SOU 1956:21

Utredningen om kortare arbetstid

Sammanfattning

De ökade kostnader, som en arbets- tidsförkortning kan tänkas medföra för jordbruket, är:

Höjd arbetslön

ökad övertidsersättning för skördearhev tet och ersättarturcr i ladugården

Nyanställning

Byggande av nya bostäder eller repara- tion av redan befintliga

Inköp av traktor och traktorredskap åt de nyanställda

Övriga investeringar, t. ex. skördetrös- ka, spannmålssilo, releaseranläggning och mekanisk utgödsling.

Minskade kostnader kan erhållas ge- nom att arbetstidsförkortningen ger upphOV till en rationalisering av pro- duktionstekniken utan att investering erfordras, t. ex. slopande av eftermjölk-

ning, och eventuellt minskad frånvaro— frekvens. lnläktsborlfall kan tänkas uppstå ge-

nom att:

'l'rädesarealen ökar pågrund av arbets- kra-ftsbrist Vårsådda grödor ökar för att minska toppen i ar-betskraftsbehovet på hös- ten, varvid de saluförda kvantiteterna minskar i vissa områden De höjda kostnaderna inte kan slå ige- nom i produktpriserna, t. ex. om ar- betstidsförkortningen bestäms, strax efter den första treårsperio'dens bör- jan den 1 september 1956. Någon

av imtportavgifterna

därmed av den tillåtna övre och und— re prisgränsen sker inte under pe- rioden, såvida inte penningvärtdeför- ändringar (minst 5 % i konsument- prisindex) äger rum. Följaktligen kan jordbrukaren inte tillgodogöra sig kostnadsökningen annat än om goda konjunkturförhållanden råder, då pri- set kan skjutas upp mot övre grän- sen. Något retroaktivt tillägg får han

justering och

givetvis inte. För trädgårdsodlare fastställs tämligen fixerade tull—ar. En intäkisökning kan ske genom att man får impuls till: En produktionsomläggning, som med- för större nettointäkt Produktionsbefräzmjande åtgärder.

Möjligen kommer kostnadsökningcn och intäktsbortfallet att betonas på kort sikt, under det att kostnadsminskning— en och intäktsökningen är verkningar på långt sikt.

Uppenbarligen kan inte fastställas någon klar orsak — verkan — kedja, utan endast framhållas, vad arbetstids— förkortningen kan bidra till att åstad— komma. Likaså skall inga kvantitativa beräkningar prövas med det osäkra ma- terial, som här föreligger.

Studerar man sedan verkningarna för livsmedelsproduktionen, kan följande beräkningar, utförda på Statens jord- bruksnämnd, om produktion, konsum- tion och överskott (+) resp. under- skott (—) av olika jordbruksprodukter citeras.

Tabell 7. Miljoner kg Produktion Konsumtion Skillnad 1953/54 1954/55 1953/54 1954/55 1953/54 1954/55 Brödsäd ................................. 996 876 680 675 +316 +201 Matnyttiga oljeväxter ............... 93 161 87 83 + 6 + 78 Mjölk (exkl. fodermjölk) ......... 4190 4021 3892 3858 +298 +163 KOM ....................................... 136 146 153 157 — 17 — 11 Fläsk .................................... 183 192 183 185) 0 + 3 Agg ....................................... 82 84 75 75 + 7 + 9

Om nu följden skulle bli, att mjölk- produktionen minskade skulle vårt smöröverskott reduceras, men dessut- om skulle köttproduktionen minska trots en viss ökning i göddjursuppföd— ningen. 'Dessutom skulle distributions- kostnaderna för mjölk eventuellt stiga. Fläskproduktionen skulle eventuellt nå-

got stiga till följd av den ledigblivna fodersädesarealen. Brödsädes- och olje— viixtproduktionen skulle slutligen öka. Även om föreliggande resonemang är något spekulativt skulle den planerade produktionsförändringen uppenbarli- gen kunna få vissa besvärliga jord- brukspolitiska konsekvenser.

Till sist skulle tydligen en arbets- tidsförkortning inom jordbruket under- lättas, om följande åtgärder vidtogs: 1) Underlättande av visst kredittagan- de. 2) Slopande av övertidsmaximering och tvånget om förande av övertidsjour— nal.

3) Undersökning om vidgad använd- ning av ackordssättning. 4) Fastställande av mittpriser med tan- ke på risken för brödsädes— och olje- växtöverskott. 5) Undvikande av alltför tidig hämt- ning av mjölk till mejerierna.

I : 2. Industrin

Undersökning utförd av Industriens Utredningsinstitut

Samhällsekonomiska synpunkter på en arbetstidsförkortning Det är uppenbart att en förkortning av den ordinarie arbetstiden som omfattar flertalet arbetstagare i Sverige och ge- nomförs på relativt kort tid måste inne- bära att den totala produktionen i lan- det under den närmaste tiden efter förkortningen kommer att sjunka. Pro- duktionsminskningen kan därvid vän- tas bli ungefär proportionell mot ned- gången i arbetstid. I den mån förkort- ningen är av mindre omfattning eller sker under en följd av år kan denna sänkning tänkas neutraliseras av sam- tidigt pågående produktivitetsförbätt- ringar. Även om man alltså i stora drag kan fastställa de reella verkningarna av en arbetstidsförkortning och fastslå att det här är fråga om ett utbyte av »real» inkomst mot förbättrad standard i form av ökad fritid, så stöter det på betydan- de svårigheter att mera i detalj beskriva hur denna förändring kommer att på- verka olika grupper. Realinkomstminsk— ningen1 för olika personer kommer san- nolikt inte att stå i proportion till ök- ningen av fritid utan en »övervältring» av inkomstminskningen kommer att ske från vissa grupper av befolkningen till andra.

När det gäller att ta ställning till frågan om en eventuellt förändrad lag- stiftning i fråga om arbetstidens längd är sålunda ett av de grundläggande pro- blemen hur de enskilda individerna värderar marginella förändringar i den

reala inkomsten jämfört med en ökad fritid. Vid det mot bakgrunden av den- na värdering definitiva ställningstagan— det till frågan måste det emellertid vara av stor betydelse att mera i detalj kun- na förutsäga de reella ekonomiska verk- ningarna av en arbetstidsförkortning. Även om det visserligen schematiskt kan hävdas att förkortningen måste in- nebära en proportionell nedgång i pro- duktionen är det givetvis tänkbart att nedgången i realiteten kan bli såväl större som mindre. Hur resultatet här blir sammanhänger i hög grad med den utformning, som ges åt lagstiftningen, samt i vilken utsträckning den avviker från rådande praxis på arbetstidsområ- det och förhärskande utvecklingsten- denser.

Det har inte varit institutets uppgift att göra en utredning rörande alla de ekonomiska problem som uppkommer i samband med en tilltänkt lagstiftning på detta område. Vår uppgift har i stål- let varit att försöka bidra till kunskapen om vilka reaktioner som är tänkbara inom skilda typer av industriföretag. Vi har därvid i första hand inriktat oss på att försöka beskriva den effekt som kan tänkas uppträda som en omedelbar följd

1 Då det här och i det följande talas om minskning har resonemanget baserats på en jämförelse med utvecklingen om ingen arbetstidsförkortning: äger rum. Det kan följaktligen, beroende på förkortningens storlek, bli fråga om antingen en absolut realinkomstminskning eller en lägre ökning än som eljest hade uppkommit.

av lagstiftningen och inte strävat efter att följa dess verkningar i led efter led 'och därmed verkningarna på hela ef- terfråge- och uthudssituationen. Avsik- ten kan sägas vara att presentera ett material som kan ge vissa utgångspunk- ter för en bedömning av de totala eko- nomiska verkningarna av en arbetstids- förkortning inom denna sektor av nä- ringslivet.

Med hänsyn till den korta tid som stått till buds för utredningen har det inte varit möjligt att göra en undersök- ning som kan sägas ge en bild av verk- ningarna inom industrin i dess helhet. Vi har i stället genom en mer intensiv undersökning av ett fåtal företag försökt ge en provkarta på de effekter som kan tänkas uppstå i företag av olika typer. Undersökningen baserar sig sålunda på material från 15 företag, vilka valts med tanke på att de skall representera fall som är relativt vanliga och där reak— tionsmönstret kan tänkas bli olika. Un- dersökningen har utförts på basis av in— tervjuer med ledande personer i företa- gen samt representanter för de anställda. För. att kunna genomföra dessa intervju- er var det nödvändigt att ställa de inter- vjuade inför ett konkret förslag och vi har därför efter samråd med sekretaria— tet för utredningen om kortare arbetstid fastställt ett sådant altern'ativ. Huvudi punkten i detta är att man tänker sig en förkortning av den lagstadgade arbetsti- den från 48 till 40 timmar i veckan med helt fria lördagar.1 Det förefaller ange- läget att understryka att det alternativ som här valts har dikterats av en önskan att välja ett så drastiskt alternativ att man kunde räkna med att de intervjua— de verkligen satte sig in i de mycket genomgripande förändringar som en ar- betstidsförkortning otvivelakigt måste medföra för hela produktionsapparaten. Det har alltså inte från kommitténs sida

sagts att detta är det alternativ som man i första hand tänker sig att förverkliga.

Resultaten från undersökningen finns återgivna i det följande. I kapitel I ges en kortfattad redogörelse för undersök- ningens uppläggning och i kapitel 11 diskuteras de synpunkter som framförts från de olika personerna i företagen. Som bilaga till undersökningen har vi- dare fogats en redogörelse för vart och ett av de undersökta företagen, som framförallt återger de mer speciella syn- punkter som framkommit.2

Sammanfattning av resultaten

De frågeställningar som denna under- sökning kan ge vissa möjligheter att be- lysa och som förefaller att vara av be- tydelse för ställningstagandet till hela frågan är bland annat om en arbetstids- förkortning medför ett mer eller mindre än proportionellt produktionsbortfall, samt i vilken mån den medför prissteg- ringar och produktionsomläggningar på olika produkter och marknader. De re- sultat som utredningen härvid kommit till sammanfattas i det följande.

I. Skäl till mer än proportionell produktionsnedgång

Undersökningen visar att olika typer av företag ställs inför mycket skiftande problem när det gäller att anpassa sig till en arbetstidsförkortning och att man

1 För alla dem som för närvarande har kortare arbetstid på lördagarna än andra dagar innebär förkortningen även en min— skad arbetstid under de återstående ar- betsdagarna. Det normala torde vara 51/1 timmes arbetstid på lördagarna och 81/5.» timme under övriga dagar. I detta fall an— tas arbetstiden under kvarvarande arbets- dagar minska med 1.4; timme varje dag. För arbetare som nu har kortare arbetstid än 48 timmar i veckan har antagits att arbets- tiden i fortsättningen hlir lika lång som för övriga grupper, dvs 40 timmar . 2 Bilagan omfattar endast de 13 företag där mer än en person intervjuats.

om lagstiftningen utformas stelt, kan försättas i situationer som leder till en nedgång i produktionen som är mer än proportionell mot förkortningen. Detta kan t. ex. gälla för företag som har ugn- ar o. d., där en nedkylning av ugnarna på grund av den långa uppvärmnings- tiden kan medföra ett produktionsbort- fall, som är relativt sett större än för— kortningen av driftstiden. Företag som arbetar med kemiska processer utan lagringsmöjligheter emellan processerna, exempelvis garverier, kan också få ett mer än proportionellt produktionsbort— fall om lördagarna blir helt fria, bero- ende på att man då måste stoppa en del processer tidigare än vad som motsva- rar den förkortade tiden. På samma sätt kan man få likartade verkningar på pro- duktionen om fredagarna i framtiden blir »den nya lördagen» med högre frånvaro och lägre arbetsintensitet än övriga arbetsdagar, varigenom arbets- tidsminskningen i realiteten till största delen drabbar produktionen under så- dan arbetstid som nu är effektivare än den genomsnittliga veckoarbetstiden un- der det att den mindre effektiva tiden flyttas till en tidigare dag.

För företag som sysslar med lättför— störbara varor, exempelvis mjölk, lik- som även för företag som har behov av att leverera sina produkter jämnt över veckans alla dagar, exempelvis tidnings— företag, uppkommer också betydande svårigheter vid en arbetstidsförkortning. Om dessa företag inte får möjligheter att klara sina problem genom ökat över— tidsuttag, nyanställningar etc. kan pro— duktionsbortfallet bli mer än propor- tionellt mot minskningen av arbetstiden. För en del företag kommer kostnads- stegringarna i samband med förkort— ningen sannolikt att bli av sådan stor- lek att företagen frivilligt vill skära ned produktionen mer än som motsvarar den förkortade tiden. Det kan här bli

fråga om nedläggning av antingen delar av tillverkningen eller hela företaget. Företag som har exportförsäljning eller dotterföretag i utlandet kan därvid över- väga att flytta vissa produktionsgrenar till utlandet.l

?. Skäl till mindre än proporlionell produlclionsnedgång

Det brukar ofta hävdas att en arbets- tidsförkortning skulle leda till en ökad arbetsinsats från de anställdas sida, dels på grund av att frånvaro och olycks- fall minskas relativt sett dels på grund av att arbetarna kommer att öka takten i arbetet. Undersökningens resultat ty— der knappast på att man kan räkna med någon sådan minskning av olycks— fall och frånvaro under de ordinarie arbetsdagarna. Däremot är det tydligt att lördagarna i många företag har en högre frånvarofrekvens och en som följd härav lägre produktion per tidsenhet än andra dagar. Produktionsbortfallet som följd av fria lördagar behöver därför inte i alla företag bli proportionellt mot förkortningen. När det gäller arbetsin- tensiteten är det inte möjligt eller i var- je fall mycket svårt att öka denna för sådana arbetare som är sysselsatta med arbeten där maskinerna bestämmer tak- ten eller för sådana som har arbete av typen iordningställande av arbetsplat- sen 0. d. I vissa typer av arbeten, t. ex. portvaktstjänster, är det helt uteslutet. När det gäller ackordsarbeten och ar- beten av motsvarande typ är det givet- vis tänkbart att arbetsintensiteten kan komma att öka. Vilken verkan man där får sammanhänger emellertid sannolikt i hög grad med resultatet av löneför— handlingarna i samband med arbetstids-

1 Dessa problem behandlas även under den punkt där följderna av de i samband med arbetstidsförkortningen uppkommande kostnadsstegringarna diskuteras.

förkortningen. Det har under intervjuer- na framförts att i den mån förhand- lingarna leder till fullständig nominell lönekompensation för förkortningen är chanserna mindre för att en sådan ök- ning av arbetstakten skall äga rum än om de anställda inte erhåller full nomi— nell kompensation.

Det är tydligt att om skiftat-betet i fö- retagen kommer att öka väsentligt isam- band med en arbetstidsförkortning —— vilket för en del branscher förutsätter ökad dispensgivning eller ändrad lag- stiftning på området — blir möjlighe- terna för företagen att hålla produk- tionsminskningen på en lägre nivå el- ler att helt undvika den väsentligt för- bättrade. Det har från flera håll fram- hållits att det är tänkbart att en arbets- tidsförkortning ökar möjligheterna .för en övergång till mera skiftarbete. I den mån så blir fallet måste detta emellertid innebära —— eftersom tillgången på ar- betskraft inte kan beräknas öka i någon större omfattning för den händelse man inte tänker sig en omfattande immigra- tion — att inom de branscher där en skiftgång genomförs en hel del äldre maskiner slås ut och samtidigt arbets- styrkan koncentreras till vissa företag. För samhället som helhet blir i så fall produktionsvinsten som följd av ökad skiftgång inom industrin beroende av dels de besparingar av produktionsfak- torer som görs som följd av relativt sett minskat kapitalbehov inom industrin och dels besparingar som följd av en koncentration till mera effektiva före- tag. Med hänsyn till arbetarnas från många håll omvittnade motvilja mot skiftarbete är det emellertid tänkbart att ändrad lagstiftning med ökade möj— ligheter till skiftgång för företagen i samband med förkortningen ändå inte leder till någon mera väsentlig ökning av dylik arbetstid inom industrin på grund av den hårda konkurrens om ar-

betskraften som kommer att uppstå. För att en sådan ökning skall äga rum måste kanske även tillgången på arbetskraft öka.

Det är ett relativt enhetligt drag i in- tervjuerna med företagsledarna att des- sa tydligen uppfattar det som en primär målsättning att inte låta produktionsvo- lymen i företaget sjunka som en följd av förkortning-en. Denna strävan kan gi- vetvis inte förverkligas för samtliga fö— retag, om arbetstidsförkortningen ge- nomförs, men man kan inte utesluta den möjligheten att en del företagare s. a. s. försöker sträcka sig en liten bit till och att alltså det interna rationaliseringsar- betet i dessa företag kommer att bedri- vas med ökad intensitet. En förkortning kommer också i många fall att leda till en strävan från företagens sida att öka kapitalinvesteringarna, vilket blir ratio- nellt i den mån priserna på maskiner inte stiger i samma proportion som pri- set på (arbetskraft eller man inte har möjlighet att erhålla arbetskraft i den utsträckning som med hänsyn till rå- dande priser och kostnader skulle be- hövas. En ökning av rationaliserings- takten bör leda till en förstärkning av den starka tendens till ökning av anta- let tjänstemän som redan nu föreligger. Strävan att hålla produktionen konstant torde också på många håll leda till en strävan till ökat användande av övertid. I den mån som företagen redan utnytt- jar övertid i så stor utsträckning som den nuvarande lagstiftningen på områ- det medger, har de givetvis inga möjlig- heter att på detta vis kompensera det direkta produktionsbortfallet som följd av arbetstidsförkortningen, under för- utsättning att den nuvarande lagstift- ningen om högst 200 timmars övertids- arbete per år och arbetare inte ändras i samband med förkortningen. Det kan i detta sammanhang förtjäna framhållas att det kan vara vissa risker att vid be-

dömandet av de ekonomiska verkning- arna av en arbetstidsförkortning i dag- ens läge göra jämförelser med det läge som rådde vid införandet av 8-timmars- dagen. Som framhållits av flera av de intervjuade fanns det då enligt deras bedömning väsentligt större möjligheter att genom bättre organisation av arbe— tet, minskning av onödiga pauser etc. öka produktionen. Vid direkt förfrågan bedömer man emellertid för närvarande situationen så att rationaliseringsarbe- tet redan bedrivs i den takt som resur- serna medger och att det inte finns några åtgärder som direkt kan kompen- sera en kortare arbetstid.

3. Kostnadsslegringar

För vissa företag kan man beräkna att en arbetstidsförkortning, även om den inte åtföljs av lönestegringar, med- för svårigheter att organisera produk- tionen på ett rationellt sätt, varigenom betydande kostnadsstegringar per pro- ducerad enhet kan uppkomma. Företa- gen kan tänkas möta en sådan situation, i den mån de överhuvud taget har möj- lighet att möta den och inte tvingas nedlägga verksamheten, genom att ta ut högre priser, vilket av flertalet av de intervjuade bedöms som betydligt lät- tare på hemmamarknaden än på export- marknaden, genom att flytta verksam- heten till andra länder eller genom att nedlägga mindre lönsamma delar av | tillverkningen. Dessa företag kommer

uppenbarligen inte att sträva efter att bibehålla produktionsvolymen trots för- kortningen, utan här blir det fråga om en frivillig nedskärning av produktions— volymen som alltefter kostnads- och ef- terfrågeförhållandena kan bli såväl mer som mindre än proportionell mot för- kortningen. Även för övriga företag kommer sannolikt förkortningen att in- nebära kostnadsstegringar som, även

om de inte motiverar ett frivilligt ned- skärande av produktionsvolymen, kan tänkas medföra ett försämrat driftsre- sultat för företagen.

4. Konjunkturaspekten

Som framhållits tidigare kan man tro- ligtvis beräkna att majoriteten av före- tagare kommer att ha en stark strävan att hålla produktionen oförändrad trots förkortningen. Med hänsyn till att ar- betskraftstillgången inte kan beräknas öka, bör detta leda till — om man ge- nomför arbetstidsförkortningen relativt snabbt och gör den förhållandevis om- fattande -— att man får en starkt infla- tionsdrivande effekt genom stora avtals- mässiga lönestegringar och därefter be- tydande löneglidning. Dessa kostnads- stegringar medför prisstegringar som tillsammans med de redan omnämnda prisstegringstendenserna sprider sina verkningar i form av råvaruprissteg- ringar till längre fram i produktions- kedjan liggande företag och närings- grenar. Detta talar för att det kan vara mindre lämpligt att genomföra en för- kortning av det slag det här gäller vid en tidpunkt då den samhällsekonomiska balansen är hotad och då den kan ställa ökade krav på den ekonomiska politik som bedrivs.

5. Samordningsproblem mellan produk- tion och distribution

Samordningen mellan industrin och andra näringsgrenar kan komma att er- bjuda svårigheter i samband med en ar- betstidsförkortning. Dessa problem har inte tagits upp till speciell undersökning i utredningen, men det är uppenbart att en mängd problem kommer att uppstå som följd av arbetstidsförkortningen då det gäller att samordna industriföreta- gens arbete med handelns och samfärd- selns. Varorna måste in efter förkort- ningen distribueras under fem i stället

"för sex dagar i veckan. Det är också tyd- ligt att en förkortning av arbetstiden i princip måste innebära en ökning av la- gerhållningen i landet av icke oväsentlig storlek. För exempelvis företag som pro- ducerar under veckans alla dagar, men endast levererar varor under sex dagar, t. ex. en del kemiska företag, måste en minskning av antalet leveransdagar medföra ökad lagerhållning. På motsva— rande sätt måste en minskning av an- talet produktionsdagar i ett produktions- led men inte i ett följande medföra öka- de lager i det senare ledet. Detta fram- träder speciellt i fråga om konsumtions- 'ar0r, där det är tydligt att lagerhåll- ningen i handeln under framför allt fredagarna måste öka, eftersom man då även skall ha varor i lager för försälj- ningen under lördagarna.

6. Kedjerealclioner på az-belstagarsidan

Redan nu har icke obetydliga grup— per bland arbetarna kortare arbetstid

Undersökningens uppläggning

Materialet till föreliggande utredning har insamlats genom intervjuer med oli- ka personer i femton skilda företag. An- talet i varje företag intervjuade perso- ner har _— förutom i två fall _ varit ca fem, varav någon från företagsled- ningen, ett par högre tekniker från pro- duktionssidan, någon från försäljnings— sidan samt en arbetarrepresentant som antagits besitta god kunskap om arbe- tarnas värderingar och beteendemöns— ter. För att utröna värdet av en sådan undersökningsmetod har till att börja med företagits en provundersökning i två företag. På grundval av denna och tidigare utredningar framför allt i sam- band med åttatimmarsdagens och tre- veckors-semesterns införande har utar—

än 48 timmar i veckan. Sålunda har järnbruksarlmtare i diskontinuerligt skiftarbete i stor utsträckning 45 % tim- me och arbetare i helkontinuerlig drift 42 timmar samt gruvarbetare i under- jordsarbete 40 timmar, medan tjänste- männen, med undantag av (lem som ar- betar i den direkta driften, som regel torde ha en arbetstid som ligger vid ca 40 a 42 timmar. Ett mycket väsentligt problem torde då vara att en arbetsu tidsförkortning för dem som nu har 48 timmar kommer att leda till en press till motsvarande eller ökad betalning för dem som nu har kortare arbetstid. I den mån så kommer att bli fallet kan betydande problem och svårigheter uppstå. Av väsentlig be— tydelse är också att uppmärksamma önskvärdheten av att vid en förkort- ning av arbetstiden välja sådant timan- tal att det lämpar sig för ett rationellt skiftschema.

förkortningar

betats ett frågesehema, vilket legat till grund för de utförda intervjuerna. Frågeschemats upprättande har även påverkats av de förutsättningar som på grundval av anvisningar från den stat- liga utredningens sekreterare uppställts för den antagna arbetstidsförkortningen och för vilka redogörs i det följande.

A. Av utredningen om kortare arbetstid givna förutsättningar för arbetstids- förkortningen

1) Arbetstidsförkortningen skall om— fatta alla av arbetstidslagstiftningen be— rörda grupper, vilket innebär att prak-

ttiskt taget alla i industrin sysselsatta

arbetare kommer att beröras av förkort- ningen. 2) Arbetstidsförkortningen skall in-

nebär-a en minskning av arbetstiden per vecka från 48 till 40 timmar med för- delning på fem arbetsdagar. Lördagen bör i största möjliga utsträckning bli den nya lediga dagen. För arbetare med mindre än 48-timmars arbetsvecka för närvarande har inte gjorts något anta- gande om att arbetstiden kommer att bli mindre än 40 timmar enligt de nya arbetstidsbestämmelserna. Den tänkba- ra utvecklingen av arbetstiden för dessa arbetare har i stället diskuterats vid de olika intervjuerna och synpunkterna härifrån framläggs i diskussionen över arbetstidsförkortningens verkningar.

övertid kommer att få användas i samma utsträckning som nu eller högst 200 (i undantagsfall 350) timmar per år och arbetare.

Vad beträffar tjänstemännens arbets- tid har det antagits att dessa också kom- mer att erhålla fria lördagar vid en ar- betstidsförkortning under det att arbets- tiden under övriga dagar blir oföränd- rad.

3) Genomförandet av de nya arbets- tidsbestämmelserna antas ske på en gång och inom en relativt snar framtid.

4) För löneutvecklingen i samband med de nya arbet-stidsbestämmelserna har två alternativa antaganden upp— ställts: a) Ackordspriserna och timlö- nerna blir oförändrade, b) Ackordspri- serna och timlönerna ökas i det när- maste proportionellt mot förkortningen av arbetstiden.

5) Konjunktur- och sysselsättnings- läget vid genomförandet av de nya ar- betstidsbestämmel-serna förutsätts vara ungefär detsamma som under de senaste åren, dvs. full sysselsättning och knapp- het på arbetskraft.

* =?! * Det måste poängteras att de ovan an- ” givna förutsättningarna för en antagen arbetstidsförkortning inte får betraktas

som de mest sannolika förslagen från den pågående utredningen om kortare arbetstid. Antagandet om en så pass stor förkortning av arbetstiden som från 48 till 40 timmar per vecka är närmast motiverat av en önskan att ställa de problem som kan uppkomma inom olika företag vid ändrade arbetstidsförhållan- den i skarpare belysning.

Vad beträffar löneutvecklingen i sam— band med arbetstidsförkortningen kom- mer den med all sannolikhet att be- stämmas genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. De gjorda an- tagandena får då närmast karaktären av ett minimi- och ett maximialternativ för resultatet av dessa förhandlingar.

B. Innebörden av det erhållna utredningsuppdraget

Syftet med föreliggande undersökning har varit att försöka få en uppfattning om vilka verkningar en arbetstidsför- kortning i enlighet med' förutsättning- arna under A kan tänkas få i några oli- ka företag. De storheter vilkas utveck- ling varit av intresse i detta samman- hang har närmast varit av ekonomisk natur. Utredningen har försökt studera förkortningens verkningar på de under— sökta företagens produktion, sysselsätt- ning, kostnader, priser, investeringar etc. Däremot har utredningen inte varit intresserad av exempelvis psykologiska och sociologiska aspekter i samman- hanget.

Innebörden av utredningsuppdraget förutsätts vara att söka fastställa för— ändringarna i utvecklingen för de så- som intressanta betraktade storheterna vid ändrade arbetstidsförhållanden jäm- fört med utvecklingen vid oförändrade arbetstider. Med hänsyn till att utveck- lingsförloppen för de här studerade storheterna är utsatta för starka, svår- förutsebara fluktuationer som följd av

andra förändringar, t. ex. i konjunktur- läget eller konkurrensläget, har det an— setts lämpligt att endast studera de me- ra kortsiktiga verkningarna av arbets- tidsförkortningen. Detta innebär emel- lertid samtidigt en viss begränsning av undersökningens värde, eftersom ett fö- retags anpassning till ändrade arbets- tidsförhållanden kan anses fullständigt genomförd först sedan det fått tillfälle att förnya hela kapitalutrustningen, vil- ket för många företag kan ta en mycket lång tid.

Arbetstidsförkortningen kommer san- nolikt att inverka på beteendet hos alla i det ekonomiska livet agerande sub- jekt, dvs. konsumenter, företag, organi- sationer ete. Härigenom kommer förut- sättningarna för företagens handlande att förändras på en mängd olika sätt. Så t. ex. är det sannolikt att efterfrågan på nöjesindustrins tjänster kommer att öka betydligt. För att i möjligaste mån begränsa undersökningen till arbetstids- förkortningens mera direkta verkningar har vid intervjuerna antagits att efter- frågan på företagens produkter och pri- serna på de av företagen använda pro- duktionsfaktorerna, med undantag av löneförändringarna enligt alt. b i för- utsättning 4, inte påverkas av förkort- ningen. På cfterfrågesidan innebär detta antagande att avsättningen av ett före- tags produkter vid ett visst pris blir densamma som den hade blivit om ar- betstidsförkortningen inte hade ägt rum. På kostnadssidan innebär antagandet föFl—itom att maskin- och råvarupriser etc. blir opåverkade även att resultatet av de årliga löneförhandlingarna med undantag av den nyss nämnda engångs- förskjutningen (förutsättning 4, alt. b) inte blir påverkat av förkortningen. I och för sig är det högst troligt att löne- förhandlingarna under ett antal år efter förkortningens genomförande kommer att påverkas av de nya arbetstidsbe-

stämmelserna speciellt med hänsyn till att ändringar i arbetstidsförhållandena vid gällande förhandlingsmekanism ofta betraktas som alternativ till lönehöj- ningar. Ett fullständigt studium av en arbetstidsförkortnings verkningar krä- ver därför även en utförlig diskussion av den troliga löneutvecklingen i de bå- da jämförelsealternativen.

Utredningen har i enlighet med de erhållna direktiven försökt att koncen- trera sig till de kvantitativa verkningar- na (i meningen den minskade tillgång- en på arbetstimmar) av arbetstidsför- kortningen under det att lönestegrings- aspekten mera kommit i bakgrunden. Det måste emellertid framhållas att den— na uppdelning är relativt diskutabel. vilket närmare utvecklas nedan.

C. Teoretisk bakgrund till det uppställda frågesehemat

Den omedelbara följden av en arbets— tidsförkortning av den antagna omfatt- ningen bör för flertalet företag bli en produktionsminskning som är ungefär- ligen proportionell mot (len förkortade tiden. Om företagen i enlighet med den gängse företagsteorins antaganden strä- var efter vinstmaximering och tidigare var ekonomiskt sett optimalt anpassade kan man vänta sig att strävandena kom— mer att inriktas på att till en del åter— vinna dcn förlorade produktionsvoly- men. Härvid kommer sannolikt en viss förändring av företagens produktions- förhållanden i jämförelse med tidigare att inträda. Man kan sålunda vänta sig att företagen i ökad utsträckning kom- mer att använda sig av sådana produk- tionsresurser som genom arbetstidsför— kortningen blivit relativt sett billigare (t. ex. maskiner). Förändringar i de tidigare produktionsförhållandena kom- mer också troligtvis att inträda som följd av bristande möjligheter att över-

huvud taget få tag på önskade produk- tionsresurser (t. ex. arbetare). Även om företagen genom olika åtgärder ha- de möjlighet att relativt snabbt helt återvinna den tidigare produktionsvo- lymen är det inte troligt att _ under de givna förutsättningarna — flertalet av dem kommer att finna detta fören- ligt med sina ekonomiska intressen. Detta sammanhänger med att de kom- penserande åtgärder som måste vidtas (t. ex. ökade investeringar, mera över- tidsarbete) sannolikt innebär sådana kostnadsstegringar i jämförelse med de tidigare kostnaderna för motsvarande produktionsvolym att de medför pris- stegringar på olika varor och markna- der. Härigenom minskar efterfrågan på och produktionen av företagets produk— ter. Många företag kommer då att finna det fördelaktigt att under den närmaste tiden efter förkortningen försöka hålla en produktion som är något lägre och i stället priser som är något högre än ti- digare. Produktionsminskningen kom- mer därvid sannolikt inte att fördelas likformigt på de olika tillverkningsgre- narna utan bli större på de minst lö- nande områdena.

Den antydda modellskissen har till ej ringa del legat till grund för fråge- sehemats upprättande i föreliggande un- dersökning. Modellen förutsätter emel- lertid en relativt fullständig överblick över företagets verksamhet från de in- tervjuades sida. Detta betraktelsesätt in- nebär härigenom svårigheter från inter- vjusynpunkt, eftersom de enskilda per- sonerna, även i mycket hög ställning, i allmänhet inte direkt har den över- blick över företagets verksamhet som krävs för att ange den troliga fullstän- diga anpassningen till de nya arbets- tidsbestämmelserna. De har i stället en- dast begränsad erfarenhet var och en från sitt verksamhetsområde. Detta har framtvingat en viss uppspaltning av in-

tervjuerna efter olika personers erfa- renhetsområden.

Det har förefallit lämpligt att till att börja med dela upp verkningarna av ar- betstidsförkortningen i dels sådana som innebär förändringar i den anställda arbetskraftens beteende och dels såda- na som innebär ett ändrat beteendefrån företagets sida. Hänsyn har emellertid inte kunnat tas till att de sistnämnda beteendeförändringarna sannolikt på- verkas av de förstnämnda.

Färkorfningens verkningar på arbetar— nas beteende

Hypoteserna att en arbetstidsförkort- ning medför en minskad frånvaro och olycksfallsfrekvens samt en ökad ar- betsintensitet bland arbetarna framförs ofta i den allmänna debatten. Under- sökningen har funnit det angeläget att ta med dessa frågeställningar vid inter- vjuerna även om de delvis har gjorts och kan göras till föremål för rent sta— tistiska studier, i vilka man belyser de förändringar i den genomsnittliga från- varo- och olycksfallsfrekvensen samt arbetsintensiteten som kan uppkomma utan att arbetarnas beteende under varje enskild arbetsdag förändras. Dessa för- ändringar kan inträda på grund av att de nämnda förhållandena inte är de— samma under veckans alla dagar. Det verkar sålunda troligt att frånvarofrek- vensen etc. under lördagarna, som ju enligt antagandena skulle bli fria, inte är densamma som under övriga dagar.

Förkortningens verkningar på förela- gens beteende

Som första arbetshypotes för före— tagens beteende har antagits att dessa inte kommer att acceptera det omedel- bara produktionsbortfallet som följd av förkortningen utan att de kommer att

sträva att öka produktionen i riktning mot den tidigare produktionsvolymen. Hur långt de i detta avseende önskar gå är som framgått av den teoretiska diskussionen osäkert, eftersom alla för- sök att bibehålla den tidigare produk- tionsvolymen även vid oförändrade lö- ner l)ör medföra kostnadsstegringar för företagen (förutsatt att de från början är optimalt anpassade), vilka kan göra marginella produkter eller produktions- kvantiteter oräntabla.

Det snabbaste och närmast till hands liggande medlet för ett företag att öka produktionsvolymen efter den omedel- bara nedgången som följd av arbetstids- förkortningen torde oftast vara att an- ställa ny arbetskraft. Diskussionen vid intervjuerna har därför till att börja med lagts upp kring problemet om möj— ligheterna för företaget att i det nya ar- betsmarknadsläget överhuvud taget an- ställa mera arbetskraft. En uppdelning av problemkomplexet har sedan gjorts under förutsåttningarna att företaget in- te kan få tag på ny arbetskraft resp. att det finns möjligheter till nyanställ- ningar.

Alt. 1. Verkningarna på företagen om inga nyanställningar företas

Företagen har i detta läge möjlighe- terna att a) utnyttja de tillgängliga ar- betskrafts- och kapitalresurserna bättre, b) företa nya investeringar, c) hyra ut vissa delar av tillverkningen eller lägga ned en del indirekta avdelningar, t. ex. smedja, snickeri, och använda den fri- ställda arbetskraften i produktionen av företagets slutprodukter.

a) Vad beträffar möjligheterna till ökat utnyttjande av den redan anställda arbetskraften kan detta tänkas ske ge- nom åtgärder som minskar frånvaron, olycksfallen och pauserna i arbetet, ge- nom ökad intern utbildning av olika

personalgrupper, genom ökad använd- ning av övertid etc. Den sistnämnda möjligheten antyder det tvivelaktiga i den tidigare uppdelningen i en kvanti— tativ aspekt och en löneaspekt, eftersom det ju i den mån som företagen använ- der sig av ökat övertidsuttag endast blir fråga om en löneaspekt.

b) Då det gällt frågan om nya inves— teringar har diskussionen vid intervju- erna närmast behandlat problemet om det nu i marknaden finns maskiner o.d. som bedöms som tekniskt sett bättre än de nu använda, men som inte är lönan- de vid gällande kostnadsrelationer. A priori väntar man sig ju att arbetstids- förkortningen om den medför lönesteg- ringar eller brist på arbetskraft skall medföra tendenser till övergång till me— ra kapitalkrävande produktionsmetoder.

Alt. 2. Verkningarna på företagen vid nyanställningar av arbetskraft

Frågeställningen har i detta fall först gällt i vilken mån företaget efter arbets- tidsförkortningen kan tänkas sysselsätta en större mängd deltidsarbetande, par- tiellt arbetsföra eller folk som arbetar i hemmen. Då det gällt frågan om ny- anställningar av ordinarie arbetskraft har problemet närmast varit i vilken mån företaget kommer att vilja syssel- sätta dessa under ordinarie arbetstid eller om man vill utnyttja dem i skift- arbete. I samband därmed har även frågan om ökat skiftarbete för den re- dan tillgängliga arbetskraften diskute— rats.

Ett ökat antal anställda kan även krä- va nya investeringar i maskiner och byggnader, bostäder, sociala inrättning- ar etc. Detta problem har därför be- handlats i anslutning till frågan om an- ställning av ny personal.

Utvecklingen under senare år har vi- sat en tendens mot ökning av andelen

tjänstemän av det totala antalet anställ- da i företagen. Frågeställningen i vilken mån en arbetstidsförkortning kan tän- kas ytterligare öka denna tendens ge— nom ökad användning av t. ex. metod- studier liksom även frågan om ett ökat arbetarantal även kräver flera tjänste- män har därför också betraktats som intressant i föreliggande sammanhang.

Problemet har hittills gällt vilka möj- ' ligheter företagen har att kompensera produktionsbortfallet som följd av ar- betstidsförkortningen. Som tidigare på- pekats är det emellertid sannolikt att förkortningen även kommer att medföra en stegring av företagens både genom- snittliga och marginella kostnader, vars storlek blir beroende av företagens kost- nadsstruktur och substitutionsmöjlighe- ter. Dessa kostnadsstegringar bör med utgångspunkt från den teoretiska före- tagsmodellen medföra att företaget fin- ner det fördelaktigt att höja priserna på en del eller alla produkter och mark- nader med en åtföljande nedgång av försäljningen, produktionen och syssel- sättningen som följd. Det kan också tänkas att man efter kostnadsstegring- arna helt lägger ned produktionen av vissa tillverkningar, exempelvis mindre vanliga storlekar. En annan följd av förkortningen kan bli att företaget sö- ker genomföra en omläggning av pro- duktionen exempelvis till produkter som kräver en mindre löneandel eller försö- ker att i ökad grad standardisera till- verkningen för att därigenom få större serier.

D. Värdet av'och begränsningar i den använda undersökningsmetoden

Värdet av synpunkter och slutsatser i föreliggande undersökning måste be- dömas mot bakgrunden av den använda undersökningsmetodiken. Följande pro- blem torde i detta sammanhang vara

mest värda att beakta: a) intervjumeto- dens användbarhet i föreliggande sam— manhang, b) representativitetsfrågan, c) hänsynstagandet till arbetstidsför- kortningens totala verkningar.

a) Användningen av intervjumetoden förutsätter att man anser att de inter- vjuade verkligen har möjlighet att tän- ka sig in i och besvara de frågor som ställs. I föreliggande undersökning är emellertid detta inte helt säkert. Man förutsätter här att de tillfrågade både har möjligheter och tid att sätta sig in i de problem som kan uppkomma vid en arbetstidsförkortning och att de re- dan nu har tillgängligt eller känner till innehållet i det material som behövs för att ange hur företaget kommer att reagera.1 Man kan här mycket väl häv- da att de intervjuade har mycket liten erfarenhet av uppkommande företags- problem i samband med ändrade ar— betstidsbestämmelser. Å andra sidan måste det framhållas dels att det före- kommit ett flertal förändringar i ar- betstidsbestämmelserna under senare år inom olika områden och dels att en stor del av problemen i samband med en arbetstidsförkortning är av samma karaktär som de som uppkommer vid de betydligt vanligare löneökningarna. Många av företagen har också under senare år brottats med problem som sammanhänger med bristande arbets- kraftstillgång. Härtill kommer att inter- vjuerna i varje företag förberetts genom utskickandet av ett kortfattat brev över de viktigaste frågeställningarna samt att det endast varit fråga om att diskutera allmänna utvecklingstendenser och inte att ange precisa siffror över storleken av tänkbara förändringar.

b) Antalet intervjuade företag är

1 Det bör dock observeras att enligt för- utsättningarna skall arbetstidsförkortning- en införas relativt snart efter intervjun.

självfallet inte tillräckligt stort för att på något vis kunna ge en i någon me- ning representativ bild av en arbetstids— förkortnings verkningar inom industrin. De synpunkter som framläggs kan där- för endast göra anspråk på att ge en >>provkarta» på de skilda typer av prob- lem som kan uppkomma inom olika fö- retag som följd av en arbetstidsförkort- ning.

c) Diskussionen vid intervjuerna har hela tiden utgått ifrån antagandet att efterfrågan på företagens produkter och priserna på de använda produktions- faktorerna med undantag av lönerna

blir oförändrade trots förkortningen. Det är emellertid högst otroligt att så verkligen blir fallet utan man får här sannolikt förändringar som ytterligare komplicerar bilden av företagens ut- veckling efter förkortningen. I den to- tala bilden av arbetstidsförkortningens verkningar inom industrin måste man följaktligen kombinera de förändringar 'som inträder enligt de i undersökning-

en gjorda intervjuerna med dem, som man tror uppkommer som följd av för- kortningens verkningar på företagens efterfråge- och kostnadsförhållanden.

Diskussion av arbetstidsförkortningens verkningar i de undersökta företagen

Som tidigare nämnts har intervjuer ut- förts i sammanlagt femton företag. I två av dessa, nämligen ett gruvföretag och en tung kemisk industri, har emel- lertid endast en person — en represen— tant för förctagsledningen —- intervju— ats. De övriga företagen är tre verk— stadsföretag, ett järn- och metallmanu- fakturföretag, en bilverkstad, ett textil— företag, ett garveri, ctt pappersmasse- samt ett blandat pappersmasse— och pappersföretag, en tidning, ett mejeri, ett kemiskt företag samt ett järnbruk. Samtliga företag är förhållandevis stora med ett arbetarantal varierande mellan 350 och 2 300 arbetare. De kan sanno- likt alla antas tillhöra de mera progres- siva och välkonsoliderade företagen i resp. bransch. Ett av de undersökta fö- retagen ägs helt av konsumentkoopera- tionen.

Företagen har under punkt A nedan och i vissa fall också senare indelats i fyra grupper. Den första omfattar de tre verkstadsföretagen, järn- och metall- manufaktnrföretaget samt bilverkstaden,

den andra textilföretaget och garveriet, den tredje de båda skogsföretagen samt den sista de övriga företagen.

A. Företagens bakgrund

Företagens produktionsu[veckling, Icost- nadsförhällanden etc.

Grupp 1: De tre verkstadsföretagen är mycket stora. Det första av företagen har utpräglad beställningstillverkning med ett stort och varierande sortiment. Det andra har koncentrerat sig på en viss typ av maskiner. Det tredje slutli- gen kan ur tillverkningssynpunkt sna- rast betecknas som ett järnmanufaktur- företag. Försäljningen sker till mellan Vi och 3/4. på exportmarknadcr, där kon- kurrensen på företagens produkter i all- mänhet är betydligt hårdare än på hem— mamarknaden. Företagens produktions- volym har stigit betydligt under efter— krigstiden med en mindre nedgång un— der åren 1952—53. Volymökningen har åstadkommits genom stora investering- ar och rationaliseringar med en åtföl—

jande ökning av antalet anställda tjäns- temän. Antalet sysselsatta arbetare har däremot snarast sjunkit.

.lt'irn- och metallmanufaklurförelaget är ett medelstort bruk som huvudsakli- gen är inriktat på den svenska bygg- nadsmaterialmarknaden. Produktionen steg snabbt under efterkrigsåren t. 0. m. 1951. Under 1952 sjönk produktionen som följd av dels minskad efterfrågan och hårdare konkurrens och dels en brand som avsevärt sänkte produktions- kapacitctcn. Konkurrensen har sedan dess varit mycket skarp och vinstmar— ginalerna små. Bilverkstaden, som är en av de största i landet, har utvecklats mycket snabbt under hela efterkrigsti- den, varvid antalet anställda arbetare _i det närmaste fördubblats, trots omfat— tande rationaliseringar.

Grupp 2: Textilföretaget och garveriet tillhör de största företagen i resp. bransch i landet. Tillverkningen består till huvudsaklig del av bomullsvaror resp. ovanläder. Konjunkturutveckling— en har varit relativt likartad för båda företagen med stor efterfrågan och sti- gande produktion fram till 1951 och se— dan en betydande försämring av kon- junkturläget. Konkurrensen är mycket hård och vinstmarginalerna pressade på många av företagens produkter. Gar- veriet har under senare år genomfört en betydande omläggning och specialise— ring av produktionsinriktningen. Det har även försökt kompensera den lägre inhemska efterfrågan med ökad export— i'örsäljning. Antalet sysselsatta arbetare och tjänstemän har sedan 1951 sjunkit i båda företagen.

Grupp 3: De båda skogsföretagen, som tillhör de största företagen i bran- schen, har haft relativt goda konjunk- turer under hela efterkrigstiden med ett mindre avbrott under 1952—53. Både produktionen och sysselsättningen har stigit ganska mycket. Detta gäller speci-

cllt för företaget med egen papperstill— verkning, där man genom stora investe- ringar byggt ut kapaciteten högst avse- värt. Massaföretaget säljer större delen av produktionen på export under det att pappersföretagets avsättning till ca 40 % går till hemmamarknaden.

Grupp 4: Företagen i den sista grup- pen, som alla är mycket stora, är vad beträffar konjunkturutvecklingen rela- tivt hcterogena. Tidningsförctaget har haft en jämn och ganska kraftig steg- ring av produktionen och sysselsätt- ningen under hela efterkrigstiden. För mejeriet steg den invägda mjölkkvanti- tcten under åren fram till 1950 men har sedan visat en sjunkande tendens. Pris- sättningen för detta företag regleras helt genom jordbrukskalkylen. Det kemiska företaget, som är en tung kemisk in- dustri med tillverkning av skilda oor- ganiska produkter, hade goda konjunk- turer och stigande produktion fram till 1951. Under 1952 sjönk emellertid efter- frågan betydligt. Konjunkturerna har visserligen senare förbättrats, men kon- kurrensen är mycket hård både på den svenska marknaden och exportmarkna- den, där ungefär en tredjedel av pro— duktionen avsätts. Järnbruket har haft god efterfrågan på vissa produkter un- der hela efterkrigstiden ända fram till 1953, då en mindre avmattning inträd- de. Företagct ingår i en större koncern, som också haft mycket goda konjunktu- rer under efterkrigstiden, och levererar ca 50 % av produktionen dit. Export- försäljningen som tidigare utgjort ca 25 % av företagets leveranser har emeller- tid sjunkit under senare år som följd av ökad konkurrens. I både det kemis- ka företaget och järnbruket har antalet tjänstemän stigit avsevärt under det att arbetarantalet i det förstnämnda företa- get ökat något och i det sistnämnda minskat något.

Kostnadsstrukturen i de undersökta

företagen framgår till en del av nedan- stående tablå, som i vissa fall är base- rad på Kommerskollegii branschstatis— tik och i andra fall på uppgifter om de enskilda företagen. Alla siffror är räk- nade i procent av försäljningsvärdet. Råvarukostnaderna utgör som fram- går av siffrorna en mycket stor del av

kostnaderna i flertalet av företagen med högsta andelen för mejeriföretaget. Lö- nekostnaderna är relativt sett störst i tidningsföretaget, bilverkstaden samt de tre verkstadsföretagen. Bränslekostna- derna slutligen spelar en stor roll i järn- bruket, det kemiska företaget samt de båda skogsföretagen.

Råvaror Alibetar- Tjänste— Bränsle övrigt oner mannaloner

Grupp 1 Verkstadstöretag 1 ..................... ca 50 ca 20 ca 10 2— 4 ca 20 >> 2 35—45 ca 20 ca 10 2— 4 20—30 » 3 ..................... 40—50 20—25 5—10 2— 4 15—20 Järn- och metallmanufakturföre-

taget ....................................... 70—80 10—15 2— 4 2— 4 10—15 Bilverkstaden ........................... 40—50 ca 30 5—10 ca 2 10—15

Grupp 2 Textilföretaget 50—60 ca 20 ca 5 ca 15 Garveriet ................................. ca 75 ca 15 ca 5 5—10

Grupp 3 Massaföretaget ........................... 55—60 10—15 2— 4 5—10 15—20 Pappersföretaget ........................ 60—60 20—25 2— 5 5—10 15—20

Grupp 4 Tidningen ................................. 25—30 15—20 15—20 1— 2 30—40 Mejeriet .................................... ca 80 ca 5 3— 5 1— 2 5—10 Det. kemiska företaget ............... 40—50 ca 15 ca 5 ca 10 25—30 Järnbruket ................................. 40—50 20—25 ca 5 ca 15 10—15

Företagens lokalisering

Av de undersökta företagen är sju be- lägna i eller strax intill våra åtta största städer, där konkurrensen om arbets- kraft är mycket stor. Detta gäller för två av verkstadsföretagen, bilrepara- tionsverkstaden, textilföretaget, mejeri— et, tidningen samt det kemiska företa- get. Garveriet ligger i en mindre stad, som visserligen även har ett par andra företag, men som domineras av det stu- derade företaget. De båda skogsföreta- gen har sina fabriker på små orter utan andra större fabriker, men avståndet till närmaste stad är ganska litet. Järn- verket, det ena verkstadsföretaget samt järn- och metallmanufakturföretaget är bruksföretag. Två av dem dominerar

helt den ort där de är belägna under det att det tredje företaget har konkurrens om arbetskraften från två andra stora företag.

Nuvarande arbetstider i företagen

Grupp 1: Alla företagen i denna grupp har för närvarande 48-timmars arbets- vecka. Den vanliga arbetstiden i dessa företag är 5X81A: timme samt 5% tim- me på lördagarna. I ett av verkstadsfö- retagen (järn- och metallmanufakturtill- verkningen) arbetar ungefär en tredje— del av arbetarna på tvåskift med inar- betning av varannan lördag. I de övriga företagen förekommer tvåskiftsarbete endast på ett fåtal avdelningar. De båda rena verkstadsföretagen har fria som-

marlördagar med inarbetning. Bilverk- stadens arbetare har varannan lördag ledig året runt med inarbetning genom förlängning av arbetstiden varje dag.

Grupp 2: Arbetstiden i textilföretaget och garveriet är för flertalet av arbetar- na 48 timmar med fördelning på sex ar- betsdagar. Ca 60 % av textilföretagets arbetare har tvåskiftsarbete. Skiftarbe- tet pågår kl. 05.00—22.30 (kl 22.00 för kvinnliga arbetare) på vardagarna och kl. 05.00—16.00 på lördagarna. Unge- fär en fjärdedel av skiftarbetarna är kvinnor och arbetstiden för dessa är 46 % timme per vecka. Ungefär en tred- jedel av garveriets arbetare går för när— varande på tvåskift och 10 % på tre- skift. Treskiftsarbetarna har 45 % ar- betstimme per vecka.

Grupp 3: I de båda skogsföretagen har huvuddelen av arbetsstyrkan för närvarande 48-timmars arbetsvecka. I pappersmassefa'bri'ken arbetar ca 10 % av arbetsstyrkan i kontinuerlig drift med 42-timmars arbetsvecka, 40 % ar- betar i intermittent treskiftsarbete med 48 timmar i veckan medan 50 % av ar- betarna är dagarbetare. I det kombine- rade massa-pappersföretaget arbetar större delen av arbetsstyrkan i 48-tim- mars treskiftsarbete. Vid en av företa- gets fabriker har vid insättandet av en ny maskin införts helkontinuerlig drift med 42-timmars arbetsvecka. I båda fö- retagen strävar man efter att införa hel- kontinuerlig drift och pappersmassefö— retaget kommer sannolikt att införa det- ta under innevarande år.

Grupp 4: Företagen i den fjärde gruppen utmärks alla av speciella ar- betstids- och produktionsförhållanden.

I tidningsföretaget har de ständiga nattarbetarna för närvarande 42-tim- mars arbetsvecka under det att dagar- betarna arbetar 48 timmar. Det före- kommer även 45-timmarsvecka i vissa fall. Arbetet pågår under veckans alla

dagar med fördelning av ledigheten på olika veckodagar.

Mejeriets ordinarie arbetstid är 48 timmar i veckan med s. k. förskjuten ar- betstid, vilket i detta företag innebär att arbetet för vissa grupper börjar re- dan kl. 03.00, 03.30 eller 05.00. Arbetet pågår under alla dagar, även söndagar och helger, vilket sammanhänger med att all inkommande mjölk omedelbart måste behandlas. Arbete på söndagar och helger betraktas som övertid. Det fö- rekommer även i viss utsträckning två- och treskiftsarbete i företaget.

1 de kemiska företagen arbet—ar unge- fär en tredjedel av arbetsstyrkan i hel- kontinuerlig drift med 42-timmars ar- betsvecka. De övriga arbetarna går på dagtid med 48-timmars arbetsvecka. På reparationsavdelningen, som omfattar ungefär en fjärdedel av alla arbetarna, måste alltid två arbetare utföra jour- tjänst på söndagarna, vilket betraktas som övertid. Arbetet i företaget pågår under alla dagar på året med hänsyn till de kostnader som ett driftsstopp i företaget medför. Vid exempelvis se- mestrarna försöker man alltid skaffa extra personal, vilket är mycket besvär- ligt, för att hålla igång driften.

I järnbruket har arbetarna i verkstä- derna (ca 50 % av totalantalet) två- skiftsarbete med 48-timmars arbetsvec- ka, medan arbetarna i stål- och vals- verken har intermittent treskiftsarbete. med 45 % timme i genomsnitt per ar- betsvecka. De sistnämnda arbetar under två veckor 48 timmar och den tredje veckan 40 timmar. Arbetet slutar kl. 14.00 på lördagen och börjar kl. 22.00 på söndagen. Eldare och reparatörer är emellertid i arbete även på lördagar och söndagar. För eldarnxas del samman- hänger detta med att martinugnarna måste hållas varma, då det kostar för mycket att låta dessa kylas ned.

I gruvföretaget har redan nu alla un—

derjordsarbetarna 40-t-immars arbetsvec- ka med uppdelning på två skift. De öv- riga arbetarna har antingen tvåskifts- arbete med 45-timmars arbetsvecka el- ler (lagarbete med 48-timmars arbets- vecka. För närvarande utförs i dessa avdelningar även en del arbete på sön- dagarna.

B. Resultat av undersökningen Förändringar i nuvarande arbetstider De tidigare nämnda förutsättningarna för arbetstidsförkortningen har huvud- sakligen uppställts med tanke på de fö- retag som för närvarande har 48-tim- mars arbetsvecka med lediga söndagar. Som framgått av redogörelsen för nuva- rande arbetstider i de undersökta före- tagen gäller inte detta för flera av fö- retagen. En direkt tillämpning av för- utsättningarna skulle i några företag vålla synnerligen stora komplikationer, varför man har ansett att förutsättning- arna i viss mån måste ändras efter fö- retagens speciella förhållanden. Detta gäller särskilt för företag där arbetet pågår under samtliga dagar i veckan. Vid mejeriet anser man sålunda att det inte finns någon möjlighet att helt upphöra med arbetet under lördagen och söndagen. Mjölken kommer in varje dag, varför det inte går att stänga helt någon dag. Söndagarna är för närvaran- dc mejeriets besvärligaste arbetsdag, be- _r0ende på att all mjölk då måste bere- das, eftersom det inte förekommer nå- gon utkörning till mjölkbutikerna på söndagarna. En arbetstidsförkortning kan komma att medföra liknande för- hållanden på lördagarna. På grund av de nämnda förhållandena anses det att den ökade ledigheten för arbetarna ge- nom förkortningen måste fördelas på de olika veckodagarna. Inte heller tjänste- männens arbete anses helt kunna und- varas på lördagarna. De som arbetar då, kommer i stället att få ledigt någon an-

nan dag i veckan. För närvarande har tjänstemännen ledigt var tredje lördag, villket vållar stora problem då avräk- ningen och ordergivningen för månda— gens utkörning måste utföras på lörda— garna.

Tidningen anser sig inte heller kun— na stänga helt någon dag. En sådan åt- gärd skulle innebära övergång till sex- dagarstidning. Man påpekar i detta sam— manhang att en förkortning av arbets- tiden för (lagarbetare till 40 timmar på grund av arbetarnas värderingar av ar- betsförhållandena även måste innebära en motsvarande förkortning av övriga arbetstider. 42—timmarsarbetarna skulle härigenom få 36— a 37-timmars arbets— vecka.

Enligt uppfattningen i de kemiska företagen är det inte något genomför- bart alternativ att endast hålla igång driften fem dagar i veckan, utan ledig— heten måste för en del arbetare förläg— gas på andra dagar än lördagar och söndagar. Det anses att man administra— tivt sett endast kan ha 42-timmars ar— betsvecka för skiftarbetarna, då skift- schemat vid 40-timmars arbetsvecka blir synnerligen komplicerat. Man kom- mer därför efter arbetstidsförkortning- en att så långt möjligt försöka ta ut två timmars övertid per skiftarbetare och dag för att bibehålla skiften. För att kunna få skiftarbetare efter en ar— betstidsförkortning till 40 timmar för dagarbetarna, måste emellertid skiftar- betarnas löner sannolikt höjas mycket kraftigt.

Det poängteras också att företagen ef- ter en förkortning måste få fortsatta möjligheter att reparera samt att leve— rera varor under lördagar och sönda- gar. Man tror därför att förkortningen på reparationsavdelningarna kommer att medföra en övergång till ordinarie arbetstid under samtliga veckodagar med >>hoppande>> ledighet för repara-

törerna. För närvarande har man jour- tjänst för reparationsarbetet under sön- dagarna, men detta anses inte möjligt att genomföra under både lördagar och söndagar. På expeditionsavdelningarna skapar den ökade veckoledligheten stora problem beroende på lagringsförhållan— dena i företaget. Vid större helger o. d. gäller det att expediera så mycket som möjligt strax före helgens inbrott för att på så sätt tömma lager, cisterner etc. Dessa fylls sedan på under helgen, ef- tersom man då inte kan leverera några varor, varefter det gäller att tömma-lag- ringsutrymmena så fort som möjligt för att skaffa ny lagringskapacitet. Detta förfarande måste efter en arbetstidsför- kortning med fria lördagar i ökad ut- sträckning upprepas varje vecka. Det påpekas i detta sammanhang att före— tagens kunder, som i ej ringa utsträck- ning utgörs av bönder, ofta vill ha le- verans på lördagarna.

De företag som för närvarande har treskiftsarbete med söndagsuppehåll på vissa dvs. järnbruket, skogsföretagen och garveriet, anser ock- så att en direkt tillämpning av de upp- ställda förutsättningarna skulle ställa sig alltför dyrbar.

avdelningar,

För järnbruket skulle innebörden där- av vara att sista skiftet kom att sluta kl. 22.00 på fredag kväll i stället för kl. 14.00 på lördagen. Det poängteras emel- lertid här att en nedkylning av ugnarna i varje fall i de metallurgiska avdelning- arna försämrar driftsresultatet i alltför hög grad, varför en förkortning måste medföra att man använder »hoppande» skift i stället för att helt stoppa pro- duktionen på lördagarna. Det nämndes som exempel att i USA körs ugnarna även över söndagarna med >>hoppande>> skift, trots att man har ltll-timmars ar- betsvecka.

Vid skogs-företagen anses det att ar- betstidsförkortningen kommer att på-

skynda utvecklingen mot helkontinuer- lig drift i företagen. Det framhålls där- vid att en förkortning till 40-timmars arbetsvecka även för skiftarbetarna är mycket olycklig, då fyraskift med 42 timmar i varje skift exakt motsvarar veckans 168 timmar. I USA har man visserligen gått ned till tiil—timmars ar- betsvecka även vid kontinuerlig drift, men detta anses vara en mycket besvär— lig procedur. Företagen tror sig i så fall bli tvungna att ta ut två timmars övertid per arbetare och skift. Arbetar- representanterna påpekar emellertid att skiftarbetarna sannolikt inte accepterar en längre arbetstid än dagarbetarna, försåvitt de inte får en betydande löne- kompensation.

Företagen anser det inte heller möj- ligt att ge alla tjänstemän lediga lörda- gar. Speciellt på skeppnings- och för- sävljningsavdelningarna blir man tvung- en att ha jourtjänst på lördagarna be- roende på att företagens kunder vill ha leveranser på måndagarna och inte på lördagarna. Detta innebär emellertid att lördagarna är mycket arbetskrävande på de berörda avdelningarna. Förpack- nings- och lastningsavdelningarna mås- te också arbeta på lördagarna, varför man på dessa avdelningar måste ordna med någon form av >>hoppande>> ledig- het efter förkortningen.

Vid garveriet framhålls det att en del av produktionsprocessern-a i våtavdel- ningarna är tidsbundna till 24- eller 48- timmars processer utan möjlighet till lagring emellan dem, varför det anses att man i dessa avdelningar måste in— föra någon form av >>hoppande>> ledig- het -i stället för ständigt lediga lördagar för samtliga arbetare.

Till sist kan här omnämnas att man vid gruvföretaget anser att om (lagarbe- tarna får cio-timmars arbetsvecka så vill sannolikt underjordsarbetarna ha en arbetstidsförkortning till exempelvis 36

timmar. Alla argument för en kortare arbetstid vid underjordsarbete —— exem- pelvis mörkt och smutsigt arbete — finns ju kvar. Företaget anser inte hel- ler att det finns någon möjlighet att helt lägga ned arbetet på lördagarna, vilket sammanhänger med transportför- hålllandena för företagets produkter. Den ökade ledigheten måste delas upp på lördagar och måndagar.

Förändringar i arbetarnas beteende

Frånvarofrekvensen. Frånvarofrekven- sen är för närvarande högst på lördagen i flertalet av de undersökta företa- gen. I ett av verkstadsföretagen är den- na tendens så utpräglad att den varit huvudorsaken till införandet av fria sommarlördagar med inarbetning i fö- retaget. Den större lördagsfrånvaron gäller vi allmänhet i högre grad kvin- norna än männen. Om frånvaron under veckans övriga dagar blir oförändrad borde ett borttagande av arbetet på lör- dagarna inte medföra en mot arbetstids- förkortningen proportionell minskning av produktionsvolymen i företagen. Från några håll framhålls dock risken för att fredagarna i fortsättningen kom- mer att bli »den nya lördagen» med högre frånvarofrekvens. Detta anses speciellt komma att gälla fredagarna på sommaren samt vid jul och påsk.

Huvudproblcmet är emellertid i vad mån frånvaron måndag-fredag kommer att minska som följd av förkortningen. Detta bedöms på flertalet håll som tvek- samt. Material från ett par av företagen över nyligen företagna arbetstidsför- kortningar (nedgång från 48 till 42 tim- mar för skiftarbetare i ett av de ke- miska företagen samt övergång från tvåveckors till treveckors semester i ett av verkstad'sföretagen) visar inte att dessa medfört någon minskad frånvaro. Från företagsledningarnas sida fram-

förs dock att förkortningen av arbetsti— den bör verka i riktning mot minskad frånvaro under de ordinarie arbetsda- garna. Ett argument för detta är att en dags frånvaro blir dyrare för de anställ— da i fortsättningen, eftersom de förlo- rar en femtedel av veckoförtjänsten mot tidigare ungefär en niondel, (beroende på den kortare arbetstiden på lördagar— na). Ett av skogsföretagen påpekar att man märker denna tendens i skillnaden i frånvaro mellan arbetarna i kontinu- erlig drift och dagarbetarna. Flertalet av arbetarrepresentanterna anser att frånvaron under de ordinarie arbetsda- garna kommer att minska. Det poängte- ras emellertid att förutsättningen här- för är att det går att utföra butiks-,bank-, tandläkarbesök etc. på lördagarna. I an- nat fall får man kanske en överflyttning av en del av den nuvarande lördags— frånvaron till andra dagar.

Den antagna arbetsbidsförkortningen innebär även en förkortning av arbets- tiden varje dag med en halvtimme. Det blir då av intresse att undersöka om frånvaron även varierar under arbets— dagens olika delar. Från ett av verk- stadsföretagen meddelas att frånvaron under eftermiddagen och speciellt un- der sista timmen är större än under öv- riga arbetstimmar. Ett kemiskt företag har stor en- och tvåtimmesfrånvaro i samband med lunchen. Av det framför- da kan kanske dras den slutsatsen att den sista halvtimmen i en del företag har något större frånvarofrekvens än genomsnittet.

Olycksfallsfrekvensen. Olycksfallen i företagen anses av företagsledningarna ha relativt litet samband med arbetsti- dens långd vid nuvarande arbetstidsför- hållanden. De kemiska företagen näm- ner som exempel att Olycksfallen ej gått ned vid minskningen från 48- till 42- timmars vecka för skiftarbetarna. Bil- verkstaden anför att ökningen av ar-

betstidcn från 81/2 till 914 timme (in- arbetning av varannan lördag) inte medfört någon ökning av Olycksfallen. Övertidsarbete i garveriet har inte hel- ler medfört flera olycksfall. De anser sålunda att Olycksfallen i allmänhet inte beror på trötthet utan antingen på bris- tande skyddsanordningar eller överträ- delse av bestämmelserna eller på slarv. Efter en helg ökar också Olycksfallen, vilket snarast skulle tala för en ökning av Olycksfallen efter en arbetstidsför- kortning enligt de antagna riktlinjerna. Flera av företagen framhåller att olycks- fallcn för närvarande är så få att det inte kan bli fråga om någon större minskning. På en del håll påpekar man emellertid att Olycksfallen för den äldre arbetskraften kanske kommer att gå ned.

Flertalet av arbetarrepresentanterna anser att Olycksfallen kommer att gå ned efter en arbetstidsförkortning som följd av den ökade vilan. Ett par av dem anser emellertid att Olycksfallen ofta beror på det uppdrivna tempot i arbetet. Om förkortningen medför ökat tempo får man således motstridiga ten- denser vad beträffar olycksfallsföränd- ringarna. Utvecklingen blir också bero- ende av om arbetskraftens rörlighet ökar eller minskar efter förkortningen. Stabilare arbetskraft anses medföra fär— re olycksfall.

Arbeisinlensilelen. Från ett par av fö- retagen framhålls att arbetsprestationen per tidsenhet är lägre på lördagarna än andra dagar. Detta sammanhänger bl. a. med att igångsättningstiden betyder re- lativt sett mer, att arbetarna slutar ar- betet före arbetstidens utgång, att man har rengöring av maskinerna under de sista 45 minuterna samt att arbetarna tar ut för lång lunchpaus på lördagen. Vad beträffar rengöringen så måste den emellertid ske på fredagarna i fortsätt- ningen om lördagen blir fri.

Företagsledningarnas uppfattning om

arbetstidsförkortningen's verkningar på arbetsintensiteten i företagen varierar, dels med produktionens karaktär och dels med storleken av den eventuella lönekompensationen. Gruvföretaget och ett av de kemiska företagen påpekar i detta sammanhang att man inte märkt någon intensitetsökning vid de senast vidtagna förkortningarna av arbetsti- den. Å andra sidan framhålls från järn- bruket att arbetarna vild nedgången till 45 %-timmes arbetsvecka inte fick full lönekompensation men ändå ganska snart hade arbetat upp förtjänsterna till den tidigare nivån.

I de företag där produktionen till största delen är maskinstyrd är möjlig— heterna att öka arbetsintensiteten myc— ket små. Detta gäller speciellt textilfö- retaget, där produktionsta-kten till över- vägande del bestäms av maskinerna. Här kan möjligen bytes- och spilltider- na pressas något, men marginalerna be- döms som mycket små. Även i skogsfö- retagen bestämmer maskinerna till stör- sta delen takten och produktionsvoly- men kan endast ökas genom snabbare omställningar vid övergång mellan oli- ka produkttyper. Detsamma gäller för större delen av mejeriets arbete. I järn- bruket är ugnarnas kapacitet avgörande för produktionsresultatet på en del av— delningar och detta gäller även för de kemiska företagen. Ett av verkstadsfö- retagen har ett mycket stort antal auto- matmaskiner och här kan arbetsinten- siteten endast öka genom en minskning av maskinernas spilltider. För närva- rande utnyttjas maskinerna ca 85 % av tiden. Mer än 90-proc. utnyttjandegrad kan man emellertid knappast tänka sig. Järn- och metallmanufakturföretaget meddelar _— förutom att huvudtillverk— ningen sköts av automatmaskiner—att ca 20 % av arbetarna utgörs av port- vakter o. d., där man inte kan tänka sig någon ökning av arbetsintensiteten.

Vid de företag och avdelningar där arbetet inte är maskinstyrt anser fö- retagsledningarna genomgående att ar- betarna har möjligheter att öka arbets- intensiteten. Som exempel härpå nämns från flera håll den starka löneglidning- en som till stor del anses uppkomma ge- nom upparbetning av ackorden. På många håll anses att arbetarna håller ett >>tak>> i förtjänstläget. I vilken mån in- tensiteten kommer att stiga efter en ar- betstidsförkortning bedöms emellertid som tveksamt. Om arbetarna inte får full lönekompensation för förkortning— en anser man allmänt att de kommer att försöka arbeta upp ackorden för att bi— behålla veekoförtjänsterna oförändrade. Om arbetarna däremot får full kompen- sation tror flertalet att arbetsintensite- ten kommer att bli oförändrad. Från nå— got håll påpekas emellertid att en in- tensitet—sökning kan leda till en försäm- ring av kvaliteten på företagets produk- ter. Den kan också medföra ökad för- slitning av arbetarna. Mejeriet säger så- lunda att om chafförcrna ökar bilarnas hastighet vid mjölkutkörningen medför 'detta endast ett ökat antal magsår 0. d. bland dem.

Arbctarrcpresentanterna delade i sin uppfattning om arbetstids- förkortningens verkningar på arbetsin- tensiteten. Cirka halva antalet anser att intensiteten kommer att öka som följd av den längre vilan. De säger också att arbetarna i vissa fall håller ett inoffi- ciellt >>tatk>>. Den andra hälften menar emellertid att arbetstakten redan nu är så högt uppdriven att det inte finns någ- ra ökningsmöjligheter.

Vad beträffar tjänstemännen fram- hålls från ett företag att dessas arbets- intcnsitet för närvarande är relativt låg. Detta gäller speciellt alla >>småflickor>> som i stor utsträckning används i före- taget. Vid tillfälliga arbetsbelastningar klaras problemen i allmänhet utmärkt.

är mycket

Från ett par andra företag framhålls emellertid att man inte tror att tjänste- männens arbetsintensitet nämnvärd utsträckning.

kan ökas i

Förändringar i företagens beteende

Nästan samtliga företag uppger att det kommer att bli en självklar målsättning att i det närmaste bibehålla produk- tionsvolymen trots förkortningen. För- ändringarna i företagens beteende i det— ta syfte blir i flertalet fall beroende av möjligheterna att skaffa flera arbetare och tjänstemän. Företagens egna möj- ligheter att i nuvarande läge bedöma hur arbetsmarknadsläget för företaget kommer att gestalta sig efter en arbets- tidsförkortning måste betraktas som re- lativt små. I förutsättningarna för den— na undersökning har visserligen anta- gits att arbetsmarknadsläget vid för- kortningens genomförande skall vara ungefär detsamma som under nu rådan- de konjunkturförhållanden. Förkort— ningen anses emellertid sannolikt kom- ma att rubba arbetsmarknadsläget i så hög grad, att det nuvarande läget en- dast till en mindre del kan läggas till grund för en bedömning av arbetsmark- nadssltuationen efter en förkortning. Flera av företagen framhåller att man tror att bristläget på arbetsmarknaden kommer att avsevärt skärpas i ett dy- likt läge. Detta antas även komma att påverka löneförhandlingarna och löne- glidningen, som anses bli betydande un- der den närmaste tiden efter förkort- ningen. Dessa kostnadseffekter måste i så fall beaktas vid en bedömning av förkortningens totala verkningar på kostnadssidan.

Vad beträffar det nuvarande arbets- marknadsläget är detta för flertalet av de företag i undersökningen som är be- lägna i större städer redan nu sådant att man anser sig ha mycket små möj-

ligheter att anställa ny arbetskraft. Det- ta sammanhänger dels med bostadssi- tuationen och dels med den hårda kon- kurrensen om arbetskraft som gör att företag med mindre lockande arbetsför- hållanden, t. ex. skiftarbete, har svårt att få folk. För de båda verkstadsföreta- gen är skälet huvudsakligen bostadssi- tuatwionen. Om man kunde bygga nya bostäder i närheten av företagen skulle situationen vara betydligt bättre. För de kemiska företagen är bostadssituationen också det stora problemet. Härtill kom- mer att man anser sig endast kunna få sämre arbetskraft, eftersom det inte fö- rekommer någon större löneglidning i företagen. Ett av (lem har under de se- naste åren anställt ett stort antal ut- länningar för att bemästra arbetskrafts- situationen. Textilföretaget anser sig in— te heller ha möjligheter att anställa fler arbetare. Branschen ligger i en låglöne- grupp och dessutom har man skiftar— bete. Efter en arbetsti(lsförkortning tror man snarare att företaget kommer att förlora folk genom den hårda konkur— rens om arbetskraften som antas upp- komma.

Mejeriets synnerligen ansträngda ar- betskraftssituation anses sammanhänga med att arbetet i företaget betraktas som mindre trevligt. Arbetarna utgör en låg— lönegruwpp och dessutom bedrivs arbetet över både söndagar och helger. Det är också för närvarande mycket svårt att få folk till mejeristkurserna vid utbild- ningsanstalterna. Företaget måste an- ställa arbetskraft »direkt från gatan», vilket skapar stora problem. Bilverksta- den kan inte få flera yrkesarbetare, då det föreligger brist på sådana inom hela branschen. I den mån man kan utnyttja tempoarbetare, vilka snabbutb-ildas i fö- retaget, anses emellertid arbetskrafts- tillgången kunna bli betydligt bättre.

Tidningsföretaget bedömer däremot (len nuvarande arbetskraftssituationen

som relativt gynnsam. Branschen tycks vara mycket attraktiv bland de arbets- sökande och lärlingsskolorna har ingen svårighet att få folk. Även efter en ar- betstidsförkortning tror man att det finns möjligheter för företaget att an- ställa ny arbetskraft.

För en del av de på mindre orter bc— lägna företagen är arbetskraftssituatio- nen något bättre, vilket sammanhänger med att det ofta finns en viss arbets— kraftsrcscrv på landsbygden runt om företagen. Garveriet anser sig sålunda ha ett relativt gynnsamt arbetsmarknads- läge, då det finns en viss arbetskraftsre- serv i staden och bland jordbrukarna i närheten. Efter en förkortning väntas även stadens övriga företag vilja ha me- ra folk, varför man inte tror att det i ett dylikt läge går att täcka hela det upp- kommande arbetskraftsbehovet. För de båda skogsföretagen är arbetskraftstill- gången på vintern relativt god, då det vid den tiden finns möjligheter att få folk från jordbruket. På sommaren äg- nar sig emellertid många helt åt jord- bruk eller fiske. De tre bruksföretagen däremot ligger alla i områden med syn- nerligen stark konkurrens om arbets- kraft. Man har därför anställt ett stort antal utlänningar i både verkstadsföre- taget och järnbruket. Det har emellertid under senaste året blivit svårare att få tag på dylik arbetskraft. Det råder ock- sa en mycket stor bostadsbrist på alla tre orterna, varför man i stor utsträck- ning endast har möjligheter att anställa ungkarlar. Detta medför även att företa— gen inte kan rekrytera de arbetslösa på exempelvis en del textilorter.

Alt, 1: Förändringar i företagens bete- ende under förutsättning att ingen ny arbetskraft finns tillgänglig

Företagen kan, om de syftar till att i stort sett bibehålla inriktningen och

omfattningen av den tidigare produk- tionen försök—a kompensera produk- tionsbortfallet som följd av förkortning- en genom dels bättre utnyttjande av den tillgängliga arbetskraften, dels öka- de ration-aliseringar och investeringar samt dels även genom uthyrning eller nedläggning av deltillverkningar eller delavdelningar. Vad beträffar den först— nämnda möjligheten är den klart domi— nerande uppfattningen bland de olika företagsledningarna att ökad använd- ning au övertid under den närmaste ti- den efter arbetstidsförkortningens ge- nomförande blir ett av de viktigaste medlen i syfte att bibehålla produk- tionsvolymen. Speciellt förkortningen med en halvtimme under de fem åter- stående arbetsdagarna tror man kom- mer att kompenseras genom ökat över- tidsuttag. Flera av företagen utnyttjar emellertid redan nu sådan tid i stor ut— sträckning, varför det inte alltid finns så stora möjligheter att öka uttaget utan att erhålla dispens från arbetstidslagen.

Från några håll påpekas att man efter en arbetstidsförkortning vill ha en änd- ring av lagen så att den medger utta- gande av mera övertid. Från de Skiftgå- ende industrierna påpekas att använd- ningen av övertid för skiftarbetare är betydligt mer komplicerat än för dag- arbetare. Detta sammanhänger med svå- righeterna att dela upp skift samt med att man i så fall måste ha övertid för alla i skiftet. Textilföretaget framhåller ock- så att marginalen för ökat övertidsar- bete i företaget är mycket liten, i varje fall för kvinnliga arbetare, eftersom ar- betet för dessa för närvarande pågår till kl. 22.00 och lagen inte medger ar- bete efter denna tidpunkt. Bilverksta- den poängterar att för att det skall va- ra någon mening med övertidsarbete måste detta ske i stora grupper av arbe- tare, v-ilket hittills visat sig svårt att ge- nomföra. Från ett par företag påpekas

att eftersom övertid är dyrare än ordi- narie tid blir det ökade uttaget därav beroende av möjligheterna att skaffa nya arbetare.

Arbetarna anses i flertalet av företa- gen vara relativt motvilliga mot över- tidsarbete. I den mån som de inte får full lönekompensation för förkortning- en tror emellertid företagsledningarna att de kommer att visa ökad villighet till dylikt arbete. Från ett par häll framhålls att arbetarnas benägenhet att ta extraarbete är relativt stor, vilket då även borde gälla övertidsarbete. Skil]- naderna i skatteförhållanden för de bå- da arbetstyperna måste emellertid be- aktas i detta sammanhang. Vild extraar- bete anses det att arbetarna ofta har möjlighet att komma undan skatt, vilket däremot inte är fallet vid övertidsarbe- te. Det nuvarande förhållandevis låga övertidsuttaget i ett par av företagen, trots mycket stor orderingång, kan ock- så tyda på stor motvilja mot dylikt ar- bete från många arbetares sida.

Från arbetarrepresentanterna bekräf- tas motviljan mot övertidsarbete. De ifrågasätter arbetstidsförkortningen be- rättigande om den endast leder till me- ra arbete på övertid. Från några håll framförs emellertid att man sannolikt kommer att vara välvilligt inställd till mera övertidsarbete för att klara de första omställningsproblemen efter en förkortning. Det påpekas också att ar- betarna efter en period av övertid-sar- bete ofta kan bli beroende av övertids- ersättningarna för att upprätthålla sin standard.

För tjänstemännen kom-mer övertids- arbetet sannolikt också att öka. Speciellt anses detta komma att gälla för de hög- re tjänstemännen, vilkas arbetsuppgif- ter snarast ökar efter en arbetstidsför- kortning.

Möjligheterna att genom positiva åt- gärder minska frånvaro- och olycks-

7'allsfrekuensen i företagen bedöms som mycket små. En arbetstidsförkortning kan emellertid medföra en hårdare per- sonalpolitik i framförallt ekonomiskt pressade företag genom strängare på- följder vid olovlig frånvaro, ning av äldre personal etc. Till skillnad mot vid åttatimmarsda-

uppsäg-

gens genomförande anser man i nästan samtliga företag att det i nuvarande lä- ge inte finns någon möjlighet att ned- bringa skillnaden mellan nominell och faktisk arbetstid genom färre pauser o. d. Det är endast i tidningsföretagct som det tycks finnas relativt gott om pauser i arbetet. Här kan det möjligen tänkas bli en hårdare och mera medve- ten politik efter en förkortning. Bilverk- staden anser sig också ha förhållande- vis stora spilltider i arbetet, men detta de mycket stora variationerna i orderingången, skiftar med årstiderna, Veckodagarna och dygnstim-marna. Ett av verk-stads- företagen säger sig ha ganska stor spill- tid på grund av rökförbud i fabrikslo— kalerna, varigenom arbetarna i stället röker på toalettern;1 (ca 15 minuter per (lag och arbetare enligt arbetarrepre- sentanten).

Öka-(1 utbildning anses inte i någon nämnvärd grad kunna höja arbetarnas effektivitet. Flertalet av företagen häv- dar att man redan nu bl. a. beroende på arbetskraftsbristen driver utbildning- en och om-skolningen i företagen så långt det går. På några håll anses det emellertid att denna verksamhet kom- mer att intensifieras efter en arbetstids- förkortning. Problemet enligt järnbru- kets uppfattning är att man inte när dem man vill nå genom ökad utbild- ning.

I vissa industrier har företagen bör- jat med utbildning på arbetsplatsen. Detta kanske kommer att utökas till fler- talet industribranscher. En av företags- sammanhänger med som

ledarna framhåller i detta sammanhang att skälet till att han är mycket starkt för en arbetstidsförkortning är just att folk i framtiden måste vara mera ut— bildade för att kunna ta hand om (len nya tekniken och att detta kräver mind- re arbetstid och mera tid för utbild- ning.

Någon ökning av men genom ökad övergång till ackords— arbete anses i flertalet företag inte möj- lig. I de företag där en viss ökning av dylikt arbete kan tänkas, exempelvis i järn- och metallmanufakturföretaget, påpekas att detta kräver nyanställning av tjänstemän för metod- och arbetsstu- dier. Från samtliga företag meddelas att det för när 'arande i marknaden finns maskiner, transporlanordningar o. d., som anses i olika avseenden vara tek- niskt sett bättre än de som nu är i bruk. Skälen till att man inte redan nu försö- ker utnyttja denna bättre teknik är an— tingen att investeringarna inte är lönan- de vid nuvarande kostnadsrelationer el- ler brist på kapital. Som ytterligare skäl framförs från något håll att det inte går att hinna med mer än en viss mängd investeringar i taget, då företaget måste få tid att anpassa sig till ändrade pro- duktionsförhållanden. Det anges också från många företag att om man kunde bygga helt nya fabriker skulle ofta bety- dande kostnadsbesparingar kunna upp- nås. Det blir då emellertid fråga om mycket stora investeringar, som inte förrän efter några år blir produktions- färdiga.

Grupp 1: För verkstadsföretagen finns maskiner i marknaden, som i olika tek- niska avseenden är överlägsna de nu använda, exempelvis svarvar med hög- re hastigheter. Konstruktionerna på fö- retagens produkter är emellertid ofta sådana att det inte går att utnyttja de höga hastigheterna. De små serierna på många produkter gör det inte heller li-

produktion svoly-

ka lönande med större maskininveste- ringar. För ett av företagen finns det en viss typ av standardmaskiner, som eko- nomiskt och tekniskt är överlägsen alla andra typer, varför det endast kan bli fråga om att skaffa fler maskiner av just denna typ. Den är helautomatisk och drivs för närvarande i tvåski—ft i fö- retaget. Många i företagen anser emeller- tid att man sannolikt kommer att satsa hårdare på maskininvesteringar efter förkortningen, då man väntar att ändra- de relationer mellan kostnaderna för maskiner resp. arbetskraft kommer att göra en del nu oräntabla investeringar lönande. En ökad övergång till flerma- skindrift kan exempelvis bli aktuell.

På transportområdet kan sannolikt också ytterligare rationaliseringar vid- tas. Från något håll påpekas dock att möjligheterna för automatisk drift i fa- briken är mycket små, beroende på de korta serierna. Bland mindre rationali- seringsåtgärder som kan framdrivas som följd av förkortningen tror man framförallt på ökade ansträngningar för att minska maskinernas stopptider. Ge- nom statistiska felstudier, kontrollin- strument o.d. erhålls större möjligheter att förutse och förebygga fel i maski- nerna. Vad beträffar den minskade ar- betstiden för tjänstemännen framhålls från ett av verkstadsföretagen att infö- randet av bokföringsmaskiner sparat in många anställda och att det här finns ytterligare investeringsmöjligheter. Des- sa kan framtvingas av de nya arbets- tidsbestämmelserna.

