SOU 1961:29

Förtidspensionering och sjukpenningförsäkring m. m. : förslag

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet

Genom beslut den 9 maj 1958 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för .social- departementet att tillkalla sex utredningsmån för att utreda vissa i stats- rådsprotokollet för samma dag angivna frågor rörande invalid— och familje- pensioneringen.

Med stöd .av bemyndigandet har departementschefen såsom utrednings- män tillkallat förste vice talmannen i riksdagens första kammare, riksgälds- fullmäktigen Axel Strand, ordförande, överdirektören Rolf Broberg samt ledamöterna av riksdagens andra kammare Alvar Andersson, Ingemund Bengtsson, Rolf Eliasson och Ture Königson. Sedan Königson begärt entle— digande från uppdraget förordnade departementschefen den 9 januari 1961 i hans ställe ledamoten av riksdagens andra kammare Henning Gus- tafsson.

Utredningsmännen har antagit benämningen 1958 års socialförsäkrings- kommitté.

T. f. byråchefen i pensionsstyrelsen Carl Björhammar har förordnats att vara sekreterare åt kommittén och förste byråsekreteraren hos försäkrings- rådet Lars Dahlström att vara biträdande sekreterare.

Byråcheferna i riksförsåkringsanstalten Allan Lundberg och Gösta Skogs— berg, byrådirektören hos pensionsstyrelsen Åke Kjellström och förste byrå- sekreteraren hos arbetsmarknadsstyrelsen Emil Hellström har tillkallats att såsom experter biträda kommittén.

Den 10 oktober 1958 har kommittén till departementschefen' avlämnat förslag angående förbättrade grundpensionsförmåner m. m. (stencilerat) och den 9 oktober 1959 förslag om förbättrade familjeförmåner från folk- pensioneringen m. m. (SOU 1959: 32).

På grund av särskilda remisser har kommittén avgivit utlåtanden till Kungl. Maj:t

dels den 19 februari 1960 över ett i december 1959 avgivet betänkande med förslag rörande pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet

och dels den 21 september 1960 över en av särskild utredningsman avgiven promemoria med förslag rörande fol-kpensioneringens finansiering.

Kommittén får härmed vördsamt överlämna betänkande angående för- tidspensionering och sjukpenningförsäkring m. m.

Reservationer har avgivits av herrar Andersson, Bengtsson, Eliasson och Gustafsson samt särskilda yttranden av herrar Andersson, Broberg, Eliasson och experten Lundberg.

Kommitténs utredningsuppdrag är härmed slutfört. Stockholm i maj 1961.

Axel Strand Alvar Andersson Ingemund Bengtsson Rolf Broberg Rolf Eliasson Henning Gustafsson

/ Carl Björhammar Lars Dahlström

Sammanfattning aV socialförsäkringskommitténs förslag

Socialförsäkringskommitténs förslag avser i första hand en omdaning av folkpensioneringens invalidpensionering och den allmänna tilläggspensione- ringens förtidspensionering. Härvid har beaktats att folkpensioneringen och den allmänna tilläggspensioneringen skall utgöra delar av ett och samma pensionssystem — den allmänna pensioneringen. Kommittén föror- dar att den inom tilläggspensioneringen använda beteckningen förtidspen— sion skall inom folkpensioneringen ersätta beteckningen invalidpension (sjukbidrag). Med den utformning av förtidspensioneringen, som kommit- tén föreslår i fråga om såväl folkpensioneringen som tilläggspensioneringen, blir en intim samordning nödvändig mellan förtidspensioneringen och sjuk- penningförsäkringen inom den allmänna sjukförsäkringen. Förslagen avser därför även en genomgripande förändring och utbyggnad av sjukpenning- försäkringen. Reformerna av pensioneringen och sjukpenningförsäkringen aktualiserar frågan om yrkesskadeförsäkringens framtida omfattning och gestaltning. Denna fråga bör bli föremål för utredning i särskild ordning. I avvaktan härpå framlägger kommittén förslag till provisoriska regler om samordningen mellan sjukpenningförsäkringen och pensioneringen, å ena sidan, samt yrkesskadeförsäkringen, å andra sidan.

Kommitténs förslag aktualiserar viktiga samordningsproblem i lagtek- niskt hänseende mellan folkpensioneringen, tilläggspensioneringen och s j uk- försäkringen. För en rationell lösning av dessa problem framstår det som ändamålsenligt att reglerna för dessa socialförsäkringsgrenar sammanföres i en gemensam lagstiftning. Arbetet härmed har bedrivits inom socialdeparte— mentet jämsides med kommitténs utredningsarbete. Detta betänkande inne- fattar därför inte några författningsförslag.

I kapitel 4 behandlar kommittén invaliditetsbegreppet och invaliditets- bedömningen. Från sin utgångspunkt att folk- och tilläggspensioneringen skall utgöra delar av ett enhetligt pensionssystem finner kommittén det naturligt att förutsättningarna för rätt till förtidspension i möjlig mån är desamma i pensioneringens båda delar.

Kommittén framhåller att ett renodlat medicinskt invaliditetsbegrepp inte kan komma i tillämpning inom den allmänna pensioneringen. Orsaken till invaliditet bör emellertid — liksom inom den nuvarande folkpensione-

ringen — utgöras av medicinska faktorer. Därutöver bör fordras att dessa faktorer medför förlust eller en betydande nedsättning av arbetsförmågan. Det invaliditetsbegrepp, som bör tillämpas inom den allmänna pensione- ringen, innefattar alltså att en arbetsinvaliditet grundad på medicinska faktorer skall föreligga. Vid invaliditetsbedömningen bör enligt kommit- téns mening hänsyn tagas till samtliga faktorer _ medicinska såväl som andra _ som för vederbörande är ägnade att belysa de medicinska fakto- rernas inverkan på vederbörandes förmåga att utföra arbete. Kommittén understryker vidare det nära sambandet mellan rehabiliteringsverksamhe- ten och invaliditetsbedömningen.

I kapitel 5 behandlas invaliditetsgraderingen. Det nu tillämpade kravet på minst två tredjedels nedsättning av arbetsförmågan för rätt till invalidför- mån föreslås mildrat till minst hälften. Kommittén föreslår vidare att in- komstprövningen avskaffas och att graderingen av förtidspensionerna skall ske under beaktande enbart av vederbörandes förmåga att utföra arbete och att utnyttja den arbetsförmåga han har kvar. Kommittén anser att någon exakt gradering av invaliditeten inte kan komma i fråga och förordar där- för att de förtidspensionsberättigade fördelas på tre grupper. Till grupp I hänföres de vilkas arbetsförmåga nedsatts med minst fem sjättedelar. Till grupp II hänföres sådana svårare partiellt invalidiserade, vilkas arbetsför— fåga nedsatts med mindre än som fordras i grupp I men som likväl kan anses ha fått arbetsförmågan nedsatt med minst två tredjedelar. Till grupp III föres övriga förtidspensionsberättigade, dvs. sådana vilkas arbetsförmåga nedsatts med minst hälften men ej till två tredjedelar.

Kommitténs förslag i fråga 0111 förtidspensioneringen beräknas medföra att antalet pensionstagare med förtidspension — nu omkring 140 000 —_ kommer att stiga till i runt tal 170 000. Av dessa antages omkring 130 000 komma att tillhöra grupp I, 15 000 grupp 11 och 25 000 grupp III.

Invaliderna i grupp I förutsättes skola erhålla hel förtidspension, vilken till storleken överensstämmer med ålderspensionen. Invaliderna i grupp II föreslås skola erhålla två tredjedelar och invaliderna i grupp III en tredje- del av hel förtidspension.

Från folkpensioneringen kan vid invaliditet utgå invalidpension eller sjukbidrag. Invalidpension utgår tills vidare, om invaliditeten är varaktig, medan sjukbidrag fastställes att utgå för viss tid, om invaliditeten är eller kan antagas vara av övergående natur. I kapitel 6 uttalar kommittén att utformningen av förtidspensionsbestämmelserna inom den allmänna pen- sioneringen bör i de hänseenden varom här är fråga väsentligen ske med utgångspunkt från nu gällande regler. Kommittén föreslår, att såsom för- utsättning för rätt till tills vidare utgående förtidspension stadgas at-t ned- sättningen av arbetsförmågan kan anses varaktig. Är nedsättningen av ar- betsförmågan inte att anse såsom varaktig bör förtidspensionen kunna fast-

ställas att utgå för viss tid under förutsättning att arbetsförmågans ned— sättning antages bestå avsevärd tid, varmed bör avses en tid inte understi- gande ett år.

Folkpensioneringens särskilda förmåner till de blinda och andra svårt invalidiserade behandlas i kapitel 7.

Kommittén föreslår en ändrad konstruktion av den nuvarande blindför- månen. Sålunda skall blinda, vilkas arbetsförmåga inte är så nedsatt som förutsättes för rätt till förtidspension, i fortsättningen inte få förtidspension jämte blindtillägg utan i stället blindhetsersättning. Övriga blinda skall fort- farande jämte folkpension erhålla blindtillägg.

Rätten till blindförmånerna utsträckes enligt kommitténs förslag genom att den åldersgräns före vilken blindheten skall ha inträtt höjes från 60 till 63 år.

Blindhetsersättningen föreslås skola utgöra I 800 kr. om året. Blindtill- läggets storlek bibehålles vid nuvarande belopp 1 200 kr.

Beträffande det nuvarande vårdtillägget föreslår kommittén ingen annan ändring än att åldersgränsen för vårdbehovets inträde höjes till 63 år. Här- igenom utsträckes möjligheten att erhålla vårdtillägg.

Vårdtillägget föreslås kompletterat med en ny hjälpform, betecknad hjälptillägg, som avses skola utgå då vårdbehovet inte är så stort, som förutsättes för rätt till vårdtillägg. För att erhålla hjälptillägg bör fordras att vederbörande är ur stånd att reda sig :själv och att han på grund härav är i behov av avsevärd fortlöpande hjälp av annan. Ifrågavarande hjälpbehov skall ha uppkommit före fyllda 63 år.

Kommittén föreslår att hj älptillägg—et utgår med 800 kr. I kapitel 7 föreslår kommittén slutligen införande av en särskild lytes- ersättning till vissa vanföra personer. Förslaget har följande innebörd. Lider försäkrad, som fyllt 16 men ej 67 år, av höggradig nedsättning i rörelse- eller stödorganens funktion men är hans förmåga att genom arbete bereda sig inkomst likväl sådan, att han är utesluten från rätt till förtidspension, äger han, därest han är i behov av avsevärd fortlöpande hjälp av annan per- son eller får vidkännas betydande merutgifter för färdmedel eller andra hjälpmedel för att kunna utföra sitt arbete, rätt till vanföreersättning med för år räknat 1 200 kr. Är den försäkrade visserligen inte utesluten från rätt till förtidspension men erhåller han med hänsyn till storleken av den in— komst som han förskaffar sig genom hjälpmedlen en lägre sådan pension än eljest skulle ha utgått, har han rätt till vanföretillägg till pensionen med för år räknat 800 kr.

Storleken av de i kapitel 7 behandlade förmånerna har angivits i 1957 års penningvärde. Kommittén utgår ifrån att dessa förmåner skall index— regleras i framtiden.

Kapitel 8 upptager förslag om barntillägg från folkpensioneringen. Barn— tillägget, som avses skola ersätta de nuvarande särskilda barnbidragen, ut- formas tekniskt såsom ett tillägg till försörjarens folkpension (i regel för— tidspension men i undantagsfall ålderspension). Det kommer i huvudsak att utgå i fall motsvarande dem där barnbidrag utgår för närvarande.

Barntilläggets belopp bör i princip motsvara den nuvarande barnpensio- nen enligt lagen om barnpensioner och alltså utgöra 1 000 kr.

Eftersom för-sörjarens folkpension skall utgå utan den nuvarande in- komstprövningen, anser kommittén det naturligt att också barntillägget utgår utan inkomstprövning av nuvarande slag. Till förhindrande av över- försäkring förordar kommittén dock en reduktionsregel, som anknyter till storleken av den pension från tilläggspensioneringen, som försörjaren åt- njuter. Kommittén föreslår, att barntillägget skall minskas med hälften av nämnda pension i den mån denna för år räknat överstiger halva basbelop- pet.

Frågan om hustrutillägg behandlas i kapitel 9. Kommittén anser att det under avsevärd tid framåt föreligger behov av hustrutillägg och föreslår att sådana tillägg alltjämt skall finnas. Såväl av principiella skäl som med hänsyn till kostnaderna finner kommittén det ofrånkomligt att bibehålla inkomstprövningen av hustrutilläggen. I fråga om hustrutilläggets tekniska konstruktion förordar kommittén viss ändring. Kommittén föreslår att stor— leken av mannens pension skall vara oberoende av huruvida hustrutillägg utgår eller inte. Den föreslagna konstruktionen medför inte någon ändring i det sammanlagda pensionsbelopp, som tillkommer makarna. Hustrutilläg— gets maximibelopp föreslås nämligen utgöra skillnaden mellan två makars sammanlagda folkpensioner och den folkpension, som tillkommer en en- samstående pensionär.

Frågan om inkomstprövning och avdragsregler behandlas ri kapitel 10. På nämnare anförda skäl finner kommittén att en uppmjukning av avdrags— reglerna inte bör komma i fråga annat än i två avseenden, i vilka särskilt starka skäl kan åberopas härför. Kommittén anser således att regeln för den s. k. skärpningen vid innehav av förmögenhet bör uppmjukas samt att verkningarna av inkomstprövningen av änkepensionen i övergångsfallen —— bortsett från kommunalt bostadstillägg — bör mildras. Kommittén föreslår att skärpningsprocenten sänkes från 20 till 10.

Beträffande änkepensionen i övergångsfallen föreslår kommittén att av- drag med hänsyn till förefintliga inkomster skall i alla inkom-stlägen utgöra en tredjedel av inkomsten i vad den överstiger 1 000 kr.

I kapitel 11 behandlas dels frågan om en individuellt rörlig pensionsålder inom folkpensioneringen och dels frågan om möjligheterna för yrkesgrup-

per med tungt och hälsofarligt arbete att från folkpensioneringen och till- Iäggspensioneringen erhålla oreducerad ålderspension före 67 års ålder.

Inom tilläggspensioneringen finnes individuell valfrihet att taga ut ål- derspension före eller efter den generella pensionsåldern 67 år. Ålderspen- sion må dock uppbäras tidigast fr. o. m. den månad, då den försäkrade upp— når 63 års ålder. Om ålderspension uttages före eller efter den generella pensionsåldern, minskas respektive ökas pensionen med 0,6 procent för varje månad som, då pensionen börjat utgå, återstår till respektive förflutit från den månad, varunder den försäkrade fyller 67 år. Hänsyn tages dock därvid ej till tid efter den månad, under vilken den försäkrade fyllt 70 år. Kommittén föreslår att motsvarande regler införes inom folkpensionering- en. Försäkrad, som äger rätt till såväl folkpension som tilläggspension, bör emellertid medgivas rätt till förtida uttag av ålderspension endast såframt framställningen avser såväl folkpension som tilläggspension. Motsvarande bör gälla i fråga om uppskjutet pensionsuttag.

I frågan om möjligheterna för vissa yrkesgrupper att erhålla oreducerad ålderspension före 67 år anför kommittén bl. a. att det ligger i sakens natur, att en generell pensionsålder av 67 år i en hela folket omfattande pensio- nering inte helt kan tillgodose pensionsbehovet för alla som omfattas av försäkringen. Kommittén har vid sina överväganden kommit till den upp- fattningen att det inte är möjligt att på ett godtagbart sätt inom den all- männa pensioneringen differentiera pensionsåldern efter yrke eller syssel- sättning. Det ifrågavarande behovet bör i stället kunna tillgodoses genom kompletterande pensionsanordningar efter överenskommelse mellan arbets- marknadens parter.

I kapitel 12 upptager kommittén till behandling vissa rehabiliteringsfrå- gor.

Kommittén framhåller att de ökade förmånerna från socialförsäkringen och främst från pensioneringen aktualiserar en kvantitativ och kvalitativ upprustning av rehabiliteringsresurserna. Det framhålles vidare att invalidi- tetsbedömningen och graderingen av förtidspensionens storlek gör det nöd- vändigt att pensionsorganen har tillgång till väl utrustade sjukhus för er- forderliga undersökningar samt möjlighet att utnyttja arbetsvårdsresur— serna.

Kommittén understryker, att envar försäkrad som så önskar och är i be- hov av rehabilitering bör äga rätt att få behovet tillgodosett. I det samman- hanget behandlar kommittén även frågan om försäkrads skyldighet att un- derkasta sig rehabiliteringsåtgärder.

I frågan om skyldighet för socialförsäkringen att taga initiativ till rehabi- literingsåtgärder framhåller kommittén, att det är av vikt, att socialför-

säkringen verkar för att rehabiliteringsbehovet prövas på ett så tidigt sta- dium som möjligt.

Kommittén understryker betydelsen av att under tiden för rehabilitering utgår ekonomiskt stöd till den som är föremål för rehabilitering, så att hans och hans ev. familjs försörjning blir tryggad. Den föreslagna tidsbegränsade förtidspensionen bör enligt kommitténs mening kunna vid sidan av sjuk- penningförsäkringen _ bli en lämplig och användbar form för ekonomiskt stöd under rehabiliteringstid.

På anförda skäl anser kommittén att spörsmålet om socialförsäkringens bidrag till rehabiliteringsinstitutioner lämpligen bör lösas först i samband med att frågan om socialförsäkringens finansiering omprövas.

Slutligen föreslår kommittén att det tillskapas ett centralt samordnings— organ, benämnt centrala rehabiliteringsberedningen, i vilken företrädare för olika av rehabiliteringsverksamheten berörda intressen skall ingå.

Vissa frågor beträffande pensionspoång och pensionsgrundande år inom tilläggspensioneringen behandlas i kapitel 13. Här avses det förhållandet att en rad anledningar — såsom utbildning, värnpliktstjänstgöring, sjuk- dom, havandeskap och barnsbörd, arbetslöshet och viss vistelse utomlands — kan medföra att pensionsgrundande inkomst enligt TPL och därav för- anledd pensionspoäng inte kommer att fastställas för vederbörande för visst eller vissa år (bortfall av poängår) eller att poängen blir särskilt låg (bortfall av poängdel).

Kommittén föreslår den ändringen i 16 5 TPL att antagandepoäng skall beräknas, om den försäkrad-e vid pensionsfallets inträffande tillhör lägst den sjukpenningklass, vilken han skulle ha tillhört om hans förvärvsin- komst uppgått till det vid årets ingång gällande basbeloppet, eller om han tillgodoräknats pensionspoäng för minst tre av de fyra år, som närmast före- gått det år då pensionsfallet inträffade.

Bestämmelsen om beräkning av antagandepoängens storlek föreslås kom— pletterad på det sättet att —— om pensionen därigenom blir större — anta- gandepoängen skall motsvara medeltalet av de poäng, vilka tillgodoräknats den försäkrade under de år varunder han varit omfattad av försäkringen enligt TPL. Vid beräkningen av medeltalet skall bortses från de år, intill ett antal av hälften, för vilka poängtalet är lägst eller för vilka pensions- poäng ej tillgodoräknats.

Som följd av nu angivna ändringar av 16 å TPL kommer invaliditets- och dödsfallsskyddet att kunna inträda redan efter ett poängår, medan så- dant skydd enligt nuvarande bestämmelser inte kan föreligga förrän efter minst två poängår.

I fråga om bortfallsanledningarna studier och värnpliktstjänstgöring före- slår kommittén dessutom ett system med gratispoäng, som har karaktären av en garanterad minimipoäng.

Kommittén föreslår vidare — med tanke på övergångsgenerationen, som har ingen eller ringa nytta av de 5. k. 30- och 15-årsreglerna — särskilda regler om beräkningen av ålderspension till den, som inte dessförinnan uppburit förtidspension, och av familjepension efter den, som åtnjöt sådan ålderspension, i fall då långvarig sjukdom förorsakat bortfall av poängår eller av poängdel.

I kapitel 15 föreslår kommittén bl.a. sådan ändring i 43 & TPL att, om någon för samma tid är berättigad till såväl egenpension (ålders- eller för— tidspension) som familjepension (änke- eller barnpension), båda dessa pen- sioner skall utgå samtidigt.

I samma kapitel föreslår kommittén till förhindrande av överförsäkring en maximeringsregel för familjepensioner, vilken regel dock skall tillämpas endast då tilläggspension utgår. Regeln innebär att den sammanlagda fa- miljepensionen från folk- och tilläggspensioneringen maximeras till 90 pro- cent av den egenpension (hel förtidspension eller ålderspension vid fyllda 67 år), som den avlidne uppbar eller skulle ha varit berättigad till, om han blivit invalid vid tiden för dödsfallet. Den reduktion av familjepensio- nerna, som kan bli föranledd av maximeringsregeln, skall i sin helhet sk_e å tilläggspensionsdelen. För undvikande av att regeln skall leda till att små tilläggspensioner bortfaller-helt föreslås, att vid tillämpning av regeln skall iakttagas att minskning ej skall ske, om tilläggspensionen därigenom skulle komma att understiga 10 procent av full änkepension från folkpensione- ringen eller eventuellt av basbeloppet. Den sålunda föreslagna maximerings- regeln onödiggör den nuvarande maximeringsregeln i 27 & TPL, vilken re- gel därför föreslås bli avskaffad.

I kapitel 15 berör kommittén även vissa spörsmål rörande pensioneringens lokala organisation, främst i vad avser handläggningen av de inkomstpröva- de tilläggsförmånerna.

I kapitlen 17 och 18 behandlar kommittén frågor rörande sjukpenning- försäkringen.

Kommittén föreslår att grundsjukpenningen höjes från 3 till 4 kr. om dagen. I samband härmed föreslås att för de förvärvsarbetandes del det gränsb-elopp, vid vilket tillhörig-het till den obligatoriska sjukpenningför— säkringen skall inträda, fastställes till 1800 kr. årsinkomst av förvärvs- arbete mot för närvarande 1 200 kr. Sålunda skall de sjukkassemedlemmar, som har en årsinkomst av förvärvsarbete av minst 1 800 kr., omfattas av den obligatoriska grundsjukpenningförsäkringen. Detsamma skall liksom för närvarande gälla vissa inte förvärvsarbetande kvinnliga sjukkassemed— lemmar, s. k. hemmafruar.

Kvinna som har barn under tio år i hemmet erhåller för närvarande under tid för sjukhusvård ett särskilt barntillägg om 2 kr. per dag, varjämte gäl-

ler att hennes hempenning inte får vara lägre än 3 kr. för dag. Kommittén föreslår att rätten till det särskilda barntillägget skall utsträckas att gälla även vid sjukdom som ej påkallar vård å sjukhus samt att sjukpenningen under tid för sjukhusvård inte får understiga 4 kr. om dagen. Sådan kvinna får alltså under sjukdom i hemmet en sammanlagd sjukpenningersättning av minst 6 kr. mot 3 kr. för närvarande samt under sjukhusvistelse minst 6 kr. mot 5 kr. för närvarande.

Grundsjukpenningen från moderskapsförsäkringen föreslås höjd från vid enkelbörd 270 kr. och vid flerbörd 405 kr. till 360 respektive 540 kr.

Kommitténiföreslår att de sjukkassemedlemmar, .som har en årsinkomst av förvärvsarbete av minst 2 400 kr. (för närvarande medlemmar med 1 800 kr. inkomst av anställning) skall vara obligatoriskt försäkrade för tilläggs- sjukpenning. Förslaget innebär att tillåggssjukpenningförsåkringen utsträc— kes att omfatta inte blott de anställda utan även företagarna.

Vissa särskilda regler föreslås för företagarnas tilläggssjukpenningför— säkring. De beredes sålunda viss valfrihet beträffande kar-enstiden. Som hu— vudregel skall gälla samma karenstid om tre dagar för företagare som för anställda, men företagare skall efter särskild framställning kunna få ka- renstiden förlängd med 30 eller 90 dagar eller sålunda till 33 eller 93 dagar. Som villkor för rätt till övergång från försäkring med längre till försäk- ring med kortare karenstid skall gälla, att företagaren inte fyllt 55 år och att han har god hälsa. Företagare, som efter det han fyllt 40 år övergår från försäkring med längre till försäkring med kortare karenstid, skall år— ligen erlägga ett särskilt avgiftstillägg.

Företagare äger Vidare rätt att göra anmälan om undantagande från till- läggssjukpenningförsäkringen men endast såvida anmälan samtidigt avser undantagande från tilläggspensioneringen. Företagare som kvarstår i till— läggspensioneringen skall alltså tillhöra tilläggssjukpenningförsäkringen. Återkallelse av anmälan om undantagande från tilläggspensioneringen med- för att företagaren automatiskt blir återansluten till tilläggssjukpenning- försäkringen. Återanslutning skall avse försäkring med 93 dagars karens- tid men med rätt för den försäkrade att, om han ej fyllt 55 år och har god hälsa samt i förekommande fall är villig att erlägga förut berört avgifts- tillägg, i stället välja försäkring med 33 eller 3 dagars karenstid.

Det förutsättes inte något hälsovillkor för att företagare i samband med den nya lagstiftningens ikraftträdande skall inträda i tilläggssjukpenning- försäkringen.

Företagare som före lagstiftningens ikraftträdande fyllt 67 år skall ej som företagare omfattas av tilläggssjukpenningförsäkringen. Han äger i stål- let rätt att, om han tidigare har frivillig försäkring hos allmän sjukkassa, behålla sådan för-säkring. Möjligheterna till frivillig försäkring hos allmän sjukkassa upphör i övrigt beträffande företagare.

Kommittén har inte funnit skäl föreslå obligatorisk tilläggssjukpenning-

försäkring för hemmafruar. I stället har föreslagits de förbättringar av hemmafruarnas grundsjukpenningförsäkring, för vilka nyss redogjorts och vilka blir särskilt betydelsefulla för kvinnor med små barn i hemmet. Vi— dare förordar kommittén att hemmafruarna beredes möjlighet att frivilligt försäkra sig för ett sjukpenningtillägg om 6 kr. mot för närvarande 5 kr. Härigenom kan således en hemmafru uppbära sjukpenning med, förutom barntillägg, högst 10 kr. om dagen mot för närvarande högst 8 kr.

Beträffande sjukpenningskalan föreslår kommittén att den nuvarande reduktionen av tilläggssjukpenningen efter 180 dagar skall upphöra samt att skalan påbygges med nya sjukpenningklasser. Tilläggssjukpenningen varierar mellan 1 och 24 kr. Den högsta sammanlagda sjukpenningen blir alltså 28 kr. Nämnda sjukpenning utgår då årsinkomsten av förvärvsarbete är minst 21 000 kr.

Det föreslås att, då försäkrad är intagen på sjukvårdsanstalt, hans sjuk- penning skall minskas med 5 kr., dock med högst hälften av den sjukpen- ning som eljest skolat utgå. För kvinna, som har barn under tio år i hem- met, får såsom förut berörts sj ukpenningen dock inte understiga 4 kr. under tiden för sjukhusvistelse.

De föreslagna ändringarna i fråga om »tilläggssjukpenningförsäkringen skall i tillämpliga delar gälla även beträffande moderskapsförsäkringens tilläggspenning.

I kapitel 19 behandlar kommittén Sjukhjälpstiden och andra frågor om samordningen mellan sjukförsäkring och pensionering.

Kommittén föreslår att de nuvarande bestämmelserna om sjukhjälpstid och om sammanläggning av sjukperioder skall slopas. Därigenom möjlig- göres en bättre samordning av skyddet vid sjukdom och invaliditet och vinnes att sjukkassorna befrias från de mycket arbetskrävande och svår- bedömbara sammanläggningsfallen.

Beträffande samordningen av sjukförsäkringen och förtidspensioneringen föreslår kommittén i huvudsak följande.

Någon till visst antal dagar maximerad sjukhjälpstid för sjukpenning skall inte gälla för tid före den månad, under vilken den försäkrade fyller 67 år eller dessförinnan börjar uppbära ålderspension eller hel förtidspen- sion. Sjukhjälpstiden skall i stället regleras på så sätt att sjukkassas skyl- dighet att utgiva sjukhjälp bortfaller eller begränsas fr. o. m. månaden näst efter den under vilken beslut fattats om beviljande av förtidspension. Om den försäkrade är berättigad till förtidspension men inte gör ansökan därom, skall pensionsorganet ha rätt att ersätta sjukpenningen med förtidspension utan hinder av att ansökan om pension inte gjorts. Principen är alltså den, att Sjukhjälpstiden inte skall upphöra förrän den sjuke får pension.

Beträffande sådana kvinnliga sjukkassemedlemmar — s.k. hemmafruar —— som är sjukpenningförsäkrade, ehuru de inte har någon förvärvsinkomst, förordas, att sjukpenningförsäkringen skall upphör-a endast om hel förtids— pension beviljas.

Sjukhjälpstiden löper nu gemensamt för sjukpenning och ersättning för sjukhusvård. Kommittén finner inte skäl föreligga att ändra de nuvarande principerna i denna del.

Sjukhjälpstiden för rätt till ersättning för sjukhusvård föreslås skola ut- göra högst 180 dagar för den som beviljats hel förtidspension.

