SOU 1937:42

Betänkande med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m

N 4-0 G(

oå (— _ Cija,

&( 4. 101?»

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

' STAT-ENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 19:37:42 FINANSDEPARTEMENTET '

1936. ÅRS SKATTEKOMMITTE

BETÄNKAVNDE

MED FÖRSLAG TILL

OMLÄGGNING AV DEN DIREKTA

STATSBESKATTNINGEN

STOCKHOLM 1937

ialisetlngsproblemet.2.Hus11ällsrakningenswpro- och faktorer. Tiden. viij, 173 s. Fi.

liseringsidéer och socialiseringspraxis i Sovjet—

"en. 2. Tiden. vij, 140 s.

få"? Betänkande med förslag till rovismn av förvarings-

ch interneriugslagarna m. m. Marcus. 96 s. Ju.

,, ? tatSlottcriutredningen. Betänkande med förslag röv , 11:11. de Svenskt penningiotteri. Haeggström. 177 s. H.

' likande med förslag till lagstiftning angående sgrskilda husbehovsskogari Västerbottens och Norr- bot ' ns läns lappmarker m. m. Marcus. 98 s. 1 kar- ta J 565. S.

Y råhde' i abortfrågan. Marcus. 4 års nämnd för städningsutredning. Betän- k de med speciella beräkningar och förslag rö- tande ersättningarna för städningsarbete inom vissa siatliga ämbetslokaler i Stockholm 111. m. Marcus. s Fi. Betänkande med förslag angående den statsunder- stödda vattenavlednings- och avdlkningsverksam- ”heten samt därmed samnianhängande spörsmål. Hmégström. 275 s. 3 bil. Jo. trcdning rörande jordbrukets läge i Norrland — ed vissa förslag till åtgärder till förbättrande av den norrländska jordbmkarbefolkningens ekono- %uslm ställning. Marcus. 145 3. Jo. étänkande med förslag angående rätt till fiske i era, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön ämtland.1.Lagfö1—slag och motiv. Marcus. 530

& Betänkande med förslag angående rätt till fiske 1 rn, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och St01sjön 'mtland. 2. Kartbilagor. Vänern och Hjälmaren Marcus. 4 s. 17 kartor. Jo. rbetslöshetsundersökningen den 31 juli 1936. Deck- udi.196 &. 1 karta. .. agberedningens förslag till lag om aktiebolaget pen-_ 1135”. olch andra personalstlftelser m.m. Norstedt. s. 11. ' Betänkande med förslag till vissa lagstiftningsht- gärder till motverkande av överdriven skuldsätt- ding inom jordbruket. Marcus. 303 5. Jo. Utredning med förslag till vissa åtgärder för trafik- = ker-hetens höjande vid korsningar i samma plan gi ' mellan järnväg och väg samt järnvägarnas beredande 'a. -bid1 ag av antomobilskattemedel till säkerhets-

änovrdningarna vid dylika korsningar. nggström. s , embiträdesutredningens betänkande. 1. Betän- ' ande och förslag i fråga om utbildning av hem- EitrEden. Bcckman.2 2 s. S.

Betänkande angående vissa med frivillig anskaffning tvärnsmateriel sammanhängande fragor. Beck- man. 48 s. 116. Promemoria angående grunderna för en reform av lagstiftningen om rätt till litterära och musikaliska verk. Norstedt. 67 s. Ju.

"nkandc med förslag till åtgärder mot smittsam = 1151an hos nötkreatur. Idun. 81 s. Jo o. ll édning angående de rättsbildade domsagobiträ- enas anställnings- och avlöningsförhallanden. Nor- , 'ste'dt. 54 s. Ju.

l:a 55

31. 32. 33. 31. 35. 36. 31.

38. 39.

40.

41. 42.

om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm.

. s'tavérna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex.

sdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anord- 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

" ' för lantarbetare.

o Beckman. 214 s. Jo.

Efterskrlft till :Kyrkogodset i Skåne, Halland och Blckirggöe untilåer dansk tid». Av E. Schelling. Marv— cus. s. . Betänkande angående pensionsstyrelscns invalidi- tetsförebyggandc verksamhet. Beckman. 146 s. .. Förslag till ändrad lagstiftning om sammanträffande av brott jämte motiv. Norstedt. 132 s. Ju. Utredning rörande flottans fartygstyper m. m. Nor- stedt. 232 5. P("). Betänkande med utredning och förslag rörande bc- redskapsarbeten. Beckman. 221 s.S . . Betänkande med förslag till lönereglcring för lärar- personalen vid kommunala mellanskolor, kommu- 111121? flåglgkskolor och högre folkskolor. Norstedt. s. . Betänkande med förslag till lag om skyddskoppymp- ning m. m. Beckman. ('2), 482 s. 1 karta. S. Betänkande med förslag till lag om allmänninga- skogar i Norrland och Dalarna m. m. Marcus. 246 s. 2 kartor. Jo. , Redogörelse för inventering av odlingsjord å. krono- parkerna nedanför odlingsgränsen i de två. neidlj- gastc Norrlandslänen ävensom för vissa andra upp- drag. Kihlström. 82 s. Jo. Betänkande med förslag angående inrättande av åtgången institut för folkhälsan. Beckman. 78 s. 1936 års lönekommitté. Betänkande med utredning (1151; föråag angående dyrortsgrupperingen. Marcus. s . Betänkande med förslag angående den fasta lant- bruksundervisningens ordnande. Marcus. 270 s. Jo. Betänkande med förslag till åtgärder för förbätt- rande av de blindas och de dövstummas arbets- fi62r211ållasnden och förvärvsmöjligheter. Beckman. s. . Betänkande med- förslag till lagstiftning om grund- vatten m. m. Norstedt. 145 s.J Universitetsberedningen. Utredning i fråga om uni- versitetens verksamhet och organisation. Haegg- ström. vj, 210 5. E. Efterlämnade anteckningar till förberedande ut- kast till strafflag. Av J. 0. W. Thyrén. Lund, Ber— ling. 202 s. Ju. Betänkande med förslag till lag om villkorlig dom m.m. Marcus. 147 s..l Betänkande med förslag till kungörelse om kom- missionärer hos överrätter och stadsdomstolar. N or- stedt. 32 s. Ju. ' Särskilda inom ceklesiastikdcpartementet tillkallade sakkunnigas yttrande med anledning av det ät dem lämnade uppdraget _att biträda vid utrodigeringen av det utav 1936 års kyrkomöte antagna psalm- boksförslaget. Uppsala. Almqviståc Wiksell. & s. 12. Betänkande rörande fiskerinäringens avsättnings- förhållanden m. m Idun. 145 s. Jo. 1936 års skattekommitté. Betänkande med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. Marcus. 397 s. 1 formulär. Fi.

Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelse- E. = ecklesiastikdepartementet, J 0.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1937:42 FINANSDEPARTEMENTET

lgäiÅRSSKATTEKOMMJTTE

BETÄNKANDE

MED FÖRSLAG TILL

OMLÄGGNING AV DEN DIREKTA

STATSBESKATTNINGEN M. M.

STOCKHOLM 1937 ISAAC. MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

.-,- mg:-. ::":141-34'1'

. ' I .. J

w.], ni?—J.Iä;- _» . 1 .f Häftig-Gk ;] * & " 73. kl _' ”?f-

' . ,.1_1 :-' ._ ;. '. | . I! 1 :l. "' ' _ *I ip! — *-.. '>'- 1

:."!

'!KITéggfl—llf " ;. » » ] |”. ä',"*,-"?M'"_'!"..',Ag.?:|? »! ' '

Till KONUNGEN.

På föredragning av dåvarande chefen för finansdepartementet, statsrådet Ljungdahl, beslöt Eders Kungl. Maj:t den 13 augusti 1936 att tillsätta en kom- mitté, benämnd 1936 års skattekommitté, med uppdrag att verkställa utred-

ning och framlägga förslag rörande omläggning av den direkta statsbeskatt- ningen av fysiska och juridiska personer.

Till ledamöter i kommittén förordnade Eders Kungl. Maj:t ledamoten av riksdagens första kammare, bankofullmäktigen P. Nilsson i Gränebo, tillika ordförande, ledamoten av riksdagens andra kammare G. Andersson i Rasjön, ledamoten av riksdagens andra kammare, filosofie doktorn I. Anderson i Norrköping, direktören i kooperativa förbundet E. Persson, advokaten, se- dermera ledamoten av riksdagens första kammare, juris doktorn A. Roos, direktören i mjölkcentralen C. Utterström samt ledamoten av riksdagens andra kammare, lektorn E. Wigforss.

Med anledning av utnämning till statsråd erhöll ledamoten herr Wigforss genom Eders Kungl. Maj:ts beslut den 3 oktober 1936 entledigande från upp- draget att vara ledamot av kommittén, och förordnades samma dag leda- moten av riksdagens första kammare A. J. Bärg i Katrineholm och ledamoten av riksdagens andra kammare G. A..Olsson.i Gävle att vara ledamöter av kommittén.

Ledamoten herr Utterström, som endast i mycket begränsad omfattning haft tillfälle att deltaga i kommitténs arbete, blev genom Eders Kungl. Maj:ts beslut den 19 november 1937 efter därom gjord framställning entledigad från uppdraget att vara ledamot av kommittén.

Genom beslut den 2 september 1936 förordnade chefen för finansdeparte— mentet till kommitténs sekreterare hovrättsassessorn, numera hovrättsrådet M. LembIce.

Genom beslut den 19 september 1936 förordnade chefen för finansdeparte- mentet kammarrättsrådet juris doktorn C. W. U. Kuylenstierna och förste kanslisekreteraren G. W. Sjögren att i egenskap av experter biträda kommit- tén. Den sistnämnde har för kommitténs räkning verkställt matematiska och statistiska utredningar.

Vidare har kommittén åtnjutit biträde av förste amanuensen J. T. A. Broo- mé, vilken för dess räkning utarbetat vissa sammanställningar rn. m.

Kommittén har i första hand inriktat sitt utredningsarbete på de frågor, som ägt mera omedelbart samband med den åt kommittén anförtrodda hu- vuduppgiften att utarbeta förslag till rationalisering av den statliga be- skattningen av inkomst och förmögenhet. Sedan utredningen i denna del numera slutförts, får kommittén i' underdånighet överlämna betänkande med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m.

I enlighet med de för kommittén meddelade direktiven har utredningen delvis företagits i samråd med kommunalskatteberedningen. Av kommittén framlagda förslag rörande den kommunala progressivskattens avskaffande, om höjning av åldersgränsen för åtnjutande av familjeavdrag för barn jämte därmed sammanhängande frågor samt om ändrade bestämmelser beträffande avdrag för värdeminskning å inventarier m. m. hava av beredningen biträtts eller lämnats utan erinran i vad angår kommunalbeskattningen. Vid bered- ningens handläggning av dessa frågor hava, där i betänkandet ej annat angi- .ves, deltagit kommunalskatteberedningens samtliga ledamöter, nämligen ord-

föranden herr Bärg, samt herrar Andersson i Löbbo, Bergstedt, Erlander, Hagberth, Sandberg i Böle, Velander och Werner i Höjen.

Av Eders Kungl. Maj:t till kommittén överlämnade framställningar från kommerskollegium m. fl. i frågan om avdrag för värdeminskning hava redo- visats i kapitel VIII av betänkandet.

Den redaktionella utformningen av kommitténs förslag i avseende å frå- gan om värdeminskning å inventarier m. in. har handhafts av kammarrätts- rådet Kuylenstierna.

Stockholm den 27 november 1937. Underdånigst PETRUS NILSSON.

GUSTAF ANDERSSON. IVAR ANDERSON. A. J. BÄRG.

ADOLV OLSSON. ERNST PERSSON. AXEL ROOS.

/ Martin Lembke.

vi . ' iwläåi'c. WWW” & aahhh-s;». ung i ' 'feWWJJ'un

' '.!-.

Memmie”

ru- r ; vn- .»u 'g'.

| |, " "||| |” "| J,? lå-..?” . ., | _ , ; '- P:"

| ,| |:" ; | - | - :| ' "' " | | ” | |

||

| "- |||

||

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

F ö r s 1 a g till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 20 €, 22 % 1 mom., 25 5 1 mom., 29 ä 1 mom., 48 Q 2 mom., 69 å och 70 g 1 mom. samt anvisningarna till 20, 22, 25, 28, 29, 35, 36, 41 och 48 åå kommunalskattelagen1 den 28 september 1928 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

20 å. Vid beräkningen —— —— och bibehållande. Avdrag må icke ske för: den skattskyldiges _ eller uppfostran; värdet av det arbete, som den skattskyldige, andre maken eller hemma- varande barn, vilket icke jämlikt 22 eller 29 & anses tillhöra arbetspersona- len, utfört i den skattskyldiges förvärvsverksamhet; ränta å — — — till kapitalförlust. (Se vidare anvisningarna.)

22 ä.

1 mom. Från bruttointäkten -— — gällande ingångsvärde.

Hemmavarande barn, som uppnått 16 års ålder och deltagit i arbetet å fastigheten, anses tillhöra arbetspersonalen. Därest barnet ej fyllt 18 år, gäller detta dock allenast under förutsättning att barnets inkomst av arbete eller eljest är så stor, att skatteplikt för barnet enligt 51 & föreligger. Hem- mavarande barn under 16 år anses i intet fall tillhöra arbetspersonalen.

25 ä.

1 mom. Från bruttointäkten -— —— —- är underkastad; värdeminskning genom slitning, utrangering eller eljest av fastighetsäga- ren tillhöriga maskiner och andra inventarier, som höra till fastigheten;

' Senaste lydelse av 25 5 1 mom. och av anvisningarna till 22, 25, 36 och 48 55 se SFS 1930: 190 samt av anvisningarna till 29 å se SFS 1937: 662.

ränta å — —— —— nedlagt kapital. Medlem av — —— såsom kapitaltillskott. Har bostadsförening — — — såsom kapitaltillskott.

29 g.

1 mom. Från bruttointäkten —— —— maskiner, inventarier och dylikt;

värdeminskning genom slitning, utrangering eller eljest av rörelseidkaren tillhöriga maskiner och andra inventarier eller, om dylik tillgång är under- kastad hastig förbrukning, kostnad för anskaffning av tillgången;

värdeminskning å patenträtt och annan liknande rättighet; värdeminskning genom slitning och därmed jämförlig orsak, som byggnad, vilken är avsedd för användning i ägarens rörelse, är underkastad;

värdeminskning å naturtillgångar —— _— —— till kapitalförlust.

Hemmavarande barn, som uppnått 16 års ålder och biträtt i rörelsen, anses tillhöra arbetspersonalen. Därest barnet ej fyllt 18 år, gäller detta dock allenast under förutsättning att barnets inkomst av arbete eller eljest är så stor, att skatteplikt för barnet enligt 51 å föreligger. Hemmavarande barn under 16 år anses i intet fall tillhöra arbetspersonalen.

48 ä.

2 mom. Skattskyldig fysisk —— — 500 kronor.

Skattskyldig, vilken under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans med sin hustru eller som haft hemmavarande eller av den skattskyldige helt eller delvis underhållet barn under 18 år, vilket icke haft minst 450 kronors inkomst, är berättigad att, utöver grundavdrag, åtnjuta familjeavdrag. Fa- miljeavdraget utgör, _ 200 kronor.

Skattskyldig, som — — ———- för hustru.

För barn, vilkas föräldrar icke varit under beskattningsåret gifta med var- andra eller, ehuru gifta med varandra, levt åtskilda, skall, därest enligt nu givna bestämmelser båda föräldrarna skulle vara berättigade till avdrag för barnet, en var av föräldrarna erhålla halvt avdrag. Beloppet avrundas nedåt till jämna tjugutal kronor.

69 %.

Å svensk — —— kommunalt ändamål.

Vad ovan sagts gäller i tillämpliga delar jämväl sådan persons hustru samt barn under 18 år, därest de varit svenska medborgare och bott hos honom.

(Se vidare anvisningarna.)

70 Q.

1 mom. Person, som —— —— stadigvarande vistats.

Vad ovan sagts gäller jämväl sådan persons hustru, barn under 18 år och enskilda tjänare, därest de bott hos honom och icke varit svenska medbor- gare.

Anvisningar till 20 ä.

1. Till skattskyldigs —— — 46 ä 2 inom.

2. Såsom allmänna _ — — heller skogsvårdsavgift.

3. Angående vad som är att hänföra till kapitalförlust i rörelse hänvisas till punkt 10 av anvisningarna till 29 5. Vad där stadgats — — —— andra för- värvskällor.

till 22 å.

]. Såsom driftkostnad —— —— räkna som driftkostnad.

2. Avdrag medgives —— av jordägaren (jfr punkt 7 av anvisningarna till 29 å).

Såsom för — — — nödig bostadsbyggnad.

3. Såsom speciella —— _ _ (se 20 5).

4. Har skog _— det ursprungliga.

5. Har växande —— —— skogens försäljning.

6. Barn, som anses tillhöra arbetspersonalen, taxeras självt för den in- komst, det kan hava haft i avlöning och naturaförmåner eller eljest, varemot föräldrarna få göra avdrag såsom för annan arbetshjälp. För barn, som icke anses tillhöra arbetspersonalen, får intet avdrag göras, även om barnet deltagit i arbetet (se 20 5), varav följer, att lön och underhåll åt barnet ej heller skall upptagas såsom inkomst för barnet. Den lindring i föräldrarnas skattskyldig- het, som medgives för sådant barn, regleras genom ortsavdragen (se 48 5). Frågan om barns ålder bestämmes efter förhållandet vid taxeringsårets in- gång (se 65 5).

7. Till avdragsgill _— försumpning m. 111. till 25 g.

1. Bestämmelsen om — — — fri bostad.

2. Avdrag för —— under beskattningsåret.

3. Avdrag för värdeminskning å maskiner och andra inventarier får ske på sätt och i den ordning, som enligt punkt 3 a—-—c av anvisningarna till 29 å gäller om avdrag för värdeminskning ä dylika tillgångar i rörelse. Fasta maskiner och andra inventarier, för vilka ej enligt punkt 5 av anvisningarna till 10 % redovisats särskilt maskinvärde, skola dock inräknas i byggnadens värde och således bliva föremål för avskrivning enligt punkt 2 här ovan.

4. Därest brandförsäkring — — — 40 » 5. För värdeminskning — — till 24 &. till 28 g. 1. Till intäkt —— »— hans rörelse. Däremot räknas icke hit sådan intäkt,

som till den skattskyldige kan inflyta vid sidan av rörelsen eller utanför vad som normalt är att anse såsom driftinkomst, såsom exempelvis vid avyttring

av personlig lösegendom eller, med undantag som nedan sägs, vid realisation av tillgångar till stadigvarande bruk i rörelsen eller vid avyttring av rörelsen själv. Den intäkt —— —— stadgade grunder.

För aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag och spar- bank likställes med inflytande betalning för varor sådan betalning som inflyter vid avyttring av maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inventa— rier, vilka icke inräknas i värdet av byggnad (jfr punkt 7 av anvisningarna till 29 å). För annan skattskyldig räknas dylik betalning såsom intäkt av rörelse blott i den mån sådant följer av punkt 3 (1 av anvisningarna till 29 &. I vad mån betalning varom fråga är beskattas såsom realisationsvinst framgår av 35 % med anvisningar.

I enlighet med det anförda skall .skattskyldig, som idkar jordstycknings— rörelse eller som eljest idkar handel med fastigheter, såsom intäkt av rörel- sen upptaga vad som influtit vid försäljning av en till rörelsen hörande fastig- het eller del därav, oberoende av sättet för fastighetens förvärvande och tiden för dess innehavande, varefter frågan om och i vad mån nettointäkt uppstått genom försäljningen kommer att bero på resultatet av rörelsen i dess helhet under beskattningsåret. Om däremot en industriidkare avyttrar någon för hans industriella verksamhet avsedd fastighet, skall, med bortseende från till fastig- heten hörande maskiner och andra inventarier, beträffande vilka ovan angiv- na särskilda regler gälla, försäljningssumman ej hänföras till intäkt av rörel- sen; i den mån försäljningssumman innefattar vinst, är denna att betrakta så- som vinst å icke yrkesmässig avyttring av fastighet och, därest de i 35 % an- givna förutsättningarna föreligga, skall densamma upptagas såsom intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet.

2. Ränteintäkt samt — — i rörelsen. 3. Har innehavare — —— —— av rörelse. 4. Har skattskyldig _ — _— av rörelse. 5. Såsom intäkt —— — för bolaget. 6. Har i — — —— till 38 å). till 29 g. 1. Har annan — — —— särskild förvärvskälla. 2. Har aktiebolag — —— —— till avdrag.

3. a. Kostnaden för anskaffande av maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier bör normalt avdragas genom årliga värdeminsknings- avdrag. Är sådan tillgång underkastad hastig förbrukning, må dock under anskaffningsåret hela kostnaden avdragas. Tillgång anses i regel vara under- kastad hastig förbrukning, när den beräknas hava en varaktighetstid av högst tre år.

b. Med värdeminskningsavdrag åsyftas att på olika är av en tillgångs varaktighetstid såsom omkostnad fördela dess anskaffningsvärde.

Med tillgångs varaktighetstid förstås den tidrymd, under vilken tillgången beräknas bliva ekonomiskt användbar. Vid bestämmande av denna tid- rymd tages hänsyn till omständigheter, som föranleda att tillgångens nytta

för rörelsen beräknas bliva begränsad till kortare tid än som svarar mot dess förbrukning genom slitning eller dyl. Sådana omständigheter äro exempel- vis att tillgången anskaffats för utnyttjande av ett särskilt arbetstillfälle eller en konjunktur, som väntas bliva allenast tillfällig, eller att den kan väntas bliva såsom oekonomisk utbytt mot en ny tillgång, innan den blir utsliten.

Med tillgångs anskaffningsvärde förstås den faktiska kostnaden för dess anskaffande eller, om tillgången förvärvats annorledes än genom köp eller byte eller därmed jämförligt fång, dess allmänna saluvärde när den tillfördes rörelsen. Har tillgångi samband med förvärv av den rörelse, vari den nytt- jas, förvärvats annorledes än genom köp eller byte eller därmed jämförligt fång, skall dock såsom anskaffningsvärde för tillgången gälla det belopp, som kvarstår i beskattningsavseende oavskrivet för den från vilken tillgån- gen förvärvats, eller, om vid förvärv av rörelsen på grund av arv eller testa- mente stämpelplikt beräknats efter lägre belopp, det belopp efter vilket stäm— pelplikt sålunda beräknats. Har tillgång, varom här är fråga, från en rörel- seidkare till annan närstående rörelseidkare avyttrats till så högt pris och i övrigt under sådana förhållanden, att åtgärden kan antagas hava skett i väsentligt syfte att förvärvaren skall komma i åtnjutande av större värde- minskningsavdrag än som skulle tillkommit avyttraren eller eljest för att bereda minskning i bådas sammanlagda beskattning, skall anskaffningsvär- det för förvärvaren beräknas till ett med hänsyn till förhållandena minskat belopp.

Värdeminskningsavdraget beräknas normalt enligt avskrivningsplan till lika årlig bråkdel av anskaffningsvärdet. Kan utredning om detta värde ej förebringas, får avdraget beräknas till viss procent å bokförda värdet eller annat värde, som med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligt.

Värdeminskningsavdraget må för den som för handelsböcker ej ske med större belopp än som avskrivits i räkenskaperna, med mindre utredning före- tes om huru mycket som kvarstår i beskattningsavseende oavskrivet av an- skaffningsvärdet. Vad nu stadgats utgör ej hinder för skattskyldig, vilken ej företer utredning som nu sagts, att, där han för visst är ej fått vid beskatt- ningen tillgodonjuta avdrag med belopp som avdragits i räkenskaperna, ett senare år komma i åtnjutande av motsvarande avdrag. _

c. Särskilda omständigheter kunna emellertid föranleda, att avdrag för värdeminskning tillfälligtvis må åtnjutas med större belopp än som följer av de i b angivna reglerna. I sådant avseende märkes följande.

Har skattskyldig, som företer utredning om hur mycket som kvarståri be- skattningsavseende oavskrivet av anskaffningsvärdet, icke kunnat vid beräk— ning av sin nettointäkt av rörelse utnyttja det enligt avskrivningsplan på visst år belöpande Värdeminskningsavdraget, må han tillgodoräkna sig det reste- rande avdraget under senare år genom utsträckning i erforderlig mån av den i avskrivningsplanen antagna varaktighetstiden. Skattskyldig skall anses hava kunnat vid beräkning av sin nettointäkt av rörelse utnyttja värdeminsk- ningsavdrag även i den mån underskott å förvärvskällan kunnat utnyttjas vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt under allmänna

avdrag, innan avdrag skett för underskott å övriga förvärvskällor samt för utskylder.

Har skattskyldig som nu sagts, iöverensstämmelse med sina räkenskaper, gjort avdrag med mindre belopp än enligt planen, må han under senare år utöver avdrag enligt planen tillgodonjuta det resterande avdraget, i den mån motsvarande avdrag då skett i räkenskaperna.

Företer skattskyldig tillförlitlig utredning, att värdet av tillgång, varom nu är fråga, nedgått avsevärt mer än som motsvarar sammanlagda beloppet av tidigare verkställda och på året belöpande värdeminskningsavdrag, må han tillgodoräkna sig härav föranlett större avdrag än enligt avskrivningsplanen, i den mån sådant skett i räkenskaperna.

Har ett särskilt högt pris eller eljest en särskilt hög kostnad för tillgång, varom här är fråga, betingats därav att den skolat utnyttjas för ett sär- skilt arbetstillfälle eller en konjunktur, som väntas bliva allenast tillfällig, eller av annan liknande omständighet, må avdrag för sådant överpris eller sådan merkostnad, i den mån motsvarande avdrag under beskattningsåret skett i räkenskaperna, göras vid inkomstberäkningen, även om värdet av till- gången vid beskattningsårets slut ej nedgått till det efter avskrivningen åter- stående beloppet.

d. Då tillgång, varom här är fråga, avyttras, får avdrag ske för vad som återstår i beskattningsavseende oavskrivet av anskaffningsvärdet, i den mån detta belopp överstiger vad som influtit vid avyttring av tillgången, men skall å andra sidan såsom intäkt av rörelse upptagas vad som vid avyttringen må hava återbekommits av förut i beskattningsavseende avskrivna belopp. Med avyttring likställes det fall att tillgång uttages ur rörelsen för att tillföras annan rörelse, som utgör särskild förvärvskälla, eller för att nyttjas för annat ändamål. Att beträffande skattskyldig, som avses i punkt 4 här nedan, be- lopp som erhålles vid avyttring av tillgång av nu ifrågavarande slag skall i sin helhet ingå i intäkten av rörelse framgår av punkt 1 av anvisningarna till 28 &.

4. Aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag eller spar- bank, som vill tillsvidare lägga sina räkenskaper till grund för beräkning av avdrag för värdeminskning å maskiner eller andra för stadigvarande bruk av— sedda inventarier, må efter därom framställt yrkande, försåvitt ej särskilda omständigheter till annat föranleda, i stället för avdrag enligt bestämmelserna i punkt 3 tillgodoräkna sig avdrag med belopp, som under beskattningsåret avdragits i räkenskaperna, därest utredning föreligger i vad mån avdrag för anskaffningsvärdet å tillgången förut i beskattningsavseende åtnjutits samt avskrivningen i den skattskyldiges räkenskaper och företedd utredning redo- visas på sådant sätt, att trygghet föreligger att vid avyttring av tillgången framdeles möjligen uppkommande vinst ej skall undgå taxering. Vad. nu stadgats utgör ej hinder att efter övergång till avskrivning enligt sålunda angivna grunder beträffande dessförinnan anskaffade tillgångar av ifrågavarande slag enligt avskrivningsplan tillgodoräkna sig i räkenskaperna tidigare gjorda men vid beräkning av nettointäkt av rörelse outnyttjade av- drag.

5. Avdrag får jämväl ske för värdeminskning, som patenträtt och liknande tidsbegränsad rättighet, vilken rörelseidkare förvärvat för utnyttjande vid en av honom driven tillverkning, undergått på grund av minskning av giltig- hetstiden. Beträffande värdeminskningsavdrag för dylik tillgång skola före— skrifterna i punkt 3 äga motsvarande tillämpning, därvid iakttages att gil- tighetstiden anses utgöra tillgångens varaktighetstid. Patenträtt eller liknande rättighet, vilken rörelseidkare tillgodogör sig ge- nom att överlåta exploateringen därav till annan, skall icke behandlas enligt regeln i denna punkt. Sådan rättighet är att anse såsom vara och skall be- handlas enligt reglerna för dylik tillgång. Avdrag för värdeminskning å varumärke, firmanamn och andra liknande rättigheter av good wills natur må medgivas blott i den mån deras värde kan anses i verkligheten begränsat till viss tid. Då värdeminskningsavdrag sålunda medgives, skola de i punkt 3 meddelade föreskrifterna äga motsva- rande tillämpning.

6. Avdrag för värdeminskning å aktier, andelar och liknande tillgångar må äga rum allenast där Värdeminskningen ej är att likställa med kapital- förlust, d. v. 5. där en småningom skeende nedgång av värdet vid förvärvet kunnat förutses som en naturlig utveckling, och värdeminskningen följakt- ligen är att betrakta såsom en på förhand beräknelig omkostnad i rörelsen. Där avdrag som nu sagts är medgivet, må sådant ske med belopp varmed värdet nedgått enligt vad omständigheterna göra uppenbart eller sannolikt.

7. Avdrag medgives ock för värdeminskning, som byggnad, vilken är av- sedd för användning i ägarens rörelse, är underkastad. Avdraget bör be- stämmas till viss procent av byggnadens värde, olika allt efter den tid bygg- naden anses kunna utnyttjas. Är på grund av särskilda omständigheter byggnadens värde för rörelsen begränsat till förhållandevis kort tid, skall hänsyn härtill tagas. Så kan vara fallet exempelvis då fråga är om byggnad för utnyttjande av en begränsad malmfyndighet, eller att å annans grund belägen byggnad, som användes i rörelse, vid nyttjanderättens upphörande icke skall av jordägaren lösas. I fråga om rent tillfälliga byggnader, avsed- da att användas endast ett fåtal år, må byggnadskostnaden i sin helhet av- dragas det år, utgiften för byggnadens uppförande ägt rum. I byggnads värde inräknas ej värdet å fasta maskiner och andra till bygg— naden hörande inventarier, för vilka enligt punkt 5 av anvisningarna till 10 & vid fastighetstaxeringen redovisats särskilt maskinvärde. Å dem till- lämpas reglerna i punkterna 3 och 4. Rörande avdrag för värdeminskning å övriga maskiner, inventarier m. m., vilkas värde inräknas i byggnadsvär- de, som fastställts vid fastighetstaxering, tillämpas däremot- de i denna punkt meddelade bestämmelser. Hinder möter ej att, där utredning rörande anskaffningsvärde som avses i punkt 3 här ovan förebringas, för byggnad, vilken är avsedd för använd- ning i ägarens rörelse, beräkna värdeminskningsavdraget enligt avskrivnings- plan som avses i nämnda punkt.

8. För substansminskning vid tillgodogörande av naturtillgångar såsom

gruvor, stenbrott m. ni. får avdrag ske i form av årlig avskrivning med skä- ligt belopp, som så avpassas, att anskaffningskostnaden blir till fullo av- dragen under den tid, tillgången beräknas räcka. Härvid iakttages, att i anskaffningsvärdet inräknas icke blott vad som erlagts vid inköp eller an- nat förvärv av fyndigheten utan jämväl de kostnader, som nedlagts för fyn- dighetens exploaterande, såsom exempelvis för upptagande av schakt vid gruva eller anläggning av utfartsvägar vid stenbrott m. m. dylikt, allt i den mån dessa kostnader icke fått avdragas såsom kostnader i den löpande drif- ten.

9. Såsom speciella _ _ (: nuvarande punkt 7) _ _ icke av- dragas (se 20 5). 10. I anslutning _ _ _ (= nuvarande punkt 8) _ _ _ såsom kapital- förlust. 11. Angående hemmavarande _ _ (= nuvarande punkt 9) _ _ _ punkt 6). 12. En ekonomisk _ _ _(= nuvarande punkt 10) _ _ _ föreningar-

nas medlemsantal.

till 35 ä.

1. Är fråga om beskattning av realisationsvinst vid avyttring av fastighet, som ingått i den skattskyldiges rörelse, skall beaktas vad i anvisningarna till 28 och 29 åå är stadgat rörande avyttring av maskiner och inventarier, som höra till rörelse. Enligt punkt 7 av anvisningarna till 29 & skall å dylika maskiner och inventarier, vilkas värde inräknats i särskilt maskinvärde, be- träffande avdrag för värdeminskning tillämpas de för maskiner och inven- tarier i allmänhet stadgade regler. Om dylika maskiner och inventarier avyttras, skall, såvitt fråga är om aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesi— digt försäkringsbolag eller sparbank, den erhållna köpeskillingen jämlikt punkt 1 av anvisningarna till 28 & inräknas i rörelseintäkten, medan, såvitt fråga är om annan skattskyldig, köpeskillingen skall inräknas i intäkt av rörelse i den mån sådant följer av sista stycket i punkt 1 av anvisningarna till 28 &. Vad som sålunda beskattas såsom inkomst av rörelse inräknas ej i realisationsvinst.

2. Har vid _ _ _( = nuvarande punkt 1) _ _ _ anvisningarna till 28 ä). 3. Har egendom, _ _ _ (= nuvarande punkt 2) _ _ _ sistnämnda fång. till 36 ä. 1. Vid beräkning _ _ _ stämpelkostnader m. in. Har den skattskyldige

tidigare fått åtnjuta avdrag för värdeminskning av den avyttrade egendomen eller dyl., skall å andra sidan, i den mån ej vad som vid avyttringen åter- bekommits av de avskrivna beloppen inräknas i intäkt av rörelse, omkostå nadsbeloppet minskas med detta avdrag. Vidare får _ _ annan för— värvskälla.

3. I punkt _ _ _ annan förvärvskälla. till 41 5.

1. Inkomst av _ _ _ och skulder.

För skattskyldig _ _ stadgade grunder. Den i räkenskaperna gjorda värdesättningen ä tillgångar, avsedda för omsättning eller förbrukning i rö- relse _ såsom lager av råvaror, halv- och bel-fabrikat, handelslager, pen- ningförvaltande företags och försäkringsföretags placeringar av förvaltade medel i aktier, obligationer, lånefordringar m. m. _ skall endast om sär- skilda omständigheter därtill föranleda frångås vid inkomstberäkningen.

Vad här _ _ års inkomstberäkning.

2. I fråga _ _ _ eller terminsvis.

till 48 ä.

1 Vad i _ _ _ av beskattningsåret.

2. Av bestämmelserna _ _ nämnda avdrag. 3 Till ledning _ _ _ 140 kronor.

4. Vid tillämpning av stadgandet i 48 ä 2 mom. sista stycket gäller, att en var av föräldrarna skall för barn som där sägs erhålla halvt familjeavdrag _ räknat efter den ortsgrupp den skattskyldige tillhör _ såvitt det icke visas eller av omständigheterna framgår, att endera av föräldrarna ej alls eller endast i ringa mån bidragit till barnets underhåll. I sådant fall skall den andre av föräldrarna vara berättigad till hela avdraget för barnet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939. Beträffande eftertaxering till kommunalskatt, som skolat utgöras enligt kommunalskattelagen i dess hittillsvarande lydelse, skall denna fortfarande äga tillämpning.

Vid tillämpning av bestämmelserna i anvisningarna till 29 % rörande vär- deminskningsavdrag iakttages följande:

där fråga är om förhållanden, som hänföra sig till tiden före denna lags ikraftträdande, må sådan utredning beträffande anskaffningsvärde anses tillfyllest, som med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet finnes skälig och möjlig att åstadkomma;

vad i punkt 3 c andra stycket stadgas om rätt för skattskyldig att vid be- räkning av inkomst av rörelse tillgodonjuta avdrag för värdeminskning, som tidigare ej kunnat utnyttjas, äger ej tillämpning å avdrag som belöpt å be- skattningsår, för vilket taxering ägt rum före år 1933;

skattskyldig som avses i punkt 4 äger att för vinnande av överensstäm- melse mellan råkenskapernas värdeminskningsavdrag och avdrag som åt- njutas i beskattningsavseende på en tidrymd av högst tre år i följd såsom intäkt fördela sådant belopp, varmed avdrag enligt räkenskaperna samman- lagt understigit avdrag, som beträffande taxeringar före den 1 januari 1939 medgivits vid beräkning av inkomst av rörelse.

Förslag till

förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 28 september 1928 (nr 373) om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att anvisningarna till 18 & förordningen den 28 september 1928 om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skola upphöra att gälla, att 4 &, 15 €, 16 ä 1 mom., 17, 18, 20 och 26 åå, 27 ä 1 mom. samt anvisningarna till 9 och 10 åå nämnda förordning1 skola erhålla änd- rad lydelse, samt att till förordningen skall fogas en ny tabell, betecknad så- som tabell V, allt på sätt nedan angives:

4 5. Från sammanlagda _ _ _ (= nuvarande 4 % 1 mom.) _ _ _ kom— munalskattelagen sägs. 15 %.

Till grund för beräkningen av inkomst- och förmögenhetsskatt skall läg- gas sammanlagda beloppet av den skattskyldiges taxerade inkomst samt en etthundradedel av hans och i förekommande fall hans omyndiga barns skat- tepliktiga förmögenhet. Är han skattskyldig allenast för inkomst eller alle- nast för förmögenhet, skall -till grund för skattens beräkning läggas in- komsten eller en etthundradedel av förmögenheten efter ty nyss är sagt.

Det sålunda _ _ kronor, bortfaller.

16 g.

1 inom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela beskattningsåret, äger, med undantag varom nedan närmare förmäles, att å det taxerade beloppet åtnjuta statligt ortsavdrag (grundavdrag och familjeavdrag), vars storlek bestämmes med hänsyn *till de ortsgrupper, som angivas i 48 ä 1 mom. kommunalskattelagen.

Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans med sin hustru eller som haft hemmavarande eller av den skattskyldige helt eller delvis underhållet barn under 18 år, vilket icke haft minst 450 kro- nors inkomst, är berättigad till såväl grundavdrag som familjeavdrag.

* Senaste lydelse av 4 5 se SFS 1930: 191 och av 18 % se SFS 1934: 291.

Grundavdraget för skattskyldig, som nu nämnts, och familjeavdraget för hustru utgöra, vart för sig, i ortsgrupp I: 600 kronor; i ortsgrupp 11: 640 kronor; i ortsgrupp 111: 680 kronor; i ortsgrupp IV: 720 kronor; samt i ortsgrupp V: 760 kronor. Familjeavdraget för vartdera av de två första barnen, för vilka avdrag åtnjutes, utgör i ortsgrupp I: 460 kronor; i orts- grupp Il: 500 kronor; i ortsgrupp III: 540 kronor; i ortsgrupp IV: 580 kronor; samt i ortsgrupp V: 620 kronor. Familjeavdraget för ett vart av de övriga barnen utgör i ortsgrupp I: 700 kronor; i ortsgrupp 11: 760 kronor; i ortsgrupp III: 820 kronor; i ortsgrupp IV: 880 kronor; samt i ortsgrupp V: 940 kronor. Skattskyldig, som under beskattningsåret haft husförestånda- rinna hos sig anställd, äger, därest han varit ogift (varmed jämställes änk- ling, änka eller frånskild) och haft hemmavarande barn, för vilka han varit berättigad erhålla avdrag, att åtnjuta familjeavdrag för husföreståndarin- nan med hälften av det belopp, som tillkommer skattskyldig för hustru.

För annan skattskyldig än i föregående stycke sagts (ensamstående) be- stämmes ortsavdraget (grundavdrag) på sätt framgår av en vid denna för- ordning fogad tabell V. Då det taxerade beloppet uppgår till i ortsgrupp I: minst 14 000 kronor; i ortsgrupp II: minst 14 300 kronor; i ortsgrupp III: minst 14 600 kronor; i ortsgrupp IV: minst 14 900 kronor; samt i ortsgrupp V: minst 15 200 kronor, åtnjuter ensamstående skattskyldig icke ortsavdrag.

För barn, vilkas föräldrar icke varit under beskattningsåret gifta med varandra eller, ehuru gifta me-d varandra, levt åtskilda, skall, därest enligt nu givna bestämmelser båda föräldrarna skulle vara berättigade till avdrag för barnet, en var av föräldrarna erhålla halvt avdrag. Beloppet avrundas nedåt till jämna tjugutal kronor. Bestämmelsen om högre avdrag för det tredje och de följande barnen skall därvid tillämpas beträffande vardera maken för sig, så att hänsyn tages blott till det antal barn som av vardera maken helt eller delvis underhålles.

17 g.

1 mom. Skattskyldigs beskattningsbara belopp skall, med iakttagande av vad nedan i 19 & stadgas, fastställas enligt de i 2, 3 och 4 mom. angivna grunder.

2 mom. För skattskyldig fysisk person, som avses i 16 5 1 mom. andra stycket och som varit [här i riket bosatt under hela eller någon del av be- skattningsåret, skall det taxera-de beloppet minskas, förutom med statligt ortsavdrag,

om det taxerade beloppet uppgår till eller överskjuter ortsavdragets dubbla summa, med ett belopp motsvarande hälften av ortsavdraget och,

om det taxerade beloppet ej uppgår till ortsavdragets dubbla summa, med hälften av det belopp, varmed det taxerade beloppet överskjuter ortsavdraget.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga vara väsentligen nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närståen— de än barn, för vilka familjeavdrag är medgivet, eller annan därmed jämför-

lig omständighet, må efter vederbörande heskattningsnämnds beprövande den skattskyldiges taxerade belopp minskas med ytterligare ett belopp av högst 1 000 kronor.

Vad härefter återstår avrundas nedåt till jämna tiotal kronor och utgör för skattskyldig, som nu nämnts, beskattningsbart belopp.

3 mom. För skattskyldig fysisk person, varom förmäles i 16 ä 1 mom. tredje stycket (ensamstående) och som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret, skall såsom beskattningsbart belopp upptagas det taxerade beloppet minskat med statligt ortsavdrag och, vid så— dan omständighet, som i 2 mom. andra stycket här ovan sägs, efter beskatt- ningsnämndens beprövande med ytterligare ett belopp av högst 1 000 kronor.

4 mom. För annan skattskyldig än som i 2 och 3 mom. avses utgör det taxerade beloppet tillika beskattningsbart belopp.

5 mom. Fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret och vilkens beräknade taxerade belopp icke uppgår till 600 kronor, skall icke utgöra inkomst- och förmögenhetsskatt.

I övrigt inträder skatteplikt i fråga om inkomst- och förmögenhetsskatt: för fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret: då det beräknade beskattningsbara beloppet uppgår till minst 10 kronor;

för annan skattskyldig: då det beräknade taxerade beloppet uppgår till minst 100 kronor.

18 ä.

1 mom. Inkomst- och förmögenhetsskatt utgår dels för samtliga skatt- skyldiga med viss i särskild ordning bestämd procent av i 2 mom. angivna grundbelopp ( bottenskatt) och dels för fysiska personer, oskirfta dödsbon och familjestiftelser, när det beskattningsbara beloppet överstiger 8 000 kro- nor, med i 3 mom. angivna tillägg till bottenskatten ( tilläggsskatt).

Med familjestiftelser avses stiftelser, som enligt de för desamma gällande stadgar hava till huvudsakligt ändamål att tillgodose viss familjs, vissa fa— miljers eller bestämda personers ekonomiska intressen.

2 mom. Bottenskattens grun-dbelopp utgöra:

a) för fysiska personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser: när det beskattningsbara beloppet icke överstiger 3000 kronor: 45 pro- cent av det beskattningsbara beloppet;

när det beskattningsbara beloppet överstiger

3 000 men icke 6 000 kr.: 135 kr. för 3 000 kr. och 55% av återstoden; 6000 kr. : 300 » » 6000 » » 65% » » ;

b) för svenska aktiebolag, svenska ekonomiska föreningar, svenska försäk- ringsanstalter, sparbanker samt sådana utländska juridiska personer, som ej beskattas enligt a) här ovan:

tio procent av det beskattningsbara beloppet;

c) för andra skattskyldiga än dem som avses under a) och b) här ovan: fem procent av det beskattningsbara beloppet.

3 mom. Tilläggsskatten utgör: när det beskattningsbara beloppet icke överstiger 10000 kronor: 2 pro- cent av den del av det beskattningsbara beloppet, som överstiger 8 000 kronor;

när det beskattningsbara beloppet överstiger

10 000 men icke 15 000 kr.: 40 kr. för 10 000 kr. och 4 % av återstoden; 15 000 » » 25 000 » : 240 » » 15 000 » » 8 % » >> , 25 000 » » 40 000 » 1 040 » » 25 000 » » 12 % >> » , 40 000 » » 60 000 » 2 840 » » 40 000 » » 16 % » » , 60 000 » » 100 000 >> : 6 040 » » 60 000 » » 20 % » » , 100 000 >> » 200 000 » : 14 040 » » 100 000 > >> 24 % » » , 200 000 kr. : 38 040 » >> 200 000 » » 28 % » » . 20 å.

För varje år bestämmes, med vilka procenttal av de i 18 ä 2 mom. a), b) och c) omförmälda grundbelopp bottenskatt skall för det året utgå.

26 5. Å svensk _ _ _ bosatt person. Vad nu sagts gäller jämväl sådan persons hustru samt barn under 18 år, därest de varit svenska medborgare och bott hos honom.

27 g. 1 mom. Person, som _ _ stadigvarande vistats. Vad ovan sagts gäller jämväl sådan persons hustru, barn under 18 år och enskilda tjänare, därest de bott hos honom och icke varit svenska med- borgare.

Anvisningar till 9 och 10 åå.

1. Tillgång, som _ _ _ under året.

2. Såsom affärsbruk _ _ i detalj.

Den omständigheten, att vid inkomstberäkning viss värdesättning varom ovan sagts blivit godkänd, medför ej att denna skall anses bindande jämväl för förmögenhetsberäkningen.

I fråga om _ _ _ rörelse angivet. 3. Är fordran _ _ _ värde (10 ä).

4. Bättighet skall _ _ _ årets utgång.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1939. Beträffande eftertaxering till inkomst- och förmögenhetsskatt, som skolat utgöras enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt i dess hittillsvarande lydelse, skall denna fortfarande äga tillämpning.

Tabell V, utvisande för ensamstående skattskyldig taxerat belopp minskat med ortsavdrag. Utom i fall då sådant avdrag som avses i 17 5 2 mom. andra stycket (8. k. avdrag för ömmande omständigheter) åtnjutes, är det angivna återstående beloppet jämväl beskattningsbart belopp. Ortsavdraget vid visst taxerat belopp erhålles följaktligen genom att från detta belopp avdraga den siffra, som enligt tabellen svarar mot beloppet.

Ortsgrupp I.

Taxerat belopp, 0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 kr. 600 _ _ _ _ _ _ 10 10 20 20 700 30 30 40 40 50 50 60 60 70 70 800 80 80 90 90 100 100 110 110 120 120 900 130 130 140 140 150 150 160 160 170 170

1 000 180 180 190 190 200 200 210 210 220 230 1 100 240 240 250 250 260 260 270 270 280 290 1 200 300 300 310 310 320 330 340 350 360 370 1 300 380 390 400 410 420 430 440 450 460 470 1 400 480 490 500 510 520 530 540 550 560 570

1 500 590 600 610 620 630 640 650 660 670 680 1 600 700 710 720 730 740 750 760 770 780 790 1 700 800 810 820 830 840 850 860 870 880 890 1 800 900 910 920 930 940 950 960 970 980 990 1 900 1 000 1 010 1 020 1 030 1 040 1 050 1 060 1 070 1 080 1 090

2 000 1 100 1 110 1 120 1 130 1 140 1 150 1 160 1 170 1 180 1 190 2 100 1 200 1 210 1 220 1 230 1 240 1 250 1 260 1 270 1 280 1 290 2 200 1 300 1 310 1 320 1 330 1 340 1 350 1 360 1 370 1 380 1 390 2 300 1 400 1 410 1 420 1 430 1 440 1 450 1 460 1 470 1 480 1 490 2 400 1 500 1 510 1 520 1 530 1 540 1 550 1 560 1 570 1 580 1 590

2 500 1 600 1 610 1 620 1 630 1 640 1 650 1 660 1 670 1 680 1 690 2 600 1 700 1 710 1 720 1 730 1 740 1 750 1 760 1 770 1 780 1 790 2 700 1 800 1 810 1 820 1 830 1 840 1 850 1 860 1 870 1 880 1 890 2 800 1 900 1 910 1 920 1 930 1 940 1 950 1 960 1 970 1 980 1 990 2 900 2 000 2 010 2 020 2 030 2 040 2 050 2 060 2 070 2 080 2 090

3 000 2 100 2 110 2 120 2 130 2 140 2 150 2 160 2 170 2 180 2 190 3 100 2 200 2 210 2 220 2 230 2 240 2 250 2 260 2 270 2 280 2 290 3 200 2 300 2 310 2 320 2 330 2 340 2 350 2 360 2 370 2 380 2 390 3 300 2 400 2 410 2 420 2 430 2 440 2 450 2 460 2 470 2 480 2 490 3 400 2 500 2 510 2 520 2 530 2 540 2 550 2 560 2 570 2 580 2 590

3 500 2 600 2 610 2 620 2 630 2 640 2 650 2 660 2 670 2 680 2 690 3 600 2 700 2 710 2 720 2 730 2 740 2 750 2 760 2 770 2 780 2 790 3 700 2 800 2 810 2 820 2 830 2 840 2 850 2 860 2 870 2 880 2 890 3 800 2 900 2 910 2 920 2 930 2 940 2 950 2 960 2 970 2 980 2 990 3 900 3 000 3 010 3 020 3 030 3 040 3 050 3 060 3 070 3 080 3 090

Taxerat belopp, 0 10 20 30 40 50 60 70 80 90

kr.

4 000 3 100 3 110 3 120 3 130 3 140 3 150 3 160 3 170 3 180 3 190 4 100 3 200 3 210 3 220 3 230 3 240 3 250 3 260 3 270 3 280 3 290 4 200 3 300 3 310 3 320 3 330 3 340 3 350 3 360 3 370 3 380 3 390 4 300 3 400 3 410 3 420 3 430 3 440 3 450 3 460 3 470 3 480 3 490 4 400 3 500 3 510 3 520 3 530 3 540 3 550 3 560 3 570 3 580 3 590 4 500 3 600 3 610 3 620 3 630 3 640 3 650 3 660 3 670 3 680 3 690 4 600 3 700 3 710 3 720 3 730 3 740 3 750 3 760 3 770 3 780 3 790 4 700 3 800 3 810 3 820 3 830 3 840 3 850 3 860 3 870 3 880 3 890 4 800 3 900 3 910 3 920 3 930 3 940 3 950 3 960 3 970 3 980 3 990 4 900 4 000 4 010 4 020 4 030 4 040 4 050 4 060 4 070 4 080 4 090 5 000 4 100 4 110 4 120 4 130 4 140 4 150 4 160 4 170 4 180 4 190 5 100 4 210 4 220 4 230 4 240 4 250 4 260 4 270 4 280 4 290 4 300 5 200 4 320 4 330 4 340 4 350 4 360 4 370 4 380 4 390 4 400 4 410 5 300 4 430 4 440 4 450 4 460 4 470 4 480 4 490 4 500 4 510 4 520 5 400 4 540 4 550 4 560 4 570 4 580 4 590 4 600 4 610 4 620 4 630 5 500 4 650 4 660 4 670 4 680 4 690 4 700 4 710 4 720 4 730 4 740 5 600 4 760 4 770 4 780 4 790 4 800 4 810 4 820 4 830 4 840 4 850 5 700 4 870 4 880 4 890 4 900 4 910 4 920 4 930 4 940 4 950 4 960 5 800 4 980 4 990 5 000 5 010 5 020 5 030 5 040 5 050 5 060 5 070 5 900 5 090 5 100 5 110 5 120 5 130 5 140 5 150 5 160 5 170 5 180 6 000 5 200 5 210 5 220 5 230 5 240 5 250 5 260 5 270 5 280 5 290 6 100 5 310 5 320 5 330 5 340 5 350 5 360 5 370 5 380 5 390 5 400 6 200 5 420 5 430 5 440 5 450 5 460 5 470 5 480 5 490 5 500 5 510 6 300 5 530 5 540 5 550 5 560 5 570 5 580 5 590 5 600 5 610 5 620 6 400 5 640 5 650 5 660 5 670 5 680 5 690 5 700 5 710 5 720 5 730 6 500 5 750 5 760 5 770 5 780 5 790 5 800 5 810 5 820 5 830 5 840 6 600 5 860 5 870 5 880 5 890 5 900 5 910 5 920 5 930 5 940 5 950 6 700 5 970 5 980 5 990 6 000 6 010 6 020 6 030 6 040 6 050 6 060 6 800 6 080 6 090 6 100 6 110 6 120 6 130 6 140 6 150 6 160 6 170 6 900 6 190 6 200 6 210 6 220 6 230 6 240 6 250 6 260 6 270 6 280 7 000 6 300 6 310 6 320 6 330 6 340 6 350 6 360 6 370 6 380 6 390 7 100 6 410 6 420 6 430 6 440 6 450 6 460 6 470 6 480 6 490 6 500 7 200 6 520 6 530 6 540 6 550 6 560 6 570 6 580 6 590 6 600 6 610 7 300 6 630 6 640 6 650 6 660 6 670 6 680 6 690 6 700 6 710 6 720 7 400 6 740 6 750 6 760 6 770 6 780 6 790 6 800 6 810 6 820 6 830 7 500 6 850 6 860 6 870 6 880 6 890 6 900 6 910 6 920 6 930 6 940 7 600 6 960 6 970 6 980 6 990 7 000 7 010 7 020 7 030 7 040 7 050 7 700 7 070 7 080 7 090 7 100 7 110 7 120 7 130 7 140 7 150 7 160 7 800 7 180 7 190 7 200 7 210 7 220 7 230 7 240 7 250 7 260 7 270 7 900 7 290 7 300 7 310 7 320 7 330 7 340 7 350 7 360 7 370 7 380

Taxerat belopp, 0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 kr. 8 000 7 400 7 410 7 420 7 430 7 440 7 450 7 460 7 470 7 480 7 490 8 100 7 510 7 520 7 530 7 540 7 550 7 560 7 570 7 580 7 590 7 600 8 200 7 620 7 630 7 640 7 650 7 660 7 670 7 680 7 690 7 700 7 710 8 300 7 730 7 740 7 750 7 760 7 770 7 780 7 790 7 800 7 810 7 820 8 400 7 840 7 850 7 860 7 870 7 880 7 890 7 900 7 910 7 920 7 930 8 500 7 950 7 960 7 970 7 980 7 990 8 000 8 010 8 020 8 030 8 040 8 600 8 060 8 070 8 080 8 090 8 100 8 110 8120 8 130 8 140 8 150 8 700 8 170 8 180 8 190 8 200 8 210 8 220 8 230 8 240 8 250 8 260 8 800 8 280 8 290 8 300 8 310 8 320 8 330 8 340 8 350 8 360 8 370 8 900 8 390 8 400 8 410 8 420 8 430 8 440 8 450 8 460 8 470 8 480 9 000 8 500 8 510 8 520 8 530 8 540 8 550 8 560 8 570 8 580 8 590 9 100 8 610 8 620 8 630 8 640 8 650 8 660 8 67 0 8 680 8 690 8 700 9 200 8 720 8 730 8 740 8 750 8 760 8 770 8 780 8 790 8 800 8 810 9 300 8 830 8 840 8 850 8 860 8 870 8 880 8 890 8 900 8 910 8 920 9 400 8 940 8 950 8 960 8 970 8 980 8 990 9 000 9 010 9 020 9 030 9 500 9 050 9 060 9 070 9 080 9 090 9 100 9 110 9 120 9 130 9 140 9 600 9 160 9 170 9 180 9 190 9 200 9 210 9 220 9 230 9 240 9 250 9 700 9 270 9 280 9 290 9 300 9 310 9 320 9 330 9 340 9 350 9 360 9 800 9 380 9 390 9 400 9 410 9 420 9 430 9 440 9 450 9 460 9 470 9 900 9 490 9 500 9 510 9 520 9 530 9 540 9 550 9 560 9 570 9 580 10 000 9 600 9 610 9 620 9 630 9 640 9 650 9 660 9 670 9 680 9 690 10 100 9 710 9 720 9 730 9 740 9 750 9 760 9 770 9 780 9 790 9 800 10 200 9 820 9 830 9 840 9 850 9 860 9 870 9 880 9 890 9 900 9 910 10 300 9 930 9 940 9 950 9 960 9 970 9 980 9 990 10 000 10 010 10 020 10 400 10 040 10 050 10 060 10 070 10 080 10 090 10 100 10 110 10 120 10 130 10 500 10 150 10 160 10 170 10 180 10 190 10 200 10 210 10 220 10 230 10 240 10 600 10 260 10 270 10 280 10 290 10 300 10 310 10 320 10 330 10 340 10 350 10 700 10 370 10 380 10 390 10 400 10 410 10 420 10 430 10 440 10 450 10 460 10 800 10 480 10 490 10 500 10 510 10 520 10 530 10 540 10 550 10 560 10 570 10 900 10 590 10 600 10 610 10 620 10 630 10 640 10 650 10 660 10 670 10 680 11 000 10 700 10 710 10 720 10 730 10 740 10 750 10 760 10 770 10 780 10 790 11 100 10 810 10 820 10 830 10 840 10 850 10 860 10 870 10 880 10 890 10 900 11 200 10 920 10 930 10 940 10 950 10 960 10 970 10 980 10 990 11 000 11 010 11 300 11 030 11 040 11 050 11 060 11 070 11080 11 090 11 100 11 110 11 120 11 400 11 140 11 150 11 160 11 170 11 180 11 190 11 200 11 210 11 220 11230 11 500 11 250 11 260 11 270 11 280 11 290 11 300 11 310 11 320 11 330 11 340 11 600 11 360 11 370 11 380 11 390 11 400 11 410 11 420 11 430 11 440 11 450 11 700 11 470 11 480 11 490 11 500 11 510 11 520 11 530 11 540 11 550 11 560 11 800 11 580 11 590 11 600 11 610 11 620 11 630 11 640 11 650 11 660 11 670 11 900 11 690 11 700 11 710 11 720 11 730 11 740 11 750 11 760 11 770 11 780

Taxerat belopp, kr.

10 20 30 40 50 60 70

12 000 12 100 12 200 12 300 12 400

12 500 12 600 12 700 12 800 12 900

13 000 13 100 13 200 13 300 13 400

13 500 13 600 13 700 13 800 13 900

11 800 11 910 12 020 12 130 12 240

12 350 12 460 12 570 12 680 12 790

12 900 13 010 13 120 13 230 13 340

13 450 13 560 13 670 13 780 13 890

11 810 11 920 12 030 12 140 12 250

12 360 12 470 12 580 12 690 12 800

12 910 13 020 13 130 13 240 13 350

13 460 13 570 13 680 13 790 13 900

11 820 11 930 12 040 12 150 12 260

12 370 12 480 12 590 12 700 12 810

12 920 13 030 13 140 13 250 13 360

13 470 13 580 13 690 13 800 13 910

11 830 11 940 12 050 12 160 12 270

12 380 12 490 12 600' 12 710 12 820

12 930 13 040 13 150 13 260 13 370

13 480 13 590 13 700 13 810 13 920

11 840 11 950 12 060 12 170 12 280

12 390 12 500 12 610 12 720 12 830

12 940 13 050 13 160 13 270 13 380

13 490 13 600 13 710 13 820 13 930

11 850 11 960 12 070 12 180 12 290

12 400 12 510 12 620 12 730 12 840

12 950 13 060 13 170 13 280 13 390

13 500 13 610 13 720 13 830 13 940

11 860 11 970 12 080 12 190 12 300

12 410 12 520 12 630 12 740 12 850

12 960 13 070 13 180 13 290 13 400

13 510 13 620 13 730 13 840 13 950

11 870 11 980 12 090 12 200 12 310

12 420 12 530 12 640 12 750 12 860

12 970 13 080 13 190 13 300 13 410

13 520 13 630 13 740 13 850 13 960

11 880 11 990 12 100 12 210 12 320

12 430 12 540 12 650 12 760 12 870

12 980 13 090 13 200 13 310 13 420

13 530 13 640 13 750 13 860 13 970

11 890 12 000 12 110 12 220 12 330

12 440 12 550 12 660 12 770 12 880

12 990 13 100 13 210 13 320 13 430

13 540 13 650 13 760 13 870 18 980

När det taxerade beloppet uppgår till 14000 kronor eller därutöver, åtnjuter ensamstående skattskyldig icke ortsavdrag.

Tabell V (forts.). 0 r 1: 5 g r 11 p p II.

Taxerat bellioppa 0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 r. 600 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 700 _ _ _ 10 10 20 20 30 30 800 40 40 50 50 60 60 70 70 80 80 900 90 90 100 100 110 110 120 120 130 130 1 000 140 140 150 150 160 160 170 170 180 190 1 100 200 200 210 210 220 220 230 230 240 250 1 200 260 260 270 270 280 280 290 290 300 310 1 300 320 320 330 330 340 350 360 370 380 390 1 400 400 410 420 430 440 450 460 470 480 490 1 500 500 510 520 530 540 550 560 570 580 590 1 600 610 620 630 640 650 660 670 680 690 700 1 700 720 730 740 750 760 770 780 790 800 810 1 800 830 840 850 860 870 880 890 900 910 920 1 900 940 950 960 970 980 990 1 000 1 010 1 020 1 030 2 000 1 040 1 050 1 060 1 070 1 080 1 090 1 100 1 110 1 120 1 130 2 100 1 140 1 150 1 160 1 170 1 180 1 190 1 200 1 210 1 220 1 230 2 200 1 240 1 250 1 260 1 270 1 280 1 290 1 300 1 310 1 320 1 330 2 300 1 340 1 350 1 360 1 370 1 380 1 390 1 400 1 410 1 420 1 430 2 400 1 440 1 450 1 460 1 470 1 480 1 490 1 500 1 510 1 520 1 530 2 500 1 540 1 550 1 560 1 570 1 580 1 590 1 600 1 610 1 620 1 630 2 600 1 640 1 650 1 660 1 670 1 680 1 690 1 700 1 710 1 720 1 730 2 700 1 740 1 750 1 760 1 770 1 780 1 790 1 800 1 810 1 820 1 830 2 800 1 840 1 850 1 860 1 870 1 880 1 890 1 900 1 910 1 920 1 930 2 900 1 940 1 950 1 960 1 970 1 980 1 990 2 000 2 010 2 020 2 030 3 000 2 040 2 050 2 060 2 070 2 080 2 090 2 100 2 110 2 120 2 130 3100 2 140 2 150 2 160 2 170 2 180 2 190 2 200 2 210 2 220 2 230 3 200 2 240 2 250 2 260 2 270 2 280 2 290 2 300 2 310 2 320 2 330 3 300 2 340 2 350 2 360 2 370 2 380 2 390 2 400 2 410 2 420 2 430 3 400 2 440 2 450 2 460 2 470 2 480 2 490 2 500 2 510 2 520 2 530 3 500 2 540 2 550 2 560 2 570 2 580 2 590 2 600 2 610 2 620 2 630 3 600 2 640 2 650 2 660 2 670 2 680 2 690 2 700 2 710 2 720 2 730 3 700 2 740 2 750 2 760 2 770 2 780 2 790 2 800 2 810 2 820 2 830 3 800 2 840 2 850 2 860 2 870 2 880 2 890 2 900 2 910 2 920 2 930 3 900 2 940 2 950 2 960 2 970 2 980 2 990 3 000 3 010 3 020 3 030 4 000 3 040 3 050 3 060 3 070 3 080 3 090 3 100 3 110 3 120 3 130 4100 3 140 3 150 3 160 3 170 3 180 3 190 3 200 3 210 3 220 3 230 4 200 3 240 3 250 3 260 3 270 3 280 3 290 3 300 3 310 3 320 3 330 4 300 3 340 3 350 3 360 3 370 3 380 3 390 3 400 3 410 3 420 3 430 4 400 3 440 3 450 3 460 3 470 3 480 3 490 3 500 3 510 3 520 3 530

Taxerat belopp, 0 10 20 30 40 50 60 70 80 90

kr.

4 500 3 540 3 550 3 560 3 570 3 580 3 590 3 600 3 610 3 620 3 630 4 600 3 640 3 650 3 660 3 670 3 680 3 690 3 700 3 710 3 720 3 730 4 700 3 740 3 750 3 760 3 770 3 780 3 790 3 800 3 810 3 820 3 830 4 800 3 840 3 850 3 860 3 870 3 880 3 890 3 900 3 910 3 920 3 930 4 900 3 940 3 950 3 960 3 970 3 980 3 990 4 000 4 010 4 020 4 030 5 000 4 040 4 050 4 060 4 070 4 080 4 090 4 100 4 110 4 120 4 130 5 100 4 140 4 150 4 160 4 170 4 180 4190 4 200 4 210 4 220 4 230 5 200 4 250 4 260 4 270 4 280 4 290 4 300 4 310 4 320 4 330 4 340 5 300 4 360 4 370 4 380 4 390 4 400 4 410 4 420 4 430 4 440 4 450 5 400 4 470 4 480 4 490 4 500 4 510 4 520 4 530 4 540 4 550 4 560 5 500 4 580 4 590 4 600 4 610 4 620 4 630 4 640 4 650 4 660 4 670 5 600 4 690 4 700 4 710 4 720 4 730 4 740 4 750 4 760 4 770 4 780 5 700 4 800 4 810 4 820 4 830 4 840 4 850 4 860 4 870 4 880 4 890 5 800 4 910 4 920 4 930 4 940 4 950 4 960 4 970 4 980 4 990 5 000 5 900 5 020 5 030 5 040 5 050 5 060 5 070 5 080 5 090 5 100 5 110 6 000 5 130 5 140 5 150 5 160 5 170 5 180 5 190 5 200 5 210 5 220 6 100 5 240 5 250 5 260 5 270 5 280 5 290 5 300 5 310 5 320 5 330 6 200 5 350 5 360 5 370 5 380 5 390 5 400 5 410 5 420 5 430 5 440 6 300 5 460 5 470 5 480 5 490 5 500 5 510 5 520 5 530 5 540 5 550 6 400 5 570 5 580 5 590 5 600 5 610 5 620 5 630 5 640 5 650 5 660 6 500 5 680 5 690 5 700 5 710 5 720 5 730 5 740 5 750 5 760 5 770 6 600 5 790 5 800 5 810 5 820 5 830 5 840 5 850 5 860 5 870 5 880 6 700 5 900 5 910 5 920 5 930 5 940 5 950 5 960 5 970 5 980 5 990 6 800 6 010 6 020 6 030 6 040 6 050 6 060 6 070 6 080 6 090 6 100 6 900 6 120 6 130 6 140 6 150 6 160 6 170 6 180 6 190 6 200 6 210 7 000 6 230 6 240 6 250 6 260 6 270 6 280 6 290 6 300 6 310 6 320 7 100 6 340 6 350 6 360 6 370 6 380 6 390 6 400 6 410 6 420 6 430 7 200 6 450 6 460 6 470 6 480 6 490 6 500 6 510 6 520 6 530 6 540 7 300 6 560 6 570 6 580 6 590 6 600 6 610 6 620 6 630 6 640 6 650 7 400 6 670 6 680 6 690 6 700 6 710 6 720 6 730 6 740 6 750 6 760 7 500 6 780 6 790 6 800 6 810 6 820 6 830 6 840 6 850 6 860 6 870 7 600 6 890 6 900 6 910 6 920 6 930 6 940 6 950 6 960 6 970 6 980 7 700 7 000 7 010 7 020 7 030 7 040 7 050 7 060 7 070 7 080 7 090 7 800 7 110 7 120 7 130 7 140 7 150 7 160 7 170 7 180 7 190 7 200 7 900 7 220 7 230 7 240 7 250 7 260 7 270 7 280 7 290 7 300 7 310 8 000 7 330 7 340 7 350 7 360 7 370 7 380 7 390 7 400 7 410 7 420 8 100 7 440 7 450 7 460 7 470 7 480 7 490 7 500 7 510 7 520 7 530 8 200 7 550 7 560 7 570 7 580 7 590 7 600 7 610 7 620 7 630 7 640 8 300 7 660 7 670 7 680 7 690 7 700 7 710 7 720 7 730 7 740 7 750 8 400 7 770 7 780 7 790 7 800 7 810 7 820 7 830 7 840 7 850 7 860

Taxerat belopp, kr.

10 20 30 40 50 60 70 80 90

8 500 8 600 8 700 8 800 8 900

9 000 9 100 9 200 9 300 9 400

9 500 9 600 9 700 9 800 9 900

10 000 10 100 10 200 10 300 10 400

10 500 10 600 10 700 10 800 10 900

11 000 11 100 11 200 11 300 11 400

11 500 11 600 11 700 11 800 11 900

12 000 12 100 12 200 12 300 12 400

7 880 7 990 8 100 8 210 8 320

8 430 8 540 8 650 8 760 8 870

8 980 9 090 9 200 9 310 9 420

9 530 9 640 9 750 9 860 9 970

10 080 10 190 10 300 10 410 10 520

10 630 10 740 10 850 10 960 11 070

11 180 11 290 11 400 11 510 11 620

11 730 11 840 11 950 12 060 12 170

7 890 8 000 8 110 8 220 8 330

8 440 8 550 8 660 8 770 8 880

8 990 9 100 9 210 9 320 9 430

9 540 9 650 9 760 9 870 9 980

10 090 10 200 10 310 10 420 10 530

10 640 10 750 10 860 10 970 11 080

11 190 11 300 11 410 11 520 11 630

11 740 11 850 11 960 12 070 12 180

7 900 8 010 8 120 8 230 8 340

8 450 8 560 8 670 8 780 8 890

9 000 9 110 9 220 9 330 9 440

9 550 9 660 9 770 9 880 9 990

10 100 10 210 10 320 10 430 10 540

10 650 10 760 10 870 10 980 11 090

11 200 11 310 11 420 11 530 11 640

11 750 11 860 11 970 12 080 12 190

7 910 8 020 8 130 8 240 8 350

8 460 8 570 8 680 8 790 8 900

9 010 9 120 9 230 9 340 9 450

9 560 9 670 9 780 9 890 10 000

10 110 10 220 10 330 10 440 10 550

10 660 10 770 10 880 10 990 11 100

11 210 11 320 11 430 11 540 11 650

11 760 11 870 11 980 12 090 12 200

7 920 8 030 8 140 8 250 8 360

8 470 8 580 8 690 8 800 8 910

9 020 9 130 9 240 9 350 9 460

9 570 9 680 9 790 9 900 10 010

10 120 10 230 10 340 10 450 10 560

10 670 10 780 10 890 11 000 11 110

11 220 11 330 11 440 11 550 11 660

11 770 11 880 11 990 12 100 12 210

7 930 8 040 8 150 8 260 8 370

8 480 8 590 8 700 8 810 8 920

9 030 9 140 9 250 9 360 9 470

9 580 9 690 9 800 9 910 10 020

10 130 10 240 10 350 10 460 10 570

10 680 10 790 10 900 11 010 11 120

11 230 11 340 11 450 11 560 11 670

11 780 11 890 12 000 12 110 12 220

7 940 8 050 8 160 8 270 8 380

8 490 8 600 8 710 8 820 8 930

9 040 9 150 9 260 9 370 9 480

9 590 9 700 9 810 9 920 10 030

10 140 10 250 10 360 10 470 10 580

10 690 10 800 10 910 11 020 11 130

11 240 11 350 11 460 11 570 11 680

11 790 11 900 12 010 12 120 12 230

7 950 8 060 8 170 8 280 8 390

8 500 8 610 8 720 8 830 8 940

9 050 9 160 9 270 9 380 9 490

9 600 9 710 9 820 9 930 10 040

10 150 10 260 10 370 10 480 10 590

10 700 10 810 10 920 11 030 11 140

11 250 11 360 11 470 11 580 11 690

11 800 11 910 12 020 12 130 12 240

7 960 8 070 8 180 8 290 8 400

8 510 8 620 8 730 8 840 8 950

9 060 9 170 9 280 9 390 9 500

9 610 9 720 9 830 9 940 10 050

10 160 10 270 10 380 10 490 10 600

10 710 10 820 10 930 11 040 11 150

11 260 11 370 11 480 11 590 11 700

11 810 11 920 12 030 12 140 12 250

7 970 8 080 8 190 8 300 8 410

8 520 8 630 8 740 8850 8 960

9 070 9 180 9 290 9 400 9 510

9 620 9 730 9 840 9 950 10 060

10 170 10 280 10 390 10 500 10 610

10 720 10 830 10 940 11 050 11 160

11 270 11 380 11 490 11 600 11 710

11 820 11 930 12 040 12 150 12260

Taxerat belopp, kr.

10 20 30 40 50 60 70 80

12 500 12 600 12 700 12 800 12 900

13 000 13 100 13 200 13 300 13 400

13 500 13 600 13 700 13 800 13 900

14 000 14 100 14 200

12 280 12 390 12 500 12 610 12 720

12 830 12 940 13 050 13 160 13 270

13 380 13 490 13 600 13 710 13 820

13 940 14 060 14 180

12 290 12 400 12 510 12 620 12 730

12 840 12 950 13 060 13 170 13 280

13 390 13 500 13 610 13 720 13 830

13 950 14 070 14 190

12 300 12 410 12 520 12 630 12 740

12 850 12 960 13 070 13 180 13 290

13 400 13 510 13 620 13 730 13 840

13 960 14 080 14 200

12 310 12 420 12 530 12 640 12 750

12 860 12 970 13 080 13 190 13 300

13 410 13 520 13 630 13 740 13 850

13 970 14 090 14 210

12 320 12 430 12 540 12 650 12 760

12 870 12 980 13 090 13 200 13 310

13 420 13 530 13 640 13 750 13 860

13 980 14 100 14 220

12 330 12 440 12 550 12 660 12 770

12 880 12 990 13 100 13 210 13 320

13 430 13 540 13 650 13 760 13 880

14 000 14 120 14 240

12 340 12 450 12 560 12 670 12 780

12 890 13 000 13 110 13 220 13 330

13 440 13 550 13 660 13 770 13 890

14 010 14 130 14 250

12 350 12 460 12 570 12 680 12 790

12 900 13 010 13 120 13 230 13 340

13 450 13 560 13 670 13 780 13 900

14 020 14 140 14 260

12 360 12 470 12 580 12 690 12 800

12 910 13 020 13 130 13 240 13 350

13 460 13 570 13 680 13 790 13 910

14 030 14 150 14 270

12 370 12 480 12 590 12 700 12 810

12 920 13 030 13 140 13 250 13 360

13 470 13 580 13 690 13 800 13 920

14 040 14 160 14 280

När det taxerade beloppet uppgår till 14 300 kronor eller därutöver, åtnjuter ensamstående skattskyldig icke ortsavdrag.

Tabell V (forts.). Ortsgrupp III.

Taxerat beåfpp, 0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 r. 600 —— —— — —— —- —— _ — 700 _ —— —- —— _— —— —— —— 800 —- _ 10 10 20 20 30 30 40 40 900 50 50 60 60 70 70 80 80 90 90 1 000 100 100 110 110 120 120 130 130 140 140 1 100 150 150 160 160 170 170 180 180 190 200 1 200 210 210 220 220 230 230 240 240 250 260 1 300 270 270 280 280 290 290 300 310 320 330 1 400 340 340 350 350 360 370 380 390 400 410 1 500 420 430 440 450 460 470 480 490 500 510 1 600 520 530 540 550 560 570 580 590 600 610 1 700 630 640 650 660 670 680 690 700 710 720 1 800 740 750 760 770 780 790 800 810 820 830 1 900 850 860 870 880 890 900 910 920 930 940 2 000 960 970 980 990 1 000 1 010 1 020 1 030 1 040 1 050 2 100 1 070 1 080 1 090 1 100 1 110 1 120 1 130 1 140 1 150 1 160 2 200 1 180 1 190 1 200 1 210 1 220 1 230 1 240 1 250 1 260 1 270 2 300 1 280 1 290 1 300 1 310 1 320 1 330 1 340 1 350 1 360 1 370 2 400 1 380 1 390 1 400 1 410 1 420 1 430 1 440 1 450 1 460 1 470 2 500 1 480 1 490 1 500 1 510 1 520 1 530 1 540 1 550 1 560 1 570 2 600 1 580 1 590 1 600 1 610 1 620 1 630 1 640 1 650 1 660 1 670 2 700 1 680 1 690 1 700 1 710 1 720 1 730 1 740 1 750 1 760 1 770 2 800 1 780 1 790 1 800 1 810 1 820 1 830 1 840 1 850 1 860 1 870 2 900 1 880 1 890 1 900 1 910 1 920 1 930 1 940 1 950 1 960 1 970 3 000 1 980 1 990 2 000 2 010 2 020 2 030 2 040 2 050 2 060 2 070 3 100 2 080 2 090 2 100 2110 2120 2 130 2140 2 150 2 160 2 170 3 200 2 180 2 190 2 200 2 210 2 220 2 230 2 240 2 250 2 260 2 270 3 300 2 280 2 290 2 300 2 310 2 320 2 330 2 340 2 350 2 360 2 370 3 400 2 380 2 390 2 400 2 410 2 420 2 430 2 440 2 450 2 460 2 470 3 500 2 480 2 490 2 500 2 510 2 520 2 530 2 540 2 550 2 560 2 570 3 600 2 580 2 590 2 600 2 610 2 620 2 630 2 640 2 650 2 660 2 67 0 3 700 2 680 2 690 2 700 2 710 2 720 2 730 2 740 2 750 2 760 2 770 3 800 2 780 2 790 2 800 2 810 2 820 2 830 2 840 2 850 2 860 2 870 3 900 2 880 2 890 2 900 2 910 2 920 2 930 2 940 2 950 2 960 2 970 4 000 2 980 2 990 3 000 3 010 3 020 3 030 3 040 3 050 3 060 3 070 4 100 3 080 3 090 3 100 3 110 3 120 3 130 3 140 3 150 3 160 3 170 4 200 3 180 3 190 3 200 3 210 3 220 3 230 3 240 3 250 3 260 3 270 4 300 3 280 3 290 3 300 3 310 3 320 3 330 3 340 3 350 3 360 3 370 4 400 3 380 3 390 3 400 3 410 3 420 3 430 3 440 3 450 3 460 3 470

Taxerat belopp, 0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 kr.

4 500 3 480 3 490 3 500 3 510 3 520 3 530 3 540 3 550 3 560 3 570 4 600 3 580 3 590 3 600 3 610 3 620 3 630 3 640 3 650 3 660 3 670 4 700 3 680 3 690 3 700 3 710 3 720 3 730 3 740 3 750 3 760 3 770 4 800 3 780 3 790 3 800 3 810 3 820 3 830 3 840 3 850 3 860 3 870 4 900 3 880 3 890 3 900 3 910 3 920 3 930 3 940 3 950 3 960 3 970

5 000 3 980 3 990 4 000 4 010 4 020 4 030 4 040 4 050 4 060 4 070 5 100 4 080 4 090 4 100 4 110 4 120 4 130 4 140 4150 4 160 4 170 5 200 4 180 4 190 4 200 4 210 4 220 4 230 4 240 4 250 4 260 4 270 5 300 4 290 4 300 4 310 4 320 4 330 4 340 4 350 4 360 4 370 4 380 5 400 4 400 4 410 4 420 4 430 4 440 4 450 4 460 4 470 4 480 4 490

5 500 4 510 4 520 4 530 4 540 4 550 4 560 4 570 4 580 4 590 4 600 5 600 4 620 4 630 4 640 4 650 4 660 4 670 4 680 4 690 4 700 4 710 5 700 4 730 4 740 4 750 4 760 4 770 4 780 4 790 4 800 4 810 4 820 5 800 4 840 4 850 4 860 4 870 4 880 4 890 4 900 4 910 4 920 4 930 5 900 4 950 4 960 4 970 4 980 4 990 5 000 5 010 5 020 5 030 5 040

6 000 5 060 5 070 5 080 5 090 5 100 5 110 5 120 5 130 5 140 5 150 6 100 5 170 5 180 5 190 5 200 5 210 5 220 5 230 5 240 5 250 5 260 6 200 5 280 5 290 5 300 5 310 5 320 5 330 5 340 5 350 5 360 5 370 6 300 5 390 5 400 5 410 5 420 5 430 5 440 5 450 5 460 5 470 5 480 6 400 5 500 5 510 5 520 5 530 5 540 5 550 5 560 5 570 5 580 5 590

6 500 5 610 5 620 5 630 5 640 5 650 5 660 5 670 5 680 5 690 5 700 6 600 5 720 5 730 5 740 5 750 5 760 5 770 5 780 5 790 5 800 5 810 6 700 5 830 5 840 5 850 5 860 5 870 5 880 5 890 5 900 5 910 5 920 6 800 5 940 5 950 5 960 5 970 5 980 5 990 6 000 6 010 6 020 6 030 6 900 6 050 6 060 6 070 6 080 6 090 6 100 6 110 6 120 6 130 6 140

7 000 6 160 6 170 6 180 6 190 6 200 6 210 6 220 6 230 6 240 6 250 7 100 6 270 6 280 6 290 6 300 6 310 6 320 6 330 6 340 6 350 6 360 7 200 6 380 6 390 6 400 6 410 6 420 6 430 6 440 6 450 6 460 6 470 7 300 6 490 6 500 6 510 6 520 6 530 6 540 6 550 6 560 6 570 6 580 7 400 6 600 6 610 6 620 6 630 6 640 6 650 6 660 6 670 6 680 6 690

7 500 6 710 6 720 6 730 6 740 6 750 6 760 6 770 6 780 6 790 6 800 7 600 6 820 6 830 6 840 6 850 6 860 6 870 6 880 6 890 6 900 6 910 7 700 6 930 6 940 6 950 6 960 6 970 6 980 6 990 7 000 7 010 7 020 7 800 7 040 7 050 7 060 7 070 7 080 7 090 7 100 7 110 7 120 7 130 7 900 7 150 7 160 7 170 7 180 7 190 7 200 7 210 7 220 7 230 7 240

8 000 7 260 7 270 7 280 7 290 7 300 7 310 7 320 7 330 7 340 7 350 8 100 7 370 7 380 7 390 7 400 7 410 7 420 7 430 7 440 7 450 7 460 8 200 7 480 7 490 7 500 7 510 7 520 7 530 7 540 7 550 7 560 7 570 8 300 7 590 7 600 7 610 7 620 7 630 7 640 7 650 7 660 7 670 7 680 8 400 7 700 7 710 7 720 7 730 7 740 7 750 7 760 7 770 7 780 7 790

Taxerat belopp, kr.

10 20 30 40 50 60 70

8 500 8 600 8 700 8 800 8 900

9 000 9 100 9 200 9 300 9 400

9 500 9 600 9 700 9 800 9 900

10 000 10 100 10 200 10 300 10 400

10 500 10 600 10 700 10 800 10 900

11 000 11 100 11 200 11 300 11 400

11 500 11 600 11 700 11 800 11 900

12 000 12 100 12 200 12 300 12 400

7 810 7 920 8 030 8 140 8 250

8 360 8 470 8 580 8 690 8 800

8 910 9 020 9 130" 9 240 9 350

9 460 9 570 9 680 9 790 9 900

10 010 10 120 10 230 10 340 10 450

10 560 10 670 10 780 10 890 11 000

11 110 11 220 11 330 11 440 11 550

11 660 11 770 11 880 11 990 12 100

7 820 7 930 8 040 8 150 8 260

8 370 8 480 8 590 8 700 8 810

8 920 9 030 9 140 9 250 9 360

9 470 9 580 9 690 9 800 9 910

10 020 10 130 10 240 10 350 10 460

10 570 10 680 10 790 10 900 11 010

11 120 11 230 11 340 11450 11 560

11 670 11 780 11 890 12 000 12 110

7 830 7 940 8 050 8 160 8 270

8 380 8 490 8 600 8 710 8 820

8 930 9 040 9 150 9 260 9 370

9 480 9 590 9 700 9 810 9 920

10 030 10 140 10 250 10 360 10 470

10 580 10 690 10 800 10 910 11 020

11 130 11 240 11 350 11 460 11 570

11 680 11 790 11 900 12 010 12 120

7 840 7 950 8 060 8 170 8 280

8 390 8 500 8 610 8 720 8 830

8 940 9 050 9 160 9 270 9 380

9 490 9 600 9 710 9 820 9 930

10 040 10 150 10 260 10 370 10 480

10 590 10 700 10 810 10 920 11 030

11 140 11 250 11 360 11 470 11 580

11 690 11 800 11 910 12 020 12 130

7 850 7 960 8 070 8 180 8 290

8 400 8 510 8 620 8 730 8 840

8 950 9 060 9 170 9 280 9 390

9 500 9 610 9 720 9 830 9 940

10 050 10 160 10 270 10 380 10 490

10 600 10 710 10 820 10 930 11 040

11 150 11 260 11 370 11 480 11 590

11 700 11 810 11 920 12 030 12 140

7 860 7 970 8 080 8 190 8 300

8 410 8 520 8 630 8 740 8 850

8 960 9 070 9 180 9 290 9 400

9 510 9 620 9 730 9 840 9 950

10 060 10 170 10 280 10 390 10 500

10 610 10 720 10 830 10 940 11 050

11 160 11 270 11 380 11 490 11 600

11 710 11 820 11 930 12 040 12 150

7 870 7 980 8 090 8 200 8 310

8 420 8 530 8 640 8 750 8 860

8 970 9 080 9 190 9 300 9 410

9 520 9 630 9 740 9 850 9 960

10 070 10 180 10 290 10 400 10 510

10 620 10 730 10 840 10 950 11 060

11 170 11 280 11 390 11 500 11 610

11 720 11 830 11 940 12 050 12 160

7 880 7 990 8 100 8 210 8 320

8 430 8 540 8 650 8 760 8 870

8 980 9 090 9 200 9 310 9 420

9 530 9 640 9 750 9 860 9 970

10 080 10 190 10 300 10 410 10 520

10 630 10 740 10 850 10 960 11 070

11 180 11 290 11 400 11 510 11 620

11 730 11 840 11 950 12 060 12 170

7 890 8 000 8 110 8 220 8 330

8 440 8 550 8 660 8 770 8 880

8 990 9 100 9 210 9 320 9 430

9 540 9 650 9 760 9 870 9 980

10 090 10 200 10 310 10 420 10 530

10 640 10 750 10 860 10 970 11 080

11 190 11 300 11 410 11 520 11 630

11 740 11 850 11 960 12 070 12 180

7 900 8 010 8 120 8 230 8 340

8 450 8 560 8 670 8 780 8 890

9 000 9 110 9 220 9 330 9 440

9 550 9 660 9 770 9 880 9 990

10 100 10 210 10 320 10 430 10 540

10 650 10 760 10 870 10 980 11 090

11 200 11 310 11 420 11 530 11 640

11 750 11 860 11 970 12 080 12 190

Taxerat belopp, kr.

10

30 40 50 60 70 80

12 500 12 600 12 700 12 800 12 900

13 000 13 100 13 200 13 300 13 400

13 500 13 600 13 700 13 800 13 900

14 000 14 100 14 200 14 300 14 400 14 500

12 210 12 320 12 430 12 540 12 650

12 760 12 870 12 980 13 090 13 200

13 310 13 420 13 530 13 640 13 760

13 880 14 000 14 120 14 240 14 360 14 480

12 220 12 330 12 440 12 550 12 660

12 770 12 880 12 990 13 100 13 210

13 320 13 430 13 540 13 650 13 770

13 890 14 010 14 130 14 250 14 370 14 490

12 230 12 340 12 450 12 560 12 670

12 780 12 890 13 000 13 110 13 220

13 330 13 440 13 550 13 660 13 780

13 900 14 020 14 140 14 260 14 380 14 500

12 240 12 350 12 460 12 570 12 680

12 790 12 900 13 010 13 120 13 230

13 340 13 450 13 560 13 670 13 790

13 910 14 030 14 150 14 270 14 390 14 510

12 250 12 360 12 470 12 580 12 690

12 800 12 910 13 020 13 130 13 240

13 350 13 460 13 570 13 680 13 800

13 920 14 040 14 160 14 280 14 400 14 520

12 260 12 370 12 480 12 590 12 700

12 810 12 920 13 030 13 140 13 250

13 360 13 470 13 580 13 700 13 820

13 940 14 060 14 180 14 300 14 420 ; 14 540

12 270 12 380 12 490 12 600 12 710

12 820 12 930 13 040 13 150 13 260

13 370 13 480 13 590 13 710 13 830

13 950 14 070 14 190 14 310 14 430 14 550

12 280 12 390 12 500 12 610 12 720

12 830 12 940 13 050 13 160 13 270

13 380 13 490 13 600 13 720 13 840

13 960 14 080 14 200 14 320 14 440 14 560

12 290 12 400 12 510 12 620 12 730

12 840 12 950 13 060 13 170 13 280

13 390 13 500 13 610 13 730 13 850

13 970 14 090 14 210 14 330 14 450 14 570

12 300 12 410 12 520 12 630 12 740

12 850 12 960 13 070 13 180 13 290

13 400 13 510 13 620 13 740 13 860

13 980 14 100 14 220 14 340 14 460 14 580

När det taxerade beloppet uppgår till 14 600 kronor eller därutöver, åtnjuter ensamstående skattskyldig icke ortsavdrag.

Tabell V (forts.).

Ortsgrupp IV.

Taxerat belopp, 0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 kr. 600 _ _ _ _ _ _ _ _ _ 700 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 800 _ _ _ _ _ _ _ _ _ 900 10 10 20 20 30 30 40 40 50 50 1 000 60 60 70 70 80 80 90 90 100 100 1 100 110 110 120 120 130 130 140 140 150 150 1 200 160 160 170 170 180 180 190 190 200 210 1 300 220 220 230 230 240 240 250 260 270 280 1 400 290 290 300 300 310 310 320 330 340 350 1 500 360 360 370 370 380 390 400 410 420 430 1 600 440 450 460 470 480 490 500 510 520 530 1 700 540 550 560 570 580 590 600 610 620 630 1 800 650 660 670 680 690 700 710 720 730 740 1 900 760 770 780 790 800 810 820 830 840 850 2 000 870 880 890 900 910 920 930 940 950 960 2 100 980 990 1 000 1 010 1 020 1 030 1 040 1 050 1 060 1 070 2 200 1 090 1 100 1 110 1 120 1 130 1 140 1 150 1 160 1 170 1 180 2 300 1 200 1 210 1 220 1 230 1 240 1 250 1 260 1 270 1 280 1 290 2 400 1 310 1 320 1 330 1 340 1 350 1 360 1 370 1 380 1 390 1 400 2 500 1 420 1 430 1 440 1 450 1 460 1 470 1 480 1 490 1 500 1 510 2 600 1 520 1 530 1 540 1 550 1 560 1 570 1 580 1 590 1 600 1 610 2 700 1 620 1 630 1 640 1 650 1 660 1 670 1 680 1 690 1 700 1 710 2 800 1 720 1 730 1 740 1 750 1 760 1 770 1 780 1 790 1 800 1 810 2 900 1 820 1 830 1 840 1 850 1 860 1 870 1 880 1 890 1 900 1 910 3 000 1 920 1 930 1 940 1 950 1 960 1 970 1 980 1 990 2 000 2 010 3 100 2 020 2 030 2 040 2 050 2 060 2 070 2 080 2 090 2 100 2 110 3 200 2 120 2 130 2 140 2 150 2 160 2 170 2 180 2 190 2 200 2 210 3 300 2 220 2 230 2 240 2 250 2 260 2 270 2 280 2 290 2 300 2 310 3 400 2 320 2 330 2 340 2 350 2 360 2 370 2 380 2 390 2 400 2 410 3 500 2 420 2 430 2 440 2 450 2 460 2 470 2 480 2 490 2 500 2 510 3 600 2 520 2 530 2 540 2 550 2 560 2 570 2 580 2 590 2 600 2 610 3 700 2 620 2 630 2 640 2 650 2 660 2 670 2 680 2 690 2 700 2 710 3 800 2 720 2 730 2 740 2 750 2 760 ' 2 770 2 780 2 790 2 800 2 810 3 900 2 820 2 830 2 840 2 850 2 860 2 870 2 880 2 890 2 900 2 910 4 000 2 920 2 930 2 940 2 950 2 960 2 970 2 980 2 990 3 000 3 010 4 100 3 020 3 030 3 040 3 050 3 060 3 070 3 080 3 090 3 100 3 110 4 200 3 120 3 130 3 140 3 150 3 160 3 170 3 180 3 190 3 200 3 210 4 300 3 220 3 230 3 240 3 250 3 260 3 270 3 280 3 290 3 300 3 310 4 400 3 320 3 330 3 340 3 350 3 360 3 370 3 380 3 390 3 400 3 410

Taxerat belopp, 0 10 20 30 40 50 60 70 80 90

kr.