Järn- och metallmanufakturföretaget anser sig däremot inte kunna kompen- sera arbetstidsförkortningen med ökade investeringar. Det finns visserligen snabbare maskiner tillgängliga på en del punkter, men för huvudtillverkning- en investeras för närvarande det abso- lut modernaste maskineriet. Företaget saknar f. ö. kapital för ytterligare in-

vesteringar. Bilverkstaden anser sig in: te heller ha några större möjligheter att kompensera arbetstidsförkortningen ge— nom ökade investeringar. Branschen be- finner sig visserligen mitt uppe i en ra- tionaliseringsperiod genom den gradvi— sa övergången >>från hantverk till indu- stri». Själva reparationsarbetet bedrivs emellertid ännu hantverksmässigt och ligger >>ovanligt illa till för stora inves- teringar». Man anser sig dessutom re— dan ha de mest moderna maskinerna.

Grupp 2: Företagen i andra gruppen har båda haft mycket dåliga konjunk— turer under senare år. Detta har emel— lertid medfört att de haft »piskan på ryggen», varför man under de senaste fyra-fem åren redan försökt införa de mest moderna maskinerna. Teknikens utveckling under dessa år anses inte ha gått så snabbt att det nu är lönande att åter förnya maskinparken, varför man befinner sig i »en olycklig situa— tion inför en arbetstidsförkortning». Från garveriet framhålls att det inte kan bli fråga om att köpa nya maski— ner, vilket även sammanhänger med fö- retagets kapitatsituation. Textilföretaget anser att det på vissa punkter finns ny- konstruktioner i marknaden som skulle vara lönande att anskaffa. Det påpekas också att i någon av företagets fabriker finns för närvarande en viss produkt—_ tionsreserv, som kan kompensera en mindre del av arbetstidsförkortningen. Samtidigt framhålls att »för närvarande sköter en vävare mellan 20——40 vävsto- lar, varför det inte går att komma läng— re här». Man tror inte heller att den »nya automationstekniken» kommer att betyda mycket för företagets vidkom— mande.

Grupp 3: För de båda skogsföretagen är investeringsmöjligheterna relativt gynnsamma. Det ena påpekar att om

man bara bygger fabriken 20 % större kan produktionsvolymen öka med 20 % med oförändrad personal. Det blir emellertid fråga om investeringar av storleksordningen 10 milj. kr. Det andra företaget har på många punkter mycket gamla maskiner. Arbetstidsförkortning- en kan därigenom bli >>droppen som tvingar fram nya investeringar i det gamla bruket». Genom dessa nyinveste- ringar anser man att det finns stora möjligheter att kompensera en arbets- tidsförkortning. Samtidigt påpekas att man måste vänta ungefär tre år på le- verans av en ny pappersmaskin.

Grupp 4: Bland företagen i den sista gruppen anger järnbruket och de ke- miska företagen att det visserligen finns en provkarta på olika investeringsmöj- ligheter, men att det i dessa företag är fråga om mycket stora investeringar av typen nytt tunnplåtvalsverk, större ugnsenheter etc. »Inkubati—onstiden» för de olika investeringsprojekten är också minst ett par år. På förpacknings- och utlastningsområdet finns det även en hel del mindre investeringar som är eller kan bli lönande. Järnbruket framhåller att man efter en arbetstidsförkortning blir piskad att förbättra transporterna och införa rationellare skrotgårdar och lagerutrymmen. De kemiska företagen påpekar i likhet med en del andra före- tag att »automationen» för deras del endast kan bli en komplettering. Gruv— företaget anser sig ha gjort så stora in- vesteringar under senare år att man nu måste ha en viss andhämtning. Mejeriet poängterar att automatiseringen redan nu är så långt driven att det inte finns några ytterligare investeringsmöjlighe— ter här. På förpackningsområdet där- emot kan en arbetstidsförkortning med- föra ökade investeringar. I tidningsföre- taget anser man däremot att det finns en hel del projekt som blir lönsamma

efter de nya arbetstidsbestämmelserna. Det behöver här inte alltid bli fråga om så stora investeringar.

Flera av de intervjuade är av den uppfattningen att även om man inte nu direkt kan påvisa olika möjligheter att kompensera en del av produktionsbort- fallet genom förkortningen, så kommer i ett dylikt läge rationaliseringstakten i företagen att bli snabbare. »Allting kom- mer att föras upp på ett högre varvtal» som någon uttrycker det. Samtidigt fram- hålls emellertid från många håll att ra- tionaliseringstakten i företagen redan nu är mycket hög och att man så snabbt som möjligt försöker genomföra alla eko- nomiskt lönande rationaliseringar, som kommer till företagens kännedom.

Uthyrning av vissa delar av tillverk— ningen praktiseras för närvarande i nämnvärd omfattning endast av verk- sladsföretagen samt bilverkstaden, som skickar bort en stor del av reparatio— nerna av olika bildelar till andra före— tag. Det framhålls att villigheten att hy- ra ut delar av tillverkningen sannolikt kommer att öka efter en arbetstidsför- kortning. Möjligheterna härtill anses emellertid snarare bli sämre, eftersom kapaciteten hos företagens underleve- rantörer sannolikt kommer att minska.

Vad beträffar nedläggningen av en del indirekta avdelningar menar fler- talet av de intervjuade att utvecklingen går mot större specialisering. Som exempel nämns att en stor del av bygg- nadsarbetena i företagen lämnas ut på entreprenad. Reparationerna vill man emellertid i allmänhet sköta om själv. Från något håll kritiseras svenska fö- retag för att de i allt för hög grad för- söker göra allt själva. En strukturratio- nalisering (genom att exempelvis" slå samman alla smedjor till ett par stora företag) anses i många fall motiverad och blir kanske ännu mer aktuell efter en förkortning. Bland avdelningar inom

företagen som kan tänkas få minskad betydelse märks verktygsavdelningarna, eftersom man i stället kan köpa verk- tyg utifrån, exempelvis från Tyskland. Även emballageavdelningarna kan vän- tas bli nedlagda i viss utsträckning. Det påpekas emellertid att det ofta är myc- ket svårt att flytta om arbetare mellan olika avdelningar.

Alt. 2: Förändringar i företagens bete- ende under förutsättning att ny arbets- kraft finns tillgänglig

Även om ny arbetskraft finns till— gänglig och företagen strävar efter att kompensera produktionsbortfallet som följd av arbetsti(lsförkortningen är det i och för sig inte säkert att företagen vill utnyttja möjligheten att nyanställa folk. Frågan blir vilka alternativ som står till buds och hur kostnadskrävande dessa är. Avvägningen blir sannolikt speciellt svår mellan alternativen mer investeringar, mer övertid och ny an- ställning av folk på dag- eller skifttid. Hänsyn måste också tas till möjlighe- terna att överhuvud taget få arbetare med på övertids- och skiftarbete. Dess- utom begränsas övertidsalternativet av arbetstidsbestämmelserna om att högst 200 timmar får tas ut per år och arbe- tare. Företag som redan använder över— tid i stor utsträckning har därför små möjligheter att utnyttja detta alternativ.

Nästan samtliga företag tror att de, om det finns möjligheter, kommer att vilja nyanställa arbetare. Enda undan- taget härifrån är ett av skogsföretagen, där man anser sig inom en relativt be- gränsad tidsrymd kunna kompensera produktionsbortfallet genom förkort- ningen, förutsatt att det ges möjligheter till nya investeringar. Flertalet av före- tagen är, om de kan få folk, angelägna om en utökning av skiftarbetet i före- tagen, då sådant arbete innebär att man

inte behöver företa nya investeringar för den nytillkommande arbetskraften. Om det inte går att öka skiftarbetet blir alla de företag där kapaciteten redan är fullt utnyttjad tvungna att nyinvestera. I flertalet av de undersökta företagen ut- nyttjas den tillgängliga produktionsap- paraten redan i det närmaste fullt ut. För de företag där man anser att den nya ledigheten inte kan förläggas på lördagarna för samtliga arbetare utan måste fördelas på de olika veckodag- arna går det emellertid att direkt sätta in nytillkommande arbetskraft i skif- ten utan motsvarande investeringar.

Grupp 1: De två första verkstadsfö- retagen vill ha en ökad mängd tvåskifts- arbetare. Med hänsyn till de högre krav på arbetarnas bostadsstandard krävs vid dylikt arbete och den redan' nu besvärande bostadssituationen bedö- mer man emellertid möjligheterna till ökat skiftarbete som mycket små. En- dast vid de dyraste maskinerna anses det bli tvåskiftsarbete efter de nya ar- betstidsbestämmelserna. På övriga av- delningar blir företagen tvungna att öka maskininvesteringarna i proportion till den nyanställda arbetskraften, då det inte finns någon ledig kapacitet för när- varande. På vissa punkter måste det även investeras i nya byggnader, då alla utrymmen redan är fullbelagda.

Det tredje verkstadsföretaget som re- dan nu har tvåskiftsarbete vid de hög- automatiska maskinerna arbetar f. n. på att införa treskift med 45 1/3 timme per vecka vid dessa maskiner. Efter en ar- betstidsförkortning kommer man san- nolikt att vara ännu angelägnare om att införa intermittent treskiftsarbete eller ännu hellre kontinuerlig drift. Företa- get har vid ett tidigare tillfälle redan haft treskiftsarbete vid dessa maskiner, men då slutade en mängd arbetare, var- för man blev tvungen att återgå till två-

SOU]

skift. Varje maskin av denna typ ger vid nuvarande priser ca 3 miljoner kro- nor per år och skift och sköts samtidigt av endast en arbetare. Avskrivningarna anses inte i större utsträckning bli på- verkade av driftstiden. Det är då up- penbart att kostnaderna för den ende arbetaren spelar relativt liten roll i för- hållande till de ökade intäkterna vid ytterligare skift. Företagsledningen an- ser därför att en övergång till kontinu- erlig drift skulle möjliggöra både kor- tare arbetstid, högre löner och bättre resultat för företaget. Arbetarnas ovilja och den besvärliga bostadssituationen hindrar emellertid en ändring av de gällande arbetstidsförhållandena. Efter en arbetstidsförkortning är det emeller- tid troligt att nytillkommande arbets- kraft kommer att användas för treskifts- arbete. För de nya arbetarna krävs emellertid ökade bostadsinvesteringar.

Järn- och melallmanufakturföretag kan endast tänka sig att använda den nya arbetskraften vid tvåskiftsarbete, vilket kan utökas betydligt. Någon ök- ning av maskinparken >>kan det absolut inte bli tal om». I stället fordras ökade investeringar i bostäder och sociala in- rättningar av olika slag, vilket medför att företaget i första hand kommer att utnyttja övertiden.

Bilverkstaden anser att problemet om fria lördagar >>blcknar i förhållande till frågan om att införa skift». Framförallt lastbils- men inte heller personbilägar- na vill vara utan sina bilar på dagarna, varför möjligheter att reparera bilar på kvällarna skulle vara synnerligen önsk- värda. Arbetarnas motvilja mot skift— arbete har hittills hindrat företaget att ändra arbetstiderna i någon större ut- sträckning. Inte heller efter arbetstids- förkortningen tror man det blir möjligt med en utökning av skiftarbetet utan den nya arbetskraften kommer att pla- ceras in under ordinarie tid. Eftersom

kapaciteten endast är utnyttjad till ca 80 % behövs inga nya investeringar för de nyanställda.

Grupp 2: Garveriet och textilföreta- get strävar båda efter att använda skift- arbete i största möjliga utsträckning. Vid de mera kapitalkrävand'e maskiner- na vill garveriet redan nu ha helkonti- nuerlig drift. Vid de mindre kapitalkrä- vande maskinerna är det emellertid tvi- velaktigt om det lönar sig bäst med skift eller med flera maskiner och dagtid om man nyanställer folk. Några byggnads- investeringar kommer inte att krävas, eftersom det tydligen finns en hel del tomma utrymmen i företaget. Textilfö- retaget strävar efter att införa treskifts- arbete. Dessa strävanden har emellertid hittills strandat på >>arbetarnas absolu- ta motstånd» mot dylikt arbete. Det framhålls att även om arbetarna cen- tralt går med på treskiftsarbete, går det ändå inte att genomföra lokalt, efter— som man inte kan få tag på några arbe- tare. Nyanställning av arbetare kom- mer därför att medföra nyinköp av ma- skiner och även tillbyggnader på olika områden, eftersom de nya maskinerna inte ryms i de nuvarande byggnaderna.

Grupp 3: Båda skogsföretagen försö- ker att gå över till helkontinuerlig drift. Vid det ena företaget antas en arbets- tidsförkortning komma att befrämja en dylik utveckling, förutsatt att ny ar- betskraft finns tillgänglig. De nya ar- betarna kan då direkt sättas in i skif— ten. Renserierna och verkstäderna i fö- retaget kommer emellertid sannolikt även i fortsättningen att arbeta endast på dagtid. På dessa avdelningar tror man dock inte att en bibehållen pro- duktionsvolym kräver en mot arbets- tidsförkortningen proportionell ökning av arbetarstammen. Det andra företaget tror sig få helkontinuerlig drift med 42-timmars arbetsvecka oberoende av

förkortningen, vilket emellertid kom- mer att medföra ett ökat arbetskrafts- behov för att fylla ut skiften. Nya in- vesteringar för den nya arbetskraften måste i så fall endast utföras vad be- träffar bostäder och sociala anläggning- ar. Reparationsverkstaden kommer inte att gå över till tvåskift utan där kan man använda den nytillkommande ar- betskraften på vanlig dagtid.

Grupp 4: För de båda kemiska före- tagen som redan har 42-timmars arbets- vecka med helkontinuerlig drift för ca 40 % av arbetsstyrkan blir problemet har arbetstiden utvecklas för dessa ar- betare. Om de enligt förutsättningarna får en förkortning till 40 timmar och det inte går att ta ut övertid måste fö- retagen nyanställa folk om driftstider- na skall bibehållas. Det påpekas från ett av företagen att vid övergången från 48- till 42-timmars arbetsvecka anställ- des ny arbetskraft nästan i proportion till förkortningen. För de nuvarande 48- timmarsarbetarna, dVS. reparatörerna, är det ovisst om man kommer att öka övertidsuttaget eller nyanställa folk.

I järnbruket behövs de nya arbetarna för att fylla skiften, så att man fortfa- rande kan vidmakthålla arbetet från kl. 20.00 söndag kväll till kl. 14.00 på lör- dagen. Om det går att genomföra kon- tinuerlig drift medför detta ett ytterli- gare ökat arbetskraftsbehov, .men sam- tidigt stiger produktionen utöver initi- alläget. Produktionen i ett järnverk an- ses i stort sett vara proportionell mot arbetstiden. Om driften stoppas kl. 22.00 fredag kväll, vilket en strikt tillämpning av de nya arbetstidsbestämmelserna skulle innebära (40-timmarsvecka och treskift), fordras betydande investe- ringar för den nytillkommand—e arbets- kraften om produktionen skall kunna bibehållas. Mejeriet anser sig tvingat att anställa mer folk efter en arbetstids-

förkortning, vilket sammanhänger med nödvändigheten att ta hand om all in- kommande mjölk. Den nya personalen kan som följd av den »hoppande» le- digheten direkt placeras in i produktio- nen utan extra investeringar. Även tid- ningsföretaget kan direkt placera in den nytillkommande personalen i skif- ten utan större investeringar. Gruvfö- retaget måste däremot göra mot den nyanställda personalen i det närmaste proportionella maskininvesteringar.

Det är en relativt enhetlig uppfattning bland de intervjuade att arbetstidsför- kortningen kommer att medföra en ök- ning av antalét tjänstemän i företagen. Skälen härtill är bl. a. att metod- och arbetsstudierna kommer att drivas hår- dare, att de ökade investeringarna krä- ver flera ingenjörer samt att utökning- en av skiiftarbetet fordrar flera arbets- ledare. Det anses också på en del håll att den förkortade arbetstiden kan in- nebära att arbetarna kommer att gå med på genomförandet av en del nu ej ac- cepterade rationaliseringsåtgärder. Det- ta var exempelvis fallet i ett av de ke- miska företagen, där förkortningen från 48 till 42 timmar för skiftarbetarna sna- rare medförde en förbättring för före- taget genom att man i samband där- med fick tillfälle att genomföra en mängd rationaliseringsåtgärder. »Det gick att ta ett krafttag sedan man 5. a. s. fått proppen ur». Från en del företag, exempelvis textilföretaget och mejeriet, framhålls emellertid att rationaliserings- arbetet redan nu drivs så hårt det går och att ett ökat antal tjänstemän endast kommer »att springa om varandra». Bil- verkstaden påpekar också att det inte går att driva rationaliseringsarbetet med mer än en viss hastighet. I annat fall >>slår man knut på sig själv».

Någon »mera väsentlig ökning av an- talet deltidsarbetande eller partiellt ar-

betsföra tror man inte kommer att in- träda efter en förkortning av arbetsti- den. I den mån det inte går att få tag på annan arbetskraft kommer emeller- tid många företag att försöka alla ut- vägar för att skaffa nytt folk. Deltidsar- betande kvinnor tycks för närvarande användas speciellt på bruksorterna. Det- ta sammanhänger med bostadssituatio- nen och det förhållandet att den kvinn- liga arbetskraften intc kräver investe- ringar i nya bostäder. Det beklagas från en det håll att man inte får använda kvinnlig arbetskraft i treskiftsarbete. Blir kvinnorna bara utbildade, anses de ofta vara lika effektiva som männen. Användningen av deltid bedöms i all- mänhet som mindre effektiv, då det är »svårt att skarva ihop två arbeten» och sådan tid dessutom kräver ökad pla- nering.

Flera av företagen använder redan nu partiellt arbetsföra på en del av- delningar. De är emellertid endast läm- pade för en del lättare sysslor. Många av företagen anser det som en mora- lisk skyldighet att ta hand om sina egna partiellt arbetsföra. I en del företag, exempelvis järnbruket, anses dessa emellertid vara så många att man har svårt att utnyttja dem. Det uppstår ock- så ofta besvärliga avlöningsproblem vid utformandet av lönerelationerna mellan partiellt arbetsföra och vanliga arbeta- re. Ytterligare kategorier av arbetskraft som företagen kan komma att använda i ökad utsträckning efter en arbetstids- förkortning är hemmaarbetande fruar vid en del enklare sysslor samt företa- gets pensionärer. Man kanske även låter en del folk gå kvar trots uppnådd pen— sionsål-der.

Kostnads-, pris- och produktionseffek- ten i de undersökta företagen

Den tidigare diskussionen har syftat till att belysa tendenserna i de beteen-

5? deförändringar som de intervjuade vän- tar skall uppkomma i företagen i syfte att kompensera det genom förkortning— en uppkomna produktionsbortfallet. Som tidigare påpekats anger nästan samtliga företag att det kommer att vara >>en självklar målsättning» för företagets strävanden att söka bibehålla produk- tionsvolymen i företagen. Samtidigt an- ger de emellertid att de kostnadssteg- ringar för företagen som i så fall måste uppkomma är av sådan storleksordning att de antingen måste medföra prissteg- ringar på företagens produkter eller nedläggningar av mindre lönsamma till- verkningsgrenar. Dessa åtgärder måste under förutsättningen om oförändrat efterfrågesamband för företagens varor få till följd en nedgång i företagens pro- duktion och sysselsättning i jämförelse med tidigare, som blir beroende av elas- ticitetsförhållandena och de vidtagna åtgärdernas storlek. Arbetstidsförkort- ningens totala verkningar på de under- sökta företagen blir därför en kombi- nation av de tidigare omnämnda bete- endeförändringarna och de i denna av- delning antydda effekterna. Hänsyn måste även tas till att många företag på grund av allmän brist på produktions- faktorer sannolikt inte får möjlighet att tillverka den produktionsvolym som de vid gällande efterfråge- och "kostnads- förhållanden helst skulle vilja.

Flera av företagen anser att det di- rekta produktionsbortfallet inte blir helt proportionellt mot förkortningen, där— för att den ledigblivna tiden och då framförallt lördagen inte är lika effek- tiv som de andra dagarna. Detta gäller speciellt verkstadsföretagen. För bil— verkstaden sammanhänger det med att orderingången på lördagarna är betyd- ligt mindre än andra dagar. Även tex- tilföretaget och skogsföretagen anser att lördagarna är något mindre effektiva även om produktionen i dessa företag

på grund av styrda maskiner i stor ut- sträckning är proportionell mot drifts- tiden. Textilföretaget påpekar sålunda att en 17-proc. arbetstidsförkortning kanske medför en ca 15-proc. produk- tionsminskning. Från några av företa- gen framhålls å andra sidan att produk— tionsbortfallet snarast blir större än som skulle svara mot förkortningen. Detta gäller framförallt företag där det blir fråga om nedkylning av ugnar, exem- pelvis järnbruket och de kemiska före- tagen, där det tar en viss tid att värma upp ugnarna och komma igång med produktionen igen. Järnbruket fram- håller exempelvis att en 10—proc. minsk- ning av driftstiden i de metallurgiska avdelningarna kan medföra ett en 15- proc. produktionsbortfall. Även garve- riet anser sig förlora mer än en dags produktion som följd av förkortningen, eftersom man måste stoppa vissa pro- cesser tidigare än vid ledighetens bör- jan.

Även om de anställda inte får någon som helst lönekompensation i samband med förkortningen kommer den san- nolikt att medföra kostnadsstegringar för företagen om de försöker att helt kompensera produktionsbortfallet.1 Det är emellertid troligt att kostnadsökning- en för flertalet företag i detta fall kom- mer att förefalla relativt liten, varför de inte kommer att finna det ekono- miskt lönsamt med någon större pro— duktionsminskning utan i stället kom- mer att inrikta strävandena på att bi- behålla den tidigare produktionsvoly- men enligt riktlinjerna i den föregåen- de diskussionen. Strävandena kommer härvid sannolikt att öka med den rela- tiva storleken av företagens fasta kost- nader. Skogsföretagcn, järnbruket och de kemiska företagen torde därför vara ändå mera angelägna om en bibehållen produktionsvolym än exempelvis verk- stadsföretagen. Mejeriet kommer sanno-

likt också på grund av arbetets karak- tär att med alla medel söka bibehålla den tidigare produktionsvolymen. Gar— veriet påpekar att man byggt upp en organisation för en viss produktions- volym och att det krävs stora kostnads- förskjutningar för att man skall vilja rubba på denna organisation. Strävan- dena att hålla produktionsvolymen oför- ändrad blir beroende av möjligheterna att skaffa nya produktionsfaktorcr. Det är här som nyss påpekats sannolikt att man på några punkter kommer att få ett gap mellan efterfrågan och tillgång- en på produktionsresurser (som exem- pelvis tar sig uttryck i ökad löneglid- ning 0. d.). Flera av företagen framhål— ler härvid att om företaget på grund av brist på produktionsresurser inte kan tillverka önskad produktionsvolym kom- mer inte produktionsminskningen att fördelas likformigt på de olika tillverk- ningsgrenarna. Man kommer i stället snarare att lägga ned de minst lönande tillverkningarna. I järnbruket kommer exempelvis grovplåttillverkningen kan- ske att läggas ned etc.

För några av företagen kommer köst- nadsförändringarna i samband med för— kortningen trots oförändrade löner san- nolikt att vara tillräckliga för att ut- lösa pris- och produktionsanpassning— ar. Verkstadsföretagen anser att det kan bli fråga om prishöjningar på framförallt hemmamarknaden. där konkurrensen är mindre och efterfråge- clasticiteten relativt låg. På exportmark- naderna finns det emellertid inga möj- ligheter till prishöjningar. Ett av före- tagen kommer i stället kanske att lägga ned en del av exporttillverkningarnn.

sålunda

då marginalerna redan nu anses otill-

1 Gäller inte för det fall att tillräcklig mängd arbetskraft till oförändrad lön finns tillgänglig som dessutom inte kräver in- vesteringar i bostäder o. (1. från företagens sida.

räckliga. Bilverkstaden tror sig kunna höja priserna utan att det blir någon mera betydande nedgång i servicevoly- men. Garveriet och textilföretaget har på grund av konjunkturläget inga möj- ligheter till prishöjningar. Garveriet kommer sannolikt att i ökad grad för- söka koncentrera sig på modesaker o.d., exempelvis då det gäller färger, eme- dan det ofta är lättare att få bättre mar- ginaler på dylika produkter. Textilfö- retaget kan komma att överväga en ned- läggning av något av spinnerierna, då dessa för närvarande är föga lönande. Även de kemiska företagen kanske före- tar vissa inskränkningar i tillverkning- en. Produktionens förenade karaktär gör emellertid detta problem mycket komplicerat i dessa företag. Vissa pris- höjningar på hemmamarknaden är ock- så tänkbara trots att konkurrensen är synnerligen bård. Järnbruket kommer sannolikt att höja priserna på företa- gets statliga tillverkningar. För mejeriet gick alla kostnadsstegringar tidigare in i jordbrukskalkylen och drabbade an- tingen konsumenterna eller bönderna. Med den nya jordbruksprisregleringen blir emellertid förhållandena mera svår- bestämbara.

Om de anställda får full lönekompen- salion för arbetstidsförkortningen kom- mer anpassningen av företagens pris- och produktionsstruktur enligt de in- tervjuade att bli betydligt mera genom- gripande. Anpassningen kommer i be- tydligt högre grad att gå ut på att man accepterar produktionsnedgången som följd av förkortningen. Gapen mellan efterfrågan och tillgången på produk- tionsfaktorer kommer härigenom inte heller att bli lika stora.

Grupp 1: Verkstadsförelagen kommer sannolikt även nu att begränsa sina pris- höjningar till hemmamarknaden, där kunderna vant sig vid att använda fö-

retagens produkter, varför efterfrågc— minskningen inte anses bli så stor. Två av företagen kommer troligen att be- gränsa exporttillverkningen och skära bort en del oekonomiska tillverknings- grenar. Speciellt ett av företagen (verk- stadsföretag 2) anser att kostnadsför- dyringen i detta fall blir så stor att det inte endast kommer att lägga ned flera i detta läge ej lönande tillverkningsgre- nar utan även kommer att överväga att flytta en del av serietillverkningarna till dotterföretagen i utlandet, där redan nu större delen av produktionen äger rum. Härigenom kan man bli tvungen att avskeda en del både arbetare och tjänstemän. Ett annat företag (verk- stadsföretag 1) anser sig på grund av efterfrågans karaktär inte ha möjlighe- ter att skära ned tillverkningssortimen- tet. Här kanske det även blir prishöj- ningar på en del exportmarknader. Ef- tersom företaget befinner sig i en ex- panderande marknad där nya konstruk- tioner ofta kan ge betydande vinster, är det troligt att pressen på företagets konstruktionsavdelning kommer att öka.

Järn- och melallmanufaklur/öretagct anser sig på grund av den hårda ut- ländska och inhemska konkurrensen inte ha några större möjligheter att höja priserna. Det kommer därför sannolikt i stället att försöka begränsa produk- tionen till framförallt huvudtillvcrk- ningen, där installerandet av det nya toppmoderna maskineriet troligtvis ökar konkurrenskraften betydligt. Bilverksta- den kommer att kompensera kostnads— stegringen genom prisstegringar då >>marginalerna inte alls är så bra som folk tror». Det är härvid troligt att mindre bilreparationer får en relativt sett kraftigare prisstegring än större, vilket sannolikt medför en tendens till att bilägare reparerar mindre eller kla- rar av små reparationer själva. Det är även troligt att utbytesidéen, dvs. ut-

byte av delar kommer att bli populä- rare.

Grupp 2: För garveriet och textilfö- retaget anses de antagna kostnadssteg- ringarna i samband med förkortningen medföra en ytterligare avsevärt försäm- rad konjunktur. Det blir här i huvud- sak fråga om att lägga ned oekonomis- ka produkter och avdelningar. Några möjligheter till prisstegringar tror man inte det finns. Garveriet anser att kapa- citeten inom branschen är för stor och att förkortningen i detta läge kommer att medföra nedläggning av något gar- veri. Det blir också en ökad speciali- sering och uppdelning mellan garveri- erna. Dessutom kommer företaget att försöka driva en mera aktiv försäljning och ett mera aktivt modellskapande, där möjligheterna till bättre marginaler är större samtidigt som riskerna för bak- slag ökar. Textilföretaget kommer san- nolikt att lägga ned något av spinneri- erna och i stället köpa råväv utifrån. Dessutom begränsas troligtvis tygpro- duktionen till de mera vanliga stor- lekarna. Det kan även tänkas att man lägger ned den exportförsäljning som upparbetats under senare år.

Grupp 3: För skogsföretagen är pri- serna till största delen världsmarknads- bestämda, varför företagen inte har nå- gon större möjlighet att påverka pris- sättningen. För den del som säljs på den svenska marknaden finns det emel-

lertid sannolikt möjligheter till prishöj- ningar, då de svenska priserna i all- mänhet ligger under världsmarknads- priserna. En viss övergång till mera förädlad vara, exempelvis från oblekt till blekt massa, kan också bli en följd av förkortningen.

Grupp 11: De kemiska företagen anser sig inte heller i detta läge ha möjlighe- ter att höja priserna. Endast då det gäl- ler gödningsmedel kan man tänka sig vissa justeringar. I stället kommer före- tagen att bli tvungna att lägga ned en del mindre lönsamma tillverlkningar. Järnbruket kommer nu sannolikt att lägga ned inte endast grovplåttillverk- ningen utan även en del exporttillverk- ningar. Dessutom blir prisstegringarna på statstillverkningen sannolikt större än om lönerna inte hade höjts efter för- kortningen. Tidningsföretaget höjer tro- ligtvis både tidnings- och annonspriser- na. Man tror emellertid inte att detta har någon större inverkan på efterfrå- gan, i varje fall inte då det gäller tid— ningar, då denna betraktas som rela- tivt oelastisk. Vissa kvalitetsförsämring- ar kan också uppkomma, exempelvis genom övergång till sexdagarstidning, mindre text och annonser eller färre distributionsställen. För gruvföretaget slutligen är priserna också marknads- bestämda och röner knappast någon in- verkan av förkortningen. Någon in- skränkning i tillverkningen blir det in- te heller fråga om.

Synpunkter på arbetstidsförkortningens verkningar i de olika företagen

Verkstadsföretag 1

Produktions-förhållanden

Företaget är ett av våra större verk- stadsföretag, som producerar maskiner av en relativt enhetlig typ. Försäljning-

en sker till mer än hälften på export till ett flertal olika länder. Konkurrensen kommer huvudsakligen från ett par sto— ra företag i de största industriländerna. Den svenska konkurrensen är obetydlig. Marknaden kan betecknas som utpräglat

oligopolistisk. Köparna av företagets produkter återfinns i flertalet industri- branscher. Utvecklingen på det berörda maskinområdet går mycket snabbt, var- för möjligheterna att få fram nya kon- struktioner spelar stor roll. Försäljning- en och produktionen av företagets pro- dukter steg mycket snabbt under de för- sta efterkrigsåren (se nedanstående ta- bell). Produktionsstegringen möjliggjor- des dels genom ett ökat arbetarantal och dels genom en mycket kraftig rationa-

lisering. Som exempel kan nämnas att arbetstiden för tillverkningen av en viss maskintyp sjönk med 60 %. Under 1952—53 stagnerade efterfrågan och viss outnyttjad kapacitet uppkom. Un- der de senaste åren har efterfrågan åter stigit betydligt och man anser sig kunna sysselsätta ca 20 % flera arbetare och tjänstemän om de fanns tillgängliga. Fö- retaget är beläget i en av våra största städer, där konkurrensen om arbetskraft är stor.

Tab. 1. Saluvärde, antal arbetare och antal tjänstemän 1946—54 Index: 1949 = 1001

1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954

1946 1947 Saluvärde ..................... - - - - . — Antal arbetare ............... 83 85 99 Antal tjänstemän ......... 92 99 99

100 125 164 166 - - - - 100 98 113 117 95 80 100 102 112 111 108 126

1 Basåret är valt så att serierna blivit jämförbara. Detta har medfört att basåret ej är detsamma för alla företag.

Nuvarande arbetstider

Arbetarna har för närvarande 48-tim- mars arbetsvecka med 8 1/2 timme mån- dag—fredag och 51/2 timme på lördagen. Tvåskiftsarbete förekommer i viss ut- sträckning på en del avdelningar. Un- der sommaren är lördagarna fria efter inarbetning.

Förändringar i arbetarnas beteende1

De intervjuade anser att frånvaro- frekvensen sannolikt kommer att min- ska till följd av en arbetstidsförkort- ning eftersom frånvaron för närvarande är högst på lördagarna. Företaget för- lorade under 1954 ca 2000 lördagar på grund av frånvaro. Man har därför lå- tit införa fria sommarlördagar med in- arbetning. De intervjuade anser samtli- ga att arbetsintensiteten i företaget kan ökas. På många avdelningar finns det >>tak>> för förtjänsterna som ofta brutits

igenom då man anställt utländska arbe- tare. Dessa har emellertid stundom pres- sat upp tempot så mycket att kvaliteten på produkterna försämrats. Om lönerna höjs i proportion till arbetstidsförkort- ningen anses det tveksamt om arbetsin- tensiteten kommer att stiga. I annat fall tror flertalet intervjuade emellertid att arbetarna kommer att öka takten för att hålla veckolönerna oförändrade.

Förändringar i företagets beteende

Alt. 1: Ytterligare arbetskraft ej till- gänglig. I detta fall anses det att an- vändningen av övertid kommer att öka. I allmänhet används övertid endast för speciella ändamål, men vid nuvarande höga kapacitetsutnyttjande försöker man utnyttja sådan arbetstid så mycket som möjligt. Eftersom övertid är dyra— re än ordinarie arbetstid beror emeller-

1 Ingen arbetarrepresentant har inter- vjuats i detta företag.

tid den ökade användningen av övertid på möjligheterna att nyanställa arbets- kraft. Uppfattningarna om arbetarnas inställning till övertidsarbete är delade. Å ena sidan finns det många arbetare som bett om att få övertidsarbete på lör- dagarna och dct anses att ca 10 % av arbetarna har extraarbete vid sidan av det ordinarie arbetet. Å andra sidan kan svårigheterna att utnyttja övertiden i nuvarande läge # ca 80 % outnyttjad av den enligt lagstiftningen möjliga ti- den — tyda på en allmän motvilja mot övertidsarbete.

Möjligheterna att öka produktionen genom ändrad organisation av tillverk- ningen bedöms som mycket små. Före- taget följer redan nu med i rationalise- ringsutvecklingen så snabbt som resur- serna medger. En av de intervjuade an— ser att en arbetstidsförkortning som även berör rationaliseringsingenjörerna snarare kan komma att minska ratio- naliseringstakten. Andra menar emeller- tid att allt arbete kommer att föras upp >>på ett högre varvtal».

Det finns snabbare och bättre maski- ner än de nu använda i marknaden. Man skulle kunna anskaffa flera auto- matiska maskiner, varigenom varje ar- betare skulle kunna sköta flera maski- ner. Sådana maskiner anses emellertid inte lämpliga i detta företag. Företaget skulle också kunna anskaffa snabbare maskiner av den nu använda typen. Svårigheten med dylika maskiner tycks närmast vara att konstruktionerna på företagets detaljer inte möjliggör ett utnyttjande av de höga hastigheterna.

Företaget hyr för närvarande ut vis- sa delar av tillverkningen och det är tänkbart att man kommer att förfara så med flera tillverkningsenheter. En in- tervjuad person anser att de svenska verkstäderna i alltför hög grad försöker göra allt själva: »Varje större verkstad håller sig exempelvis med egen smedja.

Det vore mera lönande att ha en eller ett par stora smedjor som utförde allt smidesarbete.» Det anses tänkbart att en arbetstidsförkortning medverkar till en sådan specialisering på olika områ- den.

Alt. 2: Ytterligare arbetskraft tillgäng— lig. Om man nyanställer arbetare är det troligt att skiftarbetet kommer att öka i företaget (det finns för närva- rande mycket litet skiftgång i verksta- den) eftersom en ökad användning av arbetare på ordinarie tid kräver en mot- svarande ökning av maskininvestering- arna. Svårigheterna vid nyanställning- ar ligger i bristen på bostäder och ökad skiftgång aecentuerar denna brist, ef- tersom skiftarbete anses ställa högre krav på arbetarnas bostadsstandard.

Arbetarnas motvilja mot skiftarbete är också stor i en stad där det finns många andra arbetsmöjligheter. Om fö- retaget har att välja mellan alternativen att anställa flera arbetare på ordinarie tid med motsvarande maskininveste- ringar eller att köpa effektivare men dy- rare maskiner, är det troligt att vid fullständig lönekompensation det sist- nämnda alternativet blir mest ekono- miskt.

Företaget kommer sannolikt att söka anställa flera tjänstemän, varigenom man kan driva arbets- och metodstudi- erna längre än för närvarande. Härige— nom kan arbetstiden för arbetarna ut- nyttjas bättre och spilltiderna gå ned. Det nämndes som exempel att då man ökar bevakningen av en tillverknings- gren räknar man med att spara en 10 % av den direkta kostnaden.

Kostnads-, pris- och produktionsef— fekten. Att döma av företagets prisbete- ende under efterkrigstiden tycks pris- stegringar som följd av kostnadssteg- ringar endast inträffa då det är fråga

om betydande kostnadsfördyringar. Detta stämmer väl in i den teoretiska bilden av ett företags beteende i en oli- gopolistisk marknad. Vid fullständig lö- nekompensation kommer företaget san— nolikt att höja produktpriserna. Ef- tersom de utländska konkurrenterna in- te får motsvarande kostnadsfördyring och därför inte kan väntas följa med i en prisstegring är det troligt att denna till största delen läggs på (len svenska marknaden, där konkurrensen är mind- re. Även en mindre kostnadsstegring kan få betydande återverkningar i pris- sättningen om den inträffar i ett läge då man redan haft flera icke beaktade kostnadsstegringar.

Det anses tvivelaktigt om företaget kommer att anställa flera arbetare som följd av arbetstidsförkortningen, då den uppkomna kostnadsfördyringen ju san- nolikt leder till höjda priser och mins- kad efterfrågan på företagets produkter. Härtill kommer att samtliga intervjua- de anser att produktionsbortfallet med utnyttjande av redan tillgängliga resur- ser inte kommer att bli proportionellt mot arbetstidsförkortningen. Som skäl härför, utöver de redan nämnda, anför några av de tillfrågade att arbetstiden på lördagarna inte är lika effektiv som under andra dagar. Det tar en viss stund att komma i gång med arbetet och arbe- tarna slutar före arbetstidens utgång.

Möjligheterna att i nuvarande läge begänsa produktionen till de mest lö- nande maskintyperna anses på företa- gets försäljningssida vara mycket små. Detta sammanhänger med att karaktä- ren hos de tillverkade maskinerna är så- dan att varje kund köper alla sina maski- ner av ifrågavarande typ från en tillver— kare, varför man måste föra hela sorti- mentet. Produktionsavdelningarna anser å andra sidan att en begränsning av an- talet tillverkade typer och detaljer skulle ge stora produktionstekniska fördelar.

Arbetstidsförkortningen medför med säkerhet en ökad press på företagets konstruktionsavdelning. eftersom nya och bättre konstruktioner ofta ger stör- re möjligheter att förbättra vinstmargi- nalerna.

Allmänna synpunkter på arbetstidsför- kortningen

Samtliga intervjuade föredrar femda— garsvecka framför en förkortning av ar- betstiden under varje arbetsdag. Kost— nadsfördyringen anses bli mindre vid femdagarsvecka, eftersom uppvärmning och igångsättning av maskiner i allmän- het är dyra operationer, som det går att spara in på om lördagarna slopas.

Verkstadsföretag 2 Pro(Iuktionsförhållanden

Företaget är i likhet med det föregå- ende ett av våra större verkstadsföre- tag. Företagets produktion är mycket he- terogen och består i fråga om vissa pro- dukter i stor utsträckning av beställ- ningstillverkning. På hemmamarknaden är företaget dominerande inom ett par av de viktigaste tillverkningsgrenarna, medan konkurrensen från såväl inhem- ska som utländska företag är hårdare vad beträffar andra produkter. På ex- portmarknaderna är konkurrensen hård.

Utvecklingen av företagets försäljning och personalförhållanden framgår av nedanstående tabell.

Företaget driver huvuddelen av sin verksamhet i en av våra största städer. Konkurrensen om arbetskraft är stor. Tillgången på arbetskraft har varit till- fredsställande från senare delen av 1950 fram till 1954, då dock en viss brist på yrkesarbetare uppstod. På en avdelning var vid intervjutillfället (okt. 1955) 30 % av maskinerna obesatta på grund av brist på arbetskraft. Förutom huvud—

Tab. 2. Saluvände, antal arbetare och antal tjänstemän 1946—54 Index: 1946 = 100

1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 Saluvärdc ..................... 100 114 130 125 132 160 175 177 205 Antal arbetare ............... 100 98 103 98 92 104 106 98 96 Antal tjänstemän --------- 100 106 117 117 120 124 115 112 115

fabriken har företaget fabriker i flera mindre städer. Intervjuer har även fö- retagits på en av dessa senare fabriker.

Nu varande arbetstider

De nuvarande arbetstiderna är för ar- betarna 5X81/z timme samt 1>(5% tim- me per vecka i ett skift. Dessutom har företaget in'fört fem lediga sommarlör- dagar med inarbetning (inarbetning sker med 15 min. per dag i två perio- der, en på hösten och en på våren).

Förändringar i arbetarnas beteende

Automatstyrda maskiner förekommer endast i mycket ringa omfattning, och man anser att arbetarna, om de ej får kompensation för arbetstidsförkortning- en, sannolikt kommer att öka arbetsin- tensiteten.

Frånvarofrekvensen är högst på lör- dagarna. Enligt arbetarrepresentanten beror detta på, att arbetarna väljer lör- dagen för att uträtta personliga ären- den, tandläkarbesök etc., eftersom »för- tjänsten sjunker minst då». En viktig förutsättning för att frånvaron skall minska efter en arbetstidsförkortning är att affärer, tandläkare etc. har öppet på lördagarna. Ytterligare ett skäl till den högre lördagsfrånvaron är övertids- arbetet. »Har man arbetat över mycket under veckan kan man ta ledigt på lör- dagen. Veckoförtjänsten blir ju härige- nom i stort sett normal ändå.» Frånva- ron under dagen är störst på eftermid- dagen.

Förändringar i företagets beteende

Alt. 1: Ytterligare arbetskraft ej till- gänglig. Mycket tyder på att använd- ningen av övertid kommer att öka. >>Om den vanliga arbetsdagen minskas från 81,4.» till 8 timmar, kommer vi i första hand att försöka få hela verkstadsper- sonalen att arbeta över en halvtimme.»

En ökning av investeringarna är san- nolik som följd av en arbetstidsförkort- ning. Det finns bättre maskiner i mark- naden, men de är betydligt dyrare och nu icke ekonomiskt lönande. Vid en för- kortning kommer man sannolikt att i större utsträckning övergå till dessa dy- rare maskiner. Man har redan infört flermaskindrift i vissa fall och den ut- vecklingen kommer säkert att fortsätta men om å andra sidan arbetarna sköter flera maskiner blir möjligheterna att gö- ra snabba förändringar i produktionen mindre. Företagets möjligheter att in- vestera begränsas också av det omfat- tande produktionsprogrammet och den därav följande korta serielängden. Inom en av huvudtillverkningarna har pre- duktionen under lång tid drivits hant- verksmässigt, men utvecklingen går i riktning mot en mer mekaniserad till- verkning. Denna utveckling kommer emellertid att ställa större krav på kon- struktionsavdelningarna. På filialfabri- ken har man stora problem med utrym- me och transporter eftersom fabriken vid uppförandet inte kunde anläggas i den ursprungliga planerade storleken, och en utbyggnad kan kanske komma till stånd som följd av arbetstidsförkort-

ningen. Ytterligare en möjlighet till in- vestering som anges som företagets >>önskedröm>> är att samla alla förråd till ett centralförråd.

Uthyrning av tillverkningen förekom- mer redan nu och kommer troligen att öka.

Alt. 2: Ytterligare arbetskraft tillgäng- lig. Om företaget kan anställa mer ar— betskraft kommer den att användas hu- vudsakligen under den ordinarie arbets- tiden. En viss ökning av skiftarbetet vid de dyraste maskinerna blir följden men någon allmän övergång till skift är in— te trolig. Det anses å ena sidan inte vara någon mening med att minska maskin- parken och i stället utnyttja de återstå- ende maskinerna bättre genom skiftar- bete och å andra sidan går det inte att få folk till skiftarbete i en större stad med riklig tillgång på andra arbetstill- fälten.

På vissa avdelningar är det redan nu stor brist på tjänstemän —— framför allt tekniker på försäljningsavdelningen. Det är dessutom troligt att företaget måste anställa fler tjänstemän på rit- kontoret och arbetsstudieavdelningen för att så långt som möjligt förenkla produktionen.

Kostnads-, pris- och produktionsef— fekten. Vid en förkortning som även medför lönekompensation för arbetar- na anses prishöjningar ofrånkomliga. Som exempel anförs att en lönehöjning på 10 % för en produktgrupp kommer att medföra en prishöjning på ca 6—7 %. På exportmarknaderna ligger företa— get emellertid i prishänseende redan nu »på gränsen», speciellt i konkurrensen gentemot Tyskland. »Prisstegringarna blir lättare att ta ut på hemmamarkna- den.»

En arbetstidsförkortning kommer sannolikt att i stor utsträckning medfö- ra utgallringar av de minst lönande

produkterna. Dessa nedskärningar kom- mer som framgått av ovanstående mest att drabba exporten. Åtminstone en av huvudgrupperna är emellertid till sin karaktär sådan att utgallringar inte kan företas. Företaget säljer nämligen här i stor utsträckning »problemlösningar» och de produkter kunderna behöver kan inte köpas från annat håll.

Av speciellt intresse i detta företag är möjligheten att flytta över en stor del av tillverkningen till de utländska dot— terbolagen. Vid en arbetstidsförkortning skulle företaget kanske överväga en så- dan åtgärd, vilket i första hand kom- mer att gälla serietillverkningen. Me- ningarna på denna punkt är emellertid delade; några anser att det skulle upp— stå problem med leveranstider förutom att tull- och fraktkostnader tillkommer. Man har dock redan på grund av den knappa kapaciteten inom landet över- flyttat tillverkningen av en produkt— grupp till utlandet.

>>Om arbetstidsförkortningen kombi- neras med en kraftig löneökning blir det sannolikt en mycket stor krymp- ning av företagets hela verksamhet. Det— ta gäller speciellt exportprodukterna.» En av de intervjuade har dock svårt att tänka sig full lönekompensation. »Förändringen blir alltför kraftig och oberäknelig. Substitutionseffekten förlo- rar helt sin betydelse efter så pass kraf- tiga förändringar som i detta fall. Man skulle kanske få en övergång till an- vändning av relativt sett fler tjänste- män, men i stället medför förändring- arna ju en total minskning av hela verk- samheten både då det gäller använd- ningen av tjänstemän och av maskiner.»

Allmänna synpunkter på arbetstidsför- kortningen

Företaget har inga speciellt betydan- de igångkörningskostnader utan kostna—

den per produktionsenhet på lördagar- na blir ungefär densamma som under veckans övriga dagar. Arbetarreprescn- tanten vill för sin del ha en annan för- läggning av förkortningen. Han före- drar en förkortning varje dag, som skall läggas på morgonen. Skälet härtill är att han vill få ut mer av kvällarna. Den allmänna meningen bland arbetarna är dock att förkortningen bör läggas på lördagen.

Verkstadsföretag 3 Produktionsförhållanden

Företaget är ett av våra större verk- stadsföretag (i industriståtistiken hän— förs det till järn- och stålmanufaktur).

Företaget är vad beträffar huvudtill- verkningen det dominerande företaget i landet men har viss konkurrens från utlandet — importen uppgår till ca 10 'x? av förbrukningen inom landet. På exportmarknaderna är konkurrensen, främst med tyska och engelska företag, stark.

Produktionen har ökat kraftigt sedan 1946 trots att den maskinella kapacite— ten vissa är icke kunnat utnyttjas fullt på grund av brist på arbetskraft och råmaterial. (Se nedanstående tabell.) Nedgången i försäljningsvärdct år 1953 orsakades av betydande prissänkningar. Produktionsvolymen var ungefär oför- ändrad mot året före.

Företaget är beläget på en mindre

Produkterna säljs dels inom landet och ort som domineras av detta och två dels, till omkring 30 %, på export. andra företag. Tab. 3. Salnvärde, antal arbetare och antal tjänstemän 1946—51; Index: 1949 = 100

1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 Saluvärde ..................... - - - - — - 100 100 140 142 120 149 Antal arbetare ............... 93 90 04 100 105 109 111 103 114 Antal tjänstemän ......... 88 97 98 100 106 108 109 104 110

Nuvarande arbetstider och förändringar som följd av en arbetslidsförkorlning

Två tredjedelar av arbetarna i före- taget har ett skift med 5X81/2 timme samt 1X51/z timme per vecka, dvs. 48 timmar. En tredjedel av arbetarna ar- betar i tvåskift med i genomsnitt 48 timmar per vecka. Tvåskiftsarbetarna arbetar in varannan lördag.

Förändringarna i arbetstiden vid en förkortning till 40 timmar innebär för tvåskiftsarbetarna att även den kvarva- rande lördagen blir ledig samt att ar- betstiden på vardagarna minskar med mer än % timme.

Förändringar i arbetarnas beteende

Flera av de intervjuade anser att ur- betsintensiteten kan höjas redan nu. En intervjuad framför som skäl härför att då han föreslog verkstadsklubhen att man skulle införa MTM-studier i före— taget hade klubben som motargument kommit med att man var villig öka ar- betsintensiteten i företaget.

Frånvarofrekvensen är större på lör- dagarna än övriga dagar. >>Detta med- för väldigt mycket trassel i företaget, då de andra arbetarna ofta är beroen- de av det arbete som skulle utföras av dem som är borta.»

En av de intervjuade anser att >>kon-

torstjänstcmännens arbetsintensitet är mycket låg och en arbetstidsförkortning för deras del medför inte så stora pro- blem utan går att klara genom en- höj- ning av arbetsintensiteten på avdelning- arna». Denna uppfattning grundar han på det förhållandet att de olika avdel- ningarna med oförändrad personal ofta klarar betydligt större arbetsmängder och dessutom har företaget trots ökad produktion och försörjning ej behövt nyanställa kontorstjänstemän.

Förändringar i företagets beteende

Alt. 1: Ytterligare arbetskraft ej till- gänglig. Företaget har för närvarande en ålderdomlig organisation utan sär- skilda rationaliseringsingenjörer men kommer att anställa dylik personal. Ak- tuella rationaliseringsprojekt är åtgär- der för att minska stopptiderna på ma- skinerna vid reparationer. Detta arbete sker efter två linjer: dels försöker man med hjälp av statistiska metoder förut- beräkna felen och >>pl-anera in dem i produktionen» och dels försöker man med hjälp av kontrollinstrument upp- täcka felen så tidigt att de inte ger upp- hov till större reparationer.

»Vad övertiden beträffar så skulle man kanske kunna suga på den något mera», men å andra sidan är det svårt att öka övertiden för tvåskiftsarbetar- , na, då det krävs tillstånd för övertid mellan 23.00 och 05.00 och sådan över- tid ej tillstyrks av fackföreningen an- nat än för krissituationer.

Företaget använder för sin standard- tillverkning ett antal av den för närva- rande bästa maskintypen och räknar med att om några år ha fördubblat den- na maskinpark. Av ytterligare investe- ringsprojekt nämns transportanordning- arna som är föremål för rationalise- ringsöverväganden.

Alt. 2: Ytterligare arbetskraft tillgäng- lig. Avskrivningskostnaden för företa-

gets automatmaskiner beror på hur lång tid maskinen står i verkstaden och har icke att göra med hur mycket den an- vänds —— den ekonomiska livslängden beräknas vara ca 5—10 år. Ett tredje skift, som beräknas producera omkring tre miljoner enheter per år och maskin med ett försäljningspris per enhet av omkring 1:—, ger ytterligare ca tre mil- joner kronor i försäljning per maskin och år. Eftersom det endast behövs en man för att sköta maskinen är det rätt betydelselöst om företagetbetalar 15 000, 20000 eller 25000 kronor för denna arbetare. Skälet till att man inte kan förfara på detta sätt är naturligtvis hän- synstagande till de andra arbetarna. På grund härav är mer skiftarbete _— och helst helkontinuerlig drift _ ett mycket starkt önskemål. Företaget har tidigare haft treskift men nödgades sluta med detta då man förlorade mycket folk. Om det är möjligt att anställa mer folk kom- mer emellertid frågan om treskift och kontinuerlig drift fram som de första problemen vid en arbetstidsförkortning.

Företaget räknar med att ej behöva anställa så många kontorstjänstemän vid en förkortning beroende dels på den låga arbetsintensiteten (se ovan) och dels på företagna och planerade stora investeringar, framför allt i bok- föringsmaskiner. Genom de nya inves- teringarna erhålls en viss reservkapa— citet som kan tas i anspråk vid en ar- betstidsförkortning. Redan nu utnyttjas skiftarbete på hålkortsavdelningarna vid boksluten, varvid man erhåller en 12 driftstimmar per dag i stället för 7 utan skift.

Kostnads-, pris- och produktionsef— fekten. Produktionsbortfallet som följd av förkortningen blir bland annat på grund av den högre lördagsfrånvaron ej proportionellt mot den minskade ti- den. Å andra sidan betonar en av de intervjuade att företaget redan har slo-

pat det andra skiftet på lördagarna och lagt det på veckodagarna och här får man en proportionell nedgång.

Det anses allmänt att en förkortning kommer att medföra prishöjningar på hemmamarknaden. Det är däremot inte troligt att det går att få ut högre priser på exportmarknaden, då man redan försökt höja exportpriserna på grund av dåliga marginaler men inte lyckats. Eftersom företagets kapacitet är för stor för den svenska marknaden och en del av produktionen måste exporteras kan även ett lågt pris på exportmarknaden vara gynnsamt. På den utländska mark- naden har för övrigt de lägsta kvalite- terna redan slagits ut i konkurrensen och man säljer för närvarande >>så att säga på kvalitet». För närvarande för- söker hemmamarknadsavdelningen få en ökad andel av produktionen. Trots att hemmamarknaden har högre priser vågar man dock inte företa en dylik överflyttning eftersom man måste tänka på att bibehålla produktionen -— och därmed exporten — på längre sikt.

Beträffande möjligheterna att föränd- ra produktionsinriktningen vid en för- kortning framhålls att företaget stän- digt arbetar på att lägga ned vissa till- verkningar. Standardiseringcn har va— rit ett av de verkliga slagnumren i fö- retagets produktionsprogram. Å andra sidan vill kunderna kunna köpa hela sortimentet och det är stor risk att man förlorar försäljningen av andra varor om standardiseringen drivs mycket långt. Det är dock troligt att vissa delar av försäljningen på exportmarknaden läggs ned som följd av en arbetstidsför- kortning.

Allmänna synpunkter på arbetstidsför- kortningen

En av de intervjuade framhåller att det är avgjort bättre för företaget att stoppa driften en dag än att sprida ut

förkortningen över alla veckodagarna, eftersom i det förra fallet framför allt reparationsarbetena kommer att under- lättas. Detta måste å andra sidan vägas mot risken för fler skador på uppvärm- ningsugnarna och större bränslekost— nad.

Man anser vidare att det lönar sig med 40-timmarsvecka om man i stället kan genomföra helkontinuerlig drift efter- som man då får minskade fasta kostna- der pcr enhet. Normalt räknas annars med att det fordras ungefär 3—5 års ra- tionaliseringar för att kompensera pro- duktionsbortfallet. Om arbetstidsförkort- ningen kommer omedelbart anses det dröja 3—4 år innan företaget kan upp- nå samma produktion som nu. På grund härav framhålls det att man bör börja med fria sommarlördagar som kompen- seras genom de årliga rationalisering— arna. Därefter går det att öka antalet fria lördagar men varje försök att för- korta arbetstiden med mer än 3—4 % på en gång leder till produktionsminsk- ning.

>>Det blir mycket svårt om man skall ge lönekompensation vid arbetstidsför- kortningen, eftersom möjligheterna att ta igen den förlorade förtjänsten är oli- ka på olika avdelningar. Samtidigt är det omöjligt att ge en större procentuell lönehöjning på vissa avdelningar, ty då kommer alla de andra arbetarna och säger 'att vi arbetar väl lika bra som de'.»

Arbetarrepresentanten vill ha en för- kortning även utan lönekompensation, men i så fall skall förkortningen vara mindre. Han anser sig själv kunna kom- pensera en stor del av en förkortning genom ökad arbetsintensitet.

Järn- och metallmanufakturföretaget Produktionsförhållanden

Företaget är ett medelstort bruk. Pro- duktionsprogrammet omfattar huvud-

sakligen produkter som levereras till den svenska byggnadsindustrin. För- säljningen sker till övervägande del till svenska byggnadsmaterialgrossister. Konkurrensen kommer dels från ett par betydligt större svenska järnverk och dels från stora utländska tillverkare. Företagets egna möjligheter att påverka prisbildningen anses som mycket små, varför den fria konkurrensmodellen del— vis passar in på företagets marknads- situation.

Efterfrågan på branschens produkter är till största delen beroende av bygg- nadskonjunkturen. Efter att under de första efterkrigsåren ha varit relativt stabil steg efterfrågan på och produk- tionen av företagets produkter mycket

snabbt under åren 1948—51. Under 1952 sjönk emellertid efterfrågan och konkurrensen ökade. Efterfrågan har se- dan åter stigit men konkurrensen är fortfarande mycket hård och vinvstmar- ginalerna på många produkter knappa eller obefintliga. Företaget har nu i det närmaste slutfört ett omfattande inves— teringsprogram, avseende nya och ka— pacitetsökande men samtidigt kapital- krävande maskiner. Företaget domine- rar helt den ort där det är beläget och har måst engagera sig i både bostads- byggande och en mängd andra sociala åtgärder av olika slag för att kunna bc- hålla arbetskraften. Varje ökning av ar— betarstammen kräver investeringar i nya bostäder.

Tab. -'I-. Antal arbetare och tjänstemän 1946—54

Index: 1949 = 100

1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 Antal arbetare ............... 100 97 100 106 108 109 103 94 108 Antal tjänstemän --------- 100 102 104 126 137 137 141 133 141

Nuvarande arbetstider

Företaget har 48-timmars arbetsvecka med fördelningen 5X81/2 timme och 1X51/a timme. Tvåskiftsarbete förekom- mer till en de] på vissa avdelningar.

Förändringar i arbetarnas beteende1

Företagets huvudtillverkning sker i maskiner med fasta hastigheter och där är det icke möjligt att öka arbetsinten- siteten, men de intervjuade anser att detta är möjligt vid en del andra ar- betsoperationer. Villigheten att öka ar- betstakten blir enligt allmän uppfatt— ning beroende på lönekompensationens storlek.

Förändringar i företagets beteende

Alt. 1: Ytterligare arbetskraft ej till—

gänglig. Användningen av övertid kom- mer sannolikt att stiga om företaget vill bibehålla produktionsvolymen. Framför allt kommer man vid femdagarsvecka att vilja utnyttja reparatörerba på lör- dagarna. Arbetarna vid bruket kommer sannolikt enligt en av de intervjuade av religiösa skäl att vara mera villiga till övertidsarbete på lördagarna än på söndagarna.

Intresset kommer i ökad grad att in- riktas på exempelvis sådana åtgärder som kan minska maskinernas spilltider (genom mindre täta verktygsbyten) o.d. Man kommer sannolikt också att för- söka öka ackordsvolymen i företaget men en mera betydande förändring på

1 Ingen arbetarrepresentant är intervju— ad i detta företag.

denna- punkt kräver en ökning av tjäns- tem—annastaben. '

:Någon . utökning av maskinparken kommer inte att äga rum beroende på företagets kapitalbrist, även om det kan- ske på vissa punkter finns snabbare och bättre maskiner än de som företaget använder. Detta gäller dock inte huvud- tillverkningen, där man för närvarande installerar det absolut modernaste ma— ski-neriet.

Alt. 2: Ytterligare arbetskraft tillgäng- lig. Även om det är möjligt att nyan- ställa arbetare kommer företaget san- nolikt att som första åtgärd för att be- vara produktionsvolymen söka öka över- tidsuttaget, eftersom varje ökning av ar- betarstammen även kräver motsvarande investeringar i bostäder och en utök- ning av kapaciteten hos olika sociala inrättningar. Om man anställer ny ar- betskraft kommer sannolikt tvåskiftsar- bete att användas i ökad utsträckning. Skiftarbete förekommer för närvaran- de endast på ett par avdelningar. Någon utökning av maskinparken (till de ny- anställda) kan det däremot enligt en av de tillfrågade »absolut inte bli tal om».

[Företaget använder redan nu i stor utsträckning kvinnliga deltidsarbetare. Meningarna är delade om det finns yt- terligare någon arbetskraft på orten tillgänglig för deltidsarbete men ökad användning av dylik arbetskraft kom- mer sannolikt att kräva investeringar idaghem o. (1.

Vad beträffar en ökad användning av tjänstemän, är meningarna också de— lade. Somliga anser att ett ökat antal tjänstemän som ger möjligheter till ökad mängd arbets- och metodstudier avse— värt kan höja företagets produktion. Andra anser attlföretaget's struktur in- teimöjli'ggör och förräntar en lika stor användning av .rationaliseringsingenjö- rer som i de stora verkstäderna.

Kostnads-, pris- och produktionsef— fckten. Företagets möjligheter att kom- pensera uppkommande kostnadssteg- ringar med prishöjningar blir sanno- likt mycket begränsade. De utländska konkurrenterna får ju inte samma kostnadsökningar och eftersom gros— sisterna är mycket prismedvetna le- der eventuella prisstegringar från de svenska producenternas sida sannolikt till starkt minskad efterfrågan. Vinst- marginalminskningen kommer framför allt att gå ut över ett par tillverknings- grenar, där arbetskostnaderna relativt sett är speciellt höga. Företaget kommer därför sannolikt att söka skära ned sor- timentet och hålla igen tillverkningen på dessa områden speciellt med hänsyn till att vinstmarginalerna här redan är mycket små. Flertalet av de intervjuade tror att produktionsbortfallet i företa- get till att börja med blir i det närmaste proportionellt mot arbetstidsförkort- ningen om hänsyn inte tas till ökat övertidsuttag och nya maskiner.

Allmänna synpunkter på arbetstidsför- kortningen

Ur kostnadssynpunxkt är det fördel- aktigare för företaget med en arbetstids- förkortning som innebär slopande av en arbetsdag än en likformig förkort- ning varje dag, eftersom man i det för- ra fallet slipper en del uppvärmnings- kostnader. En av de intervjuade anser emellertid att det ur hälsosynpunkt vo— re fördelaktigare med 'en förkortning varje dag, då det andra skiftet härige- nom skulle sluta tidigare på kvällen.

Bilverkstaden Produlctionsförhållanden

Företaget är en av våra största bil- reparationsverkstäder, som tillika be- driver bilförsäljning. Intervjuerna avser

Tab. 5. Antal arbetare 1946—54 Index: 1946 :: 100

1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 100 98 96 116 133 144 163 - - 172 dock endast bilverkstaden, som är myc- tag ligger före de övriga företa-gen 'i ket märkesspecialiserad.

Företaget har under efterkrigstiden utvecklats mycket hast—igt bl. a. på grund av starkt ökad bilförsäljning.

Företaget är beläget i en av våra största städer, där efterfrågan på ar- betskraft är stor.

Nuvarande arbetstider

Företaget har 48-timmars arbetsvecka i ett skift och har varannan lördag le- dig (efter inarbetning, som sker genom förlängning av arbetstiden varje dag). En stor del av tjänstemännen har sam- ma arbetstid som arbetarna.

Förändringar i arbetarnas beteende

Man har inte märkt någon ökning av Olycksfallen efter övergången till den längre arbetstiden på vardagarna (inar- betningen av lördagarna), vilket anses tala för att Olycksfallen ej kommer att minska vid en förkortning.

Förändringar i företagets beteende

Alt. 1: Ytterligare arbetskraft ej till- gänglig. Företaget önskar utnyttja mer övertid redan nu, »men för att det skall löna sig måste det vara stora grupper som arbetar». När företaget försökte få en verkstadsavdelning på omkring 70 man att arbeta över, var det endast 3— 4 som var villiga.

Bilverkstäderna befinner sig för när- varande mitt uppe i en rationaliserings- period och håller åtminstone delvis på att övergå från det tidigare hantverket till industri. Man anser att detta före-

branschen i fråga om arbetsstudier,'ut- bildning etc. Reparation—sarbeten o.' (1. ligger emellertid ovanligt illa till för automatisering och stora investeringar. Företaget anser sig inte (i varje 'fall för närvarande) kunna mekanisera myc- ket mera i själva reparationsarhetet: om man å andra sidan kan få ökat gehör för »utbytesidén», dvs om företaget kan sätta in en renoverad del i stället för (len trasiga och sedan reparera. flera dylika delar på engång, skulle» man kunna rationalisera själva reparationer- na. Däremot tror man ännu inte på att, som i Amerika, sätta in nya delar :i stället för de trasiga, eftersom renove— rade delar i Sverige i de- 'allra flesta fall är billigare. ' ' I fråga om ökat utlämnande av repa— rationer till andra företag framhålls-till att börja med att man redan lämnar bort en hel del arbeten. Det är emeller— tid tveksamt om detta går att öka vid en arbetstidsförkortning. Företaget har överenskommit' med vissa av de största vagnparksägarna'att deras bilar skall lämnasin för-regel— bunden översyn, varvid ma—n utför fram— för allt förebyggande åtgärder. Till 'det- ta arbete kan man använda tempoarbe- tare sedan de erhållit specialutbildning under ca 14 dagar. — '

Alt. 12: Ytterligare arbetskraft tillgäng- lig. »Partiellt arbetsföra skulle man kun- na ha stor användning av i' företa-gett, men eftersom de mister en'1 del "av: sina bidrag när de arbetar, blir derasin- komsttillskott så litet atti'de- ofta-visat

sig ointresserade att börja i företaget.» Det är ganska svårt att använda deltids- arbete i företaget. >>Då måste man skar- va ihop monteringsarbetet, men det går inte att skarva ihop kant i kant utan den som kommer efter måste i allmän- het gå tillbaka i arbetet och se vad som gjorts tidigare.»

»Om man kunde få mera folk så kan man stoppa in dem direkt i verkstaden. Företaget kör för närvarande med 85 % kapacitet, varför det inte behövs några nya investeringar.»

En ökad övergång till tempoarbetare kommer att medföra att man måste öka instruktörs- och kontrollverksamheten, dvs anställa flera tjänstemän.

Kostnads-, pris- och produktionsef— fekten. »En arbetstidsförkortning leder med säkerhet till att man höjer priser- na på bilreparationer. De företag som kan rationalisera kanske inte höj-er så mycket. Företaget har inte höjt priser- na de senaste åren utan i stället kom- pen-serat lönehöjningarna genom ratio- naliseringar, och det är möjligt att man delvis kan gå den vägen efter en arbets- tidsförkortning.» Å andra sidan är »aför- räntninwgen inom bilverkstäderna inte alls så bra som folk tror, och margina- lerna kan inte pressas ytterligare». De prishöjningar det blir fråga om anses inte få någon större betydelse för efter— frågan, >>kunderna är inte speciellt käns— liga för prisförändringar om 5—6 %».

Företaget har på grund av ojämn or- deringång mycket spilltid. Variationer- na i orderingången är ungefär följande: vintern låg — sommaren hög; måndag, fredag, lördag mindre orderingång — tisdag, onsdag, torsdag toppbelastning; före kl. 9.00 låg orderingång. »Det låga kapacitetsutnyttjandet vissa tider måste läggas in i kalkylerna för prissättning- en.» Det lägre utnyttjandet på lördagar- na innebär att produktionsbortfallet in-

te blir proportionellt mot arbetstidsför- kortningen (obs! dock att företaget har varannan lördag ledig med inarbetning under de övriga dagarna).

Företaget vill redan nu ha skiftarbete och tror att detta kommer att införas vid en förkortning, >>problemet att ploc- ka bort lördagarna bleknar i förhållan- de till vad man kan vinna genom att få skiftarbete». Det blir (lå emellertid frå- ga om en delvis ändrad produktionsin- riktning i företaget —— skiftarbetet kom- mer i första hand att avse tempoarbete vid inspektion och förebyggande under- håll av bilar. Härigenom kan exempel— vis lastbilar användas hela dagarna och behöver blott stå inne på kvällarna, vil- ket ju innebär att företaget kan lämna bättre service.

Allmänna synpunkter på arbetstidsför- kortningen

Om arbetarna ej får kompensation för tidsbortfallet vid en arbetstidsförkort- ning >>kommer klubbstyrelsen sannolikt att trissa upp lönerna på olika områ- den så att man får en betydande löne- glidning». Alla arbetare har nämligen inte samma möjlighet att genom ökad arbetsinsats själva kompensera sig för lönebortfallet.

Om vissa grupper, t. ex. åkerier, får fria måndagar i stället för fria lörda- gar kan bilverkstäderna reparera deras lastvagnar på måndagarna _— >>då kom man undan ett problem där».

Den bästa förläggningen av arbets- tidsförkortningen för företagets del är dels på lördagarna och dels på morgon- timmarna under de ordinarie arbetsda- garna, ty då blir produktionsbortfallet minst.

Textilföretaget Produktionsförhållanden

Företaget är ett av våra största textil- företag med spinnerier, våverier och

bcrcdningsverk. Försäljningen omfattar i första hand vävnader.

Företagets produktion och försäljning ökade under efterkrigstiden fram till sommaren 1951, då det kraftiga kon- junkturomslaget i textilindustrin inträf- fade. Som framgår av tabellen har pro- duktionen sedan återhämtats och fort- satt att stiga medan försäljningsvärdet på grund av sänkta priser minskat yt- tcrligare.

Ungefär tre fjärdedelar av företagets produktion går direkt till konfekt'ions-

fabrikerna. Konkurrensen inom bran- schen är mycket hård från svenska fö- retag men kanske framför allt från ut- landet som har lätt att komma in på den svenska marknaden på grund av det låga tullskyddet.

Bolaget är beläget i en större svensk stad som icke domineras av företaget även om det tillhör de största i staden. Den hårdaste konkurrensen om arbets- kraften kommer från omkringliggande orter.

Tab. 6. Salavärde, produktionsvolym, antal arbetare och antal tjänstemän

1946—54 Index 1950 = 100 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 Saluvärde ..................... 61 76 85 96 100 126 110 110 107 Produktionsvolym ......... - - - - - - - — 100 100 93 102 107 Antal arbetare ............... 99 100 99 100 101 98 97 95 Antal tjänstemän ......... 73 89 96 100 99 84 83 81

Nuvarande arbetstider

Omkring 00 % av arbetarna i före- taget arbetar i två skift. Driften pågår från kl. 05.00 till kl. 22.30. Alla arbe- tarna i företaget, utom de kvinnliga två- skiftsarbetarna, har 48-timmars arbets- vecka. De kvinnliga tvåskiftsarbetarna (ungefär 15 % av totala arbetarantalet) slutar det andra skiftet kl. 22.00 mot kl. 22.30 för de manliga och har därför i genomsnitt 46 2/3-timmes arbetsvecka.

Förändringar i arbetarnas beteende

Frånvarofrekvensen är markant högre på lördagarna; för kvinnorna, som ut- gör en fjärdedel av arbetarna i företa- get, är den särskilt stor och uppgår till ca 15 % mot ca 9 % på övriga dagar.

»En viss del av den högre frånvaron under lördagarna är emellertid ingen nackdel ur företagets synpunkt, efter-

som produktionsprocesserna kan anpas- sas därefter.»

Arbetarrepresentanten framhåller att det inte är någon större svårighet att öka övertiden och han kan även >>tänka sig en ökning av den enligt lagen tillåt- na tiden, 200 timmar, till 300 eller 400 timmar per år». Arbetarna är redan nu mycket välvilligt inställda till övertid [. ex. i samband med mönsterbyte, även om det skulle gå utöver 200 timmar per år och arbetare.

Förändringar i företagets beteende

Alt. 1: Ytterligare arbetskraft ej till— gänglig. Möjligheterna att öka övertiden bedöms som mycket små, framför allt för tvåskiftsarbetarna på grund av ar- betarskyddslagen.

Företaget gör redan nu allt som går för att driva rationaliseringen och ef-

fektiviseringen i företaget så långt som möjligt. »Företaget har redan nu piskan på ryggen och har haft det under några är.» Den allmänna uppfattningen är att rationaliseringsingenjörerna >>har tagit de största sakerna, så att det är bara finpolering kvar».

Utbildningsfrågorna har stor betydel- se för företaget och man har sedan flera år en systematiserad utbildning av ar- betarna. Som exempel på resultaten av denna nämndes att utbildningstiden för en kategori under en tioårsperiod ned- bringats från ett år till tre månader.

Möjligheterna att öka produktionska- paciteten genom nyinvesteringar är mycket begränsade, beroende bland an— nat på att ungefär halva arbetsstyrkan redan nu sysselsätts vid de modernaste maskiner som finns i marknaden. I vä- veriet kan man ej öka maskinantalet per arbetare och i beredningsavdelningarna hindrar den korta serielängden införan— det av moderna maskiner med hög ka- pacitet. En fullständig ombyggnad av be— redningsavdelningarna har diskuterats då den skulle medföra bland annat bätt- re transportekonomi. Kapitalbristen har emellertid medfört att planerna skjutits på framtiden. Det allmänna omdömet är att »automatiseringen i textilindu- strin är driven så långt att man inte kan komma mycket längre».

Företaget har möjlighet att >>hyra ut produktionen» genom att köpa garn resppväv utifrån. Detta sker i viss ut- sträckning redan nu och kan komma att öka som följd av en arbetstidsför- kortning. En av de intervjuade anser att »de företagsekonomiska grundvalar- na för ett bibehållande av vissa avdel- ningar kanske försvinner efter en ar- betstidsförkortning». Å andra sidan an- ser man att det är vissa nackdelar för- bundna med att köpa t. ex. väv utifrån beroende på dels svårigheter med leve- ranstider och dels modeväxlingar. »Om

man själv tillverkar en vävnad och mår- ker att den inte går, är det lättare att göra anpassningen.»

Alt. 2: Ytterligare arbetskraft tillgäng- lig. Vid nyanställning av folk på ordi- narie tid är företaget tvunget att nyin- vestera i både byggnader och maskiner.

Företaget hade före den nu gällande arbetarskyddslagens ikraftträdande tre- skift och tvingades då övergå till två- skift men försöker ständigt få återinfö- ra trcskift. En av de intervjuade påpe- kade emellertid att »även om arbetarna centralt går. med på treskiftsarbete så går det ändå inte att genomföra detta lokalt, eftersom vi inte får några arbe- tare till treskiftsarbetet, vilket visat sig vid de försök vi gjort». (Företaget an- ser det önskvärt att ha möjlighet till övergång till treskift i samband med ut- rangering av gamla maskiner även utan nyanställning.)

Det anses inte troligt att företaget kommer att nyanställa partiellt arbets- föra utan en arbetstidsförkortning kan i stället leda till att man blir tvungen göra sig av med dem man redan har.

Kostnads-, pris- och produktionsef— fekten. >>Även om inte arbetstidsförkort- ningen medför några lönestegringar måste den kortare arbetstiden och den minskade produktionen leda till kost- nadsstegringar per producerad enhet.» På grund av det minimala tullskyddet och den stora kapaciteten vid de in- hemska fabrikerna har prisstegringarna som följd av de senaste kostnadsökning- arna varit ytterst små och det är myc- ket svårt att få ut några prishöjningar överhuvud taget. Verkningarna av en arbetstidsförkortning för företagets del måste då bli att man får kostnadssteg- ringar, sämre lönsamhet, nedläggning av vissa avdelningar och en total pro- duktionsminskning.» »Man äri en olyck- lig situation i detta företag genom att

större delen av maskinparken helt för- nyats under de senaste fem åren, och produktionsbortfallet blir kanske ca 15 %.» Företaget har en viss export men priserna på exporten är sämre än på hemmamarknaden. En förkortning kan därför tänkas leda till att man i första hand försöker minska exportproduktio- nen. Å andra sidan har man upparbetat denna exportförsäljning till stora kost- nader »och hoppas egentligen få en mycket god exportmarknad på en hel del olika håll». Man tror inte heller att man genom ökad reklam etc. >>kan sälja mera då man inte säljer direkt till de— taljister utan till större delen till kon- fektionsfabriker».

En förkortning kommer sannolikt att leda till ett strängare produkturval ef- tersom man kommer att få sämre lön- samhet på många produkter. Företaget bedriver en ständig anpassning i avse- ende på såväl antalet som urvalet av produkter. Ett strängare produkturval kommer att leda till ökad serielängd på vissa avdelningar i slutet på produk- tionskedjan. Det får däremot inte så stor inverkan på spinneriet eftersom man redan standardiserat garnet så långt som möjligt.

Ett av spinnerierna »kommer sanno- likt i farozonen efter en arbetstidsför- kortning. Man måste ju fråga sig om det är vettigt att fortsätta att spinna då man kan importera betydligt billigare råväv utifrån som sedan kan beredas i företaget. Det blir här fråga om en språngvis skeende förändring som mås- te mötas med drastiska åtgärder från företagets sida.» Det är däremot icke möjligt för företaget att ta upp också konfektion på tillverkningsprogrammet, ty då skulle det komma att konkurrera med sina egna kunder, varvid dessa blir avogt inställda mot företaget.

Allmänna synpunkter på arbetstidsför- kortningen

En av de intervjuade anser att »en 17—proc. minskning av arbetstiden är praktiskt ogenomförbar. Det är betydligt bättre med en långsammare minskning.» Han föreslår därför att »ett av skiften på lördagarna till att börja med för- kortas, vilket dels motverkar tendensen att fredagen blir den nya lördagen och dels ger en mer smidig anpassning».

»Det finns redan de inom textilindu- strin som talar om att man borde min- ska arbetstiden för tvåskiftsarbetare för att dra folk till branschen. Men om ar- betstiden minskas i hela industrin blir det tydligen ingen vinst ur textilindu- strins synpunkt.»

Arbetarrepresentanten framhåller att arbetarna >>inte vill ha en 40-timrnars vecka till priset av treskift» och ej hel- ler en arbetstidsförkortning utan löne- kompensation. Då arbetar de hellre 48 timmar i veckan.

Garveriet Produktionsförhållanden

Företaget är ett av landet största gar- verier. Produktionen består numera till största delen av ovanläder.

Under de första efterkrigsåren rådde brist på såväl råvaror som färdigt lä- der inom landet. När sedan konjunk— turomslaget i branschen kom sommaren 1951 blev avsättningskrisen särskilt kännbar för denna bransch på grund av den ökade användningen av de bil- ligare materialen plast och gummi.

Företagets utveckling följer i stort sett mönstret för branschen; fram till 1950 hämmades produktionen av råva— ruwbrist och stundom arbetskraftsbrist; 1952 sjönk produktionen på grund av avsättningssvårigheterna till två tredje- delar av det normala; 1953 återhämta-

(les produktionen till normal storlek. Utvecklingen av försäljningen och sys- selsättningen framgår av nedanstående tabell.

För att anpassa sig till strukturför- ändringen inom branschen har företa- get ändrat produktionsinriktningen från bottenlädcr, plattläder o. d. till huvud- sakligen ovanläder. Skoindustrin har gått över till enklare typer av skor med billigare läder, vilket medfört att före-

taget även sänkt kvaliten på ovanlädret. Härigenom har det även blivit möjligt att rationalisera tillverkningen. Denna omställning och krävt betydande investeringar.

Företaget är beläget i en mindre stad där det är det största företaget. Stadens omnejd är dessutom relativt folkrik så att företaget kan rekrytera arbetskraft även utanför staden (för närvarande halva arbetsstyrkan).

rationalisering har

Tab. 7. Saluvärde, antal arbetare och antal tjänsteman IMG—”f; Index 1950 = 100

1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 Saluvärde ..................... - - - — - - - - 100 117 96 143 - - Antal arbetare ............... 100 108 93 100 100 98 90 103 75 Antal tjänstemän ......... 81 92 91 91 100 102 92 95 83

Nuvarande arbetstider

Av arbetarna har 50 % dagtid med 48-timmars vecka, 40 % tvåskift med 48-timmars vecka och 10 % treskift med 45 1/3—timmes vecka.

Förändringar i arbetarnas beteende

Man har ej observerat någon ökning av olycksfallsfrekvensen vid övertids- arbete, vilket kan tala för att en arbets- tidsförkortning ej heller skulle medföra någon minskning.

Förändringar i företagets beteende

Alt. 1: Ytterligare arbetskraft ej till- gänglig. »Till att börja med uppkommer en ökad mängd övertidsarbete som följd av en arbetstidsförkortning.»

»Det kan inte bli fråga om att köpa några ytterligare maskiner efter en ar- betstidsförkortning.» De kemiska pro- cesserna är redan så långt automatise- rade att möjligheterna till vinster ge- nom investeringar är relativt små.

Alt. 2: Ytterligare arbetskraft tillgäng- lig. Deltidsarbete i fabriken är man »in- te vidare road av». »Industrin skall va- ra huvudsaken för de personer som ar— betar där.»

Förutsättningen att folk inte kan ny- anställas är orealistisk för'företagets del. Om man inte kan skaffa mer folk är det »detsamma som att ta död på sig själv». Företaget kommer att höja lönerna och får på så sätt folk. Den ökade arbetskraften vill man i första hand sysselsätta i skift beroende på maskinernas korta ekonomiska liVS- längd.

En förkortning kan medföra ökad an- ställning av tjänstemän. Utvecklingen blir samma som på 30-talet; genom- loppstider o. d. minskar och detta krä- ver bättre planering, vilket i sin tur kräver fler tjänstemän. Ett problem för företaget, om man vill ha fler tjänste- män, är bostadsfrågan.

Kostnads-, pris- och produktionsef— fekten. Företaget kommer att vidkän-

nas en kostnadsstegring vid en arbets- tidsförkortning. Det finns för närva- rande inget tullskydd inom branschen och konkurrensen är, på grund av över- kapacitet hos garverierna, hård även från de svenska företagen. Möjligheter- na till prishöjningar bedöms som små och det kan bli fråga om högst 2 in 3 %.

»Företagct har byggt upp produk- tionsapparaten för en viss volym och om denna minskas stiger de genomsnitt- liga kostnaderna för mycket.»

Sortimentet, som för fem år sedan be- stod av omkring 350 artiklar, har nu minskats till omkring 60, och en arbets- tidsförkortning anses medföra att ytter- ligare produkter läggs ned. På grund av marknadens struktur måste dock sorti- mentet hålla en viss bredd.

Utvecklingen anses komma att gå mot modeartiklar, då det ofta är lättare att ta ut större marginaler på dylika ar- tiklar. Företaget har redan börjat sälja skomodellcr för skotillverkning och det är troligt att detta kommer att öka.

En av de intervjuade anser att kan- ske 20 % av kapaciteten i branschen behöver slås ut, »hoppas bara att det inte blir vi som åker ut».

I de 5. k. våtavdelningarna måste de kemiska processerna pågå viss bestämd tid (24 timmar och 48 timmar) och produkterna kan ej lagras mellan de olika processerna. Ett avbrott på en dag medför i dessa avdelningar mer än en dags produktionsbortfall. På söndagar- na har man nu folk i fabriken för att sätta igång resp. avsluta processer.

Allmänna synpunkter på arbetstidsför- kortningen

Företaget anser att det är bättre att få förkortningen på en gång efter en förberedelsetid än att den kommer suc- cessivt under en följd av år. I det sena- re fallet kommer man att få besvär med att ställa om produktionen flera gång- er. Det anses bättre att göra en radikal omedelbar omställning. Arbetarrepre- tanten framhåller att »40-timmars vec- kan är ett önskemål, men arbetarna är ej hågade att reducera levnadsstandar- den för att få den». De anser också att en arbetstidsförkortning är meningslös om (len leder till ökad övertid.

Massaföretaget Produktions/örhållanden

Företaget är en av våra större cellu- losafabriker, som tillverkar sulfit- och sulfatcellulosa, sulfitsprit, svavelsyra m. fl. kemiska produkter.

Produktionen har, som framgår av nedanstående tabell, stigit under hela efterkrigstiden (med undantag av åren 1949, 1952 och 1953).

Företagets försäljning sker till störs- ta delen på export där man inte har några större möjligheter att påverka prissättningen.

Företaget är beläget på en mindre ort som det helt dominerar. Ett av de störs- ta problemen i samband mcd arbets- kraften är bostadssituationen.

