). Vid debatten 1960 framhöll pingstvännen och högermannen stadsmissionären Ove Gansmoe, att man borde ge Gud vad Gud tillhör och kejsaren vad kejsaren tillhör, medan missionsförbun—

daren och folkpartisten Ri—mmerfors betonade olikheten mellan kyrkoskat- ten och gåvor till frikyrklig verksamhet. Socialdemokraten herr E. Svensson i Kungälv, även han medlem av Svenska missionsförbundet, framhöll att religionsfriheten krävde lika behandling, ehuru han ej fann avdragsrätten för gåvor vara en tillfredsställande lösning (AK 1960 17: 170—195). Sedan riksdagen 1960 avslagit motionen hävdades från frikyrkligt håll, att olik- heten var en kränkning av den religiösa friheten, ett förgripande på Herrens tionde, vilket ur kristen synpunkt vore något oerhört (E. Carlén i Dagen 25/8 1960).

Kravet på större likhet i beskattningsavseende för bidrag till kyrka och frikyrka underströks i de 1961 förnyade motionerna (I: 144, 11:173). De avvisades av bevillningsutskottet (nr 42) med hänvisning till kyrkoskattens karaktär av kommunalskatt. Vid debatten om 1962 års motioner (I: 507, 11: 592) underströk den frikyrklige folkpartisten disponenten M. Berglund på nytt att ”kejsaren” ej fick ta så mycket att det ej blev något över åt Gud, medan högerrepresentanten f. frälsningsarméofficeren fru Boman hävdade, att man fick offra av det som blev över efter skattebetalningen (AK 1962 10: 127—141). Motionerna avslogs liksom tidigare. Däremot bifölls ett par socialdemokratiska motioner om utredning rörande statligt stöd till de fria samfunden särskilt i fråga om byggandet av lokaler (I: 88, 11: 116, Allm. beredn.utsk. nr 15, FK 14:111—113, AK 14: 189). Från frikyrkligt håll framhölls emellertid att utredningen borde bli mer allsidig (se särskilt yttrande vid anförda utskottsutlåtande). — En utredning, benämnd Frikyr- kolokalsutredningen, tillsattes sommaren 1962.

KAPITEL VI

Frågan om vigsel av frånskilda

a) Den första kyrkomötesmotionen 1868

Ett av de äldsta och ännu efter religionsfrihetslagens tillkomst helt olösta religionsfrihetsproblemen är frågan om vigsel av frånskilda. Denna har gällt både den enskilde prästens rätt att följa sitt samvete och samfundets frihet att utan hinder av borgerliga lagar följa sin egen tro och bekännelse.

Den första motionen i frågan väcktes vid 1868 års kyrkomöte av den unge P. P. Waldenström (nr 35). Kyrkan kunde ej erkänna något äktenskap, som strede mot Jesu tydliga ord (Matt. 19: 9). Staten gjorde detta och för- grep sig därjämte ”på kyrkans rätt att fullgöra sin gudomliga plikt, det är att vara Guds ord och sin bekännelse trogen”, då den tvingade kyrkan ”att såsom över kristligt äktenskap uttala den kyrkliga välsignelsen över en för— bindelse, som hennes Mästare förklarar för hor”. ”Detta må väl kallas sam— vetstvång”, särskilt mot den präst som ”i samvetet bunden av Guds ord . . . står i valet mellan att lyda Gud och lämna sitt ämbete eller lyda människor och stanna kvar”. Man strävade med all rätt efter att befria främmande trosbekännare från samvetstvång. Det borde vara kyrkomötets plikt att söka avlägsna också det som vilade över kyrkan själv och blev desto mer tryckande för kyrkans tjänare ju mer trogna dessa ville vara. Kyrkomötet borde därför begära åtgärder, så att kyrklig lysning och vigsel ej skulle tillkomma kontra-henter, som enligt Guds ord (Matt. 19: 9) vore förhind— rade ingå äktenskap.

Anledningen till motionen skall ha varit, att en präst i Småland nödgats nedlägga ämbetet, då han vägrat viga en frånskild, och Waldenström lär ha påverkats av en av den småländska väckelsens mest kända män, hovrätts— rådet T. H. Odencrants (Toms-on, Lekmän, präster och prelater, s. 140, 303 f.).

Kyrkolagsutskottet fann (nr 13), att samhället ej kunde ändra sina lagar blott därför ”att någon av samvetsbetänkligheter anser sig förhindrad att lyda en eller annan av deras bestämmelser”.

Under kyrkomötesdebatten yttrade Waldenström sig så frispråkigt, att det närmast ansågs oanständigt, då han gjorde jämförelse med ett legali- serat bordellväsen som prästerskapet ålades att välsigna. Utskottet hade underlåtit att närmare undersöka i vilken mån samvetsbetänkligheter före- låg och hur berättigade de var. Prästen lovade i sin ed att rätta sig efter

Bibeln men kyrkolagsutskottet ansåg, att kyrkomötet skulle ge honom en vink, att han förr borde avgå. Ett bifall till motionen skulle leda till civil- äktenskap, men detta var ett mindre ont än tvegifte. Konsekvenserna av kyrkans förhållande till staten skulle bli fruktansvärda, om staten på detta sätt kunde stifta lagar för kyrkan i uppenbar strid med Guds ord.

Riksarkivarien Nordström hävdade, att prästerna lika litet som andra medborgare kunde begära, att staten i sin lagstiftning skulle ta hänsyn till deras samvetsskrupler. Motionären hade gjort sig skyldig till andligt hög- mod genom att sätta sin uppfattning över allting annat. Tolkningen av det åberopade bibelstället var omdiskuterad. Det var en orientalisk uppfatt- ning att sammanblanda den högsta religiösa urkunden och den borgerliga lagen. I protestantiska länder ansågs alla lagligen frånskilda berättigade till nytt äktenskap. Det var okristligt att neka att upplösa olyckliga äkten- skap och orimligt att befria präst från skyldigheten att förrätta ny vigsel på grund av samvetsskrupler. Ansvar kunde ej drabba den som följde gäl- lande lag. Den som ej ville göra detta kunde nedlägga ämbetet. Det var när- mast oförsynt att begära, att lagen skulle ändras vederbörande ”till behag”. Syftet bakom motionen var att helt skilja kyrka och stat samt att förden- skull få civiläktenskapet infört.

Konsul Olsson ville ej instämma i motionen, emedan han ansåg civiläk- tenskapet som ett värre ont. Biskop Annerstedt medgav, att vigsel av från- skilda var något smärtsamt, men då frånskilda'ej ville lyda kyrkans råd, måste man rätta sig efter lagen. Biskop Bring fann, att ett bifall till motio— nen skulle leda till en förändring av hela äktenskapslagstiftningen. Även biskoparna Anjou och Beckman yrkade avslag.

Greve A. L. R. Stackelberg fann däremot motionen helt överensstäm— mande Amed Bibeln, vid vilken hans samvete [på äktlutherskt sätt var bundet. Icke så få, särskilt yngre präster hyste stora betänkligheter och då de i allmänhet hade föga sympati för statskyrkan, var det risk, att de av en ringa anledning skulle känna sig nödsakade att utträda och möjligen bilda friför— samlingar. I vissa stift skulle allmogen i tusenden följa dem. Det gällde att förebygga separation.

Med 37 röster mot 12 avvisades motionen (Ph. Hierta, Allmänna kyrko- mötet 1868, s. 389 ff.; Bredberg, P. P. Waldenströms verksamhet . . . s. 92 f., särskilt not 7; Tomson, a.a., s. 141 ff; Johansson, Waldenström i kyrko— mötet, s. 31 ff.).

Tidningspressen betecknade motionen som uttryck för de pietistiska ten— denserna, medan ”prelaterna” sades ha tagit avstånd. Att ”läsarna” stödde motionen framgår också av tidningen Wäktarens instämmande, Staten kunde legalisera ett äktenskap som stred mot Kristi föreskrift, men om den tvingade kyrkan välsigna ett sådant, var det samvetstvång, eljest ”lär väl intet samvetstvång givas”. Kyrkan måste följa tydliga Guds ord och ej tids- andan, vilka följderna än bleve. Å andra sidan uppgives den konservative

biskop Rundgren ha författat utskottets kärva avstyrkande, medan riks— arkivarien Nordström, som 1869 och 1873 uppträdde som huvudtalare mot ny dissenterlag, i debatten om Waldenströms motion framstod som dennes främste motståndare (Tomson, a.a., s. 155 f.).

Det tycks likväl ha funnits en inom episkopatet som sympatiserade med W'aldenströms motion, nämligen biskopen i Göteborg E. D. Björck, som, emedan denna motion ej syntes skola ha framgång inom överskådlig tid, med hänsyn till prästernas samvetsfrihet själv i en motion föreslog, att präst ej skulle vara skyldig medverka vid ingående av äktenskap, som han ogillade. Vid lysning skulle ett alternativt formulär få brukas, där det ej sades något om ”den tilltänkta förbindelsens kristlighet”. Denna motion (nr 55), som i allmänhet tycks ha blivit obeaktad, avstyrktes av kyrkolags— utskottet (nr 17), då vigsel enligt lag var nödvändig och kyrkomötet avslog utan debatt (AKP 1868, s. 125).

b) 1883 års kyrkomöte

Efter femton år återkom frågan vid 1883 års kyrkomöte. Då ingavs två skarpt formulerade motioner om upphävande av prästerskapets skyldighet att viga frånskilda av professor IV. Rudin (nr 30) och lektor N. Lövgren (nr 38), vilken tillade ”utom den oskyldiga parten vid äktenskapsbrott”. Rudin förklarade, att kyrkan genom att medverka till sådana äktenskap dragit synd över sig och att många prästers samvete lidit. Lövgren fann det vara ”rent av syndigt att den kristna kyrkan giver sin välsignelse åt en för- bindelse, som hennes Herre förklarat för brottslig”. Kyrklig vigsel vore för statens syften ej nödvändig, då möjlighet till borgerlig vigsel nu fanns.

Kyrkolagsutskottet menade (nr 11), att motionärerna från sina premisser borde ha kommit till mer långtgående slutsatser. Man hade alltför ensidigt behjärtat enskilda prästers samvetsnöd. Dylika hänsyn kunde en lagstiftare ej ta, utan frågan måste bli om kyrklig vigsel av frånskilda borde förbjudas. Detta kunde ej tillstyrkas, ty en sådan åtskillnad mellan statens och kyr— kans äktenskapsuppfattning måste leda till civiläktenskap. Den fordrade tillämpningen av Bibeln ansågs ej ”från synpunkten av den heliga skrifts betydelse för kyrkans yttre ordning oeftergivlig”. Landshövding Treffen- berg reserverade sig.

Det blev en lång debatt i kyrkomötet. Biskop Björck begärde införande av ett stadgande, att präst ej skulle ställas till ansvar, ”om han i vissa fall finner sig vara av fortfarande samvetsbetänkligheter förhindrad att av- kunna lysning till äktenskap eller förrätta vigsel”. Man borde aldrig tvinga någons samvete, allra min st prästernas. Det var svårt att förstå, att en präst kunde bedja om välsignelse över en förbindelse, som Herren själv förklarat brottslig. Sådana präster fanns dock, så det var ingen risk, att någon som önskade kyrklig vigsel skulle förvägras sådan efter en lagändring.

Biskop Landgren avvisade farhågorna för att ett positivt beslut skulle skada kyrkan eller leda till allmänt civiläktenskap. Det var bäst att förbliva vid bokstaven, när man ej hade klara skäl för motsatsen och det gällde att förebygga grov osedlighet. Att nöja sig blott med protester mot den bestå- ende ordningen men i handling medverka till den, vore som att under oupp- hörliga protester deltaga i en stöld. Om kyrkan talade rent ut, skulle folket väckas.

Biskop Beckman som ändrat uppfattning såg ej heller någon fara för för- hållandet mellan kyrka och stat i att kyrkan befriades från att välsigna sådant som enligt Guds ord är äktenskapsbrott. Fastmer skulle kyrkan står- kas genom att hålla på ordet. Det vore ”ett bedrövligt fatt-igdomsbevis”, om kyrkomötet ej kunde ange i vilken riktning lagstiftningen borde ändras.

Professor Martin Johansson hävdade, att Jesu ord om äktenskapsbrott borde fattas bokstavligt, då intet talade häremot i fråga om sammanhanget eller den allmänna bibliska åskådningen. Hjärteställningen kunde prästen ej rannsaka. Då många präster hade samvetsbetänkligheter och dessa syntes ha fog för sig, borde kyrkomötet beakta denna nöd. Det skulle dock vara laglöshet, att låta prästerna göra som de ville eller, som i Norge, bara se genom fingrarna med en lagstridig vigselvägran. Civiläktenskap borde stad— gas för frånskilda.

Professor Rudin anslöt sig nära till sin kollega. Han hade räknat med att flertalet präster skulle vägra viga frånskilda, om sådan vägran blev tillåten, men att det kunde finnas ömmande fall, där det skulle vara obarmhärtigt att neka vigsel. Därför borde man ej införa kategoriskt förbud. Det väsent— liga var, att kyrkan kunde få behålla sina bästa och samvetsgrannaste tjä— nare. Man skulle ej söka lära dessa ”att lyda en annans samvete” utan ”att lyda Gud och sitt eget samvete”. Ett avslag skulle väcka jubel bland separa- tisterna, ty ett sådant skulle skjuta ”en ofantlig bräsch” i kyrkan.

Lektor Lövgren framhöll, 'att han närmast velat skydda den enskilde präs- tens samvete och ej begära något därutöver. Man borde skilja mellan att människor fela och att kyrkan skulle välsigna något som den anser vara synd. Ett fel kan förlåtas men ej sanktioneras. Lövgren slutade med att yrka på hemställan om förbud mot kyrklig vigsel under den tidigare makens livstid för den som "självvilligt och utan att vara föranledd av horsbrott å den andra partens sida vållat ett föregående äktenskaps upplösning”.

Samma formulering utan tillägget om den tidigare makens livstid fram— ställdes av landshövding Treffenberg, som dock ej hade något yrkande. Ge— neralkonsul Berg hävdade, att kyrkan måste rätta sig efter sin Herre och ej efter staten. "I alla samvetsömma prästers namn” vädjade han till kyrko— mötet att på det allvarligaste pröva frågan. Kyrkan måste lyda Gud mer än människor och ha förbarmande med den präst, som ville hålla sin ed. Den, som menade att bibelordets tolkning vore diskutabel, kunde med okränkt samvete viga, men om man menade att Kristus angivit en princip, ehuru

icke ett lagbud, för ett kristet äktenskap, borde man ej välsigna något, som stode i uppenbar strid med denna. Man finge ej söka borttolka, vad som vore svårt att efterleva. Efter en ironisk kommentar till att utskottet dels avstyrkt motionerna, emedan de begärt för litet, dels motsatt sig att begära mera, anslöt sig Berg till Treffenbergs formulering.

Herr Hazelius menade, att mellan kyrklig och statlig lagstiftning måste ibland motsättningar föreligga. Kyrkan skulle blott begära, att dess tjänare ej tvingades välsigna ”en enligt kyrkans lagar uppenbar synd”. Kyrkan borde ej av fruktan för missnöje undandraga sig att vittna om sin Herres vilja. Hovrättsrådet Odencrants ville representera en kyrka, som verkligen lydde sin Herre. Med hänsyn till samvetsnöden bland många präster vore det kyrkomötets plikt att göra något, så att de befriades från vad som syn- tes dem såsom rent gäckeri. Överträdelse av Herrens ord måste kallas brott.

Många talare, som ej ansåg sig kunna biträda något av de framställda ändringsförslagen, uttryckte djupa bekymmer över rådande förhållanden. Professor G. Billing fann förhållandena på väg att bli all-t värre, men präs- ternas samvetsnöd borde vara lika stor antingen de vigde eller ej, då kyrkan tillät vigsel av frånskilda. Ett förbud skulle dock blott flytta problemet till själavårdens område. Skulle en omgift frånskild tillåtas gå till nattvarden? Ett under debatten framlagt förslag kunde vara värt att prövas men i för- handenvarande läge yrkade han avslag. Det gällde främst att skapa en bättre äktenskapsmoral.

Biskop Flensburg befarade, att ett bifall till motionerna skulle leda till en åtskillnad mellan samvetsömma och mindre samvetsömma präster. Vore vigsel av frånskilda synd, borde den helt förbjudas. En öppen motsättning mellan statlig och kyrklig äktenskapsuppfattm'ng skulle leda till allvarliga svårigheter. Motionärerna ansåg en principiell meningsskillnad föreligga men åsikterna var delade om den rätta tolkningen av de åberopade bibel- orden. Innehållet i Bergspredikan var höga principer att sträva efter, ej enskilda lagbud. Intet äktenskap uppfyllde helt Herrens krav. Synden skulle motverkas genom kyrkans förkunnelse och välsignelse. Det vore därför ej något gäckeri med kyrklig vigsel av frånskilda.

Biskop Rundgren hävdade, att Jesu ord ej kunde uppfattas som för alla tider givna lagstadganden. Det var därför ej alldeles nödvändigt att lämna avgörandet åt den enskilde prästens samvete utan denne hade att följa kyr- kans lagar. Det vore mycket olyckligt, om man skulle få rätt att på en an- nan skjuta över vad man ej själv ville göra. Man kunde ej pröva hjärtats tillstånd och man borde ej befordra civiläktenskapet.

Biskop Bring klagade också över missförhållandena men ville ej vara med om någon skillnad mellan staten och kyrkan ifråga om äktenskapslagstift- ningen. En uppenbar sådan skulle uppstå, om vissa förbindelser som kyrkan ogillade hänvisades till borgerlig vigsel. Att enskilda tjänstemän skulle få handla efter eget godtycke vore än orimligare.

Lektor XVidén menade, att kyrkan ej genom vägran att förrätta vigsel skulle försumma något tillfälle att förkunna att ”äktenskapsförbundet är oryggligt”. Ej heller staten borde ge laga helgd åt äktenskap, som enligt Guds ord är brottsliga.

F.d. statsrådet von Ehrenheim framhöll, att den föreliggande frågan var av allra största vikt, då det gällde om ”en ordagrann tolkning av i den Heliga skrift förekommande sederegler jämväl ovillkorligen skola vara en vägledning för kyrkans yttre lagar”. Det gällde om kyrkan skulle kunna fortsätta att samverka med staten eller blott inverka på ”det rent indi- viduella området”. Det var orimligt och inkonsekvent att lämna avgörandet åt de enskilda prästerna. Det var ej meningen att Bibelns sedeläror av vare sig stat eller kyrka skulle omsättas i positiva lagbud utan de skulle verka på människornas hjärtan. Då ingen tvingande nödvändighet fanns, ville han ej vara med om att fjärma stat och kyrka från varandra.

Överläkaren J. F. Liedholm fann det orimligt, att den som inträtt i kyr— kans tjänst sedan ville göra sitt samvetes krav gällande mot kyrkans ord— ning. Om en präst ej kunde finna sig i sin ställning, finge han ta avsked. Även om svårigheter funnes, borde man ej lossa på handen mellan kyrka och stat.

Häradshövding Rudebeck sade sig förstå de enskilda prästernas problem, men så länge kyrkan ej tagit ställning mot vigsel av frånskilda, måste de foga sig. Det skulle vara till skada för kyrkan, om den ene kunde vägra och den andre medge vigsel. Han ville ej medverka till civi—läktenskapets införande och trodde att kyrkans välsignelse alltid skulle vara till gagn.

Vid voteringen segrade Lövgrens under debatten framställda formulering med 29 röster mot 27 för utskottet (AKP 1883, s. 322—367).

Kungl. Maj:t remitterade frågan till domkapitlen, vilkas flertal avstyrkte den begärda reformen, varpå kyrkomötets skrivelse den 18 april 1884 lades till handlingarna (Kyrkolagsutskottets betänk-ande 18/1898).

c) Vigselfrågan inför riksdagen 1885—1886

Frågan kom så närmast att upptagas i riksdagen 1885 och det från frikyrk- ligt håll. Fil. dr E. Nyström väckte en motion (II: 123), enligt egen uppgift på prästerligt initiativ, om att präst ej skulle vara skyldig viga frånskilda. Borgerlig vigsel för frånskild-a skulle också befordra åtskillnaden mellan andligt och världsligt.

Lagutskottet (nr 34) avstyrkte under hänvisning bl. a. till Kungl. Maj:ts ställningstagande föregående år, vilket gjorde en reform osannolik. Ej heller hade motionen innehållit något förslag till formulering av en lag— bestämmelse.

I debatten hävdade Nyström, att svenska kyrkan slog ”en spik i sin egen

likkista” genom att motsätta sig motionärens krav. Syftet med motionen var att åt kyrkan rädda så mycket som möjligt av kristligt liv. Blott vid kyrklig vigsel förekom välsignelse. Frikyrkomännen dr XVretlind och smeden J. Nyqvist instämde.

Både Waldenström och E. J. Ekman menade däremot, att motionären varit inkonsekvent. Ett bifall skulle innebära erkännande av äktenskap, som vore obibliska. Nyström borde i stället ha yrkat på förbud mot vigsel av frånskilda. XValdenström hävdade, att bibelordet vore alldeles tydligt och att det fordrats århundraden av teologiskt arbete, världsliga makthavare till behag, för att omtolka det. Han yrkade därför bifall till 1883 års kyrkomö- tes förslag. Det gällde även samvetsfrihet för kyrkans prästerskap. Det var förfärligt att tvinga en präst läsa välsignelsen över något som han visste Frälsaren kallat äktenskapsbrott. Vore det rätt eller ens ur statens syn- punkt nyttigt att man gav samvetsfrihet åt dissenters och lekmän men väg— rade präster den? Andra kammaren borde stödja det frihetsvänliga förslag, som framställts av kyrkomötet, vilket eljest ej var känt för sådana strävan— den. Ekman ansåg för övrigt, att de präster som kände samvetstvång borde ta avsked, som han själv gjort. Så länge man stod kvar, var man skyldig följa gällande lag, vilket även andra talare betonade.

Lektor C. J. Blomberg ansåg, att den knappa majoriteten i kyrkomötet och domkapitlens hållning visade, att det ej fanns behov av någon lagänd- ring. Motionären hade missuppfattat såväl kyrkans och prästens ställning till staten som kyrkans, prästernas och statens förhållande till äktenskapet. Vid vigsel uppträdde ej prästen som förkunnare av ordet eller förvaltare av sakramenten. Om han led samvetsnöd, skulle detsamma därför gälla en l'örräuttare av borgerlig vigsel. En kristen stat kunde ej heller ställa lägre krav än kyrkan. Därtill var tolkningen av de åberopade bibelorden o-m- stridd. Då staten måste erkänna äktenskap av frånskild-a, kunde ingen lag- ändring komma i fråga.

Båda kamrarna avslog motionen (FK 23: 4; AK 39: 1 ff.). Nyström följde Waldenströms anvisning och återkom 1886 med en motion om förbud mot kyrklig vigsel av frånskilda, som varit vållande till skils- mässan (II: 130).

Lagutskottet (nr 25) avstyrkte med betonande av att statens lagar tillät vigsel av frånskilda. I debatten i andra kammaren talade prosten Redelius mot frihet för den enskilde prästen men för förbud. Borgmästaren E. Tho— masson sade sig förstå, att man från kyrkligt håll kunde anlägga sådana synpunkter som i den föreliggande motionen, men det vore att gå för långt att begära, att statens funktionärer skulle få slippa att på det sätt staten önskad-e stadfästa en förening, som staten gillade.

Båda kamrarna avslog motionen även denna gång utan votering (FK 9: 18; AK 11:19 ff.).

d) 1888 och 1898 års kyrkomöten

Redan vid 1888 års kyrkomöte återkom frågan om vigsel av frånskilda så till vida att en lekman redaktör G. Torelius ville ställa som villkor för kyrklig vigsel av ”självvilligt frånskild”, att vederbörande undergått kyr-ko- tukt (motion nr 53). Kyrkolagsutskottet (nr 27) tog bestämt avstånd från denna tanke och kyrkomötet avslog motionen utan votering eller — i denna punkt — ens debatt (AKP 1888, s. 520—523).

Vid 1898 års kyrkomöte återupptogs det 1883 fattade beslutet i en motion (nr 36) av domprosten J. Personne. Kyrkolagsutskottet (nr 18) konstate— rade, att ett bifall skulle medföra en motsättning mellan kyrkans och sta- tens lagar samt leda till civiläktenskap. Bibelns grundsatser vore ej avsedda att förvandlas till positiva lagbud. Kyrklig vigsel innebar blott att äkten— skapet ställdes under kristet inflytande. Utom principiella betänkligheter talade mot ett bifall svårigheter att bestämma vilken av makarna som vållat det tidigare äktenskapets upplösning och den inkonsekventa tillämpningen av bibelordet. Endast dåmera biskop M. Johansson reserverade sig.

Personne förklarade sig ej ha något emot obligatoriskt eller fakultativt civiläktenskap för alla, men det skulle nog dröja. Därför hade han väckt sin motion. Det var ju ej alls fråga om att stifta civillag med förbud mot nytt äktenskap. Påståendet att Jesu ord ej vore avsedda som positiv lag, träffade därför ej saken. Att säga att ett äktenskap, som Kristus betecknat som äktenskapsbrott, skall ställas under kristendomens helgande inflytande, var en motsägelse. Det måste finnas divergenser mellan kyrka och stat, då de hade olika grund. Kyrkan finge ej i strid med sig själv tvingas gå statens ärenden på grund av svaghet eller förkastlig opportunism. I en framtid skulle det förefalla besynnerligt, att kyrkan en gång tvingat sina tjänare att stadfästa förbindelser, vilka Kristus betecknat som äktenskapsbrott.

Kyrkoherde K. E. Strandell hävdade, att kyrkan måste ha rätt beteckna som brott det som stred mot Herrens tydliga ord. Att detta ej skulle betrak- tas som lagparagrafer finge ej betyda, att det som stod i uppenbar strid därmed skulle betecknas som kristligt. De heliga principer om vilka utskot- tet talat skulle bäst befordras genom bifall till motionen, då människornas samveten eljest kunde förslöas.

Kontraktsprosten Bobeck menade, att dåvarande ordning snarare än den föreslagna reformen skulle leda fram till obligatoriskt civiläktenskap. Andra äktenskap, som kunde synas ogudaktiga, borde däremot ställas under kris— tet inflytande.

Biskop Johansson fann, att det blott förelåg två möjligheter, antingen att en smula vidga rätten att ingå civiläktenskap eller att låta många av de bästa prästerna lida samvetsnöd. Det var under rådande förhållanden ej orimligt påstå att prästerna i sina ämbetshandlingar spelade komedi.

Biskop Keijser ville gärna lätta prästernas börda. Man kunde tänka sig

obligatoriskt civiläktenskap för alla frånskilda eller åtminstone möjlighet därtill.

Rudin framhöll, att ett avslag nu skulle göra ”ett obeskrivligen nedslå— ende intryck” på många av de allvarligaste prästerna. Det var ej fråga om en fullständig åtskillnad mellan statlig och kyrklig äktenskapslagstiftning och en partiell sådan fanns redan, när det gällde okonfirmerade. Kristus hade själv gjort åtskillnad mellan den mosaiska och den kristna lagen. På många områden måste man tolerera en åtskillnad mellan vad staten och kyrkan tillstadde. Om hänvisning till borgerlig vigsel skulle innebära, att en pariasklass skapades, så vore de okonfirmerade redan en sådan. Här skulle det vara fråga om människor som genom eget förvållande försatt sig i en oetisk situation, vad man så än kallade det.

Kontraktsprosten Unger ansåg, att frånskilda, som gifte om sig, begick ett brott, men han kunde ändå viga dem med gott samvete, ty hela vigsel- ritualen blev i dessa fall en dom över deras handlingssätt, vilken kunde tjäna till väckelse. Obligatoriskt civiläktenskap & dylika fall kunde dock också bli en varning. Att det uppstod en viss skillnad mellan kyrkans och statens ställningstagande kunde ej vara farligt. Så var det på många områ- den. Lagen borde emellertid vara lika för alla frånskilda.

Biskop Ullman hade intet yrkande men framhöll, att det från äldsta tid hade funnits två olika uppfattningar om huruvida frånskilda kunde gifta om sig. Då så många svenska präster tydligen omfattade den strängare av dessa och följaktligen måste kränkas av gällande lag samt då konungen enligt regeringsformen ej skall tvinga någons samvete, borde prästerna kunna få frihet att i sådana fall undandraga sig vigsel. Att det då bleve åtskillnad mellan två slags präster syntes ej betänkligt, då båda kunde stödja sig på en uppfattning, som ej med skäl kunde stämplas som okristlig. I fråga om kremation gav lagen redan prästerna en sådan frihet. Ett kom- mande kyrkomöte borde söka utverka sådana bestämmelser, att prästernas samvete ej oroades.

Biskop Rundgren hävdade, att det inom kyrkan fanns många andra än de frånskilda, som levde okristligt, och att det var oriktigt att då blott stämpla en viss grupp som särskilt syndiga. Det var även oriktigt att bruka civil- äktenskapet som ett slags straff.

Domprosten Rosell menade, att man måste foga sig efter gällande lagar, hur påkostande detta än kunde vara. Det verkade för övrigt ej särskilt sam— vetsömt att skjuta över på andra det ens eget samvete förbjöd. Även staten var av Gud och det vore högst betänkligt, om stat och kyrka skulle gå olika vägar i en fråga som den om äktenskapet. Vid vigsel av frånskilda välsig- nades ej den begångna synden utan kontrahenternas personer, att de måtte kunna börja ett nytt liv. Kyrkan borde ej göra något för att befordra civil- äktenskapet.

Det var blott tre lekmän som oförbehållsamt tog den bestående ordningen

i försvar. Professor Ribbing hävdade, att ingen utomstående kunde veta vilka förhållanden, som låg bakom en skilsmässa, och att många äktenskap måste anses okristliga, fastän ingen av kontrahenterna var frånskild. Kyr- kan borde ej heller verka för civiläktenskap.

Statsrådet von Ehrenheim hävdade, att motionen utgick från ”ett full- komligt missförstånd av förhållandet mellan stat och kyrka”. Om dessa skulle samverka, kunde de ej ha olika samveten. Det var omöjligt att göra evangeliets etiska föreskrifter till normer för statlig och kyrklig lagstift— ning, så länge dessa skulle vara gemensamma.

Landshövding Sjöcrona hävdade, att om Bibeln förbjöd vigsel av från- skilda, borde de vägras även civiläktenskap. Om det var förnedrande för prästen att förrätta vigsel i sådana fall, gällde detsamma för en civil äm- betsman.

Ehuru uttalandena till förmån för motionen hade något övervägt i debat- ten segrade utskottets avstyrkande med 35 röster mot 16. Motionären, pro— fessor Rudin och seminarierektor S. Nygren anmälde reservation (AKP 1898, s. 389—363, 508).

e) Vigselfrågan inför kyrkomötet och riksdagen 1903 och 1908

Redan vid 1903 års kyrkomöte återkom frågan om vigsel av frånskilda genom nya motioner av Rudin (nr 18), Personne (nr 28) och av biskopen Tottie (nr 2). Den förstnämnde fann motsättningen mellan statlig och kyrk- lig äktenskapsuppfattning oövervinnelig. Den bästa lösningen var, att alla frånskilda hänvisades till borgerlig vigsel. En rätt för präst att vägra kyrk- lig vigsel kunde uppfattas som godtycklig och kränkande. Däremot vore det möjligt, att präst kunde lämnas frihet att välsigna ett äktenskap, som in— gåtts genom borgerlig vigsel, om han fann det lämpligt.

Personne ville antingen införa obligatoriskt civiläktenskap för alla eller också fakultativt civiläktenskap för alla men obligatoriskt för frånskilda. Den åtskillnad mellan olika frånskilda, som Guds ord gjorde, skulle bli för svår för lagstiftningen att göra. Kyrkan mäste draga gränserna för sin med- verkan enligt sin Herres ord. Då man ej kunde räkna med att staten skulle vilja införa borgerlig vigsel som någon sorts straffvigsel för frånskilda finge man påskynda utvecklingen mot allmänt civiläktenskap.

Kyrkolagsutskottet (nr 5) avstyrkte dessa motioner men tillstyrkte Totties motion, som innebar hemställan till Kungl. Maj:t om en sådan revision av äktenskapslagstiftningen att skilsmässa ej tilläts på grunder som ur kristen synpunkt vore förkastliga. Landshövding C. F. Holmqvist reserverade sig för fakultativt civiläktenskap och befrielse för kyrkan att medverka i så- dana fall, där dess ordning och värdighet skulle lida därav.

Under kyrkomötesdebatten yrkade en av väckelsens mes-t prominenta företrädare, godsägaren H. Tamm, att kyrkomötet skulle kräva, att staten

förbjöd alla frånskilda att ingå nytt äktenskap, då detta var detsamma som äktenskapsbrott. Därmed skulle ju också" problemet om prästernas samvets- betänkligheter ha varit ur världen.

Flertalet talare gick dock på en annan »linje. Många, som Personne och Holmqvist, menade att en skillnad måste finnas mellan statens och kyrkans uppfattning av äktenskapet. Personne och Bobeck ville befria kyrkan från att medverka, medan Holmqvist, universitetskanslern Gilljam och professor Hj. Danell ville lämna åt den enskilda prästen att avgöra, om kyrkan kunde ge sin välsignelse.

Flera talare motsatte sig detta. Biskop Lindström hävdade, att kyrkan som samfund aldrig kunde gå med därpå.

Biskop Billing framhöll, att det ur religiös och etisk synpunkt ej fanns något att invända mot civiläktenskap, men upprepade, att samvetsbetänk- ligheterna ej främst borde gälla kyrkans medverkan utan det förhållandet att så många skilde sig och gifte om sig. Han följde därför ultskottsförslaget liksom Lindström.

Vid voteringen segrade emellertid Holmqvists förslag med 32 röster mot 24, vilket alltså innebar en avsevärd åsiktsförskjutning sedan föregående kyrkomöte (AKP 1903, s. 529 ff.).

År 1908 föreslog Kungl. Maj:t fakultativt civiläktenskap för alla, men nå- gon lättnad i prästernas vigselskyldighet ansågs ej möjlig. Den enskilde prästen kunde ej få avgöra, när vigsel skulle vägras. Dylika fall måste anges i lagen men en sådan olikhet i åskådning skulle fordra en fullständig åt- skillnad mellan kyrka och stat ifråga om äktenskapslagstiftningen. Tvärtom fastslogs uttryckligen prästens skyldighet att viga sina församlingsbor (prop. 2/1908). »

I andra kammaren väckte ej mindre än 37 ledamöter, däribland kamma— rens samtliga prästerliga ledamöter och ett tiotal missionsförbundare med den politiskt moderate och lågkyrklige dåvarande brukspredikanten P. Pehrsson i österby i spetsen en motion (II: 214), att präst ej skulle vara tvungen att viga frånskild, så länge den andre maken var i livet. Kontra- henterna skulle nu få möjlighet att välja mellan borgerlig och kyrklig vig- sel. Det var då rimligt, att även den enskilde prästen skulle få samvetsfrihet. En viss skillnad måste finnas mellan borgerlig och kyrklig äktenskapsupp- fattning, och det var omöjligt att i en lag exakt ange i vilka fall kyrklig vigsel borde vägras.

Lagutskottet (nr 30) fann motiveringen övertygande och tillstyrkte motio- nen, då ingen enskilds rätt kränktes, eftersom man, om en präst vägrade, kunde vända sig till en annan. Icke mindre än sju av utskottets sexton leda- möter reserverade sig. Alla reservanterna tillhörde första kammaren, bl.a. utskottets ordförande justitierådet Trygger, utom den radikale borgmästa- ren C. Lindhagen, som ensam avgav en utförligare motivering.

Under debatten i första kammaren uppträdde Trygger till försvar för vig-'

seltvånget. Det var ej kyrkan som hyste betänkligheter, ty då hade man begärt, att alla frånskilda skulle hänvisas uteslutande till borgerligt äkten- skap. Man kunde ej ta större hänsyn till prästernas samvete än till värn- pliktigas ooh vittnens, vilka tvingades foga sig efter lagen. Man skulle eljest uppoffra kontrahenternas rätt och plikten för statens tjänare att lyda sta- tens lagar.

Biskop Billing medgav, att det fanns principiella betänkligheter mot den föreslagna friheten och att enligt hans mening någon samvetsnöd ej behövde uppstå på grund av vigseltvånget. Han kunde dock ej undgå att förstå, att prästerna i vissa fall måste känna det som en svår [plåga att vara tvungna förrätta vigsel. Det var ingen konst att emancipera sig från bokstaven, om man icke lägger stor vikt vid Herrens ord, men om man lade större vikt vid det än något annat, kom man ej så lätt ifrån ordalagen. Alla var eniga om att man borde ha respekt för människors samveten. Om man nu med- gav frihet för prästerna, riskerade man ingenting. Det fanns alltid präster, vilka liksom han själv kände sig obundna av orden i Bergspredikan. Sanno- likt skulle fallen av vigselvägran bli få.