I fråga om samordningen av sjukförsäkringen och ålderspensioneringen föreslås att för förvärvsarbetande, som fyllt 67 år eller dessförinnan ut- tagit ålderspension, skall tillämpas samma regler i fråga om tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen som gäller för övriga förvärvsarbetande, dock med det undantaget att den som åtnjuter hel förtidspension under månaden närmast före den månad, då han fyller 67 år, inte får vara sjukpenning- försäkrad fr. o. m. den månad under vilken 67-årsåldern uppnås. Till ålders- pensionär skall ersättning för sjukhusvård respektive — om han är sjuk— penningförsäkrad _ sjukpenning kunna utgå för högst 180 dagar.

Frågan om karenstiden inom sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna be- handlas i kapitel 21.

Kommittén kan inte förorda att karenstiden inom sjukförsäkringen slo- pas eller förkortas. Ej heller kan kommittén förorda att karenstiden inom sjukförsäkringen ändras från att vara ovillkorlig till att vara villkorlig. Med hänsyn till samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeför- säkringen kan kommittén slutligen inte förorda att särskilda karenstids- bestämmelser skall gälla för yrkesskadefall.

Samordningen mellan sjukförsäkring och pensionering, å ena sidan, samt yrkesskadeförsäkring m.m., å andra sidan, behandlas i kapitel 22. Kom- mittén har inte ansett möjligt att — redan vid den tidpunkt då förslag se- nast måste föreligga i fråga om invalidpensionsreformen och den därmed sammanhängande revisionen av sjukförsäkringen _ framlägga förslag till en definitiv lösning av alla de problem, som samordningen medför. Kom— mittén föreslår emellertid i detta kapitel vissa samordningsregler avsedda att för yrkesskador och en del andra skador gälla under några år framöver till dess en mera definitiv lösning av hithörande problem kan »ernås.

Beträffande samordningen mellan sjukförsäkringen samt den obligato- riska och den frivilliga försäkringen enligt YFL anser kommittén, att var- ken de reformer av sjukförsäkringen, som kommittén i övrigt föreslår, eller andra omständigheter nödvändiggör någon ändring av nuvarande samord- ningsregler i 31 & SFL samt 11 och 47 55 YFL. Kommittén föreslår endast

den ändringen i YFL att bestämmelserna om hempenning och om barn-till- lägg får i sak samma ändrade innehåll, som kommittén föreslår beträffande sjukförsäkringen.

För att undvika dubbelersättning, när pensionsförmån från folk- och till- läggspensioneringen sammanträffar med yrkesskadeersättning erfordras vissa nya reduktionsregler. Kommittén föreslår att reduktion göres på pen- sionssidan enligt följande. Invalidpension och ålderspension minskas med tre fjärdedelar av den försäkrade för samma tid tillkommande sjukpenning jämte barntillägg eller livränta. Folkpension i form av barnpension, änke- pension eller ålderspension ävensom tilläggspension i form av barnpension eller änkepension minskas med tre fjärdedelar av den försäkrade för sam- ma tid tillkommande livränta såsom efterlevande. Folkpension skall alltid minst utgå med en fjärdedel av barnpension och invalidpension, hälften av änkepension samt tre fjärdedelar av ålderspension, som eljest skolat utgå. Andra tillägg till folkpension än barntillägg skall ej tagas i betraktan- de. Sjukpenning jämte barntillägg därå eller livränta skall, i den mån er- sättningen skall minska folkpension, inte räknas som inkomst vid tillämp- ning av bestämmelserna om inkomstprövning av kommunala bostadstillägg och hustrutillägg. Angivna regler om minskning av folkpension i form av änkepension skall inte gälla om dödsfallet inträffat före den 1 juli 1960.

Vad slutligen beträffar samordningen mellan sjukförsäkringen och pen- sioneringen, å ena sidan, och vissa med den nuvarande yrkesskadeförsäk— ringen jämställda ersättningssystem, å andra sidan, föreslås, såvitt avser samordningen med sjukförsäkringen, att nuvarande regler bibehålles i sak oförändrade. De följdändringar, som föreslagna ändringar av sjukförsäk- ringen ansetts böra medföra i YFL, bör avse nga skador av även här aktuell art. I fråga om samordningen med pensioneringen skall för sjukpenning och livränta gälla detsamma som vid motsvarande ersättning för yrkes- skada.

Vissa kostnads- och finansieringsfrågor rörande folkpensioneringen och sjukförsäkringen behandlas i kapitlen 14 och 20.

Nettokostnaderna för de av kommittén föreslagna förbättringarna av folkpensioneringen uppskattas till omkring 66 milj. kr. för år räknat vid tiden för reformens genomförande.

I frågan om fördelningen av folkpensionskostnaderna mellan stat och kommun uttalar kommittén att kommunerna i princip bör bestrida kost- naderna för de kommunala bostadstilläggen och att staten bör svara för övriga folkpensionskostnader. En sådan lösning kan emellertid inte åstad- kommas innan statsmakterna tagit ställning till frågan om folkpensione- ringens finansiering i stort och till vissa skatteutjämningsproblem, som är föremål för utredning i särskild ordning. Kommittén anser därför att de nuvarande grunderna för kostnadsfördelningen mellan stat och kommun

inte bör tills vidare rubbas i mera avsevärd mån. Kommunernas bidrags- skyldighet bör dock förskjutas så att bidraget ökar till de kommunala bo- stadstilläggen och minskar beträffande övriga förmåner till vilkas finansie- ring kommunerna bidrager.

Kommunbidrag föreslås skola utgå till förtidspensioner med därtill knut- na barntillägg, änkepensioner i övergångsfallen, hustrutillägg och kommu— nala bostadstillägg. Kostnaderna för övriga folkpensionsförmåner skall en- ligt förslaget bestridas helt av staten.

Kommittén förordar att det nuvarande underlaget för beräkning av kom- munernas bidrag, dvs. det faktiska skatteunderlaget per invånare i kom- munen, skall bibehållas.

I fråga om kommunbidragens beräkning i övrigt föreslå-s såvitt angår för- tidspensioner jämte barntillägg, änkepensioner i övergångsfallen samt hustrutillägg att den kommunala bidragsandelen i kostnaderna för de inom kommunen utbetalade förmånerna sänkes från 1,5 procent för varje skatte- krona till en procent. Maximibidraget får dock ej överstiga 60 procent av kostnaderna för nämnda förmåner.

Den kommunala bidragsandelen i kostnaderna för de kommunala bostads— tilläggen bör liksom för närvarande vara 2 procent för varje skattekrona. Bidragets maximum föreslås däremot höjt från 60 till 80 procent av kost- naderna för tilläggen.

Det sammanlagda kommunbidraget till folkpensionerna för år 1963 *upp- skattas till omkring 520 milj. kr.

De totala kostnaderna för folkpensioneringen för nämnda år beräknas med utgångspunkt från att kommitténs förslag då skulle vara genomförda till omkring 3 380 milj. kr. Med avdrag för de ovan angivna kommunbidra- gen skulle den på staten belöpande kostnadsandelen utgöra omkring (3 380 —— 520 =) 2 860 milj. kr.

I detta sammanhang må nämnas att kommittén (i kapitel 15) upptagit frågan om när avgiftsbefrielse från folkpensionsavgifter bör medgivas. Kom- mittén förordar bl. a. att vad nu gäller om avgiftsbefrielse för den som ägt uppbära invalidpension (sjukbidrag), i fortsättningen skall gälla förtids- pension (hel eller partiell).

Kostnaderna för förbättringen av sjukpenningförsäkringen enligt kom- mitténs förslag uppskattas till omkring 143 milj. kr. för år räknat. Här- till kommer kostnaderna för företagarnas tilläggssjukpenningförsäkring.

Kostnaderna för en företagares obligatoriska tilläggssjukpenningförsäk- ring föreslås skola helt bestridas genom egenavgifter.

Arbetsgivarbidraget är redan nu otillräckligt för att det skall täcka den avsedda andelen av kostnaderna för de anställdas försäkring för tilläggs- sjukpenning (tilläggspenning). På grund härav och med hänsyn till kost- naderna för de föreslagna förbättringarna av denna försäkring föreslår kommittén dels att bidragsprocenten höjes från 1,14 till 1,25 och dels att

bidraget, som nu beräknas å lönebelopp inte överstigande 15 000 kr., i fort- sättningen skall beräknas å löner upp till det belopp, som beaktas vid fast- ställandet av den pensionsgrundande inkomst-en inom tilläggspensionering- en, dvs. 30 000 kr. i 1957 års penningvärde.

Ökningen av siatsbidragskostnaden för sjukförsäkringen beräknas kunna begränsas till 11 å 13 milj. kr. under förutsättning att procenttalet i fråga om statsbidraget till utgifterna för grundsjukpenningen sänkes från 50 till 40.

Kommitténs kostnadsberäkningar har utarbetats med utgångspunkt från att besluten i anledning av de framlagda förslagen fattas i sådan tid att de kan träda i kraft den 1 januari 1963.

Mot kommitténs förslag har följande reservationer anförts. Herr Andersson föreslår att grundsjukpenningen skall höjas från 3 till 5 kr. om dagen samt att kommunbidrag ej skall utgå till folkpensionsförmå- ner som ej är inkomstprövade.

Herrar Andersson, Eliasson och Gustafsson föreslår att villkoren i fråga om tilläggssjukpenningförsäkringen för företagare bör utformas så att de kan vara med eller utträda ur densamma, oavsett om de kvarstår i till- läggspensioneringen eller ej.

Herr Bengtsson föreslår att någon höjning ej bör ske i fråga om sjuk- penningavdraget vid sjukhusvård.

Herrar Eliasson och Gustafsson föreslår att kommunerna befrias från att deltaga i kostnaderna för förtidspensioneringen samt att kommunernas bidrag till hustrutilläggen och de inkomstprövade änkepensionerna höjes något i jämförelse med kommittémajoritetcns förslag.

Särskilda yttranden har avgivits av herr Andersson rörande finansiering- en av folkpensioneringen och sjukförsäkringen, av herr Broberg rörande hustrutillägget samt av herr Eliasson beträffande maximibeloppet för be- räkning av arbetsgivarnas bidrag till sjukförsäkringen och moderskaps- försäkringen.

Särskilt yttrande har vidare avgivits av experten Lundberg rörande den tidsbegränsade förtidspensionen och hustrutillägget.

KAPITEL 1

Utredningsuppdraget m. m.

Utredningsdirektiven I yttrande till statsrådsprotokollet den 9 maj 1958 anförde chefen för social— departementet, statsrådet Nilsson, bl. a. följande.

Frågan om en allmän pensionsreform förelades 1958 års riksdag genom Kungl. Maj:ts proposition nr 55. I propositionen angavs principerna för en dylik reform. Reformen skulle innefatta förbättringar av folkpensioneringen samt införande av en lagfäst tilläggspensionering. Det nya pensionssystemet skulle bereda ålders-, invalid- och familjeskydd. I propositionen förutsattes, att ytterligare utredning skulle ske beträffande olika spörsmål, främst rörande invalid- och familjepensio- neringen, innan detaljerade förslag kunde framläggas.

Riksdagens beslut i anledning av propositionen innebar, att riksdagen .tog prin- cipiell ståndpunkt till utformningen i stort av folkpensioneringen, medan däremot frågan om tilläggspensioneringen icke vann sin principiella lösning. Riksdags— beslutet innefattade en rad uttalanden beträffande det fortsatta utredningsarbetet, vilka uttalanden återfinnes i det av riksdagen i nu angivna hänseenden godkända utlåtandet från riksdagens särskilda utskott (nr 1).

Riksdagen föreslog sålunda, att invalidpensioneringens problem skulle utredas snarast möjligt. Utredningen, som enligt riksdagens uppfattning borde vara parla- mentariskt sammansatt, borde bedriva sitt arbete i princip förutsättningslöst. Emellertid förordades, att utredningsarbetet skulle bedrivas med utgångspunkt från att den nuvarande inkomstprövningen om möjligt slopades. Därvid uttalades, att storleken av invalidpensionen i det enskilda fallet i stället torde böra bestäm- mas på grundval .av en uppskattning av vederbörandes eventuellt kvarstående arbetsförmåga. Frågan om att mildra det inom folkpensioneringen »nu tillämpade kravet på minst två tredjedels nedsättning av arbetsförmågan för rätt till invalid- förmån borde också övervägas av utredningen. Likaså borde undersökas olika åt- gärder för att åstadkomma ökade möjligheter för vissa grupper att få pension före 67 år, varvid bland annat frågan om rätt att uttaga ålderspension före nämnda ålder borde bli föremål för fortsatt utredning. I samband därmed borde utredas de spörsmål som sammanhänger med frågan om uppskjutet pensionsuttag.

Beträffande invalidpensioneringen framhöll riksdagen vidare, att rehabilite— ringen borde spela en dominerande roll vid invaliditetsbedömningen, och erinra- de därvid om att en särskild kommitté, nämligen utredningen om socialförsäkring och arbetsanpassning, behandlat frågan om rehabiliteringsåtgärder i anslutning till sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna. Riksdagen fann det vara angeläget, att trä- gorna om rehabiliteringsverksamheten och socialförsäkringen i stort upptoges till prövning.

Frågan om barntillägg till barn vars försörjare uppbär folkpension _— i regel

invalidpension _ borde enligt riksdagen-s mening prövas i samband med den före- slagna utredningen om invalidpensioneringen m. m.

Riksdagen uttalade att under utredningsarbetet borde upptagas frågan om en långt gående samordning i materiellt hänseende av de socialförsäkringsgrenar som ligger varandra närmast, varvid enhetlighet även i fråga om finansiering och administration borde eftersträvas.

Vidare hemställde riksdagen om skyndsam utredning av frågan om fördelningen mellan staten och kommunerna av kostnaderna för folkpensioneringen.

För egen del anser jag det vara synnerligen viktigt att ifrågavarande utrednings- arbete kommer till stånd utan dröjsmål. I propositionen rörande pensionsfrågan föreslogs, att det administrativa utredningsarbetet skulle anförtros åt en särskild nämnd. Mot inrättande av en sådan nämnd har riksdagen inte gjort erinran. Jag ämnar i annat sammanhang förorda, att en sådan nämnd inrättas. Utrednirngsarbetvet torde, i den mån det inte skall ankomnia på denna nämnd, böra anförtros åt en utredning inom socialdepartementet. Utredningen bör erhålla parlamentarisk sam- mansättning, och jag föreslår att särskilda utredningsmän nu utses.

Det utredningsarbete som skall ankomma på utredningsmännen bör omfatta de frågor, rörande vilka riksdagen enligt vad nu sagts förutsatt att utredning verk- ställes, i den mån dessa frågor inte avser administrationen. Utredningen bör börja med de mera brådskande uppgifterna rörande familje- och invalidpensionerna inom folkpensioneringen.

Rörande frågan om kommunernas finansiella medverkan bör utredningen hålla kontakt med 1958 års skatteutjämningskommitté.

Till kommittén överlämnade eller inkomna handlingar

För övervägande vid fullgörande av det åt kommittén givna uppdraget har Kungl. Maj:t till kommittén överlämnat

den 15 augusti 1958 fyra vid 1954 års riksdag väckta motioner angående utredning om fördelningen av folkpensioneringskostnaderna mellan staten och kommunerna jämte sammansatta stats- och andra lagutskottets ut- låtande nr 1 över ifrågavarande motioner,

den 28 maj 1959 avskrift av riksdagens skrivelse den 27 maj 1959, nr 269, jämte särskilda utskottets utlåtande nr 1 samt memorial nr 2 i anledning av propositionen nr 100 med förslag till lag om försäkring för allmän till- läggspension m. m. och i ämnet väckta motioner,

den 5 maj 1960 avskrift av riksdagens skrivelse den 5 maj 1960, nr 175, jämte andra lagutskottets utlåtande nr 20 samt memorial nr 37 i anledning av dels propositionen nr 75 med förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering m.m., i vad propositionen hänvisats till lagutskott, dels ock i ämnet väckta motioner,

den 3 juni 1960 två vid 1960 års riksdag väckta motioner om utredning angående tilläggssjukpenning för småföretagare och husmödrar jämte andra lagutskottets utlåtande nr 38 över ifrågavarande motioner ävensom en vid samma riksdag väckt motion om viss ändring av 29 & sjukförsäkringslagen jämte andra lagutskottets utlåtande nr 42 över ifrågavarande motion, och

den 15 september 1960 riksdagens skrivelse den 24 april 1959, nr 178, jämte andra lagutskottets utlåtande nr 17 i anledning av väckta motioner om obligatorisk tilläggssjukpenningförsäkring för företagare.

Chefen för socialdepartementet har till kommittén överlämnat den 7 juli 1958 en av Svenska stadsförbundet och Svenska landskom- munernas förbund den 18 december 1956 gjord framställning angående fördelningen av folkpensioneringskostnaderna mellan staten och kommu- nerna jämte därvid fogade remissyttranden,

den 15 juli 1958 en av Sveriges Husmodersföreningars Riksförbund den 12 november 1957 ingiven framställning angående beaktande av de hem- arbetandes problem vid utformningen av ett nytt pensionssystem,

den 24 oktober 1958 transumt av skrivelse den 16 oktober 1958 från Sveriges Folkpensionärers Riksorganisation angående bl. a. invalidpensione- ringen och de kommunala bostadstilläggen,

den 23 november 1959 en av riksförsäkringsanstalten den 23 juli 1959 gjord framställning angående utredning av frågan om ändring av samman- läggningsreglerna i 29 & sjukförsäkringslagen,

den 25 oktober 1960 en av Svenska byggnadsarbetareförbundet den 18 i samma månad gjord framställning om utredning rörande bl. a. möjlig- heterna att slopa bestämmelsen att sjukpenning ej må utgivas för de tre första dagarna i varje sjukperiod,

den 28 november 1960 en av Möllerkommittén för åldringsfrågor den 22 i samma månad gjord framställning rörande inkomstprövningen och av- dragsbestämmelserna i folkpensioneringen, samt

den 4 februari 1961 dels en av Svenska fabriksarbetareförbundet den 31 januari 1958 gjord framställning angående karenstiden för rätt till ersätt- ning vid yrkesskada, dels en från Svenska gruvindustriarbetareförbundet den 13 januari 1959 inkommen hemställan om oreducerad allmän tilläggs- pension vid lägre pensionsålder än 67 år, och dels en från agronom Tore Lindström den 7 april 1959 inkommen skrivelse rörande vissa ändringar i sjukförsäkringslagen.

Chefen för inrikesdepartementet har den 6 februari 1959 till kommittén överlämnat en av skolöverstyrelsen den 24 oktober 1958 gjord hemställan om utredning rörande ändrade bestämmelser om folkpension m. m. åt sär- skolelever jämte därvid fogat remissyttrande från pensionsstyrelsen.

Från organisationer och enskilda har till kommittén inkommit vissa skrivelser rörande pensionering och sjukförsäkring.

Allmänt om utredningsarbetet Den 10 oktober 1958 avgav kommittén ett delbetänkande med förslag om förbättrade grundpensionsförmåner m. m. (stencilerat). Ett på grundval härav utarbetat förslag har genom proposition nr 29 förelagts och antagits av 1959 års riksdag.

Den 9 oktober 1959 avgav kommittén ett andra delbetänkande med för- slag till förbättrade familjeförmåner från folkpensioneringen rn. m. (SOU 1959: 32). Ett på grundval härav utarbetat förslag har genom proposition nr 75 förelagts och med vissa ändringar antagits av 1960 års riksdag.

Kommitténs nu förevarande utredningsarbete avser i första hand utform- ningen av de materiella bestämmelserna om invalidpensioneringen inom såväl folkpensioneringen som den allmänna tilläggspensioneringen. Dessa båda grenar inom pensioneringen är avsedda att utgöra delar av ett enhet- ligt pensionssystem — den allmänna pensioneringen. Med denna utgångs- punkt har kommittén utarbetat förslag avsedda att ingå i en för folk- pensioneringen och tilläggspensioneringen gemensam lagstiftning.

Kommittén behandlar jämväl frågan om en samordning i materiellt hän- seende av de socialförsäkringsgrenar, som ligger varandra närmast, näm- ligen pensioneringen, sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen. I fråga om sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen genomfördes en relativt långt gående samordning från år 1955. Mellan pensioneringen å ena sidan samt sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen å andra sidan finnes vissa samordningsregler, som emellertid uttryckligen angivits vara pro- visoriska. De senaste årens utbyggnad av förmånerna inom socialförsäk- ringen fordrar dock en längre gående och mera rationell samordning mel- lan de olika socialförsäkringsgrenarna. En sådan samordning nödvändig— gör betydande åndringar beträffande den allmänna sjukförsäkringen. Kom- mittén framlägger förslag härom. Vid utarbetande av förslagen har kom- mittén beaktat även andra bestämmelser i SFL än sådana som aktualiseras genom samordningen.

Reformerna av pensioneringen och sjukförsäkringen aktualiserar hela frågan om yrkesskadeförsäkringens framtida omfattning och gestaltning. Främst av tidsskäl har kommittén funnit sig sakna möjlighet att nu till närmare övervägande upptaga denna fråga utan förordar att den blir före- mål för utredning i särskild ordning. Kommittén framlägger emellertid förslag till provisoriska regler om samordningen mellan sjukförsäkringen och pensioneringen, å ena sidan, samt yrkesskadeförsäkringen och vissa därtill anknutna ersättningssystem, å andra sidan, att gälla i avbidan på resultatet av nämnda utredning.

Kommittén ingår vidare på vissa spörsmål rörande rehabiliteringsverk- samheten och dess betydelse för socialförsäkringen. Rehabiliteringen är visserligen enligt kommitténs uppfattning en uppgift, som i första hand åvilar de sjukvårdande organen och arbetsvården, men den är å andra sidan redan nu av sådan betydelse för socialförsäkringen, att det blir en angelägen uppgift för denna att främja en effektivisering av verksamheten. Den blir än mer betydelsefull sedan socialförsäkringen — i första hand pensioneringen — utbyggts enligt vad som redan beslutats och av kommit- tén föreslås.

Bland övriga frågor, som kommittén upptager till behandling i betänkan- det, må nämnas spörsmålet om möjligheterna till en lägre pensionsålder än 67 år för vissa grupper. Kommittén behandlar i samband därmed också frågan om förtida och uppskjutet uttag av ålderspension från folkpen— sioneringen.

Även efter ett genomförande av kommitténs föreliggande förslag kommer inkomstprövningen att kvarstå inom folkpensioneringen beträffande vissa förmåner. Kommittén framlägger förslag till en begränsad uppmjukning av de regler, som skall tillämpas vid denna inkomstprövning.

Kommittén framlägger slutligen vissa förslag om en temporär lösning av frågan om fördelningen mellan staten och kommunerna av kostnaderna för folkpensioneringen. I denna fråga har kommittén haft kontakt med 1958 års skatteutj ämningskommitté.

Kostnadsberäkningarna har utarbetats med utgångspunkt från att de be— slut som fattas kan träda i kraft den 1 januari 1963. Uppenbart är dock att tiden för besluts fattande och erforderliga förberedelsearbetens utförande kan bli så knapp att ikraftträdandet kan ske först vid en senare tidpunkt.

KAPITEL 2

Nuvarande lagstiftning m. m.

Folkpensioneringen m. m.

Lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering (nr 431; ändr. 221/1947, 527/1947, 732/1948, 264/1950, 157/1951, 332/1951, 396/1952, 291/1953, 134/1954, 394/1955, 400/1955, 265/1956, 168/1957, 172/1957, 192/1958, 66/1959 och 99/1960) skiljer mellan å ena sidan ålderspension, som utgår efter 67 års ålder, samt å andra sidan invalidpension, sjukbidrag och änke- pension, vilka förmåner utgår för tid dessförinnan (3 5). Genom lagen den 1 juni 1956 om höjning av folkpensioner m. m. (nr 264; ändr. 193/1958, 68/1959 och 100/1960) har dessa förmåner förhöjts med s. k. standardtill- lägg. Dessa utgör för närvarande 455 kr. om året för gift pensionsberät— tigad, vars make åtnjuter ålderspension, invalidpension eller sjukbidrag eller vars hustru uppbär hustrutillägg, ävensom för hustru, som uppbär hustrutillägg, samt 600 kr. för annan pensionsberättigad. Enligt FPL för- höjes pensionsförmånerna vidare genom indextillägg, vilkas antal för när- varande är tio.

Ålderspension är icke inkomstprövad och utgår för närvarande med föl— jande belopp för år räknat. För gift pensionsberättigad, vars make jämväl åtnjuter ålderspension eller invalidpension (sjukbidrag), vari ingår till- läggspension, eller vars hustru uppbär hustrutillägg, utgår pensionen med 1 360 kr. i grundbelopp jämte 455 kr. i standardtillägg och 400 kr. i index- tillägg (tio tillägg å 40 kr.) eller sammanlagt 2 215 kr. För gift pensions- berättigad, vars make åtnjuter invalidpension (sjukbidrag) som utgöres av enbart grundpensionsförmån, utgår 1 700 kr. i grundbelopp ökat med 455 kr. i standardtillägg och 400 kr. i indextillägg (tio tillägg å 40 kr.) eller tillhopa 2 555 kr. För annan pensionsberättigad slutligen utgår 1 700 kr. i grundbelopp jämte 600 kr. i standardtillägg och 500 kr. i indextillägg (tio tillägg å 50 kr.) eller sammanlagt 2 800 kr. (4 å).

Invalidpension utgår för tid efter fyllda 16 men före 67 år till den, som på grund av kropps- eller sinnessjukdom, sinnesslöhet, vanförhet eller annat lyte är ur stånd att försörja sig genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter, under förutsättning att nedsättningen av arbetsförmågan kan anses som varaktig. Den som är blind skall alltid an- ses lida av sådan höggradig nedsättning av arbetsförmågan som berättigar till invalidpension. Till den, som oavbrutet under minst sex månader lidit

av sådan höggradig nedsättning av arbetsförmågan som erfordras för er- hållande av invalidpension, utgår i stället sjukbidrag, om nedsättningen av arbetsförmågan inte kan anses som varaktig men kan antagas bestå ytterligare avsevärd tid (3 5).

Såväl invalidpensionen som sjukbidraget består av grundpension och tilläggspension. Grundpensionen förhöjes med indextillägg och tilläggspen— sionen med standardtillägg. Grundpensionen, som utgår utan hänsyn till vederbörandes inkomst och förmögenhet, utgör för närvarande 600 kr. (varav 400 kr. i indextillägg) om året för gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter folkpension eller vars hustru uppbär hustrutillägg, och 700 kr. (varav 500 kr. i indextillägg) för annan pensionsberättigad. Tilläggs- pensionen däremot är inkomstprövad och utgör för närvarande för år räk- nat högst 1615 kr. (varav 455 kr. i standardtillägg) för gift pensions- berättigad, vars make åtnjuter ålderspension eller tilläggspension eller vars hustru uppbär hustrutillägg, högst 1955 kr. (varav 455 kr. i standardtill- lägg) för gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter enbart grundpen- sionsförmån, samt högst 2 100 kr. (varav 600 kr. i standardtillägg) för annan pensionsberättigad (4 å).

Full änkepension utgår under förutsättning att änkan antingen uppnått 50 år vid mannens död och varit gift med honom minst fem år eller har vårdnaden om och stadigvarande sammanbor med barn under 16 år, som vid mannens död stadigvarande vistades i makarnas hem eller hos änkan, eller ock fyllt 50 är senast vid den tidpunkt då barn, som förut sagts, uppnådde 16 års ålder eller eljest upphörde att påverka rätten till eller storleken av änkans pension. Full änkepension utgår med samma belopp som ålderspen- sionen till en ensam pensionär eller sålunda för närvarande med samman- lagt 2 800 kr. För änka, som ej fyllt 50 år vid mannens död eller då barnet fyllde 16 år eller barnet eljest upphörde att påverka rätten till eller storleken av änkans pension, utgår änkepension med belopp motsvarande full änke- pension minskad med en femtondel för varje år, varmed änkans ålder vid den avgörande tidpunkten understiger 50 år.

Till kvinna, som blivit änka efter utgången av juni 1960, utgives änke- pensionen utan inkomstprövning, medan inkomstprövning tillämpas beträf- fande pensionen till änkor, vilkas män avlidit före den 1 juli 1960. Om man- nens dödsfall inträffat under tiden den 1 juli 1959—den 30 juni 1960 eller den 1 juli 1958—den 30 juni 1959, skall dock alltid utgå — såsom ett garantibelopp utan inkomstprövning — i förra fallet två tredjedelar och i senare fallet en tredjedel av änkepensionen.

H ustrutillägg utgår till pensionsberättigad mans hustru, om hon fyllt 60 år och makarna varit gifta minst fem år. När särskilda skäl föranleder där- till, kan hustrutillägg utgå även om hustrun är under 60 år eller makarna varit gifta kortare tid än fem år. Hustrutillägget, som i sin helhet är inkomstprövat, utgår för närvarande med högst 1 360 kr. i grundbelopp

jämte 455 kr. i standardtillägg och 400 kr. i indextillägg eller samman- lagt högst 2215 kr. Hustrutillägg utgår inte till hustru, som själv åt- njuter folkpension, och utgår endast om det överstiger belopp, varmed mannens folkpension skall minskas, då hustrutillägg beviljas (5 5).

