SOU 1955:34

Arbetskraftsbehovet inom offentlig verksamhet : undersökningar och förslag

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet

1949 års arbetskraftsutredning får härmed vördsamt överlämna bifogade betänkande med undersökningar av arbetskraftsbehovet på olika områden av den offentliga verksamheten jämte förslag om inrättande av en sam- arbetsnämnd för planläggningen av den högre undervisningen samt av en yrkes- och utbildningsstatistisk utredningssektion i arbetsmarknadsstyrel- sen. Utredningen, som tillkallats enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 april 1949, har bestått av landshövdingen P. Nyström, ordförande, samt ledamoten av riksdagens andra kammare pol. mag. 0. Dahlén, professor G. Heckscher (sistnämnda två ledamöter tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 juni 1950), byråchefen i arbetsmarknadsstyrelsen B. Johansson, undervisningsrådet R. Lundblad, kanslichefen hos Göteborgs stads löne- och tjänstenänmd A. Magnusson samt verkställande direktören i Sveriges centrala restaurangaktiebolag A. Wadell.

Huvudsekreterare i utredningen har varit, under tiden 8 juni 1949— 31 januari 1951 byråchefen E. Michanek, under tiden 1 februari—15 oktober 1951 förste byråinspektören i arbetsmarknadsstyrelsen S.-O. Döös samt fr. o. m. den 16 oktober 1951 byrådirektören i samma verk C. Canarp. Canarp har väsentligen svarat för uppläggningen och utformningen av de nu fram- lagda undersökningarna.

Under utredningsarbetet har som experter m. m. biträtt bl. a. förste aktua- rien fru Anna-Lisa Agnell-Radhe, förste aktuarien A. Aldestam, byråsekre- teraren fröken Ann—Mari Andersson, kanslisekreteraren Ö. Falken, byrå- direktören B. Gårdstedt, förste aktuarien G. F. Holmstedt, fil. lic. E. Höök, kapten B. Kamph, jur. dr Å. Larsson, aktuarien B. Lundberg, förste byrå- sekreteraren C. H. Nord, aktuarien E. Olsson samt förste aktuarien E. Soop. Falken har närmast svarat för avsnittet om arbetskraftsutvecklingen inom

järnvägs-, spårvägs- och busstrafik samt post och tele (kap. 3), Soop för avsnittet om hälso- och sjukvården (kap. 5) samt Holmstedt för avsnittet om den sociala anstaltsvården m. m. (kap. 6).

Till utredningen har för att tagas i beaktande vid fullgörandet av utred- ningsuppdraget överlämnats, dels skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 decem- ber 1950 från matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Lund med vissa synpunkter på rekryteringen till de matematisk-naturvetenskapliga sektio— nerna, dels skrivelse till Kungl. Maj:t den 23 mars 1950 från 1946 års skol- kommission angående befrielse från visst uppdrag (prognosutredningen).

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 9 januari 1953 har utredningen avgivit utlåtande över arbetsmarknadsstatistikkommitténs betänkande med förslag angående arbetsmarknadsstatistiken (SOU 1952: 34).

På hemställan av utredningen uppdrog Kungl. Maj:t den 27 januari 1950 åt socialstyrelsen att utföra en undersökning angående den statligt och kom— munalt anställda personalens sammansättning i bl. a. ålders— och utbild- ningsavseende. En särskild redovisning av resultaten av denna undersök- ning har lämnats i Sociala Meddelanden 1951: 1, 5 och 6 samt 1952: 2.

Vissa av de undersökningar, som verkställts inom utredningen rörande skilda områden av offentlig verksamhet har på begäran i preliminärt skick ställts till olika av berörda spörsmål intresserade myndigheters och utred- ningars förfogande. Sålunda har avsnittet om undervisningsväsendet under hand delgivits bl. a. 1954 års realskoleutredning, seminarieutredningen och skolöverstyrelsens planeringskommitté för de stora årskullarna, avsnittet om hälso- och sjukvården bl. a. kommittén för översyn av hälso- och sjuk- vården i riket och 1955 års låkarutbildningsutredning samt avsnittet om den sociala anstaltsvården bl. a. 1952 års åldringsvårdsutredning.

Stockholm den 8 september 1955.

Per Nyström Olle Dahlén Gunnar Heckscher Bertil Johansson

Ragnar Lundblad Arne Magnusson A. V. Wadell

/C. Canarp

Inledning

Problemställningen

Angående de spörsmål som aktualiserade en utredning av de framtida behoven av arbetskraft på olika områden av den offentliga verksamheten framhöll dåvarande statsrådet Möller i anförande till statsrådsprotokollet den 28 april 1949 följande:

»Bristen på arbetskraft inom vissa områden av näringslivet under senare år har aktualiserat frågan om fördelningen av landets arbetskraftstillgångar. Denna fråga har ägnats uppmärksamhet i konjunkturinstitutcts rapporter och även behandlats i de nationalbudgetöversikter som framlagts. Utredningar rörande den framtida utvecklingen av arbetskraftsförhållandena pågå enligt vad jag erfarit sedan några år i industriens utredningsinstitut. Frågan om fördelningen av arbetskraftstill- gångarna rymmer för nationalproduktionen betydelsefulla avvägningsproblem så- som den relativa omfattningen av olika näringsgrenar och omfattningen av distri- butions- och serviceverksamhet inom näringslivet i förhållande till direkt produk- tiv verksamhet. En viktig detalj i dessa avvägningsproblem är storleken av den i den offentliga förvaltningen sysselsatta personalen.

I olika sammanhang har den fortskridande tillväxten under senare år av denna personal uppmärksammats. Medan det förelegat möjligheter att fortlöpande följa tillväxten av personalen inom den statliga förvaltningen ha säkra uppgifter om utökningen av den kommunala förvaltningspersonalen saknats. För att kunna bedöma den senare har Kungl. Maj:t den 12 november 1948 på min föredragning uppdragit åt socialstyrelsen att verkställa undersökning rörande antalet kommu- nalt anställda. Vid denna undersökning, som väntas bli slutförd under den när- maste tiden, ha uppgifter inhämtats rörande antalet anställda hos kommuner och landsting under åren 1945, 1947 och 1948 ävensom de anställdas fördelning på allmän förvaltning, ordningsväsende, undervisningsverksamhet, hälso- och sjuk- vård, socialvård m. fl. områden.

Liksom inom vissa områden av näringslivet ha på senare år inom den offentliga förvaltningen förelegat svårigheter att i erforderlig utsträckning rekrytera per- sonal. I förvaltningen ha svårigheterna främst framträtt i fråga om vissa kate- gorier kvalificerad personal men ha även visat sig gälla personal utan särskild yrkesutbildning. Inom åtskilliga förvaltningsområden kvarstå dessa svårigheter alltjämt.

Med hänsyn till nämnda omständigheter är det angeläget att bilda sig en upp- fattning om hur stor del av landets arbetskraftsresurser som under olika förut- sättningar kan beräknas bliva tagen i anspråk under de närmaste åren på skilda områden av den offentliga verksamheten. Ökade förutsättningar härför torde i

viss mån föreligga sedan socialstyrelsens nyssnämnda undersökning slutförts. För utförandet av en sådan utredning böra särskilda sakkunniga tillkallas. De framtida anspråken på arbetskraft inom här berörda områden kunna i väsentlig grad vän- tas bliva beroende av såväl möjligheterna till expansion av redan befintlig verk- samhet som den framtida reformtakten och möjligheterna till arbetskraftsbespa- rande investeringar. Under sådana omständigheter torde de sakkunniga i sitt arbete böra räkna med flera möjligheter och sålunda söka fastställa såväl en undre som en övre gräns för personalbehoven inom de olika områden som beröras av utredningen. Utredningen bör avse såväl den statliga som den kommunala för- valtningen och omfatta även de statliga och kommunala affärsdrivande verken samt de militära personalbehoven. Arbetet bör bedrivas skyndsamt och med be- aktande av den utredningsverksamhet, som på här ifrågavarande område bedrives på skilda håll. Det förutsättes att vederbörande myndigheter bistå de sakkunniga med de detaljundersökningar, som kunna vara erforderliga.

Inom såväl offentlig som enskild verksamhet rekryteras den specialutbildade personalen från de olika samhälleliga utbildningsanstalterna. Möjligheterna att bedöma vilka anspråk på specialutbildad personal som i framtiden komma att ställas från det enskilda näringslivet torde för närvarande vara små. Det föreligger därför vissa svårigheter att bedöma i vilken utsträckning våra utbildningsanstal- ters kapacitet är tillräcklig för att fylla behoven av personal inom vissa områden av den offentliga verksamheten. De sakkunniga böra dock i sitt arbete uppmärk- samma även denna fråga.

Frågan om ett utbyggande av samhällets möjligheter till fortlöpande bedömning av den väntade arbetsmarknadsutvecklingen och framtida arbetskrafts- och ut- bildningsbehov för olika yrken och näringar etc. har aktualiserats bl. a. till följd av befolkningsutvecklingen. I avvaktan på slutförandet av den här ifrågavarande utredningen och de undersökningar som pågå inom industriens utredningsinstitut torde detta spörsmål dock böra anstå tills vidare. Det synes nämligen vara ange— läget att erfarenheterna från de nyss nämnda utredningarna kunna nyttiggöras vid planerandet av mera omfattande åtgärder på detta område. Härvid torde också definitiv ställning böra tagas till det av studentsociala utredningen till ecklesiastik- ministern överlämnade förslaget om prognosinstitut för intellektuella yrken.»

Som framhållits i utredningsdirektiven tilldrar sig frågan om de anspråk på arbetskraftsresurserna som utvecklingen på skilda områden av sam- hällsekonomien kan väntas ställa intresse ur en mångfald olika synpunk- ter. Beträffande vissa områden av näringslivet har spörsmålet belysts i utredningar som under senare år utförts inom bland annat Industriens ut- redningsinstitut, exempelvis i fråga om transport- och distributionsväsen. Den föreliggande utredningen kan i vissa avseenden sägas utgöra en paral- lell till dessa, undersökningar vad beträffar vissa områden av den offent- liga verksamheten. Vår strävan har sålunda i första hand varit att bilda oss en uppfattning om de anspråk i stort som den offentliga verksamheten på olika områden ställer och kommer att ställa på landets arbetskrafts- resurser. De områden som därvid med hänsyn till bland annat sin kvanti- tativa betydelse kommit i förgrunden har varit undervisningsväsendet, hälso- och sjukvården samt den sociala anstaltsvården m. m. jämte vissa delar av kommunikationsväsendet, nämligen järnvägs-, spårvägs- och buss— trafik samt post- och telekommunikationer. Som en komplettering av de

mera ingående undersökningar som verkställts på dessa områden lämnas vidare en Översiktlig belysning av vissa tendenser i personalutvecklingen inom övrig statlig och kommunal verksamhet.

Ett centralt spörsmål vid undersökningarna har varit frågan om den fram— tida tillgången och efterfrågan på arbetskraft med speciell fackutbildning. Särskild uppmärksamhet ägnas detta spörsmål vid bedömningen av utveck- lingen inom undervisningsväsendet, hälso- och sjukvården samt den sociala anstaltsvården m. m., alltså vad gäller lärarpersonal, läkare m. fl. Den offentliga förvaltningen ställer härjämte stora anspråk på arbetskraft med högre administrativ och teknisk fackutbildning av olika slag. Vissa utveck- lingstendenser av betydelse för bedömande av behoven av dylik arbetskraft kommer också att diskuteras, ehuru mera detaljerade antaganden inte här kunnat göras.

Det ligger i sakens natur att några mera precisa bedömningar av de an- språk på arbetskraftsresurserna, som utvecklingen på olika områden av den offentliga verksamheten kan komma att ställa i framtiden, inte är möj- liga. Vad som i det följande eftersträvats har främst varit att mot bak- grunden av en kartläggning och analys av den hittillsvarande utvecklingen och med beaktande av kända planer m. m. söka siffermässigt något konkre- tisera tendenserna i utvecklingen, såsom dessa framstår framför allt på något längre sikt. F ramtidsbedömningarna avser sålunda i allmänhet ut— vecklingen under den närmaste tioårsperioden eller fram till mitten av 1960- talet. Vid en bedömning av arbetsmarknadsutsikterna på kort sikt måste konjunkturutvecklingen tillmätas en avgörande betydelse. Det i undersök- ningarna anlagda långtidsperspektivet innebär bland annat att vi medvetet bortser från den inverkan på utvecklingsförloppet som variationer i de eko- nomiska konjunkturerna kan tänkas medföra. Som allmän premiss för undersökningarna har antagits i stort sett stabila konjunkturer med hög och jämn sysselsättning.

I direktiven för utredningsarbetet berördes bland annat även frågan om ett utbyggande av samhällets möjligheter till en fortlöpande bedömning av de framtida arbetskrafts- och utbildningsbehoven. Bland annat erinrades om det av studentsoeiala utredningen år 1947 framlagda förslaget om prognos- institut för intellektuella yrken. Vi har i anslutning till frågeställningar, som aktualiserats under utredningsarbetet, upptagit hithörande spörsmål till förnyad prövning.

Betänkandet har i anslutning till ovanstående disponerats på följande sätt. I kap. 2 lämnas en översiktlig belysning av personalutvecklingen inom den statliga och kommunala förvaltningen, sedd mot bakgrunden av de all- männa förskjutningar som arbetskraftens användning undergått. Särskild uppmärksamhet ägnas därvid bland annat förekomsten av högre fackutbild- ning. Kap. 3—6 redovisar de undersökningar, som verkställts av behoven av arbetskraft inom järnvägs-, spårvägs- och busstrafik samt post och tele

(kap. 3), undervisningsväsen (kap. 4), hälso- och sjukvård (kap. 5) samt social anstaltsvård in. m. (kap. 6). I kap. 7 lämnas därefter en översikt av tendenserna i personalutvecklingen inom den statliga och kommunala verksamheten på andra områden, varvid särskilt diskuteras sådana förskj ut- ningar i personalens sammansättning som kan antagas inverka på beho— ven av högre utbildad arbetskraft. Det följande avsnittet, kap. 8, innehåller vissa sammanfattande synpunkter på resultaten av de föregående under- sökningarna. Bland annat diskuteras behovet av utbyggnad av den högre undervisningen. Slutligen framlägges i kap. 9 förslag om inrättande av en samarbetsnämnd för planläggningen av den högre undervisningen samt av en yrkes- och uthildningsstatistisk utredningssektion i arbetsmarknads- styrelsen.

Personalen i offentlig tjänst och den

allmänna arbetskraftsutvecklingen

Den stats- och kommunalanställda personalens storlek och sammansättning

Antalet i statlig och kommunal tjänst anställda har under de senaste decennierna visat en fortgående ökning. Särskilt starkt steg det under 1940-talet, enligt folkräkningarna från 352 000 år 1940 till 494 000 år 1950, d. v. 5. med över 140000 eller omkring 40 procent. År 1930 torde mot- svarande tal ha varit endast något över 280 000. Tillväxten av den stats- och kommunalanställda personalen har som framgår av det följande fort— satt även under första hälften av 1950-talet, om än i långsammare takt än under 1940-talet. Antalet kan därför —— om man följer de vid folkräk— ningarna tillämpade redovisningsprinciperna — för närvarande antagas överstiga en halv miljon och gissningsvis uppgå till mellan 525 000 och 550 000.1

Den kraftiga tillväxten av den i offentlig tjänst anställda personalen har uppenbarligen berott på en mångfald skiftande faktorer. Delvis har den varit av formell natur, nämligen i den meningen att verksamheter, som tidigare ombesörjts av i enskild tjänst anställd personal, förstatligats eller kommunaliserats. Detta gäller exempelvis om en del av ökningen av den statsanställda personalen inom järnvägstrafiken. Delvis kan den sägas ha berott på mer eller mindre kortsiktiga faktorer av allmänpolitisk natur, såsom det i förhållande till förkrigstiden kraftigt Ökade personalan'talet inom försvarsväsendet. I stor utsträckning återspeglar emellertid ökningen av den stats- och kommunalanställda personalen de förskjutningar i arbets—

1 Vid bedömandet av nu återgivna uppgifter rörande den stats- och kommunalanställda personalens storlek —— liksom även av de uppgifter ur andra källor än folkräkningarna som i det följande utnyttjas — bör beaktas att avgränsningen av dessa personalgrupper i huvudsak skett efter formella grunder. De avser sålunda i allmänhet endast den personal som kan uppfattas som direkt anställd hos och avlönad av statliga och kommunala verk och myndigheter. En inte obetydlig och på vissa områden stigande andel av den statliga och kommunala verksamheten ombesörjes emellertid i andra former, exempelvis av för ändamålet särskilt bildade aktiebolag eller stiftelser, i många fall i ekonomisk samverkan mellan stat, kommuner och enskilda. Perso- nalen vid vissa sådana bolag, bl. a. AB Stockholms spårvägar, har dock vid folkräkningarna räknats som anställd i allmän tjänst. I de särskilda undersökningar som i det följande verkställts l rörande arbetskraftsutvecklingen inom olika verksamhetsgrenar har det i allmänhet inte funnits * anledning —— och ofta ej heller möjligheter — att särhålla i statlig, kommunal och enskild tjänst l anställd personal inom dessa områden.

kraftens användning som den allmänna ekonomiska, industriella och tek- niska utvecklingen på längre sikt medfört och som kännetecknats bland annat av att en stigande andel av arbetskraften tagits i anspråk för vad som i vid bemärkelse brukar kallas serviceverksamhet.

Som en bakgrund till de följande undersökningarna lämnas i detta kapitel till en början en allmän översikt av den stats- och kommunalanställda personalens nuvarande storlek och sammansättning. Därefter skall beröras några allmänna tendenser i arbetskrafts- och befolkningsutvecklingen, vilka synes av särskild betydelse för bedömande av de anspråk på arbetskraft, som den statliga och kommunala verksamheten ställer.

Personalens fördelning på arbetsområden

Antalet hos stat, städer, landskommuner (inkl. kommunalförbund) samt landsting anställda omkring år 1950 belyses närmare av tab. 2:1. Talen är vad beträffar den statsanställda personalen hämtade ur riksräkenskaps- verkets personalstatistik samt vad beträffar den kommunalanställda per- sonalen huvudsakligen ur olika av socialstyrelsen utförda undersökningar. På grund av bristfälligheterna i personalstatistiken, särskilt när det gäller kommunerna, har antalet anställda delvis kunnat endast uppskattningsvis beräknas. Svenska kyrkans prästerskap samt hos de kyrkliga kommunerna anställda har inte medtagits liksom ej heller hushållningssällskapens och skogsvårdsstyrelsernas personal. Detta torde _ förutom att städningsper- sonal inte ingår — vara den huvudsakliga förklaringen till att det i tabellen redovisade totalantalet stats- och kommunalanställda är lägre än det efter 1950 års folkräkning nyss återgivna antalet.1

Som framgår av tabellen uppgick hela antalet stats- och kommunal- anställda, om avgränsningen sker på ovannämnda sätt, till ej fullt 450 000

1 De i tabellen lämnade uppgifterna är beträffande staten hämtade från riksräkenskapsverkets årsbok för 1951 (tab. 14) och avser den 1/10 1950, varvid dock vissa korrigeringar gjorts. I den i riksräkenskapsverkets årsbok 1951 förekommande kolumnen »övriga (arvodister m. fl.)» inbegreps nämligen vid undersökningstillfället 1950 ett avsevärt antal personer, för vilka det statliga upp- draget hade karaktär av bisyssla. Med anledning härav har i stället för ifrågavarande kolumn använts motsvarande tal för 1/m 1951 publicerade i riksräkenskapsverkets årsbok 1952. Beträf— fande den kommunala personalen har uppgifterna hämtats dels från särskilda undersökningar, som socialstyrelsen utfört på Kungl. Maj:ts uppdrag efter framställning av arbetskraftsutred- ningen och landstingsförbundet (Sociala Meddelanden 1951 nr 1 och 5 samt 1952 nr 2 och 8; se även Landskommunernas tidskrift 1951 nr 11), dels, vad beträffar städernas arbetarpersonal, från uppgifter som tillhandahållits av Svenska stadsförbundet och — beträffande lärare —— av skol- överstyrelsen. Lärare ingår nämligen icke i de av socialstyrelsen utförda undersökningarna. Socialstyrelsens uppgifter i fråga om städer och landskommuner avser den 1 mars 1950, medan stadsförbundets uppgifter om arbetarantalet är beräknade som medeltal för 1950. Beträf- fande landstingens personal har socialstyrelsen utfört tvenne undersökningar avseende den 1 november åren 1949 och 1951. De tal beträffande landstingen som använts i tab. 2:1 är grundade på medeltal av de för dessa båda undersökningstillfällen erhållna talen. Vissa kategorier av i offentlig tjänst anställd personal ingår icke i tab. 221. Så är falletmed svenska kyrkans prästerskap, som vid slutet av 1950 utgjorde 2 932, samt med av den kyrkliga kommunen anställda personer. Så är vidare fallet med städningspersonalen, som uppgick till 16 000 a 17 000, varav ca 8 200 i statlig tjänst, ca 4 300 anställda hos städer och ca 4 100 hos landskommuner. Vid folkräkningarna räknas även hushållningssällskapens och skogsvårdsstyrel- sernas personal som kommunalt anställda. Antalet tjänstemän vid hushållningssällskap och

__ _ Lan ds- Samtliga anställda Därav Forvaltnmgsgren Staten Städer kom- Lands- (arbetsområde) muner tmg _ K S' tjäns_ arbe- Man V' .a temän tare Industri- o. kommunika- tionsverk m. m ......... 171 100 38 200 2 800 — 175 600 36 500 212 100 122 800 89 300 Järnvägs-, spårvägs- o. busstrafik, post o. tele 133 000 3 900 — -— 105 200 31 700 136 900 101 600 35 300 Övriga industri— o. kom- munikationsverk m. m. 38 100 34 300 2 800 —— 70 400 4 800 75 200 21 200 54 000 Hälso- o. sjukvård ........ 12 600 15 600 100 29 400 12 000 45 700 57 700 31 900 25 800 Social anstaltsvård m. m. . 1 900 5 300 6 400 800 2 100 12 300 14 400 11 200 3 200 Undervisningsväsen ...... 11 000 15 500 25 500 400 21 200 31 200 52 400 45 500 6 900 Kulturella och vetenskap- liga institutioner2 ...... 3 800 900 0 — 2 600 2 100 4 700 4 500 200 Försvarsväsen ........... 57 400 . . 48 900 8 500 57 400 40 300 17 100 Rätts- o. ordningsväsena . 5 100 9 400 2 200 — 13 500 3 200 16 700 16 700 — Administration o. övrig verksamhet ............ 21 800 7 600 1 600 700 17 000 14 700 31 700 30 400 1 300 Summa 284 700 92 500 38 600 31 300 292 900 154 200 447 100 303 300 143 800

1 Exkl. deltidsanställd personal (mindre än halv arbetstid) och städningspersonal. ” Utanför universitet och högskolor 3 Inkl. lantmäteri- samt patent- och registreringsväsen.

år 1950. Av dessa var ca 285 000 anställda i statlig tjänst. Städerna hade ungefär 93 000 anställda, landskommuner och köpingar, inkl. kommunal- förbund, ca 39 000 och landstingen ca 31 000.

De största anspråken på arbetskraft ställer de delar av den statliga och kommunala förvaltningen som i tabellen sammanförts under beteckningen industri- och kommunikationsverk m. m. och som i huvudsak innefattar de statliga och kommunala affärsdrivande verken — med undantag av för- svarets fabriksverk — samt byggnads- och vägväsen. Dessa förvaltnings- grenar redovisade år 1950 ca 212 000 anställda eller ungefär 47 procent av hela antalet stats- och kommunalanställda. Enbart järnvägs-, spårvägs- och busstrafik samt post och tele sysselsatte omkring 137 000. Det bör hållas i minnet att en relativt betydande industriell verksamhet vid sidan härav förekommer inom försvarsväsendet. Antalet anställda vid försvarets fabriks- Verk och de varv och verkstäder som lyder direkt under försvarsgrenarna uppgick sålunda år 1950 till i runt tal 11 000.

De vid sidan av industri- och kommunikationsverk m. m. mest personal- krävande förvaltningsgrenarna är undervisningsväsen, hälso- och sjukvård samt försvarsväsen. Antalet stats- och kommunalanställda låg mellan 50 000 och 60 000 inom vart och ett av dessa områden är 1950. Social an- staltsvård m. m. _ daghem och förskolor, barnhem och ungdomsvårds-

skogsvårdsstyrelser uppgick 1950 till ca 1 400 personer. Vidare räknas ofta som statligt resp. kommunalt anställd personalen vid bolag, där stat eller kommun innehar praktiskt taget samtliga aktier eller svarar för ev. driftsunderskott (t. ex. AB Stockholms spårvägar med 7 170 anställda är 1950).

skolor, ålderdomshem, alkoholistanstalter, fångvårdsanstalter samt social hemhjälp — sysselsatte sammanlagt mellan 14 000 och 15 000 personer. Av den till ej fullt 17 000 redovisade personalen inom rätts- och ordnings— väsen utgjordes ungefär 8000 av polispersonal. Till rätts- och ordnings- väsen har här räknats även personalen inom lantmäteriväsendet samt patent- och registreringsväsendet. Vid bibliotek, museer, arkiv och liknande samt olika statliga institutioner för forskning och undersökningar — utan- för universitet och högskolor ——— fanns närmare 5 000 stats- och konnnunal- anställda.

Övriga förvaltningsgrenar har förts till en restgrupp —- administration och övrig verksamhet —- som bland annat innefattar personalen vid sta- tens och kommunernas centrala administrativa organ: styrelse, finansför- valtning 111. 111. Av den statsanställda personalen inom denna restgrupp _ år 1950 inalles 22000 _ kommer huvuddelen på några få större verk. Överståthållarämbetet och länsstyrelserna, inkl. häradsskrivareorganisa- tionen och civilförsvarsområdena, hade år 1950 ca 5000 anställda, tull- verket 4500, arbetsmarknadsverket (arbetsmarknadsstyrelsen och den of- fentliga arbetsförmedlingen) 2300, riksförsäkringsanstalten och pensions- ' styrelsen sammanlagt 1 200, medan lantbruksstyrelsen med lantbruksnämn- derna, utrikesförvaltningen och riksbanken hade vardera inemot tusentalet anställda. Av den till restgruppen administration och övrig verksamhet hän- förda personalen i städernas tjänst bestod ungefär 2 300 av annan inom socialvårdsförvaltningen sysselsatt personal än anstaltspersonal och social hemhjälp.

Som redan framhållits har den stats- och kommunalanställda personalen undergått en fortsatt tillväxt under första hälften av 1950-talet. Tab. 2: 2 belyser förändringarna i antalet statsanställda mellan slutet av 1950 och 1954. Till jämförelse anges även antalet anställda är 1945.

Sammanlagda antalet statsanställda har som framgår av tabellen ökat endast obetydligt under de senaste åren eller med knappt 5000 mellan 1950 och 1954 mot 31 000 mellan 1945 och 1950. Begränsar man sig enbart till den tjänstemannaanställda personalen, uppgår ökningen sedan 1950 till 7 000 mot över 30 000 under sista hälften av 1940-talet. Utvecklingen visar emellertid stora skiljaktigheter mellan olika förvaltningsgrenar. Statens järnvägar, post- och televerken visar tillsammans en minskning av personal- antalet med närmare 4 000. Större personalökningar redovisar främst grup- perna övriga industri— och kommunikationsverk m. m., undervisningsväsen samt hälso- och sjukvård.

Vissa summariska uppgifter om totalantalet anställda i städer och lands- kommuner i början av 1955 har inhämtats av socialstyrelsen i samband med en för 1954 års familjeutredning verkställd undersökning rörande förekomsten av deltidstjänstgöring. I uppgifterna, som avsåg ett represen-

Tabell 2: 2. Antal i statlig tjänst anställda 1945, 1950 och 1954

.. . Hela antalet anställda Därav tjänstemän Forvaltnmgsgren (arbetsområde) 1945 1950 1954 1945 1950 1954 Statens järnvägar, post-o. televerken ..... 109 200 133 000 129 000 81 000 101 300 101 700 Övriga industri— o. kommunikationsverk. . 38 000 38 100 42 100 6 900 9 500 12 000 Hälso- o. sjukvård ..................... 10 800 12 600 14 500 10 600 12 400 14 300 Social anstaltsvård m. m. .............. 1 500 1 900 2 200 1 400 1 900 2 100 Undervisningsväsen ................... 6 400 11 000 13 100 5 800 10 600 12 200 Kulturella o. vetenskapliga institutioner1 2 800 3 800 4 200 2 600 3 700 4 100 Försvarsväsen ........................ 60 900 57 400 57 300 42 900 40 300 40 600 Rätts- o. ordningsväsen ................ 3 700 5 100 5 500 3 700 5 100 5 500 Administration o. övrig verksamhet ..... 20 300 21 800 21 700 18 200 21 000 20 600 Summa 253 600| 284 700 289 600 173 100 205 800 213 100

1 Utanför universitet och högskolor.

tativt urval av kommuner, ingick dock ej lärarpersonal, polispersonal, brandpersonal samt skolvaktmästare liksom ej heller städningspersonal. Bortses från dessa grupper skulle enligt undersökningen antalet anställda ha uppgått till omkring 99000 i början av 1955, varav 83 000 hos städer och 16000 hos köpingar och landskommuner, inkl. kommunalförbund. Den kommunalanställda polispersonalen var enligt av statistiska central- byrån inhämtade uppgifter 8 475 den 1 januari 1955. Brandpersonalen synes med ledning av uppgifter från fackorganisationerna kunna beräknas till 2 600, medan antalet folk- och småskollärare, övrig kommunalanställd lärar- personal samt skolvaktmästare vid samma tidpunkt torde ha uppgått till minst 41 000. Sammanlagt skulle sålunda antalet hos städer och landskom- muner anställda — frånsett städningspersonal — ha varit minst 151 000 i början av 1955. Detta innebär en ökning med i runt tal 20 000 sedan 1950.

Landstingens personal, som ju till övervägande del är verksam inom hälso- och sjukvård, torde med ledning av medicinalstatistiken överslagsvis kunna beräknas ha stigit sedan 1950 med omkring 4 000 till ungefär 35 000 i början av 1955.

Utvecklingen under efterkrigstiden av den hos stat, primärkommuner och landsting anställda personalen skulle då i stort kunna sammanfattas sålunda: , 1954 1950—54 194.) 1950 (1955) 1945—50 (1955) Staten .............. 253 600 284 700 289 600 + 31 100 + 4 900 Primärkommunerna . . 188 800 131 100 151 000 + 42 300 + 19 900 Landstingen ......... 123 400 31 300 35 000 + 7 900 + 3 700 Summa 365 800 447 100 475 600 + 81 300 + 28 500

1 Enl. Soc. Medd. 1949: 7.

Hithörande personalgrupper skulle sålunda under de senaste tio åren ha ökat med omkring 110 000 eller 30 procent. Man finner samtidigt att tillväxten varit väsentligt svagare under 1950-talet än under senare hälften av 1940-talet.

Personalens fördelning efter yrkesställning m. m-

Huvudparten av personalen i offentlig tjänst är tjänstemannaanställd. Kollektivavtalsanställd (arbetar)personal förekommer, såsom framgår av tab. 2: 1, främst inom gruppens industri- och kommunikationsverk m. m. Hit hör sådana personalgrupper som byggnads- och anläggningsarhetare, banarbetare, vägunderhållsarbetare, skogsarbetare, arbetare vid kraftverk, elektriska distributionsanläggningar, gasverk m. fl. Stora kollektivavtals- anställda personalgrupper förekommer också inom försvarsväsendet. De inom undervisningsväsen, hälso— och sjukvård samt social anstaltsvård m. m. i tab. 2:1 redovisade kollektivavtalsanställda personalgrupperna utgöres huvudsakligen av ekonomi- och vårdbiträdespersonal vid sjukhus och andra vårdanstalter samt skolmåltidspersonal.

Tillämpningen av de olika anställningsformerna — kollektivavtalsan- ställning resp. tjänstemannaanställning —— varierar emellertid och ger inte någon entydig uppfattning om personalens fördelning efter yrkesställ- ning. Sålunda är exempelvis ekonomi- och vårdbiträdespersonalen vid sjuk- hus anställd som tjänstemän inom statsförvaltningen, medan däremot mot- svarande kommunalanställda grupper är anställda enligt kollektivavtal. Även om man begränsar sig enbart till statsförvaltningen, förekommer skilj- aktigheter i tillämpningen av de olika anställningsformerna. Ett exempel är försvarsväsendet, där relativt stora personalgrupper med likartade ar- betsuppgifter som den kollektivavtalsanställda arbetarpersonalen är an— ställd på löneplan som civil eller civilmilitär personal (förrådsvaktmäs- tare, tekniker m. fl.). Liknande gäller de statliga industri- och kommunika- tionsverken.1

För bedömande av bland annat de krav som ställes på personalens ut- bildning kan det vara av intresse att söka särskilja å ena sidan sådana tjänstemannagrupper som kan betraktas som biträdespersonal — skriv- och kontorsbiträden, vaktmästarpersonal, ekonomi- och vårdbiträden, un- derbefäl och liknande grupper — och å andra sidan de tjänstemannagrup- per som har mera självständiga arbetsuppgifter eller kan räknas tillhöra de högre karriärerna. En viss ledning i detta avseende ger personalens lönegradsplacering. Uppgifter härom har dock stått till buds endast för den statsanställda personalen. Beträffande denna synes man år 19502 grovt kunna dra gränsen mellan å ena sidan biträdespersonal, å andra sidan personal, tillhörande de högre karriärerna mellan 15 och 16 lönegraderna. W9523 Löneplan eller kollektivavtal.

” Efter 1950 har relativt betydande omregleringar av olika personalgruppers lönegradsplacering ägt rum.

Om så sker, skulle som framgår av tab. 2:3 ungefär tre fjärdedelar av statstjänstemännen detta är kunna betecknas som biträdespersonal eller liknande. Antalet tjänstemän i högre karriärer var endast 16 procent av hela antalet statsanställda, inkl. arbetare.

Tabell 2: 3. Statsanställd tjänstemannapersonal år 1950 efter lönegradsplacering

Förvaltnings gren Under 16 lönegraden Över 16 lönegraden (arbetsområde)

Män Kv. S:a Män Kv. S:a Industri- o. kommunikationsverk ....... 56 800 25 500 82 300 14 400 800 15 200 Hälso-o. sjukv. samt social anstaltsvim.m. 5 300 7 100 12 400 900 200 1 100 Undervisningsväsen ................... 900 900 1 800 4 300 2 000 6 300 Försvarsväsen ........................ 19 900 6 700 26 600 12 800 100 12 900 Övriga förvaltningsgrenar .............. 5 400 9 900 15 300 9 500 1 000 10 500 Summa 88 300 50 100 138 400 41 900 4 100 46 000

Kvinnlig personal förekommer alldeles övervägande inom biträdesgrup- perna i ovan angiven mening. Ett undantag är undervisningsväsendet. Bortser man från detta återfanns år 1950 endast 2000 eller något över 4 procent av den kvinnliga personalen i lönegrader över 15. Den över- vägande delen av den kvinnliga personalen är kontorsteknisk biträdes- personal. Ett av de mera påfallande inslagen i personalutvecklingen inom de administrativa grenarna av den offentliga förvaltningen är som vi får tillfälle återkomma till i det följande _ se kap. 7 -— den starka tillväx- ten av den kvinnliga personalen, enkannerligen den kontorstekniska bi- trädespersonalen. Den manliga personalen i de lägre lönegraderna består inom industri- och kommunikationsverk m. m. övervägande av järnvägs— och postpersonal, inom försvarsväsendet av underbefäl och vissa civilmili- tära personalgrupper (förrådsmän, tekniker m. fl.) samt inom övriga för- valtningsgrenar av tullverkets bevakningspersonal. Bortses från tullverket var inom övriga förvaltningsgrenar 80 procent av tjänstemännen i de lägre lönegraderna kvinnlig medan tjänstemännen i de högre lönegraderna till 90 procent var manlig.

Personal med viss högre fackutbildning

Av personalen i de högre karriärerna kräves i allmänhet högre skolmäs- sig fackutbildning. Inom vissa förvaltningsgrenar har denna utbildning formen av intern verksutbildning, såsom inom försvarsväsendet (officers- och underofficersutbildning), vid järnvägarna samt inom post-, tele— och tullverken. En översikt av antalet tjänstemän med viss annan högre fack- utbildning inom olika grenar av den statliga och kommunala förvaltningen lämnar tab. 2: 4. Uppgifterna är utom vad beträffar lärarpersonal, samt läkare, tandläkare och veterinärer, hämtade ur en av socialstyrelsen för utredningens räkning verkställd undersökning och avser läget i början av år 1950.

Tabell 2: 4. I allmän tjänst anställd personal med viss högre utbildning är 1950

filosofisk fakultet i”? S

Utbild- IIS . um- _ _ ning Därav Tekn ”a"" Tand" veteri' Lam" Skogs- kurs ma Social— 11351 Idel?— Total—

Teol. Jur. Med. Hela höm. dels- läkar- när- bruks- hög- för hög- in- verk g m- sum-

P _ fakult.fakult.fakult. am skäa hög- hög- hög- hög- skola apote— skole- stunt och y_

”50 mat- skola skola skola skola kar— utbil- . lla "m

nalgrupp talet hum. nat.- exa- dade inst. smm

vet. men

Lärarpersonal1 ..... . . 370 40 _ 4 950 . . . . 280 70 _ — 100 20 10 5 840 _ 70 _ 5 910 Läkare.............. _ _ 3590 _ _ _ _ — _ _ _ _ _ 3590 _ _ _ 3590 Tandläkare.......... _ _ _ _ _ — _ _ 1 114 _ _ _ _ 1114 _ _ _ 1114 Veterinärer . . . . . . . . . . _ — — _ _ _ _ _ _ 317 _ _ _ 317 _ _ _ 317 Administrativ o. lek- nislc personal m. /I. . . 33 3 690 513 1 527 1 208 319 3 170 417 _ _ 208 327 17 9 402 1 076 5 625 927 17 030 Därav anställd hos/i staten . . . . . . . . . . . . 26 2 780 13 1 162 850 312 2 302 369 _ _ 197 323 17 7189 238 4 268 592 12 287 städer. . . . . . . . . . .. 877 _ 354 347 7 841 43 _ _ 8 4 _ 2 133 551 1 209 263 4156 landskommuner. . . . 4 _ 7 7 _ 26 _ _ _ _ _ _ 38 213 137 16 404 landsting .......... _ 29 _ 4 4 _ 1 42 74 11 56 183

1. I 50 | | LO :o .—

industri- o. kommu- nikationsverk. . . . — 140 _ 64 46 18 1 770 41 _ _ 15 261 _ 2 291 38 3 205 188 5 722 kulturella o. veten— skapl. institutioner? 8 60 försvarsväsen. ..... 2 151 rätts— o. ordnings- väsens. . . . . . . . .. _ 1250 5 5 3 2 546 3 _ _ 1 _ _ 1810 2 6 15 1 833 administration och annan vcrksamh.4 23 2089 _ 560 503 57 351 324 _ _ 168 47 7 3 569 1025 590 672 5 856

Hela antalet 403 3 730 3 603 6 477 3 450 487 1 114 317 308 347 27 20 263 1 076 5 695 927 27 961

179 12 1 201 1 645 40 2 418

[Nu—1

767 577 190 106 9 _ _ 23 18 9 1 007 131 79 52 397 40 _ _ 1 1 1 725

mao

1 Lärare med full tjänstgöring vid statliga och statsunderstödda högre skolor, inkl. universitet 0. högskolor. Delvis beräknade tal. Lärare med läkar-, tand- läkar- eller veterinärutbildning (vid medicinsk fakultet, tandläkarhögskola eller veterinärhögskolan) har dock redovisats som läkare, tandläkare resp. veteri- narcr.

2 Inkl. annan personal än lärare vid universitet och högskolor.

3 Inkl. lantmäteri, patent- och registreringsväsen.

4. Inkl. hälso- 0. sjukvård, social anstaltsvård m.m.

** Här har redovisats 13 med. kandidater; övriga med medicinsk utbildning inom dessa områden har redovisats som läkare.

Av tabellen framgår att av den stats- och kommunalanställda perso- nalen år 1950 över 20000 hade avlagt examen vid universitet eller hög— skola. Medräknas även svenska kyrkans prästerskap samt den högskole- utbildade personalen hos hushållningssällskap (huvudsakligen agronomer) och skogsvårdsstyrelser (huvudsakligen jägmästare) stiger antalet till mellan 23 000 och 24 000. Då hela den förvärvsarbetande befolkningen med universitets- eller högskoleutbildning år 1950 torde ha uppgått till knappt 50 000, betyder detta att stat och kommuner tog i anspråk i runt tal hälf- ten av den universitets- och högskoleutbildade arbetskraften. I tabellen har även redovisats antalet tjänstemän med annan ingenjörsutbildning än tek- nisk högskola, sammanlagt 5 700, samt med utbildning vid socialinstitut och handelsgymnasium.

Av den högskoleutbildade personalen utgjordes i runt tal 6000 eller närmare 30 procent av lärare, frånsett dylika med läkar-, tandläkar— eller veterinärutbildning, omkring 3 600 av läkare, 1 100 av tandläkare och 300 av veterinärer. Av övriga tjänstemän, alltså huvudsakligen administrativ och teknisk personal, hade 9400 högskoleutbildning, medan 7600 hade annan teknisk utbildning eller utbildning vid socialinstitut eller handels- gymnasium.

Den största utbildningsgruppen, om man piedräknar såväl högskole- utbildning som annan utbildning, är ingenjörerna. Frånsett lärarpersonal fanns sålunda år 1950 närmare 9000 ingenjörer i statlig och kommunal tjänst. Av dessa togs i runt tal 5 000 i anspråk för de delar av den statliga och kommunala förvaltningen som sammanförts under beteckningen in- dustri- och kommunikationsverk. Ett område som vid sidan härav syssel- sätter en betydande ingenjörspersonal är försvarsväsendet. Det relativt stora antalet ingenjörer inom rätts- och ordningsväsen, som redovisas i tabel- len, utgöres av lantmätare, vattenrättsingenjörer samt hos patent- och registreringsverket anställda ingenjörer. Inom gruppen administration och övrig verksamhet förekommer ingenjörer bland annat vid vissa statliga verk och institutioner med tekniskt kontrollerande uppgifter, såsom bil- inspektionen, fartygsinspektionen, sprängämnesinspektionen m. fl. Ett ganska stort antal ingenjörer är vidare anställda vid olika statliga forsk- ningsinstitutioner.

En betydande grupp är den juridiskt utbildade personalen som år 1950 uppgick till något över 3 700. I talet ingår ca 400 personer med kansli- examen och 160 med jur. pol.-mag-examen. Däremot ingår ej personal med landsfiskals- eller distriktsåklagarexamen.1 Huvuddelen av tjänste- männen med examen från juridisk fakultet är, såsom framgår av tabellen, sysselsatt inom olika grenar av administrationen. Något mer än en tredje—

1 Antalet tjänstemän med landsfiskals— eller distriktsåklagarexamen var enligt socialstyrelsens undersökning 669. Av dessa var 499 sysselsatta inom polis— och åklagarväsendet.

del kommer på rätts- och ordningsväsen, i huvudsak domstolarna och åkla- garväsendet i städerna.

Filosofisk-humanistisk och naturvetenskaplig examen är framför allt en lärarutbildning. Antalet lärare i statlig o. kommunal tjänst med denna utbildning utgjorde inemot 5000. Vid sidan av lärarpersonalen hade år 1950 ca 1 500 tjänstemän filosofisk examen, inkl. ett femtiotal med stats— vetenskaplig-filosofisk examen. Huvuddelen av dessa var humanister och utgjordes av tjänstemän vid bibliotek, arkiv, muséer o. dyl.

Det är 1950 till något över 1 000 uppgående antalet tjänstemän med ut- bildning vid socialinstitut utgjordes främst av anställda inom olika grenar av socialvårdsförvaltningen i städerna. Av kommunalkamrerarna i lands- kommuner och köpingar hade något över en tredjedel (117 av 318) dylik utbildning.

En ytterligare ökning av den högre utbildade personalen i allmän tjänst har, som belyses i de följande kapitlen, ägt rum under första hälften av 1950-talet. Sålunda har de lärargrupper, som i allmänhet har akademisk utbildning, ökat kraftigt. Likaså har antalet läkare ökat inte obetydligt. Ser man till personalen med huvudsakligen tekniska och administrativa uppgifter har framför allt den ingenjörsutbildade personalen vuxit. Däremot synes antalet tjänstemän med juridisk examen inte ha undergått någon större ökning.

Tendenser i den allmänna arbetskraftsutvecklingen

Seruicenäringarnas ökade anspråk på arbetskraftsresurserna

Den kraftiga tillväxten av den stats— och kommunalanställda personalen bör som ovan framhållits ses mot bakgrunden av de allmänna förskjut- ningar som produktionsstrukturen och behovet av arbetskraft på olika arbetsområden undergått. Huvuddragen i denna utveckling är allmänt kända. Den har inneburit bland annat en fortgående minskning av den andel av befolkningen som tas i anspråk som arbetskraft inom jordbruk med bi- näringar och _ om man begränsar sig till den lejda arbetskraften _ i hus- ligt arbete. Dessa arhetsområdens sammanlagda andel av den yrkesverk- samma befolkningen1 har sjunkit från över 40 procent i början av 1930- talet till mindre än 25 procent år 1950. Bortser man från husligt arbete, vilket kan motiveras bland annat därmed att den härinom som yrkes- verksam redovisade befolkningen utgör endast en mindre del av hela den arbetskraft som tages i anspråk inom privathushållen, får man en minsk- ning av jordbrukets andel av de totala arbetskraftsresurserna från 34 pro- cent år 1930 till 21 procent år 1950. Samtidigt har framför allt de 5. k. servicenäringarna _ i vidare bemärkelse byggnadsverksamhet, el-, gas- och

1 För vinnande av jämförbarhet i tiden har genomgående bortsetts från inom jordbruket såsom yrkesverksamma redovisade kvinnliga medhjälpande familjemedlemmar.

vattenverk m. m., samfärdsel, handel och offentliga tjänster m. m. _ ex- panderat kraftigt och ökat sin andel av arbetskraftsresurserna från 35 till 46 procent mellan 1930 och 1950. Antalet inom industri och hantverk sys- selsatta visar en väsentligt svagare ökning, nämligen från 31 till 33 procent av hela antalet yrkesverksamma, frånsett husligt arbete.

Tydligen är det här frågan om förskjutningar i arbetskraftens använd- ning, som nära sammanhänger med den allmänna industriella och tekniska utvecklingen.1 Samma tendenser, kännetecknade av en minskning av jord- brukets och en ökning av framför allt servicenäringarnas och särskilt då handelns och offentliga tjänsters m. m. andel av arbetskraften, återfinnes också i andra industriellt utvecklade länder. Det förhållandet att den stat- liga och kommunala verksamheten väsentligen är koncentrerad till service- näringarna, dels kommunikationsväsendet, inbegripet e1-, gas- och vatten- försörjning, och byggnadsverksamhet, dels tjänster i mera inskränkt be- märkelse, såsom socialvård, hälso- och sjukvård, undervisning m. ni., kan därför i och för sig ses som en förklaring till den kraftiga tillväxten av den stats— och kommunalanställda personalen under de senaste decennierna.

En närmare belysning av förändringarna i dels hela antalet yrkesutövare, dels antalet därav stats- och kommunalanställda inom olika näringsgrenar under 1930- och 1940-talen lämnar tab. 2: 5. Uppgifterna är hämtade ur folkräkningarna. Talen för antalet stats- och kommunalanställda 1930 har delvis uppskattats med ledning av 1931 års företagsräkning. Med hänsyn till ändringar i redovisningsprinciperna har vissa omräkningar skett i syfte att i möjligaste mån få talen jämförbara.

Tabellen visar bland annat den väsentligt starkare ökningen av den stats- och kommunalanställda personalen under 1940-talet än under 1930-talet, såväl i absoluta tal som i procent av hela antalet yrkesutövare. Till stor del berodde detta på att 1940-talet innebar en stark expansion inte blott av handel och offentliga tjänster m. rn. utan även av samfärdsel, e1-, gas- och vattenverk m. m. samt byggnadsverksamhet. Samtidigt steg under 1940- talet även den offentliga sektorns procentuella andel av arbetskraften inom sistnämnda näringsgrenar, beroende dels på en särskilt kraftig utbyggnad av de produktionsgrenar _ bland annat post, tele och radio _ där driften helt eller huvudsakligen ombesörjes av offentliga företag, dels också för- statliganden av flertalet enskilda järnvägar. Även inom handel och offent- liga tjänster m. m. visar under 1940-talet de speciellt offentliga arbetsom—

1 Minskningen av jordbrukets arbetskraftsbehov bör naturligtvis bl. a. ses i sammanhang med att allt flera arbetsuppgifter i samband med den industriella utvecklingen överflyttats till industrin och servicenäringarna. Exempelvis har mekaniseringen av jordbrukstranspor- terna medfört att produktionen av dragkraft inte längre behöver ombesörjas av jordbruket — i form av hästuppfödning och vad därtill hör — utan övertagits av verkstadsindustri, olje- handel etc. Liknande gäller tydligen om många arbetsuppgifter i de enskilda hushållen. Från denna synpunkt skulle minskningen av dessa näringsgrenars anspråk på arbetskraft kunna sägas mindre vara ett uttryck för en arbetsbesparing än en arbetsförskjutning. Omvänt har servicenäringarnas tillväxt inte inneburit en motsvarande ökning av de reala anspråken på arbetskraft, då hithörande arbetsuppgifter förut tagit i anspråk arbetskraft inom jordbruk, industri och enskilda hushåll.

Tabell 2: 5. Hela antalet yrkesutövare samt antalet därav stats— och kommunalanställda efter näringsgren 1930—1950

Hela antalet Ökning el. minsk- Antalet stats- och Dzo i % av hela antalet

. . o .. .. Närings grenar yrkesverksamma ning 1 /o kommunalanstallda yrkesutovare

1930 1940 1950 1930/40 1940/50 1930 1940 1950 1930 1940 1950

Jordbruk, skogsbruk o. fiskel. . . . . . . 850 900 810 700 617 900 _ 4,7 _23,8 13 000 16 200 15100 1,5 2,0 Industri o. hantverk ...... . . . . . . . . . 762 900 856 400 993 700 + 12,3 + 16,0 13 000 21 400 29 200 1,7 2,5

Samfärdsel jämte cl-, gas- o. vattenv. m. m. samt byggnadsverksamhet . . 354 100 415 500 524 200 + 17,3 + 26,2 117 000 134 400 195 700 33,0 3 Därav Järnv., spårv.- o. busstrafik . 64 500 85 400 + 32,4 . . 43 800 75 600 . . 6

Övrig transporttjänst . . . . . 178 700 94 100 103 500 + 12,9 + 10,0 . . 4 300 4 800 . . Post, tele o. radio. . . . . . . .. 43 100 61 600 + 42,9 .. 41 700 59 400 .. 9 lil-, gas o. vattenverk ...... 18 600 21 500 29 400 15,6 + 36,7 . . 14 900 19 900 . . 69,3 Byggnadsverksamhet. . . . . . 156 800 192 300 244 300 22,6 + 27,0 . . 29 700 36 000 . . 15,4

Handel o. offentliga tjänster m. m. . . 519 800 671 400 841 900 29,2 + 25,4 139 000 179 800 254 400 26,7 26,8 Därav Varuhandel,hotell—o.rcst.rör. 291 700 353 200 432 000 21,1 + 22,3 . . 200 600 . . 0,1 Socialvård 0. sjukvård2 . . . . 47 600 73 500 101 100 54,4 + 37,6 . . 51 100 78 900 . . 69,5 Undervisning. . . .......... 50 600 52 200 70 000 3,2 + 34,1 . . 444 100 4 62 000 . . 84,5

Allm. civil och militär för- valtning3 . ............. 49 700 74 300 101 200 + 49,5 + 36,2 . . 4 73 500 4100 100 .

Övr. hithörande verksamhet 80 200 118 200 137 600 + 47,4 + 16,4 . . 10 900 12 800 . . 9,2 9,3 Husligt arb. 0. ospec. verksamhet . . . 242 600 192 200 113 400 _ 20,8 —41,0 . . 200 . . . . 0,1 0,0 Summa yrkesutövare1 2 730 300 2 946 200 3 091 100 + 7,9 + 4,9 282 000 352 000 494 400 10,3 11,9 16,0

se. 0101

0000 CDCDH m

mmcowr'tjq cav-coq hoc-swebar— 000000 hw

++ ++++

Gå oo o.— cu

_ 00 ca

Exkl. medhjälpande familjemedlemmar inom jordbruk, skogsbruk och fiske.

1

2 Socialvård och detaljgruppen sjukvård och läkarverksamhet.

3 Inkl. bibliotek, musei- och arkivväsen samt annan vetenskaplig verksamhet utom vid universitet och högskolor. Antalet beräknat. Vid gränsdragningen mellan undervisning och allmän civil och militär förvaltning har antalet vid statliga och kommunala * bibliotek, museer och arkiv anställda beräknats till 2 500 år 1940 och 3 500 år 1950.

rådena _ undervisning, socialvård och sjukvård samt allmän civil och militär förvaltning _ en starkare expansion än andra områden.

Som förut framhållits återfinnes samma förskjutningar i insatsen av arbetskraft på olika områden, som ovan konstaterats för vårt land, i andra industriellt utvecklade länder. Av särskilt intresse är en jämförelse med USA. Såsom framgår av nedanstående sammanställninö, tab. 2: 6, hade i USA är 1950 jordbrukets andel av arbetskraften sjunkit till under 12 pro- cent, samtidigt som handelns och de offentliga tjänsternas m. m. andel stigit till över 37 procent. Talen för USA kan tolkas såsom en bekräftelse på det rimliga i att man för det svenska samhället räknar med en fortsatt förskjutning av arbetskraftens fördelning på olika verksamhetsområden i huvudsaklig linje med de utvecklingstendenser som gjort sig gällande un- der de senaste årtiondena, innebärande framför allt ett ytterligare starkt ökat behov av arbetskraft för handel och offentliga tjänster m. m. Såsom framgått av det föregående synes också utvecklingen under första hälften av 1950-talet ha gått i denna riktning.

Tabell 2: 6. Yrkesverksam befolkning efter näringsgren i Sverige och USA är 1950: relativ fördelning i %

Samfärd- Därav sel, el- gas- . Jordbruk, . o. vatten- Handel varu- handel Hushgt Industri _ och . .. . arbete 0. Summa skogs- verk m. m. . handel 1 ovrigt och offentliga ospec. yrkes- bruk hantverk samt tjänster samt samt verk- utövare1 o. fiske byggnads- hotell— 0. offentliga m. m. samhet verksam— rest.- tjanster het rörelse m. m. Sverige 20,1 32,4 17,1 26,7 14,2 12,5 3,7 100,0 USA. . . 11,6 30,6 15,0 37,2 20,0 17,2 5,6 100,0

1 Exkl. militär personal samt kvinnliga medhjälpande familjemedlemmar inom jordbruk, skogsbruk och fiske.

Tjänstemannapersonalens tillväxt

Förskjutningarna under de senaste decennierna i arbetskraftens för- delning efter yrkesställning och i övrigt efter arbetsfunktioner tilldrar sig vid sidan av näringsgrensförskjutningarna särskilt intresse, bland annat för bedömande av de anspråk som ställts på arbetskraftens fackutbildning. De kommer bland annat till uttryck i en väsentligt starkare ökning av tjänstemannagrupperna än av andra yrkesgrupper. Enligt folkräkningarna steg sålunda tjänstemännens andel av hela den yrkesverksamma befolk- ningen från knappt 16 procent år 1930 till över 27 procent 1950. Bortses från jordbruk med binäringar och husligt arbete, vilka sysselsätter ett mycket ringa antal tjänstemän, får man en ökning av tjänstemännens andel från 25 procent till 34 procent mellan samma år.

Det ökade antalet tjänstemän avspeglar, som redan dessa tal visar, till en del de allmänna förskjutningar som ägt rum i arbetskraftens fördelning

på näringsområden och branscher. Jordbrukets och det husliga arbetets minskade betydelse ur arbetskraftssynpunkt har sålunda varit en bidra- gande faktor. Härtill kommer att, som framgått av det föregående, de verk- samheter, där tjänstemannainslaget är störst, nämligen handel och offent- liga tjänster m. m., kännetecknats av en särskilt kraftig expansion. Väsent- ligen avspeglar emellertid ökningen av tjänstemannaantalet förskjutningar i arbetskraftens sammansättning, som varit genomgående för samtliga nä- ringsgrenar.

Som tjänstemän brukar i statistisk mening räknas dels arbetstagargrup- per med huvudsakligen tekniska och administrativa funktioner _ kontors- personal, teknisk personal och arbetsledare — vilka förekommer inom alla eller flertalet näringsgrenar, dels vissa för servicenäringarna specifika yrkes- grupper, såsom butikspersonal, lärare, läkare, militär personal m. fl. Dessa sistnämnda grupper intar tydligen en annan ställning i produktionspro- cessen än de förstnämnda. Man skulle möjligen kunna säga att de är direkt sysselsatta vid produktionen _ i samma mening som man talar om direkt vid fabrikationen sysselsatta industriarbetare _ i motsats till den admi- nistrativa och tekniska personalen. Tjänstemannapersonalens ökade bety- delse skulle ur denna synpunkt kunna tillskrivas två samverkande utveck- lingstendenser, dels en för alla näringsgrenar genomgående ökning av de personalgrupper som har administrativa och tekniska funktioner, dels, såsom belysts i det föregående, en fortgående kraftig tillväxt av de närings- grenar och branscher — handel och offentliga tjänster m. 111. _ där den direkt vid produktionen sysselsatta personalen till stor del har tjänste- mannaställning.

Tabell 2: 7. Antal sysselsatta enligt 1951 års företagsräkning

I procent av antalet år 1931 Samtliga Män Kvinnor syssel- Samtliga satta Män Kvinnor syssel- satta Egna företagare, inkl. medhj. fam.- med]. 0. anställda företagsledare 260 200 80500 340700 157 158 157 Teknisk personal o. förmän ....... 107 500 6 900 114 400 294 197 286 Förvaltnings- o. kommersiell perso- nal .......................... 130 900 135 800 266 700 201 282 235 Butiks- samt serverings- o. köksper- sonal ........................ 45 600 136 100 181 700 148 163 159 Arbetare ...................... 1 066 600 211 600 1 278 200 146 157 148 Hela antalet sysselsatta 1 610 800 570 900 2 181 700 157 178 162

En belysning av förskjutningarna i arbetskraftens sammansättning med hänsyn till yrkesställning ger de i tab. 2: 7 efter företagsräkningarna åter- givna talen. Medan hela antalet sysselsatta inom de näringsgrenar och bran-

scher, som omfattas av företagsräkningarna _ i huvudsak industri, handel och samfärdsel jämte skogsbruk och trädgårdsskötsel — mellan 1931 och 1951 steg med 62 procent, visar enbart teknisk och administrativ personal (grupperna teknisk personal och arbetsledare samt förvaltnings- och kom- mersiell personal) en ökning med närmare 150 procent mellan samma år. Den allra starkaste ökningen redovisar företagsräkningarna, dels för man- lig teknisk personal, inkl. arbetsledare och förmän, dels för kvinnlig kon- torspersonal. Dessa båda grupper har i det närmaste tredubblats under tjugoårsperioden. Den manliga förvaltnings- och kommersiella personalen har visserligen också ökat i antal men väsentligt mindre än den kvinnliga.

Ökningen av personalen för administrativa göromål synes sålunda främst ha inneburit en ökning av biträdespersonalen _ maskinskriverskor, steno- grafer, kopierings- och registreringspersonal rn. fl. _ som ju är över- vägande kvinnlig. Samma tendenser skall vi i det följande återfinna inom den offentliga administrationen. De har intresse bland annat såtillvida som ökningen av den administrativa personalen tydligen inte i och för sig inne- burit en motsvarande stegring av anspråken på personal med högre kvali— ficerad utbildning. En annan sak är att man inom det enskilda närings- livet och även inom den kommunala verksamheten sannolikt i större ut- sträckning än tidigare kommit att rekrytera de högre tjänsterna med per- sonal med särskild skolmässig fackutbildning.

Av stor betydelse med hänsyn till anspråken på uthildningsväsendet har varit det snabbt stigande behovet av teknisk personal. Under så gott som hela den redovisade tidsperioden syne's större eller mindre svårigheter fram- trätt att tillgodose behovet av arbetskraft med särskild ingenjörsteknisk utbildning och kanske framför allt högskolemässig sådan.

Liksom de förändringar, som arbetskraftens fördelning på näringsgrenar och branscher undergått, sammanhänger tydligen ovan berörda förskjut- ningar i arbetskraftens sammansättning med den allmänna industriella och tekniska utvecklingen och de möjligheter till arbetsfördelning och speciali- sering som denna skapat. Samtidigt som en fortsatt ökning av framför allt handelns och de offentliga tjänsternas anspråk på arbetskraft framstår som sannolik även i framtiden och därmed också ett stigande behov av arbetskraft för de speciella tjänstemannafunktioner som dessa represen- terar _ försäljning, undervisning, sjukvård m. In. i form av butikspersonal, lärare, läkare, sjuksköterskor m. fl. _ synes man, därest man över huvud vill räkna med en fortsatt ekonomisk expansion, kunna förvänta att en stigande andel av arbetskraften i framtiden kommer att behöva tagas i anspråk för tekniska och organisatoriska arbetsuppgifter. Som en illustra— tion till de tänkbara utvecklingslinjerna kan även i detta fall en jämförelse mellan arbetskraftens sammansättning i Sverige och USA tjäna.

Som framgår av tab. 2: 8 tillhör en väsentligt större del av arbetskraften i USA yrkesgrupper, som brukar hänföras till tjänstemannayrkena. Medan

i Sverige enligt 1950 års folkräkning teknisk personal, lärare, utövare av fria yrken m. m. samt företagsledare, personer med administrativt arbete, kontorspersonal 111. fl. uppgick till 27 procent av hela antalet yrkesutövare _ frånsett militär personal — tillhörde samma år i USA inte mindre än 36 procent av yrkesutövarna dessa yrkesgrupper. Till största delen är det här fråga om yrkesgrupper på vilka i allmänhet krav ställes på längre slgl- mässig utbildning. Det förhållandet att den genomsnittliga skoltidens längd i USA är väsentligt längre än i Sverige (se kap. 4) torde därför också bira sättas i samband bland annat med-dessa skiljaktigheter i yrkesstrukturen.

Tabell 2: 8. Förvärvsarbetande befolkning efter individualyrkesgrupper i Sverige och USA är 1950

Antal Procentuell fördeh.

Sverige USA Sverige USA

Teknisk personal, lärare, utövare av fria yrken m. fl .......................... 218 900 4 988 012 7,1 8,5 Företagsledare,personer med administrativt arbete, kontorspers., personer med för- säljningsarhete, m. fl .................. 624 000 16 149 215 20,1 27,4 Jordbrukare, fiskare, skogsarbetare m. fl... 632 500 7 251 759 20,4 12,3 Personer som framför fordon och fartyg. . . 116 900 2 328 735 3,8 3,9 Personer som utför tjänster .............. 290 600 5 999 570 9,4 10,2 Personer tillhörande övriga yrken ........ 1 215 300 22 281 652 39,2 37,7

Summa 3 098 200 58 998 943 100,0 100,0

Tillgången på arbetskraft med högre skolutbildning

Som framgått av det föregående tar de offentliga verksamheterna i stor utsträckning i anspråk arbetskraft med högre skolmässig fackutbildning. En överblick av de allmänna utvecklingstendenserna vad beträffar till- gången på dylik arbetskraft har därför sitt särskilda intresse i detta sam- manhang.1

Såväl absolut som relativt utgör den del av arbetskraften som har student- examen och/eller högskoleexamen en relativt liten grupp. Antalet yrkes- verksamma personer med studentexamen synes år 1945 ha uppgått till mel- lan 75 000 och 80 000 eller endast något över 2,5 procent av hela antalet yrkesutövare, medan antalet med examen jämväl från universitet eller fackhögskola torde ha varit mellan 40 000 och 45 000. En jämförelse med

1 Det kunskapsmaterial, som står till förfogande för belysning av utvecklingstendenserm i detta avseende, är mycket bristfälligt. Vissa summariska uppgifter kan erhållas ur folkräkningama 1930, 1935/36 och 1945. De är emellertid både osäkra och svårjämförbara sinsemellan. I någon mån kan man också hjälpa sig genom skol- och universitetsstatistikens uppgifter om antalet avlagda student- resp. högskoleexamina. Universitetsstatistiken ger dock i sin nuvarande form, ingen möjlighet att undvika de dubbelräkningar som uppstår genom att samma person kan av- lägga flera olika högskoleexamina. Ett värdefullt stöd vid utnyttjande av universitetsstatistiken för — om än grova _ uppskattningar av antalet personer med högskoleutbildning ger de ingående undersökningar som i början av 1930-talet utfördes av Sven W'icksell och Tor J erneman (SOU 1935:52).

1930 års folkräkning tyder dock på att en relativt sett betydande ökning av antalet yrkesverksamma med studentexamen och/eller högskoleutbild— ning ägt rum under de femton åren mellan 1930 och 1945. Ökningen torde ha varit minst 50 procent.

Tab. 2: 9 ger en uppfattning om hur den del av arbetskraften som år 1945 hade studentexamen eller högskoleutbildning fördelade sig på olika näringsgrenar. Det bör beaktas att uppgifterna om högskoleutbildning en- dast avser personer över 30 år. Vidare ingår under rubriken högskoleutbild- ning i nedanstående tal även utbildning vid krigshögskola, gymnastiklärar- och sjukgymnastutbildning samt utbildning vid musik- och konsthögskola.

Tabell 2: 9. Förvärvsarbetande personer med studentexamen samt förvärvsarbetande personer över 30 år med högskoleutbildning enligt 1945 års folkräkning1

Därav i procent inom Hela _ _ _ antalet jordbruk industri sam- offenmga med och färdsel handel tjänster binäringar hantverk2 m. m. Med studentexamen ....... 76 800 3,1 13,7 5.4 19,0 58,8 Med högskoleutbildning. . . . 43 600 4,4 12,3 1,7 13,4 68,2

1 Uppskrivna tal. ” Inkl. byggnadsverksamhet samt el-, gas— och vattenverk m. m.

Huvuddelen av den högre utbildade arbetskraften återfinnes, som synes, inom gruppen offentliga tjänster m. m. Detta förhållande får tydligen bland annat ses mot bakgrunden av att den högskolemässigt organiserade undervisningen från början främst tillkommit för att tillgodose statens _ inkl. kyrkans _ behov av kvalificerad arbetskraft för olika arbets- uppgifter. Hit hör också sådana områden där samhället tidigt uppställt krav på särskild legitimation av yrkesutövarna, såsom beträffande lä- karna, även om dessa inte varit anställda i offentlig tjänst. Koncentratio- nen till de offentliga tjänsternas område gäller därför också främst om de traditionella akademiska utbildningsgrupperna _ teologer, jurister, medici- nare och filosofer. Av den förvärvsarbetande befolkningen med dylik akade- misk utbildning var år 1945 över 80 procent sysselsatta inom gruppen offent- liga tjänster m. m. Däremot kom på denna grupp endast en fjärdedel av dem som hade utbildning vid teknisk högskola eller handelshögskola.

Studentantalet. Som framgår av tab. 2: 10 å följande sida har antalet är- ligen avlagda studentexamina undergått en fortgående ökning under de senaste femtio åren, från ca tusentalet vid seklets början till närmare 6 000 vid mitten av 1950-talet. I synnerhet under den sista femårsperioden har ök- ningen varit betydande. Åren 1951—1954 utgjorde sålunda antalet student- examina resp. 4 519, 4 898, 5 070 och 5 360. För 1955 har skolöverstyrelsen preliminärt uppskattat antalet till 5 900.

3—507925

1901/ 1906] 1911/ 1916] 1921/ 1926/ 1931/ 1936/ 1941/ 1946/ 1950/ 05 10 15 20 25 30 35 40 45 50 55

Antal studentexamina i medeltal per år ..... 1 133 1 540 1 750 1 990 2 110 2 440 2 520 3 570 4 070 4 260 51501 Därav av kvinnor ..... _ 27 243 320 399 553 684 1 132 1 424 1 59020501 Under femårsperioden avlagda studentexa- mina i % av ålders- gruppen 20—24 år vid periodens slut ....... 1,3 1,7 1,8 2,0 2,0 2,2 2,3 3,3 3,9 4,6 6,2

1 Preliminära tal.

Då genomsnittsåldern vid studentexamens avläggande sedan gammalt varit omkring 20 år, kan man för att grovt belysa förekomsten av student- examen i olika åldersgrupper lämpligen uttrycka antalet under en femårs- period avlagda examina i procent av befolkningen i 20-—24-årsåldern vid femårsperiodens slut. Man finner att detta procenttal har stigit från 1,7 år 1910 till 4,6 år 1950. För de tre senaste åren _ 1953, 1954 och 1955 — ger en motsvarande beräkning av antalet studentexamina i förhållande till antalet tjugoåringar vid årets slut procenttalen 6,3, 6,6 och 7,2. Detta inne- bär att medan av den befolkning som nu är i 65-årsåldern mindre än två procent är studenter, har mellan sex och sju procent av dem som nu kom- mer upp i arbetsåldrarna avlagt studentexamen. I själva verket blir skill- naderna mellan de yngre och äldre åldrarna, om man ser till sådan skol- utbildning överhuvud, som kvalificerar för studier på högskolestadiet, ännu större än dessa siffror antyder. Samtidigt har nämligen också antalet av- gångsexamina från handelsgymnasier, tekniska läroverk, folk- och små— skoleseminarier, socialinstitut m. fl. skolor, som ger en med de allmänna gymnasierna i stort sett likvärdig utbildning, ökat kraftigt.1 Tas hänsyn

1 Antal avgångsexamina vid Vissa fackgymnasier i medeltal per år belyses av nedanstående sammanställning :

1931/ 1936/ 1941/ 1946/

35 40 45 50 1951 1952 1953

Handelsgymnasier (exkl. studentlinje). . . 310 379 481 562 531 1628 1766 Tekniska läroverk .................... 178 239 374 598 749 719 738 Folkskoleseminarier, 4-årig linje ........ 405 242 158 254 706 811 812 Småskoleseminarier ................... 194 65 1 19 71 1 871 928 649

Summa 1087 925 1132 2125 2857 3086 2965

Dzo i procent av 1/5 av åldersgruppen 20—24 år vid periodens slut ......... 1,0 0,9 1,1 2,3 ”3,3 33,7 ”3,6

1 Preliminära uppgifter. * För åren 1951—1953 har räknats i procent av tjugoåringarna vid årets slut.

även härtill, torde i runt tal 10 procent av dem som nu är i 20—25- årsåldern ha studentexamen eller därmed likvärdig examen.

Med utgångspunkt från procenttalen i tab. 2:10 kan antalet studenter år 1955 i åldrarna 20—64 år beräknas till ca 133000. Detta innebär en ökning med omkring 71 000 eller mer än en fördubbling sedan 1930. Det är tydligt att även om den procentuella andel av ungdomarna som år-

» ligen avlägger studentexamen inte undergår någon ytterligare ökning utan kval—ligger på den nivå som uppnåtts vid mitten av 1950-talet, kommer dock antalet studenter i de arbetsföra åldrarna att stiga snabbt under det när- maste årtiondet, såväl absolut som relativt. Man får sålunda redan under denna förutsättning en ökning av studentantalet i åldern 20_64 med ca 35 procent eller till närmare 180 000 år 1965.

I själva verket har man emellertid goda skäl att anta en väsentligt star- kare ökning. Härför talar framför allt den ökade tillströmningen under senare år till de skolor, som leder fram till studentexamen. Antas sålunda att de elever som nu går i realskolor och motsvarande i ungefär samma utsträckning som hittills fortsätter sina studier fram till studentexamen, kan antalet årligen avlagda studentexamina väntas stiga till omkring 8 000 redan under slutet av 1950-talet. En fortsatt ökning upp till åtminstone 11_12 000 omkring år 1965 ter sig inte osannolik mot bakgrunden av utvecklingstendenserna inom undervisningsväsendet (se kap. 4). Utgår man härifrån skulle antalet personer med studentexamen i åldrarna 20—64 år komma att närma sig 200 000 vid mitten av 1960-talet. Jämfört med 1955 betyder detta en ökning med en tredjedel eller i absoluta tal ca 65 000, alltså en nästan lika stark ökning under den närmaste tioårsperioden som under hela tjugofemårsperioden 1930—55. Det bör beaktas att i dessa räkne- exempel hänsyn ändock inte tagits till förut omnämnda med student- examen i flera avseenden likvärdiga avgångsexamina från olika fackskolor, vilka sedan länge ökat i ungefär samma takt som antalet studentexamina.1

Antalet universitets- och högskoleutbildade. Utvecklingen är i detta fall svårare att studera dels på grund av att samma person kan avlägga flera olika examina, dels att åldern vid examens avläggande är mera varierande. För att emellertid ge någon uppfattning om tendenserna har i tab. 2: 11 an- talet huvudexamina vid de olika fakulteterna och fackhögskolorna summe—

1 Ibland har hävdats, att obegåvningsreservensv storlek småningom skulle sätta en övre gräns för en ytterligare ökning av antalet personer som kan avlägga studentexamen eller därmed jämförlig examen. Det har dock inte visats att detta spörsmål hittills haft eller under över- skådlig tid kan väntas äga någon praktisk betydelse vid bedömande av utvecklingstendenserna i fråga om antalet personer, som förvärvar högre utbildning. Nämnas kan i detta sammanhang att enligt vissa amerikanska undersökningar omkring en tredjedel av befolkningen i USA skulle * ha de för universitetsstudier eller högre tekniska studier nödiga förutsättningarna (Se C. E. Sjöstedt och W. Sjöstrand: Skola och undervisning i Sverige och andra länder. Stockholm 1952. Sid. 325.)

rats.1 För att få en korrigering för dubbelräkningar har endast medräknats halva antalet fil. kand.-examina. Denna examen har nämligen i stor ut- sträckning haft karaktären av en förberedande examen, framför allt för dem som sedermera avlägger teol. kand.-, pol. 1nag.- eller fil. mag.-examen.

Redan Wicksell-Jerneman påpekade att i genomsnitt ungefär hälften av dem som avlade studentexamen fortsatte sina studier till högskoleexamen.2 En bekräftelse härpå synes man få om man, såsom skett i tab. 2: 11, ut- trycker antalet under en femårsperiod avlagda högskoleexamina i procent

Tabell 2:11. Antal huvudexamina vid universitet och högskolor 1911—1954

1911/ 1916/ 19211 1926/ 1931/ 1936/ 1941/ 1946/ 1951/ 15 20 25 30 35 40 45 50 54 1951 1952 1953 1954

Antal exami- naimedel- 800 830 1 020 1 210 1 420 1 410 1 680 1 930 2 185 2 118 2026 2 248 2351 tal per år I % av un- der föregå- ende fem- årsperiodi medeltal avlagda studentex- aminal... 52 47 51 57 58 56 47 47 52 51 48 54 55

1 För åren 1951—54 har räknats med antalet fem år tidigare avlagda examina.

av under närmast föregående femårsperiod avlagda studentexamina. Den genomsnittliga studietiden fram till ifrågavarande examina torde nämligen hålla sig omkring fem år.

Då beräkningsmetoden är mycket grov, vågar man givetvis inte dra allt- för vittgående slutsatser av de variationer som serien utvisar. Dessa är dock relativt små. Möjligen kan man sätta variationerna i samband med skift- ningarna i konjunkturläget. Att en Viss konjunkturkänslighet utmärkt till— strömningen till högskolorna _ liksom för övrigt också till andra utbild- ningsanstalter _ har ofta påpekats. I en lågkonjunktur torde sålunda en relativt större andel av studenterna fortsätta sina studier i avvaktan på att lämpliga arbetstillfällen skall erbjudas än i en högkonjunktur, då goda arbetsmöjligheter står till buds omedelbart efter studentexamen.

Svårare att bedöma är i vilken mån antalet avlagda examina kan på- verkas av det förhållandet att flertalet fackhögskolor, inkl. de medicinska fakulteterna, ävensom studierna i vissa naturvetenskapliga ämnen är spår-

1 Teol. kand., jur. kand. kansliexamen, med. lic., fil. mag., pol. mag., fil. kand., civilingen- jörsex., civilekonomex., tandläkarex., farm. kand., veterinärex., agronomex. samt jägmäs- tareex. ' Det antal studenter som påbörjar studier vid högskolor är väsentligt högre — i runt tal kanske omkring 75 procent. Liksom vid andra högre skolor avbryter en stor del av de studerande sina studier innan avgångsexamen erhållits.

rade, d. v. s. mottar endast ett visst fixerat antal studenter per termin i nybörjarkurserna. Sannolikt har spärrarna dock hittills i mindre grad påverkat totalantalet personer som förvärvar högskoleutbildning men där- emot i större utsträckning deras fördelning på olika utbildningslinjer. Spär- rarna torde emellertid bland annat också bidra till en förlängning av ut- bildningstiderna genom ökade krav på de inträdessökandes meriter. Man bör emellertid samtidigt konstatera att antalet högskolestuderande _ med hänsyn tagen till befolkningens storlek _ hittills varit litet i Sverige jäm- fört med motsvarande antal i ett flertal andra länder, inbegripet våra nor—— diska grannländer.1 I vilken mån detta berott på att själva den högskole- mässiga undervisningsorganisationen i vårt land inte varit lika utbyggd som i dessa länder eller på andra förhållanden, undandrar sig bedömande.

Mot bakgrunden av den starka ökning av studentantalet som kan väntas under de närmaste åren och den relativt fasta andel av studenterna som hittills brukat fortsätta sina studier på högskolestadiet borde man _ under förutsättning att undervisningsväsendet utbygges i en takt motsvarande den ökade efterfrågan _ kunna förvänta att också antalet personer som avläg- ger högskoleexamen kraftigt ökar särskilt från slutet av 1950-talet. Räknar man med samma relation mellan högskoleexamina och under närmast före- gående femårsperiod avlagda studentexamina, som den som förelegat under 1940-talet, skulle antalet högskoleexamina stiga till i genomsnitt 3 200 per år under första hälften av 1960-talet mot knappt 2 000 under senare hälf- ten av 1940-talet. Då under senare år den andel av studenterna som fort- sätter studierna på högskolestadiet åter ökat, är en starkare stegring i examenstalen inte osannolik.

Vi har ovan framhållit att en relativt kraftig ökning av antalet yrkes- utövare med högskoleutbildning synes ha ägt rum mellan 1930 och 1945. En ytterligare belysning av utvecklingen sedan 1930-talet kan erhållas med utgångspunkt från de beräkningar över antalet personer i olika åldrar med högskoleexamen som verkställdes av Wicksell-Jerneman. Enligt dessa be- räkningar uppgick vid slutet av år 1933 antalet personer i 20—64-årsåldern med dylik examen till något över 27 000. Den ökning av antalet examina som därefter ägt rum kan beräknas ha inneburit att antalet högskoleutbil- dade personer i dessa åldrar stigit till närmare det dubbla eller omkring 50 000 i början av 1950-talet (är 1953). Antages en fortsatt ökning av an- talet årligen avlagda examina av nyss angivna storleksordning skulle an- talet personer i arbetsåldrarna med akademisk examen under närmaste tioårsperioden stiga med ytterligare ca 30 procent eller till ca 65 000. Detta torde ändock vara lågt räknat.

Medan totalantalet personer som ägnar sig åt högskolestudier liksom antalet studentexamina visar en relativt jämn utvecklingstrend, som i

1 Se bl. a. Vidgat tillträde till högre studier. SOU 1952: 29, sid. 17.

huvudsak torde få ses mot bakgrunden av faktorer som är gemensamma för undervisningsväsendet i dess helhet, bestäms fördelningen av de stude- rande på olika utbildningsgrenar uppenbarligen av mera speciella faktorer. Vi har nyss nämnt platstillgången på olika utbildningslinjer som en bety- delsefull sådan faktor. I de fall denna i och för sig inte sätter någon spärr, påverkas valet av utbildningslinje uppenbarligen mer eller mindre av hur arbetsmarknadsutsikterna på olika banor bedöms._

Tabell 2: 12. Antal högskoleexamina i medeltal per år 1911—1955

Teol. Jur. . . . .. Civil- Tand-

År1 kand. kand. Med. hc. Fil. mag. C1v111ng. ekon? läkare 1911/15 52 98 41 184 168 46 25 1915/20 82 117 69 110 172 65 35 1921/25 78 139 123 108 221 60 47 1926/30 112 186 131 185 191 68 92 1931/35 145 165 133 198 250 113 162 1936/40 114 187 150 202 281 115 84 1941/45 103 221 163 243 354 129 104 1946/50 83 205 184 239 445 197 131 1951/54 60 212 198 427 492 189 159 1951 72 254 213 303 502 204 137 1952 48 183 196 328 499 205 162 1953 64 201 172 455 485 178 179 1954 54 211 210 620 486 169 158 19553 50 199 220 617 583 164 175

1 Beträffande vissa av examina föreligger redovisningen per läsår. I så fall har femårsperioden räknats fr. o. m. höstterminen i det årtal varmed perioden börjar t..o. m. vårterminen året efter det år som anges som periodens slut. Beträffande teol. kand., jur kand., med. lic. och fil. mag. har läsårsberäkning använts för tiden 1911—1930 och kalenderårsredovisning fr. o. m. är 1931. Under vårterminen 1931 avlagda examina har på så sätt blivit dubbelredovisade. ' Tidigare DHS och DHG. ” Läsåret 1954/55.

Tab. 2: 12 ger en översikt av förändringarna under de senaste fyrtio åren beträffande de kvantitativt betydelsefullaste högskoleexamina. Av förut anförda skäl har fil. kand.-examen ej medtagits.

Relativt stora skiljaktigheter framträder mellan olika utbildningsbanor. Sett på längre sikt visar civilingenjörs- och civilekonomutbildningen den största stegringen, medan däremot den teologiska utbildningen gått kraftigt tillbaka efter att ha uppnått ett toppläge i början av 1930-ta1et. Antalet årligen avlagda jur. kand.-examina visar mycket små förändringar sedan slutet av 1920—talet. En ökning om än ganska liten i förhållande till 1930- talet framträder för läkar- och tandläkarexamina. Den största ökningen under senaste åren har lärarutbildningen _ fil. mag.-examina _ undergått. Ökningen har i detta fall dock delvis utgjort ett engångstillskott, be- tingat av den nedskärning av examensfordringarna som skedde år 1953 (se kap. 4).

Med utgångspunkt från de uppgifter som Wicksell-Jerneman lämnat be-

Tabell 2:13. Antal personer under 65 år med viss examen

Vid slutet . Medici- . . .. . . 1 .. av år Teologer Jurister nare Filosofer C1v111ng. _C1v11ekon. Tandlakare

1933 2 800 4 800 2 500 7 500 5 100 1 500 1 700 1953 3 400 6 800 4 800 14 800 10 300 4 200 3 500

1 Tidigare DHS och DHG.

träffande åldersfördelningen inom olika akademikergrupper år 1933 kan man också bilda sig en uppfattning om hur antalet personer under 65 år med angivna examina förändrats. Utvecklingen illustreras av tab. 2: 13. Den starka ökningen av antalet vid handelshögskola utbildade personer får ses mot bakgrunden av att denna utbildning är av relativt ungt datum. Ök- ningen torde emellertid också liksom ökningen av antalet personer med civilingenjörsexamen böra sammanställas med det starkt ökade behovet av arbetskraft för administrativa och tekniska arbetsuppgifter. Anmärknings- värd är dock mot bakgrunden av den starka expansionen av de administra- tiva arbetsuppgifterna den förhållandevis svaga ökningen av antalet per- soner med juridisk examen. Sannolikt har civilekonomexamen och stats— vetenskaplig examen i viss utsträckning ersatt jur. kand.-examen, där det inte gällt rent juridiska arbetsuppgifter. Särskilt torde detta ha varit fallet inom industri och handel, intresseorganisationer m. m. Även inom' den stat- liga förvaltningen har det blivit vanligare _ i den mån gällande kompetens- föreskrifter inte lagt hinder i vägen _ att anställa företagsekonomiskt och statsvetenskapligt utbildad personal (se kap. 7).

Med hänsyn till den mångfald olika faktorer som påverkar fördelningen av de högskolestuderande på olika utbildningslinjer är det inte möjligt att ställa någon närmare prognos om hur denna i framtiden kan komma att gestalta sig. På kort sikt kan dock som redan framhållits utexaminationen betraktas som mer eller mindre bunden genom den tid som utbildningen tar

Tabell 2:14. Nyinskrivningar vid universitet och vissa högskolor 1944—1954

Fil. fakultet Tekn. Handels- Tandl.- År Teol. fak. Jur. fak. Med. fak. högskola högskola högskola hum. nat.vet.

1944 37 457 185 1 782 530 312 131 1945 46 424 185 1 820 517 304 203 1946 71 385 195 1 110 437 527 281 164 1947 71 306 219 1 288 495 526 290 198 1948 67 390 230 1 357 480 557 287 188 1949 71 433 271 1 473 455 620 295 193 1950 53 509 304 1 680 461 590 296 182 1951 52 465 306 1 899 421 624 307 189 l 1952 39 290 310 2 112 554 611 311 185 1953 50 247 308 2 428 598 613 316 185 2 693 637 315 184

i anspråk, kanske i viss utsträckning också genom att högskolornas under- visningsorganisation är statsfinansiellt mera bunden än övriga skolformers.

För att ge en uppfattning om utvecklingen under de närmaste åren har i tab. 2: 14 sammanställts vissa uppgifter om antalet inskrivningar vid de olika fakulteterna och fackhögskolorna enligt universitetsstatistiken. Upp- gifterna för medicinska fakulteterna avser dock antalet intagna i nybörjar- kurserna (se kap. 5).1 Talen tyder i första hand på en kraftig ökning av utexaminationen inom de filosofiska fakulteterna, vilket uppenbarligen får ses mot bakgrunden av den stora efterfrågan på akademiskt utbildade lärar- krafter. Även läkarutbildningen visar en stark ökning som följd av den utbyggnad av dessa delar av undervisningsväsendet som skett under senaste aren.

Befolkningsutveckling och förändringar i de samlade arbetskraftstillgångarna

Den allmänna befalkningsutvecklingen

Förändringarna i befolkningens storlek, ålderssammansättning och geo- grafiska fördelning har betydelse för bedömande av såväl hur tillgången på arbetskraft i stort kan komma att utveckla sig som av de anspråk som kan komma att ställas på olika offentliga verksamheter, framför allt un- dervisningsväsendet men även hälso- och sjukvård, socialvård och vissa andra områden. Vidare röner tydligen anspråken på den kommunala verksamheten över huvud inflytande av att bebyggelsen i stigande ut- sträckning koncentreras till städer och andra tätorter. Vi skall därför här

1 Uppgifterna avser hela antalet nyinskrivningar vid vederbörande fakultet eller fackhögskola. Frånräknar man de studerande som tidigare varit inskrivna vid annan fakultet eller fackhög- skola, ävensom utlänningar, får man följande tal för antalet nyinskrivningar i egentlig me- ning. Skillnaderna mellan dessa och de i tab. 2: 14 redovisade talen är som synes störst be- träffande de spärrade fackhögskolorna. Tydligen beror detta på att ett relativt stort antal inträdessökande till dessa högskolor först söker sig till de fria fakulteterna för att genom stu- dier där meritera sig för inträde vid vederbörande fackhögskola.

Fil. fakultet ..

Tekn. Handels- Tandlakar-

År Jur. fak. Med. fak. högskolan högskolan högskolan

hum. nat.vet.

1944 366 181 1 267 463 225 91 1945 348 192 1 257 440 185 135 1946 334 176 716 342 425 185 124 1947 257 196 947 391 420 213 172 1948 338 184 999 393 477 210 158 1949 384 219 1 105 369 540 198 156 1950 439 271 1 338 386 528 205 163 1951 405 215 1 512 326 559 202 138 1952 245 186 1 752 446 538 230 116 1953 196 189 1 987 472 550 234 124 1954 237 182 2 280 540 540 243 116

Tabell 2:15. Beräknad folkmängd efter ålder 1950—1965

Folkmängd

Ökning (+) eller minskning (__)

Åldersår är 1950 Absoluta tal I procent 1950/55 1955/60 1960/65 1950/55 1955/60 0—6 868 756 ——116 000 — 66 600 -— 17 100 — 13,3 —- 8,8 — 2,5 7—14 781 946 + 183 200 — 45 000 —- 107 800 + 23,4 —— 4,7 ._ 1,7 15—19 416 290 + 33 200 + 137 300 + 13 900 + 8,0 + 30,5 + 2,4 20—34 1 535 234 _— 137 100 —— 89 300 + 124 200 -—- 8,9 -— 6,4 + 9,5 35—64 2 718 510 + 133 000 + 89 300 -— 25 000 + 4,9 + 3,1 _— 0,9 65—(0 721 093 + 65 200 + 67 200 + 75 000 + 9,0 + 8,5 + 8,8 Hela folk— mängden 7 041 829 + 161 500 + 92 900 + 63 200 + 2,3 + 1,3 + 0,9 därav 15—64 år 4 670 034 + 29 100 + 137 200 + 113 200 + 0,6 + 2,9 + 2,3 15—(0 5 391 127 + 94 300 + 204 400 + 188 200 + 1,7 + 3,7 + 3,3

något beröra de premisser i detta hänseende, på bygger.

Tab. 2: 15 lämnar en sammanfattande översikt av de beräknade föränd- ringarna i befolkningens storlek och ålderssammansättning under 1950— talet och första hälften av 1960-talet.1 Liksom vid varje bedömning av den framtida befolkningsutvecklingen är det största osäkerhetsmomentet an- tagandena om det framtida antalet födda. I stort sett innebär dessa att antalet födda sjunker från 105000 år 1955 till 100000 i genomsnitt för perioden 1955—1965. Vad beträffar dödligheten i olika åldrar har den observerade dödligheten 1945—1950 använts. Möjligen innebär detta be- räkningssätt, ävensom det förhållandet att vid framskrivningen hänsyn inte tagits till eventuellt framtida invandringsöverskott, någon undervärde- ring av den framtida tillväxten.

vilka våra beräkningar

Liksom i våra nordiska grannländer, och för övrigt i flertalet västerländ- ska stater, har befolkningsutvecklingen i Sverige under de senaste de- cennierna i stor utsträckning fått sin prägel av de kraftiga fluktuationerna i födelsetalen med åtföljande starka förändringar i barn och ungdomsåld- rarnas storlek.

Särskilt intresse tilldrar sig med hänsyn till anspråken på undervis- ningsväsendet åldrarna 7—13 är, alltså de sju årsklasser som för när- varande allmänt är underkastade obligatorisk skolplikt. Antalet barn i dessa åldrar, som nådde ett minimum under första hälften av 1940-talet, har under det senaste årtiondet stigit med 284 000 eller närmare 50 procent. Under det närmaste årtiondet kan det åter väntas nedgå. Maximiantalet nås sålunda år 1956. Minskningen, vars storlek i sista hand blir beroende av

l Befolkningsframskrivningen har verkställts av fil. lic. Erik Höök, Industriens utrednings- institut. Se även bilaga 2.

födelsetalen under de allra närmaste åren, har beräknats till 160 000 eller 18,5 procent. Å andra sidan har man under det närmaste årtiondet och framför allt under den närmaste femårsperioden att vänta en mycket stark ökning av antalet ungdomar i åldrarna närmast över den obligatoriska skol- åldern, vilket ställer särskilda anspråk på bland annat den högre under- visningen. Sålunda beräknas antalet ungdomar i åldrarna 14—19 år stiga med omkring 170 000 eller över 30 procent mellan 1955 och 1960.

Den fortgående tillväxten av antalet åldringar har i den offentliga de- batten under senare är ofta dragit uppmärksamheten till sig. Befolkningen över 65 år har under 1940-talet och första hälften av 1950—talet stigit med i genomsnitt ca 10 procent per femårsperiod. Sannolikt kommer ökningen av dessa åldersgrupper att fortsätta i ungefär samma takt under det när— maste årtiondet.

Tätortsbefolkningens tillväxt

Ännu år 1930 var närmare hälften av befolkningen bosatt på den egent- liga landsbygden. År 1950 var detta fallet med endast en tredjedel medan två tredjedelar var bosatt i tätbebyggelse. En belysning av tätortsbefolk- ningens tillväxt under de senaste två decennierna ger tab. 2: 16, som dock avser endast befolkningen i administrativa tätorter. Som framgår av tabel- len steg befolkningen i dessa tätorter —— bortsett från områdesregleringar — med 14 procent under 1930-talet och 25 procent under 1950-talet. Under sista femårsperioden var ökningen 8 procent. Motsvarande procenttal för befolkningstillväxten i riket som helhet var 4, 11 och 3,5 procent.

De höga talen för 1940-talet i jämförelse med 1930-talet och 1950-talets första hälft betingas givetvis av de stora förändringarna i födelsetalen. Begränsar man sig till enbart den vuxna befolkningen blir serien, som synes, jämnare. I städerna ökade den vuxna befolkningen med ca 19 pro-

Tabell 2: 16. Befolkningstillväxt i riket och i administrativa tätorter 1930—1954 i %1

Hela befolkningen Befolkning över 15 år År Samtliga Hela administra- Samtliga Stor- Hela Samtliga riket tiva städer Stockholm riket städer tätortera 1930/40 ...... 3,7 13,6 14,6 17,5 9,7 19,1 1940/50 ...... 10,6 24,5 25,0 28,3 6,4 16,7 1945/50 ...... 5,5 11,8 11,6 12,1 3,1 7,7 1949/54 ...... 3,5 7,7 7,6 7,8 . . . .

1 Procenttalen har uträknats enligt den s. k. kedjemetoden. Se även Gösta Ahlberg, Befolk- ningsutvecklingen och urbaniseringen i Sverige år 1911—1950, tab. 44. 3 Den i administrativa tätorter bosatta befolkningen utgjorde år 1950 över 80 procent av hela tätortsbefolkningen.

cent under 1930-talet och 17 procent under 1940-talet. För samtliga tät- orter torde skillnaderna mellan de båda decennierna i fråga om den vuxna befolkningens tillväxt bli ännu mindre.

