SOU 1955:41
Arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen : Arbetarskyddsutredningens betänkande
Sammanfattning
Bilaga: Hälsovårdsnämndernas uppgifter rörande den kommunala tillsynen över arbetarskyddet
130 130 137
150 155 160
Till Herr Statsrådet och Chefen för
Kungl. Socialdepartementet
Den 2 oktober 1953 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för socialdepar— tementet att tillkalla högst nio utredningsmän för att inom departementet biträda med översyn av arbetarskyddsstyrelsens och yrkesinspektionens organisation och verksamhet. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades såsom utredningsmän landshövdingen Ragnar Casparsson, tillika ordfö- rande, ledamoten av riksdagens första kammare, numera ledamot av andra kammaren, Ernst Ahlberg, ledamoten av riksdagens andra kammare Karl A. Andersson, hyråchefen i arbetarskyddsstyrelsen Lars André, ombuds- mannen hos Svenska Industritjänstemannaförbundet Per-Eric Bergström, ombudsmannen hos Svenska Arbetsgivareföreningen, numera direktören Torsten Christenson, ombudsmannen hos Landsorganisationen i Sverige Ture Flyboo samt ledamöterna av riksdagens andra kammare Hans Gus- tafsson och Henning Gustafsson. Till sekreterare åt utredningsmännen, Vilka antagit benämningen arbetarskyddsutredningen, förordnades den 16 samma månad hyrådirektören hos arbetsmarknadsstyrelsen Waste Lin- gren.
Till de sakkunniga har för kännedom överlämnats handlingarna i vissa till socialdepartementet inkomna ärenden rörande arbetarskyddet och till- synen däröver.
Efter remiss har de sakkunniga avgivit yttrande, den 30 augusti 1954 över en av förste aktuarien Gustaf Holmstedt såsom särskild utrednings— man inom socialdepartementet framlagd promemoria angående yrkesskade- statistiken och anmälan om olycksfall samt den 15 september 1955 Över ett av samme utredningsman avgivet betänkande med förslag angående sjuk- försäkringsstatistiken och yrkesskadestatistiken.
Sedan utredningsuppdraget nu slutförts, får arbetarskyddsutredningen överlämna betänkande angående arbetarskyddsstyrelsens och yrkesinspek— tionens organisation och verksamhet.
Stockholm den 2 november 1955.
Ragnar Casparsson
Ernst Ahlberg Karl Andersson Lars André Per-Eric Bergström Torsten Christenson Ture Flyboo Hans Gustafsson Henning Gustafsson
/ Waste Lingren
Nuuarande lydelse:
48 &.
Hälsovårdsnämnd skall utse en eller flera lämpliga personer att för viss tid eller tills vidare utöva kom— munal tillsyn som avses i 47 5. Till- syningsman för allmänna hälsovår- den är pliktig att, om han därtill förordnas, tillika vara kommunal tillsynsman enligt denna lag.
Kommunal tillsynsman skall av kommunala medel åtnjuta skälig er— sättning för uppdraget.
49 %.
Brister kommunal tillsynsman i fullgörandet av sina åligganden, och kommer sådant förhållande genom anmälan av yrkesinspektör eller på annat sätt till hälsovårdsnämndens kännedom, skall nämnden vidtaga erforderliga åtgärder för att åstad- komma rättelse.
Underlåter hälsovårdsnämnd att utse kommunal tillsynsman eller att vidtaga åtgärd, som avses i första stycket, må länsstyrelsen i större el— ler mindre omfattning uppdraga till-
Förslag till ändring av 48 och 49 55 arbetarskyddslagen
Föreslagen lydelse:
48 %.
Hälsovårdsnämnd och byggnads- nämnd skola var för sig utse en eller flera lämpliga personer att för viss tid eller tills vidare utöva kommunal tillsyn som avses i 47 5. Av bygg- nadsnämnd utsedd tillsynsman skall utöva sådan tillsyn vid hus-, väg- och vattenbyggnad samt vattenav- ledningsföretag och grustag. I övrigt skall tillsynen utövas av tillsynsman, utsedd av hälsovårdsnämnd. Tillsy- ningsman för allmänna hälsovården samt hos byggnadsnämnd anställd byggnadstekniker äro pliktiga att, om de därtill förordnas, tillika vara kommunala tillsynsmän enligt den- na lag.
Kommunal tillsynsman _ —— —— för uppdraget.
49 å.
Brister kommunal tillsynsman i fullgörandet av sina åligganden, och blir sådant förhållande genom an- mälan av yrkesinspektör eller på annat sätt känt för nämnd, som ut- sett tillsynsmannen, skall nämnden vidtaga erforderliga åtgärder för att åstadkomma rättelse.
Underlåter hälsovårdsnämnd eller byggnadsnämnd att utse kommunal tillsynsman eller att vidtaga åtgärd. som avses i första stycket, må läns— styrelsen i större eller mindre om—
Nuvarande lydelse:
synens utövande åt person, som av länsstyrelsen förordnas till kommu— nal tillsynsman, ävensom i fall av behov bestämma den gottgörelse. som enligt 48 å andra stycket skall utgå till tillsynsmannen.
Föreslagen lydelse:
fattning uppdraga tillsynens utövan- de åt person, som av länsstyrelsen förordnas till kommunal tillsyns- man, ävensom i fall av behov be— stämma den gottgörelse, som enligt 48 å andra stycket skall utgå till tillsynsmannen.
Inledning
Den 1 januari 1949 blev arbetarskyddsstyrelsen centralorgan för den stat- liga tillsynen över arbetarskydds- och arbetstidslagstiftningens efterlevnad. Samtidigt förstärktes fältorganisationen för tillsynen, yrkesinspektionen, vilken ställdes under den nyinrättade arbetarskyddsstyrelsens ledning. Den 1 juli samma år trädde en ny arbetarskyddslag i kraft. Härigenom och ge- nom i anslutning därtill vidtagna åtgärder fick den statliga verksamheten för hindrande av olycksfall i arbete och andra yrkesskador den utformning som den i stort sett alltjämt har.
Till grund för dessa åtgärder låg två betänkanden av 1938 års arbetar- skyddskommitté med förslag till lag om skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete m. m. ( SOU 1946:60 ) och förslag till organisation av tillsynen å ar— betarskyddslagstiftningen m. m. ( SOU 1946:88 ). Efter remissförfarande och överarhetning inom socialdepartementet förelades riksdagen 1948 dels proposition med förslag till arbetarskyddslag m. m. (nr 298), dels propo- sition angående inrättande av en arbetarskyddsstyrelse och förstärkning av yrkesinspektionen m. m. (nr 184).
I sistnämnda proposition anförde chefen för socialdepartementet bl. a. i (s 11), att rådande förhållanden föranledde en viss återhållsamhet ifråga , om kostnadskrävande administrationsreformer, samt att han med hänsyn
härtill liksom även till andra omständigheter icke kunde förorda att kom- mitténs utbyggnadsprogram genomfördes helt och i ett sammanhang. Ut- i byggnaden torde, framhölls det, även i fortsättningen böra ske etappvis, varför de i propositionen föreslagna åtgärderna begränsades till att avse vad som för ögonblicket framstode som mest angeläget.
Den nya arbetarskyddslagstiftningen och nyordningen av den statliga till- synen över lagstiftningens efterlevnad hälsades i allmänhet med stor till- fredsställelse. Så småningom kom emellertid en viss besvikelse till uttryck inom företrädesvis till landsorganisationen anslutna arbetarorganisationer. Det framhölls, att tillsynen efter nyordningen icke motsvarade de förvänt- ningar, som vid lagens antagande ställdes på densamma. Landsorganisatio- nens arbetarskyddskommitté anordnade i maj 1952 en informationskonfe- rens, varvid frågan om yrkesinspektionens effektivisering upptogs till över- läggning. Till konferensen hade inbjudits även representanter för socialde- partementet, arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen.
Vid konferensen framfördes stark kritik ej mindre mot yrkesinspektio— nen än även mot arbetarskyddsstyrelsen. I stort sett avsåg klagomålen mot yrkesinspektionen att inspektionsbesök förekomme för sällan och att, där sådana besök påkallats av arbetstagare, dessa inträffade antingen lång tid efter det begäran därom framställts eller överhuvud icke kom till stånd. Vi— dare framhölls att de inspekterande tjänstemännen icke i erforderlig ut- sträckning tagit kontakt med skyddsombuden. Det gjordes också gällande att de inspekterande icke med erforderlig kraft påtalat olika missförhållan— den och att de vid tredska från arbetsgivares sida underlåtit att vidtaga tvångsåtgärder enligt arbetarskyddslagen. Mot arbetarskyddsstyrelsen an— märktes, att det ofta toge mycket lång tid innan ett till styrelsen inkom- met skyddsärende slutbehandlades samt att såsom angelägna betecknande anvisningar till ledning för skyddsarbetet icke hade meddelats.
Från yrkesinspektörernas sida medgavs, att inspektionsbesök icke före— kommit i den utsträckning som kunde anses påkallad. Detta berodde, sades det, på att den- inspekterande personalen icke hann med inspektioner i sådan omfattning som den själv ansåg erforderlig. Vid vissa tillfällen _ ibland un— der tre eller fyra månader om året _— måste inspektionsverksamheten in- skränkas därför att resemedlen vore otillräckliga i förhållande till behovet. Anmärkningarna mot inspektionens bristande kontakt med skyddsombuden tillbakavisades såsom i stort sett obefogade. Inspektionen hade ej underlåtit att, där detta varit påkallat, vidtaga kraftåtgärder mot tredskande arbets- givare. I många fall kunde emellertid ett åläggande icke genomdrivas, då det vore uppenbart att de av inspektionen anbefallda åtgärderna icke kunde vid- tagas på grund av gällande förbud mot nybyggnad eller annan större för- ändring av företagets lokaler. Ibland finge hänsyn tagas till att såväl arbets- tagarna som kommunerna skulle bli lidande, om inspektionen utfärdade för- bud mot arbetets bedrivande under påtalade förhållanden. I andra fall hade arbetsgivare anfört sådana skäl mot vidtagande av viss åtgärd, att inspektio- nen med hänsyn till omständigheterna icke ansett sig böra eller kunna an— befalla eller vidhålla beslut om rigorösa ingripanden.
En representant för arbetarskyddsstyrelsen bemötte kritiken mot styrel- sen bl. a. med att anföra att, även om det ibland kunde tyckas taga lång tid, innan svar på en skrivelse erhölls från styrelsen, tidsutdräkten främst bc- rodde på styrelsens stora arbetsbelastning. Dröjsmålet kunde också bero på den tid som åtginge för inhämtande av yttranden i ärendet från andra myndigheter och från organisationer. Att vissa skyddsanvisningar fått anstå berodde heller icke på bristande nit från styrelsens sida utan på andra orsa- ker, främst personalbrist.
Med anledning av mot varandra stridande uppgifter om kontakten mellan yrkesinspektionens befattningshavare och skyddsombuden m. m., som läm- nats vid konferensen och i andra sammanhang, infordrade svenska träin- dustriarbetareförbundet på initiativ av LO:s skyddskommitté genom sina
fackföreningar uppgifter från skyddsombud vid arbetsställen, där förbun- det var representerat, om deras erfarenheter angående yrkesinspektionens verksamhet. En. kort sammanfattning av svaren publicerades i tidskriften SIA nr 7 för 1953. Däri lämnade uppgifter spelade en stor roll i pressen, där diskussionen om yrkesinspektionens och arbetarskyddsstyrelsens verksam- het fortsattes.
Den 12 maj 1953 anordnade LO:s arbetsskyddskommitté en ny informa- tionskonferens angående olika frågor i samband med arbetarskyddet. I kon- ferensen deltog representanter för fackförbunden, arbetarskyddsstyrelsen, yrkesinspektionen (bl. a. samtliga yrkesinspektörer) samt arbetsgivare- och arbetsledareorganisationer ävensom representanter för de privata samman- slutningarna för arbetarskyddets främjande. Även vid denna konferens fö- rekom kritiska uttalanden från arbetstagarehåll. Från styrelsens och in- spektionens sida bemöttes även nu arbetstagarnas anmärkningar. Från bå- da håll framhölls — starkare än vid den tidigare konferensen — att man önskade och vore villig att verka för ett mera förtroendefullt samarbete än dittills mellan den statliga tillsynen över arbetarskyddet och arbetstagarnas representanter för skyddsärenden.
I anslutning till träindustriarbetareförbundets ovan nämnda undersök- ning inhämtade övriga fackförbund under 1953 på LO:s initiativ upp- gifter från anslutna fackföreningar om kontakten mellan yrkesinspektionen och skyddsombuden vid skilda arbetsplatser. Varje förbund sammanställde sedan de inkomna uppgifterna och lämnade en redogörelse därför till LO. Undantagsvis publicerades också dessa redogörelser i resp. förbunds tid— ningar (se t. ex. tidskriften Metallarbetaren nr 43/1953 5. 8 ff). Landsorga- nisationen uppmuntrade doek icke någon pressdebatt, då en sådan kunde tänkas motverka en önskvärd avspänning i förhållandet mellan de offentliga tillsynsorganen och de fackliga organisationerna.
Den 13 januari 1953 —— således före sistnämnda konferens _ framställ- des i riksdagens andra kammare två interpellationer till statsrådet och che- fen för socialdepartementet angående förhållandena inom arbetarskydds- styrelsen och yrkesinspektionen.
Interpellanten herr Gustafsson i Stockholm riktade i sin interpellation (II kam. prot. 1953 nr 1 5 9) till statsrådet följande frågor: >>l. Har herr statsrådet uppmärksammat, att förhållandena inom arbetar- skyddsstyrelsen och yrkesinspektionen icke är tillfredsställande? Om så är fallet:
2. Har herr statsrådet för avsikt att snarast vidtaga åtgärder föråstadkom— mande av rättelse?
3. Kan förslag förväntas om att den av de sakkunniga år 1950 föreslagna partsrepresentationen inom yrkesinspektionens distrikt kommer att före— läggas riksdagen?»1
1 Angående interpellantens tredje fråga hänvisas till kap. 4.
Herr Gustafsson i Skellefteå, vilken framställde den andra interpellatio— nen (anförda prot. & 10), sammanfattade denna i följande fråga: »Vill herr statsrådet lämna en— redogörelse för tillståndet inom arbetarskyddet och för de åtgärder som planeras för att rätta till rådande missförhållanden?»
Den 21 april samma år besvarade chefen för socialdepartementet i ett sammanhang båda interpellationerna. Han redogjorde därvid (II kam. prot. 1953 nr 14 5 3) bl. a. i korthet för arbetarskyddsstyrelsens och yrkesinspek- tionens organisation och uttalade i anslutning därtill, att det vore oriktigt att påstå, att inte de gångna årens praktiska tillämpning av den nya arbe- tarskyddslagen givit en del mycket goda resultat, även om verksamheten icke motsvarat de stora förväntningar, med vilka lagen hade mötts. Statsrå- det meddelade därefter, att arbetarskyddsstyrelsens chef avgivit ett yttran- de med anledning av innehållet i interpellationerna. I fortsättningen av sitt anförande refererade statsrådet de viktigaste anmärkningarna i interpella- tionerna samt arbetarskyddsstyrelsens syn på ifrågavarande spörsmål. För egen del sade statsrådet sig icke kunna gå in på någon detaljgranskning av de framförda anmärkningarna. Det vore tillräckligt att påpeka, att man från arbetarskyddsstyrelsen medgivit att vissa brister förefunnes. I flera hänseen- den. hade styrelsen enligt statsrådets mening kunnat avvisa kritiken. Man måste också betänka, att arbetarskyddsstyrelsen vore ett relativt nytt verk. Dess verksamhet måste av naturliga skäl vara ganska tungrodd, innan ver- ket hunnit finna sin egen stil och form. I fråga om de brister, som kunde ha föranletts av att personal och anslag varit otillräckliga, ville statsrådet erin- ra om att arbetarskyddsstyrelsen hörde till de verk, som tillkommit under en tid, då den största återhållsamhet med statens medel varit av nöden. Re- dan vid verkets tillkomst hade det stått klart, att den då föreslagna organi- sationen icke kunde betraktas som slutgiltig. Det vore upenbart att de rå— dande förhållanden inom arbetarskyddet påkallade en översyn av verksam- heten. Statsrådet förklarade sig också ha för avsikt att låta verkställa en översyn av med arbetarskyddsverksamheten sammanhängande frågor, lik- som även beträffande den praktiska tillämpningen av arbetarskyddslagen.
Den 2 oktober 1953 tillkallade chefen för socialdepartementet efter sam- ma dag i konselj erhållet bemyndigande nio utredningsmän att verkställa en översyn av arbetarskyddsstyrelsens och yrkesinspektionens organisation och verksamhet. För utredningsarbetet lämnades enligt ett den 5 samma må— nad i Post- och Inrikes Tidningar publicerat utdrag av statsrådsprotokollet följande direktiv:
Efter långvariga förberedelser antogs den nu gällande arbetarskyddslagen år 1948. Lagen trädde i kraft den 1 juli 1949. 1948 års riksdag beslöt också viss om- läggning och förstärkning av arbetarskyddsorganisationen. Sålunda inrättades ett för tillsynen av arbetstids- och arbetarskyddslagstiftningen gemensamt centralt verk, arbetarskyddsstyrelsen, varjämte den lokala tillsynsorganisationen i viss ut- sträckning förstärktes.
Den nya arbetarskyddslagcn har nu varit gällande i något mer än fyra år. Erfa- renheterna av denna lagstiftning torde i stort sett kunna sägas vara goda. Några mera framträdande brister i lagstiftningen synes hittills inte ha gjort sig gällande. Däremot har i olika sammanhang påtalats, att det i lagstiftningen förutsatta arbe- tarskyddet icke genomförts fullt ut och i tillräckligt snabb takt. Det har sålunda, bl. a. från fackliga organisationer gjorts gällande, att brister föreligger beträffan- de tillsynen å lagstiftningens tillämpning. I två interpellationer vid 1953 års riks- dag har kritik framförts mot tillsynsorganen. I mitt svar på dessa interpellationer uttalade jag den uppfattningen, att den framkomna kritiken i flera avseenden kun- nat avvisas men att de rådande förhållandena inom arbetarskyddet likväl påkallar en översyn av verksamheten. Denna översyn bör nu komma till stånd.
Till en början vill jag erinra om arbetarskyddsfrågornas utomordentliga bety- delse såväl för samhället som för näringslivets företag och de enskilda medborgar- na. Antalet till försäkringsinrättningarna anmälda olycksfall i arbete utgjorde år 1952 ca 288.000. Denna siffra innebär en glädjande minskning jämfört med år 1950, då maximiantalet 303.100 olycksfall anmäldes, men minskningen torde inte ge tillräckligt skäl för antagandet att en mera avsevärd förbättring kan nås utan yt- terligare allvarliga ansträngningar. Beträffande olycksfallsskadornas betydelse kan nämnas, att enbart de i pengar mätbara direkta och indirekta kostnaderna som förorsakas av dessa olycksfall har uppskattats till omkring 600 miljoner kronor per år.
En omfattande verksamhet utvecklas på arbetsskyddets område. Den statliga tillsynsorganisationen — främst arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen — har f. n. en personal om över 200 personer. Beträffande vissa arbetsplatser hand- has tillsynen av kommunala organ. Partsorganisationerna på arbetsmarknaden äg- nar var för sig samt genom den för arbetsgivareföreningen, landsorganisationen och TCO gemensamma arbetarskyddsnämnden stor uppmärksamhet åt arbetarskydds- frågorna. Lokalt har många företag nått goda resultat genom att anställa särskilda säkerhetsingenjörer osv. Av den största vikt är arbetstagarnas egen omfattande skyddsorganisation med skyddsombud och skyddskommittéer. Genom arbetarnas bildningsförbund och andra organisationer bedrives en betydande upplysnings- verksamhet i arbetarskyddsfrågor i form av föredrag, filmförevisning m. m.
De statliga tillsynsorganen intar en central plats i denna omfattande verksamhet. Möjligheterna att genom dessa organ nå en väsentlig förbättring av arbetarskyd- dets effektivitet är emellertid begränsade. Enbart hos den allmänna yrkesinspek- tionen var år 1952 registrerade ca 75.000 arbetsställen med omkring 1.280.000 ar- betstagare. Den genomsnittliga tiden mellan yrkesinspektionens besök på varje arbetsplats uppgår till mellan 2 och 3 år. Härav framgår att även en mycket be- tydande förstärkning av tillsynsorganens personal icke skulle möjliggöra tillsyn annat än med långa mellantider.
Det bör därför understrykas, att ansvaret för ett tillfredsställande arbetarskydd åvilar vederbörande arbetsgivare samt att arbetarskyddsfrågorna i stor utsträck- ning är av den arten att de enklast och bäst löses genom samarbete mellan arbets- givare och arbetstagare. Ökade insatser från arbetsgivarnas och arbetstagarnas si- da och ett ytterligare utvecklat samarbete dem emellan torde vara den väsentliga förutsättningen för en mera betydande förbättring på detta område.
Vid den nu ifrågavarande översynen, vilken bör omfatta samtliga statliga och kommunala tillsynsorgan på arbetarskyddets område, bör det nu anförda beaktas. Översynen bör sålunda inte inriktas på någon mera betydande utbyggnad av till- synsorganen utan i första hand ta sikte på att pröva avvägningen av de dispo- nibla resurserna samt åtgärder för att underlätta och förbättra samarbetet mellan
de berörda parterna. Sålunda bör bl. a. prövas om avvägningen mellan den cent- rala och den lokala organisationen bör ändras. En översyn av kompetenskraven för befattningshavarna inom såväl arbetarskyddsstyrelsen som yrkesinspektionen bör komma till stånd. Med hänsyn till knappheten på teknisk personal med högre ut- bildning kan det vara ändamålsenligt att de tekniska arbetsuppgifter, som kräver sådan utbildning, koncentreras till ett mindre antal kvalificerade befattningshava- re och att personal med annan utbildning men i övrigt väl förtrogen med arbetar- skyddsfrågorna användes i större utsträckning. Även avvägningen mellan den all- männa yrkesinspektionen och specialinspektionen bör omprövas. Härvid bör un- dersökas om det kan vara lämpligt att för särskilda områden med stor olycksfalls- risk inrätta speciella inspektörstjänster utanför den allmänna yrkesinspektionen. Vid översynen bör beaktas, att den förstärkning av kommunernas organisation som allmänt torde ha blivit följden av den nya kommunindelningen möjligen kan ge anledning till en ändrad fördelning av uppgifterna mellan de kommunala till- synsorganen _ av hälsovårdsnämnderna tillsatta kommunala tillsynsmän — samt de statliga organen.
Särskilt tillkallade sakkunniga lade år 1950 fram förslag om partsorgan inom yrkesinspektionens distrikt ( SOU 1950:30 ). Förslaget, som innebar att rådgivan- de partsrcpresentationer skulle införas, har icke lagts till grund för något beslut. Partsrepresentation finns f. n. i arbetarskyddsstyrelsen. Införandet av sådan repre- sentation även i yrkesinspektionens distrikt synes kunna öka förutsättningarua för ett nära samarbete mellan yrkesinspektionen och partsorganisationerna. Nämnda förslag bör därför vid översynen upptagas till förnyad behandling.
En punkt där ett sådant samarbete synes kunna fylla en viktig uppgift är kon— trollen av att tillsynsorganens förelägganden iakttas. Såsom framgår av vad som förut anförts rörande inspektionsfrekvensen kan man inte bygga på att den in- spekterande myndigheten som regel skall kunna genom förnyat besök inom kort tid kontrollera att anvisningarna följts. Nyligen har överenskommelse träffats mel- lan arbetarskyddsstyrelsen och arbetsmarknadens parter angående en effekti- visering av ifrågavarande kontroll, bl. a. genom ökad medverkan från skydds- ombudcns sida. Vid översynen bör undersökas om ytterligare åtgärder för för- bättring av nämnda kontroll kan vara lämpliga.
Utöver de nu nämnda särskilda punkterna bör vid översynen såväl organisation som arbetssätt och övriga med arbetarskyddet sammanhängande förhållanden upp— tagas till närmare prövning i den utsträckning anledning därtill befinnes föreligga.
Slutligen må nämnas, att det gjorts gällande att skyddsombud och andra före— trädare för arbetstagarna i skyddsfrågor i vissa fall kan råka i motsatsställning till sin arbetsgivare om denne är ointresserad av skyddsfrågorna samt riskerar att bli avskedade på grund av ett lojalt fullgörande av uppdraget. Bestämmelser till skydd för ombuden finns f. n. i 42—44 åå arbetarskyddslagen. Ehuru man synes berätti- gad anta att förenämnda fall tillhör undantagen bör behovet av ytterligare an- ställningsskydd för skyddsombuden och möjligheterna att åstadkomma sådant skydd prövas i samband med översynen.
De personer som kallats att utreda arbetskyddsstyrelsens och yrkesin- spektionens organisation och verksamhet sammanträdde första gången den 16 november 1953 och antog för sin verksamhet benämningen »Arbetar- skyddsutredn-ingen>>.
Sedan preliminär enighet uppnåtts om vissa principiella ställningstagan—
den angående organisationen av tillsynen över arbetarskyddet uppdrog ut- redningen åt ett arbetsutskott, bestående av utredningens ordförande, två av dess ledamöter och utredningens sekreterare, att söka närmare penetrera utredningsproblemen. Detta arbetsutskott har förutom rent interna samman- träden hållit konferenser med arbetarskyddsstyrelsens chef och befattnings— havare inom styrelsen, samtliga yrkesinspektörer och dessutom med sär- skilda befattningshavare inom den allmänna yrkesinspektionen, vissa spe- cialinspektörer, LO:s arbetarskyddskommitté samt representanter för vissa fackförbund rn. fl. Utskottet har vidare företagit studiebesök vid två av yr- kesinspektionens distriktsexpeditioner, vid skogs- och flottningsarbetsplat— ser samt vid en gruva. Därjämte har utredningens sekreterare följt flera be- fattningshavare hos yrkesinspektionen vid deras tjänsteresor. Arbetsutskottets redogörelser för sina iakttagelser och utskottets därpå grundade förslag har successivt redovisats vid utredningens plenarsamman- träden. Den 12—15 september har utredningen med vederbörligt tillstånd förlagt sina sammanträden till Strömstad för genomgång av ett komplett förslag till utredningens betänkande, vilket därefter ytterligare bearbetats.
Arbetarskyddsutredningen har i huvudsak sökt inrikta sitt arbete på att snarast möjligt framlägga förslag till åtgärder för att tillgodose de önske- mål angående tillsynen över arbetarskyddet, som utredningen funnit särskilt angelägna, nämligen åstadkommande av
en effektivare tillsyn över arbetarskyddet, främst genom oftare återkom- mande inspektionsbesök,
ett mera förtroendefullt och fortlöpande samarbete mellan de offentliga organen för tillsynen över arbetarskyddet och representanter för arbetsgiva- re och arbetstagare samt
en sådan organisation av det centrala tillsynsorganet att dit inkomna ärenden kan handläggas och slutföras inom rimlig tid samt vidare att sak- kunniga kan i snabbare takt utarbeta skyddsanvisningar för olika områden.
Utredningen har däremot icke haft tid eller möjlighet att närmare gå in på vissa problem, med vilka den kommit i beröring under sitt arbete. Utredning— en har sålunda icke penetrerat arbetsrutinen hos arbetarskyddsstyrelsen el- ler yrkesinspektionen. Av redogörelsen för utredningens förslag beträffande arbetarskyddsstyrelsens organisation framgår emellertid, att utredningen avser att chefen för styrelsens kanslibyrå vid sin sida skall ha en kvalificerad medhjälpare, och vidare att en särskild befattningshavare skall ha till upp- gift att samordna arbetet inom yrkesinspektionsdistrikten samt mellan dist- rikten och arbetarskyddsstyrelsen. Utredningen har förutsatt att dessa två befattningshavare i sitt arbete skall undersöka bl. a. vilka svagheter, som kan vidlåda den nuvarande arbetsrutinen hos styrelsen och inspektionen, samt att de _ eventuellt i samarbete med statens organisationsnämnd _
skall kunna framlägga förslag till en effektivisering av den kontorsmässiga delen av tillsynsorganens verksamhet.
Närmast med tanke på angelägenheten att få betänkandet snabbt tryckt och avlämnat, så att proposition till riksdagen efter sedvanligt remissförfa— rande kan avlåtas under år 1956, har utredningen sökt att ge detta betän- kande en koncentrerad utformning. De delar av tillsynsorganens verksam- het, beträffande vilka utredningen icke funnit anledning att framlägga för- slag, har därför berörts endast i korthet. Vidare har utförligare redogörel- ser för tidigare förhållanden inom arbetarskyddets område utelämnats.
I utredningens direktiv anföres att det gjorts gällande, att skyddsombud och andra företrädare för arbetstagarna i vissa fall kan råka i motsatsför— hållande till sin arbetsgivare och riskera att bli avskedade på grund av ett lojalt fullgörande av uppdraget. I samband med översynen borde därför prövas behovet av ytterligare anställningsskydd för skyddsombuden och möjligheterna att åstadkomma sådant skydd.
Arbetarskyddsutredniiigen har i denna fråga tagit kontakt med represen- tanter för Landsorganisationen och Arbetarskyddsnämnden. Från båda des- sa håll har därvid förklarats, att man icke kände till något fall, där arbe- tare som utsetts till skyddsombud avskedats eller förorättats på grund av sitt fullgörande av detta uppdrag. Då dessa organisationer, bl. a. på grund av nedan nämnda kollektivavtalsbestämmelse, kan förutsättas ha fått kän- nedom om avskedande eller annat allvarligt trakasseri gentemot skyddsom- bud vid företag, där arbetarna är fackligt organiserade, och uppgifter om trakasserier mot skyddsombud vid andra företag icke heller framkommit, har utredningen icke ansett sig ha anledning att föranstalta om ytterligare undersökningar. Till detta ståndpunktstagande har vidare bidragit, att ut- över arbetarskyddslagens bestämmelser till skydd för ombuden (42—44 åå) avtal träffats mellan Svenska Arbetsgivareföreningen och Landsorga- nisationen i Sverige (den 27 februari 1951) om allmänna regler för den lokala arbetarskyddsverksamhetens organisation. I avtalets 5 5 stadgas om förfarande i det fall att skyddsombud inom område, som regleras av avta- let, anser sig av någon hindrad att fullgöra sina åligganden som skyddsom- bud. Bestämmelserna har kollektivavtals karaktär.
Enligt uppgift av Arbetarskyddsnämnden har hittills aldrig förekommit något ärende, som avses i avtalets nyss nämnda stadgande.
Utredningen har med hänsyn till här refererade omständigheter icke fun- nit sig böra föreslå åtgärder för beredande av ytterligare anställningsskydd åt skyddsombuden.
FÖRSTA KAPITLET
Arbetarskyddslagstiftningen och arbetarskyddets
nuvarande organisation i huvuddrag
Huvudförfattningen på arbetarskyddets område är arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (SFS nr 1) med däri genom lagar den 17 mars 1950 (SFS nr 70) och den 18 mars 1955 (SFS nr 100) vidtagna ändringar.
Arbetarskyddslagen är indelad i tio kapitel. Det första kapitlet innehåller bestämmelser om lagens tillämpningsområ- de. Med vissa inskränkningar äger lagen tillämpning å varje rörelse, vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares räkning, ävenså å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt särskilt arbets— företag, vari arbetstagare användes på sådant sätt. Därutöver skall lagen i viss begränsad omfattning äga tillämpning beträffande arbete, som utföres av två eller flera personer för gemensam räkning eller av vissa personal- grupper som icke är att anse såsom arbetstagare i lagens mening. Från la- gens tillämpning göres vissa undantag beträffande arbete i jordbruk, och dessutom har undantagits arbete, som arbetstagare utför i sitt hem, visst arbete av familjemedlem samt skeppstjänst. Kungl. Maj:t kan under vissa förhållanden föreskriva om lagens tillämpning på arbete, som eljest ej är underkastat lagen.
Lagen omfattar sålunda så gott som hela näringslivet och dessutom en stor del av den verksamhet som bedrives av stat eller kommun, dock icke den statliga och kommunala förvaltningstjänsten.
Andra kapitlet innehåller allmänna föreskrifter om åtgärder till förebyg- gande av ohälsa och olycksfall. Grundläggande är regeln om skyldighet för arbetsgivare att iakttaga allt som skäligen kan erfordras för att förebygga att hos honom sysselsatt arbetstagare drabbas av ohälsa till följd av arbete eller olycksfall samt om skyldighet för arbetstagare att använda förefintliga skyddsanordningar, att noga följa i lagen eller med stöd av densamma med- delade föreskrifter samt att i övrigt iakttaga tillbörlig försiktighet och i vad på honom ankommer medverka till förekommande av ohälsa och olycksfall.
I tredje kapitlet lämnas bestämmelser om arbetstiden och dess förlägg— ning. Särskilda bestämmelser st-adgar i fjärde kapitlet om minderårigas an— vändande i arbete och i femte kapitlet om kvinnors användande i arbete. Sjätte kapitlet innehåller en huvudregel om skyldighet för arbetsgivare och hos denne sysselsatta arbetstagare att under arbetsgivarens ledning bedriva ett på lämpligt sätt ordnat skyddsarbete för att åstadkomma sunda och
säkra arbetsförhållanden. I anslutning därtill meddelas bestämmelser om skyddsombud och skyddskommittéer samt bestämmelser, att skyddsombud ej må hindras att fullgöra sina uppgifter. Arbetstagare får ej avskedas eller tilldelas sämre anställningsvillkor på grund av att han utsetts till skydds— ombud eller eljest med anledning av sin verksamhet som skyddsombud.
l sjunde kapitlet ålägges tillverkare eller försäljare av maskiner, redskap eller annan teknisk anordning ävensom den, vilken upplåter sådana an- ordningar till beg-agnande, att tillse att anordningen, då den avlämnas för att tagas i bruk inom riket eller här utställs till försäljning eller i reklam— syfte, är försedd med nödiga skyddsanordningar och även i övrigt erbjuder betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall. Tillverkare eller försäljare skall också tillhandahålla för anordningens användning och skötsel erfor- derliga föreskrifter. I samma kapitel lämnas även vissa skyddsföreskrifter för den, vilken som självständig företagare utför installation av anordning av nyss nämnda slag, samt för ägare och nyttjanderättshavare till mark, på vilken grustag eller liknande arbetsställe är beläget och där annan mot ersättning får hämta grus eller annat dylikt.
Åttonde kapitlet innehåller allmänna bestämmelser om tillsyn å lagens efterlevnad och i nionde kapitlet stadgas om ansvar. Tionde kapitlet slut- ligen innehåller vissa särskilda bestämmelser, bl. a. att närmare föreskrif- ter angående tillämpning av lagen meddelas av Konungen, vilken därvid må utsätta straff för förseelser mot sådan föreskrift. Till ledning vid till- lämpningen av lagen äger arbetarskyddsstyrelsen meddela råd och anvis— ningar.
Arbetarskyddslagen innehåller endast de grundläggande föreskrifterna om arbetarskydd. Deta-ljbestämimelser i anslutning till arbetarskyddslagen återfinns främst i arbetarskyddskungörelsen (kungörelsen den 6 maj 1949, nr 208, med föreskrifter angående tillämpningen av arbetarskyddslagen) samt i ett antal specialförfattningar. Därjämte innehåller en del författ- ningar med annat huvudinnehåll, exempelvis gruvlagen, byggnadsstadgan och förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik, vissa bestämmel- ser om arbetarskydd. Med den egentliga arbetarskyddslagstiftningen sam— manhänger även lagstiftningen om arbetstidens begränsning.
Central tillsynsmyndighet för arbetarskydds- och arbetstidsfrågor (med undantag för frågor angående arbetarskydd ombord på fartyg) är arbetar- skyddsstyrelsen.
Enligt sin instruktion har styrelsen bl. a. att verka för främjande av arbetarskyddet och vidtaga de åtgärder, s(m finns påkallade i skyddstekniskt, yrkeshygieniskt, yrkesmedicinskt och 50— cialt hänseende för att utveckla och förbättra detta skydd;
att handlägga ärenden, som rör arbetstid, raster samt vila från arbete; att meddela erforderliga föreskrifter, råd och anvisningar rörande arbe— tarskydds- och arbetstidslagstiftningens tillämpning;
att leda och övervaka de styrelsen underställda tillsynsorganens verksam- het och tillhandagå dem med råd och anvisningar för tillsynens utövande och tjänstens fullgörande i övrigt;
att följa arbetsförhållandena inom hemindustriellt arbete och genom råd och anvisningar främja arbetarskyddet på detta arbetsområde;
att tillhandagå med råd och upplysningar i arbetarskyddsangelägenheter samt bedriva erforderlig upplysnings- och undervisningsverksamhet på ar— betarskyddets område.
Styrelsen skall med uppmärksamhet följa utvecklingen inom sitt verk- samhetsområde, såväl inom landet som ock såvitt möjligt i utlandet samt verkställa de utredningar och efter omständigheterna vidtaga eller hos Kungl. Maj :t föreslå de åtgärder, som styrelsen finner påkallade.
På styrelsen ankommer att samarbeta med byggnadsstyrelsen, medicinal- styrelsen och statens institut för folkhälsan samt i förekommande fall även med andra myndigheter. Styrelsen bör ock samarbeta med enskilda organi— sationer på de områden, som berörs av dess verksamhet.
Chef för arbetarskyddsstyrelsen och ordförande i styrelsen är en gene- raldirektör. Inom styrelsen finns tre byråer, vilka var och en förestås av en byråchef, nämligen tekniska byrån, arbetstidsbyrån och kanslibyrån, samt tre fristående avdelningar, var och en under ledning av en byrådirektör, nämligen skogsavdelningen, trafikavdelningen och sociala avdelningen. Till styrelsen är även knuten en överläkare och en biträdande läkare.
De tre byråcheferna är ledamöter i styrelsen. Dessutom ingår chef för fri- stående avdelning eller överläkaren såsom adjungerad ledamot av styrelsen vid handläggning av ärende, som tillhör avdelningen, respektive ärende som hänskjutits till överläkaren. I styrelsens handläggning av vissa ärenden (i huvudsak arbetstidsärenden samt ärenden av principiell betydelse eller stör- re vikt) deltager därjämte av Kungl. Maj:t för viss tid förordnade leda- möter (partsrepresentan-ter).
Under arbetarskyddsstyrelsens överinseende utövas den direkta tillsynen rörande efterlevnaden av arbetarskyddslagen och med stöd därav medde- lade föreskrifter av yrkesinspektionen. Inspektionens personal utgöres av befattningshavare vid den allmänna yrkesinspektionen, de under ledning av den allmänna yrkesinspektionen ställda kommunala tillsynsmännen samt specialinspektörer.
Den allmänna yrkesinspektionen är uppdelad på elva inspektionsdistrikt, vilka vart och ett står under ledning av en yrkesinspektör. Befattningsha— varna i övrigt består av förste distriktsingenjörer, distriktsingenjörer, so- cialinspektörer, yrkesunderinspektörer samt kansli- och kontorsbiträden jämte viss läkarpersonal.
Den allmänna yrkesinspektionens tillsynsverksamhet utövas i första hand genom besök på arbetsplatser (på inspektionens eget initiativ eller på be— gäran av företagsledare eller anställda). Därjämte bedriver inspektio-
nen en omfattande konsultativ verksamhet. Vidare verkställer inspektionen granskning ur arbetarskyddssynpunkt av förslag till ny—, om— eller tillbygg- nad av arbetslokaler och personalrum m. m., ävensom viss kontroll över i arbetarskyddsförfattnin-g föreskriven besiktning och provning av tryck- kärl, lyft— och transportanordningar samt vissa andra anordningar.
Hälsovårdsnämnd skall utse en eller flera lämpliga personer att utöva kommunal tillsyn å efterlevnaden av arbetarskyddsförfattningar och med stöd därav meddelade föreskrifter. Sådan tillsynsman skall av kommunala medel åtnjuta skälig ersättning för uppdraget. Arbetsuppgifterna för den kommunala tillsynen har fastställts genom instruktionen för yrkesinspek- tionen och i anslutning därtill av arbetarskyddsstyrelsen utfärdade före- skrifter.
Specialinspektörer är bergmästarna, skogsyrkesinspektörerna, chefen för arbetarskyddsstyrelsens trafikavdelning, chefen för luftfartsinspektionen, sprängämnesinspektören, tillsyningsmännen över elektriska starkströmsan- läggningar och chefen för kommerskollegii sjöfartssociala avdelning. Grän— sen mellan den allmänna yrkesinspektionens och specialinspektörernas ar— betsfält är i huvudsak reglerad genom särskilda Kungl. Maj:ts kungörelser.
Arbetarskyddsstyrelsen utger årligen av trycket en berättelse över styrel- sens och yrkesinspektionens verksamhet under nästföregående år.
AN DRA KAPITLET
Den allmänna yrkesinspektionen
A. Redogörelse för nuvarande organisation och verksamhet
Distriktsindelningen
Riket är med avseende å den allmänna yrkesinspektionen för närvarande indelat i elva inspektionsdistrikt (se kartan 5. 21), nämligen
I distriktet, omfattande Stockholms stad och Gotlands län, II >> >> Stockholms, Uppsala och Västmanlands län, III >> >> Södermanlands och Östergötlands län, IV >> >> Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län, V » >> Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län, VI » >> Hallands samt Göteborgs och Bohus län, VII >> >> Skaraborgs län samt den i Västergötland lig-
gande delen av Älvsborgs län, VIII >> >> Älvsborgs län, med undantag av den till sjunde
distriktet hörande delen därav, samt Värm- lands och Örebro län,
IX » >> Kopparbergs och Gävleborgs län, X >> >> Västernorrlands och Jämtlands län, XI >> >> Västerbottens och Norrbottens län.
Yrkesinspektionens stationeringsorter är för närvarande, för
I distriktet Stockholm VII distriktet Borås II >> Stockholm VIII >> Karlstad III >> Linköping IX >> Gävle IV >> Jönköping X >> Härnösand V >> Malmö XI >> Umeå VI » Göteborg
Personal
Chef för inspektionsdistrikt är en yrkesinspektör. Dessutom skall det i varje distrikt finnas en eller flera förste distriktsingenjörer och en social- inspektör ävensom distriktsingenjörer och yrkesunderinspektörer till det antal arbetarskyddsstyrelsen bestämmer. Den förste distriktsingenjör som är placerad i lönegrad Ca 29 är yrkesinspektörens ställföreträdare. Inom distriktet finnes dessutom viss kontors-personal.
Allmänna yrkesinspektionens nuvarande distriktsindelning
distriktsgräns
................................. länsgräns
Xl idistg.
3 .. .. Harnosand
vm distfr.
,_ arlstad
önköping __ :..-'IV disvtr.
5.
Vid yrkesinspektionen har arvodesanställts tre läkare, vilka skall biträda vid tillsynsverksamhet och verkställa erforderliga medicinsk-yrkeshygie- niska utredningar samt följa yrkessjukdomars uppkomst och utveckling. De har en tjänstgöringstid på tjänsterummet av sex timmar i veckan. Den- na anordning är tills vidare av försökskaraktär och bedrives i samarbete med arbetarskyddsstyrelsens läkare. Två av dessa läkare är placerade i Stockholm och en i Göteborg.
Nu gällande personalförteckning för yrkesinspektionen är fastställd ge— nom ett kungligt brev den 15 april 1955. Det bör nämnas att i denna per— sonalförteckning upptages även personal vid en gren av specialinspektionen, nämligen skogsyrkesinspektionen i norra distriktet. Personalförteckningen har följande innehåll.
Tjänstemän å ordinarie stat:
Lönegrad 11 yrkesinspektörer ................................................................................ Ca 33 1 skogsyrkesinspektör ........................................................................ Ca 31 i 11 förste distriktsingenjörer ................................................................ Ca 29 % 11 förste distriktsingenjörer ................................................................ Ca 27 * 7 distriktsingenjörer ............................................................................ Ca 25 i 3 socialinspektörer ................................................................................ Ca 25 t 22 yrkesunderinspektörer .................................................................... Ca 23 & 10 yrkesunderinspektörer .................................................................... Ca 21 1 skogsunderinspektör ........................................................................ Ca 20 12 kanslibiträden .................................................................................... Ca 11 I 18 kontorsbiträden ................................................................................ Ca 8 1 I Extra ordinarie tjänstemän i högre lönegrad än Ce 25: Lönegrad 5 förste distriktsingenjörer ................................................................ Ce 29 6 förste distriktsingenjörer ................................................................ Ce 27
' Genom kungligt brev den 22 maj 1953 har medgivits, att hos yrkes- l inspektionen tills vidare fr. o. m. budgetåret 1953/54 må finnas inrättade , följande befattningar i lönegrad Ce 25, nämligen 9 distriktsingenjörs— och 8 i socialinspektörsbefattn'ingar samt en befattning såsom assistent. Vidare har [ föreskrivits, att i den mån ledigheter uppkomma å ifrågavarande distrikts- ; ingenjörstjänster antalet dylika tjänster skall nedbringas till 6. ' Arbetarskyddsstyrelsen fördelar yrkesinspektionens befattningshavare till tjänstgöring inom olika distrikt och bestämmer deras stationeringsort samt äger förordna om förflyttning av befattningshavare från ett distrikt till ett annat.
Antalet befattningshavare vid yrkesinspektionen och deras fördelning på olika distrikt belyses av den på s. 25 intagna översikten.
För närvarande gäller följande avlöningsstat för yrkesinspektionen: 1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis .................... 1.481.000 2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj :t 23.400 3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal ............................ 583.400 4. Rörligt tillägg, förslagsvis ............................................................ 319.200
Summa kronor 2.407.000
Till omkostnader för yrkesinspektionen för budgetåret 1955/56 har an- visats ett förslagsanslag av 593.000 kronor enligt följande omkostnadsstat: ]. Sjukvård m. m., förslagsvis ............................................................ 8.000 2. Reseersättningar, förslagsvis .' ....................................................... 495.000 3. Expenser, förslagsvis .................................................................... 90.000
Summa kronor 593.000
Befattningshavarnas åligganden
Instruktionen för yrkesinspektionen behandlar tillsynsorganens åliggan- den i två avdelningar, den första (9—20 55) avseende allmänna åligganden och den andra (21—26 55) avseende särskilda åligganden för vissa befatt- ningshavare. Av de allmänna åliggandena må här endast nämnas den för allt arbete som ankommer på yrkesinspektionen vägledande regeln i 15 5, att vid tillsynens utövande hänsyn skall tas till vad som i varje särskilt fall kan anses skäligt med hänsyn till förevarande omständigheter samt be- aktas huru i det särskilda fallet ändamålet med arbetarskyddet må vinnas utan att arbetsgivaren onödigt betungas.
Yrkesinspektör är i egenskap av chef för sitt distrikt ansvarig för att den allmänna tillsynstjänsten inom distriktet fullgöres på tillbörligt sätt. Han skall själv utöva tillsyn och skall därjämte ordna, leda och övervaka hos honom anställda befattningshavares tillsynsverksamhet och övriga tjänste- åligganden. Han har vidare att sörja för erforderlig samordning mellan so- cialinspektörens verksamhet och tillsynsverksamheten i övrigt. Det åligger honom därjämte att ha inseende över de kommunala tillsynsmännens verk- samhet samt att bistå andra tillsynsorgan med råd och upplysningar i tjäns- ten. Han äger företaga ändring i åtgärd, som vidtagits av honom underställd befattningshavare eller av kommunal tillsynsman.
Förste distriktsingenjörer, distriktsingenjörer och yrkesunderinspektörer har att efter uppdrag av yrkesinspektören på eget ansvar utöva tillsyn samt att biträda yrkesinspektören vid förrättande av tillsyn. De skall i övrigt biträda yrkesinspektören vid fullgörande av de tjänstegöromål som förekommer på distriktets expedition.
För inspektionsbesök och de inspekterande befattningshavarnas åliggan- den i övrigt redogöres närmare på sid. 31 ff.
Medan de tekniskt skolade befattningshavarna vid yrkesinspektionen i första hand har att se till skyddstekniska och arbetshygieniska anordningar,
Tjänstemännen vid allmänna yrkesinspektionen den 1 september 1955.
Antalet tjänster vid nedanstående distrikt enligt fastställd personalstat Tjänst Lönegrad
II 'I” IV V VI VII VIII IX X Xl temän
Yrkesinspektör .. .. Ca 33 1 11 1:e distriktsingenj r Ca 29 1 11 » » . .. Ce 29 — 5 Ca-Ce 27 Ca-Ce 25 * - 25 Cf 21-Cg Socialinspektör Ca-Ce 25 11 Yrkesunderinspektör ....... Ca 23 Ca-Cc 21 39 Cf 19-Cg 21 Kanslibiträde . . . Ca 11 11 11 Kontorsbiträde . . . Cf 4-Ca 8 ' 27 28 150 142
Vid upprättandet av denna förteckning har innehavare av vikariatslöneförordnande betraktats som ordinarie innehavare av den tjänst förordnandet avser. Anmärkningar beträffande de faktiska förhållandena vid distrikten den 1 september 1955 (med distriktsingenjör förstås här gruppen Ca 27-Cf 21).
1: Tre distriktsingenjörer och fem yrkesunderinspektörer tjänstgör f. n. på distriktet. Dessutom är där placerade två distriktsingenjörer och en yrkesunderinspektör, som är inkallade till arbetarskyddsstyrelsen på lång tid, och en tjänstledig yrkesunderinspektör. En kontorsbiträdestjänst är vakant.
II: En distriktsingenjörstjänst är vakant. En yrkesunderinspektör är tjänstledig.
III: Två distriktsingenjörstjänster är vakanta (en tillträdes 1/.11 1955). Tre kontorsbiträden finns.
IV: Två distriktsingenjörstjänster är vakanta.
V: En distriktsingenjörstjiinst är vakant. En yrkesunderinspektör är sjukledig sedan augusti 1953 och har begärt sjukpension.
VI: En yrkesunderinspcktörstjänst är vakant. VIII: En distriktsingenjörs- och en yrkesunderinspektörstjänst är vakanta. IX: Två distriktsingenjörstjänster är vakanta. X: En yrkcsunderinspektörstjänst är vakant.
XI: F. n. finns tre kontorsbiträden, beroende på extra arbete i samband med inflyttning i nya lokaler. Genom den s.k. 3 %-besparingen har fr.o.m. budgetåret 1950/51 inbesparats avlöningar motsvarande tre distriktsingenjörer (25 löne- graden) och tre yrkesunderinspektörer (21 lönegraden). Dessa har här angivits såsom vakanta.
1:e distriktsingenjör och distriktsingenjör
har socialinspektörerna att ägna sin tillsyn huvudsakligen åt andra förhål- landen, som sammanhänger med arbetstagarnas sysselsättande hos arbets- givaren. I 23 å instruktionen för yrkesinspektionen säges härom, att i so- cialinspektörens åliggande särskilt ingår
att ägna uppmärksamhet åt frågor rörande kvinnliga och minderåriga arbetstagares arbetsförhållanden,
att verka för att på eller i närheten av arbetsställe nödiga sociala anord- ningar vidtagas,
att uppmärksamma frågor, som rör trivsel och trevnad å arbetsplatsen samt arbetsmiljöförhållanden, ävensom frågor rörande arbetstagarnas och särskilt de minderårigas bostadsförhållanden, i de fall arbetsgivaren tillhan- dahåller bostad,
att genom råd och anvisningar främja arbetarskyddet inom hemindustri— ellt arbete,
att tillhandagå med upplysningar och råd i frågor rörande kost, bostad, hemvård, hälso- och sjukvård samt fritidssysselsättningar, ävensom
att verka för utvecklande av personalkonsulents- och liknande verksam- het ävensom utbildnings- och studieverksamhet i hygieniska och sociala frågor.
Enligt arbetarskyddsstyrelsens tjänstgöringsföreskrifter för yrkesinspek- tionens befattningshavare skall vid uppdelning av tillsynen över arbetsställe— na inom ett inspektionsdistrikt mellan de inspekterande befattningshavarna (jfr s. 28 f) socialinspektören tilldelas arbetsställen, där behovet av skydds- teknisk och yrkeshygienisk tillsyn är relativt begränsat och där arbetstagar- ua i särskilt stor utsträckning är kvinnor (exempelvis vissa syfabriker, ho- tell, restauranger, kontor). Det ankommer på yrkesinspektören att bedöma, vilka arbetsställen inom distriktet som i enlighet härmed bör tilldelas so- cialinspektören såsom inspektionsobjekt, och att insända förslag därom till arbetarskyddsstyrelsen för godkännande. I regel har varje socialinspektör 200—300 arbetsställen under egen tillsyn. I övrigt har socialinspektören att efter uppdrag av yrkesinspektören biträda vid den allmänna tillsynstjänsten. Detta innebär bl. a. att socialinspektören kan få i uppdrag att besöka vissa arbetsställen, vilka inspekteras av andra befattningshavare hos yrkesinspek- tionen, för att ägna sin uppmärksamhet åt sådana förhållanden som social- inspektörerna anses särskilt kompetenta att granska. Socialinspektören skall vidare biträda vid sådana på distriktsexpeditionen förekommande tjänste- göromål, som har samband med socialinspektörens verksamhet. Det ankom— mer på socialinspektören att ställa sig till efterrättelse vad yrkesinspektören föreskriver beträffande samordning av tillsynsverksamhet.
I samband med sin tillsynsverksamhet har socialinspektörerna, på order av chefen för arbetarskyddsstyrelsens sociala avdelning, medverkat vid fle— ra riksomfattande specialundersökningar angående arbetarskyddet och där- med sammanhängande förhållanden inom yrkesområden och vid arbets-
platser, där kvinnlig arbetskraft anlitas i större utsträckning. Med dessa un- dersökningar har i första hand åsyftats att få underlag för utarbetande av allmänna skyddsanvisningar. Sådana anvisningar har bl. a. utfärdats för sjukvårds- och restaurangarbete. För närvarande pågår, delvis på grundval av undersökningar, som utförts av socialinspektörerna, utarbetande av an- visningar om planering och inredning av ekonomilokaler i restauranger.
Med hänsyn till att socialinspektörernas arbete avsevärt skiljer sig från det arbete, som ankommer på övriga inspekterande befattningshavare, och | att dess omfattning icke närmare fixerats genom instruktionen eller tjänst- göringsföreskrifterna återges här såsom belysande för socialinspektörer- nas egen syn på sitt arbete en gruppering av arbetsuppgifterna som utfor- mats vid en konferens hos arbetarskyddsstyrelsen i november 1954:
Socialinspektörernas arbete avser i stort sett inspektioner på socialinspektören tilldelade arbetsställen; inspektioner på andra arbetsställen;
allmänsociala uppgifter: aktuella personalvårdsfrågor, som har betydelse l för arbetarskyddet, såsom introduktion och instruktion av personal; ut- bildning och fortbildning av arbetstagare (inkl. arbetsledarutbildning); * omflyttning och omskolning av personal, t. ex. partiellt arbetsföra; raster » och kostförhållanden; hälso- och sjukvård på arbetsplatsen; arbetsställ- ningar; deltidsarbete för kvinnor; sociala anordningar för arbetstagare, t. ex. bostäder, flick— och pojkhem, ungkarlshem, pensionärshem, förlägg- 1 ningar, anordningar för barntillsyn, fritidsanordningar; anställandet av 3 personalarbetare; frågor i övrigt, som angår kvinnliga och minderåriga [ arbetstagares arbetsförhållanden, samt råd och anvisningar, som främjar 1 arbetarskyddet inom hemindustriellt arbete;
utredningar, anbefallda av arbetarskyddsstyrelsen, samt av andra anled- ningar utförda undersökningar;
av yrkesinspektören tilldelade speciella expeditionsuppgifter: dispenser rö- rande 23 och 24 åå arbetarskyddslagen och därav föranledda utredningar; kontroll av inkomna rapporter över läkarbesiktning; kvinnofrågor och biträdande vid granskning av ritningsförslag; övriga uppgifter: sammanträden med kommunala myndigheter och social- arbetare i frågor rörande barndaghem, ungdomsbostäder, arbetarpensio— nering m. m.; samarbete med organisationernas representanter i frågor gällande olika yrkesgrupper (spec. samarbete med kvinnokommittéer); samarbete med personalarhetare och deras föreningar; föreningsarbete, bl. a. ungdomsarbete och kursverksamhet, samt föredragsverksamhet.
Med stöd av instruktionen har arbetarskyddsstyrelsen den 14 juni 1951 utfärdat tjänstgöringsföreskrifter för yrkesinspektionens befattningshavare. Efter vissa allmänna förhållningsregler (punkt 1—7) lämnas däri under
punkt 8 föreskrifter till ledning för yrkesinspektörens fördelning av tillsyns- verksamheten på de inspekterande befattningshavarna. Dessa regler inne- håller i huvudsak följande.
Varje inspekterande befattningshavare skall tilldelas vissa arbetsställen, över vilka befattningshavaren själv skall utöva tillsyn. Fördelningen bör härvid ske på sådant sätt, att en effektiv tillsyn erhålles med minsta möjliga kostnad för statsverket. Sålunda bör beaktas, att samma resesträckor befars av minsta möjliga antal befattningshavare; att tillsynsområdena, med un— dantag för stationsorten, utgöres av sammanhängande geografiska områden; att varje inspektionsresa såvitt möjligt koncentreras till visst område osv. Vid tillsynens fördelning på de olika befattningshavarna skall tillika iaktta— gas, att med hänsyn till arbetets natur från skyddssynpunkt tillsynen över varje arbetsställe kommer att utövas av befattningshavare med erforderlig sakkunskap och erfarenhet. För denna fördelning skall gälla i huvudsak följande riktlinjer: Samtliga registrerade arbetsställen skall fördelas på de inspekterande befattningshavare, som tjänstgör på distriktet. För varje arbetsställe bestämmes, huruvida arbetsstället skall inspekteras av yrkes— inspektör, förste distriktsingenjör, socialins—pektör, distriktsingenjör eller yrkesunderinspektör. Erhåller distriktet ytterligare inspekterande befatt— ningshavare, exempelvis en distriktsingenjör, skall åt honom avdelas lämp- ligt antal av de arbetsställen, som tidigare tilldelats distriktsingenjörsgrup- pen. Erfordras härvid jämkning av fördelningen av arbetsställen, göres detta uppåt eller nedåt i grupperna.
Tillsynen över arbetsställen belägna utanför stationsorten skall i regel för- delas efter geografiska områden. Härvid bör iakttagas, att kommunindel- ningen följs, i den mån så är möjligt. Exempelvis bör samme yrkesunderin— spektör tilldelas samtliga de arbetsställen inom en kommun som skall till— höra yrkesunderinspektörsgruppen. Om de flesta registrerade arbetsställe- na inom en kommun tillhör yrkesunderinspektörsgruppen och endast några få arbetsställen faller inom distriktsingenjörsgruppcn, bör övervägas möj- ligheten att uppdraga åt yrkesunderinspektör att omhänderha tillsynen även över dessa senare arbetsställen. Liknande överflyttning bör, om så finnes lämpligt, ske från distriktsingenjör till förste distriktsingenjör.
Tillsynen över arbetsställen belägna inom städer _ utom stationsorten _ köpingar eller andra större samhällen bör lämpligen utövas av den eller de befattningshavare, som har tillsynen över arbetsställena inom omkringlig— gande område. Tillsynen över arbetsställen inom stationsorten skall i regel fördelas mellan samtliga inspekterande befattningshavare.
Vid fördelningen av arbetsställena skall erforderlig hänsyn tagas till om vederbörande befattningshavare även har tillsyn över viss grupp arbets- ställen, t. ex. över stuveri, byggnadsverksamhet e. d.
Fördelningen av tillsynen på sätt ovan angivits utgör icke hinder för yr— kesinspektör att, i den mån så finnes påkallat, besöka arbetsställe som till-
delats underordnad befattningshavare. Yrkesinspektör må, om särskild an— ledning därtill föreligger, uppdraga åt underordnad befattningshavare att besöka visst arbetsställe, även om detta tilldelats annan befattningshavare.
Efter viss tid, t. ex. vart femte är, bör växling av arbetsställen ske mel- lan distriktsingenjörerna liksom mellan yrkesunderinspektörerna.