Vid tillämpningen av FPL skall gift pensionsberättigad, vilken stadig- varande lever åtskild från sin make, likställas med ogift pensionsberät- tigad, där ej särskilda skäl föranleder till annat. Med gift pensionsberättigad likställes pensionsberättigad, som stadigvarande sammanbor med annan, med vilken den pensionsberättigade varit gift eller har eller har haft barn (12 5).

I fråga om indextilläggen gäller, att socialstyrelsen skall verkställa beräkning av förhållandet mellan det allmänna prisläget under varje månad och prisläget i december 1951. På grundval härav fastställer Kungl. Maj:t senast den 5 i andra månaden efter den, som beräkningen avser, det procenttal (pensionspristalet) som utmärker angivna förhål- lande. Sålunda fastställt pensionspristal skall gälla under tredje måna- den efter den, som beräkningen avser. För varje hel mångfald av tre, varmed pensionspristalet överstiger 100, utgör indextillägget för år räk- nat —— såsom framgår av det föregående _ 40 kr. för gift pensions- berättigad, vars make åtnjuter ålderspension, invalidpension eller sjuk- bidrag eller vars hustru uppbär hustrutillägg, ävensom för hustru, som uppbär hustrutillägg, samt 50 kr. för annan pensionsberättigad. Om pensionspristalet, efter att ha stigit med hel mångfald av tre, åter ned- går, skall indextillägget utgå efter oförändrade grunder så länge pen- sionspristalet överstiger närmast lägre hela mångfald av tre (6 5). Pen- sionspristalet har för maj 1961 fastställts till 131.

Utöver den egentliga folkpensionen utgår i vissa fall blindtillägg till den som är blind och vårdtillägg till den som eljest är ur stånd att reda sig själv och på grund härav är i behov av ständig tillsyn och vård. Dessa tillägg, som vart och ett uppgår till 1 200 kr. om året, utgår utan inkomst- prövning (10 5).

Varje kommun äger besluta, att kommunalt bostadstillägg skall utgå till den som uppbär folkpensionsförmån. Därvid äger kommunen bestämma såväl tilläggets storlek som grunderna i övrigt för beräkningen. I sist- nämnda hänseende gäller dock vissa begränsningar, bl. a. att inkomstpröv- ning av tillägget skall ske enligt FPLzs regler (7 5).

Inkomstprövningen innebär, att tilläggspension, änkepension i anledning av dödsfall före den 1 juli 1960 och hustrutillägg jämte de index- och standardtillägg, som må utgå å dessa förmåner, ävensom kommunalt bo- stadstillägg minskas med en tredjedel av den del av den pensionsberättiga- des årsinkomst som ligger mellan 1 000 och 1 400 kr. och med två tredje- delar av inkomst därutöver. För gift pensionsberättigad är motsvarande gränsbelopp 750 resp. 1 050 kr. Rörande beräkningen av vederbörandes års-

30 inkomst skall blott nämnas, att folkpension, allmänt barnbidrag samt sjuk- hjälp från allmän sjukkassa i motsats till sjukpenning och livränta enligt YFL inte räknas såsom inkomst, att förmögenhet överstigande 20000 kr. (för gift pensionsberättigad 15 000 kr.) medför höjning av årsinkomsten med 20 procent av det belopp, varmed förmögenheten överstiger nämnda gränsbelopp, samt att gift pensionsberättigads årsinkömst och förmögen- het anses utgöra hälften av makarnas sammanlagda årsinkomst resp. för- mögenhet (8 och 13 55).

I Vissa fall kan dispens medgivas från inkomstprövningen för helt arbets- oförmögen gift invalidpensionär eller sjukbidragsberättigad, vars make ej åtnjuter folkpension. Ehuru inkomstprövningen skulle föranleda att till- läggspensionen bleve ringa eller ingen må, när särskilda skäl föranleder därtill, likväl i sådan pension -— bortsett från standardtillägg —— utgivas upp till 1 100 kr. om året, s. k. hjälplöshetstillägg (9 5).

Folkpensioneringen kompletteras med vissa förmåner, bl. a. med barn- pension, om vilken bestämmelser finnes i lagen den 5 maj 1960 om barn- pensioner (nr 102/1960). Enligt denna lag utgår barnpension till barn, vars fader eller moder eller båda föräldrar avlidit. Barnpension utgår t.o.m. den månad, under vilken barnet fyller 16 år. Barnpension utgår utan inkomstprövning och utgör för år räknat 1 400 kr. för barn, vars båda föräldrar avlidit, och 1 000 kr. för annat barn.

En annan bidragsform år de särskilda barnbidragen, om vilka bestäm- melser återfinnes i lagen den 26 juli 1947 om särskilda barnbidrag (nr 530; ändr. 399/1952, 105/1953, 69/1954, 401/1955, 174/1957 och 103/1960). Bidra- . gen utgår till vissa folkpensionärers barn längst t. o. m. den månad, var- under barnet fyller 16 år. De utgör högst 996 kr. per barn och år och re- duceras på visst sätt med hänsyn till barnets och försörjarens inkomst.

Kostnaderna för folkpensionerna liksom för barnpensionerna bestrides av staten, dock med bidrag av kommunerna såvitt angår vissa förmåner. Staten tillgodogör sig vidare de folkpensionsavgifter, som upptages i sam- band med de allmänna skatterna, samt den årliga avkastningen av folk- pensioneringsfonden. Kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna regleras genom lagen den 30 juni 1947 om kommunernas bidrag till kost- naderna för folkpensioneringen (nr 398; ändr. 266/1950, 159/1951, 397/1952, 135/1954, 67/1959 och 101/1960). Enligt denna lag skall kommun för Virje kalenderår bidraga till kostnaderna för tilläggspensioner, änkepensimer i anledning av dödsfall före den 1 juli 1960, hustrutillägg och vårdtillägg ävensom för indextillägg till grundpensioner, ifrågavarande änkepensioner och hustrutillägg, som under året utbetalats för inom kommunen mantals- skrivna pensionsberättigade, med en andel som motsvarar 3/20 procent för varje fullt tiotal skatteören per invånare i kommunen (dvs. 1,5 procent för

varje skattekrona per invånare), dock högst 60 procent av nämnda kost- nader. Beträffande kostnaderna för kommunala bostadstillägg gäller mot- svarande, dock att procentsatsen här i stället är 1/5 procent för varje fullt tiotal skatteören (dvs. 2 procent för varje skattekrona) och att även en minimigräns satts för kommunens delaktighet i kostnaden, nämligen 25 procent av hela kostnaden. Standardtilläggen finansieras på samma sätt som den pensionsförmån som förhöjts genom tillägget.

Kostnaderna för de särskilda barnbidragen fördelas mellan staten och kommunerna efter i stort sett samma grunder som kostnaderna för andra inkomstprövade folkpensionsförmåner än de kommunala bostadstilläggen.

Såsom bidrag till statens kostnader för de i folkpensioneringslagen stad- gade förmånerna skall i princip varje svensk medborgare i åldern 18—66 år erlägga pensionsavgift för varje år då för honom beräknats till statlig inkomstskatt taxerad inkomst. Den som under året näst före taxeringsåret inte varit mantalsskriven i Sverige eller som för december månad året näst före taxeringsåret ägt uppbära invalidpension eller sjukbidrag eller som avlidit före årets ingång är befriad från pensionsavgift. Avgiftshefrielse gäller också för den för vilken den till statlig inkomstskatt taxerade in- komsten inte uppgår till 1200 kr. eller, om han är gift och skall taxeras enligt för sådan skattskyldig gällande bestämmelser samt andre maken inte är fritagen från skyldighet att erlägga pensionsavgift, makarnas till statlig inkomstskatt beräknade taxerade inkomster samm-anlagt inte upp- går till minst 1 200 kr. (19 å).

Pensionsavgiften är fr. o. m. den 1 januari 1959 4 procent av den avgifts- pliktiges till statlig inkomstskatt taxerade inkomst. Emellertid gäller att makar, som båda är avgiftspliktiga och taxeras enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser, skall erlägga avgift med sammanlagt högst 600 kr. Därvid skall iakttagas att, om vardera makens taxerade inkomst överstiger 7 500 kr., envar påföres pensionsavgift med 300 kr. Om endast den ene makens taxerade inkomst överstiger 7500 kr., minskas i förekommande fall dennes avgift så att sammanlagda beloppet av makarnas pensions- avgifter ej överstiger 600 kr. Andra avgiftspliktiga erlägger avgift med högst 600 kr. AV de angivna avgiftsmaxima framgår, att avgift i princip beräknas å högst 15 000 kr. taxerad inkomst såväl för ogift och därmed jämställd som för makar gemensamt.

Folkpensioneringsfondens behållning uppgår till 1 337 milj. kr., som be- räknas giva en årlig avkastning av omkring 56 milj. kr.

De totala kostnaderna för folkpensionerna, barnpensionerna och de sär- skilda barnbidragen under budgetåret 1961/62 beräknas vid tio indextill- lägg till 2 977,6 milj. kr. Av totalkostnaderna antages 2 496 milj. kr. belöpa på staten och 481,6 milj. kr. på kommunerna. Av statens kostnader be- räknas drygt 1 100 milj. kr. täckas av inflytande folkpensionsavgifter.

Antalet personer med nedan angivna förmåner beräknas i januari 1962 utgöra:

Ålderspension ...................... 769 000 Invalidpension eller sjukbidrag ...... 145 000 Änkepension ........................ 70 000 Hustrutillägg ...................... 37 000 Blindtillägg ........................ 3 800 Vårdtillägg ........................ 3 100 Barnpension ........................ 60 000 Särskilda barnbidrag ................ 11 700

Kommunalt bostadstillägg beräknas utgå till omkring 575 000 pensio- närer.

Ärenden angående folkpension, barnpension samt särskilda barnbidrag handlägges centralt av pensionsstyrelsen och lokalt av pensionsnämnderna, vid vilkas sammanträden ortsombud för pensionsstyrelsen i regel skall närvara. Ärendena _ dock ej ansökningar om barnpension och i regel ej heller ansökningar om enbart allmän ålderspension —— prövas av pensions- nänmderna. Avser ärende invalidpension, sjukbidrag, blindtillägg, vård- tillägg eller hjälplöshetstillägg skall detsamma av pensionsnämnderna un- derställas pensionsstyrelsen, som granskar och beslutar i alla dylika ären- den. Pensionsstyrelsens befattning med pensionsnämndernas beslut i övriga ärenden inskränkes, därest besvär ej anförts, i huvudsak till en kontroll av beräkningen av pensionsbeloppet samt utbetalning av pensionen.

Tilläggspensioneringen Lagen den 28 maj 1959 om försäkring för allmän tilläggspension (nr 291) trädde i kraft den 1 januari 1960. Tilläggspensioner skall börja utgivas år 1963.

Tillsammans med folkpensioneringen tillförsäkrar tilläggspensioneringen alla förvärvsarbetande rätt till ålders-, invalwid- och familjeskydd avvägt i förhållande till den tidigare arbetsinkomsten. Rätt till tilläggspension kan förvärvas av svensk medborgare och av här mantalsskriven utlänning. Till- läggspensionen grundas på arbetsinkomst, som förvärvas i åldern 16—65 år, i vad den årliga arbetsinkomsten ligger mellan 4 000 och 30 000 kr. i 1957 års penningvärde. Beträffande inkomst av annat förvärvsarbete än anställning är regeln, att det belopp som överskjuter 8 000 kr. räknas som pensionsgrundande till två tredjedelar. Den pensionsgrundande inkomsten beräknas på grundval av taxeringen till statlig inkomstskatt.

I likhet med folkpensionen är tilläggspensionen värdebeständig. Även de nämnda inkomstgränserna följer ändringarna i prisnivån.

Försäkrad äger göra anmälan om undantagande från försäkringen såvitt angår inkomst av annat förvärvsarbete. Har sådant undantagande skett skall vid beräkning av pensionsgrundande inkomst för tid efter det år, då anmä- lan gjordes, hänsyn inte tagas till inkomst av annat förvärvsarbete. Anmä- lan vmå återkallas sedan undantagandet ägt giltigh-et i fem år.

Rätt till ålderspension föreligger fr. o. m. den månad, varunder den för— säkrade fyller 67 år, under förutsättning att pensionspoäng tillgodoräknats honom för minst tre eller, i fråga om utlänning, minst tio år (11 å).

Ålderspensionen utgör 60 procent av produkten av basbeloppet för den månad, som pensionen avser, och medeltalet av de pensionspoäng, som tillgodoräknats den försäkrade. Om pensionspoäng tillgodoräknats honom för mer än 15 år, skall medeltalet beräknas på de 15 bästa åren. Har pen- sionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för mindre än 30 år, reduceras pensionen med 1/30 för varje år, som fattas i detta antal (12 5).

Individuell valfrihet finnes att taga ut ålderspensionen före eller efter den ovan angivna generella pensionsåldern. Ålderspensionen får dock upp- bäras tidigast fr. o. m. den månad, då den försäkrade uppnår 63 års ålder. Om ålderspensionen uttages före eller efter den generella pensionsåldern, minskas respektive ökas pensionen med 0,6 procent för varje månad som, då pensionen börjar utgå, återstår till respektive förflutit från den månad, varunder den försäkrade fyller 67 år. Hänsyn tages dock därvid ej till tid efter den månad, under vilken den försäkrade fyllt 70 år (13 å).

Förtidspension utgår till försäkrad, som på grund av nedsättning i arbets- förmågan som inträffat efter det han blev försäkrad enligt TPL åtnjuter folkpension i form av invalidpension eller sjukbidrag, dock icke invalid- pension som utgår allenast på grund av blindhet. Beträffande utlänning förutsättes tillika att pensionspoäng tillgodoräknats honom för minst fem år (14 5).

Är nedsättningen av arbetsförmågan fullständig utgives hel förtidspen— sion. I annat fall utgives 60 procent av hel förtidspension (15 5).

Om den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng för minst två av de fyra år, som närmast föregått det år då folkpensionen började utgå, skall hel förtidspension utgå med samma belopp, 'vartill ålderspensionen skulle uppgå, därest den försäkrade fyllt 67 år och för varje år fr. o. in. det, då förtidspensionen börjar utgå, t.o.m. det, då han fyller 65 år, antages ha tillgodoräknats pensionspoäng, motsvarande medeltalet av de två högsta poängtalen under nämnda fyraårsperiod (16 5).

Har den försäkrade inte rätt till förtidspension enligt de grunder, som i föregående stycke angivits, men skulle han ha varit berättigad till ålders— pension, om han uppnått 67 års ålder den månad då folkpensionen började utgå, skall hel förtidspension utgå med belopp, motsvarande vad den för- säkrade skulle ha erhållit i ålderspension, om denna börjat utgå fr. o. m. nämnda månad (17 å).

Familjepension utgår i form av änkepension och barnpension. Änke- pension utgår till änka, om hon ingått äktenskap med den försäkrade innan han fyllde 60 år och äktenskapet varat minst fem år. Hade makarna vid mannens död gemensamma barn, utgår änkepension även om dessa villkor ej är uppfyllda (23 å). Barnpension utgår till den försäkrades barn under 19 år (25 å).

Om endast en efterlevande finnes, som har rätt till familjepension, utgör familjepensionen 40 procent av den ålders— eller förtidspension, som den försäkrade uppbar vid dödsfallet, eller av den förtidspension, vartill han skulle ha varit berättigad vid total förlust av arbetsförmågan. För två sådana efterlevande utgör familjepensionernas sammanlagda belopp 50 procent, för tre 60 procent, för fyra 70 procent och för fem eller flera 80 procent av ålders- eller förtidspensionen (24, 26 och 27 55).

Finansieringen av försäkringen sker genom avgifter, som erlägges av arbetsgivaren, då det gäller inkomst av anställning, och av den försäkrade själv för inkomst av annat förvärvsarbete (31, 33 och 34 55).

Enligt lagens övergångsbestämmelser äger försäkrad, som är svensk med- borgare och fyller 67 år under år 1963, rätt till ålderspension, om pensions- poäng tillgodoräknats honom för två år. Kravet på 30 pensionsgrundande år för rätt till full ålderspension nedsättes i inledningsskedet till att avse blott 20 år för att under en period av tio år därefter successivt höjas till 30 år (57 5).

Vid tillkomsten av TPL har förutsatts att den nya lagstiftningen kommer att kompletteras på en del punkter, främst beträffande förtids- och familje- pensionerna. Ifrågavarande kompletteringar, som delvis sammanhänger med socialförsäkringskommitténs utredningsarbete, avses skola ske innan för- måner börjar utgivas från tilläggspensioneringen.

Sjukförsäkringen m. m. Försäkring enligt lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring (nr 1; ändr. 733/1948, 621/1950, 569/1953, 244/1954, 267/1954, 51811954, 397/1955, 402/1955, 74/1956, 627/1956, 457/1958, 560/1959, 585/1959, 106/1960 och 179/1960) avser, att vid sjukdom bereda sjukhjälp dels i form av ersättning för utgifter för sjukvård (sjukvårdsförsäkring) och dels i form av för dag beräknad ersättning i penningar (sjukpenningförsäk- ring). Försäkringen är dels obligatorisk, dels frivillig (1 5). På grund av den obligatoriska försäkringen utgives även moderskapshjälp enligt vad därom är stadgat i lagen om moderskapshjälp.

Försäkringen sker i allmänna sjukkassor (2 5). Dessa är av två slag, centralsjukkassor och lokalsjukkassor (3 g). Riksförsäkringsanstalten är tillsynsmyndighet för de allmänna sjukkassorna.

Beträffande den obligatoriska sjukförsäkringen bör följande nämnas i detta sammanhang.

I fråga om försäkringspliktens omfattning stadgas, att varje svensk med- borgare, som är bosatt i riket, skall fr. o. m. ingången av kalendermånaden näst efter den, varunder han fyllt 16 år, genom medlemskap i allmän sjuk- kassa vara försäkrad enligt lagen. Detsamma gäller för utlänning, som är bosatt och mantalsskriven i riket. Undantagna från försäkringsplikt är bl. a. de som åtnjutit sjukhusvård under minst 730 dagar i följd, så länge sjukhusvård därefter pågår. Annan än försäkringspliktig får ej vara med- lem i allmän sjukkassa (5 5).

Försäkring sker i sjukkassa för den kommun, där vederbörande är mantalsskriven. Medlem i lokalsjukkassa är genom dess anslutning till centralsjukkassa även medlem i den senare (9 5).

Varje medlem i allmän sjukkassa är sjukvårdsförsäkrad. Medlemmens sjukvårdsförsäkring omfattar i regel även hans här i riket bosatta barn under 16 år (6 5). Sjukvårdsförsäkringens förmåner utgöres i huvudsak av ersättning i viss omfattning för utgifter för läkarvård och sjukhusvård och i samband därmed företagna resor (13 å).

Sjukpenningförsäkringen omfattar sjukkassemedlemmar, vilkas årsin— komst av förvärvsarbete uppgår till minst 1 200 kr. (7 5 1 st.). Dessutom är på grund av de särskilda bestämmelserna om den s. k. hemmafruförsäk- ringen kvinnlig sjukkassemedlem, vars årsinkomst av förvärvsarbete inte uppgår till nämnda belopp, sjukpenningförsäkrad, såframt hon a) är gift och sammanlever med sin man eller b) i annat fall än under a) sägs, sammanlever med barn under 16 år, som är sjukvårdsförsäkrat såsom barn till henne eller ock, där kvinnan tidigare sammanlevt med sin man, var sjukvårdsförsäkrat såsom barn till henne eller maken vid tiden för sam- manlevnadens upphörande (7 5 2 st.). Försäkring som nu nämnts gäller inte för längre tid än t. o. m. den månad, varunder kvinnan fyller 67 år, och inte heller för tid efter utgången av den månad, varunder hon börjat uppbära invalidpension eller sjukbidrag, så länge sådan förmån åtnjutes (7 5 3 st.).

Med årsinkomst av förvärvsarbete avses den för år beräknade inkomst i penningar eller naturaförmåner, som någon kan antagas komma att tills vidare åtnjuta av sådant arbete. Hushållsarbete som make utför i hemmet räknas ej som förvärvsarbete. Sådan inkomst av förvärvsarbete, som arbets— tagare kan antagas komma att tills vidare åtnjuta i allmän eller enskild tjänst, benämnes i lagen årsinkomst av tjänst (8 5).

Beträffande förutsättningarna för erhållande av sjukpenning gäller, att vid sjukdom, som förorsakar förlust av arbetsförmågan, utgår hel sjuk- penning. Vid sjukdom, som inte medför förlust av arbetsförmågan men nedsättning av denna med minst hälften, utgår halv sjukpenning. Såsom sjukdom skall anses jämväl sådant tillstånd av arbetsoförmåga eller ned-

satt arbetsförmåga, som förorsakats av sjukdom för vilken sjukpenning utgivits och som alltjämt kvarstår efter sjukdomens upphörande. Vid be- dömande av frågan om förlust av arbetsförmåga föreligger skall, därest sjukdomen kan antagas vara kortvarig, särskilt beaktas, huruvida den försäkrade på grund av sjukdomen är urståndsatt att utföra sitt vanliga eller därmed jämförligt arbete. Kan sjukdomen antagas vara obotlig eller eljest långvarig skall, sedan skälig tid förflutit från sjukdomens början, undersökas huruvida den försäkrade i förekommande fall efter särskild yrkesutbildning är i stånd att försörja sig genom annan sysselsättning. Om den försäkrade är i stånd därtill, må han ej vidare anses vara arbets- oförmögen (21 å). Om försäkrad utan giltig anledning vägrar att under- kasta sig sådan sjukvård eller yrkesutbildning, som är ägnad att förkorta sjukdomstiden eller eljest minska sjukdomens följder och vartill bidrag erbjudits honom av allmänna medel, kan sjukpenning helt eller delvis tills vidare förvägras honom under förutsättning att han erinrats om denna på- följd (27 å).

Sjukpenning utgår ej för tid, då försäkrad fullgör tjänstgöring som värn- pliktig eller i vissa angivna fall tagits i förvar på det allmännas bekostnad och ej heller då försäkrad efter förmedling av arbetsvårdsorgan undergår arbetsprövning eller yrkesutbildning (23 5).

Varje sjukpenningförsäkrad medlem är tillförsäkrad grundsjukpenning med 3 kr. om dagen (22 5 1 st.). Till grundsjukpenningen utgår i före- kommande fall barntillägg. Barntillägg till hel sjukpenning utgör en krona för ett eller två barn, 2 kr. för tre eller fyra barn samt 3 kr. för fem eller flera barn, allt för dag. Barntillägg till halv sjukpenning utgår med hälften av nämnda belopp (24 å ).

Medlemmar, vilkas årsinkomst av tjänst uppgår till minst 1 800 kr., är därjämte försäkrade för tilläggssjukpenning som utgår med varierande be- lopp, beroende på vilken sjukpenningklass medlemmen placerats i på grund av den för honom beräknade årsinkomsten av tjänst. Högsta tilläggssjuk- penning är 17 kr. och lägsta en krona. Efter 180 dagars sjukdom sker viss nedsättning av tilläggssjukpenningen, dock inte om den är 2 kr. eller lägre (22 5). Av följande i 22 & SFL intagna tabell framgår sjukpenningklas- serna och beloppet av hel sjukpenning i varje sjukpenningklass.

Såsom sjukperiod anses tid, varunder försäkrad i oavbruten följd lider av sjukdom, som avses i 21 5 (22 5).

För tid då sjukpenningförsäkrad medlem åtnjuter sjukhusvård utbytes sjukpenningen mot hempenning. Denna motsvarar sjukpenningen minskad med 3 kr., dock med högst hälften av sjukpenningen. För kvinnlig medlem, som i hemmet har minst ett barn under tio år, vilket är sjukvårdsförsäkrat ' såsom barn till henne eller hennes make, skall hempenningen utgöra minst 3 kr. per dag. Sådan medlem skall tillika äga uppbära barntillägg till hem-

Årsinkomsten De första 180 dagarna Följande dagar av tjanst av en Sjukpenod for av s'uk erioden Sjuk- uppgår vilka sjukpenning utgår ] p penning klass till men ej Grund- Tilläggs- Summa Grund— Tilläggs- Summa nr till sjuk- sjukpen- sjuk- sjukpen- penning ning penning ning kr kr kr kr kr kr kr kr kol 1 kol. 2 kol. 3 kol. 4 kol. 5 kol. 6 kol. 7 kol. 8 kol. 9 1 — 1 800 3 — 3 3 —— 3 2 1 800 2 400 3 1 4 3 1 4 3 2 400 3 000 3 2 5 3 2 5 4 3 000 3 600 3 3 6 3 2 5 5 3 600 4 200 3 4 7 3 3 6 6 4 200 5 000 3 5 8 3 3 6 7 5 000 5 800 3 6 9 3 4 7 8 5 800 6 800 3 7 10 3 4 7 9 6 800 8 400 3 9 12 3 5 8 10 8 400 10 200 3 11 14 3 6 9 11 10 200 12 000 3 13 16 3 7 10 12 12 000 14 000 3 15 18 3 8 11 13 14 000 —— 3 17 20 3 9 12

penning med 2 kr., såframt hon ej enligt 24 5 är berättigad till barntillägg med högre belopp (25 å).

Det ankommer på vederbörande sjukkassa att besluta huruvida medlem skall vara sjukpenningförsäkrad och, om så finnes påkallat, placera honom i den sjukpenningklass han skall tillhöra. Kassan skall också, när det kom- mit till dess kännedom, att medlems årsinkomst av tjänst eller annat för- värvsarbete undergått förändring av betydelse för sjukpenningförsäkringen, utan dröjsmål meddela det beslut, som härav påkallas. Beslut härom träder i kraft tidigast vid nästa månadsskifte. Ändring av klassplacering får dock ej ske under pågående sjukdom, såvida inte Sjukhjälpstiden utgått eller, då fråga är om yrkesskada, den s. k. samordningstiden gått till ända. Under tid, då sjukpenningförsäkrad medlem efter förmedling av arbetsvårds- organ undergår arbetsprövning eller yrkesutbildning, må hans sjukpen- ningförsäkring ej ändras så att han upphör att vara sjukpenningförsäkrad eller kommer att tillhöra lägre sjukpenningklass än den han tillhörde då arbetsprövningen eller yrkesutbildningen började (11 5).

För de tre första dagarna under en sjukperiod —- den s. k. karenstiden _ utgår i regel ingen sjukpenning (hempenning) (26 å).

Sjukhjälpstiden, dvs. den längsta tid under vilken sjukpenning (hem- penning) eller ersättning för sjukhusvård utgives, omfattar som regel 730 dagar. Den som är utförsäkrad i fråga om sjukpenning och ersättning för sjukhusvård vid en sjukdom får räkna ny sjukhjälpstid för en annan sjuk- dom, såvida denna inte inträffar under tid, för vilken sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård utgives för den tidigare sjukdomen (29 å).

Sjukförsäkringen är samordnad med yrkesskadeförsäkringen och i vissa avseenden jämväl med folkpensioneringen och den allmänna tilläggspen- sioneringens förtidspension. Samordningen *med yrkesskadeförsäkringen be- handlas i kapitel 22.

Beträffande sjukförsäkringen och folkpensioneringen har vissa bestäm- melser om samordning av förmånerna upptagits i FPL och i lagen om sär- skilda barnbidrag samt i SFL. Sålunda gäller särskilda regler som i all- mänhet ytterligare begränsar Sjukhjälpstiden för folkpensionärer. Den som fyllt 67 år eller åtnjuter folkpension i form av invalidpension eller sjuk- bidrag äger nämligen för tid efter utgången av den månad, då han upp- nått nämnda ålder eller börjat uppbära folkpensionen, vid varje sjukdom uppbära sjukpenning för högst 90 dagar; ersättning för sjukhusvård kan under sådan tid utgå för högst 180 dagar. Om den, som uppbär invalid— pension eller sjukbidrag och som på grund av förvärvsarbete är placerad i sjukpenningklass, insjuknar i en ny sjukdom, gäller emellertid i fråga om den sjukdomen en sjukhjälpstid av 730 dagar, såvida inte folkpen- sionen under tiden höjes till följd av ändrade inkomstförhållanden. Sker sådan höjning, tillämpas den nyss angivna begränsade Sjukhjälpstiden efter utgången av den månad, varunder den försäkrade börjat uppbära den högre folkpensionsförmånen. I fråga om sjukdom, som inträffat innan invalid- pension eller sjukbidrag börjat utgå, gäller alltid den begränsade sjuk- hjälpstiden efter utgången av den månad, då pensionen börjat utgå (29 5). En närmare redogörelse för bestämmelserna om samordning av förmånerna från sjukförsäkringen samt folkpensioneringen och tilläggspensioneringen lämnas i kapitel 19.

Den obligatoriska försäkringen finansieras genom sjukförsäkringsavgif— ter, arbetsgivarbidrag och statsbidrag.