Tillväxten av tätortsbefolkningen, enkannerligen den vuxna befolk- ningen, är ett uttryck för de förskjutningar som arbetskraftens fördelning på näringsområden undergått, kännetecknade av en minskning av antalet inom jord- och skogsbruk sysselsatta och en ökning av antalet sysselsatta inom industri och andra näringsgrenar. En bedömning av den framtida be- folkningsutvecklingen i tätorterna skulle därför kunna sägas bli liktydig med en bedömning av de förskjutningar som arbetskraftens näringsgrens- fördelning i framtiden kan väntas undergå. Antar man att »tätortsnäring- arna» fortsätter att expandera i ungefär samma takt som förut, bör man också kunna räkna med en fortsatt ökning av tätortsbefolkningen — i första hand då den vuxna befolkningen — i ungefär samma takt och följaktligen en fortsatt inflyttning till tätorterna, tillräcklig för att täcka skillnaden mel- lan deras naturliga befolkningstillväxt och den befolkning som fordras för att tillgodose arbetskraftbehovet. Då den naturliga befolkningstillväxten i framtiden kan väntas bli relativt gynnsammare för tätorterna än tidigare på grund av de förskjutningar som tätortsbefolkningens åldersfördelning undergått till följd av den hittillsvarande omflyttningen, skulle dock en något mindre del av arbetskraftsbehovet än förut behöva täckas genom in- flyttning.

Emellertid har det för att belysa de tänkbara förändringarna i tätorts— resp. landsbygdsbefolkningens storlek och ålderssammansättning synts lämpligare att göra ett konkret flyttningsantagande. Härvid har utgångs- punkten varit inflyttningen till städer och s. k. D-kommuner, dvs. lands- kommuner, där minst två tredjedelar av befolkningen är bosatt i tätorter. Dessa hade under 1940-talet ett inflyttningsöverskott av i genomsnitt 33 000 per år. Antagandet innebär att inflyttningsöverskottet under tidsperioden 1950—1965 sjunker till omkring 25 000 per år, dvs. med omkring 25 procent jämfört med 1940-talet. Befolkningsutvecklingen i tätorterna resp. den egentliga landsbygden (glesbebyggelsen) skulle då gestalta sig på sätt fram- går av tab. 2: 17, om ålderssammansättningen hos de inflyttande antages förbli i stort sett oförändrad.1

Man observerar bland annat att såväl antalet barn i skolåldern som 15—19-åringarna visar en relativt kraftigare tillväxt i tätorterna än på landsbygden. Detsamma gäller åldringarna. Båda dessa företeelser är en- dast i relativt ringa mån beroende av flyttningsantagandena, då flyttnings— rörelserna väsentligen är koncentrerade till de yngre arbetsåldrarna.

Ser man till den vuxna tätortsbefolkningen skulle denna redan vid ovan- nämnda relativt låga flyttningsantaganden kunna väntas tillväxa med ca

1 Beräkningen har utförts av fil. lic. Erik Höök. Se även dennes arbete, Befolkningsutveck- ling och arbetskraftsförsörjning. Stockholm 1952.

Tabell 2:17. Beräknad folkmängd i städer och D—kommuner samt i riket i övrigt

1950—1.965 Folkmängd Ökning ( +) eller Folkmängd Ökning ( +) eller

1950 minskning (—) i procent 1950 minskning (——) i procent

Åldersår i städer och iriket

D-kommuner i övrigt (1000-tal) 1950/55 1955/60 1960/65 (1000-ta1) 1950/55 1955/60 1960'65 0—6 492 — 8 — 2 + 4 377 —9 _ 8 — 6 7—14 389 + 38 + 1 —— 5 392 + 8 —— 7 —— 9 15—19 217 + 8 + 45 + 8 197 + 8 + 15 — 14 20—64 2466 + 3 + 3 + 6 1 783 —5 — 5 _ 4 65—60 350 + 14 + 13 + 12 370 + 4 + 4 + 5 Summa 3914 + 7 + 6 + 5 3 119 —2 -— 3 —— 4 15—w 3 033 + 5 + 7 + 7 2 351 ——3 —— 1 —— 3

7 procent per femårsperiod under tidsperioden 1955/65. Detta skulle inne- bära en endast obetydligt lägre ökningstakt än den som förelåg under se— nare hälften av 1940—talet.

Talen får givetvis inte uppfattas annat än som exempel på en tänkbar utveckling. Viktigast i detta sammanhang att konstatera är att man på grund av redan inträdda förändringar i tätortsbefolkningens åldersfördel— ning och inom ramen för en inflyttning, som ligger t. o. 111. inte obetydligt lägre än den vi haft erfarenhet av under de två senaste decennierna, kan räkna med att tätortsbefolkningen fortsätter att expandera i ungefär samma takt som under 1940-talet.

De framtida arbetskraftstillgångarna

De åldersgrupper, som främst har intresse ur arbetskraftssynpunkt, nämligen åldrarna 15—64 år, steg under 1930-talet med i genomsnitt över 40000 per år. Under 1940-talet var den årliga tillväxten endast ungefär hälften så stor eller omkring 20000 och torde under 1950-talets första hälft inte ha uppgått till i genomsnitt mer än 13 000. Under det närmaste decenniet kan man till följd av de stora födelsekullarna under 1940-talet vänta en väsentligt kraftigare tillväxt av de produktiva åldrarna än under det senaste decenniet. Den naturliga tillväxten —- alltså med bortseende av de förändringar som in— och utflyttning från och till utlandet kan med— föra — synes kunna beräknas till ej fullt 30 000 i genomsnitt per år eller en närmare 50 procent kraftigare tillväxt än under 1940—talet. Ökningen är dock tillfällig. Under senare hälften blir sålunda tillväxten av befolkningen i arbetsåldrarna åter helt obetydlig.1

1 Till grund för dessa beräkningar har legat en inom statistiska centralbyrån utförd befolk- ningsframskrivning (Se Statistisk Tidskrift 1955: 1 och 1950 års folkräkning, del V). På grund av att denna utgått från en fortsatt reducering av dödsriskerna i förhållande till dem som redo- visats för perioden 1945/50 erhålles en något större ökning av befolkningen i de produktiva åldrarna än enligt tab. 2:15.

Även om den illustrerade befolkningsutvecklingen ger en anvisning om huvudtendenserna, kan man givetvis inte utan vidare identifiera föränd- ringarna av befolkningen i åldrarna 15—64 år med förändringarna i ar- betskraftsresurserna. Detta följer redan därav att en stigande andel av befolkningen fortsätter sin utbildning efter 15-årsåldern, vilket kommer att närmare belysas i kap. 4. Uppenbarligen föreligger ej heller något automatiskt samband mellan tillväxten av den kvinnliga befolkningen och tillgången på kvinnlig arbetskraft, i den mån vi avser endast arbetskraft för arbete utanför det egna hushållet. Då endast en mindre om än stigande andel av de gifta kvinnorna åtar sig arbete utanför det egna hemmet, kom- mer civilståndsfördelningen att spela en avgörande roll för tillgången på kvinnlig arbetskraft. De hållpunkter för bedömande av de framtida för— ändringarna i den kvinnliga yrkesverksamhetsgraden inom olika civil- ståndsgrupper, som folkräkningarna kan ge, är dock mycket osäkra.

Tabell 2: 18. Observerade och beräknade förändringar av den förvärvsarbetande befolkningen 1930—1965 (1000—tal)

1930/40 1940/45 1945/50 1950/55 1955/60 1960/65

Män ............... + 191 +-51 + 45 + 30 + 57 + 58 Kvinnor ........... + 25 —12 + 61 + 25 + 39 + 41 Summa + 215 + 39 +106 + 55 | + 96 + 99

För att ändock få någon uppfattning om storleksordningen av de för- skjutningar, som de samlade arbetskraftstilIgångarna kan tänkas under- gå, har i tab. 2: 18 antagits, att vad männen beträffar yrkesverksamhets- graden i olika åldersgrupper förblir densamma som enligt 1950 års folk- räkning, dock med undantag av åldersgrupperna 15—19 och 20—24 år, där procentandelen yrkesverksamma antages fortsätta att sjunka i samma takt som under 1940-talet. Vad beträffar kvinnorna har antagits, att såväl civilståndsfördelningen i olika åldersgrupper som procentandelen yrkes- verksamma bland gifta och icke gifta i olika åldrar förblir densamma som år 1950. Under dessa förutsättningar stannar, som framgår av tabellen, ökningen av den förvärvsarbetande befolkningen vid ungefär 55 000 un- der första hälften av 1950—talet medan den under årtiondet 1955—65 blir ej fullt 200 000, d. v. s. närmar sig samma storleksordning som under 1930- talet.1

1 Beräkningar har också utförts under antagande att ökningen i yrkesverksamhetsgraden för kvinnorna fortsätter i hälften så snabb takt som 1940—50 utom i åldrarna över 65 år, där den antages oförändrad. Under dessa förutsättningar blir ökningen i den totala arbetskraftsvolymen 90 000 under femårsperioden 1950—55 samt 134 000 resp. 140 000 under femårsperioderna 1955—60 och 1960—65.

Järnvägs-, spårvägs- och busstrafik, post och tele

I föregående kapitel har påpekats de ökade anspråk på arbetskraft som kommunikationsväsendets utveckling medfört samt inverkan härav på den stats- och kommunalanställda personalens antal. Inom järnvägs-, spårvägs- och busstrafik, post och tele ombesörjes driften helt eller i huvudsak av företag vilka äges av stat och kommun. En närmare belysning av persona— lens fördelning efter anställningens art inom dessa delar av kommunika- tionsväsendet lämnar tab. 3: 1.1

Tabell 3:1 Anställda inom vissa grenar av kommunikationsväsendet, fördelade efter företagens ägare 31. 12. 1.953

Summa . Statliga Statliga summa Kommu' Kommu' kom- waat' Total- verk bolag stats- nala nala munal- agda summa anställda verk bolag .. företag anstallda

Spårvägstrafik . . -— — — 2 630 4 900 7 530 130 7 660 Busstrafik ...... 3 000 1 960 4 960 1 490 4 040 5 530 7 600 18 090 Järnvägar ...... 62 900 — 62 900 — — — 4 100 67 000 Post1 .......... 26 000 — 26 000 — —- -— — 26 000 Tele ........... 40 500 1400 40 900 — _ -— — 40 900 Luftfart ........ 500 32 800 3 300 — —— — 400 3 700 Summa avrundat 132 900 5 200 138 100 4 100 8 900 13 000 12 200 163 300

1 Egentlig postpersonal. ” AB Radiotjänst. ' AB Aerotransport, till hälften statsägt.

Järnvägstraflken

Den hittillsvarande personalutvecklingen

Personalantalets utveckling vid järnvägarna sedan 1920 belyses av tab. 3: 2. Ur personalsiffrorna har, här liksom i fortsättningen, uteslutits den

1 Sifferuppgifterna i detta kapitel har — där ej annat angivits —- hämtats beträffande järn- vägar, post och tele ur vederbörande statliga verks statistiska publikationer. Ifråga om luftfart samt beträffande vissa personalsiffror för de senaste åren har uppgifter inhämtats från veder- börande verks personalavdelningar. Ifråga om spårvägs- och omnibustrafik har sifferuppgif- terna erhållits ur Svenska lokaltrafikföreningens medlemsstatistik (Sv. Lokaltrafikföreningens Meddelanden) samt ur Svenska Omnibusägareförhundets medlemsförteckningar och Centrala Automobilregistret (Statistisk Tidskrift). Uppgifter beträffande utvecklingsplanerna för Stock- holms lokaltrafik har erhållits från Stor-Stockholms Trafikutrednings sekretariat.

med statens järnvägars biltrafik sysselsatta personalen samt för nybygg- nads- och förändringsarbeten använd personal.1 Ej heller har medtagits den fåtaliga personal — under de senaste åren ett hundratal personer —— som sysselsättes med driften av lokala järnvägar utan allmän betydelse. Den i järnvägstrafiken sysselsatta personalen kan under dessa förutsätt- ningar för närvarande beräknas uppgå till omkring 65 000, varav 61 000 vid statens järnvägar och 4 000 vid enskilda järnvägar.

Tabell 3: 2. Personal för järnvägarnas drift och underhåll 1920—1954

Statens Enskilda År järnvägar järnvägar Summa 1920 35 500 26 600 62 100 1925 27 700 23 600 51 300 1930 27 500 23 200 50 700 1935 26 900 19 400 46 300 1940 33 500 18 600 52 100 1945 51 400 14 500 65 900 1950 66 300 4 300 70 600 1951 67 400 4 000 71 400 1952 66 700 4 100 70 800 1953 64 400 4 100 68 500 1954 61 500 4 100 65 600

Den stagnation i efterfrågan på järnvägarnas prestationer, som inträdde efter första världskrigets starka trafikexpansion och som ytterligare accen- tuerades genom de ekonomiska kriserna i början av 1920- och 30—talen, framtvang en långtgående rationalisering av järnvägsdriften. Trots en något ökad trafikvolym inskränktes personalantalet med omkring 25 procent mellan 1920 och 1935. Den betydande trafikökning, som därefter ägt rum avspeglar sig i en höjning av personalantalet med över 50 procent mellan 1935 och 1950. Såsom framgår av tabellen hänför sig huvuddelen av ök- ningen mellan dessa år till krigsperioden 1940—45. Under de senaste åren har efterfrågan på järnvägstransporter åter stagnerat och en ganska be- tydande personalminskning har skett.

I järnvägarnas organisatoriska utveckling under åren 1935—50 var det dominerande draget den till dessa år koncentrerade införlivningen med statens järnvägar av flertalet enskilda järnvägsnät. Statens järnvägars personal ökades under åren 1935—50 genom förstatligandena med om- kring 15000 anställda. Härtill kom emellertid en ökning med omkring 25 000 personer, orsakad dels av trafikens expansion, dels av arbetstids- förkortningar och liknande förbättringar i personalens anställningsförhål- landen. Verksamheten vid det enda återstående enskilda järnvägsföretaget

1 Statens järnvägar sysselsatte 1953 i sin biltrafik omkring 3 000 personer samt i förändrings- och nybyggnadsarbeten ca 4 600 (för rullande materiel, dubbelspårs- och elektrifieringsarbeten).

av större betydelse, trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund, har nu- mera samordnats med statens järnvägar genom ett koordinationsavtal. Den framtida trafikutvecklingen och personalbehovet vid järnvägarna torde där- för kunna diskuteras på grundval av förutsättningar gällande enbart statens järnvägars framtida driftförhållanden.

Personalantalets ökning under de senaste årtiondena har ej varit lik- formigt fördelad på de olika tjänstegrenarna inom järnvägsdriften. Som framgår av tab. 3: 31 har den administrativa personalen och trafikavdelning—

Tabell 3:3. Järnvägarnas personal för drift och underhåll fördelad på tjänstegzenar

Banavdelning Maskinavdelning Summa Adminis— Därav Trafik- persona? År trativ Därav avdel- för drift Hela Hela verk- . personal ban- nmg och antalet antalet stads- arbetare underhål arbetare 1935 ............. 984 11 177 4 921 15 203 4 765 18 953 46 317 1940 ............. 1 086 12 835 6 520 16 371 4 822 21 818 52 11) 1945 ............. 1 406 15 172 8 362 21 041 4 814 28 216 65 833 1950 ............. 2 015 15 081 8 126 22 059 4 932 31 478 70 633 1953 ............. 2 252 13 848 6 681 21 807 4 699 30 561 68 463 Förändring 1935— 53 ............. + 1 268 + 2 671 + 1 760 + 6 604 _ 66 + 11 608 + 22 151 1 procent av 1935 års antal ....... + 129 + 24 + 36 + 43 _—1 + 61 + 43

ens personal ökat betydligt mera än personalen vid ban- och maskinavdel- ningarna. Orsakerna härtill torde vara dels skillnader i kapacitetsförhållan- den de olika verksamhetsgrenarna emellan och dels den alltjämt fortgående rationaliseringen av järnvägsdriften. Vid trafikstegring kan bananläggning— arnas och den rullande materielens kapacitet i viss omfattning utnyttjas bättre utan ökad insats av personal. Personalbehovet för driftens planering och för transaktionerna mellan företag och allmänhet stiger däremot i en mera direkt proportion till ökningen av trafikarbetets mängd.

En av de fördelar, som åsyftades med förenhetligandet av järnvägs- nätet, var en koncentration av arbetet på järnvägsmaterielens underhåll. Stagnationen i antalet härmed sysselsatta verkstadsarbetare kan antagas vara ett uttryck för att den avsedda rationaliseringseffekten uppnåtts. De motoriseringar och elektrifieringar som genomförts efter 1935 har Vidare haft en begränsande effekt på ökningen av maskinavdelningens övriga personal.

1 Till banavdelningen hänföres personal sysselsatt med verksamhet av teknisk art som gäller den egentliga järnvägsanläggningen — banan med signalanläggningar, byggnader och iföre— kommande fall anordningar för elektrisk kraftöverföring. Till maskinavdelningen räknas personal sysselsatt med den rullande materielens underhåll och tågdragningen. Till trafikavdelningen hänföres övrig med järnvägsdriften sysselsatt personal. Den personal som tjänstgör inom cen- trala järnvägsadministrationen eller distriktsförvaltningarnas kanslier har utskilts i en särskild grupp, benämnd administrativ personal. Personalen vid 8st kontrollkontor (1953 ca 370 per- soner) hänföres dock i järnvägsstatistiken till trafikavdelningen.

Kvinnlig personal. Inom järnvägstjänsten har antalet kvinnliga tjänste— män alltid varit förhållandevis litet. Järnvägsstyrelsen har för år 1950 uppskattningsvis beräknat antalet kvinnliga anställda vid samtliga järn- vägar till omkring 4000, sålunda endast ca 5 procent av personalantalet. Härav torde omkring 2 000 ha varit sysselsatta med kontorstjänst medan större delen av de övriga varit vagns- eller lokalstäderskor. Kvinnliga före- ståndare för mindre trafikplatser förekommer numera i viss omfattning.

Personal med särskilda administrativa och tekniska arbetsuppgifter. Att införskaffa uppgifter om utvecklingen under de senaste årtiondena av antalet befattningshavare med särskilda administrativa och tekniska arbets- uppgifter vid samtliga järnvägar skulle ha krävt så omfattande under- sökningar, att detta arbete ansetts icke böra utföras i samband med denna utredning. Då de uppgifter som finnes beträffande statens järnvägar år 1950 emellertid gäller huvuddelen av järnvägsnätet, torde likväl utveck- lingen vid SJ vara av intresse. I tab. 3: 4 återges en ungefärlig uppskatt- ning av antalet befattningshavare vid statens järnvägar i lönegrad Ca 19 eller högre åren 1935—50, med särredovisning av de med tekniska arbets- uppgifter sysselsatta.

Tabell 3:4. Be/atlningshavare vid SJ i lönegrad Ca 19 eller högre 1935—50

Befattningshavare i Ca 19 eller högre Totalt Å,. antal Samtliga Därav med tekniska arbetsuppgifter anställda . . 1 % av totalantalet 1 % av personal Antal anställda Antal i Ca 19 eller högre 1935 26 900 1 900 7 450 24 1940 33 500 1 950 6 500 26 1945 51 400 2 250 4 600 27 1950 66 300 2 950 4 850 29

De absoluta talen i tabellen är inte direkt jämförbara inbördes, efter- som en omfattande personalökning ägde rum genom förstatligandena. Relativtalen visar, att antalet befattningshavare med administrativa och tekniska arbetsuppgifter under åren 1935—50 ökat proportionsvis mindre än personalen i övrigt. Denna utveckling kan antagas vara resultatet av flera samverkande omständigheter, däribland den rationalisering av järn— vägarnas centrala administration som ernåtts genom järnvägsnätets enhet- liggörande. Bland personalen med placering i Ca 19 eller högre lönegrader dominerar vid järnvägarna den trafikpersonal som erhållit kvalificerad ut- bildning inom järnvägstjänsten. Antalet dylik personal vid SJ uppgick år 1950 till omkring 1 250 personer.

Som framgår av tabellen har personalen med tekniska arbetsuppgifter stigit relativt kraftigare än övrig personal i de högre lönegraderna. Mellan 1945 och 1950 visar den tekniska personalen även en starkare ökning än

totalantalet anställda. Utvecklingen efter 1950 vad beträffar förekomsten av olika slag av teknisk fackutbildning hos personalen vid statens järnvägar belyses av nedanstående tab. 3: 5.

Tabell 3: 5. Personal vid SJ med teknisk yrkesutbildning 1950—541

År . Civil- Läroverk s— _Instituts- Summa ingen] orer ingenjörer ingenjörer

1950 234 251 132 617 1952 249 318 131 698 1954 238 316 178 732

1 Siffrorna har sammanställts ur undersökningar av resp. socialstyrelsen, civildepartemen— tet och statistiska centralbyrån.

Trafik- och produktivitetsutvecklingen1

Produktivitetentuecklingen. Ett vanligt produktivitetsmått vid samman- fattning av trafikprestationerna över ett järnvägsnät är antalet personal per miljon trafikenheter. Detta relativtal innebär, att personalantalet jäm- föres med summan av de transportprestationer med personer, uttryckt i antalet personkm, och gods, uttryckt i antalet godstonkm, som faktiskt kommit till utförande på järnvägsnätet under året. Emellertid är person- trafiken avsevärt mycket stelare organiserad än godstrafiken. Insatsen av personal och materiel kan därför aldrig anpassas till den faktiska efter- frågan på samma sätt när det gäller persontrafik som ifråga om gods— trafik. Även vid vikande efterfrågan i persontrafiken år järnvägarna nöd- sakade att prestera ett betydande minimiantal platskm i personvagnarE, om ock endast en mindre del därav verkligen utnyttjas för persontrans— porter. I tab. 3: 6 har därför såsom mått på utfört trafikarbete vid sidan av trafikenheter ställts summan av presterade godstonkm + platskm i per- sonvagnar.3

En jämförelse mellan 1920 och de första åren av 1950-talet beträffande relationstalen för antalet anställda per miljon trafikenheter eller gods— tonkm + platskm visar, att en betydande produktivitetsförbättring har ägt rum under de senaste tre årtiondena. Den trafikprestation som 1920 krävde

1 Vid diskussionen av produktivitets- och trafikutveckling samt rationaliseringsförhållanden vid järnvägarna har ej medräknats den vid malmbanan sysselsatta personalen _— bandelarna Riksgränsen—Luleå — och ej heller godstrafikprestationer utförda på malmbanan. Ett förhål- landevis obetydligt fel uppstår i produktivitetsberäkningarna genom att däremot person- trafikprestationerna på malmbanan inbegripits i trafikprestationstalen. ” Med platskm i personvagnar avses antalet platser i nyttjade personvagnar multiplicerat med det antal km dessa vagnar förts i tåg. 3 Det är antagligt att å ena sidan ett produktivitetsmått grundat på antalet godstonkm + platskm övervärderar persontrafikens personalkrav i förhållande till personalbehovet för gods- trafiken, medan å andra sidan produktivitetsberäkningar, vari »trafikenheter» (summan av godstonkm och personkm) använts såsom mått på trafikarbetets omfattning, undervärderar persontrafikarbetets personalanspråk i förhållande till godstrafikens.

Tabell 3: 6. Personal, trafikarbete och produktivitet vid järnvägarna 1920—1953 (exklusive malmbanan)

- . . Anställd crsonal )er mil'on

År Anställd Godstonkm 33:31; Ggigsttååf p L ]

personal i trafiktåg Milj. Milj. trafikenheter godston +

platskm

1920 60 600 2 854 5 263 9 704 11,51 6,2 1925 50 000 2 491 4 530 9 693 11,04 5,2 1930 49 300 2 969 5 405 12 054 9,12 4,1 1935 45 000 3130 5 832 13 433 7,72 3,3 1940 50 300 5 563 10 058 18 239 5,00 2,8 1945 64 200 6 717 13 162 24 678 4,88 2,6 1950 68 500 6 867 13 506 28 607 5,07 2,4 1951 69 000 8 021 14 531 29 023 4,75 2,4 1952 68 700 7 530 13 865 28 598 4,95 2,4 1953 66 300 6 960 13 204 28 297 5,02 2,3

2+2,5 anställda, tog år 1950 i anspråk endast en anställd. Serien över personalanvändningen i förhållande till antal trafikenheter visar emeller- tid ej någon sänkning av personalbehovet i förhållande till presterat trafik- arbete mellan 1940 och 1950. Serien där trafikarbetet har mätts i gods- tonkm + platskm visar däremot en fortgående minskning i personalanvänd- ningen även under detta årtionde. Förklaringen härtill torde bland annat vara, att den successivt ökade turtätheten i linjernas trafikering kommer starkare till uttryck i relationen personalantal/godstonkm + platskm än då personalantalet sättes i relation till antalet trafikenheter.

Rationaliseringsverksamheten synes dock ha lämnat mindre resultat 1940 ——50 än tidigare. Sammanhanget torde vara följande. Såsom framgår av tab. 3: 6 kommer huvuddelen av den starka trafikexpansion som ägt rum sedan 1920 på tiden efter 1935. En stark produktivitetsökning inträdde mellan 1935 och 1940. Det förefaller därför antagligt, att en betydande outnyttjad kapacitet förelåg hos järnvägarna ännu vid mitten av 1930-talet och att detta kapacitetsöverskott kunde tas i anspråk för trafikstegringen fram till 1940. Trafikökningen 1935—40 kom därför att föranleda relativt ringa personalökning jämfört med det personalbehov som på grund av bristande rationaliseringsmöjligheter under krigsåren nödvändiggjordes genom 1940- talets ytterligare trafikstegringar.

Trafikutvecklingen. Såväl järnvägarna som spårvägar och onmibusfö- retag befinner sig sedan årtionden i labila konkurrenslägen dels i förhållan- de till varandra och dels i förhållande till övriga kollektiva trafikmedel _— luftfart, sjöfart och yrkesmässig lastbilstrafik. Härtill kommer inflytan- det på den spårbundna trafikens och busslinjernas persontrafikunderlag av den pågående expansionen av antalet individuella, motoriserade per— sontrafikmedel _— bilar, motorcyklar och mopeder. Slutligen inverkar på järnvägarnas trafikunderlag även det växande antalet privatägda gods- transportmedel — lastbilar och traktortåg.

Ett försök att genom undersökning av de generella expansionsmöjlig— heterna för järnvägstrafik, biltrafik och sjötransport nå fram till en prog- nos rörande samtliga dessa transportmedels totala prestationer under något tiotal år framåt har nyligen utförts inom Industriens Utredningsinstitut i samband med utarbetandet av en översikt över det svenska transport- väsendet.1 Denna undersökning omfattar sålunda för åren 1935—50 en analys av relationerna mellan produktionsutveckling och totalt godstrans- portarbete, mellan inkomstutveckling och total resekonsumtion. Vidare har undersökts hur de strukturella förändringarna inom transportväsen- det åren 1935—50 förskjutit gods- och persontransporternas fördelning mellan järnväg, sjöfart och biltransporter.2

Eftersom transportbehovet numera i stor utsträckning varierar med konsumtionsvanor som äger en hög grad av föränderlighet torde man knap- past kunna uppställa några säkra antaganden rörande det totala transport- behovets framtida utveckling. Härtill kommer att man för närvarande saknar tillräckligt statistiskt material för att kunna någorlunda detaljerat fastställa olika ekonomiska och socialpsykologiska faktorers inflytande på transportarbetets fördelning mellan de olika trafikmedlen.

1 G.W. Petri: Svenskt Transportväsende, Stockholm 1952. 7 2 Ifråga om persontrafiken på kollektiva trafikmedel — järnväg, spårväg och buss —— upp— stållas följande alternativ för den procentuella årliga ökningen åren 1950—60: 2,5, 1,8, 1,5 och 0,2 %. (»Svenskt Transportväsende» sid. 118.) Applicerade på järnvägarnas personkmtal för år 1950 och med tillämpning även för åren 1960—65 ger dessa ökningsprocentsatser följande alternativa antal personkm på järnväg åren 1950, 1955, 1960 och 1965:

Ökning per år. . . . 2,5 % 1,8 % 1,5 % 0,2 % År Personkmtal i miljoner

1950 6 600 6 600 6 600 6 600 1955 7 470 7 220 7 110 6 670 1960 8 450 7 890 7 660 6 740 1965 9 560 8 630 8 250 6 810

Vad åter angår järnvägarnas godstrafik framställes två alternativ för utvecklingen mellan år 1949 och år 1960. Det ena alternativet innebär stegring av godstonkmtalet med 57 %. Det andra antar stegringen till 46 % (»Svenskt Transportväsende» sid. 153). Applicerade på 1949 års godstonkmtal och tillämpade fram till 1965 skulle dessa alternativa ökningshastigheter ge följande resultat för åren 1950, 1955, 1960 och 1965:

Miljoner godstonkm År Alt. I Alt. II 1950 6 690 6 630 1955 8 340 7 960 1960 9 990 9 290 1965 11 640 10 620

Utvecklingen av konkurrensförhållandet mellan motorfordonstrafik och järnvägar är sannolikt avgörande för järnvägstransporternas framtida om- fattning, men egentligen är ganska litet känt angående arten och för- loppet av de strukturella förändringar inom transportväsendet, som blivit följden av att järnvägarnas landtransportmonopol blivit brutet och bilarna i växande antal uppträtt på transportmarknaden. Man kan konstatera att en viss arbetsfördelning har blivit resultatet av den hittillsvarande utveck— lingen. Numera utför sålunda järnvägarna i första hand transporter av massgods och tyngre gods, i synnerhet på relativt långa transportsträckor. Bilarna tas i anspråk för flertalet övriga landtransportuppgifter. Man sak- nar emellertid helt och hållet upplysningar om detaljerna i denna gräns— dragning mellan transportmedlens arbetsområden och därmed även känne- dom om de förutsättningar som måste föreligga för att förskjutningar av gränserna skall äga rum. Då det gäller att bedöma omfattningen av järn- vägarnas framtida trafikarbete och det därav beroende personalbehovet fram till 1965 år man därför hänvisad till att begagna mycket ungefärligt utformade förutsättningar rörande trafikutvecklingen.

Går man till totalsiffrorna över den hittillsvarande trafikutvecklingen på lång sikt, sådan den belyses av nedanstående tablå, visar antalet trafik- enheter en ganska tydlig stagnation i transportprestationernas omfattning under de två sistförflutna femårsperioderna. Serien över summan av gods- tonkm +platskm visar däremot en stark ökning även för perioden 1945 —49, beroende på de serviceförbättringar som då genomfördes.

Mcdeltal Milj. Milj. | Mlll' . Milj. Mu]; åren godstonkm personkm platskm 1 trafikenheter godstonkm. personvagnar + platskm. 1925—29 3 000 2 160 7 770 5 160 10 770 1930—34 2 550 2 350 9 180 4 900 11 730 1035—30 3 740 2 900 11 690 6 640 15 430 1940—44 6 890 5 650 14 690 12 540 21 580 1945—49 6 880 6 540 10 740 13 420 26 620 1050—541 (7 280) (6 390) (21 290) (13 670) (28 570)

1 Siffrorna för 1954 är endast uppskattade.

Betraktar man den aktuella utvecklingen på kort sikt, visar de tillgäng- liga totalsiffrorna som framgår av följande sammanställning tydlig nedgång ifråga om antalet trafikenheter och stagnation i antalet godston + platskm. Nedgångstendensen efter 1951 är märklig både i fråga om godstrafik och persontrafik. Vad beträffar godstrafiken torde nedgången mellan 1951 och 1953 huvudsakligen vara resultatet av korttidsförändringar i kapital- och exportvaruproduktionen. Järnvägarnas godstrafik är nämligen starkt konjunkturkänslig, eftersom omkring hälften av godstransportarhctct hän-

,. . . . Milj. . . Milj. y Mil]. Mil]. _ . Mil . _ Ar godstonkm personkm platskm ] trafikerfheter godstonkm personvagnar + platskm 1949 G 360 (i 730 20 820 13 090 27 180 1950 6 870 IS 640 21 740 13 510 28 610 1951 8 020 6 510 21 000 14 530 29 020 1952 7 530 G 330 21 070 13 860 28 600 1953 (3 970 (3 230 21 330 13 200 28 300

för sig till varugrupperna papper, pappersmassa, trävaror, malmer, järn, stål, maskiner, metaller och byggnadsråvaror.1

Vad åter angår den från och med år 1950 inträdda nedgången i järn- vägarnas pcrsontrafik sammanhänger denna uppenbarligen med den starka ökning som de senaste åren ägt rum beträffande de individuella person- transportmedlens antal. Särskilt antalet personbilar har kraftigt stigit.

1 I statens järnvägars vagnslastgodstrafik svarade sålunda dessa varugrupper för huvud- delen av de konjunkturbctingade förändringarna av vagnslastgodstrafikens omfattning under åren 1929—37 och 1949—53. Detta belyses närmare av nedanstående tablå, som visar kort- tidsförändringarnas procentuella fördelning på varugrupper i statens järnvägars vagnslastgods- trafik, mätt i tonkm, då däri medräknas trafiken på samtliga järnvägar som förstatligats t. o. m. är 1950.

Minskning Ökning 1929—32 1951—53 1932 37 1949—51 % % % %

Byggnadsvaror, sten, gatsten, mine-

raler .......................... 0,5 4,8 13,5 10,7 Handelsjärn, stål, maskiner, malmer

(exkl. lapplandsmalm) fordon, båtar 21,8 12,1 34,5 22,1 Sågade och bil. trävaror, pappersved,

gruvstöttor, övr. trä, sågavlall .. 29,3 28,7 12,2 17,7 Pappersmassa, papper, och papp.. 8,7 28,9 13,4 23,6 Summa kapilalvuror, kapilalråvaror

och exportvaror ................. 66,3 74,5 73,6 74,1 Stenkol, koks, mineralolj or, ved, torv

och träkol, kemiska produkter... 18,6 15,0 18,1 16,9 Spånadsämnen, vävnader, hudar,

livsmedel, jordbruksvaror ....... 11,0 10,0 4,9 5,0 Samlastgods och övriga varor ..... 4,1 0,5 3,4 4,0 Summa konsumtionsvaror, konsum-

tionsråvaror och övrigt .......... 33,7 25,5 26,4 25,9

Totalsumma 100 100 100 100

I förhållande till totala mängden tonkm i vagnslastgodstrafik på statens järnvägar har variationerna under åren 1949—53 varit avsevärt mycket svagare än under 1929_37_ Minskningen i de varierande varugruppernas tonkmtal var sålunda 33 procent under åren 1929—32 men endast 19 procent åren 1951—53, medan motsvarande ökning under åren 1932—37 var 69 procent mot blott 31 procent åren 1949—51. (Uppgifterna är hämtade ur en för 1953 års trafikutrednings räkning utarbetad promemoria rörande jämförelse av statens järnvägars vagnslastgodstrafik på 1930-talet med åren 1949—53.)

Också denna trafikminskning kan emellertid vara av tillfällig art. Järn- vägarnas persontaxor undergick sålunda betydande höjningar 1950 och 1952 och efterfrågan på exempelvis turistresor med järnväg kan förutsättas vara mycket elastisk. En tillbakagång vid taxehöjning och konj unkturdämpning behöver inte innebära någon definitiv strukturell förskjutning. Den all- männa levnadsstandardstegring som är förutsättningen för personbilsan- talets ökning kan också på längre sikt tänkas innebära en ökad efterfrågan på järnvägsresor från de stora befolkningsgrupper som tillgodogör sig stan- dardstegringen i annan form än genom personbilsinnehav.

Det framtida personalbehovet

Nu nämnda förhållanden synes ge vid handen, att en minskning av trafikvolymen på järnvägarna knappast är sannolik på längre sikt. De senaste årens stagnation i trafikprestationstalen kan antagas bero på till- fälliga variationer i trafikens omfattning, variationer som bör ses mot bakgrunden av järnvägstrafikens starka ökning under perioden 1935—50. Vid beräkning av personalbehovet fram till år 1965 synes man därför kunna utgå ifrån att personalbehovet endast tillfälligtvis och i mindre omfattning kommer att inskränkas genom nedgång i trafikarbetets mängd. På grund av intensiteten i motorfordonstrafikens pågående expansion torde det emel- lertid icke vara möjligt att bedöma i vilken mån ytterligare trafikökning på järnvägarna kan komma att äga rum under den närmaste tioårsperioden. Räknar man med anledning härav med att trafikarbetets mängd åren 1955—65 genomsnittligt kommer att motsvara medeltalet för 1950-talets första hälft — ca 28600 milj. godstonkm+platskm eller i transport- prestationer 13 700 milj. trafikenheter — skulle detta vid oförändrad per- sonalinsats i förhållande till utfört trafikarbete även innebära ett oför- ändrat genomsnittligt personalantal av omkring 69000 personer. Därest ytterligare förbättringar i anställningsförhållandena äger rum, skulle per- sonalbehovet genomsnittligt komma att bli något högre.

Den nämnda redan under 1920-talet påbörjade rationaliseringsverksam- heten fortgår emellertid och väntas under de närmaste tio åren få sådan omfattning att vid oförändrad trafikprestation ganska betydande personal- minskning möjliggöres. Enligt vad järnvägsstyrelsen upplyst är sålunda bl. a. följande rationaliseringsåtgärder under utförande vid statens järn- vägar eller väntas bli genomförda fram till 1965: nedläggning av särskilt trafiksvaga och förlustbringande linjer; mekanisering av banunderhållet och införande av annat varaktigare slipersmaterial än trä; ökad användning av rälsbussar för persontrafik; ökad enmansbetjäning av elektrolok; meka- nisering av rangeringsarbetet på de största godsbangårdarna; användning av diesellok i övrigt rangeringsarbete; modernisering av signal- och säker-

hetsanläggningarna; mekanisering av godshanteringen; koncentrering av trafikavdelningens arbeten till uppsamlingsstationer; mekanisering av snö— röjnings- och renhållningsarbetena. De uppräknade åtgärderna beräknas gissningsvis vid oförändrad trafiknivå komma att medföra personalbespa- ringar av storleksordningen 8 a 10 000 personer.

Den i tab. 3: 2 redovisade minskningen av personalantalet vid statens järnvägar från 67 400 år 1951 till 61 500 år 1954 torde delvis vara resultat av nämnda rationaliseringsverksamhet. Till en del beror emellertid denna nedgång i personalantalet på friställning av tillfälligt anställd personal efter förändringen av konjunkturläget 1951—53. Beträffande samtliga järnvägar synes man således, under förutsättning av oförändrad genomsnittlig mängd trafikarbete, kunna antaga, att personalantalet fram till år 1965 kommer att nedgå till mellan 60000 och 62000 personer.

Antar man 1965 års personalantal till 60 000, skulle detta vid en presta- tion av 28600 milj. godstonkm+platskm _ 1950—54 års medeltal — innebära en produktivitet motsvarande 2,1 anställda per miljon godstonkm +platskm, jämfört med 2,4 år 1951 och 2,3 år 1953 (tab. 3: 6). Räknat i motsvarande antal trafikenheter skulle 1965 års produktivitet utgöra 4,38 anställda per miljon trafikenheter medan motsvarande tal var 4,75 för år 1951 och 5,02 för år 1953.

Kvinnlig personal. Antalet kvinnliga anställda vid järnvägarna uppgick som förut nämnts till omkr. 4 000 år 1950. Antalet torde knappast komma att stiga i någon större omfattning under den närmaste tioårsperioden. Inom järnvägsstyrelsen företagna undersökningar lär dock ha visat, att 800 år 900 manliga befattningshavares nuvarande åligganden vid oförändrad orga- nisation av järnvägstjänsten möjligen skulle kunna bestridas med kvinnlig arbetskraft.

Personalens fördelning på tjänstegrenar samt behovet av personal med teknisk yrkesutbildning. Vid de här förutsatta rationaliseringsåtgärderna och med oförändrade principer för statens järnvägars driftorganisation torde kmma förutses, att banavdelningens och maskinavdelningens relativa andel av personalantalet kommer att nedgå. Den administrativa personalens andel kan väntas bli oförändrad medan trafikavdelningen kommer att ta i anspråk en något ökad relativ andel av personalantalet.

Den antagna personalminskningen kan vidare väntas komma att med- föra, att antalet personal i 19:e eller högre lönegrader kommer att utgöra en större relativ andel av det totala personalantalet. Dels kräver nämligen rationaliseringsverksamheten ett stort antal tekniker och planeringsper- sonal och dels kommer mekaniseringen främst att inskränka behovet av personal med placering i lönegraderna under den 19:e.

Såsom framgått av tab. 3: 5 har antalet personal med teknisk yrkesutbild- ning ökat i antal under de förflutna åren av 1950-talet. Vid fortsatt rationa- lisering och mekanisering torde även en fortgående Ökning av denna personal bli erforderlig.

Spårvägs- och omnibustrafiken

Direkta uppgifter om antalet sysselsatta i spårvägs- och omnibustrafik saknas i stor utsträckning. En ungefärlig uppfattning om utvecklingen under de senaste två decennierna ger tab. 3: 7 vars uppgifter för åren 1940 och 1945 hämtats ur folkräkningarna, för år 1931 ur 1931 års företags- räkning samt för år 1950 framräknats med hjälp av Svenska lokaltrafik- föreningens och Svenska omnibusägareförbundets statistik.1

Tabell 3: 7. Antal sysselsatta i spårvägs- och omnibustrafik 1930—50

.. Spårvägs— Omnibus- Ar trafik trafik Hela antalet 1931 4 800 3 200 8 000 1940 5 600 6 700 12 300 1945 7 400 6 400 13 800 1950 7 400 15 900 23 300

1 Eftersom folkräkningarna och företagsräkningarna hänför vissa personalkategorier _ exem— pelvis verkstadspersonalen vid de större spårvägs- och bussföretagens verkstäder —— till annan bransch än spårvägs- och omnibustrafik blir de vid dessa räkningar erhållna siffrorna för per- sonalantalet lägre än siffror erhållna ur Sv. lokaltrafikföreningens statistik kompletterade med uppskattningar för de utanför denna förening stående företagen. Folkräkningen den 31. 12. 1950 anger sålunda antalet inom spårvägs- och busstrafik sysselsatta till 17 900. 1951 års företagsräk- ning, som avser förhållandena den 7. 9. 1951, har sammanlagt 21 000 sysselsatta i dels »spår— vägs- och busstrafik inom städer» dels »övrig busstrafik». Petri (Sv. Transportväsende s. 198— 199) beräknar antalet spärvägspersonal i medeltal 1950 till ca 7 400 och antalet i busstrafik anställda vid början av 1951 till ca 16 700. Sammanlagt blir detta för spårvägs- och busstrafik 1950—51 omkring 24 100 personer. I Sv. lokaltrafikföreningens statistik (Sv. Lokaltrafikföreningens Meddelanden 1951: nr 2) redovisas trafikpersonalen vid flertalet spårvägsföretag uppdelad på spårvägsdrift och omni- busdrift. Övrig personal har här uppdelats huvudsakligen med ledning av vagnkm-talen för de två driftslagen. I medeltal för 1950 erhålles då ca 7 400 personer för spärvägs- och tunnel- banetrafik. Spårvägsföretagens personal för busstrafik omfattade enligt denna beräkning ca 4 200 personer i medeltal under 1950. Genomgång av Iokaltrafikföreningens och Svenska omni- busägareförbundets (Omnibusägareförbundets medlemsförteckning) statistiska uppgifter i övrigt har givit vid handen att ytterligare omkring 1 700 personer kan antagas ha varit sysselsatta i lokaltrafik med buss inom större tätorter vid slutet av 1950. I förorts- och mellanortstrafik kan vidare Lokaltrafikföreningens och Omnibusägareförbundets medlemsföretag antagas vid slutet av 1950 ha sysselsatt omkring 9 350 personer. Vid uppskattning av detta personalantal har företag utan personalredovisning antagits sysselsätta 3 anställda per buss i tätortstrafik och 2 anställda per buss i förorts- och mellanortstrafik. Utöver de nu medräknade företagens bussar fanns vid slutet av 1950 ca 1 600 omnibusar registrerade. Omkring 800 av dessa brukar antagas vara brandbilar och liknande som icke an- vändes för trafikändamål. Ifråga om återstående 800 kan förutsättas att ett antal äges av oorganiserade busstrafikföretag och att de alltså utnyttjas i egentlig busstrafik. Med hänsyn härtill har den enligt ovan beräknade siffran 9 350 personer för antalet sysselsatta i förorts- och mellanortstrafik med buss avrundats uppåt till 10 000 personer. Den här använda totalsiffran för antalet anställda i omnibustrafik år 1950 blir således 4200 + 1 700 + 10 000 = 15 900 personer. Enär säväl folkräkningens som företagsräkningens siffror är avsevärt lägre för 1950—51 än den här framräknade summan av antalet anställda i spårvägs- och busstrafik 15 900 + 7 400 = 23 300 synes man vid jämförelse med 1931 gissningsvis böra höja företagsräkningens siffra med 1 000 personer och vid jämförelse med 1940 och 1945 öka folkräkningarnas siffror med ca 2 000 personer. Serien får då följande utseende: Antal sysselsatta i spårvägs— och busstrafik

1931 ................................ 9 000 1940 ................................ 14 300 1945 ................................ 15 800 1950 ................................ 23 300

En detaljerad undersökning av utvecklingstendenserna inom omnibus- trafiken skulle kräva ett statistiskt material som medgav uppdelning av trafikarbetet och personalantalet med hänsyn till de olikartade transport- behov omnibustrafiken tillgodoser intern lokaltrafik och förortstrafik å ena sidan, mellanortstrafik över såväl korta som långa sträckor å den andra. Det tillgängliga statistiska materialet medger emellertid särredovis- ning endast beträffande den interna lokaltrafiken. I fråga 0111 övrig trafik, d. v. s. busstrafiken utanför de större städerna, är man hänvisad att be- gagna uppskattningsvis erhållna siffror t. 0. m. rörande det aktuella personalantalets omfattning. På grund härav är en egentlig diskussion av personalbehovets sannolika utveckling möjlig endast i fråga om intern lokaltrafik med spårväg och buss.

Såsom tab. 3: 7 visar har en betydande ökning av totala antalet syssel— satta i spårvägs- och busstrafik ägt rum under de två senaste årtiondena. En särskilt stark stegring av personalantalet visar busstrafiken under perioden 1945—50.

Fördelningen på spärvägsföretag och övriga trafikföretag av den beräk- nade personalsiffran för år 1950 —— 23 300 personer — framgår av följande tablå:

1950 Omnibus Spårväg Summa Spårvägsföretag ................... 4 200 7 400 11 600 Övrig intern lokaltrafik ........... 1 700 -— 1 700 Summa egentlig lokaltrafik ........ 5 900 7 400 13 300 Förorts— o. mellanortstrafik ........ 10 000 — 10 000

Totalsumma 15 900 7 400 23 300

En jämförelse av 1951 års företagsräknings resultat med Svenska lokal- trafikföreningens statistik för år 1952, där uppgifter finns om antalet kvinn- liga anställda i till föreningen anslutna företag, synes ge vid handen, att antalet i spårvägs- och bussföretag sysselsatta kvinnor 1951—52 uppgick till omkring 1 100. En stor del av dessa — sammanlagt ca 700 _ syssel— sattes i Stockholmsregionens trafikföretag.

1951 års företagsräkning lämnar också uppgifter om fördelningen på olika arbetsuppgifter av de i spårvägs- och busstrafik sysselsatta. Totala antalet i tjänstemannaställning uppgick sålunda 1951 till ca 2 300. Härav utgjorde företagsledare och administrativ chefspersonal omkring 250 och antalet personer som betecknas >>teknisk tjänstemannapersonal» om- kring 100.

Spårvägstrap'ken

Av den interna lokaltrafikens personalantal om ca 13 300 personer år 1950 sysselsattes ca 7 250 eller omkring 55 procent av Stockholms Spår- vägar. Av detta personalantal kan omkring 4 300 beräknas ha varit syssel-

satta inom den egentliga spårvägstrafiken, inkl. tunnelbanetrafiken. I fråga om utvecklingen av Stockholms Spårvägars personalbehov har vissa ut— redningar gjorts bl. a. i samband med planeringen av Stockholms tunnel- banesystem. Den pågående utbyggnaden av tunnelbanenätet i Stockholm väntas i betydande utsträckning minska personalbehovet, men denna minsk- ning kan väntas i huvudsak komma att inskränka antalet personal syssel— satt mcd företagets omnibustrafik. Efter den planerade föreningen av södra och västra tunnelbanenäten år 1957 beräknas sålunda spårvägs— och onmibustrafiken i gatunätet kunna bli betydligt uttunnad. Tunnelbaneper- sonalen, som ju även den är sysslcsatt med spårvägstrafik, kommer emel— lertid att växa med tunnelbanetrafikens utvidgning, som bl. a. planerats att omfatta en ny tunnelbancgren till Brännkyrka före 1965. Den med spär- vägs- och tunnelbanetrafik sysselsatta personalen i Stockholm kan därför väntas uppgå till ungefär samma antal år 1965 som år 1950 d. v. s. om— kring 4300 personer sammanlagt.

Beträffande övriga spårvägsföretag kan bedömningen av det framtida personalbehovet grundas endast på de allmänna utvecklingstendenser som framgår av tillgängliga siffror för åren 1947—53. Under dessa sex år har spårvägsföretagen i viss utsträckning ersatt sina spårvägslinjer med buss- linjer. l Karlskrona och Sundsvall har spårvägstrafiken helt ersatts med omnibustrafik, i Uppsala den interna lokaltrafiken. Den växande motor- fordonstrafiken på de större städernas huvudtrafikleder torde vara en av de viktigaste orsakerna till denna övergång från spårbunden trafik och därav föranledd minskning i antalet spårvägspersonal. En buss anses ta mindre gatuutrymme i anspråk för sin drift än ett spårvagnståg. Emellertid har trafikträngseln även en personalökande effekt i den mån spårvägslinjerna bibehålles. Den av trängseln förlångsammade trafiken nödvändiggör, att ett ökat antal bemannade spårvägsfordon hålles i drift per tidsenhet. Beträf- fande samtliga spårvägsföretag utom Stockholms Spårvägar återges beräk- nade antalet personal för spårvägsdrift under några av de senaste åren i nedanstående tablå:

Beräknat antal personal för , _ - spårvägsdrift i medeltal 1947 1900 1901 1953 Göteborgs och Malmö spårvägar.. . 2 230 2 325 2 300 2 225 Övriga spårviigsföretag1 ........... 895 790 745 620 Summa 3 125 3 115 3 045 2 845

1 »Övriga spårvägsföretag» omfattade 1947 Gävle stads spv., Hälsingborgs stads spv., Jön- köpings spv., Karlskrona stads spv., Kiruna spv., Lidingö trafik AB, Norrköpings spv., Sunds- valls Spårvägs AB, Spårvägs AB Sundsvall—Skön, Trafik AB Sthlm—Södra Lidingö, Upsala spv. och Spårvägs AB Uppsala Mälaren. Flertalet av dessa företag liksom spårvägsföretagen i Göteborg och Malmö bedriver även busstrafik. Annan personal än den egentliga trafikpersonalen har ifråga om samtliga dessa företag fördelats på spårvägsdrift och omnibusdrift i förhållande till dessa driftslags andel av sammanlagda vagnkmtalet. Dock har banavdelningens personal i sin helhet hänförts till spårvägsdriften.

Av ovan nämnda tendenser i personalantalets utveckling torde tenden- sen till minskning av personalbehovet för spårvägsdrift genom att spår- vägslinjerna ersättes med busslinjer kunna antagas under det närmaste årtiondet komma att få starkare effekt än tendensen till personalökning på grund av trafikträngseln. Härtill kommer sannolikheten av att personal- behovet nedbringas genom rationaliseringsåtgärder. Det synes sålunda an- tagligt att enmanshetjäning av motorvagnar i ökad utsträckning kommer att genomföras. En nedgång av personalantalet för spårvägsdrift i de här behandlade företagen med minst 500 personer fram till år 1965 framstår därför såsom trolig. Personalens antal, som 1953 var ca 2 850, skulle då bli omkring 2 300 år 1965.

Totalt bör således de med spårvägs— och tunnelbanetrafik sysselsatta kunna antagas komma att minska i antal från ca 7 400 år 1950 till om- kring 6600 år 1965.

Omnibustrafiken

Omnibustrafikens personalantal mellan 1945 och 1950 har stigit från i folkräkningen 1945 redovisade G 4001 till ca 15900 personer samtidigt med att totala antalet registrerade omnibusar stigit från omkring 4000 till ca 8 000.

Ovan har påpekats tendensen att i intern lokaltrafik ersätta spårvägs- linjer med omnibuslinjer. Härutöver kan den pågående omflyttningen till de större tätorterna och deras närmaste omgivningar under tiden fram till 1965 väntas kräva en alltmer utvidgad lokaltrafikorganisation. Utök— ningarna kan förutsättas omfatta både inrättande av nya lokala busslinjer och ökad trafikfrekvens på redan befintliga sådana. En motsatt tendens torde vara att förutse endast i fråga om de delar av Stockholm som kom- mer att direkt betjänas av tunnelbanenätet.

I fråga om spårvägsföretagens busstrafik visar årsmedeltalen en ökning av den med omnibustrafiken sysselsatta personalen från ca 2 800 år 1947 till ca 4 400 år 1953. Härtill kommer personalantalet i övriga lokala trafik- företag, som för år 1953 gissningsvis kan antagas till omkring 2 000. Sam- manlagt således ca 6400 år 1953. Vid en fortsatt stegring av personal— antalet i. denna takt skulle antalet sysselsatta i lokal busstrafik inom de större städerna komma att överstiga 10 000 personer 1965. Det synes emel— lertid sannolikt att under här behandlade tidsperiod övergång till enmans- betjäning åtminstone under lågtrafiktid kommer att bli nödvändig i den interna, lokala busstrafiken. Vidare kan den stigande användningen av indi- viduella persontrafikmedel antagas småningom dämpa den lokala buss— trafikens expansion. Med hänsyn härtill torde personalantalet i de större stä- dernas busstrafik icke komma att överstiga 9 å 10 000 personer under tiden fram till år 1965.

I fråga om förorts— och mellanortstrafiken med omnibus saknar man, som nämnt, siffermässiga hållpunkter för bedömning av personalantalets framtida förändringar. Dessa trafikföretag har beräknats sysselsätta om- kring 10000 personer år 1950. Det synes sannolikt, att de kommer att undergå fortsatt expansion fram till år 1965. Förortstrafiken kring de större tätorterna kan antagas komma att utökas i samma takt som dessa tätorters interna lokaltrafik med buss. Däremot torde man höra räkna med en betyd- ligt långsammare stegringstakt för den egentliga mellanortstrafiken.

Då någon särredovisning av förortstrafik och egentlig mellanortstrafik icke är möjlig och uppgifter angående rationaliseringsmöjligheterna inom de två trafikslagen saknas, kan man endast gissningsvis antaga att per- sonalantalet i dessa former av omnibustrafik kommer att ökas med om- kring 3000 personer fram till 1965.

Sammanlagt personalbehov

Sammanfattningsvis skulle nu gjorda antaganden innebära följande ök- ning av spårvägs- och omnibustrafikens personalbehov fram till år 1965.

1950 1965 Personalantal i . Spårv. och . Spårv. och Omnibus tunnelbana Summa Omnibus tunnelbana Summa egentlig lokaltrafik.. 5 900 7 400 13 300 10 000 G 600 16 600 förorts— och mellan— ortstrafik ......... 10 000 _ 10 000 13 000 —— 13 000 Summa 15 900 7 400 23 300 23 000 (i 600 29 600

Personalantalet har således antagits stiga med sammanlagt omkring 6 300 personer från 1950 till 1965.

Posten

Den hittillsvarande personalutvecklingen

Den egentliga postpersonalens antal, som den 1 juli 1954 uppgick till ca 26 200, har de sistförflutna två decennierna undergått en kraftig ökning, orsakad av poströrelsens starka expansion. 1 Ökningen har emellertid inte

1 Utmärkande för postverkcts personalförhållanden är den betydande användningen av del— tidsanställd arbetskraft. Postverkets fortlöpande statistiska redogörelser saknar emellertid detaljerade uppgifter om den deltidsanställda personalen. Översikt över samtliga de personal- kategorier som i någon utsträckning tages i anspråk för postverkets tjänster har därför icke kunnat erhållas för tidigare år än 1950. POStverkets årliga redovisningar omfattar av de i följande tabell upptagna personal- kategorierna huvudsakligen »personal med lön enl. löneplan», »brevbärar— och postbiträdenn samt »poststationsföreståndare, lant- och lådbrevbärare». Övriga i tabellen upptagna kategorier torde enligt gängse yrkesgrupperingsprinciper vara att hänföra till yrkesgrupper utanför post— verksamheten. Flertalet postombud är detaljhandlare. Diligenspersonalen är, liksom postförare och posttransportörer, sysselsatt inom biltrafiken. Arbetarepersonalen hör huvudsakligen till

varit likformig inom alla verksamhetsgrenar. Med hänsyn härtill har det synts lämpligt att indela postpersonalen i grupper hänförliga till postarbetets olika grenar. En översikt över personalantalets utveckling inom dessa gmp— per 1935—1950 lämnas i tab. 3: 8.

Tabell 3: 8. Postpersonalens antal 1935—50

Transportpersonal Kassapersonal Summa (Deltids— anställda Sumna

Lant- och Post- Banl'- Admini- lådhrev- stations- eifsorial strativ omräkn iindivider bärare Övriga förestän- Övriga p personal till års-' (1 års- dare(iårs— ,. ' anställda) anställda) anstallda)

1935 2 037 4 573 2120 1 686 875 1 049 12 340 15 351" 1940 2101 5 566 2195 1 933 1 580 1 302 14 677 17 '64 1945 2 115 6 934 2 249 2 673 2 850 1 372 18193 21 194 1950 2 015 8 850 2 046 4 078 3 300 1 768 22 057 24 976

Personal som sysslar med transport, sortering och distribution av för- sändelserna har sammanförts till en grupp kallad transportpersonal. Per- sonal som mera direkt betjänar allmänheten vid de fasta postanstalterna eller utför därmed sammanhängande arbeten bildar en annan grupp be- nämnd kassapersonal.1 Inom dessa båda grupper har i sin tur vissa befatt—

näringsgrenar inom handel eller industri medan städningspersonalen i allmänhet torde vara husmödrar.

De nu uppräknade personalgrupperna sammanlagt ca 6 300 personer av ett totalt persmal- antal år 1954 om ca 32 500 — har därför här ej medräknats i den egentliga postpersomlen.

Heltidsanställda Deltidsanställda Summa personer Medeltal arbetstimmar 31.12. 1.7. 31.12. 1.7. 31.12. 1.7. per år för lel- 1950 1954 1950 1954 1950 1954 tidsanställda

Personal med lön enl. löne- plan ................. 16 236 Brevbärar- och postbiträ- den .................. ' 1 780 Poststationsföreståndare, lant- o. lådbrevbärare. ' 6 950 Postombud ............. 905 888 Diligenspersonal ......... 183 210 Fastighetsarhetare ....... ' 66 39 Arbetare i tryckeri, verk- städer, lager och post— fartyg ca ............ — -— 500 500 Städningspersonal ....... 1 395 1 670 1 395 1 670 Postförare och posttrans- portörer .............. — 3 119 2 973 3 119 2 973

Summa 17 766 |18 972 13 368 13 551 31 134 32 523

1 I grupperna transportpersonal och kassapersonal ingår brevbärarbiträden och postbiträden som är tillfälligt anställda och vars arbete i allmänhet tages i anspråk vid periodisk ansvällning av postgöromålens omfattning. Åtminstone tidigare var denna periodicitet i arbetsuppgifterna vanlig. På grund härav har dessa biträden t. o. m. är 1950 i postverkets personalstatistik redo— visats omräknade till årsanställda och redovisas i här anförda beräkningar på samma sätt. I personalsummorna ingår således alltid brevbärar- och postbiträden omräknade till årsanstållda. Detta gäller även kolumnen »personalsumma i individer».

ningshavarkategorier med speciella tjänstgöringsförhållanden särhållits —— lantbrevbärare, avtalsanställda lådbrevbärare samt poststationsförestån- dare. Slutligen har bland generalpoststyrelsens tjänstemän biträdesperso- nalen på generalpoststyrelsens bankavdelning förts till en särskild grupp, medan generalpoststyrelsens personal i övrigt, befälspersonalen på post- anstalterna och postdirektionernas personal sammanförts till en gemensam kategori, betecknad administrativ personal.

Kvinnlig personal. Den ökning av personalen som ägt rum sedan 1935 har i betydande omfattning inneburit nyrekrytering av kvinnor. Andelen kvinnor av totala här redovisade personalantalet har stigit från 23 till 37 procent. Såsom framgår av nedanstående tablå har denna stegring varit särskilt framträdande åren 1940—1945. I mitten av 1954 var kvinnornas andel av personalantalet 38 procent.

Därav År Summa personal Män % Kvinnor % 1935 15 350 11 750 77 3 600 23 1940 17 750 13 750 77 4 000 23 1945 21 300 14 050 66 7 250 34 1950 24 975 15 775 63 9 200 37

Förskjutningarna torde framför allt höra ses mot bakgrunden av den starka expansionen av de rörelsegrenar, kassa— och bokföringsarbete, som huvudsakligen sysselsätter kvinnlig personal. Till en del kan också de under krigsåren rådande svårigheterna att erhålla manlig personal tänkas ha föranlett, att kvinnlig arbetskraft kommit till användning i ökad om- fattning.

Personal med särskilda administrativa arbetsuppgifter. Liksom vid övriga statliga kommunikationsanstalter rekryteras postpersonalen till olika >>kar- riärer» d. v. s. vissa arbetsområden motsvarande bestämda rekryterings- oeh befordringsgrader. Ur postassistentkarriären och via denna ur post- expeditörskarriären rekryteras den administrativa ehefspersonalen inom såväl lokal som central postförvaltning. Endast ett mindre antal av sådana postverkets befattningar, som innefattar särskilda administrativa arbets- uppgifter, besättes med personal som icke passerat postassistentkarriären.

Antages nuvarande lönegraden Ce 19 —— e. o. postassistents lönegrad — bilda gräns för befattningarna med särskilda administrativa arbetsuppgifter, erhålles följande fördelning av personalantalet efter lönegrad:

År

Lägst Ce 19 eller mot— svarande

% av total- antalet

Högst Ce 18 eller mot- svarande

Summa personal

1 240 8,1 14 111 15 351 1940 1 274 7,2 16 490 17 764 1945 1 303 6,1 19 991 21 294 1950 1 458 5,8 23 518 24 976

Antalet personal i Ce 19 eller högre lönegrader har således under perio- den kraftigt minskat i förhållande till det totala personalantalet. Ökningen i absoluta tal har varit obetydlig.

Nedanstående tablå belyser personalens fördelning efter skolutbildning i postassistent- och i postexpeditörskarriärerna enligt den förut omnämnda av socialstyrelsen år 1950 verkställda utbildningsundersökningen.

Hela antalet personer Därav med Personalgrupp .. _ enbart utan Män Kvinnor Summa beggad?” student- student— examen

examen examen

Postassistentkarriären ...... 1 061 89 1 150 28 819 303 Postexpeditörskarriären . . . . 163 1 076 1 239 —— 613 626

Som framgår av tablån har ungefär tre fjärdedelar av personalen i post- assistentkarriären och ungefär hälften av personalen i postexpeditörskar- riären avlagt studentexamen. Högskoleexamen förekommer endast i ett mindre antal fall. Man finner också, att den högre karriären övervägande består av manlig personal, medan den lägre karriären är huvudsakligen kvinnlig. Vad postassistentkarriären beträffar synes dock en förskjutning mot en relativt ökad andel kvinnlig personal ha ägt rum i de yngre ålders- grupperna.

Trafikutvecklingen

Då det gällt att undersöka posttrafikens utveckling, har det visat sig nödvändigt att låta jämförelsesiffrorna omfatta de sistförflutna 25 åren, eftersom krigs— och krisförhållandena 1939—45 gör det synnerligen svårt att dra slutsatser på längre sikt med stöd enbart av uppgifter om utveck- lingen 1935 50 och det fåtal senare år för vilka uppgifter förefinnes.

För att få en uppfattning 0111 personalbehovet inom olika grenar av den postala verksamheten har i det följande särhållits sådana transaktioner som i flertalet fall äger rum vid disken på de fasta postanstalterna och som alltså i första hand kräver kassapersonal. De betecknas _ något oegentligt —— kassatransaktioner och häri inbegripes postanvisningar, in- och utbetal- ningskort, paket, rek. och ass., postförskott på vanliga brev, postsparbanks- omsättningar, folkpensioner, barnbidrag och skatteinbetalningar saint radio- licenser.

Frimärksförsäljning, betalning av postabonnemang på tidningar, utfär- dande av identitetskort m. fl. liknande expeditionsgöromål av mindre be- tydelse har däremot icke medräknats. Ej heller har hänsyn tagits till att exempelvis köp av radiolicens föranleder bara en transaktion vid disken från allmänhetens sida, medan flertalet här inbegripna försändelseslag medför två transaktioner.

De egentliga postförsändelserna och även en stor del av de övriga trans- aktionerna mellan postverket och dess kunder kräver tillgång till transport- och brevbärarpersonal. I den sifferserie som gäller denna personalkatego- ris verksamhetsområde och som närmast kan betecknas såsom antalet distribuerade försändelser har medtagits postanvisningar, in- och utbetal- ningskort, paket, folkpensions- och barnbidragsanvisningar, brev, brevkort och korsband samt en beräknad siffra för tidningsdistributionen.1

I antalet ävenledes särredovisade postsparbanks— och postgirotransaktio— ner ingår hela antalet på generalpoststyrelsens bankavdelning noterade postsparbanks- och postgiroomsättningar.

Utvecklingen inom nu uppräknade verksamhetsområden 1925—1953 åter- ges i tab. 3: 9.

Tabell 3: 9. Förändringar i postverksamhetens omfattning 1925—53

Kassa— Distribuerade försändelser Postsparbanks- År trans- och postgiro- aktioner exkl. tidningar inkl. tidningar transaktioner Ökning per femårsperiod (i miljoner) 1925/30 + 16,5 + 103,0 + 172,3 + 21,4 1930/35 + 5,6 + 65,6 + 54,8 + 24,0 1935/40 + 28,2 + 87,5 + 136,0 + 29,5 1940/45 + 48,0 + 179,6 + 342,2 + 49,3 1945/50 + 21,8 + 121,1 + 187,2 + 38,5 Hela antalet är 1950 och 1953 (i miljoner) 1950 169,9 943,3 1 568,3 167,0 1953 181,7 1 026,9 1 626,5 193,4

Även om ökningssiffrorna i tabellen visar starka variationer, har dock en ständig ökning försiggått under perioden. Såsom primär orsak till post- rörelsens ökning kan man antaga ökningen av antalet vuxna individer i folkmängden. För att belysa omfattningen av de förändringar i postverk- samheten som orsakas av andra faktorer än befolkningsutvecklingen har de i tab. 3: 9 återgivna siffrorna satts i relation till resp. års medelfolkmängd i åldrarna över 20 år. Antalet transaktioner och försändelser per individ över 20 år visar sig då ha utvecklats på sätt framgår av tab. 3: 10.

Ökningssiffrorna i tabell 3: 10 anger en tämligen jämn stegring av an- talet transaktioner och försändelser, räknat per vuxen invånare. Undantag härifrån utgör beträffande kassatransaktioner och distribuerade försändel-

1 Postverkets tidningsdistribution omfattar dels direktutdelning av postabonnerade nummer- exemplar och dels befordran av utgivarkorsband. Utgivarkorsbanden består till en del av s. k. kommissionärskorsband, försändelser innehållande flera nummerexemplar, som överlämnas till utgivarens representant för detalj distribution. Resten av ntgivarkorsbanden detaljdistribueras genom postverkets försorg. I den siffra för tidningsdistributionen, som medräknats i total- antalet distribuerade försändelser, har medtagits antalet postabonnerade nummerexemplar, 1/3 av antalet nummerexemplar i utgivarkorsband samt 2/3 av antalet utgivarkorsbandsför— sändelser. Den antagna förutsättningen att 1/3 av ntgivarkorsbanden detaljdistribueras av post- verket är en gissning, eftersom uppgifter härom saknas i poststatistiken.

Tabell 3: 10. Förändringar ipostverksamhetens omfattning i/örhällande till folkmängden i åldrarna över 20 år

Kassa- Distribuerade försändelser Postsparbanks—

År trans- och postgiro—

aktioner exkl. tidningar inkl. tidningar transaktioner

Ökning per femårsperiod 1925/30 + 3,3 + 20,2 + 32,3 + 5,3 1930/35 + 0,3 + 7,7 — 0,4 + 5,2 1935/40 + 5,5 + 13,1 + 20,0 + 5,0 1940/45 + 8,9 + 30,6 + 60,0 + 9,5 1945/50 + 3,1 + 16,8 + 24,8 + 6,6 Hela antalet är 1950 och 1953

1950 34,2 189,6 315,2 33,6 1953 36,0 203,6 322,4 38,3 Ökning 1950/53 + 1,8 + 14,0 + 7,2 + 4,7

ser krisperioden 1930/35 och krigsperioden 1940/45. Den starka ökningen under krigsåren torde delvis vara föranledd av de då talrika ransonerings- försändelserna och delvis av de militära inkallelserna. Då ökningen emel- lertid fortsatte under efterkrigstiden innebär detta, att övriga försändelser och transaktioner ökat i så stor omfattning att bortfallet av krigstidens försändelser och transaktioner kompenserats och ytterligare ökning av totalantalet kunnat äga rum. Ökningen av antalet försändelser och trans- aktioner av »fredstidskaraktär» bör alltså 1945—50 ha varit av ungefär samma storleksordning som den i tab. 3:10 redovisade ökningen under 1940—45.

För åren 1950—53 synes en dämpning av denna ökningshastighet ha inträtt och siffrorna för de sist redovisade tre åren tyder på en stegring av mera normal omfattning, motsvarande under en femårsperiod per vuxen invånare omkring 3 kassatransaktioner, 20 distribuerade försändelser (exkl. tidningar) och 6 postgiro- och postsparbankstransaktioner. Tidningsdistri- butionen har dock stagnerat under de senaste åren och utvecklingen av totalantalet distribuerade försändelser blir härigenom svårbedömbar.

Under åren 1950, 1951 och 1952 har antalet nummerexemplar i utgivar— korsband varit oförändrat omkring 390 miljoner men har under 1953 stigit till ca 435 miljoner exemplar. Orsaken till stagnationen lär vara att dags— tidningarna vidgat området för sin distribution i egen regi. Antalet post— abonnerade nummerexemplar har samtidigt sjunkit från 422 miljoner 1950 till 395 miljoner 1953. Emellertid har liknande nedgångsperioder 1 post- verkets tidningsrörelse förekommit tidigare och har alltid efterföljts av förnyad expansion. Såsom ett genomsnitt för femtonårsperioden 1950—65 synes man därför kunna antaga, att någon nedgång av antalet distribue- rade tidningar inte kommer att äga rum.

Såväl i fråga om ökningen av antalet kassatransaktioner som ökningen av antalet postsparbanks- och postgiroomsättningar är den dominerande

orsaken allmänhetens övergång till användande av postgirot. Inom general- poststyrelsens bankavdelning räknar man lned att ökningen av postgirots användning skall fortgå fram till 1965 med samma hastighet som hittills. Levnadsstandardens höjning kan visserligen tänkas medföra tidsmässiga förskjutningar i betalningsvanorna, innebärande att perioderna mellan tidpunkterna för regelbundna betalningar förlänges och att antalet betal- ningar och därmed antalet kassatransaktioner och postgiroomsättningar reduceras. Det torde emellertid vara osäkert, huruvida denna tendens redan inom den närmaste tioårsperioden kan komma att utöva något inflytande av betydelse för postarbetets omfattning.

Man synes således för tiden fram till 1965 böra räkna med att antalet transaktioner och distribuerade försändelser under varje femårsperiod kommer att stiga med minst de ovan angivna ökningstalen per vuxen invånare — 3 kassatransaktioner, 6 postgiro- och postsparbankstransaktio— ner samt 20 distribuerade försändelser (inklusive tidningsdistributionen, som antagits genomsnittligt vara av oförändrad omfattning).

Med utgångspunkt från nu redovisade antaganden och i kap. 2 återgivna framskrivningar av folkmängden erhålles i tab. 3:11 angivna resultat beträffande utvecklingen av antalet försändelser och transaktioner under varje femårsperiod mellan 1950 och 1965.

Tabell 3:11. Antaget antal försändelser och transaktioner 1950—65

kassatransaktioner Distribuerade försän- Postsparbanks— och post- x " delser inkl. tidningar girotransaktioncr År Antal Per. ind. Antal Per ind. Antal Per ind. milj. över 20 år milj. över 20 år milj. över 20 år 1950 169,9 34,3 1 568,5 316,2 167,0 33,7 1955 188 37 1 704 336 203 40 1960 206 40 1 835 356 237 46 1965 230 43 2 012 376 278 52

Det framtida personalbehovet

I det enskilda fallet, då det är fråga om att inrätta en ny postanstalt, en ny lantbrevbäringslinje o. s. v., tages givetvis hänsyn till en rad andra faktorer än den mängd kassatransaktioner eller försändelser som väntas falla på den nya postanordningen. Detsamma gäller vid ändringar i redan bestående postanordningars organisation. Produktiviteten mätt i antalet distribuerade försändelser eller ombesörjda kassatransaktioner per tjänste— man måste därför visa sig synnerligen varierande vid jämförelse mellan olika orters eller områdens postanordningar. Går man däremot till medel- tal för de särskilda grupperna av tjänstemän och undersöker utvecklingen 1935—50, visar sig, såsom framgår av tab. 3: 12, ganska obetydliga för— ändringar i den genomsnittliga produktiviteten per tjänsteman, möjligen

bortsett från kassarörelsen. Undantag utgör endast 1945 års av krigsför- hållandena präglade resultat.

Tabell 3:12. Transaktioner och försändelser i förhållande till antal postpersonal

1935—50 Kassatransaktioner Distribuerade försändelser pcr tjm. Postsparbanks—

År per tjm. av kassa- av transportpersonalen OChPOStngOtFQHS'

personalen aktioner per tjm.

exkl. tidningar inkl. tidningar av bankpersonalen 1935 18 900 84 000 136 600 56 800 1940 24 200 83 800 135 500 50 100 1945 30 100 90 900 152 600 45 100 1950 27 700 86 800 144 400 50 600

Den betydande stabiliteten i storleksordningen hos dessa siffror tyder på att man under »normala förhållanden» och då det gäller ett genomsnitt för en postal verksamhetsgren _ exempelvis distribution av försändelser —— kan räkna med en direkt proportion mellan personalbehovet och mäng- den transaktioner eller försändelser. De avvikande siffrorna för år 1945 torde vara föranledda av att man under försvarsberedskapsåren och året för beredskapens avveckling tvangs att utföra en exceptionell arbetspresta— tion inom den bestående organisationens ram, bl. a. med utnyttjande av tillfällig hjälppersonal, som icke redovisats bland här medtagna personal- kategorier. Det låga produktivitetstalet för bankavdelningen samma år be- ror vidare på att en del av den under bankavdelningen redovisade per- sonalen då utnyttjades i egentligt postarbete. Den successiva ökning av antalet kassatransaktioner per tjänsteman i kassapersonalen, som fram— träder vid jämförelse mellan åren 1935, 1940 och 1950, torde vara orsakad av att antalet in- och utbetalningskort dominerat stegringen av antalet kassatransaktioner och att dessa transaktioner på grund av den relativa enkelheten i de erforderliga åtgärderna vid postdisken i viss utsträckning har kunnat ökas utan att insatsen av personal behövt höjas i samma pro- portion.

Med utgångspunkt från den ovan kalkylerade trafikutvecklingen och under förutsättning att mera vittomfattande rationaliseringsåtgärder inte genomföres utan den genomsnittliga produktiviteten per tjänsteman förblir ungefär densamma som år 1950 skulle behovet av transport—, kassa- och bankpersonal räknat i årsanställda, såsom framgår av tab. 3: 13, komma att stiga från ca 20 300 år 1950 till 28 000 år 1965 eller med 40 procent. På grund av tendensen till minskning av de deltidsanställda personalgrupperna — poststationsföreståndare samt lant- och lådbrevbärare _ kan dock per- sonalantalet i individer väntas visa en mindre ökning.

Särskilda utvecklingstendenser beträffande vissa personalgrupper. Såsom framgått av tab. 3:8 består den personalgrupp, som här givits beteck-

År Transport- Kassa- Bank— Summa

personal personal personal 1950 10 900 6 100 3 300 20 300 Y 1955 11 800 7 000 4 100 22 900 ! 1960 12 700 7 600 4 700 25 000 ' 1965 13 900 8 500 5 600 28 000

ningen kassapersonal, i betydande utsträckning av poststationsförestån- dare. Dessa bedriver till övervägande del annan yrkesverksamhet vid sidan om postarbetet, exempelvis såsom föreståndare för station eller trafikplats vid järnväg. Antalet poststationsföreständare har på senaste åren minskat betydligt, från 3 834 år 1945 till 3 560 år 1950 och till 3 278 år 1953. Antalet heltidsanställda var 1950 endast 232.1

Tab. 3: 8 innehåller även särskilda uppgifter rörande antalet lantbrev- bärare och avtalsanställda lådbrevbärare, en grupp inom brevbärar- och transportpersonalen som har stor betydelse för ombesörjandet av post- trafiken inom glesbebyggda områden. Liksom poststationsföreståndarna visade lant- och lådbrevbärarnas antal nedgång (räknat i årsanställda) mellan 1945 och 1950.

De sjunkande siffrorna för ifrågavarande personalgrupper samman- hänger med att särskilt under åren efter kriget en vittgående omreglering av postanordningarna påbörjats, en omreglering som alltjämt pågår. För- ändringarna har till stor del föranletts av flyttningen från den egentliga landsbyiden till tätorterna. En annan orsak har varit att man i växande utsträckning kunnat ta motorfordon i anspråk för postföring och brevbäring på landsbygden. De t ansporttekniska förbättringarna har framför allt med— fö1t att brevbäringslinjerna kunnat göras vidsträcktare och vissa mindre poststationer ersättas med lant- och lådbrevbäring. Resultatet har således i en del trakter blivit minskat behov av poststationsföreståndare, medan i andra områden behovet av brevbäringspersonal minskat.

1 Poststationstörcståndarnas föidtlning på heltids— och deltidsanställda framgår av nedan- stående tablå:

Därav | asiat: . . ' ståndare hrltuls- deltlds- arsanstallda ' * anställda anställda 1035 3 600 350 3 250 2 120 1040 3 750 350 3 400 2 195 1945 3 834 350 3 484 2 249 1950 3 560 232 3 328 i 2 046

Omflyttningen till tätorterna synes vidare ha proportionsvis starkast på- verkat postarbetets omfattning i de minsta tätorterna. Orterna med högst 5 000 invånare ökade sålunda sin andel av postverkets på viss befattning placerade tjänstemän inom kassa-, brevbärings— och transportpersonalen från 13 procent år 1940 till 21 procent 1950.1

Såsom följd av denna utveckling bet—äffande de minsta tätorternas post- trafik har ett stort antal poststationer ombildats till postexpeditioner efter 1945, såsom framgår av följande sammanställning över de fasta post— anstalternas antal och karaktär.

|

Post- . - umnn ar -

År Postkontor .. P(.Wt S ' f ,ta expedltioncr stationer postanstaltcr

3 975 =! 165 4 315 41 366 4 321

1035 230 121 1940 236 184 10:15 237 239 1950 235 571 1953 226 817

chwV—W mmm—io. xlaCÄ-L-b—A

Mot bakgrunden av den sannolikt fortsatta förskjutningen av befolk— ningens bosättning från glesbebyggelse till tätbebyggelse synes det rimligt att också i framtiden räkna med en minskning i antalet poststationsföre- ståndare samt lant- och lådbrevbärare, ehuru sannolikt i något avtagande takt. Antalet poststationsföreståndare kan kanske överslagsvis antas minska från 3 560 år 1950 till 3 000 är 1965 eller, omräknat i årsanställda, från 2 050 till 1 650, medan antalet lant- och lådbrevbärare under samma tid nedgår från 3 430 till 3 000 eller omräknat i årsanställda från 2 000 till 1 725.2 Under dessa förutsättningar skulle det ovan (tab. 3: 13) kalkylerade behovet av transport-, kassa- och bankpersonal innebära en ökning av personalantalet inom dessa grupper från ca 23 200 år 1950 till 30 600 år 1955.

1 Förskjutningen olika ortsstorlckar emellan i den relativa andelen av postverkets på viss befattning placerade tjänstemän inom kassa-, brcvbärings— och transportpersonalen under åren 1040—50 belyses av följande tabell:

Stockholm, Övriga städer Städer med Orter med Orter med Är Göteborg med minst 10 000— 5 OOO—10000 högst 5000 och Malmö 20000 inv. 20 000 inv. inv. inv.

Samtliga orter

1940 45 23 11 8 13 100 1950 38 23 11 7 21 100

Minskningen av den relativa andelen personal för de tre största städerna kan antagas sam- manhänga med att inflyttningarna till dem medfört uppkomsten av förorter utanför deras administrativa områden. Dessa förorter har en glesare bebyggelseform än själva centralorterna och tar med anledning därav proportionsvis mera postpersonal i anspråk än centralorterna.

2 Då bedömningen av det framtida personalbehovet grundats på förhållandet mellan post— trafikens omfattning och antalet posttjänstemän i års-anställda räknat och dessa värden totalt väntas stiga, medan de deltidsanställda poststationsföreståndarna och brevbärarna kan väntas min ska iantal, har det varit nödvändigt att kvantifiera denna minskningstendens för att kunna

I samband med den nämnda omregleringen av postanordningarna har framträtt en tendens till ökad användning av personal med ställning såsom administrativ biträdespersonal för uppgifter inom postkontorens och post- expeditionernas kassaarbete. Utvecklingen av antalet egentlig kassaperso- nal, huvudsakligen tillhörande postexpeditörskarriären, och antalet kansli-. kontors— och skrivbiträden vid postkontor och postexpeditioner åren 1935 —50 framgår av nedanstående tablå:

Kassapersonal exkl. post— stationsföre- ståndare

Därav kansli-, kontors- och I procent skrivbiträden

1935 1 686 148 1940 1 933 197 1945 2 673 634 1950 4 078 1 385

Denna utveckling torde kunna antagas fortgå under de närmaste tio åren. I synnerhet vid upprättandet av nya postexpeditioner torde personal- behovet tillgodoses medelst dylika biträdesbefattningar. Ökningen av denna personalgrupp blir alltså delvis beroende på ökningen av antalet post- expeditioner. En proportionsvis lika stark ökning av antalet expeditioner som under 1940-talet torde emellertid icke vara att förutse.

Administrativ personal. Generalpoststyrelsens personal, exklusive biträ- despersonalen på bankavdelningen, postdirektionernas personal samt den administrativa befälspersonalen vid postanstalterna —— vad vi samman- fattningsvis kallat den administrativa personalen — har under perioden 1935—50 ökat med omkring 700 personer eller omkring 68 procent. Den samtidiga ökningen av övriga personalgrupper har utgjort omkring 9 000 personer eller ca 62 procent. Det skall emellertid observeras att vissa befatt- ningshavare utan fast placering formellt tillhör gene 'alpoststyrelsens per- sonal. I realiteten kan därför den administrativa personalens antal antagas ha ökat parallellt med övriga personalgruppers. Av redogörelsen förut

komma fram till en siffermässig prognos rörande totala personalbehovet i individer. Den antagna utvecklingen av antalet poststationst'örcståndare m. fl. fram till 1965 framgår av följande tablå:

Poststationsförest. Lantbrevbärare Lådbrevbärare Summa lant- och låd- brevbärare

Omräkn. Omräkn. i årsanst. i årsanst.

Omräkn.

Antal . o 1 arsanst.

Antal Omräkn.

Antal i årsanst.

3 430 2 000 3 200 1 850 3 100 1 775 3 000 1 725

framgår att den relativa andelen befattningshavare med placering i Ce 19 eller högre lönegrad härvid varit sjunkande.

Ovan utförda beräkningar rörande övriga grupper inom den egentliga postpersonalen har givit till resultat att dessa gruppers sammanlagda personalantal, i individer räknat, skulle stiga från ca 23 200 år 1950 till ca 30 600 år 1965 eller med 32 procent. Antages den administrativa per- sonalens ökning fortlöpa parallellt med ökningen av övriga gruppers summa, skulle således den administrativa personalens antal stiga från ca 1 770 år 1950 till omkring 2 350 år 1965.

Sammanfattning. En översikt över den beräknade utvecklingen av samt— liga nu behandlade personalgrupper för tiden 1950—65 lämnas i tab. 3: 14.

Tab. 3:14. Beräknat behov av postpersonal 1950—65

Transport- personal

Kassa- personal

Bank- personal

Adminis— trativ personal

Summa vid omr. av deltidsanst. till ärsanst.

Summa i individer (avrundat)

1 770 1 950 2 125 2 350

22070 24 850 27 125 30 350

25 000 27 600 29 850 33 000

Framskrivningen av personalbehovet har grundats bl. a. på antagandet, att tekniken inom poströrelsen kommer att vara i huvudsak oförändrad. Emellertid har under de senaste åren försök gjorts att mekanisera vissa moment i postverksamheten. Sålunda har hålkortsystem börjat användas för postsparbankens kontobokföring. Inom generalpoststyrelsen arbetar vidare en kommitté för utredning rörande möjligheterna att mekanisera vissa arbetsmoment i kassatjänsten. Då praktiska prov med denna meka- nisering av vissa kassagöromål ännu icke hunnit påbörjas, lär det för när- varande icke vara möjligt att beräkna omfattningen av de personalbespa- ringar som kan ernås på denna väg. Det torde emellertid vara tänkbart att man härigenom kan uppnå en besparing uppgående till bortemot 50 procent av den vid kontor och expeditioner sysselsatta kassapersonalen.

Eftersom ifrågavarande rationaliseringsåtgärder ännu befinner sig på ett förberedande stadium, kan ej nu bedömas, huruvida de konnner att påverka behovet av kassapersonal inom den närmaste tioårsperioden. Såsom ett alternativ till de i tab. 3: 14 angivna siffrorna för 1965 års personal- behov synes man likväl böra räkna med att antalet kassapersonal kan komma att bli omkring 7 000 och att det totala behovet av egentlig post- personal år 1965 därigenom kommer att sänkas till ca 30 000 personer.

Huruvida nämnda rationalisering av kassaarbetet kan genomföras, är bl. a. av betydelse för bedömandet av könsproportionen inom den fram-

tida postpersonalen, eftersom kvinnorna för närvarande utgör över 80 pro- cent av kassapersonalen.

Förutsättes oförändrad teknik i postarbetet samt att kassapersonalen 1965 kommer att bestå till 90 procent av kvinnor, poststationsföreståndarna till 75 procent (1950 ca 60 procent) och att andelen kvinnor inom den administrativa personalen kommer att stiga till 50 procent (1950 ca 35 procent), erhålles som resultat för 1965 en fördelning av personalen på 17 500 män och 15 500 kvinnor. Totalt skulle andelen kvinnor i personal- antalet således stiga från ca 37 procent år 1950 till omkring 46 procent 1965.

Rationaliseras kassaarbetet kommer ökningen av kvinnornas andel i personalantalet att bli mindre och proportionen kan under denna förutsätt- ning år 1965 antagas till 42 procent kvinnor och 58 procent män.

I fråga om personalens fördelning på befattningar fr. o. 111. resp. under 19:e lönegraden (eller motsvarande) torde _ under förutsättning av att inte mera genomgripande rationaliseringsåtgärder av nyss nämnd art genom- föres — ytterligare någon nedgång i den relativa andelen personal i högre befattningar vara sannolik. Genomsnittligt synes ökningen av absoluta antalet personer i dylika befattningar böra uppskattas till omkring 50 per femårsperiod. Detta skulle betyda att antalet befattningshavare i lägst Ce 19 (eller motsvarande) år 1965 komme att uppgå till ca 1 600 personer, ut- görande 4,8 procent av totala personantalet i individer räknat.

Telefon- och telegraftratiken

Den hittillsvarande personalutvecklingen

Även inom televerket skedde en mycket kraftig ökning av personalantalet under 1940-talet, från 28 000 år 29 000 år 194-0 till över 40 000 år 1950. Under 1950—talet har denna utveckling avbrutits. Endast en obetydlig ökning av personalantalet, som för närvarande torde kunna uppskattas till omkring 41 000, har ägt rum.

Med hänsyn till de avsevärda förändringar som pågår i telefontrafikens organisation, har det vid bedömande av personalutvecklingen synts lämpligt att särskilja å ena sidan telefonistpersonalen med däri ingående växelsta- tionsföreståndare och växelstationsbiträden och å andra sidan den egentliga reparatörs- och anläggningsarbetarpersonalen samt övrig teknisk personal. Även de inom verkstadsavdelningen sysselsatta, som huvudsakligen deltar i rent industriell verksamhet, redovisas i en särskild grupp. Då nämnda kate- gorier utskiljes var för sig, erhålles såsom en tämligen heterogen restgrupp den personal som sysselsättes med telegraftrafiken och med administrativa uppgifter. Inom gruppen dominerar personal med kameralt arbete. Denna restgrupp betecknas i fortsättningen administrativ personal. I tab. 3: 15 återges antalet sysselsatta inom_nu nämnda personalkategorier åren 1940,

1945, 1950 och 1953. I den mån uppgifter varit tillgängliga för 1935, har även dessa medtagits.1

Tabell 3:15. Televerkets personal 1935_1953

Driftavdelningens anläggnings—

Admnustration och trafik och underhållsarbeten

Admnns- X erk— trativ ... stads- '1 o tal— Ingenjorcr _ _ .. personal chara- .: . av del— summa forestån- . . .. och övrig . inkl. per— Summa turer och . Summa ningen dare och .. teknisk sonal for arbetare deras personal

. .. telegraf- hltraden trafiken

Telefonis— ter, växel—

1935 _ 2 890 — 4 959 611 . 1 089 _ 1940 116 649 3 296 119 945 6 300 829 1 482 128 556 1945 19 622 4167 23 789 7 265 1 078 ' 1 632 33 764 1950 22 803 5 660 28 463 8 545 1 379 __ 1 988 40 375 1953 21 623 5 990 27 613 9 541 1 398 1 2 381 40 933

1 Antalet växelstationspersonal år 1940 har erhållits genom uppskattning.

Såsom framgår av tabellen har under tioårsperioden 1940—50 en be- tydande ökning ägt rum inom samtliga personalkategorier. Den personal som direkt sysselsättes med driften av tclefontrafiken, telefonistpersona— len, undergick då den starkaste ökningen _ med något över 6000 per— soner. Men även den personal, som handhar anläggningarnas underhåll och utbyggnad, visade relativt stark ökning _ från ca 6 300 till ca 8 500. Dominerande orsaker till denna utveckling var dels telefontrafikens starka expansion och dels lokaltrafikens successiva automatisering. Under 1940- talet steg sålunda antalet telefonapparater per 1.000 invånare från 140 till 239 och antalet utväxlade samtal (exklusive tjänstesamtal) från ca 1 191 miljoner år 1940 till ca 2 100 budgetåret 1950/51.2 Antalet till auto— matiserad station anslutna telefonapparater utgjorde 1940 ca 45 procent och 1950/51 ca 64 procent av hela apparatantalet.

Åren 1950—53 har personalantalet inom telefonistgruppen nedgått med nära 1 200, medan antalet anställda inom övriga grupper fortsatt att stiga.

1 Televerkets personalstatistik redovisar icke samtliga de personer, som betjänar svenska telefon-, telegraf— eller radioanläggningar. Vid järnvägarna, inom sjöfart och luftfart finnes sålunda ett antal med telegral— eller radiokommunikationer sysselsatta, vilka emellertid statistiskt hänföres till resp. gren av transportväsendet. Befattningshavarna hos det statliga bolag, som handhar rundradions programtjänst, AB Radiotjänst, lämnas ävenledes utanför televerkets statistik. Uteslutna ur denna är vidare vissa personalgrupper vars tjänst hos televerket har karaktären av mindre bisyssla städningspersonal samt föreståndare för fristående samtals— stationer och telegraminlämningsställen. Samtliga dessa grupper har även här utelämnats. Med dessa undantag inkluderas i här redovisade sysselsättningstal och siffror för televerkets arbetskraftsbehov den med telefon- och telegraftrafikcn sysselsatta personalen, vartill kommer huvuddelen av den personal som inom Sverige användes för anläggning, drift och underhåll av signal—, radiotelegraf—, radiotelefon— och rundradiostationer. I personalsiffrorna har sålunda medräknats samtliga föreståndare för växelstationer samt, på grundval av vissa uppgifter från Växelstationsföreståndarnas riksförbund, hos växelstationsföreståndarna anställda biträden. 2 Flertalet sifferserier i televerkets statistik redovisas fr. o. m. 1946 budgetårsvis.

Minskningen av telefonis[personalen har ägt rum trots att telefontrafiken fortsatt att öka. Antalet telefonapparater hade den 1 januari 1953 stigit till 264 per 1000 invånare. Under de senaste åren har således de pågående automatiseringsåtgärderna utövat starkare inflytande på behovet av tele- fonistpersonal än telefontrafikens ökning.

Personal med särskilda administrativa och tel.-niska arbetsuppgifter. Som följd av telefontrafikcns ökning och de omfattande antomatiserings— och nyanläggningsarhetena har även antalet personal med särskilda administra- tiva och tekniska arbetsuppgifter stigit.

I följande tablå redovisas personalen fördelad på två grupper med gränsen satt mellan Ca 18 och Ca 19 i nuvarande avlöningsreglemente. Även anges det ungefärliga antalet befattningshavare med sysselsättningar som fordrar teknisk utbildning.

Anstallda .. Darav lned . .. Anstallda . t. o. m. (.a 18 . . arbetsuppgifter ). (.a 19 och Summa saint utom hörn" som fordrar tek— löneplan " '” nisk utbildning

Å r

1940 " 535 1 021 28 ;" 500 1945 503 1 261 :: 64 700 1950 ' 962 1 413 - ' 792

En närmare översikt av antalet personer med särskild fackutbildning lämnar socialstyrelsens utbildningsundersökning, som avser läget den 1

januari 1950. Till jämförelse har angivits antalet befattningar, där enligt telestyrelsen särskilda utbildningskrav gäller.

Antal befattningar där vidstående utbildning är kompetenskrav

Antal personer Utbildning med vidståcnde utbildning

Civilingenjörscxamcn .......................... 155 177 Läroverksingenjörsexamen ..................... 473 581 Institutsingelljörsexamen ...................... 150 101 Tele—assistentkurs ............................. 373 363 Studentexamen eller högskoleutbildning ......... 43 59

Summa 1 194 1 281

Enligt denna undersökning skulle år 1950 ha förelegat ett underskott på civilingenjörsutbildad och läroverksingenjörsutbildad teknisk personal. Till en del synes detta underskott ha kompenserats genom utnyttjande i större utsträckning av personer med utbildning vid tekniska institut.