Arbetsställena uppdelas mellan de inspekterande befattningshavarna med hänsyn till å ena sidan behovet av teknisk sakkunskap för inspektion av olika arbetsställen och å andra sidan befattningshavar- nas kvalifikationer. Yrkesinspektören skall själv i regel i detta hän- seende öva tillsyn över de största arbetsställena. Förste distriktsingenjörer och distriktsingenjörer, dvs. de befattningshavare som i regel avlagt examen vid teknisk högskola, skall tilldelas sådana större eller medelstora arbets- ställen, som med hänsyn till arbetets natur och arbetsförhållandena eller ur skyddssynpunkt bör tillses av befattningshavare med högre teknisk utbild- ning. Socialinspektörerna tilldelas vissa arbetsställen enligt särskilda regler, vilka refererats på sid 26. Yrkesunderinspektörerna tilldelas övriga arbets- ställen. De tilldelas därvid i första hand stuveriföretag samt arbetsstäl- len inom byggaadsverksamhet och jordbruk. Yrkesinspektör kan emel- lertid där särskilda förhållanden så påkallar tilldela andra befattningshava- re tillsynen över arbete, vilket enligt huvudregeln skulle inspekteras lav yr- kesunderinspektörer, exempelvis lastning och lossning av fartyg eller bygg- nadsarbete, som förekommer vid arbetsställe, vilket i övrigt skall inspekte- ras av annan än yrkesunderinspektör. I regel har varje yrkesunderinspek- tör en viss del av distriktet som sitt tillsynsområde, men yrkesinspektör må med arbetarskyddsstyrelsens medgivande uppdraga tillsynen över stuveri— företag eller hyggnadsverksamhet inom hela distriktet eller viss större del därav åt viss yrkesunderinspektör eller annan därför lämplig befattnings- havare. Yrkesinspektören bör söka fördela tillsynsverksamheten så att varje underordnad befattningshavare får minst 75—100 rese- och förrättningsda- gar under året.
Vid yrkesinspektionens distriktsexpeditioner finns vidare biträdesperso- nal, bestående av kansli-, kontors- och skrivbiträden. På denna personal an- kommer förutom vanligt kontorsarbete ett omfattande registreringsarhete.
Vid varje distriktsexpedition skall föras register över de bestående arbets— ställen inom distriktet, vilka är underkastade tillsyn av den allmänna yr- kesinspektionen. Det åligger kommunala tillsynsmän att till expeditionen anmäla tillkomsten av nya sådana arbetsställen. Inspektionens befattnings- havare har också att göra sådan anmälan, om de vid inspektionsresor eller eljest får kännedom om sådana arbetsställen, vilka ej intagits i registret. Arbetsställen av tillfällig natur, exempelvis byggnadsarbeten av olika slag, införes ej 'i registret men noteras i stor utsträckning på kort vid sidan av registret. Registren föres på skandexkort och i regel kommunvis. På distrikt- expeditionerna upprättas med ledning av dessa register över arbetsställen
och i enlighet med yrkesinspektörernas fördelning av tillsynen mellan de inspekterande befattningshavarna s. k. fickregister över de arbetsställen, som står under olika befattningshavares tillsyn. Dessa fickregister bör med- föras på inspektionsresorna, och den inspekterande skall för varje besökt arbetsställe i registret anteckna när inspektion ägt rum m. m. Anteckningar om vid inspektion gjorda iakttagelser och lämnade anvisningar skall av den inspekterande införas på s. k. primäruppgifter, varur vissa uppgifter senare överföres till huvudregistret. De olika befattningshavarnas inspektionsbe- sök på arbetsställen markeras också — med nålar eller på annat sätt — på kartor hos distriktsexpeditionen. Det blir härigenom möjligt för yrkesin- spektören att planlägga och följa de inspekterande befattningshavarnas verksamhet.
Biträdespersonalen skall vidare ombesörja notering i whuvudregistret av uppgifter om skyddskommittéer och skyddsombud, inspektionsbesök och vissa iakttagelser och åtgärder i samband därmed samt införande i särskilda register av uppgifter om svetslicenser och olika förhållanden i samband med kontrollen över tryckkärl, hissar och andra lyftanordningar m. m. Vidare får b-iträdespersonalen i regel ombesörja den kopiering av ritningar som måste ske i samband med inspektionsverksamheten. — Endast en mindre del av bi- trädespersonalen tjänstgör som stenografer; i övrigt skriver de inspekte— rande befattningshavarna koncept till sina skrivelser och inspektionsan- teckningar eller dikterar dem för omedelbar utskrift på skrivmaskin.
Kompetensfordringar
Instruktionen för yrkesinspektionen innehåller vidare bestämmelser om kompetensfordringar för erhållande av vissa befattningar hos den allmänna yrkesinspektionen.
Till yrkesinspektörs- eller förste distriktsingenjörsbefattning må icke, där ej särskilda omständigheter till annat föranleder, ifrågakomma annan än den som avlagt examen vid teknisk högskola eller förvärvat däremot sva- rande utbildning samt styrker sig äga beprövad erfarenhet inom sådan verk- samhet, som kan anses ägnad att utgöra lämplig förberedelse för befattning— en ifråga. I sak samma fordringar på examen vid teknisk högskola eller där- emot svarande uthildning jämte praktik och samma möjlighet till undantag från dessa fordringar har stipulerats beträffande distriktsingenjör. Undan— tagsmöjligheten >>där ej särskilda omständigheter till annat föranleder» har emellertid därvidlag kompletterats med en bestämmelse att, utan hinder av vad som sålunda föreskrivits om viss utbildning, distriktsingenjörsbefatt- ning må kunna besättas med yrkesunderinspektör, som visat sig äga stor duglighet och i övrigt har förutsättningar att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sådan tjänst.
Socialinspektör skall ha genomgått fullständig kurs vid socialinstitut el— ler förvärvat däremot svarande utbildning och skall vidare äga praktisk er— farenhet inom sådan verksamhet, som kan anses ägnad att utgöra lämplig förberedelse för befattningen. Sökande utan sådan utbildning kan emeller- tid antagas till socialinspektör, om den sökande befinnes genom erfarenhet av skyddsarbete eller annan praktisk verksamhet vara skickad att fullgöra en socialinspektörs arbetsuppgifter.
För yrkesunderinspektör slutligen gäller att sökanden skall ha avlagt examen vid högre tekniskt läroverk eller förvärvat däremot svarande ut- bildning samt äga praktisk erfarenhet inom verksamhet, som kan anses ut- göra lämplig förberedelse för yrkesundcrinspektörs arbete. Även ifråga om denna kategori av befattningshavare finnes möjlighet till avsteg från kravet på viss utbildning. Det stadgas nämligen att till yrkesunderinspektör må kunna antagas sökande som, utan att fylla nämnda krav på utbildning, ge— nom förvärvad erfarenhet från industriellt eller annat arbete befinnes vara skickad att fullgöra de uppgifter, som åvilar en yrkesunderinspektör.
Förfarandet vid inspektionsbesök på arbetsställe
Tjänstgöringsföreskrifterna innehåller under punkt 15—22 bestämmel- ser om huru yrkesinspektionens befattningshavare skall förfara vid in- spektionsbesök.
Enligt arbetarskyddslagen skall på arbetsställe, där regelbundet sysselsätts minst 5 arbetstagare, bland arbetstagarna utses ett eller flera skyddsombud med uppgift att företräda arbetstagarna i frågor rörande sundhet och så- kerhet i arbetet. Undantagsvis kan särskilda förhållanden motivera att skyddsombud icke utses vid sådant arbetsställe. Å andra sidan bör skydds- ombud, där så finnes påkallat, utses även på arbetsställe med mindre än 5 arbetstagare. Vid arbetsställe, där regelbundet sysselsätts minst 50 arbetsta- gare, skall vidare finnas en av företrädare för arbetsgivare och av skydds- ombud sammansatt skyddskommitté. Sådan kommitté kan också tillsättas på arbetsställe med mindre antal arbetstagare. Uppgift om namn på skydds- ombud och dennes arbetsområde skall lämnas inspektionen av de arbetsta— gare eller den organisation, som förrättat valet av skyddsombud. Uppgift skall vidare genom arbetsgivarens försorg ha anslag-its på arbetsstället. Motsvarande gäller om skyddskommitté, där sådan finnes.
Vid inspektion skall inspektionsförrättaren träda i förbindelse med skyddsombud, som är anträffbart på arbetsstället. Inspektionsbesök bör om möjligt företagas på tid, då inspektionsförrättaren får se arbetsförhållan- dena sådana de vanligen är. Huruvida vederbörande arbetsledning och skyddsombud skall lämnas förhandsbesked om besöket, avgöres med hän- syn till förhållanden i det särskilda fallet.
Förrättningens ändamål angives i punkt 18 i nyss nämnda föreskrifter så-
lunda, att det åligger inspektionsförrättare att förvissa sig om huruvida förhållandena på arbetsstället vid inspektionstillfället motsvarar gällande bestämmelser om arbetarskydd och arbetstid.
I 50 & arbetarskyddslagen stadgas, att den som har att utöva tillsyn å ef- terlevnaden av lagen och med stöd av densamma meddelade föreskrifter skall, när helst han så påfordrar, äga tillträde till arbetsställe, som är un- derkastat hans tillsyn, och att han där äger företaga undersökning, vartill hans tjänsteåligganden kan ge anledning.
Arbetsgivare och dennes ställföreträdare på arbetsställe är enligt samma paragraf pliktig att på anfordran lämna tillsynsorgan de upplysningar som erfordras för tillsynens utövande. Med tillsynsorgan jämställes härvidlag läkare, som har att verkställa besiktning eller undersökning enligt arbetar- skyddslagen eller med stöd av densamma meddelad föreskrift.
Med det i föregående stycke nämnda åläggandet korresponderar stadgan- den i 51 ä arbetarskyddslagen om tystnadsplikt för befattningshavare hos tillsynsorgan samt läkare, som ovan nämnts, med avseende å yrkeshemlig- het, arbetsförfarande eller affärsförhållande, som kommit till tillsynsor- ganets respektive läkarens kännedom i samband med tillsynsverksamheten.
Finner inspektionsförrättare, att på ett arbetsställe ej vidtagits sådana åtgärder till förekommande av ohälsa eller olycksfall i arbetet som med hänsyn till gällande bestämmelser skäligen bör påfordras, skall han med- dela råd eller anvisning för vinnande av rättelse. Där så befinnes påkallat bör viss skälig tid utsättas, inom vilken rättelse skall vara vidtagen. In— spektionsförrättaren skall likaledes meddela arbetsgivaren anvisning till åvägabringande av rättelse, om han finner att arbetsgivare åsidosätter nå- got av vad som stadgas i 17—21 åå arbetarskyddslagen (särskilda bestäm— melser om arbetstiden och dess förläggning) och 26 & första stycket samma lag (huvudregeln om minderårigas användande till arbete). Vid inspektion skall vidare uppmärksammas, om eventuellt tidigare meddelade råd och anvisningar iakttagits av arbetsgivaren.
Som regel skall inspektionsförrättare vid sitt besök på ett arbetsställe no- tera vissa uppgifter om arbetsstället och där sysselsatta arbetstagare enligt särskilt formulär på s. k. primäruppgift. Kortfattad anteckning skall också göras om de anvisningar inspektionsförrättaren funnit anledning lämna och om övriga iakttagelser av särskilt intresse för tjänsten.
Enligt 69 % arbetarskyddskungörelsen skall på arbetsställe, vid vilket i regel minst fem arbetstagare stadigvarande sysselsätts, finnas en inspek- tionsbok, vari tillsynsorgan har att införa de råd och anvisningar, som till- synsorganet vid inspektion på arbetsställe finner skäl att skriftligen med- dela. Arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektören äger medge befrielse från skyldigheten att hålla inspektionsbok. Å andra sidan äger yrkesinspek- tör påfordra, att inspektionsbok skall finnas även vid mindre arbetsställe
Inspektionsförrättare skall i inspektionsboken införa de råd och anvis—
! 7 l l
ningar, han vid inspektionstillfället finner skäl att skriftligen meddela, då så kan ske. I annat fall skall antecknas i boken, att vidare meddelande kommer att lämnas snarast möjligt i särskild skrivelse. Även om anledning till meddelande eller anteckning, som nyss nämnts, icke finnes, skall i bo- ken göras anteckning om inspektionsförrättningen med utsättande av då— gen därför jämte inspektionsförrättarens namn och tjänstetitel. I regel sker anteckningarna i inspektionsboken vid besöket på arbetsplatsen, men, om detta skulle taga för lång tid, må inspektionsförrättaren taga med sig boken från arbetsplatsen och återställa densamma så snart han fått tillfälle att införa anteckningarna däri.
Efter hemkomsten skall under inspektionsresan gjorda anteckningar kompletteras och besöken registreras. I många fall skall också anvisningar, som för tids vinnande eller av annan anledning icke lämnats vid besöket på en arbetsplats, utarbetas och tillställas företagsledningen samt i avskrift delgivas skyddsombud. Ibland kan inspektionsförrättaren därvid hänvisa till någon av de allmänna skyddsanvisningar, som utfärdats av arbetar— skyddsstyrelsen, eller till lämpliga redogörelser för skyddsanordningar etc. i tillgänglig arbetarskyddslitteratur, men i åtskilliga fall måste han revi— dera av företaget framlagt förslag eller själv utarbeta förslag och skis- ser till lämpliga skyddsanordningar. Genom infordrande av uppgifter från företagen eller genom förfrågningar samt genom förnyade besök på arbetsställen utövas kontroll över att vid eller i samband med inspektions- besök lämnade anvisningar, föreläggande och förhud vunnit efterföljd.
Inspektionsfrekvens m. m.
Enligt arbetarskyddsstyrelsens årsberättelser redovisas för åren 1951— 1954 följande antal rese- och förrättningsdagar för den allmänna yrkesin- spektionens resande befattningshavare samt följande antal besök vid ar- betsställen: Di— Antal rese- och förrättningsdagar Antal besök på arbetsställen strikt 1951 1952 1953 1954 1951 1952 1953 1954
I 2 345 2 070 ' 1 666 1 342 5 957 5 272 4 368 3 070 11 961 857 _ '1 024 1 040 3 724 3 471 4 223 4 224 111 994 975 _; 968 926 4 620 4 996 4 742 4 916 IV 818 850 868 1 045 3 683 3 698 3 768 4 040
V 1 525 1 435 1 417 1 437 6 934 6 509 5 933 5 560 VI 1 301 1 340 1 325 1 248 4 425 4 072 3 716 3 207 VII 1 089 1 157 1128 1 066 2 877 3 057 4 010 3 234 VIII 672 723 752 863 2 361 2 798 2 801 3 288 IX 1 105 1 066 1 111 1 002 3 611 3 462 3 530 3 373 X 615 713 707 747 2 711 2 829 2 587 2 660 Xl 734 660 707 738 2 504 2 153 2 378 2 253
12 159 11 454 42 317 42 506 39 825
De största differenserna mellan siffrorna för de olika åren föreligger i fråga om distrikt I beträffande såväl antalen rese- och förrättningsdagar som antalen besök på arbetsställen. Antalet förrättningsdagar på statione- ringsorten i detta distrikt, som omfattar Stockholms stad och Gotlands län, har minskat från 2.250 år 1951 till 2.010 år 1952 samt till 1.595 år 1953; antalet rese- och förrättningsdagar utom stationeringsorten var respektive 95, 60 och 71. Även antalet besök på arbetsställen har undergått en icke obetydlig minskning.
Genom att dividera antalet registrerade arbetsställen med antalet besökta sådana arbetsställen under ett år erhåller man ett tal som angiver inspek— tionsfrekvensen för året ifråga. (Är detta tal 2, innebär det att arbetsstäl— lena besöks i genomsnitt vart annat år; är det 3, kommer besöken i genom- snitt vart tredje år etc.) Det bör observeras att detta tal icke ger någon fullständig bild av inspektionsverksamhetens omfattning: dels besöks många arbetsställen två eller flera gånger under ett och samma år och dels räknas i detta sammanhang icke det stora antalet besök vid icke registrerade ar- betsställen. (Under 1954 besöktes sammanlagt 6.715 icke registrerade ar- betsställen.) I följande tabell redovisas inspektionsfrekvensen för registre— rade arbetsställen inom yrkesinspektionens distrikt under 1954.
Antal registrerade arbets- ställen 1954
som in- spekte- inspek— totalt rats tions under frekvens 1954
Distrikt
[ 1 717 4,96 11 7 067 2,87 111 3 449 2,88 IV 3 342 2,06 V 4 805 2,16 VI 1 960 4,02 vn 2 115 2,16 var 2 899 2,14 IX 2 395 1,94 X 1 933 2,51 XI 1 740 3,18 Hela riket 29 452
För hela riket var den genomsnittliga besöksfrekvensen 2,35 år 1951, 2,28 år 1952, 2,37 är 1953, och 2,55 är 1954. Hela anta—let under dessa år besökta arbetsställen framgår av följande tabell.
Antal regi—
Antalet besökta arbetsställen
År strerade registrerade rc iåliiffrade arbets— arbets— g h summa stallen Ställen ar" ets- stallen
75 025 29 452 6 715 77 103 32 878 6 734 39 612 1952 74 939 32 882 6 193 39 075 1953 74 759 31 608 6 828 38 436
36 167
Inspektionsfrekvensen har givetvis samband med tillgången på inspek- terande personal. I följande tabell har ur berättelsen för år 1953 uppgifterna om antalet registrerade arbetsställen och antalet arbetstagare vid dessa ar- betsställen sammanställts med uppgifter om antalet inspekterande befatt— ningshavare inom de olika distrikten. I sistnämnda antal har inräknats so- cialinspektörerna. Under 1953 fanns en socialinspektör i varje distrikt utom i XI distriktet, som saknade socialinspektör. Vidare bör observeras att upp-
, gifterna om antalen inspekterande befattningshavare avser läget vid 1953 1 års utgång. Då vissa av dessa befattningshavare under året varit inkallade
till tjänstgöring hos arbetarskyddsstyrelsen, några under större delen av året, utan att respektive distrikt tillförts ny arbetskraft, ger denna tabell och nästföljande i vissa fall för låga medeltal för arbetsbelastning och in-
spektionsbesök. . ;. Medeltal per inspekterade * Registrerade arbetsstallen Ant-11 in- befattningshavare . spekteran- Distrikt Samm”- Medeltal ar— de befatt-
Hela antalet lagda . antal antal
arbets— antalet betstagare nings- arbets- arbets- .. * per arbets- havare .. , stallen arbets- ställen stallen tagare tagare
[ 6 794 190 501 28,0 13 522,6 14 654 U 8 868 132 056 14,9 11 806,2 12 005 III 8 404 131765 15,7 9 933,8 14 641 ? IV 6 783 100 969 14,9 7 969,0 14 424 , V 10 522 172 897 16,4 12 876,7 14 408 VI 7 842 163 732 20,9 10 784,2 16 373 VII 4 469 89 774 20,1 9 496,5 9 975 VIII 6 082 94 235 15,5 8 760,23 11 779 i IX 4 753 92 294 19,5 8 594,1 11 537 [ X 4 750 66 622 14,0 6 791,7 11 104 XI 5 492 58 106 10,6 5 1098,0 11 621 Riket 74 759 1 292 951 17,3 98 762,51 13 193
I följande tabell har den del av verksamheten som utgjorts av besök på arbetsställen ställts i relation till antalet inspekterande befattningshavare inom de olika distrikten. '
Distrikt
Besök vid arbetsställen, registrerade och andra, under år 1953
' Hela antalet
inspektions- besök
Antalet ar-
betstagare vid arbets- ställena
Medeltal arbetstagare pr besökt arbetsställe
Antal in—
spekteran- de befatt— nings- havare
Medeltal per inspekte— rande befattningshavare
antal besök vid arbets- ställen
antal arbets— tagare
7 635 8 968 10 115 7 826 9 788 4 578 7,923 5 544 8 065 6 959 4 807
7 683
99 246 98 647 91 033 54 779 117 455 45 783 71 369 44 370 64 517 41 752 24 010
752 961
l 4 368 11 4 223 111 4 742 IV 3 763 V 5 933 VI 3 716 VII 4 010 VIII 2 801 IX 3 530 X 2 587 XI 2 378
Riket 42 056
26,0 26,0 20,2 15,1 20,7 13,3 20,8 16,2 19,8 19,8 11,6 19,6
336,0 384,0 527,0 538,3 494,4 371,6 4i75,6 350,1 441,11 431,2 47 5,6 4291
98
I genomsnitt hade varje inspekterande befattningshavare under 1953 119 förrättn'ings- och resedagar. Reseersättn'ingarna uppgick till ca 385.000 kr.; om man fördelar dessa ersättningar på sammanlagda antalet dagar för för— rättning utom stationeringsorten och resedagar under året, blir medelkost- naden per dag och inspekterande befattningshavare (385.000: 7.601=) 50:65 kr.
Föreläggande och förbud m. m.
Om en arbetsgivare ej vidtager de anordningar för arbetstagares skydd mot ohälsa eller olycksfall som yrkesinspektionen i samband med inspek— tionsbesök eller eljest finner anledning att föreskriva, står vissa medel att framtvinga dessa åtgärder till yrkesinspektionens förfogande. De viktigaste av dessa tvångsmedel är föreläggande och förbud enligt 53 och 58 åå ar- betarskyddslagen.
, Huvudstadgandet återfinns i 53 5 första stycket. Yrkesinspektör äger, där så prövats nödigt, skriftligen förelägga arbetsgivare att inom utsatt skälig tid vidtaga viss åtgärd för att avhjälpa vid ett arbetsställe rådande missför- hållande. Yrkesinspektör äger också skriftligen förbjuda arbetsgivare att efter utsatt skälig tid bedriva visst arbete eller använda viss arbetslokal, maskin, redskap eller annat hjälpmedel, visst ämne eller material eller viss arbetsmetod utan att iakttaga visst vid förbudets meddelande angivet vill- kor. Innan föreläggande eller förbud meddelas, skall arbetsgivaren beredas tillfälle att avgiva yttrande. Om arbetsgivare bryter mot föreläggande eller förbud enligt denna paragraf, kan straff utdömas enligt lagens 63 å. — Medför missförhållande vid ett arbetsställe synnerlig fara för arbetsta- gares liv eller hälsa, kan yrkesinspektör enligt 53 å andra stycket utan att
inhämta yttrande från arbetsgivaren meddela förbud av ovan angiven art att omedelbart träda i kraft och gälla intill dess annorlunda förordnas. För att säkerställa att sådant förbud upprätthålles må yrkesinspektör genom polismyndighets försorg på arbetsgivarens bekostnad låta vidtaga därför erforderliga åtgärder.
Om föreläggande eller förbud enligt 53 5 första eller andra stycket avser åtgärd beträffande lokal, som arbetsgivaren fått till sig upplåten, har yr- kesinspektör i samma paragrafs tredje stycke givits befogenhet att med- dela förbud mot upplåtelse av lokalen till arbetsplats eller lokal för visst arbete eller ändamål, intill dess med lokalen vidtagits viss i beslutet an- given åtgärd.
Yrkesinspektör äger vidare, enligt 58 & arbetarskyddslagen, om ägare eller nyttjanderättshavare till mark, på vilken grustag eller liknande ar- betsställe är beläget, underlåter att tillse att arbetsstället hålls i ett ur ar- betarskyddssynpunkt godtagbart skick, förelägga ägaren eller nyttjande- rättshavaren att vidtaga viss skyddsåtgärd eller förbjuda honom att utan iakttagande av visst angivet villkor låta annan mot ersättning hämta grus eller liknande i grustaget eller på arbetsstället. Därvid skall gälla motsva— rande regler som de i 53 & angivna.
Befogenhet att vidtaga i 53 och 58 55 arbetarskyddslagen angivna åtgär— der tillkommer icke annan befattningshavare hos den allmänna yrkesin- spektionen än yrkesinspektör. (Däremot äger arbetarskyddsstyrelsen sådan befogenhet) .
Används minderårig till arbete utan att han genomgått föreskriven läkar- besiktning, äger yrkesinspektör, om han finner omständigheterna så föran- leda, enligt 55 & arbetarskyddslagen skriftligen förbjuda arbetsgivaren att efter utsatt skälig tid använda den minderårige i arbete, med mindre denne dessförinnan undersökts av läkare och intyg rörande undersökningen in- förts i den arbetsbok, som skall finnas för den minderårige. Åsidosättande av sådant förbud kan medföra straffansvar enligt 63 5.
Genom stadgande i 59 & arbetarskyddslagen har arbetsgivare ålagts att på anmodan av arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör föranstalta om undersökning av ämne eller material, som använts eller framställts i arbets- givarens verksamhet, för utrönande, huruvida ämnet eller materialet inne- bär fara för arbetstagares hälsa eller olycksfallsrisk i övrigt. Motsvarande skyldighet att föranstalta om undersökning av sådan art gäller för den som tillverkar, försäljer eller upplåter maskin, redskap eller annan teknisk an— ordning, som nämnes i 45 % första stycket. Vid underlåtenhet att åtlyda an- modan att föranstalta om sådan undersökning äger arbetarskyddsstyrelsen (men däremot icke yrkesinspektör) förelägga den försumlige att vid vite av högst 1.000 kronor inom utsatt skälig tid vidtaga åtgärden.
Över föreläggande eller förbud, som meddelats av yrkesinspektör, må klagan föras hos arbetarskyddsstyrelsen inom viss tid från det klaganden
erhöll del av detsamma. Underrättelse härom skall lämnas vid meddelande av åläggandet eller förbudet.
Samma rätt att meddela åläggande och förbud som enligt 53 % givits yr- kesinspektör tillkommer även arbetarskyddsstyrelsen. Styrelsen har där- jämte vissa befogenheter i liknande sammanhang vilka icke tillerkänts yr- kesinspektör. Styrelsen äger sålunda förbjuda tillverkare, försäljare eller upplåtare att avlämna och utställa anordning, som i 45 % avses, om anord- ningen icke är försedd med nödigt skydd m. 111. Om synnerliga skäl förelig- ger kan styrelsen, utan att inhämta yttrande av tillverkaren respektive för- säljaren eller upplåtaren förordna att förbudet skall träda i kraft omedel- bart. Äsidosätter installatör sina skyldigheter enligt 45 å andra stycket, äger styrelsen om så finnes påkallat föreskriva villkor att iakttagas av honom vid utförande av installationsarbete eller förbjuda honom att vidare utföra visst slag av sådant arbete.
I detta sammanhang må nämnas att förseelser mot en del bestämmelser i arbetarskyddslagen är direkt förbundna med straffansvar, sålunda oavsett om erinran, åläggande, förbud eller särskild föreskrift lämnats av tillsyns- organ. Detta gäller exempelvis användande av minderårig eller kvinna till arbete i strid mot bestämmelse i 23—34 55, 35 5 andra stycket eller 36 5 samt [försummelse av arbetsgivare att fullgöra viss anmälningsskyldighet. I allmänhet faller dessa förseelser under allmänt åtal. Detsamma gäller ifrå- ga om vissa bestämmelser i arbetarskyddskungörelsen och andra skydds- författningar, exempelvis allmänna arbetstidslagen och bageriarbetstidsla- gen samt kungörelsen om förbud att använda minderåriga till vissa farliga arbeten.
Åsidosättande av lagens bestämmelser om raster, arbetspauser, nattvila och veckovila är däremot icke direkt straffbelagt och kan ej heller göras till föremål för föreläggande eller förbud enligt 53 5. Arbetarskyddsstyrelsen har enligt 54 5 rättighet att i sådana fall, efter det arbetsgivaren beretts till— fälle att yttra sig i ärendet, meddela honom nödiga föreskrifter till tryggan- de av att den åsidosatta bestämmelsen iakttages. Överträdelse av sådan fö— reskrift kan medföra straff enligt 63 &.
Yrkesinspektionen skall givetvis genom inspektion och på annat sätt över— vaka efterlevnaden av de med straffansvar direkt förbundna bestämmelser— na i arbetarskyddsförfattningarna. Yrkesinspektör bör vidare underrätta arbetarskyddsstyrelsen, om han får kännedom om förhållande, som synes honom påkalla begagnande av styrelsens nyss nämnda befogenhet att med— dela vissa föreskrifter.
Till belysande av den omfattning, vari tvångsåtgärder vidtagits av yrkes- inspektionen, åtalsanmälningar och åtal skett samt straffansvar utdömts, återgives här nedan dels uppgifter därom, med fördelning efter tillämpade lagrum, ur arbetarskyddsstyrelsens årsberättelse för år 1954, dels ock mot där angivna totalsummor svarande tal för de närmast föregående åren.
Antal 1954 före— åtals- verk- fällande Lagrum liig_ för- anmäl— ställ— om” gan- bud du för- da fäng- den seelser åtal böter else SFS 138/1930 Allm. arbetstidslagen ............ _ _ 2 _ — — >> 139/1930 Bageriarbctstidslagen ............ — _ 15 8 8 — » GOO/1938 Kung. om skyddsåtgärder som vid lastn. och lossn. av fartyg ankomma på arbetsgivaren _ —— _ — — 1/1949 Arbetarskyddslagen 23 å ......... — _ 2 — _ — 23 och 27 55 ......... _ _ l —— — — 24 och 27 55 ......... _ _ 7 1 1 — 27 å ......... — — 5 2 2 _ 52 och 53 åå ......... __ — 2 _ —— — 53 å ......... 2") 19 3 :l 4 _ 63 å ......... — _ 1 1 1 _ 65 5 ......... _ — 2 _ _ — » 209/1949 Kung. om förbud att anv. min- deråriga till vissa farliga ar— beten ....................................... _ _ 11 7 7 —— » 301/1949 Ångpannekungörelsen ............ — _ 11 3 3 — >> 219/1939 Kungl. kung. ang. behörighet att vid elektriska starkströms- anläggn. utföra installations- arbete .................................... _ _ 1 1 1 _ Summa 25 19 63 26 27 — Motsvarande summor 1953 26 33 68 41 41 — 1952 26 25 47 35 38 —— 1951 21 28 72 37 47 —
Yrkesinspektionens arbetsuppgifter i övrigt
Den tillsyns- och rådgivningsverksamhet som yrkesinspektionen utövar vid inspektionsbesök och i anslutning till sådana besök för att bereda ar- betstagare skydd mot ohälsa och olycksfall i samband med arbetet är inspek- tionens primära arbetsuppgift. Inspektionen bedriver emellertid jämväl en omfattande verksamhet med samma syfte utan direkt anknytning till besök på arbetsställen. I det följande redogöres för de viktigaste elementen i denna verksamhet.
I detta sammanhang må först nämnas inspektionens befattning med ny-, om- eller tillbyggnad av arbetslokaler och personalrum. Byggnadsstadgan och med denna sammanhängande författningar innehåller vissa bestämmel- ser om arbetslokaler, men yrkesinspektionen kan ha anledning att lämna kompletterande föreskrifter beträffande sådana lokaler med hänsyn till den verksamhet som avses skola bedrivas däri. Enligt 83 5 andra stycket och 136 % byggnadsstadgan åligger det byggnadsnämnd att, innan ärende angående ansökan om byggnadslov, som avser fabrik eller annan industriell anlägg- ning, avgöres, inhämta yttrande av yrkesinspektören, där ej sådant yttran- de ingivits av den sökande. Vid byggande inom område, som icke omfattas
av stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, ersätts förfaran— det med byggnadslov av en prövning av länsstyrelsen. Avser byggnadspro- jektet fabrik eller annan industriell anläggning, skall länsstyrelsen under— rätta yrkesinspektör om ansökan angående sådan prövning.
Enligt en föreskrift i 6 % arbetarskyddskungörelsen skall yrkesinspektör på begäran av arbetsgivare, som ämnar påbörja ny-, om- eller tillbyggnad av arbetslokal eller personalrum, utan kostnad för arbetsgivaren snarast möjligt skriftligen yttra sig över förslag till sådant arbete.
Det bör observeras att bestämmelserna i byggnadsstadgan endast avser fabrik eller annan industriell anläggning medan yrkesinspektörens yttrande— skyldighet enligt förenämnda paragraf av arbetarskyddslagen avser bygg— nader även för annat arbete samt personalrum. Föreskrifterna i 6 € arbetar- skyddskungörelsen och i byggnadsstadgan kompletteras av en bestämmelse i 9 % nämnda kungörelse, enligt vilken arbetsgivare, innan lokal, som tidigare använts för annat ändamål, tages i bruk för stadigvarande användning så— som arbetslokal för industriell verksamhet utan att byggnadslov erfordras i sammanhang därmed, skall göra anmälan därom till yrkesinspektören. Det åligger då yrkesinspektören att ofördröjligen meddela föreskrifter för 10- kalens användande eller för arbetets bedrivande, om behov av sådana före— skrifter föreligger med hänsyn till den nya verksamheten.
Trots påpekanden från yrkesinspektionens sida om ovannämnda bestäm— melser underlåter byggnadsnämnder, enligt vad som uppgivits från yrkesin- spektionen, i åtskilliga fall att inhämta yrkesinspektörs yttrande över an— sökningar om byggnadslov för förenämnda byggnadsprojekt. Å andra sidan råder på många håll ett så gott samarbete mellan byggnadsnämnderna och yrkesinspektionen att yrkesinspektionens yttrande inhämtas även över and— ra byggnadsprojekt än de, där så enligt byggnadsstadgan skall ske, exem- pelvis för hantverk och servisanläggningar. Många arbetsgivare synes vara okunniga om möjligheten att få byggnadsförslag granskat av yrkesinspektio— nen och om skyldigheten att anmäla att lokal, som förut använts för annat ändamål, tages i bruk som arbetslokal. Det ligger dock i arbetsgivarens eget intresse att sådana ändringar i ett byggnads- eller inredningsföretag, som yrkesinspektionen finner sig böra föreskriva, vidtages på ett förberedande stadium och således innan mer avsevärda kostnader nedlagts på arbetets utförande.
Under senare år har yrkesinspektionen genom att ansökningar om bygg— nadstillstånd remitterats till inspektionen för yttrande om arbetets angelä- genhet fått tillfälle att granska byggnadsprojekt även i en del fall, då ären— det icke genom byggnadsnämndens eller sökandens egen försorg underställts inspektionen för bedömning ur arbetarskyddssynpunkt.
För att belysa omfattningen av denna del av inspektionens verksamhet må nämnas, att under år 1954 antalet granskade eller av inspektionen upp- rättade förslag till ny-, om- eller tillbyggnad av arbetslokal uppgick till
5.906 och antalet granskade eller upprättade förslag till ny eller ändrad an- ordning av lokal för arbetes bedrivande till 1.350.
Enligt kungörelse den 23 maj 1919 (301), angående registrering och be- siktning av vissa ångpannor m. ni., skall hos yrkesinspektionen för varje län föras ett ångpanneregister. I detta register skall införas i länet befint- liga ångpannor utom vissa lågtrycksångpannor och ångpannor, som är upp— ställda på fartyg eller järnvägsfordon. Ångpanna, som registrerats, skall stämplas med ett registermärke genom yrkesinspektionens försorg och får ej brukas förrän den underkastats en s. k. större besiktning. Sådan be- siktning skall upprepas inom viss tid, i regel fem år och två månader. Däre- mellan skall ångpanna underkastas s. k. mindre besiktning. Ifråga om båda besiktningstyperna gäller att besiktning skall utföras av person, som fyller vissa av arbetarskyddsstyrelsen fastställda kompetensfordringar. Det ålig— ger yrkesinspektör att på begäran av arbetsgivare ge anvisning på person, som äger kompetens att utföra sådan besiktning. Vid större besiktning skall fastställas det högsta ångtryck med vilket pannan må brukas. Yrkesinspek- tör äger ändra sådant beslut. Brukas ångpanna med högre tryck än det till- låtna medför detta straffansvar.
Yrkesinspektionen har vidare att utöva viss kontroll över svetsning av tryckkärl, dvs. ångpannor, kokare, behållare, rörledning eller andra därmed jämförliga anordningar för ånga, gas eller vätska med högre tryck än at— mosfärtrycket. För svetsning vid tillverkning eller reparation av sådant tryckkärl gäller av arbetarskyddsstyrelsen genom beslut den 17 november 1953 godkända >>normer för svetsning av tryckkärl (pannsvetsnormer)». Företag, som utför arbete av ifrågavarande art, skall inneha licens därför. S. k. obligatorisk svetslicens utfärdas av yrkesinspektör. Med 5. k. särskild svetslicens, som utfärdas av arbetarskyddsstyrelsen, avses att styrka, att firma, som erhållit sådan licens, är kompetent att utföra svetsar med viss högre hållfasthet.
Yrkesinspektionen har jämväl befattning med sådan fortlöpande kontroll som enligt arbetarskyddslagen och därmed sammanhängande författningar föreskrivits beträffande användningen av lyft- och transportanordningar m. m.
Yrkesinspektör har vidare fått befogenhet att medgiva dispenser enligt arbetarskyddslagen och i anslutning därtill utfärdade författningar samt vissa arbetstidsförfattningar. De flesta dispensärenden, som avgörs av yr- kesinspektörerna, avser eftergifter från en del bestämmelser i lagen den 16 maj 1930 (nr 139) om vissa inskränkningar beträffande tiden för förläg- gande av bageri— och konditoriarbete samt eftergifter från bestämmelserna i 23 5 arbetarskyddslagen om minderårigas användande i arbete. Under 1954 beviljades av yrkesinspektionen 2.751 eftergifter från bestämmelserna i ba—
geriarbetstidslagen och 666 eftergifter beträffande nyssnämnda paragraf i arbetarskyddslagen. '
Yrkesinspektionens befattningshavare skall enligt 9 & instruktionen bl. a. vinnlägga sig om att genom upplysningsverksamhet främja strävandena att förekomma ohälsa och olycksfall i arbete samt tillhandagå med upplysning- ar, råd och anvisningar i frågor, som rör arbetets sundhet och säkerhet. Denna upplysningsverksamhet bedrivs i första hand genom samtal med ar- betsgivare och arbetstagare vid inspektionsbesök samt genom korrespondens i anslutning till sådana besök och övriga i det föregående nämnda arbets- uppgifter för inspektionen. Därutöver bedriver inspektionen emellertid en omfattande upplysningsverksamhet genom att yrkesinspektörerna och de övriga inspekterande befattningshavarna brukar hålla föreläsningar i frå- gor som äger samband med arbetarskyddet inför sammanslutningar av ar- betsgivare och arbetare inom olika yrkesområden samt vid tekniska läroan- stalter. Omfattningen av denna föreläsningsverksamhet belyses av följande sammanställning av uppgifter ur arbetarskyddsstyrelsens årsredogörelse för år 1954.
Antal föreläsningstimmar hållna 1954 av
förste distrikts— ingenjörer
yrkes- inspektörer
distrikts- social- yrkesunder- ingenjörer inspektörer inspektörer
343 364 186 77 183 1 153
I samband med arbetarskydds— och brandskyddsutställningar samt ma— skindemonstrationer brukar befattningshavare vid yrkesinspektionen, oftast i samband med demonstration av den utställda arbetarskyddsmaterielen, hålla föredrag för grupper av intresserade, såsom driftsledare, skyddsombud och arbetare från industrierna på utställningsorten samt skolungdomar. De i samband med sådana utställningar etc. under år 1954 hållna föredragen har icke medräknats i ovanstående sammanställning. Inspektionens befatt- ningshavare har jämväl genom tidskriftsartiklar och på annat sätt medver- kat i den upplysningsverksamhet som bedrivs av enskilda sammanslutning- ar för arbetarskyddets främjande.
B. Arbetarskyddsutredningens överväganden och förslag
Distriktsindelningen
1938 års arbetarskyddskommitté var i sitt betänkande SOU 1946: 88 inne på frågan om en ökning av antalet yrkesinspektionsdistrikt. Kommittén an- förde härom på s. 125 i betänkandet följande
>>Genom inrättande av mindre distrikt skulle den inspekterande personalen få möjlighet att skaffa sig mera noggrann kännedom om förhållandena inom sina distrikt, och tiden för resor komme dessutom att avsevärt begränsas. Med stora distriktsenheter följa dock andra fördelar. Sålunda torde i dylikt fall givas större förutsättningar för en enhetlig tillämpning av skyddslagstiftningen. Det större an- talet befattningshavare på varje distrikt gör det vidare möjligt att rekrytera dist- riktspersonalen med hänsyn till de olika behov av sakkunskap, som föreligga inom distrikten. Härigenom beredes även möjlighet att anlita exempelvis en befatt- ningshavare för tillsyn enbart inom järnindustrien, en annan inom cellulosain- dustrien och en tredje inom kemisk industri, skoindustri c. d. Arbetsuppgifterna kunna dessutom uppdelas på befattningshavarna med hänsyn till deras speciella kvalifikationer och så att en befattningshavare får syssla med frågor rörande ventilation och utsugning, en annan blott med tillsyn å svetsarbete osv. En ytter- ligare fördel med relativt stora distrikt är, att vederbörande härigenom kan för- värva en mera allsidig erfarenhet, vilket ju är av betydelse vid bedömandet av oli- ka skyddsproblem.
Med hänsyn till sistnämnda synpunkter och då frågan om distriktsindelningen för den allmänna yrkesinspektionen prövats för endast några få år sedan av 1937 års arbetarskyddskommitté och då dess förslag till viss ändring härutinnan befunnits ändamålsenligt, har kommittén icke ansett sig böra upptaga frågan till närmare prövning. Det synes kommittén betydelsefullt, att tillfälle även beredes att under någon tid pröva den år 1939 genomförda distriktsindelningen. I detta sammanhang är jämväl att märka, att, då det liksom hittills torde få ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma de särskilda distriktens omfattning, möjlighet finnes att utan större omgång företaga en reglering av distriktsindelningen. Med beaktande av vad så- lunda anförts föreslår kommittén, att den nuvarande distriktsorganisationen bibe— hålles.»
Den nuvarande indelningen av riket i elva yrkesinspektionsdistrikt har nu bestått så lång tid, att en revision därav synes kunna övervägas.
En ökning av antalet inspektionsdistrikt skulle medföra att arbetsfältet för vart och ett av de av ändringen berörda distrikten bleve geografiskt mindre och även komme att innehålla mindre antal sådana arbetsställen som faller under den allmänna yrkesinspektionens tillsyn. Avstånden från distriktens stationeringsorter till längst bort inom respektive distrikt beläg- na arbetsställen skulle bli mindre. Då färdtiderna och därmed även trakta- nientsersättningarna i regel ökar mer än proportionellt ju längre nyss- nämnda avstånd är, skulle minskningen av distriktens storlek i sig vid oför- ändrat antal inspektionsbesök medföra en minskning av den arbetstid och de kostnader som åtgår för inspektionsresor. Vid i övrigt oförändrade för— hållanden skulle alltså ökningen av antalet distrikt möjliggöra en viss ök- ning av inspektionsfrekvensen. Den största vinsten av en uppdelning i flera
distrikt vore emellertid att den skulle öka möjligheterna för inspektionens befattningshavare att hålla en god kontakt med företagsledare och skydds- ombud vid inspekterade arbetsställen.
Å andra sidan skulle en avsevärd ökning av antalet inspektionsdistrikt kunna medföra vissa nackdelar. Det bleve svårare för den centrala ledning- en att samordna distriktens arbete, och skiljaktigheter i praxis beträffande tolknings- och skälighetsfrågor kunde bli större än som betingas av hänsyn till lokala förhållanden. De inspekterande befattningshavarnas möjligheter att se och jämföra arbetsmetoder och anordningar för arbetarskydd vid många, under likartade eller olikartade förhållanden arbetande företag kom- me att minskas vid en ökning av antalet distrikt, och därigenom skulle be- fattningshavarna ifråga få mindre jämförelsematerial som underlag för sitt bedömande av vilka skyddsåtgärder de i aktuella fall skall rekommendera eller påbjuda. Med hänsyn till arten av de skyddsproblem som förekommer vid flertalet arbetsställen under den allmänna yrkesinspektionen måste de inspekterande teknikerna till övervägande del utgöras av mekanister, men det har ansetts värdefullt att distriktsindelningen nu ger möjlighet att i be— gränsad omfattning använda tekniker med annan specialisering. En mera avsevärd utökning av distriktens antal skulle minska denna möjlighet. Kost— naderna för vissa tekniska hjälpmedel, kontorsutensilier och den litteratur (uppslagsböcker samt tekniska och skyddstekniska tidskrifter) som bör fin- nas tillgänglig för inspektionens personal skulle också öka vid en ökning av distriktens antal.
Vissa av de förhållanden som nu åberopats som olägliga konsekvenser av en ökning av antalet inspektionsdistrikt kan givetvis användas som argu- ment för en minskning av detta antal i förhållande till den nuvarande in- delningen. Vi har också övervägt en sådan anordning, eventuellt kombine- rad med utplacering av en del av distriktspersonalen på andra orter än distriktens stationeringsorter. Våra överväganden har emellertid resulterat i att vi funnit en relativt ringa ökning av inspektionsdistriktens antal mest ägnad att öka yrkesinspektionens effektivitet.
En redogörelse för den nuvarande distriktsindelningen återfinnes på s. 20, och en karta, på vilken markerats distriktsgränser och stationerings- orter finnes på s. 21. Vid överläggningar om den lämpligaste distrikts- indelningen har vi som underlag haft dels de uppgifter om distriktens verk- samhet som intagits i arbetarskyddsstyrelsens årsberättelser, dels vissa från yrkesinspektörerna erhållna kompletteringar till dessa uppgifter.
Mycket stora olikheter föreligger mellan inspektionsdistrikten icke alle- nast beträffande de geografiska områdena utan även beträffande tätheten, storleken och arten av de arbetsställen som står under den allmänna yrkes— inspektionens tillsyn. Det är emellertid praktiskt taget omöjligt att genom sammanställning av olika statistiska uppgifter i någon formel få fram jäm- förelsetal som exakt Visar skillnaderna i arbetsbelastning mellan inspek-
tionsdistrikten. Mot bakgrunden av distriktens geografiska områden synes oss emellertid uppgifter om antalet registrerade arbetsställen och antalet vid dessa arbetsställen sysselsatta arbetstagare inom distrikten kunna tjäna som underlag för överväganden angående en ny distriktsindelning.
På nästa sida uppges ur arbetarskyddsstyrelsens årsberättelse för 1953 antalet registrerade arbetsställen samt antalet arbetstagare vid sådana ar- betsställen för varje inspektionsdistrikt vid utgången av nämnda år. För att kunna användas som underlag för en bedömning angående ändrad di- striktsindelning har dessa uppgifter efter särskild utredning kompletterats med motsvarande uppgifter för de i distrikten ingående länen och delarna av lån.
Uppgifter om antalet registrerade arbetsställen och antalet arbetstagare vid dessa arbetsställen inom varje inspektionsdistrikt vid utgången av år 1954 redovisas här nedan.
Antal re— Antal arbets- . _ . trerade tagare Vid Distrikt gls registrerade arbets- arbets- stallen ställen I 6 977 169 771 11 8 876 127 716 Ill 8 209 130 282 IV. 6 900 103 132 V 10 383 166 639 VI 7 870 174 981 VII 4 577 90 254 VIII 6 192 96 127 IX 4 655 94 262 X 4 853 66 978 4 I 5 533 57 163 Hela riket 75 025 1 277 305
Då skillnaden i totalsiffror för distrikten mellan 1953 och 1954 års upp- gifter är relativt ringa har utredningen icke ansett erforderligt att inför- skaffa särskilda länsuppgifter även för sistnämnda år.
Av sammanställningen framgår att stora variationer föreligger i fråga om antalet arbetsställen och arbetstagare inom de olika distrikten. Tre di- strikt hade vartdera mer än 8.000 registrerade arbetsställen, och inom sex distrikt fanns mer än 100.000 arbetstagare vid sådana arbetsställen.
Antal registrerade arbetsställen m. m. är 1953
Distrikt
Totalt antal
reg. arbets- ställen
arbets- tagare
I därav
ll därav
IV därav
V därav
VI därav
VII därav VllI därav
IX därav
X
därav
XI därav
Stockholms stad Gotlands län
Stockholms län .................................... Uppsala län Västmanlands län
Södermanlands län .............................. Östergötlands län
Jönköpings län .................................... Kronobergs län Kalmar län ..........................................
Blekinge län ....................................... Kristianstads län ...... Malmöhus län ....................................
Hallands län Göteborgs stad .................................... Göteborgs och Bohus län i övrigt ......
Skaraborgs län .................................... Älvsborgs län utom Dalsland ............
Dalslandsdelen av Älvsborgs län ......... Värmlands län Örebro län ..........................................
Kopparbergs län ................................. Gävleborgs län ....................................
Västernorrlands län Jämtlands län ....................................
Västerbottens län Norrbottens län
Hela riket
6 7 94 5 902 892
8 868 4 156 2 127 2 585
8 404 2 935 5 469 6 783 3 246 1 361 2 176
10 522 1 213 3 759 5 550 7 842 2 517 2 924 2 401
4 46!) 2 097 2 372 6 082
615 2 852 2 615 4 753 2 603 2 150 4 750 2 914 1 836 5 492 3 150 2 342
74 759
190 501 183 958 6 543
132 056 59 108 25 412 47 536
131 7 65 49 241 82 524
100 969 46 123 21 364 33 482
172 897 20 361 34 639 117 897
163 7 32 27 322 103 340 33 070 89 7 74 30 749 59 025
94 235
7 052 39 512 47 671
92 294 43 984 48 310
66 622 49 922 16 700
58 106 29 495 28 611
1 292 951
Vi anser att betydande fördelar skulle vinnas, om antalet distrikt ökades till tretton och följande distriktsindelning genomfördes:
distrikt område Stationerings- nr ort I Stockholms stad Stockholm 11 Stockholms län, Uppsala län och Gotlands län Stockholm III Södermanlands län och Västmanlands län Västerås IV Östergötlands län Linköping V Jönköpings län och Skaraborgs län Jönköping VI Kronobergs län, Kalmar län och Blekinge län Växjö VII Kristianstads län och Malmöhus län Malmö VIII Hallands län och Älvsborgs län utom Dalsland Borås IX Göteborgs och Bohus län Göteborg
X Dalslandsdelen av Älvsborgs län, Värmlands län och Karlstad Örebro län XI Kopparbergs län och Gävleborgs län Gävle XII Västernorrlands län och Jämtlands län Härnösand XIII Västerbottens län och Norrbottens län Umeå
Detta förslag innebär att distrikt I skulle bli ett renodlat storstadsdis- trikt. Gotlands län skulle överföras från distrikt I till distrikt II. I öv- rigt skulle distrikt II bestå av Stockholms län och Uppsala län. Västman- lands län skulle icke längre tillhöra detta distrikt utan i stället tillsammans med Södermanlands län, som nu ingår i distrikt III, bilda ett nytt distrikt (nr 111) med Västerås såsom stationeringsort. Med hänsyn till det stora an- talet arbetsställen och arbetstagare i Östergötland föreslås detta län bilda ett eget distrikt (med nytt nummer —— IV). Jönköpings län, Kronobergs län och Kalmar län bildar nu ett distrikt, i vilket för förhållandena i södra Sve- rige mycket långa avstånd föreligger mellan stationeringsorten och de längst bort belägna arbetsställena inom distriktet. Det föreslås att Jönköpings län skall bilda ett distrikt (nr V) tillsammans med Skaraborgs län. Jönköping komme då att ligga rätt centralt inom distriktet. Återstående delar av det nuvarande IV distriktet, således Kronobergs län och Kalmar län, skulle sammanföras med Blekinge län till ett nytt distrikt (VI) med Växjö såsom stationeringsort. Med hänsyn till arbetsbelastningen skulle det därnäst i ord- ningen kommande distriktet VII omfatta allenast Kristianstads län och Mal- möhus län. Det skulle oaktat detta bli ett av de mest arbetsbelastade di- strikten. Hallands län, som nu ingår i Göteborgs-distriktet, skulle förenas med Älvsborgs län utom Dalslands-delen av sistnämnda län. Även ifråga om detta distrikt, som skulle få nummer VIII, skulle stationeringsorten —— Bo- rås —— komma att ligga rätt centralt. Det distrikt, som har Göteborg såsom stationeringsort, skulle i fortsättningen komma att omfatta Göteborgs stad och övriga delar av Göteborgs och Bohus län. För de distrikt, vil'ka icke omnämnts nu, skulle den nya distriktsindelningen icke medföra annan änd- ring än ny numrering.
Förslag till
distriktsindelning för den allmänna yrkesinspektionen
distriktsgräns ............ länsgräns "[ distriktsnummer G och stationeringsort
Distriktens stationeringsorter: I och II Stockholm, III Västerås, IV Linköping, V Jönköping, VI Växjö, VII Malmö, VIII Borås, IX Göteborg, X Karlstad, XI Gävle, XII Härnösand, XIII Umeå.
Olika förslag till distriktsindelningen har givetvis diskuterats inom ut- redningen. Att vi stannat vid det förslag, som redovisats på kartbilden s. 48 och här ovan, beror på att vi funnit det innebära en eftersträvansvärd utjämning ifråga om distriktens arbetsbelastning (jämför nedan). Vidare skulle avstånden från distriktens stationeringsorter till längst bort belägna orter inom distrikten i flertalet av de distrikt, som berörs av ändringen, bli mindre än nu, och stationeringsorterna skulle ligga mera centralt inom di— strikten.
De nuvarande stationeringsorterna skulle ökas med två, Västerås och Växjö. Vi har jämväl övervägt en ändring av stationeringsorten för Dala- Gävlcdistriktet från Gävle till Falun, som ligger närmare distriktets >>in- dustriella tyngdpunkt» än Gävle. Med hänsyn till de med en sådan ändring förbundna kostnaderna framlägges emellertid icke något förslag om en så- dan ändring.
Om den föreslagna distriktsindelningen varit genomförd vid utgången av 1953 skulle antalet registrerade arbetsställen och antalet arbetstagare vid sådana arbetsställen ha varit följande:
Totalt antal Distrikt nr regs'tålilååtb_ arbetstagare I 5 902 183 958 II 7 175 91 063 111 5 520 96 777 IV 5 469 82 524 V 5 343 76 872 VI 4 750 75 207 VII 9 309 152 536 VIII 4 889 86 347 IX 5 325 136 410 X 6082 94 235 XI 4 753 92 294 XII 4 750 66 622 XIII 5 492 58 106
Endast ett distrikt skulle haft mer än 8.000 registrerade arbetsställen, och antalet distrikt med mer än 100.000 arbetstagare vid sådana arbetsställen skulle ha minskat till tre (de distrikt, i vilka de tre största städerna ingår).
Personal
Vid våra överväganden har en viss tvekan yppats, huruvida socialinspek— törsinstitutionen även i fortsättningen borde inrymmas inom yrkesinspek- tionen. Därvid har främst påpekats den mycket vaga avgränsningen av so- cialinspektörernas arbetsuppgifter. Så som deras verksamhet nu är utfor- mad faller den delvis utanför det egentliga arbetarskyddet. Vidare har fram- hållits att vid de arbetsställen, som direkt faller under socialinspektörernas
tillsyn, kan förekomma skyddstekniska och yrkeshygieniska förhållanden, som borde inspekteras av befattningshavare med teknisk utbildning.
Utredningen har likväl kommit till den uppfattningen, att någon princi- piell ändring beträffande socialinspektörernas ställning inom yrkesinspek- tionen för närvarande icke kan tillrådas. Det är ett samhällsintresse att ar— betsplatser, som sysselsätter kvinnlig arbetskraft, fortlöpande besöks av tjänstemän med för uppdraget lämpliga kvalifikationer. Genom sin anknyt— ning till yrkesinspektionen får socialinspektörerna tillträde till arbetsplat- serna och kontakt med driftsledare och anställda på ett helt annat sätt än om de vore anknutna till annan statlig institution. I detta sammanhang bör också beaktas att vad socialinspektörerna i första hand skall tillse, näm— ligen introduktion av nyanställda samt ordnande av tillfredsställande hygie- niska och sociala anordningar för personalen, är av stor betydelse även ur skyddssynpunkt och att deras verksamhet sålunda kan bidra till förhind- rande av olycksfall i arbete och förekommande av yrkessjukdomar.
Vi vill i detta sammanhang framhålla, att sådana sociala problem som so- cialinspektörerna i första hand har att beakta, kan förekomma även vid företag, som uteslutande eller huvudsakligen sysselsätter manlig arbets- kraft. Dessa arbetsställen besöks nu relativt sällan av socialinspektörerna, och övriga befattningshavare hos yrkesinspektionen har icke utbildning och erfarenhet, som erfordras förbedömande av dessa problem: de torde för övrigt icke hinna med att ägna någon avsevärd tid åt detta vid sidan av den tekniska inspektion, som de skall utföra.
Vidare bör beaktas att bristfälligheter med avseende å arbetslokaler och hygieniska förhållanden samt anordningar i övrigt för personalens trivsel oftare torde förekomma vid mindre verkstäder, kontor, butiker, närings— ställen och liknande företag än vid större företag av sådan karaktär. De mycket stora företagen och även många företag av medelstorlek har ofta egna skyddsingenjörer och personalkonsulenter, och bland deras arbetsstyr- kor finns i regel någon eller några som verksamt deltager i arbetet för att tillfredsställande hygieniska, trivsel- och sociala anordningar för personalen skall vidtagas. Socialinspektörernas medverkan är vid dessa arbetsplatser ej lika nödvändig som vid småföretagen, där ofta bristande förståelse från arbetsgivarens sida och bristande initiativ eller handlingsförmåga från ar— betstagarnas sida samverkar till att högst otillfredsställande anordningar av nyss nämnd art får bestå.
Utredningen föreslår, att i en kursverksamhet för yrkesinspektionens be- fattningshavare som utredningen i annat sammanhang förordar utrymme måtte beredas för information även i sociala och yrkeshygieniska frågor, så att övriga inspekterande befattningshavare, vilka nu i regel icke är närmare insatta i sådana frågor, får större möjlighet att ta hänsyn därtill vid sin in- spektionsverksamhet. Det synes särskilt angeläget att information i dylika ämnen även lämnas vid informationsdagar avseende den kommunala tillsynen.
Kompetenskrav för vissa befattningshavare
De högre befattningshavarna hos den allmänna yrkesinspektionen möter icke sällan i sin verksamhet skyddsproblem, vilkas lösande kräver sådana tekniska insikter som i regel förvärvas endast genom studier vid teknisk högskola. Att avläggande av examen vid sådan högskola eller förvärvande av däremot svarande utbildning uppsatts som en av de reguljära huvud- t'ordringarna för tjänsterna såsom yrkesinspektör, förste distriktsingenjör och distriktsingenjör synes därför fullt motiverat. För distriktsingenjörs- tjänsterna har särskilt stadgats att yrkesunderinspektör, som visat stor dug- lighet och i övrigt har förutsättningar att på ett tillfredsställande sätt full- göra distriktsingenjörstjänst, må kunna ifrågakomma till sådan tjänst utan särskild dispens från kravet på högskoleexamen eller däremot svarande ut- bildning. För närvarande finns inom yrkesinspektionen åtta såsom distrikts- ingenjörer tjänstgörande befattningshavare, vilka avancerat från yrkesun- derinspektörstjänst. En av dem är nu ordinarie och en extra ordinarie distriktsingenjör. En till distriktsingenjör befordrad yrkesunderinspektör har därjämte förordnats till extra ordinarie förste distriktsingenjör. För samarbetet mellan yrkesinspektionens befattningshavare torde det vara av stor betydelse att gränsen mellan olika kategorier av inspekterande befatt— ningshavare sålunda kan överskridas. Vid kontakt mellan utredningen och styrelsen för Arbetarskyddsverkets personalförening har från personalhåll framförts ett önskemål om att underinspektör borde beredas ökade möjlig— heter till avancemang utan dispenxsförfarande. Såsom nyss påpekats har emellertid red-an utnyttjats den i instruktionen angivna möjligheten att till högre tjänster befordra kunniga, intresserade och erfarna personer, även om de icke kunnat åberopa sig på betygsmeriter. Utredningen uttalar för- hoppningen, att även i fortsättningen skall beaktas denna möjlighet, som bland annat kan bidra till att skapa ökad trivsel och en god anda bland de anställda.