Medlem i allmän sjukkassa har att erlägga avgifter för sjukvårdsförsäk— ringen, för försäkringen för grundsjukpenning och för försäkringen för tilläggssjukpenning (33 Q 1 st.).

Avgift för sjukvårdsförsäkringen skall erläggas av medlem, vars till stat— lig inkomstskatt taxerade inkomst -— vid taxering året näst efter det år avgiften avser _ bestämts till minst 1200 kr. Den som vid utgången av sistnämnda år upphört att vara medlem eller fyllt 67 år eller ägt uppbära folkpension i form av invalidpension eller sjukbidrag är dock icke skyldig att erlägga avgift till sjukvårdsförsäkringen (33 5 2 st.).

Avgift för försäkringen för grundsjukpenning skall erläggas av medlem som har förenåmnda taxerade inkomst och vid utgången av det år avgiften avser är försäkrad för sådan sjukpenning (33 5 3 st.).

Avgift för försäkringen för tilläggssjukpenning skall erläggas av med- lem, som under den månad eller del därav som avgiften avser är försäkrad för sådan sjukpenning (33 Q 4 st.).

Avgifterna fastställes av tillsynsmyndigheten efter vederbörande kassas hörande. Avgifterna för sjukvårdsförsäkringen och försäkringen för grund- sjukpenning skall var för sig vara lika stora för samtliga av vederbörande försäkring omfattade avgiftspliktiga medlemmar i kassan samt beräknas för kalenderår. Avgifterna för försäkringen för tilläggssjukpenning skall be- räknas för kalendermånad och vara lika stora för de medlemmar i kassan, som tillhör samma sjukpenningklass och för vilka gäller samma sjuk- hjälpstid, samt skall vara avvägda i förhållande till storleken av tilläggs- sjukpenningen inom varje sjukpenningklass (34 5). Den sammanlagda avgiften för sjukvårdsförsäkringen och försäkringen för grundsjukpen- ning får icke överstiga två procent av den taxerade inkomsten (35 5). Sjuk- försäkringsavgifterna upptages i samband med uppbörden av de allmänna skatterna (36 5).

Arbetsgivarna bidrager till kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen och försäkringen för tilläggssjukpenning. Bidraget skall för varje kalenderår utgöra, såvitt angår sjukvårdsförsäkringen 0,25 procent och beträffande försäkringen för tilläggssjukpenning 0,85 procent, allt av den lön i pen- ningar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad, som arbetsgiva- ren under året utgivit till sådana hos honom anställda arbetstagare, vilka är obligatoriskt försäkrade enligt YFL. Vid bidragsberäkningen tages inte hänsyn till arbetstagare, vars lön under året ej uppgått till 300 kr., och ej heller till arbetstagares lön i vad denna överstiger 15 000 kr. för år räknat (38 å)-

Statsbidrag utgår till de allmänna sjukkassorna i form av sjukhjälps- bidrag, medlemsbidrag, avgiftslindringsbidrag och avgiftsersättningshidrag (40—44 55). Dessa statsbidragsformer beröres utförligare i kapitel 20.

Den frivilliga försäkringen enligt SFL innebär, att medlem, som är obliga- toriskt försäkrad för grundsjukpenning och som åtnjuter inkomst av an- nat förvärvsarbete än tjänst, beredes möjlighet att frivilligt försäkra sig i allmän sjukkassa för erhållande av sjukpenningtillägg. Detta tillägg får uppgå till högst så stort belopp, att sjukpenningen jämte tillägget mot— svarar sjukpenningen i den sjukpenningklass, som medlemmen skulle ha tillhört om årsinkomsten varit inkomst av tjänst (47 5 1 st.). Vidare får sådan kvinnlig sjukkassemedlem, som avses i 7 5 2 st., utöka sitt försäk— ringsskydd genom frivillig försäkring, så att hon erhåller ett sjukpenning- tillägg på lägst en krona och högst 5 kr. för dag. Den sammanlagda sjukpen- ningen får dock inte överstiga 8 kr. (47 5 2 st.). Frivillig försäkring för sjuk- penningtillägg kan tecknas med 3, 18, 33 eller 93 dagars karenstid (47 5 3 st.). Slutligen kan studerande under vissa förutsättningar teckna frivillig försäkring för erhållande av viss sjukpenning och barntillägg (48 å). Fri— villig försäkring får i allmänhet meddelas endast om medlemmen ej fyllt 55 år och har god hälsa (49 5).

Avgifterna för den frivilliga försäkringen skall vara så avvägda, att de i förening med andra för ifrågavarande del av sjukkasseverksamheten till- gängliga medel kan antagas förslå till infriande av förfallna utfästelser ävensom till erforderlig fondbildning. Avgifterna får inte utgå med olika belopp för olika medlemmar i centralsjukkassan i vidare mån än som för- anledes av skillnad mellan medlemmarna i fråga om deras ålder och sjuk— hjälpens omfattning (52 5).

Till den frivilliga försäkringen utgår statsbidrag med 20 procent för sjukpenning och sjukpenningtillägg samt med 75 procent för barntillägg åt studerande (53 5 ).

Åtskilliga stadganden rörande den obligatoriska försäkringen skall i till- lämpliga delar lända till efterrättelse även för den frivilliga försäkringen (54 5).

Enligt lagen den 21 maj 1954 om moderskapshjälp (nr 266; ändr. 403/1955, 458/1958 och 561/1959) äger kvinna, som är försäkrad jämlikt SFL, på grund av den obligatoriska försäkringen enligt nämnda lag erhålla moderskapshjälp (1 5).

Moderskapshjälpen utgöres av ersättning för förlossningsutgifter saint moderskapspenning (2 5). Moderskapspenningen består av grundpennirg, vilken i vissa fall förhöjes genom barntillägg, samt av tilläggspennirg, vilken i regel utgår till kvinnor, som är försäkrade för tilläggssjukpenning enligt SFL. Grundpenningen utgör vid enkelbörd 270 kr. och vid flerbörd 405 kr. Tilläggspenningen utgår med samma belopp, som kvinnan äger upp— bära i tilläggssjukpenning för de första 180 dagarna av en och samma sjuk- period. Moderskapsförsäkringens förmåner beräknas i huvudsak på samma sätt som motsvarande förmåner inom sjukförsäkringen (3—10 åå).

Vid bestämmande av sjukförsäkringsavgift till allmän sjukkassa skill avgift för sjukvårdsförsäkringen avse jämväl ersättning för förlossnings- utgifter, avgift för försäkringen för grundsjukpenning avse jämväl grund- penning med barntillägg samt avgift för försäkringen för tilläggssjukpen- ning avse jämväl tilläggspenning (11 5).

Till kostnaderna för tilläggspenning utgår bidrag från arbetsgivare med 0,04 procent av den lön, som arbetsgivaren under året utgivit till hos homm anställda arbetstagare. I övrigt skall beträffande bidraget tillämpas Vid som gäller om arbetsgivarbidrag till försäkringen för tilläggssjukpenniig enligt SFL (12 å). Arbetsgivarbidraget till sjukförsäkringen och moder- skapshjälpen uppgår till sammanlagt (0,25 + 0,85 +0,04 :) 1,14 procent på de anställdas löner med tillämpning av förut nämnda beloppsgränser.

Till vissa av de allmänna sjukkassornas utgifter för moderskapshjälp utgår statsbidrag (13 å).

Yrkesskadeförsäkringen m. m. Försäkring enligt lagen den 14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring (nr 243; ändr. 399/1955, 75/1956, 586/1959 och 180/1960) är dels obligatorisk och dels

frivillig (1 5). Den obligatoriska försäkringen bekostas av arbetsgivarna och omfattar i princip alla arbetstagare i allmän eller enskild tjänst samt dessutom vissa yrkesutbildningselever och därmed jämförliga personer (3 5). Försäkringen bedrives av riksförsäkringsanstalten och vissa för så- dant ändamål bildade ömsesidiga försåkringsbolag (1 5). Besvär och an- sökningar prövas av försäkringsrådet (2 5).

Den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen avser yrkesskador, dvs. skador till följd av olycksfall i arbetet —— varmed likställes vissa olycksfall vid färd till eller från arbetsstället — samt dessutom vissa andra av arbetet orsakade sjukdomar, framför allt s. k. yrkessjukdomar (6 5).

Försäkringsförmånerna avser läkarvård, tandläkarvård, sjukhusvård, re- sor, läkemedel, proteser m. m. (12 5). Ytterligare förmåner är sjukpenning, hempenning, barntillägg, vårdbidrag och livränta till invalid och efterlevande samt begravningshjälp. Förutsättning för att sjukpenning och invalidliv- ränta skall utgå är förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av denna, beträffande sjukpenning med minst hälften och beträffande livränta med minst en tiondel (13—19 55).

Vid bedömande i vad mån yrkesskada medfört nedsättning av arbetsför- mågan skall hänsyn tagas till skadans beskaffenhet och dess inverkan inte bara på den skadades förmåga i allmänhet att bereda sig inkomst av arbete, utan också på hans förmåga att utöva sitt yrke. Var den skadade vid skadans inträffande behäftad med kroppsskada eller lyte, skall hänsyn tagas härtill. Om den skadade undergår arbetsprövning eller sådan yrkesutbildning, som huvudsakligen syftar till och är ägnad att väsentligt minska skadans inver- kan på hans förmåga att framdeles bereda sig arbetsinkomst, skall vid be- dömande av arbetsförmågans nedsättning under tiden för arbetsprövningen eller yrkesutbildningen beaktas i vad mån verksamheten medför hinder för honom att utföra förvärvsarbete. Vid bedömande av arbetsförmågans ned- sättning efter avslutad yrkesutbildning må, om utbildningen kan antagas ha varaktigt minskat skadans inverkan på arbetsförmågan, skälig hänsyn ta- gas härtill (10 5).

Yrkesskadeförsäkringen är såsom tidigare nämnts samordnad med sjuk- försäkringen (11 5). En närmare redogörelse för reglerna på denna punkt lämnas i kapitel 22.

Såväl livräntorna som sjukpenningen från yrkesskadeförsäkringen är till storleken beroende av den skadades årliga arbetsförtjänst, varmed i normal- fallen avses den beräknade årsinkomsten av förvärvsarbete vid skadetillfäl- let. Till skillnad mot vad som gäller vid klassplaceringen för den obliga- toriska sjukpenningförsäkringen inom sjukförsäkringen räknar man inom yrkesskadeförsäkringen även med inkomst av förvärvsarbete för egen räk- ning. Sådan inkomst får dock ej beräknas högre än som motsvarar i orten gängse avlöning för liknande arbete för annans räkning. För unga skadade skall arbetsförtjänsten på visst sätt uppräknas vid bestämmandet av fram- tida ersättningar. Ersättningarna i åldrarna 18—20 år, 21—24 år och från

fyllda 25 år skall nämligen beräknas efter den arbetsinkomst, som den ska- dade med hänsyn till arten av sin sysselsättning vid tiden för skadans in- träffande skäligen kan antagas ha uppnått vid resp. 18, 21 och 25 års ålder, därest skadan ej inträffat. Efterlevandelivränta efter någon, som vid skadans inträffande ej fyllt 25 år, skall utgå efter den arbetsinkomst, som den ska- dade skäligen kunnat påräkna vid nämnda ålder, om skadan inte inträffat. Undergår försäkrad vid skadetillfället yrkesutbildning, får den årliga ar- betsförtjänsten inte bestämmas till lägre belopp än det, vartill hans inkomst av förvärvsarbete skäligen kan antagas ha uppgått, om han, därest skadan ej inträffat, vid denna tidpunkt avbrutit yrkesutbildningen och i stället ägnat sig åt dylikt arbete. Uppgår den årliga arbetsförtjänsten inte till 1 200 kr., skall den beräknas till detta belopp. Överstiger arbetsförtjänsten 15 000 kr., tages överskjutande belopp inte i beräkning (9 5).

Sjukpenningens belopp bestämmes i regel av den sjukpenningklass, till vilken den skadade med hänsyn till sin årliga arbetsförtjänst är att hänföra. Yrkesskadeförsäkringens sjukpenningtabell motsvarar för tid t. o. m. den månad, under vilken den försäkrade fyller 67 år, kol. 1—3 samt 6 i den förut återgivna sjukpenning-tabellen i 22 5 SFL och för tid därefter kol. 1—3 samt 9 i sjukförsäkringens tabell. Sjukpenningen kan vara hel eller halv, allt eftersom av yrkesskada förorsakad sjukdom medför förlust av ar- betsförmågan eller nedsättning av densamma me-d minst hälften. Sjukpen- ningen får inte i något fall utgå efter lägre sjukpenningklass än den, till sil- ken den skadade hör enligt 22 5 SFL, och ej heller med lägre belopp än som skolat utgå i sjukpenning från sjukkassan, om skadan ej utgjort yrkes— skada (13 5).

Sjukförsäkringens regler om barntillägg och hempenning har överförts till YFL (14—15 55).

Om efter sjukdomstillståndets upphörande föreligger förlust av arbets- förmågan eller nedsättning av densamma med minst en tiondel, utgives från yrkesskadeförsäkringen — såsom förut nämnts —— livränta till den skadade. Livräntan beräknas på grundval av det 5. k. versättningsunderlaget. Vid fast- ställande av detta medräknas årlig arbetsförtjänst, som inte överstiger 7 200 kr., till hela sitt belopp, den del av arbetsförtjänsten, som överstiger 7 200 men ej 10 800 kr., till tre fjärdedelar och den del därav, som överstiger 10 800 kr., till hälften. Vid förlust av arbetsförmågan utgör livräntan 1'—/12 av ersättningsunderlaget. Vid nedsättning av arbetsförmågan m-ed minst 30 procent utgör livräntan en mot graden av nedsättningen svarande del av ersättningsunderlaget, minskad med 1/12 av detta; och vid nedsättning nted mindre än 30 procent den del av två tredjedelar av ersättningsunderlaget som svarar mot graden av nedsättningen. För tid efter månadsskiftet efter det skadad fyllt 67 år utgör livräntan % av nyss angivna belopp. Högsta er- sättningsunderlaget utgör 12 000 kr.; högsta årslivräntan är för helinvalid under 67 år 11 000 kr. och för sådan invalid över 67 år 8 250 kr. (16 5).

Om den skadade till följd av yrkesskada är under längre tid ur stånd att reda sig själv och han inte vårdas på sjukhus för skadan, förhöjes sjukpen— ningen eller livräntan med ett särskilt vårdbidrag om högst 5 kr. om dagen resp. 1 800 kr. om året. Vid bidragets bestämmande skall hänsyn [tagas bl. a. till förmån, som den skadade för motsvarande ändamål åtnjuter från folk- pensioneringen (17 5).

Har försäkrad avlidit till följd av yrkesskada, utgår begravningshjälp om 600 kr. Vidare utgår livräntor till vissa efterlevande (19 5).

Efterlevandelivränta utgår till änka och vissa därmed jämställda ogifta kvinnor, så länge de lever ogifta. Årsbeloppet av livräntan motsvarar för tid t. o. m. den månad, under vilken kvinnan fyller 67 år, 1/3 och för tid där- efter 1/4 av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Högsta änkelivränta är så- ledes före 67 år 5 000 kr. och efter 67 år 3 750 kr. om året. Änkling har inte liksom änka en ovillkorlig livränterätt. För hans del kräves nämligen att han genom dödsfallet kommer att sakna erforderligt underhåll. Inom de för änka angivna yittergränserna bestämmes änklingslivränta efter vad som med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt. Även frånskild make kan i vissa fall få efterlevandelivränta (20 5).

Till avlidens barn utgår livränta till dess barnet fyllt 16 år med 1/e av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Högsta barnlivränta är således 2 500 kr. per år. I händelse av bristande försörjningsförmåga på grund av sjukdom c. d. kan livräntan utgå upp till 21 års ålder (21 5).

Avlidens fader, moder eller adoptan—t äger under vissa förutsättningar rätt till livränta (22 5).

Vissa konkurrens- och jämkningsregler finnes för fall av livräntor till flera efterlevande. Skulle enligt i 20—22 55 angivna beräkningsgrunder samt- liga livräntor överstiga % av ersättningsunderlaget, skall livräntorna, så länge anledningen härtill fortfar, nedsättas proportionellt så att de tillhopa uppgår till nyssnämnda andel av ersättningsunderlaget; dock skall livräntor till efterlevande, som avses i 20 och 21 55, utgå före livräntor till sådana ef- terlevande, som nämnes i 22 5 (23 5).

Vissa bestämmelser finnes om avdrag från ersättningen enligt YFL, då den ersävttningsberättigade genom avlönings- eller pensionsbestämmelser e. d. är tillförsäkrad annat understöd av motsvarande slag. Avdrag får dock inte göras för folkpension (25 5).

Vägrar den skadade utan giltig anledning att rätta sig efter föreskrift, som givits av försäkringsinrättningen, arbetsgivaren eller läkare i syfte att för- korta sjukdomstiden eller eljest hindra menliga följder av skadan och har till följd härav skadan medfört väsentligt mera långvarig eller höggradig nedsättning av arbetsförmågan, kan skälig nedsättning ske av sjukpenning jämte barntillägg samt livränta till den skadade (28 5).

Jämkning i beslutad ersättning kan äga rum, därest väsentlig ändring in-

trätt i de förhållanden, som var avgörande för beslut om ersättning till ska- dad. Ersättning för förfluten tid kan dock ej minskas eller indragas (35 5).

Frivillig försäkring enligt YFL kan tecknas av envar, antingen enskilt eller kollektivt, genom arbetsgivare, yrkes- eller fackorganisation eller utbild- ningsanstalt (45 5). Avtalsfrihet har stadgats rörande försäkringsförmåner- nas storlek inom den ram, som skulle gällt vid yrkesskada. Åtskilliga för den obligatoriska försäkringen meddelade bestämmelser länder i tillämpliga delar till efterrättelse beträffande den frivilliga (48 5).

YFL trädde ikraft den 1 januari 1955. På skadefall, som inträffat dess- förinnan, äger den äldre lagstiftningen — 1901 års olycksfallsersättnings- lag, 1916 års olycksfallsförsäkringslag och 1929 års yrkessjukdomsförsäk— ringslag — som regel tillämpning även efter utgången av år 1954. Nämnda äldre lagstiftning har ändrats ett flertal gånger. De vid varje tidpunkt gäl- lande bestämmelserna är tillämpliga på de då inträffade skadorna.

Angående ersättningsförmånerna enligt den äldre lagstiftningen må här nämnas följande om de regler, som gällde efter ändringar är 1948 av olycks- fallsförsäkringslagen.

Den högsta årliga arbetsförtjäns-ten, som kunde ligga till grund för livrän- torna, utgjorde 7 200 kr. Något särskilt ersättningsunderlag begagnades inte. Enligt huvudregeln utgjorde invalidlivräntan vid förlust av arbetsförmågan ett belopp motsvarande 2/3 av den skadades årliga arbetsförtjänst och vid nedsättning av arbetsförmågan med minst 10 procent den del av nämnda belopp, som svarade mot graden av nedsättningen. Emellertid hade genom 1948 års lagändringar införts den nyheten att livräntan till den som förlorat arbetsförmågan eller fått den nedsatt med minst 30 procent skulle förhöj as för tid fr. o. m. månaden näst efter den, varunder han fyllt 18 är, t. o. m. den månad, varunder han fyller 67 år. Den förhöjda livräntan motsvarade per år vid förlust av arbetsförmågan 11/12 av den skadades årliga arbetsför- tjänst och vid nedsättning av arbetsförmågan ett mot graden av nedsätt- ningen svarande belopp av arbetsförtjänsten, minskat med 1/12 av denna. Högsta invalidlivräntan utgjorde således före 67 år 6 600 kr. och efter 67 år 4800 kr. Änkelivräntans belopp och änklingslivräntans maximibelopp ut- gjorde alltid 1/3 av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, dvs. högst 2 400 kr. för år.

Genom den s. k. omregleringslagstiftningen beslöts vid 1955 års riksdag förhöjning av vissa livräntor enligt den före YFL gällande lagstiftningen. Principen för omregleringen var att den för livräntan gällande ursprungliga årliga arbetsförtjänsten skulle räknas upp till nivå med arbetsförtjänsterna för nya fall, varefter YFL:s regler om kompensationsgrader skulle tillämpas på den uppräknade arbetsförtjänsten. Denna skulle i intet fall få uppräknas till högre belopp än 7 920 kr.; högsta ersättningsunderlaget blev därvid 7 740 kr. Omregleringen avsåg i första hand invalider under 67 år med en

invaliditetsgrad av minst 30 procent, eft-erlevande make under 67 år samt efterlevande barn. Även i vissa andra invalid- och efterlevandefall skedde en omreglering ehuru av mindre omfattning. Efter omregleringen utgör i skade- fall före år 1955 högsta livräntan till 100-procentsinvalider 7 095 kr. före 67 år och 4 800 kr. efter 67 är, högsta änkelivräntan 2 640 kr. före 67 är och 2 400 kr. efter 67 år och högsta barnlivräntan 1 320 kr.

Till den nu gällande liksom till den tidigare yrkesskadeförsäkringslagstift- ningen har anknutits särskilda ersättningsbestämmelser avseende speciella kategorier. Såsom exempel på nyare sådana bestämmelser kan nämnas för- ordningen den 2 juni 1950 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådra- gen under militärtjänstgöring (MEF) (nr 261; ändr. 256/1953, 672/1953, 460/1954, 362/1955, 587/1959 och 181/1960), förordningen den 14 maj 1954 (nr 249) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänst- göring i civilförsvaret, och förordningen den 14 maj 1954 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under vistelse å anstalt m. m. (nr 250; ändr. 228/1956 och 102/1958).

Jämväl de enligt specialförfattningarna utgående ersättningarna vid äldre skadefall har blivit föremål för uppräkning genom beslut av statsmakterna vid 1955 års riksdag om omreglering.

Förslag om samordning av socialförsäkringens administration m. m.

Socialförsäkringens administrationsnämnd har i oktober 1960 lagt fram förslag till enhetlig organisation av sjukförsäkringen och den allmänna pensioneringen (SOU 1960: 35). Förslaget innebär att lokalsjukkassorna avskaffas som självständiga förvaltningsenheter, att centralsjukkassorna blir regionalt organiserade lokalorgan för såväl sjukförsäkring som pen— sionering, till vilka även avgörandet av invalidpensionsärendena förlägges, att riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen förenas till ett ämbets— verk och att prövningen i sista instans av besvär i sjukförsäkrings-, pen- sions- och yrkesskadeförsäkringsmål anförtros en nybildad högsta social- försäkringsdomstol. Enligt nämndens förslag skall ämbetsverken samman- slås och den nya domstolen inrättas den 1 juli 1961, medan organisationen av de allmänna sjukkassorna sker i två etapper den 1 januari 1962 och den 1 juli samma år.

På grundval av administrationsnämndens betänkande har Kungl. Maj:t i proposition nr 45 till 1961 års riksdag lagt fram förslag rörande organisa- tionsfrågor inom socialförsäkringen m. m.

Beträffande sjukförsäkringens lokala organisation innebär förslaget bl. a. följande.

För närvarande bedrives sjukförsäkringen i de landstingsfria städerna och några andra städer enbart av en centralsjukkassa, medan i landet i övrigt de försäkrade är medlemmar i såväl en lokalsjukkassa som en cen-

tralsjukkassa. Det nuvarande dubbelkassesystemet föreslås skola upphöra och ersättas med ett enkassesystem. För att avskaffandet av lokalsjuk- kassorna inte skall leda till någon försämrad service för allmänheten före- slås att de nuvarande lokalsjukkassorna ombildas till lokalkontor för cen- tralsjukkassorna. Lokalsjukkassornas styrelser ersättes av lokala nämnder, i allmänhet en för varje kommun.

De föreslagna nämnderna, vilka kallas försäkringsnämnder, bör finnas i såväl stadscentralsjukkassa som länscentralsjukkassa, och det bör vara vederbörande kommun eller kommuner som utser samtliga ledamöter i nämnderna. Antalet ledamöter i varje nämnd bör vara minst fem cch högst sju.

Omorganisationen av sjukkassorna föreslås träda i kraft den 1 janulri 1962. Sina uppgifter inom pensioneringen bör dock försäkringsnämndema inte få förrän den 1 januari 1963.

Varje sjukkassa skall stå under ledning av en styrelse om sju ledamöter. Av dessa utses ordförande av Kungl. Maj:t, fyra ledamöter av landstinget eller stadsfullmäktige, en av medicinalstyrelsen och en av länsstyrelsen.

Beträffande pensioneringens lokala organisation framhålles i propositio— nen att de största anspråken kommer att ställas vid handläggningen av åren- den rörande invalidpension. Härom uttalas i propositionen bl. a. följande.

Den framtida invalidpensioneringen kan väntas komma att stå i ett nära sam- band med sjukförsäkringen. Det måste anses som ett huvudvillkor för en effektivt verkande sjukförsäkring och invalidpensionering att åtgärder så snabbt som nöj— ligt vidtages för att förhindra att nedsättningen i den sjukes arbetsförmåga l-lir varaktig eller för att begränsa nedsättningens omfattning. Sjukförsäkringen lör svara för den sjukes försörjning intill dess pension börjar utgå, och pensionen lör avlösa sjukförsäkringsförmånerna, så snart förutsättningarna för pension före- ligger. Allt detta kräver en långtgående samverkan dels mellan sjukförsäkring (ch pensionering, dels mellan socialförsäkringen och rehabiliteringsverksamheten. Vi- dare bör man sträva efter att så långt möjligt decentralisera förvaltningsuppgifzer, som inte nödvändigtvis kräver en central handläggning. Mot denna bakgrund tör- ordar jag en lokal eller snarare regional handläggning av ärenden rörande invaid— pension. Handhavandet av dessa ärenden hör anförtros åt centralsjukkassorna.

Handläggningen av invalidpensionsärenden föreslås skola ske i ett sir- skilt från sjukkassestyrelsen fristående organ i kassorna, kallat pensiozs- delegation, med en av Kungl. Maj:t utsedd ordförande. Ordförandepostei i sjukkassans styrelse och i delegationen skall beklädas av en och samma per- son. I en sjukkassa kan förekomma mer än en pensionsdelegation. Pen- sionsdelegation skall utöver ordföranden som ledamöter ha två av medi- cinalstyrelsen utsedda läkare och två medborgarrepresentanter, utsedda av landstinget eller staden.

Särskild expertis i fråga om arbetsmarknadsförhållanden och rehabilte- ringsverksamhet tillföres delegationen genom att en representant för läis—

arbetsnåmnden deltager i överläggningarna men ej i besluten. Även sjuk- kassans verkställande tjänsteman har rätt att deltaga i överläggningarna.

Uppgiften att förbereda och föredraga de till pensionsdelegationens pröv- ning hörande ärendena skall handhavas av en särskild tjänsteman, pen- sionsföredragande. Denne bör tillika vara chef för en pensionsavdelning inom sjukkassan.

Ärenden rörande ålderspension, barnpension och icke inkomstprövad änkepension skall handläggas av tjänstemän på pensionsavdelningarna.

Prövningen av ärenden rörande inkomstprövade folkpensionsförmåner, dvs. kommunala bostadstillägg, hustrutillägg och änkepension till kvinnor, som blivit änkor före den 1 juli 1960, skall handhavas av de lokalt organise- rade försäkringsnämnderna. Detta innebär att de nuvarande pensionsnämn- derna avskaffas samt att anordningen med pensionsstyrelsens ombud av- vecklas.

Utbetalningen av pensionerna förutsättes skola ske centralt. Bestämmel- ser om pensionsprövning har inte influtit i de lagförslag som framlägges i propositionen. Avsikten är att lagförslag i denna del skall föreläggas 1962 års riksdag. I samband med att sjukkassorna även blir pensionsorgan synes de enligt uttalande i propositionen böra få ändrad benämning och förslags- vis kallas allmänna försäkringskassor.

I fråga om den centrala förvaltningen av socialförsäkringen föreslås att riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen sammanslås till ett ämbets- verk fr. o. m. den 1 juli 1961. Det nya ämbetsverket föreslås få namnet riks— försäkringsverket.

Slutligen föreslås inrättandet av en gemensam högsta prövningsinstans för socialförsäkringen, kallad försäkringsdomstolen.

Förslag till omläggning av administrationen av yrkesskadeförsäkringen framlägges inte nu utan denna fråga får anstå i avbidan på utredning av frågan om yrkesskadeförsäkringens framtida omfattning och beskaffenhet.

Vidare föreslås i propositionen att bestämmelserna om beräkning av pen- sionsgrundande inkomst i TPL skall ändras, så att samma regler skall gälla för sådan beräkning, vare sig inkomsten härrör av anställning eller av annat förvärvsarbete.

KAPITEL 3

Invalidpensioneringen i de nordiska grannländerna

I det följande lämnas en kortfattad redogörelse för invalidpensioneringen i Danmark, Finland och Norge.

Danmark

Lagen om invalide- och folkepension den 10 juni 1960, som ersätter lagen den 20 maj 1933 om folkeforsikring, skiljer mellan invalidpension och folk- pension, vilken senare i regel utgår endast till personer över 67 är.