Kvinnlig personal. Av hela personalantalet var år 1950 64 procent kvinnor. Som framgår av följande sammanställning har den kvinnliga personalen nedgått något mellan 1950 och 1953. Utvecklingen beror tydligen på minsk- ningen av telefonistpersonalen.

Män Kvinnor , Summa

10 734 17 822 28 550 12 199 21 565 * 33 764 14 (500 25 760 w 40 375 15 505 25 428 ' 40 033

Trafikutvecklingen

Avgörande för bedömningen av televerkets arbetskraftshehov fram till 1965 är den planerade expansionen av telefontrafikeni, automatiseringen av denna trafik samt kablifieringen av telefonförbindelserna. Då en in— gående redogörelse för telestyrelsens planer rörande bl. a. telefontrafikens utveckling lämnats i 1950 års statsverksproposition (bil. 26, kapitalhud- geten), nämnes här endast de mål vartill dessa planer syftar. Förändring— arna inom telefonväsendet fram till och med budgetåret 1965/66 har så- lunda beräknats ge följande resultat: antalet telefonapparater i drift väntas stiga till 2,75 miljoner; samtliga apparater skall kunna begagnas i auto- matisk lokaltrafik; antalet rikssamtal antages öka till 200 miljoner, varav 50 procent skall utväxlas i automatiserad drift.

De förutsatta förändringarna beräknade per femårsperiod fr.o.m. 1950/51 t. o. m. 1965/66 återges nedan:

Procentuell Antal Antal telefon— Antal automatiskt andel auto- . _ . apparater . _ rikssamtal expedierade matiserade

i drift , milj. rikssamtal appara Lcr . . milj.

1950/51 1 683 000 04 118 — 1955/56 2180 000 75 145 22 1960/61 2 530000 90 170 51 1965/66 2 750 000 100 200 100

Den hittills kända trafikutvecklingen under 1950-talet synes i huvudsak ha överensstämt med de gjorda antagandena. Vid utgången av budgetåret 1953/54 var sålunda antalet telefonapparater i drift 2050 600. Antalet statistikförda rikssamtal var visserligen inte mer än 125,3 miljoner under 1953/54 men denna i förhållande till utvecklingsantagandena låga siffra orsakas av att automatisering av rikssamtalstrafiken redan i viss utsträck— ning genomförts. Automatiserade fjärrsamtal statistikföres ej. Medräknas en uppskattad siffra för dessa samtal, kan ökningen av rikssamtalstrafiken under nämnda budgetår, enligt telestyrelsen, antagas ha uppgått till mellan 7 och 8 miljoner samtal.

1 Erinras må om 1946 års riksdagsbeslut angående förbättring av landsbygdens telefonför- hållanden. (Prop. 219, Rd:s skr. 291.)

Det framtida personalbehovet

Telefonistpersonal. Enligt vad telestyrelsen framhållit är det icke möj- ligt att uppställa några preciserade antaganden om detaljerna i automati- seringsutvecklingen. Område efter område _ centralstationer med tillhö- rande lokal- och växelstationer _ automatiseras i sin helhet och härvid ut— väljes områdena med hänsyn till vad de vid viss tidpunkt aktuella trafikför— hållandena och tillgången på investeringsmedel gör lämpligt. Detaljerade prognoser rörande behovet av telefonistpersonal kan därför icke upprättas.

Under förutsättning att lokaltrafikens automatisering skulle vara av- slutad år 1965 och att 50 procent av rikssamtalstrafiken då skulle vara automatisk, har telestyrelsen överslagsvis beräknat, att behovet av tele- fonister för manuell rikssamtalstrafik sagda år skulle utgöra endast ca 6 500. Då vid samma tidpunkt all trafik via växelstationerna skulle drivas automatiskt och någon växelstationspersonal således inte erfordras, skulle denna siffra samtidigt ange det totala behovet av telefonistpersonal.

Utföres på grundval av dessa förutsättningar en genomsnittsuppskatt- ning av telefonistpersonalbehovet 1955 och 1960, under antagande av en i tiden jämnt fördelad förändring av detta behov och en arbetsprestation per telefonist i den manuella lokalsamtalstrafiken motsvarande 1950/51 års produktivitet, erhålles i tab. 3:16 angivna siffror för telefonistperso- nalens antal.

Tabell 3:16. Antagna förändringar i telefonistpersonalens antal 1950/51—1965/66

Antal Antal manuellt Personal för Antal appa- expedierade manuell lokal- Antal tele- rater lokalsamtal samtalstrafik manuellt fonister Summa expedle- for tele- övrig rade riks- manuell fonist— tele- samtal rikssam— personal fonist— milj. talstrafik personal ca

med manuell mil- per per växel-

lokal- 'oner appa— tele— stations- trafik ] rat fonist personal

1950/51 599 456 613,3 1 023 41 431 9 135 5 668 118,3 8 000 22 803 1955/56 545 000 558,6 1 025 41 000 8 545 5 078 123,0 8 000 21 623 1960/61 253 000 259,13 1 025 41 000 4 895 1 428 119,0 7 500 13 823 1965/66 — — _ — — —— 100,0 6 500 6 500

Telestyrelsen har emellertid under 1955 upplyst, att numera vissa tids— förskjutningar väntas komma att uppstå vid genomförandet av de omkring 1950 upprättade automatiseringsplanerna. Sålunda antages rikssamtals- trafikens automatisering komma att ske något snabbare i fråga om den del som planerats äga rum under 1950-talet, medan däremot automatise- ringen av lokaltrafiken väntas bli i sin helhet genomförd först omkring 1970. Först år 1970 antages därför behovet av telefonistpersonal ha ned- hragts till ovan angivna ca 6 500 personer. Det förhållandet att, enligt vad som framgått av siffrorna för den 1 januari 1953 i tab. 3: 15 antalet tele- fonister redan under budgetåret 1952/53 nedgått till 21 600 sammanhänger

med snabbheten i rikstrafikens automatisering. För år 1955 beräknas totala antalet telefonistpersonal på grund härav ha minskat till ca 19 200. För år 1960/61 beräknar telestyrelsen antalet till ca 14 500 jämfört med i tab 3:16 beräknade 13 800. År 1965 slutligen antages antalet komma att vara omkring 7 900 jämfört med tidigare nämnda (i 500. Enligt telestyrel- sens aktuella beräkningar skulle således nedgången i antalet telefonistper- sonal bli tämligen jämnt fördelad över tiden 1950—65 ehuru ytterligare ett antal — ca 1500 personer _ skulle friställas åren 1965—70.

I det för 1950/51 angivna antalet telefonistpersonal ingick 1500 per- soner som var föreståndare för mindre växelstationer och som hade annat egentligt yrke vid sidan av växelstationssysslan. På grund av telefon- trafikens utveckling torde kunna antagas, att ca 500 av dessa fått stations- föreståndarsysslan till huvudyrke innan deras växelstationer automatise— ras, medan 1 000 växelstationsföreständare däremot kan förutsättas redan äga tillgång till annan sysselsättning, då de fristiilles genom automatise- ringen. Det antal yrkestelefonister som skall friställas mellan 1055 och 1905 bör alltså kunna uppskattas till i runt tal 10 000 personer.

Teknisk personal. Den tekniska personalen för linjearbeten och för an- läggningarnas underhåll och tekniska drift har här uppdelats i reparatörer och driftsavdelningens arbetare å ena sidan samt ingenjörer, arbetsledare och övrig teknisk personal å andra sidan.

Den förra personalgruppen omfattade 1935 ca 5 000 personer. År 1950 hade antalet stigit till 8 500, varav 2 000 reparatörer på löneplan och 6 500 arbetare. Telestyrelsen har beräknat, att under 1950 ungefär 1 700 repara— törer användes för det dagliga underhållet, gällande apparater och apparat- anknytningar. Detta skulle innebära, att ca 300 reparatörer och samtliga arbetare inom driftsavdelningen sysselsattes med dels kabelanläggnings— arbeten och automatanläggningar samt liknande installationsarheten och dels med »långsiktigt» underhållsarhete på stolplinjer och kablar.

Den 1 januari 1953 hade antalet reparatörer och arbetare stigit med ytter- ligare 1 000 personer till 9 500, varav 2 400 utgjordes av reparatörer på löne- plan. Investeringsverksamheten på detta område torde emellertid nu ha nått sin största omfattning. Inskränkningen av denna kan visserligen, om man ser till personalbehovet, antagas huvudsakligen bli uppvägd av behovet att fortgående öka arbetsstyrkan för det löpande underhållet. Det synes likväl antagligt, att antalet reparatörer och driftsavdelningens arbetare mel— lan 1955 och 1960 kommer att nedgå till ca 8 800 personer (jämfört med 9 500 år 1953) för att därefter bli konstant fram till 1965.

Antalet ingenjörer, arbetsledare, ritare, kopister, ritbiträden m. fl., har i takt med den ökade mekaniseringen av telefondriften stigit från sam- manlagt ca 600 år 1935 till ca 800 år 1940, ca 1 100 år 1945 och ca 1 400 år 1950. Med stöd av vad telestyrelsen upplyst torde kunna antagas, att hela

den här ifrågavarande personalgruppens numerär skulle behöva ökas med omkring 300 personer per femårsperiod fram till 1965. År 1953 var emel— lertid antalet oförändrat ca 1 400 personer. Det synes därför antagligt att den av telestyrelsen såsom behövlig bedömda personalökningen kommer att äga rum först efter 1955. Man erhåller då siffrorna 1 400 år 1955, 1 700 år 1960 och 2 000 år 1965.

Verkstadspersonal. Televerkets verkstadsavdelning, som under slutet av 1940-talet betydligt utvidgats, sysselsatte år 1950 ca 1 950 personer, varav 1 000 arbetare och 350 tjänstemän. Avdelningen svarar för tillverkning av ca hälften av verkets behov av telefonapparater och automatstationsutrust- ningar m. m.

Sedan den utbyggda verkstadskapaciteten kunnat tagas helt i anspråk, har totalantalet sysselsatta vid verkstadsavdelningen 1952 och 1953 stigit till ca 2 400, varav omkring 400 tjänstemän. Då ökningen av apparatantalet icke torde komma att kräva utvidgning av produktionen utöver den för år 1955 beräknade, synes personalbehovet kunna antagas hålla sig vid omkring 2 500 åren 1955—65.

Administrativ personal. Denna personalgrupp, som innefattar förutom den egentliga administrationspersonalen även personalen för telegraftra- fiken, uppgick 1935 till 2 890 personer och steg därefter till ca 3300 år 1940, 4200 år 1945, 5600 år 1950 och ca 6000 år 1953. Huvuddelen av de befattningshavare som hänförts till denna grupp sysselsättes med ut- räkning och debitering av allmänhetens avgifter till televerket. Det pågår försök att ernå en mekanisering av detta arbete, men det lär icke vara antagligt att denna rationalisering i sin helhet hinner genomföras före 1965. Telegraftrafiken väntas icke undergå någon ytterligare ökning och under de senaste åren har antalet expedierade telegram visat nedgång.

Med hänsyn till omfattningen av den förutsatta expansionen av telefon- trafiken och då någon tidpunkt för övergång till mekaniserat kameralt arbete icke kan angivas, synes man höra antaga, att den administrativa personalen konnner att ytterligare ökas. Telestyrelsen har år 1955 angivit det sannolika antalet inom denna personalkategori till 6 700 år 1955, ca 7000 år 1960 och 7300 år 1965.

Sammanfattning. I enlighet med ovanstående beräkningar skulle utveck- lingen av personalantalet hos televerket åren 1950#65 te sig på sätt fram- går av tab. 3:17. Hela personalantalet, som år 1955 beräknats uppgå till drygt 39 000, skulle sålunda under den närmaste tioårsperioden kunna vän- tas nedgå till mellan 28 000 och 29 000 eller med 27 a 28 procent.

Den förutsedda omfattande reduktionen av telefonistpersonalen kan, eftersom denna personal till övervägande del består av kvinnor, väntas medföra en betydande förändring av proportionen mellan antalet män och kvinnor bland televerkets anställda. Antages fördelningen efter kön inom

Tabell 3:17. Beräknat personalantal [ televerket 1950—65

Administration och trafik

Driftsavdelningens anläggnings- och underhållsarbcten

Tele- fonister, växelsta- tionsföre- ståndare och deras biträden

Administ- rativ per- sonal inkl. personal för tele— graftrafik

Repara— törcr och arbetare

Ingenjörer och övrig teknisk personal

Summa

Verk— stads- avdel— ningen

Total- summa

40 375 39 300 34 500 28 500

5 660 6 700 7 000 7 300

1950 1955 1960 1965

22 803 19 200 14 500

7 900

de särskilda personalkategorierna komma att förbli densamma som vid början av 1950-talet, kommer sålunda andelen kvinnor av totala personal- antalet att nedgå från 62 procent 1953 till 46 procent 1965.

Som framgått av det föregående ökade antalet personal med placermg i Ca 19 eller högre lönegrader under tiden 1940—50 med omkring 400 per- soner till 1 400. Samtidigt steg antalet befattningshavare, vars tjänst ford— rar särskild teoretisk-teknisk utbildning, från omkring 500 till omkring 800. Den förutsatta mekaniseringen av verksamheten kan väntas kräva, att an- talet tjänstemän med teoretisk-teknisk utbildning ytterligare ökas. Tele- styrelsen har uppskattat det ytterligare behovet av ingenjörsutbildad per- sonal under tidsperioden, 1950—65 till 350, varav 50 civilingenjörer. Under de senaste åren synes detta behov ha delvis tillgodosetts, såsom framgår av nedanstående tablå över ökningen av antalet ingenjörspersonal i tele- verket 1950—54:

År

Civil— ingenjörer

Läroverks- ingenjörer

Instituts- ingenjörer

Summa

1950 1952 1954

155 152 183

473 514 595

150 160 192

778 826 970

Det torde kunna antagas att ökningen av den ingenjörsutbildade per- sonalen medför motsvarande ökning av antalet befattningar i Ca 19 eller högre lönegrader. Beträffande den högre personalen för uppgifter av admi- nistrativ karaktär synes ett ökningstal av 50 per femårsperiod vara sanno» likt med hänsyn till den förutsatta expansionen av televerkets rörelse. Detta skulle innebära en sammanlagd ökning med 150 befattningar i lägst Ca 19. Totala antalet befattningshavare i Ca 19 eller högre lönegrad vid televerket torde alltså kunna väntas öka med omkring 500 personer från omkring 1 400 år 1950 till omkring 1 900 år 1965.

Sammanfattning

Vid genomgång av förutsättningarna för arbetskraftshehovets föränd- ringar inom de delar av kommunikationsväsendet där den statliga och kommunala verksamheten dominerar framträder en tydlig skillnad i möj- ligheterna att bedöma den sannolika utvecklingen i fråga om å ena sidan post- och telekommunikationerna och å andra sidan järnvägs-, spårvägs— och omnibustrafiken. På postens och telefonkommunikationernas områden bedrives verksamheten nära nog uteslutande av statliga monopolföretag. I fråga om transportväsendet råder däremot en i princip fri konkurrens mellan trafikmedel i statlig, kommunal och enskild drift.

Beträffande post- och televerken kan man vid stigande levnadsstandard förutsätta en stigande efterfrågan på verkens tjänster. Efterfrågan kan vidare under den här behandlade tidsperioden antagas maximalt komma att öka i samma proportion till levnadsstandardshöjningen som under 1940—talet. Man kan därför i siffror ange det sannolika personalbehovet vid oförändrad ökningstakt för efterfrågan. Även inom dessa områden medför dock ovissheten rörande de framtida investeringsmöjligheterna och den därav beroende omfattningen av rationaliseringsverksamheten bety- dande osäkerhet vid försök till en mera noggrann beräkning av det fram- tida personalantalet.

Vad åter angår järnvägs-, spårvägs— och omnibustrafiken ger den tidigare utvecklingen _ i den mån statistiskt material finnes tillgängligt _ inga hållpunkter för några bestämda antaganden rörande den framtida efter- frågans omfattning. Trots detta har det ansetts för jämförelsens skull nödvändigt att siffermässigt uttrycka de utvecklingstendenser som kunnat iakttagas i fråga om dessa verksamheters personalbehov.

Järnvägar. Järnvägstrafikens omfattning ökade förhållandevis obetydligt mellan 1920 och 1935 och under denna tid sänktes järnvägarnas personal- antal för drift och underhåll _ således exklusive bilpersonal och personal för nybyggnads- och förändringsarbeten —— genom rationalisering från 62 000 till 46 000. Under åren 1935—53 har trafikmängden något mer än fördubblats och personalantalet ökats till mellan 65000 och 70000 per— soner. Under de senaste åren, 1950—53, har dock framträtt tendenser till nedgång i persontrafikmängden och stagnation i godstrafikens ökning. Samtidigt härmed har användningen av motorfordon för persontransporter starkt expanderat. Det har icke ansetts troligt, att järnvägstrafiken genom- snittligt kommer att minska i omfattning fram till 1965. Motorfordons- trafikens pågående ökning gör det emellertid omöjligt att förutse i vilken omfattning järnvägarnas transportarbete kan komma att behöva ytter- ligare utvidgas fram till år 1965.

På grund härav har vid bedömningen av personalbehovet för närmaste tioårsperiod antagits, att trafikmängden genomsnittligt kommer att vara av samma storlek som vid 1950-talets början och att vid oförändrad pro-

duktivitet per anställd således personalbehovet skulle komma att bli i genomsnitt oförändrat. Den fortgående rationaliseringsverksamheten vid statens järnvägar, vilka numera sysselsätter nära 95 procent av samtliga järnvägars personal, har emellertid uppskattningsvis beräknats medge en sänkning av järnvägspersonalens antal med 8 000 a 10 000 personer fram till 1965. Personalantalet vid järnvägarna nämnda år har därför beräk- nats komma att uppgå till omkring 60 000.

Spårvägs- och omnibustrafik. Antalet med spårvägs- och omnibustrafik sysselsatta, som vid 1930-talets början uppgick till 8 a 9 000 personer, hade 1950 stigit till ca 23 000. Medan spårvägstrafiken under dessa två årtion— den ökat sitt personalantal med ca 2000, har antalet sysselsatta i buss— trafik stigit med nära 13000 personer. 1 stor utsträckning saknas sta- tistiska uppgifter om busstrafiken. Bedömningen av det framtida personal- behovet är därför en uppskattning, grundad på iakttagna tendenser be- träffande vissa företag åren 1947_53. Totalt har personalantalet antagits stiga till 29 000 a 30 000 år 1965.

Post. Bortsett från de under 1940-talet rådande krigs- och efterkrigs- förhållandena, som ledde till en mycket snabb stegring av postverksam- hetens omfattning, har sedan lång tid pågått en tämligen jämn ökning inom posttrafiken. Räknat per vuxen invånare har sålunda ökningen under 1920- och 1930-talen per femårsperiod varit omkring 3 transaktioner vid postdisken, 20 distribuerade försändelser och 6 postsparbanks- eller post- giroomsättningar. 1940-talets starka ökning ledde till att poströrelsen under år 1950 totalt omfattade ca 170 miljoner kassatransaktioner, omkring 1570 miljoner försändelser (inklusive distribuerade tidningar) och ca 170 miljoner postsparbanks- och postgiroomsättningar.

Den fortgående ökningen av posttrafiken har medfört, att antalet post- tjänstemän, exklusive postombud och posttransportörer m. fl. som har annat egentligt huvudyrke, stigit från ca 15400 är 1935 till ca 25000 är 1950. År 1953 var antalet 26 000. Därest inte produktiviteten hastigt för— ändras genom vittgående rationaliseringar inom kassa- och postgirorörelsen, torde man kunna räkna med en jämn stegring av personalbehovet inne-w fattande en ökning av antalet posttjänstemän fram till 1965 till omkring 33 000. Vissa planer på rationaliseringar av nämnda art är emellertid under utarbetande, ehuru det synes osannolikt att åtgärderna blir genomförda under den närmaste tioårsperioden.

Tele. Mellan 1940 och 1953 har antalet telefonapparater i drift stigit från 140 per 1000 invånare till 264. Under samma tid har televerkets personal ökat i antal från 28000 till ca 41000. Telefontrafikens ökning har främst inneburit ett stegrat behov av telefonist- och växelstations- personal. Men också antalet anställda inom övriga personalgrupper har ' stigit. Detta sammanhänger bl. a. med att televerket f. n. håller på att automatisera den lokala telefontrafiken och att kablifiera de viktigaste

långväga 111ellanortsförbindelserna. År 1965 beräknas i det närmaste all lokal telefontrafik och hälften av rikssamtalstrafiken äga rum i automa- tisk drift. Ehuru antalet telefonapparater antages fortsätta att starkt öka, väntas automatiseringen under den närmaste tioårsperioden sänka det be- hövliga antalet telefonistpersonal till ca 7 900 personer och väsentligen eli- minera behovet av växelstationspersonal. Dessa personalgrupper omfattade 1050 tillsammans 23 000 personer. Televerkets totala personalantal har an- tagits nedgå till ca 28 000 år 1965.

Tabell 3:18. Kommunikationsväsendets personalantal 1930_65

Förändring mellan

Spårvägs- Summa vidstående år

OCh crsonal busstrafik p 1 absoluta

tal

Järnvägs- trafik

I procent

1930 ......... 50 700 6 400 13 700 19 800 90 600 1940 ......... 52 100 13 800 17 800 28 600 112 300 1950 ......... 70 600 23 300 25 000 40 000 159 300 Omkr. 1955 . . 65 000 25 000 27 600 41 200 158 800 Omkr. 1965 . . 60 000 29 600 33 000 28 500 151 100

+ 21 700 + 24 + 47 600 + 42 — 500 — 0,3 _ 7700 _ 5

De här utförda kalkylerna tyder på att den starka expansion av kommu- nikationsväsendets personalbehov, som kännetecknade utvecklingen under 1930— och framför allt 1940-talet, kommer att vändas i stagnation och t. o. m. minskning under 1950—talet och början av 1960-talet. En sammanfattande översikt av den hittillsvarande och den väntade utvecklingen av personal— antalet inom de behandlade delarna av kommunikationsväsendet lämnar ovanstående tab. 3: 18.

Planeringen och det påbörjade genomförandet av ovan refererade, om- fattande rationaliseringsåtgärder har i synnerhet under de senaste tio åren krävt en betydande utökning av ingenjörspersonalen inom statens järnvägar och televerket. Det synes antagligt att en fortsatt ökning av dessa verks tekniska personal kommer att bli erforderlig även under det närmaste årtiondet.

KAPITEL 4-

Undervisningsväsendet

Den hittillsvarande personalutvecklingen

Inledande översikt

Undervisningsväsendets anspråk på arbetskraft, lärarpersonal såväl som annan personal, har under det senaste årtiondet stigit kraftigt. Enbart mel- lan 1945 och 1950 ökade personalantalet enligt folkräkningarna med när- mare 17 000 eller från 53 000 till 70 000. Även om folkräkningstalen kanske något överdriver ökningen genom att vissa till undervisningsväsendet tidi- gare ej räknade personalgrupper medtagits år 1950, torde de dock i stort sett ge en riktig bild av utvecklingen, om man ser till undervisningsväsen- det som helhet. Sannolikt har antalet sysselsatta stigit i det närmaste lika mycket under första hälften av 1950-talet.

Tabell 4: 1. Förvärvsarbetande befolkning med huvudsaklig sysselsättning vid skolor och privat undervisning vid slutet av år 1950

Univer- Läroverk Folk- P i at Därav sitet och och Andra r v .. . 0. små— under- Summa hog- semina- k 1 skolor . . _. . skolor rier 5 0 01" Visning man kvmnor Företagare. . . . _ _ _ 620 911 1 531 723 808 Tjänstemän. .. . 3 733 9 029 37 987 7 420 57 58 226 23 980 34 246 Arbetare ...... 544 898 6 988 1 791 6 10 227 959 9 268 Hela antalet. . . 4 277 9 927 44 975 9 831 974 69 984 25 662 44 322 1945 .......... 2 788 7 666 34 225 7 410 919 53 008 20 565 32 443

Tab. 4: 1 ger en översikt av den inom undervisningen sysselsatta perso- nalens fördelning på olika skolformer m. m. samt efter yrkesställning och kön enligt 1950 års folkräkning. Av hela det redovisade antalet utgjordes något över 70 procent av lärarpersonal. Såväl lärarpersonalen som övrig personal är övervägande kvinnlig. Ser man till den inom skolväsendet sys— selsatta arbetskraftens fördelning på olika skolformer, framgår att huvud- delen eller 78 procent av yrkesutövarna år 1950 kom på folk- och småsko- lor samt läroverk, seminarier och liknande. Bortser man från privatunder-

visning samt vissa i gruppen andra skolor ingående läroanstalter _ bland annat korrespondensinstitut, bilskolor, dans- och ridskolor m. m. vilka inte brukar räknas till skolväsendet i egentlig bemärkelse, framstår nyss- nämnda skolformer såsom än mera dominerande ur arbetskraftssynpunkt. Tydligen spelar, om man på så sätt begränsar sig till det egentliga skolväsen- det, de rent privata, alltså icke statsunderstödda skolorna en relativt liten roll. Närmare statistiska uppgifter om personalen vid sistnämnda skolor fin— nes endast i den mån de står under inseende av statlig myndighet. Personal— antalet vid övriga privata skolor torde emellertid inte uppgå till mer än högst ett tusental.

Den följande diskussionen av skolväsendets arbetskraftshehov begränsar sig till läroanstalter som står under statligt inseende. Vissa slag av special- skolor _ blindskolor, skolor vid sjukvårdsanstalter och barnhem, sinnes— slöskolor samt ungdomsvårdsskolor behandlas dock i stället i senare kapitel i samband med motsvarande vårdgrenar inom sjukvård och social- vård. Detsamma gäller förskolorna på grund av deras organisatoriska an- knytning till socialvården.

Den statistik som står till buds för att belysa arbetskraftshehovet vid de statliga och statsunderstödda skolorna är mycket oenhetlig och i vissa av- seenden bristfällig. Personalredovisningen i den undervisningsstatistik, som utarbetas av vederbörande skolmyndigheter —-— i första hand skolöverstyrel- sen _ och beträffande universitet och högskolor av statistiska centralbyrån, omfattar endast lärare. Undervisningsstatistiken företer dessutom stora luckor i fråga om andra skolformer än folkskolor och läroverk, främst gäl- ler detta skolor för yrkesundervisning. Även bortsett härifrån fyller denna statistik inte alltid de krav, som skulle behöva ställas på en sysselsättnings- statistik.

Lärare i läroämnen

Undervisningsstatistiken lämnar i allmänhet endast uppgifter om anta- let lärartjänster. I den mån en person uppehåller lärartjänst vid flera olika skolor kommer han därför att bli dubbelredovisad. Risken härför är natur- ligtvis störst i sådana fall, där det är frågan om tjänster som omfattar ett relativt ringa antal undervisningstimmar. Dylika tjänster uppehålles också i många fall _ särskilt i fråga om praktiska ämnen _ av personer, som har sin huvudsakliga sysselsättning utanför skolväsendet.

I tab. 4: 2, som belyser förändringarna i antalet lärare i läroämnen under de senaste decennierna, har därför medräknats endast sådana tjänster,

1 Vid bedömande av lärarpersonalens utveckling och det framtida behovet av lärare är det med hänsyn till bland annat det statistiska materialets beskaffenhet lämpligt att be— handla lärare i läroämnen, teoretiska såväl som praktiska, och lärare i övningsämnen var för sig.

Tabell 4: 2. Heltidsverksamma lärare i läroämnen inom olika skolformer läsåren 1929/ 30—1953/54. (Uppskattade tal har angivits inom parentes)

1929/30 1939/40 1944/45 1949/50 1953/54

Klasslärare .............................. 27 964 27 435 26 271 29 384 33 148 Folkskollärare ......................... 15 319 16 084 15 332 17 440 19 885 Småskollärare m. fl .................... 12 554 11 249 10 829 11 652 12 935 Lärare v. seminariernas övningsskolor. . . . 91 102 110 292 328 Ämneslärare vid högre skolor ............. (4 100) (4 800) (5 200) 6 211 7 637

Realskolor, flickskolor o. allm. gymnasier1 3 680 4 396 4 458 5 232 6 335

Enhetsskolans högstadium m. m ......... _ _ _ . . 237

Fackgymnasier2 ........................ (250) (200) (400) 620 641 Folkhögskolor ......................... (185) (210) (300) 359 424 Lärare vid yrkesskolors ................... (500) (750) (950) 1 046 1 001 Lärare vid andra fackskolor (utom universitet

0. högskolor? .......................... (450) (500) (500) 577 653 Lärare vid universitet och högskolor5 ...... (500) (600) 608 975 1 100

Summa (33500) (34100) (33 500) 33193 44139

1 Inkl. högre folkskolor, praktiska realskolor samt enskilda läroverk. ? Tekniska läroverk, handelsgymnasier samt folk- och småskoleseminarier (exkl. övnings- skollärare). 3 Skolor under överstyrelsens för yrkesutbildning inseende. 4 Lantbruks-, lantmanna- och lanthushållsskolor, Alnarps lantbruksinstitut, skogsskolorna, sjuksköterskeskolor och läroanstalter för barnmorskor, bergsskolor, grafiska institutet, textil- instituten, konstfackskolan, socialinstituten, konst- och musikhögskolorna, gymnastiska central- institutet, sjöbefälsskolorna. 5 Universiteten i Uppsala, Lund och Göteborg (tidigare Göteborgs högskola och Medicinska högskolan i Göteborg), Karolinska medion-kirurgiska institutet, Stockholms högskola, handels- högskolorna, tandläkarhögskolorna, farmaceutiska institutets kurs för apotekarexamen, de tekniska högskolorna, veterinärhögskolan, lantbrukshögskolan samt skogshögskolan.

vilka med hänsyn till anställningens art eller timantalets storlek i allmän- het kan betraktas som heltidstjänster. Dit hör till en början samtliga folk- och småskollärartjänster. Vad beträffar ämneslärare vid realskolor och gymnasier samt därmed jämställda högre skolor ingår i redovisningen dels samtliga ordinarie, extra ordinarie och extra lärare, dels sådana timlärare, som uppgivits ha full tjänstgöring. I huvudsak samma normer har tilläm- pats beträffande universitet och högskolor. Vad beträffar under översty- relsens för yrkesutbildning inseende stående yrkesskolor har som lärare med heltidstjänstgöring räknats lärare med minst 600 undervisningstim- mar per år. För tidigare år har delvis endast mycket ungefärliga uppskat- tade tal kunnat anges.

Tabellen visar den mycket kraftiga stegring som lärarantalet undergått sedan mitten av 1940-talet och som, särskilt vad beträffar klasslärarna, skarpt kontrasterar mot de mycket små förändringarna i lärarantalet un— der 1930—talet och i början av 1940-talet. Sammanlagt har antalet lärare i läroämnen stigit från 33 500 läsåret 1944/45 till 44 000 läsåret 1953/54 eller med cirka 31 procent, varav 18 procent kommer på den sista fyraårsperio- den. Den kraftigaste ökningen i absoluta tal visar folk- och småskollärare. Deras antal steg enbart mellan läsåren 1949/50 och 1953/54 med inemot

4000 eller 12,8 procent. Antalet ämneslärare ökade under samma period med 1 400 eller 23 procent. Procentuellt har ökningen alltså varit väsentligt starkare för älnneslärarna än för klasslärarna.

Lärarnas utbildning. För att få fast anställning som klasslärare vid folk- skola (eller övningsskola vid seminarium) fordras examen från folkskole- seminarium eller, om tjänstgöringen avser endast folkskolans småskolesta- dium eller 5. k. mindre folkskola, från småskoleseminarium. Såsom närmare framgår av följande avsnitt har ett mindre antal lärare tagits i anspråk, ehuru de saknade fastställd kompetens för det undervisningsstadium där de undervisade. Huvuddelen av dessa utgjordes av småskollärare, som under- visade på folkskolestadiet.

Den normala utbildningen för lärare inom realskolan och gymnasiet är filosofisk ämbetsexamen eller högre filosofisk examen, för lärare med un- dervisning i kristendom teologisk examen. Tidigare har utbildning av äm- neslärare skett även vid högre lärarinneseminarium. Denna utbildning ned- lades dock i början av 1940-talet. I detta sammanhang kan erinras om att enligt beslut av 1954 års riksdag fasta tjänster framdeles skall finnas inom realskolan (samt enhetsskolans högstadium) även för folkskollärare, som, utan att ha avlagt filosofisk ämbetsexamen, förvärvat viss fastställd utbild— ning i till realskolan hörande ämnen.

Vad beträffar ämneslärare inom folkhögskolan och vid folk- och små- skoleseminarium är den normala utbildningen likaledes filosofisk ämbets- examen eller motsvarande (vid folkskoleseminarium fil. licentiatexamen). Inom folkhögskolan, där kompetensvillkoren inte är lika bundna, har dock en stor del av lärarna fil. kand.—examen. Vid tekniska läroverk och han-

::

delsgymnasier fördelar sig ämneslärarna relativt jämnt på a ena sidan filosofisk utbildning och å andra sidan utbildning vid teknisk högskola resp. handelshögskola. Sistnämnda utbildningsformer förekommer också

Tabell 4: 3. Ämneslärarnas fördelning efter utbildning läsåret 1949/501

Dr-grad, lic.- Fil. Skolform examen, ' kand. ämbets- ' m. m. examen

Högre Tek- Han- lärarin- nisk dels- nesemi- hög- hög- narium skola skola

Övriga

Rcalskolan o. gymnasiet. . 3 592 225 1 031 15 41 5 204 Folkhögskolan ........... 147 16 5 3 2 59 359 Tekniska läroverk ........ 77 _ 2 _ 75 3 5 162 Handelsgymnasier ........ 19 _ 3 _ _ 20 4 46 Folk- o. småskolesem ..... 228 13 8 _ _ _ 6 255

Summa 4 063 254 309 1 036 93 66 205 6 026

1 I tabellen har icke medtagits vissa mindre skolformer med kortare lärokurs, däribland två— och treåriga högre folkskolor. Detta bör beaktas vid jämförelse med tabell 4: 2 och med tablån över ämneslärarnas fördelning på undervisningsämnen, där även vissa av dessa grupper medtagits.

framför allt vid de praktiska realskolorna. En närmare belysning av ämneslärarnas fördelning efter utbildning inom olika skolformer läsåret 1949/50 lämnar tab. 4: 3, som dock avser endast lärare med ordinarie, extra ordinarie eller extra anställning.

Ser man till ifrågavarande lärares fördelning efter de ämnesområden, inom vilka de undervisar, framgår av nedanstående tablå att de domine- rande ämnesområdena är de humanistiska _ historia, språk etc. _ och de matematisk-naturvetenskapliga, vilka tar i anspråk 56,7 resp. 31,8 pro- cent av lärarna.

Ämneslärarnas fördelning efter undervisningsämnen läsåret 1949/50

Matema- H ”Sk" Mc k T k Kristen- ."Fm' natur- r an— .e __ nistlska _ tila niska Summa dom .. vetcn- .. .. amnen . amnen amnen skapliga ämnen Antal lärare läsåret 1949/50 ..... 495 3 436 1 926 92 110 6 059 Procentuell fördelning ........... 8,2 56,7 31,8 1,5 1,8 100,0

Av i tab. 4: 2 redovisade lärare vid yrkesskolor var 215 sysselsatta vid centrala verkstadsskolor, 639 vid kommunala yrkesskolor och 192 vid en— skilda yrkesskolor. Nedanstående sammanställning ger en översikt av dessa lärares fördelning efter undervisningens inriktning.1 I talen ingår även 53 lärare vid skolköks- och handarbetsseminarier.

. Hushållsgöromål, ., häggäfä (ifktön Handel barnavård, sömnad unågågäåån Summa y och vävning g 563 89 409 38 1 099

Yrkeslärare i praktiskt yrkesarbete inom industri och hantverk rekry- teras bland inom ifrågavarande yrken verksamma yrkesarbetare, för vilka överstyrelsen för yrkesutbildning anordnar pedagogiska kurser. Lärarna i yrkesarbete uppehåller också en väsentlig del av teoriundervisningen i verk- stadsskolorna. I viss utsträckning omhänderhas denna dock av särskilda heltidsanställda lärare med ingenjörsutbildning. Av lärarna i handelssko- lorna, där undervisningen dock till betydande del uppehålles av timlärare, kräves i regel examen från handelshögskola eller i vissa fall handelsgymna- sium (handelstekniska ämnen) eller akademisk examen (språk, geografi, nationalekonomi etc.). Lärarinnorna inom det husliga området, såsom

1 Enligt en undersökning avseende läsåret 1953/54 utgjorde antalet lärare med minst 600 timmars undervisning under året 1 601, därav 257 vid centrala verkstadsskolor, 375 vid övriga verkstadsskolor, 60 vid tekniska skolor, 90 vid skolor för industri och hantverk i övrigt, 196 vid skolor och kurser för handel och 623 vid skolor och kurser i husligt arbete. Antalet lärare med mindre än 600 timmars undervisning utgjorde 7 039.

barnavårdslärarinnor, hushållningslärarinnor, sömnadslärarinnor, m. fl. ut— bildas vid förekommande fackskoleseminarier.

Antalet heltidsanställda lärare med högskoleutbildning är därför mycket litet vid skolorna för yrkesundervisning. Av de under läsåret 1949/50 vid yrkesskolorna verksamma 1 099 lärarna hade sålunda endast 18 akademisk utbildning, 17 var civilingenjörer och 29 civilekonomer. Lägre ingenjörs- utbildning fanns angiven i 63 fall.

Lärarbristen. Den starka ökningen av lärarbehovet under det senaste är- tiondet har medfört att i såväl folk- och småskolor som högre skolor i stor utsträckning mäst utnyttjas lärare, vilka inte haft för vederbörande under- visningsstadium eller skolform normalt vitsordad utbildning. En översikt av antalet dylika lärare med full tjänstgöring och deras utbildning den 1 oktober åren 1949—1954 lämnar tab. 4: 4.

På småskolestadiet och folkskolestadiet har lärarbristen, såsom den re- gistreras i denna tabell, successivt minskat under de senaste åren. Ök-

Tabell 4: 4. Antal lärare utan normalt vitsordad utbildning läsåren 1949/50—1954/551

År 1949/50 1950/51 1951/52 1952/53 1953/54 1954/55

Småskolesladiet: Antal lärare .................... 55 Därav: Seminarieelever ............... 10 Studenter .................... 20 Personer med akademisk examen _ —

Falkskolesladiel:

Antal lärare .................... Därav: Småskollärare2 Seminarieelever ............... 30 Studenter .................... Personer med akademisk examen 15

Högre skolor: Antal lärare .................... 698 Därav: Fil. kand. och jämförliga ...... 94 171 Folkskollärare utan akademisk examen .................... 318 Studerande v. teol. el. fil. fakultet 51 60 96 Högskoleutbildade ingenjörer och stud. vid teknisk högskola . . . 8 8 22 Övriga med teknisk utbildning. 24 23 42 Övningslärare ................ 13 8 6 Övriga a) med studentexamen ...... 19 18 37

b) utan studentexamen ..... 4 —— 6

1 Uppgifterna avser läget under höstterminen (oktober månad) utom läsåret 1949/50 då de gäller vårterminen. ” 570 småskollärare, som läsåret 1954/55 tjänstgjorde i folkskolans tredje klass jämlikt SFS 1954 : 230, har icke betraktats som ersättare för folkskollärare. Dessa tjänster är nämligen att hänföra till småskollärartjänster. Motsvarande antal för läsåret 1953—54 utgjorde 250.

ningen under 1954/55 torde bl. a. ha berott på att ett stort antal folkskol— lärare varit tjänstlediga för akademiska studier eller genomgång av fort- bildningskurser för vinnande av kompetens för undervisning på realsko- lestadiet. Samtidigt har antalet ämneslärare utan normalt vitsordad kom- petens stigit. Man finner av sammanställningen att dessa lärare i stor ut- sträckning utgöres av folkskollärare —— år 1954 ca 46 procent av samtliga. Den kvarstående lärarbristen på folkskolestadiet kan ur denna synpunkt sägas bero på att folkskollärare måst tas i anspråk för undervisning i högre skolor.1

Bristen på ämneslärare är som belyses av följande sammanställning, tab. 4: 5, främst koncentrerad till de naturvetenskapliga ämnesområdena. Mest framträdande är den i matematik. Även inom modersmålet har emellertid undervisningen i stor utsträckning måst handhas av lärare utan normalt vitsordad kompetens. Däremot synes ej längre föreligga någon större brist på lärare i språk.

Tabell 4: 5. Antal heltidstjänster vid högre skolor i olika läroämnen, som den ] okto- ber 1953 och 1954 uppehällits av lärare utan normalt vitsordad fackutbildning1

Heltidstjänster Heltidstjänster Läroämne uppehållna av Läroämne uppehållna av lärare utan normalt lärare utan normalt vitsordad utbildning vitsordad utbildning 1953 1954 1953 1954 Kristendomskunskap.. . . 26,5 23,4 Matematik ........... 200,9 198,5 Modersmålet ........... 112,4 101,3 Biologi m. hälsolära... 53,8 57,5 Latin ................. 1,3 1,8 Fysik ................ 82,6 80,1 Grekiska .............. 0,3 0,3 Kemi ................ 56,1 63,5 Engelska .............. 37,1 25,5 Summa 705,3 672,1 Tyska ................ 27,5 24,8 Franska ............... 3,2 2,4 därav kristendom ..... 26,5 23,4 Historia m. samhällslära 44,8 38,9 humanistiska ämnen 285,4 249,1 Geografi .............. 57,5 52,9 matematik o. natur- Filosofi ............... 0,5 0,7 vetensk. ämnen ..... 393,4 399,6 Psykologi, pedagogik . . . 0,8 0,5

1 Det uppgivna timantalet per vecka har omräknats till heltidstjänster, varvid 27 veckotimmar antagits motsvara en heltidstjänst (latin och grekiska 22 timmar).

Vid bedömandet av lärarbristen bör man beakta att det i många fall var kortvariga vikariat, som uppehölls av lärare utan normalt vitsordad fack- utbildning. Bortser man sålunda från vikariat om mindre än en månad blir den egentliga bristen på folkskollärare åren 1951, 1952, 1953 och 1954 resp. 260, 239, 203 och 464, medan bristen på småskollärare endast uppgick till 19 år 1954. Beträffande de högre skolorna har vikariat av kortare varaktighet än två veckor icke upptagits i tab. 4: 5.

1 I ovanstående uppgifter om antalet ämneslärare utan normalt vitsordad utbildning ingår inte ämneslärare vid i folkskolan inbyggda realskolelinjer eller enhetsskolans högstadium. Läs— året 1953/54 beräknas ca 130 folkskollärare, som inte varit behöriga att anställas som e.o. eller extra lärare vid kommunal realskola, ha tjänstgjort vid dylika inbyggda linjer och enhets- skolans högstadium (S.Ö:s petita).

En mycket stor del av undervisningen i övningsämnen handhas av tim- lärare, som tjänstgör vid mer än en läroanstalt. En lärare i ett övnings— ämne vid t. ex. en samrealskola, kan fullgöra s. k. fyllnadstjänstgöring eller vara timlärare i samma ämne vid en folkskola på samma ort. Under— stundom kan undervisningen i ett övningsämne handhas av en timlärare, vars verksamhet i övrigt ligger utanför skolväsendets område. Det är ex- empelvis inte ovanligt att en kyrkomusiker tjänstgör som musiklärare vid någon skola ett större eller mindre antal veckotimmar.

Dessa förhållanden gör att det är vanskligt att statistiskt redovisa öv- ningslärarkårens storlek. I tab. 4: 6 lämnas emellertid vissa uppgifter om övningslärarkårens storlek läsåret 1953/54. Uppdelning har gjorts på hel- tids- och deltidstjänstgörande, varvid e. o. övningslärare samt timlärare med mer än 15 veckotimmars tjänstgöring räknats som heltidstjänstgörande. Vid bedömandet av antalet veckotimmar har hänsyn tagits även till fyllnads- tjänstgöring.

Tabell 4: 6. Lärare i övningsämnen läsåret 1953/54

Heltids- Deltids-

tjänst— tjänst-

görande görande

Folkskolan .............................................. 3 257 4 115 Därav deltidslärare i fortsättningsskolan .................. . 952 Realskolor, flickskolor, gymnasier .......................... 1 391 1 178 Folkhögskolor ........................................... 71 208 Folk- och småskoleseminarier ............................. 267 84 Därav i övningsskolor ................................... 9 30 Tekniska läroverk ........................................ 7 12 Summa 4 993 5 597

Vid folk— och småskolorna handhades undervisningen i övningsämnena tidigare så gott som uteslutande av folk- och småskollärarna, vilka var och en i sin klass undervisade i samtliga på schemat förekommande äm- nen. I allt större utsträckning har man emellertid övergått till att även i folkskolan anställa särskilda lärare i övningsämnen.

Övrig personal

Undervisningsstatistiken lämnar, som förut nämnts, endast uppgifter om lärarpersonalen, däremot ej om övrig vid skolorna anställd personal. Denna är emellertid av relativt betydande storleksordning. En ungefärlig bild av hithörande personalgruppers storlek omkring år 1950 lämnar följande tab. 4: 7. I tabellen har i princip endast medtagits personal med minst halv- tidstjänst.1

1 Uppgifter om den kommunalanställda personalen har hämtats ur de av socialstyrelsen år 1950 för arbetskraftsutredningens räkning verkställda undersökningarna av arbetskraften i offentlig tjänst. Enligt dessa fanns hos landskommunerna i mars 1950 vid skolorna anställda 5 158 vaktmästare, städerskor m. fl. Av dessa var 1 300 män och 3 858 kvinnor. Den kvinnliga personalen torde så gott som uteslutande utgöras av städningspersonal. Skolmåltidspersonalen

Ekonomi—, .. vaktmästar, Därav Pågåråiveåecg' Huvudman m.m. skrivhitr.- skolmåltids- admihisgtrativ päscåial personal personal Andra skolor än universitet och högskolor Staten .................................... 500 _ —— Städer .................................... 4 200 2 800 —— Landskommuner ........................... 4 300 3 000 —— Annan huvudman .......................... 500 — — Universitet och högskolor ..................... 1 900 — 1 900 Summa annan skolpersonal än lärare 11 400 5 800 1 900

Som framgår av tabellen kan annan skolpersonal än lärare under denna förutsättning beräknas ha sammanlagt uppgått till drygt 13 000 omkring år 1950. Härav kom närmare 4 000 på universitet och högskolor. Det stora per- sonalantalet vid universiteten och högskolorna får givetvis ses mot bak- grunden av att de är både läroanstalter och forskningsinstitutioner. En del av denna personal har liksom lärarna högre vetenskaplig utbildning. Vid folkskolorna och de högre skolorna utgör skolmåltidspersonalen den största

i dessa kommuner uppgick till 3 281, varav åtminstone ett par hundra torde vara deltids- sysselsatta.

I fråga om städerna omfattade socialstyrelsens undersökningar endast den löneplansanställda personalen, varigenom bland annat städnings- och skolmåltidspersonalen uteslöts. Den löne— plansanställda personalen inom det allmänna skolväsendet och den lägre yrkesundervisningen i städerna uppgick i mars 1950 till 1 432. Huvuddelen av denna personal torde utgöras av vakt— mästar- och skrivhiträdespersonal vid skolorna. I viss mindre utsträckning _— ca 150 —— ingår emellertid i denna siffra även personal i städernas centrala skoladministration. Vad beträffar städnings- och skolmåltidspersonalen fanns enligt en av stadsförbundet verkställd undersökning avseende läget i april 1952 2 612 skolstäderskor, anställda i städernas tjänst, medan skolmåltids— personalen uppgick till 3 020, varav endast 209 hade mindre än 4 timmars tjänstgöring per dag.

Enligt riksräkenskapsverkets statistik uppgick antalet löneplansanställda, inkl. arvodister, vid de allmänna läroverken, folk— och småskoleseminarierna samt de tekniska läroverken den 1 oktober 1953 till sammanlagt 7 358 varav 505 i högst 15 lönegraden. Då lärarpersonalen med ett fåtal undantag är placerad i högre lönegrad, torde sistnämnda siffra ungefärligen ange stor- leksordningen av annan statsanställd personal än lärare vid dessa skolor, huvudsakligen vakt- mästare och maskinister vid hithörande skolor. Vid universiteten och högskolorna var enligt samma källa antalet löneplansanställda inkl. arvodister med minst halvtidstjänstgöring vid samma tidpunkt 3 991. Härtill kom ca 400 med anställning enligt kollektivavtal (frånsett städ- ningspersonal), varför hela antalet anställda med minst halv daglig arbetstid skulle uppgått till ca 4 400. I denna siffra ingår då inte de fria högskolorna i Stockholm och Göteborg liksom ej heller handelshögskolorna. Medräknas även dessa högskolor stiger det sammanlagda antalet anställda till något över 4 800, när all personal med minst halvtidstjänst medräknas. Antalet heltidsanställda lärare vid universiteten och högskolorna kan beräknas ha uppgått till ca 1 000 höstterminen 1953. Övrig personal blir sålunda ca 3 800. Ungefär hälften av denna kan beräknas vara löneplans— eller kollektivavtalsanställd lägre personal: vaktmästare, maskinister, laboratorie- biträden m. fl. samt skrivpersonal. Övriga omfattar dels icke fast anställda lärare, huvudsakligen deltidsanställd amanuens— och assistentpersonal och dels bibliotekspersonal, högre administrativ personal m. fl.

Den skolpersonal annan än lärare, som har annan huvudman än stat eller primärkommun, torde böra uppskattas till minst omkring 500, frånsett städningspersonal, varav huvuddelen kan antas vara ekonomipersonal. Det bör beaktas att särskilt internatskolorna _ dit bland annat folkhögskolor, lantmanna- och lanthushållsskolor hör —— ställer kvantitativt relativt stora anspråk på dylik personal.

personalgruppen. Skolmåltidsverksamhetcns utveckling sedan mitten av 1940—talet har därför tydligen inneburit en relativt stark ökning av skol- väsendets anspråk på arbetskraft.

Lärjungeutvecklingen

Lärjungeantalet 1930—1955

Ökningen av skolväsendets arbetskraftshehov, och framför allt då lärar- behovet, under senaste decenniet är en följd av den kraftiga ökning som antalet lärjungar undergått sedan mitten av 1940-talet. Medan 1930—talet och första hälften av 1940-talet kännetecknades av en successiv minskning av lärjungeantalet, har detta under det senaste årtiondet stigit med inte mindre än 55 procent från 670 000 läsåret 1944/45 till omkring 1 040 000 läsåret 1954/55. En närmare belysning av lärjungeutvecklingen sedan bör- jan av 1930-talet lämnar tab. 4: 8.

Tabell 4: 8. Antal lärjungar inom olika skolformer läsåren 1929/30—1954/55 (talen avrundade till jämna hundratal)

Skolform1 1929/30 1939/40 1944/45 1949/50 1953/54 1954/55

Primärunderuisning och högre all- män undervisning ............ 751 700 648 700 634 300 750 200 933 500 979 900 Folkskolana ................. 672 800 548 700 523 400 612 200 758 200 796 800 Därav inbyggda realskolelinjer och enhetsskolans högstadium. — _— — 300 7 000 10 800 Seminariernas övningsskolor. . . 2 200 2 000 2 300 3 700 4 400 4 500 Därav inbyggda realskolelinjer —— — _ 300 350 400 Privata förb. skolor .......... 3 300 2 300 3 000 3 200 4 000 (4 000) Realskolor och flickskolor ..... 60 300 75 500 83 000 105 500 134 100 138 700 Allmänna gymnasier ......... 9 900 16 200 17 100 19 100 25 300 28 100 Folkhögskolor (vinterkurs) . . . . 3 200 (4 000) 5 500 6 500 7 500 7 800

Yrkesundernisning .............. 23 400 31 100 36 200 48 800 57 500 59 700 Yrkesskolor3 ................. (4 500) (8 000) 9 500 12 700 16 100 17 600 Fackgymnasiera .............. 3 700 4 700 5 800 11 300 11 200 10 900 Övriga fackskolor3 ........... (4 900) 6 600 7 800 9 200 10 500 10 300 Universitet och högskolor ..... 10 300 11 800 13 100 15 600 19 700 20 900

Summa lärjungar .............. 775 100 679 500 670 500 799 000 991 000 1 039 600 Därav högst 13 år ........... 697 000 571 700 551 100 651 700 803 000 834 300 14 år och däröver ........... 78 100 107 800 119 400 147 300 188 000 205 300

1 Beträffande de skolor som ingår under de olika grupperna se noter till tab. 4: 2. = Exkl. fortsättningsskolekurser. 3 Endast lärjungar i heldagskurser om minst 5 månaders längd ingår.

Den viktigaste orsaken till denna betydande uppgång i lärjungeantalet har varit befolkningsutvecklingen, som bland annat inneburit en mycket stark stegring av antalet barn i de skolpliktiga åldrarna, dvs. närmast åld- rarna 7—13 år. Ökningen av lärjungeantalet beror emellertid också på den förlängning av den genomsnittliga skoltiden som ägt rum genom organisa-

toriska åtgärder och ökad tillströmning till de högre skolorna och som tillhör ett av de mest betydelsefulla inslagen i den nuvarande samhällsutvecklingen. Överslagsvis kan man räkna med att inemot en tredjedel av den samman- lagda ökningen av lärjungeantalet under det senaste årtiondet hänför sig till faktorer av sistnämnda art.

Lärjungefrekuensen i olika åldrar

Tendenserna till ökning av skoltidens genomsnittliga längd framträder om man ser till förändringarna i antalet personer i olika åldersår som undergår skolutbildning. Tyvärr saknas sammanfattande fortlöpande sta— tistik häröver. En särskild undersökning rörande antalet personer med pågående skolutbildning verkställdes emellertid i samband med 1945 års folkräkning. Mer eller mindre utförliga uppgifter om lärjungarnas ålders- fördelning kan också erhållas ur undervisningsstatistiken och vissa spe— cialundersökningar. l nedanstående sammanställning, tab. 11.: 9, har med ledning av tillgängligt material ett försök gjorts att statistiskt belysa de förändringar som lärjungefrekvensen — vad beträffar heldagsundervis- ning — i olika åldrar undergått sedan början av 1930-talet.1 Även 0111 de underliggande beräkningarna delvis är ungefärliga, torde sammanställning- arna dock ge en någorlunda riktig bild av utvecklingen.

Tabell 4: 9. Antal lärjungar i olika åldrar iprocent av folkmängden i resp. åldrar

.. 7—13 , 17—19 20f24 25—29 Lasår år 14 år 15 år 16 år år är år 1929/30 ................ 92,0 22,3 10,0 8,1 4,3 2,5 1,3 1939/40 ................ 92,9 30,3 15,8 13,1 6,8 3,4 1,4 1945/46 ................ 94,6 37,9 19,2 17,8 10,3 4,7 1,9 1949/50 ................ 98,7 46,9 26,3 21,2 12,0 5,7 2,1 1951/52 ................ 98,6 51,1 31,0 25,4 13,9 6,5 2,3 1953/54 ................ 99,0 55,1 31,2 26,6 15,2 7,8 2,7 Genomsnittlig årlig ökning: 1929/30—1939/40 ........ 0,09 0,80 0,58 0,40 0,25 0,09 0,01 1939/40—1949/50 ........ 0,58 1,66 1,05 0,81 0,52 0,23 0,07 1949/50—1953/54. .. . . . . . 0,10 2,05 1,23 1,35 0,80 0,53 0,15 1945/46—1953/54 . . . .. . .. 0,55 2,15 1,50 1,10 0,61 0,39 0,10

Som synes har utvecklingen kännetecknats av en fortgående ökning av lärjungefrekvensen i samtliga åldersgrupper. Särskilt kraftigt synes denna ha stigit under efterkrigstiden. Möjligen tyder talen dock på en viss avmattning under de senaste åren, vilken kan förklaras av att utbyggnaden av de högre skolorna inte skett i en takt motsvarande den starkt stegrade efterfrågan.

Det kan vara av intresse att jämföra ovanstående procenttal för antalet

1 Se bilaga 1.

personer i olika åldrar som undergår skolutbildning med motsvarande pro- centtal för Förenta staterna. Från folkräkningen i USA 1950 föreligger uppgifter härom för varje åldersår, och från de reguljära urvalsundersök- ningarna (labor force sample surveys) finns motsvarande uppgifter för vissa grupper av åldersår. Följande sammanställning, tab. 4: 10, möjliggör vissa jämförelser.

Tabell 4: 10. Lärjungefrekvensen i olika åldrar i Sverige och USA

Sverige USA Aldersår Folk- Urvalsundersökningar 1949 1953 räkningen 1950 1950 1953 7—13 98,7 99,0 95,7 98,7 99,4 14 46,9 55,1 94,8 15 26,3 31,2 91,4 83,31 85,91 16 21,2 26,6 80,9 17—19 12,0 15,2 43,9 24,92 31,22 20—24 5,7 7,8 12,9 9,0 11,1

__,A

1 l åldern 14—17 år. 2 I åldern 18—19.

Det framgår att skoltidens genomsnittliga längd är väsentligt längre i USA än i Sverige. Enligt folkräkningstalen pågick sålunda år 1950 ännu i 16-årsåldern skolutbildning för över 80 procent av befolkningen i USA medan motsvarande procenttal för Sverige år 1953 var endast 27. I 17—19— årsåldern var samma år 44 procent av befolkningen i USA elever vid olika utbildningsanstalter, i Sverige endast 15 procent. Av de amerikanska ur- valsundersökningarna, som dock visar en något lägre lärjungefrekvens än folkräkningstalen sannolikt beroende på att däri inte ingår personer som har förvärvsarbete vid sidan av skolgången, framgår att en ytterligare för- längning av skoltidens genomsnittliga längd i USA ägt rum efter 1950.

Vid bedömandet av den framtida lärjungeutvecklingen måste tenden— serna till en längre genomsnittlig skoltid tillmätas en avgörande betydelse. Det kan emellertid vara av intresse att till en början undersöka hur det sammanlagda lärjungeantalet skulle komma att utvecklas, om man tar hänsyn till enbart de väntade förändringarna i befolkningens ålderssam- mansättning,1 dvs. utgår från att det procentuella antalet lärjungar i olika åldrar förblir detsamma som läsåret 1953/54, som här liksom i det följande varit basår vid framskrivningen. Resultatet framgår av följande tab. 4: 11, vari såsom jämförelse även motsvarande tal för läsåret 1949/50 anföres.

Man får under dessa förutsättningar fram till 1950-talets slut en vis- serligen fortsatt men —— framförallt vid jämförelse med utvecklingen un- der senaste decenniet —- relativt obetydlig ökning. Läsåret 1959/60 skulle

1 För den underliggande befolkningsprognosen, se kap. 2 och bil. 2.

Tabell 4:11. Antal lärjungar (] 000-tal ) fördelade efter åldersår

Därav

Läsår 7_13 14 år 15 år 16 år ”*19 20_24 25—30 ..Stlmma 14 är år är år är larjungar ..

och aldre

1949/50 651,7 38,5 21,3 17,3 31,3 27,0 11,9 799,0 147,3 1953/54 803,0 52,1 28,3 23,0 37,8 33,7 13,1 991,0 188,0 1956/57 864,9 61,3 30,3 24,7 41,2 32,5 12,1 1 067,0 202,1 1959/60 806,5 71,2 40,2 32,1 45,7 34,4 11,3 1 041,4 234,9 1964/65 709,7 60,6 36,5 32,5 57,9 43,4 11,8 952,4 242,7

antalet lärjungar vara 50000 högre än läsåret 1953/54. Därefter skulle emellertid en minskning inträda, så att lärjungeantalet vid mitten av 1960— talet skulle komma att med inemot 40 000 understiga motsvarande tal för läsåret 1953/54 men dock med 150 000 överstiga 1949/50 års nivå.

Till den ökning av skoltidens genomsnittliga längd, som kunnat konsta— teras har en mångfald olika faktorer bidragit. Ökningen av lärj ungefrekven- sen i åldersgruppen 7—13 år under senare hälften av 1940-talet förklaras i huvudsak av övergången från sexårig till sjuårig obligatorisk folkskola. Denna reform hade läsåret 1948/49 genomförts i samtliga skoldistrikt utom ett tiotal, som fått uppskov, och under de tre följande läsåren genomför- des den även i dessa. Eftersom den obligatoriska skolgången normalt börjar med höstterminen det kalenderår, under vilket barnet fyller sju år, bety- der detta, att numera i stort sett samtliga barn i de sju åldersgrupperna 7—13 år (d. v. s. de barn som vid ett årsskifte fyllt 7 men ej 14 år) får un- dervisning i heldagsskolor.

I många skoldistrikt har sedan början av 1940-talet en ytterligare för- längning av den obligatoriska skolgången vidtagits, därigenom att folk- skolan utbyggts med ett åttonde obligatoriskt skolår och på sina håll, i samband med försöksverksamheten med s. k. enhetsskola, med ett nionde. Utvecklingen i detta avseende framgår av nedanstående sammanställning över dels antalet skoldistrikt med minst åttaårig obligatorisk folkskola, dels antalet lärjungar i obligatorisk åttonde klass eller högre av folkskolan.

Tabell 4: 12. Skoldistrikt med minst åttaårig folkskola

Läsår 1944/45 1949/50 1953/54 I 1954/55

Antal skoldistrikt ................ 11 52 182 2100 Antal lärjungar i klass 8 ......... 1 845 5 564 10 537 12 452 Antal lärjungar i klass 9 ......... — _— 624 1 349 Summa lärjungar i klass 8 och 9 1 845 5 564 11 161 13 801

1 Därav 4 endast i en del av distriktet samt 1 med lärjungar hänvisade till annat distrikt. = Därav 4 endast i en del av distriktet samt 2 med lärjungar hänvisade till annat distrikt.

.*u—XJQQE: a'la—.a— Q's—.eu!!! : * _".TLVTJ.

"H"—'ti— -.v

Läsåret 1954/55 hade 100 skoldistrikt, eller 10 procent av samtliga 1 034 distrikt, minst åttaårig obligatorisk folkskola. Huvuddelen av dessa utgjor- des av städer och större tätortskommuner. Man kan beräkna att ungefär 28 procent av befolkningen i ålderskullen 14 är, alltså den åldersklass, som lärjungarna i åttonde klass normalt befinner sig i, tillhörde skol- distrikt med mer än sjuårig skolplikt. Att lärjungeantalet i åttonde klass ändock inte är större än 13,4 procent av årskullen, beror tydligen på att en mycket stor och sedan länge stigande del av barnen, särskilt i städerna, före skolpliktstidens slut övergår till högre skolor, d. v. s. närmast real- skolor och flickskolor.

Den ökade tillströmningen till högre skolor belyses av tab. 4: 13, som utvisar antalet lärjungar i nybörjarklasserna vid olika tidpunkter, dels absolut dels i procent av folkmängden i de åldersklasser då övergången till realskolan normalt sker. Sistnämnda procenttal har som synes känneteck- nats av en fortgående stegring alltsedan början av 1930-talet. I huvudsak avspeglar tabellen samma tendenser, som dem som framgått av tabell 4: 8. Lärjungetillströmningen visar sålunda en särskilt stark stegring under se— nare hälften av 1940-talet, medan en viss avmattning framträder under de första åren av 1950-talet om man ser till de sammanlagda procenttalen för 11- och 13-åringarna. Till väsentlig del torde detta förklaras av att över- gången förskjutits från fjärde till sjätte klass genom att utbyggandet av den femåriga realskolan i stort sett upphört. Beaktas bör emellertid också att ett betydande antal lärjungar inte kunnat beredas plats trots att de upp— fyllt fastställda betygsfordringar för inträde vid högre skolor.

Tabell 4: 13. Antal lärjungar i realskolans nybörjarklasser höstterminen 1931—1954

1931 1936 1941 1946 1950 1952 1953 1954

Klasser anslutna till klass

4 i folkskolan ........ 7 965 7 686 8 397 10 316 13 970 14 843 15 670 14 962 Klasser anslutna till klass 6 i folkskolan ........ 9 035 11 116 11 338 14 250 19 224 21 315 23 227 25 796

Procent av årskullen1 Klasser anslutna till klass

4 i folkskolan ........ 6,4 7,9 9,6 12,7 14,8 15,3 14,0 12,3 Klasser anslutna till klass 6 i folkskolan ........ 8,6 10,7 12,6 17,8 22,1 22,5 25,0 26.6

1 Antal 11-åringar, resp. 13-åringar vid de olika kalenderårens slut

Utvecklingen mot en längre genomsnittlig skoltid är en genomgående företeelse i flertalet utvecklade industriländer. Tydligen sammanhänger den intimt med den allmänna industriella utvecklingen. Den visar ett nära beroende av sådana företeelser som urbaniseringen och tjänstemannagrup- pernas tillväxt. Vi har nyss framhållit att utbyggnaden av den obligato-

'7—507925

riska undervisningen, utöver den allmänt fastställda, framför allt gjort sig gällande i städerna och de större tätorterna. Likaså är övergången till högre skolor väsentligt mera omfattande i städerna än på landsbygden. Över- slagsvis kan man beräkna att i början av 1950-talet ungefär 45 procent av l4-åringarna i städerna gick i högre skolor mot endast ca 20 procent på landsbygden. Såsom ofta påpekats, är övergången till högre skolor kraf- tigast inom tjänstemannagrupperna men väsentligt svagare inom arbetar- grupperna. Enligt 1945 års folkräkning var inte mer än omkring en fjärdedel av lärjungarna i realskolor och flickskolor familjemedlemmar till arbetare. På gynmasierna representerade dessa är 1945 endast en åttonde- eller nionde— del av hela lärjungeantalet.

Uppenbart är att bland annat tjänstemannauppgifternas tillväxt medfört att kraven på arbetskraftens skolutbildning ökat. Utvecklingen inom pro- duktionen torde emellertid också mera generellt medverka till en förläng- ning av den genomsnittliga skoltiden och ett senare inträde på arbetsmark- naden, därigenom att _— till följd av den tekniska utvecklingen, mekanise- ringen och rationaliseringen av produktionen — större krav än tidigare ställes på arbetskraftens såväl fysiska som intellektuella mognad, även när det gäller mera manuella arbetsgifter.l Förlängningen av skoltiden kan i så måtto sägas vara betingad även av svårigheterna att bereda ungdomen lämp— lig sysselsättning, redan vid den tidiga ålder då skolplikten normalt upphör. Det är inte otänkbart att den kraftiga tillväxten av de yngre ungdomsåld— rarna under de närmaste åren, på grund av de återverkningar detta kan få på arbetsmarknaden, kommer att verka ytterligare pådrivande i riktning mot en förlängning av den genomsnittliga skoltidens längd, både i form av en snabbare utbyggnad av den obligatoriska undervisningen och en ökad tillströmning till högre teoretiska skolor och fackskolor.

Enligt de riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling som antogs av 1950 års riksdag borde den allmänna skolplikten framdeles utsträckas

1 Utvecklingen belyses också av den fortgående minskning, som andelen yrkesverksamma främst i åldrarna 15—20 år, men också i 20—25-årsåldern undergått enligt folkräkningarna. Vad beträffar den manliga befolkningen framgår förändringarna av nedanstående tablå. För kvinnornas del försvåras jämförelser genom de omläggningar, som folkräkningarnas redovis— ningsprinciper undergått. Ökningen av utbildningsfrekvensen torde emellertid, om man ser till återverkningarna på andelen yrkesverksamma i stor utsträckning. ha motverkats av den sam— tidiga minskningen av antalet kvinnor med hemgöromål. (Tabellen delvis sammanställd efter Meidner: Svensk arbetsmarknad vid full sysselsättning, sid. 86—99).

F örvärvsarbetande män i procent av folkmängden

1930 1940 1945 1950 15—20 år Hela riket ...... 82,4 82,2 77,1 75,4 Städerna ....... 74,2 73,1 68,6 67,9 20—25 år Hela riket ...... 94,3 92,5 89,9 90,0 Städerna ....... , . ,

till nio år. I samband härmed förutsattes att en samordning genomfördes av de skolformer — folkskolan och realskolan _ som främst tillgodoser undervisningen på skolpliktsstadiet. Läsåret 1954/55 pågick försöksverk- samhet med 9—årig enhetsskola i 46 skoldistrikt.

Ehuru ett generellt genomförande av den nya 5. k. enhetsskolan inte torde kunna medhinnas under den närmaste tioårsperioden, synes man dock kunna vänta att antalet skoldistrikt med nioårig obligatorisk skol- gång kommer att öka väsentligt under de närmaste åren. Det bör dock beaktas att uppbyggnaden av den nya skolorganisationen hittills ansetts böra ske successivt från första eller femte klass, varför beslut om infö- rande av enhetsskola inte omedelbart påverkar lärjungefrekvensen un— der åttonde och nionde skolåret. Mera omedelbar effekt på lärjungefrekven- sen har därför utbyggnaden av folkskolan med en åttonde obligatorisk klass. En fortsatt ökning av antalet skoldistrikt med åttaårig folkskola torde också kunna motses under övergångstiden till genomförandet av den nioåriga skolan.

Det framtida lärjungeantalet '

Såsom framgått av ovanstående kan man förvänta en fortsatt ökning av skoltidens genomsnittliga längd under det närmaste decenniet, såväl till följd av utbyggnad av den obligatoriska skolan som till följd av en ökad tillströmning till högre allmänna skolor och fackskolor. Att mera exakt förutse takten i denna utveckling är dock inte möjligt. Den är bero- ende av en mångfald oberäkneliga förhållanden. Det torde emellertid knap- past finnas anledning anta att de faktorer, som verkar i riktning mot en förlängning av skoltiden, skall göra sig gällande med mindre styrka under det närmaste decenniet än under det sistförflutna. Skäl kan, såsom ovan framhållits, t. o. m. anföras för att räkna med en något snabbare: ökningstakt än hittills. I brist på fastare hållpunkter antar vi som arbets— hypotes för det följande, att lärjungefrekvensen i olika åldrar fortsätter att stiga med i genomsnitt samma procentuella ökning per år som mellan läsåren 1945/46 och 1953/54 enligt de förut redovisade beräkningarna.

Detta skulle innebära bland annat att läsåret 1959/60 inemot 70 procent av 14-åringarna och ungefär 40 procent av 15-åringarna erhåller under- visning i heldagsskolor mot beräknade 55 resp. något över 30 procent läs- året 1953/54. Läsåret 1964/65 skulle lärjungeprocenten i dessa åldrar ha stigit till ungefär 80 resp. inemot 50 procent. Talen kan samtidigt sägas i stort återge den andel av befolkningen som vid olika tidpunkter antas er— hålla utbildning under ett åttonde och nionde skolår antingen inom eller i direkt anslutning till den obligatoriska skolgången. För 16—19 årsåldern innebär förutsättningarna att antalet personer under utbildning stiger från 18,2 procent av folkmängden läsåret 1953/54 till 26,0 procent läsåret 1964/65,

Tabell 4: 14. Beräknat antal lärjungar efter ålder läsåren 1953/54—1964/65 (] 000-tal )

Antal lärjungar i åldern

Läsår 14 år och

däröver

1 7—1 9 20—24 25—29

är år år Summa

14 år 15 år 16 år

1953/54 803,0 52,1 28,3 23,0 37,8 33,7. 13,1 991,0 188,0 1954/55 834,3 53,3 30,9 25,1 40,1 34,6 13,2 1 031,5 197,2 1955/56 859,4 57,6 31,8 27,2 43,0 35,6 13,2 1 067,8 208,4 1956/57 864,9 68,7 34,6 27,8 46,1 37,1 13,4 1 092,6 227,7 1957/58 854,1 77,1 41,5 29,9 48,8 39,2 13,4 1 104,0 249,9 1958/59 830,5 85,0 46,9 32,7 51,9 41,7 13,7 1 102,4 271,9 1959/60 806,5 88,1 52,0 40,0 56,8 44,5 13,8 1 101,7 295,2 1960/61 784,2 89,9 54,1 44,1 64,1 46,4 13,9 1 096,7 312,5 1961/62 762,0 90,0 55,4 45,7 72,4 49,4 14,6 1 089,5 327,5 1962/63 740,1 91,2 55,8 46,5 78,3 54,2 15,2 1 081,3 341,2 1963/64 722,3 89,8 56,6 46,6 82,1 60,3 15,9 1 073,6 351,3 1964/65 709,7 86,8 56,0 47,1 83,4 66,3 16,6 1 065,9 356,2 I procent av folkmängden 1953/54 99,0 55,1 31,2 26,6 15,2 7,8 2,7 1959/60 99,0 68,0 40,3 33,1 18,9 10,1 3,3 1964/65 99,0 78,8 47,8 38,6 21,9 11,9 3,8

medan man i 20—29-årsåldern får en ökning från 5,1 procent till 8,3 procent.

Såsom framgår av tab. 4:14 skulle under dessa förutsättningar antalet lärjungar i heldagsskolor stiga från ungefär 990000 läsåret 1953/54 till omkring 1 100000 läsåret 1959/60 eller med 110 000. Under den följande femårsperioden erhålles däremot en minskning av lärjungeantalet med 35 000. Tillväxten av lärjungeantalet kan dock väntas börja stagnera re- dan dessförinnan. Toppen skulle sålunda nås omkring läsåret 1957/58 med ett lärjungeantal som ligger några tusental högre än det för läsåret 1959/60 beräknade. Även om man begränsar sig till utvecklingen under de allra närmaste åren blir därför tydligen ökningen i det sammanlagda lärjunge— antalet väsentligt svagare än under de senaste åren. Som framgått av det föregående steg antalet lärjungar enbart mellan läsåren 1949/50 och 1953/54 med över 190 000, varemot står en beräknad ökning med något över 110 000 under den följande sexårsperioden.

Den stagnation och minskning av lärjungeantalet som kan väntas in- träda från slutet av 1950-talet, faller helt på åldrarna under 14 år. Anta- let lärjungar i dessa åldrar når sitt maximum redan läsåret 1956/57 med omkring 865 000, varefter lärjungeantalet faller till omkring 807 000 läs- året 1959/60. Minskningen kan sedan väntas fortsätta ned till omkring 700 000 vid mitten av 1960-talet. Det bör beaktas att lärjungeantalet vid sistnämnda tidpunkt till en del är avhängigt av födelsetalens storlek un- der de närmaste åren.

Antalet lärjungar i åldern 14 år och däröver skulle i motsats härtill komma att öka mycket kraftigt eller med omkring 107 000 mellan läsåren 1953/54 och 1959/60 och med ungefär 00 000 under första hälften av 1960- talet. Det kan till jämförelse erinras om att antalet lärjungar i dessa åld- rar mellan läsåren 1949/50 och 1953/54 steg med ca 40 000.

Som förut framhållits synes emellertid en snabbare ökning av den genom- snittliga skoltidens längd än som ovan antagits inte otänkbar. En sådan skulle bland annat erhållas om allmän nioårig skolplikt hinner genom- föras under 1960-talet. För att åskådliggöra de återverkningar detta skulle få på lärjungeantalets storlek har vi antagit att i åldrarna 14 och 15 år pro— centandelen personer under utbildning under loppet av 1960-talet succes- sivt stiger från ovan antagna 68,0 resp. 40,3 läsåret 1959/60 till 99,0 i båda åldersgrupperna 1969/70. Läsåret 1964/65 blir procenttalen för dessa åldrar i så fall 83,5 resp. 69.8. Det totala lärjungeantalet skulle till följd härav sistnämnda läsår och under i övrigt oförändrade förutsättningar bli 1097 000 eller 31000 större än ovan beräknats. Ser man enbart till åld- rarna över 14 år skulle i sådant fall den genomsnittliga årliga ökningen bli endast obetydligt lägre under förra hälften av 1960-talet än under åter- stående delen av 1950-talet.

Förändringar i skolväsendets organisation. Som förut framhållits inne- har de av 1950 års riksdag antagna riktlinjerna för det svenska skolväsen- dets utveckling, att folkskolan och realskolan framdeles skulle infogas i en enhetlig skolform med nioårig lärogång. Denna skulle sålunda komma att omfatta tre undervisningsstadier, låg-, mellan- och högstadiet, motsvarande i huvudsak, den nuvarande småskolan, den egentliga folkskolan t. o. m. klass 6 samt realskolan.

Ser man till den yttre organisationen, innebär detta bland annat att den nuvarande huvudsakligen fem- och fyraåriga realskolan med anknytning till folkskolans fjärde resp. sjätte klass ersättes av en treårig realskola. Förkortningen av lärogången i förhållande till den fyraåriga realskolan möjliggöres genom att undervisning i engelska införes redan på mellan- stadiet fr. o. m. klass 5. På högstadiet har en differentiering av ämnes- valet förutsatts kunna ske fr. o. m. sjunde klassen. Nionde klassen skulle slutligen vara uppdelad på tre linjer: 9 a och 9 g, motsvarande den nuva- rande realskolans avslutningsklass resp. första ring av det fyraåriga gym- nasiet, samt 9 y, där bland annat en förberedande yrkesundervisning skulle kunna meddelas av särskilda yrkeslärare. Möjligheter skulle också finnas att i stället fullgöra det nionde (ev. även åttonde) skolåret i yrkesskola.

Undervisningen på låg- och mellanstadiet har förutsatts skola handhas av klasslärare med i huvudsak samma utbildning som de nuvarande små- skollärarna och folkskollärarna. Då låg— och mellanstadiet i allmänhet borde omfatta vartdera tre år, sker en utsträckning av småskollärarnas arbets- område i förhållande till vad hittills varit regel och en motsvarande in-

skränkning av folkskollärarnas (mellanskollärarnas). På högstadiet har undervisningen förutsatts i allmänhet skola handhas av ämneslärare med, vad beträffar de teoretiska läroämnena, i huvudsak samma utbildning som kräves av lärare inom den hittillsvarande realskolan. Som förut fram- hållits skall undervisningen i hithörande ämnen enligt beslut av 1954 års riksdag kunna bestridas även av folkskollärare som genomgått särskild efterutbildningskurs. Man har (prop. 149/1954) utgått från att omkring hälften av ämneslärarna på enhetsskolans högstadium framdeles skulle bestå av folkskollärare.

Ehuru 1950 års riksdag inte tog slutlig ställning till tidpunkten för den nya skolorganisationens genomförande eller till dess utformning i detalj — utformningen borde bli beroende av utfallet av den försöksverksamhet som påbörjats i anslutning till beslutet —— har den organisatoriska utveck- lingen inom folkskolan och realskolan på viktiga punkter kommit att nära anknyta till ovannämnda allmänna riktlinjer för skolväsendets utveckling. Bland annat har en förskjutning skett från realskoleformer med anknyt- ning till folkskolans fjärde klass till sådana med anknytning till sjätte klass. I ett stigande antal skoldistrikt, där undervisning i engelska redan införts i folkskolans femte klass, har treåriga, i allmänhet i folkskolan in- byggda, realskolelinjer kommit till stånd. Man torde under de närmaste åren, i avvaktan på utfallet av försöksverksamheten med 9-årig enhets- skola, ha att räkna med en fortsatt utveckling i denna riktning.

Frågan om realskolans organisation under övergångstiden till skolrefor- mens genomförande utredes för närvarande av särskilda sakkunniga, som tillkallats inom ecklesiastikdepartementet. I direktiven för denna utred- ning framhölls bland annat önskvärdheten av att realskolan i så stor ut— sträckning som möjligt gjordes treårig. I de fall, där detta inte kunde ske — främst på grund av svårigheter att tills vidare på alla håll påbörja un- dervisning i engelska fr. o. m. folkskolans femte klass —— borde enligt direktiven undervisningen i de två lägsta klasserna av den femåriga real- skolan, i allmänhet övertagas av folkskollärare, som förvärvat behörighet att undervisa inom realskolan.

En annan viktig organisatorisk förändring av betydelse för bedömandet av behovet av olika lårarkategorier är den fr. o. m. läsåret 1953/54 vid folkskolor av s. k. A-form (SFS 1953: 314 samt 1954: 230) påbörjade över- flyttningen av tredje skolåret från folkskollärarnas arbetsområde till små- skollärarnas. J ämlikt dessa bestämmelser undervisade under läsåret 1953/54 sammanlagt 250 småskollärarinnor i folkskolans tredje klass.

Lärjungeantalet i olika skolformer. De olika skolformerna representerar mer eller mindre fast avgränsande åldersstadier hos lärjungarna. För att — i brist på fastare hållpunkter —— få en uppfattning om vilka konsekven- ser de beräknade förändringarna i antalet personer under utbildning kan få på lärjungeantalet i olika skolformer har därför i tab. 4:15 antagits,

Tabell 4: 15. Beräknat antal lärjungar i olika skolformer läsåren 1953/54—1964/65 (] OOO-tal)

Folk- Därav skolor, real- Övriaa . Läsår skolor skoli Allm. Folk- Fack- Övriga Univ. Summa gymna- .. Yrkes- _ och m. m. former ,. _ _ hog- , gymna- fack- .. sier exkl. _ skolor . , hog- samt . , skolor ster skolor k 1 Ring 14 Pung 1 s 0 or 1953/54 905,9 85,1 20,1 7,5 16,1 11,2 10,5 19,7 991,0 1054/55 942,8 88,7 21,3 7,8 17,0 11,7 10,8 20,1 1 031,5 1957/58 1 001,3 102,7 25,8 8,9 20,5 13,4 12,1 22,0 1 104,0 1959/60 983,4 118,3 30,6 10,2 24,3 15,3 13,6 24,3 1 101,7 1964/65 900,1 165,8 43,3 14,7 32,1 22,2 19,6 33,9 1 065,9

att dessas relativa andel av det totala lärjungeantalet på olika ålders- stadier förblir densamma som läsåret 1953/54. En dylika schematisk be— räkning är dock med hänsyn till redan förutsatta förändringar i skolorga- nisationen mindre lämplig i fråga om folkskolan och realskolan. I tabellen har därför dessa skolformer tills vidare sammanslagits till en grupp, till vilken förts även förberedande privata skolor och seminariernas övnings- skolor. För att få överensstämmelse med enhetsskolan — klass 9 g — har vidare första ringen av de fyraåriga allmänna gymnasierna räknats till realskolan.

Lärjungeantalet i folkskolor, realskolor o. liknande fortsätter, som fram— går av ovanstående, att stiga under de närmaste åren och när ett maxi- mum läsåret 1957/58 med något över 1 miljon lärjungar mot omkring 906 000 under läsåret 1953/54. Därefter sjunker antalet lärjungar i dessa skolformer, först långsamt, sedan snabbare, så att det vid mitten av 1960- talet torde komma att ligga något under antalet läsåret 1953/54. Till jäm- förelse kan nämnas att sammanlagda antalet lärjungar i folkskolor, real- skolor och liknande (inkl. Ring 14) steg med 178 000 under fyraårsperioden 1949/50—1953/54 och med 110 000 under femårsperioden dessförinnan.

Övriga skolformer kännetecknas som synes av en fortgående ökning av lärjungeantalet, i stort sett innebärande en fördubbling av detta under den närmaste tioårsperioden.

Lärjungarnas fördelning på folkskola och realskola. För att få en upp- fattning om hur lärjungeantalet i framtiden kan komma att fördela sig på å ena sidan folkskolan och å andra sidan realskolan, inkl. enhetsskolans högstadium, kan man till en början utskilja de undervisningsstadier, som motsvarar de sex första skolåren, d. v. s. klasserna 1—6 i folkskolan och de två lägsta klasserna i realskolor och flickskolor med anknytning till folkskolans fjärde klass. Sammanlagda lärjungeantalet i dessa klasser — vi bortser då från förberedande privata skolor och seminariernas övnings- skolor — uppgick läsåret 1953/54 till 715 600, varav 687 400 i folkskolans

kl. 1—6 (inkl. specialklasser) och 28 250 i hithörande klasser av realskolan. Då ifrågavarande lärjungar i huvudsak tillhör åldrarna 7—12 år, torde lärjungeantalet kunna framskrivas parallellt med den beräknade befolk- ningsutvecklingen för dessa åldrar.

Som förut framhållits synes någon ytterligare utbyggnad av de real- skoleformer, som har anknytning till folkskolans fjärde klass, inte sanno- lik. Dessa torde istället komma att successivt avvecklas. I det följande antas att lärjungeantalet i här ifrågavarande klasser av realskolan sjunkit till 10 000 läsåret 1959/60, och att läsåret 1964/65 de till folkskolans fjärde klass anknytande realskoleformerna i huvudsak helt upphört, åtminstone i vad avser de två lägsta klasserna.1

Antalet lärjungar i klass 7 och högre i folkskolan uppgick läsåret 1953/54 till 70 800 (exkl. specialklasser). Av dessa tillhörde dock ca 6 000 enhets- skolans högstadium eller i folkskolan inbyggda realskolelinjer med anslut- ning till klass 6, varför antalet lärjungar i den egentliga folkskolan stan- nade vid ca 64 800. Detta motsvarar 70 procent av folkmängdeni 13-årsåldern, alltså den åldersklass som lärjungarna i klass 7 normalt tillhör. Trots den fortgående utbyggnaden av folkskolan med en åttonde klass har sistnämnda procenttal stigit endast obetydligt under den tidsrymd, som sjuårig folk— skola varit allmänt genomförd. Detta beror tydligen dels på att en stigande andel av de lärjungar, som annars skulle tillhört folkskolans sjunde och högre klasser, övergått till realskolor (och motsvarande), dels på att flera skoldistrikt under denna tidsperiod infört enhetsskola. I brist på fastare hållpunkter antas procenttalet förbli oförändrat under det närmaste de- cenniet och sålunda den förväntade fortsatta utbyggnaden av den egent- liga folkskolan även framdeles i huvudsak uppvägas -— om man ser till det sammanlagda lärjungeantalet i klasserna sju och högre _— av utbyggna- den av realskolor och motsvarande samt enhetsskolans högstadium. Det är dock inte otänkbart att svårigheterna kan ökas att utbygga sistnämnda skolformer i den takt som erfordras för att möta den beräknade starka ökningen av lärjungeantalet i hithörande åldrar under senare hälften av 1950-talet, varför en större andel av lärjungeantalet än som här förutsatts måste beredas utbildning i folkskolan.

Under ovanstående förutsättningar skulle det för gruppen folkskolor, realskolor m. m. kalkylerade lärjungeantalet fördela sig på olika skolfor- mer i enlighet med vad som framgår av tab. 4: 16. Gruppen privata för- beredande skolor och seminariernas övningsskolor, som är relativt liten, har därvid för enkelhetens skull antagits variera parallellt med lärjunge-

1 Största hindret för allmänt genomförande av den treåriga realskolan är att den förutsätter undervisning i engelska i folkskolans femte och sjätte klasser. En av realskoleutredningen under höstterminen 1954 utförd undersökning har emellertid utvisat att 60 % av läraravdelningarnai klasserna 5 och 6 i folkskolans A- och B-former redan har dylik undervisning och att denna befinner sig på snabb frammarsch. Det är därför möjligt att avvecklingen av de femåriga real- skolorna kan ske i ännu snabbare takt än här förutsatts.

—._.- ve,-_. w.. 1.7.-_. *

Tabell 4: 16. Beräknat antal lärjungar i folkskolor, realskolor m. m. efter skolform (1 OOO-tal)1

Folkskolan imalzäälå? Privata förb. Läsår exkl. enhets- Därav klass skolans hö _ skolor, öv- Summa skolans hög— 7 och högre stadiumm rgn ningsskolor lärjungar stadium samt ring 14 m. m. 1953/54 752,2 64,8 145,3 8,4 905,9 1954/55 a 782,5 67,7 151,6 8,7 942,8 b 786,0 . . 155,0 8,5 949,5 1959/60 763,4 89,3 211,5 8,5 983,4 ' 1964/65 682,8 73,4 209,7 7,6 900,1

a = kalkylerade tal. b = observerade ta].

1 För läsåret 1954/55 har förutom de beräknade talen i tabellen insatts även de observerade talen enligt föreliggande preliminära uppgifter. Som synes är dessa något högre än de beräknade. Vad folkskolan beträffar torde detta bland annat förklaras av att de preliminära uppgifterna avser lärjungeantalet under höstterminen, medan som underlag för beräkningarna utnyttjats vårtermintalen vilka i allmänhet synes vara något lägre. I fråga om realskolan har i kalkylen förutsatts en successiv minskning av lärjungeantalet i de två lägsta klasserna av den femåriga realskolan. Som framgått av tab. 4: 13, har dock lärjungeantalet i nybörjaravdelningarna i de realskoleformer som anknyter till folkskolans fjärde klass mellan läsåren 1953/54 och 1954/55 sjunkit med endast ca 700.

antalet i folkskolan.1 Med realskolan avses i tabellen och i det följande, där intet annat särskilt angives, såväl fristående realskolor och flicksko- lor som inbyggda realskolelinjer och enhetsskolans högstadium. Som förut nämnts har till realskolan även räknats första ringen av det fyraåriga gymnasiet. Dessa olikheter i redovisningen bör observeras vid jämförelse med tab. 4: 8.

Lärjungeantalet i folkskolan kan väntas börja stagnera redan under de närmaste åren. Maximum torde nås läsåret 1956/57 med omkring 815 000. Antalet beror bland annat på i vilken takt en avveckling av de till folk- skolans fjärde klass anslutande realskoleklasserna kommer till stånd. Där- efter sjunker lärjungeantalet till 763 000 läsåret 1959/60 och sedan ytter- ligare ned till endast omkring 683 000 läsåret 1964/65. För realskolan er- hålles en ökning av lärjungeantalet med ca 66 000 eller 46 procent mellan läsåren 1953/54 och 1959/60. Antalet lärjungar kan beräknas fortsätta att stiga ytterligare något under de första åren av 1960-talet till omkring 217 000, varefter det stagnerar och t. o. m. nedgår något. Jämför man ut- vecklingen inom realskolan »— avgrånsad på nyssnämnda sätt — mellan läsåren 1949/50 och 1953/54, finner man att lärjungeantalet mellan dessa läsår steg med i genomsnitt 9 000 per år mot en beräknad ökning under den följande sexårsperioden, 1953/54——1959/60, om i genomsnitt 11000 per år. Wlever i småskoleseminariernas övningsskolor utgjorde höstterminen 1953 988 och i folkskoleseminariernas 3 391. Av sistnämnda antal tillhörde 241 inbyggda linjer baserade på fjärde folkskoleklassen och 117 inbyggda linjer baserade på sjätte folkskoleklassen. Totalantalet elever å inbyggda linjer motsvarande klass 7—9 i folkskolan utgjorde 194.

Behovet av lärare i läroämnen

Lärjungeantalet per lärare

Vid bedömandet av det framtida lärarbehovet spelar de antaganden som göres om lärjungeantalet per lärare en avgörande roll. Nedanstående tablå ger en sammanfattande belysning av förändringarna i det genomsnittliga lärjungeantalet per lärare i läroämnen inom olika skolformer sedan mitten av 1940-talet. Vi skall i det följande något beröra hithörande spörs- mål, i vad avser läraravdelningarnas storlek inom folkskolan samt realsko- lan—gymnasiet.1

]l/Iedeltat lärjungar per heltidsanställd lärare i läroämnen. (På uppskattade tal baserade medeltal har angivits inom parentes)

Skolform 1944/45 1949/50 1953/54 Folkskolan1 ................ 20 21 23 Realskolor o. gymnasier” 23 24 25 Folkhögskolor ............. (18) 18 18 Yrkesskolor ............... (10) 12 10 Fackgymnasier ............. (15) 25 18 Övriga fackskolor .......... (16) 16 16 Universitet o. högskolor . . . . 22 16 18

1 Exkl. inbyggda linjer och enhetsskolans högstadium. 2 Inkl. » » » » »

Antalet lärjungar per läraravdelning är delvis reglerat genom särskilda bestämmelser. Enligt läroverksstadgan och de kompletterande bestämmel- ser som utfärdats till denna får sålunda antalet lärjungar i varje klass- avdelning uppgå till högst 35 i realskolan och högst 30 på gymnasiet. Vad beträffar folkundervisningen har i skolor av A-form sedan 1920—talet i all- mänhet gällt, att antalet lärjungar i en klassavdelning inte borde Överstiga 30 i småskolan och 40 i den egentliga folkskolan samt 15 i hjälpklass.

För att förhindra uppkomsten av alltför små läraravdelningar inom folkskolan meddelades i början av 1940-talet särskilda föreskrifter om visst minsta lärjungeantal för upprättande av parallellavdelning eller för- ändring från lägre till högre skolform. Beträffande de större skolenhe- terna reglerades även medeltalet lärjungar. Dessa bestämmelser (SFS 1947: 234) skärptes år 1950 till följd av den tilltagande lokal- och lärarbristen. De nya bestämmelserna (SFS 1950: 137) som förutsattes vara provisoriska och skulle gälla endast t. o. m. läsåret 1956/57, varefter återgång skedde till 1947 års bestämmelser, innebär bland annat att inom skolenhet med

1 Behovet av lärare, framför allt ämneslärare, påverkas givetvis också av förändringar i an- talet undervisningstimmar dels per lärare. dels per elev. Sistnämnda faktorer torde emellertid vara av kvantitativt mindre betydelse. Som exempel kan nämnas att enligt beräkningar år 1950 indragning av en veckotimme i klasserna 24 och 315 i realskolan befanns motsvara 26 heltids- tjänster.

mer än 500 lärjungar (förut 1 000) borde medeltalet lärjungar per lärar- avdelning inte understiga på folkskolestadiet 32 (förut 30) och på småskole- stadiet 26 (förut 24).

Beträffande realskolan och gymnasiet regleras minimiantalet lärjungar per läraravdelning genom att inrättandet av ny skola och upprättandet av parallellavdelning av första klassen är beroende av statsmakternas eller skolöverstyrelsens tillstånd. Praxis härvidlag synes ha skärpts under se- nare år.

Som framgår av nedanstående tablå kännetecknades utvecklingen inom folkskolan under hela 1930-talet och ända fram till omkring mitten av 1940—talet av en så gott som fortgående minskning av medeltalet lärjungar per läraravdelning. Därefter har lärjungeantalet per läraravdelning åter stigit till inemot samma höjd som i början av 1930-talet. Denna utveckling torde vara resultat mindre av en medveten strävan än av de naturliga svå- righeter, som uppkommer att snabbt anpassa den fasta organisationen av lokaler och lärarkrafter efter förändringarna i lärjungeantalet. Symptoma- tiskt är att lärjungeantalet trots införandet av de omnämnda minimi- bestämmelserna, vilka väsentligen motiverades av utvecklingen under 1930- talet, fortsatte att sjunka. '

Medeltal lärjungar per läraravdelning inom folkskolan

Läsår 1929/30 1939/40 1944/45 1949/50 1953/54

Läraravd. med enbart småskolestadium. . .. 20,1 16,4 17,1 18,7 20,9 Övriga ]äraravdelningar .................. 26,6 22,4 21,6 22,7 24,6 Samtliga läraravdelningar 24,2 20,2 20,1 21,2 23,2

Bakom medeltalen döljer sig naturligtvis mycket stora skillnader såväl mellan olika skolformer som mellan olika skoldistrikt. En belysning härav ger nedanstående tablå. I stort sett är läraravdelningarna större vid de högre skolformerna än vid de lägre och större i städerna än på lands- bygden.