4 500 3 420 3 430 3 440 3 450 3 460 3 470 3 480 3 490 3 500 3 510 4 600 3 520 3 530 3 540 3 550 3 560 3 570 3 580 3 590 3 600 3 610 4 700 3 620 3 630 3 640 3 650 3 660 3 670 3 680 3 690 3 700 3 710 4 800 3 720 3 730 3 740 3 750 3 760 3 770 3 780 3 790 3 800 3 810 4 900 3 820 3 830 3 840 3 850 3 860 3 870 3 880 3 890 3 900 3 910 5 000 3 920 3 930 3 940 3 950 3 960 3 970 3 980 3 990 4 000 4 010 5 100 4 020 4 030 4 040 4 050 4 060 4 070 4 080 4 090 4 100 4 110 5 200 4120 4 130 4 140 4 150 4 160 4 170 4 180 4 190 4 200 4 210 5 300 4 220 4 230 4 240 4 250 4 260 4 270 4 280 4 290 4 300 4 310 5 400 4 330 4 340 4 350 4 360 4 370 4 380 4 390 4 400 4 410 4 420 5 500 4 440 4 450 4 460 4 470 4 480 4 490 4 500 4 510 4 520 4 530 5 600 4 550 4 560 4 570 4 580 4 590 4 600 4 610 4 620 4 630 4 640 5 700 4 660 4 670 4 680 4 690 4 700 4 710 4 720 4 730 4 740 4 750 5 800 4 770 4 780 4 790 4 800 4 810 4 820 4 830 4 840 4 850 4 860 5 900 4 880 4 890 4 900 4 910 4 920 4 930 4 940 4 950 4 960 4 970 6 000 4 990 5 000 5 010 5 020 5 030 5 040 5 050 5 060 5 070 5 080 6 100 5 100 5 110 5 120 5 130 5 140 5 150 5 160 5 170 5 180 5 190 6 200 5 210 5 220 5 230 5 240 5 250 5 260 5 270 5 280 5 290 5 300 6 300 5 320 5 330 5 340 5 350 5 360 5 370 5 380 5 390 5 400 5 410 6 400 5 430 5 440 5 450 5 460 5 470 5 480 5 490 5 500 5 510 5 520 6 500 5 540 5 550 5 560 5 570 5 580 5 590 5 600 5 610 5 620 5 630 6 600 5 650 5 660 5 670 5 680 5 690 5 700 5 710 5 720 5 730 5 740 6 700 5 760 5 770 5 780 5 790 5 800 5 810 5 820 5 830 5 840 5 850 6 800 5 870 5 880 5 890 5 900 5 910 5 920 5 930 5 940 5 950 5 960 6 900 5 980 5 990 6 000 6 010 6 020 6 030 6 040 6 050 6 060 6 070 7 000 6 090 6 100 6 110 6 120 6 130 6 140 6 150 6 160 6 170 6 180 7 100 6 200 6 210 6 220 6 230 6 240 6 250 6 260 6 270 6 280 6 290 7 200 6 310 6 320 6 330 6 340 6 350 6 360 6 370 6 380 6 390 6 400 7 300 6 420 6 430 6 440 6 450 6 460 6 470 6 480 6 490 6 500 6 510 7 400 6 530 6 540 6 550 6 560 6 570 6 580 6 590 6 600 6 610 6 620 7 500 6 640 6 650 6 660 6 670 6 680 6 690 6 700 6 710 6 720 6 730 7 600 6 750 6 760 6 770 6 780 6 790 6 800 6 810 6 820 6 830 6 840 7 700 6 860 6 870 6 880 6 890 6 900 6 910 6 920 6 930 6 940 6 950 7 800 6 970 6 980 6 990 7 000 7 010 7 020 7 030 7 040 7 050 7 060 7 900 7 080 7 090 7 100 7 110 7 120 7 130 7 140 7 150 7 160 7 170 8 000 7 190 7 200 7 210 7 220 7 230 7 240 7 250 7 260 7 270 7 280 8 100 7 300 7 310 7 320 7 330 7 340 7 350 7 360 7 370 7 380 7 390 8 200 7 410 7 420 7 430 7 440 7 450 7 460 7 470 7 480 7 490 7 500 8 300 7 520 7 530 7 540 7 550 7 560 7 570 7 580 7 590 7 600 7 610 8 400 7 630 7 640 7 650 7 660 7 670 7 680 7 690 7 700 7 710 7 720

3—377999.

Taxerat beLopp, 0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 r. 8 500 7 740 7 750 7 760 7 770 7 780 7 790 7 800 7 810 7 820 7 830 8 600 7 850 7 860 7 870 7 880 7 890 7 900 7 910 7 920 7 930 7 940 8 700 7 960 7 970 7 980 7 990 8 000 8 010 8 020 8 030 8 040 8 050 8 800 8 070 8 080 8 090 8 100 8 110 8 120 8130 8 140 8 150 8 160 8900 8 180 8 190 8 200 8 210 8 220 8 230 8 240 8 250 8 260 8 270 9 000 8 290 8 300 8 310 8 320 8 330 8 340 8 350 8 360 8 370 8 380 9 100 8 400 8 410 8 420 8 430 8 440 8 450 8 460 8 470 8 480 8 490 9 200 8 510 8 520 8 530 8 540 8 550 8 560 8 570 8 580 8 590 8 600 9 300 8 620 8 630 8 640 8 650 8 660 8 670 8 680 8 690 8 700 8 710 9 400 8 730 8 740 8 750 8 760 8 770 8 780 8 790 8 800 8 810 8 820 9 500 8 840 8 850 8 860 8 870 8 880 8 890 8 900 8 910 8 920 8 930 9 600 8 950 8 960 8 970 8 980 8 990 9 000 9 010 9 020 9 030 9 040 9 700 9 060 9 070 9 080 9 090 9 100 9 110 9 120 9 130 9 140 9 150 9 800 9 170 9 180 9 190 9 200 9 210 9 220 9 230 9 240 9 250 9 260 9 900 9 280 9 290 9 300 9 310 9 320 9 330 9 340 9 350 9 360 9 370 10 000 9 390 9 400 9 410 9 420 9 430 9 440 9 450 9 460 9 470 9 480 10 100 9 500 9 510 9 520 9 530 9 540 9 550 9 560 9 570 9 580 9 590 10 200 9 610 9 620 9 630 9 640 9 650 9 660 9 670 9 680 9 690 9 700 10 300 9 720 9 730 9 740 9 750 9 760 9 770 9 780 9 790 9 800 9 810 10 400 9 830 9 840 9 850 9 860 9 870 9 880 9 890 9 900 9 910 9 920 10 500 9 940 9 950 9 960 9 970 9 980 9 990 10 000 10 010 10 020 10 030 10 600 10 050 10 060 10 070 10 080 10 090 10 100 10 110 10 120 10 130 10 140 10 700 10 160 10 170 10 180 10 190 10 200 10 210 10 220 10 230 10 240 10 250 10 800 10 270 10 280 10 290 10 300 10 310 10 320 10 330 10 340 10 350 10 360 10 900 10 380 10 390 10 400 10 410 10 420 10 430 10 440 10 450 10 460 10 470 11 000 10 490 10 500 10 510 10 520 10 530 10 540 10 550 10 560 10 570 10 580 11 100 10 600 10 610 10 620 10 630 10 640 10 650 10 660 10 670 10 680 10 690 11 200 10 710 10 720 10 730 10 740 10 750 10 760 10 770 10 780 10 790 10 800 11 300 10 820 10 830 10 840 10 850 10 860 10 870 10 880 10 890 10 900 10 910 11 400 10 930 10 940 10 950 10 960 10 970 10 980 10 990 11 000 11 010 11 020 11 500 11 040 11 050 11 060 11 070 11 080 11 090 11 100 11 110 11 120 11 130 11 600 11 150 11 160 11 170 11 180 11 190 11 200 11 210 11 220 11 230 11 240 11 700 11 260 11 270 11 280 11 290 11 300 11 310 11 320 11 330 11 340 11 350 11 800 11 370 11 380 11 390 11 400 11 410 11 420 11 430 11 440 11 450 11 460 11 900 11 480 11 490 11 500 11 510 11 520 11 530 11 540 11 550 11 560 11 570 12 000 11 590 11 600 11 610 11 620 11 630 11 640 11 650 11 660 11 670 11 680 12 100 11 700 11 710 11 720 11 730 11 740 11 750 11 760 11 770 11 780 11 790 12 200 11 810 11 820 11 830 11 840 11 850 11 860 11 870 11 880 11 890 11 900 12 300 11 920 11 930 11 940 11 950 11 960 11 970 11 980 11 990 12 000 12 010 12 400 12 030 12 040 12 050 12 060 12 070 12 080 12 090 12 100 12 110 12 120

Taxerat belopp, kr.

10 20 30 40 50 60 70

90

12 500 12 600 12 700 12 800 12 900

13 000 13 100 13 200 13 300 13 400

13 500 13 600 13 700 13 800 13 900

14 000 14 100 14 200 14 300 14 400

14 500 14 600 14 700 14 800

12 140 12 250 12 360 12 470 12 580

12 690 12 800 12 910 13 020 13 130

13 240 13 350 13 460 13 580 13 700

13 820 13 940 14 060 14 180 14 300

14 420 14 540 14 660 14 780

12 150 12 260 12 370 12 480 12 590

12 700 12 810 12 920 13 030 13 140

13 250 13 360 13 470 13 590 13 710

13 830 13 950 14 070 14 190 14 310

14 430 14 550 14 670 14 790

12 160 12 270 12 380 12 490 12 600

12 710 12 820 12 930 13 040 13 150

13 260 13 370 13 480 13 600 13 720

13 840 13 960 14 080 14 200 14 320

14 440 14 560 14 680 14 800

12 170 12 280 12 390 12 500 12 610

12 720 12 830 12 940 13 050 13 160

13 270 13 380 13 490 13 610 13 730

13 850 13 970 14 090 14 210 14 330

14 450 14 570 14 690 14 810

12 180 12 290 12 400 12 510 12 620

12 730 12 840 12 950 13 060 13 170

13 280 13 390 13 500 13 620 13 740

13 860 13 980 14 100 14 220 14 340

14 460 14 580 14 700 14 820

12 190 12 300 12 410 12 520 12 630

12 740 12 850 12 960 13 070 13 180

13 290 13 400 13 520 13 640 13 760

13 880 14 000 14 120 14 240 14 360

14 480 14 600 14 720 14 840

12 200 12 310 12 420 12 530 12 640

12 750 12 860 12 970 13 080 13 190

13 300 13 410 13 530 13 650 13 770

13 890 14 010 14 130 14 250 14 370

14 490 14 610 14 730 14 850

12 210 12 320 12 430 12 540 12 650

12 760 12 870 12 980 13 090 13 200

13 310 13 420 13 540 13 660 13 780

13 900 14 020 14 140 14 260 14 380

14 500 14 620 14 740 14 860

12 220 12 330 12 440 12 550 12 660

12 770 12 880 12 990 13 100 13 210

13 320 13 430 13 550 13 670 13 790

13 910 14 030 14 150 14 270 14 390

14 510 14 630 14 750 14 870

12 230 12 340 12 450 12 560 12 670

12 780 12 890 13 000 13 110 13 220

13 330 13 440 13 560 13 680 13 800

13 920 14 040 14 160 14 280 14 400

14 520 14 640 14 760 14 880

När det taxerade beloppet uppgår till 14 900 kronor eller därutöver, åtnjuter ensamstående skattskyldig icke ortsavdrag.

Tabell V (forts.). Ortsgrupp V.

Taxerat be10pp, 0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 kr. 600 _ _ _ _ _ _ — _ 700 — — — — _ _ _ _ _ _ 800 _ —— _ _ _ _ _ — — 900 _ _ _ _ _ _ _ _ 10 10 1 000 20 20 30 30 40 40 50 50 60 60 1 100 70 70 80 80 90 90 100 100 110 110 1 200 120 120 130 130 140 140 150 150 160 160 1 300 170 170 180 180 190 190 200 200 210 220 1 400 230 230 240 240 250 250 260 270 280 290 1 500 300 300 310 310 320 320 330 340 350 360 1 600 370 370 380 390 400 410 420 430 440 450 1 700 460 470 480 490 500 510 520 530 540 550 1 800 560 570 580 590 600 610 620 630 640 650 1 900 670 680 690 700 710 720 730 740 750 760 2 000 780 790 800 810 820 830 840 850 860 870 2 100 890 900 910 920 930 940 950 960 970 980 2 200 1 000 1 010 1 020 1 030 1 040 1 050 1 060 1 070 1 080 1 090 2 300 1 110 1 120 1 130 1 140 1 150 1 160 1 170 1 180 1 190 1 200 2 400 1 220 1 230 1 240 1 250 1 260 1 270 1 280 1 290 1 300 1 310 2 500 1 330 1 340 1 350 1 360 1 370 1 380 1 390 1 400 1 410 1 420 2 600 1 440 1 450 1 460 1 470 1 480 1 490 1 500 1 510 1 520 1 530 2 700 1 550 1 560 1 570 1 580 1 590 1 600 1 610 1 620 1 630 1 640 2 800 1 660 1 670 1 680 1 690 1 700 1 710 1 720 1 730 1 740 1 750 2 900 1 760 1 770 1 780 1 790 1 800 1 810 1 820 1 830 1 840 1 850 3 000 1 860 1 870 1 880 1 890 1 900 1 910 1 920 1 930 1 940 1 950 3 100 1 960 1 970 1 980 1 990 2 000 2 010 2 020 2 030 2 040 2 050 3 200 2 060 2 070 2 080 2 090 2 100 2 110 2 120 2 130 2 140 2 150 3 300 2 160 2 170 2 180 2 190 2 200 2 210 2 220 2 230 2 240 2 250 3 400 2 260 2 270 2 280 2 290 2 300 2 310 2 320 2 330 2 340 2 350 3 500 2 360 2 370 2 380 2 390 2 400 2 410 2 420 2 430 2 440 2 450 3 600 2 460 2 470 2 480 2 490 2 500 2 510 2 520 2 530 2 540 2 550 3 700 2 560 2 570 2 580 2 590 2 600 2 610 2 620 2 630 2 640 2 650 3 800 2 660 2 670 2 680 2 690 2 700 2 710 2 720 2 730 2 740 2 750 3 900 2 760 2 770 2 780 2 790 2 800 2 810 2 820 2 830 2 840 2 850 4 000 2 860 2 870 2 880 2 890 2 900 2 910 2 920 2 930 2 940 2 950 4 100 2 960 2 970 2 980 2 990 3 000 3 010 3 020 3 030 3 040 3 050 4 200 3 060 3 070 3 080 3 090 3 100 3 110 3 120 3 130 3 140 3 150 4 300 3 160 3 170 3 180 3 190 3 200 3 210 3 220 3 230 3 240 3 250 4 400 3 260 3 270 3 280 3 290 3 300 3 310 3 320 3 330 3 340 3 350

Taxerat belopp, 0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 kr.

4 500 3 360 3 370 3 380 3 390 3 400 3 410 3 420 3 430 3 440 3 450 4 600 3 460 3 470 3 480 3 490 3 500 3 510 3 520 3 530 3 540 3 550 4 700 3 560 3 570 3 580 3 590 3 600 3 610 3 620 3 630 3 640 3 650 4 800 3 660 3 670 3 680 3 690 3 700 3 710 3 720 3 730 3 740 3 750 4 900 3 760 3 770 3 780 3 790 3 800 3 810 3 820 3 830 3 840 3 850

5 000 3 860 3 870 3 880 3 890 3 900 3 910 3 920 3 930 3 940 3 950 5 100 3 960 3 970 3 980 3 990 4 000 4 010 4 020 4 030 4 040 4 050 5 200 4 060 4 070 4 080 4 090 4 100 4 110 4 120 4 130 4 140 4 150 5 300 4160 4 170 4 180 4 190 4 200 4 210 4 220 4 230 4 240 4 250 5 400 4 260 4 270 4 280 4 290 4 300 4 310 4 320 4 330 4 340 4 350

5 500 4 370 4 380 4 390 4 400 4 410 4 420 4 430 4 440 4 450 4 460 5 600 4 480 4 490 4 500 4 510 4 520 4 530 4 540 4 550 4 560 4 570 5 700 4 590 4 600 4 610 4 620 4 630 4 640 4 650 4 660 4 670 4 680 5 800 4 700 4 710 4 720 4 730 4 740 "4 750 4 760 4 770 4 780 4 790 5 900 4 810 4 820 4 830 4 840 4 850 4 860 4 870 4 880 4 890 4 900

6 000 4 920 4 930 4 940 4 950 4 960 4 970 4 980 4 990 5 000 5 010 6 100 5 030 5 040 5 050 5 060 5 070 5 080 5 090 5 100 5 110 5 120 6 200 5 140 5 150 5 160 5 170 5 180 5 190 5 200 5 210 5 220 5 230 6 300 5 250 5 260 5 270 5 280 5 290 5 300 5 310 5 320 5 330 5 340 6 400 5 360 5 370 5 380 5 390 5 400 5 410 5 420 5 430 5 440 5 450

6 500 5 470 5 480 5 490 5 500 5 510 5 520 5 530 5 540 5 550 5 560 6 600 5 580 5 590 5 600 5 610 5 620 5 630 5 640 5 650 5 660 5 670 6 700 5 690 5 700 5 710 5 720 5 730 5 740 5 750 5 760 5 770 5 780 6 800 5 800 5 810 5 820 5 830 5 840 5 850 5 860 5 870 5 880 5 890 6 900 5 910 5 920 5 930 5 940 5 950 5 960 5 970 5 980 5 990 6 000

7 000 6 020 6 030 6 040 6 050 6 060 6 070 6 080 6 090 6 100 6 110 7 100 6 130 6 140 6 150 6 160 6 170 6 180 6 190 6 200 6 210 6 220 7 200 6 240 6 250 6 260 6 270 6 280 6 290 6 300 6 310 6 320 6 330 7 300 6 350 6 360 6 370 6 380 6 390 6 400 6 410 6 420 6 430 6 440 7 400 6 460 6 470 6 480 6 490 6 500 6 510 6 520 6 530 6 540 6 550

7 500 6 570 6 580 6 590 6 600 6 610 6 620 6 630 6 640 6 650 6 660 7 600 6 680 6 690 6 700 6 710 6 720 6 730 6 740 6 750 6 760 6 770 7 700 6 790 6 800 6 810 6 820 6 830 6 840 6 850 6 860 6 870 6 880 7 800 6 900 6 910 6 920 6 930 6 940 6 950 6 960 6 970 6 980 6 990 7 900 7 010 7 020 7 030 7 040 7 050 7 060 7 070 7 080 7 090 7 100

8 000 7 120 7 130 7 140 7 150 7 160 7 170 7 180 7 190 7 200 7 210 8 100 7 230 7 240 7 250 7 260 7 270 7 280 7 290 7 300 7 310 7 320 8 200 7 340 7 350 7 360 7 370 7 380 7 390 7 400 7 410 7 420 7 430 8 300 7 450 7 460 7 470 7 480 7 490 7 500 7 510 7 520 7 530 7 540 8 400 7 560 7 570 7 580 7 590 7 600 7 610 7 620 7 630 7 640 7 650

Taxerat belopp, 0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 kr. 8 500 7 670 7 680 7 690 7 700 7 710 7 720 7 730 7 740 7 750 7 760 8 600 7 780 7 790 7 800 7 810 7 820 7 830 7 840 7 850 7 860 7 870 8 700 7 890 7 900 7 910 7 920 7 930 7 940 7 950 7 960 7 970 7 980 8 800 8 000 8 010 8 020 8 030 8 040 8 050 8 060 8 070 8 080 8 090 8 900 8 110 8 120 8 130 8 140 8 150 8 160 8 170 8 180 8 190 8 200 9 000 8 220 8 230 8 240 8 250 8 260 8 270 8 280 8 290 8 300 8 310 9 100 8 330 8 340 8 350 8 360 8 370 8 380 8 390 8 400 8 410 8 420 9 200 8 440 8 450 8 460 8 470 8 480 8 490 8 500 8 510 8 520 8 530 9 300 8 550 8 560 8 570 8 580 8 590 8 600 8 610 8 620 8 630 8 640 9 400 8 660 8 670 8 680 8 690 8 700 8 710 8 720 8 730 8 740 8 750 9 500 8 770 8 780 8 790 8 800 8 810 8 820 8 830 8 840 8 850 8 860 9 600 8 880 8 890 8 900 8 910 8 920 8 930 8 940 8 950 8 960 8 970 9 700 8 990 9 000 9 010 9 020 9 030 9 040 9 050 9 060 9 070 9 080 9 800 9 100 9 110 9 120 9 130 9 140 9 150 9 160 9170 9 180 9190 9 900 9 210 9 220 9 230 9 240 9 250 9 260 9 270 9 280 9 290 9 300 10 000 9 320 9 330 9 340 9 350 9 360 9 370 9 380 9 390 9 400 9 410 10 100 9 430 9 440 9 450 9 460 9 470 9 480 9 490 9 500 9 510 9 520 10 200 9 540 9 550 9 560 9 570 9 580 9 590 9 600 9 610 9 620 9 630 10 300 9 650 9 660 9 670 9 680 9 690 9 700 9 710 9 720 9 730 9 740 10 400 9 760 9 770 9 780 9 790 9 800 9 810 9 820 9 830 9 840 9 850 10 500 9 870 9 880 9 890 9 900 9 910 9 920 9 930 9 940 9 950 9 960 10 600 9 980 9 990 10 000 10 010 10 020 10 030 10 040 10 050 10 060 10 070 10 700 10 090 10 100 10 110 10 120 10 130 10 140 10 150 10 160 10 170 10 180 10 800 10 200 10 210 10 220 10 230 10 240 10 250 10 260 10 270 10 280 10 290 10 900 10 310 10 320 10 330 10 340 10 350 10 360 10 370 10 380 10 390 10 400 11 000 10 420 10 430 10 440 10 450 10 460 10 470 10 480 10 490 10 500 10 510 11 100 10 530 10 540 10 550 10 560 10 570 10 580 10 590 10 600 10 610 10 620 11 200 10 640 10 650 10 660 10 670 10 680 10 690 10 700 10 710 10 720 10 730 11 300 10 750 10 760 10 770 10 780 10 790 10 800 10 810 10 820 10 830 10 840 11 400 10 860 10 870 10 880 10 890 10 900 10 910 10 920 10 930 10 940 10 950 11 500 10 970 10 980 10 990 11 000 11 010 11 020 11 030 11 040 11 050 11 060 11 600 11 080 11 090 11 100 11 110 11 120 11 130 11 140 11 150 11 160 11 170 11 700 11 190 11 200 11 210 11 220 11 230 11 240 11 250 11 260 11 270 11 280 11 800 11 300 11 310 11 320 11 330 11 340 11 350 11 360 11 370 11 380 11 390 11 900 11 410 11 420 11 430 11 440 11 450 11 460 11 470 11 480 11 490 11 500 12 000 11 520 11 530 11 540 11 550 11 560 11 570 11 580 11 590 11 600 11 610 12 100 11 630 11 640 11 650 11 660 11 670 *11 680 11 690 11 700 11 710 11 720 12 200 11 740 11 750 11 760 11 770 11 780 11 790 11 800 11 810 11 820 11 830 12 300 11 850 11 860 11 870 11 880 11 890 11 900 11 910 11 920 11 930 11 940 12 400 11 960 11 970 11 980 11 990 12 000 12 010 12 020 12 030 12 040 12 050

Taxerat belopp, 0 kr.

10 20 30 40 50 60 70 80 90

12 500 12 070 12 600 12 180 12 700 12 290 12 800 12 400 12 900 12 510

13 000 12 620 13 100 12 730 13 200 12 840 13 300 12 950 13 400 13 060

13 500 13 170 13 600 13 280 13 700 13 400 13 800 13 520 13 900 13 640

14 000 13 760 14 100 13 880 14 200 14 000 14 300 14 120 14 400 14 240

14 500 14 360 14 600 14 480 14 700 14 600 14 800 14 720 14 900 14 840

15 000 14 960 15 100 15 080

12 080 12 190 12 300 12 410 12 520

12 630 12 740 12 850 12 960 13 070

13 180 13 290 13 410 13 530 13 650

13 770 13 890 14 010 14 130 14 250

14 370 14 490 14 610 14 730 14 850

14 970 15 090

12 090 12 200 12 310 12 420 12 530

12 640 12 750 12 860 12 970 13 080

13 190 13 300 13 420 13 540 13 660

13 780 13 900 14 020 14 140 14 260

14 380 14 500 14 620 14 740 14 860

14 980 15 100

12 100 12 210 12 320 12 430 12 540

12 650 12 760 12 870 12 980 13 090

13 200 13 310 13 430 13 550 13 670

13 790 13 910 14 030 14 150 14 270

14 390 14 510 14 630 14 750 14 870

14 990 15 110

12 110 12 220 12 330 12 440 12 550

12 660 12 770 12 880 12 990 13 100

13 210 13 320 13 440 13 560 13 680

13 800 13 920 14 040 14 160 14 280

14 400 14 520 14 640 14 760 14 880

15 000 15 120

12 120 12 230 12 340 12 450 12 560

12 670 12 780 12 890 13 000 13 110

13 220 13 340 13 460 13 580 13 700

13 820 13 940 14 060 14 180 14 300

14 420 14 540 14 660 14 780 14 900

15 020 15 140

12 130 12 240 12 350 12 460 12 570

12 680 12 790 12 900 13 010 13 120

13 230 13 350 13 470 13 590 13 710

13 830 13 950 14 070 14 190 14 310

14 430 14 550 14 670 14 790 14 910

15 030 15 150

12 140 12 250 12 360 12 470 12 580

12 690 12 800 12 910 13 020 13 130

13 240 13 360 13 480 13 600 13 720

13 840 13 960 14 080 14 200 14 320

14 440 14 560 14 680 14 800 14 920

15 040 15 160

12 150 12 260 12 370 12 480 12 590

12 700 12 810 12 920 13 030 13 140

13 250 13 370 13 490 13 610 13 730

13 850 13 970 14 090 14 210 14 330

14 450 14 570 14 690 14 810 14 930

15 050 15 170

12 160 12 270 12 380 12 490 12 600

12 710 12 820 12 930 13 040 13 150

13 260 13 380 13 500 13 620 13 740

13 860 13 980 14 100 14 220 14 340

14 460 14 580 14 700 14 820 14 940

15 060 15 180

När det taxerade beloppet uppgår till 15200 kronor eller därutöver, åtnjuter ensamstående skattskyldig icke ortsavdrag.

Förslag till

förordning om särskild skatt å förmögenhet.

Härigenom förordnas som följer:

1 %.

Särskild skatt å förmögenhet skall enligt vad i denna förordning stadgas årligen erläggas till staten av fysisk person, därest hans enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skattepliktiga förmögenhet vid utgången av det beskattningsår, som gått till ända närmast före den 1 mars under taxeringsåret, överstigit 20000 kronor. I den skattepliktiga förmö- genheten inbegripes härvid även förmögenhet tillhörig den skattskyldiges hemmavarande omyndiga barn, därest ej jämlikt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt barnet skall taxeras därför.

Skattskyldighet, som nu sagts, åligger jämväl oskift dödsbo, utländsk ju- ridisk person, som enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögen- hetsskatt betraktas som utländskt bolag, ävensom i 18 ä 1 mom. nyssnämn- da förordning omförmäld familjestiftelse.

2 &.

Särskild skatt å förmögenhet skall utgå i förhållande till den på nedan angivet sätt bestämda beskattningsbara förmögenheten.

Beskattningsbar förmögenhet utgör, såvitt ej nedan annorlunda stadgas, ett belopp motsvarande den skattskyldiges och i förekommande fall hans omyndiga barns enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhets- skatt skattepliktiga förmögenhet vid utgången av det beskattningsår, varom i 1 & förmäles.

Därest för annan skattskyldig än familjestiftelse eller utländskt bolag be- rörda skattepliktiga förmögenhet överstiger tjugufem gånger det för den skattskyldige för ifrågavarande beskattningsår enligt förordningen om stat- lig inkomst- och förmögenhetsskatt fastställda taxerade beloppet, utgör den beskattningsbara förmögenheten ett belopp motsvarande tjugufem gånger det taxerade beloppet, dock minst fyrtio procent av den skattepliktiga för— mögenheten. Fastställes ej för den skattskyldige något sådant taxerat be- lopp, utgör den beskattningsbara förmögenheten ett belopp motsvarande fyrtio procent av den skattepliktiga förmögenheten.

Beskattningsbar förmögenhet utföres i fulla hundratal kronor, så att över- skjutande belopp, som icke uppgår till fullt hundratal kronor, bortfaller.

Särskild skatt å förmögenhet skall utgöra: när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 40000 kronor: en promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som över- stiger 20 000 kronor, dock lägst en krona;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

40 000 men icke 80 000 kr.: 20 kr. för 40 000 kr. och 2 o/m, av återstoden;

80000 » » 150000 »: 100 » » 80000 » » 30/00 » » , 150000 » » 300000 »: 310 » » 150000 » » 40/0, » » ; 300000 » » 1000000 »: 910 » » 300000 . » 50/00 » » ; 1000000 kr. :4410 » » 1000000 » » (sO/.,, » » . 4 5.

För äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, bedömes skatteplikt enligt 1 & med hänsyn till båda makarnas sammanlagda förmö- genhet. Den beskattningsbara förmögenheten beräknas för makarna ge- mensamt under hänsyntagan-de vid tillämpning av 2 & tredje stycket till makarnas sammanlagda beräknade taxerade belopp. Skatt beräknas efter den sålunda bestämda beskattningsbara förmögenheten samt fördelas å makarna efter deras skattepliktiga förmögenheter.

Rörande taxering av äkta makar skall i övrigt vad i 19 % förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt stadgas äga motsvarande tillämp- ning.

5 g.

1 mom. Den som eftertaxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skall, om eftertaxeringen därtill föranleder, eftertaxeras jämväl till särskild skatt å förmögenhet enligt denna förordning.

2 mom. Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till led- ning vid taxering, lämnat oriktigt meddelande, eller har han, ehuru upp- giftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och har därav föranletts, att han icke blivit taxerad till särskild skatt å förmögen- het eller att han blivit för lågt taxerad till sådan skatt, utan att dock efter- taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skall äga rum, skall han eftertaxeras till särskild skatt å förmögenhet att utgå med det belopp, som genom berörda förfarande undandragits statsverket. Beträffande dylik eftertaxering skall vad som är stadgat rörande eftertaxering till statlig in- komst- och förmögenhetsskatt äga motsvarande tillämpning.

6 &. Skattskyldig taxeras till särskild skatt å förmögenhet i den kommun, där han skall taxeras till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

7 5.

Har på grund av bestämmelserna i 23 5 förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt befrielse helt eller delvis medgivits från skattskyldig- het till nämnda skatt, skall motsvarande befrielse åtnjutas jämväl i fråga om särskild skatt å förmögenhet.

Där oskift dödsbo jämlikt 24 % förordningen om statlig inkomst- och för- mögenhetsskatt svarar för dylik skatt allenast med tillgångarna i boet eller delägare i skiftat dödsbo allenast för vad av skatten å hans lott belöper och allenast med sin lott i boet, skall motsvarande gälla i fråga om särskild skatt å förmögenhet.

9 %.

1 mom. Därest i anledning av överenskommelse eller beslut, varom för- mäles i 29 eller 30 & förordningen om statlig inkomst- och förmögenhets- skatt, befrielse från skattskyldighet till nämnda skatt helt eller delvis skall åtnjutas, skall detta föranleda motsvarande befrielse från skattskyldighet enligt denna förordning.

I fall, varom i 29 och 30 åå förordningen om statlig inkomst- och för- mögenhetsskatt förmäles, må Konungen förklara, att särskild skatt å för- mögenhet skall för skattskyldig fastställas till högre belopp än gällande be- stämmelser eljest skulle föranleda, dock att skatten ej må komma att upp- gå till större del, procentuellt beräknad, av den på grundval av överenskom- melsen eller beslutet fastställda beskattningsbara förmögenheten, än skatten skulle utgjort av den beskattningsbara förmögenhet, som skulle hava fast- ställts, om hänsyn ej tagits till överenskommelsen eller beslutet.

2 mom. Vad i 32 5 förordningen om statlig inkomst- och förmögenhets- skatt stadgas om rätt för Konungen att till undvikande av eller lindring i dubbelbeskattning förordna om efterskänkande av inkomst- och förmögen- hetsskatt skall äga motsvarande tillämpning beträffande särskild skatt å förmögenhet.

10 &.

Angående taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering till särskild skatt å förmögenhet stadgas i taxeringsförordningen.

11 &.

Konungen äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1939.

Förslag till förordning angående upphävande av förordningen den 28 september 1928 (nr 374) om kommunal progressivskatt.

Härigenom förordnas, att förordningen den 28 september 1928 (nr 374) om kommunal progressivskatt skall upphöra att gälla med utgången av år 1938; dock skall förordningen fortfarande äga tillämpning beträffande efter- taxering till kommunal progressivskatt.

Förslag till förordning angående upphävande av förordningen den 28 september 1928 (nr 375) om utjämningsskatt.

Härigenom förordnas, att förordningen den 28 september 1928 om utjäm- ningsskatt skall upphöra att gälla med utgången av år 1938; dock skall för- ordningen fortfarande äga tillämpning beträffande eftertaxering till utjäm- ningsskatt.

F ö r sl a g till förordning om ändrad lydelse av 1 5 förordningen den 27 juni 1927 (nr 321) om skatt vid utskiftning av aktiebolags och solidariska bankbolags tillgångar.

Härigenom förordnas, att 1 6 förordningen den 27 juni 1927 om skatt vid utskiftning av aktiebolags och solidariska bankbolags tillgångar skall er— hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 &. Svenskt aktiebolag _ _ _ tillskjntet belopp. Å sålunda bestämt beskattningsbart belopp skall utskiftningsskatt utgå med tolv kronor för varje fullt hundratal kronor därav.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 juli 1938; dock att densamma icke skall äga tillämpning i avseende å likvidation eller nedsättning av aktie- kapital, vilken anmälts för registrering före den 1 december 1937.

F ö r sl a g till förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 114 & taxeringsförordningen den 28 september 1928 skall upphöra att gälla samt att 1 %, 2 % 1 mom., 12 ä 1 mom., 26 ä 1 mom., 28 5, 29 ä 1 mom., 31 och 34 åå, 36 % 2 mom., 37 ä 1 mom., 76 5, 77 ä 2 mom., 78 och 80 55, 84 ä 2 mom., 86 5, 90 ä 2 och 3 mom., 91 % 2 mom., 92 ä 1 mom., 95, 98, 99, 105 och 118 åå, 119 5 2 mom., 123 5 2 mom., 124 5 2 mom., 124a ä 1 mom., 130 och 136 åå, 143 g 1 mom. och 145 5 4 mom. nämnda rförordning1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt ne- dan angives:

1 &.

Taxering till beskattning enligt kommunalskattelagen, enligt förordnin- garna om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt och om särskild skatt å förmögenhet samt enligt lagen om skogsaccis verkställes av särskilda be- skattningsnämnder i den ordning här nedan angives.

2 %. 1 mom. I denna _ _ _ äger rum; taxering för inkomst eller förmögenhet: taxering till kommunal inkomst- skatt, till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt och till särskild skatt å för- mögenhet; samt

virkestarrering: taxering _ _ årlig taxering. 12 ä. 1 mom. Till medlemmar _ _ taxeringens verkställande.

Av kommun må till ledamot eller suppleant i beredningsnämnd, fastig- hetstaxeringsnämnd eller taxeringsnämnd utses allenast den, som är inom kommunen mantalsskriven, och av landsting mä till ledamot eller suppleant i fastighetstaxeringsnämnd utses allenast den, som är mantalsskriven i kom- mun inom fastighetstaxeringsdistriktet; och må ej annan väljas än den, som

1 Senaste lydelsen av 29 % 1 mom. se SFS 1930: 192, av 92 5 1 mom. och 119 5 2 mom. se SFS 1931: 80, av 84 5 2 mom., 90 5 3 mom. och 123 5 2 mom. se SFS 1934: 292, av 124 a 5 1 mom. och 145 5 4 mom. se SFS 1934: 295, av 12 5 1 mom., 26 ä 1 mom., 31 och 34 55, 375 1 mom., 78 och 80 55, 90 5 2 mom. och 143 5 1 mom. se SFS 1935: 255 samt av 1, 86 och 95 55 se SFS 1936: 410.

tillika under året näst före taxeringsåret haft att utgöra allmän kommunal- skatt till kommunen eller statlig inkomst- och förmögenhetsskatt eller sär- skild skatt å förmögenhet och jämväl, i den mån utskylderna vid tiden för valet varit förfallna, erlagt desamma.

Vid kommuns _ _ _ inom densamma. 26 ä. 1 mom. Nedannämnda skattskyldiga _ _ (självdeklaration), näm- ligen: 1) verk eller _ _ för förmögenhet;

2) fysisk person, därest han antingen

a) nästföregående år varit taxerad till kommunal inkomstskatt eller stat- lig inkomst- och förmögenhetsskatt eller särskild skatt ä förmögenhet;

b) under beskattningsåret haft inkomst av beskaffenhet, att skattskyldig- het därför åligger honom enligt kommunalskattelagen eller förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, eller vid samma års utgång ägt för- mögenhet, för vilken han är skattskyldig enligt nämnda förordning, och i så- dant fall tillika hans enligt kommunalskattelagen beräknade taxerade .in- komst i någon kommun eller hans enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beräknade taxerade inkomst jämte en etthundradedel av förmögenheten uppgått, i fråga om sådan person som varit här i riket bo- satt under hela eller någon del av beskattningsåret, till minst 600 kronor och, i fråga om annan person, till minst 100 kronor; eller

c) vid beskattningsårets utgång ägt förmögenhet, uppgående till minst 20 000 kronor, för vilken han är skattskyldig enligt förordningen om särSkild skatt å förmögenhet.

Vid bedömandet — _ inkomst och förmögenhet. Har skattskyldig barn, skall hänsyn tagas jämväl till barnets förmögenhet, därest han enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt eller förordningen om särskild skatt å förmögenhet skall taxeras därför.

Vid tillämpning av vad i första stycket under 2) b ) är stadgat skall i fråga om svensk medborgare, som under beskattningsåret tillhört svensk beskick- ning hos utländsk makt eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning och som på grund av sin tjänst varit bosatt utom- lands, så ock i fråga om sådan persons hustru samt barn under 18 år, därest de varit svenska medborgare och bott hos honom, så anses, som om de varit bosatta här i riket. Person, som under beskattningsåret tillhört främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning och som icke varit svensk medborgare, så ock så- dan persons hustru, barn under 18 år och enskilda tjänare, därest de bott hos honom och icke varit svenska medborgare, anses däremot vid tillämp- ningen av vad i första stycket under 2) b) är stadgat icke hava varit här i riket bosatta.

Avlider skattskyldig _ _ den avlidne.

Självdeklaratiou är dels allmän självdeklaration, dels särskild självdekla— ration.

Deklarationsskyldig, som är skattskyldig till statlig inkomst- och förmö- genhetsskatt eller särskild skatt å förmögenhet, skall avgiva dels i den kom- mun, där han är mantalsskriven eller utan att vara mantalsskriven är skatt- skyldig till sådan skatt, allmän självdeklaration till ledning vid taxering till nämnda skatter och till kommunal inkomstskatt i samma kommun, dels i varje annan kommun, där han är skattskyldig till kommunal inkomstskatt, särskild självdeklaration till ledning vid taxering till sådan skatt. Deklara- tionsskyldig, som icke är skattskyldig till statlig inkomst- och förmögenhets- skatt eller särskild skatt å förmögenhet, skall avgiva särskild självdeklaration i varje kommun, där han är skattskyldig till kommunal inkomstskatt.

Finnes inom _ -— _ särskild kommun.

29 5.

1 mom. Allmän självdeklaration _ _ _ och skulder.

Svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk förening, som haft intäkt genom utdelning, för vilken jämlikt 7 5 g) förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skatteplikt icke föreligger, skall tillika lämna uppgift om utdelningens belopp.

Inländsk försäkringsanstalt, som är skattskyldig för inkomst av försäk- ringsrörelse, skall i allmän självdeklaration jämväl meddela uppgift i de av— seenden, som omförmälas i anvisningarna till 30 % kommunalskattelagen.

Utländsk försäkringsanstalt _ _ öretal bortfalla. 31 å. Vid SjåIVdeklaration — — _ föreningens bokföring.

Vid självdeklaration för nu nämnd skattskyldig skola vidare fogas upp- ställningar enligt formulär, som fastställas av Kungl. Maj:t, med uppgifter erforderliga för tillämpning av gällande bestämmelser rörande avdrag för värdeminskning så ock utdrag av räkenskaperna till styrkande av dessa upp- gifter.

För verk _ _ år disponerats.

34 &.

Vanligt handelsbolag _ _ _ det distriktet.

Vid uppgift, som i denna paragraf sägs, skall fogas bestyrkt avskrift av balansräkning för beskattningsåret och balansräkning för det närmast före- gående räkenskapsåret samt av vinst- och förlusträkning för beskattnings- året, om sådan räkning ingått i bokföringen, ävensom _ med motsvarande tillämpning av stadgandena i 31 å andra stycket _ uppställningar och rä- kenskapsutdrag. varom där förmäles.

2 mom. I 31 & tredje och fjärde styckena omförmälda handlingar skola avlämnas samtidigt med och fogas vid den eller de självdeklarationer, som den skattskyldige avgiver. Möter hinder _ _ ske kan.

37 ä. 1 mom. Självdeklaration, som _ landsfiskalsdistrikt, där taxeringen

skall äga rum. Motsvarande gäller i fråga om avlämnande av handlingar, som omförmälas i 31 & tredje och fjärde styckena. Kunna handlingarna _ _ _ äga rum. Uppgifter enligt _ _ _ uppgifter avser. 76 %.

Senast den 15 februari skola i den ordning, Kungl. Maj:t föreskriver, till taxeringsnämndens ordförande, utom i Stockholm, överlämnas avskrifter av fastighetslängderna, inkomstlängden, förmögenhetslängden, skogsaccisläng- den och länsprövningsnämndens ändringslängder för nästföregående är, såvitt taxeringsdistriktet angår.

Inom samma _ _ mellankommunala prövningsnämnden.

77 5.

2 mom. Den gemensamma taxeringsnämnden har att verkställa dels taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt och särskild skatt å förmögenhet av skattskyldiga, som sakna hemortskommun i riket, även- som av sådana i 26 5 förordningen om statlig inkomst- och förmögenhets- skatt omförmälda skattskyldiga, som jämlikt & 3 mom. 2 mantalsskrivnings- förordningen skola mantalsskrivas inom Stockholms stad och S:t Nikolai församling, dels ock taxering till kommunal inkomstskatt av skattskyldiga, då sådan taxering skall ske för gemensamt kommunalt ändamål.

Taxering, som _ _ särskilt taxeringsdistrikt. 78 %. Taxeringsnämndens ordförande _ _ vederbörande taxeringsnämnds- ordförande;

9) att när fråga uppkommer att beträffande barn, vilkas föräldrar icke va- rit under beskattningsåret gifta med varandra eller, ehuru gifta med var- andra, levt åtskilda, tillerkänna en av föräldrarna helt familjeavdrag för barnet, i fall, då den andre av föräldrarna ej skall taxeras inom distriktet, lämna vederbörande taxeringsnämnds ordförande meddelande om förhål- landet;

I: ) att även i andra fall än under e), f) och 9) här ovan sägs, därest under taxeringsarbetet framkommit förhållanden, som kunna antagas hava bety- delse för taxering ä annan ort, lämna vederbörande taxeringsnämndsordfö- rande underrättelse därom;

i) att kalla taxeringsnämndens ledamöter till sammanträde och om utsatt tid och ställe härför på lämpligt sätt och i god tid meddela de skattskyldiga inom taxeringsdistriktet underrättelse;

j) att leda taxeringsnämndens arbete och vid sammanträdena föra ordet;

k) att ombesörja förandet av nämndens protokoll och längder; samt 1) att, därest under taxeringsarbetet fråga uppkommer att åsätta skatt- skyldig taxering med avvikelse från avlämnad självdeklaration, där så kan ske bereda honom tillfälle att yttra sig i frågan, dock vare detta ej nödigt i fråga om felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende eller då eljest yttrande av den skattskyldige uppenbarligen icke är för utrednings vinnande behövligt.

80 &. Kronoombudet har _ _ _ åliggande särskilt a) att, oavsett _ _ _ av denne; b) att vid granskningen tillse, att kronans intresse vid taxeringen till stat- lig inkomst- och förmögenhetsskatt och särskild skatt å förmögenhet varder behörigen iakttaget; samt

c) att, i _ _ _ taxeringsnämndens sammanträden. Med avseende _ _ _ taxeringsnämndens sammanträden. 84 5.

2 mom. Varje år beslutar taxeringsnämnden, i den mån icke annat i 85 & stadgas, för envar skattskyldig, huruvida och till vilket belopp taxering till kommunal inkomstskatt samt till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt och särskild skatt å förmögenhet skall honom åsättas.

Så snart _ _ _ sist omförmälda taxeringsnämnd.

86 5.

För varje taxeringsdistrikt eller, om distrikt består av mer än en kommun, för varje kommun skola föras särskilda taxeringslängder, nämligen två läng- der över taxeringen av fastigheter ( fastighetslängder), av vilka den ena skall upptaga fastigheter, som jämlikt 5 % 1, 3 eller 5 mom. kommunalskatte- lagen äro undantagna från skatteplikt, och den andra skall upptaga övriga fastigheter, med undantag för sådana, som avses i 5 5 2 mom. nämnda lag, en längd över taxeringen till kommunal inkomstskatt och till statlig in- komst- och förmögenhetsskatt ( inkomstlängd ), en längd över taxeringen till särskild skatt å förmögenhet ( förmögenhetslängd ) ävensom en längd över taxeringen till skogsaccis ( skogsaccislängd ). Hos den gemensamma taxe- ringsnämnden skola föras särskild inkomstlängd och särskild förmögenhets- längd över taxering för inkomst eller förmögenhet av skattskyldiga, som omförmälas i 77 ä 2 mom.

De beslutade _ _ _ skattskyldiges namn. I inkomstlängden antecknas särskilt dels i avseende _ _ _ beskattningsbar inkomst;

dels i avseende a statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerat belopp, beloppet av medgivna ortsavdrag, dock ej såvitt angår ensamstående skatt- skyldig, samt beskattningsbart belopp med angivande tillika, där det ej fram- går av längdens uppställning, av den punkt i 18 % 2 mom. förordningen om statlig inkomst- och- förmögenhetsskatt, enligt vilken grundbeloppet för däri ingående bottenskatt skall beräknas;

dels ock, till ledning _ _ _ här ovan.

I förmögenhetslängden angives den till särskild skatt å förmögenhet be— skattningsbara förmögenheten.

Närmare föreskrifter — — — och ledamöter.

90 ä.

2 mom. Har självdeklaration _ _ _ eller upplysning. I enahanda _ _ _ därtill anmanats. Har vid dylik underlåtenhet att avgiva deklaration eller uppgift taxering åsatts enligt förordningen om sär- skild skatt å förmögenhet, skall underrättelse varom nu sagts lämnas jäm- väl skattskyldig fysisk person, som är inom distriktet mantalsskriven.

3 mom. Skall i fråga om stiftelse grundbelopp för den i statliga inkomst- och förmögenhetsskatten ingående bottenskatten beräknas enligt 18 ä 2 mom. a) förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, åligger det taxe- ringsnämndens ordförande att ofördröjligen i rekommenderat brev med all- männa posten tillsända stiftelsen underrättelse därom.

91 g.

2 mom. Taxeringslängderna, i huvudskrift eller avskrift, skola vara att tillgå för landskamreraren och länsprövningsnämnden samt i den ordning, Kungl. Maj:t föreskriver, dels tillhandahållas dem, som hava att verkställa debitering av de på grund av taxeringen utgående utskylder, dels ock, med undantag av förmögenhetslängden, offentligen framläggas inom vederböran- de kommun under minst fjorton dagar före den 15 juli under taxeringsåret.

92 5.

1 mom. Har skattskyldig haft förvärvskälla, som enligt kommunalskatte- lagens bestämmelser om beskattningsort är att hänföra till skilda prövnings- distrikt, skola genom vederbörande landskamrerares försorg, så snart ske kan efter det inkomst- och förmögenhetslängderna för året med tillhörande handlingar inkommit till länsstyrelsen och senast den 10 juli, till den mel- lankommunala prövningsnämnden översändas de självdeklarationer och andra handlingar, som till ledning vid den skattskyldiges taxering för inkomst eller förmögenhet avgivits dels i kommun, till vilken dylik förvärvskälla är att hän- föra, dels ock, därest han inom annan kommun är skattskyldig till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, i denna kommun. Har den skattskyldige under beskattningsåret varit gift, skola till den mellankommunala pröv-

ningsnämnden jämväl översändas de självdeklarationer och andra handlin- gar, som avgivits till ledning vid den andra makens taxering för inkomst eller förmögenhet i nämnda kommuner, därest 52 ä 1 mom. kommunalskatte- lagen eller 19 ä 1 mom. förordningen om statlig inkomst- och förmögenhets- skatt är tillämplig å makarnas taxering. Samtidigt härmed skola överläm- nas utdrag av inkomst- och förmögenhetslängderna samt taxeringsnämnder- nas protokoll, såvitt angår ifrågavarande taxeringar.

95 &.

Prövningsnämnd beslutar _ _ i övrigt.

Särskild prövningsnämnd har att, sedan den ordinarie prövningsnämnden avslutat sitt arbete för året och intill dess nästa ordinarie prövningsnämnd sammanträder, dels besluta över besvär, som anförts enligt 123 %, dels, så- vitt angår redan verkställd taxering, pröva ansökningar om sådan befrielse från skattskyldighet, varom förmälesi 15 ä 2 mom. och 55 å kommunal- skattelagen samt i 23 5 förordningen om statlig inkomst- och förmögen- hetsskatt och 7 5 förordningen om särskild skatt å förmögenhet, dels ock pröva besvär, som avses i 16 å andra stycket lagen om folkpensionering. Vad

eljest _ _ _ särskild prövningsnämnd. Om rätt __ och 129 g. 98 &. Alla beSlut _ _ _ bör ske.

Taxering, som till följd av prövningsnämndens beslut tillkommit eller bli- vit fastställd annorlunda än taxeringsnämnden bestämt, skall antecknas i det exemplar av vederbörande taxeringslängd, som är för nämnden tillgängligt, och skall jämväl upptagas i särskild längd ( ändringslängd ), som upplägges i skilda avdelningar dels för särskild fastighetstaxering, dels för taxering till kommunal inkomstskatt och statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, dels för taxering till särskild skatt å förmögenhet och dels för virkestaxering. Närmare föreskrifter om längdföringen meddelas av Kungl. Maj:t.

Nämndens protokoll _ _ _ särskild prövningsnämnd.

99 &.

Länsprövningsnämndens ändringslängder, i huvudskrift eller bestyrkt av- skrift, skola i den ordning, Kungl. Maj:t föreskriver, dels tillhandahållas dem, som verkställa debitering av de på grund av taxeringen utgående utskylder, dels ock, med undantag för den avdelning i längden som avser taxering till särskild skatt å förmögenhet, så snart ske kan offentligen framläggas inom vederbörande kommun under minst fjorton dagar.

105 %.

Alla beslut _ _ _ bör ske. Taxering, som till följd av nämndens beslut tillkommit eller som blivit

fastställd annorlunda än taxeringsnämnd bestämt, skall upptagas i särskild längd ( ändringslängd ). En sådan längd föres för varje län, och skall i den- samma uppläggas särskild avdelning för taxering till särskild skatt å förmö- genhet. Vad i detta stycke stadgas skall icke gälla beträffande beslut, som fattats i anledning av besvär enligt 123 %.

Justering av _ _ _ deras riktighet. 118 %. Över beslut _ _ _ och landsting;

b) i fråga om taxering för inkomst eller förmögenhet: av skattskyldig, såvitt honom rörer; av vederbörande kommun, municipalsamhälle, vägstyrelse och lands- ting, såvitt angår taxering till kommunal inkomstskatt; c ) i fråga om taxering för avverkat virke: av skattskyldig _ _ vederbörande överjägmästare.

119 &.

2 mom. Har skattskyldig haft förvärvskälla, Som enligt kommunalskatte- lagens bestämmelser om beskattningsort är att hänföra till två eller flera prövningsdistrikt, skola besvär enligt 118 %. försåvitt de avse den skattskyl- diges taxering för inkomst eller förmögenhet i den kommun, där han taxe- rats eller bort taxeras till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt eller sär- skild skatt å förmögenhet, eller i sådan annan kommun, dit förvärvskällan är att hänföra, skriftligen avfattade, ingivas till länsstyrelsen i något av de län, där sagda kommuner äro belägna.

Besvär, varom _ —- nästföljande söckendag.

123 g.

2 mom. Den som taxerats till kommunal inkomstskatt eller till Statlig in- komst- och förmögenhetsskatt för intäkt, vilken icke skall räknas till skatte- pliktig inkomst, eller som taxerats till statlig inkomst- och förmögenhets- skatt eller särskild skatt å förmögenhet för förmögenhetstillgång av sådant slag, som icke skall upptagas vid beräkning av skattepliktig förmögenhet,

den som _ _ _ taxeringen skett,

den som _ _ _ en ort, den som _ är skattskyldig,

den som taxerats till särskild skatt å förmögenhet, ehuru han enligt 1 % förordningen om dylik skatt ej är skyldig utgöra sådan skatt,

den som taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt eller till sär- skild skatt å förmögenhet å ort, där han icke är skattskyldig till sådan skatt,

den som taxerats för _ _ hos kammarrätten.

Skall i fråga om stiftelse, för vilken uti stadgad ordning avlämnats behö- rig självdeklaration och för vilkens vidkommande ej sådan underlåtenhet

förekommit, som enligt 39 g 1 mom. andra punkten föranleder förlust av ta- lan, grundbelopp för den i statliga inkomst- och förmögenhetsskatten ingå- ende bottenskatten beräknas enligt 18 ä 2 mom. a) förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, skall besvärsrätt, som nyss sagts, såvitt an— går denna taxeringsåtgärd tillkomma stiftelsen för det fall att stiftelsen ej erhållit föreskriven underrättelse rörande taxeringsåtgärden före den 15 juni, därest beslutet fattats av taxeringsnämnd i något av länen, men före den 10 juli, därest beslutet fattats av taxeringsnämnd i Stockholm, och före den 1 december, därest beslutet fattats av prövningsnämnd.

124 g.

2 mom. Anföras besvär _ omförmälda nämnd. Före överlämnan- det skall länsstyrelsen vid besvären foga såväl utdrag av inkomstlängd, för- mögenhetslängd och taxeringsnämnds protokoll, såvitt den överklagade taxe- ringen angår, som ock de till taxeringsnämnden i frågan ingivna handlingar- na, därest icke berörda utdrag och handlingar på grund av stadgandet i 92 % tidigare blivit överlämnade, i vilket fall det åligger allmänna ombudet hos den mellankommunala prövningsnämnden att vid besvären foga ifrågava- rande handlingar. Sedan besvärsakten _ _ ärendet. Anföras besvär _ _, till kammarrätten. 124a ä.

1 mom. Har skattskyldig vid taxering till kommunal inkomstskatt åtnjutit avdrag enligt 45 å kommunalskattelagen eller har för skattskyldig förmö- genhet vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt eller till sär- skild skatt å förmögenhet beräknats med hänsyn till fastighets taxeringsvär- de, och sker genom utslag av Kungl. Maj:t eller kammarrätten eller beslut jämlikt 123 ä 1 eller 4 mom. eller 129 & av prövningsnämnd sådan ändring beträffande fastighetstaxeringen, att avdraget eller förmögenheten bör be- räknas till annat belopp än som skett, må besvär med yrkande om härav föranledd ändring itaxeringen av inkomst eller förmögenhet anföras hos prövningsnämnden, eller, om denna taxering redan varit föremål för beslut av kammarrätten, vilket ej överklagats, eller av Kungl. Maj:t, hos den myn-

dighet, som meddelat beslutet. Är sagda _ _ _ i övrigt. Rätt att _ _ _ motsvarande tillämpning. 130 &.

Därest efter anförda besvär eller eljest taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt ändras eller bliver någon påförd, skall samtidigt vidtagas den ändring i taxering till särskild skatt å förmögenhet, som därav må för- anledas.

136 %.

Vid kronoräkenskapernas granskning inom riksräkenskapsvaket må med avseende å verkställd taxering anmärkning icke framställas.

143 g.

1 mom. Har någon i självdeklaration eller därtill hörande handling eller i särskild uppgift angående renskötsel eller i upplysning, som i 32 & avses, mot bättre vetande lämnat oriktigt meddelande, som är ägnat att leda till frihet från taxering eller till för låg taxering, böte, om det oriktiga medde- landet blivit vid taxeringen följt, högst fem gånger den inkomst- och för- mögenhetsskatt samt den särskilda skatt å förmögenhet, som därigenom un- dandragits, och i annat fall högst fem gånger den inkomst- och förmögen- hetsskatt samt den särskilda skatt å förmögenhet, som skulle hava undan- dragits, i händelse det oriktiga meddelandet blivit följt vid taxeringen, i vart-

dera fallet dock minst femtio kronor. Därest det _ _ femtio kronor. Har någon _ _ _ femtio kronor. 145 %. 4 mom. Efter prövning _ _ fastighetstaxeringsnämndernas beslut.

Vad som ställes till länsstyrelsernas förfogande för ersättning åt ordfö- randena och kronoombuden i taxeringsnämnderna, för ersättning såvitt an- går årlig taxering åt kamreraren vid överståthållarämbetets avdelning för uppbördsärenden samt för det i samband med taxeringsarbetet jämlikt 15 ä 2 mom. lämnade biträde av städernas tjänstemän jämte vad som utanord- nas till kommuner må sammanlagt utgöra högst ett belopp, motsvarande tre procent av grundbeloppet för hela riket av den i den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten ingående bottenskatten, sådant grundbeloppet beräk- nats enligt taxeringsnämndernas beslut.

Vid fördelningen _ _ _ av länsstyrelsen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1939; dock att i fråga om mål och ärenden, som avse taxering verkställd före år 1939, äldre bestäm- melser fortfarande skola gälla.

Förslag till lag angående ändring av 67 5 lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet.

Härigenom förordnas, att 67 5 lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse på landet skall erhålla följande ändrade lydelse:

67 %.

Kommuns medelsbehov skall, i den mån det ej fylles genom andra inkom- ster, täckas genom uttaxering av allmän kommunalskatt i förhållande till de skattekronor och skatteören, som enligt bestämmelserna i kommunal- skattelagen i senast fastställda taxeringslängd påförts de till kommunen skattskyldiga.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

Förslag till lag angående ändring av 62 5 lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelse i stad.

Härigenom förordnas, att 62 5 lagen den 6 juni 1930 om kommunalsty- relse istad skall erhålla följande ändrade lydelse:

62 &.

Stads medelsbehov skall, i den mån det ej fylles genom andra inkomster, täckas genom uttaxering av allmän kommunalskatt i förhållande till de skat- tekronor och skatteören, som enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen i senast fastställda taxeringslängd påförts de till kommunen skattskyldiga.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

Förslag till lag angående ändring av 54 5 lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm.

Härigenom förordnas, att 54 & lagen den 15 juni 1935 om kommunal- styrelse i Stockholm skall erhålla följande ändrade lydelse: 54 %.

Stadens medelsbehov skall, i den mån det ej fylles genom andra inkomster, täckas genom uttaxering av allmän kommunalskatt i förhållande till de skattekronor och skatteören, som enligt bestämmelserna i kommunalskatte- lagen i senast fastställda taxeringslängd påförts de till kommunen skatt- skyldiga.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

Förslag till lag angående ändring av 17 5 lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Härigenom förordnas, att 17 5 lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

17 å.

Till myndighet _ _ _ uppgiftens datum.

Förmögenhetslängd ävensom prövningsnämnds ändringslängd beträffande taxering till särskild skatt å förmögenhet må ej utan den skattskyldiges sam-. tycke utlämnas till annan tidigare än tjugu år efter längdens datum.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

Förslag till förordning om upphävande av förordningen den 24 april 1863 (nr 20 s. 1) angående mantalspenningarnas utgörande.

Härigenom förordnas, att förordningen den 24 april 1863 angående man- talspenningarnas utgörande skall upphöra att gälla med utgången av år 1938.

Förslag till förordning om ändring av vissa delar iförordm'ngen den 6 augusti 1894 (nr 61) angående mantalsskrivuing.

Härigenom förordnas, att ä 7 mom. 3, & 8 mom. 1 och 5 15 förordningen den 6 augusti 1894 angående mantalsskrivning1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt ned-an angives:

% 7.

Mom. 3. Genom vederbörande kommunalombud bör vid mantalsskrivnin- gen avlämnas av fattigvårdsstyrelsen uppgjord förteckning å dem, som inom distriktet åtnjuta fattigunderstöd.

& 8.

Mom. 1. I enlighet _ _ _ arbetsgivare utövas.

I längden angivas även de värnpliktiga; varjämte iakttages, att den, som saknar stadigt hemvist, efteråt i längden särskilt upptages, på sätt formu- läret till mantalslängd utvisar.

5 15. Uraktlåter uppgiftspliktig _ -— _ varje förrättning.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1938.

"i Senaste lydelse av & 7 mom. 3 se SFS 1909: 121, av 5 8 mom. 1 se SFS 1937:29 och av 5 15 se— SFS 1918: 381.

MOTIV.

KAPITEL 1.

Statsbeskattningen av inkomst och förmögenhet enligt gällande grunder.

Som inledning till kommitténs betänkande må lämnas en kort översikt av skatteförfattningarnas innehåll i de delar, som beröras av utredningen. I fråga om tillkomsten av nu gällande bestämmelser rörande statsbeskattningen av inkomst och förmögenhet får kommittén däremot, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa till propositionen nr 232 till 1936 års riksdag.

Den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten utgår enligt förordning den 28 september 1928. Från den skattskyldiges sammanlagda inkomster av olika förvärvskällor göras vissa s. k. allmänna avdrag, såsom för under- skott å förvärvskälla, allmänna skatter med undantag av kronoutskylder, periodiskt understöd m. m. Bland dessa allmänna avdrag ingår ett avdrag för gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och under beskattnings- året haft inkomst av rörelse eller eget arbete, i det att hon, om och i den mån sådan hennes inkomst därtill förslår, äger åtnjuta ett avdrag med 200 kronor. Vad som återstår sedan de allmänna avdragen verkställts benämnes taxerad inkomst. Förmögenhetsbeskattningen är så anordnad, att till den taxerade inkomsten lägges ett belopp, motsvarande 1/60 av den skattskyldiges netto- förmögenhet. Summan av den taxerade inkomsten och förmögenhetsdelen utgör det till inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet. I fråga om förmögenhetsbeskattningen är att iakttaga, att skattskyldig, som har hemma- varande barn, vilket vid taxeringsårets ingång icke fyllt 21 år, skall, därest barnets till inkomst- och förmögenhetsskatt beräknade beskattningsbara be- lopp icke uppgår till minst 10 kronor, taxeras jämväl för barnets förmö- genhet.

Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under beskattnings- året, äger att å det taxerade beloppet åtnjuta statligt ortsavdrag (grundavdrag och familjeavdrag), vars storlek bestämmes med hänsyn till särskild orts- gruppering. Med avseende å levnadskostnadernas höjd indelas nämligen samtliga orter i riket i fem ortsgrupper, av vilka ortsgrupp I omfattar orter med de billigaste och ortsgrupp V orter med de dyraste levnadskostnaderna.

Denna indelning verkställes av socialstyrelsen enligt de närmare föreskrifter, Konungen äger meddela, och gäller för en tid av fem år i sänder. Grundav- draget utgör i ortsgrupp I 680 kronor, i ortsgrupp II 760 kronor, i ortsgrupp III 840 kronor, i ortsgrupp IV 920 kronor och i ortsgrupp V 1000 kronor för helt år räknat. Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans med sin hustru eller som haft hemmavarande eller av den skattskyldige helt eller delvis underhållet barn under 16 år, vilket ej haft minst 450 kronors inkomst, är berättigad att, utöver grundavdrag, åtnjuta familjeavdrag. Familjeavdraget utgör, med lika— belopp för hustru och varje barn, i ortsgrupp I 320 kronor, i ortsgrupp II 320 kronor, i ortsgrupp III 360 kronor, i ortsgrupp IV 360 kronor och i ortsgrupp V 400 kronor. Skatt- skyldig, som under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos sig anställd, äger, därest han varit ogift (varmed jämställes änkling, änka eller frånskild) och haft hemmavarande barn, för vilket han varit berättigad erhålla avdrag, att åtnjuta samma familjeavdrag, som tillkommer skattskyldig för hustru. För barn, vars föräldrar icke varit under beskattningsåret gifta med varandra eller ehuru gifta med varandra levt åtskilda, skall, därest enligt nu nämnda bestämmelser båda föräldrarna skulle vara berättigade till avdrag för har- net, avdraget tillkomma fadern, om denne haft barnet i sin vård under hela eller större delen av beskattningsåret, men eljest modern.

De ovan omförmälda ortsavdragen komma genom tillämpning av en sär— skild bestämmelse, den s. k. bankningsregeln, att ökas med högst 50 procent av avdragsbeloppen. Förutom med ortsavdrag skall nämligen det taxerade beloppet minskas, om det taxerade beloppet uppgår till eller överskjuter orts- avdragets dubbla summa, med ett belopp, motsvarande hälften av ortsavdra- get, och, om det taxerade beloppet ej uppgår till ortsavdragets dubbla sum- ma, med hälften av det belopp, varmed det taxerade beloppet överskjuter ortsavdraget. Slutligen må, om den skattskyldiges skatteförmåga finnes vara väsentligt nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående än barn, för vilka familjeavdrag är medgivet, eller annan därmed jämförlig omständighet, det taxerade beloppet efter veder- börande beskattningsnämnds beprövande minskas med ytterligare ett belopp av högst 1000 kronor. Vad som härefter återstår utgör beskattningsbart belopp.

För annan skattskyldig än fysisk person, som varit här i riket bosatt under beskattningsåret, utgör det taxerade beloppet tillika beskattningsbart belopp.

Fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret och vilkens beräknade taxerade belopp icke uppgår till 600 kronor, skall icke utgöra inkomst- och förmögenhetsskatt. I övrigt inträder skatteplikt för skattskyldig, som nu sagts, då det beräknade beskattningsbara beloppet uppgår till minst 10 kronor, och för annan skattskyldig, då det beräknade taxerade beloppet uppgår till minst 100 kronor.

Äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, taxeras en var för sin inkomst och förmögenhet och mannen därjämte för boets gemen- samma inkomst och förmögenhet. Skatteplikten däremot bedömes med hän-

syn till makarnas sammanlagda beräknade taxerade belopp, varjämte ortsav- drag ävensom beskattningsbart belopp beräknas för makarna gemensamt. Skatten beräknas efter det för makarna gemensamma beskattningsbara be- loppet och fördelas å dem efter förhållandet mellan deras taxerade be— lopp.

För inkomst- och förmögenhetsskattens beräknande äro i författningen in- tagna särskilda tariffer, vilka utgöra ett slags grundtaxa så att skatt utgår med viss för varje år beslutad, för alla skattskyldiga enhetlig procent av enligt tarifferna uträknade.grundbelopp. Beträffande sättet för grund- beloppens beräkning särskiljer förordningen om statlig inkomst- och för- mögenhetsskatt följande kategorier skattskyldiga:

a) För fysiska personer, oskifta dödsbon, svenska ekonomiska föreningar och utländska bolag ävensom s. k. familjestiftelser är skattetariffen anordnad som en skiktskala med en skatteprocent för grundbeloppet av 3 i lägsta skiktet, då det beskattningsbara beloppet icke överstiger 10 000 kronor. Grundbeloppet utgör vidare för den del av det beskattningsbara beloppet, som överstiger

10 000 kronor men icke 20 000 kronor 4 %; 20 000 >> » » 40 000 » 5 % ; 40 000 » » » 60 000 ) 6 %; 60 000 » >> » 100 000 » 7 %; 100 000 » >> » 150 000 » 8 %; 150 000 » >> » 200 000 >> 9 %; 200 000 » » >> 300 000 >> 10 %; 300 000 » >> >> 400 000 » 11 %; 400 000 » >> » 600 000 » 12 %; 600 000 » » » 800 000 » 13 %; 800 000 » » » 1 000 000 » 14 %; 1 000 000 » 15 %

Grundbeloppet får icke i något fall överstiga 12 procent av det beskatt- ningsbara beloppet, vilket procenttal inträder vid ett beskattningsbart belopp ä 1 226 670 kronor.

b) För svenska aktiebolag, vad beträffar försäkringsaktiebolag för den del av inkomsten, som belöper på aktieägarna i denna deras egenskap, gäller en tariff, enligt vilken grundbeloppet alltefter inkomstprocentens storlek ut- gör 1'5—12 % av det beskattningsbara beloppet. Med inkomstprocent avses i regel det procenttal, efter helt år räknat, som det beskattningsbara belop- pet utgör av bolagets kapital (aktiekapital och reservfond). Den lägsta skattesatsen, 15 0/o, tillämpas, när inkomstprocenten icke överstiger 4 och den högsta, 12 %, gäller vid en inkomstprocent överstigande 150.

Till förebyggande av alltför stark ökning av grundbeloppet i fall, då in- komsten blott obetydligt överstiger gränsläget för en högre skattesats, stad- gas, att skattens grundbelopp icke i något fall får med mera än halva det överskjutande beskattningsbara beloppet överstiga det grundbelopp, som högst skolat påföras bolaget, därest dess beskattningsbara belopp hade varit allenast så stort, att bolaget varit att hänföra till närmast lägre skatteklass.

c) För svensk försäkringsanstalts inkomst, i den mån den icke belöper på aktieägarna i denna deras egenskap, utgör grundbeloppet 6% av det be- skattningsbara beloppet.

d) För sparbank utgör grundbeloppet 4 % av det beskattningsbara beloppet.

e) För andra skattskyldiga än dem, som avses under a)_d), utgör grund- beloppet 3 % av det beskattningsbara beloppet.

För budgetåren 1929/1930 1932/1933 fastställdes procenttalen för utdebi- teringen till 145, för budgetåret 1933/1934 till 165 samt för budgetåren 1934/ 1935—1937/1938 till 170.

I 1928 års skattesystem ingår förutom den statliga inkomst- och förmö- genhetsskatten ännu en statsskatt å inkomst och förmögenhet, nämligen ut— jämningsskatten. Avkastningen av denna skatt, vilken ersatte den förutva— rande utjämningsandelen av den kommunala progressivskatten, användes till utjämning av skattetrycket olika kommuner eller andra menigheter emel- lan. Utjämningsskattens grundbelopp utgjorde ursprungligen 1/3 av den kommunala progressivskattens grundbelopp men höjdes år 1934 till 2/3 av detsamma.

Rörande bestämmelserna om kommunal progressivskatt torde få hänvisas till den utförliga redogörelse därför, som lämnas i kapitel III av betänkandet.

Utjämningsskatten har sedan år 1932 uttagits med hela grundbeloppet. Emellertid har utjämningsskatten jämte de övriga medel. som enligt sär- skilda bestämmelser disponeras för skatteutjämning _ skatt som erlägges på grund av taxering för gemensamt kommunalt ändamål samt hälften av den särskilda skatten å vissa lotterivinster de senaste åren icke förslagit till ändamålet, utan skatteutjämningsmedlens fond har måst förstärkas ge- nom anslag å allmänna budgeten, uppgående till för budgetåret 1933/1934 4 miljoner kronor samt för ett vart av budgetåren 1934/1935 och 1935/1936 10 miljoner kronor. För budgetåren 1936/1937 och 1937/1938 ha anvisats anslag för samma ändamål ä 4 respektive 2 miljoner kronor.

Av statsfinansiella skäl har under de senaste åren den statliga beskattnin- gen utökats med ytterligare två skatter, extra inkomst. och förmögenhets- skatt samt särskild skatt å förmögenhet.

Extra inkomst- och förmögenhetsskatt uttogs första gången för budget- året 1932/1933 i enlighet med en är 1932 av riksdagen antagen förordning om dylik skatt. På grund av särskilda, med denna förordning i stort sett likalydande förordningar har därefter extra inkomst- och förmögenhetsskatt utgått jämväl för budgetåren 1933/1934—1935/1936. Vid 1936 års riksdag beslöts en avsevärd skärpning av skatteskalan för denna skatt, innebärande mer än en fördubbling av inkomsterna av skatten. För innevarande bud- getår utgår skatten efter samma skatteskala som för budgetåret 1936/1937. Skatten erlägges av fysiska personer och oskifta dödsbon (numera även fa— miljestiftelser), för vilka det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt be-

skattningsbara beloppet överstiger 6 000 kronor, och utgår enligt skiktskala med procentsatser från 1 till 8 procent. Skatten utgör:

när det till statlig inkomst— och förmögenhetsskatt beskattningsbara be- loppet icke överstiger 8 000 kronor:

en procent av den del av det beskattningsbara beloppet, som överstiger 6 000 kronor;

när det beskattningsbara beloppet överstiger

8000 men icke 10000 kr.: 20 kr. för 8000 kr. och 2 7; av återstoden;

10 000 » » 12 000 >> : 60 >> >> 10 000 » » 3 % » » ; 12 000 >> » 20 000 := 120 » » 12 000 >> » 4 % >> >> ; 20 000 » >; 30 000 >> : 440 » » 20 000 » >> 5 % >> >> ; 30 000 >> >> 50 000 » : 940 >> >> 30 000 >> » 6 % » » ; 50 000 >> >> 100 000 >> : 2 140 » » 50 000 » » 7 % » :> ; 100 000 kr. : 5 640 >> » 100 000 » » 8 % » »

Särskild skatt å förmögenhet uttages alltsedan budgetåret 1934/1935 på grund av särskilda, varje år upprepade förordningar. Skattskyldighet ålig- ger fysisk person, oskift dödsbo, utländsk juridisk person och familjestif- telse, därest den enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhets- skatt skattepliktiga förmögenheten överstiger 50000 kronor. I skattelind- rande syfte äro bestämmelser meddelade om reduktion av den skatteplik- tiga förmögenheten i fall då den lämnat ingen eller låg avkastning. Sålunda skall den beskattningsbara förmögenheten för annan skattskyldig än famil- jestiftelse utgöra högst ett belopp motsvarande 25 gånger det för den skatt- skyldige enligt inkomst- och förmögenhetsskatteförordningen beskattnings- bara beloppet, dock minst 40 0/0 av den skattepliktiga förmögenheten. Fast- ställes ej för den skattskyldige något sådant beskattningsbart belopp, utgör den beskattningsbara förmögenheten ett belopp motsvarande 40 0/0 av den skattepliktiga förmögenheten. Det nyss omnämnda procenttalet 40 har fast- ställts först i den förordning, som reglerar skattens utgörande för år 1937. Tidigare utgjorde motsvarande procenttal 50. Skatten utgår enligt skikt- skala med procenttalen 1—5 promille. Den utgör:

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger 50000 kronor men icke 150000 kronor: en promille av den del av den beskattningsbara för- mögenheten, som överstiger 50000 kronor;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

150 000 men icke 300 000 kr.: 100 kr. för 150 000 kr. och 2 0/00 av återstoden;

300 000 >> » 500000 » : 400 >> » 300000 >> >> 3 0/.,o » >> ; 500000 » » 1000000 »:1000 » » 500000 >> » 40/,, » » ; 1000000 kr. :3000 » » 1000000 » >> 50/,, » . ,

KAPITEL II.

1936 års utredningar och förslag rörande omläggning av den direkta statsbeskattningen. Direktiven för kommittén.

1936 års utredningar och förslag.

I anslutning till ett uttalande av chefen för finansdepartementet vid an- mälan inför Kungl. Maj:t av finansplan och inkomstberäkning för budget- året 1935/1936 framhöll bevillningsutskottet vid 1935 års riksdag (betän- kande nr 62) angelägenheten av att en översyn av inkomst- och förmögen- hetsskatterna, som borde avse att ersätta de nuvarande skatteformerna på ifrågavarande område med ett mera enhetligt system, igångsattes å sådan tidpunkt att förslag i ämnet kunde föreläggas 1936 års riksdag. Utskottets uttalande godkändes av riksdagen.

I anledning av vad sålunda förekommit igångsattes inom finansdepartemen- tet undersökningar rörande förefintliga möjligheter till rationalisering av de direkta skatterna till staten. Denna utredning resulterade i en promemoria med förslag till viss omläggning av den direkta statsbeskattningen. Jämsides med denna utredning verkställdes inom finansdepartementet av tillkallade sakkunniga, professorn E. Lindahl och docenten C. Welinder, vissa under— sökningar rörande det samlade skattetrycket i Sverige och i utlandet (Sta- tens off. utredn. 1936: 18). De sakkunniga lämnade därvid även en redogö- relse för de allmänna dragen av skattesystemens utformning och skattebör- dans fördelning i vissa främmande länder, vartill kommittén tillåter sig hänvisa (sid. 90 ff.).

Departementspromemorian lades sedermera efter remiss till grund för pro- position i ämnet till 1936 års riksdag (proposition nr 232, senare _ i vad avser skatteskalorna _ ändrad genom proposition nr 269).

De förslag som förelades riksdagen åsyftade i främsta rummet en för- enkling och rationalisering av formerna för den statliga beskattningen av in- komst och förmögenhet men inneburo därjämte _ beträffande fysiska perso- ner, till vilka hänfördes jämväl oskifta dödsbon och s. k. familjestiftelser _ en ny avvägning av skattefördelningen mellan olika inkomstklasser samt mel- lan inkomst och förmögenhet åsyftande en lindring av skattetrycket på mind— re inkomster. Frågan om skatternas avvägning med hänsyn till familjestorlek lämnades däremot öppen men ansågs av föredragande departementschefen

vara möjlig att lösa inom ramen av de föreslagna skatteskalorna. Enligt för- slagen skulle de fyra nu utgående statsskatterna å fysiska personers inkomst och förmögenhet statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, extra inkomst— och förmögenhetsskatt, särskild skatt å förmögenhet samt utjämningsskatt _ ersättas av det nya skattesystemet.

l departementspromemorian framlades lagtexter jämte motivering till tre alternativa förslag till beskattning av fysiska personer, vilka förslag beteck- nats som I a, I b och II. Alternativen I a och I b bestodo av en kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt samt en särskild förmögenhetsskatt. Alter- nativ II innefattade däremot endast en skatt, nämligen en kombinerad in- komst- och förmögenhetsskatt.

Enligt alternativ I a utgjorde förmögenhetsdelen i inkomst- och förmö- genhetsskatten endast 1/200 i stället för nuvarande 1/60; enligt alternativ I b var den 1/100. I alternativ II hade en förmögenhetsdel av 1/so bibehållits för förmögenhetsbelopp upp till 180 000 kronor, varemot för överskjutande be- lopp förmögenhetsdelen skulle utgöra 1/40. För samtliga alternativ gällde, att inkomst- och förmögenhetsskatten var uppdelad i en rörlig och en fast del. Den rörliga delen, bottenskatten, var progressiv i likhet med den fasta delen, tilläggsskatten. För bottenskatten hade samma skala föreslagits för alla tre alternativen; ifråga om tilläggsskatten däremot var skalan vid alter- nativ II något mjukare än den för de båda övriga alternativen föreslagna. Skalan för bottenskatten började med 3 % i lägsta skiktet upp till 2000 kronor beskattningsbart belopp. Bottenskatten hade som högsta skattesats 10 %, vilket procenttal inträdde i den mån det beskattningsbara beloppet översteg 10000 kronor. Den fasta tilläggsskatten tog sin början vid 12 000 kronor och var uppbyggd på grundvalen av en särskild skatteskala; lägsta skattesatsen i denna var 2 % för skiktet 12 000—20 000 kronor och högsta skattesatsen 20 ”lo, som skulle tillämpas å den del av det beskattningsbara beloppet som översteg 200000 kronor (betr. alternativ II 300000 kronor). Den i alternativ I a ingående särskilda, fasta förmögenhetsskatten började vid ett beskattningsbart förmögenhetsbelopp å 20000 kronor och skulle uttagas enligt skiktskala med skattesatserna 1—6 promille. Högsta satsen avsåg skiktet över 1000 000 kronor. I alternativ I b sattes skattskyldighe- tens inträdande vid ett beskattningsbart förmögenhetsbelopp å 50000 kro- nor. Skalan för den särskilda skatten å förmögenhet överensstämde för övrigt vid detta alternativ helt med den som gällt enligt förordningarna om särskild skatt för förmögenhet. Alternativ II inrymde såsom förut nämnts icke någon särskild skatt å förmögenhet.

Vad angår reduktionsreglerna vid förmögenhetsbeskattningen föreslogs i promemorian relationstalet mellan skattepliktig förmögenhet och det till in- komst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara beloppet fortfarande satt till 25, vilket skulle innebära en lindring med hänsyn till den reducering av förmögenhetsdelen från 1/so till 1/200 respektive 1/100, som föreslagits i alterna- tiv I a och I b. Minimiheloppet för den beskattningsbara förmögenheten föreslogs vidare sänkt från 50 till 40 0/o av den skattepliktiga förmögenheten,

vilken sänkning som förut nämnts innevarande år genomförts för den sär- skilda förmögenhetsskattens del.

Enligt verkställda beräkningar skulle vid en tillämpning av de föreslagna alternativen icke i något fall uppnås det skattebelopp, som i 1936 års stats- verksproposition beräknats skola debiteras fysiska personer. I 1936 års statsverksproposition hade föreslagits en grundbeloppsprocent för inkomst- och förmögenhetsskatten av 150. Om man räknade med oförändrat utde— biteringsbehov och oförändrat skatteunderlag, skulle en tillämpning av de ifrågasatta alternativen medföra, att man omedelbart finge taga ut förhöjt grundbelopp av den rörliga bottenskatten, nämligen cirka 115 % i alterna- tiven I a och I b och cirka 110 0/o i alternativ II.

I den första av de vid 1936 års riksdag avgivna propositionerna (nr 232) framhöll departementschefen, som vid valet mellan de olika i promemorian upptagna alternativa systemen förordade alternativ I a, att det nya systemet borde läggas på en grundbeloppsnivå som motsvarade en uttagningspro- cent av 150 för den gällande inkomst- och förmögenhetsskatten. Förden- skull höjdes lägsta procentsatsen i bottenskatten (avseende beskattnings- bara belopp icke överstigande 2 000 kronor) till 3'5. Den viktigaste ändrin— gen var eljest, att övergången mellan den allmänna inkomst- och förmö- genhetsskattens fasta och dess rörliga del föreslogs förskjuten nedåt, i det att bottenskattens högsta skiktprocent bestämdes till 7 i stället för till 10 %. Enligt departementspromemorian skulle den högsta skiktprocenten tillämpas för den del av det beskattningsbara beloppet som översteg 10 000 kronor. Den i propositionen förordade lägre skiktprocenten skulle tillämpas å den del som översteg 6 000 kronor. Tilläggsskatten började enligt proposi- tionen vid 8 000 kronor. I första skiktet, 8 000—10 000 kronor, var skatte- satsen 4 0/0. Tilläggsskatten slutade med 21 ”lo i högsta skiktet (över 200 000 kronor). Beträffande den särskilda skatten å förmögenhet gjordes i propo- sitionen ingen ändring i den skala, som föreslagits för motsvarande skatt enligt alternativ I a i promemorian. Även den i promemorian för sistnämnda alternativ föreslagna reduktionsregeln antogs i propositionen.

På grund av de betydande utgiftsökningar utöver de i 1936 års statsverks- proposition förutsedda, vilka förväntades under de kommande åren på grund av beslut vid 1936 års riksdag, fann finansministern mot slutet av sistnämnda riksdag nödvändigt att till förnyat övervägande upptaga frågan om fördel- ningen av skattebördan på olika medborgargrupper vid den i propositionen nr 232 föreslagna nya inkomst- och förmögenhetsbeskattningen. I sådant syfte framlades för riksdagen propositionen nr 269, i vilken föreslogs vissa ändringar i de förut framlagda skatteskalorna. Själva systemet lämnades däremot orubbat. I fråga om inkomst- och förmögenhetsskatten behölls det genom tilläggsskatten uttagna beloppet väsentligen oförändrat men botten- skattens spännvidd ökades genom att progressionen fick fortsätta till 10 0/o, vilken procentsats skulle avse beskattningsbara belopp över 8000 kronor. Tilläggsskatten föreslogs taga sin början vid 10000 kronor och utgöra för första skiktet, 10 000—15 000 kronor, 4 0/0 samt stiga till 26 0/o i högsta skik-

tet, avseende beskattningsbara belopp över 200 000 kronor. Jämväl skalan för den särskilda skatten å förmögenhet föreslogs skärpt, så att högsta skatte- satsen skulle utgöra 8 promille mot 6 promille enligt det tidigare förslaget. Dessutom skulle skattskyldighet inträda redan så snart den beskattningsbara förmögenheten översteg 15 000 kronor.

Genom den i propositionen nr 269 föreslagna ändringen av skatteska- lorna beräknades avkastningen av skattesystemet vid grundbeloppsnivå stiga med 18 miljoner kronor utöver den beräknade avkastningen av skatterna vid tillämpning av de i den tidigare propositionen föreslagna skalorna.

Vad angår beskattningen av juridiska personer föreslogs i departements- promemorian i fråga om aktiebolag, svenska ekonomiska föreningar och utländska bolag övergång från progressiv till proportionell beskattning, där- vid förordades en skattefot av 7 procent. Enligt förslaget skulle för nämnda juridiska personer ej blott utjämningsskatten utan även den kommunala pro— gressivskatten bortfalla. Det för riksdagen framlagda förslaget anslöt sig i huvudsak till de i promemorian föreslagna grunderna. I anslutning till den högre grundbeloppsnivå, som antagits i propositionen nr 232, justerades emel- lertid skatteprocenten till 8.

Beträffande återstående juridiska personer innebar Kungl. Maj:ts förslag endast höjning av grundbeloppsprocenten till den nya nivån. Bottenskattens grundbelopp föreslogs i enlighet härmed till 9 % för försäkringsanstalter, 60/0 för sparbanker och 4 % för »andra skattskyldiga» (ideella föreningar, stiftelser, häradsallmänningar m. fl.). '

Bevillningsutskottets betänkande i ämnet (nr 46) innefattade avstyrkande av Kungl. Maj:ts propositioner i nu berörda delar samt begäran om ny ut- redning angående den statliga beskattningen av inkomst och förmögenhet, varvid borde övervägas vad utskottet ibetänkandet anfört. Nio ledamöter av utskottet reserverade sig för bifall till propositionen nr 269 utom vad rörde bolagsbeskattningen, i vilken del ytterligare utredning förordades. För svenska ekonomiska föreningar samt utländska bolag föreslogo reservanterna icke ändring i Kungl. Maj:ts förslag. Ytterligare två ledamöter voro skilj- aktiga i avseende å vissa delar av utskottets motivering.

På grund av skiljaktiga beslut i kamrarna förföll frågan vid 1936 års riks- dag. I fråga om begäran om ny utredning hemställde bevillningsutskottet i sitt memorial i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut, att riksdagen måtte, sedan båda kamrarna frånträtt sina tidigare fattade beslut, i skrivelse hos Kungl. Maj:t hemställa om förnyad utredning angående den statliga beskatt- ningen av inkomst och förmögenhet. Utskottets motivering rörande utred- ningsyrkandet ströks sålunda helt. Vad utskottet i sitt memorial hemställt bifölls av kamrarna. '

Direktiven.

Vid anmälan inför Kungl. Maj:t den 13 augusti 1936 av frågan om tillsät- tande av en kommitté för fortsatt utredning rörande omläggning av den di- rekta statsbeskattningen anförde dåvarande chefen för finansdepartementet, statsrådet Ljungdahl, efter att ha lämnat en kortfattad redogörelse för den behandling, frågan erhållit vid 1936 års riksdag, följande:

»Önskvärdheten av att en rationalisering av den statliga beskattningen av inkomst och förmögenhet så snabbt som möjligt förverkligas, gör det angelä- get att den utredning varom 1936 års riksdag sålunda hemställt nu omedel- bart igångsättes.

När 1935 års riksdag uttalade sig för en översyn av inkomst- och förmö- genhetsbeskattningen torde närmast ha avsetts en överarbetning av skatte- systemet ur rent tekniska synpunkter. I nu rådande läge, med ett avsevärt ökat statligt inkomstbehov, torde det likväl få anses ofrånkomligt att jämväl frågorna om skattefördelningen upptagas till omprövning. Ehuru därför den förnyade utredningen i likhet med den tidigare inom departementet verk- ställda undersökningen bör omfatta beskattningens tekniska utformning så- väl som dess avvägning, finner jag det naturligt, att arbetet i första hand in- riktas på en prövning av möjligheterna att ersätta de nuvarande olika skat- teformerna på ifrågavarande område med ett mera enhetligt system. Denna del av skatteproblemet torde kunna undersökas självständigt och i huvudsak oberoende av politiska utgångspunkter, även om ett praktiskt förslag i äm- net måste innefatta ett ställningstagande jämväl till skattens avvägning.

I remissyttrandena över den inom finansdepartementet upprättade prome- morian såväl som under riksdagsbehandlingen av de förslag till rationalise- ring av skattesystemet, för vilkas huvudsakliga innebörd jag i det föregående redogjort, ha sympatier uttalats för en beskattning av fysiska personer genom en enhetlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Såsom redan framhållits för- ordades emellertid i Kungl. Maj:ts förslag ett system med dels en inkomst- och förmögenhetsskatt, dels en särskild förmögenhetsskatt. De fördelar och olägenheter som äro förbundna med de olika skattesystemen äro endast del- vis jämförbara. En enhetlig inkomst- och förmögenhetsskatt framstår ur taxeringssynpunkt som enklare och har i Sverige vunnit hävd. Ett system med särskild förmögenhetsbeskattning kan likväl tänkas erbjuda större möj- ligheter att anpassa förmögenhetsbeskattningen efter den med förmögenhets- innehavet förbundna skatteförmågan. Därest den fortsatta utredningen skulle bestyrka detta antagande, innebär berörda förhållande enligt min mening en så betydande fördel, att det bör fälla utslag till förmån för att beskattningen av förmögenhet skall ske enbart genom en särskild skatt.