Berättigade till invalidpension är personer i åldern 15—67 år, vilkas för- värvsförmåga genom beslut av invalidförsäkringsrätten kan anses vara avse- värt nedsatt. Sådan nedsättning anses föreligga, när vederbörandes förvärvs— inkomst vid en till hans krafter och färdigheter svarande sysselsättning, vilken med skälig hänsyn till hans utbildning och tidigare verksamhet kan begäras av honom, kan förväntas ligga avsevärt under den, som kroppsligen och andligen friska personer med liknande utbildning och på samma trakt brukar förtjäna genom arbete. Utgångspunkten vid bedömningen härav skall vara, huruvida vederbörandes förvärvsförmåga är nedsatt till 1/3 eller där— under, varvid tillika skall beaktas den försäkrades ålder, ställning, bo- ningsort och arbetsmöjligheter samt utsikten till eventuell förbättring eller försämring av invaliditeten ävensom till andra omständigheter, som lämpli— gen finnes kunna tillmätas vikt vid bedömningen av 0111 det föreligger en så stor nedsättning av arbetsförmågan, att denna vid den samlade värderingen kan bedömas ligga omkring 1/3 eller därunder. En avsevärd nedsättning av arbetsförmågan skall också anses kunna föreligga, när invaliditeten medför en nedsättning av förvärvsinkomsten till ett belopp, som motsvarar storleken av invalidpensionen. '

Är förvärvsförmågan avsevärt nedsatt, men föreligger det möjligheter att genom olika åtgärder varaktigt höja arbetsförmågan så att den icke längre är avsevärt nedsatt, föreligger icke rätt till invalidpension.

Ensamstående kvinnor i åldern 62—67 år, som icke uppbär invalidpension, är berättigade till inkomstprövad folkpension utan någon prövning av för- värvsförmågans nedsättning. Sådan pension utgår vidare till kvinnor i ål- dern 62—67 år, som icke uppbär invalidpension, om maken uppbär invalid- pension eller folkpension. Slutligen kan genom en dispensbestämmelse in-

komstprövad folkpension i särskild ordning utgå redan från 60 år, när »svigtende helbred eller andre ganske saerlige omstaendigheder» talar därför.

För den som uppfyller det för rätt till invalidpension uppställda kravet om nedsättning av förvärvsförmågan sker inte någon gradering av pensionen efter den växlande Storleken av den resterande förvärvsförmågan. En viss gradering med hänsyn härtill åstadkommes emellertid — liksom enligt mot- svarande svenska lagstiftning —— genom inkomstprövning. Vid denna med- räknas såväl invalidens egen inkomst av arbete som annan hans inkomst och ev. makes inkomst.

lnvalidpensionen består av ett grundbelopp, som är detsamma som för folkpensionen, samt ett mindre tillägg för invaliditet. Dessutom kan utgå barntillägg och maketillägg. Om invaliditeten medför att invaliden stadig- varande behöver personligt bistånd av annan eller stadigvarande bistånd till nödvändig skötsel av hushållet eller om invaliditeten föranledes av blindhet eller stark synnedsättning tillkommer ett »bistandstillaeg». Kräver den in- validiserade vård eller tillsyn, som nödvändiggör annans stadigvarande när- varo, utgives i stället för sistnämnda tillägg ett »plejetillzeg».

Genom inkomstprövningen får invalidpensionen jämte nämnda tillägg inte nedsättas under 1/3 av grundbeloppet.

Personer, vilkas hälsotillstånd föranleder sådant behov av bistånd eller vård som förutsättes för bistandstillaeg eller plejetillzeg men som inte kan få invalidpension, enär förvärvsförmågan inte kan anses avsevärt nedsatt, kan få »bistandsydelse» resp. »plejeydelse».

Personer, vilkas hälsotillstånd väl icke kräver sådant behov av bistånd eller vård som nyss sagts, men som dock har en allvarlig medicinsk invali— ditet, och som kunde antagas vara berättigade till invalidpension, om de icke utövade förvärvsarbete, ärberättigade till »invaliditetsydelse».

Slutligen må här nämnas den danska lagen om revalidering av den 29 april 1960. De i lagen intagna bestämmelserna avser att avhjälpa eller begränsa följderna av invaliditet eller sjukdom. Lagen innehåller sålunda regler om individuell hjälp, dvs. bidrag till anskaffande av olika hjälpmedel till inva— lider, hjälp till särskild sjukbehandling, till arbetsprövning, träning, under— visning eller yrkesutbildning, till anskaffande av maskiner och verktyg och till uppnående av självständig verksamhet ävensom bestämmelser om hjälp till underhåll av vederbörande och hans familj under tiden för revalidering. Vidare upptager lagen regler om stöd till etablering och drift av institutio- ner, som driver revalideringsverksamhet, samt om stöd till startande av skyddad sysselsättning och om företrädesrätt till arbete för invalider.

Finland

Enligt 1956 års folkpensionslag utgår invaliditetspension åt varaktigt ar— betsoförmögen, som fyllt 16 men icke 65 år. Varaktigt arbetsoförmögen an-

ses den vara, som till följd av sjukdom, lyte eller kroppsskada är varaktigt ur stånd att draga försorg om sig genom arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter. Såsom varaktigt arbetsoförmögen anses alltid den, som är blind eller oförmögen att röra sig, liksom annan person, som till följd av sjukdom, lyte eller kroppsskada varaktigt befinner sig i sådant tillstånd av hjälplöshet, att han icke kan komma till rätta utan annan persons hjälp.

Enligt en ändring, som trädde i kraft den 1 januari 1960, har folkpen— sionslagen kompletterats med ett stadgande om sjukpension. Sådan pension utgår för viss tid till försäkrad, vars arbetsförmåga under en tid av sex må— nader varit så nedsatt som i föregående stycke säges och vars arbetsoförmåga kan antagas förbli så höggradig under en avsevärt lång tid, ehuru den icke kan betecknas som varaktig. Angående sjukpension gäller i Övrigt i till- lämpliga delar vad i lagen är stadgat om invaliditetspension.

Innan en försäkrad enligt folkpensionslagen kan anses berättigad till in- validitetspension, bör således konstateras, dels att den försäkrade har en så svår sjukdom eller kroppsskada, att den hindrar honom att försörja sig så- väl med sitt tidigare arbete som med något annat arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter, och dels att hans arbetsoförmåga är varaktig.

I allmänhet anses en person oförmögen att försörja sig genom arbete, ifall arbetsförmågan nedgätt med minst två tredjedelar. Lagen innehåller dock icke någon bestämmelse härom. En försäkrad kan nämligen i undantagsfall anses arbetsför även om hans invaliditet medicinskt sett är 100 procent, därest han förmår försörja sig genom eget arbete. Å andra sidan kan en för- säkrad, som icke kan beredas något lämpligt arbete på sin boningsort, anses arbetsoförmögen även om hans arbetsförmåga skulle ha nedgått med endast hälften. Vid bedömandet i övrigt låter man enligt praxis en rad faktorer få inverka såsom sökandens yrke och yrkesskicklighet, hans ålder, kön, fa- miljeförhållanden och miljön där han lever.

Arbetsoförmågan anses varaktig, därest det är sannolikt, att sökanden åtminstone under två är icke förmår försörja sig själv genom arbete och till— frisknande är osäkert. lnvaliditetspension kan sålunda icke beviljas så länge det är sannolikt, att sjukdomen eller skadan blir botad utan att medföra kvarstående arbetsoförmåga med en varaktighet minst av den längd som nyss sagts.

För erhållande av sjukpension fordras icke sådan varaktighet av arbets- oförmågan. Har arbetsoförmågan varat sex månader och kan den beräknas fortgå ytterligare »en avsevärt lång tid», föreligger rätt till sjukpension. Hur lång tid i månader eller är räknat som härmed avses är ännu oklart. Sjuk- pension torde dock ej beviljas, ifall icke den återstående tiden för arbets— oförmågan kan bedömas vara ytterligare minst 6—9 månader.

Pensionen består av en grunddel och en understödsdel, vilken senare är graderad med hänsyn till sökandens och ev. makes inkomster. Pensionen kan kompletteras med barntillägg och hustrutillägg.

Som en invalidpensionsform kan betraktas det 5. k. ålderdomsstöd _ med belopp motsvarande nyssnämnda understödsdel —— som utgår till 607—64-

årig ensamstående kvinna, som inte åtnjuter invaliditetspension. Förutsätt- ning för ålderdomsstöd är att kvinnan, om hon varit pensionstagare, skulle vara berättigad till pensionens understödsdel.

Norge

I Norge har tidigare inte funnits någon allmän och enhetlig lagstiftning om invalidpensionering. Genom lagar av den 22 januari 1960 infördes emeller- tid en sådan pensionering, vilken i huvudsak trädde i kraft den 1 januari 1961. Den nya lagstiftningen består av en lag om >> uförctrygd» och en lag om »attföringshjelp». Samtidigt vidtogs vissa ändringar i sjukförsäkringslagen.

I den proposition, som ligger till grund för den nya lagstiftningen, fram- hålles att målsättningen för en uförctrygd bör vara att säkerställa det eko— nomiska underlaget för genomförande av medicinsk behandling kombinerad med träning och attföring (i huvudsak detsamma som det svenska begreppet arbetsvård) i syfte att alla möjligheter prövas för att hjälpa en patient med hotande invaliditet till den största möjliga normala anpassning, och till ar- bete. Medan detta pågår bör invalidpension inte beviljas. Allt bör läggas till rätta för att patienten skall uppfatta sig som sjuk och under behandling med sikte på så hög grad av hälsa att en oberoende tillvaro blir möjlig. För att säkra ekonomien medan nämnda behandling och attföring pågår har in- förts en ny ersättningsform »attföringspenger». Endast om de nu nämnda försöken inte ger önskat resultat bör >>uförepensjon» givas.

På grundval av det anförda har det ansetts ändamålsenligt med en tre- delning av socialförsäkringsåtgärderna vid arbetsoförmåga, nämligen sjuk- försäkring, attföringshjälp och uförepension.

Sjukförsäkringens uppgift angives därvid vara att giva patienten kurativ behandling (läkarvård, sjukhusvård, fysikalisk behandling 0. d.), så länge detta erfordras, samt att giva sjukpenning till dem som är sjukpenningför- säkrade. Den maximala Sjukhjälpstiden för sjukpenning har bestämts till 104 veckor för samma sjukdom.

Rörande attföringsmöjligheterna har framhållits att de bör undersökas så tidigt som möjligt och senast när den kurativa behandlingen närmar sig sitt slut. Under tiden för attföring utgår attföringshjålp i form av 1) uppe— hälle och behandling i godkänt attföringsinstitut eller annan form av att— föring och 2) attföringspengar, vilka utgår med samma belopp till alla —— 8 kr. om dagen för alla veckodagar med undantag av söndagar, dock lägst sjukpenningens belopp —— jämte vissa tillägg för familjeförsörjare. Attfö- ringspengar utgår till försäkrad, som antingen uppburit sjukpenning i 52 veckor, under förutsättning att arbetsoförmågan kvarstår och fortsatt be- handling kan antagas medföra förbättring av arbetsförmågan, eller är

föremål för attföringsåtgärder. Även icke sjukpenningförsäkrad kan få mot— svarande förmån, varvid villkoret om sjukpenning i 52 veckor ersatts med krav på 52 veckors sammanhängande arbetsoförmåga.

Uförepension kan utgå till personer i åldern 18—70 år. För rätt till uföre- pension fordras först och främst att vederbörande uppfyller det medicinska villkoret för uförhet. Han skall sålunda efter att ha genomgått ändamåls- enlig behandling förete allvarliga och varaktiga, objektivt registrerbara symtom på sjukdom, skada eller lyte. Vidare skall han uppfylla kravet om förvärvsmässig uförhet, vilket innebär att han på grund av uförhet inte kan anses vara i stånd att prestera mer än en tredjedel av normal arbetsinsats på ett område som lämpar sig för honom. Uförepension skall i princip be- viljas först när det, efter att sökanden genomgått ändamålsenlig arbetsträ— ning, yrkesutbildning eller annan form av attföring, fastslagits att sökanden uppfyller ovan angivna villkor.

Det förutsättes att beviljad uförepension utan omprövning skall utgå som definitiv pension, dvs. till dess vederbörande avlider eller får ålderspen- sion. Vid väsentlig förändring av de förhållanden, som låg till grund för pensionsbeslutet, kan dock pensionsfrågan prövas på nytt.

Enligt lagen om uförctrygd kan till personer, som uppfyller det medi- cinska villkoret om uförhet, utgå vissa andra förmåner. Sålunda kan »grunnswnad» om 600 kr. per år utgå till den som fyllt 15 år och som på grund av uförhet har extrautgifter av betydelse. Om särskilda skäl gör det motiverat, kan grunnstönaden höjas till 900 kr. Den som på grund av uförhet behöver särskild tillsyn och vård eller hjälp i hemmet har rätt till >>hjelpestenad>> med 720 kr. om året. Nu nämnda förmåner kan utgå sam- tidigt eller var för sig och kan förekomma som tillägg till uförepension eller till attföringspengar.

Till uför kan vidare utgå hjälp till självhjälp i form av län eller bidrag till flyttning, transportmedel, arbetsredskap m. m.

KAPITEL 4

Invaliditetsbegrepp och invaliditetsbedömning

Allmänt om begreppet invaliditet

Begreppet invaliditet är inte ett klart och entydigt begrepp. I det allmänna språkbruket säges en person som t. ex. förlorat en lem vara invalid även om förlusten icke medfört någon minskning av hans förvärvsförmåga. Man brukar säga att det i ett sådant fall föreligger invaliditet i fysisk el- ler medicinsk men inte i ekonomisk bemärkelse.

Inom socialförsäkringen menar man med invaliditet i ekonomisk be- märkelse att arbets- eller förvärvsförmågan minskats eller förlorats. In- validitet i ekonomisk mening benämnes ibland arbetsinvaliditet och man brukar därvid skilja mellan allmän ekonomisk invaliditet och yrkesin- validitet. Den allmänna ekonomiska invaliditeten hänför sig till skadans betydelse för den skadades förmåga att över huvud taget utföra förvärvs- arbete. Med yrkesinvaliditet avses skadans inverkan på den skadades för- måga att i fortsättningen utöva sitt yrke eller sitt tidigare förvärvsarbete.

Invaliditetsbegrepp och metoder för invaliditetsbedömning Nedan skall lämnas en kort redogörelse för invaliditetsbedömningen och det invaliditetsbegrepp, som kommit till användning inom folkpensione— ringen, yrkesskadeförsäkringen, den statliga och kommunala tjänstepen- sioneringen samt inom tjänstepensioneringen hos Svenska Personal-Pen— sionskassan (SPP). I sammanhanget beröres också invaliditetsbedöm- ningen och invaliditetsbegreppet enligt pensionsutredningens tidigare för- slag.

Folkpensioneringen Enligt FPL skall som invalid anses den som på grund av kropps- eller sinnessjukdom, sinnesslöhet, vanförhet eller annat lyte är ur stånd att försörja sig genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdig- heter. En blind skall enligt uttryckligt stadgande i FPL alltid anses som invalid i lagens mening.

Av den återgivna definitionen följer att arbetsoförmåga i och för sig inte utgör grund för invaliditet i FPLzs mening. Orsaken till arbetsoför- mågan skall nämligen vara medicinsk. Krav om fullständig arbetsoför-

måga föreligger inte. Det räcker med att arbetsförmågan är så nedsatt att vederbörande ej är i stånd att försörja sig. Det är uppenbart, att svårig— heter föreligger att avgöra när arbetsförmågan reducerats i sådan grad, att den är otillräcklig för egen försörjning. Enligt praxis anses emellertid invaliditet i lagens mening föreligga, då arbetsförmågan nedsatts med två tredjedelar eller mera av den för fullt arbetsför person normala arbets- förmågan. Även om så är fallet, är det emellertid icke utan vidare klart att rätt till invalidpension föreligger. FPL:s krav på att vederbörande skall vara ur stånd att försörja sig genom arbete anses nämligen i praxis inte uppfyllt om hans arbetsinkomst överstiger ett förhållandevis lågt belopp.

Vid bedömande av frågan om en person är att anse såsom invalid i la— gens mening är det av betydelse, huruvida han kan försörja sig genom så- dant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter. En person, som blivit oförmögen att fortsätta i sitt tidigare yrke, men måste anses vara i stånd att försörja sig genom annan sysselsättning, är icke att anse såsom invalid i FPLzs mening. Vid bedömande av invaliditeten är det därför av betydelse om vederbörande genom yrkesutbildning eller annan åtgärd i re- habiliteringssyfte kan inpassas i lämpligt arbete.

För rätt till invalidpension fordras vidare att arbetsoförmågan är var— aktig. Detta begrepp har icke tolkats så att arbetsoförmågan måste vara livsvarig. I praxis har varaktig arbetsoförmåga ansetts föreligga, om det kunnat antagas att densamma skulle komma att bestå åtskilliga år fram- åt i tiden.

För tillgodoseende av hjälpbehovet vid mera övergående invaliditet fin— "nes inom folkpensioneringen en annan förmånsform, nämligen sjukbidra- get, vilket är att betrakta som en tidsbegränsad invalidpension. Bidraget tillkommer den som oavbrutet under minst sex månader lidit av sådan höggradig nedsättning av arbetsförmågan som erfordras för erhållande av invalidpension. Nedsättningen skall emellertid inte vara varaktig. Det kräves i stället att den kan antagas bli bestående ytterligare avsevärd tid (i regel ett år). Sjukbidraget skiljer sig från invalidpension, utom i fråga om den nyss angivna förutsättningen för dess erhållande, genom att viss tidpunkt skall fastställas intill vilken bidraget längst må utgå. Sjukbidra- get har motiverats med att det inte är lämpligt att bevilja invalidpension i de fall, då förbättring av arbetsförmågan kan väntas.

Invalidpensionens och sjukbidragets storlek är inte graderad med hän- syn till vederbörandes eventuellt kvarstående arbetsförmåga på annat sätt än genom inkomstprövningen, vid vilken emellertid beaktas inte blott ve— derbörandes inkomst av arbete utan även andra hans inkomster, såsom inkomst av fastighet, kapital, livränta m. m., och om han är gift jämväl makens inkomster. Ökas den pensionsberättigades (eller makens) inkomst i avsevärd mån sedan pensionen blivit beviljad, kan pensionsbeloppet när som helst jämkas nedåt med hänsyn härtill. Om arbetsförmågan inte längre

är så nedsatt, som förutsättes för rätt till invalidpension eller sjukbidrag, skall förmånen indragas.

Sammanfattningsvis kan sägas att invaliditetsbegreppet inom den nuva- rande folkpensioneringen är utformat som en arbets- eller förvärvsinva— liditet, grundad på medicinska faktorer. Vid invaliditetsbedömningen tager man hänsyn till samtliga följder av ett sjukdomstillstånd, men också till möjligheterna att häva dessa följder genom olika rehabiliteringsåtgärder.

Yrkesskadeförsäkringen

Medan man i FPL använder uttrycket kropps- eller sinnessjukdom, sinnes- slöhet, vanförhet eller annat lyte för att angiva orsaken till invaliditeten, begagnar man i YFL i motsvarande hänseende uttrycket yrkesskada eller inverkan, som avses i 6 & YFL. För rätt till livränta enligt YFL förutsät- tes förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av densamma med minst en tiondel.

Vid bedömande i vad mån yrkesskada medfört nedsättning av arbets— förmågan skall enligt 10 & YFL hänsyn tagas till skadans beskaffenhet och dess inverkan ej blott på den skadades förmåga i allmänhet att bereda sig försörjning utan även på hans förmåga att utöva sitt yrke.

Nämnda regel gäller inte blot—t beträffande livränta utan även när fråga är om sjukpenning. Vid bestämmande av sjukpenning vid kort tids sjuk— skrivning kan man dock inte i samma grad som när det gäller livränta räkna med övergång till annan sysselsättning, varför man i dessa fall främst får taga hänsyn till skadans inverkan på den skadades förmåga att full- göra sitt tidigare arbete.

Vid tillämpningen av den före YFL gällande olycksfallsförsäkringslagen hade 5. k. invaliditetstabeller upptagande de vanligen förekommande in- validitetsgraderna vid olika slags skador —— framför allt amputationsska- dor och skador medförande stelhet i led ävensom synskador _ erhållit stor betydelse som rättesnöre för bedömningen. Tabellerna hade utgjort en stomme, vars invaliditetsgrader ansetts direkt tillämpliga i Vissa ty- piska fall och i övrigt tjänat till ledning vid bedömningen. Ömhet, smärt- tillstånd 0. d. kunde giva anledning till höjning av invaliditetsgraden ut- över normalsatsen. Vissa avvikelser från normalsatsen hade även gjorts med hänsyn till de skadades yrken.

Karakteristiskt för tillämpningen av olycksfallsförsäkringslagen var, att avseende främst fästes vid den fysiska invaliditeten och endast i tämligen ringa mån vid skadans faktiska betydelse i det särskilda fallet för den ska- dades förvärvsförmåga, den ekonomiska invaliditeten. Detta gällde dock inte generellt. Följdverkningarna av en del skador —— t. ex. psykiska stör- ningar efter huvudskador _ är av sådan art att de inte låter inrangera sig under tabellernas system av preciserade procentsatser. I dessa fall har där—

för invaliditetsbedömningen i högre grad än eljest gjorts beroende av den skadades individuella förhållanden.

Vid tillkomsten av YFL lämnades vissa anvisningar för tillämpningen av den nya lagen, vilka avsåg att åstadkomma en ganska väsentlig änd- ring av praxis. Föredragande departementschefen anförde i proposition nr 60 till 1954 års riksdag i sådant hänseende bl. a. följande.

Det torde vara ofrånkomligt, att invaliditetsersättningen baseras på en upp— skattning av skadans framtida betydelse för den skadades förvärvsförmåga. Man torde vara hänvisad till att röra sig med vissa standardtal för invaliditetsgra- derna; och tabeller i en eller annan form synes vara behövliga för att ge stadga åt praxis. Uppenbart är att tabellernas utformning liksom hittills måste vara en tillämpnings- och inte en lagstiftningsfråga.

Socialvårdskommittén har framhållit det angelägna i att möjligheterna till en mindre tabellbunden bedömning noga överväges. Under remissbehandlingen har också från skilda håll framhållits, att en förskjutning av praxis i riktning mot en mindre tabellbunden bedömning vore önskvärd. För egen del anser jag det synnerligen viktigt, att invaliditetsbedömningen inte inskränkes till att väsent- ligen bli ett fastställande efter tabell av den procentsats, under vilken skadan anatomiskt sett är att hänföra. Erforderlig hänsyn måste tagas till de övriga fak- torer, som för den skadade är ägnade att öka eller minska skadans inverkan på hans möjligheter att förskaffa sig arbetsinkomst.

Det torde ligga i sakens natur, att lagbestämmelserna om bedömningen av ar- betsförmågans nedsättning endast kan innehålla allmänna riktlinjer, vilkas när- mare utformning får överlämnas åt rättstillämpningen.

Emellertid har det framkommit yrkande om att det borde uttryckligen fast- slås, att hänsyn också skall tagas till den faktiska förtjänstminskning, som den skadade tillskyndats. För egen del kan jag inte biträda detta yrkande. Vid be- dömningen av arbetsförmågans nedsättning skall hänsyn tagas till ett flertal icke närmare angivna omständigheter, bland dem inkomstminskning. Att särskilt omnämna hänsyn till minskning i arbetsinkomst kan befaras leda till att ifrå— gavarande faktor får en allt för dominerande betydelse, vilket skulle vara till fördel för den oföretagsamme men till nackdel för den strävsamme och ambi— tiöse, som måhända genom särskilt uppbåd av reservkraft lyckats motverka den funktionsnedsättning, vilken eljest varit att vänta vid de av skadan orsakade anatomiska förändringarna.

Givetvis bör avseende fästas vid behandlingsläkare—ns och arbetsledningens om- döme. Att så sker i större utsträckning än hittills uppgivits vara fallet, är en konsekvens av den ökade betydelse för invaliditetsbedömningen, som enligt min mening bör tilläggas den faktiska invaliditeten. En viss försiktighet bör iakttagas såvitt gäller yrkesfaktorn. Såsom försäkringsrådet påpekat innebär nämligen ett huvudsakligt hänsynstagande till denna faktor en avvägning av sådana svårbe- stämbara och variabla faktorer som t. ex. fluktuationer på arbetsmarknaden, den skadades arbetsvilja, hans levnadsförhållanden och civilstånd, bundenhet till viss ort genom fastighetsinnehav samt tillgång inom bostadsorten till arbete inom yrket.

Vid tillkomsten av 1954 års lag var frågan i vad mån och hur man vid invaliditetsbedömningen skulle taga hänsyn till invalidernas anpassnings- svårigheter (tillvänjningssvårigheter) ett särskilt problem. Härvidlag ha-

de framförts tanken om en särskild ersättningsform eller ett efter vissa schematiskt bestämda regler utmätt tillägg under en tillvänjningstid. De- partementschefen fann det naturligt att tillvänjningsfrågan beaktades vid invaliditetsbedömningen. Något särskilt stadgande härom syntes ej erfor- derligt.

Sedermera har försäkringsrådet den 5 januari 1955 fastställt vissa grun- der för tillvänjningsersättning. Rådet förklarade härvid att ett mera mar- kerat hänsynstagande än dittills till de skadades anpassningssvårigheter borde ske genom en förhöjd livränta i regel vid invaliditetstillståndets in— trädande. Ersättningen skulle utgivas efter prövning i varje särskilt fall, om och i vilken grad samt under vilken tid svårigheter föreligger för den skadade att anpassa sig efter skadans verkningar.

I 10 5 YFL har införts ett stadgande om invaliditetsbedömningen under pågående arbetsprövning eller yrkesutbildning. Om den skadade undergår arbetsprövning eller yrkesutbildning, som huvudsakligen syftar till och är ägnad att väsentligt minska skadans inverkan på hans förmåga att fram- deles bereda sig arbetsinkomst, skall sålunda vid bedömande av arbetsför- mågans nedsättning under tiden för arbetsprövningen eller yrkesutbild- ningen beaktas i vad mån verksamheten medför hinder för den skadade att utföra förvärvsarbete. Vid bedömande av arbetsförmågans nedsättning efter avslutad yrkesutbildning må, om utbildningen kan antagas ha varak- tigt minskat skadans inverkan på arbetsförmågan, skälig hänsyn tagas här- till.

I YFL saknas motsvarighet till bestämmelsen i FPL om skyldighet för invalid i vissa fall att underkasta sig yrkesutbildning vid äventyr av för- lust eller nedsättning av pension. Däremot finnes såväl i YFL som i FPL föreskrift om skyldighet för skadad att undergå läkarbehandling vid dy- likt äventyr.

Enär invaliditetstillstånd ofta undergår betydande förändringar, är det inom yrkesskadeförsäkringen vanligt att invaliditetsgraden fastställes för begränsad tid och därefter omprövas en eller flera gånger. Under den tid som sålunda bestämts kan invaliditetsgraden ej ändras utan att väsentlig ändring inträtt i de förhållanden som var avgörande för beslutet. Detsam- ma gäller i fall då invaliditetsersättning bestämts att utgå utan tidsbegräns- ning.

Den statliga och kommunala pensioneringen Enligt statens allmänna tjänstepensionsreglemente kan anställningshavare på grund av sjukdom förklaras skyldig att avgå och erhålla rätt till sjuk- pension under väsentligen två alternativa förutsättningar, nämligen om anställningshavaren

a) befinnes till följd av förlust av eller nedsättning i arbetsförmågan

vara för framtiden oförmögen att på tillfredsställande sätt utföra honom åliggande arbete eller

b) till följd av förlust av eller nedsättning i arbetsförmågan under en tid av 24 månader i följd antingen icke tjänstgjort eller tjänstgjort allenast försöksvis kortare tid och det tillika enligt medicinalstyrelsens bedömande föreligger såväl sannolikhet för att han icke kan åter-inträda i arbete inom ytterligare 12 månader som ovisshet angående Vidare utveckling av arbets- förmågan.

Om något av ovanstående förhållanden föreligger, är anställningshava- ren dock icke skyldig att avgå före pensionsåldern med mindre man be- dömt att han icke kan överföras till annan med statlig pensionsrätt för- enad anställning.

Beträffande graden av arbetsoförmåga kräves i fall som avses under a) här ovan endast att vederbörande bedömes vara urståndsatt att fullgöra arbetsuppgifterna på tillfredsställande sätt. I fråga om förutsättningarna för sjukpension i vad avser grunden till arbetsoförmågan har den statliga sjukpensionen vidsträckt innebörd; arbetsoförmågan kan vara föranledd av yrkesskada eller av kropps— eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte i annat fall.

Det kan anmärkas, att avgångsskyldighet och rätt till pension inte in- träder enbart på grund av att de angivna kriterierna beträffande arbets- oförmågan är för handen. Det avgörande är, att dessutom vederbörande myndighet finner pensionering av anställningshavaren inte lämpligen kunna undvikas och därför förklarar honom avgångsskyldig.