Medeltalet lärjungar per läraravdelning inom olika skolformer av folkskolan vid slutet av vårterminen 19541

Heltidsläsande folkskolor Hjälp- Halvtids- klasser läsande Hela Smäskolestadiet Folkskolestadiet o. övriga 0. mindre folk- special- folk- skolan

a b S:a A B1 B, B, S:a klasser skolor

Städer ....... 24,7 22,0 24,6 30,9 22,2 20,9 14,6 30,5 15,2 — 26,7 Landsbygd... 20,7 16,6 18,4 24,2 22,6 21,3 14,6 23,0 11,9 13,2 21,1

1 De olika skolformerna betecknas på följande sätt (se omstående sida)

Utvecklingen inom folkskolan har kännetecknats av att de lägre skolfor- merna — i första hand de halvtidsläsande och de mindre folkskolorna —

alltmera minskat i betydelse till förmån för de högre formerna. Detta har samtidigt inneburit och förutsatt en centralisering av skolväsendet inom de skilda skoldistrikten, vartill möjligheter skapats genom bland annat förbättrade kommunikationer (Skolskjutsar). En fortsatt utveckling i denna riktning, om än möjligen i något långsammare tempo än förut, synes san- nolik och torde delvis utgöra en förutsättning för genomförande av 1950 års skolreform. Genom den kommunsammanslagning som ägt rum har ock- så större möjligheter till en centralisering av skolväsendet skapats.

I och för sig bör dessa tendenser medverka till en ökning av läraravdel— ningarnas genomsnittliga storlek. I samma riktning verkar städernas och de större tätortskommunernas ökade andel av barnantalet. Å andra sidan kan också framhållas faktorer, som verkar i motsatt riktning. Hit hör exempelvis den ökade differentieringen av lärjungeklientelet genom inrät- tande av specialklasser (hjälpklasser, hälsoklasser, läsklasser m. m.) med relativt litet lärjungeantal per läraravdelning. Härtill kommer att den mot- sedda minskningen av antalet barn i skolåldrarna liksom tidigare torde få till följd en minskning av läraravdelningarnas genomsnittliga storlek. Framför allt i glesbebyggda områden kan man i ett sådant läge, åtminstone under en övergångstid, motse en ökning av' antalet avdelningar med lågt

lärjungetal. Medeltal lärjungar per klassavdelning i högre skolor Läsår 1929/30 1934/35 1939/40 1944/45 1949/50 1953/54 1954/55 Realskolor o. flickskolor . 22,2 25,2 25,4 26,3 28,1 29,7 29,9 Gymnasiet .............. 16,5 20,1 20,0 20,5 20,2 22,6 23,1 Tillsammans 21,2 24,2 24,3 25,1 26,5 28,3 28,5

ningar till nybörjarklasser.

[| || ||

a b A B B

intages vartannat år. småskola, där varje årsklass utgör minst en läraravdelning. » , » två årsklasser utgör en läraravdelning. folkskola, där varje årsklass utgör minst en läraravdelning. : = folk- och småskola, där småskolestadiet bildar en eller två läraravdelningar och folk» skolestadiet två läraravdelningar. , = folk- och småskola, där folk- och småskolestadiet bildar var sin läraravdelning. 133 = folk- och småskola, där båda stadierna tillsammans bildar en läraravdelning och nybörjare

Även i realskolan och på gymnasiet har medeltalet lärjungar per klass- avdelning stigit under senare år. Utvecklingen belyses av ovanstående tablå. Då gällande föreskrifter beträffande maximiantalet lärjungar i varje läraravdelning inte förändrats, beror denna utveckling tydligen på att an- talet avdelningar med lågt lärjungeantal minskat dels som en direkt följd av den ökade lärjungetillströmningen, dels på grund av att ett större lår- jungeantal än tidigare krävts för att få inrätta ny skola eller parallellavdel-

Som framgått av ovanstående har gällande föreskrifter om maximi- antalet lärjungar per läraravdelning inom den allmänna undervisningen

v *. i i %

_ folkskolan, realskolan och gymnasiet — inte undergått några mera be- tydelsefulla förändringar under de senaste decennierna -— frånsett de pro— visoriska bestämmelser för folkskolans del som infördes 1950. Tid efter annan har emellertid önskemål framkommit att gällande maximital borde sänkas för att möjliggöra en effektivare undervisning. Inom 1940 års skol- utredning verkställdes också vissa beräkningar rörande återverkningarna på bl. a. lärarbehovet av en dylik åtgärd.

I fråga om folkskolan stannade utredningen för två alternativ (SOU 1946: 11 sid. 45 f.). Det ena innebar bl. a. att två läraravdelningar skulle inrättas på småskolestadiet d. v. s. klasserna 1—2 (i a- och b-form), då antalet lärjungar översteg 26, och på folkskolestadiet, då det översteg 30 (i A-form). Ett genomförande av detta alternativ beräknades vid den för— delning av lärjungarna på läraravdelningar, som förelåg läsåret 1943/44, ha krävt upprättande av ytterligare 2 967 läraravdelningar, motsvarande en ökning med ca 12 procent. Enligt det andra alternativet skulle samma före— skrifter som för klasserna 1——2 gälla även för klasserna 3—4. I detta fall hade antalet läraravdelningar behövt ökas med 3 880 eller 15 procent.

Vad beträffar den högre undervisningen ansåg skolutredningen att två lärar-avdelningar borde upprättas om lärjungeantalet översteg 30 (mot för närvarande 35) i realskolan utom i avgångsklassen, där det liksom på gymnasiet borde fordras att lärjungeantalet översteg 26 mot för närvarande 30.1 Detta skulle med de förhållanden som rådde under läsåret 1944/45 ha krävt en ökning av antalet låraravdelningar med 22 procent i realskolan (allmänna läroverk, kommunala mellanskolor och praktiska mellanskolor) och lika mycket i gymnasiet. För upprättande av tre eller flera läraravdel-

' ningar skulle såväl i folkskolan som i de högre skolorna något generösare

delningsmönster tillämpas.

Det framgår av ovanstående att ett genomförande av skolutredningens förslag redan vid de förhållanden som förelåg vid mitten av 1940-talet skulle ha medfört en betydande ökning av antalet läraravdelningar. Ök- ningen skulle uppenbarligen bli större, även relativt sett, om man utginge från nuvarande förhållanden, beroende på att antalet klasser, vilkas lår- jungeantal uppgår till maximiantalet eller närmar sig detta, vuxit. Med hänsyn till en rad återhållande faktorer, såsom lärarbristen, gällande stats- bidragsbestämmelser och investeringsbegränsningen, torde det vara rik— tigast att räkna med att skolutredningens förslag kan realiseras endast successivt på relativt lång sikt. I det följande antager vi för den närmaste tioårsperioden i första hand att inom kort en återgång sker till 1947 års bestämmelser om lärjungeantalets fördelning på klassavdelningar inom folkskolan. För att ge en belysning av de förändringar i lärarbehovet som skulle inträda om maximiantalet lärjungar per klass sänkes i huvudsaklig överensstämmelse med skolutredningens förslag har vi i de följande kal—

1 SOU 194—5: 61 sid. 244 f. samt bilagor, SOU 1947: 34 sid. 369 f. samt bilaga 1.

kylerna jämväl angivit det lärarantal som skulle erfordras om en dylik åtgärd antas medföra en procentuell ökning av antalet klass- och lärar- avdelningar av minst den storlek som Skolutredningen räknade med.

Av förut antydda skäl framstår emellertid även inom ramen för nu gällande bestämmelser en minskning av klassavdelningarnas genomsnitt- liga storlek som sannolik inom de skolformer och på de undervisnings- stadier, där det totala lärjungeantalet kan väntas komma att sjunka eller stagnera. Inom folkskolan torde den under det senaste decenniet fort— gående ökningen av medeltalet lärjungar per klassavdelning komma att brytas redan under de närmaste åren och vändas i en minskning. Även om en återgång till 1947 års bestämmelser om lärjungefördelningen i detta fall kan väntas medverka till en minskning av klassavdelningarnas storlek, torde denna faktor vara av relativt mindre betydelse än de faktorer av allmän organisatorisk natur som verkar i samma riktning. Av samma skäl framstår en minskning av klassavdelningarnas storlek på realskolestadiet fram emot mitten av 1960-talet som sannolik. I detta fall bör man också kunna förvänta en automatisk sänkning av det genomsnittliga lärjunge- antalet per klassavdelning till följd av att realskolestadiet — bl. a. genom enhetsskolans utbyggnad — i stigande utsträckning införes på landsbygden i områden, där befolkningsunderlaget inte ger möjlighet till klassavdel- ningar med maximalt lärjungeantal.

Vad beträffar de högre skolformerna synes det mot bakgrunden av den mycket kraftiga ökning av lärjungetillströmningen, som kan förväntas, i varje fall knappast vara realistiskt att räkna med en minskning av det genomsnittliga lärjungeantalet per lärare. Snarare torde detta komma att öka. Ser man till gymnasierna, framgår av de förut återgivna talen att medeltalet lärjungar per klassavdelning fortfarande ligger mycket lågt i förhållande till det fastställda maximiantalet.

F olkskolans lärarbehov

Sammanlagda antalet klasslärare i folkskolan — folk- och småskollärare _ uppgick läsåret 1953/54 till 32800, varav 12900 småskollärare och 19900 folkskollärare. Läsåret 1954/55 har antalet preliminärt beräknats till 33 300.

I tab. 4: 17 har det framtida behovet av folk- och småskollärare beräk- nats dels under förutsättning att ingen ändring sker i fråga om gräns— dragningen mellan småskollärarnas och folkskollärarnas arbetsområden (alternativ 1) och dels under förutsättning att småskollärare, i anslutning till förut återgivna planer, successivt under perioden fram till läsåret 1964/ 65 övertager undervisningen i folkskolans tredje klass i skolor av s. k. A-form (alternativ 2). Ett genomförande av sistnämnda alternativ medför som synes att minskningen i behovet av klasslärare framemot mitten av 1960-talet så gott som helt kommer att falla på folkskollärarna.

Tabell 4:17. Beräknat antal klasslärare i folkskolan under förutsättning av samma genomsnittliga lärjungeantal per läraravdelning som läsåret 1953/541

Alternativ 1 Alternativ 2 Läsår Små- Folk- Su Små- Folk- Summa skollärare skollärare mma skollärare skollärare 1953/54 12 900 19 900 32 800 12 900 19 900 32 800 1954/55 12 500 20 700 33 200 12 800 20 500 33 300 1956/57 12 050 23 150 35 200 12 900 22 500 35 400 1959/60 10 600 22 200 32 800 12 200 21 000 33 200 1964/65 9 900 19 500 29 400 12 900 16 700 29 600

1 Antalet lärjungar på småskolestadiet (exkl. specialklasscr) uppgick läsåret 1952/53 till 253 000. Av dessa tillhörde 179 000 eller 70,8 procent skoldistrikt av A—form. Detta procenttal befinner sig emellertid i stigande — skoldistrikten av A-form inrymmer städer och andra större tätortskommuner, vilka visar en relativt gynnsammare bcfolkningsutveckling än den egentliga landsbygden — varför vi räknat med att läsåret 1959/60 72 procent och vid mitten av 1960— talet tre fjärdedelar av lärjungarna kommer att tillhöra skoldistrikt av A-form. Förutsättes att småskolestadiets omfattning förblir oförändrad, bör lärjungeantalet på små— skolestadiet i huvudsak komma att variera med barnantalet i de åldersgrupper, som normalt tillhör de två lägsta klasserna, d.v.s. åldersklasserna 7 och 8 år. Detta skulle betyda en minsk- ning av lärjungeantalet med 23,6 procent från läsåret 1953/54 till läsåret 1964/65. Utgår man i stället från att småskolestadiet utsträckes till att omfatta även folkskolans tredje klass i folk- skolor av A-form, kan detta antas medföra en ökning av lärjungeantalet vid periodens slut motsvarande tre fjärdedelar av åldersgruppen 9 år. Lärjungeantalet på småskolestadiet skulle i så fall i stället komma att stiga med 5,5 procent mellan läsåren 1953/54 och 1964/65.

Beräkningar rörande behovet av folk- och småskollärare utföres årli- gen av skolöverstyrelsens statistiska kontor som underlag för bedöman- de av den erforderliga lärjungeintagningen vid folk- och småskolesemi— narier. Beräkningarna grundar sig på uppgifter från statens folkskolein- spektörer och har under de senare åren utförts under alternativa anta- ganden, nämligen dels under förutsättning att nuvarande bestämmelser om lärjungarnas fördelning på läraravdelningar (SFS 1950: 137) bibehål— les, vilket närmast sammanfaller med vårt alternativ 1 i tab. 4: 17, dels under förutsättning att en återgång sker till tidigare gällande bestämmel- ser (SFS 1947: 234). Däremot har folkskoleinspektörerna i sina uppgifter inte tagit hänsyn till den planerade utvidgningen av småskollärarnas ar- betsområde. Nedanstående tablå återger de senaste, i skolöverstyrelsens petita för läsåret 1955/56 redovisade beräkningarna, vilka avser perioden fram t. o. m. läsåret 1960/61. Det framgår att ovanstående mera schema— tiska kalkyler i alternativ 1 relativt väl överensstämmer med skolöversty- relsens alternativ 1.1 I alternativ 3 har antalet i alternativ 2 beräknade lärartjänster korrigerats i enlighet med skolöverstyrelsens antagande att fr. o. m. läsåret 1955/56 årligen (utom något av läsåren 1957/58 och 1958/59) 220 folkskollärartjånster utbytes mot 275 småskollärartjänster. T. 0. m. läs- året 1954/55 hade 420 folkskollärartjånster ersatts av 530 småskollärar-

1 Då skolöverstyrelsens beräkningar ligger lägre än våra, sammanhänger detta med att skol- överstyrelsen icke räknat med någon avveckling av den femåriga realskolan, varigenom ett antal lärjungar skulle komma att gå kvar i folkskolan två är längre före inträdet i realskolan (se ovan sid. 104 f.).

tjänster. Härjämte har i enlighet med skolöverstyrelsens beräkningar till- lagts 40 folkskollärartjånster år 1959 för i folkskoleinspektörernas upp- gifter ej medräknad utvidgning av klass 8.

Antal folk— och småskollärartjänster enligt skolöverstyrelsens beräkningar år 1954

Alt. 1 (SFS 1950:137) Alt. 2 (SFS 1947:234) Alt. 31

Läsår Små- Folk- Små- Folk— Små- Folk- skol- skol— Summa skol- skol- Summa skol- skol- Summa lärare lärare lärare lärare lärare lärare

1954/55 12 516 20 668 33 184 12 866 21 123 33 989 12 796 20 478 33 274 1955/56 12 297 21 484 33 781 12 659 21 978 34 637 12 852 21 074 33 926 1956/57 12 047 22 066 34113 12 410 22 572 34 982 12 877 21 436 34 313

1959/60 11 188 21 701 32 889 11 521 22 220 33 741 12 901 21 190 34 091 1960/61 11 209 21 324 32 533 11 536 21 818 33 354 13 191 20 568 33 759

1 Med hänsyn tagen till utökningen av småskollärarnas arbetsområde och under förutsättning att SFS 1950: 137 kommer att tillämpas t.o.m. läsåret 1956/57, varefter återgång till bestäm- melserna i SFS 1947: 234 sker.

Vi har ovan framhållit att förändringarna i lärarbehovet inte kan vän- tas helt följa förändringarna i lärjungeantalet, även om de allmänna be- stämmelserna om lärjungarnas fördelning på läraravdelningar förutsättes oförändrade. Återverkningarna på lärarbehovet av en förändring i lår- jungeantalet är tydligen främst beroende av i vilken mån läraravdelningar behöver nyupprättas eller kan nedläggas. En bedömning härav förutsätter ett hänsynstagande till de lokala förhållandena. Detta torde främst vara förklaringen till att folkskoleinspektörerna inte räknar med att det maxi- mala lärarbehovet blir lika stort som enligt våra beräkningar liksom att de räknar med en svagare minskning under de närmast påföljande åren än den som framkommer i våra kalkyler.

För folkskolans del torde man emellertid härjämte böra räkna med en återgång till tidigare gällande bestämmelser om lärjungarnas fördelning på läraravdelningar. Enligt skolöverstyrelsens beräkningar medför detta en ökning av lärarbehovet läsåret 1959/60 med ca 850 eller 2,6 procent — småskollärare 3,0 procent, folkskollärare 2,4 procent —— jämfört med vad fallet blir vid nu gällande bestämmelser. Några närmare hållpunkter för hur lärjungeantalet per lärare kan komma att förändras under första hälf- ten av 1960-talet föreligger inte. Det kan emellertid av förut anförda skäl väntas komma att sjunka och det synes inte orimligt tänka sig att det vid mitten av 1960-talet ligger på ungefär samma nivå som vid slutet av 1940— talet. Antages att lärjungeantalet per folkskollärare resp. småskollärare läsåret 1964/65 är detsamma som läsåret 1949/50, skulle med utgångspunkt från de förut redovisade kalkylerna erfordras sammanlagt 32 700 klass— lärare i folkskolan läsåret 1964/65.

De beräknade förändringarna i lärarbehovet belyses närmare av nedan-

stående tablå. För läsåret 1959/60 har insatts skolöverstyrelsens i alter- nativ 3 ovan återgivna beräkning.

Ökning resp. minskning 1953/54 1954/55 1959/60 1964/65 1954/55 1959/60

1959/60 1964/65

Smäskollärare ....... 12 935 12 800 12 900 14 600 + 100 + 1 700 Folkskollärare ....... 19 885 20 500 21 200 18 100 + 700 — 3 100 Summa 32 820 33 300 34 100 32 700 + 800 —-1 400

I dessa beräkningar har vi utgått från att gällande bestämmelser om lärjungarnas fördelning på klassavdelningar inte undergår nägra mera ge— nomgripande förändringar. Förutsättes emellertid att under förra hälften av 1960-talet en sänkning av maximiantalet lärjungar per klass genomföres i överensstämmelse med skolutredningens förslag och att denna i och för sig medför en ökning av antalet klassavdelningar med minst 12 procent, stiger _ under i övrigt oförändrade förutsättningar _ behovet av klass- lärare till 36 600. Man får sålunda i detta fall en ökning av klasslärarantalet med omkring 2 500 under första hälften av 1960-talet mot i förra fallet en minskning med 1 400.

Det bör beaktas att utgångspunkterna för de redovisade kalkylerna varit antalet lärartjänster. Hänsyn har sålunda ej tagits till vikariatshehovet. Detta har under de senaste läsåren uppgått till 8 år 9 procent av antalet tjänster. Vid bedömningen av examinationsbehovet har skolöverstyrelsen dock inte ansett sig böra räkna upp antalet lärartjänster med mer än 6 procent. Man har därvid förutsatt dels att en del av vikariebehovet skall kunna täckas med pensionerade lärare, dels att det inte är nödvändigt att examinerade lärare finnes disponibla för kortare vikariat.

Lärarbehovet för realskola och gymnasium

Behovet av ämneslärare för realskolan, inkl. enhetsskolans högstadium, måste bedömas i sammanhang med lärarbehovet för gymnasiet, då dessa båda undervisningsstadier ofta har gemensamma lärare. Lärjungeantalet på gymnasiet (exkl. ring 14) har under förut angivna förutsättningar beräknats successivt stiga från 20 100 läsåret 1953/54 till 43 300 läsåret 1964/65 eller med över 115 procent. Ser man till det sammanlagda lärjungeantalet i real- skolan och på gymnasiet (inklusive enhetsskolans högstadium och inbyggda realskolelinjer), stannar ökningen, såsom framgår av tab. 4: 18, vid 53 procent. Större delen av ökningen kommer på 1950—talet.

Antalet heltidstjänstgörande lärare i läroämnen vid realskolor och gym- nasier uppgick enligt det föregående till 6335 läsåret 1953/54. I detta tal ingår dock inte lärare vid inbyggda realskolelinjer och enhetsskolornas högstadium. Medräknas även dessa stiger antalet ämneslärare detta läsår

Tabell 4:18. Lärjungeantal och erforderligt antal lärare i realskolan och gymnasiet läsåren 1953/54—1964/65

Realskolan vanasiet Beräl'nat Läsår (inkl. ring I& och 'll rin 14 Summa 1 t'l ;. enhetsskol. högst.) (e)” ' g ) a 1 & arare 1953/54 145 300 20 100 165 400 6 600 1954/55 151 600 21 300 172 900 6 900 1955/56 156 800 22 800 179 600 7 200 1956/57 171 100 24 200 195 300 7 800 1957/58 187 500 25 800 213 300 8 500 1958/59 200 600 27 500 228 100 9 100 1959/60 211 500 30 600 242 100 9 700 1960/61 216 400 34 300 250 700 10 000 1961/62 217 400 37 800 255 200 10 200 1962/63 216 500 40 500 257 000 10 300 1963/64 213 800 42 300 256 100 10 200 1964/65 209 700 43 300 253 000 10 100

till ca 6 600 (6 335 + 237 = 6 572).1 Läsåret 1954/55 kan antalet lärare med ledning av antalet klassavdelningar uppskattas till 6800 a 6900. Lärar- antalet skulle då — om man utgår från att medeltalet elever per lärare för- blir oförändrat (25,04) —— behöva ökas till 9 700 läsåret 1959/60 men där- efter hälla sig i stort sett oförändrat vid omkring 10 000 under förra hälften av 1960—talet.?

Som förut framhållits torde man emellertid ha anledning motse en minskning av läraravdelningarnas genomsnittliga storlek på realskolesta- diet. Förutsättes att lärjungeantalet per läraravdelning i realskolan läsåret 1964/65 sjunkit till samma nivå som läsåret 1949/50, skulle det erfordras ytterligare omkring 400 lärare. Sammanfattningsvis kan då de beräknade förändringarna i lärarbehovet för realskolan och gymnasiet åskådlig- göras av nedanstående tablå.

Antal lärare i läroämnen Ökning 1953/54 1954/55 1959/60 1964/65 323ng 132222 6 600 (6 900) 9 700 10 500 2 800 800

1 Därav uppskattningsvis 5 750 på realskolestadiet, såsom detta har avgränsats ovan, och 850 på gymnasiestadiet. ” Lärarbehovet är relativt större på gymnasiet än i realskolan, dels på grund av ett lägre lärjungeantal per klassavdelning (enligt gällande bestämmelser högst 30 mot högst 35 i real- skolan) dels på grund av att gymnasielärarnas (lektorernas) tjänstgöringsskyldighet omfatter ett mindre antal timmar per vecka. På grund av den förskjutning ilärjungeantalets fördel- ning mellan realskola och gymnasium, som kan väntas äga rum under årtiondet fram till mitten av 1960-talet, borde man därför, även om man i övrigt utgår från oförändrade förut— sättningar, räkna med en något större ökning av lärarbehovet under denna tidsperiod än ovan skett. Om man emellertid gör beräkningen för realskolan och gymnasiet var för sig med utgångspunkt från antalet läraravdelningar, blir skillnaden obetydlig och uppgår ej ens till ett hundratal för hela perioden.

_ , wara—_.—

Som framgått av det föregående steg antalet heltidstjänstgörande lärare i läroämnen inom realskolan och gymnasiet mellan läsåren 1949/50 och 1953/54 med 1 340 eller i medeltal 335 per år. Häremot står en beräknad ökning under sexårsperioden fram till läsåret 1959/60 av i medeltal 517 per år, medan under första hälften av 1960-talet den genomsnittliga årliga ökningen skulle bli endast 160.

En starkare ökning av lärjungeantalet på här ifrågakommande ålders— stadier än den som vi utgått från i dessa beräkningar med motsvarande höjning av lärarbehovet som följd är emellertid inte osannolik. Ett suc- cessivt genomförande av allmän nioårig skolplikt under 1960-talet har i det föregående beräknats öka antalet lärjungar i åldrarna 14—15 år med omkring 31 000 läsåret 1964/"65. Antas ökningen helt falla på real— skolan (enhetsskolans högstadium) skulle behovet av ämneslärare under i övrigt oförändrade förutsättningar stiga till omkring 11 700 (10 500 + 1 200) vid mitten av 1960-talet. Man finge i detta fall även under första hälften av 1960-talet en starkare ökning av lärarantalet än under den senaste fem- årsperioden. Däremot skulle ökningstakten fortfarande bli svagare än under senare delen av 1950-talet.

Ännu större blir givetvis behovet av ämneslärare, om man antager att även en sänkning av nuvarande normala lärjungemaximum per läraravdel- ning skulle genomföras under den närmaste tioårsperioden. Utgår man från 1940 års skolutrednings förslag i detta avseende, skulle som framgått av det föregående sannolikt krävas en ökning av lärarantalet med minst 22 procent utöver det antal som erfordras om nuvarande bestämmelser bibehålles. Behovet av ämneslärare skulle då kunna väntas stiga till över 14 000 vid mitten av 1960-talet (10 500 + 1 200 + 2 600).

Vid bedömande av de ovanstående kalkylerna bör beaktas att här inte inräknats behovet av vikarier och timlärare. Detta torde kunna uppskattas till omkring 10 procent och bör tilläggas när rekryteringsbehovet i det följande diskuteras. Vidare får hållas i minnet att lärare i läroämnen på här ifrågavarande undervisningsstadier omfattar lärare inte blott i teore- tiska utan även i praktiska ämnen, såsom exempelvis i yrkesarbete på enhetsskolans högstadium. Sannolikt kommer, framförallt i det fall att nioårig skolplikt mera allmänt hinner genomföras inom den närmaste tioårsperioden, en relativt större andel av ämneslärare än för närvarande att utgöras av lärare i praktiska läroämnen. Som framgått av det före- gående avses också en del av lärartjänsterna på enhetsskolans högstadium skola bestridas av folkskollärare.

Folkhögskolans lärarbehav

Ovannämnda förutsättning, att de olika skolformerna bibehåller samma andel av lärjungeantalet i olika åldersgrupper som för närvarande, är givet- vis främst att betrakta som en arbetshypotes. Den finner visst stöd i den hittillsvarande utvecklingen i den mån man ser till lärjungeantalets fördel-

ning i stort på olika skolformer. Däremot är det mycket diskutabelt, om denna förutsättning är hållbar, när det gäller en relativt liten och ganska speciell skoltyp som folkhögskolan.

Folkhögskolans karaktär synes vara på väg att väsentligt förändras. Även om många folkhögskolor alltjämt framgångsrikt håller fast vid de tradi- tionella allmänna bildningsmålen, finns det också motsatta tendenser. In- riktningen på förberedande yrkesutbildning blir på många håll allt star— kare, och ibland fyller folkhögskolan för landsbygdens del en funktion liknande realskolans. Lärjungarna består sålunda till övervägande del av landsbygdsungdom och huvudsakligen ungdom, som står i en yrkesvals- situation och efter avslutad folkskola önskar komplettera sin allmänna skolunderbyggnad. I detta syfte har vid några folkhögskolor anordnats särskilt avpassade kurser för inträdessökande till bland annat sjukskö- terskeskolor och socialinstitut. Företagna undersökningar visar att en- dast en mindre del av de elever som genomgår en vinterkurs vid folkhög- skola har för avsikt att fortsätta i sitt gamla yrke. Man finner av dessa också att ökningen av lärjungeantalet _— som till en del beror på att kurs— tidens längd utsträckts — under det senaste decenniet så gott som uteslu- tande kommer på de kvinnliga lärjungarna. Dessa utgör för närvarande 60 procent av lärjungarna vid vinterkurserna. Medräknas även sommar- kurserna stiger de kvinnliga lärjungarnas andel till 70 procent.1

Det kan såväl med hänsyn till den fortgående utbyggnaden av realsko- lan som befolkningsutvecklingen på landsbygden ifrågasättas, om man i framtiden över huvud har anledning förvänta någon nämnvärd ytterli- gare utbyggnad av folkhögskolan i dess traditionella form. Fortfarande torde emellertid behov komma att föreligga av en kompletterande skolform av folkhögskolans typ vid sidan av den så att säga reguljära allmänunder- visningen: folkskolan realskolan—gymnasiet. Folkhögskolans koncentra- tion till landsbygden får sannolikt till en del ses mot bakgrunden av att den reguljära allmänundervisningen där inte är — och ej heller i fram- tiden torde kunna väntas bli — lika utbyggd som i städerna. Härtill kom- mer att behovet av kompletterande allmänundervisning i städerna i stor utsträckning torde tillgodoses genom kortare, ofta till kvällstid förlagda kurser såsom borgarskolor, folkuniversitet m. in. Till sistnämnda under— visningsformer kan kanske också räknas de nyinrättade statliga komplet- teringsgymnasierna. Det synes inte otänkbart att folkhögskolans undervis— ningsuppgifter i framtiden kan komma att mera inrikta sig på gymnasie- stadiet.

Som framgått av det föregående uppgick hela antalet ämneslärare med full tjänstgöring inom folkhögskolan läsåret 1953/54 till 424 (mot 359 läs— året 1949/50). Utgår man från den i tab. 4: 15 kalkylerade ökningen av lär- jungeantalet, skulle behovet av ämneslärare stiga till 575 läsåret 1959/60

1 En ingående belysning av lärjungerekryteringen vid folkhögskolorna har lämnats i 1946 års skolkommissions betänkande om »Folkhögskolans ställning och uppgifter» (SOU 1953: 24).

och 830 läsåret 1964/65. Även om det kan sättas i fråga, huruvida en så kraftig ökning av lärarbehovet är sannolik för folkhögskolans del, bör siff- ran kunna kvarstå som en minnespost för det ökade behov av ämneslärare, som överhuvud den kompletterande undervisningen på realskole— och gym- nasiestadiet kan komma att ställa.

Lärarbehovet för yrkesundervisningen

Parallellt med expansionen av den högre allmänna undervisningen, repre- senterad främst av realskolan och gymnasiet, har under senaste decenniet skett en kraftig utbyggnad av olika slag av fackskolor inkl. universitet och högskolor. Hela antalet lärjungar vid dessa utbildningsanstalter har enligt tab. 4: 8 stigit med 65 procent under det senaste årtiondet, från 36 200 läs- året 1944/45 till 59 700 läsåret 1954/55. Ökningen av lärjungeantalet i real- skolan—gymnasiet uppgick mellan samma år till 67 procent.

Tabell 4:19. Yrkesundervisningen. Lärjungeantalets förändringar läsåren 1944/45— 1964/65 i %

Årligt (enkelt) 1944/45 1949/50 1953/54 1959/60 medeltal» Procent —1949/50—1953/54———1959/60—1964/65 1944/45 1953/54 — 1953/54 — 1964/65 Yrkesskolor .............. 34,1 27,1 50,9 31,9 7,8 9,0 Fackgymnasier ............ 93,9 — 1,0 35,7 45,2 10,2 8,8 exkl. folk- 0. småskolesem. 21,9 10,4 . . . . 3,8 . Övriga fackskolor (utom univ. 0. högskolor) ...... 19,0 13,6 29,9 44,4 3,9 7,9 Universitet o. högskolor. . . 19,2 26,3 23,0 39,7 5,6 6,5 Exkl. filosofiska fakulteter 16,3 8,5 . . . . 2,9 . . Samtliga fackskolor ........ 35,1 17,8 34,6 39,2 6,6 7,9 Exkl. seminarier 0. filo- sofiska fakulteter ..... 23,5 16,5 . . . . 4,9 Skolor för teknisk o. merkan- til utbildning .......... 27,6 16,0 . . . . 5,3

Det närmaste decenniet kan på grund av förskjutningarna i befolkning- ens ålderssammansättning väntas medföra åtminstone relativt sett starkare anspråk på yrkesundervisningen än på den allmänna undervisningen. Enligt de verkställda kalkylerna skulle antalet lärjungar stiga med inemot 90 procent mellan läsåren 1953/54 och 1964/65. En översikt av den beräknade procentuella ökningen inom olika grupper av fackskolor lämnar iab. 4: 19 ovan. Till jämförelse anges också ökningen under perioden 1944/45— 1953/54.

Att man under det närmaste decenniet har att räkna med en fortsatt kraftig ökning av anspråken på yrkesundervisningen synes också i övrigt sannolikt. Till en del kan det här sägas vara frågan om en följdföreteelse till expansionen av den högre allmänna undervisningen. Vi har tidigare påpekat den likartade rekryteringen av lärjungarna inom realskolan och

gymnasiet å ena sidan och yrkesundervisningen å den andra. Denna beror på att förstnämnda skolformer i stor utsträckning fyller funktionen av en förberedelse för vidare skolmässig yrkesutbildning. Tydligast är detta beträffande gymnasiet. Större delen av dem som avlägger studentexamen fortsätter sålunda sin utbildning vid universitet och högskolor eller andra fackskolor.1 Av dem som avlägger realexamen —— vi bortser då från de praktiska realskolorna — och inte fortsätter sina studier på gymnasiet sy- nes åtminstone en tredjedel övergå till fackskolor.2 Liknande gäller om folkhögskolan.

Det finns icke anledning förmoda, att den andel av lärjungarna, som önskar fortsätta sin utbildning vid fackskolor, relativt sett skall sjunka i ett läge, då arbetsmarknaden på grund av befolkningsutvecklingen kan vän— tas få mottaga större nytillskott av yngre arbetskraft än tidigare. Snarare bör man räkna med motsatsen. Konkurrensen om arbetstillfällena kan i ett sådant läge väntas både skärpa kraven på arbetskraftens yrkesutbild- ning och stegra efterfrågan på yrkesundervisning. Vi har också förut fram- hållit att anspråken på skolväsendet över huvud kan väntas bli större i det fall svårigheter skulle uppkomma på arbetsmarknaden att tillräckligt snabbt absorbera den yngre arbetskraften. Detta kan främst antas komma att gälla anspråken på yrkesundervisningen.

Av intresse i detta sammanhang är det program till utbyggnad av vissa delar av yrkesundervisningen, som framlagts av 1952 års yrkesutbildnings— sakkunniga (SOU 1954:11) och som föranlett beslut av 1955 års riksdag i huvudsaklig överensstämmelse med yrkesutbildningssakkunnigas förslag. Betänkandet avser främst sådan yrkesundervisning, som meddelas av kom— munala och enskilda yrkesskolor samt centrala verkstadsskolor, men även tekniska läroverk och andra skolor för teknisk utbildning, handelsgymna- sier samt skolor för lantbruks- och skogsundervisning beröres av utbygg- nadsprogrammet. Antalet elever i heltidskurser vid dessa skolor uppgick läsåret 1949/50 till omkring 26000 och hade läsåret 1951/52 stigit till 29 500. Yrkesutbildningssakkunniga räknar med att dessa skoltyper behö- ver utbyggas så att år 1970 omkring 55 000 elever kan mottas i heltids- kurser. Den kraftigaste ökningen föreslås kommavatt gälla den yrkesut- bildning som börjar i eller bygger på den obligatoriska skolan och avser industri och hantverk, handel samt husligt arbete. För denna del av yrkes- utbildningen innebär den föreslagna utbyggnaden en ökning från 15 000 a 16 000 elevplatser läsåret 1951/52 till inemot 37 000 år 1970. Enligt yrkes— utbildningssakkunnigas mening borde utbyggnaden dock ske i sådan takt, att programmet i huvudsak vore genomfört år 1965. Programmet synes där-

1 Enligt Moberg-Quensels undersökning (SOU 1949: 48) skulle av 1943 års studenter 30 % ha gått till universitet och fria högskolor, 20% till fackhögskolorna samt 15 % till folkskole- seminariernas och handelsgymnasiernas studentlinjer, till post-, tull- och televerken samt järn- vägen. Dessa studentbanor skulle sammanlagt ha absorberat 72 % av de manliga och 53 % av de kvinnliga studenterna. ” 1940 års skolutrednings betänkande SOU 1944: 21, bilagor, tab. 1, sid. 308 ff.

för i dessa delar i huvudsak överensstämma med den ovan kalkylerade ök- ningen av anspråken på yrkesundervisningen.1

Såsom framgått av det föregående år den heltidsanställda lärarpersona- len i läroämnen inom yrkesundervisningen relativt liten. Hela antalet lä- rare, inkl. universitetslärare, var läsåret 1953/54 ca 4000. Utgår man från den ovan kalkylerade lärjungeutvecklingen, skulle behovet av heltidsan- ställd lärarpersonal stiga med ca 1 400 under femårsperioden 1954/55— 195960 och med ytterligare 2 000 under följande femårsperiod. De beräk- nade förändringarna belyses av tab. 4: 20, i vilken de i fråga om utbild- ning mycket olika slagen av lärare sammanförts.

Tabell 4:20. Antal lärare inom yrkesundervisningen läsåren 1949/50—1964/65

Övriga . .

UniverSLtet Läsår Yrkesskolor Fack-. 1 &??ka och Summa

gymnaster (exkl. univ. hö skolor o. högskolor) g.

1949/50 1 046 620 577 975 3 218 1953/54 1 601 641 653 1 100 3 995 1954/55 1 708 663 671 1 116 4158 1959/60 2 450 870 850 1 350 5 520 1964/65 3 200 1 250 1 250 1 900 7 600

1 Exkl. övningsskollärare vid folk— och småskoleseminarier.

Rekryteringsbehov och lärartillgång

Det sammanlagda utvidgningsbehovet. De föregående kalkylerna över be- hovet av lärare i läroämnen har sammanfattats i tab. 4: 21. Sammanlagt har vid mitten av 1960—talet beräknats komma att erfordras omkring 52 000 lärare i läroämnen, frånsett vikarier och timlärare, eller ett ca 7 000 större antal än läsåret 1954/55. Räknar man med ett mera allmänt genomförande av nioårig skolplikt under första hälften av 1960-talet än här skett torde antalet lärare behöva ökas med ytterligare ca 1 200. Ökningen blir dock i båda fallen väsentligt svagare under den närmaste tioårsperioden än un- der den senast förflutna, då den uppgått till över 11 000 (se även tab. 4: 2).

I dessa kalkyler har vi utgått från att nuvarande bestämmelser om lär- jungarnas fördelning på klassavdelningar förblir i huvudsak oförändrade. Beträffande folkskolan har dock antagits att inom kort en återgång sker till 1947 års bestämmelser i detta avseende. Räknar man emellertid med såväl ett mera allmänt genomförande av nioårig skolplikt som en sänkning av maximiantalet lärjungar per klassavdelning i huvudsaklig anslutning till de förslag som framlades av 1940 års Skolutredning, torde antalet lärare i

1 Vad beträffar de tekniska läroverken har 1948 års tekniska skolutredning i sitt inne— varande år framlagda betänkande angående den tekniska skolutbildningen föreslagit att dessa utbildningsanstalter, som sedan slutet av 1940-talet intagit omkring 1300 elever årligen, under de närmaste åren utbygges så att antalet årligen intagna elever kan ökas med 240. (SOU 1955: 21.)

läroämnen sannolikt behöva ökas med minst 16 000 under det närmaste årtiondet, alltså betydligt mer än under det sistförflutna.

Ätergår vi till de i tab. 4: 21 redovisade talen framgår att den starkaste Ökningen kommer på den närmaste femårsperioden, då lärarantalet beräk- nats stiga med ca 5 200. Ökningen är dock även under denna period mindre än under den sistförflutna femårsperioden, då den uppgick till ca 6 800. Under första hälften av 1960—talet stiger lärarbehovet mycket litet eller endast med omkring 1 700.

Tabell 4: 21. Faktiskt och beräknat antal lärare i läroämnen läsåren 1949/50—1964/65

Ökning eller minskning

1949/50 1954/55 1959/60 —1954/55 —1959/60 —1964/65

1949/50 1953/54 1954/55 1959/60 1964/65

Klasslärare ...... 29 092 32 820 33 274 34 100 32 700 + 4 182 + 826 — 1 400 Småskolestadiet. . 11 652 12 935 12 796 12 900 14 600 + 1 144 + 104 + 1 700 Folkskolestadiet.. 17 440 19 885 20 478 21 200 18 100 + 3 038 + 722 — 3 100

Ämneslärare vid

högre skolor. . . . 6 211 7 637 (7 903) 11 145 12 580 + 1 692 + 3 242 + 1 435 Realskolan och

gymnasiet ..... 5 232 6 572 (6 800) 9 700 10 500 + 1 568 + 2 900 + 800 Folkhögskolan . . . 359 424 (440) 575 830 + 81 + 135 + 255 Fackgymnasier. . . 620 641 (663) 870 1 250 + 43 + 207 + 380 Fackskolelärare. . . 1 623 2 254 (2 379) 3 300 4 450 + 756 + 921 + 1 150 Yrkesskolor ...... 1 046 1 601 (1 708) 2 450 3 200 + 662 + 742 + 750 Övriga fackskolor 577 653 (671) 850 1 250 + 94 + 179 + 400 Universitelslärare. 975 1 100 1 116 1 350 1 900 + 141 . + 234 + 550

Summa 37 901 43 811 44 672 49 895 51 630 + 6 771 + 5 223 + 1 735

Ser man till fördelningen på olika lärarkategorier visar tabellen att be- hovet av klasslärare för undervisningen på folk- och småskolestadiet ökar endast obetydligt under den närmaste femårsperioden. Under första hälf- ten av 1960-talet förbyts ökningen i en minskning som kalkylerats till 1 400. Ökningen av lärarbehovet under det närmaste decenniet faller följ- aktligen främst på övriga lärarkategorier, bland vilka den största gruppen är ämneslärare för realskole- och gymnasiestadiet (inkl. folkhögskolor och fackgymnasier). Behovet av sistnämnda lärargrupper visar inemot dub— belt så kraftig ökning under perioden 1955—1959 som under perioden 1950 —1954. Under första hälften av 1960—talet blir ökningen väsentligt lägre och mindre än under sistförflutna femårsperioden.

Ersättningsbehovet. På grund av de särskilda krav på fackutbildning, som ställes på lärarna möter frågan om rekryteringsbehovets storlek i för- hållande till den väntade tillgången på arbetskraft med ifrågakommande fackutbildning särskilt intresse. Vi skall något belysa detta spörsmål för de två största lärargrupperna, klasslärare för undervisningen på folk— och småskolestadiet samt ämneslärare för undervisningen på realskole- och gymnasiestadiet. Till realskole— och gymnasiestadiet räknar vi med hän-

syn till lärarpersonalens likartade utbildning även folkhögskolor och fack— gymnasier.

I fråga om ersättningsbehovet till följd av ålderspensionering, förtids— avgång och dödsfall har skolöverstyrelsens statistiska kontor för seminarie- utredningens räkning år 1955 utfört vissa beräkningar beträffande folk- och småskollärare, vilka återges i tab. 4: 22.

Tabell 4: 22. Ersättningsbehov av folk- och småskollärare 1955—1965 (att ersättas före ifrågavarande läsårs början)

Läsår 1955/ 1956] 1957/ 1958/ 1959/ 1960] 1961/ 1962/ 1963/ 1964/

56 57 53 59 60 61 62 63 64 65

Småskollärare.. . . . 500 573 555 555 567 577 583 600 600 530 Folkskollärarc.. . . . 493 566 615 633 647 663 670 679 676 690

Beträffande äinneslärarna har en motsvarande undersökning, vars resul— tat återges i tab. 4:23, verkställts inom arbetskraftsutredningen och inom 1954 års realskoleutredning.

Tabell 4: 23. Ersättningsbehov av ämneslärare med fördelning efter undervisningsämnen

Matema— . Humanis- tisk-natur- . . Kristen- tiska veten- Merkantila Tekniska Summa dom .. . amnen amnen amnen skapliga ämnen 1954—1956 56 342 249 6 7 660 1957—1959 52 304 222 6 15 599 1960—1962 44 261 148 7 13 473 1963—1965 41 256 142 6 12 457

I nedanstående tab. 4:24 har dessa beräkningar av ersättningsbehovet sammanställts med föregående beräkningar av utvidgningsbehovet vad be- träffar klasslärare på folk- och småskolestadiet samt ämneslärare på real- skole- och gymnasiestadiet. Utvidgningsbehovet har därvid med hänsyn till behovet av vikarier m. m. uppräknats med 9 procent i fråga om klass- lärarna samt med 10 procent för ämneslärarna. Samtliga tal har avrundats.

Tabell 4: 24. Beräkning av rekryteringsbehovet 1955—64

Utvidgnings- Ersättnings- Summa rekryte- behov behov ringshehov

1955—59 1960—64 1955—59 1960—64 1955—59 1960—64

Småskolestadiet ................. + 100 + 1 850 2 700 2 900 + 2 800 + 4 750 Folkskolestadiet ................. + 800 — 3 400 3 000 3 300 + 3 800 — 100 Realskole- och gymnasiestadiet. .. + 3 500 + 1 600 1 150 850 + 4 650 + 2 450

Lärartillgängen. Tillgången på lärarkraft med för ifrågavarande undervis— ningsstadium normalt fastställd utbildning, (1. v. 5. för klasslärarna folk- resp. småskollärarexamen och för ämneslärarna i allmänhet filosofisk äm— betsexamen (eller folkskollärarexamen jämte kompletterande utbildning), kan vad beträffar den närmaste femårsperioden till en del bedömas med ledning av tillgängliga uppgifter om antalet personer som under de senaste åren påbörjat utbildning vid ifrågakommande utbildningsanstalter. I fråga om utbildning vid folk- och småskoleseminarier _ vid vilka den maximala nyintagningen årligen fastställes av Kungl. Maj:t — synes man jämväl be— rättigad förutsätta att antalet sökande höstterminen 1955 tillåter en in- tagning motsvarande den för denna termin maximalt fastställda. Småskollärarutbildningen är för närvarande (utom vid seminariet i Ha— paranda) tvåårig. Genom den för höstterminen 1955 fastställda intagningen, vilken är av samma storleksordning —— omkring 550 — som åren 1953 och 1954, är sålunda utexaminationen bunden t. o. ni. vårterminen 1957. Antalet utexaminerade kan på grund härav uppskattas till 540 under vart och ett av åren 1955—1957 eller — inkl. utexaminationen år 1958 på den treåriga linjen i Haparanda _ sammanlagt ca 1 650. Vad beträffar folk— skollärarutbildningen är' denna dels fyraårig, dels tvåårig (studentlinje). Genom intagningen t. o. m. höstterminen 1955 är alltså utexaminationen hunden på den fyraåriga linjen t. o. m. vårterminen 1959 och på student— linjen t. o. m. vårterminen 1957. Antalet utexaminerade på den fyraåriga linjen beräknas till 3 200 under femårsperioden 1955——1959. På student- linjen blir examenstillskottet under åren 1955—1957 ungefär 2 100. Sam— manlagt ger sålunda den t. o. m. höstterminen 1955 fastställda intagningen vid folkskoleseminarierna ett tillskott av 5 300 folkskollärare, som exami— neras tidigast vårterminen 1955. Beräkningarna illustreras av tab. 4:25. Svårare att mera exakt bedöma är tillskottet av personer med filosofisk ämbetsexamen. Såväl antalet inskrivna vid de filosofiska fakulteterna som

Tabell 4:25. Antal intagna lärjungar 1951—1955 och beräknat antal examina 1955—1959 vid folk— och småskoleseminarierna

Antal intagna lärjungar Beräknat antal examina1 11123— Små- Folkskolesem. Yå—r- Små- Folkskolesem. . skole- . ' skole- minen semina- 4—årig Student- Summa mmen semina- 4—årig Student- Summa

rier linje linje rier linje linje 1951 639 815 676 1 491 1955 540 780 710 1 490 1952 646 819 744 1 563 1956 540 770 710 1 480 1953 544 668 728 1 396 1957 540 660 710 1 370 1954 551 523 715 1 238 1958 ? + 25 520 ? ?+ 520 1955 552 456 720 1 176 1959 ? 440 ? ? + 440

1 Beräkningarna av skolöverstyrelsen enl. 1955 års statsverksproposition. Med frågetecken betecknas ännu ej bestämd examination å ifrågavarande linjer.

antalet avlagda ämbetsexamina har som framgått av kap. 2 och ytterligare belyses av tab 4: 26 undergått en betydande ökning under senare år.

Tabell 4: 26. Antal vid filosofisk fakultet nyinskrivna och antal avlagda fil. ämbetsexamina

Nyinskrivna Antal fil. ämbetsexamina Examensprocent1

Hum. Mat. Mat. Mat. .

År exkl. Ft2 nat. vet. År Hum. nat. vet. Hum. nat. vet. Samtliga 1919—23 2 425 1924—28 767 31,6 1924—28 3 710 1929—33 1 001 27,0 1932—36 3 766 1937—41 1 078 28,6 1938—42 4 519 1943—47 1 180 26,1 1943—47 5 692 1948—52 1 359 23,9 1943 976 1948 214 21,9 1944 1 195 1949 160 86 20,6 1945 1 207 1950 170 98 . . . . 22,2 1946 679 342 1951 199 104 29,3 30,4 29,7 1947 902 391 1952 216 112 23,9 28,6 25,4 1948 948 392 1953 317 138 33,4 35,2 34,0 1949 1 073 369 1954 454 172 42,3 51,8 43,0 1950 1 316 386 1955 (455) (160) 34,6 41,5 36,1 1951 1 479 326 — — — — — — 1952 1 731 446 — — — — — — 1953 1 959 472 — — — — — — 1954 2 247 540 — — — — — —

1 Antal avlagda fil. ämbetsexamina i procent av antal 5 år

lämningar).

” Med Ft betecknas blivande teologer.

tidigare nyinskrivna (exkl. ut—

Den genomsnittliga studietiden (brutto) för avläggande av filosofisk ämbetsexamen har tidigare i skilda undersökningar beräknats uppgå till något över 5 år.1 Några större skillnader mellan examen inom humanistisk och inom matematisk-naturvetenskaplig sektion synes ej ha förelegat. Exa-

1 Wicksell-.lerneman (SOU 1935: 52, sid. 178 ff) räknade med en studietid av 10 terminer för filosofisk ämbetsexamen. I statens arbetsmarknadskommissions utredning (SOU 1943: 17, sid. 112) anges studietiden till i medeltal 4,9 resp. 5,0 år för på humanistisk resp. matematisk- naturvetenskaplig sektion avlagd ämbetsexamen. I Moberg-Quensels utredning (SOU 1949:48 sid. 152 f) konstateras att mediantiden för humanistisk fil. ämbetsexamen var 6,4 år för 1930 års manliga studenter och 5,8 är för 1937 års manliga studenter. För matematisk-naturveten- skaplig fil. ämbetsexamen var motsvarande mediantid för 1930 och 1937 års studenter resp. 5,5 och 6,3. I 1945 års akademikerutredning (SOU 1947: 25, sid. 34) angives brutto- och netto- studietid för fil. ämbetsexamen sålunda:

Student- Medium Median årgång Brutto Netto Brutto Netto 1920 5,4 4,7 5,1 4,4 1925 5,4 5,0 4,3 4,7 1930 6,4 5,8 5,7 5,6 1935 5,9 5,2 5,8 5,2 1940 3,4 3,3 3,6 3,3

mensprocenten, d. v. 5. den andel av de inskrivna i filosofisk fakultet som avlägger filosofisk ämbetsexamen, borde i sådant fall kunna anges som procenten av antalet fem år tidigare inskrivna. Som framgår av tab. 4: 26 har examensprocenten i denna mening fram till 1953 varit i genomsnitt 26, även om större eller mindre variationer framträder mellan de enskilda åren.

Den 1 november 1953 trädde en ny examensstadga (SFS 1953: 610) i kraft. Denna avsåg bland annat en förkortning av studietiden. Förkortningen torde böra uppskattas till minst ett halvt år.1 Den mycket kraftiga ök— ningen av antalet examina under åren 1953—55 bör därför till en del ha utgjorts av ett härigenom uppkommet engångstillskott. En förkortning av studietiden med, såg ett år, innebär ju att teoretiskt två årgångar in- skrivna kommer att avlägga examen samma år. Höjningen av examens- procenten, uträknad som procenten av antalet fem år tidigare nyinskrivna, under åren 1953—55 behöver därför inte innebära att en väsentligt större andel av de vid filosofisk fakultet inskrivna numera avlägger filosofisk ämbetsexamen. Det är emellertid inte osannolikt att även den verkliga examensprocenten stigit i samband med de gynnsamma konjunkturerna på lärarbanan.

Vid beräkning av det antal filosofiska ämbetsexamina som kan komma att avläggas under de närmaste åren har vi emellertid i brist på fastare hållpunkter ansett oss böra utgå från den tidigare konstaterade examens- procenten, 26 procent, även om detta torde få betraktas som ett minimi- antagande. Däremot har det synts rimligt anta en lägre genomsnittlig studietid än fem år. Vid de i nedanstående tab. 4: 27 återgivna beräkning- arna av antalet filosofiska ämbetsexamina under åren 1955—59 har vi alternativt räknat med fyra resp. fyra och ett halvt års genomsnittlig stu- dietid, d. v. s. antalet filosofiska ämbetsexamina har antagits vara 26 pro-

Tabell 4: 27. Beräknat antal filosofiska ämbetsexamina 1955—1959

4-årig studietid 4V2-årig studietid År Humanistisk Mat.-nat.- S m Humanistisk Mat.-nat.— Summa sektion vet.sektion um & sektion vet.sektion

1955 455 160 615 455 160 615 1956 450 115 565 415 100 515 1957 510 125 635 480 120 600 1958 585 140 725 545 130 675 1959 645 170 815 615 155 770 1955—1959 2 645 710 3 355 2 510 665 3 175

1 Antalet erforderliga betygsenheter har sänkts från 7 till 6. Enligt stadgan skall studiekursema så utformas och undervisningen så planläggas, att, såvida icke synnerliga skäl annat föranleda, studierna för en betygsenhet må kräva högst en studietermin (motsvarande fem månaders stu— dietid). För vissa ämnen har dock längre studietid medgivits. Nettostudietiden för fil. mag. är sålunda enligt stadgan 3 a 4 år.

cent av antalet 4, resp. 41/2 år tidigare nyinskrivna. Talet för 1955 är dock uppskattat med ledning av uppgifter om antalet under vårterminen 1955 avlagda examina. Vid beräkningarna har vidare antalet inskrivna år 1955 antagits vara 3 125, varav 2 480 i humanistisk och 645 i matematisk- naturvetenskaplig sektion, innebärande en fortsatt årlig ökning av i ge— nomsnitt samma storlek som under åren 1950—1954.

Som framgår av tabellen skulle antalet årligen avlagda ämbetsexamina under dessa förutsättningar efter en mindre nedgång under år 1956 stiga från för närvarande omkring 600 till omkring 800 under slutet av 1950- talet. Sammanlagda antalet examina under femårsperioden blir 3200 å 3300. Detta innebär en ökning med över 50 procent i förhållande till närmast föregående femårsperiod, då antalet examina var knappt 2000. En jämförelse med tabell 4: 26 visar att ökningen nästan helt faller inom de humanistiska ämnesområdena, där antalet examina i det närmaste fördubblas, medan antalet examina inom matematisk-naturvetenskaplig sektion kan väntas öka endast obetydligt, från 624 under föregående fem- årsperiod till beräknade 665 ä 710 under perioden 1955—1959.

Uppenbarligen avser inte alla de som avlägger filosofisk ämbetsexamen att ägna sig åt lärarbanan och av dem som ägnar sig åt denna blir inte alla tillgängliga för skolväsendet omedelbart efter ämbetsexamen, bland annat på grund av att en del under någon tid fortsätter sina studier till högre examen. Även andra förhållanden kan medverka till att inträdet på lärar- banan fördröjes. För närmare bedömande av hur stor del av fil. magist— rarna som överhuvud ägnar sig åt lärarbanan och hur lång tid som i ge— nomsnitt förflyter mellan examen och tillträde av lärartjänst står endast sporadiska uppgifter till buds.1 Man synes emellertid kunna anta att åt- minstone 75 procent avser att bli lärare. Tiden mellan examen och lärar- tjänst kan vara avsevärd för dem som avlägger högre examen men torde i genomsnitt för samtliga blivande lärare inte böra anslås till mera än på sin höjd ett år. Det tillskott av lärare med lägst filosofisk ämbetsexamen som skulle stå till skolväsendets förfogande läsåren 1955/56—1959/60 skulle i så fall kunna antas motsvara 75 procent av antalet under perioden 1954 —1958 avlagda filosofiska ämbetsexamina. Detta kan med ledning av de i tab. 4: 26 och 4: 27 återgivna talen beräknas till 2 300—2 400, varav om- kring 1 800 lärare med examen inom de humanistiska och mellan 500 och 550 med examen inom de matematisk-naturvetenskapliga ämnesområdena. Beräkningarna torde böra betraktas som »försiktiga» och ett något större antal synes inte osannolikt.

1 Se 1945 års akademikerutredning (SOU 1947: 25, sid. 55). För årgångarna 1920, 1925 och 1930 höll sig antalet lärare bland fil. magistrarna omkring 90 procent. För studentårgång 1935 (den sista som ingick i denna del av undersökningen) var visserligen andelen betydligt lägre (ca 70 procent) men detta kan bero på vid denna tid föreliggande överskott på fil. magistrar i förhållande till skolväsendets rekryteringsbehov samt på en stegrad efterfrågan på detta slag av arbetskraft från vissa krisorgans sida. Vissa senare för realskoleutredningens räkning verk- ställda undersökningar tyder på att procenttalet under efterkrigstiden varit 70 a 75 procent.

I tab. 4: 28 har de beräknade tillskotten av personer med folk- och småskollärarexamen samt filosofisk ämbetsexamen under femårsperio- den 1955—1959 sammanställts med förut återgivna beräkningar av rekry- teringsbehovet av lärare för folk- och småskolestadiet samt realskole- och gymnasiestadiet. För småskolestadiet skulle erfordras ett ytterligare tillskott av 1150 lärare. Härvid bör beaktas att ca 250 lärare med småskollärar— examen undervisar på folkskolestadiet. Antages att dessa kan frigöras för undervisning på småskolestadiet, blir det erforderliga ytterligare tillskottet endast 900. Skolöverstyrelsen, som förordat att småskollärarutbildningen senast fr. o. m. läsåret 1956/57 genomgående blir treårig, har ansett att in- tagningarna bör dimensioneras så att ett ytterligare tillskott av ca 760 utexaminerade småskollärarinnor erhålles under femårsperioden.

Tabell 4: 28. Rekryteringsbehov och beräknat tillskott av lärare 1955—1959

Realskole- och gymnasiestadiet (fil. ämbetsex.)

Småskolestadiet Folkskolestadict (småskollärarex.) (folkskollärarex.)

Rekryteringsbchov ................ 2 800 3 800 4 650 Tillskott av lärare med rubr. ex. som påbörjat utbildning senast år 1955 1 650 5 300 2 350 Överskott (+) eller underskott (_). . — 1 150 + 1 500 _— 2 300 Antalet personer som — med hänsyn till hittills fastställda intagningar vid folkskoleseminarierna _ kan beräknas avlägga folkskollärarexamen

under perioden 1955—1959 överstiger väsentligt antalet erforderliga klass- lärare på folkskolestadiet. Inräknas i rekryteringsbehovet även nyssnämnda 250 tjänster som upprätthålles av småskollärare, uppgår överskottet till 1250. Detta »överskott» bör uppenbarligen bedömas mot bakgrunden av att folkskollärare, som framgått av det föregående, även avsetts skola tjänstgöra på realskolestadiet (enhetsskolans högstadium) .

För undervisningen på realskole- och gymnasiestadiet, där rekryterings- behovet under perioden 1955—1959 beräknats uppgå till ca 4700, skulle sålunda stå till buds dels ca 2300 lärare med filosofisk ämbetsexamen, dels ca 1 500 folkskollärare eller sammanlagt 3 800 lärare. Ett ytterligare tillskott om ca 850 lärare skulle sålunda erfordras. Detta måste tillgodo- ses medelst folkskollärare eller andra lärare med annan utbildning än fil. ämbetsexamen. I dessa beräkningar ingår då inte den kontingent folk- skollärare som kan väntas utexamineras på folkskoleseminariernas student- linjer (eller lärarhögskolan) vårterminerna 1958 och 1959 och vars närmare storlek är beroende av statsmakternas beslut om intagningarna på dessa linjer höstterminerna 1956 och 1957. Som framgått av tab. 4: 25 har under de senaste åren årligen utexaminerats något över 700 folkskollärare på studentlinjerna.

Det bör vidare beaktas att en del av rekryteringsbehovet avser läroämnen där annan utbildning än fil. ämbetsexamen är den normala utbildnings— vägen. Detta gäller dels kristendomskunskap, där teologisk examen utgör normalt kompetenskrav, dels merkantila och tekniska ämnen i praktiska realskolor, tekniska läroverk och handelsläroverk samt yrkeskunskap på enhetsskolans högstadium. Enligt den förut redovisade undersökningen av lärarnas fördelning efter undervisningsämnen undervisade 8,2 procent av ämneslärarna i högre skolor i ämneskombination i vilken kristendom ingick, medan 3,3 procent undervisade i merkantila och tekniska läro- ämnen. Antas att en lika stor andel av det beräknade rekryteringsbehovet skulle avse lärare i dylika ämnen, skulle det erfordras 385 lärare med teologisk examen och 155 med högre teknisk och merkantil utbildning.

Under första hälften av 1960-talet har rekryteringsbehovet för realskole- oeh gymnasiestadiet i huvudkalkylen beräknats sjunka till en nivå som inte obetydligt understiger det tillskott av personer med filosofisk ämbets- examen som skulle bli tillgängligt för undervisningsväsendet om utexami- nationen kvarligger på den nivå som kan väntas uppnås under slutet av 1950—talet, nämligen närmare eller omkring 800 fil. ämbetsexamina per år. Detta skulle bli omkring 3 000 (75 % av [5 X 800]) mot ett beräknat rekry- teringsbehov av 2 450. Det bör då beaktas att vi ovan ej tagit hänsyn till att en del av undervisningen på realskole— och gymnasiestadiet för när- varande bestrides av lärare utan normalt vitsordad utbildning. En något högre examination kan därför tänkas erforderlig för att ersätta dylika lä— rare och härigenom höja utbildningsnivån. Härtill kommer emellertid så- som förut framhållits att en större ökning av lärjungeantalet på de under- visningsstadier som här är i fråga inte synes osannolik. Sålunda skulle bland annat ett genomförande av allmän nioårig skolplikt under loppet av 1960-talet kunna kalkyleras höja behovet av ämneslärare med ytter- ligare omkring 1 300. Ännu större skulle lärarbehovet bli om en sänkning av maximiantalet lärjungar per läraravdelning i förhållande till vad nu gäller, genomföres.

Vad beträffar klasslärare kommer under första hälften av 1960-talet ett större rekryteringsbehov att föreligga endast på småskolestadiet, medan på folkskolestadiet teoretiskt ett mindre överskott av lärare skulle uppstå. Som framhållits är emellertid den kraftiga ökningen av småskollärarbeho- vet bland annat betingad av att småskollärare förutsatts komma att helt överta undervisningen i folkskolans tredje klass i skolor av A-form. Tak- ten för detta övertagande torde dock bland annat bli beroende av till- gången på folkskollärare.

Behovet av ämneslärare har här diskuterats som en enhet. En närmare bedömning av hur tillgången och efterfrågan på lärare inom olika läro- ämnen kan komma att ställa sig är ej heller möjlig. Det kan emellertid vara av intresse att åtminstone överslagsvis något belysa tendenserna inom

å ena sidan de humanistiska och å andra sidan de naturvetenskapliga äm- nesområdena. Om man för enkelhetens skull utgår från att lärarnas för- delning pä ämnesområden förblir densamma som 1949, skulle 32 procent av utvidgningsbehovet hänföra sig till de matematisk-naturvetenskapliga ämnesområdena och 57 procent till humanistiska ämnen. Av ersättnings- behovet skulle 34 procent avse lärare i matematisk-naturvetenskapliga ämnen och 53 procent lärare i humanistiska ämnen. Av det beräknade tillskottet av lärare med fil. ämbetsexamen under perioden 1955—59 har emellertid endast omkring 21 procent beräknats ha matematisk-natur- vetenskaplig utbildning. Detta tyder på att de sedan länge betydande svå- righeterna att erhålla lärare i matematik och naturvetenskapliga ämnen kan väntas kvarstå och ytterligare skärpas. I de humanistiska ämnena bortsett från modersmål i förening med historia och engelska _ förelig- ger, som framgått av det föregående, ej för närvarande någon större brist på lärare med normalt vitsordad utbildning.

Behovet av lärare i övningsämnen

Utvecklingen inom folkskolan har som förut framhållits kännetecknats bland annat av att undervisningen i övningsämnen i stigande utsträckning övertagits av särskilda lärare. Denna utveckling är ännu inte avslutad, varför man kan motse en fortsatt ökning av behovet av övningslärare, även om behovet av folk- och småskollärare stagnerar. F astare hållpunkter för beräkningar av övningslärarbehovet i folkskolan saknas dock.

Det sammanlagda antalet övningslärare i folk- och fortsättningsskolan läsåret 1953/54 utgjorde 7 372, varav 4 115 var deltidsanställda med mindre än 15 veckotimmars tjänstgöring. Antalet heltidsverksamma lärare var sålunda 3 257, motsvarande 10 procent av antalet folk— och småskol- lärare. För att illustrera den tänkbara utvecklingen av övningslärarbeho- vet för folkskolans del har vi antagit att detta procenttal stiger till 13 läs- året 1959/60 och 15 läsåret 1964/65. Vad beträffar realskolor och gymna- sier samt därmed jämställda högre skolor (folkhögskolor och fackgymna- sier), där antalet övningslärare läsåret 1953/54 utgjorde 3 218, varav 1 482 deltidsverksamma, kan behovet av heltidsverksamma övningslärare väntas stiga i huvudsak parallellt med behovet av ämneslärare.

Tabell 4: 29. Antalet heltidsverksamma övningslärare

Realskolan Folkskolan och gymna- Summa

siet m. m. 1953/54 3 257 1 736 4 993 1954/55 3 300 1 750 5 050 1959/60 4 400 2 500 6 900 1964/65 4 900 2 800 7 700

Som framgår av tab. 4: 2.9 skulle under dessa förutsättningar anta- let heltidsverksamma övningslärare vid nämnda skolformer behöva utökas med närmare 3000 under det närmaste decenniet. Man torde härjämte böra räkna med en mindre ökning även vid vissa andra skolformer samt att en god del av den tjänstgöringsskyldighet, som nu fullgöres av del- tidstjänstgörande lärare, i framtiden kommer att fullgöras av heltidsverk- samma.

Behovet av annan personal än lärare

Av annan skolpersonal än lärare utgör skolmåltidspersonalen en myc— ket betydande grupp. Läsåret 1953/54 var Skolmåltider anordnade för 515 000 eller 68 procent av folkskolans elever och för 58 000, eller 36 pro- cent av eleverna i statliga och kommunala högre skolor medan av eleverna i yrkesskolor endast 3 000 åtnjöt fria Skolmåltider. Räknar man med ett fullständigt genomförande under närmaste decenniet av Skolmåltider för samtliga elever i folkskolan, statliga läroverk och högre kommunala sko- lor samt, vad beträffar yrkesundervisningen, åtminstone kommunala yrkes- skolor, tekniska läroverk och handelsgymnasier, skulle detta betyda en ökning med mer än tre fjärdedelar av skolmåltidsverksamhetens volym jämfört med läsåret 1953/54. Som framgått av det föregående kan skol- måltidspersonalen i början av 1950-talet uppskattas till ca 6000. En ökning av behovet av dylik personal till omkring 10000 vid mitten av 1960—talet torde icke vara otänkbar under ovanstående förutsättningar.

Även beträffande vissa andra personalgrupper är det rimligt att anta en relativt starkare ökning av personalbehovet än som direkt föranledes av lärjungeantalets tillväxt. Detta gäller bland annat skrivbiträdesper- sonal på grund av. strävan att genom anställning av dylik personal avlasta rektorer och överlärare från en del expeditionsarbete. Den ökade tekniska utrustningen kan antas komma att ställa relativt större krav på vakt- mästarpersonal för materielvård m. m., särskilt som ökningen av lär- jungeantalet främst kommer på de högre undervisningsstadierna och yrkes— undervisningen, där behovet av teknisk utrustning är större än på primär- stadierna. Vidare torde man få räkna med att forskningsuppgifterna vid universitet och högskolor kommer att ställa stigande anspråk på såväl biträdespersonal som annan vetenskapligt utbildad personal än lärare.

Med hänsyn till det mycket knapphändiga statistiska material, som står till buds beträffande annan skolpersonal än lärare, saknas i huvudsak varje underlag för en kvantitativ angivning av det framtida behovet av dylik personal. Man kan emellertid med hänsyn till ovanstående anta att hithö- rande personalkategorier stiger till minst omkring 20000 vid mitten av 1960-talet. Som framgått av det föregående torde antalet omkring 1950 ha uppgått till ungefär 13 000.

Sammanfattning

Diskussionen av arbetskraftsutvecklingen inom undervisningsväsendet har avsett sådana utbildningsanstalter som står under offentligt inseende. Vidare har diskussionen begränsat sig till de personalkategorier som kan förutsättas ha sin huvudsakliga sysselsättning vid ifrågavarande utbild- ningsanstalter.

Personalantalet inom undervisningsväsendet har under det senaste är- tiondet ökat mycket kraftigt. Detta gäller såväl om lärarpersonal som annan personal. Lärarpersonalen, som utgör ungefär tre fjärdedelar av hela an- talet sysselsatta, kan mellan läsåren 1944/45 och 1954/55 beräknas ha ökat med mellan 35 och 40 procent. Övrig personal torde ha undergått en ännu större procentuell ökning, framför allt betingad av de anspråk på arbets- kraft som utbyggnaden av skolmåltidsverksamheten medfört. I absoluta tal kan antalet inom undervisningsväsendet sysselsatta —— med iakttagande av ovanstående begränsningar —— beräknas ha uppgått till 57 000 å 58 000 läsåret 1949/50 och sannolikt drygt 70000, varav omkring 54000 lärare, under läsåret 1954/55.

Det starkt stegrade arbetskraftshehovet är uppenbarligen ett uttryck för de ökade anspråk som kommit att ställas på undervisningsväsendet dels som en direkt följd av befolkningsutvecklingen, kännetecknad av ett väsent- ligt ökat antal barn i de skolpliktiga åldrarna, dels till följd av den fort- gående förlängningen av den genomsnittliga skoltiden, som varit ett bety- delsefullt drag i den moderna samhällsutvecklingen. I själva verket har lärjungeantalet stigit väsentligt mera än lärarantalet. Ökningen i lärjunge- antalet uppgick sålunda till 55 procent under det senaste årtiondet.

Befolkningsutvecklingen, som kan beräknas ha svarat för ungefär två tredjedelar av lärjungeantalets tillväxt under det senaste årtiondet, blir på grund av de sedan mitten av 1940-talet sjunkande födelsetalen närmast en i negativ riktning verkande faktor under det följande årtiondet. Desto större intresse tilldrar sig därför förändringarna i den genomsnittliga skol— tidens längd. Man har här att göra med tendenser, som är genomgående för de industriellt utvecklade länderna och som tydligen, förutom med den stigande levnadsstandarden, nära sammanhänger med sådana faktorer som produktionens stigande krav på arbetskraftens såväl fysiska som in- tellektuella mognad, de ökade behoven av specialutbildad arbetskraft, ut— bildningens överflyttning från arbetsplatserna till särskilda skolor m. m., vilket allt medverkar till att övergången till arbetsmarknaden för ung- domen måste ske vid en senare tidpunkt än förr.

Vi har räknat med att den andel av ungdomen i olika åldrar som under- går skolutbildning kommer att fortsätta att stiga i ungefär samma takt som under det senaste årtiondet. Skäl kan dock anföras för att anta en ännu snabbare utvecklingstakt. Återverkningarna på arbetsmarknaden av

de stora nytillskott av arbetskraft, som befolkningsutvecklingen medför un- der det närmaste årtiondet, kan komma att framtvinga såväl ett snabbare genomförande av den av 1950 års riksdag i princip beslutade nioåriga skol- plikten som i övrigt bidra till en starkare ökad efterfrågan på högre un- dervisning än vad vi här räknat med. Det bör också erinras om att den genomsnittliga skoltidens längd fortfarande är kort i Sverige i jämförelse med många andra industriellt utvecklade länder. Särskilt gäller detta vid jämförelse med USA.

Även med antagande av en fortsatt ökning av skoltidens längd i samma eller t. o. ni. något snabbare takt än hittills får man dock på grund av de sedan mitten av 1940-talet sjunkande födelsetalen en mycket obetydlig ökning av de samlade anspråken på skolväsendet, sådana dessa kommer till uttryck i lärjungeantalet. De i det föregående anförda räkneexemplen visar på en ytterligare ökning av det sammanlagda antalet lärjungar un- der de närmaste åren med ca 7 procent vid jämförelse med läsåret 1954/55. Därefter kan emellertid lärjungeantalet väntas sjunka, och vi har räknat med att det år 1964/65 skulle ligga endast ca 3 procent högre än läsåret 1954/55. Om nioårig skolplikt hinner att allmänt genomföras under lop— pet av 1960-talet torde dock det sammanlagda lärjungeantalet förbli i stort sett oförändrat från slutet av 1950-talet.

Under förutsättning att gällande normer för maximiantalet lärjungar per lärare inte mera väsentligt förändras — exempelvis genom att de förslag som i detta avseende framlades av 1940 års Skolutredning realiseras — synes det därför troligt att undervisningsväsendet under det närmaste år- tiondet inte blir samma ur arbetskraftssynpunkt expansiva faktor som un— der det sistförflutna. Å andra sidan torde man även inom ramen för nuva— rande normer ha att motse en minskning av det genomsnittliga antalet lär- jungar per lärare, i första band inom folkskolan men småningom också inom realskolan i samband med att det totala lärjungeantalet inom dessa skolformer nedgår eller stagnerar. En relativt starkare ökning av läraran- talet än av lärjungeantalet är därför sannolik under det närmaste årtion- det. Behovet av annan till undervisningsväsendet hörande personal än lärare — ekonomipersonal, skrivbiträden, forskningspersonal vid universi- tet och högskolor —— är inte i samma utsträckning beroende av förändring- arna i lärjungeantalet. Hithörande personalgrupper torde undergå en fort- satt relativt kraftig tillväxt.

Resultaten av de i det föregående utförda kalkylerna rörande arbets- kraftsutvecklingen inom undervisningsväsendet under det närmaste årtion- det har sammanfattats i tab. 4:30. Talen för annan skolpersonal och till en del även övningslärare är mycket ungefärligt uppskattade. Sam- manlagt visar tabellen en ökning av arbetskraftshehovet med ca 14000 mot överslagsvis 22 000 under det senaste årtiondet. Utgår man från att nioårig skolplikt allmänt genomföres under 1960—talet torde ökningen böra

Tabell 4: 30. Sammanfattning av kalkylerna rörande arbetskraftsutvecklingen inom underuismingsväsendet1

Därav

Sar- .. . .. .. skllda ! Larare 1 amnes- amnes- .. Annan , .. .. .. . larare Summa , * laro- larare larare umver- . .. .. skol- I allt .. klass- . . . 1 ov- larare amnen .. v1d v1d Sitets- . personal larare .. .. nings- hogre fack- larare .. amnen

skolor? skolor

1944/45 36 500 28 500 5 700 1 600 700 2 000 38 500 10 000 48 500 1949/50 41 500 31 700 6 900 1 800 1 100 3 000 44 500 13 000 57 500 1954/55 48 800 36 300 8 700 2 600 1 200 5 500 54 300 16 000 70 300 1959/60 54 600 37 200 12 300 3 600 1 500 6 900 61 500 18 000 79 500 1964/65 56 400 35 600 13 800 4 900 2 100 7 700 64 100 20 000 84 100

Ökning per femårsperiod 1944/45— 1949/50 5 000 3 200 1 200 200 400 1 000 6 000 3 000 9 000 1949/50— 1954/55 7 300 4 600 1 800 800 100 2 500 9 800 3 000 12 800 1954/55— 1959/60 5 800 900 3 600 1 000 300 1 400 7 200 2 000 9 200 1959/60— 1964/65 1 800 —— 1 600 1 500 1 300 600 800 2 600 2 000 4 600

1 Vid jämförelse med tab. 4:2 och 4:21 bör beaktas att i tab. 4:30 uppskrivning skett med hänsyn till vikariebehovet (9 % för klasslärare, 10 % för övriga lärarekategorier). * Realskola och gymnasium samt fackgymnasier och folkhögskolor.

beräknas till mellan 16 000 och 17 000. Huvuddelen av ökningen kommer som synes på den närmaste femårsperioden men har under denna period ändock beräknats bli lägre än under femårsperioden 1949/54. Väsentligt större anspråk på arbetskraft skulle emellertid komma att ställas därest 1940 års skolutrednings förslag om minskning av maximiantalet lärjungar per klassavdelning inom folkskolan och realskolan—gymnasiet genomföres. Enbart behovet av lärare i läroämnen inom dessa skolformer torde i sådant fall bliva minst 7 000 högre än ovan beräknats.

På grund av de skiftande utbildningskrav som ställes på olika kategorier lärarpersonal tilldrar sig förskjutningarna i lärarpersonalens sammansätt- ning betydande intresse. Utvecklingen under det senaste decenniet har inne- burit en stark ökning av framför allt antalet klasslärare _ folk- och små— skollärare. Behovet av dessa lärarkategorier kan väntas stiga ytterligare något under de närmaste åren men sjunker därefter sannolikt under första hälften av 1960-talet. Även antalet ämneslärare har stigit kraftigt under det senaste decenniet, framför allt i relativa tal. Under det närmaste år- tiondet och särskilt under senare hälften av 1950—talet kan behovet av äm— neslärare för realskola och gymnasium väntas undergå en väsentligt större stegring.

Det under senare är starkt ökade behovet av ämneslärare har i relativt stor utsträckning måst tillgodoses genom lärarkrafter utan normalt fast-

ställd utbildning, (1. v. s. i allmänhet filosofisk ämbetsexamen. Främst har folkskollärare anlitats. Detta torde i än högre grad bli nödvändigt under den närmaste femårsperioden. Det tillskott av arbetskraft med filosofisk ämbetsexamen, som kan påräknas fram till slutet av 1950-talet och som i stort sett är bundet av det antal studerande som under senare år påbörjat studier vid de filosofiska fakulteterna, understiger sålunda väsentligt de sannolika behoven av ämneslärare för realskola och gymnasium. Till hu- vudsaklig del torde detta underskott kunna täckas med folkskollärare, varav ett betydande tillskott utöver vad som erfordras som klasslärare för det egentliga folkskolestadiet blir möjligt. Sannolikt kan därför redan un— der slutet av 1950-talet tillgången på utbildad lärarpersonal i stort sett väntas bli tillräcklig för att tillgodose behoven av de kvantitativt bety- delsefullare lärargrupperna, nämligen klasslärare för folk- och småskole- stadiet samt ämneslärare för realskole- och gymnasiestadiet. Möjligheterna att erhålla ämneslärare med normalt fastställd akademisk utbildning kan väntas komma att ställa sig mycket olika för skilda ämnes- grupper. Sålunda måste man —— därest inte särskilda åtgärder snabbt vid- tages — räkna med att de redan nu stora svårigheterna att få akademiskt utbildade lärare för de matematisk-naturvetenskapliga ämnena kan kom- ma att ytterligare väsentligt skärpas och göra sig gällande även under första hälften av 1960-talet, trots den minskning av det totala rekryte- ringsbehovet som då inträder. Samtidigt är det inte otänkbart att, åtminstone inom vissa humanistiska ämnen, ett överskott av akademiskt utbildade lärarkrafter kan uppkomma redan under de närmaste åren. Särskild upp- märksamhet måste därför ägnas bland annat möjligheterna att ytterligare öka utbildningskapaciteten vid de matematisk-naturvetenskapliga sektio- nerna. Detta är desto betydelsefullare som en ökad efterfrågan på arbets- kraft med högre matematisk-naturvetenskaplig utbildning är sannolik även från forskningens och näringslivets sida. Ett delvis likartat spörsmål, som också torde komma att kräva särskild uppmärksamhet, är möjlighe- terna att tillgodose behoven av högskoleutbildad lärarpersonal för tekniska och merkantila ämnen. En starkt ökad efterfrågan på teknisk och merkan- til undervisning är nämligen sannolik i samband med den starka ökningen av antalet ungdomar i de åldrar som tillhör de högre undervisningssta— dierna.

Hälso- och sjukvård

Inledande översikt

Hela antalet yrkesutövare med huvudsaklig sysselsättning inom sjukvård och läkarverksamhet uppgick enligt folkräkningen år 1950 till 81 000. Bort- ses från veterinärväsendet, som ingår i detta tal, torde antalet kunna upp- skattas till 80 000 eller 2,6 procent av hela antalet yrkesutövare.

Antal yrkesutövare Ökning i medeltal per år 1930 1940 1945 1950 1930/40 1940/45 1945/50 Mån ........ . . . . 8 000 13 000 14 000 18 000 500 200 800 Kvinnor ......... 28 000 46 000 50 000 62 000 1 800 800 2 400 Summa 36 000 59 000 64 000 80 000 2 300 1 000 3 200

Arbetskraftsutvecklingen under de senaste decennierna såsom denna re- gistrerats av folkräkningarna, med bortseende av veterinärpersonal, belyses av ovanstående tablå. Såsom därav framgår har den inom hälso- och sjuk- vården sysselsatta arbetskraften undergått en mycket betydande ökning. Under 1930-talet steg antalet yrkesutövare med i genomsnitt 2 300 per år. Därefter retarderade utvecklingen något under krigsåren, då den genom— snittliga ökningen per år sjönk till ungefär 1 000. Avmattningen i ökningen under krigsåren har emellertid uppvägts av den mycket starka ökningen un- der senare hälften av 1940-talet och, såsom framgår av det följande, under 1950-talets första hälft. Tablån belyser också det kända förhållandet, att hälso- och sjukvården är ett utpräglat kvinnligt arbetsområde. Vid sidan av varuhandeln har den varit det område, som ställt de starkast ökade ansprå- ken på kvinnlig arbetskraft under det senaste decenniet.

En närmare belysning av personalutvecklingen under de senaste åren ger medicinalstatistiken. Denna grundar sig dels på särskilda register över lä- kare, tandläkare, sjuksköterskor och vissa andra personalgrupper med me- dicinsk utbildning, dels på summariska uppgifter i sjukvårdsanstalternas årsberättelser. Medicinalstatistiken redovisar något lägre tal än folkräk-

___-'W'—v———o ...,... .

ningarna — år 1950 75 400 mot folkräkningens 80 000 — vilket huvudsak- ligen förklaras av att i medicinalstatistiken inte medtagits kontorspersonal och medhjälpare utan medicinsk utbildning i smärre organ inom den öppna hälso- och sjukvården eller dess randområden, och ej heller vissa elevgrup- per, som inte verkat i yrket vid folkräkningstillfället.1

Personalutvecklingen åren 1947—1953 enligt medicinalstatistiken fram- går av tab. 5: 1. Talen Visar en fortgående ökning av personalen från 66 000 år 1947 till 83 000 år 1953 eller med i medeltal 2 800 per år. Man kanske därför uppskattningsvis skulle för år 1955 kunna anslå medicinalpersonalen sålunda fattad till 88 000 år 90 000. Sker avgränsningen som i folkräkning- arna, torde antalet stiga till inemot 95 000.

Vid bedömningen av arbetskraftsutvecklingen på hälso- och sjukvårdens område har det med hänsyn till bland annat det föreliggande statistiska ma- terialets beskaffenhet synts lämpligt att särhålla å ena sidan sjukhusperso- nal, å andra sidan personal i öppen vård utom sjukhusen. Man erhåller emellertid då en restgrupp, som omfattar sådan medicinskt utbildad perso- nal, som antingen är sysselsatt inom andra verksamhetsområden än den egentliga sjukvården —— den centrala sjukvårdsadministrationen, vetenskap- lig forskning, centrala laboratorier, socialvård m.m. —— eller som växlar mellan sluten och öppen vård genom tillfälliga vikariat på eller utom anstal—

1 Som hälso- och sjukvårdspersonal har räknats dels förvärvsarbetande personer med medi- cinsk utbildning, dels övriga på sjukvårdsanstalter anställda. Till sjukvårdsanstalter har räk- nats alla för allmänheten tillgängliga anstalter för sjuk- och förlossningsvård. Som sjukvård har därvid betraktats också sluten vård av sinnesslöa, även om denna skett på anstalter, som sorterar under skolöverstyrelsen. Militära truppförbandssjukhus, akutsjukavdelningar vid för- sörjningsinrättningar, sjukavdelningar inom fångvården o. dyl. har icke räknats som allmänna sjukvårdsanstalter, då de är förbehållna vissa, av sociala eller militära skäl sammanförda per- soner. Institut för blinda och döva och externat för sinnesslöa har icke räknats till sjukvården, emedan de har huvudkaraktären av skolor. Med dessa definitioner kommer alltså att som sjuk— vårdspersonal räknas alla yrkesverksamma läkare, sjuksköterskor, barnmorskor, tandläkare m. fl., oavsett vad de arbetar med, och vidare övrig vårdpersonal, förvaltnings- och ekonomipersonal anställd vid sjukvårdsanstalter. Folkräkningen upptog år 1950 under rubriken »Läkarverksamhet och sjukvård» 80 837 personer. Från dessa har i vår tablå dragits 837, av vilka 650 a 700 motsvarar verksamma ve- terinärer och återstoden fått representera vissa medhjälpare till dessa, vilkas antal, ehuru täm- ligen ringa, icke är närmare känt. Medicinalstatistiken upptar 75 500 personer. Det återstår alltså alltjämt en skillnad på 4 500 att förklara. Ungefär 2 000 av dessa torde utgöras av sjuk- sköterske- och barnmorskeelever, som icke verkat i sjukvården vid folkräkningstillfället och icke medräknats i medicinalstatistiken men medtagits i folkräkningen. Totalantalet sådana elever kan beräknas till två år tre gånger nämnda antal; huvudparten av dessa tjänstgjorde vid sjukvårds- anstalter och det är vanskligt att vid en folkräkning skilja på yrkesverksamma och andra. En annan del av skillnaden torde bero på att folkräkningen noggrannare än medicinalstatistiken »finkammat» området med avseende på kontorspersonal och medhjälpare utan medicinsk utbild- ning vid diverse organ verkande i öppen hälso- och sjukvård eller randområden härtill. Det är i allmänhet få personer på varje ställe, men tillhopa kan de tänkas uppgå till något tusental. Såsom exempel kan nämnas att folkräkningen omfattar personal — annan än läkare, sjukskö— terskor, barnmorskor och tandläkare — vid följande organ, som icke medtagits i medicinalstati— stikens personalredovisning: Röda korsets överstyrelse, Nationalföreningen mot tbc (med dess skärmbildsgrupp), Riksförbundet för sexuell upplysning, Arbetarnas samaritförhund, barnavårds— centraler och -stationer, massageinstitut m. fl. Slutligen bör man icke bortse från möjligheten, att läkare, tandläkare, sjuksköterskor o. s. v. kan ha lämnat avvikande uppgifter om sin yrkes- verksamhet till folkräkningen och till medicinalstyrelsen.

1947 1948 1949 1950 1951 1952

Läkare ................. 4 200 4 400 4 770 4 890 5 080 5 230 5 280 Sjuksköterskor .......... 11 060 11 520 12 010 12 600 13 190 14 020 14 840 Sjuksköterskebarn-

morskor .............. 110 140 170 210 255 315 355 Barnmorskor ........... 1 440 1 360 1 320 1 350 1 180 1 310 1 360 Sjukgymnaster, kvinnl. .. 860 940 1 010 960 950 920 1 050 Sjukgymnaster manl.. . . . *130 *130 *130 *130 *130 *130 *130 Sysselsättningsterapeuter. "40 *50 60 105 120

Kuratorer vid sjukhus. . . 95 105 110 125 135 17 560 18 450 Sjukvårdsbiträden o. dyl. vid sjukhus ........... 20 600 21 520 22190 23 120 23 830 Skötare och sköterskor vid anstalter för sinnessjuk- vård ................. 7 120 7 390 7 700 7 890 S 000 8 240 8 340

Skötare, sköterskor och lä— rare vid anstalter försin- nesslö- och epileptiker- vård ................. 2 070 2150 2 210 2 220 2 290 2 500 2 520

Förvaltningspersonal vid sjukhus (exkl. husmöd- rar) .................. 1 210 1 240 1 260 1 350 1 400 1 410 1 450 Ekonomipersonal vid sjuk-

hus .................. 12 920 13 110 13 400 13 530 13 810 13 960 13 870 Tandläkare ............. 2 960 3 070 3 230 3 430 3 590 3 810 3 980 Tandtekniker ........... *1 200 *1 200 *1 500 *1 500 *1 500 *1 500 "1 500 Tandsköterskor ......... *3 170 *3 300 *3 450 *3 650 *3 850 "4 050 '4 250

Summa 66 010 68 400 72 895 75 385 77 585 80 745 83 010

* Uppskattning.

Beträffande det statistiska materialet rörande de olika grupper medicinalpersonal som redo- visas i tab. 511 må i övrigt följande framhållas:

Läkarna. Källan till uppgifterna är »Förteckning över svenska läkare och tandläkare», utgiven av Kungl. medicinalstyrelsen, årgångarna 1948—1954. Där upptages alla legitimerade läkare jämte sådana utländska, som erhållit behörighet utöva läkarkonsten jämlikt Kungl. Maj:ts resolution. I läkarantalet enligt tab. 5: 1 ingår också en tredje grupp, nämligen utlänningar med läkarexamen från sitt hemland vilka utövat läkarkonsten i riket till följd av särskilt förord- nande av medicinalstyrelsen att som vikarie uppehålla läkartjänst, vanligen på sjukhus. (Se vidare härom SOS »Allmän hälso- och sjukvård», årg. 1953.) Uppgift om dessa senare läkare har erhållits från medicinalstyrelsens avdelning för utländska läkare.

Till ovannämnda förteckning över läkare och tandläkare erhåller medicinalstyrelsen uppgifter, dels angående nyexaminerade läkare, när dessa ansöker om och erhåller legitimation, dels angående läkarnas tjänstgöring i samband med styrelsens befattning med tjänstetillsättningar och dels angående dödsfall genom anmälan om vakanser eller tillkännagivande i Svenska Läkar- tidningen, dagspressen o. dyl. Direkta upplysningar, huruvida en läkare är yrkesverksam eller icke saknas däremot i regel numera, varför man är nödsakad göra Vissa antaganden härom. Intill 1946 innehöll förste provinsialläkarnas årsberättelser uppgifter om yrkesverksamhet av inom länet bosatta läkare, och på den tiden rörde sig de yrkesverksammas andel av totalantalet under en följd av är ganska nära kring 95 %. Samma relationstal har därför använts för beräkning av de yrkesverksamma läkarna åren 1947—1953. Nämnas må, att antalet läkare under 70 års ålder (oavsett yrkesverksamhet) i slutet av år 1949 utgjorde 94,4 % av hela kåren (utländska läkare utan allmän behörighet därvid ej medräknade).

När det gäller läkarnas fördelning på verksamhetsgrenar år 1950 (jfr tab. 5: 10), har använts dels förteckningen över läkare och tandläkare (se ovan), dels uppgifter från vissa läkarorganisa- tioner och lokala förteckningar över praktiserande läkare. Resultatet med hjälp av dessa källor

771—cm”—

ter. Till denna grupp har i det följande också hänförts den medicinskt utbil- dade personal, som ännu inte hunnit få anställning efter studiernas slut. Bland läkarna och tandläkarna ingår i våra beräkningar även ett fåtal, som tillfälligt verkar i utlandet (år 1950 26 resp. 20 personer). Fördelningen av den medicinskt specialutbildade arbetskraften år 1950 enligt ovanstående principer framgår av tab. 5: 2. Denna visar också den betydande ökning, som dessa yrkesgrupper undergått under de senaste decennierna.

Tabell 5: 2. Antal läkare, tandläkare, sjuksköterskor m. fl. 1930, 1940 och 1950

Därav år 1950

1930 1940 1950 vid sjuk— i öppen 325132; vårds- vård utom rapd verk- anstalter anstalter samhet Läkare ................... 2 400 3 240 4 890 2 355 1 675 860 Tandläkare ............... 1 190 2 230 3 430 20 . . . . Sjuksköterskor ............ 7 080 8 850 12 600 7 550 3 140 1 910 Barnmorskor (inkl. sjukskö- terskebarnmorskor) ...... 2 350 1 690 1 560 505 760 295 Sjukgymnaster (kvinnliga) . . . . . 960 300 660 —-

har jämförts med och ev. justerats efter uppgifter i sjukhusens årsberättelser om antalet där verksamma läkare. Läkare som samtidigt är legitimerade tandläkare har räknats som tandläkare, då de flesta torde ha tandvård som huvudsaklig förvärvskälla. Deras antal var 37 år 1950.

Sjuksköterskorna. Materialet har varit den årliga anmälan till medicinalstyrelsen, som avges av varje sjuksköterska. Av anmälan framgår bl. a. vederbörandes yrkesverksamhet. Ett beräknat tillägg av utländska, i riket verkande, sjuksköterskor har gjorts. Det kan nämnas, att antalet icke yrkesverksamma sjuksköterskor år 1950 utgjorde 6 000 år 8 000.

Barnmorskorna. Uppgifterna har erhållits från medicinalstyrelsens barnmorskeregister, vars uppgifter i sin tur erhålles genom årlig anmälan, som varje utexaminerad barnmorska har att avge. I denna anges huruvida vederbörande är yrkesverksam.

Sjukgymnasterna. Materialet beträffande de kvinnliga sjukgymnasterna utgöres av den årliga anmälan som avges till medicinalstyrelsen. De manliga är upptagna till samma antal, som framkom vid en särskild undersökning hösten 1954.

Sysselsättningsterapeuter, kuratorer, sjukvårdsbiträden, vårdpersonal vid sinnessjukhus, sinnes- slä- o. epileptikeranstalter, förvaltnings- och ekonomipersonal. Materialet utgöres av resp. anstalters årsberättelser. Uppgifter saknas dock för vissa anstaltstyper, nämligen kronikeranstalter anslutna till ålderdomshem, enskilda vårdhem för sinnessjuka och de små, primärkommunala sinnes— sjukhusen. För dessa anstalter är personalantalet beräknat med hjälp av uppgifter om personal- tätheten på likartade anstalter och justerat med ledning av faktiska uppgifter från senare år. — Gruppen »sjukvårdsbiträden m.fl.» omfattar även städerskor på vårdavdelningar, sjuksköter- skeelever som tjänstgör där, undersköterskor, laboratoriepersonal (annan än sjuksköterskor) och skrivbiträden på läkarexpeditioner. De sistnämndas antal har stigit starkt under senare år och var år 1953 ca 920. Som vårdpersonal vid sinnessjuk— och sinnesslöanstalter har räknats även uppsyningsmän och föreståndarinnor men icke examinerade sjuksköterskor. Sinnesslö- och epi- leptikeranstalternas jordbrukspersonal liksom lärare (ca 300 år 1950) vid anstalter för bildbara barn har också räknats dit.