Alla övriga talare, två präster och tre lekmän, yrkade också bifall till utskottsförslaget. Historieprofessorn Clason sade sig önska en fortsatt sam- verkan mellan kyrka och stat. Detta fordrade ett ömsesidigt hänsynsta— gande. Man finge ej glömma, att prästerna icke blott vore statens tjänste— män. Dissenters präster hade rätt men ej plikt att viga. Många präster hade samvetsbetänkligheter och de hade fått stöd av kyrkomötets majoritet. Om riksdagen ställde sig avvisande, skulle kraven på en skilsmässa mellan stat och kyrka tilltaga. Kyrkan och religionen måste ställa strängare krav än staten. Om ej så vore fallet, behövdes ingen annan religion än lagboken.

Första kammaren biföll utskottsförslaget med 68 röster mot 32 men det oväntade inträffade att andra kammaren avslog med 107 röster mot 99, sedan Lindhagen hävdat, att det gällde vissa personers samvetsfrihet på bekostnad av andras. Medborgarens samvetsfrihet måste gå före ämbets- mannens. Flertalet liberala talare gick på samma linje med något skiftande motiveringar, bl.a. hänvisade partiledaren Staaff till statskyrkosystemet. Han bemöttes av Byström, men även några frikyrkliga yttrade sig för avslag.

Lagutskottet (nr 37) föreslog som sammanjämkning, att första kamma- ren skulle biträda andra kammarens beslut, ehuru det nu utan reserva- tioner medgavs, att enstaka fall funnes, där det syntes motiverat, att kyrklig vigsel vägrades.

I första kammaren uppstod på nytt en ganska livlig debatt, som speglade missnöjet över att utskottet uppmanat kammaren att foga sig, trots att det sammanlagt fanns en klar majoritet för första kammarens ståndpunkt. Bl.a. biskop Billing yrkade på återremiss för en verklig sammanjämkning, så att prästerna åtminstone i vissa särskilt angivna fall ej skulle vara tvungna

att viga, men till sist bifölls dock utskottets hemställan (FK 26:36 ff., 35: 36 ff.; AK 36: 4 ff., 41: 4).

Ärendet hänsköts så till 1908 års kyrkomöte. I Kungl. Maj:ts skrivelse (nr 2) upprepades argumenten från den av riksdagen bifallna propositio— nen, att man ej kunde låta den enskilde prästen avgöra, när vigsel skulle vägras.

Under kyrkomötesdebatten framhöll dåmera biskop Lövgren och kon- traktsprosten E. G. Ljungqvist, att samvetsfrihet för den enskilde prästen skulle vara till gagn för både staten och kyrkan. Personne, som redan 1903 (AKP, s. 577) varit nog optimistisk att tro, att frånskilda, om de finge möj- lighet till civiläktenskap, ej skulle söka kyrklig vigsel, var naturligtvis till- fredsställd. Det enda som skedde var, att kyrkohandbokens formulering för kungörelse av lysning begärdes ändrad så, att det ej mer talades om ”ingå- ende av ett kristligt äktenskapsförbund” (AKP 1908, s. 225—248, 152).

Andra kammarens avvisande hållning kommenterades 1909 i Tiden (nr 8, s. 22 f.) av sedermera fil. dr Erik Hedén. Majoriteten sades ha varit tvek— sam men ej kunnat bifalla motionen, så länge kyrkan fortsatte att öva för- tryck. Så snart allt kyrkligt tvång försvunnit, vari ej inbegreps statskyrkans avskaffande, borde prästerna liksom alla andra få samvetsfrihet.

f ) 1915 års riksdag och kyrkomöte

Frågan om vigsel av frånskilda kom upp på nytt 1915 vid behandling av för- slaget till ny äktenskapslag, som på denna punkt överensstämde med gäl- lande rätt.

I en PM upprättad av sedermera riksmarskalken Birger Ekeberg för att bemöta kritiken mot lagförslaget heter det, att prästens plikt som själasör- jare att undervisa sina församlingsbor och att för dem som önskade ingå äktenskap utveckla sina religiösa betänkligheter mot t. ex. vigsel av från— skilda ”på intet sätt kunde strida mot hans förpliktelser mot den vänldsliga överheten”. På detta sätt antogs konflikten mellan olika plikter kunna und- vikas. Om någon präst gjort våld på sitt samvete hade det väl förr berott på att han tyckt synd om kontrahenterna än att dessa med lagen tvingat honom. (0. Sundby, Luthersk äktenskapsuppfattning, s. 177, 181).

I riksdagen hade en lågkyrklig väckelserepresentant kronofogden C. H. von Mentzer yrkat (I: 70), att präst skulle befrias från skyldigheten att viga, när det gällde frånskilda, vilkas tidigare äktenskap upplösts av annan orsak än den andra makens äktenskapsbrott. Lagutskottet (nr 32, s. 33) avstyrkte med hänvisning till frågans behandling 1908 och båda kamrarna avslog utan votering eller ens egentlig debatt. Motionären hävdade dock i ett anförande under hänvisning till RF & 16, att samvetsfriheten borde respek— teras liksom när det gällde värnpliktsvägrare (FK 64: 55—56, AK 71: 72).

Vid kyrkomötet motionerade biskop Personne åter (nr 27) om obligato— riskt civiläktenskap, då det föreliggande förslaget visade, hur stor skillna- den var mellan statens och kyrkans syn på äktenskapet. Detta vållade all— varliga samvetsbetänkligheter hos många präster, som såg sig nödsakade stadfästa förbindelser, som Jesus tydligt betecknat som äktenskapsbrott.

Kyrkoherde V. Larsson önskade (nr 46) ett tillägg till lagen av innebörd, att präst ej skulle kunna tvingas viga frånskild, enär många präster på grund av enligt deras mening klara bibelord kände stora samvetsbetänklig- heter =mot att göra detta. Det kunde ej vara kyrkans skyldighet att följa staten i en utveckling bort från kristna ideal.

Hovrättsrådet K. J. Ekman ville (nr 30) ha skilda lagar om borgerligt äktenskap och om kyrklig vigsel på grund av skillnaden i äktenskapsupp- fattning. För den som på allvar ansåg Jesu ord som uttryck för den höga sedliga uppfattning han ville inskärvpa hos sina efterföljare, var det omöj- ligt viga frånskilda ”i den treeniga Gudens namn” utan att på det allvar- ligaste kränka samvetet. I en senare motion (nr 49) tillade Ekman orden ”utom då det tidigare äktenskapet upplösts på grund av äktenskapsbrott av den andre maken”.

Femton ledamöter med professor 0. Holmström i spetsen yrkade avslag på hela lagen bl.a. på grund av vigseltvånget (nr 48).

Kyrkolagsutskottet (nr 19) avstyrkte på nytt ett kyrkligt initiativ till obli— gatoriskt civiläktenskap. Det kunde med hänsyn till den oskyldiga parten ej heller tillstyrka förbud mot vigsel av frånskilda. Någon ändring av prästs vigselskyldighet ville man ej heller vara med om, men prästernas samvets- betänkligheter skulle lättas, om de efter anhållan därom kunde få förrätta borgerlig vigsel.

Under debatten i kyrkomötet ändrade Ekman sitt yrkande till att präst, som hyste samvetsbetänkligheter mot att viga i visst fall, skulle efter ansö— kan av vederbörande domkapitel kunna befrias därifrån. Han underströk den svåra samvetskonflikt som uppstod, när man var tvungen att välja mellan att över-träda vad man ansåg vara Herrens hud och att bryta mot borgerlig lag, då man var pliktig att lyda båda. Också biskop Rodhe, kon- traktsprosten Åkerblom och kyrkoherde Larsson underströk lydnaden för bibelordet. Friherre C. J. Rappe undrade, om det var staten värdigt att tvinga sina trognaste tjänare att bryta häremot.

De, som ej ville gå med på några särskilda regler för vigsel av frånskilda, utgick ofta ifrån att det enda alternativet var ett obligatoriskt civiläkten- skap, och ett sådant alternativ ville man ej ta initiativ till. Både kyrkolags- utskottets majoritet och bl. a. biskop Billing i mötesdebatten menade, att en rätt att vägra vigsel blott skulle öka samvetsnöden, då prästerna om sådan rätt tillerkändes dem skulle vara skyldiga att pröva om de kunde viga. Billing hade alltså nu åter ändrat mening och hävdade, att man ej skulle ta hänsyn till omotiverade samvetsbetänkligheter.

Förbud mot vigsel av andra frånskilda än den oskyldiga parten vid äkten- skapsbrott fann man vara en alltför stelt juridisk utväg, som skulle leda till många absurditeter och inkonsekvenser. Biskop Lindström hävdade, att samvetsbetänkligheter ej kunde undanröjas genom någon lagstiftning, då ingen sådan kunde ge uttryck åt en hel bundenhet vid Herrens ord. Man var icke utan synd, därför att man iakttog yttre former. ”Lagar stiftas för denna ofullkomliga värld och kunna icke grundas på Jesu undervisning om vad som är synd.” Liknande synpunkter framfördes av biskoparna Billing, Da- nell och Eklund. Alla fyra var dock också ense om att det, såsom Lindström sade, i vissa fall tycktes vara stridande mot Herrens ord att förrätta vigsel. Att en viss motsättning måste råda mellan kristna ideal och den borgerliga lagstiftningen underströks både av fil. dr E. N. Söderberg och domprosten Pfannenstill.

Justitieministern Hasselrot hävdade däremot, att det borgerliga samhället varken kan eller får ”ha en sämre moral än kyrkan”. Det som ej passade kyrkan anstode ej heller staten. Han hävdade, att prästerna så länge kyrkan var statskyrka såsom statstjänstemän vore skyldiga att ställa sig den bor- gerliga lagen till efterrättelse. Nya testamentet var ingen lagbok framför allt ingen missgärningsbalk. Justitieministern förklarade dock också, att han var övertygad att ingen präst någonsin skulle tvingas förrätta en vigsel. Det skulle strida mot ”svenskmannasinne" att tvinga någon att välsigna, vars hjärta måhända var färdigt att göra motsatsen.

Den långa kyrkomötesdebatten (AKP 1915 nr 7—10) slutade med att den nya lagen på alla punkter godtogs. Med mycket knapp majoritet, 27 röster mot 26, antogs dock på yrkande av biskop Lövgren även en hemställan till Kungl. Maj:t om åtgärder så att kyrkans medverkan ej påfordrades vid in- gående av äktenskap i sådana fall, då ”god kyrklig ordning och kyrkans värdighet skulle därpå lida”. Detta ledde dock ej till någon åtgärd.

I en tidskriftsuppsats i anslutning till kyrkomötets behandling av den nya äktenskapslagen framhöll dåvarande professorn i praktisk teologi Edvard Rodhe, att det endast var i fråga om villkoren för kyrklig vigsel som kyrkan borde kräva inflytande på äktenskapslagstiftningen. I fråga om dessa med— förde lagförslaget ingen förändring, men det aktualiserade frågan om vigsel av frånskilda, en punkt där man länge 'känt behov att reagera. Det vore dock ej tillfredsställande att förvägra alla frånskilda kyrklig vigsel, då en del av dem vore skuldlösa och andra hade ångrat sig. Kyrklig vigsel borde komma så många som möjligt till del, men problemet var, hur kyrkan skulle för— fara i de fall, då sådan vigsel skulle innebära ”en Guds ords försmädelse blott förhärdande dem, som begära den”. Obligatoriskt civiläktenskap skulle endast leda till en oerhörd ”sekularisering och det borde vara tillåtet för kristna medborgare att genom en akt avsluta sitt äktenskap”. Om det ej bleve tillåtet, borde prästerna enligt anglosachsisk sedvänja få rätt att verk-

ställa även den borgerliga akten. En samvetsklausul skulle medföra lagisk- het eller alltför stor subjektivitet. En förändring av vigselri-tualen förefölle vara den bästa lösningen, dvs. prästen skulle bli behörig att välja mellan att förrätta kyrklig eller borgerlig vigsel. De flesta vigselsökande skulle nog då, om prästen klargjorde att han hade samvetsbetänkligheter mot att viga dem kyrkligt, nöja sig med borgerlig vigsel. I annat fall bleve prästen nöd— sakad ställa saken på sin spets genom vigselvägran, varvid han ”sannolikt inte skulle löpa någon risk”. Det vore ej inkonsekvent av prästen att för- rätta borgerlig vigsel, då sådan ur samhällssynpunkt måste accepteras, var- för vigselförrättaren icke hade ”samma position till kyrklig vigsel som till den borgerliga”. Det vore för övrigt ur allmän synpunkt en stor fördel, att borgerlig vigsel kunde erhållas i varje församling (E. Rodhe 1 Vår lösen 1915, s. 301 ff.).

g) 1929 års kyrkomöte

Först vid 1929 års kyrkomöte blev frågan om vigsel av frånskilda åter verk- ligt aktuell. Då väckte dåvarande komministern Bengt Jonzon motion (nr 24) om att präst skulle befrias från skyldigheten att viga frånskilda. Moti- veringen var dock närmast att man på så sätt skulle motverka en allt lösli- gare äktenskapsuppfattning. Prästerna ansågs i praktiken redan kunna un- dandraga sig att viga i de fall, då deras samveten bjöd dem att ej göra det. Ett direkt förbud mot vigsel av frånskilda kunde komma i konflikt med kärleksbudet, varför den enskilde själasörjaren måste få träffa avgörandet.

Det särskilda utskottet (nr 5) avstyrkte trots sympatier för motionen, emedan ett bifall skulle leda till obligatoriskt civiläktenskap, vilket kyrko- mötet säkert ej önskade befordra. Prästens ställning bleve också svårare, om han skulle bli tvungen att pröva varje fall, då frånskild önskade bli vigd. Dessutom skulle det nog ej dröja länge om prästerna finge prövningsrätt i ett fall, förrän krav restes, att de skulle få det i flera. (Denna förmodan tyck- tes dock strida mot påståendet om de stora bekymmer en prövningsrätt skulle vålla.) Biskop Block, kontraktsprosten Stenström och handlanden J. B. Jansson reserverade sig för hemställan att präst skulle befrias från vigselplikten, när en av kontrahenterna var frånskild.

I debatten fann biskop Block det vara orimligt att prästen som Kristi tjä- nare skulle stadfästa det som Kristus sagt vara äktenskapsbrott. Det var icke förvånande, att detta vållade samvetsnöd. Den enskilde kunde möjligen trösta sig med att han blott följde kyrkans lag och gällande stadgar, men därmed kunde ej kyrkomötet låta sig nöja. Danmarks exempel visade, att obligatoriskt civiläktenskap ej behövde bli följden av vigseltvångets upphä- vande. Yrkandet skulle återkomma, så länge människor läsa Bergspredikan, och kunde ej bringas ur världen genom några juridiska utredningar.

Biskop Eklund betonade motsättningen mellan juridisk och kristen upp-

fattning. Även om han ej ville göra Jesu ord till något lagbud, fann :han det kränkande, att en församlingspräst under inga förhållanden fick neka viga.

Biskop Lönegren hänvisade till kyrkomötets hemställan 1915 och de till- tagande skilsmässorna. Att man hade juridiska betänkligheter var begrip- ligt, men på samvetslivets område kunde man ej draga gränser efter linjal. Det var ej fråga om att förbjuda kyrklig vigsel utan om att freda samve- tena, och detta kunde ej ske utan att de enskilda prästerna fick prövnings— rätt. Lönegren ansåg även, att yrkandet överensstämde med principerna i biskopsmotionen samma år, att förbindelsen med staten ej fick hindra kyr- kan att hävda sin karaktär av religiöst samfund.

Biskop E. Billing ville rösta för reservationen av hänsyn mer till statens behov av en bättre äktenskapsmoral än till prästernas samvetsbetänklig- heter.

Domprosten Söderlind tryckte på att man ej fick tvinga någons samvete. Kyrkans vigselformulär kunde i vissa fall bli en parodi eller något ännu värre. När det gällde värnpliktiga och dissenters togs hänsyn till samvets— betänkligheter, men när det gällde kyrkans prästerskap ansågs ingen anled- ning finnas därtill. Man borde dock ej tvinga ens en prästs samvete.

Motionären bemötte utförligt utskottets argumentering. Någon prövning ifråga om vigsel av andra än frånskilda kunde ej med samma skäl begäras. Vad dessa andra felat kunde vara ångrat och förlåtet, men om den från- skilde ångrat sig, skulle det nya äktenskapet aldrig komma ifråga. Att präs— ten genom en prövningsrätt kunde komma i svårigheter medgavs, men det var värre att vara tvungen välsigna uppenbart ”upprörande och skandalösa ting”. Bara risken att få närmare redogöra för sina förhållanden skulle avhålla många frånskilda från att begära kyrklig vigsel. Skillnaden mellan präster som viga och präster som icke viga frånskilda fanns redan. Motio- nen hade ej väckts för att göra det lättare för den enskilde prästen utan för att kyrkan ej skulle bli delaktig i sådant som strider mot kristlig anständig- het, något som borde vara också i statens intresse. Risken för att frånskilda, som borde få kyrklig vigsel, skulle vägras sådan torde ej existera. Kyrkan borde ej tvingas medverka till något som klart stred mot hennes lära om äktenskapet. Förhållandena i Danmark och Norge visade, att prästerna kunde få frihet att neka viga utan att obligatoriskt civiläktenskap blev följ— den. Kärnpunkten vore frågan om samverkan mellan kyrka och stat för äktenskapets helgd. Om staten önskade kyrkans medverkan, finge ej lagar stiftas som droge ned denna helgd. Om statsmakterna ej ville tillåta en sådan lagstiftning i Sverige som i andra länder, var det att befara, att detta berodde på att man hade en annan äktenskapsuppfattning än den kristna. I så fall vunnes intet på att dölja denna skillnad, och det obligatoriska civil- äktenskapet bleve oundvikligt. Kyrkan kunde ej rätt motverka skilsmässor- nas tilltagande, om den genom sin praxis bidrog till att försvaga äktenskaps— moralen.

Kyrkoherde Larsson förklarade, att hänsyn till prästernas samvete ej var den främsta orsaken till att han yrkade på en lagändring, även om han även åberopade risken för straff vid vigselvägran. Hans yrkande var främst dik- lterat av en önskan att det skulle finnas någon enda punkt i lagen som visade, att äktenskapet enligt kyrkans uppfattning borde vara oupplösligt. Därför kunde man ock pålägga prästerna bördan att pröva de enskilda fallen. Att prövningsrätt skulle begäras i andra fall än då det gällde från— skilda avfärdades som en konstruktion.

Hovrättsrådet Ekman framhöll, att det främst gällde en samvetsfråga, men utskottet hade i första hand anlagt juridiska synpunkter. Lagstift— ningen var redan inkonsekvent, då präst i dissenterförsamling ej var tvungen viga. En frånskild katolik kunde aldrig få kyrklig vigsel, även om han genom svensk lag kunde tyckas berättigad därtill. Mot präster i svenska kyrkan utövades alltså ett samvetstvång, som ej kom ifråga, när det gällde andra samfund. Detta var en mer skriande inkonsekvens än den, varom utskottet talat. Det var egendomligt, att man tog all hänsyn till samvetsnöd hos sådana, som ej tillhörde kyrkan, men struntade däri, när det gällde dennas medlemmar. Det var kyrkomötets plikt att protestera mot denna skriande orättvisa, även om man f. n. ej kunde hoppas på en lagändring.

Rektor M. Björkquist betonade också starkt prästernas samvetsnöd. Även om man skulle riskera obligatoriskt civiläktenskap, vilket föreföll ovisst, vore det bättre, att kyrkan följde sitt samvete än ”med hänsyn till andra omständigheter” ej gjorde det. Det var nämligen ej blott den enskilde präs— tens samvete utan kyrkans eget, som reagerade.

För utskottets avslagsyrkande talade främst några av kyrkomötets juris- ter. Landshövding Hasselrot, ordförande i särskilda utskottet, fann det un- derligt, att man från kyrkligt håll velat väcka motion om något som lik- nade bannlysning. Det var ej önskligt med en uppdelning av prästerna i två grupper eller att man skulle behöva gå från den ene till den andre. G. Bil- lings yttrande 1915 åberopades. Ett bifall skulle också leda till att lagstift- ningens principer helt sönderbröts och kunde bli en farlig demonstration, ett vapen i händerna på dem som ville införa obligatoriskt civiläktenskap.

Åtta ledamöter, bl. a. biskop Danell och fyra jurister, instämde. Hovrättsrådet Lagerbielke hävdade också, att bifall till motionen skulle leda till obligatoriskt civiläktenskap. Pliktkollisioner kunde uppstå även för andra än präster men alla måste följa lagen. Liknande synpunkter fram- fördes av vattenrättsdomaren K. H. von Sydow, som även menade, att den religiösa motiveringen var inkonsekvent och att den religiöst motiverade folkkyrkan måste ta hänsyn till hela folket. En oskyldig part i ett upplöst äktenskap borde ej behöva riskera bli nekad kyrklig vigsel. Även kontrahen- terna kunde komma i samvetsnöd, om de nekades vigsel.

Biskop Stadener ansåg, att gällande bestämmelser var en följd av det rådande förhållandet mellan stat och kyrka. Då detta medförde så många

fördelar, fick man ta de olägenheter vigseltvånget innebar. Vad som gick för sig i Danmark och Norge var ej fördenskull möjligt i Sverige på grund av olikheter i folklynnet. Det vore dock att hoppas, att Kungl. Maj:t skulle beakta kyrkans svårigheter.

Domprost Norberg tyckte, att motionens motivering var oklar och ville ej vara med om att skapa nya pliktkollisioner.

Vid voteringen segrade utskottet med 31 röster mot 26 över reservationen (AKP 1929, 5: 22—53).

h) Vigselfrågor vid kyrkomötena 1936—1941 och riksdagen 1937

Vid 1936 års kyrkomöte framförde Jonzon sin motion (nr 11) på nytt, denna gång understödd av biskop G. L. Ljunggren och dåvarande professorn A. Nygren. Det framhölls särskilt, att det stigande antalet skilsmässor ökat prästernas samvetsnöd. I många fall var förhållandena sådana, att kyrkans medverkan vid vigsel av frånskilda måste te sig som osannfärdighet. Ett upphävande av vigselplikten kunde visserligen göra det svårare för den en— skilde prästen, men detta vore att föredraga, då avsikten ej var att befria denne från ansvar men väl från tvånget att handla mot sin övertygelse. Närmast yrkade motionärerna på en utredning.

Kyrkolagsutskottet (nr 15) ställde sig avvisande. Den kyrkliga välsignel- sen var ej avsedd som någon garanti för äktenskapets religiösa eller etiska berättigande, men vigseln var ett utomordentligt tillfälle att hävda kristen äktenskapsuppfattning. Om man följde motionen skulle slutresultatet nog under alla omständigheter bli obligatoriskt civiläktenskap. Det medgavs dock, att om tendensen till en löslig uppfattning av äktenskapet bleve än mer markerad, måste kyrkans medverkan vid äktenskaps ingående upptas till prövning i ett större sammanhang. Biskop E. Billing och motionären Nygren reserverade sig. De betonade, att om kyrkans handlande ej stämde med kristendomens grundsyn, finge prästens samvetsnöd ökad betydelse. Huvudsynpunkten måste vara kyrkans plikt att hävda äktenskapets helgd.

I kyrkomötesdebatten hävdade Billing, att man kunde kräva, att präs- terna skulle foga sig efter kyrkans uppfattning, om denna överensstämde med den evangeliska kyrkans översta principer, men eljest fick den enskil- des samvetsnöd ökad betydelse. Biskopen avvisade dock både bokstavstro— heten mot Bibeln och den påstådda naturliga motsatsen mellan statlig och kyrklig äktenskapsuppfattning.

Stat och kyrka borde samverka men ej under alla förhållanden. Det fun— nes situationer, där kyrkan för statens egen skull måste säga ifrån, att den ej kunde vara med. Det gällde ej så mycket ”god kyrklig ordning” som kyrkans folkuppfostrande gärning. Folkkyrko'tanken kunde ej motivera, att kyrkan välsignade en uppenbar synd. En ändrad lagstiftning behövdes främst för att man bättre skulle kunna hävda den kristna ståndpunkten.

Avgörandet borde dock ej lämnas åt den enskilde prästen utan kyrklig vigsel i regel vägras frånskilda. Det skulle då bli de eventuella undantagen, som prästen, möjligen i samråd med sin biskop, fick ta ställning till. Man borde även räkna med allmänt obligatoriskt civiläktenskap som ett alter— nativ och utan att förskräckas.

Biskop Ljunggren ville skilja mellan rent subjektiva samvetsbetänklig— heter och objektiva sådana grundade på kyrkans äktenskapsuppfattning. Motionen avsåge närmast det senare slaget och dem måste man ta hänsyn till. Kyrkan kunde ej välsigna en förbindelse i rak motsats till sin egen äktenskapsuppfattning. I stället måste kravet på sinnesändring förkunnas.

Professor Nygren framhöll, att vigseltvånget ledde till att kyrkan måste vittna emot den kristna synen på äktenskapet som en gudomlig institution. Detta förorsakade prästernas samvetsnöd. Kyrkan borde förr avstå från all befattning med äktenskaps ingående än offra den kristna synen på äkten— skapet. Kyrkan finge ej bli ett salt som mist sin sälta, ej heller riskera sin själ.

Kyrkoherde Jonzon underströk hänsynen till den andra parten i det tidi- gare äktenskapet och befarade, att rådande ordning gav allmänheten upp- fattningen, att det var kristligt att skiljas utan vidare.

Professor Runestam framhöll, att en ur kristen synpunkt legitim skils— mässa var ett undantagsfall. Den bästa om också ej den helt tillfredsstäl- lande lösningen var att hänvisa alla frånskilda till civiläktenskap. De omist- liga objektiva värden kyrkan företrädde måste våga tyngre än enskildas känslor.

Också rektor Manfred Björkquist talade för att prästerna skulle få befri- else från skyldigheten att förrätta kyrklig vigsel men menade, att de borde få både rätt och plikt att förrätta borgerlig vigsel, då de i detta fall hade en uteslutande statlig ämbetsuppgift.

Biskop Bergqvist hävdade däremot, att kyrkan ej kunde klassificera syn- dare och att det ej var tillrådligt låta prästerna få hävda en annan mening än kyrkan. Generaldirektör O. Holmdahl fann, att just vigselakten gav kyrkan tillfälle att hävda sin äktenskapsuppfattning. Kyrkoherde G. Ankar uttalade sig på liknande sätt. En prövning av de enskilda fallen vore omöj- lig att genomföra i praktiken och ett allmänt förbud mot vigsel av från- skilda kunde blott motiveras utifrån en legalistisk bibeluppfattning. Det skulle dock kunna vara möjligt att göra den kyrkliga välsignelsen villkorlig liksom avläsningen i skriftermålet.

Biskop E. M. Rodhe underströk, att ritualens formuleringar av flera skäl borde ändras och befarade, att kyrkan ofrivilligt medverkat till den lösligare äktenskapsuppfattningen. Man borde dock tillgripa positiva åtgärder, ej negativa som motionärerna önskade.

Motionen avslogs med 38 röster mot 19 (AKP 1936, 4: 46 ff.).

Vid 1937 års riksdag kom vigselfrågan att behandlas i viss anslutning till föregående års kyrkomötesdebatt. Två socialdemokrater, redaktör R. Lind- ström och kyrkoherde Karl Sandegård begärde under åberopande av denna en utredning om införande av obligatoriskt civiläktenskap (I: 172). Denna form sades vara ej blott den principiellt riktiga utan även enda sättet att befria prästerna från samvetsnöd. Första lagutskottets majoritet (nr 34) avstyrkte, men frågan sades skola komma i ett annat läge, om det från kyrkligt håll skulle krävas, att präst befriades från skyldigheten att viga frånskilda. Tre ledamöter (en högerman och två bondeförbundare, alla lant- brukare) reserverade sig mot denna motivering och ännu en som varit från— varande vid justeringen (högerman, lantbrukare och medlem av Evange- liska fosterlandsstiftelsen) instämde under kammardebatten. Tre socialde- mokrater, fru Agda Östlund, ombudsman Carl Lindberg och överlärare E. Berglund reserverade sig för bifall till motionen.

Under kammardebatterna anförde flera talare som ett skäl för bifall till motionen, att prästerna på så sätt skulle kunna befrias från samvetsnöd. Socialdemokratens chefredaktör Z. Höglund betonade, att det gällde en reli- gionsfrihetsfråga av principiell betydelse. Reservanten Berglund befarade, att kyrkan ej själv skulle orka lösa problemet samt hävdade, att man ej kunde jämföra domare och andra statstjänstemän med prästerna, så länge kyrkan hade kvar sin gamla äktenskapsuppfattning. Domarna trodde ej heller att lagarna var skrivna av Gud, men kyrkan hävdade att det var ett Guds bud, att människor ej får åtskilja vad Gud sammanfogat. Detta gjorde prästernas hållning begriplig. Även reservanten Lindberg och professor G. Myrdal åberopade prästernas samvetsbetänkligheter. En frikyrklig folkpar- tist, herr Nilsson i Eskilstuna framhöll, att statens tjänstemän ej tvingades att begagna ”heliga ord”, när de förrättade borgerlig vigsel och att de ej på samma sätt som prästerna vore Guds tjänare. Rektor Mosesson fram- hävde ock prästernas särställning. Högermännen friherre I. Lagerfelt och biskop Bergqvist framhöll däremot, att obligatoriskt civiläktenskap ej löste problemet med sådana frånskilda som likväl önskade också en kyrklig akt, medan herr Olsson i Staxäng menade, att kyrkan själv borde ta initiativ till en eventuell ändring. Kyrkoherde Hallén tog avstånd från varje uppmjuk- ning av vigselplikten. Kraven i sådant avseende berodde på en felaktig teologi och man borde vara tacksam för lagutskottets uttalande om vilka konsekvenser som kunde väntas. Den reform som behövdes var av helt annat slag, varmed tydligen avsågs ett slags modernisering av vigselritualen (FK 24: 67—113, AK 24: 10—34).

Svenska Morgonbladet fann (13/4 1937) andrakammardebatten bekläm— mande, då utom två frikyrkomän blott Höglund visat förståelse för präster- nas samvetsnöd. Skarp kritik riktades mot Hallén. De som kände samvets— nöd var sannolikt kyrkans bästa tjänare.

Vid de närmast följande kyrkomötena 1938 och 1941 kom vigselritualet att behandlas. De formuleringar som därvid föreslogs med särskild hänsyn till prästernas samvetsbetänkligheter vann ej beaktande, men det hävdades, att det antagna förslaget i sak hade samma innebörd (Sundby, a.a., s. 230 ff.).

Ett par kvinnliga motionärer vid 1941 års kyrkomöte (nr 23) hade f.ö. anslutit sig till uppfattningen, att kyrkans medverkan vid täta omgiften hade bidragit till att upplösa äktenskapsmoralen. De önskade dock närmast motverka ”otillräckligt motiverade skilsmässor”. Starka betänkligheter utta- lades mot att genom lagstiftningsåtgärder söka höja moralen, men motio— nen bifölls med ett av biskop Brilioth under debatten gjort tillägg (Sundby, a.a., s. 234 ff.).

i) Vigselfrågan och dissenterlagskommittén

Vid 1946 års kyrkomöte väcktes på nytt en motion (nr 37) av professor Nygren, biskop Jonzon och kontraktsprosten A. Norberg om prästernas vig- selskyldighet. Som särskilt betänkligt framhölls, att prästen stundom tving— ades handla i uppenbar strid med kyrkans äktenskapsuppfattning. Det gällde alltså ej blott samvetsfriheten utan också äktenskapets helgd. Det föreslogs, att frågan skulle hänskjutas till dissenterlagskommittén, som hade att behandla önskemål om vigselrätt från flera frikyrkosamfund. Då dessas predikanter ej torde kunna åläggas vigselplikt vore det orimligt, att kyrkans prästerskap skulle vara sämre ställt. Motionen bifölls utan större betänk- ligheter av kyrkomötet (AKP 1946, 5: 9 f.).

Svenska Morgonbladet (9/5) och Dagens Nyheter (14/8) pläderade för obligatoriskt civiläktenskap, medan Aftonbladet ansåg det vara beklagligt för kyrkan själv, om denna på grund av en ”föråldrad” etisk uppfattning skulle visa vigselsökande ifrån sig (9/5).

Dissen'terlagskommittén konstaterade, att den förda debatten visade en betydande opinion för ändrade bestämmelser. Problemet bleve snarast mera aktuellt på grund av det stigande antalet skilsmässor. Då ett ”icke obetyd— lig-t antal präster” hyste samvetsbetänkligheter, syntes det skäligt ta hän— syn härtill, ”om detta icke medför, att samhällets intresse eller annans rätt därigenom kränkes”.

Hela frågan ansågs ha kommit i nytt läge genom att de fria samfunden föreslogs få vigselrätt utan någon vigselskyldighet. Det var troligt, att i dessa samfund vigsel av frånskilda sällan eller aldrig skulle medgivas. Svenska kyrkan komme då att framstå som ett samfund med mindre etiskt allvar och mindre sinne för äktenskapets helgd än andra samfund. Att kyrkan vigde alla frånskilda utan undantag måste motverka dess egen förkunnelse om äktenskapet. En del fall var så flagranta, att vigseltvånget måste med— föra samvetsnöd för prästerna.

Ett generellt förbud mot kyrklig vigsel av frånskilda skulle förhindra subjektivt godtycke men utesluta även sådana fall, där intet religiöst hinder fanns. Det ansågs emellertid omöjligt att i en lag draga gräns mellan de olika fallen. Avgörandet måste därför lämnas åt den enskilde prästen. Så var fallet i Danmark och Norge utan att några olägenheter försports. I Fin- land hade kyrkomötet med överväldigande majoritet uttalat sig mot vigsel av frånskilda utom i undantagsfall. (Någon lagändring kom dock ej till stånd i Finland på grund av statsmakternas hållning.)

Dissenterlagskommittén sade sig endast ha att bedöma frågan med hänSyn till prästernas samvetsfrihet. Ur denna synpunkt var ett upphävande av vigseltvånget tillräckligt. Det var att vänta, att rätten att vägra skulle begag— nas varsamt med hänsyn till kyrkans karaktär av folkkyrka. Man borde dock beakta, att prästerna i första hand var kyrkans tjänare.

En viss olikhet mellan statens och kyrkans uppfattning av skilsmässa skulle kanske framträda, men förbindelsen mellan stat och kyrka kunde ej ”rimligtvis innebära att kyrkan på alla punkter skulle vara skyldig att rätta sig efter staten”. Det kunde rent av vara av värde för staten, att kyrkan klarare hävdade det kristna äktenskapsidealet.

Hänsyn till prästens samvetsfrihet tycktes således ej göra intrång på något väsentligt samhällsintresse. Det kunde visserligen synas betänkligt, att en statens ämbetsman bleve i stånd att befria sig själv från vissa tjänste— åligganden. Hänsyn måste dock tagas till prästernas särställning och deras kall som kyrkans tjänare. Då den borgerliga vigseln alltid stode till buds och hänvisning till denna numera ej kunde anses för nedsättande, skulle ingen enskilds rätt kränkas. Sannolikt skulle prästerna slippa från att ta ställning till många fall, då vägran skulle vara motiverad, emedan kontra- henterna, hellre än att utsätta sig härför, skulle söka borgerlig vigsel. Rätt till vägran att viga frånskilda skulle dock vara begränsad till den tidigare makens livstid (SOU 1949: 20, s. 150 ff.).

Remissinstanserna hade högst delade meningar om detta förslag. Dom— kapitlen i Växjö och Härnösand var nöjda liksom Missionssällskapet Bibel- trogna vänner. Domkapitlet i Luleå hade helst velat ha förbud mot vigsel av frånskilda.

Överståthållarämbetet ville begränsa rätten att vägra vigsel till de fall, då prästen på grund av sin kännedom om skilsmässans orsaker fann det strida mot sitt samvete att förrätta ny vigsel. Sveriges yngre prästers för— bund klagade över att frikyrkopastorerna fick större frihet än kyrkans prästerskap men ville dock ej lämna avgörandet åt den enskilde prästen. Kyrkan borde fastställa i vilka fall vigsel kunde ske. Liknande synpunkter anfördes av domkapitlet i Lund och juridiska fakulteten i Uppsala. Dom- kapitlet i Uppsala föredrog gällande bestämmelser men ville ej motsätta sig den föreslagna ändringen.