Tidigare har inom den statliga personalpensioneringen inte förekommit någon motsvarighet till villkoret under b) här ovan, och det har då varit en ovillkorlig förutsättning för avgångsskyldighet och pensionsrätt att ar- betsoförmågan bedömts vara för framtiden bestående, vilket varit en följd av att rätten till beviljad sjukpension varit definitiv. Pensionstagaren har sålunda fått fortsätta att uppbära pensionen även om han tillfrisknat och kanske skaffat sig nytt arbete. Enligt numera gällande bestämmelser kan emellertid beviljad sjukpension indragas eller ändras. Om pensionär—en näm— ligen antingen vägrar undergå läkarundersökning (i det fall pensionsmyn- digheten ansett anledning till sådan undersökning föreligga) eller inte an- tager erbjudande om ny anställning som motsvarar hans krafter och får- digheter, skall det bero på Kungl. Maj:ts prövning om pensionen skall upp- höra att utgå eller nedsättas eller utbytas mot förtidspension. Den er— bjudna anställningen skall likväl i sistnämnda fall vara sådan, att löne- förmånerna inte understiger dem som kan beräknas ha tillkommit pen— sionstagaren, om han kvarstått i den anställning han innehade vid tiden för pensioneringen; och för den som var ordinarie tjänsteman skall som förutsättning jämväl gälla att han vid tiden för pensioneringen varit plik- tig att taga förflyttning till den erbjudna nya anställningen.

Sjukpensionen skall i princip utgöra samma belopp som den ålderspen- sion som skulle ha utgått, om den avgångne hade stått kvar till pensione- ringsperiodens övre gräns. Partiell sjukpension (vid partiell invaliditet) finnes ej utom i nyss berörda fall, då redan utgående pension kan nedsät— tas, t. ex. för den som vägrar antaga erbjudande om ny anställning.

I detta sammanhang kan nämnas en pensionsart, som förekommer inom den statliga pensioneringen, nämligen förtidspension. Sådan pension kan efter beslut av Kungl. Maj:t utgå från tidigast fem år före pensionsåldern i de fall anställningshavaren vid avgången har förvärvat minst 20 tjänst- år eller under minst 20 år varit underkastad statliga personalpensionsbe- stämmelser och avgången inte strider mot statens intressen.

För anställningshavare hos landstingskommuner gäller i stort sett sam- ma regler som för statsanställda.

De normalpensionsreglementen som gäller för kommunalanställda i stå- der och landskommuner är sinsemellan identiska i fråga om bestämmel- serna om sjukpension. Avgång ur tjänst på grund av arbetsoförmåga före— kommer väsentligen under två alternativa förutsättningar, nämligen om arbetstagaren

a) befinnes till följd av förlorad eller nedsatt arbetsförmåga för fram- tiden oförmögen att på tillfredsställande sätt fullgöra sitt arbete eller

b) har till följd av förlorad eller nedsatt arbetsförmåga varit tjänstle- dig fortlöpande under minst 24 månader och ej kan förväntas återinträda i tjänst inom 12 månader eller kort tid därefter.

Om något av ovanstående förhållanden föreligger, får dock en pensio— nering ej tillgripas med mindre att man från kommunens sida konstate- rat, att arbetstagaren ej lämpligen kan förflyttas till annat arbete hos kom- munen. Punkten b) ovan kompletteras med en bestämmelse, som inne- bär, att om arbetstagaren varit tjänstledig på grund av arbetsoförmåga under flera perioder, så skall ledigheten i alla fall anses som fortlöpande till den del densamma överskjuter mellanliggande tjänstgöringsperioder.

Sjukpensionen är vid fullständig arbetsoförmåga till beloppet lika med ålderspensionen (i princip 62 procent av lönen) och vid partiell arbets- oförmåga så stor del därav, som svarar mot den föreliggande invaliditets— graden. Den lägsta invaliditetsgrad vid vilken sjukpension utgår är 30 pro— cent.

Invaliditetsgraden bedömes efter den minskning i arbetsförmågan, som med hänsyn till förefintliga objektiva symtom kan anses föreligga. Här— vid skall beaktas ej blott arbetstagarens vanliga arbete utan även annat arbete, som kan anses motsvara hans krafter och färdigheter. Om en för- ändring av arbetstagarens verksamhet är erforderlig för totalt eller par— tiellt återställande av arbetsförmågan, skall under skälig övergångstid in— validitetsgraden bestämmas med hänsyn till hans förmåga att utföra sitt vanliga arbete.

Normalpensionsreglementena i städer och landskommuner innehåller en pensionsart, som saknar motsvarighet inom andra pensionssystem i Sve- rige, nämligen s. k. garantipension.

Garantipensionen ifrågakommer för den som vid avgången varit an- ställd viss minsta tid. Den kompletterar sjukpensionen vid partiell arbets- oförmåga, som uppgår till minst 30 procent, och ersätter helt sjukpensio— nen då graden av arbetsoförmåga understiger 30 procent. I förstnämnda fallet utgör garantipensionen i princip skillnaden mellan den invalidpen- sion, som skulle ha kommit i fråga om arbetstagaren varit helt oförmö- gen till allt arbete, och den invalidpension, som utgår sedan hänsyn tagits. till invaliditetsgraderingsregeln. Garantipensionen är till sin storlek vi- dare beroende av om arbetstagaren kan utnyttja sin behållna arbetsför- måga till att skaffa sig arbetsinkomst. Under tid, då garantipensionstaga- ren har arbetsinkomst, reduceras garantipensionen, dock ej med hela arbets- inkomsten utan endast med del därav. Bestämmelserna om garantipension innehåller även stadganden om skyldighet för pensionstagaren att antaga anbud om återanställning hos kommunen eller hos företag, vari kommu— nen har ett väsentligt intresse. Det erbjudna arbetet måste dock i sådant fall uppfylla vissa krav i fråga om lönesättning samt motsvara pensions- tagarens krafter och färdigheter. Vägran att antaga sådant anbud med- för förlust för all framtid av rätten till garantipension. För förhindrande av missbruk innehåller reglementena bestämmelse om att rätten till ga— rantipension för all framtid kan fråntagas "även den, som exempelvis ge— nom falsk rapportering av arbetsinkomst förfar bedrägligt mot kommunen.

Garantipensionen är icke försäkringsbar med hänsyn till de synnerligen svåruppskattade riskförhållanden, som föreligger i fråga om denna pen— sionsart. Kostnaderna för garantipensionen debiteras därför vederbörande kommun.

Som av det föregående framgår aktualiseras sjukpensionering enligt de statliga och kommunala pensionsreglementena under vissa alternativa om- ständigheter. Intet krav reses emellertid på att en viss bestämd karenstid måste ha förflutit för att invalidpension skall kunna utgivas. Sådana krav har tidigare förekommit inom den statliga pensioneringen. Enligt alter- nativ a) kan man tänka sig fall, där avgångsskyldighet föreligger för ar— betstagaren omedelbart eller i varje fall sedan en mycket kort tid förflu- tit från arbetsoförmågans inträde. Enligt alternativ b) däremot ställes krav på en mycket lång sjukskrivningstid —'— minst 24 månader — för att en pensionering skall kunna ske.

SPP-försäkringen

Enligt de allmänna försäkringsvillkoren för SPP-försäkrade tillkommer sjuk- och invalidpension aktiv medlem, som före pensionsåldern drabbats av arbetsoförmåga. Rätten till pension inträder, om medlemmen är till

minst 50 procent arbetsoförmögen på grund av sjukdom eller olycksfall och sådan arbetsoförmåga under de senaste 12 månaderna förelegat mer än 90 dagar, antingen i en följd eller i perioder av minst 30 dagars var- aktighet. För att pension skall utgå vid återfall i arbetsoförmåga erford- ras härjämte, att denna varar minst 30 dagar.

Graden av arbetsoförmåga (invaliditetsgraden) skall bedömas efter den minskning i medlemmens arbetsförmåga, som sjukdomen eller olycksfal- let med hänsyn till förefintliga objektiva symtom kan anses ha framkal- lat. Härvid skall beaktas ej blott hans vanliga arbete utan förvärvsarbete över huvud. I den händelse en förändring av hans verksamhet är erfor- derlig för totalt eller partiellt återställande av arbetsförmågan, skall dock under skälig övergångstid beaktas i vad mån han förmår utföra sitt van- liga arbete.

Vid invaliditetsbedömningen i SPP tager man i praxis stor hänsyn till de speciella förhållanden beträffande yrkestillhörighet, levnadsålder och miljö som föreligger i de enskilda fallen. En skada som för en yngre per- son endast medför omskolningsbidrag under en övergångstid kan t. ex. för en äldre person, som inte eller endast med svårighet kan förflyttas el- ler omskolas, medföra invalidpension ända fram till pensionsåldern. Be- dömningen sker sålunda inte endast efter en medicinsk schablon. Vid pröv- ningen söker man att så mycket som möjligt beakta faktiskt föreliggande omständigheter.

Medlem, som gör anspråk på eller uppbär sjuk- och invalidpension, är skyldig bl. a. att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter angående be- handling av läkare, vård på sjukvårdsanstalt, yrkesutbildning (omskol- ning) e. d., som SPP meddelar i syfte att genom dessa åtgärder arbets- oförmågan skall förekommas eller hävas.

Sjuk- och invalidpension beviljas i SPP, så länge arbetsoförmågan ej bedömes bli bestående för livet, i perioder från en månad till ett par är, beroende på sjukdomens natur och på prognosen. Under tid då pensionen utgår hålles fortlöpande kontakt med fallen.

Rätt till sjuk- och invalidpension upphör, när medlemmen uppnår pen- sionsåldern eller graden av arbetsoförmåga understiger 50 procent.

Pensionsutredningens förslag

Pensionsutredningen fann i sitt principbetänkande ( SOU 1950:33 ), att mycket stora fördelar av praktisk art stod att vinna, om invaliditetspröv- ningen i folkpensioneringen och i pensionsförsäkringen samordnades. En administrativ samordning ansågs förutsätta, att ett gemensamt invalidi- tetsbegrepp tillämpades. Då det inom folkpensioneringen tillämpade in- validitetsbegreppet emellertid inte var lämpat inom en försäkring, vars förmåner skulle vara skäligt avvägda i förhållande till den försäkrades villkor såsom aktiv, föreslog utredningen vissa modifikationer av folkpen-

sioneringens invaliditetsbegrepp. Förslaget innebar att rätt till folkpen- sioneringens invalidpension resp. sjukbidrag med grundbelopp, som före— slogs höjt, skulle föreligga oberoende av storleken av den arbetsinkomst som en person med mer än två tredjedels nedsättning av arbetsförmågan kunde uppbära. Från pensionsförsäkringen skulle utgå full pension till alla försäkrade, vilkas arbetsförmåga var nedsatt med minst två tredje- delar; personer med mindre nedsättning av arbetsförmågan skulle ej vara berättigade till pension.

I anslutning till vad som anförts i vissa remissyttranden uppdrogs se- dermera åt utredningen att undersöka, huruvida det var möjligt att inom pensionsförsäkringen införa en invalidpensionering som gav olika stora pensioner allt efter invaliditetens grad. Vid de nya övervägandena ansåg sig utredningen inte höra gå in på spörsmålet om eventuell ändring av sät— tet för invaliditetsbedömningen inom folkpensioneringen utan diskuterade invaliditetsgraderingen enbart med hänsyn till de uppgifter pensionsför- säkringen hade att fylla. Pensionsutredningens slutliga förslag (SOU 1955: 32) till invalidpensioneringens anordnande innebar beträffande in- validitetsbedömningen i huvudsak följande.

På därom närmare anförda skäl fann utredningen, att man vid invali- ditetsbedömningen inom pensionsförsäkringen icke kunde tillägga inva— lidernas faktiska inkomst samma dominerande betydelse, som man enligt utredningen gjorde inom folkpensioneringen. Det syntes sålunda ej vara möjligt eller lämpligt att fullt ut arbeta med en på inkomstjämförelse grun- dad individuell invaliditetsprövning; man borde nöja sig med en mera genomsnittlig. Härvid kunde och borde emellertid inkomstbortfallsprin- cipen vara vägledande. Utredningen förordade såsom allmän riktlinje för invaliditetsbedömningen, att graden av nedsättningen av arbetsförmågan skall bedömas med hänsyn till det inkomstbortfall som kan antagas van- ligen följa av den fysiska invaliditet varom fråga är för en person med den bedömdes förutsättningar med avseende å ålder, krafter, utbildning, yr- ke o. d.

Utredningen anförde i denna del dessutom följande. Utredningen har vid uppställandet av nämnda allmänna riktlinje ingalunda för— bisett, att inom en allmän pensionsförsäkring i stor utsträckning kommer att finnas fall av sådan beskaffenhet, att någon genomsnittsbedömning av invaliditetsgraden inte kan äga rum. I dylika fall torde man ofta bli nödsakad att använda arbets- inkomsten som mätare av invaliditetsgraden. Det bör emellertid inskärpas, att denna »inkomstprövning» inte får bli övervägande mekanisk. Även här bör g-enerositet visas mot den som genom särskild anspänning av kropps- eller själs— krafter skaffar sig inkomster som ligger över de vanliga i liknande fall.

Över huvud taget låter sig med den angivna riktlinjen väl förena att konstater- bart faktiskt inkomstbortfall, med iakttagande av vad förut yttrats, användes som ett hjälpmedel vid fastställandet av invaliditetsgraden. Jämväl faktiska omständig- heter av beskaffenhet att påverka invalidens förmåga att utföra förvärvsarbete bör beaktas.

Kommitténs synpunkter och förslag Folkpensioneringen skall tillsammans med tilläggspensioneringen utgöra delar av ett och samma pensionssystem — den allmänna pensioneringen. Detta system avses i framtiden skola regleras i en och samma lagstiftning. Fördenskull behöver reglerna om folkpensionen och tilläggspensionen inte i alla avseenden överensstämma. Det synes dock naturligt om förutsätt- ningarna för rätt till invalidpension i princip är desamma.

Syftet med den allmänna pensioneringens invalidpension är i princip att tillförsäkra medborgarna rätt till ekonomisk trygghet vid förtida för- lust eller nedsättning av arbets- eller förvärvsförmågan. Invalidpensione- ringen åsyftar således inte att utgiva ersättning för sjukdom eller kropps- skada eller härav orsakade följdtillstånd i och för sig, dvs. utan hänsyn till hur försörjningsförmågan påverkas. Pensionen avses med andra ord inte att vara en lytesersättning utan en kompensation för de försörjnings- ekonomiska konsekvenserna av en sjukdom eller skada. Dessa konsekven- ser varierar starkt från fall till fall beroende på en mängd skiftande om- ständigheter och de kan dessutom i större eller mindre grad påverkas ge- nom olika åtgärder för att höja arbetsförmågan eller för att vederbörande skall helt eller delvis kunna utnyttja den återstående arbetsförmågan.

Inom en allmän pensionering som den svenska blir med nödvändighet klientelet synnerligen heterogent. Ju mera heterogent klientelet är, desto mera sannolikt är det att medicinskt samma sjukdom eller skada medför olika inverkan på skilda invaliders arbetsförmåga. Detta gäller redan vid okomplicerade anatomiska defekter men framför allt i fråga om psykiska sjukdomar och sjukdomstillstånd av blandat fysiskt och psykiskt ursprung. Inom den nuvarande invalidpensioneringen spelar de psykiska sjukdo- marna jämte de invärtes sjukdomarna med mera diffusa och skiftande symtom den helt dominerande rollen som invaliditetsorsak. Enbart sjuk- domar i nervsystemet, främst psykoser och imbecillitet, utgör invaliditets- orsaken för omkring hälften av det nuvarande beståndet av invalidpen- sionärer och sjukbidragstagare. Det är för övrigt mycket vanligt att i lä- .karutlåtandena angives flera diagnoser, därvid ofta både »fysisk» och >>psy- kisk» diagnos.

Vidare må framhållas att det näppeligen är möjligt att konstruera en objektiv måttstock för att åsätta enskilda organ och funktioner en koef- ficient eller ett procenttal, som motsvarar deras betydelse för den mänsk- liga kroppens prestationsförmåga. Även om det vore möjligt att fastställa sådana tal, skulle de inte ge uttryck för den ekonomiska skadan för in— dividen, då som nyss berördes medicinskt likvärdiga åkommor medför olika ekonomiska konsekvenser i det enskilda fallet allt efter bl. a. skiftande ålder, utbildning, tidigare yrke och bosättning.

En rent medicinsk bedömning tillåter endast sällan hänsynstagande till rehabiliteringsåtgärder. Om samhället eller socialförsäkringen genom me-

dicinsk och/eller annan rehabilitering ombesörjer att den, som på grund av en sjukdom eller skada blivit oförmögen att fortsätta i sitt tidigare yrke, kan utföra och får ett annat arbete med samma eller nästan samma arbets- inkomst, synes det orimligt att detta inte skall få beaktas vid invaliditets- bedömningen.

Vad nu anförts ger vid handen att ett renodlat medicinskt invaliditets- begrepp inte kan komma i fråga för tillämpning inom den allmänna pen- sioneringen. Orsaken till invaliditeten bör emellertid — liksom i den nu- varande folkpensioneringen — utgöras av medicinska faktorer. Därutöver bör fordras att den medicinska defekten medför förlust eller en betydande nedsättning av arbetsförmågan. Det rör sig alltså begreppsmässigt om en arbetsinvaliditet grundad på medicinska faktorer. Vid invaliditetsbedöm- ningen bör hänsyn tagas till samtliga faktorer — medicinska såväl som andra —— som för vederbörande är ägnade att belysa den ifrågavarande fy- siska och/eller psykiska faktorns inverkan på hans arbetsmöjlighetcr. Här- vid ingår den viktiga frågan om rehabilitering som ett naturligt och bety- delsefullt led i invaliditetsbedömningen. Den närmare utformningen av be- stämmelserna om invaliditetsbegreppet och invalidit-etsbedömningen måste ske med utgångspunkt från nu angivna förutsättningar.

Först skall här något beröras innebörden av uttrycket »medicinska» fak- torer.

Som en primär förutsättning för rätt till invalidförmån från folkpensio- neringen gäller nu, såsom förut nämnts, att invaliditeten hänför sig till me- dicinska orsaker. Dessa kan vara av fysisk eller psykisk art och anges nu i lagen med orden »kropps- eller sinnessjukdom, sinnesslöhet, vanförhet eller annat lyte». Ordalagen anses täcka även sådana faktorer som exem- pelvis förtida åldersförändringar, psykopatisk konstitution och alkoholism.

Såväl inom den nya folkpensioneringen som inom tilläggspensioneringen bör man vid bedömande av frågan, huruvida invaliditet föreligger utgå från medicinska faktorer av nyss angiven innebörd. Skäl torde inte föreligga att för den allmänna pensioneringen ifrågasätta annan ändring av beskriv-. ningen av det medicinska momentet i invaliditetsbegreppet än att orden »kropps- eller sinnessjukdom» utbytes mot ordet »sjukdom» samt att or- det »sinnesslöhet» utbytes mot orden »psykisk efterblivenhet», vilken term nu allmänt inom lagstiftningen användes som beteckning för sinnesslö. Dessa ändringar, vilka förordas av kommittén, är uteslutande av termi— nologisk natur.

Vad så beträffar utformningen i övrigt av invaliditetsbegreppet, dvs. det ekonomiska momentet, må framhållas följande.

I många fall är det av vad i pensionsärendet blivit upplyst rörande ve- derbörandes medicinska status m. m. uppenbart att arbetsförmåga sak-

nas eller att denna är så ringa, att den saknar praktisk betydelse. Sådana fall torde i allmänhet inte medföra några problem vid utformningen av invaliditetsbegreppet och vid invaliditetsbedömningen.

Svårigheterna uppkommer genom att man måste beakta de många fall, då trots medicinsk invaliditet viss arbetsförmåga förefinnes eller kan upp- nås genom olika åtgärder.

lnvaliditetsbegreppet måste utformas så att därav framgår vilken högsta arbetsförmåga vederbörande får ha och likväl vara berättigad till invalid- pension. Varierande metoder kan tänkas för att ange denna arbetsför- måga, exempelvis de olika metoder som nu tillämpas inom folkpensione- ringen resp. skilda personalpensionssystem och yrkesskadeförsäkringen.

Vad först beträffar den nuvarande folkpensioneringens metod må er- inras om att enligt praxis en person med minst två tredjedels nedsättning av arbetsförmågan äger rätt till invalidpension, om han är ur stånd att försörja sig genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdig- heter. Oberoende av vilken nedsättning av arbetsförmågan som än före- ligger utgår emellertid icke invalidpension —— utom då det gäller blindhet —— om vederbörande genom utnyttjande av sin återstående arbetskraft kan försörja sig, varmed förstås försörjning på en relativt låg nivå. Den nya folkpensioneringen skall liksom den nuvarande garantera alla en viss mi- nimiförsörjning ehuru på en betydligt förhöjd nivå, men den skall dess- utom tillsammans med tilläggspensioneringen tillförsäkra alla förvärvs- arbetande rätt till ett pensionsskydd avvägt i förhållande till den tidigare arbetsinkomsten. Det skulle strida mot syftet med den allmänna pensio- neringen, om för rätt till invalidpension från denna skulle krävas att den försäkrade inte genom arbete kunde försörja sig. Folkpensioneringens nuvarande anknytning av invaliditetsbegreppet till minimiförsörjningsprin— cipen kan således inte användas för den kombinerade folk- och tilläggs- pensioneringen.

Inom en pensionering för begränsade, relativt homogena persongrupper, t. ex. de hos stat och kommun anställda tjänstemännen, är det naturligt att som en primär förutsättning för rätt till invalidpension kräva att ve— derbörande av medicinska skäl är för »framtiden oförmögen att på till- fredsställande sätt utföra honom åliggande arbete» eller något liknande. Inom den allmänna pensioneringen kan förutsättningarna för rätt till in- validpension inte utformas på ett dylikt sätt. En sådan pensionering om- fattar nämligen dels många inom kategorien anställda, som har tillfälliga arbeten av skiftande natur hos olika arbetsgivare efter varandra, dels egna företagare och hemmafruar, vilka i vissa fall tidigare varit anställda och i andra fall inte, och dels personer, vilkas arbetsförmåga nedsatts eller för- lorats redan i barndomen eller eljest före inträdet i förvärvslivet. Invali- iitetsbegreppet i den nya pensioneringen måste utformas så att det är till- lämpligt i alla fall. Även med ett sålunda utformat invaliditetsbegrepp kan

det emellertid vara av väsentlig betydelse för invaliditetsbedömningen inom stora grupper, om vederbörande är oförmögen att på tillfredsställande sätt utföra honom åliggande arbete.

I stället för att bygga på förmågan att över huvud försörja sig eller för- mågan att fullgöra de med den tidigare tjänsten förenade arbetsuppgif- terna måste man, om man skall kunna använda ett och samma invalidi- tetsbegrepp inom pensioneringens båda delar, generellt gå på den relativa arbets- eller förvärvsförmågan, dvs. att den försäkrade har kvar eller för- lorat viss kvotdel av »full» arbetsförmåga.

Frågan är då vad man skall mena med >>full>> arbetsförmåga och om man skall tillämpa något slag av genomsnittsbedömning, exempelvis an- vända ett tabellsystem såsom inom yrkesskadeförsäkringen, eller om man skall ha en mer individuell bedömning.

Beträffande yrkesskadeförsäkringen må framhållas, att det klientel som kommer under bedömande inom försäkringen är relativt homogent. Det omfattar nämligen i princip endast anställda (arbetare och tjänstemän) ehuru inom alla verksamhetsområden. Stora grupper står således utanför försäkringen. De invalidiserande yrkesskadorna drabbar dessutom vanli- gen den grupp av de yrkesskadeförsäkrade, som utgöres av de kroppsar— betande. De inom yrkesskadeförsäkringen dominerande olycksfallsskadorna _ okomplicerade yttre kroppsskador ——- är vidare betydligt enklare att be- döma och klassificera än de sjuklighetstillstånd som det gäller att pröva inom en allmän pensionering. Det har därför i praktiken vanligen blivit så, att samma anatomiska yrkesskada lett till i stort sett samma grad av ekonomisk invaliditet för olika skadade. Vid sådant förhållande har det varit naturligt att inom yrkesskadeförsäkringen tillämpa en genomsnitts- bedömning med begagnande av tabellsatser.

Annorlunda ligger det till inom den allmänna pensioneringen med hän- syn till den personkrets och de invaliditetsorsaker, som där är aktuella. Till vad som i det föregående anförts om ifrågavarande personkrets och invaliditetsorsaker må här endast tilläggas, att sådana slag av invalidi- tetsorsaker, som är de vanliga inom yrkesskadeförsäkringen, kan antagas spela endast en försvinnande liten roll inom den allmänna pensioneringen.

De försörjningsekonomiska följderna av en sjukdom eller skada liksom medicinska och arbetsmässiga åtgärder för att förbättra eller återställa arbetsförmågan bör slutligen tillmätas vida större betydelse inom pensio- neringen än som åtminstone hittills varit fallet inom yrkesskadeförsäk- ringen. Av det anförda torde framgå att yrkesskadeförsäkringens invali- ditetsbegrepp och metoder för invaliditetsbedömningen inte utan väsentliga modifikationer är lämpade inom en allmän pensionering.

Pensionsutredningen fann i sitt slutbetänkande, att man vid invaliditets- bedömningen inom den av utredningen föreslagna pensionsförsäkringen

inte kunde tillägga invalidernas faktiska inkomst samma dominerande be- tydelse, som man enligt utredningen gjorde inom folkpensioneringen. Det syntes sålunda ej vara möjligt eller lämpligt att fullt ut arbeta med en på inkomstjämförelse grundad individuell invaliditetsprövning; man borde nöja sig med en mera genomsnittlig. Härvid kunde och borde emellertid inkomstbortfallsprincipen vara vägledande. Utredningen förordade såsom allmän riktlinje för invaliditetsbedömningen, att graden av nedsättning av arbetsförmågan skall bedömas främst med hänsyn till det inkomstbortfall som kan antagas vanligen följa av den fysiska invaliditet varom fråga är för en person med den försäkrades ålder och hans förutsättningar med avseende å krafter, utbildning, yrke o. d. Modifikationer eller komplette— ringar av denna generella regel föreslogs för särskilda fall. Denna metod för invaliditetsbedömningen möttes av stark kritik vid remissbehandlingen av betänkandet. Det framhölls bl. a. att det inte kunde vara tillfredsstäl- lande med en genomsnittlig bedömningsgrund. Prövningen borde i stället inriktas direkt på individen.

Beträffande frågan om bedömningen av inkomstbortfallets storlek fram- höll pensionsstyrelsen i sitt remissyttrande, att inkomstbortfallet enligt styrelsens erfarenhet endast undantagsvis stod i relation till invaliditets- graden. Som regel torde arbetsinkomsten framför allt i början av ett inva- liditetstillstånd vara betydligt mera reducerad än som motsvarar den me- dicinska invaliditeten för att sedermera ibland stiga så att inkomstminsk- ningen blir tämligen obetydlig, ehuru invaliditeten i övrigt måste anses relativt oförändrad. Därtill kommer — fortsatte pensionsstyrelsen _ att därest inkomstbortfallet skall användas såsom ett led i invaliditetsbedöm- ningen, detta kräver en tämligen god kännedom såväl om den arbetsin- komst som invaliden i varje särskilt fall bör kunna bereda sig som om den arbetsinkomst han vid varje tidpunkt skulle kunnat förskaffa sig, om han icke varit invalid. Redan att bereda sig kännedom om förstnämnda arbets-— inkomst erbjuder icke ringa svårigheter bl. a. av den anledningen att inva— liden av olika skäl ofta icke utför arbete i sådan utsträckning som hans krafter och färdigheter medgiver. Understundoni utnyttjar den invalidi- serade icke den arbetsförmåga som finnes kvar utan undviker, t. ex. av rädsla att försämra sitt hälsotillstånd, att arbeta efter måttet av sina kraf- ter och färdigheter eller underlåter han av oföretagsamhet att själv eller genom vederbörande arbetsberedningsorgan söka erhålla lämpligt arbete. Beträffande den arbetsinkomst slutligen, som invaliden vid varje tidpunkt skulle kunnat förskaffa sig om han inte varit invalid, syntes det enligt styrelsen utan vidare kunna fastslås, att det i stort sett torde vara prak- tiskt taget ogörligt att med någon grad av säkerhet individuellt bestämma en sådan inkomst. Pensionsstyrelsen fann, att man av det anförda borde draga den slutsatsen att den faktor, som förlust av arbetsinkomst alltid utgör i en invaliditetsbedömning, inte bör infogas i invaliditetsbedöm—

ningen på det sätt och tilläggas den utslagsgivande betydelse som pen- sionsutredningen föreslagit.