Ett annat tekniskt spörsmål, till vilket man likaledes synes böra taga stånd- punkt redan på ett tidigt stadium av det fortsatta utredningsarbetet, gäller den utsträckning i vilken skatterna skola vara rörliga. Denna fråga får be- dömas mot bakgrunden av å ena sidan det normala skattebehov varmed man

räknar, å andra sidan den elasticitet inför växlande inkomstbehov som man anser att beskattningen bör äga. I föreliggande budgetläge kan det vid den förnyade utredningen antagas komma att visa sig lämpligt att upptaga den tanke som låg till grund för förslagen till årets riksdag och mot vilken inga invändningar riktades under frågans riksdagsbehandling, nämligen att in- komstbeskattningen endast i begränsad utsträckning skulle vara rörlig.

Såsom redan nämnts berörde förslagen till årets riksdag icke frågan om sättet för beskattningens differentiering med hänsyn till familjestorlek. Me- dan utredningsarbetet pågick inom finansdepartementet, framlades av befolk- ningskommissionen ett förslag i ämnet åsyftande å ena sidan vissa justerin— gar i nuvarande avdragssystem och å andra sidan en ytterligare differentie- ring av familjebeskattningen genom en ny skatt för familjehjälp så konstru- erad att skatten med hela sitt belopp utgick av ogift inkomsttagare medan däremot en inkomsttagare med hustru och två barn blev helt skattefri. Fler- talet av de myndigheter till vilka befolkningskommissionens betänkande re- mitterades för yttrande ställde sig avvisande till förslaget om särskild skatt, och vid anmälan inför Kungl. Maj:t av de nya skatteförslagen uttalade före- dragande departementschefen sina tvivel rörande lämpligheten av den av be- folkningskommissionen anvisade formen för skattedifferentiering med hän- syn till familjestorlek. Frågan krävde enligt departementschefens mening ytterligare övervägande, innan den kunde anses mogen för lösning. Depar- tementschefen förutsatte, att lösningen icke kunde sökas i en fristående skatt av den art befolkningskommissionen föreslagit, och väntade sålunda icke att den fortsatta behandlingen av frågan skulle leda till en ny komplicering av den statliga beskattningen.

I bevillningsutskottets yttrande över förslaget till omläggning av den stat- liga inkomst- och förmögenhetsbeskattningen (betänkande nr 46) framhölls, bland annat, att även om befolkningskommissionens förslag icke kunde i oförändrat skick läggas till grund för en reform på ifrågavarande område, det likväl syntes vara möjligt att, sedan en överarbetning av detta förslag verkställts, statsbeskattningen och familjebeskattningen samtidigt upptoges till behandling och avgörande. Även enligt min mening är det önskvärt, att frågan om skattedifferentiering med hänsyn till familjestorlek upptages till prövning i samband med övriga spörsmål rörande den statliga beskattningens utformning. Lösningen av differentieringsfrågan torde likväl icke lämpligen kunna sökas ien fristående beskattning. En framkomlig väg synes däremot vara att nuvarande avdragssystem kompletteras med en eller annan form av avdrag från skatten, varigenom en till sina verkningar i huvudsak lika om- fattande differentiering av beskattningen med hänsyn till familjestorlek sy- nes möjlig att vinna som genom en särskild skatt efter av befolkningskommis- sionen förordade linjer. Ett slutligt ståndpunktstagande till frågan om skat- tedifferentiering efter familjeförhållanden är möjligt först i samband med be- handlingen av frågorna om skattens fördelning mellan olika inkomstklasser m. in. Det torde emellertid vara lämpligt att valet av form för den önsk- värda skattedifferentieringen sker samtidigt som ställning fattas till övriga

rent skattetekniska problem. På grund av den betydelse, som i detta sam- manhang tillkommer den kommunala beskattningens utformning, bör utred- ningen i denna del verkställas i samråd med kommunalskatteberedningen.

En omläggning av skatteformerna för enskilda inverkar av tekniska skäl jämväl på beskattningen av juridiska personer. Utformningen av denna del av skattesystemet erbjuder emellertid också självständiga problem av bety- delse; som en svaghet, vilken kan påkalla en revision av nuvarande system, måste främst betecknas bolagsskattens beroende av den s. k. inkomstprocen- ten som endast på ett mycket ofullkomligt sätt ger uttryck åt bolagens eko- nomiska styrka. Invändningar kunna riktas även mot att skilda skattefor- mer tillämpas för aktiebolag och för ekonomiska föreningar samt mot att de ekonomiska föreningarna beskattas efter ett för enskilda inkomsttagare av- passat system. I förslagen till årets riksdag förordades genomförandet av en proportionell skatt för aktiebolag och ekonomiska föreningar. Propositio— nen nr 232 byggde i denna del på bolagsskatteberedningens förslag. Medan bolagsskatteberedningen förordat att proportionell skatt skulle utgå med fem procent, föreslogs emellertid i propositionen en skattesats å åtta procent. Denna höjning av skattesatsen, som innebar en anpassning av bolagsskatte- beredningens förslag efter nu föreliggande genomsnittliga utdebiteringspro- cent för aktiebolagen, ökade de ofrånkomliga svårigheterna vid en övergång från progressiv till proportionell beskattning, emedan åtskilliga aktiebolag vid en så relativt hög skattesats skulle få vidkännas avsevärt ökad beskatt- ning. De betydande skatteförändringar som måste inträda vid en oförmed- lad övergång till proportionell skatt, om en allmän skattesänkning ej kunde genomföras samtidigt, tillmättes av bevillningsutskottet sådan vikt, att frågan om omläggning av bolagsbeskattningen ansågs böra hänskjutas till förnyad utredning.

De i det föregående berörda brister som vidlåda nuvarande system för be- skattningen av juridiska personer äro enligt min uppfattning så väsentliga, att man vid den fortsatta skatteutredningen bör söka nå fram till en mera tillfredsställande anordning. Därvid måste den av bolagsskatteberedningen anvisade vägen i första hand prövas. De fördelar i jämförelse med nuvaran- de system som äro förenade med proportionell beskattning av de juridiska personerna synas mig så vägande, att man måste hoppas att det skall visa sig möjligt att finna ett godtagbart sätt att genomföra en omläggning i angi- ven riktning.

Såsom jag redan i det föregående understrukit, är det för närvarande icke möjligt att vid en skatteutredning förbigå frågorna om skattens fördelning på olika inkomstklasser och inkomsttyper. Jag erinrar om att årets riksdag beslutit att uttaga det i det förändrade budgetläget nödvändiga inkomsttill- skottet genom en merbeskattning av högre inkomster och icke genom en höjning av uttagningsprocenten för inkomst- och förmögenhetsskatten över 170 enheter. Ett betydande material ägnat att belysa det nuvarande skatte- tryckets fördelning har framlagts i den av mig tidigare omnämnda utrednin- gen rörande det sammanlagda skattetrycket i Sverige och utlandet. Vid den

förnyade utredningen av skattefrågan torde spörsmålet om skattefördelningen mellan olika inkomstklasser böra upptagas till övervägande med stöd av detta material och med beaktande av riksdagens förenämnda ställningsta- gande. För egen del håller jag före, att en viss förskjutning av skattebördan över mot de mera bärkraftiga inkomstklasserna i nuvarande läge är moti- verad. En lindring av skattebördan i de lägsta inkomstklasserna genom öka- de familjeavdrag synes mig ur social synpunkt mera tillfredsställande än en skattesänkning som kommer samtliga inkomsttagare i berörda inkomstklas- ser tillgodo oavsett dem åvilande försörjningsbörda.

Av vikt för lösningen av skattefördelningsproblemet är den indirekta be- skattningens och kommunalbeskattningens höjd och utformning. Kommu- nalskattesystemet är nu efter framställning av 1935 års riksdag under ut- redning genom en särskild för ändamålet tillsatt kommitté, den nyssnämnda kommunalskatteberedningen. En viktig förutsättning för diskussionen av den direkta statsbeskattningens fördelning på olika inkomstklasser kan vän- tas bliva klarlagd, sedan inom en nära framtid kommunalskatteberedningen framlagt förslag rörande fördelningen av samhällsuppgifterna mellan stat och kommun.

I propositionen nr 232 såväl som under riksdagsbehandlingen av denna har uppmärksamheten riktats på en rad specialproblem, vilka torde böra upptagas till prövning vid den allmänna översynen av skattesystemet. Jag vill här särskilt nämna frågorna om det finansrättsliga förmögenhetsbegrep- pets utformning samt om upphävande av den skattebefrielse som nu tillkom- mer vissa rättssubjekt. Sannolikt kunna dessa spörsmål upptagas till fri- stående behandling. Det torde emellertid få bliva beroende på den fortsatta utredningen om ifrågavarande spörsmål skola lösas i omedelbart samman- hang med huvudfrågorna eller hänskjutas till behandling under ett senare skede av arbetet. —

Vid utredningsarbetet bör man tillgodogöra sig resultaten av de omfattande undersökningar som redan verkställts inom finansdepartementet vid förarbe- tena till det till årets riksdag framlagda förslaget. Jämväl det material som sammanställts av befolkningskommissionen i dess betänkande angående fa- miljebeskattningen bör utnyttjas under det fortsatta arbetet. Utredningen bör i övrigt ske i samarbete med kommunalskatteberedningen och med hjälp av dess utredningsmaterial. Trots att man sålunda kan tillgodogöra sig ett vär- defullt material från andra utredningar torde det likväl vara ofrånkomligt att vissa nya statistiska undersökningar igångsättas i syfte att ge ett bättre underlag för bedömande av skatteförslagens verkningar i praktiken än som hittills stått till buds. Förarbeten för sådana undersökningar ha redan verk- ställts inom finansdepartementet och tor-de få fullföljas efter de linjer som under det planerade utredningsarbetet kunna komma att visa sig ändamåls- enliga.»

Departementschefen tillade, att, ehuru han sökt i vissa delar angiva sin ståndpunkt till sakfrågorna, vad han därutinnan anfört givetvis icke finge betraktas såsom bindande direktiv för kommitténs arbete.

KAPITEL III.

Mantalspenningarna och den kommunala progressivskatten.

[ enlighet med de för kommittén gällande direktiven har utredningen i första hand inriktats på en teknisk omläggning av det nuvarande systemet för statsbeskattningen i syfte att åstadkomma största möjliga förenkling och rationalisering.

Vid övervägande av frågan om utredningens omfattning har kommittén funnit, att icke blott de av 1936 års propositioner berörda statsskatterna statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, extra inkomst- och förmögenhets- skatt, särskild skatt å förmögenhet samt utjämningsskatt _— utan även män- talspenningarna och den kommunala progressivskatten böra inbegripas un- der utredningen.

Mantalspenningarna.

Vad först beträffar mantalspenningarna —— vilka erläggas med 40 öre för man och 20 öre för kvinna av envar, som uppnått 18 års ”ålder och ej på grund av särskilda omständigheter är befriad från avgiften har frågan om avskaffande av denna från äldre tider kvarstående personella statsskatt sedan länge varit aktuell. Särskilt kan erinras om en skrivelse (nr 315) av 1923 års riksdag med anhållan, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om utred- ning, huruvida de personliga avgifterna —— förutom mantalspenningarna även två kommunala avgifter, sjukvårdsavgiften och folkskoleavgiften — lämp— ligen kunde upphävas, samt för riksdagen framlägga de förslag, som kunde av utredningen föranledas. Rörande motiveringen för denna anhållan samt innehållet i myndigheternas över skrivelsen avgivna utlåtanden må hänvisas till en redogörelse i propositionen 232/1936 sid. 24. Departementschefen ut- talade för sin del vid framläggandet av nämnda proposition, att enligt hans uppfattning mantalspenningarna borde i samband med den ifrågasatta över- synen av inkomst- och förmögenhetsbeskattningen försvinna ur skattesyste- met men att sambandet mellan denna skatt och övriga personella avgifter vore sådant, att en fristående lösning redan vid 1936 års riksdag icke vore lämplig. Vid riksdagsbehandlingen år 1936 förekom icke något principut- talande i frågan.

Kommittén delar departementschefens uppfattning om att mantalspen- ningarna böra avskaffas i samband med införandet av ett nytt system för

statsbeskattningen. De sakna större betydelse ur statsfinansiell synpunkt och tynga arbetet med debitering och upphörd. Kommunalskattebered- ningen har meddelat, att den ur de synpunkter, vilka beredningen har att företräda, ämnar föreslå avskaffande av sjukvårdsavgiften och folkskole— avgiften. Anledning synes därför föreligga till antagande, att de tre kvar- stående personella avgifterna skola samtidigt försvinna ur skattesystemet.

Den kommunala progressivskatten.

Gällande bestämmelser.

Reglerna om den kommunala progressivskatten innehållas i förordningen den 28 september 1928 (nr 374) om kommunal progressivskatt.

De huvudsakliga bestämmelserna äro följande: Skatten skall utgöras till kommuner, församlingar och skoldistrikt. Fysisk person ävensom annan juridisk person än svenskt aktiebolag skall utgöra sådan skatt, därest den skattskyldiges till statlig inkomst- och förmö- genhetsskatt beskattningsbara belopp överstiger 3000 kronor. Svenskt aktie- bolag skall utgöra kommunal progressivskatt, försåvitt den enligt 18 5 b) förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för bolaget uträk- nade inkomstprocenten överstiger 6. Sparbanker, andra svenska försäk- ringsanstalter än aktiebolag, ävensom systembolag samt skattskyldiga, som avses i 18 5 e) nyssnämnda förordning (ideella föreningar, stiftelser o. dyl.) erlägga icke kommunal progressivskatt. Försäkringsaktiebolag betala kom- munal progressivskatt allenast för den del av sin inkomst, som belöper på aktieägarna i denna deras egenskap.

Det till kommunal progressivskatt beskattningsbara beloppet utgör för en var skattskyldig det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattnings- bara beloppet. Till den del detta sistnämnda belopp innehåller förmögen- hetsdel, är alltså den kommunala progressivskatten en förmögenhetsskatt.

För andra skattskyldiga än svenska aktiebolag —— alltså fysiska personer, oskifta dödsbon, familjestiftelser, svenska ekonomiska föreningar och utländ- ska bolag —— utgör skattens grundbelopp för den del av det beskattningsbara beloppet, som ligger mellan 3 000 kronor och 9 000 kronor, 05 procent. Ska- lan skärpes därefter så småningom och grundbeloppet för den del av det be- skattningsbara beloppet, som överstiger 100000 kronor, utgör 5 procent; grundbeloppet är dock maximerat till 45 procent av det beskattningsbara be- loppet. Sistnämnda procenttal nås vid ett beskattningsbart belopp å 432 000 kronor. För svenskt aktiebolag fastställes progressivskattens grundbelopp i förhållande till det beskattningsbara beloppet efter ett procenttal, som utgör tre fyrtiondelar av det belopp, varmed den enligt 18 & b) förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för bolaget beräknade inkomstprocen- ten överstiger 6, dock att grundbeloppet icke må i något fall överstiga 3'75 pro- cent av det beskattningsbara beloppet.

Därest grundbeloppet överstiger 300 kronor, påföres detsamma den skatt-

skyldige i den eller de kommuner, varest han åtnjutit inkomst av beskaffen- het att kunna taxeras till kommunal inkomstskatt, i stort sett i förhållande till den skattskyldiges i varje kommun till kommunal inkomstskatt uppskat— tade inkomst. Överstiger grundbeloppet icke 300 kronor, påföres hela grund- beloppet i hemortskommunen. Saknar den skattskyldige hemortskommun, skall han i Stockholm utgöra progressivskatten för gemensamt kommunalt ändamål. Skatten går i detta fall till skatteutjämningsmedlens fond.

Grundbeloppet får användas till täckande av högst en fjärdedel av kom- munens (församlingens, skoldistriktets) skattebehov; återstoden av grund- beloppet uttages icke.

Historik.

Den kommunala progressivskatten infördes genom beslut av 1920 års riks- dag.

Enligt den proposition nr 191 med förslag till kommunalskattelag, som nämnda år förelades riksdagen, skulle den kommunala beskattningen anord- nas dels efter intresse, genom uttagande av avgifter i vissa fall samt i form av fastighets- och näringsskatter, och dels i form av kommunal inkomstskatt och progressiv inkomst- och förmögenhetsskatt. Såsom skäl för införandet av en särskild progressiv skatt anförde föredragande departementschefen (prop. sid. 247 0. f.) bland annat: I den mån kommunernas skattebehov ej skulle tillgodoses genom intressebeskattning, borde åvägabringas en beskatt- ning i stort sett efter förmåga. Därigenom att den kommunala inkomst- skatten genom medgivande av orts- och familjeavdrag gjordes degressiv, vunnes i fråga om de lägre inkomstbeloppen så stor förskjutning av skat- tebördan, som vid jämförelse dem emellan kunde anses påkallad av ett ordnande av beskattningen efter förmåga. Däremot vunnes ej, att skatte- trycket komme att uppbäras av de högre inkomsterna efter dessas förmåga. För detta ändamål erfordrades en verkligt progressiv skatt. Liksom i fråga om statsbeskattningen borde skatteförmågan vara den ensamt avgörande i fråga om denna skatt. Till grund för densamma syntes därför också lämp- ligen kunna läggas den uppskattning av inkomst och förmögenhet, som verk- ställdes i och för statsbeskattningen. Däremot komme beskattningen att bör- ja först vid väsentligt högre inkomster —— de smärre inkomsterna bleve till- räckligt beskattade genom den allmänna kommunala inkomstskatten. Då en progressiv beskattning i främsta rummet avsåge att täcka de kommunernas utgifter, som avsåge mera allmänna ändamål, men det just vore för sådana utgifter, som de skattetyngda kommunerna borde erhålla gottgörelse vid skatteutjämningen, så syntes det lämpligt, att denna progressiva skatt tillika användes i skatteutjämningssyfte, så att en viss del av vad som inflöte genom skatten finge behållas av vederbörande kommun och återstoden användes för skatteutjämningsändamål. Skatten borde utgå efter för hela landet lika, i skatteförfattningen angiven skattesats; denna borde vara så avpassad, att pro- gressivskatten tillsammans med den kommunala inkomstskatten i en kommun

med medelhögt skattetryck åstadkomme en väl avvägd progression i beskatt- ningen.

Riksdagen biföll icke propositionen utan antog i stället det 5. k. kommu- nalskatteprovisoriet. I detta ingick en särskild progressiv skatt. Andra sär- skilda utskottet anförde härutinnan (utlåtande nr 1 sid. 47 0. f.), att den om- ständigheten, att utskottet i sitt förslag till provisorium upptagit en kommunal progressivskatt, hade särskilt sin grund däri, att det befunnits behövligt att tillföra kommunerna en dylik skatteinkomst vid sidan av utdebiteringen på bevillningskronorna för att kunna hålla denna utdebitering nere i skäliga belopp. 3/4 av skatten (kommunandelen) avsåges för kommunernas egna be- hov, medan återstående ll, (utjämningsandelen) skulle utgå för skatteutjäm- ning i den mån Kungl. Maj:t funne behövligt.

1921 års kommunalskattekommitté uttalade i sitt år 1924 avgivna betän- kande att den kommunala progressivskatten borde bibehållas såsom kom- munal beskattningsform. Kommittén ansåg emellertid, att progressivskattens kommunandel borde följa skattetrycket inom kommunen, medan större ut- jämningsandel borde utkrävas av skattedragandena inom de kommuner, som vore relativt mindre betungade med bördor för egen räkning. Kommittén föreslog, att av progressivskatten en tiondel finge av kommunen behållas för varje krona, som inom kommunen utdebiterades per skattekrona.

Enligt 1927 års kommunalskatteproposition (nr 102) föreslogs, att den dittillsvarande kommunandelen skulle tillfalla landstingen. I propositionen anfördes, bland annat, att jämlikt verkställd statistisk utredning detta för- slag skulle medföra ökad utdebitering blott i ett fåtal kommuner; att de kommuner, i vilka utdebiteringen skulle ökas med mer än 50 öre per skatte- krona, nästan genomgående hade låg utdebitering; samt att förslaget skulle medföra en förenkling vid taxeringen och i skattesystemet överhuvud. Sär- skilda utskottet förordade, att progressivskatt fortfarande skulle utgå till kommunerna; utskottet åberopade bland annat, att förlusten av denna skatte- intäkt skulle kunna vålla de kommunala finanserna svårt avbräck särskilt i sådana säkerligen vanliga fall, där kommunen på längre sikt kalkylerat med progressivskatt såsom säker inkomstkälla.

Vid antagandet av 1928 års skattelagar ifrågasattes icke progressivskat- tens överflyttande å landstingen. Den dittillsvarande kommunala progressiv- skatten med dess uppdelning i kommunandel och utjämningsandel utbyttes mot två fristående, efter lika grunder utgående progressivskatter, den kom- munala progressivskatten och utjämningsskatten, av vilka den sistnämnda även formellt gjordes till statsskatt.

1928 års bolagsskatteberedning föreslog i sitt betänkande (1931), att den statliga progressivbeskattningen av de juridiska personerna skulle utbytas mot en proportionell skatt. Därav skulle följa, att de juridiska personerna befriades från skyldighet att erlägga kommunal progressivskatt.

Skatteutjämningsberedningen upptog frågan i sitt principbetänkande (1932); Såsom skäl mot den kommunala progressivskatten anfördes, att det otvivelaktigt vore förenat med våda, om i skattesystemet inrymdes en rad av

progressivskatter, vilka gjordes oberoende av varandra och vilkas samfällda verkan icke kunde överskådas; att progressivskatten i stället för att verka ut- jämnande på skattebördan hade en alldeles motsatt effekt; att statistiken be- styrkte, att de skattetyngda kommunerna hade ringa eller ingen nytta av rät- ten att upptaga progressivskatt; samt att med debiteringen vore förbundna mycket stora praktiska olägenheter; så t. ex. medförde efter anförda besvär beslutad ändring inom en enda kommun av taxeringen för ett företag med skattskyldighet till ett flertal kommuner ett arbete för omräkning av taxe- ringarna till kommunal progressivskatt, vilket ej stode i rimlig proportion till de värden, varom här vore fråga. Vidare gjordes gällande, att den mot pro- gressivskattens avskaffande gjorda invändningen om att de kommunala fi- nanserna i många kommuner skulle lida kännbart avbräck, därest inkomst av progressivskatt ginge för dem förlorad, skulle, även bortsett från att pro- gressivskatten näppeligen någonstädes vore av den storleksgrad att den för kommunens finanser kunde vara av någon avgörande betydelse, helt och hållet eller i avsevärd mån förlora sin kraft, om inkomsten försvunne sam- tidigt med att dessa kommuner finge minskade utgifter därigenom, att sta- ten eller landstinget övertoge en betydande del av utgiftema. Beredningen diskuterade en förvandling av den kommunala progressivskatten, såvitt an- ginge kommuner som tillhöra landsting, till en progressiv landstingsskatt. Beredningen fann sig böra förorda, att frågan om den kommunala progressiv— beskattningens avskaffande eller dess bibehållande under ändrade former upptoges till avgörande efter ett principiellt ställningstagande till de av be- redningen uppdragna riktlinjerna för reformer beträffande fördelningen mel- lan primärkommunerna, sekundärkommunerna och staten av kostnaderna för den kommunala förvaltningen, samt att för den skull en mera ingående utredning i ämnet skedde, så snart ett dylikt ställningstagande ägt rum.

I propositionen nr 232 till 1936 års riksdag med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. föreslogs beträffande svenska aktiebo- lag och ekonomiska föreningar samt utländska bolag proportionell i stället för progressiv statsbeskattning samt såsom en följd härav borttagande av den kommunala progressivskatten för ifrågavarande juridiska personer. Propo- sitionens förslag innebar ändring även beträffande de fysiska personernas kommunala progressivbeskattning, enär i det till statlig inkomst- och för- mögenhetsskatt beskattningsbara beloppet skulle ingå blott Vm av förmö- genheten i stället för såsom nu 1hm.

I sitt betänkande (nr 46) i anledning av propositionen anförde bevillnings- utskottet, att utskottet ställde sig tveksamt, huruvida den kommunala pro- gressivskatten borde kvarstå i det nuvarande skattesystemet, samt att frågan därom i varje fall borde bliva föremål för förnyat övervägande.

Såsom förut nämnts avslog riksdagen propositionen utan att särskild moti- vering lämnades för den begäran om förnyad utredning, som samtidigt fram- ställdes.

Statistiska uppgifter.

Beträffande storleken av den kommunala progressivskattens grundbelopp under åren 1928 1937 lämnas uppgifter i en å sid. 84 intagen tabell. Av densamma framgår, att skatten under åren 1930 och 1931 uppnådde sitt maximum, c:a 191 resp. 193 miljoner kronor, samt åren 1933 och 1934 sitt minimum, 119 resp. 11'0 miljoner kronor. Efter sistnämnda år har skattens grundbelopp ökats till 130 miljoner kronor år 1935 och 1635 miljoner kro- nor år 19361; för år 1937 beräknas det uppgå till c:a 1965 miljoner kronor. År 1936 belöpte av skatten, 16'35 miljoner kronor, å aktiebolag 294 miljoner kronor och å »enskilda» 1341 miljoner kronor. Enligt verkställda beräk- ningar (se bil. A, tabell 8) fördelade sig sistnämnda belopp med 1275 mil- joner kronor å fysiska personer och 0'66 miljon kronor å ekonomiska före- ningar och utländska bolag. Av det å fysiska personer fallande beloppet 1275 miljoner kronor kunna 1006 miljoner kronor anses utgöra inkomstskatt och 269 miljoner kronor förmögenhetsskatt.

1936 års skattekommitté har beträffande samtliga kommuner i riket låtit på grundval av uppgifter till statistiska centralbyrån upprätta sammanställ- ningar av utdebiterad kommunal progressivskatt för åren 1934—4936. Vi- dare har för varje kommun beträffande år 1936 uträknats den höjning av den allmänna utdebiteringen, som under förutsättning av oförändrat skatte- behov skulle hava blivit en följd av den kommunala progressivskattens bort- tagande. Resultatet av sistnämnda undersökning redovisas dels i de å sid. 77 intagna översiktstabeller, av vilka den ena avser städerna och den andra landskommunerna, och dels i bilaga D, där specifika uppgifter lämnas be- träffande samtliga städer samt de landskommuner, där nyssnämnda höjning skulle överstiga 50 öre per skattekrona.

Kommittén och kommunalskatteberedningen.

Enär utredningen av de spörsmål, som beröra den kommunala progressiv- skatten, ingår i kommunalskatteberedningens uppgift, ha kommittéerna upp- tagit desamma till gemensam behandling. De ha därvid enats om följande uttalande.

Då 1936 års skattekommitté har att genom omläggning av skattesystemet söka sammanföra nu utgående statsskatter till så få kategorier som möjligt, ligger det redan på grund härav nära till hands att undersöka huruvida icke samtidigt den kommunala progressivskatten skulle kunna avskaffas, varige- nom ännu större enhetlighet i skattesystemet kunde vinnas. Att skattesyste- met på en gång inrymmer flera progressiva skatter måste enligt kommittéer-

1 Det torde böra påpekas, att dessa siffror avse skattens grundbelopp. De i kommunerna ut— debiterade beloppen äro något lägre -— exempelvis för åren 1934—1936 10'78, 12'67 och 1579 miljoner kronor. Skillnaden beror dels på att i vissa kommuner hela grundbeloppet icke ut— tagits och dels på att det gemensamma taxeringsdistriktet frånräknats. I sistnämnda distrikt debiterad skatt, vilken inflyter till skatteutjämningsmedlens fond, är i viss mån redan nu att anse såsom statsskatt.

Tabell, utvisande för rikets städer verkningarna å utdebiteringen per skatte- krona till allmän kommunalskatt för det fall att kommunala progressivskatten borttages. Beräkningarna verkställda på grundval av 1936 års taxering. Den kommunala utdebiteringen grundar sig på 1936 års beslut. Hänsyn har icke tagits till skattelindring av skatteutjämnings-

medel. Antal

Utdebitering 55:ng Antal städer, för vilka utdebiteringen per skattekrona vid den

per skatte- . kommunala progressivskattens borttagande skulle ökas med

. Vilka Summa

krona till komm. antal allmanl 11:02? progr.- städer mm;—$ ** » skatt ej om 11—20 21-30 3140 41—50 51—75 76—100101—150151—20»

r. debi- öre öre öre öre öre öre öre öre öre terats

T. 0. m. 250 — — —— —— — —— — —

2'51— 5'00 — —— 1 1 — — —— — 1 — 3

5'01— 7'50 — 1 8 11 11 4 1 —— — — 36

7'51—10'00 — 4 14 31 4 _ —— _ 62 1001—1250 — 1 6 3 1 — 1 — — 12 1251—1500 —— 1 1 —— — — —— — 2 1501—2000 — —— 1 — — 1 2001—3000 — _— __ _ _ __ _ _ _ 30'01— —— _ — —— -— _ — _— _— _

Summa -— 6 31 47 21 8 2 — 1 — 116

Tabell, utvisande för rikets ! an d s kommun e r verkningarna å utdebiteringen per skattekrona till allmän kommunalskatt för det fall att kommunala progres- sivskatten borttages. Beräkningarna verkställda på grundval av 1936 års taxering. Den kommunala utdebiteringen grundar sig på 1936 års beslut. Hänsyn har icke tagits till skattelindring av skatteutjämnings-

medel. Antal

Utdebitering 52331; Antal kommuner, för Vilka utdebiteringen per skattekrona vid per skatte- vilka den kommunala progressivskattens borttagande skulle ökas med Summa krona till komm antal allmän kom- progrl kom- munalsmt, skatt ej om 11—20 21—30 31—40 41—50 51—75 76—1001!)1—150151—200 mun"

kr ' debi— öre öre öre öre öre öre öre öre öre terats

T. 0. m. 250 — — 1 1 — — 1 3 2'51— 500 9 47 45 22 10 9 18 10 12 4 186 5'01— 751I 55 401 201 89 35 29 31 18 10 11 880 7'51—10'00 69 407 130 39 28 15 16 7 2 — 713 1001—1250 41 216 45 12 4 3 1 — — 325 1251—1500 27 109 18 8 2 1 l 1 —— 167 1501—2000 22 72 9 — 1 — — — — 104 2001—30-00 5 21 — — _ _ — — 26 30'01— 1 5 — — — —— —— 6 Summa 229 1 278 449 171 80 57 69 37 24 16 2 410

nas uppfattning i och för sig anses utgöra en avsevärd olägenhet, enär över- skådligheten över skattesystemet minskas och den progressiva beskattningens tryck på den enskilde blir svårare att bedöma. Ojämnheter i den samman- lagda progressiva skatteskalan kunna icke undvikas, allra minst om de pro- gressiva elementen i statsskatteskalan delvis bindas i en fast skatt.

Nu anförda omständigheter ha för kommittéerna lett till den principiella uppfattningen, att all progressiv beskattning bör förbehållas staten. I detta sammanhang må förutskickas, att det förslag i avseende å statsbeskattnin- gen av svenska aktiebolag, svenska ekonomiska föreningar och utländska bolag, som framlägges av 1936 års skattekommitté, icke medgiver bibehål- lande av den kommunala progressivskatten, såvitt fråga är om nämnda juri- diska personer.

Kommittéerna ha därefter till prövning upptagit spörsmålet, huruvida ur kommunala synpunkter likväl kräves ett bibehållande helt eller åtminstone delvis av den kommunala progressivskatten.

Vid införandet av den kommunala progressivskatten motiverades denna främst därmed, att det befunnits behövligt att tillföra kommunerna en dylik skatteinkomst vid sidan av den vanliga utdebiteringen för att kunna hålla denna nere i skäliga belopp. Såsom av den statistiska utredningen framgår har emellertid den kommunala progressivskatten i de flesta av de mera skattetyngda kommunerna ringa eller ingen betydelse. Den med progres- sivskatten åsyftade verkan har således icke uppnåtts. Å andra sidan åstad- kommer den kommunala progressivskatten ofta en icke obetydlig sänkning av utdebiteringen i kommuner, vilka hava ett starkt skatteunderlag och på grund därav även utan hjälp av progressivskatten skulle kunna hålla utdebi— teringen jämförelsevis låg. Progressivskatten har alltså märkbart ökat ojämn- heten i det kommunala skattetrycket.

Då kommunerna bereddes tillgång till progressiv beskattning, uttalades även, att de genom densamma inflytande medlen skulle användas till täckan- de av de utav kommunernas utgifter, vilka avsåge mera allmänna ändamål. Sedan den kommunala progressivskatten infördes, har emellertid staten efter hand övertagit en rätt betydande andel av kommunernas utgifter för nyss— nämnda ändamål, såsom skolväsendet, folkpensioneringen m. 111. Om den progressiva beskattning, som nu uttages av kommunerna, förbehölles, staten och de för staten härigenom ökade skatteintäkterna användes till lättande av bördorna för landets mera skattetyngda kommuner, skulle en direkt skatte- utjämning uppkomma i motsats mot vad som kan åstadkommas genom bibe- hållande i en eller annan form av den kommunala progressivskatten.

Såsom skäl för den kommunala progressivskattens bibehållande har tidi- gare anförts, att förlusten av denna skatteintäkt skulle kunna vålla de kom- munala finanserna svårt avbräck särskilt i sådana fall, där kommunen på längre sikt kalkylerat med progressivskatt såsom säker inkomstkälla. På sätt förut framhållits utgår emellertid Progressivskatt sällan med större be- lopp i andra kommuner än i sådana med gott skatteunderlag och låg utdebi- tering. I de enstaka kommuner med hög utdebitering, varest progressivskat-

ten är av egentlig betydelse, skulle förlusten av nämnda skatt kunna mildras genom ökade skatteutjämningsbidrag. Det åberopade förhållandet torde därför icke utgöra ett avgörande hinder mot den kommunala progressivskat- tens avskaffande, i synnerhet därest övergången mildras på lämpligt sätt.

Den omständigheten, att den kommunala progressivskattens grundbelopp stundom icke kan helt uttagas, minskar möjligheterna att rättvist avväga en progressiv beskattning, som skall tillämpas å skattskyldiga i olika kommu- .ner. Det får anses oegentligt, att vissa skattskyldiga, som redan äro i hög

grad gynnade av låg kommunal utdebitering, skola draga den ytterligare fördelen av nämnda förhållande, att de få betala lägre kommunal progressiv- skatt än skattskyldiga med samma inkomst, bosatta i kommuner med hög utdebitering.

Den kommunala progressivskatten medför avsevärt arbete med taxering, debitering och uppbörd. Såsom ofta påpekats uppstå stora besvärligheter, särskilt därest taxeringen ändras för en skattskyldig, vars kommunala pro- gressivskatt fördelats mellan flera kommuner.

På grund av vad nu anförts ha kommittéerna kommit till den uppfatt- ningen, att hänsyn till kommunerna icke kräver den kommunala progressiv— skattens bibehållande.

Kommunalskatteberedningen har emellertid härvid funnit sig böra'fram- hålla, att beredningen i syfte att lätta de hårdare tryckta kommunernas bör- dor överväger förslag om skilda åtgärder, varigenom kraven å statligt stöd åt kommunerna komma att avsevärt ökas, samt att beredningen förutsätter, att vid bedömandet av dessa beredningens blivande förslag hänsyn tages till den kommunala progressivskattens indragande till staten.

Beträffande tidpunkten för avskaffandet av den kommunala progressiv- skatten ha kommittéerna ansett, att skatten bör upphöra i och med ikraft- trädandet av det föreslagna nya statsskattesystemet. Såsom förut anförts är den kommunala progressivskattens bibehållande icke förenligt med den före— slagna formen för bolagsbeskattningen. Skulle den kommunala progressiv- skatten beträffande fysiska personer bibehållas intill dess att de reformer av det kommunala skattesystemet, vilka nu äro under övervägande, bleve genom- förda, måste för statsbeskattningen särskilda skatteskalor beträffande så- väl inkomst- som förmögenhetsskatter _ utarbetas att användas under en övergångsperiod. En dylik anordning skulle emellertid medföra stora tek- niska svårigheter och i hög grad försvåra överblicken över det nya systemets verkningar, varför kommittéerna icke ansett denna anordning kunna föror- das. Ett uppslag, enligt vilket den kommunala progressivskatten fortfarande skulle utgå efter gällande grunder men den skattskyldige få å sin statsskatt —— beräknad enligt det nya systemet avräkna vad han utgivit i kommunal progressivskatt, har likaledes av tekniska skäl måst övergivas.

Den omständigheten, att den kommunala progressivskatten utan uppskov bringas till upphörande, medför icke med nödvändighet att kommunerna på en gång skola utan vidare avstå från de inkomster skatten medfört. Kommit- téerna hava tvärtom funnit skälig hänsyn till kommunerna, vilka böra be-

redas möjlighet att anpassa sig efter de ändrade förhållandena, påkalla en övergångsanordning. Denna bör enligt kommittéernas mening givas den for- men, att staten under vissa år från särskilt anslag å riksstaten till kommu- nerna utbetalar en efter lämpliga grunder bestämd, avtagande ersättning för mistad progressivskatt.

Såsom utgångspunkt för ifrågavarande ersättning torde enligt kommittéer- nas mening böra tagas medeltalet av den i varje kommun för åren 1934—- 1936 utdebiterade kommunala progressivskatten. De motsvarande beskatta ningsåren 1933—1935 representera såväl lågkonjunktur som högkonjunktur. lfrågavarande medeltal, som av kommittéerna uträknats för samtliga rikets kommuner, skulle för hela landet (frånsett det gemensamma taxeringsdistrik- tet, från vilket här kan bortses) uppgå till 1308 miljoner kronor. Jämfört med de senaste högkonjunkturårens siffror, för år 1936 15'79 miljoner kronor och för år 1937 c:a 189 miljoner kronor (beräknat belopp), innebär en er- sättning, bestämd till nyssnämnda medeltalsbelopp, en icke obetydlig minsk— ning (som i de särskilda kommunerna kan bliva större eller mindre). Med hänsyn härtill vilja kommittéerna föreslå, att ersättningen för första året efter det, för vilket kommunal progressivskatt sista gången utgått, icke ytter- ligare reduceras utan fastställes till hela det förut sagda medeltalsbeloppet. För de följande tre åren torde ersättningen till kommunerna böra bestäm- mas till 3/4, 1/2 och 1/4 av nämnda belopp, varefter ersättningen helt bör upp- höra.

1936 års skattekommitté har på grundval av de förut omtalade samman- ställningarna av utdebiterad kommunal progressivskatt för åren 1934—1936 låtit för samtliga kommuner i riket uträkna det ersättningsbelopp, utgörande medeltalet av skatten för nämnda tre år, som enligt vad nyss sagts skulle utgå till kommunerna under första året efter skattens upphävande. På grund av sin vidlyftighet har denna uppgift å de beräknade ersättningarna icke bilagts betänkandet. Det är emellertid för varje kommun en enkel sak att uträkna de kommunen enligt förslaget tillkommande ersättningsbeloppen under övergångstiden. Det bör anmärkas, att de för kommittén tillgängliga siffrorna i vissa fall torde få underkastas någon justering, i den mån ändrin— gar skett i kommunal indelning eller ock på grund av eftertaxeringar eller avgöranden i högre instans mera avsevärda förskjutningar inträtt i de debi- terade skattebeloppen för något eller några av de år, som lagts till grund för ersättningsbeloppens bestämmande.

KAPITEL IV.

Allmänna utgångspunkter för utredningen.

Förutom till det i föregående kapitel berörda spörsmålet om utredningens omfattning har kommittén haft att taga ställning till vissa andra allmänna frågor av avgörande betydelse för det fortsatta arbetet.

Beskattningens rörlighet.

Av de i det nuvarande systemet ingående skatterna är den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten helt rörlig, i det att det procenttal, varmed grundbe- loppet uttages, växlar efter varje års behov av direkta skatter. Övriga skatter — extra inkomst- och förmögenhetsskatten, särskilda skatten å förmögenhet, utjämningsskatt-en och kommunala progressivskatten äro däremot fasta (om man bortser från möjligheten att de båda sistnämnda skatterna ej ut- tagas med hela grundbeloppet). För det lägsta inkomstskiktet, med beskatt- ningsbart belopp högst 3000 kronor, är beskattningen således helt rörlig. Av 1936 års skatter (inklusive kommunal progressivskatt) utgjordes cirka 74 procent av rörlig skatt och cirka 26 procent av fasta skatter.

Med hänsyn till de stora växlingar i avseende å såväl skatteunderlaget som behovet av direkta skatter, som under senare år gjort sig gällande och var- med torde få räknas även i framtiden, är det uppenbarligen av stor betydelse, att i det nya skattesystemet elasticiteten från början blir så tillfredsstäl- lande som möjligt. För kommittén har det fördenskull framstått som klart, att äVen i det nya systemet — oavsett dess tekniska utformning i övrigt —— beskattningen bör vara till största delen rörlig.

Vad förmögenhetsbeskattningen beträffar har kommittén emellertid kom- mit till den uppfattningen, att densamma helt eller till övervägande del bör undantagas från rörligheten. Förmögenhetsskattens avvägning, i och för sig och tillsammans med inkomstbeskattm'ngen, erbjuder nämligen så stora svårigheter, att den växling i skattesatserna för förmögenhetsskatten, som full rörlighet av densamma reellt komme att medföra, skulle kunna mer eller mindre rubba den en gång gjorda avvägningen. Risken att vid hög ut- debiteringsprocent inkomsten även vid normal avkastning av förmögenhe- ten i alltför hög grad åtginge till skatten skulle starkt begränsa elasticiteten hos skatteskalan.

Beträffande inkomstbeskattningen har kommittén i princip anslutit sig till det ipropositionerna nr 232 och 269 till 1936 års riksdag framlagda förslaget,

Man— tals- Inkomst-ocliförmögcnlictsskatt pen-

ningar,

Budget— be- är hållen Beskattningsbart belopp, Skatt Debiterad skatt, Medelskatte— Brut-

in- milj. kr. i%av milj. kr. procent toin-

komst, grund— komst, mm" »En- Aktie- be' »En- Aktie— »En- Aktie- mill kr* skilda» bolag summa ”PP” skilda» bolag summa skilda» bolag ”'

1928/1929 1'04 1 93863 52264 2 461'27 150 10804 4479 15283 557 857 150'88 1929/1930 1'06 218284 50902 2 69136 145 116'23 3826 154'49 533 752 150'91 1930/1931 1'04 2347'08 57320 292028 145 12448 44'8l 169'29 5'30 782 16396 1931/1932 1'04 2 412828 50734 293515? 145 12821 39'68 167'89 5'28 7'8'2 161'90 1932/1933 1'06 2 22004 339'09 255913 145 114'68 25'30 13998 517 746 134'65 1933/1934 1'07 1 97387 27014 2243'51 165 113'59 23'10 13669 576 855 13230 1934/1935 112 l 836'02 292'32 2128'34 170 10863 25'52 134'15 5'92 8'73 133'24 1935/1936 1'14 2027'21 409'16 2436'37 170 12021 35'98 156'19 5'93 879 15435 1936/1937 ['N 2 431'38 478'18 290956 170 144'53 44'09 188'62 5'94 9'22 185'00 1937/1938 1 1'15 l2 695'00 154000 1323500 170 2160'40 lv251'30 1, 221170 1 5'95 * 9'50 1205'30

Anmärkning: Utjämningsskattens grundbelopp har utgjort för tiden t. o. m. budgetåret 1933/1934 budgetåren 1929/1930—1931/1932 uttagits med resp. 85, 85 och 80 % av grundbeloppet. Från och

1 Statsverkspropositionen och riksstaten. 2 Enligt 1937 års taxeringsnämnders beslut 15386 1937 års taxeringsnämnders beslut 268? milj. kr. 4 Enligt 1937 års taxeringsnämnders beslut 9'57

enligt vilket inkomst- och förmögenhetsskatten skulle uppdelas i en rörlig bottenskatt för alla skattskyldiga samt en fast tilläggsskatt, som skulle heta- las av fysiska personer och med dem likställda kategorier, i den mån det be- skattningsbara beloppet överstege visst belopp (8 000 kronor enligt propo- sitionen nr 232 och 10000 kronor enligt propositionen nr 269). lfrågava- rande anordning föreslogs ursprungligen av bolagsskatteberedningen efter engelskt-amerikanskt mönster och vann då allmänt gillande. Då förslaget sedan upptogs i den departementspromemoria, som låg till grund för före- nämnda propositioner, tillstyrktes det ånyo av samtliga myndigheter. Vid riksdagsbehandlingen år 1936 mötte förslaget i denna del icke någon gen- saga. Jämväl i de för kommittén lämnade direktiven har uttalats den för- modan, att det vid utredningen skulle visa sig lämpligt att ånyo upptaga den tanke, som låg till grund för förslagen till 1936 års riksdag, nämligen att inkomstbeskattningen endast i begränsad utsträckning borde vara rörlig.

I själva verket torde med de skattesatser i fråga om inkomstbeskattningen, varmed man numera måste räkna, vara nödvändigt, att de högre skikten av den progressiva skalan bindas i en fast skatt för att icke skattens rörlighet uppåt skall alltför mycket begränsas. Å andra sidan bör ihågkommas, att ju (mindre del av inkomstbeskattningen som är rörlig, desto mera kännbar. blir

.. . .. Extra ink.- S_umma statsskatter. 533132, ägg, 3 och förmö- Utjämningsskatt, deggggzggggggmgals- milj kr. genhetsskatt, mll]. kr. inkomst), ' mllj. kr. null. kr. Ut— gifter Be" för i _ hållen Beskatt- Debi- Be- Debi- Be- Debiterad skatt Be- " in— ningsbar hållen hållen hållen !En- Aktie- Sum- komst— .. .. terad . terad . . . titell komst, formo— skatt ln- skatt ln— m- skilda» bolag ma mil'l, milj. genhet komst komst »En— Aktie— Sum— komst k 1* kr. skilda: bolag ma I'. 5131 145-27 — _ — — __ _— — _ — 109'08 44-79 153'87 4'87 146'04 — — — — _ 4'27 0'75 5'02 4'95 121'56 3901 16057 368 16038 — — —— — — 4-50 091 5-41 ';';-32 130-02 4572 175-74 4'55 157'35 —— — — 4'36 079 516 5'08 133'61 40'47 174'08 2'41 132 24 — — — 11'21 11'04 4'62 0'56 5'08 4'98 131'46 25'86 157'32 4'84 127'46 — — 872 8138 355 0'42 3'97 3'93 126'98 23'52 150'45 3'2l 130'03 6557'48 11'25 11'23 7'60 7'66 6'28 0'97 7'25 7'15 134'88 26'49 161'37 1'29 15308 708743 1262 1250 8159 865 710 1'50 8130 852 149'66 37'48 187'14 1'37 183'63 7904'21 13'64 13'56 2441 24'21) 8'88 1'95 1083 1078 192'63 46'04 238'67 13'001202'3018694'00 115-00 115-00 1327-50 127-50 4 - 4 - 1el?-4.7 112-00 l267'82

1/s och för tiden därefter 2/s av den kommunala progressivskattens grundbelopp. Skatten har under med budgetåret 1932/1933 har skatten uttagits med hela grundbeloppet.

milj. kr. för »enskilda» och 6247 milj. kr. för aktiebolag samt sammanlagt 216'32 milj. kr. — 3 Enligt milj. kr. för )enskilda» och 353 milj. kr. för aktiebolag samt 13'10 milj. kr. sammanlagt.

en höjning av utdebiteringsprocenten för de lägre inkomsttagarna, för vilka icke någon del av skatten är fast. Denna begränsning av rörligheten hos bot- tenskatten kan motverkas dels därigenom att nämnda skatt icke göres pro- portionell utan progressiv, varvid progressionen får sträcka sig relativt högt upp i skikten, och dels därigenom att vid avvägningen mellan bottenskatten och tilläggsskatten den senares skala konstrueras så, att även vid högre ut- tagningsprocent den avsedda jämvikten bibehålles.

I fråga om inkomstbeskattningen av juridiska personer har kommittén fun- nit densamma böra liksom nu vara helt rörlig. Bottenskatten för de fysiska personerna är nämligen icke ensam tillräcklig att åstadkomma nödig elastici- tet i systemet.

Enligt nu gällande bestämmelser måste grundbeloppsprocenten för inkomst- och förmögenhetsskatten bestämmas för varje år enhetligt för alla skattskyl- diga. Emellertid torde det under vissa situationer kunna visa sig lämpligt att icke låta uttagningsprocenten vara densamma för alla grupper skatt- skyldiga. Det kan till exempel i svåra tider för näringslivet anses påkallat att icke höja grundbeloppsprocenten för juridiska personer i samma utsträck- ning som för fysiska personer. I normala fall torde emellertid ett enhetligt grundbelopp böra fastställas. '

Summa statsskatter,

Summa statsskatter, Kommunala progressiv- debiterad skatt1 + kom- debiterad skattl, skattens grundbelopp, munala progressivskattens . milj. kr. milj. kr. grundbelopp Budgetar milj- kr. ' > En— Aktie- » En- Aktie— ) En- Aktie-

Summa skilda» bolag skilda» bolag summa skilda» bolag summa

1928/1929 109-08 4479 153-87 ? 19137 2 640 22577 12845 5119 179'64 1929/1930 121'56 3901 16057 15-10 265 1775 13666 41'66 178'32 1930/1931 130-02 45-72 175-74 1590 320 1910 14592 4892 194'84 1931/1932 133'61 4047 17408 16-34 298 19132 149'95 43-45 19340 1932/1933 131'46 2586 157-32 13-60 1139 1529 145—06 27% 172-61 1933/1934 126-93 2362 15046 1066 1'25 11'91 137'69 24'77 162'36 1934/1935 134-88 2649 161-37 9'56 1'47 1103 144-44 27'96 172—40 1935/1936 14966 3748 18714 10-71 227 1298 160147 3975 200-12 1936/1937 192-63 46'04 238'67 13-41 294 1635 206-04 48% 255-02

1937/1938 - - 9 267'82 - - 418'71 » - 328663 1 För mantalspenningar behållen inkomst. 2 För budgetåret 1928/1929 inräknat ut- jämningsandelen. " Statsverkspropositionen och riksstaten. — * Beräknad med utgångspunkt

från statsverkspropositionens och riksstatens siffra för utjämningsskatten.

Ramen för skattesystemet.

Vidare har det för kommittén gällt att fatta ståndpunkt till frågan om ramen för skattesystemet, alltså bestämma vilken sammanlagd skattesumma som man vid tillämpning av det nya systemet på ett givet skatteunderlag önskar få in vid uttagande av grundbelopp av i systemet ingående rörliga skatter. Sedd från en annan sida, kan frågan sägas avse fastställandet av grundbeloppsnivån för det nya systemet (eller rättare sagt för de rörliga skat— terna i detsamma).

För bedömandet av ifrågavarande spörsmål är det nödvändigt att under- söka de förskjutningar, som skatteunderlaget och de utdebiterade skatterna undergått de senaste åren. För detta ändamål har kommittén låtit ur officiella källor sammanställa två tabeller, av vilka den ena avser direkta stats- skatter å inkomst och förmögenhet samt mantalspenningar budgetåren 1928/ 1929—1937/1938 och den andra förutom nämnda skatter även kommunala progressivskatten under samma år (se föreg. och denna sida). Det bör an— märkas, att de för budgetåret 1937/ 1938 meddelade siffrorna härröra från be- räkningar i statsverkspropositionen och riksstaten. Vissa uppgifter om debite- rad skatt på grundval av taxeringsnämndernas beslut ha visserligen blivit kända före detta betänkandes utgivande (jämför bil. A sid. 277), men för en- hetlighetens skull ha de beräknade siffrorna medtagits över hela linjen. Med »bruttoinkomst» av inkomst- och förmögenhetsskatt avses det under budget- året frivilligt eller efter indrivning influtna totalbeloppet av den skatt

varom fråga är. I beloppet ingå således även skatteposter från tidigare år. »Utgifter för inkomsttiteln» äro i huvudsak l'estitutioner. Beträffande den kommunala progressivskatten angives skattens grundbelopp, ej debiterad skatt, vilken är något mindre (jämför sid. 76, noten). Skillnaden är emeller- tid så obetydlig, att man här kan se bort därifrån.

En granskning av tabellen giver vid handen att det till inkomst- och för- mögenhetsskatt beskattningsbara beloppet under den förra högkonjunkturen nådde sitt maximum budgetåret 1931/1932 (1930 års inkomster) med 2936 miljoner kronor. Under den därpå följande lågkonjunkturen nåddes botten- nivån budgetåret 1934/1935 (1933 års inkomster), då det beskattningsbara beloppet ej var högre än 2 128 miljoner kronor. Därefter har skatteunderlaget ökats för varje år. För budgetåret 1936/1937 utgjorde det beskattningsbara beloppet 2 910 miljoner kronor; för innevarande budgetår har det istatsverks- propositionen beräknats till 3 235 miljoner kronor. Medelskatteprocenten för »enskilda» (= andra skattskyldiga än aktiebolag), reducerad till grundbe- loppsnivå, har varierat mellan 372 (1928) och 3'48 (1934). För aktiebolagen ha motsvarande procenttal varit högst 5'71 (1928) och lägst 5'14 (1934).

Övergår man därefter att undersöka hur det sammanlagda beloppet av de- biterade statsskatter jämte kommunal progressivskatt växlat under de tio senaste budgetåren, finner man att efter budgetåren 1928/1929 och 1929/ 1930, då skattesumman utgjorde 179'6 och 178'3 miljoner kronor, represen- terade de båda följande budgetåren 1930/ 1931 och 1931/1932 maximum med 194'8 och 1934 miljoner kronor. Under budgetåren 1932/1933—1934/1935 var det samlade skattebeloppet nere i 1726 och 1624 miljoner kronor. Där- efter har skattesumman stigit för varje år. Den utgjorde sålunda budgetåren 1934/1935—1936/1937 respektive 172'4 miljoner kronor, 200'1 miljoner kro- nor och 255'0 miljoner kronor. För budgetåret 1937/ 1938 kan den enligt senaste uppgifter beräknas utgöra cirka 292 miljoner kronor.

Vid en jämförelse mellan nu anförda belopp i samlad skatteintäkt bör emellertid ihågkommas, att under de olika åren inkomst- och förmögenhets- skatten utgått med växlande procenttal, att utjämningsskattens grundbelopp fördubblats från och med budgetåret 1934/1935, att extra inkomst— och för- mögenhetsskatten börjat uttagas budgetåret 1932/1933 och särskilda skatten å förmögenhet budgetåret 1934/ 1935 samt att extra inkomst- och förmögen- hetsskattens skala kraftigt skärpts från och med budgetåret 1936/1937.

De faktorer, vilkas framtida utveckling är av betydelse vid bestämmandet av ramen för det nya skattesystemet, äro skatteunderlaget samt storleken av de statsutgifter, som skola täckas av direkta skatter å inkomst och för- lnögenhet. Beträffande båda dessa faktorer gäller, att de äro ytterst ovissa att beräkna. För skatteunderlaget är ju det allmänna konjunkturläget avgörande. I de promemorior rörande de viktigare statsinkomsternas ut- veckling, som fogats till 1936 och 1937 års statsverkspropositioner, har med utgångspunkt från avvikelserna från genomsnittsprogressionen under tidigare låg- och högkonjunktursperioder —— under reservation för alla osäkerhetsmo- ment försök gjorts att beräkna statsinkomsternas storlek under de när-

maste budgetåren. Under förutsättning att inkomst- och förmögenhetsskat- ten skall utgå med 170 procent av grundbeloppet, har i 1937 års statsverks- proposition för de följande budgetåren avkastningen av skatten beräknats sålunda:

Budgetåren

1937/ 1938 1938/1939 1939/1940

Miljoner kronor

Oförändrad konjunktur ............................ 212 215 218 Markerad konjunkturförbättring .................... — 225 232 Konjunkturförsämring ............................ — 195 190

För de tre övriga statsskatterna särskild skatt å förmögenhet, extra in- komst- och förmögenhetsskatt samt utjämningsskatt _— ha de sannolika skat- tebeloppen angivits till följande värden:

Budgetåren

1937/ 1938 1938/1939 1939/1940

Miljoner kronor

Oförändrad konjunktur ............................ 54'5 56'0 i 570 Markerad konjunkturförbättring .................... 57.0 , 58'5 Konjunkturförsämring ............................ » 50'0 50'0

Beträffande storleken av de statsutgifter, som skola täckas av direkta skat- ter å inkomst och fömögenhet, är svårigheten att förutse utvecklingen lika- ledes mycket stor. Beaktas måste emellertid dels de stora 5. k. automatiska utgiftsstegringar, som följa av redan fattade beslut i anslagsfrågor, och dels den ökade belastning för skattebudgeten, som kan väntas uppkomma genom överflyttning av samhällsuppgifter eller kostnader för sådana från kommu- nerna till staten. Sistnämnda utgiftsstegring skulle dock komma att åtmin- stone delvis uppvägas därigenom att staten, på sätt av kommittén och kom- munalskatteberedningen förutsatts, får övertaga den kommunala progressiv- skatten.

Principiellt har kommittén den uppfattningen, att ramen för det nya skatte- systemet bör läggas så att detta, under förutsättning av normalt skatteunder- lag, vid grundbeloppsnivå för rörlig skatt någorlunda täcker det behov av di- rekta statsskatter å inkomst och förmögenhet, varmed man för närvaran- de finner sig böra räkna. Enligt kommitténs uppfattning bör vidare sy- stemet om möjligt göras så elastiskt, att det kan utan påbyggnad av extra skatter användas så länge icke alltför exceptionella situationer i fråga om skatteunderlag eller budgetbehov uppkomma. Därest grundbeloppsnivån

sättes för låg, riskeras, att skatteskalans spännvidd redan från början tages alltför mycket i anspråk. Å andra sidan bör grundbeloppsnivån ej placeras högre än omständigheterna kräva, om ock givetvis intet hinder bör möta att i en fördelaktig budgetsituation taga ut mindre än 100 procent av grundbe- loppet.

Vid angivande av ramen för det skattesystem, vartill kommittén har att uppgöra förslag, måste naturligen, icke minst för möjliggörande av jämfö- relse med nuvarande system, såsom utgångspunkt tagas visst års skatteunder- lag. Då kommittén valt att utgå från skatteunderlaget vid 1936 års taxering, beror detta därpå, att taxeringen år 1936 är den senaste, som kunnat bearbe- tas för kommitténs arbete.

Skatteunderlaget vid 1936 års taxering var, såsom i redogörelsen för den statistiska undersökningen närmare angives (se bil. A), tillfälligtvis för- höjt på grund av talrika icke »normala» eftertaxeringar. Denna höjning, som ansetts representera cirka 2 miljoner kronor i debiterad skatt, har själv- fallet måst frånräknas, då 1936 års skatteunderlag användes för beräkning av ett nytt skattesystems avkastning. Vidare har kommittén måst utgå från, att skatteunderlaget skall komma att något minskas genom de ändrade grun- der för familjebeskattningen, som kommittén ämnar föreslå.

Från de utgångspunkter, som i det föregående angivits, har kommittén i avseende å ramen för det skattesystem, som är avsett att träda i stället för det nuvarande systemet av statsskatter och kommunal progressivskatt, sökt konstruera skatteskalorna i det nya systemet sålunda att detta, tillämpat på skatteunderlaget enligt 1936 års taxering efter korrigering för tillfälliga eftertaxeringar och av kommittén förordade ändringar i grunderna för fa- miljebeskattningen, vid grundbeloppsnivå för rörlig skatt avkastar cirka 235 miljoner kronor. Den sammanlagda skattesumma, som i verkligheten debi- terades nämnda år, utgjorde efter avdrag för de tillfälliga eftertaxeringar- na —— cirka 253 miljoner kronor.

Fördelningen av skattebördan mellan

fysiska och juridiska personer. I fråga om fördelningen av skattebördan mellan fysiska och juridiska per- soner har kommittén förutsatt, att av de förut nämnda 235 miljoner kronor, sem det nya systemet beräknas skola å 1936 års skatteunderlag avkasta vid grundbeloppsnivå, cirka 180 miljoner kronor böra uttagas av fysiska perso- ner oeh cirka 55 miljoner kronor av juridiska personer. Av sistnämnda be- lopp kunna cirka 47'5 miljoner kronor antagas falla å svenska aktiebolag1 och återstoden å övriga juridiska personer.

Enligt denna förutsättning skulle vid grundbeloppsnivå cirka 20'3 procent av den samlade beskattningen bestridas av aktiebolagen. Vid högre uttag- ningsprocent skulle siffran bliva något högre. För år 1936 utgjorde motsva- rande procenttal 19'4. Den relativt obetydliga höjning, som sålunda skulle

1 Häri inräknat skatt å den del av försäkringsaktiebolags inkomst, som icke belöper å aktie- ägarna.

uppkomma för aktiebolagen, är enligt kommitténs mening väl motiverad. Aktiebolagen ha under senaste åren intagit en jämförelsevis gynnad stälhing därigenom att de fritagits från de extra skatterna å inkomst och förmögerhet, vilka i huvudsak belastat endast fysiska personer. De närmaste åren före införandet av extra inkomst- och förmögenhetsskatten utgjorde aktielola- gens andel i den samlade skattesumman cirka 24 procent. Sedd mot "Jak- grunden härav ter sig den av kommittén åsyftade överflyttningen av skrtte- bördan från fysiska personer till juridiska personer jämförelsevis obetyilig. När skattetrycket å fysiska personer nått en så relativt stor höjd som numera är fallet, är det enligt kommitténs mening naturligt, att aktiebolagens och de övriga juridiska personernas skattekraft tages i anspråk i något större utsträckning än tidigare.

Avvägningen av beskattningen mellan

inkomst och förmögenhet. Vid ställningstagandet till frågan om avvägningen av beskattningen _nel- lan å ena sidan inkomst och å andra sidan förmögenhet vad angår fyriska personer har kommittén icke kunnat anknyta till någon enligt skattes7ste- mets grunder given norm för denna fördelning. Under de två senaste åren ha statsskatterna och den kommunala progressivskatten för fysiska persaner enligt verkställda beräkningar (se promemorian rörande de skattestatisiska undersökningarna, tabellerna 8 och 9) fördelats med cirka 80 procent å inkomstskatt och cirka 20 procent å förmögenhetsskatt. Kommittén har icke funnit anledning att frångå denna fördelning utan har vid utarbetmde av skatteskalor utgått från densamma. Då förmögenhetsskatten är avsedd att helt eller till övervägande del vara fast, har vid grundbeloppsnivå för- mögenhetsskattens andel i den sammanlagda beskattningen förutsatts skola vara något större än 20 procent. Vid stigande utdebiteringsprocent sjunker förmögenhetsskattens andel.

Under utredningsarbetets gång har bestyrkts, att den antagna fördelningen vid nuvarande skattetryck är svår att rubba. En ytterligare belastning av endera inkomsten eller förmögenheten har ur olika synpunkter icke ansetts tillrådlig. Då genom den förutsatta avvägningen förmögenhetsbeskattningen bibehållits vid den relativa höjd, den uppnått efter de senaste årens skatte- höjningar, har det för kommittén varit angeläget att vid förmögenhetsbeskatt- ningens utformning genom reduktionsregler i fall av låg inkomst samt jäm- väl i övrigt söka minska olägenheterna av den sålunda skärpta förmögen— hetsbeskattningen.

KAPITEL V.

F amiljebeskattningen.

Inledning.

Enligt meddelade direktiv har kommittén att i samband med övriga spörs- mål rörande den statliga beskattningens utformning jämväl upptaga frågan om skattedifferentiering med hänsyn till familjestorlek.

Ett förslag till revision av bestämmelserna rörande familjebeskattningen har den 11 december 1935 avgivits av befolkningskommissionen (Statens off. utredn. 1936: 13).

Befolkningskommissionen har haft till uppgift bland annat att överväga sådana reformer av gällande grunder för den statliga och kommunala in- komstbeskattningen, som framstode såsom motiverade ur befolkningspoli- tiska och familjesociala synpunkter. Dessa synpunkter talade enligt kom- missionens mening för ett gynnande inom beskattningen i högre grad än för närvarande vore förhållandet av giftermål och familjebildning. Det av kom- missionen framlagda förslaget för vinnande av ökad differentiering av be- skattningen med hänsyn till familjestorlek innefattade dels avsevärda jämk- ningar i det gällande systemet av skattefria ortsavdrag, dels införande av en särskild skatt för familjehjälp, dels oclc vissa ändringar i fråga om be- skattningen av äkta makar.

Över befolkningskommissionens betänkande ha efter remiss yttranden avgivits av kammarrätten, statskontoret, riksräkenskapsverket, socialstyrel- sen, överståthållarämbetet och länsstyrelserna i samtliga län.

Vid anmälan inför Kungl. Maj:t av propositionen nr 232 till 1936 års riksdag uttalade föredragande departementschefen, statsrådet Wigforss, å ena sidan sin principiella anslutning till den bakom befolkningskommis- sionens förslag liggande uppfattningen, att en starkare differentiering mel- lan skattebetalarna med hänsyn till familjestorlek eller försörjningsplikter i övrigt vore önskvärd, men å andra sidan sina tvivel på att den av kom- missionen anvisade formen med en särskild skatt vid sidan av de vanliga avdragsbestämmelserna vore den lämpliga. Frågan krävde yt- terligare övervägande, innan den kunde anses mogen för lösning. Det- ta utgjorde emellertid intet tillräckligt skäl för ett uppskov med för- enklingen av den statliga inkomstbeskattningen. Departementschefen för— utsatte nämligen, att lösningen icke lämpligen kunde sökas i en fristående

skatt av den art kommissionen föreslagit, och väntade sålunda icke, att den fortsatta behandlingen av frågan skulle leda till en ny komplicering av den statliga beskattningen. Såväl differentieringen med hänsyn till försörjnings- plikt som den åsyftade inkomstökningen torde kunna vinnas inom ramen av förut givna skatteskalor, om nämligen dessa medgåve ett tillräckligt mått av rörlighet. Tillräckligt skäl för uppskov med förenklingen av den statliga inkomstbeskattningen i avbidan på lösningen av frågan om familjebeskatt- ningen funnes på grund därav icke.

Bevillningsutskottet ansåg i sitt betänkande rörande skatteomläggningen (nr 46/1936) frågan om avvägningen av den statliga beskattningen och den särskilda frågan om familjebeskattningen lämpligen böra omprövas i ett sammanhang. Även om befolkningskommissionens betänkande icke kunde i oförändrat skick läggas till grund för en reform på detta område, syntes det likväl vara möjligt att, sedan en överarbetning av detta förslag verkställts, statsbeskattningen och familjebeskattningen samtidigt upptoges till behand- ling och avgörande.

I direktiven för kommittén anföres bland annat, att lösningen av frågan om skattedifferentiering med hänsyn till familjestorlek icke lämpligen torde kunna sökas i en fristående beskattning. En framkomlig väg syntes däremot vara att nuvarande avdragssystem kompletterades med en eller annan form av avdrag från skatten, varigenom en till sina verkningar i huvudsak lika omfattande differentiering av beskattningen med hänsyn till familjestorlek syntes möjlig att vinna som genom en särskild skatt efter av befolknings- kommissionen förordade linjer. Ett slutligt ståndpunktstagande till frågan om skattedifferentiering efter familjeförhållanden vore möjligt först i sam- band med behandlingen av frågorna om skattens fördelning mellan olika inkomstklasser m. 111. På grund av den betydelse, som i detta sammanhang tillkomme den kommunala beskattningens utformning, borde utredningen i denna del verkställas i samråd med kommunalskatteberedningen.

Beträffande svensk rättsutveclcling och gällande rätt i fråga om differen- tiering av beskattningen med hänsyn till familjeförhållandena ävensom rö- rande principerna för familjebeskattningen i vissa främmande länder får kommittén i huvudsak hänvisa till redogörelser i befolkningskommissionens betänkande (sid. 45 o. ff, 67 o. ff). En översikt över de i Sverige gällande rättsreglerna på hithörande område återfinnes även i kapitel I av kommit- téns betänkande (sid. 58).

Här må endast i korthet erinras om de syftemål, som vinnas genom de skattefria s. k. ortsavdragen (grundavdrag och familjeavdrag).

Till en början åstadkommes genom ortsavdragen differentiering efter den med familjestorlek växlande försörjningsbördan. De skattskyldiga, som sva- ra för viss familjeförsörjning, erhålla nämligen förutom grundavdrag även familjeavdrag, som utgår med lika belopp för hustru och varje till avdrag berättigat barn. Vidare har ortsavdragens storlek avvägts med hänsyn till olika orters dyrhet. Slutligen tjäna avdragen den viktiga uppgiften att åstad- komma progressivitet hos skattesystemet i avseende å de lägsta inkomstskik-

ten- Ju lägre inkomsten är, desto större del av densamma borttages genom avdraget och desto relativt mindre del av inkomsten blir beskattad enligt den för det lägsta inkomstskiktet gällande proportionella skattefoten. Om man t. ex. antar, att nämnda skattefot är 5"/o och avdraget 1 000 kronor (förutom bankningsdel), blir skatten i förhållande till inkomsten vid en in- komst å 1 200 kronor 04 0/0, vid en inkomst å 1 600 kronor 09 0/0, vid en inkomst ä 2 000 kronor 1'25 0/o och vid en inkomst ä 3 000 kronor 2'5 0/o.

I det följande skall kommittén med utgångspunkt från befolkningskom- missionens betänkande samt de däröver avgivna yttrandena redogöra för sitt ställningstagande till de olika spörsmålen rörande familjebeskattningen.

Allmän motivering för en skattedifferentiering efter barnantalet.

Befolkningskommissionen.

Befolkningskommissionen har inledningsvis bl. a. framhållit, att i den mån ett gynnande inom beskattningen av äktenskapsbildningen hade till följd, att äktenskap komme att ingås i större antal och i yngre åldrar än hittills, en sådan verkan syntes i och för sig eftersträvansvärd. En skärpning av skattedifferentieringen efter familjernas barnantal måste i sin mån verka till ökad äktenskaplig fruktsamhet. Man borde visserligen icke hysa överdriv- na förväntningar om verkningarna av i betänkandet diskuterade skattere- former. Dylika reformer på skatteväsendets område borde likväl ingå bland de befolkningspolitiska reformer, som övervägdes i syfte att på olika vägar förbättra familjernas och särskilt de barnafödande familjernas sociala och ekonomiska villkor.

Befolkningskommissionen har därefter lämnat en utförlig motivering ur befolkningspolitiska, familjesociala och allmänna rättvisesynpunkter för för- slaget om skattedifferentiering efter barnantalet.

Yttrandena.

De över befolkningskommissionens förslag hörda myndigheterna ha nästan undantagslöst uttalat, att den nuvarande differentieringen av beskattningen med hänsyn till familjeförhållandena icke är tillräckligt omfattande och att åtgärder med det snaraste böra vidtagas för åstadkommande av ändring härutinnan.

Några myndigheter ha emellertid riktat invändningar mot kommissionens principiella motivering för skattedifferentieringen efter familjestorlek.

Kommittén.

Under det att befolkningskommissionen haft att behandla spörsmålet om skattedifferentiering efter familjestorlek med utgångspunkt från befolk- ningspolitiska och familjesociala synpunkter, har kommittén för sin del i

första hand betraktat problemet såsom en fråga om avvägning av skatt ur rättvisesynpunkter på samma sätt som då det i allmänhet gäller att för- dela skattebördan mellan skattskyldiga av skilda kategorier och med oika stora inkomster allt efter deras relativa skatteförmåga.

Även från dessa synpunkter har emellertid kommittén kommit till den uppfattningen, att den nuvarande avvägningen av skattebördan med län- syn till familjestorlek icke är tillfredsställande och att skattelättnad bör be- redas familjeförsörjare och särskilt barnrika sådana i den utsträckning som motiveras av försörjningsbördan. Rent principiellt bör enligt kommit—ens uppfattning lättnaden i skattebördan för familjer med barn begränsas till befrielse från skatt för den del av inkomsten, som motsvarar den normala barnkostnaden. Vid beräknandet av nämnda kostnad bör dock hänsyn ta- gas ej blott till det oundgängligaste existensminimum utan även i största möjliga mån till vad som enligt nutida uppfattning kräves för beredande åt barnen av tillfredsställande förhållanden i fråga om bostad, föda, hälsovird, utbildning och dylikt. Härvidlag komma alltså de av befolkningskommis- sionen understrukna familjesociala synpunkterna till sin rätt.

Vad angår de befolkningspolitiska synpunkter, som kunna anläggas å frågan, är kommittén för sin del av den uppfattningen, att skattelättnaier, även ganska vittgående sådana, få en relativt ringa betydelse för äktenskaps— bildningen och fruktsamheten. Även befolkningskommissionen har, såsom ovan antytts, varnat mot överdrivna förväntningar i detta avseende. Därest en omläggning av familjebeskattningen kommer att gynnsamt inverka på äktenskapsbildning och nativitet, är detta naturligen att hälsa med till- fredsställelse. För kommittén har emellertid mera trätt i förgrunden ange- lägenheten av att lätta det större ekonomiska tryck, som ofta vilar på famil- jerna i jämförelse med ensamstående personer, i så stor utsträckning som kan ske utan att därigenom orättvisa begås mot andra skattskyldiga.

Kommittén vill i detta sammanhang framhålla, att man på sina håll starkt överdrivit möjligheterna att genom skattereformer vinna stora resultat i fö— revaran-de avseende. För en mycket stor del av landets befolkning är skat- ten alltför obetydlig för att någon verklig differentiering skall kunna upp- nås. Hänsyn till det existensminimum för ensamstående med låga inkom- ster, som måste fritagas från skatt, medverkar till att överflyttningen av skattebördan måste hållas inom relativt trånga gränser. Att taga igen den skatteförlust, som lindring för familjerna skulle medföra, genom skärpning av skatteprogressionen torde såsom framgår av det följande vara praktiskt möjligt endast i mycket begränsad omfattning.

Såsom redan antytts skulle en lindring av skattebördan för familjeförsör- jare i vad angår statsbeskattningen bliva av ingen eller ringa betydelse för de många och ofta barnrika skattskyldiga i de lägsta inkomstskikten, vilka redan enligt nu gällande bestämmelser äro fritagna från statsskatt eller be- tala endast obetydlig sådan. Detta förhållande bör dock icke hindra, att för de familjeförsörjare, vilkas inkomster äro högre, skatten lindras i den om- fattning omständigheterna medgiva. Härvidlag torde särskilt böra uppmärk—

sammas, att sistnämnda skattskyldiga i många fall icke få del av de sociala hjälpåtgärder, som under olika former komma de mindre bemedlade till del. Genom skattelindringen beredes nämnda skattskyldiga i en enkel form lätt- nad i försörjningsbördan.

I detta sammanhang torde få beröras förhållandet mellan stats- och kom- munalbeskattningen såvitt angår ifrågavarande spörsmål. Kommittén har i enlighet med direktiven vid behandlingen av frågan om familjebeskatt- ningen rådgjort med kommunalskatteberedningen, som dels vid gemensamt sammanträde med kommittén dels på annat sätt beretts tillfälle att taga del av kommitténs synpunkter på frågan. Kommittén har därvid inhäm- tat, att beredningen icke kan slutgiltigt behandla frågan om familjebe- skattningen förrän ställning tagits till frågan om själva skattesystemet, och att beredningen därför icke kan framlägga förslag i ämnet förrän tidi- gast år 1938.

Under sådana förhållanden har det för såväl kommittén som kommunal- skatteberedningen stått klart, att kommittén måste söka en lösning av spörs- målet för statsbeskattningens del från egna utgångspunkter och därvid en- dast tillse, att de av kommittén framlagda förslagen icke komma att för- svåra lösningen för kommunalbeskattningens vidkommande. Något ovill- korligt samband mellan stats- och kommunalbeskattningen i fråga om tek- niken för skattedifferentieringens åstadkommande torde icke förefinnas, om ock det av praktiska skäl är önskvärt, att olikheten icke blir alltför stor. Såsom av det följande framgår, ämnar kommittén i fråga om statsbeskatt- ningen i huvudsak föreslå bibehållande av-det nuvarande systemet med fasta avdrag å det taxerade beloppet fastän med ändrad avvägning. Den nuvaran- de relationen 2: 1 mellan de statliga och de kommunala avdragen kan allt- så därefter icke upprätthållas. Någon större saklig olägenhet torde icke upp- komma därigenom. Även om de kommunala avdragen för ensamstående, för hustru och för barn skulle framdeles komma att avvägas i andra pro- portioner än de av kommittén för statsbeskattningens del föreslagna, kan detta enligt kommitténs mening icke betraktas såsom en avsevärdare olägen- het. De hänsyn, som i fråga om kommunalbeskattningen måste tagas till kommunernas skatteunderlag, kunna tvinga till återhållsamhet beträffande en annars önskad höjning av de kommunala barnavdragen. Den omständig- heten, att beträffande kommunalbeskattningen antagligen större svårig- heter än vid statsbeskattningen möta att åstadkomma en ytterligare diffe- rentiering av skatten efter familjestorlek, bör icke få utgöra skål mot att å statsbeskattningens område det mesta möjliga göres för uppnående av rätt- visare fördelning av skattebördan mellan ensamstående och familjeförsör- jare.

Omläggning av avdragssystemet.

Befolkningskommissionen.

Befolkningskommissionen har ingående redogjort för de olika metoder, som kunna tänkas komma till användning, när det gäller att åstadkomma skattedifferentiering efter den med barnantalet växande försörjningsbördan. Skattedifferentieringen kan sålunda åvägabringas antingen så att det skatte- underlag, som framkommer genom beräknandet av det beskattningsbara be- loppet eller den beskattningsbara inkomsten, göres beroende av barnantalet, eller så att själva den utgående skaften göres direkt beroende av barnantalet. I båda fallen kan väljas mellan metoden att bevilja familjer med barn avdrag från inkomsten, respektive skatten, större ju större barnantalet är, eller att göra tillägg till inkomsten, respektive skatten, större ju mindre barnantalet är. Möjligt är ock att genomföra skattedifferentieringen genom kombination av olika metoder.

Kommissionen framhåller, att det syntes ligga närmast till hands att ut- veckla den i Sverige använda metoden, enligt vilken differentieringen åstad- kommits genom skattefria avdrag från de taxerade beloppen (resp. taxerade inkomsterna). De ändringar, som därvid borde tagas i övervägande, vore dels en allmän höjning av barnavdragen med eller utan en åtföljande sänk- ning av grundavdragen och dels införandet av med inkomstens storlek växan- de barnavdrag. '

Då de fasta skattefria avdragen hade den förut berörda betydelsen för pro- gressiviteten i skattesystemet, hade kommissionen däri sett ett skäl att icke i detta sammanhang ifrågasätta en övergång till en helt annan metod för skattedifferentiering efter barnantalet, och hade den därav jämväl föranletts att i sina förslag taga särskild hänsyn till verkningarna =i progressivitets- hänseende. Kommissionen erinrar även om att avdragen dessutom ha till uppgift att medföra viss skattedifferentiering med hänsyn till olika orters dyrhet. Jämväl denna omständighet visade, att ett övergivande av nuvaran- de avdragssystem skulle få verkningar i olika riktningar.

Kommissionen anför vidare, att om en höjning av barnavdragen kompen- serades genom sänkning av grundavdragen och skatteunderlaget följaktligen bibehölles orubbat, komme skattebördans fördelning mellan inkomstklasser- na att bestå i stort sett oförändrad. Läte man däremot skatteunderlaget minskas, varav om man ville behålla det totala skattebeloppet oförändrat — måste följa höjning av skattefoten, ställdes man omedelbart inför frågan om denna höjnings genomförande genom förskjutningar av skattebördan från vissa inkomstklasser till andra. Ville man undvika detta, vore den förstnämnda metoden att föredraga. Till förmån för en dylik lösning talade jämväl åtskilliga praktiska hänsyn, däribland svårigheterna att överskåda de verkningar i fråga om skattefördelningen, som en lösning på det andra sättet skulle medföra.

Slutligen ingår kommissionen på frågan huruvida barnavdragen böra gö- ras stigande med inkomstens storlek. En dylik anordning vore nämligen enligt kommissionens mening motiverad, om man gåve förmågeprincipen den vidsträcktare innebörden att innefatta krav på skattedifferentiering med hänsyn till den verkliga barnkostnaden. Barnavdraget borde emellertid ej stiga proportionellt med inkomsten utan långsammare än inkomsten samt maximeras vid visst inkomstläge.

Kommissionen framhåller, att om högre avdrag skulle beviljas vid högre inkomster, detta skulle åstadkomma en ändrad progressivitet och därmed en omläggning av skattebördans fördelning mellan inkomstklasserna. För att undvika en sådan omläggning och således blott åvägabringa en annan skattefördelning mellan olika slags familjetyper inom varje inkomstklass tagen för sig bleve det nödvändigt att samtidigt i motsvarande mån stegra skattesatserna för de högre inkomsterna. Att åstadkomma den rätta av- vägningen vid en sådan omläggning av progressiviteten skulle emellertid av redan antydda skäl möta svårigheter, vartill komme att en beräkning röran- de verkningarna av en ny skatteskala skulle vara vansklig. Till dessa tek- niska skäl mot rörliga avdrag komme ytterligare det förvisso mycket vägan- de psykologiska skälet, att en dylik omläggning antagligen ej skulle bliva förstådd av allmänheten. Med sannolikhet skulle det komma att uppfattas såsom en oegentlighet, att familjer med större inkomster skulle få större barnavdrag, och sambandet mellan dessa större barnavdrag och den skärpta progressiviteten skulle ej inses. Även om detta samband skulle fattas vid tidpunkten för förändringens genomförande, skulle så icke bliva fallet i längden. Skatteskalornas skärpning vore en engångsändring, som efter nå- gon tid lätt trädde i bakgrunden, medan de större barnavdragen för de högre inkomsttagarna alltjämt skulle vara framträdande.

Det av befolkningskommissionen framlagda förslaget innebär i korthet följande.

Kommissionen föreslår först och främst avsevärda jämkningar i sy- stemet av skattefria ortsavdrag. Omregleringen skall gestaltas så, att beskattningsunderlaget i stort sett bibehålles oförändrat. Ett avgö- rande skäl för en sådan uppläggning av reformen har för kommissionen varit nödvändigheten att beakta det finansiella läget i rikets många små kommuner, beträffande vilka det genomsnittliga barnantalet företer starka variationer. Enligt kommissionens förslag skola i de olika ortsgrupperna grundavdraget, familjeavdraget för hustrun och familjeavdraget för vart- dera av de två första barnen bliva inbördes lika stora, medan familjeavdraget för varje följande barn blir dubbelt så stort som de övriga avdragen. Tilli- ka föreslås i avseende å kommunalbeskattningen viss jämkning av avdragen för de lägsta av de inkomsttagare, som ej åtnjuta familjeavdrag. Avdragen enligt kommunalskattelagen skola fortfarande utgå med belopp, som äro endast hälften så stora som motsvarande avdrag vid den statliga beskatt- ningen. Den 5. k. bankningen förutsättes bibehållen oförändrad.

De av kommissionen föreslagna statliga avdragen framgå av följande ta- bell:

Ortsgrupp

I 11 111 IV V

Grundavdrag samt familjeavdrag för hustrun K r 0 n 0 r och vartdera av de två första barnen ...... 560 600 640 680 720

Familjeavdrag för varje följande barn ........ 1 120 1 200 1 280 1 360 1 440

Förslaget om förhöjt avdrag för det tredje och de följande barnen har kommissionen i huvudsak motiverat med att enligt sammanstämmande re- sultat av tillgänglig socialstatistik det framför allt vore familjerna med tre och flera barn, vilkas levnadsstandard hårt pressades av barnens behov i olika hänseenden, samt att för folkstammens vidmakthållande krävdes att familjerna i genomsnitt hade inemot tre barn.

Verkningarna av förslaget, särskilt för kommunernas del, ha belysts ge- nom en statistisk undersökning, som omfattat ett antal kommuner och kom- mundelar i samtliga ortsgrupper. Enligt redogörelsen för undersökningen kan som allmänt resultat sägas, att i de undersökta kommunerna inverkan på beskattningsunderlaget av kommissionens förslag skulle bliva sådan, att detta vid såväl den statliga som den kommunala beskattningen bleve i genom- snitt väsentligen oförändrat, dock med någon ökning i första ortsgruppen och en obetydlig minskning i de övriga.

Befolkningskommissionens betänkande innefattar därjämte förslag, att en särskild skat—t, benämnd s k a t t f ö r f a mil j e h j ä 1 p, skall uttagas med det dubbla syftet att anskaffa medel för bestridande av vissa utgifter, avsedda att befordra en gynnsam lösning av befolkningsfrågan, och att ytter- ligare skärpa skattedifferentieringen med hänsyn till familjeförhållandena. Denna skatt skall för vinnande av sistnämnda syfte utgå med fullt belopp av skattskyldig, som är ogift och barnlös, medan avdrag från skatten skall åtnjutas med en tredjedel av skattens belopp av den, som är gift, och likale- des med en tredjedel av skattebeloppet för varje barn. Makar med två eller flera barn bliva således helt fria från skatten. Avdrag åtnjutes även för vuxet barn och för avlidet barn, därest det vid dödsfallet uppnått 10 års ålder.

Fulla beloppet av skatten för familjehjälp skall enligt förslaget utgå med lägst 10 kronor och därutöver med belopp, bestämt på grundval av det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara beloppet enligt en progressiv skiktskala med procenttalet 4 i högsta skiktet; dock att skattens fulla belopp icke må överstiga 9000 kronor. Kommissionen har ansett sig kunna approximativt uppskatta skattens avkastning till omkring 15 miljoner kronor.

I fråga om motiveringen för denna särskilda skatt anför kommissionen

bl. a. att det läge i sakens natur, att den genom fasta avdrag möjliggjorda skattedifferentieringen bleve relativt sett störst i de lägre inkomstskikten. Ville man med minsta rubbning av skattesystemets allmänna anordning i vårt land nå en med inkomsten stigande skattedifferentiering efter familje- förhållandena, syntes den närmast till hands liggande utvägen vara att införa med såväl familjeförhållandena som inkomsterna varierande skattetillägg. Formellt skulle dessa skattetillägg givas karaktär av en särskild statsskatt, men i verkligheten borde skatten ses såsom en utbruten del av den all- männa beskattningen. Med hänsyn till sina verkningar i avseende å skatte- differentieringen borde den icke bedömas annat än i sammanhang med de föreslagna jämkningarna av ortsavdragen.

Yttrandena.

Vad angår den av befolkningskommissionen valda m eto den att åstad- komma den eftersträvade skattedifferentieringen har i myndigheternas utlå- tanden stor enighet rått därom, att den önskade förskjutningen i första hand bör åvägabringas genom en omreglering av de skattefria avdragen. Kom- missionens i sådan riktning framlagda förslag har allmänt i princip till- styrkts. I fråga om avdragens storlek ha dock olika meningar framträtt.

Mot förslaget att göra familjeavdraget för hustru lika stort som grundavdraget ha erinringar icke framställts. Kammarrätten har sålun- da betecknat en dylik åtgärd ur befolkningspolitiska och familjesociala syn- punkter såsom självfallen. Då därtill komme, att densamma ej mindre finge anses stämma överens med eller i varje fall icke alltför kraftigt bryta mot principen om skatt efter förmåga än även komme att åtminstone delvis häva den merbeskattning av äkta makar, som båda hade inkomst, vilken vore en följd av nu gällande beskattningsregler, ville kammarrätten för sin del livligt tillstyrka förslagets genomförande i denna del.

Beträffande storleken av familjeavdraget för barn har kom- missionens förslag tillstyrkts av riksräkenslcapsverket och elva länsstyrelser.

Från några håll har helt allmänt ifrågasatts en i förhållande till kommissio- nens förslag ändrad avvägning av avdragsbeloppen. Åtskilliga myndigheter ha vidare riktat invändningar mot den förhöjning av barnavdraget, som före- slagits för det tredje och de följande barnen.

Kammarrätten har sålunda ifrågasatt, om det ej ur såväl befolkningspoli- tiska och familjesociala som allmänna rättvisesynpunkter vore mera befo- gat att göra avdragen för hustrun och de första barnen större än för de föl- jande barnen. Då emellertid ett system med lika stora avdrag för hustru och varje barn med hänsyn till önskvärdheten av att icke försvåra taxerin- gen vore att föredraga, förordade kammarrätten för sin del detsamma, d. v. s. ett bibehållande av nu tillämpade system.

Överståthållarämbetet förordar, att ifrågavarande tillägg begränsas till ett halvt grundavdrag, medan tre länsstyrelser uttala sig till förmån för en mera jämn stegring av avdragen och två länsstyrelser för lika stora avdrag.

.Rilcsräkenskapsverket har efter att såsom sin uppfattning ha uttalat,

att avdragen vid statsbeskattningen borde avvägas fullt självständigt och! hänsyn därvid tagas allenast till de krav, som i fråga om denna beskatt— nings differentiering funnes böra uppställas förordat, att avdragsbeloppem vid statsbeskattningen så avvägdes, att därigenom en större skattelättnadl för barnrika familjer vunnes än enligt kommissionens förslag. I varje fall] funne riksräkenskapsverket den förskjutning av skattebördan, som ett fast»- ställande av de av kommissionen föreslagna avdragsbeloppen skulle med-- föra, vara fullt befogad.

Avi de hörda myndigheterna ha riksräkenskapsverket och fjorton läns-— styrelser tillstyrkt eller lämnat utan erinran förslaget i vad det avser sänk- ning av grundavdragen.

Kammarrätten, socialstyrelsen och några länsstyrelser ha givit uttryck föir en viss betänksamhet inför en sådan åtgärd.

Kammarrätten har därvid främst erinrat om att grundavdraget avsettrs att motsvara existensminimum för ensamstående skattskyldig. En så pass avsevärd sänkning av grundavdragen som den kommissionen föreslagit skulle göra nämnda motsvarighet som dock åtminstone för statsbeskattninl— gens del, särskilt om hänsyn toges jämväl till bankningen av detsammax, hittills kunnat upprätthållas tämligen fiktiv. Säkerligen hade det varit lyckligast, om den med ifrågavarande reformförslag åsyftade skattelättna- den i förhållande till försörjningsbördan för hustru och barn kunnat åtmim- stone för statsbeskattningens del vinnas utan en motsvarande skatteökning för skattskyldiga utan sådan försörjningsbörda. Under nuvarande förhållan- den kunde likväl kammarrätten även med beaktande av berörda synpunkter icke annat än under förutsättning av ett genomförande av den av kommis- sionen föreslagna höjningen av familjeavdragen — biträda kommissionens förslag om sänkning av grundavdragen.

Socialstyrelsen, som i likhet med kammarrätten ansett det kunna ifråga- sättas, om icke genom förslaget den ursprungliga principen om avdrag i för- hållande till existensminimum (hela eller halva) starkt rubbats till förfång för ensamförsörjare, har härutinnan anfört följande:

»Styrelsen vill i detta sammanhang även erinra om sitt yttrande över ett av särskilda sakkunniga år 1918 uppgjort förslag till ändring av förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt i vilket förslag ifrågavarande existens- minimiprincip framfördes. I nämnda yttrande förekom bland annat ett för- sök till beräkning av existensminimum, varvid man utgick enbart från den fysiologiska synpunkten( föda, kläder, bostad, bränsle och lyse) med tillägg blott för det oundgängligaste beträffande bohag, tvätt och sjukvård (läkare och medicin). Styrelsen ansåg sig emellertid redan då böra ifrågasätta, hu- ruvida ej större hänsyn borde tagas till det i berörda avseende socialt önsk- värda.