Jämväl ifråga om yrkesunderinspektörerna anser vi att de nuvarande kompetensföreskrifterna bör bibehållas. I utredningens direktiv nämns, att det kan vara ändamålsenligt att koncentrera de arbetsuppgifter hos yrkes- inspektionen, som kräver högre teknisk utbildning, till ett mindre antal kva- lificerade befattningshavare och att personal med annan utbildning men i övrigt väl förtrogen med arbetarskyddsfrågorna användes i större utsträck- ning.
I kapitlet oni den kommunala tillsynen föreslås att en del av de arbets- ställen, vilka nu inspekteras av yrkesunderinspektörerna, skall läggas un- der kommunal tillsyn. Därvid torde yrkesunderinspektörerna såsom inspek- tionlsobjekt kunna tilldelas Vissa av de större arbetsställen, som nu inspek- teras av högre befattningshavare. (Se vidare sid. 74). '
Utredningen har Vidare övervägt möjligheten att till yrkesinspektionen såsom inspekterande befattningshavare knyta personer, vilka längre tid va-
rit verksamma såsom arbetare inom industrin och därunder aktivt deltagit i arbetarskyddet såsom skyddsombud eller annorledes. Sådana personer kan utan teoretiska studier som lett till ingenjörsexamen ha förvärvat tekniska insikter och sådana erfarenheter om arbetets organisation och skyddsmeto- der, att de kan användas som inspektionsförrättare inom sin egen och andra branscher, där likartade tekniska problem förekommer. Det är bekant att inom fackförbunden förekommer en omfattande studie- och fortbildnings- verksamhet för skyddsombud. Åtskilliga av ombuden äger en mycket in- gående kännedom om arbetarskyddsförfattningar och föreskrifter i anslut- ning därtill. Från inspektionsdistrikten har i olika sammanhang framhål- lits, att det ofta tar avsevärd tid, innan en hos yrkesinspektionen nyanställd tekniker inhämtat sådan kännedom om nyssnämnda författningar, att han kan anförtros självständigt inspektionsarbete. Om personer med nyssnämn- da kvalifikationer anställdes kunde utbildningstiden för deras del beräknas bli avsevärt kortare.
Även ur psykologiska synpunkter skulle anställandet av arbetare med ovannämnda kvalifikationer inom yrkesinspektionen vara av värde. Olyc- kor i arbete beror till mycket stor del på »den mänskliga faktOrn», d. v. s. på bristande hänsyn till risken för att ett olycksfall kan inträffa. Även sjuk— domar och annan ohälsa i samband med arbete kan betingas av eller bli svårare eller långvarigare genom bristande förståelse för och nonchalerande av i arbetet förekommande risker. En person, som själv varit yrkesarbetare, kan antas ha bättre kännedom om arbetstagarnas sätt att tänka och handla än den som (bortsett från någon praktikanttid) endast såsom tjänsteman kommit i kontakt med skydds- och säkerhetsfrågor. Han bör därför ha större förutsättningar att kunna resonera med arbetare i skyddsfrågor på sådant sätt, att han förmår övertyga dem om att det ligger i deras eget in— tresse att iakttaga allmän försiktighet och speciella skyddsföreskrifter även i fall, då detta är besvärligt eller »stjäl tid» från ackordsarbete etc. Från arbetarhåll har ibland klagats över att arbetarna vid inspektionsbesök och eljest icke kunnat få så god kontakt med yrkesinspektionens företrädare som man önskat och strävat efter att uppnå. Där arbetare med nyss nämnda kvalifikationer representerade yrkesinspektionen vid dennas kontakter med skyddsombud och andra arbetstagare, skulle det enligt denna åsikt bli lät- tare för inspektionen att vinna förståelse och respekt från arbetarhåll för råd och anvisningar samt andra åtgärder från inspektionens sida.
Ur de synpunkter som nu angivits måste det anses fördelaktigt att till yrkesinspektionen knyta personer med nyss angivna kvalifikationer. En så- dan ordning möter å andra sidan vissa betänkligheter. Arbetslivet är så skiftande, att det mången gång måste vara svårt för personer utan grundläg- gande teknisk utbildning att sätta sig in i arbetsförfaranden och skydds— problem inom ett yrkesområde, som i dessa hänseenden avsevärt skiljer sig från det yrkesområde, vari ifrågavarande personer tidigare arbetat.
Med hänsyn till vad nu anförts finner vi grundläggande kunskaper i all- män teknologi böra krävas hos de befattningshavare inom yrkesinspektio- nen, vilka huvudsakligen skall ägna sig åt inspektionsverksamhet. I vissa hänseenden skulle emellertid utnyttjande i yrkesinspektionens tjänst av per- soner med längre tids erfarenhet av industriellt arbete och verksamhet så— som skyddsombud innebära betydande fördelar. Vidare synes det angelä- get att vidga rekryteringsbasen för yrkesinspektionens personal. Det bör därför undersökas huruvida, med bibehållande i princip av ovannämnda krav på teknisk bildning, fordringarna på dokumentering av den tekniska utbildningen kunde sättas lägre för personer med nyssnämnda erfarenheter från industrin än vad nu regelmässigt sker. Vi anser oss icke kunna fram- lägga preciserade förslag i detta hänseende, då vi förmenar att icke allenast teoretiska resonemang utan även praktisk erfarenhet bör läggas som grund- val för ett slutligt bedömande av denna fråga. Vi förordar därför att arbe- tarskyddsstyrelsen för tjänstgöring som yrkesunderinspektör anställer nå— gon eller några personer med ovan angivna kvalifikationer. Härigenom och genom iakttagande under en icke alltför kort tid av ifrågavarande befatt- ningshavares sätt att fullgöra sina arbetsuppgifter inom yrkesinspektionen torde erhållas underlag för ett bedömande av frågan, om och i vilken om- fattning en rekrytering på sådant sätt av den inspekterande personalen i fortsättningen kan befinnas ändamålsenlig.
Personalens åligganden
I tjänstgöringsföreskrifterna för yrkesinspektionens befattningshavare lämnas under 1). 8—9 riktlinjer för yrkesinspektörs fördelning av tillsynen över olika arbetsställen mellan de inspekterande befattningshavarna. I 1). 8 angives bl. a. att vid denna fördelning skall iakttagas att, med hänsyn till arbetets natur från skyddssynpunkt, tillsynen över varje arbetsställe kom- mer att utövas av befattningshavare med erforderlig sakkunskap och erfa- renhet. I 1). 8 a—b föreskrivs emellertid, att yrkesinspektören i regel skall utöva tillsyn över de största arbetsställena, samt att förste distriktsingenjör och distriktsingenjör,skall tilldelas sådana större och medelstora arbets- ställen, som med hänsyn till arbetets natur och arbetsförhållandena från skyddssynpunkt bör tillses av dessa befattningshavare. Vi tror att orden »största—>, »större och medelstora» i praktiken lätt leder till ett alltför schablonmässigt hänsynstagande till arbetsställenas storlek vid tillsynens fördelning. Ett företag med relativt få anställda kan mången gång bedriva sådan verksamhet eller arbeta under sådana förhållanden att tillsynen där- över bör utövas av en kvalificerad tekniker. Å andra sidan kan arbetsställe med ett stort arbetarantal icke sällan erbjuda endast mycket enkla skydds— problem. Vi anser att riktlinjerna för tillsynens fördelning mellan de tek— niskt utbildade befattningshavarna bör ta hänsyn till, å ena sidan det av verksamhetens art och de förhållanden, varunder arbetet bedrivs, betingade
behovet av tekniskt kunnande och erfarenhet hos inspektionsförrättare, å andra sidan det kunnande och den erfarenhet, som kan förutsättas hos en inspekterande befattningshavare i viss tjänsteställning. I fråga om yrkesin- spektörens egen tillsyn över arbetsställen måste givetvis därutöver hänsyn tas till yrkesinspektörens åligganden såsom chef. En utformning av tjänst- göringsföreskrifterna i nu berörda delar, så att hänsyn till arbetsställes storlek icke tillmätes sådan vikt vid tillsynsarbetets fördelning som p. 9 a—b kan ge anledning till, synes oss kunna leda till en noggrannare prövning av frågan, huruvida högre teknisk kompetens erfordras för in- spektion av ett visst arbetsställe. Denna prövning skulle kunna resultera i, att i en del fall arbetsställen med större arbetarantal komme att tilldelas yrkesunderinspektör, inom vars tjänstgöringsområde arbetsstället är belä— get. Härigenom skulle resemedel kunna sparas. (Från yrkesunderinspektö- rer har till utredningen framförts, att det skulle öka deras tillfredsställelse med arbetet, om de finge även något större arbetsställen att inspektera.) Vidare skulle de högre befattningshavarna kunna mera ägna sig åt sådana arbetsställen — även mindre _ där tillsynen kräver högre teknisk utbild- ning. Vi förordar att arbetarskyddsstyrelsen tuar utformningen av nu nämnda tjänstgöringsföreskrifter under omprövning.
Studieverksamhet för yrkesinspektionens personal
Redan 1937 års arbetarskyddskommitté föreslog som ett led i yrkesin- spektionens effektivisering anordnande av utbildnings- och fortbildnings- kurser för inspektionens personal. Av 1938 års arbetarskyddskommitté fö- reslogs att hos yrkesinspektionens chefsmyndighet skulle inrättas en upp- lysnings- och utbildningsbyrå med uppgift bl. a. att anordna kurser med samma syfte. Intet av dessa förslag ledde emellertid till åsyftat resultat.
Arbetarskyddsstyrelsen har vid flera tillfällen påyrkat att medel måtte ställas till förfogande för att styrelsen skulle kunna centralt och i distrikten anordna utbildnings- och fortbildningskurser för yrkesinspektionens be- fattningshavare. En sådan verksamhet skulle enligt styrelsens uttalande kunna bidraga till en rationalisering och effektivisering av yrkesinspektio- nens arbete och åstadkommande av en enhetlig tillämpning av arbetar- skyddsföreskrifterna över hela landet. För innevarande budgetår begärde styrelsen i sin statframställning för yrkesinspektionen hösten 1954 att den för resemedel avsedda delposten av inspektionens omkostnadsanslag måtte ökas med 35.000 kronor för bestridande av kostnader för resor i samband med en sådan kursverksamhet. Yrkan—det föranledde emellertid icke något förslag till riksdagen.
Nya material, nya maskinella och andra anordningar samt nya arbetsme- toder kommer ständigt till användning inom produktionslivet. Var och en av dessa faktorer medför nya arbetarskyddsproblem. Det är därför av syn- nerligen stor vikt att de av inspektionens befattningshavare som har att
utöva inspektion på arbetsställen får tillfälle att följa den tekniska utveck- lingen. Även om de i viss mån kan göra detta genom självstudier av facklit- teratur och genom vad de inhämtar i samband med inspektionsbesök är det- ta otillräckligt. I viss men dock mycket begränsad utsträckning har befatt- ningshavare vid inspektionen fått tillfälle att deltaga i utbildningskurser och demonstrationsdagar angående tekniska frågor, anordnade av statliga insti- tutioner, enskilda organisationer och privatföretag. Arbetarskyddsstyrelsen har haft mycket begränsade möjligheter att bekosta befattningshavares re— sor för deltagande i sådan studieverksamhet. Inspektionens personal bör i avsevärt större utsträckning än hittills få tillfälle att vidmakthålla och ytter- ligare förkovra sina tekniska och yrkeshygieniska insikter. Vi föreslår därför att medel ställs till arbetarskyddsstyrelsens förfogande för anordnande och främjande av studieverksamhet bland yrkesinspektionens personal. Medlen avses till största delen komma att åtgå till bestridande av resekostnader i samband med kurser och demonstrationsdagar. Men även kursavgifter, i den mån avgiftsfrihet ej kan utverkas, samt kostnader för anordnande av kurser etc. bör kunna utgå av dessa medel. Med hänsyn till medlens huvudsakliga användning föreslås att medelsanvisningen ges formen av en ökning av re- semedelsposten i yrkesinspektionens omkostnadsanslag. Vi föreslår att be- loppet tillsvidare, intill dess erfarenhet vunnits, måtte fastställas till 25.000 kronor per budgetår.
Inspektionsbesök m. m. I detta avsnitt behandlas vissa av bestämmelserna om inspektionsbesök m. m., i första hand de som avser kontakten mellan yrkesinspektionens be-
fattningshavare och skyddsombud samt systemet med inspektionsbok.
Vid den kritik som från fackföreningshåll riktats mot yrkesinspektionen har gjorts gällande, att skyddsombud i åtskilliga fall icke kallats att närva- ra vid inspektioner samt att skyddsombuden icke i tillräcklig omfattning fått besked om vad som utrönts vid inspektionsbesöken och de åtgärder som från inspektionens sida påkallats och vidtagits med anledning av sådana rön.
I den mån denna kritik bemötts av befattningshavare i arbetarskyddsver- ket har detta i stort sett skett enligt följande: Yrkesinspektionens personal är angelägen om att skyddsombud skall deltaga i inspektionsförrättning. För tillsynen mycket värdefulla upplysningar om olycksfallstillbud och sa- nitära förhållanden etc. har ofta lämnats av skyddsombud, som medföljt inspektionsförrättare vid dennes rond på ett arbetsställe. Att skyddsombud följer med den inspekterande tillmäts också stort psykologiskt värde. Det händer emellertid att förrättning sker utan att skyddsombud deltager däri. I åtskilliga av dessa fall beror detta på att skyddsombud icke finnes. Ett ti- digare skyddsombud har kanske slutat och nytt ombud icke utsetts. De in- spekterande är instruerade att i sådana fall söka få någon annan av arbets-
tagarna att medfölja på inspektionsronden. Ännu vanligare är emellertid att skyddsombudet har sitt fria skift eller är på måltidsrast eller befinner sig på en så avlägsen del av arbetsplatsen, att väntan på honom skulle för- dröja inspektionen alltför mycket; även i sådana fall skall inspektionsför- rättaren söka få någon annan av arbetstagarna att följa med. Det är emel- lertid icke alltid någon annan arbetstagare kan förmås att inträda som vika- rierande skyddsombud. Slutligen händer naturligtvis att den inspekterande glömmer att kalla skyddsombud till förrättningen. Det kan också inträffa, att ombudet icke anmodas medfölja, när inspektionen företas av speciell an- ledning och den inspekterande kan antaga, att skyddsombud icke skulle vi]- ja deltaga i förrättningen. Någon avsikt att negligera skyddsombuden har icke funnits. Vi har ej ansett lämpligt att utreda, om och i så fall av vilken orsak befattningshavare hos yrkesinspektionen underlåtit att söka kontakt med skyddsombud eller andra representanter för arbetstagarna. Avgörande för detta ställningstagande har varit att en sådan undersökning kunde men— ligt inverka på det framtida goda samarbetet, som utredningen betraktar som en viktig förutsättning för arbetarskyddets effektivisering.
Enligt 40 & arbetarskyddslagen »skall» på arbetsställe, vid vilken regel- bundet sysselsätts minst fem arbetstagare, där ej särskilt förhållande be- rättigar till undantag, bland arbetstagarna utses ett eller flera skyddsombud. Skyddsombud bör, där så finnes påkallat, utses jämväl på arbetsställe med mindre än fem arbetstagare. Emellertid är underlåtenhet av arbetstagarna att själva eller genom någon lokal organisation utse skyddsombud icke för- bunden med någon straff— eller annan påföljd. Hela skyddsombudsinstitu- tionen bygger sålunda på arbetstagarnas frivilliga medverkan. För vår del vill vi icke påyrka någon ändring i detta avseende. Det synes oss dock ange- läget att arbetstagarorganisationerna mera aktivt än hittills propagerar för att arbetstagarna skall bevaka sina intressen genom att utse skyddsombud och tillse att vakanser i fråga om ombudsskapet icke uppkommer.
Efter medgivande av arbetarskyddsstyrelsen må inom vissa verksamhets- områden utses s. k. regionala skyddsombud. Då detta system inom yrkes- områden, där medgivande därtill ej lämnats kan väntas medföra en mera aktiv insats i skyddsarbetet från arbetstagarhåll, vore det enligt vår åsikt önskvärt att arbetarskyddsstyrelsen fortsättningsvis ej ansåge sig bunden vid sådan restriktivitet beträffande medgivande av denna art som hittills.
I de fall, då ett skyddsombud av en eller annan anledning icke deltagit i inspektionsförrättning, bör ombudet kunna ta reda på det viktigaste av vad som förevarit vid förrättningen genom att läsa anteckningarna därom i inspektionsboken och i de skrivelser, vilka med anledning av inspek- tionen tillställts arbetsgivaren från yrkesinspektionen. Sådana skrivel- ser skall enligt 69 & arbetarskyddskungörelsen biläggas inspektionsboken el- ler på lämpligt sätt förvaras tillsammans med denna, vilken skall förvaras
lätt tillgänglig. Enligt 64 & samma kungörelse äger skyddsombud taga del av inspektionsboken och skrivelser av nyss nämnd art.
Tyvärr brister arbetsgivare stundom i fullgörandet av nu berörda skyldig- heter. Inspektionerna kommer så relativt sällan, att inspektionsboken lätt blir undanlagd och t. o. m. bortglömd. Det händer att skrivelser från inspek- tionen i stället för att biläggas inspektionsboken förvaras av någon tjänste- man, som skall handlägga av inspektionen framförda yrkanden, eller insor- teras bland företagets allmänna korrespondens.
Ofta händer nog också att skyddsombud drar sig för att besvära arbetsled- ningen med en begäran om att få se inspektionsboken och denna bilagda skrivelser. Ombudet kommer måhända därigenom att sakna kunskap om att inspektion skett samt om de råd, anvisningar och förelägganden av yr- kesinspektionen som lämnats i form av anteckning i inspektionsboken. Råd, anvisningar eller »annat skriftligt meddelande som avlåtits till arbetsstället i skyddsfråga» och sålunda lämnats i annan form än genom anteckning i inspektionsboken skall däremot bringas till ombudets kännedom genom in— spektionens försorg enligt 67 5 arbetarskyddskungörelsen. Däri föreskrives att tillsynsorgan kostnadsfritt skall tillställa skyddsombud eller skydds- kommitté avskrift av sådant meddelande.
Vad som avses med skriftligt meddelande >>i skyddsfråga» är rätt oklart. Enligt ett uttalande av 1938 års arbetarskyddskommitté (SOU 1946:60 s. 537) innefattas däri »alla de skriftliga meddelanden, som tillsynsorgan av- låtit till arbetsstället i frågor rörande arbetets sundhet och säkerhet». Det torde ha avsetts att stadgandena om avskrift till skyddsombud enligt 67 5 och stadgandena i kungörelsens 69 &, om förvaring i inspektionsboken eller tillsammans med boken av skrivelser till företaget, skall gälla samma slags meddelanden. 1938 års kommitté föreslog att yrkesinspektionen skulle vara skyldig att kostnadsfritt tillställa skyddsombud avskrift av sådana medde- landen endast i de fall, då skyddsombudet hos inspektionen begärt att få dessa avskrifter. Den föreslagna inskränkningen i delgivningsregcln intogs emellertid icke i arbetarskyddskungörelsen. Det oaktat har kungörelsens föreskrifter om sådan delgivning utan framställning från Skyddsombudets sida i praktiken kommit att tillämpas endast i begränsad omfattning.
Nu berörda förhållanden har föranlett oss att överväga andra metoder för meddelande i skriftlig form av de råd och anvisningar m. in. som lämnas vid inspektionsbesök. Vid dessa överväganden har vi även funnit anledning att se på omfattningen och arten av de skriftliga meddelanden som nu läm- nas från yrkesinspektionen till arbetsgivare.
Genom arbetarskyddsstyrelsens förmedling har yrkesinspektörerna an- modats lämna uppgift om vilka slag av meddelanden från yrkesinspektio- nen som under åren 1952 och 1953 tillställts arbetsgivare i vissa kommu- ner (för I distriktet har i stället anmodan avsett skrivelser till arbetsgivare inom vissa yrkesgrupper). Ehuru svaren på denna fråga är uppställda på
olika sätt, kan man få fram följande >>katalog» över skrivelserna till arbets- givare:
1 a) Inspektionsmeddelanden, som icke införts i inspektionsboken b) övriga skrivelser i samband med verkställd inspektion c) Skrivelser angående planerat inspektionsbesök a) Dispenser och avslag å dispensansökn. betr. minderårigs använ- dande i arbete b) Övriga skrivelser betr. minderåriga Kvinnors användande i nattarbete Inträffade olycksfall a) Anmärkningar betr. ångpanna b) Påminnelser om besiktning av ångpanna, uppskov med besiktning samt skrivelser om andra tryckkärl a) Anmärkningar betr. hissar och andra lyftinrättningar b) Påminnelse etc. betr. hissbesiktning c) Tillstånd att utföra hissanläggning a) Förhandsgranskning av förslag till ny- eller ombyggnad av ar- betslokal b) Dzo d:o betr. personalrum Arbetstidsjournal och andra arbetstidsfrågor
9. Åtalsfrågor 10 Övriga skrivelser
I samtliga fall utom två (11 och X distrikten) har yrkesinspektörerna också redovisat antalet skrivelser inom olika grupper. Två distrikt har icke lämnat sådana uppgifter, och uppdelningen efter skrivelsernas innehåll är gjord efter olika grunder i de distrikt, varifrån antalsuppgifter lämnats. På grund härav och framför allt med hänsyn till den ringa representativitet, som uppgifterna kan tillmätas, går vi icke närmare in på fördelningen på olika skrivelsetyper. Nämnas bör dock att inspektionsmeddelanden o. dyl. — typ 1 a)——c) — icke motsvarar mer än cirka 6 % för I distriktet och i genomsnitt cirka 20 % för övriga distrikt av hela antalet skrivelser till ar- betsgivare inom de av undersökningen berörda yrkesgrupperna och kom- munerna.
Samtliga yrkesinspektörer har uppgivit, att inspektionsmeddelanden, som icke införts i inspektionsboken, delgivits skyddsombuden genom avskrift av yrkesinspektionens skrivelser därom. I övrigt har skrivelser till arbetsgi- varna endast i vissa fall delgivits skyddsombuden genom yrkesinspektio- nen. Det synes icke finnas någon för samtliga distrikt gemensam praxis i fråga om vilka meddelanden av sistnämnda art som skall delges skydds- ombud.
Skyddsombudens intresse för sin uppgift skulle troligen kunna stimule— ras genom att ombuden i större utsträckning än nu tillställdes avskrifter av
yrkesinspektionens skrivelser till arbetsgivare. Ombuden skulle därigenom få bättre kännedom om huruvida och i vad mån deras egna hänvändelser, vid inspektioner eller i andra sammanhang, föranlett åtgärder av yrkesin- spektionen. De finge även veta, om riskmoment och behov av skyddsåtgär- der eljest blivit föremål för överläggningar mellan inspektionen och arbets- givare, samt resultatet av sådana överläggningar. Den fullständigare bild av inspektionens verksamhet, de på så sätt komme att få, skulle måhändaäven skapa en bättre förståelse för inspektionens arbetsbelastning och intresse för förhållandena på arbetsplatsen.
Enligt vår åsikt skulle man emellertid skjuta betydligt över målet, om man föreskreve skyldighet för inspektionen att ge skyddsombuden avskrif- ter av samtliga skrivelser till arbetsgivare. I dessa skrivelser förekommer ofta mycket ingående resonemang om vilkendera av flera tänkbara skydds— åtgärder som i första hand bör vidtas för att undanröja eller minska en viss risk. Att ge ombuden avskrifter av skrivelser av detta slag med tillhö- rande ritningar etc. skulle innebära en högst avsevärd ökning av yrkesin- spektionens arbetsbelastning. Det skulle även innefatta sådana krav på skyddsombudens tid och arbetsvillighet att man kunde riskera, att ombu- dens intresse för sin uppgift minskades.
En prövning av skälen för och emot en utökning av den delgivning som nu sker i fråga om en del av de i den på sid. 58 intagna »katalogen» angivna skrivelsetyperna finner vi ge vid handen att en viss sådan utök- ning bör ske.
Vad först angår grupp 1 framstår det som givet, att inspektionsmeddelan- den, som icke införts i inspektionsboken, och övriga skrivelser i samband med verkställd inspektion bör delges skyddsombuden; detta sker redan nu regelmässigt. Mera tveksam kan man ställa sig i fråga om undergruppen 1 c). Skrivelser angående planerat inspektionsbesök sändes i regel endast när inspektionen vill försäkra sig om att vid besöket träffa viss representant för arbetsgivaren. Det synes mest tilltalande att, om arbetsgivare på för- hand får veta tiden för ett planerat besök, även skyddsombuden underrät- tas därom.
Vissa frågor angående dispens för användande av minderåriga i arbete avgörs av arbetarskyddsstyrelsen. Dessa ärenden och besluten däri kommer i regel till arbetstagareorganisationernas kännedom i annan ordning. Del- givning genom yrkesinspektionen av inspektionens och styrelsens beslut sy- nes därför icke erforderlig annat än undantagsvis. Vi avser med detta un- dantag bifall eller avslag på ansökan om tillstånd enligt kungörelsen den 6 maj 1949 om förbud att använda minderårig till vissa farliga arbeten; i sådant fall bör skyddsombud erhålla del av styrelsens beslut, enär en så- dan underrättelse kan utgöra viss garanti för efterlevnaden av ifrågavarande bestämmelser. Skrivelser om läkarbesiktning av minderåriga samt arbets-
böcker för sådana arbetare etc. torde icke vara av sådant intresse ur skydds- ombudens synpunkt att delgivning därav bör påfordras.
I viktigare ärenden rörande kvinnors användande i arbete är fackorga- nisationerna regelmässigt i tillfälle att framföra sina synpunkter innan dispensansökningar avgörs, och särskild anledning att delge skyddsom- buden skrivelser i sådana ärenden genom yrkesinspektionens försorg torde i regel icke föreligga.
Skrivelser till arbetsgivare angående olycksfall i arbete och yrkessjuk- domar synes böra delges skyddsombud i de fall, då skrivelserna innehåller råd, anvisningar, förelägganden eller förbud, eller då yrkesinspektionen eljest finner ur skyddssynpunkt angeläget att bringa omständighet i sam- band med olycksfall eller yrkessjukdom, som inträffat på en arbetsplats, till arbetstagarnas kännedom.
En mycket betydande del av korrespondensen med arbetsgivare avser ångpannor och andra tryckkärl samt hissar och andra lyft- och transport- anordningar (grupperna 5 och 6). Härvidlag torde anledning att föreskriva skyldighet för yrkesinspektionen att tillställa skyddsombud avskrift av skri- velser till arbetsgivare endast föreligga i vissa undantagsfall, som anges i det följande. Sådana anordningar skall enligt särskilda bestämmelser re- gelbundet inspekteras av särskilda besiktningsmän, som icke är befattnings- havare hos yrkesinspektionen. Inspektionen skall emellertid öva tillsyn över denna besiktning, och denna tillsyn sker till allra största del genom kor- respondens med besiktningsmän och arbetsgivare. För att få en fullständig bild av ett sådant ärende kräves tillgång till ritningar, bcsiktningsintyg och protokoll och dessutom fordras speciella tekniska fackkunskaper. När en sådan anordning installerats, skall i regel vid densamma finnas en skylt el- ler dylikt, utvisande när anordningen senast besiktigats, eventuellt särskilda villkor för dess användande etc., eller också skall motsvarande uppgifter kunna läsas i en på arbetsplatsen förvarad protokolls- och anteckningsbok. Att generellt kräva avskrifter av inspektionens skrivelser i hithörande ären- den för skyddsombudens underrättande synes oss innebära allt för stora krav på inspektionen. För vissa fall, nämligen då inspektionens skrivelser innehåller förbud mot användande av viss anordning eller upphävande av tidigare meddelat förbud, synes det emellertid angeläget att skyddsombuden underrättas därom.
Beträffande företagens ny- och ombyggnadsplaner (grupp 7) bör beaktas arbetstagarnas intresse av att de lokaler, i vilka de skall arbeta, är anord- nade så, att de erbjuder såväl minsta möjliga risk för yrkesskador som största möjlighet till trivsel i arbetet. Samma sak gäller beträffande perso- nalrum och liknande. Om skyddsombuden finge del av yrkesinspektionens skrivelser angående förhandsgranskning av byggnadsplaner kunde de på ett relativt tidigt stadium framföra sina synpunkter till arbetsgivaren och yrkesinspektionen. Ofta brukar arbetsgivare i eget intresse vid lämplig
tidpunkt, innan ny- eller ombyggnadsplaner realiseras, låta någon sakkun— nig person demonstrera planerna för arbetstagarna eller representanter för dem samt ta del av de synpunkter som framförs vid demonstrationen eller med anledning av denna. Vi förordar därför icke någon skyldighet för yrkes- inspektionen att delge skyddsombud sina skrivelser angående förhands- granskning av byggnadsplaner. Vi utgår emellertid från att yrkesinspektio- nen skall ombesörja sådan delgivning i de fall, då särskild anledning därtill föreligger. Detta kan vara fallet t. ex. om inspektionen maximerat antalet personer, som får sysselsättas i viss arbetslokal, eller eljest lämnat sådan speciell föreskrift för en lokals utnyttjande som bör komma till arbetstagar- nas kännedom.
Huruvida skyddsombud skall tillställas avskrifter av inspektionens skri— velser rörande arbetstidsjournaler och andra arbetstidsfrågor synes böra avgöras från fall till fall. Därvid bör beaktas arbetstagarnas möjlighet att på annat sätt följa ärenden av detta slag. (Arbetstagarna har bl. a. möjlig— het att genom utsedd representant ta del av arbetstidsjournalerna).
Endast i undantagsfall har yrkesinspektionen hittills delgivit skyddsom- bud sina skrivelser i åtalsfrågor. (Med åtalsfrågor torde yrkesinspektörerna ha avsett dels skrivelser till arbetsgivare med hot om anmälan till åtal, därest föreskrift av inspektionen icke efterföljes, dels ock åt-als—anmälning- ar samt skrivelser med begäran om polisutredning. I vissa fall har till den- na grupp också hänförts skrivelser till polismyndighet med begäran om del- givning med arbetsgivare genom polismyndighetens försorg av föreläggande eller förbud.) En yrkesinspektör har ifrågasatt, om yrkesinspektionen äger rätt att lämna skyddsombud avskrift av sådana skrivelser. En annan yr- kesinspektör har avrått från underrättelser till skyddsombud i dylika fall med motivering att detta endast skulle verka negativt i fråga om samarbetet på arbetsplatsen.
För vår del anser vi önskvärt att skyddsombuden får tillfälle att följa in— spektionens arbete även i de undantagsfall, då råd och anvisningar från in- spektionen negligerats av arbetsgivare och då inspektionen för att få rät- telse till stånd nödgas tillgripa föreläggande, förbud och anmälan till åtal. Kännedom om att inspektionen tillgriper de kraftåtgärder som den äger vid- taga, när verkligt behov därav föreligger, kan enligt vårt förmenande öka arbetstagarepartens tilltro till inspektionen och arbetarskyddsverksamheten överhuvud. Vi kan icke finna något legalt hinder mot att delge skyddsom- buden innehållet i nu berörda skrivelser. Ej heller torde ovan nämnda far- hågor beträffande samarbetet på arbetsplatsen böra tillmätas avgörande be- tydelse i sådana fall. Vi förordar därför att skyddsombud genom inspektio- nens försorg skall erhålla avskrift av skrivelser, innehållande föreläggande eller förbud, oavsett om skrivelserna tillställs arbetsgivare direkt eller ge- nom polismyndighet, ävensom anmälningar till åtal. Däremot synes fram—
62 ställningar om polisutredning såsom avseende endast förberedande åtgär- der icke böra delges skyddsombuden.
I fråga om andra skrivelser än de, som kan föras under nu angivna grup— per, bör liksom hittills vederbörande yrkesinspektör från fall till fall avgöra, om skyddsombuds underrättande om skrivelsens innehåll kan vara till för- del för arbetarskyddet.
De fall, där vi enligt det nu anförda förordar en utökning av yrkesinspek- tionens nuvarande arbete med att tillställa skyddsombud avskrift av skri- velser från inspektionen, är i praktiken relativt få. En sådan utökning skulle därför icke medför sådan ökning av inspektionens arbetsbörda att detta behöver beaktas vid beräkning av personal- och medelsbehov för inspektio— nen. Föreskrifter med här ovan angivet innehåll synes lämpligen kunna in- arbetas i arbetarskyddsstyrelsens tjänstgöringsföreskrifter för yrkesinspek- tionens befattningshavare; ändring av 67 å arbetarskyddskungörelsen torde icke vara erforderlig.
Redan i början av detta avsnitt berördes att införandet i inspektionsbok av anteckningar om vad som förevarit vid inspektionsförrättning ofta kunde ta avsevärd tid i anspråk. På grund härav måste inspektionsförrättare i en del fall göra avsteg från det nu som huvudregel gällande stadgandet, att notering skall göras vid själva förrättningen. Han medför då inspektions— boken från arbetsplatsen för att göra sina anteckningar i boken vid senare tidpunkt och därefter återställa boken till företaget. Dessa förhållanden har föranlett oss att överväga en ändring av den form för inspektionsbok som innefattas i gällande bestämmelser därom, så att det skall bli lättare för inspektionsförrättarna att förlägga tiden för utskrift av inspektionsmedde- landen till annat tillfälle än själva inspektionsförrättningen. Vi har också sökt skapa bättre garanti än hittills för att skyddsombud skall få känne- dom om det viktigaste av vad som förekommit vid inspektionsförrättning, vid vilken ombudet av någon anledning icke varit närvarande. Vid ombyte av skyddsombud bör det nytillträdande ombudet ha tillgång till en över- skådlig redogörelse för inspektionens dittillsvarande kontakter med arbets- platsen, i den mån detta är av vikt för Skyddsombudets arbete. Främst av dessa skäl synes det önskvärt att till en serie, tillgänglig för såväl arbets- ledning som skyddsombud, sammanföres skriftliga inspektionsmeddelanden _ vare sig de lämnas vid inspektionsförrättning eller senare — med de öv- riga meddelanden till företaget, av vilka vi enligt förestående ansett skydds- ombuden böra erhålla avskrift genom yrkesinspektionens försorg.
Vid våra överväganden har vi ur ovan angivna synpunkter funnit lämp— ligt att bibehålla systemet med inspektionsbok men ge detsamma en annan utformning. Vi förordar att inspektionsboken, vilken nu är försedd med fast inhäftade blad, skall ersättas med en pärm, försedd med anordning för insättning av lösa blad. I denna pärm skall i original och i nummerföljd insättas samtliga skriftliga meddelanden från yrkesinspektionen om besök
på arbetsplatsen och om därvid gjorda iakttagelser samt råd och anvisning- ar, som inspektionsförrättaren funnit böra lämnas i skrift, ävensom de övriga skrivelser från inspektionen (föreläggande, förbud m. ni.) av vilka skyddsombud enligt det föregående skall tillställas avskrift.
I ett stort antal fall ger inspektionsförrättning icke anledning till annat skriftligt meddelande till företaget än en notering att inspektion ägt rum.
Som inspektionspärm bör arbetsgivare kunna använda lösbladspärm av vilken som helst av de i bruk vanliga pärmtyperna. Önskvärt är att yrkes- inspektionen kostnadsfritt tillställer arbetsgivare vid företag, där inspek— tionsbok enligt gällande bestämmelser skall finnas, en etikett med lämplig text (»Inspektionsmeddelanden från yrkesinspektionen» el. dyl.), avsedd att fastklistras på pärmens rygg, samt ett försättsblad med erforderliga infor- mationer.
Det kan ibland vara lämpligt att även andra skrivelser från yrkesinspek— tionen till ett företag än de, vilka enligt förestående skall rubriceras som inspektionsmeddelande och i avskrift delges skyddsombud, förvaras i in- spektionspärmen eller i anslutning till densamma. I andra fall, särskilt om antalet sådana skrivelser är mycket stort eller om skrivelser med därtill eventuellt hörande ritning etc. bör vara lätt tillgängliga för annan tjänste- man än den som har ansvaret för inspektionspärmen, kan det vara fördel— aktigare ur arbetssynpunkt att skrivelserna förvaras på annan plats än in- spektionspärmen.
Vi sammanfattar våra förslag i detta avsnitt på följande sätt: 1) Skyddsombuden skall i större utsträckning än nu är fallet delges yr— kesinspektionens meddelanden till arbetsgivare genom att avskrifter till- ställas ombuden genom inspektionens försorg. Detta skall gälla
de meddelanden som lämnats vid inspektionsbesök, oavsett om skydds- ombud närvarit vid förrättningen eller ej;
andra meddelanden i anledning av inspektion, vilka efter förrättningen tillställts arbetsgivaren, inklusive förelägganden och förbud enligt arbetar- skyddslagen och detta även i de fall, då meddelande delges arbetsgivaren genom polismyndighets försorg;
meddelanden angående tid för kommande inspektionsbesök, i de fall då sådana meddelanden tillställs arbetsgivare;
meddelanden angående bifall eller avslag å ansökan om dispens för min- derårigs användande i vissa farliga arbeten;
meddelanden att anmälan till åtal skett eller kommer att ske, därest rät- telse i missförhållande, som påtalats av inspektionen, icke kommer till stånd, samt slutligen
andra meddelanden från inspektionen i de fall, då yrkesinspektionen fin- ner meddelandena böra komma till arbetstagarnas kännedom. I många fall synes avskrift av meddelandet kunna ersättas med en notis till skydds- ombudet om att meddelande av visst slag tillställts arbetsgivaren.
2) Den nu använda inspektionsboken ersätts med en inspektionspärm för lösa blad, i vilken samtliga meddelanden som avses under 1) här ovan skall insättas i original och i nummerföljd. Inspektionsmeddelande skall utskri- vas vid besök på arbetsplats endast om detta kan ske utan nämnvärd tids- utdräkt; i samtliga övriga fall skall meddelande skrivas och tillställas före- tagsledning och skyddsombud efter inspektionsförrättningen.
Nu framlagda förslag behöver icke föranleda några ändringar i arbetar- skyddsförfattningarna; termen >>inspektionsbok» i författningarna kan täcka den av oss föreslagna inspektionspärmen med däri insatta inspek- tionsmeddelanden. Erforderliga anvisningar kan införas i arbetarskydds— styrelsens tjänstgöringsföreskrifter för yrkesinspektionens befattnings- havare och styrelsens föreskrifter rörande den kommunala tillsynen å ar- betarskyddslagstiftningen's efterlevnad.
Kostnaderna för tryckning av vid förslagets genomförande erforderliga nya blanketter och för gratisutdelning av vissa av dem till arbetsgivare vid uppläggning av de nya inspektionspärmarna (vilka icke skulle tillhandahål— las av staten) blir relativt ringa. Vi beräknar att dessa kostnader för det första budgetåret, under vilket det nya systemet skulle tillämpas, kommer att uppgå till cirka 1.000 kronor och i fortsättningen blir mycket ringa.
Inspektionsfrekvensen I diskussionen om yrkesinspektionens verksamhet har fästs stort avse- ende vid inspektionsfrekvensen, dvs. den genomsnittliga tidsintervallen mel-
lan två på varandra följande inspektionsbesök vid samma arbetsställe. I åt- skilliga fall har gjorts gällande att inspektionsfrekvensens längd, vilken un- der senare år rört sig mellan 2 och 3 år, är ett bevis på bristande effektivi- tet hos yrkesinspektionen. I detta sammanhang har också dragits fram sär- skilda fall, där ett arbetsställe icke varit föremål för inspektionsbesök un- der avsevärt längre tid.
Det bör därvid beaktas att inspektionsfrekvensen endast ger ett kvanti- tativt mått på inspektionsverksamheten och att den även i detta hänseende ger en rätt ofullständig bild. Den redovisar endast antalet under ett år be- sökta arbetsställen i relation till hela antalet arbetsställen som skall inspek- teras och påverkas icke av den tid och det arbete som nedlagts på besöken, resorna dit och för- och efterarbetet i samband med besöken. Då den är byggd på stora tal, avseende förhållandena inom riket i deSS helhet, sker emellertid en utjämning, som kan göra frekvenstalet värdefullt som under- lag för en diskussion om yrkesinspektionens verksamhet.
Inom yrkesinspektionen har ibland talats om >>pinnajakten» som benäm- ning på en inspekterande befattningshavares strävan att på bekostnad av grundligheten söka hinna med så många inspektionsbesök som möjligt för att kunna visa en mycket hög besökssiffra. Såväl yrkesinspektörer som an- dra inspekterande befattningshavare har uttalat sitt avståndstagande från
en sådan strävan. Det är enligt dessa uttalanden viktigare att inspektionsar- betet utförs på bästa möjliga sätt, trots att antalet inspektionsbesök därige- nom blir mindre.
Vi ansluter oss till sistnämnda resonemang. Å andra sidan finner vi önsk- värt att inspektionsbesöken ökas utan att grundligheten eftersättes.
Om inspektionsfrekvensen är över 2 år måste detta, då många arbetsstäl- len enligt statistiken besöks flera gånger på ett år, betyda att för ett avse- vädt antal arbetsställen tiden mellan två på varandra följande inspektions- besök är betydligt längre än medelsiffran.
Att arbetsställen besöks med så olika mellantid beror på flera faktorer. Innan en inspektionsförrättare beger sig ut på en inspektionsresa, går han i registren igenom de arbetsställen som ligger under hans tillsyn och de anteckningar som finns om förhållandena på dessa arbetsställen. Han väl- jer ut de arbetsställen han avser att besöka med hänsyn till förekomsten av material, arbetsmaskiner och andra anordningar eller arbetsförfarande, som innebär särskild risk för yrkesskador, komplicerade eller såsom otillfreds- ställande betecknade lokalförhållanden samt uppgifter om förändringar i nämnda hänseenden efter senaste inspektionsbesök. Han skall därutöver beakta längden av den tid som förflutit sedan arbetsstället senast inspek- terats. Han har därjämte att söka tillse att bästa möjliga inspektionseffekt utvinnes med minsta möjliga åtgång av inspektionens resemedel. Det ålig- ger yrkesinspektör att övervaka att de inspektionsresor som företas av ho- nom underordnad personal planläggs på bästa sätt. Som hjälpmedel vid denna övervakning använder yrkesinspektören ovannämnda registeruppgif— ter samt markeringar av inspektionsbesök på kartor hos inspektionen. I många fall måste emellertid en inspektionsresa och besök vid arbetsstäl- len ske med hänsyn till andra faktorer än de ovan nämnda. Besök på en arbetsplats kan påkallas av där inträffat olycksfall. I andra fall besöks en arbetsplats oftare, därför att inspektionen anser sig böra tillmötesgå fram- ställning från företagsledare, skyddsombud eller annan om sådant besök. Allt detta gör att arbetsställena kommer att besökas med mycket olika mel- lanrum.
Inom arbetarskyddsstyrelsen har föreslagits att planläggningen av inspek- tionsbesök skulle underlättas genom att arbetsställena indelades i olika grupper efter en bedömning av behovet av inspektionsbesök vid varje sär- skilt arbetsställe. Exempelvis skulle arbetsställen, vilka anses böra besökas
, minst en gång om året, hänföras till en grupp och arbetsställen, där besök f bör ske minst vartannat år, till en annan grupp. Övriga arbetsställen, vid vilka längre uppehåll mellan besöken anses kunna godtagas, skulle i så fall räknas till en tredje grupp. I registren över arbetsställen skulle för varje arbetsställe genom en bokstav eller siffra markeras till vilken grupp arbets- stället hänförts. — Då en sådan anordning skulle kunna medverka till att behovet av rutinbesök tillgodosåges i fråga om arbetsställen, där större
behov av sådana besök föreligger, har vi intet att erinra mot detta förslag. Om det realiseras bör emellertid arbetarskyddsstyrelsen ge yrkesinspektö- rerna anvisningar, som leder till att grupperingen av arbetsställena sker efter i stort sett samma grunder i alla inspektionsdistrikt (jfr s. 140).
I kap. 3 redovisas ett förslag till ändrad arbetsfördelning mellan den all- männa yrkesinspektionen och de kommunala tillsynsmännen. Detta förslag väntas bl. a. resultera i en nettoöverflyttning av ett avsevärt antal arbets— ställen med enklare skyddsproblem från den allmänna yrkesinspektionen till kommunal tillsyn. Redan denna överflyttning kommer, om den allmän- na yrkesinspektionens personal ej minskas, att möjliggöra en mera till- fredsställande inspektionsfrekvens än nu.
I övrigt räknar vi med att ett realiserande av de förslag om ändrad di- striktsindelning, ökning av yrkesinspektionens personal, anvisande av re- semedel och anskaffande av instrument m. in. som framlägges i detta kapi- tel skall underlätta inspektionens arbete och därigenom öka möjligheterna att utan åsidosättande av erforderlig grundlighet förbättra inspektionsfrek- vensen.
I detta sammanhang må erinras om att många av de större industriföre- tagen och även åtskilliga medelstora och mindre företag bedriver en före- dömlig skyddsverksamhet. De har egna skyddsingenjörer, som ofta uteslu- tande ägnar sig åt denna arbetsuppgift, samt energiska skyddskommittéer. De söker därjämte genom tävlingar, däri avsevärda penningpris utdelas av företaget, samt genom omfattande propaganda och information bland de an- ställda, speciellt de nyanställda, bringa ned olycksfalls- och yrkesskade- frekvensen. Denna strävan har fått mycket aktivt stöd från arbetsledarnas och arbetarnas sida. I åtskilliga fall har mycket goda resultat av denna sam- verkan mellan arbetsgivare och anställda kunnat redovisas. Sålunda har ett av de storföretag, som nedlagt mycket arbete på denna angelägenhet, kunnat redovisa en minskning av antalet olycksfall per 100 årsarbetare från 17,5 år 1944 till 0,6 år 1954. Till jämförelse må nämnas, att motsvarande me- deltal för hela verkstadsindustrin enligt Sveriges Verkstadsförenings sta- tistik var respektive 15,0 och 10,4.
Att många företag sålunda avdelat specialutbildade tekniker att övervaka arbetarskyddet innebär icke att yrkesinspektionen släppt kontakten med dessa företag. Inspektionsbesök företas, och yrkesinspektionen konsulteras såväl vid dessa besök som i andra sammanhang ofta av arbetarskyddsorga- nen vid företagen ifråga. Företagens egen skyddsverksamhet har det oak— tat, särskilt som det här ofta gäller även företag med tusentals anställda och med mycket komplicerade arbetsprocesser, inneburit en betydande av— lastning av yrkesinspektionens arbetsbörda. Ej minst med hänsyn till den propaganda som bedrivs av branschorganisationerna finns anledning att förmoda att allt fler av företagen kommer att ordna sitt arbetarskydd på
ett tillfredsställande sätt och att inspektionens arbete därigenom skall un- derlättas.
Föreläggande och förbud m. m.
I den kritik som riktats mot yrkesinspektionen har man framhållit, att inspektionen icke med tillräcklig kraft och med användande av de medel, som står till inspektionens förfogande, reagerat i fall, då inspektionens fö- reskrifter icke respekterats. I sin i inledningen nämnda interpellation an- förde sålunda herr Gustafsson i Stockholm, att en del av yrkesinspektö— rerna tycktes hysa en närmast panisk förskräckelse mot att tillämpa lagens bestämmelser i berörda avseenden, detta trots att arbetsgivare visat den mest uppenbara nonchalans gentemot utfärdade föreskrifter. Han anförde såsom exempel, att vid ett företag, där de mest elementära hygieniska och för personalens trivsel nödvändiga anordningarna saknades, yrkesinspek- tionen i över 20 års tid hade lämnat arbetsgivaren ett otal muntliga och vid 14 tillfällen skriftliga anvisningar. Dessa hänvändelser hvade ej föranlett nå— gon åtgärd, och yrkesinspektionen hade icke meddelat något föreläggande enligt lagen.
I sin till underlag för departementschefens interpellationssvar liggande skrivelse anförde arbetarskyddsstyrelsens chef, att yrkesinspektörernas möjligheter att tillgripa lagens bestämmelse om tvångsåtgärder mot tred— skande arbetsgivare inte utnyttjats i särskilt stor omfattning. Under åren 1949, 1950 och 1951 utfärdades av yrkesinspektörerna således 25, 31 resp. 28 förbud. Antalet förelägganden under motsvarande år var något mindre. Anledningen till att förbud och föreläggande inte utfärdats i större omfatt— ning sammanhängde, framhölls det i skrivelsen, med den allmänna inställ- ningen, att övertygelsens väg vore den riktiga i yrkesinspektörernas verk- samhet. Att genom upplysningsverksamhet och propaganda främja strä- vandena att förekomma ohälsa och olycksfall i arbete samt mellan parterna åstadkomma samarbete i frågor rörande arbetets sundhet och säkerhet måste vara huvudregeln för yrkesinspektionens verksamhet. Härtill kom- me att den ringa storleken av de bötesbelopp, som i förekommande fall kunde utdömas, gjorde ett föreläggande eller förbud mindre effektivt och inte lämpligt att använda. Arbetarskyddsstyrelsen ansåge liksom yrkesin— spektörerna att, om möjlighet till vitesförläggande infördes, skulle påfölj- den bättre kunna anpassas till graden av föreliggande förseelse, varvid stör- re utsikt till rättelse vore att vinna. Att det emellertid inom yrkesinspektio— nens verksamhet förekommit och förekomme fall, där tvångsåtgärder borde ha tillgripits, vore styrelsen väl medveten om. De fall som avsåges med detta yttrande vore sådana, då så svåra missförhållanden och yrkesrisker före- låge, att snabba åtgärder behövde vidtas eller då arbetsgivaren utan giltiga skäl ideligen uppsköte genomförandet av meddelade anvisningar.
Med anledning av vad i skrivelsen nämnts om arbetarskyddsstyrelsens och yrkesinspektörernas åsikt om effekten av att genom föreläggande av vite skulle kunna framtvingas åtgärd, som ur arbetarskyddssynpunkt är påkal- lad, må erinras om att ett förslag av denna innebörd framlades av 1938 års arbetarskyddskommitté i dess betänkande SOU 1946:60 (se däri s. 47 och 593—595). Motiveringen för förslaget var i huvudsak följande. Enligt 1912 års arbetarskyddslag var förbud för arbetsgivare att fortsätta driften den enda möjligheten att framtvinga rättelse av ett av yrkesinspektionen påta— lat missförhållande. Ville arbetsgivaren icke utsätta sig för risken av åtal, bleve han nödsakad att ställa sig förbundet till efterrättelse, vilket kunde medföra allvarliga ekonomiska konsekvenser icke blott för arbetsgivaren utan även för de vid företaget anställda arbetarna. Om med förbudet av- setts allenast att få ett relativt hagatellartat missförhållande avhjälpt, måste detta anses innebära en alltför kraftig påföljd. Vid sidan av förbudsförfa- randet borde därför finnas ett vitesförfarande såsom en smidigare form för ingripande från yrkesinspektionens sida.
Arbetarskyddskommitténs förslag i nämnda avseende följdes emellertid icke vid departementsbehandlingen. Departementschefen anförde härom i proposition nr 298 till 1948 års riksdag (s. 266—267) bl. a. att, om yrkes- inspektör förelagt ett vite och fråga uppkomme om vitets utdömande, dom- stol skulle pröva icke blott huruvida förutsättningarna för vitesföreläggan- det varit för handen utan också skäligheten av vitesbeloppet. Förbuds- och vitesförfarandena komme därför i realiteten icke att uppvisa någon egent— lig skillnad utom i det avseendet, att vid vitesförfarandet vederbörande yr— kesinspektör skulle på förhand ange den påföljd, som enligt hans mening borde inträda för arbetsgivaren, om den påfordrade åtgärden icke vidtoges. Man kunde ur vissa synpunkter hysa tvekan om lämpligheten av att ge yr- kesinspektören en dylik befogenhet. Av anförda skäl förelåge icke anledning att införa det föreslagna vitesförfarandet. Det kunde emellertid stundom synas mindre lämpligt att såsom påföljd för underlåtenhet att vidta en relativt obetydlig åtgärd stadga ett förbud, som kunde te sig orimligt vid jämförelse med den av yrkesinspektionen ifrågasatta åtgärden. Vid sidan av förbudsförfarandet borde därför införas en rätt för yrkesinspektör att förelägga arbetsgivare att vidta viss åtgärd till förekommande av ohälsa eller olycksfall. Underlåtenhet att efterkomma sådant föreläggande borde medföra straff på samma sätt som överträdelse av ett förbud. I sak inne— bure detta förslag i förhållande till kommittéförslaget ingen annan skill- nad än att påföljden av underlåtenhet att efterkomma föreläggandet icke på förhand fixerats av vederbörande yrkesinspektör. Den psykologiska ef- fekt, som ett sådant förhandsangivande kunde tänkas ha, syntes lika Väl kunna vinnas genom att yrkesinspektören i föreläggandet angåve, att åsi- dosättande av detsamma kunde medföra åtal och straff. _ I anslutning till .departementsförslaget infördes i den nya arbetarskyddslagen bestämmelser
om sådana förelägganden och om straff för överträdelse därav i 53 5 första stycket respektive 63 5.
Vi anser oss icke kunna upptaga till prövning det så nyligen som 1948 avvisade förslaget om införande av möjlighet för yrkesinspektörerna att ge- nom vitesföreläggande söka trygga efterlevnaden av sina anvisningar och föreskrifter. Viktigast är enligt vår åsikt att de tvångsmedel, som nu finns, verkligen tillgrips i de fall, då rättelse i ett av yrkesinspektionen påtalat missförhållande ej kan erhållas på annat sätt och yrkesinspektionen finner sådan rättelse absolut böra ske. Av arbetarskyddsstyrelsens förut omnämn- da yttrande framgår att styrelsen ansett att tvångsmedlen icke alltid ut- nyttjats, där så bort ske. Enligt vad vi inhämtat har styrelsen sedermera för yrkesinspektörerna framhållit angelägenheten av att tvångsmedlen ut- nyttjas i fall, för vilka de är avsedda. Att genom några i detalj gående före- skrifter om och när ett tvångsmedel skall tillgripas binda yrkesinspektö- rernas handlande är emellertid av olika skäl uteslutet. Beslut av berörd art måste grundas på yrkesinspektörernas omdöme och erfarenhet samt hän— syn till omständigheterna i det särskilda fallet.
I detta sammanhang bör framhållas, att det stundom kan vara orimligt att med föreläggande eller förbud söka framtvinga en arbetarskyddsåtgärd. Omständigheterna kan göra det omöjligt även för en arbetsgivare, som är angelägen om att få ett gott arbetarskydd vid sitt företag, att inom över- skådlig tid vidta påyrkad åtgärd. Exempelvis kan ej blott bestämmelser- na om byggnadstillstånd och den permanenta byggnadslagstiftningen utan även andra författningar och föreskrifter för lång tid framåt förhindra an- , ordningar som innebär ett tillfredsställande arbetarskydd.1 I sådana och andra fall kan föreläggande eller förbud resultera i en driftsnedläggelse med allvarliga ekonomiska och andra konsekvenser icke blott för företaget utan också för de anställda och för andra invånare i den kommun, vari företaget är beläget. I dessa sistnämnda fall måste yrkesinspektören företa en grann- laga bedömning av skälen för och emot tvångsmedels användande. Klago— målen över att föreläggande eller förbud icke givits torde i en del fall ha berott på ofullständig kännedom om de förhållanden, som föranlett under- låtenheten att vidtaga dylika åtgärder. Det vore säkerligen för tilltron till yrkesinspektionen värdefullt om yrkesinspektionen i dylika fall sökte klar- lägga orsaken till sitt ställningstagande för de vid företaget anställda.
1 För att få en bild av den tidsutdräkt, som bestämmelserna om byggnadstillstånd kan ha medfört med avseende å sådana byggnadsprojekt, för vilka arbetarskyddssyn- punkter ansetts böra beaktas vid tillståndsprövningen, har arbetarskyddsutredningen
j jämfört noteringar hos arbetsmarknadsstyrelsen och hos arbetarskyddsstyrelsen. Under tiden april 1950—januari 1954 remitterades 286 ansökningar angående byggnadstillstånd till arbetarskyddsstyrelsen för yttrande om projektens angelägenhet ur arbetarskydds— synpunkt. I 223 av dessa ärenden beviljades byggnadstillstånd. För dessa ärenden har räknats antalet dagar från och med den dag, då ärendet inkom till länsarbetsnämnd, och till och med den dag, då byggnadstillstånd utfärdats. I genomsnitt uppgick denna >>handläggningstid» till 352 dagar. För 86 ärenden var tiden ifråga mindre än % år, för 67 ärenden %——1 år, för 44 ärenden 1—2 år och för återstående 26 ärenden över 2 år.
Ifråga om alla anvisningar av större vikt som lämnats vid inspektions- besök gäller att yrkesinspektionen bör söka förvissa sig om att anvisning- arna iakttagits. Det är emellertid icke möjligt för inspektionens befatt— ningshavare att efter relativt kort tid på nytt besöka alla de arbetsställen, vid vilka anvisningar lämnats under eller i samband med ett inspektions— besök. Andra åtgärder måste därför tillgripas för kontroll av att anvisning- ar följts, exempelvis infordrande av uppgifter därom från arbetsgivare el- ler förfrågningar hos skyddsombud, kommunala tillsynsmän eller andra personer. När omständigheterna varit sådana, att anvisning skärpts till ett föreläggande, bör emellertid snarast möjligt efter utgången av den vid fö- reläggandet medgivna tidsfristen kontrollbesök ske, om ej på annat sätt vun- nits visshet om att förelagd åtgärd vidtagits. Detsamma gäller givetvis om förbud mot arbetes fortsättande utfärdats. Sådana kontrollbesök bör enligt vår åsikt ges prioritet i förhållande till rutinbesök vid arbetsställen. Vi- dare bör åsidosättande av ett föreläggande eller förbud, där ej framkommer sådan anledning till åsidosättandet som omnämnts i slutet av nästföregå- cnde stycke, snarast möjligt anmälas till åtal. En konsekvens härav är att föreläggande eller förbud ej bör meddelas »som skrämskott» utan allenast i de fall, då yrkesinspektören verkligen avser att överlämna ansvarsfrågan till judiciell myndighet, om åtgärd ej vidtas av arbetsgivare. Om ett sådant kontrollförfarande som ovan nämnts tillämpades i större omfattning än nu synes vara fallet, skulle enligt vår uppfattning respekten för inspektionens vilja och dess förmåga att sätta kraft bakom sina anvisningar och föreläg— ganden avsevärt öka.
I många fall avser inspektionsförrättares förslag till åtgärd vid en ar- betsplats förhållanden av ringare betydelse, som ej kan motivera att före- läggande eller förbud tillgrips som sista åtgärd vid underlåtenhet att vid- ta av inspektionsförrättaren föreslagen åtgärd. Sådant förslag bör ej be— dömas som annat än en information åt företagaren och arbetstagarna om anordningar för åstadkommande av mera trivsamma förhållanden för de anställda i samband med arbetet. Ordnandet av dessa förhållanden är en angelägenhet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Inspektionen har här- vidlag att fungera endast såsom uppslags- och rådgivare. Detta kan i en del fall behöva klargöras för skyddsombuden för att förebygga, att arbe- tarna anser ett negativt resultat av yrkesinspektionens förslag angående åtgärder av nu angiven art och uteblivande av tvångsmedels användning i sådana fall såsom bevis för bristande intresse från inspektionens sida.
Anskaffande av vid inspektion erforderliga instrument
Såväl arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektörerna som arbetarskydds— verkets personalorganisation har vid flera tillfällen framhållit att inspek— tionsarbetet blivit mindre effektivt i åtskilliga fall till följd av att inspek—
tionen vore mycket ofullständigt utrustad med de instrument som erford- rades för en objektiv bedömning av vissa säkerhets- och sundhetsproblem vid inspekterade arbetsställen.