Tandläkarna. Källan har varit »Förteckning över svenska läkare och tandläkare» årg. 1948— 1954. Uppgifterna i denna grundar sig på årlig anmälan till medicinalstyrelsen från varje tand— läkare. Av denna anmälan framgår även, om tandläkaren varit yrkesverksam.

Tandsköterskorna, tandteknikerna. Antalen är uppskattade, tandsköterskornas huvudsakligen med ledning av antalet tandläkare.

Anstaltsvårdens utveckling

Utvecklingen 1930—1953

Större delen av den inom hälso- och sjukvården sysselsatta personalen har sin huvudsakliga verksamhet förlagd till sjukvårdsanstalter. Anstaltsvår- dens utveckling sedan början av 1930-talet belyses av tab. 5: 3, som visar förändringarna i Vårdplatsantalet vid rikets samtliga sjukvårdsinrättningar. Talen för år 1954 är preliminära.

Tabell 5: 3. Vårdplatsantalet vid sjukhusen1930—1954

Förändringi % per år 1930 1940 1947 1950 1953 1954 1930 1940 1950 [40 /50 /53 Lasaretts- o. förloss- ningsvård ......... 24 035 30 083 33 554 35 782 37 649 38 101 + 2,5 + 1,9 + 1,7 Lasarettsvård (exkl. enskilda sjukhem)1 20 833 25 672 28 550 30 443 32 810 33 226 + 2,3 + 1,9 . . Enskilda sjukhem. . . 1 974 1 737 1 290 1 337 1 215 1 223 — 1,2 —— 2,3 _— 3,0 Förlossningsvård2 . . . 1 228 2 674 3 714 4 002 3 624 3 652 + 11,8 + 5,0 . . Epidemivård ......... 6 753 6 779 5 562 5 131 4 408 4 237 i 0 —2,4 _ 4,7 Lungtuberkulosvård . . . 7 414 9 286 8 944 8 546 7 831 7 574 + 2,5 —— 0,8 —- 2,8 Kronikervård ........ 3 902 5 332 7 972 9 175 11 132 11 983 + 3,7 + 7,2 + 7,1 Sinnessjukudrd ....... . . 24 266 27 033 28 228 28 964 29 255 . . + 1,6 + 0,9 Större sinnessjukhus. 14 067 20 252 21 787 22 733 23 280 23 344 + 4,4 + 1,2 + 0,8 Mindre sinnessjukhus 1 539 1 613 1 395 1 289 1 032 910 + 0,5 + 3 6 + 1 4 Vårdhem för sinnes- . . 2 278 3 724 3 995 4 475 4 829 . . * ' sjuka ............ Anstalter förpsykopa- tiska o. nervösa barn . . 123 127 211 177 172 . . + 7,2 —— 5,4 Sinnesslövård m. m.” .. . . . . 11 509 12 370 12 565 12 978 .. . . + 0,5 Summa .. .. 94 574 99232 102 549 104 128 .. .. + 1,1

1 Med lasarettsvård avses den för lasarett sjukstugor m. fl. typiska vården av akut kroppssjuka (vård av epidemiskt och kroniskt sjuka eller av lung-tbc räknas inte dit —— inte heller förlossnings— vård men däremot vård av gynekologfall). Som lasarettsvård räknas även vård, som beredes på vissa specialsjukhus, nämligen garnisonssjukhus, barnsjukhus, anstalter för vanföra, pensionssty- relsens fristående anstalter och anstalter för kirurgisk tuberkulos samt vård på enskilda sjukhem. ” Åren 1930—1950 ingår ett antal gynekologfallsplatser bland förlossningsvårdens platser. Det är känt endast för 1950 och var då 270 stycken. De särskilda talen för lasaretts- resp. för- lossningsvård för 1953 och 1954 är alltså icke fullt jämförbara med dem för tidigare år. 3 Platserna på de statliga sinnessjukhusen för sinnesslöa (Vipeholm, Västra Ny, Västra Mark, Salberga och sinnesslöavdelningen på Källshagens sinnessjukhus) är här medräknade. Externat- platser på sinnesslöanstalter är icke inräknade.

Antalet vårdplatser har undergått en fortgående utökning. Stora skilj- aktigheter framträder emellertid mellan olika vårdgrenar. Den relativt star— kaste utbyggnaden visade under 1940-talet kronikervården och förlossnings- vården, inom vilka vårdgrenar platsantalet ökade med 72 resp. 50 procent. Epidemivården och lungtuberkulosvården visade däremot en minskning av platsantalet. Inom lasarettsvården (exkl. enskilda sjukhem), som är den kvantitativt betydelsefullaste vårdgrenen, steg platsantalet i absoluta tal

ungefär lika mycket under 1940- som 1930-talet eller med 5 000 per år- tionde. I relativa tal innebar detta en ökning med 19 resp. 23 procent. Platsantalet inom sinnessjukvården —— exklusive sinnesslövården — ökade med 4 000 eller 16 procent under 1940-talet. Några jämförbara siffror be- träffande utvecklingen under 1930-talet finns inte i detta fall.

Patientantalet har ökat väsentligt kraftigare än Vårdplatsantalet. Under 1940-talet steg antalet intagna patienter inom kroppssjukvården med 56 pro- cent och inom sinnessjukvården med inte mindre än 98 procent. Talen an- tyder bland annat, att en stark minskning av vårdtiderna successivt ägt rum. Delvis kan detta förklaras av att klientelet, allteftersom sjukvårdsanstal- terna utbyggts, i större utsträckning kommit att bestå av patienter med lättare åkommor, vilka tidigare brukat vårdas i hemmen. Av betydelse är emellertid framför allt, att en väsentlig intensifiering av själva sjukvården ägt rum genom förbättrade behandlingsmetoder, gynnade bl. a. genom till- skapandet av specialkliniker för skilda slag av sjukdomar. Det sistnämnda belyses bland annat därav att antalet vårdplatser på specialkliniker inom lasaretts— och förlossningsvården mellan 1/1 1944 — det första tillfälle från vilket tillförlitlig statistik föreligger —- och 31/12 1950 steg från 67 till 75 procent av hela vårdplatsantalet. År 1953 var talet 77 procent.

Vid bedömandet av sjukvårdsanstalternas arbetskraftshehov får beaktas, att en del av personalen vid anstalterna, huvudsakligen lasaretten, tas i an- språk för öppen vård. Som framgår av tab. 5: 4, har den till lasaretten knutna öppna vården expanderat mycket kraftigt under efterkrigstiden.1

Tabell 5: 4. Antal besök och antal vårdplatser vid lasaretten 1947—1952

Antal besök i Indextal för Besök i öppen lasarettens Antlalt Våg—d' vård per öppna vård p a ser besök vårdplatser Vårdplats

1947 .......... 3 430 000 27 359 100,0 100,0 125,4 1948 .......... 3 810 000 27 708 111,1 101,3 137,5 1949 .......... 4 310 000 28 879 125,7 105,6 149,2 1950 .......... 4 730 000 30 090 137,9 110,0 157,2 1951 .......... 4 883 000 30 870 142,4 112,8 158,2 1952 .......... 4 994 000 32 005 145,6 117,0 156,0

1 Avser endast egentliga lasarett.

Allmänna synpunkter på utbyggnadsbehovet

Att sjukvårdsresurserna är knappa och de hälsovårdande institutionerna inte tillfredsställande utbyggda i förhållande till de anspråk, som ställs på dem, torde vara allmänt erkänt. Detta hindrar inte, att stora skiljaktig-

1 De i tab. 5: 4 redovisade besöken i öppen vård avser besök vid lasarettsanslutna poliklini- ker och vid mottagningar, som de för lasarettens slutna vård anställda läkarna anordnat i sjuk- husens lokaler enligt avtal med huvudmannen. Sjukhusansluten öppen vård bedrives också vid sjukstugorna. Dess omfattning kan uppskattas till omkring 400 000 besök år 1950. Däri inbe- gripes även provinsialläkares mottagning i de fall denne läkare samtidigt är sjukstugeläkare.

heter i fråga om utbyggnadsbehovet kan föreligga mellan olika delar av sjukvården. Ser man till anstaltsvården, har åtminstone en vårdgren nu passerat sin kulmen i kvantitativt avseende, nämligen tuberkulosvården. Detsamma gäller sannolikt också epidemivården. Med hänsyn till den vän- tade nativitetsutvecklingen synes man för den närmaste tioårsperioden ej heller ha anledning räkna med någon utökning av förlossningsvården. Det bör beaktas, att den starka ökningen av antalet vårdplatser inom denna vårdgren under 1930-talet och 1940-talet till stor del får ses mot bakgrund av —— förutom de fram till mitten av 1940-talet stigande födelsetalen —— minskningen av antalet hemförlossningar. Antalet hemförlossningar vid vilka barnmorska anlitats sjönk från 64 000 år 1930 till knappt 7 000 år 1950 och hade år 1953 nedgått till endast 3 700. Inom flertalet vårdgrenar föreligger emellertid otvivelaktigt behov av en tämligen stark utbyggnad. Främst torde detta vara fallet inom kronikervården samt sinnesslö- och sinnessjukvården.

Det för våra kalkyler mest betydande frågetecknet gäller lasarettsvården. Denna har som ovan framgått ökat starkt i omfång sedan 1930. Frågan är om anspråken på lasarettsvård kan väntas fortsätta att stiga i samma tempo eller om man bör räkna med att en mättnad skall börja inträda efter hand, så att endast kompletterande utbyggnad behöver ske i vissa lands- delar. Möjligen gäller det sistnämnda om platser för t. ex. öron-, näs- och halssjukdomar samt ögonsjukdomar. Å andra sidan gör vetenskapens ut- veckling, att framstötar om särskilt stark utbyggnad beträffande vissa andra vårdgrenar kan väntas, eventuellt i den formen att invärtesmedici- nen och den vanliga kirurgin spjälkas upp på deldiscipliner med egna vård- platser och egen personal. Framför allt kan den till lasaretten knutna psy— kiatrin (för vuxna såväl som barn) med säkerhet väntas ställa stora krav på utbyggnad.

Även om det kan ifrågasättas, huruvida invånarantalet i och för sig utgör ett adekvat mått på behovet av vårdplatser, användes detta dock ofta, när det gäller att grovt bedöma utbyggnadsbehovet inom olika grenar av sjuk- vården. Ser man till lasaretts- och förlossningsvården, finner man, att anta-

Tabell 5: 5. Sjukvårdsområdena fördelade efter antalet vårdplatser föl lasaretts- och för- lossningsvård per 10 000 invånare 1950 och 1953

(exkl. enskilda sjukhem och s. k. riksplatser )

25—29 30—34 35—39 40—44 45—49 50—54 55— Summa 1950 Landsting ........... 1 5 11 5 3 — -— 25 Städer utom landsting —— — 1 — 2 1 2 6 1953 Landsting ........... — 3 8 8 4 2 —— 25 Städer utom landsting 1 6

. ,...—a __

let platser för sådan vård (enskilda sjukhem och s. k. riksplatser oräknade) år 1950 uppgick till 43,3 och 1953 hade stigit till 45,3 per 10 000 invånare för riket som helhet. Stora skiljaktigheter föreligger emellertid, som fram— går av tab. 5: 5, mellan olika delar av landet.

Centrala sjukvårdsberedningen, som deltager i huvudmännens planering av den slutna sjukvården, brukar räkna med att antalet platser vid lasarett, sjukstugor och fristående förlossningsanstalter behöver byggas ut inom landstingsområdena till i genomsnitt 50 och inom städer utom landsting till i genomsnitt 60—70 platser per 10 000 invånare, frånsett riksplatser. På senare tid har även talet 55 per 10 000 invånare inom landstingsområden börjat diskuteras. Tillämpar man normerna 50 resp. 65 per 10 000 och tar hänsyn till den beräknade befolkningstillväxten, kommer man till ett totalt vårdplatsantal år 1965 av 40 000. Användes normerna 55 resp. 65 per 10 000, blir det ca 43 000. Ökningen blir i förra fallet 10 000, i senare fallet 13 000 jämfört med platsantalet 1950.1

Befolkningsutvecklingen och vårdplatsbehouet. Befolkningsutvecklingen påverkar emellertid uppenbarligen också på ett mera speciellt sätt själva sjukvårdsbehovet. Genom att sjukligheten är större i de högre åldersgrup— perna än i de lägre, kan förskjutningarna i befolkningens ålderssamman— sättning väntas medföra stigande anspråk på sjukvårdsapparaten.

Vissa undersökningar i syfte att belysa inverkan av denna faktor på lasarettsvården har utförts inom statens sjukhusutredning. Sålunda verk- ställde denna i oktober 1948 en inventering av de då inneliggande patien- ternas fördelning efter ålder och kön. Räknar man med samma sjuklighet och hospitaliseringsgrad i olika åldersgrupper åren 1950 och 1965 som 1948, skulle enbart på grund av befolkningsutvecklingen krävas en ökning av Vårdplatsantalet på lasaretten med ca 8 procent mellan 1950 och 1965. Det bör beaktas, att härvid inte medräknats patienter, som vårdas på av- delningar för förlossningsvård, kroniska sjukdomar, pediatrik, reumatism och tuberkulos. Behovet av förlossningsvård kan antas något så när ansluta sig till utvecklingen av antalet kvinnor i åldrarna 20—35 år medan man vid bedömandet av behovet av kronikervård och barnsjukvård närmast har anledning beakta förändringarna av åldersgrupperna över 65 år, resp. un-

1 År 1950 hade landsting och städer 21 679 resp. 8 860 vårdplatser av här avsett slag. Folk- mängden i landstingsområdena var samtidigt 5551052 och i städer utom landsting 1495 868. Använder man frekvenstalen 55 resp. 65 på 10000 invånare, får man för 1950 ett platsantal av 30 550 resp. 9 700, eller tillhopa 40 250. Om folkmängden i hela riket stiger med 6,4 % till år 1965, varvid städerna utom landsting antages växa med 18,6 % (i enlighet med den i kap. 2 återgivna befolkningsprognosen för städer och D-kommuner), blir befolkningstillväxten för landstingsom- rådena 3,1 %. Antalet vårdplatser i landstingsområdena blir då 31500 och i berörda städer 11 500 eller tillhopa 43000. Uppdelningen på landstingsområden och städer utom landsting är givetvis osäker. Avstår man från densamma och uppskriver platsantalet 1950 för båda tillhopa med 6,4 %, kommer man emellertid endast obetydligt lägre, eller till totalsumman 42 800 för år 1965 (ökning 1950/1965 40,1 %). Räknar man alternativt med 50 vårdplatser per 10 000 invånare inom landstingsområdena, blir totala platsantalet 1965 ca 40100 och ökningen 31,3 %. (Folk- mängden har i detta fall framskrivits separat för landstings- resp. stadsområden.)

der 15 år. De beräknade förändringarna av befolkningen i dessa åldrar har belysts i kap. 2.

Vad slutligen sinnessjukvården beträffar, finnes en inventering verk- ställd av medicinalstyrelsen av det i oktober 1949 inneliggande klientelet på statens och de större städernas sinnessjukhus. Med ledning av denna kan beräknas, att förskjutningarna i befolkningens ålderssammansättning och befolkningstillväxten i och för sig medför en ökning av behovet av sinnes- sjukvårdsplatser med ca 10 procent mellan 1950 och 1965.

Förhållandet mellan sluten och öppen vård. Till följd av den starka ut- byggnaden av den slutna värden har som nämnts sjukhusen i stigande ut- sträckning kunnat övertaga sjukfall som tidigare brukat vårdas i hemmen. Den ovan framhållna utvecklingen inom förlossningsvården är ett extremt exempel härpå. Genom intagningen på sjukhus har vederbörande uppen— barligen kunnat beredas en effektivare sjukvård med bl. a. en bättre läkar- tillsyn än fallet merendels varit vid vård i hemmet. Den fortgående ökningen av Vårdplatsantalet bör i så måtto ses mot bakgrunden av den allmänna medicinska utvecklingen. Samtidigt har emellertid såväl de förbättrade kommunikationerna som olika framsteg i behandlingsmetoderna även gett ökade möjligheter att polikliniskt behandla patienter, som tidigare måst intagas på sjukhus. För närvarande märks också en tendens hos huvud- männen för sjukvården — landsting etc. — att vilja dirigera vården i denna riktning genom att öka undersöknings- och behandlingsavdelningarnas ka- pacitet utan motsvarande ökning av antalet vårdplatser.

För den vårdsökande har på grund av de relativt låga sjukhustaxorna in— tagning på sjukhus ofta ställt sig ekonomiskt fördelaktigare än vård i hemmet. Redan kostnader för läkare och medicin har i senare fallet ofta överstigit kostnaderna för sjukhusvistelse. Faktorer torde emellertid finnas, vilka kan väntas göra den öppna och slutna vården mera ekonomiskt lik- ställda ur den enskilde individens synpunkt. Redan genom att den öppna vården i större utsträckning övertas av det allmänna, sker en sådan ut- jämning vad beträffar läkarkostnaderna. Utformningen av ersättningssyste- met inom den obligatoriska sjukförsäkringen torde komma att minska klyftan mellan öppen och sluten vård, bl.a. genom att läkarvårdsersätt- ningarna höjts och att fria eller rabatterade läkemedel tillhandahålles. Här- till kommer, att den väsentligt högre sjukpenning, som utgår inom den obligatoriska sjukförsäkringen — i motsats till vad fallet vanligen varit inom den frivilliga försäkringen _— reduceras vid sjukhusvistelse. Som, motiv för en dylik reduktion framhölls i förarbetena till den obligatoriska sjukförsäkringen bland annat önskvärdheten av att tillströmningen till sjukvårdsanstalterna motarbetades genom att man sökte undvika att de som var intagna på anstalter blev alltför gynnade vid jämförelse med dem, som vårdades utom dessa anstalter (SOU 1952: 39, s. 178).

Även om den obligatoriska sjukförsäkringen kan antas öka anspråken

, TV.-=., .

speciellt på de öppna vårdformerna, blir trycket säkerligen i alla fall så kännbart på den slutna vården, att man gör klokt i att inte av nu anförda skäl räkna med någon minskad tendens till utbyggnad av denna.

Det bör i detta sammanhang understrykas, att man skulle över huvud taget ha betydligt bättre möjligheter att beräkna vårdbehovet för framtiden, om man i vårt land hade en allmän sjukdomsstatistik. Som situationen är, svävar man inom vida gränser i okunnighet om frekvensen inom befolk- ningen av de flesta sjukdomar och lyten; man vet följaktligen icke heller, i vilken mån sjukdomarna etc. kommer under behandling, och saknar möjlighet att ens tillnärmelsevis beräkna vad en rationell uppsortering av klientelet på vårdformer skulle innebära och vad profylaktisk behandling kunde uträtta.

Beräknat vårdplatsantal 1950—1965

En närmare bedömning av de förändringar som Vårdplatsantalet kom- mer att undergå under det närmaste årtiondet är naturligtvis mycket vansk—

Tabell 5: 6. Vårdplatsantalet vid sjukhusen 1950 och 1953 jämte prognos för år 1965

Ökning eller minsk- Antal vårdplatser år ning (—) imedeltal Vårdgren per år 1950 1953 1965 1950/65 1950/53 Lasaretls- a. förlossningsvård .......... 35 782 37 649 47 459 780 622 Specialkliniker (-sjukhus) ........... 26 900 28 822 41 114 Andra lasarettsavdelningar ......... 5 358 5 349 3 756 Sjukstugor m. m. ................. 1 915 1 985 1 000 Förlossningshem ................... 272 278 252 Enskilda sjukhem ................. 1 337 1 215 1 337 Epidemivård ........................ 5 131 4 408 4 329 — 55 — 241 Epidemisjukhus ................... 2 672 2 872 2 672 Epidemisjukstugor ................ 2 459 1 536 1 657 Lungtuberkulosvård ................... 8 546 7 831 7 000 — 105 — 238 A-anstalter (-avd.) ................ 7 620 7 383 7 000 B-anstalter (-avd.) ................ 926 448 -—- Kronikervård ........................ 9 175 11 132 22 450 885 652 Kronikeranstalter, landstings och en- skilda .......................... 5 759 7 707 Kronikeranstalter, primärkommunala (äv. städers utom landsting) ..... 3 416 3 425 . . Sinnessjukvård ...................... 28 228 28 964 37 187 600 245 Statens sinnessjukhus .............. 17 821 18 185 20 950 Storstädernas sinnessjukhus ........ 4 912 5 095 6 600 Kommunala o. enskilda sinnessjukhus 1 289 1 032 8 676 Vårdhem för sinnessjuka ........... 3 995 4 475 Anstalter för psykopatiska o. nervösa barn ........................... 211 177 311 Anstalter för psykopater, övriga. . .. -— -— 650 Sinnesslövård m. m. ................. 12 370 12 565 16 200 255 65 Summa vårdplatser 99 232 102 549 134 625 2 360 1 105

lig. Ett försök har emellertid ändock gjorts att konkretisera tendenserna, såsom dessa framstår mot bakgrunden av den hittillsvarande utvecklingen och med beaktande av förefintliga planer m. 111. Utgångspunkt har därvid varit läget är 1950, ehuru utvecklingen även därefter beaktats. De fram— komna talen har sammanfattats i tab. 5: 6. I det följande redovisas de Överväganden som legat till grund för denna.

Lasaretts- och förlossningsvård. Av praktiska skäl har vi vid kalkylerna sammanslagit lasaretts- och förlossningsvård. Huvuddelen av hithörande vårdplatser befinner sig nämligen på anstalter för kombinerad lasaretts- och förlossningsvård. Fristående förlossningshem och förlossningsrum hos barnmorska har dock särredovisats.

Vi har för prognosen antagit, att platsantalet inom den av det allmänna bedrivna lasaretts- och förlossningsvården, som år 1950 uppgick till 34 445 (vari 1 337 platser på enskilda sjukhem alltså inte inräknats), kommer att fortsätta att stiga i ungefär samma procentuella takt som under perioden 1940—1950 eller med i genomsnitt 21,5 procent per tioårsperiod. Detta skulle betyda en ökning av Vårdplatsantalet under perioden 1950—1965 med ca 34 procent. Platsantalet vid de enskilda sjukhemmen har förutsatts förbli oförändrat. Ser man till lasaretts- och förlossningsvården som helhet, d.v.s. inklusive de enskilda sjukhemmen, innebär de här gjorda antagan— dena, att vårdgrenen skulle behöva byggas ut med 11 700 platser (32 å 33 procent) eller i medeltal 780 per år under perioden 1950—1965. Den fak— tiska utbyggnaden under perioden 1947—1953 var 680 platser per år (jfr tab. 5: 3).1

1 Den absoluta ökningen av Vårdplatsantalet inom lasaretts- och förlossningsvården (exkl. de enskilda sjukhemmen) var 6 100 platser under perioden 1940—1950. Den relativa ökningen var som nämnts 21,5 %. Tillämpad på perioden 1950—1965 ger den angivna absoluta ökningen (6 100>(1,5 =) 9 150 nya platser och den relativa, beräknad som sammansatt ränta 33,9 %, (34 445x0,339 =) 11 700 platser. Det skulle i detta sammanhang ha varit av intresse att kunna bedöma den ökning av vård— platsantalet som skulle bli följden om föreliggande planer om utbyggnader av olika delar av lasarettsvården realiserades. Materialet är emellertid svåröverskådligt och ger i mycket ringa grad underlag för en siffermässig belysning. Nedanstående sammanställning torde emellertid ge en uppfattning om storleksordningen av de utbyggnader som anses erforderliga inom några specialiteter, som för närvarande har ett relativt litet vårdplatsantal.

Vårdgren Föreslaget antal vårdplat-

ser utöver 1950 års bestånd. Neurokirurgi ............................... 120 Neurologi .................................. 1 040 Thoraxkirurgi .............................. 525 Radioterapi ................................ 400 Dermatologi ............................... 510 Alkoholistvård ............................. 250 Ortopedi .................................. 1 020 Lasarettspsykiatri för vuxna ................ 1 350 Summa 5 215

Talen som sammanställts med ledning av dels vissa avgivna offentliga utredningar, ev. kom- pletterade med andra upplysningar, dels protokoll från överläggningar inom medicinalstyrelsens huvudmannaråd vintern 1954/55, är givetvis att betrakta som högst approximativa. Det framgår emellertid att enbart inom de redovisade specialiteterna skulle erfordras en ökning av vård— platsantalet, jämfört med år 1950, som närmade sig hälften av den i kalkylen antagna ökningen.

En ökning av denna storleksordning överensstämmer, som framgått av det föregående, rätt väl med de resultat, som erhålles vid tillämpningen av de »tumregler», som centrala sjukvårdsberedningen räknar med. Det bör beak— tas, att i ovanstående ökningstal även ingår de statliga lasaretten och de specialanstalter (garnisonssjukhus, barnsjukhus, vanföreanstalternas sjuk— avdelningar, pensionsstyrelsens anstalter och kustsanatorier), som bedriver lasarettsvård. För genomsnittet av dessa torde man höra räkna med en svagare stegring än för landstingens etc. lasarett. Detta betyder, att ökningen för landstingens och städernas utom landsting del tänkes vara större än ovan nämnda 34 procent. Vad angår Karolinska sjukhuset och Serafimer— lasarettet innebär föreliggande ombyggnadsplaner ett i summa tämligen oförändrat antal platser. Akademiska sjukhuset och Bodens garnisonssjuk- hus har i detta sammanhang räknats till landstingsanstalterna.

Jämsides med den ovan antagna förändringen av det totala platsantalet har vi förutsatt, att en förskjutning äger rum mellan på lasarett och specialsjukhus befintliga avdelningar med specialläkare och övriga avdel- ningar tillhörande lasarettsvården. De odelade lasarettens och sjukstugornas allmänna sjuk- och förlossningsavdelningar har sålunda antagits komma att fortsätta att minska med lika många platser per år, som i genomsnitt under perioden 1/1 1944—3 1/12 1950. Man får härigenom en nedgång i plats- antalet vid dessa sjukhus mellan 1950 och 1965 med ca 2 500 samtidigt som antalet platser på specialkliniker—na stiger med 14 200.

Epidemivård. Antalet vårdplatser för epidemivård, som år 1950 uppgick till 5 100 och 1953 hade sjunkit till 4400, har i enlighet med medicinal- styrelsens plan för vårdgrenen beräknats till något över 4 300 år 1965. Den starka nedskärningen av Vårdplatsantalet mellan 1950 och 1953 faller helt på epidemisjukstugorna. Vad beträffar epidemisjukhusen —— inkl. den till lasaretten knutna epidemivården _ förutses för närvarande en utbyggnad på vissa håll, som enbart fram till 1960 beräknas tillföra epidemivården 450 nya vårdplatser, men en nedskärning på andra. I enlighet härmed har den kalkylerade nedskärningen av epidemivården med 800 platser i för— hållande till 1950 helt lagts på epidemisjukstugorna, medan epidemisjuk- husen netto antagits förbli oförändrade.

Lungtuberkulossjukvärdens platser har av medicinalstyrelsens expert föl vårdgrenen antagits komma att nedgå till 7 000 ar 1965 vid A- anstalterna; B-anstalterna kommer att helt upphöra. Förloppet innebär, att en redan in- ledd utveckling tänkes fullföljd. Sammanlagda antalet vårdplatser inom lungtuberkulosvården sjönk mellan 1950 och 1953 från 8500 till drygt 7 800.

Kronikervård. Statens sjukhusutredning beräknade år 1946 antalet kro- niskt sjuka (frånsett sinnessjuka, sinnesslöa och tuberkulösa) till 3 a 4 promille av hela befolkningen. Däri ingick dock en del som ansågs kunna vårdas i det egna hemmet (SOU 1947: 61, s. 95). I anslutning härtill har

platsantalet 1965 beräknats efter normen 3 platser per 1 000 invånare. Den antagna normen innebär en mycket kraftig ökning av platsantalet, nämli- gen frän 9 200 platser är 1950 — 11 100 år 1953 —— till 22 400 platser är 1965. Nämnas kan att platsantalet år 1950 motsvarade 1,3 platser per 1 000 invånare i riket som helhet. Ökas detta tal endast med hänsyn till åldring- arnas ökade inslag i befolkningen, erhålles talet 1,6 per 1 000 år 1965. Redan 1953 års platsantal motsvarade dock 1,5 platser per 1 000 invånare.

Sinnessjukuård. Antalet fastställda platser vid statens sinnessjukhus (exkl. 283 platser för sinnesslöa vid Källshagens sjukhus) uppgick vid slutet av år 1950 till 17 821 medan antalet vårdade i medeltal per dag under samma år var i runt tal 20 500. År 1953 var antalet fastställda vårdplatser och an- talet i medeltal per dag under året vårdade 18 185 resp. 21 300. En betydande överbeläggning förelåg sålunda.

Sinnessjukvårdsberedningen räknade i sitt år 1950 framlagda förslag till generalplan för sinnessjukvårdens tillgodoseende (stencil; referat i prop. 1950: 113) med att antalet patienter, för vilka plats erfordrades vid statens sinnessjukhus vid slutet av år 1948 uppgick till i runt tal 21 000. Befolk- ningstillvåxten och förskjutningarna i befolkningens ålderssammansättning kunde enligt inom beredningen utförda beräkningar _- under i övrigt oför- ändrade förhållanden — väntas höja platsbehovet till ca 23 200 år 1965. En- ligt beredningen borde det dock vara tillräckligt att inrikta sig på att fram till år 1965 åvägabringa ca 18 000 rationellt ordnade vårdplatser. Man räknade därvid dels med en rätt stark ökning av patientomsättningen, dels med att en relativt större del av de vårdbehövande — 5 procent mot 2,7 procent år 1948 — borde kunna överföras till familjevård. En ytterligare förutsättning var en utbyggnad av vårdhemmen för lättskötta sinnessjuka och anordnande av särskilda anstalter för psykopater och sinnesslöa.

Utvecklingen under de senaste åren tyder dock på att beredningens upp— skattning av platsbehovet varit alltför optimistisk. Statens kommitté för sinnessjukvårdens utbyggnad har i sitt »Betänkande angående generalplan för sinnessjukvården och plan för upprustning m.m. av sjukhusen för psykiskt efterblivna» (stencil, 18 december 1954) beräknat antalet sinnes- sjuka i behov av vård på statens sinnessjukhus till 22 200 år 1965. Kom— mittén förordar likväl, att vårdformen tills vidare utbygges endast till 20 950 platser. Under dessa omständigheter har vi i vår prognos ansett oss böra räkna med detta tal.

Vad beträffar storstädernas sinnessjukvård, utmynnar ett i maj 1954 framlagt förslag av Stockholms stads sjukhusdirektion i en utbyggnad av sinnessjukhusen i staden, som i förhållande till år 1950 innebär en ökning med 1 190 vårdplatser fram till 1965. För Göteborgs stad har dess sjukhus- direktion upplyst om planerade utbyggnader med 134 platser, för Malmö stad har en motsvarande uppgift om ca 370 platser erhållits. Sammanlagt innebär dessa planer sålunda ett tillskott av ca 1 690 platser. I anslutning

- r.."-

härtill har platsantalet vid storstädernas sinnessjukhus antagits stiga från 4900 år 1950 (5100 år 1953) till ca 6 600 år 1965. I dessa tal ingår inte storstädernas lasarettspsykiatriska kliniker, ej heller platser på vårdhem. Även beträffande dessa typer av anstalter föreligger utvidgningsplaner, men hänsyn till dem tages i de allmänna kalkylerna för lasarettsvården resp. vårdhemmen.

Antalet vårdplatser vid övriga — kommunala och enskilda —— sinnes- sjukhus samt vårdhemmen för sinnessjuka anses otillräckligt. Enligt sin— nessjukvårdsberedningen var 8 procent av patienterna på de statliga sin- nessjukhusen _— omräknat till år 1950 1 668 personer — att hänföra till sådant klientel som borde vårdas på anstalter för asociala imbecilla eller obildbara sinnesslöa, psykopatsjukhus eller vårdhem för lättskötta sinnes- sjuka. Vi har antagit att 940 av dessa patienter borde omhändertagas på vårdhemmen. Till dessa bör också föras 1 800 personer från ålderdoms— hemmen (Soc. Medd. 1951: 10, s. 728). Å andra sidan kan 180 patienter överflyttas från de små sinnessjukhusen och vårdhemmen till sinnesslö- anstalterna. Platsantalet år 1950 skulle sålunda av dessa skäl böra ökas med 2 560 (940 + 1 800— 180). Härtill har lagts en ökning av 10,5 procent motsvarande den tillväxt av patientantalet, som förskjutningarna i befolk- ningens storlek och ålderssammansättning kan beräknas medföra. Samman— lagda antalet platser på »övriga>> sinnessjukhus och vårdhemmen, som år 1950 uppgick till 5300 (1 300 resp. 4000) har därför antagits stiga till 8 700 år 1965. Statens kommitté för sinnessjukvårdens utbyggande har i sitt ovan nämnda betänkande framlagt beräkningar även rörande plats- behovet inom dessa värdformer. Beräkningarna avviker dock inte från sin- nessjukvårdsberedningens i sådan grad, att vi funnit skäl revidera våra antaganden i dessa delar.

I fråga om anstalter för psykopatiska och nervösa barn har vi räknat med en utbyggnad med ett s. k. observations- och behandlingshem i varje län och stad utom landsting. Härför skulle behövas ytterligare ett hundra- tal platser utöver de 211, som fanns år 1950.

Särskilda anstalter för andra psykopater än ovan nämnda fanns icke år 1950, men inrättandet av dylika planeras inom en snar framtid. 1947 års psykopatvårdsutredning hade sålunda i sitt betänkande (SOU 1952: 46, sid. 68) beräknat minimibehovet till 625 vårdplatser för män och 100 för kvin- nor och föreslagit en utbyggnad i överensstämmelse härmed. Statens kom- mitté för sinnessjukvårdens utbyggande har därefter erhållit i uppdrag att överarbeta utredningens framställning och dess yttrande kan väntas under senare hälften av år 1955. Från kommittén har under hand upplysts, att man överväger att föreslå ca 650 nya vårdplatser fördelade dels på fristå- ende anstalter, dels på avdelningar vid de statliga sinnessjukhusen. Vi accepterar denna beräkning för prognosen.

Sinnesslövård m. m. Antalet vårdplatser vid statliga, kommunala och

enskilda anstalter för sinnesslöa, epileptiker m. fl. uppgick år 1950 till sam- manlagt nära 12 400. År 1953 var antalet nära 12600. Enligt 1951 års sinnesslövårdsutrednings betänkande II (stencil, oktober 1953) förelåg år 1952 en akut brist på vårdmöjligheter för 3000 patienter på andra än statliga anstalter. Bland dessa ingick 300 patienter, som var intagna på sin- nessjukhus men borde vårdas på sinnesslöanstalt, omkring 1 000 exspektan— ter och 1 140 vårdtagare på ålderdomshem. Av samtliga dessa ansågs 2 500 vara i behov av vård på vårdanstalt. Till följd av underbeläggning på en del anstalter uppskattade utredningen emellertid behovet av nya platser något lägre, eller till 2 300. Härtill skulle läggas 500 nya platser på sär- skolor (internat), varför det sammanlagda utbyggnadsbehovet uppgick till 2 800 platser.

Emellertid kan konstateras, att det samtidigt förekom överbeläggning på en del kommunala anstalter med sammanlagt drygt 400 patienter. Även om man räknar med en viss utjämning mot de underbelagda anstalterna, torde en fullständig sådan knappast kunna uppnås. I prognosen har vi där- för lagt till 100 platser och sålunda kommit fram till ett utbyggnadsbehov av 2 900 platser. Även de statliga anstalterna är i behov av utbyggnad, dock huvudsakligen på grund av att svårskötta patienter behöver överflyttas från de andra anstalterna, som kunde minskas i motsvarande mån. Till— hopa med de befintliga vårdplatserna, som var 12 560 år 1952, då sinnes- slövårdsutredningen gjorde sina kalkyler, skulle behovet detta är sålunda ha uppgått till 15 460 (12 560 + 2 900). Ökat med folkmängdens beräknade tillväxt från 1952 till 1965 (4,7 %), stiger platsantalet till ca 16 200. Med detta tal har räknats i prognosen.

Sammanfattning. De ovanstående kalkylerna (tab. 5: 6) innebär en myc— ket kraftig ökning av Vårdplatsantalet nämligen med i runt tal 2 400 plat- ser per år (2,4 %) mellan 1950 och 1965 mot uppskattningsvis endast cirka 1 300 platser (1,5 %) per år under 10-årsperioden 1940—50. Möjligen innebär detta en överskattning av utbyggnadstakten. Å andra sidan visar en rundfråg. , som våren 1953 gjordes till landsting och städer utom lands- ting angående den sannolika utbyggnaden av Vårdplatsantalet fram till slutet av är 1955, att dessa huvudmän då snarast räknade med en star- kare utbyggnadstakt under de närmaste åren än den som vi ovan i genom- snitt kalkylerat med för tidsperioden 1950—65. Ett sammandrag av denna enkät jämförd med de ovanstående kalkylerna lämnar tab. 5: 7.1[

Den såväl absolut som relativt största ökningen av Vårdplatsantalet

1 Enkäten som verkställdes våren 1953 avsåg att få en uppfattning om det antal vårdplatser som vederbörande huvudmän (landsting och städer utom landsting) med hänsyn till redan befintliga platser, anslagna medel till nybyggen, byggnadstillstånd, den till buds stående tiden _ och överhuvud alla inverkande omständigheter beräknades skulle komma att finnas på av dem bedrivna anstalter vid slutet av åren 1953, 1954 och 1955. De i tab. 5 : 7 återgivna procenttalen grundar sig på uppgifter från omkring 90 procent av huvudmännen, räknat efter platsantalet. Vid jämförelsen med kalkylerna enligt tab. 5:6 har talen i denna delats med 5. Försök har gjorts att därvid utskilja platser tillhöriga andra huvudmän än landsting och städer utom lands—

kronikervården. Därnäst kommer i relativa tal vårdhemmen för sinnes- sjuka och i absoluta tal lasarettsvården. Såsom förut framhållits är bris- terna särskilt stora inom kroniker- och sinnessjukvården och behovet av en kraftig upprustning av dessa vårdområden har understrukits vid skilda tillfällen. Den ovan redovisade enkäten om landstingens och städernas utbyggnadsplaner antyder, att dessa huvudmän är väl medvetna om detta. Det bör också beaktas, att den antagna kraftiga expansionen av dessa vård- grenar till en del kan sägas vara av formell natur, nämligen i så måtto att de kommunala ålderdomshemmen hittills i stor utsträckning tillgodosett de ifrågavarande vårdbehoven. Som framgår av följande kapitel, antas därför ingen utbyggnad av ålderdomshemmen komma att erfordras. I fråga om lasa- rettsvården innebär beräkningarna ingen ökning av utbyggnadstakten pro- centuellt räknat, ehuru ökningen i platsantalet är något starkare än tidi- gare. Vad slutligen epidemivården och lungtuberkulosvården beträffar har vi räknat med en fortsatt sammankrympning av dessa vårdgrenar. Särskilt inom epidemivården synes det icke osannolikt att nedgången i vårdplats- antalet blir större än som här antagits.

Tabell 5: 7. Förändringar i vårdplatsantalet enligt en enkät rörande perioden 1952—1955 och enligt prognosen

Förändring Genomsnittlig 1952—1955 förändring i % på 3 i % enligt enkäten år enligt prognosen Lasaretts- och förlossningsvård ................. + 8 + 8 Delat lasarett o. dyl ......................... + 15 + 12 Odelat lasarett, sjukstugor m. m. ............ 15 —— 7 Epidemivård .................................. + 1 —— 3 Lungtbcvård .................................. — 4 _ 4 Kronikervård ................................. + 50 + 29 Sinnessjukvård Sinnessjukhus (storstädernas) ................. + 4 + 7 Vårdhem ................................... + 32 + 20 Sinnesslövård ................................. + 15 + 6 Summa + 11 + 8

n......

Anstaltsvårdens personalbehov

Allmänna utvecklingstendenser

Differentieringen av sjukvården på anstalte' av olika slag eller på kli- niker av olika slag inom de delade lasaretten har som förut nämnts ökat under senare år. Detta har också återverkat på personalåtgången. Som

ting. Om man bortser från epidemivården, som helt omhänderhas av ifrågavarande huvudmän, har detta dock endast kunnat ske för lasaretten och sinnessjukhusen varjämte en approximativ kalkyl gjorts för vårdhemmen för sinnessjuka och sinnesslöa. I fråga om kronikervården ochi viss mån även sinnessjuk- och sinnesslövården blir därför talen inte jämförbara bl. a. i den mån landstingen i sina utbyggnadsplaner räknat med att överta anstalter från primärkommuner.

framgår av tab. 5: 8 är vårdpersonalen, per 100 vårdplatser räknat, större ju mer specialiserade lasaretten är. Det bör dock beaktas, att en bidragande faktor härtill för läkarnas del torde vara, att de delade lasaretten har rela- tivt större öppen värd än de odelade. Per Vårdplats räknat redovisades så— lunda år 1953 i genomsnitt 113 besök i öppen vård vid landstingens delade lasarett mot endast 81 vid de odelade.

Tabell 5: 8. Vårdpersonal per 100 vårdplatser är 1950

Lasarett Lasarett Un der- Odelade med högst med minst visnin 5- Samtliga lasarett 4 special- 5 special- 1 s gtt lasarett kliniker kliniker a are Läkare ............................. 3,78 4,92 6,15 8,87 5,85 Sjuksköterskor, barnmorskor m. fl. . . . 17,04 17,88 20,30 23,52 19,54 Sjukvårdsbiträden o. dyl ............. 41,03 42,96 50,29 63,40 48,84 Summa 61,85 65,76 76,74 95,79 74,23

En allmän tendens till ytterligare specialisering av sjukvården vid lasa- retten kan motses i framtiden, så att odelade lasarett delas och redan delade erhåller flera kliniker. Specialiteter, som i den aktuella diskussionen nämnts såsom sådana, där man kan vänta en stark ökning, är förutom den ovan nämnda lasarettspsykiatrin exempelvis neurologi med neurokirurgi, thorax- kirurgi (kirurgi i bröstkorgen och dess organ), plastikkirurgi, barnkirurgi, alkoholist- och narkomansjukdomar, ortopedi, astma, dermatovenereologi (hud- och könssjukdomar) och yrkesmedicin. Geriatriken (åldringssjuk— vården) är helt ny och kan kanske också komma att kräva ytterligare vård- platser. Till lasaretten anknytes dessutom rehabiliteringsverksamhcten. Ut-

Tabell 5: 9. Personaltätheten vid lasaretten (antal per 100 vårdplatser)

Förändring

1947 1950 1953 1947/53 i % Läkare .......................... 5,08 5,85 6,12 + 20,5 därav vid delade lasarett ....... 5,44 6,24 6,48 + 19,1 » » odelade » ....... 3,64 3,78 3,90 + 7,1 Sjuksköterskor m. fl.1 .............. 17,54 19,54 20,54 + 17,1 därav vid delade lasarett ....... 17,97 20,00 21,06 + 17,2 » » odelade » ....... 15,83 17,04 17,33 + 9,5 Övrig vårdpersonal ............... 41,86 48,84 50,40 + 20,4 därav vid delade lasarett ....... 42,74 50,30 51,69 + 20,9 » » odelade » ....... 38,42 41,03 42,44 +10,5 Förvaltningspersonal .............. 2,32 2,53 2,65 + 14,2 därav vid delade lasarett ....... 2,12 2,35 2,53 + 19,3 » » odelade » ....... 3,14 3,48 3,39 + 8,0 Ekonomipersonal ................. 20,85 20,09 19,18 — 8,0 därav vid delade lasarett ....... 20,11 19,26 18,35 -— 8,8 » » odelade » ....... 23,76 24,54 24,29 + 2,2

1 I gruppen »sjuksköterskor m. fl.» ingår i detta fall sj uksköterskor, barnmorskor, sjukgym- naster, sysselsättningsterapeuter och kuratorer.

...,—_ > .. EH... -,..,_ ..

vecklingen inom medicinen går emellertid snabbt, och hur uppdelningen på specialiteter verkligen blir, är vanskligt att förutspå.

Det är ett känt förhållande, att personaltätheten ökats per Vårdplats under senare år. En siffermässig beräkning av ökningen ställer sig emel- lertid ganska svår, om man vill utesluta effekten av den samtidigt skeende differentieringen på allt fler specialkliniker, vilken ju i och för sig bidrar till att höja personaltätheten. En sådan renodling av ökningstendensen är dock knappast nödvändig för våra syften.

Förändringarna i personalantalet, räknat per 100 vårdplatser vid lasa- retten under perioden 1947—1953, belyses av föregående tab. 5: 9. Per- sonaltätheten ökade, som man ser, för alla kategorier utom ekonomiper- sonalen. Särskilt stark var ökningen på de delade lasaretten. Eftersom en fortgående förskjutning ägt rum mot allt starkare uppdelning av vård— platsantalet på specialkliniker, är dock ökningen på de delade lasaretten delvis en effekt härav. De odelade lasaretten är ur denna synpunkt lämpli- gare objekt för ett studium av personalökningen per Vårdplats av oföränd- rat slag.

Beräknat personalbehov 1950—1965

Med utgångspunkt från den framskrivning av Vårdplatsantalet till 1965, som förut redovisats, har personalbehovet vid de olika anstalterna år 1965 beräknats. Resultaten av beräkningarna redovisas i detalj i tab. 5: 10, där till jämförelse även har angivits det faktiska personalantalet år 1950. I det följande skall i anslutning till tabellen anges de övriga faktorer, som i vissa fall utöver vad nyss anförts, ingår i beräkningarna över behovet av olika personalkategorier vid sjukvårdsanstalterna.

Läkare. Fasta normer för hur många patienter, som lämpligen bör vårdas av en sjukhusläkare saknas. Vad angår landstingens lasarett har medicinal- styrelsen, som fastställer huvudmännens förslag om nya tjänster, tidigare enligt ett cirkulär av år 1938 brukat räkna med 1 läkare per 600 årligen intagna patienter vid medicinska och 1 per 700 a 800 intagna vid kirur- giska kliniker. Dessa slag av kliniker sysselsätter två tredjedelar av samt- liga vid dessa lasarett anställda läkare. För övriga slag av kliniker spelar diverse andra bedömningsgrunder in med påföljd att dylika enkla normer inte kan komma ifråga. Efter hand har tillämpningen mjukats upp, och från mitten av år 1952 antog styrelsen normen 1 läkare per 500 intagna vid medicinska och 1 per 600 vid kirurgiska kliniker.

I tab. 5: 11, sid. 154, lämnas en översiktlig belysning av antalet intagna pa- tienter per läkare vid olika kliniker (avdelningar) vid landstingens delade lasarett år 1953 (undervisningslasaratt ej medräknade). Det framgår att de medicinska klinikernas genomsnitt redan har underskridit normen 500 intagna per läkare. Från sjukhusens sida brukar dock en ytterligare upp- mjukning av nuvarande normer framhållas som önskvärd, inte minst med

Tabell 5: 10. Medicinalpersonal (exklusive tandvårdspersonal ) år 1950 och år 1965. Specificerad kalkyl

År 1950 År 1965

Sjuk- Sinnes- För- vårds- sjuk-o. valt- biträ- sinnes- nings- den slövår- perso- m. fl. dare nal

Eko- nomi- perso-

nal

Sjuk— sköter- skor Sjuk- Sinnes- För- vårds- sjuk-o. valt- biträ- sinnes- nings- den slövår- perso- m.fl. dare nal

Eko- nomi- perso-

nal

A. Sluten vård.............. Lasaretls- a. förlossning/svärd.. Specialkliniker vid lasarett o.dyl. Andra lasarettsavd. . . . . Sjukstugor m. m. ...... . .. Fristående förlossningshem (-rum)................. Enskilda sjukhem. . ..

Epidemivård. . . . . . . . . . Epidemisjukhus. . . . . Epidemisjukstugor. . .

Lungtuberkulosvård . . .. . A-anstalter (-avd.). . B-anstalter (-avd.). .

Kronikervård................ Kronikeranst, landstings- o. enskilda. .. . . .. . Kronikeranst., primärkomm. (äv. städers utom landet.)

Sinnessjukvård. . . . . . . . . . . . .. Sinnessjukhus, statens . . . . .

» , storstädernas

» , övr. (smärre) Vårdhem för sinnessjuka. .. Hjälpverksamheten vid sin- nessjukhus (statens). . . . . Rättspsykiatriska stationer vid sinnessjukhus. . . . . . . Anst. för psykopater, barn. .

) |

21 520 10 110 1 352 16 779 -— 739 13 390 -— 2 170 644 630 65

149 — 440 30

875 555 320 1 401 1 246 155 2 465 1 550 915

13 533 7 065

6 380 406 49 230

31 850 17 395 1 923 22 899 960 20 467

1 525 896 329 34 138 — 440 30

1 776 1 096 680 1 145 1 145 6 030

17 144 8 424

7 986 191 40 207

Sinnesslö- och epileptikervård . . Sinnessjukhusför sinnesslöa Anst. för sinnesslöa o. epilep-

tiker ...................

B. Öppen vård ..............

Provinsialläkarvåsendet . . . . Stads-, köpings- o. munici- palläkarvåsendet ........ Verksläkarväsendet ........ Militärsjukvården ......... Priv.-prakt.-läkare u. tjänst. Fängelseläkarväsendet (inkl. rättspsykiatri vid fängelser) Industrisjukvården ........ Länspsykiatrici o. motsv. . . Psyk.barna- o. ungd.-vården Distriktsbarnmorskorna: . . . Distriktssköterskorna (i landstingsområden) ...... Stadssköterskor (i städer utom landsting) ......... Förebyggande mödra- 0. bar- navården ............... Skolhälsovården ........... Dispensårvården distrikts- ............... central— ................ Församlingssystrar, diako- nissor m.fl .............

C. Övrigt ...................

Statl. o. komm. lab. m. m. . . Socialvård m. in. av sjukskö— terskor ................. Husmödrarvid större sjukhus Medicinsk undervisning (exkl. sjukhusanställda). . Vikarier vid tjänstledighet (sjukd.) o. diverse .......

Totalsumma

330 215

100 5

1265 290 -— ——

50

330 215 240 2 230 330 300 300

2 090 —- -—— ——

12 600 1 560] 21 520 10 110

65 565

20 800 31 850 17 395 1 923! 17 144

tanke på behovet att bygga ut den till anstalterna knutna öppna vården. Det råder ej heller något tvivel om att ett betydande tryck på myndig— heterna att öka läkartätheten på anstalterna kommer att göra sig gällande. Det vore därför orealistiskt att inte ta hänsyn härtill, då behovet beräknas.

Tabell 5: 11. Antalet intagna patienter per läkare vid olika kliniker (avdelningar) vid landstingens delade lasarett år 1953 ( undervisningslasarett ej medräknade)1

. . . . . Öron-, Antal under år 1953 Meåiiåm- Källä— Kvinno- Pegllåtn' näs- o. Ögon— intagna patienter per läkare kliniker klginiker kliniker kliniker hals- kliniker kliniker 100—— 199 .............. —— — — -— 1 9 200—— 299 .............. 2 _— — 8 1 11 300— 399 .............. 9 — 1 6 11 3 400— 499 .............. 22 3 1 8 6 1 500—- 599 .............. 9 12 1 2 3 -— 600—_ 699 .............. 1 15 _— — 2 1 700— 799 .............. -— 11 3 —— 1 — 800— 899 .............. —— 1 4 —— — — 900— 999 .............. — 1 4 — ——- -—- 1 OOO—1 099 .............. — — 6 —— — — 1 100—1 199 .............. _— _— — — _ — 1 200 o. flera ............. — — 1 — _ —— Summa 43 43 21 24 25 25 Genomsnittligt antal patien- ter per läkare .......... 450 600 870 350 410 250

1 l talen för de kirurgiska klinikerna ingår vid lasarett, som saknar kvinnoklinik, antalet förlossningsfall, ehuru enligt tillämpad praxis reducerat till hälften. Sådan reduktion har inte skett beträffande kvinnoklinikernas förlossningsfall, enär dessa anses mera svårskötta. Helt utan reduktion som talen här står, är de emellertid något för höga för att tillåta jämförelse med övriga klinikers. Kronikeravdelningars intagna har i förekommande fall räknats till den medicinska kliniken.

Om vi återvänder till tab. 519 och först tar de odelade lasaretten i be— traktande, finner vi, att läkartätheten på dessa ökade med 7,1 procent på 6 år, en ökning, som för dessa anstalters del omedelbart kan ge en anvis- ning om tendensen. Tillämpad på en femtonårsperiod betyder detta 17 a 18 procent ökning. I prognosen har vi räknat med 17 procent, som alltså innebär en fortsättning av nuvarande tendens.

För de delade lasaretten är förhållandet mera komplicerat. De 19,1 pro— j cent ökning, som framkommer enligt samma tabell inkluderar som nyss * nämndes effekten av en ökad specialisering. Då vi emellertid i våra vård— ; platskalkyler inte inräknat effekten av annan specialisering än uppdelning på lasarettsvård av typen delad resp. odelad lasarettsavdelning, synes detta 1, av mindre betydelse i sammanhanget. Emellertid kan man göra en annan invändning mot att lägga det angivna procenttalet till grund vid bedö- mande av det framtida läkarbehovet. En närmare granskning av tabellen ger vid handen, att ökningen perioden 1947—1950 var betydligt starkare än 1950—1953. 1947—1950 steg läkartätheten med 14,7 procent och 1950— 1953 med endast 3,8 procent. På 15 år motsvarar detta ca 75 resp. 19 pro—

cent. I prognosen har vi räknat med 30 procent. Approximativt torde detta innebära, att läkarantalet beräknats stiga med 5 å 10 procent som en direkt följd av ökad uppdelning på specialkliniker, medan resten beror på att läkartätheten inom de särskilda specialklinikerna samtidigt antages stiga i förhållande till Vårdplatsantalet.

Vad angår till gruppen lasaretts- och förlossningsvård förda anstalter, har sålunda läkarantalet först ändrats i proportion till Vårdplatsantalet. Därefter har ytterligare ökning beräknats för att motsvara den intensivare slutna och öppna vården m. m. med 30 procent för delade och 17 procent för odelade lasarett o. dyl. Antalet läkare med huvudsaklig sysselsättning inom lasaretts- och förlossningsvården skulle till följd härav stiga från 1 900 år 1950 till 3 500 år 1965.

Läkare vid enskilda sjukhem har inräknats bland de i öppen vård privat— praktiserande, varför de ej medtagits här. Fristående förlossningshem rn. m. _ liksom också epidemisjukstugor, B-sanatorier och de flesta kroniker- anstalter —— har liksom hittills antagits komma att skötas av privatprak— tiserande läkare, provinsialläkare 0. dyl.

Bland kroppssjukhusen intar, om man ser till personaluppsättningen, epidemivårdanstalterna i vissa avseenden en särställning. På grund av de i allmänhet låga beläggningssiffrorna vid dessa anstalter — år 1950 var i genomsnitt endast 42 procent av vårdplatserna belagda på anstalter, som var i gång _ är personaltätheten relativt till Vårdplatsantalet väsentligt lägre än vid övriga kroppssjukhus. Det betyder samtidigt, att personalen är för liten för att kunna fylla de krav som fordras vid någorlunda full beläggning.

I framtiden synes man få räkna med en tendens till överflyttning av de svårare epidemifallen från epidemisjukstugorna till epidemisjukhusen och ett samarbete med lasaretten, så att epidemisjukhusen kommer att fungera som lasarettens infektionsavdelningar. Under sådana omständigheter ter sig en ökning av personalen på epidemisjukhusen till ungefär samma täthet som på lasarettens medicinska kliniker befogad. I anslutning härtill har epidemisjukhusens läkarantal ökats till 5 per 100 vårdplatser, eller till ungefär samma täthet som vid lasarettens medicinska kliniker. Detta be— tyder en ökning av läkarantalet från endast 45 år 1950 till 135 år 1965.

Läkarna vid tbc-anstalterna har minskats från 150 till 125 och vid kro- nikeranstalterna ökats från 20 till 50 eller parallellt med platsantalet.

För att åstadkomma en önskvärd intensifiering av sinnessjukvården, så att vårdtiderna förkortas och omsättningen av patienter ökas, behövs både fler läkare och mer övrig vårdpersonal. I betänkandet »Den öppna läkar— vården i riket» (SOU 1948: 14) räknade vederbörande expert i framtiden med 4 läkare på 350 samtidigt vårdade patienter vid sinnessjukhus (= 1 på 88) och ansåg detta läkarantal vara i underkant. Det faktiska antalet var år 1950 dock endast 1 på 152, och ungefär samma tal gällde ännu 1953. Vid

storstädernas sinnessjukhus var antalet patienter per läkare 91 år 1950 och 86 år 1953. Man strävar där mot en ytterligare ökning av läkartätheten, och en läkare på 40 å 50 patienter har i sammanhanget nämnts såsom icke orimligt.

Vi har med beaktande av den nuvarande läkartätheten vid storstädernas sinnessjukhus och med hänsyn till strävandena till förstärkning av den statliga sinnessjukvården antagit att läkartätheten vid de statliga sinnes— sjukhusen stiger till 1 läkare på 80 vårdplatser. Det skulle i så fall erfordras 262 läkare — mot 136 år 1950 _ vid det platsantal som beräknats finnas år 1965. Om platserna är belagda till 95 procent, betyder detta en läkare på 76 patienter.

Den till de statliga sinnessjukhusen knutna hjälpverksamheten och fa- miljevården samt de rättspsykiatriska stationerna sysselsatte år 1950 15 resp. 16 läkare. År 1953 utgjorde motsvarande antal 16 resp. 19. Som fram- gått av det föregående, framstår en utökning av hjälpverksamheten och familjevården som önskvärd, bland annat för att minska anspråken på vårdplatser. Likaledes synes den rättspsykiatriska organisationen för när— varande otillräcklig för att tillgodose de anspråk som ställes _ eller rim— ligen bör ställas _ på denna. Vi har därför för dessa delar av sinnessjuk- vården ansett oss böra räkna med ett ökat antal läkare fram till 1965. Talet har uppskattats till 25 i båda fallen.

För storstädernas sinnessjukhus medför enbart den antagna ökningen av platsantalet en höjning av läkarantalet från 55 år 1950 till 77 år 1965. Tages hänsyn även till tendensen till ökning av läkartätheten torde läkar- behovet är 1965 kunna anslås till 90. Detta tal skulle innebära 70 patienter per läkare vid 95 procents beläggning. Nämnas bör att det faktiska antalet läkartjänster år 1953 var 61.

De heltidsanställda läkarna vid andra kommunala och enskilda sinnes- sjukhus och vårdhem antages Vara lika många 1965 som 1950, d. v. s. 3. Fyra tjänster har upptagits för anstalter för psykopatiska och nervösa barn. För övriga anstalter för psykopater har beräknats 15 läkartjänster med ledning av de personaluppgifter som lämnats i betänkandet om psykopat- vården (se ovan betr. vårdplatserna).

Vad angår sinnesslöanstalterna, har läkartätheten ökats till 1 läkare per 100 patienter vid de statliga anstalter, som är jämställda med sinnessjukhus (Vipeholm etc.), och i övrigt med hänsyn till vårdformens utveckling och organisation beräknats till 35 heltidsanställda läkare, eller tillhopa 71 mot endast 10 år 1950.

Sjuksköterskor. Från sjuksköterskehåll har framställts särskilt starka krav på minskat övertidsarbete och bekvämare ordnad arbetstid (bl. a. minskad jour- och beredskapstjänst). Arbetstidsutredningen har också framlagt förslag om minskning av arbetstiden för bl. a. operations- och röntgensköterskor samt vid nattarbete över huvud taget (SOU 1954: 22 o.

23). Försök har gjorts att uppskatta den ökning av sjukskötersketätheten, som skulle erfordras om dessa förslag realiserades under de närmaste åren. Svårigheterna är emellertid stora, då förhållandena på olika anstalter växlar mycket starkt. Det förefaller emellertid, som om en ökning med 12 å 15 procent för vårdavdelningarnas sjuksköterskor vore ett rimligt antagande, ehuru sannolikt snarast i underkant. För operationssköterskor torde ök- ningen bli minst 15 procent. För laboratoriesköterskor och andra sjuk- sköterskor, som inte arbetar på vårdavdelningar, skulle behovet av ökning vara mindre och röra sig om storleksordningen 10 procent. Väger man den ena gruppen mot den andra, får man överlag ett behov av 13_—14 procent ökning för lasarettssjuksköterskorna. Förändringen beträffande nattarbetet (nedgång från 48 till 42 timmars vecka) ingår däri med en delpost, som kan uppskattas till högst 3 procent.

Som framgått av det föregående har gruppen sjuksköterskor,barnmorskor, sysselsättningsterapeuter m. fl. ökat tämligen starkt relativt till vårdplats— antalet under perioden 1947—1953. Vid de delade lasaretten uppgick ök— ningen under denna sexårsperiod till 17 procent och vid de odelade till 9,5 procent. Den stigande personaltätheten, som den kommer till uttryck i dessa tal, beror som redan förut antytts bland annat på att den allt mera spe- cialiserade och intensifierade vården krävt en relativt större personal. Den kraftiga ökningen av sjukskötersketätheten under perioden 1947—1953 torde emellertid också sammanhänga med att arbetstiden för sjukskö- terskorna i genomsnitt förkortats under denna tidsperiod, varigenom krävts ett större personalantal. Det är därför möjligt att man på längre sikt inte kan räkna med en fortsatt ökning av sjukskötersketätheten i fullt lika stark takt. Vi har i brist på fastare hållpunkter antagit att sjuksköterskeantalet per Vårdplats inom de största och mest kvalificerade områdena av lasa- rettsvården, nämligen vård på klinik vid delade lasarett och på special- sjukhus, stiger med 20 procent mellan 1950 och 1965. Vid odelade lasarett och sjukstugor har sjukskötersketätheten under samma tid antagits stiga med 15 procent.

Under dessa förutsättningar skulle år 1965 erfordras 9 500 sjuksköterskor inom lasaretts— och förlossningsvården i dess helhet mot ett faktiskt antal av 5 800 år 1950 och 6 600 år 1953. Detta innebär att sjukskötersketätheten räknat per 100 vårdplatser stiger från 16,29 år 1950 (17,50 år 1953) till 20,05 år 1965, eller med 23 procent. Häri ingår förskjutningen i Vårdplats— antalet mot mer kvalificerade vårdformer med ca 3,5 procent.

Antalet sjuksköterskor vid epidemisjukhus och -sjukstugor uppgick år 1950 till sammanlagt 250. Epidemisjukhusen har antagits behöva ha samma sjukskötersketäthet som medicinska kliniker. Dessa hade år 1950 13 skö- terskor per 100 platser (i vilket tal inte inräknats andra än sjuksköterskor på vårdavdelningar). Ökat med 20 procent liksom vid delade lasarett o. dyl. gör detta 15,5 per 100 platser. Epidemisjukstugornas sjuksköterskeantal

återigen har upptagits till 10 per 100 platser. För båda slagen av anstalter innebär 1965 års tal en avsevärd ökning av sjuksköterskeantalet i förhål— lande till år 1950, nämligen från 250 till 580. Förklaringen till det nuvarande ringa antalet sjuksköterskor _ år 1950 endast 5 sjuksköterskor per 100 vårdplatser — har som förut framhållits, varit den låga beläggningen. Denna torde dock komma att ökas, då Vårdplatsantalet nedskäres.

Kronikeranstalterna hade 510 sjuksköterskor år 1950 motsvarande 5,4 sjuksköterskor per 100 platser vid fristående anstalter och 6 vid anstalter anslutna till ålderdomshem. Det höga antalet vid de sistnämnda förklaras av att sjuksköterskorna i regel samtidigt var föreståndarinnor för ålder- domshemmen. För 1965 har genomsnittet för samtliga anstalter avrundats uppåt till 8 per 100 platser. Detta betyder, att sjuksköterskeantalet skulle behöva ökas till 1 800 år 1965.

För sinnessjukhusens del har räknats med samma antal sjuksköterskor i förhållande till Vårdplatsantalet 1965 som år 1950. Detta gör 360 sjuk- sköterskor vid statens, 200 vid storstädernas och 80 vid övriga anstalter för sinnessjukvård eller en ökning med sammanlagt ca 150 sjuksköterskor i förhållande till 1950. Vi förutsätter då, att den särskilda utbildning av sinnessjukvårdspersonal, som föreslagits och som enligt statsmakternas beslut startar i början av år 1956, medför att behovet av sjuksköterskor vid sinnessjukhusen icke ytterligare stiger.

På anstalter för sinnesslöa har räknats med 1 sjuksköterska per anstalt, vilket gör 160. År 1950 fanns inga sjuksköterskor redovisade vid dessa an— stalter.

Barnmorskor. Barnmorskor i hittills vanlig bemärkelse kommer inte att utexamineras efter 1955. I stället utbildas kombinerade Sjuksköterskebarn- morskor eller medges komplettering av tidigare barnmorskeutbildning.

Fram till 1965 beräknar vederbörande speeialföredragande i medicinal- styrelsen, att antalet sjuksköterskebarnmorskor skall vara så stort, att övervägande antalet tjänster skulle kunna besättas med dem. En genom- gång anstalt för anstalt har givit vid handen, att antalet tjänster inom den slutna vården skulle behöva ökas från nuvarande 547, varav 43 vakanta utan vikarie, till ca 750, varvid dock 50 skulle åstadkommas genom om- vandling av sjukskötersketjänster vid barnbördsavdelningar och kvinnokli- niker på de delade lasaretten. Av dessa 750 tjänster skulle ca 650 uppe- hållas av sjuksköterskebarnmorskor.

Sinnessjuk— och sinnesslövårdare. Vårdpersonalen (utom läkarna) vid de statliga sinnessjukhusen borde enligt 1949 års kommitté för sinnessjuk- vårdspersonalens utbildning, som i sin tur stöder sig på kalkyler av statens sjukhusutredning, sinnessjukvårdsberedningen och medicinalstyrelsen, vara 6 350 personer (exklusive uppsyningspersonal) per 18 000 vårdplatser, vil- ket gör 35,3 per 100 platser, eller 37,1 per 100 patienter vid 95-procentig beläggning. Statens kommitté för sinnessjukvårdens utbyggande räknar

med samma norm1 och har för en del föreslagna nya sjukhus tillagt ytter- ligare 115 personer som uppsyningspersonal och för speciella vårduppgifter. En ökning till denna personaltäthet från den år 1950 gällande, som var 26,7 per 100 patienter _ exklusive uppsyningspersonal _ synes ofrån- komlig, om vården skall höjas till acceptabel standard. Storstädernas sinnessjukhus hade 1950 en personaltäthet av 31,7 per 100 patienter, var- för även där någon ökning skulle vara behövlig. Under dessa förutsätt- ningar skulle vårdpersonalen (exkl. läkare och uppsyningspersonal) till år 1965 behöva ökas till 7 770 vid de statliga och till 2 330 vid storstäder- nas sinnessjukhus eller sammanlagt 10 100. Den erforderliga uppsynings- personalen kan beräknas till 290 (240 vid de statliga och 50 vid storstäder— nas sinnessjukhus). Tillägges denna och fråndrages den del av vårdperso— nalen som antagits komma att utgöras av sjuksköterskor, inalles 560 (se ovan), skulle det sammanlagda behovet av vårdpersonal vid statens och storstädernas sinnessjukhus, exkl. läkare och sjuksköterskor, bli omkring 9 800 år 1965 mot endast 6 800 år 1950 och 7 200 år 1953. Uppgifter om de små sinnessjukhusens och vårdhemmens personal föreligger inte år 1950 men väl 1951. Talen från 1951, 400 resp. 570 plus 50 sjuksköterskor eller sammanlagt ca 1 000, vilka tal dock är delvis konstruerade, har därför upptagits i tab. 5: 10. De innebär en personaltäthet av 21,5 per 100 platser (sjuksköterskor inräknade). Samma relation har tillämpats för år 1965 och givit ett personalantal av 1860 med och ca 1 780 utan sjuksköterskor (80 personer). '

Vårdpersonalen vid de nya psykopatanstalterna har beräknats till 355 efter samma norm som personalstaten i exemplet i betänkandet om psyko— patvården, s. 139 0. f. (se ovan betr. vårdplatserna).

Även för sinnesslöanstalternas del kan motses krav på mera personal för att möjliggöra en intensifierad vård. Här bör enligt inspektören för sinnes— slövården finnas minst 1 personalenhet per 3 patienter. Bland personalen bör på varje anstalt finnas sjuksköterska, sysselsättningsterapeut och, där barn finnes, barnträdgårdslärarinna och barnsköterska. På anstalter för bildbara sinnesslöa måste också lärare finnas. Dessutom behövs vissa andra slag av personal (psykologer, kuratorer, läkare). Personaltätheten år 1950 var ungefär 1 personalenhet per 6 patienter (läkare inräknade).

Räknar man med relationen 1 personalenhet per 3 patienter, skulle vård- personalen vid sinnesslöanstalterna behöva utökas från 2 200 år 1950 till 5400 år 1965. Av dessa har 160 antagits utgöras av sjuksköterskor. En grundligare utbildning av personalen förutsättes komma att genomföras.

Övrig sjukhuspersonal. Som framgått av tab. 5: 9, har den s. k. »övriga vårdpersonalen», d. v. s. sjukvårdsbiträden, skrivbiträden på läkarexpedi- tioner o. dyl., ökat kraftigt relativt till Vårdplatsantalet, från knappt 42

1 Man räknar, när det gäller sinnessjukvården hellre personalen per 100 samtidigt vårdade patienter, enär vid nu rådande överbeläggning Vårdplatsantalet har mindre relevans.

per 100 vårdplatser år 1947 till över 50 år 1953. Vad åter angår ekonomi- personalen, kan man observera en tendens till nedgång av personaltät- heten. Som framgår av samma tabell minskade antalet sådan personal vid lasaretten räknat per 100 vårdplatser från 20,8 år 1947 till 20,1 år 1950 och 19,2 år 1953. För perioderna 1947_1950 och 1950—1953 innebär detta en nedgång med 3 resp. 4 procent. Även vid vissa smärre kroppssjukhus kan samma tendens iakttagas, däremot inte vid sinnessjukhusen i allmänhet.

De under 1940-talet starkt stegrade avlöningskostnaderna vid sjukhusen har stimulerat intresset för driftens tekniska sida såväl vad gäller ekonomi— som vårdavdelningar. Statens sjukhusutrednings betänkanden (om sjukhus- tvätterier och —kontor, om arbetsstudier vid vårdavdelningar och om ratio— nalisering av sjukhusdriften, SOU 1950:23, 1951: 17 resp. 1955: 12) bär vittne härom. En vid Centrala Sjukvårdsberedningen inrättad, permanent arbetsstudiegrupp till huvudmännens tjänst är ett annat vittnesbörd. Det har hittills visat sig, att några revolutionerande förbättringar i driftmeto- derna visserligen inte uppnåtts men att en systematisk genomgång av arbetsmetoder och tekniska hjälpmedel sjukhus för sjukhus kan medföra inte föraktliga besparingar även på vårdavdelningarna och framför allt göra arbetet lättare, varigenom krav på ökning av personalen undvikes.

Även om sjukhusvårdens intensifiering och den stigande patientomsätt- ningen i och för sig kan väntas ställa ökade anspråk på ekonomi- och vård— avdelningarnas prestationer, synes det kanske därför inte orimligt räkna med att sjukvårdsbiträdes- och ekonomipersonalen inte ökar mera än på sin höjd parallellt med Vårdplatsantalet. Den ovan omnämnda arbetstids- förkortningen vid nattarbete kan beräknas återverka i mycket ringa grad på behovet av sjukvårdsbiträden och ekonomipersonal. Inom båda dessa grupper och inte minst inom gruppen »sjukvårdsbiträden m. fl.» torde man däremot ha att förvänta förskjutningar mellan olika personalkategorier. Tendensen att överlåta vissa göromål åt specialister _ skrivgöromål på "läkarexpeditionerna åt skrivbiträden, laboratoriearbeten åt laboratorie- biträden o. s. v. _ kommer att fortsätta. Rationaliseringar av antytt slag liksom allmän höjning av personalens utbildningsnivå är nödvändiga, om sjukhusen skall kunna möta kraven på intensifierad vård utan att öka antalet per Vårdplats av även denna personal.

I anslutning till ovanstående har i tab. 5: 10 sjukvårdsbiträden och lik- nande vårdpersonal antagits komma att förändras proportionellt mot vård— platsantalet utom vid epidemivårdanstalterna. Dessa har antagits komma att ha 41 biträden per 100 vårdplatser, eller detsamma som vid de odelade lasaretten, om bb-platserna där medräknas. Genomsnittet för epidemivård- anstalterna var år 1950 endast 17 per 100 platser. Ekonomipersonalen vid . epidemivårdanstalterna har antagits behöva fördubblas per Vårdplats räk- nat, jämfört med nuvarande uppsättning. I övrigt har ekonomipersonalen beräknats så, att den framskrivits parallellt med Vårdplatsantalet och där-

efter, vad kroppssjukhusen angår, minskats med 10 procent. Minskningen har antagits representera effekten av rationaliseringssträvandena på om- rådet.

När det gäller kontorspersonal och annan personal för administrativa arbetsuppgifter skulle en starkare ökning i och för sig vara sannolik. Det är emellertid i detta fall frågan om en relativt liten personalgrupp _ år 1950 endast 1350 —— varför i brist på fastare hållpunkter denna synes kunna antagas i allmänhet öka i samma takt som Vårdplatsantalet. Vid epidemivårdanstalterna har dock förvaltningspersonalen ytterligare ökats med 50 procent i förhållande till Vårdplatsantalet.

För sjukgymnaster, arbetsterapeuter och kuratorer har inga särskilda beräkningar verkställts. Samtliga grupper är små och kommer att förbli detta även om de _ som man väntar _ går en stark utveckling till mötes.

Sammanfattning. De beräknade förändringarna i sjukhusens personal- behov har sammanfattats i tab. 5:12. De innebär en mycket betydande ökning av personalantalet, nämligen från omkring 57 000 år 1950 till om- kring 86 000 är 1965 eller med i medeltal inemot 2 000 per år. Behovet av läkare, sjuksköterskor och barnmorskor, d.v.s. de medicinskt special- utbildade grupperna, har beräknats stiga med i medeltal 500 per år, medan för övrig sjukhuspersonal den genomsnittliga årliga ökningen blir 1500. För sistnämnda personalkategorier innebär kalkylerna en fortsatt stegring i ungefär samma takt som under tidsperioden 1947—1953, då den uppgick till 1 540 per år.

Tabell 5:12. Sjukhusens personal är 1950 samt beräknat personalbehov år 1965

Sjuk- Vård- vårds- personal Sjuk- Barn- biträden inom Förvalt- Ekono- Läkare sköter- k o.dyl. sinnes— ningsper- miperso— Summa

skor mors er vid sjuk— o. sonal nal kropps- sinnes- sjukhus slövård

År 1950 ....... 2 355 7 550 505 21 520 10 110 1 350 13 535 56 925 År 1965 ....... 4 305 13 070 750 31 850 17 395 1 925 17 145 86 440 Ökning i medel—

tal per år. . . 130 370 15 690 485 40 240 1 970

Lökar-, sjuksköterske- och barnmorskebehovet

Några uppgifter om den öppna hälso- och sjukvården 1930—1953

Vid bedömandet av behovet framförallt av läkare, sjuksköterskor och barnmorskor måste hänsyn tas till utvecklingen av den hälso- och sjuk- vårdande verksamheten utanför sjukhusen. Vad beträffar sjukhusvården har förändringarna i verksamhetens omfattning och inriktning i sina huvud-

drag kunnat belysas genom uppgifter om antalet vårdplatser eller patienter vid olika slag av anstalter. När det gäller den öppna vård, som ej är knuten till sjukvårdanstalter, saknas däremot i allmänhet samlade uppgifter om själva den sjukvårdande verksamhetens omfattning.

Ifråga om provinsial- och stadsläkarväsendet torde man sålunda inte ha annat uttryck än antalet befattningar (1 :e provinsialläkare, biträdande d:o, provinsial- och extra provinsialläkare, 1:e stadsläkare, stadsläkare, stads- distriktsläkare o. s. v.). Utvecklingen härutinnan belyses av nedanstående tablå.

År 1930 År 1940 År 1950 År 1953

Befattningar för provinsialläkare (inkl. biträdande prov.-läk. 1:e prov.-läk. o. bitråd. d:o) .................. 393 408 609 623 stads-, köpings- och municipalläkare ......... 193 204 219 240

Vid jämförelse av dessa tal med uppgifterna i t. ex. tab. 5: 10 bör be— aktas, att här är fråga om tjänster, i tab. 5: 10 om personer samt att en del tjänster var vakanta och några förenade hos samma person.

Även utvecklingen av distriktssköterskeväsendet och motsvarande i städer och vissa andra primärkommuner kan lämpligen illustreras med antalet befattningar, ehuru vakanserna här är relativt många.

År 1930 År 1940 År 1950 År 1953

Befattningar för distriktssköterskor (inom landstingsområden). . 440 807 1 622 1 660 stads- och kommunsköterskor ............... 449 630 797 ..

För distriktssköterskorna finns dessutom vissa uppgifter om verksam- heten sedan 1946.

År 1946 År 1948 År 1950 År 1953

Antal hembesök per år av distriktssköterskor (1 OOO—tal) ................................. 1 159 1 271 1 477 1 706

Vad beträffar distriktsbarnmorskornas verksamhet har denna alltmer förskjutits från förlossningsvård till förebyggande mödravård. Förlossnings- vården har, som förut framhållits, förlagts till anstalter för sluten vård, där dock distriktsbarnmorskorna i viss utsträckning deltar. Minskningen av antalet av barnmorskor omhänderhavda förlossningar utom anstalt fram- går av följande uppgifter, bland vilka för jämförelses skull även samtliga anstaltsförlossningar medtagits.

År 1930 År 1940 År 1950 År 1953

Antal hemförlossningar av barnmorska ......... 64 412 27 878 6 809 3 655 Antal förlossningar på anstalt ................. 28 350 67 560 109 150 106 572

Den förebyggande mödra- och barnavårdens framväxt belyses av följande uppgifter om antalet övervakade blivande mödrar resp. spädbarn. Det är att observera, att mödravården huvudsakligen handhaves av barnmorskor och barnavården av sjuksköterskor.

År 1940 År 1950 År 1953

Antal mödrar .................. 25 179 77 262 79 981 » spädbarn ................ 39 375 103 758 102 971

Organisationen för denna verksamhet omspänner numera praktiskt taget hela landet, och de ovan angivna talen för år 1953 representerar 72 procent av alla rikets då födande kvinnor och 94 procent av alla då levande födda barn.

Tuberkulosdispensärernas utveckling illustreras i någon mån av antalet dispensärer.

År 1930 År 1940 År 1950 År 1953

Antal centraldispensärer ...................... — 48 58 61 Antal distriktsdispensårer ..................... 228 390 578 598

Den öppna sjukvårdens utveckling är långt ifrån uttömmande skildrad med detta. Ytterligare uppgifter lämpade att läggas till grund för en siffer- mässig belysning av någon mera betydande del av densamma saknas emel- lertid. Det stora frågetecknet gäller utvecklingen av de privatpraktiserande läkarnas antal och verksamhet.

Beräknat framtida personalbehov inom öppen hälso- och sjukvård

Som framgått av det föregående har en relativt kraftig utbyggnad av den öppna vården vid sjukhusen ägt rum under efterkrigstiden. Vi har fram- hållit att detta förhållande torde ha varit en bland andra bidragande fak- torer till den ökade läkaråtgång relativt till Vårdplatsantalet, som kunnat konstateras framför allt inom lasarettsvården. Ehuru det inte varit möjligt att isolera inverkan av denna faktor på personalåtgången, kan våra kal- kyler rörande det framtida arbetskraftshehovet för anstaltsvården _ i den mån underlaget för kalkylerna bland annat varit dessa observerade ten- denser till en ökad personaltäthet _ sägas innebära en fortsatt utbyggnad

av den sjukhusanslutna öppna vården i ungefär samma takt som hittills. När vi i det följande behandlar arbetskraftshehovet för den inte sjukhus- anslutna öppna hälso- och sjukvården får emellertid hållas i minnet, att avgränsningen av denna sjukvård gentemot den öppna vården vid sjuk- husen till en del mera är av formell än reell natur och beroende av sjuk- vårdsorganisationens utformning. Det är sålunda tänkbart, att den öppna vårdens anknytning till sjukvårdsanstalterna kan komma att öka eller minska i framtiden. Detta spörsmål synes emellertid vara av mindre bety- delse i detta sammanhang, där det närmast är fråga om att söka få en upp- fattning om de anspråk på arbetskraft som hälso- och sjukvården i sin helhet kan komma att ställa.

Utgångspunkt för de följande kalkylerna har varit den undersökning som verkställts inom utredningen av den medicinskt specialutbildade arbets- kraftens _ läkare, sjuksköterskor och barnmorskor _ fördelning på olika verksamhetsområden år 1950 och som redovisats i tab. 5: 10. I denna anges jämväl det enligt följande kalkylerade behovet av ifrågavarande personal— kategorier år 1965 inom olika vårdgrenar. Den öppna vården utom sjuk- vårdsanstalterna sysselsätter givetvis vid sidan av läkare, sjuksköterskor och barnmorskor också en del annan personal. Några närmare statistiska uppgifter om dess storlek föreligger dock i allmänhet inte.

Läkare. Av de 1 675 läkare som år 1950 beräknats ha haft sin huvud— sakliga sysselsättning i öppen vård utanför sjukvårdsanstalterna, verkade 540 inom provinsialläkarväsendet. Bortser man från de 24 förste provinsial- läkarna, vilka har väsentligen administrativa verksamhetsuppgifter, inne- har detta 1 läkare per 7 450 invånare inom de delar av riket som omfattas av provinsialläkarorganisationen. Antalet privatpraktiserande läkare utan tjänst som verkar inom provinsialläkardistrikt torde vara relativt litet.

Det torde vara allmänt erkänt att antalet provinsialläkare för närva- rande är för litet för att ändamålsenligt tillgodose landsbygdens behov av allmänläkare. Medicinalstyrelsen _ liksom också svenska provinsialläkar— föreningen _ ansåg enligt betänkandet om den öppna läkarvården i riket (SOU 1948: 14, sid. 254 f) att medelstorleken på provinsialläkardistrikten inte borde överstiga 4000 invånare. Vi accepterar denna norm, vars för- verkligande dock fortfarande innebär ett relativt stort invånarantal per läkare. Under denna förutsättning skulle inom en provinsialläkarorganisa— tion med nuvarande geografiska omfattning och med hänsyn tagen till den beräknade befolkningsutvecklingen på landsbygden krävas 860 läkare är 1965. Tillägges 24 förste provinsialläkare och några biträdande dylika, blir kårens totalstorlek ca 890 läkare. Tillväxten från 1950 skulle bli (890— 540 =) 350 eller 23 om året. Som vi förut sett, var mellan 1940 och 1950 ökningen av antalet befattningar 201 eller 20 om året, varvid dock är att märka, att det år 1950 fanns 46 vakanta distrikt.

Svårigheten att besätta provinsialläkardistrikten har gjort, att systemets

fortbestånd satts ifråga. Hithörande spörsmål är för närvarande föremål för prövning inom den år 1954 tillkallade kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket. Oavsett om provinsialläkarväsendet består i nuvarande form, eller om det omorganiseras så att läkarcentraler inrättas för större distrikt el. dyl., kommer det dock att erfordras flera läkare för att till- godose den på landsbygden bosatta befolkningens behov av öppen läkarvård.

Vad därnäst angår läkare i städer och andra tätorter, må framhållas, att det är svårt att draga gränslinjen mellan helt privatpraktiserande läkare å ena sidan, och stadsläkare, verksläkare och militärläkare å den andra, då de tre sistnämnda grupperna även bedriver omfattande enskild praktik. I kalkylerna har därför dessa grupper, vilka är 1950 sammanlagt räknade 1 015 läkare, behandlats som en enhet. Om man på den beräknade folk- mängden i områden utanför provinsialläkarorganisationen tillämpar medi- cinalstyrelsens norm i betänkandet om den öppna läkarvården, 1 läkare på 3 000 invånare, erhåller man för år 1950 antalet 1 066, d. v. s. icke stort sett flera än vad som fanns redan då, låt vara att jämförelsen haltar så till vida, som de 1 015 läkare vi här räknat med som befintliga år 1950 till en del torde ha verkat inom provinsialläkardistrikt. Medicinalstyrelsen antyder också i sitt betänkande (s. 255), att normen vore beräknad i underkant och endast vore att betrakta som en nödlösning. Med tanke på det ökade behov av allmänpraktiker, som gör sig gällande, har vi ansett oss böra räkna med en ytterligare ökad läkartäthet även i städerna och för den skull tillämpat normen 1 läkare på 2 500 invånare. Denna norm ger talet 1 280 läkare är 1950 och 1 615 år 1965.

Till grund för den starka ökningen av antalet industriläkare — från 40 till 130 _ ligger ett överslag av industriläkarföreningens ordförande, som uppskattat det önskvärda (maximi-)antalet till 400. Då utbyggnaden av industrihälsovården visserligen sker energiskt men dock torde taga avse- värd tid, har vi inte ansett oss böra räkna med att mer än en tredjedel av det angivna läkarantalet i huvudsak kommer att tas i anspråk för denna vårdgren år 1965.

Beträffande återstående grupper må blott nämnas, att de i tab. 5: 10 upp- tagna 45 länspsykiaterna motsvarar 1 ä 2 i varje län, plus sammanlagt 8 i de sex städerna utom landsting, och de 80 läkarna i den psykiska barna- och ungdomsvården 2 ä 3 i varje län, ca 15 i städer utom landsting (en eller två överläkare och en till lasarettsklinik knuten underläkare i varje huvudmannaområde) och 6 vid ungdomsvårdsskolorna.

Sammanlagt innebär ovanstående kalkyler en ökning av antalet läkare med huvudsaklig sysselsättning i öppen hälso- och sjukvård utanför sjuk- vårdsanstalterna från 1 675 år 1950 till 2 845 år 1965 eller med i genom- snitt knappt 80 per år.

Sjuksköterskor. Vid bedömandet av sjuksköterskornas engagemang i Öppen hälso- och sjukvård enligt tab. 5: 10 bör observeras, att i tabellen, lik-

som i övrigt i hela sjukvårdsprognosen, varje person är räknad blott på ett ställe, nämligen där vederbörande har sin huvudsakliga verksamhet. Detta får till följd, att verksamhetsgrenar, som i mera betydande utsträckning använder deltidsanställd personal, kan te sig underbemannade.

Man behandlar lämpligen distriktssköterskor, stadssköterskor, sköterskor i förebyggande barnavård, Skolsköterskor och distriktsdispensärsköterskor i ett sammanhang, då det här gäller verksamhetsgrenar, som på många orter — särskilt på landsbygden —— omhänderhas av en och samma per— sonalkategori: distriktssköterskorna. Gemensamt för denna personal är att den i väsentlig mån arbetar med hälsovård (icke blott sjukvård). Det är därför den i de anglosaxiska länderna brukar sammanföras under beteck- ningen »public health nurses». Antalet dylika sjuksköterskor var enligt tab. 5: 10 2 120 (1280 + 100 + 250 + 370 + 120) år 1950.

Behovet av Skolsköterskor, sjuksköterskor i den förebyggande barna- vården och i dispensärvården ansågs i stort sett fyllt år 1950, men ifråga om övriga slag — speciellt distriktssköterskor — förelåg en betydande brist (ca 340 vakanser utan vikarie). Som norm för det totala behovet av »public health nurses» kan man enligt vederbörande föredragande i medicinal- styrelsen lämpligen uppställa regeln en sjuksköterska på 2000, alterna- tivt en på 2500 invånare. Dessa normer är tänkta som genomsnitt för hela riket (städer såväl som landsbygd) och en viss variation uppåt såväl som nedåt på de olika orterna är alltså förutsatt.

För år 1965 blir behovet enligt den första normen 3 740 sjuksköterskor och enligt den andra 2 990. Vi har i prognosen upptagit medeltalet av dessa summor, eller 3 365. Hur dessa sjuksköterskor kan komma att fördela sig på grupperna distriktssköterskor, stadssköterskor etc. är ovisst och har mindre betydelse för vårt ändamål. Det är dock givet, att de på landsbygden och i mindre tätorter huvudsakligen anställes som distriktssköterskor, me- dan de i de större städerna i stor utsträckning, kanske till övervägande delen, sorterar under någon av de andra rubrikerna. Av dessa sköterskor skulle 100 tjänstgöra i distrikt för kombinerad distrikts— och barnmorske— vård. Dessa har förts i barnmorskornas kolumn i tab. 5: 10.

Inräknas de sjuksköterskor, som är anställda vid de statliga affärsdri— vande verken, omfattade gruppen industrisköterskor 270 personer år 1950. En stark utveckling motses i framtiden. Som norm för behovet synes tills vidare kunna sättas 1 sköterska per 500 anställda. Då antalet i handel och industri anställda personer (arbetare och tjänstemän) år 1950 kan upp- skattas till ca 1 milj., skulle behovet vara 2 000 sjuksköterskor. Ökat efter den beräknade tillväxten av folkmängden i städer och tätorter blir talet 2 400 år 1965. En så stark ökning framstår dock som osannolik. Dels före- ligger säkerligen stora svårigheter att organisera småföretagen till enheter, som kan bära en sköterska, dels tar utbyggnaden även bland de större företagen lång tid, dels minskas behovet, om distriktsvården utbygges en—

ligt ovan. Ett antal av 600 sjuksköterskor år 1965 torde dock inte te sig orimligt. Enbart för arbetsställen med minst 200 arbetare (tjänstemännen alltså oräknade) skulle nämligen erfordras 600—800 sjuksköterskor, om ovanstående norm tillämpades.

Antalet sjuksköterskor, som år 1950 uppgav sig helt eller huvudsakligen sysselsatta vid privatläkarmottagningar _— inräknat det fåtal, som tjänst- gjorde hos provinsialläkare — var 240. Prognosen ställer sig om möjligt vanskligare beträffande denna grupp än övriga, emedan förändringen i de privatpraktiserande läkarnas antal är så oviss. Även om detta kommer att öka, synes emellertid flera skäl tala mot att de hos denna läkargrupp an— ställda sjuksköterskorna ökas i samma proportion som läkarna. Sålunda har lönerna stigit relativt starkt för sjuksköterskorna. Dessa synes ofta över- kvalificerade för arbetet, som till stor del kan utföras av sjukvårdsbiträden. I den mån sjukvårdens huvudmän ställer sina laboratorier o. dyl. till de privatpraktiserandes tjänst —— något som diskuterats bl. a. i en av Stock- holms läns landsting verkställd utredning om länets sjukvårdsorganisation —— minskas ytterligare behovet av kvalificerat biträde på deras mottag- ningar. Gruppen har i prognosen för 1965 upptagits till oförändrat 240. För provinsialläkarna har en helt ny grupp om 200 insatts, som tänkes verksam huvudsakligen på de hälso- och sjukvårdscentraler eller andra anordningar, som sannolikt kommer att vara i bruk vid nämnda tidpunkt.

I militärsjukvård fanns 140 sjuksköterskor år 1950, som var verksamma vid truppförbanden. Något nämnvärt antal vakanser förekom inte. För denna lilla grupp har räknats med oförändrat antal år 1965.

Som framgår av tab. 5: 10, omfattade gruppen församlingssystrar, diako- nissor o. dyl. 320 personer år 1950. Deras verksamhet är delvis inriktad på annat än hälso- och sjukvård (socialvård, »församlingsvård» m. m.) och lägger, i den mån det gäller vård av sjuka, mindre an på de specifikt medi- cinska sidorna. Räknar man med stigande antal kuratorer, socialassisten— ter o. dyl., hemvårdarinnor och distriktssköterskor, synes behovet av sjuk- sköterskor för dessa uppgifter komma att försvinna. Å andra sidan torde i varje fall de kyrkliga kommunerna försöka hålla fast vid sin sjukvår- dande verksamhet, varjämte fall av dubbelutbildning (sjuksköterskeutbild— ning +kuratorsutbildning o. s. v.) måste förutses. Gruppen har i tabellen skurits ned till två tredjedelar, eller 215 personer år 1965.

Sammanlagt innebär ovanstående kalkyler, att antalet sjuksköterskor, som är sysselsatta i hälso- och sjukvård m. m. utanför sjukhusen, skulle behöva ökas från något över 3 100 år 1950 till omkring 4 700 år 1965 eller med i medeltal omkring 100 per år.

Barnmorskor. Som förut framhållits, avses de hittillsvarande barnmor— skorna i framtiden småningom bli ersatta av personer med kombinerad sjuksköterske— och barnmorskeutbildning.

Den öppna förlossningsvårdens organisation har varit föremål för en

särskild utredning, som nyligen avslutats. Vi har efter samråd med utred— ningen, vars förslag går efter alternativa linjer, räknat med att antalet barnmorskedistrikt nedskäres från 810 år 1950 _ därav 80 vakanta — till 600 år 1965. Av dessa antages 300 komma att besättas med sjuksköterske- barnmorskor, av vilka i sin tur 100 skulle ha distriktssköterskeutbildning och tjänstgöra i kombinerade distrikt för sjuksköterske- och barnmorske— vård. Härtill skulle komma 30 sjuksköterskebarnmorskor vid mödravårds— organ. Sammanlagt skulle sålunda antalet barnmorskor i öppen värd en- ligt dessa beräkningar komma att uppgå till 630 år 1965 mot 760 år 1950.

Beräknat behov av vikarier m. m.

Såväl då det gäller läkare som sjuksköterskor och barnmorskor, befinnes det, att en uppsortering av de yrkesverksamma ger en restgrupp, som varken kan placeras under rubriken anstaltsvård eller öppen vård. Det är denna grupp som i tab. 5: 10 uppförts i avdelning C.

En del av denna grupp utgöres av personer, som uteslutande eller huvud- sakligen ägnar sig åt medicinskt laboratoriearbete eller forskning och un- dervisning (utan att samtidigt inneha tjänst på sjukhus). Dessa områden kan med all sannolikhet väntas komma att ställa ökade anspråk på medi- cinskt utbildad arbetskraft i framtiden. Närmare hållpunkter för en mera preciserad bedömning av utvecklingen saknas dock. Vad angår undervis- ningsväsendet, må emellertid påminnas om att betänkandet 0111 den öppna läkarvården (SOU 1948: 14, s. 263) innehöll en uppskattning av antalet här- för erforderliga läkare till 200. Med tanke på den alltmer intensifierade undervisningen har vi i prognosen ökat detta tal till 250. Häri ingår alltså icke sådana tjänster, som är kombinerade med anställning vid sjukhus, och ej heller sådana, av vilkas innehavare icke kräves avslutade studier för medicine licentiatexamen. Antalet läkare vid statliga och kommunala laboratorier m. in., som år 1950 beräknats till 50, har antagits stiga till 75 år 1965.