Inom styrelsen har nu i anledning av förevarande remiss verkställts en på nyare och mera omfattande material grundad beräkning av existensmi- nimum enligt 1935 års prisnivå. Det har emellertid härvid, med hänsyn jämväl till den faktiska stegringen av levnadsstandarden och nutida krav på

en något så när människovärdig tillvaro, ansetts billigt och riktigt att, så- som även kommissionen håller före, taga hänsyn till ytterligare en del ut- giftsposter i en normalbudget, däribland också barnens undervisning.

Ifrågavarande beräkningar ha givit vid handen, att existensminimum för en ensamförsörjare å normalort (motsvarande ungefärligen ort i grupp III) skulle för närvarande kunna uppskattas till c:a 700 kronor, för ett gift par utan barn till c:a 900 kronor och för ett uormalhushåll (man, hustru med 2 a 3 barn) till 1 600 kronor. Undersöker man nu relationen mellan dessa tre typer ifråga om å ena sidan existensminimikostnaden och å andra sidan dels gällande och dels föreslagna skatteavdrag vid inkomst- och förmögenhets- skatten, erhålles följande resultat, varvid siffrorna för ensamförsörjare satts = 100.

Existens— Nu gällande Föreslagna

minimum avdrag avdrag Ensamförsörjare ................................ 100 100 100 Man och hustru ................................ 129 143 200 Normalhushåll (man, hustru och 2 a 3 barn) 229 250 500

Denna för ensamförsörjare relativt så oförmånliga ställning i skattehänse- ende gör sig även absolut taget gällande, i det att avdraget enligt kommissio— nens förslag skulle för dem utgöra endast 640 kronor (ortsgrupp III) beträf- fande inkomst- och förmögenhetsskatten mot ovan beräknade existensmini- mikostnad av 700 kronor, motsvarande resp. 320 och 350 kronor vid kommu- nalskatten. De lägsta inkomsttagarna (högst 1 300 kronor inom ortsgrupp III) skulle emellertid få åtnjuta ett högre avdrag, dock endast beträffande kommunalskatten (420 kronor).»

En länsstyrelse har avstyrkt förslaget i vad angår sänkning av grundavdra- geu och överståthållarämbetet har föreslagit ett något högre grundavdrag än kommissionen, i vad avser kommunalbeskattningen. En länsstyrelse anser det önskvärt, att grundavdragen ej nedsättas i så hög grad som kommissionen föreslagit.

Mot bibehållande av h a n k n i n g 5 s y 5 t e m e t ha från fyra länssty- relser rests invändningar. Det har därvid framhållits, att bankningens bort- tagande skulle medföra en betydande lättnad i den tekniska delen av taxe- ringsarbetet.

Mot kommissionens antaganden, att de ändrade principerna rörande avdra- gen icke skulle nämnvärt påverka s k a t te u n d e rl a g e t, ha invändnin- gar framställts från åtskilliga håll. Socialstyrelsen och statskontoret ha fram- hållit, att reformens inverkan på skatteunderlaget svårligen med tillförlitlig- het kunde beräknas på förhand. Tio länsstyrelser befara rubbningar i under- laget. Några länsstyrelser ha därvid påpekat, att även om skatteunderlaget efter reformens genomförande skulle bliva på papperet oförändrat, skatte- ökning dock kunde väntas uppkomma, enär de ogifta skattskyldiga, vilkas

andel i skattebördan skulle komma att ökas, ofta tillhörde de kategorier, för vilka skatten måste avkortas.

Förslaget o m 5 k a tt f ö r fa m i 1 j e h j ä 1 p har oreserverat tillstyrkts endast av tre länsstyrelser, varjämte ytterligare tre länsstyrelser principiellt godtagit skatteformen men framställt mer eller mindre vittgående erinringar mot förslagets utformning. Sex länsstyrelser ha uttalat starka betänkligheter mot förslaget i denna del utan att göra direkta uttalanden för eller mot det- samma. Kammarrätten, statskontoret, rilcsrälcenslcapsverket, socialstyrelsen, överstäthällarämbetet samt tolv länsstyrelser avstyrka mer eller mindre ut- tryckligt förslaget. Av de skäl, som framförts för avstyrkande, må nämnas följande. Den förutsatta sammankopplingen av utgiftsanslag och inkomst- titel överensstämde icke med rationella budgetprinciper. De utgifter, varom här vore fråga och vilka till stor del ännu icke närmare utretts, borde finan- sieras såsom varje annat berättigat statligt ändamål. Verkningarna av de föreslagna ändrade principerna i fråga om avdragen borde avvaktas. Skatten skulle för den allmänna opinionen komma att framstå såsom en mot vissa kategorier skattskyldiga riktad straffskatt på deras ofta oförvållade ogifta stånd eller barnlöshet.

Kommittén.

Efter förberedande tekniska undersökningar har kommittén haft att taga ställning till frågan om den metod som bör användas för åstadkommande av den önskade skattedifferentieringen efter familjestorlek. Därvid har kommit- tén till en början funnit sig böra avvisa tanken att för ändamålet införa en särskild skatt å ensamstående skattskyldiga samt barnlösa eller barnfattiga familjer på sätt av befolkningskommissionen föreslagits. Ett tungt vägande skäl för denna uppfattning har varit, att kommittén velat undvika att med en ny skatteform utöka det system av statsskatter, som det i stället år kom- mitténs uppgift att rationalisera.

En metod för differentiering, som något berörts av befolkningskommis- sionen och som jämväl i kommitténs direktiv anvisats såsom tänkbar lös- ning av spörsmålet, är införandet helt eller delvis av ett system med av- drag, som skulle verkställas ej från inkomsten utan från den uträknade skatten och som skulle variera efter inkomst samt familje- och djrorts— förhållanden. Befolkningskommissionen har påpekat, att en övergång till ett dylikt system skulle medföra vissa tekniska olägenheter och osäker— hetsmoment i och med det att avdragsberäkningarna måste överflyttas från taxeringen till debiteringen. Då kommittén för sin del beslutat att icke bygga sitt förslag rörande familjebeskattningen på ett system med avdrag från uträknad skatt, ha emellertid för kommittén varit avgörande de mycket stora svårigheter som mött vid försöken att finna några icke alltför inveck- lade formler för skatteuträkningen, vilka skulle till sina verkningar någor- lunda motsvara dem som kunna nås med det nuvarande systemet, och vilkas inverkan å skatteunderlaget skulle kunna med någon säkerhet bedömas. Kommittén har fördenskull i likhet med befolkningskommissionen k)mmit

till det resultatet, att den önskade avvägningen, bör uppnås i huvudsak genom den nuvarande metoden med skattefria avdrag från det taxerade beloppet (den taxerade inkomsten).

Kommittén har därefter behandlat frågan om avdragen böra liksom nu vara fasta eller om de skola göras stigande med inkomstens storlek. Vid bedömandet av detta spörsmål har först måst beaktas det kända förhållandet att redan i det nu gällande systemet med (frånsett bankningen) fasta avdrag progressiviteten i statsbeskattningen i förening med bankningsregeln i och för sig medför en större skattedifferentiering vid stora inkomster än vid små inkomster. Några exempel torde bäst visa detta förhållande. Antages att avdraget för ensamstående är 680 kronor och för äkta makar med två barn 1 640 kronor (nu gällande avdrag, ortsgrupp 1), blir skillnaden i statsskatter och kommunal progressivskatt enligt nu gällande grunder för de två nämnda kategorierna skattskyldiga i runt tal vid 2 000 kronors inkomst 40 kronor, vid 5 000 kronors inkomst 80 kronor, vid 10 000 kronors inkomst 109 kro- nor, vid 50 000 kronors inkomst 305 kronor och vid 500 000 kronors inkomst 517 kronor. .

Av exemplen framgår, att den skattedifferentiering, som uppkommer av nyss angivna orsaker, icke är obetydlig. Om differentieringen ytterligare skulle stegras för större inkomsttagare genom förutom ändrade avdrag för samtliga skattskyldiga förhöjda avdrag för nyssnämnda större in- komsttagare, bör detta uppenbarligen på sätt befolkningskommissionen an- dragit motiveras med att avdrag skola givas med hänsyn till den verkliga barnkostnaden och att denna stiger med inkomsten.

Vid bedömande av detta spörsmål får kommittén till en början erinra om att den i fråga om den uppskattning av minimikostnaden för barn, som an- ses ligga till grund för barnavdragens storlek, uttalat den meningen, att den- na kostnad ej bör beräknas alltför snävt. Oavsett om det skall anses berättigat eller ej att vid avdragens utmätande taga ytterligare hänsyn till den merkost- nad, som barns underhåll och uppfostran i regel betinga i familjer med högre inkomst, tala enligt kommitténs mening flera viktiga skäl mot införandet av detta för svensk skattelagstiftning nya system med varierande avdrag.

Det är uppenbart, att om högre avdrag skola beviljas vid högre inkomster, progressiviteten i inkomstskatteskalan får skärpas i motsvarande mån, därest man nämligen vill undvika att skattefördelningen mellan olika inkomstskikt rubbas. Att finna den rätta avvägningen vid en sådan omläggning av pro— gressiviteten är icke lätt, då en progressiv skiktskala redan på grund av sin teknik är ganska ömtålig för sådana relativt små ändringar, varom här skulle bliva fråga och vilka dessutom enär avdragsbeloppen uppenbar— ligen måste maximeras vid visst inkomstläge _ skulle huvudsakligen avse en del mellanskikt å skalan. Beräkningarna rörande verkningarna av så genomgripande ändringar i fråga om avdragstekn—iken och en därmed sam— tidig ändring av skatteskalan skulle bliva synnerligen osäkra. Kommittén har vidare måst instämma i de av befolkningskommissionen uttalade far- hågorna att det för allmänheten skulle bliva svårt att inse sambandet mellan

de större barnavdragen för de högre inkomsttagarna och den skärpta pro- gressiviteten, varför olikheten i avdragens storlek skulle framstå såsom orättvis. Kommittén vill slutligen erinra om att icke någon av de över be- folkningskommissionens förslag hörda myndigheterna förordat en lösning av differentieringsfrågan efter nu angivna linjer.

Kommittén har alltså funnit sig höra i princip föreslå bibehållande av det gällande systemet med fasta, av inkomstens storlek oberoende avdrag. Vid utmätande av avdragens storlek ha i huvudsak följande synpunkter gjort sig gällande.

Avdraget för hustru bör vara lika stort som grundavdraget. Befolknings- kommissionens förslag härutinnan har mötts av allmänt gillande. Förutom att åtgärden enligt kommitténs uppfattning är väl motiverad ur rättvisesyn- punkt, är den, såsom kammarrätten särskilt understrukit, av stor betydelse även ur den synpunkten att den åtminstone delvis häver merbeskattningen för äkta makar, som båda ha inkomst.

Nästa fråga gäller grundavdragets sänkning. De farhågor, som i myndig- heternas yttranden kommit till synes beträffande de ensamstående skatt- skyldigas förmåga att bära den ökade skattebelastning, som skulle följa av kommissionens förslag, ha visserligen mestadels gällt kommunalbeskattnin- gen med dess endast hälften så stora avdrag, men även i fråga om statsbe- skattningen har manats till försiktighet. I vissa yttranden har vidare ut- talats den åsikten, att den ökade skatt, som skulle påläggas de ogifta skatte- dragarna, troligen skulle till stor del stanna på papperet, enär den i icke ringa mån komme att få avkortas eller avskrivas.

Kommittén och kommunalskatteberedningen ha funnit angeläget att under- söka, i vad mån sistberörda farhågor kunna äga fog. Då en statistisk undersök- ning på denna punkt skulle blivit mycket tidsödande och kostsam, ha kom- mittéerna i stället anlitat utvägen att tillgodogöra sig utmätningsmännens erfarenheter i saken. Ett frågeformulär har därför utsänts till överståthållar- ämbetet och magistraterna i Norrköping och Göteborg samt till utmätnings- männen i Stockholms, Jönköpings, Malmöhus och Västernorrlands län. För frågorna och de inkomna svaren har redogjorts i en vid detta betänkande fogad promemoria (bil. B).

Av redogörelsen framgår, bl. a., att det icke torde kunna lämnas något be- stämt svar på frågan, huruvida uppbördsresultatet är sämre för ensamstå- ende ån för familjeförsörjare eller tvärtom. Man torde emellertid våga an- taga, att den försämring i uppbördsresultatet för ensamstående, som tro- ligen skulle följa av skattens skärpning för dem, skulle komma att till mycket stor del uppvägas därav att den skatt för familjeförsörjarna, som nu måste avkortas, skulle på grund av de nya avdragsbestämmelserna lindras. Av mycket stort intresse äro de uppgifter, som av uppbördsmän- nen lämnats såsom svar på frågan om storleken av det belopp, vartill exi- stensminimum räknas vid införsel. Man finner, att de skatter, som enligt nu gällande avdragsbestämmelser åläggas skattskyldiga med inkomst något över det av skattelagstiftningen antagna existensminimum, i många fall icke kunna uttagas vid indrivning genom införsel. Detta förhållande gäller såväl

ensamstående som familjeförsörjare och kommer mest till synes i de högre ortsgrupperna. Denna bristande överensstämmelse mellan existensmini- mum vid införsel (av skatt eller underhållsbidrag) samt det existensmini- mum, som ligger till grund för avdragen vid beskattningen, är naturligen sär- skilt framträdande vid kommunalbeskattningen.

Det resultat, som den företagna undersökningen sålunda lämnat, har visat nödvändigheten av att även i fråga om statsbeskattningen gå fram med för- siktighet, när det gäller att skärpa skattskyldigheten för ensamstående i de lägre inkomstskikten. Kommittén har fördenskull funnit, att grundavdragen icke kunna sänkas i den utsträckning som befolkningskommissionen föreslagit.

Under utredningens gång har kommittén låtit utarbeta ett tjugutal olika alternativ till nya statsskatteavdrag. I de tidigare av dessa förutsattes att barnavdragen liksom enligt befolkningskommissionens förslag skulle kunna göras lika stora som övriga avdrag. Då ifrågavarande enhetliga avdrag i enlighet med de nyss givna utgångspunkterna genomgående blevo större än kommissionens avdrag, visade sig såsom väntat minskningen av skatte- underlaget bliva alltför stor för att kommittén skulle kunna reflektera på ett dylikt system. Oavsett om en sådan utjämning av avdragen skulle anses be-

Ortsgrupp

Avdrag vid statsbeskattningen. I II lll IV V Enligt nu gällande grunder. K r o n o r Grundavdrag ................................. 680 760 840 920 1 000 Familjeavdrag (för hustru och varje barn) ..... 320 320 360 360 400

Enligt befolkningskommissionens förslag. Grundavdrag samt familjeavdrag för hustrun

och vartdera av de två första barnen ....... 560 600 640 680 720 Alternativ 1.

Grundavdrag samt familjeavdrag för hustru . . . 600 640 680 720 760 Familjeavdrag för vartdera av de två första barnen 460 500 540 580 ' 620 Alternativ 2.

Grundavdrag samt familjeavdrag för hustru . .. 600 660 720 780 840

Familjeavdrag för vartdera av de två första barnen 460 480 500 520 540 Alternativ 3.

Grundavdrag samt familjeavdrag för hustru . .. 600 660 720 780 840

Familjeavdrag för vartdera av de två första barnen 460 500 540 580 620 Alternativ 4.

Grundavdrag samt familjeavdrag för hustru . .. 600 660 720 780 840 Familjeavdrag för vartdera av de två första barnen 500 520 540 560 580

Alternativ 5. Grundavdrag samt familjeavdrag för hustru . . . 600 660 720 780 840 Familjeavdrag för vartdera av de två första barnen 500 540 580 620 660

rättigad ur skatteförmågesynpunkt eller icke, har kommittén fördenskull i senare uppgjorda alternativ räknat med barnavdrag som äro lägre än grund- avdraget (och avdraget för hustru) men betydligt högre än nuvarande fa- miljeavdrag för barn. Behandlingen av detaljspörsmålet om förhöjt avdrag borde givas familjer med större barnantal i form av högre avdrag för barn utöver ett visst antal ansågs kunna upptagas i ett senare sammanhang. Tills- vidare förutsattes, att bankningssystemet skulle bibehållas.

Av de uppgjorda alternativen må här upptagas fem; för jämförelsens skull anföras även avdragsbeloppen enligt gällande grunder samt enligt be- folkningsktommissionens förslag (se tablån å sid. 103).

Ytterligare må för jämförelsens skull redovisas ett alternativ, enligt vilket

det nu gällande grundavdraget icke sänkes men å andra sidan för att skatteunderlaget ej skall minskas alltför mycket _ hustruavdraget ej göres högre än (det i förhållande till nu höjda) barnavdraget. 0 r t 5 g r u p p I II III IV V Alternativ 6. K r o n o r Grundavdrag ................................ 680 760 840 920 1 000 Familjeavdrag (för hustru och vartdera av de två första barnen) ........................ 460 500 540 580 620

::

I fråga om verkningarna a skatteunderlaget av de föreslagna avdragsbe- stämmelserna ha utförts ingående statistiska undersökningar. Rörande me- toden för dessa må hänvisas till den såsom bilaga till betänkandet fogade promemorian angående vissa skattestatistiska undersökningar (bil. A). Be- räkningarna ha hänförts till det vid 1936 års taxering föreliggande skatte- underlaget och verkställts under förutsättning att samma år debiterade stats- skatter och kommunal progressivskatt uttagas. Under framhållande av siff- rornas starkt approximativa karaktär kan meddelas, att skatteförlusten i för- hållande till ett avdragssystem enligt nu gällande grunder skulle utgöra vid tillämpning av

alternativ 1 ...................... c:a 05 milj. kronor; » 2 ...................... ) 5'4 ) >> ; >> 3 ...................... » 6'1 » » , >> 4 ...................... » 6'1 » >> ; >> 5 ...................... » 6'9 >> » , » 6 ...................... » 13'1 » »

De nu angivna siffrorna beteckna nettoresultatet av omläggningen. För att åskådliggöra verkningarna för ensamstående och familjer av olika stor- lek tagna var för sig lämnas i vidstående tabell beträffande två av alter- nativen uppgifter, om vilka liksom de förut anförda gäller att de äro till be- loppet osäkra och endast avse att giva ett begrepp om storleksordningen av de överflyttningar, varom fråga är. Uppgifterna avse den rena inkomstbe- skattningen (således utan förmögenhetsdel).

Fördelning av inkomstskatt efter familjestorlek vid tillämpning av nuvarande avdrag samt avdrag enligt alternativ 1 resp. alternativ 3.

(1936 års taxering.)

Skattefördelning Skattefördelning Nuvarande enligt alt. 1 enligt alt. 3 skatteför— o' . . _ ..Ö_ mo- milj. kr. milj. kr. milj. kr. milj. kr. milj. kr. Ensamstående .............. 61'1 727 + 11'6 698 + 87 Familjer: 2 personer .............. 53'9 50'0 —— 3'9 48'4 —— 5'5 3 » .............. 225 18”? — 38 179 — 4'6 4 » .............. 11"3 8'8 2'5 8'6 —- 2'7 5 > .............. 5'3 4'1 — 1'2 4'0 — 1'3 6 o. fl. personer .......... 2'0 1'3 — 07 13 — 07 Summa för familjer 95'0 82'9 12'1 80'2 — 14'8 Total summa 1561 1556 —— 06 1500 6'1

Man finner, att alternativ 1 skulle medföra en ökning av inkomstskatten för ensamstående med sammanlagt 19 procent och en minskning av skatten för familjer med tillhopa 127 procent; för alternativ 3 äro motsvarande pro- centtal 142 respektive 156.

I det nuvarande avdragssystemet utgöra intervallen mellan ortsgrupperna beträffande grundavdragen 80 kronor men beträffande familjeavdragen en- dast 20 kronor ('i genomsnitt). Enligt befolkningskommissionens förslag samt enligt alternativ 1 äro intervallen 40 kronor för både grundavdrag och familjeavdrag. Alternativen 2—5 ha i fråga om grundavdragen och hustru- avdragen exakt samma serie med 60 kronors intervall mellan ortsgrupper- na; beträffande barnavdragen äro intervallen enligt alternativen 2 och 4 en- dast 20 kronor samt enligt alternativen 3 och 5 40 kronor. Enligt samtliga nya här avhandlade alternativ (1—5) har grundavdraget i ortsgrupp I bestämts till 600 kronor (mot 680 enligt nu gällande regler samt 560 kronor enligt be- folkningskommissionens förslag). Barnavdragen i ortsgrupp I äro enligt al- ternativen 1—3 460 kronor och enligt alternativen 4 och 5 500 kronor (mot nu 320 kronor och enligt kommissionens förslag 560 kronor). Utsträcker man jämförelsen till ortsgrupp V, finner man, att grundavdraget utgör enligt alternativ 1 760 kronor och enligt alternativen 2—5 840 kronor (mot 1 000 kronor nu och 720 kronor enligt kommissionens förslag). Barn- avdragen i ortsgrupp V äro 540 kronor enligt alternativ 2, 580 kronor en- ligt alternativ 4, 620 kronor enligt alternativen 1 och 3 samt 660 kronor en- ligt alternativ 5 (mot 400 kronor nu och 720 kronor enligt kommissionens förslag).

Av de upprättade alternativen har för kommittén valet slutligen kommit

att stå mellan alternativ 1 och- alternativ 3. Vid tillämpning av alternativ 1 lämnas skatteunderlaget så gott som orubbat, varemot alternativ 3 beräk- nas medföra en skatteförlust å omkring 6 miljoner kronor. Å andra sidan är alternativ 3 såtillvida alternativ 1 överlägset, att det i motsats till det se- nare bibehåller den nuvarande differentieringen de olika ortsgrupperna emellan i det närmaste oförändrad.

Beträffande alternativ 3 finnas två möjligheter att taga igen det belopp, som förloras genom de föreslagna avdragsbestämm-elserna. Dels kan man tänka sig att höja utdebiteringsprocenten för den rörliga delen av inkomst- skatten (inkomst- och förmögenhetsskatten), dels kan progressiviteten i skatteskalan skärpas, allt i den utsträckning som för ändamålet är nödvän- digt. Den förstnämnda utvägen skulle komma att ändra förutsättningarna för avvägningen av den fasta och rörliga delen av beskattningen och inne- bära viss påfrestning redan från början av det nya skattesystemets elasticitet. Metoden kan fördenskull ej komma i fråga.

Att skärpa skatteskalan kan förefalla som en enkel lösning av problemet. Varje ändring i skattesatserna medför emellertid lätt andra konsekvenser i avseende å fördelningen av skattebördan mellan olika inkomstskikt än som närmast avsetts. Med den icke obetydliga skärpning av progressiviteten hos skatteskalan, som skulle bliva nödvändig för erhållande av ett så relativt högt belopp som 6 miljoner kronor, skulle, enligt vad de av kommittén verk— ställda undersökningarna visa, knappast kunna undvikas att inkomstskik- ten mellan c:a 6 000 kronor och 20 000 kronor bleve i avsevärd mån drab- bade. För inkomsttagare i dessa skikt med barn skulle skärpningen i pro- gressionen medföra, att den skattelättnad, som de ökade avdragen innebure, betydligt minskades eller till och med i vissa fall förbyttes i någon ökning av skatten. Anmärkta svårigheter att finna lämplig avvägning av progressiv- skalan ha föranlett, att kommittén icke kunnat lägga alternativ 3 till grund för förslag i ämnet. Kommittén har i stället stannat vid att i prin- cip förorda alternativ 1, där de ändrade avdragsbestämmelsernas inverkan å skatteunderlaget är mycket obetydlig. Kommittén har i detta sammanhang velat erinra om att redan enligt nu gällande bestämmelser c:a 59 0/0 av hela det taxerade beloppet bortfalla genom de skattefria avdragen, så att endast c:a 41 % återstå såsom beskattningsbart belopp (se tab. 15 i p. m. angående vissa skattestatistiska undersökningar, bil. A). Att ytterligare i mera avsevärd mån minska den del av det taxerade beloppet, varå skatten beräknas, torde icke vara tillrådligt.

Såsom förut antytts är alternativ 1, jämfört med nu gällande regler, rela- tivt mindre förmånligt för ensamstående i de högre ortsgrupperna; däremot är differentieringen beträffande dyrort bättre tillgodosedd än nu i fråga om hustru- och barnavdragen. I dessa avseenden ansluter sig alternativ 1 nära till befolkningskommissionens förslag.

Även om alternativ 1 icke i och för sig behöver föranleda ändring i pro- gressiviteten i skatteskalan, uppkomma dock med nödvändighet vissa för- skjutningar i skattebördan mellan de olika inkomstskikten, såsom helhet

betraktade. Detta sammanhänger naturligen därmed, att fördelningen av skattskyldiga av olika familjestorlek icke är densamma i alla inkomstlägen. I det allra lägsta inkomstskiktet upptill 2 000 ä 3 000 kronor _ äro så- lunda de ogifta skattskyldiga betydligt talrikare än familjeförsörjarna. Då därtill kommer, att i detta skikt familjeförsörjarna ofta redan enligt nu gäl- lande bestämmelser icke ha något beskattningsbart belopp eller ha endast ett mindre sådant, så att skattelindringen för dem icke blir så betydande, i penningar uttryckt, blir följden, om alternativ 1 genomgående lägges till grund för beskattningen, en ganska betydlig merbelastning å detta lägsta inkomstskikt, fortfarande såsom helhet betraktat, i förhållande till nu.

Verkningarna av alternativ 1 i olika inkomstlägen och vid olika familje- förhållanden framgå av de exempel, som lämnats i tabellerna I och II (sid. 336 ff). Skatterna enligt det nya systemet äro uträknade med tillämpning av den av kommittén antagna skatteskalan för inkomst- och förmögenhets- skatt med bottenskatten uttagen med 110 0/0 av grundbeloppet. Det nya systemet lämnar nämligen å 1936 års skatteunderlag sådant detta skulle ha varit, därest de av kommittén föreslagna avdragsbestämmelserna tilläm- pats — vid nämnda utdebiteringsprocent ungefärligen lika stor avkastning som 1936 års statsskatter och kommunala progressivskatt representera. Det torde förtjäna påpekas, att den effektiva skatteprocenten i lägsta skiktet är praktiskt taget oförändrad (495 0/0 mot 51 0/0 nu).

Exemplen torde icke tarva någon närmare redogörelse; här skall endast påpekas den jämförelsevis starka skattestegring för ensamstående i de lägre inkomstskikten, särskilt vad angår de högre ortsgrupperna, som skulle upp- stå, därest alternativ 1 skulle tillämpas i oförändrad form. För en ogift skattskyldig i ortsgrupp V skulle sålunda skatten stegras vid ett taxerat be— lopp å 1 000 kronor från 0 till 5 kronor 94 öre, vid 1 200 kronor från 5 kro- nor 10 öre till 10 kronor 89 öre, vid 1 600 kronor från 15 kronor 30 öre till 22 kronor 77 öre och vid 2 000 kronor från 25 kronor 50 öre till 42 kronor 57 öre. För högre inkomster bleve skatteskärpningen för de ensamstående för- hållandevis icke så stor; _i ortsgrupp V stiger sålunda skatten vid 5 000 kronor från 182 kronor till 201 kronor, vid 10 000 kronor från 509 kronor till 552 kro- IlOl', vid 25 000 kronor från 2 536 kronor till 2 556 kronor, vid 50 000 kronor från 7 299 kronor till 7 652 kronor och vid 100 000 kronor från 19 680 kronor till 20 781 kronor. I de två sistnämnda fallen beror höjningen mest på skärp- ning av progressiviteten i skatteskalan.

Kommittén har vid bedömande av de verkningar, alternativ 1 enligt det föregående medför, icke kunnat undgå att finna, att detta system beträffan- de ensamstående, vilka hava mycket låga inkomster, medför skatteskärp- ningar, som äro relativt stora i förhållande till den nuvarande beskattningen och som icke kunna anses motiverade med hänsyn till skattekraften. Be- aktas måste även risken av att de skattebelopp, som skulle inflyta på grund av skärpningen, i viss utsträckning icke komma att inflyta vare sig frivil- ligt eller efter försök till indrivning utan stanna på papperet. Det må därvid erinras om det relativt höga belopp, vartill vid införsel existensminimum upp-

skattas. Vidare har kommittén funnit att då de ensamstående skattskyldiga i det lägsta inkomstskiktet fått vidkännas så ökad skattebörda, att den icke kunnat uppvägas av lindringen för familjeförsörjarna inom skiktet, konse- kvensen kräver, att även de ensamstående i de högre inkomstskikten få vid- kännas ökad skattebelastning. Kommittén har från dessa utgångspunkter upptagit problemet om beskattningen av ogifta fysiska personer (inbegripna änklingar, änkor och frånskilda), vilka icke åtnjuta familjeavdrag, till sär- skild behandling. Det har därvid gällt att finna en tekniskt acceptabel me- tod, som, med bibehållande av alternativ 1 i princip för systemet i övrigt, lättar skattebördan för ifrågavarande skattskyldiga, i vad avser de lägsta inkomstskikten, men skärper densamma i fråga om de högre inkomstskikten.

Vad först angår frågan om en lindring för de lägsta bland de inkomsttagare, som ej erhålla familjeavdrag, må erinras om befolkningskommissionens förslag om extra avdrag för dessa skattskyldiga i avseende å kommunalbeskattningen. Skattelindringen skulle enligt förslaget givas skattskyldig, som ej åtnjöte fa- miljeavdrag, därest den taxerade inkomsten utgjorde högst, i ortsgrupp I 1 100 kronor, i ortsgrupp II 1 200 kronor, i ortsgrupp III 1 300 kronor, i orts- grupp IV 1 400 kronor och i ortsgrupp V 1 500 kronor. Skattelindringen skulle åstadkommas på det sätt, att ett extra avdrag -— efter det vanligt av- drag samt bankning ägt rum —— medgåves nämnda skattskyldiga med 50 kro— nor i ortsgrupperna I och II, 100 kronor i ortsgrupp III, 150 kronor i orts- grupp IV och 200 kronor i ortsgrupp V.

Mot förslaget om extra avdrag framställdes erinringar från vissa av de hörda myndigheterna. Sålunda avstyrkte kammarrätten detta förslag. Äm— betsverket fann det föga tilltalande, att å ena sidan grundavdraget för alla skattskyldiga sänktes, men att å andra sidan för vissa kategorier av skatt- skyldiga det nyss sänkta grundavdraget på en omväg höjdes. Ett dylikt för- faringssätt syntes kammarrätten svårt att ur principiell synpunkt försvara, och det förefölle föga ägnat att skapa en väl avvägd och rationell skatte—diffe- rentiering. Även skattetekniska skäl talade enligt kammarrättens mening bestämt emot införandet av de ifrågasatta extra avdragen, vilka måste antagas komma att verka hindrande och tyngande vid taxeringen. Enligt kammarrät- tens uppfattning skulle vidare den skala, efter vilken de extra avdragen skulle beräknas, verka ojämnt och irrationellt. Därest extra avdrag befunnes böra tillerkännas vissa grupper av skattskyldiga, borde därför skalan omar- betas.

Åtskilliga länsstyrelser riktade även invändningar mot de extra avdragen och åberopade därvid vanligen den ökning i taxeringsarbetet som skulle bliva en följd av förslagets genomförande.

Då införandet av sådana extra avdrag, som befolkningskommissionen före- slagit beträffande kommunalbeskattningen, är en av de få utvägar, som er— bjuda sig, når det gäller att söka åstadkomma lindring i statsbeskattningen för ensamstående skattskyldiga i de lägsta inkomstskikten, har kommittén låtit utarbeta flera alternativ till extra avdrag av denna typ. Enligt ett av dessa alternativ skulle avdraget utgöra i ortsgrupp I 30 kronor, i ortsgrupp II

40 kronor, i ortsgrup III 60 kronor, i ortsgrupp IV 80 kronor och i ortsgrupp V 100 kronor. Den gräns, som det taxerade beloppet ej finge överstiga, för att lindringen skulle få åtnjutas, har i detta alternativ satts till resp. 1 200, 1 400, 1 600, 1 800 och 2 000 kronor, från ortsgrupp I räknat. Det är givet, att därest man genom extra avdrag vill åstadkomma en lindring, som för varje ortsgrupp motsvarar den skärpning, som alternativ 1 medför i förhål- lande till nuvarande bestämmelser, de extra avdragen inbördes böra avvägas i samma proportion som skillnaden mellan de nuvarande avdragen och av- dragen enligt alternativ 1. Denna proportion blir 1: 1'5 : 2 : 2'5 : 3. Ur denna synpunkt är den nyss angivna avdragsserien tillfredsställande. Den genom de extra avdragen åstadkomna lindringen representerar i förhållande till al- ternativ 1 enligt approximativa beräkningar ett belopp av c:a 2'3 miljoner kronor.

Enligt kommitténs uppfattning tala emellertid flera omständigheter mot införandet av extra avdrag. Såsom några myndigheter anfört skulle dylika avdrag verka tyngande vid taxeringen. Därvid får dock kommittén som sin mening uttala, att därest ingen annan utväg för uppnående av det önskade resultatet stode till buds, ifrågavarande skäl icke finge tillmätas avgörande betydelse. En allvarligare anmärkning, som drabbar de extra avdragen av denna typ, är, såsom kammarrätten jämväl med exempel påvisat, att de verka ojämnt. Upp till en viss gräns som måste sättas rätt lågt för att skatteför- lusten ej skall bliva alltför stor _ pressa de ned det beskattningsbara belop- pet, så att detta stannar på ungefärligen samma som eller till och med lägre nivå än enligt gällande grunder, varefter strax ovan det taxerade belopp, som bildar gränsen för åtnjutande av det extra avdraget, det beskattningsbara beloppet plötsligt stegras. Är det extra avdraget t. ex. 100 kronor, medför vid gränsen en inkomstökning å 10 kronor en höjning av det beskattnings- bara beloppet med 110 kronor, innebärande en höjning av statsskattcn med c:a 5 kronor 50 öre i stället för normalt 50 öre. Genom grafisk framställning, som visar huru det beskattningsbara beloppet varierar med det taxerade beloppet i de olika ortsgrupperna, kan den bästa uppfattningen erhållas om verkan av denna bristande kontinuitet i avdragens storlek.

Kommittén har på grund härav sökt finna en annan metod för åstadkom- mande av den avsedda lättnaden för de ensamstående i de lägre inkomstskik- ten. Om man utvecklar den tanke, som ligger bakom de extra avdragen, och man tillika söker utjämna lättnaden på det sätt, att den blir störst i botten för att därefter så småningom avtaga, blir följden att man för de inkomst- skikt, varom fråga är, måste övergå till en så att säga individuell behandling av avdragsfrågan och sålunda för varje inkomstläge (taxerat belopp i helt tiotal kronor) direkt bestämma avdragets storlek för de olika ortsgrupperna. Man är då framme vid ett tabellsystem, där för varje taxerat belopp direkt angives det däremot svarande beskattningsbara beloppetl. Bankningen kom-

1 Eller rättare det taxerade beloppet efter ortsavdrag; även avdrag för ömmande omständigheter kunna nämligen förekomma, innan det beskattningsbara beloppet kan bestämmas. Att även redo- visa själva avdragets storlek i tabellen torde vara onödigt, då den framgår av en enkel subtraktion-

mer således beträffande ifrågavarande skattskyldiga ej direkt till synes i syste— met; de verkningar som avses med bankningen får man i stället söka få fram vid tabellens utformning.

Att bankningsproceduren således i vissa fall blir överflödig, torde i och för sig icke kunna betraktas såsom en olägenhet. Enighet torde råda därom att metoden med bankning är ganska besvärlig för taxeringsmyndigheterna och gör det svårt för skattebetalarna att själva kunna beräkna och kon- trollera sin beskattning. Å andra sidan är det lika klart, att ur rättvise- synpunkt bankningssystemet är överlägset ett system, enligt vilket bank- ningsdel ej skulle utgå utan blott de fasta avdragen tillämpas å de taxerade beloppen. Ett system av sistberörda slag avvisades av 1927 års riksdag, var- efter bankningssystemet bibehölls i 1928 års lagstiftning. Enligt det nyss omtalade tabellsystemet skulle bankningsproceduren försvinna men tillfreds- ställande degression i botten på skatteskalan ändock ernås. Den skattskyl- dige skulle få mycket lätt att kontrollera sin beskattning, och för beskatt- ningsmyndigheterna torde metodens fördel vara uppenbar.

Vid uppgörandet av de olika tabellalternativen ha såsom utgångspunkt tagits grafiska framställningar för de olika ortsgrupperna av de beskattnings- bara beloppens variation med de taxerade beloppen dels enligt gällande grunder, dels enligt alternativ 1. Det har förutsatts, att för varje ortsgrupp beskattningsbart belopp skulle uppkomma först vid samma taxerade be- lopp som enligt nu gällande grunder eller vid ett något lägre belopp. Den lättnad i förhållande till alternativ 1, som därigenom uppstode, skulle se- dan avtaga så småningom med stigande inkomst. När de taxerade belop- pen nådde en viss höjd, olika för olika alternativ och ortsgrupper, skulle avdragen hava minskats så mycket, att alternativ 1 kunde tillämpas helt. I enlighet med dessa förutsättningar ha på grafisk väg uttagits mot varandra svarande beskattningsbara och taxerade belopp, vilka sedan överförts i tabell- form.

Enligt det tabellalternativ, under utredningsarbetet benämnt 1 a, som be- funnits ur olika synpunkter mest tilltalande av de av kommittén uppgjor- da förslagen, uppkommer beskattningsbart belopp i ortsgrupp I vid ett taxe- rat belopp å 660 kronor, i ortsgrupp II vid 740 kronor, i ortsgrupp III vid 820 kronor, i ortsgrupp IV vid 900 kronor och i ortsgrupp V vid 980 kronor. Gränsen för skattskyldighetens faktiska inträdande har alltså i förhållande till nu sänkts med 40 kronor i varje ortsgrupp. Jämfört med alternativ 1 där beskattningsbart belopp inträder vid respektive 620, 660, 700, 740 och 780 kronor, innebär alternativ 1 a en betydande lindring för ensamstående skattskyldiga med de lägsta inkomsterna. Lättnaden i förhållande till alter- nativ 1 upphör då det taxerade beloppet uppgår till i ortsgrupp I 1 600 kronor, i ortsgrupp II 1 900 kronor, i ortsgrupp III 2 200 kronor, i ortsgrupp IV 2 500 kronor och i ortsgrupp V 2 800 kronor.

För närmare kännedom om tabellen enligt alternativ 1 a må hänvisas till författningstexten (sid. 20 ff) samt till följande sammandrag (se sid. 111).

I tekniskt avseende må rörande tabellen påpekas, att vid vissa taxerade

Taxerat belopp minskat med ortsavdrag, kronor Taxerat belopp, kronor Ortsgrupp I II III IV V 600 .......... 0 0 0 0 0 700 .......... 30 0 0 0 0 800 .......... 80 40 0 0 0 900 .......... 130 90 50 10 0 1 000 .......... 180 140 100 60 20 1 100 .......... 240 200 150 110 70 1 200 .......... 300 260 210 160 120 1 300 .......... 380 320 270 220 170 1 400 .......... 480 400 340 290 230 1 500 .......... 590 500 420 360 300 1 600 .......... 700 610 520 440 370 1 700 .......... tax. bel. 720 630 540 460 1 800 .......... mg???” 830 740 650 560 1 900 .......... 940 850 760 670 2 000 .......... * tax. bel. 960 870 780 2 100 .......... migsäfifed 1 070 980 890 2 200 .......... 1 180 1 090 1 000 2 300 .......... _tax. bel. 1 200 1 110 2 400 .......... ”111315? gled 1 310 1 220 2 500 .......... 1 420 1 330 2 600 .......... tax. bel. 1 440 2 700 .......... ngggtkgfed 1 550 2 800 .......... 1 660 tax. bel. minskat med 1 140 kr.

belopp intervallerna mellan ortsgrupperna icke blivit alldeles jämna. En dylik ojämnhet kan icke undvikas, allra minst då man såsom här är bunden vid de förut angivna utgångspunkterna, nämligen nu gällande avdragsbelopp samt avdragen enligt alternativ 1. I själva verket löpa de nuvarande avdra- gen ingalunda parallellt. Obankade ligga visserligen avdragsbeloppen i de fem ortsgrupperna på lika stort inbördes avstånd: 680 — 760 — 840 — 920 — 1000, likaså efter full bankning: 1 020 1 140 1 260 — 1 380 — 1 500, men vid ett taxerat belopp å t. ex. 1 600 kronor blir avdragsserien för de olika ortsgrupperna 1 020 —— 1 140 1 220 1 260 —— 1 300, alltså högst ojämn. En dylik ojämnhet märkes lättare, då tabellformen användes. I alternativ 1 a är ingenstädes serien så ojämn som enligt det nuvarande sy- stemet.

En anmärkning, som kan riktas mot tabellen enligt alternativ 1 a liksom ock mot övriga av kommittén uppgjorda tabellalternativ, är att i vissa skikt beskattningsbara beloppet ökas i snabbare takt än det taxerade beloppet (t. ex. i ortsgrupp III mellan 1 600 och 2 200 kronor). Ingenstädes blir dock stegringen i stort sett starkare än i proportionen 110 till 100; i praktiken måste på en punkt med 100 kronors mellanrum en höjning av det taxerade belop— pet å 10 kronor medföra en höjning av det beskattningsbara beloppet med 20 kronor (se till exempel vid 1 700 kronors taxerat belopp i ortsgrupp III). Jämfört med de ojämnheter, som enligt vad förut anförts förekomma vid system med fasta extra avdrag, är dock denna inadvertens, som icke med de givna förut omförmälda utgångspunkterna kan undvikas, av ringa betydel- se. Kommittén har haft till förfogande grafiska reproduktioner av tabellen i avseende å samtliga ortsgrupper. Betraktar man på dessa diagram hela området upp till 5 000 kronors taxerat belopp som en helhet, finner man kur- vorna vara så jämna som med hänsyn till omständigheterna rimligen kan begäras.

Enligt verkställda beräkningar skulle en tillämpning av alternativ 1 a med- föra en skattelindring i förhållande till alternativ 1 för de ogifta skattskyl- diga med låg inkomst, vilka beröras av ändringen, belöpande sig till c:a 26 miljoner kronor.

Kommittén har med beaktande av de olika sakliga och tekniska synpunk— ter, som kunna läggas på frågan, stannat vid att förorda användande av ta- bell enligt alternativ 1 a för bestämmande av beskattningsbart belopp för ensamstående i lägsta inkomstskikten. Rörande förslagets verkningar hän- visas till exemplen i tabell 1.

I detta sammanhang har kommittén övervägt frågan huruvida icke för likformighetens skull det hittillsvarande systemet för avdragens bestäm- mande skulle kunna icke blott för ensamstående skattskyldiga utan även för övriga kategorier skattskyldiga utbytas mot tabeller av den typ som före- slagits beträffande de ogifta. Överföringen i tabeller kun-de därvid, om man så ville, ske utan annan reell ändring, än att eventuellt den genom bank- ningsreglerna bildade tvära övergången vid bankningsgränsen från halv till hel skattskyldighet något mildrades. Att bibehålla det nuvarande avdrags— systemet (med bankning) för alla kategorier skattskyldiga utom en och för denna införa ett helt nytt system med tabeller för uttagande av beskattnings- bart belopp kan möjligen förefalla inkonsekvent. Ett tabellverk, som skulle omfatta alla tänkbara fall makar utan barn, med ett barn, två barn etc., ogift (änkling, änka, frånskild) med ett barn, två barn etc. —— skulle emel- lertid bliva utomordentligt vidlyftigt. Då härtill kommer, att vid kommu- nalbeskattningen bankningssystemet tillsvidare mäste bibehållas, har kom- mittén icke funnit anledning att föreslå tabeller i större utsträckning än som nödvändigt är. Det förtjänar påpekas, att överförande till tabeller av det nuvarande systemet utan ändring i sak kan ske i framtiden, därest ett sådant system skull-e befinnas lämpligt för beskattningen i allmänhet. Kommittén finner för sin del sannolikt, att beskattningsmyndigheterna, sedan de blivit förtrogna med tabellsystemet, skola finna detsamma bekvämare än systemet

med bankning. Redan nu användas i stor utsträckning för ändamålet ut- givna tabeller för utfinnandet av de beskattningsbara beloppen i de olika ortsgrupperna.

Av skäl, som i det föregående utvecklats, har kommittén funnit rättvist, att även ensamstående i högre inkomstskikt få vidkännas en skatteskärpning, som svarar mot den, som även med nu omförmälda lindningar enligt förslaget kommer att drabba ensamstående med låg inkomst.

Då lindringen i botten för de ensamstående skattskyldiga skett genom ök- ning av avdragen, har det synts följdriktigt att för åstadkommande av skärp- ningen längre upp i inkomstskikten successivt minska de enligt alternativ 1 beräknade avdragen. Detta synes lämpligast kunna ske enl-igt samma metod som för bottenskikten, d. v. s. genom användande av tabell, vilken direkt visar taxerat belopp, minskat med avdrag.

Innan kommittén övergår att motivera den valda metoden för vinnande av den åsyftade skatteskärpningen, torde vara lämpligt att redogöra för den närmare utformningen av det förslag kommittén härutinnan framlägger.

Tabellen för bestämmande av beskattningsbart belopp för ensamstående (och därmed indirekt även avdrag-en), vilken är intagen i författningstexten (sid 20 ff), kan sägas bestå av fyra olika delar.

I början —— upp till ett taxerat belopp ä 1 600 kronor i ortsgrupp I, 1 900 kronor i ortsgrupp II, 2 200 kronor i ortsgrupp III, 2 500 kronor i ortsgrupp IV och 2 800 kronor i ortsgrupp V —— mildras alternativ 1 på sätt för vilket förut redogjorts.

Sedan nyss angivna inkomstlägen nåtts i de olika ortsgrupperna, följer ett område upp till, från ortsgrupp I räknat, 5 000 5 100 — 5 200 — 5 300 — 5 400 kronor taxerat belopp, inom vilket helt tillämpas avdragen enligt al- ternativ 1.

Därpå följer ett område, där avdragens storlek kontinuerligt sjunker med 10 kronor för varje 100 kronor taxerat belopp. Denna reduktion av avdra- gen ned till 0 (något påskyndad i de högre ortsgrupperna) är avslutad, då det taxerade beloppet nått, från ortsgrupp I räknat, 14 000 — 14 300 14 600 —— 14 900 — 15 200 kronor.

Över sist angivna inkomstgränser vidtager slutligen ettområde, där den ensamstående skattskyldige icke får något avdrag alls; det taxerade beloppet blir tillika hans beskattningsbara belopp (om man bortser från eventuellt avdrag för ömmande omständigheter).

Det har beräknats, att den skatteökning i förhållande till alternativ 1, vil- ken sålunda skulle drabba ensamstående skattskyldiga med över c:a 5000 kronors taxerat belopp, skulle belöpa sig till sammanlagt c:a 1'2 miljon kro- nor (råknat å 1936 års skatteunderlag). Angående verkningarna för skatt- skyldiga i olika inkomstlägen hänvisas till exempelsamlingen (tabell I).

Det är givet att därest grundsatsen om skattefritt existensminimum skall anses innebära, att för en var fysisk person, oberoende av hans inkomstför- hållanden, det belopp, som är nödvändigt för hans uppehälle, skall undan-

8—377999.

tagas från beskattning, principen icke upprätthållits beträffande de skatt- skyldiga, som enligt förslaget skulle få sitt grundavdrag reducerat eller helt borttaget. Enligt kommitténs mening bör emellertid frågan om existeismi- nimum ses i samband med beskattningens utformning i övrigt. Även om i förevarande fall skatt beräknas å hela inkomsten utan att formellt existens- minimum därvid undantages, får den inkomst, som återstår efter det skatten betalats, anses tillräcklig för den skattskyldiges uppehälle. Huvudsakei har varit att åstadkomma en lämplig avvägning av skattebördan mellan ersam- stående och familjeförsörjare. Det bör för övrigt ihågkommas, att samma effekt i fråga om skatteskärpning kunnat nås på andra vägar, såsom genom en särskild skatt eller progressionsskärpning av den vanligaskat- ten i samband med ytterligare höjda avdrag för familjeförsörjare, utan att i dessa fall det såsom existensminimum ansedda beloppet behöit be- skattas.

Enligt vad förut sagts skall enligt förslaget tabellen med dess lindringrr och skärpningar i förhållande till alternativ 1 endast tillämpas å skattskyldiga, vilka ej åtnjuta familjeavdrag. Är den skattskyldige gift (med eller utan barn) eller är han ogift (änkling, änka, frånskild) och har barn, för vilket avdrag medgives, får han det vanliga grundavdraget, bestämt enligt alternativ 1. Detta i och för sig naturliga förhållande medför" vissa anmärkningsvärda konsekvenser, vilka dock enligt kommitténs uppfattning icke äro av sådan betydelse, att de utgöra hinder för förslagets genomförande.

Till en början skulle mot förslaget kunna erinras, att genom den skärpta beskattningen av ensamstående i högre inkomstlägen skillnaden i skatt för ensamstående och för gift skattskyldig utan barn blir väl stor, särsklt om man jämför med skatteskillnaden mellan sistnämnda skattskyldig och en fa- milj med ett barn. Då en ungkarl med en inkomst över 14 000—15 000 kronor gifter sig, får han icke blott igen sitt eget förlorade avdrag (enligt alternativ 1) utan bekommer även det efter höjningen rätt stora hustruavdraget. Om sedan makarna få ett barn, erhålla de visserligen ett barnavdrag, men detta är be- tydligt mindre än hustruavdraget. Själva äktenskapets ingående kommer där- igenom att premieras särskilt kraftigt i de högre inkomstlägena. Emellertid torde påvisade förhållande ej anses böra tillmätas alltför stor betydelse I de talrika fall, där sambeskattningsprincipen medför skatteskärpning på grund av progressionen, kommer tvärtom detta ökade avdrag vid äk- tenskapets ingående att på ett effektivt sätt motverka principens olä— genheter.

Vidare kan såsom en viss olägenhet framhävas det faktum, att differentie- ringen i skattebördan mellan ensamstående och familjeförsörjare blir förhål- landevis mindre i de allra högsta inkomstlägena än i inkomstskikten upp till c:a 20 000 kronor. För en skattskyldig med t. ex. 200 000 kronors inkomst är förlusten av ett avdrag å c:a 1 200 kronor av relativt ringa betydelse. Ett kon- sekvent fullföljande av systemet hade möjligen lett till att skatteskärpningen i tabellen fortsatt på det sätt att avdragen vid den punkt, där de äro nere i 0, förbytts i tillägg till det taxerade beloppet, vilka växt i samma takt (10 kronor

per 100 kronor taxerat belopp) som avdragen tidigare minskat. Enligt ett av kommittén under utredningen behandlat, på nämnda sätt uppbyggt alter- nativ skulle tilläggen vid ett taxerat belopp å c:a 64 000 kronor ha maxime- rats, så att de icke någonsin överstigit 5000 kronor. Då emellertid vid en' dylik skärpning av skatten för de ensamstående skillnaden i skattebörda mel- lan dem och gifta skattskyldiga utan barn skulle ha blivit alltför stor, hade man måst modifiera avdragen även för sistnämnda kategori. Därmed hade man varit inne på omläggningar i skattebördan, vilkas konsekvenser det bli- vit svårt att överblicka. Rent psykologiskt torde dessutom ett system, enligt vilket man nöjer sig med att borttaga avdragen, mötas med mera förstå- else av dem, som beröras av åtgärden, än ett system, i vilket dessutom gö- res tillägg å inkomsten för mätande av skattskyldigheten.

Det ligger i sakens natur, att de regler, som fastställas på ifrågavarande område, måste liksom i flera andra avseenden inom skattelagstiftningen bliva ganska schablonartade. Hänsyn till rättsligen grundad eller faktisk försörj- ning av andra närstående än dem för vilka familjeavdrag medgives har icke kunnat tagas i annan mån än reglerna om avdrag för periodiskt understöd samt avdrag för ömmande omständigheter medgiva. Det är givet, att en utök- ning av skattskyldigheten för viss kategori skattskyldiga, i förevarande fall ogifta (änklingar, änkor, frånskilda), kan i individuella fall komma att kän- nas såsom orättvis av de närmast berörda, till och med någon gång verka stötande för allmänheten. Ett barnlöst äktenskap upplöses genom hustruns död, har mannen c:a 15 000 kronors inkomst eller mera, mister han då på en gång icke blott hustruavdraget utan även sitt eget avdrag. Ett liknande för- hållande inträdei för en änkling eller änka, då yngsta barnet just överskii- dit avdragsåldern (enligt kommitténs förslag 18 år). Förändringar av detta slag öka icke alltid skatteförmågan hos den skattskyldige; i en del fall, så- som om i det sist anförda exemplet barnet påkostas högre utbildning, torde den rentav minskas. Det är dock att märka, att totalförlusten av det egna grundavdraget icke inträder förrän vid c:a 15 000 kronors inkomst och att minskningen av detsamma icke blir kännbar förrän vid c:a 8000 kronors inkomst. De mest ömmande fallen beröras sålunda icke av de ändrade av- dragsbestämmelserna.

Beträffande övriga fall har kommittén diskuterat olika möjligheter att giva lindring där sådan får anses vara av förhållandena påkallad. En tanke att i alla de fall, där ensamstående viss tid fullgjort underhållsskyldighet mot barn, utesluta vederbörande från stadgandets tillämplighetsområde och låta honom få hela livet behålla det grundavdrag (enligt alternativ 1), som han förut haft, har måst övergivas. En dylik generell bestämmelse kan knappast försvaras, om ej de befolkningspolitiska synpunkterna skola få en mycket dominerande betydelse. Sedan i det nämnda fallet barnen vu rit upp och försörja sig själva, torde faderns eller moderns skatteförmåga i allmänhet icke skilja sig från den barnlöses. Att låta den skattskyldige behålla det ti- digare grundavdraget vissa angivna år efter det familjeavdraget upphört torde icke heller vara lämpligt. Fallet är ju icke stort annorlunda än det

som inträffar, då båda makarna leva och barnen kommit över avdragsål- dern. Även har dryftats möjligheten att införa ett särskilt avdrag, jämställt med avdraget vid ömmande omständigheter, som skulle kunna efter beskatt- ' ningsnämnds beprövande medgivas i fall, då den skattskyldiges ordinära av- drag minskats utan att hans skatteförmåga samtidigt blivit ökad. Det har emellertid icke ansetts tillrådligt att ytterligare komplicera avdragssyste- met genom en dylik bestämmelse, vars tillämpning dessutom skulle bereda beskattningsnämnderna stora svårigheter. Kommittén har efter övervägande av samtliga omständigheter funnit de i det föregående anmärkta olägen- heterna av ett undantagslöst tillämpande av det föreslagna avdragssyste- met icke vara av den räckvidd att de böra hindra antagande av detsam- ma. Olägenheterna, som endast beröra skattskyldiga med någorlunda god inkomst, torde väl i de flesta fall vara av övergående karaktär. I verk- ligt ömmande fall torde stadgandet i 17 å andra momentet förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt enligt vilket avdrag med högst 1 000 kronor efter beskattningsnämnds beprövande må tillerkännas den skatt- skyldige, om hans skatteförmåga är nedsatt på grund av bl. a. underhåll av andra närstående än barn, för vilka familjeavdrag är medgivet kunna tillämpas.

Beträffande spörsmålet om ytterligare lättnad åt barnrika fa— milj er har kommittén upptagit befolkningskommissionens förslag om för- höjt avdrag för det tredje och de följande barnen. Kommittén har dock fun- nit sig böra föreslå, att höj-ningen begränsas till omkring 50 0/0 av avdragen för de första båda barnen. Enligt kommitténs uppfattning motiverar den med familjen-s tillväxt starkt ökade försörjningsbördan väl den föreslagna av- dragshöjningen. Det bör också framhållas, att denna lättnad åt de större fa- miljerna betyder mycket litet ur statsfinansiell synpunkt; enligt gjorda beräk- ningar skulle minskningen i skatteintäkten för hela riket icke komma att överstiga 03 miljon kronor. Det kan måhända icke med bestämdhet på- stås, att just tillkomsten av ett tredje barn medför en mera markerad påfrest- ning för familjerna-s ekonomi än vad de föregående barnen gjort. Vill man emellertid söka uppnå en effektiv lindring åt dem av de barnrikarc familjerna, som över huvud kunna hjälpas avdragsvägen, och tillika ej göra systemet alltför invecklat, torde enligt kommitténs mening den angivna lösningen kunna anses vara tillfredsställande.

Det torde vara lämpligt att här giva en kort sammanfattning av kommit— téns förslag till skattefria avdrag vid statsbeskattningen.

1. Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsam- mans med sin hustru eller som haft hemmavarande eller av den skatt— skyldige helt eller delvis underhållet barn under 18 år, vilket icke haft minst 450 kronors inkomst, är berättigad till såväl grundavdrag som familjeavdrag. Avdragens storlek framgår av efterföljande sammanställ- ning:

Ortsgrupp

I II III lV V

Grundavdrag och familjeavdrag för hustru, K r 0 n 0 r

vartdera .................................. 600 640 680 720 760 Familjeavdrag för de två första barnen, vartdera 460 500 540 580 620 Familjeavdrag för de övriga barnen, vartdera.. 700 760 820 880 940

Ä dessa avdragsbelopp åtnjutes bankningsdel enligt vanliga regler.

2. För annan skattskyldig än under 1 sagts (ensamstående) bestämmes ortsavdrag (grundavdrag) på sätt framgår av en vid förordningen fogad ta- bell. Ur tabellen kan direkt avläsas det taxerade beloppet efter avdrag. Detta utgör, utom i de fall då extra avdrag för ömmande omständigheter medgivits, tillika beskattningsbart belopp.

Därest man sammanfattar de i det föregående lämnade uppgifterna angå- ende de beräknade verkningarna å skatteunderlaget av de föreslagna änd- ringarna i avdragens storlek, befinnes skatteförlusten (avseende 1936 års skatteunderlag och- nämnda år debiterade statsskatter och kommunal pro- gressivskatt) uppgå till c:a 22 miljoner kronor (14 0/0 av hela inkomst-

skatten) .

Kommunalslcatteberedningen har meddelat kommittén, att vad denna för statsbeskattningens del föreslagit beträffande omläggningen av de skattefria avdragen icke synes vara ägnat att försvåra lösningen av frågan för kom- munalbeskattning—ens vidkommande.

Ifråga om sättet för åstadkommande av skattedifferen- tiering efter dyrhetsförhållanden har kommittén, såsom fram- gått re_dan av det föregående, förutsatt bibehållande av det bestående syste- met, enligt vilket samtliga orter i riket äro med hänsyn till avdragens stor- lek efter levnadskostnadernas höjd indelade i fem ortsgrupper.

Orternas indelning i ortsgrupper verkställes av socialstyrelsen för fem år i sänder i enlighet med de närmare föreskrifter, som för varje gång medde— las av Kungl. Maj:t. Nu gällande indelning är fastställd 1935 (SFS nr 16) och gäller åren 1935—1939.

Beträffande dyrortsgrupperingen har 1936 års Iönekommitté nyligen fram- lagt ett principbetänkande (Statens off. utredn. 1937: 32), vilket naturligen i första hand avser lönegrupperingen. Lönekommittén har därvid i avseende å spörsmålet om periodiciteten i ortsgrupperingarna gjort ett uttalande som berör skattegrupperingen och som sålunda i förevarande sammanhang är av intresse. Lönekommittén, som under förutsättning, att löneregleringsperioder- na icke göras alltför långa, avstyrkt generell omgruppering mellan löneregle— ringstillfällena, har i samband därmed ifrågasatt, om icke även för skatte-

grupperingen den mekaniska femårsregeln borde övergivas och revision äga rum, endast då avsevärda förskjutningar i den relativa dyrheten uppen- barligen inträtt. Lönekommittén har ansett det önskvärt, om vid den på- gående skatterevisionen nämnda regel kunde upptagas till omprövning med beaktande även av den psykologiska press till företagande av olämpliga löne— grupperingar, som regeln medfört.

Skattekommittén har för sin del så mycket mindre haft anledning att gå in på frågan om principerna för ortsgruppsindelningen, om lämpliga antalet ortsgrupper vid skattedifferentieringen eller dylikt, som någon ändring i dessa avseenden, därest sådan anses nödvändig, icke lämpligen bör äga rum fri— stående för statsbeskattningens del. Sedan kommunalskatteberedningcn slut- ligen utrett frågan om familjebeskattningen, torde nyss berörda spörsmål böra upptagas till gemensam behandling. Därvid torde även få dryftas den av lönekommittén berörda frågan om periodiciteten i ortsgrupperingarna och ge- mensamma principer därvidlag beträffande löner och skatter.

Höjning av åldersgränsen för barnavdrags åtnjutande m. m.

Befolkningskommissionen.

Befolkningskommissionen har föreslagit, att åldersgränsen för barn, för vilka familjeavdrag må erhållas, höjes från nuvarande 16 år till 18 år. Avdrag skulle i enlighet härmed få åtnjutas för hemmavarande eller av den skatt- skyldige helt eller delvis underhållet barn, som ej före taxeringsårets ingång fyllt 18 år, och som ej självt haft viss inkomst.

Efter att ha erinrat om att åldersgränsen under ett tidigare skede av skat- telagstiftningen varit 21 år och därefter en period 18 år anför kommissio- nen, att den sedan år 1928 gällande 16-årsgränsen måste betecknas såsom i vissa fall alltför låg samt att i den mån barnavdragen ökades, jämväl grän- sens betydelse Ökades. Ju större den skattelättnad vore, som avdraget medför— de, desto starkare förnummes också ökningen av skattebördan, när avdraget upphörde. Särskilt kännbar bleve skatteökningen, om den inträffade under en period, då föräldrarnas försörjningsbörda vore mera än vanligt stor. Det- ta vore merendels förhållandet under de sista åren innan barnen kunde för- sörja sig själva, i synnerhet om de under dessa år erhölle högre utbildning av ett eller annat slag. Samma förhållande inträffade ofta i arbetarklas- sen under depressionstider, då ungdomsarbetslösheten vore stor. Från dyli- ka synpunkter kunde en allmän höjning av åldersgränsen från 16 till exem- pelvis 21 år ifrågasättas. Emellertid torde det vara jämförelsevis sällan före- kommande, att barnens försörjning bestredes av föräldrarna, sedan de fyllt 18 år. Vidövervägandet av den nu behandlade frågan borde hänsyn jämväl tagas till verkningarna av den av kommissionen föreslagna särskilda skatt, från vilken avdrag eller befrielse vore avsedd att erhållas även sedan har- nen vuxit upp.

Kommissionen har vidare påpekat, att ett samband anses föreligga mellan den åldersgräns, som gäller för erhållande av barnavdrag, och den gräns, från vilken hemmavarande barn, vilka sysselsättas i den skattskyldiges jord- bruk eller rörelse, skola få räknas till arbetspersonalen.

Beträffande detta spörsmål anför kommissionen: »I allmänhet är det en avsevärd fördel för sådana näringsidkare att få räkna sina barn till arbetspersonalen, eftersom de då äga från sin intäkt av- draga hela sin kostnad för barnen, således jämväl kost och husrum. Dylik kostnad är normalt betydligt större än det familjeavdrag, som erhålles för barnet, i den mån sådant avdrag ifrågakommer. Enligt förslaget blir förmå- nen av att få räkna barn till arbetspersonalen relativt sett mindre än nu, efter- som grundavdraget för barnet såsom särskild skattskyldig och föräldrarnas familjeavdrag för barnet, om detta ej är skattskyldigt, bliva lika stora, men en förmån kommer dock att kvarstå, framför allt på den grund att skatt- skyldighetsgränsen för barnet inträder först vid 600 kronors taxerad inkomst. Det synes svårt att finna någon betydelsefull reell grund för sambandet mel- lan de båda gränserna. Att i ett fall ett hemmavarande barn anses göra den nytta för sig, att det får räknas till arbetspersonalen, utgör intet skäl, varför i ett annat fall föräldrarna, där de underhålla barnet utan att det ekonomiskt sett gör rätt för sig, skulle gå miste om barnavdrag. Mot bestämmelsen att hemmavarande barn, som fyllt 16 år och som utför arbete i den skattskyldiges jordbruk eller rörelse, skall få räknas till arbetspersonalen torde i och för sig intet vara att erinra. Vid 16 års ålder är för de flesta barn skolgången avslutad, och barnen göra vanligen, om de arbeta i föräldrarnas jordbruk eller rörelse, så stor nytta, att de böra kunna likställas med lejd arbetsperso- nal.»

Befolkningskommissionen har slutligen föreslagit en höjning av storleken av den egna inkomst för barnet, som ej får överskridas, därest föräldrarna skola få tillgodogöra sig avdrag för barnet, från 450 kronor till 600 kronor.

. Kommissionen erinrar om att den nu gällande gränsen från början var moti— verad med att det inkomstbelopp, som skulle angivas, borde vara lika stort som familjeavdraget för barnet. Detta avdrag var, då beloppet fixerades till 450 kronor, i samtliga ortsgrupper 300 kronor, vilket efter verkställd bank- ning motsvarade högst 450 kronor. Då familjeavdragen sedermera differen- tierades, bibehölls emellertid det ifrågavarande beloppet oförändrat. Detta belopp syntes nu skäligen böra höjas till 600 kronor; en motivering till för- slaget härom kunde finnas i den omständigheten, att sistnämnda belopp be- tecknade den inkomstgräns, från vilken taxering skall företagas.

Yttrandena.

Befolkningskommissionens förslag om höjning av åldersgränsen för barn- avdrags erhållande från 16 till 18 år har tillstyrkts av kammarrätten, social- styrelsen, statskontoret och nio länsstyrelser. Tre länsstyrelser ha förordat bibehållande av den nuvarande åldersgränsen. Åldersgränsen 21 år har för- ordats av två länsstyrelser. Även överståthållarämbetet har uttalat sig till

förmån för denna åldersgräns; ämbetet har emellertid alternativt föreslagit, att rätt till avdrag uttryckligen skulle stadgas för sådana barn, som fyllt 18 år och vilka utbildas på den skattskyldiges bekostnad. Riksräkenskapsverket har ifrågasatt, huruvida man icke, i ändamål att göra den praktiskt genom- förbara skattedifferentieringen så effektiv som möjligt, skulle kunna i sam- band med vidtagandet av omregleringen av de skattefria avdragen ändra bestämmelserna'angående rätten till barnavdrag därhän, att skattskyldig utan inskränkning medgåves rätt till avdrag för varje i livet varande barn.

Kammarrätten har i sitt yttrande bland annat upptagit frågan om stor- leken av det belopp av egen inkomst för barnet, vilken ej får överskridas, om familjeavdrag för barnet skall erhållas. Härutinnan anför kammarrätten bland annat:

»Rätteligen borde ifrågavarande belopp bestämmas till det efter bankning framkomna familjeavdraget för barn i den ortsgrupp, varom fråga är, eller eventuellt av hänsyn till skattetekniska skäl till viss medeltalssiffra, men i så fall borde familjeavdraget för barn alltid efter bankningen minskas med har- nets egen inkomst. Ett dylikt förfaringssätt kan helt naturligt av skattetek- niska skäl icke tillrådas, utan det torde vara nödvändigt att på ifrågavarande område åtnöjas med ett mera schablonmässigt tillvägagångssätt och faststäl- la ett för alla skattskyldiga och ortsgrupper lika stort belopp.»

Kammarrätten har vidare uttalat sig om det fall, att barnet är anställt hos någon av föräldrarna, ingår bland deras arbetspersonal och således föräld- rarna, om barnet fyllt 16 år, jämlikt 22 & kommunalskattelagen (punkt 6 i anvisningarna till samma paragraf) samt 29 & nämnda lag (punkt 9 i an— visningarna) äga avräkna barnets avlöning bland driftkostnaderna i deras verksamhet. Kammarrätten påpekar, att barnet dock skulle bliva skattskyl- digt för sin inkomst endast om denna uppginge till 600 kronor. Därest nu stadgades, att åldersgränsen för familjeavdrag för barn höjdes till 18 är allt under det att den i lagen fastställda minimiåldern av 16 år för rätten att inräkna hemmavarande barn bland föräldrarnas arbetspersonal bibehölles —. samt föräldrarna tillerkändes rätt till familjeavdrag även för barn med in- komst upp till 600 kronor, uppkomme under vissa förhållanden _— om och i den mån barn i ålder 16—18 år hade inkomst, som understege 600 kronor —— en tredubbel skattefrihet, nämligen dels för föräldrarna genom rätten att inräkna avlöning till barn i ålder 16—18 år bland driftkostnaderna i deras verksamhet, dels för desamma genom rätten till familjeavdrag för barn under _18 år, dels ock för barnet för dess inkomst.

På grund av vad sålunda anförts talade enligt kammarrättens mening syn- nerligen starka skäl emot en höjning av ifrågavarande belopp från 450 kronor till 600 kronor, i det att därigenom i alltför stor utsträckning möjlighet be- reddes till dubbel och understundom tredubbel skattefrihet för vissa inkom- ster. Då det icke torde vara möjligt att skipa en absolut rättvisa på detta om- råde, så att å ena sidan avdragsrätten kunde för alla fall till fullo utnyttjas samt å andra sidan obehörig skattefrihet förhindrades, torde den enda fram- komliga vägen vara den att söka en medelväg. Såvitt kammarrätten kunde

finna, stode valet här allenast mellan beloppen 450 och 600 kronor, därvid kammarrätten för sin del ansåge det försiktigast att bibehålla beloppet 450 kronor oförändrat.

Hur det slutliga avgörandet härvidlag än träffades, torde det dock enligt kammarrättens uppfattning vara ovillkorligen nödvändigt att — med hänsyn till den för tillgodonjutande av familjeavdrag för barn bestämda åldersgrän- sens höjning över 16 år _ antingen höja jämväl åldersgränsen för hemmava- rande barns hänförande till arbetspersonal från 16 till 18 år eller vidtaga så- dan ändring av punkt 6 i anvisningarna till 22 å kommunalskattelagen, att föräldrar tillerkändes rätt till avdrag för avlöning till barn, som hänföres till arbetspersonalen i av föräldrarna bedriven verksamhet, endast under förut- sättning att barnets inkomst i och för sig eller jämte annan dess inkomst uppginge till skattepliktigt belopp och jämväl bleve beskattat till kommunal- skatt, resp. statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

I likhet med kammarrätten ha två länsstyrelser ifrågasatt förhöjning av åldersgränsen för hemmavarande barns hänförande till arbetspersonal från 16 till 18 år.

En länsstyrelse har föreslagit, att familjeavdrag icke skall åtnjutas för barn, som varit anställt i den skattskyldiges förvärvsverksamhet.

Kommittén.

Befolkningskommissionens förslag om höjning av åldersgränsen för barn, för vilka familjeavdrag må erhållas, från nuvarande 16 år har såsom framgår av det föregående tillstyrkts av myndigheterna med endast några få undantag. Inom kommittén har ingen tvekan rått därom, att den nuvarande gränsen 16 år får i många fall anses alltför låg och att någon höjning av densamma är väl motiverad ur allmänna rättviseprincip-er. Det är visserligen riktigt, att för en stor del skattskyldiga höjningen av avdragsåldern icke —— åtminstone under tider av god arbetstillgång —— skulle bliva av större värde, enär deras barn redan vid 16-årsåldern eller strax därefter försörja sig själva, varför familjeavdag för dem ändock icke skulle ha erhållits. För andra skattskyldiga, vilkas barn under dessa år erhålla högre utbildning, skulle däremot åtgärden få mycket stor betydelse. Såsom befolkningskommissionen påpekat, skulle den skatteökning, som uppkommer, då barnet passerat åldersgränsen för av- drag, bliva ännu mera kännbar än förut för familjeförsörjaren, sedan barn- avdragen ökats.

Kommittén har liksom befolkningskommissionen och flertalet av de hörda myndigheterna icke velat föreslå höjning av åldersgränsen längre än till 18 år. Principiellt kunde det möjligen försvaras, att föräldrar, som även efter det barnen fyllt 18 år sörja för deras underhåll och uppfostran, tillerkändes familjeavdrag för dem. I flertalet fall försörja emellertid barnen vid nämnda ålder sig själva, i många fall dessförinnan, och de betala själva skatt för sin inkomst. På grund härav torde 18-årsgränsen få anses vara den lämpligaste. Kommittén har icke heller kunnat helt bortse från den synpunkten att på- kostandet av högre utbildning åt barn i viss män kan betraktas såsom en

kapitalplacering, varigenom barnets blivande försörjningsmöjlighet i de flesta fall blir större än om själva kapitalet kommit barnet till godo. Skäl lära därför saknas att utöver viss gräns i beskattningsavseende gynna ifråga- varande barn i jämförelse med dem som tidigt komma ut i förvärvsarbete.

På grund av det statistiska materialets ofullständighet kan ej med visshet beräknas vad höjningen av avdragsgränsen från 16 till 18 år skulle betyda för statsverket i form av minskad skatt. Enligt kommitténs antagande skulle skatteförlusten icke komma att överstiga 06 miljon kronor.

Kommittén har vidare till behandling upptagit spörsmålet, huruvida höj- ningen av åldersgränsen bör medföra ändringar i fråga om rätten att inräkna hemmavarande barn bland föräldrarnas arbetspersonal. Såsom befolknings- kommissionen anfört torde principiellt intet vara att erinra mot den nu gäl- lande bestämmelsen, att hemmavarande barn, som fyllt 16 år och som utför arbete i den skattskyldiges jordbruk eller rörelse, skall få räknas till arbets- personalen. Därest nu åldersgränsen för barnavdrag höjes till 18 år men den nyssnämnda gränsen 16 år för rätten att räkna barnen till arbetspersonalen bibehålles, uppkommer emellertid, på sätt kammarrätten i sitt yttrande ut— vecklat, under vissa förhållanden en skattebefrielse, som kan bliva till och med tredubbel. Av de utvägar, som kunna tänkas för undanröjande av detta missförhållande, har kommittén för sin del i huvudsak anslutit sig till ett av kammarrätten framfört alternativt förslag till lösning av spörsmålet. Kom- mittén föreslår således, att hemmavarande barn, som fyllt 16 men ej 18 år och sysselsättas i föräldrarnas jordbruk eller rörelse, skola anses tillhöra arbetsper- sonalen endast under förutsättning, att barnets inkomst av arbete eller eljest är så stor att skatteplikt för barnet enligt kommunalskattelagen föreligger. Beträffande hemmavarande barn över 18 år och und—er 16 år föreslås icke nå- gon ändring i nu gällande bestämmelser. I fråga om barnen mellan 16 och 18 år skulle alltså följande komma att gälla. Uppgår inkomsten (från arbetet eller eljest) till belopp över skattepliktsgränsen 600 kronor, få föräldrarna rätt att inräkna avlöning (kontant och in natura) bland driftkostnaderna; däremot få de icke familjeavdrag för barnet (men barnet får grundavdrag). Om barnets inkomst ej är så stor som nyss sagts, få föräldrarna ej rätt att avdraga avlöningen såsom driftkostnad men erhålla å andra sidan familje- avdrag för barnet (även om barnets avlöning i penningar och naturaförmåner överstiger 450 kronor men ej 600 kronor, ty lönen skall lika litet som i det fall att barnet ej fyllt 16 år upptagas såsom skattepliktig inkomst för barnet). Jordbrukare och rörelseidkare kunna icke, därest förslaget genomföres, anses i något avseende få sin ställning i skattehänseende försämrad vid jämförelse med beskattningen enligt gällande grunder.

Beträffande frågan om eventuell ändring i storleken av det belopp, vartill barnets egen inkomst högst får uppgå för att familjeavdrag må erhållas för barnet, har kommittén efter övervägande av de synpunkter, som anförts röran- de frågan av befolkningskommissionen och kammarrätten, beslutat föreslå att beloppet 450 kronor bibehålles oförändrat. Det är lätt att inse, att föräldrar, vilkas barn har en egen inkomst å t. ex. 500 kronor, anse det orättvist, att de

fördenskull gå miste om det ofta åtskilligt högre barnavdraget. Å andra sidan har det synts kommittén betänkligt att ytterligare utsträcka skattefriheten för barns inkomster.

Kammarrätten har i sitt yttrande över befolkningskommissionens betän- kande framhållit vikten av att —— oavsett vilken åldersgräns, som bestämmes för familjeavdrag för barn större klarhet än hittills skapas rörande ej mindre rätten till extra avdrag i ömmande fall för kostnad för barn, för vilka familjeavdrag ej kan erhållas, än även rätten till avdrag för periodiskt under- stöd till barn i ålder ovanför den för familjeavdrag för barn bestämda ålders- gränsen. Till det förstnämnda spörsmålet skall kommittén återkomma i det följande. Vad angår rätten till avdrag för periodiska understöd har kommit- tén för avsikt att under ett senare skede av utredningen i ett samman- hang upptaga samtliga spörsmål berörande detta ämne.

Kommittén har funnit sig böra föreslå ändringar beträffande ännu ett spörsmål, som berör familjeavdragen för barn, nämligen frågan om barnavdrag i de fall, då föräldrarna icke äro gifta med varandra, eller, ehuru gifta med varandra, leva å t 5 k i 1 (1 a.

Enligt gällande bestämmelser åtnjutes familjeavdrag för barn av skatt- skyldig för hemmavarande eller av den skattskyldige helt eller delvis under- hållet barn under 16 år, vilket icke haft minst 450 kronors inkomst.

Vidare stadgas (16 ä 1 mom. förordningen om statlig inkomst- och förmö- genhetsskatt samt 48 ä 2 mom. kommunalskattelagen), att för barn, vilkas föräldrar icke varit under beskattningsåret gifta med varandra eller, ehuru gifta med varandra, levt åtskilda, skall, därest enligt nu givna bestämmelser båda föräldrarna skulle vara berättigade till avdrag för barnet, avdraget till- komma fadern, om denne haft barnet i sin vård under hela eller större delen av beskattningsåret, men eljest modern.

Sistnämnda bestämmelse härrör ursprungligen från år 1919, då vittgående ändringar i fråga om familjebeskattningen gjordes i förordningen om in- komst— och förmögenhetsskatt. 1919 års stadgande var av följande lydelse:

»För barn, vilkas föräldrar båda leva men icke äro gifta med varandra, skall, därest enligt ovan givna bestämmelser båda föräldrarna skulle vara be- rättigade till avdrag, endast modern eller, om barnet vistas hos fadern, en- dast denne åtnjuta avdrag.»

I det förslag av inkomstskattesakkunniga, som låg till grund för stadgan- det, motiverades detta på följande sätt:

»De sakkunniga anse, att i lagen böra införas bestämmelser för att hindra, att två personer erhålla avdrag för samma barn. Vid avfattande av bestäm- melse härom måste man komma ihåg, att den skall avse icke blott ogifta utan även frånskilda, vilka kunna vara omgifta, varigenom ett flertal olika kom- binationer kan uppstå. Därest ingen undantagsbestämmelse införes, skulle båda makarna bliva avdragsberättigade, när barnet vistas hos endera av dem och den andra bidrager till barnets underhåll eller ock barnet vistas hos en

tredje person, men underhålles av båda föräldrarna. Då det vanligen kom- mer att röra sig om barn utom äktenskapet och modern är sådant barns måls- man, har det synts lämpligast att låta modern i de tvivelaktiga fallen åtnjuta avdrag, utom när barnet vistas hos fadern, då denne blir avdragsberättigad, även om modern bidrager till barnets underhåll.

I vissa fall kan det synas berättigat, att även den av föräldrarna, som en- ligt förut givna bestämmelser icke skulle erhålla barnavdrag, får åtnjuta nå- gon nedsättning i sin skattebörda på den grund, att han bidrager till sina barns underhåll. De sakkunniga föreslå därför en sådan formulering av be- stämmelsen rörande de ömmande omständigheter, som kunna föranleda av- drag utöver de regelrätta avdragen, att därigenom taxeringsmyndigheten er- håller möjlighet att bereda lättnad för skattskyldig, som har underhållsskyl- dighet för barn utan att enligt de allmänna reglerna om barnavdrag kunna erhålla avdrag för dem.»

I och med den nya skattelagstiftningen 1928 fick stadgandet den nuvaran- de lydelsen. I anledning av vad de sakkunniga i andra stycket av det cite- rade yttrandet anfört må erinras om att enligt gällande bestämmelser allt— jämt bland de ömmande omständigheter, som kunna medföra extra avdrag, upptages »underhåll av andra närstående än barn, för vilka familjeavdrag är medgivet».

De civilrättsliga bestämmelserna om föräldrars underhållsplikt mot barn innehållas i lagen den 11 juni 1920 om barn i äktenskap och lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap. I båda dessa lagar stadgas skyldighet för en var av föräldrarna att efter sin förmåga taga del i kostnaden för barns underhåll. Leva föräldrarna till barn i äktenskap åtskilda på grund av sönd- ring eller efter vunnen hemskillnad, eller är deras äktenskap upplöst, är den av föräldrarna, som ej har vårdnaden om barnet, skyldig att betala under- hållsbidrag. Har ingendera av föräldrarna vårdnaden om barnet, åligger sådan skyldighet bägge föräldrarna. För barn utom äktenskap skall fader eller moder, som ej har vårdnaden om barnet, betala underhållsbidrag.

Under senare tider har icke sällan försports missnöje med nuvarande reg- ler för barnavdragens fördelning mellan ogifta eller frånskilda föräldrar. Den av föräldrarna, som ej har vårdnaden om barnet men bidrager till dess underhåll, har ansett sig missgynnad av bestämmelserna. Då vårdnaden om barn utom äktenskap regelmässigt tillkommer modern och även beträf— fande barn i äktenskap barnen efter skilsmässa i de flesta fall torde stå under moderns vårdnad, är det mestadels från faderns sida klagomålen kom- ma. Fadern har därvid ansett sig så mycket mera missgynnad som han en- ligt gällande bestämmelser icke får avräkna underhållsbidragen till barnen såsom periodiskt understöd. Såsom dylikt rfår nämligen icke avdragas vad som utgått till annans undervisning eller uppfostran. Det har även påpe- kats, att modern, som kommer i en gynnsam ställning även därigenom, att underhållsbidragen ej utgöra skattepliktig inkomst för barnen, ofta icke kan helt utnyttja barnavdraget.

Vid bedömandet av ifrågavarande spörsmål har kdmmittén till en början

beaktat, att förhållandena i avseende å underhållsskyldighetens fastställande och fullgörande ganska avsevärt förändrats under de sista decennierna. Så- väl i fråga om barn utom äktenskap som —— i anledning av hemskillnad eller äktenskapsskillnad — beträffande barn i äktenskap ägnas underhållsfrågor- na grundlig utredning (även ex officio från domstolens sida). I de fall, då frivilligt avtal rörande underhållsskyldigheten träffas, förstår numera nästan undantagslöst den part, som behåller barnet, att väl hävda sina ekonomiska intressen; beträffande barn utom äktenskap erfordras för avtals giltighet barnavårdsmans godkännande. Genom förbättrade exekutionsmöjligheter, särskilt genom införande av rätt till införsel i lön och pension för förfallna underhållsbidrag, har möjligheten att utbekomma bidragen väsentligt ökats. Det torde numera höra till undantagen att icke båda föräldrarna få dela bör- dan för barnets uppehälle och uppfostran.

Kommittén har efter övervägande av nu berörda omständigheter funnit sig böra föreslå den ändring i gällande bestämmelser, att för barn, vilkas föräldrar icke varit under beskattningsåret gifta med varandra eller, ehuru gifta med varandra, levt åtskilda, skall, därest enligt förut omtalade bestämmelser båda föräldrarna skulle vara berättigade till avdrag för barnet, en var av föräldrar— na erhålla halvt avdrag.

Att träffa absolut rättvisa i dessa fall är icke möjligt. Det skulle nämligen förutsätta, att man kunde uppdela avdraget i proportion till föräldrarnas un— derhållsprestationer, men dessa kunna icke lätt mätas i vad avser den av föräldrarna, som har barnet hos sig. Det ligger då onekligen närmare till hands att antaga att underhållsskyldigheten verkligen fullgöres i enlighet med lagens föreskrift, således efter vars och ens förmåga. Sker så, bör även avdraget för barnet delas lika. Kommittén vågar hålla före att dess förslag för det stora flertalet fall kommer rättvisan närmare än vad fallet är med den nu gällande ordningen. Det bör framhållas, att om någon av föräldrar- ua icke alls (eller endast i ringa mån) bidrager till barnets underhåll vare sig av bristande vilja eller förmåga eller därför att tiden för underhållsskyl- digheten gått till ända —, den andre av föräldrarna får fullt avdrag för har- net. Rörande utformningen av förslaget i övrigt på denna punkt hänvisas till specialmotiveringen för författningstexten (sid. 259).

Beträffande den skärpning i beskattningen för ensamstående skattskyldiga med högre inkomst, varom kommittén framlägger förslag, medför den sist föreslagna författningsändringen den betydelsefulla konsekvensen, att så snart en ogift (frånskild etc.) skattskyldig i någon mån fullgör underhålls- skyldighet mot barn, som ej är i hans vårdnad, och således får halvt avdrag för barnet, han därigenom för egen del erhåller grundavdrag som andra fa- miljeförsörjare och undantages från tabellens tillämpningsområde.

De ändringsförslag, som av kommittén ifrågasatts beträffande åldersgrän- serna för åtnjutande av barnavdrag och för rätt att hänföra hemmavarande barn till arbetspersonal ävensom rörande fördelning av barnavdrag mellan ogifta eller frånskilda föräldrar, ha av kommittén förelagts kommunalskatte— beredningen.

Beredningen har i fråga om ett femtiotal landskommuner och några städer verkställt undersökning rörande den minskning i antalet skattekronor samt den stegring av utdebiteringsprocenten, som höjningen av avdragsgränsen för barn skulle medföra. Beräkningarna, som avse taxeringsåret 1936, ha givit vid handen att minskningen i antalet skattekronor skulle bliva relativt obetydlig. Höjningen av utdebiteringen skulle i allmänhet understiga 10 öre per skattekrona; för flera kommuner skulle reformen ej alls minska skatte- underlaget. För de två undersökta kommuner, där utdebiteringen skulle stiga med mera än 12 öre, nämligen Holm i Uppsala län (20 öre) och Hasslö i Blekinge län (30 öre), är minskningen i skattekronor, absolut tagen, ganska ringa (5 av 422 i Holm och 33 av 1848 i Hasslö). På grund av den förut höga utdebiteringen, c:a 16 kronor per skattekrona, blir ökningen av den- samma icke utan betydelse.

Kommunalskatteberedningen har därefter meddelat, att ehuru vid nuva- rande kommunalskattesystem vissa betänkligheter kunde anföras mot en höj- ning för kommunalbeskattningens del av åldersgränsen för åtnjutande av barnavdrag från 16 till 18 år, beredningen dock på de av kommittén anförda skälen biträtt förslaget i denna del.

De av kommittén föreslagna ändringarna beträffande åldersgränsen för rätt att hänföra barn till arbetspersonal ävensom rörande fördelning av barn- avdrag mellan ogifta eller frånskilda föräldrar ha biträtts av beredningen, vad angår kommunalbeskattningen.

Avdrag för husföreståndarinna.

Enligt gällande bestämmelser äger i fråga om såväl statsbeskattningen som kommunalbeskattningen skattskyldig, som under beskattningsåret hafthus- föreståndarinna hos sig anställd, att, därest han varit ogift (varmed jämstäl- les änkling, änka eller frånskild) och haft hemmavarande barn, för vilket han varit berättigad erhålla avdrag, åtnjuta samma familjeavdrag, som till- kommer skattskyldig för hustru.

Kammarrätten .har i remissyttrandet över befolkningskommissionens för- slag upptagit frågan om husföreståndarinneavdraget till granskning. Kam- marrätten anser, att det knappast kan anses förenligt med det av kommissio- nen angivna syftet med höjning av familjeavdraget för hustru —— eller att gynna giftermål och familjebildning —— att låta skattskyldig få familjeavdrag för husföreståndarinna med samma höga belopp som för hustru. I de många fall, där fri sammanlevnad förekomme och kontrahenterna hade hemmavarande barn, skulle den avsedda höjningen av familjeavdraget för hustru icke ha någon som helst betydelse i nämnda avseende, därest familje- _ avdraget för husföreståndarinna alltjämt bleve detsamma som för hustru. Kammarrätten anser till och med, att det bör ifrågasättas, om familjeavdra- get för husföreståndarinna över huvud taget bör bibehållas i ett system, där familjeavdraget för barn blivit så väsentligt höjt som fallet skulle bliva en-

ligt kommissionens förslag, ty därmed syntes det huvudsakliga motivet för nu ifrågavarande avdrag hava bortfallit. Kammarrätten har ytterligare fram- hållit, att denna rätt till familjeavdrag för husföreståndarinna i förening med den omständigheten att ogift skattskyldig, därest husföreståndarinnan är an- ställd i hans förvärvsverksamhet, äger avdraga hennes lön bland driftkost- naderna, kan komma att direkt motverka giftermål.

Kommittén har för sin del i likhet med kammarrätten icke funnit skäl föreligga därtill, att skattskyldig skulle för husföreståndarinna medgivas fa- miljeavdrag med samma höga belopp som för hustru. Det böräven erinras om att husföreståndarinna själv erhåller grundavdrag vid beskattningen av sin inkomst. Med hänsyn till den icke obetydliga höjning av barnavdragen som föreslagits kan det till och med ifrågasättas, att avdraget för husförestånda- rinna sänkes något under nuvarande belopp. Kommittén har övervägt att konstruera avdraget såsom ett fast sådant, lika stort för samtliga ortsgrup— per, vilket skulle verkställas efter det vanliga avdrag samt bankning å dessa ägt rum. Kommunalskatteberedningen har emellertid framhållit, att bered- ningen för kommunalbeskattningens del icke kan taga ställning till föreva- rande fråga förrän i sambandmed avvägningen av de ordinära avdragen. Vid sådant förhållande torde ej heller beträffande statsbeskattningen slutlig ståndpunkt böra tagas förrän frågan kan lösas även vidkommande kommu- nalbeskattningen. I avvaktan härå torde avdraget böra anordnas på ett så- dant sätt, att en blivande enhetlig lösning icke föregripes och att avvikelsen från nu gällande ordning icke blir större än nödvändigt. Kommittén har därför funnit sig böra föreslå, att avdraget för husföreståndarinna i fråga om statsbeskattningen bestämmes till hälften av familjeavdraget för hustru. I enlighet härmed skulle förevarande avdrag, på vilket vanlig bankning finge ske, utgå med 300, 320, 340, 360 och 380 kronor i respektive ortsgrupper och således bliva i stort sett oförändrat i förhållande till nu. Endast för ortsgrupperna I, 111 och V skulle det komma att sänkas med 20 kronor.

Avdrag vid ömmande omständigheter.

I det föregående ha flera gånger berörts de särskilda avdrag som kunna utgå vid 5. k. ömmande omständigheter.

Genom systemet med skattefria avdrag avses att uppnå differentiering efter familjestorlek mellan skattskyldiga i ett och samma inkomstläge. Men oav- sett denna differentiering —— i och för sig otillräcklig i många fall -— före- finnas ofta stora olikheter i skatteförmågan. Dessa kunna betingas av många olika individuella förhållanden. Vissa sådana mera allmänt förekommande omständigheter, som verka nedsättande å skatteförmågan, ha av lagstif- taren ansetts så ömmande, att de böra inverka å skattens storlek.