Tab. 8. Produktionsvolym, antal arbetare och antal tjänstemän 1946—54

Index: 1946 = 100

1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 Produktionsvolym ......... 88 86 105 100 109 115 115 115 121 Antal arbetare ............... 79 85 98 100 97 101 115 - - 107 Antal tjänstemän ......... - - - - - - 100 106 99 109 164

Nuvarande arbetstider och förändringar som följd av en arbetstidsförkortning

Halva arbetsstyrkan utgörs av skift- arbetare, av vilka en fjärdedel har fyra- skift med 42-timmars vecka och tre fjärdedelar treskift med 48—timmars vec- ka. Den andra hälften utgörs av s. k. dagarhetare, reparatörer etc., som arbe— tar 44 timmar per vecka enbart på dag- tid. En arbetstidsförkortning skulle in- nebära att fyraskiftsarbetarna får »hop- pande» ledighet som förut, treskiftsar- betarna och dagarbetarna får lördagen ledig. Driftstiden i fabriken minskas med ett dygn, dvs. slutar fredag kväll i stället för som nu lördag kväll, utom på de avdelningar där fyraskift tilläm- pas.

Förändringar i arbetarnas beteende

Man anser (på såväl företags- som arbetarsi'dan) att frånvarofrekvensen kommer attbgå ned vid en förkortning. Om en arbetare är borta en dag nu för- lorar han en sjättedel av veckoförtjäns- ten medan en dags frånvaro efter för- kortningen kommer att betyda en fem- tedel av veckoförtjånsten. Förlusten kommer då att betyda så mycket att han inte har råd att vara borta.

Förändringar i företagets beteende

Alt. 1: Ytterligare arbetskraft ej till— gänglig. Företaget anser att en arbets- tidsförkortning kommer att frampressa arbets- och metodstudier framför allt för dagarbetarna, därför att det då blir lättare att motivera dylika för arbetar- na. Man anser dock. »att detta är ett svagt argument från företagets sida ef- tersom man borde kunna frampressa yt- terligare metodstudier redan i dag. Å andra sidan kan omfattande arbets- och

metodstudier ej införas i en handvänwd- - ning.» Företaget kan utan vidare kom- pensera en arbetstidsförkortning på

t.ex. 20 % — »det vore bara att bygga fabriken 20 % större och ha [samma personal». Detta skulle emellertid inne- bära oerhört stora investeringar. Inves- teringskostnaden för att helt kompense— ra en avdelning med fullt utnyttjad ka— pacitet blir kanske 10 milj. kr. I en av- delning där kapaciteten ej är helt ut- nyttjad blir den lägre men >>varje in- vestering går på åtskilliga miljoner».

Man anser dock att det finns åtskil- liga investeringar som lönar sig på lång sikt. »Problemet är att den personal som tas bort på ett ställe kommer igen på ett annat i form av reparatörer etc. Här kommer en kvalitativ aspekt på arbets- kraften in, då reparatörerna måste ha en viss yrkesutbildning.»

Företaget har icke möjlighet att >>hyra ut» produktionen. Däremot lämnas re- dan nybyggnader och större reparatio- ner etc. bort och en förkortning kan komma att leda till att ytterligare indi- rekta avdelningar läggs ned.

Alt. 2: Ytterligare arbetskraft tillgäng- lig. Företaget vill införa helkontinuerlig drift oberoende av en arbetstidsförkort- ning. Med fyra skift och 42-timmars ar- betsvecka erhålls då en driftvstid av 168 timmar, dvs. veckans totala timantal. Vid en arbetstidsförkortning till 40 tim- mar kommer företaget att försöka få ut två timmars övertid per man och skift i veckan, eftersom det är en utomor- dentligt besvärlig procedur att passa ihop skiften vid en 40-timmars arbets- vecka. Ä andra sidan anses det inte bli lättare att ta ut övertid efter en arbets- tidsförkortning. Bestämmelserna för övertidens utnyttjande innebär framför allt att den inte får användas till att öka produktionen utan blott till att re- parera fel och ta igen förluster på grund av tidigare stillestånd och dylikt.

Företaget skulle använda kvinnlig ar- betskraft i skiftarbete om det var tillå—

tet, eftersom man anser att många upp- gifter i företaget kan skötas av kvinnor lika väl som av män.

Ytterligare investeringar behövs ej vid nyanställning av arbetare i driften; nyanställd personal kan nämligen pla- ceras i ett nytt skift. Däremot är det me- ningslöst att anställa mer folk per skift. Det väsentliga är att hålla driftstiden så lång som möjligt eftersom produk— tionen i denna bransch är i det närmas- te direkt proportionell mot driftstiden.

»Anställning av tjänstemän för me- todstudier m. m. är aktuell inom cellu- losaindustrin och utvecklingen är sådan att detta ökar år från år.» Arbetstidsför- kortningens inverkan på denna utveck- ling anses främst bli att »den är ett ar— gument för att driva fram metodstu- dier». Ett större utnyttjande av andra företag för reparationer o. d. kräver en ökad planering och därmed även fler tjänstemän.

Kostnads-, pris- och produktionsef— fekten. En förkortning av arbetstiden från 48 till 40 timmar per vecka kom- mer att medföra kostnadsstegringar. Om dessa resulterar i prishöjningar blir be— roende på »hur mycket det går att ta ut». Större delen av försäljningen går på export. »Där är vi små jämfört med USA. Vi kan inte ligga på marginalen och utnyttja alla goda exportkonjunk— turer därför att vi då snart får dåligt rykte. Av dessa skäl måste vi följa USA när det gäller prissättningen på export- försäljningen.»

Priserna på den svenska marknaden tenderar att ligga under världsmark- nadsprivset. »Eftersom prishöjningen på t. ex. tidningspapper leder till klagomål är vi inte villiga att höja priset såvida vi inte kan visa att vi råkat ut för mate- rialprisstegring, lönehöjning eller dy- likt.»

Om företaget ej kan öka arbetaranta— let och ej heller kan öka övertidsarbetet

blir det omöjligt att efter en arbetstids- förkortning håll'a driftstiderna och där- med produktionen på nuvarande nivå. Arbetstidsförkortningen kan föranle- da en övergång till en mer förädlad pro- dukt, dvs. från oblekt massa till blekt massa. Skälet till ändringen av produk— tionsinriktningen är att »blekt massa är lättare att sälja». Företaget anses där- emot ej komma att driva förädlingen så långt som till papperstillverkning.

Allmänna synpunkter på arbetstidsför- kortningen

Det är inte önskvärt med kortare arbetstid för dagarbetarna än skiftar- betarna. Företaget måste i första hand ha folk till skiften och därefter till hjälpavdelningen på dagarbete. »Folk tackar nej i dag till skift om de kan få dagarbete. Om dagarbetarna får korta- rer arbetstid än skiftarbetarna får före- taget svårt att rekrytera ny arbetskraft till skift-en. Ungdomarna flyttar då till andra industrier, t. ex. till verkstads- industrin. Blir arbetstiden 40 timmar även för skiftarbetarna kommer ledig- heten att bli >>hoppande». Ytterligare ett problem är att löneglidningen inom företaget är större för dagarbetarna än för skiftarbetarna.»

Skälet till 'att arbetarna avslagit bola- gets framställning om kontinuerlig drift (trots att denna innebär en arbetstids— förkortning med höjd lön) är enligt ar- betarrepresentanten att dagarbetarna röstat emot därför att de då kommer att få mindre övertid på lördagskvällar och söndagar. Vid kontinuerlig drift kom- mer företaget nämligen att utföra repa- rationerna på vardagarna.

Massn- och pappersföretaget Produktionsförhållanden

Företaget driver papp- och pappers- bruk, cellulosafabriker samt sulvfitsprit— fabrik. Produktionen omfattar cellulosa

78 för eget behov med överskott för avsa- lu, papper och papp samt sulfitsprit. Prodiuktionskapaciteten har sedan 1946 ökats väsentligt beroende på om- fattande nyinvesteringar. Produktions- volymcn har även, med undantag av 1952, stigit starkt. Utvecklingen av sa- luvärdet, antal arbetare och tjänstemän framgår av nedanstående tabell. Företag-ct är dotterföretag till en stor

koncern och ungefär 10 % av omsätt- ningen sker inom koncernen. Drygt 00 % av försäljningen sker på export och resterande 25 å 30 % av försäljningen går till företag utanför koncernen. Produktionen drivs på tre orter som helt domineras av företaget. En av er- terna ligger i närheten av en större stad och rekryteringen av personal till den- na fabrik sker till stor del från staden.

Tab. 9. Saluvär-de, antal arbetare och antal tjänstemän 1946—54 Index: 1949 = 100

1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 Saluvärde ..................... 100 113 126 109 123 250 215 167 217 Antal arbetare ............... 100 106 115 115 110 122 122 126 143 Antal tjänstemän --------- 100 105 113 117 124 138 134 136 155

Nuvarande arbetstider och förändring- ar som följd av en arbetstidsförkortning

Huvuddelen av arbetsstyrkan har 48- timmars vecka i tre skift. Företaget övergår emellertid successivt till hel- kontinuerlig drift (fyra skift med 42 timmar per vecka) och har redan in- fört detta vid en fabrik. Dessutom före- kommer tvåskiftsarbete samt, huvudsak- ligen för hjälpavdelningarna, dagtid med 48-timmars arbetstid per vecka.

Innebörden av en arbetstidsförkort- ning blir för arbetare på dagtid två- och treskift att lördagen blir fri samt för arbetare på fyraskift att arbetstiden minskas med två timmar i genomsnitt per vecka men att ledigheten fortfaran- de blir »hoppande». Driftstidcn i fab- rivker med treskift minskas med ett dygn, dvs. arbetet avslutas lördag mor- gon i stället för söndag morgon och blir i fabriken med fyraskift oföränd- rad.

Förändringar i arbetarnas beteende

Någon förändring i frånvarofrekven- sen i driften kan ej inträda då arbetar-

na är skyldiga att stanna kvar på skif- tet tills avbytaren anländer. Detta torde för övrigt vara främsta skälet till att fabriken vid treskift slås igen på sön- dagsmorgonen i stället för på lördags- kvällen. Den arbetare som skall sluta på lördagskvällen är tvungen att vara kvar om nästa man inte anländer, men om man skulle köra i gång på söndag k—väll i—stället- för pit-måndag morgon blev det mycket svårt att skaffa ersät- tare.

En av de intervjuade anser att olycks- fallen beror på hur arbetsdagen är in— delad i minst lika hög grad som på (len totala arbetstidens längd och han arbe- tar därför på att öka antalet raster.

Förändringar i företagets beteende

Alt. 1: Ytterligare arbetskraft ej till- gänglig. »Bruken är mycket gamla och det har gjorts få nyinvesteringar och rationaliseringar. Det är därför möjligt att genom investeringar och rationali- seringar samt övergång till helkontinu- erlig drift kompensera en arbetstidsför- kortning utan nyanställningar. På lång

sikt räknar vi med att det går att öka produktionen med 10 %. De investe- ringar, framför allt i pappersmaskiner; som det blir fråga om är mycket omfat— tande och vi saknar för närvarande ka- pital för att genomföra dem omedelbart, men även om vi hade kapital tar det lång tid innan investeringarna blir pro- duktionsmogna. För övrigt vågar ingen företagsledare ta risken att göra en be- ställning då leveranstiden är tre år.»

Det anses inte nödvändigt att öka an- talet reparatörer etc. vid en arbetstids- förkortning, eftersom (len förnyelse av maskinparken som pågår förmodligen kommer att medföra minskade repara- tioner.

Ovannämda synpunkter gäller själva driften, där större investeringar ger be- tydligt större utbyte än organisatoris- ka förändringar och mindre rationalise— ringar. Metodstudier har emellertid bör- jat tillämpas och efter en arbetstidsför— kortning kommer detta att öka.

Alt. 2: Ytterligare arbetskraft tillgäng- lig. Företaget kommer eventuellt1 att ny— anställa ctt skift på de avdelningar som nu har treskift i syfte att övergå till hel- kontinuerlig dr-ift. Denna övergång kommer dock att ta en viss tid, efter- som det dels blir nödvändigt att skola om arbetskraften, vilket måste ske i fab- riken, dels råder bostadsbrist.

Företagets leveranser går dels med fartyg till utlandet och dels med bil och järnväg inom landet. Att låta båtarna ligga en dag extra blir för dyrbart och företagets svenska kunder vill ha leve- ranserna på måndagarna som vanligt. Företaget räknar med att kunna öka produktionen vid övergång till helkon— tinuerlig drift, varför expeditions— och utlastningsavdelningarna får en större kvantitet att ta hand om än nu. Detta anses icke möjligt att klara med o-för- ändrat arbetarantal, utan förutom ovan-

nämnda rationaliseringar måste företa- get nyanställa personal och införa »hop- pande» ledighet.

Vid en arbetstidsförkortning kommer nyanställning av tjänstemän i första hand att avse arbetsledare för driften. Om lördagen tas bort för tjänstemän- nen uppstår problem på försäljnings- och skeppningsavdelningarna och här anses det föreligga behov av såväl jour— tjänst på lördagen som större persona].

Kostnads-, pris— och produktionsef— fckten. En övergång till helkontinuer- lig drift kommer att medföra en ökad produktion och en kostnadssänkning per producerad enhet för företaget.

Allmänna synpunkter på arbetstidsför- kortningen

En förkortning av arbetstiden anses komma till stånd i detta företag allde- les oavsett eventuell ny lagstiftning.

En av de intervjuade anser att >>en arbetstidsförkortning är en investering i utbildning som vi måste göra för att i framtiden kunna hänga med i utveck— lingen. Vi får därför i denna fråga inte enbart ta hänsyn till sådana förhållan- den som en omedelbar produktions- minskning.»

Som redan nämnts har företaget re- dan delvis övergått till helkontinuerlig drift med 42-timmars arbetstid per vec- ka och man har även planer på att suc- cessivt införa detta i hela företaget. Vil— ka förändringar som kommer att inträf- fa vid en övergång till 40-timmars ar- betsvecka har man inte närmare tänkt över, men man anser att det blir mycket besvärligt med uppdelningen på skift.

Arbetarrepresentanten anser att det

1 De intervjuade vet för närvarande ej vilket av alternativen investera respektive nyanställa arbetskraft som kommer att. väljas.

skulle vara mycket olyckligt om skift- arbetarna får en 42-timmars vecka och dagarbetarna endast 40 timmar. Han har nämligen konstaterat att den yngre arbetskraften redan nu har en tendens att välja dagarbete framför skiftarbete.

Man vill ha möjlighet att införa en förkortning i etapper för de olika av- delningarna allt eftersom man hinner genomföra investeringarna.

Tidningen Produktionsförhållanden

Företaget _— en av våra största tid- ningar —— har expanderat mycket kraf-

tigt under efterkrigstiden.

Trots att företaget ligger i en av våra största städer, där konkurrensen om ar- betskraften är stor, anser de intervjua- de att det på längre sikt går att få folk då >>branschen är synnerligen attraktiv».

Nuvarande arbetstider och förändringar som följd av en arbetstidsförkortning

I företaget förekommer följande ar- betstider: (1) 40-timmars arbetsvecka för arbetare med »hoppande» skift, (2) 42 timmar för arbetare med ständigt nattarbete och (3) 48 timmar för övriga arbetare exkl. tidningsbuden, för vilka särskilda arbetstider gäller.

En direkt tillämpning av de här upp- ställda tförutsättningarna för arbetstids- förkortningen (ledighet på lördagen) skulle innebära att tidningen bara kun- de ges ut sex dagar i veckan. Det är emellertid troligt att ledigheten liksom nu kommer att bli »hoppande».

Förändringar i företagets beteende

Alt. 1: Ytterligare arbetskraft ej till- gänglig. Det är tänkbart att företaget försöker öka användningen av övertid tills man »kan skaffa mer f-olk eller ge- nomför rationaliseringar. På grund av

att tidningarna i sitt avtal har total fredsplikt används indragning av över- tid som ett strridsmedel vid tvister och övertiden är därför en känslig punkt. Arbetarrepresentanten framhåller att arbetarna å ena sidan blivit beroende av övertidsersättningen men å andra si- dan icke tycker om övertiden och han har därför med ledningen diskuterat frågan om övergång till kontinuerlig drift mot samma totala lön som nu. Dis- kussionen har hittills hållits på ett all- mänt plan och är närmast en sondering och bland huvuddelen av arbetarna är meningarna delade.

Det finns för närvarande en mängd pauser i arbetet och det är tänkbart att en arbetstidsförkortning skulle medföra hårdare discip'lin. »På en del avdelning- ar beror pauserna och den ryckiga ar- betsintensiteten på ojämn 'orderinström- ning” från andra avdelningar. En för- bättring för de förra avdelningarna medrl'ör emellertid nackdelar för andra, varför det är osäkert hur långt en ut- jämning kan drivas.»

Möjligheterna till investeringar och rationaliseringar är olika på skilda av— delningar. I tryckeriet och sätteriet finns det åtskilliga investeringsprojekt som ej är lönande för närvarande men vilka sannolikt kommer att genomföras vid en arbetstidsförkortning.

På distributionssidan finns icke någ- ra investeringar att göra, utom när det gäller kontorsarbetet, där >>ö'kad använd- ning av hålkort vid behandlingen av prenumeranter och annonsörer kan le- da till besparingar».

Alt. 2: Ytterligare arbetskraft tillgäng- lig. Företaget kommer inte att anställa personal på deltid eller partiellt arbets- föra. Däremot kommer ordinarie arbets- kraft att nyanställas. Det kommer inte att behövas några investeringar för den nyanställda arbetskraften.

Företaget kommer sannolikt att an- ställa fler tjänstemän för genomföran- det av de rationaliseringar som blir en följd förkortningen, och dessutom kommer det att krävas mer folk för övervakning, varför arbetsledarstyrkan sannolikt behöver ökas. Detta gäller dock ej distributionsarbetet.

& V

Kostnads-, pris— och produktionsef— fckten. Kostnadsstegringarna i samband med förkortningen anses komma att le- da till prisstegringar på såväl tidningen som annonserna. Det går nu inte att säga något om avvägningen mellan (les- sa. Prisstegringen på tidningen anses endast få begränsad verkan på efterfrå- gan. eftersom tidningarna betyder så li- tet i köparnas budget. I fråga om kliché- erna är förhållandet enahanda — kli- ehékostnaden är obetydlig i relation till annonskostnaden.

Arbetstidsförkortningen kan komma att leda till att man överväger en över- till sex-dagarstidning, nedskär- ning av antalet text- eller annonssido'r, försening av utgivningstiderna eller en minskning av antalet försäljningsstäl- len. De intervjuade anser dock icke en utveckling efter dessa linjer så trolig, ef- tersom dessa faktorer betyder så myc- ket för tidningens spridning. och man på grund av stora fasta kostnader vill utnyttja anläggningarna så mycket som möjligt. Efter en arbetstidsförkortning anses dessutom >>flexibiliteten i företa- gets produktion komma att bli ännu gång

mindre. Man måste inställa sig på en viss produktionsvolym och kan inte an- passa den i alltför hög grad.»

Allmänna synpunkter på arbetstidsför- kortningen

»Om det blir en förkortning av 48- timmarsveckan till 40 timmar måste de övriga arbetstiderna förkortas propor- tionellt. Värderingen mellan de olika typerna av arbetsvecka är sådan att det blir nödvändigt förkorta exempelvis 42- timmarsveckan till 30 eller 37 timmar.»

»Det skulle bli större verkningar på arbetsintensiteten av en arbetstidsför- kortning om skiften förkortas än om ar— betarna får en extra ledighetsdag. En del personer i företaget samlar ihop le- dighetsdagarna två och två (vilket är möjligt genom en anpassning av skif- ten), men det har i dessa fall inte märkts någon ökad produktivitet annat än för en del äldre personer, som ver- kat piggare efter sådana längre ledig- heter.»

Mejeriet Produktionsförhållanden

Företaget är ett av landets största me- jerier som tillverkar smör och ost samt försäljer mjölk. Det betjänar en av vå- ra största städer med omkringliggande landsbygd. Företaget är ensamförsälja— re inom området. Priserna regleras helt genom jordbrukskalkylen. Mjölkinväg-

Tab. 10. Saluvärde, mjölkinvägning m. m. 1946——54

Index: 1949 = 100.

. 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 Saluvärde ..................... - - - - 94 100 109 111 120 123 125 Mjölkinvägning .......... 86 94 94 100 111 108 104 100 95 Mjölkförsörjning ............ 85 94 98 100 95 94 93 93 94 Antal arbetare .............. 88 92 96 100 105 107 104 103 100 Antal tjänstemän ......... - - - - - - 100 96 97 97 97 9,7

ningen vid mejeriet steg under de första efterkrigsåren fram till 1950 (trots över- gång till kreaturslösa jordbruk bland många medlemmar i mejeriiföreningen). Detta medförde tidvis vissa avsättnings- och lagringssvårigheter framför allt för ost. Fr. 0. m. verksamhetsåret 1950 har mjölkinvägningen hela tiden sjunkit (se tabell föreg. sida). En förskjutning av konsumtionen inom området har skett mot varor med högre fetthalt, vilket får sättas i samband med levnadsstandard- stegringen.

Nuvarande arbetstider och förändring- ar som följd av en arbetstidsförkortning

Företaget har 48-timmarsvecka (GX 8 timmar) med förskjuten arbetstid (ar- betet pågår kl. 03.00—14.00). Dessutom förekommer mycket söndagsarbete i form av övertid. Tjänstemännen har i genomsnitt 39 1/4-timmes arbetsvecka (var 3:e lördag ledig).

Fria lördagar för alla anses inte kun- na genomföras vid detta företag. Den ökade ledigheten för arbetarna måste här fördelas över veckans olika dagar. Mjölken kommer in varje dag, varför det inte går att stänga helt någon vecko- dag. Söndagarna är för närvarande de besvärligaste dagarna beroende på att all inkommande mjölk då måste bere- das, eftersom det inte förekommer nå- gon utkörning till mjölkbutikern-a. Inte heller tjänstemännens arbetsinsatser an- ses helt kunna undvaras på lördagarna. Det är redan nu mycket besvärligt med var tredje lördag ledig för tjänstemän- nens del. Detta sammanhänger med att avräkningen och ordergivningen för måndagens utkörning måste klaras av

på lördagen.

De tjänstemän och arbetare som ar- betar på lördagarna kommer i stället att få ledigt någon annan dag i veckan.

Frånvarofrekvensen i företaget är för närvarande mycket hög, vilket sanno- likt till stor del sammanhänger med den relativt låga kvaliteten på företagets ar- betskraft. Någon förändring tror man knappast kommer att inträda på denna punkt, försåvitt inte veckolönerna sjun- ker. I så fall kan skolkningsprocenten minska. Arbetsintensiteten kan endast öka för lager- och ostarbetarna under det att alla de övriga arbetar vid styrda maskiner. Utkörarna kan visserligen tänkas öka bilhastigheterna, men de har redan nu ett mycket pressande arbete med stor sjuk- och olycksfallsfrekvens. Förändringar i företagets beteende

Alt. 1: Ytterligare arbetskraft ej till- gänglig. Företaget har för närvarande mycket litet ackordsarbete på grund av det styrda arbetet. Man försöker emel- lerti-d öka denna typ av arbete och det är möjligt att en arbetstidsförkortning kommer att påskynda en dylik utveck- ling.

Man kommer i detta läge med säker- het att försöka ta ut mera övertid från de anställda. Redan för närvarande an- vänds sådan arbetstid i stor utsträck— ning och företaget har nyligen begärt extra övertidsuttag utöver de 200 tim- marna -för ett stort antal arbetare. Fö- retagsledningens uppfattning är emel- lertid att arbetarna kommer att ställa sig mycket ovilliga till övertidsarbete, vilket även bekräftas av den intervju- ade arbetaren.

Automatiseringen är mycket driven i företaget. Några större möjlig- heter t-ill ytterligare automatisering an- ser man sig inte ha.

långt

I samband med ändrade emballage— metoder för mjölken är dock vidare automatisering möjlig.

Alt. 2: Ytterligare arbetskraft tillgäng- lig. De intervjuade anser att företaget blir tvingat att anställa mera folk efter en arbetstidsförkortning. Detta blir emellertid sannolikt mycket svårt med hänsyn till att arbetet betraktas som mindre behagligt, då man är tvungen att ibland arbeta på lördagar och sön- dagar samt över helger. Företaget anser sig få det sämsta folket och man måste >>gå direkt ut på gatan» för att hämta arbetare. Det är för närvarande mycket svårt att [få arbetskraft till mejerinäring- en och kurserna vid exempelvis Alnarp för mejerister är inte på långt när fulla. Det är också en våldsam överrörlighet i branschen. Arbetsledarna finner ibland att endast 60 % av arbetsstyrkan har infunnit sig på måndagarna. De som kommit måste då arbeta så mycket hår- dare för att ta hand om all mjölk som kommer in. Det slutliga resultatet blir att den yrkeskvalificerade arbetskraf- ten får utföra också större delen av det okvalificerade arbetet.

Det finns för närvarande en del två- skifts- ooh treskiftsarbete i företaget. Även om det går att anställa mera folk tror man inte det blir någon ökning i skiftarbetet och det behövs inte heller göras några nya investeringar utan den nya arbetskraften kan placeras in di- rekt i produktionen på dagtid. Detta sammanhänger med det tidigare om- nämnda förhållandet att den ökade le- digheten måste fördelas över veckans olika dagar..

För tjänstemännens vidkommande kan en del av det ökade personalbeho- vet täckas genom återanställning av pensionärer och genom att pensionera de anställda senare, vilket de i allmän- het inte har något emot.

Ett mycket stort problem på kontors- sidan är att mjölkbutikerna har rätt att med kort varsel ändra sina beställning- ar av mjölk. Ett system med stående or-

der skulle underlätta arbetet men skulle i stället medföra att en del mjölkbutiker inte skulle få mjölk i önskad, utsträck-ä ning. En dylik utveckling kan kanske tänkas bli följden av en arbetstidsför— kortning.

Kostnads-, pris- och produktionsef— fckten. Företaget kommer med stor sannolikhet att bibehålla produktions- volymen trots arbetstidsförkortning- en »Böndernas mjölk levereras som förut och den måste behandlas.» Be- mästrar inte företaget detta problem. måste mjölkproduktionen inom företa—j gets område minskas eller tas om handf av något annat mejeri. De intervjuade tror att arbetstidsförkortningen måste" medföra prisstegringar på företagets! produkter. Eftersom priserna regleras genom jordbrukskalkylen har man emel- lertid inga större möjligheter att yttra sig härom.

Allmänna synpunkter på en arbetstids— förkortning

Det poängteras att problemen i denna bransch måste bli extra svåra med hän- syn till arbetets karaktär. Då det gäl- ler mjölken finns det inga möjligheter till lagertillverkning utan allt måste” be'- redas och levereras varje dag. Några större möjligheter att djupfrysa mjöl- ken tror man inte det finns. Vad be- träflfar smöret och osten är emellertid problemen inte lika svåra.! ' '

Det kemiska företaget Produktionsförliållanden

Företaget, som är ett av de största i' branschen, bedriver sin verksamhet på två orter. Produktionsprogrammet omy- fattar tunga oorganiska 'kemi-ska pro— dukter av varierande förädlingsgrad. ,...-

För uppgifter om utvecklingen av sa—

luvärde, produktionsvolym och antal anställda hänvisas till nedanstående ta- bell. Ökningen av produktionsvolymen torde dock ha beräknats för lågt efter- som hänsyn ej tagits till längre driven förädling.

Företagets export består huvudsak- ligen av en enda produkt, som ej säljs

på hemmamarknaden. Denna produkt motsvarar omkring en tredjedel av pro- duktionen.

Konkurrensen kommer dels från ett fåtal svenska företag dels från utlan- det. Den utländska konkurrensen är synnerligen svår bl. a. på grund av de låga svenska tullarna.

Tab. 11. Saluvärde, produktionsvolym, antal arbetare och antal tjänstemän 1940—54 Index: 1946 = 100.

1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954

Saluvärde .................... 100 122 134 132 171 184 190 196 211 Produktionsvolym ......... 100 100 101 111 128 128 111 122 133 Antal arbetare ............... 100 109 120 121 119 113 96 100 110 Antal tjänstemän ......... 100 103 106 108 109 118 148 142 153

Nuvarande arbetstider och förändring- ar som följd av en arbetstidsförkortning

Arbetarna i driften, som utgör om— kring 60 % av arbetarantalet, har 42- timmars arbetsvecka på fyra skift. Öv- riga arbetare, på reparationsavdelning, expeditioner etc., har 48-timmars ar- betsvecka och dagtid.

De arbetare som nu har 42-timmars arbetsvecka har »lioppande» ledighet och de kommer att få det även efter en arbetstidsförkortning.

Förändringar i arbetarnas beteende

.Nedgången i arbetstid från 48 till 42 timmar för arbetarna i helkontinuerlig drift medförde varken minskad olycks- fallsfrekvens eller ökad arbetsintensitet. En arbetstidsförkortning till 40 timmar anses på grund härav ej heller få någon inverkan i dessa avseenden.

* Frånvaro en till tre timmar under da- gen-_— ofta i samband med lunchen _ är mycket vanlig. Arbetarrepresentan- ten anser att denna frånvaro kommer att gå ned efter en arbetstidsförkort-

ning under förutsättning att alffärer etc. är öppna. De övriga intervjuade är emellertid tvivlande på denna punkt.

Förändringar i företagets beteende

Alt. 1: Ytterligare arbetskraft ei lill- gänglig. »Följden av arbetstidsförkort- ningen måste bli att företaget blir tvunget ta ut mer övertid. Arbetarna i företaget säger inte nej till övertidsar- bete.»

På grund av stor frånvaro, pauser och dylikt beräknas den effektiva arbetsti- den på reparationsavdelningen uppgå till endast 44 a 45 timmar per vecka och arbetare. Det anses emellertid myc— ket osäkert om den effektiva tidens re- lativa andel av den totala arbetstiden kommer att kunna ökas efter en arbets- tidsförkortning.

Det finns snabbare maskiner i mark- naden framför allt när det gäller expe- ditions- och reparationsar'beten men »tekniken ligger före ekonomin. På de direkta produktionsavdelningarna är det för närvarande inte så mycket att göra. Företaget har nämligen gjort sto—

ra investeringar och har nu relativt få arbetare i driften.»

Företaget använder inga metodstudi- er för närvarande och har framför allt när det gäller reparationsavdelningcn möjlighet att delvis kompensera en ar- betstidsförkortning genom införande av metodstudier i kombination med inves- teringar. De investeringar det måste bli fråga om här är till skillnad från dem i driften icke särskilt kapitalkrävande. Investeringarna i driften är dels myc- ket stora och tar dels lång tid att ut- föra och slutligen kommer resultatet i form av produktionsökning först suc- cessivt efter lång tid.

Alt. 2: Ytterligare arbetskraft tillgång- Iig. Vid övergången till 42-timmars ar- betsvecka ökades personalen i driften i direkt proportion till arbetstidsför- kortningen och vid en ytterligare ar- betstidsförkortning till 40 timmar kom— mer nyanställningar också att vidtas — »antingen måste vi få fler arbetare el— ler också måste driften stoppas. Det kostar emellertid för mycket med drifts- stopp i den kemiska industrin och t. ex. vid semestrarna försöker vi alltid få folk för att kunna hålla driften igång».

Reparationsavdelningen har nu sex dagars arbetsvecka och jourtjänst på övertid på söndagar och helger. Ef— ter en arbetstidsförkortning med två dagars ledighet i veckan vill företaget nyanställa arbetare och införa sjuda- garsvecka med »vhoppande» ledighet, ef- tersom det anses bli svårt att klara rc- parationsarbetet med jourtjänst under två dagar per vecka.

Företaget har en kontinuerlig pro- duktion och små möjligheter till lag- ring. Efterfrågan är som regel jämnt fördelad över veckans dagar. Under helgerna då expeditionsavdelningen är stängd får man nu stora problem. Om cxpeditionsavdelningen skall ha fem då-

gars arbetsvecka får man samma prob— lem en gång i veckan. Man kan visser- ligen skaffa fler tankvagnar och större cisterner men blir ändå tvungen att på något sätt ha expeditionen öppen på lördagarna.

Nyanställning av folk medför emel- lertid problem av två slag, dels är bo- stadsbristen besvärande och dels får man en ökad rörlighet hos arbetskraf— ten. När företaget ökade arbetsstyrkan med 100 man i en icke Skiftgående av- delning slutade 20 % innan de varit anställda en vecka.

Kostnads—, pris- och produktionsef— fekten. »Företagets kostnader är på gränsen till fasta _ en minskad pro- duktion kräver precis lika många arbe- tare som nu.» En arbetstidsförkortning anses komma att medföra kostnadssteg4 ringar för företaget. Efter en arbetstids- förkortning för personalen i företagets hamn kommer antalet liggedagar för fartygen att öka, vilket resulterar i öka- de fraktkostnader.

På grund av den svenska tullfriheten är den utländska konkurrensen framför allt på mer förädlade produkter myc- ket hård och företaget anser att det är svårt att företa prishöjningar. På de mindre förädlade produkterna utgör transportkostnaden så stor andel av priset att den utländska konkurrensen försvåras och det är troligt att prissteg- ringar kommer att vidtas på hemma— marknaden för dessa produkter. På ex- portmarknaden är man tvungen att sål- ja till marknadspriset och om det ej går att ta ut höjt pris här kommer detta att återverka på basprodukten. Man tror ej att företaget kommer att lägga ned vissa produkter —— »då missar man hela idén med produktdifferentieringen» — utan man vill i stället öka antalet produkter för att få en större produk— tion av basprodukten.

Järnbruket— Produktionsförhållanden f..;FöretageLär ett stort järnbruk med stålverk, valsverk, gjuteri samt verk- städer m. m. Företaget tillhör en stor koncern dit nästan halva produktionen levereras. Ungefär, en fjärdedel av pro- duktionen består av en specialartikel som huvudsakligen försäljs till en stor inhemsk köpare. Av återstoden går ca 1.0. %, på export och resten till andra köpare inom. landet.

Konkurrensen på företagets produk- ter kommer i första hand från utlandet 'i'? .

men i åtskilliga fall även från svenska företag.

Efterfrågan på brukets produkter har varit kraftig under flertalet efterkrigs- år. Efterfrågan mattades mot slutet av 1952, och 1953 föll priserna på järn- marknaden. Den vikande tendensen fortsatte in på 1954 men mot slutet av detta år stramades konjunkturen åt.

Företaget är beläget på en mindre ort som det helt dominerar, vilket med- fört problem framför allt med bostads- försörjningen. För att täcka arbets- kraftsbehovet har utländska arbetare anlitats till stor del.

""'” ' " 'Tab. 12. Antal arbetare och tjänstemän 19461—54

Index. 1949_ — 100.

= - 1946 1947

1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954

Antal arbetare ......... — ..... , . . - Antal tjänstemän

100 100 100 101 95 . 97 100 102 99 101 152 154

Nuvarande arbetstider och förändringar som följd av en arbetstidsförkortning

"'S'töi're delen av arbetarna arbetar i t'r'é'sk'ift med 45 1/3 timme per vecka i genomsmtt (två veckOr med 48 timmar och en vecka 'med 40 timmar). I verk- staderna har man tvåskift och 48- tim- liters arbetsvecka. '

Jarnvenket är nu i drift från söndag kl.” 22. 00' till lördag kl. 14 .00. Innebör-

Eöröndringar iarbetarnas'beteende

ivarbetarrepreséntaten anser att arbets- intensiteten-kommer;attiökas vid en ar- betstidsförkörtning. : Vid : övergången från 48 till:: 45==1]3-timmes larbetsvecka för:treskift'sarbétarn'a erhöll de olika av- delningarna kompensation »alltefter hur stor-marginal ide bedömdes-ha». De av- delningar som inte fick'tull ko'mpensa-

tion var ganska snart uppe i normal veckoförtjänst igen. Han tror att ten- densen blir densamma vid en förkort- ning ned till 40 timmar även om man icke kan arbeta in hela förkortningen och skillnaderna förblir stora mellan olika avdelningar. ' . ' Några av de intervjuade anser att ar- betsintensiteten kan höjas på vissa av- delningar och som skäl härför anför de att finska arbetare förtjänat dubbelt så mycket som svenska arbetare på ac- korden, samtidigt som finnarna ibland arbetar i skogen på sin lediga—tid.

Förändringar i företagets beteende

Alt. 1: Ytterligare arbetskraft” ej till— gänglig. >>När det gäller utbildning finns det alltid 'en viss skara individer 'som kommer på alla kurser som- anordnas. Men de personer man verkligen :vill nå med utbildningen kommer sällan till kurserna » ' ' ' '

Möjligheterna till ett ökat utnyttjan- de av övertid bedöms som små dels på grund av att arbetarna är ovilliga att arbeta på övertid, dels på grund av att skiftgången och arbetets art medför be- svärligheter. Å ena sidan kan man inte >>klippa skift» utan arbetarna måste ar- beta hela skiftet och å andra sidan är arbetet i många fall lagarbete, där hela laget måste vara med. Arbetarrepresen- tanten framförde emellertid att arbe— tarna länge försökt få in vissa förbe— redelse- och avslutningsarbeten såsom valsbyten på ordinarie arbetstid och i viss mån också lyckats därmed. Han ansåg att man efter en arbetstidsför- kortning helt ooh hållet skulle få utföra dylika arbeten på övertid, något som han icke var ovillig att göra.

Företaget kan göra nyinvesteringar för att kompensera förkortningen ge- nom att bygga större ugnar etc. Redan nu planeras ett nytt valsverk i kapaci- tetshöjande syfte. De investeringar det kan bli fråga om är emellertid synner— ligen stora och företaget har redan nu ont om kapital. Härtill kommer att flex- ibiliteten i företagets kapacitet blir mindre vid stora investeringar, dvs. »det går inte att ta småorder och de or- der som tas kommer ej alltid att stäm- ma med kapaciteten». Man anser att man för närvarande befinner sig i en utmärkt balans mellan kapacitet och ef- terfrågan på olika produkter.

De intervjuade anser icke att företa- get -har möjlighet att kompensera för- kortningen genom att hyra ut själva tillverkningen men däremot har man redan lämnat ut vissa byggnadsarbeten som man tidigare utfört själv. Det är för övrigt svårt att omplacera folk som frigörs på en avdelning.

Alt. 2: Ytterligare arbetskraft tillgäng- lig. Företaget använder redan nu par- tiellt arbetsföra där det går men behö-

ver alla sådana platser för den personal som på grund av skador i arbetet, ålder etc. ej kan klara av det ordinarie ar- betet.

Om företaget kunde få tag på folk skulle en övergång till helkontinuerlig drift bli aktuell i varje fall i de me- tallurgiska avdelningarna.

Kostnads-, pris- och produktionsef— fekten. Det anses uppenbart att företa— get får en kostnadsstegring om man in- te kan nyanställa arbetskraft till oför- ändrad lön per timme efter förkort- ningen. Möjligheterna till prishöjningar i varje fall på de utländska marknader- na bedöms som mycket små. Man har t. ex. nyligen tagit en exportorder som, förutom de rörliga kostnaderna, endast täcker en del av de fasta kostnaderna. På hemmamarknaden bedöms läget som bättre, då företaget är enda svensk till- verkare av de båda största produkterna. Marknaden anses för liten för att yt- terligare företag skall ta upp tillverk- ning, men man har naturligtvis ut- ländsk konkurrens även här.

»Varje minskning av arbetstiden har tidigare med-fört produktionsminskning för företaget. Produktionen har inte ökat sedan 1948 trots omfattande nyin- vesteringar.» Stålugnarna eldas nu »på sparlåga» under söndagsuppehållet men det anses tveksamt om det blir möjligt att göra detta under två dagar. På grund av nedkylningen av ugnarna, framför allt i de metallurgiska avdelningarna, kommer i så fall en förkortning av ar- betstiden med 10 % att medföra en produktionsminskning på ca 15 %, om det inte går att nyanställa folk och in- föra helkontinuerlig drift med >>hop- pande ledighet.» I detta fall är 42-tim- mars arbetsvecka naturligare än 40-tim- mars men man anser att problemet inte blir alltför besvärligt ändå, då den tid som inte går att passa in i skiften kan användas till reparationer.

Resultatet av en arbetstidsförkort— ning kan bli att man lägger ned vissa omoderna tillverkningar i stället för att ta en produktionsminskning på alla. På litet längre sikt och efter en lång över- gångstid är det sannolikt att förkort-

ningen kommer att medföra en över- gång till lättare produkter, men en så- dan förskjutning av produktionsinrikt- ningen kommer att kräva stora nyin- vesteringar.

I: 3. Handeln

Anteckningar från muntliga överläggningar

För att ge underlag för en bedömning av en arbetstidsförkortnings verkning- ar för handeln bedömdes det lämpligast att anordna muntliga överläggningar mellan företrädare för å ena sidan Han- delns Arbetsgivareorganisation (HAO) och Kooperativa Förbundet (KF) och å andra sidan utredningen om kortare arbetstid. Före överläggningarna utsän- des en pm, vari utredningens syften och önskemål presenterades. Samtalen för- des först med HAO:s och därefter med KF:s företrädare.

De efterföljande anteckningarna är avsedda att ge en bild av vad som före- kom vid överläggningarna. Materialet är emellertid inte att betrakta som HAO:s eller KF:s mera officiella ståndpunkter.

Det må anmärkas, att synpunkter på den föreliggande frågan från de han- delsanställdas sida nyligen framlagts av Handelsarbetareförbundet i broschyren öppethållning och arbetstid. Vissa sak- uppgifter i det följande har hämtats ur denna broschyr. För undvikande av for- muleringar, som kunnat komma att upp— fattas som sakligt oriktiga, har dessa anteckningar även underställts företrä- dare för Handelsarbetareförbundet, var- efter ordvalet i några fall gjorts mind- re kategoriskt än som motsvarade ut- talandena vid överläggningarna med HAO:s och KF:s företrädare.

Rådande arbetstidsförhållanden Den ordinarie arbetstiden i handeln har belysts av Socialstyrelsens under-

sökning avseende september 1954 (re- dovisad i Sociala Meddelanden 1955:8). Därav framgår beträffande butiksperso- nalen samt lager- och utkörarepersonal, att den ordinarie veckoarbetstiden för flertalet heltidsanställda är 48 t. Emel- lertid redovisas ett inte oväsentligt an- tal personer med en arbetsvecka av mellan 45 och 48 t, varav flertalet i enskild handel. Man bör emellertid be- akta svårigheterna att skilja mellan hel- tids- och deltidstjänst. Alla kollektivav- tal i den enskilda handeln fastslår en arbetstid av 48 t/v. Åtskilliga anställda har emellertid någon form av avkortad tjänstgöring (t. ex. med någon dag el- ler någon eftermiddag i veckan ledig); detta gäller i högre grad om kvinnor än om män. En jämförelse mellan arbets- tid och löner skulle troligen visa, att kortare arbetstid motsvaras av lägre lön. Det finns dock grupper i handeln, som i vanlig mening har kortare ar- betstid än 48 t/v. För personalen vid KF:s grosshandelslager —— huvudsakli- gen i Stockholm — gäller sedan länge 45% resp. 46% timmars arbetsvecka. övertid tas i stort sett inte ut i nämn- värd utsträckning annat än vid helger och särskilt inför julen samt vid inven- tering och inför bokslut. Övertidsarbe- tet vid den senare stängningen inför jul kompenseras i viss utsträckning av ti- digare lördagsstängning under somma- ren. I en del branscher, t. ex. spann- målshandeln, förekommer dock mer övertid under längre perioder, och dis-

penser för extra övertid begäres från en del håll. Som framhållits i yttrande över arbetstidsutredningens betänkande är arbetsgivarna angelägna att få be- hålla gällande möjligheter till övertids- uttag. Inom de minsta enheterna med 2—2% anställda är övertid troligen vanligare än i större affärer, och i nå- gon utsträckning torde sådan övertid inte registreras. —— Bland handelns kon- torister '— vilkas arbetstid ju regleras av detaljhan'delslagen _ torde en del ore- gistrerad (och delvis oregistrerbar) övertid förekomma; även vederböran- des ambition kan spela sin roll i detta fall. '

Frånvaro i form av »firning» o. (1. an- ses inte utgöra något problem.

Allmänna synpunkter

Handeln ä—r en näring av så föga en- hetlig" struktur, att det inte är möjligt att iden föreliggande frågan framlägga ståndpunkter som omfattas av hela nä- ringsgrenen. Grosshandeln har problem som nära ansluter till industrins och som i viktiga hänseenden skiljer sig från detaljhandelns. De större enheter- na i detaljhandeln har andra synpunk- ter att företräda i sammanhanget än småföretagen med ingen eller endast någon eller några anställda. (57 % av arbetsställena har 1—2 sysselsatta. Mer än 4 sysselsatta har- endast 17 % av ar- betsställena.) Livsmedelshandeln, som tillgodoser allmänhetens dagliga behov av färskvaror, ser inte på frågan från samma utgångspunkt som t. ex. järn- handeln. Stadshandelns problem är andra än lanthandelns. " ' '

I ett avseende synes- emellertid en— hetlighet råda:.handeln ärinte direkt utlandskänslig. Förändringar i arbets- tiden, som omfattar hela näringen, har därför: inga omedelbara återverkningar avseende vårt lands förhållande till? an—d-

ra länder. Inte heller den inbördes kon- kurrensen påverkas av enhetliga för- ändringar — om man bortser från olik- heterna mellan små privata butiker, som * skötes av innehavarna, och större, t. ex.

kooperativa, butiker.

Allmänna ekonomiska synpunkter

Handelns aktuella problem _ delvis oberoende av en arbetstidsförkortning —— består i att en ständigt ökande varu- mängd måste distribueras. Detta med- för behov av nyanläggningar och mer personal. Arbetskraftsfrågan är- det största problemet (se nedan). Man bör observera att lönekostnaderna utgör ca 70—75 % av omkostnaderna i detalj- handeln. ' '

En kostnadsökning som förorsakas av en: arbetstidsförkortning kan beräknas bli större än som direkt Svarar mot ar- betstidsförkortningen i prec'ent, efter- som det blir svårt att få folk till de korta tjänstgöringar som behövs för att fylla ut skillnaden mellan den ordina- rie personalens arbetstid och butiksti- den (påpekande från KF:s sida).

.Problemen vid en arbetstidsförkort- ning blir särskilt svåra för sådana små- butiker, som inte driVS direkt av inne— havaren. För dem blir det mycket dyrt att fylla ut personalbehovet —--i s_yn- nerhet i förhållande till de enskilda bu- tiksinnehavare, 'som inte är underkas— tade några arbetstidsbestämmelser ut- över hutikstängningsla'gens begräns- ningar. a; .

En'kostnadsökning för handeln, som medför prishöjningar, kanmedföra änd- ringar i inköpsinriktningen, t. ex. mot bilar i stället för kläder. Det kan också bli en större marknad för *rabattaffärer (discount houses), s. k. hemköp, >>kapp— ahlar», .o; .d. Dessa väljer 'ett-; avskilt sortiment med goda marginaler och låga omkostnader och får därmed fett för-

steg framför butiker, som måste hålla ett fullt sortiment och fördela omkost- naderna på det hela. Om man uppmunt- rar detta slags rörelser genom en lag- stiftning som försvårar den vanliga handelns arbetsmöjligheter, kan detta leda till förändringar i'distributionen, vilkas verkningar inte kan överblickas. (Påpekanden från HAO.)

Arbetskraftsfrågan

En arbetstidsförkortning medför oundgängligen krav på mer arbetskraft i detaljhandeln, såvida man inte vill förkorta affärstiderna. Industrin kan ersätta mänsklig arbetskraft med kapi- tal, men handeln har inte samma möj- lighet. En industriarbetare åstadkom- mer en viss produktion — men i en butik består arbetet i'hög'grad av be- vakning. De personalbesparande ratio- naliseringarna har därför mycket be- gränsad räckvidd: även i en självbetjä— ningsbutik måste det finnas folk (se vidare nedan om rationalisering). . I konkurrensen om arbetskraftstill- gångarna har handeln hittills haft möj- ligheter att hävda sig därför att arbetet inte ansetts lika ansträngande som många industriyrken, därför att han- deln ger kontakt med människor, etc. Om arbetstiden i handeln blir obekvä- mare _— t. ex. genom att lördagsledig- het blir vanlig i industrin —— kommer det att bli svårare att få folk. Redan nu märker man särskilda” svårigheter med hänsyn till den sena lördagsstäng— ningen.

Det ligger närmast till hands att söka en lösning av uppkommande problem vid en arbetstidsförkortning i ökat" an- litande av deltidsanställda (kvinnor). Redan "nu: har detaljhandeln ett stort antal deltidsanställda. "På KF:s områ- de finnes- uppskattningsvis 8000 del- tidsanställda av totalt. ca 30.000 anställ-

då i butiker och lager. Enligt en un- dersökning 1955, som omfattade 3900 deltidsanställda kvinnor utanför Stock- holm, var den genomsnittliga arbetsti- den bland dessa 82,5 t per månad, dvs. ca 18 t/v. Det påpekas att de deltids- anställdas antal och arbetstiden varie- rar starkt,-inte minst mellan årstider- na. Inom ett stort privat Stockholmsfö- retag i livsmedelsbranschen har man funnit, att 28 % av de fullgjorda ar- betstimmarna utföres på deltid. Särskilt vid veckosluten anlitas mycken extra personal. .

Svårigheten att få folk till deltids- arbete kommer attöka vid en arbets- tidsförkortning, då alla— kommer att slåss om dem. Naturligtvis år*oeh för- blir svårigheter-na olika på olika orter, beroende på näringsstrukturen. I t. ex. Norrköping —— med stor kvinnlig arbets— marknad —— är tillgången på deltidsar- betskraft otillräcklig.

Därtill kommer, att handelns behov avser en fast kår av deltidsanställda med goda yrkeskvalifikationer —- man kan inte ställa vilka som helst bakom disken i rusningstid, särskilt. inte i branscher med stort sortiment.

Ett särskilt bekymmer i samman- hanget består i det konkurrensproblem som råder mellan de hel- och de del- tidsanställda. Den ordinarie personalen får utföra det tråkiga och minst lönan- de arbetet, medan deltidspersonalen kommer och tar de bästa bitarna, .dvs. betjänar kunder under rusningstid och har samma. förmåner av- prestationser— sättningenzsom de ordinarie. Detta gäl- ler dock i mindre mån livsmedelshan- deln.

Skiftgång

En tänkbar" lösning av vissa problem vid .en.arbetstidsförkortning kunde va- ra” något slag av skiftgång. eller förskju-

ten arbetstid. Redan nu tillämpas olika arbetstider för olika anställda —— i stör- re butiker lediga förmiddagar o. d. _ därför att butikstiden inte sällan är längre än den individuella arbetstiden jämte raster. Vid övergången till kvälls- öppet en gång i veckan, som nyligen in- träffat i en del företag, förekommer att personalen delas på två lag med tjänst- göring t. ex. 9—18 och 12—20. Även där personalen är stor nog för dylika arrangemang anses systemet ha nack- delar, t. ex. då kunder söker vissa cx- pediter för påbörjade affärer och fin- ner dem ha ledigt. (Anm. Enligt avtal 1955 skall ordinarie arbetstid efter kl. 18 på vardagar kompenseras antingen med 35 % tillägg på timlönen eller med % timmes ledighet på ordinarie ar- betstid per hel timme förskjuten arbets- tid.)

Butikstiderna

Att förkorta butikstiderna vid en för- kortad arbetstid bjuder på stora svårig- heter. Tendensen går också f. 11. mot längre butikstider. Den kvällsöppethåll- ning en dag i veckan, som 1955 började praktiseras av en del företag, har — om det också är väl tidigt att nu yttra sig därom —— på en del håll gett intryck av att motsvara ett verkligt behov, och man är angelägen om att handeln får utnyttja det svängrum som butiksstäng- ningslagen medger. Kommunala olikhe- ter —— t .ex. inom Stor-Stockholm _— och brist på konsekvens inom en kom- mun medför svårigheter både för kun- derna och för handelns folk. Vid över— gången till kvällsöppet funderade man på sina håll på att hålla stängt måndag förmiddag men övergav tanken till för- mån för det ovannämnda skiftsystemet.

De nämnda svårigheterna avser bl. a. leveranser till och från butikerna. Leve- rantörerna har svårt att rätta sig efter

varierande butikstider, och detsamma gäller stora kunder, t. ex. byggen, som behöver snabba leveranser av järnva— ror.

Lunchstängning är en metod att an- passa butikstid till de anställdas arbets— tid. Den började praktiseras på 40-talet, då detaljhandelslagen för stora grup- per handelsanställda medförde en för- kortning av veckoarbetstiden från 50 till 48 timmar. Lunchstängningen har emellertid inte överallt slagit väl ut -— särskilt gäller detta orter med många tillresande strökunder —— och har på en del håll upphävts. Man föredrar att hål- la liten personal mitt på dagen och/ eller ge kompensation i form av lediga förmiddagar c. d.

Femdagarsveckans problem

Om femdagarsvecka i form av fria lördagar blir vanlig i industrin, skapar detta olika problem för handeln. Dels kommer lördagen att bli betraktad som obekväm arbetstid och handeln får re- kryteringssvårigheter. Dels kommer en än större del av köpenskapen att kon- centreras till lördagarna —— i synnerhet om arbetstiden i industrin under de fem arbetsdagarna blir längre och de gifta kvinnornas inköpssvärigheter ef- ter arbetets slut därmed blir större. Här- igenom ökar handelns behov av större personal och lång öppethållning på lör— dagarna. Även om tillgången på extra arbetskraft för lördagsrusningen skulle öka, kvarstår bekymret att få extrafolk med erforderliga kunskaper.

Att tillämpa lördagsstängning beteck- nas som uteslutet för flertalet branscher med hänsyn till allmänhetens behov. I synnerhet gäller detta färskvaruhan- deln, Å andra sidan kommer grosshan— deln i detta hänseende troligen att föl- ja industrin: vissa grenar av denna han- del har nu svårigheter att sysselsätta

personalcn på lördagarna, då detaljhan- deln inte vill ta emot några leveranser. Den del av grosshandeln, som tar emot jordbrukets produkter, kan dock t. ex. under skördetiden inte ha lördags- stängt. (På KF:s grosshandelslager till- lämpas nu högst 9 fria sommarlördagar mot inarbetning Linder andra årstider; jourtjänst upprätthålles dock av en del av personalen för att betjäna kunder- na.)

Femdagarsvceka med annan fridag än lördagen erbjuder stora svårigheter, i första hand för de små företagen. (I detta sammanhang kan hänvisas till uppgifter om kundfrekvens och försälj- ningsresultat på lördagar i jämförelse med andra veckodagar, vilka framlagts i Varudistributionsutredningens betän- kande SOU 1955:16 . Däri redovisas dels en av Handelsarbetareförbundet företa- gen undersökning, dels Varudistribu- tionsutredningens egna undersökningar, vilka för alla undersökta branscher vi- sar en särskilt stor försäljningsfrekvens på lördagar, särskilt inom konfektions- och skobranscherna. Samma resultat rc— dovisas i tyska undersökningar, återgiv- na i en föreläsning om 40—timmarsvecka och butiksstängning av Dr. Karl Kähne, Hamburg, publicerad i Haller m. fl., Die =10-Stunden-Woche, C, W. Leskc Verlag, Darmstadt 1955).

Rationalisering

Den rationaliseringsverksamhet som präglar handeln f. 11. kan väl tänkas bli påskyndad genom en arbetstidsförkort- ning — såvida de finansiella möjlighe- terna finns. Någon särskild form av ra- tionalisering, som skulle framkallas av och kompensera arbetstidsbortfallet, tycks dock inte finnas. Utvecklingen mot större enheter ger _ enligt en från HAO:s sida framförd mening, som man i KF ställer sig tveksam inför _

större fasta kostnader, vilka skall amor- teras på kortare tid än t. ex. industrin behöver räkna med. Kommer en arbets- tidsförkortning därtill behöver handeln frihet att anpassa sig.

Att öka produktiviteten hos de an- ställda _ genom rationalisering i form av självbetjäningsbutiker samt genom personalbesparande dispositioner av la- ger- och butikslokaler _ löser inte ar- betstidsförkortningens problem. Man har nämligen en obekant faktor som inte kan rationaliseras: kunden. (Självbetjä- ningssystemet innebär att kunden över- tar en del av arbetet, men detta sys- tem kan inte tillämpas överallt _ och mer fritid för kunderna kan medföra större anspråk på betjäning i butiker- na.)

Prestationslönesystem tillämpas i stor utsträckning i handeln genom er- sättning utöver lönen i procent på för- säljningssumman, och ackord av olika slag har så smått börjat tillämpas i grosshandel och på lager. En arbets- tidsförkortning kan dock inte som så- dan motverkas på detta sätt — återigen med hänsyn till den obekanta faktorn: kunden.

Man kan möjligen ifrågasätta, huru- vida produktiviteten i handeln på se— nare år ökats eller minskats.

Utformningen av en ny arbets- tidslag

En längre begränsningsperiod för ar— betstiden än veckan skulle minska svå- righeterna vid en arbetstidsförkortning. Man kunde därigenom t. ex. — där så- dant passar _ samla ihop timmar till helt lediga dagar med längre mellanrum. Redan nu godtages efter dispens den längre arbetstiden före jul mot kompen- sation i ledighet under sommaren. En del branscher eller orter har säsong- variationer, som man skulle kunna ut-

nyttja vid en arbetstidsförkortning. Ko- lonialvarubranschen har t. ex. en topp under sommaren. Storstäderna har låg- säsong på sommaren —— och vissa lands- bygdsområden en motsvarande högsä- song, I allmänhet kan man säga att sommarens andrum kommer väl till pass för semestrarna, som behöver kon- centreras till en kort tid (med hänsyn bl. a. till de många gifta kvinnornas krav på familjesemester, till skolans början m. m.) —— Ett särskilt problem vid variationer i arbetstiden över en längre period består i lönesystemet: då man inte har timlön är det svårt att variera lönen efter arbetsveckans längd, och behölle man lönen lika året om, måste man riskera avgång av personal då de längre veckorna kommer.

De butiksanställda har nog i allmän- het små möjligheter att ta extraarbete, men vid övergången till kvällsöppet har det visat sig att en del dock haft annat kvällsarbete. (I ett grossistföre- tag, som en av deltagarna i samtalen hade kontakt med, hade det vid en un- dersökning visat sig, att av 40 lagerar- betare ungefär hälften hade extraarbe- te; frånräknades de äldsta steg frekven- sen till ca 75 %. Exemplet torde dock inte få betraktas som representativt.)

En stor procent av handelns anställ- da och särskilt de deltidsanställda är gifta kvinnor. Enligt 1950 års folkräk— ning var 38000 gifta kvinnor syssel- satta i detaljhandeln, mot 80 000 i indu- strin.

I:4. Ofentliga affärsverk av servicekaraktär

Undersökningar redovisade av vederbörande myndigheter

Sedan sekretariatet haft muntliga över- läggningar med företrädare för de affärsverk, som föreföll att vara av sär- skilt intresse för utredningen om kor- tare arbetstid, hemställdes hos dessa verk att de ville ge utredningen en be- lysning dels av de problem, som kunde förväntas möta verket vid en förkort- ning av den lagstadgade arbetstiden från nuvarande 48 timmar i veckan till a) 40 timmar per vecka respektive b) 45 timmar per vecka, dels av Vilka lös— ningar som dessa problem kunde tänkas ge upphov till.

Det framhölls, att utredningens av- sikt var att utnyttja det sålunda insam- lade materialet vid den samhällsekono- miska bedömning, som utredningen äm- nade lägga till grund för sitt ställnings— tagande till frågan om arbetstidens längd och förläggning. Det vore emel- lertid inte fråga om att försöka exakt i ekonomiska termer bestämma en arbets- tidsförkortnings verkningar. Närmast gällde det att med de tillfrågades hjälp belysa de typer av problem, som kunde väntas uppstå vid en arbetstidsförkort- ning, och de typer av åtgärder, som. kunde förväntas minska ett förutsebart produktionsbortfall eller andra uppkom— mande svårigheter. De tillfrågade för- väntades sålunda inte i detalj' precisera följderna av- en arbetstidsförkortning, ehuruväl en konkretisering av proble- men och problemlösningarna angavs va- ra önskvärd där så kunde ske utan allt- för omfattande undersökningar.

Resultaten av dessa framställningai redovisas här. Jämför även tolfte kapit- let i betänkandet.

Posten

Utredningen om kortare arbetstid har i skrivelse till Generalpoststyrelsen den 24 augusti 1955 hemställt om att få de problem belysta, som för postverkets vidkommande skulle uppstå vid en ge- nerell förkortning av den lagstadgade arbetstiden. Styrelsen får med anled- ning härav anföra följande.

De frågor det här gäller att besvara kan uppdelas i två huvudgrupper. Den första avser att belysa, vilken inverkan på posttrafiken eller på efterfrågan av postverkets tjänster som en arbetstids- förkortning kan väntas få. Den andra huvudfrågan gäller de problem, som postverket i egenskap av arbetsgivare kommer att ställas inför vid en avkort- ning av arbetstiden för dess egen per- sonaL

1. Arbetslidsförkorlningens inverkan på pastlrafiken

Postverket är ett serviceföretag. Dess produktion av tjänster är beroende av den efterfrågan, som dessa röner från allmänhetens sida. Denna efterfrågan påverkas i viss mån, i varje fall på längre sikt, av de allmänna konjunktur- förhållandena. Vilken inverkan en ar- betstidsförkortning skulle få på post-

trafiken beror således på hur produk- tionen i stort inom landet skulle komma att utfalla. Av socialministerns anföran- de till statsrådsprotokollet den 4 juni 1954 framgår, att en eventuell arbets— tidsförkortning är tänkt att genomföras som ett led i ett successivt utnyttjande av den pågående produktivitetssteg- ringen. Det betonas där vidare, att det inte kan bli tal om att genomföra en re- form, som skulle medföra en standard- sänkning vare sig för den enskilde el- ler för folkhushållet i dess helhet. Des- sa uttalanden torde få tolkas så, att man från statsmakternas sida inte är benä- gen att medverka till en arbetstidsför- kortning, förrän garantier skapats för att densamma inte skulle medföra nå— got mera avsevärt produktionsbortfall. Under sådana förhållanden torde man i detta sammanhang inte höra räkna med någon nedgång i efterfrågan på post- verkets tjänster men däremot med vis- sa ändringar i trafikens fördelning. Det förefaller emellertid troligt, att några mera påtagliga förändringar är att emot- se endast i det fall, att man på den all- männa arbetsmarknaden i större ut- sträckning går in för alternativet fem dagars arbetsvecka med generell lör- dagsledighet. Om arbetstiden fastställes till 40 eller 45 timmar per vecka synes i detta sammanhang vara av underord- nad betydelse.

För att utröna den postala kundkret- sens inställning till hithörande problem har styrelsen genom postverkets kund- tjänstombud låtit verkställa intervjuer med företrädare för vissa större indu- stri- och affärsföretag. Det har härvid framgått, att man inte ens inom rena produktionsföretag oreserverat ansluter sig till tanken på en fem dagars arbets— vecka med allmänt driftstopp på lör— dagar. Att draga några säkra slutsatser av de yttranden som gjorts är emeller- tid knappast möjligt, eftersom man sä-

kerligen får räkna med att frågan om arbetstidens förläggning i sinom tid kommer att bli föremål för förhandling- ar mellan arbetsledningarna och arbets- tagarna. För vissa branscher torde det vidare bli nödvändigt att lösa denna fråga efter enhetliga riktlinjer. Med hän- syn till dessa förhållanden är det ty- värr inte möjligt att göra några bestäm- da uttalanden om de ändringar i post— trafikens struktur, som skulle inträda vid en allmän arbetstidsförkortning. Under förutsättning att lördagsledighet kommer att tillämpas i större utsträck- ning, kan man emellertid förutse, att detta skulle medföra en väsentlig minsk- ning av postavlämningen denna dag. Denna minskning komme dock att kom— penseras av en motsvarande ökning an- dra dagar, företrädesvis fredagar och måndagar. Arbetet med sortering och transport av avgående post skulle så- lunda huvudsakligen bli förlagt till vec- kodagarna måndag—fredag, medan ut- delningen av ankommande post bleve särskilt betungande tisdagar—lördagar. Vad kassatjänsten beträffar, ger hittills- varande erfarenheter anledning förmo- da, att man under samma förhållanden har att räkna med en ökning av besöks- frekvensen på postanstalterna under lördagar. Arbetstagarna kan nämligen väntas använda den extra ledighetsda— gen för uträttandc av privata postären- den. Denna ökning kommer dock tro- ligen att koncentreras till förmiddagen: på eftermiddagen kommer besöksfrek- vensen säkerligen att minska betydligt, särskilt under sommarmånaderna.

De här anförda synpunkterna ger be- lägg för, att man under alla förhållan- den har att räkna med att den postala verksamheten måste uppehållas alla var- dagar i ungefär samma utsträckning som hittills. Det blir för postverkets vidkommande sålunda endast fråga om smärre justeringar för att anpassa den

postala betjäningen efter allmänhetens ändrade postvanor.

2. Problem vid genomförandet av en ar- betstidsförkortning för postverkets per- sonal

Postverket är f. n., liksom all annan statlig verksamhet, undantaget från den allmänna arbetstidslagstiftningen, men de tjänstgöringstidsföreskrifter, som gäl- ler för verkets personal, är i stort sett anpassade efter densamma. En generell arbetstidsförkortning på den allmänna arbetsmarknaden måste därför medföra en motsvarande beskärning av verkets möjligheter att utnyttja personalen.

Som tidigare påpekats är postverket ett serviceföretag och måste därför i stort sett anpassa sin verksamhet efter övriga samhällsfunktioners struktur och utveckling. Postverket kan följaktligen endast i ringa mån påverka sin egen produktionsvolym. Däremot har verket möjlighet att avväga kvaliteten på de tjänster det presterar och kan på detta sätt i viss utsträckning reglera arbets- mängden och därmed också arbets- kraftsbehovet. Det sistnämnda kan även i viss mån påverkas genom rationali- seringsåtgärder av skilda slag.

Av det tidigare anförda framgår, att styrelsen räknar med att en generell ar- betstidsförkortning inte skulle medföra någon minskning av postverkets pro- duktionsvolym. Då en sådan reform, så- vitt möjligt, inte synes böra få menligt inverka på kvaliteten av de tjänster som verket presterar, blir därför de problem, som sammanhänger med ar- betstidsförkortningen, i första hand en fråga om hur det ökade arbetskraftsbe- hovet skall kunna tillgodoses. Man frå- gar sig då först, vilka möjligheter som erbjuder sig att effektivare utnyttja den nuvarande personalstyrkan genom ök- ning av den individuella prestationen,

genom ett bättre utnyttjande av arbets- kraften (tillvaratagande av spilltider m. m.) samt genom mekanisering av ar- betsproceduren och andra rationalise- ringsåtgärder.

Den allmänt omfattade tesen, att en minskning av arbetstiden leder till ökad arbetsin'tensitet bör givetvis gälla även det postala arbetet. Effekten härav kan emellertid inte nyttiggöras på samma sätt inom postverket som inom ett rent produktionsföretag, eftersom det ipost- tjänsten inte är möjligt att åstadkomma en jämn tillförsel av arbetsmaterial och personalens arbetstider därjämte måste anpassas efter sådana faktorer som post- anstalternas öppethållandetider samt transportlägenheternas ankomst- och avgångstider. Den omständigheten, att många arbetstagare i stor utsträckning utnyttjar sin fritid för arbete hos andra arbetsgivare, gör vidare att man kan ifrågasätta, om en sänkning av arbetsti- den i den ordinarie sysselsättningen all— tid komme att gynnsamt inverka på ar- betsintensiteten. Med hänsyn till här anförda förhållanden vågar styrelsen inte räkna med att en eventuell ökning av den enskilde individens prestation i nämnvärd grad kan bidraga till lösning— en av arbetskraftws-problemet.

Möjligheterna att effektivare utnyttja personalen genom bättre tillvaratagan— de av spilltider måste också för postver- kets vidkommande bedömas som rela- tivt små. Postverket har nämligen re- dan nu i hög grad utnyttjat de möjlig- heter, som härvidlag står till buds, ge- nom att för sådana arbetsuppgifter, som inte ger heltidssysselsättning, använda deltidsanställd personal. I den mån det trots detta förekommer spilltider av större omfattning än vad som kan an- ses normalt, betingas dessa i allmänhet av sådana trafiktekniska faktorer, som det är mycket svårt att komma till rät- ta med.

Med spilltid har här avsetts den out- nyttjade tid, som faller inom ramen för den tjänstgöringstid, som enligt arbets- ordningen skall fullgöras av den en- skilde arbetstagaren. På grund av post- arbetcts speciella struktur är det emel- lertid inte alltid möjligt att anpassa den ordinarie tjänstgöringstiden exakt efter den arbetstid, som enligt gällande fö- reskrifter kan uttagas. Detta förhållan- de gör, att man i många fall har en viss mindre arbetskraftsreserv i form av s.k. bufferttid. Denna bufferttid räcker dock inte för en generell arbetstidsförkort- ning av mera betydande omfattning, särskilt som den inte är jämnt fördelad på de olika personalgrupperna.

Även i fråga om mekaniseringen av ar- betet torde det kunna hävdas, att post- verket i stort sett tillvaratagit de möj- ligheter, som hittills erbjudit sig. Ge- nom en fortgående rationaliseringsverk- samhet har verket sökt att även i andra avseenden förenkla arbetsproceduren och därmed reducera behovet av mänsk» lig arbetskraft. Utvecklingen på detta område fortskrider alltjämt, och man kan givetvis räkna med att det i fort- sättningen skall bli möjligt att på denna väg ytterligare nedpressa arbetskrafts- behovet. Sålunda har en undersökning av brevbäringens organisation och ar- betsformer nyligen avslutats. Den kan väntas bidraga till ett effektivare utnytt- jande av brevbärarpersonalen. Vidare pågår f. n. utredningar rörande bl. a. införande av kassaapparater i kassa- tjänsten, effektivisering och förenkling av sorteringsproceduren samt ytterliga- re motorisering av lantbrevbäringen. Några rationaliseringsåtgärder av så ge- nomgripande art, att de helt skulle kun- na lösa arbetskraftsproblemet vid en generell förkortning av arbetstiden, är dock inte att emotse.

Även om alla de möjligheter som här påvisats att effektivare utnyttja den nu—

varande arbetskraften tillvaratages, kan en reducering av arbetstiden för post- verkets personal till de av utredningen angivna timantalen per vecka sålunda inte genomföras utan en utökning av personalstyrkan, detta trots att tjänst- göringstiderna för stora grupper av de i postverket anställda redan under- stiger 48 timmar i veckan. En kortfat- tad redogörelse för de arbetstider, som f. n. tillämpas inom verket följer här- nedan.

Arbetstidcn för anställda personalen och med den jäm- ställda personalgrupper beräknas per normalmånad, varmed avses en period av 30 dagar, omfattande 26 vardagar och 4 söndagar. Den arbetstid, som nor- malt bör uttagas, benämnes normalar— betstid. För skilda slag av befattningar gäller olika normalarbetstider. (Se ne— danstående tablå).

Hur stor personalökning som skulle erfordras för att bringa tjänstgöringsti- derna för de i postverket anställda in- om ramen för de av utredningen angiv— na arbetstiderna kan inte exakt uppgi- vas utan mycket ingående utredningar vid varje tjänstgöringsställe. För att bil- da sig en uppfattning om vilka siffror det härvidlag kan vara fråga om, har styrelsen emellertid låtit göra en över- slagsberäkning, visar skillnaden mellan de tjänstgöringstider som f. n. uttages och de arbetstider som skulle gälla vid 40 resp. 45 tim. arbetsvecka. Styrelsen har härvid utgått ifrån, att den tänkta arbetstidsförkortningen skul- le beröra endast de arbetstagare, som f. n. har en arbetstid överstigande 40 resp. 45 tim. och att en sänkning av de högsta normalarbetstiderna sålunda inte skulle medföra en motsvarande redu— cering av de arbetstider, som redan nu understiger angivna timantal. Denna överslagsberäkning ger vid handen, att arbetstidsunderskottet vid en reduce-

den tjänstemanna-

SOl'll

Normal- Ååztsvaxär arbetstid g. p Tillämpas för lim. vecka tim.

182 42 befattning för biträdande personal vid skatteavdel- ning, befattning vars innehavare fullgör kassatjänst med direkt betjänande av allmänheten under minst 100. tim. per normalmånad

1.00 44 befattning vars innehavare fullgör kassatjänst med direkt betjänande av allmänheten under minst 50 men ej 100 tim. per normalmånad ' 193 44% befattning vid järnvägsposten 198 4.53/. befattning vars innehavare huvudsakligen fullgör ar— betsledning, upplysningstjänst, kontrollgöromål, av— löningsuträkning, personalbokföring, värdeexpediering, sortering av post och/eller chaufförsgöromål 202 461/2 befattning vars innehavare fullgör brevbäring (dock ej lantbrevbäring) med en utdelningstid (gång— eller cykeltid) av minst 100 tim. per normalmånad 208 48 befattning av annat slag än ovan angivits.

Om arbete på nattid — tid mellan kl. 22 och 6 — ingår i tjänstgöringstiden med mer än 25 tim. per normalmånad, reduceras ovan angivna normalarbetstider med

10 tim., när nattiden överstiger 25 men ej 50 tim., 20 » » » >> 50 >> » 70 » och 30 :> >> >> >> 70 tim.

För tjänstemän hos generalpoststyrelsen tillämpas en arbetstid, som motsvarar 42 tim. per vecka. För de avtalsanställda personalgrupperna (poststationsföreståndare, lant- och lådbrevbärare) utgör arbetstiden i regel högst 208 tim., men många av dessa arbetstagare har i verkligheten längre tjänstgöringstid.

ring av tjänstgöringstiderna till 40 tim. per vecka skulle uppgå till ca 270.000 arbetstimmar per månad; vid 45 tim. per vecka till ca 46.000. Av dessa tim- antal faller den ojämförligt största de- len, ea 64 resp. 81 %, på arbetsuppgif- ter, för vilka anlitas personal ur brev- bärarkarriären. Siffrorna ger emeller- tid ingen uppfattning om hur många personer som skulle behöva nyanstäl- las. Timantalen kan nämligen inte helt fördelas på heltidsbefattningar, och vi- dare torde en viss del av det ökade be- hovet kunna tillgodoses genom ökning av arbetstiden för redan nu anlitade deltidstjänstgörande funktionärer. En relativt omfattande nyrekrytering tor— de dock inte kunna undvikas särskilt

vid en arbetstidsförkortning till 40 tim. per vecka.

Frågan är då om erforderlig arbets- kraft skall kunna anskaffas. Denna frå- ga är givetvis mycket beroende av den konkurrens om arbetskraften, som post- verket kommer att möta från andra fö- retag. På vissa orter och främst i Stock- holm föreligger redan nu stora svårig- heter att rekrytera erforderlig brevbä- rarpersonal, den personalgrupp som vid en arbetstidsförkortning skulle kräva det största tillskottet. Dessa svårigheter beror inte enbart på ett för rekryte- ringstjänsterna på dessa orter ogynn- samt löneläge utan även till stor del på de jämförelsevis obekväma tjänstgö- ringsförhållanden, som ofta råder inom

posttjänsten (kvälls- och nattjänstgö- ring, splittrade arbetstider m.m.) Om man nu på den allmänna arbetsmark- naden genomför en fem dagars arbets- vecka med regelbunden ledighet lördag- SÖndag — en anordning som endast i ytterligt ringa omfattning kan tilläm- pas'inom ett trafikverk _kommer post- verket beträffande rekryteringsmöjlig- heterna i en ännu ogynnsammare ställ- ning än f. 11. Detta problem, som torde bli aktuellt även för andra servicefö- retag, torde böra särskilt uppmärksam- mas, när man söker bedöma verkning- arna av en” allmän arbetstidsförkortning. Det gäller inte baia att t111f01sakra ser- vieeyikena tillräcklig arbetskraft utan även någorlunda kvalificerad sådan. De åtgärder, som hittills vidtagits i form av särskilda lönetillägg för arbete på obe- kväm arbetstid,,kan då visa sig otill- räckliga. För postverkets vidkommande kommer speciella svårigheter vidare att möta i de fall, då arbetsuppgifter, som vid en reducering av arbetstiden måste fråntagas vissa befattningshavare, inte kan sammanföras eller är av så obetyd- lig omfattning, att de inte ger underlag för en lämpligt avvägd deltidsbefatt- ning. Att finna personer, som i dylika fall vill åtaga sig någon timmas eller någon dags arbete då och då torde i vissa fall bli omöjligt. Det kan i detta sammanhang nämnas, att man redan nu på vissa håll har svårigheter att exem- pelvis anskaffa vikarier för lantbrevbä- rare, i synnerhet i de fall då vederbö- randes åtagande är förenat med skyl- dighet att hålla motorfordon.

"Med hänsyn till här anförda förhål- landen är det vanskligt att bestämt ut- tala sig om möjligheterna för postverket att'- anskaffa det för en arbetstidsför-

kortning erforderliga personaltillskot- tet. Såvitt nu kan bedömas, torde det emellertid få anses uteslutet, att man på alla orter skulle kunna rekrytera den arbetskraft, som erfordras för en för- kortning av arbetstiden till 40 tim. per vecka. Vid 45 tim. arbetsvecka torde det dock bli möjligt att tillgodose personal- behovet. Reservation bör möjligen gö- ras för Stockholm, där man, som tidi- gare framhållits, redan nu har särskilt stora svårigheter att anskaffa erforder— lig brevbärarpersonal.

Vad ovan sagts gäller under förutsätt- ning att några åtgärder, som skulle in- nebära försämring av den nuvarande postala servicen, inte vidtages. Om er- forderlig personal inte kan anskaffas, är det emellertid uppenbart, att vissa inskränkningar måste göras. Sådana kan också bli nödvändiga för att erhål- la balans mellan verkets utgifter och inkomster, trots den ökning av verkets personalkostnader, som en arbetstids— förkortning under alla förhållanden skulle medföra.

Postverket bedriver även en rent in- dustriell verksamhet. Dess industrier, som omfattar tryckeri, mekanisk verk— stad och bilverkstad, sysselsätter f. n. omkring 500 personer. De problem, som vid en arbetstidsförkortning kommer att möta på detta område, torde vara iden- tiska med dem vid liknande privata fö- retag. Styrelsen förutsätter, att dessa problem kommer att allsidigt belysas av andra remissinstanser och har där- för ansett sig här kunna förbigå desam- ma. Stockholm den 9 december 1955.

Kungl. Generalpoststyrelsen.

Erik Swartling G. Flodin

Den efterföljande framställningen in- nehåller en kortfattad redogörelse för hur en avkortning av den ordinarie ar- betstiden till 45 respektive 40 timmar skulle inverka på driften vid televerket. Det är uppenbart, att det är en mycket komplicerad sak att bedöma alla de oli- ka faktorer, som äro avgörande för verkningarna av en arbetstidsförkort- ning. En ingående penetrering av detta spörsmål förutsätter betydligt grundli- gare och mer omfattande undersökning- ar av problemet, än som företagits i det- ta sammanhang. I anslutning till vad som i utredningens skrivelse anförts rö- rande målsättningen för en undersök- ning av detta slag vill styrelsen därför betona, att promemorian icke gör an- språk på att innehålla en fullständig in- ventering av de problem, som äro för- knippade med en arbetstidsförkortning vid televerket, utan att den i första hand får betraktas såsom ett diskus- sionsinlägg i denna fråga.

1. Karaktäristik av televerket

Televerket handhar statens telefon-, telegra-f- och radiorörelse. Det är ett af- färsdrivande verk och sorterar under kommunikationsdepartementet. Den cen- trala ledningen utövas av telestyrelsen.

Under styrelsen är förvaltningen av televerket fördelad på drifts-, förråds, radio- .och verkstavdsavdelningarna.

Driftsavdelningen, som svarar för te- lefon- och telegrafrörelsen, är indelad i sex distrikt för varsin del av landet. Förutom dessa distrikt finnes en för hela landet gemensam byggnadsavdel- ning för långdistans-förbindelser m. m. och med samma organisatoriska ställ- ning som ett distrikt. De sex distrikten äro i trafikalt avseende och för upp- börden uppdelade på ett antal central- stationsområden (för närvarande 121

st.). Varje område omfattar en central- station jämte ett antal understation'er. För anläggnings- och underhållsarbeten är landet indelat' i. linjesektionern (för närvarande 28 st.) och i-underhållsomL råden. ' - 4 ' . . r::-

Förrådsavdelningen' ärcuppdelad 'på förrådsområden med för närvarande fem huvudförråd. '- " ': --'

Radioavdelningen omfattar- ett ari-fal radiosektioner med stationer för Arund— radio och kommersiell radio samt:-ra- dioexpeditioner för installation ochun— derhåll av radioanläggningar. .. ..

Verkstadsavdelningen omfattar '—-för närvarande fyra televerkstäder för till- verkning av stationsutrustning—ar, tele- fonapparater och annan televmaterielr.

Beträffande omfattningen av telever- kets verksamhet kan'nämnas, att i runt tal 126 miljoner "manuellt expedierade riks— och utlandssamtalutväxlades-un- der budgetåret 1954/55; och att antalet samtalsmätarmarkeringar för lokal—, lands-- och helautomatiskt expedierade rikssamtal under samma tid uppgick-till 2438 miljoner. Telegraftrafiken omfat- tade under nämnda budgetår :c-inka 10 miljoner telegram; Över de sven- ska kustradiostartionerna expedierades 118000 radiotelefonsamtal och 143000 radi-otelegram. Telextrafiken hade:fför inländska skrivningar cirka 4,8 miljo— ner markeringar, och antalet utländska skrivningar utgjorde 846 000.

Antalet i televerkets nät-uppsatta- te"- lefonapparater är för närvarande cirka 2,2 miljoner. Av dessa äro»75 % .an- slutna till automatiserade stationer.:An- talet radiolicenser var denv1.7 1955 2,4 miljoner. — . . — .

Värdet av de vid televerkstäderna un- der budgetåret 1954/55 fakturerade .pro- dukterna uppgick till 58,7 miljoner- kr.

Televerkets inkomster uppgingo un- der budgetåret 1954/55 till 709,3 miljo- ner kr och utgifterna inklusive—statens

räntekostnader till 662,8 miljoner kr, vilket ger en vinst på 46,5 miljoner kr.

Telekommxunikaftionerna i vårt land ha undergått en mycket kraftig utveck- ling sedan tiden före andra världskri- get. Sålunda har antalet. telefonappara- . ter ökat med cirka 1,4 miljoner eller 175 % från år 1939. Under samma tid har antalet utväxlade telefonsamtal av olika slag mer än fördubblats. Expansionen av telefonrörelsen har hittills icke visat några tecken på av- — mattning. Antalet nytecknade abonne- mang under budgetåret 1954/55 var större än någonsin förr. Det har beräk- nats, att antalet telefonapparater i drift skall stiga till cirka 3,0 miljoner vid slutet av år 1965, och att mättnadsvär- det ifråga om antalet telefonapparater ligger vid cirka 3,5 miljoner apparater. Vid slutet av år 1965 beräknas antalet manuellt expedierade riks- och utlands- samtal ha nedgått till omkring hälften av nuvarande antal, dvs. till omkring 60 miljoner per år, medan antalet sam- talsmätarmarkeringar för lokal-, lands— och helautomatiskt expedierade riks- samtal förutses då komma att uppgå till inemot 6500 miljoner, innebärande en ökning från år 1955 med cirka 165 %. Nya rörelsegrenar ha på senare år tillkommit, t. ex. telex (abonnenttele- grafi) vilket är ett kommunikationsme- del som i hög grad torde ha framtiden för sig. Inom radioomrädet ha trådra- dio, dubbla radioprogram och television medfört nya tekniska och administrativa arbetsuppgifter. Med hänsyn till te'letek- nikens snabba utveckling bör man ha klart för sig, att nya betydelsefulla an- vändningsområden av denna teknik kun- na bliva aktuella inom relativt kort tid. Den antydda utvecklingen av verkets rörelse kräver en stor teknisk arbetsin- sats, som för närvarande i hög grad är inriktad på övergången från manuell till automatisk drift av telefontrafiken.

Antalet vid televerket sysselsatta per- soner uppgår för närvarande till unge- fär 38 000 (exklusive 600 deltidsanställ- da städerskor och fastighetsarbetare men inberäknat cirka 3 700 vid växel-

-stationer engagerade biträden, anställ-

da icke vid televcrket utan hos de me- delst kontrakt anställda föreståndarna för dessa stationer). Av dessa 38000 personer äro i runt tal 23 000 kvinnor och 15000 män. De fördela sig så som framgår av tablån på nästa sida.