I framställningen angående yrkesinspektionens medelsbehov för inneva— rande budgetår har arbetarskyddsstyrelsen angivit sin uppfattning angåen- de det aktuella behovet av instrumentanskaffning och de beräknade kost- naderna för denna anskaffning genom nedan återgivna uppställning:
) 3 st kontinuerligt registrerande koloxidindikatorer å 8.000 kronor kr. 24.000 2) 11 st (lirektvisande, transportabla koloxidindikatorer m. tillbehör
a 2.500 kronor ..................................................................... >> 27.500 3) 1 st tub för kalibreringsgas till bef. koloxidindikator ............... >> 80 4) 12 st transformatorer och likriktare för transportabla koloxid- indikatorer å 150 kronor ................................................... >> 1.800 5) 0 st utspädningsapparater till befintliga CO-metrar a 100 kronor >> 600 (i) 3 st koloxidkolorimetrar åt 130 kronor ................................. >> 390 7) 15 satser för konstaterande av koloxidförekomst enligt palladium- klorurmctoden a 20 kronor ................................................... » 300 8) 12 st pipetter jämte lådor och handpump för insamling av gas- och dammprover a 200 kronor ........................................... 2.400 9) 15 st apparater för bestämning av syre i luft a 260 kronor ...... >> 3.900 10) 12 st apparater för bestämning av koldioxid i luft a 260 kronor >> 3.120 11) 12 st kolorimetrar för bensol, tri, nitrösa gaser, klor, svavel- väte m. m. å 400 kronor ...................................................... >> 4.800 12) 4 st d:o enbart för nitrösa gaser a 270 kronor ........................ » 1.080 13) 12 st bullermätare a 830 kronor .......................................... » 9.960 14) 1 st luxmeter ..................................................................... » 435 15) 10 st lufthastighetsmätare a 400 kronor .............................. >> 4.000 , 16) 22 st rökpistolcr år 40 kronor ................................................ >> 880 17) 5 st slungpsykrometrar a 45 kronor ....................................... >> 225 18) 11 st isolationsprovare åt 350 kronor .................................... » 3.850 19) 18 st kameror med tillbehör å 1.100 kronor ........................... » 19.800
Summa kronor 109.120
Styrelsen hemställde att för inköp av ifrågavarande instrument den del av yrkesinspektionens omkostnadsanslag som avsåg övriga expenser måtte ökas med 109.000 kronor.
I samma framställning anförde styrelsen att antalet koloxidförgiftnings- fall i vårt land vore så stort att det tillsammans med den omständigheten, att den s. k. kroniska koloxidförgiftningen behövde ytterligare utforskas från medicinsk synpunkt, väl torde motivera, att en djupgående undersökning av koloxidförgiftningarnas uppkomst och förlopp vidtoges. Styrelsen före— slog anvisande för budgetåret 1955/56 av ett reservationsanslag av 220.000 kronor till utredning rörande koloxidförgiftningars uppkomst och förebyg— gande. Vid sina beräkningar angående det föreslagna anslagets storlek hade styrelsen icke medräknat kostnaderna för de instrument som erfordrades för att yrkesinspektionen skulle kunna utföra vissa för utredningen erfor-
derliga tekniska undersökningar. Anledning härtill vore att dessa instru- ment medräknats vid styrelsens ovan nämnda hemställan om ökning av in- 'spektionens omkostnadsanslag för inköp av instrument (de återfinns i den här återgivna uppställningen under punkterna 1—7 och 15—16). Skulle sistnämnda hemställan icke bifallas, borde det för koloxidundersökningen äskade anslaget ökas med 59.550 kronor för inköp av de instrument som er- fordrades för undersökningen eller till i runt tal 280.000 kronor.
I statsverkspropositionen upptogs icke någon ökning av yrkesinspektio- nens omkostnadsanslag för instrumentanskaffning. Med hänsyn härtill be- räknade chefen för socialdepartementet kostnaderna för den föreslagna kol- oxidutredningen, vilken han tillstyrkte, enligt det högre alternativet. Kost- naderna borde fördelas på flera år, och för budgetåret 1955/56 föreslogs för ändamålet ett reservationsanslag av 100.000 kronor. Riksdagen beslöt i en- lighet härmed. Yrkesinspektionen kommer härigenom att erhålla en instru- mentutrustning av stort värde icke blott för koloxidutredningen utan även för inspektionens arbete i övrigt under avsevärd tid framåt.
De instrument som anskaffas för koloxidutredningen fyller emellertid yr- kesinspektionens instrumentbehov endast till en del. Sålunda behövs instru- ment för uppmätning av förekomsten i luften i arbets- och andra lokaler av syre, bensin, trikloretylen, nitrösa gaser, klor, svavelväte, cyanväte, fos— gen m. 111. För bestämning av risker för bullerskada på en arbetsplats er— fordras instrument för mätning av ljudnivå och frekvens. Vidare behövs en ljusmätare samt, för bedömning av ventilationsfrågor, ett instrument med vilket man kan mäta lufthastighet. Ytterligare erfordras mätare för bedöm- ning av fuktigheten i luften och isolationsprovare för utredning av olycks- fall på grund av elektrisk ström. Den av styrelsen föreslagna anskaffningen av kameror till yrkesinspektionens distrikt skulle innebära en besparing av skriv- och ritarbete och medföra större exakthet och mindre risk för miss- tag vid utarbetande av olycksfallsravpporter och verksamhetsberättelse.
Av samtal med befattningshavare hos styrelsen och yrkesinspektionen har vi övertygats om nödvändigheten av ovannämnda instrumentanskaffning för att en tillfredsställande inspektionsverksamhet skall kunna utövas. Det har bl. a. berättats att inspektionens befattningshavare för att kunna verk- ställa mätningar och ta fotografier, som anses oundgängligen erforderliga för fullgörande av deras arbete, i många fall måst begära att få låna olika mätinstrument samt kameror icke blott från andra statliga institutioner utan även från privata företag.
Kostnaderna för nu ifrågavarande instrumentanskaffning har enligt punkterna 8—14 samt 17—19 i styrelsens förenämnda uppställning angi- vits till sammanlagt 49.570 kronor. En viss ökning av instrumentbehovet skulle inträda, om den av oss förordade ökningen av distriktens antal från 11 till 13 komme till stånd. Emellertid synes oss en viss minskning av den fotografiska utrustning arbetarskyddsstyrelsen äskat böra kunna ske. Vi
föreslår därför att yrkesinspektionens omkostnadsanslag i vad gäller det för övriga expenser beräknade beloppet måtte ökas med i runt tal 50.000 kronor för denna instrumentanskaffning.
Personalbehovet
I uttalanden från såväl arbetarskyddsstyrelsen som yrkesinspektörerna och andra befattningshavare vid den allmänna yrkesinspektionen har fram- förts att den allmänna yrkesinspektionen skulle behöva en utökning av sin personal för att kunna verkställa inspektion vid arbetsställen oftare än vad nu är fallet. Särskilt har härvid yrkats på att den indragning av tre dist- riktsingenjörs- och tre yrkesunderinspektörsbefattningar fr. o. m. den 1 juli 1951, som skett med anledning av beslutet om den s. k. treprocentsindrag- ningen, måtte upphävas. Innan vi redovisar våra synpunkter i detta hänseen— de bör nämnas, att vi i stort sett funnit den nuvarande fördelningen av till— synen över arbetarskyddet mellan arbetarskyddsstyrelsen, specialinspektö— rerna och den allmänna yrkesinspektionen vara tillfredsställande. I vad gäller den kommunala tillsynen kommer att i kap. 3 framläggas vissa för- slag till en ändring av arbetsuppgifternas fördelning mellan kommunala or- gan och den allmänna yrkesinspektionen. Ej heller dessa förslag behöver i och för sig medföra någon ökning av den allmänna yrkesinspektionens per- sonalbehov. Emellertid föreslås, av skäl som närmare utvecklas i nyssnämn- da kapitel, att till den allmänna yrkesinspektionen i varje distrikt utom dist- rikt I skall knytas en särskild befattningshavare med uppgift att handleda de kommunala tillsynsorganen samt att utöva en mera intensiv tillsyn över ar- betarskyddet vid byggnadsverksamheten. Med hänsyn till att de tolv nya be- fattningshavare, som inspektionen skulle tillföras genom denna åtgärd, av- ses för arbetsuppgifter som nu endast i ringare mån belastar inspektionens personal, bör denna personalökning icke påverka bedömandet av vad i det följande anföres om den allmänna yrkesinspektionens behov av personal för övriga uppgifter.
Det på sid. 64 framlagda förslaget om en ändring av distriktsindelningen, innefattande tillkomsten av två nya inspektionsdistrikt, innebär att anta- let yrkesinspektörer skulle ökas från 11 till 13. Då en socialinspektör bör finnas inom varje inspektionsdistrikt, skulle även antalet socialinspektörer ökas med två. Vi har funnit en mindre ökning av antalet högskolebildade ingenjörer motiverad för att inspektionsverksamheten skall kunna utövas på tillfredsställande sätt. Vi föreslår därför att antalet förste distriktsingen- jörsbefattningar i lönegrad 29 ökas med två. Att vi förordar personalför- stärkning i denna form i stället för ett återbesättande av de tre distrikts-
j ingenjörsbefattningar som ovan nämnts, beror dels på att vi anser ökningen av antalet förste distriktsingenjörer mera ägnad att påverka högskolein— genjörer att söka befattning, resp. kvarstå i befattning hos yrkesinspektio- nen, dels på att vi finner det önskvärt att, om denna personalförstärkning
kommer till stånd, arbetarskyddsstyrelsen söker tillföra inspektionen några kvalificerade kemister och placera dem i distrikt med mera betydande ke— misk-teknisk industri. Inom ett annat yrkesområde synes en förstärkning av den allmänna yrkesinspektionens kapacitet likaledes vara erforderlig, nämligen ifråga om hyggnadsverksamhet. Härvidlag har vi emellertid räk- nat med att de nyss nämnda befattningshavare, som skulle handleda och övervaka den kommunala tillsynens utövande, därutöver borde ägna sitt arbete åt tillsynen över byggnadsverksamheten samt att till dessa befatt— ningar därför företrädesvis byggnadstekniker borde ifrågakomma.
Beträffande distriktsingenjörer och yrkesunderinspektörer synes ök— ningen av distriktens antal icke påkalla någon nyanställning av befatt- ningshavare utan kunna ske allenast genom en ny fördelning mellan dist- rikten av befattningshavare inom dessa grupper. I vad avser yrkesunder- inspektörerna vill vi särskilt framhålla att den ändrade fördelning av arbets- uppgifter mellan den allmänna yrkesinspektionen och den kommunala till— synen som föreslås i 3 kap. beräknats medföra en icke obetydlig minskning av antalet sådana mindre arbetsställen, som tillses av yrkesinspektionen. Detta skulle i och för sig kunna motivera en minskning av antalet befatt- ningshavare som har tillsyn över dessa arbetsställen. Genom att en sådan minskning icke föreslås öppnas emellertid en möjlighet att intensifiera in- spektionens verksamhet, särskilt ifråga om mindre arbetsställen med sådana tekniska anordningar eller arbetsförhållanden i övrigt att de ansetts böra bibehållas under den allmänna yrkesinspektionens tillsyn.
I vart och ett av de nya inspektionsdistrikten torde erfordras ett kansli- biträde, ett kontorsbiträde och ett biträde i reglerad befordringsgång. Att tillgodose detta behov genom överflyttning av personal från andra distrikt är med hänsyn till arbetsbelastningen för expeditionspersonal vid dessa dist— rikt enligt vår uppfattning icke möjligt. Snarare skulle kanslipersonalen på övriga distrikt behöva förstärkas; bl. a. torde föreligga behov av en ökning av den stenografikunniga personalen. Med hänsyn till kostnaderna har vi emellertid ansett oss böra stanna vid att föreslå utökning av den allmänna yrkesinspektionens kontorspersonal med vad som erfordras för de nya dist- rikten, d. v. 5. med två kanslibiträden, två kontorsbiträden och två biträden i reglerad befordringsgång.
Vid våra överläggningar med yrkesinspektörerna har även berörts den försöksvis genomförda anordningen att till yrkesinspektionen knyta läkare med uppgift att biträda i tillsynsverksamheten, verkställa medicinsk-yrkes- hygieniska utredningar och följa yrkessjukdomarnas uppkomst och utveck- ling. De yrkesinspektörer, inom vilkas distrikt dessa läkare varit stationera- de, har därvid uttalat att den medicinska assistens dessa läkare lämnat va- rit av stort värde för inspektionens arbete. Andra yrkesinspektörer, vilka icke eller endast i ringare mån kunnat få bistånd av dessa läkare, har yrkat på att flera läkare måtte knytas till inspektionen.
Även enligt vår uppfattning är det värdefullt att till inspektionen knutits läkare med särskilt intresse för frågor som sammanhänger med arbetar- skyddet. En ökning av antalet läkare inom inspektionen skulle säkerligen vara till nytta. Vi anser oss emellertid efter en beräkning av kostnaderna och med hänsyn till utredningens direktiv samt till ett i det följande (5. 149) framlagts förslag angående arbetarskyddsstyrelsens läkarpersonal icke böra föreslå någon utbyggnad av läkarinstitutionen inom yrkesinspektionen.
Den totala personalökningen för den allmänna yrkesinspektionen enligt utredningens förslag, sammanlagt 24 befattningar, belyses av följande sam- manställning. Däri har också angivits de beräknade årskostnaderna för av- löning av ifrågavarande befattningshavare. Med hänsyn till lönernas beroen— de av ortsgrupperingen har vid dessa beräkningar förutsatts en viss fördel— ning av befattningshavarna på stationeringsorter i olika ortsgrupper. Det bör emellertid observeras att det ankommer på arbetarskyddsstyrelsen att bestämma om distrikt och stationeringsort för inspektionens befattningsha-
vare. Den föreslagna personalförstärkningen innefattar:
2 yrkesinspektörer i lönegrad Ca 33 i ortsgrupp 3 a 24.180 kr. per är 48.360 kr. 2 förste distriktsingenjörer i lönegrad Ca 29 i ortsgrupp 3 å 20.424
kr. per år ........................................................................ 40.848 » 2 socialinspektörer i lönegrad Ca 25 i ortsgrupp 3 a 16.428 kr. pr år 32.856 >> 12 yrkesunderinspektörer i lönegrad Ce 23, därav
7 i ortsgrupp 3 å 14.676 kr. per år .................................... 102.732 >> 4 i ortsgrupp 4 å 15.324 kr. per år .................................... 61.296 » 1 i ortsgrupp 5 a 15.948 kr. per år .................................... 15.948 >> kanslibiträden i lönegrad Ca 11 i ortsgrupp 3 a 8.760 kr. per är... 17.520 >> kontorsbiträden i lönegrad Ca 8 i ortsgrupp 3 a 7.632 kr. per år 15.264 >> biträden (i reglerad befordringsgång) i lönegrad Ce 6 i ortsgrupp 3 år 6.828 kr. per år ............................................................ 13.656 »
Summa kronor 348.480 >>
mmm
I samtliga fall har räknats med lägsta löneklass av ifrågavarande löne— grad.
Resekostnader rn. m.
Tidigare har från yrkesinspektionens och arbetarskyddsstyrelsens sida ofta framhållits att knappheten på resemedel och medel för expenser i övrigt avsevärt försvårat inspektionens arbete. Det har bl. a. uppgivits att såsom angelägna ansedda inspektionsbesök måst uppskjutas till dess nya reseme- del ställts till förfogande och att planläggningen av inspektionsresor för- ryckts av osäkerheten huruvida och, i så fall, när erforderlig förstärkning av de distriktet tilldelade resemedlen skulle ske. Brist på expensmedel säges ha medfört att brådskande förfrågningar och besked måst ske per post i många fall, där ett telefonsamtal snabbare skulle ha gett samma resultat.
Med hänsyn till summan av de anslagskrav som framförs i detta betän— kande anser vi oss icke kunna föreslå ökning av nu berörda delar av yrkes- inspektionens omkostnadsanslag i vidare mån än som proportionellt svarar mot den föreslagna ökningen av antalet distrikt och antalet befattningsha- vare (se 5. 155 f.).
Befattningshavarnas benämning
1937 års arbetarskyddskommitté föreslog att benämningen yrkesunderin- spektör skulle ändras till distriktsinspektör. 1938 års arbetarskyddskom- mitté föreslog i stället att ifrågavarande befattningshavare skulle benämnas distriktsingenjör. Någon ändring har hittills ej kommit till stånd. Emel— lertid har vid vårt arbete från arbetarskyddsverkets personalförening och från enskilda befattningshavare framförts önskemål om att denna benäm- ning måtte ersättas med någon annan. Man har därvid anfört att den är så lång, att den är obekväm att använda. Vidare har uttalats att det ur- sprungligen såsom prefix och numera som mellanled i benämningen ingåen— de ordet >>under>> numera ansåges icke lämpligen böra ingå i en tjänstebe- nämning; flertalet av de benämningar i statsförvaltningen, i vilka detta ord tidigare ingått, hade numera ändrats så att ordet >>under>> utgått därur. Vid samtal med yrkesunderinspektörer har de anfört, att enligt deras uppfatt- ning benämningen yrkesunderinspektör i vissa fall varit orsak till att deras anvisningar icke mottagits med samma respekt som anvisningar från andra befattningshavare hos yrkesinspektionen. Även från arbetarskyddsstyrel- sens och yrkesinspektörernas sida har förordats ett borttagande av benäm- ningen yrkesunderinspektör.
Ändring av en tjänstebenämning sker i regel endast om benämningen ej längre svarar mot befattningshavarnas arbetsuppgifter eller eljest starka skäl föreligger för en ändring. I förevarande fall synes oss av psykologiska skäl en ändring böra ske. Med hänsyn härtill och även för att få större en- hetlighet i fråga om benämningarna på de befattningshavare, vilka jämte distriktscheferna (yrkesinspektörerna) har som sin huvuduppgift att utöva teknisk tillsyn över arbetarskyddet, föreslår vi att benämningen yrkesunder— inspektör utbyts mot distriktsingenjör. I de fall, då i instruktioner etc. måste markeras, vilken kategori av distriktsingenjörer som avses, kan detta ske genom att lönegraden anges.
Jämväl i fråga om andra benämningar på befattningshavare inom den allmänna yrkesinspektionen har ändringsyrkanden framlagts. Vi har emel- lertid funnit motiven för ändringar icke så bärande i dessa fall och fram- lägger därför icke något förslag därom.
TREDJE KAPITLET
Den kommunala tillsynen å arbetarskyddslag- stiftningens efterlevnad
A. Redogörelse för nuvarande organisation och verksamhet
Enligt 48 å arbetarskyddslagen skall hälsovårdsnämnd utse en eller flera lämpliga personer att för viss tid eller tills vidare utöva kommunal tillsyn å efterlevnaden av lagen och med stöd av densamma meddelade föreskrifter. Tillsyningsman för allmänna hälsovården är pliktig att, om han därtill för- ordnas, tillika vara kommunal tillsynsman enligt denna lag.
Kommunal tillsynsman skall av kommunala medel åtnjuta skälig ersätt— ning för uppdraget.
Enligt 5 € instruktionen för yrkesinspektionen skall de kommunala till- synsmännen utöva tillsyn å arbete, som bedrivs utan användande av ma- skinella hjälpmedel eller ångpannor, kokare eller andra tryckkärl samt vari som regel används färre än tio arbetare. Arbetarskyddsstyrelsen äger emel- lertid enligt 6 & samma instruktion besluta om jämkning av gränsen mel- lan yrkesinspektörs och kommunal tillsynsmans befogenhet. Med stöd här- av har i de föreskrifter rörande den kommunala tillsynen som styrelsen ut- färdat i december 1951 intagits, att den kommunala tillsynen utöver de ar- beten, som angivits i 5 5 instruktionen, skall omfatta vissa andra arbets-- ställen med maskinella hjälpmedel eller tryckkärl av mera enkel beskaf- fenhet under förutsättning att på arbetsstället i regel sysselsätts färre än tio arbetstagare. I föreskrifterna redovisas dessa arbetsställen på följande sätt:
1. Hantverk
a) Hantverk utan maskinella hjälpmedel samt dessutom:
b) Bagerier och konditorier med enbart mindre blandningsmaskiner av typ >>Assistent>> eller liknande.
c) Bleck- och plåtslagerier med enbart handdrivna plåtsaxar, vals-, bock- nings- eller falsningsmaskiner.
d) Bokbinderier med enbart handdrivna pressar, Skärmaskiner eller saxar.
e) Krukmakarverkstäder med mekaniskt drivna drejskivor.
f) Sadelmakerier och tapetserarverkstäder, dock ej där utredningsmä- skiner används.
g) Skomakerier med symaskiner och putsmaskiner, dock ej Skomakerier, där stans— eller bankningsmaskiner används.
h) Skrädderier, sy- och modeateljéer med endast enkeldrivna maskiner.
i) Slakterier med handdrivna lyftanordningar, dock ej där högtrycksång— panna används.
j) Smides- och reparationsverkstäder med handdrivna arbetsmaskiner, dock ej där svetsning förekommer.
2. Handel '
a) Butiker utan maskinella hjälpmedel samt dessutom charkuteri—, spe— ceri- och andra butiker med köttkvarnar, Skärmaskiner eller kaffekvarnar ävensom urmakeri— och optikaffärer.
b) Kiosker.
c) Kontor.
d) Lagerlokaler, dock endast där handdrivna lyft- och transportanord- ningar används.
3. Byggnadsverksamhct
a) Hus-, väg- och gatubyggnadsarbete, grundläggnings-, vatten- och av- loppsledningsarhete, monteringsarbete och annat dylikt arbete med enklare maskinella hjälpmedel, såsom handdrivna lyftanordningar, bruks- och be- tongblandare, grundvattenpumpar, slipstenar, puts- och slipmaskiner för golv m. m., samt svetsaggregat med gastuber.
b) Takarbete, såsom plåtslageri, målning och snöskottning.
c) Brunnsarbete, dock ej där maskindriven lyftanordning, spel eller borrmaskin används.
4. Övrig verksamhet, såsom
a) Hyreshus, som uppvärms medelst varmvattenpanneanläggning med öppet system, såvida icke yrkesinspektören med hänsyn till anläggningens storlek eller annan särskild omständighet annorlunda bestämt i fråga om tillsynen.
b) Garage, vilka har en golvyta av högst 35 ut2 eller som är så anordnade att ingen del därav är belägen på större avstånd från garageport än 7 m och vilkas golv icke är belägna under markplanet vid port, dock ej garage med verkstad, där maskinella hjälpmedel används.
c) Badinrättningar, dock ej där högtrycksångpanna eller slutet varm- vattensystem används.
d) Rak- och frisérsalonger.
e) Mangelhodar och strykinrättningar med kallmanglar (s. k. stenskive- manglar) eller valsmanglar.
f) Åkerier, expressbyråer, stadsbudskontor och liknande företag för per- son- och godsbefordran, dock ej där garage av annat slag än som angives ] punkt 4 b) härovan finnes.
g) Hotell, pensionat, restauranger, kaféer och konditorier med enbart mindre maskiner, såsom blandningsmaskiner av typ >>Assistent>> eller lik- nande, kaffekokare med öppet system, kaffekvarnar, köttkvarnar och skär- maskiner, och där hissar för person— eller varubefordran ej används.
h) Grustag, dock ej där maskinella hjälpmedel används.
i) Trädgårdsskötsel och jordbruk, dock ej där maskinella hjälpmedel. högtrycksångpanna eller hydrofor används.
Härefter uttalas, att den kommunala tillsynen sålunda icke omfattar tillsyn å arbetsställen inom hantverk, handel, hyggnadsverksamhet eller övrig verksamhet, där andra maskinella hjälpmedel eller tryckkärl än ovan sagts används, såsom mekaniskt drivna pressar, slip-, borr-, vals—, skär-, klipp-, stans-, banknings—, degknådnings-, eller uppslagningsmaskiner, his- sar, kranar eller andra därmed jämförliga lyftanordningar eller högtrycks- ångpannor, kokare eller andra kärl under tryck. Tillsynen omfattar ej hel- ler tvättinrättningar, där tvättmaskiner, centrifuger eller klädpressar an- vänds, och ej heller jordbruk med maskinella hjälpmedel t. ex. motorer, gröpkvarnar, hackelsemaskiner, rotfruktskärningsmaskiner, torvströrivare, gödselspridare, slåttermaskiner, tröskverk, vedkapsågar, stockcirkelsågar, foderhissar och liknande lyftanordningar.
Industriell verksamhet omfattas enligt föreskrifterna icke av den kom- munala tillsynen. Någon definition på >>industriell verksamhet» lämnas icke i föreskrifterna men däremot en exemplifiering, som upptager bryggerier, vattenfabriker, charkuterifabriker, mejerier, konservfabriker, mekaniska verkstäder, skofabriker, snickeriverkstäder, sågverk, kraftstationer, kemi- ska tvättinrättningar eller annan liknande rörelse.
Enligt 19 & instruktionen för yrkesinspektionen åligger det kommunal tillsynsman att inom sitt verksamhetsområde hålla sig noga underrättad om tillkomsten av nya arbetsställen, som är underkastade yrkesinspektionens tillsyn, och att utan oskäligt dröjsmål till vederbörande yrkesinspektör an- mäla nytillkommet arbetsställe. Denna anmälningsskyldighet omfattar även sådant arbetsställe som på grund av sin maskinella utrustning, arbetsstyr- kans storlek eller annan omständighet skall ligga direkt under den statliga inspektionen.
Enligt 5 & tredje stycket instruktionen för yrkesinspektionen åligger det kommunal tillsynsman att beakta de anvisningar som arbetarskyddsstyrel- sen eller yrkesinspektören meddelar rörande tillsynens utövande.
Hälsovårdsnämnd har att, om den kommunala tillsynen bestrids av flera tillsynsmän, fördela tillsynens utövande dem emellan samt att på lämpligt sätt öva kontroll över tillsynen.
Arbetarskyddsstyrelsens årsberättelse för 1953 uppger att det sagda år i hela riket fanns sammanlagt 1 362 kommunala tillsynsmän. Antalet hos den kommunala tillsynen registrerade arbetsställen uppgick till 79 935. Av dessa arbetsställen hade 60 897 (76,2 %) under året besökts av tillsynsman.
Förrättningsdagarnas antal uppgick till 15 616. En tillsynsman skulle så- lunda i genomsnitt under året på 11,5 förrättningsdagar ha besökt 44,7 arbetsställen eller 3,9 arbetsställen per förrättningsdag.
Totala antalet hos den kommunala tillsynen enligt rapporterna till yrkes- inspektörerna registrerade ar-betsställen varierar avsevärt. I efterföljande tabell har sammanställts uppgifter ur årsberättelserna för 1951—1953 an- gående fördelningen av sådana arbetsställen inom inspektionsdistrikten.
Hos den kommunala tillsynen registrerade arbetsställen.
Yrkesinspektions- Antal arbetsställen Proc. forandrmg
distrikt
19151 11952 1953 19:591—1 952 1952—1953
20 199 19 959 20 224 — 1,2 + 3,2 5 332 5 602 6 319 + 5,1 + 12,8 5 777 5 240 7 621 + 9,3 + 17,1 7 415 7 422 7 621 + 0,1 13 817 9 833 9 738 —28,2 10 286 10 338 10 361 + 0,5 4 587 4 626 4 926 + 0,9 2 844 3 286 3 506 +15,5 4684 4439 3814 — 5,2 3 300 2 852 3 148 +13,6 3815 3871 4144 + 1,5
82 056 77 468 79 935 — 5,6
Ett nära till hands liggande antagande, att de särskilt för vissa distrikt mycket stora årsvariationerna främst skulle bero på ändringar i antalen re—c gistrerade arbetsställen inom yrkesgruppen byggnadsarbete, visar sig vid granskning av årsberättelsernas delsiffror för de olika yrkesgrupperna vara oriktigt. Däremot torde variationerna delvis förklaras av uppgift från flera yrkesinspektörer om att det i åtskilliga fall — i synnerhet i samband med kommunal tillsynsmans avgång — visat sig omöjligt att få korrekta om- budsrapporter.
För att få en bild av den kommunala tillsynen och dess arbetsförhållan- den har vi tillställt samtliga hälsovårdsnämnder en skrivelse med anhållan om uppgifter i dessa hänseenden. För innehållet i de svarsskrivelser som inkommit med anledning av denna redogörs i en bilaga till detta betänkande.
B. Arbetarskyddsutredningens överväganden och förslag
Den kommunala tillsynen är för närvarande i ett stort antal kommuner av mycket ringa effektivitet. Detta erkänns bl. a. i många av svaren på vår rundskrivelse till hälsovårdsnämnderna och har även uttalats vid våra sam- tal med befattningshavare hos arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektio- nen samt med representanter för kommunerna. I ett utlåtande den 13 maj
1954 över hälsovårdssakkunnigas betänkande SOU 1953z3l anförde arbetar- skyddsstyrelsen sålunda bl. a. att den kommunala tillsynens effektivitet enligt såväl styrelsens som yrkesinspektionens uppfattning i allmänhet va- rit mycket ringa.
Den huvudsakliga anledningen till den kommunala tillsynens brister är enligt vår uppfattning att åtskilliga kommuner tagit alltför lätt på sin upp- gift att medverka till ett tillfredsställande arbetarskydd för de inom kom- munen arbetande. Det ringa intresset från kommunernas sida har bl. a. yttrat sig däri, att specialutbildad, fast anställd personal icke anlitats för tillsynens utövande i många av de fall, där kommunens storlek och yrkes- verksamhetens inriktning bort ge anledning till en sådan anordning. I så- dana och andra fall har vidare de kommunala tillsynsmännen beviljats en i förhållande till deras arbetsuppgifter och det allmänna löneläget alltför ringa ersättning för arbetet som tillsynsman och med tillsynens utövande förenade kostnader. I flera kommuner har tillsynsmännen icke erhållit nå- gon som helst ersättning för fullgörandet av sitt uppdrag. Dessa förhållan- den har medfört, att det mången gång varit omöjligt eller svårt att få till- synen utförd av personer med sådan utbildning eller yrkeserfarenhet som erfordras för uppdraget. Tillsynsmännen tröttnar ofta på sitt arbete efter mycket kort tid. Vakanser och täta ombyten av tillsynsmän har på många håll i hög grad nedsatt den kommunala tillsynens effektivitet. I viss mån torde också, enligt uttalanden av åtskilliga av de kommunala tillsynsorga- nen, arbetet ha försvårats av att tillräcklig kontakt icke funnits mellan de kommunala organen och den statliga yrkesinspektionen och att tillfreds- ställande åtgärder från statens sida icke vidtagits för instruktion och in- formation åt de kommunala tillsynsmännen.
Om vi icke vågade räkna med, att det kommunala intresset av att deltaga i arbetet för åstadkommande av ett arbetarskydd vid mindre företag inom kommunen kunde stimuleras, skulle vi anse oss nödsakade att överväga en minskning av den kommunala tillsynens arbetsuppgifter eller ett fullstän- digt överförande till statliga organ av den del av tillsynen över arbetarskyd— det, som nu ankommer på kommunerna. Vi tror emellertid att det kommu— nala intresset för arbetarskyddet skulle komma att öka, om den kommu- nala tillsynen tilldelades större och intressantare arbetsuppgifter än nu. Vi föreslår därför en utökning av den kommunala tillsynens arbetsfält till att omfatta större arbetsställen och nya yrkesområden. Om de beslutande kom- munala organen härigenom får klart för sig, hur angeläget det är att till- synen över arbetarskyddet utövas av därför lämpade personer, kommer de säkerligen att bli mindre njugga än nu vid bestämmandet av arvoden åt kommunala tillsynsmän. Utökningen av den kommunala tillsynens arbets- område skulle även göra tillsynsmännens arbete mer omväxlande. Dessa om- ständigheter — bättre ersättning och intressantare arbete —— skulle säker- ligen göra det lättare att i kommuner, där tillsynen även i fortsättningen
förblir en bisyssla, förmå lämpliga personer att åtaga sig uppdraget och få dem att längre tid behålla detsamma. Vi räknar vidare med att den all— männa yrkesinspektionen skall beredas möjlighet att mera kontinuerligt än nu hålla kontakt med de kommunala tillsynsmännen och ge dem instruk- tioner och råd angående utförandet av deras arbete. "
De nuvarande bristerna i den kommunala tillsynen beror som ovan be- rörts på att många kommuner anförtrott tillsynens utövande såsom en _ oftast mycket dåligt avlönad — bisyssla åt peroner utan speciell utbildning eller andra särskilda kvalifikationer därför. Där tillsynen omhänderhas av tjänstemän hos hälsovårdsnämnd, vilket oftast är fallet i städer och även förekommer i många andra kommuner, utövas tillsynen enligt yrkesinspek— törernas uttalande i 1'ege1 på ett fullt tillfredsställande sätt. Ett av syftena med kommunindelningsreformen, nämligen att kommunala organ i större utsträckning skulle uppdra förvaltningsåtgärders verkställande åt fackut— bildade tjänstemän, kan beräknas i allt större omfattning bli realiserat ifrå— ga om de organ inom den kommunala förvaltningen, vilka enligt våra för- slag skulle vara huvudmän för den kommunala tillsynen över arbetarskyd- det, hälsovårdsnämnderna och byggnadsnämnderna.
I föregående avsnitt har vi redogjort för nu gällande bestämmelser om av— gränsningen mellan å ena sidan den kommunala tillsynen och å andra si— dan den direkta statliga tillsynen över arbetarskyddet. I regel måste de kom- munala tillsynsmännen på egen hand bedöma, om ett arbetsställe är sådant, att det enligt bestämmelserna skall falla under kommunal tillsyn. I flera av svaren på vår rundskrivelse till hälsovårdsnämnderna har nämnts, att de kommunala tillsynsmännen icke med säkerhet vet, vilka arbetsställen de skall se till. En enklare gränsdragning mellan statlig och kommunal tillsyn synes därför böra eftersträvas.
Många av de arbetsställen med färre än tio arbetstagare, vilka är undan- tagna från den kommunala tillsynen och sålunda står direkt under den stat— liga inspektionen, har enligt vår uppfattning så enkla skyddsproblem, att de skulle kunna ställas under kommunal tillsyn. En sådan överflyttning skulle innebära en avlastning av den statliga inspektionens arbetsbörda och möjliggöra en mera intensiv tillsyn över de arbetsplatser, som fortfarande skulle stå direkt under den statliga inspektionen. Från olika håll har fram- hållits, att den nuvarande begränsningen av den kommunala tillsynens ar- betsområde varit en av de viktigaste orsakerna till att kommunernas upp- gift i fråga om arbetarskydd på kommunalt håll tillmätts alltför ringa be- tydelse. Det har därvid sagts, att en mera positiv inställning från kommu- nernas sida ifråga om den kommunala tillsynen skulle kunna vinnas, om tillsynens arbetsfält vidgades till att omfatta även en del arbetsställen, som använder motorer och andra maskinella anordningar. Behovet av skydds- åtgärder framstår ju som mera påtagligt i fråga om sådana arbetsställen än beträffande de arbetsställen, som nu står under kommunal tillsyn.
Vi har i anslutning till vår uppfattning om möjligheten och metoden att stimulera det kommunala intresset för arbetarskydd övervägt en annan av- gränsning av den kommunala tillsynens arbetsområde. Om nu gällande be- stämmelser ändrades därhän, att den kommunala tillsynen skulle omfatta samtliga arbetsställen, vid vilka i regel sysselsätts färre än tio arbetstagare, skulle den kommunala tillsynen givetvis få ett större arbetsfält. Den nu— varande osäkerheten, huruvida ett arbetsställe faller under kommunal till— syn eller ej, skulle också i stort sett försvinna. Att uppställa en så kate- gorisk regel låter sig emellertid icke göra, om man vill ha ett tillfredsstäl— lande arbetarskydd. Även bland de ur sysselsättningssynpunkt små arbets- ställena förekommer nämligen åtskilliga, där arbetsmaterial, maskinell ut- rustning, arbetsmetoder eller andra omständigheter medför särskilda risker för yrkesskador. Tillsynen över arbetarskyddet kräver i dessa fall teknisk fackkunskap och på studier och vidsträckt praktiskt erfarenhet grundad kännedom om de risker som kan föreligga och om lämpliga metoder för att undanröja eller minska riskerna. Man kan rimligen icke ställa sådana krav på de kommunala tillsynsmännen. Det är därför nödvändigt att lägga dessa arbetsställen i sin helhet eller beträffande visst arbetsförfarande direkt un— der den statliga inspektionen. En annan och ur nu nämnda synpunkter bättre metod för gränsdragningen mellan kommunal och statlig tillsyn sy- nes vara, att arbetsställen, vid vilka i regel sysselsätts minst tio arbetstagare, alltid skall stå direkt under statlig uppsikt och att detta skall gälla även arbetsställen med mindre arbetsstyrka inom vissa yrkesområden, där till- syn genom den statliga yrkesinspektionens försorg anses böra ske på grund av risker för yrkesskador eller av annan anledning. För mindre arbetsstäl— len (d. v. 5. med i regel färre än tio arbetstagare) inom alla andra yrkes- områden skulle enligt denna metod avgörandet, huruvida ett arbetsställe skall ligga under kommunal tillsyn eller ej, grundas på en bedömning av riskerna för yrkesskador vid varje arbetsställe. Ansvaret för denna bedöm- ning skulle åvila yrkesinspektörerna. Denna metod skulle göra det lätt för de kommunala tillsynsmännen att få klarhet i frågan, huruvida ett visst arbetsställe faller under kommunal tillsyn eller ej. Om arbetsstället tillhör ett av de få yrkesområden, för vilka bestämts, att all tillsyn över arbetar— skyddet skall utövas av den allmänna yrkesinspektionen, är saken klar. Till— hör arbetsstället annat yrkesområde, ligger det under kommunal tillsyn, om vid arbetet i regel sysselsätts färre än tio arbetstagare, dock icke om veder-' hörande yrkesinspektör meddelat den kommunala tillsynsmannen, att ar- betsstället ifråga skall ligga direkt under statlig tillsyn. Vi förordar att en; sådan uppdelning av arbetsställen mellan statlig och kommunal tillsyn ge— nomföres.
Enligt riksförsäkringsansta—ltens redogörelse för olycksfall i arbete är 1952 (se tabellen på s. 84) är olycksfallisfrekvensen störst inom yrkesgruppen malmbrytning. Närmast därefter följer i här angiven ordning byggnadsverk-
Olycksfallsfrekvens och antal förlorade arbetsdagar per årsarbetare inom olika yrkesgrupper hos arbetsgivare (ex/cl. staten) med minst 5 årsarbetare under år 1952.
Antal Antal förlorade arbets- Antal olycks- dagar per årsarbetare års- fall per på grund av arbe— 100 års- tare arbe- Sjuk- Invali— tare dom ditet
Yrkesgrupp
Död
Malmbrytning m. m. ..................... 12 249 3 293 26,88 4,98 4,47 Malmförädling ....... 35 992 6 423 17,85 3,17 3,11 Metallindustri 230 384 54 827 23,80 2,49 2,1 5 Sten-, kol- och torvindustri ......... 37 902 7 736 20,41 3,12 3,09 Jordbruk, skogsbruk och boskaps- skötsel 116 835 23 386 20,02 3,36 Träindustri 59 940 13 519 22,55 3,68 Pappers- och grafisk industri ...... 82 197 10 356 12,60 2,12 Närings— och njutningsämnesindu—
weap—
907”?
69 929 11 708 16,74 2,34 . Textil- och beklädnadsindustri 91277 6128 6,71 0,93 Läder—, här- o. gummiv. industri 29 697 2416 8,14 1,19 . Kemisk—teknisk industri ............... 24 206 4625 19,11 2,76 . Byggnadsverksamhet ..................... 131 949 34 681 26,28 3,90 . Kraft—, belysnings- och vattenverk m. m. 14 321 1 951 13,62 2,30 . Handel, varulager och kontor ...... 394 572 18 474 4,68 0,69 Sjöfart och fiske m.m. ............... 30 701 6 560 21,37 4,43 Samfärdsel utom sjöfart 31146 5384 17,20 2,99 Ämbetsverk, bank- och försäk- ringsrörelse, skolor m.m. ............ 41 964 1 304 3,11 0,54 Kommunala institutioner ............ 88 120 2 826 3,21 0,64 Hushåll, hotell—, restaurang— och kaférörelse samt hälsovårdsinrätt- ningar 141 588 9 899 6,99 1,03 ' 0,53 Diverse 7 716 647 8,39 1,16 1,94
Samtliga 1672 685 226143 13,52 1,97 1,85
samhet, metallindustri, träindustri, sjöfart och fiske. inligt uppgifter till oss från yrkesinspektörerna angående fördelningen på yrkesgrupper av de direkt under yrkesinspektionens til'lsyn stående arbetsställen, vid vilka i re— gel sysselsätts färre än tio arbetstagare (tab. s. 85) fanns inom yrkesgrup- pen malmbrytning vid 1953 års utgång endast 13 sådana mindre arbets- ställen, med sammanlagt 45 arbetstagare. (Även yrkesgruppen malmföräd- ling är så gott som orepresenterad bland dessa mindre arbetsställen; i denna grupp redovisas endast 3 arbetsställen med sammanlagt 16 arbetstagare.) Inom gruppen metallindustri finns däremot ett mycket stort antal arbets- ställen med färre än tio arbetstagare; yrkesinspektörerna rapporterar 8 767 sådana arbetsställen med sammanlagt 27 448 arbetstagare inom gruppen. Med hänsyn till olycksfallsrisken samt användandet över lag inom dessa yrkesgrupper av komplicerade maskinella anordningar föreslår vi, att ge- nerellt undantag från den av oss förordade huvudregeln om kommunal till—
Direkt under den allmänna yrkesinspektionens tillsyn stående arbetsställen, vid vilka i regel sysselsätts färre än tio arbetstagare, fördelade läns— och distrikts— vis samt med viss uppdelning på olika yrkesgrupper; uppgifterna avser läget vid 1953 års utgång.
Malmbryt- ning, malm-
förädling Träindustri Jordbruk (”när yräes- dig?:-lågan— ' län och yrkes OCh metall- Antal Antal gAnltlål y Aigitalpp * . " _ . . .— industri inspcktlonsdistrikt Antal
arbets- arbets-arbets- arbets-arbets— arbets- rbets- airbets- arbets- arbets- ställen tagare ställen tagare ställen tagare ställen tagare ställen tagare
Stockholms Städ ------------ 1 036 3 725 381 988 40 158 1 574 6 057 3 031 10 928 Gotlands län ------------------ 77 171 66 187 431 1 393 166 643 740 2 394 I distr. S:a 1 113 3 896 447 1 175 471 1 551 1 740 6 700 3 771 13322
Stockholms län --------------- 474 1 299 306 974 1 021 2 257 1 076 3 205 2 877 7 735 Uppsala län ———————————— 189 439 158 496 837 1 757 463 1 375 1 647 4 067 Västmanlumls län 252 703 156 488 984 2010 622 2 018 2 014 5 219
1 I (HS”. 915 2 441 620 1 058 .? 842 6 024 f.) 161 a' 598 6 538 17 0.91
85dermanlands län ......... 857 1 153 161 630 1 137 3 667 452 1 744 2 107 7 194 USlCTgÖUflIldS 15111 ------------ 451 1 510 445 1 739 2 365 6 056 990 3 611 4 251 12 916
'” (”SH'- S:a 808 2 0631 606 2 369 :”? 502 9 723 1 44.1) 5 355 6 358 20 110 JÖllkÖDiHsS län --------------- 549 2 035 737 3 372 147 557 717 2 772 2 150 8 736 lil'OHObCl'gS län --------------- 139 521 360 1 596 42 149 328 1 272 869 3 538 Kalmar län ..................... 257 909 589 2 633 219 1 087 514 1 872 1 529 6 501
IV dis”- Sill 945 3 465 1 (1716 7' 601 408 1 793 1 559 5 916 4 548 18 775 Blekinge lä n ------------------ 103 317 217 641 322 789 304 1 024 . 946 2 77] liFiSliilnStadS 1511 347 991 469 1 463 1314 2 820 779 2 984 2 909 8 258 Malmöhus län --------------- 720 2 249 278 856 2 147 5 667 1 161 4 644 4 306 13 416 ' V distr. S:a 1 170 3 557 964 2 960 783 9 277 ;) 244 8 ("52 5” 161 24 445 » Hallands län ------------------ 323 900 344 954 580 1 806 667 2 338 1 914 5 998
Göteborgs Stad --------------- 434 1 521 163 548 49 119 943 4 068 1 589 6 256 Göteborgs och Bohus län I ÖVI'igt ----------------------- 287 817 372 940 348 779 772 2 716 1 780 5 252
VI dislr- S:a 1044 3238 87.9 2442 977 2704 2382 9122 5283 17500” Västgötndclen av Älvs- 279 899 404 1582 99 357 610 2372 1403 5211 borgs län ..................... Skaraborgs län --------------- 304 946 355 1158 310 1311 537 1780 1506 5204
VII dislr. S:a 5.93 1845 840 2740 409 1665 1156 4161 2999 10415 Dalslandsdelen av Älvs— borgs län ..................... 75 171 120 254 88 238 228 706 511 1369 Värmlands län 294 884 586 1 479 455 1 151 892 2 877 2 227 6 391 örebro län ..................... 306 936 284 825 426 1 248 789 2 903 1 805 5 912 VIII distr. S:a (175 1 991 990 2 558 969 2 637 1 909 0' 486 4 543 13 672 Kopparbergs län ............ 280 912 486 1 475 310 631 831 2 687 1 907 5 705 (?iiV'lcbOI'gs län --------------- 262 894 385 1 200 150 361 692 2 320 1 489 4 775 IX distr. S:a 542 1 806 871 2 675 460 9.92 1 523 5 007 3 396 10 480 Västernorrlands län ...... 333 990 683 1 976 105 360 1 055 3 742 2 176 7 068 Jämtlands län ............... 139 414 602 1 835 68 221 600 1 993 1 409 4 463
l 1 X distr. S:a 472 1404 1285 3811 173 581 1655 5735 3585 11531
Västerbottens län 288 657 952 2 556 586 2 516 794 2 393 2 620 8 122 NOFPhOttellS län 228 596 838 1 986 216 853 584 1 992 1 866 5 427 XI distr. S:a 516 1 253 1 790 4 542 802 3 369 1 37.5 4 385 4 486 13 549
Hela riket 8783 27 559 10 937 34 830 14 796 4031819151 68 118 53667 170825
syn vid smärre arbetsplatser göres beträffande malmbrytning, malmföräd- ling och metallindustri. Arbetsställen inom dessa yrkesgrupper skulle så— lunda alltid, oavsett arbetarantalet, ligga under statlig tillsyn.
Byggnadsverksamheten ligger för närvarande under kommunal tillsyn i vad det gäller mindre arbetsställen med enklare maskinella hjälpmedel (jfr sid. 78). Stora risker för olycksfall förefinns emellertid inom denna verk- samhet även vid mindre arbetsställen. Man har därför anledning att över- väga, om icke all hyggnadsverksamhet bör läggas direkt under statlig till— syn. Å andra sidan medför byggnadsverksamhetens särskilda karaktär att en lokal tillsyn i vissa fall kan vara mera effektiv än övervakning från ett på annan ort stationerat tillsynsorgan. Utmärkande för hyggnadsverksamhe— ten är ju bland annat att permanenta arbetsställen icke finns; de flesta byggnadsarbeten påbörjas och avslutas helt inom loppet av ett år. Rörlig- heten på byggnadsmarknaden gör det omöjligt eller i varje fall mycket svårt för yrkesinspektionens distriktsorgan att få reda på, följa och övervaka alla byggnadsarbeten i en kommun. Kommunens egna organ har mycket större möjligheter i dessa hänseenden; vissa av dem har även (ur andra synpunk- ter än arbetarskyddets) ålagts att följa byggnadsverksamheten inom kom- munen och utöva kontroll över densamma. Sådana kommunala organ har också i avsevärd omfattning i sin tjänst personal, som skulle kunna tillse arbetarskyddet även vid andra byggnadsarbeten än sådana som nu ligger under kommunal tillsyn. Med hänsyn till nämnda förhållanden förordar vi att byggnadsverksamheten i princip skall ligga under kommunal tillsyn. Den hänsyn, som för övriga yrkesgrupper skall tas till antalet i regel sys— selsatta arbetstagare, skulle icke gälla för byggnadsarbete, där arbetsstyr- kan växlar och olika yrkeskategorier avlöser varandra. Däremot skulle yr- kesinspektör med hänsyn till särskilda förhållanden — exempelvis arbetets storlek och vid dess utförande använda metoder, som innebär speciell risk för yrkesfaror — äga besluta, att visst eller vissa byggnadsarbeten inom en kommun skall stå direkt under den statliga yrkesinspektionens tillsyn; un— derrättelse om sådant beslut skall meddelas det kommunala tillsynsorganet.
För träindustrin föreligger icke samma skäl till uppdelning av tillsynen, som beträffande byggnadsverksamheten. Med hänsyn till den stora olycks— falllsfrekven'sen och den maskinella ustrustningen inom denna industri före— slår vi att samtliga arbetsställen inom träindustrin lägges under statlig tillsyn.
Av flera skäl finner vi lämpligt att generellt undantag från den av oss förordade regeln om kommunal tillsyn å smärre arbetsställen göres i fråga om ett yrkesområde, som kommer något längre ned i rangordning beträf- fande olycksfallsfrekvensen, nämligen jordbruket. Ur flera synpunkter vore det givetvis fördelaktigt att låta mindre och medelstora jordbruk falla un- der kommunal tillsyn. Detta skulle bl. a. innebära en avsevärd minskning
av den statliga inspektionens arbetsbelastning, och vidare kan man anta, att missförhållanden och skaderisker vid arbetet på en jordbruksfastighet fortare skulle komma till en på platsen boende tillsynsmans kännedom än till den statliga inspektionens. Å andra sidan sker en fortlöpande motori- sering och mekanisering i övrigt vid såväl större som mindre jordbruk, och detta medför i växande grad risker för yrkesskador. Det är därför av största ! vikt att auktoritativ upplysning lämnas om dessa risker, i synnerhet som det visat sig att flertalet olyckor vid användande av traktorer och andra jordbruksmaskiner beror på slarv eller okunnighet om maskinernas rätta användning. Det kan enligt vår åsikt starkt ifrågasättas, om en kommunal tillsynsman i allmänhet kan väntas bedriva den tillsyns— och upplysnings- verksamhet som behövs på detta område med tillräcklig auktoritet. På landsbygden känner alla varandra och-är i sin dagliga gärning beroende av varandra i mycket högre grad än i tätorter. Där skulle det säkerligen ofta ställa sig svårt för en kommunal tillsynsman att med tillräcklig kraft på— tala missförhållanden hos traktens jordbrukare och att gentemot dem vidta åtgärder för att få missförhållandena avhjälpta. En energisk tillsynsman skulle i sådana fall i mycket högre grad än en statlig befattningshavare ris- kera personliga motsättningar, och hans opartiskhet s—kulle ibland dras i tvivelsmål. I viss mån gäller vad nu anförts naturligtvis även i fråga om tillsynen av andra på mindre orter förekommande arbetsställen,1 men med hänsyn till jordbrukets dominerande ställning i flertalet landsbygdskom' muner synes det oss i särskilt hög grad, när det gäller denna näring, ange- läget a'tt tillsynen över arbetarskyddet utövas av helt utomstående perso- ner. — För närvarande ligger jordbruket i allmänhet direkt under statlig tillsyn, men enligt arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter skall jordbruk, där maskinella hjälpmedel, högtrycksångpanna eller hydrofor icke används, stå under kommunal tillsyn. På grund av vad nu anförts föreslår vi att arbe- tarskyddet vid samtliga jordbruk, som faller under arbetarskyddslagens be- stämmelser skall stå direkt under den allmänna yrkesinspektionens tillsyn.
För att få en lämplig avvägning mellan den statliga inspektionens och den kommunala tillsynens arbetsbelastning föreslås i det följande direktiv till yrkesinspektörerna angående den omfattning, vari arbetsställen, vilka en- ligt huvudregeln skall stå under kommunal tillsyn, genom särskilda förord-
1 Sådana synpunkter har nämnts i flera av svaren på vår rundskrivelse till hälso— vårdsnämnderna. Vi citerar ett av dessa uttalanden: »På landsbygden, där tillsynsverk- samheten är så liten, att ej fast anställd tillsynsman kan anställas, borde tillsynsverk- samheten helt åvila den statliga yrkesinspektionen. Detta med anledning av, att det är svårt för en enskild att påyrka, vad man anser vara nödvändigt, hos kanske en granne, l en god vän eller för övrigt mycket välbekant person. Den det gäller, kan ju anse det onödigt, och upptar yrkandet som dumt, ogint etc. han kan ju även hava ett visst in- flytande på tillsynsmannens privata liv och anställaingsförhållande. I så fall kanske den ene slipper en sak som den andre måste utföra. Skall den Kommunala tillsynen bi- behållas, anser jag, att alla arbetsställen med som ovan nämnts högst nio arbetstagare skulle falla under densamma, då kunde, i de flesta fall, en person anställas som helt sysselsatte sig därmed. Jag är själv en av tillsyningsmännen, så jag vet hur det är.»
nanden bör överflyttas och stå direkt under yrkesinspektionens tillsyn. I första hand hör givetvis förordnanden meddelas beträffande arbetsställen, vilkas övervakande yrkesinspektören finner kräva sådana tekniska fack- kunskaper som de kommunala tillsynsmännen icke kan förutsättas besitta. För att tveksamhet om den kommunala tillsynens arbetsområde icke skall uppstå bör föreskrivas, att yrkesinspektör, som meddelat förordnande av ovan angiven innebörd beträffande visst arbetsställe, skall vara skyldig att omedelbart lämna skriftlig underrättelse därom till det kommunala tillsyns- organ, som eljest skulle ha haft tillsyn över arbetsstället.
Vad vi nu föreslagit kan sammanfattas så, att gällande bestämmelser om arbetsfördelningen mellan den allmänna yrkesinspektionen och den kom- munala tillsynen skall ersättas med bestämmelser av i huvudsak följande innehåll:
Under kommunal tillsyn skall stå till andra yrkesgrupper än malmbryt- ning, malmförädling, metallindustri, träindustri och jordbruk hörande ar- betsställen, vid vilka i regel sysselsätts färre än tio arbetstagare och där icke vederbörande yrkesinspektör förordnat, att arbetsstället skall stå di- rekt under yrkesinspektionens tillsyn. I vad angår hus-, väg— och vatten- byggnadsverksamhet skall arbetsställe, för vilket sådant förordnande icke meddelats, stå under kommunal tillsyn, även när arbetsstyrkan uppgår till eller överstiger 10 arbetstagare.
Under direkt tillsyn av yrkesinspektionen skall stå samtliga arbetsställen inom yrkesgrupperna malmbrytning, malmförädling, metallindustri, träin- dustri och jordbruk ävensom de arbetsställen inom övriga yrkesgrupper som icke enligt föregående stycke ligger under kommunal tillsyn.
Vi anser att en lämplig avvägning av arbetsfördelningen mellan de stat— liga och de kommunala tillsynsorganen skulle erhållas därigenom, att yr— kesinspektörerna åläggs att vid de avgöranden angående mindre arbetsstäl- lens läggande under statlig eller kommunal tillsyn som ankommer på dem iaktta, att därigenom antalet arbetsställen under kommunal tillsyn inom distriktet skall bli ungefär lika stort som summan av hela antalet av de ar- betsställen, vilka enligt nuvarande bestämmelser skall ligga under kommu- nal tillsyn, och halva antalet av de arbetsställen med i regel färre än tio arbetstagare, vilka enligt sistnämnda bestämmelser skall ligga under statlig tillsyn. Vid beräkningen av delposterna i nämnda summa skall icke inräk- nats de arbetsställen inom malmbrytning och övriga särskilt angivna yrkes— grupper, vilka enligt generella föreskrifter oavsett arbetar-antal alltid skall stå under statlig tillsyn.
Vårt förslag att malmbrytning, nialmförädling och metallindustri skall läggas under statlig tillsyn berör den kommunala tillsynen endast beträf— fande mindre bleck- och plåtslagerier samt smides- och reparationsverkstä— der med handdrivna arbetsmaskiner (se föreskrifterna s. 77—78). Dein— na grupp finns ej specificerad i statistiken över den kommunala till—
synen, och det är därför svårt att siffermässigt angiva huru många arbets- ställen gruppen omfattar. Enligt uppgift från Sveriges Smides— och me— kaniska verkstäders riksförbund torde det emellertid numera vara ytterst få verkstäder som arbetar enbart med handdrivna arbetsmaskiner. En över- föring av tillsynen torde därför endast i mycket ringa mån påverka arbets- belastningen för yrkesinspektionen och för de kommunala tillsynsorganen.
Från kommunal till statlig tillsyn skulle enligt vårt förslag vidare över— föras »Trädgårdsskötsel och jordbruk, dock ej där maskinella hjälpmedel, högtrycksångpanna eller hydrofor används». Ej heller beträffande storle- ken av denna grupp finns någon tillförlitlig statistik.1 I vår rundskrivelse till hälsovårdsnämnderna begärde vi uppgifter om den kommunala tillsy- nens omfattning bl. a. beträffande jordbruk, trädgårdsskötsel och grustag (totalt). Av svaren framgår att endast 125 kommuner redovisat kommunal tillsyn som omfattat jordbruk och trädgårdsskötsel. Icke mindre än 53 av dessa kommuner utgjordes av städer. Även om det säkerligen finns jord- bruk under kommunal tillsyn i en del kommuner, som icke redovisat detta till oss, kan hela antalet sådana jordbruk icke vara så stort, att överförande av dessa jordbruk till statlig tillsyn skulle medföra större förändring i fråga om arbetsbelastningen för de olika tillsynsorganen.
Den viktigaste följden av den nya fördelningen 'Skulle vara, att ett stort antal mindre arbetsställen överfördes från statlig till kommunal till- syn. Av tabellen på sid 85 framgår att — frånsett malmbrytning, malm- förädling, metallindustri, träindustri och jordbruk —— av arbetsställen, vid vilka i regel sysselsätts färre än tio arbetstagare, 19.151 arbetsställen med 68.118 arbetstagare vid 1953 års utgång stod direkt under statlig tillsyn. Som i det föregående angivits har vi avsett, att ungefär halva antalet sådana 'ar— betsställen dvs. enligt 1953 års siffror (1/2X19151=) 9575 arbetsställen, skulle övergå från statlig till kommunal tillsyn. Å andra sidan skulle över- förandet av vissa smides- och reparationsverkstäder samt vissa jordbruk från kommunal till statlig tillsyn påverka arbetsfördeln'ingen i motsatt rikt— ning. Vi har utgått från antagandet att sistnämnda överföranden skulle omfatta sammanlagt omkring 2 procent av hela antalet arbetsställen under kommunal tillsyn och att ifrågavarande arbetsställen skulle vara fördelade på inspektionsdistrikten i proportion till hela antalet arbetsställen under kommunal tillsyn, vilket enligt årsberättelsen för år 1953 utgjorde 79 935; 2 % av 79 935 är 1.599. Det totala resultatet av dessa överförianden skulle enligt 1953 års siffror bli, att hela antalet arbetsställen under kommunal tillsyn ökades från 79.935 med (9 575—1 599=) 7976 till 87 911, sålunda en total ökning med i det allra närmaste 10 procent.
För de enskilda kommunerna kan de föreslagna överflyttningarna dock väntas ge avsevärt mer varierande ändring i storleken av den kommunala tillsynens arbetsbörda än ovan nämnda medeltal angiver.
1 Där jordbruk och trädgårdsskötsel bedrivs utan användande av arbetstagare, gäller ju icke arbetarskyddslagen.
Ser man på den föreslagna omfördelningens inverkan på den allmänna yrkesinspektionens arbetsbelastning och även denna gång utgår från de i ar- betarskyddsstyrelsens årsberättelse för 1953 lämnade uppgifterna om anta- len registrerade arbetsställen, finner man att antalet sådan arbetsställen under yrkesinspektionens direkta tillsyn skulle minska med i genomsnitt 10,7 %. Distriktsvis skulle minskningen bli
för distrikt I 6,9 % >> VII 10,7 % > 11 10,8 % » VIII 14,5 % » III 7,0 % » IX 14,4 % » IV 9,3 % » X 16,1 % >> V 8,8 % » XI 11,0 % » VI 12,5 %
Som synes skulle ändringen i bestämmelserna bl. a. medföra dels en viss ökning av antalet arbetsställen under kommunal tillsyn, dels ock att denna tillsyn komme att omfatta en del arbetsställen inom yrkesområden, vilka hittills helt eller i huvudsak undantagits från sådan tillsyn.
De kommunala tillsynsmännen klagar i många fall enligt vad som fram- går av svaren på vår skrivelse till hälsovårdsnämnderna över att de ej har den kontakt med yrkesinspektionen och den vägledning av yrkesinspektio- nen som de anser sig behöva för att rätt kunna fullgöra sina arbetsuppgifter.