I 17 å 2 mom. förordningen om statlig inkomst— och förmögenhetsskatt stadgas härom:

»Finnes skattskyldigs skatteförmåga vara väsentligen nedsatt till följd av _

långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstå- ende än barn, för vilka familjeavdrag är medgivet, eller annan därmed jäm- förlig omständighet, må efter vederbörande beskattningsnämnds beprövande den skattskyldiges taxerade belopp minskas med ytterligare ett belopp av högst 1000 kronor.»

Motsvarande stadgande återfinnes i 50 % 2 mom. kommunalskattelagen; avdraget är där maximerat till 700 kronor.

Då enligt kommitténs förslag differentieringen efter familjestorlek genom omreglering av de ordinära avdragen skulle ytterligare skärpas, ligger redan häri en anledning för kommittén att granska, huruvida de nuvarande be- stämmelserna om avdrag vid ömmande omständigheter fylla måttet, när det gäller att utjämna de olikheter i skatteförmågan, till vilka hänsyn ej kunnat tagas genom de vanliga avdragen. Kommittén har därvid kommit till den upp- fattningen att vad som bör ändras icke är så mycket själva stadgandet utan fastmera tillämpningen av detsamma.

Bland de särskilda omständigheter, som angivas i stadgandet, märkes först en grupp, där den nedsatta skatteförmågan beror på den skattskyldiges ål- derdom eller är föranledd av att långvarig sjukdom eller olyckshändelse drabbat honom (eller hans familj). I detta avseende synes exemplifieringen jämte tillägget »annan därmed jämförlig omständighet» vara tillfyllest.

Ytterligare nämnes såsom exempel på omständigheter, som kunna väsent- ligen nedsätta den skattskyldiges skatteförmåga, »underhåll av andra när- stående än barn, för vilka familjeavdrag är medgivet». Med »närstående» torde i första hand avses föräldrar, barnbarn, syskon och syskonbarn, möj- ligen även andra släktingar, som underhållas av den skattskyldige. Vidare avses med stadgandet barn, för vilka familjeavdrag ej medgives antingen på den grund att det överskridit åldersgränsen för avdrag eller därför att _ i fall då föräldrarna äro ogifta eller frånskilda den andre av föräldrarna har vårdnaden om barnet.

Därest kommitténs förslag om halvering av barnavdragen i det sist angivna fallet genomföres, blir stadgandet om extra avdrag icke längre tillämpligt å detta. Däremot bör detsamma enligt kommitténs mening få användning i vissa fall, då barn, som överskridit 18—årsåldern, fortfarande underhålles och utbildas på den skattskyldiges bekostnad och den skattskyldiges ekonomi därigenom i avsevärdare grad tynges. Särskilt torde avdragi dessa fall kunna medgivas under första året efter det barnavdraget upphört, då ökningen i skatten kan vara mycket kännbar för föräldrarna. Det är självklart, att extra avdrag ej skall utgå i fall, då avdrag för periodiskt understöd i stället er— hålles.

I detta sammanhang må ifrågavarande stadgande något belysas ur en annan synpunkt. Då för tillämpning av bestämmelsen erfordras, att den skattskyl- diges skatteförmåga finnes vara väsentligen nedsatt, kan detta i och för sig icke betyda annat än att skatteförmågan skall vara väsentligen nedsatt un- der den som normalt är förenad med en viss inkomstnivå. Nedsättningen är alltså icke principiellt bunden till särskilda inkomstskikt. Det ligger dock i

sakens natur, att de ömmande omständigheter, varom här är fråga, bliva mest kännbara för skattskyldiga med mycket låga inkomster. Enligt kom- mitténs mening bör emellertid bestämmelsen kunna tillämpas ganska långt upp i inkomstskikten. Även för skattskyldiga, i ekonomiskt avseende tillhö- rande medelklassen, kan inträffandet av de i bestämmelsen angivna omstän- digheterna innebära mycket allvarliga påfrestningar å ekonomien, till vilka hänsyn bör tagas vid beskattningen.

Kommittén har övervägt lämpligheten av att låta de nu anförda synpunk- terna komma till uttryck i själva lagrummet eller i anvisningar till detta. Tanken härpå har emellertid övergivits. Vad som påkallas är enligt kom— mitténs åsikt, att beskattningsmyndigheterna erinras om de möjligheter till åstadkommande av skälig jämkning i skattskyldigheten, som bestämmelsen erbjuder. Det är en känd sak att praxis på detta område varit mycket väx- lande; av det statistiska materialet synes framgå, att endast i ett fåtal orter stadgandet tillämpats i större utsträckning. Lämpligast torde vara, att genom samråd mellan landskamrerarna samt instruerande av taxeringsnämndsord- förandena allvarliga försök göras att få till stånd en jämn praxis hos taxe- ringsnämnderna, Detta är så mycket angelägnare som taxeringen regelmäs- sigt icke överklagas, därest extra avdrag medgives med högre belopp än som bort utgå, och prövningsnämnderna, vare sig besvär anförts eller ej, endast i undantagsfall torde ändra taxeringsnämndernas på ortskännedom grundade avgöranden i berörda fall.

Beskattningen av äkta makar.

Befolkningskommissionen.

Då frågan om äkta makars beskattning av befolkningskommissionen upp- tagits till utredning, har det, efter vad kommissionen i sitt betänkande framhåller, varit hänsynen till sådana äktenskap, där hustrun har egen in- komst, som påkallat utredningen. För äktenskap av detta slag kunna nämligen nuvarande regler leda till en hårdare beskattning av de äkta ma- karna, om de leva tillsammans, än den sammanlagda beskattning, som skulle hava drabbat dem såsom ogifta, vilket enligt kommissionens uppfatt- ning redan från allmänna rättvisesynpunkter framstår såsom en obillighet. Kommissionen har därutöver å denna fråga lagt de befolkningspolitiska och familjesociala synpunkter, som. förut berörts, och som helt allmänt tala för en lägre beskattning av äkta makar än av ogifta personer.

Kommissionen har först haft att taga ställning till spörsmålet, huruvida principen om sambeskattning av äkta makar bör bibehållas. Kommissionen har därvid funnit, att de skäl som i den av kommissionen refererade skatterättsliga diskussionen anförts för sambeskattningens bibehållande, syntes vara av avgörande beskaffenhet. Bestämmande för en familjs eko— nomiska ställning vore normalt makarnas sammanlagda inkomst och för-

mögenhet, oavsett om denna inkomst och förmögenhet tillkomme endera maken eller båda. En särskild beskattning av vardera maken skulle inne- bära, att åtskillnad finge göras mellan fall, då båda makarna åtnjöte in- komst, och fall, då endast ena maken hade inkomst, vilket i och för sig framstode såsom oegentligt och därtill skulle innebära fara för otillbörliga manipulationer genom överflyttning av förmögenhet och inkomst makarna emellan. Den finansiella förlusten härav skulle kunna för det allmänna bliva avsevärd. Tekniska svårigheter skulle vidare uppstå i fråga om på— läggandet av barnavdrag och andra avdrag. I främmande länder torde sambeskattningens princip vara allmänt vedertagen. På grund av vad så- lunda anförts ville kommissionen bestämt avråda från att bryta med sam- beskattningsprincipen.

Kommissionen erinrar, att merbeskattningen av äkta makar, som båda ha inkomst, beror dels på att det skattefria familjeavdraget, som beräk- nas för hustrun, är lägre än det grundavdrag, som hon skulle ha åtnjutit såsom ogift, och dels, i den mån den sammanlagda inkomsten överstiger den gräns där progressivitet i beskattningen begynner, på att efter inkom- sternas sammanläggning högre skattefot kommer att tillämpas för en del av den sammanlagda inkomsten.

Vad den först anförda orsaken till merbeskattningen angår hänvisar kom- missionen till att densamma skulle bliva helt undanröjd genom antagande av kommissionens förslag om jämkningar i ortsavdragen, enligt vilket grundavdraget och familjeavdraget för hustru skulle i varje ortsgrupp bli- va av lika storlek.

Beträffande den andra frågan, inverkan av progressiviteten å äkta ma- kars beskattning, erinrar kommissionen, att för det stora flertalet av famil- jer, ej blott i de breda lagren utan även högt upp i denekonomiska medel- klassen, denna anledning till merbelastning icke är verksam eller har endast mycket obetydliga verkningar. För innehavare av större inkomster och för- mögenheter blir däremot beskattningens progressiva verkan väsentligt star- kare vid sammanläggning av makarnas inkomster och förmögenheter än om de beräknades var för sig.

Det resultat, vartill kommissionen kommit, är att, vid vidmakthållande av den betydelsefulla principen om makars sambeskattning, det näppeligen vore möjligt att åstadkomma en direkt lösning av ifrågavarande spörsmål. I stället föreslår kommissionen, att frågan löses på indirekt väg, sålunda att den nuvarande ordningen med dess möjligheter till orättvisa i sporadiskt förekommande fall lämnades orubbad men att genom en beskattningsan- ordning av särskild beskaffenhet sådana förmåner erbjödes åt äkta makar, att därigenom tillfyllestgörande kompensation komme att beredas de ma- kar, vilka genom sambeskattningen erhölle en merbelastning i avseende å den allmänna beskattningen. En dylik anordning har kommissionen sökt uppnå genom utformandet av den av kommissionen föreslagna skatten för familjehjälp. Enligt de för denna skatt gällande bestämmelserna skulle den ogifte skattskyldige vidkännas full skatt, under det att skatten för skatt-

skyldig, som vore gift, på grund av detta förhållande sänktes till två tredje- delar av den fulla skattens belopp. Den förmån, som härigenom skulle beredas äktenskapen, vore av den ekonomiska betydelse, att därigenom full kompensation, och merendels mera därtill, för den ifrågavarande mer- belastningen komme att lämnas alla de äktenskap, som av densamma drab- bades och för vilka den från äktenskapsbildandets synpunkt kunde rimligen antagas hava någon betydelse.

I detta sammanhang har befolkningskommissionen funnit erforderligt att behandla spörsmålet om de förvärvsarbetande kvinnornas i beskattningsav- seende ur viss synpunkt missgynnade ställning. Av de nyingångna äkten- skapen bygger, enligt vad kommissionen anför, en betydligt större andel på hustruns förvärvsarbete än vad fallet är i fråga om antalet bestående äkten- skap. Detta sammanhänger — anför kommissionen framför allt med att äktenskap, där hustrun är förvärvsarbetande, numera ofta är ett vanligt ge- nomgångsskede, i det att hustrun ej sällan behåller sitt yrkesarbete ett eller annat år, men därefter lämnar detsamma för att helt ägna sig åt hemmets skötsel. De förvärvsarbetande hustrurnas ställning i beskattningsavseende torde fördenskull vara av större betydelse för giftermålsfrekvensen än man kunnat antaga.

Kommissionen uttalar, att den föreliggande frågans betydelse sammanhän- ger med de olika synpunkter skattelagstiftningen anlägger på det arbete, som av hustrun utföres i hemmet och för dess räkning, samt det förvärvsarbete utanför hemmet, som den gifta kvinnan framför allt numera ofta nog har att fullgöra. Värdet av hennes arbete i hemmet, liksom för övrigt åtskilligt annat arbete, som inom familjen förekommer, beskattas icke, i det att det ej betraktas som »inkomst» i skattelagarnas mening; däremot beskattas den inkomst, som skapas genom hennes förvärvsarbete utanför hemmet. Att detta innebär ett visst gynnande i beskattningsavseende av hustruns hem- arbete i jämförelse med arbete, som av henne utföres utanför hemmet, fram- står enligt kommissionens uppfattning särskilt klart, för den händelse sist- nämnda arbete nödvändiggör anlitande av avlönad arbetskraft i hemmet, men ett liknande förhållande föreligger i verkligheten även om familjen icke finner nödigt eller icke kan anskaffa dylikt biträde. Gällande lagstiftning tager i så måtto hänsyn till det anmärkta förhållandet, att gift kvinna, som lever tillsammans med sin man och har inkomst av rörelse eller eget arbete, är berättigad att, i den mån sådan hennes inkomst därtill förslår, åtnjuta ett skattefritt avdrag av 200 kronor.

Kommissionen har ansett, att de numera i stor utsträckning rådande för- hållandena i fråga om de gifta kvinnornas arbete äro av den beskaffenhet, att någon omedelbar åtgärd bör vidtagas för att bringa den förvärvsarbetan- de hustrun i ett mindre ogynnsamt läge i jämförelse med den hustru, som är i tillfälle att helt ägna sitt arbete åt hemmet. Vad som med sådant syfte åtgöres skulle komma att ingå såsom ett naturligt led i de anordningar med social och befolkningspolitisk karaktär, varom här är fråga. Kommissionen har därför föreslagit, att ifrågavarande avdrag för gift kvinna höjes från 200 till 400 kronor.

Yttrandena.

Beträffande sambeskattningen av äkta makar ha endast några myndig- heter direkt uttalat sig. Kammarrätten har sålunda funnit, att den merbe- skattning, som i vissa fall är förknippad med sambeskattningen av äkta makar, är mycket beklaglig samt att de med sambeskattningen förknippade olägenheterna icke skulle bringas ur världen genom de av kommissionen föreslagna åtgärderna. Ämbetsverket har dock icke, i varje fall icke i sakens nuvarande läge, kunnat föreslå ett upphävande av sambeskattningen eller giva anvisning på någon möjlighet att på direkt väg undanröja därav följan- de olägenheter. Om den särskilda skatten för familjehjälp icke skulle kom- ma till stånd, anser socialstyrelsen den avsedda förbättringen i äkta makars ställning i beskattningshänseende bliva obetydlig. Två länsstyrelser ha för- ordat ett ytterligare övervägande av frågan och två länsstyrelser ha direkt uttalat sig för kommissionens förslag att icke upphäva sambeskattningen.

Kommissionens förslag om höjning av det gift kvinna nu tillkommande avdraget från egen arbetsinkomst från 200 till 400 kronor har tillstyrkts av socialstyrelsen och nio länsstyrelser. Överstäthällarämbetet och två länsstyrelser ha förordat ett bibehållande av nuvarande avdrag. Läns- styrelsen i Örebro län har framlagt ett särskilt förslag, enligt vilket det för gift kvinna föreslagna avdraget skulle göras beroende av makarnas samman- lagda inkomst, förslagsvis på så sätt, att ett maximiavdrag bestämmes för in- komst intill ett visst belopp, medan för ett högre inkomstskikt avdraget blir mindre för att vid inkomst över ett visst belopp helt bortfalla.

Kammarrätten har såsom sin uppfattning uttalat att —— under förutsätt- ning att familjeavdraget för hustru blir lika stort som grundavdraget — av- draget för arbetsinkomst borde helt utgå ur gällande skatteförfattningar. Enligt kammarrättens uppfattning vore ur skatteteknisk synpunkt ett av- skaffande av ifrågavarande avdragsrätt liksom över huvud taget varje för- enkling av taxeringen endast att hälsa med tillfredsställelse. Kammarrätten har till stöd för sitt förslag anfört följande:

»Kammarrätten tillåter sig understryka följande vid bedömandet av före- varande fråga betydelsefulla jämväl av kommissionen i dess historiska redogörelse i huvudsak framhållna — omständigheter. När ifrågavarande av- dragsrätt första gången infördes i skattelagstiftningen, fick avdraget formen av avdrag med högst 400 kronor för kostnad för nödigt biträde i hemmet, för det fall att gift kvinna av förvärvsverksamhet var i avsevärd grad för- hindrad att ägna sig åt hemmets skötsel. Vid framläggande av sitt förslag i ämnet uttalade dåvarande chefen för finansdepartementet (prop. nr 259 år 1919, sid. 31—32) bl. a., att man genom den av honom då föreslagna formu- leringen av bestämmelsen icke komme att taga hänsyn till det fall, att gift kvinna, som biträdde mannen i hans rörelse eller yrke, hindrades att i er- forderlig utsträckning ägna sig åt hemmets skötsel. År 1919 bestämdes familjeavdraget för hustru vid taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt till ett belopp av 200 kronor med en provisorisk förhöjning till 300 kronor.

Maximiavdrag vid statsbeskattningen för förvärvsarbetande hustru blev då således 400 + 300 + 150 = 850 kronor. —— Frågan upptogs till behandling av inkomstskattesakkunniga i en av dem den 28 januari 1922 avlämnad pro- memoria (se prop. nr 209 år 1922, sid. 40—42 och kommissionens historiska redogörelse). Dessa framhöllo att, därest det skulle anses önskvärt att i nå- gon form lätta den dåvarande skattebördan för äkta makar, de sakkunniga ville ifrågasätta två utvägar, nämligen att dels öka familjeavdraget för hustru, dels öka det avdrag, som hustru enligt då gällande lagstiftning finge åtnjuta från sin arbetsinkomst. De sakkunniga, som ansågo en höjning av det förra avdraget under dåvarande förhållanden icke böra äga rum, föreslogo ett be- trädande av den senare vägen, men gåvo därvid sitt förslag en sådan utform- ning, att hustrus avdrag från arbetsinkomst i förening med familjeavdraget för hustru skulle få ungefär samma verkan som ett ortsavdrag, med resultat att äkta makar, som båda hade inkomst (hustrun arbetsinkomst), skulle få i stort sett samma skatt som om de vore ogifta, om nämligen inkomsterna icke vore så stora, att progressionen inverkade.

Enligt kammarrättens uppfattning bör man besinna, att rätten till avdrag från hustrus arbetsinkomst tillkommit och under växlande former fortlevat i lagstiftningen under en tid, då familjeavdraget för hustru hela tiden vä- sentligt understigit grundavdraget. Om sistnämnda båda avdrag —— på sätt som skett i kommissionens förslag göras lika stora, bortfaller därmed en mycket väsentlig förutsättning för hustrus särskilda avdrag från arbets- inkomst. Att så är fallet bestyrkes av det av de inkomstskattesakkunniga på sin tid förda, nyss refererade resonemanget. Bestämmelsen om hustrus rätt till avdrag från arbetsinkomst är tydligen grundad på det antagandet, att inom de äktenskap, där hustrun har arbetsinkomst, denna i regel är en nödvändig ekonomisk förutsättning för äktenskapets ingående och bestånd. Om detta antagande är riktigt, kan man visserligen på sätt befolknings- kommissionen gjort —— motivera ett förslag av nu ifrågavarande innebörd med en hänvisning till sociala och befolkningspolitiska synpunkter, om man nämligen därmed endast förstår avsikt att befordra äktenskapsbildandet, men knappast om man i dessa synpunkter inlägger jämväl en avsikt att främja barn- alstringen. Det torde dock med skäl kunna ifrågasättas, om nämnda antagande verkligen regelmässigt håller streck. Det finnes enligt kammarrättens uppfatt- ning tvärtom grundad anledning antaga, att förvärvsarbetande hustrus in- komst, kanske icke i flertalet men ialla händelser i ett mycket betydande antal fall, icke är ett nödvändigt bidrag till familjens uppehälle utan i stället ett plus, som vederbörande finner vara av värde att förskaffa sig i syfte att där- igenom kunna höja sin och sin familjs levnadsstandard över den nivå, som beskäres en familj i motsvarande ställning där mannen ensam förtjänar den inkomst, av vilken familjen har sitt livsuppehålle. Om en förvärvsar- betande hustru tillerkännes icke blott familjeavdrag av samma storlek som grundavdraget utan därutöver ett särskilt avdrag från sin arbetsinkomst, kommer hon tack vare sin egenskap av gift i en betydligt bättre ställning än de ogifta förvärvsarbetande kvinnorna. Maximiavdraget vid statsbe-

skattningen för förvärvsarbetande gift kvinna skulle komma att uppgå, i den lägsta ortsgruppen till 400 + 560 + 280 = 1 240 kronor och i den hög- sta ortsgruppen till 400 + 720 + 360 = 1 480 kronor. Ett dylikt gynnande av den förvärvsarbetande gifta kvinnan i beskattningsavseende må som sagt vara åtminstone i viss mån motiverat ur familjesociala synpunkter. Kam- marrätten har emellertid svårt att tillägna sig den uppfattningen, att ur en mera omfattande, allmänt samhällelig synpunkt den gifta kvinnans för- värvsarbete är att betrakta såsom något särskilt eftersträvansvärt, som bör genom skattelagstiftningen stimuleras och främjas. Därtill kommer dels att det icke torde finnas någon verklig anledning att beräkna den förvärvs- arbetande hustruns levnadskostnader högre än den förvärvsarbetande ogifta kvinnans kanske snarare tvärtom (jfr prop. nr 209 år 1922, sid. 37) dels ock att genom en höjning av hustrus avdrag från arbetsinkomst skulle i förhållande till vad nu gäller en skärpning inträda av den orättvisa, som —— enligt vad redan år 1919 framhölls och förut påpekats före- ligger i det avseende, att dylikt avdrag icke kommer sådana hustrur till godo, vilka biträda mannen i hans verksamhet, denna må utgöras av jordbruks- drift, tjänst, rörelse, yrke eller vad eljest må förekomma. Kammarrätten kan för övrigt icke dela den uppfattning, åt vilken kommissionen givit ut- tryck, att hustrus arbete i hemmet intager en gynnad ställning i beskatt- ningsavseende i förhållande till hustrus förvärvsarbete utanför hemmet. En tankegång, enligt vilken värdet av hustrus arbete i hemmet skulle kun- na vara att betrakta såsom 'inkomst, av natur att höra vara underkastad beskattning, kan måhända försvaras i en skatteteoretisk diskussion, men _den saknar enligt kammarrättens mening inom det praktiska lagstiftnings- arbetet på beskattningsväsendets område något egentligt värde såsom un- derlag för positiva rättsregler.»

Kommittén.

Beträffande spörsmålet om äkta makars beskattning har kommittén i lik- het med befolkningskommissionen och nästan samtliga de myndigheter, som yttrat sig över kommissionens betänkande, funnit ofrånkomligt att bi- behålla principen om sambeskattning. Det är uppenbart, att från deras synpunkt, som synas hårdast drabbade av principens konsekvenser —- äkta makar, vilka båda redan före äktenskapet haft egna inkomster —- den genom äktenskapet uppkomna merbeskattningen förefaller obegriplig och orättvis. Enligt kommitténs mening bör jämförelsen emellertid icke ske endast mellan två makars beskattning, sådan den var före och blivit efter äktenskapets ingående, utan även och framförallt mellan två familjer med lika stora in- komster, där inkomsten i det ena fallet helt intjänats av mannen men i det andra fallet av båda makarna. Det kan icke med skäl påstås annat än att de båda familjernas skatteförmåga är i stort sett densamma. Skattekraften förändras icke efter den proportion, i vilken inkomsten råkar tillföras familjen av den ene eller den andre av makarna. Enligt kommitténs

uppfattning skulle det vara i hög grad oriktigt att genom lindring av skat- ten för dem, vilka rimligtvis kunna bära densamma, öka skatten för andra familjer, som äro lika eller sämre ställda. Att sambeskattningsprincipens upphävande skulle för statsverket medföra avsevärd skatteförlust, som skulle komma att ytterligare ökas genom överflyttningar av inkomst och förmögen- het mellan makar i avsikt att vinna ytterligare skattelindring, är obestridligt.

Den ståndpunkt, kommittén sålunda intager i själva principfrågan, hind- rar icke, att det för kommittén är ett önskemål att de nyss anmärkta olä- genheterna av sambeskattningen reduceras i den mån det kan ske utan att skattebördan därför överflyttas till de familjer, i vilka inkomsten härrör från endast en av makarna.

Betydelsefulla ändringar i förevarande avseende ha ock av kommittén förutsatts komma till stånd i och med antagande av kommitténs förslag till omläggning av ortsavdragen. Enligt detta förslag skulle familjeavdraget för hustru, som nu är avsevärt mindre än grundavdraget, komma att höjas betydligt och för inkomster upp till cirka 5 000 kronor bliva lika stort som eller endast obetydligt lägre än avdraget för ogift. För inkomster över nyss- nämnda belopp skulle familjeavdraget bliva detsamma som vid lägre in- komster, varemot avdraget för ensamstående skulle gradvis avtaga för att vid ett taxerat belopp å 14 000—15 000 kronor vara helt eliminerat.

De verkningar, som nu berörda ändringar i avseende å ortsavdragen skulle medföra för beskattningen av äkta makar, vilka båda ha inkomst, äro ganska avsevärda. Därest sammanlagda inkomsten icke överstiger 5 000 kronor, blir det över huvud icke någon merbeskattning eller också en mycket obetydlig sådan. I vissa fall kan på grund av bankningsregeln rent av någon liten minskning av skatten uppkomma. Vid högre inkomster kan progressivite- tens inverkan icke helt upphävas av den ökade differentieringen mellan en— samstående och familjer, men merbeskattningen blir dock av mindre stor- leksordning än enligt gällande regler utom vad angår mycket höga inkomster.

För belysande av verkningarna av sambeskattningen för äkta makar dels vid tillämpning av gällande bestämmelser och dels enligt de av kom- mittén föreslagna bestämmelserna (jämväl i avseende å skatteskalorna) må hänvisa till exempel, samtliga avseende ortsgrupp 11. (Se sid. 136.)

Beträffande slutligen frågan om det gift kvinna tillkommande avdraget från egen arbetsinkomst har kommittén icke kunnat undgå att finna de av kammarrätten i dess yttrande framförda synpunkterna till stöd för upp- fattningen, att nämnda avdrag borde helt utgå ur skattesystemet, vara värda stort beaktande. Om familjeavdraget för hustru på sätt av kommittén före- slagits göres ungefär lika stort som grundavdraget för ogifta skattskyldiga (för högre inkomster till och med större), rubbas den förutsättning, som utgjort grund för hustrus särskilda avdrag för arbetsinkomst, nämligen att en hustru med eget förvärvsarbete genom det särskilda avdraget i förening med familjeavdraget skulle få ungefär samma avdrag som om hon varit ogift. Att märka är att hustruavdragets höjning enligt förslaget, vilken ut-

1 Beträffande högre inkomstskikt försvåra ändringar i skatteskalorna jämförelsen.

gör i medeltal 320 kronor (obankat), mer än väl uppväger förlusten av det särskilda avdraget. Det särskilda avdraget från arbetsinkomsten skulle på sätt kammarrätten påvisat sätta den gifta kvinnan med arbete utom hem- met i betydligt bättre ställning än både den ogifta förvärvsarbetande kvin— nan och den hustru, som biträder sin man i hans verksamhet — jordbruk, tjänst, rörelse eller vad det må vara.

Summa statsskatter och kommunal Statsskatt enligt kommitténs förslag progressivskatt år 1937 (11076 av grundbeloppet för bottenskatten) Taxerat belopp, Ensamstående Äkta Ökning Ensamstående Äkta 012"ng kr. makar, i % av makar, minslsåfing vardera summa iumma btfx' vardera summa iumma i % av tax. kronor kronor ronor e opp kronor kronor "mor belopp (888 818 ( 16-32 2550 + 046 831 % 17'82 1980 + 010 8888 4238 ) 58-14 76-50 + 061 ägg? ( 63-36 59-40 —0-13 %% 88:88 ( 99'96 127-50 + 0.69 gig % 108-90 10890 i 0 8888 10888 ( 109-14 127-50 + 040 108185; > 112'86 108-90 _ 010 8888 (8888 ( 201-90 241-17 + 0'65 18882 ) 207-90 221-10 + 022 3888 128188 % 201-90 241-17 + 066 188222 ( 209-00 221-10 + 020 8888 228233 ; 318'96 364'88 + 057 281ng > 33605 34430 + 010 88008 88338 ? 549-43 694-00 + 1-20 82848 ( 584'65 678-30 + 0'78 (8 888 82281 ( 1091-32 1734-07 + 3-21 88828 ) 1 23880 1698-30 + 2-30 28 888 188823, ) 2051-16 2535'83 + 104 183888 ( 2 186-05 2455'80 + 1'08 20 000 1 841'51 _ _ _ 1 971'00 , - _ _ 20000 1841-51 (368302 520417 +380 197an (394200 520630 4.329

Det kan enligt kommitténs förmenande visserligen icke bestridas, att av- lönat biträde i hemmet, utlämnande av barn till vård utom hemmet och dylikt kan vara en förutsättning för gift kvinnas förvärvsarbete, varför ifrågavarande utgifter ur viss synpunkt kunna betraktas såsom omkostna- der för hennes arbetsförtjänst. Detta förhållande är emellertid ej utmär- kande för gift kvinna till skillnad från ogift utan kan förekomma beträf- fande både gifta och ogifta (änkor, frånskilda). Därest skattelagstiftningen över huvud taget skall tänkas taga hänsyn till förhållandet, bör detta sålunda ej ske i förevarande sammanhang. Skillnaden mellan gifta och ogifta beaktas enligt kommitténs mening tillräckligt genom de generella avdragsreglerna. Den av befolkningskommissionen antydda möjligheten att vid beskattningen hänsyn till värdet av hustrus arbete i hemmet

för dess räkning skulle tagas på det sätt, att detta mer eller mindre lik- ställdes med skattepliktig inkomst, förefaller kommittén utesluten. En dy— lik ordning synes i varje fall föga ägnad att befordra hem- och familje- bildning.

På grund av vad sålunda anförts föreslår kommittén, att ifrågavarande avdrag borttages för statsbeskattningens del.

Kommunalskatteberedningen har rörande denna fråga meddelat, att be— redningen icke kan fatta ståndpunkt till densamma, förrän beredningen tagit ställning till spörsmålet om storleken av familjeavdraget för hustru. Beredningen har därför funnit, att för kommunalbeskattningens de] någon ändring på denna punkt icke nu bör ifrågakomma.

Att avdraget sålunda bibehålles beträffande kommunalbeskattningen men avskaffas i fråga om statsbeskattningen synes icke behöva föranleda tek- niska svårigheter vid taxeringsarbetet, enär förevarande avdrag utformats som ett s. k. allmänt avdrag. De allmänna avdragen upptagas å deklarations- blanketten särskilt för sig beträffande kommunal- och statsbeskattningen; skiljaktigheter föreligga för övrigt redan enligt nu gällande bestämmelser, så- som i fråga om avdraget för skatter m. m.

KAPITEL VI.

Skattesystem och skatteskalor vid den statliga beskattningen av fysiska personer.

Inledning.

Efter det kommittén i kapitel IV tagit ståndpunkt till vissa allmänna frå- gor rörande den avsedda omläggningen av det nuvarande statsskattesyste- met utredningens omfattning, beskattningens rörlighet, grundbeloppsni- vån, fördelningen av skattebördan mellan fysiska och juridiska personer samt avvägningen av fysiska personers beskattning mellan å ena sidan skatt å inkomst och å andra sidan skatt å förmögenhet skall kommittén nu närmare ingå på frågan om systemet för statsbeskattningen av fysiska per- soners inkomst och förmögenhet. Såsom antytts i de för kommittén med- delade direktiven måste avgörandet av denna fråga jämväl innefatta ett ställningstagande till spörsmålet om skatternas avvägning mellan olika in- komstklasser och inkomsttyper. Vid bedömandet av frågan om själva be- skattningssystemet träder spörsmålet om förmögenhetsbeskattningens an- ordnande i förgrunden.

Det nuvarande systemet av direkta skatter å fysiska personers inkomst och förmögenhet består — om man medräknar den kommunala progressiv- skatten —— av fyra kombinerade inkomst— och förmögenhetsskatter, som samtliga bygga på samma princip för uträknandet av det taxerade beloppet (taxerade inkomsten + 1/00 av förmögenheten), samt en särskild skatt å för- mögenhet. Förmögenhetsskatt uttages alltså i två former. Rörande beräk- ningen av samtliga skatters avkastning och de kombinerade skatternas för- delning på inkomstskatt och förmögenhetsskatt hänvisas till promemorian angående de skattestatistiska undersökningarna (Bilaga A). Då vid den av kommittén företagna utredningen 1936 års skatter av näraliggande skäl kom— mit att iviss mån bilda utgångspunkten, torde den sammanställning av nämn- da års skatter, vilken såsom tabell 8 fogats till promemorian, särskilt böra uppmärksammas.

Det har i direktiven för kommittén närmast förutsatts att i det nya skatte- systemet förmögenhetsbeskattningen skulle anknytas till någon eller några av de skatteformer, vilka redan tillämpatsi Sverige. Kommittén har dock an- sett sig böra jämväl undersöka förutsättningarna för införandet av en för vårt land helt ny form för beskattning av förmögenhet, nämligen al l ut å n merbeskattning å förmögenhetsavkastning. Det torde

nämligen icke kunna förnekas, att en förmögenhetsbeskattning i denna form, om den kunde genomföras, skulle medföra en noggrannare avvägning efter skatteförmåga än andra former av förmögenhetsbeskattning.

Frågan om anordnande av en särskild beskattning av förmögenhetsavkast- ning har tagits upp till behandling ett par gånger under senare år, bland an- nat vid förarbetena till propositionen nr 200 till 1934 års riksdag med för- slag till förordning om särskild skatt å förmögenhet. Frågan gjordes då till föremål för en omfattande utredning i en av kammarrättsrådet C. W. U. Kuylenstierna utarbetad promemoria. Departementschefen anförde vid framläggande av förenämnda proposition i anslutning till de synpunkter, som framförts i promemorian, att starka skäl talade mot en dylik utväg för uttagande av det avsedda skattebeloppet hos ägare av förmögenhet. Sär- skilt betonades därvid de avsevärda tekniska svårigheter som skulle möta vid en beskattning av förmögenhetsavkastning. .Även i den departementspro- memoria, som låg till grund för 1936 års proposition rörande omläggningen av den direkta statsbeskattningen, avvisades, också huvudsakligen av prak— tiska skäl, tanken på en dylik beskattningsform.

Kommittén har vid övervägande av möjligheterna att helt eller delvis ut- taga förmögenhetsskatten i form av en allmän merbeskattning å förmögen- hetsavkastning anslutit sig till den uppfattning, som sålunda kommit till ut- tryck vid de tidigare utredningarna. En stor olägenhet i fråga om systemet hänför sig till svårigheten att för de olika förvärvskällorna urskilja vad som skall anses utgöra förmögenhetsavkastning. Man behöver endast undersöka några inkomstarter, såsom inkomst av jordbruk och inkomst av rörelse, för att förstå de praktiska svårigheterna. Huru mycket skall av en jordbruka- res eller industriidkares inkomst anses såsom inkomst av arbete och huru mycket såsom avkastning av det nedlagda kapitalet? För att icke i alltför hög grad betunga taxeringsarbetet skulle man få taga sin tillflykt till scha- bloner, enligt vilka värdet av arbetet inom angivna maximi- och minimigrän- ser bestämdes till viss procent av inkomsten. Genom dylika regler skulle den noggrannhet vid avvägning av skatteförmågan, som man genom meto- den ville vinna, bortfalla. I många fall skulle reglerna komma att verka orättvist. Även gäldränteavdragets fördelning innebär en betydelsefull prak- tisk svårighet. Vare sig man vid beskattningens utformande använder den direkta metoden, enligt vilken vid taxeringen den inkomst, som med visshet kan antagas utgöra förmögenhetsavkastning, upptages till högre belopp än den verkliga inkomsten, eller den indirekta metoden, enligt vilken all inkomst, som med säkerhet kan antagas ej härröra från förmögenhet, medräknas med lägre belopp än det verkliga, torde svårigheten att avgöra vad som skall an- ses vara förmögenhetsavkastning komma att medföra icke önskvärda konse- kvenser i fråga om avvägningen av skattebördan mellan skattskyldiga med och utan förmögenhet. Därest, vid användande av den direkta metoden, det belopp, som enligt de givna förutsättningarna bör uttagas såsom förmögen- hetsskatt, skall utgå i form av merbeskattning å den inkomst, som med viss- het kan anses som förmögenhetsavkastning, skulle säkerligen belastningen å

nämnda inkomst bliva så avsevärd, att en del därav finge överflyttas å den vanliga inkomstbeskattningen. Vid den indirekta metoden skulle den in— komst, vilken såsom arbetsinkomst skulle få reduceras vid beskattningen, bliva jämförelsevis liten, och det belopp, som skulle drabbas av den högre skatten, säkerligen komma att innefatta mycken inkomst, som i verkligheten ej utgör förmögenhetsavkastning. Följaktligen skulle den avsedda skillna- den mellan beskattningen av förmögenhetsavkastning och annan inkomst knappast uppnås. Slutligen måste framhävas de mycket stora svårigheterna att beräkna den inverkan å avkastningen, som en så radikal omläggning av skattesystemet skulle medföra. I anledning av vad nu anförts har kommit- tén kommit till det resultatet, att förmögenhetsbeskattningen alltjämt bör an- ordnas i någon eller några av de former, vilka redan kommit till användning hos oss.

Vid utförande av sina beräkningar och utarbetande av förslagen till skat— teskalor har kommittén utgått från att någon ändring av beskattningsunder- laget ej skulle komma till stånd genom införande, på sätt stundom ifrågasatts, av rätt för den skattskyldige att vid inkomstberäkningen erhålla av dr a g för erlagda kronoutskylder. Frågan om sådant avdrag berördes bl. a. av chefen för finansdepartementet vid framläggande av 1927 års skatte- förslag (prop. 103/1927 sid. 25). Inkomstskattesakkunniga hade framlagt förslag om rätt till dylikt avdrag (Statens off. utredn. 1923: 69 sid. 116), men en av de sakkunniga, vilken verkställt särskild utredning rörande förslagets innebörd, hade uttalat sig emot detsamma (Statens off. utredn. 1923: 70 sid. 77). Departementschefen förklarade sig likaledes icke kunna ansluta sig till inkomstskattesakkunnigas förslag. Härvid hade det avgörande icke så myc- ket varit, att en dylik avdragsrätt kanske ej kunde anses ur teoretisk syn- punkt motiverad, utan fastmera att de praktiska konsekvenserna av avdrags- rätten skulle bliva omfattande. En dylik avdragsrätt skulle vid oförändrad skatteskala medföra icke blott en minskning av de beskattningsbara beloppen utan jämväl, på grund av skattens progressiva karaktär, en minskning av progressionen. En rätt till avdrag för kronoutskylder borde logiskt leda till skärpning av skatteskalan. En dylik skärpning i förening med vidgad rätt till utskyldsavdrag skulle dock i många fall medföra större orättvisor än gällande bestämmelser, särskilti fråga om skattskyldiga, vilkas inkomster varierade inom så vida gränser, att de under något är icke försloge till de under samma år erlagda, på tidigare års flerdubbelt större inkomster belö- pande skatter.

Kommittén har för sin del på den föreliggande frågan anlagt liknande synpunkter.

Motivet för att avdrag för utskylder skulle medgivas torde vara, att skat- ten är att anse såsom en nödvändig omkostnad, och att det vore skäligt att beskatta allenast den nettoinkomst, som återstår sedan denna avdragits. Tan- kegången i inkomstskattesystemet är emellertid närmast den, att en skatt- skyldig av ett visst års inkomst har att såsom skatt avstå viss progressivt be-

räknad del. Detta avstående äger visserligen icke rum under inkomståret, utan först under de närmast följande åren, då skatten erlägges. Principiellt måste skatten emellertid anses utgå av det års inkomst, på vilket den sålunda belöper. Anlägges nu det motsvarande betraktelsesättet på varje år för sig, så fram- står det klart, att skatten för det ena året saknar sådant samband med ett senare års inkomst, som skulle kunna motivera en rätt att från nämnda in- komst avdraga skatten i fråga. Att medel för skattelikviden ofta i verklig- heten tagas av inkomsten för det är, under vilket den erlägges, rubbar ej grundtanken idetta resonemang.

Alldeles oavsett den betydelse man vill tillräkna det nu anförda betraktel- sesättet är det för kommittén uppenbart att vinsten för de skattskyldiga av rätt till utskyldsavdrag skulle vara mycket tvivelaktig.

Om hänsyn närmast tages till den statliga inkomst- och förmögenhetsskat- ten, genom vilken ett belopp av viss storleksordning måste tillföras statskas- san, så är det från kommitténs utgångspunkter naturligt, att en rätt att vid denna beskattning från inkomsten avdraga kronoutskylder borde uppvägas med en skärpning av progressionen, så att skattens verkan i olika inkomst— lägen bleve ungefär densamma som kommittén nu föreslår. Om exempelvis av en skattskyldig med 100 000 kronors inkomst skall uttagas ett skattebe- lopp å 25 000 kronor, så blir skattesatsen vid ett system utan avdragsrätt för utskylder 25 0/0, men med ett system med dylik avdragsrätt —— enligt vilket det belopp på vilket skatten beräknas är 100 000—25 000 = 75 000 kronor —— 33 1/3 0/0. Vid ett skiktskalesystem är det visserligen svårt att finna en skatte— skala, som tillämpad å de med skatten reducerade inkomsterna skulle in- bringa exakt samma belopp som den skatteskala för oreducerade inkomster, som bildade utgångspunkten. I huvudsak borde dock kunna vinnas en så god överensstämmelse mellan skalorna, att beskattningen för de enskilda skattskyldiga skulle under förutsättning av jämna inkomster stanna vid i det närmaste samma belopp enligt båda alternativen. Någon vinst för dessa skattskyldiga skulle alltså ej bliva en följd av utskyldsavdraget. Utan verklig nytta skulle alltså i det gällande deklarations- och taxeringsförfarandet in- föras ett nytt moment, vilket komme att kräva särskild kontroll och even- tuellt kunde föranleda tvistigheter. Vid växlande inkomster skulle däremot den ifrågasatta avdragsrätten medföra viss ändring i de nuvarande verk- ningarna men knappast i en från de skattskyldigas synpunkt önskvärd rikt- ning, i det motsättningarna mellan de goda och dåliga åren skulle skärpas. Detta förhållande torde bäst framgå av ett exempel:

Antag att en skiktskala för skattens uträknande vid ett system utan rätt till utskyldsavdrag har följande utseende:

0— 10 000 kronor .......... 5 "a;

10 000— 30 000 » .......... 10 %; 30 000— 60 000 » .......... 15 %; 60 000— 100 000 » .......... 20 %; 100 000— 150 000 » .......... 25 %; 150 000 kronor .......... 30 % .

Skatten utgör enligt denna skala

vid en inkomst av 10 000 kronor ........ 500 kronor; » ' >> » 30 000 » ........ 2 500 » ; » » > » 60 000 2 ........ 7 000 » ; » » » » 100 000 >> ........ 15 000 » ; » » >> » 150 000 » ........ 27 500 >> ; » » » » 200 000 » ........ 42 500 »

Om för var och en av dessa inkomster avdrag sker för den dårå belöpande skatten, så komma de belopp, som i ett vart av de angivna inkomstlägena beskattas, att bliva resp. 9 500, 27 500, 53 000, 85000, 122 500 och 157 500 kronor.

Den skiktskala, som erfordras för att vid de sålunda reducerade inkomst— beloppen inbringa samma skattebelopp som den ovan angivna skalan för resp. inkomster, blir följande:

0— 9 500 kronor ................. 5'2 6 %; 9500— 27500 » ................. 11110»; 27 500— 53 000 >> ................. 17'65 %; 53 000— 85 000 > ................. 2500 %; 85 000— 122 500 » ................. 33'33 %; 122 500 kronor —— ................. 42'86 %.

Om en inkomsttagare först två är å rad har en inkomst av 10 000 kronor, därefter det tredje året en inkomst av 200 000 kronor och det fjärde året åter en inkomst av 10 000 kronor, blir enligt systemet utan rätt till utskyldsavdrag skatten för de tre senare åren enligt ovanstående resp. 500, 42 500 och 500 kronor.

Enligt systemet med avdragsrätt för utskylder åter ställer sig saken på följande sätt. Skatten för första året kan antagas utgöra 500 kronor. Detta belopp får avdragas från andra årets inkomst; 9 500 kronor återstå att be- skatta och skatten blir åter 500 kronor. Tredje året få från 200000 kro— nor avdragas 500 kronor; 199 500 kronor återstå att beskatta och skatten blir 60 500 kronor. Fjärde året åter får detta skattebelopp avdragas från 10 000 kronor. Skatten blir 0, men ett stort underskott uppstår som icke kan ut- nyttjas.

Exemplet, som visserligen är konstruerat, torde tydligt utvisa, att vid växlande inkomster ett system med rätt till avdrag för skatter åstadkommer en ytterligare belastning av topparna utan att föranleda motsvarande mil—dring för de låga inkomståren.

Även om kommittén ingalunda vill bestrida vikten av de psykologiska skäl som kunna tänkas, oavsett de anförda synpunkterna, tala för en avdrags- rätt, har kommittén därför funnit de övervägande skälen tala emot införande av sådan rätt.

För fullständighetens skull må påpekas, att om rätt till avdrag för krono- utskylder medgåves vid den kommunala beskattningen, detta skulle ha den effekten, att skatter, som nu frånsett den av ortsavdragen föranledda degres-

siviteten är i stort sett proportionell, skulle bliva raka motsatsen till progres— siv, då ju en enhetlig skattesats skulle tillämpas å inkomster, som reducera- des med större bråkdel ju större de vore.

På det avdrag för kommunalutskylder, som nu är medgivet vid beräknin- gen av inkomst vid statsbeskattningen, anlägges en synpunkt som helt skil- jer sig från de hittills behandlade synpunkterna. Nämnda avdragsrätt sam- manhänger nämligen därmed att kommunalskatterna äro olika stora i olika kommuner. Den omstän-digheten, att den skattskyldige i en kommun med höga skatter i förhållande till sin verkliga inkomst (d. v. s. utan avdrag för utskylder) för visst är erhåller lägre statsskatt än i en kommun med låga skatter, har följaktligen en skatteutjämnande verkan.

Kommittén har haft särskild anledning framhålla sistberörda förhållande, eftersom kommitténs förslag Om avskaffande av den kommunala progressiv- skatten har den verkan, att för ett stort antal skattskyldiga avdraget för kommunalutskylder _ bland vilka kommunala progressivskatten ingår _— blir minskat. Eftersom den statsskatt, som ersätter den kommunala progres- sivskatten, blir densamma över hela landet, saknas anledning att söka ersätta den nuvarande avdragsrätten för kommunal progressivskatt med någon ny avdragsrätt, som det dessutom skulle bliva omöjligt att rationellt utforma. Det bör emellertid framhållas, att upphävandet av rätten till avdrag för kom- munal progressivskatt kommer att betyda en ökning av de beskattningsbara beloppen, vilken blir proportionsvis större för de högre inkomsterna och följ— aktligen verkar till en skärpning av den progressivitet som följer av enbart skatteskalorna. Kommittén har ej ansett det rådligt att vid sina beräkningar taga hänsyn till nämnda till storleken ovissa belopp men finner detta väl behövligt såsom kompensation för de osäkerhetsmoment som på flera punk— ter måste vidlåda beräkningarna.

De olika förslag till skattesystem med tillhörande skatteskalor, som be- handlats under utredningsarbetet, kunna hänföras till t r e a 1 t e r n a t i v a g r u p p e r. A—alternativen innefatta två från varandra fristående skatter, en inkomstskatt och en förmögenhetsskatt. B-altemativen ha avsett en kombi- nerad inkomst- och förmögenhetsskatt av samma typ som den nu gällande (alltså med förmögenhetsdel lagd till inkomsten för bestämmande av det taxe- rade beloppet) samt vid sidan härav en fristående förmögenhetsskatt. Enligt C-alternativen skulle hela statsbeskattningen å inkomst och förmögenhet ut— tagas i form av en kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt med enhetlig el— ler efter skiktskala uppbyggd förmögenhetsdel. En mångfald alternativa skat— teskalor för fysiska personers inkomstskatt, förmögenhetsskatt eller kombine- » rad inkomst- och förmögenhetsskatt ha upprättats. Inkomstskatten i A-alter- nativen samt inkomst- och förmögenhetsskatten i B- och C-alternativen ha i enlighet med de antagna förutsättningarna fördelats på en rörlig progressiv bottenskatt och en fast progressiv tilläggsskatt.

Det har under utredningen visat sig lämpligt att — oavsett valet av skatte- system låta samma skatteskalor (för bottenskatten och för tilläggsskatten)

bliva tillämpliga å inkomstskatten (alternativ A), respektive inkomst- och för- mögenhetsskatten (alternativen B och C). Den beskattning av förmögenhet, som i alternativen B och C skall uttagas genom den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten, utvinnes nämligen enbart genom den till inkomsten lagda förmögenhetsdelen. Avvägningen av skattebördan mellan de talrika skattskyldiga, vilka icke äga förmögenhet, skulle icke bliva densamma enligt de olika systemen, därest skatteskalorna för inkomstskatten, respektive in- komst- och förmögenhetsskatterna skilde sig från varandra.

Skatteskalor för inkomstskatt (inkomst- och förmögenhetsskatt).

Efter granskning av de upprättade skatteskalorna har kommittén beträf- fande samtliga alternativ enats om följande skalor för bottenskatt och till- läggsskatt.

Bottenskatten:

Bottenskattens grundbelopp utgör: när det beskattningsbara beloppet icke överstiger 3 000 kronor: 45 procent av det beskattningsbara beloppet;

när det beskattningsbara beloppet överstiger

3 000 men icke 6 000 kr.: 135 kr. för 3 000 kr. och 5'5 % av återstoden; 6000kr. :300 » > 6000 » » 05% » »

Tilläggsskatten: Tilläggsskatten utgör: när det beskattningsbara beloppet icke överstiger 10 000 kronor: 2 procent av den del av det beskattningsbara beloppet, som överstiger 8 000 kronor; när det beskattningsbara beloppet överstiger

10 000 men icke 15 000 kr.: 40 kr. för 10 000 kr. och 4 % av återstoden;

15 000 >.» » 25 000 » : 240 » » 15 000 » » 8 % » >> ; 25 000 » » 40 000 » : 1 040 » » 25 000 » >> 12 % >> » ; 40 000 >> » 60 000 » : 2 840 > » 40 000 >> » 16 % » » ; 60 000 » » 100 000 >> : 6 040 » » 60 000 » 20 % » » ; 100 000 > ) 200 000 » : 14 040 » >> 100 000 » » 24 % » » ; 200 000 kr. : 38 040 >> >> 200 000 » » 28 % » »

Bedömandet av dessa skatteskalors verkningar torde lättast ske med led- ning av exempel å skattens storlek, vid olika utdebiteringsprocent av botten- skatten, för skattskyldiga i skilda inkomstlägen under antagande tillika, att förmögenhet saknas. Dylika exempel ha lämnats i tabell IV. Skattens stor- lek såväl enligt de för år 1935 gällande grunderna som ock enligt 1936 och 1937 års författningar (statlig inkomst- och förmögenhetsskatt vid 170 %, extra inkomst- och förmögenhetsskatt, utjämningsskatt och kommunal pro- gressivskatt) har även angivits. Vid samtliga beräkningar har antagits ett (genomsnittligt) ortsavdrag ä 1 400 kronor. I verkligheten skulle avdragen ha ökats eller minskats på grund av de av kommittén föreslagna ändringarna i

grunderna för familjebeskattningen. För underlättande av jämförelsen mel- lan själva skalomas verkningar har emellertid i exemplen räknats med samma avdrag. Vid jämförelsen torde observeras, att skattebeloppen enligt nuvarande grunder närmast böra jämföras med den nya statsskatten vid uttagande av 110 0/0 av bottenskattens grundbelopp. Såsom tidigare framhållits, beräknas nämligen, att det nya systemet, om den däri ingående rörliga skatten uttages med 110 0/0 av grundbeloppet, skall med 1936 års skatteunderlag, sådant det förändrats genom omläggningen av avdragssystemet, avkasta lika mycket som 1936 års skatter givit å det verkliga skatteunderlaget nämnda år. Jäm- förelse kan även, om man så vill, ske genom de exempel, intagnai tabell VI, som äro uträknade å olika beskattningsbara belopp. Här liksom i de förut angivna exemplen avser jämförelsen beskattning av inkomst ifall då förmö- genhet saknas. För bedömande av de samtidiga verkningarna av de nya skalorna i förening med de ändrade grunderna för familjebeskattningen un- der olika antaganden ifråga om inkomstlägen och familjestorlek hänvisas till tabell I.

De nu gällande progressiva skatteskalorna ha i tekniskt hänseende gjorts till föremål för en undersökning, vilken särskilt avsett att pröva utseendet och egenskaperna hos den sammanlagda skala, som blivit resultatet av den succes- siva utbyggnaden av 1910 års skattesystem. Utredningen, för vilken i korthet redogöres i promemorian angående de skattestatistiska undersökningarna (se bil. A), visar, att även om de fyra skatteskalorna var för sig utformats en- ligt tekniskt riktiga grunder, den sammanlagda skalan dock företer vissa anmärkningsvärda egenheter. Stegringen i skiktprocenten är sålunda myc- ket ojåmn; ett likartat förhållande råder beträffande avstånden mellan skik- tens gränser. Det är givet att, även om vid en rationalisering av skattesyste- met en ny avvägning av skattebördan mellan olika inkomstskikt icke åsyfta- des, det dock av tekniska skäl bleve nödvändigt att företaga jämkningar av skalan på åtskilliga punkter.

Sedan år 1934 är skatteprocenten för lägsta inkomstskiktet, upp till 3 000

_ 170 _ . , .. kronors beskattningsbart belopp, W) - 3 = 01 0/0. I den av kommittén fore-

slagna skalan är skatteprocenten i lägsta skiktet (beskattningsbart belopp 0 3000 kronor) 46 0/0. Vid uttagning av 110 0/0 av grundbeloppet för det

110 nya systemet motsvaras nyssnämnda skatteprocent 51 av [W) - 45 =] 495 %. Vid ett beskattningsbart belopp ä 1 000 kronor skulle vid nämnda ut- tagningsprocent statsskatten bliva 49 kronor 50 öre mot 51 kronor enligt gäl- lande grunder, vid ett beskattningsbart belopp ä 2 000 kronor 99 kronor mot 102 kronor nu. Någon nämnvärd ändring i skattebelastningen genom skalans utformande har sålunda icke företagits för det lägsta skiktet. Fortsät- tes jämförelsen högre upp i skikten, finner man att även där mycket god över- ensstämmelse råder mellan å ena sidan 1937 års skatter samt å andra sidan skatten enligt de nya skalorna, därest bottenskatten uttages med 110 0/0 av grundbeloppet. Vid ett beskattningsbart belopp ä 4 000 kronor skulle skatten

sänkas från 212 kronor 33 öre till 209 kronor, vid 6 000 kronor från 331 kro- nor till 330 kronor. I skikten kring 10000 kronor beskattningsbart belopp skulle inträda en obetydlig höjning av skatten, nämligen vid 8 000 kronor från 469 kronor 67 öre till 473 kronor, vid 10 000 kronor från 636 kronor 67 öre till 656 kronor och vid 12 000 kronor från 866 kronor till 879 kronor. Följer man exemplen i tabell VI i fortsättningen, finner man ömsom höjningar, ömsom sänkningar av skatten, samtliga av relativt obetydlig storleksordning. Från och med 40000 ä 50000 kronor beskattningsbart belopp inträder någon skärpning av skatten i förhållande till 1937 års grunder. Vid 50 000 kronor skulle sålunda skatten stiga från 7 616 kronor 67 öre till 7 916 kronor (alltjämt räknat med 110 0/0 uttagning av bottenskatten) , vid 100 000 kronor från 20 063 kronor 33 öre till 21 091 kronor och vid 400 000 kronor från 119 213 kronor 33 öre till 122 541 kronor. Vid mycket höga inkomster skulle någon skatte- lindring inträda, t. ex. vid 800 000 kronor från 266 480 kronor till 263 141 kronor. Vid dessa jämförelser har bortsetts dels från den inverkan å stats- skattens storlek, som för högre inkomsttagare blir en följd av den bortfallna rätten till avdrag för den del av skatten, som motsvarar kommunal progressiv- skatt, dels oclc från den ökning av den allmänna kommunalskatten, som vid den kommunala progressivskattens bortfallande kan komma att inträda i de kommuner, vilka ej beredas full kompensation för förlusten av nämnda skatt genom skatteutjämnande åtgärder.

Om man vid jämförelsen i stället räknar med grundbeloppsnivå för bottenskatten, befinnes, att skattelindring i förhållande till 1937 års skatter inträder vid alla inkomstlägen till och med 50 000 kronor beskatt— ningsbart belopp. Sålunda skulle skatten sänkas vid 1 000 kronor beskatt- ningsbart belopp från 51 kronor till 45 kronor, vid 6 000 kronor från 331 kro- nor till 300 kronor, vid 12 000 kronor från 866 kronor till 820 kronor och vid 40 000 kronor från 5 496 kronor 67 öre till 5 350 kronor. För beskattnings— bara belopp mellan c:a 55 000 kronor och något över 400 000 kronor bleve det även i detta fall någon skärpning av skatten, t. ex. vid 100 000 kronor från 20 063 kronor 33 öre till 20 450 kronor. För mycket höga inkomster skulle skattelindring uppkomma; sålunda skulle vid 800000 kronor skatten vid grundbeloppsnivå för bottenskatten bliva 257 950 kronor mot 266480 kro- nor år 1937.

I anledning av det sista exemplet må något beröras frågan om maximum för skatteskalorna. Såsom framgår av de förut berörda undersökningarna rörande de sammanlagda skatteskalorna uppgår enligt de för år 1936 (1937) gällande grunderna skatteprocenten i högsta skiktet till 4184 0/0. Emellertid är på grund av särskilda bestämmelser skatteprocenten för hela det beskattnings- bara beloppet maximerad beträffande samtliga skatter utom extra inkomst- och förmögenhetsskatten. På grund härav får den genomsnittliga skattepro- centen nämnda är icke överstiga (204 + 8 + 45 + 3 =) 359. Enligt de av kommittén förordade skatteskalorna uppgår skatteprocenten för högsta skikt (beskattningsbara belopp över 200 000 kronor) till 345 0/0 vid grundbelopps- nivå. (Genomsnittsprocenten är för 800 000 kronor beskattningsbart belopp

322 0/o vid grundbeloppsnivå). Vid högre uttagningsprocent stiger på grund därav att endast bottenskatten är rörlig nyss nämnda högsta skiktprocent relativt måttligt; vid en utdebitering med 130 0/0 av grundbeloppet uppgår den sålunda till 3645 0/0. På grund av anmärkta förhållande erfordras icke någon särskild bestämmelse om maximering av skalan till viss procent; att dylik maximering kunnat undvikas, är även i tekniskt avseende en fördel, i det att med maximering följer den olägenheten, att skattesatsen för skiktet över den gräns, där maximeringen inträder, blir lägre än skattesatsen för närmast föregående skikt.

Beträffande den avvägning av skattebördan, som de av kom- mittén förordade skatteskalorna innebära, vill kommittén anföra följande.

Den till 1936 års riksdag framlagda propositionen nr 232 med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen avsåg att giva de mindre in- komsttagarna ytterligare lättnad utöver den förskjutning av det relativa skattetrycket från mindre till större inkomsttagare, som blivit en följd av krisskatternas tillkomst. Denna lättnad i skattebördan för de lägre inkomst- tagarna motsvarades enligt propositionens skatteskalor av en lika stor skärp- ning för skattskyldiga med högre inkomst. Gränsen hade lagts vid ett beskatt- ningsbart belopp å c:a 6 000 kronor.

I propositionen erinrades bland annat om de undersökningar rörande det samlade skattetrycket i Sverige och i utlandet, vilka inom finansdepartemen- tet verkställts av tillkallade sakkunniga, professorn E. Lindahl och docenten C. Welinder. Rörande de resultat, som utredningen lämnat, må hänvisas till den tryckta redogörelsen för densamma (Statens off. utredn. 1936: 18). Här skola endast anföras några siffror, vilka i propositionen tillmättes särskild betydelse.

Med stöd av uppgifter, som framkommit under utredningen, framhölls så- lunda i propositionen bland annat, att inkomst- och förmögenhetsskatt till staten vid undersökning av de samlade skatterna på olika inkomst- typer och inkomstklasser i flertalet fall visat sig vara av relativt under- ordnad betydelse. För budgetåret 1934/1935 utgjorde nämligen den stat- liga inkomst- och förmögenhetsbeskattningen å fysiska personer endast c:a 20 0/0 av totalbeloppet till staten inflytande skatter; av återstoden belöpte c:a 6 % å engångsartade förmögenhetsskatter (arvsskatt och dylikt), c:a 4 % å aktiebolagsskatter samt c:a 70 0/0 å förbrukningsskatter och tullar (inkl. automobilskattemedel) .

Rörande trycket av de skatter, vilka direkt eller indirekt belasta fysiska personers inkomster och äro åtkomliga för statistisk beräkning, anfördes i propositionen bl. a. följande: »Familjer inom de lägre inkomstskikten, hu- vudsakligen tillhörande lantbrukar- och arbetarklassen, för vilka inkomsten per yrkesutövare i regel understiger 3000 kronor, ha en skattebelastning som i genomsnitt uppgår till c:a 15 0/0 av inkomsten. I ett inkomstläge på 3 000 kronor uppgå de direkta statsskatterna å arbetsinkomst emellertid till blott 11 0/0 av inkomsten. För medelklassfamiljer med en inkomst per yr- kesutövare av i regel under 10 000 kronor stiger skattebelastningen till 17 å

18 % för arbetsinkomst och till något mer än 20 [W för kapitalinkomst (be- räknad efter en räntefot av 41/2 0/o). Motsvarande procenttal för den direkta statsbeskattningen i ett inkomstläge å 10 000 kronor äro 36 och 84 "/o. För de återstående högre inkomstskikten stiger det samlade skattetrycket efter en måttligt progressiv skala, så att det för höga inkomster (200 000 kronor) uppgå till c:a 30 0/0 för arbetsinkomst och 50 % för kapitalinkomst. En ar— betsinkomst av 200000 kronor bär emellertid en direkt statsskatt å endast 146 0/0, medan en kapitalinkomst av samma storlek beskattas med 330 0/o. —— Samtliga dessa uppgifter avse skattebetalare med hustru och ett barn i kommun med en utdebitering motsvarande genomsnittet för hela riket. Vid beräkningen av den indirekta beskattningen har antagits, dels att skatten i fråga i sin helhet bäres av konsumenterna, dels att skattebetalarens konsum- tion är den inom respektive inkomstklasser genomsnittliga. Såväl olikheter i den kommunala utdebiteringen som variationer i konsumtionsvanorna med- föra avsevärda avvikelser från det ovan beräknade skattetrycket. Betydelse- fullast torde de olikheter vara som äro förbundna med variationer i spritkon- sumtionen. De vid beräkningen av skattetrycket uteslutna skatterna äro för- ut omnämnda engångsartade förmögenhetsskatter, aktiebolagsskatter och au- tomobilskattemedel, inalles inernot 20 0/0 av den totala skattebördan.»

I propositionen framhävdes vidare med stöd av sakkunnigutredningen, att en betydelsefull konsekvens av den indirekta beskattningens regressiva karak- tär i förening med den direkta statsskattens progressiva utformning hade bli- vit, att progressionsgraden för det samlade skattetrycket i brytningspunkten mellan de motsatta skattetyperna, närmare bestämt i inkomstlägena kring 10 000 kronor, vore relativt svagare än i såväl lägre som högre inkomstlägen. Tydligast framträdde detta förhållande för kapitalinkomsternas del. Kom- binationen av indirekt beskattning med en relativt hög kommunal beskatt- ning medförde, att den totala skattebördan för de lägre inkomstklasserna bleve relativt hög och till och med högre än i vissa andra länder, där de indirekta skatterna tillsammantagna hade en större betydelse än i Sverige.

I den motivering för den föreslagna avvägningen mellan olika inkomstklas- ser, som departementschefen, statsrådet lVigforss, lämnade vid anmälan in- för Kungl. Maj:t av propositionen nr 232, fästes bland annat uppmärksam- heten på den genom de sakkunnigas utredning klarlagda samlade skattebe- lastningen på de mindre inkomsterna och den relativt svaga progressionen ett gott stycke upp i de högre inkomstskikten. Man rör sig _ anförde de- partementschefen här på ett område, där frånvaron av allmänt godtagna normer för rättvisa eller billighet begränsar diskussionen till uttalande av omdömen, vilka icke kunna göra anspråk på objektiv giltighet. Ett om- döme, som torde vinna anslutning i mycket vida kretsar, kunde dock enligt departementschefen formuleras så, att ett samlat skattetryck av 14 till 16 0/o på inkomster om 2 000 och 3 000 kronor förefölle högt i jämförelse med 18 till 19 0/o på inkomster i storleksgruppen 10000 till 15 000 kronor, och även i jämförelse med 20 till 23 0/o på inkomster från 20 000 till 50 000 kronor. Från denna utgångspunkt vore det tydligen uteslutet, att den under

krisåren inträdda förskjutningen skulle uppfattas såsom ett otillbörligt gyn- nande av de mindre inkomsttagarna. Det bleve i stället naturligt att för dem eftersträva ytterligare någon lättnad.

1936 års riksdag avslog Kungl. Maj:ts förslag rörande omläggning av stats- beskattningen. Vid övervägande av frågan på vad sätt den skärpning av den direkta beskattningen, som påkallades av de beslutade utgiftsökningarna till bland annat försvarsväsendets stärkande, skulle verkställas, fann riks- dagen, att nämnda utgiftsökningar borde till ett belopp av 13 miljoner kronor täckas genom höjning av skattesatserna för den extra inkomst- och förmö- genhetsskatten. Höjning av uttagningsprocenten för inkomst- och förmögen- hetsskatten över 170 enheter ansågs däremot icke böra komma ifråga. Det torde kunna sägas, att 1936 års riksdag utan att närmare taga ställning till de antaganden i fråga om skattetryckets fördelning å inkomstklasser och de synpunkter i övrigt, vilka framlagts i den förut nämnda sakkunnigutred- ningen i allt fall genom sitt berörda beslut i viss mån beaktat resultatet av densamma.

Såsom torde ha framgått av den redogörelse, som i det föregående lämnats för de av kommittén förordade skatteskalorna, överensstämmer den genom dessa skedda avvägningen av skattetrycket mellan skattskyldiga i olika in- komstskikt i stort sett med vad som i detta hänseende gäller enligt för åren 1936 och 1937 fastställda grunder. Då kommittén sålunda stannat vid en fördelning, som i huvudsak motsvarar den genom skattehöjningarna 1932—— 1936 uppkomna, har detta haft sin grund däri, att kommittén vid fastställan- de av ramen för det nya skattesystemet måst räkna med möjligheten av att behovet av direkta skatter icke skall kunna minskas under de närmaste åren ävensom med risken att skatteunderlaget kan komma att vid en konjunktur- ändring märkbart försämras. Därest den nu utgående skatten för högre inkomsttagare skulle sänkas, så att den före krisen gällande relativa fördel- ningen av skattetrycket i större eller mindre grad återställdes, och det önska- de skattebeloppet, c:a 142 miljoner kronor vid grundbeloppsnivå för det nya systemet, räknat å 1936 års skatteunderlag, det oaktat skulle uttagas i in- komstskatt av fysiska personer, bleve följden, att skattesatsen för de lägsta inkomstskikten finge skärpas i motsvarande grad. En dylik åtgärd kan kom- mittén icke förorda. Å andra sidan har kommittén under nuvarande förhål- landen icke kunnat föreslå någon ytterligare lättnad i skatteskalan för de lägsta inkomsttagarna.

Vid bedömandet av nu berörda spörsmål bör emellertid hänsyn tagas till två omständigheter, som båda äro av stor betydelse. Den ena av dessa av- ser den efter andra linjer skeende överflyttning av skattebördan, som skulle följa av de av kommittén föreslagna ändringarna'i fråga om familjebeskatt- ningen. De förhöjda avdrag, som enligt förslaget skulle beredas familjeför- sörjare, gynna förhållandevis mest dem, som ha lägre inkomster, men sträcka i övrigt sin verkan till ganska höga inkomstskikt. För dessa skattskyldiga kommer alltså kommitténs förslag under alla omständigheter att medföra en skattelindring. Å andra sidan få ensamstående skattskyldiga vidkännas skärpning av skatten.

Den andra av de berörda omständigheterna sammanhänger med uppdel— ningen av skatten i en fast och en rörlig del. Därigenom att för högre inkomst- tagare största delen av skatten bindes i den fasta tilläggsskatten, blir vid en försämring av budgetläget skattehöjningen för dem relativt måttlig. En höj- ning av bottenskattens utdebitering från 100 till 130 procent av grundbelop- pet medför en höjning av den sammanlagda skatten vid ett beskattningsbart belopp å 20 000 kronor från 1 850 kronor till 2 213 kronor, vid 100 000 kro- nor från 20 450 kronor till 22 373 kronor, vid 600 000 kronor från 188950 kronor till 200623 kronor och vid 800000 kronor från 257 950 kronor till 273 523 kronor. Under det att vid ovan antagna höjning av utdebiteringen skattskyldiga med beskattningsbart belopp understigande 8 000 kronor få sin skatt höjd med 30 0/o, stannar ökningen i de fyra nyssnämnda fallen vid re- spektive 196, 94, 62 och 60 procent. Det är naturligt att hänsyn till denna verkan av systemet måst tagas vid avvägningen mellan skatteskalorna för bottenskatten och tilläggsskatten.

Alternativa förslag till skattesystem.

Alternativens innebörd.

Kommittén vill härefter övergå till att närmare redogöra för de upprättade alternativa förslag till skattesystem, som i korthet berörts i det föregående. Därvid skall endast redovisas det alternativ inom var och en av de förut an- givna tre grupperna, som synts kommittén bäst motsvara de angivna förut- sättningarna.

Alternativ A består av en inkomstskatt och en förmögenhetsskatt, var för sig fristående.

För inkomstskattens båda skalor, avseende bottenskatt och tilläggsskatt, har förut redogjorts.

Enligt den för förmögenhetsskatten upprättade skalan skall skatten utgöra: när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 20 000 kronor: en promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger 10 000 kronor;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

20000 men icke 40 000 kr.: 10 kr. för 20 000 kr. och 20/00 av återst.;

40 000 > » 60 000 >> : 50 > » 40 000 » >> 3 %, > >> 60 000 » » 80 000 » : 110 >> » 60 000 >> » 4 0/00 » > _ 80 000 >> » 120 000 >, : 190 » » 80 000 >» :> 5 o/oo » » ; 120 000 » ) 200 000 >> : 390 » » 120 000 ) >> 6 0/00 >> » 200 000 >> » 500 000 » 870 » ) 200 000 » » 7 0/00 » , 500 000 > » 1 000 000 >; ::2 970 » » 500 000 1 » 8 0/00 » » ; 1 000 000 kr. . 6 970 >> >> 1 000 000 >, » 9 %., >> »

För förmögenhetsskatten gäller följande reduktionsregel: Därest den skattepliktiga förmögenheten överstiger 30 gånger den till stat- lig inkomstskatt taxerade inkomsten, skall den beskattningsbara fömögen-

heten utgöra ett belopp motsvarande 30 gånger den taxerade inkomsten, dock minst 40 procent av den skattepliktiga förmögenheten.

A 1 t e r n a t i V E innehåller dels en kombinerad inkomst- och förmögen- hetsskatt, dels ock en särskild förmögenhetsskatt.

I inkomst- och förmögenhetsskatten utgör förmögenhetsdelen 1Am, mot 1/60 enligt nuvarande system. Skatteskalorna för i skatten ingående bottenskatt och tilläggsskatt äro desamma som i alternativ A.

För den särskilda skatten & förmögenhet har uppgjorts en skala, enligt vil- ken skatten skall utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 40 000 kronor: en promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger 20 000 kronor;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

40 000 men icke 80 000 kr.: 20 kr. för 40 000 kr. och 2 0/00 av återst.;

80 000 » » 150 000 >> : 100 » » 80 000 >> » 3 0/00 >> >> ; 150 000 >> >> 300 000 » : 310 » ) 150 000 :> » 4 0/00 > » ; 300 000 >/ > 1 000 000 » : 910 >> >> 300 000 » >> 5 0/00 ) >> ; 1 000 000 kr. : 4 410 » » 1 000 000 » >> 6 0/100 » » _

Reduktionsregeln har i detta alternativ fått följande utformning: Därest den skattepliktiga förmögenheten överstiger 25 gånger det till stat- lig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet, skall den beskattnings- bara förmögenheten utgöra ett belopp motsvarande 25 gånger det taxerade beloppet, dock minst 40 0/0 av den skattepliktiga förmögenheten.

Alternativ C innebär ett sammanförande av beskattningen å in- komst och förmögenhet i en enda skatt, nämligen en kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt. Skatteskalorna för såväl bottenskatten som tilläggs- skatten äro desamma som i de båda andra alternativen. Beskattningen av förmögenhet utvinnes enbart genom en till den taxerade inkomsten lagd för- mögenhetsdel.

Förmögenhetsdelen bestämmes enligt en skiktskala sålunda, att den skall utgöra:

när den skattepliktiga förmögenheten icke överstiger 60000 kronor: en sextiondel av den skattepliktiga förmögenheten;

när den skattepliktiga förmögenheten överstiger

60 000 men icke 500 000 kr.: 1 000 kr. för 60 000 kr. och en fyrtiondel av återst.; 500 000 kr. : 12 000 » » 500 000 = » en trettiondel » »

Ingen särskild reduktionsregel har förutsatts skola gälla vid detta alter- nativ.

För bedömande av skattesystemens verkningar må hänvisas till de e x e m- p el som intagits i tabell III. Exemplen visa för ett antal kombinationer .av inkomst och förmögenhet dels statsskatter och kommunal progressivskatt enligt nuvarande grunder (år 1937), dels oclc den skatt som enligt de olika

alternativen skall utgå vid uttagande av 110 0/0 av grundbeloppet för botten- skatt. Att i exemplen räknats med sist sagda uttagningsprocent har såsom förut nämnts sin förklaring däri att skatterna enligt de nya alternativen vid ifrågavarande nivå närmast motsvara 1936 års skatter. För att få jämförel- sen mera renodlad har över hela linjen räknats med ett och samma ortsav- drag, 1 400 kronor obankat, oaktat avdragens storlek ändrats enligt kommit- téns förslag. I exemplen ha tillämpats de reduktionsregler, som gälla för 1937 års särskilda skatt å förmögenhet, respektive föreslagits för alternativen A och B. _

Ytterligare må till belysande av de olika alternativen hänvisas till nedan- stående tabell, som för olika storleksgrupper av förmögenhet visar den be- räknade m e (1 e l s k a t t e s a t 5 e n för förmögenheter inom varje grupp dels för nuvarande förmögenhetsskatter och dels för förmögenhetsskatterna enligt alternativen A, B och C (beträffande de två sistnämnda alternativen vid uttagande av 110 0/0 av grundbeloppet för rörlig skatt; enligt alternativ A är ju förmögenhetsbeskattningen i sin helhet fast).

Medelskattesats för förmögenhet i %o Förmo'lgenlzeltsskikt,

mn naggade Alt. A Alt. B Alt. (:

0— 10 000 040 _ 024 040

10 000— 20 000 051 028 0:30 051

20 000— 30 000 065 0:77 056 0'65

30 000— 50000 081 1'25 1'00 081

50 000— 100 000 1'39 2'18 1'83 1'20

100 000— 200 000 2130 361 301 209

200 000— 300 000 352 48 1 423 324

300 000— 500 000 454 5'60 522 408

500 000— 1 000 000 600 6:47 631 557

1 000 000—— 2 000 000 802 751 7'64 808

2000 000— 5000 000 961 831 868 10:10

5 000 000—10 000 000 1040 867 925 11'21

10 000 000— 11'13 884 939 1245

Skattens avkastning enligt de olika alternativen.

Kommittén har låtit verkställa beräkningar rörande avkastningen av de i de föreslagna alternativen ingående skatterna ävensom i fråga om fördel- ningen av beskattningen på skatt å inkomst och skatt å förmögenhet. Be- träffande det statistiska material, som därvid stått till förfogande, samt den vid beräkningarna använda metoden hänvisas till den redogörelse, vilken så- som bilaga A fogats till betänkandet.

Resultatet av beräkningarna kan sammanfattas i följande tabell:

Alternativ A. Inkomstskatt. Bottenskatt (grundbeloppsnivå). . . . Tilläggsskatt .................... Särskild skatt d förmögenhet ........ Summa

Alternativ B.

Inkomst— och förmögenhetsskatt. Bottenskatt (grundbeloppsnivå) Tilläggsskatt ....................

Särskild skatt & förmögenhet ........

Summa

Alternativ C. Inkamst— och förmögenhetsskatt. Bottenskatt (grundbeloppsnivå). . . . Tilläggsskatt ....................

Summa

Skatt i miljoner kronor

Av hela beskatt- ningen belöpa å

.. .. . för—

total å inkomst mågågllfet memSt' mögeynhet, 104'5 104'5 —- 100'0 — 380 380 — 100'0 39'0 39'0 100'0 181'5 1425 390 785 21'5 1120 10413 7'5 933 67 455 380 75 835 165 235 — 23'5 100'0 181'0 142'5 3815 787 21'3 1200 1045 155 871 129 600 380 220 633 367 1800 142'5 37 '5 79'2 20'8

Beräkningarna av skatternas avkastning ha verkställts å 1936 års skatte- underlag, sådant detta skulle ha varit, därest de av kommittén föreslagna grunderna för de skattefria avdragens bestämmande tillämpats.

De olika skattesystemens verkningar vid högre uttagningsprocent av hot- tenskattens grundbelopp framgå av följande sammandragstahell:

Fysiska personers statsbeskattning.

Alternativ A. Därest bottenskattens grundbelopp uttages med 100 % .............. » 110 % .............. ) 120 % .............. > 130 % ..............

Skatt i miljoner kronor

Av hela beskatt- ningen belöpa å

.. .. . för— total å inkomst mågsfåiiet mim—St: mögexnhet, 181'5 142'5 39'0 78'5 21'5 192'0 153'0 39'0 79'7 20'3 202'4 163'4 39'0 80'7 19'3 212-9 173—9 391) 81-7 18-3

Skatt i miljoner kronor åfngltgabåeåååtå— total å inkomst mågåglliet inkZ/mst, mögåilhet. Alternativ B. Därest bottenskattens grundbelopp uttages med 100 % .............. 181'0 142'5 38'5 78'7 21'3 » 110 % .............. 1922 1530 390 79'6 20'4 . 120 % .............. 203-4 163-4 401) 803 19-7 > 130 % .............. 2146 1739 40? 810 190 Alternativ C. Därest bottenskattens grundbelopp uttages med 100 % .............. 180'0 142'5 3715 792 208 » 110 % .............. 192'0 153'0 39'0 797 203 > 120 % .............. 204-0 163-4 406 801 19-9 » 130 % .............. 2160 1739 421 805 195

Jämförelse mellan de olika alternativen.

Efter den redogörelse, som i det föregående lämnats för innebörden av de tre alternativa förslagen till nytt skattesystem, vill kommittén angiva de syn- punkter, som av kommittén anlagts vid prövningen av förslagens verkningar i olika avseenden. Då alternativ C, innefattande en enda inkomst- och för- mögenhetsskatt, är det av förslagen, som närmast ansluter sig till det system för förmögenhetsbeskattning, som alltsedan år 1910 använts vid statsbeskatt- ningen i Sverige, torde det vara lämpligt att först upptaga nämnda alternativ till behandling. Alternativet är för övrigt byggt på samma princip som alter- nativ II i 1936 års departementspromemoria.

Alternativ C. Den i den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten inneslutna förmögenhetsskatten var från början närmast tänkt såsom ett slags merbeskattning av själva avkastningen av förmögenheten. Å skatten anlades nämligen det betraktelsesättet, att förmögenhetsavkastning, s. k. fonderad inkomst, kunde bära en skattebörda, som i jämförelse med skatten å inkomst av arbete beräknats å ett med en tredjedel höjt inkomstbelopp. Därvid utgick man från fem procents avkastning å förmögenheten. Till det taxerade inkomstbeloppet skulle följaktligen läggas en tredjedel av förmö- genhetens till fem procent beräknade avkastning eller således en sextiondel av den uppskattade förmögenheten. Emellertid har, såsom av bolagsskatte- beredningen påpekats, tesen om att förmögenhetsinkomst i allmänhet skall beskattas en tredjedel hårdare än annan inkomst antagits blott såSOm en metod att åvägabringa en jämförelse mellan den skattekraft, som grundas på förmögenhet, och den, som grundas på inkomst såsom sådan. Även förmö-

genhet, som i det enskilda fallet icke lämnar avkastning, beskattas nämligen genom sextiondelen.

Det är givet att därest, på sätt i alternativ C förutsatts, systemet med kom- binerad skatt ytterligare skall utvecklas genom förhöjning av den kvotdel, som lägges till inkomsten, satsen om att fonderad inkomst skulle äga en skattekraft, som med en tredjedel eller över huvud taget i någon viss proportion överstege Skattekraften hos den rena arbetsinkomsten, får än mindre bety- delse än med nuvarande kvotdel och nuvarande skatteskalor. I och för sig behöver detta icke betraktas såsom någon svaghet hos systemet. Enligt kom- mitténs mening torde systemet med kombinerad skatt kunna tillfredsställande motiveras därmed, att det utgör en metod för mätande av den på förmögen- heten grundade skattekraften, därvid stor hänsyn tages till att Skattekraften är beroende även av inkomstens storlek.

Att förmögenhetsskatten för en och samma förmögenhet växer med inkoms- tens storlek beror, såsom väl är känt, på det förhållandet, att i den kombine- rade skatten förmögenhetsdelen kommer att så att säga ligga i toppen av det taxerade beloppet. Förmögenhetsskatten utgör skillnaden mellan hela skatten (för inkomst och förmögenhet) och den skatt som skulle ha utgått, därest förmögenhet ej funnits. Ju högre inkomsten är, i desto högre skikt av skatteskalan pressas förmögenhetsdelen upp och desto högre blir den genom- snittliga skatteprocenten för förmögenheten.

Den inverkan, som inkomstens storlek i en kombinerad inkomst- och för- mögenhetsskatt utövar å förmögenhetsskattens storlek, har från början upp- märksammats och ansetts vara berättigad. Vid behandlingen av 1910 års proposition om inkomst- och förmögenhetsskatt yttrade sålunda bevillnings- utskottet, att ägarens av förmögenheten skatteförmåga uppenbarligen ökades i samma mån som hans inkomst tilltoge i storlek, vadan förmögenhetsskattens beroende av ägarens inkomstförhållanden kunde antagas i flertalet fall med- föra en väl funnen anpassning av förmögenhetsskattens belopp efter skatte- förmågan. Under senare tid har till förmån för gällande system brukat framhållas, att kombinationen med beskattningen av inkomst möjliggör utta- gande av förhållandevis högre förmögenhetsskatt i de fall, då en relativt liten förmögenhet är förenad med en stor inkomst.

Efter år 1910 har systemet med kombinerad skatt kraftigt utvecklats dels genom den ordinarie statliga inkomst- och förmögenhetsskattens höjning och dels genom införandet av skatter med samma princip för beräknandet av det beskattningsbara beloppet som vid den statliga inkomst- och förmögenhets- skatten (utjämningsskatt, kommunal progressivskatt, extra inkomst- och för- mögenhetsskatt). Den nyss anmärkta inverkan av inkomstens storlek å för- mögenhetsskatten har därigenom ytterligare skärpts. Kommittén har för närmare belysande av det nuvarande skattesystemets verkningar i detta av— seende låtit uträkna storleken av den i de nu gällande kombinerade skatterna ingående förmögenhetsskatten för förmögenhetsbeloppen 10 000, 50 000, 100000, 500000 och 1000 000 kronor vid varierande inkomstbelopp. Re- sultatet framgår av efterföljande tabell:

Tabell, utvisande för vissa inkomst- och törmögenhetskombinationer d els sum- man av statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, 170 %, extra inkomst- och förmö- genhetsskatt enligt 1937 års förordning, utjämningsskatt och kommunal progressiv- skatt (grundbelopp), dels ock huru stor del av denna summa, som utgör skatt å förmögenhet. Obankat ortsavdrag 1400 kronor är förutsatt.

Förmögenhets— Förmögenhets- Förmögenhets- Förmögenhets- Förmögenhets- belopp belopp belopp belopp belopp 10 000 kronor 50 000 kronor 100 000 kronor 500000 kronor 1 000 000 kronor Taxerad Där— inkomst, Summa av å Summa Därav Summa Därav Summa Därav Summa Därav kronor kombi- för— kombi- agg? kombi— ärligt" komhi— agg? kombi- & f?r"

nerade mö- nerade gen— nerade gen- nerade g en— nerade gig—_ skatter %eå- skatter het skatter het skatter h et skatter het

I kronor.

0 — — —— — 668 663 34670 34670 1 18415 118415 1 000 _ — 1071 1071 3213 3213 41603 41603 1 31881 1 31881

5000 15606 816 19523 47-33 244-23 96% 777-21 629-31 1 884-15 1 736-25

10 000 47393 1203 526-50 64'60 59709 13519 141284 95094 2 713-93 2 252'03 25 000 2 46143 2660 2 57355 13872 2 71393 27910 3 848-35 1 413-52 5 409-53 2 974-70 50000 7 204-05 3253 7 34593 17446 7 52205 35058 8998-23 1 82676 11 001'84 3 830-37 100 000 19 56667 4024 19 738'30 211'87 19 95017 42374 21 92735 2 400-92 24 421'63 4 89520 200 000 50 232-98 5061 50 44409 26172 50 707'48 525-11 52 922-50 2 740-13 55 700-00 5 517'63 500 000 154 68237 57-10 154 922'65 29738 155 22171 59644 157 61599 2 990-72 160 60671 5 98144 1000 000 344 316-41 62-54 344 579-47 325-60 344 906-75 652'88 347 633-72 3 379'85 351 049-27 6 795-40

I promille av förmögenheten.

0 — — 0-07 069 118

1 000 — 0-21 0-32 083 1-32 5000 082 0-95 096 1'26 1-74

10 000 1-20 1:29 135 1-90 225 25 000 266 277 2-79' 283 297 50 000 326 349 351 3'65 3'83 100 000 4—02 4—24 4-24 480 490 200 000 506 5-23 5-25 5-43 552 500 000 5-71 595 5'96 5'98 5'98 1 000 000 ' 625 6-51 653 6'76 6'80

Av tabellen framgår, att den inverkan som i de nuvarande kombinerade skatterna inkomstens storlek utövar å förmögenhetsskatten är mycket stor. Vid en förmögenhet å 10000 kronor stiger förmögenhetsskattenl, då in- komsten växer från 1 000 kronor till 1 000 000 kronor, från 0 till 62 kronor 54 öre; vid en förmögenhet å 100 000 kronor innebär en höjning av inkomsten från 5 000 kronor till 1 000 000 kronor en stegring av förmögenhetsskatten från 96 kronor 33 öre till 652 kronor 88 öre (uttryckt i promille av förmö- genheten från 096 promille till 653 promille). Vid en förmögenhet å

1 Fråga är blott om den förmögenhetsskatt, som ingår i de kombinerade skatterna.

1 000 000 kronor medför en inkomstökning från 50 000 kronor till 1 000 000 kronor en höjning av förmögenhetsskatten från 3830 kronor 37 öre till 6795 kronor 40 öre (från 383 promille till 680 promille). Ytterligare ett exempel må anföras. En person med 500 000 kronors förmögenhet har i in- komst 25 000 kronor. Skatten å förmögenheten är 1 413 kronor 52 öre. Ökas hans inkomst till 50 000 kronor, under det att förmögenheten är oförändrad, får han förutom den höjning i skatten för inkomst, som följer av inkomst- ökningen, dessutom vidkännas en höjning av förmögenhetsskatten med 413 kronor 20 öre.

Däremot är i de nuvarande kombinerade skatterna vid en och samma in- komst differentieringen i skattesatserna för förmögenhetsskatten mellan för- mögenheter av olika storlek relativt obetydlig. Detta gäller högre inkomster. Vid en inkomst ä 5 000 kronor är sålunda skattesatsen för en förmögenhet å 10 000 kronor 082 promille och vid en förmögenhet å 1 000000 kronor 174 promille. Vid en inkomst av 100 000 kronor är skillnaden i skattesatsen mellan beskattningen av en förmögenhet å 10 000 kronor och en förmögenhet ä 1 000 000 kronor endast 088 promille (4'02 promille respektive 490 promil- le). Är inkomsten 500 000 kronor, blir skattesatsen för förmögenhetsbeskatt- ningen vid förmögenheter å 10 000, 100 000, 1 000 000, 3 000 000 och 10000 000 kronor respektive 571, 596, 5:98, 598 och 609 promille.

Innan kommittén övergår att granska vilka motsvarande verkningar som uppstå vid tillämpning av alternativ C med dess utvidgade kombinerade in- komst- och förmögenhetsbeskattning, vill kommittén närmare redogöra för utformningen av förmögenhetsdelen enligt nämnda alternativ.

Enligt förutsättningarna för alternativ C skall hela det belopp, som bör utgå i förmögenhetsskatt, utvinnas enbart genOm beskattning av den till in- komsten lagda förmögenhetsdelen. För närvarande ingår i det taxerade beloppet 1/so av förmögenheten. Om det önskade beloppet förmögenhetsskatt skulle ernås genom en enhetlig förhöjning av förmögenhetsdelen, finge denna ökas till ungefär 1/40. En dylik ändring skulle emellertid innebära en över— flyttning av förmögenhetsskatt från förmögenhetsägare med förmögen- het över 50000 kronor, vid vilket belopp skattskyldighetsgränsen för den nuvarande särskilda förmögenhetsskatten går, till ägare av mindre förmö— genheter. Sistnämnda skattskyldiga skulle få sin förmögenhetsskatt höjd med 50 0/0 (eller mer). Alternativet har därför fått den utformningen att sextiondelen bibehållits såsom förmögenhetsdel i botten, varemot kvotdelen ökats beträffande större förmögenheter. Ökningen har därvid bestämts på sådant sätt att såvitt möjligt samma belastning som för närvarande (genom de kombinerade skatterna och den särskilda skatten å förmögenhet) kommer att åvila de olika förmögenhetsskikten. Med denna utgångspunkt har upp- gjorts det förslag till skiktskala för förmögenhetsdelens bestämmande, för vilket tidigare redogjorts. Förmögenhetsdelarna äro enligt skalan l/so, 1/4o samt 1/so, och gränserna ha lagts vid 60 000 kronor och 500 000 kronor.

Genom sammanställning av bland annat uppgifterna i tabell III med exem- pel å beskattningeni vissa fall av inkomst och förmögenhet kunna beträffande

verkningarna av systemet enligt alternativ C erhållas siffror motsvarande dem som förut lämnats beträffande nuvarande kombinerade skatter. Det befinnes, att den starka differentieringen av förmögenhetsbeskattningen efter inkomstens storlek kvarstår i samma omfattning. Vid en förmögenhet å 10000 kronor stiger förmögenhetsskatten, då inkomsten ökar från 1000 kronor till 1 000 000 kronor, från 0 till 56 kronor 24 öre; vid en förmögenhet å 100000 kronor ökar förmögenhetsskatten, då inkomsten stiger från 5 000 kronor till 1 000000 kronor, från 119 kronor 90 öre till 703 kronor. Vid en förmögenhet ä 1 000000 kronor medför en inkomstökning från 50 000 kro- nor till 1 000 000 kronor en höjning av förmögenhetsskatten från 7 297 kronor 19 öre till 10 074 kronor. Däremot har förmögenhetsdelens skärpning till 1/40 och 1/30 för stora förmögenheter helt naturligt ökat differentieringen av för- mögenhetsskatten i fråga om förmögenheter av olika storlek vid samma in— komstläge. I det förut nämnda fallet avseende inkomstläget 100 000 kronor, då nuvarande kombinerade skatter utgå med i stort sett samma skattesats för förmögenhetsbeskattningen, vare sig förmögenheten är 10000 kronor eller 1000 000 kronor, blir skillnaden vid tillämpning av alternativ C betydligt större: skattesatsen blir nämligen 4'34 promille vid 10 000 kronors förmögen- het och 8'84 promille vid 1000 000 kronors förmögenhet. Är inkomsten 500000 kronor, blir skattesatsen för förmögenhetsbeskattningen vid förmö- genheter å 10000, 100000, 1 000000, 3000 000 och 10 000000 kronor re— spektive 562, 703, 989, 1096 och 1134 promille.