För övervägande delen av den på kontor och byråer tjänstgörande perso- nalen inom grupp III c-e tillämpas s. k. sommartid,vilket innebär att arbetstiden —— i den mån göromålen så medgiva — reduceras i viss omfattning under som- maren. För dem, som helt kunna ut- nyttja sommartiden, blir arbetstiden per år i genomsnitt cirka 40 timmar i veckan.

Linje-, förråds-, anläggnings- och verkstadsarbetare (grupp I a, b och d) äro kollektivavtalsanställda.

Växelstationsföreståndarna (grupp I g) äro — med få undantag — anställda genom kontrakt (entreprenad) och an- ställa och avlöna själva de biträden, som erfordras vid växelstationerna. Be- träffande anställningsförmånerna för biträden vid växelstationerna (grupp I h) finnas kollektivavtal upprättade mel- lan föreståndarnas och biträdenas res- pektive organisationer.

Övrig personal inom de angivna grup- perna är löneplansanställd, med undan- tag för telegrambärarna (grupp I f), för vilka gälla av styrelsen fastställda an- ställningsvillk-or, som dock i huvudsak ansluta till avlöningsreglementets före- skrifter.

För personal i grupp I tillämpas ire- gel normal dagtjänstgöri-ng. Undantag härifrån utgöra följande kategorier:

Av reparatörspersonalen tjänstgör un- derhållspersonalcn på telefon-, över—

Ungefärligt antal

Kvinnor Män Totalt

a) Linje- och förrådsarbetare vid distrikt 20 6270 6290 och huvudförråd .................................

b) Anläggningsarbetare vid kabelkontorct 790 790 e) Reparatörspersonal, stationsmästare, lin- jemästare m.fl. tjänstemän inom anlägg— ning och underhåll .............................. 3150 3 150

d) Verkstadsarbetare .............................. 530 1 470 2000

c) Tidskrivcrskor, förmän och verkmästare 25 80 105

f) Telegrambärare .................................... 310 225 535

g) Växelstationsföreståndare1 2 230 470 "2 700

h) Biträdcn vid växelstationer (anställda av . växelstationsföreståndare) .................. 3 700 3 700 Summa 6 815 12 455 19 '270

1 Växelstationsföreståndare ha ej personlig tjänstgöringsskyldighet, men ersättningen är baserad på 48 timmars arbetsvecka. 2 I detta antal ha icke medräknats ca 1000 växelstationsföreständare,

som avlönas HV abonnenterna.

Grupp Il. Personal med 45 timmars arbetsvecka

Stationsbiträden (män)

150

Grupp III. Personal med 42 timmars arbetsvecka

a) Telefonister och vaktföreståndare ......... b) Telegrafexpeditörer, radiotelegrafister m.fl. c) Ingenjörspersonal d) Teleassistentutbildad personal ............... e) Övrig administrativ personal (kontorsbi- träden, ritbiträden m.fl.) .....................

Ungefärligt antal Kvinnor Män Totalt 12 350 12 350 825 185 1 010 1 130 1 130 35 435 470 2 950 585 3 535 Summa 19 160 2 335 18 495

drags- och radiostationer i viss omfatt- ning enligt upprättade vaktlistor, varvid tjänstgöringstiden varierar såväl vad beträffar antalet timmar per vakt som beträffande arbetstidens förläggning un- der dygnet. Den sammanlagda tjänstgö- ringstiden per år är reglerad så, att den så nära som möjligt överenstämmer med det antal timmar, som reparatörs- personalen med normal dagtiänstgöring har att fullgöra.

För kollektivavtalsanstä—lld personal, som beordras tjänstgöra enligt vaktlista, tillämpas samma tjänstgöringstider som för reparatörspersonal med dylik tjänst- göring.

Telegrambärarna tjänstgöra i allmän- het enligt vaktli—sta med alternerande för- och eftermiddagstjänstgöring och med tjänstefrihet varannan sön- och helgdag.

För föreståndare och biträden vid

växelstationer fastställer föreståndaren arbetstidens förläggning. I de för bi- trädespersonal upprättade kollektivav- talen är stadgat, att biträde ”skall bere- das ledighet minst var tredje sön- och helgdag.

Personal i grupp II tjänstgör oftast enligt va'ktl'ista. Tjänstgöringen växlar i regel mellan för- och eftermiddagar.

Av den i grupp III upptagna perso- nalen har telefonistpersonalen samt te- legrafexpeditörer och radiotelegrafister i allmänhet tjänstgöring enligt Vaktlis- ta. Vaktlistan upptager regelmässigt al- ternerande för- och eftermiddagsvakter _ i viss omfattning även tjänstgöring nattetid — samt tjänstgöring varannan eller var tredje sön- och helgdag.

För vakt—indelad personal inom grup- perna I och II förekommer likaså natt- tjänstgöring 'i viss utsträckning.

2. Det framtida behovet av arbetskraft vid televerket

Behovet av arbetskraft inom telever- ket påverkas i första hand av den fort- gående automatiseringen av telerfontra- fiken. Man räknar för närvarande med att expeditionen av praktiskt taget alla lokal- och landssamtal skall vara över- förd till automatisk drift omkring år 1970, och att vid samma tidpunkt en- dast en förhållandevis mycket liten del av rik'ssamtalen skola expedieras ma- nuellt. Några bestämda uttalanden an- gående detaljerna i automatiseringsut- vecklingen fram till år 1970 äro icke möjliga att göra. Ordningsföljden mel- lan automatiseringsobjekten bestämmes bl. a. av driftsekonomiska övervägan- den. Tillgången på investerings'medel avgör takten i automatiseringen. Den bedömning, som nu kan göras ifråga om det framtida personalbehovet, måste grundas på föreliggande preliminära planer för lands- och rik'sautomatise- ringar. '

Antalet manuellt expedi-erade riks- samtal har, såvitt nu kan bedömas, kul- minerat under år 1955, och kommer att successivt minska genom en fortsatt övergång till helautomatisk ri—kstrafik. En överslagsberäkning har givit vid handen, att år 1970 skulle återstå 12 a 15 miljoner rikssamtal per år att ex- pediera manuellt, medan antalet dylika samtal för närvarande utgör cirka 128 miljoner per år. Telefoni-stbehovet för riksexpedition skulle därigenom minska från nuvarande 7750 till ungefär 900.

År 1970 skulle det — enligt vad ovan angivits _— ej erfordras någon egentlig telefonistpersonal för expedition av lo- kal- och landssamtal. För serviceavdel- ningarna (nummerbyrå, telefonvakt etc.) beräknas telefonistbehovet där- emot öka från 720 för närvarande till cirka 950 år 1970.

Antalet kontraktsväxelstationer var den 1.1 1955 3 700, inklusive 1 000 vil- kas föreståndare avlönas av abonnen- terna. Antalet tjänstgörande per växel- station är för närvarande i medeltal 2. Nuvarande automatiseringstakt är cirka 200 växelstationer per år. I fortsättning- .en måste omkring 250 växelstationer

automatiseras per år, för att landsauto- matiseringen skall vara helt genomförd till år 1970. Minskningen i behovet av personal för dessa stationer förutsättes ske linjärt med den avvikelsen, att de sista 500 växelstationerna antagas ha i genomsnitt endast 1 tjänstgörande per station.

Under ovan angivna förutsättningar erhålles den utveckling ifråga om tele- fonistpersonal, som framgår av följan- de sammanställning.

En fullständig automatisering av te- lefonnätet påverkar även i övrigt sam- mansättningen och strukturen av per- sonalbeståndet vi-d televerket. Under den tid projektet genomföres kräves en stor arbetsinsats inom verkstadsrörel-

Antal 4 . tfnister %s:?löifäf' Antal * Personal för expe- . . tfnister på kon- År . . pedition av . S:a . dltion av lokal- och på ser'v1— trakts- rikssam- landssamtal ceavd. vxstner _ tal 1955 ......... 7 750 3 355 720 7 400 19 225 1960 ......... 6 720 2 260 780 4 700 14 460 1965 ......... _ 3 800 1 150 850 2 100 7 900 1970 ......... 900 — 950 _ _ . 1 850

sen, på anläggningsområdet och inom den tekniska och trafikala planeringen. Telestyrelsen är av flera skäl angelägen om att fullfölja automatiseringen med så liten tidsutdräkt som möjligt. Det är ur ekonomisk synpunkt i hög grad lö- nande att övergå från manuell till auto- matisk drift. Den redan genomförda och pågående automatiseringen har .vidare varit en väsentlig. betingelse för verkets möjligheter att ta emot och betjäna det stora antal abonnenter, som strömmat till under de senaste 15 åren. Automa- tiseringen är särskilt betydelsefull i ett samhälle med full sysselsättning.

Vad beträffar anläggnings- och un- derhållspersonalen samt verkstadvsarbe- tarna har man icke att motse några större förändringar i personalstyrkor- na under de närmaste tio åren. En eventuell minskning av linjearbetarkå- ren torde i stort sett komma att upp-

vägas av ett ökat behov av reparatörer för underhåll av anläggningarna.

Den tekniska utvecklingen kräver till- gång på ingenjörspersonal. Den noto- riska bristen på kvalificerade-tekniker har gjort, att televerket icke på långt när kunnat tillgodose sitt rekryterings- behov i fråga om civil- och läroverks- ingenjörer. Läget kommer 'att bli än mer kritiskt genom det ökade behov av ingenjörspersonal, som kan förutses för den närmaste framtiden.

Beträffande administrativ. biträdes- personal för kansligöromål och kame- rala arbetsuppgifter föreligger likaledes en bristsituation, och även här har man att för framtiden räkna med ett behov av personalökning. _

I arbetskraftsutredningens betänkan- de angående arbetskraftsbehovet inom offentlig verksamhet (SOU 1955:34) be- handlas bl. a. behovet av personal inom

. . ' - Anläggnings- och under- Admimstration och trafik hållsarheten 'm. m. 574723, Ödml'. - _ __ Verk— .. lsta- nistrativ Ingenjo- stads— . Total- ÅI' vaxe f.. personal Repara- rer och rörel- summa ”mås ;" inkl. per- Summa * törer och ”övrig summa ' sen rest "ha" sonal för arbetare teknisk dzfacåcbi- telegraf- personal träden trafik 1950 ...... 22 803 5 660 28 463 8 545 1 379 , 9 924 . 1988 . 40375 1955 ...... 19 200 6 700 25 900 9 500 1 400 10 900 2 500 39 300 1960 ...... 14 500 7 000 21500 8 800 '1 700' 10 500 - 2 500 34 500 1965 ...... 7 900 7 300 15 200 - 8 800 * 2 _000 10 800 2 500 28 500

televerket. Från detta betänkande ha hämtats ovanstående uppgifter över beräknat personalbehov fram till år 1965. De uppgivna siffrorna grunda sig i huvudsak på material, som telestyrel- sen tidigare tillhandahållit utredning- en.

3. Den nu verkställda undersökningens omfattning och allmänna förutsätt- ningar

En generell förkortning av den lag- stadgade arbetstiden till maximalt 45 respektive 40 timmar per vecka kan, såsom framgår av utredningens inled- ningsvis berörda promemoria, lösas an- tingen genom en minskning av antalet arbetstimmar per dag med bibehållande av nuvarande arbetsvecka eller genom införandet av femdagarsvecka. Telesty- relsens undersökning har av skäl, som redovisas i det följande, koncentrerats till två alternativ nämligen

A) 45-timmarsvecka med 6 arbetsda- gar Och

B) 40-timmarsvecka med 5 arbetsda- gar.

Telestyrelsen har därvid utgått ifrån att en kommande lagstiftning icke kom- mer att fastställa viss arbetstidsförlägg- ning, utan att detta spörsmål får lösas genom överenskommelser mellan par- terna på arbetsmarknaden.

De skäl, som föranlett telestyrelsen att i alternativ A räkna med sex arbets- dagar i veckan, äro följande. Införande av 45-timmarsvecka uppdelad på fem arbetsdagar skulle innebära, att nuva- rande arbetsdag om 8,5 timmar måste förlängas med 0,5 timmar. En sådan förlängning av den dagliga arbetstiden skulle medföra vissa olägenheter bå- de för den berörda personalen och för televerket. Olägenheterna för per- sonalen sammanhänga med att tele- verkets linje- och anläggningsarbetare

i stor utsträckning ha sitt arbete förlagt till platser, som ligga tämligen långt från hemorten. Arbetstiden jämte res- tid mel-lan arbetsplatsen och hemmet tager för dessa arbetstagare en större del av dagen i anspråk än för sådana anställda, som äro stationära. En för- längning året runt av den nuvarande arbetstiden per dag, vilken i och för sig är tveksam ur arbetsfysiologisk syn- punkt, torde därför icke heller ur andra synpunkter vara tilltalande för ifråga- varande arbetstagare. För televerkets del skulle olägenheterna bestå i att myc- ken arbetstid komme att gå förlorad, eftersom linjearbele utomhus ej kan be- drivas annat än under de ljusa tim- marna av dygnet och sådant arbete följ- aktligen ingalunda kunde pågå 9 tim- mar under den mörka årstiden. Vidare må framhållas, att en arbetsdag på 9 timmar också komme att försvåra för televerket att tillmötesgå abonnenter- nas önskemål om att arbetena hos dem ej skola förläggas vare sig för tidigt el- ler för sent på dagen.

Beträffande 40-timumarsveckan har räknats med femdagarsvecka som enda alternativ, då det enligt styrelsens upp- fattning är tämligen uppenbart, att ar- betstagarna skulle vilja utnyttja en så kraftig arbetstidsförkortning för att er— hålla ytterligare en fridag. Den ordina- rie arbetstiden komme då att omfatta 8 timmar per dag, varför problem av ovan nämnt slag icke skulle uppstå.

Vid detta senare alternativ har man att utgå ifrån, att trafikpersonal (tele- fonister, telegralfexpeditörer, radiotele- grafister, telegrambärare, växelstations- föreståndare och deras biträden) samt reparatörspersonal i underhållstjänst i tämligen stor utsträckning komme att få den nya fridagen förlagd till växlan- de dagar under arbetsveckan i stället för enbart till lördag. För sådan perso- nal, som i princip kan få arbetsveckan

förlagd till måndag-fredag, har man i vissa fall att räkna med jourtjänstgö- ring på lördag, t. ex. för administrativ personal på telestationer och ingenjörs- kontor.

Arbetstidsförkortningen har i princip förutsatts omfatta all berörd personal vid televerket. Personal, vars arbetstid nu sammanfaller med eller understiger vad som följer av angivna alternativ, har emellertid icke beräknats erhålla någon motsvarande förkortning av sin arbetstid. Icke heller har styrelsen räk- nat med en förlängning av arbetstiden för personal, som nu har kortare arbets— tid än den, som vederbörande alterna- tiv åsyftar. Teoretiskt skulle man visser- ligen kunna tänka sig, att vid exempel— vis genomförandet av alternativ A ar- betstiden förlängdes upp till 45 timmar för personal, vars ordinarie arbetstid dittills understiger detta timantal. Man torde emellertid icke gärna kunna slå in på en linje, som skulle medföra att förbättringar i arbetstidshänseende för majoriteten arbetstagare i samhället dra- ga med sig försämring för vissa katego- rier. Styrelsen har sålunda icke tagit med en sådan utjämning i tid i sina kalkyler över arbetstidsbortfallets kon- sekvenser.

Beträffande lönekompensationsfrågan har förutsatts, att kompensation kom- mer att utgå till arbetstagarna för den arbetsförtjänst, som skulle bortfalla vid arbetstidsförkortning. Man bör i detta sammanhang icke bortse ifrån, att tjäns- temän, som icke eller endast i mindre omfattning beröras av en förkortad ar- betstid, kunna komma att framställa krav på löneförhöjningar, som svara mot den förmån i form av arbetstids- förkortning med bibehållen lön, vilken kommer andra arbetstagare till del — krav på löneförhöjningar eller annan kompensation skulle naturligtvis med ökad styrka fram-föras från sådana tjäns-

temän, om arbetstiden för dem vid ge- nomförandet av alternativ A förlängdes från exempelvis 42 till 45 timmar i vec- kan. Frågan om rätt till övertidsersätt- ning för tjänstemän, som nu vid fullgö— randet av övertid icke ha någon kom- pensation, synes vidare kunna bli a'k- tuell vid en generell arbetstidsförkort- ning och framför allt vid en lagstadgad 40-timmarsvecka.

Här må tilläggas, att styrelsen vid be- dömningen av verkningarna av en ar- betstidsförkortning ej räknat med nå- gon generell ökning av övertidsarbete, eftersom en arbetstidsreform ju ej bör innebära överflyttning av visst arbete från ordinarie tid till över-tid.

Slutligen vill styrelsen framhålla, att styrelsen ricke beräknat att någon snar förändring kommer att inträffa i nu rå- dande högkonjunlktur. Den fulla syssel— sättningen med nuvarande knapphet på arbetskraft och därmed följande svårig— heter i fråga om nyrekrytering har så- ledes antagits bestå.

4. Följderna av en arbetstids- förkortning

V'id en förkortning av arbetsveckan till att omfatta 45 timmar (vid vanlig dagtjänstgöring fördelade med 8 tim- mar måndag-fredag och 5 timmar på lördag), alternativ A, beröres den per- sonal med 48-timmarsvecka, som är hänförd till grupp I i avdelning 1.

En arbetstidsförkortning till 40 tim— mar per vecka (om 5 arbetsdagar), al- ternativ B, inverkari princip på arbets- tiden för all personal vid verket.

Såsom förut nämnts, tillämpas för övervägande delen av den personal, som tjänstgör på kontor och byråer, en av— kortning av arbetstiden under somma- ren, vilken avkortning —— om den helt tages ut — minskar den genomsnittliga veckoarbetstiden under året till 40 tim-

mar för den berörda personalen. Utta- get av sommartid är emellertid begrän- sat avrdet villkoret, att den förkortade arbetstiden endast får åtnjutas i den mån arbetet det tillåter. Det förhållan- det, att semestrarna äro koncentrerade till sommaren, -minskar också den in- verkan so-mmartiden har på den totala arbetstiden. Det finns således anled- ning att även för kontorspersonalen's del räkna med ett visst bortfall av or- dinarie arbetstid vid en lagstadgad 4'0- timmarsvecka, ehuru detta bortfall 'en- dast utgör en del av skillnaden mellan 42 och 40 timmar. I brist på någon till— förlitlig beräkning av storleken av det- ta bortfall har det i den följande upp- skattningen av antalet på grund av ar- betstidsförkortning förlorade arbets- timmar dockicke upptagits något tim- antal för ifrågavarande administrativa personal.

Arbetstiden för personal i expedi- tionstjänst på telestationerna är i reali- teten också något mindre än 42 timmar per vecka, vilket beror på att tjänstgö—

ring nattetid värderas högre i tid än dagtjänstgöring. Härtill har icke hänsyn tagits vid "beräkningarna," något som dock icke innebär, att styrelsen för sin del tagit ställning till frågan om "värde- ring av nattid vid en framtida allmän arbetstidsförkortning.

Vid beräkningen av antalet verkliga arbetsdagar per person och år före res- pektive efter en arbetstidsförkortning (antingen denna sker enligt alternativ A eller enligt alternativ B) har styrel- sen icke funnit skäl att antaga, att fre- kvensen av frånvaron från arbetet på grund av personliga skäl totalt sett skall vare sig minska eller öka genom själva arbetstidsförkortningen.

Med angivna utgångspunkter har föl- jande tablå uppställts, som för var-tdera alternativet utvisar bl. a. antalet förlo- rade arbetstimmar och däremot svaran- de lönekostnad vid nyrekrytering. I uppgiven lönekostnad ingår arbetslön och fri beklädnad, lön under sem—ester, sjulkledighet och andra ledigheter, kost- nad för läkarvård m. m". samt trakta-

1 3 4 Erforderlig ny- .. . rekrytering för Förlorade arbetstimmar att ersätta tiden Uppskat- . tad lone— Alt. Personal ] kOI' 2 kostnad . ' - för den ny- . 1 7 av nuva- . kategoriel rande effektiva du:/är;: antal råkrytera- _ ' ' e perso- absolut fåettlsiidtgifj de arbets» personer nalen; kr. nus frånvaro) styrka A I i avd. 1 2 400 000 6,3; el. 3,6 % av 6,7 1 290 15 700 000 45 timmar ovan eff. arbetstiden per vecka för all personal B I i an- 1 6 400 000 16,6 20 3 860 46 000 000 40 timmar ovan p" vec” II i avd. 1 30000 11,1 12,5 20 200 000 ovan . III i an- 1 1 000 000 3,4 3,6 670 6 500 000 ovan S:a 1—111 7 430 000 11,0 12,8 4 550 52 700 000

mente och uppskattad kostnad för pen- sion. Uppgifterna hänföra sig till nuva- rande förhållanden beträffande arbets- kraftsbehov och lönebelopp m. m.

En inskränkning av den ordinarie ar- betstiden medför även andra kostnader än den här redovisade lönekostnaden. Kortare arbetstid kommer att innebära en ökning av de fasta kostnader av oli- ka slag (för lokaler, uppvärmning, mia- skiner och redskap, transportmedel m. ni.), som belasta varje produktions- timme. Något försök har icke gjorts att beräkna denna kostnad. Detsamma gäl- lcr de lönekrav från tjänstemännens si- da, som efter vad som anförts under avdelning 3 ovan en arbetstidsförkort- ning i och för sig kan giva upphov till. Vid en arbetstidsförkortning kan man emellertid också förvänta, zatt ef- terfrågan på kvalificerad personal _ särskilt tekniker — blir större än för närvarande, vilket innebär ett starkt in- citament till lönestegring för sådana ar- betstagare. Det kan på goda grunder an- tagas, att lönekrav från nämnda perso- nal i ett sådant läge komma att framstå såsom väl motiverade sett även ur ar- betsgivarens synpunkt.

Vid bedömningen här nedan av hur en arbetstidsförkortning skulle göra sig gällande vid televerket, har styrelsen till en början koncentrerat sig på själva arbetstidsbortfallets direkta inverkian för att därefter övergå till att granska (le omständigheter, som i gynnsam eller ogynnsam riktning skulle kunna påver- ka följderna av bortfallet av arbetstid. Hela resonemanget har såsom bakgrund de allmänna förutsättningar, som angi- vits under avdelning 3.

Televerket kan icke efter ett arbets- tids-bortfall mottaga nya abonnenter i den utsträckning, som tidigare varit fal- let. Nettoökningen av antalet nyteckna- (le telefonabonnemang, dvs. nytecknade minus annullerade abonnemang, har un-

der budgetåren 1952/53, 53/54 "och 54/ 55 uppgått till respektive 100.000, 119.000 och 135.000. Tillströmningen av nya abonnenter är alltjämt mycket stor och leveranstiderna långa. Vid utgång- en av år 1955 översteg således antalet abonnenter, som väntat mer än tre må- nader på inkoppling av sina telefoner, 29.000.

Telefonnätets automatisering kommer att fördröjas vid ett produktionsbort— fall inom anläggningsområdet. Detta kommer att minska verksamhetens lön- samhet.

De manuella stationernas kapacitet år för närvarande merendels i det när- maste fullt utnyttjad, och automatise- ringen inverkar därför i hög grad på möjligheten att taga emot nya abonnen- ter. En förskjutning i tiden av automati- seringsprogrammet kommer därför att få till följd en direkt försämring för kundernas del. Denna försämring gör sig givetvis också gällande för befintli- ga abonnenter, vilka komma att få vän- ta längre på de fördelar, som en auto- matisering innebär i form av snabbare och bekvämare förbindelser samt lägre kostnader.

Televerket har på sitt program för de närmaste åren anläggandet av viktiga riks- och landskablar samt radiolänkar, vilka är ytterst nödvändiga med hän- syn till möjligheterna att genomföra automatiseringar och till behovet av bättre framkomstmöjligheter inom olika delar av landet. Denna verksamhet kom- mer att minska i omfattning vid en ar— betstidsförkortning. Detsamma gäller andra områden inom anläggningsverk— samheten, som ej närmare skall beröras här (t. ex. utbyggnad för trådradio, dubbelprogram och television inom ra- dioområdet) .

Vad beträffar driftens upprätthållan- de gör sig en arbetstidsförkortning inom det trafikala området främst gäl-

lande i fråga om personal vid kontrakts- växelstationerna, för vilken 48 timmars arbetsvecka tillämpas. Telefonistpersonal med 42 timmars arbetsvecka beröres endast indirekt av en förkortning av arbetstiden till 45 timmar per vecka. Eftersom avveck- lingen av telefonistpersonalen kommer att fördröjas i den mån automatisering- en måste senareläggas, kan det på sina håll bliva nödvändigt att på kortare sikt rekrytera telefonistpersonal utöver vad som skulle ha varit erforderligt, om arbetstiden icke hade förkortats. Anför- da svårighet gör sig givetvis ännu mer gällande vid en allmän förkortning av arbetstiden till 40 timmar per vecka. Därtill kommer vid detta alternativ ett bortfall av arbetstimmar för telefonist- personal, vilket bortfall måste kompen- seras på något sätt, om icke betjäningen av allmänheten skall försämras. Beträffande telegraftrafiken och ra- dioverksamheten kommer en arbetstids- förkortning till 40 timmar per vecka likaledes att minska televerkets resur- ser, när det gäller att upprätthålla den service, som allmänheten nu är van vid. Underhållet, av televerkets stationer, ledningar och apparater utföres huvud- sakligen av reparatörspersonel med 48 timmars arbetsvecka. Såsom antytts un- der avdelning 2 förutses redan på grund av utvecklingen och den pågående om- daningen av verkets anläggningar, att behovet av personal för underhåll av teleanläggningarna kommer att öka. Linjearbetarna utgöra för närvarande rekryteringstpersonal för reparatörskå- ren. Om man vid en minskning av år- betstiden skall kunna tillgodose n-uva- rande och kommande behov av under- hållspersonal, blir man hänvisad till att antingen i väsentligt ökad omfattning överföra linjearbet-are till underhållet eller också att söka fylla bristen genom direkt rekrytering utifrån. I det förra

fallet kommer en motsvarande minsk- ning av tillgången på arbetare för an- läggningsverksam-heten att inträda.

Om man antar, att produktionsbort- fallet ej kan kompenseras genom nyrek- rytering och/eller genom en höjning av prestationen per arbetstimme samt att allmänhetens efterfrågan av tjänster i och för sig icke minskar genom arbets- tidsförkortningen, skulle produktions— bortfallet resultera i en försämrad kund- service och en retarderad utveckling, vilket även försämrar verkets ekonomis- ka läge. Kan å andra sidan bortfallet av arbetstid helt eller delvis neutraliseras genom olika åtgärder, komma kostna- derna för dessa åtgärder i förgrunden. Det må här hänvisas till tabellen på sid. 13, som bl. a. utvisar antal-et perso- ner och lönekostnaderna för dessa vid en nyrekrytering motsvarande bortfal- let i arbetstid enligt angivna alternativ till arbetstidsförkortning. Verkets ökade omkostnader leda till att vinsten på rö- relsen minskar eller uteblir eller bytes till förlust, allt såvida icke kostnadsök- ningen övervältras på abonnenterna ge- nom en höjning av taxorna. En taxe- höjning. är emellertidliktydigt med en standardsäntkning och står alltså i mot— sättning till den förbättring av levnads— villkorcn, som en arbetstidsförkortning skulle vara uttryck för.

Det verkliga utslaget av en arbetstids— förkortning påverkas av en mängd olika faktorer. Några av dessa ha berörts i det föregående, när styrelsen angivit vissa allmänna förutsättningar för un- dersökningen. I det följande skall redo- visas några synpunkter dels på frågan, huruvida allmänhetens användning av telekommunik-ationerna kan förutses komma att ändras vid införandet av kortare arbetstid, dels på vilka åtgärder, som för televerkets del skulle vara möj- liga att genomföra i syfte att kompense- ra bortfallet av arbetstid.

Man torde kunna utgå ifrån att man inom hela näringslivet med till buds stå— ende medel försöker åstadkomma en ut- jämning av produktionsbortfallet vid minskad arbetstid. Under sådana för- hållanden finns det icke anledning att räkna med ett minskat behov av tele- tjänster inom affärslivet. Då telekom- munikationerna utgöra de snabbaste ocvh smidigaste medlen för överbringan- de av meddelanden, kan man i stället förvänta, att allmänheten i än högre grad vill taga verkets tjänster i anspråk (ex.: telexmeddelanden i stället för post- befordrade brev). Vad privatsa—mtalen beträffar torde man också ha att vänta en ökning, med hänsyn till att arbetsta- garna få mera fritid och därmed större möjligheter och även större behov av att använda telekommunikationerna.

Genom en förkortning av den dagliga arbetstiden men framför allt genom bortfall av en arbetsdag vid genomfö- rande av fem dagars arbetsvecka kom- mer emellertid näringslivets behov av att utnyttja telekommunikationerna att koncentreras till ett färre antal timmar eller ett färre antal dagar än förut. Den- na merbelastning kommer med all san- nolikhet att göra sig mest gällande un- der s. k. bråd tra'fi'ktid (tid, då de flesta samtalen etc. utväxlas). För televerkets del innebär detta bl. a. vissa problem beträffande personaldispositionen och kan ytterst leda till ett ökat behov av telefonistpersonal vid de manuellt be- tjänade stationerna.

I den automatiskt utvecklade telefon- trafiken kommer _ vid införande av 5 dagars arbetsvecka — toppbelastningen under bråd tid att öka kraftigt på grund av att den från den nya fridagen över- flyttade trafiken kommer att föranleda en mer än direkt proportionell ökningav trafikintensiteten under denna tid. Ef- tersom automatiska telefonanläggningar måste dimensioneras för att även vid

toppbelastning kunna släppa igenom trafiken utan allt för besvärande spärr- ning, kan en koncentration av nyttotra- fiken till 5 dagar komma att fordra ut- byggnad av ledningar och stationsut- rustningar. Det är svårt att bedöma stor- leken av kostnaderna och därmed beho- vet av nyinvestering för en sådan ut- byggnad.

Om man likväl vill försöka bilda sig en ungefärlig uppfattning om storleken av detta investeringsbehov och därvid utgår ifrån att hälften av telefontrafi- ken under bråd lördagstid överflyttas till motsvarande tid måndag-fredag, tor- de man kunna räkna med att trafiken under bråd tid nämnda dagar kommer att öka med 10 a 15 %. Grovt räknat bör denna stegring av topptrafiken med- föra, att också televerkets nuvarande in- vesteringar i nya och utökade telefon- stationer samt i nyanläggningar av riks- och landskablar måste ökas med samma procenttal, intill dess utbyggnadsbeho- vet av här ifrågavarande anledning bli- vit tillgodosett runt om i landet. En ök- ning ined 10 a 15 % av investeringarna i förenämnda slag av anläggningar skul- le motsvara ett belopp av 15 å 25 mil- joner kronor per år.

Möjligheterna att rekrytera ny perso- nal blir för televerket liksom för andra företag en mycket viktig faktor vid en allmän arbetstidsförkortning. Telesty- relsen har bedömt situationen så, att nu- varande konjunkturer icke komma att undergå några större förändringar inom den närmaste framtiden. Nu råder prak- tiskt taget full sysselsättning. I ett så- dant läge är det givetvis ytterst svårt, för att inte säga omöjligt, att kompense- ra hortfallet i tid genom att anställa mer personal.

Under tiden 1955—1964 beräknas landets totala arbetskraftsresurser kom- ma att stiga med 195.000 personer en- ligt en uppgift i arbetskra-ftsutredning-

ens betänkande (sid. 236 i SOU 1955: 34). Detta innebär en ökning med nära 21 % i förhållande till arbetskraftstill- skottet under senast förflutna tioårspe- riod. Härav skulle man vara berättigad att draga den slutsatsen, att möjlighe- terna att nyrekrytera skulle bli tämli- gen goda.

Om det svenska näringslivet kommer att visa samma eller eventuellt ökad ten- dens tilll expansion jämfört med vad som varit fallet sedan slutet av andra världskriget, kommer emellertid detta arbetskraftstillskott icke att förslå bå- de för en utökad produktion och såsom ersättning för förlorad arbetstid. Bedö- mes saken på detta sätt, har man att räkna med en tämligen hård konkur- rens om arbetskraften, även om tillskot- tet av ny arbetskraft blir relativt stort under det närmaste decenniet.

Framtiden kommer säkerligen att do- mineras av utvecklingen på det teknis- ka området. Bristen på tekniker —— så- väl mer kvalificerad personal som yr- kesfo-lk med teknisk grundutbildning — är mycket framträdande för närva- rande, och fråga är om trycket kommer att lätta inom överskådlig tid. Ifrågava- rande personalkategorier synes bliva alltmer efterfrågade, och även om en tillväxt av befolkningen i de arbetsföra åldrarna sker, stöter man här på andra problem, som äro avgörande för utbu- det av bl. a. tekniskt skolad personal. Styrelsen tänker då närmast på bristan- de utbildningsmöjli-gheter men även på frågan om vilken »begåvningsreserv», som finns inom landet.

Det är vidare att märka, att arbets- tidsförkortningen i och för sig kommer att kräva mer teknisk personal genom det anspråk på en intensifierad ratio- nalisering och mekanisering, som den utan tvivel kommer att ge upphov till. När det gäller personal i arbetsledande ställning har man även att räkna med

behov av en ökning, i den mån arbets- styrkan kan utvidgas för att bibehålla produktionsvolymen.

Styrelsens uppfattning i denna sak kan sammanfattas så, att det allmänt sett icke kommer att finnas stort utrym- me för nyanställning av personal i syf- te att kompensera en reduktion av ar- betstiden, samt att vissa tecken tyda på att situationen när det gäller teknisk personal snarare kommer att försämras än förbättras i förhållande till läget för dagen. Det må tilläggas, att i den mån en skärpt efterfrågan på viss personal medför högre lönesättning inom den privata sektorn, detta förhållande mås- te återspegla sig även i de löner, som staten bjuder sådan arbetskraft.

Arbetstidsförkortningen-s effekt kom- mer att motverkas, om ackordsarbete kan komma till ökad användning inom ifrågavarande arbetsområde. Vid tele- verket förekommer ackbrd inom linje- och anläggningsområdet samt vid tele- verkstäderna. Vid televerkstäderna lig— ger ackordsvolymen på cirka 70 % och någon nämnvärd stegring torde icke kunna åstadkommas. Av olika skäl är ackordsvolymen icke av samma stor- leksordning för lienje- och anläggnings- arbetarna. Ackordsvolymen uppgår här till cirka 35 % och torde med tiden kunna ökas något.

Övergång till tvåskiftsarbete inom om- råden, där vanlig dagarbetstid nu till— lämpas, innebär en bättre utnyttjning av den befintliga produktionsapparaten och minskar härigenom tillverknings- kostnaderna. Denna utväg skulle i för- sta hand kunna komma i fråga vid te- leverkstäderna.

Inom televerket ägnar man stor upp- märksamhet åt arbetet ur rationalise- ringssynpunkt. Om man inom verkstads- rörelsen, anläggningsområdet, förråds- rörelsen och underhållet gör en jämfö— relse mellan produktiviteten i dag och

för tio :'i femton år sedan, kan man kon- statera en mycket väsentlig stegring. Rationaliseringen har på vissa områden fortskridit så långt, att man _ i varje fall för den närmaste framtiden _ icke kan vänta sig så snabba framsteg, som skedde under nyssnämnda tidsperiod, ett förhållande som dessutom samman- hänger med bristen på tekniker för ra- tionaliscringsvcrksa-mhet. Automatiseringen framstår — jämte utbyggnaden av kabel- och radiolänk- anläggningar _ såsom den stora ratio- naliseringsprocessen inom televerket. i dessa arbeten är telcpersonal från ett stort antal verksamhetsområden direkt engagerad (utvecklings-, konstruktions- oeh planeringsavdelningar, linje- anläggningsområdct,

och verkstadsrörelsen etc.). Dessutom utföras vissa anlägg— ningar av entreprenörer.

telefontrafiken rationaliseringsåtgärd, som medför en avsevärd vinst i produktivi- tetshänseende. Produktiviteten kan i detta sammanhang mätas genom att tra- fikmängden vid en aktuell tidpunkt sät— tes i relation till antalet befattningshava— re, som då sysselsättas med arbete direkt sammanhängande med telefontrafiken (telefonistpersonal och den del av den administrativa personalen, som syssel- sättes med uträkning och debitering av avgifterna). Vissa beräkningar, som gjorts inom styrelsen visa att den årliga produktivitetsökningen under de senas- te åren varit drygt 10 %. Om de nu fö- religgande planerna till fortsatt automa- tisering och övergång till hålkortsbear- betning av samtalskort m. m. följas, tor- de under tioårsperioden 1956—1965 en årlig produktivitetsökning på närmare 15 % kunna uppnås. En förutsättning för att en sådan utveckling skall kunna äga rum är emellertid, att tillräcklig ar- betskraft och erforderliga investerings— anslag kunna ställas till verkets förfo-

Automatiseringen av utgör en

gande för genomförandet av övergången till automatisk drift.

Med hänsyn till de svårigheter, som styrelsen förutser ifråga om möjligheten att ersätta bortfall i arbetstid genom ny- rekrytering, och med de synpunkter i övrigt, som styrelsen ovan anlagt på frå- gan, kommer man till den slutsatsen, att man i huvudsak har att lita till ra- tionaliseringsverksamhct, då det gäller att taga igen vad som inom televerkets område förloras genom en minskning av arbetstiden. Den produktivitetsök— ning, som erfordras för en standardhöj- ning _ vare sig denna tar sig uttryck i högre reallön eller längre fritid för ar- betstagarna _ kan vid full sysselsätt- ning icke heller uppnås på annat sätt. Det är därför en angelägenhet av första ordningen att stimulera intresset för rationalisering och på allt sätt söka in- tensifiera rationaliseringsåtgärderna på olika områden.

Även om det ur rent teknisk synpunkt vore möjligt att åstadkomma en högre grad av aktivitet på detta område, krä- ver detta dock en större arbetsinsats i verkets egen regi och mer kapital res- pektive anlitande av utomståendes tjäns- ter. Dessa stegrade anspråk på kapital och arbete förutsätter ett ökat sparan- de och tillgång på arbetskraft. Även om den första förutsättningen uppfylles, blir frågan dock i hög grad beroende av hur man bedömer den framtida til-l- gången på arbetskraft inom landet.

Vid behandlingen här ovan av frågan om arbetlstidsförkortningens verkning- ar har någon åtskillnad icke gjorts mel- lan följderna vid genomförande av å ena sidan alternativ A och å andra si— dan alternativ B. Konsekvenserna vid det ena och det andra alternativet kun- na ur vissa synpunkter sägas vara av samma art, men i fråga om graden och omfattningen av verkningarna skilja sig alternativen väsentligt. För telever—

kets del framgår detta kanske bäst av den i det föregående presenterade tab- lån. Alternativ A berör endast en mind— re del av verkets personal, under det att alternativ B har avseende på i prin- cip alla anställningshavare. Borhfallet i arbetstid är vidare mer än tre gånger så stort vid alternativ B som vid alter- nativ A.

Styrelsen finner inte anledning att mer i detalj gå in på hur det ena alter- nativet inverkar jämfört med det andra. Det måste emellertid betona-s, att fram- förallt om arbetstiden förkortas till 40 timmar uppstå svårbemästrade problem. Sänkningen av produktionskapaciteten kommer i detta fall att göra sig gällan- de under ett obestämt antal år. Verkets kunder få nöja sig med sämre service och utvecklingen på telekommunikatio- nernas område fördröjes, vilket även kommer att avspegla sig i det ekono- miska resultatet av televerkets rörelse. Allmänt sett bedömer styrelsen situa- tionen så, att genomförandet av en ar- betstidsförkortning, utan att man vidta- git förebyggande åtgärder, kommer att medföra en sänkning av'den materiella standarden, och att en återhämtning av förlusten endast kan ske så småningom. En sådan standardsänkning kan undvi- kas, endast om det är möjligt att i god tid förbereda reformen genom att avstå från att helt utnyttja de materiella för- bättringar, som den fortskridande ut- vecklingen kan medgiva.

I anslutning till vad som således an- förts rörande verkningarna inom tele— verket av en arbetstidsförkortning vill styrelsen sammanfattningsvis framhålla,

att den väntade trafikutvecklingen innebär, att televerket kommer att ex- pandera kraftigt under de närmaste tio åren,

att denna expansion sannolikt kom- mer att bli särskilt kraftig inom vissa

rörelsegrenar, som vuxit fram under de senaste åren, och att helt nya verksam- hetsformer inom telekommunikationer- nas område snart nog kunna framträda,

att allmänhetens behov av telekom- munikationer sannolikt kommer att öka vid en arbetstidsförkortning och att koncentrationen av telefonsamtal etc. till ett mindre antal timmar och dagar medför högre investeringar i rörelsen,

att rörelsens utveckling i förening med den betydande tekniska omdaning och nydaning, som pågår inom telete'k- niken och som den nu bedrivna auto- matiseringen och ka'bli-fieringen utgöra exempel på, kräver en stor arbetsinsats inom televerket och då i första hand inom den tekniska sektorn,

att det förmodligen icke kommer att finnas ny arbetskraft i tillräcklig om- fattning för att ersätta den genom en arbetstidsförkortning förlorade arbets- tiden,

alt speciellt svårigheterna att anskaf- fa ingenjörer och ann'an teknisk perso- nal komma att bli än mer framträdande vid en arbetstidsförkortning,

att taxehöjningar på grund av högre omkostnader för televerket vid en ar- betstidsförkortning betyda en standard- sänkning för allmänheten, något som alltså står i strid med reformens syfte- mål,

alt rationalisering i vidsträckt be- märkelse är det enda påtagliga medel, som man har att tillgripa för att neu- tralisera de produktionshämmande verk- ningarna av en arbetstidsförkortning, samt,

att en intensifierad rationaliserings- verk—sam'het kräver kapital ooh arbete- och därmed ställer anspråk på ett ökat sparande och tillgång på kvalificerad personal för åtgärderna's genomförande. Stockholm den 6/2 1956.

KUNGL. TELESTYRELSEN

På framställning från utredningen om kortare arbetstid har inom järnvägssty- relsen _ genom en för ändamålet sär- skilt tillsatt delegation _ utförts en un- dersökning rörande verkningarna för järnvägens del av en arbetstidsförkort- ning.

Järnvägsstyrelsen har utan eget ytt- rande överlämnat utredningsdelegatio- nens promemoria, som är av följande lydelse.

1. SJ omfattning, målsättning och orga— nisation

Sedan den första statsbanesträckan öppnades för trafik för 100 år sedan, har SJ utvecklats till landets största fö- retag. Antalet anställda uppgår till när- mare 68 000 inklusive i SJ egen regi be- driven biltrafik. Inräknas dotterföreta- gen, GDG Biltrafik AB, Svenska Lastbil AB m. fl stiger antalet till närmare 80 000. SJ ställning i samhället präglas av en viss dualism därigenom att före- taget å ena sidan är ett statligt affärs- verk ooh å andra sidan ett allmännyt- tigt företag. I förhållande till den med SJ konkurrerande landsvägstrafiken har företaget som allmäninstitution ålagts väsentligt mera långtgående förpliktel- ser av social och näringspolitisk na- tur. Denna olikhet i allmänna förplik- telser för järnväg och bil betyder, att konkurrensen mellan de båda trafik- medlen inte kan ske under likartade förutsättningar och har framkallat djup- gående återverkningar i SJ ekonomi lik- som en ur samhällsekonomisk synpunkt i många avseenden irrationell trafik- fördelning.

Sveriges järnvägar omfattar 'f n en sammanlagd banlängd av 16 396 km, varav 15 061 km eller 92,5 »procent ägs av staten. SJ-nätet består av 'både nor- malspårs- och smalspårslinjer, de förra

till 12 526 kmzs längd, de senare 2 535 km.

Av den vid SJ inom järnvägsdri'ften anställda personalen användes ca 60500 personer i drift- och underhållstjänst och ca 4200 personer i förändrings- och nybyggnadsarbeten (investerings- arbeten).

Antalet stationer, expeditionsställen, trafikplatser, hållplatser och liknande är ca 3 700, vartill kommer ett antal re- sebyråer både inom och utom landet, trafikombudsexpeditioner och liknande mottagningsställen för SJ kunder.

Förutom järnvägsdrift hör till verk— samheten den intimt anknutna bilrörel- sen i SJ egen regi. Den av SJ Biltrafik trafikerade våglängden är f n ca 27 000 km och i trafiken sysselsättes en per— sonal om ca 3200 personer. Fordons- beståndet uppgår till ca 2 200 enheter, varav ca 1 600 vägb'ussar, vilket senare antal motsvarar ca 20 procent av lan- dets totala vägbusspark.

SJ bedriver dessutom egen tågfärje- rörelse, som i förevarande undersök- ning dock lämnats åsido med hänsyn bl a till de speciella arbetstidsförhål- landen, som råder inom denna och de f n helt oförutsebara förändringarna i sjöarbetstidslagen, som en arbetstidsför- kortning kan leda till.-

SJ har ett antal heltägda dotterföre— tag i associationsformen aktiebolag. Hit hör järnvägstrafikföretaget Stockholm- Roslagens Järnvägar (SRJ), Stockholms läns Omnibus AB (SLO), GDG Biltrafik AB (såväl buss- som lastbilstrafik) och; Sven-ska Lastbil AB (SLAB), det sist-' nämnda ett lastbilsföretag med inrikt- ning på terminaltransporttjänst ”från och till järnväg, Svenska Rederi AB- Öresund (passagerartrafik), AB Trafik- restauranger med serveringsrörelse på tåg och stationer samt AB Gävle Vagn- verkstad (tillverkare av godsvagnar).

GDG Biltrafik AB, SLO och SLAB

sysselsätter tillsammans ca 2 700 perso- ner och omkring 1 300 vägbussar och lastbilar.

Av dotterföretagen kommer endast de sistnämnda att beröras i det följande och därvid endast summariskt.

Vad som anföres om järnvägstrafi- kens problem i fortsättningen torde i huvudsak äga tillämpning även för SRJ.

Järnvägsstyrelsen med underlydande förvaltningsorgan skall enligt Kungl. Maj:ts instruktion och övriga föreskrif- ter >>1handhava förvaltningen av statens järnvägar», d v s ombesörja och över- vaka de av statens järnvägar drivna rö- relsegrenar—na: järnvägs-, tågfärje- och biltrafik av vilka den ojämförligt mest omfattande är den spårbundna person- trafiken och godstrafiken.

Till belysning av järnvägstrafikens betydelse kan följande uppgifter ur publikationen »Bilismen i Sverige 1955» återges. Med hänsyn till det bristfälliga statistiska underlaget vad gäller bilism och sjöfart bör uppgifterna tagas med reservation.

Det totala transportarbelels i Sverige procentuella fördelning 1950 och 1954

Personkm Godstoukm

1950 1954 1950 1954

Järnvägar . 39 25 57 52 Biltrafik ....... 48 61 17 24 Sjöfart ....... 1 1 13 13 Övriga .......... 12 13 13 11 Samtliga 100 100 100 100

Som ovan framhållits har SJ inte ställning som renodlat affärsföretag och kan alltså på grund av transportplikten m ni inte i likhet med andra frakt'förarc transportobje'kten, avpassa till- gångarna i överensstämmelse med ef- terfrågans fluktuationer eller eljest for-

välja

ma företagspolitikcn efter samma grun- der som konkurrenterna. Framför allt är det samhällsföretage'ts förpliktelser mot det allmänna och bundenheten till regering och riksdag, som härvidlag gör sitt inflytande gällande.

Den av statsmakterna formulerade ekonomiska målsättningen för SJ verk- samhet innebär, att inkomsterna varje är bör täcka utgifterna för drift och un- derhåll inklusive avskrivningar och att därutöver i genomsnitt för en längre tidsperiod jämväl räntan på det i SJ nedlagda statslånekapitalet skall bliva täckt.

Under järnvägsstyrelsen med förvalt- ningsverksam'heten fördelad på 13 by- råer och () kontor lyder linjeorganisa- tionen med 7 distrikt. Varje distrikt är uppdelat i olika anta-l ban-, elektro-, maskin-, signal-, tele- och trafikseikti-o- ner, jämte ö huvudförråd med annexför- råd och 8 huvudverkstäder med filial- verkstäder.

Regionalt är verksamheten under dis- triktschefen _ vilken till sitt förfogan— de har distriktskansliet, med expertis inom olika tj'änstcgrenar — fördelad på sektioner.

Bansektionerna med banmästaravdcl- ningar till varierande antal svarar för bevakning av banan, underhåll av ba— na och byggnader ävensom för en del nyanläggningsverksamhet.

Maskinsektionerna med lokstationer och driftverkstäder svarar för fördelning- en i tid och rum av tillgänglig drag- kraft, för att denna befinner sig i driftdugligt skick (dock ej större un- derhållsarbeten), för viss del av den tekniska vagntjänsten m m.

Trafiksektionerna omfattande ett stort antal trafikanstalter (från stora sta- tioner till obemannade hållplatser) svarar för att tidtabeller, transport- planer m m anpassas till transport-

behovet, för tågrörelsen, för behand- lingen av resande och gods, kommer- siell tjänst m m.

Elektro-, signal- och telesektionerna — s k speeialsektioner —— förekommer mera sparsamt, i allmänhet en på varje distrikt. Arbetsuppgifterna för dessa torde tillräckligt klart framgå av he- närmningarna.

Verkstadsrörelsen sorterar under sty- relsens verkstadsbyrå och är som ovan nämnts uppdelad på 8 huvudverkstä- der. Vid dessa verkstäder utföres hu- vuddelen av det regelbundna underhål- let av rullande materiel.

Förrådstjänsten —— som avser inköp och distribution av driftwförnödenheter — är anförtrodd styrelsens förrådsbyrå och är regionalt uppdelad på huvudför— råd.

Biltrafikrörelsen sorterar under sty- relsens biltrafikbyrå. Regionalt är un- der distriktschefen hiltrafikinspektören ansvarig 'för driften, som är utlagd på ett antal billinjegrupper, f n 43.

2. Vissa statistiska data om personalen Arbetstidsbestämmelserna

En översikt av verkets personal upp— delad funktionellt efter anställda i me- deltal för år 1955 ger följande bild.

Drift och underhåll av järnvägarna Styrelsen ........................... 1994 Distriktskanslier .................. 386 Bansektioner ..................... 10199 Elektrose'ktioner .................. 941 Signalsektioner .................. 734 Telesektioner ..................... 324 Maskinsektioner .................. 14241 Färjedriften ........................ 307 Tra'fiksektioner .................. 26840 Förrådsområden .................. 437 Huvudverkstäder .................. 4090

Summa 60493

Bildrift Styrelsen ........................... 22 Distriktskanslier .................. 41 Billinjerna ........................ 3146 Summa 3209 Investeringsarbeten Bansektioner ..................... 2645 Elektrosektioner .................. 196 Signalsektioner .................. 254 Telesektioner ..................... 59 Huvudverkstäder .................. 1076 Summa 4230

Nedan lämnas en summarisk översikt över den för drift och underhåll av järnvägen anställda personalen med för- delning på oli'ka anställningsformcr i medeltal 1955.

Ordinarie tjänstemän ............ 40213 Extra ordinarie tjänstemän 5557 Aspiranter o. extra tjänstemän 2036 Kontorsvakter och elever ...... 308 Kontraktsanställda ............... 37 Banarbetare ........................ 5065 Verkstads- och förrådsarbetare 3728 Omlastare ........................... 131 Väg— och platsvakter, postbi- träden ........................... 1227 Tryckeriarbetare, tvätterskor, rumsstäderskor ............... 633 Tillfälliga arbetstagare ......... 1558

Summa 60493

Motsvarande fördelning av anställda inom SJ biltrafik var följande.

Ordinarie tjänstemän ............ 220 Extra ordinarie tjänstemän 90 Aspiranter o. extra tjänstemän 9 Kontorsvakter ..................... 1 Kontraktsanstäl-lda ............... 59 Kollektivavtalsanställda ......... 2816 Rumsstäderskor .................. 4 Tillfälliga arbetstagare ......... 10

Summa 3209

Med utgångspunkt från uppgifter om s k totalt arbete, (1 v s antal personal i

effektiv tjänst ökat med övertidsarbete evalverat till antal man, kan man för- dela personalantalet på administrativ1 och annan tjänst.

Drift och underhåll Administrativ personal ......... 3700 Övrig personal ..................... 48700

Summa 52400

* Bildrift Administrativ personal ......... 60 _ Övrig personal. ..................... 2900 Summa 2960 Investeringsarbeten Administrativ personal ......... 110 Övrig personal ..................... 3560 Summa 3670

_ Av nedanstående tablå framgår den Iöneplansanställda personalens fördel- ning pä åldrar (okt 1955)

Ålders-

grupper 17—19 1 1 80 20—24 3706 25—29 6795 30—34 10792 35—39 9969 40—44 5065 45—49 3121 50—54 2580 55—59 4284 60—64 1849 65—67 70 1 7—67 494 1 1

Verksamheten vid SJ är av sådan na- .tur, att arbetstiden för huvuddelen av personalen måste disponeras på spe- ciellt sätt. J-ämlikt Kungl. Maj:ts kun- görelse den 4 juni 1920 innefattar den grundläggande bestämmelsen, att tjänst- göringstiden per kalendermånad räknat icke får—överstiga 208 timmar för 30 dagar. Fr o m den 1 januari 1955 har

järnvägsstyrelsen provisoriskt medgivit att nämnda tid generellt får sänkas till 205 timmar för samma tidsperiod. Un- dantag från denna regel kan emellertid göras i både ena och andra riktningen; dels kan längre maximal arbetstid före- komma, t ex vid tjänst, »som medför synnerligen ringa ansträngning» och dels kan den effektiva arbetstiden sän- kas under nyss angivna tal. Det senare förhållandet har tagit sig uttryck i »nor- maltidssystemet». Om det nämligen kan anses påkallat på grund av arbe- tets särskilt ansträngande art — natt— tjänst i större omfattning o dyl — fast- ställes särskild normaltid lägre än 205 timmar för 30 dagar att gälla för viss tjänst eller visst arbetsområde. Sådan normaltid bestäms efter järnvägsstyrel- sens allmänna direktiv av linjemyndig- heterna med hänsyn till ovan berörda förhållanden. Det är därför naturligt, att det uppstått en mångfald olika nor- maltider på skilda arbetsplatser. En sammanställning av dessa normaltider upprättad i samband med utrednings— arbetet och avspeglande situationen hösten 1955 — alltså innan nedan be- rönda viktiga ändringar i systemet bör- jat tillämpas — återfinnes i följande ta- b'lå, mindre ägnad att tjäna som redovis- ning än som en demonstration av för- hållandet. Det framgår emellertid, att tjänstgöringstiden för mycket stora grupper personal väsentligt understiger 205 timmar.

Fr o m den 3 juni 1956 kommer det ovan skisserade normaltidssystemet att undergå vissa förändringar. I avvaktan på en slutlig lösning av arbetstidsfrå— gorna genom pågående av Kungl Maj:t tillsatta arbetstidsutredningar har näm-

1 I detta sammanhang förstås med ad— ministrativ personal de personer som tjänst— gör i styrelsen på distriktskanslier, sek- tionsledningsexpeditioner, förrådsinten— dentkontor och huvudverkstadskoutor.

ligen mellan järnvägsstyrelsen och per- sonalorganisationerna överenskommelse träffats om provisorisk ändring av ar- betstidsföreskrifterna på det sättet, att den arbetstid som normalt får uttagas, skall motsvara i genomsnitt 8 timmar per vardag, s k normaltid. En månad med t ex 25 vardagar får på det sättet

200 timmars normaltid. Det i föregå- ende stycke berörda hittills använda normaltidsbegreppet kommer därmed att försvinna. I mera sällsynta fall kan tillämpas en normaltid om 9 timmar per vardag, huvudsakligen på trafikan- stalter med mindre ansträngande tjänst- göring.

Personalens fördelning efter maximi- och normaltider — limmar per månad — hösten 1955

Personal för drift och underhåll T' Tågpersonal Personal i Kontors- . få?—istfcleasl— immar _ vaxlings- Övrlg . Vld ma- Vid tra- och ställ- Tågkla— personal drift- Summa terlngs- skinav- fikav_ verks- rerare 1 drift- personal arbeten delningen delningen tjänst tjanst 260 23 23 250 3 496 499 230 8 966 578 1 552 227 106 7 113 226 91 91 218 51 51 12 208 293 293 33 206 215 215 16 205 237 533 2 497 2 392 264 28 818 34 741 2 628 204 1 051 220 19 3 51 1 344 203 10 10 202 2 107 37 205 351 201 9 9 200 1 086 516 27 104 154 1 887 198 27 192 219 197 21 930 710 16 1 201 2 878 196 795 220 161 601 20 1 797 195 13 13 194 48 48 193 11 106 17 63 197 192 1 023 175 30 3 52 295 1 578 34 191 23 23 190 18 13 31 189 435 91 76 82 684 188 1 418 162 87 1 667 185 573 57 312 28 970 184 11 33 26 70 182 66 70 136 180 408 18 426 7 178 3 3 172 5 5 170 14 14 Under 170 34 25 59. Samtl. 6 692 2 051 4 406 4 432 1 467 32 949 51 997 2 730 Det är emellertid ej avsett, att den tjänstgöringstiden. Den utgör endast

genomsnittliga normaltiden, 8 timmar per vardag, skall obetingat motsvara

övre gränsen för vad som får uttagas. Den verkliga arbetstiden får sitt uttryck

i den på tjänstgöringslistan angivna »turlisttiden» — den genomsnittliga or- dinarie arbetstiden per vardag. Det har ansetts skäligt att värdera tjänstgöring under natt, varmed förstås tiden kl 22 —6, något högre än (lagtjänst. Sålunda skall en timmes tjänstgöring under natt beräknas motsvara 1 timme 10 minuter (för förarpersonal i åkande tjänst 1 timme 20 minuter). För speciella arbe- ten, restid, beredskapstjänst, tjänstgö- ringsuppehåll m m sker värdering. ef- ter särskilda i föreskrifterna angivna grunder. Skillnaden mellan normal'tiden och turlisttiden är »bufferttid».

Man kan med det sålunda kortfattat beskrivna arbetstidssystemet vid SJ sä— ga, att en renodlad 48-timmarsvecka in- te har —— och än mindre kommer att få — realitet vid SJ. Det har inte be- funnits nödvändigt att centralt företaga en mera genomträngande analys av des- sa förhållanden, vilket skulle kräva ett omfattande arbete.

Av den vid SJ sysselsatta personalen mätt i totalt arbete används som fram- gått ovan ca 3900 personer i admini— strativt arbete, vilka normalt har 42 timmars arbetsvecka. Återstoden ca 55200 personer är verksam inom hu- vudsakligen linjetjänsten och för dem gäller i princip 48 timmars arbetsvecka, dock med de viktiga undantag, som be- tingas av maximi- och normaltidssyste- met.

Som ovan framgått har en betydande del av SJ-personalen inte löneplansan- ställning, utan för dem tillämpas an- ställning enligt kollektivavtal. Hit hör grupperna ban-, bil- och verkstadsarbe- tare. För dessa tillämpas i princip inte de arbetstidsbestämmelser, som ovan berörts, utan här gäller i allmänhet 48— timmarsveckan obetingat. Undantagna är vidare en del andra av de i tabel- lerna angivna arbetstagarkategorierna, t ex vissa städerskegrupper.

För banarbetare tillämpas viss lör- skjutning i arbetstidens längd mellan vinter- och sommarhalvåret med hän- syn till ljusförhållandena och andra ar- betsbetingelser. För (len administrativa personalen har hittills tillämpats som- martid, som i den utsträckning den kunnat uttagas inneburit viss avkort- ning av den normala 42—timmarsveckan.

3. Det framtida personalbehovet utan hänsyn till generell arbetstidsförkort- ning

1949 års arbetskraftsutredning har i sitt år 1955 avgivna betänkande ( SOU 1955:34 , kap 3) behandlat det framtida personalbehovet för drift och underhåll vid järnvägarna. Mot bakgrunden av den hittillsvarande utvecklingen av per- sonalantal, trafik och produktivitet räk- nar utredningen med att personalbeho- vet kommer att nedgå från 68 500 per- soner 1953 till 60000 5 62 000 personer 1965. Då statens järnvägars andel av den sammanlagda personalstyrkan år 1953 var 94 procent är det uppenbart, att personalminskningen till helt över- vägande delen skulle ske vid SJ.

Arbetskraftsutredningen grundade sin prognos 'bl a på antagandet att trafik- volymen vid järnvägarna icke skulle undergå några nämnvärda förändring- ar under prognostiden. Det förefaller emellertid numera sannolikt att person- trafiken sjunker något och att godstra- fiken i stället ökar med ett par procent per år som följd av en fortgående all- män produktionsökning. (Produktions- ökningen antas allmänt i andra sam- manhang komma att uppgå till i genom- snitt 3 procent per år.)

Om produktivitetsutvecklingen blir den av arbetskraftsutredningen antag- na, skulle den förutsebara utvecklingen av transportarbetet medföra att arbets- kraftsbehovet för drift och*underhåll

vid samtliga järnvägar år 1965 över- slagsvis bleve 66000 personer. Härvid har dock antagits att persontrafiken skulle förbli oförändrad. En reduktion av personalantalet till 60000 personer 1905 skulle med tillämpning av arbets- kraftsutredningens antagande om pro- duktivitetsutvecklingen och ovan redo- visade antagande om godstrafikens för- ändring vara möjlig endast om antalet personkilometer minskade från 0 230 milj 1953 till 4 830 milj 1965, d v 5 med 22 procent.1 Då en så kraftig nedgång av persontrafiken är föga sannolik, är det uppenbart att möjligheterna till per- sonalminskning vid järnvägarna i reali- teten torde visa sig mindre än vad som framgår av arbetskraftsutredningcns prognos, vilken dock bygger på att pro- duktiviteten från 1953 till 1965 skulle öka med omkring 13 procent.

Huruvida produktiviteten kan förbätt- ras i sålunda antagcn eller än högre grad beror närmast på utvecklingen av investeringsverksamheten och den or- ganisatoriska rationalisering som bl a innebär nedläggning av trafiken på tra- fiksvaga bandelar och utökad samord- ning av SJ-koncernens järnvägs- och biltrafik över huvud.

Vad beträffar investeringsverksamhe- ten bör i detta sammanhang framhål- las, att dess omfattning måste avsevärt utvidgas, om den åsyftade och ur eko- nomisk synpunkt nödvändiga personal— minskningen skall kunna uppnås, och att svårigheter kan uppstå att realisera ett mera omfattande investeringspro- gram än det nuvarande med hänsyn icke minst till de personella resurserna för det nödvändiga planerings- och pro- jekterings-, samordnings- och uppfölj— ningsarbetet.

I samband med att investeringsvoly- men ökar kan man vänta sig viss ök— ning av den personalstyrka vid SJ, som används för sådan verksamhet. Ökning-

en blir dock inte proportionell mot mc- delsbehovets utveckling, enär en bety— dande del av investeringsobjekten an— skaffas genom beställningar hos in- och utländsk industri samt genom utlägg- ning av arbeten på entreprenad.

En stark ökning av investeringsarbe- tena i bana och på bangårdar kan tem- porärt öka behovet av personal för drift och underhåll. Man får därför un- der en intensiv byggnadsperiod totalt räkna med något reducerade möjlighe- ter till anpassning av driftspersonalens numerär till förändringar i trafikvoly- men och/eller trafiktekniken.

Slutligen måste man också beakta, att arbetskraftsutredningens _ ovan något kompletterade _ beräkningar bygger på de arbetstidsbestämmelser, som gäll- de vid SJ före år 1955. En ur persona- lens synpunkter mindre förbättring av dessa har som ovan påpekats redan inträffat och en ytterligare förbättring är omedelbart förestående.

Den anpassning av personalstyrkan till ändrade tra'fikförhållanden som ägt rum under de senaste åren har kunnat ske utan att redan anställd personal i nämnvärd utsträckning behövt avske— das. Orsaken härtill är i första rummet en av personalens åldersfördelning be- tingad kraftig pensionsavgång. Det kan tyckas, att rekryteringen av personal under dessa omständigheter icke skulle behöva utgöra något problem. Så är emellertid (less värre fallet. I synner- het i storstäderna har det visat sig svårt att hålla personalstyrkan uppe vid er- forderlig nivå. Lönerna för statstjäns- temän i lägre lönegrader, vilka utgör den helt övervägande delen av dri'ftper- sonalen vid SJ, är nämligen på dessa

1 Om en personkilometer och en gods- tonkilometer kan anses likvärdiga ur per- sonalbehovssynpunkt. Så torde dock icke vara fallet. De anförda uppgifterna är där- för resultat av en räkneoperation utan allt- för stort prognosvärde.

platser i och för sig icke konkurrens- kraftiga och än mindre attraktiva fram- står de, om de obekväma arbetstidsför- hållandena beaktas.

Vad ovan anförts har endast åsyftat personalbehovet för järnvägsrörelsen, vilket sannolikt på längre sikt kan be- räknas minska. Den i SJ biltrafik sys- selsatta personalen kan emellertid också beräknas undergå vissa förändringar.

I personalökande riktning torde i hu- vudsak följande faktorer komma att verka:

Utvidgning av billinjenätet genom fortsatt måttlig komplettering av det- samma och överförande av järnvägstra- fik i viss omfattning till landsväg. Ut- byggnad av bilverkstadsdriften genom uppförande av nya bilverkstäder, vilket skulle medföra ett billigare fordonsun- derhåll.

Å andra sidan kan man vänta sig en viss reduktion av personal—behovet på grund av minskande trafikunderlag som följd av det privata :motorfordonsbestån- dets expansion.

Att nu bedöma storleksordningen av de antydda förändringarna låter sig ic- ke göra, men man torde med relativt stor säkerhet kunna räkna med, att en viss personalökning blir resultatet av utvecklingen, bl a emedan möjligheter- na till teknisk rationalisering inom buss- trafiken får fbedömas som ganska små.

Uppdelningen mellan biltrafik i egen regi och under dotterföretagens egid har antagits bestå.

4. SJ ekonomiska situation

Då ca 65 procent av SJ totala utgifter för drift och underhåll inklusive av- skrivningar utgörs av personalkostna- der, måste man vid bedömningen av en generell arbetstidsförkortnings verk- ningar för statens järnvägar beakta fö- retagets nuvarande ekonomiska situa-

tion. I det följande tecknas därför en, låt vara även i väsentliga punkt-er starkt förenklad, bild av SJ ekonomi.

Till en början må erinras om att SJ är verksamt på en marknad, där utpräg- lad konkurrens råder. När det gäller en transport kan man välja mellan att ut- föra den med eget (egna) transportme- del eller med anlitande av transportfö- retag tillhörande den yrkesmässiga bil- trafiken, i vissa fall sjöfarten och luft- farten, eller den spårbundna järnvägs- trafiken.

SJ har vissa utpräglade handicap i konkurrensen, bottnande bl a i den ti- digare omnämnda dualismen i företa- gets målsättning, i att SJ-företaget är belastat med sociala kostnader i högre grad än andra företag och i den säregna företagsstrukturen på transportmarkna- den med ett mycket stort antal små fö- retagsenheter på bilsidan.

Statens järnvägars här endast antyd- da handicap har lett till en ur samhälls- ekonomisk synpunkt irrationell trafik- fördelning och ytterligt svåröverskåd- liga konkurrensförhållanden. Man kan därför säga, att transportmarknaden än- nu inte kunnat komma i balans.

Den ekonomiska målsättningen för SJ har tidigare berörts och det må därför vara på sin plats att driftsresultaten un- der den gångna delen av 1950-talet sif- fermässigt belyses.

Av tablån framgår att SJ kunnat upp- fylla den ekonomiska målsättningen så tillvida, att inkomsterna varje budgetår lämnat täckning för utgifterna för drift och underhåll inklusive avskrivningar. Överskotten har emellertid inte varit tillräckliga för full förräntning av det i SJ investerade räntepliktiga statskapi- talet, vilket i genomsnitt för en längre följd av år borde uppnås. Emedan av- skrivningarna från och med budgetåret 1951/52 beräknats på nuanskaffnings-

Milj. kronor

1950/51 51/52 52/53 53/54 54/55

Inkomster Persontrafik ................................. 3303) 392; 4093; 390)o 389,0 Godstrafik .................................... 556); 680,7 7754) 756,9 763,9 Posttrafik och övrigt ..................... 28,1 30,8 38,0 38,0 44,7 Summa inkomster 914,5 1 104,2 1 202,s 1 184,9 1 197,45 Driftsutgifter (exkl. avskrivningar) 8033 9613 1 0333 1 012,13 1 023,8 Driftöverskott (före avskrivningar) 1103; 1425, 169,3 172,1 173,8 Avskrivningar .............................. 67,4 138,1- 153,6 141,0 148,4 Överskott efter avskrivningar ......... 43,4 3,8 15,7 31,1 25,4 Beräknad ränta på statskapital ...... 36,3 38,0 41,8 46,1 50,6

Anm.: Fr. o. m. budgetåret 1951/52 beräknas avskrivningarna på nuanskaffningsvärden. Tidigare beräknades de på historiska anskaffningsvärden. Av överskotten efter avskrivningar har enl. Kungl. Maj:ts bemyndigande disponerats som extra avskrivningar: 1950/51 7 milj. kronor, 1953/54 21 milj. kronor och 1954/55 15.4 milj. kronor.

Syftet med dessa avskrivningar har varit att inhämta tidigare eftersatt avskrivnings- behov, vilket för perioden 1945—50 beräknats uppgå till ca 210 milj. kronor.

värdet av anläggningsti'll'gångarna, är dock SJ ekonomi f n realekonomiskt ic- ke sämre än under senare delen av 1940-talet, trots att konkurrensen skärpts.

Den bristande förmågan att förränta statskapitalet har många orsaker. Ut- över de speciella förpliktelser, som åvi- lar SJ i egenskap av allmänföretag och de tidigare berörda förhållandena på transportmarknaden skall här endast nämnas några faktorer, som haft och alltjämt har ogynnsamt inflytande på SJ ekonomi.

Produktionsapparaten har på grund av begränsningar i tilldelningen av in- vesteringsanslag icke kunnat anpassas till den nuvarande stora trafikvolymen. (Denna är per bankilometer räknat dub- belt så stor som under senare delen av 1930-talet). Det föreligger därför på många håll inom företaget kapacitets- brister, som medfört onödiga kostnader och otillfredsställande transportstan- dard. I viss utsträckning har kapacitets— bristen t o m lett till att en potentiell transportefterfrågan icke kunnat tillgo- doses. Godsvagnsparkens storlek och

rangerbangårdarnas utrymmen m ni har sålunda begränsat godstrafikens omfatt- ning och lett till att konkurrerande transportmedel vunnit insteg på mark- naden i större omfattning än eljest va— rit sannolikt.

Rationaliseringsverksamheten försvå— ras av att SJ trots sin sammanlagda storlek får betraktas som summan av ett mycket stort antal små arbetsplatser och ett fåtal större. Stordriftens förde- lar kan därför tillgodogöras företaget endast i begränsad omfattning.

Om statens järnvägar skall kunna fyl— la sina uppgifter i landets näringsliv och uppnå balans i sin ekonomi, krävs en omfattande investeringsverksamhet under det närmaste decenniet, även oav- sett en eventuell arbetstidsförkortning. Schematiskt skulle denna investerings- verksamhet tillgodose följande inbördes delvis sammanhängande syften: 1. Ersättning av i produktionen del- vis förbrukade anläggningstillgångar i huvudsak motsvarande avskrivningsbe- loppen, vilka f n uppgår till 150—160 milj kronor per år.

2.1Anskaffning för en redan vid nu-

varande trafikomfattning nödvändig ka- pacitctsökning.

3. Anskaffning för en ur konkurrens- och allmän servicesynpunkt nödvändig höjning av transportstandarden.

4. Anskaffning i kostnadsreducerande syfte. Investeringar med i huvudsak detta syfte är angelägna bl a med hänsyn till att arbetskraften blivit och kan beräk- nas bli allt dyrare.

Då man som framhållits i annat sain— manhang synes ha anledning räkna med att godstrafiken kommer att öka om ka— pacitetsbristerna kan avhjälpas är det

uppenbart, att investeringsvolymen vid SJ under ett tiotal år framåt måste ligga på en mycket hög nivå. Från ca 300 milj kronor 1955/56 måste den enligt nyligen verkställda undersökningar un- der periodcn 1957/58—1964/65 uppgå till i genomsnitt 360—400 miljoner kro- nor per år. En sådan volym torde mot- svara vad som är fysiskt möjligt att ge- nomföra med de personella och andra resurser, som står till förfogande. Hittills har endast den av SJ bedriv- na järnvägsrörelsen beaktats. Med den omfattning SJ biltrafik har, bör emel- lertid även dess ekonomi beröras.

Milj. kronor

1950/51 51/52 52/53 53/54 Zvi/55

Inkomster 53,5 63,5 70,1 73,3 77,5 Utgifter före avskrivningar och rän—

teavdrag .................................... 44,3 52,4 55,4 58,5 63,0 Överskott före avskrivningar och

ränteavdrag .............................. 9,2 11,1 14,7 14,8 13,4.) Avskrivningar .............................. 5,9 7,7 9,9 10,0 10,8 Räntor ....................................... 1,5 1,7 1,7 1,9 1,9 Överskott efter avskrivningar och

ränteavdrag .............................. 1,3 1,7 4,0 i 2,9 ,2 Avskrivningar av good-will ............ — 1,5 1,4 2,0 (),0

Anm.: I redovisningen ingår för budgetåren 1953/54 och 54/55 den s.k. Övertorneå- linjen, vid vilken transporterna sker till järnvägstaxa och som vardera året lämnat ett underskott på ca 300.000 kronor.

Som helhet torde driftsresultatet un- der den redovisade perioden få anses tillfredsställande. För innevarande bud- getår kan däremot en avsevärd försäm- ring av rörelseresultatet påräknas. Det under de senaste åren försämrade läget på transportmarknaden för busstrafiken — liksom för övriga kollektiva trans- portmedel — är i förening med de från ingången av år 1955 höjda fordonsskat- terna m m orsak till den allvarliga för- sämring, som väntas. Det kan därför konstateras att ej heller SJ bilrörelse kan bära en ytterligare, mera betydande ökning av kostnaderna.

I sammanhanget bör framhållas, att

de tekniska rationaliseringsmöjligheter- na inom busstrafiken får bedömas som små och att kostnadsstegringar därför i huvudsak får mötas med serviceför- sämrade åtgärder, sådana som indrag- ning av konduktörspcrsonal, utglesning av turlistorna och nedläggning helt och hållet av trafik.

En viss expansion av SJ bilrörelse är trots vad ovan anförts ej utesluten, enär det ur koncernsynpunkt kan komma att visa sig fördelaktigt att i ökad omfatt- ning substituera busstrafik för järnvägs- trafik eller att komplettera järnvägstra— fik med busstrafik.

5. Sammanfaltning av nuläget som ut- gångspunkt för arbetstidsförkortning

Som av det anförda framgått befinner sig SJ under en tid av labil egen ekono- mi i en uppenbar brytningsperiod med en mycket stark känning å ena sidan av den tilltagande konkurrensen inom al- la verksamhetsgrenar och å andra sidan en till det yttersta ansträngd — delvis även överansträngd — kapacitet, som sedan länge haft behov av utbyggnad enligt de rådande konkurrens- och fö- retagsmässiga förutsättningarnas krav. Redan ett ersättningsprogram av den åldrande materielen, tex personvagnar, är ett komplicerat och kostnadskrävan- de åtagande, som inte kan uppskjutas alltför länge. Nya driftformer, t ex die— seldriften, kräver sin tid av anpassning och stabilisering. På det ur många syn- punkter betydelsefulla personal-sociala området står flera kapital— och arbets- krävande frågor och väntar på sin lös- ning. t ex anläggande av personalloka- ler. Över huvud är konjunkturerna för SJ sådana, att företaget i lugn och ar- betsro bör få avveckla dagens trängan- de problem. I det läget är allmänt sett en arbetstidsförkortning med så långt- gående verkningar för företaget som re- dan nu kan förutses och som obetingat medför nya svårbemästrade krav knap- past välkommen. Från en synpunkt kan man emellertid acceptera den, nämli- gen om den ökar de anställdas intresse för den omfattande rationaliserings- verksamhet som erfordras.

(i. Arbeistidsförkortning enligt två al- ternativ. Grundläggande förutsättning

Det är uppenbart, att verkningarna för företaget internt av 40-timmarsal- ternativet måste bli avsevärt mera djup— gående än i 45-timmarsfallet. Proble- men får in a o en helt annan storleks-

ordning, men det är egentligen blott frå- ga om en gradskillnad. Utredningen har ' därför gjort vissa grundläggande anta- ganden gemensamma för båda alterna- tiven. Dessa antagandens berättigande kan naturligen diskuteras men i den nästan fullständiga bristen på empirisk vägledning i en utredning av förelig— gande spörsmål har man sett sig nöd- sakad att någorlunda begränsa ämnets omfång.

Som arbetshypotes har sålunda anta- gits, att arbetsfria lördagar kommer att införas över större delen av arbetslivet, ev endast en viss del av året i 45-tim- marsalternativet, hela året i 40-timmars- alternativet.1 Personal inom de närings- grenar, som av praktiska skäl inte kan inställa arbetet dessa dagar, bl a vissa servicenäringar och då framför allt en stor del av transportväsendet, måste få denna förmån på annat sätt. Utredning— en har antagit, att (len nya fridagen in- te kan utläggas godtyckligt under vec- kan utan endast i sammanhang med den traditionella frisöndagen eller däremot svarande annan fridag. Ehuru denna förutsättning — två sammanhängande fridagar — komplicerar bilden och i hög grad försvårar ekonomiska och smidiga personaldispositioner, har det ansetts vara mest realistiskt att räkna med den.

I förvaltningsorganen och i de lokala staberna kan det tänkas, att arbetet i stor omfattning nedläggs helt på lörda- garna. På många håll måste man dock räkna med att i en nu svårbedöm—d ut- sträckning inrätta någon form av jour— tjänst dessa dagar.

Man bör rimligen inte få räkna med extra anställningar eller dubbelarbete på den nya fridagen och inte heller att kompensera arbetstidsbortfallet genom

1 Införande av kontinuerlig drift i nä- gon större omfattning inom industrien fö- refaller osannolik.

att uttaga övertid i större utsträckning än som f n är fallet.

Man måste vidare förutsätta, att nu- varande kostnader för SJ drift och un- derhåll inklusive avskrivningar och ränta totalt skall hållas oförändrade ef- ter arbetstidsreformen — om de blev högre, skulle detta nämligen innebära, att SJ för en totalproduktion av oför- ändrad omfattning tog i anspråk större del av de produktiva resurserna i sam- hället än f n.

Utredningen har vidare ej ansett sig böra ta hänsyn till en del kombinerade problem, t ex sådana som uppkommer för postarbetet vid arbetstidsförkort- ning på förenade järnvägs- och postan- stalter.

7. Samhällsekonomiska aspekter

Man torde i utredningsarbetet böra förutsätta, att en generell arbetstidsför- kortning i princip icke får leda till en försämring av den materiella levnads— standarden eller m a o att produktionen av konsumtionsnyttigheter icke får sjun- ka under den nivå, som råder då för- kortningen beslutas. Av denna förutsätt- ning följer att en arbetstidsförkortning måste föregås av en period under vil- ken produktivitetsfrämjande åtgärder kan vidtagas, vilka icke successivt ut- nyttjas för en höjning av den materiella levnadsstandarden men möjligen i viss utsträckning medger en efter omstän- digheterna på olika områden avpassad förkortning av arbetstiden.

Man får emellertid räkna med att be- hovet av investeringar under en dylik förberedelse- och anpassningstid blir mycket stort och att följaktligen kapi- talvaruproduktionen blir särskilt expan- siv. Förberedelsetidens längd 'blir med andra ord i hög grad beroende av de resurser, som står till förfogande för in- vesteringar.

Om utredningsarbetet skall få någon

mening, är det vidare nödvändigt an- taga att den verksamhet, som studeras efter arbetstidsförkortningens genomfö- rande icke får disponera större del av samhällets produktionsresurser än tidi— gare. Man måste sålunda undersöka ge— nom vilka åtgärder och inom vilken tid det kan vara möjligt att utan ökning av de totala kostnaderna genomföra ar— betstidsförkortningen.

Möjligheterna kommer i dessa avse- enden att variera mycket starkt mellan branscherna och en markerad skillnad kan väntas mellan varuproducerande och tjänstproducerande företag. Pro- duktionen vid de senare påverkas i helt annan utsträckning av tidsförskjutning- ar i efterfrågan, eftersom en utjämnan- de lagerhållning är utesluten. Det är av denna anledning nödvändigt att förbe- redelsetiden tillmätes icke efter förhål- landena inom den egentliga industrien utan efter servicenäringarnas förutsätt- ningar.

Mot ovan angivna bakgrund har det fallit sig naturligt att upplägga under- sökningen av en generell arbetstidsför- kortnings problem och verkningar för statens järnvägar på följande sätt.

Först har en grov bedömning gjorts av de förändringar ifråga om storlek och struktur hos transportuppdraget, som kan väntas uppkomma. Därpå har de förändringar i SJ järnvägs- och bil- trafiks driftförhållanden bedömts, som uppstår genom transportuppdraget—s för- ändringar och tillämpningen av nya ar- betstidsbestämmelser för den egna per- sonalen. Det har därefter blivit möjligt att överslagsvis bedöma, vilken perso- nalökning som skulle uppträda, om ar- betstidsreformen genomfördes omedel- bart, resp att på samma sätt bedöma vilken förberedelsetid som skulle krä- vas för att med oförändrade totala kost- nader ombesörja transportuppdraget i det nya läget.

8. Arbetstidsförkortningens verkningar. Transportuppdragets storlek och struktur

På grundval av ovan berörda resone- mang kan man allmänt säga, att arbets- tidsförkortningen måste kräva ökning och koncentration av industriell och liknande verksamhet under den krymp- ta arbetsveckan, d v s minst nuvarande sammanlagda prestationer skall utföras under måndagar—fredagar. För service- yrkena gäller den regeln emellertid ej obetingat. Man är där hänvisad att bereda sig på de konsekvenser som kon- centrationen föranleder men även att taga verkningarna av den nytillkomna fritiden för arbetslivet i övrigt. För vissa servicenäringar kan detta medfö— ra dubbel belastning, som ofta måste verka väsensskilt under delar av sam- ma vecka.

För SJ har denna sats viss betydelse. Utan vidare kan man säga att lastning, lossning, inlämning och avhämtning av gods till huvudsaklig del kommer att koncentreras till veckans fem första da— gar, men att man inte på långt när kan draga nytta av den förändringen genom att t ex radikalt upphöra med godsrö- relsen under de båda övriga och bevilja den därmed sysselsatta personalen de- ras två fridagar eller omdirigera den till uppgifter på persontrafiksidan; bla måste nämligen en del godstrafikanter — andra servicenäringar — betjänas även på lördagar. Inom persontrafiken måste man räkna med en till fredag eftermiddag och lördag förmiddag fram— flyttad week—endtrafik, som kräver kraft- samling till dessa dagar, medan likväl jämfört med nuläget nämnvärd nedgång under veckans övriga dagar knappast kan väntas.

Den generella arbetstidsförkortning- ens verkningar synes även ur speciell konkurrenssynpunkt ha viss betydelse

för SJ. Om man utgår från fria lörda- gar i båda alternativen, kan detta gälla ' all verksamhet utom den servicebeto- nade. Fråga är då, vilka som bör räk- nas till den senare kategorien. Att SJ liksom den personbefordrande yrkes- mässiga biltrafiken hör dit, är utan vi— dare klart. Däremot torde inte firma- bilism kunna medräknas. Mera ovisst ställer det sig ifråga om den godshe- fordrande yrkesmässiga biltrafiken. I arbetsveckans slutperiod kommer SJ att utsättas för en toppbelastning, som lätt kan överanstränga kapaciteten och dra- ga med sig risker för avledning av transporter till landsväg. Det är då lätt för landsvägskonkurrenterna, särskilt om de blivande arbetstidsföreskrifter- na kan efterlevas lika lättvindigt som f n är fallet, att erbjuda sina tjänster på fri-lördagarna och därmed tillfoga SJ skada.

Det framtida transportuppdragets storlek är beroende av produktivitets- utvecklingen. I och för sig bör arbets- tidsförkortningen inte föranleda änd— ringar av större betydelse för avveck- lingen av SJ transportuppdrag, i varje fall inte omedelbart. På sikt får det väl däremot anses antagligt med en pro- duktivitetsstegring kanske av aktnings- värda mått, men vid det laget bör man få anse, att SJ resurser ökat i motsva- rande grad. Däremot kan man som omedelbar verkan av arbetstidsförkort- ningen få vänta en högst problematisk och delvis svårgenomskådad struktur- förändring i järnvägarnas transportupp- drag. Utöver vad ovan anförts om för- skjutningarna i stora drag på gods-1

1 Utredningens bedömning: koncentra- tion av godssidans prestationer till män— dag—fredag grundar sig på upplysningar från ett stort antal mellansvenska indu- strier, som vid intervjuer förklarat, att lör- dagen vid ev arbetstidsförkortning skulle hållas helt arbetsfri. Ej ens reservdels- el- ler liknande angelägen service skulle med- ges.

och persontrafiksidorna hamnar man i osäkra bedömningar, då det gäller att avgöra de enskilda människornas reak- tioner inför den nytillkomna friheten.