Till gruppen sjuksköterskor i socialvård har räknats 160 som är anställda vid barnhem och ålderdomshem, som inte har kronikeravdelningar, liksom 170 sjuksköterskor verksamma som barnavårdsombud, fosterbarnsinspek- triser eller med anställning hos stiftelser eller föreningar med rent sociala uppgifter. Ett litet antal sjuksköterskor kommer väl alltid att efterfrågas från ålderdomshem och barnhem, trots att sjuksköterskeutbildning, när det gäller egentliga socialvårdande uppgifter, i stigande utsträckning ersättes av annan utbildning. Antalet på dessa områden sysselsatta sjuksköterskor har antagits förbli oförändrat.

Den största delen av grupp G består av personer, om vilkas yrkesverk- samhet inga upplysningar stått att erhålla eller vilkas verksamhet icke kunnat bestämt klassificeras. Det kan förutsättas, att de flesta av dessa ägnar sig åt vikariat vid förfall för ordinarie innehavare av tjänster eller

eljest vid tillfälligt eller kortvarigt behov av arbetsinsats —— än i öppen och än i sluten vård. En del av dem är sådana som själva ganska snart erhåller en befattning eller etablerar sig som privatpraktiker men ännu är för unga för att ha hunnit med detta. Andra däremot önskar inte stadig— varande yrkesverksamhet av hälso— eller åldersskäl eller därför att de har familj och barn att sköta, vilket sistnämnda speciellt gäller sjuksköterskor och barnmorskor. Andra återigen ägnar sig åt kompletterande studier eller vetenskaplig forskning, tillfällig tjänstgöring eller studieresor i utlandet. Här föreligger emellertid, som inledningsvis berörts, den skillnaden i redo- visningen av läkarna å ena sidan och sjuksköterskorna och barnmorskorna å den andra, att det lilla antalet i utlandet befintliga läkare (och tandläkare) medräknats i kåren men icke utomlands verksamma sjuksköterskor och barnmorskor.

Gruppen vikarier etc. upptog år 1950 för läkarnas del 14 procent, för sjuksköterskornas 10 procent och för barnmorskornas 19 procent av hela den yrkesverksamma kåren. Procenttalen kan synas höga. De flesta tjäns— ter inom den slutna sjukvården och ett stort antal i den öppna kräver emellertid vikarier vid innehavarnas sjukdom och semester. I betänkandet »Den öppna läkarvården i riket» (SOU 1948: 14, s. 263) räknade man med en vikariegrupp om 1/a av övriga läkare, vilket motsvarade 11 procent av hela kåren. Med hänsyn till att antalet yrkesverksamma läkare är 1950 möjligen räknats i överkant, vilket kan ha medfört att den oplacerade restgruppen vikarier m. m. blivit förhållandevis stor, har denna grupp i prognosen för 1965 antagits uppgå till ett något lägre relativt antal, eller 12 procent. För sjuksköterskorna har räknats med oförändrat 10 procent, medan ifråga om barnmorskorna gruppen har minskats till 15 procent. Det sistnämnda motiveras av att den år 1950 ännu pågående men nu prak- tiskt taget avslutade förskjutningen från öppen mot sluten förlossnings— vård kan antagas ha främjat uppkomsten av en relativt stor restgrupp.

Slutligen må nämnas, att placeringen av husmödrarna vid större sjukhus i avdelning C av tab. 5: 10 är en tabellteknisk nödlösning. Dessa personer bör närmast räknas till förvaltningspersonalen, men då de nästan överallt är utbildade sjuksköterskor, skulle det blivit förvillande om så skett i tabellen. Att de tillhör den slutna sjukvården är dock klart.

Sammanlagt beräknat behov av läkare, sjuksköterskor och barnmorskor 1950—1965

De kalkylerade förändringarna i behovet av läkare, sjuksköterskor och barnmorskor under tidsperioden 1950—1965 har sammanfattats i tab. 5:13. Sammanlagt skulle vid mitten av 1960-talet enligt ovanstående kalkyler krävas omkring 8500 läkare, närmare 21000 sjuksköterskor och 1600 barnmorskor. Då antalet yrkesverksamma läkare med allmän behörighet för närvarande torde uppgå till endast ca 5 400 och antalet sjuksköterskor

Tabell 5: 13. Behovet av läkare, sjuksköterskor och barnmorskor 1950—1965

1950 1965

S jukhus

Läkare .......................... 2 355 4 305 Sjuksköterskor ................... 7 550 13 070 Barnmorskor ..................... 505 750 Öppen vård utom sjukhusen

Läkare .......................... 1 675 2 845 Sjuksköterskor ................... 3 140 4 710 Barnmorskor ..................... 760 630 Övrig verksamhet, vikarier m.m.

Läkare .......................... 860 1 350 Sjuksköterskor ................... 1 910 3 020 Barnmorskor ..................... 295 250 Summa

Läkare .......................... 4 890 8 500 Sjuksköterskor ................... 12 600 20 800 Barnmorskor ..................... 1 560 1 630

till ca 16 000, innebär detta att läkarantalet skulle behöva ökas med över 3 000 och sjuksköterskeantalet med omkring 5 000 under den närmaste tio- årsperioden. Däremot skulle man inte behöva räkna med någon större ök- ning av barnmorskeantalet. Med hänsyn till de särskilda utbildningskrav som ställs på här ifrågavarande yrkesgrupper skall vi i det följande något diskutera hur tillgången på utbildad arbetskraft kan komma att ställa sig i förhållande till den beräknade efterfrågan.

Tillgång och efterfrågan

Läkare. Antalet intagna vid de medicinska läroanstalternas nybörjarkur- ser, som under första hälften av 1940-talet uppgick till endast 185 a 200 årligen, har under det senaste decenniet successivt stigit och sedan 1950 uppgått till något över 300 per år. Enligt beslut av 1954 års höstriksdag skulle åtgärder vidtagas för att fr. o. m. läsåret 1955/56 höja intagningarna i nybörjarkurserna till 342. Sedermera har 1955 års vårriksdag beslutat en ökning av utbildningskapaciteten fr. o. ni. detta läsår till 408. Vi har därför i de följande kalkylerna av tillskotten av nylegitimerade läkare antagit att antalet personer som årligen påbörjar medicinska studier blir av denna storleksordning fr. o. m. läsåret 1955/56.

Den genomsnittliga studietiden har före 1955 beräknats uppgå till 8 år. Enligt de fr.o.m. läsåret 1955/56 gällande studieplanerna skall medicine licentiatexamen kunna avläggas på sex och ett halvt år. Då en sänkning av den genomsnittliga studietiden till detta tal inte torde uppnås utan åt- minstone en viss övergångsperiod, har vi i det följande räknat med en

studietid av sju år för dem som påbörjar sina studier fr.o.m. 1955. Här— jämte har vi antagit ett bortfall under studierna, uppgående till 10 pro- cent av antalet intagna. Antalet årligen nylegitimerade läkare skulle så- scm framgår av tab. 5: 11; under dessa förutsättningar stiga från omkring 200 för närvarande till omkring 370 från början av 1960-talet. På grund av den antagna förkortningen av studietiden med ett år erhålles under början av 1960-talet ett engångstillskott motsvarande en årskurs.

Nyssnämnda tabell belyser också de beräknade förändringarna i läkar- antalet fram till 1970 under ovanstående förutsättningar om antalet stude- rande, som årligen påbörjar medicinska studier. Beräkningarna avser an- talet kvarlevande läkare dels under 65 är, dels under 70 år och har verk- ställts med utgångspunkt från uppgifter om läkarkårens ålderssamman- sättning vid slutet av år 1949 och den beräknade åldersfördelningen hos de därefter nytillkomna läkarna. Utländska läkare som verkade i riket intill slutet av 1954 ingår i beräkningarna.1

Om såsom yrkesverksamma betraktas samtliga läkare under 65 år jämte hälften av antalet läkare mellan 65 och 70 år, skulle den yrkesverksamma läkarkåren (utländska läkare utan allmän behörighet oräknade) vid slu— tet av 1955 uppgå till ca 5 440, vilket innebär en ökning med 860 eller i genomsnitt 170 om året under den senaste femårsperioden. Under senare hälften av 1950-talet blir den beräknade årliga ökningen av ungefär samma storlek eller i genomsnitt 180 men stiger därefter under första hälften av 1960-talet till i medeltal 260. Den kraftiga ökningen under denna period beror, förutom på att de ökade elevintagningarna fr. o. m. läsåret 1955/56 då börjar få effekt, framför allt på det engångstillskott, som nedskärningen av studietiden medför. Under senare hälften av 1960-talet sjunker den årliga nettoökningen till 210 under samma förutsättningar beträffande lärjunge- intagningen.

Läkarhehovet vid mitten av 1960-talet har förut kalkylerats till 8500. Den beräknade läkartillgången vid samma tidpunkt understiger inte obe- tydligt detta antal. Som nedanstående balansräkning Visar, uppgår under-

1 De vid tillgångsprognosen för läkarna använda överlevelsetalen har hämtats från befolk- ningsstatistikens uppgifter om dödsrisker för män i hela riket 1941—1945. De manliga läkarna har en viss överdödlighet i förhållande till samtliga män i riket (se härom Quensel i Sv. läkar- tidningen 1955: 2). Då dödlighetstalen 1941—1945 ligger högre än de för den följande femårs- perioden och då de kvinnliga läkarna, som icke har någon överdödlighet, ingår i gruppen, torde härmed tillräcklig korrigering för läkarnas överdödlighet ha skett. En vid rasbiologiska institutet utförd prognos över läkartillgången 1955—1985 redovisad i Svenska Läkartidningen 1954: 18 slutar med ett totalantal läkare är 1965 av 6 760 under 65 års ålder. Vårt motsvarande tal, 7400 (se tab. 5: 14), överstiger alltså detta med 640. Skillnaden beror främst på att vi dels medräknat ca 250 utländska läkare, som tillkommit efter år 1952 (utgångsåret för institutets prognos) och dels en extra årskull svenska läkare (320) på grund av den nya studieordningen, innebärande förkortad studietid fr. o. rn. 1955. Härtill kommer, att vi räknat med flera intagna vid medicinska nybörjarkurser fr. o. m. 1956 än institutet (408 mot 330) och något lägre dödlighetstal för läkarna. Å andra sidan har institutet räknat med endast 5 % avgång under de medicinska studierna, medan vi räknat med 10 %.

Tabell 5:14. Beräknad läkarlillgång 1955—1970

Nytillkomna Bestånd den 31/12 en]. Fålgålsåflt/äsåiw genom prognos _ AHSI ' Intag- Ökning År måg,-på K ] Midlel- gå?. exkl. inkl. .. . ung. a " big?; legiti— Maj:ts Under Under (under gåznde utländska mering reso- 65 år 70 år 65 o. r lakare lution under utan allm. 70 år) behörighet 1947 219 161 15 . . . . .. . . 4 099 4 202 1948 230 182 35 . . .. . . . . 4 235 4 404 1949 271 177 40 4 309 4 427 4 368 . . 4 447 4 774 1950 304 218 47 4 513 4 644 4 578 210 4 631 4 894 1951 306 206 73 4 718 4 865 4 792 214 4 834 5 087 1952 310 186 29 4 849 5 016 4 932 140 4 978 5 233 1953 308 166 74 5 014 5 211 5 113 181 5 136 5 284 1954 309 209 35 5 176 5 391 5 283 170 — —— Prognos 1955 359 197 230 5 320 5 555 5 438 155 — — 1956 408 211 230 5 472 5 721 5 596 158 — _ 1957 408 243 230 5 638 5 906 5 770 174 — —— 1958 408 274 230 5 817 6 119 5 968 198 — — 1959 408 274 225 5 988 6 325 6 156 188 — —— 1960 408 279 —— 6 149 6 506 6 328 172 —— — 1961 408 279 _ 6 296 6 682 6 489 161 — — 1962 408 3 601 — 6 737 7 160 6 949 460 — — 1963 408 367 -—— 6 965 7 400 7 183 234 — —— 1964 408 367 — 7 192 7 633 7 412 229 _— —- 1965 408 367 —— 7 405 7 859 7 632 220 — —— 1966 408 367 — 7 600 8 088 7 844 212 —- —- 1967 408 367 _ 7 794 8 299 8 047 203 — -—— 1968 408 367 — 7 993 8 524 8 258 211 — —- 1969 408 367 —- 8 212 8 748 8 480 222 — —— 1970 408 367 — 8 425 8 958 8 692 212 _ —- 1 Yrkesverksamma oavsett åldern. (AHS = publikationen Allmän hälso— och sjukvård.)

” Motsvarar för åren 1955—1959 ca 150 utländska läkare, som 1954 befann sig i riket för- ordnade som vikarier av medicinalstyrelsen utan att äga allmän behörighet. 3 Två årskullar.

skottet till närmare 900 läkare motsvarande 10 procent av det erforderliga antalet.

Efterfrågan år 1965 ................... 8 500 Tillgång » 1965 ................... 7 630 Brist » 1965 ................... 870

Det bör beaktas, att i dessa beräkningar över läkartillgången hänsyn inte tagits till eventuella ytterligare tillskott av utländska läkare utöver det antal, som verkade i riket vid slutet av år 1954. Som framgår av tab. 5: 15, vari även de utländska läkare, som saknat allmän behörighet, medtagits, har en mycket betydande del av läkarbehovet under efterkrigsåren tillgodo- setts genom utländska läkare.

Tabell 5: 15. Antalet svenska och utländska läkare i Sverige 1947—1953

Ökning per år, 1947 1950 1953 % 1947— 1953 Svenska, leg. läkare, aktiva ................... 4 076 4 489 4 817 3,0 Utländska med allm. behörighet enligt resolution (inkl. sedermera legitimerade) ............... 23 142 319 45 1 Övriga utländska läkare ...................... 103 263 148 ' Summa 4 202 4 894 5 284 4,3

Sjuksköterskor och barnmorskor. Beträffande sjuksköterskorna grun— dar sig beräkningarna på dels uppgifter om antalet vid slutet av år 1953 med fördelning på ettårs åldersgrupper, dels uppgifter om antalet av- gångna och i tjänst återinträdda efter ålder för åren 1946—1953.l Med utgångspunkt härifrån har »överlevelsetal», eller hellre >>kvarståendetal» —— eftersom de flesta som lämnar yrket före pensionsåldern inte avgår med döden utan till följd av giftermål — beräknats för varje åldersklass. An- talet avgångna och åter inträdda företer emellertid synnerligen nyckfulla växlingar, varför resultatet måste bli osäkert inom vida gränser. Kvarstå- endetal har därför uträknats enligt två alternativ. I alternativ A har av- gången inom sjuksköterskekåren i varje åldersklass antagits vara den- samma som under perioden 1946—1950, i alternativ B har istället avgången under perioden 1949—1953 lagts till grund för beräkningarna. Sistnämnda alternativ innebär en lägre avgång än förstnämnda.

Med hjälp av dessa kvarståendetal har 1953 års bestånd liksom varje nyexaminerad kurs till och med 1965 skrivits fram till slutet av nämnda år. Intagningarna vid sjuksköterskeskolorna, som år 1940 uppgick till 995, 1950 till 1 382 och 1953 till 1 581, har därvid med hänsyn till sko- lornas utbyggnad antagits uppgå till 1 630 fr. o. m. år 1954? Slutresultatet av beräkningen för sjuksköterskornas del har blivit, att hela kåren år

1 Följande serier visar avgången varje år efter 1940. Talen gäller summa avgångna, netto, efter avdrag av de i tjänst återinträdda m. fl., i procent av hela sjuksköterskeantalet under året.

Avgångna, netto Avgångna, netto År _— År Antal i % av kåren Antal i % a'v kåren

1940 ............ 373 4,3 1947 ........... 630 5,8 1941 ............ 391 4,4 1948 ........... 589 5,3 1942 ............ 458 4,9 1949 ........... 446 3,8 1943 ............ 562 5,9 1950 ........... 332 2,7 1944 ............ 610 6,2 1951 ........... 333 2,6 1945 ............ 601 5,9 1952 ........... 197 1,5 1946 ............ 557 5,3 1953 ........... 446 3,1

' Det faktiska antalet intagna var dock något lägre år 1954, nämligen 1596.

1965 skulle uppgå till 21 900 personer enligt alt. A och 24 100 enligt alt. B (tab. 5: 16 ). Av dessa förutsättes 1 000 vara sjuksköterskebarnmorskor, varför gruppen enbart sjuksköterskor år 1965 skulle komma att uppgå till 20 900 än 23 100.

Tabell 5: 16. Beräknad sjukskötersketillgång 1954—1965

Bestånd den 31/12 av yrkesverksamma

År Intagna Ny- Därav Till-

elever utbildade Med svensk examen sjuksk.- Ökning från kommer

barn- föregående år utländska morskor vikarier 1947 1 052 927 10 921 110 . . 250 1948 1 132 1 031 11 363 140 442 300 1949 1 249 958 11 869 170 506 314 1950 1 382 964 12 501 211 632 314 1951 1 496 960 13 128 257 627 322 1952 1 544 1 097 14 028 313 900 305 1953 1 581 1 243 14 825 _ 354 797 370 Prognos A B B A B F—d— f_'__

1954 1 630 1 331 15 468 15 658 400 643 833 _— 1955 1 630 1 374 16 156 16 540 438 688 882 —— 1956 1 630 1 407 16 827 17 409 494 671 869 — 1957 1 630 1 450 17 512 18 295 561 685 886 _— 1958 1 630 1 450 18 140 19 102 625 628 807 — 1959 1 630 1 450 18 741 19 883 688 601 781 — 1960 1 630 1 450 19 315 20 666 748 574 783 _— 1961 1 630 1 450 19 859 21 403 805 544 737 _ 1962 1 630 1 450 20 385 22 110 859 526 707 — 1963 1 630 1 450 20 900 22 805 912 515 695 _— 1964 1 630 1 450 21 402 23 484 963 502 679 _ 1965 1 630 1 450 21 875 24 137 1 011 473 653 _—

Vid beräkningarna rörande tillgången på barnmorskor, har utgångs- punkten varit uppgifter om deras åldersfördelning år 1952 och antalet in- tagna på utbildningskurs för vanlig barnmorskeexamen åren 1953—1955. Efter 1955 har denna utbildning antagits upphöra, då barnmorske- och sjuksköterskeutbildningen sammanslås. Vid framräkningen har tillämpats samma »kvarståendetal» som för sjuksköterskorna enligt alt. A. Resultatet blir, att barnmorskornas antal (sjuksköterskebarnmorskorna oräknade) år 1965 skulle ha nedgått till 740.

Vad slutligen angår sjuksköterskebarnmorskorna, vilkas antal år 1952 uppgick till 313 och 1953 till 354, har beräkningarna måst göras mera approximativa, då uppgifter om deras åldersfördelning inte funnits till- gängliga. Vid framskrivningen har åldersfördelningen därför antagits vara densamma som hos sjuksköterskorna. Antalet utexaminerade under perio- den 1954—1965 har beräknats till 924. Totalt skulle i så fall beståndet år 1965 _— efter reduktion för avgång enligt samma normer som för sjuk— sköterskorna, alt. B —— uppgå till 1 011. Möjligen är talet i underkant, då

avgången från denna grupp sannolikt är mindre än från sjuksköterske— kåren i gemen — även med hänsyn till att här räknats med det lägre av- gångsalternativet.

Balansräkningen för sjuksköterskor och barnmorskor göres lämpligen gemensam och ter sig som följer:

Barn- Sjukskoter- Sjuksköterskor Summa morskor skebarnm. Efterfrågan 1965 ..... 475 1 155 20 800 22 430 A B A B Tillgång 1965 ........ 740 1 010 20 900 23 100 22 650 24 850 Differens ............ + 265 — 145 + 100 + 2 300 + 220 + 2 420

Tandvårdens personalbehov

Tandläkare

Tandläkarkåren bestod vid slutet av år 1950 av 3 376 legitimerade tand— läkare jämte 164 i landet verkande utländska tandläkare. Huvuddelen av de sistnämnda arbetade inom folktandvården. Sammanlagt omfattade kåren sålunda 3 540 personer. Av dessa har 3 430 uppgivit sig vara yrkesverksam- ma. Som framgått av den inledande översikten, steg antalet yrkesverk- samma tandläkare med närmare 90 procent under 1930-talet och med Över 50 procent under 1940-talet.

Av de år 1950 verksamma tandläkarna var ca 19 procent, eller 664, sys- selsatta inom folktandvården. Härtill kom ett antal av ca 225 i kommunal tandvård och 255 i annan allmän tjänst (inräknat undervisning). Samman- lagt fanns alltså ca 1 144 tandläkare på befattningar i allmän tjänst.

För folktandvårdens del planerar medicinalstyrelsen en utbyggnad till 1 682 tandläkartjänster (exkl. tandläkare vid centraltandpolikliniker), men tidpunkten, då detta skall vara klart, är inte preciserad. Genom utbyggnad av folktandvården i Stockholm tillkommer 300 tjänstetandläkare. Vidare räknas med ca 300 tandäkare med speciella uppgifter eller vid centraltand- polikliniker. Folktandvården etc. skulle alltså komma att sysselsätta till- hopa 2 282 tandläkare.

Sistnämnda tal kan emellertid knappast läggas till grundbdför en kalkyl över behovet av tandläkare 1965. Folktandvården tillgodoser nämligen till en inte preciserad del befolkningens samlade behov. Det sistnämnda återigen är ytterst svävande, beroende som det är av den rådande upp- fattningen om tillfredsställande tandstandard ävensom av de ekonomiska konjunkturerna. Att behovet kommer att öka är otvivelaktigt eftersom befolkningen ökar. Däremot är det ovisst, hur åldersförskjutningarna ver- kar. Enbart en ökning av de verksamma tandläkarnas antal med folkmäng-

den höjer dock 1950 års tal med 6,4 procent eller till 3 650 tandläkare år 1965.

I betänkande om tandläkarutbildningens ordnande (SOU 1946: 12, del 1, s. 27) säger 1944 års sakkunniga, att ett totalantal av 4800 effektiva tandläkare borde uppnås under »de närmaste årtiondena». Med »effektiv» tandläkare menade de sakkunniga en tandläkare, som arbetade heltid 270 år 280 dagar av året. Då inte alla tandläkare har denna arbetsförmåga, måste det verkliga antalet vara större.

Sedermera har 1951 års tandläkarkommitté i sitt betänkande (SOU 1953:36) framlagt nya beräkningar av det framtida tandläkarbehovet. Först räknade kommittén ut antalet fall, som skulle behöva tandvård. Därefter sökte den uppskatta tidsåtgången per tandvårdsfall och räknade därvid med två alternativ, varav det ena (a) gav till resultat, att det behövdes 5 300 effektiva tandläkare, det andra (b), att det behövdes 5 700, båda alternativen avseende år 1980. Man kan räkna om kommitténs tal att avse år 1965 och kommer då i alt. a till approximativt 4 845 effektiva tand— läkare och i alt. b till 5 255. Med ledning av uppgifter i betänkandet sy- nes det verkliga antalet tandläkare böra beräknas 16,5 procent större, vilket ger talen (a) 5 650 resp. (b) 6 120. Det torde kunna antagas, att en margi- nal för vikarier o. s. v. inkluderas i detta procenttilägg. I prognosen har vi räknat med 5 650 och därvid följt medicinalstyrelsen, då denna i remiss- yttrandet i frågan ansluter sig till behandlingsalternativet a.

Tillgång och efterfrågan. Beträffande kalkylen över tillgången på tand- läkare har i väsentliga delar de av 1951 års tandläkarkommitté utförda be- räkningarna följts. Vid intagning av samma antal elever som hittills, d. v. s. 180 om året, skulle man år 1965 vara uppe i ett antal av 4 690 under 65 års ålder. Det synes skäligt, att här, liksom beträffande läkarna, räkna med någon — om ock med tiden avtagande — yrkesverksamhet ända upp till 70-årsåldern. Halva antalet av dem, som 1965 befinner sig i åldern 65—70 år är ca 100. Tilläggas dessa och 160 av de 170 utländska tandläkare, som år 1953 fanns i landet, kommer man upp i ett totalantal år 1965 av 4 950. Genom beslut av 1955 års vårriksdag skall emellertid intagningarna fr. o. m. budgetåret 1955/56 ökas till 240 per år. Genom interpolering av tand- läkarkommitténs alternativ II och III (230 resp. 280 intagna efter år 1955) får man år 1965 i detta fall antalet 4 956. Härtill lägges utlänningar och tandläkare i åldern 65—70 år enligt ovan jämte en ökning för senare halvan av år 1955, vilket allt ger en totalsumma av 5 140.1 Balansräkningen får då följande utseende:

Efterfrågan år 1965 ................. 5650 Tillgång » 1965 ................. 5 140 Brist. » 1965 ................. 510

1 Studietiden har vid dessa kalkyler antagits vara 5 år och antalet utexaminerade 90 procent av de tidigare inskrivna.

Antalet tandsköterskor och tandtekniker kan beräknas ha uppgått till 3 650, resp. 1 500 år 1950. Siffrorna är dock osäkra och grundar sig huvud- sakligen på uppskattningar.

I stort sett kan behovet av tandsköterskor och tandtekniker antas öka i ungefär samma takt som behovet av tandläkare. Uppskattar man stegringen i enlighet med ovanstående till 65 procent mellan 1950 och 1965, skulle sålunda sistnämnda år erfordras 6 000 tandsköterskor och 2 500 tand- tekniker.

Sammanfattning

Hälso— och sjukvården utgör ett av de mest expansiva områdena i den moderna samhällsutvecklingen. Den där sysselsatta arbetskraften har un— der de senaste tjugofem åren två- å tredubblats, från omkring 36000 år 1930 till uppskattningsvis omkring 95 000 år 1955. Enbart under det se- naste decenniet har personalantalet stigit med sannolikt över 30 000.

Allt talar för att hälso- och sjukvården i framtiden kommer att ställa ytterligare starkt ökade anspråk på arbetskraft. Svårigheterna att med någon högre grad av säkerhet precisera det framtida arbetskraftshehovets storlek är dock uppenbara. De i det föregående verkställda kalkylerna, som sammanfattas i tab. 5: 17 på följande sida, kan emellertid sägas visa på en fortsatt ökning, som t. o. m. är i genomsnitt något starkare än under den senaste tjugofemårsperioden men däremot sannolikt svagare än under det sistförflutna decenniet. Om man sålunda med hänsyn till att vissa personal- kategorier inte medtagits i de föregående kalkylerna —— se inledningen _ uppräknar den i tabellen återgivna slutsiffran 113000 till överslagsvis 120 000, får man en ökning med i genomsnitt 2 500 per år under det när- maste årtiondet mot 2 300 ä 2 400 under perioden 1930—1955 och omkring 3 000 under perioden 1945—1955. Begränsar man sig till de i kalkylerna medtagna personalgrupperna blir den årliga ökningen i genomsnitt 2 600 ä 2 700 mellan åren 1953 och 1965 mot närmare 2 800 under sexårsperioden 1947—1953, den tidsperiod för vilken närmare statistiska uppgifter om medicinalpersonalen funnits tillgängliga. Den mycket kraftiga ökningen av hälso- och sjukvårdens anspråk på arbetskraft under efterkrigsperioden torde till en del böra ses som en återhämtning efter retardationen i ut— vecklingen under krigsåren.

Utgår man från den i kapitel 2 verkställda framskrivningen av den yr- kesverksamma befolkningen, innebär resultatet, att hälso- och sjukvårdens andel av arbetskraftsresurserna skulle kunna väntas stiga från 2,6 pro- cent år 1950 till ca 3,6 procent år 1965. Till jämförelse kan erinras om att hälso- och sjukvårdens andel av arbetskraften (experienced civilian labour force) i U. S. A. är 1950 uppgick till 2,8 procent.

12—507925

Tabell 5:17. Beräknad efterfrågan på medicinalpersonal är 1965 och jämförelse med beståndet tidigare år

Förändring per år Bestånd år Efter- frågan Observation Prognos år 1965 1930— 1947— 1950— 1953— 1950 1953 1950 1953 1965 1965 Läkare ......................... 4 890 5 280 8 500 + 125 + 180 + 241 + 268 Barnmorskor .................... 1 350 1 360 475 )_ 40 —— 13 —— 58 —- 74 Sjuksköterskebarnmorskor ........ 210 355 1 155 + 41 + 63 + 67 Sjuksköterskor .................. 12 600 14 840 20 800 + 276 + 630 + 546 + 497 S:a barnmorskor o. sjuksköterskor.. 14 160 16 555 22 430 + 236 + 658 + 551 + 490 Sjukvårdsbiträden m. fl ........... 21 520 23 830 31 850 . . + 1 061 + 689 + 668 Sinnessjuk— o. sinnesslövårdspers. . . 10 110 10 860 17 395 .. + 278 + 486 + 545 Förvaltningspersonal vid sjukhusen 1 350 1 450 1 925 .. + 40 + 38 + 40 Ekonomipersonal vid sjukhusen. . . 13 530 13 870 17 145 .. + 158 + 241 + 273 Tandläkare ..................... 3 430 3 980 5 650 + 112 + 170 + 148 + 139 Tandtekniker .................... 1 500 1 500 2 475 .. . . + 65 + 81 Tandsköterskor .................. 3 650 4 250 6 020 . . . . + 158 + 147 Summa 74 140 81 575 113 390 +12 200 +22 775|+ 2 617 + 2 651

1 Grundar sig på folkräkningarnas uppgifter.

* Inkluderar en uppskattning för tandtekniker och tandsköterskor.

Särskilt intresse tilldrar sig i detta sammanhang de medicinskt special- utbildade grupperna: läkare, sjuksköterskor, barnmorskor och tandläkare — och bland dessa kanske framför allt läkarna.

Vad beträffar läkarna skulle enligt kalkylerna erfordras en väsentligt starkare ökning än hittills för att tillgodose den förväntade efterfrågan. Härvid har beaktats bland annat att den hittillsvarande tillväxten av läkar- kåren har varit otillräcklig för att på ett tillfredsställande sätt möta den växande efterfrågan på läkare och läkarvård. I stort sett synes kalkylerna när det gäller läkarbehovet böra betraktas som »försiktiga». Huvuddelen av ökningen får ses mot bakgrunden av den beräknade tillväxten av vård- platsantalet, framför allt inom lasarettsvården, och de observerade ten- denserna till ett relativt ökat läkarantal per Vårdplats, en följd av bland annat den stigande specialiseringen och utvecklingen av den till lasaret— ten knutna öppna sjukvården. Vad beträffar den icke sjukhusbundna läkar- verksamheten finnes mycket få hållpunkter för bedömande av läkarbehovet. Vi har här i huvudsak utgått från de synbarligen mycket försiktiga normer 1 för behovet av allmänpraktiker relativt till invånarantalet som angivits av ' medicinalstyrelsen i dess är 1948 framlagda betänkande om den öppna läkarvården i riket. |

Enligt kalkylerna skulle år 1965 erfordras omkring 8 500 läkare. Detta ! innebär med hänsyn tagen till den beräknade befolkningsutvecklingen att ] invånarantalet per läkare skulle sjunka från ca 1 440 år 1950 och 1 360 år ' i 1953 till 880 år 1965. Vid bedömande av dessa tal kan det vara av in- tresse att taga del av uppgifter om läkartätheten i andra länder även om

uppgifterna av olika anledningar inte alltid är direkt jämförbara. En be- lysning av invånarantalet per läkare i olika länder omkring år 1950 ger följande sammanställning.1

Antal invånare per läkare i olika länder

Israel ........................ (1951) 430 Grekland ..................... (1951) 1 100 Österrike ..................... (1953) 650 Irland ....................... (1951) 1 100 Västtyskland ................. (1952) 760 Frankrike .................... (1952) 1 140 U. 8. A. ..................... (1953) 760 Storbritannien ................ (1951) 1 150 Nya Zeeland ................. (1952) 760 Tjeckoslovakien ............... (1947) 1 200 Argentina .................... (1948) 900 Nederländerna ................ (1949) 1 250 Island ....................... (1949) 900 Sverige ...................... (1953) 1 360 Norge ....................... (1951) 940 Finland ................. e . . . . (1952) 1 920 Ungern ...................... (1946) 950 Sydafrika .................... (1950) 2 200 Danmark .................... (1952) 950 Mexiko ...................... (1947) 2 200 Schweiz ...................... (1953) 990 Jugoslavien .................. (1950) 3 000 Belgien ...................... (1952) 1 000 Polen ........................ (1947) 3 100 Australien ................... (1950) 1 100 Indien ....................... (1949) 6 300

Beträffande U. S. A., med vilket land jämförelser av denna art har sitt särskilda intresse på grund av detta lands allmänna ekonomiska och sociala standard och de stora tal det här blir fråga om, kan en mera preciserad jämförelse göras på grundval av de uppgifter som 1950 års folkräkning i U. S. A. lämnat om olika yrkesgruppers åldersfördelning. I nedanstånde tablå har ifrågavarande uppgifter sammanställts med närmast motsvarande svenska uppgifter. Det bör därvid observeras att uppgifterna för U. S. A. avser endast »employed workers», medan de svenska uppgifterna avser samtliga yrkesutövare under 65 år.

Antal invånare per

läkare tandläkare sjuksköterska (yrkesverksam) (yrkesverksam) (yrkesverksam) Därav Därav Därav Samtliga under Samtliga under Samtliga under 65 år 65 år 65 år USA år 1950 ................... 785 880 2 013 2 232 378 388 Sverige år 1950 ................. 1 440 31 475 2 050 2 075 560 560 » , beräknad tillgång år 19651 980 ”1 010 1 460 1 480 340 340

1 Under förutsättning av en årlig elevintagning vid vederbörande utbildningsanstalter av samma storlek som den för läsåret 1955/56 beräknade och under antagande av att ingen in- och utvandring äger rum. 3 Hela antalet läkare, inkl. icke yrkesverksamma, under 65 år.

Även om man begränsar sig till åldrarna under 65 år, framstår det svenska läkarantalet som mycket lågt i förhållande till det som redovisas i U. S. A. Medan det i Sverige år 1950 fanns en läkare på 1 475 invånare, var invånar- antalet per läkare i U. S. A. endast 880. Även antalet sjuksköterskor synes mycket lågt i Sverige i förhållande till U. S. A. Däremot redovisar Sverige ett högre tandläkarantal relativt till invånarantalet än U. S. A.

1 Enligt uppgifter vid nordiska medicinalchefsmötet i Helsingfors våren 1955 var antalet invånare per läkare i Danmark 800, i Norge 900 och i Finland 1 800.

En

Det bör beaktas, att bakom ovanstående medeltal döljer sig stora skill- nader ifråga om tillgången på medicinalpersonal mellan olika delar av U.S.A. I de industriellt utvecklade nordöstra staterna sjunker, så som framgår av nedanstående tablå, läkarantalet per invånare till endast 596 och invånarantalet per tandläkare till 1 493, medan i sydstaterna motsvarande tal är 1 050 och 3 457. Samma skillnader mellan olika regioner framträder även ifråga om sjuksköterskorna. För att uppnå samma läkartäthet i Sverige år 1965 som den som år 1950 redovisades i de nordöstra staterna i U.S.A. skulle erfordras över 12 500 läkare eller ett omkring 50 procent större antal ärrdet som vi här kalkylerat med för år 1965.

Antal Regio"

"*Vånare Per North East North Central South West [Hela U. S.A. läkare .............. 596 827 1 050 724 785 tandläkare .......... 1 493 1 853 3 457 1 818 2 013 sköterska ............ 291 402 539 302 378

Vi har i det föregående sökt belysa också de tillskott av läkare och tandläkare samt sjuksköterskor och barnmorskor, som skulle kunna för— väntas under det närmaste årtiondet, om man utgår från den nuvarande eller hittills fastställda elevintagningen vid de utbildningsanstalter, som ger behörighet för ifrågavarande yrken. Vad beträffar läkarna och om än i mindre grad tandläkarna, är tillskotten av utbildad arbetskraft på grund av de relativt långa uthildningstiderna till stor del fixerade för det närmaste årtiondet. Ehuru en relativt sett mycket betydande ökning av elevintag- ningarna vid de medicinska fakulteterna och tandläkarhögskolorna ägt rum under de senaste åren — vi har då beaktat även de av 1955 års riksdag fattade besluten om intagningarna vid dessa utbildningsanstalter —— skulle den hittills fastställda intagningen av läkare inte medge mer än ca 7 600 läkare är 1965, mot beräknade erforderliga 8 500 läkare. Först omkring 1970 skulle sistnämnda tal ernås. Även beträffande tandläkarna är den hittills fastställda intagningen otillräcklig för att tillgodose den för det närmaste årtiondet kalkylerade efterfrågan.

Det torde inte vara möjligt att utan mycket betydande kostnader öka ifrågavarande utbildningsanstalters kapacitet, så att den kan tillgodose den beräknade efterfrågan under det närmaste årtiondet. Andra möjligheter torde därför få övervägas för att snabbare öka läkar- och tandläkarantalet, framför allt under de närmaste åren eftersom de av 1955 års riksdag fattade besluten om utökning av läkar- och tandläkarutbildningen får effekt först under 1960-talet. Härvid torde uppmärksamhet få ägnas bland annat möj- ligheterna att erhålla ytterligare utländska läkare. Som framgått av det föregående, har dessa haft stor betydelse för läkartillgången under det senaste decenniet.

.. —__.am=_ ..

Social anstaltsvård m. m.

Inledande översikt

Enligt 1950 års folkräkning uppgick antalet personer med huvudsaklig sysselsättning inom socialvården till något över 20 .000. Talet innefattar huvudsakligen personal vid olika slag av anstalter såsom daghem, barnhem, ungdomsvårdsskolor, ålderdomshem, alkoholistanstalter, fångvårdsanstalter m. in. Till socialvården har vid folkräkningen även förts sådana personal— grupper som hemvårdarinnor, diakonissor, församlingssystrar, slumsystrar, skyddskonsulenter m. fl. ävensom personalen vid de sociala distriktsbyråer— na i vissa städer, däremot ej personal i administrativa befattningar inom den statliga och kommunala socialvårdsförvaltningen.

Tabell 6: 1. Förvärvsarbetande befolkning i socialvård enligt folkräkningarna

Därav Samhällets Fångvård År 1940 1945 1950 barna- och och likn. Ålderdoms- 351321?

ungdoms- anstalts- hem o. d. vår d

vård vård

Män .......... 3 109 3 347 3 129 382 1 315 492 940 Kvinnor ....... 11 444 14 329 17157 4 315 283 6 359 6 200 Summa 14 553 17 676 20 286 4 697 1 598 6 851 7 140

På grund av gruppens heterogena sammansättning och avsaknaden av detaljerade uppgifter om personalens fördelning på olika verksamhetsgrenar är det svårt att dra några bestämda slutsatser om personalutvecklingen inom socialvården utifrån de siffror som redovisas vid folkräkningarna. Ovan- stående tab. 6: 1, som visar antalet yrkesutövare inom socialvården enligt folkräkningarna, tyder dock på att en relativt kraftig personalökning ägt rum under 1940-talet. Man uppmärksammar att personalökningen nästan helt faller på de kvinnliga personalgrupperna medan den manliga personalen undergått mycket små förändringar. Överhuvud är socialvården liksom sjukvården ett utpräglat kvinnligt arbetsområde. Ungefär 85 procent av yr-

kesutövarna utgjordes år 1950 av kvinnor. Endast inom fångvård och lik— nande anstaltsvård är personalen huvudsakligen manlig.

En fortsatt ökning av de personalgrupper, som vid folkräkningarna räk— nats till socialvården, har, som framgår av det följande, ägt rum under första hälften av 1950-talet. Ökningen torde dock ha varit mindre än under senare delen av 1940—talet. Gissningsvis skulle ifrågavarande personal- gruppers storlek är 1955 kunna uppskattas till omkring 22 000.

Den följande diskussionen begränsar sig i huvudsak till anstaltsvården: barnhem och ungdomsvårdsskolor, ålderdomshem, alkoholistanstalter, fång- vårdsanstalter samt daghem och förskolor. Av den öppna socialvården be- handlas sålunda endast den kommunala hemhjälpsverksamheten. Den öpp- na socialvården i övrigt utgör dock, om man ser till personalantalet, en rela- tivt liten post. Hithörande stats- och kommunalanställda personalgrupper, såsom skyddskonsulenter, socialvårdsassistenter m. fl., har i den allmänna redovisningen av personalen i statlig och kommunal förvaltning förts under gruppen administration och övrig verksamhet som behandlas 1 kap. 7.

Det statistiska material som står till buds för att bedöma utvecklings- tendenserna inom de vårdgrenar, som här skall diskuteras, och de anspråk på arbetskraft som dessa kan komma att ställa i framtiden är mycket knapp- händigt. Fortlöpande statistik över förändringarna i verksamhetens omfatt- ning och personalantalet saknas i stor utsträckning. Först under de senaste åren har på vissa områden en förbättring av statistiken skett. Den hittills- varande personalutvecklingen är därför mycket ofullständigt känd.

Heltidsanställd personal vid olika institutioner inom social— och fångvdrd omkring år 1950

Kommu- En— Stats-

Ung- . under— Daghem Barn- doms- nala skilda Alko Fång Summa stödd T ot al- och ålder- hem hollst— vårds- anstalts- . .. hem vårds- .. socral summa förskolor doms- for anstalter anstalter personal skolor hem- hem gamla hjälp

3 700 2 000 400 7 500 400 300 1 400 15 700 2 600 18 300 |

Ovanstående sammanställning lämnar en översikt av den heltidsanställda personalens storlek omkring år 1950 vid här ifrågavarande institutioner och inrättningar. Sammanlagt kan denna som synes beräknas ha uppgått till över 18 000. Det bör beaktas att i fråga om den sociala hemhj älpen då endast medräknats hemvårdarinnor — inalles 2 600 heltidsanställda — för vilka statsbidrag utgått.

Den största personalgruppen är ålderdomshemspersonalen, som beräk- nas ha uppgått till ca 7 500. En inte obetydlig del av denna personal är emellertid sysselsatt vid de särskilda sjukvårdsavdelningar, som finnes upprättade vid ålderdomshemmen (se kap. 5). Bortser man från dessa

avdelningar torde personalantalet sjunka till omkring 6000. Andra rela- tivt personalkrävande institutioner är daghem och förskolor samt barn- hem med resp. 3 700 och 2 000 anställda omkring år 1950.

Det är ofta svårt att dra någon skarp gräns mellan sjukvården och de vårdanstalter som behandlas i det följande. Detta är särskilt tydligt när det gäller de kommunala ålderdomshemmen, vilka i stor utsträckning fungerar som vårdhem för kroniskt sjuka och sinnessjuka. Vidare ersätter exempelvis den medicinska till lasaretten knutna alkoholistvården till en del de vårduppgifter som de nuvarande alkoholistanstalterna har.

De samhälleliga åtgärderna inom socialvården och kriminalvården har i stigande utsträckning gått ut på att ersätta den traditionella odifferentie— rade anstaltsvården med dels friare öppna vårdformer och stödåtgärder, dels en mera specialiserad och intensifierad anstaltsvård, där sådan erford- rats. Detta har medfört att platsbehovet på här behandlade vårdanstalter gått tillbaka eller stagnerat och att någon utökning av platsantalet — möj- ligen frånsett fångvårdsanstalterna —— inte synes sannolik i framtiden. Däremot torde man liksom när det gäller sjukvårdsanstalterna få räkna med en relativt ökad personalåtgång till följd av dels att anstaltsvården begränsas till ett relativt mera svårskött klientel, dels att vården blir mera specialiserad och intensifierad.

En särställning bland de i det följande behandlade institutionerna intar daghem och förskolor, vilka närmast synes böra betraktas som en del av undervisningsväsendet. Vi skall till en början belysa arbetskraftshehovet för dessa till synes mycket starkt expansiva institutioner. Därefter behandlas de olika slagen av anstalter för sluten vård, barnhem och ungdomsvårds- skolor, ålderdomshem, alkoholistanstalter samt fångvårdsanstalter, var- efter avslutningsvis vissa uppgifter lämnas om den sociala hemhjälpen.

Daghem och förskolor

Verksamhetens omfattning

Den hittillsvarande utvecklingen. Daghem och förskolor, eller, såsom beteckningen är i barnavårdslagen, anstalter för halvöppen barnavård, vartill också räknas eftermiddagshem, har sedan slutet av 1930-talet under- gått en mycket kraftig utveckling. År 1937, då befolkningskommissionen verkställde den första statistiska undersökningen på detta område, upp- gick antalet platser vid dessa institutioner till endast ca 9 000. Femton år senare hade platsantalet stigit till närmare 35000. Följande tab. 6:2 återger utvecklingen av platsantalet vid till socialstyrelsen anmälda anstalter för halvöppen barnavård, frånsett s.k. jordbruksdaghem. Löpande statistik över verksamheten finnes tillgänglig först fr. o. m. är 1948.

Som framgår har framför allt lekskolorna undergått en kraftig utveck- ling. Platsantalet vid dessa steg under sexårsperioden 1948—1954 med ca

Tabell 6: 2. Daghems- och förskoleverksamheten 1948—1954

Antal platser A t ] . t't

Slutet av år . Summa n a_ ms 1 u- Eftermlddags- tioner

Daghem Lekskolor hem

1948 8 903 15 407 2 334 26 644 625 1949 9 307 17 126 2 334 28 767 674 1950 9 708 18 743 2 364 30 815 725 1951 9 713 21 167 2 442 33 322 788 1952 9 731 22 460 2 513 34 704 816 1953 9 869 23 256 2 528 35 653 836 1954 9 974 26 415 2 337 38 726 885

11 000 eller med över 70 procent. Ökningen av antalet daghemsplatser stan- nar vid knappt 1 100 eller 12 procent under samma tidsperiod, medan plats- antalet vid eftermiddagshemmen hållit sig i stort sett oförändrat.

Jämförelser med förkrigstiden beträffande de olika institutionsformernas utveckling försvåras av bristen på jämförbara statistiska uppgifter. I stort sett synes emellertid under femtonårsperioden 1937—1952 antalet lekskole- platser ha något mer än fyrdubblats medan daghemsverksamheten ungefär tredubblats om man ser till platsantalet. Platsantalet vid eftermiddagshem- men torde ha varit i stort sett oförändrat. Av intresse är att utbyggnaden av daghemmen väsentligen synes falla på krigsåren. Militärinkallelserna och utvecklingen på arbetsmarknaden medförde under denna tidsperiod ett starkt ökat behov av heldagsvård. När det gäller lekskolorna innebar krigsåren närmast ett avbrott i den vid slutet av 1930-talet påbörjade starka expansionen.

Tillgänglig statistik ger inte möjligheter att närmare bedöma hur stor del av barnen i förskoleåldern, som frekventerar daghem och lekskolor. Uppskattningsvis kan man dock räkna med att platsantalet år 1950 gav möjligheter för omkring 12 procent av barnen i 4—6-årsåldern i tätorter med minst 2 000 inv. —— vilket för närvarande torde vara det minsta befolk- ningsunderlaget för här ifrågavarande institutioner —— att besöka daghem eller lekskolor.1 Deltagarfrekvensen är dock mycket växlande på olika orter. I Stockholm torde den ha uppgått till ungefär 18 procent i nämnda åldrar, i vissa stadsdelar dock väsentligt högre. Då den starkt stegrade efterfrågan på lekskoleplatser synes ha medfört att dessa i första hand reserveras för de äldre barnen, stiger sannolikt deltagarfrekvensen ju mer man närmar sig den egentliga skolåldern.

Den framtida utvecklingen av daghems— och förskoleverksamheten. Vid

1 I kalkylen ingår hela platsantalet vid lekskolorna samt halva platsantalet vid daghemmen. Enligt en i betänkandet Daghem och förskolor (S.O.U. 1951:15) återgiven sammanställning (tab. 4, sid 51) var nämligen 50 procent av barnen på daghemmen i åldern 4—6 år. Procentan- delen synes ha varit ungefär densamma den 1 oktober 1954. — Folkmängden i åldern 4—6 år i tätorter med minst 2 000 invånare har med utgångspunkt från befolkningens åldersfördelning i städerna beräknats till ca 200 300 vid slutet av 1950.

l l l

bedömande av de allmänna utvecklingstendenserna torde någon skarp gräns inte höra dras mellan daghem och förskolor. I stor utsträckning fyller dessa institutioner samma uppgifter. Daghemmen framstår närmast som en för heldagsvistelse med olika sociala anordningar —— såsom måltidsverk- samhet —- utbyggd förskola närmast med tanke på de förvärvsarbetande mödrarnas barn. Det bör emellertid beaktas att medan lekskolorna endast mottager barn fr.o.m. 3—4-årsåldern, mottager daghemmen i allmänhet även yngre barn, i flera fall även spädbarn. Enligt en av 1946 års kom- mitté för den halvöppna barnavården verkställd beräkning var i oktober 1950 50 procent av platserna vid daghemmen avsedda för barn i åldern 4—6 år, d. v. 5. den vanliga lekskoleåldern, och 8 procent för spädbarn.

Eftermiddagshemmen för skolbarn spelar en relativt underordnad roll, varför vi här i huvudsak torde kunna bortse från dem. Som framgått av ovanstående har platsantalet vid eftermiddagshemmen hållit sig i stort sett oförändrat sedan förkrigstiden trots den starka ökning som sedan dess ägt rum av antalet skolbarn. Ungefär 60 procent av hela platsantalet vid dessa institutioner kommer på Stockholm. En mindre nedgång i plats- antalet har dock där kunnat konstateras sedan slutet av kriget. Det minskade intresset för eftermiddagshemmen torde, såsom bland annat framhållits i den år 1952 publicerade generalplanen för Stockholms barn- stugor, till stor del få tillskrivas de fria skolmåltiderna, varigenom efter- middagshemmens bespisningsverksamhet blivit av mindre betydelse. Även utbyggnaden av olika former av fritidssysselsättningar för barn och ungdom såväl inom som utom skolans ram torde ha bidragit till en minskad efter— frågan på platser vid eftermiddagshem.

Till den starka expansionen av förskolor och daghem har ett flertal fak— torer bidragit: urbaniseringen, ändrade bostadsförhållanden, kvinnornas ökade förvärvsarbete m. m. Avgörande är att förskolan i allt vidare befolk- ningsskikt kommit att framstå som ett betydelsefullt led i barnens uppfost- ran. Vid skilda tillfällen har i olika offentliga utredningar understrukits angelägenheten av en vidare utbyggnad av förskolorna, bland annat i syfte att underlätta barnens anpassning till den egentliga skolgången. Man har bland annat kunna peka på att dessa institutioner fortfarande är väsentligt svagare utbyggda i Sverige än i många andra länder.

Under hänvisning till förskolefostrans stora betydelse för barnen fram- höll 1946 års kommitté för den halvöppna barnavården att målsättningen på lång sikt måste vara att alla förskolebarn i åldern 3—7 år — och särskilt barnen i åldern 5—7 år — vilkas föräldrar så önskade, finge tillfälle att vistas några timmar dagligen i en förskola. Som konkret målsättning för utbyggnaden av förskolorna stannade kommittén för att så många förskolor inrättades till 1960, att 15 procent av samtliga barn i åldergrupperna 3—7 år eller ca 35 000 barn — mot beräknade 16 000 år 1949 — i tätorter med minst 1 000 invånare då kunde beredas plats. Beträffande daghemmen ansåg

kommittén att dessa till år 1960 borde utbyggas i sådan takt att de då kunde mottaga 6 procent av barnen i åldern 2—7 år eller ca 17 500 barn _ mot beräknade 11 000 år 1949. Det bör beaktas att kommittén i sina kalkyler utgått från antalet mottagna barn, vilket gör att talen för 1949 skiljer sig från de i tabell 6: 2 redovisade talen som avser platsantalet.

Befolkningskommissionen diskuterade i sitt år 1938 utgivna betänkande angående barnkrubbor och sommarkolonier m. m. (SOU 1938: 20) också något frågan om daghems- och förskoleverksamhetens utveckling på längre sikt och framhöll bland annat att »det från många olika utgångspunkter brukat framhävas, att en viss ”mättnad” i fråga om dylika institutioner skulle uppstå, när det i städer och industrisamhällen funnes ungefär en plats för vart sjätte barn i förskoleåldern eller —— vilket torde giva samma resultat — en plats för vart fjärde barn i åldrarna mellan tre år och skolåldern . . . Unge- fär liknande proportioner har man även uppnått i andra länder, varvid dock ibland — särskilt i storstäder och industriländer —— en ännu högre andel uppnåtts. För Sveriges vidkommande torde man under överskådlig tid knap- past hava att räkna med en större anslutning, än att barnkammarinstitu- tionerna i städer och å industriorter skulle rymma lika många platser som en årskull i smäskolan» (sid 54).

I brist på fastare hållpunkter skulle man i anslutning delvis till dessa synpunkter och mot bakgrunden av den hittillsvarande utvecklingen kunnat anta att platsantalet vid här ifrågavarande institutioner fram till 1965 behöver byggas ut så att de kan motta minst en tredjedel av har- nen i åldrarna 4—7 år i tätorterna med minst 2 000 invånare. Som nyss nämnts fanns år 1950 plats för endast omkring 12 procent av barnen i dessa åldrar. Ett realiserande av denna målsättning skulle kräva en ök- ning av platsantalet till omkring 60000 från för närvarande uppskatt- ningsvis 33 400 (28 300 platser vid förskolor + 1/2 X 10 200 platser vid dag- % hemmen). Vi har då antagit att folkmängden i åldrarna 4——6 år i tätorterna * på grund av nedgången i födelsetalen är ca 10 procent lägre 1965 än 1950. * Vid oförändrat barnantal skulle det ha erfordrats 66 000 år 67 000 platser. 1

För bedömande av personalbehovet är det nödvändigt att också göra i

I | |

något antagande om hur detta platsantal kan komma att fördela sig på dag- hem och lekskolor. Det har av det föregående framgått att expansionen av dessa institutioner — bortsett från krigsåren —— väsentligen hänfört sig till lekskolorna. Då motivet för att anta en fortsatt stark expansion främst är det stigande intresset för en vidgad förskolefostran är det naturligt att också i framtiden tänka sig att denna väsentligen faller på lekskolorna. ; Daghemmen fyller mera speciella sociala uppgifter vid sidan av de peda-

gogiska. Behov av en fortsatt utbyggnad även av dessa institutioner synes . , emellertid föreligga särskilt i de största tätorterna där de gifta kvinnorna i stor utsträckning har förvärvsarbete. Vi begränsar oss dock till att anta att daghemmen fortsätter att utbyggas i samma takt som under perioden

1948—_1954 eller med ungefär 900 platser per femårsperiod. Förutsättes samtidigt att hälften av daghemsbarnen liksom hittills kommer att vara i lekskoleåldern, skulle sammanlagda platsantalet vid daghemmen år 1965 bli 11 900 och vid lekskolorna 54 000 (60 000 —— 11 900: 2).

Vad slutligen eftermiddagshemmen för skolbarn beträffar synes man med hänsyn till de små talen för enkelhetens skull kunna räkna med oförändrat platsantal. Det bör beaktas att barnantalet i de åldrar för vilka dessa hem i första hand är avsedda —— i huvudsak barn i småskoleåldern — kan Väntas sjunka fram till 1965, varför en större ökning synes mindre sannolik.

Tabell 6:3. Platsantal vid daghem, lekskolor och eftermiddagshem 1950—1965

Eftermid- dagshem

År Daghem Lekskolor Summa

9 700 18 700 2 400 30 800

1954 10 000 26 400 2 300 38 700 1955 (10 200) (28 300) (2 400) (40 900) 1965 11 900 54 000 2 400 68 300 alt. 2 11 900 46 700 2 400 61 000 b 12 200 72 400 2 400 87 000

Resultaten av ovanstående överväganden rörande utvecklingen av dag- hems- och förskoleverksamheten har sammanfattats i tab. 6:3 ovan. Till jämförelse har i tabellen även angivits det platsantal, som skulle erhållas för år 1965, om man antoge en fortsatt utbyggnad av de olika institutionerna i dels samma absoluta takt (alt. a), dels samma procentuella takt (alt. b) som under sexårsperioden 1948—54, alltså den tidsperiod, för vilken jäm— förbar statistik finnes tillgänglig. Det framgår att det antagande som lagts till grund för den följande diskussionen av personalbehovet innebär en nå- got snabbare utbyggnad än enligt alternativ a, men en väsentligt långsam- mare än enligt alternativ b.

Personalbehovet

Personalens nuvarande storlek och sammansättning. Endast sporadiska uppgifter står till buds om storleken och sammansättningen av personalen vid här behandlade institutioner. Enligt 1941 års befolkningsutredning upp- gick vårdpersonalen —— föreståndarinnor, barnträdgårdslärarinnor, assisten- ter och barnsköterskor —— till 755 år 1941. Hela personalantalet uppskattades av utredningen till över 1 000. Utredningen beräknade att personalantalet verksamhetsåret 1944/45 var 1 700, varav 1 200 vårdpersonal.

Tab. 6':4 visar personalens storlek och sammansättning verksamhets- åren 1947/48 och 1952/53 vid de institutioner, för vilka statsbidrag sökts hos socialstyrelsen. Till de där redovisade personalsiffrorna bör därför

Tabell 6: 4. Antal anställda vid daghem, lekskolor och eftermiddagshem enligt statsbidragsansökningarna

1947/48 1952/53

Föreståndarinnor ....... 531 508 Barntrådgårdslärarinnor 404 870 Barnskötcrskor ......... 527 769 Ekonomipersonal ....... 570 597 Övrig personal ......... 605 799

Hela antalet anställda 2 637 3 543

läggas personalen vid de privata institutioner, som inte sökt statsbidrag. Uppskattningsvis kan det röra sig om ett hundratal institutioner med ca 150 anställda, huvudsakligen barnträdgårdslärarinnor. Hela personalantalet skulle sålunda verksamhetsåret 1952/53 kunna beräknas ha uppgått till ca 3700, varav 1500 barnträdgårdslärarinnor (inkl. föreståndarinnor), 800 barnsköterskor, 600 ekonomipersonal och 800 övrig, huvudsakligen tim— anställd, biträdespersonal.

Av föreståndarinnor och barnträdgårdslärarinnor krävs i allmänhet ut— bildning vid förskoleseminarium. Endast ett fåtal har annan utbildning. 1946 års kommitté för den halvöppna barnavården framhöll önskvärdheten av att all vårdpersonal, utom den för spädbarnsvård, ägde seminarieut- bildning. Enligt kommitténs beräkningar skulle ett realiserande av detta program ha krävt ca 1 600 barnträdgårdslärarinnor vid de år 1949 före- fintliga 600 institutionerna. Då det verkliga antalet beräknades stanna vid ca 900, skulle sålunda en brist på 700 utbildade barnträdgårdslärarinnor ha förelegat vid denna tidpunkt.

Det framtida personalbehovet. På grund av att daghem, förskolor och eftermiddagshem ofta är förenade i samma institution ger tillgänglig stati— stik inga direkta uppgifter om personalåtgången vid de olika institutions— formerna. Vissa överslagsberäkningar kan emellertid göras. Uppenbarligen är daghemmen, vilka är avsedda för heldagsvistelsc och bland annat måste tillhandahålla lagade måltider, mest arbetskrävande. Den heltidsanställda ekonomipersonalen kan sålunda i huvudsak antas hänföra sig till daghems- verksamheten. När det gäller vårdpersonalen synes man vad beträffar lek- skolor och eftermiddagshem i genomsnitt kunna räkna med en barnträd- gårdslärarinna per institution. Antalet lekskolor var verksamhetsåret 1952/53 574 och antalet eftermiddagshem 114. Detta skulle betyda att då ca 700 barnträdgårdslärarinnor var anställda vid lekskolor och eftermiddagshem, eller ungefär 1 lekskolelärarinna per 39 platser vid lekskolorna och 1 per 22 platser vid eftermiddagshemmen. Räknar man med att hela den återstående vårdpersonalen —— alltså 1 600 —— tas i anspråk för daghemmen, skulle man vid dessa få 1 barnträdgårdslärarinna eller barnsköterska per 6 platser, var- av hälften barnträdgårdslärarinnor och hälften barnsköterskor.

De erhållna talen rörande åtgången av vårdpersonal verksamhetsåret 1952/53 vid daghem och lekskolor synes relativt väl överensstämma med de normer för personalåtgången som 1946 års kommitté för den halvöppna barnavården räknade med, nämligen vid lekskolor i genomsnitt 1 barn- trädgårdslärarinna per 38 barn och vid daghem _ utan spädbarnsavdelning »— 1 barnträdgårdslärarinna per 6 ä 7 barn.

Om man räknar med att den relativa personalåtgången förblir densamma i framtiden skulle man, om platsantalet antages utveckla sig på sätt förut antagits, få de förändringar i personalbehovet, som tab. 6: 5 utvisar. Det för- utsättes att ekonomipersonalen förändras proportionellt med platsantalet vid daghemmen samt att övrig (timanställd) personal utgör samma procent- andel av hela personalen som verksamhetsåret 1952/53.

Tabell 6: 5. Daghems- och förskolepersonalens storlek verksamhetsåren 1952/53—

] 965 /6' 6. År Barnträdgårds- Barn- Ekonomi— Övrig Summa lärarinnor sköterskor personal personal personal 1952/53 1 500 800 600 800 3 700 1955/56 (1 700) (900) (600) (900) (4 100) 1965/66 2 500 1 000 700 1 200 5 400

Som framgår av tabellen innebär kalkylerna att personalbehovet för de behandlade institutionerna stiger till omkring 5 600 vid mitten av 1960- talet. Det nuvarande personalantalet torde uppskattningsvis vara omkring 4 000. Behovet av barnträdgårdslärarinnor beräknas stiga till ca 2 500.

I dessa kalkyler har antagits att endast hälften av den för daghemmen erforderliga vårdpersonalen behöver vara barnträdgårdslärarinnor. Behovet av barnträdgårdslärarinnor blir givetvis större om man —— såsom 1946 års kommitté för den halvöppna barnavården ansett önskvärt —— endast tänker sig barnsköterskor utnyttjade på spädbarnsavdelningarna. Förutsättes att spädbarnsplatserna utgör ungefär 8 procent av platsantalet vid daghemmen år 1965 — d. v. s. samma procenttal som år 1950 — samt att det erfordras i genomsnitt 2 barnsköterskor per 10 platser vid spädbarnsavdelning, minskas behovet av barnsköterskor med 800 och behovet av barnträdgårdslärarinnor _ inkl. ev. barnavårdslärarinnor — stiger i motsvarande mån. Vi skulle så- lunda i sistnämnda fall få ett behov av ca 3 300 barnträdgårdslärarinnor mot i förra fallet 2 500 år 1965.

U tbildningsbehovet. Det ökade behovet av barnträdgårdslärarinnor kräver särskild uppmärksamhet med hänsyn till de utbildningskrav som ställes på denna personalgrupp. Antalet årligen utexaminerade vid förskolesemina- rinerna har, som framgår av följande tablå, ökat relativt kraftigt sedan mitten av 1940-talet och under åren 1949—52 uppgått till i medeltal ca 200 och från 1953 till ca 230. Av dessa synes i genomsnitt endast 65—70

År 1945 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954

Antal utexa- minerade. . Därav an- ställda vid statsunder- stödda dag- hem och för- skolor 1953 [54 .......

1 235 89 131 195 186 205 197 200 195 238 229

(295) 71 42 84 111 137 123 147 168 158 7

procent tagit anställning vid statsunderstödda daghem och förskolor och eftermiddagshem. En del av de övriga har sannolikt övergått till privat lekskoleverksamhet.

Beträffande personalomsättningen inom barnträdgärdslärarinneyrket fö- religger vissa uppgifter. Den synes under slutet av 1940-talet ha varit relativt stor. 1946 års kommitté för den halvöppna barnavården uppgav att endast ungefär 60 procent av de utexaminerade barnträdgårdslärarinnorna i en årsklass efter fem år fanns kvar i yrket; efter åtta år hade antalet kvar- varande sjunkit till 20 procent. Avgången synes därefter ha avtagit något. Enligt av socialstyrelsen sammanställda uppgifter hade mellan verksamhets- åren 1952/53 och 1953/54 ca 10 procent av harnträdgårdslärarinnorna vid de statsunderstödda institutionerna avgått.

För att få en uppfattning om hur stor tillgången på utbildade barnträd- gårdslärarinnor för daghem, förskolor och eftermiddagshem skulle bli år 1965 vid en utexamination av nuvarande storlek har en överslagsberäkning1 mm statsunderstödda förskoleinstitutioner tjänstgörande barnträdgårdslärarinnor och barnavårdslärarinnor verksamhetsåren 1952/53 och 1953/54 samt avgången av lärarinnor

mellan dessa år framgår av följande tablå, som har sammanställts på grundval av till social- styrelsen lämnade verksamhetsberättelser och andra handlingar från vederbörande institutioner.

Antal barn- utländska trädgårds- håll-232525 barnavårds- Summa lärarinnor lärarinnor 1. Antal tjänstgörande 1952/53. . . . 1 228 32 51 1 311 2. Antal tjänstgörande 1953/54. . . . 1 339 25 45 1 409 därav a) i tjänst föregående år på stats- understödd institution ....... 1 104 21 40 1 165 b) i tjänst före 1952/53 på stats- understödd institution ....... 33 — 1 34 c) nyanställd 1952/53 .......... 202 4 4 210 . Antal som slutat sin anställning från 1952/53 till 1953/54 ....... 123 5 13 141

Avgången bland de examinerade barnträdgårdslärarinnorna är som synes 10 %. Den är störst i åldrarna under 30 år. I åldern 25—30 år har ca 15 % avgått mellan ifrågavarande år. Lärarinnornas åldersfördelning under verksamhetsåret 1953/54 framgår av följande samman- ställning.

”&_” d_n—___. ...—_M _ __A________ ____ _

verkställts med utgångspunkt från antagandet att avgången av barnträd— gårdslärarinnor överhuvud är densamma som vid de statsunderstödda institutionerna mellan åren 1952/53 och 1953/54. En dylik kalkyl ger ett an- tal av 2 300 barnträdgårdslärarinnor år 1965 vid en utexamination av 230 årligen. Då det erforderliga antalet är 1965 kalkylerats till 2 500 och, om en önskvärd höjning av personalens utbildningsstandard skall kunna genom- föras, till 3 300, tyder detta på att den nuvarande utbildningskapaciteten är otillräcklig för att på längre sikt tillgodose behoven av seminarieutbildad personal till daghems— och förskoleverksamheten. Härtill kommer att en ökad efterfrågan på dylik personal torde vara att motse även vid vissa andra institutioner, såsom barnsjukhus, barnhem, den psykiska barna- och ungdomsvården m. m.

Barnhem och ungdomsvårdskolor Barnhemmen

Verksamhetens omfattning. Under 1930-talet och fram till början av 1940-talet uppgick antalet barnhem till något över 340 och antalet barnhems- platser till 7 100—7 200. I och med omläggningen av lagstiftningen på om-

Tabell 6: 6. Barnhemmen åren 1946, 1951 och 1953

1946 1951 1953

Platsanlal Barnhem inom barnhemsplan 5 110 5 136 5 022 Spädbarnshem .......... 423 610 880 Mödrahem .............. 881 809 654 Upptagningshem ........ 2 762 2 805 2 631 Barnhem f. varaktig vård 1 044 912 875 Barnhem utom barnhemsplan 1 401 914 511 Summa 6 511 6 050 5 533 Antal barnhem .............. 308 286 267 därav inom barnhemsplan. . 228 232 228

rådet år 1946 nedlades en hel del framför allt av enskilda drivna barnhem. Såsom framgår av tab. 6: 6 har platsantalet, som år 1946 nedgått till 6 500, därefter sjunkit ytterligare och var år 1953 endast något över 5 500.

Åldersår

—25 25—30 30—35 35—40 40—45 45—50 50—55 55—60 60—65 okänd

Barnträdg.- * lärarinnor . 285 413 241 153 109 50 20 5 2 61 1 339 Barnavårds—

lärarinnor . 7 22 1 7 7 7 3 2 1 —- 4 70 Tillhopa. . .. 292 435 258 160 116 53 22 6 2 65 1 409 därav avgångna . 14 66 27 19 5 5 — —— -— 5 141

När landstingen och städerna utanför landsting den 1 januari 1946 över- tog ansvaret för barnhemsvården, uppgjordes planer för vårdens ordnande inom de olika landstingsområdena resp. städerna. I planerna skulle upptas barnhem till sådant antal och av sådan art, att inom området förefintliga behov av olika slag av barnhemsvård blev tillgodosedda på ett ändamåls- enligt sätt. De första barnhemsplanerna fastställdes av Kungl. Maj :t den 1 februari 1946 för femårsperioden 1946—50. Giltighetstiden för planerna ut- sträcktes sedermera till den 30 juni 1951. Planerna innebar en ökning av platsantalet med omkring 2 000. I de år 1951 fastställda nya barnhemspla- nerna räknades med ett väsentligt lägre utbyggnadsbehov än i de tidigare. Antalet barnhem skulle enligt dessa utökas till 248 och antalet vårdplatser till 5 550.

Som framgår av tabellen har emellertid utvecklingen efter 1951 känne- tecknats av en fortsatt sammankrympning av barnhemsverksamheten. An- talet barnhem inom barnhemsplanerna sjönk från 232 med 5 136 platser är 1951 till 228 med 5 022 platser är 1953. Platsantalet vid barnhemmen utom planerna hade år 1953 nedgått till endast något över 500.

Till denna sammankrympning av barnhemsverksamheten torde ett flertal faktorer ha bidragit, bland annat en ändrad syn på anstaltsvårdens lämplig- het som vårdform för barn och fosterhemsvårdens renässans. Av betydelse har säkerligen varit att den ekonomiska utvecklingen och de förbättrade levnadsvillkoren minskat behovet av omhändertagande för samhällsvård och samtidigt underlättat anskaffningen av fosterhem, där sådana erfordrats. Till en minskning av behovet av vårdplatser torde också bidra att vårdtiderna kunnat förkortas genom att bättre behandlingsmetoder kommer till an- vändning vid skyddsuppfostran och att den nöd som framtvingar samhälls- vård blivit mera tillfällig. En annan viktig faktor är utbyggnaden av den psykiska barna- och ungdomsvården.

Alla dessa förhållanden gör att det är mycket svårt att bedöma den omfattning som barnhemsverksamheten kan få i framtiden. En fortsatt sammankrympning av denna synes emellertid trolig under det närmaste år— tiondet särskilt som man har att motse en minskning av de åldersgrupper för vilka barnhemsvård ifrågakommer. Det synes i varje fall inte finnas anledning antaga att barnhemsvården i sin helhet får större omfattning än som förutsattes i 1951 års barnhemsplaner.

Personalens storlek och sammansättning. Om personalen vid barnhem- men finns vissa uppgifter i en av socialvårdskommittén år 1940 verkställd statistisk undersökning rörande barnhemmen. Senare har socialstyrelsen är 1951 företagit en undersökning angående barnhemspersonalen i sam— band med en utredning angående utbildningen av barnhemsföreståndare.

I socialvårdskommitténs undersökning redovisades personalförhållandena vid 278 barnhem med 6 185 platser. Vid dessa barnhem uppgick personalen till sammanlagt 1 344 personer. Antalet anställda per 100 vårdplatser var

sålunda 22. Om man räknar med samma personaltäthet vid de inte redo- visade barnhemmen som vid de redovisade skulle den totala personalen vid barnhemmen år 1940 ha uppgått till ca 1 600 personer. I socialstyrelsens undersökning är 1951 ingick 215 barnhem, d.v.s. alla inom planerna med undantag av 6, med sammanlagt 4 888 platser. Personalen vid de undersökta barnhemmen uppgick till 1 631 personer eller till i genomsnitt 33 per 100 vårdplatser, alltså en väsentligt större personaltäthet än 1941. Om personal- förhållandena vid övriga barnhem antages ha varit i stort sett desamma som vid de undersökta, skulle hela den vid barnhemmen anställda personalen ha uppgått till ca 2 000 år 1951, varav 400 föreståndare eller biträdande dylika och 600 barnsköterskor.

Fr.o.m. år 1953 sammanställer socialstyrelsen årligen ur de årsredo- g-"jrelser, som barnhemmen lämnar till tillsynsmyndigheten, bl.a. uppgifter om barnhemmens personal. I redovisningen ingår endast barnhem inom barnhemsplanen, för vilka det varit möjligt att erhålla en fullständig stati— stik. Vid utgången av 1953 uppgick personalen vid dessa barnhem till 1 775 heltids- och 101 deltidsanställda. Tab. 6: 7 utvisar hur de heltidsanställda fördelade sig på olika personalkategorier vid Skilda slag av barnhem.

Tabell 6: 7. Heltidsanställd personal vid barnhemmen år 1953

Späd- Späd- Mödra- barns- Upp- Hem för barns- hem och tagnings— varaktig Tillhopa hem mödra- hem vård hem Antal heltidsanställda ........... 350 76 88 962 299 1 775 Därav föreståndare .................. 34 22 10 102 55 223 bitr. föreståndare ............. 23 19 6 69 20 137 kökspersonal .................. 71 19 13 163 68 334 barnsköterskor ................ 171 11 31 312 48 573 barnhems— o. vårdbiträden ..... 33 3 15 254 94 399 övrig personal ................ 18 2 13 62 14 109 Antal vårdplatser1 .............. 855 363 295 2 620 877 5 010 Antal anställda per 100 vårdplatser 41 21 30 37 34 35

1 Avser för jämförbarhetens skull platsantalet vid slutet av 1953. Talen skiljer sig därför från de i tab. 6 : 6 redovisade talen, som avser samtliga barnhem vilka varit i verksamhet under 1953.

Antalet heltidsanställda per 100 vårdplatser var alltså vid detta tillfälle i medeltal 35 mot 33 två år tidigare. För samtliga barnhem kan antalet heltidsanställda år 1953 uppskattas till i runt tal 1 900, d.v.s. något lägre antal än 1951.

Beträffande ledningspersonalens utbildning kan framhållas att förestån- dare vid spädbarns- och mödrahem enligt gällande föreskrifter bör ha avlagt sjuksköterske- eller barnavårdslärarinneexamcn. I fråga om föreståndare vid övriga barnhem har några motsvarande krav på särskild utbildning inte funnits uppställda.

Uppgifter, som vid 1951 års undersökning inhämtades om föreståndarnas

utbildning, visade att denna var mycket skiftande. En stor del av förestån— darna saknade överhuvud längre tids fackutbildning med anknytning till yrket. För att tillgodose behovet av särskild utbildning för ledningsperso- nalen organiserades år 1953 en treårig utbildningsanstalt _ sociala barna— vårdsseminariet _ i allmänna barnhusets regi. Denna intager för närvaran- de ungefär 25 elever årligen. Antalet årligen utexaminerade beräknas med hänsyn tagen till bortfallet under studietiden till omkring 20.

Det framtida personalbehovet. På grund av tendenserna till samman- krympning av barnhemsverksamheten torde det även med beaktande av att en fortsatt ökning av personaltätheten på anstalterna är sannolik vara tillräckligt att räkna med i huvudsak oförändrat personalantal under det närmaste årtiondet, eller omkring 1 900.

Vad behovet av ledningspersonal beträffar synes det sannolikt att man på varje barnhem vid sidan av föreståndaren måste räkna med även en biträdande föreståndare. Socialstyrelsen har i anslutning till nyssnämnda utredning rörande utbildning av föreståndare vid barnhem framhållit att de senaste årens erfarenhet från barnhemsområdet mer och mer visat nödvändigheten därav. Räknar man med i runt 250 barnhem vid mitten av 1960-talet _ antalet var som framgått av det föregående 267 år 1953, varav 225 inom barnhemsplanerna _ skulle i så fall antalet föreståndare och bi- trädande dylika behöva ökas från för närvarande omkring 400 till omkring 500.

På grundval av uppgifter rörande omsättningen bland föreståndarna un- der tidsperioden 1947—50 räknade socialstyrelsen i omnämnda undersök- ning med att ungefär 35 procent av föreståndarna avgick under en femårs- period.1 Antas detta tal representativt för hela ledningspersonalen, inkl. bi- trädande föreståndare, skulle det årliga rekryteringsbehovet för att dels er- sätta avgången personal, dels möjliggöra en successiv utökning av lednings- personalen i enlighet med ovanstående kunna uppskattas till i genomsnitt omkring 40.

1 De av undersökningen omfattade föreståndarnas åldersfördelning och den beräknade av- gången per femårsperiod i olika åldersgrupper framgår av nedanstående tablå.

Beräknad avgång i procent Antal under en femårsperiod Ålder före- I procent ståndare Genom Av andra pensionering orsaker _30 17 8 _ 41 30—34 24 11 — 46 35—39 36 17 _ 25 40—44 22 10 _ 23 45—49 36 17 _ 14 50—54 38 18 _ 11 55—59 31 14 68 6 60— 11 5 100 _ 215 100 15 20

195 Ungdomsvårdsskolorna

Sedan skyddshemsreformen i mitten på 1930-talet har antalet ungdoms- vårdsskolor och platsantalet vid dessa minskat avsevärt genom att en del äldre och mindre ändamålsenliga skolor nedlagts. Denna utveckling har, som framgår av nedanstående tab. 6: 8, fortsatt även efter den omläggning av verksamheten vid skolorna som skedde under åren 1946 och 1947.

Tabell 6: 8. Ungdomsvårdsskolorna 1931—1954

År Antal Därav på skolor platser elever skolorna 1931 38 1 510 — _ 1934 38 1 542 _ _ 1940 34 1 299 — _ 1946 33 1 331 _ _ 1950 25 919 1 608 679 1951 25 919 1 625 734 1952 23 809 1 515 663 1953 23 809 1 440 601 1954 22 806 1 404 586

Den framtida utvecklingen. I en den 15 oktober 1952 framlagd plan för omorganisation av ungdomsvårdsskoleväsendet sökte ungdomsvårdsskole- utredningen göra vissa bedömanden rörande det framtida platsbehovet. Vissa faktorer ansågs verka i behovsstegrande riktning, medan andra var av till- bakahållande natur. Enbart förändringarna i befolkningens ålderssamman- sättning beräknades öka elevantalet med ca 25 procent åren 1951—57. Om hänsyn togs blott till denna faktor, skulle organisationen till slutet av år 1957 behöva utbyggas med ca 175 platser. Den nya lagstiftningen om på— följd för brott av underårig m. m. beräknades vidare medföra behov av ytterligare minst 20 platser.

Utredningen framhöll Vidare, att man inom socialvården på senare tid allt mera eftersträvat att öka resurserna i fråga om förebyggande åtgärder och att så långt möjligt undvika anstaltsvård. En successiv utbyggnad av fos- terhemsvården hade ägt rum. Utbyggnaden av den psykiska barna- och ung- domsvården hade medfört ökade möjligheter till placering utom ungdoms- vårdsskolorna av problemartade ungdomar, samtidigt som den fortskridan- de utvecklingen av hjälpskolan och andra särskoleformer hade minskat fal- len av tidigt omhändertagande på ungdomsvårdsskola av barn med enbart skolsvårigheter. Alla dessa åtgärder torde enligt ungdomsvårdsskoleutred- ningen väsentligt ha bidragit till att antalet nyintagna elever i åldern under 15 år minskat. Däremot syntes de förebyggande åtgärderna inte ha verkat på samma sätt i fråga om det äldre klientelet. Skulle utvecklingen fortsätta" i samma riktning som hittills, kunde man därför förutse en relativ minsk- ning i efterfrågan på platser dels för såväl manliga som kvinnliga skolhems-

elever _ alltså barn i skolpliktig ålder _ dels för äldre flickor men däremot någon stegring för äldre pojkar. Platsbehovet borde vidare kunna hållas nere genom effektivisering av vården vid skolorna och förbättring av efter- vården. Ungdomsvårdsskoleutredningen föreslog att anstaltsorganisationen byggdes ut med ytterligare ca 70 vårdplatser. Utbyggnaden skulle genom- föras under en femårsperiod med början under budgetåret 1953/54.

Personalbehovet. Personalantalet vid ungdomsvårdsskolorna har som framgår av nedanstående sammanställning uppgått till omkring 400 tjän- stemän under början av 1950-talet. Härjämte har funnits ett tiotal anställda enligt kollektivavtal. Under år 1954 redovisas en utökning av personalen med ett trettiotal tjänstemän. Då platsantalet vid ungdomsvårdsskolorna, såsom framgått av det föregående, varit i sjunkande, har tydligen en ökning av personaltätheten ägt rum.

Antal tjänstemän vid ungdomsvårdsskolorna 1950—1954

1950 1951 1952 1953 1954

Män ............ 194 189 195 213 240 Kvinnor ......... 215 208 188 194 197 Summa 409 | 397 383 407 437

Personalen vid ungdomsvårdsskolorna kan indelas i tre grupper, näm- ligen läkepedagogisk personal, som omfattar utom de hel- och deltids- anställda läkarna, rektorer, avdelningsföreståndare och assistenter, lärar— personal samt vård- och ekonomipersonal, vartill räknas husföreståndare, vårdare, hantverkare, ekonomibiträden samt personal inom jordbruks— och trädgårdsdrif't. Samtliga personalgrupper erhåller psykologisk utbildning vid särskilt anordnade kurser. De olika personalgruppernas storlek i april 1952 belyses av nedanstående sammanställning.

Antal

Läkepedagogisk personal ...................... 60 Läkare ................................... 3 Rektorer ................................. 21 Avdelningsföreståndare ..................... 3 Assistenter ............................... 33 Lärarpersonal ............................... 80 Ämneslärare .............................. 1 Folkskollärare ............................. 22 Yrkeslärare. ._ ............................. 18 Lärarinnor i slöjd o. hushållsgöromål ....... 35 Övriga ................................... 4 Vård- och ekonomipersonal ................... 252

Summa personal 392

När det gäller det framtida personalbehovet vid ungdomsvårdsskolorna kan utformningen av verksamheten väntas få större betydelse än plats-

utvecklingen. Ungdomsvårdsskoleutredningen framhöll angelägenheten av att åtgärder vidtogs för att ernå en intensivare och mer individuell behand- ling av eleverna och föreslog att de nuvarande stora elevavdelningarna minskades samt att vissa special- och utskrivningsavdelningar uppfördes. Vidare föreslogs en anordning med tillsyningsmän och vårdare, som hand- hade den egentliga elevtillsynen, och assistenter, som ägnade sig åt spe- cialiserade behandlingsuppgifter för skolans hela klientel.

De förslag till personalplaner för ungdomsvårdsskolorna, som framlades av ungdomsvårdsskoleutredningen, innebar därför en relativt betydande ökning av personalen. Enligt förslagen skulle denna etappvis ökas till unge- fär 550 personer under loppet av fem år räknat från budgetåret 1954/55. I brist på fastare hållpunkter rörande utvecklingen torde man kunna räkna med en ökning av personalbehovet till denna storleksordning under det närmaste årtiondet.

Ålderdomshem

Verksamhetens omfattning

Inledande översikt. De kommunala ålderdomshemmen har, såsom redan inledningsvis berörts, i stor utsträckning karaktären av sjukvårdsanstalter eller vårdhem för sjuka och lytesbehäftade personer. Av hela antalet vård- tagare år 1950 _ i runt tal 32 500 _ var, som framgår av tab. 6: 9, 6 400

Tabell 6: 9. Ålderdomshemmen och deras vårdtagare år 1950

Antal vårdtagare

Antal platser »Egentliga» ålderdomshem

Antal Sinnes- Ej Belägenhet anstalter »Egent- Särskilda abnorma Dåravi sinnes- Särskilda liga» sjukav d. Hela kroniskt behov av abnorma sjukavd ålder- antalet Sjuka el. vård på kroniskt ' doms- lytes- special- sjuka el. hem behäf— anstalt lytesbe- ' tade häftade l l Landsbygd. . .. 1 232 1 260 22 888 1 128 18 729 10 455 4 862 8 274 Städer ........ 153 5 594 8 752 5 289 7 365 4 407 1 776 2 958 Därav städer utom lands- ting ......... 19 2 805 3 838 .. .. .. .. .. Hela riket 1 385 6 854 31 640 6 417 26 094 14 862 6 638 11 232

eller 20 procent intagna på de särskilda sjukavdelningar, som fanns vid anstalterna. Men även om man bortser från dessa och begränsar sig till de »egentliga» ålderdomshemmen framgår att huvuddelen av vårdtagarna be- står av sjuka personer. Endast i runt tal 11 000 av de 26 000 vårdtagarna på de egentliga ålderdomshemmen betecknades vid undersökningstillfället som ej sinnesabnorma, kroniskt sjuka eller lytesbehäftade.

Att kommunerna på sina ålderdomshem i så stor utsträckning kommit att ombesörja sjukvård som i allmänhet ankommer på vederbörande lands- ting får uppenbarligen ses mot bakgrunden av den i förhållande till efter- frågan otillräckliga tillgången på vårdplatser på de egentliga sjukvårds- anstalterna. Denna torde samtidigt ha medfört att yngre vårdbehövande i regel kommit att lämnas företräde framför äldre, vilka då blivit hänvisade till ålderdomshemmen. Av föregående kapitel har framgått att behovet av ytterligare vårdplatser är särskilt framträdande för kroniskt sjuka och sinnesslöa, vilka nu i stor utsträckning måste omhändertas på ålderdoms- hemmen.

De särskilda sjukavdelningarna _ i huvudsak avdelningar för sinnes- sjuka och kroniskt sjuka _ är att betrakta som sjukvårdsanstalter i mera egentlig bemärkelse, om än med kommunen som huvudman och organisa— toriskt knutna till socialvården. I allmänhet utgår också statsbidrag eller landstingsgottgörelse till kommunerna för dessa avdelningar. Vad beträffar städer utom landsting, vilka i regel själva har att ombesörja sin sjukvård, blir det tydligen närmast en organisatorisk lämplighetsfråga _ till en del historiskt betingad _ huruvida vissa sjukvårdsanstalter drives av veder- börande fattigvårdsförvaltningar eller underställes ett särskilt sjukvårds- organ. Här ifrågavarande anstalter har vid behandlingen av utvecklingen på sjukvårdens område i föregående kapitel sammanförts med övriga sjuk— vårdsanstalter. I det följande skall därför uppmärksamhet närmast ägnas de odifferentierade »egentliga» ålderdomshemmen.

De egentliga ålderdomshemmen. Av den nyss redovisade sammanställ— ningen framgår att huvuddelen av platsantalet på de egentliga ålderdoms- hemmen kommer på landsbygden. Av hela det år 1950 redovisade platsanta- let kom endast 28 procent på städer tillhöriga anstalter. Detta innebär att det på landsbygden fanns i genomsnitt 6,1 platser på 1 000 invånare medan för städernas del motsvarande tal stannade vid 2,7. Då huvuddelen av vård- tagarna _ på landsbygden 75 procent, i städerna 69 procent _ är över 70 » år kan man i stället låta jämförelsen avse antalet vårdtagare i dessa åldrar ! i förhållande till hela befolkningen över 70 år. Man finner då att på lands—

l l i l !

bygden ungefär 5,5 procent men i städerna endast 3,5 procent av befolk- ningen över 70 år vårdades på egentliga ålderdomshem. Dessa stora skill— nader mellan stad och landsbygd kan till en del förklaras av att det på landsbygden ställt sig svårare för åldringarna att komma in på sjuk- vårdsanstalt än i städerna där sådan anstalt ofta funnits på orten. De sär- skilda sjukavdelningar, som upprättats vid ålderdomshemmen, är ju också i huvudsak förlagda till städerna. Samtidigt torde bostadsförhållandena och tillgången till service av olika slag göra det lättare för ålderssvaga eller invalidiserade personer i tätorterna att kvarvara i sina egna hem än fallet är i glesbebyggda trakter.

För att få ett underlag för bedömande av de hittillsvarande utvecklings-

tendenserna på detta område kan man göra vissa jämförelser mellan vård- klientelets storlek och sammansättning år 1950 enligt den nyss redovisade undersökningen och år 1938 enligt en av socialvårdskommittén då företagen undersökning. I sistnämnda undersökning ingick inte Stockholm, Göteborg och Malmö, varför vissa approximationer måste göras. Även de icke god- kända sjukavdelningarna har redovisats något växlande vid 1938 och 1950 års undersökningar. I stort sett synes man dock kunna skapa sig en relativt tillfredsställande bild av utvecklingen på grundval av de båda undersök- ningarna.

Hela antalet vårdtagare på de egentliga ålderdomshemmen synes ha varit i stort sett detsamma år 1950 som år 1938. En betydande förskjutning har emellertid ägt rum i klientelets ålderssammansättning. Medan 73 procent av vårdtagarna år 1950 var över 70 år, stannade dessa åldersgruppers andel år 1938 vid endast omkring 60 procent. Särskilt markant är förskjutningen på landsbygden där procentandelen stigit från 61 till som nyss nämnts 75. Antalet vårdtagare över 70 år synes i stort sett ha stigit parallellt med totalbefolkningen i dessa åldrar och motsvarade vid båda undersöknings- tillfällena ungefär 4,5 procent av hela befolkningen över 70 år. I städerna synes dock procentandelen ha sjunkit något medan den ökat på landsbygden.

Vid 1938 års undersökning inhämtades liksom vid 1950 års även vissa uppgifter om vårdtagarnas hälsotillstånd. Jämförelser på denna punkt är av olika skäl vanskliga. Allt tyder emellertid på att en betydligt större del av vårdtagarna år 1950 utgjordes av personer som i ena eller andra avseen- det får betraktas som sjuka. Begränsar man sig till åldersgruppen över 70 år, angavs år 1938 att 78 procent varken var i behov av vård på specialanstalt (sinnesabnorma, kroniskt sjuka eller andra vårdbehövande) eller mera varaktigt sängliggande eller störande för omgivningen. År 1950 beteckna- des endast 52 procent av samma åldersgrupper som ej sinnesabnorma, kro- niskt sjuka eller lyteshehäftade. Begränsar man sig till endast den andel som vid de båda undersökningstillfällena angavs vara i behov av vård på särskild anstalt, var motsvarande procenttal 12 år 1938 och 21 år 1950. Siffrorna torde i båda fallen vara att betrakta som minimisiffror. I kom- mentarerna till 1950 års undersökning framhöll socialstyrelsen att det var sannolikt att antalet som erfordrade vård på specialanstalt låg högre än som framgick av undersökningen.

Det framtida vårdplatsbehovet. Olämpligheten av att på sätt som skett inom de egentliga ålderdomshemmen sammanföra olika vårdtagarkategorier utan möjligheter till en mera differentierad vård har påtalats i olika sam- manhang. I de av 1947 års riksdag antagna riktlinjerna för en ålderdoms- hemsreform underströks särskilt angelägenheten av att åtgärder vidtogs för att få slut på klientelblandningen på hemmen genom tillskapande av flera vårdplatser på specialanstalter för sinnessjuka, sinnesslöa och kroniskt sjuka. Ålderdomshemmen borde enligt riksdagens principbeslut närmast få

karaktären av inackorderingshem för sådana åldringar och invalider, som visserligen var i behov av vård och tillsyn på anstalt men inte erfordrade vård på sjukvårdsinrättning eller jämförlig anstalt. Med termen inackor- deringshem avsågs att ålderdomshemmen ej såsom förutsatts i fattigvårds- lagen längre skulle avses närmast för understödstagare, utan att samtliga vårdtagare i anslutning till de tendenser som framträtt borde betraktas som inackorderingar. Vårdavgifterna tänktes då avvägda med hänsyn till ut- gående folkpensioner. Det bör anmärkas att vad sinnessjuka, kroniskt sjuka m. fl. beträffar praxis redan tidigt lett därhän att ålderdomshemmen måst motta sådana personer, även om fattigvårdsbehov ej förelegat.

Vid bedömandet av vårdplatsutvecklingen på sjukvårdens område har med beaktande av de nuvarande otillfredsställande vårdförhållandena sär- skilt för sinnesslöa och kroniskt sjuka räknats med en sådan utbyggnad att dessa sjukkategorier, där så erfordras, skall kunna erhålla vård på för dem särskilt avsedda anstalter. Spörsmålet här blir därför närmast i vilken mån man därutöver har anledning räkna med ett särskilt behov av anstaltsvård för åldringar.

Vid behandlingen av ovannämnda riktlinjer för en ålderdomshemsreform ansåg man sig böra räkna med ett genomsnittligt platsbehov av 10 platser per 1 000 invånare eller ungefär 1 per 10 individer över 65 år. Det skulle vid nuvarande invånarantal betyda ett behov av över 70 000 platser, eller ej långt ifrån en tredubbling av det nuvarande platsantalet vid de egentliga ålderdomshemmen. Tas hänsyn till att ålderdomshemmen i framtiden förut- sattes inte behöva omhänderta sådana sjuka — framförallt sinnesslöa och kroniskt sjuka — som lämpligen borde vårdas på särskilda anstalter, framstår det beräknade utbyggnadsbehovet som relativt sett ännu mera om- fattande.

Att behovet av anstaltsvård för åldringar vid sidan av den egentliga sjuk- vården skulle vara så stort som antogs vid 1947 års riksdags beslut synes mot bakgrunden av utvecklingen hittills knappast sannolikt. Även de av 1947 års riksdag antagna riktlinjerna för ålderdomshemsvården har ifråga- * satts. Detta gäller bland annat gränsdragningen mellan kronikervården och ; ålderdomshemsvården. För närvarande pågår en översyn av olika spörsmål j rörande åldringsvården inom 1952 års åldringsvårdsutredning. l

Frånskiljer man de vårdtagare på de egentliga ålderdomshemmen, som i enligt 1950 års undersökning erfordrade vård på specialanstalt _ ca 6 600 1

l 1 l

— kvarstår 19500 vårdtagare, vilka vi här kan kalla det egentliga ålder- domshemsklientelet. Av detta kom 13900 på landsbygden och 5600 på städerna. Om vi antar att behovet av vård på ålderdomshem ökar paral— lellt med befolkningen över 70 år, skulle med utgångspunkt från dessa tal det egentliga ålderdomshemsklientelet kunna beräknas stiga till 24600 är 1965. Vi har då även förutsatt att den skillnad som framträtt mellan stä- der och landsbygd i fråga om antalet på ålderdomshemmen omhändertagna

är signifikativ. Antalet vårdtagare på landsbygden skulle sålunda bli 16 400 och i städerna 8 200.1

Då hela antalet vårdtagare på de egentliga ålderdomshemmen år 1950 uppgick till 26 200, tyder detta räkneexempel på att det nuvarande plats- antalet vid ålderdomshemmen är fullt tillräckligt om hemmens uppgifter huvudsakligen begränsas till sådana vårdbehövande som enligt nuvarande uppfattning ej erfordrar vård på anstalter för specialistvård. I själva verket skulle man under dessa förutsättningar kunna räkna med en viss minsk- ning av platsbehovet. Det ovan beräknade antalet vårdbehövande år 1965 motsvarar sålunda, om man räknar med samma beläggningssiffra som år 1950 (83 procent), ca 29 600 vårdplatser. Detta betyder 2 000 vårdplatser mindre än som fanns år 1950 vid de egentliga ålderdomshemmen.