Kommittén anser, att invaliditetsbegreppet bör utformas så att invali- ditetsbedömningen i princip inriktas direkt på den försäkrade. I första hand måste man bedöma den försäkrades medicinska status och därjämte beakta samtliga de omständigheter, som i det enskilda fallet påverkar hans möjligheter att utnyttja den återstående arbetsförmågan, såsom hans ålder och förutsättningar med avseende å krafter, utbildning, yrke o. (1. Vid be- dömning av arbetsförmågans nedsättning måste vidare hänsyn tagas till storleken av å ena sidan den arbetsinkomst, som den försäkrade kan an- tagas uppnå efter invaliditetens inträde, och å andra sidan hans arbets- inkomst som frisk. I sistnämnda hänseende har man att beakta vilken inkomst, som den försäkrade uppnått före invaliditetens inträde, och den inkomst som han, om han ej drabbats av invaliditet, under den tid därefter som kan överblickas antagligen hade kunnat förskaffa sig. Det må fram- hållas, att den åsyftade jämförelsen mellan de båda inkomstnivåerna aldrig kan och aldrig får vara någon exakt eller mekanisk mätare av invalidite- ten. Detta följer bl. a. därav att alltid den ena och ofta båda jämförelse- inkomsterna måste bygga på uppskattning. För övrigt torde det, om de pensionsberättigade —— såsom föreslås i nästa kapitel — uppdelas i några få grupper efter invaliditetens storlek, inte bli erforderligt med någon fin- gradering av invaliditeten. Det ligger i sakens natur, att ställningstagan- det i frågor, som påverkar invaliditetsprövningen, i betydande mån får karaktären av en skälighetsbedömning, som förutsätter en noggrann och fullständig utredning i varje enskilt fall.

En sådan jämförelse mellan två inkomstnivåer som nyss nämndes vål- lar särskilda problem då fråga är om personer, som är födda invalider eller som blivit invalider innan de fyllt 16 år eller genomgått en första yrkes- utbildning eller trätt ut i förvärvslivet. I de förstnämnda fallen är det ute— slutet och i de senare är det ofta svårt eller omöjligt att beräkna den ar- betsinkomst, som vederbörande skulle ha kunnat uppnå om han inte drab- bats av invaliditeten. Erforderliga hållpunkter för en sådan uppskattning saknas nämligen. I sådana fall måste man i regel utgå från arbetsför- tjänsten i orten för en icke yrkesutbildad person.

En annan fråga, som uppkommer vid den ovan förordade jämförelsen mellan två inkomstnivåer är den, vilken skyldighet pensionssökanden bör anses ha att underkasta sig ombyte till annat arbete. Frågan är alltså om vid uppskattningen av den arbetsinkomst, som vederbörande kan bereda sig som invalid, hänsyn skall tagas endast till det yrke eller den närings- gren, som han tidigare tillhörde. Frågan hänger samman med den, vilken skyldighet att underkasta sig olika rehabiliteringsåtgärder som bör före- ligga. Sistnämnda fråga behandlas närmare i kapitel 12 vartill hänvisas.

Här må dock något beröras frågan i vilken omfattning sådan arbetsinkomst, som en person bereder sig efter olika rehabiliteringsåtgärder, skall tillmä— tas betydelse vid invaliditetsbedömningen. Samhällets och socialförsäk- ringens intresse att bekosta eller bidraga till rehabiliteringsåtgärder kan knappast undgå att påverkas av möjligheten resp. omöjligheten att låta ett lyckat resultat av sådana åtgärder inverka på frågorna om pension skall utgå efter högre eller lägre invaliditetsgrad. Principiellt bör gälla att per- soner, som genom rehabilitering helt eller delvis återvunnit sin arbetsför- måga, får sin fråga om rätt till invalidpension bedömd med hänsyn här- till. Detta kan inte innebära någon orättvisa mot dem som genom åtgärder från samhällets eller socialförsäkringens sida försatts i en så lycklig situa- tion, att de trots medicinsk invaliditet är i stånd att bereda sig arbets— inkomst av betydenhet.

Viss skyldighet att byta arbete och verksamhetsområde bör givetvis före— ligga. Men det kan inte vara rimligt att vid beaktande av de förvärvsmöj- ligheter, som står den invalidiserade till buds, reservationslöst utgå från arbetsmarknaden i dess helhet. Hänsyn bör tagas främst till förvärvsmöj- ligheterna på den del av arbetsmarknaden, som faller inom ramen för sö- kandens yrkesutbildning, tidigare sysselsättning och ställning i yrke och samhälle.

Svaret på de uppställda frågorna synes böra vara att vid den aktuella jämförelsen skall beaktas inte hela arbetsmarknaden utan den del därav som är rimlig med hänsyn till sökandens tidigare utbildning och verksam— het samt sådant yrke för vilket han utbildats eller omskolats i anledning av den hotande eller inträdda invaliditeten. Med >>tidigare verksamhet» avses inte enbart den som sökanden hade omedelbart före invaliditetsfallet utan även tidigare sysselsättning av annat slag. Hänsyn bör tagas till var- aktigheten och omfattningen av olika slag av tidigare utbildning och yrke.

Vid nyssnämnda beräkning av förtjänstnivån spelar arbetsmarknads— läget en väsentlig roll. Numera torde man i allmänhet ansluta sig till den uppfattningen att det är orätt att för en invalid beräkna en Viss resterande arbetsförmåga, som han trots bästa arbetsvilja och allvarliga försök att skaffa sig ett arbete inte kan utnyttja, enär arbetsmarknadsläget inte gör det möjligt. Men arbetsmarknadsläget kan ju växla från tid till annan. I anslutning till vad som sägs i kapitel 6 om invaliditetens varaktighet synes det vara riktigast att inte låta det för tillfället aktuella läget vid kortvarigare konjunkturförskjutningar inverka vid invaliditetsbedöm- ningen. Man torde dock inte kunna undvika utan därför få acceptera att konjunkturläget vid tidpunkten för beslutet att tillerkänna invalidpension i praktiken kommer att något överbetonas, om det är ett dåligt läge. Att man inte skall gå på förtjänstmöjligheterna vid ett exceptionellt gott arbets- marknadsläge synes uppenbart. En senare konjunkturväxling torde i all'- mänhet inte höra i och för sig vara anledning till jämkning i ena eller

andra riktningen av en utgående invalidpension. Ett bifall till vad i kapi- tel 5 föreslås om invaliditetsgradering och gruppering torde dock kunna begränsa aktualiteten av dessa problem för tillämpningen.

Det är givet att det lokala arbetsmarknadsläget i åtskilliga fall måste inverka på invaliditetsbedömningen. På orter med differentierat närings- liv finnes i allmänhet större möjligheter att inpassa en invalid i förvärvs— livet än på orter med föga utvecklat näringsliv. Detta gör att frågan om flyttningsskyldighet för den försäkrade aktualiseras i vissa fall. Frågan när flyttning bör ske får bli beroende av en skälighetsbedömning. I fall då en flyttning med hänsyn till den försäkrades ålder, familjeförhållanden, fastighetsinnehav eller andra omständigheter inte gärna kan ifrågasättas, torde den försäkrades arbetsförmåga och arbetsmöjligheter böra bedömas med hänsyn till förhållandena på bostadsorten. .

De självständiga företagarna vållar särskilda svårigheter vid jämförel- sen mellan arbetsinkomsterna. Att på förhand uppställa särskilda regler för denna grupp synes knappast möjligt eller lämpligt. Invaliditetspröv- ningen måste även här bli en skälighetsbedömning. Värdet av det arbete den invalidiserade företagaren kan utföra får bedömas med ledning av vad han måste betala en annan för att få arbetet utfört av denne. Vid beak- tande av rörelseinkomster får inte förbises att dessa i mycket skiftande utsträckning kan vara att anse som kapitalavkastning. Vidare måste be— aktas att rörelseinkomster kan vara starkt konjunkturkänsliga och i vissa yrken, såsom jordbruket, vara beroende av förhållanden utanför företa- garens kontroll, t. ex. väderleken.

Gifta kvinnor vållar också särskilda problem inom invalidpensioneringen. Har den gifta kvinnan på grund av invaliditet måst lämna förvärvsarbete utom hemmet, som hon varit sysselsatt lned under normal arbetstid, synes hon höra i princip bedömas på samma sätt som andra förvärvsarbetande. Har kvinnan delvis ägnat sig åt förvärvsarbete, måste beaktas de samlade arbetsprestationer hon kan antagas ha varit i stånd att mera kontinuer- ligt prestera, om hon inte drabbats av invaliditet. Motsvarande bör gälla om kvinnan tidigare i väsentlig omfattning hjälpt mannen i dennes verk- samhet, t. ex. jordbruk eller annan rörelse. Har den gifta kvinnan däremot uteslutande varit sysselsatt med hushållsarbete i hemmet, bör hennes ar- bets- eller förvärvsförmåga bedömas med hänsyn till hennes förmåga att utföra sådant arbete. Vid den ekonomiska värderingen av en husmors ar- bete har man inte som för den invalidiserade löntagaren någon ledning av den inkomst hon uppbär. Man får därför, på grundval av en undersökning och bedömning av vilket hushållsarbete den invalidiserade husmodern kan utföra, söka fastställa huru stor andel av det arbete hon tidigare utfört, som hon alltjämt kan utföra. Hänsyn torde också böra tagas till de nöd- vändiga kostnader för lejd hemhjälp som förorsakats av invaliditeten.

Här må vidare beröras frågan om de ovan förordade reglerna bör kunna

leda till att invalidpension utgår även om den invalidiserade kan förskaffa sig en arbetsförtjänst, som långt överstiger vad de flesta förvärvsarbetande kan förtjäna. Som exempel kan nämnas att vederbörande skulle kunna antagas ha uppnått en arbetsinkomst av 50000 kr. om invaliditeten ej inträffat och att hans arbetsinkomst visserligen kraftigt sjunker till följd av invaliditeten men likväl uppgår till närmare 25 000 kr. Det förutsättes i exemplet att invaliditetsgränsen —— såsom föreslås i kapitel 5 — sättes till 50 procent. Det kan ifrågasättas, om det är motiverat, att en socialförsäk- ring skall träda in i ett sådant fall. Då fråga är om mycket höga arbets- inkomster föreligger ofta särskilt stora svårigheter att göra en ens något så när tillförlitlig uppskattning av inkomsternas storlek och varaktighet. En- ligt kommitténs mening är det inte möjligt att vid invaliditetsbedömningen utgå från hur stora inkomster som helst. Inkomst—delar, som ligger över ett visst maximibelopp, bör sålunda inte tagas i beaktande vid bedömande av vad invaliden kunnat förtjäna som frisk.

Frågan var en sådan maximigräns skall dragas är tydligen ett avväg- ningsspörsmål. Med hänsyn till att folkpensioneringen och tilläggspen- sioneringen utgör delar av samma pensionssystem är det naturligt att samma maximigräns tillämpas inom båda försäkringarna. Det är enligt kommitténs mening rimligt att vid invaliditetsbedömningen som regel bortse från inkomst i vad den överstiger det högsta inkomstbelopp, som kan ligga till grund vid beräkning av pensionsgrundande inkomst inom till- läggspensioneringen, dvs. 30 000 kr. i 1957 års penningvärde.

I invaliditetsbegreppet ingår även angivandet av invaliditetsgränsen eller den lägsta invaliditetsgrad som förutsättes för rätt till invalidpension. Denna fråga behandlas i kapitel 5. I kapitel 6 behandlas bl. a. frågan om det i invaliditetsbegreppet ingående varaktighetsvillkoret. I sistnämnda hänseende må här endast understrykas att det ur olika synpunkter _ den enskildes, försäkringens och samhällets — är synnerligen angeläget att allt som är möjligt att göra för att återställa eller förbättra den försäkrades arbetsförmåga också blir gjort, att det göres så tidigt som möjligt och helst i god tid innan pensionsfrågan blir aktuell. Rätt till invalidpension _— om man bortser från den i kapitel 6 behandlade tidsbegränsade pensionsformen —— bör inte föreligga förrän man gjort vad som rimligen kan komma i fråga i det enskilda fallet i rehabiliteringshänseende. Detta bör alltså ingå som ett led i det nya svenska invaliditetsbegreppet på samma sätt som skett i 1960 års norska och danska lagstiftning om invalidpension. Härigenom kommer redan i själva invaliditetsbegreppet att i praktiken ligga ett visst krav på varaktighet av den invaliditet, som skall berättiga till invalidpen- sion i egentlig mening.

Vad i det föregående förordats i fråga om invaliditetsbegrepp och inva- liditetsbedömning har närmast avsett vad nyss kallats invalidpension i

egentlig mening. Kommittén anser emellertid att —— bortsett från varaktig- hetsrekvisitet — samma invaliditetsbegrepp och samma regler för invali- ditetsbedömningen i princip bör gälla även den tidsbegränsade pensions- formen. Det torde dock ligga i sakens natur att man vid avvägningen av skilda faktorers inbördes betydelse vid invaliditetsbedömningen i vissa fall bör komma till olika resultat beroende på om frågan avser den tidsbegrän— sade eller den egentliga invalidpensionen. Exempelvis bör sålunda vid en tidsbegränsad ersättning rimligen väsentlig betydelse tillmätas sökandens möjlighet att fortsätta sitt tidigare arbete, medan vid en varaktig ersätt- ning bör beaktas även omskolning till annat yrke. Den tidsbegränsade pen- sionen avses, såsom närmare framgår av kapitel 6, kunna utgå bl. a. under tid för arbetsvård. Även om vederbörande har kvar så stor arbetsförmåga att han, om frågan gällt invalidpension i egentlig mening, skulle ha till- erkänts endast partiell pension, hör han vara berättigad till tidsbegränsad pension som helinvalid, ifall arbetsvårdsåtgärden hindrar honom från att bereda sig inkomst genom utnyttjande av den eljest kvarstående arbetsför- mågan. På samma sätt som gäller inom yrkesskadeförsäkringen bör vid be- dömande av arbetsförmågans nedsättning under tiden för viss arbetsvård beaktas i vad mån vårdåtgärden medför hinder för vederbörande att utföra förvärvsarbete.

Som torde framgå av vad som anförts i det föregående bör enligt kom- mitténs mening ett och samma invaliditetsbegrepp med en och samma in— validitetsbedömning tillämpas inom såväl folkpensioneringen som tilläggs- pensioneringen. I vissa hänseenden är det emellertid nödvändigt att ut- forma förutsättningarna för rätt till invalidpension olika för de båda pen- sionsgrenarna. Härom må i detta sammanhang anföras följande.

Enligt den nuvarande folkpensioneringen är det för rätt till invalidpen- sion likgiltigt vid vilken tidpunkt (före 67 år) invaliditetstillståndet in- trätt. Pensionen utgår även om invaliditeten är medfödd. Kommittén har inte funnit anledning överväga ändrade regler på denna punkt. När det gäller bottenpensionen i det nya allmänna pensionssystemet bör således förutsättningarna för rätt till invalidpension anges så, att därav framgår att pensionsrätten inte är beroende av att invaliditeten uppkommit efter viss tidpunkt.

Annorlunda ligger det till i fråga om tilläggspensioneringen. Med hänsyn till denna pensionerings syfte torde det vara självklart att invalidpension från densamma inte bör utgå, om invaliditeten inträtt innan vederbörande blev försäkrad enligt TPL. I enlighet härmed kräves för rätt till förtids- pension enligt 14 & TPL, att den försäkrade »på grund av nedsättning av arbetsförmågan, som inträffat efter det han blev försäkrad enligt denna lag», åtnjuter invalidpension eller sjukbidrag enligt FPL.

Angående innebörden av bestämmelsen att nedsättningen av arbetsför- mågan skall ha inträtt efter det vederbörande blev försäkrad enligt TPL uttalas i förarbetena till lagen (prop. nr 100/1959) att den avgörande tid— punkten är den, då nedsättningen av arbetsförmågan nått sådan grad att nedsättningen motsvarar minst två tredjedelar. Även om arbetsförmågan var nedsatt redan när vederbörande blev omfattad av försäkringen för all- män tilläggspension kan, anförde departementschefen, rätt till förtidspen- sion inträda, såvida nedsättningen först efter det han blev försäkrad gått så långt, att den kan anses motsvara två tredjedelar.

Det sagda inrymmer två frågeställningar. I första hand gäller det frågan om tidpunkten för början av ett successivt invalidiserande. Vidare gäller det tidpunkten då invalidiserandet — vare sig fråga är om successivt eller mera plötsligt invalidiserande — nått den grad efter vilken den pension, vartill rätt kan föreligga, skall utgå.

Det kan visserligen göras gällande att inom tilläggspensioneringen i prin- cip bör beaktas endast sådant invalidiserande, som ägt rum efter det veder- börande blev försäkrad enligt TPL, dvs. man skall bortse från invalidise— randet till den del det pågått innan vederbörande blev försäkrad enligt TPL. Förtidspensionen borde nämligen ge kompensation endast för ned- sättning av den arbetsförmåga eller, med andra ord, av den arbetsinkomst som kunnat föranleda intjänande av pensionspoäng. Bl. a. av praktiska skäl synes det emellertid olämpligt med en sådan utformning av rätten till för- tidspension. Vidare må framhållas att förtidspension inte kan utgå förrän från den tidpunkt då vederbörande uppfyller visst minimikrav i fråga om pensionspoäng samt att endast arbetsinkomster (eller vissa andra i kapitel 13 angivna omständigheter) efter det vederbörande blev försäkrad enligt TPL kan föranleda tillgodoräknande av pensionspoäng och därigenom bli avgörande för tilläggspensionens storlek. Det sistnämnda får anses vara det väsentliga ur principiell synpunkt.

Med hänsyn till det anförda förordar kommittén en sådan utformning av förutsättningarna för rätt till tilläggspension, att _ i likhet med vad som gäller och bör gälla för bottenpensionen — rätten skall vara obero— ende av när invalidiserandet kan sägas "ha börjat. För rätt till tilläggspen- sion skall dock krävas att, efter det vederbörande intj änat pensionspoäng för det minsta antal år som kräves för att tilläggspension skall utgå, en (ytter- ligare) försämring av arbetsförmågan inträtt så att han därigenom passerat antingen den av kommittén i kapitel 5 föreslagna invaliditetsgränsen eller där föreslagen gräns mellan invalidgrupper. Vad här förordats synes endast innebära ett fullföljande av den tankegång, som kommit till uttryck i det nyss refererade departementschefsyttrandet.

Här må tilläggas att vid bifall till kommitténs förslag i kapitel 13 det nyssnämnda minimiantalet år i regel sänkes från två till ett. Kommittén har emellertid inte funnit anledning att till bedömande [upptaga frågan om det

nu gällande villkoret om minst fem års pensionspoäng för icke svenska med- borgare.

Enligt 14 & TPL är förutsättningarna för rätt till tilläggspension och folkpension gemensamma på det sättet, att förtidspension kan utgå endast till den som åtnjuter invalidpension eller sjukbidrag enligt FPL (av annan anledning än presumtionsregeln för blinda). Med hänsyn till folkpensione- ringens syfte och till det för denna pensionering gällande finansierings- systemet är det naturligt att rätt till folkpension i princip föreligger endast för i Sverige mantalsskrivna svenska medborgare och för sådana här i lan- det mantalsskrivna utlänningar, vilka Sverige genom konvention medgivit likställighet med svenskar. Försäkrad enligt TPL är emellertid svensk med- borgare även om han inte är mantalsskriven i Sverige. Och utlänning är _ även utan konvention — försäkrad enligt TPL, om han är mantalsskriven i Sverige. Den som tillgodoräknats pensionspoäng enligt TPL är dessutom försäkrad enligt denna lag och kan få tilläggspension, även om han vid pensionsfallets inträffande inte längre uppfyller förutsättningarna om svenskt medborgarskap eller mantals-skrivning i Sverige.

Genom att förtidspension inte kan utgå till annan än den som åtnjuter motsvarande folkpensionsförmån, utestänges många från förtidspension och familjepension, trots att erforderligt antal år med pensionspoäng före- ligger och pensionsavgifter vederbörligen erlagts. Någon motsvarande be- gränsning gäller inte för ålderspension enligt TPL. Denna skillnad inom tilläggspensioneringen synes ej hållbar. Med hänsyn härtill samt till till- läggspensioneringens karaktär av tjänstepension och det för densamma gällande finansieringssystemet förordar kommittén att rätt till invalidpen- sion eller sjukbidrag från folkpensioneringen inte längre skall utgöra för- utsättning för rätt till förtidspension och därmed indirekt i många fall för rätt till familjepension från försäkringen för tilläggspension.

Slutligen skall här beröras vissa praktiska spörsmål rörande invaliditets- bedömningen.

I kapitel 2 har omnämnts ett av socialförsäkringens administrations- nämnd i oktober 1960 framlagt betänkande med förslag till ändrad orga- nisation för socialförsäkringen. I betänkandet förutsättes att det pensions- beviljande organet behöver ha tillgång till läkarexpertis. Sådan expertis synes inte kunna ställas till förfogande för de nuvarande pensionsnämn- derna, vilkas antal för närvarande uppgår till drygt 1 100. Invaliditetspröv- ningen måste vidare förutsätta att pensioneringens organ nära samarbetar med arbetsvården och de sjukvårdande organen. Administrationsnämnden har bl. a. av dessa skäl föreslagit att pensioneringens lokala organisation skall omdanas så att den blir lämpad att omhänderha invaliditetsprövningen i det nya läget. Som i kapitel 2 anförts har Kungl. Maj:ts proposition nr 45

till 1961 års riksdag rörande organisationsfrågor inom socialförsäkringen utformats på grundval av nämndens förslag.

Till grund för bedömning av invaliditeten skall alltjämt ligga ett läkar— ntlåtande, vilket emellertid i vissa avseenden bör få en annan utformning än det nuvarande läkarutlåtandet för ansökning om folkpension. Detta nödvändiggöres särskilt med hänsyn till invaliditetsgraderingen och den betydelse som rehabiliteringsverksamhetcn måste tillmätas inom den nya invalidpensioneringen. Utformningen av formuläret till det nya läkarutlå- tandet torde få ankomma på riksförsäkringsverket efter samråd med bl. a. medicinalstyrelsen. Kommittén vill emellertid framhålla, att det inte torde vara lämpligt att den intygsutfärdande läkaren liksom nu är fallet i utlå- tandet uttalar sig i frågan om storleken av nedsättningen av vederbörandes arbetsförmåga. Denna fråga är icke endast av medicinsk natur och den in- tygsutfärdande läkaren torde ofta ha otillräckligt material för bedömande av frågan. En fullständig och tillförlitlig bedömning av vederbörandes ar- bets- eller förvärvsförmåga torde i allmänhet förutsätta tillgång till det samlade materialet rörande såväl de medicinska som de arbetsmässiga och sociala faktorerna i varje enskilt fall.

Av vikt är att av läkarutlåtandet framgår exempelvis om sjukdomen eller lytet är bestående eller kan antagas undergå förändringar i ena eller andra riktningen, om vederbörande med hänsyn till risk för försämring hör av- hålla sig från allt arbete trots viss arbetsförmåga eller från vissa arter av arbete och om vederbörande på grund av sjukdomens eller lytets natur inte kan utföra vissa slag av arbetsprestationer.

KAPITEL 5

Invaliditetsgraderingen

Lägsta invaliditetsgrad för rätt till invalidpension

Såsom förutsättning för rätt till invalidpension från folkpensioneringen gäl- ler enligt praxis att den försäkrades arbetsförmåga är nedsatt med minst två tredjedelar.

Enligt SFL äger sjukpenningförsäkrad rätt till hel sjukpenning vid sjuk- dom som medför förlust av arbetsförmågan. Vid sjukdom, som utan att med— föra total förlust av arbetsförmågan medför nedsättning av denna med minst hälften, skall utgå halv sjukpenning.

Motsvarande gäller enligt YFL i fråga om ersättning vid sjukdom. Har yrkesskada, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom, medfört förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, utgår livränta. Nedsättningen av ar- betsförmågan måste för att medföra rätt till livränta motsvara minst en tiondel.

Enligt pensionsreglementena för kommunerna utgår icke sjukpension, om invaliditetsgraden understiger 30 procent. Här bortses från de särskilda för- utsättningarna för rätt till s. k. garantipension.

Inom den av SPP bedrivna tjänstepensioneringen gäller såsom förutsätt- ning för rätt till sjuk— och invalidpension att arbetsförmågan är nedsatt med minst hälften.

Pensionsutredningen föreslog i sitt slutbetänkande, att invalidpension från den av utredningen föreslagna allmänna pensionsförsäkringen skulle utgå om arbetsförmågan blivit nedsatt med minst hälften, medan för invalidpen- sion från folkpensioneringen förutsattes att den nuvarande gränsen bibe- hölls. I sin motivering för förslaget hänvisade utredningen bl. a. till det för- hållandet att sjukpenning från den allmänna sjukförsäkringen liksom in- validpension från SPP utgår om arbetsförmågan är nedsatt med minst hälf— ten. Under remissbehandlingen godtogs i allmänhet utredningens förslag på denna punkt. Pensionsstyrelsen förordade emellertid att den lägsta inva- liditetsgrad, vid vilken invalidpension skulle utgå, bestämdes till 60 procent, varigenom det enligt styrelsen skulle bli lättare att ernå en samordning mellan folkpensioneringens och pensionsförsäkringens invaliditetsbegrepp.

I de flesta pensionssystem, där invaliditetsgränsen satts vid två tredjedelar eller ännu högre, torde gränsen innebära, att ingen pension utgår om inva— liditeten är lägre än gränsen, men att hel pension utgår om invaliditeten upp-

går till eller är högre än gränsen. Invaliditetsgränsen innebär då en kraftig tröskel. Undantag härifrån har skett bl. a. i Danmark och Finland, där liksom i Sverige beloppet av hel pension efter vissa regler reduceras med hänsyn till föreliggande inkomster bl. a. av arbete.

Enligt direktiven har kommittén att överväga frågan om en mildring av det inom folkpensioneringen nu gällande kravet på minst två tredjedels ned— sättning av arbetsförmågan för rätt till invalidförmån. Utredningsarbetet rörande invalidpensioneringen borde vidare bedrivas med utgångspunkt från att den nuvarande inkomstprövningen om möjligt slopas. Sistnämnda fråga återkommer kommittén till senare i detta kapitel. Kommittén förordar där, att den ifrågavarande inkomstprövningen avskaffas inom invalidpensione- ringen. Inkomstprövningen bör där ersättas med en gradering på grundval av invalidens eventuellt kvarstående arbetsförmåga. Även om man därvid till— lämpar en med fallande invaliditetsgrad regressiv och alltså ej proportionell kompensationsgrad för pensionsbeloppet, uppkommer det vid invaliditets- gränsen ett tröskelproblem, som i realiteten blir större ju högre invaliditets- gränsen sättes. Om man sänker den nuvarande tvåtredjedelsgränsen blir detta problem mindre.

En sänkning av den nuvarande gränsen inom folkpensioneringen medför en ökning av antalet invalidpensionärer. Även utan någon sänkning av in- validitetsgränsen kan man utgå ifrån att det i vart fall för de närmaste åren efter pensionsreformens ikraftträdande kommer att föreligga betydande svårigheter för den nya socialförsäkringsadministrationen att bemästra de olika arbetsuppgifterna. Ju lägre invaliditetsgränsen sättes i desto fler grup— per behöver pensionärerna indelas efter invaliditetsgrader för att reducera tröskelproblemen och desto fler blir därigenom de svårbedömbara gräns- ?allen. Det är vidare sannolikt att man vid en mera radikal sänkning av in- validitetsgränsen i ett mycket stort antal fall skulle ställas inför hart när oöverstigliga svårigheter vid bedömning av invaliditetsgraden.

Det kan sålunda inte komma i fråga att inom den nya invalidpensione- ringen bestämma en så låg gräns för rätt till invalidpension som den inom yrkesskadeförsäkringen nu gällande för rätt till livränta (10 procents inva- liditet). Försiktighetshänsyn kunde tala för en sänkning av tvåtredjedels- gränsen endast till 60 procent. Å andra sidan kan skäl tala för en något lägre gräns. Som ovan framhållits förordade pensionsutredningen, att invalidpen- sion från den av utredningen föreslagna allmänna pensionsförsäkringen skulle utgå om arbetsförmågan blivit nedsatt med minst hälften, ett förslag som i allmänhet godtogs vid remissbehandlingen. Genom en sådan gräns— dragning erhålles överensstämmelser med den regel, som nu finnes beträffan— de rätten till sjukpenning i den allmänna sjukförsäkringen. Gränsen över- ensstämmer även med den som tillämpas av SPP.

På grund av vad sålunda anförts föreslår kommittén, att rätt till invalid- pension skall föreligga, om arbetsförmågan nedsatts med minst hälften.

Invalidpensionens gradering Vid en mycket hög invaliditetsgräns synes det rimligt att betrakta alla, vilkas invaliditet uppgår till eller överstiger nämnda gräns, som helinvalider och alltså tillerkänna dem hel invalidpension. Den som faller på den pensions— berättigande sidan om gränsen kommer därigenom ofta i en ekonomiskt bättre ställning än den vars invaliditet ligger omedelbart under gränsen. Detta är ett förhållande som icke kan undvikas var man än drager gränsen- Men resultatet blir orimligt om pensionsbeloppen är höga. Detta blir fallet sedan tilläggspensioneringen trätt i kraft på förmånssidan. Ifrågavarandc tröskelproblem blir inte mindre enbart genom en sänkning av invaliditets— gränsen. För att problemet skall kunna lösas måste uppenbarligen såväl en sänkning av invaliditetsgränsen ske som en lämplig avvägning av pensionens storlek efter invaliditetsgraden föreskrivas.