Slutsatserna är i mycket beroende av fritidens förläggning. Såvitt avser per- sontrafiksidan måste den av utredning- en valda utgångspunkten: i stort sett helt fria lördagar, en del av den norma- la persontrafiken på lördagar bortfalla, t ex de omfattande lokaltrafik-betonade färderna till och från arbetet, eventuellt skolbarnens resor och resor till städer- nas och tätorternas institutioner, som måhända är stängda. Sådan nedgång i resefrekvensen kan inte kompenseras med motsvarande ökning under vec- kans dagar i övrigt. Å andra sidan tor- de tillkomma ett antal kortväga förrätt- ningsresor (för inköp o dyl) under den nya fridagen. Man kan även tro, att ef- terfrågan på längre resor ökat något, men man får inte utesluta möjlighe— ten, att bortfallet av en arbetsdag per vecka animerar till anskaffning i ökad utsträckning av individuella fortskaff— ningsmedel.

På godssidan kan man, förutom vad ovan nämnts om den betydelsefulla för- skjutningen av lastning och lossning in— lämning och avhämtning av gods till en femdagarsperiod, förutse en ökad snabbhet i omsättningen av varor, spe- ciellt livsmedels- och liknande bransch— ers, och detta föranleder förändringar i transportsättet; utan tvekan är det be- rättigat antaga, att det uppstår en ej oväsentlig och ur driftssynpunkt besvä- rande förskjutning från fraktstycke- till ilstycke- och expressgodstranspor- ter.

s.)-personalens wtjänslgöringsför- hållanden

Vid arbetstidsförkortningen mäste SJ-personalen få sin andel av de nya

förmånerna. Det innebär för det första en nedsättning av den nuvarande och från 3. 6. 1956 gällande arbetstiden för linjepersonalen och för den personal, som f 11 har 48 timmars arbetsvecka till i 40-timmarsalternativet ca 171 och i 45—timmarsfallet 193 timmars maximi- tid per månad. Den verkliga arbetsti- den kommer emellertid att bli ännu lägre, då normaltidssystemet inte kan förutsättas helt avvecklat i det nya läget. Resultatet av dessa förhållanden blir alltså under i övrigt oförändrade förut- sättningar, att den förlorade arbetstiden måste kompenseras med tillskott av ny arbetskraft. Detta är emellertid blott ena sidan av verkningarna. Genom att per- sonalen måste beredas två sammanhäng- ande fridagar uppkommer nya problem, särskilt då verksamheten inte kan in- ställas vid veckosluten, utan tvärtom i arbetsveckans slut'period ställs inför de största kraven på kraftsamling. Man får alltså placera de två fridagarna per vec- ka på så lämpligt sätt som möjligt ur företagets synpunkt. Men det är ofrån- komligt, att i varje ögonblick en större del än tidigare av personalen är frånva— rande, vilket måste medföra ökad re- servhållning och ökade krav på all- roundkunskaper hos all personal. Per— sonalfördelningcn måste bli avsevärt mera svårbemästrad och konstruktionen av tjänstgöringsturlistorna mera kom- plicerad.

För personal med f. n. i princip 42 timmars arbetsvecka # den administra- tiva personalen i stort sett — förutses reformen inte medföra några mera svårbemästrade förändringar i arbets- tidsavseende.

9. Arbetsiidsförkorlningens inverkan på personalbehovet

Med utgångspunkt från anförda och liknande mera speciella förändringar

av transportuppdragets storlek och struktur har utredningen genom speci- alundersökningar försökt få fram en så noggrann bild som möjligt över det per- sonalbehov, som skulle uppstå, om ar- betstidsreformen beslutades och genom- fördes med omedelbar verkan.

Dessa undersökningar har inriktats på behovet av personal i den aktiva tjänsten, således av personal i de loka- la staberna samt för drift och underhåll av järnvägs- och bilrörelsen och perso— nal i investeringsarbeten. Däremot har hänsyn icke tagits till det jämförelsevis underordnade behovet av personalök- ning i järnvägsstyrelsen.

Med relativt noggranna beräkningar och med hänsyn tagen till förutsättning- en två sammanhängande vfridagar har man då kommit fram till en personal- ökning i 40-timmarsfallet av 9000 per- soner i järnvägstrafik och 550 i biltra- fik, resp i 45-timmarsalternativet 3300 och 200. De angivna ökningarna för järnvägsdriften fördelar sig ungefärli- gen som följer. I 40-timmarsalternati- vet: driftavdelningen (de olika sektio- nerna) 8000; huvudverkstäder 950; för- rådsområden 50. I 45-timmarsalternati- vet: driftavdelningen ?. 900; huvud- verkstäder 350, förrådsområden 15. För GDG biltrafik AB beräknas ökningar- na bli 200 resp 75 personer. Det må un- derstrykas, att denna bedömning avser endast det ökade personalbehovet un- der de nya förutsättningarna. Det har således förutsatts — vilket i viss mån är orealistiskt — att de nuvarande an- läggningstillgångarna skulle medge av- veckling utan vidare av det ändrade transportuppdraget.

10. Möjligheterna att utan ökning av personalbehovet genomföra arbetstids- förkortningen

Då som tidigare nämnts en förutsätt- ning för genomförande av arbetstids-

reformen ansetts vara att företagets to- tala kostnader bli opåverkade därav, är det nödvändigt att vidtaga särskilda dis- positioner på driftsidan för att elimine- ra reformens kostnadsstegrande effekt.

Det är med andra ord nödvändigt att inventera vilka möjligheter härför som stå till buds i form av organisatoriska åtgärder, serviceändringar, utbildnings- mässiga och personalsociala åtgärder, rationaliseringsinvesteringar etc. Åtgär- derna måste kräva viss tid och i många fall anslagsmedel för sitt förverkligan- de.

De ovan skisserade hypoteserna be- träffande dels strukturförändringarna i transportuppdraget och dels ändrade arbetstidsförhållanden för den egna per- sonalen får självfallet återverkningar på driftsidan, vilka kan preciseras endast efter mycket ingående driftplanering, innebärande bl a upprättande av nya tidtabeller, vagnplaner, transportplaner, dragkrafts- och personalplaner m 111. En så ingående driftplanering har av na- turliga skäl inte kunnat företagas, men de uppkommande problemen på olika områden har regionalt inventerats och erforderliga åtgärder diskuterats och bedömts såväl regionalt som centralt. Genom koncentrationen av godstrafiken påverkas behovet av lokaler (godsma- gasin och omlastningsmagasin), spårut- rymmen på bangårdar, lastnings- och lossningsanordningar (kajer, kranar), behovet av rullande materiel (godsvag- nar, dragkraft för tåg— oeh växlingsrö— relsen) m m . Förändringarna i person- trafiken kommer att ställa särskilda krav på spårutrymmen på de större knutpunkterna etc. Det kommer att upp- stå svårigheter att bemanna olika drift- platser1 och att utföra sådana arbeten

1 Ett ej sällan förekommande typfall av jämförbara svårigheter förtjänar att nå— got illustreras. Vid SJ finns ett stort antal

Forts, på not å sid 130.

som t ex underhåll av den tekniska ut- rustningen, bana, byggnader, rullande materiel m m. Svårigheterna vid drifts- störningar förorsakade av exempelvis snöfall kommer att öka.

Man kan som ovan framhållits angri- pa problemkomplexet organisatoriskt, d v s i möjlig mån införa nya arbetsme- toder genom hela företaget, förändra fö- retagsstrukturen m rn.

Man kan vidare tillgripa tekniska för- bättringar —— alla av typen investering- ar — t ex bygga dubbelspår och ratio- nellt inrättade bangårdar, anordna fjärr- blockeringsanläggningar i stor skala och automatiska signalanläggningar för järnvägsdriften ävensom vägskyddsan- ordningar, anskaffa arbetsbesparande maskiner och fordon av olika slag för skilda ändamål, uppföra ändamålsen- ligt inrättade byggnader och lokalcr el- ler ändra befintliga, t ex godsmagasin. Man kan också vidtaga serviceförsäm- ringar och -förändringar, t ex avböja en det av de tjänster, som SJ f n erbju- der genom att minska öppethållande av expeditioner och tjänsteställcn eller koncentrera trafiken och resurserna till färre platser. Man kan få tillgripa ned- läggning av trafiksvaga bandelar och substituera dem med landsvägstrafik i större omfattning än som eljest vore er- forderligt etc.

Man kan vidare tänka sig att genom bättre utbildning göra personalen ef- fektivare och mera allmänt användbar, vilket emellertid temporärt kan öka per- sonalbehovet.

Att fastställa den kombination av åt- gärder, som behöver vidtagas inom SJ- koncernen innebär ytterligt komplice- rade avvägningsproblem. Resultaten av de inventeringar som företagits pekar på att radikala lösningar måste tillgri- pas. Genom inventeringen står emeller- tid till järnvägsstyrelsens förfogande råmaterial för den urvalsprocess bland

ett mycket stort antal förslag till åtgär- der, som ett beslut om införande av ar- betstidsförkortning enligt ettdera alter- nativet kommer att utlösa.

Rent allmänt torde gälla, att SJ vid rationaliseringsprogrammets förverkli- gande mer eller mindre fullständigt är hänvisat till nuvarande personella re- surser. Detta behöver emellertid icke in- nebära, att några oöverstigliga problem att förbereda arbetstidsförkortningen uppstår, därest förberedelsetiden blir någorlunda lång. Man måste dock ha klart för sig, att problemen för den spårbundna trafiken är vida större än för landsvägstrafiken på grund av skill- naden i terminalanordningarnas om- fattning. Dessa —— som vid järnvägstra- fik är mycket omfattande — blir näm- ligen troligtvis utsatta för större på- frestning genom arbetstidsförkortningen än själva linjekapaciteten.

På en punkt måste en viktig reserva- tion göras till bedömningen av de per- sonella möjligheterna. Investeringspro- grammet måste nämligen kräva omfat- tande administrativ planering och un- der sin fortgång ledas av tekniskt kva- lificerad personal. Redan nu råder brist på skickliga administratörer och tekniker vid SJ. I vad mån den admi- nistrativa och tekniska personalen kan bringas att förstå för utökade planlägg- nings-, samordnings- och uppföljnings- uppgifter är fn vanskligt att bedöma,

Forts. på not från sid. 129.

's k en-mansstationer, där en enda person sköter alla uppgifter, som är förenade med trafikutbytet på platsen, biljettförsäljning, godslastning och —lossning, tågexpediering m m. Vid semester och annat förfall eller utjämningsledighet för arbetstidsöverskott måste vikarie hämtas från annan plats, vilket föranleder ökade traktaments- och andra kostnader. Vid arbetstidsförkortning- en måste tydligen sådant vikariehållande tilltaga och medföra ökade kostnader samt framför allt ökade personaldispositions- problem på vikariens hemstation.

men reformen torde på detta område komma att innebära en påkänning, som inte utan vidare kan absorberas inom den nuvarande arbetskraftstillgångens ram. Rationaliseringsprogrammet kommer vi- dare att kräva tillskott av framför allt tekniskt materiel och material i mycket stor omfattning.

I sina undersökningar om investe- ringsåtgärderna har utredningen teore- tiskt utgått från obegränsad medelstill- gång. Vad kostnaderna för åtgärderna kommer att belöpa sig till är en fråga som är möjlig att besvara först sedan ett mera definitivt program fastställts.

Utredningen har vid uppskattningen av den förberedelsetid, som kan vara erforderlig föreställt sig, att arbetstids- förkortningen under alla omständighe- ter måste genomföras i etapper, varvid som första längstgående möjlighet 45- timmarsalternativet får aktualitet. På det sätt frågan nu kan ses behövs i 45- timmarsfallet under angivna förutsätt- ningar en tid av storleksordningen 5 år för de praktiska ätgärdernas genom- förande.

40-timmarsalternativet kan _ såvitt nu går att bedöma — däremot knappast under ovan angivna förutsättningar ge- nomföras ens efter en förberedelsetid på halvtannat decennium. Med de möj- ligheter, som f n kan bedömas stå till förfogande kan en så stark personalre- ducering som minst 9000 personer ej realiseras inom överskådlig tid.

11. Slulord om arbetstidsförkort- ningens följder och problem

Arbetstidsförkortningen kommer obe- tingat att få sådan verkan, att den pågå- ende intäkts- och kostnadsanpassnings- processen vid SJ försvåras. Den vikti- ga utveckling, som har till syfte att åvägabringa balans i SJ ekonomi kan komma att rubbas bland annat därige-

nom, att investeringsmedel finge an- slås för att dels minska den kostnads- stegrande effekten i stället för att sän- ka de nuvarande alltför höga driftskost- naderna och dels möjliggöra investe- ringar, som inte påverkar driftskost- naderna utan som är tekniskt nödvän- diga för att transportuppdraget i dess ändrade struktur skall kunna fullgöras.

Generellt gäller, att investeringsplane- ringen försvåras. Investeringar med hög räntabilitet och angelägenhetsgrad un- der nuvarande förhållanden och under förberedelsetiden kan få en helt annan angelägenhetsgrad efter det arbetstids- förkortningen genomförts om denna får de följder, som ovan antagits.

Väg- och vattenhyggnadsverket

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har för utredningens räkning sammanställt följande promemoria, vilken i styrelsens skrivelse av den 16 mars 1956 karakte- riseras som ett diskussionsinlägg i den föreliggande frågan.

1. Väg- och vaitenbyggnadsverket

Väg- och vattenbyggnadsverkets hu- vudsakliga uppgift är att ombesörja ut- förandet av vägunderhåll och vägbygg- nad samt att planlägga det allmänna vägnätets utformning. Härutöver an- kommer det på verket att handlägga vissa ärenden angående vattenförsörj- nings- och avloppsanläggningar. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen är chefs- myndighet för statens bilinspektion.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen handhar den centrala ledningen av verksamheten. Styrelsen är organiserad i 8 byråer, nämligen vägbyrån, kon- struktionsbyrån, byggnads- och under- hållsbyrån, vatten- och avloppsbyrån, förråds- och verkstadsbyrån, juridiska byrån, administrativa byrån och för- svarsbyrånn.

Under styrelsen sorterar Vägförvalt- ningarna, en i varje län. För underhålls- arbetenas utförande ha länen uppdelats i vägmästarområden, sammanlagt 294 stycken. För förrådsrörelsen finnas de- påförråd i regel ett inom varje vägför- valtning. För vcrkstadsrörelsen finnas ett antal depåverkstäder.

Beträffande omfattningen av väg- och vattenbyggnadsverkets verksamhet kan nämnas, att kostnaderna för vägunder- hållet budgetåret 1954/55 uppgått till 221,6 milj. kr samt att investeringarna i väg- och brobyggnadsverksamheten på

landsbygden under nämnda budgetår utgjort 258 milj. kr.

Den fortgående utvecklingen av väg- trafiken ställer mycket stora krav på förbättringar i fråga om framkomlighet och trafiksäkerhet på de allmänna vä- garna. Ett omfattande upprustningspro- gram med en successiv stegring av den nuvarande investeringsvolymen är där- för avsedd att genomföras.

Antalet anställda vid väg- och vatten- byggnadsverket uppgår till ungefär 14.280 och fördelar sig på nedan angiv- na sätt.

A. Personal med 42 timmars arbetsvecka

Grupp Män Kvinnor Summa a. Väg— och vattenbyggnadssty— relsen .............................. 290 140 430 b. Vägförvaltningarna ............ 745 405 1 150 e. Statens bilinspektion ......... 95 50 145 Summa 1 130 595 1 725 B. Personal med 48 timmars arbetsvecka Gr Antal upp anställda a. Vägunderhållsarbetare .............................. 8 395 Därav 1. Underhållsarbetare .................. 7 230 2. Arbetare vid verkstad, garage och förråd .................................... 1 165 b. Vissa fårj- och brovakter ........................... 225 e. Väg- och brobyggnadsarbetare .................. 2420 d. Vatten- och avloppsledningsarbetarc ......... 40 e. Vägmästarc och personal under arbetsledare- reglementet inom underhåll och anläggning 1270 Summa 12 350 C. Personal med mer än 48 timmars arbetsvecka Grupp Antal anställda Övriga färj- och brovakter ............ 200

Personal under grupp A är löneplans- anställd. För större delen av denna per- sonal tillämpas s. k. sommartid, vilket

innebär att arbetstiden, i den mån arbe- tet det medgiver, får inskränkas med högst 9 timmar i veckan under tre må-

nader under juni—september. För be- fattningshavare, som helt kan utnyttja sommartiden blir arbetstiden per år i genomsnitt ca 40 timmar per vecka.

Under grupp B angiven personal med undantag av vägmästare och arbetsle- darepersonal inom underhåll och an- läggning är kollektivavtalsanställd. För under denna grupp angiven personal gäller i huvudsak följande arbetstids- bestämmelser.

Den ordinarie arbetstiden utgör 48 timmar per full arbetsvecka förlagd med 51/2 timmar på helgfria lördagar och med S% timmar på var och en av vec- kans övriga helgfria dagar. Vid två- skiftsarbete utgör den ordinarie arbets- tiden 48 timmar för period om sex var- dagar och förläggas i allmänhet med samma antal timmar per skift som vid normal dagstjänstgöring. Vid arbete i treskift utgör den ordinarie arbetstiden 144 timmar per full treveckorsperiod, fördelad på åtta timmar per skift. Inom vägunderhållet förekommer övertidsar- bete i mycket stor omfattning. Med hän- syn till trafiksäkerheten på vägarna måste nämligen snöplognings- och sand- ningsarbeten samt vägreparationer ut— föras under alla förhållanden. Över- tidsarbetet inom vägunderhållet har un- der senare år utgjort ca 6 % av all ar- betad tid.

Färjvaktspersonalen är underkastad sjöarbetstidslagen. Denna lag äger dock icke allmän tillämpning på grund av

bestämmelsen, att skeppstjänst å fartyg, som icke äger en netto'dräktighet av minst 20 registerton, är undantagen från lagens tillämpning. I fråga om vak- ternas tjänstgöringstid gäller för perso- nalen vid vissa större färjor, där tra- fikintensiteten påfördrar färjans drift dygnet runt, att arbetstiden indelas i tre skift om 8 timmar. Denna personal har upptagits under grupp B b.

Vid färjor, där kontinuerlig drift ic- ke behöver upprätthållas dygnet runt, utgör arbetstiden i regel antingen två 12-timmarsskift eller ock 24 timmar per dygn. I arbetstiden inräknas då erfor- derlig passningstid, under vilken veder- börande vakt skall vara anträffbar för att på anfordran utföra färjturer. Nat- tetid torde sådan tjänstgöring förekom- ma endast i undantagsfall såsom vid brådskande sjukdoms- och olycksfall. Vakthållning vid broar förekommer i regel endast vid svängbroar över far- leder. Arhetstiden utgör antingen två 12-timmarsskift eller ock 24 timmar per dygn, varvid erforderlig passningstid inräknas i arbetstiden. Dessa båda per- sonalgrupper ha upptagits under grupp G.

2. Det framtida arbetskraftsbehovet vid väg- och vattenbyggnadsverket

Utvecklingen av arbetarantalet vid det statliga vägväsendet under åren 1948 —1954 framgår av nedanstående sam- manställning:

Väg- och Vägarbetare År U25å2?3åås brobyggn.- egen regi nEdlåbeåfzcire Summa arbetare Summa 1948 ........................ 10 378 1 392 11 770 659 12 429 1949 ........................ 10 166 2 339 12 505 723 13 228 1950 ........................ 9 867 2 744 12 611 1 026 13 637 1951 ........................ 9 467 2 096 11 463 1 453 13 016 1952 ........................ 9 591 3 983 13 574 1 957 15 531 1953 ........................ 9 483 4 674 14 157 1726 15 883 1954 ........................ 8 803 2 707 11 510 1 383 12 893

Arbetsstyrkan vid vägunderhållet har minskat, trots den ökade omfattningen av arbetena. Denna utveckling beror bl a på en fortgående mekanisering av vägunderhållsarbetet samt en allmän rationaliseringsverksamhet. Antalet byg- nadsarbetare har ökat men icke i sam- ma proportion som investeringarnas ökning. Liksom på vägunderhållssidan torde detta förhållande böra ses mot bakgrunden av den omfattande meka— nisering och rationalisering, som skett inom byggnads- och anläggningsverk- samheten.

Antalet tjänstemän vid väg- och vat- tenbyggnadsverket har ökat från ca 1.600 år 1945 till ca 2.900 år 1954. Ra- tionaliseringen av arbetet kräver ett ökat antal tekniker, varjämte det om- fattande investeringsprogrammet fört med sig ett ökat behov av personal för planeringsuppgifter.

Utvecklingen av arbetskraftsbehoven inom väg- och vattenbyggnadsverkets verksamhetsområde är till en stor del beroende av vägupprustningens genom- förande. I samband mcd statsmakter- nas behandling år 1954 av frågan om beskattningen av motorfordonstrafiken framhölls, att några delade meningar om behovet av en fortsatt upprustning av landets vägar icke förelåg. Till grund för bestämmandet av bilskattens stor- lek kalkylerades med att i huvudsak er- hålla täckning för de anslag till vägvä— sendet under femårsperioden 1955—— 1959, som i en preliminär plan lagts fram av väg- och vattenbyggnadsstyrel- sen. De i nämnda program på basis av 1952 års prisnivå angivna beloppen för statliga väginvesteringar framgå av föl- jande siffror.

Kalenderår 1955 320 milj. kr

>> 1956 355 >> >> » 1957 390 >> >> » 1958 425 » >> » 1959 450 >> »

Det uttalades jämväl, att man med hänsyn till vägtrafikens ökning kunde förutse ett ytterligare stegrat utgiftsbe- hov för vägväsendets upprustning.

Den delegation för översiktlig väg- planering, som inom väg- och vatten- byggnadsstyrelsen verkställer planlägg- ning av vägnätets utformning m. m. har i första hand inriktat sig på att uppdra- ga riktlinjer för ett stamvägnät. Även om man räknar med ett mycket glest sådant, kompletterat med ett sekundärt nät av en till vägarnas trafikbetydelse avpassad standard, torde enligt delega- tionens beräkningar kostnaderna här- för approximativt kunna uppskattas till 10 a 20 miljarder kr. Vid ett genomfö- rande av ett upprustningsprogram av här angiven omfattning under 10 a 20 år _ den längsta tidsperiod en sådan upprustning rimligen bör få ta 1 an- språk __ kräves sålunda i medeltal ett årligt investeringsbelopp av storleks- ordningen 3/4 miljard kronor, vilket in- nebär en successiv stegring av den nu- varande investeringsvolymen till mer än det tredubbla.

Inom vägunderhållet har tidigare de stora kostnadsökningar, som den starkt ökade trafiken medfört, delvis kompen- serats av rationaliseringsvinsterna. Ge- nom att det till följd av den redan upp- nådda mekaniseringsgraden icke är möjligt att öka mekaniseringen av un- derhållsverksamheten i samma takt som tidigare, får man räkna med ett ökat behov av arbetskraft under de närmas- te tio åren.

Som känt råder det över huvud taget en mycket stor brist på ingenjörsperso- nal. Bristen på kvalificerade tekniker har medfört, att väg- och vattenbygg- nadsverket icke kunnat tillgodose sitt behov av civil- och läroverksingenjörer. Genom den fortgående ökningen av de statliga väginvesteringarna kommer det- ta behov att ytterligare öka. Man har

vidarc att räkna med ett stigande be- hov av personal med tekniska och ad- ministrativa arbetsuppgifter.

3. Förutsättningar för undersökningen om en förkortning av arbetstiden vid väg- och vattenbyggnadsverket

En förkortning av den lagstadgade arbetstiden från nuvarande 48 timmar i veckan till 45 eller 40 timmars arbets— vecka kan genomföras antingen genom förkortning av den dagliga arbetstiden med bibehållande av nuvarande sex- dagarsvecka eller genom införande av femdagarsvecka. Förevarande under- sökning har ansetts böra omfatta föl- jande två alternativ.

1. 45-timmarsvecka med 6 arbetsda- gar och

II. 40-timmarsvecka med 5 arbets- dagar.

Om arbetstiden vid ett införande av 45-ti1nmarsvecka fördelas på 5 dagar, blir den dagliga arbetstiden 9 timmar eller således 0,5 timme mer än för när- varande. Under den mörkare årstiden kan arbetstiden vid underhålls- och an- läggningsarbetena icke utnyttjas i full utsträckning. Den nuvarande arbetsti- den på lördagar skulle vid en femda- garsvecka icke kunna utnyttjas, varige- nom bortfallet av effektiv arbetstid un- der vinterhalvåret blir onormalt stort. Varje inskränkning av den effektiva ar- betstiden vintertid måste innebära en väsentlig teknisk och ekonomisk belast- ning. Även ur arbetstagarnas intresse måste en förlängning av arbetstiden va- ra olämplig. Underhålls- och byggnads- arbetarna ha ofta sina arbetsplatser be- lägna på långt avstånd från hemmet. Arbetstiden och restiden för den dagli- ga arbetsinställelsen kan för dessa ar- betare ta större del av dagen i anspråk än för arbetare, som ha en fast arbets- plats. Med hänsyn härtill har någon un-

dersökning av detta alternativ icke ut- förts.

Om en 40-timmarsvecka skulle infö- ras, torde man såsom enda alternativ kunna utgå från att arbetstiden kommer att fördelas på 5 dagar med 8 timmar per dag. Inom vägunderhållet, där verk— samheten på grund av servicekaraktä- ren måste upprätthållas även på lörda- gar, måste den nytillkomna fridagen i viss utsträckning förläggas till andra da- gar under arbetsveckan.

För personalen vid färj- och broin- rättningarna, där driften måste' fortgå veckan runt, har man utgått från att detta fortfarande måste bli 'fallet.

Arbetstidsförkortningen har förut- satts omfatta all berörd personal vid väg- och vattenbyggnadsverket.

Ifråga om personalutvecklingen har man räknat med fortsatt brist på arbets- kraft med därav följande svårigheter att nyanställa arbetskraft.

Lönekompensation har förutsatts sko- la utgå till arbetstagarna för den arbets— förtjänst, som skulle bortfalla vid en arbetstidsförkortning. Att de anställda skulle finna sig i en minskning i arbets- inkomsten vid en arbetstidsförkortning torde vara uteslutet.

4. Verkningen av en arbetstidsförkort- ning

Av de båda alternativen för arbets- tidsförkortningen, som enligt det före- gående närmare undersökts, innebär al- ternativ I 45-timmarsvecka med 6 ar- betsdagar och alternativ II 40-timmars- vecka med 5 arbetsdagar.

Vid alternativ I beröres den perso- nal, som angives under B och C i av- delning 1.

Vid alternativ II beröres all personal vid verket. För den administrativa per- sonalen vid våg- och vattenbyggnads- styrelsen och vägförvaltningarnas kon-

tor tillämpas s. k. sommartid, vilket minskar den genomsnittliga arbetstiden till 40 timmar per vecka, under förut- sättning att sommartiden helt kan ut- nyttjas. Sommartiden får emellertid ut- tagas endast om och i den mån arbetet det medgiver. Semestrarna uttages vi- dare i stor utsträckning under den tid sommartid tillämpas, vilken jämväl re- ducerar sommartidens inverkan på ar- betstiden under året. Man får därför räkna med ett visst bortfall av arbets- tid för kontorspersonalen vid en 40- timmarsvecka. Då någon tillförlitlig be- räkning av detta bortfall icke finnes, har här räknats med ett bortfall av 2 timmar per vecka för den administra- tiva personalen.

Genomförandet av en arbetstidsför- kortning torde icke komma att medföra några större förändringar i fråga om personalens frånvarofrekvens. Det har därför räknats med att frånvaron på grund av sjukdom och annan enskild angelägenhet kommer att vara densam- ma som tidigare.

Enligt uppgifter för år 1953 om tjäns- temännens sjuk- och ledighetsdagar samt semestrar var den totala frånva- ron i genomsnitt 43 dagar per år för

manlig personal och 49 dagar för kvinn- lig personal. Antalet arbetsdagar i ge- nomsnitt för helt år har antagits bli för manlig tjänsteman 257 och för kvinnlig tjänsteman 251.

För den kollektivavtalsanställda per- sonalen har antalet frånvarodagar på grund av sjukdom, semester och annan enskild angelägenhet beräknats till 30 arbetsdagar per år. Totala antalet ar- betsdagar per år blir då 268.

Bortfallet i arbetstid per vecka för berörda personalkategorier utgör 3 tim- mar vid alternativ I. Vid alternativ 11 blir bortfallet 8 timmar per vecka för personal med 48 timmars arbetsvecka och 2 timmar för personal med 42 tim- mars arbetsvecka. För färj- och bro- vaktspersonal med mer än 48 timmars arbetsvecka har icke gjorts någon be- räkning, då det förutsatts att denna per- sonal skall vara undantagen arbetstids- lagen. Skulle så icke bliva fallet, måste man räkna med att den nuvarande ar- betsstyrkan av 200 man måste utökas till ca 500 man. Uppgår den nuvarande avlöningskostnaden till 2.000.000 kr, skulle den då öka till 5.000.000 kr.

Antalet fullgjorda arbetstimmar per år kan beräknas uppgå till följande.

Personalkategori tillåts; Kollektivavtalsanställda .............................. 23 766 000 Vägmästare och personal enl. arbetsledarereg-

lementet m. fl. .......................................... 2 611000 Löneplansanställd personal ........................... 2 033 000 Summa 28 310 000

I följande sammanställning har upp- tagits antalet förlorade arbetstimmar vid en nedsättning av arbetstiden enligt de båda diskuterade alternativen samt erforderlig nyrekrytering i de båda fal- len.

Det är knappast troligt, att en arbets- tidsförkortning kommer att medföra en

ökning av arbetsintensiteten. Inom väg- underhålls- och vägbyggnadsverksam- heten äro arbetsresult-aten nu för tiden mera beroende av maskinernas kapaci- tet än av den individuella arbetspresta— tionen.

Huruvida olycksfallsfrekvensen kan komma att minska genom arbetstidsför-

1 2 3 4 Förlorade Erforderlig ny- arbctstimmar rekryterlng for Alt ' " att ersätta Uppskattad löne- . Personalkate orier ' ' kostnad för den g 1 % &; 1 % av t 1 nyrekryterade nuv. e - nuv. an a e onalen absolut fektiva arbets— personer 1) rs arbetstid styrka I Kollektivavtals- anställda ............... 1 500 000 6,7 750 8 250 000 Vägmästare och per- sonal enl. arbets- ledarereglementet m.fl. ..................... 170000 6,7 85 960 000 (181kl) Summa 9 210 000 Il Kollektivavtals- anställda ............... 3 960 000 16,7 20 2 200 21 780 000 Vägmästare och per- sonal enl. arbets- ledarereglementet m. fl- --------------------- 450 000 16,7 20 265 3 000 000 (181kl) Kvinnliga tjänste- män ..................... 50 000 4,3 30 250000 (101kl) Manliga tjänstemän 97000 4,8 55 800000 (23lkl) Summa 25 830 000

kortningen, är nästan omöjligt att för- utsätta. Det är givet, att den fysiska och psykiska tröttheten har en viss andel i fel handlingar, som medför olycksfall. Det finns emellertid andra orsaker än arbetet, som förorsakar trötthet. Dåliga ventilations- och belysningsförhållan- den kunna förorsaka trötthet. Det finns vidare rent personliga trötthetsfaktorer, såsom privata bekymmer samt missnöje med arbetsförhållanden m. m. Genom överflyttning av tungt arbete på maski- ner, införande av transportanordningar m. m. torde betydligt mycket mera kun- na göras ur arbetarskyddssynpunkt än genom minskning av arbetstiden. Utöver förenämnda lönekostnader uppkommer vid en arbetstidsförkort- ning en ökning av de fasta kostnader- na för t. ex. garage och verkstäder, ma- skiner och motorfordon m. m. Storle-

ken av denna kostnadsökning har icke uppskattats, men den torde uppgå till avsevärda belopp.

Verkningarna av en arbetstidsförkort- ning torde för väg— och vattenbyggnads- verkets del i huvudsak bli följande.

Såsom tidigare nämnts har motorfor- donstrafikens snabba ökning drivit fram ett mycket stort behov av upp- rustning av det allmänna vägnätet. Skulle en arbetstidsförkortning genom- föras, måste upprustningen minska i omfattning. Eftersom arbetet knappast kan mekaniseras i mycket högre grad än vad som för närvarande är fallet, torde en produktionsminskning kunna undvikas endast genom insättning av ny arbetskraft. Samma förhållande tor- de komma att gälla för vägunderhålls- arbetet.

Inom väg- och vattenbyggnadsverkets

arbetsområde gär således utvecklingen mot ett ökat arbetskraftsbehov under den närmaste tioårsperioden. För att med nuvarande arbetstid öka produk- tionen kräves alltså en nyrekrytering. Och om då samtidigt en arbetstidsför- kortning skulle genomföras, blir kravet på nyrekrytering synnerligen stort. För en stor del av den statliga och privata arbetsmarknaden torde vid en arbets— tidsförkortning uppkomma samma be- hov av nyrekrytering. Den ekonomiska utvecklingen kännetecknas för närva— rande av högkonjunktur med en i det närmaste full sysselsättning. Det är då uppenbart, att en på en gång genomförd arbetstidsförkortning skulle ställa så- dana krav på nyrekrytering av arbets- kraft, att de icke kunna uppfyllas. Re- sultatet måste bli en produktionsminsk- ning.

Arbetstidsförkortningens verkningar på produktionsutvecklingen kan mot- verkas genom en ökning av ackordsar- betet. Vid väg- och brobyggnadsarbc- tena uppgick ackordsvolymen under år 1954 till ca 75 %. Någon ytterligare ök- ning av denna i sig ganska höga vo- lym torde icke vara att påräkna. Vid vägunderhållsarbetena uppgick ackords- volymen under år 1954 till ca 30 %. En viss mindre ökning av volymen tor- de vara möjlig att genomföra.

För närvarande bedrives skiftarbete i mycket liten omfattning vid anlägg- nings- och underhållsarbetena. Arbete- na äro i regel utearbeten och därför be- roende av dagsljuset. Skiftarbete torde därför endast kunna införas under (len ljusa årstiden. En sådan tillfällig ök- ning av personalen torde ur arbetsmark- nadspolitiska synpunkter icke vara möj- lig att åstadkomma. En jämn sysselsätt- ning året runt måste nämligen numera iakttagas.

En åtgärd, som kan motverka arbets- tidsförkortningens produktionsbortfall, är en intensifierad rationaliseringsverk- samhet. Såsom tidigare nämnts har ra- tionaliseringen inom väg— och vatten— byggnadsverkets arbetsområde numera nått så långt, att m-an icke kan räkna med så stora rationaliseringsvinster som tidigare. Bristen på teknisk personal torde också föra med sig, att rationali- seringcn icke kan intensifieras i till- räcklig omfattning.

Inom vägunderhållsarbetet förekom- ma arbeten, som med hänsyn till trafik— säkerheten på vägarna under alla för- hållanden måste utföras, såsom snö- plognings- och sandningsarbeten samt vägreparationer. De i den nuvarande arbetstidslagstiftningen fastställdamaxi- mitiderna för uttagande av övertid ha i ett stort antal fall visat sig vara otill- räckliga, varför ett överskridande av ti- derna varit ofrånkomligt. För väg- och vattenbyggnadsverkets del synes det därför nödvändigt att, om vissa maxi- mitider för övertidsarbete skulle före- skrivas, tillstånd lämnas verket aft ut- taga ytterligare övertid för utförande av ur trafiksäkerhetssynpunkt erforder- liga arbeten.

Sammanfattningsvis kan man säga, att en arbetstidsförkortning kommer att fö- ra med sig svåra och djupgående kon- sekvenser. Vägbyggnadsverksamheten kommer att minska, vilket skulle åsam- ka trafikanterna stora kostnader. Då vägarna för närvarande icke uppfylla skäliga krav på trafiksäkerhet, kommer trafiksituationen att än ytterligare till- spetsas.

Stockholm den 20 februari 1956.

KUNGL. VÄG- OCH VATTENBYGGNADSSTYRELSEN

l. Kortfattad presentation av verkets (zrbelsuppgift'er m. m.

I stort sett kan statens vattenfallsverks arbetsuppgifter sägas vara att förvärva och utbygga vattenfall, utföra sjö- och flodregleringar, förvalta och driva kraft- anläggningar samt att försälja och dis- tribuera elektrisk kraft.

Den centrala ledningen av verket ut- övas av vattenfallsstyrelsen. Styrelsen är organiserad på ett antal byråer och avdelningar. Under styrelsen sorterar lokala förvaltningar av olika karaktär, permanenta och icke permanenta. De permanenta lokalförvaltningarna är kraftverksförvaltningarna och Trollhät- te kanalverk. För handhavandet av de byggnadstekniska anläggningsarbetena för nya kraftstationer m. m., har upp- rättats icke permanenta förvaltningar, byggnadsföretag, på olika platser allt efter det växande behovet. Härjämte har organiserats vissa specialavdelning- nr för montage av elektrisk utrustning och anläggning av större kraftledningar.

Personalen vid verket utgöres av tjänstemän, anställda enligt Saar, och kollektivavtalsanställda arbetare. För tjänstemän med kontorsarbete gäller en arbetstid av 42 timmar per vecka. Skift— gående driftspersonal (löneplansanställ- da maskinister m. fl.) har en arbetstid av 46 timmar per vecka. Övrig tjänste- niannapersonal (arbetsledare, montörer och reparatörer m. fl.) har 48 timmars arbetsvecka. Undantag: Vissa arbetsle- dare vid byggnadsarbete under jord har arbetstiden förkortad till 46 tim- mar per vecka. För kollektivavtalsan- ställd personal gäller 48 timmars arbets- vecka. Undantag: Vid vissa anläggnings- arbeten under jord är arbetstiden för- kortad till 4114 timmar per vecka vid dagtidsarbete och tvåskiftsgång och till 42% timmar (= 40 effektiva arbets-

timmar) per vecka vid treskiftsgång. Vid treskiftsgång ovan jord är den no- minella arbetstiden 48 timmar per vec- ka. Dä emellertid 1/2-timmes rast in- går i arbetstiden per skift, utgör den ef- fektiva arbetstiden vid treskiftsgång ovan jord endast 45 timmar per vecka.

2. Återverkan på vattenfallsverket så- som seruiccorgan av generell arbets- tidsförkortning inom industrien

Den sammanlagda belastningen på el— kraftsystemet uppvisar stora variationer under året och dygnet. Under månader- na december—februari är belastningen störst på grund av vinterns tillskottsbe- hov av värme och belysning. I stort sett blir elförbrukningen under vinterns dagtid bestämmande både för erforder— lig produktionskapacitet och för över- förings- och distributionskapacitet.

Om man förutsätter att industrien ge- nom rationalisering och intensifierad drift skulle kunna eliminera arbetstids- bortfallets inverkan på produktionsvo- lymen, måste detta medföra ökad elför- brukning under vinterns dagtid samt ökad maximibelastning. Återverkan kommer då att ske på dimensionering- en av såväl elektriska produktionsappa- raten som överföringsanläggningarna samt givetvis på distributionsanlägg- ningarna till industriföretagen.

Ett försök har gjorts att uppskatta kraftproducenternas investeringsbehov i nyanläggningar m. m. för att tillgodo- se det ökade effektbehovet om det skul- le vara möjligt för industrien att trots arbetstidsbortfallet upprätthålla pro- duktionsvolymen. Undersökningeh har baserats på vattenfallsstyrelsens nor- maltaxor och leveranser till industrien under år 1954. Resultatet visar att för- kortning av arbetstiden till 40 timmar per vecka skulle medföra ett investe- ringsbehov av ca 200 milj. kronor. Vid

en förkortning till 45 timmar skulle in- vesteringsbehovet uppgå till ungefär hälften av ovan angivna belopp. Härtill kommer en ökning av det årliga investe- ringsbehovet.

Ett mot arbetstidsförkortningen sva- rande produktionsbortfall, skulle icke medföra minskning av effektbehovet vid toppbelastning. Energiförbrukning- en skulle däremot avtaga.

Statens vattenfallsverk har hittills svarat för bortåt hälften av kraftleve- ranserna i landet. Hälften av ovan an- givna investeringsökning skulle såle— des normalt falla på verket. Frågan gäl- ler hur verkets byggnadsorganisation kan tänkas påverkas av ett sålunda ut- ökat byggnadsprogram. Investeringarna i nyanläggningar har för verkets del un- der senare år uppgått till drygt 300 milj. kronor per år. Den härför erfor- derliga byggnadsorganisationen omfat- tar inklusive konstruktionsavdelningar och byggnadsavdelningar en personal- styrka av ca 7.500 man. Det bokförda värdet av arbetsmaskiner m. m. uppgår till ca 40 milj. kronor. För att under en övergångstid av förslagsvis 5 år utöka byggnadsprogrammet motsvarande en investeringsökning av 100 milj. kronor skulle krävas en utbyggnad av organi- sationen och komplettering av maskin- parken med drygt 10 %. Av praktiska skäl — tidskrävande och tungrott judi- ciellt förfarande i vattenmål, tekniker- brist och arbetskraftsbrist över huvud — torde stora svårigheter föreligga att genomföra ett dylikt program.

3. Konsekvenser för statens vattenfalls- verk såsom arbetsgivare och företagare av generell arbetstidsförkortning

Arbetstidsförkortning till 45 timmar i veckan skulle för verkets del beröra drift- och underhållspersonal vid kraft-

stationer, samtliga arbetsledare samt ar- betare med ovanjordsarbete. Förkort- ning till 40 timmar i veckan skulle in- nebära arbetstidsbortfall för all perso- nval utom för treskiftsarbetare vid vis- sa underjordsarbeten. För driften av kraftstationerna skulle arbetstidsminsk- ningen från nuvarande 46 till 45 tim- mar per vecka förutom kostnadssök— ningar icke innebära andra olägenheter än vissa svårigheter att anpassa turlis- torna till arbetstiden. För närvarande delar fyra man skiften under veckan i kontinuerlig skiftgång. Arbetstidsför- kortning till 40-timmarsvecka medför, att fyra man ej räcker till utan att ytter- ligare en man måste deltaga i skiftar— betet.

I fråga om underhållsarbeten på sta- tioner och ledningsnät, har vattenfalls— styrelsen vid flera tillfällen framhållit betydelsen av att den ljusa årstiden får utnyttjas i största möjliga utsträckning. Detta sammanhänger dels med svårig- heten att överhuvud bedriva vissa ar- beten utomhus vintertid, dels, och fram- förallt, med att underhålls- och revi- sionsarbeten på den maskinella utrust- ningen bör koncentreras till den ljusa årstiden för att undvika eller minska risken för att välbehövlig utrustning måste avställas under högbelastningsti- den på vintern. En minskning av ar- betstiden sommartid för den personal som utför dessa arbeten är därför ur företagssynpunkt mycket oläglig. Olä- genheterna skulle givetvis accentueras ytterligare allt efter storleken av arbets— tidsförkortningen. För denna personal- grupp förekommer däremot i vissa fall svårigheter att utnyttja hela arbetstiden vintertid. En kortare arbetstid under vintern skulle därför i angivna fall icke innebära någon reell förlust ur företags— synpunkt. En förkortning av arbetstiden över hela året skulle nödvändiggöra sä- songmässiga variationer i fråga om

sysselsättningen. En anställningstopp under sommarhalvåret skulle bli följden. En komplikation är därvid att för dy- lika arbeten i icke ringa grad erfordras yrkesvan personal.

Inom verkets anläggningsverksamhet förekommer, som ovan nämnts, arbets- tidsförkortning vid vissa arbeten under jord. Av totala antalet anläggningsarbe- tare vid kraftstationsbyggen arbetar 70 % ovan jord och 30 % under jord. Av dessa senare har ungefär hälften eller 15 % av totala antalet arbetstidsförkort- ning och övriga normal arbetstid. För- delningen är följande:

48 timmar/vecka 85 % 411/4 » 10 % 40 » 5 %

En minskning av arbetstiden till 45 timmar innebär således ett arbetstids— bortfall av 5 % och en minskning till 40 timmar ett arbetstidsbortfall av 14 %.

Typiskt för ett kraftstationsbygge är att någon eller några av arbetsuppgifter- na är helt avgörande ifråga om tidpunk- ten för anläggningens färdigställande. Ett sådant avgörande moment kan i ett fall utgöras av en längre bergtunnel, i ett annat fall av en omfattande dammbyggnad eller något större schakt- ningsarbete. Styrelsens utbyggnads- program är för närvarande pressat intill möjligheternas gräns. De avgöran— de eller tidsbestämmande arbetsuppgif- terna på respektive arbetsplatser an- gripes därför med effektivast tänkbara maskinutrustning och med maximalt an- tal man som samtidigt kan rymmas på platsen. I den mån som arbetarskydds- lagen så tillåter, bedrives dylika arbe- ten under tre skift. I annat fall kan en- dast tvåskiftsarbete eller dagtidsarbete förekomma. En måttlig minskning av arbetstiden skulle av praktiska skäl medföra produktionsbortfall vid dylika arbeten eftersom det inte skulle vara rationellt att i motsvarande grad utöka

arbetsstyrkan. _ En radikal förändring av arbetstiden genom exempelvis minsk- ning till hälften skulle givetvis i och för sig kunna kompenseras genom dubble- ring av arbetsstyrkan. — I detta sam- manhang kan påpekas att ett mindre rigoröst utformande av arbetarskydds- lagens bestämmelser om nattarbete m.m. i viss mån kan tänkas mildra verkning- arna av en arbetstidsförkortning genom att möjliggöra ökad tillämpning av tre- skiftsarbete.

Vid de byggnadsprojekt, som står när- mast på verkets program, består de tids- bestämmande arbetsuppgifterna av om- fattande jordflyttningsarbeten ovan jord. Eftersom ovanjordsarbetena för verkets del skulle komma att drabbas mest av en generell arbetstidsförkort- ning, föreligger risk för försening av de tidsbestämmande arbetsuppgi'fterna med påföljd av försening av anläggning- arnas idrifttagande. Det må här nämnas att vissa arbetsuppgifter såsom anlägg- ning av täta jorddammar icke kan ut- föras vintertid. En försening på någon månad av ett jorddammsbygge kan följ- aktligen medföra förskjutning av tid- punkten för en kraftstations idrifttagan- de över en högsäsong.

I den mån som arbetstidsförkortning inom verkets område kan mötas med en ökad insats av personal kommer detta att medföra avsevärda kostnader ut- över rena löne- och pensionskostnader- na m. m. Eftersom kraftstationerna i allmänhet numera bygges på isolerade platser utan tidigare bebyggelse, skulle en ökning av driftspersonalen nödvän- diggöra ett ökat antal bostäder. Detsam- ma skulle gälla för anläggningspersona- len, som till största delen är inhyst i verkets provisoriska bostäder.

En arbetstidsförkortning kan därjäm- te förutses komma att icke endast ytter- ligare skärpa svårigheterna att inom ra- men för det statliga lönesystemet kon-

kurrera om viss arbetskraft utan även att genom en ökad efterfrågan på ar— betskraft föranleda en höjning av den allmänna lönenivån i landet.

4. Åtgärder ägnade att motverka olä- genheterna av arbetstidsförkortning

På lång sikt kan troligen de direkta följderna av en arbetstidsminskning eli- mineras genom olika former av ratio— nalisering. Detta kan i vissa fall kom- ma att ske genom ökade investeringar i maskiner, i andra fall genom omlägg— ning av arbetsmetoder. I praktiken in— nebär detta emellertid endast att före— tagens rationalisering tvingas inrikta sig på lösning av de speciella problem som föranletts av arbetstidsbortfallet och skjuta på framtiden den rationalisering som eljest bort vara möjlig i annat av- seende. Det är följaktligen icke realis- tiskt att tro att en arbetstidsförkortning kan genomföras utan att någon form av standardsänkning eller uppskov med standardhöjning sker.

Det har ovan anförts att en uppmjuk- ning av arbetarskyddslagens bestäm- melser om nattarbete vore ägnad att mildra" verkningarna av en arbetstids- minskning. Detsamma kan anföras bc- träffande arbetstidslagens bestämmelser om övertid.

Stockholm den 17 januari 1950.

Dag Harling.

Stockholms spårvägar Förutsättningar

Enligt de uppställda förutsättningar- na föreligga huvudsakligen två alterna- tiv för en arbetstidsförkortning, näm- ligen

Alt. I Arbetstidsförkortning till 45 tim/vecka.

Alt. II Arbetstidsförkortning till 40 tim/vecka.

Det har Vidare angivits som antag- ligt, att arbetstidsförkortningen i båda fallen generellt ernås genom att arbets- fria lördagar införas. Huruvida skolor- na skola inställa läsningen på lördagar eller icke är emellertid ej klarlagt. Ej heller har någon bestämd förutsättning angivits för detaljhandelns anpassning till en förkortad arbetsvecka.

Utöver antagandet, att arbetstidsför- kortningen i princip kommer att få for- men av arbetsfria lördagar, har därför som allmän förutsättning för spårvägs- bolagets överväganden antagits, att verksamheten på lördagarna inom de- taljhaudeln och varuhusen samt inom vissa delar av livsmedelsindustrin, även om arbetsfria lördagar införas i övrigt för arbetslivet, kommer att ha ungefär samma omfattning som nu. Det förut- sättes också, att verksamheten inom vissa andra näringsgrenar eller sekto- rer av samhällsverksamheten i huvud- sak måste förbli opåverkad av den ge— nerella lördagsfriheten.

Att närmare än vad som här skett definiera förutsättningarna för spår- vägsbolagets överväganden låter sig för närvarande ej göra; Det är emellertid sannolikt, att de för bolagets del mest re- levanta förutsättningarna rymmas inom den nu angivna ramen. Eventuellt för- bisedda eller nu ej gripbara förutsätt- ningar kunna emellertid givetvis i ett visst gränsläge vara avgörande, varför den reservationen måste göras här, att de i fortsättningen lämnade synpunk- terna och uppgifterna kunna komma att behöva revideras i den mån som Ut- redningen senare kommer till konkreta slutsatser i frågor, som här ej medta- gits bland förutsättningarna.

Antagen inverkan på bolagets trafikin- sats av de båda arbetstidsalternativen

Ur Statistisk årsbok för Stockholm 1954, tabell 26, ha de grupper extrahe-

rats, som sannolikt även efter införan- det av arbetsfria lördagar komma att företaga arbetsresor på lördagar, näm- ligen anställda inom pappers— och gra- fikerindustrin, livsmedelsindustrin, de— taljhandeln, hotell- och restaurangrö- relsen, hälso- och sjukvård samt under- visning och vetenskaplig verksamhet. Dcssa grupper utgöra ca 28 % av den förvärvsarbetande befolkningen i Stock- holm.

Som grundval för bedömandet av ar- betstidsförkortningens inverkan på tra- fikinsatsen har i första hand studerats vinlerlrafiken.

Alt. 1. Arbelstidsförkortning till 45 tim/ vecka

Detta alternativ skiljer sig från alt. II därigenom att arbetstiden måndag— fredag är ca 30 min. längre per dag. Huvudsynpunkterna på arbetstidsför- kortningens inverkan på trafikinsatsen redovisas därför nedan vid behandling— en av alt. 11. Den speciella inverkan på som alt. I medför till följd av den längre arbetstiden på män- dagar—fredagar, kan bedömas bli föl- jande.

trafikinsatsen,

Om arbetstidsförlängningen förlägges till arbetstidens början på morgonen, kan dess inverkan på trafikinsatsen i huvudsak tagas upp inom nuvarande trafikinsats utan andra verkningar än en turlistanpassning. Om däremot för- längningen förlägges till eftermidda- gen, kan följden bli en koncentrering av hemresorna (ju senare man slutar, desto fortare vill man komma hem) till en kortare tidrymd än nu. Trafiktop- pen på eftermiddagen kommer i detta fall att bli mer accentuerad och trafik- insatsbehovet större. Utan att det nu är möjligt att närmare bedöma storleken av en sådan ökning av trafiktoppen, må ändock påpekas de allmänna och kända olägenheter, som följa för ett 10-

kaltrafikföretag av att i högre grad än som redan är fallet behöva ha sin ka- pacitet dimensionerad efter kortvariga toppbehov.

Alt. II. Arbetstidsförkortning till 40 tim/ vecka

Det har helt naturligt icke varit möj— ligt att med någon större exakthet fast- ställa resebortfallet vid införande av ar- betsfria lördagar. Förutom osäkerheten i förutsättningarna tillkommer svårig- heten att i det statistiska materialet kunna skilja på s. k. verksamhetsresor och andra resor.

Med hänsyn till vad som ovan sagts har undersökningen givit vid handen, att resebortfallet lördagar vintertid på såväl stads- som förortslinjer kan be- räknas till mellan 20 och 25 % av nu- varande totala antalet trafikanter, un- der det att trafiktoppen under den maxi- mala timmen på lördagsmorgnarna kom- mer att minska med omkring 70 % på grund av bortfallet av arbetsresor.

Att det totala resebortfallet inte blir större än 20—25 %, trots att den över- vägande delen av arbetsresorna bort- faller, beror på flera faktorer. I första hand kan lördagsledigheten som sådan antagas komma att medföra ett ökat an- tal inköps- och nöjesresor. Dessutom har räknats med att vissa idrottsevene- mang, matinéföreställningar m. m. kom- ma att förläggas till lördagarna vid in- förande av arbetsfria lördagar. Den sam- manlagda effekten av dessa ökande fak- torer bedömes dock icke fullt tillräck- lig för att uppväga den minskning av resmängden, som inträder i och med arbetsresornas bortfall.

I detta sammanhang kan nämnas, att införande av arbetsfria lördagar troli- gen kommer att medföra högre trafik- belastning på fredagseftermiddagarna och nätterna mot lördagarna vintertid,

emedan vissa inköpsresor och nöjesre- sor då komma att öka i antal.

Vid undersökningen har icke hänsyn tagits till huruvida skolorna efter re— formens genomförande bedriva under- visning på lördagar eller icke. Skolre- sorna utgöra emellertid en obetydlig del av totala antalet resor (ca 4 %). På grund av undersökningens överslags- mässiga karaktär har en särskild be- handling av dessa resor därför icke an- setts motiverad.

Beträffande resebortfallet sommartid saknas statistiskt underlag för en be- räkning.

Medan man, som ovan redovisats, på lördagar vintertid kan räkna med ett resebortfall på 20—25 % av alla resor, finns det skäl att antaga, att det pro- centuella bortfallet sommartid blir av- gjort större. De faktorer, som verka ökande på resmängden på lördagar vin- tertid, kunna nämligen inte antagas ha samma verkan sommartid. Sålunda tor- de inköpsresor, nöjesresor m. fl. icke få speciellt stor omfattning på lördagar under sommaren, då man måste räkna med att ett betydligt större antal män- niskor kommer att lämna staden under den längre weekenden. Det är troligt, att dessa resor från staden i stor ut- sträckning komma att ske redan på fre- dagseftermiddagen, vilket kommer att medföra, att eftermiddagstrafiktoppen på dessa dagar ökar och eventuellt ti- digarelägges. Erfarenheter från nuva- rande dubbelhelger ge samtidigt anled- ning till antagandet, att nattrafiken mot lördagarna kommer att öka. Storleken av dessa förändringar har emellertid icke kunnat mätas. Trafiken på som- marlördagarna kan av dessa skäl anta- gas få ungefär samma omfattning som på sommarsöndagar frånsett den på söndagseftermiddagarna och -kvällarna till staden återvändande weekendtrafi- ken.

Sammanfattning

Med de reservationer, som ovan gjorts, har undersökningen givit vid handen, att trafiken på lördagar vintertid kom- mer att minska med 20—25 % vid in- förande av arbetsfria lördagar. Trafik- toppen på lördagsmorgnarna kommer att reduceras med ca 70 %, möjligen ännu mer. En viss ökning av trafikbe— lastningen på fredagskvällarna är san- nolik.

Beträffande sommartrafiken är en viss ökning av resmängden trolig på freda- garna, men på lördagarna kommer anta- let resor att sjunka troligen avsevärt mer än med de värden på 20 till 25 %, som ovan angivits beträffande vintertrafi- ken.

Hur påverkas spårvägens behov av tra- fikpersonal av en arbetstidsförkortning?

Nuvarande arbetstidsbestämmelser

För spårvägsbolagets trafikpersonal gäller f. n. följande arbetstidsbestäm- melser:

1. För personal med ledighet sön- och helgdagar utgör den ordinarie ar- betstiden för en period om tre veckor högst 144 timmar. Denna personalgrupp omfattar f. n. ca 570 anställda.

2. För personal med ledighet var sjät- te dag utgör den ordinarie arbetstiden högst 116 timmar under loppet av 18 dagar. Denna personalgrupp omfattar f. n. ca 3530 anställda. Det på grund av dessa bestämmelser möjliga arbetstidsuttaget på ordinarie tid utgör 45 tim/vecka. Arbetstiden regleras emellertid här— utöver genom flera s. k. staketbestäm- melser, innebärande bl. a. att tjänstgö- ringstiden per dygn resp. tjänstgörings- passens längd är maximerad, vidare att tidig tjänst bör sluta senast kl. 17.00 och sen tjänst börja i regel efter kl.

15.00 samt att 5. k. delade tjänster böra förläggas inom en tidrymd av 13 tim- mar.

Dessutom påverkas det praktiska ar- betstidsuttaget av vissa trafik- och tur- listtekniska förhållanden. Det förekom- mer sålunda sällan eller aldrig, att en uppgjord turlista kan ansluta till per- sonalens tjänstgöringslista med däri iakttagna bestämmelser om arbetstidens längd. Då övertidsuttag inom ramen för vad som avtalsenligt är ordinarie lar- betstidsmått av olika skäl icke rimligen kan eller får vara någon normal före- teelse och dessutom skulle vara avse- värt kostnadskrävande, blir resultatet, att skillnaden mellan de två listtiderna tillföres personalen. Det faktiska arbets- tidsuttaget per vecka är därför mindre än de möjliga 45 timmarna och ligger i stället på i genomsnitt 42,39 timmar.

Vad skulle en arbetstidsförkortning in- nebära för trafikpersonalbehovet utan hänsyn till en ev. ändrad trafikinsats?

Ett resonemang kring detta spörsmål kan koncentreras på alternativet med 40-timmarsvecka. Slutsatserna av ett så- dant resonemang gäller givetvis i hu- vudsak även övriga varianter av förkor- tad veekoarbetstid mellan 40 timmar och den nu gällande 45-timmarsgränsen.

En arbetstidsförkortning till-40 tim- mar per vecka skulle med bibehållande av nuvarande trafikstandard "och i öv- rigt oförändrade villkor öka tra-fikper- sonalbehovet med 650—700 årsarbeta- re. Den personalbesparing, som bedö— mes bli möjlig genom olika rationalise- ringar av driften (sammanbind-ningen av tunnelb'anegrenarna; ökad använd- ning av enm'ansbetjänadebussar m.m.), kan med utgångspunkt från nuvarande behov'snivå beräknas bli något hundra- tal årsarbetare. Denna» besparing är emellertid me'ra fiktiv, då dessa perso-

nalresurser väl behövas för den förbätt- ring och följsamma anpassning av tra- fikstandarden, som f. n. ej kan åstad- kommas.

Hur inverkar dessutom en av en all- män arbetstidsförkortning föranledd ändring av trafikinsatsen på trafik- personalbehovet?

En allmänt genomförd förkortning av veckoarbetstiden i form av arbetsfria lördagar kommer att öka behovet av personalinsats fredagseftermiddagar till att motsvara ungefär nuvarande situa- tion på lördagarna. Sannolikt kommer personalbehovet söndagskvällar, åtmins— tone sommartid, att bli större än nu. Samtidigt kommer behovet under topp- trafiktid på lördagar att minska något. Vintertid kommer personalbehovet på lördagarna dock troligen att ligga, om än jämnare fördelat över hela dagen, på i stort sett samma nivå som nu.

Om veckoarbetstiden blir 40 timmar och ernås genom införandet av arbets— fria lördagar, kan sålunda ett därav di— rekt föranlett. ökat personalbehov ad- deras till det merbehov, som enligt vad som tidigare sagts ändock skulle följa av att bolagets .trafikpersonal erhölle 40-timmars- i stället för 45-timmarsvec— ka. En sådan ytterligare behovsökning kan ej beräknas. Dess inverkan på bo- lagets personalförsörjning kommeremet- lertid troligen ej att i första hand bero på dess storlek utan på dess intermit— tenta karaktär. *” " i "

» om'r trafikinsatseh anpassas efter verk- ningarna av en förkortning av vecko- arbetstiden till 45 timmar med arbets-' fria' lördagar, får den'härav föranledda personalbehovsökningen läggas till— nu- varande behov; ';Vid -:detta ' alternativ måste emellertid hänsyn också tagas till den: inverkan. på personalbehovet, som kan följa av att en längre allmän dag-

arbetstid kommer att gälla måndagar— fredagar. De härav föranledda förskjut- ningarna av topptrafiktiderna komma givetvis att försvåra bolagets möjlighe- ter att förlägga s. k. delade tjänster in- om ramen för nu bestämda 13 timmar. Delade tjänster avspegla helt naturligt bäst trafikbehovets rytm. Ett fjärman- de av den ena topptrafiktiden från den andra förlänger den mellanliggande låg— trafiktiden, varigenom möjligheterna att använda delade tjänster försvåras. Härigenom ökas de ekonomiska och praktiska olägenheter, som följa av att personalstocken måste dimensioneras efter accentuerade toppar och icke ef— ter ett jämnt trafikbehov. Å andra sidan ökas givetvis samtidigt möjligheterna att utnyttja lågtrafikperiodernas överka- pacitet för att öka bolagets möjligheter att övertaga en större del av trafikbe- hovet under intervallerna mellan topp- trafiktiderna.

Slutligen må i detta sammanhang nämnas, att trafikpersonalbehovet givet- vis också kan röna påverkan av de av- talsförbättringar, som trafikpersonalen av mera psykologiska skäl kan drivas att söka tillkämpa sig, om arbetsfria lördagar införas för andra arbetstagar- grupper. Sådana avtalsförbättringar kunna komma att få formen av förbätt- rad fridagsindelning och snävare reg- ler för komprimering av arbetspassen, så att längre sammanhängande fritid erhålles.

Sammanfattning

Ett allmänt genomförande av 45-tim- marsvecka med arbetstiden förlagd till måndagar—fredagar ökar bolagets behov av trafikpersonal i en utsträckning, som nu ej kan beräknas. Det ökade behovet kommer troligen att göra sig gällande mera på grund av att det accentuerar nuvarande fluktuationer än på grund av sin storleksordning.

Ett genomförande 'av 40-timmarsvec- ka med arbetsfria lördagar kommer ut- över den nyss nämnda behovsökningen att medföra en bruttoöknin'g med ca 650—700 årsarbetare. En under de när- maste åren genomförd rationalisering enligt nu gällande program och förut- sättningar minskar detta behov till nu- gefär hälften.

Några synpunkter på personalförsörj- ningsmöjligheterna

Spårvägsbolaget har sedan länge haft betydande [svårigheter att vidmakthålla stock-en av trafikpersonal. Dessa svårig- heter begränsa starkt möjligheterna att åstadkomma en i och för sig önskvärd och nödvändig ökning av trafikstan- d'arden. De genom nu möjliga rationa- liseringar av olika slag ernådda el'ler förutsedrda personalbesparingarna på viss trafik behövas för och höra sättas in på stand—ardförbättr'ingar på annan tra-fik. Det kan alltså bedömas som ute- slutet, att bolaget skall kunna samtidigt anpassa sig efter en mera abrupt och näraliggande allmän sådran arbetstids- förkortning och tillgodose kraven på en ökning av trafik'standalrden under and- ra förutsättningar än att det sker en ra- dikal förbättring av personalförsörj- ningsmöjligheterna. Då det väl är rea- listiskt att tänka sig, att en allmän ar- betstidsförkortning, åtminstone till en början, kommer att öka konkurrensen om arbetskraften, kan någon sådan ra- dikal förbättring av personalförsörj- ningsmöjligheterna bedömas ligga utan- för det verkligas gräns. Om en arbets- tidsförkortning genomföres och samti— digt behovet av en högre trafikstandard eller ett större engagemang av de kol- lektiva trafikmedlen i tillgodoseendet av Stockholms trafikbehov gör sig starkt gällande, måste man sålunda, åt- minstone under en tämligen lång över-

gångstid, räkna med ett kraftigt gap mellan tillgång och behov av trafikper- sonal. Detta gap kan till en begränsad del kanske fyllas genom ökad använd- ning av deltidspersonal. En annan del av gapet kan också fyllas av den per- sonal, som blir disponibel genom att staketbestämmelserna slopas och en s.k. kollektivregel för arbetstidsuttag infö- res, något som f. ö. även av andra skäl är nödvändigt vid en arbetstidsförkort- ning. Återstoden av gapet måste då fyl- las genom övertids- och fridagsarbete av den ordinarie trafikpersonalen. Den extratidsinsatsen kommer dock att vara av en sådan omfattning, att den —— ut- om stora kostnader och stora adminis-

trativa besvärligheter —— innebär ett di- rekt motverkande av syftet med arbets- tidsförkortningen. Att i sådan omfatt- ning behöva repliera på en övertidsin- sats medför dessutom helt naturligt, att all mera långsiktig planläggning av tur- listor och tjänstelistor blir försvårad. Trafikinsatsen blir i hög grad beroen- de på personalens varierande villighet till övertidsarbete och ju större del av behovet, som skall tillgodoses med extra arbetsinsats, desto mera kan därför fö- retagets utbud av transporttjänster kom- ma att präglas av diskontinuitet och ryckighet. Stockholm den 25 februari 1956. Sven Jonasson.

I : 5. Övrig ofentlig verksamhet

Undersökningar utförda inom stads- och landstingsförbunden samt skolöverstyrelsen

Förutsättningarna för den följande re- dovisningen av undersökningsmaterial är desamma som angivits i inledningen till bilaga I:4.

Städerna

Svenska stadsförbundet, som via lö- nenämndssekreterarna i några större städer inhämtat vissa verks- och för- valtningschefers upplysningar i och syn- punkter på de berörda frågorna, anför följande:

A. Allmänna synpunkter

Uppenbart är, att ett genomförande av en generell arbetstidsförkortning medför arbetsmarknadspolitiska och ekonomiska problem av vittgående na- tur. Allmänt kan givetvis sägas, att vid i övrigt oförändrade förhållanden — bibehållen produktionsnivå, oförändra- de löner osv. — skulle en följd av för- kortningen bli ökat behov av arbets- kraft. Lika självklart är emellertid, att denna konsekvens på olika sätt kan komma att motverkas, t. ex. genom tek- niska och administrativa rationalise- ringsåtgärder av skilda slag. Den för problemet avgörande frågan blir alltså, i vilken utsträckning det inom de kom- munala förvaltnings- och verksamhets- grenarna är möjligt att genom dylika åtgärder kompensera den minskade ar- betstiden.

En förkortning av arbetstiden skulle med andra ord i hög grad ytterligare

aktualisera rationaliseringsproblemen. Redan nu har städerna i betydande ut- sträckning sökt tillvarata möjligheterna till rationalisering. Därmed är självfal- let doek ej sagt, att inga ytterligare förbättringar i dessa avseenden kan stå att vinna. Ett så kategoriskt påstående torde ingen vilja göra. Frågeställningen bör i stället vara: på vilka områden och på vilka sätt kan fortsatta ratio- naliseringsåtgärder tänkas möjliga att genomföra?

Man torde först ha skäl att helt all- mänt hävda, att intet tyder på att den sedan länge pågående utvecklingen mot allt högre grad av mekanisering och teknisk rationalisering i stort sett skul- le ha stagnerat. Den i olika samman- hang allt vanligare diskussionen om au- tomatilonen 'i dagens och morgondagens samhälle tyder snarast på att man torde ha rätt att påstå motsatsen.

Om man sedan för t. ex. de tekniska verksamhetsgrenarna i kommunerna vill söka något mer konkret exemplifie— ra eventuellt möjliga rationaliseringar, kan man kanske — utan att gå närmare in på mångfalden av tekniska detalj— problem —— för elverkens del nämna sådana åtgärder som ökad automatise- ring av driften vid såväl kraftverk som sekundärstationer, höjning av drift- spänningen på sekundärnäten och för— läggning i jordkabel av distributions- näten. För gas- och vattenverkens del torde det inte heller vara orimligt att räkna med att tekniska framsteg skall

möjliggöra åtgärder med liknande verk- ningar. Inle heller torde man höra bort— se från möjligheterna av ökade ratio- naliseringar på det administrativa pla- net, t. ex. i fråga om inkasso- och debi- leringsförfarandet.

Vid bedömningen av dylika tänkbara rationaliseringsmöjligheter för kommu- nernas tekniska verk får man å andra sidan inte förbise de förhållanden, som i dessa fall komplicerar rationalise— ringsproblematiken. I den mån rationa- liseringarna leder till ökad mekanise- ring, ökade investeringar i maskiner och dyrbara anläggningar o. d., finns givetvis en tendens till ökning av de fasta kostnadernas andel i de totala produktionskostnaderna. För att mot- verka den ogynnsamma effekt, som kan bli följden härav, måste man vidta sär- skilda åtgärder. Man tvingas mer än ti- digare beakta kravet på ett så långt möjligt effektivt utnyttjande av maskin- parken. En möjlighet att lösa detta prob- lem är att införa skiftgång vid sådana arbeten, där man nu tillämpar dagar- betstid. En sådan omläggning medför i sin tur konsekvenser. Arbetstagarna får i större utsträckning än tidigare obe- kväm arbetstid, vilket trots arbetstids- förkortningen torde te sig mindre till- fredsställande ur deras synpunkt. Ett annat problem gäller ordnandet av ett arbetstidsschema, som tillgodoser både arbetstagarens och arbetsgivarens in- tressen. Det bör samtidigt nämnas, att både antalet avbytare och antalet i skiftgången inlagda dagarbetspass vid en arbetstidsförkortning i allmänhet måste utökas. Det är många gånger för- enat med olägenheter att i ett arbets- tidsschema behöva skjuta in dagarbets- pass, i synnerhet om arbetstagarna in- te under dessa pass kan utnyttjas i ar- beten, som hänger samman med deras ordinarie arbetsområden, utan måste placeras på andra arbetsuppgifter än

dem, för vilka de är anställda eller ut- bildade.

De problem, som ur kommunala syn- punkter alldeles särskilt måste betonas vid diskussionen om en generell arbets- tidsförkortning, hör emellertid samman med det betydelsefulla faktum, att stora delar av den kommunala verksamheten har utpräglad servicekaraktär och un- der alla förhållanden måste upprätthål- las kontinuerligt. Detta gäller bl. a. den verksamhet, som utövas av brand- och polisväsendet, av hälso-, sjuk- och so- cialvården, av el-, vatten- och gasver- ken samt gatu-, renhållnings- och hamn- förvaltningarna. Härtill kommer, att vissa av dessa verksamhetsgrenar — ex- empelvis hälso-, sjuk- och socialvården _ har en sådan inriktning, att det knappast är möjligt att genom tekniska och administrativa rationaliseringar minska personalbehovet på samma sätt och i samma utsträckning, som even- tuellt kan ske inom industrin och and- ra tekniskt betonade verksamhetsområ- den. Med hänsyn till bl. a. dessa för- hållanden torde det vara ofrånkomligt att en generell arbetstidsförkortning för kommunernas del totalt sett skulle leda till ökat personalbehov, om man skall bibehålla eller höja nuvarande standard. Åtminstone för de servicebetonade, icke- tekniska verksamhetsfälten synes en personalökning oundviklig. Detsamma förefaller emellertid vara fallet också beträffande de mera industrialiserade och tekniska arbetsområdena, trots att rationaliseringsmöjligheterna _ som antytts — allmänt sett torde vara större i dessa fall. Hur stor personalökningen blir i förhållande till arbetstidens pro- centuella minskning, torde svårligen kunna generellt fixeras; härför synes variationerna mellan de vitt skilda verksamhetsområdena vara alltför sto- ra.

I anslutning till vad nyss sagts om en

säkerligen ofrånkomlig ökning i perso- nalbehovet må ett för sjuk- och anstalts- vården speciellt problem nämnas. Det anses ju angeläget att ordna tjänstgö- ringen på dessa arbetsområden så, att alltför täta ombyten av personal för den sjukes vård undvikes. Det antal personer, som har hand om den person- liga vården av den sjuke, är redan nu stort. En ytterligare ökning av vård- personalen — vilket alltså förutsättes bli följden av en arbetstidsförkortning —— torde därför allmänt sett vara mind- re lycklig ur sjukvårdssynpunkt. I det- ta sammanhang får man emellertid in- te heller glömma, att det under senare år skett en utveckling mot en rätt kraf- tig förkortning av vårdtiderna. Det är kanske inte helt uteslutet, att tendensen till ökad vårdintensitet och större pa- tientomsättning kan komma att åtmins- tone i någon mån minska nu anförda olägenheter.

Till ovanstående allmänna synpunkter, som äger giltighet vid en arbetstidsför- kortning såväl till 45 som till 40 tim- mar per vecka, oberoende av på vilket sätt förkortningen åstadkommes, skall här nedan knytas några korta reflexio- ner rörande ett par mera speciella ty- per av problem, som för kommunerna skulle få aktualitet vid en generell ar— betstidsförkortning. De viktigaste be- rör bostadsproblemet och undervis- ningsväsendet.

I den mån som arbetstidsförkortning- en medför ökat behov av arbetskraft, kommer samtidigt inom vissa verksam— hetsgrenar att uppstå behov av ytterli- gare bostäder. Så blir fallet framförallt beträffande personal, som på grund av sitt arbete är hänvisad att bo i omedel- bar eller nära anslutning till sin arbets- plats. I sådant fall blir det kommunens uppgift som arbetsgivare att anordna dessa personalbostäder. Liknande kan effekten bli för städerna även i andra

fall, t. ex. om det bortfallna antalet ar- betstimmar skall kompenseras genom inflyttning från landsorten av nya ar- betstagare. Åtminstone med nuvarande läge på bostadsmarknaden skulle i dy- lika fall stora problem uppstå. Lokaler måste givetvis också reserveras för den utökade maskinparken och därmed sam- manhängande reparationsservice. Vida- re bör erinras om att på vissa områ- den av den kommunala förvaltningen vid en arbetstidsförkortning måste an— ordnas sådan skiftgång, att fler anställ— da än för närvarande ålägges nattar— bete. Detta ställer i sin tur speciella krav på bostädernas storlek och utform- ning.

Skol- och utbildningsfrågorna undgår inte heller att påverkas vid en generell förkortning av arbetstiden. För närva- rande har de heltidsanställda yrkeslä- rarna som regel en undervisningsskyl- dighet överstigande 40 timmar per vec- ka. Om man vill upprätthålla nuvaran- de utbildningsmål, leder en arbetstids- förkortning till krav på längre utbild- ningstid _- avkortningen av antalet tim- mar per vecka kan nämligen inte beräk- nas bli kompenserad genom en förläng- ning av läsåret, som vid yrkesskolorna redan nu är långt i förhållande till läs— året vid övriga skolor. Även med hän- syn till elevernas rekreationsbehov tor- de en förkortning av ferierna få anses utesluten. En förlängd utbildningstid leder emellertid i sin tur till minskad utbildningskapacitet. Om man skall bi- behålla eller höja den nuvarande ut- bildningskapaciteten, erfordras alltså —— under angiven förutsättning —— fler lärare och fler skollokaler. I båda hän- seendena råder för närvarande stor brist. Det kan möjligen invändas, att detta resonemang tar alltför stor hän- syn till vedertagna utbildningsformer, och att man inte får betrakta yrkesut- bildningen i sin nuvarande organisa-

tion och uppläggning som slutgiltigt ut— formad. Detta kan vara riktigt; frågan är givetvis svår att bedöma. Men det bör tilläggas, att alternativet att avväga utbildningsmålet efter en lägre utbild- ningskapacitet vore en åtgärd, som inte skulle överensstämma med utan stå i direkt strid mot strävandena från sta- tens och kommunernas sida till en för- bättrad och utökad yrkesutbildning. Slutligen förefaller även en annan omständighet böra nämnas, då den ur kommunal synpunkt är av icke obetyd- ligt intresse. Här avses bisyssleproble- met. I viss omfattning har åtskilliga kommunala arbetstagare redan nu bi- sysslor vid sidan av sitt ordinarie ar- bete. Det kan erfarenhetsmässigt kon- stateras, att strävandena att på dylikt sätt skaffa sig extrainkomster i många fall inneburit, att arbetstidsförkortning- en i realiteten inte lett till det som pri- märt avses, nämligen ökad fritid. Om arbetstiden avkortas till 40 eller 45 tim- mar per vecka, blir de reella möjlighe— terna till bisysslor större. Man torde även kunna räkna med att arbetstagar- na i större utsträckning kommer att äta sig bisysslor. Det bör också obser- veras, att om förbud uppställes för ar- betstagare att tjänstgöra mer än 40 eller 45 timmar per vecka hos en och sam— me arbetsgivare detta kommer att ute- stänga den hos kommunen anställde från möjligheten att som hittills åta sig en bisyssla hos den egna kommunen. I princip har det givetvis inte nå- gon större betydelse — vare sig för de allmängiltiga eller de mera speciella synpunkter som framförts i det före- gående — om en arbetstidsförkortning sättes till 45 eller till 40 timmar per vecka. De typer av problem som upp- kommer blir i stort sett desamma. Det är emellertid självklart, att verkning- arna blir mer skärpta och svårbemäst- rade i det senare fallet än i det förra.

B. Speciella typer av problem vid en femdagarsvecka

I valet mellan olika möjligheter för genomförande av en någorlunda bety— dande arbetstidsförkortning torde alter- nativet med femdagarsvecka, dvs. som regel fria lördagar, för de flesta te sig mest tilltalande. Från städernas sida har man emellertid i allmänhet fram- hållit, att detta alternativ visserligen ur en del allmänna synpunkter synes gynnsammast, men att det för kommu— nen som arbetsgivare även torde skapa de flesta problemen.

Ett allmänt tillämpande av femdagars- vecka kommer inom vissa servicegrenar att föranleda utbyggnad av jourtjänsten, t. ex. vid driftsavdelningar inom el-, gas-, vatten-, gatu- och renhållningsver- ken. Vid nuvarande arbetstid av 48 tim- mar per vecka föreligger inte sällan svå- righeter att avdela personal för sådan beredskap på söndagar. Det finns an- ledning anta, att dessa problem kom- mer att accentueras ytterligare, om vid en arbetstidsförkortning fria lördagar införes för dagarbetare. En annan frå— ga är, om en beredskap av nuvarande omfång och organisation blir tillräck- lig. Vid vissa driftsanläggningar uppe- hålls beredskapen endast med arbets- ledarpersonal, som vid driftsstörningar har att tillkalla erforderlig reparations- eller servicepersonal. Men om fria lör- dagar genomföres, torde man få räkna med att denna personal blir mera svår- åtkomlig lördag—söndag, varför även den torde få åläggas viss beredskap. En utökning av beredskapspersonalen bleve alltså sannolikt erforderlig.

Såväl kostnaderna för den ofrånkom- liga beredskapen som kostnaderna för övertidsarbeten vid reparationer på grund av strömavbrott, gas- och vatten- läckor osv. skulle med andra ord sä- kerligen öka som följd av en femda- garsvecka.

För e1-, gas- och vattenverken aktua- liserar en arbetstidsförkortning i form av fria lördagar alldeles speciella typer av problem. För båda de förstnämnda verksamhetsgrenarna torde ökade möj- ligheter att magasinera energi bli er- forderliga. Gasverken arbetar med en någorlunda jämn dygnsproduktion så avpassad, att den motsvarar genom- snittsförbrukningen under veckan. Om den totala gaskonsumtionen blir lika stor som för närvarande, erfordras stör- re gastillverkningskapacitet under ti- den måndag—fredag. Femdagarsveckan torde med andra ord leda till behov av flera både gasklockor och ugnar.

För elverken torde problem uppstå på grund av en minskad utnyttjnings- tid, dvs. det förhållandet att industrin förbrukar sitt veckobehov av energi un- der ett mindre antal dagar, vilket alltså medför en högre effektuttagning. Vid nu allmänt tillämpade tariffnormer kommer detta att medföra en ökning av energipriset, eftersom elkraften är billigare ju jämnare den uttas. Denna Ökning kommer visserligen elverken och kommunerna tillgodo som merinkomst, men man kan på förhand ej avgöra om den blir tillräcklig för att kompen- sera den ökning av energipriset, som elverken i sin tur får vidkännas för den inköpta elkraften. Härtill kan man från kommunernas sida peka på en an- nan budgetmässig faktor: den inkomst- minskning som för de kommunala buss- och spårvägsföretagen torde bli resulta- tet av arbetsfria lördagar, eftersom ett bortfall av ett stort antal resor till och från arbetet blir följden.

Såväl .vid el- och gasverken som vid vattenverken är ju de största svårig- heterna förknippade med de s. k. top- parna. Frågan huruvida toppförbruk- ningen kommer att öka eller minska tor- de knappast utan vidare kunna entydigt besvaras. Den har heller inte bedömts

helt likartat av de tillfrågade verks- cheferna i städerna. Å ena sidan kan det sägas, att de toppar i förbrukning- en, som inträffar under morgontimmar, måltidsraster och vissa kvällstimmar, kan komma att utjämnas under en ar- betsfri lördag, eftersom industrins kon- sumtion då kan till största delen bort— räknas och eftersom folks levnadsvanor är så olika under fridagar. Men å and- ra sidan kan vid en femdagarsvecka ryt- men i t. ex. vattenförbrukningen änd— ras så att vecko- och årsförbrukningen visserligen minskar något men toppför- brukningen ökar. I så fall torde man knappast kunna möta denna situation utan utbyggnad av reningsanläggningar, pumpstationer och ledningsnät.

Även hamnförvaltningarnas service- verksamhct utmärks därav, att den till stor del måste pågå kontinuerligt. En arbetstidsförkortning i form av fria lör- dagar torde därför inte vara möjlig för hamnrörelsen: väntetiden för fartygen skulle komma att stiga, och hamnarnas hårdare belastning under veckans fem arbetsdagar skulle kräva en utvidgning av hamnarna, utbyggnad av magasin, kajer m. m.

De problem, som vid en femdagars- vecka skulle uppstå för undervisnings- väsendet, är principiellt av stort intres- se, då värdet av fria lördagar ju till stor del blir beroende av om samtliga familjemedlemmar som regel blir ledi- ga denna dag, alltså även skolbarnen. Problemen är i stort sett av samma slag som tidigare i denna skrivelse re- dovisats för skolväsendets del. Att göra lördagen arbetsfri för sådan personal som städerskor, vaktmästare, expedi- tionspersonal, bespisningspersonal, skol- läkare, skoltandläkare och skolsköter- skor vor-e möjligt endast i den mån även undervisningen komme att inställas den- na dag. Detta skulle innebära en för- längning av arbetsdagen eller en för-

kortning av ferierna. Mot båda lösning- arna kan väsentliga och vägande in- vändningar göras. Det förefaller som om problemen inom skolväsendet leder fram till slutsatsen, att ett eventuellt genomförande av 40- eller 45-timmars- veckan enklast kunde tänkas ske genom ett system med fria lördagar under skol- ferietiden och med eljest betingade dagarbetstidsförkortningar under övrig del av året.

Vid vissa anläggningsarbeten före- kommer redan nu i kommunerna kor- tare arbetstid än 48 timmar per vecka under den mörka årstiden på grund av svårigheterna att ordna belysning. Ge- nom en arbetstidsförkortning med fria lördagar kommer personalen vid dessa arbeten att kunna utnyttjas i än mindre utsträckning än för närvarande under den mörka årstiden, vilket innebär ett större produktionsbortfall än som sva- rar mot själva arbetstidsförkortningen. Med hänsyn härtill vore alternativet med bibehållande av sexdagarsvecka men med en avkortning av den dagliga arbetstiden att föredra. Emellertid in- verkar en annan omständighet i motsatt riktning. Vid anläggningsarbeten åtgår som regel dagligen en längre tid till för- och efterarbeten än vid andra slag av kommunala arbeten. Denna tid är re- lativt konstant och påverkas inte av den dagliga arbetstidens längd. Ur den- na synpunkt är lördagar förhållandevis >>dyrbara>> arbetsdagar. Vid ett system med fria lördagar skulle följaktligen de fasta tiderna för för- och efterarbeten komma att utgöra en procentuellt mind- re del av veckans totala arbetstid. Detta innebure sålunda åtminstone för an- läggningsarbetena en ganska väsentlig ekonomisk fördel, som måste vägas mot den antydda olägenheten att dygnets

ljusa timmar inte blir utnyttjade på samma sätt som vid arbete även på lör- dagar.