Domkapitlet i Västerås avstyrkte, emedan prästerskapet skulle komma i en mycket vansklig ställning, och framhöll, att många andra fall funnes som var minst lika motbjudande som vigsel av frånskilda. Länsstyrelsen i Jönköpings län hade liknande uppfattning. Länsstyrelsen i Örebro län fann att rättstillämpningen skulle bli mycket ojämn. Statskontoret hävdade, att präster lika litet som andra statstjänstemän själva kunde få bestämma sina tjänsteuppgifter (prop. 100/1951, 5. 89 f.).

Frågan om vigsel av frånskilda hörde knappast till de mest uppmärksam- made i pressdebatten om dissenterlagskommitténs betänkande, men då en kyrkoherde i Göteborg hävdat, att ingen samvetskonflikt kunde uppstå, enär staten tillåtit skilsmässa, bemöttes denna uppfattning utförligt i en tidnings— artikel av docenten i idé- och lärdomshistoria H. Sandblad (GHT 4/6 1949). Mycket längre i religiös självuppgivelse kunde man knappast komma än att hävda, att det staten beslutat också ur religionens synpunkt skulle anses riktigt. Det innebar, att staten skulle härska över kyrkan, vilket liknade de tankar Arthur Engberg en gång utvecklat. Kyrkoherde Gunnar Rosendal betecknade förslaget som en halvmesyr. Kyrkan borde förklaras oförmögen viga frånskilda. Kyrkan kunde ej förlora något på obligatoriskt civiläkten— skap, då det gällde att hävda sanning och rätt (SDS 28/8).

j) Vigselfrågan och religionsfrihetslagen

I proposition till 1951 års riksdag godtog justitieministern vigselrätt utan vigseltvång för de fria samfundens funktionärer men ville ej acceptera detta för prästerskapets del. Det antogs blott vara ett mindre antal präster som hyste betänkligheter. Kyrkans medverkan vid vigseln avsåge ej någon prövning ur religiös eller etisk synpunkt, och den kyrkliga välsignelsen borde ej nekas någon. Jämförelsen med de fria samfundens ställning var missvisande, då blott svenska kyrkans ställning var reglerad i lag.

Den av dissenterlagskommittén föreslagna formuleringen av ifrågava- rande bestämmelse i giftermålsbalken skulle ge den enskilde prästen frihet att handla helt efter gottfinnande, ehuru kommittén tycks ha menat, att ställningstagandet skulle bero av en allmän ehuru ej i lag fixerad kyrklig uppfattning. Vid varje begäran om vigsel av frånskild skulle prästen alltså vara skyldig pröva, om sådan kunde medgivas.

Det var ej gärna möjligt att låta prästen handla efter gottfinnande, men några allmänna prövningsgrunder vore ej ens antydda. Lika litet gavs några anvisningar om hur prästen skulle få objektiv kunskap om de fakta, varpå hans bedömning skulle bero. Prövningen skulle bli synnerligen ömtålig och det skulle ej vara rätt pålägga prästerna denna börda, som kunde leda till allvarliga samvetskonflikter och orättvisa omdömen. Någon prövning av de enskilda fallen kunde således ej komma ifråga. En möjlighet vore att hän-

visa alla frånskilda till borgerlig vigsel, men detta hade ansetts i vissa fall strida mot den kristliga kärleken. Dessutom sku-Ile det strida mot rätten att välja mellan kyrklig och borgerlig vigsel, vilka borde vara ”i princip . .. jämställda”. ”Vad som i det ena fallet anses som ett otillbörligt äktenskap bör icke gärna godtagas i det andra”.

Om man skulle utestänga vissa frånskilda från kyrklig vigsel, kunde det synas rimligt, att detsamma gjordes ifråga om vissa andra kontrahenter. I så fall måste antalet borgerliga vigselförrättare ökas. Till sist framhölls att vigselformuläret 1942 omarbetats med hänsyn till prästerliga samvets- betänkligheter (prop. 100/1951, s. 90 ff.).

Vid lagrådets behandling gjorde majoriteten icke något uttalande angå- ende departementschefens förslag i denna del. Justitierådet Strandberg där- emot framhöll, att det var många präster som av allt att döma uppriktigt ansåg, att vigsel av frånskilda stred mot kristen anda. Att tvinga sådana präster viga vore ”ett obehörigt intrång i samvetsfriheten”, vilket var ”i hög grad stötande”. Jämställdheten tycktes kräva, att kyrkans präster finge samma frihet som de fria samfundens funktionärer. Påpekandet i lagför- slaget att blott prästernas skyldigheter var i lag reglerade, var ju riktigt men detta innefattade i och för sig icke något hinder mot att .i ena eller andra hänseendet stadga inskränkningar i vigselskyldigheten.

Problemet var svårlöst, fortfor Strandberg, men man borde söka finna en utväg som beredde minsta möjliga olägenheter samtidigt som den tryggade samvetsfriheten. Obligatoriskt civiläktenskap för alla eller blott för från- skilda var ej att förorda. De skäl kommittén anfört för att överlämna avgö- randet åt den enskilde prästen syntes däremot övertygande. Justitieminis- terns uppfattning om vad kommittén skulle ha ansett tycktes ej få stöd av betänkandets innehåll. Avsikten hade ej varit att pålägga prästen en pröv- ning under tj änsteansvar ur allmän kyrklig synpunkt utan att befria honom från skyldigheten att handla i strid med sitt samvete. De betänkligheter som kunde anföras borde vika för hänsynen till samvetsfriheten. ”Den nu- varande situationen på detta område torde i längden vara ohållbar” (prop. 100/1951, s. 188 ff.).

I de motioner som följde på propositionen om religionsfrihetslagen, be- rörde två vigsel av frånskilda. Herrar Wiklund och Widén uttalade i sin motion om obligatoriskt civiläktenskap (II: 496), att ett sådant skulle lösa problemet om statskyrkoprästernas vigselskyldighet, som sades vara mycket betänklig ur religiös synpunkt. Herr Staxäng ville upphäva vigseltvånget men behålla den kyrkliga vigseln (11: 489).

Särskilda utskottet förklarade (nr 1, s. 76 f.), att om vigselskyldigheten skulle uppmjukas måste det bli uttryckliga bestämmelser om undantagen. Det kunde ej vara riktigt att lägga avgörandet på de enskilda prästerna. Där-

igenom skulle vållas allvarligare samvetskonflikter än de nuvarande. Herrar Staxäng och Mosesson krävde i en reservation (s. 102) samvetsfrihet även för prästerna. Kyrkan borde också få tillfälle att i handling visa, att talet om äktenskapets oupplöslighet var allvarligt menat. Det var även stor skada, om teologie studerande skrämdes bort från prästkallet. Präst borde därför ej vara skyldig att viga, om någon av kontrahenterna förut varit gift och den tidigare maken var i livet.

Under kammardebatterna kom frågan om vigsel av frånskilda att upp- märksammas ur något olika synpunkter. Herr Nerman som under åbero- pande av professor Sundberg tyckte, att det kunde vara nog med de tre lysningarna, framhöll, att på detta sätt skulle prästerna också befrias från samvetsbetänkligheterna. Det var orättvist mot statskyrkans prästerskap, att icke det men väl de frikyrkliga finge vägra viga frånskilda ”så som bibeln ofrånkomligt påbjuder” (FK 20: 21 ff.). Herr Olsson i Mora var inne på liknande tankar men hävdade, att den som blev präst visste, vad han gav sig in på (AK 20: 57 f.). En frikyrkoman (D. Wiklund) ville lösa pro- blemet genom bifall till hans motion om obligatoriskt civiläktenskap (AK 20: 73).

Herr Staxäng framhöll, att frågan om vigsel av frånskilda diskuterats ända sedan det första kyrkomötet 1868 och att det var orimligt att prästerna försattes i en sämre ställning än de frikyrkliga vigselförrättarna. Det gällde också här en religionsfrihetsfråga, men utskottet hade nonchalant avfärdat den. Danmarks och Norges exempel visade, att avgörandet kunde överlåtas åt den enskilde prästen. Läget började närma sig bristningsgränsen och det skulle bli till allvarlig skada för kyrkan, om en del unga teologer för vigsel- tvångets skull ansåg sig ej kunna bli präster (AK 20: 29 ff.).

Endast några frikyrkliga talare stödde Staxäng. Chefredaktör Hj. VVei— land (FK 20: 61), som f. ö. yrkade på obligatoriskt civiläktenskap, hävdade, att de som i allt ville följa sitt samvete vore en sådan tillgång för både stat och kyrka, att de ej borde vägras få göra detta.

Missionsförbundspastorn A. Gustafsson i Borås sade sig främst för frågan om vigsel av frånskilda ha tagit till orda i debatten. Det var sannerligen ej någon hastigt påkommen samvetsnöd, då frågan varit aktuell sedan 1868. Flera uttalanden hade sedan gjorts av kyrkomötet och 1908 även av lagut- skottet och första kammaren. Ett generellt förbud mot vigsel av frånskilda stred mot evangelisk kristendomsuppfattning. Det gällde dock ej blott den enskilde prästens samvete utan även respekten för kyrkans förkunnelse om äktenskapet. Den övergivna parten måste få en egendomlig uppfattning om kyrkans allvar.

Det vore ”en underlig art av religionsfrihetslagstiftning”, om prästen så helt skulle göras till statens tjänare, att han i strid med sitt samvete skulle vara skyldig att rutinmässigt utföra en ämbetsplikt. Man kunde ej bortför-

klara prästens religiösa ansvar utan frågan var, om han skulle lyda Gud mer än människor. Plikten att viga följde ju ej med prästämbetet som så- dant. Det vore en vacker gärd åt samvetsfriheten om samma ordning kunde införas i Sverige som i Danmark och Norge.

Det var föga hedrande för det svenska rättssamhället, att en ung präst 1951 hade ställts till ansvar för att ha följt sitt samvete. Om staten hade råd att handla så, måste man fråga om kyrkan hade det. Samvetsmänniskor fanns det ej överflöd på.

Baptistpastorn Swedberg ansåg (AK 20: 70 ff.) det rimligt, att man i en religionsfrihetslag tog hänsyn till prästernas samvete och avskaffade vigsel- tvånget. Om prästen som tjänsteman ej kunde befrias från vigseltvånget, vore detta ytterligare ett bevis för att statskyrkosystem och religionsfrihet vore oförenliga. Möjligheter att avlägsna vigseltvånget borde dock finnas, då ingen enskilds rätt kränktes.

Ordföranden i Svenska Missionsförbundet, lantbrukaren J. Ahlsten, lik- som alla de föregående frikyrkomännen folkpartist, fann det ock egendom- ligt att behålla vigseltvånget, när man skulle öka religionsfriheten. Att ett avskaffande skulle få vådliga följder hade man på sin tid sagt också om konventikelplakatet. Man borde godta religionsfriheten i hela dess vidd. Borgerlig vigsel stode alltid till buds (AK 20: 78 f.).

Några talare uttryckte förståelse för prästernas samvetsnöd men fann ingen praktisk lösning. Herr Onsjö menade, att kyrkan själv först måste bestämma sig. Ännu var det blott en minoritet av prästerna som hade be- tänkligheter, och med litet smidighet och gott omdöme kunde de nog slippa att handla mot sitt samvete. Herr Sundström fann det beklagligt, att stats- kyrkoprästerna försattes i en sämre ställning än sina frikyrkliga kolleger, och menade, att vigseltvånget ur religionsfrihetssynpunkt var otillfredsstäl- lande. Han såg dock ingen annan utväg än obligatoriskt civiläktenskap. Pastor J. W. Johnsson sade sig förstå motionären, men prästens samvete kunde betungas även i andra fall. Om man skulle befria prästerna från alla tjänsteförrättningar, som kränkte deras samveten, skulle det leda till upp- lösning inom kyrkan. Denna borde dock handla som den himmelske Fadern och låta sin sol lysa över både onda och goda. Obligatoriskt civiläktenskap vore intet att oroas inför, men det var orimligt att införa det, då 95 % av svenska folket önskade kyrklig vigsel (AK 20:43, 25, 76 f.).

Statsrådet Zetterberg, som fann att tekniska skäl kunde tala för men praktiska emot obligatoriskt civiläktenskap, medgav att vigsel av frånskilda var en allvarlig sak, då den vållade samvetsnöd hos en del präster. Huvud— skälet till att ingen ändring föreslagits var, att en prövningsskyldighet för flertalet skulle bli en större börda än vigseltvånget. Prästerna borde blott betrakta detta som en av staten pålagd skyldighet och därmed anse sig befriade från egen prövning (AK 20: 35).

Herr Lundqvist sade sig-också ha förståelse för prästernas svårigheter,

men skulle det bli någon ändring, måste det i lag fastslås, när kyrklig vig- sel ej fick äga rum. Allmänheten skulle ej vara nöjd med att den enskilde prästen fick avgöra. Herr Bror Nilsson hade ungefär samma uppfattning som justitieministern om vigseltvånget men hyste sympatier för att för- vandla lysningen till ett civiläktenskap (FK 20: 33, 41 ff.).

Också utskottsordföranden Sandler menade, att en lagändring skulle skapa större samvetsnöd. Jämförelsen mellan den frikyrkliga friheten och det statskyrkliga tvånget var missvisande. Man kunde ej på samma gång ha en frikyrkas frihet och en statskyrkas förmåner och skyldigheter (FK 20: 44 f.).

Folkpartisten överdirektör H. Göransson ansåg, att folkkyrkan borde utan prövning betjäna alla som önskade det. Om något skulle göras för den minoritet som var i samvetsnöd, borde kyrkan ta initiativet till åtgärder, som gjorde att åtal kunde undgås.

Högermannen redaktör fil. lic. J. Braconier undrade, varför kyrkan ej väg— rade att viga frånskilda, om vigsel av sådana stred emot Guds ord. Ett sådant handlingssätt skulle dock vara kärlekslöst, och det skulle ej gagna kyrkan, att den enskilde prästen finge rätt att vägra (AK 20:66).

Två kvinnliga socialdemokrater, fruarna Sjöström-Bengtsson och Nancy Eriksson (FK 20: 52 f.; AK 20: 52) undrade över att prästerna blott reage- rade mot vigsel av frånskilda, då det fanns så många andra bekymmersam- ma fall. Den senare menade, att det var orimligt, att en frånskild skulle nekas kyrklig vigsel ”bara för att prästen är så bunden av bibelordet”. Egentligen var vigsel dock ingen religiös angelägenhet och borde därför skiljas från kyrkan. Praktiska skäl kunde likväl tala för att ha den inom kyrkan.

Prosten Hallén fann (AK 20:37 f.) b-ibehållandetav vigseltvånget höra till framstegen i propositionen jämfört med kommittébetänkandet. Samvets- nöden föreföll något hastigt påkommen. I andra frågor om tidigare poli- tiska och sociala orättvisor hade prästernas samveten ej reagerat. Frågan hade aktualiserats av en grupp yngre teologer, av vilka många vore extremt högkyrkliga. Detta borde de frikyrkliga betänka.

Herr Ahlsten replikerade (AK 20: 78) med skärpa, att han hoppades, att de frikyrkliga aldrig skulle så vansläktas från sina föregångsmän, att de i en religionsfrihetsfråga skulle anlägga taktiska synpunkter. Herr Gustafs— son i Borås menade, att de unga teologernas resonemang var riktigt, om de än var aldrig så högkyrkliga (AK 20: 48).

Motionen avslogs i första kammaren utan votering och i andra kammaren med 127 röster mot 38 och 23 nedlagda (AK 20: 81).

I anslutning till riksdagsbehandlingen av frågan hävdade professor Hj. Dindroth, att det var kyrkans sak att lösa problemet med vigsel av från- skilda och att de enskilda prästerna ej borde gå händelserna i förväg (Sv. D.

17/4 1951). I en replik (9/5) hävdade han, att kravet på frihet för den enskilde prästen ej gick till botten med frågan och var principiellt olyckligt. Ur den synpunkten hjälpte det ej att den av många förordade ordningen utan praktiska olägenheter tillämpades i andra länder. Samvetsnöden måste kvarstå tills kyrkan löst problemet. Stockholms-Tidningen (29/4) och Svenska Morgonbladet (21/5) hävdade samvetsfrihet även för präster. I en artikel i den sistnämnda tidningen framhölls dock, att det även gällde, om kyrkans lära om äktenskapets helgd och orygglighet skulle direkt motver- kas i handling (5/4), medan teol. lic. Ivar Wennfors uttalade sig med stor försiktighet och missionssekreterare Richard Larsson förfäktade, att reli- gionsfriheten krävde vigselrätt utan vigselplikt men att prästerna som stats- tjänstemän kanske ej kunde befrias från vigselplikten (Sv. M. 18/5, 10/7). Göteborgs Handelstidning pläderade för obligatoriskt civiläktenskap (19/4) liksom Stockholms-Tidningen (30/4) och Expressen (13/6) som även beto- nade skillnaden mellan Sverige och länder utan statskyrka. Då kyrkoherden i Hudiksvall på sommaren framförde ett förslag att präst skulle få förrätta borgerlig vigsel, uttalade sig tidningspressen kritiskt (se t. ex. Sv. D. 10/8, Expr. 7/8).

Vid 1951 års kyrkomöte väcktes ej mindre än sex motioner rörande frå— gan om vigsel av frånskilda. Herr Magnus Danell ansåg, att prästerna borde överhuvud taget befrias från skyldigheten att viga, så att ingen nödgades handla mot sitt samvete (nr 9). Professor Halvar Sundberg hävdade en mot- sättning mellan statlig och kyrklig äktenskapsuppfattning och att den kyrk- liga vigseln ej blott var en borgerlig akt. Kyrkomötet borde därför anhålla om åtgärder, så att präst ej riskerade åtal för att han i sin ämbetsutövning följde kyrkans lära (nr 30).

Lagman G. Nilsson framhöll, att allt fler präster tycktes få samvetsbe- tänkligheter då det gällde att viga frånskilda och att det ej var riktigt att tvinga dem. Varken samhällets eller den enskildes rätt kränktes genom en lindring av vigseltvånget. Prästerna skulle på det sättet jämställas med vig- selförrättare inom andra trossamfund. Inga olägenheter hade förmärkts i Danmark och Norge. Kyrkomötet borde därför anhålla om att äktenskaps- lagen skulle få den formulering som dissenterlagskommittén föreslagit (nr 62).

I en motion (nr 63) av biskoparna Jonzon och Ander-berg samt sju andra ledamöter sades det bland svenska folket finnas två vitt skilda äktenskaps- uppfattningar. Det var ur statens synpunkt önskvärt, att den uppfattning som hävdade äktenskapets livsvaraktighet blev gällande. Härtill bidrog den kyrkliga vigseln. Staten måste ta hänsyn till att det fanns två uppfattningar. Det var verklighetsfrämmande att hävda, att vad som måste sanktioneras också var kristligt. När kyrkan utan reservationer vigde frånskilda fick all- mänheten den uppfattningen att sådana återvigslar var helt i sin ordning;

Situationen blev allt värre för prästerna och skulle bli helt ohållbar, om en präst i högsta instans dömdes för tjänstefel ”till följd av sin i Guds ord grundade vägran att meddela kyrklig vigsel”.

Bäst vore om frånskilda endast under vissa i lag angivna omständigheter skulle ha rätt till kyrklig vigsel, medan det i övriga fall finge bero av präs- tens prövning. Vad som sagts om att kyrkan borde välsigna alla berörde ej vad det här gällde. Vigselformulärets böner avsåg en välsignelse ”till det som de nu företagit”. ”Är detta enligt Guds ord synd, är det en hädelse att bedja om välsignelse därtill.” Motionen utmynnade i en begäran om utred- ning om villkoren för kyrklig vigsel.

Kontraktsprosten A. Qvarnström ansåg, att frågan blev alltmer brän- nande och att den ej kunde avfärdas med att prästen skulle följa gällande lag och då vara fri från moraliskt ansvar. Det gällde knappast obetingat för någon ämbetsman och allra minst för en präst, som måste lyda Gud mer än människor. Lagen kunde ej avgöra, hur det skulle förfaras i varje särskilt fall, utan det måste den enskilde prästen göra. Det var ej att pålägga en alltför tung börda, ty den fanns där redan och varken staten eller kyrkan kunde avlyfta den. Kyrkan kunde dock ge prästen sitt moraliska stöd. Om staten gjorde det, skulle detta ej blott befordra samvetsfriheten utan också äktenskapets helgd. I giftermålsbalken borde införas en bestämmelse, att präst ej var skyldig viga, då han fann äktenskapet uppenbart strida mot Bibeln (nr 79).

Fem företrädare för Lunds stift och den teologiska fakulteten i Lund med professor R. Bring och biskop Nygren i spetsen (nr 78) menade, att frågan krävde en grundligare utredning med hänsyn till såväl Bibelns syn på äktenskapet som till spörsmålet vilken kyrkorättslig ordning ifråga om vigsel som vore mest önskvärd.

Gällande lag medförde olägenheter för kyrkan. De olika skäl som anförts mot vigsel av frånskilda var ej helt överensstämmande men några mora- liska synpunkter anlades ej alls. Det gällde att tillse, att kyrkan ej hem— fölle till någon sekteristisk uppfattning. En utredning [borde avse både möj— ligheten att ge den enskilde prästen frihet och att skilja det civilrättsliga och det religiösa momentet vid vigseln. Prästens formella vigselskyldighet kunde då kvarstå men i så fall kom problemet att gälla, när den religiösa akten finge förekomma. Härom finge väl kyrklig myndighet utfärda direk- tiv. Denna utväg vore bättre än obligatoriskt civiläktenskap, som skulle lämna en del av de kyrkliga problemen olösta. Hänsyn 'borde även tas till förhållandena i grannländerna, till det ökade antalet skilsmäSSOr och till den frikyrkliga vigselrätten. Man borde även beakta i vad mån evangeliets budskap kunde skadas genom gällande ordning och om denna risk var större än olägenheterna vid en lagändring.

Kyrkolagsutskottet konstaterade (nr 20, s. 20 ff.), att motionerna föran— letts av allvarliga svårigheter och därav vållad om bland präster och bli—

vande präster på grund av rådande ordning. Frågan var av vittgående prin— cipiell betydelse. Den hade flera gånger diskuterats och meningarna var alltjämt starkt delade. Om kyrkomötet skulle kunna göra någon hänvän— delse till statsmakterna måste därför först större klarhet skapas.

Någon enighet om Bibelns tolkning kunde nog ej uppnås, men en utred— ning skulle dock kunna bli värdefull. Villkor för vigseln kunde ej direkt härledas ur Bibeln. Hänsyn måste bl.a. tagas till om äktenskapet blott var en borgerlig institution eller också en kyrkorättslig. Prästen finge ej bli någon sorts domare.

Om man kunde nå fram till en mer enhetlig kyrklig uppfattning och denna ej överensstämde med gällande rätt borde olika alternativ för en änd- ring övervägas. Ingen lagändring borde göras, som försvårade kyrkans upp— gift eller försvagade den kyrkliga seden. Oavsett villkoren för kyrklig vigsel borde prästens vigselskyldighet och hänsyn till hans samvetsbetänkligheter utredas. Utskottet slutade med att föreslå, att frågan överlämnades till kyr- komötets utredningsnämnd. Mot detta förslag reserverade sig f. justitie- rådet N. Gärde, prosten Hallén och riksdagsmannen Hj. Svensson i Grönvik.

Frågan föranledde en ganska lång debatt i kyrkomötet. De flesta var be- kymrade över rådande förhållanden, men meningarna om vad som vore att göra var mycket delade, något som redan vid debattens början framhölls av landshövdingen, friherre C. F. Hamilton, kyrkolagsutskottets ordförande.

Reservanternas talan fördes främst av Gärde, som fann att motionerna framställde tre alternativ: 1) Präst skulle alltid ha rätt att neka viga, 2) Präst skulle ha rätt neka viga frånskilda, 3) Frågan bör utredas, vilket utskottet föreslagit.

Samvetsfriheten vore grundlagsfäst, men en ämbetsman måste i sin äm- betsutövning följa lagen och en präst, som avföll från kyrkans lära, var pliktig att avgå. Vore vigsel i vissa fall stridande mot Bibeln, vore det lika betänkligt för en borgerlig vigselförrättare som för en präst att förrätta den. En skillnad i samvetsfrihet vore knappast förenlig med evangelisk uppfatt- ning. Justitieminister Hasselrots uttalande 1915 åberopades (se sid. 165).

Äktenskapet vore även enligt borgerlig uppfattning livsvaraktigt men kunde ej upprätthållas med tvång. Prästen skulle ej vara någon domare och hänsyn måste tas även till kontrahenterna, som lätt kunde drivas bort från kyrkan. Man fick ej samvetsfrid blott genom att neka viga. Vigsel av från- skilda behandlades ej i bekännelseskrifterna och var följaktligen ej en bekännelsefråga i svenska kyrkan. Utskottets utlåtande tycktes gå i katolsk riktning.

Rätt för präst att vägra viga saknade stöd både i Bibeln och i kyrkans lära och skulle klart strida mot borgerlig uppfattning. Detta hindrade dock ej att t. ex. präst som varit medlare skulle kunna anses jävig förrätta ny vigsel. Om kyrkan därutöver ville ge den enskilde prästen rätt att neka viga

skulle en konfliktsituation uppstå, som komme att leda till obligatoriskt civiläktenskap. Utskottet hade kringgått problemen i stället för att söka lösa dem. Det hade visat ”alltför mycket av kompromissens och den världsliga klokskapens anda”.

Två präster och tio lekmän instämde i detta anförande. Det gjorde i hu- vudsak även professor Å. Hassler, som ansåg, att Gärde uttryckt ”en bred lekmannaopinion och som jag hoppas även den övervägande meningen bland prästerna”. Han tog emellertid utskottet i försvar och underströk den rådande oron, som gjorde en grundlig utredning naturlig.

Herr Hj. Svensson menade, att åsikterna var så delade, att det vore omöj- ligt att göra något uttalande och att kravet på ett sådant hade blivit en prestigefråga.

Professor Bring utvecklade de teologiska reflexioner som låg bakom hans motion. De som ville ge präst rätt att vägra vigsel utginge ofta från en kyrkosyn främmande för den svenska kyrkan. Det fanns dock fall, där vig— sel även efter evangelisk-luthersk uppfattning borde vägras, men den stora faran var, att en befrielse från vigselskyldighet motiverades oriktigt. Kris- tendomen fick ej omtolkas till fariseisk moralism ej heller enstaka bibelord göras till civila lagar.

Kyrkan finge ej avgränsa sig. Inställningen i vigselfrågan sammanhängde nära med spörsmålet om förhållandet mellan kyrka och stat. Det var att ha en sekulariserad uppfattning att mena att kyrkan ej skulle kunna samverka med en sekulariserad stat.

Det vore en falsk bilbeltolkning att vilja fastställa ”en viss i Bibeln grun— dad, för alla kristna såsom allmängiltig regel gällande lag angående äkten- skap och skilsmässa”. Man måste ta hänsyn till de faktiska förhållandena.

Förbindelsen med staten var av värde för kyrkan, men den förutsatte förståelse från statens sida och lagändringar för att undanröja samvetsbe- tänkligheter. Det borde även prövas, om ej även de präster som ur evange— lisk-luthersk synpunkt icke reagerade objektivt riktigt kunde befrias från ansvar eller åtminstone dömas milt.

Biskop Nygren framhöll, att även de talare som yrkat avslag givit belägg för att någonting måste göras. Det kunde i och för sig finnas skäl att bifalla lagman Nilssons motion, men det var ej säkert att denna skulle vinna gehör på andra håll. Därför vore en utredning att föredraga.

Till och med ett par av de motionärer som yrkat på omedelbart beslut om lagändring, herrar M. Danell och H. Sundberg, instämde i förslaget om utredning. Den förre fann obligatoriskt civiläktenskap så stridande mot allmänna opinionen att denna utväg att lösa problemet var helt otänkbar. Gärde hade förbisett, att en stor grupp präster ansåg vigsel av frånskilda oriktig eller också ville han tvinga dessa till vidsynthet. Tvång var i ett sådant fall den sämsta möjliga metoden. Det gällde här en praktisk ej en juridisk eller teologisk fråga. Ett tvång som i minst 83 år irriterat svenska

präster var ”helt enkelt moget för avskrivning”. Lagen borde utformas så att den ej sårade någon.

Professor Sundberg betonade, att det förelåg en motsats mellan borgerlig och kyrklig rätt och att det därför var helt missvisande att jämföra präs- tens ställning i detta fall med en borgerlig vigselförrättares. Den senare vore ej bunden av kyrkans bekännelse och kunde ej råka ut för någon pliktkollision. Vad som var kyrkans lära kunde vara diskutabelt, men man borde ej med straffhot söka tvinga en präst att avvika från vad han ansåg vara kyrkans lära. Om man gjorde det, skulle man driva in en kil mellan stat och kyrka. Att konstatera ett äktenskapshinder var i varje fall ej en dömande funktion.

Assessor S. Lampers önskade helst en utredning men med hänsyn till det åtal som väckts mot en vigselvägrande präst, något som tidigare förefallit uteslutet, skulle han vid en votering kanske rösta för lagman Nilssons motion. Om den åtalade bleve dömd, måste kyrkan ingripa. Det borde ej komma i fråga, att de präster som inte ansåge sig böra viga skulle lämna sina tjänster. Det skulle vara en förlust för både kyrka och samhälle samt en orättvisa mot de enskilda. Man kunde ej genom en uttolkning häva sam- vetshetänkligheter, men mycket vore ändå vunnet, om det kunde visas, att prästen i vigselfrågan ej var bunden av kyrkans bekännelse.

Kontraktsprosten Bolling hade intet direkt yrkande men ansåg, att obli— gatoriskt civiläktenskap var en utväg, som borde prövas. Det hade sagts vara kärlekslöst att vägra alla frånskilda kyrklig vigsel, men Kaj Munk hade i en predikan undrat vad man skulle ha borgerlig vigsel till, om den ej skulle tillämpas för frånskilda. Eljest skulle det alltid finnas ”ett kräk till präst som är villig att förlöjliga sin helgedom genom att så ofta herr Hansen finner det lämpligt av honom ta ett löfte om evig trohet mot den nya partnern . . .”.

Lagman Nilsson höll fast vid sin motion under framhållande av att präs- terna liksom alla andra vore skyldiga att följa gällande lag, men att denna borde ändras, då den ej uppbars av det allmänna rättsmedvetandet. Inemot hälften av prästerna hade redan 1915 uttalat sig mot vigsel av frånskilda och de vore troligen ännu flera nu. Man kunde även befara menliga följder för prästrekryteringen.

Biskop Anderberg och prosten Qvarnström yrkade också bifall till lag— luan Nilssons motion. Den förre framhöll, att han själv hörde till de präster som borde åtalas, men att han ansåg det som sin plikt som själasörjare att söka väcka samvetena. Om prästernas samvetstvång ej kunde lättas på annat sätt, hade han blivit alltmer benägen för obligatoriskt civiläktenskap. Ett uppskov för utredning vore olyckligt. Qvarnström ansåg det som en förbi- sedd men väsentlig sak, att äktenskapet enligt vigselritualen var av Gud instiftat. Kyrkan kunde ej nöja sig med att se på det med statens ögon. När en del präster vägrade viga, berodde detta på att en av kontrahenterna enligt

kyrklig upppfattning redan var gift. De skulle svika sin Herre, om de väl- signade en sådan förbindelse. Kyrkan måste, som E. Billing sagt, även i handling hävda sin äktenskapsuppfattning, så att evangeliets innebörd ej fördunklades. Det var skillnad mellan prästens ställning och den civile äm— betsmannens.

Herr Axel B. Svensson antog, att de präster som led samvetsnöd skulle anse det som en karikatyr om kyrkomötet godkände något som kallades religionsfrihetslag men ålade dem ”ett olidligt samvetstvång”. Han önskade därför, att kyrkomötet skulle bifalla både Nilssons och Sundbergs motioner.

Kyrkomötet antog emellertid genom uppresning utskottets utredningsför- slag (AKP 1951, 7: 86—112).

Tidningspressen observerade i samband med kyrkomötet på nytt vigsel- frågan. Svenska Morgonbladet framhöll, att problemet kyrka—stat genom den blev klart belyst. Tanken på en skilsmässa dem emellan aktualiserades men innan den förverkligats måste varje årlig övertygelse respekteras. Aftonbladet trodde, att frågan skulle återkomma i form av förslag om obli— gatoriskt civiläktenskap (13/10), medan Morgontidningen befarade god— tycke, om den enskilde prästen skulle få bestämma (18/10). Göteborgs— Posten var frapperad av mängden ståndpunkter i vigselfrågan. Gärdes anfö- rande framhävdes särskilt, men hans försök att jämställa villkoren för kyrklig och borgerlig vigsel ansågs ej tillfredsställande. Den kyrkliga äkten— skapsuppfattningen sammanfölle ej med den statliga och det vore därför orimligt att straffa präst, som råkade i samvetsnöd. Den enda verkliga lös- ningen vore obligatoriskt civiläktenskap (GP 14/10). Svensk-a Landsbygden förklarade sig däremot ej kunna acceptera vigselvägran, då prästen i viss mån även vore statstjänsteman. Om det ej funnes någon statskyrka, skulle det ej heller föreligga någon vigselskyldighet (Sv. L. 16/10).

k ) Åtal för vigselvägran

Beträffande det i debatten omnämnda åtalet mot en församlingspräst för vägran att förrätta vigsel av frånskild må här följande redovisas (för utför- ligare referat hänvisas till JO:s ämbetsberättelser 1952 s. 51 ff. och 1953 s. 12 ff.) : Ett inom en församling kyrkobokfört par hade inställt sig på pas— torsexpeditionen för att begära lysning. De hade där mottagits av en t. f. komminister N. i församlingen. På begäran av mannen att N. skulle förrätta vigseln, hade denne, som i kyrkoboken sett att mannen var frånskild och vid förfrågan fått detta bekräftat, förklarat, att han icke önskade förrätta vigseln, vilket uttalande hade avsetts och uppfattats som en vägran. Vid det fortsatta samtalet hade N. angivit, att han enligt giftermålsbalken var skyl- dig att viga men förklarat, att hans samvete bjöd honom att ej göra så, enär Guds ord förbjöde det.

Sedan justitieombudsmannen med anledning av vad sålunda förekommit förordnat om åtal mot N. för tjänstefel, handlades målet vid rådhusrätten i Göteborg.

I dom den 18 september 1951 uttalade rådhusrätten bl. a.: ”Genom sin vägran att viga har N. åsidosatt den tjänsteplikt, som åvilat honom jämlikt bestämmelserna i 4 kap. 3 & giftermålsbalken. I princip böra samvetsbetänk- ligheter icke föranleda till befrielse från påföljd för lagbrott. Rådhusrätten anser emellertid —— med beaktande av vissa i domen tidigare återgivna utta- landen samt i målet i övrigt förekomna omständigheter att det skulle utgöra ett obehörigt intrång i samvetsfriheten. därest präst, som hyser sam- vetsbetänkligheter med anledning av förefintligt, på svenska kyrkans bekän— nelse grundat vigselhinder icke skulle vara berättigad vägra viga frånskild utan att därigenom ådraga sig straffansvar. Särskilda skäl tala sålunda för att N:s vägran att viga icke bör föranleda till straff för tjänstefel.” — N. frikändes sålunda från ansvar.

Justitieombudsmannen fullföljde talan mot domen till hovrätten för Västra Sverige, som i dom den 8 april 1952 fastställde rådhusrättens frikän— nande domslut. I sin motivering. som avvek ganska starkt från rådhusrät- tens, uttalade hovrätten efter redovisning av tidigare uttalanden vid lag- stiftning m.m.:

"Den ovan lämnade redogörelsen för vad vid omförmälda kyrkomöten förekommit utvisar enligt hovrättens mening att det lagstiftande kyrkliga organet godtagit att det i enlighet med vad Kungl. Maj:t och riksdagen för sin del beslutat skall åligga präst i församling, av vilken endera av de tro- lovade är medlem, att utan rätt till prövning av förekomsten av andra vig- selhinder än de som uttryckligen angivits i giftermålsbalken förrätta kyrk- lig vigsel. Vigselförrättares medverkan vid äktenskaps ingående med kyrk— lig vigsel innefattar således i dylika fall icke något bedömande av det till- ämnade äktenskapet ur religiösa eller etiska synpunkter. N:s invändning att han på grund av kyrkans bekännelse varit förhindrad att i ett fall som förevarande viga frånskild saknar därför grund.

Hovrätten finner förty N. ha förfarit felaktigt då han vägrat viga mannen och dennes trolovade. Med hänsyn till den oklarhet, som rätt rörande prästs skyldighet att viga frånskild, finner hovrätten emellertid N:s felaktiga för- farande icke skäligen kunna tillräknas honom såsom försummelse, oför- stånd eller oskicklighet.

Hovrätten fastställer förty rådhusrättens domslut såvitt talan däremot fullföljts."