Punkt 28 av tjänstgöringsföreskrifterna för yrkesinspektionens befatt- ningshavare innehåller bl. a. följande: »Då så lämpligen kan ske bör yrkes- inspektör eller på hans uppdrag annan lämplig befattningshavare under si- na inspektionsresor söka sammanträffa med de kommunala tillsynsmännen, granska deras böcker och anteckningar samt överlägga med dem i frågor rörande tjänsten. Yrkesunderinspektörerna skola uppehålla kontinuerlig kontakt med de kommunala tillsynsmännen.»
Med hänsyn till den arbetsbörda som vilar på yrkesinspektörerna och öv- riga resande befattningshavare samt till den ökade insats av den kommu- nala tillsynen som vi avser, förordar vi att i varje distrikt utom Stockholms stad utöver nuvarande personal skall finnas en yrkesunderinspektör med uppgift att övervaka de kommunala tillsynsmännen och att genom upplys- ningar och anvisningar understödja och stimulera deras arbete. Hans tjäns- teresor bör planläggas med tanke på att han skall besöka de kommunala tillsynsmännen. Vid dessa besök hör han granska den kommunala tillsy- nens register samt, i den mån så visar sig önskvärt ur övervaknings— och instruktionssynpunkt, följa tillsynsmännen vid deras besök på arbetsplat- ser. Han bör vidare tillse, att nya tillsynsmän får instruktions- och arbets- material. Det bör ankomma på honom att ta hand om de rapporter, som in- sändes av de kommunala tillsynsmännen, samt ombesörja att eventuellt er- forderlig komplettering av rapporterna verkställs. Han bör vidare kontrol—
lera att de kommunala tillsynsmännens register över arbetsställena är full— ständiga och aktuella och att tillsynsmännen fullgör sin skyldighet att till den allmänna yrkesinspektionen anmäla tillkomsten av nya arbetsställen. Slutligen hör han omedelbart anmäla till yrkesinspektören, om till hans kän- nedom kommer förhållanden beträffande den kommunala tillsynen som sy- nes böra bli föremål för yrkesinspektörens uppmärksamhet.
De nya befattningarna, som enligt detta förslag skall inrättas hos den all- männa yrkesinspektionen avses även för en annan arbetsuppgift med nära anknytning till den kommunala tillsynen, nämligen inspektion av arbetar- skyddet inom byggnadsbranschen. Byggnadsverksamheten innefattar spe- ciella yrkesrisker och är även i andra avseenden särpräglad. Det är därför önskvärt, att de arbetsställen inom byggnadsverksamheten, vilka med hän- syn till särskilda förhållanden icke står under kommunal tillsyn utan an— setts böra inspekteras av befattningshavare vid den allmänna yrkesinspek— tionen, som regel anförtros åt befattningshavare med teoretiska insikter och praktisk erfarenhet inom byggnadsfacket. Dessa befattningar bör därför, där ej speciella förhållanden föranleder till annat, besättas med erfarna byggnadstekniken Kombinationen av de två nu nämnda arbetsuppgifterna synes ändamålsenlig med hänsyn till att dessa befattningshavare genom sin kontakt med de kommunala tillsynsmännen får särskilda möjligheter att hålla reda på tillkomsten av nya byggnadsarbeten och bedrivandet av såda- na arbeten.
Då och då har yrkesinspektörerna anordnat informationsdagar för kom- munala tillsynsmän. I regel har dessa ordnats så, att befattningshavare hos yrkesinspektionen hållit föredrag om den kommunala tillsynens uppgifter och utövande, om vanliga yrkesskaderisker och lämpliga metoder däremot och om de delar av den statliga inspektionens arbete .som har betydelse för den kommunala tillsynen. Ibland har förste provinsialläkaren eller annan läkare medverkat. Dessa informationsdagar har vunnit stor uppskattning från de kommunala tillsynsmännens sida. Härom vittnar dels mycket posi- tiva uttalanden från kommunala tillsynsmän, dels. klagomål som kommit till uttryck i svaren på vår kommunenkät. Dessa klagomål avser nämligen, att informationsdagar anordnats i alltför ringa omfattning, att informationen koncentrerats till en enda dag, varigenom programmet enligt klagomålen bli- vit så omfattande, att deltagarna icke kunnat »smälta» de meddelade upplys- ningarna, samt att duplicerade utskrifter eller referat av föredragen icke tillställts åhörarna. Ofta har de deltagande tillsynsmännens kommuner be- kostat deras resor till och från informationsmötet och lämnat dagtraktamen- te, men ej sällan har tillsynsmännen själva fått stå för kostnaderna. Vi an- ser det synnerligen önskvärt att denna upplysningsverksamhet intensifieras och att tillsynsmännen bereds möjlighet att närvara vid dessa informations- dagar. Vi föreslår därför att sådana informationsdagar anordnas oftare än
hittills, minst en gång årligen i varje inspektionsdistrikt, samt »att de därvid närvarande kommunala tillsynsmännen av statsmedel skall erhålla rese- kostnadsersättning och traktamente enligt klass 111 C allmänna reseregle- mentet för informationsdagar och resdagar. Kostnaderna härför liksom för lokalhyra, i den mån lokal måste förhyras, samt för duplicering och dist- ribution bland deltagarna av föredragsreferat och annat informationsmate- rial torde böra bestridas ur yrkesinspektionens omkostnadsanslag. Med hän- syn härtill bör detta anslag höjas med 30.000 kronor.
På grund av skillnaderna mellan kommunerna ifråga om storlek och ka- raktär, olika yrkesområdens växlande betydelse för sysselsättningen inom kommunen m. ni., anser vi det olämpligt att uppställa några generella kom- petensfordringar för de kommunala tillsynsmännen. Vi vill emellertid un- derstryka att det är angeläget att kommunerna i större utsträckning än hit— tills söker erhålla tillsynsmän med sådan speciell utbildning eller yrkes- erfarenhet som kan vara av värde vid tillsynens utövande. I flertalet stä- der samt i ett rätt stort antal köpingar och landskommuner anlitas fast an- ställda hälsovårdstillsyningsmän såsom kommunala tillsynsmän, och den— na kombination kan väntas bli ännu vanligare. Dessa befattningshavare tor- de i regel vara fullt kompetenta att utöva den kommunala tillsynen beträf— fande flertalet av de arbetsställen, vilka enligt vårt förslag skulle stå un- der sådan tillsyn. Visserligen finns det en viss risk för att tillsynen över arbetarskyddet av hälsovårdsnämnder och deras befattningshavare betrak- tas som en oväsentlig bisyssla till arbetet med den allmänna hälsovården och därför eftersättes i förhållande därtill. Emellertid råder ett sådant na- turligt samband mellan den allmänna hälsovården och verksamheten för skydd mot yrkesskador att en samordning av kommunal tillsyn i fråga om dessa områden i regel måste anses lämplig: detta torde gälla även i många av de fall, då tillsynen över den allmänna hälsovården omhändcrhas av andra personer än sådana som har detta arbete såsom huvudyrke.
Hälsovårdsnämndernas personal kan emellertid icke väntas ha de tek- niska fackkunskaper som bör finnas hos dem som skall utöva tillsyn över arbetarskyddet vid hyggnadsverksamhet. Personal med sådana kunska— per finnes däremot hos byggnadsnämnderna i flertalet städer, många kö— pingar och ett antal landskommuner. Det ligger nära till hands att tänka sig att denna personal borde tas i anspråk även för tillsynen över arbetar- skyddet vid byggnadsarbeten, i synnerhet som byggnadsnämnderna enligt byggnadsstadgan har att utöva viss tillsyn över skyddsåtgärder vid bygg— nadsarbeten. I skrivelse till arbetarskyddsutredningen den 13 november 1953 har Byggnadsindustrins byrå för arbetarskydd m. m. bland annat hem— ställt, att utredningen måtte ansluta sig till ett förslag att byggnadsnämn- dernas personal skulle tilldelas tillsynsverksamhet angående arbetarskydds- lagens tillämpning vid byggnadsarbete och i vad avser denna verksamhet ställas under överinseende av yrkesinspektionen.
Även vi anser att tillsynen över arbetarskyddet vid hyggnadsverksamhet skulle kunna bli avsevärt effektivare än den nu i regel är, om den bygg— nadstekniskt utbildade personal, som finns anställd hos byggnadsnämn- (lerna, utnyttjades för tillsynens utövande. Den metod härför som förordats i ovannämnda skrivelse, att ifrågavarande, kommunalt anställda befatt- ningshavare genom en författningsändring automatiskt skulle ställas under den statliga yrkesinspektionen i vad avser övervakande av arbetarskyddet vid hyggnadsverksamhet, synes oss emellertid icke lämplig. Vi förordar i stället, att bestämmelserna om kommunernas medverkan vid tillsynen av arbetarskyddet ändras så, att den kommunala tillsynen i vad den avser hyggnadsverksamhet skall ankomma på tillsynsmän, utsedda av byggnads- nämnd, mcdan tillsynen i övrigt skall omhänderhavas av tillsynsmän, ut- sedda av hälsovårdsnämnd. En sådan ändring kommer säkerligen att med- föra att de byggnadsnämnder, som har byggnadstekniskt fackkunnig per— sonal till sitt förfogande, i regel utser tillsynsmän bland denna personal. Även i de fall, då byggnadsnämnd icke har sådan personal, torde lämpliga tillsynsmän för hyggnadsverksamhet lättare kunna erhållas, om byggnads— nämnd skall utse sådana tillsynsmän, än om detta ombesörjs av hälsovårds- nämnd. En sådan uppdelning av den kommunala tillsynens omhänderha— vande förutsätter emellertid ändring av arbetarskyddslagen och instruktio- nen för yrkesinspektionen samt arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter angå- ende den kommunala tillsynen. Ett förslag till ändring av arbetarskyddsla- gen i förevarande del återfinnes på 5. 7—8.
Ehuru vi sålunda förordar ovan angivna uppdelning av den nu uteslutan- de pä hälsovårdsnämnderna vilande skyldigheten att utse kommunala till- synsmän för arbetarskyddet, anser vi genomförandet av uppdelningen böra ske först vid en senare tidpunkt än realiserandet av våra förslag i övrigt. Vi har, såsom i inledningen angivits, utgått från att proposition med anled- ning av i detta betänkande framlagda förslag skulle kunna föreläggas 1956 års riksdag. Framlades i samma proposition förslag till ändring av arbe- tarskyddslagen, skulle troligen en riksdagsbehandling under 1956 av de för- slag i övrigt, som framläggs i detta betänkande, ej kunna ske. Vidare bör beaktas, att 1951 års byggnadsutredning under år 1956 väntas framlägga förslag till sådana ändringar i byggnadslagstiftningen som bl. a. avser ar— betarskyddet vid hyggnadsverksamhet. Med hänsyn till nu nämnda förhål- landen förordar vi att vårt nu framlagda förslag om lagstadgande angående skyldighet för byggnadsnämnd att utse kommunal tillsynsman för arbetar- skyddet upptages till slutlig behandling separat från övriga i detta betän— kande framlagda förslag och att det prövas först i samband med de för- lag, som kommer att framläggas av 1951 års byggnadsutredning. Intill dess en sådan ändring av arbetarskyddslagen kommer till stånd som vi nu för- ordar synes lämpligt att yrkesinspektörerna söker förmå hälsovårdsnämn- derna att utse särskilda tillsynsmän för arbetarskyddet vid byggnadsverk-
samhet och att vid utseende av tillsynsmän samråda med respektive bygg- nadsnämnder.
I en del av svaren på vår rundskrivelse till hälsovårdsnämnderna har framställts önskemål om statsbidrag till kommunernas kostnader för er- sättningar åt kommunala tillsynsmän. Med anledning härav vill vi erinra om att 1938 års arbetarskyddskommitté i sitt betänkande SOU 1946:60 fö- reslog att statsbidrag skulle kunna utgå till sådana kostnader. Statsbidrag skulle företrädesvis åtnjutas av kommuner och samhällen med särskild häl- sovårdsnämnd, vilkas invånarantal ej översteg 5.000, men skulle, då så i särskilt fall prövats nödigt, kunna utgå även till kommun eller samhälle med större invånarantal. Enligt ett till betänkandet fogat kungörelseförslag skulle statsbidrag utgå i efterskott för kalenderår med nedan angivna be- lopp, räknat efter det antal arbetsställen inom kommunen eller samhället, som omfattades av den kommunala tillsynsverksamheten, nämligen för varje arbetsställe intill ett antal av 51 med 4 kronor och för varje arbets- ställe därutöver intill ett antal av 201 med 2 kronor samt för ytterligare ar- betsställen med 1 krona per arbetsställe. Statsbidrag skulle dock i intet fall utgå med mer än 800 kronor eller hälften av den ersättning som utgingc till kommunal tillsynsman. Innefattades sådan ersättning i avlöning eller ar— vode, som tillsynsman erhöll för kommunal tjänst eller särskilt kommu- nalt uppdrag, skulle bestämmas, huru stor del av avlöningen eller arvodet som ansågs utgå för tillsynsverksamheten. Statsverkets kostnader för ge- nomförande av denna bidragsform uppskattades av kommittén till omkring 130.000 kronor per år. Flertalet av de myndigheter och organisationer som yttrade sig över detta förslag avstyrkte detsamma. I proposition nr 184 till 1948 års riksdag förklarade chefen för socialdepartementet (sid. 118) att han icke kunde tillstyrka kommitténs förslag i denna del; de föreslagna bi- dragen skulle enligt hans mening icke spela sådan roll för kommunernas ekonomi att införandet av en ny statsbidragsform kunde anses motiverat.
Den relativt ringa utvidgning av den kommunala tillsynens arbetsområde som vi föreslagit torde icke medföra sådan ökning av kommunernas kost- nader för denna tillsyn att den motiverar den komplicering av statsbidrags— systemet, som införande av statsbidrag till dessa kostnader skulle medföra. Vi anser oss med hänsyn härtill icke böra förorda något statsbidrag till dessa kostnaders gäldande.
FJÄRDE KAPITLET
Partsorgan inom yrkesinspektionens distrikt
A. Tidigare utredning
I två likalydande motioner till 1948 års riksdag (1:284 och 11:454) yr- kades att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att riks- dagen snarast måtte föreläggas förslag om inrättande av allmänna styrelser för yrkesinspektionens distrikt, vari arbetsmarknadens parter skulle bere- das representation.
I motionerna framhölls bl. a. att hela ledningen av de geografiskt stora distrikten vilade på yrkesinspektören, alltså en enda person, som också en- sam hade att bära ansvaret för en verksamhet, varav hundratusentals män- niskors säkerhet till liv och lem berodde. Inrättandet av distriktsstyrelser, vari inginge partsrepresentanter, skulle vidga och fördela ledar- och an- svarsställningen. Därigenom skulle vidare till inspektionen knytas represen- tanter för det praktiska livet, vilkas erfarenhet, ansvarskänsla, initiativför- måga, bekantskap med lokala förhållanden och intima förbindelser med ar- betsmarknadens intresseorganisationer komme att i långt högre grad sti- mulera och effektivisera samhällets verksamhet i skyddsarbetet än enbart från ett ämbetsverk i Stockholm dirigerade ämbets- och tjänstemän kunde göra. Vidare skulle ett ökat förtroende för yrkesinspektionen kunna vinnas genom att direkt intresserade medborgargrupper i landets olika delar gåves tillfälle till aktivt deltagande i samhällets ansträngningar för nedbringande av antalet olycksfall och fall av yrkessjukdomar.
Statsutskottet anförde beträffande dessa motioner, att utskottet funne de skäl som anförts till stöd för desamma värda beaktande. Det kunde dock ifrågasättas, om icke distriktsstyrelserna borde inskränkas till att omfatta endast representanter för parterna på arbetsmarknaden. De skulle måhända icke kunna fungera som styrelse i vedertagen mening utan snarare som ett rådgivande organ, med vilket yrkesinspektören i distriktet kunde överlägga angående större frågor och i ärenden av principiell innebörd. Utskottet för- ordade att en utredning komme till stånd. Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1948 tillkallade chefen för socialdepartementet samma dag tre sakkunniga att inom depar- tementet biträda med utredning av frågan om partsrepresentation inom yr- kesinspektionens distrikt.
De sakkunniga avgav i september 1950 ett betänkande (SOU 1950:30), vari de förordade i huvudsak följande: I yrkesinspektionens distrikt skulle införas partsrepresentationer i form av rådsorgan. Antalet ledamöter i varje rådsorgan borde vara sex. Ledamöterna borde utses av Kungl. Maj:t, två efter förslag av Svenska arbetsgivareföreningen, två efter förslag av Lands- organisationen i Sverige och en efter förslag av Tjänstemännens centralor- ganisation. Den sjätte ledamoten borde vara läkare och utses efter förslag av medicinalstyrelsen. För partsrepresentanterna borde utses ersättare ef— ter förslag av respektive organisation. Yrkesinspektören skulle vara ord- förande och föredragande men ej ledamot av rådsorganet. Detta borde sam- manträda minst två gånger om året och därutöver så ofta som yrkesinspek- tören funne lämpligt med hänsyn till föreliggande ärenden. Rådet skulle icke utan arbetarskyddsstyrelsens medgivande kunna underställas sådana frågor av större vikt eller principiell art som arbetarskyddsstyrelsen skall handlägga men i övrigt alla viktigare spörsmål inom yrkesinspektionens verksamhet. Det borde vidare åligga yrkesinspektören att regelbundet in— formera rådet om inspektionsarbetet i distriktet. Vid rådets sammanträden skulle föras protokoll, till vilket ledamot ägde anteckna sin mening. Före— draganden (yrkesinspektören) skulle vara skyldig att anteckna sin me— ning, om denna avveke från flertalet av de närvarandes. Protokollen skulle delges arbetarskyddsstyrelsen, inom vilken frågor rörande de lokala parts— representationerna borde anses utgöra partsärenden. — Till viktigare de- taljfrågor i de sakkunnigas förslag återkommer utredningen i det följande. En av de sakkunniga anförde i särskilt yttrande, att enligt hans uppfatt— ning icke framkommit tillräckliga skäl för inrättande av partsrepresenta— tion inom yrkesinspektionens distrikt. I varje fall syntes i dåvarande läge icke finnas behov av en dylik institution. Betänkandet sändes på remiss till vissa ämbetsverk och partsorganisa- tioner. En sammanställning av remissvaren lämnas här nedan.
:irbelarskyddsstyrelsen
Partsorgan skulle öka kansliarbetet. Nu är väl sörjt för likformig handläggning av ärenden och för en ändamålsenlig decentralisering; intet att vinna i dessa av— seenden genom förslaget. Erforderlig kontakt med arbetsmarknadens parter vinns nu genom partsrepresentation i styrelsen och genom inspektionsbesök och kon- ferenser. Kontakt tages även med kommunala organ och med läkare (sådana finns för övrigt både hos styrelsen och hos yrkesinspektionen). För bedömning av åren- dena fordras ofta tekniska kunskaper och kännedom om de särskilda lokala för- hållandena. Det synes styrelsen ligga i sakens natur att de få personer, som fö- reslås ingå i partsorganen, icke kan besitta sådan kännedom om de speciella tek- niska och lokala förhållanden, som är erforderlig. — Genom en partsrepresenta- tion skulle säkert kunna skapas större förståelse för hur yrkesinspektionen ar- betar och styrelsen vill också tro att partsorgan skulle kunna bidraga till en för- bättring av möjligheterna att påverka den mänskliga faktorn i arbetet. —— Kostna- derna äro för lågt beräknade. _— Fördelarna övervägs i hög grad av nackdelarna,
varför förslaget aVStyrks. (Reservation för tillstyrkande avgiven av två ledamö- ter). Styrelsen har före avgivandet av sitt yttrande hört yrkesinspektörerna, vilka samtliga ställt sig avvisande till den föreslagna partsrepresentationen.
Statskontoret
Yrkesinspektörerna synes knappast ha till fullo beaktat den psykologiska ef- fekten av att representanter för arbetsmarknadens parter får tillfälle till organi- serat samarbete med yrkesinspektionens befattningshavare. Att särskild vikt bör fästas vid sådant samarbete är emellertid naturligt med hänsyn till att arbetar- skyddets effektivitet i mycket hög grad sammanhänger med parternas egna in- satser på området. Den psykologiska aspekten måste därför tillbörligen beaktas. Såvitt statskontoret kunnat finna är det också huvudsakligen ur denna synpunkt som nyttan av ett partsorgan bör bedömas. Från denna utgångspunkt vill ämbets- verket icke motsätta sig att kommitténs förslag tillmötesgås.
Mcdicinalslyrclsen
Styrelsen kan i huvudsak instämma i förslaget. Styrelsen ifrågasätter lämplig- heten av att yrkesinspektören skulle vara självskriven ordförande i rådet. Vill man uppnå effektivitet i rådets arbete måste det med tanke på skiftningarna i förhållandena inom olika yrken finnas möjlighet för rådet att tillkalla represen- tanter för de yrken, vars problem är under diskussion.
Kommerskollegium
Efter en erinran om kristidsstyrelsernas förtroenderåd framhålles, att fast or- ganiserade rådsorgan får betraktas som en rätt ovanlig anordning såväl inom den centrala som lokala statsförvaltningen. Anledningen torde vara att den i och för sig alltmer som oeftergivlig ansedda livliga kontakten utåt funnits med fördel kunna säkerställas i mera fria former. Det hade varit av intresse att erhålla ett närmare klarläggande av hur detta samarbete för närvarande bedrivs av yrkes- inspektörerna. Kollegium betvivlar att ett så omfattande och samtidigt tämligen strängt formbundet rådssystem som det föreslagna skulle motsvara det avsedda praktiska syftet och kan därför icke tillstyrka förslaget.
Bergmästarämbetet i norra distriktet
Styrelsealternativet innebär en så djupgående omgestaltning av hela den stat- liga yrkcsinspektionen att det åtminstone för närvarande icke bör föranleda någon åtgärd. Rådsalternativet däremot inger inga större betänkligheter av principiell eller praktisk art med undantag för att det medför en icke önskvärd ökning av cxpeditionsarbetet. Värdet av ett sådant partsorgan är emellertid svårt att be- döma.
Bergmästarämbelet i östra distriktet
reagerar mot ett uttalande ä 5. 28 i betänkandet. Det angives i yttrandet icke när- mare vilket uttalande som avses. Troligen gäller det följande mening: »Det skulle ävenledes vara av värde för de inspekterande befattningshavarna om dessa hållas underkunniga om i vilken utsträckning arbetsmarknadens parter äro villiga att motarbeta slarv och förstörelse åt olika arbetsställen och personalrum.» I ämbe- tets yttrande sägs att »den kontroll av individen och industrien och sättet för denna kontroll, vilket särskilt framkommer å sid. 28 i Betänkandet, icke är för- enlig med svensk rättskänsla.»
Bergmästarämbetena i södra och västra distrikten avstyrker båda partsrepresentation och åberopar det goda samarbete som råder mellan gruvinspektionen och parterna på arbetsmarknaden.
Sveriges Industriförbund anser icke övertygande skäl föreligga för införande av en partsrepresentation.
Skånes handelskammare Föreliggande fråga måste infogas i ett större sammanhang, och den föreliggande utredningen kan inte anses tillfyllest för ett välgrundat ställningstagande.
Handelskammaren i Göteborg
I kammarens distrikt är redan nu kontakten mellan yrkesinspektionens perso- nal och företagens representanter god. Det väsentliga arbetet för bättre arbetar- skydd måste inriktas på en samverkan mellan arbetarna själva och företagsled- ningen inom respektive företag. Förslaget avstyrks.
Svenska gruvföreningcn
Föreningen delar de sakkunnigas mening att ett partsorgan inom bergmästare- distrikten är obehövligt. Beträffande arbeten vid gruvor i den mån de faller under den allmänna inspektionen är föreningens uppfattning att partsrepresentation icke skulle medföra någon reell förändring av skyddsåtgärdernas utformning eller ha någon nämnvärd psykologisk effekt av den art de sakkunniga ifrågasatt.
Svenska Landskommunernas förbund
Från förbundets sida har i olika sammanhang påtalats (len otillfredsställandc kontakten mellan yrkesinspektionen och de kommunala tillsynsorganen. Det är svårt att inse på vad sätt partsrepresentationen skulle kunna bidraga till bättre förhållanden härvidlag. Huruvida en sådan representation ur andra synpunkter är önskvärd eller behövlig undandrar sig styrelsens bedömande.
Svenska Arbetsgivareföreningen
Förslaget är icke tillräckligt motiverat. Som regel kräver problemen hos yrkes- inspektionen en snabb lösning, varför rådet endast skulle kunna informeras i ef- terhand eller i fråga om uppgifter av principiell natur, vilka bör underställas ar- betarskyddsstyrelsen. Arbetsuppgifterna inom yrkesinspektionen är så växlande och kräver vanligen sådan speciell sakkunskap, att inspektörerna i praktiken knappast skulle kunna tänkas ha någon hjälp av rådsledamöterna, vilka icke rim- ligtvis torde behärska mer än ett relativt begränsat område. Den psykologiska be- tydelsen av förekomsten av partsrepresentanter har övervärderats av de sakkun- niga. Partsrepresentanterna kan ej väntas i större utsträckning finna möjlighet att informera sina huvudmän om arbetet inom distrikten och därigenom öka förstå- elsen för detta. Arbetsgivare och arbetare torde icke föredraga att i skyddsfrågor gå omvägen över partsrepresentanterna i stället för (len mera praktiska vägen di- rekt till yrkesinspektionens befattningshavare. Genom säkerhetstjänsten vid före- tagen och Arbetarskyddsnämnden m. m. har möjlighet skapats att på ett smidigt och effektivt sätt kunna upprätthålla kontakten mellan yrkesinspektörerna samt arbetsgivare och anställda. Vid yrkesinspektörernas besök på arbetsplatserna tags alltid kontakt med såväl arbetsgivaren eller dennes representant som med skydds- ombudet. Förslaget avstyrkes.
Kontakten med partsorganisationerna nås lättast och smidigast om den får ta— gas från fall till fall utan att bindas av särskilda former. Den kan inte väntas för- bättrad genom ett partsorgan med ett fåtal representanter för de lokala parterna. En sådan anordning skulle i stället verka tyngande på yrkesinspektionens arbete. ”_ Om emellertid partsorgan inrättas bör icke minst med hänsyn till de särskilda förhållandena beträffande jordbruk och småföretag arbetsgivarnas representanter utses efter av De svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd lämnat förslag.
Svenska Lantarbetsgivareföreningen
Skälen för inrättande av partsorgan ej tillräckligt bärande. _ Samma förslag som Handelns Arb.giv.org. beträffanade utseendet av arbetsgivarerepresentanter;
Landsorganisalionen
Viss tveksamhet mot förslaget vållas av yrkesinspektörernas inställning samt svårigheterna att bestämma och avgränsa organens befogenheter. Icke förty kan det väl antagas att råden skulle tillföra inspektionen uppslag och synpunkter som denna icke skulle delgivas eljest. Samtidigt får man förutsätta att den närmare insynen i inspektionens arbetsmetoder och organisation som rådsmedlemmar- na erhölle skulle vara ägnad att hos arbetsgivare och arbetare skapa vidgad förståelse för verksamheten, undanröja vissa missförstånd och missnöjesanled- ningar och tillvinna verksamheten större intresse och förtroende. —— Personvalet är viktigt, likaså att rådens befogenheter inte leder till försvagande av yrkesin— spektörernas auktoritet, arbetsmöjligheter och ansvar. Rådet får varken vara nå-., got kontrollorgan över yrkesinspektören eller något slags återförsäkringsorgan för honom. Rådet får ej heller bli något slags mellaninstans i förhållandet mellan distriktet och arbetarskyddsstyrelsen. Utformade endast som organ för informa— tion och samråd och sammansatta av vederhäftiga, intresserade och insiktsfulla partsrepresentanter skulle distriktsråden troligen kunna bli av visst värde för stärkande av yrkesinspektionens ställning och effektivisering av (less verksam- het, varför landsorganisationen tillstyrker förslaget.
Tjänstemännen Centralorganisalion (TCO)
Det synes tveksamt om sådana partsorgan med någon grad av säkerhet skulle leda till förbättrat arbetarskydd. Åtgärder som säkrare kan väntas medföra en effektivisering av arbetarskyddet bör prövas i första hand, främst en utbyggnad av yrkesinspektionens personalorganisation. I avvaktan på en utredning härom bör detta förslag vila.
Länsstyrelsen i Malmö
Ett ställningstagande i denna fråga försvåras av att de sakkunniga inte gjort någon mera ingående analys av yrkesinspektionens arbetsförhållanden. Frågan om införande av partsorgan kan enligt länsstyrelsens uppfattning inte avgöras förrän en mera grundlig utredning företagits angående samtliga de för- hållanden som har betydelse i förevarande sammanhang.
Länsstyrelsen i Göteborg
Ur olika synpunkter skulle det vara till visst gagn om det skapades större möjligheter för yrkesinspektörerna att vid regelbundna överläggningar samråda med arbetsmarknadens parter. Detta samråd bör dock icke ske genom inrättande
av kollegiala organ med befogenhet att i vissa fall utöva yrkesinspektionens be- slutanderätt. Styrelsen anser sig därför i huvudsak kunna tillstyrka rådsalter- nativet.
De sakkunnigas förslag föranledde ingen Kungl. Maj:ts åtgärd. I arbetar— skyddsutredningens direktiv erinrar socialministern om detta förslag och anför vidare: »Partsrepresentation finns f. n. i arbetarskyddsstyrelsen. In- förandet av sådan representation även i yrkesinspektionens distrikt synes kunna öka förutsättningarna för ett nära samarbete mellan yrkesinspektio— nen och partsorganisationerna. Nämnda förslag bör därför vid översynen upptagas till förnyad behandling.»
B. Arbetarskyddsutredningens överväganden och förslag
För varje under arbetarskyddslagens tillämpning fallande arbetsställe gäller (39 & Askl) att arbetsgivare och hos honom anställda arbetstagare för att åstadkomma sunda och säkra arbetsförhållanden på arbetsstället skall under arbetsgivarens ledning i samverkan bedriva ett på lämpligt sätt organiserat skyddsarbete.
Tillsyn å efterlenaden av lagen och med stöd av densamma meddelade föreskrifter utövas (47 ä 1 st.) av arbetarskyddsstyrelsen samt, under dess överinseende, av yrkesinspektionens befattningshavare och kommunala till- synsmän. I den centrala ledningen för tillsynen, arbetarskyddsstyrelsen, in— går vid handläggningen av vissa ärenden av Kungl. Maj :t såsom ledamöter av styrelsen förordnade representanter för artbetsgivare- och arbetstagare- parterna. I sitt förslag till organisation av tillsynen å arbetarskyddslagstift— ningen m. m. SOU 1946:88 motiverade 1938 års arbetarskyddskommitté partsrepresentation i det centrala tillsynsorganet, som i detta förslag be- nämndes arbetsrådet, på följande sätt:
»Hur arbetarskyddslagstiftningen tillämpas, är givetvis en fråga av stör- sta intresse för såväl arbetsgivare som arbetstagare. Ur arbetarskyddssyn- punkt är det av synnerlig vikt att man genom lagstiftningen når därhän, att risken för ohälsa och olycksfall i arbetet blir den minsta möjliga. Här- utinnan torde också arbetsgivarpartens intressen sammanfalla med arbetar- partens. Från arbetsgivarnas sida är det dock betydelsefullt, att skyddsfö- reskrifterna så utformas och tillämpas, att de _ utan att skyddssynpunk- terna oskäligt eftersättas — icke onödigtvis försvåra arbetet eller eljest he- tunga ett företags drift. Det kan emellertid råda olika meningar om vad som i det särskilda fallet kan vara lämpligt eller möjligt att genomföra. Och det torde ibland icke kunna undvikas, att intressemotsättningar uppstå och giva anledning till irritationer mellan arbetsgivare och arbetstagare. Med hänsyn härtill anser kommittén det vara av stor vikt, att arbetsrådets beslut i arbetarskyddsfrågor komma att omfattas med förtroende av båda parter.
lätt deltagande av representanter för arbetsmarknadens parter i avgöran- den beträffande arhetarskyddslagens tillämpning bör enligt kommitténs me- ning också giva dessa ökad auktoritet. Kommittén vill i detta sammanhang erinra om de gynnsamma erfarenheter, som vunnits i fråga om den verk— samhet som utövas av på liknande sätt sammansatta myndigheter, såsom arbetsdomstolen, försäkringsrådet och det nuvarande arbetsrådet. Den skill- naden föreligger visserligen, att det nu är fråga om ett ämbetsverk med huvudsakligen administrativa uppgifter. Med hänsyn härtill skulle parts— representanternas deltagande i besluten kunna tänkas göra förfarandet in— vecklat och tungrott. Denna omständighet bör dock icke tillmätas alltför stor betydelse, särskilt som enligt kommitténs mening nämnda represen- tanter skola deltaga i avgörandet av företrädesvis sådana ärenden, som äro av principiell natur, av mera allmän räckvidd eller eljest av särskilt intresse med hänsyn till förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Med be— aktande av nämnda synpunkter anser kommxittén sig böra föreslå, att re- presentanter för arbetsgivare och arbetstagare skola såsom ledamöter i ar— betsrådet deltaga i den slutliga handläggningen av vissa ärenden enligt ar- betarskyddslagen.»
Socialministern yttrade härom (prop. 1948 nr 184 s. 45) att han funnit kommitténs förslag om beredande av representation för arbetsmarknadens parter vid avgörandet av vissa arbetarskyddsfrågor i sak vara välmotiverat. Förslaget bifölls med vissa formella ändringar av riksdagen.
I det centrala tillsynsorganets behandling av frågor om tillämpning och utformning av vissa skyddsföreskrifter deltar alltså partsrepresentanter. ] distriktsorganens verksamhet deltar däremot icke några representanter för arbetsmarknadens partsorganisationer. Dessa organ behandlar emellertid förutom principfrågor — vilka i regel med yrkesinspektörens utlåtande hän- skjuts till centralorganet — i stort sett samma slags tillämpningsfrågor som centralorganet, och det övervägande flertalet av de ärenden av sistnämnda art som behandlas där kommer aldrig under centralorganets prövning. Ge- nom remisser från arbetarskyddsstyrelsen och genom egna initiativ får dist— riktsorganen även tillfälle att taga ställning till förslag till ändring av skyddsföreskrifter eller införande av nya sådana föreskrifter. Det synes oss som om liknande förhållanden som de, vilka enligt ovanintagna citat moti- verat partsrepresentation inom centralorganet, skulle föreligga även i fråga om distriktsledningen.
Av den under avd. A lämnade redogörelsen för det tidigare förslaget till partsrepresentation framgår att invändningar i flera hänseenden framförts mot detta förslag. För att få en mera samlad bild av dessa invändningar har de vid arbetarskyddusutredningens behandling av denna fråga samman— fattats på följande sätt:
1. Partsrepresentationen skulle innebära ett avsevärt merarbete för yr— kesinspektörerna och binda dem vid tjänstgöring på stationeringsorten i
större utsträckning än eljest. Även kanslipersonalen skulle få ökad arbets- börda.
2. Erforderlig kontakt mellan yrkesinspektionen och arbetsmarknadens parter föreligger redan. Den äger rum dels vid inspektionsbesök på arbets- ställen, där den inspekterande träffar arbetsgivare, arbetsledare och skydds- ombud samt andra arbetstagare, dels vid yrkesinspektörernas konferenser i övrigt med företag och anställda samt representanter för arbetsmarkna- dens partsorganisationer. En partsrepresentation skulle innebära mindre f-ria former för sådan kontakt.
3. Man kan icke förutsätta att de fåtaliga ledamöterna av en partsrepre- sentation skall äga kännedom om alla de synnerligen växlande förhållan— den, som kan höra beaktas vid avgörandet av de frågor, som skulle behand- las av representationen.
4. Partsrepresentationen skulle icke medföra någon reell förändring av skyddsåtgärders utformning.
5. Partsrepresentationen Skulle ej heller ha nämnvärd psykologisk effekt.
6. Vidtagande av andra åtgärder för åstadkommande av ökad effektivi— tet i yrkesinspektionens arbete är angelägnare än införandet av en parts— representation. Frågan om införande av en sådan representation bör där- för icke upptas till slutlig prövning innan en allmän översyn av arbetar— skyddsverkets organisation kommit till stånd.
7. Samtliga yrkesinspektörer har förklarat sig fast övertygade om att det praktiska skyddsarbetet icke skulle vinna någon ökad effektivitet genom en partsrepresentation. Att de befattningshavare, vilka närmast skulle sam- arbeta med partsrepresentationen, enstämmigt uttalat en sådan uppfattning måste i hög grad anses tala mot införande av en partsrepresentation. Gentemot dessa invändningar har vid arbetarskyddsutredningens över- läggningar framhållits följande. Invändning 1: Det är givet att förberedelser för partsrepresentationens sammanträden, föredragning och anteckningar vid dessa sammanträden och expeditionsarbete kommer att medföra en viss arbetsbelastning för yrkes- inspektörerna och deras kanslipersonal. De ärenden, som skulle förekomma på sådana sammanträden, måste dock behandlas av yrkesinspektörerna, även om partsrepresentationen icke funnes. Sammanträdena torde ej heller i. övrigt medföra någon mera avsevärd ökning av inspektörernas och kansli- personalens arbetsbörda. Representationen beräknas ej hålla sammanträ- den så ofta, att inspektörerna därigenom skulle bindas vid stationeringsor- ten i nämnvärt större utsträckning än eljest. Invändning 2: Den direkta kontakten mellan yrkesinspektionens befatt— ningshavare å ena sidan samt företagsledare och anställda å andra sidan är givetvis den viktigaste. Det har emellertid gjorts gällande att denna kontakt ibland icke varit tillfredsställande. En partsrepresentation skulle öka yr— kesinspektionens möjligheter att få kontakt med arbetsmarknadens parter,
icke minska eller försvåra dem. Partsrepresentanterna hör till yrkesinspek- törerna framföra uppfattningar och önskemål angående inspektionens ar- bete, som kommit till uttryck vid respektive organisationers sammanträden. Å andra sidan bör de själva verka för ökad kännedom om inspektionens ar- bete och, där så är lämpligt, bereda yrkesinspektörerna och andra befatt- ningshavare tillfälle att inför partsorganisationerna lämna informationer om inspektionens verksamhet.
Invändningar 3—4: Ledamöterna i en fåtalig representation kan icke he— sitta ingående kännedom om förhållandena inom alla delar av det skiftan- de arbetslivet inom ett inspektionsdistrikt och detta är ej heller erforder— ligt. Det torde emellertid kunna förutsättas att ledamöterna kommer att väljas bland personer med goda insikter beträffande näringslivets förhål— landen samt med goda förbindelser och förtroende hos respektive parter inom distriktet även i vad gäller andra yrkesområden än deras egna. De bör därför ha goda möjligheter att införskaffa och vid sammanträdena fram- lägga uppgifter om faktiska förhållanden och parternas inställning med avseende å skyddsfråga, som skall avhandlas i partsrepresentationen.
Invändning 5: Vetskapen om att vid yrkesinspektionens överväganden av viktigare ärenden partsrepresentanterna får tillfälle att framlägga sina syn— punkter samt de informationer om yrkesinspektionens arbete som parts- representanter lämnar eller förmedlar bör kunna bidraga till en mera för- troendefull inställning gentemot yrkesinspektionen från parternas sida.
Invändning 6: Denna invändning kan ha tillmätts avgörande betydelse vid den tidpunkt, då förenämnda förslag i denna fråga övervägdes. Nu har . den ifrågasatta översynen av arbetarskyddsstyrelsens och yrkesinspektio- nens organisation och verksamhet skett, och partsrepresentationen kan in- fogas som ett led i yrkesinspektionens organisation.
Invändning 7: Då ett förtroendefullt samarbete mellan yrkesinspektörer— na och partsrepresentationen är en förutsättning för att representationen skall kunna bli till avsedd nytta, är denna fråga av stor betydelse. Därest statsmakterna beslutar införandet av en sådan representation, kommer så- kerligen yrkesinspektörerna, oavsett den ställning de tidigare intagit i denna fråga, att göra allt vad på dem ankommer för att institutionen skall bli till största möjliga nytta. Det ligger i deras intresse att utnyttja de regelbundet återkommande tillfällen till kontakt med framstående partsrepresentanter inom distriktet, som på så sätt skulle erhållas, för att få ett bättre under— lag för sitt handlande och för att söka sprida större förståelse för inspek- tionens verksamhet.
Vid arbetarskyddsutredningens överläggningar med yrkesinspektörerna har även frågan om partsrepresentationens införande upptagits till diskus- sion. Från yrkesinspektörernas sida har därvid uttalats, att yrkesinspek- törerna icke ville intaga en negativ hållning gentemot nya samarbetsfor- mer på arbetarskyddets område och därför nu icke helt ville motsätta sig
införandet av en partsrepresentation, försåvitt denna finge karaktären av en rådgivande församling. Det anfördes dock av flera av yrkesinspektö- rerna, att om en partsrepresentation infördes, detta borde betraktas som ett försök. Det kunde därvid vara lämpligt att partsrepresentation infördes i något eller några distrikt, för att erfarenheterna från dessa distrikt skulle kunna läggas till grund för en bedömning, huruvida representationen bor- de införas även i övriga distrikt eller helt slopas. — För vår del anser vi att ett försök i sålunda begränsad omfattning icke skulle ge tillräckligt under— lag för bedömning av partsrepresentationens värde. —
Sedan vi, på sätt som nu skett, ställt mot varandra de argument, som an- förts för och mot ett införande av partsrepresentation i yrkesinspektionens distrikt, har vi kommit till uppfattningen att en sådan åtgärd skulle med- föra övervägande fördelar för yrkesinspektionen och för arbetarskyddet i dess helhet. Särskilt avseende har vi fäst vid att partsrepresentationen kom- me att bli ett forum för regelbundet återkommande sammanträffanden mel- lan yrkcsinspektören och distriksrepresentanter för arbetsmarknadens par— ter. Genom det utbyte av informationer och det samråd, som där skulle fö- rekomma, kunde säkrare underlag erhållas för inspektionens handläggning av aktuella ärenden. Därjämte skulle större förståelse kunna vinnas för in— spektionens arbete och ställningstaganden hos de representerade parterna.
Vi förordar sålunda att partsrepresentation införes i yrkesinspektionens distrikt.
Innan organisationsfrågan upptas till diskussion bör övervägas, i vilka av de hos yrkesinspektionen förekommande ärendena en medverkan av parts- representationen lämpligen bör ske. I anslutning till den i 2 kap. lämnade redogörelsen för yrkesinspektörernas arbetsuppgifter har vi funnit att ären- den av nedan angiven art bör föredragas i representationen, där ej yrkes- inspektören finner ärendets omedelbara avgörande påkallat av särskilda skäl:
1) Användande av föreläggande och förbud som tvångsmedel. Föreläg— gande och förbud kan medföra allvarliga ekonomiska och andra konsekven- ser för arbetsgivare, markägare och innehavare av nyttjanderätt till mark samt för arbetstagare vid av åtgärden berört arbetsställe samt kan även in— direkt medföra sådana konsekvenser för andra personer och för den kom— mun, vari arbetsstället är beläget. Med hänsyn härtill synes det lämpligt att ärende av detta slag om möjligt upptages till överläggning i partsrepresen- tationen innan åtgärd vidtages. Tvångsmedlen tillgrips i regel först efter upprepade kontakter med arbetsgivaren och sedan det visat sig, att råd och anvisningar från yrkesinspektionens sida lämnats utan avseende. De torde därför i allmänhet kunna anstå under den tid som åtgår för ärendets be- handling i partsrepresentationen. Men givetvis förekommer också att yr- kesinspektören finner en så allvarlig situation föreligga, att han anser ett omedelbart ingripande vara av nöden. Detta torde regelmässigt vara fallet,
när omedelbart verkande förbud utfärdas med stöd av bestämmelserna i 53 & andra stycket arbetarskyddslagen. Det är självklart att i dessa och lik- nande fall åtgärds fördröjande för ärendets behandling i partsrepresenta- tion icke får förekomma.
2) Åtalsanmälningar. Innan en så uppseendeväckande och för den an— mäldes del så ingripande åtgärd som en åtalsanmälan vidtages av yrkesin- spektör, synes yrkes-inspektören böra samråda med partsrepresentanterna om lämpligheten av anmälan. Detta bör gälla såväl i fråga om åtal mot ar- betsgivare för förseelse mot bestämmelse i arbetarskyddslagen eller författ- ning i anslutning till denna lag som åtal mot arbetstagare enligt 67 & ar- be-tarskyddslagen.
3) Avgivande av årsberättelse. Denna arbetsuppgift måste ankomma på yrkesinspektören. Det förefaller oss emellertid lämpligt att partsrepresen- tanterna får ta del av berättelsen, innan den avgives.
4) Framställningar från yrkesinspektören angående användande av till arbetarskyddsstyrelsens förfogande stående tvångsmedel. Beträffande moti- veringen för förslaget i denna del hänvisas till vad vi anfört under p. 1).
5) Besvarande av remisser från statliga myndigheter av ärenden av mera allmänt intresse eller principiell betydelse eller av särskild vikt för de ar- betsgivare och arbetstagare som berörs därav.
6) Framställningar från yrkesinspektören om personal— eller medelsbe- hov för yrkesinspektionens verksamhet inom distriktet. Då partsrepresen- tanterna står utanför inspektionen men dock har tillfälle att nära följa dess verksamhet inom distriktet, bör uttalanden från dem i berörda frågor till— mätas visst värde vid högre myndigheters bedömande av viktigare sådana frågor.
7) Planläggning av distriktets informations- och propagandaverksamhet. Det synes oss som om partsrepresentanterna skulle ha stora möjligheter att förmå sina huvudmän inom distriktet att aktivt samarbeta med yrkesin- spektionen i sådan verksamhet. Som särskild anledning till engagerande av partsrepresentationen i detta avseende må framhållas att de enskilda sam— manslutningarna till främjande av arbetarskydd endast undantagsvis har läns- eller lokalavdelningar.
8) Övriga ärenden av större vikt och andra ärenden, däri ledamot av representationen kan antagas lämna upplysningar om förhållanden av be— tydelse för ärendes behandling eller yrkesinspektören anser sig böra lämna partsrepresentanterna upplysningar om inspektionens verksamhet och ställ— ningstaganden av arbetarskyddsstyrelsen.
Bedömandet i aktuella fall av vilka ärenden som enligt angivna riktlinjer skall anmälas och föredragas inför partsrepresentationen bör ankomma på yrkesinspektören, men även ärende, som ej anmäls av yrkesinspektören bör
kunna behandlas på sammanträde, där ledamot av representationen så på- kallar. Ärende, som enligt dessa riktlinjer bort före avgörandet föredras inför representationen men som på grund av sin brådskande natur avgjorts utan sådan föredragning, bör i efterhand anmälas till representationen.
I sitt betänkande SOU 1950:30 skisserade sakkunniga för utredning av partsrepresentation inom yrkesinspektionens distrikt två alternativ för ut— formningen av en sådan representation.
Det ena alternativet, som benämndes styrelsealternativet, innebar att för varje distrikt skulle tillsättas en styrelse, vilken skulle äga beslutanderätt i vissa frågor, vilkas avgörande enligt gällande bestämmelser ankommer på yrkesinspektören. Styrelsen skulle bestå av en av medicinalstyrelsen utsedd läkare, fyra partsrepresentanter, varav två utsetts efter förslag av Svenska arbetsgivareföreningen och två efter förslag av Landsorganisationen i Sve— rige, samt yrkesinspektören, som skulle fungera som föredragande och ord- förande. Därjämte skulle möjligen tjänstemän och arbetsledare ha speciell representation genom en för dem gemensam ledamot.
Det andra alternativet, som benämndes rådsalternativet, karaktärisera- des av att organets uppgift skulle vara »att berika yrkesinspektören med parternas synpunkter». Organet skulle däremot icke fatta några avgöran— den i verkställighets- eller förvaltningsfrågor. Antalet ledamöter i rådsor- ganet föreslogs vara sex, varav en förste provinsialläkare (eller annan av medicinalstyrelsen föreslagen läkare), två representanter för arbetsgivare- parten och två för arbetstagarna samt en av Tjänstemännens centralorga- nisation föreslagen representant. Yrkesinspektören skulle enligt detta al- ternativ icke vara ledamot av organet men fungera som föredragande och sammankallande och dessutom vara ordförande vid organets sammanträ- den.
Partsrepresentationssakkunniga förordade för sin del det andra alterna- tivet, rådsalternativet.
Även arbetarskyddsutredningen har funnit en partsrepresentation med allenast rådgivande funktioner vara den lämpligaste formen för parts- representanters medverkan i ledningen av yrkesinspektionens arbete inom ett distrikt. Enligt 21 & instruktionen för yrkesinspektionen är yrkesinspek— tör såsom distriktschef ansvarig för att den allmänna tillsynstjänsten på tillbörligt sätt fullgöres inom distriktet. Han äger företaga ändring i åt— gärd, som vidtagits av honom underställd befattningshavare eller av kom- munal tillsynsman. Skulle yrkesinspektörs beslutande i vissa fall övertagas av en styrelse, medan den i likartade men brådskande fall alltjämt måste utövas av honom, komme detta enligt Vår åsikt att medföra en sådan splitt- ring av ansvaret för verksamheten som måste minska inspektionens möj- lighet att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina åligganden. Otvivelak— tigt skulle också yrkesinspektörens auktoritet inom och utom inspektionen försvagas genom en sådan anordning.
I det tidigare förslaget framhölls, att rådsalternativet knappast hade nå- gon motsvarighet ur formella synpunkter i den statliga förvaltningen. Kom— merskollegium erinrade i anledning härav i sitt yttrande över förslaget om de förtroenderåd, som fanns inrättade hos kristidsstyrelserna. Dessa råd sammanträdde minst en gång varje månad för att höras i viktigare ransone- ringsfrågor samt för att informeras om försörjningsläget och ransoneringar- nas behövlighet. Kommerskollegium fortsatte: »Men i övrigt torde dylikt fast organiserat rådsorgan betecknas som en rätt ovanlig anordning såväl inom den centrala som lokala statsförvaltningen. Anledningen härtill torde särskilt vad de lokala myndigheterna beträffar vara att söka i, att den i och för sig alltmer som oeftergivlig ansedda livliga kontakten utåt funnits med fördel kunna säkerställas i mera fria former.» _ Att rådsformen icke är en vanlig företeelse i regional förvaltning synes oss icke böra utesluta använ- dande av en sådan organisationsform i ett fall, där särskilda skäl för en så- dan anordning föreligger. I anslutning till kommerskollegii uttalande vill vi framhålla, att syftet med anordningen ifråga skulle vara att säkerställa en såsom oeftergivlig ansedd kontakt utåt, och att denna kontakt icke fun- nits kunna i erforderlig omfattning säkerställas >>i mera fria former».
Vi förordar alltså att partsrepresentationen utformas såsom ett rådgi- vande organ. För att markera dess karaktär och syfte synes det lämpligen kunna ges benämningen >>förtroenderåd».
Vi föreslår att yrkesinspektören skall vara ordförande i sitt distrikts för- troenderåd. _
Utöver ordföranden bör rådet bestå av sex medlemmar. De bör utses av , Kungl. Maj :t, två efter förslag av De svenska arbetsgivareföreningarnas för- troenderåd, två efter förslag av Landsorganisationen i Sverige och en efter förslag av Tjänstemännens Centralorganisation. Den sjätte medlemmen bör utses bland personer i kommunal tjänst eller med erfarenhet i kommunala värv. För samtliga medlemmar bör i samma ordning utses och föreslås er- sättare.
Som motiv för förslaget att i rådet skall ingå en kommunalman vill vi anföra kommunernas ansvar för utseende och avlönande av de under den allmänna yrkesinspektionens ledning ställda kommunala tillsynsmännen samt de i 3 kap. framlagda förslagen om utökning av den kommunala till- synens arbetsområde och åtgärder för ökande av dess effektivitet.
I detta sammanhang må nämnas, att vi icke ansluter oss till det tidigare förslaget att i rådet alltid skulle ingå en läkare. Flertalet av de ärenden, som skulle behandlas av rådet, torde ligga utanför en läkares intressesfär, och, i de fall, där information av medicinsk auktoritet erfordras, bör yrkesin- spektören införskaffa sådan genom hänvändelse till arbetarskyddsverkets läkare eller till någon i allmän tjänst anställd läkare inom distriktet.
Över förtroenderåds sammanträde bör upprättas föredragningslista ge— nom yrkesinspektörens försorg. I denna lista bör vid eller efter samman-
trädet antecknas de som närvarit vid sammanträdet och de ärenden som be- handlats vid sammanträdet. Protokoll bör föras endast efter yrkande av medlem, som anmält skiljaktig mening mot yrkesinspektörens beslut i nå- got vid sammanträdet behandlat ärende. Har så skett, bör avskrift av pro- tokollet tillställas arbetarskyddsstyrelsen. Föredragningslista och protokoll bör justeras av yrkesinspektören och en medlem av förtroenderådet.
För att fortlöpande kontakt skall kunna upprätthållas synes rådet böra sammanträda i genomsnitt minst en gång i kvartalet och varje sammanträ- de beräknas taga en arbetsdag i anspråk. Utöver dessa sammanträden bör rådet hålla extra sammanträden i samband med besök på arbetsställen, så— väl på inspektionens kansliort som på andra orter inom distriktet, för att genom samtal med arbetsgivare, arbetsledare och arbetare samt besiktning av lokaler och maskiner få en levande bild av arbetsförhållanden, som är eller kan väntas bli föremål för överläggningar inom rådet. Sådana extra sammanträden bör ske högst två dagar om året. För distrikt I (Stockholms stad) räknas icke med några rådssammanträden utom Stockholm.
Sammanträdesarvode till ledamöter (utom yrkesinspektören eller ställ- företrädare för honom) synes böra fastställas till 35 kronor per dag. Vid resor i samband med sammanträdena hör till ordförande och ledamöter utgå resekostnads- och traktamentersättning enligt klass II B i allmänna rese— reglementet. Vi beräknar att i andra distrikt än distrikt I i regel 2 av leda— möterna kommer att vara bosatta utom distriktets kansliort ävensom att den genomsnittliga rese— och traktamentskostnaden för dessa ledamöters resor till sammantr'äden på stationeringsorten samt för samtliga ledamöters resor för studiebesöken bör upptagas till 50 kronor per person och dag.
Kostnaderna för partsrepresentationen enligt detta förslag och under nu angivna förutsättningar kan beräknas till följande:
Sammanträdesarvoden (13 distrikt med vartdera 6 ledamöter, 4+2 sam- manträdesdagar och 35 kronor per sammanträdesdag); (13X6X6X35=) 16.380 kronor.
Resekostnads— och traktamentsersättningar (för de utom kansliorten bo- satta ledamöterna för (4+2=) 6 dagar, för de övriga för 2 dagar; ingen er- sättning i fråga om distrikt I; resekostnads— och traktamentsersättningar till ordföranden —— yrkesinspektören —— ej inräknade i denna kostnadsbe- räkning); (12X2X6X50+12X2X4X50=) 12.000 kronor.
Kostnaderna för förtroenderådens verksamhet skulle sålunda samman- lagt beräknas uppgå till (16.380+12.000=) 28.380 kronor.
FEMTE KAPITLET
Speeialinspektörerna
A. Redogörelse för nuvarande organisation och verksamhet
Enligt 47 & arbetarskyddslagen må Konungen förordna att tillsynen å ef ter- levnaden av nämnda lag och med stöd av densamma meddelade föreskrifter i vad avser visst slag av verksamhet skall, med fritagande helt eller delvis av den allmänna yrkesinspektionens befattningshavare och de kommunala till- synsmännen, utövas av specialinspektör. Vad i lagen stadgas rörande yrkes— inspektör skall äga motsvarande tillämpning på specialinspektör.
I 7 5 instruktionen för yrkesinspektionen anges att specialinspektörerna utgörs av bergmästarna, skogsyrkesinspektörerna, chefen för arbetarskydds- styrelsens trafikavdelning, luftfartsinspektören, sprängämnesinspektören, tillsyningsmännen över elektriska starkströmsanläggn'ingar samt chefen för kommerskollegii sjöfartssociala avdelning.
Gruvinspektionen
Bergmästarna och deras närmaste assistenter, gruvingenjörerna, är såsom befattningshavare å bergsstaten (instruktion den 15 juni 1945 SFS nr 356, ändrad 18 juni 1949, nr 431) underställda kommerskollegium. Bergmästarna har som sin främsta arbetsuppgift att utöva tillsyn å efterlevnaden av gruv- lagen (den 3 juni 1938, nr 314) samt lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter m. m.
Genom kungörelse den 18 juni 1949 (nr 430) har förordnats att den tillsyn å efterlevnaden av arbetarskyddslagen och med stöd av lagen meddelade föreskrifter, som åligger yrkesinspektör, skall i vad avser arbetsutrymme under jord i gruva samt tillträdesvägar, transportleder och transportanord— ningar från dagen ned i gruva utövas av bergmästarna i egenskap av special- inspektörer inom yrkesinspektionen. Från bergmästares tillsyn har undan- tagits ångpanna, som brukas i gruvdrift. Efter samråd med kommerskol- legium äger arbetarskyddsstyrelsen även i övrigt besluta om jämkning av gränsen mellan yrkesinspektörs och bergmästares befogenhet. Styrelsen har med stöd härav i februari 1950 utfärdat närmare föreskrifter rörande gräns- dragning mellan tillsynsområden för yrkesinspektör och bergmästare.
Riket är indelat i fyra bergmästaredistrikt, norra, östra, västra och södra. I varje distrikt finns en bergmästare i lönegrad Ca 33 och i alla distrikt utom
det norra en gruvingenjör i lönegrad Ca 29. För erhållande av befattning såsom bergmästare eller gruvingenjör fordras bergsingenjörsexamen samt praktisk tjänstgöring ”av mera maktpåliggande beskaffenhet" vid gruvfält.
Skagsyrkesinspektionen
Tillsynsområdet för denna specialinspektion är enligt en kungörelse den 17 december 1948 (nr 821) skogsavverkningsarbete, arbete med försågning av virke i direkt samband med skogsavverkning samt skogsvårds—, kolnings—, flottledsbyggnads- och flottningsarbeten. Undantag har därvidlag gjorts för tillsynen av ångpannor, som brukas i sådant arbete. Skogsyrkesinspek- tör äger påkalla medverkan av vederbörande yrkesinspektör beträffande maskinell eller annan teknisk anordning. Dessutom har skogsyrkesinspek- tionen att utöva tillsyn å efterlevnaden av skogsförläggningslagen den 25 maj 1951 (nr 305), 5 a & sjölagen i vad avser fartyg, som nyttjas vid flott- ning, samt djurskyddslagen i fråga om hästar, som används i arbeten av ovan angiven art.
Skogsyrkesinspektionens befattningshavare utgörs i norra distriktet, som omfattar Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, av skogsyrkesinspektören (i lönegrad Ca 31) i detta distrikt samt en assistent i Ca 25, två skogsunderinspektörer i Ca resp. Ce 20 och en konsulent i Cg 20. I södra distriktet, som omfattar riket i övrigt, är byrådirektören och chefen för arbetarskyddsstyrelsens skogsavdelning skogsyrkesinspektör. Han bi- träds i denna egenskap av en förste byråinspektör i Ca 29, en byråinspektör i Ce 25, en skogsunderinspektör i Ce 20 och en konsulent i Cg 20.
Vid skogsyrkesinspektionen i norra distriktet finns utöver de tillsyns— utövande befattningshavarna ett kanslibiträde i lönegrad Call.
För anställning som skogsyrkesinspektör och assistent fordras, där ej sär— skilda omständigheter till annat föranleder, examen från skogshögskolans jägmästarkurs eller däremot svarande utbildning samt för skogsyrkesin- spektör minst sex och för assistent minst tre års praktisk erfarenhet av skogs— avverknings—, skogsvårds—, kolnings- och flottningsförhållanden. Skogsunder- inspektör skall ha avlagt examen vid statens skogsmästarskola eller statens skogsskola eller erhållit annan däremot i huvudsak svarande utbildning.