Det bör slutligen erinras om att en femdagarsvecka kan förväntas medföra fritidsproblem i betydande utsträck— ning med ökade krav på kommunala insatser i fråga om förströelsemöjlighe- ter och fritidslokaler.

C. Redan genomförda arbetstidsför- kortningar

För gasverks- och tunnelarbetare har arbetstidsförkortningar genomförts från 48 timmar till 42 timmar per vecka. För gasverkens del har förkortningen i vissa fall lett till höjda produktionskostna- der men även inneburit en minskning av de tidigare rekryteringssvårigheterna för skiftarbetena. I andra fall har en eljest erforderlig personalökning kun- nat undvikas på grund av fortskridande nedgång i gaskonsumtionen.

Arbetstidsförkortningen för tunnel- arbetare i Stockholm infördes den 1 juni 1955. Med hänsyn till den korta tid, som den nya ordningen tillämpats, är det svårt att nu bilda sig en bestämd uppfattning om dess verkningar. Det kan dock nämnas, att det på en av- gränsad arbetsplats visat sig att pro- duktionen per vecka i medeltal blivit av samma storlek som tidigare trots tidsavkortningen och trots att full lö- nekompensation härför omedelbart lämnades. Följden har alltså på denna arbetsplats blivit en ökad förtjänst per arbetstimme.

Stockholm den 2 mars 1956

SVENSKA STADSFÖRBUNDET Sixten Humble

/Sten-Slare Landström

Svenska landstingsförbundets byrå anför följande:

Antalet landstingsanställda kan för närvarande beräknas uppgå till c:a 40000. Av detta antal torde c:a 35000 ha en i tjänstgöringsschema reglerad ar- betstid om i genomsnitt 48 timmar i veckan. Eftersom denna personal är sys- selsatt inom sjukvården är det sjuk- vårdsinrättningarnas karaktär och struktur, som är avgörande för huru arbetstiden uttages. Det torde mera säl- lan förekomma, att arbetstiden kan ut- tagas på sådant sätt, att arbetstiden per vecka håller sig vid exakt 48 timmar. I regel varierar arbetstiden starkt från dag till dag och från vecka till vecka men är så planerad, att det för biträdes- personalen blir 192 timmar på en 4- veckorsperiod, dvs. i genomsnitt 48 timmar per vecka. För den sjukvårds- utbildade personalen (sjuksköterskor och barnmorskor) är tjänstgöringssche- mat ofta lagt på längre tidsperiod än 4 veckor — det är ej ovanligt med sche- ma på 6 veckor eller längre tidsperio- der. Arbetstidsschemat kan ofta vara ut- format med hänsyn till vederbörande befattningshavares kvalifikationer även- som möjligheten att erhålla lämplig av- lösare. Vid de mindre anstalterna är detta särskilt framträdande. Vidare kan ett lasaretts belägenhet invid en starkt trafikerad väg eller en industri medföra att olycksfallsberedskapen måste hållas särskilt hög och att därför arbetstiden måste uttagas på ett annat sätt än vid andra lasarett av samma storleksord- ning. I fråga om exempelvis barnmors- kor i sluten vård förekommer att av- lösning måste ske genom anlitande av barnmorskor i öppen vård. Detta med- för i många fall organisatoriska pro- blem, som måste beaktas vid uppgöran- de av arbetstidsschema för anstaltsbarn-

morskorna. Med den ovannämnda star- ka differentieringen mellan sjukvårds- inrättningarna, deras belägenhet och tillgång på personal av olika kategorier uppkomma en mängd problem av ovan angiven art.

Vid en förkortning av arbetstiden uppkomma för sjukvårdens huvudmän en mångfald problem. I första hand måste personalen utökas. I vad mån detta kan motverkas genom rationali- seringar är ytterst svårt att uttala sig om. Rent allmänt kan sägas, att ratio- naliseringen på grund av rådande per- sonalbrist och det ökade sjukvårdsbe- hovet redan nu drivits så långt som det över huvud taget är möjligt med hän- syn till nuvarande organisationsformer. Det har redan uttalats allvarliga farhå- gor för att vad som i detta avseende åt- gjorts kan äventyra sjukvårdens stan- dard. Det är möjligt att en omläggning av rutinen på sjukhusen skulle kunna medföra en relativ minskning av perso- nalbehovet. Detta får dock icke med— föra någon sänkning av sjukvårdens standard och är även beroende av möj- ligheterna att för såväl patienter som personal ändra dygnets indelning. Det måste i detta sammanhang framhållas, att personalsituationen på ett sjukhus även är beroende på avdelningarnas storlek. Vissa avdelningar äro redan i dag i den situationen att man står på gränsen att utöka personalen. Varje minskning av arbetstiden utlöser här omedelbart krav på personalökning. Rent allmänt må framhållas, att en sänk- nlng av arbetstiden till 45 timmar per vecka kommer att medföra behov av personalökning. Huru stor denna ök- ning blir kan icke förutses men många tecken tyda på att behovet kommer att variera starkt från ort till annan och att den känsligaste punkten är sjukskö- terskor och barnmorskor, på vilka det redan nu råder allvarlig brist. Vid en

sänkning av arbetstiden till 40 timmar per vecka torde kravet på utökning av personalen bli allmän. Det framstår där- för såsom synnerligen angeläget, att en eventuell sänkning av arbetstiden ge- nomföres successivt och att i samband därmed det ökade personalbehovet till- godoses genom ökad utbildning av i första hand sjuksköterskor och barn- morskor.

Ett särskilt problem som bör beaktas i detta sammanhang uppkommer i frå- ga om personal utan fastställd arbets- tid t. ex. distriktssköterskor, distrikts- barnmorskor, föreståndfarinnor vid barn- hem m.fl. anstalter samt läkare. Såvitt kan bedömas kommer även sådan per- sonal att kräva att få del av en allmän arbetstidsförkortning Detta kan synbar- ligen icke ske på annat sätt än genom ändrad distriktsindelning för exempel- vis distriktssköterskor, vilket medför behov av flera distriktssköterskor och i fråga om andra grupper i form av krav på flera medhjälpare _— såsom bi- trädande föreståndarinnor och läkare. I huvudsak rör det sig här om utbildad personal på vilket det redan nu råder en besvärande brist.

Av betydelse är även huru en arbets- tidsförkortning kommer att genomföras i praktiken. Om det blir så, vilket många tecken synas peka på, att arbetstidsför- kortningen skulle uttagas i form av fria lördagar, kan befaras, att på områden där så ej kan ske, krav på kontant kompensation för lördagsarbete kom- mer att framföras. Detta kan medföra ekonomiska konsekvenser för bl. a. sjuk- vårdens huvudmän av stora mått.

En konsekvens av det ökade perso- nalbehovet blir att på orter utan hyres- marknad bostäder måste ordnas. Redan nu är bostadssituationen sådan att er- forderlig utökning av personal ej kunnat ske förrän bostadsfrågan ordnats och

detta även i orter med hyresmarknad. Landstingen ha därför i stor utsträck— ning måst engagera sig i bostadsbyg- gande. Om landstingen i samband med en arbetstidsförkortning skulle se sig nödsakade att investera än mer kapital i bostadsbyggande, kan detta snedvrida landstingens investeringsplaner och leda till att planerade utbyggnader av sjukvårdsinrättningar av ekonomiska eller arbetskraftsmässiga hänsyn ej kan ske i den omfattning och takt som är nödvändigt.

Ett problem som jämväl torde särskilt beaktas i sammanhanget är utbildnings- anstalternas kapacitet. Såsom ovan framhållits är det angeläget, att kapa- citeten höjes så att den ökade efterfrå- gan på sjukvårdsutbildad personal kan tillgodoses. Då emellertid utbildningen i allmänhet är planerad så att inom en viss tidrymd ett visst antal timmar teo- ri och praktik skall inhämtas — vid sjuksköterskeskolor vanligtvis 48 tim- mar i veckan — kommer en allmän för- kortning av arbetstiden jämväl att med- föra en nedsättning av antalet under- visningstimmar per vecka. Om antalet timmar i de olika ämnena ej kan mins- kas, måste en dylik nedsättning av anta- let undervisningstimmar per vecka leda till en förlängning av utbildningstiden. Detta kommer att kräva alldeles sär- skilda överväganden, då ju samtidigt en utökning av kapaciteten måste ske. Syn- barligen måste man här tänka sig en vä- sentlig utbyggnad av sjuksköterskesko- lorna. Detta medför ny- eller tillbygg- nader av skollokaler och elevbostäder samt behov av flera lärare. Vad nu sagts gäller i allt väsentligt även i fråga om andra skolformer hos landstingen så- som exempelvis centrala verkstadsskolor och den lägre lantbruksundervisningen.

För Svenska landstingsförbundets byrå: Hans Sandberg

På framställning av utredningen om kortare arbetstid har skolöverstyrelsen från de olika arbetsenheterna inom sty- relsen inhämtat upplysningar beträf- fande vissa i utredningens skrivelse an- givna synpunkter. Därvid har i stort sett följande anförts.

1. Några mera fullständiga uppgifter om utländska erfarenheter av en för- kortad arbetsvecka inom skolan före- ligger inte i skolöverstyrelsen. I sam- band med en nyligen inom översty- relsen företagen utredning om arbets- tidens fördelning i skolan nämndes som exempel på länder med 5-dagarsvecka Storbritannien och Nya Zeeland. I viss utsträckning är förhållandet detsamma i Frankrike och USA. Oftast engageras dock i dessa fall skolan i friluftsverk- samhet under den från egentlig under- visning frilagda dagen.

2. Några speciella problem för sko- lan på orter, där man redan har 5-da- gars arbetsvecka inom näringslivet, har inte inrapporterats till skolöverstyrel- sen.

3. Om 5-dagarsvecka med arbetsfri lördag allmänt genomföres, kommer det— ta med all sannolikhet att medföra ön- skemål — också vid internatskolorna -— om skolfri lördag, även om önskemå- let ej blir allmänt. Det är möjligt, att in- ställningen till denna fråga kan bli be- roende på bebyggelseförhållandena och av den lokala fördelningen på olika so- cialgrupper.

Det finns risk för att den ökade fri- tiden för eleverna kommer att göra ung- domens fritidsproblem i synnerhet i tätorter svårare att bemästra än de är för närvarande. Ganska många föräld- rar torde komma att finna det svårt att sysselsätta barnen under två frida- gar och skulle känna sig mera bundna, t. ex. då barnen inte kan få sin van-

liga Skolmåltid utan måste äta hemma. Den rekreation, genom t. ex. landsvis- telse, som en skolfri lördag borde ge för tätorternas barn, är möjlig blott för ett fåtal, beroende dels på klimatiska för- hållanden och dels därpå att de flesta sommarstugor ej är vinterbonade. Om sysselsättningsproblemet ej kan lösas, riskerar man, att fridagen ej blir utnytt- jad på lämpligt sätt, och att en femda- garsvecka får ogynnsamma konsekven- ser -i fråga om elevernas fostran och hållning.

Allmänt kan sägas, att om undervis- ningen inom ramen för nuvarande läs- år och kurser koncentreras till fem da- gar, detta kommer att medföra längre skoldagar och kortare tid för läxläs- ning. I de högre skolorna måste bl. a. den frågan övervägas, om läxfriheten till måndagarna skall kunna bibehållas under de nya förhållandena. Med nu- varande storlek på klasserna torde det vara omöjligt att begränsa läxgivningen till fyra veckodagar utan att avsevärt skära ner kurserna, i synnerhet som man — såsom nämnts — samtidigt måste räkna med att skoldagen sanno- likt i regel måste ökas med någon tim- me och att eleverna alltså måste få mindre tid för läxläsning.

Skolorganisatoriskt skulle 5-dagars- vecka innebära en relativt betydande besparing i fråga om skolskjutskostna- der. Å andra sidan torde de redan nu starka komplikationerna med väntetider och kraven på extra-skjutsar ökas, då skillnaderna mellan de olika stadiernas dagliga lästider måste tänjas ut.

Lokalbristen kommer att bli mera kännbar, om 5 dagars arbetsvecka infö- res i skolorna. Det blir t. ex. svårt att kunna utnyttja gymnastiksalarna i öns- kad omfattning. För närvarande kan gymnastiksalarna vid läroverken i regel utnyttjas 42 timmar i veckan under skoltid. Vid genomförd femdagarsvecka

skulle dessa lokaler emellertid kunna användas 40 timmar, om skoldagen om- fattade 8 timmar, och endast 35 tim- mar, om antalet lektioner begränsades till 7 per dag. Motsvarande svårigheter skulle uppkomma i fråga om övriga spe— cialrum. Vid nuvarande brist på skol- lokaler av alla slag torde man icke kun- na bortse från dessa förhållanden.

4. För folkskolans del bör det inom det nuvarande läsåret vara möjligt att utan orimlig förlängning av skoldagen genomföra 5-dagarsvecka för klasserna 1—2. I vissa fall praktiseras anordning- en redan nu. Beträffande klass 3 får omläggningen anses bli möjlig efter en viss beskärning av timplanen. För klass 4 blir problemet svårare att bemästra. Det måste anmärkas, att varje beskär- ning av timplanerna sannolikt närmast kommer att drabba färdighets- och öv- ningsämnena. Från och med klass 5 blir ämnesträngseln på timplanen så stor, att man svårligen med rimlig längd på arbetsdagen kan tänka sig en 5-da- garsvecka utan avsevärd reduktion av tim- och kursplanerna. 4 I de högre skolorna skulle på de fles- ta skolstadier och linjer under förut- sättning av nuvarande läsår och timtal vid en genomförd femdagarsvecka en- fdast undantagsvis behöva förekomma en skoldag på åtta timmar. De'schema- tekniska svårigheterna skulle emellertid bli så stora, att åttatimmarsd'agen i praktiken torde bli ganska vanlig. Ob- serveras måste de praktiska linjerna med deras höga timtal. Åtskilliga skolor har dock redan nu i stor utsträckning sökt få i varje fall lördagseftermiddagen ledig. Vid något internatläröverk (ad- ventisternas Ekebyholm) är hela lörda- gen frilagd, men övningsämnena har då" inskränkts. En genomgående reduk— tion av timtal och kursinnehåll bleve vid bibehållen läsårslängd och en au; mäntnfri veckodag erforderlig. " '

Tiden för den muntliga studentexa- men förlänges med 1—2 dagar, vilket medför vissa olägenheter med hänsyn till de militära inkallelserna. Några större problem i fråga om examens- skrivningarna torde ej uppkomma.

Vid folkhögskolorna synes skolfria lördagar organisatoriskt kunna ordnas. Vinterkurserna torde dock komma att förlängas med 1—2 veckor.

Frågan om en allmän förlängning av läsåret som kompensation för en minsk- ning av veckotimtalet är en så väsentlig social, hygienisk och pedagogisk fråga, att särskild utredning härom torde bli erforderlig vid övergång till 5-dagars arbetsvecka.

5. En ytterligare förlängning av skol- dagen skulle i allmänhet medföra ökad uttröttning av eleverna med sämre un- dervisningsresultat som följd samt ge mindre tid till läxläsning. Det torde bli svårare än förr att låta pedagogiska syn- punkter bli avgörande vid schemalägg- ningen. Skolornas dagsschemata torde redan nu vara uppgjorda i syfte att nå en lämplig avvägning mellan arbete och fritid och därför sakna marginal för en utökning av arbetstimmarna. Det har som en speciell synpunkt framhållits, att lärarnas möjligheter att ta övertim- mar reduceras, om undervisningen kon- centreras till fem dagar, vilket på grund av lärarbristen kan medföra svårighe- ter."

Från överstyrelsens skolhygie'nrote'l har uttalats, att om skolfri lördag Skulle medföra motsvarande förlängning av övriga skoldagar måste man, ur skol- hygienisk och allmän medicinsk syn- punkt, bestämt avråda från en sådan skolfri lördag. *

- 6. Om skolarbetet koncentreras till fem av'veckans dagar'bör man kunna räkna med att frivilliga organisationer av olika? slag i samverkan med skolan kommer att-ägna större'krafter' än nu

är fallet åt sin ungdomsverksamhet. Detta gäller såväl idrottsorganisationer- na som andra ideella organisationer.

Att placera vissa av skolans reguljära friluftsövningar på lördagarna vore kanske tänkbart, men skulle icke kun- na genomföras utan intrång på det nu- varande syftet med friluftsdagarna. Des- sa skall bl. a. ge eleverna omväxling och rekreation i det dagliga skolarbe- tet och bereda lärarna tillfälle att vid friluftsövningar träffa och lära känna sina elever under friare och mera obundna former än eljest. Vid genom- fönd fem dagars arbetsvecka komme otvivelaktigt motstånd att resas från lärarhåll mot att under vissa lördagar nödgas medverka vid friluftsverksam- heten. I praktiken skulle under sådana förhållanden arbetet med friluftsverk- samhetens genomförande troligen kom- ma att i stor utsträckning överflyttas på de ideella organisationerna och en bety- delsefull möjlighet till kontakt mellan lärare och elever skulle bortfalla.

Om fritidsverksamheten på eljest le- dig dag leddes av lärare, skulle denne vara berättigad till kompensationsledig- het annan veckodag, vilket i vissa fall ej är genomförbart och i varje fall skul- le ytterligare komplicera schemalägg- ningen.

Obligatorisk fritidsverksamhet förlagd till lördagen skulle kanske väcka oppo- sition från familjer, som eljest ville resa bort över veckoslutet.

Vid internaten måste de över vecko- helg kvarvarande eleverna sysselsättas, vilket dock inte behöver erbjuda andra problem än sådana som rör personaltill- gången.

7. För samtliga internatskolor för blinda, döva och psykiskt efterblivna gäller att förkortad arbetstid för lärar- na kräver en förstärkning av vård- och ekonomipersonalen i ungefärlig propor- tion till arbetstidens förkortning.

Skolfri lördag kommer att kräva ut- ökad pedagogisk personal, när det gäl- ler elevernas fritidssysselsättningar. För blind- och dövskolorna bör man räkna med deltidsanställd arbetskraft med speciella kvalifikationer för dessa upp- gifter.

Vad gäller skolhemmen, kan man för- vänta, att många barn kan resa till sina hem över lördag—söndag. Endast i en— staka fall kommer dock samtliga barn vid ett skolhem att kunna lämna detta varje lördag—söndag. Enär personalen redan nu är knappt beräknad, kom- mer förkortad arbetstid för befattnings- havarna att kräva utökad tillsynsperso- nal.

Även i övrigt måste skolans personal beräknas få del av samma förmåner som andra grupper. Vaktmästar- och skolmåltidspersonal synes därvid inte inta någon särställning i förhållande till andra motsvarande personalgrupper. Hur skolmältidspersonalen skulle ställa sig till femdagarstjänstgöring, eventuellt med lägre löner i proportion till det minskade arbetet, är svårt att bedöma. De skolfria lördagarna skulle å andra sidan med oförändrad läsårslängd in- nebära, att utgifterna för Skolmåltider denna veckodag sparades in. En bety- dande kostnadsminskning för stat och kommun (uppskattningsvis omkring 15 miljoner kronor årligen) skulle upp- komma.

8. Om man uteslutande tar hänsyn till undervisningstimmarna, berörs in- te ens lärare med maximalt antal över- timmar av en nedskärning till och med till 40 veckotimmar. Tar man med i beräkningen —- vilket måste vara rik- tigt —— hemarbete av olika slag, varierar arbetstiden inom mycket vida gränser, och redan nu har säkert många lärare väsentligt mer än normalt antal arbets- timmar per vecka. Avkortas ensidigt ar- betsveckan inom andra yrken, bidrar

detta inte till att göra lärarbanan me- ra attraktiv. Givetvis är denna synpunkt mindre framträdande, om nedskärning- cn av den allmänna arbetsveckan skulle stanna vid 45 timmar. Överstyrelsen erinrar om att samtliga hithörande frå- gor har karaktär av förhandlingsfrågor.

De anförda uppgifterna torde ge en viss belysning av frågan om konse- kvenser och innebörd för skolväsendets del av en 5 dagars arbetsvecka. I vilken utsträckning en sådan blir behövlig för

skolans del vid tillämpning av anord- ningen inom näringslivet kan ej nu med säkerhet bedömas. Givet är emellertid

att skolan — sedan en reduktion av veckoarbetstiden genomförts inom nä- ringslivet —— måste få känning härav

och vidta eller föreslå erforderliga åt- gärder.

Stockholm den 31 december 1955

På skolöverstyrelsens vägnar Gustaf Sivgård

I: 6. Anteckningar från några industribesök

Utre-dni'n'gsmän'nen besökte i novem— ber 1955 gemensamt sex industriföre— tag. Därvid besågs inldxustrianläggning- arna, varefter informella överläggningar ägde rum med företrädare för företags- ledning och anställda vid varje före- tag för sig. Beträffande fem av de be- sökta företagen llar vad som därvid framkom jämte en del uppgifter om ar- betstider sammanfattats i det följande.

Formuleringarna i det följande ärinte att betrakta som exakta uttryck för en- skilda personers, organisationers eller företags ståndpunkter. De i överlägg- ningarna deltagande gjorde sina dis- kussionsinllägg under förutsättningen att de kunde tala fritt ur hjärtat utan att anses bundna för framtiden av vad de sagt.

I. Holmens Bruks och Fabriks AB:s textilavdelning i Norrköping

Sammanträdet ägde rum den 2 no- vember 1955 sedan utredningens leda- möter gjort en rundvandring i det nya sidenväveriet Uttern.

Gällande arbetstider.

Textilzavdelningen har ca 1 700 arbe- tare och ca 325 tjänstemän. Ca 900 ar- betare går på dagtid, 650 på 2-skift och ca 125 på deltid.

Dagarbete:

månd—fred. kl. 6.48——17.00; raster 800—8.12 samt HBO—13.00; lörvd. GAS—12.30.

48 timmars arbetsvecka.

Tvåskiftsarbete: Skift [ månd—fred. 500—13.30 lörd. 500—10.30

(per vecka 48 t)

Skift II månd—fred. 13.30—22.'00 lörd. 1030—1600

(per vecka 48 t)

6 st. 12 minuters raster är inlagda i de båda skift-en. Arbetsveckan blir därmed 46% t. Detta gäller dock inte bomulls- spinneriet och bomullsväveriet, som inte har några raster och sålunda 48 tim- mars arbetsvecka.

Tjänstemännens ordinarie arbetstid är 39% t/v.

Försök med arbetstidsförkortning vid sidenväveriet (Uttern).

Skiften enligt ovan förändras så att första skiftet börjar kl. 6.00 i stället för kl. 5.00 och andra skiftet slutar 22.30 i stället för kl. 22.00.

Arbetstiden blir därmed:

Skift I månd.——fred. 6.00—14.00, rast 800—8.12

rast 800—8.12

(per vecka 45 t inkl. raster, 43% t exkl. raster)

Skift Il månd—fred. 14.00—22.30, rast 18.00—18.12

11.00—16.00, rast 13.00—13.12 (per vecka 47% t inkl. raster, 46%, t-exkl. raster)

lörd.

Arbetstiden blir genom omläggningen 1in t kortar-e per skift och vecka, dvs, i genomsnitt inkl. raster 46% t/v; exkl. raster 45 t/v.

Försöket, som omfattar drygt 200 ar- betare, pågår sedan den 24 oktober 1955 t. o. 111. april 19561 sedan arbetar- skyddsmyndigheterna beviljat dispens för den kvinnliga arbetskraften till ar- bet-e den sista halvtimmen i det senare skiftet.

.flrbetsbclastningen

Textilavdelningen vid HolmensBruks och Fabriks AB karakteriseras med av- seende pä arbetsbelastningen av att sommarmånaderna är högsäsong. Arbe- tet med varor, som skall levereras, sam- manfaller då med tillverkningen av pro- ver. En inarbetning av sommarlördagar under annan tid av året är därför inte möjlig. Företagsledning, arbetsledare och arbetare är överens om att pressen är störst på sommaren men att man inte kan göra så mycket åt förhållandet på grund av branschens karaktär. Ge- n-om säsongojämnheter och personal- brist kan fabrikern-as kapacitet ej helt utnyttjas.

Från arbetarsidan [fram-hålles, .att ar— betstakten är hårt uppdriven. Det ihål- lande buller som råder i vävsalar och andra fabrikslokaler betecknas som psy-

kiskt påfrestande. För arbetare som går hela skiftet utan rast och sköter 16— 20 vävstolar -— man äter vid vävstolar- na —— blir pressen hård. Från företags- ledningens sida uttalades, att fabriksar— betet över huvud taget numera är mer psykiskt ansträngande än förr, bl. a. på grund av en högre mekaniseringsgrad. men att i gengäld den fysiska ansträng- ningen för en fabriksarbetare inte är på långt när lika stor nu som för tjugo—— trettio år sedan.

Det uttalades från arbetarsidan, att allt färre arbetare står ut till 67-års- åldern. Från personalavdelningen fram- hölls härtill, att genomsnittsåldern bland arbetarna stigit på senare år och att antalet pensionärer med 50 tjänste- år är ganska stort. Man har försökt om- placera äldre arbet-are till lättare arbe- te. Under textilkrisen 1952 slogs en del arbetare ut (ca 30 på en gång), men de flesta av dessa var folkpensionärer. Många arbetare som lämnat Holmen kommer tillbaka, därför att de funnit arbetet tyngre i andra industrier. Arbe- tare med goda ackord kör hårt, samti- digt som jäktet ökar i livet överhuvud.

Frånvaro, rörlighet, restid

Frånvarofrek'vensen betraktas inte som något stort problem; den är ca 12 dagar genomsnittligen för män och år samt 24 för kvinnor. Den >>mansp-illan» man kunnat iaktta under den första ar- betstimnlen (kl. 5—6) har inte statistik- förts separat, men det ansågs att för sen ankomst inte var ovanlig. Att döma av de erfarenheter man vunnit i vissa västsvenska textilindustrier, har en ar- betstidsförkortning inte någon avgöran—

'1 De nämnda arbetstiderna även efter april 1956.

tillämpas

die betydelse för att nedbringa rörlig- het—en hos arbetskraften. Där har näm- ligen förekommit kortare arbetstid (44 t/v i genomsnitt) men större rörlighet än 'i Norrköping.

Omsättningen av personal är stor. Den låga textiularbetarelönen ansågs va- ra den främsta orsaken härtill. Den manliga text-il'arbetarelö'nen i Norrkö- ping beräknas vara ungefär 1 kr/tim. lägre än den genomsnittliga arbetarlö- nen i staden. Inklusive alla tillägg är textilarbetarlönen i genomsnitt för män i Norrköping .f. n. ungefär 370 öre/tim.

Arbetarnas resväg är för flertalet mindre än 1 km fågelvägen.

Synpunkter på arbetstidens nuvarande förläggning

En nackdel är för tvåskiftsarbetarna den tidiga 'igångsättningen på morgnar- na (kl. 5.00). Arbetarna måste de veckor de arbetar i det tidiga skiftet stiga upp mellan kl. 3.30 och 4.30. Fabriksled- ningen har på en avdelning tillmötes- gått arbetarnas önskemål att få börja senare (se o'van).1

Personalavdel'nin'gen har funnit, att många arbetssökande avskräcks att bör- jat arbeta i textilfabniken på 'grund av arbetstidens tidiga förläggning. I vissa fall har då skälet varit, att kommuni- kationerna är dåliga denna tidiga ti-m- me, 'i andra fall har man ansett, att så tidig uppstigning är störande för fa- miljen. Att arbeta till kl. 23 på kvällen har inte ansetts lika besvärande: det är inte senare än biografen slutar, och kommunikationerna är vid den tid- p—unkten alltjämt goda. '

Extra- och dubbelarbete

Man gissade at-t 25—30—50 % av ar- betarna tillhör hushåll där båda makar- na har förvärvsarbete. Mannen hade

ofta extraarbete. En arbetarrepresentant hade en gång vid en undersökning fun- nit, att 90 % av arbetarna hade eget extraarbete eller en make som förvärvs— arbetade.

(De gifta förvärvsarbetande kvinnor- na i Norrköping uppgick år 1950 till 20,3 % av samtliga samboende gifta kvinnor *i staden. För 1945 var närmast motsvarande tal 16,6 %.)

önskemål om arbetstidsförkortning och arbetstidens förläggning

Som skäl för en arbetstidsförkortning anfördes, utom arbetets pressande na- tur, svårigheterna att efter 81/2 tim-mars arbete orka med att delta i samhälls- oeh kulturliv. Det myckna dubbel'arvbe- tet —— som bl. a. beror på de höga hy- rorna _ medför att männen måste hjäl- pa till i hushållsarbetet. En arbetstids- förkortning befordrar hemlivet.

Arbetarnas och arbetsledarnas repre- sentanter var eniga i sina önskemål om en arbetstidsförkortning. Tjänstemän- nens företrädare hade ingen avvikande mening.

Enighet rådde om att man skulle fö- redra fria lördagar framför kortare ar- betsdagar. Därvid var meningarna dock delade om lämpligheten av längre ras- ter under arbetsdagen.

De anställda har förståelse för svå- righeterna att ha lediga lördagar un— der sommarens högsäsong, och fri-a sommarlördagar hade inte förekommit. Det händer dock att folk tar sig led-igt genom att sluta sin anställning en tid före semestern och återkomma senare.

1 Ett erbjudande till några driftsavdel— ningar att vid tvåskiftsarbete byta ut tim- men kl. 5.00—6.00 på morgonen mot tim— men kl. 22.00—23.00 på kvällen utan för- längning av arbetstiden på lördagseftermid- dagen har avvisats av arbetarparten; löne- kompensation hade därvid erbjudits för den tid som bortfaller på lördagarna

(% UV)-

Verkningarna av en arbetstidsförkort- ning

Från företagsledningen framhölls, att det finns en viss grund för tron på att en arbetstidsförkortninigs pro—duktions- minskande verkningar skall kunna mot- verkas _— men inte upphävas — genom större effektivitet. Detta kräver emel- lertid en modernare, mera snabbgående maskinpark _ en fråga, som har sam- band med problemet om industrins ka- pitalförsörjning. En högre effekt hos maskinerna behöver 'inte medföra en större belastning på arbetarna — och en sådan ökad belastning vore olycklig, eftersom den skulle medföra en för- sämrad kvalitet på arbetet och därmed bli dyrbar.

De anställda har förståelse för drift- ledningens önskemål att motverka en arbetstidsförkortnings verkningar på prod-uktinonsresultatet genom ökad skift- gång, som också medför att investe- ringsbehovet minskar. En. kortare ar- betstid ökar möjligheterna att få folk att acceptera skiftarbete.

Man är vidare ömsesidigt intresserad av åtgärder för en minskad rörlighet hos arbetskraften, något som skulle för- bättra anbetsresultatet. Bättre bostads- försörjning skulle vara ett medel att få behålla folk. Ett annat sätt att tillvarata god arbetskraft bättre praktiseras: man utnyttjar flerntbildad, kontraktsbunden personal för olika uppgifter allteftersom beho—vet växlar.

II. Holmens Bruks- och Fabriks AB:s pappersavdelning i Norrköping

Sammanträdet ägde rum den 2 novem- ber 1955 sedan utredningens ledamöter sett pappersbruket.

Gällande arbetstider

Av dri'fts-personalen (c—a 300 man) går ca 160 i treskiftsarbete med sön-

dagsupupehåll. Ordinarie arbetstid är 48 t/v. Den vanliga arbetstiden blir dock i genomsnitt 50—52 t/v, då förbe- redelsearbetena före måndagen-s förmid- dagsskift regelbundet tar 2 timmar (kl. 4—6 på morgonen) och avslutningsar- betena omedelbart efter lördagens natt- skift, vilket wslutar söndag morgon kl. (3, regelbundet tar 6—7 timmar (vilka fullgöres av lördagens natt— och efter- middagsskift). Denna långa övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten gäller dock inte alla: sliperiarbetarna har t. ex. 3 timmar sådan tid var tredje vecka och sålunda en vanlig arbetstid av i genomsnitt 49 t/v. — Denna drifts- form ger en ledig sönd'a-g av tre, men inte sällan köres extra söndagsskift. Söndags-ledigheten är oviss för arbev taren.

övriga 140 man av driftspersonalen, som sköter brukets nyaste maskin, över- gick två veckor före besöket — på prov under ett halvt år —— från nämnda ar- betstid till treskiftsgån'g utan söndags- uppehåll med fyra skiftlag, dvs. 42 t/v.1 Översyner göres under dagtid och går då fortare samt i regel utan anlitande av övertid.

Innan denna ordning infördes fick arbetarna välja mellan olika skiftsystem. De föredrog därvid åttatimmarsskift fra'mför sextimmarsskift på vardagar; vidare föredrogs korta skiftesföljder (= täta skift'byten) framför långa. Det nu tillämpade systemet innebär, att man arbetar åttatim-marss-kift på vardagar och tolvtimmarsskift på söndagar, vil- ket .ger varannan söndag helledig; man gör aldrig mer än tre nattskift 'i följd; ski'ftbyte sker kl. 6, 14 och 22. —— över gången medför—de en kompensation "|

1 Provet utföll enligt sedermera erhållet meddelande så väl, att bolaget och de an- ställda i mars 1956 överenskommit om att utvidga den kontinuerliga driften till att omfatta hela bruket, i första hand under en ytterligare provtid om ett halvt år.

form av 14,3 procents höjning av drifts— aekorden i syfte att bibehålla förtjäns- terna vid tidigare nivå.

Transport— och lastpersonalen, 50—60 man, har tvåskiftsarbete med 48 t/v.

Pappersbrukets övriga ca 250 man går på dagtid 48 t/v. En hel del övertid förekommer, 50—60 man (reparatörer) arbetar var tredje söndag på övertid, varvid det kan bli ända till 24 timmars arbete för översyn av en maskin som köres oavbrutet från måndag kl. 6 till söndag kl. 6. För den bättre betalda sön- dagstid, som fallit bort för reparatörer- na genom den nyssnämnda övergången till kontinuerlig drift utan söndagsuppe- håll, har reparatörerna fått kompensa- tion.

Kontorspersonalen har 39% t/v, ing- en betald övertid. Driftsingenjörerna har i stor utsträckning ibåde lång och oregelbunden arbetstid, då de måste va- ra beredda att rycka in när som helst.

Lönelägel

Pappersbruksarbetarnas löner ligger något under den genomsnittliga arbe- tarlönen i landet. Indextalet — om den genomsnittliga industriarbetarlönen sät- tes till 100 — anges till 98 vid inräkning av överti-dsersättningen, 94 exklusive övertidsbetalning. (För textilavbetama är motsvarande indextal 85.) För en ar- betare med medelzförtjänst och full ar- betstid var årslönen 1954 10 650 kr. och beräknades för år 1955 bli ca 11 500 kr.

Verkningar av övergången till drift utan söndagsuppehåll

a) Verkningar för arbetarna

Trots att maskinen nu är i full »drift hela söndagsdy'gnet, har antalet arbeta- re. som beröres av söndagsarbete, inte ökats. Detta beror på de långa söndags- skiften (12 timmar). Tres'kiftspersona-

len arbetade tidigare under en sex- veckorsperiod 4 söndagar å ca 7 tim- mar = ca 28 timmar. Nu gör de på sex veckor tre söndagsskift å 12 timmar : 30 timmar. Reparatörernas söndagsarbe- te (vid denna maskin) har fallit bort, och detta har medfört att antalet ut- förda arbetstimmar på söndagar totalt har minskat något.

Från arbetarsidan uttalades, att man tidigare hoppats kunna få sluta på lör- dagskvällarna. Man hade förstått att detta skulle bli för udyrbart för företaget och därför accepterat den kontinuerliga driften på prov. De första veckornas er- farenheter var goda. Man vet nu be- stämt vad som skall hända; den tidigare ovissheten om söndagsarbetets utsträck- ning var besvärande. Å andra sidan är man de sönda'gsdygn, då man nu arbe- tar, helt avkopplad från allt umgänges- liv, särskilt som man arbetar även lör- dagen före en sådan söndag. Det finns tecken som tyder på att det nya skift- schemat i individuella fall har under- lättat omställningen vid skiftbytena vad sömnen beträffar.

b) Verkningar 'för driften

Maskinerna utnyttjas bättre vid kon— tinuerlig drift. Man räknar med en ökad dri-ftstid från 299 till 330—333 dygn per år (man gör uppehåll vid jul, nyår, påsk, 1 maj, pingst och midsom- mar, men kör unider semestrarna, då praktikanter får fylla luckorna). — Då maskinerna kan stoppas för Översyn och reparation på dagtid, kan reparatö— rer och verkstavdsresurser utnyttjas bättre.

Företagsledningen önskar gå över till oavbruten drift med alla maskinerna. Det ger i det långa loppet vinst genom att det fasta kapitalet utnyttjas bättre. På kort sikt får man vara nöjd om om- läggningen går ihop ekonomiskt. Pro— duktionsökningen vid omläggningen be-

räknas till 10 procent, men samtidigt ökar personalen med 15—20 procent. Ett nytt skiftlag måste anställas för var— je maskin, vartill kommer en viss ök— ning av antalet dagarbetare, för hela företaget ca 100 man (utöver nu anställ- da ca 550). —— Det nya skiftlag som hittills behövts (30—32 man) har kun- nat rekryteras inom ramen för tillgäng- liga arbetskraftsresurser och utan sär- skilda rekryteringsansträngningar.

Arbetets karaktär och behovet av arbetstidsförkortning

Med den hastighet som pappersmaski- nerna numera har är arbetet enligt ar- betarnas mening mera påfrestande än förr. F. n. kör man ca 400 meter per minut, först omkring 1927 var man uppe i 200 meter per minut. Uppmärksamhe- ten måste skärpas hårt, ty ett avbrott i maskinens gång — uppkom-met 't. ex. av ett fel i maskinen eller i massan — med— för förlust både för företaget och för arbetarna, för arbetarna därför att sti- gande grupp-ackord tillämpas. Förutom en skärpt uppmärksamhet fordrar den högre hastigheten hos maskinen att en större mängd papper undanskaffas. Mest ansträngande för arbetarna är emellertid nattarbetet.

Ställda inför frågan om ett val mellan en arbetstidsförkortning och högre lö- ner uttalade arbetarnas företrädare, att man ansett det viktigast att skiftarbetar- na finge en arbetstidsförkortning och inte funderat så mycket över behovet därav för dagsarbetarn'a. Man hade inte hört några uttalanden om att dess-as ar— bete vore för hårt —— om man bortser från reparatörerna-s stundom alltför långa sönidagsarbete (ända upp till 24 timmar). Inför ett val under de angivna förutsättningarna och under rådande förhållanden trodde man att flertalet skulle föredra högre lön _— men de

yngre skulle nog välja arbetstidsförkort- ningen. — Om arbetstidens förläggning vid en arbetstidsförkortning hade man ingen bestämd mening.

Driftsledningen ansåg det viktigast, att en eventuell arbetstidsförkortning inte går ut över maskinerna. Det är tek- niskt motiverat i en så komplicerad process, att maskinerna får 'gå kontinu- erligt (på grund av startsvårighetcr. temperaturförhå—llanxden o. d.). _ Wlan var samtidigt klar över att en allmän arbetstidsförkortning skulle minska ar— betarnas benägenhet att acceptera kon- tinuerlig drift.

III. AB Förenade Superfosfatfabrikers anläggning i Norrköping

Sammanträdet ägde rum den 3 no- vember 1955, sedan utredningens leda- möter besökt fabriken.

Gällande arbetstider

Arbetstiderna är mycket olika i olika delar av anläggningen med hänsyn till att kemiska processer måst-e följ-as, bå- tar passas osv. Totalantalet anställda ar- betare 340, totala lönesumman 3,5 milj. kr. Härtill kommer 50 tjänstemän och arbetsledare.

Svavelsyrefabriken går kontinuerligt i treskift med 24 man i fyra skiftlag, 42 t/v.

Granuleringsfabriken köres i intermit- tent treskift me—d 21 man på 45% t/v, likaså 4 kvarnipassare i superfosfat— fabriken.

Övriga arbetare har 48 t/v. I superfosfatfabriken går 15 man på tvåskift.

Magasinet med ca 70 man går huvud- sakligen på dagtid, men under säsong- erna vår och höst (sammanhänger med jordbruket) tillämpas tvåskift.

Verkstadspersonalen, 80 man, har vanlig dagtid men får i rätt stor ut- sträckning rycka in på övertid vid be- hov av reparationer även vid andra t-i- der, inte minst på söndagar då vissa maskiner står.

60 arbetare är sysselsatta med loss- ning, lastning o. d. och går normalt på dagtid men kan få övergå till två- eller treskift i brådskande fall. Dessut- om finns 35 man syselsnatta med bly- lödning, murningsarbeten, diverse byggnadsarbeten och målning, vilka samtliga arbetar 48 t/v. I en utanför fa- briksområdet belägen m—agasins'avdfel- ning arbetar ca 35 magasinsarbetare.

Tjänstemännen har en ordinarie ar- betstid av 39 t/v.

Arbetsförhållanden och behov av arbetstidsförkortning

Behovet av att få >>lufta 'ur sig» gaser som finns i lokalerna vitsorda'des av tre- skiftsarbetare. Hälsoriskerna anses inte stora, men gaserna nedsätter konditio- nen. Att t. ex. få arbeta i gasmask vid reparationer på farliga ställen är an- strängande. De mest utsatta har emeller- tid nu 42-timmarsvecka och har därige- nom fått en förbättring. önskemålet om längre avkoppling genom femdagars- vecka är emellertid utbrett.

Fysiskt tungt arbete är inte vanligt, men lastning av järnvägsvagnar är tungt. Å andra sidan finnes psykiskt på- frestande uppgifter t. ex. att sitta vid en Toledo-våg under krav på ständig uppmärksamhet och ha ansvaret för dyrbara processer; rekryteringen till så- dant arbete är också svår.

I ett val mellan arbetstidsförkortning och högre löner trodde man att arbets- tidsförkortningen skulle få majoritet, även om löneökningen skulle ha starka sympatier. Någon sänkt levnadsstandard vill man inte tänka sig.

På frågan hur skiftarbetare med 42 t/v och tjänstemän med 39 t/v skulle ställa sig vid en allmän arbetstidsför- kortning för 48-timmarsarbetarna, och hur skiftarbetarna skulle reagera inför en femdagarsvecka för övriga, svara-de respektive gruppers företrädare, att man finge räkna med krav på kompensation i någ-on form.

Verkningarna av en arbets-tids- förkortning

Företagsledningen räknar med att en arbetstidsförkortning från 48 till 45 t/v skulle kosta 200000 kr/år, då 20 man behövs om man inte kan rationalisera.

Från arbetsledarehåll hävdades, att behovet av ny arbetskraft inte behövde bli proportionellt mot arbetstidsförkort- ningen: mycket arbete var manuellt och kunde göras effektivare.

Det upplystes, att antalet arbetare i magasinet minskat från 130 till 80 man på senare år på grund av automatise- ring vid säckstationerna. Det finns nu nya och äldre stationer med 10 resp. 19 man, som trots den stora skillnaden i personal har samma kapacitet. Det skulle kosta någon miljon kronor att fullfölja rationaliseringen. I hamnen kunde exempelvis kran och skopa ersät- tas med sug, men därtill fordras ytterli- gare investeringar. Dessutom kräv-es tid för anpassning. —— Automatisering med- för ökade anspråk på servicepersonal, och vid femdagarsvecka kräves mer per- sonal för jourtjänst vid de kontinuerligt drivna avdelningarna.

IV. Asea, Ludvikaverken

Sammanträdet ägde rum den 25 no- vem—ber 1955 efter rundvandring i verk— städerna, där i'första hand transforma— torer och högspän-ningsapparater till- verkas.

Vid denna fabrik, som har ca 2100 arbetare och 1 200 tjänstemän, tillämpas praktiskt taget enbart dagtid med 48 t/V. 10415 man i ångcentral m. ni. går i oavbruten skiftgång.

Arbetet utföres till ca % på ackord. övertid tas ut i ganska liten —— och sjunka-nde — utsträckning. Övertidsar- bete motarbetas från fackligt håll.

Arbetstiden på de kontor, som inte har direkt med verkstadsdriften att gö- ra, är 42% t/v.

Fria lördagar på sommaren har börjat tillämpas för tjänstemännen mot inar- betning av den bortfallna tiden. Arbe- tarna har efter majoritetsbeslut i fack- föreningen motsatt sig inarbetning och därför hittills inte haft fria sommarlör- dagar.

Arbetets karaktär och behovet av en arbetstidsförkortning

Arbetet är inte fysiskt påfrestande, men det präglas enligt arbetarnas me- ning av hets. Detta beror på att arbets— metuoderna blir mer och mer utstudera- de, att spilltiderna försvinner och det blir omöjligt att ta det lugnt i arbetet utan att komma under den förutsatta förtjänsten. Denna hets motiverar en ar— betstidsförkortning. Intresset för fria lördagar är stort _ men man önskar full "lönekompensation och alltså ingen inarbetning av lördagstiden. Driftsled- ningen framhåller härtill, att någon högt uppdriven arbetstakt inte råder i fabriken. Tillverkning i stora serier är sällsynt (52 % av anbetena på apparat- verkstaden avser mindre än 10 bitar av samma slag). Omställningen från ett är- bete till ett annat Skapar mycken spill- tid. — Däremot tror man att folk nu- mera är mer oroliga av sig än förr, de har svårt att fördra bundenheten vid en arbetsplats. Hetskän-slan finns hos alla,

inte minst hos tjänstemän och företags- ledare. Den har inte med arbetstiden att 'göra och skulle inte försvinna med en arbetstidsförkortning. En arbetstidsför- kortning kan alltså inte motiveras av h-etsen i arbetet — även om därmed inte är sagt att den inte kan vara befogad av andra skäl.

(Här må infogas att företagsläkaren vid förfrågan upplyste, 'att klagan över trötthet vid besök för sjukskrivning inte var vanlig men dock mera ovanlig bland arbetare än bland tjänstemän.)

Verkningarna av en arbetstids- förkortning

Företagsledningen förutser att företa- get skulle hamna i ett sämre konkur- rensläge gentemot utlandet, dels på grund av kostnad—sste'gringen, dels där- för att leveranstiderna skulle förlängas. De utländska konkurrenterna tillämpar skiftgång. _ Behov av större arbets- styrka kan inte tillfredsställas, och om arbetare finnes att tillgå krävdes ökade investeringar i maskiner, byggnader och bostäder.

Vid en arbetstidsförkortning borde man därför även här gå över till skift- arbete i större utsträckning, t. ex. vid avdelningar som utgör flaskhalsar i pro— duktionskedjan. Man kunde tänka sig ett skift som gick på vanlig dagtid och ett kompletteringsskift på kvällarna med kortare arbetsvecka, t. ex. 32 timmar.

Vid skiftgån'g kunde man utnyttja ka- pitalet bättre, få ut större produktion av en till storleken oförändrad anlägg- ning. Maskinerna hinner nu inte alltid bli utslitna förrän de måste kasseras på grund av att den tekniska utvecklingen gått förbi dem.

Det vore enligt företagsledningens mening möjligt att uppnå åtskilligt även på arbetstid-ens område, om man finge ta upp problemen förhandlingsvä- gen och lösa dem med hänsyn till lokala

förutsättningar och olika industrigr-e- n-ars möjligheter. Måste man ha en lag där alla blir stöpta i en form?

Från arbetarnas sida skulle man tro— ligen inte ställa sig helt avvisande till skiftarbete i samband med en arbets- tidsförkortning. Ett teoretiskt exempel anfördes: om fabriken stode inför valet mellan å ena sidan 200 maskiner och enbart dalgarbete, å andra sidan 100 ma- skiner och tvåskiftsarbete, och arbetar- na finge del av den vinst som i senare fallet uppstår genom minskade investe- ringsbehov, skulle de nog kunna gå med på skiftarbetct.

Från "arbetsledarnas håll framhölls, att en arbetstidsförkortning — liksom mekanisering och rationalisering —— skulle pressa arbetsled'arna ytterligare. Arbetsledningen kan inte rationaliseras; orderskrivning o. d. måste göras under alla förhållanden och ofta utanför den ordinarie tiden.

Från tjänstemannasidan uttalades in- tresse särskilt för fria lördagar. Kanske kunde man tänka sig att lördagen till hälften inarbetades under övriga dagar, till hälften kompenserades lönevägen. För tjän-stemännens del hade fria som- marlördagar med inarbetning redan tillämpats.

Härutöver återges några reflexioner, som direktör G. Rydbeck vid Asea-ver— ken i Ludvika ställt till utredningens förfogande.

Tankar om eventuell arbetstids- förkortning

med anledning av samtal i Ludvika den 25 nov. 1955.

Det är helt naturligt att man såsom en följd av det höjda materiella välstån- det önskar få arbetstiden avkortad. Sär- skilt som man redan nu klagar över en alltför stor hets i arbetet är det dock givet att en avkortning av arbetstiden

icke kan kompenseras enbart genom in- tensivare arbete, utan den måste på nå- got sätt betalas. Det är ytterst osanno- likt att man vill gå med på minskade pennin'ginkomster, utan man kan i bästa fall tänka sig en under något eller några år utebliven höjning av penninginkoms- ten. Om man tvingar fram kortare ar- betstid utan att på något sätt vilja be- tala därför, måstc följden ovillkorligen bli inflation eller arbetslöshet eller bå- dadera.

Asea har sedan gammalt en viss svå- righet att hålla nere genomloppstiden i verkstäderna i samma grad som kon- kurrenterna. Anledningen torde vara vår lilla marknad för inköp av råmate- rial och att vi i mindre utsträckning än många konkurrenter kan utnyttja skift- gång. Under den inflat'iwonskonjunktur som vi tyvärr aldrig tycks komma ur är det även betydligt mindre riskfyllt att göra korta affärer med kort 'genom- loppstid i verkstäderna. Om arbetstiden nu plötsligt avkortades utan att detta kompenserades genom andra åtgärder, skulle vårt konk-urrensläge i detta av- seende ytterligare försämras. Med läng- re leveranstider än konkurrenternas föl- jer även enligt erfarenhet svårigheter att få ut lika goda försäljningspriser, och i värsta fall kan det rent av i en åtstramad konjunktur bli omöjligt att få några order alls. Med kortare arbets- tid skulle även följa en sämre utnyttj- ning av det i form av maskiner, verktyg och byggnader m. m. investerade kapi- talet oc-h därmed behov av ytterligare investeringar. Det är tydligt att en schablonmäss'ig avkortning av arbetsti- den på flera vägar skulle försämra före- tagets effektivitet och möjlighet att överhuvudtaget göra sig gällande.

Såsom ovan nämnts är det likväl självklart att människorna som en följd av den industriella utvecklingen önskar få en förkortad arbetstid. För att detta

skall kunna uppnås utan minskning av den reella löneinkomsten, måste det sör- jas för att utbytet av varje m-ans arbets- insats ökas icke endast räknat per ar- betstimme utan per arbetsår. Detta kan naturligtvis ske genom ett ökat uppbåd av kapital, men endast om detta ökade uppbåd verkligen kommer att innebära en besparing som helhet, eftersom ju det investerade kapitalet drar med sig kostnader för räntor och avskrivningar. Ett säkrare resultat uppnås emellertid om arbetstiden ordnas så att den redan existerande kapitalutrustningen blir ef- fektivare utnyttjad. Detta kan uppvpen- barligen uppnås genom skiftgång.

Vid ett företag som Asea skulle en arbets-tiden kunna införas utan alltför allvarliga störningar, om man i de fall där en en- skild avdelning behöver utvidgas pas- sar på att göra detta icke genom inves- tering i nya byggnader och maskiner utan genom att sätta till ett andra skift, som då kunde få avsevärt kortare tid än huvudskiftet men likväl samma tota- la betalning. Så småningom skulle en så- dan övergång till två skift kunna göras på den ena avdelningen efter den andra, och nyanställningen skulle kunna ske så småningom och i begränsad skala. Slutligen skulle man kunna taga steget fullt ut och med bibehållen eller ökaud produktionsförmåga per anställd och år erhålla genomgående avkortad arbets- tid. Naturligtvis skulle många speciella problem uppstå i fråga om arbetsledare, servicepersonal och kontorspersonal, och naturligtvis skulle det ökade antalet anställda fordra ett ökat antal bostäder, men om övergången finge göras så små- ningom skulle olägenheterna säkerligen För den enskilde borde olägenheterna av att gå i skift vara överkomliga, eftersom man genom den förkortade arbetstiden antagligen successiv avkortning av kunna övervinnas.

skulle kunna få »det andra skiftet att slu- ta före mid-natt.

För Aseas del skulle skiftgången utom de nämnda fördelarna i form av kortare leveranstider och bättre utnyttjning av kapitalet även få andra indirekta förde- lar. Under den snabba tekniska utveck- ling, som nu äger rum blir såväl ma- skiner som verktyg ofta föråldrade in- nan de är utslitna. Vid skiftgång skulle man i mindre utsträckning behöva dubblera maskiner och verktyg men skulle i stället slita ut dem fortare, så att de kunde ersättas av moderna-re konstruktioner. Hela maskinparken och verktygsuppsättningen skulle på så sätt alltid i genomsnitt komma att ligga på en högre teknisk standard än nu.

Mot en generell tillämpning av den skisserade skiftgången kan naturligtvis invändas att många industrier redan har sk'iftgång och sålunda icke möjlighet att uppnå motsvarande fördelar som Asea. Detta måste dock betraktas såsom ytter- ligare ett skäl till att införa avkortning- en av arbetstiden långsamt såsom följ- den av en naturlig utveckling och icke genom ett enda penndrag. Om en lag- stiftning införes, är det otänkbart, 'att denna skulle kunna ta hänsyn till de yt- terligt mångskiftande förhållanden, som råder inom industrien, utan följ- den måste ovillkorligen bli en onödig försämring av den totala ekonwomien och en plötslig nedsättning av produktions- förmågan och konkurrenskraften, sär- skilt om avkortningen införes i den pe- riod av överfull sysselsättning och brist på kapital för nyinvesteringar, som f. n. råder. När åttatimmarsdagen trädde i kraft år 1920, rådde en sådan allmän oreda, att det är omöjligt att konstatera vad det plötsliga införandet av en änd- rad arbetstid d—å kan ha haft för inver- kan, särskilt som man befann sig i bör- jan av en svår arbetslöshetsperiod.

Man kan gott säga att en av industriens

uppgifter är att minska den behövliga arbetsinsatsen från individernas sida, men just av den orsaken är det ett ytterst starkt önskemål att arbetstidsavkort- ningen icke åstadkommas genom en lag- stiftningsåtgärd, utan att man skapar andra incitament till en successiv av- kortning av arbetstiden. Ludvika den 8 december 1955.

G. Rydbeck

V. Morgårdshammars Mekaniska Verkstads AB, Morgårdshammar

Sammanträdet ägde rum den 245 110- vember 1955 sedan utredningens leda- möter gjort en rundvandring i bolagets anläggning.

Verkstaden har ca 420 anställda, var- av 275 arbetare. Tillverkningen består huvudsakligen av valsverk för in- och utländsk järnlbruksindustri, maskiner för gruvor samt stenkrossar. Det årliga tillverkningsvärdet är ca 20 milj. kr. och inneliggande orderstock motsvarar f. n. två års produktion.

Gällande arbetstid

Huvuddelen av arbetsstyrkan har dag- arbete med 48 timmars arbetsvecka. Ca 35 man går i två skift med 48 timmars arbetsvecka. (Skifttider kl. 4—12 och 12——20; förmiddagsskiftet går kl. 20—4 natt till lördag och eftermiddagsskiftet går lördag 4-—l2, varigenom lördag ef- termiddag blir fri.)

Före den nya arbetarskyddslagens tillkormst hade man under många år ar- betat i tresklift, men då detta inte lång- re lät sig göra på grund av motstånd från fackförbundet ooh arbetarskyd-ds- myndigheten, hade man i motsvarande mån fått öka ut maskinparken. Tidvis går man även nu på treskift, då arbets- belastningen så kräver, men endast un- der korta perioder och efter dispens —

med arbetarnas samtycke — i varje särskilt fall.

Övertid tas ut i avsevärd utsträckning på grund av orderbelastningen, och för 10—15 procent av arbetarstyrkan begä— res dispens för extra övertid.

Fria lördagar förekom på sommaren 1952, då den ökade semestertiden togs ut i form av fem lördagar. Därefter 'har ingen lördagsfrihet förekommit, men löndagspermissioner förekommer i inte obetydlig utsträckning mot att arbetar- na arbetar in lördagen, delvis på över- tid.

Tjänstemännen arbetar 42 t/v.

Arbetets karaktär och behovet av en arbetstidsförkortning

Arbetet är mindre fysiskt påfrestande än förr, men det är dock enligt arbetar- nas meniing mer pressande på något sätt, kanske på grund av att ackordsför- tjänsterna sporrar arbetarna att köra hårt för att hålla de bästa arbetskamra- terna stången. (Något enformigt rutin- arbete synes knappast förekomma; ar- betet förefaller -högkvalificerat och ut- föres i stor utsträckning efter ritning.)

Arbetarna anser en arbetstidsför- kortning angelägen -— bl. a. för att man genom ökad fritid skal-1 få ut mer av li- vet — och sätter därvid fria lördagar som ett viktigt önskemål.l ett val mellan mer fritid och andra förbättringar skul— le de inte sätta arbetstidsförkortningen efter något annat — men anser inte att det ena goda behöver förskjuta det andra.

Verkningarna av en arbetstids- förkortning

Företagsledningen betraktar en ar- betstidsförkortning som en svår draw- back i konkurrensen med utlandet om leveranstiderna, som redan är alltför

långa. (I konkurrerande länder arbetar man med stort övertidsuttag; i Tysk- land t. ex. kommer jämförliga verkstä- der upp i 56 timmars arbetsvecka.) Problemet kan inte lösas på annat sätt än genom återgång till treskift eller ge- nom en ökning av maskinpark och ar- betaranta-l i proportion till arbetstids- förkortningen. I senare fallet kräves sto- ra investeringar och bättre bostadstill- gång. Någon ökning av effektiviteten

kan man inte räkna med, då arbetstak- ten är högt uppdriven.

Från arbetat—sidan tror man inte på dystra förutsägelser, då sådana inte ti- digare visat sig stämm-a. En återgång till treskiftsarbete anser arbetarna inte önskvärd; den ovane ryggar tillbaka för allt skiftarbete. (Den nuvarande tidiga början av förmiddagssk'iftet — kl. 4 — har arbetarna dock valt själva för att slippa sent kvällsarbete.)

Vissa erfarenheter av genomförda arbetstidsförkortningar

(De i denna bilaga redovisade undersökningarna har åberopats i kapitel X i betänkandet.)

Il:1. Försök med arbetstidsförändringar i Förenta Staterna

Det följande utgör ett sammandrag av boken Hours of Work and Output (Ar- betstid och produktion), utgiven av United States Department of Labor, Bureau of Labor Statistics Bulletin 917, Washington 1947. Vid referatet har i första hand tagits med vad som kunnat bidra till att belysa frågan om verkning- arna av en förkortning av arbetstiden.

I boken redovisas en undersökning, utförd inom arbetsdepartementets av- delning för olycksfallsrisker i arbetet, rörande verkningarna av förändringar i arbetstiden. Syftet var att objektivt mä- ta arbetstidens betydelse för arbetarnas prestationer och bestämma hur olika ai- __ lietstider utföll då det gällde att uppnå ökad produktion.

A. Undersökningens syfte

Utgångspunkten för undersökningen var intresset att under kriget, trots att arbetskraft i så stor utsträckning över- fördes till krigsmakten, höja produktio- nen utöver det, som normalt åstadkom— mits på den i industrin vanliga arbets- tiden av 8 Vd och 40 t/v. Den gräns för en ökning av arbetstiden, som sättes av de högre kostnaderna för övertids- arbete, bortföll under kriget, då kost- naderna inte spelade någon roll.

Engelska undersökningar under båda världskrigen har visat det meningslösa i så långa arbetstider som 70—80 t/v. Trots lägets krav efter slaget vid Dun-

(1uerque minskade effektiviteten och steg frånvaron våldsamt efter bara någ- ra veckor. Endast kort tid kunde man lita till arbetarnas reservkrafter.

I Amerika var en arbetstid på 70— 80 t/v ovanlig. Men upp till 60 timmar var inte ovanligt under kriget, och 54 eller 58 timmar var en vanlig veckoar— betstid.

Den vanligaste metoden var att be- hålla femdagarsvecka men förlänga ar- betsdagen till 9, 10 eller 11 timmar. Nästa steg var att lägga till en sjätte ar- betsdag, i vissa fall även en sjunde, På andra håll bibehöll man åttatimmarsda- gen men lade till en sjätte dag, med ofta 8 timmar. Då detta schema visade sig olämpligt ökades den dagliga ar- betstiden till 9 eller 10 timmar, med en kortare lördag på vanligen 4—8 tim- mar. Någon enhetlighet fanns inte, man försökte anpassa sig efter arbetskraften, produktionsmedlen och orderstocken.

Effektiviteten av olika arbetstidssche- mata begränsas av tröttheten. Männi- skan är ingen maskin och kan inte gå på med samma effektivitet timme efter timme. Effektiviteten varierar med de fysiska krav arbetet ställer.

Denna studie avser inte tröttheten som fysiologisk företeelse utan är ett försök att utifrån industrins egen er— farenhet fastställa på vad sätt trötthe- ten manifesterar sig som en produk- tionsbegränsande faktor — genom att effektiviteten går ner, frånvaron ökar,

olycksfallsfrckvenscn går upp och, slut— ligen, genom att den totala produk- tionsnivån påverkas. Då syftet med den förlängda arbetstiden är att öka pro- duktionen, måste kriteriet på varje ar- betstidsschemas effektivitet vara den produktionsnivå, som kan upprätthållas under lång tid vid denna arbetstid.

Mer än 800 fabriker besöktes. Endast ca 50 fyllde de krav som uppställdes t. ex. på arbetstidsförändringarnas om- fattning och varaktighet, produktions- statistik m. m. Varje arbetargrupp pre- senteras i en individuell redogörelse (case study). Representerade verksam- heter är produktion av gjutgods, järn- manufaktur, radioapparater, flygplan, industrimaskiner, motorer, bomber, dentalutrustning, gummiprodukter, to- baksvaror, kläder, hattar, stearinljus och apoteksvaror.

Ingen hänsyn har tagits till sociolo- giska faktorer, som otvivelaktigt påver- kade arbetarnas effektivitet på många sätt. Butikernas öppethållningstider, transportmedlens tillräcklighet och bo- stadstillgången har sålunda inte beak- tats. Syftet med undersökningen var mera begränsat: att objektivt mäta ar- betstidens betydelse för arbetarnas pres- tationer och bestämma hur olika arbets- tider utföll vid en jämförelse ur syn- punkten av intresset att uppnå ökad produktion. redovisas särskilt för tungt, medeltungt och lätt arbete. Till tungt räknas arbete som förekommer i gjuterier och järnverk och där arbetet vanligen innebär att man handskas med tunga material. Till lätt arbete räknas sådant, där arbetaren handskas med material på upp till ca 2% kilo eller med mekaniska hjälpmedel arbetar med något tyngre föremål. Medeltungt lig- ger emellan de båda nämnda grupper- na. Syftet är att ge en föreställning om

Resultaten

vilken typ av fysiska krav som slälles på arbetaren.

Resultaten klassificeras också med hänsyn till kontrollen över arbetstak- ten. I vissa arbetsoperationer är takten helt bestämd av maskinerna (maskin- styrt arbete). I andra kan arbetaren i viss mån påverka maskinens takt ge- nom den fart med vilken han förflyt- tar material. Till en tredje kategori hör arbeten där arbetaren själv bestämmer takten (handstyrt arbete).

B. Sammanfattning av resultaten

Företagare ställer ofta frågan: vilken veckoarbetstid är den optimala? Man menar antagligen: vilken utformning av arbetstiden ger mig det bästa resulta- tet?

Denna undersökning visar, att det in- te finns någon optimal veckoarbetstid. Arbetarna uträttar olika mycket under samma arbetstid på grund av en rad olika faktorer: vilka drivfjädrar till pro- duktion som finns; arbetets fysiska krav; i vad mån arbetaren bestämmer arbetstakten; arbetsförhållandena; om arbetet sker på dagen, på kvällen, eller i nattskift; om och hur ofta skiftlagen byter skift; och —— ehuru mindre av- görande »— om förhållandet till före— tagsledningen är hjärtligt eller inte.

Undersökningen visar också att ar- betstidens förläggning är av avgörande betydelse för resultatet av en arbets- tidsförlängning. Ett 55-timmars-schema kan uppnås genom att man arbetar fem dagar å 10 timmar plus en dag av fem timmar; eller sex dagar a 9 timmar; el- ler fem dagar a 11 timmar; eller sju dagar a 8 timmar. Även om veckoar- betstiden är densamma kan resultatet i fråga om effektivitet, frånvaro och pro- duktion vara olika för vart och ett av dessa schemata. Uppenbarligen kan ock- så arbetskostnaden per produktenhet

variera avsevärt under dessa olika för- hållanden. _

Allmänt uttryckt ger undersökningen vid handen, att under i övrigt lika om- ständigheter åttatimmarsdagen och 40- timmarsveckan är bäst ur effektivitets- och frånvarosynpunkt och att längre ar- betstider är mindre tillfredsställande. Resultatet av en viss arbetstidsökning kan variera inom vida gränser beroende på vilken fysisk ansträngning arbetet kräver och vilken grad av kontroll ar- betaren har över arbetstakten.

I de 78 individuella undersökningar, som framlägges och som täcker 2445 manliga och 1 060 kvinnliga arbetare i 34 fabriker tillhörande vitt skilda in- dustrigrenar, blev resultatet genomgå- ende, att längre arbetstid medförde större produktion. Endast i några få fall var förlängningen av arbetstiden så stor att ingen produktionsökning upp- nåddes. I en del fall var det så, att pro- duktionsökningen knappast motsvarade den tid och de kostnader den drog med sig. I allmänhet gav emellertid den läng- re arbetstiden också högre produktion —— men efter en fallande skala. Då ar- betstiden gick upp, gick den propor- tionella avkastningen ner, och arbets- kostnaden per produktenhet ökade. Un- der kriget spelade kostnaden ingen roll, och produktion var livsviktig till vil- ken kostnad som helst. Under fredsför- hållanden ligger emellertid tonvikten på effektivt arbete till låg kostnad. Då är de relativa produktionskostnaderna vid olika dag- och veckoarbetstider och ar- betstidsschemata av stor betydelse.

Ehuru inget bestämt kan sägas om effekten av kortare arbetstider än 40 t/v torde det vara uppenbart, att ju kortare arbetsveckan är, desto mindre har en arbetare råd att vara borta. Ju längre arbetsveckan är, desto större är kravet på tid för personliga angelägenheter — inköp, läkar- eller tandläkarbesök, fa-

miljeangclägenheter, eller helt enkelt en extra vilodag — och desto svagare är kravet att inte förlora en dags inkomst. Det är bokstavligen sant att en arbe- tare inte har råd att vara sjuk då ar- betstiden är kortare och att de ofta kommer till arbetet trots svåra obehag. —— Vad frånvarons orsaker än må vara, så står ett faktum klart genom hela un- dersökningen: ju längre arbetstid, des- to större bortfall av ordinarie arbetstid genom frånvaro.

Kvinnornas frånvaro var större än männens vid de flesta arbetstidsnivåer. De har större sjuklighet, varvid men— struationsbesvären spelar sin roll. Då deras ansvar för hem och barn lägges därtill, är orsakerna till skillnaden inte svåra att förklara.

Olycksfallen ökade också då arbets- tiden förlängdes, inte endast i absoluta tal utan också relativt. I de flesta obser- verade fall låg antalet olycksfall per miljon utförda arbetstimmar mycket högre vid de längre arbetstiderna. I en del fall kunde man hålla frekvensen nere genom effektiva arbetarskyddsåt- gärder. I andra fall steg frekvensen trots alla motåtgärder.

Undersökningsresultaten för olika slag av dags- och veckoarbetstid kan sammanfattas som följer:

1. Femdagarsvecka — med ökning av den dagliga arbetstiden.

a. Män med medelhårt men huvud- sakligen maskinstyrt arbete var nästan lika effektiva under en tiotimmarsdag som de hade varit under en åttatim- marsdag. Frånvaron förblev ungefär densamma.

b. Kvinnor med lätt handstyrt ar- bete var 4—5 procent mindre effektiva under en 9- eller 91/2-timmarsdag än under en åttatimmarsdag. Det blev emellertid ingen markerad skillnad i frånvarofrekvens,

2. Tillägg av en sjätte dag —- med oför- ändrad daglig arbetstid.

a. Män med medeltungt arbete arbe- tade ungefär lika bra under en sexda- garsvecka som de hade gjort under fem- dagarsvecka uttryckt i effektivitet och frånvarofrekvens. Den dagliga arbets- tiden var vanligen 8 timmar.

I). Kvinnor med lätt arbete var unge- fär lika effektiva under sexdagarsvecka med 8 t/d som de hade varit under femdagarsvecka. Men frånvaron ökade kraftigt.

0. För både män och kvinnor ökade produktionen i huvudsak i samma pro- portion som arbetstiden.

3. Den sjätte dagen bortfaller — utan ändring av den dagliga arbetstiden.

a. Män med tungt eller medeltungt arbete var 5—10 procent effektivare un- der en tiotimmarsdag då den sjätte da- gen bortfallit. Deras effektivitet var 13 —15 procent högre under en daglig ar— betstid av 8 timmar. Det var endast li- ten skillnad i frånvaron.

b. Kvinnor med lätt arbete var 7—8 procent effektivare under femdagars- vecka, då den dagliga arbetstiden var 8 timmar under såväl sex- som femda- garsvecka. Frånvaron tenderade att bli mindre under femdagarsvecka.

c. Orsaken till skillnaderna i effekti- vitet och frånvaro vid tillägg av en sjät- te dag och vid bortfall av den sjätte dagen synes ligga i två faktorer: 1. Då arbetstiden inte är för lång för de fy- siska krav som ställes, kan den takt som är karakteristisk för femdagarsveckan upprätthållas ganska väl under sexda- garsvecka. Frånvaron hålles ganska väl nere på grund av övertidsbetalningen för den sjätte dagenl. 2. Då den sjätte dagen bortfaller försöker arbetarna ta igen en del av de förlorade förtjänster—

na genom att skynda på under femda- garsveckan.

Varje jämförelse mellan fem- och sex- dagarsvecka — varvid den dagliga ar- betstiden vanligen är 8 timmar — måste ske under hänsynstagande till om den sjätte dagen skall läggas till eller falla bort. Resultaten är helt olika.

4. En sjätte dag tillägges —— och den dagliga arbetstiden ökas.

Effektiviteten sjönk, frånvaron öka- de.

5. Byte från sexdagarsvecka till 51/2-da- garsvecka — men ökning av den dag— liga arbetstiden.

För kvinnor steg effektiviteten; be- träffande frånvaron blev resultaten mot- sägande. För män nåddes inga klara re- saltat.

6. Sexdagarsvecka — med ökning av den dagliga arbetstiden.

Effektiviteten sjönk, frånvaron ökade. Då arbetstiden steg över 48 t/v tog det vanligen 3 timmar att frambringa 2 tim- mars ökad produktion.

7. Sexdagarsvecka — med minskning av den dagliga arbetstiden.

a. Vid medeltungt eller tungt arbete var männens effektivitet avsevärt bätt- re under åttatimmarsdag än den hade varit under nio- och tiotimmarsdag. En- dast 1 timmes produktion förlorades per 2 timmars minskning av arbetstiden.

b. För kvinnor kan inga resultat framläggas.

8. Sjudagarsvecka — söndagsarbete.

Regelbundet söndagsarbete lönade sig inte.

1 Observera att övertidsersättning enligt lag utgår efter en arbetsvecka av 40 tim- mar; jfr utredningens kap. III (övers. anm.).

9. Effektiviteten under olika arbetsda- gar i veckan.

Arbetscffektivitetens variationer un- der de olika veckodagarna kan klart avläsas då dags- och veckoarbets- tiden ökas. Man tycks kunna säga unge- fär följande:

Under en 40-1immarsvecka med fem dagar 51 8 timmar stiger effektiviteten till en topp på onsdag eller torsdag, varefter en svag minskning inträder. Vid förlängning av arbetstiden blir cf- fektivitetskurvan jämnare.

inte

10. Frånvarokurvan vid fler än fem arbetsdagar i veckan.

a. För femdagarsveckan tycks det in- te finnas något konstant mönster.

b. Vid sexdagarsvecka är frånvaron för såväl män som kvinnor högst på lör- dagen. Frånvaron är särskilt hög om den dagliga arbetstiden i stället för 8 timmar uppgår till 9 eller 10 timmar.

c. Lördagsfrånvaron är särskilt hög för kvinnor. Deras frånvarofrekvens är emellertid högre än männens även alla andra veckodagar.

d. För nattskiftet är frånvaron högst den första natten, om arbetet börjar söndag kväll. Någon topp vid veckoslu- tet finns emellertid inte.

11. Olycksfall i arbetet.

_ Olycksfallen ökar oproportionerligt då den dagliga arbetstiden ökas över 8 timmar och veckoarbetstiden över 40 timmar. Olycksfallsfrekvensen stiger ännu kraftigare då veckoarbetstiden ökas till 54 timmar eller mer.

12. Produktionsresultat.

Med få undantag resulterade en ar- betstidsförlängning i större produktion. Vanligen var emellertid produktionsök- ningen avsevärt mindre än arbetstids- ökningen. För tid ovanför 8 t/d och 48 t/v tog det vanligen 3 timmars arbete

för att åstadkomma 2 timmars ökad pro- duktion då arbetet var lätt. Då arbetet var tungt tog det ungefär 2 timmar att frambringa 1 timmes ökad produk- tion.

13. Arbete utan sporre i form av ökad förtjänst.

De föregående observationerna avser i första hand arbetare med ackordsar- bete eller något annat slags ganska (li- rekt pådrivande lönefaktor. Vid arbete mot daglön utan någon sporre i ökad förtjänst var arbetarna lika produktiva vid längre arbetstid som de hade varit vid kortare. Arbetstakten förblev i stort sett oförändrad.

Det måste emellertid tilläggas, att lång arbetstid inte hade någon ogynnsam verkan på arbetare med ökad förtjänst som sporre, ifall deras arbetstakt un— der den kortare arbetstiden var mått- lig. Under sådana omständigheter kan- de de inte endast bibehålla sin effek- tivitet under den längre arbetstiden utan kunde även förbättra den. Det är emellertid troligt, att detta inte skulle visa sig möjligt vid en längre arbetstid än 60 t/v p. g. a. kumulativ trötthets- verkan.

C. Några exempel

1. Femdagarsvecka contra sexdagars- vecka.

(1. Minskning från sex till fem arbets- dagar; ingen ändring av den dagliga arbetstiden.

Då man undersökte effekten av en ök- ning av antalet arbetsdagar från fem till sex utan ökning av den dagliga arbets- tiden, visade det sig, åtminstone i fråga om åttatilmmarsdag, att tillägget av en sjätte dag inte hade någon nämnvärd negativ verkan i form av produktions- förluster genom minskad effektivitet

och ökad frånvaro. Man kunde kanske därför ha skäl att anta, att inte heller en minskning av antalet arbetsdagar från sex till fem skulle påverka dessa faktorer.

Följande tabell visar, att i själva ver- ket det motsatta inträffade. Som en all-

män regel gäller, att bortfallet av den sjätte dagen kraftigt ökade effektivite- ten under den kortare arbetsveckan. (Det enda undantaget från denna regel, individualstudie 29, kan emellertid för- klaras av en allmän omläggning av pro- duktionen från krigs- till fredsbasis.)

Tabell 1. Verkningar på effektivitet och frånvaro vid en minskning från sex tilt fem arbetsdagar i veckan, utan ändring av den dagliga arbetstiden.

(Arbetstakten bestämmes av arbetaren)

Å t 1 D ,. Veckoarbets- Skillnad Frånvaro- lndividnalstudie nr, * n a .. ag lg tid ändrad i effek- frekvens2 arbe- Kon arb.- . . typ av arbete t' _ tid tiv1tet, _ *"0 från1 till % från nu 1 —tungt .................. 45 män 10 60 50 + 0,7 - - (i —tungt .................. 16 » 10 58 50 —r 4,9 4,7 4,2 3 -— medeltungt ......... 15 ** 10 58 50 +11,2 5,0 5,5 29 —— medeltungt ......... 33 >> 10 58 51) — 5,4 3,6 3,2 64a —— medeltungt ......... 18 >> 10 58 50 + 7,4 3,6 3,4 (Mb —- medeltungt ......... 18 » 9—10 58 45—50 + 9,1 3,6 - 65 -— medeltungt ......... 14 » 10 55 50 + 3,0 3,5 3,3 69 -—mcdeltungt ......... 21 » 8 48 40 +12,4 1,7 ' 70 —» medeltungt ......... 8 >> 8 48 40 + 16,1 1,4 ' 58a-—lätt .................. 28 kv. 8— 9 48 43 + 5,0 10,7 16,7 58b——lått .................. 28 >> 8— 9 46 43 + 2,9 10,3 16,7 && flätt 28 >> 8 48 40 + 3,7 10,7 8,4 59 -—— lätt 17 >> 8 48 40 +12,0 12,1 16,2 60 _ lätt 25 » 8 48 40 + 6,9 13,7 13,8 61 _lätt 26 » 8 48 40 + 6,1 9,4 9,2 62 »—1ätt 25 » 8 48 40 + 1,5 6,4 9,6 63 —lätt 9 » 8 48 40 + 7,9 10,4 12,4 72 —lätt 13 män 8 48 40 +12,6 1,7 '

1 Där veckoarbetstiden inte motsvarar 6 gånger den dagliga arbetstiden, var arbetstiden kortare på lördagarna. ? Arbetstidsbortfall i procent.

I de flesta fall av tungt eller medel- tungt arbete bibehölls tiotimmarsdagen för män under den kortare arbetsvec- kan. Om man bortser från fall 29 med förde bortfallet av en full arbetsdag på lördagen, vanligen en åttatimmarsdag, en ökning av effektiviteten med mellan 4,9 och 11,2 procent för män som ar- betade på ackord e. (1. I fall 1, avseende 45 män på tidlön i ett gjuteri, var tak- ten ungefär densamma i båda fallen.

Då arbetsdagen endast var åtta tim- mar blev resultaten nästan lika slående. Bortfallet av den sjätte dagen ökade pro— duktionen per timme, dvs. effektivite-

ten, med 12,4 procent i fall 69 och med 16,1 procent i fall 70.

Männens frånvaroprocent förändra- des föga.

I de observerade fallen med kvinnliga arbetare i denna typ av arbetstidsom- läggning var arbetet lätt. Vanligen bi- behölls åttatimmarsdagen, och veckoar- betstiden sjönk alltså från 48 till 40 tim- mar. Effektiviteten steg i samtliga fall, från 1,5 till 12,0 procent.

Kvinnornas frånvaro ger motstridan- de utslag. I ett par fall steg den kraftigt. Dä förändringen i de flesta fall inträf-

fade" efter V-dagen är det möjligt, att

orsaken var en allmän avslappning, gif- termål, återgång till hushållsarbetet e. d.

Siffror för produktionsutfallet vid sex- resp. femdagarsvecka visar, att den större effektiviteten under femdagars- veckan var tillräcklig för att neutrali- sera mellan en tredjedel och hälften av den sjätte dagens arbetstid. Utan tvekan visar dessa fall, att femdagars- vecka är överlägsen sexdagarsvecka, om den dagliga arbetstiden bibehålles oför- ändrad.

Vad är då orsakerna till de till synes motstridiga slutsatserna om man jämför dessa fall med de i ett tidigare avsnitt redovisade, enligt vilka en ökning från fem till sex arbetsdagar var nästan till 100 procent effektiv i det den ökade produktionen i direkt proportion till arbetstidsförlängningen?

Svaret ligger troligen i förtjänstsum- morna. Då arbetstiden på sin tid för- längdes genom att den sjätte dagen la— des till, betalades alla de tillagda tim- marna med 150 procent. Under ett ac-

kordssystem ——och de flesta arbetsplat- serna tillämpade ackord —— betydde det— ta en och en halv gång ordinarie betal- ning för utfört arbete. Dct fanns där- för en stark sporre till relativt större produktion på lördagarna än andra da- gar. Efter lördagen följde en vilodag. Och medan den dagliga arbetstiden mestadels var 10 timmar var den på lördagarna 8 timmar.

Å andra sidan bortföll övertiden, då man gick tillbaka till femdagarsvecka. Följaktligen drevs man att under den kortare arbetsveckan försöka ta igen så mycket som möjligt av förtjänstbort— fallet _ därav den högre effektiviteten och den relativt ökade produktionen.

b. Minskning från sex till fem ar- betsdagar; ändring av den dagliga ar- betstiden.

I fem fall kunde man studera resul- taten av ett borttagande av den sjätte arbetsdagen samtidigt med en ändring av den dagliga arbetstiden. I två fall,

Tabell 2. Verkningar på effektivitet och frånvaro av en minskning från sex till fem arbetsdagar i veckan, med ändring av den dagliga arbetstiden.

Andrlng 1 arbetstiden Frånvaro- A t 1 pr dag pr vecka Skilln. frekvens- Individualstudie nr, " a .. i _effek- typ av arbete irbe- Kon från till ”Vltet are % 6 d 5 d från till från till med1 med ' * ... t .. t Arbetstakt bestämd av arbetaren: 36 — medeltungt ......... 17 män 11 12 63 60 + 6,1 7,9 6,1 30 _ lätt 10 kv. 7,7 10 46 50 +9,5 4,9 8,3 44 — lätt 26 » |*) 8,7 40 43,5 +2,1 2,2 9,7 72 — lätt 13 män 9 8 54 40 + 2,7 2,3 - Arbetstakt beroende av maskinen: 78 — lätt .................. 30 män 8 7 48 35 ——3,6 5,7 4,1

1 Där 6 gånger den dagliga arbetstiden är mindre än den totala veckoarbetstiden, arbe- tades färre timmar på lördagarna. 2 Arbetstidsbortfall i procent. 3 3 dagar å 55/6 timmar, 2 dagar 51 854 timmar, 1 dag med 53% timmar.

30 och 30, förlängdes arbetsdagen un- der femdagarsveckan i syfte att neutra- lisera den sjätte dagens bortfall. I fall 44 hade företaget försökt anpassa sig efter de kvinnliga arbetarnas behov ge- nom att ha en sexdagarsvecka med tre dagar ä 6 timmar, en dag på 5% tim- mar och två dagar 21 81/2 timmar. Då femdagarsvecka infördes övergick man till en enhetlig arbetsdag på 8,7 tim- mar.

Utfallet av studien framgår av ta- bell 2.

Minskning av den dagliga arbetstiden och veckoarbetstiden.

I fem individualstudier kunde man dra slutsatser rörande verkningarna av en minskning av veckoarbetstiden med bibehållande av sexdagarsvecka. I de fyra fall där man kunde mäta produk- tionsresultatet uppgick produktionsför- lusten till hälften eller mindre än hälf- ten av arbetstidsbortfallet. Se tabell 3.

Tabell 3. Verkningar på effektivitet, frånvaro och produktion vid en minskning av den dagliga arbetstiden och veckoarbetstiden med bibehållen sexdagarsvecka.

(Arbetstakten bestämd av arbetaren)

Andring i arbetstlden Föränd- Frånvaro- Ändring, i % lndividualstudie Antal ring i frekvens1 per vecka, av nr, typ av arbe- Kön per dag per vecka effekti- arbete tare viteten, , från till från till % från till ”kim” ”o.duk' tid tion —*ungt ...... 48 män 10 9 58 52 + 8,0" 2,3 4,2 —10,3 0 män 18 —— medeltungt 140 och 10 8 58 48 + 15,1 10,7 10,4 —17,2 ——7,9 kv. 51 — medeltungt 32 män 9 8 53 48 + 8,8 5,5 7,0 —— 9,4 —3,0 65— medeltungt 14 » 10 8 55 48 + 6,3 3.5 3,1 ——12,7 —6,7 74—medeltungt 14 » 91/2 8 57 48 + 1,8 2,9 - —-15,8 '

1 Arbetstidsbortfall i procent. 2 Sista observerade värdet för en hastigt stegrad effektivitetskurva sedan arbetstiden minskats till 52 timmar.

3. Olycksfall i arbete.

I flera fallstudier är resultaten osäk- ra. Motstridiga tendenser i ett par fall anses bero på särskilt effektiva arbe- tarskyddsåtgärder resp. förändringar i arbetstempot.