Det bör vidare beaktas att strävandena inom åldringsvården i stigande utsträckning inriktat sig på att genom olika åtgärder så mycket som möj- ligt begränsa behovet av anstaltsvård bland annat genom uppförande av pensionärshem, utbyggnad av hemvården m. m. Antalet vårdtagare på de egentliga ålderdomshemmen synes ej heller trots den fortskridande ökning- en av befolkningen i de högre åldrarna ha undergått någon stegring under senare år. Å andra sidan torde man inte kunna tänka sig någon mera bety- dade minskning av platsbehovet på de egentliga ålderdomshemmen under de förutsättningar vi förut angivit. Som framhållits utgöres även vad vi här kallat det egentliga ålderdomshemsklientelet i stor utsträckning av personer som betecknas som sinnesabnorma, kroniskt sjuka eller lytes— behäftade. Då det samtidigt i allmänhet är fråga om ensamstående personer torde effektiv vård inte kunna beredas utan omhändertagande på anstalt.

År 1950 1951 1952 1953

Antal vårdplatser på de egentliga ålderdomshem- men .................. 31 640 31 636 31 645 32 055 Antal ålderdomshem ...... 1 385 1 384 1 364 1 355

Som framgår av ovanstående tablå har antalet vårdplatser vid de egent- liga ålderdomshemmen hållit sig i stort sett oförändrat under de senaste åren. I det följande räknar vi med samma vårdplatsantal vid dessa hem som åren 1950—53 eller avrundat 32 000 vårdplatser. Detta torde närmast

1 Som framgått av kapitel 2 har man att räkna med en fortsatt stark ökning av antalet åld- ringar fram till 1965. För riket som helhet kan antalet personer över 70 år väntas stiga med omkring 29 procent mellan 1950 och 1965. Ökningen faller emellertid främst på tätortsbefolk- ningen. Utifrån de antaganden som i nämnda kapitel gjorts beträffande befolkningsutvecklingen skulle sålunda i tätorterna antalet personer över 70 år stiga med inte mindre än 47 procent mellan 1950 och 1965 medan ökningen på landsbygden stannar vid 18 procent.

vara högt räknat med hänsyn till de antaganden som i kapitel 5 gjorts om utbyggnaden av de särskilda sjukvårdsanstalterna.1

Personalbehovet

Personalens nuvarande storlek och sammansättning. Uppgifter om perso- nalens storlek och sammansättning vid ålderdomshemmen har inhämtats av socialstyrelsen åren 1948, 1951 och 1955. Den första undersökmngen var dock mindre fullständig. Vid 1951 års undersökning, som avsåg läget den 31 december2 erhölls uppgifter från samtliga hem utom sex i den största storleksgruppen. Dessa senare hade ett sammanlagt platsantal av 1 730. Tab. 6:10 redovisar personalens storlek och fördelning vid de hem från vilka uppgifter erhölls.

Tabell 6:10. Personalen vid ålderdomshemmen år 1951

Bitr sjuk" Före- .. ' s öter- . . Sysslo— fore- Ko— Bi— Övrig _ män st_ånda- stånda- Skt.” OCh kerskor träden personal Summa rmnor . sjuk- rinner vårdare Heltidsanställda 74 1 370 54 259 590 4 221 518 7 086 Deltidsanställda 60 — 18 12 10 249 487 836 Samtliga 134 1 370 72 | 271 600 4 470 1 005 7 922

Med utgångspunkt från dessa siffror och med hänsyn tagen till personal- tätheten på anstalter av olika storleksordning kan hela antalet heltids- anställda år 1951 beräknas ha uppgått till 7 500 och antalet deltidsanställda till ca 850. Deltidsanställd personal förekom framförallt vid hemmen i de mindre storleksgrupperna.

Ovanstående personalantal innefattar som förut framhållits även per- sonalen vid de särskilda sjukavdelningarna. Som framgår av nedanstående

men (inkl. inte godkända sjukavdelningar) än på sjukavdelningarna.

Antal anställda per 100 vårdplatser år 1951

tablå var personaltätheten vasenthgt lagre pa de egentliga ålderdomshem- * Dzo med Egen” Dzo med . både Endast Samtliga liga . D.o med . . Endast å ålder- smnes— kroniker- s_mnes— smnes- kroniker- lder- k- 5 uk- o. s'uk— doms- doms— sju avd ] . ] avd d. ' kroniker- avd. ' hem hem av i avd. I Hela antalet anställda. . . 21 29 26 32 25 34 23 i Enbart heltidsanställdper- sonal ................. 19 27 23 29 23 31 21

1 1 stor utsträckning kan det här sägas vara ett spörsmål om hur vården närmast av kroniskt sjuka kommer att organiseras i framtiden, framförallt på landsbygden där befolkningsunderlaget ofta inte medger upprättande av specialvårdsanstalter. Gränsdragningen mellan ålderdomshem i och sjukvårdsanstalter blir delvis mera formell än reell. .

' Se Soc. Medd. 1953: 4. —

Medan för samtliga ålderdomshem redovisades en genomsnittlig personal- täthet av 23 per 100 vårdplatser, sjönk motsvarande tal vid de ålderdoms— hem som inte var förbundna med sinnessjuks- eller kronikeravdelning till 21. Ser man enbart till den heltidsanställda personalen var motsvarande per- sonalantal per 100 vårdplatser 21 resp. 19. På grundval av dessa tal torde antalet anställda vid de egentliga ålderdomshemmen kunna beräknas ha uppgått till 6 650, varav ca 6 000 heltidsanställda, år 1951.

Enligt en av socialstyrelsen i mars 1955 på uppdrag av 1952 års åldrings- vårdsutredning verkställd undersökning uppgick personalantalet den 1 mars vid ålderdomshemmen, inberäknat sjukavdelningar, till 9980 varav 8 875 på heltid och 1 105 på deltid. Då det totala platsantalet vid samma tillfälle uppgick till 39 169 (enligt de godkända planerna; 38 275 enligt den faktiska rumsdipsositionen) skulle detta innebära att personalantalet per 100 vårdplatser stigit från 23 vid slutet av år 1951 till 26 i mars 1955 eller om man begränsar sig till enbart den heltidsanställda personalen från 21 till 23. Några uppgifter om personaltätheten vid olika typer av hem finns ej från den sista undersökningen. Antalet anställda vid de egentliga ålderdomshem- men torde emellertid med ledning av de angivna talen kunna beräknas ha uppgått till 7 400, varav 6 700 på heltid.

Den heltidsanställda ledningspersonalen (sysslomän, föreståndarinnor och bitr. föreståndarinnor) uppgick vid slutet av 1951 till ca 1500. Antalet var ungefär detsamma i mars 1955. Denna personal är i allmänhet gemen- sam för de egentliga ålderdomshemmen och de särskilda sjukavdelningarna. Den medicinalutbildade personalen, sjuksköterskorna, liksom också sjuk- vårdarna, kommer huvudsakligen på sistnämnda avdelningar. Över två tredjedelar av sjukvårdspersonalen hade år 1951 sin tjänst förlagd till god- kända avdelningar för sinnessjuka och kroniskt sjuka.

Socialstyrelsen verkställde år 1948 en undersökning angående ålderdoms- hemsföreståndarinnornas utbildning. Undersökningen omfattade 1 360 före- ståndarinnor. Deras yrkesutbildning framgår av följande sammanställning.

I saat mmm .. . samtliaa foreståndarmnor föres t åntda- med vidstående . utbildning ""m" Socialvårdsförbundets B—åriga kurs ........ 431 32 Sjuksköterskeexamen. . 97 7 Diakonissexamen ...... 43 3 Hemsysterutbildning. . . 58 4 Praktik på sjukhus.... 769 57 Barnavårdspraktik. . . . 173 13 Hushållsskola o. d. . 196 14 Andra kurser ......... 251 19

Några fasta kompetenskrav för befattning som ålderdomshemsförestån- darinna finnes inte fastställda i annan mån än att fattigvårdslagen före- skriver, att till föreståndarinna endast må antagas person, som äger nödiga förutsättningar för skötande av dylik befattning. Socialvårdsförbundets tre- åriga kurs är dock särskilt avsedd för utbildning av ålderdomshemsföre- ståndarinnor. Som framgår av ovanstående tablå hade endast en tredjedel av samtliga föreståndarinnor denna utbildning. Över hälften hade sjukhus- praktik av ett eller annat slag, men blott 7 procent var utbildade sjukskö- terskor. Dessa fanns i stor utsträckning på de allra största hemmen. Grup- pen andra kurser innefattar bl. a. ett fåtal utbildade ekonomiföreståndarin- nor (20 st.), skolkökslärarinnor (5 st.), socionomer (3 st.) samt kortare sjukvårdskurser, sömnadskurser etc.

Det framtida personalbehovet. Den egentliga ålderdomshemsvårdens om- fattning har antagits förbli i stort sett oförändrad under det närmaste år- tiondet. Personalbehovet blir därför väsentligen beroende av de förändringar som den relativa personalätgången kan komma att undergå. Denna har som nyss framhållits stigit mellan 1951 och 1955.

Jämförelser med den av socialstyrelsen år 1948 verkställda undersökningen tyder på att en relativt kraftig ökning av personalantalet per Vårdplats ägt rum även mellan 1948 och 1951. Enligt förenämnda undersökning uppgick sålunda det genomsnittliga personalantalet per 100 vårdplatser till endast 15 mot, som förut nämnts, 21 år 1951. På grund av bristerna i den första undersökningen är det dock svårt att avgöra i vilken mån dessa tal är jämförbara.

Med hänsyn till de allmänna utvecklingstendenserna inom olika delar av anstaltsvården och de önskemål som i skilda sammanhang framkommit, såväl under hänvisning till vård- som personalförhållandena, om en relativt 1 större personaltäthet än för närvarande torde man höra räkna med att per- l sonalbehovet kommer att stiga även om platsantalet håller sig oförändrat. Det får hållas i minnet att vårdtagarna — även om man bortser från dem som uppgivits behöva vård på särskilda sjukvårdsanstalter — i stor ut- |

sträckning utgöres av sjuka eller i andra avseenden svårskötta personer. , i (

I den mån man genom effektivisering av hemvården m. m. kan begränsa utnyttjandet av anstaltsvården torde denna komma att omfatta ett relativt mera svårskött klientel.

Mot bakgrunden härav synes det inte omotiverat räkna med att den ge- & nomsnittliga personaltätheten stiger till samma storlek som den som 1951 f redovisades vid de hem som var kombinerade med kronikeravdelning. An- _. talet anställda vid dessa hem uppgick ”till 26 eller, om man begränsar sig i till enbart den heltidsanställda personalen, 23 per 100 vårdplatser. Då plats- E antalet antagits förbli omkring 32 000, skulle personalbehovet under denna förutsättning stiga till ca 8 300, varav 7 400 heltidsanställda. Detta innebär I en ökning av den heltidsanställda personalen med 1 400 i förhållande till läget är 1951.

Vad beträffar utbildningsbehovet på detta område, räknade socialstyrel- sen i förutnämnda undersökning med att fram till mitten av 1960-talet är— ligen skulle komma att behöva utbildas 75 a 80 föreståndarinnor. Till grund för beräkningarna låg uppgifter om avgången bland föreståndarinnorna i olika åldrar under tidsperioden 1945—48. Antalet föreständarinnebefatt- ningar antogs i början av 1960-talet uppgå till 1 300. Vidare förutsattes då komma att erfordras 100 biträdande föreståndarinnor, som borde ha samma utbildning som föreståndarinnorna. Behovet av biträdande föreståndarinnor synes dock lågt uppskattat.

Hem för gamla

Beträffande de enskilda hemmen för gamla finns endast få statistiska uppgifter att tillgå. I socialvårdsförbundets kalender för år 1950 ingår en förteckning över dylika institutioner, som torde vara relativt fullständig. Där upptas 76 sådana hem i olika delar av landet med inalles 2 280 platser. Några uppgifter beträffande personalens storlek finns inte. Personaltät— heten torde dock vara lägre än vid de egentliga ålderdomshemmen, varför antalet heltidsanställda inte torde röra sig om mer än högst 400.

Personalbehovet fram till år 1965 synes kunna antas bli oförändrat.

Alkoholist- och tvångsarbetsanstalter

De nuvarande alkoholistanstalterna betraktas såsom förbättringsanstalter för personer, vilka är åtminstone i någon mån arbetsföra. Arbetsterapien som vårdmedel tillmätes sålunda stor betydelse. De intagna sysselsättes i allmänhet med jordbruks-, trädgårds- och verkstadsarbete, vid de för kvin- nor avsedda anstalterna huvudsakligen med sömnad, tvätt och trädgårds- arbete.

Antalet alkoholistanstalter uppgår f. 11. till 21. Platsantalet och vård- klientelets storlek under åren 1930—54 framgår av tab. 6:11.

Tabell 6: 11. Antal platser och intagna vid alkoholistanstalterna

Antal intagna År Antal vårdplatser under året

» 1930 244 455 ; 1940 969 1 367 ; 1945 1 064 1 290

i 1950 14136 1 454

; 1951 1 078 1 384 " 1952 1 111 1 463 1953 1 111 1 457 1954 1 104 1 433

vården.

För framtiden torde man inte ha att räkna med någon ytterligare ut- byggnad av den slutna alkoholistvården i dess nuvarande form. Däremot torde det medicinska inslaget småningom komma att vinna insteg inom

1946 års alkoholistvårdsutredning framhöll i sitt år 1948 avgivna betän- kande (SOU 1948: 23) behovet av medicinsk alkoholistvård och avgav bl. a. vissa förslag till anstalter för dylika ändamål. Vid alkoholistanstalterna räknade utredningen med att behovet av vårdplatser i framtiden komme att kvarstå oförändrat. Efter hand som medicinska vårdanordningar till- kom och den öppna vården effektiviserades, torde dock en minskning av platsantalet inom den slutna vården bli möjlig att genomföra.

Alkoholistanstalternas personal uppgick år 1952 till 278 personer. Dessa fördelade sig på olika kategorier av anställda på följande sätt:

Antal Direktörer, föreståndare, assistenter ........... 53 Vårdpersonal ............................... 137 Ekonomipersonal ............................ 60 Övrig personal .............................. 28

Summa personal 278

Då någon ytterligare utbyggnad av den slutna alkoholistvården i dess hittillsvarande form inte torde vara att motse, synes man kunna räkna med i stort sett oförändrat personalbehov fram till 1965.

Fångvårdsanstalter

Personalen vid fångvårdsanstalterna har som framgår av nedanstående tablå undergått en mycket kraftig ökning under efterkrigstiden. Ökningen får ses mot bakgrunden av såväl det stegrade fångantalet som föränd- ringarna på straffverkställighetens område. Antalet fångar vid årets slut har under de senaste åren uppgått till omkring 3000, vilket innebär en ökning med 700 a 800 i förhållande till medeltalet under senare hälften av 1940-talet.

1924 1939 1945 1950 1954

Antal tjänstemän. 721 . . 998 1 374 1 538 Antal intagna . . . 2 121 1 877 2 309 2 416 3 038

Genom 1945 års straffverkställighetslag, som trädde i kraft den 1 juli 1946, har nya principer införts beträffande straffverkställigheten. Den slutna värden har i stor utsträckning ersatts av vård på öppen anstalt och samtidigt har cellstraffet i princip ersatts med gemensamhet mellan de intagna. I anslutning till den nya straffverkställighetslagen har en genom- 1 gripande ännu inte avslutad omorganisation skett av fångvårdens anstalts- * väsende. Antalet fångvårdsanstalter är f. n. något över 50, därav ett 20-tal ! öppna. Av de omkring 3 000 internerna är ca 800 intagna på öppna an- ' stalter.

Bland mera betydelsefulla åtgärder, som vidtagits under senare år och vilka återverkar på personalbehovet, märks den av 1951 års riksdag beslu- tade nya ungdomsanstalten (Roxtunaanstalten), som numera tagits i bruk,

de av 1952 års riksdag beslutade personalförstärkningarna i anslutning till förslag av 1951 års fångvårdsutredning, samt den omorganisation av anstaltsadministrationen (den s. k. räjongplanen), varom 1953 års riksdag fattade beslut. Dessa åtgärder kan sammanlagt beräknas ha ökat eller komma att öka personalbehovet med ca 150. Tages hänsyn härtill och till

en ytterligare ökning av personalbehovet som en stegring av antalet intagna kan medföra, torde det sammanlagda personalbehovet vid fångvårdsanstal- terna under det närmaste årtiondet kanske stiga till omkring 1 700.

Social hemhjälp

Den sociala hemhjälpsverksamhet, som i olika former organiserats i kommunerna, har under efterkrigstiden undergått en mycket stark expan- sion. Av särskild betydelse har varit att statsbidrag sedan 1944 under vissa förutsättningar utgått till denna verksamhet.

Den statsunderstödda verksamheten. Den statsunderstödda sociala hem- hjälpsverksamheten har till ändamål att genom särskilda hemvårdarinnor under kortare tid bidra till skötseln av hem, där tillfälliga svårigheter upp- kommit på grund av husmoderns bristande arbetsförmåga eller behov av vila, sjukdom i hemmet eller liknande omständigheter. Hjälp kan även lämnas ensamstående, såsom åldringar och invalider. Statsbidraget är maxi- merat i förhållande till folkmängden och gällande bestämmelser innebär i stort sett att fullt statsbidrag utgår för högst en hemvårdarinna på 4 000 invånare i städer samt för högst en på 2 000 invånare på landsbygden. Högre statsbidrag har dock kunnat medges, om socialstyrelsen funnit synnerliga skäl föreligga.

Tabell 6: 12. Antal hemvårdarinnor för vilka statsbidrag beviljats

År 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955

Heltidsanställda.. 494 984 1 479 1 924 2 231 2 450 2 611 2 790 2 902 3 046 3 075 2 887 Deltidsanställda.. 18 54 63 129 138 148 155 161 145 162 184 189

Summa 512 1 038 1 542 2 053 2 369 2 598 2 766 2 951 3 047 3 208 3 259 3 076

Verksamhetens utveckling sedan år 1944 belyses av tab. 6: 12. Åren 1944—47 ökade verksamheten raskt med ca 500 hemvårdarinnor per år och den övre gränsen för rätt till statsbidrag hade i allmänhet nåtts under början av 1950-talet. Under de senaste åren har antalet hemvårdarinnor för vilka statsbidrag utgått varit något över 3 000. Huvuddelen är, såsom fram- går, heltidsanställd.1

1 Det bör beaktas att ovanstående uppgifter endast avser det antal hemvårdarinnor, som ingått i beräkningen av statsbidragsunderlaget. I vissa kommuner torde emelletid antalet hem- vårdarinnor vara större än som inrymmes i detta. Några statistiska uppgifter som belyser hela antalet hemvårdarinnor finnes emellertid inte. Nämnas kan dock att kommunerna för år 1955 sökte statsbidrag för 3 403 hemvårdarinnor, varav 3 163 på heltid, medan bidrag som framgår av tabellen endast beviljades för 3 076, varav 2 887 på heltid.

Särskilda kompetensvillkor är föreskrivna för hemvårdarinnorna inom den statsunderstödda verksamheten. Vederbörande skall antingen ha ge- nomgått 15 månaders hemvårdarinneutbildning i särskild skola eller ha genomgått socialstyrelsens 3—månaders prov- och kompletteringskurs, varvid förutsättes flera års grundlig och allsidig praktik i husligt arbete och barnavård såsom villkor för tillträde till kursen. Person med mångårig väl vitsordad praktik i husligt arbete kan dock beviljas dispens från särskild utbildning.

Skolorna har för närvarande en kapacitet av högst 175—200 utexamine- rade elever årligen. Antalet vid prov- och kompletteringskurserna utexami— nerade har växlat något år från år och i allmänhet uppgått till 350 å 400. Det årliga antalet utbildade hemvårdarinnor uppgår sålunda till ca 550.

Annan social hemhjälpsverksamhet. Liknande arbetsuppgifter som hem- vårdarinnorna har i viss utsträckning de diakonissor och församlingssyst- rar, som finnes anställda av statskyrkoförsamlingar och fria trossamfund. Såsom framhållits i kapitel 5 har dessa ofta sjuksköterskeutbildning. Gränsdragningen mellan social hemhjälpsverksamhet och den öppna hälso- och sjukvården genom distriktssköterskor och liknande blir tydligen ofta flytande.

Under 1950-talet har i många kommuner tillkommit nya former av organiserad hemhjälp vid sidan av de gamla, framförallt med tanke på sjuka och åldringar, såsom hemsamaritverksamhet, hemtjänst för gamla 0. dyl. Enligt en av socialstyrelsen verkställd undersökning fanns under år 1954 särskild hemhjälpsverksamhet för åldringar vid sidan av den stats- understödda verksamheten organiserad i 110 städer, d. v. s. i stort sett samtliga, samt 331 köpingar och landskommuner. Ytterligare 61 kommuner redovisade aktuella planer att sätta i gång dylik verksamhet under år 1955 medan 57 kommuner uppgav att frågan var under utredning.

I motsats till den statsunderstödda verksamheten sysselsätter sistnämnda former av hemhjälpsverksamhet huvudsakligen tillfällig timavlönad arbets- kraft, till stor del medelålders och äldre gifta kvinnor. Nämnas kan att av de närmare 600 s. k. hemvårdsbiträden som vid slutet av år 1954 fanns anställda i Stockholms stad — Föreningen Hemtjänst för gamla _ var 55 1 procent över 50 år; 63 procent var gifta. Hela antalet sysselsatta uppgick , under veckan 24—30 januari 1955 enligt en av socialstyrelsen verkställd j undersökning till 3 856. Av dessa var endast 156 heltidssysselsatta vid redo- j visningstillfället. ;

Det framtida personalbehovet. Att närmare bedöma de anspråk på ar— ? betskraft som den sociala hemhjälpsverksamhet, vilken under växlande for- * mer bedrives av kommunerna, kan komma att ställa i framtiden är omöjligt. En fortsatt utbyggnad av verksamheten, framför allt med tanke på åldrings- vården, synes dock sannolik.

Som framgått av ovanstående har utbyggnaden av den sociala hemhjälps-

verksamheten under 1950-talet väsentligen skett genom anlitande av tillfäl- lig arbetskraft, huvudsakligen gifta kvinnor. I stor utsträckning torde det här ha varit frågan om en arbetskraftsreserv som varit svår att utnyttja i andra former. I vilken mån arbetskraftshehovet även i framtiden väsentligen kan tillgodoses på detta sätt är svårt att bedöma. Vid bedömande av de reala anspråken på arbetskraftsresurserna får givetvis beaktas att den kom- munala verksamheten till en obestämd del ersätter den tillfälliga privat- anställda hemhj älpen.

Sammanfattning Vi har i detta kapitel sökt belysa de anspråk på arbetskraft, som olika slag av anstalter och anstaltsliknande institutioner inom barna- och ung- domsvård, åldringsvård, alkoholistvård och fångvård samt den sociala hem- hjälpsverksamheten kan komma att ställa under det närmaste årtiondet. Resultaten av de verkställda kalkylerna rörande personalbehovet har sam- manfattats i tab. 6: 13.

Tabell 6: 13. Heltidsanställd personal vid olika institutioner inom socialvård och fångvård

1950—1965 Daghem och Barnhem Kommu- Social förskolor och ung- nala Hem ååå—_ Fåålfågs' hem- År samt doms— ålder— för anstal- Znst l- Summa hjälps- efter- vårds- doms- gamla ter tera verk- middags- skolor hem1 samhet hem Omkring 1950 ..... 3 700 2 400 6 000 400 300 1 400 14 200 2 600 1955 ..... 4 000 2 350 6 700 400 300 1 500 15 250 3 000 , 1965 ..... 5 400 2 450 7 400 400 300 1 700 17 650 ? ! Ökning 1955/65 . . . 1 400 100 700 0 0 200 2 400 ?

1 Exkl. särskilda sjukavdelningar.

De behandlade verksamhetsgrenarna kan för närvarande överslagsvis beräknas sysselsätta omkring 18 000 heltidsanställda samt närmare 5 000 deltidsanställda, varav 700 vid de kommunala ålderdomshemmen och om- kring 4 000 i social hemhjälpsverksamhet. I den som heltidsanställd redo- visade personalen vid övriga institutioner torde dock även ingå en det per- sonal med deltidsanställning. Vad beträffar de kommunala ålderdomshem- men har i ovannämnda tal inte medräknats den personal som tas i anspråk för de särskilda sjukavdelningar som är anknutna till ålderdomshemmen. Dessa har är 1955 beräknats Sysselsätta omkring 2 600 anställda.

Om man till en början bortser från den sociala hemhjälpsverksamheten och begränsar sig till anstaltspersonalen inom de behandlade områdena, skulle enligt kalkylerna denna kunna väntas öka med omkring 2 400 eller 16 procent under det närmaste årtiondet. Huvuddelen av ökningen kommer

på daghems- och förskoleverksamheten och beror på att en kraftig utbygg- nad framför allt av lekskolorna synts sannolik. Vad beträffar den egentliga anstaltsvården torde man däremot _ möjligen frånsett fångvården —- inte ha att motse någon ökning av verksamhetens kvantitativa omfattning. Ut- vecklingen kännetecknas snarast av en stagnation eller sammankrympning av denna. Till en del beror detta på att ifrågavarande vårduppgifter i stigan- de utsträckning kommit att tillgodoses inom ramen för hälso- och sjukvår- den. Utvecklingen är i så måtto endast den andra sidan av den starka utbygg- naden av sjukvården. Särskilt sinnessjuk- och sinnesslövårdens utbyggnad synes i detta sammanhang betydelsefull liksom också —— för att avlasta ålderdomshemmen — utbyggnaden av kronikervården. Av inte mindre bety- delse torde vara att den allmänna ekonomiska och sociala utvecklingen med- fört och sannolikt även i framtiden kan väntas medföra ett minskat behov av omhändertagande för anstaltsvård i sådana fall där vårdbehovet väsent- ligen betingas av ekonomisk nöd. Förutom den allmänna höjningen av lev- nadsstandarden spelar säkerligen utbyggnaden av olika former av socialför- säkring, såsom folkpensionering, moderskapshjälp, arbetslöshets- och sjuk- försäkring m. 111. en viktig roll.

Att trots dessa tendenser till stagnation eller sammankrympning av den slutna socialvården — barnhem och ungdomsvårdsskolor, ålderdomshem, alkoholistanstalter — en mindre ökning av arbetskraftshehovet ändock synts sannolik på vissa håll beror på att man inom denna liksom inom 3 j uk- vården måste räkna med en relativt ökad personalåtgång, allt eftersom an- staltsvården blir mera specialiserad och intensifierad och samtidigt begrän- sas till ett mera svårskött klientel. En successiv ökning av personalantalet relativt till antalet intagna synes också ha ägt rum inom flertalet vårdgre- nar. En bidragande faktor härtill torde även ha varit förbättringar av an- staltspersonalens arbetsförhållanden.

Vad slutligen den sociala hemhjälpsverksamheten beträffar har underlag saknats för att närmare bedöma de anspråk på arbetskraft som denna kom- mer att ställa i framtiden. Under 1950-talet synes utvecklingen på detta om- råde framför allt ha kännetecknats av en stark expansion av hemh j älpen för åldringar. Denna har emellertid väsentligen sysselsatt deltidsanställd och tillfällig personal, såsom husmödrar och andra kvinnor, som inte normalt stått till arbetsmarknadens förfogande. Den hos kommunerna heltidsan- ställda hemvårdarinnepersonalen torde däremot ha ökat relativt obetydligt under 1950-talet. Då det emellertid inte är osannolikt att den sociala hem- hjälpsverksamheten i framtiden kommer att ställa ökade anspråk även på heltidsanställd personal, torde den under det närmaste årtiondet beräknade ökningen av arbetskraftshehovet inom de i detta kapitel behandlade områ- dena kunna avrundas uppåt till 3 000.

Vid behandlingen av arbetskraftshehovet för de olika vårdgrenarna' har uppmärksamhet ägnats personalens sammansättning från yrkes- och ut-

bildningssynpunkt. Huvuddelen av personalen vid anstalterna utgöres av biträdespersonal, ekonomibiträden och vårdbiträden, resp. — vid fångvårds— anstalterna bevakningspersonal. Den del av anstaltspersonalen, som in- nehar ledande eller mera självständiga befattningar bildar en kvantitativt relativt liten grupp. I denna ingår bland annat läkare och sjuksköterskor, vilka personalkategorier behandlats i kapitel 5, samt lärarpersonal vid sådana anstalter där skol- eller yrkesundervisning förekommer, såsom barn— hem, ungdomsvårdsskolor och fångvårdsanstalter.

Bortser man från sistnämnda grupper och ser till övrig personal i le- dande befattningar har av det föregående framgått att dess utbildning hittills ofta varit bristfällig. Detta gäller bland annat föreståndarpersona- len vid barnhem och ålderdomshem. För dessa grupper finnes numera an- ordnade särskilda treåriga utbildningskurser, som står under socialstyrel- sens inseende. Genomgång av dylik kurs utgör dock inte formellt kompetens- krav för anställning som föreståndare och endast en mindre del av denna personal har för närvarande sådan utbildning.

Det kan i detta sammanhang ifrågasättas om inte den grundläggande utbildningen för ifrågavarande yrkesgrupper kunde samordnas med annan närstående utbildning. Önskvärd specialisering skulle i sådant fall kunna tillgodoses antingen genom differentierade utbildningslinjer inom ramen för en bredare lagd utbildning — såsom exempelvis utbildningen vid social- instituten —— eller genom kortare påbyggnadskurser. Härigenom torde man framför allt vinna ett bredare rekryteringsunderlag för dessa arbets— områden men samtidigt även pedagogiska fördelar. Även vad beträffar vissa andra delar av anstaltsvården, såsom ungdomsvårdsskolorna och fångvårdsanstalterna, torde en samordning av utbildningen av olika perso— nalkategorier böra kunna medföra fördelar bland annat från rekryterings— synpunkt.

Kvantitativt för närvarande mycket obetydliga yrkesgrupper, vilka i framtiden dock torde komma att få ökad betydelse inom de behandlade delarna av anstaltsvården, är sysselsättningsterapeuter och högskoleutbil- dade psykologer. Sysselsättningsterapeuter torde bland annat komma att erfordras för ålderdomshemsvården, psykologer vid bland annat barnhem, ungdomsvårdsskolor och fångvårdsanstalter.

Utbyggnaden av daghems- och förskoleverksamheten ställer starkt ökade anspråk på barnträdgårdslärarinnor. Vi har framhållit att förskolesemina- riernas nuvarande utbildningskapacitet synes otillräcklig för att på längre sikt tillgodose behovet av utbildade barnträdgårdslärarinnor.

KAPITEL 7

Övrig statlig och kommunal verksamhet

Inledande synpunkter

Som framhållits i inledningen har de mera ingående undersökning- arna ansetts böra begränsas till att belysa de anspråk på arbetskraft som utvecklingen inom undervisningsväsen, sjukvård och socialvård även- som vissa delar av kommunikationsväsendet kan komma att ställa under det närmaste decenniet. Arten av den offentliga verksamheten i övrigt är, i den mån den innebär handhavandet av administrativa uppgifter, mesta- dels sådan, att man knappast kan utföra någon beräkning av det framtida personalbehovet, grundad på detaljerade antaganden rörande göromålens omfattning inom olika myndigheters och verks ämbetsområden. Inte heller beträffande sådana återstående grenar av offentlig verksamhet som verk eller inrättningar sysselsatta med anläggande och underhåll av vägar, gator, kraft- och belysningsverk, hamnar eller liknande, har detaljerade an- taganden beträffande den framtida utvecklingen av arbetskraftshehovet ansetts kunna uppställas. Framställningen i detta kapitel rörande åter- stående delar av statlig och kommunal verksamhet har därför i huvudsak inriktats på de allmänna utvecklingstendenserna ifråga om personalens sammansättning och rekrytering. I syfte att nå en överblick av behovet av fackutbildad personal i offentlig tjänst har särskilt intresse ägnats åt sådana utvecklingstendenser som kan antagas äga betydelse för det fram— tida behovet av personal med särskild fackutbildning. I

Med hänsyn till ofullständigheten hos det statistiska materialet har det I varit nödvändigt att begränsa diskussionen till sådan statlig och kom— i munal verksamhet som bedrives av offentligrättsliga subjekt, även om en I del likartade uppgifter ombesörjes av för ändamålet bildade aktiebolag och i stiftelser. Det hör slutligen anmärkas att ifråga om kommunal verksamhet, behandlad i detta kapitel, har bortsetts från landstingspersonalen, som i den mån den inte redovisats under hälso- och sjukvård, socialvård och under- visningsväsen utgör en relativt liten grupp.

» )

21 3 Allmänna utvecklingstendenser

Vid sidan av undervisningsväsen, sjukvård och socialvård samt förut behandlade delar av kommunikationsväsendet är som framgått av kap. 2 de ur arbetskraftssynpunkt kvantitativt betydelsefullaste grenarna av den statliga och kommunala förvaltningen dels övriga under beteckningen in- dustri— och kommunikationsverk m. m. sammanförda förvaltningsgrenar, vilka väsentligen innefattar förvaltningen av vägar, gator, kraft- och be- lysningsverk och andra s. k. public utilities samt i samband härmed be- driven byggnads- och anläggningsverksamhet och dels försvarsväsendet. Gemensamt för båda dessa områden är att de sysselsätter en betydande teknisk personal.

Industri- och kommunikationsverk m. m.

Statsanställd personal. Tab. 7: I belyser personalantalets utveckling under efterkrigstiden inom de statliga industri- och kommunikationsver- ken, frånsett statens järnvägar, post- och televerken. I den mån jämförbara uppgifter varit tillgängliga har i tabellen även angivits siffror för åren 1927 och 1939.

Av ett sammanlagt antal anställda vid dessa verk om för närvarande mellan 40 000 och 45 000 utgör, såsom tabellen visar, personalen i domän- verket, statens vattenfallsverk och väg- och vattenbyggnadsverket över 90 procent.

Tabell 7: 1. Antalet anställda vid statliga industri- och kommunikationsverk m. m. (utom statens järnvägar, post- och televerken)1

_ Väg- o. vat- [iZi-Illst— äääiåit tenbyggnads- Övriga verk2 Summa företagsverk verket År 123:— Arbe- 21133- Arbe- 23523- Arbe— ?tirj- Arbe- Elg:- 112313? Arbe- Sum- .. tarea .. tare .. tare4 .. tare .. tare ma man man man man man nor 1927 1 200 (7 400) 800 500 . . (20 000) 1939 1300 .. 1200 3200 ..21800 .. .. .. .. .. .. 1945 1 300 7 900 1 900 3 500 1 600 12 500 1 700 700 6 500 1 100 24 600 31 100 1950 1 500 6 900 3 300 5 500 2 400 13 600 2 300 1 100 9 500 1 600 27 100 36 600 1954 1 600 9 800 5 000 7 200 2 900 11 700 2 400 1 200 11 900 2 000 29 900 41 800

1 Uppgifterna för 1954 är, med undantag av väg- och vattenbyggnadsverkets arbetarantal, hämtade ur riksräkenskapsverkets statistik. Beträffande tidigare år har utnyttjats förutom riksräkenskapsverkets statistik även vederbörande verks egna statistiska publikationer. Upp- gifterna för år 1927 har hämtats ur en av socialstyrelsen år 1927 utförd undersökning av anställ- nings- och avlöningsförhållandena för lägre personal i allmän tjänst. 3 Lotsvcrket (1 535 anställda, varav 97 arbetare år 1954), luftfartsverket (373, varav 25 arbetare), byggnadsstyrelsen (1 376, varav 987 arbetare), länsarkitektsorganisationen (216 tjänstemän) samt statens reproduktionsanstalt (147 varav 113 arbetare). ” I augusti. Arbetarantalet under drivningssäsongen är väsentligt högre. " Anställda i vägunderhålls- och vägbyggnadsarbeten i egen regi i början av juli månad.

Medan domänverkets egentliga vård av kronans skogar och jordbruks— domäner på grund av skogsvårdens intensifiering har blivit och fram— deles kan antagas bli alltmera personalkrävande, är behovet av personal för tillgodogörandet av kronoegendomarnas virkesavkastning avhängigt av förändringarna på exportmarknaden för trävaror. Detta medför att verkets behov av arbetskraft, särskilt av kollektivavtalsanställd personal, kan variera inom ganska vida gränser från år till år.

Vad beträffar statens vattenfallsverk och väg- och vattenbyggnadsverket dominerar bland dessa verks arbetsuppgifter byggnads- och anläggnings- arbeten. Investeringarna i kraft- och belysningsverk, vägar och gator, vatten- och avloppsanläggningar blev under krigstiden eftersatta och en mera be- tydande ökning kom till stånd först under efterkrigsåren. Förändringarna i investeringsvolymen på dessa områden framgår av tab. 7: 2.

Tabell 7: 2. Indextal för nyinvesteringar i milj. kr. (1952 års priser)1 1950 = 100

1938/39 1946 1950 1951 1952 1953 1954

'Kraft- o. belysningsverk. 48 65 100 95 137 153 148 Vägar o. gator .......... 131 59 100 125 170 217 201 Vatten- 0. avloppsanlägg-

ningar ............... 55 63 100 91 95 130 163

1 Enligt uppgifter lämnade av konjunkturinstitutet.

Den mycket kraftiga ökningen av personalantalet vid statens vattenfalls- verk kan antagas vara en direkt följd av att verkets anläggningsarbeten fått ökad omfattning, i synnerhet som statens vattenfallsverk bedriver sin anläggningsverksamhet i egen regi. I fråga om väg- och vattenbyggnadsver- ket försvåras jämförelser med förkrigstidens personalförhållanden på grund av de betydande organisatoriska förändringar som skett efter 1939.1 Begrän— sar man sig till tiden efter 1945 finner man att antalet tjänstemän ökat relativt kraftigt medan arbetarantalet varit i stort sett oförändrat eller t. o. m. nedgått något, trots väghållningsarbetenas ökade omfattning. Ut- vecklingen beror bland annat på att en fortgående mekanisering av såväl vägunderhåll som vägbyggnad skett under efterkrigstiden. Vid bedömandet av den förskjutning som ägt rum mellan arbetare och tjänstemän får emellertid också beaktas att väg- och vattenbyggnadsverket utför en stor del av vägbyggnads- och beläggningsarbetena på entreprenad. Antalet vid entreprenadarbeten sysselsatta arbetare har stigit från endast omkring 600 i början av juli 1945 till närmare 2 200 vid motsvarande tidpunkt 1955,

1 Fram till är 1944 ombesörjdes den allmänna väghållningen på landsbygden av kommunala förvaltningsenheter _ 170 vägdistrikt. Åren 1945—46 ombildades väg- och vattenbyggnads— styrelsens luftfartsavdelning med tillhörande flygplatsorganisation till luftfartsverket.

I

eller från endast 4 till omkring 16 procent av hela antalet anställda arbe- tare i den allmänna väghållningen.

Bland verk som i tab. 7: 1 hänförts till restgruppen övriga verk är lotsverket och byggnadsstyrelsen de största. Lotsverket har endast obe- tydligt ökat sitt personalantal jämfört med förkrigstiden, medan byggnads- styrelsen och länsarkitektorganisationen bl. a. i samband med vidgningen av det allmännas befogenheter ifråga om bebyggelseplaneringen ökat an- talet sysselsatta. Statens civila byggnadsverksamhet i byggnadsstyrelsens regi har vidare utvidgats efter krigsårens starka restriktivitet på detta område. Byggnadsstyrelsens arbetarantal har med anledning härav ökat från omkring 550 år 1945 till närmare 1 000 år 1954. En betydande del av byggnadsstyrelsens arbeten utföres emellertid på entreprenad, för närva- rande i runt tal två tredjedelar räknat i byggnadskostnader.

Kommunalanställd personal. Vad beträffar den kommunaltekniska verk- samheten är det statistiska material, som står till buds för att belysa sysselsättningsutvecklingen, mycket knapphändigt och osäkert. Nedanstå— ende sammanställning torde dock någorlunda belysa förändringarna sedan slutet av 1920-talet, i vad avser den hos städerna anställda personalen.

Tjänstemän År Arbetare Summa Män Kvinnor Summa 11927 3 100 700 3 800 17 400 21 200 1939 .. .. .. 21900 .. 1950 8 800 2 "400 11 200 23 900 35 100 1952 .. .. .. 24 500 ..

1 Beräknat med ledning av socialstyrelsens undersökningar för 1924 och 1927.

Den ökning av personalantalet, som sammanställningen visar, beror tydligen främst på stadsbefolkningens tillväxt. Ett stort antal nya städer har tillkommit under denna tid. Anmärkningsvärd är den förhållandevis ringa ökningen av arbetarantalet.

I nedanstående tablå har antalet arbetare vid städernas arbeten _ från- sett spårvägs- och busspersonal — satts i relation till stadsbefolkningens

Arbetarantalet i städernas kommunaltekniska verk i förhållande till folkmängden 1939, 1950 och 19521

Arbetarantal per 10 000 invånare

1939 1950 1952 Stockholm, Göteborg och Malmö ............... 110,7 83,1 85,0 Övriga städer över 5 000 invånare .............. 85,2 67,1 65,1

1 Uppgifterna om städernas arbetarantal har hämtats ur Svenska stadsförbundets arbetar- lönestatistik.

storlek 1939, 1950 och 1952. Huvuddelen av här ifrågavarande arbetare är sysselsatt i anläggningsarbeten. I de mindre städerna utgör anläggnings— arbetarna den helt dominerande gruppen.1 Trots att den kommunala anlägg- ningsverksamheten ökat kraftigt, har som framgår av sammanställningen det relativa arbetarantalet sjunkit. Liksom på väg- och vattenbyggnadsver- kets område torde detta förhållande böra ses mot bakgrunden av den om— fattande mekanisering som skett inom byggnads— och anläggningsverksam- heten under efterkrigstiden. Möjligen har dock den reala minskningen av insatsen av arbetskraft inte varit lika stor som ovanstående tal kan ge vid handen, beroende bland annat på ett större utnyttjande av entreprenad- system för vissa anläggningsarbeten.

Det framtida arbetslcraftsbehovet. Utvecklingen av arbetskraftshehoven under närmaste tioårsperiod inom statens vattenfallsverks och väg- och vattenbyggnadsverkets arbetsområden torde till en del vara bunden genom beslut som redan fattats av statsmakterna. Till grund för 1954 års beslut om höjning av bilskatterna låg en beräkning av medelsbehovet för väg- väsendets upprustning under perioden 1954/55—1958/59 och det uttalades därvid bland annat, att man med hänsyn till vägtrafikens ökning kunde förutse ett ytterligare stegrat utgiftsbehov för detta ändamål vid slutet av 1950-talet. Ifråga om vattenfallsverkets kraftstationsbyggnader måste, med hänsyn till den långa tid som åtgår för anläggningarnas färdigställande, beslut om utbyggnaderna av vattenfall fattas ganska många år innan de beräknas bli färdiga att tas i drift. Under de senaste riksdagarna har beslutats om anläggningar som väntas bli färdigställda först vid 1960-talets början. Då det lär vara att vänta att den årliga ökningen av elkraftför- brukningen fortsätter och en betydande ökning av investeringsbehoven på området är sannolik, synes man höra antaga att vattenfallsverkets an-

1 Nedanstående sammanställning visar arbetarantalets — medelantalet manliga arbetares, exkl. trafikpersonal vid spårvägar och omnibuslinjer —— fördelning på arbetsområden år 1950 inom olika ortsgrupper. Härvid har dock inte frånskilts det relativt ringa antal hos köpingar anställda arbetare som redovisas i stadsförbundets statistik.

Därav inom ortsgrupp

';

Övriga arbetsområden ..............................

Arbetsområde så"? g 2 3 4 5

Anläggningsarheten ................................ 56.7 81.0 62.5 49.5 48.8 Verkstäder och förråd .............................. 12.8 3,7 10,6 17,7 14,2 Transportväsen .................................... 6,8 5,6 6,6 7,9 6,5 Fasta maskinanläggningar ........................... 7,2 2,2 6,6 6,4 9,4 Vakthållning, tillsyn och upphörd ................... 2,3 0,6 1,7 2,8 3,0 Renhållning ....................................... 10,1 5,2 8,4 12,0 12,3 Husbyggnadsarbeten ............................... 3,4 1,2 2,6 3,0 5,2

0 7 0 5 1 0 O 7 O 6

0 O 0 0 0 0 O 0 0 O ... 0 >— 0 >_- 0 ... O ».

Summa

! l l

läggningsarbeten fram till 1965 genomsnittligt kommer att få minst samma omfattning som vid 1950-talets mitt.

Även om variationer kan tänkas inträda i behovet av arbetarperso- nal inom väg- och vattenbyggnadsverkets och vattenfallsverkets arbets- områden, i det att verksamheten tillfälligt begränsas vid inskränkningar i medelstillgången för arbetenas finansiering och tillfälligt utvidgas då he- hov av sysselsättningsobjekt föreligger, är det därför antagligt, att verk- samheten vid 1960-talets mitt kommer att ha större omfattning än under 1950—talet. Detta måste med hänsyn till stadsbebyggelsens tillväxt antagas bli fallet även med övrig offentlig anläggningsverksamhet som här berörts. Den fortsatta mekaniseringen av verksamheten gör vidare sannolikt att ökningen av personalbehovet kommer att gälla främst tjänstemannaper- sonal och i synnerhet teknisk personal. Dels ställer mekaniseringen ökade krav på teknisk personal för arbetsledande funktioner, dels och kanske framför allt torde den tekniska utvecklingen medföra ett stigande behov av personal för planeringsuppgifter. I samband härmed torde också den i tab. 7: 1 tydligt framträdande ökningen av den kvinnliga, huvudsakligen kontorstekniska personalen, komma att fortsätta.

Försvarsväsendet

Vad beträffar försvarsväsendet belyses personalutvecklingen under det senaste decenniet av tab. 7: 3. I tabellen har även angivits motsvarande personalantal år 1924, före de i anslutning till 1925 års försvarsbeslut verkställda inskränkningarna i antalet anställda. Tabellen visar en för- dubbling av personalantalet jämfört med 1924. Ökningen har huvudsak- ligen ägt rum under 1940-talet och föranletts av det senaste världskriget. Krigsslutet ledde till minskning av antalet anställda, väsentligen bland den icke aktiva militärpersonalen samt av personal sysselsatt inom krigs- materieltillverkningen. Viss ökning inträdde därpå ånyo. Fluktuationerna i personalbehovet inom försvarsväsendet har haft sin orsak i de snabba och opåräknade förskjutningar i landets militärpolitiska läge som inträffat under de senaste årtiondena.

Ehuru personalantalet är nära nog dubbelt så stort 1954 som 1924, har

Tabell 7: 3. Försvarsväsendets personalantal 1924—1954

1924 1943 1947 1954 Militär personal ................. 21 700 35 500 22 600 18 000 Övrig tjänstemannapersonal ....... 2 300 17 300 16 300 22 600 Därav kvinnor ................. 200 7 200 6 600 7 900 Arbetarpersonal .................. 7 100 20 400 16 000 16 600 Summa anställda 31 100 73 200 54 900

så betydande förskjutningar skett mellan å ena sidan militära och å andra sidan civilmilitära och civila personalkategorier, att den militära perso- nalen nu är mindre än under 1924 års försvarsorganisation. Minskningen hänför sig dock helt till underbefäl och manskap och får ses mot bak- grunden av volontäranställningssystemets successiva avveckling och lik- nande organisatoriska förändringar, vilka inneburit bland annat, att militär personal i viss utsträckning ersatts med civil eller civilmilitär personal. Särskilt inom flygvapnet har framför allt underbefäls- men även under- officersbefattningar utbytts mot civilmilitära tekniker- och verkmästar- befattningar. Civil personal har också i stor utsträckning övertagit göro- mål som tidigare fått fullgöras av värnpliktig personal, uttagen till hand— räckningstjänst.

Vid sidan härav har emellertid den militärtekniska utvecklingen i och för sig medfört ett relativt ökat behov av- fast anställd personal för väsent- ligen tekniska arbetsuppgifter, vilket bland annat kommer till uttryck i en stark tillväxt av personalen inom de centrala försvarsförvaltande myndigheterna och vid försvarets forskningsanstalt. Till följd härav har under en kort tidsperiod en mycket kraftig ökning av den ingenjörsut- bildade personalen ägt rum inom försvarsväsendet.

Det är naturligtvis omöjligt att närmare bedöma det framtida personal- behovet på försvarsväsendets område. Det synes emellertid antagligt, att den militärtekniska utvecklingen — även 0111 den allmänna finansiella ramen för försvarsväsendet antas förbli i stort sett oförändrad _ kommer att medföra ett ytterligare ökat behov av teknisk personal.

Övriga förvaltningsgrenar

Statsanställd personal. Förändringarna vad beträffar den statsanställda personalen inom grupperna rätts- och ordningsväsen, kulturella och veten- skapliga institutioner (utanför universitet och högskolor) saint administra— tion och övrig verksamhet helyses av tab. 7:4. Med hänsyn till att en mycket ringa del av personalen inom dessa grupper utgöres av arbetar- personal, har endast tjänstemannapersonalen medtagits. För tydlighetens skull har ur rätts- och ordningsväsen utbrutits personalen inom lantmäteri- väsendet och vid patent- och registreringsverket. Likaså har tullverkets personal särredovisats.

Sammanlagt har antalet statstjänstemän inom dessa verksamhetsgrenar stigit från mindre än 10 000 vid mitten av 1920-talet till för närvarande över 30 000. Av ökningen faller knappt 7 000 på den senaste 10-årsperioden.

Många olikartade faktorer har föranlett ökningen sedan 1920-talet. Till en del är den rent formell. Sålunda har i samband med omregleringar av avlöningsförhållandena för tidigare sportelberättigade befattningshavare — t. ex. häradshövdingar, distriktslantmätare m. fl. —- vissa grupper bi-

Tabell 7: 4. Antalet tjänstemän i statlig tjänst inom kulturella och vetenskapliga institutioner, rätts- och ordningsväsen samt administration och övrig verksamhet 1924—1954

1924 ' 1943 1954

Män Kv. S:a Män Kv. S:a Män Kv. S:a

Kulturella och vetenskap-

liga institutionerl ....... 380 120 500 1 340 860 2 200 2 440 1 630 4 070 Lantmäteri- samt patent-

och registreringsväsen . . 470 110 580 750 260 1 010 1 060 800 1 860 Rätts- o. ordningsväsen i 6. 1 250 50 1 300 1 880 760 2 640 2 010 1 620 3 630 Tullverket ............... 3 440 130 3 570 3 440 330 3 770 4 050 550 4 600 Administration och övrig

verksamhet i övrigt . . .. 2 540 1 170 3 710 7 210 6 490 13 700 7 470 8 490 15 960

Summa 8 080 1 580 9 660 14 620 8 700 23 320 17 030 13 090 30 120

1 Utom universitet och högskolor.

trädespersonal överförts till statlig tjänst efter att förut ha direkt avlönats av vederbörande befattningshavare. En annan faktor som påverkat perso- nalutvecklingen har varit att staten helt eller delvis övertagit vissa förvalt- ningsuppgifter från de kommunala samfälligheterna, såsom inom dom- stolsväsendet, uppbördsväsendet och arbetsförmedlingen. Även med be— aktande av dylika väsentligen organisatoriska förändringar har emellertid en åtminstone relativt sett betydande ökning av personalen ägt rum.

Särskilt framträdande är den kraftiga personalökningen inom rest- gruppen administration och övrig verksamhet mellan 1924 och 1943. Till väsentlig del torde denna få anses orsakad av den statliga förvaltnings- apparatens ansvällning under krigsåren. Av den år 1943 redovisade per- sonalen inom denna grupp var sålunda över 8 000, motsvarande 80 procent av nettoökningen mellan 1924 och 1943, anställda vid förvaltningsorgan vilka nyinrättats — eller såsom arbetsförmedlingen övertagits av staten —— i samband med olika av krigsförhållandena betingade statliga ingripanden. Under efterkrigstiden har upphörandet eller inskränkningen av de upp- gifter som åvilat dessa förvaltningar mer än uppvägts av de ökningar som ägt rum på andra håll, varför någon personalminskning inte kommit till stånd. Å andra sidan har den totala personalökningen varit mycket liten; den ökning som ägt rum inom den icke krisbetonade förvaltningen har varit endast obetydligt större än vad som inbesparats genom krisuppgifter- nas avveckling.

Gruppen kulturella och vetenskapliga institutioner utanför universitet och högskolor omfattar bibliotek, muséer och arkiv samt olika institu- tioner för huvudsakligen tekniska och naturvetenskapliga forskningar och undersökningar. Den mycket starka personalökning, som redovisas inom denna grupp hänför sig framförallt till sistnämnda ofta ganska unga institutioner. En stor del av den under senaste decenniet redovisade ök-

ningen kommer på statens institut för folkhälsan och Sveriges meteoro- logiska och hydrologiska institut. Stora personalökningar har också ägt rum vid rikets allmänna kartverk samt vid flygtekniska försöksanstalten och liknande av den nyaste tekniska utvecklingen föranledda organ. I övrigt fördelar sig personalökningen inom här ifrågavarande grupp på ett stort antal institutioner med ett var för sig tämligen litet personalantal. Utvecklingen är av särskilt intresse ur den synpunkten att den inneburit bl. a. ett ökat ianspråktagande av personal med högre teknisk och natur— vetenskaplig utbildning.1

Bortsett från de vetenskapliga och kulturella institutionerna framstår såsom det kanske mest karakteristiska draget i personalutvecklingen inom här behandlade grenar av statsförvaltningen den förskjutning som ägt rum mellan kvinnlig och manlig personal. Personalökningen under det senaste årtiondet kommer nästan helt på den kvinnliga personalen, särskilt gäller detta inom gruppen administration och övrig verksamhet, där den kvinn- liga personalen numera t. o. m. är inte obetydligt större än den manliga.

Såsom tidigare framhållits överväger inom gruppen kvinnliga anställda den kontorstekniska biträdespersonalen, medan den manliga personalen — om man bortser från tullverket -— till sin huvuddel utgöres av personal i högre tjänsteställning. Även om den starka ökningen av den kvinnliga personalen till en del sammanhänger med ovanämnda förändring av bi- trädespersonalens anställningsformer, från enskild anställning hos stats- tjänstemän till direkt statsanställning, torde det likväl huvudsakligen vara fråga om en verklig förskjutning i arbetskraftens sammansättning, orsakad av förändringar i den kontorstekniska organisationen. Ett karakteristiskt exempel är utvecklingen vid de statliga allmänna domstolarna, där kon- torsbiträdespersonal i stor utsträckning fått överta arbetsuppgifter för vilka tidigare juristutbildad personal användes. Antalet anställda vid hov- rätter och domsagor har sålunda från 1943 till 1954 stigit från 1 060 till 1 560 eller med 500. Av ökningen kommer 400 på den kvinnliga personalen och endast ca 100 på den manliga.

Den ökning av arbetsbelastningen, som ägt rum inom ramen för redan bestående arbetsuppgifter, synes sålunda väsentligen ha mötts genom an- ställning av kvinnlig kontorsteknisk biträdespersonal. En utökning av den högre administrativa personalen synes i huvudsak endast ha ägt rum i den mån nya verksamhetsområden tillkommit, vilka krävt upprät- tande av särskilda arbetsenheter, antingen detta sedan skett inom redan befintliga verk eller genom tillskapande av nya fristående förvaltningsorgan. Som framgått av tab. 7: 4 ökade även den manliga personalen inom grup- pen administration och övrig verksamhet kraftigt mellan 1924 och 1943 medan ökningen varit mycket obetydlig under det senaste årtiondet. San-

1 Beträffande universitet och högskolor se kap. 4.

nolikt får detta ses som ett uttryck för att den högre administrativa per- sonalen — och följaktligen även personalen med högre administrativ ut- bildning — efter en relativt kraftig utökning i början av 1940-talet, då den egentliga krisförvaltningen byggdes upp, därefter stigit ganska litet. De förändringar som skett har i huvudsak inneburit att personalen inom andra delar av den statliga administrationen ökat med ett antal motsvarande det som friställts genom krisuppgifternas avveckling.

Kommunalanställd personal. Den hos städer och landskommuner an- ställda personalen inom hithörande förvaltningsgrenar kan, som redan framgått av kapitel 2, beräknas ha uppgått till omkring 22 000 år 1950. Som närmare belyses av nedanstående tab. 7 :5 kommer ungefär hälf- ten av denna personal på rätts- och ordningsväsen. Den stora personal- gruppen är här polispersonalen. En annan ganska stor personalgrupp, som ingår under gruppen rätts- och ordningsväsen, är brandpersonalen. Den kommunalanställda personalen vid bibliotek och andra kulturella insti- tutioner var år 1950 ca 900. Övrig kommunalanställd personal — samman- lagt ca 9 200 _ omfattar huvudsakligen anställda i finans— och socialför- valtning. Det bör beaktas att inom socialvården sysselsatt anstaltspersonal samt social hemhjälp inte ingår i ovanstående redovisning. Dessa personal- grupper har behandlats i kapitel 6.

Tabell 7: 5. Personalantalet inom vissa kommunala arbetsområden år 1950

Köpingar Övriga och andra Stockholm städer landskom- muner Bibliotek 0. andra kulturella institutioner ......... 236 624 26 Rätts- och ordningsväsen ........ 2 937 6 466 2 200 Magistrat och rådhusrätt. . . 390 605 — Åklagarväsen ............ . . 81 117 _ Polisväsen ......................... 2 023 4 084 2 100 Brandväsen ................................ 443 1 660 100 Övrig förvaltning .............................. 2 585 5 044 1 600 Socialförvaltning1 ............................ 982 1 491 . . Finansförvaltning ............... _ ............ 1 377 2 962 Övrig allmän förvaltning .................... 226 591

1 Exkl. anstaltspersonal och social hemhjälp.

Närmare statistiska data rörande personalantalets förändringar inom här nämnda områden saknas till stor del. Personalen torde dock ha undergått en fortgående ökning såväl inom rätts- och ordningsväsen som inom finans- och socialförvaltning. Under efterkrigstiden har bland an- nat polispersonalen ökat relativt kraftigt, från 7700 år 1949 till 8500 år 1954.

Med hänsyn till att ungefär en fjärdedel av den kommunalanställda

personalen inom hithörande förvaltningsgrenar är anställd hos Stockholms stad, kan det i detta sammanhang vara av intresse att något belysa per- sonalutvecklingen där. Som framgår av nedanstående tab. 7: 6 har personalantalet i Stockholms stad stigit mycket kraftigt vid jämförelse med förkrigstiden.1 Särskilt kraftig ökning visar gruppen övriga förvalt- ningsgrenar. Till väsentlig del faller den på uppbördsväsendet och får ses mot bakgrunden av omorganisation av detta under 1940-talet. Omorgani- sationen medförde bland annat en betydande förstärkning av den kontors- tekniska biträdespersonalen. En stark ökning visar också socialvårdsför- valtningen (exkl. anstaltspersonal och social hemhjälp). Ökningen inom rätts- och ordningsväsen hänför sig till övervägande del till polisväsendet.

Tabell 7: 6. Personalutvecklingen i Stockholm inom vissa arbetsområden 1931—1954

1931 1939 1944 1949 1954

Bibliotek, museer etc ........... 103 156 159 193 194 Rätts- o. ordningsväsen ......... 1 704 2 188 2 266 2 676 2 973 Övriga förvaltningsgrenar ....... 824 1 402 1 548 2 262 2 687 Därav: socialvårdsförvaltningen 264 542 747 776 938 Summa 2 631 3 746 3 973 5 131 5 854

Som framgått av kapitel 6 utgöres huvuddelen av personalantalet inom socialvården av anstaltspersonal samt social hemhjälp. Övrig inom social- vården sysselsatt personal kan för städernas del beräknas ha uppgått till ca 2500 år 1950. I landskommunerna är socialvårdsuppgifterna ofta i personellt avseende sammanförda med andra allmänna förvaltningsupp- gifter, varför man inte har möjligheter att på samma sätt som i fråga om städerna särskilja personalen med hänsyn till arbetsuppgifternas art. Antalet tjänstemän _ frånsett kontorspersonal _ med enbart socialvår- dande arbetsuppgifter, såsom socialsysslomän och socialassistenter, upp- gick år 1950 till endast ett 150-tal i landskommunerna.

Socialvårdsförvaltningen i kommunerna har, även frånsett anstaltsper- sonal och social hemhjälp, undergått en relativt kraftig utbyggnad allt- sedan 1930-talet. Utvecklingen kan dock antagas ha gestaltat sig mycket olika för skilda delar av socialvården. Den betydelsefullaste utbyggnaden under efterkrigstiden torde ha skett inom barnavården medan exempelvis arbetslöshetsnämndernas verksamhet kunnat väsentligt begränsas till följd av den gynnsamma sysselsättningsutvecklingen.

Det framtida arbetskraftshehovet. Beträffande det framtida personal- behovet inom i detta avsnitt berörda grenar av den statliga och kommunala

1 Siffrorna har hämtats ur en på uppdrag av Skattebetalarnas förening är 1950 utarbetad sammanställning rörande personalantalet i Stockholms kommunalförvaltning. Sammanställ— ningen grundas på en bearbetning av det personalstatistiska materialet hos Stockholms stads statistiska kontor. För 1954 har uppgifterna lämnats av Stockholms stads statistiska kontor. Indelningen i förvaltningsgrenar är inte i detalj densamma som i tab. 7: 5.

förvaltningen — kulturella och vetenskapliga institutioner utanför uni— versitet och högskolor, rätts- och ordningsväsen samt administration och övrig verksamhet — synes några närmare antaganden inte heller möjliga att göra, ehuru en personalökning inom vissa verksamhetsområden synes sannolik. Av kvantitativ betydelse i detta sammanhang torde dock endast polisväsendet vara, där kanske främst trafikutvecklingen kan antagas med- föra ett stigande personalbehov. Till sin huvuddel torde emellertid de fram- tida förändringarna i det samlade personalbehovet, liksom hittills synes ha varit fallet, bli beroende av den utvidgning av den statliga och kommunala verksamheten till nya områden, som kan ifrågakomma. Särskilt gäller detta behovet av personal i högre tjänsteställning och därmed också högre utbildad personal. Inom ramen för nuvarande arbetsuppgifter kan de ökade an— språken på arbetskraft väsentligen antas hli tillgodosedda genom utökning av den kontorstekniska personalen. Möjligen kan dock behovet av dylik personal samtidigt hållas tillbaka genom ökat utnyttjande av kontors- tekniska hjälpmedel, särskilt vid de större förvaltningsenheterna.

Vad beträffar ovan omnämnda grenar av socialvården i städerna och landskommunerna torde den nuvarande personalen befinnas otillräcklig, om arbetet i större utsträckning skall inriktas på >>kurativa» eller »männi- skovårdande» uppgifter avseende exempelvis att förebygga behov av an- staltsvård för barn och ungdom. Åtskilliga socialvårdstjänstemän, såsom barnavårdsmän och barnavårdsassistenter, handlägger under nuvarande förhållanden alldeles för många särskilda fall för att ur sådana synpunkter kunna ägna tillräcklig uppmärksamhet åt vart och ett av dem.

En särställning bland de berörda verksamhetsgrenarna intar den tek- niska forskningsverksamheten på olika områden. Denna torde i framtiden komma att ställa ytterligare starkt ökade anspråk på arbetskraft.

Behovet av högre utbildad personal

Bland de olika utbildningsgrupper som förut redovisats, tilldrar sig ingenjörspersonalen särskilt intresse, såväl med hänsyn till sin absoluta storlek som på grund av den starka ökning som den undergått. En unge- färlig bild av den i statlig och kommunal tjänst anställda ingenjörsper- sonalens förändringar under de senaste decennierna kan erhållas genom de utredningar som på sin tid verkställdes av 1940 års sakkunniga för den högre tekniska undervisningen. I tab. 7: 7 har av denna utredning in- hämtade uppgifter sammanställts med socialstyrelsens uppgifter av år 1950. För erhållande av jämförbarhet har härvid även medtagits ingenjörs- personalen vid de statliga och kommunala trafik- och kommunikations- företagen, ehuru denna redovisats i kap. 3. Däremot ingår ej den ingenjörs- utbildade personal som är sysselsatt inom undervisningsväsendet. Ur 1950 års uppgifter har också uteslutits lantmäteriingenjörerna, vilka ej ingick i den tidigare utredningen.

224 Tabell 7: 7. Antalet ingenjörer i statlig och kommunal tjänst 1932—1950

1932 1939 1950

Civilingenjörer Staten ............ 750 1 130 1 810 Kommunerna ...... 470 620 870

Övriga ingenjörer Staten ............ 620 1 090 4 270 Kommunerna. . . . 470 640 1 350

Därav läroverksingenjörer Staten ............ . . 500 1 950 Kommunerna ...... . . 230 570

Summa ingenjörer 2 310 3 480 8 300

I tabellen medräknad ingenjörspersonal har enbart under 1940- talet betydligt mer än fördubblats. Möjligen överdriver siffrorna ökningen något genom att annan ingenjörspersonal än civilingenjörer redovisats full— ständigare vid 1950 års undersökning. Medan antalet civilingenjörer stigit med i det närmaste 1 000 eller något över 50 procent mellan 1939 och 1950 visar övrig ingenjörspersonal en ökning med i det närmaste 4 000, inne- bärande mer än en tredubbling. I vilken mån den kraftiga förskjutning i ingenjörspersonalens sammansättning, som sålunda synes ha ägt rum under 1940-talet, varit betingad av svårigheterna att i önskvärd utsträck- ning erhålla civilingenjörer, är svårt att bedöma. Till en del förhåller det sig otvivelaktigt så. Förskjutningen torde emellertid också sammanhänga med förändringar av bland annat arbetsorganisatorisk natur, som medfört att behovet av teknisk biträdespersonal, och personal med arbetsledande funktioner m. m., för vilka högskolemässig utbildning inte erfordrats, ökat särskilt kraftigt.

Som förut antytts har en betydande ökning av ingenjörspersonalen ägt rum inom försvarsväsendet under senaste världskriget och därefter. Bland annat på grund härav har den statsanställda ingenjörspersonalen stigit väsentligt mera än den kommunala. Antalet ingenjörer inom för- svarsväsendet synes vid mitten av 1930-talet ha varit mycket litet, varför huvuddelen av den år 1950 till i runt tal 1 800 uppgående ingenjörsper— sonalen torde ha tillkommit under 1940-talet. Då nettoökningen av den statsanställda ingenjörspersonalen utanför undervisningsväsendet mellan 1939 och 1950 uppgick till ca 3 900, torde gissningsvis något över 40 procent av ökningen kunna antagas falla på försvarsväsendet. Det bör i detta sam- manhang beaktas, att en del av ökningen inom övriga förvaltningsgrenar beror på överflyttningen av de förutvarande vägdistriktens ingenjörsper- sonal till staten.

En kompletterande bild av förändringarna efter 1950 kan vad beträffar den statsanställda ingenjörspersonalen erhållas genom en av civildeparte- _ mentet utförd undersökning i september 1952 samt ur en av statistiska centralbyrån upprättad statistik över statstjänstemännens utbildning är 1954. Tab. 7: 8 belyser utvecklingen vid försvarsväsendet samt de verk vilka

ovan sammanförts under beteckningen industri- och kommunikationsverk 111. 111. Även statens järnvägar och televerket har medtagits.

Tabell 7: 8. Ingenjörspcrsonalen vid vissa statliga verk 1950—1954

Övriga Bygg- - _ Statens Väg— 0. nadssty- ind. o.

järnvä- För- Statens kommu-

vatten— relsen . _ gar och svars— vatten- nika- Summa

.. _ byggn.- med .

tele- vasendet fallsverk , .. . tions-

verket verket lansarki- verk

tektorg. m.m.

Hela antalet 1 395

Civiling ........ 389 395 233 227 121 26 1 391 Läroverksing.. . 724 637 209 99 38 17 1 724 Övriga ........ 282 1 001 338 186 88 46 1 941

1952 Hela antalet 1 524 2 706 1 100 681 278 86 6 375 Därav: Civiling ........ 401 497 283 232 133 28 1 574 Läroverksing.. . 832 866 359 118 63 12 2 250 Övriga ........ 291 1 343 458 331 82 46 2 551

1954 Hela antalet 1 704 2 882 1 434 729 282 114 7 145 Därav: Civiling ........ 423 551 337 221 131 25 1 688 Läroverksing. . . 911 970 452 130 62 36 2 561 Övriga ........ 370 1 361 645 378 89 53 2 896

1 Inkl. Statens bilinspektion.

Tabellen visar att de senaste fyra åren har kännetecknats av en fortsatt mycket stark ökning av antalet ingenjörer främst inom försvarsväsendet och statens vattenfallsverk. Även inom övriga här medtagna statliga för- valtningsgrenar har ingenjörspersonalen undergått en relativt sett be- tydande stegring.

Vad beträffar övriga utbildningsgrupper bland den högre utbildade per- sonalen finnes endast sporadiskt förekommande uppgifter till belysning av förändringarna i antalet inom allmän tjänst anställda. Den Wicksell— Jernemanska utredningen uppskattade antalet hOS stat och kommuner sysselsatta jurister (inkl. aspiranter och auskultanter) omkring år 1934 till ca 2 700. Socialstyrelsens utbildningsundersökning ger för år 1950 ca 3 700.i Beträffande-de senaste årens utveckling har socialstyrelsens undersökning för antalet jurister i statens tjänst är 1950 siffran 2 780, exkl. tingsnotarie- personal, medan motsvarande tal enligt statistiska centralbyråns utbild- ningsstatistik för är 1954 torde bli ca 3 100, inkl. tingsnotariepersonal. Den juridiskt utbildade personalen torde sålunda ha ökat obetydligt de senaste

1 Antalet innefattar förutom jur. kand., lic. och dr även kansliexamen och jur. pol. mag.

åren. Antalet civilekonomer i allmän tjänst undergick en kraftig relativ ökning under 1940-talet, nämligen från ca 150 år 1942 (enl. socialutbild- ningssakkunniga) till ca 420 år 1950. Mellan 1950 och 1954 synes antalet i statlig tjänst anställda, frånsett lärare, ha stigit från 370 till 410.

En utbildningsgrupp, som visar en betydande ökning, är socionomerna. Det är framförallt städer och landskommuner som rekryterat dylik personal. För landskommunernas del torde ökningen böra ses mot bakgrunden av bland annat kommunreformen och de möjligheter till centralisering av den kommunala förvaltningen som denna medfört.1

Som framgått av det föregående har några närmare bedömanden av de anspråk på arbetskraft som de i detta kapitel behandlade verksamhets- grenarna i framtiden kan komma att ställa inte synts möjliga. Den läm— nade översikten har emellertid fäst uppmärksamheten på hurusom inom olika verksamhetsområden inträtt förskjutningar i personalanvändningen som synes vara av betydelse för bedömande av behovet av fackutbildad arbetskraft. Medan sålunda inom de tekniska arbetsområdena personalut- vecklingen kännetecknats av att personalgrupperna med särskild teknisk fackutbildning ökat relativt kraftigare än övrig personal, har på de admi- nistrativa verksamhetsområdena personalökningen främst gällt biträdes— personalen.

Mycket talar för att dessa tendenser, vilka tydligen får ses mot bak— grunden av arbetsuppgifternas olikartade natur, kommer att fortfara. Ur dessa synpunkter framstår en fortsatt ökning av den ingenjörsutbildade personalen som sannolik. Det bör dock beaktas att den mycket kraftiga ökning som denna utbildningsgrupp undergått, framför allt under efter- krigsåren, gått hand i hand med en allmän kraftig expansion av de verk— samheter vilka främst sysselsätter dylik personal —— enkannerligen för- svarsväsendet och de statliga och kommunala företagsverken. Till en del har den berott på förändringar av engångsnatur. Om verksamheten på vissa hittills expanderande områden _ t. ex. försvarsväsendet _ stabili- seras vid den nivå som uppnåtts vid mitten av 1950-talet, kan detta givetvis

1 Antalet från socialinstitut utbildade personer 1938, 1948 och 1952 med fördelning efter verksamhetsområden belyses av nedanstående sammanställning.

1938 1948 1952

Antal stals- och kommunalanställda .............. 326 866 1481 Undervisningsväsen ......................... 43 57 72 Hälso- o. sjukvård .......................... 26 88 174 Statlig förvaltning i övrigt ................... 43 187 252 Kommunal förvaltning i övrigt ............... 214 534 983 Därav: städer ............................. . . 419 708 landskommuner .................... . . 84 258

landsting .......................... . . 11 17

Antal anställda i enskild tjänst ................. 87 199 274 Hela antalet yrkesverksamma .................... 413 1 065 1 755

medföra att behovet av ytterligare utökning beträffande teknisk personal blir något svagare än under det senaste årtiondet.

Efterfrågan på fackutbildad personal för i huvudsak administrativa arbetsuppgifter kan i väsentligt högre grad än när det gäller efterfrågan på ingenjörsutbildad arbetskraft antas bli beroende av vilka nya upp- gifter som kan tillkomma den statliga och kommunala administrationen i framtiden och vilka organisatoriska förändringar denna kommer att undergå. Undersökningar som möjliggör bedömande av utvecklingen i detta avseende saknas helt. Nu befintliga verk och myndigheter torde -— därest inte deras verksamhetsområden utökas —— såsom hittills komma att tillgodose behovet av ökad arbetskraft väsentligen genom ytterligare ut- ökning av hjälppersonal och biträdespersonal, varför någon större ökning av antalet högre utbildad personal för dessa verks räkning inte är att förvänta.

Som framgått av det föregående förekommer hos personalen i högre tjänsteställning inom den statliga och kommunala administrationen mycket olika former av fackutbildning _— juridisk och filosofisk (samhällsveten— skaplig) utbildning, utbildning vid handelshögskola, socialinstitut och handelsgymnasium. Då det här i viss utsträckning är fråga om konkurre- rande utbildningsformer, torde man inte kunna göra någon särskild be— dömning av hur efterfrågan på personal med visst slag av utbildning kan komma att gestalta sig. Härtill kommer att man i olika repriser behandlat problemet om en lämpligare utformning av de juridiska och ekonomiska utbildningsvägarna till administrativ tjänst men ännu ej kommit till någon slutlig lösning.

Av de ovan uppräknade utbildningsformerna är bland den högre admi— nistrativa personalen juristutbildningen den dominerande även utanför rätts— och ordningsväsendet. Detta får givetvis ses som ett resultat av att juristutbildningen har utgjort den traditionella och tidigare enda utbild— ningsformen inte blott för domstols- och åklagarbanan utan även för den administrativa tjänsten. Genom tillkomsten av andra utbildningsvägar med åtminstone delvis samma uppgifter — framför allt civilekonomutbildningen, den samhällsvetenskapliga utbildningen och utbildningen vid socialinsti- tut _- samt uppmjukning av de formella och traditionella kompetenskraven har, vad beträffar tillsättning av tjänster utanför det egentliga rättsvä— sendet, i större utsträckning kunnat utses personer med specialiserad, administrativ utbildning.

Antalet personer i allmän tjänst med dylik administrativ specialutbild- ning synes på grund härav ha ökat relativt mera än den juristutbildade personalen. Det är inte osannolikt att nämnda utvecklingstendenser kom— mer att fortfara och att den rent juridiska utbildningen i framtiden får relativt mindre betydelse när det gäller utbildning av personal för i huvud- sak administrativa arbetsuppgifter.

228. Sammanfattning

De delar av den offentliga verksamheten som ansetts inte kunna ägnas detaljundersökningar har översiktligt sammanförts i kapitel 7. I detta kapitel har således behandlats de statliga industri- och kommunikations- verken —— exklusive järnväg, post och tele —— den kommunaltekniska verk- samheten, försvarsväsendet samt i en restgrupp övrig administrativ, veten- skaplig och kulturell verksamhet hos stat och kommun.

Samtliga dessa verksamhetsgrenar har ökat sitt personalantal under de senaste årtiondena. Beträffande förut ej behandlade statliga industri- och kommunikationsverk m. m. och den kommunaltekniska verksamheten har personalökningen främst inträtt i samband med utökningen av investe— ringarna i allmänna arbeten under 1950-talet. Beträffande försvaret och den allmänna administrationen hänför sig huvuddelen av personalantalets expansion till 1940-talet.

Då några kvantifierbara antaganden rörande den framtida utvecklingen av personalantalet ansetts icke kunna framställas, har i stället intresset i huvudsak inriktats på de sannolika förändringarna i personalens sam— mansättning. Beträffande denna har antagits, att vissa under det senaste årtiondet iakttagbara tendenser kommer att göra sig gällande även under det närmaste årtiondet. Mest framträdande bland dessa är följande:

Ingenjörspersonalen undergår en kraftig ökning inom företagsverken, de kommunaltekniska verken och försvarsväsendet. På grund av mekanise- ring och rationalisering ökas arbetarpersonalen i väsentligt mindre ut- sträckning. Även inom vetenskapliga forskningsinstitutioner medför den tekniska utvecklingen ökat behov av tekniskt och naturvetenskapligt utbil— dad arbetskraft.

Inom den egentliga administrationen tillgodoses personalbehovet vid arbetsuppgifternas ökning främst genom rationalisering av kontorsorga- nisationen och ett ökat utnyttjande av kontorsteknisk biträdespersonal. Först i samband med tillkomsten av nya områden för den offentliga verk- samheten uppstår därför behov av utvidgning av den för administrativ tjänst utbildade högre personalen.

Under de senaste årtiondena har vid sidan av den rent juridiska utbild- ningen tillkommit andra former av utbildning som lämpar sig för den administrativa verksamheten. Befattningar inom administrationen torde i växande utsträckning besättas med innehavare av sådan utbildning, under det att de rent juridiskt utbildade främst tas i anspråk för sådana uppgifter inom förvaltningen, som har karaktären av egentlig rättsvård.

Sammanfattande synpunkter

I de föregående kapitlen har vi diskuterat de behov av arbetskraft som kan komma att föreligga på skilda områden av offentlig verksamhet under det närmaste årtiondet eller fram till mitten av 1960-talet. I kap. 2 har till en början lämnats en översiktlig belysning av den stats- och kommunal- anställda personalens nuvarande storlek och hittillsvarande utveckling sedd i sammanhang med de allmänna förskjutningarna i arbetskraftens använd- ning. I de följande fyra kapitlen, kap. 3—6, har därefter mera ingående dis- kuterats arbetskraftsutvecklingen inom undervisningsväsen, hälso- och sjukvård, social anstaltsvård m.m. ävensom inom de ur arbetskraftssyn- punkt kvantitativt betydelsefulla delar av kommunikationsväsendet där driften helt eller huvudsakligen ombesörjes av statliga och kommunala företag, nämligen järnvägs-, spårvägs- och busstrafik samt post och tele. Undersökningarna har tjänat som underlag för försök till en kvantitativ bestämning av behoven av arbetskraft på dessa områden under det närmaste årtiondet, dels totaliter, dels vad beträffar skilda yrkeskategorier. Särskild uppmärksamhet har därvid ägnats sådana för ifrågavarande verksamhets- grenar specifika personalgrupper, av vilka särskild skolmässig fackutbild- ning kräves eller anses önskvärd, samt förutsättningarna med hänsyn till bland annat ifrågavarande utbildningsanstalters kapacitet att tillgodose behovet av dylik faekutbildad arbetskraft.

Som en komplettering av dessa mera ingående undersökningar av hela näringsgrenar eller branscher, där verksamheten helt eller i huvudsak om- besörjes av stat eller kommun, har i kap. 7 lämnats en översikt av olika tendenser i personalutvecklingen inom statlig och kommunal verksamhet utanför dessa områden. Vi har inte ansett oss kunna göra några specifice- rade antaganden rörande det framtida arbetskraftsbehovet inom de myc- ket olikartade verksamhetsgrenar som det här är fråga om — skogsbruk, byggnads- och anläggningsverksamhet, annan kommunalteknisk verksam- het, bank- och försäkringsverksamhet, försvarsväsen, rätts- och ordnings- väsen, utrikesförvaltning och annan central och lokal administration. Upp- märksamhet har i stället ägnats framför allt sådana förskjutningar i arbets-

kraftens yrkessammansättning som synts vara av betydelse för behovet av

arbetskraft med högre teknisk och administrativ fackutbildning.

De framlagda undersökningarna omspänner följaktligen mycket skif- tande arbetsområden. Knappast alls har dessa tidigare varit föremål för undersökningar ur de synpunkter som här stått i förgrunden. Ett betydande arbete har därför måst nedläggas redan för att få en översiktlig kartläggning av personalens storlek och sammansättning. Arbetet har vidare i hög grad försvårats av att fortlöpande sysselsättningsstatistik, som kunnat tjäna till belysning av den hittillsvarande utvecklingen på hithörande områden i stor utsträckning saknats. Även 0111 personalstatistiken förbättrats under senare år _ bl. a. genom medicinalstatistikens utbyggnad och organisationen av en statistik över i statlig tjänst anställd personal _ visar den fortfarande stora brister. Sålunda saknas exempelvis alltjämt fortlöpande personal- statistik för stora delar av den kommunala verksamheten. Det är därför angeläget att möjligheterna att förbättra personalstatistiken på hithörande områden ägnas uppmärksamhet. Vad som här sagts om personalstatistiken gäller i huvudsak också om statistiska uppgifter rörande den allmänna ut- vecklingen på ifrågavarande verksamhetsområden, arbetsuppgifternas kvan- titativa omfattning m. 111.

Stora svårigheter möter givetvis under alla förhållanden att bilda sig en kvantitativt mera preciserad uppfattning om de framtida arbetskraftsbeho- ven. Kunskaperna rörande de faktorer som bestämmer arbetsuppgifternas omfattning och de faktorer i övrigt som påverkar arbetskraftens storlek och sammansättning, är ytterst knapphändiga. Härtill kommer att om- fattningen av ifrågavarande verksamheter och anspråken på arbetskraft i större eller mindre grad är beroende av politiska överväganden, vilka ofta ej alls låter sig förutbedömas eller, där det är fråga om redan fattade beslut eller framlagda planer, ej är av den form att de kan ge underlag för progno- ser i egentlig mening. De siffermässiga resultaten av undersökningarna, ivad avser det framtida arbetskraftsbehovets storlek på olika områden av offent- lig verksamhet, får därför ej heller uppfattas annat än som försök att konkretisera tendenserna i utvecklingen såsom dessa framstår på något längre sikt vid en analys av den hittillsvarande utvecklingen och med beaktande av vissa kända planer m. m. Givetvis innebär inte undersök- ningarna något ställningstagande till huruvida den som sannolik bedömda utvecklingen är önskvärd eller inte.

De föreliggande undersökningarna har i vissa avseenden en parallell i undersökningar som under senare år utförts inom Industriens utred- ningsinstitut rörande olika områden av samhällsekonomienl, och vilka bland annat inneburit försök att bedöma arbetskraftsbehoven på något längre

1 Hit hör de i serien »Utvecklingslinjer i svensk ekonomi» utgivna arbetena Svenskt trans- portväsende av G.W. Petri och Svenskt distributionsväsende av R. Artie. Nämnas bör även det i samma serie ingående arbetet Befolkningsutveckling och arbetskraftsförsörjning av E. Höök samt samme författares arbete Tjänstemännen och den industriella utvecklingen.

sikt. Huvudsyftet med diskussionerna av olika framtidsperspektiv har, som därvid framhållits, varit »att draga uppmärksamheten till betydelsefulla utvecklingstendenser, -möjligheter och -problem>>. Bland annat med tanke på den översiktliga planläggningen av undervisningsväsendets utbyggnad är det enligt vår mening av stort intresse att dessa utredningar fortsättes och fördjupas och samordnas med den utredningsverksamhet med liknande syften som sker eller kan komma att ske inom den offentliga förvaltningen.

Den offentliga verksamhetens anspråk på arbetskraftsresurserna

Antalet i statlig och kommunal tjänst anställda har under det senaste kvartsseklet undergått en betydande tillväxt, från i runt tal 280 000 i bör- jan av 1930-talet till uppskattningsvis mellan 525 000 och 550 000 år 1955. Härvid har ändock i allmänhet inte medräknats den statliga och kom- munala verksamhet som bedrives i privaträttsliga former såsom genom stats- eller kommunalägda aktiebolag, eller genom av stat och kommun understödda stiftelser, föreningar m. m. Särskilt kraftig var ökningen av antalet stats- och kommunalanställda under 1940-talet, som känneteck- nades av en stark expansion inom så gott som all offentlig verksamhet. Personalantalets tillväxt var under detta årtionde i genomsnitt dubbelt så stor som den varit under 1930-talet och början av 1950-talet.

En antydan om de faktorer, som bidragit till denna fortgående tillväxt av den stats- och kommunalanställda personalen ger redan personalens fördelning i stort på olika arbetsområden. Närmare hälften av arbetskraften i offentlig tjänst är sysselsatt i industriella, kommunikationstekniska och liknande verksamheter, som omhänderhas av det allmänna, såsom järnvägs-, spårvägs- och busstrafik, post, telekommunikationer, vägväsen, kraftför- sörjning, lots- och fyrväsen samt olika kommunaltekniska arbetsuppgifter: byggande och underhåll av gator och hamnar, e1-, gas- och vattendistribu- tion m. 111. Det är här alltså i huvudsak frågan om tjänster åt företag och en- skilda, som kan antas vara mycket nära beroende av den allmänna in- dustriella och tekniska utvecklingen.

Till en andra huvudgrupp skulle kunna sammanföras sådana offentliga verksamheter som undervisning, hälso- och sjukvård samt social anstalts- vård m. m., alltså tjänster åt enskilda, för vilka kostnaderna dock helt eller till större del övertagits av stat och kommun. Hithörande tjänster, vilka sysselsätter omkring en tredjedel av den stats- och kommunalanställda personalen, har i vårt land liksom i andra industriellt utvecklade länder ställt stigande anspråk på arbetskraftsresurserna.

Den återstående hos stat och kommun anställda personalen kommer på försvarsväsendet och allmän civil förvaltning i övrigt _ rätts- och ord- ningsväsen, central och lokal administration m. m. _ med ungefär hälften

på vardera området. Den offentliga centrala och lokala adminstrationen i egentlig bemärkelse sysselsätter sålunda en numerärt mycket liten del av personalen i offentlig tjänst. Anspråken på dessa grenar av den offentliga verksamheten är tydligen i hög grad och på ett mera direkt sätt än fallet är när det gäller huvuddelen av den offentliga verksamheten beroende av politiska faktorer av olika slag.

Den hittillsvarande personalutvecklingen på olika områden

Den betydande tillväxten av arbetskraften i offentlig tjänst under 1940- talet berodde i hög grad på utvecklingen inom järnvägs-, spårvägs- och buss- trafik samt post och tele. Sålunda ökade statens järnvägars personal under detta decennium med inte mindre än 33 000, medan ökningen under 1930- talet uppgick till endast omkring 6000. Delvis berodde ansvällningen av personalantalet under 1940-talet på förstatliganden av flertalet enskilda järnvägar. Till väsentlig del var det emellertid frågan om en reell ökning betingad av de starkt ökade anspråken på järnvägarnas transportapparat. Också inom spårvägs— och busstrafik var ökningen av personalantalet inte obetydligt större under 1940-talet än under 1930—talet. Samtidigt undergick post- och teletrafik en kraftig utbyggnad med åtföljande ökning av personal- antalet. Postverkets personal steg med över 7 000, televerkets med närmare 12 000. I båda fallen var tillväxten starkare än under 1930-talet.

Den mycket kraftiga ökning av personalantalet som sålunda känne- tecknat utvecklingen inom här berörda områden av den allmänna för- valtningen framför allt under 1940-talet har inte fortsatt under 1950-talet. I stället har en mindre personalminskning ägt rum. Delvis förklaras detta av att anspråken på de kollektiva transportmedlen stagnerat till följd av bland annat privatbilismens och den yrkesmässiga lastbilstrafikens snabba expansion. Delvis beror emellertid utvecklingen på att arbetskraftsbespa- rande rationaliseringar kunnat ske. Hit hör bland annat den påbörjade omfattande automatiseringen av telefontrafiken.

Personalantalet inom övrig industriell och kommunikationsteknisk verk- samhet uppgick år 1950 till över 70000. På den statliga sidan är här de kvantitativt betydelsefullaste posterna domänverket, väg- och vatten- byggnadsverket samt statens vattenfallsverk. Särskilt vid sistnämnda verk har en kraftig personalökning ägt rum under efterkrigstiden i samband med den omfattande utbyggnaden av kraftverken. Sammanlagt har den statsanställda personalen — för närvarande uppgående till mellan 40 och 45 000 —— inom dessa förvaltningsgrenar stigit med ca 35 procent under senaste tioårsperioden. Huvuddelen av ökningen kommer på tjänstemanna- personalen, som ungefär fördubblats, medan arbetarpersonalen ökat med endast omkring 20 procent. Vad beträffar personalutvecklingen inom den kommunaltekniska verksamheten — utom spårvägs- och busstrafik — står

endast ett fåtal data till buds. En relativt stor personalökning torde dock ha ägt rum under det senaste årtiondet. Liksom på den statliga sidan har tjänstemannapersonalen ökat relativt kraftigare än arbetarpersonalen.

Personellt betydande områden av offentlig verksamhet är undervisnings- väsen och hälso- och sjukvård. Antalet personer som har sin huvudsakliga sysselsättning inom det offentliga undervisningsväsendet, inkl. universitet och högskolor, torde för närvarande uppgå till omkring 70 000. Personal- antalet, som under 1930-talet och fram till mitten av 1940-talet var i stort sett oförändrat, har under det senaste årtiondet stigit kraftigt. Lärarperso- nalen har ökat med ungefär 35 procent. För övrig personal har ökningen varit procentuellt sett ännu större, beroende framför allt på utbyggnaden av Skolmåltidsverksamheten under det senaste årtiondet. Anspråken på under- visningsväsendet bestämmes i hög grad av befolkningsutvecklingen och framför allt antalet barn i de skolpliktiga åldrarna. Den kraftiga ökningen av dessa åldersgrupper under det senaste årtiondet efter en i stort sett fortgående minskning under 1930—talet och fram till mitten av 1940-talet har redan i och för sig ställt starkt stegrade anspråk på undervisningsväsen- det. Härtill kommer emellertid att en fortgående förlängning av den genom- snittliga skoltiden ägt rum, såväl genom utbyggnad av den obligatoriska skolan som på grund av en ökad tillströmning till högre teoretiska och praktiska undervisningsanstalter. Av den totala ökningen av antalet lär- jungar i olika utbildningsanstalter med mellan 50 och 60 procent sedan mitten av 1940-talet torde ungefär en tredjedel ha berott på skoltidens förlängning och två tredjedelar på befolkningsutvecklingen.

Även hälso- och sjukvården har ställt starkt ökade anspråk på arbets- kraft. Hela antalet sysselsatta på detta Område torde för närvarande kunna anslås till omkring 90000 vilket skulle innebära en ökning med över 40 procent under den senaste tioårsperioden. I stor utsträckning har det här varit fråga om en fortgående tillväxt av personalantalet betingad framför allt av anstaltsvårdens utbyggnad och tilltagande specialisering men även av förbättringar i anstaltspersonalens arbetstidsförhållanden. De medi- cimskt specialutbildade personalkategorierna, läkare, tandläkare, sjukskö- terskor och barnmorskor, vilka tas i anspråk för såväl den öppna som den slutna värden, har undergått en betydande relativ tillväxt. Särskilt läkar- amtalet är dock fortfarande lågt i Sverige jämfört med många andra länder.

Vid sidan av andra faktorer har utbyggnaden av hälso- och sjukvården, framför allt kronikervård och sinnessjuk- och sinnesslövård, medverkat till att de kvantitativa anspråken på den sociala anstaltsvården, såsom barnhem, ungdomsvårdsskolor, ålderdomshem och alkoholistanstalter, bli- vitt mindre. Liksom vid sjukvårdsanstalterna har emellertid personal- bezhovet per Vårdplats stigit, beroende bland annat på vårdens tilltagande spuecialisering och intensifiering samt förbättringar av personalens ar- bettstidsförhållanden. Härigenom har det absoluta personalantalet ändock

ökat kraftigt vid dessa vårdanstalter liksom även vid fångsvårdsanstal- terna. En faktor som även bidragit till att minska anspråken på den slutna anstaltsvården har varit utbyggnaden av den sociala hemhjälps— verksamheten under senare hälften av 1940-talet och olika former av öppen åldringsvård under 1950-talet, i senare fallet väsentligen med anlitande av deltidsanställd personal. Samtidigt har den till socialvården organisa- toriskt anknutna men väsentligen pedagogiskt motiverade daghems- och förskoleverksamheten undergått en betydande utveckling. Platsantalet vid hithörande institutioner torde ha minst fyrdubblats jämfört med åren före kriget. Sammanlagt torde den heltidsanställda personalen vid här berörda anstalter m.m. —- daghem och förskolor, barnhem och ungdoms— vårdsskolor, ålderdomshem, alkoholistanstalter, fångvårdsanstalter samt social hemhj älpsverksamhet — ha ökat med omkring 50 procent under det senaste årtiondet och för närvarande uppgå till något över 18000. Av dessa kommer knappt 7 000 på ålderdomshemmen — exkl. sjukavdelningar —— ca 4 000 på daghem och förskolor samt ca 3 000 på den sociala hem- hjälpsverksamheten.

Bland övriga områden av offentlig verksamhet, som ställer stora an— språk på arbetskraft, märkes främst försvarsväsendet. Antalet anställda vid till försvarsdepartementet hörande förvaltningsorgan, inkl. försvarets fabriksverk, uppgår för närvarande till 55 å 60 000. Personalantalet som under krigsåren stigit till över 70000 — mot ungefär 30 000 under för— krigstiden -— minskade kraftigt under de första efterkrigsåren men har därefter åter stigit något. Inom övriga statliga förvaltningsgrenar —— admi- nistration, rätts- och ordningsväsen, kulturella och vetenskapliga institu- tioner (utanför universitet och högskolor) m. m. _- skedde likaledes en mycket betydande ökning av personalen under krigsåren i samband med utvidgningen av förvaltningsapparaten till nya områden. Under efterkrigs- ! tiden har personalantalet inom hithörande statliga förvaltningsgrenar stigit ? med knappt 20 procent och uppgår för närvarande till något över 30 000. i En särskilt kraftig ökning, framför allt relativt sett, har därvid personalen vid kulturella och vetenskapliga institutioner undergått. Rörande personal- utvecklingen inom övrig kommunal förvaltning står endast ett fåtal upp- gifter till buds. Att en inte obetydlig personalökning ägt rum under det senaste årtiondet är emellertid tydligt. Sammanlagt kan hithörande delar av den kommunala förvaltningen beräknas ha haft ett personalantal av 1 ungefär 22 000 omkring 1950. Av detta kom något över hälften på rätts— ! och ordningsväsen och utgjordes främst av polispersonal.