Den å sid. 152 intagna tabellen angående medelskattesatserna för förmö- genhet lämnar även bidrag för bedömande av systemets verkningar. För de fyra lägsta skikten i tabellen —— förmögenheter upp till 50 000 kronor -— bliva medelskattesatserna vid tillämpning av alternativ C desamma som en- ligt gällande skatteskalor, vilket beror på att förmögenhetsdelen är oföränd- rad för dessa skikt (= 1/60) samt att skatteskalorna i det stora hela äro desam- ma som förut. För följande skikt (50 000—1 000 000 kronor) skulle det nya systemet medföra någon lindring, för de högsta skikten däremot en icke obe- tydlig skärpning. För högsta skiktet, förmögenheter över 10 miljoner kronor, skulle medelskattesatsen bliva icke mindre än 1245 promille. Detta förhållande torde ha sin förklaring dels i den differentierade skalan för förmögenhets- delens beräkning och dels däri, att dylika stora förmögenheter regelmässigt äro förenade med mycket stora inkomster. Vid bedömande av de angivna promillesatserna måste ihågkommas, att desamma beträffande alternativ C endast utgöra medeltal inom varje förmögenhetsskikt samt att i de sär- skilda fallen mycket stora svängningar åt båda hållen förekomma. Då till exempel medelskattesatsen i skiktet 50 000—100 000 kronor angives till 120 promille, växlar den verkliga skattesatsen för en förmögenhet inom skiktet mellan 0 och 7 promille, alltefter inkomstens storlek i de individuella fallen.

I den korta redogörelse för innebörden av alternativ C, som tidigare läm- nats, har redan omnämnts, att någon särskild reduktionsregel icke förutsatts skola gälla enligt alternativet.

Frågan om r e (1 u k t i o n 5 r e g 1 e r vid förmögenhetsbeskattningen av

fysiska personer har gjorts till föremål för särskild utredning av kommit- téns sekreterare. Resultatet av undersökningarna har innefattats i en pro- memoria, som bifogas detta betänkande såsom bilaga C.

Med reduktionsregler avses särskilda bestämmelser, genom vilka åsyftas att åstadkomma nedsättning av förmögenhetsskatten i de fall då förmögen- heten lämnat ingen eller ringa avkastning (och annan inkomst icke funnits). I promemorian erinras, att i fråga om den förmögenhetsbeskattning, som in— nefattas i de nuvarande kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatterna, icke finnes någon särskild reduktionsregel men att systemet i och för sig verkar reducerande på skatten i de fall, då inkomsten är ringa i förhållande till skatten. Förmögenhetsdelen kommer nämligen att beskattas efter en genomsnittligt lägre skatteprocent ju mindre den inkomst är med vilken den är förenad. Finnes ej inkomst eller är den så låg, att ortsavdraget ej kan helt utnyttjas dårå, får avdraget göras å förmögenhetsdelen, varigenom förmögenhetsskatten reduceras.

I promemorian har försök gjorts att siffermässigt mäta storleken av den reduktion av förmögenhetsskatten, som systemet med kombinerad skatt i och för sig medför. Såsom full (oreducerad) förmögenhetsskatt har därvid ansetts den förmögenhetsskatt, vilken utgår å förmögenheten vid den in- komstprocent, som enligt uppgifterna från 1930 års folkräkning är den ge- nomsnittliga för personer med förmögenheten i fråga. För närmare känne- dom om utredningens resultat tillåter sig kommittén att hänvisa till tabell 2 i promemorian.

I promemorian har av exemplen i tabellen dragits den slutsatsen, att syste- met med kombinerad skatt — utan någon som helst särskild reduktions- regel — vid alla förmögenheter utom de allra största i fall av inkomst märkbart under den för förmögenheten genomsnittliga medför en reduktion. som får anses vara fullt tillräcklig och i vissa fall till och med går längre än vad som kan anses berättigat. Såsom i promemorian antydes är berörda förhållande endast en annan sida hos det kombinerade systemet med dess starka inverkan av inkomsten å förmögenhetsskattens storlek. Liksom en hög inkomst pressar upp förmögenhetsskatten för en viss förmögenhet till belopp vida högre än vad som får betalas i skatt för samma förmögenhet vid normal inkomst, så reduceras å andra sidan förmögenhetsskatten långt under nämnda belopp i de fall, då inkomsten är ringa. I båda riktningarna drives enligt kommitténs uppfattning inkomstens inverkan å förmögenhets- skattens storlek väl långt.

Av de i promemorian anförda exemplen framgår att i fråga om mycket stora förmögenheter (över c:a 2 miljoner kronor) den reduktion av förmö- genhetsskatten vid ringa inkomst, som följer av själva systemet med kom- binerad skatt, blir förhållandevis obetydlig. För dessa förmögenheter skulle alltså en särskild reduktionsregel av den typ, som föreslagits av bolagsskatte- beredningen samt därefter i departementspromemorian år 1936 (för det lik- artade alternativet II), vara tänkbar. Nämnda reduktionsregel, sådan den utformades i departementspromemorian, innebar att förmögenhetsdelen icke

skulle upptagas med högre belopp än den taxerade inkomsten; den skulle dock lägst uppgå till 70 procent av full förmögenhetsdel. En dylik reduktions- regel skulle emellertid för alla förmögenheter utom just de största ytterligare skärpa de förut anmärkta olägenheterna av systemet, i det att lindringen i reduktionsfallen skulle bliva ännu mera utpräglad. Såsom i promemorian framhålles torde det av tekniska skäl vara omöjligt att låta den särskilda reduktionsregeln bliva tillämplig endast å de största förmögenheterna. Att införa särskild reduktionsregel för alternativ C torde därför vara uteslutet. Även om beträffande de mycket stora förmögenheter, varom här är fråga, mindre ofta torde förekomma, att förmögenheten lämnar dålig avkastning, utgör dock enligt kommitténs uppfattning den stora skattebelastning, som vid tillämpning av alternativ C skulle för ifrågavarande skattskyldiga uppkomma i reduktionsfallen, en svaghet hos systemet.

De i tabell III lämnade exemplen å de nya systemens verkningar i av- seende å en mängd kombinationer av inkomst och förmögenhet ha redan berörts. Vad nu särskilt alternativ C beträffar äro avvikelserna från 1937 års skatter i de flesta fall icke så stora. I den mån de bero på ändringar i själva skatteskalorna äro de icke av omedelbart intresse vid bedömande av systemfrågan. Anmärkningsvärd är den lindring i förhållande till nu som skulle uppkomma vid förmögenheter å c:a 100 000—200 000 kronor i de fall då förmögenheten är förenad med normal inkomst. I dessa fall för- svinner den nuvarande särskilda förmögenhetsskatten utan att motsvarande skärpning kunnat nås genom förmögenhetsdelens höjning. Det nyss an- märkta förhållandet rörande skatteskärpningen för de största förmögenhe- terna i reduktionsfallen avspeglas även i exemplen.

Ur synpunkten av systemets rörlighet får alternativ C såtillvida anses till- fredsställande att den rörliga delen av skatten är stor i förhållande till den fasta delen. Utdebiteringsprocenten för bottenskatten kan till och med sät- tas något lägre än vid tillämpning av de båda andra alternativen, därest ut- tagande av större skattebelopp blir erforderligt. Å andra sidan kan den omständigheten, att bottenskatten till förhållandevis stor del härrör från förmögenhet, tänkas utgöra ett visst hinder för skattens rörlighet uppåt.

Såsom en nackdel med den kombinerade inkomst- och förmögenhets- skatten har ibland betecknats det förhållandet, att den enskilde skattebeta- laren med förmögenhet icke utan betydlig svårighet kan räkna ut hur myc- ket han betalar i förmögenhetsskatt. Även för staten kan det anses vara en olägenhet att icke år för år den taxerade förmögenhetens storlek och beloppet av den å förmögenheten fallande andelen av beskattningen kan vara direkt tillgängligt ur taxerings- och debiteringslängderna. Endast ge- nom besvärliga och tidsödande beräkningar kan förmögenhetsskattebelop- pet approximativt fastställas.

I de remissyttranden, som avgåvos över 1936 års departementspromemoria, anförde i regel de många myndigheter, vilka tillstyrkte ett skattesystem inne- fattande en enda kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt, såsom skäl för sitt ståndpunkttagande —— förutom att systemet anknyter till den i Sve-

161 rige hävdvunna formen för förmögenhetsbeskattning —— att det ur taxerings- synpunkt är enklare än system med två skatteformer. Sedan det nu enligt alternativ C blivit nödvändigt att för förmögenhetsdelens bestämmande till- lämpa en skiktskala med tre skikt, torde enligt kommitténs mening påståen- det om systemets enkelhet och lättfattlighet knappast kunna vidhållas. Då gränsen till andra skiktet lagts redan vid en förmögenhet å 60 000 kronor, skulle icke mindre än c:a 40000 skattskyldiga få i sina deklarationer verk- ställa uppdelning av förmögenhetsdelen på åtminstone två skikt. För be-

a

skattningsnämnderna skulle kontrollen a uträkningen vålla stort besvär.

Alternativ A innefattar ett system med två från varandra principiellt fristående skatter, en inkomstskatt och en förmögenhetsskatt. Ett sådant system är. det i utlandet allmännast förekommande och brukas sålunda bland annat i Danmark, Finland, Norge, Holland, Schweiz och Tyskland.

I kommitténs direktiv har gjorts ett uttalande rörande systemet med fri- stående förmögenhetsbeskattning. Departementschefen anförde bland annat, att ett system med särskild förmögenhetsbeskattning kunde tänkas erbjuda större möjligheter än en enhetlig inkomst- och förmögenhetsskatt att anpassa förmögenhetsbeskattningen efter den med förmögenhetsinnehavet förbundna skatteförmågan. Därest den fortsatta utredningen skulle bestyrka detta an— tagande, innebure berörda förhållande enligt departementschefens mening en så betydande fördel, att det borde fälla utslag till förmån för att beskattnin- gen av förmögenhet skall ske enbart genom en särskild skatt.

I en fristående förmögenhetsskatt har förmögenhetsinnehavet i och för sig gjorts till norm för beskattningen. Själva förmögenhetsbesittningen har an- setts vara för att använda inkomstskattesakkunnigas ord ett tecken på välstånd utöver det som arbetsförmågan och arbetsmöjligheterna kunna ska- pa och tillräcklig att motivera en särbeskattning av förmögenheten vid sidan av skatten på inkomst.

Förmögenhetsskatten enligt alternativ A tager sin början vid en beskatt- ningsbar förmögenhet å 10 000 kronor. Kommittén är av den uppfattningen, att vid en fristående förmögenhetsskatt de allra lägsta förmögenlxeterna böra fritagas från skatteplikt. Innehavet av en mindre förmögenhet innebär i och för sig ej uttryck för någon större skattekraft. Hänsyn har också tagits till den synpunkten att taxeringen icke i onödan skall tyngas ävensom till psyko- logiska skäl. Överdrivna farhågor för skattebeloppets storlek skulle troligen komma att öka benägenheten att icke uppgiva smärre sparkapital till be- skattning. Av nu angivna skäl har kommittén övervägt möjligheterna att lägga skattskyldighetsgränsen för förmögenhetsskatten enligt detta alternativ något högre, t. ex. vid 15 000 eller 20000 kronor. Det har emellertid visat sig att en sådan åtgärd skulle tvinga till en alltför stark skärpning av skatte- satserna för större förmögenheter. Av den skattestatistiska utredningen (ta— bell 18) kan inhämtas, att det skikt, som omfattar förmögenheter mellan 10 000 och 20 000 kronor, inrymmer en sammanlagd förmögenhetssumma å c:a 2 200 miljoner kronor samt att den nuvarande förmögenhetsskatten från

detta skikt belöper sig till 11 miljon kronor. Sättes gränsen till 20 000 kro- nor, skulle av den nu genom de kombinerade skatterna uttagna förmögen- hetsskatten c:a 24 miljoner kronor bortfalla, vilket belopp finge tagas igen av förmögenheter överstigande 20 000 kronor. På grund av det anförda har kommittén funnit skattskyldighetsgränsen enligt detta alternativ icke kunna sättas högre än 10 000 kronor.

Den för alternativ A antagna förmögenhetsskatteskalan innehåller nio skikt med höjning av skattesatsen med en promille för varje skikt. Promillesatsen för högsta skiktet, avseende den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger 1 miljon kronor, blir alltså 9.

Av den å sid. 152 intagna tabellen kan uppgift erhållas om medelskatte- satserna för olika förmögenhetsskikt. Man finner, att skattefriheten för skiktet under 10 000 kronor och lindringen i skiktet mellan 10 000 och 20 000 kro- nor vunnits på bekostnad av skikten mellan 20 000 och 1 000 000 kronor. För sistnämnda skikt blir stegringen av medelskattesatsen i förhållande till nu betydlig, i vissa fall (skikten mellan 50 000 och 200 000 kronor) upp emot 60 %. För de högsta förmögenheterna inträder genomsnittligt en lindring av medelskattesatserna, som för de allra högsta skikten är relativt stor. Vid all jämförelse med nuvarande skattesystem bör ihågkommas, att idetta skattesatserna skifta betydligt i de individuella fallen både uppåt och ned- åt, beroende på inkomstens storlek. Ivissa fall blir därför skärpningen vid tillämpning av alternativ A större än som framgår av jämförelsen mel- lan medelskattesatserna, i andra fall mindre.

Verkningarna av ett system med fristående förmögenhetsskatt äro i myc- ket rakt motsatta dem, som nås genom en kombinerad inkomst- och förmö- genhetsskatt. Om man bortser från de fall, där reduktionsregler spela in och till vilka kommittén återkommer i det följande, är förmögenhetsskattens belopp helt oberoende av inkomstens storlek. En förmögenhet å t. ex. 15 000 kronor belägges med ett och samma skattebelopp, vare sig ägaren haft 1 500 eller 150 000 kronor i inkomst under beskattningsåret. Hänsyn tages sålun— da ej till den särskilda skattekraft, som anses uppkomma, då inkomsten —— den må härröra av förmögenheten eller ej är över den normala i förhål- lande till förmögenheten.

Vid en fristående förmögenhetsskatt, där i olikhet med vad som gäller för en kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt förmögenhetsskatten icke automatiskt reduceras i fall av låg inkomst, är naturligen spörsmålet om ut- formande av särskilda re (1 n k t io n 5 r e g 1 e r av stor vikt. I den förut omnämnda promemorian rörande detta ämne (bilaga C) har dels den enligt de hittillsvarande förordningarna om särskild skatt å förmögenhet gällande reduktionsregeln gjorts till föremål för utredning, dels ock redogjorts för vis- sa alternativa förslag till reduktionsregler vid en fristående förmögenhetsskatt.

Enligt den reduktionsregel, som gäller för den särskilda skatten å förmö- genhet av år 1937, skall, därest den skattepliktiga förmögenheten överstiger 25 gånger det för den skattskyldige enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara beloppet, den beskattningsbara för-

mögenheten utgöra ett belopp, motsvarande 25 gånger det beskattningsbara be- loppet, dock minst 40 procent av den skattepliktiga förmögenheten (i de tidi- gare förordningarna 50 procent). Därigenom att förmögenheten ställts i re- lation till det beskattningsbara beloppet och ej till den taxerade inkomsten har i första hand uppnåtts differentiering mellan större och mindre förmö- genheter. På grund av ortsavdraget komma nämligen mindre förmögenheter att få relativt större lättnad än större förmögenheter, för vilka den genom ortsavdraget uppkomna minskningen av det beskattningsbara beloppet är av underordnad betydelse. Vidare vinnes genom anordningen, att vid reduktio- nen viss hänsyn tages till dyrorts- och familjeförhållanden.

I promemorian belysas berörda verkningar av gällande reduktionsregel ge- nom olika tabeller och exempel. Det framgår bland annat att för en skatt- skyldig med genomsnittligt ortsavdrag reduktion av förmögenheten (och där- med även förmögenhetsskatten) uppkommer vid en förmögenhet å 60000 kronor, så snart inkomstprocenten understiger 583, och vid en förmögen- het ä 300000 kronor, så snart inkomstprocenten understiger 303. Med inkomstprocent avses inkomsten (av förmögenhet eller eljest) i förhållande till förmögenheten. Vid en maximal förmögenhet erfordras, att inkomsten understiger 233 ('/0 av förmögenheten för att reduktion skall börja inträda. Andra tabeller belysa den ganska starka differentiering i avseende å dyrorts- och familjeförhållanden, som regeln medför. I promemorian erinras vidare om att själva förmögenhetsskatten på grund av skatteskalans progressivitet minskas procentuellt mera än den beskattningsbara förmögenheten. Om —— för att taga ett exempel från 1937 års skatt _ en förmögenhet å 150 000 kro— nor med full tillämpning av reduktionsregeln nedsättes till 60 000 kronor, föl- jer härav, att skatten, 100 kronor å oreducerat belopp, nedsättes till 10 kro- nor, alltså till 1/1o av full skatt. Ju högre förmögenheten är, desto lägre blir dock den procentuella nedsättningen av skatten.

De alternativa förslag till reduktionsregler vid fristående förmögenhets- skatt, som behandlas i promemorian, äro samtliga så konstruerade, att lik- som nu reduktionen sker är den beskattningsbara förmögenheten, icke å skat- ten. Den omständigheten att enligt i Sverige gällande system debiteringen blott innefattar uträkning av de skatter, som belöpa å vid taxeringen fast- ställda belopp, är redan den ett skäl för att den förstnämnda metoden bör användas, därest ej sakliga skäl till annat föranleda. Det torde emellertid förhålla sig så, att genom metoden med avdrag från skatten icke kunna vin- nas andra verkningar än de som kunna uppnås genom den hittills brukade metoden. Tvärtom torde det vara svårare att vid användande av metoden med skatteavdrag undvika ojämnheter vid övergången mellan olika steg i re- duktionstabellen.

I de utarbetade förslagen till reduktionsregler ha dessa måst anknytas till den skattskyldiges samlade inkomst, oavsett om den härflyter ur förmögen- heten eller icke. Ur teoretisk synpunkt skulle det måhända vara riktigare, att allenast den inkomst medräknades, som den skattepliktiga förmögenheten avkastar. En dylik anordning omöjliggöres emellertid av samma skäl, som

förhindrar förmögenhetsbeskattning i form av en allmän merbeskattning av förmögenhetsavkastning. De praktiska svårigheterna att för de olika för- värvskällorna urskilja vad som är förmögenhetsavkastning och vad som är arbetsinkomst bliva här avgörande. Ett belysande exempel på svårigheterna härvidlag lämnar erfarenheten från Danmark. Såsom i promemorian när- mare omförmäles var under några år den för den danska förmögenhetsskat- ten gällande reduktionsregeln på visst sätt anknuten till förmögenhetsavkast- ningen, därvid tillika lämnades schablonartade presumtionsregler för vad som vid rörelse och jordbruksdrift skulle anses såsom vederlag för arbetet. Svå- righeter vid tillämpningen av dessa regler föranledde år 1933, att vid då verk- ställda ändringar i fråga om statsbeskattningen den sammanlagda taxerade inkomsten i förhållande till förmögenheten blev avgörande för rätten till nedsättning av förmögenhetsskatt. Kommittén har alltså funnit nödvändigt, att reduktionsregeln på ett eller annat sätt anknytes till den skattskyldiges hela inkomst enligt taxeringen till statlig inkomstskatt.

Av de förslag till reduktionsregler för en fristående förmögenhetsskatt, som avhandlas i promemorian, märkes ett, som i avseende å tekniken nära anslu- ter sig till den nu gällande regeln. Enligt ifrågavarande alternativ skulle re- duktionsregeln få det innehåll, att den beskattningsbara förmögenheten skall utgöra högst ett belopp motsvarande 30 gånger den till inkomstskatt beskatt— ningsbara inkomsten, dock minst 40 0/0 av den skattepliktiga förmögenheten. På sätt i promemorian påvisas skulle emellertid en sådan reduktionsregel giva ett mycket otillfredsställande resultat. Vid förmögenheter åtminstone upp till 50 000 kronor skulle skatten komma att reduceras även i fall, där lind- ring icke kan anses vara berättigad. Icke blott differentieringen mellan stör— re och mindre förmögenheter utan även skillnaden i avseende å reduktions- möjligheter mellan skattskyldiga med olika dyrorts- och familjeförhållanden skulle bliva orimligt stor. Även om i reduktionsregeln siffran 30 som multi- plikator utbyttes mot 35 eller 40, skulle de anmärkta olägenheterna i St0rt sett kvarstå. Kommittén har på grund härav funnit alternativet icke kunna användas vid utformande av reduktionsregeln.

I de övriga undersökta alternativen har reduktionsregeln direkt eller indi- rekt hänförts till d-en till inkomstskatt taxerade inkomsten. Rörande inne- börden av de olika förslagen hänvisas till promemorian.

Vid bedömande av ifrågavarande förslag har för kommittén varit en hu- vudsynpunkt, att reduktionsregeln icke får vara så komplicerad och svårtill- lämplig, att taxeringsarbetet avsevärt tynges. Det bör därvid tagas i betrak- tande, att skattskyldiga med över 10000 kronors förmögenhet torde uppgå till över 300 000 samt att för envar av dessa måste avgöras, huruvida reduk— tionsregeln blir tillämplig. Det är då av mycket stor betydelse, att regelns tillämpning blir så litet tidsödande som möjligt.

Kommittén har vid övervägande av de olika förslagen kommit till det re- sultatet, att det enda av dessa, som fyller kravet på enkelhet i tillämpning, är det i promemorian såsom alternativ II betecknade. Kommittén har förden- skull förutsatt, att denna regel bör användas vid tillämpning av systemalter-

nativet A. Den föreslagna reduktionsregeln innebär, att därest den skatte- pliktiga förmögenheten överstiger 30 gånger den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten, den beskattningsbara förmögenheten skall utgöra ett be— lopp motsvarande 30 gånger den taxerade inkomsten, dock minst 40 0/0 av den skattepliktiga förmögenheten. Regeln innebär, att reduktion obero- ende av förmögenhetens storlek och den skattskyldiges dyrorts- och familje- förhållanden inträder, så snart den taxerade inkomsten understiger 3 1/3 0/o av förmögenheten.

Kommittén har övervägt möjligheten att i förevarande regel sätta multi- plikatorn till 25, vilket skulle innebära, att reduktion började inträda redan så snart inkomsten understege 4 0/0 av förmögenheten. Av hänsyn till den minskning i skatteunderlaget, som härav skulle bliva en följd, har en dylik lindring i regeln icke kunnat tillstyrkas. Kommittén har ansett det vara av större betydelse, att i de fall där regeln tillämpas en verkligt effektiv lättnad kommer till stånd. Fördenskull har enligt förslaget minimispärren bibehål- lits vid 40 0/0. Såsom förut framhållits blir vid maximal nedsättning av för- mögenheten den procentuella minskningen av själva skatten i de flesta fall betydligt större än 60 0/o.

Att vid reduktionsregelns utformande hänsyn icke kunnat tagas till den skattskyldiges dyrorts- och familjeförhållanden torde i viss mån få betraktas såsom en svaghet. Kommittén är dock av den uppfattningen, att vid en för- mögenhetsbeskattning dylika omständigheter böra tillmätas mindre betydelse än vid inkomstbeskattning. Anmärkas bör, att vid den nuvarande särskilda skatten å förmögenhet sagda förhållanden icke städse inverka å skattens storlek utan blott i reduktionsfallen.

I den förut omnämnda tabell III kunna även verkningarna av ett skattesy— stem enligt alternativ A för skattskyldiga i olika inkomst- och förmögenhets- kombinationer avläsas. Det framgår av tabellen, att medan vid smärre förmö- genheter — i exemplen 10000 och 25 000 kronor ——- i allmänhet någon lättnad uppkommer vid jämförelse med beskattningen enligt 1937 års grun- der, förhållandet blir det motsatta för större förmögenheter. Kommit- tén har därvid särskilt fäst sig vid den mycket starka skatteökning, som skulle uppstå vid förmögenheter i storleksordningen 50 000—200 000 kronor i de fall då förmögenheten är förenad med en inkomst, motsvarande 4 år 5 upp till 10 a 15 0/0 av förmögenheten. Denna skatteskärpning beror på att i dessa fall den förmögenhetsbeskattning, som uttages i de nuvarande kombi- nerade skatterna, är relativt mild, medan däremot den fristående förmögen— hetsskatten enligt alternativ A utgår fullt oavsett inkomstens storlek. Det är givet, att vid en så relativt genomgripande omläggning av skattesystemet, som alternativ A innebär, samma skatt i de individuella fallen som enligt nuva- rande grunder endast undantagsvis kan uppkomma.

Såsom en stor fördel hos ett system med fristående förmögenhetsskatt må framhållas möjligheten ej mindre för den enskilde skattedragaren att sär- skilja hur mycket av hans skatt som är förmögenhetsskatt än även för stats- verket att erhålla exakt upplysning om förmögenhetsbeskattningens storlek.

I 1936 års departementspromemoria anfördes bland annat rörande ett sy- stem med fristående förmögenhetsbeskattning, att därest vid detta skattefri- het skall äga rum för förmögenheter upp till visst belopp, deklarationsplikt i avseende å förmögenheten knappast kan stadgas eller i varje fall svårligen göras effektiv, då skattskyldighet för densamma ej förefinnes. Det påpeka— des vidare, att det ur taxeringssynpunkt är av mycket stor betydelse, icke minst för kontroll å inkomsten, att fullständiga uppgifter även om smärre förmögenhetsbelopp inflyta i deklarationen. Även ur statistisk synpunkt är en dylik fullständighet av vikt.

Kommittén finner för sin del dessa synpunkter ha stor betydelse. Enligt kommitténs mening bör dock vid tillämpning av ett system med fristående förmögenhetsbeskattning även för förmögenheter understigande skattskyl- dighetsgränsen stadgas deklarationsplikt. Det finge ankomma å beskatt- ningsmyndigheterna att tillse, att deklarationerna bleve fullständiga även på denna punkt.

Alternativ B omfattar, såsom förut nämnts, en kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt, i vilken förmögenhetsdelen bestämts till 1/1oo, och vid sidan därav en särskild skatt å förmögenhet.

Den särskilda förmögenhetsskatten enligt alternativ B börjar vid en be- skattningsbar förmögenhet å 20 000 kronor. För förmögenheter under detta belopp innebär alltså alternativet lindring i förmögenhetsskatten, i det att förmögenhetsdelen utan kompensation sänkes från 1/eo till 1hos. I detta sam- manhang må erinras, att enligt 1936 års propositioner skattskyldighetsgrän- sen sattes vid 20000 kronor (prop. nr 232) respektive 15 000 kronor( prop. nr 269). Kommittén har övervägt möjligheten att i alternativ B låta förmö- genheter upp till 30000 kronor bliva fria från särskild förmögenhetsskatt. Beskattningsunderlaget skulle dock härigenom bliva starkt förminskat, och inför nödvändigheten att icke obetydligt stegra skattesatserna för förmögen- heter över 30 000 kronor har tanken på skattelindring för ytterligare ett för- mögenhetsskikt mäst övergivas. Skiktskalan för förmögenhetsskatten inne- håller skattesatserna l——6 promille. Högsta satsen avser skiktet över 1 000 000 kronor.

Det ligger i sakens natur, att alternativ B i avseende å sina verkningar kom- mer att intaga en mellanställning mellan de båda övriga alternativen. Den starka differentiering efter inkomstens storlek, som utmärker alternativ C, har sålunda mildrats i alternativ B med dess mindre förmögenhetsdel. För att taga samma exempel, som anförts i fråga om alternativ C, blir i alternativ B vid en förmögenhet å 10 000 kronor förmögenhetsskatten (såväl den sär- skilda skatten som den i den kombinerade skatten ingående) 0, respektive 35 kronor 15 öre, om inkomsten är 1 000 kronor, respektive 1 000000 kronor. Vid en förmögenhet å 100 000 kronor medför en inkomstökning från 5 000 kronor till 1 000 000 kronor en höjning av förmögenhetsskatten från 219 kro- nor 40 öre till 511 kronor 50 öre. För en ägare av en förmögenhet ä 1 000 000 kronor blir förmögenhetsskatten 6 725 kronor, om hans inkomst är 50 000

kronor, och 7 925 kronor, om inkomsten är 1 000 000 kronor. Beträffande differentieringen av förmögenhetsskatten i fråga om förmögenheter av olika storlek vid samma inkomstläge får densamma anses tillfredsställande även vid högre inkomster. Vid inkomstläget 100 000 kronor blir den sammanlag- da förmögenhetsskattesatsen för en förmögenhet å 10 000 kronor 272 pro- mille och för en förmögenhet ä 1 000 000 kronqr 7'44 promille. Till och med om inkomsten är så hög som 500 000 kronor, blir skattesatsen vid förmögen- heter å 10 000, 100 000, 1 000000, 3 000 000 och 10 000 000 kronor så pass varierande som respektive 352, 512, 7'93, 8'97 och 9'35 promille.

I detta sammanhang torde något få beröras skälen, varför kommittén så- som förmögenhetsdel vid den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskat- ten enligt alternativ B antagit 1/mo och ej vare sig 1/200 såsom enligt 1936 års propositioner eller 1/.m i enlighet med vad som nu gäller. Mot alternativet med 1/200 kan anmärkas, att den förmögenhetsdel, med vilken där räknas, sy- nes vara för obetydlig för att det överhuvud skall löna sig att i systemet bibe- hålla en kombinerad skatt med sådan kvotdel. Vad åter angår möjligheten att låta förmögenhetsdelen i den kombinerade skatten fortfarande vara 1/60, kan mot densamma främst invändas, att den närmast för inkomst avsedda progressiva skatteskalan skulle komma att medföra den överdrivna inverkan av inkomstens storlek å förmögenhetsskatten, som utmärker nuvarande sy- stem efter progressionsskärpningen och varom i det föregående talats. Med de relativt höga skattesatser, som ingå i den av kommittén förordade progres- siva inkomstskatteskalan, har därför en sänkning av förmögenhetsdelen till 1Imo synts motiverad. , _

Medelskattesatserna för olika förmögenhetsskikt vid tillämpning av alter- nativ B finnas angivna i tabellen å sid. 152. Det befinnes, att i jämförelse med nuvarande skatter lindring inträder för förmögenhetsskikt under 30 000 kronor men för följande skikt upp till 1 000 000 kronor en skärpning, vilken dock är betydligt mindre utpräglad än den som uppkommer vid tillämpning av alternativ A. För de allra högsta förmögenhetsskikten äro skattesatserna icke obetydligt lägre än de som nu gälla. Eftersom i alternativ B förmö- genhetsskatten delvis uttages i form av kombinerad inkomst- och förmögen- hetsskatt, variera skattesatserna inom varje förmögenhetsskikt efter ägarens inkomstförhållanden. Svängningarna bliva dock, såsom framgått av det fö- regående, icke så starka som vid alternativ C.

Även. beträffande den särskilda förmögenhetsskatten i alternativ B är det enligt kommitténs uppfattning nödvändigt att genom särskild reduk- t i o n 5 r e g e l lindra förmögenhetsbeskattningen i de fall, då förmögenheten lämnat ingen eller ringa avkastning och annan inkomst icke funnits. Det ligger nära till hands att även beträffande den särskilda förmögenhetsskat- ten i alternativ B tillämpa den regel, som av kommittén föreslagits för den fristående förmögenhetsskatten i alternativ A (den skattepliktiga förmögen- heten : högst ett belopp motsvarande 30 gånger den taxerade inkomsten, dock minst 40 0/o av den skattepliktiga förmögenheten). Enligt denna regel, som icke medför differentiering vare sig efter dyrorts- eller familjeförhållan-

den eller ifråga om förmögenheternas storlek, inträder reduktion över hela linjen, så snart inkomsten understiger 31/3 0/0 av förmögenheten. Om man emellertid tager i betraktande den betydliga reduktion, differentierad i de avseenden som nyss nämnts, vilken i fall av låg inkomst i förhållande till för- mögenheten automatiskt inträder vid den i den kombinerade skatten ingåen- de förmögenhetsbeskattningen, får den lättnad i beskattningen, som systemet i dess helhet sålunda skulle lämna i reduktionsfallen, anses tillfredsställande.

I rent tekniskt avseende erbjuder dock en reduktionsregel av nyss berörda innehåll vissa svårigheter. Begreppet »taxerad inkomst» förekommer visser- ligen i 5 å förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, men be- loppet av denna inkomst fastställes ej vid taxeringen. Enligt 84 5 2 mom. taxeringsförordningen beslutar taxeringsnämnden för envar skattskyldig, hu- ruvida och till vilket belopp taxering till bland annat statlig inkomst- och för- mögenhetsskatt skall honom åsättas. I 86 % sistnämnda förordning stadgas, att de beslutade taxeringarna skola införas i taxeringslängderna med angivande av taxeringens belopp och den skattskyldiges namn. I inkomstlängden an- tecknas särskilt i avseende å statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerat belopp, beloppet av medgivna ortsavdrag och beskattningsbart belopp. Den taxerade inkomsten blir således ej i och för sig till beloppet bestämd, lika litet som förmögenhetsdelen. Av deklarationen torde visserligen i allmänhet kun- na utläsas, hur beskattningsnämnden beräknat de båda i taxerade beloppet ingående posterna, taxerade inkomsten och förmögenhetsdelen. Det torde emellertid vara uteslutet att anknyta reduktionsregeln till den taxerade inkomsten utan att tillika stadga, att sådan inkomst skall vid taxeringen uttryckligen fastställas. Därmed följer offentliggörande av inkomstens stor- lek i inkomstlängden, varav i sin tur blir resultatet, att såväl inkom- stens som förmögenhetens storlek blir offentlig, något som ur flera syn- punkter vore mindre lyckligt beträffande de smärre förmögenheter, vilka be- skattas enbart genom förmögenhetsdelen i den kombinerade skatten.

Nu antydda olägenheter ha medfört, att undersökningar gjorts rörande möjligheten att knyta reduktionsregeln till annat belopp än den taxerade inkomsten. En möjlighet är att i likhet med vad som gäller enligt nuvarande förordning om särskild skatt å förmögenhet hänföra regeln till det till inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara beloppet. Systemet enligt alternativ B skiljer sig emellertid från det nu gällande i två avseenden, som få betydelse för regelns verkningar. Dels har förmögenhetsdelen minskats till 1/mo, dels börjar den särskilda skatten å förmögenhet vid ett betydligt lägre belopp än förut, nämligen vid 20 000 kronor.

Om den nuvarande regeln 25 gånger det beskattningsbara beloppet till- lämpades vid det nya systemet, skulle den medföra, att vid maximal för- mögenhet reduktion skulle inträda, så snart inkomsten understege 3 0/0 av förmögenheten (enligt nuvarande regel: 2'33 0/0 av förmögenheten). Emot denna konsekvens av regeln är enligt kommitténs mening intet att invända. I andra avseenden skulle emellertid en på detta sätt utformad reduktions- regel lämna ett mindre tillfredsställande resultat. Skillnaden mellan stör-

re och mindre förmögenheter i fråga om villkoren för att reduktion skall äga rum bleve sålunda alltför stor. För att taga ett exempel skulle vid ett förmögenhetsbelopp å 50 000 kronor för en familj med två barn i ortsgrupp I (kommitténs avdragsbestämmelser) reduktion inträda så snart inkomsten understege 9'36 0lo av förmögenheten, varemot för en förmögen- het å 500 000 kronor inkomstprocenten måste gå ned under 364. För många förmögenhetsägare skulle i själva verket skattskyldighetsgränsen flyttas upp från 20 000 kronor till 50 000 kronor. Reduktion komme att nästan bliva regel i stället för undantag. Endast för skattskyldiga med förhållandevis stor arbetsinkomst skulle full skatt komma att utgå. Dessa skattskyldiga skulle således i jämförelse med andra förmögenhetsägare få en merbeskattning. Men till den särskilda skatteförmåga, som kombinationen av förmögenhet med god inkomst anses konstituera, har hänsyn redan tagits genom bibe- hållande av förmögenhetsdel i inkomst- och förmögenhetsskatt-en. Det är då oegentligt att i en ren förmögenhetsskatt ytterligare belasta inkomsterna. En- dast i mera behjärtansvärda fall bör enligt kommitténs uppfattning reduk- tion förekomma, och där bör den göras effektiv. Detta har också skett genom att minimigränsen för reduktion av den skattepliktiga förmögenheten satts så lågt som vid 40 0/0. Även dyrorts- och familjeförhållanden skulle i den anmärkta reduktionsregeln få en inverkan å skattens storlek, som knap- past kan anses motiverad. De avbränningar å skatteunderlaget, som regeln skulle medföra, bleve säkerligen icke obetydliga.

Då det sålunda visat sig möta stora svårigheter att knyta reduktionsregeln till det beskattningsbara beloppet, har kommittén undersökt möjligheten att låta reduktionen bliva beroende av storleken av den skattskyldiges till in- komst- och förmögenhetsskatt taxerade belopp. Detta fastställes ju vid taxe- ringen och är intet annat än den taxerade inkomsten ökad med en bråkdel (Vm) av förmögenheten. Det visar sig, att man når ungefär samma reduk- tionseffekt som enligt den för alternativ A föreslagna regeln, därest man utbyter »taxerad inkomst» mot »taxerat belopp» och samtidigt ändrar multi- plikatorn 30 till 23. Då man naturligen ej kan använda så ojämnt tal som 23, har man att välja mellan 25 och 20. I förra fallet inträder reduktion Över hela linjen, så snart den taxerade inkomsten (ej taxerade beloppet) understiger 3 0/0 av förmögenheten, i senare fallet så snart den understiger 4 0/0 av förmögenheten.

Vid valet mellan dessa båda regler har kommittén stannat vid att förorda den något strängare, enligt vilken den beskattningsbara förmögenheten skall utgöra högst ett belopp motsvarande 25 gånger det taxerade beloppet, dock minst 40 0/0 av den skattepliktiga förmögenheten. Den mildare regeln skulle i jämförelse med den strängare enligt gjorda beräkningar ha vållat en skatte— förlust av c:a 1 miljon kronor.

Exemplen i tabell III för olika inkomst- och förmögenhetskombinationer bestyrka de förut gjorda uttalandena angående systemets verkningar. I fall av höga inkomster i förhållande till förmögenheten blir alternativ B något strängare än alternativ A. I de förut anmärkta fallen, då systemet med fri-

stående skatt drabbar förhållandevis hårt, nämligen då medelstora förmögen- heter äro förenade med normal inkomst, blir beskattningen enligt alternativ B i regel lindrigare än alternativ A (men åtskilligt strängare än enligt 1937 års grunder). För de största förmögenheterna innebär alternativ B någon lindring, ehuru ej så stor som enligt alternativ A. I reduktionsfallen är al- ternativ B mildare än alternativA i vissa fall men strängare i andra.

Skattesystemet enligt kommitténs förslag. Vid det slutliga ställningstagandet till de tre alternativa förslagen till skattesystem ha för kommittén följande synpunkter varit av- görande.

Även om det för ett rättvist avvägande av skatten efter förmåga är riktigt att taga hänsyn till den särskilda skattekraft, som uppkommer, då förmögen- het, större eller mindre, är förenad med god inkomst, blir dock i ett system, utformat såsom alternativ C, förmögenhetsskattens belopp i alltför hög grad beroende på inkomstens storlek. Då för ernående av en någorlunda tillfreds- ställande differentiering mellan förmögenheter av olika storlek ansetts nöd- vändigt att utforma förmögenhetsdelen enligt en skiktskala med tre skikt, varav det högsta med 1/30 såsom förmögenhetsdel, har följden blivit, att skattebelastningen för de högsta förmögenheterna blivit mycket stor. Under det att för de flesta förmögenheter den reduktion, som systemet med kombi- nerad skatt i och för sig medför i fall av låg inkomst i förhållande till för- mögenheten, är tillräcklig eller understundom rentav väl stor, blir den för mycket stora förmögenheter otillfredsställande. Införandet av en särskild reduktionsregel för sistnämnda fall har i tekniskt avseende stött på stora svårigheter. I taxeringsavseende torde den fördel, som i olika hänseenden skulle vinnas genom skattesystemets enhetlighet, knappast uppväga de svå- righeter, som skulle uppstå genom uppdelningen på flera skikt av förmögen- hetsdelen.

På grund av vad nu anförts har kommittén funnit sig icke kunna förorda, att alternativ C lägges till grund för förslag i ämnet.

Valet mellan alternativen A och B har för kommittén tett sig svårare, så mycket mera som de fördelar och nackdelar, som äro förenade med de båda systemen, delvis icke äro jämförbara.

Skattesystemet enligt alternativ A med fristående förmögenhetsskatt er- bjuder enligt kommitténs uppfattning stora fördelar genom de enkla och klara linjer, efter vilka det utformats. Härutinnan är alternativ A över- lägset alternativ B. Den enskilde får omedelbart besked om vad han betalar i skatt för sin förmögenhet, och den samlade skattebelastningen å förmögen- het kan lätt utrönas. Den sammanlagda beskattning av inkomst och förmö- genhet, som uppkommer genom att å dessa skattekällor var för sig lägges den beskattning, som med hänsyn till inkomstens, respektive förmögenhetens stor- lek kan anses skälig, torde i allmänhet bliva tillfredsställande avvägd. Skatte- systemets schematiska utformning medför dock, att för ett ej ringa antal skattskyldiga uppkommer en stundom rätt betydande skatteskärpning, som

icke synes väl försvarad ur skatteförmågesynpunkt. Särskilt gäller detta ägare av medelstora förmögenheter, vilkas inkomster äro relativt låga utan att dock vara så små, att rätt till reduktion av skatten inträder. Vid skattens uppbyggande måste nämligen ersättning tagas för de skattebelopp, vilka vid en kombinerad skatt _ kanske mera omärkligt _ betalats av skattskyldiga med god inkomst för i förhållande till inkomsten små förmögenheter. I en fri- stående förmögenhetsskatt bliva förmögenheter upptill viss gräns _ enligt alternativ A 10 000 kronor _ helt fria från förmögenhetsskatt, oavsett stor- leken av den inkomst som åtnjutes av den skattskyldige. Härtill kommer, att vid denna beskattningsform ingen som helst hänsyn kunnat tagas till den skattskyldiges familjeförhållanden eller levnadskostnaderna å den ort, där han är bosatt. Det ligger i sakens natur, att den avvägning efter skatteför- måga, som göres enligt detta system, blir väsentligt mindre differentierad än exempelvis med nuvarande skattesystem.

Då sålunda enligt kommitténs mening icke obetydliga olägenheter vidlåda såväl alternativ C som alternativ A, ligger det nära till hands att stanna vid alternativ B, i vilket båda de nyssnämnda systemen kunna sägas ingå. Ge- nom denna kombination av systemen ha de med desamma förenade olägen- heterna i vissa avseenden betydligt minskats och i intet fall skärpts. För— mögenhetsskattens belopp blir alltjämt, ehuru i mindre grad än nu, beroende icke blott av förmögenhetens utan även av inkomstens storlek. Enligt kom- mitténs uppfattning saknas anledning att icke tillvarataga den särskilda skattekraft, som representeras av förmögenhet _ större eller mindre _ i förening med god inkomst, detta så mycket mindre som de skattebelopp, som därigenom skulle bortfalla, skulle få delvis tagas ut av relativt små inkomsttagare med medelstora och smärre förmögenheter. Med alter- nativ B få även de minsta förmögenheterna, om de äro förenade med någor- lunda stora inkomster, bidraga till förmögenhetsbeskattningen, varigenom även nås den fördelen, att deklarationsskyldigheten kan göras mera effektiv och fullständigare statistik över förmögenheterna vinnas. För såväl de allra minsta förmögenheterna som något större sådana uppkommer vid tillämp- ning av alternativ B en skattelindring i förhållande till vad nu gäller genom förmögenhetsdelens sänkning från 1/ao till 1/mn. En granskning av de exem- pel å de olika alternativens verkningar, till vilka kommittén haft tillgång och som delvis äro redovisade i detta betänkande, har överhuvud bibragt kommittén den uppfattningen, att alternativ B sett såsom helhet bättre än de övriga alternativen tager hänsyn till de omständigheter, som inverka å skatteförmågan. Det mycket svåra problemet om reduktionsregler i vissa fall vid förmögenhetsbeskattningen har enligt alternativ B fått en lösning, som i stort sett får anses mera tillfredsställande än enligt de båda övriga alternativen.

I fråga om rörligheten hos skattesystemen torde alternativ B få tillerkän- nas ett visst företräde framför alternativ A, enär förmögenhetsskatten till viss del blir rörlig, utan att dock rörligheten såsom vid alternativ C kan befaras medföra några konsekvenser i avseende å systemets elasticitet.

I taxeringstekniskt hänseende kan alternativ B icke anses vara alternativ A underlägset.

Efter övervägande av de synpunkter, som kunna anläggas på de olika al- ternativen, har kommittén följaktligen funnit sig böra förorda, att beskatt- ningen av fysiska personers inkomst och förmögenhet anordnas i enlighet med det system, som innefattas i det av kommittén uppgjorda alternati- vet B.

Till fysiska personer böra enligt kommitténs mening fortfarande i skatte- avseende hänföras oskifta dödsbon och s. k. familjestiftelser. I vad mån å de övriga juridiska personer, som skola erlägga förmögenhetsskatt, böra tillämpas motsvarande grunder, såvitt angår förmögenhetsskatten, skall be- handlas i nästa kapitel.

Förutom till förut omförmälda exempel å verkningarna av det föreslagna skattesystemet får kommittén även hänvisa till ett antal exempel, avseende individuella fall, hämtade ur 1937 års taxeringsmaterial (se tabell VII).

KAPITEL VII.

Beskattningen av juridiska personer.

Frågan om de juridiska personernas beskattning ingår bland kommitténs utredningsuppgifter. En omläggning av skatteformerna för fysiska perso- ner inverkar redan av tekniska skäl på beskattningen av juridiska personer. Detta gäller i första hand sådana juridiska personer, som nu beskattas lika med enskilda, i främsta rummet de svenska ekonomiska föreningarna: Där- vid måste också beaktas förhållandet mellan de ekonomiska föreningarna och aktiebolagen. I samband därmed får spörsmålet om avvägningen av aktiebolagens beskattning upptagas i hela sin vidd.

Vid utformandet av grunderna för statsbeskattningen av juridiska perso- ner ha olika synpunkter anlagts alltefter det 5. k. dubbelbeskattning eller en— kelbeskattning åsyftats. Dubbelbeskattning innebär i princip, att den juri- diska personens inkomst beskattas icke blott hos den juridiska personen utan även, i den mån den utdelas såsom vinst, hos den som erhållit utdelningen. Vid enkelbeskattning beskattas den juridiska personen i stället för dess intres- senter. Dubbelbeskattning åsyftas för närvarande i fråga om aktiebolag beträffande försäkringsaktiebolag i den mån inkomsten belöper på aktieä- garna i denna deras egenskap — och ekonomiska föreningar samt vissa ut- ländska juridiska personer. Dubbelbeskattningen är anordnad genom pro- gressiva tariffer. I den mån enkelbeskattning åsyftas har man avsett att den juridiska personen skall drabbas av den skatt, som i genomsnitt skulle ha träffat de fysiska intressenterna, om dessa beskattats själva. På grund härav har skatten för ifrågavarande juridiska personer gjorts proportionell. Oskifta dödsbon och familjestiftelser samt utländska juridiska personer (jäm- väl i den mån enkelbeskattning åsyftas) beskattas dock enligt den för fysiska personer gällande progressiva skatteskalan.

Omläggning av aktiebolagens och de ekonomiska föreningarnas beskattning. Svenska aktiebolags beskattning till statlig inkomst- och förmögenhets- skatt äger rum enligt en särskild, efter deras inkomstprocent avvägd skatte- skala. Med inkomstprocent förstås det procenttal, efter helt år räknat, som det beskattningsbara beloppet —— jämte i förekommande fall behållen inkomst av utdelning från annat svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk före-

Skattesatserna vid den statliga beskattningen av svenska aktiebolag.

Å. , Inkomst- %kagtt', skatt, 1937 Inkomst— Elgita- skatt, 1957 procent För år grund- grgåd- S:a procent För år grund- gräåd- S:a Sänd" 1937 156" lopp, Sänd" 1937 11"? lopp, PP 1709; gp, % % PP 17054 02% % %

— 4 % 1'50 2-55 - 255 22 23% 7'60 1292 1-25 083 1500 4 425 1130 272 _ — 2-72 23 — 24 7-75 13-17 1-32 088 15-37 425— 430 170 2'89 _ _ 2'89 24 — 25'5 7'90 13-43 142 095 15'80 4-50— 475 1'80 3'06 _ — 3'06 25-5— 27 8-05 13'68 1-54 103 1625 475—33 1-90 323 _ _ 3-23 27 286 820 13-94 1'65 110 1669 & —51/s 2-00 340 — — 3'40 28'5— 30 8-35 14-19 176 117 1712 51/3— 55% 2-20 374 _ _ 3-74 30 32 850 1445 1'88 1-25 17'58 52/3— 6 240 408 — — 4'08 32 —— 34 8'65 14-70 2-03 135 1808 6 _ 61/a 2-60 4-42 0—02 002 4'46 34 36 880 14'96 2'18 1-45 18-59 61/a— 62/a 2'80 4'76 0-04 003 4'83 36 39 8-95 15-21 2'36 1-57 19-14 (S*/a— 7 300 540 0-07 004 5-21 39 — 42 910 1647 2-59 173 19-79 7 _ 71/5 3-20 544 010 0'06 5'60 42 46 9-25 15-72 2'85 1-90 2047 71/3— 7*/:; 3—40 5'78 0-12 0'08 5-98 46 —— 50 9-40 15% 3-15 210 2123 72/5— 8 360 6-12 0-15 0-10 637 50 — 55 965 16-23 3-49 233 2205 8 8-5 380 6'46 0'18 0-12 6'76 55 60 970 1649 3-75 250 22-74 8-5— 9 4-00 6'80 02? 0-15 717 60 — 65 9'85 16-74 3-75 250 22-99 9 — 9—5 4—20 714 0'26 0'18 7158 65 70 10-00 17-00 3-75 250 23-25 9-5 —10 4-40 7-48 0-30 0—20 798 70 75 10-15 17-25 375 250 23-50 10 —-10-5 4-60 7'82 0-34 022 8'38 75 80 10—30 17-51 3-75 250 23-76 105 —11 4—80 8'16 0-37 025 8'78 80 85 10-45 1776 3-75 250 2401 11 -—11.5 500 850 041 027 918 85 — 90 1060 1802 375 250 24-27 11-5 —12 5-20 8'84 0-45 0-50 919 90 —— 95 10—75 1827 3—75 250 24-52 12 —12'5 540 918 049 033 1000 95 —100 1090 1863 375 250 2478 125—13 5'60 && 0-52 035 10-39 100 —105 11-00 18-70 3'76 2-50 24-95 13 -—132/s 6'80 9'86 057 0.38 10'81 105 —110 1110 18'87 3-75 250 25-12 132/3—141/5 600 1020 062 041 1123 110 —115 1120 153-04 375 250 25-29 Mil:—15 620 1054 067 045 11'66 115 —120 11-30 19-21 3-75 250 25-45 15 ——16 6-40 10'88 0-72 048 12'08 120 —125 11-40 19'38 375 250 2563 16 -—17 6'60 1122 080 053 1255 125 —130 11'50 1955 375 250 25-80 17 —18 680 11'56 087 058 1301 130 —135 11'60 1972 375 250 2597 18 —19 700 1190 095 063 1348 135 ——140 11-70 19'89 375 250 2614 19 —20 715 1215 102 0'68 1386 140 —145 11'80 2006 375 250 2631 20 ——21 730 1241 1-09 073 14-23 145 —150 1190 20-23 3-75 250 2648 21 —22 745 1266 117 078 14-61 150 — 1200 2040 3-75 260 2665

ning, för vilken inkomst skatteplikt icke föreligger — utgör av bolagets kapi- tal. Till kapital, varom här är fråga, räknas för aktiebolag såväl aktiekapital som ock reservfond. Den kommunala progressivskattens grundbelopp och därmed indirekt även utjämningsskattens grundbelopp bestämmes enligt en särskild till inkomst- och förmögenhetsskattens skala anknuten formelskala; nämnda båda skatter utgå endast, därest inkomstprocenten överstiger 6.

I tabellen å sid. 174 har gjorts en sammanställning av de alltsedan år 1934 för svenska aktiebolag gällande skattesatserna beträffande statlig in- komst- och förmögenhetsskatt (vid 170 0/0 av grundbeloppet), kommunal progressivskatt och utjämningsskatt. Beträffande de båda sistnämnda skat- terna har angivits den skatteprocent, som i medeltal gäller för varje skikt.

Ekonomiska föreningar beskattas enligt de för fysiska personer gällande progressiva skatteskalorna till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, kom- munal progressivskatt och utjämningsskatt. Progressionen blir således be— roende allenast av den taxerade inkomstens storlek i och för sig. Ekono- miska föreningar äro lika litet som aktiebolagen skattepliktiga till extra in- komst- och förmögenhetsskatt eller särskild skatt å förmögenhet.-

Bolagsskatteberedningen.

Förslag till omläggning av beskattningen av aktiebolag och ekonomiska föreningar framlades år 1931 av bolagsskatteberedningen.

Bolagsskatteberedningens förslag innebar bland annat, att för svenska ak- tiebolag den statliga inkomst- och förmögenhetsskattens grundbelopp skulle utgöra 5 0/o. Den progressiva skatten skulle följaktligen utbytas mot en pro- portionell sådan. Förslaget betydde en sänkning av dåvarande medelsskatte— procent för aktiebolagen med icke fullt 1/8 och en skatteminskning, frånsett monopolbolagen, av omkring 7'5 miljoner kronor. I fråga om de ekonomiska föreningarna föreslog beredningen, att dessa skulle likställas med aktiebolag och följaktligen underkastas statlig inkomst- och förmögenhetsskatt med ett grundbelopp av 5 %. Enligt beredningens förslag skulle vidare den kom- munala progressivskatten och utjämningsskatten å aktiebolag och ekono- miska föreningar bortfalla.

Av bolagsskatteberedningens motivering för sitt förslag i denna del må här lämnas följande, delvis från ett referat i 1936 års departementsprome- moria hämtade sammandrag:

En av numera professorn E. Lindahl för beredningens räkning verkställd utredning rörande aktiebolagens beskattning i Sverige och utlandet ansågs utvisa, att den totala beskattningen av bolagsvinsterna i Sverige i jämförelse med andra länder vore hög, och att detta vore mindre en följd av det all- männa skattetryckets höjd än av vårt skattesystem, som medförde att bo- lagsvinsterna bleve högt beskattade i förhållande till andra inkomster. Ge- nom lindring av bolagsvinsternas merbeskattning skulle Sverige kunna göra sin industri mera tilldragande för det internationellt rörliga kapitalet i Sve- rige och utlandet och därigenom stärka den inhemska industriens ställning

i den internationella konkurrensen. I enlighet med erhållna direktiv föreslog beredningen med hänsyn härtill en viss sänkning av den sammanlagda be- skattningen av aktiebolagen men i stället viss höjning av skatten å större enskilda inkomsttagare samt innehavare av förmögenheter.

I betänkandet påpekades vidare, att utom i Sverige räntabiliteten blott i Finland, Danmark och Schweiz användes såsom norm för en progressiv be- skattning av aktiebolagen, medan i övriga länder skattesatsen för bolagen vore proportionell.

I betänkandet redogjordes för de skäl, som föranlett bolagsbeskattningens nuvarande utformning i Sverige. Metoden hadei första hand motiverats, bland annat, med att bolagens »skatteförmåga» borde anses växa progres- sivt i den mån vinstprocenten stege. Det hade gjorts gällande att, eftersom delägarnas vinstmöjligheter ökades genom sammanslutningen i bolag, där- av följde, att på dylikt sätt erhållna vinster besutte »en högre valör», en större skattekraft än andra vinster, och denna tanke hade fullföljts därhän, att den särskilda Skattekraften finge anses vara större, ju högre avkastnin- gen på det sammanskjutna kapitalet vore. Jämväl hade den åsikten utta- lats, att i den procentuellt höga aktievinsten merendels läge ett spekulativt moment och att karaktären av spekulationsvinst framträdde alltmer utpräg- lad, ju högre den procentuella vinsten vore. I den mån spekulationsvinst- beskattning vore befogad, borde för den skull detsamma vara fallet med den progressiva beskattningen av aktievinsten.

Bolagsskatteberedningen hänvisade till att i litteraturen liksom i allmänna diskussionen framförts en rad av argument avsedda att bevisa oriktigheten eller olämpligheten av den progressiva principens tillämpning på bolagen. Oavsett denna argumentering talade enligt beredningens uppfattning till förmån för den progressiva metodens utbytande mot den proportionella en rad rent praktiska skäl, av vilka beredningen gjorde en sammanställning. Dessa skäl hade för beredningen synts vara av den avgörande betydelse, att beredningen på grund av dem, med frånseende av olikartade synpunkter av mera principiell innebörd, funnit sig böra tillstyrka skattemetodens omläg- gande från progressiv till proportionell. Ett sådant skäl vore att den omstän- digheten att vid bestämmandet av skatteprocenten hänsyn toges till endast de fonder, som redovisas såsom aktiekapital och reservfond, men icke till bo- lagets övriga fonder, föranledde en strävan hos bolagen att med syfte att mildra beskattningen hålla aktiekapitalet och reservfonden höga. Beskatt- nin'gsmetoden frestade till att binda alltför stor andel av bolagets eget kapi- tal såsom aktiekapital och reservfond och inbjöde till utspädning av aktieka- pitalet genom höga värden å bolagets tillgångar. Det läge i öppen dag att bestämmelser, som gjorde beskattningen beroende av vilka värden vederbö- rande bolag självt satte på sina tillgångar eller huru bolaget benämnde sina fonder och som lockade bolagen till att vid sina dispositioner ständigt hålla i sikte dessas inverkan på skatteprocenten, måste verka ojämnt och otillfreds- ställande. Dylika omständigheter medförde i själva verket, att bolagen hade i sin hand att genom egna dispositioner förhindra genomförande av en pro-

gressiv beskattning i enlighet med dess verkliga syfte. Bolagsskatteberednin- gen berörde möjligheten att i stället för aktiekapitalet och reservfonden bo- lagens hela förmögenhet användes såsom underlag för beräkning av in- komstprocenten, men uttalade att mot denna metod framställde sig vägande invändningar, bland annat med hänsyn till att fonderna kunde beräknas myc- ket olika samt att rätteligen borde medräknas även dolda reserver, däribland värden av good wills natur. Att uppskatta ett affärsdrivande bolags förmö- genhet vore i allmänhet en svår och arbetsam uppgift, beträffande vilken ofta även skickliga sakkunniga lätteligen komme till mycket olika resultat. En värdesättning måste bliva mer eller mindre summarisk och med avseende å resultatet blottställd för befogade anmärkningar.

Bolagsskatteberedningen yttrade vidare, att på de ekonomiska föreningar- nas beskattning kunde i stort sett samma synpunkter läggas som på aktie- bolagens beskattning. Liksom bolagens skatter verkade såsom tillägg till aktieägarnas egna skatter, drabbade föreningarnas skatter föreningsintres- senterna. En progressiv utformning av föreningsskatten utan hänsyntagan- de till intressenternas olika ställning måste —— liksom i fråga om bolagen verka mycket ojämnt. Den omständigheten, att skattesatsen för ekonomiska föreningar stege progressivt efter den taxerade inkomstens storlek utan hän- syn till förhållandet mellan inkomsten och föreningens kapital, medförde även att högre skattesats utginge för stora företag än för små, varigenom medlemmar i ett stort företag finge vidkännas nämnda indirekta belastning i större grad än ekonomiskt lika situerade medlemmar i ett mindre företag. Olägenheterna av denna metod för progressionens bestämmande hade ock länge varit insedda. Att den likväl bibehållits ännu 20 år sedan samma me- tod utdömts för aktiebolagen torde förklaras av de särskilda svårigheter, som uppreste sig vid tillämpning av aktiebolagens skatteskala å de ekono- miska föreningarna. Dessa svårigheter bottnade i två för de ekonomiska föreningarna säregna omständigheter, nämligen dels att insatskapitalet vore underkastat mycket starka växlingar och ofta till stor del ej vore kontant inbetalt, och dels den omständigheten, att enbart penninginsatserna icke räckte till för att mäta föreningsmedlemmarnas verkliga insatser i förenin- gens verksamhet, enär de vanligen vore intressenter i densamma i annan egen- skap än medlemmar, nämligen såsom kunder (leverantörer eller köpare). Dessa omständigheter orsakade att en skatteprogression efter inkomstprocen- ten lätteligen kunde medföra resultat, som måste betecknas såsom icke mindre orättvisa än förhållandet vore, då progressionen vore beroende en- bart av den taxerade inkomstens storlek.

Gjordes skattefoten proportionell, bortfölle dessa olägenheter. Det måste anses innebära en stor fördel, att likställighet i beskattningen vunnes med aktiebolagen, då en förekommande tendens att för olika företag välja aktie- bolags- eller föreningsformen uteslutande med hänsyn till vilkendera som kunde befinnas fördelaktigast ur beskattningssynpunkt men utan hänsyn till under vilkendera kategorien företagen rätteligen borde hänföras, därigenom kunde väntas bortfalla.

Bolagsskatteberedningen gick också in på frågan om den kommunala pro- gressivskatten och utjämningsskatten för aktiebolag och ekonomiska för- eningar. Vägande skäl syntes föreligga för att ifrågavarande tilläggsbeskatt- ning för kommunala behov avskaffades såvitt anginge ifrågavarande juri— diska personer. Endast därigenom bleve det möjligt att helt frigöra bolagens beskattning från beroende av inkomstprocenten, vilken enligt vad som tidi- gare anförts måste anses utgöra en mycket otillfredsställande mätare av bolagsinkomsternas skattekraft. Skälig hänsyn till kommunernas ekonomi syntes icke böra förhindra borttagandet av den kommunala progressivskat— ten för bolagen och de ekonomiska föreningarna. Denna skatt hade till största delen tillfallit kommuner med god tillgång på beskattningsföremål.

I det övervägande flertalet av de över bolagsskatteberedningens förslag av— givna yttrandena tillstyrktes övergång från progressiv till proportionell be- skattning. Av samtliga hörda näringsorganisationer lämnades sålunda för- slaget i princip utan erinran. Beträffande grundbeloppsprocenten för aktie- bolag ifrågasattes dock från ett par håll, att densamma skulle sättas till 4 i stället för till 5.

1936 års förslag till omläggning av statsbeskattningen.

I den departementspromemoria, som låg till grund för propositionen nr 232, föreslogs en proportionell skatt för aktiebolag och ekonomiska förenin- gar med ett grundbelopp av 7 procent samt avskaffande av den kommunala progressivskatten för nämnda juridiska personer.

I motiveringen för förslaget hänvisades i huvudsak till de av bolagsskatte- beredningen anförda skälen för övergång från progressiv till proportionell beskattning. I promemorian påpekades att förutsättningarna för lösningen av bolagens beskattningsproblem vore helt andra än när bolagsskattebe- redningens förslag framlades. Beskattningen hade sedan dess i många län- der avsevärt höjts, och mot det internationella utbytet av kapital och varor hade hinder rests av sådan beskaffenhet, att storleken av det svenska nä- ringslivets beskattning i förhållande till motsvarande beskattning i utlandet ej längre framstode såsom en faktor av samma betydelse som tidigare. Nä- ringslivets skonande från en alltför stark särbeskattning hade emellertid un- der de senaste åren av statsmakterna betraktats såsom särskilt önskvärt. De affärsdrivande juridiska personerna hade sålunda befriats från andel i de skattebördor som pålagts de skattskyldiga i form av extra inkomst- och för- mögenhetsskatt samt särskild skatt å förmögenhet.

Vidare erinrades, att då enligt i promemorian antagna förutsättningar gränsen för statsskattens rörlighet bestämts så, att den högsta procentsatsen i den rörliga bottenskatten för fysiska personer bleve jämförelsevis låg, det- ta i och för sig utgjorde ett skäl att vidtaga en liknande åtgärd i fråga om den rörliga beskattningen av aktiebolag och ekonomiska föreningar.

Såsom en temporär olägenhet betecknades i promemorian bl. a. den om- ständigheten, att skattens utjämning måste medföra en skattehöjning för

vissa skattskyldiga. Det erinrades emellertid, att därest för ett bolag inkomst- procenten och följaktligen också procenten för den nuvarande skatten vore låg, detta innebure, att det redovisade kapitalet vore relativt sett högt, och att i betraktande av den jämförelsevis låga vinsten också den proportionella skatten torde bliva liten i förhållande till företagets storlek.

Vid bestämmande av skatteprocenten utgick man i promemorian från att den sammanlagda beskattningen av de juridiska personerna ej skulle ge- nom omläggningen höjas men ej heller avsevärt sänkas. Från angivna ut- gångspunkt ställde sig enligt promemorian frågan om skatteprocenten för aktiebolagen på följande sätt. Den genomsnittliga grundbeloppsprocenten vid aktiebolagens beskattning hade de senaste åren utgjort c:a 5'15. Den- na siffra borde höjas med en tredjedel för att komma i överensstämmelse med den i promemorian antagna, med en tredjedel höjda grundbeloppsni- vån. Lades härtill genomsnittsprocenten för aktiebolagens utjämningsskatt, komme man fram till en skatteprocent å c:a 7'25. Denna siffra, avrundad nedåt till 7, föreslogs såsom grundbeloppsprocent för såväl aktiebolagen som de ekonomiska föreningarna.

I de över departementspromemorian avgivna yttrandena tillstyrktes i all- mänhet förslaget om införande av proportionell skatt för aktiebolag och ekonomiska föreningar. I vissa yttranden framställdes förslag om sänk- ning av skatteprocenten under vad som ifrågasatts i promemorian. Ingen av de hörda myndigheterna reste invändningar mot den kommunala progressiv- skattens borttagande för ifrågavarande kategorier.

I propositionen nr 232 förordades i huvudsaklig anslutning till de i pro- memorian angivna grunderna övergång från progressiv till proportionell beskattning för aktiebolag och ekonomiska föreningar. Departementsche- fen sade sig i förslaget se närmast en teknisk reform, som skulle åstadkomma likställighet mellan dels aktiebolagen inbördes, oavsett huru de förstått att anpassa sig efter nuvarande regler, dels aktiebolagen och de ekonomiska föreningarna i förhållande till varandra. I anslutning till den högre grund- beloppsnivå (150 0/0 av nuvarande), som antag-its i propositionen, föreslogs skatteprocenten till 8. Med denna skattesats komme aktiebolagen enligt propositionen att sammanlagt göra en skattevinst, motsvarande en betydan— de del av utjämningsskatten samt hela den kommunala progressivskatten, i den mån ej denna senare lättnad komme att uppvägas av den allmänna kommunalskattens ökning för aktiebolagen. En större skattelättnad för ak- tiebolagen fann sig departementschefen ej kunna förorda, men han påpe- kade tillika, att en avsevärd del av den under de senaste åren erforderliga inkomst- och förmögenhetsskatten uttagits ej genom ökning av procent— talet för den ordinarie skatten vilken skulle träffat även dessa juridiska personer — utan genom särskilda skatter, från vilka aktiebolagen varit befriade. Den relativa skattelättnad, som härigenom beretts aktiebolagen, hade bibehållits vid den nu ifrågasatta ”omläggningen.

Propositionen nr 269 innefattade icke ändring av det i propositionen nr 232 framlagda förslaget, i vad angick de juridiska personernas beskattning.

Bevillningsutskottet anförde i huvudsak, att även om skäl kunde anföras för att de juridiska personernas statsbeskattning borde vara proportionell, utskottet med hänsyn till verkningarna av övergången från progressiv till proportionell skatt ansåge, att frågan borde göras till föremål för förnyad utredning.

Direktiven.

I de för kommitténs arbete meddelade direktiven anförde föredragande departementschefen, bl. a., att de brister, som vidlådde nuvarande system för beskattningen av juridiska personer, enligt hans uppfattning vore så väsentliga, att man vid den fortsatta skatteutredningen borde söka nå fram till en mera tillfredsställande anordning. Därvid måste den av bolags- skatteberedningen anvisade vägen i första hand prövas. De fördelar i jäm- förelse med nuvarande system, som vore förenade med proportionell beskatt- ning av de juridiska personerna, syntes så vägande, att man måste hop- pas att det visade sig möjligt att finna ett godtagbart sätt att genomföra en omläggning i angiven riktning.

Statistiska utredningar.

För att möjliggöra ett säkrare bedömande av de verkningar, som en om- läggning av svenska aktiebolags beskattning skulle medföra, har kommittén låtit upprätta en fullständig statistik över aktiebolagens beskatt- ning för åren 1934—1936.

Primärmaterialet för undersökningen har upptagits på det sätt, att å tryckta statistikkort, ett för varje bolag, genom vederbörande debiterings- förrättares försorg införts uppgifter rörande bolagens taxering till kommu- nal inkomstskatt och statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. ] fråga om förstnämnda taxering ha uppgifterna icke bearbetats i förevarande samman- hang. Beträffande taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt avse uppgifterna aktiebolagets kapital (= aktiekapital och reservfond), behållen inkomst av utdelning, som omförmäles i 7 & g) förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt (= utdelning från andra svenska aktiebolag eller från svenska ekonomiska föreningar), beskattningsbart be- lopp, inkomstprocent, skatteprocent, beräknat grundbelopp och uträknad in- komst- och förmögenhetsskatt. Vidare ha upptagits de för aktiebolagen fastställda grundbeloppen för kommunal progressivskatt och utjämnings- skatt.

På grundval av det sålunda hopsamlade materialet ha därefter uppgjorts sammanställningar för hela riket över de till statlig inkomst- och förmögen- hetsskatt förenämnda tre är taxerade aktiebolagen med fördelning dels efter inkomstprocentens storlek, dels efter verksamhetsarten. Vid bedömande av

dessa tabeller torde observeras, att de skilda aktiebolagen endast medta- gits i desamma för det eller de år, varunder de taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Endast beträffande de för året ifråga taxerade ak- tiebolagen ha sålunda redovisats summan av deras kapital, taxerade belopp etc. För det ändamål, som de statistiska uppgifterna skolat tjäna, har ett dylikt förfaringssätt synts mest rationellt. Då uppgifter rörande samt- liga de »levande» aktiebolag, som icke taxerats under något av de tre åren, ej kunnat införskaffas, har för övrigt konsekvensen krävt, att aktie- bolag, som taxerats visst är, icke medtages för år, under vilket det icke taxerats.

Tabellerna VIII—X innefatta fördelning av aktiebolagen efter inkomstpro— centens storlek. Uppgifter lämnas såväl i absoluta tal som medeltal och pro- centuella tal. Man finner till en början att antalet taxerade aktiebolag ut- gjorde åren 1934—1936 resp. 7 060, 8 668 och 9 437, och att dessa aktiebolags kapital (aktiekapital och reservfond) belöpte sig till resp. 4 298, 5 299 och 5 690 miljoner kronor. Det taxerade (= beskattningsbara) beloppet för de aktiebolag, som taxerats respektive år, utgjorde enligt sammanställningen 272'9, 3890 och 451'4 miljoner kronor, och det samlade skattebeloppet (stat- lig inkomst- och förmögenhetsskatt, 170 "/o av grundbeloppet, utjämnings- skatt och kommunal progressivskatt) 261, 377 och 464 miljoner kronor. De sistnämnda summorna äro var för sig ett par miljoner kronor lägre än de siffror, vilka i den officiella statistiken över taxeringarna angivits för aktie— bolagen. Orsaken härtill är, att i den för kommittén uppgjorda statistiken eftertaxeringar icke medräknats samt att i densamma icke heller ingår skatt för försäkringsaktiebolagens inkomst, i den mån denna icke be- löper pä aktieägare i denna deras egenskap. Ifrågavarande i kommitténs statistik undantagna skattebelopp ingåi de årliga uppgifterna till statistiska centralbyrån rörande aktiebolagens taxering. För _den nu upprättade stati— stiken har av naturliga skäl befunnits lämpligast att för varje är endast medtaga de skatter, som belöpa å årets taxering, samt endast den skatt, vilken beräknats enligt den för aktiebolagen gällande skatteskalan. Till nå- gon mindre del torde den anmärkta skillnaden i de sammanlagda skattebe- loppens storlek bero på att något aktiebolag uteglömts vid kortens uppläg- gande.

Av nyssnämnda tabeller VIII—X kan vidare avläsas fördelningen av aktie- bolagen efter ett vart av de inkomstprocentskikt, som finnas representerade i skatteskalan. Går man till uppgifterna för det sista av de undersökta åren, 1936, finner man, att av de 9437 taxerade aktiebolagen icke mindre än 3 167 eller omkring % tillhörde lägsta skiktet, alltså med inkomstprocent understigande 4. Dessa aktiebolag representerade 2959 0/0 av det samman- lagda kapitalet men endast 6'46 0/0 av det taxerade beloppet. Deras andel i den sammanlagda skattesumman var på grund av den för dem fördelaktiga skattesatsen icke mer än 16 0/0. År 1935 och särskilt år 1934 var antalet aktiebolag i det lägsta skiktet förhållandevis ännu större. Återgår man till år 1936 och ägnar uppmärksamheten åt det högsta skiktet i skatteskalan,

aktiebolag med inkomstprocent överstigande 150, befinnes, att de till an- talet blott voro 99 eller omkring 1 0/0 av samtliga. Dessa aktiebolag hade relativt små kapital, i medeltal endast c:a 19 000 kronor. Icke desto mindre representerade de 4'06 0/0 av bolagens sammanlagda taxerade belopp och fingo på grund av den för dem gällande höga skattesatsen betala 842 % av den sammanlagda skattesumman. Av tabell X framgår även, att för aktie- bolag med inkomstprocent å c:a 125 den procentuella andelen i det taxerade beloppet och i skattesumman var lika stor. Detta innebär, att år 1936 genom- snittlig skatt betalades av aktiebolag med nämnda inkomstprocent.

I tabellerna XI—XIII ha aktiebolagen fördelats efter verksamhetsarten i 25 grupper. Till vilken grupp bolag av olika slag hänförts framgår närmare av en förteckning, intagen i tabell XIV.

Av tabell XIII, avseende 1936 års taxering, kan utläsas bl. a., att i fråga om antalet taxerade bolag gruppen varuhandel intog främsta rummet med 2 761 (2926 %), varefter följde fastighetsförvaltning med 1 136' (1204 0/o) och agenturrörelse och dylikt med 1109 (1175 %). När det gäller kapitalens storlek hos de taxerade aktiebolagen, blir som väntat förhållandet ett annat. I detta avseende kom gruppen metall- och maskinindustri främst, med ett sammanlagt kapital av 891 miljoner kronor eller 1566 0/0 av aktiebolagens sammanlagda kapital. Närmast bland grupperna följde träindustri och ban- ker med respektive 582 och 572 miljoner kronor (1024 % och 1005 0/o av sammanlagda kapitalet). Går man till medeltalssiffrorna, befinnes att de aktiebolag, som år 1936 voro taxerade, hade ett kapital på i medeltal 603 000 kronor. De största medeltalen för kapitalets storlek visade grupperna gruv- industri, banker och bruksrörelse med resp. 200, 186 och 6'5 miljoner kronor.

Jämför man de olika gruppernas taxerade belopp för är 1936, finner man, att gruppen metall- och maskinindustri kom främst med ej mindre än 995 miljoner kronor (2205 0/o av bolagens sammanlagda taxerade belopp). Långt efter kommo de tre sinsemellan jämna grupperna träindustri, varuhandel och banker med resp. 356, 352 och 34'1 miljoner kronors taxerat belopp (7'89, 7'81 och 7'56 0/0). Därefter följde de 5. k. monopolbolagen (27'5 miljo- ner kronor), kemisk-teknisk industri (256 miljoner kronor) och livsmedels- industri (20'5 miljoner kronor). I fråga om uträknade skatter (statlig in- komst— och förmögenhetsskatt, utjämningsskatt och kommunal progressiv- skatt) bidrog som väntat metall. och maskinindustrien med största beloppet 1176 miljoner kronor; på andra plats följde emellertid monopolbolagsgrup- pen med 4'87 miljoner kronor, givetvis beroende på att den progressiva be- skattningen hårt drabbar dessa vinstgivande bolag. De därnäst största skatte- beloppen presterade grupperna varuhandel, träindustri, kemisk—teknisk in- dustri och banker (resp. 393, 284, 260 och 202 miljoner kronor).

Av procenttabellerna kan omedelbart utläsas vilka bolagsgrupper som ha fördel av den nuvarande progressiva beskattningsmetoden, nämligen genom en jämförelse mellan kolumnerna för taxerat belopp och summa uträknad skatt. Äro de där upptagna procenttalen för någon grupp lika, skulle grup—

. pen i sin helhet varken vinna eller förlora på övergång till proportionell be- skattning (med en skattesats lika stor som genomsnittliga skatteprocenten för bolagen). Är procenttalet för taxerat belopp högre än procenttalet för skatten, är den progressiva metoden i genomsnitt fördelaktigare; är först- nämnda procenttal lägre än procenttalet för skatten, skulle gruppen såsom sådan vinna på övergång till proportionell beskattning. Vid granskning av 1936 års siffror befinnes att den progressiva metoden är fördelaktigare för bl. a. grupperna banker, fastighetsförvaltning, bruksrörelse, gruvindustri, träindustri och järnvägstrafik, under det att nämnda metod är mindre gynnsam för bl. a. grupperna bryggerier, metall- och maskinindustri, agen- turrörelse m. m., varuhandel och monopolbolag.

Den nu berörda statistiken lämnar även intressanta uppgifter rörande om- fattningen av den skattebefrielse, som kommit bolagen till del genom upphä- vandet av den s. k. kedjebeskattningen. Det befinnes, att sammanlagda summan av den behållna utdelning från andra svenska aktiebolag och eko- nomiska föreningar, för vilken jämlikt 7 % g) förordningen om statlig in- komst— och förmögenhetsskatt skattskyldighet ej föreligger, uppgick för de taxerade aktiebolagen åren 1934—1936 till resp. 20'69, 23'37 och 27'55 miljo- ner kronor. Grupperna bankirrörelse m. m. (bl. a. holdingbolag), metall- och maskinindustri och bryggerier synas i större utsträckning ha aktier i andra företag. Det torde böra erinras om att banker och försäkringsaktie- bolag icke åtnjuta befrielse från skattskyldighet för ifrågavarande utdel- ningar.

Tabell XV visar medelinkomstprocenten och medelskatteprocenten för de olika bolagsgrupperna. Vid bedömandet av uppgifterna om medelinkomst- procenten får icke förglömmas, att bolag, som under visst är icke haft in- komst att beskatta, icke kunnat medtagas i statistiken för det året. Den angivna medelinkomstprocenten blir fördenskull för hög och lämnar en vil- seledande bild av räntabiliteten såväl för aktiebolagen överhuvud som för de särskilda grupperna. Emellertid torde tabellen ändå vara av ett visst intresse. Tendensen i konjunkturutvecklingen avspeglas sålundaiallmänhet av de upp- givna medelinkomstprocenten, t. ex. för metall- och maskinindustrien 7'29, 9'47 och 11'67 respektive år 1934, 1935 och 1936. Den anmärkta ofullständig- heten hos tabellen har även egendomliga konsekvenser för förhållandet mel- lan medelinkomstprocent och medelskatteprocent. Man kunde vänta, att en minskning av den förstnämnda alltid skulle medföra en minskning av den senare. Så är dock icke alltid fallet (se t. ex. gruppen gruvindustri). Detta förklaras därav, att ett bolag med stort aktiekapital, som ett år ej medtagits därför att det icke haft inkomst, kommit med ett följande år, då det erhål- lit någon obetydlig inkomst, varigenom inkomstprocenten för gruppen kraftigt minskas. För övriga bolag har däremot räntabiliteten ökats så mycket att den genomsnittliga skatteprocenten höjts; det förstnämnda bola- gets obetydliga vinst med dess låga skatteprocent har ej inverkat nämnvärt härå.

Sammanställningarna i tabell XV av den genomsnittliga skatteprocenten

. visar på ett ännu klarare sätt än de förut omnämnda procenttabellerna vilka bolagsgrupper som i stort sett gynnas av den progressiva beskattningsmeto- den och vilka som skulle vinna på en övergång till proportionell beskattning. Avgörande härvidlag är om gruppens medelskatteprocent år under eller över medelskatteprocenten för samtliga aktiebolag under året. I fråga om grup- per med hög medelskatteprocent år 1936 fäster man sig särskilt vid mono- polbolagen (17'74 o/o), hotellrörelse m. m. (13'00 0/o), bryggerier (12'26 olo) samt metall- och maskinindustri (1181 0/o). Förvånande är, att bankerna av alla grupperna visa den lägsta skatteprocenten, 5'92, lägre än gruppen järn- vägstrafik m. m. (614 0/0) och bruksrörelse (667 0/0).

Även beträffande de svenska ekonomiska föreningarna har kommittén låtit verkställa en statistisk utredning, grundad på material från 1937 års taxering, varom närmare förmäles i promemorian angående de skat- testatistiska undersökningarna (bilaga A). De ekonomiska föreningarna ha uppdelats i fyra grupper, föreningar inom konsumentkooperationen, för- eningar inom jordbruskooperationen, bostadsföreningar och övriga förenin- gar. Det kan antagas, att uppdelningen av föreningarna på de olika grupper- na, vilken verkställts av de debiteringsförrättare, som lämnat uppgifterna, i något fall blivit oriktig, men i stort sett torde icke blott de sammanlagda siffrorna utan även delsiffrorna för varje grupp vara fullt tillförlitliga. Av ta- bell 1 till bilaga A inhämtas, att av samtliga 4 847 ekonomiska föreningar, som år 1937 taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, 936 när- mast tillhörde konsumentkooperationen och 722 jordbrukskooperationen; 1 348 voro bostadsföreningar och 1841 hörde till kategorien »övriga». Av det sammanlagda taxerade beloppet, 3026 miljoner kronor, belöpte 13'19 miljoner kronor å föreningar inom konsumentkooperationen, 660 miljoner kronor å föreningar inom jordbrukskooperationen, 4'41 miljoner kronor å bo— stadsföreningar och 606 miljoner kronor år övriga föreningar. Medelstorleken av det taxerade beloppet per förening utgjorde i de fyra grupperna respek- tive 14 094, 9 142, 3 269 och 3 293 kronor samt för samtliga föreningar 6 244 kronor. Tabellen lämnar även uppgift på fördelningen av föreningarna å olika skikt av taxerat belopp. Här må endast påpekas att inom såväl kon- sument- som jordbrukskooperationen de fåtaliga föreningarna ihögsta stor- leksgruppen (med taxerat belopp över 100000 kronor) tillsammans svara för icke mindre än 465 resp. 559 0/0 av hela det taxerade beloppet för gruppen.

I tabell 2 till bilaga A lämnas uppgift angående de år 1937 debiterade skat- terna (statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, utjämningsskatt och kommu- nal progressivskatt) för bl. a. de ekonomiska föreningarna. Av den samman- lagda skattesumman 397 miljoner kronor belöpte å föreningar inom konsu- mentkooperationen 213 miljoner kronor, å föreningar inom jordbrukskoope- rationen 1'07 miljon kronor, å bostadsföreningar 0'33 miljon kronor och å övriga föreningar 0'44 miljon kronor. Medelskatteprocenten var anmärk- ningsvärt hög för de jordbrukskooperativa föreningarna, 1616, och för för- eningarna inom konsumentkooperationen, 1611. För bostadsföreningarna

och övriga föreningar med deras i allmänhet små vinster var medelskatte- procenten 7'56 resp. 7'28. För samtliga ekonomiska föreningar uppgick den till 13'1.

Kommittén.

Frågan om en reformering av grunderna för aktiebolagens och de ekono- miska föreningarnas beskattning har genom de utredningar, som under se- nare år ägnats densamma och för vilka i det föregående redogjorts, blivit mycket grundligt belyst ur principiella och tekniska synpunkter. Kommittén har fördenskull i sitt utredningsarbete kunnat i huvudsak inskränka sig till att med stöd av införskaffat statistiskt material söka klargöra de praktiska verkningarna av det nuvarande beskattningssystemet och av en övergång till ett nytt system.

Förslaget om proportionell beskattning av aktiebolag och ekonomiska för— eningar har vid remiss säväl å bolagsskatteberedningens betänkande som å 1936 års departementspromemoria i princip vunnit stark tillslutning. Vid riksdagsbehandlingen nämnda år riktades betänkligheterna mot förslaget i denna del icke så mycket mot själva beskattningsmetoden som fastmera mot de skatteskärpningar för vissa aktiebolag, som måste inträda vid övergång till proportionell beskattning.

Kommittén har för sin del funnit övervägande skäl tala för att den progres- siva beskattningen för aktiebolagen och de ekonomiska föreningarna utbytes mot en proportionell sådan och framlägger därför förslag härom. Vid detta ställningstagande ha för kommittén liksom för bolagsskatteberedningen mindre teoretiska grunder än praktiska skäl varit avgörande.

Ur teoretisk synpunkt har den progressiva skatteskalan för aktiebolag främst motiverats med att bolagens »skatteförmåga» finge anses växa pro- gressivt i den mån inkomstprocenten stege. Den särskilda skattekraft, som bolagsvinsterna representerade, skulle vara större, ju högre avkastningen vore på det sammanskjutna kapitalet. Mot denna uppfattning har invänts bl. a. att en personlig skatteförmåga icke kunde tillskrivas en juridisk per- son. Bolagens skatter drabbade i sista hand de fysiska personer, som ut- gjorde d-eras intressenter. Den progressiva bolagsskatten komme att träffa aktieägarna mycket ojämnt, alldeles oberoende av dessas personliga skatte- förmåga. Därest ett aktiebolag lämnade högre vinst, vore det icke alltid säkert att denna härrörde från det investerade kapitalet utan den kunde i många fall till stor del tillskrivas personliga insatser av aktieägarna eller affärsledningen. I sistnämnda fall vore det icke riktigt att vid skattens ut- mätande utgå från vinstens storlek i förhållande till kapitalet.

Kommittén har för sin del icke velat tillmäta de mot den progressiva be- skattningen av aktiebolag framställda principiella argumenten sådan vikt, att densamma på grund därav borde övergivas. Tvärtom förefaller det i och för sig tilltalande att vid avvägningen av skattebördan aktiebolagen emellan taga hänsyn till dessas olika räntabilitet genom att å dem tillämpa en i för- hållande till denna icke alltför starkt progressiv skatteskala.

En dylik avvägning av aktiebolagens beskattning efter räntabiliteten förut- sätter emellertid att en riktig och praktiskt lämplig metod för mätande av densamma finnes att tillgå. Kommittén är av den uppfattningen att nu gäl- lande regler för bestämmande av den s. k. inkomstprocenten, enligt vilka hänsyn tages allenast till de fonder, som redovisas såsom aktiekapital och reservfond, men ej till bolagets övriga fonder, icke förverkliga den grund- tanke, som ligger bakom systemet. Avgörandet av hur stor del av ett aktie- bolags kapital som skall bindas såsom aktiekapital och reservfond står näm- ligen, såsom ofta påpekats, i viss män i bolagets egen hand. Även om aktie- bolagen vid sina dispositioner härutinnan ej övervägande ha skattesynpunk- ter i sikte, torde det dock vara obestridligt, att hänsyn till dylika många gånger föranlett åtgärder, som eljest icke skulle ha ägt rum. Det lärer för övrigt kunna antagas, att därest det bleve fastslaget, att den progressiva be- skattningsmetoden komme att tillämpas lång tid framåt, bolag med hög in- komstprocent snart skulle finna angeläget att genom till buds stående, lagliga dispositioner få sin skatteprocent reducerad. Den genomsnittliga skattepro- centen för aktiebolagen skulle på grund därav komma att så småningom sjunka, vilket skulle betyda viss överflyttning av skattebördan å fysiska personer.

Verkningarna av det gällande systemet med progressiv skatt å aktiebola- gen bliva ofta irrationella. Om ett aktiebolag har stora besparade vinstme- del och med dessa ökar aktiekapitalet (genom emitterande av gratisaktier) eller reservfonden, nedbringas inkomstprocenten för kommande års vinst och därmed även skatten. Det kan emellertid ej med fog påstås, att bolagets ekonomiska bär—kraft försämrats. Därest å andra sidan, såsom under senare tider icke sällan inträffat, ett aktiebolag konsoliderar sin ställning genom att nedsätta sitt _ med hänsyn till tillgångarnas värde alltför höga aktieka- pital, får bolaget för vinster efter nedsättningen betala skatt enligt en betyd- ligt högre skatteprocent än den som tidigare gällt för en lika stor vinst. Vi- dare inbjuder den nuvarande beskattningsmetoden aktiebolagen att utspäda aktiekapitalet genom höga värden å tillgångarna; särskilt torde det ligga nära till hands att vid uppskattandet av värdet å tillgångar, som vid aktiebolags bildande tillskjutas annorledes än i penningar, sätta detsamma högt för att därigenom skapa ett gynnsamt utgångsläge för beskattningen av eventuella vinster.

Det har även framhållits såsom en olägenhet med den nuvarande progres- sivskatten för aktiebolag, att den särskilt hårt träffar bolag, som bedriva en mera riskfylld verksamhet, där vinsten ibland är hög men andra är ringa eller ingen.

Bolagsskatteberedningen har berört möjligheten att för åstadkommande av större rättvisa bolagen emellan använda bolagens heia förmögenhet såsom underlag för beräkning av inkomstprocenten i stället för blott aktiekapitalet och reservfonden. Såsom av beredningen påvisats skulle det emellertid vara mycket svårt att på ett tillfredsställande sätt uppskatta totalförmögenheten. Bolagets fonder kunna beräknas mycket olika. Även dess dolda reserver,

däribland värden av good wills natur, borde rätteligen medräknas. Upp- skattningen av ett affärsdrivande aktiebolags tillgångar av olika slag skulle bliva svår och tidsödande samt lätt vålla tvistigheter. För taxeringsmyn- digheterna med deras många arbetsuppgifter och begränsade tid skulle en dylik årlig värdering av varje aktiebolags förmögenhet bliva synnerligen be- tungande.

Då kommittén sålunda funnit, att en beskattning, progressiv med hänsyn till räntabiliteten, icke kan på ett tillfredsställande sätt förverkligas, samt en progressiv beskattning efter inkomstens absoluta storlek liknande den som gäller för enskilda skattskyldiga uppenbarligen är olämplig, har det synts riktigast att på sätt sker i de flesta främmande länder tillämpa en för alla aktiebolag lika skattefot och sålunda övergå till ett system med pro— portionell beskattning för aktiebolagen. Kommittén är av den uppfattnin- gen, att denna metod i längden kommer att visa sig mera rättvis än det hit- tills brukade systemet, sådant detta av praktiska skäl har måst utformas.