I ett fall (A), där arbetstiden ökades från 40 till 48 timmar, steg olycksfalls— frekvensen med mer än 50 procent. Liknande resultat framkom i ett fall (C) vid ökning från 48 till 54 timmar och i ett annat fall (B) vid ökning från 54 till 60 timmar. I ett fall (G) med-

förde en ökning från 40 till 48 timmar ungefär en fördubbling av den totala olycksfallsfrekvensen, och i ett annat fall (J) tredubblades frekvensen vid en ökning från 48 till 60 timmar.

I ett fall kunde man studera olycks- fallens inträffandei tiden under ar- betsdagens lopp vid dels åttatimmars- dag, dels tiotimmarsdag. Lunchen in- föll i båda fallen efter 5 timmar. I bå- da fallen var frekvensen lägst under första timmen och steg till en topp un— der fjärde timmen för att något minska

under femte. Efter lunchen steg fre- kvensen till en kraftig topp under åtta- timmarsdagens sista timme, medan tio- timmarsdagen visade samma kurva för eftermiddagen som för förmiddagen: stegring till fjärde timmen, minskning under sista timmen.

4. Verkan av införande av ackords- system e. d.

I några fall —— det gäller fyra man- liga arbetargrupper i varmt, tungt ar- bete under oljud, rök och stor farlighet i ett metallverk — kunde man studera verkningarna av arbetstidsförändringar med eller utan samtidigt införande av ackord. Slutsatserna är följande:

1. Utan stimulansen av ackord medför- de en minskning av den genomsnittliga veckoarbetstiden från ca 60 till 53 tim- mar ingen nämnvärd skillnad i effek- -tivitet per timme och innebar alltså en proportionell minskning av totalpro- duktionen. '2. En kraftig minskning i veckoar- betstiden genom lördagens bortfall, i förening med införande av ackord, med- förde a) en kraftig ökning av effekti- viteten per timme och b) en högre vec- koproduktion än som uppnåtts under den längre veckoarbetstiden.

3. Införandet av ackord men med i huvudsak bibehållen längd på arbets-

veckan medförde en svag ökning av effektiviteten och en liten ökning av veckoproduktionen. Ackordssystemets införande ökade alltså arbetstakten men inte på långa vägar så mycket som då en arbetstidsförkortning samtidigt ge— nomfördes.

4. Vid införande av ackordsarbete sy- nes en minskning av veckoarbetstiden genom fri lördag ha medfört en ökning av effektiviteten med 24 procent och av produktionen med 10 procent utöver vad som gällde vid den längre arbets- tiden.

5. Förkrigstidens prestationer och efterkrigstidens.

I de fall där man kunnat studera för- krigstidens, krigstidens och efterkrigs- tidens effektivitet under jämförbara ar- betstidsförhållanden var prestationerna genomgående bättre under efterkrigsti- den än under förkrigstiden och mesta- dels bättre under efterkrigstiden än un— der krigstiden. Orsakerna till att efter- krigstidens prestationer i flertalet fall översteg även krigstidens var otvivel— aktigt, a) att en arbetstidsförkortning möjliggjorde en snabbare arbetstakt och b) att arbetarna ville arbeta hårdare för att hålla sina inkomster uppe trots minskningen av arbetstiden.

Einar Thorsrud:

II:2. Försök med femdagarsvecka vid två norska konfektionsfabriker

Denna uppsats publiceras efter med- givande från författaren, Norsk Produk- tivitetsinstitutt samt Teknisk Ukeblad. Cand. psychol. Einar Thorsrud är sti- pendiat vid Norges Tekniske Hpgskole i Trondheim. Han har haft den ansvariga ledningen för de undersökningar han beskriver i uppsatsen.

Arbeidstidens lengde er et spärsmål som angår flere mennesker i vårt land enn nesten noe annet som er fremme i dagens debatt. Det berprer vår indu- strielle konkurranseevne, priser og lon- ninger. Det har betydning for den al- minnelige sosiale standard, for familie- liv og personlig trivsel. De tiltak vi tref— fer i denne forbindelse kan få omfat- tende konsekvenser i positiv og negativ retning. Om vi vil fastholde den nå- vaerende alminnelige arbeidstid, eller om vi vil gå til forandringer, må ikke bli avgjort ut fra onsketenkning eller vanetenkning. Utredning og droftelse av spersmålet i komitéer og på annen måte er av stor betydning, men vi må ikke overse nndvendigheten av å studere virkningene av en omlegging av ar- beidstiden i praksis innenfor enkelte bedrifter som kan og vil eksperimente— re.

Fra 4. januar 1954 er det gjennomfprt et forsek med forkortelse av arbeids- tiden og overgang til 5 dagers uke ved to konfeksjonsfabriker i Bergen. Denne artikkel inneholder de viktigste resulta-

ter av en undersekelse som i lepet av 1955 er gjennomfylrt for å klarlegge virk- ningene av forsäket. Undersekelsene er i det vesentlige finansiert av Norsk Pro- duktivitetsinstitutt (N. P. I.). Norsk Ar- beidsgiverforening og Arbeidernes Fag- lige Landsorganisasjon har også stoftet den.

Undersokelsen har omfattet statistiske må-linger av produksjonen, arbeider- nes fortjeneste, fravaer, skifting (turn over) osv. Visse driftstekniske under- sylkelser er gjort i den ene fabrikk ved hjelp av arbeidsstudier (bl. a. M. T. M.). Representanter for arbeiderne, ar- beidslederne og ledelsen er intervjuet og har deltatt i gruppediskusjoner for å klarlegge vilkår og virkninger.

Vi har i vårt arbeide kunnet stötte oss til en rådgivende komité oppnevnt av N.P.I. Fagforeningen, tillitsmennene og ledelsen i de to fabrikker har ydet oss utstrakt hjelp som vi er meget takk- nemlige for.

Situasjonen i de to fabrikker for 5— dagers uke ble innfjört, kan kort karak- teriseres slik:

Fabrikkene utgjer produksjonsdelen av to storre bedrifter som også driver en omfattende engros- og detaljomset- ning. Dette gir de to fabrikker en solid bakgrunn både när det gjelder finansie— ringen og salget.

Den störste av fabrikkene beskjeftiger ca 300 arbeider som bernres av 5-da- gersuken. De fleste er kvinner. Ca 100 av

disse arbeider i en avdeling for frem- stilling av herreskjorter. De ovrige pro- duserer sports- og fritids-klaer. Den minste av fabrikkene beskjeftiger noe over 200 arbeidere, også vesentlig kvin- ner. Henimot halvparten produserer herreskjorter. De gövrige fremstiller da- mc- og herrekapper. Begge fabrikker har godt utbygget bedriftsorganisasjon, med egne arbeidsstudieavdelinger og oppleeringsavdelinger og med egne folk til å ta seg av modellkonstruksjon, plan- legning og vedlikehold. Den statistiske kontroll er også godt utbygget. Ledel- sen i begge fabrikker består av relativt unge folk som entusiastisk går inn for rasjonalisering av produksjon og om— setning i moderne former.

Produksjonssystemet i fabrikkene er hasert på spesialisering av de enkelte operatorer og på en utstrakt standardi— sering av produksjonen på et relativt lite anfall standardprodukter (merkear- tikler). Det alt vesentlige av arbeidet utfores på individuelle stykkakkorder satt på grunnlag av tidsstudier. Et vik- tig kjennetegn ved produksjonssystemet er att operatprene er relativt uavheng- ige av produksjonsledd som ligger foran eller etter kjeden. De kan således holde individuelt tempo. Maskinene bestem- mer i liten grad tempoet. Mellom 10 og 20 % av operasjonstiden er >>maskin— tid», mot 80—90 % >>håndtid>>. I lopet av de senere år har fabrikkene lagt ned meget arbeid i å finne frem til rasjonell lay-out og effektive produksjonsmeto- der. Man har gjort inngående studier i inn- og utland og utnyttet en rekke kon- sulenter, bl. a. et team av amerikanske spesialister som virket i Norge under den tekniske hjelpeprogram for Europa. Bl. a. fordi begge fabrikker etter norske forhold har gått langt i retning av stan- dardisert produksjon, er det lagt ned mange penger i reklame- og salgsvirk- somheten.

Fabrikkene ha hatt lett for å skaffe se'g 'arbe'id'skralft, men skift-ingen av arbeidere har som fornvrig i norsk in- dustri i senere tid vaert hey (skiftepro- sent på ca 30). Fravzeret har vzert me- get lavt (ca 6——7 %). Det har hersket gode og velordnede arbeidsforhold.

Markedsforholdene hadde i tiden frem til forsaket med 5-dagers uke vaart meget gunstig. Man hadde oppnådd så store kvanta av de enkelte artikler at det ga godt grunnlag for rasjonell pro- duksjon. Sesongvariasjoner og skiften- dc moter bevirker imidlertid alltid re- lativt hyppige omlegginger av produk- sjonen i bedrifter av denne art. Man be- gynte gradvis å merke strammere mar- kedsforhold med skjerpede krav til pris og kvalitet og starre modellvariasjon.

Dette var i korthet Situasjonen du 5- dagersuken for alvor kom på tale. Det er viktig å vaere klar over at fabrikkene allerede hadde hestet vesentlige resulta- ter av en rasjonaliseringsprosess som hadde pågått over flere år, og nye posi- tive virkninger begynte å gjore seg gjel- dende nettopp da 5-dagarsuken ble inn- fort.

Forberedelsene og forventningene til 5-dagersuken spilte en viktig rolle for de resultater som er nådd. I 1953 kom det til konkrete forslag og förhandling- er om 5-dagars uke, bl. a. etter at spars- målet var bragt frem av amerikanske konsulenter og norske fagforeningsfolk på en konferense i Bergen i januar 1953. Ledelsen, sterlig ved den ene av de to forsoksbedrifter, tok opp saken meget energisk for å finne grunnlag for et for- sek i praksis. Ledelsen i begge bedrif- ter tilla rent sosiale hensyn avgjgärende vekt. Samtidig mente man at en for- kortelse av arbeidstiden kunne bety en effektiv stimulans til nye og kraftige fremstet i retning av heyere produkti- vitet. Arbeiderne og fagforeningen la også avgjtörende vekt på at en forkor-

telse av arbeidstiden ville gi persona- let bedre anledning til å utfylre sitt hus- arbeide og sine aerend og gi en rikere fritid. De mente at de skulle kunne opprettholde sin fortjeneste på forkortet arbeidstid, selv om de fortsatt arbeidet på de samme akkorder, Noen var i tvil om de kunne oke sitt tempo ytterligerc, då det allerede lå hgyt. Enkelte i ledel- sen mente at man kanskje burde gjen- nomfore ytterligere rasjonaliseringstil— tak for man forkortet arbeidstiden. Alt i all kan man si at det gradvis ble oppar- bcidet et sterkt enske og en spent for- ventning om å få preve 5-dagers uke og forkortet arbeidstid. Da man merket en viss motstand fra enkelte hold uten- for bedriften mot forsoket, oket felle]— sen av samhold og viljen til å gjorc en hclhjcrtet innsats.

Det ble så inngått en avtale mellom N. A. F. og L. 0. om en eksperixment— ordning for inntil 2 år fra 4. januar 1954. Hovedinnholdet av denne gikk ut på at arbeidstiden i de to bedrifter skulle nedsettes fra 48 til 42%, even- tuelt 40 timer pr uke. Betingelsen var at produksjonen, med det samme antall arbeider og med uforandrede akkord- satser ikke måtte bli lavere etter nedset- telsen av arbeidstiden enn den hadde vaert tidligere.

Arbeidstiden har i den störste av de to fabrikker vaert 421/2 time under hele forsaksperioden. I den andre fabrikken besluttet man etter at man med godt re- sultat hadde provd 42%» timer i 6 uker å gå ned til 40 timer. Senere viste det seg at den ene halvdel av denne fabrikk ikke klarte målet og måtte gå tilbake til 42% time for en lengere periode. Se— nere nådde man opp til 40-timersmålet igjen og gjennomferte 40 timers uke.

Begge fabrikker har hatt fri lerdagen, men har kunnet tilkalle deler av ar- beidsstyrken også denne dag när spe- siclle forhold krevet det. Målet for 5—

dagersuken kan uttrykkes slik at man med 42% timers uke måtte take pro- duktiviteten med minst 13 % og med 40 timers uke med minst 20 %.

De to bedrifter valgte forskjellige for- mer for statistisk kontroll med at beting— elsene for 5-d-agersuken ble oppfylt. Begge skulle bruke annet halvår 1953 som basis for beregningene. Dette var den hittil beste produksjonsperiode i fabrikkenes historie. I den fabrikk hvor man under forsoket arbeidet 42% ti— mers uke, ble kontroll med skjortefa- brikkens produktivitet ansett mest på- litelig. Kontrollen ble gjennomfort ved at man målte den tid (i timeverk) som det tok å fremstille en skjorte i stan- dardmodell.

Bedriftens fremtrer da slik:

produktivitetsutvikling

2. halvår 1953 100 % 1. >> 1954 122 % 2. » 1954 127 % 1. >> 1955 130 % 2. >> 1955 131 %

I forhold til nedsettelsen av arbeids- tiden ville minstekravet vaere 113 %.

Også den annen bedrift har produk- tivitetsstatistikk som viser anvendt tid pr standard produktenhet. (Tallene er dog ikke direkte sammenlignbare med de ovenfor angitte.) Ser vi på produk- tivitetserkningen for hvert år i forhold til foregående år, får vi dette bildet:

Fra 1949 til 1950: + 5 % >) 1950 >> 1951: + 19 % >> 1951 >> 1952: + 4 % >> 1952 >> 1953: + 35 % >> 1953 >> 1954: + 30 % >> 1954 » 1955: + 1 %

Ca 18 % av stigningen fra 1953 til 1954 måtte til for å kompensere for ned- settelsen i arbeidstid i denne fabrikk. (Stagnasjonen i 1955 tilskrives i vesent- lig grad en omfattende produksjonsom— logging i kappeavdelingen.)

Som ledd i våre undersokelser forc- tok sivilingenior Nils Eldrup endel driftstekniske målinger i denne fabrik- ken. Folgende momenter fra hans rap- port skal nevnes: Arbeidets organisa- sjon er god. Tapstiden >>ventes>> utgjor mindre enn 1 % av total tapstid. Plan- legging og lay-out er også god og ligger godt over gjennomsnittet for bransjen. Driftstekniske og personlige tapstider for de målte operasjoner var henholds- vis 9,7 og 4,5 %. De dyktigste opera- torer tar ut mer tid til hvile o. 1. mindre dyktige. Man kunne vente at endel av den effektivitetsokning som har funnet sted de to siste år skyldes at tapstidene er blitt redusert. Dette viser seg ikke å vaere tilfelle. Tapstidene er de samme. På grunnlag av MTM- og and- re studier ansees operatorenes dyktig- het å ligge ca 30 % over det normale i bransjen. Den gjennomsnittlige intensitet (hastighet i håndbevegelser) ligger 14 % over MTM-normalen, hvilket svarer til hva amerikanerne regner normalt.

En sammenligning mellom produk- sjonstid for en standard produktenhet ved den minste av forsoksfabrikkene og 2 andre fabrikker i bransjen hvor man fant brukbart sammenlignings- grunnlag, bekrefter at forsaksfabrikken selv med 5-dagers uke lå vesentlig over det vanlige produktivitetsnivå i bran- sjen.

Arbeidernes produktivitet målt på grunnlag av akkordene, ble ved den minste av fabrikkene lagt til grunn for kontroll med at betingelsene for 5-da- gers uke ble opplfylt. Akkordfortjenes- ten i forsoksperioden har, sammenlig- net med basisperioden i 1953, vaert 116,2 % i .skjortefabrikk-en og 121 % i kappe- fabrikken. Målet i forhold til nedsettel- sen-i arbeidstid var henholdsvis 115,4 og 120 %.

Også ved den storste av fabrikkene har den gjennomsnittlige timefortjen-

enn

cste steget i forsoksperiorden litt mer enn de 13 % som i denne fabrikk var minstemålet.

Individuelle variasjoner i operato- rens prestasjoner under 5-dagersuken viser tydelig hvor viktig treningen av nye operatorer er. Også informasjonen om de mål som er satt opp og de re— sultater som nåes er avgjorende. Ved en av fabrikkenes avdelinger oppnådde man en spontan produktivitetshevning på ca 10 % ved innfgöring av en be- stemt form for informasjon om resul- tatene. Aldersgruppen mellom 30 og 40 år ligger hoyest -i produktivitet. Forskjel- len mellom denne gruppen og yng- re. operatorer forklares delvis av for- skjellig grad av ovelse. Avstanden til de eldre åldersgrupper er liten (bare 5 % lavere for dem over 60 år).

Trettheten i lopet av arbeidsdagen slik den fremkommer i prestasjonskur- ven, er den samme under 5-dagers som under 6-dagers uke. Bare med den for- skjell att fallet på slutten av dagen er mindre markert. Intervjuer klarla at den subjektive tretthet er den samme nå som for. En del interessante forhold vedrorende hvilepausenes betydning vil bli undersokt naermere.

Arbeidernes utnyttelse av frilsördagcr tar sterkt preg av at de fleste av dem har husarbeid å utfore. De får bedre tid til åt utfore store arbeider som vask 0. I., de kan få utrettet aerend bedre enn for og får mer tid sammen med familien. De synes de får mer ro over tilvaerelsen nå, selv om tempoet i fa- brikken er storre.

Arbeidernes fravaer var lavt for 5-da- gers uke ble innfort (6—7 %). I lopet av forsoksperioden har det gått ytter- ligere noe ned i den ene av fabrikkene, mens det har steget ubetydelig i den andre, hvor det forevrig, tidligere var lavest. Her kommer en omfattende in- fluensaepidemi i 1955 inn i bildet.

Turn-over eller skifting av arbeider- ne er fortsatt hey (ca 30 %). Den har gått noe ned i forsoksperioden uten at dette med Sikkerhet kan sies å ha sam- menheng med 5-dagers uke.

Markedsforhold og salgspolitikk i for- sekspcrioden har tatt preg av en skjer— pet konkurranse. Kravene til kvalitet er skjerpet og begge fabrikker synes å ha haynet kvaliteten under 5-dag—ersuken. Dette er vanskelig å fastslå eksakt, men kontrollen er i alle fall utbygget. Kra- vene om storre modellvariasjoner har skapt vissc problemer. Nye modeller lnedforer betraktelige produksjonshem- ninger. Fabrikkene har imidlertid holdt fast ved en sterk standardisering.

Planlegging og kontroll er blitt satt på hård prove under forsoket. Fabrik- kene har måttet påskynde sin effekti— visering på disse felter. Det er åpen- bart at man nå arbeider med mer lang- siktige og mer detaljerte planer enn for og kontrollen er utbygget slik at man raskt skal kunne rette upp de skjevheter som måtte oppstå. Dette er blitt viktige- re enn for da tempoet var lavere og det var litt bedre rom for uregelmessi'gheter. En mer långsiktig planlegging og bedre koordinasjon mellom innkjop, produk- sjon og salg er fremtvunget under for- soket med 5-dagers uke. Det er åpen- bart at det i meget hey grad vil av- henge av bedriftsledelsen om et forsok med nedsettelse av arbeidstiden og overgang til 5-dagers uke skal gi gode resultatet”.

Arbeidsledelsen har også tatt preg av at man nå har storre tidsperspektiv i planene enn for. Hele ledelsen rykkes dermed opp på et hoyere plan. De lav- ere ledd i organisasjonen må overta storre ansvar. Presset på de utovende arbeidsledere er blitt meget stort. De har i liten utstrekning fått kompensa— sjon i form av lenger fritid og et visst spenningsmoment synes å ha oppstått

av denne grunn. Arbeidslederne deltar likevel med stor entusiasme i forspket med 5-dagers uke og de kan også peke på fordeler, f.eks. ved at de har lor- dagen til å få utfart reparasjoner og til å få ordnet opp i flaskehalser i pro- duksjonen. Det er også en fordel for arbeidslederne at de har konkrete pro- duksjonsmål å referere til.

Organer for forhandling og samar— beid er på flere måter blitt påvirket av forsoket. Fagforeningen gikk meget sterkt inn for å gjennomfore forspket og har samarbeidet med bedriftsledel- sen under forseksperioden. Tillitsmen- nene synes i storre grad å ordne opp de fleste saker direkte med de utoven- de arbeidsledere. Mange saker som for ofte var fremme, ha måttet vike av hen- syn til viktigheten av å klare målet for 5-dagersuken. Produksjonsutvalg og andre organer for informasjon og sam- arbeid har okt sin aktivitet, men det viser seg at det i forste rekke blir de utevende arbeidsledere som må ta seg av informasjonen og lignende oppgaver om man skal nå effektivt ut til den enkelte.

Konklusjoner på grunnlag av den gjennomforte undersokelse må trekkes med stor varsomhet. (Hvordan man i de to bedrifter ser på de oppnådde resultater, fremgår av den kjennsgjer- ning at både ledelsen og arbeidernc vil fortsette med å-dagers uke.) Vi har ikke tatt sikte på å levere noe bevis for at 5-dagers uke med f.eks. 40 timers ar- beidstid skulle vaare bedre eller dårli- gere enn G-dagers uke med 48 timer. Vi mener tvert imot at >>bevis>> av den- ne art som regel vil V&re misvisende. Derimot kan det ha betydning å klar- legge de premisser som man har gjort forsoket ut fra, hvilke Vilkår man har arbeidet under og hvilke resultater som under de gitte forhold er nådd. (Vi vil også advare mot å se på forandringer

i arbeidstiden som utelukkende et spersmål om 5-dagers uke. En rekke andre variasjoner er mulige og kanskje like aktuelle under våre forhold.) Forsoket synes å vise at det ikke er noen enkel sammenheng mellom ar- beidstidens lengde og arbeidernes pro- duktivitet. Arbeiderne har oket sin pro- duktivitet noe mer enn det som måtte til for å kompensere for nedsettelsen i arbeidstid. Dermed er ikke sagt at 40 eller 42% time fordelt på fem (lager i uken er den optimale arbeidstid. En rekke tidligere understakelser gir grunn- lag for en lignende konklusjon. Kos- soris (U.S. Dept. of Labor, Bulletin 917, 1947) undersokte en serie av variasjo- ner i arbeidstid. Han tant at man kun- ne opprettholde eller eke produktivite- ten både ved å forlenge og ved å for- korte arbeidstiden. Han kom fort til at,

en rekke andre forhold enn arbeids- tidens lengde bestemmer prestasjonen. Generelt viste underspkelsen at under ellers like forhold var 8 timers dag og 5-dagers uke best i relasjon til effek- tivitet og fravaer. Resultatene av en lenger arbeidstid varierer bl. a. med den fysiske påkjenning og med graden av maskinstyring av tempoet. (Disse nn- dersekelser stammer fra ett land hvor 5-dagarsuken er det alminnelige.)

Våre undersokelser synes å vise bl. a. hvordan bransje- og markedsforholde- ne, bedriftens egenart og operatorenes individuelle anlegg gjysr det betenkelig å standardisere arbeidstiden i altfor stor grad.

Avgjorende for en vurdering av ar- beidstidens lengde blir i alle tilfelle om en legger rene produktivitetshensyn til grunn eller om en tar sosiale hensyn. Om en tar sosiale hensyn viser våre un- dersokelser at man ikke bare må se på arbeidstiden i fabrikken, men også på fritid-ens lengde saerlig når det gjelder operatorer som også har husarbeid.

Undersokelsen har vist at bedriften som organisasjon må studeres som en dynamisk enhet om man skal få et no- enlunde riktig bilde. av de virkninger en nedsettelse i arbeidstid medforer. Bedriftens merkantile-, tekniske— og so- siale systemer griper inn i hverandre og påvirker hverandre gjensidig.

I denne forbindelse vil vi szerlig frem- heve hvordan en okning av tempoet i fabrikken synes avhengig av langsik- tige innkjops- og produksjonsplaner og en salgspolitikk basert på sterk stan- dardisering. Vi vil også fremheve hvor— dan en fabrikk med hoyt tempo og sterk standardisering blir ömtålig overfor uforutsette tekniske eller merkantile forandringer hvis ikke arbeidsledelsen og hele organisasjonsapparatet er me- get effektivt. Videre vil vi fremheve at sterk spesialisering av arbeiderne og okt tempo ikke behover å medfore stor- re subjektiv tretthet dersom arbeiderne s_vnes at de medvirker i en virksomhet de er personlig interessert i. Hvordan de vil fylle en slik interesse er forst og fremst avhengig av hvordan de stiller seg til den målsetning man arbeider ut fra i bedriften. Forkortelsen av arbeids- tiden har berort lonnsomhet og for- tjeneste, som er sentrale deler av ledel- sens og de ansattes målsetning i pri- vate bedrifter. Dessuten ble familieliv og sosial prestisje berert. Forseket in- nebar at man satte opp konkrete mål og et program som hadde alminnelig tilslutning. Andre hensyn, f.eks. motset— ninger mellom ulike parter og innstil- lingsmessige hindringer, som far hadde hemmet ytterligere produktivitetshoy- ning, måtte vike for hensynet til 5-da- gersuken og det den representerte.

Bedriftenes organisasjonsstruktur er blitt tydelig påvirket av 5-dagersuken. Arbeidsledernes oppgaver er blitt storre samtidig med at deres stilling er end-

ret i en viss grad. Tidsperspektivet for planlegging og beslutnin'g for lederne på alle plan er blitt forlenget. Koordi- nasjonen av de forskjellige avdelinger er bedret. Organer for forhandling og samarbeid er tillempet ut fra hensynet til det nye aktivitetsnivå i fabrikkene. Bedriftenes linjeorganisation synes styr- ket, bl. a. av hensyn til en mer effektiv kommunikasjon.

Kommunikasjonen mellom grupper og enkeltindivider på forskjellige nivå- er i bedriften synes å ha blitt mer in- tens i sin alminnelighet. Flertallet av arbeidere er blitt bedre informert om hva som ventes av dem og hva de pres- terer ut fra konkrete mål for produk- sjonsmengde og kvalitet. En mer effek- tiv opplzering av operatörer har vist resultater av stor interesse. Fremgangs- måter og regler både i teknisk og sosial fox-stand synes avklaret. Den alminne- lige atmosfaere synes mer preget av vilje til å forstå hverandre og til-dels også til å endre innstillinger og oppfatninger.

I en summarisk rapport av denne art

er alle detaljer utelatt, detaljer som kan ha betydning for dem som i praksis står overfor lignende forsak i bedriftene.1

Sporsmålet om arbeidstidens lengde er av stor, almen interesse i våre dager, ikke bare på grunn av foreliggende pro- duktivitetsproblemer og sosiale Vilkår, men like meget fordi vi står foran store forandringer i konkurranseforhold i ar- beidsmarkedet og fordi automatisering og anvendelse av nye kraftkilder vil kreve stor tilpasningsevne i hele vårt ekonomiske liv. Forsek av den art som er beskrevet viser tydelig at det ikke finnes noen patentlesning på sporsmå- let om arbeidstidens lengde. I dette til- felle synes forkortelse av arbeidstiden og overgang til 5-dagars uke å ha virket som en effektiv »avtrekkermekanisme» som har startet en heldig kjedereaksjon. Dermed er ikke sagt at en tilsvarende virkning kan ventes overalt. Men til- svarende forsok og aktiv saken etter andre og like effektive avtrekkermeka- nismer er oppgaver av hoyeste priori— tet i norsk industri.

1 En utförlig rapport från det ena av de två berörda företagen har publicerats av Norsk Produktivitetsinstitutt i maj 1956.

II : 3. Fyrtiotimmarsueckans verkningar på

Australiens industri

Det följande utgör en redogörelse för vissa undersökningar rörande verkning- arna på industrin av 40-timmarsvec- kans införande i Australien 1948. Redo- görelsen har utarbetats av Dr. S. P. Stevens i Melbourne. Den har tidigare i ungefär samma skick återgivits som Economic Monograph No. 116, utgiven i stencil i september 1949 av the New South Wales Branch of the Economic Society Australia and New Zealand. översikten har då titeln >>A Preli'minary Report on the Effect of the 40-Hour Week on Australian Industry.»

Översättningen har utförts i utred- ningens sekretariat och publiceras en- ligt Dr. Stevenfs medgivande. Vissa av- snitt av mindre intresse har därvid ute- slutits.

Redogörelsen åberopas i kapitel X i betänkandet.

1. Inledning

Från och med den 1 januari 1948 blev 40—timmarsveckan den vanliga ar- betsveckan i Australien. Före denna tidpunkt hade vissa grupper arbetsta- gare haft en kortare arbetstid än 44 timmar per vecka. Det gällde gruvarbe- tare och vissa handelsanställda. I New South Wales införde myndigheterna den 1 juli 1947 fyrtiotimmarsvecka för fler- talet arbetare under deras jurisdiktion.

I fortsättningen behandlas endast en del av det område, som är avsett att täckas av en föreslagen undersökning rörande 40-timmarsveckans verkningar

på Australiens ekonomi. Framställning- en inskränker sig till förändringar som har ägt rum i produktionen per ar- betsvecka inom ett urval av företag som representerar industrin i Victoria. Det är viktigt att påpeka, att detta urval ännu inte är stort nog för att ge helt tillförlitliga resultat, men det visar åt- minstone hur produktiviteten har ten— derat att utvecklas vid övergången från 44 till 40 timmars arbetsvecka. Denna rapport är definitiv endast i den rue- ningen, att den innehåller uppgifter från nästan alla företag som tillfråga- des.

2. Enkätmeloden

Den rapport som här presenteras byg- ger på uppgifter från 71 företag. Des- sa hade 11 204 anställda, och företagen utvaldes genom ett stratifierat slump- urval. Uppgifterna insamlades genom intervjuer och frågeformulär. För unge- fär 90 procent av företagen antingen insamlades uppgifterna genom person- liga besök — eller verkställdes en nog- grann kontroll av de lämnade upplys- ningarna.

Frågeformuläret bygger på förutsätt- ningen, att företagens reaktion inför ett produktionsbortfall när 40-timmars- veckan infördes endast kunde bli nå- gon av följande sex:

a) ökning av övertiden;

b) ökning av antalet anställda;

e) ökad mekanisering;

d) omorganisation av processen;

e) förändringar i lönesystemet;

f) ingen åtgärd; produktionen fick bli vad den blev.

Uppgifter som erhållits med denna utgångspunkt möjliggjorde en mätning av förändringar i produktionen per or- dinarie arbetsvecka (standard weekly output)1. Det har däremot inte gjorts något försök att samla in upplysningar om kostnadsförändringar. Det ansågs nämligen troligt, att endast ett fåtal fir- mor skullc velat besvara frågor om kostnadsutvecklingen. Det kan dock va- ra möjligt att komma fram till vissa slut- satser om de kostnadsförändringar, som skett på grund av förkortningen till 40- timmarsvecka. I ett fall, exempelvis, då produktionen per vecka föll med 1,9 procent och 4 timmars övertid infördes för att uppehålla företagets totala pro- duktion, kan man anta att lönekostna— den steg med mellan 12 % och 15 pro- cent. Det är svårt att beräkna genom- snittskostnadens förändring i de fall nyinvesteringar har företagits. Däremot kan det antagas, att kostnaderna icke steg i alla de fall där prestatiionwslönesys- tern nyligen hade införts.

Frågeformuläret byggde vidare på an- tagandet, att effektiviteten per vecka kunde förändras olika allt eftersom ar- betet var maskinstyrt eller handstyrt. För den skull delades alla arbeten upp i tre grupper enligt följande definitio- ner:

a) helt mekaniserat arbete, där ma— skinen anger arbetstakten för åtmins- tone 80 procent av den effektiva arbets- tiden;

b) manuella processer, där arbetsta- garen anger arbetstakten för åtminsto- ne 80 procent av den effektiva arbets- tiden;

- c) all annan verksamhet.

De uppgifter som erhölls i enkäten i dessa avseenden visade sig emellertid vara mindre tillfredsställande för ana- lysen av 40-timmarsveckans verkningar än tidigare delar av formuläret. De en- skilda produktionsprocesserna som av- sågs i frågefomuläret skulle i teorin bli oförändrade, medan i praktiken många företag införde betydande förändring- ar i produktionstekniken.

3. Resultatet av enkäten

a) Metoden för presentation av resul- tatet. I fortsättningen skall resultatet som hänför sig till den första delen av frågeformuläret diskuteras.

Jämförelserna gäller i allmänhet de två sexmånadersperioderna från och med januari till och med juni 1947 och 1948. För vissa företag måste jämförel- seperioderna ändras därför att strejker, säsongfluktuationer e. d. gjorde att pe- rioderna inte blev fullt jämförbara. I flertalet av dessa fall valdes då en tre- cller sexmånadersperiod från mitten av åren 1947 och 1948.

Stratifieringen av urvalet tillät att man gjorde två olika uppdelningar av uppgifterna, nämligen efter industrigre- varvid man valde den officiella produktionsstatistiska indelningen, samt efter antalet anställda vid företagen.

En ytterligare uppdelning efter den typ av åtgärder som vidtogs från före- tagsledningens sida kan inte göras på grundval av tillgänglig information.

Urvalet motsvarar omkring 5 procent av alla de anställda inom industrin i Victoria som arbetar i företag med minst 11 anställda. Det ansågs icke möj- ligt att på detta stadium utvidga enkä- nar,

1 Med ordinarie arbetsvecka avses i det följande en 44—timmarsvecka 1947 och en 40-timmarsvccka 1948. Produktionen per vecka avser sålunda den produktion som utförts per man och per vecka, om man bortser från övertiden. '

ten till företag som hade mindre än 11 anställda. Därtill bör nämnas, att all bilproduktion har uteslutits, efter- som dessa företag under 1947 till störs- ta delen höll på att konstruera maski- ner för nya modeller. Produktionen av järnvägs- och spårvagnar har också hål— lits utanför enkäten, därför att inga uppgifter är tillgängliga inom denna fabrikatio-n som kan ge upplysningar om verkningarna just av arbetstidsför- kortningen.

b) Beräkningen av förändringar i produktionen per ordinarie arbetsvec- ka. Först bör nämnas att icke alla för- ändringar i produktionen per vecka från 1947 till 1948 var en direkt följd av arbetstidsförkortningen. I det föl- jande skall uppmärksammas de verk- ningar på produktionen, som följde av en intensifierad mekanisering vilken ägde rum oberoende av arbetstidsför- kortningen, Andra viktiga faktorer i detta sammanhang är ökning eller minskning av orderingången och i en del fall tillfällig råvarubrist.

För att göra det möjligt att jämföra produktionen per vecka har följande korrigeringar av uppgifterna om pro- duktionen vidtagits:

1. När de lämna-de uppgifterna gällde produktionsvärdet, användes prisindex- serier för att reducera värdena till fasta priser. För flertalet producerade varor var detta ganska lätt, eftersom priser- na var föremål för kontroll och vanli- gen förändrades vid kända tidpunkter. Speciella svårigheter förelåg endast för beklädnadsindustrin, där i många fall priserna förändrades successivt varje gång som en förändring ägde rum i rå- varupriser och i löner. I de fall där det varit möjligt och speciellt då för konfektionsindustrin har uppgifter om producerade kvantiteter införskaffats i stället för värdeuppgifter.

2. Den procentuella förändringen i den totala produktionen korrigerades för

a) förändringar i antalet anställda,

b) förändringar i övertiden,

c) förändringar i frånvarofrekven- scn, som f. ö. icke visar en klar utvecklingstendens under de ak- tuella åren.

3. Siffrorna korrigerades icke för för- ändringar med avseende på mekanise- ringen eller för förändringar i lönesys- temet, eftersom dessa förändringar är alltför invecklade för att renodlas i en statistisk analys av den typ som an- vänts.

c) Förändringar i produktionen per ordinarie arbetsvecka: Alla uppgifter i detta avsnitt gäller förändringar i pro- duktionen per ordinarie arbetsvecka, sedan korrigering skett för förändringar i sysselsättning och övertid. Den ordi- narie arbetstiden sjönk med ca 9 pro- cent.

Omkring 27 procent av företagen med sammanlagt en tredjedel av antalet an- ställda som täcktes av enkäten vidtog inga — åtgärder— för- att . öka produktions- resultatet per arbetad timme. Produk- tionsbortfallet per vecka var för dessa företag genomsnittligt 10 procent. In- om denna grupp av företag befinner sig många med huvudsakligen maskinstyrda arbeten och en del av de företag som på grund av orderminskning inte kun- de upprätthålla sin totala produktion. Ett företag inom verkstadsindustrin ha- de den största produktionsnedgången: nära 40 procent. Detta företag hade att kämpa med råvarusvårigheter och för- de samtidigt den politiken att arbets- kraft icke skulle avskedas under mind- re goda konjunkturer.

Omkring 20 procent av företagen i enkäten med ungefär lika stor andel av antalet anställda omorganiserade sin

produktion men installerade inget nytt realkapital. Produktionen per vecka steg i dessa företag med i genomsnitt över 2 procent,

Den största gruppen av företag re- presenterar 40 procent av företagen i enkäten och ungefär en tredjedel av an- talet anställda. Företagen inom denna grupp ökade sin maskinella utrustning i en utsträckning varierande mellan 1,5 och drygt 40 procent av den tidi- gare utrustningen mätt i marknadspri- ser. Endast omkring en fjärdedel av dessa nyinvesteringar anses ha varit en direkt följd av arbetstidsförkortningen. I en del fall, där nyinvesteringar under alla förhållanden skulle ha företagits, påskyndades de av arbetstidsförkort- ningen. Mcd undantag för tre företag, ai vilka ett rapporterade en besväran- de råvarubrist 1948, lyckades alla före— tag i denna grupp mer än väl kompen- sera förlusten av arbetstimmar genom ökad produktivitet.

Den fjärde gruppen av företag, som omfattar 12,5 procent av företagen i en- käten med omkring 15 procent av de anställda, består av sådana företag som införde nya prestationslönesystem. Mer än hälften av dessa företag ökade även sin produktionsutrustning. Denna grupp av företag ökade sin produktion per vecka med i genomsnitt 18 procent.

Det går knappast att på detta stadium dra några slutsatser från de erhållna uppgifterna om utvecklingen inom en- skilda industrigrenar. För några av des- sa var nämligen urvalet alltför litet. Föl- jande slutsatser synes dock kunna dra— gas för några av de större industri- grupperna.

För verksta-dsindustrin (klass IV) re- dovisas endast en obetydlig ökning i produktionen per ordinarie arbetsvec- ka. En avsevärd del av företagen i den- na grupp ökade sin produktionsutrust- ning och några införde prestationslöne—

system eller utvidgade redan existeran- de sådana.

Textilföretagen (klass VI) kunde inte i något enskilt fall öka produktionen per vecka. På det hela taget har företagen inom denna grupp, som omfattar spin- nerier, vävericr och trikåindustrier, all- tid varit i hög grad mekaniserade, och det har därför varit svårt eller omöjligt för dem att på kort sikt kompensera minskningen i antalet arbetade timmar.

Skinn- och lädervaruindustrin (klass VII) visar ungefär samma utveckling som textilföretagen.

Inom konfektionsindustrin (klass VIII) synes anpassningen till den kor- tare arbetstiden ha gått lättare för en del av de mindre företagen, som inför- de ackordssystem, än för de större fö- retagen. De sistnämnda visar ofta en nedgång inte bara i produktionen per vecka utan även i produktionen per arbetad timme.

Företagen inom livsmedels-, dryckes- varu- och tobaksindustrin (klass IX), redovisar i flertalet fall en ökning av produktionen per ordinarie arbetsvec- ka. I några fall berodde detta på en rik— ligare råvarutillgång, i andra fall på ökad mekanisering.

Tar man ett ovägt genomsnitt för alla industrigrenar finner man att föränd- ringarna i produktion per vecka var relativt små. Detta innebär, att produk- tiviteten (produktionen per arbetad timme) steg med omkring 9,5 procent från 1947 till 1948. Om produktionen inom olika industrigrenar väges med näringsgrenarnas andel i den totala be- folkningen, får man en produktionsök- ning på ca 10,5 procent per arbetad timme.

Man kan inte se någon klar tendens i förändringen av produktionen per or- dinarie arbetsvecka, om man i mate- rialet skiljer mellan stora och små fö- retag. Det förefaller troligt, att de små

företagen hade lättare att anpassa sig till 40-timmarsveckan än de större, men några bestämda slutsatser härom kan ännu inte dras.

En ökning av övertidsarbetet blev in- te så vanlig som det förutspåddes, och det var bara i två företag som överti- den ökade med så mycket som fyra tim- mar per vecka 1948. Genomsnittligt ökade övertiden 80 minuter per vecka från 1947 till 1948, dvs. med 3 % pro- cent av en 40 timmars vecka.

Någon information om utvecklingen inom andra näringsgrenar än industrin finns knappast att tillgå. Det ofullstän- diga material som finns kan möjligen ge en antydan om utvecklingen. Inom byggnadsverksamheten och transport- väsendet verkar det som om produktio- nen per vecka hade minskat lika myc- ket som antalet arbetstimmar. Å andra sidan verkar det som om det utförda arbetet inom detaljhandeln per ordina» rie arbetsvecka ökade något från 1947 till 1948. Antalet utförda arbetstimmar inom handeln föll med endast 2,5 pro- cent i genomsnitt, och handelsomsätt— ningen steg med 7,5 procent per vecka. För flertalet gruvarbetare blev det inte någon reduktion av antalet arbetstim— mar, och speciellt inte för arbetare i kolgruvorna, varför förändringar i de- ras arbetsprestationer inte hör hemma i dessa beräkningar.

4. Slutsatser

Det måste än en gång understrykas, att denna rapport innehåller prelimi- nära uppgifter. Inga siffror får betrak- tas som definitiva.1 Siffrorna kan så- lunda förändras, när antalet tillfrågade företag stiger. På basis av den här pre- senterade enkäten kan det likväl tryggt konstateras, att produktionen per vec- ka i industrin i genomsnitt inte sjönk med samma procent som antalet arbets- timmar. Den ökning som sålunda ägde

rum i produktionen per arbetstimme hänför sig huvudsakligen till ökad me- kanisering, en ökning av den organisa- toriska effektiviteten samt i någon ut- sträckning förändringar i lönesystemet. Mcd andra ord var det huvudsakligen företagsledningens ökade effektivitet som medförde en ökning av produk- tionen per arbetad timme från 1947 till 1948.

För att ställa detta resultat i sitt rät- ta perspektiv bör det nämnas, att pro- duktionen per arbetad timme steg vä- sentligt under en följd av år efter första världskrigets slut. Det är av olika an- ledningar sannolikt, att en liknande ök- ning skulle ha skett från 1947 till 1948 under alla förhållanden. Genom arbets- tidsförkortningen från 44 till 40 tim- mar per vecka infördes ett ytterligare incitament till ökad effektivitet i pro- duktionen, och detta förklarar varför ökningen i produktiviteten från 1947 till 1948 var större än ökningen i början av tjugotalet. Det är svårt att skilja mel- lan de faktorer, som normalt medför ökad effektivitet, och den extra stimu- lans som arbetstidsförkortningen med- förde. Man synes dock iaktta tillbörlig försiktighet om man antar, att omkring hälften av den konstaterade produkti- vitctsökningen berodde på arbetstidsför- kortningen. Detta innebär, att man kan anta att en 44 timmars arbetsvecka skulle ha medfört en produktion per vecka, som legat 3—5 procent högre 1948 än den nu gjorde med 40 timmars arbetsvecka.

Slutligen skall ytterligare en punkt framföras. Enkätmaterialet visar, att varken de faktorer som verkade i produktionsminskande eller de som ver—

syn-

1 Ehuru reservationerna hänför sig till ett tidigare statistiskt material än det som presenteras i det följande, har de fått kvar- stå oförändrade, eftersom författaren allt- jämt understryker att undersökningen aldrig fullföljdes. (Övers. anm.)

kade i produktionsökande riktning en- bart berodde på arbetstidsförkortning- en. Studerar man uppgifterna närmare finner man, att i flertalet av de fall, då ett företag måste väsentligt minska sin produktion (antingen på grund minskning i orderingången eller av and- ra skäl), sjönk också produktionen per vecka mer än vad som svarade mot ar- betstidsförkortningen. Omvänt visade det sig, att i många fall där efterfrågan på ett företags produkter medförde en högre total produktion för företaget, ökade också prestationen per arbetad timme. I många fall upplevde man att produktionen per ordinarie arbetsvecka inte minskade utan t. o. m. ökade. Det- ta kan förklaras av de extra incitament till ökad effektivitet genom nyinveste- ringar etc., som en stark efterfrågan på

av

ett företags produkter medför. Detta resultat synes ge vid handen, att pro— duktionsbortfallet genom en arbetstids- förkortning kan motverkas lättare in— om industrin under en expansionspc- riod än under en utveckling mot sämre konjunktur.

När man bedömer resultatet av den— na enkät bör man komma ihåg att de i hög grad har påverkats av de särskilda förhållanden som rådde då undersök- ningen gjordes. Ären 1947 och 1948 kännetecknas av stor efterfrågan på va— ror och tjänster. Bristen på olika nyt- tigheter — med undantag för bostäder och vissa varor beroende av koltillgång- en — var på väg att försvinna. Under

andra omständigheter kan verkningarna av en arbetstidsförkortning ha blivit svårare att övervinna.

REVIDERADE TABELLER Tabell 1. Procentuell förändring i produktionen per ordinarie arbetsvecka inom 84 industriföretag [ Victoria från 1947 till 1.948

Antalet an- Procen- Antalet ställda i pro- tucll för- Industrigrupp anställda cent av tota- ändring som be- la antalet i produk- röres anställda in— tionen om urvalet2 per vecka l—II Jord- och stenindustri, tegel- och lergods- framställning etc. .............................. 459 3,9 + 0,72 III Kemikalier, färger etc. ............... 394 3,3 + 4,21) IV Verkstadsindustri exkl. bilar och järn- vägsmateriel ....................................... 2071 17,5 + 1,57 VI Textilindustri ....................... '1 579 13,3 —— 7,30 VII Skinn- och lädervaruindustri 419 . ,5 —12,70 VIII Reklädnadsindustri .............................. 1 290 10,9 — 1,17 IX Livsmedels—, dryckesvaru- och tobaksin- dustri ................................................ 1 730 14,1; +12,10 X X] Sågverk och trävaruindustri ................ 273 2,3 +11737 XII—XIII Pappers-, pappersvaru- o. gummiindustri 2352 19_9 _- 1,45 V,XlV—XV Smycken. bijouterier etc., musikinstru- ment' och diverse .............................. 1 279 10,9, — 3,34 Summa 11 846 100,0 Genomsnittlig förändringl2 .................. + 0,29

1 Som vikter har använts antalet anställda i varje industri i procent av totala antalet anställda inom företag med mer än 11 anställda i Australien 1946—1947 (med undantag för järn- och stålsmältning samt bil- och järnvägsmaterielindustri).

()

.. Källa: Commonwealth Bureau of Census and. Statistics, Produc- tion, Part 1. Bulletin No. 41. De individuella vikterna för de olika grupperna är: I—II: 4,4 %; III: 5.0 %; IV: 26.7 %; Vl: 9,9 %; VII: 2,4 %; Vill: 16,1 %; IX: 15,8 %; X—XI: 7,8 %; XII—XIII: 8,7 %; V. XIV—XV: 3,3 %.

Tabell 2. Procentuell förändring i produktionen per ordi- narie arbetsvecka efter storleksgrupp på företagen i Vic—

toria 1947—19481

Storleksgrupp efter antal anställda cent av tota- ändring

Antalet an- Procen- Antalet ställdaipro- tuell för-

anställda som be- la antalet i produk- röres anställda in- tionen om urvalet per vecka

among?

11— 20 personer ......... 344 2,9 +6,56 21— 50 » ......... 824 7,0 +4,s7 51 100 » ......... 834 7,0 +1,74 101-—300 » ......... 2546 ata ——1ao 301—500 » ......... 2 078 17,6 ——2,11 501— » ......... 5 220 44,1 +1,58 Summa 11 846 100,0

1

Exkl. anställda vid jtärn- och stålsmältning samt hil- och

järnvägsmaterielindustri.

Tabell 3. Förändring iproduktionen per ordinarie arbets- vecka inom industrin i Victoria uppdelad efter typ av åt-

gärder som vidtagits mellan 1947 och 19481

Antalet an- Procen- ställda i pro- tuell för- Antalet cent av tota- ändring anställda Ia antalet i produk- anställda in- tionen

om urvalet per vecka

Typ av åtgärder

A. Inga åtgärder ................ 3967 31,6 — 8,81 B. Omorganisation, tidsstu—

dier etc. 2727 21,7 + 2,66 C. Ökad mekanisering ...... 4059 32,4 + 1,88 D. Förändring i lönesystemet 1 793 14,8 +16,s7 1 Uppgifterna om antalet sysselsatta i denna tabell kan icke summeras, därför att uppgifter avseende 696 personer har med- tagits både under C och D. Anledningen härtill är, att respektive företag både ökade sin maskinella utrustning och ändrade av- löningssystemet för alla eller en del av de anställda.

Arbetstid och arbetstidsförkortning

En intervjuundersäkning bland arbetstagare utförd av Statistiska centralbyråns utredningsinstitut

Statistiska centralbyråns utrednings— institut erhöll i slutet av 1955 av Ut- redningen om kortare arbetstid i upp- drag att genomföra en intervjuunder- sökning angående arbetstidsförhållan- den och åsikter om arbetstidsförkort- ning bland arbetstagare i Sverige.

Planläggningen har skett tillsammans med representanter för utredningen.

Den föreliggande redogörelsen omfat- tar i stort sett alla de bearbetningar, som hittills företagits. Vissa upplysning- ar utöver redogörelsens. skulle kunna er- hållas genom fortsatt behandling av det insamlade materialet.

Utredningsman för undersökningen har varit fil. kand. Gösta Dahlström.

Stockholm i juni 1956

Statistiska centralbyråns utrednings- institut

Ture Widslam

/ Gösta Dahlström

A. Inledning

1. Allmänna direktiv för intervjuunder- sökningen

I stort sett var det två slags problem, som motiverade en särskild undersök- ning genom intervjuer med anställda personer.

För det första skulle den faktiska ar- betstidens omfattning kartläggas, med

uppdelning på ordinarie arbetstid, över- tid och tid för extraarbeten utanför den ordinarie anställningen. Det var därvid önskvärt att kunna sammanställa den totala arbetstiden med fritidssysselsätt- ningar av olika slag. Upplysningarna skulle utgöra genomsnitt utan påverkan av säsongeffekter, varför frågorna fick gälla hela är 1955. Även situationen just vid intervjutidpunkten skulle bely- sas, närmast med tanke på en jämfö- relse med de deklarerade önskemålen om arbetstidens längd och förläggning. I anslutning till dessa frågor om arbets- tid och fritid skulle också restiderna till arbetsplatsen undersökas.

Det andra huvudproblemet gällde de anställdas värderingar (preferenser) be- träffande förändringar i arbetstidens längd i förhållande till förändringar i inkomsten samt beträffande arbetsti- dens förläggning. Det stod redan från början klart, att problemet innefattade betydande svårigheter beträffande giltig- heten och tillförlitligheten hos svaren, och att problemställningarna fick göras anspråkslöst också med hänsyn till un- dersökningens omfattning. Det bedöm- des dock som möjligt att uppskatta hur många personer, som (med utgångs- punkt från valet mellan inkomst och fritid) under olika omständigheter över- huvud taget önskar en arbetstidsförkort- ning och hur många som inte kan sägas göra det. Det var önskvärt att samman- ställa prefcrenserna beträffande arbets- tiden med yrkesuppgifter, upplysningar

om arbetssituationen, förvärvsarbete bland den intervjuades familjemedlem- mar samt hans eller hennes tillfreds- ställelse med arbetet i syfte att klar— göra bakgrunden till de uttalade önske- målen. Särskild vikt måste fästas vid jämförelsen mellan preferenser och fak- tisk, deklarerad arbetstid.

Dessutom skulle frågor ställas om bc— nägenheten att ta mera extraarbete i händelse av en arbetstidsförkortning och om inställningen till inkomstför- bättringar som ersättning till dem, som inte skulle komma att få en arbetstids- förkortning därför att de redan hade en kortare arbetstid. Från en annan statlig kommittés sida ställdes önske- mål om en särskild fråga, huruvida de intervjuade ville ta halvtidsarbete med halverad lön, om det fanns möjlighet därtill. Vidare tillfogades en fråga om man ansåg att frågan om arbetstidens förkortning borde lösas genom lagstift- ning eller genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter.

2. Förberedelser för intervjuerna

För undersökningen anlitades inter- vjuarorganisationen vid Statistiska een— tralbyräns utredningsinstitut. Genom upprepade provundersökningar kunde otydligheter i frågornas formulering till stor del elimineras. En av provunder— sökningarna genomfördes på Landsor- ganisationens skola i Runö, där delta- garna i en kurs fick besvara undersök- ningens frägor skriftligt.

Det slutliga intervjuformuläret upp- tog 54 frågor. Detta formulär finns inte i sin helhet medtaget i denna redogö- relse". Endast väsentliga frågor har åter- getts ordagrant. Hänvisning till frågor- na sker i fortsättningen genom nummer och det avsnitt i det följande, där frå- gan står att läsa. "

De personer, som skulle intervjuas, uttogs genom 5. k. tvästegsurval med ut- nyttjande av Statistiska centralbyråns basurval.1 På detta sätt erhåller man ett s. k. strukturrepresentativt urval med en viss precision i de statistiska måtten till minimal undersökningskost- nad.2

Alla personer med anställning nu och/eller någon gång under 1955 är den personkrets (population), som man är intresserad av. Något register över an- ställda personer finns inte, varför det beslöts, att ett antal lägenheter skulle utväljas, och att alla anställda, som bod- dr: i dessa lägenheter, skulle intervjuas.

Sammanlagt undersöktes 516 lägen- heter, där tillsammans 560 intervjuer genomfördes.

4. Bortfall

1 4,8 procent av de utvalda lägenhe- terna kundc undersökningen inte utfö- ras pä grund av vägran, sjukdom, vis- telse utomlands, att lägenheten stod obe- bodd etc. Procenten vägrare blev 1,6 (av alla lägenheter), vilket är mycket lågt för denna typ av undersökningar. Utöver detta primära bortfall av lägen- heter uppstod ett sekundärt bortfall på drygt 1 procent av personerna i besök- ta lägenheter, därigenom att intervjua- ren visserligen fick tillträde till lägen- heten oeh kännedom om vilka, som ha- de förvärvsarbete, men inte kunde in- tervjua alla dem som enligt instruktio- nen skulle komma i fråga. Anledningen kunde vara militärtjänst, sjukdom c. d. Tre intervjuer har inte kunnat bearbe- tas eftersom de insänts för sent.

1 Basurvalet är beskrivet i Statistisk Tid- skrift 1954:1 av T. D al e n i n s. 2 Detta innebär, att man kan vänta sig att slutsatser som, dras från ett stickprov inte avviker systematiskt från dem, som gäller hela befolkningen.

Det finns vissa möjligheter för att avvikelser från förhållandena inom to- talbefolkningen kan uppstå även när ett stickprov dras slumpmässigt såsom i detta fall. I de procenttal, som redo- görelsen innehåller, måste man räkna med ett fel, som belyses ungefärligt av följande exempel.

Av de manliga anställda i stickprovet, som arbetat under hela är 1955, uppgav 79 procent att de haft en arbetstid av 47 t/v eller Medelfelet för det nämnda procenttalet är ca 2,4 procent. Detta innebär, med den använda meto- diken, att med stickprov av denna typ

mer.

det endast är en möjlighet på tjugo att stickprovet visar större avvikelse än 4,8 procent från det riktiga procentta- let.

Ju färre intervjuer ett tal som de nämnda 79 procenten är baserat på, desto större blir felmöjligheterna.

6. Den intervjuade gruppens samman- sättning

Sammanlagt gjordes 560 intervjuer. Eftersom vissa lägenheter — t. ex. så- dana, där innehavaren var pensionär eller företagare — underrepresentera- des i stickprovet, måste intervjuade per- soner från dessa lägenheter vid beräk- ningarna ges en högre vikt än andra för att summor o. (1. skall bli represen- tativa för alla anställda.

På grund av den nyssnämnda upp- vägningen av underrepresenterade lä- genheter blir summan av personer, 671, större än antalet verkliga intervjuer, 560, genom att vissa personer räknats dubbelt eller fyrdubbelt vid beräkning- arna.

Personer som haft, enbart deltidsan- ställning sedan början av 1955, inter- vjuades inte, men intervjuaren insam- lade från vederbörande personligen el- ler någon anhörig upplysningar i dessa fall om arbetets omfattning under 1955.

'Tabell A:1. Sammansättningen av den grupp anställda, som intervjuades.

Ill I II I i procent av antal procent (1)+(2)+ +(4)+(5) Män: arbetat hela 19551 (1) 403 60 67 arbetat mindre än 12 mån. 1955 men dock under januari mån. 1955 (2) 36 6 6 arbetat mindre än 12 mån. 1955 och inte un- der januari mån. 1955 (3) 42 6 _ Kvinnor: arbetat hela 1955 (4) 133 20 22 arbetat mindre än 12 mån. 1955 men dock under januari mån. 1955 (5) 29 4 5 arbetat mindre än 12 mån. 1955 och inte un- der januari män. 1955 (6) 28 4 — Summa 671 100 100

1 Semester och andra uppehåll på kortare tid än två månader har inräknats i arbetet.

B. Sammanfattning av undersök- ningens resultat

1. Faktiska förhållanden

Omfattningen av arbetstiden i vidaste mening undersöktes genom frågor till de intervjuade angående deras arbets- tidsförhållanden under år 1955 (avsnitt C). Ordinarie arbetstid, övertidsarbete, betalda extraarbeten och förtroende- uppdrag (både betalda och obetalda) behandlas var för sig samt i vissa kom- binationer i redovisningen, som även ger upplysningar om restider.

Undersökningen visade t. ex. att un- gefär två tredjedelar av de män, som arbetat under hela 1955, haft övertids— arbete någon gång. Bland kvinnorna ha— de knappt hälften haft övertidsarbete. För vidare detaljer hänvisas till avsnitt C.

2. Inställningen till arbetstidsförkort- ning

Redogörelsen i avsnitt D visar, att ett flertal av de tillfrågade med ca 48 tim- mars arbetsvecka önskar en förkortning av sin arbetstid, varvid man accepterar tanken på att avstå från en konsum- tionsökning, som kunde ha möjliggjorts vid oförändrad arbetstid. Även i grup- per med kortare arbetstid finns en lik- nande inställning, men den är inte fullt lika utbredd där.

Å andra sidan är det otvivelaktigt så, att en grupp (ungefär en fjärdedel av männen och en femtedel av kvinnorna) bestämt är emot en förkortning av ar- betstiden, när den antas få som kon- sekvens, att en konsumtionsökning, som annars vore möjlig, inte kommer till stånd.

Dessutom ger de erhållna svaren ut- rymme för tolkningen, att omkring en femtedel av de anställda är obestämda eller likgiltiga i fråga om en arbets- tidsförkortning.

I avsnitt D visas vidare, att en arbets- vecka med endast fem dagar tycks vara det oftast önskade alternativet i fråga om arbetstidens förläggning. Särskilt gäller detta sommaren. Man ser ofta helst, att inarbetning sker på vintern, så att sommararbetstiden blir särskilt korL

Däremot är det ovanligt, att de till- frågade vill ta ut en förkortning av ar- betstiden i form av en semesterökning.

En ordning med två lediga eftermid- dagar per vecka har valts av en inte obetydlig del av de anställda kvinnor— na.

4. Bakgrunden till fritidsvärderingen

I avsnitt E belyses det statistiska sam- bandet mellan å ena sidan värdering av fritid i förhållande till inkomst (fri- tidsvärdering) och å andra sidan yrke, ålder m. in.

En jämförelse mellan svaren på olika frågor visar, att de tillfrågades fritids- värdering har samband med följande förhållanden:

Näringsgren: låg fritidsvärdering kons- tateras relativt ofta bland de intervju- ade inom jordbruk och fiske, skogs— bruk, landtransport och en restgrupp i bl. a. förvaltning, fria yrken och husliga yrken; hög fritidsvärdering ut- märker svaren från arbetstagare i grav-, metall-, trä-, textil-, beklädnads- och byggnadsindustrierna.

Yrkesställning: yrkesarbetare, affärs- anställda och förmän har genomsnitt- ligt en bestämt högre fritidsvärdering än övriga (kontorister, tekniker etc.).

Inkomst: ju högre inkomsten är, des- to vanligare är hög fritidsvärdering. Härvid har yrke, näringsgren, arbetstid och dyrortsgrupp m. m. kunnat inverka på resultatet.

Bostadsort: hög fritidsvärdering är något vanligare i stadssamhällen än på landsbygden.

Ålder: de äldsta anställda har mycket ofta hög värdering av fritiden.

Övertidsarbete: Bland personer med inget eller föga övertidsarbete är fri- tidsvärderingen i genomsnitt något hög- re än den är bland personer med mera övertidsarbete.

C. Undersökning av faktiska arbets- tidsförhållanden

1. Ordinarie arbetstid

Svaren på frågorna om arbetstidens emfattning under år 1955 är inte helt tillförlitliga, då det inte är känt i vil- ken utsträckning minnesfel förekommit vid lämnandet av uppgifterna. I avsnitt F beröres frågan om uppgifternas olika tillförlitlighet.

I tabell Czl redovisas den meddelade genomsnittliga ordinarie eller totala ar- betstiden (total i de fall, då man inte kan skilja mellan ordinarie tid och över- tid), redovisad för de grupper, som ar- betat under hela 1955.

Tabell C:1. Total eller ordinarie .. . arbetstid Man Kvmnor 50 t/v eller mer ............ 31 5 48 och upp till 50 t/v 269 56 47 » » » 48 18 1 46 » » » 47 8 2 44 » » » 46 14 5 42 » » » 44 16 20 40 » » » 42 22 12 37 » » » 40 17 13 33 » » » 37 _ 4 7 24 » >> » 33 2 10 upp till 24 2 2 Summa 403 133

Andelen som uppgett 47 eller fler timmar per vecka är 79 procent för män och 47 procent för kvinnor. Me- delfelet för det första procenttalet är 2,4 procent och för det andra 4,9 procent.

2. Övertidsarbetcts omfattning under 1955

Vid intervjun ställdes dels —en fråga om totala antalet övertidstimmar under 1955, dels en fråga om hur många av dessa timmar som kom på varje månad. I tabell C:2 redovisas den deklarerade totala övertiden.

Tabell C:2. Omfattningen av övertidsarbetet hos personer, som arbetat hela är 1955, och som i sin anställning kan skilja mellan ordinarie tid och övertid. Mate- rialet fördelat efter kön och längden av genomsnittlig ordinarie arbetstid per vecka under 1955

Antal personer, kursiverade tal är procenttal.

Genomsnittlig ordinarie Antal övertidstimmar 1955 Okänt

veckoarbetstid under antal Summa

1955 0 |1_22 23—27 48—87 88—157 158— Mån 48 tim. eller mer ......... 90 34 35 13 22 9 28 (1 48 18 32 12 8 3 263 100 42—48 tim. .................. 13 28 7 15 5 11 6 13 4 9 8 17 3 7 46 100 upp till 42 tim. ............ 11 24 6 13 5 11 5 11 8 18 7 16 3 7 45 100 Kvinnor

alla arbetstider ............ 72 54|16 12|10 7| 5 4| 7 öl G 5 17 13 133 100

En knapp tredjedel av de anställda männen hade inget övertidsarbete alls, medan av kvinnorna en större andel — mer än hälften _ inte hade någon över- tid.

Skillnaden mellan de olika grupperna av män (grupper med olika lång ordi-

narie arbetstid) är däremot inte statis— tiskt säkerställd. Det finns en tendens, att andelen övertidsarbetande är större hos grupper med kort ordinarie arbets- tid än hos dem med lång ordinarie ar- betstid.

Tabell C:3. Omfattningen av övertidsarbetet i olika yrkesgrupper, per— soner som arbetat endast en del av 1955 inkluderade

Personer med följande an— tal övertidstimmar under Totalt Yrke 1955, i procent Summa antal personer 0 1—49 50—99 100— arbetare ........................ 50 9 20 100 394 förmän ........................ 20 26 17 100 35 kontorister, tekniker och högre tjänstemän ............ 44 20 2!) 16 100 133 Det bör observeras, att en del an- Tabell C:4. ställda sagt sig inte kunna minnas över- Svar Antal Procent tidsarbetets omfattning. Dessa är inte medtagna I tabellen. Tog övertidsarbetet Förmännen i undersökningen har of- gärna 92 33 tare övertid än övriga yrkesgrupper, se Tog Pvertidsarbetet lb ll C'3 .. . ogärna 138 49 a e . . Aven 1 tjänstemannayrkena Obestämd 46 16 kan man konstatera att övertidsarbete Frågan obesvarad 7 2 är vanligare än bland arbetare, men ef— Totalt 283 100 tersom antalet tjänstemän i undersök- ningen är så lågt kan man inte dra nå- gon säker slutsats.

3. Inställningen till övertidsarbetet

I anslutning till frågorna om över- tidsarbetet under 1955 ställdes frågan: >>Tog Ni övertidsarbetet gärna eller ogärna?»

De personer, som fått särskild ersätt- ning för övertidsarbetet (vanligen kon- tant ersättning, men ibland också kom- pensationsledighet eller blandning av olika ersättningar) besvarade frågan på sätt som framgår av tabell C:4.

Av tabellen framgår, att ungefär hälf- ten av dem, som fått särskild ersättning för övertidsarbetet och utfört detta ar-

bete på grund av arbetsgivarens order, i efterhand förklarat sig ha utfört över- tidsarbetet ogärna.

4. Extraarbctets omfattning

Under intervjun ställdes följande frå- ga: >>Hade Ni något betalt extraarbete under 1955?»

Mellan 11 och 12 procent av dem, som haft heltidsanställning någon gång un- der 1955, uppgav sig också ha haft be- talt extraarbete under året. Omfattning- en av dessa bisysselsättningar framgår av tabell C:5. Talen anger procentande- len av alla som uppgivit sig ha haft extraarbete.

Antal män. 1955

Antal t/v som arbetet omfattat, som eäåiäarbetet Totalt medan det varade

0—3 4—11 12 0—8 .................................... 21 17 21 59 9 eller mer ........................... 16 6 8 30 okänt ................................. 5 4 2 11

Totalt 42 27 31 100

Talen är baserade på 77 individer (uppvägd summa).

Åtminstone 30 procent av de extraar- betande säger sig ha haft 9 timmars extraarbete eller mer per vecka, då det varade. I ungefär hälften av fallen på- gick detta extraarbete med många t/v dock under mindre än 4 månader av året.

5. Anledningar till extraarbetet

De som sagt sig ha haft extraarbete tillfrågades också om den främsta an- ledningen till detta (»Vilken var den främsta anledningen till att Ni tog detta extraarbete?>>). De utvalda personerna fick därvid välja mellan olika tänkbara orsaker, som uppräknades på ett kort, som visades dem. Kortet upptog

1. uppdragsgivaren behövde ett band— tag

2. det var för att täcka löpande utgif- ter

3. det var för att spara till ett särskilt ändamål; säg vilket . . .

4. det var intressant arbete (t. ex. fackligt intresse)

5. det var för att få praktik (i. annat motiv (t. ex. ideellt); säg

vilket . . .

De oftast angivna alternativen var nr 2 och 1 (30 resp. 27 procent), därnäst vanligast var nr 4 och 6 (19 resp. 18 procent).

6. Förtroendeuppdrag

Förtroendeuppdrag _ betalda eller obetalda —— rapporterades av ca 15 pro- cent av dem, som varit anställda någon gång 1955. Man kan iaktta, att perso- nerna med rapporterade extraarbeten i denna undersökning oftare än övriga haft förtroendeuppdrag av något slag under samma år. Denna tendens är dock svag.

7. Ordinarie arbetstid och övertid i kombination med extraarbeten och för— troendeuppdrag

Det finns ett visst intresse att veta i vilken mån extraarbeten av olika slag utanför den ordinarie anställningen rapporteras av personer, som har rela- tivt kort ordinarie arbetstid och vanli- gen inget eller obetydligt övertidsarbe- te.

Det visar sig, att extraarbeten före- kommer ungefär lika ofta hos personer med lång normal arbetstid som bland personer med kort arbetstid, varför det finns en betydande variation i samman— lagd arbetstid.

8. Övriga dominerande fritidssgsselsätt- ningar

En fråga ställdes till intervjuobjekten angående sysselsättningar (utöver ex-

traarbeten och förtroendeuppdrag), som upptagit en stor del av fritiden under 1955. Svaren redovisas i tabell C:6. Då

flera sysselsättningar nämnts har den först nämnda bearbetats eller en annan, som uppenbarligen varit dominerande.

Tabell C:6.

Dominerande fritidssysselsättning Män Kvinnor (1) ingen fritidssysselsättning 210 (43) 82 (43) (2) hushållet ........................... — (0) 33 (17) (3) eget hem och tomt ............ 106 (22) 21 (11) (4) sommarnöjet ..................... 15 (3) 1 (l) (5) fiske, jakt, skytte, sport o. d.

(6) koloniträdgård

'(9) hobby av mekaniskt

även sömnad (10) bil, motorcykel (11) musik (12) annat

....... 9 (2) 1 (0) (7) kurser av alla slag, studier 32 (7) 30 (8) läsning, teckning, målning 6

(16) (l) — (0)

slag, ....... 4 (1) () (5) ....... 8 (2) _ (0) ....... 6 (1) — (0) ....... 29 (6) 6 (3) Summa 481 (100) 190 (100)

56 (12) 7 (4)

De kvinnliga anställda nämnde oftast hushållsarbete och olika slags kurser, medan männen i undersökningen an- mält arbete med eget hem och tomt (in- klusive egnahemsbygge) och >>fiske, jakt, skytte, sport 0. d.».

9. Fria lördagar under 1955

Vid intervjun efterfrågades uppgifter om förekomsten av fem dagars arbets-

Tabell C:7.

Antal fria lördagar

under 1955 Frekvens %

475 7 8 32 50 13 16 10 14 19 25 9

671

thwwa—IWHH

Totalt

100

vecka. Frågan var formulerad: >>Hade Ni några fria lördagar under 1955, t. ex. under sommaren?» Om svaret blev ja, ställdes frågan: »Arbetade Ni in de fria lördagarna på annan tid?»

Vid bearbetningen har inte medräk- nats ledig lördag i samband med ledig söndag, som kan uppstå vid vissa skift- arrangemang, och inte heller de lediga lördagar, som uppstår i t. ex. ett par sjukhusyrken, där var sjätte dag är fri.

Svaren på frågan om inarbetning av de fria lördagarna fördelar sig på föl- jande sätt bland de 196 som hade några fria lördagar.

svar om inarbetning % nej, ingen inarbetning ......... 38 ja, delvis ............................ 11 ja, helt ....... ; ....................... 50 okänt .................................. 1

Totalt 100

Hälften av de redovisade fria lörda- garna inarbetades således helt och yt- terligare 11 % delvis.

Intervjuarna ställde frågan hur lång semester den intervjuade har i sin nu- varande anställning. Svaren ätcrges i tabell C:8.

Tabell C:8.

Scnnesterns längd i antal vardagar

xG QN

Frekvens

..................... 473 75 39 6 33 5

2 15 2

Totalt 632 100

Dessutom har 13 personer uppgett ett antal mellan 0 och 17 vardagar, vil— ket kan bero på missförstånd av frågan: lägre antal dagar står inte i överens— stämmelse med lagstiftningen. Ett par liknande felaktigheter kan finnas bland uppgifterna i tabellen.

Åtminstone 3/4 av de anställda har alltså endast den lagstadgade minimise- mostern.

11. Förvärvsarbete under semestern 1.055

Omedelbart efter det intervjupersonen besvarat hur lång semester han eller hon hade vid intervjutillfället, ställdes frågan: »På tal om semestern: Tog Ni betalt arbete under semestern 1955?»

Av dem, som haft semester under det gångna året, svarade mellan 5 och 6 %, att de haft betalt arbete under någon del av semestern.

I intervjun ställdes frågan: >>Hur många minuter före arbetets början måste Ni bege Er hemifrån för att hin- na i tid till arbetet?»

Om tiden var olika för skilda årsti- der, skulle intervjuaren enligt instruk— tionen anteckna flera tider, t. ex. en för vardera sommar och vinter.

I vissa fall angavs också olika tider för sommar och vinter. Eftersom de oli- ka säsongerna inte klart definierats är det inte möjligt att beräkna ett årsge- nomsnitt. Medeltalen för »sommar» och »vinter» skiljer sig emellertid endast någon minut från varandra, eftersom man vanligen hade samma restid hela året. Endast i ca 17 procent av fallen angavs olika tider för sommar och vin- ter.

I ett fåtal fall var restiden längre på sommaren än på vintern, vilket sam- nianhängde med annat färdsätt eller med att man hade särskild sommarbo- stad. I regel var annars vinterrestiden den längre, när den uppgavs vara olika. Restiderna under »vintern», som meddelades vid intervjuerna, framgår av följande diagram. När man svarat med ett intervall (t. ex. 10—15 minu- ter), har intervallets mittpunkt använts vid bearbetningen. Då mittpunkten är mitt emellan två heltal (t. ex. 12,5), har avrundning skett till närmaste jämna heltal. Observera, att tiden gäller för resa i endast en riktning (till arbetet).

Av diagrammet framgår följande:

1) Vanligen (i 88 % av fallen) har man svarat med ett minutantal, som är jämnt delbart med 5.

2) Angivelserna 30, 45 och 60 minu- ter är relativt vanliga jämfört med de övriga närmast kringliggande angivel- serna.

Antal personer

100 ID Rauld på vlntern. 60 50 20 0 I'll lll lll | |||! lll 11 | ' | l | | R . oslld 0 to 20 30 40 50 60 70 00 90 imlnuter

Man har alltså i regel ingen exakt uppfattning om det efterfrågade minut- antalet, som antagligen kan variera be- tydligt från en tid till en annan. Att svaren anges i avrundade tal — vid längre restider ofta i hela kvartstimmar — kan tolkas som ett uttryck för stor ovisshet hos de intervjuade.

Medeltalen för de angivna restiderna var för sommaren 21,7 minuter och för vintern 23,1 minuter (resa i en rikt- ning).

Tabell C:10. Restid till arbetet på

sommaren.

Restid Antal personer Procent 0—19 ............ 293 49 0—29 ............ 388 65 0—39 ............ 499 83 0—59 ............ 549 91 0—90 ............ 602 100

Av tabell C:10 framgår att 49 pro- cent av de intervjuade arbetstagarna sagt, att restiden till arbetet är mindre än 20 minuter (på sommaren).

Av de tillfrågade har 7 procent inte kunnat ange någon bestämd tid, vilket oftast berott på att arbetsplatsen är rör- lig (t. ex. vid vissa reparationsarbeten). I dessa fall existerar inte ett genom- snittstal i samma mening som för öv— riga.

13. En Irivselfråga

Följande fråga ställdes av intervjua- ren: >>Är Ni nöjd eller missnöjd med det arbete Ni nu har? Nämn vilket av de här alternativen som passar Er bäst», varefter den intervjuade fick välja svar från ett kort med följande fem alterna- tiv (svarsfördelningen presenteras sam- tidigt):

Svar i procent 1 mycket nöjd ..................... 23 2 nöjd ................................. 56 Il cj' fullt nöjd ..................... 18 4 missnöjd ........................... 2 5 mycket missnöjd ............... 1 Totalt 100

En följdfråga riktades till dem, som valt något av alternativen 3—5, om det fanns någon särskild missnöjesanled- ning. Härvid gavs inga svarsalternativ, utan intervjuaren skulle hänföra svaret till en av vissa givna kategorier och vi- dare markera ordningsföljden, om fle- ra anledningar nämndes.

Frekvenserna av olika missnöjesan- ledningar, som nämndes i första eller andra hand, var de som tabell C:12 vi- sar.

Tabell C:12. .

Frek- vens

förhållandet till arbets-

kamraterna ............... 21 10 arbetsuppgifterna ......... 18 9 befordtringsmöjligheterna 5 2 arbetstiden .................. 44 21 arbetsledningen ............ 11 5 arbetslokalerna ............... 12 6 lönen ........................... 40 19 arbetet tröttande ............ 24 11 annat ........................... 35 ]7

Totalt 210 100

Det är rimligt att anta, att arbetsti- den nämnts speciellt ofta som miss- nöjesanledning på grund av att den ak- tualiserats tidigare under intervjun.

D. De anställdas önskemål angående arbetstiden

1. Utgångspunkter

Det förutsättes, att varje arbetstagare i ett visst ögonblick helst skulle vilja se en viss kombination av arbetstid och in- komst förverkligad eller undantagsvis ett fåtal sådana kombinationer (av alla i hans eller hennes arbete tekniskt möj- liga).

Denna inställning till arbetstidens och fritidens längd kallas fritidsvärdering.

För att man skall kunna kontrollera, att det just är värderingen av arbets- tidsförändringar i förhållande till in- komständringar, som uttryckes i svaren på intervjuarens frågor ställes en hel serie frågor med liknande innehåll. Alla dessa frågor avser ett val mellan arbetstidsförkortning och inkomstök- ning. Genom att jämföra svaren på frå- gorna skaffar man sig ett begrepp om i vilken utsträckning frågorna >>mäter>> det man vill mäta, i detta fall fritidsvär- deringen.

2. Frågor vid intervjun angående in.- ställningen till arbetstidens längd

Vid intervjun ställdes följande sju frågor angående valet mellan arbetstids— förkortning och inkomstförändringar: 42: Under efterkrigstiden har produk- tionen stigit med drygt 3 % per år, vil- ket gett utrymme för en stor reallöne- höjning. Om utvecklingen fortsätter i sådan takt, vore det möjligt att på tio år få en ytterligare ökning av realin- komsten med något sådant som 40 %.

I stället för lönehöjning kunde man tänka sig att välja en förkortning av arbetstiden.

Anser Ni, att arbetstagarna bör ut- nyttja denna möjlighet till standardför- bättring under de komma-nde tio åren till att övergå till Bli-timmars arbets-

vecka, och i stället få en väsentligt mindre reallöneökning? (Intervjuaren visar frågan) 1 ja om nej: Anser Ni, att man i ett så- dant fall skulle minska arbetstiden med högst 3 timmar, och i stället in- rikta sig på en rätt stor inkomstök- ning? 1 ja 0 nej

43: (Om intervjupersonen har 6-dagars- vecka för närvarande)

Om det fanns en möjlighet till det, skulle Ni då övergå till kortare arbets- vecka, även om vecko- eller månadsin- komsten minskade? 1 ja 0 nej 2 ingen uppfattning

45: Tänk Er, att ett av de här alter- nativen kunde bli genomfört: (Intervjuaren visar kort.) Vilket av dem skulle Ni själv välja? 1 Förkortning av arbetstiden med 3 tim- mar i veckan, men oförändrad vecko- eller månadsinkomst 2 lönehöjning med 6 procent med bibe- hållande av den nuvarande arbetsti- den 3 ingen uppfattning (Det anges, att prisnivån tänks vara oförändrad)

47: Om man inom några få år kunde uppnå ett av de här alternativen, vilket skulle Ni personligen då välja? (Intervjuaren visar kort.) 1 12 procents löneökning, kortning av arbetstiden 2 ingen löneökning, 6 timmars förkort- ning av arbetstiden per vecka 3 6 procents löneökning, 3 timmars för- kortning av arbetstiden per vecka (dvs. hälften av vardera) (Det anges, att man avser reallöne— ökning)

ingen för-

48: Anser Ni, att man vid förra årets avtalsförhandlingar, 1955 alltså, borde ha sökt uppnå en förkortning av arbets- tiden i stället för en höjning av löner- na? 1 ja (förkortning) 0 nej 2 ingen uppfattning

49: Om fackorganisationen i Ert fack vid nästa års avtalsförhandlingar (dvs. 1957) endast kunde välja mellan att helt gå in för löneökningar och att helt gå in för en förkortning av arbetstiden, vilket av de möjliga alternativen skulle Ni då personligen välja? (Intervjuaren visar kort) 1 helt gå in för en förkortning av ar— betstiden 2 helt gå in för lönehöjningar 3 det spelar ingen roll

50: Om det fanns möjligheter för Er att på Er nuvarande arbetsplats få gå på halvtid, skulle Ni utnyttja den möjlig- heten även om den innebar en halvering av lönen?

1 ja 0 nej 2 vet inte

Vidare ställdes följande fråga till dem som f. n. arbetar sex dagar i veckan (nr 44):

För att få en extra fridag, skulle Ni gå med på att arbeta in den nuvarande arbetstiden på 5 dagar?

1 ja 0 nej 2 ingen uppfattning.

3. Redovisning av svaren på frågorna om inställningen till arbetstidens längd

Tabell D:1 beskriver hur de nyss återgivna frågorna besvarades. De in- tervjuade har därvid delats upp efter

Svarsfrekvenser i procent personer, som ej kan övriga män, övriga män, skilja mel- mindre än 47 t/v eller övriga lan ordina- 47 t/v under mer under kvinnor rie tid och 1955 1955 övertid (Totalt antal intervjuade personer:) 82 104 311 147 42: ja (»36 tim.») ........................ 50 67 68 60 nej å(» minska med högst tre ja tim.») .............................. 34. 26 27 33 nej [(ingendera av de tidigare två nej lsvaren) 16 3 3 5 obesvarad m. m. —— 4 2 2 Summa 100 100 100 100 43: ja (»förkortning nu med minskad inkomst») .............................. 15 22 27 29 nej (>>ej förkortning med minskad inkomst») .............................. 58 63 66 58 ingen uppfattning ..................... 15 3 2 1 frågan ej besvarad .................. 12 12 5 12 Summa 100 100 100 100 44: ja (»arheta in lördagen under andra dagar») ........................ 46 56 65 55 nej (» vill ej arbeta in lördagen under andra dagar») ............... 25 28 30 29 ingen uppfattning ..................... 10 1 1 5 ej besvarad .............................. 19 15 4 11 Summa 100 100 100 100 45: »3 tim. förkortning» ............... 40 58 61 57 »6 % löneökning» ..................... 47 35 36 40 ingen uppfattning .................. 10 5 2 3 ej besvarad ........................... 3 2 1 — Summa 100 100 100 100 47: >>12 % löneökning» 46 22 19 27 »6 tim. förkortning» 16 38 35 35 »6 % + 3 tim.» ..................... 37 40 46 38 100 100 100 100 48: ja (förkortning) ..................... 29 35 45 35 nej .......................................... 59 54 45 53 ingen uppfattning ..................... 11 10 9 11 ej besvarat frågan ..................... 1 1 1 1 Summa 100 100 100 100 49: förkortning .............................. 38 46 64 52 lönehöjningar ........................... 54 39 27 34 det spelar ingen roll .................. 8 15 9 14 Summa 100 100 100 100 50: ja (övergå till halvtid) ............ 4 1 4 15 nej .......................................... 85 99 93 78 vet inte ................................. 11 — 3 2 ej svarat på frågan .................. _ — —— 5 Summa 100 100 100 100

sina arbetstidsförhållanden i fyra kate- gorier påföljande sätt:

1. personer, som ej kan skilja mellan ordinarie tid och övertid

2. övriga manliga anställda med mind- re ordinarie arbetstid än 47 t/v i ge- nomsnitt under 1955

3. övriga manliga anställda med ordi- narie arbetstid på 47 t/v eller mer under år 1955

4. ovriga kvinnliga anställda.

Först redovisas totala antalet perso- ner i varje grupp i undersökningen, därefter i procenlial svarsfördelningen vid de olika frågorna.

På frågan om man anser, att man in- om en tioårsperiod bör gå ned till 36 timmars arbetsvecka, svarar ett flertal ja (proportionen varierar hos de fyra olika grupperna mellan 50 och 68 %), medan något mindre än 30 % anser, att arbetstiden skall förkortas med högst 3 timmar. (Observera att begränsningen 3 timmar ter sig olika snäv för de in— tervjuade, eftersom deras nuvarande ar- betstid varierar.)

I allmänhet vill man dock inte ha en arbetstidsförkortning nu med minskad inkomst som konsekvens (mellan 58 och 60 % i de fyra grupperna).

Vid valen mellan de tänkta alterna- tiven på frågorna 45 och 47 (>>3 tim— mars förkortning», »6% lönehöjning» osv.) uppstod ganska påfallande olikhe- ter mellan grupper med olika rådande arbetstidsförhållanden.

Vad beträffar manliga anställda med fixerad ordinarie arbetstid har en mi- noritet valt alternativ, som enbart in- nebär löneökning, medan de flesta valt övriga förslag, vari då inte inräknas »ingen uppfattning» o. d. svar. Av sva- ren på fråga 47 framgår, att möjlighe- ten >>hälften av vardera, dvs. 6 % löne- höjning om 3 tim. arbetstidsförkort- ning» är minst lika omfattad bland de

intervjuade som möjligheten med en- bart arlmtstidsförkortning ((i t/v).