Det framtida personalbehovet . t

Som framhållits har mera ingående undersökningar, som kunnat ge underlag för uppställandet av kalkyler rörande det framtida personal- behovets storlek, verkställts endast för vissa områden av offentlig verk- samhet. Dessa områden sysselsätter emellertid så stor del av personalen

i statlig och kommunal tjänst att utvecklingen inom dem torde kunna ge en fingervisning om de allmänna utvecklingstendenserna.

Vad beträffar järnvägs-, spårvägs- och busstrafik samt post- och tele synes en minskning av de sammanlagda anspråken på arbetskraft sannolik under det närmaste årtiondet. Minskningen har uppskattats till storleks— ordningen 8 000 eller 5 procent av det nuvarande personalantalet. Förut- sättningen är att järnvägarnas transportvolym kvarligger på i genomsnitt samma nivå som i början av 1950-talet Och att påbörjade arbetskrafts- besparande rationaliseringar såväl vid järnvägarna som framför allt inom telefontrafiken kan fullföljas.

För undervisningsväsendets del torde man med hänsyn till befolknings- utvecklingen i varje fall böra motse en svagare ökning av de totala anspråken på arbetskraft än under det senaste årtiondet, även om man antar att nioårig skolplikt allmänt genomföres under loppet av 1960-talet. Ökningen av personalantalet har sålunda uppskattats till omkring 14 000 — eller, vid ett snabbare genomförande av obligatorisk nioårig skola, 16 000 51 17 000 — under det närmaste årtiondet mot 22 000 under det sistförflutna. Vi har emellertid då antagit. att hittills gällande bestämmelser om lärjung- arnas fördelning på läraravdelningar inte undergår några genomgripande förändringar. Skulle exempelvis de av 1940 års Skolutredning framlagda för- slagen om minskning av klassavdelningarnas storlek realiseras under den ifrågavarande tidsperioden, finge man räkna med en väsentligt starkare ökning av arbetskraftshehovet.

I fråga om de hälso- och sjukvårdande verksamheterna är en fortsatt expansion i t.o.m. något snabbare takt än under det senaste årtiondet inte osannolik. Möjligen bör man dock kunna räkna med en något svagare ökning av arbetskraftshehovet, framför allt till följd av rationaliseringar av de mycket arbetskrävande uppgifter som handhas av ekonomi- och vårdbiträdespersonal på sjukvårdsanstalterna. Totalt har personalantalet inom hälso- och sjukvården antagits stiga med 25 000 mot ca 30 000 under det senaste årtiondet.

Vad beträffar den sociala anstaltsvården m. m. torde någon mera be- tydande ökning av behovet av heltidsanställd personal vara att motse endast inom daghems- och förskoleverksamheten. Sammanlagt har be- hovet av arbetskraft antagits komma att stiga med omkring 3 000, mot en ökning av personalantalet med uppskattningsvis 6000 under sista tioårs- perioden.

Sammanfattar man tendenserna inom de områden av den offentliga verksamheten, där mera detaljerade antaganden rörande det framtida arbetskraftshehovet uppställts, synes visserligen en fortsatt ökning av per- sonalantalet i offentlig tjänst sannolik men i väsentligt långsammare takt än under det senaste årtiondet. Ett försök att konkretisera tendenserna har gjorts i följande sammanställning. Vi har där för enkelhetens skull och i brist på fastare hållpunkter antagit att försvarsväsendets personalbehov

förblir oförändrat, medan personalantalet inom övriga grenar av den offent- liga förvaltningen -— övriga industri- och kommunikationsverk m. m. samt allmän förvaltning 111. m. ——— fortsätter att tillväxa i samma takt som under de senaste tio åren. Bristen på statistiskt material rörande den kommunal— anställda personalens utveckling medför dock att utvecklingen även under denna tidsperiod endast kunnat ungefärligt uppskattas. Under dessa förut- sättningar skulle den totala ökningen av arbetskraftshehovet under det närmaste årtiondet bli endast något över hälften så stor som under det sistförflutna. Det är framför allt utvecklingen inom kommunikationsväsen- det som medför att en väsentligt svagare ökning av anspråken på arbets- kraft synes sannolik. Det bör dock beaktas att den stora stegringen av personalantalet inom detta område under det senaste årtiondet till en del berott på förstatligandcn av enskilda järnvägar och därför inte inneburit en motsvarande ökning av de reala anspråken på arbetskraftsresurserna.

Ökning ( +) el. minskn. (_) 1945/55 1955/65

Undervisningsväsen .............. + 22 000 + 16 000 Hälso- och sjukvård .............. + 30000 + 25 000 Social anstaltsvård m. m. .......... + 6 000 + 3 000 Järnvägs-, spårvägs- och busstrafik,

post, tele ...................... + 33 000 -— 8 000

Försvarsväsen .................... -— 4 000 0 Övriga verksamhetsområden ...... + 24 000 + 24 000

Summa + 111 000 + 60000

Det är givet att de slutsatser, som här dragits beträffande den offentliga verksamhetens kvantitativa anspråk på arbetskraft kan rubbas, om exem- pelvis en väsentlig förkortning av arbetstiden för vissa grupper befattnings- havare skulle genomföras och denna ej kompenseras genom rationaliserings- åtgärder. Införande exempelvis av nya normer för klassernas storlek inom skolorna eller utvidgning av de kurativa uppgifterna inom sjukvård och socialvård, kan likaledes tänkas öka personalbehovet. Förändringarna torde dock bli förhållandevis små inom den tidsperiod det här gäller.

1930/40 1940/50 1945/55 1955/65 De totala arbetskraftsresurserna __ + 216 000 + 145 000 + 161 000 + 195 000 Arbetskraften i offentlig tjänst. . .. + 70 000 + 142 000 + 111 000 + 60 000 I % 32 98 69 31

I ovanstående sammanställning har förändringarna i den stats- och kommunalanställda personalens storlek sammanställts med de observerade och beräknade förändringarna i de totala arbetskraftsresurserna. Samman- ställningen illustrerar den skiftande betydelse som tillväxten av den offent- liga förvaltningen haft under olika tidsperioder, om man ser till de allmänna

anspråken på arbetskraftsresurserna. Med all sannolikhet blir den offentliga förvaltningen _ inom dess nuvarande områden _ under det närmaste år- tiondet inte samma expansiva faktor ur arbetskraftssynpunkt som fallet varit under krigs- och efterkrigsåren.

Behovet av högre utbildad personal

Medan stat och kommun, om man ser till antalet anställda, tar i anspråk endast en sjättedel å sjundedel av de totala arbetskraftsresurserna, syssel- sätter de omkring hälften av den universitets- och högskoleutbildade arbets- kraften. De offentliga verksamheternas expansion har därför inneburit starkt ökade anspråk på högre utbildad arbetskraft. Särskilt har detta varit fallet under det senaste årtiondet, då dels utvecklingen inom hälso- och sjukvård samt undervisningsväsen inneburit en starkt stegrad efterfrågan på läkare, tandläkare och lärare av olika kategorier, dels utvecklingen inom de industriella och kommunikationstekniska verksamheter, som ombesörjes av stat och kommun, ävensom försvarsväsendet medfört ett väsentligt ökat behov av tekniskt utbildad personal.

Tillgången på högre utbildad arbetskraft har inte varit tillräcklig för att täcka denna starkt stegrade efterfrågan, som i tiden sammanfallit med hög puls och starkt ökad efterfrågan på högre utbildad arbetskraft även inom näringslivet. Ett svårartat bristläge har därför uppstått på många områden av offentlig verksamhet. Vad beträffar läkare och tandläkare har bristen endast delvis kunnat täckas genom intagning av utländsk arbets- kraft. Ifråga om lärare har konsekvensen blivit att hittills gällande utbild- ningskrav fått eftersättas, men även att expansionsmöjligheterna och möjlig- heterna till standardförbättringar begränsats. Så har lärarbristen exempelvis varit en av de omständigheter som förhindrat genomförandet av föreliggande förslag 0111 minskning av klassavdelningarnas storlek. Även i fråga om personal med kvalificerad utbildning för administrativa och tekniska arbets- uppgifter, om vilken den offentliga förvaltningen i stor utsträckning kon- kurrerar med det enskilda näringslivet, har tillgången varit otillräcklig. Särskilt allvarlig har bristen på ingenjörer blivit.

I de undersökningar som verkställts rörande arbetskraftsutvecklingen inom hälso- och sjukvård samt undervisningsväsen har försök gjorts att bland annat närmare bedöma den framtida tillgången på fackutbildad arbetskraft för dessa områden. Vad beträffar läkare och tandläkare torde bristläget komma att kvarstå under hela det följande årtiondet, och möj- ligen t.o.m. förvärras under de närmaste åren om inte ytterligare tillskott av utländsk arbetskraft kan erhållas. Bristen på akademiskt utbildade lärare torde kunna övervinnas tidigast under början av 1960—talet och även då endast om man förutsätter att frågan om en minskning av klass- avdelningarnas storlek ställs på framtiden. Stora skillnader i lärartillgången

kan dock väntas komma att föreligga mellan olika ämnesområden. Den redan mycket allvarliga bristen på lärare i matematik och naturveten- skapliga ämnen torde — därest inte särskilda åtgärder vidtas —— bli för- värrad under de närmaste åren och kvarstå även under första hälften av 1960-talet, medan inom vissa humanistiska" ämnesområden tillgången på akademiskt utbildad lärarpersonal _ vid oförändrad storlek på lärar- avdelningarna —- sannolikt kommer att vara tillräcklig redan inom kort.

I fråga om den framtida tillgången och efterfrågan på högre utbildad personal för tekniska och administrativa arbetsuppgifter har några mera preciserade bedömningar inte kunnat verkställas i detta sammanhang. Sådana möter också särskilda svårigheter även bortsett från att de förut— sätter en kartläggning och analys av utvecklingstendenserna inte blott inom den offentliga förvaltningen utan även inom det enskilda näringslivet. Vissa allmänna utvecklingstendenser vad beträffar hithörande personal- kategorier och utbildningsgrupper har emellertid belysts i kapitlen 2, 3 och 7. Därvid har bland annat särskilt understrukits det starkt ökade behovet av tekniskt utbildad personal inom den offentliga förvaltningen.

Som känt råder det överhuvud taget en mycket stor brist på utbildade ingenjörer. Det aktuella behovet enbart av högskoleingenjörer har av rek— tor vid tekniska högskolan uppskattats till omkring 1 000. Bristen på annan tekniskt utbildad personal — läroverks- och institutsingenjörer — belyses bland annat av en av Sveriges mekanförbund verkställd inventering, om- fattande 188 till detta förbund och Sveriges elektroindustriförening anslutna företag. Sålunda skulle vid mitten av 1955 dessa företag haft ett omedelbart behov av 1 000 ä 1 200 dylika ingenjörer, förutom närmare 300 civilingenjö— rer. Då man i framtiden torde kunna motse ett ytterligare starkt ökat behov av ingenjörstekniskt utbildad personal både inom offentlig verksamhet 1 och inom det enskilda näringslivet, torde en utbyggnad av såväl de tek- j niska högskolorna som andra tekniska skolor för närvarande tillhöra de i mest angelägna uppgifterna på utbildningsväsendets område.

Det bör i dettasammanhang hållas i minnet att konkurrensen mellan

!

näringslivet och den offentliga förvaltningen inte begränsar sig till enbart sådana utbildningsgrupper som tekniker och civilekonomer. De naturveten— skapliga fakulteternas studerande söker sig efter avlagd examen ofta till industrien, och en jämförelse med tendenserna i andra länder, särskilt Storbritannien och USA, ger anledning att räkna med en liknande utveck- ling även för åtskilliga bland de humanistiskt och statsvetenskapligt ut- bildade, liksom i ej ringa utsträckning för juristerna. Traditionellt har de akademiskt utbildade i Sverige främst brukat söka sig till offentlig tjänst, under det att näringslivet visat en viss misstro mot »akademikerna». En förändring härvidlag synes numera ej blott önskvärd utan även sannolik. Den offentliga tjänstens dragningskraft har i någon mån reducerats, och samtidigt kan det förväntas att man inom näringslivet blir mer och mer

medveten om värdet av den allmänna bildningsgrundval som skapas genom en universitetsexamen.

Trots att en på vissa håll mycket betydande ökning av intagningarna vid universitet och högskolor skett under de senaste åren kommer bristen på högre utbildad arbetskraft sannolikt att kvarstå ej blott under de närmaste åren utan ganska länge. Detta beror bland annat på att det tar relativt lång tid innan en ökning av antalet intagna ger någon större effekt på tillgångssidan. Den genomsnittliga utbildningstiden vid universitet och högskolor torde i allmänhet hålla sig omkring 4 ä 5 år men är på vissa utbildningsbanor — såsom för läkare och för högre examina över huvud — väsentligt längre. Inte minst med hänsyn härtill är det viktigt, att frågan om kommande personalbehov och planeringen av personalrekryte- ringen ägnas särskild uppmärksamhet såväl inom offentlig som enskild verksamhet vad beträffar i synnerhet sådana personalkategorier av vilka kräves högre utbildning.

Vid en diskussion av utbildningsbehoven hör till slut hållas i minnet, att den standardhöjning, som ägt rum i vårt land, gjort det möjligt för allt större grupper att skaffa sina barn en högre utbildning, som givit större tillfredsställelse och möjlighet till ett friare yrkesval även om denna utbildning kanske inte alltid varit nödvändig för den verksamhet, åt vilken vederbörande ungdomar slutligen ägnar sig. En sådan utveckling torde kunna förhindras endast om man genom ökad användning av »spärrar» begränsar tillströmningen till de högre skolorna och framtvingar ett mera definitivt yrkesval redan före de högre studiernas början. Hittills har enig- het rått om att detta icke är önskvärt.

Behovet att utbygga den högre undervisningen

Orsakerna till de starkt stegrade anspråken på högre utbildning är flera. Samhällets ekonomiska och sociala omdaning och den snabba tekniska utvecklingen på alla områden, har ökat näringslivets, organisationernas och den offentliga förvaltningens efterfrågan på högre utbildad arbetskraft samtidigt som allt vidare kretsar insett betydelsen av högre utbildning. Genom den stigande levnadsstandarden, den stora allmänhetens ökade ekonomiska resurser, studiestipendier m.m., har därtill en allt större del av ungdomen fått ekonomiska möjligheter att fortsätta sin utbildning utöver den obligatoriska skolans ram.

Den hittillsvarande utbyggnaden av den högre undervisningen har inte varit tillräcklig för att möta dessa ökade anspråk på utbildning. Samtidigt som arbetsmarknaden kännetecknats av stor brist på högre utbildad arbets- kraft har undervisningsväsendets kapacitet varit otillräcklig för att mottaga alla de ungdomar som önskat högre utbildning. Enligt vår mening måste en av de angelägnaste samhällsuppgifterna under de närmaste åren vara

att utbygga undervisningsväsendet i sådan takt att det nuvarande bristläget övervinnes. Målet börv va1a att utbygga kapaciteten så att alla de som har förutsättningar för och intresse d.11 av kan fortsätta sin utbildning i en eller annan form.

Inte minst viktigt är att tillse att den högre teoretiska undervisningen icke eftersättes. Diskussionen framförallt under 1930-talet om riskerna för en överdimensionering av den högre undervisningen och uppkomsten av ett »intellektuellt proletariat» torde genom den allmänna ekonomiska och sociala omvandlingen av samhället under det senaste kvartsseklet numera ha mist sin aktualitet. 1 Man har emellertid mot en mera betydande utbyg g- nad av den högre unde1visningen ibland också b1ukat fiamhålla att en sådan skulle medföra risk för att utbildningsstandarden komme att sjunka. Tron att den nuvarande knappheten på utbildningsplatser och de härige— nom ökade betygskraven säkerställer ett bättre urval torde dock vara en chimär. Såsom bland annat 1940 års Skolutredning visat stiger också an— talet med orätt utestängda, när betygskraven höjs. Erfarenheterna visar även, att spärrar i form av höga betygskrav lätt medför en inte avsedd snedvridning och förlängning av uthildningstiderna? Detta får ekonomiska och sociala återverkningar. De som faller från blir lätt i första hand de som inte har ekonomiska resurser att vidkännas den förlängning av studie- tiden, som erfordras för erhållande av kvalificerade betyg. Man kan därför se spörsmålet om behovet av en utbyggnad av den högre undervisningen också ur social rättvisesynpunkt.

Den snabba tekniska utvecklingen, forskningens framsteg och strävan- dena att på ett så ekonomiskt-rationellt sätt som möjligt hushålla med de tillgängliga arbetskraftsresurserna i syfte att utvinna största möjlig a pro- duktionsresultat gör, att kraven på en alltmela specialiserad utbildning av arbetskraften växer. Samtidigt stiger också kraven på arbetskraftens rör- lighet. Här finnes risker för en motsättning i den mån specialiseringen

1 Vi kan i mångt och mycket ansluta oss till ett av Wicksell och Jerneman (sid. 266 f) * citerat uttalande, som år 1930 gjordes av professorn vid tekniska högskolan Carl Forsell i en : inlaga om behovet av att denna högskola vidare utbyggdes: »Rätt ofta återkommande är * för närvarande en klagan över att alltför många sträva efter att vinna utbildning vid universitet och högskolor. Man fruktar eller förutspår uppkomsten av ett lärt proletariat. Botemedlet * häremot angives vara uppmuntran och främjande av såkallad praktisk utbildning. . Det gäller (emellertid) i stället att pröva huruvida utvecklingen kan väntas gå mot ett procentuellt ökat behov av personer med högre utbildning eller om den till äventyrs kan väntas giva handens arbetare procentuellt sett stö1re andel av arbetet. Med eller mot sin vilja mäste 1 man erkänna att den alltmera omfattande rationaliseringen icke står att hejda och att den 1 medför minskning av det manuella arbetet medan samtidigt arbetet inom producentföretagens 1 och inom distributionens ledning växer. Det finnes därför knappast någon möjlighet att förneka , nödvändigheten av att våra högre utbildningsanstalter utvidgas relativt snabbare än hefolk- | ( ningens antal växer. . .Invändningar häremot kunna göras ur många synpunkter. Traditions- mässigt skulle genom statistik visas att industri och handel ha behov av ökat antal hög- skoleutbildade krafter innan utvidgning sker. .Ser man åter saken mera ve1klighetstroget, gäller det att på sätt som ovan skett överväga varest största möjlighet till nyttig verksamhet kommer att föreligga för ungdomen, om vi uppleva bättre tider.» ” Statistiskt framträder detta bl. a. däri att inskrivningen vid de spärrade fackhögskolorna i genomsnitt sker ett år senare efter studentexamen än vid de fria högskolorna.

ökar svårigheterna att överflytta arbetskraften från en arbetsuppgift till en annan.

Inte minst ur dessa synpunkter är det viktigt att den grundläggande teoretiska utbildningen — i första hand realskolan och gymnasiet -— inte eftersättes. Möjligheterna till en snabb omskolning genom olika slag av specialkurser kan förutsättas bli större i den mån vederbörande fått en god allmän-intellektuell grundval. Det är vidare angeläget att underlätta övergångar mellan olika utbildningslinjer. Framförallt måste yrkesunder- visningen —— och detta gäller inte blott inom de s. k. intellektuella utan även inom de manuella yrkena —- så smidigt som möjligt kunna anpassa sig till de växlande utbildningskrav som utvecklingen på arbetsmarknaden ställer. Lika viktigt är, att näringslivet och den offentliga förvaltningen stimulerar och tillvaratar möjligheterna till vidareutbildning av personalen, antingen detta sker i interna kurser eller vid fristående skolor.

Det är givet att utbyggnaden av den högre undervisningen, bland annat med hänsyn till de starkt växande ungdomskullarna, kräver stora offentliga utgifter såväl i form av investeringar i skol- och institutionsbyggnader som för utbildningskostnader i övrigt. Det är angeläget för oss att understryka vikten av att utgifter för dessa ändamål, vad som i sin helhet skulle kunna rubriceras som investeringar i utbildning, ges tillräckligt utrymme vid dispositionen av samhällets ekonomiska resurser. Ökade investeringar i högre utbildning är nödvändiga, om vi skall kunna utnyttja de möjligheter som modern teknik på alla områden skapar. Den högre utbildningsstan— darden kräver dock en allsidig utveckling av den högre undervisningen, den humanistiska och samhällsvetenskapliga likaväl som den tekniska och naturvetenskapliga utbildningen.

En upprustning av undervisningsväsendet i vårt land, såväl det högre som det lägre, förutsätter i likhet med alla investeringar en begränsning av konsumtionen, ett sparande. Utan att draga några praktiska slutsatser och endast för jämförelsens skull vill vi bringa i erinran att i alla tider familjer, som velat ge sina barn möjligheter till högre undervisning, nödgats inskränka sina levnadsvanor för att åstadkomma den investering, som utbildningen innebär. Något av denna inställning måste komma till uttryck i den ekonomiska avvägningen mellan nutid och framtid även av samhällets samlade ekonomiska resurser.

... _—4.v— us.-r ;

Förslag om inrättande av en samarbetsnämnd för planläggningen av den högre undervisningen samt av en yrkes- och utbildnings-

statistisk utredningssektion i arbetsmarknadsstyrelsen

Några delade meningar om att den högre undervisningen behöver byggas ut torde inte råda. Tveksamheten gäller snarast i vilken mån ekonomiska och finansiella resurser, inte minst för investeringsändamål, kan ställas till förfogande i den takt som påkallas av den snabbt stigande efterfrågan på högre undervisning och hur resurserna bör disponeras för att under- visningsväsendet skall få en lämplig utformning med hänsyn till bland annat arbetsmarknadens krav. För att kunna bedöma behovet av statliga insatser och den lämpliga avvägningen av dessa är det därför av största betydelse att statsmakterna har en samlad överblick av utbyggnadsbehoven och fortlöpande kan följa utvecklingstendenserna vad beträffar såväl till— strömningen till de högre skolorna —— både teoretiska och praktiska —— , som efterfrågan på arbetskraft med olika slag av utbildning. En dylik samlad överblick av utbyggnadsbehoven och därmed en rationell planering och avvägning av de statliga insatserna på utbildningsväsendets område försvåras för närvarande bland annat av att den administrativa organisationen av undervisningsväsendet är starkt splittrad.1 Framförallt gäller detta om yrkesundervisningen och den vetenskapliga fackutbild- ningen, där särskilt stora utbyggnadsbehov kan väntas anmäla sig under det . _— I

1 Inseendet över den högre undervisningen och enkannerligen yrkesundervisningen och den vetenskapliga fackutbildningen är uppdelat på ett flertal olika centrala ämbetsverk: skolöver- styrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen, Skogsstyrelsen, | kommerskollegium, medicinalstyrelsen m.fl. Vad beträffar universiteten och högskolorna finnes i centrala mellaninstanser i universitetskanslersämbetet och överstyrelsen för de tekniska hög— ! skolorna, medan andra fackhögskolor sorterar direkt under Kungl. Maj:t. Inom Kungl Maj:ts kansli är handläggningen av frågor rörande undervisningsväsendet uppdelad på flera departe— ment. Huvuddelen av detta tillhör visserligen ecklesiastikdepartementet. Viktiga delar av yrkesundervisningen och den vetenskapliga fackutbildningen hör emellertid till andra departe- ment: till jordbruksdepartementet bl. a. jordbruks— och skogsundervisningen samt lanthushålls- utbildningen (men ej annan hushållsuthildning), till handelsdepartementet handelshögskolor (men ej handelsskolor och handelsgymnasier) samt sjöbeiälsskolor (men ej sjömansskolor), till inrikesdepartementet sjuksköterske— och barnmorskeutbildning (men ej läkar- och tandläkarut- bildning eller tandsköterske- och tandteknikerutbildning).

Lf?

1 Se kap. 4.

närmaste årtiondet.1 Det har inte varit möjligt för oss och har ej heller synts påkallat med hänsyn till vårt utredningsuppdrag att närmare pröva frågan om den allmänna organisationen av undervisningsväsendet. Vi har emellertid ansett oss böra överväga möjligheterna att inom ramen för den nuvarande organisationen bättre än hittills tillgodose behovet av en mera översiktlig planering och föreslår i detta syfte att en samarbetsnämnd inrättas bl. a. för frågor rörande utbyggnaden av den högre undervis- ningen, särskilt yrkesundervisningen och den vetenskapliga fackutbild— ningen. Huvuduppgiften för nämnden bör vara att följa och översiktligt belysa de utbyggnadsbehov som framträder på skilda områden inom under- visningsväsendet och som i första hand bör tillgodoses för att möta den stigande lärjungetillströmningen och ge undervisningsväsendet en ända- målsenlig utformning.

Som underlag för nämndens arbete föreslår vi vidare att en mera fast organiserad yrkes- och uthildningsstatistisk utredningsverksamhet än som hittills funnits kommer till stånd. Behov av en dylik utredningsverksam— het rörande tillgång och efterfrågan på fackutbildad arbetskraft, såväl på längre som kortare sikt har vid skilda tillfällen understrukits och vi skall här innan vi närmare behandlar de arbetsuppgifter som bör åvila nämn— den diskutera den lämpliga utformningen av denna utredningsverksamhet.

Den yrkes- och utbildningsstatistiska utredningsverksamheten Tidigare diskussion

Som ovan framhållits har frågan om åtgärder för att åstadkomma ett fylligare kunskapsunderlag för bedömande av de framtida behoven av fack- utbildad arbetskraft diskuterats vid skilda tillfällen. I den tidigare diskus- sionen har därvid, särskilt från studentorganisationernas och de akade- miska fackorganisationernas sida, betonats behovet av informationsmate— rial för de ungdomar som står inför valet av utbildningsbana så att dessa inte på grund av brist på kunskaper om arbetsmarknadsförhållandena på- började en »långvarig utbildning, som icke resulterar i en mot insatserna svarande ekonomiskt tryggad anställning». Det är naturligt att dessa syn— punkter fått särskild tyngd i situationer då arbetsmarknadsläget inom ett eller flera yrkesområden kännetecknats av eller hefarats komma att kännetecknas av en i förhållande till utbudet otillräcklig efterfrågan på arbetskraft. Så var fallet främst under 1930-talets arbetslöshetskris. Sam- tidigt som krisen medförde svårigheter för dem som efter redan avlagd examen sökte sig ut på arbetsmarknaden, bidrog den också till en ökad tillströmning av studerande till universitet och högskolor, där detta inte hindrades av förekommande spärrar.

I det betänkande med undersökningar och förslag i anledning av till- strömningen till de intellektuella yrkena, som år 1935 avgavs av professor Sven Wicksell och sedermera byråchefen Tor Jerneman i egenskap av inom ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga (SOU 1935: 52), avvisade dessa till en början att genom s. k. spärrar reglera tillträdet till universitet och högskolor utöver vad som framtvingades av utrymmesskäl. I stället borde man försöka att neutralisera och på lämpligt sätt fördela den starka tillströmningen till de intellektuella banorna genom bland annat »en på upplysningsverksamhet om framtidsutsikterna för de intellektuellt ut- bildade av olika kategorier byggd reglering av tillströmningen (yrkesorien- tering)».

De sakkunniga föreslog i detta syfte dels organiserande av en universitets- statistik, som lämnade fortlöpande uppgifter om bl. a. antalet personer som inskrevs och utexaminerades på olika facklinjer, ävensom studietider- nas längd, avbrottsfrekvensen m. m., dels inrättande av en yrkesoriente- ringsnämnd, sammansatt av representanter för högskoleundervisningen, de studerande och de mera betydelsefulla akademiskt utbildade yrkesgrup- perna. Yrkesorienteringsnämnden skulle ha till uppgift att »publicera dels statistiska upplysningar angående tillströmningen till olika yrkesbanor sammanställda med uppgifter om samhällets behov av yrkesutbildade, dels sin uppfattning om utvecklingstendenserna på olika områden, i den mån dessa icke äro möjliga att uttrycka i statistiska siffror».

Ifrågavarande förslag realiserades såtillvida att 1936 års riksdag fat- tade beslut om upprättande av en universitetsstatistik inom statistiska centralbyrån i huvudsaklig anslutning till ett av de sakkunniga framlagt program. Däremot ansåg riksdagen i likhet med föredragande departements- chefen att frågan om den lämpliga organisationen av den yrkesorienterande verksamheten bland ungdomen borde anstå tills vidare. De sakkunnigas förslag på denna punkt blev i praktiken delvis förverkligat genom den från början av 1940-talet inom statens arbetsmarknadskommission, sedermera arbetsmarknadsstyrelsen, organiserade yrkesvägledningsverksamheten.

Den Wicksell—Jernemanska utredningen har i stor utsträckning kommit att tjäna som förebild för de förslag som därefter vid skilda tillfällen fram- förts från student- och akademikerorganisationernas sida, liksom för det förslag som år 1947 framlades av studentsociala utredningen om inrättande av ett »prognosinstitut för intellektuell arbetskraft». I dessa har framhållits att varken universitetsstatistiken eller yrkesvägledningen fått en sådan ut- formning eller de resurser som hade erfordrats för att de skulle kunna fylla de funktioner som Wicksell och Jerneman avsåg.

Vi skall i det följande inte närmare uppehålla oss vid frågan om univer- sitetsstatistiken. Genom beslut av 1953 års riksdag och senare har medel ställts till förfogande för en effektivisering av denna statistik och vi vill här endast framhålla angelägenheten av att det uppgjorda programmet får

fullföljas. Vi kan emellertid samtidigt inte underlåta att här framhålla ange- lägenheten av att även övrig yrkesundervisningsstatistik blir före- mål för en översyn. Denna statistik är delvis ännu mera försummad än universitetsstatistiken har varit, synbarligen framför allt beroende på att för bearbetningen erforderlig arbetskraft inte ställts till förfogande. Det kan nämnas att någon fullständig bearbetning av den av skolöverstyrelsen om- händerhavda yrkesundervisningsstatistiken inte ägt rum sedan mitten av 1940-talet. För förra hälften av 1940-talet föreligger den för övrigt endast i form av manuskripttabeller. Medel har saknats för publicering av denna liksom också övrig undervisningsstatistik, utöver de data som lämnas i Statistisk årsbok. Med hänsyn till den centrala betydelse, som utbildnings- spörsmålen har, är förhållandena minst sagt anmärkningsvärda.

Yrkesvägledningens uppgifter och behov i detta sammanhang diskute- rades bland annat av dåvarande chefen för statens arbetsmarknadskommis— sions sektion för ungdomsförmedling och yrkesvägledning, byråchefen E. Neymark, i bilaga V till 1940 års skolutrednings betänkanden och utred- ningar, skolungdomens vägledning till utbildning och yrke (SOU 1945: 43). Bland annat återgavs arbetsmarknadskommissionens utlåtande över en av Sveriges förenade studentkårer år 1944 till Kungl. Maj:t ingiven fram- ställning om inrättande av »ett mera permanent organ för prognostiska undersökningar av den intellektuella arbetsmarknaden». I utlåtandet fram- hölls bland annat:

»Genom att sammanställa från olika håll insamlade uppgifter och taga initiativet till prognostiska specialundersökningar i de fall, då detta kan anses vara av i behovet påkallat och möjligt att genomföra, bör man otvivelaktigt kunna bidraga till en bättre överblick över vilka arbetskraftshehov och konkurrensförhållanden ! man under de närmaste åren har att räkna med på olika intellektuella arbets- . områden.

' Förvisso bör man varna för den föreställningen, att man genom att skapa ett

dylikt prognosorgan skulle få möjlighet att klart och bestämt förutsäga, hur ar- betsmarknadsutsikterna på olika banor komma att te sig flera år framåt i tiden. Varje framtidspejling av detta slag erbjuder utomordentliga svårigheter, och även om man har ett rikhaltigt undersökningsmaterial att stödja sig på, måste man - vara ytterst försiktig, när det gäller att komma med arbetsmarknadsprognostiska uttalanden, som skola kunna tjäna som vägledning för den studerande ungdomen och redan på det tidiga stadium, då de första viktiga avgörandena skola träf-

fas. — — —

För yrkesvägledningen kan och får det icke heller bli frågan om att på grund- val av föreliggande arbetsmarknadsprognostiska uppgifter dirigera ett visst antal studerande åt det ena hållet och ett visst antal åt det andra. Det vore att ta ett alltför stort ansvar.»

Sammanfattningsvis framhölls i utredningen att vad som sagts om svårig- heterna och möjligheterna att ställa arbetsmarknadsprognoser beträffande de 5. k. intellektuella yrkesbanorna, även gällde i stort sett beträffande andra områden av arbetsmarknaden. Det fordrades i vissa fall omfattande sta-

tistiska undersökningar, det gällde vid bedömningen att ta hänsyn till många olika faktorer, och resultaten måste, i den mån de ville förutsäga utvecklingen ett flertal år framåt i tiden, kringgärdas med en mångfald reservationer. Detta hindrade emellertid inte, att man borde göra, vad som kunde göras i detta avseende:

»Det är ett oändligt forsknings- och arbetsfält, som här erbjuder sig, och det säger sig självt, att yrkesvägledningens centralorgan inte kan åtaga sig allt det vid- lyftiga statistikarbete, som är förbundet med sådana undersökningar. Detta arbete får i stort sett överlåtas åt SAK:s statistikavdelning eller något annat organ, som har den erforderliga personella och maskinella specialutrustningen. Men varje sådan undersökning bör planeras i samråd med byrån för ungdomsförmed- ling och yrkesvägledning, och den sistnämnda bör även själv taga initiativ till sådana undersökningar och i vissa fall, då det gäller smärre uppgifter av detta slag, ev. själv också genomföra sådana. I övrigt gäller det för nämnda byrå att hålla sig år jour med det undersökningsarhete, som på denna front bedrives av andra instanser, och att insamla och sammanställa därvid erhållna uppgifter till belysning av utvecklingen på olika områden.»

I samband med arbetsmarknadskommissionens ombildning till ett centralt verk (prop. 1947: 239) inrättades på byrån för yrkesvägledning och ung- domsförmedling en aktuariebefattning, avsedd för utredningar rörande yrkesvägledningens metoder, sammanställningar och bearbetningar av upp— gifter angående ungdomens yrkesvalstendenser, medverkan vid planerandet av arbetsmarknadsprognostiska undersökningar samt bearbetning av ung— domsförmedlings- och yrkesvägledningsstatistiken. Det förutsattes i propo- sitionen att arbetsmarknadsprognostiska undersökningar av större omfatt- ning inte skulle verkställas inom yrkesvägledningsbyrån utan handhas av den för hela styrelsens behov avsedda statistiska personalen. Någon sär- skild förstärkning av denna personal företogs dock inte. Ifrågavarande aktuariebefattning har sedermera överflyttats till arbetsmarknadsstyrel- sens statistiska sektion.

I direktiven för den år 1946 tillkallade utredningen om den högre ut- bildningens demokratisering (studentsociala utredningen) berördes bl. a. frågan om en reglering av tillströmningen till universitet och högskolor med hänsyn till den starka ökning som denna väntades undergå om de eko- nomiska hindren undanröjdes. Föredragande departementschefen förutsatte dock att den vägledande synpunkten borde vara att såvitt möjligt und- vika spärrar byggda på andra grunder än kvalitativt urval. Av större bety- delse i detta sammanhang, framhölls det, var frågan om en rationell yrkes- vägledning samt tillförlitliga arbetsmarknadsprognoser för de akademiska yrkena. Departementschefen hänvisade till bland annat en av Sveriges yngre akademikers centralorganisation samma är gjord framställning om inrättande av ett permanent organ för utförande av prognoser rörande den intellektuella arbetsmarknaden. Utredningen borde därför överväga tillska-

pandet av ett »prognosinstitut för den intellektuella arbetsmarknaden», var- vid man i första hand borde eftersträva, »att administrativt så nära som möjligt söka knyta ett sådant organ till redan nu existerande institutioner, såsom arbetsmarknadskommissionen eller statistiska centralbyrån».

Förslag om ett dylikt institut, knutet till den nyinrättade arbetsmarknads- styrelsen, framlades redan påföljande år i särskild skrivelse från utred- ningen. Som förut nämnts hade det som huvudsaklig förebild det av Wicksell—Jerneman år 1935 framlagda förslaget. I den allmänna motive— ringen framhöll utredningen bl. a. att förutsättningarna för en genomgri- pande demokratisering av de högre studierna var, förutom ett nedbringande av de faktiska studiekostnaderna, även ett avskaffande av de riskmoment, som av gammalt var förbundna med de akademiska studierna. »I den mån som något så när tillförlitliga arbetsmarknadsprognoser kunna utarbetas, minskas riskerna för felinvesteringar i motsvarande grad. Härigenom kan tillskapandet av ett prognosinstitut bidraga till att vägen jämnas för en successiv demokratisering av den högre utbildningen, vilket ur alla syn- punkter måste vara önskvärt.»

Enligt utredningens mening talade vissa skäl för ett fristående institut. Utredningen ansåg sig emellertid ej kunna framlägga ett dylikt förslag. I stället förordade den att institutet organiserades som en särskild sektion med »så självständig ställning som möjligt» inom arbetsmarknadsstyrelsen. Sektionen förutsattes tills vidare böra placeras inom kanslibyrån, till vilken styrelsens statistiska sektion då hörde. Det närmaste ansvaret för prognos- verksamheten skulle emellertid åvila en till styrelsen knuten nämnd, »Sta- tens nämnd för orientering rörande intellektuella yrken». Ledamöterna i denna borde utses av Kungl. Maj :t och bestå av dels representanter för arbetsgivaresidan (såväl den offentliga verksamheten som det enskilda ; näringslivet), dels närmast berörda arbetstagarorganisationer, nämligen Tjänstemännens centralorganisation och Sveriges yngre akademikers cen- tralorganisation (nuvarande SACO) samt Sveriges förenade studentkårer. Generaldirektören och chefen för arbetsmarknadsstyrelsen förutsattes böra vara självskriven ordförande i nämnden.

Liksom hos Wicksell—Jerneman skulle »prognosorganets» huvudsakliga arbetsuppgifter vara dels att — på grundval av uppgifter från skolöversty- relsen och statistiska centralbyrån — lämna översikter av tillströmningen till olika utbildningsbanor, antalet avlagda examina och tentamina, studie- tidens längd 111. m., dels verkställa beräkningar rörande ersättningsbehovet. Erforderliga uppgifter rörande efterfrågesidan i dess helhet förutsattes skola inhämtas genom kontinuerlig kontakt med politiska instanser, med äm— betsverk och andra officiella myndigheter och med organisationer som representerade arbetsgivare och arbetstagare.

På grundval av de sålunda förvärvade erfarenheterna skulle institutet lämna bland annat rekommendationer åt uthildningsväsendet beträffande

t. ex. antagandet av elever och studerande vid olika utbildningsanstalter och åt yrkesvägledningen ävensom redigera broschyrer och kalendrar, som kostnadsfritt skulle ställas till de studerandes förfogande. Nämnden hade därvid att tillse att rekommendationerna grundade sig på »auktoritativa och objektiva undersökningar och bedömanden».

I de yttranden som inhämtades över studentsociala utredningens förslag framträdde delade meningar såväl om värdet av arbetsmarknadsprognos- tiska kalkyler av den art som utredningen föreslagit, framförallt från yrkes- vägledningssynpunkt, som om behovet av ett särskilt organ för ändamålet. De flesta remissinstanser tillstyrkte dock att ett institut organiserades i huvudsaklig anslutning till utredningsförslaget. Till dem som tillstyrkte förslaget — med eller utan modifikationer — hörde universitetskanslern, statens arbetsmarknadskommission, skolöverstyrelsen och socialstyrelsen samt Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges förenade studentkårer, Sve- riges yngre akademikers centralorganisation, Tjänstemännens centralor— ganisation, Sveriges yngre läroverkslärares förening och Svenska ekonom— föreningen. Medicinalstyrelsen, statistiska centralbyrån, statskontoret, lands- organisationen och Sveriges industriförbund ansåg däremot att något sär— skilt utredningsorgan inte syntes erforderligt för de av utredningen avsedda ändamålen. Arbetsmarknadskommissionen förordade att de utredningsupp- gifter, som det föreslagna institutet skulle ha, uppdrogs åt arbetsmarknads- styrelsens yrkesvägledningsbyrå, som förstärktes med erforderlig personal för ändamålet. Någon särskild nämnd ansåg arbetsmarknadskommissionen inte erforderlig och mindre lämplig ur administrativ synpunkt. Från andra håll uttalades att nämndens uppgifter borde inskränkas till att vara enbart rådgivande. Vidare framhöll bland annat arbetsmarknadskommissionen och Tjänstemännens centralorganisation att det var angeläget att den föreslagna prognosverksamheten inte begränsades enbart till de akademiska utbild- ningsgrupperna utan att uppmärksamhet också ägnades annan längre skol- utbildning.

I en inom arbetsmarknadsstyrelsen upprättad V. P. M. den 9 februari 1949 utvecklades ytterligare vissa synpunkter på målsättningarna för en arbetsmarknadsprognostisk utredningsverksamhet i huvudsaklig anslut— ning till studentsociala utredningens förslag och arbetsmarknadskommis- sionens utlåtande över detta. Enligt promemorian visade erfarenheten att man gjorde klokast i att avstå från varje tanke på långtidsprognoser, i varje fall när det gällde det stora flertalet yrken och yrkesområden. Fram- för allt måste man ställa sig skeptisk till möjligheterna att göra industriella yrken av manuellt slag till föremål för prognoser, som avsåg att gälla mer än ett eller annat år framåt i tiden. Det mest givande fältet för undersök- ningar av arbetsmarknadsprognostiskt slag var, framhölls det, de yrken eller yrkesområden, till vilka rekryteringen så gott som uteslutande skedde via speciella yrkesutbildningsanstalter. »Det stora flertalet av dessa yrkes-

utbildningsanstalter äro statliga eller statsunderstödda, och det bör därför vara ett speciellt statsintresse att kontrollera, att antalet elever inom yrkes- utbildningsväsendets olika grenar står i rimlig proportion till det framtida behovet av folk med ifrågavarande utbildning, så långt detta behov med säkerhet kan konstateras. Speciellt böra alla förslag om att inrätta nya skolor eller avdelningar eller att öka utbildningskapaciteten hos de redan existerande noga prövas även ur arbetsmarknadsprognostisk synpunkt.» Yrken som borde tillhöra prognosverksamhetens arbetsfält var därför så- dana för vilka i allmänhet krävdes utbildning vid universitet och högskolor, tekniska läroverk och institut, handelsgymnasier, lantbruksskolor, semina- rier, sjuksköterskeskolor, utbildningsanstalter för barnhems— och ålder- domshemsföreståndarinnor m. fl. ävensom vissa yrkesgrupper, som utbil— dades genom interna utbildningskurser, såsom tullverkets och kommunika- tionsverkens utbildningsanstalter samt den militära utbildningen.

Beträffande arten och omfattningen av arbetsmarknadsstyrelsens upp- gifter i detta sammanhang framhölls i en promemoria, som den 20 decem- ber 1954 överlämnades till oss av styrelsens yrkesvägledningsbyrå, att dessa »i stor utsträckning bör kunna begränsas till att dra slutsatser från ma- terial, insamlat och bearbetat på annat håll, till att sammanställa, jämföra och överblicka». Det förutsattes att framtidsbedömningar beträffande flera av ifrågakommande yrkesområden utfördes i andra sammanhang samt att vissa grundläggande uppgifter borde kunna hämtas från på andra håll sammanställt skol-, yrkesutbildnings- och universitetsstatistiskt material. »Styrelsen måste emellertid självfallet ges tillräckliga resurser för att själv kunna utföra en del mera fullständiga prognosundersökningar, avseende såväl tillgång som efterfrågan på arbetskraft inom olika yrken. En del yr- kesområden, för vilkas vidkommande saknas centrala organ, skulle eljest bli obeaktade.» I fråga om på andra håll utförda prognosundersökningar borde styrelsen tjäna som konsultations- och remissorgan.

Såsom arbetsmarknadsläget och förhållandena inom uthildningsväsendet kommit att utveckla sig under efterkrigstiden har de motiv för ett »prognos— institut», som framförts huvudsakligen från akademikerorganisationernas sida, nämligen att bevaka att inte »överproduktion» av högre utbildad arbetskraft uppstår, kommit alltmera i bakgrunden. Redan i direktiven för studentsociala utredningen och i dess förslag framhölls att dessa risker syntes mycket små under överskådlig tid även om man inte helt kunde bortse från dem. I studentsociala utredningens motiveringar skymtar också i någon mån ett andra motiv, nämligen behovet av ett fylligare kunskaps- underlag för planeringen av undervisningsväsendets utbyggnad, ehuru detta inte närmare utföres. I det utlåtande över utredningens förslag som avgavs av universitetskanslern betonades också att värdet av kalkyler av det slag som prognosinstitutet avsetts utföra måste bli jämförelsevis begränsat men

att de upplysningar som kunde framkomma vid verkställande av dylika prognoser torde bli av betydelse inte minst för universiteten och högskolorna.

Behovet av en centralt organiserad utredningsverksamhet rörande den ut- bildade arbetskraften som ett led i planeringen av skolväsendets utbyggnad underströks bland annat av kommissionen för ekonomisk efterkrigspla- nering i dess betänkande angående vissa arbetsmarknadsfrågor m. m. (SOU 1945:36). I avsnitten om yrkesvägledningen och arbetsmarknadsprogno- ser samt om yrkesutbildningen framhölls att yrkesvägledningen måste ta hänsyn till även utvecklingstendenserna på arbetsmarknaden och »systema— tiskt utnyttja de —— låt vara begränsade —— möjligheter till uppskattning av dessa utvecklingstendenser, som föreligga». »Denna fråga», framhöll kom— missionen vidare, »ter sig alldeles särskilt viktig i betraktande av att i framtiden kommer att erfordras väsentligt ökade insatser för ungdomens yrkesutbildning. Denna ökade investering för yrkesutbildningen måste, så långt detta låter sig göra, planläggas på grundval av en metodisk uppskatt- ning av de framtida behoven av utbildad arbetskraft på olika områden.» I anslutning härtill underströk kommissionen angelägenheten av mera in- gående ekonomiska och statistiska undersökningar angående förhållandena på arbetsmarknaden och behovet av en förstärkning av den ekonomisk- statistiska avdelningen inom arbetsmarknadskommissionen eller socialsty- relsen. Liknande synpukter har framförts av överstyrelsen för yrkesutbild- ning, bl. a. i dess utlåtande över förslaget till inrättande av ett centralt ar- hetsmarknadsorgan.

Frågan om »åtgärder i syfte att möjliggöra en fortlöpande planering och anpassning av yrkesutbildningsverksamheten med hänsyn till arbetsmark- nadens krav och det som förutsättning för denna planering erforderliga ut- byggandet av samhällets möjligheter till en prognostisk bedömning av arbetsmarknadsutveckling, arbetskrafts- och utbildningsbehov för olika yrken och näringar», ingick bland de spörsmål, som Kungl. Maj:t genom beslut den 11 april 1947 uppdrog åt 1946 års skolkommission att utreda. Se- dan kommissionen verkställt bland annat en förberedande undersökning rörande den för belysning av utbildningsbehovet erforderliga statistiken, be- gärde den emellertid i skrivelse den 23 mars 1950 att bli befriad från uppdra- get. Kommissionen underströk i skrivelsen hithörande spörsmåls stora bety— delse för kommissionens arbete med utformningen av den framtida yrkesut- bildningsverksamheten men ansåg att ett fullföljande av ifrågavarande ut- redningsuppdrag skulle komma att bli så tids— och arbetskrävande att det lämpligen borde uppdras åt annat utredningsorgan. Den framhöll att vissa med utredningsuppdraget sammanhängande spörsmål torde komma att beaktas av arbetsmarknadsstatistikkommittén och arbetskraftsutredningen. Skolkommissionens skrivelse överlämnades den 23 februari 1951 till oss för att tagas i beaktande vid fullgörande av vårt utredningsuppdrag.

Arbetsmarknadsstatistikkommittén berörde i sitt betänkande (SOU 1952: 34) frågan om det arbetsmarknadsstatistiska underlaget för planläggningen av yrkesutbildningen såtillvida, att den i samband med en diskussion av behovet av mera differentierade arbetsmarknadsstatistiska uppgifter fram— ' höll att »en rationell planläggning av yrkesutbildningen —— antingen denna # sker i samhällelig eller enskild regi —— torde i hög grad vara beroende av ett tillfredsställande statistiskt informationsmaterial. Även om en bedömning av statistiken rörande undervisning och yrkesutbildning ligger utanför kommitténs uppdrag, har det synts kommittén angeläget att påpeka detta förhållande.»

Slutligen kan, vad beträffar undervisningen på högskolestadiet, erinras om Sveriges förenade studentkårers underdåniga skrivelse den 25 november 1954. I denna hänvisades till den väntade kraftiga ökningen av antalet ungdomar, som vill fortsätta sin utbildning på högskolestadiet, varjämte framhölls angelägenheten av en rationell planering av denna del av under— visningen så att den kan motsvara »de krav som samhället ställer och kommer att ställa på akademisk utbildning i både kvalitativt och kvantita- tivt avseende».

Utredningens förslag

Den tidigare diskussionen har starkt understrukit behovet av en orga- niserad permanent utredningsverksamhet, som genom statistiska analyser, sammanställningar m. ni., kan lämna fastare hållpunkter för bedömande av tendenserna i fråga om tillgång och efterfrågan på utbildad arbetskraft. Vi finner också en dylik utredningsverksamhet nödvändig och vill här endast framhålla ytterligare några synpunkter på de uppgifter som denna bör ha.

Såsom upprepade gånger betonats, har man anledning att för en längre tid framåt räkna med påtaglig knapphet i tillgången på utbildad arbetskraft på olika områden. I detta läge är det angeläget att noggrant planlägga så— dana samhälleliga åtgärder, som kan vara av betydelse för hushållningen med specialutbildad personal. Först och främst måste detta innebära att den mycket kraftiga utbyggnad av yrkesundervisningen och den vetenskap- liga fackutbildningen, som kommer att erfordras i framtiden, överväges med hänsyn till arbetsmarknadens krav på fackutbildad personal. Erfaren- heten har visat, att de undersökningar, som i olika sammanhang ägt rum för detta ändamål, ofta blivit lidande på att något fortlöpande studium av utvecklingen icke ägt rum. Endast genom ett sådant kan man nämligen få den nödiga bakgrunden för bedömande av de uppgifter som från fall till fall insamlas rörande utbildningsbehovet inom en viss grupp. Därtill kommer, att man vid varje tillfälle måste söka få fram en helhetsbild av läget på ett större område. Sålunda bör exempelvis utbildningsbehovet när

det gäller civilingenjörer bedömas med hänsyn till tillgången på bl. a. gymnasie- och institutsingenjörer, civilekonomer samt akademiskt utbil— dade kemister och fysiker. Även om särskilda utredningar ofta torde kom- ma att erfordras, särskilt när det blir fråga om större utbyggnad av någon viss utbildningsgren, måste de grundläggande arbetsmarknadsstatistiska data ständigt beaktas. Att insamla dessa är en uppgift som på det mest ändamålsenliga sättet kan handhavas endast av ett fast organ.

Liknande synpunkter måste beaktas även på efterfrågesidan. Såväl inom enskild som offentlig verksamhet är det angeläget att föreliggande re- formprojekt, utbyggnadsplaner och rationaliseringsplaner bedömes med hänsyn till tillgång och efterfrågan på fackutbildad arbetskraft. Man riskerar eljest att i och för sig önskvärda åtgärder visar sig ogenomför- bara, därför att det icke är möjligt att erhålla personal med de kvalifika- tioner som erfordras för ändamålet. Även härvidlag kommer specialunder— sökningar ofta att bli erforderliga, men dessa underlättas väsentligt om det finns ett fast organ, varifrån de grundläggande uppgifterna kan erhål- las och som har tillräckligt vid överblick för att kunna bedöma frågorna med hänsyn till utvecklingen även på andra områden än det som i första hand kommer i fråga. Sålunda måste t. ex. frågor om utbyggnad av det sociala anstaltsväsendet ses i sammanhang med utvecklingstendenser och personalbehov inom sjukvården, den öppna socialvården och undervis- ningsväsendet. Likaså måste planer på utveckling av tekniskt betonad verksamhet övervägas med tanke ej blott på behovet av tekniskt utbildad personal utan även på återverkningarna på undervisningsväsendet som hel- het om ett proportionsvis större antal personer söker sig till teknisk ut- bildning.

Slutligen är ett fylligare kunskapsunderlag rörande behovet av utbildad arbetskraft för olika områden av största betydelse för yrkesvägledningen. Denna synpunkt har under frågans tidigare behandling i hög grad dominerat diskussionen: man har talat om behovet av ett prognosinstitut för yrkes- utbildad, särskilt intellektuellt utbildad arbetskraft, nästan uteslutande med tanke på att ungdomens yrkesval därförutan skulle sakna erforderligt under- lag. Vi har under arbetets gång kommit till den uppfattningen att även andra synpunkter kräver minst lika stort beaktande. Över huvud har problemet visat sig ha större räckvidd än vad som i allmänhet förutsattes under 1930- och 1940-talets diskussioner. Men detta betyder ingalunda att vi hyser någon tvekan i fråga om det stora behovet av undersökningar av hithörande art även för yrkesvägledningens arbete.

Vad som ovan anförts avser att klargöra, att enligt vår mening en fort— löpande utredningsverksamhet, anförtrodd åt ett permanent organ, erfordras med hänsyn till behovet av kunskapsmaterial för följande tre särskilda ändamål: 1) utbildningsverksamhetens planläggning, 2) bedömningen av

tillgång på utbildad arbetskraft för realiserandet av olika reformprojekt, 3) yrkesvägledningens fortlöpande verksamhet.

Vi anser, i likhet med vad som förordats i flertalet tidigare förslag rörande detta spörsmål och på grunder som i det följande skall närmare utvecklas, att den arbetsmarknadsstatistiska utredningsverksamhet, som här erfordras, närmast bör ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen. Den ansluter sig nära till detta verks ställning av centralt arbetsmarknadsorgan med uppgift att beakta de åtgärder som erfordras för ett rationellt utnyttjande av arbets- kraftstillgångarna, men även till dess egenskap av chefsmyndighet för arbetsförmedlingen och yrkesvägledningen.

Genom den utbyggnad av den offentliga arbetsförmedlingen, som ägt rum och de förbättringar av arbetsmarknads- och sysselsättningsstatistiken vad beträffar även tjänstemannagrupperna som skett eller håller på att ske, torde de allmänna förutsättningarna för arbetsmarknadsstatistiska under- sökningar av ifrågakommande slag numera vara bättre än tidigare. Mate- rialet är emellertid fortfarande på många punkter otillfredsställande, var— för det är viktigt att redan från början uppmärksamma möjligheterna till förbättringar i första hand inom ramen för den arbetsmarknads- och syssel- sättningsstatistik som redan nu utarbetas.

Vi skall här endast summariskt peka på några arbetsmarknadsstatis- tiska undersökningsuppgifter:

Viktigt är till en början att få en fortlöpande överblick av de marknadsmässiga förändringarna i tillgång och efterfrågan på utbildad arbetskraft. Till en del er- hålles visserligen uppgifter härom redan nu genom de översikter som utarbetas i anslutning till arbetsförmedlingsstatistiken. Uppgifterna i dessa är emellertid allt- för summariska och ofullständiga för att de skall kunna ge önskvärd vägledning. Inte minst gäller detta den akademiskt utbildade arbetskraften, beroende på att förmedlingen av arbetsanställningar för denna i stor utsträckning sker på andra vägar än genom den offentliga arbetsförmedlingen. Men även i fråga om andra yrkesgrupper, där arbetsmarknadsverket genom sin verksamhet torde ha förut— sättningar att skaffa sig en relativt god direkt överblick av marknadsläget, be- höver arbetsmarknadsanalyserna byggas ut.

För att kunna närmare bedöma innebörden av de förändringar i arbetsmark- nadsläget som framträder och för att få underlag för kvantitativa uppskattningar av behoven av utbildad arbetskraft fordras bland annat — i de fall utbildnings- gruppen inte på förhand kan förväntas sammanfalla med ett visst avgränsat yrke — kännedom om till vilka yrkes- och näringsområden personer med olika slag av fackutbildning huvudsakligen går samt vederbörande yrkes- och utbildnings- gruppers kvantitativa betydelse. Vad man önskar komma åt är ju ytterst rekryte- ringsbehoven för de yrkesuppgifter där ifrågakommande fackutbildning anses önskvärd. Man behöver för detta ändamål yrkesstatistiska uppgifter i kombina- tion med uppgifter om utbildning. Någon fortlöpande statistik av denna art fin- nes f. n. endast i fråga om den statsanställda tjänstemannapersonalen och vissa kommunalanställda grupper. Beträffande andra grupper torde man höra under— söka bland annat de möjligheter som arbetsmarknadsorganisationernas statistik kan erbjuda.

Rekryteringsbehovet inom ett yrke kan sägas vara beroende av dels avgången av yrkesutövare — »ersättningsbehovet» — vilken i sin tur framför allt bestäms av gruppens ålderssammansättning men även av bland annat dess könssamman- sättning, dels förändringarna i yrkesgruppens storlek — »utvidgningsbehovet» (vilket då antages även kunna vara negativt). Beträffande uppgifter om olika yrkesgruppers ålders- och könssammansättning gäller i huvudsak detsamma som nyss sagts beträffande uppgifter om deras sammansättning ur utbildningssyn- punkt. Erforderliga uppgifter om ålder och kön kan emellertid i viss utsträck- ning också erhållas genom de individualyrkesredovisningar, som lämnas i folk- räkningarna.

I en del fall torde det för bedömande av utbildningsbehoven vara fullt till— räckligt med överslagsvisa beräkningar av ersättningsbehoven med ledning av uppgifter om ifrågakommande yrkesgruppers ålderssammansättning. Detta gäller naturligtvis framför allt i sådana fall där en mycket ringa del av yrkesgruppen har sådan skolutbildning som anses önskvärd vid nyrekryteringen och det åt— minstone på kort sikt får anses praktiskt omöjligt att bygga ut utbildningskapa— citeten för att täcka det föreliggande rekryteringsbehovet. Detta torde vara fallet i fråga om ett flertal av de utbildningsgrenar som förekommer vid yrkesskolorna. I andra fall kan mera ingående undersökningar av ersättningsbehovet vara på- kallade samtidigt som det är nödvändigt att också söka bilda sig en uppfattning om de sannolika förändringarna i yrkesgruppens storlek. Det sistnämnda gäller givetvis framför allt sådana yrkesgrupper som kännetecknas av stark expansion, såsom exempelvis teknisk personal av olika slag. Hur ingående statistiska under- sökningar som i ena eller andra fallet kan vara motiverade blir till slut en prak- tisk bedömningsfråga, som får avgöras med hänsyn till de föreliggande frågeställ- ningarna, vare sig dessa aktualiserats av inträdda förändringar i arbetsmark- nadsläget eller andra orsaker.

Vid bedömande av utbildningsbehovet måste givetvis också beaktas de tillskott av utbildad arbetskraft som uppstår eller kan förväntas uppstå inom ramen för den utbildningskapacitet som redan finnes. Ifrågakommande statistiska samman— ställningar synes i första hand böra tillhandahållas av de undervisningsstatis- tiska organen. Ett nära samarbete mellan dessa och den yrkesstatistiska utred- ningsverksamheten inom arbetsmarknadsstyrelsen är därför nödvändigt. I vissa sammanhang torde det emellertid också vara nödvändigt att söka bilda sig en upp- fattning även om de utbildningstillfällen som finnes inom näringslivet samt vid privata skolor.

Det bör emellertid i detta sammanhang framhållas att vår mening inte är att arbetsmarknadsstyrelsen skall överta den verksamhet med likartade uppgifter som redan nu och lämpligare verkställes på andra håll, exempel- vis inom skolöverstyrelsen beträffande vissa lärarkategorier och inom medicinalstyrelsen i fråga om medicinalpersonal. Däremot är det ange- läget att arbetsmarknadsstyrelsen håller kontakt med och gör sig oriente- rad om dessa och andra undersökningar som utföres såväl inom den offentliga förvaltningen som inom näringslivets och arbetsmarknadsorga— nisationernas utredningsorgan och vilka kan ha betydelse för de fråge- ställningar som styrelsen i detta sammanhang har att beakta. I åtskilliga fall torde det också bli nödvändigt att sammanfatta och bearbeta det mate- rial som framkommer på sådana vägar och som behöver kompletteras med andra föreliggande uppgifter för att kunna tillfredsställande utnyttjas.

Utredningsverksamheten skall såsom framhållits betjäna förutom arbets- marknadsstyrelsens egen verksamhet —— yrkesvägledningen m. m. —— fram- för allt vederhörande skolmyndigheters planeringsarbete. Ett nära sam— arbete med de senare är därför viktigt, så att utredningsarbetet får en lämplig uppläggning med hänsyn till de uppgifter som aktualiseras i pla- neringsarbetet. Det ankommer givetvis liksom hittills på arbetsmarknads- styrelsen att fästa vederbörande skolmyndigheters uppmärksamhet på de behov av särskilda åtgärder som styrelsen finner påkallade med hänsyn till utvecklingen på arbetsmarknaden.

De statistiska undersökningar, som utföres, bör publiceras i lämplig form. Vidare torde arbetsmarknadsstyrelsen årligen böra lämna en särskild sammanfattade översikt av de aktuella tendenserna på arbetsmarknaden i fråga om tillgången och efterfrågan på arbetskraft med olika slag av fack- utbildning. Uppmärksamhet bör därvid i första hand ägnas sådan utbild- ning som meddelas genom de offentliga utbildningsanstalterna. Översikten bör jämte annat material tjäna som underlag för de bedömanden som åvilar den i det följande föreslagna utbildningsnämnden.

Sammanfattningsvis kan utredningsverksamhetens primära uppgift anses vara att kontinuerligt följa utvecklingen på arbetsmarknaden och ur olika synpunkter undersöka huruvida det antal personer, som är under utbild— ning, något så när synes motsvara ersättningsbehovet och det aktuella utvidgningsbehovet på olika områden. Härigenom skapas större förutsätt- ningar att åstadkomma en smidig anpassning av uthildningsväsendet till utvecklingen på arbetsmarknaden.

Utredningsverksamhetens organisation. I den tidigare diskussionen om en utredningsverksamhet av ifrågavarande slag har i allmänhet förutsatts att denna borde handhas av eller _ såsom i studentsociala utredningens betänkande —— förläggas i nära anknytning till arbetsmarknadsstyrelsens statistiska sektion. Arbetsmarknadskommissionen förordade visserligen i sitt utlåtande över studentsociala utredningens förslag om inrättande av ett prognosinstitut att detta förlades inom yrkesvägledningsbyrån. Men kommissionen synes härvid ha förutsatt att uppgifterna väsentligen borde kunna begränsas till att insamla och sammanställa på annat håll bearbetat material till ledning för den yrkesvägledande verksamheten och att något mera omfattande statistiskt undersökningsarhete därför inte skulle behöva omhänderhas av yrkesvägledningsbyrån. -

Vissa skäl kunde tala för att förlägga arbetet till ett helt fristående organ. Vi föreslår i det följande inrättande av en särskild nämnd för planläggningen av den högre undervisningen, och man skulle kunna tänka sig att verksamheten förlades till ett vid denna nämnd upprättat kansli. Emellertid skulle en sådan lösning medföra avsevärda olägenheter. Den ifrågavarande arbetsenheten skulle bli synnerligen liten, vilket ur olika synpunkter torde vara oekonomiskt. Därtill kommer, att arbetsbelastningen

kan väntas bli ganska ojämn, varför det är angeläget att utrednings— organet får tillfälle att utan onödig omgång tillgodogöra sig de möjligheter till utbyte av personal som föreligger inom en större arbetsenhet.

En annan möjlighet vore att förlägga utredningsverksamheten till statis- tiska centralbyrån, som handhar såväl universitetsstatistiken som den stat- liga personalstatistiken. De tekniska arbetsmöjligheterna skulle där också helt säkert visa sig utmärkta. Emellertid har vi kommit till den uppfatt— ningen, att det sakliga sambandet med annat arbetsmarknadsstatistiskt och arbetsmarknadspolitiskt utredningsarbete likväl måste tillerkännas den största vikten. Vi förordar därför _ såsom tidigare uttalats —— att verk- samheten anknytes till arbetsmarknadsstyrelsen.

Frågan om den yrkes— och utbildningsstatistiska utredningsverksamhetens förläggning och lämpliga organisation inom styrelsen är väsentligen ett praktiskt spörsmål. Givet är att verksamheten kommer att ha beröring med arbetet inom såväl utredningsbyrån som faekbyråerna —- närmast arbetsförmedlings- och yrkesvägledningsbyrån —- i styrelsen. Huruvida samarbetet kommer att bli mera intensivt med en av dessa byråer än med de andra är för närvarande svårt att bedöma. Det viktigaste är enligt vår mening att få till stånd en effektiv arbetsgrupp, som under ledning av en kvalificerad utredningsman och ostörd av andra arbetsuppgifter kan ägna sig åt den utrednings- och planläggningsverksamhet som det här är frågan om.

Övervägande skäl av praktisk art talar därför för att den utbildnings- och yrkesstatistiska verksamheten förlägges till en särskild, fristående sektion inom arbetsmarknadsstyrelsen. Härigenom kan det lättast bli möj- ligt att på ett smidigt och effektivt sätt ordna samarbetet med de olika byråer inom styrelsen, vilka i ungefär samma utsträckning men i delvis olika avseenden är intresserade av verksamheten. Som motivering för en sådan anordning bör även framhållas, att den byrå, med vars övriga verk- samhet arbetet enligt här uppdragna riktlinjer närmast synes överens— stämma, är utredningsbyrån. Denna byrå har emellertid redan så stor om- fattning att en ytterligare utvidgning sannolikt skulle medföra" avsevärda olägenheter.

Det är uppenbart, att en »prognosverksamhet» av antytt slag i viss ut— sträckning kommer att innebära relativt omfattande statistiska speeialun- dersökningar, grundade på t. ex. primärmaterial insamlat enkät-vägen. Så- dana arbetsuppgifter hör dock naturligen hemma inom den statistiska sek- tionen.

Ledningen av arbetet på den föreslagna fristående sektionen måste an- förtros en befattningshavare med statistisk sakkunskap och förmåga att självständigt leda och planlägga utredningsarbete. Vidare måste veder- börande ha god överblick av såväl den offentliga förvaltningens som nä-

ringslivets personalproblem samt kunna upprätthålla direkt kontakt med intresserade myndigheter och organisationer. Med hänsyn till de krav scm ställes på sektionschefen och angelägenheten av att undvika täta om- bjten på befattningen, har vi övervägt huruvida icke denna borde vara phcerad i byråchefsgraden. Vi har emellertid ansett oss böra stanna vid att förorda, att sektionschefstjänsten åtminstone tillsvidare anförtros en byrådirektör i 33 lönegraden.

Enligt den erfarenhet som vi haft är utredningar av här ifrågavarande art synnerligen arbetskrävande. Resultaten måste vidare kunna tillhanda- hållas inom sådan tid att de kan bli av betydelse vid administrativa av- göranden i olika instanser. Av dessa skäl är det angeläget att sektionens personal inte tilltages för knapp. Förutom sektionschefen torde erfordras m;nst tre kvalificerade befattningshavare, som kan biträda i arbetet med at: följa utvecklingen såväl inom uthildningsväsendet som på arbetsmark— naden. Dessa tjänstemän bör självständigt kunna utföra erforderliga specialundersökningar inom olika yrkes- och verksamhetsområden samt aktualisera tidigare utförda undersökningar, varvid framför allt föränd— ringarna på efterfrågesidan kan väntas erbjuda arbetskrävande uppgifter. För att kunna erhålla tillräckligt kvalificerad personal torde för åtminstone en av befattningshavarna böra inrättas en tjänst som förste aktuarie i lägst lönegrad 27. För övriga två har vi tillsvidare ansett oss böra räkna med inplacering i tjänster tillhörande den reglerade befordringsgången för amanuenspersonal.

I fråga om biträdespersonalen erfordras till en början en befattnings— havare som efter direktiv kan utföra enklare utredningsarbeten, t. ex. in- förskaffa och bearbeta uppgifter rörande tillströmningen till ett yrkes- område, ur offentliga utredningar o. dyl. katalogisera och sammanställa uppgifter, som kan vara av betydelse för utredningsarbetet. Detta biträde bör även kunna utföra tämligen kvalificerade statistiska arbetsuppgifter samt dessutom sköta korrekturläsning och svara för registrering och ar- kivering av primärmaterial av olika slag. Ifrågavarande arbetsuppgifter synes vara av den art att de motiverar en kansliskrivartjänst i 15 löne- graden. Härutöver fordras viss biträdesarbetskraft för räknearbeten, sorte— ring, tabellering, utskrift etc. För detta ändamål har vi för den nybildade sektionen ansett oss tills vidare böra räkna med ett kanslibiträde i 11 löne- graden samt minst två kontorsbiträden.

Vid beräkningen av personalbehovet för den föreslagna fristående sek- tionen har förutsatts, att arbetsmarknadsstyrelsens statistiska sektion skulle handha arbetet med de mera omfattande primärstatistiska undersökningar, som kommer att erfordras. Den personalförstärkning som krävs på denna sektion för ändamålet anser vi emellertid bör kunna begränsas till en tjänst i den reglerade befordringsgången för amanuenspersonal samt en kansli- biträdestjänst. Vi har därvid också beaktat att innehavaren av den förut

omnämnda från yrkesvägledningsbyrån överflyttade aktuariebefattningen i viss utsträckning torde kunna utnyttjas vid ifrågavarande undersökningar. Utgår man från löneklass 23 för amanuensbefattningarna samt löneklass 8 för kontorsbiträdena, skulle arbetsmarknadsstyrelsens anslag till avlö- ningar med anledning av ovanstående förslag behöva uppräknas med ca 140 000 kronor (25 536 + 19 740 + 3 x 15 948 + 10 968 + 2 x 9 516 + 2 X 8 304 = 139 728). Härjämte torde anslaget till omkostnader — för kontors- materiel, litteratur m. m. _ behöva belastas med ca 10 000 kronor.

Den översiktliga planläggningen

Redan tidigare har framhållits att det kunskapsmaterial rörande tillgång och efterfrågan på fackutbildad arbetskraft, som genom förverkligande av ovanstående förslag kan komma att göras tillgängligt, avses tjäna ett flertal olika uppgifter. Det måste sålunda givetvis också bearbetas ur olika syn- punkter. I viss utsträckning kan denna bearbetning självständigt utföras inom arbetsmarknadsstyrelsen. Härutöver blir det dock i många fall nöd- vändigt med principiella överväganden som sträcker sig utöver det i mera begränsad mening arbetsmarknadspolitiska området och därför kräver medverkan av företrädare för en rad andra myndigheter och organisationer.

Av redan inledningsvis berörda skäl förordar vi därför, att en central sam- arbetsnämnd inrättas för frågor rörande den fackutbildade arbetskraftens problem, särskilt beträffande den översiktliga planläggningen av yrkesun- dervisningens och den vetenskapliga fackutbildningens utbyggnad. Nämn- den bör bland annat tjäna som kontakt- och samarbetsorgan mellan de centrala myndigheterna på undervisningens och arbetsmarknadens område. Dess huvuduppgift skall emellertid vara att till ledning för de planerande myndigheterna och statsmakternas prövning av anslagsäskanden m. m. klargöra de omständigheter som behöver beaktas för att åstadkomma en ändamålsenlig utbyggnad och inriktning av det offentliga undervisnings- väsendet. I viss mån blir nämnden därför på sitt område en parallell till de samordnande och planerande organ som på vissa andra områden be- funnits erforderliga under senare tid, t. ex. samarbetsdelegationen och ( nämnden för ekonomiska stabiliseringsåtgärder.

Till nämndens arbetsuppgifter kommer att höra bland annat sådana | spörsmål som förändringarna i antalet ungdomar som efterfrågar fortsatt I undervisning _ utöver den obligatoriska skolans ram —— tillströmningen till 1 olika utbildningsanstalter, dessas kapacitet, erforderliga utbyggnader och den ändamålsenliga inriktningen av dessa med hänsyn till utvecklingsten— denserna på arbetsmarknaden, personal- och investeringsbehov m. m. Nämn- _ . den måste sålunda söka skaffa sig en allsidig fortlöpande överblick såväl av utvecklingen inom undervisningsväsendet som av utvecklingen på arbets— marknaden vad beträffar tillgång och efterfrågan på fackutbildad arbets- kraft. Därvid bör det material som insamlas och ställes till förfogande av

den förordade utredningssektionen i arbetsmarknadsstyrelsen kunna tjäna som ledning. Ett nära samarbete mellan nämnden och denna sektion förut- sättes sålunda.

Till fullföljande av sin uppgift bör nämnden årligen utarbeta och till Kungl. Maj:t inge en rapport över utvecklingen dels inom undervisningsvä- sendet, med särskilt beaktande av yrkesundervisningen och den vetenskap- liga fackutbildningen, dels på arbetsmarknaden från de synpunkter som nämnden har att beakta samt i anslutning härtill ange de riktlinjer som enligt dess mening bör iakttagas för att undervisningsväsendet på ett ra- tionellt sätt skall kunna tillgodose de anspråk som kan väntas komma att ställas på det. Härjämte bör nämnden handha de övriga uppgifter som överlämnas till den av Kungl. Maj:t.

Nämndens organisation. Det är viktigt att nämnden får en självständig och auktoritativ ställning. Ordförande och ledamöter bör därför utses av och vara direkt underställda Kungl. Maj:t. Nämnden synes lämpligen böra knytas till ecklesiastikdepartementet.

Som ovan framhållits skall nämnden bland annat tjäna som ett kon- takt- och samarbetsorgan mellan myndigheterna på undervisningens och arbetsmarknadens områden. I nämnden bör därför till en början ingå, dels chefen för arbetsmarknadsstyrelsen, dels företrädare för olika delar av undervisningsväsendet. Sålunda synes universitetskanslern eller någon av honom föreslagen universitetsman jämte en företrädare för de fackhögsko— lor, som ej hör under universitetskanslersämbetet, böra ingå som ledamöter i nämnden. Skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning torde böra företrädas av sina chefer eller av dessa föreslagna befattningshavare.

Det är emellertid med hänsyn till den befattning nämnden skall ha med den översiktliga planläggningen av undervisningsväsendet viktigt att nämnden får en vidare förankring än fallet skulle bli om i denna inginge , endast företrädare för undervisningsorganen och arbetsmarknadsstyrelsen. Framför allt synes det betydelsefullt att nämnden redan genom sin sam— ! mansättning har en nära kontakt med såväl den offentliga verksamhetens : som det enskilda näringslivets synpunkter på utbildningsspörsmålen och på behoven av utbildad arbetskraft för olika arbetsuppgifter. Vidare bör företrädare för student- och arbetstagarorganisationerna kunna tillföra nämnden värdefull sakkunskap.

Vi förordar därför att nämnden kompletteras med ytterligare fyra ledamö- ter. Av dessa synes två böra utgöras av företrädare för den offentliga förvalt- ningen och det enskilda näringslivet och därför utses efter hörande av bland annat näringslivets organisationer och kommunförbunden, medan övriga två ledamöter närmast bör företräda den utbildade eller under ut- bildning varande arbetskraftens synpunkter på utbildningsspörsmålen. Av sistnämnda två ledamöter torde den ene lämpligen böra företräda den aka- demiskt utbildade arbetskraften och utses efter hörande av bland annat Sveriges förenade studentkårer och Sveriges akademikers centralorganisa-

tion, medan den andre företräder mera allmänna arbetstagareintressen och tillsättes efter hörande av LO och TCO.

Sammanlagda antalet ledamöter i nämnden skulle sålunda enligt försla- get uppgå till nio. Ett högre antal synes ej lämpligt, om nämnden skall kunna hållas samlad och en uppdelning på delkommittéer undvikas. Det sistnämnda vore särskilt olyckligt som nämndens uppgift bör vara just att tillvarataga de samlade översiktliga planeringsintressena vid undervis- ningsväsendets utbyggnad. Hinder bör däremot inte möta för nämnden, att där så påkallas tillkalla särskilda sakkunniga för vissa spörsmål.

En av ledamöterna i nämnden hör av Kungl. Maj:t utses till ordförande, och vi har förutsatt att denne i regel blir chefen för arbetsmarknadsstyrel- sen. Det synes emellertid ej erforderligt att genom särskilda stadganden inskränka Kungl. Maj:ts frihet vid valet av ordförande.

Vi förutsätter, att något särskilt kansli för nämnden tills vidare icke skall behöva upprättas. Sekreterareuppgifterna bör ombesörjas av en deltids- tjänstgörande tjänsteman, som i likhet med ordföranden och ledamöterna erhåller arvode enligt kommittékungörelsen. Det kan sannolikt finnas skäl att anförtro detta uppdrag åt chefen för den ovan berörda fristående sek— tionen inom arbetsmarknadsstyrelsen, men uppgiften synes inte höra bindas vid någon viss befattning, förrän närmare erfarenhet vunnits om arbetets karaktär. Nämndens behov av skrivpersonal bör kunna tillgodoses antingen inom departementet eller av arbetsmarknadsstyrelsen.

Arvoden till ledamöter och suppleanter i nämnden samt de särskilda sak- kunniga som kan behöva anlitas torde tills vidare kunna bestridas från åttonde huvudtitelns reservationsanslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga. Från detta föreslås tills vidare ersättas också kostna- derna för tryckning av nämndens årsrapport. Ifrågavarande anslag torde för ändamålet behöva uppräknas med ca 20 000 kronor.

Sammanfattning

Utredningen har ovan föreslagit, dels att en central samarbetsnämnd inrättas för frågor rörande planlägg- ningen av den högre undervisningen, särskilt yrkesundervisningen och den vetenskapliga fackutbildningen;

dels att inom arbetsmarknadsstyrelsen upprättas en fristående sektion för yrkes- och utbildningsstatistiska undersökningar och prognoser.

Kostnaderna för den centrala samarbetsnämnden föreslås tillsvidare skola bestridas från åttonde huvudtitelns reservationsanslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga, vilket för ändamålet torde böra upp— räknas med 20000 kronor. Arbetsmarknadsstyrelsens avlöningsstat har med anledning av förslagen beräknats behöva höjas med 140 000 kronor, varjämte styrelsens omkostnadsanslag torde böra uppräknas med 10000 kronor.

Bilaga 1

Beräkningarna av lärjungefrekvensen i olika åldrar

Fortlöpande uppgifter om lärjungeantalet i olika åldrar saknas såsom förut nämnts. De uppgifter som i kapitel 4 anförts har därför till en del varit beräk- nade. I det följande lämnas en översikt av källmaterialet för beräkningarna samt en mera detaljerad redovisning av beräkningen för läsåret 1953/54.

En sammanfattande översikt av lärjungefrekvensen i olika åldrar lämnar de i samband med 1945 års folkräkning verkställda undersökningarna av antalet personer med pågående skol- eller yrkesutbildning. Hithörande uppgifter har använts för år 1945, varvid dessa dock korrigerats för kortare kurser — fort- sättningsskolkurser och yrkesutbildning av kortare varaktighet —— samt vissa här inte medräknade utbildningskurser som är att hänföra till intern verksut- bildning, såsom den militära utbildningen och kommunikationsverkens utbild- ningskurser. 1945 års folkräkning har utnyttjats även för senare och tidigare är, vad beträffar lärjungarnas relativa åldersfördelning inom olika skolformer, i den mån uppgifter för mera närliggande år inte funnits tillgängliga eller kun- nat framräknas.

Summariska uppgifter om antalet lärjungar under 14 år återfinnes i den un- dervisningsstatistik som publiceras i Statistisk årsbok (Statistisk årsbok 1954 tab. 316). Dessa uppgifter har använts för gränsdragning mellan åldersgrupperna över och under 14 år inom folkskolor, seminariernas övningsskolor samt privata förberedande skolor. Av lärjungarna i åldern under 14 år tillhörde sålunda en- ligt preliminära uppgifter för läsåret 1951/52 91,8 procent folkskola, 1,0 procent seminariernas övningsskolor och privata förberedande skolor samt 7,2 procent högre skolor. Då några senare uppgifter inte funnits tillgängliga, har denna för- delning antagits gälla även för läsåret 1953/54.

I fråga om realskolor och gymnasier grundar sig uppgifterna om lärjungarnas åldersfördelning på av skolöverstyrelsen utarbetade sammanställningar för höst- terminerna 1929, 1939 och 1949. Uppgifterna för 1929 har publicerats i Sveriges officiella statistik, medan uppgifterna för senare år finnes tillgängliga endast i manuskripttabeller.

Beträffande folkhögskolorna har utnyttjats i folkhögskoleutredningens betän- kande (SOU 1953: 24) redovisade uppgifter om lärjungarnas åldersfördelning vid vinterkurserna läsåret 1946/47. För fackgymnasierna har åldersfördelningen be- räknats för de olika slagen av läroanstalter var för sig. För handelsgymnasiernas del har följts handelsutbildningskommitténs betänkande (SOU 1950:12, tab. 11 och 12), där uppgifterna avser höstterminen 1947. För de tekniska läroverkens del finns lärjungarnas åldersfördelning redovisad endast i den i Sveriges offi- ciella statistik ingående publikationen »Yrkesundervisningen läsåret 1936/37» (tab. 6). Vid beräkningarna har därjämte utnyttjats en inom överstyrelsen för yrkesutbildning verkställd summarisk uppskattning.

Lärjungarnas åldersfördelning vid yrkesskolorna och övriga fackskolor liksom vid universitet och högskolor har i huvudsak beräknats på grundval av 1945 års

Beräknad åldersfördelning för lärjungar

Semina- Yrkes- riernas övnings- vana- Folkhög- Övriga Alger Folk- skolor 0. Real- Ring 14 slet i skolor Verk- kurser Kurser r skolan privata skolan .. . (vmter- mom . .. ovrigt stads- . inom forhere- kurs) skolor md. o. handel dande hant— skolor verk Beräknade pro— centuella tal 5 5 3 7 3 7 7_13 1 2 3 0 __ __ __ _ __ 14 4 ' 40,4 6,7 0 — 4,4 -—- 4,4 15 4 — 29,9 41,7 1,7 0 16,2 _- 16,2 16 — _ 20,1 37,1 14,3 1,3 21,1 2,1 21,1 17—19 -—- — 9,4 14,1 73,8 38,7 39,1 31,3 39,1 20—24 _ — 0,2 0,4 10,2 44,3 13,3 33,3 13,3 25— — — — — _ 15,7 5,9 33,3 5,9 Samtliga fyllda 14 år ...... _— -—— 100 100 100 100 100 100 100 Ordningsföljd för beräk- ningarna15 .. »I, i t t t t t Beräknade absoluta lal 7—13 737 190 8 030 57 818 _ -— -— _— _ _— 14 20 000 346 30 811 349 — — 326 — 178 15 1 011 —- 22 803 2 170 342 -— 1 198 — 654 16 -— —— 15 329 1 931 2 870 98 1 561 47 853 17—19 — — 7 163 733 14 814 2 902 2 893 691 1 580 20—24 — — 153 21 2 047 3 323 984 735 537 25— — — — —— —- 1 177 436 735 238 Samtliga 758 201 8 376 134 082 5 204 20 073 7 500 7 398 2 208 4 040

1 Här har räknats med 91,8 procent av 99 procent av antalet barn i åldrarna 7—13 är (803038)

2 » » » » 1,0 » » 99 » » » » » » 7—13 » 3 » » » » 7,2 » » 99 » » » » » » 7—13 » För ÖV- riga åldersgrupper har räknats med samma procentuella fördelning som läsåret 1949/50.

' Här har räknats med antalet lärjungar i folkskolan efter avdrag av 7—13-åringarna, beräk- nade enl. not 1. Fördelningen på 14- och 15-åringar har gjorts uppskattningsvis i samråd med skolöverstyrelsens statistiska kontor. Enligt uppgift från skolöverstyrelsen utgjorde antalet lär- jungar i folkskolan 758201. Härifrån har dragits antalet i åldern 7—13, beräknat enligt not 1. Fördelningen på 14-åringar och 15- åringar är grov uppskattning. Iseminariernas övningsskolor utgjorde lärjungeantalet enl. skolöverstyrelsen 4379 och i lägre privata skolor 3997, sammanlagt alltså 8376. Härifrån har dragits antalet i åldern 7—13 år, beräknat enligt not 2 och återstoden har betraktats som 14—åringar. — Utförligare uppgifter om åldersfördelningen har senare erhållits från skolöverstyrelsen. Enligt dessa utgjorde antalet lärjungar i folkskolan och seminariernas övningsskolor tillsammans 762 580, varav 741 628 i åldern 7—13 år.

5 Samma procentuella fördelning som läsåret 1949/50. ' Samma procentuella fördelning som höstterminen 1947 enligt SOU 1953:24.

i olika skolformer läsåret 1953/54

skolor Fackgymnasier Antal . lär- - Umver- Folk- . . Ovriga . Summa .. Jungar [ Käg? Samtliga Sååå: Tekn Handels- Samtliga fack- 51352?” _ lär— ngargd procent huslidt yrkes- lesemi- läroverk gymna- fackgym- skolor skolor Jungar 1953 av "folk- ” skolor . sier nasier mang- arbete narier den 9 10 11 12 18 14 4,3 3,8 -— -— — — — — — —- — 5,0 12,3 — — 0,1 — —— _ —— — — 6,4 16,2 0,5 1,4 4,1 1,6 _ — — — — 43,6 38,8 17,7 44,8 56,7 33,6 12,8 4,0 — —- — 31,4 18,8 68,3 44,8 36,2 54,8 69,1 59,2 — —- — 9,3 10,2 13,5 9,0 2,9 10,0 18,1 36,8 — — —- 100 100 100 100 100 100 100 100 — —— — i i + + i i i — _ -— —- — —- — — 803 038 811 152 99,0 104 608 -— — — — —— — 52 114 94 490 55,1 122 1 974 —— —— 2 2 —— —- 28 302 90 818 31,2 156 2 617 28 47 94 169 —- —— 23 014 86 675 26,6 1 063 6 227 998 1 476 1 302 3 776 1 350 789 37 759 247 971 15,2 765 3 021 3 851 1 476 831 6 158 7 242 11 678 33 643 433 179 7,8 227 1 636 761 297 67 1 125 1 895 7 260 13 093 486 56010 2,7 2 437 16 083 5 638 3 296 2 296 11 230 10 487 19 727 990 963

7 Procentuell fördelning enligt 1945 års folkräkning II:2, tab. 9a: Utbildning för hantverks- yrken o. dyl. (enl. undervisningsstatistiken, se SOU 1954:11, bil. 3, är åldersfördelningen hos lärjungarna ungefär densamma i verkstadsskolor och skolor för handel). ” Överslag med ledning av en beräkning avseende 1950/51. ” Procentuell fördelning enligt 1945 års folkräkning II:2, tab. 9a: Barnsköterskeutbildning. Hushålls-, hembiträdes- och restaurangskolor. ” Procentuell fördelning enligt 1945 års folkräkning II:2, tab. 9a: Lärar- och biblioteksut- bildning. 1' Procentuell fördelning enligt uppskattning i samråd med överstyrelsen för yrkesutbildning. 1” Procentuell fördelning enligt SOU 1950:12, tab. 11. "* Fördelning efter ungefärlig uppskattning. " Procentuell fördelning efter 1945 års folkräkning II:2, tab. 9a: Utbildning vid universitet och högskolor. " Pil uppifrån och nedåt anger att procenttalen legat till grund för beräkningen av antalet p-ersoner. Pil nedifrån och uppåt anger att fördelningen av antalet personer legat till grund för procentberäkningen. " Avser antalet personer 25—29 år.

De olika skol/ormemas beräknade procentuella andel av lärjungeantalet i olika åldrar

läsåret 1953/54

7—13 17—19 20—24 25_30 år 14 år 15 år 16 år är år är Folkskolan, Realskolan, inkl. ring Il .......... 100,0 98,8 91,8 75,0 20,9 0,5 _ Gymnasiet exkl. ring 14. _ _ 1,2 12,5 39,2 6,1 _ Folkhögskolan .......... _ _ _ 0,4 7,7 9,9 9,0 Yrkesskolor ............. _ 1,2 7,0 11,4 16,5 9,0 12,5 Fackgymnasier .......... _ _ _ 0,7 10,0 18,3 8,6 Övriga fackskolor (exkl. universitet och högsko- lor) .................. — _ _ _ 3,6 21,5 14,5 Universitet och högskolor. _ _ — _ 2,1 34,7 55,4 Summa 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

folkräkning (del II: 2 tab. 9a). Beträffande yrkesskolorna har uppgifter i undervisningsstatistiken funnits att tillgå.

Lärjungarnas enligt ovan beräknade fördelning efter ålder (i procent) vid olika slag av läroanstalter samt dessas procentuella andel av hela antalet lär— jungar i olika åldersgrupper läsåret 1953/54 belyses av ovan återgivna tablåer.

dock även vissa

Bilaga 2.

Beräknad ålderssammansättning av befolkningen under 30 år vid slutet av åren 1950—1965

Vid de beräkningar över det framtida lärjungeantalet som anställts i kapitel 4, har nedanstående befolkningsprognos använts. Den är ifråga om åldrarna under 20 år för utredningens räkning utarbetad av fil. lic. Erik Höök, Industriens ut- redningsinstitut. Beträffande åldrarna över 20 år har använts en inom statistiska centralbyrån utarbetade prognos som publicerats i Statistisk tidskrift 195417 (sid. 364 f.). Talen för de år som icke ingick i den publicerade tabellen har erhållits genom interpolation.

Utgångspunkt för prognosen har varit åldersfördelningen enligt 1950 års folk- räkning. De under femårsperioden 1946—50 observerade dödsriskerna har lagts till grund för prognosen i fråga om Överlevelsetalen. Beträffande födelsetalen har för 1951—54 använts observerade födelsetal (för 1954 preliminärsiffra); för 1955 har antalet levande födda uppskattats till 105000, medan det årliga genomsnittet för åren 1956—65 förutsatts vara 100000. Tal som grundar sig på uppskattade födelsetal har avskilts med fetstilslinje.

Beräknad ålderssammansättning av befolkningen under 30 år vid slutet av åren 1950—1965. Båda könen

1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965

112 756 118 431 123 417 125 443 128 868 130 219 129 622 121 467 111 958

97 337

93175

94 648 90 988 86 862 85 511 82 082 81 093 81 194 85 345 86 576

459 310 533 330

107 681 111 305 118 226 123 258 125 311 128 756 130 121 129 534 121 393 111 892

97 286 93 128 94 598 90 940 86 809 85 449 82 015 81 014 81 104 85 246

452 673 517 674

107 848 106 296 111 112 118 073 123128 125 202 128 659 130 033 129 454 121 322

111833

97 237 93 078 94 548 90 884 86 746 85 379 81 935 80 925 81 010

444 358 502 084

108 002 106 461 106 112 110 969 117 948 123 021 125 107 128 573 129 953 129 379 121 258 111 776 97 185 93 028 94 490

90 818 86 675 85 296 81 844 80 831

433 179 486 560

104 58

106 613 106 277 105 975 110 851 117 845 122 928 125 022 128 494 129 877 129 311 121 196 111 716 97 133 92 971

94 422 90 744 86 590 85 203 81 749

422 255 471 102

102 630 103 238 101 652 101 310

99 698 100 344

106 428 106 140 105 863 110 755 117 756 122 845 124 945 128 419 129 808 129 246 121 131 111 656

97 073 92 903 94 345 90 656 86 494 85 104

413 500 455 700

103 060 106 291 106 028 105 771 110 671 117 676 122 769 124 872 128 351 129 743 129 177 121067 111 587

97 003 92 827 94 253 90 556 86 393

416 235 446 524

101 135 102 927

97 743 98 416 100 171 101 005 95 787 96 486 98 246 100 041

106 179 105 935 105 691 110 596 117 604 122 697 124 806 128 286 129 673 129 108 120 992 111 506 96 923 92 736 94 150 90 451 421 246 437 396 102 819 100 898

93 833 94 555 96 319 98 119 99 935

106 086 105 855 105 620 110 528 117 535 122 632 124 742 128 217 129 604 129 028 120 904 111 415 96 829 92 634 94 040 430 194 428 316 102 729 100 810

94 810 92 626 94 391 96 195 98 016 99 848

106 006 105 783 105 555 110 464 117 473 122 570 124 675 128 148 129 524 128 935 120 805 111 306 96 723 92 526 440 628 419 284 102 651 105 934' 105 718 105 494 110 405 117 413 122 505 124 608 128 070 129 430 128 830 120 687 111 184

96 610

446 600 410 300

100 733 102 582

96 765 93 590 92 465 94 270 96 094 97 931 99 772 100 665 97 743 95 520 93 428 92 346 94 170 96 011 97 857 99 705

105 869 105 657 105 438 110 349 117 350 122 439 124 532 127 977 129 324 128 704 120 555 111 054 457 324 416 892 102 519 100 603

98 720 96 486 95 354 93 307 92 248 94 088 95 938 97 791 99 644

105 808 105 601 105 385 110 290 117 288 122 364 124 442 127 872 129 198 128 563 120 415 484 154 423 468 102 459 100 545

105 752 105 548 105 328 110 232 117 216 122 275 124 340 127 748 129 056 128 413 519 346 430 028 102 405

105 699 105 491 105 272 110 165 117 131 122 175 124 219 127 607 128 905 556 900 436 572 102 353 105 642 105 435 105 207 110 085 117 035 122 056 124 082 127 458 582 900 443 100

3 059 632

868 756 696 435 248 686 253 115

3 055 413

844 658 738 771 254 273 247 364

3 051 144

820 318 777 505 263 009 243 870

3 048 465

797 620 811 152 271 983 247 97] 775 073 842 749 278 137 253 542

3 042 858 3 036 635

752 810 868 050 284 321 262 254

3 043 816

734 783 873 655 301 417 271 202

3 050 079

721 909 862 770 329 421 277 337

3 054 333

712 095 838 878 361 347 283 503

3 054 592

700 193 814 668 379 264 300 555

3 050 010

686 222 792 077 386 330 328 481

3 062 665

676 619 769 684 381 833 360 313

3 078 919

670 887 747 556 374 678 378 176

3 095 124

667 075 729 627 363 831 385 217

3 106 662 3108105

666 141 716 847 349 471 380 731 669 069 707 113 332 327 373 596