En övergång till proportionell beskattning för aktiebolagen underlättar även lösningen av frågan om de ekonomiska föreningarnas beskattning. Den nuvarande metoden, enligt vilken skatten för de ekonomiska föreningarna stiger progressivt alltefter inkomstens storlek, verkar enligt kommitténs mening i många fall obillig. Då de stora föreningarna i allmänhet ha större vinster än de mindre, få de förra enbart på grund av sin storlek vidkän- nas hårdare beskattning än de mindre föreningarna. Av den förut refere- rade statistiska undersökning—en rörande bl. a. de ekonomiska föreningarnas beskattning framgår, att medelskattesatsen för år 1937 (i avseende å stats- skatter och kommunal progressivskatt) för föreningarna inom konsument- och jordbrukskooperationen var så hög som något över 16 0/o. Då denna skattesats är den som för närvarande utgår för aktiebolag med en inkomst- procent av c:a 26, är beskattningens relativa belastning å dessa föreningar uppenbar. Denna följd av metoden för progressionens bestämmande tor- de i många fall, särskilt inom jordbrukskooperationen, ha hindrat en önsk- värd konsolidering av föreningarnas ekonomi. Att med det av kommittén förordade nya skattesystemet tillämpa de för fysiska personer föreslagna skalorna (för bottenskatt och tilläggsskatt) å de ekonomiska föreningarna skulle endast skärpa den påtalade orättvisan; att låta dessa beskattas blott enligt skalan för bottenskatten skulle innebära alltför stor skattelin-dring för flertalet föreningar. En progressiv beskattning av de ekonomiska för- eningarna efter deras verkliga räntabilitet torde av skäl, som bolagsskatte- beredningen anfört, stöta på ännu större tekniska svårigheter än som är fallet i fråga om aktiebolagen.

Nu anförda omständigheter —- liksom ock den stora fördelen, att lik- ställighet i beskattningen med aktiebolagen härigenom skulle vinnas ha föranlett kommittén att upptaga förslaget om proportionell beskattning även för ekonomiska föreningar. I detta sammanhang vill kommittén som sin uppfattning anföra, att oberoende av spörsmålet om metoden för aktiebo- lagens beskattning en lösning av frågan om de ekonomiska föreningarnas

beskattning enligt denna linje synes ofrånkomlig. Då det i längden skulle bliva ohållbart med olika regler för beskattningen av de båda organisations- formerna, ligger även häri ett vägande skäl för aktiebolagens övergång till proportionell beskattning.

Kommitténs inställning till frågan om beskattningsmetoden för aktiebolag och ekonomiska föreningar har även påverkats av dess ställningstagande rörande andra frågor under utredningsarbetet.

Beträffande fysiska personers statsbeskattning har kommittén föreslagit, att skatteskalan för den rörliga delen av inkomst- och förmögenhetsskat- ten, bottenskatten, skulle stanna vid en skattesats av 65 % i högsta skiktet (vid grundbeloppsnivå). Mot denna begränsning av rörligheten av de fy- siska personernas beskattning skulle illa svara en rörlig, progressiv beskatt- ning av aktiebolagen med de höga skattesatser, som skulle komma att gäl- la aktiebolagen med den högsta räntabiliteten. En skattesats å t. ex. 20 0/0 vid grundbeloppsnivå skulle vid uttagning av 130 % komma att höjas till 26 0/0. Att vid en progressiv beskattning binda topparna av skalan i en fast skatt torde, åtminstone för aktiebolagens vidkommande, icke vara tekniskt genomförbart och skulle för övrigt giva sakligt föga tillfredsställan- de resultat.

En annan punkt, där frågan om beskattningsmetoden för aktiebolagen och de ekonomiska föreningarna är betydelsefull, är spörsmålet om avdrag för värdeminskning å inventarier m. m. Såsom i kap. VIII av betänkandet närmare utvecklas, föreslår kommittén för de affärsdrivande juridiska per- sonerna en i huvudsak fri rätt till avskrivning å inventarier (inkl. maskiner), varemot skulle svara skatteplikt för ifrågavarande skattskyldiga beträffan- de vinster å försäljning av sådana tillgångar, som den fria avskrivningsrätten avser. Den risk som till äventyrs kunde finnas, att vid tillämpning av dylika regler de juridiska personerna, därest progressiv beskattning alltjämt skulle vara gällande för dem, kunde bereda sig fördelar genom att förlägga värde- minskningsavdragen till ur beskattningssynpunkt gynnsamma är torde med tillämpandet av en proportionell skatt knappast föreligga.

En övergång från progressiv till proportionell statsbeskattning för aktie— bolag och ekonomiska föreningar medför såsom en oundviklig konsekvens, att jämväl den kommunala progressivskatten avskaffas för dessa juridiska personer. Bolagsskatteberedningens och 1936 års departementspromemorias förslag härutinnan mötte icke någOn gensaga hos de hörda myndigheterna. Då kommittén, på sätt i kapitel III omförmäles, gemensamt med kommu- nalskatteberedningen tillstyrkt avskaffande av den kommunala progressiv- skatten i dess helhet, torde det icke vara nödvändigt att här särskilt ingå på frågan om verkningarna för kommunerna av förlusten av kommunal pro- gressivskatt från de juridiska personerna.

Vad därefter beträffar skatteprocenten för den proportionella skatt, som skall uttagas av aktiebolag och ekonomiska föreningar, har kommittén enligt de allmänna utgångspunkter, som enligt framställningen i kap. IV

gällt för utredningen, förutsatt, att de juridiska personerna skulle framdeles få bära en relativt större andel av den sammanlagda beskattningen än hit- tills. Närmare bestämt skulle i det nya systemet, räknat å 1936 års skatte- underlag, c:a 55 miljoner kronor vid grundbeloppsnivå uttagas av juridiska personer, därav c:a 47'5 miljoner kronor av svenska aktiebolag.

Då enligt officiella uppgifter det vid 1936 års taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara beloppet för svenska aktiebolag (inklusive den del av försäkringsaktiebolags inkomst, som icke belöper å aktieägarna i denna deras egenskap) uppgick till 478 miljoner kronor, in- nebär nyssnämnda förut-sättning, att skattefoten för aktiebolagen bör sättas till 10. Kommittén föreslår fördenskull en proportionell skatt av 10 0/0 vid grundbelopp för aktiebolagen och de ekonomiska föreningarna. Såsom en jämförelse kan nämnas, att vid 1936 års taxering medelskatteprocenten (av- seende statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, utjämningsskatt och kommu- nnal progressivskatt) för aktiebolagen utgjorde 1025. Enligt vad förut fram- hållits, lämnar emellertid det nya systemet i sin helhet å 1936 års skatte- underlag —— ändrat genom de av kommittén föreslagna grunderna för fa- miljebeskattningen först vid en utdebitering å c:a 110 ”lo av bottenskatten lika stor avkastning som 1936 års statsskatter och kommunala progressiv- skatt representera. På grund härav innebär i realiteten en skattefot av 10 0/o (vid grundbeloppsnivå) i genomsnitt någon skatteskärpning för aktiebolagen. För aktiebolag, som driver rörelse i orter med låg kommunalbeskattning, tor- de dessutom inträda skatteökning därigenom, att den höjning av den allmän- na kommunalskatten, som kan följa av den kommunala progressivskattens borttagande, måhända icke skulle fullt kompenseras genom skattelind- rande åtgärder från statens sida. En skattesats å 10 0/o betalas enligt 1937 års grunder av aktiebolag med en inkomstprocent av 12—12'5, en skatte- sats å 11 0/0 av bolag, vars inkomstprocent utgör c:a 14.

Med den av kommittén föreslagna skattefoten, 10 0/0, skulle den sam- manlagda statsskatten för aktiebolagen, räknat å skatteunderlaget enligt 1936 års taxering, utgöra vid uttagande av resp. 90, 100, 110, 120 och 130 0/0 av grundbeloppet resp. 43'0, 47'8, 526, 57'4 och 621 miljoner kronor. År 1936 erlades av svenska aktiebolag sammanlagt 490 miljoner kronor i statsskatt och kommunal progressivskatt.

För utrönande av verkningarna av en proportionell beskattning av aktie— bolag, därest grundbeloppet bestämmes till 10 % av beskattningsbart belopp, ' har kommittén på grundval av det förut omförmälda statistiska materialet från 1936 års taxering låtit dels beträffande ett stort antal aktiebolag av olika storlek och verksamhetsart uträkna de skatter, som skulle ha utgått vid till- lämpning av den föreslagna skattefoten, dels oclc sammanställa två tabeller, avseende samtliga aktiebolag (se sid. 190—193).

I den ena av dessa tabeller ha aktiebolagen alltefter inkomstprocentens storlek indelats i tolv grupper. För en var av dessa grupper meddelas upp- gifter rörande antal, taxerat belopp och summa skatter år 1936 samt den skatt, som vid tillämpning av den ifrågasatta proportionella skatten skulle

Aktiebolagen med fördelning

(, Inkomstp rocent Antal belogpp år prögr.-skaft ”35, år 19567 90 % 100 % 110 % kr. kr. T. 0. m. 4 % 3 167 29 145 400 743 202 2 623 086 2 914 540 3 205 994 Över 4 7 » 1 806 63 167 200 2 407 827 5 685 048 6 316 720 6 948 392 » 7 10 » 1 220 70 366 100 4 852 156 6 332 949 7 036 610 7 740 271 » 10 15 > 1 253 119 015 000 11 503 431 10 711 350 11 901 500 13 091650 » 15 20 ) 682 70 663 900 9 148 637 6 359 751 7 066 390 7 773 029 » 20 30 > 640 47 876 100 7 239 672 4 308 849 4 787 610 5 266 371 » 30 50 > 375 26 254 300 5 024 038 2 362 887 2 625 430 2 887 973 » 50 75 > 116 4 278 000 966 607 385 020 427 800 470 580 > 75 100 ) 44 1 564 800 379 404 140 832 156 480 172 128 > 100 : 125 » 18 400 500 100 492 36 045 40 050 44 055 » 125 » 150 » 17 334 900 85 011 30 141 33 490 36 839 » 150 % 99 18 319 400 3 903 288 1 648 746 1 831 940 2 015 134 Samtliga 9 437 451 385 600 46 353 765 40 624 704 45 138 560 49 652 416 1 Statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, 170 96 av grundbeloppet, samt utjämningsskatt.

utgå vid uttagande av 90, 100, 110, 120 och 130 0/0 av grundbeloppet, 10 0/0. Vidare har uträknats den ökning eller minskning av skatten i förhållande till 1936 års skatt som skulle uppkomma i de olika fallen.

Det torde höra än en gång erinras därom, att av förut anförda skäl i ta- bellen upptagna summor för taxerat belopp samt skatter år 1936 icke helt överensstämma med uppgifterna i den officiella statistiken rörande skatte- taxeringarna. Detta är emellertid utan betydelse för det ändamål, som tabellerna skola tjäna. Det torde för övrigt vara överflödigt att ur tabellen framdraga några särskilda siffror, enär av densamma klart framgår vilka verkningar som den föreslagna beskattningsmetoden skulle medföra för ak— tiebolag med olika skatteprocent.

I den andra tabellen ha aktiebolagen i stället fördelats efter verksamhetens art i de förut omförmälda 25 grupperna. Av den förut lämnade redogörel- sen för den statistiska undersökningen har framgått, vilka bolagsgrupper som i stort sett skulle vinna på systemomläggningen och vilka som skulle få vidkännas skatteökning. Ifrågavarande tabell visar förskjutningens om- fattning. Den största skatteökningen, såväl absolut som procentuellt, skulle drabba bankerna; även för grupperna träindustri, bruksrörelse, järnvägsrö- relse, fastighetsförvaltning och gruvindustri skulle år 1936 en proportionell beskattning med den föreslagna skattefoten varit betydligt ogynnsammare än den enligt gällande grunder bestämda skatten. Bland de grupper, som skulle

efter inkomstprocentens storlek.

Sålt kägloråätälå Ökning (+) eller minskning (—) i kronor vid

120 % 130 % 90 % 100 % 110 76 120 % 130 % 3 497 448 3 788 902 + 1 879 884 + 2 171 338 + 2 462 792 + 2 754 246 + 3 045 700 7 580 064 8 211736 + 3 277 221 + 3 908 893 + 4 540565 + 5 172 237 + 5 803 909 8 443 932 9147 593 + 1 480 793 + 2184 454 + 2 888 115 + 3 591 776 + 4 295 437 14 281 800 15 471 950 - 792 081 + 398 069 + 1 588 219 + 2 778 369 +3 968 5l9 8 479 668 9 186 31 W 2 788 886 -—2 082 247 —1 375 608 —- 668 969 + 37 670 5 745 132 6 223 893 —2 930 823 —-2 452 062 —1 973 301 —1 494 540 —1 015 779 3 150 516 3 413 059 —2 661 151 —2 398 608 —2 136 065 1 873 522 —1 610 979 513 360 556 140 — 581 587 — 538 807 — 496 027 —— 453 247 — 410 467 187 776 203 424 — 238 572 -— 222 924 -— 207 276 —— 191 628 —— 175 980 48060 52 065 64 447 — 60 412 56 437 -— 52 432 48 427 40 l88 43 537 -— 54 870 — 51521 — 48 172 —— 44 823 — 41474 2 198 328 2 381 522 —2 254 542 -—2 071 348 —1 888 154 —1 704 960 —1 521 766 54166272 58680128 —-5 729061 —1215205 +3298651 +7812507 +12326363

vinna på en tillämpning av de föreslagna nya grunderna, märkas främst monopolbolagen, metall- och maskinindustrien och bryggerierna.

Monopolbolagen (vin- & Spritcentralen, spritförsäljningsaktiebolagen, to- baksmonopolet och tipstjänst) skulle enligt tablån få en skattesänkning i för- hållande till år 1936 med 213 miljoner kronor, om det nya systemet uttages med grundbeloppet, och med 1'85 miljon kronor, om 110 % av grundbe- loppet fastställes. Denna vinstökning tillfaller statsverket och användes i huvudsak till allmänna statsändamål. I den mån man anser att denna merinkomst för staten är att likställa med skatt, skulle den förut omförmäl- da höjningen av aktiebolagens totalbeskattning bliva ännu något större.

Den av kommittén verkställda utredningen bestyrker, att den ifrågasatta omläggningen av aktiebolagens beskattning är av betydande räckvidd samt medför avsevärda verkningar för många aktiebolag i form av höjning eller sänkning av skatten. Ett sådant resultat måste emellertid enligt sakens natur uppstå vid varje mera omfattande beskattningsreform. I förevarande fall bliva skattehöjningarna för bolag med låg inkomstprocent mera känn- bara på grund av den relativt höga skattefot för den proportionella skatten, vilken framkommit såsom resultat av den företagna avvägningen av skatte- bördan mellan fysiska och juridiska personer.

Vid bedömande av de olägenheter, som temporärt kunna visa sigi sam- band med reformens genomförande, bör emellertid beaktas, att en låg skatte-

Tabell, utvisande för svenska aktiebolag verkningarna av en propor- Aktieholagcn med fördelning

Taxerat S:a statsskatter * o (=_beskatt- och komm. Proportionell skatt i % V e r k s a m h e t s a r t fåll- måg???” ”gäll—Säga 10 % av be "5 är 1936, kr. kr. % 90 % 100 % 1 Banker ...................... 31 34 133 500 2 021 305 592 3 072 015 3 413 350 2 Bankirrörelse m. m ........... 153 4 091 500 345 962 846 368 235 409 150 3 Fastighetsförvaltning ........ 1 136 15 171 900 1 203 531 793 1 365 471 1 517 190 4 Försäkringsrörelse ............ 44 12 306 800 1 092 057 887 1 107 612 1 230 680 5 Jordbruk o. d. .............. 67 1 111 400 76 376 687 100 026 111 140 6 Bruksrörelse .................. 36 16 531 800 1 102 316 667 1 487 862 1 653 180 7 Bryggerier .................. 145 16 032 000 1 965 232 [226 1 442 880 1 603 200 8 Elektr.- o. kraftverk .......... 229 8 652 400 957 768 1107 778 716 865 2407 9 Gruvindustri ................ 19 11 563 400 812 554 703 1 040 706 1 156 340 10 Kemisk-teknisk industri ...... 222 25 561 100 2 602 683 10' 18 2 300 499 2 556 110 11 Livsmedelsindustri ............ 353 20 480 400 1 860 769 909 1 843 236 2 048 040 12 Läderindustri m. m ........... 281 10 205 400 1 003 197 983 918 486 1 020 540 13 Metall- o. maskinindustri ...... 770 99 543 300 11 760 627 11'81 8 958 897 9 954 330 14 Träindustri .................. 513 35 622 000 2 841 374 798 3 205 980 3 562 200 15 Sten-, ler— o. annan jordindustri 287 13 270 300 1 507 944 11'36 1 194 327 1 327 030 16 Textilindustri ................ 180 15 649 500 1 493 078 954 1 408 455 1 564 950 17 Tryckeri- o. pappersförädl.—ind. 386 11 724 000 1 281 775 1093 1 055 160 1 172 400 18 Agenturrörelse m. m. ........ 1 109 14 483 200 1 686 059 11'64 1 303 488 1 448 320 19 Varuhandel .................. 2 761 35 241 500 3 926 301 11'14 3 171 735 3 524 150 20 S. k. monopolbolag .......... 79 27 462 900 4 872 978 1774 2 471 661 2 746 290 21 Järnvägstrafik m. m ........... 116 9 834 500 603 995 614 885 105 983 450 22 Rederier m. m. .............. 163 7 823 300 722 255 923 704 097 782 330 23 Hotellrörelse m. m. .......... 236 3 474 800 451 641 1300 312 732 347 480 24 Teaterrörelse m. m. .......... 81 1 143 300 127 336 11'14 102 897 114 330 25 Diverse (skolor m. m.) ........ 40 271 400 34 652 1277 24 426 27 140 Summa 9 437 451 385 600 48 353 765 1027 40 624 704 45 138 560 1 Statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, 170 % av grundbeloppet, samt utjämningsskatt,

procent innebär, att det redovisade kapitalet är relativt högt i förhållande till vinsten. Även vid en proportionell skatt skulle skatten för aktiebolag av denna typ bliva låg i förhållande till kapitalets och därmed även företagets storlek och dess kostnader i övrigt. Endast där det för närvarande redo- visade kapitalets storlek är större än som motsvaras av det verkliga värdet av befintliga tillgångar kan det tänkas, att berörda betraktelsesätt ej mot- svaras av verkligheten. I dessa fall, där nedsättning av kapitalet borde äga rum, har skatt emellertid enligt nu gällande bestämmelser utgått med lägre beIOpp än det som bort åläggas bolaget enligt grunderna för systemet.

tionell statsskatt 3. 10 procent vid olika procenttal av grundbeloppet. efter verksamhetsarten.

kronor enligt kommitténs förslag, skattningsbart belopp, vid

Ökning (+) eller minskning (_) i kronor

vid

110 % 120 % 130 % 90 % 100 % 110 % 120 % 130 % 3 754 685 4 096 020 4 437 355 + 1 050 710 + 1 392 045 + 1 733 380 + 2 074 715 + 2 416 050 450 065 490 980 531 895 + 22 273 + 63 188 + 104 103 + 145 018 + 185 933 1 668 909 1 820 628 1 972 347 + 161 940 + 313 659 + 465 378 + 617 097 + 768 816 1 353 748 1 476 816 1 599 884 + 15 555 + 138 623 + 261 691 + 384 759 + 507 827 122 254 133 368 144 482 + 23 650 + 34 764 + 45 878 + 56 992 + 68 106 1 818 498 1 983 816 2 149134 + 385 546 + 550 864 + 716 182 + 881500 + 1 046 818 1 763 520 1 923 840 2 084 160 522 352 — 362 032 201 712 —— 41 392 + 118 928 951 764 1 038 288 1 124 812 179 052 92 528 6 004 + 80 520 + 167 044 1 271 974 1 387 61 IS 1 503 242 + 228152 + 343 786 + 459 420 + 575 054 + 690 688 2 811 721 3 067 332 3 322 943 -- 302 184 — 46 573 + 209 038 + 464 649 + 720 260 2 252 844 2 457 648 2 662 452 17 533 + 187 271 + 392 075 + 596 879 + 801 683 1 122 594 1 224 648 1 326 702 - 84 711 + 17 343 + 119 397 + 221 451 + 323 505 10 949 763 11 945 196 12 940 629 —2 801730 ——1 806 297 — 810 864 + 184 569 + 1 180 002 3 918 420 4 274 640 4 630 860 + 364 606 + 720 826 + 1 077 046 + 1 433 266 + 1 789 486 1 459 733 1 592 436 1 725 139 — 313 617 —- 180 914 -— 48 211 + 84 492 + 217195 1 721 445 1 877 940 2 034 435 84 623 + 71 872 + 228 367 + 384 862 + 541 357 1 289 640 1 406 880 1 524 120 — 226 615 109 375 + 7 865 + 125 105 |- 242 345 1 593 152 1 737 984 1 882 816 —— 382 571 237 739 92 907 + 51 925 + 196 757 3 876 565 4 228 980 4 581 395 — 754 566 — 402 151 —— 49 736 + 302 679 + 655 094 3 020 919 3 295 548 3 570177 —2 401 317 —2 126 688 —1 852 059 —1 577 430 —— 1302 801 1 081 795 1 180 140 1 278 485 + 281 110 + 379 455 + 477 800 + 576 145 + 674 490 860 563 938 796 1 017 029 18 158 + 60 075 + 138 308 + 216 541 + 294 774 382 228 416 976 451 724 138 909 — 104 161 — 69 413 34 665 + 83 125 763 137 196 148 629 24 439 13 006 1 573 + 9 860 + 21 293 29 854 32 568 35 282 — 10 226 —— 7 512 — 4 798 —- 2 084 + 630 49 652 416 54166 272 58 680 128 —5 729 061 —1 215 205 + 3 298 651 + 7 812 507 + 12 326 363

Vidare vill kommittén i detta sammanhang erinra om sitt förut omnämnda förslag att tillerkänna bland annat aktiebolagen en i stort sett fri rätt till av- skrivning å maskiner och inventarier. kan övergången till den proportionella beskattningen underlättas.

Kommittén har övervägt att för beredande av större möjligheter för aktie- bolag med låg inkomstprocent till anpassning efter de förändrade beskatt- ningsförhållandena föreslå en övergångsanordning vid införandet av den

proportionella beskattningen.

Genom utnyttjande av denna rätt

Enligt ett av kommittén utarbetat utkast till

sådan övergångsbestämmelse skulle först under tredje året efter lagstiftnin- 13—377999.

gens ikraftträdande i övrigt omläggningen vara helt genomförd. Under de två övergångsåren skulle tillämpas skalor med mindre antal skikt än gäl- lande skala; procentsatserna i skalorna skulle från båda hållen tendera mot 10. För lägsta skiktet, aktiebolag med inkomstprocent understigande 4, skul- le exempelvis skattesatsen (vid grundbeloppsnivå) stiga från nuvarande 2'55 "/o till 5 0/0 första året och 75 0/o andra året för att tredje året uppnå det defini- tiva procenttalet 10.

Vid bedömande av frågan om en övergångsanordning har kommittén dock icke kunnat bortse från det samband som denna fråga äger med spörsmålet om den fria avskrivningsrätten. Därest den ifrågasatta rätten för aktiebo- lagen att efter relativt fritt bedömande verkställa avskrivningar å maskiner och inventarier omedelbart infördes men den proportionella skatten tilläm- pades först efter en övergångstid, skulle utan tvivel avskrivningsrätten kom— ma att i stor utsträckning begagnas av de bolag med förhållandevis hög in- komstprocent, för vilka en skattesänkning enligt övergångsbestämmelsen vore säker. Den samlade skatteintäkten skulle härigenom komma att nedgå i icke oväsentlig grad. Berörda omständigheter äro enligt kommitténs mening av den vikt, att det kan starkt ifrågasättas, om den fria avskrivningsrätten för aktiebolag kan medgivas under annan förutsättning än att den proportio- nella beskattningen samtidigt fullt genomföres. Kommittén har på grund härav icke funnit sig böra framlägga förslag om övergångsbestämmelse.

Beträffande de ekonomiska föreningarna kan på grundval av de förut med- delade statistiska uppgifterna från 1937 års taxering lätt uträknas, vilka konsekvenser en omläggning av beskattningen till proportionell skatt med ett grundbelopp av 10 0/0 skulle medföra för dem som helhet betraktade. Den är 1937 utgående skatten, 397 miljoner kronor, skulle sänkas till 333 miljoner kronor vid nivå 110 0/0 för det nya systemet och till 303 miljoner kronor vid grundbeloppsnivå för detsamma. Tager man varje grupp för sig, befinnes, att för föreningar inom konsumentkooperationen skatten skulle sänkas från 213 miljoner kronor till 1'45 miljon kronor (nivå 110 0/o) resp. 1'32 miljon kronor (grundbeloppsnivå) och för föreningar inom jordbruks- kooperationen från 1'07 miljon kronor till 072 miljon kronor (nivå 110 0/0) resp. 066 miljon kronor (grundbeloppsnivå). För bostadsföreningar skulle däremot inträda någon skattehöjning, nämligen från 0'33 miljon kronor till 044 miljon kronor (grundbeloppsnivå) resp. 048 miljon kronor (110 0/0), likaså för gruppen »övriga föreningar», där skatten skulle höjas från 044 mil- jon kronor till 061 miljon kronor (grundbeloppsnivå), resp. 067 miljon kronor (110 %). För de särskilda föreningarna bliva naturligen ändringar- na i vissa fall relativt större; särskilt framträda här skattelindringarna för de största föreningarna, för vilka skattesatsen enligt nuvarande regler är mycket hög. I de fall, där skatteökning skulle uppkomma, torde denna icke överstiga föreningarnas ekonomiska bärkraft.

Särskilda spörsmål rörande beskattningen av aktiebolag och ekonomiska föreningar.

I anslutning till de problem, som kommittén nu behandlat, uppställa sig andra frågor som böra prövas vid den allmänna översynen av skattesyste— met, såsom vissa spörsmål beträffande försäkringsföretagens beskattning, den skatterättsliga behandlingen av de kooperativa företagens rabatter och pris- tillägg, införande av kupongskatt för aktieutdelningar m. 111. Dessa och andra frågor komma att av kommittén upptagas till behandling i senare samman— hang. Jämväl torde en översyn bliva erforderlig av sådana skatter, som äro avsedda att i skilda hänseenden komplettera skattesystemet, särskilt utskift- nings- och ersättningsskatterna. I en punkt synes det vara behövligt att re- dan nu företaga åtgärd rörande denna kompletterande beskattning, nämligen i fråga om höjning av utskiftningsskatten.

U t 5 k i f t 11 i n g s s k a t t erlägges till staten av svenskt aktiebolag, som i samband med nedsättning av aktiekapital eller vid bolagets upplösning ut- skiftar tillgångar, å därvid utskiftat belopp, i den mån detta icke är att anse såsom återbäring av tillskjntet belopp. Utskiftningsskatten är sålunda en skatt å besparade vinstmedel, vilka ej i vanlig ordning utdelats utan tillfalla aktieägarna först i samband med bolagets upplösning eller nedsättning av aktiekapital. Skatten utgör 5 procent å det belopp som sålunda skall be- skattas. När ett företag bedrives i aktiebolagets form, utgör skatten å ut- delningarna den från skattesystemets utgångspunkter primära skatten, ge- nom vilken vederbörlig hänsyn tages till aktieägarnas skatteförmåga. Skat— ten å själva aktiebolagen avser i första hand att åstadkomma merbeskattning av inkomster förvärvade genom bolagen. Den omständigheten, att vid ett bolags upplösning ingen del av de till aktieägarna utskiftade beloppen be- skattas såsom utdelning hos dessa, betecknar alltså en lucka i systemet. Den— na utfylles genom utskiftningsskatten, i det att vid utskiftningen en propor- tionell skatt uttages av aktiebolaget i stället för skatt direkt å aktieägarna. Utskiftningsskattens karaktär framstår särskilt tydligt, om man jämför med förhållandet i fråga om ekonomiska föreningar. Beträffande dessa förefin— nes nämligen ej någon sådan lucka som beträffande aktiebolagen, utan be- sparade vinstmedel, som utskiftas i samband med föreningens upplösning, beskattas såsom utdelning hos föreningsdelägarna i vanlig ordning. Utskift- ningsskatten har sålunda intet direkt samband med aktiebolagens nuvarande beskattning efter räntabiliteten. Dess utformning bestämmes i stället helt av aktieägarnas egen progressiva beskattning.

Anledningen till att utskiftningsskatten infördes var emellertid ej biott den, att därigenom en lucka i skattesystemet blev i viss mån tilltäppt, utan också den, att en tendens hade förmärkts att systematiskt utnyttja den möjlighet till erhållande av skattefrihet som förelåg, i det man i stället för att utdela vinster i vanlig ordning upplöste aktiebolagen och eventuellt bildade nya bolag.

Bolagsskatteberedningen föreslog höjning av skattesatsen för utskiftnings— skatten från 5 till 10 "/o. Beredningen framlade emellertid i detta samman- hang även vissa andra förslag, bl. a. om restitution i vissa fall av utskift- ningsskatt för belopp, som vid utskiftningen tillfölle aktiebolag, vilka inne- hade aktierna i och för sin rörelse.

I sin motivering för förslaget om höjning av utskiftningsskatten anförde beredningen bl. a. följande. Valet av den gällande skattesatsen för utskift- ningsskatten hade i första hand varit betingat därav, att skattesatsen borde i princip ansluta sig till den skattesats, som i genomsnitt skulle hava tilläm- pats av aktieägarna, därest de besparade vinstmedlen hade under bolagets bestånd utdelats i den mån de intjänats. Emellertid hade skattesatsen be- stämts något under den vid tiden före skattens införande genomsnittligt gäl- lande skattesatsen, omkring 7 0/o, dels enär utdebiteringen på inkomst- och förmögenhetsskatten visade tendens att sjunka och dels enär skälig hänsyn till att skatten skulle utgå även vid fusioner syntes påkalla något lägre pro- centtal än den genomsnittliga procentsatsen för inkomst- och förmögenhets- skatten. Bifölles beredningens förslag om restitution av utskiftningsskatt, vore det icke längre behövligt att vid skattesatsens bestämmande taga hän- syn till bolagsfusioner. Enligt beredningens mening erfordrades en högre skattesats även av den anledningen, att utskiftningsskatten borde inrymma kompensation jämväl för de kommunala skatter, som aktieägarna undginge genom vinstmedlens fondering hos bolaget. För att utskiftningsskatten skulle bättre än dittills fylla sitt syfte att utgöra ersättning för samtliga de skatter, som genom dylik fondering undandroges det allmänna, syntes skattesatsen böra höjas till 10 0/0. En dylik skattesats syntes för flertalet fall vara till- räcklig, desto hellre som vid utskiftningsskattens påläggande ingen hänsyn toges till ränta å sådan gäld, som aktieägaren kunde ha upptagit för aktier- nas förvärvande, och ej heller till andra avdrag, som han skulle varit berät- tigad åtnjuta vid beskattning i vanlig ordning, om medlen utdelats i den mån de intjänats av det utskiftande bolaget.

Bolagsskatteberedningens förslag föranledde i allmänhet ej erinran från myndigheter m. fl., till vilka förslaget remitterats. Kammarrätten tillstyrkte förslaget om skattesatsens höjning men avstyrkte förslaget i vad det rörde restitution i vissa fall av utskiftningsskatt, vilket förslag ägde visst samband med andra av kammarrätten likaledes avstyrkta förslag.

Kommittén.

Sedan bolagsskatteberedningens förslag om höjning av utskiftningsskatten framlades, har inkomst- och förmögenhetsskatten, givetvis även till den del den träffar aktieutdelningar, rätt avsevärt höjts, och kommittén räknar, så- som av de föregående kapitlen framgår, med att denna höjning måste i stort sett bibehållas. Detta utgör ett skäl för höjning av utskiftningsskatten ut- över vad beredningen föreslog. Då denna skatt skall utgöra kompensation såväl för stats- som kommunalskatten å utdelningar, torde en lägre skatte-

sats än 12 procent knappast kunna numera ifrågakomma. En skattesats av denna storlek synes också vara erforderlig för att förekomma att större in- komsttagare tillfälligt utnyttja aktiebolagsformen för att hemtaga mer eller mindre tillfälliga större inkomster i fall då de skulle kunna finna det med sin fördel bättre förenligt att betala den skatt, som belöper å aktiebolaget så- som sådant, jämte utskiftningsskatten, än att erlägga den personliga skatt, varom fråga skulle varit, om bolaget ej bildats. Den omständigheten, att för vinster, som äro höga i förhållande till bolagets storlek, skatten enligt kom- mitténs förslag om proportionell beskattning av aktiebolagen kommer att bliva avsevärt sänkt, gör det till en angelägenhet av vikt att höjningen av ut- skiftningsskatten nu företages. Det synes också vara betydelsefullt, att denna skattehöjning träder i kraft redan nästkommande år och göres tillämplig å varje bolagsupplösning eller nedsättning av aktiekapitalet, som ej anmälts till registreringsmyndigheten vid tidpunkten för detta betänkandes offent- liggörande, d. v. s. omkring den 1 december 1937. Huruvida höjningen av utskiftningsskatten i längden kan betraktas som en tillräcklig garanti mot en sådan spekulation i skattelindring SOm nyss berörts vill kommittén låta vara osagt. Kommittén kommer att sedermera göra denna fråga, så ock övriga med utskiftningsskatten sammanhängande frågor till föremål för yt- terligare överväganden. Det må i detta sammanhang allenast framhållas, att genomförandet av bolagsskatteberedningens förslag om restitution i vissa fall av utskiftningsskatt närmast föranletts av dess förslag att beskatta vinst på försäljning av aktier i rörelse m. ni. som inkomst av rörelse. Detta för- slag upptages ej av kommittén (se kapitel VIII, sid. 231). Låt vara att vissa skäl torde kunna anföras för åtgärder i liknande syfte även om nämnda motivering bortfaller, så torde det dock vara klart, att dylika åtgärder ej äro att betrakta som ett nödvändigt villkor för att utskiftningsskatten skall kunna höjas. Kommittén kan till stöd för denna sin uppfattning åberopa kammar- rättens ståndpunkt. En i och för sig starkt påkallad höjning av utskiftnings- skatten så snart som möjligt torde alltså ej behöva hindras därav, att rörande densamma uppstå vissa andra spörsmål, vilka tarva undersökning.

Kommittén föreslår alltså, att skattesatsen för utskiftningsskatten höjes från 5 till 12 procent.

Beskattningen av övriga juridiska personer.

Utländska juridiska personer. Utländska bolag och andra utländska juridiska personer beskattas för när- varande enligt den för fysiska personer gällande progressiva skatteskalan. Det beskattningsbara beloppets storlek blir sålunda helt avgörande för skat- tens storlek. Orsaken till att för utländska juridiska personer denna metod genomgående använts för skattens bestämmande är i främsta rummet att det icke ansetts möjligt att för de egentliga utländska bolagen med deras högst olikartade juridiska konstruktion på ett tillfredsställande sätt fastställa

kapitalets storlek; då dessa bolag endast äro inskränkt skattskyldiga här i riket, skulle för övrigt den svenska inkomstens förhållande till kapitalet icke giva ett riktigt mått på räntabiliteten. De utländska juridiska personerna äro icke underkastade extra inkomst- och förmögenhetsskatt. De erlägga däremot övriga statsskatter samt kommunal progressivskatt i den mån skatt- skyldighet för inkomst eller förmögenhet föreligger.

Bolagsskatteberedningen föreslog, att de utländska bolagens beskattning skulle göras proportionell med samma skattesats som enligt beredningens för- slag skulle gälla för svenska aktiebolag och ekonomiska föreningar.

J ämväl i 1936 års departementspromemoria samt i propositionen nr 232 till 1936 års riksdag förordades för de utländska juridiska personerna övergång till proportionell beskattning samt i fråga om skattesatsen likställighet med svenska aktiebolag och juridiska personer. Beträffande utländska oskifta dödsbon samt utländska familjestiftelser föreslogs dock, att de i likhet med motsvarande svenska juridiska personer skulle beskattas enligt den för en- skilda personer föreslagna progressiva skatteskalan. I propositionen erin- rades, att förslaget beträffande utländska juridiska personer torde vara direkt betingat av sådana avtal med främmande makter, som för dylika skattskyl- diga fastställa nationell behandling.

Kommittén har även beträffande de utländska bolagen införskaffat sta- tistiskt material från 1937 års taxering. Såsom av tabellerna 1 och 2 till bi- laga A framgår, voro ihela landet ifrågavarande skattskyldiga nämnda är endast 49 till antalet. Det taxerade beloppet uppgick till 1'93 miljon kronor, och medeltalet för skattskyldig var följaktligen c:a 39 000 kronor. Samman- lagda beloppet av statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, utjämningsskatt och kommunal progressivskatt utgjorde 0'36 miljon kronor. Medelskattepro- centen var sålunda icke mindre än 1863.

I likhet med vad tidigare föreslagits vill kommittén för sin del förorda, att utländska oskifta dödsbon och utländska familjestiftelser beskattas lika med motsvarande svenska kategorier, alltså enligt de för fysiska personer före- slagna skalorna för inkomst- och förmögenhetsskatten. Beträffande övriga ut- ländska juridiska personer föreslår kommittén, att de skola erlägga inkomst- och förmögenhetsskatt enligt den för svenska aktiebolag och svenska ekono- miska föreningar ifrågasatta beskattningsnormen, således proportionell skatt med en grundbeloppsprocent av 10. Denna lösning av spörsmålet om de ut- ländska juridiska personernas beskattning synes vara den enda möjliga redan av hänsyn till de förut omförmälda avtalen med vissa främmande makter. I och med det att svenska ekonomiska föreningar icke längre skulle beskattas enligt de för fysiska personer gällande skatteskalorna saknas anledning att tillämpa nämnda skalor å andra utländska juridiska personer än oskifta döds- bon och familjestiftelser.

Såsom förut antytts erlägga enligt nu gällande bestämmelser utländska juridiska personer skatt för här i riket nedlagd förmögenhet såväl genom förmögenhetsdelen i den statliga inkomst— och förmögenhetsskatten som i form av särskild förmögenhetsskatt (därest nämnda förmögenhet överstiger

50 000 kronor). Då svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar äro befriade från förmögenhetsbeskattning, kunde det ha synts ligga nära till hands att även härutinnan genomföra likställighet med dessa vid be- skattningen av utländska juridiska personer. Då emellertid andel i de sena- res förmögenhet vanligen ej tillkommer i Sverige bosatta fysiska personer, in- nebär beskattning av den juridiska personen för förmögenheten den enda möjligheten att träffa den verklige ägaren. Beträffande svenska aktiebolag och ekonomiska föreningar beskattas ju aktie- eller andelsägaren för värdet av sin del i den juridiska personens förmögenhet. På grund härav har kom- mittén funnit sig böra föreslå, att för här i riket nedlagd förmögenhet, som ägcs av utländsk juridisk person, skall erläggas förmögenhetsskatt enligt för- ordningarna om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt om särskild skatt å förmögenhet.

De av kommittén föreslagna ändringarna beträffande utländska juridiska personer kunna beräknas medföra en skattesänkning från 036 miljon kro- nor till 021 miljon kronor, därest 110% av bottenskattens grundbelopp ut- tages, och till 019 miljon kronor, därest 100 0/0 av detsamma uttages. Här- vid ha icke tagits i betraktande de obetydliga förskjutningar, som skulle föl- ja av förmögenhetsbeskattningens omläggning.

Sparbanker.

Sparbanker utgöra enligt nu gällande grunder statlig inkomst- och för-— mögenhetsskatt efter ett grundbelopp av 4 0/0.

Före 1928 års lagstiftning beskattades sparbankerna enligt den för en- skilda personer gällande skatteskalan; medelskatteprocenten vid grundbe- loppsnivå var något över 5. Då denna beskattningsnorm ansågs mindre rättvis, beslöts år 1928 övergång till proportionell beskattning för sparban- kerna, varvid fastställdes en något högre grundbeloppsprocent än för övriga proportionellt beskattade juridiska personer, nämligen 4.

Bolagsskatteberedningen föreslog, att skatteprocenten för sparbankerna skulle sättas lika med skattesatsen för aktiebolag m. fl., d. v. s. till 5 0/0 vid den av bolagsskatteberedningen antagna grundbeloppsnivån. Såsom en grund för detta förslag, vilket innebar någon sänkning av Sparbankernas beskatt- ning, åberopades bl. a., att därigenom likställighet skulle vinnas med andra bankinrättningar.

I 1936 års departementspromemoria ifrågasattes, att sparbankerna, som bedreve sin verksamhet i viss konkurrens med affärsbanker och andra kre- ditinrättningar, borde beskattas efter samma grund som dessa. I anledning härav föreslogs, att grundbeloppet fastställdes till 7 0/o i stället för 55 0/0, till vilken skattesats den höjda grundbeloppsnivån i varje fall skolat föran- leda. Enligt vad i promemorian anfördes, torde skattehöjningen, som ej spelade någon nämnvärd roll för Sparbankernas ekonomi, innebära ett åter- förande av Sparbankernas sammanlagda beskattning till ungefär den genom- snittliga höjd, som gällde före 1928 års lagstiftning. Förslaget tillstyrktes

av riksräkenskapsverket samt flera länsstyrelser men avstyrktes av kam- marrätten.

I propositionen nr 232 till 1936 års riksdag föreslogs icke annan höjning av skattesatsen än den som motiverades av den i propositionen antagna grund- beloppsnivån, alltså från 4 till 6 0/0. Departementschefen anförde, att lik- ställigheten mellan sparbankerna och andra affärsdrivande juridiska perso- ner måste anses i och för sig önskvärd, men han fann dock ej tillräckliga skäl vara förebragta för höjning till den skattesats, som skulle gälla för aktiebo— lag och ekonomiska föreningar.

Den av kommittén verkställda undersökningen rörande taxeringen år 1937 av vissa juridiska personer visar, att de 442 nämnda år taxerade sparbanker- na hade ett sammanlagt taxerat belopp å 23—13 miljoner kronor, alltså c:a 52 000 kronor i medeltal. Med en skattesats å 68 0/0 blev den sammanlagda skattesumman 1'57 miljon kronor.

Den av kommittén förutsatta grundbeloppsnivån för det nya skattesyste- met ligger c:a 55 0/o högre än nuvarande grundbeloppsnivå. En anpass- ning av för sparbankerna nu gällande grundbelopp, 4 0/0, till den nya nivån skulle alltså innebära en höjning av grundbeloppet till 62 lVo. Kommittén har emellertid funnit sig böra upptaga det i 1936 års departementspromemo- ria framförda förslaget om likställighet i beskattningshänseende mellan å ena sidan sparbanker och å andra sidan aktiebolag och ekonomiska förenin- gar. Med hänsyn dels till den utveckling och styrka, sparbankerna nätt, och dels därtill, att sparbankernas uppgift att befordra sparsamhet genom inlåning av smärre sparkapital numera delas av andra kreditinstitutioner, torde enligt kommitténs mening något bärande motiv för att tillerkänna sparbankerna någon särställning i skatteavseende i förhållande till andra kreditinrättningar ej föreligga. Såsom i kapitel VIII närmare omförmäles före- slår kommittén bestämmelser, varigenom behörig nedskrivning av värdet å sparbankers obligationer och likartade tillgångar i hög grad underlättas. Med tillämpning av dessa bestämmelser kunna de av sparbankerna redovisade vinsterna väntas bliva bestämda efter strängt affärsmässiga grunder. Den höj- da beskattningen torde därför kunna utan svårighet bäras. Kommittén fö- reslår således, att grundbeloppet för sparbankerna sättes till 10 %.

Räknat är siffrorna från 1937 års taxering skulle den sammanlagda skat- ten för sparbankerna komma att höjas från 1'57 miljon kronor till 2'81 miljoner kronor vid grundbeloppsnivå för det nya systemet och till 264 mil- joner kronor vid nivå 110 0/o.

Försäkringsanstalter.

För svenska försäkringsanstalter, vad beträffar försäkringsaktiebolag i den mån inkomsten icke belöper å aktieägarna i denna deras egenskap, utgör grundbeloppet vid den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten 6 (1/0 av det beskattningsbara beloppet. Såsom i 1936 års departementspromemoria framhålles, måste vid bedömande av denna skattesats beaktas, dels att för!

säkringsanstalter, i den mån de på detta sätt själva beskattas, erlägga skat- ten i stället för försäkringstagarna, vilka erhålla anstalternas vinst i form av utdelning m. m., dels att det beskattningsbara beloppet så konstruerats, att det rätteligen utgör allenast omkring hälften av det belopp, som enligt grunderna för bestämmelserna i ämnet egentligen borde beskattas. Detta sistnämnda förhållande sammanhänger därmed, att man för den kommunala beskattningens del velat påföra försäkringsanstalterna allenast halv skatte- procent, vilket lättast vinnes genom halvering av beskattningsunderlaget, och att i huvudsak samma beskattningsunderlag borde gälla för den kommunala och den statliga beskattningen.

I bolagsskatteberedningens betänkande samt 1936 års departementsprome- moria ifrågasattes beträffande ifrågavarande skattskyldiga höjning av grund- beloppet från 6 till 8 0/o. I propositionen nr 232 till 1936 års riksdag föreslogs skattefoten till 9 0/o. I samtliga fallen inneburo förslagen icke någon reell ändring av skattesatserna.

Kommitténs förut omförmälda, i tabellerna 1 och 2 till bilaga A redovi- sade undersökning rörande taxeringen år 1937 av vissa juridiska personer omfattar beträffande förevarande grupp skattskyldiga endast de försäkrings- anstalter, som ej äro aktiebolag. Dessa, som voro 67 till antalet, hade ett sammanlagt taxerat belopp å 1130 miljoner kronor; då skattesatsen (170 0/o av grundbeloppet) var 10'20 0/o, utgjorde skatten 1'15 miljon kronor.

Därest det nu för försäkringsanstalterna gällande grundbeloppet, 6 0/0, utan verklig ändring av skattesatsen skulle anpassas till den av kommittén förutsatta grundbeloppsnivån för det nya skattesystemet, bleve resultatet ett grundbelopp av 93 0/0. Enligt kommitténs mening tala starka skäl för att denna procentsats jämkas uppåt till 10, varigenom skattefoten skulle bliva densamma som för aktiebolagen och försäkringsaktiebolagens vinst icke längre skulle behöva uppdelas, alltefter som den belöper å aktieägarna eller icke. Även ur sakliga synpunkter torde en skattesats å 10 0/0 vara berätti- gad. På sätt ovan framhållits utgör i fråga om försäkringsanstalterna det beskattningsbara beloppet endast omkring hälften av det belopp, som enligt grunderna för bestämmelserna i ämnet egentligen bort beskattas. Fastställes grundbeloppet för försäkringsanstalterna till 10 0/0, blir med hänsyn till be- rörda omständighet den effektiva skattesatsen endast hälften eller 5 0/0. Då skatten erlägges av försäkringsanstalterna i stället för försäkringstagarna, böra skattesatserna för fysiska personer i förevarande avseende vara utslags- givande. Enligt den av kommittén förordade skalan för bottenskatten är skattesatsen i lägsta skiktet 4'5 %. Med hänsyn härtill och då försäkrings- tagarna i stor utsträckning utgöras av personer med högre inkomster torde det vara väl befogat att sätta skattefoten för försäkringsanstalterna något högre än som motsvarar den för de lägsta inkomsttagarna gällande.

Kommittén föreslår alltså, att grundbeloppet för försäkringsanstalter be- stämmes till 10 %. För de försäkringsanstalter, som ej äro aktiebolag, skulle den år 1937 debiterade skatten 1'15 miljon kronor bliva ungefär densam- ma eller 1'13 miljon kronor vid grundbeloppsnivå för det nya systemet men

höjas till 1'24 miljon kronor vid nivå 110 0/0 för detsamma. Beträffande försäkringsaktiebolagens beskattning för den inkomst, som icke belöper å ak- tieägarna i denna deras egenskap, ingå de obetydliga skatteökningar, som därvid skulle uppkomma, i de siffror rörande aktiebolagens beskattning, som i det föregående berörts.

Ideella föreningar, stiftelser m. fl.

För skattskyldiga, varom förmäles i 18 5 e) förordningen om statlig in— komst- och förmögenhetsskatt, — ideella föreningar, stiftelser, häradsallmän- ningar, systembolag m. fl. i det föregående ej angivna juridiska personer — utgör den statliga inkomst- och förmögenhetsskattens grundbelopp 3 %.

Bolagsskatteberedningen förordade såsom en följd av den allmänna höjningen av grundbeloppsnivån höjning av förenämnda procenttal till 4. I propositionen nr 232/1936 föreslogs i anslutning till departementspromemo— rian sistnämnda skatteprocent för ifrågavarande juridiska personer utom vad anginge de 5. k. systembolag, som ej äro aktiebolag; dessa ansågos böra lik- ställas med aktiebolag och följaktligen beskattas enligt den för dessa före- slagna skattefoten.

Av kommitténs statistiska undersökning framgår att vid taxeringen år 1937 de 2 083 hithörande juridiska personerna hade ett sammanlagt taxerat be- lopp å 2111 miljoner kronor; då skattesatsen (vid 170 % av grundbeloppet) var 5'1 olo, utgjorde den sammanlagda skatten 1'08 miljon kronor.

En anpassning av grundbeloppet för ifrågavarande grupp skattskyldiga till den av kommittén förutsatta grundbeloppsnivån skulle innebära, att det nya grundbeloppet finge sättas till 465 %. Kommittén föreslår här en jämkning uppåt till 5 0/o. I fråga om de systembolag, vilka icke äro aktiebolag, er- fordras icke någon särskild bestämmelse, enär dessa enligt övergångsbestäm- melserna till 1937 års rusdrycksförsäljningsförordning senast den 1 oktober 1938 skola ha ersatts av aktiebolag.

Enligt 12 ä 1 mom. förordningen om statlig inkomst- och förmögenhets- skatt föreligger skattskyldighet beträffande förmögenhet för föreningar och samfund, vilkas medlemmar icke på grund av medlemskapet äga del i för- eningens eller samfundets förmögenhet, ägare av för gemensamt behov av- satta så kallade besparingsskogar, häradsallmänningar samt andra likartade samfälligheter, som förvaltas självständigt för delägarnas gemensamma räk- ning, ävensom stiftelser, samtliga dock endast såvitt de äro skyldiga erlägga skatt för inkomst. På grund av denna bestämmelse ingår i det beskattnings- bara beloppet för bl. a. åtskilliga ideella föreningar, t. ex. arbetsgivare- och arbetareorganisationer, yrkesföreningar och idrottsföreningar, en ofta bety- dande förmögenhetsdel. Då nu enligt kommitténs förslag förmögenhetsdelen skall minskas från 1/60 till 1/100, uppkommer för dessa juridiska personer med förmögenhet en skattelindring, som ej uppväges av den föreslagna obetydliga höjningen av grundbeloppsprocenten.

Inom kommittén har dryftats möjligheten att kompensera denna lindring i förmögenhetsbeskattningen genom att låta förevarande kategori skattskyl-

diga erlägga jämväl särskild skatt å förmögenhet. Verkställda undersök- ningar ha emellertid visat, att den skärpning av den nuvarande förmögen- hetsbeskattningen, som därigenom skulle uppkomma, bleve mycket större än den förut omförmälda lindringen. Då kommittén i övrigt icke under detta skede av utredningen kunnat upptaga frågor rörande den subjektiva skatt- skyldigheten för förmögenhet, har kommittén icke funnit skäl föreligga till en så betydlig utvidgning av förmögenhetsbeskattningen för ifrågavarande juridiska personer, som införande av skattskyldighet till särskild skatt å för- mögenhet skulle innebära. Det bör dessutom ihågkommas, att skattskyldig- heten för den juridiska personen är avsedd att ersätta förmögenhetsbeskatt- ningen hos intressenterna i densamma. Det är icke anledning att antaga, att intressenterna, därest de fått skatta för värdet av andelen i föreningen, i all- mänhet skulle bliva skattskyldiga enligt förordningen om särskild skatt å förmögenhet, vilken skatt börjar utgå först vid en beskattningsbar förmögen- het å 20000 kronor.

Det är med hänsyn till ovan berörda omständigheter svårt att beräkna vilka förskjutningar i fråga om skattens storlek som för förevarande grupp skattskyldiga skulle uppkomma vid tillämpning av det nya skattesystemet. I varje fall komma de säkerligen att visa sig vara relativt obetydliga.

KAPITEL VIII.

Om avdrag för värdeminskning å inventarier m. m.

Gällan de lagstiftning.

I bolagsskatteberedningens betänkande (del I sid. 230) lämnas en redo- görelse för civillagstiftningens bestämmelser angående grunderna för den värdesättning av tillgångar för stadigvarande bruk, som skall företagas vid räkenskapsavslutning i näring, av i huvudsak följande innehåll.

Bokföringslagen den 31 maj 1929, som föreskriver upprättande av in- ventarium och balansräkning, av vilka inventariet skall upptaga den bok- föringsskyldiges samtliga tillgångar och skulder och balansräkningen utgöra ett översiktligt sammandrag av inventariet, stadgar i 9 & med avseende å upprättandet av dessa räkenskaper, bl. a., att tillgångarna ej må upptagas över sina verkliga värden, dock att tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk för den bokföringsskyldige, må upptagas till det belopp, vartill kost- naderna för deras anskaffning eller tillverkning uppgått, ehuru verkliga vär- det är lägre än detta belopp. I ty fall skall dock därå årligen avskrivas det belopp, som motsvarar tillgångarnas av ålder och- nyttjande eller annan därmed jämförlig orsak uppkomna värdeminskning. Tillika stadgas, att i stället för sådan avskrivning motsvarande belopp må kunna uppföras bland skulderna å särskilt värdeminskningskonto, samt att sådant konto ej må minskas annorledes än genom en minskningen motsvarande avskrivning å ifrågavarande tillgångar. Än vidare gäller, att om tillgångar, som här av- ses, vid slutet av det räkenskapsår, varunder de anskaffats eller tillverkats. upptagas till högre belopp än det, vartill kostnaderna för deras anskaffning eller tillverkning uppgått, eller om dylika tillgångar åsättas högre värde än i närmast föregående balansräkning, skall i balansräkningen angivas med vilket belopp höjning skett. Lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag inne- håller i 56 & bestämmelser med avseende å upprättande av aktiebolags ba- lansräkning samt stadgar dessutom i 69 å, att i styrelsens förvaltningsbe- rättelse skall lämnas redogörelse för de under året verkställda avskrivningar— na och grunderna därför.

I den före tillkomsten av bokföringslagen den 31 maj 1929 gällande för- fattningen i samma ämne, nämligen förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker och handelsräkningar, funnos icke några närmare föreskrif-

ter angående grunderna för värdesättningen av tillgångar för stadigvarande bruk.

De bestämmelser angående beräkning av värdet å omförmälda tillgångar, för vilka redogörelse nu lämnats, giva den bokföringsskyldige en täm- ligen stor frihet vid bestämmandet av de årliga avskrivningarnas storlek. Bestämmelserna syfta väsentligen endast till att förhindra, att dylika tillgån- gar bokföras till alltför högt värde, men de hindra icke, att värdet i rä- kenskapen upptages lägre än det verkliga. Bestämmelser i sistnämnda syfte äro icke påkallade av hänsyn till fordringsägarnas intresse och ha därför ansetts icke böra upptagas i den allmänna lagen.

Enligt gällande skattelagstiftning äger skattskyldig rörelseidkare från sin inkomst göra avdrag för omkostnad och för driftförlust men ej för kapital- förlust. Beträffande säväl omkostnad som driftförlust är gemensamt, att fråga är om en inom det slag av rörelse det gäller påräknelig utgift. Förlustavdraget är såtillvida begränsat, att avdrag för underskott, som skett ett år, ej får göras från vinst under ett annat år. Detta är en regel, som ursprung- ligen närmast torde motiverats av praktiska skäl; när skattesatserna ej voro särskilt höga, spelade det ej större ekonomisk roll, om avdrag fick ske eller ej. En konsekvens av nämnda regel är, att ej heller omkostnad, som hänför sig till förlustår, får avdragas ett annat år. Omkostnaden är ju i regel sådan, att den bokföringsmässigt ej rimligen kan hänföras till annat år än det, på vilket den faktiskt belöper.

Värdeminskningsavdraget är ett omkostnadsavdrag. Det är från början förutsett och beräknat, att t. ex. inventarier skola förbrukas, och är där- för ganska självklart, att kostnaden för deras anskaffande skall få dragas av. Frågan gäller blott under vilket år avdraget skall få göras. I betrak- tande av nyss angivna principer ligger svaret nära till hands, nämligen att avdraget bör få göras under det år, på vilket kostnaden belöper. Det kan emellertid vara svårt nog att avgöra, på vilket är kostnaden i fråga faktiskt belöper. Här tillämpas i själva verket ganska schablonmässiga grunder. Enligt vedertagna bokföringsnormer förfares väl vanligen så, att procentu- cllt lika andel av anskaffningskostnaden avskrives varje år. Detta sker emellertid ej alltid. Avskrivningen kan exempelvis i stället beräknas på det efter föregående avskrivningar återstående bokförda värdet. Om inventarier anskaffas ungefär likformigt varje år, kan i stort sett samma resultat åstad- kommas med denna metod som med avskrivning direkt beräknad å anskaff- ningskostnaden. Skillnaden blir närmast den, att, så länge avskrivningen konsekvent sker på bokförda värdet, man aldrig någonsin uppnår nollpunk- ten. Sker avskrivning enligt den indirekta metoden, d. v. 5. genom avsätt- ning till avskrivnings- eller förnyelsefond, står tillgången kvar i sitt gamla värde, ända tills den bortföres ur räkenskaperna. När detta sker, skall av- skrivningsfonden minskas med motsvarande belopp. Även vid direkt av- skrivning torde ej alltid, såsom sig borde, avskrivningen utföras indivi- duellt. Detta ändrar dock intet i den egentliga frågeställningen, i det enligt

bokföringslagen visst värde skall beräknas för varje särskild tillgång. Det är ingalunda ovanligt, att företag förfara så, att de, med frångående av de procentuella avskrivningsmetoderna, fördela avskrivningarna på sätt som sy- nes lämpligast ur vinstredovisningssynpunkt. Under ett gott vinstår göres en större avskrivning, under ett dåligt vinstår en mindre. Ofta förfares så, att genom Värdeminskningsavdraget skapas dolda reserver på det sätt att större avdrag göres än som svarar mot dittillsvarande faktiska värdeminsk- ning.

Reglerna angående avdrag för driftkostnader i rörelse återfinnas i 29 å kommunalskattelagen. Där stadgas, att till sådana driftkostnader räknas, bland annat, »värdeminskning genom slitning eller dylikt, som byggnad, vilken är avsedd för användning i ägarens rörelse, är underkastad» och »värdeminskning genom slitning, utrangering eller eljest av rörelseidkaren tillhöriga maskiner och andra inventarier av längre varaktighet». Jämväl stadgas dylik avdragsrätt för värdeminskning å patenträtt och annan lik- nande rättighet ävensom för värdeminskning å naturtillgångar såsom gru- vor, stenbrott o. dyl. genOm deras tillgodogörande. I de till paragrafen hö- rande anvisningarna äro avdragsreglerna närmare utvecklade.

I fråga om byggnad framhålles, att avdraget bör bestämmas till viss pro- cent av byggnadens värde, olika allt efter den tid byggnaden anses kunna ut- nyttjas. Vid bestämmande av denna tid har man att taga hänsyn jämväl till sådana omständigheter som att den rörelse, för vilken byggnaden är avsedd, kan antagas komma att fortsätta blott ett jämförelsevis litet antal år, såsom då fråga är om byggnad för utnyttjande av en begränsad malmfyndighet, eller att å annans grund belägen byggnad, som användes i rörelse, vid nytt- janderättens upphörande icke skall av jordägaren lösas. I fråga om rent till- fälliga byggnader, som användas blott ett fåtal är, exempelvis baracker vid ett järnvägs- eller dammbygge, får avdrag ske för den verkliga kostnaden sålunda, att den antingen i sin helhet avdrages det år, då utgiften ägt rum, eller fördelas på de år, under vilka byggnaden användes.

Vad angår inventarier lämnas rätt att såsom driftkostnad under anskaff— ningsåret avdraga hela kostnaden för anskaffande av redskap eller andra in- ventarier, som äro underkastade hastig förbrukning eller förslitning, vilket i regel kan anses vara fallet, när de beräknas ha en varaktighet av högst tre år. Beträffande maskiner och andra för stadigvarande bruk anskaffade inventarier, vilka ha längre varaktighet, skall däremot avdrag för an- skaffningskostnaden ske i form av värdeminskningsavdrag. Avdraget, vilket avser värdeminskning genom slitning och därmed jämförlig orsak, skall för- delas på flera år med vissa efter tillgångens varaktighet så avpassade belopp, att anskaffningskostnaden för tillgången kan till fullo avdragas under den tidrymd, densamma är ekonomiskt användbar, och bör det årliga avdraget i regel bestämmas till viss bråkdel av anskaffningskostnaden, dock att, där detta på grund av bristande utredning icke kan ske, avdrag får ske med viss procent å bokförda värdet eller efter annan grund, som kan finnas skälig.

I fråga om värdeminskning a patenträtter och liknande tidsbegrän- sade rättigheter samt substansminskning vid tillgodogörande av gruvor och dylika naturtillgångar äro liknande anvisningar meddelade. Någon avskrivning för värdeminskning å mark, som ingår bland tillgångar i rörelse, eller för värdeminskning å icke tidsbegränsade rättigheter medgives i allmänhet icke.

Skattelagstiftningens inställning till avskrivningsspörsmålet är bestämd därav, att vinst på försäljning av tillgångar till stadigvarande bruk ej beskat- tas, med mindre förutsättningarna för skattepliktig realisationsvinst före— ligga, d. v. s. om försäljningen sker inom fem (beträffande fast egendom tio) år från förvärvet. Om avdrag vid beskattningen sker i hastigare takt än som svarar mot förbrukningen och bokföringsmässig försäljningsvinst"sedermera uppstår efter de fem åren, vilken blir obeskattad, blir totalresultatet, att av- drag i beskattningsavseende fått ske för sammanlagt mer än den verkliga omkostnaden, vilket givetvis ej hör medgivas. I princip måste därför skatte- lagstiftningen med hittillsvarande inkomstbegrepp ställa sig på den linjen, att avskrivningsavdrag medgives med utgångspunkt från anskaffningskost- naden i en takt som ej är hastigare än den verkliga förbrukningen. Skatte- tillämpningen måste bliva restriktiv, därför att sådana obehöriga omkost- nadsavdrag, som nyss omnämnts, ej böra få förekomma. I tvivelaktiga fall plägar vid procentuell avskrivning avdraget hellre sättas för lågt än för högt. Den förut nämnda grundsatsen, att avdrag för ett års förlust ej får i beskatt- ningsavseende ske från ett annat års vinst, har också haft den effekten att, eftersom omkostnad, vilken belöper på förbrukning av tillgångar för stadig- varande bruk, obestridligen hänför sig även till förluståren, sådan avskriv- ning som ej kunnat utnyttjas i avdragshänseende under ett förlustår ej får avdragas under ett följande vinstår.

Emellertid försvåras en strikt tillämpning av de anförda reglerna dels därav att avdrag för avskrivning medgives i beskattningsavseende även där sådan ej skett i böckerna, dels därav att avdrag ej vid beskattningen göres med högre belopp än den skattskyldige begärt. Det må vara tillräckligt att här påpeka den följden av detta förhållande -— vilket i vissa avseenden inne- bär en motsägelse i själva förutsättningarna —— att praxis ej kunnat helt upprätthålla regeln att ett avdrag, som ej kunnat utnyttjas under ett förlust- år, ej får utnyttjas under ett senare vinstår. Då den skattskyldige ej får högre avdrag än han begär och det ej kan förutsättas, att han med avsikt begår något sådant avdrag under förluståret, kan man med skäl fråga sig, huru stort avskrivningsavdrag han egentligen skall anses ha gjort under förluståret, för vilket sedermera skall förvägras ytterligare avdrag. Hur regeringsrätten skulle i detalj lösa de motsättningar, varom här är fråga, är icke klart. Det finnes anledning antaga, att en följdriktig förnuftig lösning med gällande regler knappast är möjlig.

Anmärkningar mot gällande lagstiftning. Frågans tidigare utveckling.

I yttranden över lagförslag och särskilda framställningar hos Kungl. Maj :t ha gång efter annan från myndigheter och från näringslivets sida anmärk- ningar framställts emot gällande lagregler och praxis angående rätten till av- drag vid rörelseinkomsters beräkning. Olika lagförslag ha ock framlagts. Rörande vad som i sådant avseende förekommit, innan bolagsskattebered- ningen framlade sitt betänkande, må i huvudsak hänvisas till nämnda be- tänkande. Vissa huvudpunkter må dock i anslutning till redogörelsen i betänkandet — här angivas såsom en bakgrund till vad som sedermera före- kommit och det förslag, som kommittén i det följande kommer att fram-

lägga.

Det har från näringslivets sida gjorts gällande, att endast rörelseidkaren själv ägde den fullständiga inblick i rörelsens läge, som erfordrades för att rätt bedöma avskrivningsfrågorna, samt att han därför borde vara berätti- gad att även i beskattningsavseende själv bestämma tid och tempo för av- skrivningarna. Det har vidare anförts: Under goda tider, då förtjänsterna äro förhållandevis rikliga, bör rörelseidkaren vara berättigad att göra stora avskrivningar med påföljd att, då sämre konjunkturer komma, avskrivnings- bördan lättas. Rörelseidkaren förlorar stundom nu möjligheterna att fullt tillgodonjuta de avskrivningar, vartill han bör vara berättigad; så sker, då året varit förlustbringande eller visat en så ringa bruttovinst, att den ej svarar mot de på året belöpande avskrivningarna. Anmärkta förhållanden äro för övrigt olägliga och skadliga icke endast för de särskilda företagen utan jämväl från en mera allmän synpunkt. Det borde nämligen ligga i det allmännas intresse, att företagen på lämpligaste sätt utnyttja sina möjligheter till konsolidering. Taxeringsmyndigheternas avgöranden ske ofta nog utan nödig sakkunskap och utan hänsyntagande till speciella omständigheter i de särskilda fallen. Erfarenheten visar ock, att inventarietillgångarnas verk- liga livslängd mycket ofta icke alls överensstämmer med den av taxerings- myndigheterna antagna.

Såväl rörande de årliga värdeminskningsavdragens storlek som beträf- fande spörsmålet i vad mån kostnaderna för tillgångarnas anskaffande bli- vit eller bort bliva avdragna vid tidigare års taxeringar ha ett stort antal tvister uppkommit. Sedan åtskilliga frågor, därav åtskilliga av principiell natur, avgjorts i högsta instans, anses dock antalet tvistefrågor ha ned- gått. Beskattningsnämnderna ha ock verkat för en utjämning. Skäliga lösningar ha i stor utsträckning åstadkommits med tillhjälp av allmänt tillämpade avdragsskalor samt för särskilda företag uppgjorda avskrivnings- tabeller. Dessa lösningar ha dock ofta inneburit en schablonisering, som av näringsföretagen godtagits utan att därför erkännas såsom överensstämmande

med deras rimliga krav. Tvister förekomma alltjämt i betydlig omfattning och röra stundom avsevärda belopp.

Flera förslag till ändring av hithörande regler ha framlagts av statliga utredningsorgan.

Förslag av inkomstskattesakkunniga. Det första förslaget avgavs av inkomstskattesakkunniga i deras 1923 fram- lagda betänkande om inkomst- och förmögenhetsskatt. Enligt detta förslag skulle för skattskyldig, som enligt lag varit pliktig föra handelsböcker, in- komstberäkningen i regel följa bokföringen, och skulle i följd därav dylik skattskyldig i regel erhålla avdrag för värdeminskning med samma belopp, varmed han gjort avskrivning i sina böcker.

Förslag av 1924 års skatteberedning. 1924 års skatteberedning framlade 1926 en promemoria angående rätt till avdrag vid beskattningen för värdeminskning å inventarier, byggnader m. m. i rörelse eller yrke.

De regler, vilka enligt förslaget skulle gälla för fysiska personer och med dem likställda, anslöto sig till tidigare lagstiftning och praxis samt voro i det väsentliga desamma, som numera inflyttats i kommunalskattelagen. Där- jämte upptog emellertid förslaget särskilda, i kommunalskattelagen nu ej in- tagna regler angående avdrag för s. k. överpris och merkostnad. Enligt des- sa regler skulle anskaffningskostnaden för lösa tillgångar, därest densamma på grund av extraordinära konjunkturförhållanden mera avsevärt överstigit det pris, som kunde förutses bliva det för liknande tillgångar normala, få avdragas hastigare än bestämmelserna eljest skulle föranleda.

I fråga om rörelse, som drives av aktiebolag eller därmed likställd juri- disk person, innehöll förslaget huvudsakligen: Rörelseidkande juridisk per- son skulle i regel äga rätt att vid beskattningen erhålla avdrag för värde- minskning med de belopp, som avskrivits i räkenskaperna. Dylik skattskyl- dig skulle jämväl få åtnjuta avdrag för överpris och merkostnad å byggnad, därest avskrivning härför skett i räkenskaperna. Avdragen finge icke vara högre än de i räkenskaperna gjorda avskrivningarna och skulle ej heller sättas lägre än nämnda avskrivningar i annat fall än då avskrivningarna kunde anses uppenbart oskäliga. Hade räkenskaperna för något år från- gåtts och den skattskyldige sålunda för det året fått åtnjuta lägre avdrag än de i räkenskaperna gjorda, skulle han äga rätt att, i den mån motsva- rande avdrag ett senare år befunnes skäligt, då tillgodonjuta sådant, när och i den mån intäkten lämnade utrymme därtill; i dylikt fall finge den skatt- skyldige alltså åtnjuta avdrag med högre belopp än som motsvarade de för året i räkenskaperna gjorda avskrivningarna. En förutsättning för godta- gandet av dessa regler vore, att i fråga om de juridiska personer, för vilka de vore avsedda att gälla, i visst avseende ett annat inkomstbegrepp fastställdes

än det för de övriga rörelseidkarna gällande. Skulle den skattskyldige ha frihet att vid beskattningen erhålla avdrag för anskaffningskostnaden för de till stadigvarande bruk i rörelsen avsedda tillgångarna redan innan mot av- draget svarande värdeminskning ägt rum, måste konsekvensen därav vara, att all vid försäljning av dylik tillgång ernåd-d vinst betraktas och beskattas såsom vinst i rörelsen.

Beredningen ansåg icke, att de sålunda för bolagen föreslagna reglerna kunde utsträckas till alla rörelseidkare, som enligt lag äro bokföringsplik- tiga. Beredningen erinrade, att i fråga om den enskilde näringsidkaren gränsen mellan hans affärsrörelse och hans privata ekonomi ofta vore svår att draga, detta så mycket mera som honom ålåge att i sin bokföring upp- taga icke blott vad som hörde till rörelsen utan allt vad han ägde. Om nu vinst bleve beskattad respektive förlustavdrag medgivet vid avyttring av in- ventarier och fastigheter, därest desamma hört till näringsidkarens rörelse, men däremot icke, därest de varit hans så att säga privata tillgångar, bleve det ofta svårt att avgöra, huruvida en avyttring varit av ena eller andra sla- get; särskilt komme denna svårighet att framträda i fråga om fastigheter, som ju icke sällan begagnas delvis i rörelsen och delvis för privat bruk. Enahanda svårigheter kunde framträda i fråga om handelsbolagen, och 1924 års skatteberedning var därför tveksam, huruvida det icke vore riktigast att inrymma handelsbolagen under samma regler som de enskilda närings- idkarna.

Rörande den omständigheten att skatteberedningen för vissa juridiska personer föreslog ett annat inkomstbegrepp än det för fysiska personer gäl- lande, yttrade beredningen, bland annat:

»Vad åter angår aktiebolag, solidariska bankbolag och ekonomiska före- ningar ligga förhållandena annorlunda till. I sitt betänkande angående ju- ridiska personers beskattning har skatteberedningen gjort gällande, att man principiellt bör ställa sig på den ståndpunkten, att såsom inkomst hos en juridisk person böra betraktas allenast sådana intäkter, som i princip äro skattepliktig inkomst hos de fysiska personer, vilka äro delägare i den juri- diska personen eller eljest i sista hand komma i åtnjutande av dess intäkter. Vid bestämmande av vad som skall anses såsom inkomst hos aktiebolaget måste man därför utgå från vad som är inkomst hos aktieägarna. Beträf- fande dessa kunde man tänka sig ett sådant inkomstbegrepp, att aktieägarna beskattades, som om de själva privat drivit rörelsen. Om man frånser vissa familjebolag och andra mindre företag i aktiebolagets form, synes detta be- traktelsesätt dock icke stämma med vanlig uppfattning om aktiebolagsin- komstens natur. Denna betraktas såsom en inkomst på själva aktien, såsom utdelning på ett värdepapper. Det ligger då nära till hands att —— såsom gällande lagstiftning gör beskatta just dessa utdelningar. ——

Utom aktieägarna vill man nu beskatta även bolagen. Hos aktieägarna beskattas för närvarande även vad som är icke beskattningsbar realisations- vinst hos bolaget, ty även sådana vinstmedel gå ju in i utdelningarna. Något hinder att ändra lagstiftningen därhän, att sistnämnda vinstmedel beskattas

även hos bolagen, finnes från ovan angivna utgångspunkt icke. Med andra ord, en beskattning av vinst på försäljning av inventarier m. m. innebär en konsekvent utveckling av tanken, att aktieägarnas inkomster skola beskattas i två olika former, d. v. s. dubbelbeskattas, och innebär icke något avsteg från nu gällande regler om vad som skall förstås med inkomst hos aktieägarna.

Skälet, varför realisationsvinst för närvarande beskattas endast i begrän- sad utsträckning, är ju det, att denna anses ofta utgöra ett kapitalförvå'rv och icke vara resultatet av någon spekulation med ett moment av yrkesmäs- sighet. Vad nu ett aktiebolag beträffar, så bildas detta i princip undan- tag kunna tänkas _— enbart i ändamål att driva förvärvsverksamhet och skapa inkomster åt (aktieägarna. Det är för dessa sak samma, om den vinst, som bolaget förvärvar, härrör från försäljning av varor eller från försäljning av inventarier e. d. i rörelsen. Även ur denna synpunkt synes alltså en re- gelmässig beskattning av vinst på försäljning av inventarier m. m. hos aktie- bolagen överensstämma med de principer, som ligga bakom den nu gällan- de skattelagstiftningen.

De praktiska svårigheter, som i fråga om enskilda näringsidkare förefin- nas att skilja mellan inventarier, som höra till rörelsen, och dem, som icke göra detta, föreligga ej beträffande nu ifrågavarande slag av juridiska per- soner. Alla bolagets eller föreningens tillgångar måste anses anskaffade för dess förvärvsverksamhet och alltså hänförliga till rörelsen.»

Över 1924 års skatteberednings förslag avgåvos yttranden av en del myn- digheter samt närings- och andra sammanslutningar. Myndigheterna och sammanslutningarna uttalade sig i allmänhet till förmån för förslagets syfte. I en del yttranden avstyrktes förslaget, enär det ansågs tvivelaktigt om det ginge att förverkliga utan alltför stora olägenheter.

Bolagsskatteberedningen har på följande sätt sammanfattat de viktigaste anmärkningarna emot 1926 års förslag:

Det skulle från åtskilliga synpunkter vara olyckligt att i här ifrågava- rande avseende skapa olika inkomstbegrepp för olika slag av rörelseidkare, ett för de enskilda och ett annat för de juridiska personerna. Eftersom den föreslagna friheten i avskrivningsavseende måste förutsätta en så noggrann och ordentlig bokföring, att taxeringsmyndigheterna kunna utan svårighet öva kontroll över att friheten ej missbrukas, kan det icke tillrådas att låta tillgången till sagda frihet vara enbart beroende av förefintligheten av laglig skyldighet att föra handelsböcker; det inträffar endast alltför ofta, att denna skyldighet icke fullgöres ordentligt eller på sådant sätt, som för här avsedda ändamål måste krävas. Ej minst gäller detta, då avskrivningarna ske medelst avsättning till förnyelsefond. Att låta den såsom nödvändigt villkor för friheten föreslagna utvidgningen av inkomstbegreppet omfatta jämväl den del av den fasta egendomen, som utgöres av själva jorden, synes oskäligt med hänsyn till karaktären av denna tillgång i rörelsen och den för rörelse använda jordens ådagalagda benägenhet att stigai värde till skill- nad från de tillgångar, vilka äro underkastade värdeminskning genom slit-

ning. Överhuvudtaget synes det icke tillrådligt att inom den föreslagna fri- heten inrymma sådana tillgångar, som icke drabbas av dylik successiv vär- deminskning; friheten skulle nämligen kunna användas till att genom sak- ligt omotiverade avskrivningar åstadkomma skattelindring, för vilken, därest de nedskrivna tillgångarna icke sedermera bleve försålda, det allmänna icke skulle kunna påräkna någon kompensation. Av denna anledning torde det vara nödvändigt att från friheten utesluta icke endast jorden utan ock akti- er, obligationer och dylika kapitaltillgångar liksom även sådana rättigheter, vilka till sin natur icke äro tidsbegränsade. Eftersom rörelseidkarens fria rådighet över avskrivningarna mäste vila på konformitet mellan bokföringen och beskattningen, kan det befaras, att de nya reglerna skulle medföra svå- righeter för sådana bolag, som finna det erforderligt att framlägga bokslut, vilka möjliggöra utdelning till aktieägarna, men icke kunna åstadkomma detta utan att i större eller mindre utsträckning inhibera de på året belöpan- de avskrivningarna å inventarier m. m. Slutligen förmenas förslaget inne- bära en viss våda från statens och kommunernas fiskala synpunkt därutin- nan, att rörelseidkarna kunde tänkas på det allmännas bekostnad bereda sig skattelindring genom att avpassa sina avskrivningar med hänsyn till den växlande storleken av skatteprocenten, således öka avskrivningarna under år, då skatteprocenten vore hög, och inhibera eller minska dem, då skattepro- centen sänkts.

Förslag av bolagsskatteberedningen. Bolagsskatteberedningens betänkande med förslag till ändrade bestämmel- ser angående beskattning av aktiebolag och andra näringsföretag m. m. (1931) innehöll även förslag till ändrade bestämmelser i denna fråga. Be- redningen sammanfattade förslagets huvudpunkter sålunda:

»För samtliga rörelseidkare, såväl fysiska som juridiska personer, bör i här ifrågavarande avseende gälla samma inkomstbegrepp. Värdeminsk- ningsavdragen höra i allmänhet ske genom avskrivningar i enlighet med de för närvarande gällande reglerna, vilka dock böra i åtskilliga avseenden uppmjukas och förtydligas, varjämte vid tillämpningen viss ändring kom- mer att föranledas av den ändring i inkomstbegreppet, som nedan omför- mäles. En var rörelseidkare bör emellertid under vissa omständigheter kun- na berättigas att, med undantag för vissa tillgångar, vilka nedan nämnas, erhålla sina i bokföringen företagna avskrivningsåtgärder respekterade vid beskattningen, oaktat de icke överensstämma med de_ för det stora flertalet fall avsedda reglerna. Villkoret för ernående av denna frihet, som emeller- tid måste vara förbunden med fordran på kontinuerlig överensstämmelse mellan bokföringen och de ifrågavarande för beskattningen påyrkade av- dragen, bör vara, att den rörelseidkare, som hos taxeringsmyndigheten yrkar att komma i åtnjutande av den avsedda friheten, befinnes föra så fullstän- diga och tydliga räkenskaper, att taxeringsmyndigheten medelst dylika rä- kenskaper kan år efter år följa de i dem företagna avskrivningsåtgärderna och därvid kontrollera, att värdeminskningsavdrag icke göres för andra till-

gångar eller med högre sammanlagt belopp än som må genom dylika avdrag avskrivas. Ernåendet av rörelsefrihet i avskrivningsavseende med därmed följande förpliktelse att uppehålla överensstämmelse mellan avskrivningarna i bokföringen och i beskattningen bör således vara beroende av rörelseidkar- nas egen önskan. Sådana rörelseidkare, vilka ej äro benägna att binda sina avskrivningar i beskattningshänseende vid de i bokföringen vidtagna åtgär- derna, komma således icke att bliva nödsakade därtill, även om deras bok- föring måhända motsvarar de högsta krav på ordning och tydlighet; de bliva i beskattningsavseende behandlade enligt de för övriga skattskyldiga avsedda reglerna.

Förutsättningen för beredande av tillgång till frihet för rörelseidkare att bestämma tiden för och omfånget av de årliga avskrivningarna i beskatt- ningsavseende måste vara, att de tillgångar, som inrymmas under friheten, i varje avseende betraktas såsom ingående i den skattskyldiges rörelse, så att, därest dylik tillgång skulle uttagas för personligt bruk eller avyttras med vinst, vad därigenom tillgodoföres den skattskyldige behandlas såsom skattepliktig intäkt i rörelsen. I fråga om de i rörelsen investerade lösa till- gångarna, framför allt dess inventarier, bör enligt beredningens mening ett dylikt betraktelsesätt i allmänhet anses stå i god överensstämmelse med för- hållandena, sådana de i verkligheten gestalta sig i det praktiska livet. Utran- geringar och nyanskaffningar av inventarier under oavbrutet hänsyntagande till av tidsförhållandena åstadkomna förändringar och rörelsens därav be- tingade krav utgöra i själva verket merendels helt normala transaktioner i rörelsens drift. Ett sådant bedömande kan däremot i allmänhet icke anläg- gas på den i rörelsen använda fasta egendomen. Förvärv och föryttringar av dylik för stadigvarande bruk i rörelsen avsedd egendom kunna näppeli- gen anses hava karaktär av normala transaktioner i den löpande driften. Mot ett utvidgande av inkomstbegreppet till att omfatta jämväl den fasta egendomen talar dessutom, att själva jorden är en tillgång som icke under- går värdeminskning genom användning, och att, om man med hänsyn här- till läte jorden och de å densamma uppförda byggnaderna följa olika regler i förevarande avseende, detta skulle leda till betydande svårigheter. Den här avsedda utvidgningen av inkomstbegreppet, som av beredningen förordas, omfattar således icke de i rörelsen ingående fastigheterna (jorden och bygg- naderna) utan begränsas till maskinerna och andra inventarier (oavsett hu- ruvida de enligt civillag utgöra lös eller fast egendom) ävensom övriga i rö- relsen för stadigvarande bruk anbragta lösa tillgångar, såsom värdepapper och inkomstgivande rättigheter.

En dylik behandling av uppkomna försäljningsvinster å rörelsens lösa till- gångar, avsedda för stadigvarande bruk, innebär ett brytande med den åskådning, som särskilt genom år 1921 vidtagna ändringar i dåvarande skat- teförfattningar kommit till uttryck, nämligen att vinst genom avyttring av sådana tillgångar icke under andra förutsättningar än som äro stadgade för skattepliktig realisationsvinst kan bliva föremål för beskattning. Att här re- dogöra för de skäl, som legat till grund för berörda lagstiftning, och att på

nytt underkasta dem granskning torde icke vara erforderligt. Den då gjor- da gränsbestämningen mellan inkomst av rörelse och realisationsvinst var nämligen i väsentlig mån föranledd av dåvarande extraordinära förhållan- dena närmast efter världskrigets upphörande, särskilt inom rederinäringen, och betecknades för övrigt såsom en i viss mån provisorisk lösning i avbidan på den närmare utformning av inkomstbegreppet, som då var beroende på särskild utredning av inkomstskattesakkunniga. Enligt beredningens me- ning måste det anses naturligt, att vinster, som uppkomma genom avyttring av tillgångar av här förevarande slag, behandlas såsom uppkomna i rörel- sen, likaväl som förlust genom avyttring av dylika tillgångar bör få avdra- gas såsom uppkommen i rörelsen utan iakttagande av någon tidsbegräns- ning. Så länge penningvärdet hålles någorlunda stabilt, torde ock några vinster, som böra betecknas såsom i egentlig mening kapitalvinster, åtmin- stone av någon betydenhet, knappast uppstå å dylika tillgångar. Annorlun- da ställer sig saken beträffande jord och därtill hörande byggnader. Å dem gjorda vinster torde oftast vara att tillskriva sådan värdeökning, 'som bör betecknas såsom förmögenhetsökning, och för dem torde därför vara nöd- vändigt att tillämpa reglerna om realisationsvinstheskattning.

Den sålunda ifrågasatta utvidgningen av inkomstbegreppet för rörelse har ansetts böra förbindas med en särskild regel till förhindrande av skadliga verkningar i visst fall. Denna regel hänför sig till vinst genom utfallen för- säkring för förlorad eller skadad egendom av förevarande slag. Därest dy- lik vinst under alla förhållanden tages under beskattning, skulle försäkrings- tagaren se sina möjligheter att med begagnande av den utfallna försäkrings- summan anskaffa annan liknande egendom i stället för den förlorade eller att bota den uppkomna skadan starkt begränsade. Det har därför ansetts böra föreslås, att dylik vinst icke skall tagas under beskattning, i den mån den användes eller enligt av den skattskyldige avgiven förbindelse inom viss kort tid kommer att användas till anskaffande av egendom av enahanda el- ler liknande slag som den förlorade egendomen eller till botande av uppkom- men skada å egendomen. Tillika föreslås, att beträffande egendom, som anskaffats med användande av utbetalt försäkringsbelopp, avdrag för värde— minskning icke må åtnjutas för den del av anskaffningskostnaden, vilken bestritts med ersättningsbelopp, som enligt det nyss anförda icke är att räk- na till skattepliktig intäkt. Denna begränsning av avdragsrätten är en given konsekvens av skattefriheten för vinsten genom försäkringsfallet.

Då således vinst genom avyttring av jord och byggnader icke ansetts kun- na behandlas såsom uppkommen i rörelse —— härvid bortses självklart från fall, då dylik egendom är att anse såsom handelsvara i rörelsen -— kunna de i rörelsen använda byggnaderna icke inbegripas under den för rörelse- idkare enligt beredningens förslag möjliggjorda fria rådigheten i avskriv- ningsavseende. De tillgångar, vilka med kraven från näringslivets sida på ökad frihet torde framför allt åsyftas, äro de, som utgöras av maskiner och andra inventarier. Friheten bör avse dessa tillgångar jämte de med dem i avskrivningsavseende likställda, som utgöras av till sin varaktighet begrän-

sade rättigheter (patenträtter o. dyl.). För att icke skapa möjligheter till ej avsedd skattelindring är det däremot icke tillrådligt att utsträcka friheten till jämväl sådana tillgångar, som ej genom själva användandet minskas i värde, således aktier, obligationer och andra dylika kapitaltillgångar ävensom rättig- heter, som ej äro tidsbegränsade. Genom att avskrivningsfriheten begränsas på sätt nu sagts hava farhågorna för dess användande till att draga nytta av den skiftande höjden på skatten, enkannerligen kommunalskatten, blivit till sin räckvidd begränsade. Emellertid bör det framhållas, att anledning finnes att antaga, att just i nu berörda avseende den föreslagna friheten bör bliva för det allmänna mera gagnelig än motsatsen. Dåliga konjunkturer och minskade vinster för näringslivet plåga vara förknippade med behov av höjd utdebitering och vice versa. Om näringslivet har tillfälle att välja ti- den för företagandet av avskrivningarna, kommer detta säkerligen att för- anleda till öka-de avskrivningar under de goda konjunkturerna och begräns- ning av avskrivningarna, då konjunkturerna äro sämre. I så fall kommer den större friheten i avskrivningsavseende att till fromma för det allmänna medverka till utjämnande av vågrörelserna i beskattningen i stället för tvärtom.»

I anslutning härtill må ock omnämnas det förslag, som av bolagsskatte- beredningen framlades rörande värdeminskning å obligationer, aktier m. m., som tillhöra rörelsen. Avdrag för värdeminskning å sådan tillgång lik- som å rättigheter av good wills natur, vilkas värd-e icke kunde anses i verk- ligheten begränsat till viss tid —— finge ske med belopp, varmed värdet ncd- gått enligt vad inträffade omständigheter gjorde uppenbart eller sannolikt. Detta förslag motiverades av beredningen på följande sätt:

»Det synes ganska självfallet, att obligationer, aktier och andra dylika ka- pitaltillgångar, som tillhöra rörelsen, i avskrivningsavseende behandlas på enahanda sätt som de nyssnämnda till sin giltighetstid icke begränsade rät- tigheterna, med vilka de till sin natur äro överensstämmande. Stadgande härom har meddelats. Anmärkas mä, att frågan huruvida värdeminskning å här avsedda kapitaltillgångar bör anses såsom avdragsgill driftkostnad el- ler såsom kapitalförlust blivit i saknad av uttryckligt lagstadgande olika be- dömd i hittillsvarande praxis. Rättsskipningen under senare är har emel- lertid alltmera ådagalagt benägenhet att medgiva rätt till avdrag.»

Från beredningens förslag var en ledamot skiljaktig. Denne ledamot an— förde bland annat: En begränsning av den fria avdragsrätten till inventa- rier o. dyl. syntes tänkbar. Om enskilda näringsidkare skulle få del av den fria avdragsrätten, vore en dylik gräns måhända ofränkomlig. Beträffande juridiska personer däremot förefölle det som om, ifall det skulle vara nöd— vändigt att undantaga jorden, det likväl vore bättre att låta även byggnader avses med den fria avdragsrätten och det vidgade inkomstbegreppet. Den fria avskrivningsrättens utsträckning att gälla även fysiska personer före- fölle ur flera synpunkter betänklig. Rätt till avdrag för avskrivningar, som uppenbarligen strede mot god köpmannased, borde ej medgivas.

Över bolagsskatteberedningens förslag avgåvos, efter remiss, yttranden av kammarrätten, statskontoret, riksräkenskapsverket, kommerskollegium, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen, försäkringsinspektionen, över- ståthållarämbetet, länsstyrelserna, handelskamrarna, Sveriges industriför- bund, Sveriges allmänna exportförening, jernkontoret, Sveriges redarförening, svenska bankföreningen, svenska sparbanksföreningen, svenska försäkrings- föreningen, svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet, svenska landskommunernas förbund, kooperativa förbundet, Sveriges köpmannaför- hund och svenska lantmännens riksförbund.

De näringsorganisationer, vilka avgåvo yttrande över bolagsskattebered- ningens förslag, hälsade i allmänhet förslaget med tillfredsställelse. Från åt- skilliga håll har emellertid framställts krav på den fria avskrivningsrättens utsträckande även till byggnader. Sveriges industriförbund, Stockholms han— delskammare, Sveriges allmänna exportförening, jernkontoret och svenska bankföreningen anförde härutinnan, att dittillsvarande bestämmelser med- fört, att avskrivningar å industribyggnader ej tillåtits överstiga vissa scha- blonmässigt fastställda och i verkligheten oftast eller kanske rättare all— tid för lågt tillmätta procentsatser; inom näringsföretag, som befunne sig i utveckling, bleve uppförda byggnader ofta relativt hastigt oanvändbara för rörelsens rationella drift, även om väggar och tak vore intakta. Organisa- tionerna åberopade de många skattebesvären angående värdeminskning å byggnader såsom tydliga vittnesbörd om taxeringsmyndigheternas oförstå- ende i denna fråga; visserligen stode striderna för det dåvarande endast om tämligen obetydliga procentskillnader, men detta berodde på att företagen så småningom insett det hopplösa i att söka få en skälig avskrivningsprocent medgiven.