Med hänsyn till att ett flertal visat sig vara »anhängare till arbetstidsför- kortning» genom svaren på de nyss- nämnda frågorna, är svarsfördelningen för fråga 48 anmärkningsvärd (»förra årets avtalsförhandlingar»), eftersom endast i gruppen manliga anställda med 47 timmar eller längre ordinarie arbets- tid procenten ja (förkortning vid före— gående års avtalsförhandlingar) nått upp till samma höjd som procenten nej.

En analog fråga om avtalsförhand- lingarna 1957 (fråga 49) gav till resul- tat att genomgående — i alla grupper — fler valde förkortningsalteruativct, än då frågan gällde 1955 års avtalsförhand- lingar. Så många som 64 % av manliga anställda med 47 timmars arbetsvecka eller högre ansåg, att man bör gå in för arbetstidsförkortning vid nästa års av- talsförhandlingar.

Övergång till halvtidsarbete önskar endast ett fåtal, för kvinnornas del dock 15 % (detta gäller kvinnor med fixe- rad ordinarie arbetstid).

4. Vissa samband mellan svaren på oli- ka frågor om fritidsvärdering

Tabell D:2 visar sambandet mellan svaren på frågorna 43 (»förkortning nu med minskad lön»), 48 (»arbetstidsför- kortning vid 1955 års avtal») och 49 (»krav vid 1957 års avtalsförhandling- ar»).

Varje kombination av svar, i tabellen markerad med ett nummer inom klam- mer, anger ett möjligt sätt att besvara de tre frågorna, varvid svaren »ingen uppfattning» och »det spelar ingen roll» ej medräknas.1 Med två svar på varje fråga finns då åtta möjliga kombina- tioner av svar.

1 Personer med ett sådant svar på någon av frågorna har utelämnats ur tabellen.

Tabell D:2. Manliga och kvinnliga anställda med fixerad och vid inter- vjutillfället lägst 47 timmars ordinarie arbetstid per vecka, fördelade efter svaren på frågorna 43, 48 och 4.9. Kursiverade siffror är pro-

[3] 48:

[4] 48:

central. Män Kvinnor 43: förkortning nu med minskad lön ................ [1] 48: förkortning vid 1955 års avtal .................... 47 20 22 26 49: förkortning vid 1957 år avtal ................... 43: ej förkortning nu med minskad lön ........... [2] 48: förkortning vid 1955 års avtal .................... 68 29 16 19

49: förkortning vid 1957 års avtal

43: ej förkortning nu med minskad lön ej förkortning vid 1955 års avtal 49: förkortning vid 1957 års avtal

43: ej förkortning nu med minskad lön ........... ej förkortning vid 1955 års avtal 49: löneökningar vid 1957 års avtal

...?.ÄIZIÄIÄÄI 33 14 13 16

.............. 56 24 18 21

[5] 48:

[6] 48 :

[7] 48:

[8] 4

43: förkortning nu med minskad lön ................. förkortning vid 1955 års avtal 49: löneökningar vid 1957 års avtal

43: förkortning nu med minskad lön ej förkortning vid 1955 års avtal 49: förkortning vid 1957 års avtal

43: förkortning nu med minskad lön ej förkortning vid 1955 års avtal 49: löneökningar vid 1957 års avtal

43: ej förkortning nu med minskad lön : förkortning vid 1955 års avtal 49: löneökningar vid 1957 års avtal

................. 13

Ul _] &)

...IIIÄÄIÄIIÄIÅIL 11 5 s 10

Ungefär en fjärdedel av männen och en femtedel av kvinnorna i denna kate- gori (anställda med lång arbetstid) sva— rar konsekvent på flera frågor, att de ej önskar arbetstidsförkortning. Ett fler- tal har svarat, att de önskar förkortning.

En del av de intervjuade har emeller- tid avgivit svar, som inte överensstäm- mer väl med den allmänna tanke, som legat till grund för intervjun: tanken, att svaret helt uttrycker en värdering av arbetstidsförändringar i förhållande till inkomständringar. Svarskombinationer- nn. [5] — [8] är av det slaget. Ett sätt att tolka detta, som ligger nära _till hands, är att dessa personer inte haft en särskilt bestämd inställning till frå-

gan om arbetstidens längd, och att där- för andra hänsyn lättare kommit till uttryck vid besvarandet av intervjua- rens frågor. Personer med svaren »ing- en uppfattning» och »det spelar ing- en roll» kan också kallas obestämda. Man måste räkna med möjligheten att en andel av c:a 20 procent av de an- ställda med lång ordinarie arbetstid (47 t/v eller mer) inte har en bestämd uppfattning i frågan om arbetstidens längd.

Tabellen Dz3 ger ett ytterligare exem- pel på i vilken utsträckning svaren tycks ha bestämts av andra hänsyn än dem till värderingen av fritid i förhållande till inkomst:

Tabell D:3. Tabell över anställda, som besvarat frågorna om inställning till arbets- tidens längd, procentuellt fördelade efter svaren på frågorna 47 (»12 % löneök- ning eller 6 timmars arbetstidsförkortning eller hälften av vardera») och 48 (»arbetstidsförkortning vid 1955 års avtalsförhandlingar»).

Svar på fråga 48 (»1955 års avtalsförhandlingar») Svar på fråga 47 (>>12 % eller 6 timmar eller

hälften av vardera») ja ingen ej svarat (förkort- nej upwpfatt- på fråga

ning) ning 48

>>12 % löneökning» ....................................... 3 20 1 1 »6% + 3 tim. förkortning» ........................... 15 21 6 _— »6 tim. arbetstidsförkortning» ........................ 21 9 3 _—

(Talen är baserade på en summa av 644 personer.) Svarskombinationerna [a] och [b] (se fortsättningen) är ovän- tade med hänsyn till tanken, att frågor- na skall enbart belysa de anställdas öns- kemål angående arbetstidens längd.

att välja »12 % löneökning» på fråga 47 och att anse, att man bor-

[a] de ha gått in för arbetstidsförkort- ning vid 1955 års avtalsförhand- lingar

att välja »6 tim. arbetstidsförkort- ning» på fråga 47 och

[b] att anse, att man ej borde ha gått in för arbetstidsförkortning vid 1955 års avtalsförhandlingar

Dessa svarskombinationer förekom— mer hos 12 procent av de intervjuade.

De nämnda exemplen visar, att vissa av de intervjuade vid besvarandet av frågorna i en bestämd men liten ut- sträckning påverkats av andra hänsyn än >>fritidsvärderingen».

Dessa avvikelser har emellertid an- setts vara så små, att det är berättigat att acceptera svaren på frågorna 42, 43, 45 samt 47—50 som grova uttryck för värderingen av arbetstidens längd i för- hållande till inkomsten.

5. Majoritet för arbetstidsförkortning

Av personer med lång ordinarie ar- betstid (47 timmar eller mer per vec- ka) anser en majoritet att arbetstiden skall förkortas, varvid man är inför- stådd med att annars möjliga inkomst- förbättringar uteblir. Å andra sidan finns en grupp i samma kategori av an- ställda, som är emot en förkortning av arbetstiden när den medför bortfall av annars realiserbara inkomstökningar (ca 20—25 %).

Dessutom finns det skäl att räkna med en liten proportion, kanske en femtedel av alla, som inte har någon bestämd in- ställning till en arbetstidsförkortning.

Inom kategorien anställda med korta- re ordinarie arbetstid än 47 t/v finns det också önskemål — dock inte lika ut- bredda — om en arbetstidsförkortning. På frågan om vilken förhandlingslinje, som skall väljas vid 1957 års avtalsför- handlingar, är —— av manliga anställda med mindre än 47 t/v ordinarie arbets- tid —— 46 % för arbetstidsförkortning, 39 % för löneökningar och 15% obe- stämda (motsvarande tal för manliga anställda med lång arbetstid är 64, 27 resp. 9 % ).

Det är viktigt att betona, att de nyss- nämnda slutsatserna inte gäller arbets- tidsförkortning av varje slag och om—

fattning. Ett bestämt, konkret förslag till arbetstidsreform har inte presenterats. De möjligheter som uppställts i frågor- na är endast högst allmänt antydda, varvid tiden för genomförandet och för- kortningens omfattning varierat betyd- ligt. Presenterade alternativ överens- stämmer dock i stort sett med uppfatt- ningen om det standardförbättringsut- rymme, som förekommer i populär dis- kussion. Man måste visserligen räkna med att idén om jämnt stigande »lev- nadsstandard» inte är allmänt spridd; för att klargöra problemet instruerades intervjuaren att repetera frågan, och de längsta frågorna lämnades skriftligt till de intervjuade.

Svaren på fråga 47 antyder att man inte är beredd att utnyttja hela stan- dardförbättringsutrymmet under en följd av de få närmaste åren till ökad fritid utan att man oftare eller åtminstone li- ka ofta stannar för alternativet att en- dast en del »tas ut» i förkortning.

De nämnda slutsatserna om de an- ställdas preferenser är således begrän- sade till den antydda, tänkta situatio- nen. Om produktionen utveeklar sig an- norlunda vid en arbetstidsförkortning än som utmålats för intervjupersoner- na, kommer åsikterna o-m förkortning- ens omfattning sannolikt att ändras.

(i. Önskad förläggning av arbetstiden

De personer, som vid intervjutillfäl- let hade en ordinarie arbetstid av 45 timmar per vecka eller mer, fick sva- ra på frågan hur de helst skulle vilja ha 45 timmars arbetstid förlagd. De in- tervjuade ställdes inför följande givna alternativ, som stod att läsa på ett av intervjuaren framlämnat kort (fråga nr 46) :

1. arbeta 5 dagar med 8 timmar, och 1 dag med 5 timmar

2. arbeta endast 5 dagar med 9 tim— mar om dagen

3. arbeta 0 dagar i veckan, men ha 2 lediga eftermiddagar, t. ex. onsdag och lördag

4. ha 5-dagarsvecka på sommaren och G-dagarsvecka på vintern, men i genom- snitt 45 timmar per vecka

5. ha längre semester (det bör an- märkas att 1 timmes förkortning av ar- betsveckan rent matematiskt motsvarar 1 veckas längre semester).

Ovanstående 5 möjligheter för för- läggningen av 45 timmars arbetsvecka valdes av intervjupersonerna i den ut-

sträckning (procentuell fördelning), som framgår av tabell D:4_ Tabell D:4. Svar (gåt; otåliga Kvinnor

1 ............ 9 7 9 2 ............ 33 43 22 3 ............ 5 14 21 4 ............ 44 33 36 5 ............ 9 2 11 annat ...... —— 1 1

Totalt 100 100 100 (antal per- soner) 286 95 89

Man önskar ofta förlägga arbetstiden till fem veckodagar och därigenom få en extra fridag per vecka. Det oftast valda alternativet är att ha femdagars- vecka på sommaren och sexdagarsvecka på vintern.

Av svaren på fråga 44 (»Vill Ni ar- beta in den nuvarande arbetstiden på fem dagar?») framgick också att fem- dagarsförläggningen är allmänt önskad: 64 procent av de svarande önskar ar- beta in lördagen på annan tid.

7. Inställning till kompensation för grupper som ej berörs av en eventuell arbetstidsförkortning

Följande fråga ställdes:

För närvarande har flertalet arbets- tagare en längre ordinarie arbetstid än 45 timmar i veckan, medan många har kortare arbetstid. Tänk Er att de, som nu har längre arbetstid får 45 timmars arbetsvecka, och att de genom förhand- lingar uppnår en oförändrad vecko- el- ler månadslön, dvs. en höjd timlön. An- ser Ni då, att det är rimligt, att de som redan nu har en kortare arbetstid, sam- tidigt får en inkomstökning?

(Intervjuaren visar frågan i skrift)

1 ja 0 om nej: Är det rimligt, att också de

får en förkortning av arbetstiden med oförändrad vecko- eller månadsin- komst? 1 ja () om nej: Vilken inställning har Ni då till problemet? De intervjuade indelades i tre grup- per efter svaren på fråga nr 53:

gruppbeteckning svar

1 ja som svar på första frågan 01 ja som svar på andra frågan (den första besvarades med nej) 00 nej både på första och andra frågan

Fördelningen av svaren på denna frå- ga framgår av tabell D:5.

Tabell D:5. Övriga personer i stickprovet med följande arbetstid per Personer som ej kan skil- vecka under 1955 i genom- Intervjuade Svar ja mellan ordinarie tid snitt och övertid _ 0—47 tim. 47 t1m. eller mer Gifta män 0] 79 $% gg (359 personer) 00 2; 32 27 Totalt 100 100 100 Ogifta män 0] 8_9 gå 53 (128 personer) 00 11 18 38 Totalt 100 100 100 f 01 s än; (164 personer) I 00 20 21 27 Totalt 100 100 100

Svaren på den slutliga frågan (»Vil- ken inställning har Ni då till proble- met?») är i stort sett av två slag: dels svarar man, att det inte blir någon ut- jämning (förbättring, rättvisa), om grupperna med redan kort arbetstid får

något slags kompensation, dels svarar man att man är obestämd, inte begri- per frågan e. d.

Gruppen 00 utgör endast 24 procent av alla. Detta synes innebära, att — ef- ter dessa svar att döma — en avsevärt!

majoritet kan acceptera att grupper med kort arbetstid kräver kompensation i in- komstökningar eller i andra former vid en arbetstidsförkortning. Inom grupper med lång arbetstid anser man ungefär lika ofta som inom grupper med kort arbetstid att kompensation kan accep- teras. Ett undantag från detta utgör ka- tegorien ogifta män, där de intervjua- de med lång arbetstid svarat enligt al— ternativet 00 betydligt oftare än de med kort arbetstid.

Formuleringen »Anser Ni, att det är rimligt . . .» kan vara ledande i den me- ningen att andra frågor t. ex. (»Anser Ni, att de och de kraven är accep- tabla eller inte. . .») möjligen kunde ha gett färre svar av typen 1 och 01. Even- tuella »marginella» personer kan emel— lertid sägas acceptera krav av den nämnda typen, även om de inte över-

ensstämmer med deras syn på den bästa utvecklingen.

8. Social utjämning som motiv för för— kortning

Den sista frågan i intervjun löd (nr 54):

Anser Ni, att arbetstidens längd bör utjämnas mellan dem som nu har en lång arbetstid och dem som har en kor- tare? 1 ja 0 nej 2 ingen åsikt.

Svarens fördelning framgår av tabell D:6.

Ett flertal av de intervjuade svarar, att arbetstiden bör utjämnas mellan dem som har lång och dem som har kort ar- betstid.

Tabell D:6. Svar på fråga 54 Intervjuade ja _ ingen Summa (utjämning) "BJ åsikt

personer, som ej kan skilja mellan ordinarie tid

och övertid ............................................. 64 23 13 100 övriga anställda med mindre än 47 t/v ordina-

rie arbetstid ............................................. 69 20 11 100 övriga anställda med 47 eller fler t/v ordinarie

arbetstid ................................................ 79 14 7 100 9. Förkortning genom lagändring eller överlämnas till förhandlingar mellan

genom avtalsförhandlingar?

På frågan (nr 52) »Anser Ni, att frå- gan om en arbetstidsförkortning bör

arbetsmarknadens parter, eller bör frå- gan lösas genom lagstiftning?» svarade 47 procent lagstiftning, 34 procent för-

Tabell D:7. Materialet fördelas efter svaren på frågorna 49 och 52, procentuell

fördelning. »Förhandlingsvägen eller lagstiftning» Svar på fråga 49 " _ _ T t lt (»1957 års avtal») forhand— lagstift- ingen upp- 0 a lingar ning fattning

förkortning .................................... 31 52 17 100 löneökning .................................... 37 40 23 100 det spelar ingen roll ........................ 37 40 23 100

handlingar, medan 19 procent inte ha- de någon bestämd uppfattning.

Uppdelas materialet efter svaren på fråga 49 (>>1957 års avtal»), finner man en något olika tendens hos de olika grupperna, vilket framgår av tabell D:7.

De som på fråga 49 valt förkortnings- alternativet, anser något oftare än öv- riga att frågan skall lösas genom lag- stiftning.

10. ökning av extraarbelet vid arbets- tidsförkortning

För att belysa frågan, hur pass van- lig en ökning av extraarbetet kan bli vid en arbetstidsförkortning, togs föl- jande fråga med i intervjuundersök- ningen:

Om arbetstiden blir så förkortad, att Ni får fem dagars arbetsvecka, skulle Ni då acceptera ett erbjudande om be- talt extraarbete på fritiden (i förekom- mande fall; utöver det nuvarande)?

Frågan ställdes endast till dem, som vid intervjutidpunkten hade sex dagars arbetsvecka.

Svarsfördelningen framgår av tabell D:8, där uppdelning skett efter kön och förekomst av extraarbete under 1955 (procentuell fördelning).

Tabell D:8.

Extraarbete 1955

ja nej totalt

Extraarbete (el. man mer extraarbe- ja 30 21 22 te) vid eventu— nej 70 79 78 ell förkortning

Totalt 100 1.00 100

Extraarbete (el. kv1nnor mer extraarhe- ja 56 15 17 te) vid eventu- nej 44 85 83 ell förkortning

Totalt 100 100 100

Omkring en femtedel av de anställda anser alltså, att de skulle acceptera ett erbjudande om extraarbete (eller mer extraarbete) vid en arbetstidsförkort- ning.

Därav följer givetvis inte, att man bör räkna med, att ungefär så många verk- ligen skaffar sig betalt extraarbete vid en förkortning. Det är t. ex. möjligt, att man redan med nuvarande arbetstid skulle vilja ha ett sådant men inte kun- nat få det. Beklagligtvis ställdes inte nå- gon fråga om detta vid intervjun.

Det finns ett starkt samband mellan svaren på denna fråga och svaren på de sju frågor som behandlats tidigare i fråga om fritidsvärderingen.

Av dem som sagt sig vilja acceptera ett erbjudande om (ökat) extraarbete vid en arbetstidsförkortning, har 30 pro- cent svarat, att man bör gå in för en förkortning vid 1957 års avtalsförhand- lingar, medan motsvarande procenttal är 65 procent för dem, som inte reflek- terar på (ökat) extraarbete vid en för- kortning.

E. Statistiska samband mellan inställ- ning till arbetstidsförkortning och vissa andra förhållanden

Jämförelscpunkter

Följande förhållanden kommer i det— ta avsnitt att sammanställas med sva— ren på några av de sju frågor, som ställts om valet mellan arbetstidsförkort- ning och inkomstökning:

näringsgren

yrke l yrkesställning ' inkomst bostadsort (landsbygd eller stad) restider ålder makes eller makas förvärvsarbete omfattningen av övertidsarbete

PSN:—*

FPS”?

De intervjuades inkomster efterfråga- des inte direkt. Lägenhetsinnehavarens

inkomst enligt 1954 års taxering med en grov klassificering i tre klasser (högst 10 000 kronor/10 000—20 000 kronor/ lägst 20 000 kronor) är dock känd och används i stället för ett rent inkomst- mått.

Vidare är bostadsortens typ inte ex- akt känd.1 De tillfrågade har indelats efter geografiska områden, som i stort sett kan anges såsom landsbygd eller stadsbygd.

Avsikten med den följande redovis— ningen är att belysa bakgrunden till den deklarerade fritidsvärderingen. Det är viktigt att betrakta förekommande ten- denser enbart som statistiska samband.

Tabell E:1.

De anförda siffrorna kan inte sägas för- klara >>orsakerna>> till de ståndpunkter, de intervjuade angivit.

1. Samband mellan yrke och fritids- värdering

De anställda har med ledning av de yrken de uppgav i början av intervjun, indelats efter yrkesställning på sätt som framgår av tabell Ezl. Man kan iaktta en skillnad beträffande svaren på frå- ga 49 (»krav vid 1957 års avtalsförhand— lingar», se avsnitt D) mellan dessa yr- kesgrupper. Personer, som inte gett ett bestämt svar på fråga 49, är inte med- tagna.

Fråga 49 (»krav vid 1957 års Yrkesställning avtal») arbetstids- inkomst- förkortning ökning arbetare, affärsbiträden m. fl. ......... 250 127 förmän. rättare, verkmästare m. fl. 25 11 kontorister, telefonister, tidsskrivare m. fl. ....................................... 31 40 högre tjänstemän, avdelningschefer m. fl. ....................................... 22 16 ingenjörer, ritare, konstruktörer m. fl. 14 13 lärlingar, spring-pojkar ..................... 5 9 Totalt 347 216

Arbetare och förmän kan alltså an- ses ha en genomsnittligt hög fritidsvär- dering, medan kontorspersonal, tekni- ker och tjänstemän i chefsställning sva- rat annorlunda.

Då intervjuerna i tabell E12 fördelas efter näringsgren, kan man konstatera vissa skillnader beträffande svaren an- gående lämpliga krav vid 1957 års av- talsförhandlingar. Personer utan be- stämt svarsalternativ ha utelämnats; vi— dare omfattar tabellen endast gruppen arbetare enligt nyssnämnda indelning.

Den genomsnittliga frekvensen per näringsgren är låg, varför utrymmet för

slumpeffekter är mycket stort. Närings- grenar med en särskilt hög procent an- ställda med positiv inställning till en förkortning är malm- och metallindu- stri, träindustri, textil- och beklädnads- industri och byggnadsindustri. Motsatt tendens kan spåras för jordbruk och fiske, skogsbruk, transport samt grup- pen övriga näringsgrenar (allmän tjänst, förvaltning, fria yrken, husliga yrken m. m.).

1 Det finns en god möjlighet att kontrol— lera denna faktor genom kännedomen om lägenhetsadresserna. En sådan kontroll har dock inte utförts.

Fråga 49 (»krav vid 1957 års ,. . avtal») Näringsgren

arbetstids- löne-

förkortning ökning

jordbruk och fiske ........................ 4 5 skogsbruk ....................................... 12 14 malmbrytning och metallindustri ...... 57 13 träindustri .................................... 15 4 pappers- och grafisk industri' ............ (j 2 livsmedelsindustri ........................... 15 6 textil— och beklädnadsindustri ......... 25 3 byggnadsindustri ............ 41 15 övrig industri ................................. 5 4 kraft-, belysnings- och vattenverk — 2 transport ....................................... 24 22 lager, försäljning ........................... 17 8 övrigt .......................................... 16 23 okänd näringsgren ........................ 13 6 Totalt 250 127

2. Samband mellan lägenhetsinnehava- varens inkomst och den intervjuades fritidsvärdering

Ett visst samband kan även i detta fall kons-tateras (se tabell Ez3; kursive- rade tal är procenttal).

Tabell E:3.

Tendensen är, att andelen med hög fritidsvärdering stiger, när inkomsten stiger. Det bör observeras att effekten av yrkesställning, arbetets art (närings- gren), arbetstid, dyrortsgrupp m. m. ej kontrollerats.

Lägenhetsinnehavarens Svar på fråga 47 inkomst (se under D.)

Låg Medelstor Hög >>12 %» ................................. 83 28 70 23 4 12 >>6 tim.» .............................. 91 31 99 32 19 56 »6 % + 3 tim.» .................. 117 40 141 45 11 32 ej svarat .............................. 2 1 1 — — — Totalt 293 100 311 100 34 100 (inkomsten okänd 1 6 fall)

3. Samband mellan bostadsort och fri- tidsvärdering

Ett svagt samband kan konstateras: i distrikt av övervägande stadstyp sva- rade 65 %, att man bör gå in för en ar- betstidsförkortning vid avtalsförhand- lingarna 1957, medan motsvarande tal i övriga distrikt var 57 % (i båda fal-

len av dem som gett ett bestämt alter- nativ).

4. Samband mellan restid till arbetet och fritidsvärdering

I detta avseende kan inget samband påvisas, vilket gäller för såväl anställda med kort som anställda med lång ordi- narie arbetstid.

Svar på fråga 45 Födelsear (se under I” —1895 1896—1910 1911—1925 1926—1940 >>6 % löneökning» ..................... 19 39 35 43 »3 tim. förkortning» 76 57 63 52 ingen uppfattning ..................... 5 4 2 5 Totalt 100 100 100 100

5. Samband mellan den intervjuades ålder och fritidsvärdering

Ett visst samband kan noteras i det- ta sammanhang. (Se tabell Ez4.)

Bland de äldsta anställda är fritids- värderingen av allt att döma särskilt hög. (Majoriteten av de relativt få man- liga, som önskar halvtidsarbete hör ock- så till denna kategori). De yngsta vill relativt sett mindre ofta avstå från in— komstökningar till förmån för en ar- betstidsförkortning, även om också bland dem majoriteten väljer alternati-

vet arbetstidsförkortning. Mellan de två mittersta åldersgrupperna finns ingen klar skillnad.

6. Samband mellan fritidsvärdering och civilstånd samt makas eller makes för- värvsarbete

Beträffande civilstånd kan ett sam- band iakttas (tabell E:5), däremot inte i fråga om förekomst av förvärvsarbete hos make eller maka.

En svag tendens till högre fritidsvär- dering bland gifta kan påvisas.

Tabell E :5. Svar på fråga 49 Gifta personer, make/maka Övriga per- (se under D.) soner (ogift, >>1957 års avtalsför- ej förvärvs- mindre än 20 t/v eller i egen S_kild,"äDk- handlingar» arbetande 20 t/v mer rörelse 11115; anka) »Arbetstidsförkort- ning» 66 67 63 54 53 »Inkomstökning» 34 33 37 46 47 Totalt 100 100 100 100 100

7. Samband mellan fritidsvärdering och förekomst av övertidsarbete under 1955

Med svaren på frågorna 47 (»välja 12% löneökning eller 6 tim. arbets- tidsförkortning eller hälften av varde- ra») och 49 (»krav vid 1957 års av- talsförhandlingar») gjordes en klassifi- cering av anställda med 47 eller flera

timmars ordinarie arbetstid per vecka i fyra grupper efter fritidsvärdering (procenttal) .

Som framgår av tabell Ezö finns det en svag tendens, att personer med hög fritidsvärdering oftare haft mindre el- ler inget övertidsarbete under 1955 än övriga.

övertidsarbete under 1955, antal timmar

Fritidsvärderingl

1 2 3 4 (högst) (lägst)

51 39 37 35 28 40 44 39 21 21 19 26

100 100 100 100

1 Grupp 1 i tabellen omfattar personer med hög värdering av fritid i förhållande till inkomst. Därefter sjunker denna värde- ring successivt till grupp 4, där fritidsvärderingen är lägst (man är emot arbetst idst'örkortning) .

F. Anmärkningar rörande tillväga- gångssättet vid undersökningen 1. Intervjun:-betet

Det var angeläget, att intervjuperso- nerna förbereddes i minsta möjliga män på att de skulle ombedjas medverka i en intervjuundersökning angående ar- betstidsförhållanden. Frågan om påverk- barheten av arbetstidspreferenserna var visserligen outredd, men för varje even- tualitet ansågs det bäst att möjligheter- na till påverkan och aktualisering före intervjutillfället eliminerades. Ett intro- duktionsbrev, som man ofta brukar ut- sända i avsikt att underlätta intervju- arnas kontakt med intervjupersonerna och reducera bortfallet, borde därför in- te förekomma vid denna undersökning. Genom att skicka introduktionsbrev till hälften av lägenheterna (slumpvis ut- valda) vanns dock en möjlighet att kon- trollera effekten av introduktionsbrevet.

Publicitet angående intervjuprojektet vidtogs inte från utredningsinstitutets sida, i motsats till vad som annars ofta kan vara lämpligt för att vinna god medverkan från intervjupersonernas si- da.

Lokalombudet (intervjuaren) tog kon- takt genom personligt besök i den ut- valda lägenheten. Det inträffade att 10-

kalombudet måste återkomma en and- ra och t. 0. m. tredje gång, innan in- tervjun kunde genomföras. Det är där- för möjligt, att personerna kan ha varit förberedda på arbetstidsintervjun utan att ha fått introduktionsbrevet. Vanli- gen genomfördes dock intervjun vid första besöket.

Intervjuerna genomfördes nästan helt under de sista dagarna av februari och de två första veckorna av mars 1956. Några få intervjuer utfördes dock efter denna tid med ett par personer, som ti- digare varit bortresta.

2. Betydelsen av introduktionsbrev Som tidigare nämnts undveks så långt det var möjligt att förberedaundersök- ningsobjekten på en kommande inter— vju. För att'utröna, om ett introduktions— brev kan påverka resultaten, sändes detta endast till hälften av lägenheter- na, vilka valts slumpmässigt. Ett prob- lem är, huruvida andra hushållsmedlem- mar än adressaten fått del av brevets innehåll. Vid prövningen av brevets be- tydelse (se tabell F:1) har emellertid förutsatts, att alla i ett hushåll fått det av introduktionsbrevet. Någon inverkan av introduktionsbre— vet på svaren på denna fråga kan inte märkas.

Tabell F:1. Procentucll fördelning av materialet efter svaren på fråga 47 (>>I? % eller 6 tim. eller hälften av vardera») och erhållande av inlroduktionsbrev:

>>6 tim.»

svar på frå- ga 47

>>12 %» .....................

»6 % + 3 tim.» ......... ingen åsikt ....................................

förvarnade ej förvarnade

män kvinnor män kvinnor ...... 22 30 21 33 ...... 31 33 36 28 46 37 43 38 ...... 1 __ _. 1 Totalt 100 100 100 100

3. Mätningen av arbetstiden

Alla angivelser av den ordinarie ar- betstiden behandlades vid bearbetning- en som ett antal timmar per vecka. Då den intervjuades upplysning avsåg må— natlig tid, multiplicerades talen med 0,24 för att få en genomsnittlig vecko- arbetstid. På detta sätt tar man hänsyn också till helgdagarna.

Med tanke på att undersökningens huvudintresse gällde personer, som be- rörs av arbetstidslagarna, ansågs det in- te nödvändigt med en precis, allmän- giltig definition av arbetstiderna, utan frågorna anknöts mer eller mindre till det individuella språkbruket.

Ett viktigt problem är intervjuperso- ncrnns förmåga att minnas arbetstider- na. Intervjuarna var instruerade, att kortare uppehåll på grund av sjukdom skulle behandlas som arbetad tid. Det ansågs troligt, att förmågan att minnas oregelbundna variationer i arbetstiden (ordinarie tid eller övertid samt tid för extraarbeten) skulle vara mycket olika hos skilda personer, och att detta skulle minska värdet av resultaten. Det var förutsatt, att undersökningen skulle gäl- la ett helt år och inte kunde begränsas till en kort, nyss gången period. Stor- leken av minnesfaktorns inverkan på svaren skulle kunna beräknas efter en jämförelse mellan muntliga svar och

en direkt observation av arbetstiden, men ett sådant tillvägagångssält var uteslutet i detta fall.

Den »ordinarie» arbetstiden torde för flertalet, t. ex. för dem med 48 t/v ha uppskattats riktigt, eftersom tillfälliga variationer är ganska sällsynta (säsong- variationer blir sannolikt oftast riktigt meddelade). Exempel på förekomman- de fel är, att man ibland glömt rappor- tera inarbetning under vissa månader för fria sommarlördagar. Särskilda frå— gor om antalet fria lördagar ställdes nämligen också i intervjun.

Övertidsarbetets omfattning (och även fördelningen på olika månader) under 1955 bör -—- med samma hypotes om minnesförmågan —— innehålla procen- tuellt fler felaktiga upplysningar än den ordinarie arbetstiden. I många fall är detta inte fallet: intervjupersonen har kunnat redovisa antalet övertidstimmar månad för månad, antingen direkt ur minnet, eller från anteckningar, löne- specifikationer o. d. I något fall har man visat ett så stort intresse att man har inhämtat upplysningar från arbets- givaren för att en korrekt uppgift skul- le kunna lämnas i efterhand. I många fall har emellertid den intervjuade inte alls kunnat ge besked om övertidens omfattning eller också har man angett en grov uppskattning, eventuellt ett in- tervall (t. ex, 75—10() timmar) med stor

osäkerhet och utan möjlighet att min- nas fördelningen av övertidsarbetet un- der olika delar av året.

En fråga, som bör ställas, är huru- vida osäkerheten hos intervjupersonen lett till systematiska fel i en bestämd riktning, t. ex. överskattning av anta— let övertidstimmar. Detta är fullt tänk-

bart. Det torde däremot inte vara van- ligt med medvetet förstorade eller för- minskade angivelser.

I fråga om förekomsten av extraarbe- lc vid sidan om den ordinarie anställ- ningen under 1955 torde det också fin- nas fclaktiga angivelser på grund av dåligt minne.

Arbetskraften och arbetstidsförkortningen

Undersökning utförd inom Arbetsmarknadsstyrelsen

På hemställan av utredningen om kor- tare arbetstid har denna promemoria utarbetats inom arbetsmarknadsstyrel- sen.1

Beräkningar över arbetstidsvolymen och dess förändringar under olika för- utsättningar är vanskliga att utföra, då de statistiska uppgifter som står till buds i flera hänseenden är mindre till- fredsställande. I det följande har emel- lertid ett försök gjorts att åtminstone uppskattningsvis bedöma storleken av det arbetstidsbortfall, som skulle bli följden av en minskning i den ordina- rie arbetstiden. Beräkningarna har ut- förts enligt tvenne alternativ nämligen att den lagstadgade arbetstiden skulle komma att nedsättas a) från 48 t/v till 45 t/v och b) från 48 t/v till 42 t/V.2 Vidare har beräkningar utförts över ar- betstidsbortfallet vid en motsvarande arbetstidsförkortning, som också skulle beröra företagare, fria yrkesutövare och medhjälpande familjemedlemmar. För möjliggörande av jämförelser har också en del beräkningar anställts över kon- sekvenserna av vissa företeelser på ar- betsmarknaden som inverkar på arbets- volymen.

A. Inverkan av en arbetstidsförkort- ning på den totalt utgjorda arbetsvolymen

Fastställandet av den totala arbetsvo- lymen i arbetstimmar räknat har för arbetstagarnas del skett med ledning av riksförsäkringsanstaltens senast tillgäng-

liga uppgifter (för 1952) om antalet årsarbetare hos försäkringspliktiga ar- betsgivare inom olika branscher. Någon fördelning på branscher av årsarbetare hos mindre arbetsgivare föreligger dock icke för senare år än 1947. För mindre arbetsgivare användes därför 1952 års slutsiffra men 1947 års branschfördel— ning, varvid hela minskningen från 1947 till 1952 förutsatts komma på de tre grupperna jordbruk, husligt arbete och diverse företag och yrken. Vid be— räkningen av företagares och medhjäl- pande familjemedlemmars arbetsinsats har, vad beträffar jordbruket, använts av statistiska centralbyrån på grundval av de jordbruksekonomiska undersökning- arna sammanställda data för år 1952 (se bl. a. prop. 1955:180, bil. 1, sid. 93*). För övriga näringsgrenar har fö- retagares och medhjälpande familjemed—

1 Beräkningarna har utförts av byrådi- direktören C. Canarp och aktuaricn li. Lundberg.

2 Med lagstadgad arbetstid avses här _ förutom arbetstid reglerad genom den all- männa arbetstidslagen, lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln, arbets- tidslagen för hotell, restauranger och ka- féer, sjöarbetstidslagen, tjänstgöringsregle- menten etc. — även sådan arbetstid. som i praktiken ansluter sig till arbetstidslagar- nas bestämmelser. Den allmänna arbetstids- lagen gäller t.ex. icke för industriföretag el- ler hyggnadsfirmor med mindre än fem an- ställda, men i praktiken har de vid. dylika smärre företag anställda. samma arbetstid som de vid större företag anställda, och en minskning av arbetstiden enligt arbetstids- lagen skulle otvivelaktigt komma att till- lämpas även vid småföretagen. Bland stör- re yrkesgrupper som icke faller in under någon arbetstidsreglering i egentlig mening märkes hembiträden och skogsarbetare.

Antal arbetstimmar, totalt

i tusental, utförda av

.. Därav ut— foretaga- förda på Verksamhetsgrenar hos hos re, fria ordinarie (i huvudsak enligt riksförsäk- Större mindre yrkesut- arbetstid ringsanstaltcns indelning) arbets- arbets- ovare', Summa av anställ- . . medh]. då med givare givare familje- anställda anstallda 48 UV medlem- mar

Jordbruk, skogsbruk 0. fiske (inkl.

domänverket) ........................ 309 060 Industri, gruvbrytning1 ............... 1617 055 Samfärdsell .............................. 148 361 Byggnadsverksamhetl .................. 316 678 Kommunal verksamhet inkl. kraf-

och belysningsverkl ............... 245 858 Varuhandel1 .............................. 411 845 Hotell 0. restauranger1 ............... 111 802 Bank, försäkring, föreningar m. m.1 100 714 Statlig verksamhet (exkl. domän-

171100 794 458 1 274 618 271000 102 276 175 985 1 895 316 1 623 388 49 180 46 602 244143 197 541 57 202 57 522 431 402 313 000

2 124 291 248 273 66 360 92 064 159106 663 015 339 761 31 606 20 242 163 650 137 300 11 616 14 345 126 675 —

—— — 567 296 345 600 30 571 —— 565 699 33 942 145 692 -— 179 081

14 690 9 031 218 342 209 311 65 330 39 438 123 286 ,_

verket) ................................. 567 296 Kontor1 535128 Hushåll 33 389 Hälsovårdsinstitutioncrl ............ 194 621 Diverse företag 0. yrken ............ 18 518

4 610 325 773 451 1 317 020 6 700 796 3 537 203

1 Exkl. statliga företag.

lemmars arbetsinsats uppskattats med ledning av 1950 års folkräknings samt 1951 års företagsräknings uppgifter om antalet yrkesutövare resp. sysselsatta.

Som närmare framgår av tabell 1, har den totala arbetsvolymen år 1952 upp- skattats till 6700 milj. arbetstimmar, varav 5 384 milj. arbetstimmar beräknas ha utförts av anställda och 1 317 milj. arbetstimmar av företagare, fria yrkes- utövare och medhjälpande familjemed- lemmar. I dessa tal ingår också arbe- te som utförts på övertid samt på del- tid. Storleken av detta är dock svår att angiva bl. a. av det skälet att definitio- nerna på övertid och deltid är oklara inom åtskilliga näringsgrenar. Över- slagsvis har den av anställda i form av övertids- och deltidsarbete utförda ar- betsvolym uppskattats till något över 100 milj. arbetstimmar. Den på ordi-

narie arbetstid av anställda utförda ar- betsvolymen skulle utgöra omkring 5,28 miljarder arbetstimmar.

Ett försök har gjorts att fördela den totala årliga arbetsvolymens timantal —— frånsett övertids- och deltidsarbete % efter det timantal som utförts under ordinarie normalarbetstid av 48 t/v, av 43—47 t/v och 42 t/v eller därun- der. För den första gruppen, 48 t/v, blir totalantalet av arbetstagare utförda arbetstimmar 3 537 milj. (3 537 203) och för den andra gruppen (med 43—47 timmars arbetstid per vecka) 159 mil- joner.

För den tredje gruppen (med en vec- koarbetstid av 42 t/v eller mindre) har motsvarande arbetsvolym beräknats till 1197 milj. arbetstimmar. I den först- nämnda gruppen skulle en förkortning av arbetstiden med 1 timma per vecka

innebära en minskning av arbetsvoly- men med (3537 203:48=) 73,7 miljo- ner arbetstimmar (73 691 729). Beträf- fande gruppen med 43—47 t/v normal arbetstid föreligger inga närmare upp- gifter om fördelningen på dem som ha- de 43, 44, 45, 46 och 47 timmars nor- mal arbetstid per vecka, men om för- delningen vore jämn, skulle en minsk-

ning i arbetstiden med en timma i veckan betyda ett arbetstidsbortfall av i medeltal 708 000 arbetstimmar (159 295 000:5=31 859 000; 31859 000: 45 = 708 000) .

På grundval av dessa tal har upp- gjorts följande sammanställning, tab. 2, för beräkning av minskningen i den totala arbetsvolymen.

Tabell 2. Minskningen i antalet arbetstimmar vid en arbetstidsförkortning.

. Minskning i antalet arbetstimmar utgjorda av Summa 1 procent av Max1mal personer med nuvarande ordinarie arbetstid av arbets- totalantalet ordinarie tids- utg'orda ar- arbetstid minsk- b J . _

48 t/v 47 t/v 46 t/v 45 t/v 44 t/v 43 t/v ning ,,,, etstlmmal Antal arbetstimmar i tusental 47 73.692 — — — —— 73 692 ,0 46 147 383 708 — — — 148 091 2,2 45 221 075 1 416 708 — — — 223 199 3,3 44 294 767 2 124 1 416 708 — — 299 015 4,4 43 368 459 2 832 2 124 1 416 708 — 375 539 5,6 42 442 150 3 540 2 832 2 124 1 416 708 452 770 6,8

Av sammanställningen kan man utlä- sa de direkta konsekvenserna av en ar- betstidsförkortning. En minskning av arbetstiden från 48 till 45 timmar per vecka skulle sålunda medföra en för- lust av 223 milj. arbetstimmar motsva- rande 3,3 procent av den totala arbets- volymen inklusive övertids- och deltids- arbete samt företagarnas och de med- hjälpande familjemedlemmarnas arbets- insats. På samma sätt skulle en minsk— ning till 42 timmars arbetsvecka inne- bära ett bortfall på 453 milj. arbets- timmar eller 6,8 % av totalvolymen.

Om en arbetstidsförkortning i stor ut- sträckning uttages i form av fria lör- dagar, torde man få räkna med fria lördagar även för tjänstemän, ehuru dessa i allmänhet redan har en ordina- rie arbetstid av högst 42 t/v. Man kan då såsom en indirekt konsekvens av den allmänna arbetstidsförkortningen tänka sig att ifrågavarande arbetstagar- grupper får en arbetstidsförkortning

motsvarande den nu till lördagarna för— lagda arbetstiden.

Antalet tjänstemän uppgick enligt se- naste folkräkniing till c—a 843 000 perso— ner. Av dessa hade vissa grupper en ar- bestid av 48 t/v, nämligen bl. a. en stor del av tjänstemännen vid järnväg, post och' tele samt vid sjukvård, fångvård och tull ävensom butikspersonal och arbetsledare m. fl. Storleken av de tjänstemannagrupper som hade en ar- betstid av mindre än 48 t/v torde kun- na uppskattas till omkr, en halv miljon med en arbetsvolym av icke fullt 900 miljoner arbetstimmar årligen. Om man med en grov uppskattning antager att 10 procent av arbetsvolymeun utgöres på lördagarna skulle fria lördagar _— utan inarbetning —— för tjänstemän med kor- tare arbetstid än 48 t/v innebära en ar- betstidsförkortning med 90 milj. arbets— timmar årligen. Den sammanlagda ar— betstidsförlusten, om arbetstagare med 48 timmars ordinarie arbetstid finge

arbetstiden minskad till 45 t/v och om tjänstemän med en arbetstid av mindre än 48 t/v dessutom finge fria lördagar, skulle alltså bli 313 milj. arbetstimmar. Häremot kan invändas att för många av hithörande tjänstemän arbetets natur är sådan att fria lördagar icke kan kom- ma i fråga, om ej driften skall helt in— ställas på lördagarna. Ovanstående räk— neexempel skulle då förutsätta att dessa tjänstemannagrupper kompenseras ge- nom motsvarande ledighet andra vecko- dagar.

En arbetstidsförkortning som kom- me. alla arbetstagare till godo i procen- tuellt lika mån oavsett nuvarande ar- betstid skulle innebära att samtliga ar- betstagares ordinarie arbetstid minska- des med 6,25 % (motsvarande minsk- ningen från 48 till 45 t/v) eller med 12,5 % (motsvarande minskningen från 48 till 42 t/v). I förra fallet bleve total— minskningen 330 milj. arbetstimmar, motsvarande 4,9% av den totala ar- betstidsvolymen, och i .senare fallet 660 milj. arbetstimmar motsvarande 9,8 % av arbetstidsvolymen (6 700 milj. arbetstimmar) .

En minskning av den ordinarie arbetstid-en för samtliga sysselsatta alltså även företagare, fria yrkesut- övare och medhjälpande familjemed- lemmar —— med 6,25 resp. 12,5 % skul- le innebära en minskning i den totala arbetstidsvolymen med något över resp. 400 och 800 milj. arbetstimmar.

Som framhållits är det material som står till buds för kalkyler av ovan- stående slag mycket bristfälligt. I stor utsträckning kan det endast bli fråga om hypotetiska räkneexempel. Även bortsett härifrån ger kalkylerna emeller- tid inte ett mått på den faktiska minsk- ningen i den totala arbetsprestationen i landet. En minskning i den ordinarie arbetstidsvolymen kan nämligen bl. a. tänkas medföra ökat arbete på fritid

för ett stort antal arbetstagare. Den verkliga minskningen av arbetsvoly- men till följd av en allmän arbetstids— förkortning torde under alla förhållan- den bli mindre än vad som ovan kal- kylerats.

B. Företeelser på arbetsmarknaden vilka generellt inverkar på den till buds stående arbetsvolymen

Det kan vara av intresse att jämföra storleken av det arbetstidsbortfall som en förkortning av normalarbetstiden skulle medföra med det arbetstidsbort- fall som förekommit under det sistför- flutna årtiondet genom inverkan av olika företeelser på arbetsmarknaden. Bland dessa är att nämna växlingar i yrkesverksamhetsgraden, det ökade an- talet tjänstemän, den ökade semestern samt växlingar i militärtjänstgöringens omfattning.

1. Växlingar i yrkesverksamhetsgraden

Skollidens förlängning. Bland de fak- torer som inverkat på yrkesverksam- hctsgradcn märks främst skoltidens för- längning, vilken betingats dels av or- ganisatoriska förändringar och dels av individens strävan efter bättre skolut- bildning. Tabell 3 visar konsekvenser- na härav för åttaårspcrioden 1945/46 ——1953/54.

Tabell 3 ger vid handen att antalet lärjungar i åldrarna 14—29 år i heltids— läsande skolor ökat från 127000 till 188000 under den ifrågavarande 8-års- perioden. De övriga, alltså den grupp som icke av någon skolgång hindrades att stå till arbetsmarknadens förfogan— de, gick ned från 1 461 000 till 1 252 000 eller med 209 000. Denna kraftiga ned- gång är främst betingad av att folk- mängden i åldrarna 17——29 år minskat

Antal lär- Folk- Därav Folk- Därav jungar i viilnåzmäåilöåfd. mangd mangd Procent som 1945/461 Ålder lär— 2 lär- av folk- (åå/åå jungar övriga ååå/23 jlungar övriga mangden lär- övriga 1945/46 1953/54 1945 1953 jungar 14—15 85 003 32 216 52 787 94 490 52 114 42 376 37,9 55,1 35 812 58 678 15——16 87 162 16 735 70 427 90 818 28 302 62 516 19,2 31,2 17 437 73 381 16—17 86 195 15 361 70 834 86 675 23 014 63 661 17,8 26,6 15 428 71 247 17—19 273 579 28 179 245 400 247 971 37 759 210 212 10,3 15,2 25 541 222 430 20—24 519 478 24 415 495 063 433 179 33 643 399 536 4,7 7,8 20 359 412 820 '25—29 536 727 10 198 526 529 486 560 13 093 473 467 1,9 2,7 9 245 477 315 Summa 1 588 144 127 104 1461 040 1 439 693 187 925 1 251 768 123 822 1 315 871

1 Om den procentuella fördelningen på 1953 som 1945.

under perioden, beroende på en suc- cessiv nedgång i födelsetalen under 1920—talet och förra hälften av 1930- talet, men också av att procentandelen lärjungar i olika åldrar stigit.

Av de båda sista kolumnerna i tabell 3 framgår till vilket antal lärjungar och övriga skulle ha uppgått läsåret 1953/ 54, om den procentuella fördelningen dem emellan åldersår för åldersår varit densamma som läsåret 1945/46. Diffe- rensen i fråga om gruppen >>övriga>> mellan det faktiska antalet 1953/54 och det antal som skulle ha förelegat. om den procentuella fördelningen i de oli— ka åldersklasserna varit densamma som 1945/46, blir 64000. Det är måhända orealistiskt att tänka sig att hela detta antal skulle ha inträtt på arbetsmark— naden, om de inte fortsatt skolgången —— av de kvinnliga hade otvivelaktigt en del ägnat sig åt husligt arbete i hemmet. Antages emellertid att 75% eller 48000 stått till arbets-marknadens förfogande och att deras årliga arbets- tid uppgått till 2 000 arbetstimmar, skulle enbart genom den ökning i skol- frekvensen som kunnat konstateras un— der denna period omkring 96 miljoner arbetstimmar ha gått förlorade år 1953.

Beräkningar har av 1949 års arbets-

lärjungar och övriga hade varit densamma

kraftsutredning anställts över det antal lärjungar som kan förväntas i de hel— tidsläsande skolorna fram t. o. m. 1965 under förutsättning att procentandelen lärjungar i varje åldersår fortsätter att stiga i samma takt som 1945/46—1953/ 54.

Enligt dessa prognoser skulle antalet lärjungar i åldern 14—29 år 1960/61 komma att utgöra 313000 och 1965/66 359 000. övriga personer i denna ålder, vilka alltså skulle vara disponibla för arbetsmarknaden, skulle dessa båda är utgöra resp. 1259 000 och 1 373 000, el- ler 71000 resp. 121000 färre än de skulle ha utgjort om procentandelen i skolgång förblivit densamma som 1953/54. Under dessa förutsättningar skulle den svenska arbetsmarknadens årliga förlust i arbetstimmar genom den under 20-årsperioden 1945A1965 fort- skridande ökningen i skoltidens längd (om man räknar med att 75% skulle sökt sig ut på arbetsmarknaden om de ej gått i skolan) är 1965 komma att ha stigit till omkring 275 milj. arbetstim- mar.

Minskningen i arbetsvolymen skulle givetvis bli mera abrupt om nioårig skolplikt allmänt genomfördes redan un- der 1950-talet. Om man tänkte sig att

denna kunde genomföras redan näst- kommande läsår — 1956/57 —— skulle detta sålunda kunna kalkyleras medföra ett omedelbart bortfall av närmare 160 milj. arbetstimmar. (Det bör emellertid framhållas att den nioåriga skolplikten givetvis icke skulle kunna genomföras från ett läsår till ett annat —— detta re- dan av det skälet att skolplikt för fem- tonåringar förutsätter att skolgången varit obligatorisk för fjortonåringar året dessförinnan).

Sänkt ålder för yrkesverksamhelens upphörande. I jämförelse med skolti- dens förlängning är förändringarna i den tidpunkt vid vilken man drager sig tillbaka från förvärvsarbete av mindre betydelse för den totala arbetsvolymen. En jämförelse mellan 1940 och 1950 års folkräkningar ger vid handen att pro- centuellt en minskning i antalet för— värvsarbetande i de högre åldrarna ägt rum mellan dessa båda folkräkningstill- fällen, såsom tabell 4 utvisar.

Tabell 4. Antalet förvärvsarbetande i högre åldrar 1940—1950.

Antal förvärvs— Förvärvsarbetande i Antal förvärvsarb. Diff arbetande1 % av folkmängden 1950, om procenten kol 6.—-- varit densamma kol 3 1940 1950 1940 1950 som 1940 ' 1 2 3 4 5 6 7 Män 65—69 år --------- 63 821 72 027 60,5 56,4 77 302 '5 275 70—W » --------- 53 253 49 083 31,5 23,7 65 347 16 264 Kvinnor 65—69 år --------- 14 646 16 533 12,6 11,6 17 916 1 383 70—W » --------- 16 393 13 103 7,9 5,4 19 251 6 148 Samtliga 65—69 år ......... 78 467 88 560 35,4 32,8 95 218 6 658 70—w » ......... 69 646 62 186 18,4 13,8 84 598 22 412

1 Exkl. medhjälpande kvinnliga familjemedlemmar inom jordbruk o. hinäringar.

I tabell 4 har också angivits hur många personer i dessa åldrar som skulle varit förvärvsarbetande, om yr- kesverksamhetsgraden varit densamma 1950 som 1940, samt differensen mel- lan det sålunda beräknade antalet per- soner och det faktiska. Denna differens skulle, om man kunde räkna med 2 000 arbetstimmar per person och år, inne- bära ett årligt arbetstidsbortfall av 58 milj. arbetstimmar.

Det torde emellertid, bl. a. med hän- syn till yrkesstrukturen hos den såsom förvärsarbetande redovisade befolkning- en i åldrarna över 65 år, vara alltför högt att räkna med 2 000 arbetstimmar per år och person såsom genomsnitt,

särskilt när det gäller personer över 70 år.

Räknar man i stället med i genom- snitt 1 000 arbetstimmar per år och per- son i åldrarna 70 år och däröver, blir arbetstidsförlusten genom den under åren 1940—1950 för denna åldersgrupp minskade yrkesverksamhetsgraden 22,4 milj. arbetstimmar per år. Räknar man på samma sätt för gruppen 65—70 år med en kortare årlig arbetstid av exem- pelvis 1500 timmar, blir antalet inom denna grupp genom den minskade yr- kesverksamhetsgraden förlorade arbets- timmar per år 10 miljoner, alltså sam- manlagt omkring 32 milj. arbetstim- mar.

En motsvarande beräkning med ut— gångspunkt från folkräkningarna 1945 och 1950 ger till resultat en minskning av arbetsvolymen mellan dessa år med 18,6 milj. arbetstimmar på grund av lägre _vrkesvcrksamhetsgrad i de högre åldrarna.

2. Förskjutning i proportionen mellan arbetare och tjänstemän

Förskjutningar i proportionen mellan arbetare och tjänstemän har också ver- kat i riktning mot en minskning i ar- betstidsvolymen. Medan antalet arbetare visat en viss nedgång mellan 1940 och 1950, har antalet tjänstemän ökat med

40 %. Ökningen uppgår till 240 000 per- soner. Om man överslagsvis räknar med att 75 % av dessa, dvs. 180000 perso- ner, hade 42 timmars arbetsvecka, inne— bär detta att dessa personer fullgjort 180 000 )( 1 853 338 940 000 arbets- timmar årligen mot 180 000X2152 387 360000 om de haft 48 timmars ar- betsvecka. Differensen blir alltså 48,4 milj. arbetstimmar.

Om proportionen mellan företagare, tjänstemän och arbetare förblivit den- samma 1950 som 1945, men totalanta— let förvärvsarbetande 1950 varit det- samma som enligt 1950 års folkräkning, skulle talen ha blivit såsom den sista kolumnen i tabell 5 utvisar.

Tabell 5. Befolkningens fördelning på företagare, tjänstemän och arbetare 1940—1950. Om den pro- Om den pro— ” Procentucll för- ccutuella centuella A"”l ”CI—"”"” delningl fördelning- fördelning— en 1950 va— en 1950 va- rit densam— rit densam- ma som 1940 ma som 1945 1940 1945 1950 1940 1945 1950 skulle talen skulle talen blivit blivit Företagare 649740 603 206 600603 21,7 20,2 19,3 673 732 627161 Tjänstemän 603 095 698 949 813 114 20,1 23,4 27,2 624056 726 512 Arbetare 1 746 691 1 685 735 1 661039 58,3 56,4 53,5 1 806 968 1 751 083 Summa 2 999 526 2 987 890 3 104 756 100,0 100,0 100,0 3 104 756 3 104 756

1 Uppgifterna om antalet personer och procentuell fördelning har hämtats ur Statistisk årsbok 1955 tabell 27; talen för 1940 har där omräknats med hänsyn till senare vidtagna

ändringar i redovisningsprinciperna.

I detta fall skulle alltså antalet arbe- tare 1950 ha med 65 300 överstigit 1945 års nivå, medan antalet tjänstemän med 27600 överstigit densamma. I verklig- heten utgjorde 1950 antalet tjänstemän 116 600 flera än de skulle ha utgjort om proportionerna varit desamma som 1945. Om sistnämnda tal tages till ut- gångspunkt för beräkningarna av den förkortning i arbetstidsvolymen, som skett genom tjänstemannakårens ansväll- ning, crhälles följande tal: 116 600X0,75

= 87 450; 87 450 X 1 883 = 164 668 350; 87 450 x 2152 188 192 400; diff. 188 192 400—164 668 350 23,5 milj. Räknat på motsvarande sätt för hela årtiondet 1940—1950 skulle förlusten bli 44,2 milj. arbetstimmar.

3. Semesterns ökning

Det har också sitt intresse att bilda sig en uppfattning om vilka konsekven- ser i arbetstid räknat den ändring i

semesterlagen haft, som vidtogs 1951 (SFS) 1951:303). Genom denna ökades den lagstadgade semestern från 12 till 18 dagar (1 V.» (lag för varje månad ar- betstagaren arbetat under kvalifikations- året). Höjningen utgjorde alltså en ar- Arbetstidsutredningen, vars betänkande del IV (SOU 1950:32) låg till grund för förslaget om semesterns utvidgning, uppskattade antalet arbets- tagare som då hade två veckors semes- ter till 1 590 000,medan omkring 600 000 arbetstagare beräknades redan ha en överstigande två veckor. I sistnämnda tal ingick ett antal arbets- ta'gare med 15—dagarssemester, alltså vid förlängningen av semestern till 18 dagar fick sin semester förlängd betsvecka. semester

vilka

med 3 dagar.

Om man utgår ifrån att antalet arbets- tagare med 2-veckorssemestcr utgjorde det av arbetstidsutredningen uppgivna talet, 1590000 samt uppskattar antalet arbetstagare med 15-dagarsscmester till 100000 (arbetstidsutredningen nämner här icke något antal men säger att »det torde vara ganska stora grupper») blir den genom semesterreformen förlorade arbetstiden följande: 1 590 000 )( 48 + 100 000X 24 = 76 320 000+2 400 000 = 78 720 000 eller, om man med hänsyn till att en del av arbetstagarna har kor- tare arbetsvecka än 48 t/v, räknar i genomsnitt med 47 t/v: 1590 000X47 + 100 000 )( 23 =- 74 730 000 + 2 300 000 = 77 030 000.

4. Militiirtjänslgöring

Under budgetåret 1954/1955 utgjor- de. enligt uppgift från arméintendentur— förvaltningen antalet dagsportioner vid armén, marinen och flygvapnet 11313000, vilka fördelade sig på de olika månaderna sålunda.

Motsvaran-

de antal Antal arbetstim- dagspor- mar (7,7,

tioner . ' timmar per

dag)

Juli 1954 ............ 893 762 6 703 215 Augusti ............... 1 071 314 8 034 855 September ......... 1 900 568 14 254 260 Oktober ............ 1 300 842 9 756 315 November ............ 842 545 6 319 088 December ............ 589 087 4 418153 Januari 1955 ...... 695 801 5 218 508 Februari ............ 929 727 6 972 953 Xlars .................. 873 442 6 550 815 April .................. 553 278 4 149 585 Maj .................. 701 209 5 259 068 Juni .................. 961 318 7 209 885 Hela budgetåret 11 312 893 84 846 700

Dessa tal är visserligen icke något exakt mått på antalet arbetsdagar som det civila arbetslivet genom militär- tjänstgöringen gått miste om. Militär- tjänstgöring fullgöres ju även av per- soner utan förvärvsarbete och i anta- let dagsportioner ingår även sön- och helgdagar i rande vistats på sitt förband och blivit utspisad där. Å andra sidan ingår icke övningsuppcbåll vilket ning för kost utbetalats. (I vilken ut- sträckning vederbörande kunnat skaffa sig något civilt arbete under övnings- uppchåll är ovisst). Om emellertid det anförda talet tages som ett mått på an-

förlorade

(len omfattning vederbö-

undcr ersätt-

talet genom militärtjänsten arbetsdagar och varje arbetsdag anta- ges motsvara 8 timmar, blir antalet för- lorade arbetstimmar 90,5 milj. Räknar man i stället med 712 arbetstimmar per dag blir förlusten 85 milj. arbetstim- mar.

Det stora antalet portioner under höstmånaderna sammanhänger givetvis med att repetitionsövningarna varit koncentrerade till dessa månader. Av

intresse i detta sammanhang är beslutet om repetitionsövningarnas inställande under budgetåret 1956/1957. Vissa be— räkningar över konsekvenserna med hänsyn till antalet arbetstimmar har utförts inom arbetsmarknadsstyrelsens försvarssektion på grundval av uppgif- ter från de militära myndigheterna. En- ligt dessa utgjorde minskningen i det antal, som skulle komma att inkallas, 92 500 man i jämförelse med genom- snittet för de tre budgetåren 1953/56. Om antalet man med 30 (lagars repeti- tionsövningar antages utgöra 80 procent av detta antal, alltså 74 000, och anta- let man med 40 (lagars repetitionsöv- ningar antages utgöra 20 procent, alltså 18500, blir antalet dagar som vinnes genom repetitionsövningarnas inställan- de 2 220 000 + 740 000 : 2 960 000. Från detta antal bör dock dragas 10 procent med hänsyn till att ca 10 procent av de till inkallade brukat få anstånd. Den återstående vins- ten blir då ca 2 664 000 dagar. Detta an- tal dagar kan ej utan vidare sättas lika med det antal arbetsdagar, som vinnes genom repetitionsövningarnas inställan- de. l antalet ingår nämligen även sön—

repetitionsövningar

dagar, men däremot icke in- och ut- ryckningsdagar och givetvis ej heller den spilltid, som i många fall är att räkna åter kommer i arbete. Vid en grov uppskatt-

med innan vederbörande ning torde man emellertid vara berätti- gad att antaga att å ena sidan sönda- garna och å andra sidan in- och ut- ryckningsdagar samt spilltiden uppvä- ger varandra och sålunda uppskatta vinsten i arbetstid genom repetitions- övningarnas inställande till 2,7 milj. ar- betsdagar, vilket vid 71%.» timmars ar- betsdag motsvarar ca 20 milj. arbets- timmar eller vid 8 timmars arbetsdag 21,6 milj. arbetstimmar.

C. Andra företeelser på arbets- marknaden som inverkar på arbetsvolymen

]. Siuklediglwt

Beträffande sjukledigheten har under hand vissa preliminära uppgifter erhål- lits från den allmänna sjukförsäkring- ens verksamhet under 1955. Enligt des— sa utgjorde antalet sjukdagar för för- värvsarbetande personer ca 37,5 milj. motsvarande 12,5 dagar per person.1 Beräknas varje dagsverke till 7 % tim- mar blir arbetstidsförlusten 281 milj. arbetstimmar. En ökning eller minsk- ning av den genomsnittliga sjukledighe- ten med 1 dag skulle innebära en minsk- ning eller ökning i den totala arbets- volymen med 22,5 milj. arbetstimmar.

Mot detta beräkningssätt kan invän- das att antalet sjukdagar i verkligheten är högre enligt karensbestämmelser- na utgår sjukpenning ej för de tre första dagarna av en sjukperiod —— och sjuk— försäkringsstatistiken upptar endast det antal dagar för vilka sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård utgått.

2. Permission samt förfallolös eller an— nan frånvaro.

Enligt en är 1954 verkställd under- sökning avseende arbetarpersonalen :in— om industrien uppgick antalet på grund av permission förlorade arbetsdagar till 1,5 procent av optimala antalet arbets- dagar? Motsvarande procenttal för för—

1 Antalet förvärvsarbetande sjukpen— ningförsäkrade har uppskattats till 3 milj. —— I den här redovisade sjukledigheten tn- går även ledighet till följd av olycksfall i arbete i den mån densamma fallit inom den s. k. samordningstiden (90 dagar). Däremot ingår icke ledighet för havande- skap. ”3 I det optimala antalet arbetsdagar har även inräknats antalet dagar som går för- lorade genom semester oeh militärtjänst m. m.

fallolös och annan frånvaro utgjorde 0,4 procent. Om det optimala antalet ar- betsdagar per år och person uppskattas till 300, motsvarar detta sammanlagt 5,7 dagar per person och år. Antages Vidare detta tal representativt för samtliga an- ställd-a — enligt 1950 års folkräkning 2384 000 exkl. medhjälpande familje- medlemmar — skulle arbetstidsförlusten på grund av permission och förfallolös eller annan frånvaro sammanlagt uppgå till 13 589 000 arbetsdagar. Vid omräk- ning till arbetstimmar bör beaktas att frånvaro av detta slag vanligen endast omfattar någon enstaka dag och att den i stor utsträckning faller på lördagar. Räknar man därför med en genom- snittlig arbetstid av endast 6 timmar per arbetsdag skulle arbetstidsförlusten bli 81,5 miljoner arbetstimmar. Mot denna kalkyl kan givetvis invändas att det är mycket osäkert huruvida den för industriarbetare registrerade frånvaron av här ifrågavarande slag är representa- tiv för samtliga kategorier av anställda.

3. Arbetslöshet

I fråga om antalet arbetsdagar som gått förlorade genom arbetslöshet inne- håller statistiken över arbetslöshets- kassorna vissa beräkningar. Dessa grun- dar sig på antalet för arbetslöshet fri- stämplade veckor och varje arbetslös- hetsvecka har antagits motsvara sex ar- betslöshetsdagar.1 Tabell 6 visar det be- räknade antalet arbctslöshetsdagar samt motsvarande antal arbetstimmar, om varje arbetsdag antages motsvara åtta arbetstimmar.

Som synes av tabell 6 uppgår skillna- den mellan det högsta och det lägsta talet under sjuårsperioden till ca 22 milj. arbetstimmar. Mellan angränsande år har differensen ofta uppgått till 10 milj. och i ett fall t. 0. m. till 16 milj. arbetstimmar. Variationerna avspeglar

Antal ar- Antal ar- betslöshets- bctslöshets- dagar timmar 1 OOO—tal 1 OOO-tal 1949 ............ 12 850 102 801 1950 ............ 11 596 92 770 1951 ............ 10 193 81 548 1952 ............ 12 211 97 693 1953 ............ 12 933 103 464 1954 ............ 12 362 98 901 1955 (prel.) 11356 90 855

uppenbarligen i första hand förändring- arna i det allmänna konjunkturläget. Då man jämför år med längre tidsmellan- rum bör man givetvis beakta att med- lemsantalet i arbetslöshetskassorna ökat _ 1/1 1949 utgjorde det 1 033300 och 31/12 1955 1 243 000.

Denna statistik täcker givetvis inte hela arbetsmarknaden, men å andra si- dan ingår däri de områden som har nå- gon mera betydande säsongarbetslöshet.

Ett speciellt slag av arbetslöshet är den arbetslöshet som föranledes av s. k. helgpermitteringar — vanligen dagarna strax före jul fram till nyår eller tret- tondagen. Antalet helgpermitteradc har under de senaste åren enligt fackför- bundsstatistiken uppgått till följande antal (A) : .5 ntal Tusental ar- Helgen personer betstimmar (A) (B) 1952/1953 ...... 118 431 7 580 1953/1954 ...... 70138 4 480 1954/1955 ...... 56 433 3 612 1955/1956 ...... 40 691 2 604

Som synes sjönk antalet helgpermitte— rade avsevärt från 1952/53 till 1953/54. En ytterligare minskning har skett nn-

1 Fristämpling sker endast om arbetsti- den under veckan understigit visst mini- mum. Kortvarigare arbetslöshet blir sålun- da ej redovisad i denna statistik.

der de två senaste åren. Om man antar det genomsnittliga arbetstidsbortfallet utgöra 8 dagar eller 64 arbetstimmar per person, erhålles de i kolumn B re- dovisade talen. Arbetstidsförlusten ge— nom helgpermitteringar skulle alltså en- bart frän 1952/1953 till 1953/1954 ha gått ned med ca 3 milj. arbetstimmar.

I de anförda fristämplingstalen ingår icke korttidsarbetet. Den vanligaste for- men av korttidsarbete är fyra dagars arbetsvecka, men även längre och kor- tare arbetsvecka förekommer. I social- styrelsens sysselsättningsstatistik för in- dustrin lämnas upplysning om antalet korttidsarbetande inom industrin i pro—

cent av totala arbetsstyrkan. Vidare har arbetsmarknadsstyrelsen varje månad införskaffat upplysningar om antalet hos arbetsförmedlingen anmälda kort- tidsarbetande kassamedlemm-ar. Enligt sistnämnda uppgifter utgjorde antalet korttidsarbetande :

i januari 1953 618 >> >> 1954 1 727 >> :> 1955 1 202 >> >> 1956 644

Ärsmedeltalet för 1954 utgjorde 2 142 och för 1955 892.

Som synes har även antalet korttids- arbetande nedgått avsevärt sedan 1953.

Tabell 7. Antalet utgjorda arbetstimmar inom industrin 1950+195i

(1 OOO—tal) 1950 1951 1952 1953 19543 1955* Samtliga industrigruppcr ------ 1438 546 1 450194 1 413 878 1364 027 1 385 579 1 428 532 Metall- 0. verkstadsind. --------- 588 262 603 204 609 000 566 966 579 893 607 148 Därav järn o. stålverk samt andra metallverk ............... 64 283 64 798 80 362 77 854 76 375 79 354 övriga till met.- o. verkst.- ind. hörande undergr. --------- 523 977 538 406 528 638 489 112 503 518 527 685 Textil- o. beklädnadsind. ...... 204 977 204 323 181 391 183 380 177 650 181 558 Därav CECDU- textilind. ------ 114 165 112 329 98 982 100 141 100 474 98 063 beklädn. 0. d. ind. ------------ 90 812 91 994 82 409 85 239 77 176 82 578 Indextal (1950 = 100) Samtliga industrigrupper ...... 100 101 98 95 96 99 Metall- o. verkstadsind. ......... 100 103 104 96 99 103 Därav järn 0. stålverk samt andra metallverk ............... 100 101 125 121 119 123 övriga till met.- 0. verkst.- ind. hörande undergr. ......... 100 103 101 93 96 100 Textil- o. beklädnadsind. ...... 100 100 88 90 87 89 Därav egentl. textilind. ...... 100 98 87 88 88 86 heklädn. o. d. ind. ............ 100 101 91 94 35 91 Ökning eller minskning från närmast föregående år Samtliga industrigrupper ...... + 11 648 + 36 316 — 49 851 + 21552 + 42 953 Metall- o. verkstadsind. ......... + 14 942 + 5 796 —42 034 + 12 927 + 27 255 Därav järn 0. stålverk samt andra metallverk ............... + 513 + 15 564 — 2 508 — 1 479 + 2 979 övriga till met.- o. verkst.- ind. hörande undergr. --------- + 14 429 — 9 768 — 39 526 + 14 406 + 24 169 Textil. 0. beklädnadsind. ...... _ 654 — 22 932 + 3 989 — 7 730 + 3 908 Därav egentl. textilind. ...... — 1 836 — 13 347 + 1 159 + 333 — 2 411 beklädn. o. d. ind. ............ + 1 182 —— 9 585 + 2 830 + 8 036 + 5 402

* Preliminära uppgifter.

Om arbetstidsförkortningen antages ut- göra i genomsnitt 15 t/v, blir arbetstids- bortfallet under åren 1954 och 1955 resp. 1,6 och 0,7 milj. arbetstimmar. Minskningen i arbetstidsförlust genom korttidsarbetc blir alltså ej fullt 1 milj. arbetstimmar från 1954 till 1955.

Ett annat mått på de konjunkturmäs- sigt betingade fluktuationerna i arbets- volymen ger för industrins del kom- merskollegii industristatistik över anta— let utgjorda arbetstimmar. Tabell 7 vi- sar förändringarna under den senaste femårsperioden.

Under femårsperioden 1950—1955 ut- visade enligt industristatistiken 1951 det högsta antalet utgjorda arbetstim- mar, nämligen 1 450 milj., medan 1953 utvisade det lägsta antalet, nämligen 1364. Skillnaden utgjorde alltså icke mindre än 86 milj., ehuru konjunktur- läget under den gångna delen av 1950- talet varit relativt stabilt och ehuru de förändringar som förekommit inom oli- ka industrigrenar (såsom metallin- dust-rin och textilindustrin) verkat i motsatt riktning och i viss mån upphävt varandra.

Bland företeelser som innebär bort- fall av arbetstid kan slutligen nämnas arbetskonflikter. Några mera omfattan- de. konflikter har emellertid icke före- kommit sedan metallarbetarstrejken 1945. Nämnda år utgjorde arbetstids— bortfallet genom strejker Ca 90 milj. arbetstimmar. Under den följande tio- årsperioden har detta arbetstidsbortfall varierat mellan 4,7 milj. (1953) och 0,2 milj. (1954) arbetstimmar. Åren 1950_._ 1954 utgjorde detsamma följande:

4 Antal arbets— . ntal ar- . , _. betsdagar trmmar Hd ] 000431 8 tim. per dag 1 OOO-tal 1950 ......... 41 328 1951 ......... 531 4 248 1952 ......... 79 632 1953 ......... 582 4 656 1954 ......... 24 192 11955 ......... 200 1 600

1 Preliminär underhandsuppgift.

D. Sammanfattning

Tabell 8 återger de resultat som er- hållits genom de utförda beräkningar- na.

Tabell 8. Sammanställning av beräkningar rörande inverkan på arbetsvolymen av dels en allmän arbeistidsförlcorlning dels andra företeelser på arbetsmarknaden.

Il

I-Il

IV

I procent

Miljoner av totala arbets- arbets— timmar tidsvoly— årligen men (1952) Beräknad total arbetsvolym (är 1952) ................................. 6700 100,0 Därav på ordinarie arbetstid 6600 98,5 A. Inverkan på den på ordinarie arbetstid utförda arbetsvo- lymen av en allmän arbetstidsförkortnim.: till 45 tim- mar i veckan. 1. För av arbetstidsförkortningcn direkt berörda arbets— tagare .................................................................. ;223 3,3 2. Om tjänstemän med kortare normalarbetstid samtidigt får fria lördagar utan inarbetning ........................... 313 4, 7 3. Om samtliga arbetstagare får en förkortning av arbets- tiden med 61,41 procent (motsv. minskningen från 48 till 45 timmar) 330 4,9 4. Om samtliga _vrkesutovare får en förkortning av ar- betstiden med 61,4 procent ....................................... 400 5,0 B. lnverkan på den på ordinarie arbetstid utförda arbetsvoly- men av en allmän arbetstidsförkortning till 42 timmar i veckan. 1. För av arbetstidsförkortningen direkt berörda arbets- tagare .................................................................. 453 6,8 2. Om tjänstemän med kortare normalarbetstid samtidigt fär fria lördagar utan inarbetning ........................... 543 8,1 3. Om samtliga arbetstagare får en förkortning av arbets- tiden med 121/_: procent (motsv. minskningen från 48 till 42 timmar) ...................................................... 660 9,9 4. Om samtliga yrkesutövare får en förkortning av arbets- tiden med 12%- procent .......................................... 800 11,9 Exempel på andra företeelser som mera generellt påverkat den normalt tillgängliga arbetsvolymcn (utbudet av arbetskraft). 1. Minskning till följd av skoltidcns förlängning i genom— snitt per läsår 1945/46—1953/54 ................................. 12 0,2 2. Minskning som skulle bli följden om minst 9-årig skolgång allmänt genomfördes läsåret 1956/57 ......... 160 2,4 3. Minskning till följ'd av förskjutningar i proportionen mellan arbetare och tjänstemän (i genomsnitt per år 1945/1950) ............................................................ 4,7 0,1 4. Minskning till följd av sänkning av den ålder, vid vilken yrkesverksamheten upphör (i genomsnitt per år 1945/1950) ............................................................ 3,7 0,1 5. Minskning till följd av semesterns förlängning (1952 —1953) .................................................................. 77 1,1 Exempel på företeelser som begränsar utnyttjandet av den nor- malt tillgängliga arbetsvolymen. 1. Sjukledighet (1955) ................................................ 281 4,2 En ökning eller minskning av den genomsnittliga sjukledighcten med 1 dag pr år skulle innebära ...... 23 0,3 2. Permission samt förfallolös och annan frånvaro ...... 81,5 1,2 3. Militärtjänstgöring (budgetåret 1954/55) .................. 85 1,3 Vinst genom repetitionsövningarnas inställande 1956/57 ............................................................... 20 0,3

4. Arbetslöshet (1949 1955) Högsta årliga antal förlorade arbetstimmar under pe- rioden (1953) ...................................................... Lägsta årliga antal förlorade arbetstimmar under pe— rioden (1951) ...................................................... Skillnad mellan högsta och lägsta årliga antal ...... Hclgpermitteringar 1952/53 ....................................

» 1955/56 .............................. Nedgång i genomsnitt per år 1952/53—1955/56 .........

5. Arbetskonflikter År 1945 (metallarbetarstrejk)

» 1954 .......................................... » 1955 .................................. . ............................ V Exempel på konjunkturmiissiga förändringar som inverkat på arbetsvolymen. L'tgjorda arbetstimmar inom industrin 1950—1955 Högsta antal (1951) ............ Lägsta » (1953) ........................................

Skillnad mellan högsta och lägsta antal ...............

1 procent Miljoner av totala arbets— arbets— timmar tidsvoly- årligen men

(1952)

103 1,5 81 1,1 22 0,3 7,5 0,1 2,0 0,0 ,T 0,0 90 1,3 0,2 0,0 1,6 0,0

1 450 1364 - 86 1,3

Litteraturförteckning

I denna förteckning har upptagits lit- teratur, som bedömts vara av större in- tresse vid behandlingen av den förelig- gande frågan om en arbetstidsförkort- ning. Det urval som gjorts ur den ym- niga litteraturen på området är helt na- turligt godtyckligt och gör inte anspråk på någon som helst fullständighet. Tid- skriftsartiklar har medtagits endast i undantagsfall. 1930-talets omfattande diskussion om en arbetstidsförkortning som medel mot arbetslöshet har förbi— gåtts. Hedogörelser för rådande förhål- landen, handböcker o. (I. har inte tagits med, inte heller propositioner och ut- skottsutlåtanden.

Abbe, Ernst, Die volkswirtschaftliche Be- deutung der Verkiirzung des industriellen Arbeitstages, Gesammelte Abhandlungen, Bd 3: Sozialpolitische Schriften, Jena 1906, Arbejdsmarkedskommissionen, Betwnkning om virkningerne af en arbejdstidsnedsaet- telse i Danmark, Köpenhamn 1952, Arbctslöshetsutredningen, Åtgärder mot ar— betslöshet, SOU 1935:6, Arbetstidskommitténs betänkanden,

11. Förslag till lag om begränsning av arbetstiden, Stockholm 1919, III. De ekonomiska verkningarna av lag- stadgad förkortning av arbetstiden inom industrien (utredning verkställd av A. Lilienberg), Stockholm 1919, V. Arbetstiden inom industri och hant- verk m. m. i Sverige 1917, Stockholm 1920, Arbetstidsutredningen angående affärs- och kontorsanställda, Förslag till arbetstids- lag för detaljhandeln och butikstäng— ningslag, SOU 1937:55,

Arbetstidsutredningens betänkanden,

IV. Tre veckors semester, SOU 1950:32, V. Ny arbetstidslagstiftning och partiell arbetstidsförkortning, SOU 1954222—23,

Carver, 'I". N., The Theory of the Shorter W'orking iVeek, American Economic Re- view, 1936. Croner, F., De privatanställdas arbetstids- förhållanden, Stockholm 1938, ' Douglas, P. H., The Theory of VVages, New York 1934, Florence, P. Sargant, Labour, London 1949, The 40-Hours Case and the Changes in Standard Hours in Australian Industry, International Labour Review 1948, Frisch, R., Den optimale arbeidsinsats, Eko- nomisk tidskrift 1948, Fromont, L. G., Une expérience industrielle de reduction de la journée de travail, Bruxelles 1906, Fränvarofrekvensen vid vissa industriföre- tag i april 1955, Sociala Meddelanden 1955:8, Ghiselli & Brown, Personnel and Industrial Psychology, New York 1948, Gårdlnnd, T., Industrialismens Stockholm 1942, Health Munition YVorkers Committee, Me- morandum 21, An Investigation of the Factors Concerned in the Causation of Industrial Accidents, London 1918, Heckscher, E. F., m. fl., Bidrag till Sveri- ges ekonomiska och sociala historia un- der och cfter världskriget, Stockholm 1926, Helgdagssakkunniga, Ändrad ordning be- träffande vissa helgdagar, SOU 1947:27, Höök, E., Tjänstemännen och den industri— ella omvandlingen, Stockholm 1953, international Labour Office, Report on the Reduction of Hours of Work, Geneve 1956, ltuczynski, R., Arbeitslohn und Arbeitszeit in Europa und Amerika 1870—1909, 1913, Langenfelt, G., The Historic Origin of the Eight Hours Day, Stockholm och Lund 1954, Lantarbetstidsutredningen, Förslag till lag om arbetstiden i jordbruk och trädgårds— skötsel, SOU 1935:48, Leverhulme Lord, The Six-Hours Day and Other Industrial Questions, London 1919,

samhälle,

Lindahl, E., Malmö 1925, Lindahl, O., Nationalprodukten i Sverige 1861—1951, Meddelanden från Konjunk- turinstitutet, Serie B:19, Stockholm 1956, Lipmann, O., Das Arbeitszeitproblem, Jena 1926, Lundberg, E., Konjunkturer och ekonomisk politik, Stockholm 1953, Medical Research Council, Hours of W'ork, Lost Time and Labour XVastage. Emer— gency Report No 2 of the Industrial Health Research Board, London 1942, Meidner, R., Svensk arbetsmarknad vid full sysselsättning, Stockholm 1954. Miles, G. H. and Angles, A., The Influence of Short Time on Speed of Production, Journal of the National Institute of In- dustrial Psychology, London 1925, Milhaud, E., La journe'e de huit heures el ses resultats d'apres l'enquéte sur la pro- duction, Geneve 1927, Nationalbudget för år 1956, Statsverkspro- positionen 1956, Bil. 1, Bih. 2, National Industrial Conference Board. Research Report No 27, The Hours of WVork Problem in five Major Industries, 1920, Northrup, H. R. and Brinberg, H. R., Eco— nomics of the Work XVeek, New York 1950, Nyström, Per, Stadsindustriens arbetare fö- re 1800-talet, Stockholm 1955, Ohlin, B., Åttatimmarsdagens ekonomiska verkningar, Ekonomisk tidskrift 1924 och 1925, Olycksfall i arbetet åren 1948 och 1949, Arbetarskyddet 1951:2, Pfannenstill, Begreppet arbetstrivsel, Lund 1955, Rae, John, Eight Hours of XVork, London 1894, Robbins, L., The Economic Effects of Va- riations in the Hours of Labour, Econo— mic Journal 1929, Rotschild, K. IV., The Theory of W'ages, Oxford 1954, Schmidt, F., Gräntze, L. och Roos, A., Ar- betstid och semester för jordbrukets ute- arbetare, En rättssociologisk studie, Lund 1946, Segerstedt, T. och Lundquist, A., Människan i industrisamhället, Del I och II, Stock— holm 1952 och 1956, Socialstyrelsen, Utredningar rörande arbets—

tidslagstiftningcns verkningar, SOU 192? 33, Socialstyrelsen och Kommerskollegium, Åt- tatimmarslagens och bagerilagens verk— ningar, SOU 1925:45, Stevens, S. P., A Preliminary Report on the Effect of the 40—Hour Week on Aust- ralian Industry, New South Wales Branch of the Economic Society, Australia and New Zealand, Economic Monograph No 116, sept., 1949, Svenska sjukhusföreningens årsbok 1955. Diskussion angående arbetstidsförkort- ningens inverkan på sjukvården, den Tex, G. M., Verkorting van den arbeids- dag, Amsterdam 1894, Thorsrud, E., Industriundersekelser ved A.s Varde fabrikker, Interimsrapport om for— soket med 5-dagers uke, Oslo 1956. United States Department of Labor, Hours of W'ork and Output, Bulletin No 917, W'ashington 1947, Varudistributionsutredningen, Pris prestation i handeln, SOU 1'955:16, Verdoorn, P. J.. Arbeidsduur en W'elvaarts- peil, Leiden 1947. Vernon, H. M., Hours of IVork and Their Influence on Health and Efficiency, Lon- don 1943, Industrial Fatigue and Efficiency, Rout- ledge 1923, The Shorter W'orking Week, with Special Reference to the Two—Shift System, Lon— don 1934, Vernon, H. M. and Bedford, T., The In- fluence of Short Time on Speed of Pro- duction. Journal of the National Insti- tute of Industrial Psychology, London 1924. W'yatt, S., A Study of Variations in Out- put, Emcrgency Report No 5 of the In- dustrial Health Research Board, London 1944, Variations in Efficiency in Cotton Weav- ing, London 1923,

och

Zweig, F., The British W'orker, London 1952, Die 40—Stund-enwoche, Veröffentlichungen

der deutschen Volkswirtschaftlichen Ge— sellschaft e. V. (Lebendige WVirtschaft, Band 16), Darmstadt 1955, Åkerman, G., Den industriella utvecklingen och 8—timmarsdagen, Ekonomisk tidskrift 1926, Teoretiska anmärkningar rörande 8-tim- marsdagen, Ekonomisk tidskrift 1925.