I fråga om motiveringen förekom skiljaktiga meningar inom hovrätten. Två av hovrättens fyra ledamöter avgav var sitt skiljaktiga yttrande. '

En av dessa ledamöter uttalade bl. a., att med hänsyn särskilt till yttrande av statsrådet Hasselrot vid 1915 års kyrkomöte och till den i hovrättens dom lämnade redogörelsen för vad som förekommit vid flera kyrkomöten viss

oklarhet rått rörande prästs skyldighet att viga frånskild, varför det fel- aktiga förfarandet därför skäligen icke borde tillräknas N. såsom försum- melse. oförstånd eller oskicklighet.

En ledamot —— hovrättens president yttrade bl. a.: ”Då präst förrättar vig- sel, utför han en handling i det borgerliga samhällets tjänst, men han upphör icke därför att samtidigt vara i utövning av prästämbetet. Undersökas bör då vad i detta sammanhang kan anses hava ålegat N. såsom innehavare av prästämbetet.

Av regeringsformen & 28, jämförd med 5 2, framgår att präst skall vara av den rena evangeliska läran, sådan den är antagen och förklarad i den oförändrade Augsburgska bekännelsen och Uppsala mötes beslut av år 1593. Enligt 1686 års kyrkolag, kap. 1 5 1, skall präst vid ordinationen förplikta sig till denna lära och trosbekännelse. I sitt prästlöfte, som till lydelsen är stadfäst av Kungl. Maj:t, för- pliktar sig prästkandidaten, innan han erhåller prästämbetet. bland annat, att tro- get efterleva kyrkans lag och ordning.

Vad som utgör kyrkans lära och bekännelse kan icke tillkomma domstolen att avgöra, utan får avgörandet i princip anses tillkomma kyrkliga myndigheter. Nå- gon sådan myndighet med behörighet att enhetligt för hela riket uttala sig om lära och bekännelse, finnes icke. Tolkningen måste, med stöd av, 1686 års kyrko- lag, kap. 24 55 1 och 2, anses ankomma på biskoparna, var för sitt stift.

Efter vad som framgår av uttalanden i målet av biskopen i Göteborgs stift böra kyrkans lära och bekännelse så tolkas, att skillnad i äktenskap utgör hinder för präst att förrätta vigsel till senare äktenskap utom för två särskilda fall, av- vilka intetdera förelåg då N. vägrade vigsel.

Vid dessa förhållanden måste N., då han anmodades viga, anses ha befunnit sig i en konfliktsituation. Borgerlig lag ålade honom att viga. Men enligt kyrkans lära och bekännelse, som han jämlikt kyrkolag. jämförd med regeringsformen. hade att följa, ägde han icke viga.

Det skulle kunna göras gällande att, med hänsyn till den medverkan kyrkomö- tet lämnat vid tillkomsten av gällande giftermålsbalk, kyrkans lära och bekännel- se nu icke kunde åberopas till stöd för vägran att viga. Enligt min uppfattning ha de åsyftade kyrkomötena, vid vilkas beslut för övrigt lekmännens röster kun- nat bliva avgörande, icke haft behörighet att auktoritativt tolka kyrkans lära och bekännelse; de ha, såvitt nu är fråga, endast varit en instans vid stiftande av kyrkolag. Vad vid dessa kyrkomöten förekommit kan därutöver blott tjäna till belysning av tolkningsfrågan. Det är skäl att här än en gång framhålla, att någon bestämmelse av kyrkolags karaktär, som har direkt avseende å äktenskapshinder, icke finnes.

I betraktande av den pliktkollision, som efter vad förut sagts, förelegat för N. då han vägrade att viga, finner jag denne icke hava genom sin vägran gjort sig skyldig till råttsstridigt förhållande, än mindre till försmnmelse, oförstånd eller oskicklighet i tjänsten.”

I tillägg till utveckling av sin mening anförde presidenten bl. a., att han fäst avgörande vikt vid att N:s uppfattning stått i överensstämmelse med den aukto- ritativa uttolkning av läran, som enligt kyrkolagen stode till buds. Man fäste sig emellertid då genast vid den möjligheten, som funnes, att därest ett alldeles anav logt fall som det förevarande skulle inträffa inom annat stift, det stiftets biskop skulle vid tolkning av läran komma till motsatt resultat mot det föreliggande. Det vore en betänklig brist, att, om bedömningen av en prästs handling var beroende av en auktoritativ tolkning av läran, intet för hela riket gemensamt organ funnes för att verkställa tolkningen. Det vore en viktig och brådskande lagstiftningsupp-

gift att för framtiden undanröja anledningen till en sådan konflikt mellan präs- tens plikt i det borgerliga samhällets tjänst och hans plikt såsom innehavare av prästämbetet. I händelse av slutlig fällande dom i målet syntes en lagändring vara minst lika nödvändig.

Talan fullföljdes icke mot hovrättens dom.

Såväl åtalet som domstolarnas utslag uppmärksammades i pressen genom mängder av insändare och genom redaktionella kommentarer. På ett tidigt stadium förklarade Skånska Dagbladet (18/4 1950), att frågan om vigsel av frånskilda var ett allvarligt problem för kyrkan ”i skilsmässoraseriets tid”. Vigselvägran kunde dock bli ett hinder för den kyrkliga verksamheten och tidningen undrade, varför de samvetsömma prästerna ej blev också t. ex. värnpliktsvägrare. Svenska Morgonbladet menade (5/4 1951), att åtalet berodde på statskyrkosystemet men att man trots detta borde finna en lösning som ej klavband prästernas samveten. Göteborgs Handelstidning hänvisade till obligatoriskt civiläktenskap som en sådan (19/4). Svenska Morgonbladet återkom (31/8) till att rättegången berodde på statskyrko— systemet. Sä länge det bestod borde det oaktat en ärlig övertygelse respek— teras. De vigselsökande borde ta hänsyn till prästens samvete.

Rådhusrättens frikännande dom tycks allmänt ha väckt förvåning (se AB 19/9, Expr. 19/9, Sv. M. 22/9, Arb. 5/10). Arbetet fann det alldeles ohållbart att fria prästen med hänsyn till religionsfriheten, då det skulle leda till godtycke och personliga trakasserier. Svenska Morgonbladet fram— höll däremot, att frikännandet ur kristen synpunkt var tillfredsställande, då man ej kunde lösa samvetskonflikter med böter (22/9). Stockholms-Tid- ningen hävdade, att även en statskyrkopräst borde ha samvetsfrihet och att många som ej delade den åtalades uppfattning skulle ha funnit en fällande dom pinsam (20/9 1951). Medan Svenska Morgonbladet (21/9) till prästens förmån åberopade RF & 16 —— det vore underligt, om han skulle vara skyldig lyda staten mer än Gud —, ogillade Göteborgs Handelstidning, att rege- ringsformen under rättegången åberopats till förmån för den åtalade (19/5 1952). Tidningen hävdade ock (26/5), att inga teologiska argument kunde rubba gällande rätt.

Efter hovrättens dom förekom i Svenska Dagbladet ett livligt menings- utbyte mellan de båda juristprofessorerna Halvar Sund-berg och Åke Hassler om behovet av en förändrad lagstiftning. Medan Sundberg kraftigt betonade detta, avvisade Hassler tanken, emedan den skulle leda till obligatoriskt civiläktenskap (Sv. D. 24/5, 30/5, 9/6, 4/7, 26/7 1952).

I ) I 953 års kyrkomöte

1953 års kyrkomöte samlades förelåg utredningsnämndens betänkande (nr 5). Enligt en särskild utredning av professor O. Linton var äktenskapet enligt Nya testamentet ”ett monogamt, oupplösligt förbund” och en skils— mässa alltså stridande mot äktenskapets idé. Detta var dock ej avsett som

någon lag utan som ett ideal. Kyrkan kunde ej med stöd av enskilda bibel- ord avgöra i vilka fall en skilsmässa vore legitim, men den skulle i ord och handling uttrycka ”Guds avsikt med äktenskapet”.

Enligt en utredning av dåvarande docenten R. Josefson var äktenskapet enligt reformatorisk uppfattning en borgerlig angelägenhet och skilsmässa i vissa fall tillåtlig. Enligt kyrkans lära var äktenskapet i princip oupplös— ligt men på grund av människohjärtats hårdhet vore skilsmässa och nytt äktenskap möjligt. Det radikala kravet, som gjorde även ögats begärelse till äktenskapsbrott, kunde ej förvandlas till rättssatser. Restriktioner rö- rande vigsel av frånskilda vore inom den lutherska kyrkan ej principiellt motiverade utan tillhörde närmast kyrkotuktens område. Kyrkan kunde ej välsigna äktenskap som uppenbart stred mot den kristna äktenskapsupp— fattningen.

Utredningsnämnden fann det följaktligen omöjligt att med stöd av Bibeln och bekännelseskrifterna ange generella normer för vigsel av frånskilda. En prövning av de enskilda fallen måste ske. Så var fallet i Danmark, Norge och England, ehuru i de norska och anglikanska kyrkorna vigsel av från- skilda ej brukade förekomma. Andra trossamfund i Sverige hade också vig— selrätt utan vigseltvång.

Rådande förhållanden vore högst otillfredsställande. Förbud mot vigsel av alla frånskilda vore en ”lagisk ståndpunkt” stridande mot ”evangeliets anda”. Hänsyn måste tagas till det särskilda fallet. mln avgörandet kunde ej helt anförtros åt den enskilde prästen, då praxis skulle bli alltför skif- tande. Bäst vore, att biskoparna utfärdade riktlinjer, som skulle bli avgö- rande för prästens ställningstagande efter ett personligt samtal med kontra— henterna, vilket skulle bli obligatoriskt vid vigsel av frånskilda. På detta sätt skulle troligen i de flesta fall konflikter kunna undvikas. Kyrkan borde ha rätt att kräva, att staten sedan ärendena handlagts i denna ordning skulle respektera kyrkans uppfattning och ej tillgripa åtal.

Man hoppades, att saken skulle kunna ordnas på detta sätt utan lagänd- ring. Om detta ej vore möjligt, ansågs det bästa vara att den enskilde präs— ten fick rätt vägra vigsel av frånskilda, ...i länge den tidigare maken var i livet. Även i detta fall borde biskoparna uppställa normer. Det kunde då ej sägas, att prästen uppträdde som domare utan blott som övervakare av att kyrkans ordning och värdighet respekterades. Man skulle därmed också kunna hoppas få en enhetlig praxis. På grund av vissa bibelord hade just vigseln av frånskilda fått en särskild aktualitet. Denna fråga måste därför ovillkorligen lösas, även om det också fanns andra fall. där kyrklig vigsel kunde synas anstötlig.

Rektor Göransson, som f.ö. fann det väl starkt att säga, att förbud mot vigsel av frånskilda stred mot evangeliets anda, uttalade, att rätt att vägra vigsel borde bero på biskopens medgivande i varje särskilt fall.

I övrigt var nämnden, där även prosten Hallén ingick, enhällig.

Expressen betecknade förslaget, då det publicerades, som märkligt och orimligt. Det skulle ej leda till något resultat. Obligatoriskt civiläktenskap vore enda lösningen (16/12 1952). Svenska Morgonbladet var också kritiskt och ansåg vad dissenterlagskommittén föreslagit vara att föredraga. Den enskilde prästen borde få följa sitt eget samvete utan någon biskopskontroll (22/12 1959).

Lagman Nilsson fann i en ny motion (nr 13) till kyrkomötet ej möjligt nå önskade resultat utan ändrad lagstiftning. Man borde alltså tillgripa alter- nativet med en lagändring som gav den enskilde prästen frihet.

Också professor Bring m.fl. återkom (nr 28). Vigselvägran borde blott förekomma, då en "otvetydigt okristen betraktelse av äktenskapet förelig— ger”. Avgörandet måste falla inom den enskilda själavården. Biskopen borde, som reservanten i utredningsnämnden föreslagit, få avgörandet. Även rätten till förstagångsvigsel borde prövas; eljest hade man hemfallit åt en oriktig lagisk uppfattning. Om en del präster på grund av en sådan råkade i samvetsnöd, måste det sägas ifrån, att detta ej var kyrkans uppfattning utan att de var att jämföra med värnpliktsvägrare. Utredningsnämnden tycktes ha sammanblandat principiellt helt skilda ting. Endast praktiska skäl kunde få motivera att blott vissa vigslar efter skilsmässa bleve föremål för prövning. Kyrkomötet borde göra en hemställan enligt reservanten Gö— ranssons förslag.

Häradshövding A. Ramfors utgick (nr 71) från dissenterlagskommitténs förslag men ville inskränka rätten att vägra vigsel till vissa angivna fall.

Kyrkolagsutskottet (nr 24) betonade, att kyrkans handlande och förkun- nelse måste överensstämma och att det var orimligt, att en präst. som ville hävda kyrklig ordning, skulle riskera åtal. Större hänsyn måste tas till kyr— kans speciella uppgifter än till jämställdheten mellan kyrklig och borgerlig vigsel. Stora svårigheter förelåg för att genomföra de kyrkliga önskemålen. Svårigheterna hade ökats genom att de enskilda prästernas samvetsbetänk- ligheter skjutits i förgrunden i stället för kyrklig ordning. Obligatoriskt civiläktenskap skulle blott minska tillfällena till förkunnelse av kyrkans uppfattning och borde ej komma ifråga.

Olika förslag hade prövats men funnits otillfredsställande. Mot det av lag— man Nilsson understödda alternativet anmärktes, att det skulle leda till en så långt gående subjektivism, att den ej stämde med evangelisk kyrkosyn, till en splittring bland prästerskapet och till brist på hänsyn till de vigsel- sökande. Om avgörandet gavs åt biskoparna, rådde risk för olikhet mellan stiften.

Om man gåve Kungl. Maj :t rätt att medge dispens från vigselplikten i fall som befanns strida mot god kyrklig ordning, skulle man undgå de mera principiella och allmänna brister som vidlåder andra förslag. Biskopen borde fungera som mellaninstans. Kyrkomötet borde hemställa om en utredning

om befrielse från vigselplikten. Detta uttalande var enhälligt trots att i ut— skottet fanns såväl herrar Gärde, Å. Hassler och Hj. Svensson som Nilsson och Staxäng.

Debatlen visade emellertid, att meningarna var ganska skiftande. lngen yrkade direkt på avslag, även om redaktör S. Oljelund förklarade sig ej kunna medverka till införande av någon sorts dispensförfarande, som på grund av allmänhetens reaktion kunde bli till skada för kyrkan. Ett åtal verkade däremot i motsatt riktning och en fällande dom nog ännu mer. Det var dock ej så säkert, att det blev några sådana. Landshövding K. J. Olsson framhöll att även andra än präster kunde ha samvetsbetänkligheter, ehuru det för dem ej var en trosfräga. Liksom chefredaktör Bråland menade han, att vigselfrågorna nog i regel med litet gott handlag kunde ordnas i godo och utan lagändring. Olsson var tveksam inför dispensförfarandet och me— nade, att resultatet av en utredning kanske blev obligatoriskt civiläktenskap. Herr Bråland tyckte frågan råkat in i en återvändsgränd.

Å andra sidan ansåg några talare, att utskottet alltför ensidigt betonat en viss form av dispensförfarande. Detta gäller främst biskop Cullberg, som ville ändra klämmen. så att det blev fråga om en förutsättningslös utred- ning. Det var en omständlig procedur som föreslagits för dispensförfarande, ja så omständlig att man kunde förmoda, att utskottet avsett, att frågan skulle förfalla, innan den hunnit formellt avgöras, genom att de vigsel— sökande vänt sig åt annat håll. Även ett par andra talare antydde sig tro på en sådan avsikt.

Kontraktsprosten Ekmark fann. att man borde ändra lagen i stället för att ge dispenser, vilka skapade förakt för den och dessutom medförde prak— tiska olägenheter. Det borde ej speciellt talas om vigsel av frånskilda. Det var den skillnaden mellan de civila ämbetsmännen och prästerna, att de senare var förpliktade att ha Guds ord som högsta rättesnöre, medan detta för de förra var lagen. Han önskade en mer allsidig utredning och trodde. att riksdagen ej nu skulle ställa sig så avvisande som tidigare. Som ett stöd härför åberopades namnen under utredningsnämndens utlåtande.

Även bland dem som yrkade bifall till utskottets förslag var dock meninga arna nästan överraskande delade och motiveringarna mycket skiftande. Justitierådet Gärde hade biträtt förslaget, emedan det överensstämde med de grundläggande principerna i svensk äktenskapslagstiftning, medan för— bud mot vigsel av frånskilda skulle införa ett främmande element. Det var av vikt, att det nu var fråga om äktenskap över huvud taget, om äktenskaps— löftets sannfärdighet, icke om vigsel av frånskilda. Det fanns inga etiska eller religiösa skäl att förbjuda andragångsäktenskap som vore avsedda att bli varaktiga. Varken präster eller ämbetsmän kunde få handla efter något subjektivt samvete.

Också prästerliga talare som prosten Qvarnström och komminister Hög-

berg framhöll, att det måste vara kyrkans ordning och ej den enskilde präs— tens samvete som skulle avgöra, när vigsel borde vägras. Nu hade det sagts ifrån, att kyrkan ej ville medverka vid alla vigslar och en väg för befrielse hade anvisats, som nog i praktiken skulle täcka de förekommande fallen.

Biskop Anderberg framhöll utskottsförslaget som den enda framkomliga vägen, även om han från början föredragit en direkt ändring av äktenskaps— lagen.

Huvudtalare för utskottsförslaget var professor Bring. som framhöll att detta i första hand krävde frihet för kyrkan och därnäst en begränsad så— dan för prästen, medan förslag om ändring av äktenskapslagen främst åsyf- tade prästens frihet. Detta var en avgörande skillnad, emedan talet om sam— vetsfrihet för prästen var dubheltydigt. Det populära individualistiska be- greppet avsåg, att var och en skulle få göra soul han ville. Detta vore dock omöjligt både i statens och i kyrkans tjänst. I det senare fallet var man [bun- den vid kyrkans lära, dvs. vid skriftens ord, ”så som de binda våra sam- veten, sedan de tolkats genom bekännelseskrifterna". Kyrkan hade ett objektivt budskap, vars tjänare prästen skall vara. Att låta varje präst själv ta ställning t. ex. till vigsel av frånskilda utan hänsyn till kyrklig ordning ”skulle vara att införa en frikyrklig princip”. Detta hade föreslagits av dis- senterlagskommittén, men det skulle spränga ”vår kyrkosyn”, vilket utred- ningsnämnden ej klart insett. Man kunde ej utan vidare göra som i ling- land, Tyskland och Danmark, där en mer eller mindre avvikande kyrkosyn rådde.

Frihet för den enskilde skulle också lätt kunna leda till splittring inom kyrkan. Detta undveks genom utskottets förslag som också innebar en ur evangelisk—luthersk synpunkt tillfredsställande lösning. ”Kyrkan får prin- cipiell frihet att vägra en vigsel, som skulle bryta dess ordning." Samtidigt sattes spärr för prästerligt godtycke och främmande uppfattningar. En lega— listiskt grundad vigselvägran skulle blott återuppliva den gamla bitterheten mot ”svartrockarna”. Icke enskilt godtycke eller en dömande inställning utan ödmjuk hänvisning till kyrkans ordning samt förkunnelsens allvar och sanning skulle motivera vigselvägran. Detta skulle ej innebära. att kyr- kan undgick förtal och förföljelse, men den skulle då lida för en rättfärdig sak.

Det vore enligt Brings mening även till fördel för prästerna själva att slippa handla på eget ansvar. Kyrkan skulle svika sin uppgift att förkunna ordet, om den yrkade på obligatoriskt civiläktenskap. Det skulle kunna leda till en klar skillnad mellan en statlig och en kyrklig äktenskapssyn. Förhål— landena hade varit annorlunda på 1500-talet. då reformatorerna förde äktenskapet till det civila området.

Professor Hassler betonade det betydelsefulla i att man fick en lagstift— ning som ej speciellt vände sig mot de frånskilda. Man måste ställa en upp— riktig önskan om ett livsvaraktigt äktenskap som villkor för kyrklig vigsel.

Eljest skulle en spänning mellan vigselritualen och den föreliggande situa- tionen uppstå. Denna spänning skulle kännas särskilt besvärande för präs- ten. Härtill borde hänsyn tas men ej till individuella samvetsbetänkligheter, vilket principiellt skulle vara ytterst betänkligt. Ingen borde tvingas till oär- ligt tal allra minst vid en vigsel. Utskottet hade anslutit sig till en tanke som utformats redan 1903 och på nytt framförts 1915 som ett nödvändigt komplement till den nya äktenskapslagen. Den föreslagna lagen skulle så- kert sällan behöva begagnas, då den skulle öka möjligheterna till en upp- görelse i godo.

Liksom andra talare menade Hassler. att frihet för den enskilde prästen t. v. ej heller kunde tänkas, emedan statsmakterna 1951 hade avvisat detta.

Ett par andra jurister, som stödde förslaget, främst assessor Sven Lam- pers, menade att åtalseftergift i någon form var en framkomlig väg men också att Kungl. Maj:t säkert aldrig skulle i något motiverat fall vägra dispens.

En lekman, överlärare D. Estborn, fann utskottsförslaget tillfredsstäl- lande, emedan det medgav befrielse från vigselskyldigheten av samvetsskäl, men endast då dessa hade sin grund i kyrkans lära och personligt godtycke alltså var uteslutet. Kyrkan skulle också få möjlighet att säga ifrån, att vissa äktenskap stred mot dess förkunnelse, och detta ej blott i fråga om andragångsvigslar.

Också häradshövding Turén betonade, att samvetsbetänklighelerna måste ha sin grund i kyrkans lära för att befrielse från vigselplikten skulle kunna komma ifråga. Det skulle alltså ej vara fråga om samvetsbetänkligheter i egentlig mening utan om dissonanser som uppstod på grund av motsatserna mellan borgerlig lag och kyrkans lära. Detta förhållande gjorde, att allt tal om en inkonsekvens i lagstiftningen, ifall man ändrade lagen, förlorade sin slagkraft.

Biskop Nygren ansåg, att vad som föreslagits visserligen ej var någon de- finitiv lösning men ett stort steg framåt och undanröjde de mest anstötliga fallen. Han gjorde ej en så skarp skillnad mellan de olika motiveringarna utan menade, att dessa visade, att det fanns "en inre varhärc ". som på olika sätt gav sig till känna. Läget hade nu blivit alldeles ohållbart och något måste göras. Utskottets förslag avsåg att alla utvägar borde prövas, varför biskop Cullbergs m. fl. önskemål var uppfyllt i förväg. — Man borde beakta, att betänkligheterna gällde vigsel av frånskilda. Det visade, att det ej gällde något fariseiskt moraliserande utan att grunden var kyrkans syn på äkten— skapet som principiellt oupplösligt. Bibelns ord härom var ej avsedda som någon lag. Lika litet fanns något skriftord om att kyrkan skulle befatta sig med vigsel. Denna var enligt Luther en borgerlig angelägenhet. Det som ska— pade svårigheten var, att den kyrkliga vigseln ej blott var en samhällsfunk— tion utan även en kyrkans förkunnelse. En vigsel i strid med den senare borde därför ej få förekomma. Det gällde ej kyrkans värdighet utan tro—

värdighet. ”Kyrkan får inte genom sitt handlande slå ihjäl sin förkunnelse.” Gällande lag medgav inga undantag. Om utskottsförslaget antogs skulle en nyttig osäkerhet skapas. De vigselsökande skulle ej tvärsäkert kunna pocka på sin lagliga rätt och prästen skulle ej frestas uppträda bryskt. Han skulle också slippa ta det personliga ansvaret.

Lagman Nilsson var så betänksam att hans anförande sades i realiteten vara en reservation till utskottsförslaget, vilket han dock förordade som en första etapp. Om Kungl. Maj :t skulle vägra dispens, bleve läget dock snarast värre än förut. Om vissa vigslar strede mot kyrkans ordning borde man ej begära befrielse från att förrätta sådana utan direkt förbud.

Till sist bifölls utskottets förslag utan votering (AKP 1953, 6: 1913—241).

Morgon-Tidningen fann (20/10 1953), att kyrkomötet hamnat i en for— mell tolkning av vissa bibelställen, men att man borde visa förståelse för andra människors samveten än prästers. Kyrkan borde visa tolerans och samarbetsvilja mot de människor, som hon skulle uppsöka. I Svenska Dag- bladet (6/11) kommenterade däremot professor Hassler kyrkomötesbeslutet i starkt positiva ordalag. Före kyrkomötet hade Norrländska Socialdemo- kraten betecknat vägran att viga frånskilda som en medeltida fördom och jämfört ”de bibliska budorden” med hälsingelagen. Tidningen avvisade först, att det principiellt kunde vara någon samvetsfråga men slutade med att medge, att det kunde vara lämpligt att ändra lagen så att man slapp samvetsbetänkligheter (NSD 6/8, 8/8).

Två år senare, 1955, vållade den engelska prinsessan Margarets gifter- målsfråga en ny pressdebatt i Sverige. Kyrkoherde Allan Svantesson ansåg att världen blivit hälsosamt chockerad av att den engelska prinsessans gif— termål med en frånskild man ej blev av. Det vore dock inkonsekvent av svenska präster att vägra viga frånskilda, då de ej gett någon undervisning om äktenskapets oupplöslighet (Expr. 18/4 1955). Senare på året hälsade Svenska Morgonbladet (6/12) med tillfredsställelse, att Karlstads Stifts—— blads redaktör G. Rudérus hade skrivit, att kyrkan ej borde viga frånskilda men att detta förutsatte en undervisning om kyrkans syn på äktenskapet, så att den som begärde kyrklig vigsel, visste vad detta innebar. Så länge under- visning ej gavs, var det ej Överraskande att vigselvägran uppfattades som intolerans. Tidningen tillade, att, om några krav ställdes, skulle de kyrkliga vigslarna minska i antal men i gengäld bli meningsfyllda.

rn) Vigselfrågan inför 1957 och 1958 års kyrkomöten

Då ingen åtgärd hade vidtagits när kyrkomötet samlades på nytt 1957, väckte sju motionärer med domprosten G. A. Danell i spetsen en motion (nr 55) med begäran om förnyad hemställan till Kungl. Maj:t om utred—

ning, då läget alltmer skärpts, dels genom det ökade antalet skilsmässor, dels därigenom att allt flera präster ansåg vigsel av frånskilda strida mot Guds ord.

Kyrkolagsutskottet (nr 14) ville ej helt biträda motionen men tillstyrkte under hänvisning till ett uttalande av JO om att vigselskyldigheten var ovillkorlig (se JO:s ämbetsberättelse 1958 s. 247 ff., se nedan 5. 196), att kyrkomötet skulle framhålla ”den synnerliga angelägenheten” av omedelbar utredning och förslag till kyrkomötet snarast möjligt till förhindrande av vigsel i strid med kyrkans ordning.

Efter en rekordkort debatt biföll kyrkomötet detta förslag. Blott härads- hövding Turén yttrade sig och det närmast om tolkningen av gällande lag (AKP 1957, 4: 42 ff.).

Då kyrkomötet 1958 åter sammanträdde, begärde domprosten Danell och kyrkoherde R. Ekström en förnyad hemställan till Kungl. Maj :t överens- stämmande med föregående års. Samvetstvånget mot prästerna sades strida mot regeringsformen.

Kyrkolagsutskottet (nr 13) sade sig ha samma uppfattning som förut men ansåg det för snart, att redan efter ett år göra en ny hemställan.

l kyrkomötesdebatten betonades denna synpunkt av biskop Nygren. En ny hemställan skulle bli en antiklimax.

Motionären Danell menade, att om saken brådskade för ett år sedan, gjorde den det än mera nu. Ett avslag på motionen kunde uppfattas som uttryck för ett minskat intresSe.

Fru Lidman-Frostensson undrade, om det kunde vara rätt att neka viga frånskilda, som aldrig fått någon kunskap om kristen äktenskapsuppfatt- ning, men hade intet yrkande.

Det hade ej heller distriktsföreståndaren inom Evangeliska fosterlands— stiftelsen J. Nygren, som framhöll, att det fanns andra hänsyn än de sociala och mänskliga. Skriften satte sig över det mänskliga tänkandet. Samvetet måste också ha sin funktion och det fanns präster som fördenskull på grund av vigseltvånget måste ta avsked.

Utskottets avstyrkande bifölls så utan votering (AKP 1958, 3: 76—780).

n) V igselfrågan vid 1959 års riksdag

År 1959 fördes vigseltvånget inför riksdagen genom likalydande motioner av herr Gustafsson i Borås (11:53) och lantbrukaren A. E. Johansson i Borås (1:37), båda frikyrkliga folkpartister. Häri framhölls, att den ovill- korliga vigselskyldigheten medförde en pliktkollision för prästen, om han fann en begärd vigsel strida mot ”kyrkans lära och ordning”. Det var orim- ligt, att vigselvägran i ett sådant fall kunde medföra åtal. Motionärerna be— gärde en utredning huruvida gällande bestämmelser vore förenliga med

grundlagens stadgande om samvetsfrihet och påyrkade sådana åtgärder, att ovillkorlig skyldighet att viga ej längre skulle föreligga.

Första lagutskottet (nr 16) inhämtade yttranden från domkapitlen i Väs- terås och Luleå samt Svenska prästförbundet, vilka tillstyrkte bifall till mo- tionen, ävensom från justitiekanslersämbetet, som tillstyrkte en allsidig ut- redning. Det skulle vara svårt att åstadkomma en ordning som tillfredsställ- de alla, men olägenheterna skulle kanske i praktiken ej bli så stora, som det befarades. Det berodde i viss män på i vilken utsträckning prästerna skulle komma att åberopa samvetsskäl. En tänkbar utväg vore en form av partiell tjänstebefrielse, så att annan präst förordnades att som vikarie för— rätta vigseln.

Utskottet tog först avstånd från tanken på någon form av åtalseftergil'l. En ändring av lagstiftningen syntes betänklig så länge nuvarande förhållan— de mellan kyrka och stat ägde bestånd. Man skulle ej kunna ge den enskilde prästen frihet, då det ej blott kunde leda till en alltför subjektiv bedömning utan även vålla prästerna ”allvarliga svårigheter och samvetskonflikter”. Det föreföll också omöjligt att i lag ange de fall, då vigsel ej borde ske. Ej heller ett dispensförfarande som det vid 1953 års kyrkomöte föreslagna tycktes tillfredsställande, då det skulle leda till en sådan tidsutdräkt, att kontrahenterna hellre skulle vända sig åt annat håll än avvakta resultatet av en dispensansökan.

I samband med ordnandet av de framtida relationerna mellan kyrka och stat finge frågan tas upp på nytt, men tills vidare borde inga åtgärder vidtas.

Motionären Gustafsson och chefredaktör P. 0. Hanson, ävenledes medlem av Svenska missionsförbundet, ansåg i reservation, att det faktiska rätts— läget var så oklart, att redan det behövde utredas. Det vore även stötande och i dålig överensstämmelse med respekten för den personliga samvetsfri— heten att prästerna tvingades att viga i strid med sin övertygelse om vad som var kyrkans lära och ordning. Reservanterna hänvisade ock till för- hållandena i Danmark och Norge. Den nuvarande nära förbindelsen mellan kyrka och borgerligt samhälle förutsatte ömsesidig respekt för varandras egenart. Samhällets krav på kyrkan måste därför ta rimlig hänsyn till den— nas karaktär av ”religiös organism”. En hemställan borde göras om vigsel- pliktens avskaffande.

I kamrarna betonade reservanter och motionärer samvetsfriheten samt förhållandena i Danmark, Norge och England med avvisande av debatt om samvetsnödens objektiva berättigande. Alla övriga talare uttalade sig emot motionerna, bl. a. tre präster herrar Hallén, Svenungsson och Zetterberg, vilket kom herr Gustafsson i Borås att önska, att någon från kyrkligt håll skulle instämma med de kyrkliga remissinstanserna. Tre högerrepresentan- ter, herrar Svenungsson och Gansmoe (som tillhörde pingströrelsen) samt fru Kristensson, ansåg, att saken borde lämnas åt kyrkomötet som en inre

kyrklig angelägenhet eller att någon framställning i varje fall ej skulle göras av riksdagen så kort efter kyrkomötet.

Herrar Hallén och Zetterberg betonade folkkyrkoprincipen, som i många fall kunde medföra problem. Den präst som hade verkliga samvetsbetänk- ligheter torde ha möjligheter att ordna saken i godo. I värsta fall kunde han hota att hålla en inledande betraktelse, menade herr Hallén, som f. ö. vände sig på nytt mot unga högkyrkliga teologer, medan herr Zetterberg betonade att det skulle bli en börda för prästerna att vara tvungna ta ställning till om de borde viga eller ej samt att vigsel i flertalet fall borde äga rum.

Ytterligare ett par socialdemokrater talade för avslag. Herr Ahlkvist fann vigselvägran på biblisk grund omotiverad, då synden i så fall måste vara skilsmässan, ej själva det nya äktenskapet. Fröken Bergegren menade, att den som hade samvetsbetänkligheter ej borde bli präst och att den som senare fick det borde avgå. Det vore rimligare än att ”kyrkan skall göra avkall på sin uppfattning om vad som är riktigt och tolerant och överlämna åt den enskilde prästen att utöva dömande makt . . .”.

Första kammaren avslog motionen utan votering, den andra med 168 rös- ter mot 22 och 7 nedlagda (FK 9: 5 ff., AK 9: 15 ff.).

0) Ytterligare JO-ingripanden i vigselfrågan

I två år 1957 och 1959 av JO avgjorda ärenden uppkom vissa spörsmål sammanhängande med prästs vigselplikt i samband med utredning huru— vida vigselvägran förekommit.

] det ena ärendet (redovisat i JO:s ämbetsberättelse 1958 s. 247 ff.) hade en prästman på telefon mottagit begäran om vigsel och därvid på fråga upp- lysts om att den ene av kontrahenterna var frånskild. Prästen hade då ut- talat, att han hade vissa betänkligheter mot vigsel (av frånskilda) men att han vore villig att diskutera saken vid ett personligt besök. Vid ärendets avgörande uttalade JO, som icke fann anledning föranstalta om någon rätts- lig åtgärd mot prästmannen, att ett behörigt fullgörande av åtagen tjänste— förpliktelse —— genom mottagande av en allmän befattning — enligt JO:s mening krävde, att befattningshavaren avhöll sig från att yppa betänklig- heter att fullgöra de funktioner, som enligt lag följde med allmän befatt- ning, om betänkligheterna kunde uppfattas som stötande av den, som genom att påkalla tjänsteförpliktelsen icke begärt annat än vad som enligt lag tillkom honom.

Det andra av ärendena (redovisat i JO:s ämbetsberättelse 1960 s. 263) rubricerades sålunda: ”Vigselskyldig präst har om trolovade vilka fått barn före äktenskapet — fällt uttalanden, som föranlett dessa att vända sig till annan vigselförrättare. Vid ärendets avgörande uttalade JO som sin mening, att det stått i mindre god överensstämmelse med prästmannens ställning såsom vigselskyldig präst att om kontrahenterna fälla de uttalan-

den, som enligt hans egna uppgifter förekommit och som föranlett kontra- henterna att vända sig till annan vigselförrättare.”

Båda fallen framkallade en livlig pressdebatt, där samvetsfriheten som regel betonades, även om i några fall de präster som hade betänkligheter uppmanades ta aVsked. Tidningar som redan tidigare uttalat sig till förmån för obligatoriskt civiläktenskap eller för skilsmässa mellan stat och kyrka hänvisade emellertid ofta till att förverkligandet av detta önskemål var för- utsättningen för att prästernas samvetsnöd skulle kunna avhjälpas. Stock- holms-Tidningen (14/8 1957), Expressen (11/9 1957, 21/3 1959) och Ny Tid (29/7 1957) pläderade bl.a. för obligatoriskt civiläktenskap, medan t. ex. Dagens Nyheter (15/7 1959), Göteborgs Handelstidning (15/7 1959), Folket (2/8 1957), Eskilstuna—Kuriren (1/8 1957), Västgöta—Demokraten (29/12 1959) och Dala—Demokraten (4/2 1960) fann vigseltvånget oskilj- aktigt från statskyrkosystemet. De präster som under rådande förhållanden ej ville viga alla som önskade vigsel uppmanades mer eller mindre öppet av Eskilstuna—Kuriren (1/8 1957, 29/6 1959), Skånska Dagbladet (24/6 1959), Dagens Nyheter (15/7 1959), Dala-Demokraten (15/12 1958) och Stockholms-Tidningen (26/3 1959) att ta avsked.