Specialinspektören för landtrafiken
Arbetsområdet för denne specialinspektör är bestämt genom en kungörelse den 17 december 1948 (nr 822) och i anslutning därtill av arbetarskydds— styrelsen utfärdade föreskrifter. Enligt dessa bestämmelser skall special- inspektören för landtrafiken handlägga arbetarskyddsärenden rörande järn- vägstrafiken vid SJ och samtliga koncessionerade enskilda järnvägar utom bergbanor, spårvägstrafik samt sådan buss- och biltrafik som bedrivs av järnvägs— eller spårvägsföretag i egen regi eller genom bolag, som antingen helt ägs av företaget eller där företaget äger aktiemajoriteten. Den allmänna
yrkesinspektionen skall handlägga ärenden rörande bergbanor; från den egentliga drifttjänsten skilda verkstäder för underhåll av trafikmateriel eller för nytillverkningar samt huvudförråd med till dessa verkstäder och förråd hörande anläggningar och materiel; hus— och andra byggnadsarbeten (även anläggning av nya banor, broar etc.) under förutsättning att arbetena utförs av särskilda, trafikföretaget utomstående företagare eller entrepre- nörer, som ansvarar för arbetet; arbete i trafikföretag tillhörande grustag, varifrån grus till övervägande del levereras till trafikföretaget utomstående, vissa hissar m.m. Beträffande ångpannor är gjord en uppdelning så, att tillsyn av dessa i regel skall utövas av specialinspektören, men att den all- männa yrkesinspektionen skall handlägga ärenden rörande stämpling och registrering av alla ångpannor utom sådana, som tillhör rullande material å för allmän trafik upplåten järnväg. För tillsynen i fråga om vissa anknyt- ningsspår m.m. lämnas särskilda föreskrifter. Dessutom skall specialinspek- tionen med vissa undantag handlägga ärenden rörande post— och restaurang— vagnspersonals samt tågbuds tjänstgöring på tåg.
Byrådirektören och chefen för arbetarskyddsstyrelsens trafikavdelning är specialinspektör för landtrafiken. Han äger uppdraga åt förste byråingenjör och byråingenjör på trafikavdelningen att biträda vid utövandet av detta tillsynsarbete.
Innevarande år fines hos yrkesinspektionen för landtrafiken registre- rade 3 040 arbetsställen, varav cirka 2 700 inom järnvägsdrift.
Till belysande av det sätt, på vilket denna specialinspektion utövar sin verksamhet, återges här nedan delar av en promemoria av chefen för arbetar-
. skyddsstyrelsens trafikavdelning, vilken av styrelsen överlämnats till arbe- tarskyddsutredningen. Däri heter det:
Varje inspekterande befattningshavare har tilldelats vissa arbetsställen, över vilka han i första hand själv utövar tillsyn. Statens järnvägars järnvägslinjer och de enskilda järnvägarna ha i största möjliga utsträckning fördelats efter den prin- cipen, att-hela bansektioner resp. hela järnvägen tilldelats en och samme befatt- ningshavare. Bansektionsföreståndaren —— vid enskilda järnvägar baningenjören —, som till huvuduppgift har att svara för underhåll av bana och byggnader, får härigenom en viss person att göra med i arbetarskyddsfrågor, vilket har väsentliga fördelar. Vad beträffar bil— och bussföretagen ha arbetsställen tillhörande SJ Bil- trafik och Svenska Lastbil AB fördelats efter SJ:s distriktsindelning, så att en och samme befattningshavare tilldelats samtliga arbetsställen tillhörande ett eller flera distrikt. Bil- och bussföretag tillhörande enskild järnväg har tilldelats den som utövar tillsynen över järnvägen. Spårvägsföretagen med tillhörande busslinjer ha fördelats mellan befattningshavarna så, att den som tilldelats spårvägsföretaget även erhållit bussföretaget. Vid tillsynsfördelning på de olika befattningshavarna har dessutom iakttagits att tillsynen över arbetsställena utövas av befattningshavare med erforderlig erfarenhet och kompetens.
Inspektionsresorna på järnvägslinjerna företagas i regel med motordressin, som tillhandahålles av järnvägsföretagen. I de allra flesta fall medföljer på resan en eller flera representanter för bansektionen. I god tid innan resan skall företagas
måste inspektionsförrättaren efterhöra om dressin eller ev. annat transportmedel kan ställas till förfogande.
Skyddsombuden inom järnvägsföretagen, särskilt de för den åkande personalen, uppehålla sig under arbetstid i regel på andra platser än stationeringsorten och äro därför svåranträffbara. Det har med hänsyn bl.a. härtill ansetts nödvändigt att avisera inspektionsresorna, varigenom skyddsombudens tjänstgöring i god tid kunnat förläggas så, att de kunna sammanträffa med inspektionsförrättaren.
Vid inspektionsresor på bil-, buss- och spårvägsföretag förfares i stort sett på samma sätt. Resorna mellan förrättningsställena ske i de allra flesta fall med bil, som tillhandahålles av företaget.
Anmärkas bör att inspektionsförrättarna ha fribiljett såväl inom SJ som enskilda järnvägar och att arbetsuppgifterna på tjänsterummet _— i huvudsak arbetsupp- gifter av i stort sett samma slag som inom allmänna yrkesinspektionen — i regel tillåta att resor kunna företagas i sådan utsträckning, som angives i arbetarskydds— styrelsens tjänstgöringsföreskrifter för yrkesinspektionens befattningshavare, dvs. 75—100 rese- och förrättningsdagar under året. Vissa år ha dock tilldelade rese- medel varit otillräckliga för resor i önskad omfattning.
Personantalet vid de registrerade arbetsställena variera mycket, från ca 1.000 anställda vid de största arbetsplatserna till ett fåtal man vid de minsta. En stor del av arbetsställena består av småarbetsställen, där behovet av inspektionsbesök är obetydligt.
De större och medelstora arbetsställena besökas i regel varje eller vartannat år, småarbetsställena mera sällan. Den besöksfrekvens, som för närvarande hålles, torde kunna anses vara tillfredsställande.
Utöver tidigare nämnda inspektioner, ”rutininspektioner”, utföras ”speciella förrättningar” av särskilda anledningar, t.ex. på begäran av skyddsombud, på grund av inträffat olycksfall, för granskning av tekniska anordningar av olika slag eller för hållande av föreläsningar. Behovet av dessa ”speciella förrättningar”, som visat tendens att öka under senare år, är givetvis störst inom områden där järn- vägs- och bussnätet är tätast.
En ”speciell förrättning”, t.ex. en undersökning av ett olycksfall, är många gånger av kostnadsskäl svår att genomföra, om platsen för olycksfallet är belägen långt från stationeringsorten och annat förrättningsobjekt ej kan erhållas, beroende t. ex. på att ”rutininspektion” nyligen företagits i trakten. Härtill kommer att dres- sin i regel ej kan erhållas med kort varsel. Många gånger får man därför vänta relativt länge med en ”speciell förrättning”, som bort företagas omedelbart, tills en ”rutinresa” kan göras.
Helt allmänt kan sägas att det vore synnerligen önskvärt att ”speciella förrätt- ningar” kunde företagas i större omfattning än vad som nu är fallet. Härigenom skulle främst bättre kontakt kunna erhållas med arbetsledare och arbetstagare, vidare skulle lämnade anvisningar bättre kunna bevakas och vissa olycksfall kunna undersökas i större utsträckning.
Beträffande rena trafikolyeksfall _ kollisioner, urspårningar o. d. — må följande framhållas.
Enligt en arbetsordning, utfärdad med stöd av Kungl. Maj:ts instruktion för järnvägsstyrelsen med underlydande linjebefäl, ha vissa befattningshavare vid järnvägsstyrelsen till uppgift att bl. a. behandla ärenden, som angå järnvägsdriftens säkerhet. Syftet härmed är främst att åstadkomma säkra trafikförhållanden för de resande, men bevakas i samband härmed även vederbörande arbetstagares skydds- intressen.
Vid inom SJ inträffade rena trafikolycksfall utföras i regel undersökningarna genom SJ:s egen försorg. Sådana undersökningar kunna vara mycket omfattande.
Att yrkesinspektionen för landtrafiken ensam utför en dylik mera omfattande undersökning torde vara uteslutet, beroende främst på att denna i regel fordrar tillgång till specialister på skilda områden, t. ex. av han-, maskin-, trafik—, signal- och ledningstekniker, och att sådana specialister saknas inom avdelningen. Obser- veras bör även att en undersökning från yrkesinspektionens för landtrafiken sida i sådant fall måste innebära onödigt dubbelarbete av två statliga myndigheter.
Om olycksfallet är av sådan art, att det ur arbetarskyddssynpunkt kan anses vara av intresse, erhåller yrkesinspektionen för landtrafiken alltid protokoll och andra liknande handlingar i ärendet. Av dessa handlingar framgår i de allra flesta fall med tillräcklig tydlighet hur olyckan tillgått och orsakerna till denna. Med hänsyn härtill har det hittills ej ansetts vara befogat att yrkesinspektionens för landtrafiken befattningshavare i någon större utsträckning deltaga i undersökning av trafik- olycksfall, där utredning företages genom SJ:s försorg.
Specialinspekrören för luftlrafiken
I vad angår luftfartstjänst skall enligt kungörelse den 17 december 1948 (nr 823) chefen för luftfartsinspektionen hos luftfartsstyrelsen vara special- inspektör inom yrkesinspektionen. Enligt nämnda kungörelse och av arbe- tarskyddsstyrelsen efter samråd med luftfartsstyrelsen den 31 mars 1950 utfärdade föreskrifter skall specialinspektören handlägga arbetarskydds- ärenden rörande flygplans konstruktion och den flygande personalens tjän- steförhållanden i luften. Arbetarskyddsärenden rörande alla övriga arbeten inom luftfartstjänsten skall handläggas av den allmänna yrkesinspektionen, exempelvis ärenden rörande verkstäder och hangarer, å flygfält förekom— mande arbeten — såväl i samband med flygplans landning och start som av annan art — samt hus- och andra byggnadsarbeten och personalrum. Vid utövande av sin tillsyn äger speeialinspektören såsom biträde anlita tekniskt utbildade befattningshavare hos luftfartsinspektionen. Ohserveras bör, att den nu nämnda specialinspektionen endast avser den civila luftfarten och sålunda icke omfattar den militära flygverksamheten.
Sprängämnesinspektören
är enligt kungörelse den 17 december 1948 (nr 824) specialinspektör inom yrkesinspektionen för tillsyn å arbetarskyddet i vad angår framställning, handhavande och förvaring av explosiva och särskilt eldfarliga ämnen. Han äger uppdraga åt tekniskt utbildad befattningshavare hos sprängämnes- inspektionen att biträda vid utövandet av tillsynen. Arbetarskyddsstyrelsen må efter samråd med kommerskollegium, som är sprängämnesinspektionens chefsmyndighet, besluta om jämkning av gränsen mellan yrkesinspektörs och sprängämnesinspektörs befogenhet. Med stöd av detta stadgande har arbetarskyddsstyrelsen den 19 mars 1951 utfärdat föreskrifter rörande gräns- dragningen mellan tillsynsområden för sprängämnesinspektören, å ena sidan, samt yrkesinspektörer och övriga specialinspektörer, å andra sidan. I stort sett innehåller dessa föreskrifter, att sprängämnesinspektören skall hand- lägga arbetarskyddsärenden i vad de avser skydd mot explosion eller brand
rörande 1) arbetsprocess, där explosiv vara eller eldfarlig olja tillverkas eller bearbetas; 2) arbetsprocess, där eljest särskild risk för explosion eller brand föreligger — hit hänföres ej sprängningsarbete _ samt 3) förvaring under vissa förhållanden av explosivt eller eldfarligt ämne.
Yrkesinspektör eller annan specialinspektör skall handlägga alla övriga slag av arbetarskyddsärenden rörande arbetsställe, där sprängämnesinspek— tören har att öva tillsyn, exempelvis avseende maskinskydd, ventilation, per- sonalrum och arbetstid.
De olika tillsynsorganen skall samarbeta i erforderlig omfattning. Sålunda skall yrkesinspektör eller annan specialinspektör, som får kännedom om tillsynsobjekt inom sitt område av sådan art, att det skall övervakas av sprängämnesinspektören, underrätta denne därom. Då sprängämnesinspek— tionens befattningshavare icke torde kunna utföra mera regelbundet åter— kommande inspektioner vid arbetsställen, där arbetsprocess enligt 2) eller förvaring enligt 3) här ovan förekommer, har arbetarskyddsstyrelsen ålagt övriga specialinspektörer och yrkesinspektörer att vid rutinbesök på sådana arbetsställen även ägna sådan arbetsprocess och förvaring nödig tillsyn. Å andra sidan må yrkesinspektör eller annan specialinspektör påkalla tillfällig medverkan av sprängämnesinspektör vid arbetsställe, där sprängämnes— inspektören icke har att utöva tillsynen, exempelvis om luften i en arbets- lokal är förorenad av damm, ånga, gas c. d. under sådana förhållanden, att risk för explosion eller brand föreligger.
Specialinspektionen för elektriska starkströmsanläggningar
Genom kungörelse den 17 december 1948 (nr 825) har föreskrivits, att den tillsyn å efterlevnaden av arbetarskyddslagen och med stöd därav meddelade föreskrifter som åligger yrkesinspektör, skall i vad angår skydd mot olycks- fall genom inverkan av elektrisk ström vid elektriska starkströmsanlägg- ningar utövas av tillsyningsmännen över elektriska starkströmsanläggningar i egenskap av specialinspektörer inom yrkesinspektionen, envar inom honom eljest tilldelat tillsynsområde. Jämkning av gränsen mellan yrkesinspektörs och sådana specialinspektörers befogenhet må emellertid beslutas av arbetar— skyddsstyrelsen efter samråd med nämnda tillsyningsmäns chefsmyndighet, kommerskollegium. Tillsynen över starkströmsanläggningar utövas av be- fattningshavare hos kommerskollegium och statens elektriska inspektion. Tillsynsarbetet är uppdelat så, att tillsynen över elektriska järnvägs—, spår- vägs- och trådbussanläggningar inom hela riket utövas av byråchefen och byrådirektören på kommerskollegii elektriska byrå, medan tillsynen över arbetarskyddet i samband med andra starkströmsanläggningar utövas av överinspektörerna vid statens elektriska inspektion. Riket är beträffande den elektriska inspektionen indelat i fyra inspektionsdistrikt. Samtliga överin- spektörer har Stockholm som stationeringsort.
Såsom belysande för nuvarande förhållanden beträffande tillsynen över arbetarskyddet i samband med starkströmsanläggningar återges följande ur en av chefen för kommerskollegii elektriska byrå avgiven och i kap. 13 av elkraftsutredningens betänkande (SOU 1954: 12) återgiven redogörelse:
”Tillsynen över elektriska järnvägs-, spårvägs- och trådbussanläggningar inom hela landet utövas av byråchefen och byrådirektören på elektriska byrån. På grund av personalbrist kan tillsyn icke utövas i den omfattning som skulle erfordras utan måste i stort sett begränsas till avsyning av nyanläggningar.”
”Med stöd av 15 å i elektricitetsstadgan har kollegium uppdragit åt överinspek- törerna, var och en inom sitt distrikt, att handhava tillsynen över de elektriska starkströmsanläggningarnas utförande och underhåll. Besiktning verkställes då kollegium därom förordnar eller överinspektören finner det erforderligt. Vid be- siktning meddelar inspektören de föreskrifter, som till förekommande av fara må erfordras. Inspektör kan förordna att anläggning skall sättas ur bruk, intill (less av honom föreskriven åtgärd blivit vidtagen.
Uppdrag att verkställa besiktning kan även lämnas förste distriktsingenjör efter förordnande av kollegium i varje särskilt fall.
Den obligatoriska tillsynen omfattar koncessionerade ledningar med därtill hörande kraft-, transformator- och omformarstationer. Såsom ovan berörts har detta tillsynsobjekts omfattning avsevärt vuxit; sålunda har t. ex. under åren 1938 —1952 enbart längden av koncessionerade högspänningsluftledningar ökat med 100 %.
Besiktningsfrekvensen har sedan lång tid tillbaka icke kunnat hållas på nöjaktig nivå, enär inspektionens personal i avsevärd omfattning måst ägna sig åt byrå- arbete. Antalet koncessionerade anläggningar i landet uppgår till ca 4 800 medan antalet rese- och förrättningsdagar uppgår till i medeltal endast 50 å 60 per år och inspektionsdistrikt. Anläggningarna äro av mycket varierande storleksordning, men om det antages, att i medeltal en anläggning medhinnes per förrättningsdag, skulle med nuvarande besiktningsfrekvens varje anläggning kunna besiktigas en- dast en gång vart 20 a 25 år. En ökning av besiktningsfrekvensen framstår därför som en nödvändighet icke blott med hänsyn till besiktningsobjektens tillväxt utan även till andra förhållanden. Sålunda är t. ex. en avsevärd del av de distributions— anläggningar, som tillkommo vid tiden för första världskriget och närmast därefter, i hög grat ”nedslitna” och nyare anläggningar som tillkommit under de senaste krisåren, ha på grund av materielbrist många gånger fått ett ur drift- och säker— hetssynpunkt mindre tillfredsställande utförande.
Överinspektörerna skall vidare i egenskap av specialinspektörer inom yrkesin- spektionen utöva tillsyn å efterlevnaden av arbetarskyddslagen. Vad gäller konces- sionerade anläggningar utövas denna tillsyn i samband med den allmänna till- synen. Besiktning av andra objekt, t. ex. industrianläggningar o. d., kan f. n. ske endast sporadiskt som stickprovsundersökningar i samband med besiktningen av de matande näten och någon egentlig arbetarskyddstillsyn är i stort sett ej möjlig.”
I anslutning till denna redogörelse och efter en erinran om bestämmel— serna om besiktning av icke koncessionspliktiga starkströmsanläggningar gör elkraftutredningen å s. 300 av nämnda betänkande följande uttalande angående överinspektörernas befattning med arbetarskyddet:
”Det framgår härav, att inspektörernas kompetensområde är obegränsat så snart det gäller starkströmsanläggningar. De viktigaste inspektionsobjekten som här avses
äro industrianläggningarna. Tillsynen av dessa utövas av vederbörande överin- spektör merendels _ dvs. då arbetsplatsen faller under arbetarskyddslagen _ i hans egenskap av specialinspektör inom yrkesinspektionen. Alla industribesikt- ningar gälla även brandsäkerheten dvs. ett intresse som ej faller direkt under arbe- tarskyddslagen. Brandsäkerheten kontrolleras å andra sidan när det gäller större försäkringsobjekt jämväl genom brandförsökringsföretagens revisionsbesiktningar. Överinspektörernas arbetarskyddsbesiktningar avse sålunda både brand- och arbe- tarskydd. Detsamma gäller även distributionsnäten, enär dessa nästan alltid till- godose industrier och andra abonnenter, vilkas arbetsplatser falla under arbetar- skyddslagen. Överinspektörernas besiktning av nu berörda anläggningar måste huvudsakligen inriktas på kraftfördelningssystemet, transformatorer och instru- mentering, medan däremot installationerna i detalj ej kunna besiktigas. Den allt- mer intensifierade användningen av elektriska hjälpmedel såsom handverktyg o. d. inom industriföretag och på andra arbetsplatser synas nödvändiggöra ökade insat- ser från elektriska inspektionen på arbetarskyddets område. Konsumentanlägg- ningar i bostäder, affärer, lantgårdar och småindustrier, besiktigas ytterst sällan.
Elkraftutredningen, som anser det ekonomiskt otänkbart att åstadkomma effektiv statlig besiktning av konsumentanläggningarna, vill framhålla det önskvärda i att dylika anläggningar, bl.a. genom medverkan av installatörerna, för framtiden hållas på en mer tillfredsställande standard än f. n. ofta är fallet.”
Specialinspektören för stuveriarbete (stuveriinspektionen)
De viktigaste bestämmelserna om skyddsåtgärder vid lastning och lossning av fartyg återfinns i två kungörelser den 8 oktober 1937, nr 815 och 816. Den förstnämnda kungörelsen handlar enligt sin rubrik om ”skyddsåtgärder, som vid lastning och lossning av fartyg ankomma på befälhavaren m.fl.” medan den andra kungörelsen handlar om ”skyddsåtgärder, som vid last— ning och lossning av fartyg ankomma på arbetsgivaren ni. fl.”. Uppdelningen är i huvudsak gjord så, att vad som avser fartygs utrustning med lyftinrätt- ningar och redskap samt arbete, vilket utgör skeppstjänst, faller under den först nämnda kungörelsen, medan den andra kungörelsen omfattar anord- ningar i land och sådana ombord vid lastning eller lossning använda anord- ningar, som ej tillhör fartygs utrustning, ävensom sådant arbete _ i land eller ombord _ som ej utgör skeppstjänst. Tillsynen över efterlevnaden av kungörelsen nr 815 och med stöd av densamma meddelade föreskrifter ut- övas av kommerskollegii (efter den 1 januari 1956 den nya sjöfartsstyrel- sens) befattningshavare men, om arbetarskyddsstyrelsen det medger, kan jämväl yrkesinspektionens befattningshavare beordras att utöva sådan till— syn. Tillsyn över efterlevnaden av kungörelsen nr 816 utövas av yrkesinspek— tionen genom nedan nämnda specialinspektör och den allmänna yrkesin- spektionens befattningshavare. Genom en kungörelse den 30 juni 1938 (nr 560) har föreskrivits att, i vad angår arbete med lastning och lossning av fartyg, byrådirektören och chefen för kommerskollegii sjöfartssociala avdel- ning i egenskap av specialinspektör skall biträda vid tillsynen å efterlevnaden av arbetarskyddslagen och med stöd av denna meddelade föreskrifter. Han .skall därvid följa anvisningar, som utfärdats av arbetarskyddsstyrelsen i
117 samråd med kommerskollegium. Enligt dessa utövar specialinspektören led- ningen av tillsynsverksamheten över lastning och lossning av fartyg, medan den direkta tillsynen utövas av den allmänna yrkesinspektionens befatt— ningshavare. I regel anförtros detta tillsynsarbete åt någon av yrkesunder- inspektörerna i varje distrikt. Spee-ialinspektören har att, i förekommande fall, hos fartygsinspektionens chefsmyndighet göra framställning om sådana åtgärder till stuvcriarbetarnas skydd som ankommer på fartygsinspektionen.
B. Arbetarskyddsutredningens överväganden och förslag
Gruvinspektionen
Utredningens arbetsutskott har haft tillfälle att överlägga med driftsledare och anställda vid ett av de större gruvföretagen samt representanter för Svenska gruvindustriarbetareförbundet. Från alla dessa håll vitsordades att intresset för arbetarskydd vid gruvdriften blivit mera aktivt än förr. De större gruvföretagen har egna säkerhetsingenjörer, och samarbetet mellan arbets- givare och anställda i fråga om arbetarskydd har blivit bättre än förr. Nya sprängningsmetoder och maskinella anordningar för malmens lösbrytande och transport, ett systematiskt arbete för upprensning av transportvägarna i gruvorna och installering av effektivare ventilationsanordningar har i hög grad minskat riskerna för olycksfall och yrkessjukdomar. Fortfarande är dock risken för yrkesskador stor inom gruvindustrin. Från arbetarhåll uttala— des att det fortfarande funnes ett icke obetydligt antal arbetsställen, fram- förallt mindre gruvor och gruvor, där drift äger rum endast tidvis, vid vilka tillfredsställande skyddsåtgärder i olika hänseenden icke ansågs föreligga. Man uttalade som ett önskemål, att gruvinspektionen borde ges ökade per— sonalresurser och därigenom få möjlighet att i större utsträckning än nu ägna sig åt tillsynen av arbetarskyddet vid sist nämnda arbetsplatser. Varken från företagare— eller från arbetstagarehåll gjordes någon erinran mot den nu- varande formen för tillsynen å arbetarskyddet vid gruvorna.
Bergmästaren i norra distriktet har, i motsats till bergmästaren i övriga distrikt, icke någon gruvingenjör som medhjälpare, oaktat distriktets storlek och den omfattande och differentierade gruvdrift som förekommer där. Vid de tillfällen, då bergmästaren i norra distriktet har semester eller åtnjuter ledighet från sin tjänst av annan anledning, måste gruvingenjör från något av de andra distrikten uppehålla bergmästartjänsten i nämnda distrikt. Det skulle otvivelaktigt för tillsynen å arbetarskyddet vid gruvorna, icke endast i norra distriktet utan med hänsyn till nyssnämnda vikariatförhållanden även inom övriga distrikt, vara önskvärt att en befattning såsom gruvingenjör in- rättades för norra distriktet. Vi anser oss emellertid icke kunna framlägga något förslag i detta avseende, enär bergmästarnas och gruvingenjörernas befattning med tillsynen å arbetarskyddet endast utgör en del av deras arbets-
uppgift och befattningshavarna ifråga såsom tjänstemän i bergsstaten lyder under kommerskollegium.
Skogsyrkesinspektionen
Genom studiebesök vid skogs- och flottningsarbetsplatser samt vad utred- ningen i övrigt inhämtat har vi funnit, att inspektion vid förläggningar _ tillfälliga bostäder _ för skogs- och flottningsarbetare utgör en övervägan- de del av skogsyrkesinspektionens besök vid arbetsställen. Där arbetarna icke bor i förläggningar vid arbetsplatsen utan i sina hem eller 110s ortsbe- folkningen, hinner inspektionen endast i undantagsfall besöka arbetsplat— serna. Denna anordning är den vanligaste i södra och mellersta Sverige och har blivit allt vanligare i norra delarna av landet. Men ej heller beträffande förläggningar kan inspektionsfrekvensen anses tillfredsställande. Skogsyrkes- inspektören i norra distriktet har anfört att under avverkningssäsongen 1950/51 enligt en undersökning över 3800 tillfälliga bostäder användes vid avverkningsarbeten men att endast drygt 10 procent av dessa bostäder har inspekterats. Med hänsyn till det stora antalet arbetsställen och arbetare är det omöjligt att annat än stickprovsvis öva tillsyn över efter- följandet av skyddsanvisningar för arbetsförfaranden och redskapsvård etc. i skogs- och flottningsarbete. Chefen för arbetarskyddsstyrelsens skogsavdel- ning har i en av styrelsen till arbetarskyddsutredningen överlämnad prome— moria med förslag till effektivisering av skogsyrkesinspektionens och skogs- avdelningens verksamhet framlagt en kalkyl, enligt vilken dagsverksantalet för samtliga arbeten under skogsyrkesinspektionens tillsyn under ett driv- ningsår skulle motsvara ett genomsnittligt årsarbetarantal av cirka 125 600, varav i skogsavverkningsarbete 119 600 och i flottningsarbete 6000. Det är därför nödvändigt att i fråga om direkt arbetarskydd lägga tyngdpunkten vid skyddsanordningar på maskiner — motorsågar, barkningsmaskiner, skogs- röjnings- och vägmaskiner, virkestransportmedel m.m. _ samt anordningar för uppläggning av timmer och vid flottning, ävensom information för och propaganda bland arbetarna. Det sistnämnda sker till stor del genom att tryckta anvisningar och råd från arbetarskyddsstyrelsen och de privata arbe— tarskyddsorganisationerna sprids, mestadels genom förmedling av de regio— nala skyddsombuden, men även detta arbete försvåras av att antalet arbets- platser är så stort.
I ovannämnda promemoria anger chefen för skogsavdelningen som ett medel för åstadkommande av en effektivisering av skogsyrkesinspektionen en sådan förbättring av befattningshavarnas löneställning att detta skulle öka möjligheterna att till befattningarna förvärva kvalificerade personer och få dem att kvarstå i inspektionens tjänst. Han nämner att under sex är icke mindre än 14 olika personer fungerat på de fyra befattningarna såsom assistent, skogsunderinspektör och konsulent i norra distriktet och att den sammanlagda vakanstiden under samma år uppgått till 4 år 5 dagar. I prome-
morian erinras om att arbetarskyddsstyrelsen föreslagit högre lönegrads- placering för flera av befattningarna vid skogsyrkesinspektionen. Han fram- håller vidare att de nuvarande distrikten är för stora och att detta medfört icke blott otillräcklig inspektionsfrekvens utan även olägenheter i form av långa ”tomresor" utan förrättningar (år 1954 utgjorde antalet resedagar utan förrättning inom norra distriktet cirka 9,5 % av totala antalet resedagar) samt att de inspekterande befattningshavarna ofta måste tillbringa sön- och helg— dagar på resa. Han föreslår med hänsyn härtill att distriktens antal ökas till tre. Detta skulle medföra behov av- en förstärkning av skogsyrkesinspektio- nens personal med 5 inspekterande befattningshavare samt 1 heltids- och ett halvtidsanställt skrivbiträde.
Nu nämnda promemoria har den 4 april 1955 överlämnats till utredningen av arbetarskyddsstyrelsen, som därvid förklarat sig biträda i promemorian framlagda förslag.
Vi anser oss av kostnadsskäl förhindrade att föreslå den i promemorian förordade utökningen av antalet distrikt inom skogsyrkesinspektionen från två till tre. Otvivelaktigt synes oss emellertid vara att skogsyrkesinspektio— nen i norra distriktet är i stort behov av en personalförstärkning. Därvid synes närmast böra ifrågakomma att inrätta en befattning såsom biträdande skogsyrkesinspektör. Skogsyrkesinspektionens möjligheter att besöka arbets- platser och i övrigt fullgöra sina åligganden skulle därigenom avsevärt öka. Särskilt med hänsyn till den fortgående mekaniseringen av skogsarbetet är det angeläget att inspektionerna kommer oftare och att intresset för arbetar— skyddet stärks genom en forcerad upplysningsverksamhet och genom yrkes- utbildning. Vi förordar, att en befattning såsom biträdande skogsyrkesinspek- tör i lönegrad Ca 29 inrättas inom norra distriktet. Tjänsten såsom assistent bör bibehållas, om skogsyrkesinspektionen skall erhålla någon verklig per- sonalförstärkning genom den nu föreslagna befattningen. Det torde bli lättare att besätta assistenttjänsten, om befordringsmöjligheterna inom skogsyrkes- inspektionen förbättras enligt nu framlagda förslag. Med hänsyn till den arbetsbörda, som åvilar kanslibiträdet i norra distriktet, vilket bl.a. omfattar att under rätt långa perioder, varunder samtliga inspekterande tjänstemän befinner sig på tjänsteresa, mottaga anmälningar angående olycksfall och förfrågningar angående inspektionsverksamheten samt att företaga åtgärder med anledning därav, synes personalen i detta distrikt därjämte böra för— stärkas genom inrättande av en halvtidstjänst såsom kontorsbiträde i löne- grad Ce 8.
I skogsyrkesinspektionens arbete är flera av de ämnen, som studeras vid högre och lägre skogsutbildningsanstalter, av mycket ringa betydelse. I syn- nerhet om brist på lämpliga sökande med examen från dessa läroanstalter föreligger, synes därför lämpligt att vidtaga försök (motsvarande de som ut- redningen på s. 53 rekommenderat med avseende å allmänna yrkesinspek- tionens personal) att rekrytera befattningar hos skogsyrkesinspektionen med
personer som, utan att ha avlagt examen vid skoglig läroanstalt, inhämtat goda kunskaper i de ämnen, som är av större betydelse för inspektionens verksamhet, genom praktiskt arbete i skogen. Kompetensbestämmelserna för skogsyrkesinspektionens personal hindrar icke att sådana försök göres.
Arbetarskyddsstyrelsen har i sin statframställning angående yrkesinspek— tionens medelsbehov för budgetåret 1956/57 hemställt, att tjänsten såsom skogsyrkesinspektör i norra distriktet måtte uppflyttas från lönegrad Ca 31 till Ca 35 samt assistenttjänsten i lönegrad Ce 25 ändras till en tjänst som förste distriktsinspektör i Ce 27. Styrelsen har vidare hemställt, att skogs- underinspektörstjänsterna i norra distriktet måtte uppflyttas till lönegrad 25 och att benämningen på dessa tjänster i samband härmed måtte ändras till distriktsinspektör. Konsulenttjänsten i norra distriktet föreslås av styrelsen skola uppflyttas från lönegrad Ce 20 till Ce 24, och slutligen föreslås, att kanslibiträdet i norra distriktet uppflyttas till kontorist i lönegrad Ca 13.
Arbetsbördan för personalen hos skogsyrkesinspektionen samt det för— hållandet att två inspektionsbefattningar i skogsyrkesinspektionens norra distrikt för närvarande står vakanta, enär lämpliga sökande icke anmält sig därtill, motiverar enligt vår uppfattning en placering i högre lönegrad. Vi anser oss emellertid icke ha befogenhet att föreslå någon ändrad löne— gradsplacering beträffande redan bestående befattningar.
Den utökning av den högre personalen i norra distriktet som vi avsett genom vårt förslag om inrättande av en befattning såsom biträdande skogs— yrkesinspektör torde, som ovan nämnts, utom en förstärkning av inspek— tionskapaciteten också innebära ökade möjligheter att knyta kvalificerad personal till denna gren av yrkesinspektionen.
Specialinspektionen för landtrafiken
I sin i det föregående nämnda promemoria framhöll chefen för arbetar- skyddsstyrelsens trafikavdelning, att han icke ansåge sig kunna framföra någon begäran om utökad personalstyrka för trafikavdelningen och special- inspektionen för landtrafiken. Det vore dock tänkbart att utöka verksamhe- ten, exempelvis genom att utge instruktioner för skyddsombud, hålla propa- gandaföredrag för skyddsombud och andra arbetare samt anordna ambule- rande utställningar. Däremot ville han, för att bättre kontakt skulle erhållas med arbetsledare och arbetstagare förorda att landet indelades i två distrikt för ifrågavarande specialinspektion. Stationeringsorterna borde enligt detta förslag vara Stockholm och Malmö. Utom den bättre kontakt som åsyftats skulle genom detta arrangemang även vinnas, att befattningshavarnas resor skulle ta kortare tid och bli billigare. Som chef för Malmö—distriktet, vilket i huvudsak skulle omfatta arbetsställen inom SJ:s tredje och sjätte distrikt, föreslogs en biträdande inspektör i lönegrad Ca 31. Om denna befattning in- rättades, skulle en befattning såsom förste byråingenjör i lönegrad Ce 27 vid trafikavdelningen kunna indragas. För expeditionsarbete åt den biträdande
inspektören i Malmö förutsattes att personal vid den allmänna yrkesinspek- tionens distniktsexpedition i Malmö skulle få anlitas.
Vid arbetarskyddsstyrelsens behandling av ärendet uttalades olika åsikter om detta förslag. En byråchef ansåg övervägande skäl tala för att den nuva- rande avdelningen för landtrafiken skulle upplösas och den avdelningen ålig— gande tillsynsverksamheten decentraliseras, antingen så, att det inrättades ett större antal distrikt för denna verksamhet, eller, vilket enligt denne byrå— chefs åsikt vore att föredraga, att verksamheten inlemmades i den allmänna yrkesinspektionen. — Generaldirektören samt två byråchefer uttalade att av arbetsgivare— och arbetstagareparter vitsordats, att trafikavdelningen löst sina arbetsuppgifter på ett fullt tillfredsställande sätt. Under sådana för- hållanden torde det icke föreligga anledning att övergiva gällande organisa- tion för en annan, med mindre den nya organisationen gåve större effekt eller samma effekt för lägre kostnad. De olika organisationsförslag, som framlagts av chefen för trafikavdelningen och vid frågans behandling i styrelsen av en byråchef, syntes icke innebära någon vinst i dessa avseenden.
Såvitt arbetarskyddsutredningen kunnat inhämta har specialinspektionen för landtrafiken med nuvarande organisation tillfredsställande fullgjort sina arbetsuppgifter. Vi ansluter oss med hänsyn härtill till den åsikt, som framlagts av majoriteten i arbetarskyddsstyrelsen, nämligen att ändring i denna organisation icke bör ske.
Luftfartsinspektionens befattning med arbetarskyddet motiverar icke några förslag till åtgärder från utredningens sida. Tillsyns- verksamheten kan på grund av det ringa antalet arbetsställen på ett tillfreds- ställande sätt omhänderhas av ett fåtal kvalificerade befattningshavare. Med hänsyn härtill och till den medverkan som enligt arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter lämnas av den allmänna yrkesinspektionens befattningshavare hör ändring av nuvarande organisation av denna specialinspektion icke vid— tagas.
Sprängämnesinspektionen
Arbetarskyddsutredningen har genom sitt arbetsutskott sammanträffat med spängämnesinspektören samt representanter för arbetsgivare och arbetstagare inom sprängämnesindustrin.
Under överläggningarna framhöll sprängämncsinspektören, att orsakerna till de olyckor, som inträffat inom denna industri, i flertalet fall vore av tek- nisk art. Endast i ett mindre antal fall hade den mänskliga faktorn varit den primära orsaken till en olycka. Även om flera svåra explosionsolyckor in— träffat under de senare åren hade olycksfallsfrekvensen minskat i förhållan— de till den Ökade produktionen, oavsett om man mätte denna i vikt eller i värde. Vid den forskning, som bedrevs av Försvarets forskningsanstalt och av de stora industriföretagens forskningslaboratorier, tillmättes riskerna för
explosion vid användande av olika material och produktionsmetoder synner- ligen stor betydelse. Man kunde emellertid ej komma ifrån en viss risk- frekvens, särskilt i samband med användande av nya framställningsmetoder och tillverkning av nya produkter.
I fråga om den mänskliga faktorns inverkan på olycksfallsfrekvensen fram- höll sprängämnesinspektören att fullgoda instruktioner åt de i produktio— nen arbetande vore av största betydelse. Företagen utövade en viss kontroll över att vid nyrekrytering endast anställdes personal, som kunde förut— sättas iaktta ordning och försiktighet i arbetet. Ett särskilt riskmoment före- kom i samband med reparationer i arbetslokalerna, enär vid sådana tillfällen även andra än de i lokalerna ständigt arbetande måste lämnas tillträde till arbetsplatserna. Sprängämnesinspektören hade gjort företagen uppmärksam- ma på detta.
Sprängämnesindustrins tillväxt hade gjort att inspektionens organisation blivit relativt svagare. Inspektionen besökte de olika industrierna så ofta som möjligt men skulle ur skyddssynpunkt behöva göra tätare och framför allt mera långvariga besök. Som det nu var tvingades sprängämnesfabrikanterna i stor utsträckning att sända sina fackmän till Stockholm för att diskutera säkerhetsproblem hos Sprängämnesinspektören i stället för att inspektionen besökte arbetsplatsen. Sprängämnesinspektören hade för avsikt att begära en förstärkning av inspektionens personal men Ville avvakta slutförandet av en pågående utredning angående eldfarliga vätskor.
Till sprängämnesinspektörens uttalande anslöt sig såväl arbetsgivare- som arbetstagarerepresentanter. Från båda sidor framhölls att man var angelägen om att nyanställda arbetstagare finge noggranna instruktioner rörande sitt arbete och vilka försiktighetsåtgärder, som ovillkorligen måste iakttagas. Arbetsgivarerepresentanterna uttalade sin stora tillfredsställelse med skydds- ombudens insatser. Från arbetstagarehåll framhölls att skyddsombuden icke hade anledning att klaga på företagsledningen, som gärna lyssnat till deras önskemål. Däremot hade skyddsombuden stundom förklarat, att det var svårt för dem att få sina kamrater att iaktta tillräcklig försiktighet. Från båda håll uppgavs att man vore intresserad av att inspektionen finge möjlig- het att göra tätare och grundligare inspektionsbesök.
Trots arbetets farlighet är olycksfallsfrekvensen icke särskilt hög inom denna näringsgren, och förhållandena i samband med denna specialinspek— tion synes i stort sett tillfredsställande. Med hänsyn härtill och till spräng- ämnesinspektörens uttalande, att han avsåge att i annat sammanhang begära en personalförstärkning föreslår vi icke någon ändring av sprängämnes- inspektionens organisation.
Specialinspektionen för elektriska starkströmsanläggningar Elektrisk starkström används numera vid de flesta arbetsställen som faller under arbetarskyddslagen. Vare sig strömmen används för drivande av moto-
rer, för uppvärmning, för belysning eller för annat ändamål kan felaktiga anordningar, bristfällig materiel och felaktigt handhavande av den elektriska utrustningen medföra stora risker för person- och sakskador. Enligt riksför- säkringsanstaltens statistik orsakades under 1950 sammanlagt 309 olycksfall i arbete av elektrisk ström och åtskilliga av dessa olyckshändelser ledde till arbetstagares död eller invaliditet. Med hänsyn till riskerna finnes i 11 5 arbetarskyddslagen bl.a. en föreskrift att sådana åtgärder skall vidtas, att fara för att arbetstagare skadas genom elektrisk ström i möjligaste mån und- gås. I anslutning härtill stadgar 34 % arbetarskyddskungöreisen följande: ”Angående vad som skall iakttagas vid utförande och anordnande av samt arbete å eller invid elektriska maskiner, apparater och ledningar för att före- bygga att arbetstagare skadas genom elektrisk ström gäller vad därom är särskilt stadgat.” Härmed åsyftas främst stadgan den 5 maj 1939 (nr 200) om elektriska starkströmsanläggningar, kungörelsen den 26 april 1935 (nr 138) angående kontroll av viss elektrisk materiel samt av kommerskollegium ut— färdade säkerhetsföreskrifter.
Brist på personal medför emellertid att kommerskollegii elektriska byrå och statens elektriska inspektion icke tillnärmelsevis kan fullgöra alla de arbetsuppgifter som enligt nu gällande bestämmelser åvilar dem. Tillsynen över de elkraftsproducerande och elkraftsdistribuerande företagen tar huvud— delen av tillgänglig arbetskraft i anspråk, och icke ens beträffande dessa delar av arbetsområdet kan besiktning på platsen ske annat än undantagsvis. Det är därför naturligt att besök av tillsyningsmän för arbetarskydd vid elkraft- konsumerande företag är mycket sällsynta; sådana inspektioner sker i regel endast i samband med besök vid produktions- eller distributionsföretag eller för utredning av elektriska olycksfall och eldsvådor.
Enligt vår uppfattning är den nuvarande tillsynen över arbetarskyddet i vad det avser skydd mot skador av elektrisk ström icke tillfredsställande. Även om elkraftutredningens arbete skulle resultera i en något bättre pro- portion mellan personaltillgång och arbetsuppgifter för statens elektriska inspektion kan man icke påräkna, att institutionens personal skall hinna med att inspektera arbetarskyddet mot elskador vid mer än en ringa del av alla de arbetsställen, där elkraft konsumeras. Av kostnadsskäl är det också uteslutet att arbetarskyddsstyrelsen eller den allmänna yrkesinspektionen skulle kunna tillföras en sådan stab av elingenjörer, att en mera omfattande inspektion av tillsynen på detta område skulle kunna ske. Något måste emel- lertid göras för att få en mera effektiv tillsyn. Vid våra överväganden om åtgärder i sådant syfte har vi uppmärksammat det hittills icke utnyttjade bemyndigandet för arbetarskyddsstyrelsen i kungörelsen den 17 december 1948 (nr 825) att, efter samråd med kommerskollegium, besluta om jämkning av gränsen mellan yrkesinspektörs befogenhet och den befogenhet som till- kommer nu ifrågavarande specialinspektörer. Om den allmänna inspektio- nens resande befattningshavare genom en sådan jämkning finge befogenhet
och skyldighet att utöva viss tillsyn även beträffande risker för skador på grund av elektrisk ström, skulle detta innebära att sådan tillsyn kunde utövas på ett större antal arbetsplatser. Det skulle säkerligen innebära att sådana incitament till elskador som exemplifierats i det föregående kommer att iakttas och ge anledning till anmärkning i mycket större utsträckning än nu. Då dessutom en sådan anordning icke skulle ställa några större anspråk på medelanvisningen, anser vi oss böra förorda att arbetarskyddsstyrelsen be- slutar en jämkning av gränsen mellan yrkesinspektörs och ifrågavarande specialinspektörers befogenhet, som möjliggör den av oss åsyftade ordningen.
Givetvis komme avgränsningen av den allmänna yrkesinspektionens del av tillsynen att medföra vissa svårigheter. Åtminstone till en början torde den allmänna yrkesinspektionens befogenheter böra begränsas till förhållan- den, där riskerna för elskador kan bedömas av personer med den tekniska allmänbildning som alla resande befattningshavare hos den allmänna yrkes- inspektionen förutsätts äga. Dessa befattningshavare bör anses kompetenta att öva tillsyn beträffande användandet av defekta eller förslitna starkströms- ledningar, strömställare och belysningsanordningar samt rörande underlåten skyddsjordning av elektrisk armatur i verkstäder etc. Flertalet av de elskador som inträffar på arbetsplatserna torde bero på okunnighet, lättja eller slarv vid användande av den elektriska utrustningen; icke sällan används defekt ledningsmateriel trots riskerna eller ersätts med icke godtagbar materiel. _ Den allmänna yrkesinspektionens befattningshavare synes däremot icke böra öva tillsyn beträffande de elrisker, som kan uppkomma i motorer och andra mera komplicerade elektriska apparater, ej heller granska av godkänd instal- latör utfört arbete.
Arbetarskyddsstyrelsen har tydligen varit inne på samma tankegång som föranlett arbetarskyddsutredningens nu framlagda förslag om jämkning av gränsen mellan specialinspektörs och yrkesinspektörs befogenhet. I ett yttran- de den 30 mars 1955 över elkraftsutredningens huvudbetänkande beträffande
,.
ett i nämnda betänkande ingående utkast till ändringar i stadgan den ;) maj 1939 om elektriska starkströmsanläggningar anför styrelsen med avseende å utkastets 18 5 bl.a. följande:
”Arbetarskyddsstyrclsen, som uppmärksammat vad utredningen liksom vissa överinspektörer i sina yttranden anfört beträffande den bristande arbetarskydds- tillsynen vid elektriska konsumentanläggningar och som sedan länge haft klart för sig att en ökad tillsyn över de elektriska anordningarna vid fabriker, verkstäder etc. är behövlig, finner det angeläget att ökade möjligheter tillskapas för att ernå en förbättrad tillsyn vid icke koncessionspliktiga anläggningar. Möjlighet härtill föreligger genom anlitande jämväl av yrkesinspektionens befattningshavare (jfr kungörelsen nr 825/1948). Då bestämmelserna i 18 & första stycket lämnar utrymme för reglering av arbetarskyddstillsynen efter vad som kan befinnas erforderligt, har styrelsen intet att erinra mot bestämmelserna ifråga. I vilken utsträckning elek- triska konsumentanläggningar skola besiktigas är en arbetarskyddsfråga, som även styrelsen med hänsyn till arbetarskyddslagens bestämmelser har intresse av och ansvar för.”
Om den allmänna yrkesinspektionens verksamhetsområde sålunda vidgas till att omfatta även viss tillsyn över skyddet mot elskador, bör dess inspek- terande personal erhålla information om sin befogenhet på detta område samt om vanligen förekommande riskmoment och vissa elektrotekniska termer m.m. Vi föreslår att denna information lämnad dels i form av anvisningar, utfärdade av arbetarskyddsstyrelsen efter samråd med kommerskollegium, och dels genom föredrag för den allmänna yrkesinspektionens tekniskt skola- de befattningshavare av vederbörande överinspektör i den elektriska inspek- tionen. Överinspektörerna utövar viss upplysningsverksamhet; åtminstone en av dem anordnar sålunda årligen informationsdagar på flera platser inom sitt distrikt och inbjuder installatörer, funktionärer inom elektriska produk- tionsföreningar samt befattningshavare hos den allmänna yrkesinspektionen m. fl.
Ett realiserande av detta förslag torde icke medföra kostnader av sådan storlek att anslagsökning påkallas därav.
I detta sammanhang bör redovisas, att vi uppmärksammat att arbetar- skyddsstyrelsen i ovannämnda yttrande behandlar ett förslag av elkraftutrcd- ningen, att inom en av elkraftutredningen föreslagen institution, ”Statens elnämnd”, skulle handläggas sådana ärenden som nu ankommer på kommers- kollegii elektriska byrå och som främst rör säkerheten vid starkströmsan- läggningar. Styrelsen uttalar därvid, att en överflyttning av de elektriska säkerhetsfrågorna till styrelsen synes vara den mest naturliga och ändamåls- enliga lösningen. Styrelsen föreslår att en sådan överflyttning kommer till stånd och att med anledning därav upprättas en ny byrå, förslagsvis benämnd elektriska byrån, inom styrelsen. Vidare föreslår styrelsen att även statens elektriska inspektion underställs styrelsen och att dess överinspektörer och vissa dem underställda tekniskt utbildade befattningshavare liksom hittills skall vara förordnade såsom specialinspektörer inom yrkesinspektionen. Bl. a. för att befattningshavarna hos den allmänna yrkesinspektionen i större ut- sträckning och inom rimlig tid efter framställning därom skulle kunna få assistens av den elektriska inspektionen föreslås en decentralisering av den sistnämnda genom att överinspektörerna hos den elektriska inspektionen jämte dem underställd personal stationeras på lämplig ort inom sina respek- tive distrikt. Utredningen har icke ansett sig ha anledning att ta ståndpunkt till dessa förslag.
Stuveriinspektionen
Den nuvarande anordningen att tillsynen över arbetarskyddet vid stuveri- arbeten i vissa hänseenden är uppdelad på två myndigheter _ yrkesinspek- tionen och fartygsinspektionen — kan ge anledning till diskussion. I yttrande den 30 april 1951 över ett betänkande av 1938 års arbetarskyddskommitté om arbetarskyddet ombord på fartyg m.m. uttalade arbetarskyddsstyrelsen i fråga om tillsynen över stuveriarbete bl. a. följande:
”Stuveriarbete utföres genom lämplig kombination av huvudsakligen följande tre faktorer, nämligen hamnkranar och övriga å kaj befintliga tekniska anordning- ar, lyftanordningar ombord å fartyg och till dessa anordningar hörande utrustning samt manuellt arbete. Hamnkranar och andra å kaj befintliga tekniska anordningar falla sedan gammalt under allmänna yrkesinspektionens tillsyn. Detta förhållande är naturligt och rationellt, särskilt med hänsyn till att liknande tekniska anord- ningar förekomma i industrien. Lyftanordningar ombord å fartyg och till dessa anordningar hörande utrustning falla däremot ej under yrkesinspektionens utan under fartygsinspektionens tillsyn. Beträffande utnyttjande av dessa anordningar har kommittén framhållit, att lastnings- och lossningsarbete, som utföres av fartygs- besättningcn eller av denna i förening med folk från land, uppenbarligen är i av- tagande. Enligt arbetarskyddsstyrelsens erfarenhet torde det förhålla sig så, att fartygs vinschar för sådant arbete i övervägande antalet fall skötas av stuverifolket från land och endast i undantagsfall av fartygets eget folk. Det må i detta samman- hang även framhållas, att gällande stuveriavtal innehåller bestämmelser om att vinschman skall hållas från land. Nu angivna tekniska anordningar utnyttjas såle- des huvudsakligen av de arbetstagare, som utföra stuveriarbetet. För det manuella arbetet som sådant gäller arbetarskyddslagen i full utsträckning liksom beträffande de lösa redskap och andra tekniska anordningar, som tillhandahållas av stuvarnas arbetsgivare, även om dessa redskap eller anordningar användas ombord. Stuvarna äro i sitt arbete ombord å fartyg emellertid även beroende av de å fartyget befint- liga förbindelsemedlen till och på arbetsplatsen, vilka icke heller falla under yrkes- inspektionens tillsyn.
Största delen av stuveriarbetet faller sålunda redan nu under arbetarskyddslagen och under yrkesinspektionens tillsyn. Det som därutöver skulle tillföras yrkes- inspektionen genom koncentrering av tillsynen till denna vore tillsynen över ovan- nämnda anordningar ombord å fartyg. De anordningar som här komma i fråga torde dock knappast vara alltför artskilda från vad yrkesinspektionen har att be- döma i sin verksamhet i övrigt. Yrkesinspektionen har för övrigt även med rådande uppdelning av tillsynen över stuveriverksamheten i viss mån sin uppmärksamhet riktad på dessa anordningar. Yrkesinspektionen har dock nu icke möjlighet att ålägga befälhavare att vidtaga de skyddsåtgärder ombord, som vid inspektion av stuveriarbete befinnas påkallade, utan måste anlita fartygsinspektionens hjälp här- utinnan. Det skulle givetvis befrämja arbetarskyddet vid stuveriarbete, om yrkes- inspektionen hade samma möjlighetcr att snabbt åvägabringa rättelse beträffande ur arbetarskyddssynpunkt otillfredsställande anordningar ombord som eljest. Kom- mittén har såsom argument mot att tillsynen över stuveriarbete koncentreras hos yrkesinspektionen och dess chefsmyndighet framhållit, att intressekonflikter kunna inträffa mellan hänsynen till arbetarskyddet i sig och hänsynen till sjöfarts- säkerheten över huvud taget och att denna motsättning skulle kunna skärpas på ett skadligt sätt, om yrkesinspektionen skulle tilläggas tillsynen över vissa anord- ningar ombord. Enligt arbetarskyddsstyrelsens mening böra dessa farhågor icke överdrivas. I de fall då en påtaglig motsättning förelåge, borde givetvis samråd ske med fartygsinspektionen och dess chefsmyndighet.
Med hänsyn till vad sålunda anförts vill arbetarskyddsstyrelsen i princip för- orda, att tillsynen över allt stuveriarbete förläggcs till styrelsen och yrkesinspek- tionen. Skulle emellertid kommerskollegium och fartygsinspekionen visa, att i så- dant fall allvarliga intressemotsättningar ofta skulle uppstå, vill styrelsen icke mot- sätta sig, att nuvarande fördelning av tillsynen bibehålles.
Styrelsen vill i detta sammanhang nämna, att tillsynen över stuveriarbetet i Fin- land jämlikt 5 5 lagen den 2 augusti 1946 om arbetarskydd vid lastning och loss—
ning av fartyg utövas av yrkesinspektionen. De erfarenheter man har av denna anordning lära vara enbart goda.
Enligt arbetarskyddsstyrelsens mening skulle en koncentrering av tillsynen över arbetarskyddet vid stuveriarbete till styrelsen och yrkesinspektionen innebära en möjlighet till effektivisering av detta arbetarskydd. Vare sig man väljer denna väg eller anser sig böra bibehålla den nuvarande uppdelningen av tillsynen, erfordras emellertid en förstärkning av yrkesinspektionen, om en verkligt effektiv tillsyn över stuveriarbetet skall kunna upprätthållas.
Tillsynen över stuveriarbetet utövas från yrkesinspektionens sida i regel genom yrkesunderinspektörerna. Denna tillsyn brukar inom varje distrikt uppdragas åt viss bestämd yrkesunderinspektör, vilken på grund av utbildning och tidigare verksamhet — övermaskinist-(sjöingenjörs-)examen och anställning ombord å fartyg — är särskilt lämpad för detta arbete. Ifrågavarande yrkesunderinspektör brukar emellertid ha tillsyn över arbetsställen jämväl inom andra yrkesgrupper. Såväl ur yrkesinspektionens som den enskilde befattningshavarens synpunkt anser styrelsen denna anordning lämpligast. Styrelsen vill alltså icke tillstyrka att — såsom tidigare föreslagits _— särskilda befattningshavare tillsättas för tillsynen över stuveriarbetet. Däremot borde med hänsyn till arbetsbördans omfattning en ökning av yrkesunderinspektörernas antal äga rum i de distrikt, där stuveriverk- samheten och tillsynen däröver är mest omfattande. Styrelsen anser sig emellertid —- bland annat med hänsyn till vad nedan föreslås — icke nu böra framlägga något förslag i detta avseende.
Chefen för kommerskollegii sjöfartssociala.avdelning har i sin egenskap av spe- cialinspektör inom yrkesinspektionen att under överinseende av dennas chefs- myndighet leda tillsynsverksamheten över arbete med lastning och lossning av fartyg samt att efter uppdrag av chefsmyndigheten företaga erforderliga tjänste— resor. Specialinspektören har emellertid såsom chef för sjöfartssociala avdelningen en stor mängd andra i och för sig viktiga arbetsuppgifter, vilka ta den ojämförligt större delen av hans tid i anspråk. Det må i detta sammanhang framhållas, att specialinspektören för stuveriarbetet under år 1950 på grund av sin arbetsbelast- ning i övrigt icke haft möjlighet att genomföra mer än 18 förrättningsdagar i Stock— holm och 26 förrättningsdagar utom Stockholm i sin egenskap av specialinspektör. Det torde vara uppenbart, att arbetarskyddet inom stuveriarbetet kräver mer tillsyn än så av specialinspektören. Det arbete specialinspektören får tillfälle utföra är av stort värde för arbetarskyddet. Det skulle emellertid enligt arbetarskyddsstyrelsens mening medföra en betydande effektivisering av arbetarskyddet inom stuveriarbe- tet, om specialinspektören finge möjlighet att ägna hela sin tid åt tillsynen över stuveriarbetet. Arbetarskyddsstyrelsen får därför föreslå, att inom arbetarskydds- styrelsen inrättas en befattning med uteslutande uppgift att handlägga ärenden rörande arbetarskyddet vid stuveriarbete och att leda tillsynsverksamheten på detta arbetsområde. Innehavaren av ifrågavarande befattning, som bör ha grundlig erfarenhet i hithörande frågor, bör ha byrådirektörs tjänsteställning (31 lönegra- den) och vara placerad på styrelsens tekniska byrå.”
Sjöfartsorganisationsutredningen upptog denna fråga i sitt betänkande (SOU 1954: 21) om inrättande av ett sjöfartsverk och uttalade därvid (s. 74) följande:
”Utredningen vill i detta sammanhang framhålla, att till utredningen framförts önskemål om att övervakningen av arbetarskyddet ombord å fartyg skulle över— flyttas till arbetarskyddsstyrelsen eller, såsom ett organisatoriskt mindre genom- gripande alternativ, att den närmaste tillsynen av arbetarskyddet ombord visser-
ligen allt fortfarande skulle handhavas av fartygsinspektionen men att denna där— vid skulle utöva tillsynen såsom specialinspektör under arbetarskyddsstyrelsen. Utredningen finner att en prövning av dessa önskemål skulle föra utredningen utanför ramen för dess direktiv. Utredningen kan emellertid icke underlåta att uttala, att det med hänsyn icke blott till fartygsinspektionsärendenas och de sjö- fartssociala ärendenas gemensamma struktur samt de båda ärendegruppernas orga- nisatoriska samhörighet utan även till de speciella förhållanden, som råda inom sjöfarten, synes utredningen tveksamt huruvida något står att vinna med att över- föra frågorna rörande arbetarskyddet ombord å fartygen till arbetarskyddsstyrel- sen. Utredningen vill även erinra om att så sent som i 1952 års statsverksproposi- tion föredragande departementschefen vid behandling av 1938 års arbetarskydds- kommittés förslag förordade — på av kommittén anförda skäl och med hänsyn till innehållet i avgivna remissyttranden _ att i allt fall tills vidare den nuvarande gränsdragningen mellan kommerskollegii och arbetarskyddsstyrelsens arbetsupp- gifter skulle bibehållas.”
I yttrande över sistnämnda betänkande den 5 oktober 1954 uttalade arbetar- skyddsstyrelsen att den med hänsyn till direktiven för arbetarskyddsutred- ningens arbete ansåge sig då icke böra yttra sig beträffande frågan om orga- nisationen och förläggning av tillsynen över arbetarskyddet ombord på far- tyg och stuveriarbete utan böra göra detta först sedan arbetarskyddsutred—
ningens betänkande och förslag framlagts.
Utredningen anser att uppdelningen av tillsynen över arbetarskyddet vid stuveriarbete på två myndigheter, oaktat en förbindelselänk finns genom att chefen för kommerskollegii sociala avdelning är specialinspektör inom yr— kesinspektionen, är ägnad att medföra komplikationer i organisatoriskt hän- seende. Den synes också kunna medföra viss risk för yrkesskador i fall, då yrkesinspektionens befattningshavare finner reparation eller ersättande helt eller delvis av fast anordning på fartyg böra ske, innan stuveriarbete påbör- jas eller fortsättes, men icke äger påfordra en sådan åtgärd. Vi har diskute- rat denna fråga med yrkesinspektörer och med yrkesunderinspektörer, som utövar den direkta tillsynen över stuveriarbete. Dessa har därvid förklarat att den nuvarande anordningen i praktiken fungerade på ett tillfredsställande sätt och att de riskmoment, som ovan berörts, i regel kunde undanröjas genom samtal med fartygsbefälhavaren, eventuellt förenat med hot om rapport till fartygsinspektionen. I en del fall hade emellertid rapport till fartygsin— spektionen icke föranlett omedelbar åtgärd, varför det hänt att fartyg avgått från hamn (och ev. lämnat landet för avsevärd tid framåt) med exempelvis en vinsch i sådant skick att allvarliga olycksfall kunde befaras. Transport— arbetareförbundet har vid förfrågan förklarat att förbundets ledning an- såge nu berörda förhållanden otillfredsställande.