Å andra sidan anförde Skånes handelskammare, att frågans lösning lämp- ligast torde kunna vinnas genom att med vissa modifikationer upptaga och lagfästa det system med avskrivningstabeller, som sedan flera år tillämpats av taxeringsmyndigheterna i Malmöhus län; handelskammaren funne detta system för att motsvara näringslivets krav huvudsakligen blott behöva kom- pletteras i den riktningen, att avdrag, som i brist på motsvarande intäkter icke kunnat tillgodoräknas under ett år, finge tillgodonjutas under de när- mast följande åren i den mån inkomsterna medgåve. Norrbottens och Väs- terbottens läns handelskammare fann det tveksamt, om beredningens för- slag vore att föredraga framför gällande bestämmelser. Handelskammaren fann det bland annat möjligt, att ett företag, som begagnat sig av den rörelse- frihet i avskrivningshänseende, vilken beredningen ville medgiva, just till följd av denna frihet och på grund av den sämre likviditet, företaget hade under år med dåliga konjunkturer, kunde komma i en sådan situation, att företaget hade varit mera betjänt av att under de goda åren erlägga det mer- belopp i skatter, som företaget under ett dåligt år till följd av underlåten av- skrivning bleve tvunget att erlägga.

Sveriges redareförening ville framhålla angelägenheten därav, att därest förslaget om begränsning av den fria avskrivningsrätten till rörelseidkare

med viss bokföring genomfördes, rederinäringen i fortsättningen medgåves rätt att göra avdrag för normal värdeminskning å fartygen även i sådana fall, då vinsten av en eller annan orsak icke kunnat disponeras för detta ändamål. Sveriges köpmannaförbund fann det uppenbart, att värdeminsk- ningsavdraget tedde sig olika för en industri med ofta mycket stora inventa- rievärden och en handelsrörelse, där inventarierna utgjordes av kontors- och butiksinventarier och eventuellt bilar, varför det syntes välbetänkt att för olika fall olika avdragsmöjligheter medgåves.

Stockholms bostadsföreningars centralförening anförde i avgivet yttrande beträffande förslaget om upphörande av den förut medgivna rätten till sär- skilda avdrag för värdcminskning å hissar, värmeledningsanläggningar även- som andra till fastigheter hörande maskinella inredningar och dylikt, att de tekniska svårigheterna att genomföra den nuvarande ordningen uppenbar- ligen vore så stora, att en annan utväg borde sökas; att de fördelar, som be- retts fastighetsägarna genom införandet av det särskilda värdeminsknings- avdraget för ifrågavarande inventarier, ingalunda kunde kompenseras genom att anskaffning av nya inventarier i utbyte mot förbrukade äldre finge in- räknas i underhållskostnader och sålunda bliva föremål för avdrag un- der denna rubrik; inom ett mycket stort antal bostadsfastigheter ställde sig nämligen de ekonomiska förhållandena så, att det år, varunder ett mera av- sevärt utbyte av inventarier ägde rum, något mot de därmed förenade kost- naderna svarande överskott icke framkomme, varför avdrag för kostnaderna ifråga bleve ineffektivt; samt att en naturlig och i och för sig fullt skälig utväg syntes vara, att Värdeminskningsavdraget tillmättes högre för fastigheter, vilka vore försedda med moderna bekvämligheter, än för andra fastigheter.

De hörda myndigheterna vitsordade i allmänhet det starka behovet av att reglerna rörande värdeminskningsavdrag ändrades i riktning mot att större frihet skulle medgivas. En länsstyrelse framhöll, att det för allmänheten framstode såsom en skriande orättvisa, att ett bolag kunde år efter år lämna utdelning utan att erlägga någon nämnvärd skatt; genom förslaget komme möjligen en rättelse att kunna åstadkommas åtminstone i de fall, då avskriv- ningarna hölles bundna vid bokföringen. En del av de myndigheter, som i princip tillstyrkte friare avskrivningsrätt, ansågo emellertid, att bolagsskatte- beredningen gått för långt. Flera länsstyrelser förklarade sålunda bestäm- melse mot missbruk erforderlig. I frågan huruvida den fria avskrivnings- rätten borde utsträckas till fysiska personer voro meningarna delade. En länsstyrelse, som förordade fri avskrivningsrätt för fysiska personer, fram- höll därvid, att det funnes mänga bolag, som faktiskt ägdes och dirigerades av en ensam person, och att för medgivande av fri avskrivningsrätt åt dylika bolag kunde anföras de flesta av de betänkligheter, som den skiljaktige leda- moten av bolagsskatteberedningen åberopat beträffande de enskilda närings- idkarna. Även i frågan rörande den fria avskrivningsrättens utsträckning till byggnad uttalades olika åsikter. Från flera håll uttalades tvekan, huruvida reglerna kunde rätt tillämpas av taxeringsmyndigheterna. Flera länsstyrelser uttalade sin betänksamhet mot förslaget.

Då kommittén får anledning att i det följande i olika avseenden hänvisa till kammarrättens yttrande, torde vissa delar av detta böra här mera utför- ligt återgivas.

Kammarrätten åberopade till en början sitt yttrande över 1924 års skatte- berednings utkast. Enligt detta yttrande hade kammarrätten väl funnit kla- rare och mer konsekventa bestämmelser i frågan önskvärda. Skatteberednin- gen hade emellertid gått längre än ändamålet krävde samt för det närmaste syftet offrat för vårt skattesystem grundläggande principer. Förslagets dubbla inkomstbegrepp, som vore priset för reformen, syntes vara en så väsentlig brist i förslaget, att detsamma redan på denna grund måst avstyrkas. I jäm- förelse med den metod med procentuella, efter olika näringsgrenars behov avpassade avdragskvoter, som efter hand, under omsorgsfullt vägande mot varandra av den skattskyldiges och det allmännas var för sig berättigade in- tressen, utbildat sig, tedde sig beredningens förslag överraskande enkelt, men också synnerligen radikalt.

Kammarrätten hade funnit det uppenbart, att de skattskyldigas frihet att bestämma såväl storlek av som tidpunkt för avdragen kunde medföra olä- genhet och förlust för stat och kommun och övriga skattedragare i kom- munen; nära till hands låge nämligen för den skattskyldige att göra stora nedskrivningar till motvikt mot ett års jämförelsevis stora inkomster eller med hänsyn till en tillfällig höjning i den kommunala utdebiteringen för att därigenom nedbringa sina skatteutgifter. Utsikten därtill kunde emellertid locka den skattskyldige till avskrivningar, som i annat sammanhang kunde bliva till förfång såsom bidragande till en skenbart sämre balansställning. Vidare kunde den skatt, som avsåges skola utgå vid framtida avyttring av de nedskrivna tillgångarna, komma att drabba synnerligen kännbart, känn- barare ju mer som avskrivits.

Genom att utsträcka den fria avskrivningsrätten och det utvidgade in- komstbegreppet till att avse samtliga rörelseidkare samt genom slopandet av förbudet mot »uppenbart oskäliga» avskrivningar hade bolagsskattebered- ningen visserligen brutit udden av kammarrättens invändningar mot det av skatteberedningen föreslagna dubbla inkomstbegreppet och rörande tolknin- gen av begreppet uppenbart oskäliga avskrivningar, men i stället syntes av kammarrätten mot sistnämnda förslag framställd invändning att förslaget ginge längre än ändamålet krävde, med än större fog kunna framställas mot bolagsskatteberedningens förslag än mot det av 1924 års skatteberedning framlagda förslaget. Bolagsskatteberedningens förslag innebure i realite— ten, att åt varje rörelseidkare, som upplade en på visst sätt beskaffad bok— föring, inrymdes en viss frihet att själv bestämma sin skattetunga eller i varje fall tidpunkten för skattskyldighetens fullgörande. För detta ändamål kunde han göra så stora avskrivningar, han önskade, och beskattningsmyn- digheterna vore ovillkorligen skyldiga att respektera desamma även om de uppenbarligen vidtagits uteslutande i skattelindrande syfte.

Den av kammarrätten befarade olägenheten av 1926 års förslag rörande den kommunala skattetungan bleve än mera framträdande, därest den fria

avskrivningsrätten skulle kunna komma alla rörelseidkare till godo. Den garanti för att avskrivningsmöjligheten icke över hövan skulle utnyttjas, vil- ken 1924 års skatteberedning ansåge ligga i aktieägarnas krav på utdelning, förefunnes icke beträffande enskilda näringsidkare och torde beträffande ak- tiebolagen ej heller böra tillmätas alltför stor betydelse.

Gällande bestämmelser framstode för den skattskyldige ofta såsom obilliga. Å andra sidan öppnade det nu tillämpade avskrivningsförfarandet möjligheter för de skattskyldiga att genom dubbla avskrivningar göra sig obehöriga vin- ster i beskattningshänseende. Det saknades icke exempel på att företag, som dreve sin rörelse under aktiebolagsform och vid sina taxeringar lyckats få en för hög avskrivningskvot godkänd, sedan hela anskaffningskostnaden för inventarierna avskrivits, överläte dessa till ett nybildat aktiebolag med samma intressenter som det äldre bolaget och därvid tillgodoförde sig en köpeskilling, vilken t. o. ni. kunde överstiga den ursprungliga anskaffnings- kostnaden. Då det äldre bolaget ägt inventarierna under längre tid än fem år, undginge den genom överlåtelsen uppkomna vinsten beskattning. Det nybildade bolaget amorterade därefter den nya anskaffningskostnaden ge- nom årliga avskrivningar.

Kammarrätten funne emellertid en uppmjukning av gällande regler för värdeminskningsavdrag vara av behovet påkallad och funne vad bolags- skatteberedningen därutinnan föreslagit väl ägnat att läggas till grund för en lagstiftning i ämnet.

Beträffande den föreslagna rätten för skattskyldig att, om intäkten något är icke försloge till sedvanlig amortering, åtnjuta motsvarande högre avskriv- ning under senare år, anförde kammarrätten, att de avskrivningstabeller, vilka enligt förslaget skulle bifogas deklarationen, voro ägnade att i väsentlig grad underlätta taxeringsmyndigheternas arbete och att en skattskyldig för er— hållande av dylikt avdrag måste förete så omsorgsfullt förda tabeller, att yr— kandet kunde av taxeringsmyndigheterna kontrolleras. Kammarrätten fram- höll vidare, att den omständigheten att stadgandet innebure ett avsteg från principen om varje beskattningsår såsom en från de övriga avskild enhet desto mindre utgjorde tillräckligt skäl att ställa sig avvisande mot förslaget i denna del som principen redan i viss mån finge anses frånträdd bland annat genom den i punkt 4 av anvisningarna till 29 % kommunalskattelagen med- givna rättigheten att under anskaffningsåret avdraga hela kostnaden för an- skaffande av inventarier med en varaktighetstid av högst tre år samt att vid utrangering av inventarier avföra ännu icke avdragen anskaffningskostnad ävensom genom föreskriften i punkt 1 av anvisningarna till 41 å i samma lag, att den i räkenskaperna gjorda värdesättningen å tillgångar, avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse, endast om särskilda omständig- heter därtill föranledde, borde frångås vid inkomstberäkningen.

Kammarrätten ansåge sig icke böra motsätta sig förslaget att vid bestäm- mandet av avdragets årliga belopp hänsyn skulle tagas till omständigheter, som kunde föranleda, att tillgångens nytta för rörelsen begränsades till för-

hållandevis kort tid, helst som detta förslag delvis torde innebära lagfästandc av praxis.

Beträffande den föreslagna utvidgningen av inkomstbegreppet uttalade kammarrätten farhågor för icke önskvärda verkningar. Kammarrätten åbe- ropade vad föredragande departementschefen anfört i proposition nr 213 till 1921 års riksdag (sid. 18 och 19) såsom motivering för sitt i propositionen framlagda och av riksdagen antagna förslag till bestämmelser rörande när- mare avgränsning av begreppen inkomst av rörelse eller yrke samt inkomst av icke yrkesmässig verksamhet, vilka bestämmelser överensstämde med gällande lagstiftning i ämnet. Departementschefen ansåge en dylik avgräns- ning böra ske efter den principen, att vinst, som en näringsidkare förvärvade genom avyttring av föremål som han icke förde i handel eller tillverkade, icke hänfördes till inkomst av rörelse eller yrke utan till realisationsvinst, och detta även om de avyttrade föremålen använts i rörelsen eller yrket. Denna princip syntes stå i god överensstämmelse med den dåvarande skatte- lagstiftningen i övrigt och vara ägnad att i tider med växlande penning- värde befordra rättvisa och billighet vid beskattningen. Att hänföra vinst av berörda art till inkomst av rörelse eller yrke ansåge departemenschefen för övrigt icke medföra ur statsfinansiell synpunkt enbart gynnsamma konse- kvenser. Om vinsten å dylika avyttringar skulle hänföras till inkomst av rörelse eller yrke, måste följdriktigt förlust å liknande transaktion betraktas såsom förlust i rörelse eller yrke och sålunda utan inskränkning få avdra- gas från den skattskyldiges inkomst. Med dåvarande depression å affärs- livets område kunde man vänta, att dylika förluster i stor utsträckning kom- me att uppstå, och detta skulle, om avdrag för förlusterna medgåves, i själ— va verket komma att medföra minskning av statens inkomster. Man kunde rent av befara, att fartyg och andra inventarier i vissa fall skulle komma att realiseras enbart i avsikt att därigenom konstatera en förlust, som skulle få avdragas vid taxeringen.

Enligt kammarrättens mening ägde detta departementschefens uttalande alltjämt sin fulla tillämpning.

Kammarrätten anförde beträffande förslaget om beskattning av ersätt- ning på grund av försäkring, att det torde innebära införande av en helt ny principi vårt skattesystem, om man läte den framtida användningen av ett belopp bliva avgörande för frågan, huruvida samma belopp skulle ut- göra skattepliktig inkomst eller ej, samt att förslagets bestämmelser rörande utfärdandet av förbindelser och ställande av säkerhet dessbättre saknade motsvarighet i svensk skattelagstiftning. Kammarrätten delade emellertid bolagsskatteberedningens åsikt, att det av beredningen föreslagna inkomst- begreppet skulle medföra allt för obilliga verkningar, särskilt för rederinä- ringen, därest ifrågavarande undantagsstadganden rörande ersättning på grund av försäkring icke komme till stånd. Då dessa undantagsstadganden icke blott innebure ett uppoffrande av för vår skattelagstiftning grundläg- gande principer och i hög grad åsidosatte kravet på enkelhet och reda däri utan även måste befaras komma att medföra ökat arbete för beskattnings-

myndigheter och länsstyrelser samt lätt förorsaka felaktigheter vid taxe- ringarna, funne kammarrätten berörda undantagsbestämmelser innebära en betänklig svaghet i det föreslagna nya inkomstbegreppet.

Kammarrätten yttrade vidare, att de 5. k. normala avskrivningsreglerna torde kunna genomföras även om allenast en mindre genomgripande änd- ring av inkomstbegreppet komme till stånd.

De föreslagna normala avskrivningsreglerna torde för varje någorlunda bärkraftigt affärsföretag skapa möjlighet att komma i åtnjutande av avdrag för hela anskaffningsvärdet å sina inventarier. De innebure vidare rätt att under vissa år öka avdragen icke blott på den grund, att en tillgång an- skaffats för utnyttjande av en konjunktur, som syntes osäker, eller för be- gagnande av ett särskilt arbetstillfälle, utan jämväl av den anledningen, att sådan ökning i särskilt fall funnes skälig med hänsyn till rörelsens växlan- de resultat. Genom den sålunda medgivna friheten i avskrivningshänseende hade affärslivets krav tillgodosetts i så hög grad som detta utan allvarliga olägenheter för det allmänna vore möjligt.

Kammarrätten funne väl, att rätten till fria värdeminskningsavdrag skul- le medföra betydande fördelar. Icke minst syntes man höra beakta de gagneliga verkningar beträffande företagens konsolidering, som den föreslag- na lagändringen kunde förväntas medföra. Vidare torde tvister rörande av- dragsbeloppens storlek bliva sällsynta beträffande de skattskyldiga, vilka komme i åtnjutande av det fria avdraget, och taxeringsmyndigheternas ar- bete med avdragens kontrollerande vid dessa skattskyldigas taxering för- enklat. Beredningens förslag föranledde dock nya tvistefrågor. Fördelen av en viss förenkling vid avdragens kontrollering kunde knappast uppväga de svårigheter, tillämpningen av de föreslagna nya bestämmelserna rörande ut- fallen försäkringssummas beskattning kunde väntas medföra för myndig- heterna. Det borde bemärkas, att förenklingen av kontroliarbetet gällde en- dast en begränsad kategori skattskyldiga, under det att sistnämnda bestäm- melser avsåge alla rörelseidkare. Rätten till fria värdeminskningsavdrag kunde väl i allmänhet antagas komma att medverka till utjämnande av väg- rörelserna i beskattningen, men denna väntade fördel av förslaget torde icke uppväga de allvarliga olägenheter, som kunde uppstå för vissa kom- muner genom ett hänsynslöst utnyttjande av den medgivna friheten. Då vidare den föreslagna ändringen av inkomstbegreppet innebure ett icke önskvärt avsteg från de principer, vilka kommit till uttryck i 1921 års lag- stiftning i förevarande ämne, samt denna ändring kunde befaras medföra ogynnsamma verkningar för det allmänna, ansåge kammarrätten för sin del, att priset för de fördelar, man genom det fria Värdeminskningsavdraget skulle vinna, vore för högt, helst som dessa fördelar _ icke minst gynnan- det av företagens konsolidering -— i huvudsak torde kunna ernås genom ett lagfästande av de föreslagna s. k. normala avskrivningsreglerna.

Beträffande förslaget att avdrag skulle medgivas för tidigare icke avdra- gen anskaffningskostnad även vid försäljning av icke utrangerade inventa- rier anförde kammarrätten, att det vid tillämpningen ofta torde vara svårt

att avgöra, huruvida försäljningen av en tillgång föranletts därav, att till- gången »bliv-it utsliten eller föråldrad, så att dess fortsatta användande i driften icke är ekonomiskt lämpligt» eller av annan orsak. Det antagandet läge nära till hands, att vederbörande skattskyldigai sin bokföring och dekla- ration i allmänhet redovisade försäljning av inventarier, även om dessa icke vore utslitna eller föråldrade, såsom utrangering och därvid stödde den- na åtgärd därpå, att deras fortsatta användande i driften icke vore ekono- miskt lämpligt. Förslaget i denna del syntes därför icke innebära en så genomgripande ändring i den redan tillämpade avdragsberäkningen, som lagstadgandets ordalag syntes giva vid handen.

Kammarrätten förordade vidare den presumtionen, att vinst, som upp- stått därigenom att inventarier försålts för högre belopp än den icke av- skrivna anskaffningskostnaden, i den mån försäljningssumman icke över- stege anskaffningskostnaden, hade sin grund däri, att förut i beskattnings- hänseende medgivna avdrag varit för stora. I enlighet härmed borde en justering av dessa avdrag motsvarande den som nu ägde rum då utran- gerade inventarier försåldes till lägre pris än icke avskriven anskaffnings- kostnad -— äga rum jämväl då priset överstege den återstående anskaffnings- kostnaden, detta givetvis dock endast under förutsättning, att försäljningen icke föranledde beskattning för realisationsvinst.

Ur principiell synpunkt torde intet vara att invända mot att denna presum- tion upprätthölles jämväl då förlust uppstått vid inventariers försäljning. Mot en strikt tillämpning av presumtionen jämväl vid bedömande av förlust, uppkommen vid inventarieförsäljning, torde emellertid kunna anföras sam- ma betänkligheter ur finansiell synpunkt, som föredragande departements- chefen framhållit i propositionen till 1921 års riksdag beträffande den ifråga- satta utvidgningen av inkomstbegreppet. På grund därav torde det vara nödvändigt att öppna möjlighet för taxeringsmyndigheterna att, där omstän- digheterna därtill föranledde, frångå presumtionen och vägra avdrag för förlust, som måste antagas hava föranletts av prisfall å det slag av inventa- rier som avyttrats. Det syntes icke möta något oöverstigligt hinder för den skattskyldige att, om taxeringsmyndigheternas antagande vore felaktigt, mot- bevisa detta genom styrkande av prisen å respektive tillgång i oanvänt skick vid tiden för anskaffningen och vid tiden för försäljningen. Då fråga vore om uppenbarligen utslitna eller nedskrotade inventarier, borde avdrag i nu ifrågavarande hänseende givetvis icke förvägras.

Det kunde ifrågasättas, huruvida icke nyss berörda presumtionsregel bor- de kunna frångås även i de fall, då inventarier försåldes till pris, översti— gande icke avdragen anskaffningskostnad, d. v. s. huruvida det icke borde stadgas, att den genom försäljningen uppkomna vinsten skulle undantagas från beskattning i den mån det ådagalades, att den haft sin grund i inträf- fad prisstegring. Ett stadgande av detta innehåll skulle emellertid sannolikt leda till många tvister mellan de skattskyldiga och taxeringsmyndigheterna och vore icke behövligt. Huruvida vinsten haft sin grund i prisstegring eller berott därpå, att förut medgivna avdrag varit för stora, torde ofta undan-

draga sig den skattskyldiges bedömande, och det torde i allmänhet för honom framstå såsom fullt förklarligt, att den vid försäljningen återbekomna an- skaffningskostnaden, till den del denna vid tidigare taxeringar avdragits, upptoges till beskattning. Därest taxeringsmyndigheterna vore medvetna om att avdragen anskaffningskostnad alltid komme att beskattas i de fall, då tillgångar såldes till högre pris än vad som i beskattningshänseende åter- stode oavskrivet, torde man kunna förvänta, att myndigheterna i allmänhet medgåve av de skattskyldiga framställda icke oskäliga yrkanden om värde- minskningsavdrag. Det torde därför ligga i de skattskyldigas eget intresse, att något stadgande, som öppnade möjlighet till frångående av ovanberörda presumtionsregel i de fall, då försäljningen skedde till högre belopp än den icke avdragna anskaffningskostnaden, icke meddelades.

Enligt kammarrättens förmenande nödvändiggjorde de av kammarrätten föreslagna bestämmelserna icke särskilda föreskrifter rörande taxering av utfallen försäkringssumma. Det av beredningen föreslagna stadgandet, att ökning i värdeminskningsavdrag finge medgivas, där sådan i särskilt fall funnes skälig med hänsyn till rörelsens växlande resultat —— vad aktiebola- gen anginge i förening med övergången till den proportionella beskattnings- metoden — torde i allmänhet bereda möjlighet för de skattskyldiga att und- gå obilliga verkningar av berörda bestämmelser.

Vidkommande förslaget om avdrag för värdeminskning ä obligationer, aktier och andra dylika kapitaltillgångar och om utvidgning av inkomstbe- greppet beträffande dessa tillgångar anförde kammarrätten:

I de fall, då i rättsskipningen medgivits avdrag vid beräkning av rörelsein- komst för nedskrivning av värdet å eller förlust vid försäljning av dylika tillgångar i allmänhet aktier —— torde detta antingen hava berott därpå, att den skattskyldige drivit handel med värdepapper, vilka följaktligen varit att anse såsom varulager, eller ock haft sin grund i det förhållandet, att för- lusten med hänsyn till upplysta omständigheter ansetts kunna hänföras till avdragsgill driftkostnad eller driftförlust. Då bolagsskatteberedningen alle- nast uppställde det villkoret för avdragsrättens åtnjutande, att de ifrågava- rande tillgångarna »tillhört rörelsen», innebure detta en väsentlig utvidgning av den i rättstillämpningen medgivna avdragsrätten. Medgivas finge, att det ofta vore vanskligt att avgöra, huruvida värdeminskning å aktier enligt gällande rätt vore hänförlig till kapitalförlust eller till avdragsgill förlust i den skattskyldiges rörelse. Denna fråga torde endast kunna avgöras från fall till fall med hänsyn till en mångfald därvid inverkande omständig- heter såsom först och främst sambandet mellan den skattskyldiges och aktie- bolagets rörelse, storleken av aktieinnehavet och anledningen till aktiernas värdeminskning m. m. Berörda svårigheter vid rättstillämpningen utgjorde emellertid icke tillräcklig anledning att utvidga avdragsrätten i den omfatt- ning bolagsskatteberedningen föreslagit. Den i förevarande avseende föreslag- na avdragsrätten innebure, att avdrag komme att medgivas för förluster, vilka även om det av beredningen föreslagna utvidgade inkomstbegreppet vunne stadfästelse uppenbarligen borde hänföras till kapitalförluster. Så vore

t. ex. en rörelseidkare, vilken dreve sin rörelse i en av honom ägd fastighet, varken enligt gällande rätt eller enligt förslaget berättigad att vid beräknin- gen av sin rörelseinkomst tillgodoföra sig avdrag för den minskning i fastig- hetens värde, som kunde uppstå på grund av fallande konjunkturer. Men om han satte fastigheten på aktier, bleve han enligt uttrycklig föreskrift be- rättigad till avdrag för nedgången i värdet är aktierna i fastighetsbolaget. Detta innebure i realiteten, att han på en omväg finge tillgodonjuta avdrag för den konjunkturförlust å fastigheten, som, därest fastighetsbolaget icke kommit till stånd, skulle hava förvägrats.

Eftersom värdet å aktier, särskilt sådana i dotterbolag, även under nor- mala och uppåtgående konjunkturer oftare torde bliva föremål för nedskriv- ning än för uppskrivning, syntes vad bolagsskatteberedningen i förevarande hänseende föreslagit vara ägnat att väcka betänkligheter ur stats- och kom- munalfinansiell synpunkt. Det kunde vidare befaras, att rörelseidkare komme att i sina deklarationer tillgodoföra sig avdrag för värdeminskning även å sådana aktier, som i själva verket icke haft annat samband med rö- relsen än att de ingått i de för rörelsen förda räkenskaperna. Villkoret för avdragsrätten, att aktierna »tillhört rörelsen», torde av mången deklarant anses uppfyllt, därest han t. ex. likviderat aktierna medelst användande av medel, som influtit i rörelsen.

Å andra sidan torde den (i anvisningarna till 28 5 punkt 1 intagna) före- slagna bestämmelsen, att vad som vid försäljning erhållits »för rörelsen själv är att hänföra till intäkt av rörelse», ofta få synnerligen obilliga verkningar. Jämlikt sistnämnda stadgande, som torde hava föranletts av att berednin- gen föreslagit rätt till avdrag för värdeminskning å till tiden icke begränsad rättighet av good Wills natur, skulle en rörelseidkare, som under en följd av år drivit en rörelse och upparbetat den så, att ett visst good willvärde upp- stått, vid rörelsens överlåtande bliva skattskyldig såsom för inkomst av rö- relse icke blott för vad han kunde erhålla för varor och andra tillgångar utan jämväl för vad som motsvarade ersättning för good will. Ersättningen till sistnämnda del även om begreppet »inkomst av rörelse» utsträcktes till att avse vad som erhållits vid avyttring av inventarier borde emellertid icke anses hänförlig till skattepliktig intäkt, därest förutsättningarna för realisationsvinstbeskattning saknades. Särskilt i de ofta förekommande fall, då en rörelseidkare på grund av sjukdom eller ålderdom såge sig nödsakad att försälja en av honom under flera år upparbetad affär, skulle en inkomst- beskattning av den för själva rörelsen uppburna ersättningen framstå så- som synnerligen obillig.

Kammarrätten hemställde, att —— vare sig det fria värdeminskningsavdra- get komme att medgivas eller ej de föreslagna bestämmelserna om rätt till avdrag för värdeminskning å aktier, obligationer och andra därmed jämnställda tillgångar jämte därav föranledda stadganden måtte utgå.

Särskilda framställningar.

Sedermera hava i frågan om avdrag för värdeminskning framställningar gjorts av kommerskollegium i skrivelse den 11 november 1935, av Sveriges in— dustriförbund i skrift den 28 oktober 1935, av handelskammaren för Örebro och Västmanlands län i skrift den 19 november 1935 och av Skånes handels— kammare i skrift den 3 november 1936.

Kommerskollegii framställning avser rederiföretagens rätt till värdeminsk- ningsavdrag. I ärendets handläggning inorn kommerskollegium hade delta- git sakkunniga för biträde vid en hos kommerskollegium pågående undersök— ning angående den svenska sjöfartsnäringen. I framställningen anföres bland annat: En statistisk-ekonomisk undersökning visade, att fartygen inom vår trampflotta i väsentlig omfattning vore bokförda till för höga värden. Det torde få anses sannolikt, att man därutinnan kunnat vänta en avsevärt bättre ställning, om rederierna under tidigare bättre år haft tillfälle att i händelse av större avskrivning å tonnaget få denna avskrivning utan begränsning beaktad även i beskattningshänseende. Ett genomförande av bolagsskatteberednin- gens förslag skulle otvivelaktigt bidraga till skapande av sundare förhållan- den inom sjöfartsnäringen. En annan utväg vore att skattetekniskt likställa fartyg med varulager. Skulle intet av dessa förslag vara genomförbart, ville kommerskollegium emellertid ifrågasätta, huruvida ej åtminstone följande synpunkter borde beaktas: Införandet av beskattning av vinst på försäljning av tonnage efter fem år från förvärvet liksom avdrag för motsvarande för— lust syntes kunna medföra fördelar. Kommerskollegium förutsatte emeller- tid härvid, att för sjöfartens vidkommande, vare sig överskott uppstått på grund av utfallande fartygsförsäkring eller vid försäljning av fartyg, in- fördes sådan jämkning i vinstbeskattningen, som av bolagsskatteberedningen generellt föreslagits för fall av överskott vid utfallande ersättning på grund av försäkring av egendom. Avskrivning syntes böra medgivas för överpris eller merkostnad, som företag iklätt sig för utnyttjande av en speciell till— fällig konjunktur även i sådana fall, där fartygen ej redan nedgått i värde men kunde förväntas nedgå sedan den tillfälliga konjunkturen gått till ända, eller av annat särskilt vägande skäl. Kollegium hemställde om förslag redan till 1936 års riksdag.

Sveriges industriförbund förordade i sin framställning, att bolagsskatte- beredningens förslag måtte framläggas för 1936 års riksdag, varvid dock den fria avskrivningsrätten borde utsträckas även till byggnader använda i rö- relse. Förbundet anförde, att behovet av fri avskrivningsrätt vore lika stort som när bolagsskatteberedningens förslag väcktes och att den fria avskriv- ningsrättens införande otvivelaktigt vore en av de betydelsefullaste åtgärder, som från det allmännas sida kunde vidtagas i syfte att åstadkomma ökad konsolidering inom näringslivet. Handelskammaren för Örebro och Väst— manlands län förenade sig med industriförbundet. Skånes handelskammare förordade bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med bolagsskatte- beredningens förslag. Handelskammaren anförde härvid, bland annat, att

15—377999.

i ett flertal län utvecklat sig en praxis, vilken sökt i större eller mindre grad tillmötesgå näringslivets önskemål om ett smidigare avskrivningssystem utan eftersättande av statens intressen; att denna praxis i allmänhet baserats på värdeminskningsplaner; att till grund för dessa planer legat av de skattskyl- diga själva förebragt utredning rörande sammanlagda årliga anskaffnings— värdet av de tillgångar, varå värdeminskningsavdrag påyrkats, ävensom upp- gifter rörande de avdrag, som härä allaredan åtnjutits; att dylika planer för skattemyndigheterna medgivit effektiv fortlöpande kontroll över att avdrag icke gjordes för större belopp än anskaffningskostnaden; att med hänsyn därtill skattemyndigheterna merendels ansett sig kunna i gengäld visa en viss liberalitet i fråga om procentsatserna för avdragen; att man i vissa län ansett sig därutöver kunna gå näringslivets önskemål så långt tillmötes att, därest driftresultatet något är icke i beskattningshänseende medgivit utnytt- jande av helt värdeminskningsavdrag, avdrag för mellanskillnaden i stället fått ske under är närmast efter den egentliga avdragsperiodens slut; att emel— lertid genom ett den 13 november 1935 meddelat utslag (R. Ä. ref. nr 54) rege- ringsrätten förklarat, att rörelseidkare, som icke kunnat vid taxering för inkomst av rörelse för vissa beskattningsår utnyttja på beskattningsåren be- löpande avdrag för värdeminskning genom slitning av maskiner och» inven- tarier i rörelsen, icke vore berättigad tillgodogöra sig avdraget för senare beskattningsår; samt att följden därav torde bliva en återgång till äldre sy- stem med dess bristande möjligheter till kontroll och det osäkerhetstillstånd för de skattskyldiga, som detsamma förde med sig.

Kungl. Maj:t har enligt beslut den 4 december 1936 funnit ifrågavarande fyra framställningar icke föranleda annan åtgärd än att Kungl. Maj:t förord- nade, att desamma skulle överlämnas till kommittén för att tagas i övervä- gande vid fullgörande av kommitténs uppdrag.

Uttalande av 1936 års bevillningsutskott.

Här torde ock böra anföras, att bevillningsutskottet vid 1936 års riks— dag i sitt betänkande nr 46 i anledning av propositionen med förslag till om- läggningen av den statliga direkta beskattningen uttalade, att, även om ut- skottet ställde sig tveksamt inför bolagsskatteberedningens förslag om fri avskrivningsrätt för inventarier och maskiner, det dock syntes utskottet som om större rättvisa i de juridiska personernas beskattning skulle kunna åstad- kommas med en friare rätt till avskrivning för inventarier och maskiner än den gällande, samt att utskottet förutsatte, att vid ett förnyat övervägande av frågan om de juridiska personernas statsbeskattning jämväl spörsmålet om rätten till avskrivning för inventarier och maskiner gjordes till föremål för närmare övervägande och att förslag i ämnet framlades i samband med förslag till omläggning av de juridiska personernas beskattning.

Lagstiftning om särskilt maskinvärde vid fastighetstaxering.

Slutligen må framhållas, att enligt lag den 18 juni 1937 i 10 & kommunal- skattelagen numera stadgas, att det skall särskilt angivas vad av byggnads- värdet som belöper å maskiner och liknande tillgångar, vilka äro avsedda att huvudsakligen tjäna industriellt eller därmed jämförligt ändamål (särskilt maskinvärde). Särskilt maskinvärde kan icke förekomma i fråga om bygg- nad, som uteslutande är avsedd för bostadsändamål. Vid tilläggsbestämmel- sens införande angavs, att den närmast föranletts därav, att en riktig tillämp- ning av gällande bestämmelser rörande avskrivning för värdeminskning vid inkomstbeskattningen ofta försvårades därav, att det ej läte sig göra att vid denna beskattning bedöma, huruvida och i vad mån värdet ä fasta maskiner vore inkluderat i industrifastighets taxeringsvärde, samt att en rationell lös- ning av det aktuella avskrivningsproblemet skulle försvåras, därest ej vid nästa allmänna fastighetstaxering särskild redovisning erhölles av värde å fasta maskiner i industrifastigheter.

Allmän motivering.

Bland de spörsmål på beskattningsväsendets område, som under de sista decennierna tilldragit sig uppmärksamhet, har framträtt den nu behandlade frågan om rätt till avdrag för värdeminskning å tillgångar för stadigvarande bruk i näringsverksamhet av olika slag. Anledningen härtill lärer i huvud- sak ha varit den, att dylika avdrag ofta ej godkänts med så stora belopp, som avdragits i den skattskyldiges räkenskaper. Till en början inriktades från representanterna för näringslivet strävandena närmast på att få till stånd officiella förteckningar rörande avskrivningskvoter, som skulle vid beskattningen godkännas. En viktig anledning till att denna utväg ej när- mare prövats torde väl ha varit, att dylika förteckningar, om de över huvud taget kunde tänkas komma till stånd, med hänsyn till den restriktiva in- ställning till avdragsrätten, som lagstiftning och praxis intagit, skulle kom- mit att upptaga så jämförelsevis låga avskrivningskvoter, att näringslivets önskemål genom dem knappast skulle blivit tillgodosedda.

Det är ej osannolikt, att särskilt industriidkarnas missnöje över den be- handling, som ofta kommit deras yrkanden om värdeminskningsavdrag till del från taxeringsmyndigheternas sida, i betydande grad hänfört sig till en oriktig uppfattning rörande innebörden av dessa myndigheters återhållsam- het i angivna avseende. Denna torde nämligen ofta ha uppfattats som ett slags indirekt kritik av näringslivets avskrivningspolitik, grundad därpå att taxeringsmyndigheterna skulle anse sig bättre än näringslivets egna män kunna bedöma det verkliga avskrivningsbehovet. I verkligheten har skatte- lagstiftningens inställning på ifrågavarande område varit en helt annan. Denna lagstiftning har visserligen medgivit värdeminskningsavdrag men

utan hänsyntagande till vad som i ett givet läge vore affärsmässigt påkallat eller ej, enligt sådana grunder, som visserligen ofta tillämpats även inom affärslivet men som särskilt utformats med hänsyn till skattesystemets allmänna inställning. Vid beskattningen ha ofta medgivits mindre avdrag än de som skett i den skattskyldiges räkenskaper, men å andra sidan har det också ofta inträffat att i beskattningsavseende medgivits avdrag, vilka ej skett i räkenskaperna. Beskattningsmyndigheterna ha följaktligen haft att bedöma avdragen ifråga från andra utgångspunkter än dem, vilka bort anläggas inom affärslivet.

Emellertid ha från statsmakternas sida åtskilliga försök gjorts att få fram reformförslag som kunde, utan åsidosättande av skattesystemets grundprin- ciper, medföra en utjämning av motsättningarna mellan skattskyldiga nä- ringsidkare och taxeringsmyndigheterna. Det föreligger för närvarande ett mycket betydande utredningsmaterial till belysande av de möjligheter, som stå till buds för frågans lösning, och de olägenheter som kunna anses för- enade med olika förslag i ämnet. Kommittén har sökt att med ledning av detta material och erfarenheter från senare är på beskattningsväsen- dets område komma fram till en linje, som kan anses ur olika synpunk- ter tillfredsställande. Särskilt har kommittén därvid haft att taga ställning till framkomna förslag om en i huvudsak fri avskrivningsrätt, vilka varmt förordats i synnerhet av många sammanslutningar inom näringslivet, men som av åtskilliga myndigheter, bland dem kammarrätten, mötts med rätt stor betänksamhet.

Kommittén har haft att betrakta ifrågavarande spörsmål i samband med de förslag, som kommittén i övrigt framlägger, bland annat rörande övergång från progressiv till proportionell skatt för aktiebolag och ekonomiska för— eningar. Denna övergång betyder vad angår avskrivningsfrågan såtillvida en avsevärd fördel, att för dessa juridiska personer lockelsen att för skat- tens skull särskilt koncentrera avskrivningsavdrag till sådana är, då skatte- satserna äro höga, bör minskas. Även om det kan antagas, att bottenskatten kommer att under olika är uttagas med olika procenttal av grundbeloppet, och även om växlingar i den kommunala beskattningen äro att emotse, kunna likväl olikheterna år från år ej _väntas bliva av den storleksordning, att de kunna förmodas avsevärt påverka företagens avskrivningspolitik. Vad särskilt den kommunala beskattningen angår, kan det antagas att de högre utdebiteringssatserna komma att i regel avse sådana är, då näringslivets vinså ter varit små och beträffande vilka sålunda föga rum gives för avskrivningar av extraordinär storlek. Å andra sidan hör, vad dylika juridiska personer beträffar, ej förbises, att övergången till proportionell skatt för dem som redo- visa i förhållande till kapitalet ringa vinst betyder en skatteökning. Kom- mittén har visserligen i annat sammanhang framhållit, att denna skatteök- ning torde bliva mindre kännbar, bland annat på den grund att den beräknas på en i förhållande till företagets storlek ringa vinst. Men för att detta skall vara riktigt kräves att skatten ej beräknas å vinster, som framkommit endast vid en uppskattning i beskattningsavseende men som ej äro affärsmässigt

riktigt kalkylerade. Det är enligt kommitténs förmenande viktigt, att en friare avskrivningsrätt stadgas just i samband med införande av den pro- portionella bolagsbeskattningen, enär övergången till denna kan därigenom underlättas.

Kommittén är för sin del enig därom, att en större frihet i avseende å avskrivningar än för närvarande är önskvärd, och att, i den mån ej ur fiskaliska, skattetekniska eller liknande synpunkter mera allvarliga betänk— ligheter inställa sig, såvitt möjligt den skattepliktiga inkomsten bör fast- ställas med hänsyn till den affärsmässigt beräknade vinsten. Då det en- ligt sakens natur endast i begränsad omfattning är möjligt för beskattnings- myndigheterna att bedöma vad som i ett visst företag betecknar en ur af- färssynpunkt riktig avskrivningspolitik, innebär en dylik ståndpunkt att ett slags presumtion måste skapas för de i räkenskaperna gjorda avskrivningar- nas riktighet, och man blir i hög grad beroende av åtgärder från de skattskyl- diga själva. Häri ligger i själva verket den svårighet, med vilken man sär— skilt har att räkna: en friare avskrivning kan i stort sett ej tillåtas, där miss- bruk från de skattskyldigas sida vore att befara. Kommitténs allmänna ståndpunktstagande till frågan betingas sålunda å ena sidan dels därav att det är ur det allmännas synpunkt önskvärt, atti möjligaste mån anlednin- garna till stridigheter mellan de skattskyldiga och beskattningsmyndigheter- na bringas ur världen, dels därav att ett tillmötesgående på denna punkt kan väntas bidraga till näringslivets konsolidering och dess motståndskraft vid påfrestningar under dåliga konjunkturer, men å andra sidan också därav, att vägar ej få öppnas för de skattskyldiga att vid beskattningen så redovisa sina vinster, att det allmännas intresse blir åsidosatt.

En förutsättning för att friare avskrivningsrätt skall kunna medgivas är uppenbarligen en sådan utformning av lagstiftningen att i tidernas längd ej större avdrag får ske än för den totala kostnaden för tillgången. Därest till- gången avyttras, bör, om man bortser från under tiden nedlagda kostnader, avdraget ej hava överstigit skillnaden mellan anskaffnings— och avyttrings- kostnaden. Har avskrivning skett med mer än som svarar mot den verk- liga värdeminskningen och sker sedermera avyttring av tillgången, därvid bokföringsmässig vinst uppstår, bör följaktligen, oavsett tiden för innehavet m. m., åtminstone så mycket av denna beskattas som svarar mot de återbe- komna avskrivningarna. Motsvarande avdrag i händelse av förlust medgives redan enligt gällande bestämmelser genom det 5. k. utrangeringsavdraget såsom engångsavdrag för vad som återstår oavskrivet av anskaffningskost- naden. En ur vissa synpunkter mera följdriktig lösning av ifrågavarande problem erhålles emellertid, om man vid avyttring av tillgång för stadigva- rande bruk beskattar ej blott återbekomna förut avskrivna belopp utan alla försäljningsvinster i deras helhet, oavsett tiden för innehavet, men å andra sidan i motsvarande fall medger avdrag för avyttringsförluster; denna se- nare avdragsrätt innefattar dock vad angår inventarier och likartade till- gångar knappast någon nyhet, då det gällande utrangeringsavdraget torde inkludera en praktiskt taget fullständig avdragsrätt.

Det måste jämväl krävas, att en lagstiftning sådan som den antydda —— den må nu gå ut på en fullständig beskattning av alla försäljningsvinster beträffande inventarier m. in. eller begränsas till att avse beskattning av vid avyttring återbekomna förut avskrivna belopp ej allenast blir en lag- stiftning på papperet utan verkligen göres effektiv i den praktiska tillämp- ningen. Överhuvud måstc tillses, att ej ett bristfälligt deklarations- och taxeringsförfarande blir en anledning till att avskrivningar komma att med- givas med mer än anskaffningskostnaden.

Märkas bör ävenledes, att medgivande av en friare avskrivningsrätt inne- bär ett visst avsteg från regeln att varje beskattningsår skall betraktas iso- lerat för sig. Ty en friare avskrivningsrätt innebär ju en fördelning av av- dragen på olika är med viss hänsyn till vad som är affärsmässigt lämpligt. Ett mycket betydande steg i riktning mot en liknande större frihet har redan tagits genom kommunalskattelagens gällande regler om värdering av varu— lager. I fråga om dylik värdering skall utom i undantagsfall bokföringen godkännas. Denna större frihet beträffande inventarier m. ni. kan tänkas anordnad antingen så, att man åstadkommer en uppmjukning genom att fastställa mindre stränga regler rörande tillämpning av redan gällande hu- vudprinciper, eller så att man går ett steg längre och medger avdrag med större belopp än som svara mot den verkliga värdeminskningen och sålunda i beskattningsavseende godkänner ett medvetet skapande av dolda reserver på samma sätt, som nu får ske beträffande varulager.

1924 års skatteberedning framkom på sin tid med uppslaget, att beträf- fande affärsdrivande juridiska personer men ej fysiska personer både jord, byggnader och inventarier m. m. skulle praktiskt taget likställas med varu- lager. Förslaget medgav sålunda för nämnda skattskyldiga en i huvudsak fri avskrivningsrätt, men å andra sidan skulle vid avyttring av tillgårgarna i fråga uppkommande vinster beskattas. Däremot innebar nämnda förslag icke någon ändring i gällande regler beträffande nedskrivning å aktier m. fl. värdepapper tillhörande rörelsen.

Bolagsskatteberedningen åter föreslog beträffande såväl fysiska son juri- diska personeri första hand en viss uppmjukning av gällande avskrixnings- regler. Avskrivning med årlig lika procent å anskaffningsvärdet skulle allt- jämt vara huvudregel, men kunde det visas att värdet nedgått avsevärt mer än som svarade mot dylik avskrivning, skulle hänsyn få tagas även till sådan värdeminskning. Avdrag för s. k. överpris och merkostnad skulle ; regel vara medgivet. Avdrag, som ej kunnat utnyttjas ett år, skulle kunna utnytt- jas ett senare år. Vid försäljning av inventarier och likartade tillgångar i rörelsen (men ej byggnader och jord) uppkommande vinster skulle för samt— liga skattskyldiga tagas till beskattning. Genom sistnämnda bestämmelse skulle grunden för förutvarande restriktiva tillämpning av avskrivningsreg— lerna till stor del bortfalla. Dessutom föreslog emellertid beredningen be- träffande såväl fysiska som juridiska personer rätt till helt fri avskrvning, under förutsättning att den skattskyldiges bokföring uppfyllde vissa betin-

gelser i fråga om fullständighet och uppställning. Vidare föreslog bolags- skatteberedningen beträffande aktier och dylika tillgångar i rörelse en rätt till avskrivning i den mån bevisning kunde företes att de nedgått i värde, medan å andra sidan vinst på försäljning av dylika tillgångar skulle beskat- tas såsom inkomst av rörelse.

lNär kommittén nu haft att taga ställning till dessa förslag, har den utgått från att i detta sammanhang någon ändringi gällande regler om avdrag för driftförlust till skillnad från kapitalförlust ej vore påkallad. En sådan änd- ring kunde få vittutseende konsekvenser, vilkas betydelse det vore svårt att överskåda. Såsom kammarrätten framhållit innebär bolagsskatteberednin- gens förslag om behandling i beskattningsavseende av aktier och likartade tillgångar i rörelse ett avsteg av betydande räckvidd från vad som nu gäller. Detta förslag kan kommittén icke biträda. Kommittén kan nöja sig med att till stöd för denna sin ståndpunkt åberopa kammarrättens motivering och bestämt avstyrkande yttrande i nämnda del.

Vid sitt ställningstagande till huvudfrågan har kommittén funnit, att en ej oväsentlig uppmjukning av de allmänna avskrivningsreglerna är möjlig be- träffande inventarier och likartade tillgångar i ungefärlig anslutning till de för normala fall avsedda avskrivningsregler, som bolagsskatteberedningen före- slagit. En sådan uppmjukning kräver enligt kommitténs förmenande, att vid avyttring av tillgång av ifrågavarande slag beskattning sker av återbe- komna förut avskrivna belopp. Kommittén anser det däremot ej nödigt att gå så långt att vid avyttring erhållna vinster även i den mån de överstiga nämnda belopp beskattas, därest man nöjer sig med en dylik uppmjukning och ej medgiver en i huvudsak fri avskrivningsrätt. Kammarrätten, som i huvudsak ställt sig på samma ståndpunkt, har framhållit, att rent principiellt viss åtskillnad borde göras med hänsyn till om konjunkturvinst anses före- ligga eller ej. Enligt kammarrättcns mening kunde man dock bortse från att konjunkturvinst rätteligen ej borde beskattas och taga de återbekomna av- skrivna beloppen till beskattning i sin helhet även om de i verkligheten om- fattade även konjunkturvinst. Däremot har kammarrätten i detta samman- hang ifrågasatt sådan ändring i gällande regel om avdrag för förlust vid för- säl jning, att dylikt avdrag skulle få ske allenast i den mån det icke med hänsyn till föreliggande omständigheter måste antagas, att minskningen i den avyttra- de tillgångens värde haft sin grund i efter anskaffningen inträffat prisfall. Att en sådan åtskillnad som den av kammarrätten ifrågasatta kan anses i viss mån följa av vedertagna allmänna beskattningsprinciper kan väl ej bestridas, men det är för kommittén uppenbart, att åtskillnaden skulle vid tillämpningen föranleda betydande svårigheter utan att den dock kunde antagas i regel bliva av synnerlig praktisk betydelse, varför den nuvarande regeln rörande försäljning synes kunna bibehållas.

Det torde kunna förväntas, att även en sådan uppmjukning, som sålunda närmast synes kunna ifrågasättas, i förening med beskattning av vid avytt- ring återbekomna avskrivna belopp, blir av betydande värde för näringslivet. För taxeringsmyndigheterna bortfaller huvudanledningen till en restriktiv

tillämpning beträffande avskrivningarna, enär, om avskrivning sker med för stort belopp, som sedermera återbekommes vid avyttring, detta då blir be- skattat. Det kan antagas, att ju större tryggheten är att dylik vinst ej skall i framtiden undgå beskattning, desto större tillmötesgående kan också av taxeringsmyndigheten visas vid bestämmande av avskrivningskvoter och dy— likt. Härvid har dock taxeringsmyndigheten att taga hänsyn jämväl där- till, att om enskild person gör större avskrivningar än som svara mot den verkliga värdeminskningen, ett sammanlagt för stort avdrag kan komma att beviljas, enär vid vederbörandes död beskattningsmöjligheten beträffande eventuellt övervärde i förhållande till det bokförda värdet bortfaller. Detta kan i och för sig vara anledning till någon återhållsamhet vid beviljande av värdeminskningsavdrag i vissa fall. Kommittén får emellertid hänvisa till sitt i det följande omförmälda förslag att såsom anskaffningskostnad för arvinge ej må räknas högre belopp än det som för arvlåtaren kvarstår oav- skrivet, en regel som väl i någon mån torde reducera benägenheten att göra större avskrivningar än som svara mot den verkliga värdeminskningen.

En förutsättning för ifrågavarande uppmjukning bör emellertid, såsom förut omnämnts, också vara att rent taxeringstekniskt tillfredsställande an- ordningar åstadkommas för vinnande av trygghet, dels att ej i tidernas längd avdraget kommer att sammanlagt avse mera än hela anskaffningskostnaden för tillgångarna, m. a. o. att ej de sammanlagda avdragen bliva större än denna, dels att eventuella försäljningsvinster komma fram för att i erforderlig mån tagas till beskattning. Kommittén har trott sig finna, att en dylik anord- ning numera bör kunna åvägabringas, vars resultat kan antagas bliva i det hela tillfredsställande. Det av kommittén i sådant avseende framlagda för— slaget innebär en anknytning till och utveckling av det sedan ett antal år allmänt praktiserade systemet med tablåer upptagande s. k. avskrivnings- planer. En viss utökning av dessa med specifikation å bl. a. försäljningar av tillgångar av ifrågavarande slag skulle bliva erforderlig, och tillika skulle i dem lämnas utdrag av de konton, å vilka avskrivningar, utrangeringar och försäljningar bokförts. Den skattskyldige skulle in. a. o. förpliktas att till sin deklaration foga utdrag ur böckerna rörande de yrkade avdragen m. m., och beskattningsmyndigheterna skulle komma i besittning av tillräckligt ma- terial för frågans bedömande, utan att nödsakas låta företaga räkenskaps- granskning, såvida ej sådan vore erforderlig för kontroll å de lämnade upp- gifternas överensstämmelse med böckerna. Då meddelande av medvetet oriktiga uppgifter skulle bliva liktydigt med falskdeklaration, torde dylik kontroll mera sällan bliva erforderlig och nödvändig stickprovsgranskning i regel behöva företagas endast i samband med sådan räkenskapsprövning, som kunde vara behövlig ur andra synpunkter. Uppställning som nu sagts kan givetvis ej ifrågakomma i alla fall, framför allt ej där den skattskyldige saknar bokföring eller har endast enkel sådan. Även i sådana fall torde emellertid vissa uppgifter erfordras i stället för eller utöver dem som nu läm- nas. Kommittén återkommer till denna fråga men har med det nu sagda velat antyda, att en säkrare väg för erhållande av tillförlitlig utredning rö-

rande skattskyldigs avskrivningar m. m. torde stå till buds än den som när- mast innebär ett litande till enbart den skattskyldiges egna räkenskaper.

Om sålunda en uppmjukning av reglerna rörande rätt till avdrag vid be- skattningen för avskrivning å inventarier och liknande tillgångar enligt kom- mitténs mening bör vara möjlig, så har det ställt sig betydligt svårare att taga ställning till spörsmålet, huruvida och i vad mån en friare avskrivningsrätt därutöver i syfte att bidraga till näringslivets konsolidering bör kunna ge- nomföras. Inom kommittén ha gjorts gällande i viss mån olika meningar rörande denna fråga. Å ena sidan har, under beaktande av sådana synpunk- ter, som framförts av kammarrätten och vissa andra hörda myndigheter, yp- pats en viss tveksamhet rörande lämpligheten att överhuvud gå längre än till den ifrågasatta uppmjukningen. Å andra sidan har ansetts, att möjlig- heten till fria avskrivningar vore av så stor vikt för näringslivet och dess motståndskraft under dåliga konjunkturer, att en fri avskrivningsrätt borde medgivas åtminstone i den utsträckning bolagsskatteberedningen föreslagit, därvid emellertid en sådan omarbetning av förslaget borde ske, att anlednin- gen till vissa mera vägande anmärkningar mot detsamma bortfölle. Vid pröv- ningen av de skäl som åberopats för den ena och andra synpunkten har kom- mittén, under konstaterande av svårigheten att helt undanröja anledningarna till dylika anmärkningar, enats om följande. En i huvudsak fri avskriv- ningsrätt medgives beträffande inventarier och liknande tillgångar i rörelse såvitt avser aktiebolag, ekonomiska föreningar m. fl. affärsdrivande juridiska personer, men för närvarande undantagas från dylik fri avskrivningsrätt exempelvis byggnader och jord, och i densamma inbegripas ej nu enskilda rörelseidkare. Endast om särskilda omständigheter därtill föranleda böra rå- kenskapernas avskrivningar frångås vid taxeringen. Begagnas fri avskriv- ningsrätt, bindes den vid räkenskaperna även därutinnan att avdrag ej medges med större belopp än som skett i dessa. För nämnda juridiska personer skola vinster å försäljning av sådana tillgångar, som den fria avskrivningsrätten avser, i sin helhet beskattas såsom inkomst av rörelse. De skäl, som samlat kommitténs medlemmar kring denna ståndpunkt, kunna sammanfattas på i huvudsak följande sätt.

En anknytning av avdragsrätten vid beskattningen till de avskrivningar, som skett iräkenskaperna, är i och för sig önskvärd av skäl, som redan förut anförts, samt med hänsyn till därmed följande förenkling av taxe- ringsförfarandet. Ett medgivande av fri avskrivningsrätt beträffande inven— tarier o. dyl. kan knappast tänkas ha synnerlig inverkan å beskattningsun- derlaget. Det är visserligen ej osannolikt, att under de första åren av den ifrågasatta nya lagstiftningens giltighetstid beskattningsunderlaget kan kom— ma att något minskas. Men en sådan minskning kommer att motsvaras av en ökning av beskattningsunderlaget i fortsättningen, och antagligen är en viss utjämning mellan de olika åren att förutse, då det kan förmodas att i regel större vinster utnyttjas för större avskrivningar. Beträffande flerta- let företag kan det antagas, att aktieägarnas behov av årlig avkastning är en omständighet, som kommer att avhålla dem från att för dåliga inkomst-

år med i allmänhet högre skattesatser utnyttja avskrivningsmöjligheterna över hövan. Att den fria avskrivningen genomgående blir bunden vid böc- kerna måste härvid särskilt beaktas. För närvarande inträffar ej sällan att i böckerna redovisad vinst i beskattningsavseende elimineras genom av- skrivningar, som ej skett i räkenskaperna. Med sannolikhet kommer utom i undantagsfall fri avskrivningsrätt beträffande inventarier att betyda mindre för företagen än den redan gällande rättigheten för dem till i huvudsak fri värdering av varulager. Det bör likväl ej förbises, att den fria avskrivnin- gen skulle tillkomma utöver friheten beträffande värdering av varulager, varigenom den sammanlagda möjligheten till fri vinstreglering skulle ökas. Det är tyvärr ej möjligt att förebringa någon utredning om den sannolika inverkan på beskattningsunderlaget av den fria avskrivningsrätten, utan det lärer vara nödvändigt att söka bilda sig ett omdöme rörande frågans be— tydelse med stöd av allmänna erfarenheter. Här må påpekas, att många varulager säkerligen redan till högst avsevärd del nedskrivits, så att numera vinster komma fram i betydande utsträckning. Osannolikt är ej att regeln om fri värdering av varulager inom kort kommer att betyda en ökning av det årliga beskattningsunderlaget i stället för en minskning av detsamma. Vidare anser kommittén det böra beaktas, att inventarier och liknande tillgångar vanligen ha en relativt sett begränsad varaktighetstid och att sålunda den för— kortning av avskrivningstiden, varom fråga kan vara i förhållande till företa- gens livslängd, ej kan bliva så synnerligen avsevärd, särskilt i betraktande där- av, att företagen helt säkert oftast ha intresse av att ej på en gång förbruka sina avskrivningsmöjligheter i fråga om jämförelsevis större inventarievärden. Kommittén har ansett sig böra särskilt framhålla detta för att såmedelst giva belysning åt sin ståndpunkt att ej i den fria avskrivningsrätten inbegripa byggnader. Dessa ha ju normalt en mycket lång varaktighet och äro ofta av den betydenhet, att en kraftig avskrivning å desamma skulle kunna betyda en ganska avsevärd nedgång av beskattningsunderlaget under längre tid. Med hänsyn till de långa tidsperioder, varom här skulle kunna vara fråga, skulle tryggheten för att eventuella vinster förr eller senare bleve beskattade min- skas. Då fri avskrivning beträffande byggnader skulle imiefatta en ny betydelsefull möjlighet till fri vinstreglering, som tillkomme utöver den fria värderingen av varulager och den fria avskrivningen å inventarier, är det tydligt, att de skäl, som kunna åberopas mot fri avskrivning å inventarier, måste med desto större styrka göra sig gällande i fråga om byggnader. Att vidare de tekniska svårigheterna att genomföra fri avskrivning beträffande byggnader äro större än beträffande inventarier, kommer att belysas i det följande. Den svårighet att i vissa fall göra åtskillnad mellan inventarier och byggnader, som tidigare förelegat, har numera väsentligenbortfallit genom den i år antagna lagstiftningen om redovisning av särskilt i byggnadsvärde ingående värde å fasta maskiner för industriellt och därmed jämförligt ända- mål.

Kommittén finner det emellertid ej tillrådligt atti de fall då fri avskriv- ningsrätt i princip medgives göra denna ovillkorlig. Beträffande varulager

skall väl enligt gällande lagstiftning i räkenskaperna skedd värdesättning i regel godkännas, men den kan frångås, därest särskilda omständigheter därtill föranleda. Detta undantagsstadgande har tolkats så, att räkenskapernas la- gervärdering kan vid taxeringen frångås, därest den visas strida mot god köp- mannased. I och för sig är en dylik tämligen vag formulering mindre önskvärd. Det torde emellertid, i brist på erfarenheter rörande de olika anled- ningar som kunna göra en korrigering av böckernas avskrivningar önsk- värd, vara utomordentligt svårt att finna en mera preciserad avfatt- ning av en bestämmelse avsedd att sättas i myndigheternas hand som ett vapen mot missbruk av den fria avskrivningsrätten. Kommittén föreslår därför, att ett inskränkande stadgande av angivna innebörd införes, och vill endast framhålla, att även om det i allmänhet är svårt att bedöma vad som är att hänföra till god köpmannased eller ej, det dock i vissa fall kan vara uppenbart, att man brutit mot sunt affärsbruk; i" dylika fall bör undantags- stadgandet kunna tillämpas. Måhända kan, sedan några års erfarenheter vunnits, anledning föreligga att söka finna en mera preciserad bestämmelse. Vad angår innebörden av det nu förordade stadgandet vill kommittén för öv- rigt tillägga, att riskerna för missbruk av fri avskrivningsrätt torde vara större beträffande företag med huvudsaklig karaktär av familjeföretag än beträf- fande företag med många delägare.

Synnerligt beaktande har kommittén ägnat frågan, huruvida ej den fria avskrivningen beträffande inventarier o. dyl. borde avse såväl fysiska som juridiska personer. Utan tvivel vore det önskvärt, att likartade regler kunde tillämpas för båda kategorierna. Det kan i och för sig synas egen- domligt att enskild skattskyldig skall kunna genom att ombilda sin affär till aktiebolag komma i åtnjutande av en annan och friare avskrivningsrätt än han har såsom enskild man. Men det är att märka, att en sådan ombild- ning försätter honom i ett helt nytt skatterättsligt läge. Han själv blir skatt- skyldig enligt den progressiva metoden för utdelningar, vare sig dessa härröra från årets vinst eller från tidigare års vinster och oavsett hur de uppkommit, men årsvinsten i dess helhet beskattas hos bolaget genom proportionell skatt. Ett medgivande av fri avskrivning för bolaget betyder sålunda en minsk- ning under visst eller vissa år av bolagets efter jämförelsevis lägre skatte- sats utgående proportionella skatt, medan motsvarande medgivande för den en- skilde rörelseidkaren skulle betyda en minskning av skatten med det må- hända höga procenttal å avskrivningens belopp, som enligt den progressiva Skiktskalan gäller för det eller de för honom förekommande högsta skikten. För enskilda personer med större inkomster skulle sålunda fri avskrivningsrätt kunna få en mycket större betydelse än för aktiebolag, med därav följande större risker för sådana åtgärder av de skattskyldiga, som ej vore väl förenliga med den fria avskrivningsrätten. Med den allmänna ståndpunkt kommittén intagit till frågan om rätt till fria avskrivningar, enligt vilken viss försiktighet med dess införande borde iakttagas, har det därför befunnits bäst förenligt att nu ej föreslå sådan för enskilda personer. Vid detta sitt stånd- punktstagande har kommittén jämväl tagit hänsyn till de skäl mot fri av-

skrivningsrätt för enskilda personer, som framkommit under tidigare ut- redningsarbete. Ett sådant skäl har varit, att, om en person nedbringar in- ventariernas värde under det verkliga värdet och sedan under sin livstid ej av- yttrar dem, han kommer att åtnjuta obehöriga förmåner i beskattningsavse- ende. Såsom ett annat skäl har anförts, att svårigheter och tvister äro att förutse, huruvida tillgångar äro att hänföra till rörelse eller ej. Likväl vill kommittén framhålla, att dessa olägenheter böra kunna bliva något minskade med kommitténs i det följande omförmälda förslag om beräkning av anskaff- ningsvärde för den som förvärvar tillgång på grund av arv eller testamente samt om framläggande av avskrivningsplaner och utredningar vid deklara- tioner i annan form än hittills varit vanligt.

Den omständigheten, att fri avskrivningsrätt bör förutsätta ett vidare in- komstbegrepp, och att sålunda endast beträffande affärsidkande juridiska personer all vinst på försäljning av inventarier o. dyl. skulle beskattas, me- dan beträffande enskilda beskattning skulle ske endast av vid avyttring återbekomna avskrivna belopp, utgör enligt kommitténs förmenande ej något avgörande motiv emot den ståndpunkt kommittén intagit. Av skäl, som framlagts särskilt av 1924 års skatteberedning, synes med hänsyn till den nyssberörda omständigheten, att det skatterättsliga läget är ett helt an- nat särskilt beträffande företag i aktiebolagets form än beträffande enskild företagare, ur teoretiska synpunkter några större betänkligheter mot upp- ställande av olika regler för inkomstberäkningen i de båda fallen ej behöva föreligga. Att för den allmänna uppfattningen åtskillnaden antagligen blir i viss mån svår att förstå, är däremot otvivelaktigt en olägenhet. Emeller- tid kan det möjligen antagas, att införandet av proportionell skatt för aktie- bolagen kommer att innebära ett så starkt markerande av olikheterna i de skatterättsliga förutsättningarna för de båda företagsformerna, att den nu ifrågavarande olikheten kommer att förefalla naturligare än man närmast kanske är benägen att antaga. Skattetekniskt kan åtskillnaden komma till synes på ett jämförelsevis tillfredsställande sätt, i det regeln om beskatt- ning av vid avyttring återbekomna avskrivningar införes bland avskrivnings— reglerna såsom en motsvarighet till bestämmelserna om utrangering, medan däremot det vidgade inkomstbegreppet för affärsidkande juridiska personer regleras i anvisningarna till de allmänna bestämmelserna om rörelseinkomst.

Kommittén har ej med det nu anförda velat göra något uttalande röran- de möjligheten att i framtiden utsträcka den fria avskrivningsrätten även till fysiska personer. De erfarenheter, som under de närmaste åren komma att göras beträffande denna rätt för juridiska personer, komma helt säkert att utgöra ett värdefullt material för bedömande av de sannolika verknin— garna av en sådan utsträckning.

Slutligen vill kommittén tillägga, att i taxeringstekniskt avseende ett till— fredsställande underlag för medgivande av fri avskrivning kan förväntas föreligga, därest den utredning, som enligt det föregå-ende bör krävas för rätt till avskrivningar å inventarier o. dyl. enligt huvudregeln, i de särskilda

fallen är tillförlitlig och riktigt ansluter sig till en nöjaktig bokföring. I vissa fall bör t. o. rn. utredningen vid fri avskrivning kunna förenklas.

Till behandling må nu i korthet upptagas jämväl frågan om avskriv- ningsrätten beträffande byggnader. Av skäl, för vilka i huvudsak redan re- dogjorts, föreslår kommittén beträffande byggnader ej fri avskrivningsrätt. Emellertid måste kommittén i fråga om dessa avstå från att föreslå även sådan uppmjukning som eljest kunde vara önskvärd. En verklig uppmjuk- ning kan, enligt vad som redan förut uttalats, ej föreslås med mindre vid avyttring återbekomna förut avskrivna belopp bliva beskattade. Det vore väl möjligt att på papperet stadga om sådan beskattning, men det skulle åtminstone för närvarande vara mycket svårt att genomföra sådana stad- ganden i praktiken. Avskrivningarna ha hittills skett och ske alltjämt mer— endels på taxeringsvärdena efter rent schablonmässiga grunder, och det är vanligen omöjligt att förebringa utredning om vare sig anskaffningskostna- der eller förut gjorda avskrivningar, varför det i regel ej kan konstateras vilka belopp som återstå i beskattningsavseende oavskrivna. Att i särskilda fall avskrivningen beräknas å anskaffningsvärdet är ju ett förhållande som ej kan inverka på utformningen av en för samtliga fall given regel. Nå- gon ändring i fråga om metoden att i regel beräkna värdeminskningsav- drag för byggnader å taxeringsvärdena anser sig kommittén ej kunna ifrå— gasätta. Vid sådant förhållande synes det ej möjligt att föreslå beskattning av vid avyttring återbekomna förut avskrivna belopp (liksom ej heller avdrag för utrangering o. dyl.), och möjligheten till uppmjukning av avskrivnings- reglerna bortfaller även. Beträffande byggnader föreslås alltså bibehållan- de av de nuvarande huvudreglerna för avskrivning, och anledning kommer följaktligen ej att föreligga till en principiellt annan tillämpning än för närvarande. Detta är beklagligt, desto mera som kontrasten mellan den större frihet som föreslås ifråga om inventarier o. dyl. beträffande såväl fysiska som juridiska personer och den nuvarande strängheten beträffan- de byggnader kommer att bliva mera i ögonen fallande. En ojämnhet mel- lan inventarier och byggnader synes ej kunna undvikas, såvida man vill ge- nomföra en reform beträffande de förra. Emellertid finner sig kommittén böra framhålla, att även vid bibehållande av nuvarande avskrivningsregler skäl ofta torde föreligga att medge större värdeminskningsavdrag beträf- fande byggnader än de hittills tillämpade, därför att utvecklingen på bygg- nadsområdet numera går i så hastig takt, att en byggnads livslängd i många fall beräknas bliva väsentligt kortare än den man förut ansett sig böra räkna med. Detta gäller såväl byggnader, avsedda att användas i rörelse, som andra byggnader. Beträffande bostadsfastigheter tager sig förhållandet ut- tryck ej minst i de bestämmelser i stadsplanelagstiftning m. m., som nöd- vändiggjorts för att nutidens krav och framtidens sannolika krav på till- fredsställande bostäder skola kunna tillgodoses. Kommittén skulle för sin del finna det lämpligt, att beskattningsnämndernas uppmärksamhet fästes härå. Dessutom synas om möjligt åtgärder för en likformig tillämpning hos beskattningsnämnderna böra vidtagas.

Gällande lagstiftning lägger ej hinder i vägen för att å sådana fasta ma- skiner m. m. i byggnader, som kunna hänföras till inventarier, tillämpa de för maskiner och andra inventarier gällande avskrivningsreglerna. Denna möjlighet har ansetts vålla taxeringsmyndigheterna svårigheter vid den prak- tiska tillämpningen; bl. a. har kontrollen över att ej avdrag medgåves dub- belt exempelvis både för reparationskostnad och för avskrivning —— visat sig besvärlig. Bolagsskatteberedningen föreslog av dylika skäl på sin tid —— närmast beträffande inkomst av annan fastighet men även beträffande in- komst av rörelse _— att vid beräkning av avskrivning å byggnad i dess värde borde inräknas värdet å fasta maskiner och andra inventarier, som ha till uppgift att göra byggnaden användbar såsom bostad eller eljest såsom uppe— hållsplats för människor eller för förvaringsändamål, och att sålunda för dylika tillgångar de avskrivningsregler, som gälla för inventarier m. m., ej skulle tillämpas. Kommittén finner sig böra upptaga detta bolagsskattebered— ningens allmänt tillstyrkta förslag med den modifikationen företrädesvis 1 for- mellt avseende, att gränslinjen mellan inventarier och byggnader drages med hänsyn till vad som vid fastighetstaxeringen hänförts till särskilt maskinvärde eller ej. Genom lagstiftningen om redovisning av särskilt maskinvärde har skapats denna möjlighet att i fråga om avskrivningarna uppdraga en klar och _ bestämd gränslinje. Vid fastighetstaxeringen skall uttryckligen fastslås vilka fasta maskiner m. ni. som ingå i särskilt maskinvärde, och uppgifter om den i sådant avseende gjorda uppdelningen komma att stå till taxeringsmyndighe- ternas förfogande. I åtskilliga av de fall, där nu avskrivning å hissar, värme- ledningspannor etc. förekommer, skulle följaktligen kostnaden för dessas er— sättande med nya motsvarande anordningar i stället bliva avdragsgill såsom reparationskostnad. Något hinder att inom ramen för de bestämmelser, som bliva gällande för byggnader, tillämpa olika avskrivningsprocent 51 olika delar av dessa med olika varaktighetstid synes ej föreligga, lika litet som dylikt hin- der förefinnes beträffande olika byggnader å samma tomt. Ett medgivande härav synes emellertid knappast möjligt utom i fall då utredning å värde- minskningstahlåer företes rörande avdragens utnyttjande. Uppenbarligen måste också tillses, att avdrag ej får ske både för reparationer och för avskriv- ning beträffade samma kostnad.

Frågan om rätt till avskrivning å byggnad i rörelse sammanhänger, så- som nyss nämnts, med motsvarande spörsmål beträffande byggnader i all- mänhet, såväl bostadsbyggnader som byggnader i jordbruk. Det förefaller sannolikt, att sistnämnda frågor måste bliva föremål för uppmärksamhet under de utredningar, som ej minst på kommunalbeskattningens område förestå under närmaste tiden. Otänkbart är ej, att dessa utredningars resul- tat kunna påverka även frågan om byggnader i rörelse. Med hänsyn sär- skilt till de olika regler, som enligt kommitténs förslag bliva tillämpliga vid avyttring av inventarier och avyttring av byggnader, torde det emellertid vara önskvärt, att redan nu de ändringar i fråga om avskrivning å byggnad i rörelse m. m. göras, för vilka nyss redogjorts.

Avskrivning beträffande olika slag av tillgångar.

Maskiner, inventarier m. m. Normala avskrivningsregler. Kommittén övergår nu till att närmare behandla de särskilda regler, som föreslås beträffande avskrivning av tillgångar av olika slag. Dessa regler gruppera sig kring anvisningarna till 29 ; kommunalskattelagen. Den inbör- des ordning mellan de olika slagen av tillgångar, som föreslogs av bolags- skatteberedningen, synes kommittén lämplig. Den första ifrågavarande an- visningspunkten synes följaktligen böra gälla maskiner och andra för sta- digvarande bruk avsedda inventarier.

Avdrag beträffande maskiner m. m. betecknas i 29 ä 1 mom. kommunal- skattelagen såsom avdrag för »värdeminskning genom slitning, utrangering eller eljest av rörelseidkaren tillhöriga maskiner och andra inventarier av längre varaktighet». I detta avdrag inkluderas jämväl det avdrag som får ske under anskaffningsåret för tillgång som är underkastad hastig förbruk- ning och förslitning. Då dylikt avdrag knappast lämpligen bör betecknas såsom värdeminskningsavdrag, synes sådan omformulering av 29 ä 1 mom. böra ske, enligt vilken det blir tydligt att paragrafens text täcker anvisnin- gens innehåll.

Den anvisningspunkt (punkt 3), som avser avdrag för avskrivning av in- ventarier m. m., synes böra inledas med ett stadgande (litt. a) som angiver principen, att kostnad för anskaffande av inventarier m. m. bör normalt av— dragas genom årliga värdeminskningsavdrag, men att, om dylik tillgång är underkastad hastig förbrukning, kostnaden får omedelbart avskrivas.

Därefter höra i de följande styckena (sammanfattade under litt. b) an— givas huvudreglerna rörande värdeminskningsavdragen. Med värdeminsk- ningsavdrag åsyftas att på olika är av en tillgångs varaktighetstid såsom om- kostnad fördela dess anskaffningsvärde. Det torde vara ägnat att bidraga till klarhet och reda, att begreppen varaktighetstid och anskaffningsvärde fast- slås och definieras. Det kunde synas ligga nära till hands att i stället för sistnämnda uttryck använda ordet »anskaffningskostnad». Men det är att märka, att en tillgång kan hava tillförts rörelsen utan att köpas (t. ex. vid förvärv på grund av arv eller testamente). För dessa fall synes »anskaff— ningsvärde» bättre uttrycka vad som åsyftas.

Bestämningen av vad som skall förstås med tillgångs »varaktighetstid» går närmast ut på att framhålla, att fråga är om den tid, då tillgången är ekono— miskt användbar. Vad detta innebär utvecklas närmare. Någon saklig änd- ring i vad som nu gäller torde ej ske genom den föreslagna nya formule- ringen.

Vad som skall förstås med tillgångs »anskaffningsvärde» är väl i allmän— het ej svårt att bestämma. Frågan blir mera komplicerad, när tillgången för— värvats genom annat fång än köp, eller när visserligen köp föreligger men ej ett köp i allmänna marknaden utan köp t. ex. mellan närstående, eller eljest i fall då köpeskillingens belopp kan antagas ha rönt inverkan av särskilda

omständigheter. Har tillgång förvärvats genom byte, lärer väl i regel värdet av det lämnade vederlaget böra bestämma värdesättningen av den nya till- gången. Har åter tillgång förvärvats genom arv eller testamente eller likartat fång, borde väl följdriktigt som allmän huvudprincip uppställas, att såsom anskaffningsvärde skall antagas tillgångens värde i allmänna marknaden (allmänna saluvärdet) vid tiden för förvärvet. Denna regel synes emellertid kunna fasthållas endast i det fall, då tillgången förvärvats utan samband med rörelsen. Har en person t. ex. genom arv förvärvat en rörelse, däri in- ventarier ingå, synes regeln böra vara, att såsom ingående värde för för- värvaren antages det värde till vilket tillgången genom avskrivningar ned— bragts i arvlåtarens hand. Redan enligt gällande rätt torde vanligen anskaff- ningsvärde för arvtagare beräknas på detta sätt. Har arvlåtaren erhål— lit större värdeminskningsavdrag än som svarat emot den faktiska värde- minskningen, synes anledning ej förefinnas att vid beskattningen låta veder- börande arvtagare såsom omkostnad få avdraga belopp, vilka redan en gång avdragits. Om å andra sidan arvlåtaren ej utnyttjar sin avdragsrätt så, att värdet å tillgången i fråga i beskattningsavseende nedbragts så mycket som svarar mot värdeminskningen, så kunde det synas analogivis följa av sist— nämnda regel, att förvärvaren borde ha rätt att såsom anskaffningsvärde få det högre värdet godkänt. Det synes dock ej självklart, att denna slutsats bör få dragas. Den nyss angivna regeln, att såsom ingående värde för arvtaga- ren ej bör godkännas högre belopp än utgående värdet för arvlåtaren, är nämligen att betrakta såsom en bestämmelse given närmast i syfte att hindra de skattskyldiga från att söka bereda sig och sina efterkommande en obe- hörig förmån. Därför synes det kommittén riktigt att anknyta till huvud- regeln om allmänna saluvärdet såsom anskaffningsvärde för arvtagaren i det fall, då det belopp som lagts till grund för arvsbeskattningen är lägre än utgångsvärdet för arvlåtaren. Den praktiska betydelsen av det i sådant syfte meddelade stadgandet torde ej vara alltför stor, och kommittén har hyst någon tvekan rörande dess behövlighet. Det har emellertid synts oför- nekligt, att regeln är uttryck för en i och för sig. riktig huvudprincip, varför densamma medtagits i förslaget.

Kammarrätten har i sitt yttrande över bolagsskatteberedningens förslag antytt vissa fall, i vilka avskrivningsrätten kan missbrukas genom anordnan- de av försäljningar av inventarier m. m. till högt pris i sådana fall, då sälja- ren kunde undgå skatt eller han bleve endast obetydligt beskattad för för- försäljningsvinsten men förvärvaren komme i åtnjutande av ett högt anskaff- ningsvärde, som sedan finge avdragas i form av värdeminskningsavdrag. Kammarrätten ansåg det lämpligt, att i anvisningarna till kommunalskatte- lagen intoges ett stadgande av innehåll, att i det fall då i rörelse använda in- ventarier överlåtits för högre belopp än den ursprungliga anskaffningskost- naden från en rörelseidkare till honom närstående person eller till ett av rö- relseidkaren ägt aktiebolag eller från ett aktiebolag till ett annat med i hu- vudsak samma intressenter, den nye ägaren i regel icke skulle få tillgodogöra sig värdeminskningsavdrag å högre belopp än den ursprungliga anskaffnings-

kostnaden. Det ligger vikt vid att sådana missförhållanden varom här är fråga undanröjas. Visserligen innebär det föreslagna ändrade inkomstbe- greppet för affärsidkande juridiska personer, att vinst på försäljning av in- ventarier beskattas hos avyttraren oavsett tiden för dennes innehav av till- gången. Detta hindrar dock ej, att även i förhållandet mellan t. ex. moder- och dotterföretag missbruk alltjämt äro tänkbara, exempelvis i det fall att försäljning till högt pris äger rum och kvittas mot förlust, som kanske med avsikt redovisats under visst är i syfte att möjliggöra kvittningen. Det torde emellertid vara i sådana fall, då fysisk person utgör den ene kontrahenten, som möjligheten till missbruk av avskrivningsrätten blir särskilt framträ- dande. Försäljningsvinst blir enligt kommitténs förslag beskattad hos fy- sisk person — utom vid realisationsvinst allenast i den mån förut avskri- vet belopp återbekommes. Det vanliga torde emellertid vara att, där miss- bruk varom här är fråga förekommer, försäljningen sker till ett mycket hög- re pris än förvärvarens anskaffningsvärde, i vilket fall avyttraren ej beskat- tas för hela försäljningsvinsten. Det är svårt att förutse, i vilka olika former missbruk här kan komma att äga rum. Det stadgande, som bör meddelas för att såvitt möjligt hindra missbruk, torde därför böra få en allmänt hållen formulering. Måhända kan mot denna invändas, att den är väl obestämd. Men häremot kan genmälas, att stadgandet är avsett att verka rent prohibi- tivt och att därför dess tillämpning i praktiken bör kunna beräknas bliva mera sällsynt. Enligt förslaget erhålles korrektivet mot missbruk på det sätt, att anskaffningsvärdet för förvärvaren jämkas nedåt med hänsyn till vad förhållandena kräva. Vanligen kommer väl dylik korrigering att ske under första året efter det under vilket transaktionen ägt rum och att sedan lända till efterrättelse även vid följande taxeringar i anslutning till företedda avskrivningstablåer. Principiellt möter emellertid intet hinder att, om miss- förhållandet upptäckes först senare, jämkning av anskaffningsvärdet sker först då. Stadgandet synes för enkelhetens skull böra avfattas med syftning på transaktioner mellan rörelseidkare. Med hänsyn till bestämmelsens ka- raktär synes detta dock ej böra hindra, att den analogivis tillämpas även i så- dana fall, där avyttraren ej är rörelseidkare.

Sedan sålunda de för värdeminskningsavdragen grundläggande begrep- pen i lagtexten närmare bestämts, meddelas där huvudregeln rörande ifrå- gavarande avdrag. Redan förut har fastslagits, att sammanlagt högst 100 procent av anskaffningsvärdet få avdragas. Nu gäller det närmast en annan fråga, nämligen på vilket belopp avskrivningskvoten skall beräknas. Det är naturligt att såsom underlag i sådant avseende utgå från det på förut angivet sätt bestämda anskaffningsvärdet, och detta bör också vara det nor- mala. Men nödvändigt är det icke. Något principiellt hinder möter ej att beräkna avskrivningskvoten på annat värde än anskaffningsvärdet. Om an- skaffningsvärdet ej kan utredas, blir det rent av nödvändigt att beräkna den årliga avskrivningskvoten å något annat värde. Ett sådant värde kan ju åstadkommas exempelvis genom värdering av tillgången, men det vanliga

16—377999.

är att, där anskaffningsvärdet ej lägges till grund för beräkningen, avskriv- ningskvoten uppskattas med utgångspunkt från bokförda värdet. Om an- skaffningsvärdet ej är bekant, saknas emellertid också grundvalen för beräk- ning av hur stort sammanlagt avdrag i längden bör få åtnjutas. Den enda någorlunda tillfredsställande garanti, som i sådant fall kan erhållas för att ej de 100 procenten skola komma att överskridas, synes vara att förbud stadgas mot avdrag med större belopp än som avdragits i räkenskaperna, ett förbud som dock ej rimligen bör gälla det fall, att den skattskyldige un- der något år ej fått åtnjuta hela det avdrag som skett i räkenskaperna, an- tingen på grund av uttryckligt beslut av beskattningsmyndigheten eller på grund av att den skattskyldige i sin deklaration begärt endast ett lägre avdrag enär han förutsatt att räkenskapernas avdrag ej skulle komma att beviljas vid beskattningen. Förutsättning för medgivande i nu antydda fall av högre avdrag i framtiden är givetvis även utan uttryckligt stadgande att den skattskyldige företer utredning om förhållandet mellan räkenskapernas och beskattningens avdrag, vilket innebär att den skattskyldige delvis lämnar sådana uppgifter, som eljest innehållas i en avskrivningstablå. Uppenbart är, att om i fall varom nu är fråga avdrag plågat tidigare medges med större belopp än enligt räkenskaperna, anteckning härom bör ske på sådant sätt, som hindrar att i längden för stora avdrag komma att medges. Antagligen kommer avdrag efter denna metod att utnyttjas av ett stort antal rörelseid- kare, som av olika skäl ej skulle se sig i stånd att förete avskrivningstablåer.

Särskild hänsyn måste tagas till de rörelseidkare, som ej ha bokföring. Hinder för dessa bör ej möta att förete avskrivningstablåer, vilka ju i verk- ligheten innefatta ett slags bokslut rörande avskrivningar o. dyl. Där ut- redning rörande anskaffningsvärdet ej av sådan rörelseidkare kan företes och detta torde vara mycket vanligt går det här ej att falla tillbaka på i räkenskaper gjorda avskrivningar. Det torde därför bliva nödvändigt att normalt nöja sig med vissa uppgifter i deklarationerna. I vissa fall böra måhända de skattskyldiga tillhållas avlämna sådana enligt formulär, som synes kunna uppställas något annorlunda än för dem som föra handels- böcker. Äro uppgifterna mindre pålitliga eller eljest mindre tillfredsställande, blir detta en anledning för taxeringsmyndigheterna att särskilt tillse att ej större avdrag medges än som med säkerhet kan antagas svara mot den' verkliga värdeminskningen.

Därest det befinnes, att den från början beräknade varaktighetstiden för en tillgång är för lång eller för kort, finnes givetvis intet hinder att när som helst utgå från ett nytt sådant antagande, vilket vanligtvis betyder en ändring av avskrivningskvoten. Denna eventualitet inkluderas redan i de huvudregler, för vilka nu redogjorts. Men särskilda omständigheter kunna förorsaka, att där anledning till ändrat antagande rörande varaktighetstiden ej anses föreligga, avdrag likväl böra tillfälligt få åtnjutas med större belopp än som följer av huvudreglerna. Vissa sådana fall sammanfattas under litt. c i ifrågavarande anvisningspunkt.

Särskilt har den eventualiteten, att skattskyldig ej kunnat under visst är

tillgodonjuta honom tillkommande värdeminskningsavdrag, varit föremål för uppmärksamhet hos näringsidkarna, i det att i vissa fall avdrag i stället medgivits under senare vinstår, medan i andra fall avdrag under sådant är förvägrats. De utslag, som meddelats av regeringsrätten i mål av hithö- rande slag, synas, såsom redan i det föregående antytts, ej giva full klarhet rörande gällande rätts ståndpunkt till detta spörsmål. Kommittén har för sin del ansett, att det bör lösas på följande sätt. Förutsättning för att ej ut- nyttjat avdrag skall kunna senare åtnjutas är, att den skattskyldige företer utredning rörande återstående anskaffningsvärde. Förutsättning är vidare att han normalt beräknar avdragen enligt avskrivningsplan. Vanligen är alltså fråga om sådana fall, där vederbörande företer värdeminskningsta- blåer enligt vedertagen uppställning. Fråga bör i första hand vara om så- dant på visst är enligt avskrivningsplan belöpande avdrag som han ej kun- nat utnyttja därför att underskott uppstått å rörelsebilagan före procent- avdraget, d. v. s. om avdrag som han »icke kunnat vid beräkning av sin nettointäkt av rörelse utnyttja». Märkas bör dock att, om underskott å för- värvskällan rörelse kunnat utnyttjas, det måste anses, att den skattskyldige kunnat i motsvarande mån utnyttja Värdeminskningsavdraget från sin rörel- seinkomst. Vid statsbeskattningen bör enligt kommitténs förmenande avdra- get för underskott anses ske före avdraget för underskott å övriga förvärvs- källor samt för erlagda utskylder. Har avdraget sålunda kunnat utnyttjas vid statsbeskattningen, bör det anses ha åtnjutits vid inkomstberäkningen i dess helhet. Att räkna med olika regler för stats- och för kommunalskatten vo- re ohållbart. Det synes ej föreligga anledning att låta den skattskyldige åtnjuta ifrågavarande ej utnyttjade värdeminskningsavdrag ett senare år vid sidan av avskrivningsplanen, utan bör detta få ske genom utsträckning av den i planen antagna varaktighetstiden. Avdraget medgives med andra ord efter. det beträffande viss tillgång enligt planen avdragsrätten i övrigt utnyttjats till slut. Det synes ej finnas skäl att låta avdraget i fråga gälla förluster som ligga alltför långt tillbaka i tiden. Kommittén föreslår att en gräns sättes så, att outnyttjat avdrag som belöpt å beskattningsår, för vilket taxering skett före år 1933, ej må vidare utnyttjas. Möjlighet att ett senare år utnyttja förut outnyttjat avdrag synes vidare böra föreligga i de fall, att skattskyldig under visst är i beskattningsavseende (vid beräkning av nettointäkten av rörelse) erhållit mindre avdrag än enligt godkänd värdeminskningsplan, även om han kunnat utnyttja det större avdraget, dock endast i det fall att han gjort motsvarande mindre avdrag även i sina räkenskaper. Sistnämnda in- skränkning har synts erforderlig för att ej normalregeln om lika årliga av- drag skall kunna helt åsidosättas. Härtill har gjorts det betydelsefulla tilläg- get, att i sistnämnda fall det resterande avdraget skall kunna ske ett senare år blott under förutsättning att motsvarande större avdrag — utöver avskriv- ningsplanen »— då gjorts i böckerna. Kommittén har genom sistnämnda in- skränkningar velat förhindra godtycke vid utnyttjandet av värdeminskningsf avdrag.

Ett annat fall, då tillfälligt avdrag utöver det som följer av huvudregeln

bör kunna medgivas, är att skattskyldig företer utredning om en mera vä- sentlig nedgång av värdet utöver den för vilken avskrivning medgivits en— ligt planen. Denna nedgång kan ha berott av omständigheter av olika slag, eventuellt även prisändring eller dyl. Icke förty synes avdraget kunna med- givas. Det har förut påpekats, att konjunkturändringar kunna inbegripas i utrangeringsavdraget; någon olägenhet av att taga hänsyn till prisnedgång under företagets varaktighetstid synes ej föreligga, om missbruk ej kan be- faras, och detta synes ej vara händelsen i det förutsatta fallet. Ät bestäm- melsen måste dock givas sådan avfattning att ej beskattningsmyndigheterna i otid för rena småsaker besväras med att pröva bevisning rörande värdet å inventarier o. dyl. Sådant avdrag, varom här är fråga, får väl vanligen ka- raktären av större engångsavdrag. Har sådant medgivits, bör detta ej för- anleda ändring i den tidigare antagna varaktighetstiden, utan bör i fortsätt- ningen så förfaras, att avdragen beräknas för den återstående varaktighets- tiden med det efter engångsavdraget återstående anskaffningsvärdet för- delat på denna tid. Detta synes ligga i sakens natur, varför särskilt sta—d- gande därom ej torde vara erforderligt. Även det avdrag, varom här är fråga, synes böra bindas vid räkenskaperna.

Vidare synes anledning till värdeminskningsavdrag utöver det, som föl- jer av normala regler, kunna medges för s. k. överpris och merkostnad, d. v. 5. pris över det normala som den skattskyldige betalar, eller kostnad över den normala som han ikläder sig för att utnyttja en tillfällig konjunk- tur eller dyl. i avsikt att kunna under denna konjunktur intjäna överpriset eller merkostnaden. Det kan ju inträffa, att redan vid beskattningsårets slut värdet av tillgången så nedgått, att den här ovan senast omförmälda av- dragsmöjligheten är tillfyllest. Detta är dock ingalunda alltid fallet. Rätt 'till avdrag för överpris och merkostnad kan för vissa företagstyper, sär- skilt rederinäringen, vara av stor betydelse. Sådan har i vissa fall med- givits även enligt gällande rätt, ehuru garanti ej hittills funnits att, om av- skrivningarna kommit att ske med större belopp än den värdeminskning som faktiskt inträtt, framtida försäljningsvinst skulle bliva beskattad ens till den del den utgjorts av återbekomna avskrivningar. Med de bestämmel- ser kommittén nu framlägger rörande beskattning i sistnämnda avseende torde några betänkligheter mo