Eskilstuna-Kuriren fann det upprörande att stämpla frånskildas vigsel som äktenskapsbrott och ansåg, att ett sådant handlingssätt Visade vilka krafter som var verksamma inom kyrkan (1/8 1957). Kritiken riktades nå- got senare ej blott mot de vigselvägrande prästerna utan även mot evange- listen Matteus, emedan de alla vållade samvetsnöd hos vigselsökande (10/8). Kravet på skilsmässa mellan stat och kyrka framfördes med särskild kraft av Dagstidningen Arbetaren, som hävdade att det var kyrkans uppgift att hävda och utbreda en lära och att kyrkan prostituerade sig, om den av eko- nomiska skäl tege. ”Så sant som religionsfrihet måste vara frihet att för— kunna retigion, blir det alltmera nödvändigt för kyrkan att lösgöra sig ur statens famntag” (11/9 1957). Västgöta-Demokraten medgav, att situatio— nen kunde bli olidlig för en präst, om han ej fick uttala sin åsikt och följa sitt samvete men citerade Dagstidningens yttrande vilket betecknades som skarpt men värt att begrundas (VD 12/9 1957).

En del tidningar vägde dock närmare olika argument mot varandra. Fol- ket fann det svårt att tjäna både samvetet och en statskyrka, ”eftersom kännetecknet för denna närmast är och måste vara en tolerans intill form- löshet”. Medlemmarna måste behandlas på annat sätt än i en sekt. En kon- versation mellan den världsliga lagen och det troende samvetet påminde om "goddag—yxskaft” (2/8 1957). Senare har klarare begrepp om när präst skulle kunna tänkas slippa viga sagts vara önskvärda (7/7 1959). Ny Tid framhöll, att man i kyrkan lovade att hålla samman i nöd och lust och att det löftet väl borde vara heligt men att det bröts vid en skilsmässa. Den vigselvägrande prästen tolkade Bibeln efter bokstaven men kanske också

efter andan (29/7 1957). Smålands Folkblad uttalade sig ironiskt om dem som ville ha lön av staten utan att behöva lyda statens lagar men fann, att straffbestämmelser ej löste några samvetsfrågor utan blott skapade inar- tyrer. Då det var lätt att finna präst som var villig att viga, borde det väl kunna gå att befria dem som ej ville viga frånskild (28/3 1959). I en senare artikel gjordes en ironisk jämförelse mellan prästernas formalistiska och ”stelbenta” sätt att tolka Bibeln och andras att tolka världsliga lagar, då vigselvägran föranledde anmälan och åtal (30/6 1959). Norrländska Social- demokraten hävdade, att tolerans borde finnas inom kyrkan för olika rikt- ningar, även om de s. k. bekännelsetrogna eljest ej gillade sådan och ehuru det ej var tillfredsställande med fri tolkning av ämbetsplikter (lö/7 1959).

Göteborgs-Posten hävdade, att om ingen skulle tvingas följa kyrkans ord— ning borde heller ingen tvingas avvika därifrån. Det vore svårare nu än tidigare för prästerna att betrakta sig som samhällets tjänare (22/3 1959). Norrbottens-Kuriren hänvisade till BF 5 16 och jämförde med journalister— nas avtalsfästa rätt att ej kunna tvingas skriva mot sin övertygelse samt fann det märkligt, att journalister trots detta kunde anse, att en präst skulle tvingas viga (17/7 1959). Svenska Dagbladet uttalade sig ett par gånger för en ändrad lagstiftning, som gav ökad samvetsfrihet. Det borde dock ej gälla enbart vigselvägrare (3/8 1957, 12/9 1957). Sydsvenska Dagbladet Snällpos— ten uttryckte däremot sympatier för riksdagens avvisande hållning (29/3 1959).

Även tidningar som var knitiska mot vigselvägran innehöll emellertid ar— tiklar som visade större förståelse. I Stockholms—Tidningen hävdade pastor Rune Pär Olofsson, att rådande förhållanden vore abderitiska och att präs— ten borde ha samvetsfrihet i kyrkan (6/8 1957). I Aftonbladet avvisade vis- serligen direktor Olov Hartman vigselvägran som en utebliven förkunnelse men han vände sig bestämt emot JO:s uppfattning, att prästen ej skulle få utveckla sin och kyrkans syn på äktenskapet. Det sämsta av allt vore att tiga eller tala människor till behag. ”En kautschukkyrka. professionellt leende” hade ingen verklig tröst att ge, och anstöt vore att föredraga (AB 14/5 1959). Å andra sidan tog docenten G. Hillerdal åtminstone delvis JO:s åtgärder i försvar. De åsyftade ej någon inblandning i kyrkans lära utan blott en nyttig offentlig kontroll (Kv.—P. 3//7 1959).

1 Expressen ifrågasatte metodistpastorn Ernst Bjerkerot, om det ej var tjänstefel av prästen att viga i strid med Bibeln, så som det var i metodist— kyrkan. En tänkbar lösning sades vara, att prästen finge välja mellan två vigselformulär, ett kyrkligt och ett rent borgerligt för prästen som statens tjänare (22/12 1958). År 1960 väcktes på nytt åtal mot en präst _ det var f. ö. densamme som varit föremål för prövning i det av JO 1959 avgjorda ärendet —— för vägran att förrätta Vigsel av frånskild. JO anförde därvid bl. a. att efter hovrättens avgörande 1952 (se ovan 5. 185) ——— vilket torde vara väl känt i prästerliga

kretsar kunde icke som skäl för straffrihet åberopas, att oklarhet fort- farande skulle råda angående innebörden av prästs vigselskyldighet. Härads- rätten, vars dom vann laga kraft, dömde prästen för hans vägran till böter för tjänstefel (målet redovisat i JO:s ämbetsberättelse 1961, s. 233—246).

Det nya åtalet föranledde nya presskommentarer, som i stort sett ej torde ha givit nya synpunkter. Docent Olof Sundby framhöll emellertid i en tid- ningsartikel, att läget var utomordentligt allvarligt och att en ändring av något slag var en ofrånkomlig nödvändighet som hovrättspresidenten fram- hållit redan 1952 (se ovan s. 186). Man kunde dock ej utan vidare vägra viga frånskilda (ST 5/1 1960). I en senare insändare förklarade Sundby, att det upprörande var, att prästerna över huvud taget var skyldiga att viga (SV. D. 222/] 1961).

p) Förslag till ändrad lagstiftning

På sensommaren 1.961 ägde så en biskopsuppvaktning i vigselfrågan rum hos justitieministern (Sv. D. ]/9 1961) och i början av 1963 förelåg en ut- redning i form av en inom justitiedepartementet av hovrättspresident Bj örn Kjellin utarbetad promemoria. I denna föreslogs sådan ändring av gifter— målsbalken (4 kap. 3 5), att skyldigheten att förrätta kyrklig vigsel ej skulle åvila den enskilde prästen utan den kyrkliga organisationen, så att de trolovade skulle ”äga erhålla vigsel i församling endera tillhör av präst som därtill förordnas”. Denna formulering skulle göra det möjligt att på det allmännas bekostnad tillkalla präst från annan församling, om ingen präst i vederbörande församling i ett visst fall skulle vilja förrätta vigsel.

Promemorian utsändes på remiss. De inkomna svaren uttryckte högst skiftande meningar. Flertalet remissinstanser tillstyrkte visserligen försla- get men ofta med mer eller mindre starka reservationer. Nästan alla dom- ! kapitel och Svenska prästförbundet framhöll, att förslaget ej gav någon principiell lösning av frågan om ”rätten till kyrklig vigsel i de fall, då en sådan kan anses strida mot kyrkans ordning eller aktens värdighet”. (Sam- manställning av yttrandena.)

I tidningspressen torde meningarna likaledes ha varit starkt delade. Svenska Dagbladet fann det framlagda förslaget vara en tillfredsställande kompromiss (12/2 1963), medan Expressen betecknade det som en för Kyrklig samling behaglig gärning och uppmanade justitieministern att stoppa förslaget i skrivbordslådan (12/2). I en pressöversikt några dagar senare hävdades, att de socialdemokratiska tidningarna allmänt var betänk- samma, medan högerpressen och några andra särskilt kulturkonservativa tidningar var positiva (Expr. 16/2). I en ledare i tidningen Dagen tog äveni Lewi Pethrus avstånd från vigselskyldighetens upphävande med den moti- veringen, att den som tillhörde ett samfund borde ha rätt erhålla *vigsel inom detsamma. Att vägra vigsel var att förlägga kyrkotukten till fel tid-

punkt. ”Har man samvete att ha den frånskilde som medlem i kyrkan så bör man också ha samvete att viga honom” (Dagen 7/3). Till de mer på— fallande inläggen i debatten hörde också ett uttalande av domprosten G. A. Danell, som undrade varför man inom kyrkan var så rädd för obligatoriskt civiläktenskap, vars införande skulle göra det möjligt att helt slopa präster- nas vigselplikt (Sv. D. 16/2 1963).

Docenten Per—Olov Ahrén framhöll i ett senare tryckt föredrag, att Kjel- lins förslag tillfredsställde kraven dels på rätt för den enskilde prästen att följa sitt samvete i enlighet med det faktiska förhållandet att olika bibel— tolkningar förekom inom Svenska kyrkan, dels på skydd för den enskilde vigselsökandens rätt. Det för Einar Billing enda väsentliga _ hävdandet av kyrkans äktenskapsuppfattning hade däremot ej tillgodosetts. Det be- rodde dock ej på likgiltighet för denna aspekt utan på att någon klarhet ej kunnat nås om de konkreta konsekvenserna av en biblisk äktenskapsupp- fattning på vigselns område. En vägran från kyrkans sida att viga i vissa bestämda fall skulle lätt bli till dom över människors liv och någon sådan borde ej förekomma. (P.—O. Ahrén, Debatten om vigselskyldigheten i den svenska kyrkan, Ny Kyrklig tidskrift 1963, s. 65 ff., särsk. s. 80 ff. I upp- satsen ges även en historisk översikt av debatten kring vigselskyldigheten.)

Någon proposition i frågan framlades ej för 1963 års riksdag.

Vid kyrkomötet 1963 väcktes motioner i ämnet av biskop Lindström m. fl. (nr 2) och av pastoratsadjunkt Carl Strandberg m. fl. (nr 58). Kyrkomötet beslöt — med bifall till den förstnämnda motionen — för sin del antaga det av hovrättspresidenten Kjellin framlagda förslaget (Kyrkolagsutskottets betänkande nr 7, beslut i kyrkomötet 25/9).

KAPITEL VII

Debatten om skilsmässa mellan stat och kyrka, särskilt med

hänsyn till religionsfrihetens princip

a) Debatten under 1800-talets senare del

När den svenska religionsfrihetsdebatten på allvar började i mitten av 1800-talet, förefanns en hel rad problem som var eller snart blev akuta: konventikelplakatets upphävande, frihet att utträda ur svenska kyrkan, frihet från olika slag av kyrkligt tvång, vidgade rättigheter för dissenters samt rätt till borgerlig vigsel och jordfästning.

Mindre omedelbar betydelse hade frågan om kyrkans förhållande till staten. Tvärtom hävdade på 1840-talet religionsfrihetens liberala tales- män, att staten ägde att bestämma om kyrkans yttre former och det i en- lighet med vad som bäst gagnade statens syften och i enlighet med den allmänna utvecklingen. Religionsfriheten skulle tryggas genom frihet inom kyrkan.

Det blev alltså till en början främst mer konservativa, lutherskt-kon- fessionella kretsar, som önskade en mer självständig ställning för kyrkan, eventuellt en fullständig skilsmässa från staten. Särskilt oroades man på detta håll av förbindelsen mellan liberal statskyrklighet och rationalistisk teologi, något som i Tyskland lett till att lutherskt-konfessionella teologer måst lämna sina ämbeten (S. Göransson, Folkrepresentationen och kyr- kan, s. 43, 52 ff., 64, 73; se även Hj. Holmquist i Karlstads stifts julbok 1918, s. 49 f.).

Tanken på ett upphörande av det organisatoriska sambandet mellan kyrka och stat möter dock tidigt även på religiöst radikalt håll. Den fak- tiska situationen i andra länder, främst Förenta staterna, från 1843 också grundandet av den skotska frikyrkan och från början av 1860-talet för— hållandena i Italien var välkända i Sverige och utgjorde jämförelse- och utgångspunkter för en inhemsk debatt. Det uttryck, en fri kyrka i en fri stat, vilket tillskrives den italienske statsmannen Cavour, blev ett slagord i den inhemska debatten. Redan 1846 hade den radikale rådmannen L. V. Henschen i översättning publicerat en skrift av en dansk-tysk teolog, som pläderade för en klar åtskillnad mellan kyrkans och statens områden (H. Gladh, Lars Vilhelm Henschen . . ., s. 120, 133 ff.).

Vid det andra 5. k. allmänna reformmötet i Örebro 1850 höll en skånsk präst, kyrkoherden i Vinslöv C. A. Bergman, ett långt anförande om reli-

gionsfriheten, vari han även yrkade på kyrkans skiljande från staten. Statskyrkan ledde till religiöst förfall. Förenta staternas exempel visade däremot, att dess avskaffande befordrade det religiösa livet. Detta var även ett villkor för religionsfrihetens genomförande. En radikal skilsmässa sades vara bäst, men ett mer eller mindre långvarigt övergångsst—adium vore dock tänkbart.

Religionsfriheten framställdes närmast icke som ett mål i och för sig utan som ett medel att främja den medborgerliga friheten, som mötet ju främst avsåg att befordra. Bergman betonade emellertid också, att det vore otro att betvivla, att kyrkan kunde reda sig själv utan statens direkta stöd (Protokoller hållna vid Andra allmänna reformmötet, s. 76 ff.).

Innan året 1850 hunnit gå till ända, gav dessa radikala tankar eko i Sveriges riksdag. En ledamot av borgarståndet, bokbindaren och rådman- nen P. E. Winge, väckte nämligen då motion, att ”alla de paragrafer i kyrkolagen, vilka binda oss vid en statskyrka” skulle avskaffas och den i RF & 16 utlovade religionsfriheten förverkligas. Som stöd för yrkandet hänvisades till Bergmans anförande (Bg 1850—51, 1: 341 f.).

Denna första riksdagsmotion om statskyrkans avskaffande har av både samtid och eftervärld föga beaktats. De tre stånden avslog den utan debatt. Endast i borgarståndet uppstod en sådan. Där krävdes statskyrkans av— skaffande i såväl religionsfrihetens som den medborgerliga frihetens in- tresse av ett par av den liberala oppositionens ledare, brukspatronen Th. Petre och göteborgsrådmannen A. W. Björck. Motionen förkastades dock även här, med 21 röster mot 10. Winge reserverade sig men icke för sin motion utan, i enlighet med Bergmans alternativ om en utvidgad religions- frihet som ett första steg, för att den norska dissenterlagen av 1845 skulle införas även i Sverige (Newman, Gemenskaps- och frihetssträvanden . . ., s. 294 f.; Palmqvist, Die römisch—katholische Kirche . . ., 2: 384; Th. Free— man, Kring den första motionen, GHT 14/7 1951).

Försöket att avskaffa den svenska statskyrkan hade lidit ett så fullstän- digt nederlag, att det skulle dröja nära 60 år, innan en ny riksdagsmotion i sådant syfte väcktes. Nyevangelismens kyrkokritik (senast utförligt be- handlad i S. Gustafsson, Nyevangelismens kyrkokritik) gällde väl även beroendet av staten men ännu mer den folkkyrkliga karaktären.

Evangeliska fosterlandsstiftelsens förste ordförande, friherre J. Alströ- mer, hävdade i en skrift 1858, att reformatorerna ej tagit steget fullt ut. Lösningen av problemet ansåg han ligga i en åtskillnad mellan kyrka och församling så att kyrkan blott uppfattades som ett skal omkring försam- lingen. Kyrkan omfattade alla människor, församlingen i princip blott de troende.

Statskyrkan var en ”övergångsformation” avsedd för döpta icke-troende. Den skulle därför bestå lika länge som otron, så framt den ej kom att upp-

lösas i en mångfald sekter. Det vore otillbörligt att smäda statskyrkan (man skulle väl nu hellre säga folkkyrkan), då den var ett uttryck för Guds out— grundliga nåd.

Förvaltningen av nattvarden tillhörde församlingen, ej statskyrkan. För- samlingen måste i sina inre angelägenheter vara oberoende av borgerliga lagar, men den erkände de kyrkliga ordningar som ej hindrade dess utveck- ling. Dess medlemmar skulle ej undandraga sig att ekonomiskt understödja statskyrkan och hade därför rätt att så långt deras samvete tillät begagna sig av dennas tjänster (J. Alströmer, Hvad är kyrkan . . ., särskilt s. 3 f., 10, 25 f., 40, 43, 56 ff.; jfr S. Gustafsson, a.a., s. 70 ff., som överhuvudtaget tycks benägen att tolka kritiken av kyrkan såsom buren av fientlighet mot denna).

l radikalt frikyrkliga kretsar kunde man väl stämpla kyrkans förbin— delse med staten som äktenskapsbrott mot hennes rätte Herre, men man ansåg nog ej att en skilsmässa skulle vara räddningen. Titeln på en upp- sats 1881 av en f. d. präst, A. Fernholm, ”Werldskyrkan, hennes uppkomst, utveckling och stundande dom” (Förbundet 1881), torde vara betecknande. Även om det i och för sig är riktigt att t. ex. baptisterna var motståndare till statskyrkan (N. J. Nordström, De frikyrkliga och statskyrkoproblemet, s. 96 f.), tycks knappast kyrkans skiljande från staten ha varit ett aktuellt problem. Snarare var ”statskyrkans avskaffande” ett framtidsmål.

Det förefaller att vara något tidstypiskt i den förskjutning, som kan spåras i C. A. Bergmans åsikter. I en 1866 utgiven skrift (Fri kyrka i en fri stat) vände han sig direkt mot sitt gamla krav på statskyrkans avskaf- fande. Den skulle bevaras som en statlig institution och en yttre ram. Inom denna skulle så de personligt troende sluta sig samman, ungefär som Al— strömer föreslagit, i mindre föreningar. Dessa skulle ta hand om hela sakra— mentsförvaltningen, alltså även dopet. Inte ens Förenta staterna ansågs nu sakna en viss statlig ordning på det religiösa området, och den skotska fri- kyrkan hade närmast blivit ett avskräckande exempel.

När ett möte i Stockholm 1868 framställde långtgående krav på religions- frihet, omfattade dessa blott frihet för den enskilde från statskyrkan ej att denna i och för sig skulle avskaffas (Bredberg, En frihetskämpe, s. 86 f.).

Än mindre framställdes, som redan nämnts, några direkta krav i riks- dagen på avskaffande av statskyrkan, trots att de frikyrkliga blev allt tal- rikare företrädda där och särskilt från 1880-talets mitt utgjorde en bety— dande grupp i andra kammaren (se Lydia Svärd, Väckelserörelsernas folk i andra kammaren 1867—4911). Däremot kunde det alltemellanåt hända, att någon i en debatt riktade kritik mot den bestående ordningen och för— ordade en skilsmässa mellan stat och kyrka. De kritiska rösterna kom f. ö. icke blott från väckelserepresentanter.

Under debatten om ny dissenterlag 1869 förklarade det blivande stats- rådet, hovrättsassessorn P. A. Bergström, att stat och kyrka borde vara ”två väsentligen olika och skiljda samfund”, medan i Sverige många kyrk- liga handlingar hade viktiga "borgerliga verkningar" (AK IV: 374). T. 0. 111. en så ivrig försvarare av den bestående ordningens alla konsekvenser som borgmästare E. Thomasson medgav 1885, att själva statskyrkosystemet kunde vara diskutabelt (AK 1885, 36: 9).

När den lågkyrklige generaldirektören S. Wieselgren vid riksdagen 1885 (II: 77) föreslog en synodalförfattning för den svenska kyrkan, antydde han, att en sådan kunde underlätta en eventuell framtida skilsmässa mel- lan stat och kyrka. Förslaget fick dock högst ringa stöd (FK 32:33; AK 44:23 ff.).

Just Wieselgrens motion gav emellertid några ledande frikyrkomän som E. J. Ekman och E. Nyström tillfälle att i riksdagsdebatten demonstrera sin principiella ovilja mot statskyrkan som sådan. Partiella reformer var me- ningslösa. Blott en skilsmässa kunde medföra någon verklig bot. I en annan debatt samma år yttrade Waldenström, att svenska kyrkan själv borde vara den första att reagera mot att bli ansedd som en statsinstitution. I en tredje riksdagsdebatt förklarade metodistpastorn J. M. Erikson, ”att om religions— frihetens grundsats skall bliva fullt tillämpad, så bör stat och kyrka helt och hållet åtskiljas” (AK 1885, 36: 16, 42: 18; jfr Tomson, En politisk vilde, s. 84 f., 106).

Under riksdagsdebatten om prosten Redelius” motion om statsbidrag till löner åt både präster och frikyrkopredikanter 1892 (jfr Kap. V sid. 134) betonade Waldenström, att det fastmera gällde att skilja kyrka och stat. Den bestående ordningen hindrade bådas fria verksamhet. Det vore i läng- den omöjligt att låta den svenska kyrkans lagstiftning handhavas av riks- dagen, vars medlemmar var ”icke blott lutheraner utan även katoliker, bap- tister, metodister och andra dissenters", ja t. o. 111. en jude. Den kyrkliga tillhörigheten kunde ej heller i längden få vara ett villkor för några borger— liga förmåner. Även den radikale lundaredaktören Chr. Biilow yrkade i denna debatt på ”statskyrkans” avskaffande (AK 1892, 24: 11 ff.).

Av särskilt intresse är Waldenströms uttalande som en bakgrund för hans motioner vid 1908, 1909 och 1910 års kyrkomöten. Det bör därför ob— serveras, att Waldenström i första hand tryckte på olägenheterna för kyr- kan själv, blott i andra hand på dem för dissenters. Något principiellt för— nekande av statskyrkans kristna karaktär förekom ej alls. (S. Gustafsson har, a.a., s. 199 ff., ensidigt framhävt mot kyrkan kritiska uttalanden, me— dan frikyrkomännen N. P. Ollén i sitt arbete Paul Peter Waldenström, s. 166 ff., nästan lika ensidigt framhävt positiva yttranden.)

b) Waldenströms första kyrkomötesmotion (1908)

Enligt en senare uppgift (VP 1/10 1908) hade man på missionsförbunds— håll ställt sig avvisande mot att frågan om statskyrkans avskaffande upp- togs på det första frikyrkomötets program 1905. Den hållning som Svenska Missionsförbundets företrädare, både Waldenström och andra, intog under debatten om dissenters kyrkoskatt (se ovan Kap. V s. 136 f.) synes också bekräfta, att man på detta håll ej utan vidare var beredd att yrka på en skilsmässa mellan kyrka och stat.

När Waldenström år 1908 efter 40 är åter valdes till ledamot av kyrko- mötet väckte han emellertid en motion (nr 45) med en begäran om "utred— ning genom kunniga samt för statens och kyrkans sanna väl nitälskande män, dels på vad sätt det nuvarande bandet mellan kyrkan och staten lämp- ligen må kunna upplösas, dels i vad form staten efter en sådan upplösning mä kunna kläda sitt . . . intresse för religionen”.

Som huvudsakligt motiv för motionen brukar anses att statskyrkan en- ligt Waldenströms uppfattning ej var någon kyrka i biblisk mening (se t. ex. KU 1956 nr 17, s. 3; Nordström, a.a., s. 111 ff.). Detta hade han häv- dat i andra sammanhang (se t. ex. Waldenström, Biblisk troslära, s. 120; Folkkyrkan och den frikyrkliga församlingsprincipen, s. 35) och något så- dant stod även i motionen. Påståendet framfördes dock ej som skäl för att en reform vore nödvändig utan som en utgångspunkt för nyordningen.

Detta kan synas som en betydelselös nyans, men förhållandet tycks bli mera beaktansvärt på grund av vad som i övrigt stod i motionen. Statskyr- kans betydelse för folkets religiösa liv i gångna tider betonades. Statskyrko- systemet hade dock nu överlevat sig självt. Det hade varit avsett att ge yttre skydd och trygghet, men det hade lett till kyrkans vanmakt. Statskontrol- len hindrade kyrkan att hävda sin egen bekännelse och att öva kyrkotukt. Prästen kunde förneka nästan allt i den andra trosartikeln, ja till och med underkänna ”den lutherska reformationens grundprincip, den heliga skrifts gudomliga auktoritet”, och kyrkan stod totalt vanmäktig. Det värsta var dock att förbindelsen med staten tvingade kyrkans tjänare att förrätta handlingar ”i uppenbar strid med Kristi lära” och att de få som vågade vägra bestraffades.

Som motionen formulerats var det nu nämnda omständigheter som moti- verade kravet på en skilsmässa mellan stat och kyrka. Detta synes kunna vara en förklaring till att Waldenström under sin långa tid som riksdags- man (1885—1905) ej gjorde något för att aktualisera skilsmässotanken och att han ännu 1905 ej velat vara med om att göra det, men att han likväl 1908 gjorde så, låt vara att kyrkomötet kunde synas honom vara rätt forum för ett sådant initiativ. En förklaring kan vara att det var först under de allra senaste åren den liberala teologien fått en sådan ställning att risk kunde synas föreligga för att vad som i Waldenströms ögon tedde sig som

rena förnekelsen skulle komma till väldet inom svenska kyrkan. Det kan ock förtjäna nämnas att VValdenslröms motion 1908 och senare motioner 1909—4-1910 till tiden nästan helt sammanföll med den kris inom Evange— liska fosterlandsstiftelsen, som ledde till denna organisations sprängning på frågan om bibelkritiken. Det kan också vara anledning erinra om att striden mellan den nya s. k. liberala teologien och den äldre i Norge jus-t 1908 stod som hetast och att den där ledde ej blott till tillkomsten av den s. k. menighelsfakultelen1 utan även till starka krav på kyrkans skiljande från staten (se t. ex. E. Berggrav i Vår Lösen 1915, sid. 291).

l motionen polemiserade Waldenström mot en vanlig argumentering för skilsmässa mellan kyrka och stat. nämligen att religionen var en privatsak, som staten ej borde befatta sig med. varav man ofta drog slutsatsen. att statskyrka och religionsfrihet var oförenliga. Påståendet om religionen som privatsak stämplades av Waldenström som ”icke annat än ett slagord". Det var tvärtom statens icke blott rätt utan även plikt att bruka alla medel som befordrade ”folkets lyftning och sunda utveckling””. Med religionens förfall följde ock sedernas. Motionens kläm slutade i överensstämmelse härmed med att den begärda utredningen även skulle beakta, hur staten "med hänsyn till sitt eget ändamål" skulle kunna tillgodogöra sig det fria kyrkliga arbetets frukter för ”folkets lyftning och sunda moraliska utveck— ling".

I fråga om sambandet mellan folkinoral och religion var alltså Walden- ström ense med statskyrkosystemets försvarare. Något gehör för motionen slod dock ej att få inom kyrkomötet. även om en av dettas prästerliga leda- möter, kontraktsprosten E. G. Ljungqvist, i en motion (nr 48) yrkade på åtgärder för att trygga kyrkans ställning främst i ekonomiskt avseende, vilka dock på längre sikt skulle. kunna leda till kyrkans lösgörande från staten. Generaldirektör Wieselgren väckte också en motion (nr 41) liknan- de den han redan 1885 väckt i riksdagen (se sid. 204-).

Kyrkolagsutskottet (nr 4) avstyrkte Waldenströms motion utan annan motivering än att det var av annan mening. Det blev främst om detta knapphändiga yttrande debatten i kyrkomötet kom att stå. Icke ens motio- nären själv yrkade nämligen bifall till sitt förslag utan blott att utskottets motivering för avstyrkandet skulle. ogillas.

Detta hindrade dock ej, att Waldenström i icke mindre än tre anföran— den vidare utvecklade och försvarade sin ståndpunkt mot kritiken från en lång rad talare. Om kyrkan ej själv toge initiativ till en förmånlig och fred— lig uppgörelse, skulle motståndarna med tiden framkalla en revolutionär brytning. Han ansåg sig av debattens förlopp ha fått bekräftat, att valet stod

' Menighetsfakulteten, som grundades 1907, fick examensrätt 1913, och alltjämt är i verksamhet, tillkom på privat väg med hjälp av insamlade medel för att ge de teologie studerandena en mer bekännelsetrogen utbildning än den universitetets teologiska fakultet ansågs ge.

mellan dessa alternativ. De liberala beskylldes för att "fromt och snällt" böja sig för socialdemokraterna i fråga om avskaffandet av allt kristet in- flytande på skolundervisningen.

Efter den stundande rösträttsreformen skulle det vara risk för kyrko- mötets avskaffande. Kyrkans författning vore visserligen ej det vitala, men den kunde hindra en fri utövning av det som var vitalt, så t. ex. det ”inom vår kyrka döpta släktets religiösa uppfostran i våra skolor”. Denna fråga vore lika vital som förkunnelsen från predikstolarna. Staten lade under sig det ena området efter det andra men kyrkan nöjde sig med verkningslösa protester. I förkunnelsen kunde man under rådande förhållanden förneka allt i den andra artikeln, men den präst, som vägrade utdela nattvarden till dem som han fann uppenbart ovärdiga. blev däremot bestraffad.

Statens intresse för religionen borde stärkas, ej minskas, och det vore en ren vantolkning av motionen att den avsåg en skilsmässa mellan kyrka och folk. Syftet var att man, som prosten Ljungqvist yrkat, först skulle refor- mera förhållandet mellan kyrka och stat och sedan stärka banden mellan kyrka och folk.

Waldenström sade sig ej ha förnekat, att en stats-kyrka kunde vara kris- ten, utan han hade tvärtom framhållit, att tiderna var föränderliga. Han gjorde även ett något motsägelsefullt uttalande om att han ej yrkat på stats— kyrkans avskaffande utan blott på ett övervägande av vad som på längre sikt skulle vara bäst ur kyrkans synpunkt. En reform skulle ta lång tid.

Det vore riktigt, att kyrkan hade större frihet i förbindelse med staten, om man med kyrkan menade prästerna, men om kyrkan vore fri. skulle hon få större möjligheter att hävda sina grundprinciper samt ingripa mot gudlöshet och sedeslöshet. En viss bekännelse borde ej sätta gräns för kyr— kan utan denna skulle omfatta alla på Kristus sant troende.

Förhållandena i Förenta staterna, där man höll morgonhön i kongressen, vilket vore otänkbart i Sveriges riksdag, visade, att en skilsmässa mellan stat. och kyrka ej skadade kristendomen. Det vore kyrkomötet värdigt att ta initiativet.

Biskop G. Billing tog i debatten utskottet i försvar men medgav, att myc- ket av vad motionären sagt i och för sig var riktigt. De flesta olägenheterna skulle kanske dock bestå även efter en skilsmässa. Det var lätt att komma på den tanken, att kyrkan var alltför bunden av staten och att den kunde bli det ännu mera. Ansåg man kyrkoförfattningen vara det väsentliga, bor- de man yrka på skilsmässa. Ur luthersk synpunkt vore dock evangeliets förkunnelse det centrala. Den form som gav största möjligheten härtill vore ”om än icke i alla avseenden den bästa formen, så åtminstone dräglig". Det rådande systemet var därför i varje fall t. v. att föredraga. Kyrkan finge ej fly från sin uppgift, men om staten begärde skilsmässa, skulle hon ej göra svårigheter. I grunden var det dock fråga om en skilsmässa mellan kyrka och folk. Tre andra biskopar instämde.

Biskopen von Schéele däremot förklarade, att en skilsmässa i framtiden syntes sannolik. Det vore gott att i tid bereda sig och att svenska folkets representanter fick se, att kyrkans företrädare vore ”ad utrumque” (dvs. beredda för båda delarna). Motionen vore dock för tidigt väckt och hade fått en form som var föga värdig eller lämplig. Huvudtanken hade framtiden för sig och marken borde beredas för en fri nationalkyrka som en gång måste komma, vilket även ärkebiskop Sundberg hade ansett.

I ett senare inlägg trubba—de biskopen av det positiva i sitt tidigare ytt- rande. Det var med sorg och oro som han emotsåg en nyordning. Man borde avvakta Guds ledning och ej begära en utredning utan ett positivt syfte.

Biskop Eklund ansåg, att kravet på frikyrka var tidspräglat och beroende av den redan avtagande liberala strömningen. Ingen var så fri som en präst i svenska kyrkan. Det gällde att stärka förbindelsen mellan kyrka och folk.

Kontraktsprosten Lindstedt hävdade, att flertalet präster ej önskade nå- gon ändring, medan hans kollega Odin ansåg det bra, att en motion i frågan väckts. Framställningen var dock alltför överdriven för att göra gynnsam verkan. Det vore bättre att avvakta en revolution, som kunde leda till väc- kelse, än att själv ta initiativ. Prosten Ljungqvist var ej nöjd med utskot— tets motivering, men han ville ej heller instämma i motionen. statskyrko— systemet var i och för sig det bästa, men rådande förhållanden vore ej till— fredsställande och man borde som han föreslagit söka få dem reformerade. Först om detta ej lyckades, fanns anledning yrka på skilsmässa.

Mest kritisk mot motionen bland de prästerliga ombuden var lundapro- fessorn F. A. Johansson, som tyckte, att Waldenström visade sympatier för den romerska kyrkan, vilken ju var en frikyrka och som skulle få vidgade propagandamöjligheter. Förbindelsen med staten bidrog till en sund utveck- ling inom kyrkan, så att denna ej blev efter sin tid. Förbindelsen tryggade vidare lärofriheten inom de teologiska fakulteterna. Det vore lyckligt, om stat och kyrka fick samverka till hela folkets bästa. Uppsalaprofessorn W. Rudin ansåg rentav, att de 5. k. världsliga behövdes i kyrkan som en mot— vikt mot de trångbröstade och fanatiska.

Lekmännen var genomgående kritiska och önskade ej alls, att kyrkomö- tet skulle ta något initiativ. Enligt landshövding Holmquist förutsattes för ett sådant att en opinion härför fanns inom folkkyrkan, men en dylik exi— sterade ej. Kyrkan gav andlig frihet åt både lekmän och präster. Walden- ström tycktes önska, att den svenska kyrkan skulle få ”något slags påvisk ofelbarhet”. En frikyrka skulle troligen splittras i många samfund liksom i Förenta staterna.

Generaldirektören Wieselgren protesterade mot att Waldenström tagit så lätt på saken. Genom statskyrkan hade kristendomen fått ett välsignelse- bringande grepp om svenska folket. Avkristningen kunde en gång göra en skilsmässa mellan stat och kyrka nödvändig, men nu gällde det se till att kyrkan blev en verklig folkkyrka.

Generalen A. Rappe, ordförande i Evangeliska fosterlandsstiftelsen, an— såg, att Guds ord genom statskyrkan nådde flera människor än det eljest skulle göra och ville ej alls höra talas om någon ändring.

Debatten slutade så med att kyrkomötet med 54 röster mot (i godkände ut— skottets motivering (AKP 1908, s. 56 ff.; se även 0. Johansson, P. P. Wal— denström i kyrkomötet, s'. 201 ff.). Den hade dock visat, att tron på de rådande förhållandenas orubbade bestånd icke var så stor bland kyrkans ledande män och att många var missnöjda med de band som förbindelsen med staten medförde. Detta kom än starkare till synes vid debatten och omröstningen om Lj ungqvists motion (se sid. 206), som avslogs med hjälp av den förseglade sedeln (AKP, s. 800 ff.). Enligt motionären berodde ut- gången rentav på fungerande ordförandens, Billings, sätt att leda förhand- lingarna (SKT 48/1908). Femton ledamöter, däribland 5 biskopar med von Schéele i spetsen, och kyrkomötets samtliga (5) teologie professorer reser- verade sig mot beslutet (AKP, s. 1014 f.).

Waldenströms motion väckte ganska stort uppseende i den dåtida pres— sen. Den kyrkliga pressen var emellertid återhållsam i sina uttalanden. Den konservativa Göteborgs stiftstidning nöjde sig med att referera debatten i kyrkomötet, varvid man särskilt tycktes vilja framhäva Billings kritik av rådande missförhållanden (2/10, 9/10), vilket väl får tolkas som ett ut- tryck för att man ej stod helt oförstående för motionen.

Svensk Kyrkotidning nöjde sig med att konstatera, att debatten hörde till de stora och att om utskottet varit kortfattat, så blev debatten desto längre (41/1908).

På frikyrkligt håll mötte däremot direkta instämmanden. Den baptis- tiska Vecko—Posten förklarade, att alla krafter borde sättas i rörelse för att förverkliga den märkliga motionens syften, även om man ej helt kunde gilla motiveringen. Den hade väckts i rätta ögonblicket men kunde ej för— verkligas utan långvariga och allvarliga strider (24/9 1908). I en följande artikel yrkades på ett allmänt uppvaknande ifråga om religionsfrihetslag- stiftningen (1/10) och ännu en vecka senare betonades kyrkans undfallen- het för den liberala teologien. Det var utskottets skuld, att Waldenströms motion enhälligt avslagits (8/10). Den gamla konservatismen inom kyrkan hade ersatts med en ny rationaliserande, som var farligare. Kyrkan var nu bunden till händer och fötter, men det var så den ville ha det av fruktan för en skilsmässa (29/10).