Vid samtal med fartygsinspektionens chef har denne meddelat utredningen, att han överlagt med arbetarskyddsstyrelsen om en sådan anordning att yr— kesinspektionens personal skulle erhålla bemyndigande att utöva fartygsin— spektionens befogenheter i fråga om sådana anordningar ombord som an- vänds vid stuveriarbete. Dessa överläggningar hade ännu icke slutförts.
Arbetarskyddsutredningen förutsätter att den brist i tillsynen över arbetar- skyddet som föreligger på detta område avhjälps genom samråd och lämp- liga åtgärder av arbetarskyddsstyrelsen och fartygsinspektionen.
SJÄTTE KAPITLET
Arbetarskyddsstyrelsen
A. Redogörelse för nuvarande organisation och verksamhet
På s. 18 f har lämnats en redogörelse för arbetarskyddsstyrclsens huvud— sakliga arbetsuppgifter enligt instruktionen för styrelsen (den 17 december 1948, nr 819 med däri genom kungörelse den 30 juni 1952, nr 517, vidtagna ändringar). _
Arbetarskyddsstyrelsen utgöres av en generaldirektör och chef. som tillika är ordförande i styrelsen, samt som ledamöter cheferna för styrelsens tre byråer, arbetstidsbyrån, tekniska byrån och kanslibyrån. Kungl. Maj:t för- ordnar på för-slag av generaldirektören en av byråcheferna att vara general- direktörens ställföreträdare. I styrelsens handläggning av vissa ärenden, i instruktionen betecknade såsom partsärenden, skall därjämte delta av Kungl. Maj:t särskilt förordnade ledamöter (partsrepresentanter).
Såsom partsärenden skall handläggas
a) ärenden rörande lagen om arbetstidens begränsning, lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln samt arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer,
b) ärenden rörande arbetstid, raster, arbetspauser, natt— och veckovila, varom stadgas i arbetarskyddslagen,
c) ärenden, som avser tillämpningen av lagen om vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete och lagen om förlängd semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete,
(1) ärenden, som enligt butiksstängningslagen och förordningen om yrkes- mässig automobiltrafik m.m. ankommer på arbetarskyddsstyrelsen,
e) skyddstekniska, yrkeshygieniska, yrkesmedicinska och sociala ärenden av principiell betydelse eller större vikt,
f) ärenden angående utfärdande, ändring eller upphävande av allmän författning, anvisningar och andra särskilda föreskrifter, såvitt icke ären- det är av huvudsakligen formell natur eller av mindre Vilkt,
g) frågor som avser bidrag till upplysnings— och utbildningsverksamhet på arbetarskyddets område, samt
h) övriga ärenden, som generaldirektören med hänsyn till deras intresse för arbetsmarknadens partsorganisationer eller eljest anser böra handläggas såsom partsärenden.
Bestämmelser om partsrepresentation vid styrelsens behandling av vissa ärenden har meddelats dels i arbetstidslagarna samt lagen den 21 juli 1948 (nr 598) om överflyttande på arbetarskyddsstyrelsen av de uppgifter och be— fogenheter som tillkomma arbetsrådet och dels i instruktionen för arbetar- skyddsstyrelsen.
I regel skall vid handläggning hos styrelsen av partsärenden deltaga, för- utom generaldirektören och cheferna för arbetstidsbyrån och tekniska byrån såsom ledamöter fyra av Kungl. Maj:t för två år i sänder utsedda represen- tanter för arbetsmarknadens huvudorganisationer, Svenska Arbetsgivareför- eningen och Landsorganisationen, varav högst två från vardera sidan. Vid handläggning av ärende, som berör tjänstemannaintresse, bör såvitt möjligt såsom partsrepresentant på arbetstagaresidan deltaga ledamot som utsetts efter förslag av tjänstemannaorganisation (Tjänstemännens Centralorganisa- tion). Vid behandling av partsärende som avser de speciella arbetstidslagarna (lantarbetstidslagen etc.) skall en av ovannämnda arbetsgivarerepresentanter och en av arhetstagarerepresentanterna ersättas av två av Kungl. Maj:t ut— sedda representanter för arbetsgivare- och arbetstagareorganisationer inom arbetsområde, som berörs av ifrågavarande lag.
I styrelsens beslut i partsärende får ej deltaga flera än sju ledamöter. Beslut må ej fattas med mindre i avgörandet deltar fem ledamöter eller, om de är ense om beslutet, fyra ledamöter. Vid besluts fattande skall närvara lika antal representanter för arbetsgivare och arbetstagare samt minst en lagfaren opartisk ledamot.
Såsom pleniårenden skall handläggas följande ärenden, i den mån de icke enligt vad ovan angivits, skall behandlas som partsärenden:
a) ärenden angående organisation, arbetsordning och tjänsteföreskrifter beträffande arbetarskyddsstyrelsen och dess befattningshavare samt under styrelsens inseende ställda tillsynsorgan,
b) framställningar om anslag till styrelsen eller underlydande tillsyns- organ,
c) viktigare ärenden angående användande av anslag för styrelsens eller underlydande tillsynsorgans verksamhet,
d) frågor rörande styrelsens och yrkesinspektionens verksamhetsberät- telser,
e) ärenden angående tillsättande och entledigande av befattningar vid sty- relsen och yrkesinspektionen, '
f) ärenden angående tjänstledighet och uppehållande av befattning under sådan ledighet, '
g) ärenden angående befattningshavaresfel och försummelse i tjänsten,"
h) ärenden angående löneklassplacering av befattningshavare, angående rätt att med innevarande tjänst förena annan befattning ävensom angående tjänstgöringsbetyg.
i) frågor angående besvär över styrelsens beslut, samt
R) övriga frågor, vilka generaldirektören anser böra behandlas såsom pleni- ärenden.
Såsom styrelsens beslut gäller den mening, varom flertalet förenat sig. Vid lika röstetal för olika meningar gäller den mening, som generaldirektören biträder, eller då fråga är om ärende, som angår bestraffning i anledning av befattningshavares fel eller försummelse i tjänsten, den mening, som innebär frikännande eller den lindrigaste påföljden.
Vid handläggning i styrelsen av ärenden, som tillhör skogsavdelningens, trafikavdelningens eller sociala avdelningens verksamhetsområde eller som hänskjutits till överläkaren, ingår chefen för vederbörande avdelning eller överläkaren såsom adjungerad ledamot av styrelsen beträffande detta ärende.
Andra ärenden än parts- och pleniärenden avgörs av generaldirektören, där ej styrelsen bestämt att vissa ärenden eller grupper av ärenden må avgöras av vederbörande byrå- eller avdelningschef eller av underordnad befattningshavare.
Inom styrelsen finns tre byråer, vilka var och en förestås av en byråchef, nämligen
arbetstidsbyrån,
tekniska byrån och kanslibyrån, samt tre fristående avdelningar, Vilka var och en förestås av en byrådirektör, nämligen
skogsavdelningen,
trafikavdelningen och sociala avdelningen.
Därjämte finns en överläkare och en biträdande läkare, direkt underställda generaldirektören.
Hos styrelsen är i övrigt anställda befattningshavare i enlighet med gällan- de personalförteckning samt dessutom annan personal i mån av behov och tillgång på medel. Styrelsen äger anlita experter och sakkunniga och må även, då så finnes nödigt, beordra befattningshavare vid yrkesinspektionen att tjänstgöra hos styrelsen.
Styrelsen äger kalla underlydande eller eljest under dess inseende stående befattningshavare till överläggning inför styrelsen. Med stöd av denna befo— genhet brukar styrelsen en eller flera gånger årligen kalla yrkesinspektörer- na och representanter för andra grupper av befattningshavare inom yrkes- inspektionen till gemensamma överläggningar.
Fördelningen av olika grupper av ärenden på de särskilda byråerna och avdelningarna inom arbetarskyddsstyrelsen redovisas i det följande. Oavsett till vilken byrå eller avdelning ett ärende enligt de allmänna riktlinjerna skall hänföras, skall ärende, som avser medicinsk-yrkeshygienisk eller socialhygie— nisk fråga eller eljest kräver medicinsk bedömning, hänskjutas till överläka- rens handläggning.
Tekniska byrån
På tekniska byrån handläggs följande ärenden: ärenden rörande förebyg- gande av ohälsa och olycksfall i arbete i skyddstekniskt och tekniskt—yrkes- hygieniskt avseende, i den mån de ej tillhör annan avdelning, ärenden angå— ende skyldigheter, som i arbetarskyddshänseende åvilar tillverkare, försäljare, upplåtare och installatörer av maskiner, redskap och andra tekniska anord- ningar, samt ärenden angående tillsynsorganens verksamhet med avseende på de uppgifter, som faller inom byråns arbetsområde.
Befattningshavare på tekniska byrån medverkar i stor utsträckning som experter och sakkunniga i skilda —— såväl svenska som internordiska och inter- nationella —— kommittéer och utredningar av officiell och privat natur, vilka berör frågor på arbetslivets område, där arbetarskyddsproblem kan uppstå. Byråns tjänstemän företar i stor utsträckning resor med besök hos olika in— dustrier för utrönande av de faktiska förhållandena.
Tekniska byråns arbetsuppgifter omfattar praktiskt taget alla verksamhets- områden inom landet, där arbetstagare används till arbete för arbetsgivares räkning, samt inom dessa områden förekommande anordningar för arbetets och arbetsprocessernas bedrivande. Härutöver åligger det byrån att i erforder- lig omfattning handlägga arbetsuppgifter, som berör själva arbetskraften och dess medverkan till förebyggande av ohälsa och olycksfall i arbete. Med hän- syn till denna omfattning av arbetsuppgifterna är tekniska byrån uppdelad på fyra avdelningar, nämligen allmänna avdelningen, maskinavdelningen, av- delningen för tryckkärl och lyftanordningar samt gruvavdelningen.
Allmänna avdelningen handlägger ärenden rörande tillämpningen av arbetar— skyddslagens jämte följdförfattningars tekniska föreskrifter, med undantag av så— dana frågor, som berör övriga avdelningars verksamhetsområden, ärenden angå- ende arbetslokalcrs belysning, uppvärmning och ventilation, damm, rök, gas, ånga, giftigt eller annat hälsofarligt ämne samt buller och skakningar, Vissa ärenden angående tillämpning av 45 % arbetarskyddslagen samt ärenden rörande tillsyns- verksamheten av sådan art, att de icke handläggs av kanslibyrån. Vidare utarbetar avdelningen underlag till tekniska anvisningar och särskilda föreskrifter angående skydd mot yrkesfara, verkställer undersökningar och utredningar i skyddsfrågor, med undantag av sådana frågor, som berör övriga avdelningars arbetsområden, förhandsgranskar ritningar och förslag till arbetslokaler och handlägger andra frågor rörande byggnads-, anläggnings- och liknande arbeten samt sanitära och hygieniska anordningar och granskar slutligen inkomna förslag till säkerhetsföre- skrifter berörande avdelningens arbetsområden.
Maskinavdelningen handlägger ärenden jämlikt 45 % arbetarskyddslagen rö- rande skydd mot ohälsa och olycksfall vid bruk av maskiner, redskap och lik— nande tekniska anordningar —— dock ej tryckkärl, hissar och andra lyftanordningar.
Bland maskinavdelningens arbetsuppgifter i övrigt må nämnas utarbetande av förslag till anvisningar och andra allmänna skyddstekniska föreskrifter till led- ning för tillverkare, försäljare och upplåtare i fråga om arbetarskyddslagens till- lämpning i avseende på maskiner, redskap och andra tekniska anordningar än tryckkärl, hissar och andra lyftanordningar samt meddelande av särskilda direktiv eller beslut i ifrågavarande avseende. Avdelningen uppgör förslag till erforderliga skyddsbilder, ritningar eller principskisser rörande maskiners och redskaps utfö—
rande i skyddstekniskt hänseende, granskar ur skyddsteknisk synpunkt inkom- mande ritningar och hållfasthetsberäkningar över maskiner, redskap etc. för fast- ställande av huruvida eller under vilka förutsättningar de kan anses godtagbara med hänsyn till bestämmelserna i 45 & arbetarskyddslagen samt granskar tillhöran- de skötselföreskrifter. Vidare verkställs erforderliga tekniska utredningar i sam- band med arbetsuppgifternas behandling samt företas besök hos tillverkare, för- säljare och utställare för granskning och godkännande av deras tillverkningar av maskiner, redskap etc. I samband därmed meddelas erforderliga råd och anvis- ningar. Avdelningen medverkar även i det nordiska samarbetet angående utarbe- tande av anvisningar och föreskrifter för tillverkare och leverantörer av maskiner.
Avdelningen för tryckkärl och lyftanordningar verkställer granskning med hän- syn till bestämmelserna i 45 % arbetarskyddslagen av nykonstruktioner rörande lyftanordningar och tryckkärl, besvarar från yrkesinspektörer, besiktningsmän och brukare av tryckkärl och lyftanordningar inkommande förfrågningar angående problem, som uppkommer i samband med användning, besiktning m. rn. av dylika tekniska anordningar, behandlar framställningar om eftergifter från föreskrifter dels i kungörelsen den 23 maj 1919 angående registrering och besiktning av vissa ångpannor m. m., dels i generella anvisningar, som av yrkesinspektionens chefs— myndighet utfärdats beträffande högtrycksångpannor och vissa andra tryckkärl samt lyftanordningar, handlägger vissa ärenden rörande godkännande av besikt- ningsmän för tryckkärl och lyftanordningar ävensom ärenden rörande svetsning samt medverkar vid utarbetandet av förslag till normer och anvisningar angående tryckkärl och lyftanordningar. Arbetet med granskning av nykonstruktioner torde vara det mest omfattande. Tillverkare, försäljare och importörer brukar nämligen med hänsyn till det ansvar, som åvilar dem enligt arbetarskyddslagen, begära styrelsens uttalande angående nykonstruktioner.
Gruvavdelningen handlägger i huvudsak ärenden rörande arbetarskyddet i arbete, som bedrives under jord i gruva, i stenbrott eller på annan med gruva eller stenbrott jämförlig arbetsplats, och frågor om sprängningsarbete i allmänhet samt biträder med handläggning av ärenden, som faller under annan byrås eller avdel- nings arbetsområde, (lå behov av gruvteknisk sakkunskap föreligger. Vidare hand— lägger avdelningen ärenden rörande personlig skyddsutrustning.
På tekniska byrån förekommer även vissa arbetsuppgifter av juridisk natur, såsom speciella frågor rörande tillämpningen av arbetarskyddslagen och med stöd av densamma utfärdade författningar, säkerhetsföreskrifter och anvis- ningar, t.ex. vissa ansvarsfrågor i samband med ohälsa eller olycksfall i arbetet.
Arbetstidsbyrån På denna byrå handläggs ärenden rörande arbetstidens längd och förlägg- ning, raster, arbetspauser, natt— och veckovila samt förlängd semester, ärenden enligt butikstängningslagen och ärenden angående tillsynen a arbetstidslag- stiftningens efterlevnad.
Kanslibyrån
handlägger ärenden rörande styrelsens och yrkesinspektionens organisation, personal, ekonomi, lokaler, bibliotek, arkiv och inventarier, ärenden rörande upplysnings- och utbildningsverksamhet i arbetarskyddsfrågor, ärenden an-
gående redigering och publicering av styrelsens och yrkesinspektionens verk— samhetsberättelser, anvisningar och andra trycksaker samt övriga administra— tiva ärenden, som berör styrelsens och under dess inseende ställda tillsyns— organs verksamhetsområde. I sistnämnda hänseende må nämnas, att byrån handlägger ärenden rörande lagstiftning och lagtillämpning av mera allmän natur ävensom ärenden rörande arbetarskyddslagstiftning, i mån dessa ären- den icke skall handläggas på fackbyråerna eller —avdelningarna. Vidare hand— lägger byrån remisser av allmän förvaltningsrättslig karaktär eller berörande statstjänstemännens löne— och pensionsvillkor o.dyl.
Bland organisationsärendena märks ärenden rörande instruktioner, arbets— ordningar och tjänstgöringsföreskrifter för styrelsen och yrkesinspektionens befattningshavare samt för de kommunala tillsynsorganen jämte ärenden angående slutlig avfattning av föreskrifter rörande gränsdragning mellan till- synsomräden för yrkesinspektör och specialinspektör.
Bland upplysnings- och utbildningsårenden må nämnas utarbetande och publicering av styrelsens och yrkesinspektionens verksamhetsberättelser, juridisk granskning och slutlig redigering av anvisningar, skyddsbilder och andra publikationer rörande skydd mot ohälsa och olycksfall i arbetet samt offentliggörande av nya eller ändrade lagbestämmelser, anvisningar o.d. Vidare ingår häri ärenden angående anordnande av utbildnings- och fortbild- ningskurser för yrkesinspektionens befattningshavare samt anordnande av de årligen — ofta ett par gånger om året —— förekommande yrkesinspektörs- mötena.
Inom kanslibyrån utarbetas förslag till besvarande av till styrelsen remit— terade rapporter från Internationella arbetsorganisationen, förslag till års- rapporter till organisationen rörande tillämpningen inom Sverige av konven- tioner, som beröra styrelsens verksamhetsområde och ratificerats av Sverige, ävensom förslag till redogörelser för lagstiftning och praxis med avseende på icke ratificerade konventioner eller rekommendationer avseende arbetar- skydd. Förslagen tillställs socialdepartementet eller delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet.
Kassakontoret verkställer avlöningsuträkning för styrelsens och de tolv underlydande lokalförvaltningarnas personal, ombesörjer skatteärenden, gran- skar yrkesinspektionens redovisningar av reseförskott och expensmedelsför— skott, verkställer fördelning av utgifter på anslag, för personalkort och tjän- stematriklar, upprättar meritförteckningar i tjänstetillsättningsärenden, läm- nar biträde vid uppgörandet av ekonomiska utredningar, upprättar bokslut för styrelsen och yrkesinspektionen samt ombesörjer all till de ovannämnda göromålen hörande rutinkorrespondens.
Kanslibyrån för ett för styrelsen gemensamt remissdiarium. Övriga ären- den registreras på vederbörande byrå eller avdelning. Byrån sakregistrerar verkets framställningar och utlåtanden till Kungl. Maj:t, statsdepartementet m. fl. Samtliga protokoll över styrelsen-s sammanträden förs på k'anslibyrån.
Kanslibyrån för diarium över läkarnas ärenden, biträder vid uppsättandet av skrivelser i läkarärendena och ombesörjer expediering av läkarnas skri- velser.
Exped'it'ionsvakterna sorterar under kanslibyrån. Förutom sedvanliga ex— peditionsvaktsgöromål åvilar det förste expeditionsvakten att förbereda ären- den rörande upphandling för styrelsen och de tolv lokalförvaltningarna av inventarier, skrivmateriel och övrig kontorsutrustning samt att infordra anbud över tryckningsarbete.
Skogsavdelningen
handlägger centralt ärenden rörande förebyggande av ohälsa och olycksfall vid skogs- och flottningsarbete, ärenden angående tillfälliga bostäder vid dylikt arbete, innefattande även eftergifter från vissa bestämmelser i skogs— förläggningslagen, samt ärenden rörande hygien och mathållning i skogsar- betarförläggningar. Vidare handläggs på avdelningen ärenden angående skogs— yrkesinspektionens tillsynsverksamhet på hithörande område.
Inom avdelningen utarbetas förslag till anvisningar och andra föreskrifter till skydd mot yrkesfara inom skogsyrkesinspektionens verksamhetsområde samt propagandaskrifter och anslag. Därjämte utarbetas och tillhandahålls typritningar och förslag till tillfälliga bostäder för skogs- och flottningsarbe- tare samt skogsstall. Vidare handläggs av denna avdelning ärenden rörande vården av hästar, som sysselsätts i skogsarbete, under samarbete bl. a. med Sveriges allmänna djurskyddsförening.
Skogsavdelningen fungerar jämväl såsom skogsyrkesinspektion i södra skogsyrkesinspektionsdistriktet. Verksamheten för denna inspektion tar den större delen av arbetstiden i anspråk.
Trafikavdelningen
handlägger centralt ärenden rörande förebyggande av ohälsa och olycksfall i arbete inom trafikväsendet, såvitt angår järnvägs-, spårvägs-, bil-, buss- och flygtrafik, ävensom ärenden rörande tillsynsverksamheten med avseende på nämnda arbete. Trafikavdelningen är tillika specialinspektion — yrkesinspek— tionen för landtrafiken — och denna verksamhet tar större delen av arbets- tiden i anspråk.
Sociala avdelningen handlägger ärenden rörande kvinnors och minderårigas användande i arbete, ärenden angående Vissa av arbetet eller arbetsförhållandena betingade hygie- niska och sociala anordningar, ärenden rörande upplysnings- och utbildnings- verksamhet i sociala frågor, som sammanhänger med arbetet eller de förhål- landen, varunder detsamma bedrivs, ärenden rörande hemindustriellt arbete ävensom ärenden angående socialinspektörernas tillsynsverksamhet.
Sociala avdelningen har under flera år utfört riksomfattande undersök-
ningar av förhållandena inom vissa näringsgrenar, där kvinnlig arbetskraft används i större utsträckning, samt utförde under 1953 en inventering av kvinnlig arbetskraft i industri och hantverk. Fältundersökningarna har om— händerhafts av socialinspektörerna. Undersökningarna har lagts till grund för allmänna skyddsanvisningar och skyddspropaganda från avdelningen.
Läkarna
Hos arbetarskyddsstyrelsen finns en överläkare och en biträdande läkare. De är direkt underställda generaldirektören. Läkarnas tjänstgöring på ämbets- rummet omfattar sex timmar i veckan.
överläkaren åligger att med biträde av biträdande läkaren handlägga ären— den, som avser medicinsk-yrkeshygieniska eller socialhygieniska frågor eller eljest kräver medicinsk bedömning. Oavsett till vilken byrå eller avdelning visst ärende hör, skall det hänskjutas till överläkarens handläggning, om det avser någon av förenämnda frågor eller eljest kräver medicinsk bedömning.
Huvuddelen av ärendena berör frågor i anslutning till befarad eller före- fintlig risk för hälsoskada till följd av arbete eller eljest på grund av förhål— landen i samband med arbetet. Vidare märks frågor angående efterlevnaden av kungörelserna om läkarundersökning och läkarbesiktningar av minder— åriga arbetstagare samt åtgärder till förebyggande av vissa yrkessjukdomar. Läkarna utför även inspektionsbesök samt deltar i konferenser rörande skyddsåtgärder.
Det åligger överläkaren att på eget initiativ verkställa erforderliga utred- ningar och undersökningar i yrkeshygieniska och yrkesmedicinska frågor.
För budgetåret 1955/56 finns på riksstaten upptagna ett förslagsanslag, Arbetarskyddsstyrelsen: avlöningar, ä 1 016 000 kronor och ett förslagsanslag, Arbetarskyddsstyrelsen: omkostnader, å 152 500 kronor.
Arbetarskyddsstyrelsens personal den 1 oktober 1955 redovisas i en på nästa sida intagen tablå.
B. Arbetarskyddsutredningens överväganden och förslag
Vid våra överläggningar med arbetarskyddsstyrelsens chef och ledamöter, yrkesinspektörerna och representanter för arbetarskyddsverkets personalför- ening har starkt understrukits behovet av att styrelsens tekniska personal förstärkes. Styrelsen har även i en till arbetarskyddsutredningen överlämnad promemoria angående tekniska byråns organisation framlagt förslag till en sådan förstärkning. Denna skulle i stort sett innebära en fördubbling av byråns nuvarande tekniska personal.
Innan vi behandlar organisationen av styrelsens nuvarande tekniska byrå, anser vi oss först böra överväga frågan om behovet och lämpligheten av att inrätta en särskild befattning som samordningsman mellan styrelsen och
Kungl. Arbetarskyddsstyrelsens personal den I oktober 1955.
Ar- bets— tids—
byrån
Utan- för byrå— indeln.
Tek— niska byrån
Kan— Sk ) fs Tra- Socia- sli- glänt; ' fik- la byrån ' ' avd. avd.
Läka—
Befattning Lönegrad re
Generaldirektör och chefICp 19 Byråehef Ca 37 » ....Ce 37 Överläkare ....Arvode Bitr. läkare ...... ....Arvode Byrädirektör 33 33 31 Förste byråingenjör ...... 29 Förste byråinspektör ...... 29 Förste byråsekreterare 29 Förste byråsekreterare å övergångsstat 29 Förste byråingenjör ...... 27 Förste byråsekreterare 27 Förste byråingenjör ...... 27 Byräsekreterare 25 Byråingenjör .................. Ce 25 Byråinspektör ....Ce 25 Byråingenjör .................. Cg 25 Byräsekreterare och aina— nuenser i regl. bef.gånng19—Ce 25 Ingenjör (ritare) ............ 23 Skogsunderinspektör ...... 20 Konsulent ..................... |Cg 20 Kassör Ce 19
IIH | Hull MHLOHHUVHHHIOH
”| || [ .... ,...—;); ..: .— HHHv—Awr—AQ—n—a
:a
.,.
E. tjänsteman "..ng 17 Kansliskrivare ....'Ca 15 Kontorist ........................ Ce 13 Förste expeditionsvakt 12 Kanslibiträdc ............... Ca 11 ltanslibiträde ....Ce 11 Expeditionsvakt ....Cf 7—Ce 10 Kontorsbiträde ....Ca 8 Telefonist ..................... Ca 8 Biträdcspersonal i regl.
bef.gång ..................... Cf 4—Ce 8
Antal bef. hav:e i tj.
m
HWMPDÄHHlOHHHt—ÅH'W
1 Tjänstledig för studier. 2 Vakant. 3 En uppehålles av Cg 17; en icke besatt så länge Ca 29 på övergångsstat uppehålles. 4 Uppehåller amanuenstjänst. 5 Varav en extra anställd t.v.
yrkesinspektionen. Denna fråga berördes av bl. a. 1938 års arbetarskyddskom— mitté men resulterade då ej i något förslag, enär det vid dåvarande tidpunkt var svårt att bedöma behovet av en sådan befattning, innan den av kommittén föreslagna organisationen trätt i full verksamhet och dess effektivitet prövats. Vid ovan angivna överläggningar och genom en av de interpellationer, som framställdes vid 1953 års riksdag angående förhållandena inom arbetarskydds- styrelsen och yrkesinspektionen, har frågan emellertid ånyo blivit aktuell.
Interpellanten anförde nämligen bl.a. att inom arbetarskyddet verksamma personer hade ifrågasatt, huruvida icke de förhållanden inom arbetarskydds— verket som påtalats delvis orsakats av att samarbetet mellan chefsmyndig- heten och yrkesinspektionens befattningshavare på arbetsfältet icke vore till- fredsställande.
Utöver ovan angivna omständigheter bör även beaktas den av internatio- nella arbetsorganisationen år 1923 antagna konventionen angående de all- männa grunddragen för anordnandet av inspektionssystem till tryggande av arbetarskyddslagstiftningens tillämpning. Däri framhålles bl. a. atti de länder, som äro uppdelade i inspektionsdistrikt, till tryggande av likformighet i lag- tillämpningen inom de olika distrikten och till vinnande av bästa möjliga in- spektionsresultat är önskvärt, att distriktsinspektörerna ställes under över- inseende av en inspektör med höga kvalifikationer och långvarig erfarenhet. Enligt vår mening skulle genom ett sådant överinseende kunna uppnås, bl. a., att tillsynsorganens tillämpning av arbetarskyddslagstiftningen sker efter en— hetliga linjer; att tillsynsfördelningen av arbetsställena mellan skilda befatt- ningshavaregrupper sker på ändamålsenligt sätt; att resornas planering är rationell från såväl tillsyns— som kostnadssynpunkt; att tillsynen över arbets- ställena är effektiv och invändningsfri, samt att nära kontakt upprätthålles mellan chefsmyndigheten och tillsynsorganen, så att bästa möjliga inspek- tionsresultat erhålles.
De bestämmelser till förebyggande av ohälsa och olycksfall i arbetet som finns i arbetarskyddslagen är mycket allmänt hållna. I regel gäller detta också de författningar, som meddelats med stöd av lagen. Vid genomförande av de råd och anvisningar, som arbetarskyddsstyrelsen utfärdar till ledning vid till- lämpningen av lagen, förutsättes även hänsynstagande till och bedömning efter de lokala förhållandena i varje särskilt fall, vilka kan motivera särskilda eftergifter eller undantag. Det överlämnas m.a.o. i stor utsträckning åt till- synsorganen att bedöma och avgöra, hur i det särskilda fallet arbetarskydds- lagstiftningen skall tillämpas. Även om denna bedömningsfrihet enligt vår mening måste bestå, får den dock icke ta sådana former eller yttringar, att kraven på erforderliga skyddsåtgärder i praktiskt likartade fall blir påtagligt olika distrikten emellan. En sådan tillämpning av skyddsföreskrifterna resul— terar i irritation och missnöje icke blott hos de enskilda företagarna och deras anställda utan även hos organisationerna på arbetsmarknaden. Där är därför mycket betydelsefullt, att de föreskrifter, anvisningar och direktiv som lämnas rörande tillsynen tolkas och tillämpas på ett så vitt möjligt enhetligt sätt. Det synes oss vidare klart, att styrelsens anvisningar och råd icke annat än i undantags-fall kan hinna utarbetas i samma snabba takt som den tekniska utvecklingen fortgår och föranleder nya skyddsproblem. Ett i början till synes lokalt skyddsproblem kan många gånger bli aktuellt även inom ett annat eller flera andra distrikt, men oftast har varken styrelsen eller de övriga distrikten fått någon kännedom därom. För att praktiskt och rationellt lösa
dessa problem, som ofta tarvar snabb behandling, erfordras enligt vår mening möjlighet till bättre kontakt mellan styrelsen och distrikten och mellan distrikten inbördes än vad som för närvarande finns. Samma behov av kon- takt, koordination och enhetlighet vid den praktiska tillämpningen av arbetar- skyddslagstiftningen föreligger också i flera fall mellan den allmänna yrkes- inspektionens befattningshavare och specialinspektörerna, som i regel är sta- tionerade på annan ort än de förra. De av styrelsen ordnade sammanträdena med yrkesinspektionens befattningshavare har icke helt täckt behovet av sådan kontakt.
För tillsynens organisation och utövande finns riktlinjer angivna dels i instruktionen för yrkesinspektionen, dels i arbetarskyddsstyrelsens tjänst- göringsföreskrifter för yrkesinspektionens befattningshavare. Med ledning av dessa riktlinjer åvilar det yrkesinspektören att på ett ändamålsenligt sätt fördela arbetsställena mellan de skilda befattningshavarna. Härvid måste sådana enhetliga principer gälla, att de olika befattningshavarnas kompetens och kunnighet utnyttjas på ett rationellt och effektivt sätt. Det synes oss också böra uppmärksammas att tillsynsfördelningen av arbetsställena sker på sådant sätt att erforderlig hänsyn tages till de skilda arbetsställenas reella behov av tillsyn. Även om vissa svårigheter för en sådan effektivisering före- ligger med hänsyn till distriktens personaluppsättning och deras lokalt varie- rande industriella karaktär, finner vi en större enhetlighet i här berörda av— seenden böra åstadkommas.
Planeringen och genomförandet av den allmänna yrl—iesinspektionens tjän— steresor är självfallet av stor betydelse för tillsynstjänstens effektiva bedri- vande. De av arbetarskyddsstyrelsen givna direktiven härom torde enligt vår mening i huvudsak tillgodose de intressen, som berör staten och arbetsmark- nadens parter. Från skilda befattningshavare inom allmänna yrkesinspektio- nen har emellertid framförts, att det under senare är starkt stegrade intresset för arbetarskyddet i allt större utsträckning nödvändiggjort avvikelser från styrelsens ovan nämnda direktiv (jfr sid. 65). Resorna har sålunda i icke ringa omfattning måst planeras och utföras som Specialresor för handlägg- ning av särskilda frågor eller problem, som uppkommit på olika arbetsställen. Då dylika resor förrycker genomförandet av de normala rutininspektionerna och även kan antas öka kostnaderna per besökt arbetsställe, måste enligt vår mening denna utveckling noggrant följas av chefsmyndigheten genom regel— bunden kontakt med och erforderlig rådgivning till de lokala tillsynsorganen.
Med den konstruktion arbetarskyddslagstiftningen har måste handlägg— ningen av skyddsproblemen i varje enskilt fall ytterst bli en bedömningsfråga hos vederbörande inspekterande befattningshavare. Det är nämligen icke prak- tiskt möjligt att lämna regler eller direktiv om förebyggande skyddsåtgärder för varje särskild risk, som förekommer eller uppstår i nutida arbetsliv. Skall tillsynen över arbetsställena bli effektiv och invändningsfri förutsätter detta emellertid, att inspektionsförrättaren i så stor utsträckning som möjligt har
kännedom om de skyddstekniska och tekniskt—yrkeshygieniska åtgärder, som i olika fall kan komma till användning. I dylikt syfte föreslår vi utbildnings— och informationskurser (se sid. 54). Enligt vår mening måste dessa centralt lagda kurser kompletteras med mer lokalt präglad rådgivning inom de skilda distrikten, där mera ingående informationer kan ges om generella direktiv på basis av erfarenheter från andra distrikt liksom speciella anvisningar i det enskilda fallet. Det bör i detta sammanhang också framhållas, att en rationell samordning är lika betydelsefull för arbetarskyddsstyrelsen som för den all- männa yrkesinspektionen. Det är för styrelsens tekniska personal en nödvän- dighet att erhålla största möjliga kännedom om den tekniska utvecklingen inom arbetslivet och där förekommande arbetsprocesser och tekniska anord- ningar. En regelbunden och intim kontakt mellan styrelsen och distrikten bör möjliggöra detta. Under sådana betingelser bör också kunna erhållas en snabbare och ur arbetarskyddssynpunkt tillfredsställande lösning av i styrel- sen förekommande ärenden.
Av vad ovan anförts framgår, att på arbetarskyddsstyrelsen såsom en viktig uppgift ankommer att samordna och övervaka den verksamhet, som utövas av yrkesinspektionens olika tillsynsorgan. De göromål som i övrigt åvilar arbetarskyddsverkets chef är, såsom styrelsen framhållit till utredningen, alltför krävande för att han skall hinna ägna erforderlig tid åt denna arbets- uppgift. Det torde dessutom vara mindre lämpligt att verkschefen företar resor i så stor utsträckning som behövs för samordningsarbetet. Enligt vår uppfattning bör därför inom arbetarskyddsstyrelsen finnas en befattnings- havare, som har till uppgift att i erforderlig mån följa och samordna tillsyns— organens verksamhet. För detta ändamål skall han företaga erforderliga resor till inspektionsdistrikten och med befattningshavarna diskutera aktuella skydds- och organisationsfrågor samt även tillsammans med dem besöka ar- betsställen. I den mån nya problem därvid framkommer skall han tillse, att styrelsen och distrikten får kännedom om desamma och om hur de lämpligen bör lösas. Genom att problemen på detta sätt bringas till styrelsens kännedom kan i fall, som anses av större vikt, direktiv lämnas samtliga distrikt. Styrel- sen kan vidare finna anledning att behandla problemen i sina allmänna skyddsanvisningar.
Arbetarskyddsstyrelsen har i sin förutnämnda skrivelse till utredningen funnit sig böra föreslå, att såsom samordningsman skulle fungera en av cheferna för de två tekniska byråer, på vilka styrelsen föreslagit att den nuva- rande tekniska byrån skulle uppdelas. Vi finner oss icke kunna biträda detta förslag. Skall samordningsmannen kunna befinna sig på resor till distrikten under så stor del av sin tid som erfordras för att han tillfredsställande skall kunna fullgöra sin betydelsefulla uppgift, kan han enligt vår mening icke vara så bunden av arbete på tjänsterummet som cheferna för de tekniska byråerna måste vara. Vi finner det ej heller vara försvarligt att ålägga en byråchef en så stor arbetsuppgift vid sidan av hans egentliga arbete som uppdraget
att vara samordningsman. Vi föreslår därför, i överensstämmelse med vad personalorganisationerna förordat, att en särskild befattning som samord- ningsman inrättas hos styrelsen.
Rörande samordningsmannens kompetens föreslår personalorganisationer- na, att han bör vara en väl förfaren tekniker ”med mångårig erfarenhet från fältarbetet”. Den senare fordringen synes oss i alltför hög grad begränsa den krets, inom vilken valet av samordningsman skulle kunna ske. Även enligt vår uppfattning måste dock samordningsmannen ha sådan utbildning och genom tidigare verksamhet ha förvärvat sådan erfarenhet, att han snabbt kan sätta sig in i och bedöma problem av här åsyftad art samt avgöra, om de är av sådan betydelse, att åtgärder bör vidtas för att ernå en enhetlig lösning av dem. Då de arbetsuppgifter som skulle ankomma på samordningsmannen väsentligen är av teknisk art, anser vi att som en ofrånkomlig fordran på hans kompetens bör uppställas att han skall vara en högt kvalificerad tekniker. Befattningen bör inrättas som en förordnandetjänst i lönegrad Cp14 och benämnas överingenjör.
Vi övergår härefter till att behandla vissa frågor, som sammanhänger med arbetarskyddsstyrelsens byrå- och avdelningsorganisation och arbetsuppgif- terna inom denna.
Tekniska byrån-de tekniska byråerna
De arbetsuppgifter som åvilar styrelsens nuvarande tekniska byrå och som rela'terats i det föregående (sid. 133 f.) är många och omfattande, och band- läggningen av dem kräver i flertalet fall ett betydande förarbete i form av utredningar, litteraturstudier m. m. Härtill kommer att den på senare tid kraf- tigt stegrade industriella utvecklingen lett till att en mängd nya maskiner, apparater och material kommit till användning och att många hela nya arbets- förfaranden börjat tillämpas och därigenom fört med sig åtskilliga nya, ej sällan mycket svårbemästrade skyddsproblem. Detta liksom det påtagligt ökade intresset för arbetarskyddet bland näringslivets utövare och anställda har medfört, att handläggningen av byråns arbetsuppgifter blivit alltmer komplicerad och därigenom också mera tidskrävande. Erfarenheterna rörande arbetet på tekniska byrån under de gångna åren visar också, att detta icke kunnat bedrivas på ett för arbetarskyddet tillfredsställande sätt, framförallt beroende på att byråns arbetskrafter icke varit tillräckliga. Med hänsyn härtill har, såsom förut berörts, chefen för tekniska byrån i en till utredningen överlämnad promemoria föreslagit, förutom en uppdelning av byrån på två tekniska byråer, en avsevärd personalförstärkning eller sammanlagt 21, even- tuellt 23 nya tjänster utöver dem som för närvarande finnes på tekniska byrån.
Enligt vår uppfattning är det av största vikt, att de tekniska ärenden av olika slag, som nu ankommer på styrelsens tekniska byrå, blir snabbt prövade och avgjorda, liksom även att behovet av tekniska anvisningar och andra all—
männa skyddsföreskrifter blir tillgodosett på ett bättre sätt. Vi vill i detta avseende endast framhålla, att en effektivisering av byrån som innebär att generella anvisningar och direktiv kan utges i snabbare takt skulle medföra en omedelbar lättnad i yrkesinspektionens arbete. Vi finner därför starka skäl tala för att den nuvarande tekniska byrån uppdelas på två byråer. Arbetsbelastningen bör härigenom bli lämpligare avvägd och befattnings- havarna kan beredas större möjlighet att föredraga ärenden för byrå- chefen. Byråcheferna bör därjämte få mera tid att ägna sig åt granskning och redigering av anvisningar, som utarbetas inom deras byråer.
Vi föreslår sålunda att den nuvarande tekniska byrån uppdelas på två byråer, en allmänteknisk byrå och en maskinteknisk byrå, och att arbetsupp- gifterna fördelas mellan dem i huvudsak enligt här nedan redovisade för- slag. En viss ökning av personaluppsättningen anser vi dessutom vara nöd- vändig. Vi finner oss dock icke kunna motivera en så kraftig personalför- stärkning som styrelsen föreslagit.
Allmäntekniska byrån Här bör handläggas de skyddstekniska och yrkeshygieniska ärenden, som åvilar den nuvarande tekniska byråns allmänna avdelning och gruvavdelning, dvs. företrädesvis ärenden rörande arbetslokaler, personalrum, byggnads- och anläggningsarbete, arbete i gruvor, stenbrott, grustag o.d., eldfarliga, explo- siva, frätande och giftiga ämnen, elektrisk ström, lösnings-, konserverings-, rengörings- och avfettningsmedel samt personlig skyddsutrustning ävensom ärenden rörande tillsynsorganens verksamhet, i den mån de ej skall hand- läggas av kanslibyrån. I byråns ärenden skall även ingå dithörande frågor angående skyldighet som jämlikt 45 å arbetarskyddslagen åvilar tillverkare, försäljare, upplåtare och installatörer av vissa anordningar, t. ex. byggtorkar, ställningar, stegar och säkerhetsbälten. Med hänsyn till såväl mängden som arten av de ärenden, som skall handläggas på byrån, bör denna enligt vår uppfattning uppdelas på två avdelningar, en för allmänna ärenden och bygg- nadsärenden och en för gruvärenden och kemisk-tekniska ärenden.
För fullgörande av de arbetsuppgifter som skulle ankomma på den allmän- tekniska byrån erfordras att till tjänsterna erhålles väl kvalificerade arbets- krafter, som är i stånd att mera självständigt lösa svårare arbetsuppgifter. Vi föreslår därför att på byrån skall finnas, förutom en byråchef i lönegrad Ca 37, två byrådirektörer i Ca 33 såsom föreståndare för de båda ovannämnda avdelningarna, en förste byråingenjör i Ca 29 (denna befattning skulle ny- inrättas), och tre förste byråingenjörer i 27 lönegraden. Vid rekryteringen av tjänsterna synes det vara av vikt, att styrelsens behov av fackkunskap på de byggnadstekniska och kemisk-tekniska områdena blir tillgodosett, sär- skilt med tanke på den fortgående snabba utvecklingen på dessa områden.
Maskintekniska byrån
bör handlägga de skyddstekniska ärenden, som nu ankommer på den nuva- rande tekniska byråns maskinavdelning och avdelning för tryckkärl och lyft- anordningar, dvs. ärenden rörande maskiner, redskap och andra tekniska an— ordningar, däri inbegripet tryckkärl och lyft- och transportanordningar, samt ärenden rörande besiktning av sådana anordningar. I ärendena skall även ingå dithörande frågor angående skyldigheter, som jämlikt 45 & arbetarskydds- lagen åvilar tillverkare, försäljare, upplåtare och installatörer av förenämnda anordningar. Då byråns ärenden tillhöra tre från teknisk synpunkt åtskilda grupper, bör handläggningen av dessa ärenden fördelas på tre avdelningar, nämligen maskinavdelningen, tryckkärlsavdelningen och transporttekniska avdelningen. Med hänsyn till de omfattande och krävande arbetsuppgifter, som ankommer på dessa avdelningar och som i många fall kräver ingående överläggningar med tillverkare, konstruktörer m. fl., bör de rekryteras med väl kvalificerade tekniker.
Chefen för byrån bör vara placerad i lönegrad Ca 37. Varje avdelning bör förestås av en byrådirektör i lönegrad Ca 33, vilket innebär att en ny sådan befattning bör inrättas för transporttekniska avdelningen. För att biträda vid handläggningen av byråns ärenden bör enligt vår mening på byrån dess- utom finnas två förste byråingenjörer i lönegrad Ca 29 (detta innebär att en ny sådan tjänst skulle inrättas), samt en förste byråingenjör i Ca 27 och en byråingenjör i befordringsgången (Cf 21—Ce 25).
På den nuvarande tekniska byrån finns en förste byråsekreterare i lönegrad Ca 27 för handläggning av ärenden inom byrån, som är av övervägande juri- disk natur, samt en ritare (ingenjör) i lönegrad Ce 23 för utförande av erfor- derligt ritarbete för skyddsbilder och illustrationer till av styrelsen utfärdade anvisningar m.m. Dessa befattningshavare bör enligt vår mening kunna vara gemensamma för de båda tekniska byråerna.
Förslaget att uppdela den nuvarande tekniska byrån på två byråer synes enligt vår uppfattning icke böra medföra att på varje byrå skall inrättas ett kansli för expeditions- och skrivgöromål. Skäl tala i stället för att de båda byråerna har ett gemensamt kansli och gemensam biträdespersonal. Detta gemensamma kansli bör även tjänstgöra som kansli åt överingenjören. Då den biträdespersonal, som nu finns på tekniska byrån, anses vara otillräcklig för nuvarande arbetsuppgifter och då den av oss föreslagna uppdelningen av byrån och förstärkningen av den tekniska personalen måste medföra en viss ökad arbetsbelastning för biträdespersonalen, föreslår vi att två nya tjänster inrättas, en som kanslibiträde och en som kontorsbiträde. Från administrativ synpunkt torde den gemensamma personalen lämpligen böra sortera under allmäntekniska byrån.
Enligt vår bedömning skulle i samband med inrättandet av de nya tekniska byråerna personalen sålunda böra förstärkas med sex nya befattningshavare, nämligen
en byråchef i lgr Ca 37 .................................. kr. 28 836:— en byrådirektör i lgr Ca 33 .............................. ,, 25 536:—— två förste byråingenjörer i lgr Ca 29 ...................... ,, 43 512:— ett kanslibiträde i lgr Ca 11 .............................. ,, 9516:— ett kontorsbiträde i lgr Ce 8 .............................. ,, 8 304: _ för en sammanlagd lönekostnad per år av ................ kr. 115 704:—
Vid handläggningen inom arbetarskyddsstyrelsen av vissa skyddstekniska frågor uppkommer stundom behov av att anlita särskild expertis. Enligt in— struktionen för arbetarskyddsstyrelsen äger styrelsen även rätt att själv i särskilda fall anlita experter och sakkunniga i frågor, däri erforderlig sak- kunskap icke är företrädd inom styrelsen. Från arbetarskyddssynpunkt fin- ner vi det vara av stor vikt, att de tekniska byråerna beredes möjlighet att vid behov tillfälligt arvodesanställa personer med sådan teknisk sakkunskap, som icke utan extra kostnad för styrelsen står till dess förfogande.
På grund av den särskilt höga olycksfallsfrekvens, som är för handen inom vissa yrkesområden, däribland träindustrien, har väckts fråga huruvida icke särskilda fackmän skulle kunna anlitas för att på de olika arbetsplatserna undervisa och praktiskt demonstrera hur föreskrivna skyddsanordningar skulle användas. Dessa fackmän, som skulle vara skickliga och erfarna yrkes- arbetare och äga för uppgiften goda personliga förutsättningar, skulle huvud- sakligen som instruktörer besöka arbetsställen inom sin bransch och sam- tidigt även i erforderlig mån instruera vissa av yrkesinspektionens befatt- ningshavare om användningen av skyddsanordningarna. Vi anser det även i detta fall vara av stor vikt, att arbetarskyddsverket har möjlighet att anlita sådana fackmän.
För sistnämnda båda ändamål föreslår vi att styrelsens avlöningsanslag under posten arvoden och särskilda ersättningar (ersättningar till experter och sakkunniga) förstärkes med 40 000 kr. per år.
Enligt vårt förslag skulle en gemensam personalförteckning för allmän- tekniska och maskintekniska byråerna få följande utseende.
Lönc- Nuvaran— Allmän- Maskin Befattning (I de tekn. tekniska tekniska Ökning gra byrån byrån byrån
Byråchcf ....................................... Ca 37 1 1 1 1 Byrådirektör ................................. Ca 33 3 2 3 > 1 Dm .......... .. .............................. Ce 33 1 _. __ Förste byråingenjör ..................... Ca 29 1 1 2 2 Du) .......................................... Ca 27 3 2 1 __ Dzo .......... . ............................... Ce 27 1 1 __ __
Byråingenjör ................................. Cf 21- .1 __ 1 __
Ce 25 __”
Förste byråsekreterare .................. Ca 27 1 1 _ Ritare (ingenjör) ........................... Ce 23 1 . 1 _ Kansliskrivare .............................. Ca 15 1 1 __ Kanslibiträde ................................. Ca 11 1 2 1 Dzo .......................................... Ce 11 1 . 1 _ » __ Kontorsbiträde .............................. Ca 8- 3 4 ]
Enligt 20 & arbetarskyddsstyrelsens instruktion skall i handläggningen av partsärenden deltaga cheferna för arbetstidsbyrån och tekniska byrån eller vid förfall för någon av dem, den som uppehåller hans tjänst. Om arbetar- skyddsutredningens förslag till uppdelning av den nuvarande tekniska byrån i två byråer genomförs, måste en ändring av denna föreskrift ske. Den synes även ur andra synpunkter böra revideras. Innehavaren av den av utred— ningen förordade befattningen såsom överingenjör bör vid handläggning såsom partsärende av sådant ärende som faller inom hans arbetsområde del- taga såsom ledamot. Likaså synes chefen för kanslibyrån böra deltaga på sådant sätt i handläggning av partsärende, som närmast faller inom kansli- byråns arbetsområde. Med hänsyn till dessa förhållanden förordar vi att 20 & femte stycket instruktionen för arbetarskyddsstyrelsen ändras så, att i hand- läggningen av partsärenden av arbetarskyddsstyrelsens befattningshavare skall deltaga generaldirektören, chefen för arbetstidsbyrån och, efter general- direktörens bestämmande, överingenjören eller endera av cheferna för de tek- n-iska byråerna inom styrelsen eller chefen för kanslibyrån eller vid förfall för någon av dem den som uppehåller hans tjänst. Även i övrigt torde vissa ändringar i instruktionen komma att erfordras vid ett realiserande av arbe- tarskyddsutredningens förslag beträffande styrelsens organisation.
Arbetstidsbyrån
Chefen för denna byrå framhåller i en till oss överlämnad promemoria, att det icke synes föreligga anledning att upptaga frågan om en omorganisa- tion av arbetstidsbyrån i samband med förevarande utredning. Däremot torde det bli nödvändigt att, när den av arbetstidsutredningen föreslagna nya ar- betstidslagstiftningen träder i kraft, väsentligt utöka byråns personal och eventuellt omorganisera byrån. Vi föreslår därför icke någon ändring av arbetstidsbyråns organisation.
Kanslibyrån
På kanslibyrån handlägges, såsom ovan berörts (s. 134 f), dels administra- tiva och kamerala ärenden dels ock större delen av de ärenden, som skulle ha handlagts på den av 1938 års arbetarskyddskommitté föreslagna, men ej inrättade upplysnings- och utbildningsbyrån.
Personalen på byrån omfattar en byråchef, en förste byråsekreterare (på övergångsstat), en byråsekreterare, två amanuenser, en kassör, två biträden på kassa- och avlöningskontoret samt två biträden på byråns kansli. Vidare sorterar under byrån en förste expeditionsvakt, en expeditionsvakt, ett till- fälligt anställt kontorsbud, en telefonist samt arkivarbetare.
Arbetarskyddsstyrelsen har vid skilda tillfällen framhållit, att kanslibyrån icke kan fullgöra sina åligganden på ett tillfredsställande sätt och att detta beror på att personalen är för liten och delvis även olämpligt sammansatt. Sålunda har chefen för byrån svårt att hinna med sina många och skiftande
arbetsuppgifter. Vidare har kassa- och avlöningskontoret såväl som kansliet och expeditionsvakterna alltför pressande arbetsbörda.
Vi finner det lämpligt att kanslibyrån behåller de arbetsuppgifter som nu är hänförda till byrån. En viss förstärkning av byråns personal är emellertid nödvändig. bl.a. med hänsyn till den utbyggnad av arbetarskyddsverket i övrigt, som vi föreslår. Vi finner det i första hand angeläget att chefen för byrån befrias från vissa honom nu åvilande löpande ärenden, så att han kan ägna erforderlig tid åt sina viktigare arbetsuppgifter. nämligen organisations- och rationaliseringsfrågor, granskning av viktigare förslag till anvisningar o.d. samt betydelsefulla eller komplicerade administrativa ärenden och lag- ärenden. Vid byråchefens sida bör därför finnas en högt kvalificerad befatt- ningshavare, som kan överta en del av byråchefens arbetsuppgifter och vara hans ställföreträdare. På ifrågavarande befattningshavare torde, såsom sty- relsen föreslagit, böra ankomma att efter generella direktiv självständigt be- sluta i ärenden rörande styrelsens och yrkesinspektionens ekonomi, lokaler, arkiv- och trycksaker, att föredraga viktigare sådana ärenden för byråchefen, generaldirektören eller i plenum, att besluta i vissa personalärenden samt att föredraga personalärenden med undantag i huvudsak för ärenden rörande till- sättning av och entledigande från tjänster i högre lönegrad än 23zdje samt att bereda och föredraga remisser, lagärenden och övriga ärenden, som för detta ändamål till honom överlämnas av chefen för byrån. Med hänsyn till de arbets- uppgifter och det ansvar, som sålunda skulle åvila denne befattningshavare, bör han ha byrådirektörs tjänsteställning och vara placerad i lönegrad Ce 31.
Förste byråsekreteraren i Ca 29 på övergångsstat bör återföras till ordinarie stat och bör handha upplysnings- och utbildningsårendena. Det bör ankomma på honom bl.a. att svara för verksamhetsberättelsen och att biträda vid granskning av förslag till anvisningar och skyddsbilder m. m.
Arbetarskyddsstyrelsen har ett rikhaltigt och i vissa delar mycket värde- fullt bibliotek, omfattande huvudsakligen skyddsteknisk, yrkeshygienisk och yrkesmedicinsk litteratur. Vidare har styrelsen ett hundratal facktidskrifter berörande styrelsens verksamhetsområde. Denna litteratur kan f. n. på grund av brist på personal för bibliotekets skötsel icke utnyttjas till fullo. För att råda bot på detta missförhållande bör en bihlioteksutbildad person anställas såsom biblioteksassistent i lönegraden Ce 15. Det skulle åvila denne att föra accessionskatalog, att uppgöra och distribuera systematiskt uppställda och med kortare innehållsredogörelser försedda förteckningar över nyförvärv, att föra register med kortare innehållsangivelser över tidskriftsartiklar i arbetar— skyddsfrågor, att på förfrågan av verkets tjänstemän samt även utomstående lämna upplysning om i biblioteket förefintlig litteratur berörande viss fråga samt att i övrigt förestå biblioteket.
Kanslipersonalen bör förstärkas med ett kanslibiträde i Ce 11 samt ett kon- torsbiträde i reglerad befordringsgång, varjämte en expeditionsvakt i Cf 7 bör anställas.
Arbetarskyddsstyrelsen har vid flera tillfällen framställt förslag om att en pressombudsman skulle knytas till styrelsen. Vi kan icke ansluta oss till detta förslag. Ett intimt samarbete sker redan mellan befattningshavare hos styrel- sen och redaktionen för tidskriften ”Arbetarskyddet”, organ för Föreningen för arbetarskydd. Med hänsyn till det gemensamma intresset för arbetarskyd- det finns all anledning att förvänta, att redaktionen för tidskriften skall bistå styrelsen i den mån det gäller att journalistiskt utforma meddelanden till pressen angående styrelsens och yrkesinspektionens verksamhet i allmänhet och deras befattning med inträffade olycksfall av mera allmänt intresse samt att söka få önskad publicitet för sådana meddelanden.
Personalökningen för kanslibyrån skulle sålunda bli en byrådirektör i lönegrad Ce 31 .......................... kr. 23 748: en biblioteksassistent i lönegrad Ce 15 .................... ,, 10 968: ett kanslibiträde i lönegrad Ce 11 .......................... ,. 9 516: ett biträde i regl.befordr.g., Ce 6:6 .......................... ,, 7 416: en expeditionsvakt i Cf7 ................................. ,, 7.860: och löneökningen per år skulle sammanlagt bli ............ kr. 59 508: _—
Sociala avdelningen
De arbetsuppgifter, som åvilar sociala avdelningen har ökat i omfång och betydelse sedan avdelningen inrättades. Den rådande bristen på arbetskraft har medfört en mängd problem som väntar på lösning från det allmännas sida, t.ex. gifta kvinnors deltidsarbete, äldre personers omplacering eller återinträde i arbetet, inplacering av partiellt arbetsföra, införandet av de stora kullarna minderåriga i arbetslivet. Konkurrensen om arbetskraften har medfört ett ökat intresse för personalvårdsfrågor hos arbetsgivarna. Dessa frågor kräver för sin lösning medverkan av styrelsens sociala avdelning. Av- delningens personal omfattar en byrådirektör, en amanuens och ett kansli- biträde. Vi anser liksom arbetarskyddsstyrelsen att avdelningen bör för- stärkas med en förste byråsekreterare i lönegraden Ce 27. Härigenom skulle byrådirektören kunna avlastas en del mera rutinmässiga göromål och få mera tid att följa de frågor, som faller inom avdelningens och socialinspektörernas verksamhetsområde, företaga inspektionsresor och ägna sig åt föredrag och annan upplysningsverksamhet på hithörande område. Vidare skulle vinnas att en ställföreträdare för byrådirektören vid dennes semester etc. fanns att tillgå på avdelningen. Årskostnaden för en förste byråsekreterare i Ce 27 skulle bli 19 740 kronor.
Styrelsens läkare
Vi finner liksom arbetarskyddsstyrelsen att tiden nu är inne för en utök- ning av styrelsens tillgång till läkarmedverkan. Teknikens utveckling under senare år har medfört flera nya hälsorisker för arbetstagarna. Behovet av låkarmedverkan i arbetarskyddsstyrelsens arbete har därför ökat starkt och
kan icke tillgodoses i önskvärd omfattning genom de båda f.n. anställda läkarna. Vi föreslår därför att biträdande läkaren hos styrelsen (årsarvode 7 200 kronor; arbetstid ”minst 6 timmar i veckan”) utbytes mot en byrå- läkare i lönegraden Ce 29 med den tjänstgöringstid, som vanligen åvilar byråläkarc. Årskostnaden härför skulle bli (21 756—7 200=) 14 556 kronor.
Arbetarskyddsstyrelsens omkostnadsanslag måste ökas, om den av oss föreslagna personalförstärkningen genomföres. De nytillkommande högre be- fattningshavarna kommer att belasta resekostnadsanslaget. Särskilt kommer den av oss föreslagna samordningsmannen (överingenjören) och de i det före- gående nämnda yrkesinstruktörerna (sid. 145) att tillbringa en stor del av tjänstetiden på resor. Vi räknar också med att chefen för kanslibyrån och chefen för sociala avdelningen kommer att företaga resor till inspektions- distrikten i avsevärt större omfattning, sedan de på ovan föreslaget sätt fått viss avlastning i sin arbetsbörda. Resekostnaderna beräknas öka med 15 000 kronor. Av omkostnadsanslaget i övrigt beräknas delposten expenser för eget behov öka till följd av personalökningen. Årskostnaden härvidlag beräknas öka med 15000 kronor. Därtill kommer en engångskostnad av cirka 25000 kronor för ordnande och möblering av omkring 10 nya tjänsterum ävensom (på annat anslag) årskostnaden för disposition av dessa rum.
De sakkunniga för översyn av arbetsuppgifter och organisation för sta- tens institut för folkhälsan har enligt vad arbetarskyddsutredningen erfarit för avsikt att föreslå, att vid arbetarskyddsstyrelsen inrättas ett yrkeshygie- niskt laboratorium.
Arbetarskyddsutredningen anser sig icke ha anledning till annat yttrande i anledning av detta förslag än ett omnämnande, att befattningshavare vid yrkesinspektionen i olika sammanhang hos utredningen klagat över att stora svårigheter nu förelåge att få för inspektionens behov erforderliga labora- torie- och andra undersökningar utförda av folkhälsoinstitutet så snabbt som önskvärt vore.
SJU N DE KAPITLET
Frivilliga arbetarskyddsorganisationer
Arbetarskyddsnämnden
Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och Landsorganisationen (LO) träf- fade i april 1942 en överenskommelse om regler för lokal skyddsverksamhet. Samtidigt tillsatte dessa arbetsmarknadens huvudorganisationer ett gemen- samt kontaktorgan för arbetarskyddsfrågor, som fick namnet Arbetarskydds- nämnden. År 1949, då den nya arbetarskyddslagen trädde i kraft, ingick SAF och LO en ny överenskommelse om samverkan på det lokala planet inom arbetarskyddet. Dessutom träffades ett avtal om Arbetarskyddsnämndens verksamhet. Enligt detta avtal har nämnden till uppgift
att främja samverkan mellan de förbund, som antagit de allmänna reglerna för den lokala arbetarskyddsverksamhetens organisation, ävensom mellan de lokala parterna i syfte att åstadkomma ett effektivt arbetarskydd,
att även eljest aktivt främja sådana strävanden, som syftar till att öka sundheten och säkerheten på arbetsplatserna, samt
att i övrigt fullgöra de uppgifter i avseende å arbetarskyddet, vilka SAF och LO gemensamt må uppdraga åt nämnden.
Nämnden består av 5 ledamöter jämte suppleanter. SAF och LO utser var- dera 2 och Sveriges Arbetsledareförbund 1 representant jämte suppleant.
Såsom utrednings- och verkställighetsorgan för nämnden finns ett kansli. Kostnaderna för nämndens verksamhet delas lika mellan SAF och LO.
Arbetsmarknadsparterna har utgått ifrån att möjligheten att genom enbart lagstiftning ernå en effektivisering av det lokala skyddsarbetet är begränsad. En del hithörande frågor är av sådan beskaffenhet, att de lämpligare bör regleras genom frivilliga överenskommelser än genom lagstiftning. Den fri- villiga Överenskommelsen anses innebära fördelar med avseende på den prak— tiska genomförbarheten av föreskrifterna och framförallt ägnad att tillvinna skyddsarbetet intresse från parternas sida samt befordra dessas självverk- samhet och ansvarskänsla.
Beträffande verksamheten inom Arbetarskyddsnämnden förutsättes att denna icke skall konkurrera med den statliga arbetarskyddsmyndigheten och dess organ. Det uppfattas tvärtom som självklart, att Arbetarskyddsnämnden skall samarbeta med de statliga organen.
Nämnden och dess kansli tjänstgör som ett service-, informations— och ut- redningsorgan. Den vill befordra en samverkan mellan yrkesförbunden i SAF
och fackförbunden i LO samt på det lokala planet mellan företagare och deras anställda för ett effektivare arbetarskydd. Nämnden utarbetar och publicerar verksamhetsberättelser och utredningar. Ett flertal filmer, bl.a. filmen "Trygghet och Trivsel”, har framställts. Nämnden har tagit initiativet till nordiska arbetarskyddskonferenser och konferenser inom landet samt företar med jämna mellanrum undersökningar rörande den lokala arbetar- skyddsverksamheten inom organisationernas verksamhetsområden. År 1948 genomfördes en landsomfattande arbetarskyddspropaganda. År 1954—55 ge— nomfördes en liknande propaganda under mottot ”Arbetarskydd lönar sig”, varom mera på sid. 153.
Byggnadsindustrins byrå för arbetarskydd
Med hänsyn till de speciella arbetsförhållandena inom byggnadsindustrin har Svenska Byggnadsindustriförbundet, Svenska Byggnadsarbetareförbundet och Svenska Murareförbundet beslutat gemensamt anta regler för lokal skyddsverksamhet inom byggnadsindustrin. I anslutning härtill har de nämn- da organisationerna upprättat Byggnadsindustrins byrå för arbetarskydd, som enligt sin instruktion har att lämna råd och anvisningar till skyddskommit- téer och skyddsombud, som är verksamma på de lokala arbetsplatserna.
Byrån insamlar och bearbetar yrkesskadestatistik för branschen och orga- niserar genom regionala och andra konferenser och kurser utbildningen av skyddsombud och övriga i den lokala skyddsverksamheten inom branschen verksamma.
Föreningen för arbetarskydd
Föreningen för arbetarskydd bildades 1905. Den har till uppgift att till främ- jande av trygghet och trivsel i arbetet söka väcka och vidmakthålla intresset för åstadkommandet och begagnandet av lämpliga skyddsanordningar samt vidtagande av andra åtgärder till stärkande av arbetarskyddet, ävensom att i sådant syfte verka för att vidga och stärka samarbetet mellan arbetsgivare och arbetstagare. För fullgörandet av denna uppgift utger föreningen en tid- skrift, ”Arbetarskyddet”, som för närvarande har en upplaga av c:a 29 000 exemplar.
Därutöver utges och sprids publikationer av olika slag rörande arbetar- skydd, varjämte föreningen tillverkar och försäljer skyddsaffischer, anslag, skioptikonbilder etc.
Föreningen äger en permanent utställning för skyddsanordningar, som för närvarande är föremål för rekonstruktion, och är dessutom delägare i en ambulerande utställning benämnd ”Utställningen för industrins säkerhets- tjänst”.
F örsäkringsbolagens skyddverksamhet
Inom några av socialförsäkringsbolagen har upprättats särskilda skydds- avdelningar, vilka har till uppgift att stå försäkringstagarna till tjänst med råd och anvisningar i arbetarskydds- och försäkringstekniska frågor. Skydds- avdelningarna har bl. a. utgivit skyddsbilder och broschyrer samt organiserat landsomfattande och regionala skyddskonferenser.
Göteborgs Arbetarskyddsförening
Göteborgs Arbetarskyddsförening bedriver inom Göteborgs stad och dess närmaste omgivning livlig propaganda- och kursverksamhet för förbättrat arbetarskydd.
Jordbrukets skyddspropaganda
Jordbrukets Skyddspropaganda har till intressenter ett antal riksorganisa- tioner och försäkringsbolag inom jordbruket. En del av verksamheten är in- riktad på förebyggande av brand. Verksamheten består främst i utgivning av skrifter och affischer, speciellt för jordbrukets behov.
Dessutom anordnas kurser med praktiska demonstrationer inom jordbruket. Propagandan har framställt filmer och bildband.
Samarbetskommittén för industrins säkerhetstjänst
Samarbetskommittén har till uppgift att organisera visning av den av Svenska Brandskyddsföreningen, Föreningen för arbetarskydd, Svenska röda korset och yrkeshygieniska avdelningen vid Statens Institut för Folkhälsan gemensamt ägda ambulerande ”Utställningen för industrins säkerhetstjänst”. Utställningen har genom kommitténs försorg visats på över 100-talet industri- orter över hela landet, under senare år främst inom större industriföretag. I anslutning till utställningens visning har anordnats Viss kursverksamhet berörande brandskydd, arbetarskydd, samarittjänst och yrkeshygien.
Skogsbrukets skyddspropaganda
Skogsbrukets Skyddspropaganda är ett organ för skogligt arbetarskydd. Dess verksamhet finansieras genom bidrag från ett flertal organisationer och institutioner inom skogsindustrin. Den har utgivit ett flertal skyddsaffischer och broschyrer samt bedrivit utbildning bland olika kategorier av i skogs- bruket anställda för effektivare arbetarskydd. Verksamheten bedrives i nära anslutning till Föreningen Skogsarbetens och Kungl. Domänstyrelsens arbets- studieavdelning (SDA) och har varit inriktad på utarbetandet av arbets- och skyddstekniska anvisningar och instruktioner.
Svenska röda korset Svenska röda korset bedriver genom en särskild avdelning utbildning av arbetsplatssamariter. Den lokala utbildningen bedrives av rödakorsorganisa- tioner — samaritföreningar — som därvid följer av Kungl. Arbetarskydds- styrelsen godkända kursprogram. Rödakorsorganisationerna lämnar dessutom viss service åt arbetsgivare m. fl. i hithörande frågor, speciellt i vad avser den eftervårdande verksamheten. Dessutom tillhandahåller arbetsplatssama- ritavdclningen litteratur och arbetsmaterial om samaritvård och liknande.
Arbetarnas bildningsförbund (ABF)
I förbundets omfattande föreläsningsverksamhet hålls årligen i samråd med fackliga organisationer ett antal föreläsningar om arbetarskyddet av olika fackmän på detta område.
Utbildningskampanjen Arbetarskydd lönar sig
Under vinterhalvåret 1954—55 organiserade Arbetarskyddsnämnden en brett upplagd utbildningskampanj för arbetarskydd enligt delvis nya metoder. Avsikten var att söka intressera alla företagare och hos dem anställda av olika kategorier men främst arbetsledare och skyddsombud för ett effektivare arbe— tarskydd. Grundtanken i verksamheten var att göra den egna arbetsplatsen till föremål för studium ur skyddssynpunkt.
Genom välvillig medverkan från ett stort antal organisationers sida kom kampanjen och däri ingående material att spridas i en relativt stor omfatt— ning.
Yrkesförbunden och fackförbunden i SAF och LO tillsatte gemensamma kommittéer med uppgift att föra verksamheten ut till resp. arbetsplatser. Sådana kommittéer bildades inom 47 branscher och dessa anordnade samman— lagt ett 100-tal regionala informationskonferenser, som samlade c:a 14000 deltagare.
Genom dagspress, fackpress och personaltidningar och genom medverkan av Radiotjänst, lämnades allmänheten information om kampanjen.
I utbildningsverksamheten ingick som en huvudbeståndsdel en brevkurs betitlad ”Arbetarskydd lönar sig”. Olika kategorier av anställda men speciellt arbetsledare och skyddsombud uppmanades att gemensamt i cirklar studera brevkursen. De i brevkursen intagna svarsuppgifterna granskades efter fri— villigt åtagande av yrkesinspektörerna och deras närmaste medarbetare.
Under tiden oktober 1954—februari 1955 trycktes kursen i sammanlagt 62 000 exemplar.
Brevkursen utnyttjades av 375 enskilda studerande, 7 787 s. k. brevcirklar organiserades med sammanlagt 41 797 deltagare. Därutöver utnyttjade 614
s.k. lärarcirklar med sammanlagt 19 228 deltagare brevkursen. Lärarcirklar- nas arbete leddes av kompetenta lokala lärarkrafter.
Sammanlagt hade intill den 19/9 1955 brevkursen studerats av 61400 per— soner.
Inom vissa branscher utarbetades s.k. specialbrev, vilka innehöll sådana råd och anvisningar, som kunde vara nödvändiga med hänsyn till branschernas speciella karaktär, samt en del nya arbetarskyddsfilmer och s.k. bildband. I samband med kampanjen aktualiserade säkerhetstjänsten vid Statens Järn- vägar en tidigare framställd brevkurs. ”Säkerhetstänstcn vid SJ”, varvid upp— skattningsvis c:a 7000 anställda bereddes tillfälle genomgå kursen.
Föreningen för arbetarskydd har i anslutning till kampanjen framställt två serier om 24 olika skyddsaffischer 1 120000 ex. Av dessa har c:a 90 000 ex. försålts intill september 1955. Därutöver har Arbetarskyddsnämnden för gratis utdelning framställt en affisch ”Arbetarskydd lönar sig” som distribue— rats i c:a 150 000 exemplar. En folder, i vilken kampanjen i stora drag presen- terades och rekommenderades, trycktes i 200 000 exemplar.
På riksstaten finnes upptaget ett anslag å 90 000 kronor för undervisnings— och upplysningsverksamhet på arbetarskyddets område. Detta anslag utbeta— las och disponeras av arbetarskyddsstyrelsen. För budgetåret 1954/55 för- delades anslaget på följande sätt: Till Föreningen för arbetarskydd .......................... 15 000 kronor Göteborgs arbetarskyddsförening ...................... 2 000 Skogsbrukets skyddspropaganda Jordbrukets skyddspropaganda ........................ 15 000 Svenska röda korset .................................. 27 000 Arbetarnas bildningsförbund ......................... 18 000
. Summa 90000 kronor För innevarande budgetår har anslaget upptagits med oförändrat belopp. Fördelning därav har emellertid icke skett vid detta betänkandes tryckning.
Utredningen vill framhålla att den verksamhet, som bedrivs av frivilliga organisationer inom arbetarskyddets område är synnerligen värdefull och väl förtjänar statsmakternas stöd. Den utbildningskampanj ”Arbetarskydd lönar sig”, för vilken i förestående lämnats en redogörelse, har i hög grad stimulerat intresset för arbetarskyddet hos därav berörda parter inom näringslivet och även avsevärt ökat allmänhetens kännedom om arbetar- skyddet och förståelse för betydelsen därav. Vi har icke funnit anledning för- orda någon ändring ifråga om statsbidrag till den frivilliga upplysnings- och utbildningsverksamheten inom arbetarskyddets område.
ÅTTONDE KAPITLET
Kostnadsberäkningar
Yrkesinspektionens avlöningsanslag Den allmänna yrkesinspektionen föreslås skola förstärkas med sammanlagt 24 befattningshavare (2 yrkesinspektörer,2 förste distriktsingenjörer,2 social- inspektörer, 12 yrkesunderinspektörer, 2 kanslibiträden, 2 kontorsbiträden och 2 biträden i reglerad befordringsgång). Årslönerna för dessa nya befatt- ningar beräknas såsom sammanställningen å sid. 75 anger komma att uppgå till 348 480 kronor. För skogsyrkesinspektionen föreslås (sid. 121) inrättande av två nya befattningar, en befattning såsom biträdande skogsyrkesinspektör och en befattning såsom kontorsbiträde (med halvtidstjänstgöring). Kostna- derna för avlönande av dessa befattningshavare har uppskattats till (21 084+ 39842) 25 068 kronor. Den sammanlagda ökningen av yrkesinspektionens lönekostnader skulle sålunda bli 373 548 kronor. Av yrkesinspektionens av— löningsanslag bör vidare utgå de beräknade kostnaderna för arvoden till leda- möter av yrkesinspektionens förtroenderåd. Såsom framgår av sid. 109 har sammanträdesarvoden för förtroenderåden beräknats uppgå till 16380 kronor. _ Yrkesinspektionens avlöningsanslag skulle sålunda sammanlagt ökas med 389 928 kronor eller i runt tal med 390 000 kronor.
Yrkesinspektionens omkostnadsanslag
Tillkomsten av två nya inspektionsdistrikt med därav följande personal- ökning samt ökade behov av lokaler och utrymmen för yrkesinspektions- distrikten samt andra av utredningen framlagda förslag kommer att med- föra ökade anspråk på yrkesinspektionens omkostnadsanslag.
Yrkesinspektionens avlönings- och omkostnadsanslag avses icke blott för den allmänna yrkesinspektionen utan även för skogsyrkesinspektionen i norra distriktet. Omkostnadsanslaget uppgår för budgetåret 1955/56 till 593 000 kronor, fördelade på följande delposter:
sjukvård m. m., förslagsvis ........................... 8.000 kronor resekostnader, förslagsvis ............................. 495 000 ,, expenser, förslagsvis .................................. 90 000 ,,
Enligt förut nämnda förslag skulle inrättas sammanlagt 26 nya befatt- ningar (därav 19 inspekterande) hos yrkesinspektionen. För närvarande skall enligt personalplanen hos yrkesinspektionen finnas 156 befattningar
(de 3 läkarna hos den allmänna yrkesinspektionen ej inräknade i detta antal, ej heller de specialinspektörer, som erhåller sin lön från andra anslag än yrkesinspektionens avlöningsanslag). Den för sjukvård m.m. avsedda del- posten torde böra ökas i proportion till ökningen av antalet befattnings- havare, som erhåller sin lön från yrkesinspektionens avlöningsanslag, och sålunda med 26/156 av 8 000 eller med avrundat 1 300 kronor.
Resemedlen bör likaledes öka. Därvid synes hänsyn böra tagas till propor- tionen mellan antalet föreslagna nya befattningar, vilkas innehavare avses utföra inspektionsresor, samt antalet befattningar med sådant arbete enligt nu gällande personalstat. Sistnämnda antal utgör för den allmänna yrkes- inspektionen 112 och för skogsyrkesinspektionen 5 eller sammanlagt 117. Detta skulle medföra en ökning med 19/117 av 495 000 kronor d.v.s. av- rundat med 80 500 kronor. — För kostnader i samband med studieverk- samhet för yrkesinspektionens personal erfordras såsom på sid. 55 angivits en förstärkning av resekostnadsanslaget med 25 000 kronor. — Anordnande av informationsdagar för kommunala tillsynsmän beräknas (sid. 92) bc— lasta anslaget med 30 000 kronor. -— I kap. 4 föreslås att reseersättningar skall utgå till ledamöter i de förtroenderåd, vilka enligt förslag i nämnda kapitel skall inrättas inom yrkesinspektionens distrikt. Kostnaden för ifrå- gavarande resor, vilka beräknats till 12000 kronor, kommer att belasta yrkesinspektionens omkostnadsanslag. —- Delposten för resekostnader i det— ta anslag bör sålunda ökas med sammanlagt (80 500+25 000+30 000+ 12 000=) 147 500 kronor.
Den för expenser avsedda delen av omkostnadsanslaget, 90 000 kronor, tas till största del i anspråk för bestridande av städnings- och uppvärmnings- kostnader för distriktens lokaler samt för löpande kontorskostnader. Då antalet distrikt föreslås öka från 11 till 13, föreslår vi med hänsyn härtill att denna del av omkostnadsanlslaget ökas med 2/11 av 90 000 kronor eller, avrundat, med 16000 kronor.
Kostnaden för en fullständig uppsättning möbler och andra inventarier för ett inspektionsdistrikt har arbetarskyddsstyrelsens kanslibyrå beräknat till 20 000 kronor. För två nya distrikt skulle detta medföra en engångskostnad av 40 000 kronor.
För inköp av instrument för yrkesinspektionens fältarbete beräknas enligt det på sid. 72 f. framlagda förslaget en engångskostnad av 50 000 kronor. Som en engångskostnad upptages vidare den till 1000 kronor (se sid. 64) beräknade kostnaden för tryckning och utdelning av pärmetiketter och för- sättsblad för inspektionsböcker enligt lösbladssystemet.
Slutligen måste räknas med att distriktsindelningens ändring och inrättan- det av ett rätt stort antal befattningar hos yrkesinspektionen säkerligen kom- mer att leda till, att statsverket får betala flyttningsersättning till åtskilliga befattningshavare i samband med_deras överflyttning till andra distrikt än de tidigare tillhört. Det är omöjligt att med större grad av säkerhet göra någon
'! i l ; l 1 l !
kalkyl över kostnaden därför. Efter samråd med chefen för arbetarskydds- styrelsens kanslibyrå föreslår vi att denna kostnad preliminärt uppskattas till 50 000 kronor.
Yrkesinspektionens omkostnader skulle sålunda enligt arbetarskyddsut— redningens förslag ökas med (1 300+147 500+ 16 000+40 000+50 000+ ]. 000+50 000=305 500) i avrundat tal 306 000 kronor.
Hyreskostnaderna för erforderliga tjänstelokaler för vartdera av de två nya distrikt som föreslagits beräknas enligt en av arbetarskyddsstyrelsens kanslibyrå utförd kalkyl till 8000 kronor per år och distrikt. Hyreskostnaden för två nya distrikt upptagas därför i efterföljande sammanställning till 16 000 kronor per år. Denna kostnad faller icke på yrkesinspektionens om- kostnadsanslag utan skulle belasta byggnadsstyrelsens delfond av statens allmänna fastighetsfond.
Arbetarskyddsstyrelsens avlöningsanslag Om utredningens förslag till omorganisation av arbetarskyddsstyrelsen genomförs, bör arbetarskyddsstyrelsens avlöningsanslag ökas med följande belopp:
årslön åt en överingenjör i lönegrad Cp 14 (s. 142) .......... 33 180: _ årslön åt ny personal på de tekniska byråerna (s. 145) ...... 115 704: — arvoden åt experter och instruktörer (s. 145) .............. 40 000: — årslön åt ny personal på kanslibyrån (s. 148) .............. 59 508: _ årslön åt ny personal på sociala avdelningen (s. 148) ........ 19 740: —— årslön åt ny biträdande läkare — nettoökningen —— (s. 149) . . 14 556: _—
282 688: —
eller, avrundat, 283 000 kronor.
A rbetarskyddsstyrelsens omkostnadsanslag
skulle Ökas (s. 149) med 15 000 kronor för resekostnader och 15 000 kronor för övriga kostnader eller sammanlagt med 30 000 kronor. Därjämte skulle erfordras ett engångsbelopp å 25 000 kronor för anskaffning av möbler och inventarier. Omkostnadsanslaget skulle sålunda sammanlagt ökas med 55 000 kronor.
Därtill kommer att i samband med den av arbetarskyddsutredningen föreslagna personalökningen ytterligare lokaler behöver förhyras för styrel— sens räkning. Kostnaden härför beräknas till 15000 kronor per år, med vilket belopp byggnadsstyrelsens delfond av statens allmänna fastighetsfond skulle belastas.
De sammanlagda kostnaderna för ett realiserande av de förslag, som framlagts i detta betänkande, beräk-
nas alltså för det första budgetåret komma att uppgå till 1 065 000 kronor, varav
för yrkesinspektionen
avlöningar ........................................ 390 000 kronor omkostnader ...................................... 306 000 hyreskostnader .................................... 16 000 ,,
712 000 kronor
för arbetarskyddsstyrelsen
avlöningar ........................................ 283 000 kronor omkostnader ...................................... 55 000 ., hyreskostnader .................................... 15 000
353 000 kronor
Av totala kostnaden (712 000+353 000=) ] 065 000 kronor är (40 000+ 50 000+] 000+50 000+25 000=) 166 000 kronor engångskostnader, varför ökningen av årskostnaden för arbetarskyddsstyrelsens och yrkesinspektio— nens verksamhet vid förverkligande av utredningens förslag i fortsättningen bör beräknas till 899 000 kronor.
Vid bedömande av de anslagsyrkanden som framlagts i detta betänkande bör beaktas, att yrkesskador medför kostnader av mycket betydande stor— leksordning för företag och arbetstagare samt för det allmänna.
Dessa kostnader brukar uppdelas i direkta kostnader, som utgörs av sjuk- penning, läkarvårdsersättningar etc., samt indirekta kostnader. De indirekta kostnaderna är av många olika slag. För företagen beror de närmast på maskinskador och driftavbrott eller eljest minskad produktion i samband med olycksfall. En analys av företagens indirekta kostnader vid yrkesskador återfinns i en i Försäkringstidningen 1954 nr 7 på s. 17 ff intagen artikel. Arbetarskyddsstyrelsen har i ett utlåtande den 15 september med anledning av uttalanden i en broschyr ”Olycksfallsskydd i USA” åberopat en liknande amerikansk analys. Styrelsen har i detta utlåtande omnämnt en i den ameri- kanska analysen angiven beräkning, att de indirekta kostnaderna kan an— tagas uppgå till 4 gånger de direkta kostnaderna. Enligt riksförsäkrings- anstaltens statistik för år 1949 inträffade under året sammanlagt 289 213 olycksfall i arbete, vilka föranlett kontantersättningar i form av sjukpenning, ersättning för läkarvård, kapitalvärden av livräntor (för invaliditet eller död) samt begravningshjälp m.m. till ett värde av c:a 120 milj. kronor. Häri ingår ej de kostnader för läkarvård, som arbetsgivarna själva utbetalat, ej heller statens ersättningar för liknande ändamål (sjukpenningar och läkarvård). Vid den antagna proportionen 1 : 4 mellan direkta och indirekta kostnader för olycksfallen skulle totala kostnaden för olycksfallen under 1949 uppgå till
c:a 600 milj. kronor. Utgående från att relationstalet sannolikt hör sättas lägre för Sveriges del än för USA, bl.a. beroende på en större andel lättare skador i den svenska statistiken, har riksförsäkringsanstalten uppskattat yrkesskadornas totala kostnader i Sverige för närvarande till i runt tal 400 milj. kronor.
Då vi är övertygade om att de i betänkandet förordade åtgärderna kan bi— draga till en effektivisering av tillsynen över arbetarskyddet och därmed också till bättre skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete, finner vi de anslags- yrkanden vi framställt rimliga, särskilt om de ses mot bakgrunden av de totala kostnader yrkesskadorn-a orsakar samhället och enskilda även-som de i penningar icke mätbara konsekvenserna av sådana skador.
Sammanfattning
Inledningsvis nämnes att 1949 års arbetarskyddslagstiftning och nyordning av den statliga tillsynen över lagstiftningens efterlevnad i allmänhet hälsades med stor tillfredsställelse. Så småningom kom emellertid inom arbetarkretsar till uttryck en viss besvikelse över att tillsynen efter nyordningen inte mot- svarade alla de förväntningar man ställt på densamma.
Debatten fördes över på riksdagsplanet genom två interpellationer, vilka besvarades av chefen för socialdepartementet i april 1953. Han förklarade där- vid, att han icke kunde gå in på någon detaljgranskning av bärkraften i de anmärkningar som riktats mot tillsynsorganen. Det vore tillräckligt att på— peka, att arbetarskyddsstyrelsen medgivit att vissa brister förefunnes. I flera hänseenden hade styrelsen enligt statsrådets mening kunnat avvisa kritiken. Redan vid arbetarskyddsstyrelsens tillkomst hade det stått klart att den då föreslagna organisationen av tillsynsorganen icke kunde betraktas som slut- giltig och att en utbyggnad etappvis borde ske. Statsrådet meddelade, att han avsåge att låta verkställa en översyn av frågor, sammanhängande med till— synen över arbetarskyddsverksamheten.
Den 2 oktober 1953 tillkallade chefen för socialdepartementet nio utred— ningsmän att verkställa en översyn av arbetarskyddsstyrelsens och yrkes- inspektionens organisation och verksamhet. Utredningsmännen antog för sin verksamhet benämningen ””Arbetarskyddsutredningen”.
Arbetarskyddsutredningen har i huvudsak sökt inrikta sitt arbete på att snarast möjligt kunna framlägga förslag till åtgärder, vilka kan leda till ett effektivare inspektionsarbete, bland annat genom oftare återkommande besök på arbetsplatserna, ett förtroendefullt, fortlöpande samarbete mellan tillsyns- organen och representanter för arbetsgivare och arbetstagare, samt vidare en sådan organisation av det centrala tillsynsorganet, att dit inkommande ären- den kan behandlas i en snabbare takt, och slutligen att tillsynsorganet må bli i tillfälle att utarbeta skyddsanvisningar för olika arbetsområden skyndsam- mare än hittills.
I betänkandets 1 kap. redogöres i korthet för arbetarskyddslagstiftningen och de allmänna tillsynsorganens organisation.
Utredningen behandlar därefter den allmänna yrkesinspektionens organisa- tion och verksamhet. Efter en redogörelse för nuvarande förhållanden redo- visas utredningens överväganden och förslag.
Riket är nu indelat i elva inspektionsdistrikt för den allmänna yrkesinspek- tionen. Flera av dessa har ett så stort antal arbetsställen och arbetare under tillsyn att utredningen funnit skäl att föreslå en ökning av distriktens antal. Flera distrikt skulle medföra icke blott minskade traktamentskostnader utan även en effektivare tillsyn och bättre kontakt mellan inspektionen, arbets— ledare och skyddsombud. Utredningen föreslår, att antalet distrikt ökas från elva till tretton. Därvid förutsättes att Västmanlands län skall utbrytas ur nuvarande distrikt II och sammanläggas med Södermanlands län till ett nytt distrikt med Västerås såsom stationeringsort. Östergötlands län skall bilda ett eget distrikt. Det ingår nu jämte Södermanlands län i distrikt III. Krono— bergs, Kalmar och Blekinge län, av vilka de två förstnämnda ingår i IV distrik- tet tillsammans med Jönköpings län, medan Blekinge län ingår i V distriktet, skall bilda ett nytt distrikt med Växjö som stationeringsort. I övrigt skulle en viss omfördelning ske mellan distrikten. Samtliga nuvarande stationerings- orter skulle likväl bibehållas.
Med avseende å yrkesinspektionens personal har viss tvekan yppats om socialinspektörsinstitutionen borde bibehållas inom yrkesinspektionen. Med hänsyn till betydelsen av det arbete socialinspektörerna utför och till det för- hållandet, att någon motsvarande personalkår icke finnes utom inspektionen, liksom även till de fördelar för socialinspektörernas arbete som anknytningen till yrkesinspektionen innebär, anser utredningen att socialinspektörerna fort— farande bör finnas inom yrkesinspektionen.
Kompetenskraven för de inspekterande befattningshavarna bör i stort sett bibehållas. Realiserandet av ett uppslag att såsom inspekterande anställa per- soner med erfarenhet såsom arbetare och skyddsombud inom industriell verksamhet skulle enligt utredningens uppfattning ur flera synpunkter inne- bära fördelar men å andra sidan medför-a viss risk för att tekniska krav på anordningar för arbetarskydd skulle eftersättas. Utan åsidosättande av kra- vet på teknisk kompetens bör likväl kunna prövas, om detta krav kan sättas lägre ifråga om personer med angivna kvalifikationer. Utredningen föreslår sålunda att arbetarskyddsstyrelsen med utnyttjande av de möjligheter där- till som innefattas i nuvarande kompetensföreskrifter gör försök att i yrkes- inspektionens tjänst utnyttja arbetare med erfarenhet som skyddsombud och en viss grundläggande teknisk utbildning.
Utredningen förordar också ändrade riktlinjer för tillsynsarbetets fördel- ning på olika befattningshavare i avsikt att få till stånd en mera rationell ordning.
För anordnande och främjande av viss studieverksamhet för yrkesinspek- tionens personal föreslås en ökning av yrkesinspektionens omkostnadsanslag med 25 000 kronor per budgetår.
Utredningen behandlar därefter vissa av bestämmelserna om inspektions- besök och den kontakt som äger rum mellan inspektionens befattningshavare och skyddsombud. Utredningen föreslår åtgärder för stärkande av denna kon-
takt, bl.a. avseende en precisering av de fall, då skyddsombud skall delges åtgärder i samband med inspektion, samt en omläggning av systemet med inspektionsbok till ett lösbladssystem.
Utredningen erinrar om att inspektionsfrekvensen, d.v.s. den genomsnitt— liga tidsintervallen mellan två på varandra följande inspektionsbesök vid samma arbetsställe, ger en endast kvantitativ och även i detta hänseende rätt ofullständig bild av inspektionsverksamhetens effektivitet. Emellertid finner utredningen önskvärt att inspektionsfrekvensen, vilken under senare år rört sig mellan 2 och 3 år, måtte förbättras utan eftersättande av grundligheten av inspektionen. Det är önskvärt att yrkesinspektörerna söker vinna en med hänsyn till det större eller mindre behovet av täta inspektionsbesök vid olika arbetsställen lämplig fördelning av sådana beisök genom att indela arbetsställena i grupper och för varje grupp fastställa den längsta tid som bör få förflyta mellan två inspektionsbesök.
Utredningen går därefter över till behovet av viss instrumentanskaffning för att inspektionen skall kunna med tillräcklig exakthet verkställa en bedöm- ning av olika säkerhets— och sundhetsproblem. Det erinras om att behovet av instrument för bedömning av risk för koloxidförgiftning kommer att tillgodo— ses genom en särskild under 1955 beslutad undersökning. För bedömning av andra farliga gasers förekomst i arbetslokaler m.m. samt för ljus- och buller- mätningar etc. föreslås en förstärkning av yrkesinspektionens omkostnads- anslag med 50 000 kronor.
För vartdera av de två nya distrikten föreslås inrättande av en befattning såsom yrkesinspektör och en befattning såsom socialinspektör. Dessutom . erfordras för varje nytt distrikt ett kansli— och ett kontorsbiträde samt ett biträde i reglerad befordringsgång. I övrigt beräknas personalbehovet för de nya distrikten i stort sett kunna täckas genom överflyttning från de minska— de distrikten. För inspektionen i dess helhet föreslås en viss personalförstärk- ning genom inrättande av två nya förste distriktsingenjörsbefattningar. Där- med avses att även förbättra avancemangsmöjligheterna inom inspektionen för högskolebildade tekniker och därigenom göra anställning hos inspektio- nen mera attraktiv. Utredningen har räknat med att inrättandet av dessa befattningar skulle bereda arbetarskyddsstyrelsen möjlighet att till inspek- tionen knyta kvalificerade kemister och placera dem i distrikt med kemisk- teknisk industri av större omfattning.
Av flera skäl föreslår utredningen att tjänstebenänmingen yrkesunder- inspektör ändras till distriktsingenjör.
Under kommunal tillsyn står nu arbetarskyddet vid arbetsställen inom hant- verk och handelsföretag som drives utan maskinella hjälpmedel samt vissa särskilt angivna kategorier företag inom hantverk, handel och byggnadsverk- samhet m.m., där endast ”enklare maskinella hjälpmedel” kommer till an- vändning, under förutsättning att vid arbetsstället i regel sysselsättes färre
än tio arbetstagare. Utredningen konstaterar, att den kommunala tillsynen ofta brister i effektivitet. Skälet härtill anser utredningen ligga i att kommu- nerna i många fall funnit sin uppgift i arbetarskyddet obetydlig och därför icke ägnat frågan det intresse, som den förtjänar. I åtskilliga fall har kom— munerna icke ställt erforderliga medel till förfogande, varav följt att för uppgiften kvalificerade personer icke kunnat erhållas.
Bland annat för att stimulera det kommunala intresset för deltagande i tillsynen över arbetarskyddet föreslås att reglerna för tillsynens fördelning mellan statliga och kommunala organ ändras så, att den kommunala tillsy— nen kommer att omfatta arbetsställen till större antal, inom flera yrkes— grupper och med mera komplicerad maskinell utrustning än .nu. Å andra sidan föreslås att de mindre arbetsställen inom vissa yrkesgrupper (varav metallindustri, träindustri och jordbruk i detta sammanhang är av betydel— se), vilka enligt nu gällande regler ligger under kommunal tillsyn, skall överföras till statlig tillsyn. Det beräknas att genom dessa ändringar i ar- betsfördelningen mellan statliga och kommunala tillsynsorgan antalet ar— betsställen under inspektionens direkta uppsikt skall minska med cirka 10 procent. Antalet arbetsställen under kommunal tillsyn beräknas samtidigt öka med i genomsnitt samma procent.
För att den allmänna yrkesinspektionen skall kunna mera kontinuerligt hålla kontakt med de kommunala tillsynsmännen föreslås inrättande av tolv nya befattningari yrkesunderinspektörs (distriktsingenjörs) tjänsteställning. Dessa befattningshavare skall enligt förslaget besöka tillsynsmännen, in- struera och hjälpa dem samt övervaka deras arbete. De skall därjämte ägna sig åt tillsynen över byggnadsverksamheten, vilken enligt utredningens upp— fattning bör effektiviseras. Det torde därför vara lämpligt, att dessa befatt- ningar i regel 'belsättes med personer med teoretisk utbildning och praktisk erfarenhet inom byggnadsbranschen.
Utredningen förordar vidare att årligen återkommande informationsdagar för kommunala tillsynsmän anordnas genom den allmänna yrkesinspektio- nens försorg. Kostnaderna för dessa konferenser och för tillsynsmäns rese- kostnader i samband med dessa bör bestridas av statsmedel.
Utredningen uttalar att det är önskvärt att vid utseende av kommunala tillsynsmän hänsyn tages till behovet av byggnadstekniskt kunniga utövare av tillsyn över hyggnadsverksamhet. I samband med prövningen av frågan om genomförande av de förslag till ändring av byggnadslagstiftningen som 1951 års byggnadsutredning väntas framlägga bör prövas ett förslag av utred- ningen, att arbetarskyddslagens bestämmelser om kommunernas medverkan vid tillsynen av arbetarskyddet skall ändras så, att det skall ankomma på byggnadsnämnd (ej som nu hälsovårdsnämnd) att utse kommunal tillsyns— man för arbetarskydd vid hyggnadsverksamhet.
I ett betänkande angående partsorgan inom yrkesinspektionens distrikt
framlades år 1950 förslag att i varje distrikt skulle inrättas ett ”yrkesinspek- tionens råd”, vari skulle ingå representanter för arbetsgivare och arbetstagare samt läkare. Rådet, som skulle sammanträda minst två gånger årligen, skulle icke övertaga någon del av den beslutanderätt som tillkommer yrkesinspektör. Rådet skulle allenast vara ett forum för diskussion mellan yrkesinspektören och partsrepresentanter.
Detta förslag utsattes vid sin remissbehandling för kritik i olika hänseenden och föranledde icke någon Kungl. Maj:ts åtgärd. I arbetarskyddsutredningens direktiv föreskrevs emellertid att förslaget skulle upptagas till förnyad pröv- ning i samband med översynen av arbetarskyddsstyrelsens och yrkesinspek- tionens organisation och verksamhet.
Utredningen föreslår nu inrättande av ett ”yrkesinspektionens förtroende— råd” i varje distrikt. Rådet skall lämna partsrepresentanter möjlighet att delge yrkesinspektören sina synpunkter i ärenden som skall behandlas av yrkes- inspektören. Rådet skall sålunda icke i något hänseende fungera som styrelse för yrkesinspektionen. I rådet föreslås ingå två ledamöter, utsedda efter för- slag av De svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd, två ledamöter, utsedda efter förslag av Landsorganisationen i Sverige, en ledamot, utsedd efter förslag av Tjänstemännens centralorganisation, och en ledamot, repre— senterande de kommunala intressena inom distrikt. Yrkesinspektören skall fungera som ordförande vid rådets sammanträden. Rådet sammanträder i regel fyra gånger om året och har dessutom möjlighet att ägna två dagar om året åt besök vid arbetsplatser. Kostnaden för rådsinstitutionen beräknas till 28 380 kronor per år.
Härefter avhandlas specialinspektörerna inom yrkesinspektionen. Ifråga om gruvinspektionen, luftfartsinspektionen och sprängämnesinspek- tionen anser sig utredningen icke ha anledning att föreslå någon ändring av nuvarande organisation.
En viss utökning av antalet befattningar hos skogsyrkesinspektionen synes däremot erforderlig för att denna skall bli i stånd att inspektera arbetsplat- serna i ökad omfattning. Utredningen föreslår att en befattning såsom biträ— dande skogsyrkesinspektör inrättas vid norra distriktet och förordar jämväl en mindre förstärkning av personalen vid distriktets kansli.
Förhållandena med avseende å den elektriska inspektionen är enligt utred- ningens åsikt mindre tillfredsställande. Tillsynen vid producent- och distribu- tionsanläggningar tar så gott som helt de inspekterande befattningshavarnas tid i anspråk. Utredningen föreslår därför, att den allmänna yrkesinspektio- nens befattningshavare skall åläggas att vid sina inspektionsbesök på arbets— ställen även granska den elektriska utrustningen och påtala därvid iakttagna riskmoment. Vidare föreslås att den elektriska inspektionens befattnings- havare skall lämna för sådan tillsyn erforderlig information genom föredrag för befattningshavarna i yrkesinspektionens distrikt.
Ifråga om tillsyn av arbetarskyddet vid stuveriarbete har utredningen
funnit den nuvarande uppdelningen av tillsynen mellan yrkesinspektionen (representerad av chefen för kommerskollegii sjöfartssocial avdelning såsom specialinspektör och av befattningshavare vid den allmänna yrkesinspektio- nen) å ena sidan och fartygsinspektionen, å andra sidan, ur olika synpunkter mindre lämplig. Emellertid har upplysts, att överläggningar pågår mellan arbetarskyddsstyrelsen och fartygsinspektionen om en samordning av till— synen över skyddsanordningar ombord, som används vid stuveriarbete, och arbetarskyddsutredningen förutsätter att tillfyllestgörande åtgärder kommer att vidtas i detta hänseende.
Utredningen övergår därefter till frågan om arbetarskyddsstyrelsens orga- nisation. Som en första fråga i detta sammanhang upptar utredningen det av arbetarskyddsstyrelsen och arbetarskyddsverkets personalorganisationer an- mälda behovet av en befattningshavare med uppdrag att samordna arbetet mellan yrkesinspektionens organ samt mellan yrkesinspektionen och arbetar- skyddsstyrelsen. Utredningen finner synnerligen angeläget att en sådan sam- ordning kommer till stånd och förordar, att inom styrelsen inrättas en befatt- ning med uppgift att ansvara för detta samordningsarbete. Befattningen skall vara fristående från byråer och avdelningar samt inrättad såsom en förord- nandetjänst i lönegrad Cp 14.
Utredningen föreslår vidare, att den nuvarande tekniska byrån uppdelas på två byråer, en maskinteknisk byrå med tre avdelningar _ maskinavdelningen, tryckkärlsavdelningen och transporttekniska avdelningen — samt en allmän- teknisk byrå med en allmän avdelning, som även skulle ha hand om bygg— nadsärcnden, och en avdelning för kemisk—tekniska ärenden och gruvärenden. Förslaget om en uppdelning av den tekniska byrån syftar till att åstadkomma en minskning av nu föreliggande hinder för snabbt avgörande av de på den tekniska byrån ankommande ärendena. Dessa hinder betingas främst av den stora arbetsbelastningen för byrån och dess chef. Byråuppdelningen påkallar enligt utredningens uppfattning inrättande av en ny byråchefsbefattning, en ny byrådirektörsbefattning och två befattningar såsom förste byråingenjör ävensom en ökning av biträdespersonalen. De tekniska byråerna föreslås få möjlighet att tillfälligt anlita utomstående teknisk expertis för speciella frågor samt skyddsinstruktörer.
Med hänsyn till sambandet mellan arbetstidsbyråns verksamhet och pågå- ende revision av arbetstidslagstiftningen föreslås ingen ändring beträffande denna byrås organisation.
På kanslibyrån bör inrättas en byrådirektörsbefattning. Byråchefen skulle därigenom i större utsträckning än hittills kunna ägna sin tid åt sina vikti- gare uppgifter.
Ett förslag från styrelsens sida om anställande av en pressombudsman har utredningen icke ansett sig kunna biträda. Däremot förordas en befattning såsom biblioteksassistent för skötseln av styrelsens bibliotek, vilket betecknas såsom ett värdefullt hjälpmedel i verkets arbete.
Chefen för sociala avdelningen bör få en kvalificerad medhjälpare bl. a. för att avdelningschefen i större utsträckning än hittills skall kunna besöka inspektionsdistrikten. Utredningen föreslår inrättande av en befattning som förste byråsekreterare vid denna avdelning.
En förstärkning av styrelsens läkarpersonal anses böra ske genom att en arvodesanställd biträdande läkare med deltidstjänst ersätts av en byråläkare i lönegrad Ce 29.
En kort redogörelse lämnas angående de frivilliga organisationerna på arbetarskyddets område.
Totalkostnaden för de av utredningen förordade åtgärderna beräknas till 1 065 000 kronor. ] summan h-ar inräknats engångskostnader med 166 000 kronor, varför förslagens realiserande i fortsättningen skulle medföra en kost- nadsökning av 899 000 kronor per år. Sistnämnda belopp skulle fördelas på
arbetarskyddsstyrelsens avlöningsanslag ................ 283 000 kronor arbetarskyddsstyrelsens omkostnadsanslag .............. 30 000 ,, yrkesinspektionens avlöningsanslag ..................... 390 000 ,, yrkesinspektionens omkostnadsanslag ................... 165 000 ,, byggnadsstyrelsens delfond av statens allmänna fastighets-
fond .............................................. ,. . 31 000 ,,
Summa 899 000 kronor
..._._— ___-___.—
Bilaga.
Hälsovårdsnämndernas uppgifter rörande den kommunala
tillsynen över arbetarskyddet
Arbetarskyddsutredningen tillställde i januari 1954 hälsovårdsnämnderna i samt- liga kommuner en skrivelse med anhållan om svar på ett antal frågor angående den kommunala tillsynen över arbetarskyddet vid utgången av år 1953. Svar på denna skrivelse har inkommit från 132 städer, 76 köpingar och 671 landskommuner och sålunda sammanlagt från 879 kommuner, d.v.s. 84,8 % av hela antalet kommuner. » Folkmängden i de kommuner, vilkas hälsovårdsnämnder besvarat utredningens
skrivelse, utgör sammanlagt 91,6 % av rikets totala folkmängd. »— 158 kommuner, därav 1 stad (Sigtuna), 14 köpingar och 143 landskommuner, har lämnat skrivelsen utan svar. Enligt 48 % arbetarskyddslagen åligger det hälsovårdsnämnd att utse en eller flera lämpliga personer att för viss tid eller tills vidare utöva kommunal tillsyn å efterlevnaden av arbetarskyddslagen och med stöd av densamma meddelade före- skrifter. Den första fråga som utredningen i sin skrivelse framställde till hälso- vårdsnämnderna avsåg antalet sådana tillsynsmän. l Från icke mindre än 35 kommuner (1 köping och 34 landskommuner) medde- l lades med anledning av ovannämnda fråga, att tillsynsman icke utsetts. I åtskilliga . av svaren ifråga uppgavs, att kommunen tidigare icke uppmärksammat sin befatt- l ning med tillsynen över arbetarskyddet men avsåge att under 1954 utse tillsyns- i man. 24 andra kommuner (1 köping och 23 landskommuner) lämnade denna fråga l )
obesvarad. Av innehållet i övrigt i deras svarsskrivelser förefaller det troligt att tillsynsmän ej heller utsetts i dessa kommuner.
Svaren från de 820 kommuner, som uppgett antalet tillsynsmän, kan samman- ställas sålunda
, Antal tillsyns- Antal kommuner i män i .. .. . lands— Summa kommunen stader köpingar kommuner 1 .................. 113 69 506 688 2 .................. 9 4 55 68 3 .................. _ 1 28 29 4 el. fl. ......... 10 —— 25 35 132 74 614 820
Stockholms stads hälsovårdsnämnd uppgav att den hade 30 tillsynsmän för arbetarskyddet. Av dessa vore 4 helt upptagna med denna arbetsuppgift. De övriga * tjänstgjorde huvudsakligen såsom tillsyningsmän för den allmänna hälsovården men hade att i samband därmed kontrollera arbetarskyddet vid ”livsmedelsloka- ler”, hotell och pensionat samt frisérsalonger. Ungefär samma system redovisades av hälsovårdsnämnderna i Göteborg (4 resp. 10 tillsynsmän) och Malmö (1 resp. 13 tillsynsmän). __ Åtskilliga av de landskommuner, som utsett så stort antal till- synsmän som 4 eller flera, har uppgett att samtliga ledamöter i hälsovårdsnämnden fungerat såsom tillsynsmän. I andra fall har av svarsskrivelserna framgått att sär- skilda tillsynsmän utsetts för var och en av de småkommuner som ingått i kom- munen. Arbete såsom tillsynsman för arbetarskyddet enbart uppgavs vara heltidstjänst endast i de förut nämnda fallen i de tre största städerna. Däremot var detta arbete
i kombination med arbete inom den allmänna hälsovården (såsom hälsovårdstill- syningsman eller hälsovårdsinspektör) heltidstjänst i icke mindre än 204 kom- muner (109 städer, 20 köpingar och 75 landskommuner). Av övriga kommuner har tillsynsarbetet redovisats som deltidstjänst eller bisyssla. I nära tre fjärdedelar av sistnämnda kommuner fungerade tillsynsmannen också såsom tillsyningsmän för den allmänna hälsovården.
I de 670 kommuner, där tillsynen över arbetarskyddet ej anförtrotts heltids- anställda hälsovårdstillsyningsmän, har tillsynsmän utsetts för obestämd tid i 372 kommuner och för viss tid i 232 kommuner; övriga kommuner har ej lämnat någon uppgift i detta avseende. Då anställningen avsett viss tid, har denna varierat mellan 1 och 4 år och vanligen varit 3 år.
Hälsovårdsnämnderna har i allmänhet lämnat uppgifter om tillsynsmännens huvudyrke i de fall, då tillsynsmannaskapet varit deltidstjänst eller bisyssla. Det framgår av dessa uppgifter att följande yrken främst var representerade bland till— synsmännen, nämligen
polisman .......................... 130 fall lantbrukare ........................ 126 ,, snickare ........................... 46 ,, verkmästare och förman ............ 39 ,, byggmästare ....................... 28 ,, byggnadsarbetare ................... 27 ,, ingenjör ......................... 10 ,, lärare ............................. 10 ,, målare ............................ 8 ,, läkare ............................. 7 ,,
Bland tillsynsmännen fanns 6 kvinnor (tre husmödrar, två barnmorskor och en distriktssjuksköterska) .
Någon fullständig redovisning av tillsynsmännens huvudyrken har ej kunnat göras, enär yrkesuppgifterna ofta varit mycket vaga. I icke mindre än 91 fall har ”ordförande” uppgetts såsom huvudyrke. I regel torde därmed ha avsetts att ord- föranden i hälsovårdsnämnden fungerat även såsom tillsynsman. Av namnupp- gifter m.m. framgår att detta varit fallet även i många av de kommuner", från vilka annat yrke uppgetts såsom tillsynsmannens huvudyrke.
Tillsynsmän i 1.00 städer, 25 köpingar och 90 landskommuner hade vid 1953 års utgång genomgått kurser för hälsovårdstillsyningsmän och hälsovårdsinspektörer. Vidare hade tillsynsmän i 34 städer, 18 köpingar och 135 landskommuner deltagit i arbetarskyddskurser, som anordnats av yrkesinspektionen. Många av dessa till- synsmän hade också genomgått förenämnda hälsovårdskurser. Från icke mindre än 483 kommuner, därav 15 städer och 43 köpingar, har emellertid meddelats att tillsynsmännen i dessa kommuner icke erhållit någon utbildning i hälsovård eller arbetarskydd. I många av dessa fall har yrkesutbildning eller yrkespraktik av växlande art åberopats såsom värdefull för tillsynsmannens arbete.
Enligt arbetarskyddslagen skall tillsynsman av kommunala medel åtnjuta skälig ersättning för uppdraget. Särskild ersättning för detta uppdrag har enligt svars- skrivelserna endast undantagsvis utgått i fall, då tillsynen ifråga varit förenad med tjänst eller uppdrag såsom hälsovårdstillsyningsman. Ordförande och leda- möter i hälsovårdsnämnd har ofta och kommunalt anställda byggmästare och byggnadskontrollanter i en del fall fungerat såsom tillsynsmän för arbetarskyddet
utan att erhålla särskild ersättning därför. I sådana fall kan ersättning för till- synens utövande vara inräknad i lön eller arvode för annan tjänst eller förtroende- syssla. Det är därför av särskilt intresse att se ersättningsuppgifterna från de 160 kommuner, där tillsynsman fanns men kombination med kommunal tjänst eller annat kommunalt uppdrag ej synes ha förelegat. Av dessa uppgifter framgår att, trots arbetarskyddslagens ovan nämnda stadgande, ingen ersättning utgått till till- synsmännen i 54 kommuner. Av återstående 106 kommuner, där nyssnämnda för- hållande förelegat, hade 78 lämnat tillsynsmännen ersättning i form av ett fast års- arvode. Arvodet utgick med lägre belopp än 100 kronor i 21 kommuner, med 100 kronor i 23 kommuner, med 150—250 kronor i 27 kommuner och med 300—600 kronor i 9 kommuner. — I 28 kommuner utgick ersättningen med visst belopp per timme, per förrättningsdag eller per inspektionsbesök; i ett fall har därutöver ut- gått visst årsarvode. Där ersättningen utgått som timpenning har denna i medeltal varit 3 kronor 22 öre. Dagarvode har varit 15 kronor i 1 kommun, 20 kronor i 4 kommuner och 25 kronor i 3 kommuner; i en kommun har utgått 16 kronor per förrättningsdag och därjämte ett årsarvode av 200 kronor. I en kommun har ersätt- ningen bestämts till 15 kronor ”per ärende”. Slutligen har en kommun uppgett, att ersättning utgått ”enligt räkning”.
Sammanlagt 405 kommuner har uppgett att tillsynsmännen varit berättigade till ersättning för resekostnader i sammanhang med tillsynens utövande.
För att få en bild av i vilken utsträckning de kommunala tillsynsmännen hade att tillse arbetsställen, där någon större risk för yrkesskador kunde väntas före- ligga, begärde utredningen att hälsovårdsnämnderna skulle redovisa de under kom- munal tillsyn lagda arbetsställena inom hantverk och handel m.m., fördelade på arbetsställen, vid vilka maskinella hjälpmedel eller tryckkärl användes, och på övriga arbetsställen. Man hade anledning att vänta sig att flertalet kommuner skulle redovisa arbetsställen av båda dessa typer. Så visade sig emellertid endast vara fallet i fråga om 271 (35,8 %) av de 758 kommuner, som lämnade den av utred- ningen begärda redovisningen. Av 144 kommuner (19,0 %) redovisades samtliga ifrågavarande arbetsställen som sådana, där maskinella hjälpmedel eller tryckkärl används, medan 343 kommuner (45,2 %) angav att samtliga arbetsställen vore sådana, där maskinella hjälpmedel etc. icke användes. Den absoluta och procentu- ella fördelningen på olika kommuntyper framgår av följande sammanställning:
Antal kommuner som redovisat
enbart arbets— enbart arbets- arbetsställen
Kommuntyp ställen med ställen utan såväl med som maskinella maskinella utan maskinel- hjälpmedel hjälpmedel la hjälpmedel
Städer .............. 10 ( 8,7 %) 58 (50,4 %) 47 (40,9 %) Köpingar ........... 14 (19,5 %) 28 (38,9 %) 30 (41,6 %) Landskommuner .. 120 (21,0 %) 257-(45,0 %) 194 (34,0 %) Summa 144 (19,0 %) 343 (45,2 %) 271 (35,8 %)
Redovisningen gav sålunda icke den belysning av tillsynsmännens arbete som utredningen avsett. Den visade närmast att bedömningen, huruvida ett arbetsställe skulle hänföras till företag ”med maskinella hjälpmedel eller tryckkärl”, varit mycket subjektiv. Detta är emellertid av stort intresse för utredningens arbete med hänsyn till det förhållande, att avgränsningen mellan statlig och kommunal tillsyn enligt arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter beträffande flera näringsgrenar skall
ske med beaktande av arbetsställes utrustning med maskiner etc. Åtskilliga hälso- vårdsnämnder har i kommentarer till sina ovan redovisade uppgifter framhållit att de ofta varit osäkra om ett arbetsställe skulle stå under kommunal tillsyn. I detta sammanhang må nämnas, att jordbruk, där i regel sysselsätts färre än tio arbets- tagare, enligt arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter skall stå under kommunal till- syn, ”dock ej där maskinella hjälpmedel, högtrycksångpanna eller hydrofor an- vändes”. Det stora flertalet av landskommunerna har icke redovisat något jordbruk under kommunal tillsyn. En hälsovårdsnämnd anförde, att icke något mindre jord- bruk fölle under kommunal tillsyn, ”alla har ju maskinell utrustning i någon form”. Men å andra sidan har ett icke obetydligt antal hälsovårdsnämnder redovisat under kommunal tillsyn stående arbetsställen inom jordbruk med så stora tal, att det är tydligt att dessa nämnder ansett det mindre jordbruket i allmänhet falla under kommunal tillsyn. Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter i. nu berörda hänseende har sålunda tolkats på helt motsatt sätt i olika kommuner.
I sin verksamhet använde 398 kommuner, därav 65 städer och 40 köpingar, kort- registerblad av en typ, som tillhandahålls av Kommunakticbolaget och som om- nämncs av arbetarskyddsstyrelsen i en not till föreskrifterna om den kommunala tillsynen. 47 av de kommuner, som icke använder dessa registerblad, har insänt prov på av dem använda registreringskort. Arbetarskyddsutredningen har icke gått in på någon närmare granskning av den kommunala redovisningen av tillsynen över arbetarskyddet utan avser att överlämna de insända proven till arbetarskydds- styrelsen för beaktande vid en eventuell revision av bestämmelserna om ifråga- varande redovisning.
För att få en viss belysning av samarbetet mellan kommunerna och den allmänna yrkesinspektionen frågade arhetarskyddsutredningen i sin skrivelse till hälsovårds- nämnderna, om ledamot av eller tillsynsman hos hälsovårdsnämnden i denna egen- skap sammanträffat med representant för den statliga yrkesinspektionen under år 1953. Av svaren framgår att så skett i fråga om 110 städer, 48 köpingar och 268 landskommuner (resp. 83, 63 och 56 % av samtliga kommuner av dessa typer). Utredningen frågade vidare, om hälsovårdsnämnden ansåge att tillräcklig kontakt _ genom personliga sammanträffanden, telefonsamtal, brevväxling etc. —— uppe- hållits mellan nämnden och den statliga inspektionen. Denna fråga besvarades med ja av 543 kommuner (90 städer, 48 köpingar och 405 landskommuner) medan 265 kommuner (34 städer, 26 köpingar och 205 landskommuner) besvarade frågan med nej och återstående 71 kommuner lämnade denna fråga utan svar.
Inställningen på kommunalt håll till den enligt arbetarskyddsstyrelsens före- skrifter gällande fördelningen av arbetsuppgifter mellan den statliga yrkesinspek- tionen och kommunerna framgår av att hälsovårdsnämnderna
i 539 kommuner (74 städer, 55 köpingar och 410 landskommuner) uppgett, att de ansåge nämnda fördelning vara den lämpligaste »— i några fall anmäldes dock önskemål om mindre justeringar av gränsen mellan statlig och kommunal tillsyn,
i 189 kommuner (29 städer, 13 köpingar och 147 landskommuner) uttalat, att större del av tillsynen borde omhänderhas av den statliga inspektionen, och
i 107 kommuner (29 städer, 6 köpingar och 72 landskommuner) förklarat sig anse, att den kommunala tillsynens område borde ökas.
Hälsovårdsnämndernas uppfattning om möjligheten att lägga ytterligare arbets- ställen under kommunal tillsyn har utredningen sökt få belyst genom att begära nämndernas uttalanden om tre alternativ för en eventuell överflyttning till kom- munal tillsyn av sådana mindre arbetsställen som enligt gällande regler tillses av
den statliga inspektionen. Av svaren framgår att hälsovårdsnämnderna i 361 kom- muner ansett, att erforderlig tillsyn icke skulle komma att utövas, om någon över- flyttning ägdc rum. Nämnderna i 362 kommuner har ansett det möjligt att överflytta de icke-industriella arbetsställen, vid vilka i regel sysselsätts högst två arbetstagare, och 306 respektive 193 av sistnämnda kommuner har ansett överflyttning kunna ske även av icke-industriella arbetsställen med i regel högst 4 respektive 9 arbets- tagare. Fördelningen på olika kommuntyper av svaren i denna del framgår av föl- jande sammanställning.
Antal kommuner, där hälsovårdsnämnden ansett _ utökning kunna ske med icke- kommuntyp ingen ut- industriella arbetSStällen, där ökning i regel sysselsätts högst föl- möilig jamie antal arbetare
2 4 9
Stad ..................... 48 68 65 50 Köping .................. 31 33 28 20 Landskommun ......... 282 261 213 123
Totalt 361 362 306 193
I anslutning till sina svar på de av utredningen framställda frågorna har många av hälsovårdsnämnderna gjort allmänna uttalanden angående den kommunala till— synen över arbetarskyddet. Oftast förekommande har varit uttalanden av innehåll att den kommunala tillsynen enligt gällande bestämmelser avsåge endast arbets- ställen med så ringa skyddsproblem, att man icke kunde räkna med att kommu- nerna skulle visa något större intresse för denna sin uppgift eller lägga ned några avsevärda kostnader därpå. Det vore därför bättre, fortsättes det i många uttalan- den, att kommunerna helt befriades från denna arbetsuppgift. I åtskilliga uttalan- den framhållcs emellertid som ett alternativ, att kommunerna borde få större arbetsställen och arbetsställen med mera komplicerade anordningar under sin till- syn. Detta skulle enligt dessa uttalanden kunna medföra, att det komme att framstå som en viktig kommunal angelägenhet att medverka till att ett gott arbetarskydd erhölles vid arbetsställen, där många av kommunens invånare vore sysselsatta. I många av dessa uttalanden och även i andra uttalanden yrkas att de kommunala tillsynsmännen genom den statliga yrkesinspektionens försorg skall erhålla sådan utbildning och vägledning med avseende å sitt arbete att detta kan bli till avsedd nytta.