Svenska Morgonbladet, som vid denna tid var Waldenströms eget språk- rör, betecknade motionen som "uppseendeväckande" och ”synnerligen vik- tig” (19/9). Kort före debatten i kyrkomötet förklarade tidningen, att det väsentliga måste vara, vilken form som mest gagnade svenska folket och den evangeliska verksamheten. Det var ej formen av en statskyrka. En så- dan kyrka var andligt svag ehuru ekonomiskt stark (30/9).

Efter debatten säges denna ha haft en klarläggande betydelse. Av Wal- denströms många kritiker behandlades Billing med störst aktning. Profes- sor Johansson och landshövding Holmqvist betecknades som företrädare för den ”strängt statskyrkliga" bibelkritiken. Dagen hade varit Walden- ströms (2/10).

Både Svenska Morgonbladet (Zl/ll) och Jönköpings-Posten (21/9) återgav motionen in extenso.

Den försiktiga kyrkliga reaktionen hade sin motsvarighet i den rent poti- tiska pressen. De kyrkan mest närstående konservativa tidningarna var mycket sparsamma på kommentarer.

Vårt land, som redan i förväg publicerat en artikel av professor A. Kol— modin, riktad mot tanken på skilsmässa mellan stat och kyrka (Bilaga för kyrkan och skolan 18/9 1908), betecknade Waldenströms motion som märklig (lg/93 men tycks i övrigt ha nöjt sig med referat (1/10, Bilaga (”)/11).

Även Nya Dagligt Allehanda betecknade motionen som märklig och det med hänsyn till såväl syfte som motivering. Den antogs skola ge anledning till mycken debatt både inom och utom kyrkomötet (19/9). Senare fram— hölls, att frågan hört till de mest uppmärksammade vid kyrkomötet, ehuru utgången var på förhand given; ”det kunde naturligtvis ej bliva annat än avslag" (24/10; upprepat i SDS 26/10).

Det moderat-konservativa Stockholms Dagblad, innehöll efter debatten en ganska välvillig kommentar. Frågan var värd att diskuteras och kyrkan var på många områden vanmäktig. Waldenström hade angripits från både "höger och vänster", emedan han ville införa ett ortodoxt lärotvång, men han hade bland mycket av tvivelaktigt värde kritiserat några svaga punkter i den svenska kyrkan. Helhetsintrycket. sades vara att en kris nalkades men att statskyrkosystemets anhängare ännu hoppades kunna få till stånd en nyordning på den gamla grunden. Förespråkarna för en skilsmässa ville ej reformer utan tvång.

Det moderata Svenska Dagbladet fann, att kyrkomötesdebatten givit myc- ket av intresse, särskilt Waldenströms anföranden om statskyrkans brister. Det var en straff- och väckelsepredikan, som alla hade anledning att nog— grant begrunda, oavsett hur man ställde sig i övrigt. En del av det sagda var lika ”oundkomligt i sin beviskraft som hotande till .sin innebörd”, även om mycket var demagogi. Debatten hade förts på en låg nivå och kunde ej förringa intrycket av Waldenströms varningar. Det var obestridligt att stora faror hotade, men de kunde ej avvärjas genom inskränkt lärofrihet (2/10).

Även den liberala Göteborgs Handels— och Sjöfartstidning betecknade mo— tionen som märklig (19/9), och i en kåserande skildring av kyrkomötesde- batten sades, liksom i Stockholms Dagblad, att dagen varit Waldenströms. Man trodde att kyrkomötet hade velat i tysthet begrava motionen. som i ett

olämpligt ögonblick uttryckte tankar, som var ”ganska starkt gällande in- om det kyrkliga lägrets högra flygel” (2/10).

()ckså den liberala Dagens Nyheter faim motionen märklig och framhöll, att om Waldenström ej suttit i kyrkomötet hade detta troligen ej observe- rats av allmänheten (20/9). Rubriken ”Statskyrkan räddad" var dock den enda kommentar som bestods debatten (2/10).

Något större intresse visade den likaledes liberala Stockholms-Tidningen, som medgav, att Waldenström på sätt och vis haft en stor dag. Hans ytt- randen kommenterades dock ironiskt. Det framhölls, att även prosten Ljungqvist ansåg en skilsmässa tänkbar. Både han och Waldenström ville alltmera göra kyrkan till en stat i staten och öka dess inflytande (2/10).

Det socialdemokratiska huvudorganet, Social-Demokraten, som fann kyrkomötet moget att avskaffas (24/10), betecknade debatten om statskyr- kan som en stor stridsdag. Det framhölls, att man sagt, att Waldenström ville utbyta den rådande friheten mot påvisk ofelbarhet. Det sades dock även, att ”hr Billing och hans stallbröder” nu kunde vara obekymrade för kyrkomötet ] fem år, men ”hur det blir med riksdagen kan man aldrig veta” (2/10).

[ den politiska pressen rönte Waldenströms motion alltså föga förståelse, kanske minst i de vänsterkretsar, där man principiellt önskade skilja stat och kyrka. Det förefaller som om anledningen varit den strängt kyrkliga motiveringen, som måhända särskilt avsåg att göra ett gott intryck i kyrko- mötet, men vars uppriktighet knappast någon tycks ha betvivlat. Kyrkliga kretsar synes ha varit mera förstående än okyrkliga. Motionens syfte var dock för radikalt för de förra, medan dess motivering var för konservativ för de senare.

0 ) Riksdagsmotionen år 1909

Social—Demokratens antydan om att frågan kunde komma att tas upp i riksdagen visade sig väl befogad. Vid 1909 års riksdag väckte _ i samband med frågan om prästlöneregleringen -—— den liberale baptisten lantbrukaren A. Jansson i Bråten motion (Il: 217) om en utredning om och på vad sätt en skilsmässa mellan stat och kyrka borde genomföras. En dylik vore en självklar konsekvens av de frikyrkligas allmänna åskådning, men tanken sades nu hävdas även av många bland kyrkans präster, som alltmera kände beroendet av staten som ett tvång.

En skilsmässa fr.amstode alltså ur kyrklig synpunkt som önskvärd. Ur statlig synpunkt vore den det också. Riksdagen skulle slippa att ägna sig åt kyrkliga frågor och att pålägga skatt för kyrkliga ändamål, vilket. vore en högst önskvärd besparing.

Ur rent religiös synpunkt vore en frikyrka en så stor fördel, att den aldrig kunde Överskattas. Föreningen med staten var ”minst sagt en oegentlig-

het”. En skilsmässa skulle minska risken för avkristning, ge kyrkan frihet att följa Bibelns föreskrifter och göra den till en andlig stormakt. Vinsterna i andligt avseende skulle uppväga de ekonomiska förlusterna. Då kyrkan ej velat ta första steget borde riksdagen göra det. Waldenströms anllOll och behandlingen av denna åberopades direkt.

Det särskilda utskottet för prästlönefrågan avstyrkte motionen (nr 1, s. 113), ”även om det kyrkopolitiska läget gjorde skilsmässa önskiig eller nöd- vändig”, något som man tydligen ej ville ta direkt ställning till.

Två ledamöter, båda enligt uppgift frikyrkliga, reserverade sig. Den soci- aldemokratiske folkskolläraren J. Forssell fann, att samhällsförhållandena hade ändrat sig och med dem kyrkans ställning. De borgerliga uppgif- terna började alltmera överflyttas på andra myndigheter, t. o. m. folkbok- föringen i Stockholm. Utredning borde därför göras. Krav restes på att sta— ten skulle övertaga de kyrkliga boställena (s. 165). Den andre reservanten, den blivande ordföranden i Svenska baptistsamfundet Byström ansåg det vara i både statens och kyrkans intresse, att saken utreddes och det allde- les oberoende av det ärende, prästlöneregieringen, som närmast föranlett motionen (s. 167).

Redan under huvuddebatten om löneregleringen förklarade en liberal ta- lare, häradshövding G. Kronlund, att statskyrkan måste reformeras eller av- skaffas, då den ej fyllde folkets religiösa behov, som det förefaller emedan han ansåg den vara för gammalmodig (AK 1909, 57: 14 f.).

Själva debatten om den begärda utredningen blev mycket kort. De båda reservanterna försvarade sin uppfattning. Byström började med att säga, att riksdagen knappast var ett lämpligt forum för religiösa frågor. Han hän- visade till att olika företrädare för statskyrkan uttalat sig kritiskt om rå- dande förhållanden och hävdade, att en fri kyrka i en fri stat säkert var det bästa.

Forssell hänvisade till förhållandena i Förenta staterna och framhöll, att man fick se till att en övergång ej blev för våldsam. Statskyrkosystemet var orättvist, då dissenters var så många och, sedan utträdet blivit fritt, säkert skulle bli flera. Särskilt betonades det orättvisa i att alla måste betala skatt till statskyrkan. Ur staten-s synpunkt vore den kyrkliga bokföringen över- flödig, varför ingen ersättning borde utgå för denna.

Blott ytterligare en talare uppträdde, nämligen biskop von Schéele, som nog överraskade med att tillstyrka en utredning. Han sade sig vara oroad av att prästerna alltmera började betraktas enbart som statens tjänare, vil— ket var oförenligt med begreppet en kristen kyrka. Å den andra sidan skulle en utredning visa de stora praktiska svårigheterna vid en skilsmässa och, som biskopen sade sig hoppas, de breda folklagrens kärlek till Sveriges

kyrka. Om detta ej skulle bli fallet, måste en skilsmässa ske, ty folkets för- troende var en nödvändig förutsättning för en gemenskap mellan kyrka och stat.

Då ingen talade emot utredning och en biskop tillstyrkt en sådan, var det knappast överraskande, att andra kammaren biföll Byströms reservation med 115 röster mot 98. Första kammaren avslog den däremot utan debatt eller votering (FK 41: 47 ff.; AK 57: 42 ff.). Något riksdagsbeslut om ut- redning blev det alltså icke.

Av de kyrkliga tidningarna fann Svensk kyrkotidning (nr 20) andra kammarens beslut märkligt och betydelsefullt. Alla som röstat för en ut- redning var ej fiender till kyrkan. Denna skulle kanske kunna klara sig utan staten men samhället skulle förlora mycket på en skilsmässa.

Göteborgs stiftstidning uttryckte sig även denna gång mycket försiktigt och liksom medgav att det kunde finnas ett ärligt krav på skilsmässa (14/5).

På frikyrkligt håll hade motionen naturligtvis hälsats med tillfredsstäl- lelse. En frikyrklig samarbetskommitlé hade redan efter kyrkomöte-ts slut i november 1908 uppvaktat Waldenström och uppmanat honom att ej för- tröttas i att arbeta på skilsmässa mellan stat och kyrka (Sv. M. 21/11 1908). Vecko-Posten hade i början av 1909 framhållit, att statskyrkosyste- met skapade religionsfientlighet och oordning (25/2 1909).

Kort innan Jansson väckte sin motion hade Vecko—Posten i anslutning till Waldenströms framhållit nödvändigheten av en snar utredning, innan de religionsfientliga fick överhanden. Ur rent religiös synpunkt var saken ganska likgiltig för baptisterna, som ej ville ha något med staten att göra, men ej ur kyrkopolitisk. Det gällde att hindra, att samhällsutvecklingen helt spårade ur. En del präster och biskopar var beredda till vilka eftergifter som helst för att rädda statskyrkosystemet. Efter valreformen kunde det bli en öppen konflikt mellan kristendomen och dennas motståndare. En statskyrka skulle då befinna sig i ett svårt läge (18/3).

Någon direkt kommentar till utgången i riksdagen finns ej i Vecko-Pos- ten, men det betonades att förslaget om utredning väckts i redligt syfte och att debatten i frågan stimulerats av Waldenströms motion. I en demokrati var en fri församlingsgemenskap med fritt in- och utträde grundläggande (12/5). Olägenheterna av det rådande systemet var sannolikt större än för- delarna (19/5).

Svenska Morgonbladet hävdade i samband med Jansons motion, att den av Waldenström väckta frågan ej kunde tystas ned utan skulle återkomma gång på gång. Det var ej troligt att ens andra kammaren skulle bifalla mo— tionen, då en del socialdemokrater börjat visa statskyrkan ”ett förut okänt intresse”. Motionen skulle dock föranleda en ”gagnelig debatt” och dess ”symptomatiska betydelse” sades vara ”omisskännlig” (24/3). —— Andra

kammarens beslut betecknades sedan som ett viktigt principuttalande. Det var märkligt, att en biskop tillstyrkt en utredning. Statskyrkan hade haft och kunde ännu ha en stor uppgift i Sverige, om den ej gav .sig den mo- derna bibelkritiken i våld. Utvecklingen mot dess avskaffande skulle dock bli till stort gagn. Man kunde vänta en svår strid, men utgången var given (IO/5).

Jönköpings-Posten betecknade andra kammarens beslut som uppseende— väckande och som ett märkligt tecken på hur långt utvecklingen redan framskridit. Det föreföll dock, som om tidningen ansåg, att socialdemokra- ter och andra radikala åtminstone delvis stött motionen för att komma ifrån frågan om reglering av prästernas löner. Denna fråga gjorde ett bero— ende av kyrkans bittraste fiender obehagligt även för prästerna. Kyrkan skulle kunna leva bättre som fri folkkyrka. Ingen kristendomsundervisning alls vore bättre än den s. k. objektiva undervisning som föreslagits från liberalt håll (11/5).

Den politiska pressen i övrigt tycks i stort sett ej ha haft något direkt att säga om andra kammarens överraskande beslut. Blott på socialdemokra— tiskt håll möter några egentliga kommentarer. I Social—Demokraten skrev Hj. Branting, att andra kammarens beslut var ett hårt slag för biskop Billing och att det visade, hur omöjligt det var att framställa kyrkan som tidsenlig. Ingen hade protesterat mot påståendet att prästerna var överflö— diga t. o. 111. som folkbokförare.

Majoriteten sades emellertid bestå av personer med mycket olika ut- gångspunkter, dels socialdemokrater, dels frikyrkliga, dels högkyrkliga, som hoppades på en renässans för sin åskådning vid en skilsmässa. Detta gjorde att problemet kunde komma att tas upp från flera synpunkter än den individuella religionsfrihetens, som i ”ett utvecklat samhälle” självklart måste tillgodoses. Religionsfriheten kunde dock vara förenlig med flera lös- ningar av själva huvudfrågan. Efter andra kammarens beslut var statskyr- kans bestånd ej självklart och statskyrkan var sannerligen ingen ”ljusets ängel” (IO/5).

Arbetet betecknade voteringsresultatet som ett tidens tecken men trodde ej, att statskyrkan .skulle bli avskaffad på de närmaste 50 åren. Prästerna uppträdde under religionens täckmantel som konservatismens och de rikas försvarare. Svenska folket kunde därför ej ha något intresse för dem (IO/5).

d) Waldenströms andra motion ( 1909 )

När kyrkomötet på senhösten 1909 åter samlades, återkom Waldenström med sin motion (nr 8). Han betonade nu särskilt samhällsförändringarna, som gjorde, att statskyrkosystemet numera var föråldrat, vilket dock ej be— tydde, att staten skulle vara avkristnad. Kyrkan borde emellertid av fri

vilja anpassa sig för att ”rädda mycket som behöver bevaras men som går förlorat ifall man sparar till den tid då saken genomföres på i viss mening revolutionär väg”. De flesta såg nog situationens allvar men vågade ej tänka tanken ut. Andra kammarens beslut åberopades som en ny faktor. Kyrkans vanmakt mot teologisk villfarelse och omoraliskt leverne bland prästerna behandlades ej så utförligt som 1908. Hur förhållandena borde gestaltas efter en skilsmässa var omöjligt .att nu närmare angiva utan måste noggrant utredas.

Kyrkolagsutskottet var i sitt betänkande (nr 6) något mindre kortfattat än föregående år. Någon allmän övertygelse om det gagneliga i en skils- mässa ansågs ej finnas. Det syntes även betänkligt, att motionären ej an- givit, hur de framtida förhållandena borde gestaltas. Skäl för en genomgri- pande förändring fanns icke.

Debatten i kyrkomötet blev mycket långvarig, vilket enligt Waldenström var ett glädjande bevis på att frågan ansågs värd att uppmärksammas. Han hävdade f. ö., att varken statskyrka eller kyrkosamfund hade något stöd i Bibeln och att statskyrka i princip stred mot Augsburgska bekännelsen. Det som var principiellt fel kunde dock under vissa förhållanden vara försvar- ligt, men den katolska kyrkans oberoende av staten framställdes som ett föredöme. Det var bättre att avstå från ekonomiskt understöd än under- kasta sig statskontroll. Staten borde dock ej vara religionslös utan förhål- landena ordnas på samma sätt som i Förenta staterna. Omröstningen i andra kammaren visade, att det fanns en bred opinion för statskyrkans av- skaffande. Den allmänna utvecklingen i världen gick mot frikyrka.

Waldenström återkom så till statskyrkans vanmakt mot förnekelsen. Så- dana som brutit mot kyrkans ordning hade man (jfr t. ex. Grafströms mo- tion 1877, sid. 29 f.) däremot velat utesluta. Vigseltvånget och kyrkans mins— kade inflytande på skolundervism'ngen anfördes som exempel på hur kyr- kans åsikter sköts åt sidan. Socialdemokraterna påstods vara emot en skils- mässa, emedan de hoppades att en gång kunna förvandla kyrkorna till Folkets hus.

Det var ej motionärens sak utan den begärda utredningens att framlägga förslag angående den framtida ordningen. Waldenström skisserade dock ett personligt program, som starkt liknade det som Bergman framlagt 1866 (se ovan sid. 203). Reformen skulle likväl ej genomföras på en gång. Ett beslut om skilsmässa just då vore nog olyckligt. Waldenström hade sagt och han upprepade det, att om ett sådant beslut skulle bero av hans under— skrift så skulle han förr hugga av sig handen än skriva under. Man borde emellertid utreda frågan i tid för att undgå en hastig förändring framdeles. Waldenström betonade, att han aldrig varit radikalt frikyrklig.

Statskyrkan vore en statsinstitution, medan en biblisk kyrka var en fri- kyrka. Waldenström hade inga sympatier för den katolska kyrkan och man

måste ha en teologiprofessors öra för att uppfatta honom så, men en kyrka kunde vara stark utan att vara statskyrka. Svenska Missionsförbundets exempel visade, att det gick bra även ekonomiskt att reda sig utan statens hjälp.

För Waldenström själv och för frikyrkligheten sades det vara tämligen likgiltigt hur det blev med svenska kyrkan. För dennas egen och svenska folkets skull önskade han dock en reform och sade sig vara optimistisk. Även en frikyrkas famn var öppen för alla, men uppenbara förnekare skulle ej där kunna få vara förkunnare eller ha en ansvarig ställning. Såtillvida rådde större frihet i en statskyrka, men en dylik frihet vore av föga värde. Det lät bra att säga, att tron var det centrala, men man måste veta, vad man skall tro. En del av kritiken mot motionen berodde på okunnighet om fri— kyrkorörelsen i Sverige. Syftet var ej att skilja kyrka och folk utan det mot- satta.

En stor del av debatten kom att röra sig just om friheten inom statskyr- kan och den blev i detta avseende en uppgörelse mellan konservativa stats— kyrkomän med G. Billing i spetsen och som liberala ansedda teologer, främst professorerna Pfannenstill och Erik Stave.

Pfannenstill medgav, att själva formen för kyrkan ej var det väsentliga och att staten började bli alltmer okyrklig. Kyrkan behandlades så föröd- mjukande, att man måste börja tänka på skilsmässa. Vigseltvånget innebar en kränkning av samvetsfriheten. Motionärens kyrkoideal var emellertid sekten och måste avvisas. En sekterisk kyrka skulle ej kunna verka folk— uppfostrande. Det kunde däremot en folkkyrka. Waldenström tycktes vis— serligen kunna tänka sig en sådan, men han ville ha ett övervakningssystem och ett undertryckande av olika meningar och ståndpunkter. I en stats— kyrka fanns bättre utrymme för sådana. Det förbindande i bekännelseskrif- terna var blott deras anda. Det centrala i reformationens idé var det som hörde samman med tron, men det fanns en grupp inom kyrkan, som för- grep sig härpå.

Tiden var f. ö. ej lämplig för en reform. Kyrkan borde först anp-assa sig till de nya sociala och intellektuella förhållandena. Naturvetenskapen hade givit en ny världsbild, men det religiösa behovet var evigt.

Professor Stave hävdade, att om det fanns en Guds församling inom stats- kyrkan var det ej anledning att misströsta. Han anklagade Waldenström för ”förunderlig sympati” för den romerska kyrkan. I Skottland var teolo- gien trots frikyrkan lika avancerad som i Sverige. Icke heller här i landet skulle kanske en frikyrka kunna utestänga sanningen. Vid en social och politisk omvälvning skulle denna ej göra halt för frikyrkan, men Gud rådde även över utvecklingen. Den allmänna opinionen gav folkkyrkan sitt stöd på grund av dess folkuppfostrande betydelse, men vad skulle en Axel B. Svenssons typ av frikyrka (jfr ovan sid. 88) kunna öva för inflytande på Sveriges folk i stort.

Friheten vore också större i en statskyrka. Om Waldenström bleve över- huvud för en frikyrka, skulle denna få många medlemmar, som hade andra åsikter än han själv. Dessa skulle få vara med som åhörare och bidragsgi- vare men ej ha något inflytande eller frihet att yttra sig. Den stora faran var likgiltigheten. Det gällde att väcka de sovande. (Stave menade tydligen, att en folkkyrka i förbindelse med staten hade störst möjligheter att göra detta).

Biskop Billing vände sig närmast mot Pfannenstill och hävdade, att kyr- kans bestånd berodde av att den rent och klart förkunnade Guds ord samt rätt förvaltade sakramenten. De farligaste motståndarna var de, som ej öppet framträdde. Den dag prästerna allmänt förkunnade sådana åsikter som Pfannenstill återgivit var det ute med kyrkan.

Biskop Danell hävdade, att troheten var det avgörande. Det gällde, att kyrkan fyllde sin uppgift i kampen mellan Gud samt ondskan och gudlös- heten.

Domprosten Lundström fann den föreliggande frågan synnerligen allvar- lig, särskilt för staten. Statskyrkans avskaffande skulle få svåra följder, men det var ej oväsentligt vad man trodde eller förkunnade. Man måste hålla fast vid den fulltoniga bekännelsen.

Prosten Ljungqvist tyckte, att hela utvecklingen pekade mot en konflikt mellan stat och kyrka. Staten syntes alltmera överge den kristna stånd- punkten. En skilsmässa kunde bli en tvingande nödvändighet och man bor- de bereda sig men handla endast i nödfall. Även en frikyrka kunde vara en folkkyrka som i Skottland. En del av samhällsinflytandet måste dock nog offras. Ännu var statens och kyrkans intressen gemensamma. Det gällde att göra kyrkan mer självständig och levande samt få bättre samverkan med de frikyrkliga. Andra kammarens beslut uttryckte ej någon fiendskap till kyrkan.

Prosten Lindstedt medgav, att Waldenström sagt mycket behjärtansvärt. Prästerna kände sig dock ej så bundna av staten, men läget var allvarligt. Kyrkan hade stora uppgifter men kunde ej fylla dem som sig borde. En skilsmässa skulle vålla svåra problem. Det vore därför bättre att begära en utredning om större frihet för kyrkan ifråga om lagstiftning och ekono- miska angelägenheter.

Kontraktsprosten Odin framförde liknande synpunkter och fann en skils- mässa mellan stat och kyrka särskilt vansklig för den senare under rådan- de svaghetstillstånd. Ett initiativ till en sådan skulle tolkas som att allt hopp om gagnelig samverkan var ute.

Starkt kritisk mot Waldenström var biskop Bergqvist, som visserligen sade sig ej tvivla på dennes goda avsikt men hävdade, att en frikyrka aldrig skulle kunna verka effektivt t. ex. i övre Norrland. En begäran om utred- ning skulle uppfattas som om kyrkomötet ansåg, att statskyrkan överlevt sig själv. Risken för avkristning skulle bli stor. Om man önskade att staten

även i fortsättningen skulle stödja den kristna verksamheten, hur skulle man då kunna undgå statlig kontroll. Även en signatur i Svenska Morgon- bladet hade varnat för att riva ned Sveriges kyrka och för att det andliga förfallet kunde bli ännu värre inom en fri folkkyrka, som den romerska kyrkans exempel visade. Det vore motsägelsefullt, att signaturen sluta-de med att rekommendera Waldenströms motion.

Kontraktsprosten Ekedahl beskyllde rent av Waldenström för att vilja ge kyrkan nådastöten. I stället för statskyrkan skulle komma en rad förenings- kyrkor. Prästerna skulle bli beroende av församlingen. Splittringen kom- me att gynna både katoliker och ateister. Prosten vände sig ock mot påstå— endet att statskyrkan var en klasskyrka. Den var tvärtom det minst klass— betonade samfundet i Sverige.

Även de lekmän som deltog i debatten var starkt kritiska mot motionen. Landshövding S jöcrona klagade över att motionären ej velat ange hur långt man skulle driva skilsmässan. Han befarade, att en frikyrka skulle sönder— falla i en rad små samfund och att många skulle komma att stå utanför alla sådana. Kyrkan kunde var stolt över att hennes famn var öppen för alla. Hon skulle vara som en mor.

Medicinprofessorn S. Ribbing menade, att den bestående ordningen hade avgjorda fördelar. Kristen undervisning nådde hela folket och en skils- mässa kunde befordra avkristningen. Det var en styrka för ett samfund, att trosfrågor ej spelade så stor roll. Kyrkomötets medlemmar borde ej handla i strid med sin övertygelse.

Rektor F. Lundgren medgav, att risk för skilsmässa fanns, men han ville ej påskynda utvecklingen. Man borde utan fruktan avvakta de angrepp som kunde komma men ej själv påskynda en brytning.

Generaldirektören Wieselgren fann också, att en statskyrka var till för- del. Om staten ej önskade någon utredning kunde man intet göra. Kyrkan var en stridande kyrka och den skulle med Guds hjälp segra. Det väsentliga var tron på Kristus, och man borde undvika teologiska debatter om oväsent- ligheter. Han skulle dock gärna stödja en begäran om utredning om ökad frihet för kyrkan.

Statskunskapsprofessorn S. J. Boethius fann liksom sina teologiska kolle- ger, att statskyrkan gav utrymme för olika uppfattningar. De flesta lekmän föredrog nog en statskyrka, som bäst gav staten möjligheter befordra kris— tet liv. En frikyrka skulle utöva ett ”förtryckande regemente”. Efter en skilsmässa skulle staten sannolikt ej alls stödja kyrkan.

General Rappe fann alltjämt statskyrkan vara det bästa, men man borde hålla fast vid fädernas tro och ej följa den väg en lundaprofessor (Pfannen- still) anvisat.

Landstingsmannen J. Ocklind menade, att det ej var oriktigt med en statskyrka i en kristen stat. En skilsmässa skulle vara till skada och man borde i stället söka förbättra kyrkans förhållanden.

Utskottets avstyrkande hemställan bifölls utan någon votering (AKP 1909, 8: 2—60; se även Johansson, P. P. Waldenström . . ., sid. 226 ff.).

Waldenströms motion och kyrkomötesdebatten väckte helt naturligt ej samma uppmärksamhet 1909 som 1908.

Svensk Kilrlcotidning (47/1909) fann dock debatten betydelsefull ej minst därför, att ingen lekman understött Waldenström. Stave hade slående visat motionens brister och den hade ”naturligtvis” avslagits utan votering. Se— nare (49/1909) medgavs, att motionen vunnit i aktualitet genom andra kammarens beslut. Detta hade gjort, att debatten blev längre, men ingen enda hade röstat för motionen i år medan sex röstat för motionen 1908. (Detta var, som framgår av det ovan sagda, missvisande.)

Göteborgs stiftstidning nöjde sig med att först referera debatten (19/11) och sedan återge rektor Lundgrens anförande i dess helhet (26/11). (Detta har väl ansetts särskilt beaktansvärt med sitt avvisande av ett kyrkligt ini- tiativ och sin förtröstan på kyrkans möjligheter att bestå en från annat håll framkallad kris.)

Vecko-Posten hade blott en kort notis, där det antogs, att utvecklingen trots motståndet gick mot statskyrkosystemets avskaffande (18/11 1909).

I en artikel i samma tidning under rubriken ”Religionen och staten" (9/12 1909) klagades det över att en del som ville skilja kyrka och stat ej ville göra det konsekvent, då de önskade, att staten skulle vara kristen, men Kristi rike var icke av denna världen. (Detta var tydligen riktat mot W'al- denström.) Den religiösa friheten innebure frihet att söka sanningen och vore en naturlig rättighet. Bibeln och ej kyrkan måste vara den högsta nor- men. I en statskyrka vore det ytterst regering och riksdag som bestämde om tron, men något mer-a bakvänt kunde knappt tänkas. Ju längre en skils- mässa dröjde, desto sämre för kyrkan.

Svenska Morgonbladet visade givetvis större intresse för motionen och debatten. I flera anföranden, särskilt prosten Lindstedts, sades resonans ha funnits för Waldenströms tankegång. Kritik riktades främst mot Pfan- nenstill och Stave. Frågan skulle tvinga sig fram, tills den fick en lösning (17/11). Det var ”statskyrkomötet” som hade avslagit motionen (27/11).

Jönköpings-Posten menade, att det ej var någon omedelbar fara för stats- kyrkan. Att socialister och förnekare börjat kasta blickar på den hade bi- dragit till Waldenströms motion. Billings välvilliga hållning betonades (22/11).

Nya Dagligt Allehanda fann i sin slutkommentar till kyrkomötet, att Waldenström ej varit oäven där men att hans motion om kyrkans skil— jande från staten skulle få farliga följder (28/11).

Svenska Dagbladet tycks ha avstått från alla egna kommentarer men publicerade omedelbart före kyrkomötets början en mot detta och dess bris- tande reformvänlighet starkt kritisk artikel av konsistorienotarien A. Carl-

gren, som bl. a. hävdade, att Waldenströms motion 1908 och andra kam- marens beslut 1909 bebådade, att det kunde bli en skilsmässa mellan stat och kyrka, när tiden var mogen. Kyrkan skulle falla av sig själv, då den ej kunde förnya sig (30/10).

Dagens Nyheter innehöll däremot under rubriken ”Den religiösa trosfri- heten. Kyrkan föregår staten med gott exempel” en rätt utförlig kommen— tar. Det framhölls, att den starkaste kritiken mot motionen kom från dem. som menade, att prediko- och forskningsfriheten var störst i en statskyrka. För Waldenström var däremot bristen på dogmatisk fasthet en huvudhrist hos statskyrkan. Han bekämpade uppfattningen att kristendomen måste anpassa sig efter kulturens krav. Billing och Waldenström var eniga gent— emot den liberala teologien. Den förre var mer optimistisk, men tidningen ansåg att det nog ej gick att återställa den gamla ortodoxa uppfattningen. Kyrkoherde S. A. Fries hade bevisat, att lärofriheten inom kyrkan var prak— tiskt taget obegränsad. Staten tycktes mindre upplyst, vilket exemplifiera— des med åtalet mot professor K. Wicksell för hädelse. Om förbindelsen mellan stat och kyrka skulle bestå, måste staten avstå från metoder som kyrkan redan upphört att bruka (18/11).

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning vände sig mot den nya konserva— tismen, som ej ville kännas vid namnet, men som tog hand om reformer för att förfuska dem. Denna nya konservatism sökte frikyrkligt stöd. Det hand- slag som under kyrkomötesdebatten växlats mellan Waldenström och Bil— ling och som tidigare skulle ha varit otänkbart ansågs betecknande. I en mer kåserande artikel framhölls, att tanken på skilsmässa mellan stat och kyrka nog hade framtiden för sig, fast ingen i kyrkomötet vågade tänka därpå. Man borde hålla sig borta från samverkan med frikyrklig och stats— kyrklig kulturfientlighet (17/1 1) .

Social—Demokraten fann, att debatten börjat i begravningsstämning, och vände sig mot Waldenströms försvar av de kyrkliga dogmerna och hans misstänkliggörande av socialdemokraternas syften. Professorerna Stave och Boethius behandlades ganska ironiskt och även Pfannenstill kritiserades. Den matta stämningen under debatten vore betecknande för situationen in— om kyrkan. Det hade öppet medgivits, att statskyrkan befann sig i själa- tåget. Det sades även vara märkligt, att det talats så mycket om friheten inom kyrkan. Det var egendomligt, att de som så gjorde ej märkte, att de befann sig på ett sluttande plan. ”Med obarmhärtig konsekvens” hade Wal— denström visat att tro utan dogmer vore ”nonsens”. Allt hade varit kaos och panik (17/11).

Det förefaller som om man på vänsterhåll fattat kyrkomötesdebatten som ett förebud till det som man önskade, statskyrkans avskaffande. En gransk— ning av protokollet tycks dock knappast ge stöd härför, även om stämning—

en på flera håll uppenbart var bekymrad, när det gällde statskyrkosyste— mets bestånd.

e ) F rikyrkomötet 1910

Ett par månader efter kyrkomötet samlades det andra allmänna frikyrko- mötet, nämligen i februari 1910, och här stod kyrkans förhållande till sta- ten som första ämne i diskussionen. Den inleddes av en baptist, redaktören för Vecko-Posten J. A. Borgström, som väsentligen gav en kort historisk översikt. Kristendomen var en personlig religion och innebar därmed något nytt. Kristi lära hade emellertid varit för hög för att kunna rätt begripas och hade förvanskats till en nationalreligion (Handl. ..., s. 36 ff.).

Därefter talade Waldenström om kyrkans skiljande från staten. Först ett uppvaknande [andligt liv och sedan otron hade stört den svenska kyrkans lugn. Religionen var visserligen främst den enskildes sak men ingen privat- sak i den meningen, att staten ej alls skulle befatta sig därmed. Staten måste begagna alla medel som befordrade moral och rättvisa. Med religio- nens men ej med statskyrkans fall följde statens. Individerna levde ej iso- lerade som Robinson och det var ej likgiltigt för staten hur människorna växte upp. En statskyrka behövde dock ej finnas. Den var liksom alla kyrkosamfund obiblisk samt därtill principvidrig och oluthersk. Staten om- fattade alla medborgare men kyrkan blott de på Kristus troende.

Mycket som var principiellt oriktigt kunde på grund av förhållandena vara nödvändigt och gagneligt. Så länge en statskyrka omfattades av folkets flertal, och så var ännu fallet i Sverige, kunde den vara till välsignelse. Även tillvaron av flera kyrkosamfund var principvidrig, men det sämsta av allt var att slå sönder kärlen och låta vinet strömma ut. Alla former måste för- ändras, så ock statskyrkan.

Till kyrkans väsen hörde, att hon måste vara fri att lyda Gud. Varje sta- tens inblandning måste därför avvisas. Den romerska kyrkan hade visat, att den kunde existera utan staten. Det var svårare för staten att existera utan kyrkan. I Sverige var kyrkan emellertid statens träl. Statsmakterna stifta— de ytterst lag för den och bekännelseskrifterna frågade ingen längre efter. Prästerna nödgades ofta förrätta handlingar, som de visste stred mot Kristi ord, men de vågade ej neka. Om de som var missnöjda med förhållandena i kyrkan utträdde ur denna, ledde detta ej till målet, vilket Skottlands och Neufchåtels exempel visade, men i Basel hade en skilsmässa mellan kyrka och stat lyckligt genomförts.

En förändring skulle medföra faror, men det gjorde allt i livet, och den största faran låg i att vänta för länge. Därför hade Waldenström väckt sina motioner. Förr hade han trott, att statskyrkan hade en lång framtid, men nu gick utvecklingen så snabbt, att det föreföll allt osäkrare om så skulle bli fallet. Frikyrkan skulle ej direkt arbeta på att störta statskyrkan, så länge denna uppbars av den allmänna meningen, men på att förändra opi- nionen. Det gällde att bygga upp det nya, fria kristna församlingar i sock— narna, innan man rev det gamla.

Hur staten i fortsättningen skulle visa sitt intresse för religionen var en mycket komplicerad fråga. I Förenta staterna skydd-ade staten alla religiösa samfund och dessa hade vissa rättigheter, t. ex. att förrätta vigsel. Vördna- den för religionen var större där än i något protestantiskt land i Europa. Ingen ateist hade någon utsikt att få en hög befattning.

I Sverige hade prästerna viktiga civila uppgifter, främst folkbokföringen. De kunde fortsätta härmed efter en skilsmässa mellan stat och kyrka som rena statstjänstemän. Som sådana kunde de även ha andliga uppgifter, hålla predikningar och uppbyggande föredrag, tillse fattiga och sjuka. Där— emot skulle ingen i egenskap av statstjänsteman ha något med isakraments- förvaltning och kyrkotukt att skaffa. Prästerna skulle slippa utföra ämbets— handlingar i strid med sitt samvete. Äktenskaps ingående skulle bli en rent borgerlig handling. På så sätt skulle den svenska staten ej blott göra lika mycket för religionen som förut utan mycket mera (Handlingar . . ., s. 24 ff.).

Efter de båda föredragen hänsköts frågan utan diskussion till berednings- kommiltén, som lade fram ett resolutionsförslag, vilket också utan debatt antogs. I detta betonades, att statskyrkan hade haft stor betydelse, men den var obiblisk och uppbars ej längre av den allmänna opinionen. Banden mel- lan stat och kyrka måste därför upplösas. De kyrkliga myndigheterna borde snarast vidtaga åtgärder för att det skulle kunna ske i lugn. Staten skulle i andra former ge religionen sitt stöd. Kristi kyrka borde emellertid fritt få utveckla sig i enlighet med Bibelns föreskrifter (Handlingar . . ., s. 10, 28).

[ ) W aldenströms tredje motion (1910)

Så fort kyrkomöte! åter samlats på hösten 1910 väckte Waldenström på nytt motion om utredning om kyrkans skiljande från staten (nr 2). Han upprepade, att många, kanske de flesta, av kyrkomötets medlemmar nog trodde, att en skilsmässa förr eller senare skulle bli ofrånkomlig. Som skäl anfördes andrakammarbeslutet om ”kyrkornas öppnande för s. k. kultu— rella föreläsningar” 1 och ”det märkliga s. k. reformatoriska mötet i Öre— bro”2, där man bara varit enig i en punkt, nämligen ”att reformera bort själva hörnstenen för den lutherska reformationen, den heliga Skrifts gu— domliga auktoritet”.

1 Härmed åsyftades en motion vid 1910 års riksdag av en väl närmast kulturradikal, liberal riksdagsman, lektor Karl Starbäck, om utredning angående kyrkornas öppnande för folkbildningsarbete, föredrag och konserter samt ändrade regler för bestämmande- rätten rörande kyrkors upplåtande. Motionen väckte stor förargelse på kyrkligt håll och betecknades som en kränkning av religionsfriheten (se Rodhe, Svenska kyrkan omkring sekelskiftet, sid. 269 f.). 2 Det s.k. kyrkligt teologiska mötet i örebro 1910 arrangerades av de dåtida s.k. nyteo- logerna, förespråkare för historisk bibelforskning och för vad man kallade reformatio- nens kristendomsuppfattning med kyrkoherde Fries samt professorerna Söderblom och Pfannenstill i spetsen. Se t. ex. artiklar av Pfannenstill och A. Bruhn i Kristendomen och vår tid, 1910, sid. 286 ff. och 414 ff.

Kyrkan stod värnlös mot de olika angreppen. En dag skulle statskyrko- bandet brista och det gällde att i tid bereda sig så att Sverige ej då bleve en religionslös stat. Det skulle hedra kyrkomötet att ta första steget och före— komma en revolutionär omstörtning.

Kyrkolagsutskottet konstaterade i sitt betänkande (nr 3) helt kort, att motionen redan två gånger avslagits av kyrkomötet och att inga nya syn- punkter tillkommit.

Debatten blev ej heller så långvarig som föregående år men mycket livlig och i högre grad än förut en direkt uppgörelse mellan Waldenström och företrädare för den liberala teologien, vilken debatt tydligen starkt irrite- rade motionären, som lämnade sammanträdet före dess slut. Debatten kunde naturligtvis ej heller ge så mycket nytt i sak, och då de mer konser- vativas tro på den bestående ordningen ej rubbats, var utgången på för- hand given.

Waldenström betonade frågans vikt och risken för att försitta tiden för en gynnsam uppgörelse. Statskyrkan hade ingen grund vare sig i Bibeln eller i bekännelseskrifterna. I praxis var den ett kaos, som ej kunde defini- eras. Ingen stat var mäktig nog att i längden vidmakthålla en sådan kyrka. Frikyrkligheten var också på frammarsch både i Sverige och annorstädes.

Professor Stavc, som ansåg sig representera en teologi bättre än Walden- ströms, kände sig ej alls övertygad om en sådan frammarsch men medgav, att Waldenströms motion var föranledd av ett religiöst intresse att före- bygga, att staten skulle bli religionslös. Just en statskyrka var dock det bästa förebyggande medlet. Det vore f. ö. ej kyrkan värdigt att offra sin ideella uppgift att förkunna evangelium för hela Sveriges folk för att rädda vissa timliga förmåner. Detta skulle vara ett skamligt svek. Med statskyr- kan skulle också kristendomsundervisningen försvinna liksom i Förenta staterna. En upplösning av banden mellan kyrka och stat skulle förutsätta att statens representanter ej längre var kristna, vilket var en allvarlig an- klagelse. Man borde låta staten ta initiativet.

Professor Pfannenstill försvarade såsom den rätta reformatoriska den riktning som stod bakom Örebromötet och klagade över Waldenströms ring- aktning för vetenskapen och hans olämpliga debattmetoder.

Professor Herner medgav, att Örebromötets arrangörer och Waldenström hade olika uppfattning om Bibelns auktoritet, men det var de förras upp— fattning som stämde med Luthers. Den var också numera flertalet prästers. Frikyrkopredikanterna stod däremot kvar på den ståndpunkt, som repre- senterades av 1686 års kyrkolag. Denna olikhet berodde nog på att kultu— ren var högre inom kyrkan men också på att lärofriheten där var större. Så länge frikyrkorna ej gav lika stor sådan, ville Herner icke vara med om att avskaffa statskyrkan. ”] läro- och yttrandefrihetens namn” yrkade han därför avslag på motionen.

Billing deltog denna gång ej direkt i debatten om den liberala teologien

men uttalade sin tillfredsställelse över att Waldenström nu yttrat sig mer positivt om folkkyrkan. Kyrkliga och frikyrkliga borde emellertid alldeles upphöra att tala illa om varandra. Svenska kyrkans svagheter berodde det- vis just på den frikyrkliga utbrytningen. De högsta synpunkterna för mänskligt samliv var frihetens och kärlekens. Statskyrkan svarade bäst till den evangeliska friheten. För att motverka missbruk av friheten behövdes en viss bundenhet och denna tillgodosågs bäst av frikyrkorna. Den borde bli större inom den svenska kyrkan, men man måste akta sig för att förlora den frihet, som måste finnas i en folkkyrka. Denna framhävde även kärle— ken till hela folket, vilket Frälsaren ville nå. Statskyrkan vore därför bäst.

Waldenström fann att Pfannenstill bekräftat vad han sagt om Örebro- mötet. Stave hade tillvitat motionären avsikter rakt motsatta dem han verk- ligen hade. Waldenström hade önskat, att kyrkan för att fylla sin ideella uppgift skulle avstå från de timliga fördelar förbindelsen med staten med- förde. Förenta staterna vore ej i alla avseenden något föredöme. Att kyrkan var kaotisk och vanmäktig kunde ej bortresoneras. De frikyrkliga rörelser- na Svenska Missionsförbundet var enligt Waldenströms mening ej något frikyrkosamfund —— drevs av lika stor kärlek till svenska folket som den svenska kyrkan gjorde. Det var klart, att friheten var större inom den se— nare, men det var en sådan frihet som ej kunde råda i en kristen kyrka i biblisk mening. Man skulle söka göra människor till lärjungar men ej räkna uppenbara Kristusfiender som lärjungar. Om någon hade bundit kyrkan vid Bibelns auktoritet, var det Luther.

Blott två lekmän deltog denna gång i debatten. Landshövding S jöcrona fann, att Waldenström kommit med en ny motivering. Att en religionslös stat var dömd till undergång ville han helt instämma i. Bristen på religion kunde dock ej botas genom statskyrkans avskaffande. Följden skulle an- tagligen bli en stor splittring och många komme att stå utanför varje för— samling. Statskyrkans avskaffande komme även att snarast befordra den teologiska riktning Waldenström ville bekämpa, då dennas företrädare skulle befrias från de band, som deras ställning såsom statskyrkans tjä— nare pålade dern.

Regeringsrådet Thulin fann av flera skäl tiden ej lämplig att begära en utredning. En sådan förutsatte även en bestämd folkmening och troligen också ett mer preciserat program. Det hade dock sin betydelse, att motio— nen framställts och förnyats. En omläggning av förhållandet mellan kyrka och stat i enlighet med tidsförhållandena behövdes. Kyrkan borde dock ej ta första steget till att avskära bandet med staten. Vad man borde göra var att bereda sig för alla eventualiteter, men härför behövdes ej någon allmän utredning.

Efter slutad överläggning biföll mötet vad utskottet i föreliggande be— tänkande hemställt (AKP 1910, 3: 1—32; se även Johansson, P. P. Wal— denström, sid. 255 ff.).

Ekot i pressen blev på det hela taget snarast starkare 1910 än föregående ar.

Svensk Kyrkotidning berörde frågan om skilsmässa mellan stat och kyr- ka i flera artiklar. Dess redaktör, E. Meurling, vände sig mot alla tankar på en förändring, som blott skulle leda till att kyrkan ej längre skulle kunna nå ut till hela folket med sitt budskap (10/10, 41/1910). I en följande starkt kritisk artikel förebråddes Waldenström att ej ha betänkt följderna av den skilsmässa han påyrkat. Då det begärdes att staten även i fortsättningen skulle ge bidrag till religiös verksamhet komme även Svenska Missionsför- bundet att få sådant (24/10, 43/1910). Ytterligare kritiska kommentarer återgavs efter kyrkomötets slut, bl. a. kyrkoherde S. A. Fries, nedan nämn- da mycket fräna artikel i Svenska Dagbladet (14/11, 28/11, 46/1910, 48/ 1910). _— Svensk Kyrkotidning hade alltså nu tagit klar ställning mot tan- ken på en skilsmässa mellan stat och kyrka.

Göteborgs stiftstidning undvek liksom tidigare att ta någon direkt egen ståndpunkt. Referatet av Waldenströms synpunkter är hållet i ganska sym— patisk ton och tycks påverkat av gemensam oro över den liberala teologien (21/10).

Vecko-Posten konstaterade, att frågan om kyrka och stat ej gällde stats- kyrkan utan kristendomens bestånd. Kampen avsåg egentligen ej kyrko- formen utan dennas utnyttjande för okristliga syften.

Detta uttalande måste ses mot bakgrunden av en tidigare artikel, där det hette, att skälen för statskyrkans avskaffande var av tre slag: 1) Önskan att bevara den heliga Skrif ts auktoritet, 2) Kyrklig intolerans, kanske främst på nyprotestantiskt håll, 3) Rent gudsfientliga tendenser hos vissa vetenskapsmän. Ju starkare gudsföraktet blev, desto ivrigare måste de fri- kyrkliga arbeta för en skilsmässa. Den borde ske gradvis och utan revolu— tion (17/2 1910).

Särskilt uppmärksammades motionen av Svenska Morgonbladet som just befann sig i livlig polemik mot tidens radikalism på både det politiska och det teologiska området (se bl. a. 1/10, 5/10, 7—8/10, 14—15/10). Utskottets avstyrkande ansågs torftigt motiverat (18/10), och debatten kommentera- des utförligt (20/10). Den skarpa motsättningen mellan Waldenström och den liberala teologiens företrädare betonades. Det framhölls, att den förut sjukledige ärkebiskopen infunnit sig så att Billing, vice ordföranden, kunde deltaga i debatten. Dennes och Waldenströms inlägg berömdes.

I några av J. M. Ollén signerade synpunkter på kyrkomötet efter dettas slut ansågs debatten om kyrka och stat ha visat, att man ej ville se san- ningen (3/11). Därpå följde en serie om fyra artiklar av Waldenström själv rörande kyrkomötet. I den första framhölls, att den svenska kyrkan ej var någon kyrka i biblisk mening. Den mycket demokratiska ordning som fast- ställts för prästval innebar därför en stor fara (5/11). Senare framhöll Wal- denström, att han ej hade begärt någon omedelbar skilsmässa och sköt

risken för en religionslös stat i förgrunden, när det gällde motiven. Han trodde att även kyrkomötets ledamöter insåg, att statskyrkans tid var för— bi, men de ville att staten skulle ta initiativet till skilsmässa. Det skulle då bli en upplösning i religionslöshetens tecken, vilket skulle vara det sämsta av allt. Waldenström redogjorde så för sitt eget program, varom ytterligare något skall sägas nedan (7/11). Jönköpings—Posten nöjde sig med referat (13/10, 20/10).

Inom den rent politiska pressen uppmärksammade Nya Dagligt Allehan— da Waldenströms motion mera än föregående år. I samband med kyrko- mötesdebatten framhölls, att denna haft det goda med sig, att ståndpunk— terna klarlagts. Särskilt framhölls Billings inlägg (20/10). Senare hävdades att också många frikyrkliga torde vara tveksamma om nyttan av en skils- mässa, även om de rent, principiellt höll på en sådan. Statens intresse för religionen måste ha en viss organisation. Till sist sades att Waldenströms motion i olika frågor nog skulle påskynda en lösning men att denna ej skulle bli precis vad denne hade avsett (30/10).

Svenska Dagbladet nöjde sig först med ett referat av kyrkomötesdebatten (20/10) men återkom, som förut antytts, med en artikel av kyrkoherde Fries (3/11). Denna hade karaktären av en återblick på hela kyrkomötet, som ansågs ha visat sin vanmakt och förlorat i prestige. En allvarlig bryt— ningstid gjorde det dock förståeligt att man sökte gå balansgång.

Störst intresse hade Waldenströms ”attack mot den svenska statskyr— kan”. Att avsikten var att ge Missionsförbundets predikanter samma ställ- ning som kyrkans präster insågs lätt, hävdade Fries, ”när man besinnar den godtycklighet och maktfullkomlighet” med vilken man redan uppträdde på frikyrkligt håll. Kyrkans vid universiteten av ”Örebroteologer” utbil- dade präster behövdes ej mera. ”Lidingömissionärer kunna ju övertaga allt— sammans!” De skulle så sätta sig i besittning av svenska kyrkans egen— dom, som lösgjorts från allt beroende av staten. På detta sätt skulle ett ”rent” samfund med lärotukl bildas, där alla som ej följde Waldenströms teologi utstöttes. Det vore ej underligt att. denne med sådana intentioner icke ville skilja sig från statskyrkan. ——— Många hade haft oklara begrepp om denna, men Waldenströms motion hade nog öppnat deras ögon, även om några i kyrkomötet velat ge denne sin välsignelse av rädsla för den religiösa utvecklingen. Vilja att beträda reaktionens väg hade ej saknats, men det hade motverkats genom Örebromötet.

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, som oroades av att frikyrkofol— ket politiskt drogs åt höger (21/10, 24/10), liknade ”biskop Waldenström” vid den rika arvtagerskan, som gör vad som faller henne in. Han och Bil— ling hade i kyrkomötesdebatten gnabbats som ett hemligt älskande par (24/10).

I ett kåserande referat sades, att det var som sig borde att kyrkomötets första drabbning gällde förhållandet mellan kyrka och stat, vilket intresse-

rade ledamöterna, kanske mera än de öppet visade, och som för varje år blev alltmera brännande. Billings tal och välvilliga hållning mot Walden- ström framhölls liksom den senares ”vanliga impertinens”, när han uppma- nade kyrkomötet att ej säga nej till att befria kyrkan från statens kontroll för att skydda renlärigheten. Det var sant att Waldenström —- såsom Pfan- nenstill sagt —— som debattör stod på en låg nivå. Detta var beklagligt, då han hade många sanningar att säga om ”biskop Billings statskyrka” och kanske även om de moderna teologernas oklar-a ställning (20/10).

I en ledande artikel betonade Handelstidningen samtidigt, att Billing och Waldenström alltmer tycktes närma sig varandra. Det var hatet till den fria forskningen vilket förenade hög- och frikyrkligheten. Hela Walden- ströms strävan att skilja stat och kyrka bottnade i en önskan att göra slut på tankefriheten inom kyrkan. För varje gång motionen upprepades vann den större förståelse, fastän den ”disciplinmässigt” enhälligt avslogs. Det allvarligaste motståndet kom från de liberala teologerna. Det var märkligt, att det gamla radikala yrkandet på skilsmässa mellan stat och kyrka nu framfördes från motsatt håll och med motsatt motivering. Det var visser— ligen även för Waldenström fråga om frihet men en frihet att förkväva all tankefrihet inom svenska kyrkan. ”I valet mellan statskyrkan med alla dess brister och romerskt eller Waldenströmskt kulturhat kan från svensk och frisinnad synpunkt knappast någon tvekan råda” (30/10).

Stockholms-Tidningen förklarade, att Waldenström åtminstone hade rätt i att statskyrkobegreppet var oklart och hela läget därför kaotiskt. Om man fasthöll vid att statskyrkan blott var en mänsklig institution genom vilken staten avsåg att fylla människornas religiösa behov, blev dess ställning både bättre och sannare. Kyrkan kunde då ej vara någon stat i staten och kyrko- mötet kunde då ej ha någon vetorätt. Icke heller vore det då önskvärt, att statskyrkan ersattes med en eller flera frikyrkor (21/10).

Dagens Nyheter anförde synpunkter liknande (iöteborgs Handelstidnings. Waldenström ville avskaffa statskyrkan främst för den ”ogudaktiga teolo— giska vetenskapens" skull. Han och Billing närmade sig alltmer varandra (20/10).

Social-Demokraten omtalade Waldenströms framträdande i kyrkomötet ytterst ironiskt. Detta var så förblindat, att det ej kunde inse förmånen av att träda und-er ”Waldenströmska affärsbankens spira i stället för under den liberala svenska statens”. Han hade blivit illa tilltygad i debatten. Det skulle således ännu dröja, innan han och hans meningsfränder fick be- stämma om den rena läran i Sverige. Det var alltid något, om än ej mye- ket, att fröjda sig åt (20/10).

Hela den ledande politiska pressen slöt alltså av olika skäl upp mot Wal- denström och oviljan mot denne var i allmänhet så stark, att den helt tog överhand över den principiella inställningen till förmån för en skilsmässa

mellan stat och kyrka. Blott Dagens Nyheter synes i någon mån ha hållit fast vid att en sådan i och för sig var eftersträvansvärd.

Waldenström hade uppenbarligen genom sitt frispråkiga och fräna upp- trädande i högsta grad retat upp sina motståndare i olika läger. Spår härav synes finnas ännu i E. Rodhes framställning (Svenska kyrkan omkring se— kelskiftet 1930, s. 267 ff.). Waldenström sades här ha visat ”en alldeles märklig oförmåga” att fatta den frihet som rådde inom svenska kyrkan. Stave och Pfannenstill hade däremot ”med talang och styrka” fört ”den evangeliska frihetens talan”.

Det betonades emellertid av Rodhe att Waldenström och de frikyrkliga hade för vana att tala rent ut och ansåg detta som en religiös plikt. Även ett årligt slagord sades dock kunna "sätta just ärligheten och samvets- grannheten på övermänskliga prov”. ”Slagordet innebär alltid en viss andlig härsklystnad —. Det andliga tvånget kunde uppenbara sig under många former.” Det var ej alla aspekter av religionsfriheten som de fri- kyrkliga var lika känsliga för. (Omedelbart efteråt riktades kritik mot de liberala för att de vid 1910 års riksdag ”i frihetens namn” kränkt religions- friheten. Jfr ovan sid. 222 not 1.)

Vid en bedömning av debatten bör beaktas, att det sannolikt bidrog till att skapa missförstånd och misstro, att Waldenström till en början ej alls gav några upplysningar om hur den önskade nyordningen konkret skulle utformas. De synpunkter som han så småningom framlade, utförligast efter 1910 års kyrkomöte, har t. o. 111. av en välvillig bedömare betecknats som ”en halvmesyr”, vilken led av oklarhet och ej skulle ha medfört någon verklig lösning (av statskyrkoproble-met. Särskilt anmärktes på att den kristna undervisningen i statskyrka och skola på detta sätt mycket väl kan- de komma att utlämnas åt rationalister (Ollén, Waldenström, s. 178 f.). Detta stred ju helt mot allt vad Waldenström eljest kämpade för och den rätt till bekännelsetrohet för kyrkans del som han i kyrkomötet hävdat.

Enligt Waldenströms eget uttalande avsågs med den ordning han före- slog att avskaffa prästernas samvetstvång och att nedbryta den ”mellan- balk” som dittills sades ha skilt ”den troende prästen och den kristna för- samlingen” (Sv. M. 7/11 1910). Den s. k. fria församlingens av allt att döma independentistiska utformning inom en statskyrklig ram kan nog förklaras med Waldenströms förut omtalade ganska ekumeniska församlingsbegrepp. Det stora inflytande han alltjämt ville ge staten på det religiösa området sammanhängde tydligen också nära med grundläggande synpunkter. Staten ansågs, som ovan nämnts, ej kunna existera utan religion och måste alltså ha både rätt och skyldighet att medverka till dennas bestånd.

Intrycket att det direkta kravet på en skilsmässa mellan kyrka och stat för Waldenströms och honom närstående kretsars del 1908—1910 var för-

anlett av vissa då speciellt aktuella förhållanden tycks stärkas av den av- mattning i intresset som åtminstone skenbart följde.

I en bekant debatt om ”folkkyrkan och den frikyrkliga församlingsprin- cipen” i Uppsala 1912 yttrade den Waldenström närstående predikanten J. P. Norberg (s. 13 ff.), att statskyrkan icke var något ont som man borde arbeta på att avskaffa, ehuru den ej var Kristi församling. Den hade varit till mycken välsignelse och hade alltjämt en uppgift att fylla som statsin- stitution. Man borde låta folkkyrkan bestå, så länge den kunde uträtta något gott. Ogudaktiga ansågs tydligen kunna vara passiva medlemmar även av ”Kristi församling” (s. 59), men det förefaller som om Norberg ytterst skulle ha önskat en ordning liknande den Waldenström 1909—1910 skisserat, vilken ju dock ej innebar statskyrkans totala avskaffande.

Att döma av kyrkomötesdebatten och den icke-frikyrkliga tidningspres— sen torde frågan om skilsmässa mellan stat och kyrka omkring år 1910 ej alls ha varit aktuell annat än i vissa frikyrkliga kretsar. Den samtida litte— raturen i ämnet ger dock — som torde framgå av följande avsnitt — en annan bild och synes närmast bekräfta Waldenströms påstående, att det inom kyrkan fanns många, som delade hans uppfattning om en förestående skilsmässa.

g) Debatten om förhållandet kyrka—amt i litteraturen i ämnet 1908—1918

Som redan inledningsvis framhållits avser föreliggande framställning ej att vara uttömmande. Någon fullständig, systematisk genomgång av materialet har ej kunnat ske. Dessa reservationer gäller för visso förevarande avsnitt, som måst byggas på ett något slumpmässigt urval självständiga skrifter, vilket kompletterats med en genomgång av några tidskrifter, främst Kris- tendomen och vår tid samt Vår Lösen, som dock började utkomma först 1910. De enda politiska riktningar som något närmare debatterade de nu aktuella frågorna vid den i rubriken angivna tiden synes ha varit de social- demokratiska och ungsocialistiska, vilka behandlas i följ ande avsnitt.

I november 1907 höll biskop G. Billing ett följande år i tryck utgivet före- drag ”Om kyrka och stat” inför Uppsala kristliga studentförbund. Han för- ordade förvisso ingen skilsmässa, men föredraget bör på grund av sitt på- fallande moderata ställningstagande här uppmärksammas.

Redan inledningsvis framhölls, att förhållandena under olika perioder måste gestaltas olika i enlighet med de yttre omständigheterna (Billing. a.a., s. 3). I en kortfattad historik sades, att det förhållande mellan kyrka och stat, vilket skapades genom reformationen, lätt kunde leda till statens övermakt (s. 9).

När man på 1800-talet började hävda, att ”religiositet är det mest indi- viduella av allt” och att fullständig religionsfrihet krävde rätt för indivi-

den att tillhöra vilket samfund han ville eller intet alls, var detta en kon— sekvens av satsen ”att kyrkan ej är annat än en av människor gjord sam- manslutning”. Ingen kyrka borde då ha större förmåner än andra och följ- aktligen icke heller någon statskyrka finnas. Religiös splittring hade bidra- git till att befordra dessa tankar (s. 10).

Enligt luthersk uppfattning funnes ingen av Gud instiftad kyrkoordning utan denna berodde av de yttre förhållandena. Det avgörande var vilken form som under rådande omständigheter bäst befordrade kristendomen. Då kyrkans uppgift var att söka nå hela folket, var statskyrkan i allmänhet bäst (s. 19 f.).

Religionen var ingen privatsak och staten kunde aldrig vara likgiltig in- för religionen eller existera utan en sådan. En skilsmässa mellan kyrka och stat skulle i Sverige verka sönderslitande. Ett förtroendefullt sam-arbete vore ur kyrkans synpunkt ovärderligt (s. 15 f.).

Vilken organisationsform man än hade, medförde den faror. Frikyrkofor- men gav samfundet större frihet, men individen mindre. Ledarna fick större makt och frihet, men på ”de ledda" sattes tvångströjor. En frikyrka blev lätt en stat i staten med egen politik såsom den romerska kyrkan (s. 17 f.).

Det fanns emellertid tecken som tydde på att förbindelsen mellan stat och kyrka i Sverige skulle bli lösare i framtiden. Religionsfrihetskravet hade gjort, att det ej mera fanns någon verklig statskyrka, d. v. s. enhetskyrka i de protestantiska länderna. Strid mellan stat och kyrka var till skada för folket och skadligt var även om den ena parten sökte trälbinda den andra. Situationen kunde bli sådan, att en skilsmässa bleve nödvändig men först om kyrkan ej eljest bleve i stånd att fylla sin uppgift som frälsningsanstalt. Vem som stiftade kyrkolag eller bestämde om de s. k. kyrkliga böckerna vore ej avgörande (s. 18 f.).

Statskyrkans bestånd berodde av folkets kärlek. Socialdemokraterna an- sågs utgöra den största faran, men man borde ej överdriva vad som hotade. Med Guds hjälp skulle det rådande kyrkosystemet bestå och befästas (Bil— ling, a.a., s. 20 f.).

I en likaledes 1908 publicerad skrift Statskyrka eller frikyrka? framhöll sedermera domprosten Emil Berglund, att en oklar terminologi bidrog till att förvirra debatten (s. 8, 14). Kyrkan måste vara en folkkyrka, men en sådan kunde antingen vara en statskyrka eller en frikyrka. Svaret på frå- gan vilketdera som vore att föredraga berodde delvis på ur vilken synpunkt man såg den. Den ekonomiska och politiska liberalismen ville förverkliga sina ideal även på det kyrkliga området. ”Statskyrkans avskaffande” an- sågs som en konsekvens av erkännandet av samvetsfrihetens princip. Andra hade åsyftat att isolera kyrka och kristendom från folk och samhälle (s. 14 f.).

Förhållandet mellan stat och kyrka kunde betraktas dels ur det religiöst-

sedliga livets synpunkt, dels ur andra synpunkter. I det senare fallet måste man skilja mellan de åsikter, som gick ut på att religionen var en vidske- pelse som måste övervinnas vilket ledde till krav på statskyrkans avskaf- fande, samt de uppfattningar enligt vilka religionen fyllde en uppgift, i vil- ket fall man ofta var rädd för att låta religionen växa fritt utan statlig upp- sikt. Som representant för denna sistnämnda inställning anfördes den dan- ske filosofen H. Heffding, som förklarat, att de religiösa problemen ej löstes därför att staten droge sig tillbaka från kyrkan. Det var ej prästerskap och kyrka som gav upphov till religionen, utan folkets religiösa behov som var orsak till att kyrka och prästerskap kunde existera. Berglund antog att man på detta håll menade att ”staten måste hålla styr på kyrkan”, så att den gjorde så liten skada som möjligt, eftersom det var omöjligt att av- skaffa den (s. 15 f.).

Ur sedligt-religiös synpunkt ansåg Berglund varken statskyrka eller fri- kyrka vara under alla förhållanden det enda riktiga. Under åberopande av Billings nyss refererade framställning förklarades, att vilket som vore bäst berodde av varje tids och varje lands särskilda omständigheter. En fullstän- dig självständighet för kyrkan kunde dock aldrig förverkligas, då staten hade möjligheter att inverka ”måhända ganska kännbart” (s. 16).

Under de förhållanden som rådde i Sverige talade mycket för statskyrko- formens bevarande, främst att kyrkan därigenom hade så många tillfällen att nå människorna. Med gillande citerades vad Billing sagt om att fri— kyrkoreformen gav samfundet större frihet men individerna mindre. Det tvång som statskyrkan tidigare övat låg ej i dess natur (s. 17 ff.).

Två omständigheter, den obligatoriska skolundervisningen och skyldig- heten att betala skatt till kyrkliga ändamål, brukade anföras som främsta bevis för att statskyrkosystemet kränkte samvetsfriheten. Tvånget att in- hämta kunskaper om kristendomen vore dock intet samvetstvång. Om un- dervisningen lade grunden till en kristen tro berodde detta på ”den levande sanningens egen övertygande makt”. Med religionsfrihet för barn och ung- dom tycktes man ofta mena ”frihet från all beröring med det religiösa”. Samtidigt tycktes man önska ”så verkningsfullt som möjligt vaccinera denna ungdom emot kristendomen”.

I fråga om beskattningen åberopades ett uttalande av sedermera ärke- biskopen N. Söderblom, att det avgörande var, om statskyrkan skulle anses som ett statsändamål, ty till sådana måste alla bidraga och detta innebure intet samvetstvång. Samvetsfrihet betydde, att ingen finge med yttre medel hindras att efter egen övertygelse sammansluta sig med andra till värn av gemensamma religiösa intressen. Förutsättningen vore dock att religionen ej tjänade som täckmantel för andra syften vilket Berglund ansåg att den gjorde t. ex. i fråga om mormonerna. En monopolställning kunde vara till skada för kyrkan själv, ehuru den religiösa splittringen .i och för sig var sorglig (s. 19 ff.).

Statskyrkan var naturlig så länge ”folkanden" var kristlig, men om många medvetet vände sig mot kristendomen kunde ur kyrkans egen syn- punkt en skilsmässa vara att föredraga. En sådan skulle bli obetingat Önsk- värd om man av hänsyn till kristendomens sedligt fostrande och kulturella betydelse ville ha statskyrkan kvar men statens makthavare samtidigt ville tillse att kyrkan verkligen tjänade staten, d. v. 5. den för tillfället inom landet förhärskande åskådningen. En korrektare uppfattning av religio- nens betydelse kunde snart komma socialdemokraterna att hävda en sådan ståndpunkt. Programpunkten ”religionen en privatsak” var en fullständig inkonsekvens ”av ett parti som eljest såg allt ur samhällssynpunkt”.

Kyrkan måste likaväl som vetenskapen fritt få verka efter sin art. Om staten ville bestämma över kyrkans inre angelägenheter, måste en skils- mässa äga rum. En fri kyrka finge sedan så långt det vore möjligt söka för- verkliga sin uppgift, men det komme att ske under försämrade förhållan- den (s. 24 ff.).

Avgjort mer kritisk till den bestående ordningen ställde sig, i ett före— drag inför Västernorrlands prästkonferens 1909, kyrkoherden C. Hassel- berg, som förklarade, att mycket tydde på en förändring i förhållandet mel— lan kyrka och stat, särskilt andra kammarens samma år fattade beslut om utredning. All beröring kunde dock ej upphöra och den närmare kontakten borde ej göra det. I likhet med Billing och Waldenström betonade kyrko- herden religionens betydelse för statens existens och därjämte för de en- skilda medborgarna. Att lagstiftningen i kyrkliga angelägenheter berodde av riksdagen, vars medlemmar ej ens behövde vara kristna, måste kännas som ”ett outhärdligt tryck” ju mera mot kyrkan fientliga element fick [in- flytande. Kyrkan var en statsinstitution och prästernas borgerliga uppgifter ”ett gammalt ont”.

Bestående ordning var värdefull för staten, som behövde kyrkan. Motsat— sen gällde däremot icke. Kyrkan borde förtrösta på sin Herre och ej stå som supplikant. Statskyrkosystemet kunde vara till gagn för kristendomen, men man måste beakta olägenheterna. Kyrkan måste få rätt att besluta i sina egna angelägenheter och kyrkans egendom borde skiljas från statens. Brist-en på självständig egendom gjorde kyrkan ofri och försatte den i sämre ställning än den minsta sekt.

Statskyrkosystemet hindrade även kyrkan att ställa större moraliska krav än staten gjorde. Kyrkan fick ej utesluta någon, ej ens bevilja fritän- kare begärt utträde. Lärofriheten var nästan obegränsad, då statliga myn- digheter ej gärna såg ingripanden mot dem som avvek från bekännelsen. Allt mera betraktades staten som en blott mänsklig institution och de maktägande hade allt mindre förståelse för kyrkliga frågor. Den dag social— demokraterna finge makten, skulle banden mellan stat och kyrka våldsamt slitas.

Mycket kunde synas tala för att kyrkan själv skulle ta initiativ till en skilsmässa. En plötslig förändring skulle dock kunna medföra många svå- righeter. Förhållandena i Amerika var så skilda från dem i Sverige, att de ej utan vidare kunde imiteras. En frikyrka kunde lättare indragas i poli- tiken, hade svårare att nå ut till alla människor och innebar ingen garanti för sedligt liv. Bristen på medel gav lätt rika församlingsmedlemmar en privilegierad ställning. Prästutbildningen kom att stå på en låg nivå.

I Sverige kunde man befara en splittring av folkkyrkan och ett virrvarr, som satte oersättliga värden på spel. Man borde därför ej som Waldenström räkna med en framtida skilsmässa som ofrånkomlig utan sätta in alla kraf- ter på de ur kyrkans synpunkt nödvändiga reformerna. Förhållandena i en del katolska länder framställdes som något att efterlikna. ”Ett sådant fritt förbund”, tydligen ett slags konkordat, vore den naturligaste lösningen. Man kunde dock tänka sig flera alternativ bättre än de rådande förhållan- dena (Hasselberg, Kyrka och stat, särskilt s. 3 f., 17 ff., 31 ff.).

I en prästmötesavhandling från Härnösands stift 1911 framhöll seder- mera domprosten P. Söderlind, att ej blott folkkyrkans fiender utan även många av dess uppriktiga vänner yrkade på en frigörelse från statens ok. En frikyrka troddes råda bot på alla brister. Kyrkan skulle troligen kunna hålla samman även efter en skilsmässa från staten, och många missförhål- landen skulle säkert försvinna men andra komma i stället. Den fria folk- kyrkan skulle ej kunna nå så många och med tiden upphöra att vara en verklig folkkyrka. Man borde ej ta något initiativ från kyrkligt håll men ej heller frukta för ett statligt.

Friheten kunde inom en frikyrka vara stor nog för de ledande men tvånget på enskilda medlemmar kunde bli olidligt. Statskyrkan gav den största friheten åt den enskilda personligheten och det var bättre att frihe- ten var för stor än att den var för liten. Tvånget att ekonomiskt bidraga till statskyrkan hade ej med samvetet att göra utan följde med allt samhälls- liv. Genomförande av lämpliga reformer inom den gamla ordningens ram var det bästa. Även andra samfund borde kunna få statligt understöd. Det var barnsligt att hoppas på statligt understöd åt frikyrkor, sedan statskyr- kan avskaffats. Utan statsuppsikt var statsunderstöd en ren orimlighet. En skilsmässa var farlig för både kyrka och stat. Det var ej troligt att banden helt skulle upplösas men sannolikt skulle kyrkan få större frihet (Söder- lind, Vår kyrkas uppgifter såsom folkkyrka, s. 95 ff., 111 f.).

År 1912 torde den publicistiska debatten om förhållandet mellan kyrka och stat ha nått sin höjdpunkt. I samband med prästmötet i Linköping detta år var frågan högst aktuell. Redan i mötesavhandlingen, som förfat- tats av kyrkoherden, förre docenten J. Sjöholm, och som närmast var ett —— ganska moderat —— försvar för folkkyrkotanken, berördes frågan något. Man kunde, sades det, mycket väl tänka, att situationen bleve sådan, att

kyrkans väsen skadades genom statskyrkosystemet. Om staten skulle for- dra en annan förkunnelse eller utrymme för olika meningar, måste förbin- delsen med staten brytas. ”Får icke en folkkyrka vara och leva såsom Jesu Kristi samfund... så måste hon upphöra att vara folkkyrka... för att kunna förbliva kyrka.” Då även folkkyrkan skulle vara en bekännelse- kyrka, bleve en brytning med staten nödvändig, om denna förmenade kyr- kan att framträda som sådan. Även när det gällde kyrkopolitik, kunde det f. 6. vara bättre att förekomma än att förekommas.

Om den antireligiösa och den indifferentistiska stämningen, som redan var stark, bleve dominerande i landet, kunde folkkyrkan ej heller bestå, men en reaktion kunde snabbt vända utvecklingen. Splittringen inom kyr- kan genom de frikyrkliga rörelserna ansågs farligast men antogs vara på tillbakagång. Trots de delvis allvarliga påpekandena slutade framställning- en så med ljusa förhoppningar för framtiden (J. Sjöholm, Kyrka och folk, s. 127 ff., 138 f., 156 f., 200).

Betydligt mörkare såg mötets orator (högtidstalare), kontraktsprosten G. Svensson, på läget. Han klagade över att staten av gammalt sökte göra kyr- kan till ett lydigt redskap. Forskningens frihet var sådan, att den ur kyr- kans synpunkt tedde sig högst betänklig. Det kyrkliga inflytandet trängdes på olika områden allt mer tillbaka.

För kyrkans existens kunde en sådan utveckling ej få fortgå. Om missför— hållandena ej i tid kunde avhjälpas, måste bandet mellan kyrka och stat brista. I flera andra länder hade statens politik lett till skilsmässa. Walden- ströms motioner berodde väl ej uteslutande på omsorg om kyrkan, men de hade haft en innebörd som ej kunde ”genom någon votering skaffas ur världen”. Frågan om skilsmässa blev alltmera aktuell och kyrkans vänner borde bereda sig därpå.

Man borde dock ej från kyrkans sida yrka på skilsmässa. En uppgörelse i godo på den gamla grunden vore det bästa. En skilsmässa skulle medföra större vådor för staten än för kyrkan, som måste bryta bandet, om dess verksamhet inskränktes. En sådan brytning skulle kanske leda till en verk- lig folkkyrka (G. Svensson, Kyrkan i statens våld, särskilt s. 7, 10, 14 f.. 18, 20).

År 1912 publicerade docenten E. Linderholm en översättning av den tyske kyrkohistorikern A. Haucks skrift om ”Skilsmässa mellan kyrka och stat”. Översättaren förklarade i ett förord, att frågan i denna skrift klarlades bättre än någon annanstans. Visserligen var statskyrkans ställning ej så vansklig i Sverige som i Tyskland, men i längden skulle en skilsmässa ej kunna undgås. Kyrkan borde i tid förbereda sig i olika avseenden. Då kunde den med lugn se mot framtiden.

Hauck betonade, att det ur kristen synpunkt varit naturligt, att stat och kyrka levat sida vid sida och att det statskyrkosystem, som uppstod i sam— band med reformationen, berodde på yttre omständigheter (s. 6, 9 f.). Kra—

vet på kyrkans frihet från staten hade först rests av religiösa skäl, sedan av politiska och till sist på grund av fiendskap mot kristendomen (s. 11 f.). Uttrycket ”kyrkans skiljande från staten” var ett begrepp utan sakligt inne- håll (s. 19).

Staten gagnades av den kristna åskådningen, medan den största vinsten för kyrkan av statskyrkosystemet var att kristen undervisning nådde ut till hela folket. Den enhetliga åskådning som utmärkt äldre tider existerade ej mer. Följden blev, att religionsfriheten blev allt större, åtminstone i prak- tiken. Icke ens folkkyrkan existerade längre i verkligheten, då barndopet ej medförde en kristen uppfostran. Det allvarligaste felet med statskyrko- systemet var att kyrkan hade glömt bort att handla som kyrka eller för- samling. Den måste åter bli en handlingskraftig organisation. Formell själv— ständighet och synodal organisation måste därför eftersträvas (Hauck, a.a., s. 29 ff.).

Ett så klart ställningstagande för skilsmässa möter ej någon annanstans, men även författare som ej alls önskade en sådan begynte räkna därmed. Professor A. Kolmodin förklarade sålunda, att situationen började bli be— tänklig och att kyrkan ej finge sitta med armarna i kors (Kyrkliga rikt- linjer, s. 8). Pastor Carl Kihlén framhöll, att statskyrkotanken förlorat sin betydelse, när alla samfund beviljades samma förmåner och att statskyr- kan förutsatte, att staten särskilt vårdade sig om ett visst samfund (Sven— ska kyrkoförbundets tidskrift 1912, s. 66).

Ett ivrigt försvar för statskyrkan eller folkkyrkan möter däremot hos den förut nämnde kyrkoherden S. A. Fries i uppsatsen ”Statskyrka eller frikyrka” (här citerad efter omtryck i Kyrkopolitiska riktlinjer 1915). Soci- aldemokraterna sades önska en skilsmässa av ”den ej så illa grundade för— hoppningen”, att detta skulle vara ett av de säkraste medlen att avkristna landet. De frikyrkliga hoppades däremot på så sätt lättare vinna anhängare eller kunna sätta sig i besittning av statskyrkans egendom. Det hade dock varit mera konsekvent om socialdemokraterna hade hållit på statskyrkan. De borgerliga partierna hade av partitaktiska skäl intet kyrkopolitiskt pro- gram.

Ett upphävande av statskyrkan skulle leda till ekonomisk misär för kyr- kan med bl. a. brist på utbildade präster som följd. Lekmannaverksamheten skulle däremot tillta, vilket i och för sig skulle uträtta mycket gott. Liv— aktigheten kunde dock bli stor även inom en statskyrka, medan en frikyrka ej vore i stånd att få samma folkuppfostrande betydelse. Även inom stats- kyrkans ram kunde man sammansluta sig i föreningar (Fries, a.a., s. 27 ff.).

Det var ej heller sant, att statskyrkans avskaffande skulle medföra större frihet. Den kunde ej vara större än den var utan att slå över i självsvåld. Vad man åsyftade på frikyrkligt håll var dock något annat, nämligen att det skulle bli lättare avlägsna ”s. k. irrläriga präster”. Icke ens detta skulle

dock bli följden av en skilsmässa, ty ju större en frikyrka blev desto svå- rare vore det att genomdriva några ”gudaktighetskrav”. Intolerans och läroförtryck skulle blott leda till splittring och omöjliggöra en national- kyrka. Förenta staterna utgjorde ett sorgligt bevis härpå. Den förmenta större friheten där hade också lett till att förmögna församlingsmedlemmar fått ett otillbörligt inflytande. Det var där ännu mer omöjligt än i en stats- kyrka att utöva vad de frikyrkliga avsåg med kyrkotukt (Fries, a.a., s. 32 f.).

Frikyrkan skulle alltså ej medföra de väntade fördelarna men däremot många nackdelar. ”Både romersk-katolska sedvänjor och annan vidske- pelse skulle frodas”, vilket liksom i Frankrike skulle medföra regerings- åtgärder, som fick karaktären av religionsförföljelse. Många kyrkor skulle komma att stå öde eller användas för profana ändamål. Det kyrkliga infly- tandet på olika områden och religionsundervisningen i skolorna skulle för- svinna. Av staten underhållna teologiska fakulteter och skattefrihet för kyr— kan var i princip oförenliga med ett frikyrkosystem (Fries, a.a., s. 84 ff.).

De ekonomiska svårigheter och de risker för sammanblandning av reli- gion och partipolitik som skulle följa med statskyrkans avskaffande beto- nades starkt under hänvisning till förhållandena i Holland och Förenta sta- terna. Att man ej i sistnämnda land infört en statskyrka berodde dels på vanans makt, dels på att frikyrkan blivit en ny dogm, dels på de protestan- tiska sekternas inbördes avund. Sistnämnda förhålla-nde hotade också den svenska statskyrkans bestånd (Fries, a.a., s. 36 f.).

Om yttre förhållanden skulle leda till statskyrkans fall, borde man arbeta på dess återställande. Fries polemiserade i detta sammanhang i viss mån mot Hauck och hävdade, att det som gjorde det nödvändigt att avskaffa statskyrkosystemet i Tyskland var den religiösa splittringen. Det var i läng— den ohållbart med två eller flera statskyrkor.

Den religiösa enheten vore alltså en förutsättning för statskyrkosyste- met. De ivrigaste motståndarna till ett sådant i de protestantiska länderna var därför helt naturligt katolikerna, som hade sin styrka i den interna- tionella organisationen, den dragningskraft munkar och nunnor utövade på sinnena samt den makt själamässorna och den enskilda bikten gav (Fries, a.a., s. 38 ff.).

Kyrkan skulle vara nådemedelsanstalt i första hand och härför var stats- kyrkan den bästa formen. Kyrkomötet måste konsekvent säga nej till varje utträde ur statskyrkan ”d. v. s. ur staten själv” och till rättsverkan av fri— kyrkopredikanters sakramentala handlingar. I annat fall skulle präster och statskyrka så småningom bli överflödiga med ödesdigra följder. Å andra sidan finge ingen tvingas till religiösa handlingar, men så skedde numera ej i Sverige (Fries, a.a., s. 42 f.).

Kyrkan borde ej i onödan polemisera mot de frikyrkliga men ge ökade möjligheter till lekmannaverksamhet. Därmed skulle den frikyrkliga verk—

samheten så småningom försvinna av sig själv. I fråga om socialismen borde man beakta, att statskyrkoidén hade mycket mer gemensamt med dennas statsuppfattning än frikyrkoidén hade. Statskyrkan skulle kunna tryggas, om man blott funne lämpliga lösningar på de aktuella problemen (Fries, a.a., s. 44 ff.).

Den mest uppmärksammade skriften om kyrka och stat 1912 var dock ej författad av någon teolog utan av en historiker, Harald Hjärne, vars arbete ”Stat och kyrka” från de mest skilda håll betecknats som grundläggande. En grundtanke hos Hjärne var, att en fullständig skilsmässa var omöjlig, hur de yttre förhållandena än ordnades. Då kyrkan berodde av något irra- tionellt, tron på Kristi uppståndelse, måste den alltid komma i en viss mot- sats till rent rationella åskådningar och på dem grundade samfund (s. XII).

Spänningen mellan stat och kyrka ginge genom hela kristendomens histo- ria, och det fanns ej någon möjlighet att skapa ett harmoniskt tillstånd en gång för alla. Om ömsesidig god vilja fanns, kunde man däremot få en efter tidsförhållandena avpassad, relativt god samverkan (Hjärne, a.a., s. 3, 176 f.).

Religionen vore ej uteslutande en privatsak utan en samfundsbildande makt. Då den sekulariserade statsmakten krävde full suveränitet i rättsligt avseende inom hela sitt område, fordrade en avgränsning ”mellan rätte-ns och andra livsmakters —— — —— områden” ett ställningstagande till religio- nen. Statsmakten måste därför vara ”på något sätt religiöst bestämd”. En fullständig neutralitet vore omöjlig. En skenbar sådan innebar ett parti- tagande för en uppfattning, som underkänner religionen som samfundsbil- dande makt (Hjärne, a.a., s. 188 f.).

Särskilt när det gällde skolundervisningen måste staten ta ställning, då en obegränsad lärofrihet var otänkbar. I Frankrike hade religionsfriheten kränkts genom den mor-alundervisning som i skolorna påtvingades alla barn. Varje i kristendomens namn utövat tvång kunde emellertid ej anses okristligt. Man måste underkasta sig ett samfundslivs givna villkor, och utan tvång kunde intet jordiskt samfund existera (Hjärne, a.a., s. 191 ff.).

Tvånget hade blivit alltmer begränsat och religionsfrihet hade proklame- rats som ledande princip. I praktiken var dess förverkligande dock ett myc- ket svårt problem. Ingen medborgerlig frihet kunde anses obetingad, icke ens friheten till enskild religionsutövning (Hjärne, a.a., s. 198 f.).

Enkla slagord som ”en fri kyrka i en fri stat” eller ”bekännelsernas lik- ställighet” hindrade ofta rimliga uppgörelser. Man kunde aldrig ”i själva verket” skilja kyrka och stat åt på sådant sätt, att de sedan vore i stånd att leva obekymrade om varandra. På sin höjd kunde en vacklande jäm- vikt uppnås (Hjärne, a.a., s. 204 f.).

Om en statsmakt blivit starkt sekulariserad kunde dess ingripande i en statskyrkas inre teologiska angelägenheter vara en orimlighet och det offent-

liga undervisningsväsendet kunde vara så utformat, att en verklig kristen- domsundervisning förhindrades. Även om staten bröt förbindelsen med kyr- kan, måste den likväl ha en norm för sitt förhållande till de faktiskt existe- rande kyl'kosanifunden (Hjärne, a.a., s. 204 ff.).

Hjärne tog alltså ej någon bestämd ställning till frågan om statskyrka eller frikyrka. Tvärtom hävdade han ju att det ej fanns någon definitiv lös- ning av problemet utan att man fick anpassa sig efter omständigheterna.

I en 1913 i tidskriften Vår Lösen publicerad uppsats återkom Hjärne till frågan om förhållandet mellan kyrka och stat. Han förklarade här, att en genomförd religionsfrihet lorde kräva, att alla samfund likställdes inför staten samt att alla medborgerliga rättigheter frigjordes från samband med religiösa samfundsvillkor. Staten måste dock intaga ”en bestämd religiös ställning vid utövandet av sina egna funktioner”. Den kunde därför ej ”obe- tingat böja sig för religionsfrihetens till det yttersta utdragna konsekven— ser". Konflikter kunde därför uppstå även mellan staten och en av denna beroende kyrka.

För avgörandet av sådana konflikter kunde man ej vädja till religionsfri- heten, ”som aldrig kan till fullo genomföras”. En skilsmässa mellan stat och kyrka gåve ej heller någon ”fullt tillfredsställande lösning”, då även en fri- kyrka kunde komma i strid med staten. Det vore sannolikt omöjligt att formulera lagbestämmelser, som fullständigt och för alltid förebyggde kon- flikter mellan kyrka och stat. Religionen vore så att säga ”inkominensurabel med rätten”. Man finge söka nå den för varje särskilt tillfälle bästa lös- ningen.

I Sverige höll statsmakten på att utbilda en egen religiös åskådning. Ban- den mellan stat och kyrka var så på väg att försvagas men ännu utgjorde statskyrkan en viss garanti för ungdomens kristna fostran. Det fanns ännu möjligheter att bevara den kristna karaktären ”hos de för staten bestäm- mande religiösa åskådningarna, som finna sina praktiska uttryck i det of— fentliga livet”. I strävandena att tillvarataga dessa möjligheter borde alla kristna kunna förenas oavsett skiljaktiga åsikter om hur förhållandet mel- lan stat och kyrka borde ordnas. Statskyrkans bevarande var dock av största betydelse för en samhällsutveckling i kristen anda. Ett av de främ- sta villkoren härför var dock att ”statsmaktens överhandtagande utvidg— ning”, som även ur andra synpunkter hotade folkets frihet och välfärd, motverkades (H. Hjärne i Vår Lösen 7/1913).

Den livliga debatten om förhållandet mellan kyrka och stat under 1912 framkallade i viss mån även ett ungkyrkligt ställningstagande i en osigne- rad redaktionell artikel, Folkkyrka och statskyrka, i Vår Lösen, där prosten Svenssons och kyrkoherde Fries' åsikter ställdes vid sidan av varandra. Deras program sades ”gå långt i sär”, men båda önskade bevara folkkyr- kan. För att rätt bedöma de motsatta praktiska slutsatser de båda författar- na kommit till, måste man ha klart för sig vad en folkkyrka vore så att

man ej som en stockholmstidning trodde, att det var detsamma som stats- kyrka. Motsatsen till folkkyrkan vore frikyrkan, men motsatsen till folk— kyrkan vore sekten. (I en skrift från 1909, Kyrkotanken, s. 5, hade seder- mera biskopen M. Björkquist dock ställt folkkyrka och frikyrka mot varandra.) Något för alla tider och förhållanden korrekt principiellt svar kunde ej ges på frågan om folkkyrkan skulle vara statskyrka. Den yttre organisationen var ett medel som måste bero av olika situationer. Under de i Sverige rådande förhållandena tycktes dock allt tala för att man be- varade den bestående ordningen. Med gillande citerades G. Billings utta— lande, att det först var när förbindelsen med staten blev till hinder för förkunnelsen, som kyrkan borde begära, att denna skulle upphöra. Tiden manade ”långt mindre till klagan än till frimodigt arbete”. Troheten i upp- giften under rådande förhållanden vore den bästa förberedelsen för fram- tiden hurudan denna än bleve (Vår Lösen 18/1912).

För ”de ungkyrkliga” tycks av det genomgångna materialet att döma pro- blemet om förhållandet mellan kyrka och stat eljest ha saknat direkt aktua- litet. I den förut nämnda debatten om folkkyrkan och den frikyrkliga för- samlingsprincipen (se ovan s. 229), var det egentligen endast den frikyrk- lige huvudtalaren som kom in på frågan.

Däremot tog Vår Lösen i en ledande artikel Statskyrka och religionsfri- het direkt avstånd från tanken att staten skulle vara religiöst neutral. En genomförd religionsfrihet skulle leda till strid mellan olika grupper av reli- giösa och icke-religiösa. Utgången av dessa strider kunde aldrig vara lik- giltig för staten (Vår Lösen 7/1912).

Mera klart och konsekvent statskyrkliga åsikter möta i tidskriften Kris— tendomen och vår tid, vilken utgavs i Lund av bl. a. professorerna M. Pfan- nenstill och S. Herner samt själv angav sig vara språkrör för en liberal teo- logi. Tidskriftens gynnsamma inställning till den bestående ordningen fram- gick klart redan av en berömmande recension av G. Billings skrift 1908. Anmälaren, kyrkoherden O. Lewan, som var en av tidskriftens utgivare och närmast synes ha skött redigeringen, slutade med att säga, att man ej borde klaga över att Billing var mer optimistisk än de flesta präster (Kristendom- en och vår tid 1908, s. 141 f.).

Vid det kyrkliga mötet i Örebro 1910 hävdade Lewan, att statskyrka var att föredraga, då en frikyrka bleve mera kulturellt efterbliven. Den måste dock bli alltmer folklig (se artikel av A. Bruhn i Kristendomen och vår tid 1910, s. 286 f.).

År 1913 publicerade tidskriften dåvarande kyrkoherden Sam Stadeners artikel Kyrkopolitiska riktlinjer som i utvidgad form återgav ett föregå- ende år i Lunds teologiska sällskap hållet föredrag. (Artikeln föreligger även i särtryck, vilket avses vid de följande hänvisningarna).

Inledningsvis varnade Stadener för en kyrkopolitik efter utländska före- bilder. Utlandets kyrkopolitik var i allmänhet frikyrkopolitik på grund av

frikyrkosyste-met och främst bedriven av den romerska kyrkan, ”den stora frikyrkan framför alla andra”. Följden blev en ömsesidig misstro mellan stat och kyrka. Kyrkopolitiken fick ”en negativ och steril prägel". Läget var ett annat i ett land där folket utgjorde ”en någorlunda osöndrad religiös enhet” och där ”från samhällsrättslig synpunkt kyrkan är detsamma som staten i dess verksamhet för nationellt religiös-a ändamål”. Påståendet om en splittring mellan kyrka och stat i Sverige var överdrivet. Här var staten i motsats till i Förenta staterna ”en viljestark storhet med befogenhet att ingripa på alla områden”. Det vore meningslöst att ej beakta denna skillnad liksom de olikheter som rådde med hänsyn till andra länder (s. 1 f.).

Stat och folkrepresentation borde besluta i nationens religiösa frågor. Det vore olutherskt att vilja upprätta ”från folksamhället fristående kyrkor”. Det kunde ej heller ligga i statens intresse att avhända sig beslutanderätten på detta viktiga område av folkets liv. Någon från staten skild institution benämnd svenska kyrkan existerade ej (s. 3 f.).

Kyrkopolitiken måste bedrivas av staten och utvecklingen i demokratisk riktning bejakas även på det kyrkliga området (s. 6). Den statliga kyrko- politiken måste avse hela nationen men utan att förvägra andra samfund rätt att verka och den måste i första hand åsyfta att utnyttja de former statskyrkan erbjöd. Staten borde själv utan att efterfråga olika religiösa riktningars åsikter besluta om kyrkopolitikens mål, ”åtgärder för religiös kultur inom vårt folk”. Två förutsättningar var dels det sakkunniga in— tresset för folkets religiösa liv, dels vidmakthållandet av full samvetsfrihet (s. 7 f.).

Möjligheterna till ett kyrkopolitiskt handlande från statens sida berodde av de politiska partiernas ställningstagande vilket var mångtydigt och oklart. Den socialdemokratiska uppfattningen om religionen som privatsak var både orealistisk och inkonsekvent, då man eljest önskade en vittgående statskontroll. När socialdemokraterna blev mer direkt engagerade i statliga värv skulle de inse att staten behövde kyrkan som redskap, när det gällde att "etisera medborgarelivet”.

De liberala hävdade religionsfriheten men var samtidigt övertygade om religionens värde. Någon enighet rådde ej bland dem om vilka konsekven— ser man borde draga härav med hänsyn till den framtida utvecklingen. Par- tiet kunde därför tills vidare ej väntas uppta kyrkopolitiska problem. När det blivit mera konsoliderat kunde detta däremot bli fallet. Då man upp- givit den gammalliberala åskådningen vore det ”en egendomlig inkonse- kvens” om man undantoge de religiösa behoven från de områden på vilka staten borde ingripa ledande och kontrollerande.

De moderata hade sinne för religionens samhällsvårde men saknade ut— talad reformvilja.

Även om förutsättningarna för en statlig kyrkopolitik för tillfället var ogynnsamma, kunde de snart förändras, särskilt om de förslag som fram-

lades var avpassade efter de möjligheter det faktiska läget erbjöd (s. 8 ff.).

Lagstiftningsproceduren vore emellertid så omständlig att följden blivit passivitet. Detta gjorde att en så radikal åtgärd som kyrkans skiljande från staten kunde vinna genklang hos riksdagsmajoriteten. Någon genomtänkt övertygelse om det riksnyttiga häri fanns dock icke. Frankrikes exempel visade f. ö., att om staten avstod från sin rätt att lagstifta om religionens inre angelägenheter skärpte den i stället sin rätt att kontrollera de yttre förhållandena, något som ej kunde vara ”lockande för de f rikyrkoföreningar, som nu under statskyrkosystemet” levde sitt liv i "så gott som oinskränkt frihet”. Frankrikes exempel visade också att skolväsendet skulle komma att splittras. Lekmannainflytandet var f. 6. större i en statskyrka. Hur man än organiserade en frikyrka, bleve den ”klerikal, präststyrd, dominerad av ämbetet”. Kyrkans skiljande från staten befordrade dessutom alltid ”de direkt reaktionära krafterna”. Slagordet ”en fri kyrka i en fri stat” vore därför ”ingenting annat än en chimär, vars innehållslöshet historien klart och oemotsägligt uppvisat”.

Om man önskade religiös utveckling under full samvetsfrihet och folklig bestämmanderätt, måste man fasthålla statskyrkosystemet, ”varmed följer riksdagens beslutanderätt, vilken är lekmannainflytandets enda fullt säkra värn” (s. 16 f.).

Stadener kom så in på olika reformkrav. Kyrkomötet behövde reformeras för att kunna fylla sin viktiga uppgift som rådgivare åt statsmakterna i religiösa frågor. Ett sätt vore att införa ett valsystem som läte olika kyrk- liga riktningar bli representerade (s. 17 ff.). Kyrkobyrån inom ecklesia— stikdepartementet borde tillföras kyrklig sakkunskap (s. 19 ff.). Domka- pitlen borde ock omorganiseras (s. 28 f.).

Som en särskilt viktig reformuppgift nämndes skapandet av möjligheter att inom territorialförsamlingens ram bilda personalförsamlingar. Proble- met var -ej nytt. Den medeltida kyrkan hade kunnat lösa det som birgittin- klostrens exempel visade. Också Luther hade beaktat frågan och tänkt sig en liknande lösning. Det kunde bli svårt att finna en lämplig form, men kyrkan borde vidga sina gränser, så att den fria rörelsen fick ”sin uppgift och sin plats i kyrkan”. En ensidig och snäv statskyrkopolitik kunde aldrig lösa frågan men den friare rörelsen måste erkänna, att också kyrkan och territorialförsamlingen hade sitt existensberättigande (s. 23 ff.).

En förutsättning för tillkomsten av personalförsamlingar vore att läro- friheten bevarades inom folkkyrkan. Det gällde dock blott för protestanter. Katoliker, buddhister, ateister och andra finge ha samvets— och lär-ofrihet utanför kyrkan. En splittring av kyrkan i olika protestantiska grupper skulle leda till en utarmning av den religiösa kulturen. Det vore ej lärofri- heten utan konfessionalismen som vållade lärostrider (s. 25 ff.).

Till sist förklarades en aktiv statlig kyrkopolitik förutsätta, att präster- na samlades kring e-tt praktiskt genomförbart program (s. 29 ff.).

(Stadener gjorde som liberal förstakammarledamot vid 1913 års riksdag ett misslyckat försök att genom ett par motioner (I: 36 och 68) förverkliga sitt reformprogram; jfr ovan 5. 49 f.).

År 1913 publicerade också docenten i ekonomisk historia, Karl Petander, som hörde till medarbetarna i Vår Lösen, en skrift Stat och kyrka. Som orsak angavs den pågående debatten huruvida en sökande (Torgny Seger- stedt), som öppet tagit avstånd från vissa av kyrkans läror, kunde anses behörig till professur inom teologiska fakulteten.

Närmast vände sig Petander dock mot Hjärnes ovannämnda framställ- ning från 1912. Denna sades ha gett ”en smula magert” resultat, vilket främst tycktes bero på ”en viss svaghet ifråga om sträng vetenskaplig pre— cisering och analysering" samt ”framställningens synnerligen abstrakta ka- raktär”. Grundtanken att spänningen mellan stat och kyrka aldrig kunde upphävas var så vagt framställd, att den verkade tämligen intetsägande. Uttalandet komme även att tolkas som stöd för den bestående ordningen, då Hjärne även med skärpa betonade, att staten ej kunde undgå att ta parti, och då han ej visade något sinne för kravet på ökad religiös frihet och på religionens förinnerligande. Tvånget betraktades som nödvändigt för allt samfundsliv, varför den religiösa friheten blev till en lämplighetsfråga. En politik som blott avsåg att befordra lugnet kunde befaras undergräva reli— gionens makt (s. 12 ff.).

I motsats till Hjärne hävdade Petander, att det ej fanns någon principiell grund för en oförsonlig strid mellan kyrka och stat. Den ökade religiösa friheten var något som religionen själv behövde. Religionen finge ej för- orenas så att den brukades för främmande syften eller förvanskades ”ge- nom att erbjudas i opersonliga falska former” eller genom att påtvingas människorna.

Statens främsta uppgift var rä—ttssamhällets upprätthållande. Rättsidén var emellertid i den västerländska kulturkretsen genomträngd av kristna tankar. Endast om staten upptoge ”ett annat motstridande idéinnehåll” eller kyrkan svek-e sin uppgift, skulle en principiell motsättning kunna uppstå. Statsmakten skulle ock alltmer komma att känna sin begränsning i förhål— lande till ”ett övergripande växande andeliv” (s. 16 ff.).

Ett problem låg i att religionens innersta väsen krävde, att den religiösa synpunkten ej förorenades av lägre synpunkter, men att så skedde där en statsreligion fanns. Lösningen var att avgränsa rätten och moralen från re— ligionen. Detta borde vara möjligt så länge ej uppfattningen om de olika grundproblemen ginge alldeles i sär (s. 19 f.).

Om kyrkorna framträdde som omfattande andliga realiteter skulle staten ej kunna undgå att erkänna dem som sådana. Envar måste behandlas efter sin egenart och diskussionen bli fri (s. 21 f.). Skolans kristendomsunder— visning borde främst vara historisk men den mer konfessionella tillkom— ma hem och kyrka. Huruvida konsekvensen skulle bli ”statskyrkans grad-

visa upphävande” och kyrkans ”så småningom skeende fullständiga över— gång till en självstyrd, fri folkkyrka” kunde ej närmare prövas, men en sådan utveckling vore ej omöjlig. Avgörande finge ej vara att statskyrkan ansågs ha ett mera bildat prästerskap. Ett försvar för statskyrkan ur för kyrkan främmande eller indifferenta synpunkter kunde bli till skada för kyrkans sanna idé och den folkkyrka som bäst ansågs överensstämma här— med. Fries' kyrkopolitiska program hörde därför till de ”mindre rekommen- dabla”. Det bevisade för mycket och saknade det enda nödvändiga, en ut— ifrån direkt sedligt-religiösa synpunkter genomförd motivering (s. 23 ff.).

Det funnes flera alternativ än den frikyrka som Waldenström rekom- menderade och den statskyrka som hade folkkyrklig anknytning. Om den högre bildningen, toleransen och lärofriheten berodde av statskyrkoformen hade de måhända köpts för dyrt genom uppoffrande av andra väsentliga förmåner, något som tyvärr alltför litet undersökts. Dylika problem skulle alltid kunna lösas, om man blott hölle fast vid de allmänna religiösa och moraliska principer på vilka den evangelisk-lutherska kyrkan som fri andekyrka kunde sägas vara grundad. Frihet borde råda både inom och utom kyrkan. Denna finge aldrig sönderfalla i en rad sekter utan måste förbli en folkkyrka omfattande alla kyrkliga riktningar likaväl som alla sociala klasser och grupper. Vad som främst behövdes var ett djupare för- samlingssinne och ”ett självverksamt deltagande i den levande traditionens mäktiga liv", den tradition som den lutherska teologien betänkligt försum- mat (Petander, Stat och kyrka, s. 28 ff.).

Vid prästmötet i Visby 1913 förklarade mötesavhandlingens huvudför- fattare, domkyrkokommintstern Karl Thelander, att statskyrkan var att föredraga. En frikyrka skulle ej få större andlig kraft. Den skulle blott medföra, att katolicismen blev en verklig fara i Sverige (S. Jacobsson- K. Thelander, Statskyrka eller frikyrka, s. 21 ff.). Statens makt över kyr- kan behövde dock begränsas. Betänkligast var att ett förvanskat evangelium fick predikas i kyrkorna. Man borde dock ej misströsta om framtiden (a.a., s. 30 ff.).

Den andre avhandlingsförfattaren, kontraktsprosten S. Jacobsson, häv— dade, att statskyrkan gav de bästa arbetsmöjligheterna. En skilsmässa var därför ej att önska, trots att det var oroande att kyrkan blev allt mer be— roende av riksdagsmajoriteten, samtidigt som denna blev allt mer likgiltig för kyrkliga frågor för att ej säga avog (J acobsson-Thelander, a.a., s. 47 ff.).

Kyrkan måste dock bryta förbindelsen i den stund det blev fråga om att välja mellan att lyda Gud eller att rätta sig efter människor. Den skulle då visa, att den kunde bestå utan statens stöd (Jacobsson-Thelander, a.a., s. 53).

Betydligt större krav för kyrkans räkning restes samtidigt .av en lek— man, hovrättsrådet K. J. Ekman (Om riktlinjerna för en ny kyrkoförfatt-

ning, särskilt s. 21 f.). Den borde vara ”fullt självständig gent emot sta- ten, dock så att alltid ett intimt samband dem emellan bevaras". Var kyr- kan en statskyrka betydde detta, att den var den kyrka som staten spe- ciellt ville upprätthålla och vars åskådning låg till grund för den statliga lagstiftningen. Lagstiftaren borde därvid tillse att icke något ”tryckande band lägges på kyrkans inre liv”. Under alla omständigheter var det ett livs— villkor för kyrkan, att dennas styrelse och författning ordnades så att kyrkan ej i sin verksamhet led något obehörigt intrång av staten.

En kritisk syn på statens makt över kyrkan möter också i den avhand- ling (O. Bensow, Kyrka och stat . . .) som ventilerades vid ärkestiftets präst- möte 1915. Statskyrkan var enligt denna framställning ej en följd av re— formationens grun-dåskådning utan av yttre omständigheter. Den kristliga staten hade varit en förutsättning, men den världslige härskaren skulle ej ha någon makt i andliga ting. Det var som församlingsmedlem fursten i nödfall kunde få gripa in (Bensow, a.a., s. 5 ff.).

Nu ville man, att staten skulle vara religiöst neutral och religionen en privatsak. Det var då orimligt, att staten skulle ha något inflytande över kyrkans inre angelägenheter. Då en regering ”i religionsfrihetens namn” velat skjuta åt sidan kyrkans bekännelse var detta ett osedligt förfarande. Den liberala teologien tycktes vilja utnyttja statsmakten för att utrensa misshagliga åsikter. Den dag vänstern bleve herre i landet utan hjälp av de frikyrkliga, kunde man befara ”en föga behaglig Caesaropapism av moder- naste slag”. Kyrkoledningen skulle då bestämmas av ”för kyrkan fullkom- ligt främmande synpunkter” (Bensow, a.a., s. 12 ff.).

Kristendom och politik finge ej sammanblandas, men socialismen var mer än ett politiskt parti, nämligen en världsåskådning. Denna var dock som öppen fiende mindre farlig än ”trosliberalismen”, som ville moderni— sera kristendomen och ta bort dennas kraft. Därför omhuldade den poli- tiska liberalismen den teologiska, som i sin tur såg statskyrkan som enda medlet för obehindrad spridning av en negativ förkunnelse. I en frikyrka kunde den präst, som förnekade Kristi uppståndelse, riskera att bli avsatt (Bensow, a.a., s. 21 ff.).

Genom hävdandet av religionsfriheten var statskyrkan redan principiellt avskaffad, och det var konsekvent att man ville avskaffa många ännu for- mellt gällande bestämmelser. Kyrkotukt kunde ej mera övas, vilket var ett allvarligt missförhållande (Bensow, a.a., s. 26 ff.).

Så visst som det fanns olika religioner, var olika kyrkor och samfund grundade på olika bekännelser. Det var därför orimligt med lärofrihet inom kyrkan. Lärofrihet var ingen allmänmänsklig rättighet och den som fått ett avlönat uppdrag för att förkunna en viss lära var ej berättigad att för- kunna någon annan, kanske motsatt. Bristen på kyrkotukt mot villolärare var "ett tecken på förfall” (Bensow, a.a., s. 30 f., 34).

Man måste kräva ”obetingad självstyrelse för kyrkan i-dess inre ange- lägenheter utan någon som helst inblandning från statsmakternas sida”. Detta gällde bl. a. tillsättningen av präster och biskopar samt olika lärare. Ingen kristendomsundervisning alls vore bättre än en kristendomsfienllig sådan (Bensow, a.a., s. 36 ff., 62).

Om man som S. A. Fries menade att staten borde ha samma makt på det kyrkliga området som på alla andra, var man ”starrblind för kyrkans egenart”. Kristi kyrka kan ej i sina inre angelägenheter vara beroende av mer eller mindre avkristnade statsmyndigheters lagstiftning. En Ökad sj älv- styrclse skulle ej medföra mindre tolerans eller mindre forskningsfrihet, men kyrkans förkunnelse måste vara ett oavkortat evangelium, ”icke ratio— nalistisk människovishet”.

Ökad självstyrelse behövde ej betyda att alla band med staten skars av, om ej denna själv gjorde det. I ett sådant fall finge man ej av ekono— miska hänsyn offra kyrkans vitala intressen. Att en fri folkkyrka skulle leda till att prästerna proletariserades, var ett grundlöst påstående.

Som stöd för åsikten, att staten även efter en skilsmässa kunde ge kyr- kan ekonomiskt och annat stöd liksom för uppfattningen att inre själv- styrelse ej var detsamma som skilsmässa åberopades den tyske juristen Karl Rothenbiicher (Die Trennung von Staat und Kirche, sär-sk. s. 438 ff.). Om svenska kyrkan skötte folkbokföringen var det rimligt, att den erhöll ersättning härför av staten.

Den spänning mellan stat och kyrka, varom Hjärne talat, berodde nog främst på en olycklig sammanblandning av deras ”relativt olika intresse— sfärer”. Förenta staterna var ett exempel på skilsmässa till båda parters bästa. En fullständig sådan var dock ej nödvändig utan en samverkan det bästa, om den ägde rum under ömsesidigt hänsynstagande (Bensow, a.a., s. 64 ff.).

En mycket avvikande uppfattning om förhållandet mellan kyrka och stat möter i den avhandling som ventilerades vid det likaledes 1915 hållna prästmötet i Göteborgs stift. Författaren, domprosten J. N. Remius hävdade, att statskyrkosystemet var det ur kristen synpunkt önskvärda och nor- mala. En folkkyrka som ej var statskyrka betecknades som en självmot- sägelse. De faror för kyrkan vilka en förbindelse med staten medförde berodde ej på själva principen för denna samverkan utan på ”skev