Av den föregående framställningen har framgått att invalidpensionsförmå- nerna nu till väsentlig del är inkomstprövade, varigenom erhålles en viss gra- dering av förmånernas storlek med hänsyn till bl. a. den arbetsinkomst som kan påräknas. Inkomstprövningsreglerna innebär emellertid, att hänsyn skall tagas inte endast till den inkomst av arbete, som invaliden kan för- skaffa sig, utan även till hans inkomst av förmögenhet m. m. ävensom till ev. makes inkomst- och förmögenhetsförhållanden. I proposition nr 55 till 1958 års A-riksdag, vilken innehöll principerna för en pensionsreform, fram- höll föredragande departementschefen, att ett bibehållande av inkomstpröv— ningen i dess nuvarande form uppenbarligen inte låter sig förena med den uppbyggnad av pensionssystemet, som i princip utgår från att det är den bortfallna arbetsinkomsten som skall kompenseras genom folkpensionen. I anslutning till vad departementschefen sålunda anfört uttalade riksdagen, att reformarbetet inom invalidpensioneringen borde bedrivas från den ut— gångspunkten att nuvarande inkomstprövning om möjligt slopas och er- sättes med en uppskattning av vederbörandes eventuellt kvarstående arbets- förmåga. Härefter har tilläggspensioneringen genomförts och där förekom— mer ingen inkomstprövning, varjämte 1960 års riksdag — på förslag av so- cialförsäkringskommittén — beslutat att folkpensioneringens familjeför— måner i princip skall utgå utan inkomstprövning.

Kommittén delar uppfattningen att inkomstprövningen i dess nuvarande form inte bör komma till användning inom folkpensioneringens invalidpen— sion utan förordar att den ersättes med en gradering av förmånerna efter andra grunder. Vid denna gradering bör man taga hänsyn såväl till medi— cinska överväganden som till en bedömning av vederbörandes möjligheter att utnyttja den arbetsförmåga som han kan ha kvar.

Enligt pensionsutredningens slutliga förslag borde invalidpensionen från pensionsförsäkringen vid partiell invaliditet om minst 50 procent utgå med så stor del av pensionen vid total invaliditet, som svarade mot invaliditets— graden. För hel pension skulle tydligen förutsättas 100 procents invaliditet.

Vid 50 procents invaliditet skulle utgå halv pension och vid exempelvis 75 procents invaliditet tre fj ärdedels pension. Utredningen omnämnde att inom yrkesskadeförsäkringen tillämpades följ ande invaliditetsgrader (de under 50 procent utelämnade), nämligen 50, 55, 60, 65, 66%, 70, 75, 80, 90 och 100, medan inom SPP-försäkringen tillämpades endast följande gradtal: 50, 60, 66%, 75 och 100. Enligt utredningens mening borde inte i författning eller i direktiv därtill föreskrivas hur gradsättningen skulle äga rum inom pen- sionsförsäkringen. Riktlinjer härför syntes böra utformas i praxis. Med hän— syn till arten av den invaliditet, som företrädesvis komme under bedömande, torde det enligt utredningens mening inte ""ll'a möjligt eller ens lämpligt att arbeta med så små intervall, som tillämpades inom yrkesskadeförsäkringen.

Beträffande det av pensionsutredningen förordade och inom yrkesskade- försäkringen samt SPP-försäkringen tillämpade systemet med ersättning i relation till exakta procenttal kan anföras följande. Systemet förutsätter att man kan på objektiva grunder fastställa en exakt invaliditetsgrad i det en- skilda fallet. Detta stöter ofta på stora svårigheter redan inom yrkesskade— försäkringen, trots att man där i de flesta fall har att bedöma storleken av invaliditetsgraden på grund av en händelse, som föranlett exempelvis för- lust av lem eller rörelseinskränkning i en eller flera leder hos en förut fullt arbetsför eller i stort sett fullt arbetsför löntagare. Svårigheterna ökas givet- vis väsentligt om invaliditetsorsaken är en psykisk sjukdom eller en invärtes— medicinsk åkomma eller en blandning av fysiska och psykiska moment samt i den mån invaliditeten inte uppkommit genom en enda händelse utan som resultat av flera händelser eller av en successivt fortgående process, exempel- vis åldrande. Att SPP—pensioneringen begagnar ett mindre fingraderat sy— stem än yrkesskadeförsäkringen är därför naturligt. Vid en pensionering, som täcker hela folket oberoende av om vederbörande är eller varit yrkes— verksam och oberoende av om den invaliditetsgrundande faktorn är med- född eller förvärvad på det ena eller det andra sättet, är bedömningssvårig- heterna givetvis ännu större. Det måste betraktas som en illusion att man inom en i fråga om både personkrets och invaliditetsorsak allmän pensione- ring kan objektivt riktigt i det enskilda fallet fastställa invaliditetsgraden till ett ens tillnärmelsevis exakt procenttal.

Ett system, som förutsätter exakt beräkning av vederbörandes ekono— miska invaliditet, har även den nackdelen, att det kan verka återhållande på invalidens lust att genom träning eller på annat sätt söka öka sin presta— tionsförmåga. Ett sådant system kan för övrigt av nyss anförda skäl inte ifrågakomma inom den allmänna pensioneringen. Där synes lämpligast att begagna ett intervallsystem som inte förutsätter en allt för noggrann grade- ring av invaliditeten. Invaliditetsgraderna måste sålunda bli mycket få. Ett sådant intervallsystem med få intervaller förutsätter inte samma exakthet i invaliditetsgradsättningen och kräver i genomsnitt en större ändring av ar— betsförmågan för att pensionen skall ändras eller dragas in än ett mera fin-

graderat system. Frågan är då hur många intervall eller grupper som man lämpligen bör ha.

Problemet om hur många grupper man bör ha kan även sägas hänga samman med spörsmålet om var gränserna lämpligen bör dragas.

I 15 å TPL stadgas att om nedsättningen av den försäkrades arbetsför— måga är fullständig, utgives hel förtidspension. I annat fall utgives 60 pro- cent av hel förtidspension. Av motiveringen i propositionen nr 100 till 1959 års riksdag framgår att för att fullständig nedsättning av arbetsförmågan i den mening som avses i det återgivna stadgandet skall anses föreligga inte erfordras att den försäkrade är ur stånd att utföra något som helst arbete. Meningen är att uttrycka att hans arbetsförmåga skall vara så nedsatt, att han inte med dess hjälp skall kunna förskaffa sig någon inkomst av prak- tisk betydelse för sin försörjning. Att en förtidspensionär t. ex. kan för- färdiga och avyttra alster av handaslöjd till obetydligt värde hindrar således inte att hel förtidspension utgår.

Bestämmelserna om förtidspension i TPL har visserligen angivits vara i stor utsträckning provisoriska i avbidan på resultatet av socialförsäkrings- kommitténs utredningsarbete, men den nyss angivna ståndpunkten att för hel pension inte bör krävas att den försäkrade är ur stånd att utföra något som helst arbete synes böra vidhållas. Den har än större skäl för sig, när det gäller sådana, som har rätt till invalidpension enbart från folkpensione- ringen och alltså inte rätt till tilläggspension.

Hur stora arbetsinkomster man bör kunna godtaga utan att den försäk- rades status som helinvalid i pensionshänseende upphör kan diskuteras. En anknytning till SFLzs regler om den minsta förvärvsinkomst som medför skyldighet att tillhöra sjukpenningförsäkringen synes vara en utväg att lösa problemet. Kommittén förordar i kapitel 17, att denna inkomst, som nu är 1 200 kr., höjes till 1 800 kr. Det kan inte anses rimligt att man samtidigt åt— njuter invalidpension som helinvalid och är obligatoriskt sjukpenningför- säkrad i egenskap av förvärvsarbetande. En ur samordningssynpunkt rik- tig och skälig samt ur tillämpningssynpunkt praktisk regel vore att stadga, att hel invalidpension utgår till den som bedömes inte kunna genom arbete bereda sig så stor inkomst, som enligt SFL gäller för tillhörighet till den obligatoriska sjukpenningförsäkringen. Mot den nu skisserade till visst fixt belopp bestämda inkomstgränsen kan invändas, att den inte medgiver att en person, som under sin aktiva tid haft en inkomst av exempelvis mellan 20 000—30 000 kr., betraktas som helinvalid, om han efter försäkringsfallets inträffande genom arbete förskaffar sig en inkomst som överstiger 1 800 kr.

En annan lösning innebär, att man har en sådan bedömningsregel, att till den helinvalida gruppen hänföres alla invalider, vilkas arbetsinkomst beräk- nas inte överstiga en viss kvotdel, förslagsvis en sjättedel, av arbetsinkoms- ten såsom frisk. Till nämnda grupp kan jämväl hänföras invalider, vilkas arbetsinkomst understiger den inkomstgräns som enligt SFL gäller för till-

hörighet till den obligatoriska sjukpenningförsäkringen, även om inkomsten Överstiger sagda kvotdel. En sådan i princip proportionell regel medför exempelvis, att två personer som under sin aktiva tid haft arbetsinkomster å exempelvis 30 000 resp. 12 000 kr., kan betraktas som helinvalider även om de med sin återstående arbetsförmåga är i stånd att förskaffa sig arbets- inkomster upp till ungefär 5000 resp. 2000 kr. Kommittén förordar en regel av denna innebörd. Vid denna lösning bör ur samordningssynpunkt stadgas att den som åtnjuter hel invalidpension inte får vara sjukpenning— försäkrad oavsett storleken av hans beräknade arbetsförtjänst.

Genom den nyss förordade regeln hänföres de svårast invalidiserade, dvs. de vilkas arbetsförmåga är nedsatt med minst fem sjättedelar, till den helinvalida gruppen. De återstående invalidpensionsberättigade synes lämp- ligen böra uppdelas i två grupper. Enligt FPL tillämpas nu i allmänhet en gräns vid två tredjedelar. Övergången till de nya bestämmelserna under— lättas väsentligen om detta kvottal begagnas för att angiva den undre grän— sen i en grupp.

På grund av vad sålunda anförts föreslår kommittén en tregruppsindel- ning, varvid till helinvaliderna (grupp I) hänföres de, vilkas arbetsförmåga är nedsatt med minst fem sjättedelar, till en mellangrupp (svårare partiellt invalidiserade, grupp 11 ) de, vilkas invaliditet är mindre än nu nämnts men uppgår till minst två tredjedelar, och till den lägsta gruppen (lättare par— tiellt invalidiserade, grupp III ) de, vilkas invaliditet uppskattas till minst hälften men ej till två tredjedelar. Reglerna om invaliditetsbedömningen bör vara så utformade, att den omständigheten att en försäkrad förtjänar något mer än en sjättedel av den inkomst han kunde antagas ha haft, om invalidi- teten inte inträffat, inte hindrar att han hänföres till grupp I under förut- sättning att inkomsten av förvärvsarbete inte överstiger 1 800 kr., motsva- rande den föreslagna inkomstgränsen för tillhörighet till sjukpenningför— säkringen.

Hur de invalidpensionsberättigade kan komma att fördela sig på de tre invalidgrupperna är det inte möjligt att uttala sig om med någon större grad av bestämdhet. Man nödgas därför nöja sig med mycket grova an- taganden och uppskattningar.

För närvarande utgår invalidpension (sjukbidrag) enligt FPL till i runt tal 140 000 personer. Dessa fördelar sig i stort sett på följande sätt.

Antal % Fulla inkomstprövade förmåner .......... 105 000 75 Reducerade inkomstprövade förmåner . . . . 24 000 17 Inga inkomstprövade förmåner .......... 11 000 8

Summa 140 000 TOI)

Vid_den av kommittén förordade gruppindelningen av de invalidpensions— berättigade torde till grupp I kunna hänföras i första hand nämnda antal

av 105 000. Beträffande de återstående tillhopa omkring 35 000 pensionä- rerna är det ej möjligt att på grundval av tillgängligt material med säker- het bedöma huru många, som kan antagas inte ha kvar mera än en sj ätte- del av arbetsförmågan. Man torde dock gissningsvis kunna antaga att denna grupp inte uppgår till mera än omkring 25 000. Av det nuvarande invalidpensionsbeståndet skulle således omkring 130 000 komma att tillhöra grupp I och omkring 10 000 grupp 11.

Huru många pensionärer, som tillkommer genom sänkningen av invalidi- tetsgränsen till 50 procent och som därvid hänföres till grupp III, är omöj- ligt att säga med någon större grad av säkerhet. Gruppen torde inte bli så överväldigande stor. Förmodligen blir den dock betydligt större än grupp II. Det förefaller inte osannolikt att grupp III blir av storleksordningen 25 000 personer.

Det är vidare inte osannolikt, att en del som nu uppfyller kraven för rätt till invalidpension — främst gifta kvinnor _ underlåtit att söka sådan pension med hänsyn till det belopp, som skulle ha utgått på grund av nuvarande inkomstprövningsregler. Från dessa personer torde man ha att emotse invalidpensionsansökningar, om invalidpensionen utgår utan inkomstprövning. Huru många det rör sig om torde vara omöjligt att på förhand bedöma. Vidare torde det finnas ett antal personer, vilkas arbets- förmåga är nedsatt med minst två tredjedelar men vilka nu inte är be- rättigade till pension med hänsyn till storleken av sin arbetsinkomst. Grovt räknat kommer antalet personer inom båda grupperna måhända att uppgå till omkring 5 000. Det antages här att det övervägande antalet av dessa kommer att hänföras till grupp II.

I detta sammanhang må nämnas att pensionsstyrelsen i sin petitafram- ställning för budgetåret 1961/62 uppskattat antalet invalidpensionärer (sjuk— bidragstagare) till sammanlagt 145 000, varav 13 000 beräknas ha endast grundpension jämte indextillägg.

På grund av det anförda kan antalet invalidpensionärer och deras för- delning på invalidgrupper antagas bli följande de närmaste åren efter pen- sionsreformens ikraftträdande.

Antal %

Grupp I ............ 130 000 77 Grupp II ............ 15 000 9 Grupp III ............ 25 000 14 Summa 170 000 100

Det är möjligt att antalet invalidpensionärer ökar något på längre sikt. Å andra sidan torde dock en effektivisering av rehabiliteringsorganisationen verka i motsatt riktning.

Trots den osäkerhet, som vidlåder de anförda siffrorna, kan man utgå från att de allra flesta _— sannolikt mellan 3/4 och % — av de invalidpen-

sionsberättigade kommer att hänföras till grupp I. Det är särskild anled- ning att understryka detta förhållande, enär de fall då vederbörande är helt eller praktiskt taget helt arbetsoförmögen vållar de minsta svårig- heterna vid utformningen av invalidpensionssystemet och tillämpningen av bestämmelserna.

Den relativa kompensationsgraden Vid den gruppindelning av de invalidpensionsberättigade som kommittén ovan förordat är det uppenbart, att de invalider, vilka hänföres till grupp 1, skall ha hel invalidpension. Frågan om vissa tillägg därutöver till dem som är i behov av tillsyn, hjälp eller vård behandlas i kapitel 7.

Rörande pensionens storlek till invaliderna inom övriga invalidgrupper eller den relativa kompensationsgraden må framhållas följande.

Inom den kommunala tjänstepensioneringen och i SPP-försäkringen ut- går sjuk- och invalidpension vid partiell arbetsförmåga med så stor del av fullt belopp, som svarar mot graden av arbetsoförmågan. Pensionen är således proportionell mot invaliditetsgraden och kompensationsgraden är relativt sett lika stor i alla pensionsberättigande invaliditetsgrader. Samma system skulle gälla inom den av pensionsutredningen föreslagna allmänna pensionsförsäkringen.

Inom yrkesskadeförsäkringen har man sedan år 1949 tillämpat ett re- gressivt system för invaliditetsgrader överstigande 25 procent och ett pro- portionellt system för lägre invaliditetsgrader. Kompensationsgraden är vid ett regressivt system relativt sett lägre vid lägre invaliditetsgrader.

Inom tilläggspensioneringen har man provisoriskt lagfäst ett regressivt kompensationssystem; 662/3-procentsinvaliden får nämligen en mindre an- del av hel förtidspension än som motsvarar invaliditetsgraden.

Ett väsentligen proportionellt system inom den allmänna pensioneringen skulle innebära, att invaliderna i grupp II finge % och invaliderna i grupp Ill 1/2 av full pension. Ett i huvudsak regressivt system skulle kunna ut- formas så, att invaliderna i grupp II finge 2/3 och invaliderna i grupp Ill 1/3 av hel pension. Vid det förstnämnda systemet blir skillnaden i belopp de olika pensionsberättigade grupperna emellan mindre än vid det sist- nämnda systemet, medan vid detta tröskeln vid invaliditetsgränsen blir mindre än vid det förstnämnda. Det förstnämnda systemet kan sägas vara lämpligast med hänsyn till två trösklar — trösklarna mellan grupperna I och II samt mellan grupperna II och III — medan det sistnämnda syste- met är lämpligast med hänsyn till den tredje tröskeln. Denna tröskel är otvivelaktigt den mest betydelsefulla, eftersom dess överskridande gör att vederbörande bedömes såsom invalid, medan dess underskridande utesluter från rätt till invalidpension. Vid ökad arbetsförmåga kan en pensionär så- lunda upphöra att vara invalid och därmed förlora hela den pension han uppburit. '

Med hänsyn till vad nyss sagts om den tredje tröskelns stora betydelse är det angeläget att den inte göres större än vad som är nödvändigt med hänsyn till pensioneringens effektivitet. Kommittén förordar därför det regressiva systemet och föreslår att invaliderna i grupp 11 erhåller två tredjedelar och invaliderna i grupp III en tredjedel av hel pension.

Det må nämnas att invaliderna med full pension blir en överväldigande majoritet och att invaliderna i grupp III inte kan få någon pension enligt den gällande folkpensioneringen. Det bör vidare påpekas att kommittén i kapitel 15 föreslår att den som beviljats invalidpension skall slippa betala folkpensionsavgift och detta oberoende av invaliditetsgraden. Detta förhål- land-e medför att kompensationsgraden i grupperna II och III blir något högre än vad pensionsberäkningen anger.

Det må framhållas att det blir vissa trösklar mellan de olika invalid- grupperna i fråga om de sammanlagda belopp (arbetsinkomst + pension) som står till vederbörandes förfogande för försörjningen. Med en grov gradering av invalidpensionen och med så höga pensionsbelopp, som förut- sättes vid full invaliditet, kan detta dock ej undvikas. Skulle denna olägen- het reduceras, synes det kunna ske endast genom införandet av flera in- validgrupper. Emellertid medför, såsom framgår av det ovan anförda, en mera fingraderad invaliditetsskala sådana svårigheter vid invaliditetsbedöm- ningen att de knappast skulle kunna praktiskt bemästras.

Folkpensionsbeloppen för makar vid partiell invalidpension Enligt riksdagens ställningstagande vid 1958 års riksdag skall den årliga folkpensionen successivt höjas så att den, beräknad i 1957 års penning- värde, år 1968 uppgår till sammanlagt (2 700 + 2 700 =) 5 400 kr. för två pensionsberättigade makar och 3600 kr. för pensionär, som är ensam- stående eller vars make inte uppbär folkpension. Makar erhåller alltså en sammanlagd pension, som är 50 procent högre än som tillkommer ensam— stående. Denna makeavvägning av pensionerna medför vissa problem, då fråga är om partiell invalidpension från folkpensioneringen.

Enligt den av kommittén ovan förordade graderingen av invalidpensionen utgår vid hel invaliditet (grupp I) hel invalidpension och vid partiell in- validitet (grupp II eller III) två tredjedelar resp. en tredjedel av hel pen- sion. Härav följer att pensionsbeloppen vid hel och partiell invalidpension för ogift pensionär eller gift pensionär, vars make ej är pensionsberättigad, skall under i föregående stycke angivna förutsättningar utgöra 3 600, 2 400 och 1 200 kr. år 1968. För envar av två makar, vilka båda är berättigade till hel invalidpension, utgör pensionen därvid 2 700 kr.

Har endera maken ålderspension eller hel invalidpension och den andra maken partiell invalidpension eller har båda makarna partiell invalidpen— ' sion, uppkommer varierande kombinationsmöjligheter beträffande pensions-

beloppen. Om enbart ena maken uppbär ålderspension eller invalidpension i grupp I utgår pension i båda fallen med 3600 kr. Blir därefter andra maken invalidiserad och tillerkännes invalidpension exempelvis enligt grupp III skulle, därest ej kompletterande regler infördes, invalidpensionen till denne make utgå med 900 kr., men samtidigt skulle den förstnämnde ma- kens pension minskas med samma belopp. Det förhållandet att andra maken blivit invalidiserad och beviljats invalidpension skulle sålunda inte öka familjens pensionsinkomst. Här bortses från de jämkningar som kan för- anledas av reglerna om kommunala bostadstillägg. Även i andra kombina- tioner blir makarnas sammanlagda pensioner eller fördelningen mellan makarna otillfredsställande enligt nuvarande makefördelningsregler. Kom— mittén förordar därför att reglerna om makeavvägningen får följande in- nebörd.

Åtnjuter båda makarna folkpension, skall för vardera maken den för ensamstående beräknade pensionen minskas med en fjärdedel, därest den andra maken uppbär ålderspension eller hel förtidspension, med en sjätte- del, därest den andra maken uppbär två tredjedelar av hel förtidspension, samt med en tolftedel, därest den andra maken uppbär en tredjedel av hel förtidspension.

Tillämpningen av de nu förordade reglerna under förutsättning av de ovan angivna pensionsbeloppen framgår av nedanstående tablå. Beteck- ningen I angiver att ena maken är berättigad till ålderspension eller hel invalidpension samt beteckningarna II och III att make är berättigad till två tredjedelar resp. en tredjedel av hel invalidpension.

Kombination Familjens Pensionens fördelning pension mellan makarna I—III .............. 4 200 3 300 900 I—II .............. 4 800 3 000 1 800 II—III .............. 3 200 2 200 1 000 II—II .............. 4 000 2 000 2 000 III—III .............. 2 200 1 100 1 100

I det föregående har förutsatts att ålderspensionen uttages vid den nor- mala pensionsåldern, dvs. 67 år. Särskilda problem uppkommer emellertid vid bifall till förslaget i kapitel 11 att i folkpensioneringen införa rätt till förtida resp. uppskjutet uttag av ålderspension med reduktion resp. ökning av pensionsbeloppen i likhet med vad som redan beslutats i fråga om till- läggspensioneringen.

Kommittén förordar för sådana fall, att man beträffande make, som fyllt 67 år, presumerar, att ålderspension utgår —— vare sig så är fallet eller inte —— samt att make, som ej fyllt 67 år men uppbär förtida ålderspension, skall betraktas som ålderspensionär.

Kommunalt bostadstillägg till partiell invalidpension Kommitténs förslag att invaliderna i grupp 11 och grupp III bör erhålla % resp. 1/3 av hel invalidpension aktualiserar frågan om dessa invaliders rätt till kommunalt bostadstillägg. Enligt 7 5 FPL bestämmes storleken av dessa tillägg och grunderna för utgivandet av desamma, med vissa i lagen angivna begränsningar (de är sålunda alltid inkomstprövade), av vederbörande kommun. Nu uppkommer frågan om man skall överlåta åt kommunerna att avgöra, huruvida en person med partiell invalidpension skall få också det kommunala bostadstillägget reducerat i motsvarande mån (vilket innebär att bostadstillägget utgår med fullt belopp om ej an- nat stadgas i vederbörande kommuns grunder), eller om man skall över- väga införandet av för kommunen tvingande reduktionsregler i FPL.

Kommittén behandlade ett i viss mån likartat spörsmål i betänkandet om förbättrade familjeförmåner från folkpensioneringen m. m. (SOU 1959:32). Frågan gällde där, huruvida bostadstillägget borde reduceras, när minskning av änkepensionen på grund av änkans ålder skulle ske med tillämpning av den s. k. femtondelsregeln. Kommittén uttalade därvid, att det enligt kommitténs mening inte förelåg något praktiskt behov av en i lag fastslagen reduktionsregel beträffande de kommunala bostadstilläg- gen. En bestämmelse av sådan art kunde för övrigt anses innebära ett intrång i kommunernas principiella rätt att själva få utforma grunderna för ifrågavarande tillägg. I proposition nr 75 till 1960 års riksdag anförde föredragande departementschefen i denna fråga följande.

Lämpligheten av att kommunernas handlingsfrihet på detta sätt lämnas obe- skuren har inte bestritts i remissyttrandena, och jag ansluter mig till kommitténs uppfattning. Kommunernas nuvarande grunder för kommunala bostadstillägg är uppenbarligen inte utformade med tanke på att reglera i vad mån tillägg skall utgivas till änkepensioner av den typ, som de på grund av femtondelsregeln redu- cerade änkepensionerna utgör exempel på. Det synes därför lämpligt att kommu- nerna snarast tar ställning till det läge, som uppkommer vid genomförande av de nu förordade änkepensionsreglerna.

Mot detta uttalande gjorde riksdagen icke någon erinran. Kommittén anser, att frågan om rätt till kommunalt bostadstillägg till partiell invalidpension bör bedömas på enahanda sätt som skett i fråga om de nyss nämnda änkepensionerna. Denna fråga bör sålunda regleras i de av kommunerna fastställda grunderna för tilläggen. Det bör jämväl framhål- las, att den omständigheten att partiell invalidpension utgår regelmässigt innebär, att vederbörande har kvar större eller mindre del av sin arbetsför- måga, vilket i sin tur bör komma till uttryck i beräkningen av hans in- komster och sålunda ofta medföra, att bostadstillägget reduceras eller för- svinner genom inkomstprövningen.

Frågorna om barntillägg och hustrutillägg till partiell invalidpension behandlas i kapitlen 8 och 9.

Sammanfattningsvis förordar kommittén att rätt till invalidpension från den allmänna pensioneringen skall föreligga, om arbetsförmågan nedsatts med minst hälften.

Beträffande invaliditetsgraderingen förordar kommittén att de invalid- pensionsberättigade fördelas på tre grupper. Till grupp I hänföres de svå- rast invalidiserade, dvs. de vilkas arbetsförmåga nedsatts med minst 5/6. Till grupp II hänföres de svårare partiellt invalidiserade eller de, vilkas invali- ditet är mindre än nu nämnts men uppgår till minst 2/3, och till grupp III de lättare partiellt invalidiserade eller de, vilkas invaliditet uppskattas till minst 1/2 men ej till 2/3.

I fråga om invalidpensionens storlek förordar kommittén att invaliderna inom grupp I erhåller hel invalidpension. Invaliderna i grupp II bör erhålla % och invaliderna i grupp III % av hel invalidpension.

Kommittén har i detta sammanhang tagit upp frågan om pensionsbelop- pen för makar vid partiell invalidpension. Kommittén förordar beträffande makeavvägningen att, om båda makarna åtnjuter folkpension, den för en- samstående beräknade pensionen skall för vardera maken minskas med 1/4, därest den andra maken uppbär ålderspension eller hel invalidpension, med %, därest den andra maken uppbär % av hel förtidspension, samt med 1/12, därest den andra maken uppbär 1/3 av hel förtidspension.

Vad slutligen angår frågan om rätt till kommunalt bostadstillägg till partiell invalidpension uttalar kommittén, att denna fråga bör regleras i de av kommunerna fastställda grunderna för tilläggen.

KAPITEL 6

Invaliditetens varaktighet m. m.

Allmän översikt av gällande bestämmelser

Inom den nuvarande folkpensioneringen gäller i de hänseenden varom här är fråga följande.

För rätt till invalidpension förutsättes att nedsättningen av arbetsför- mågan kan anses varaktig. Detta innebär inte att invaliditeten behöver vara livsvarig. I praxis anses i regel varaktig invaliditet föreligga, om det kan antag-as att invaliditeten sannolikt kommer att bestå åtskilliga år framåt i tiden. Kan ett sådant antagande göras, är invaliden berättigad till invalid- pension från invaliditetens uppkomst. Dock utgår pension inte för längre tid tillbaka än tre månader före den månad, under vilken pensionen söktes, ändå att rätten visas ha förvärvats tidigare. Någon karenstid vid varaktig invaliditet gäller således inte.

Beviljad invalidpension utgår tills vidare och längst till dess invaliden fyller 67 år.

Även om man vid beviljandet av invalidpension utgår från det antagan- det att invaliditeten får anses vara varaktig, utesluter detta icke att förut- sättningarna för den framtida rätten till pension kan bortfalla eller för— ändras. Vederbörande lider t. ex. av en sjukdom, som sannolikt är bestå- ende och gör honom oförmögen till arbete, men det ligger inom möjlig- heternas gräns att han kan bli helt eller delvis arbetsför igen. När pen- sionsstyrelsen i dylika fall beviljar pension, sättes ärendet i regel på obser- vation, vilket innebär att en viss tid bestämmes, då förnyad undersökning skall verkställas beträffande rätten till fortsatt pension. Sådan undersök— ning kan leda till att pensionen skall indragas eller minskas eller att den skall fortfara att utgå enligt oförändrade grunder. Många gånger antecknas sådant ärende för ny observation efter viss tid. Nämnda s. k. observations- förfarande innebär sålunda att pensionsstyrelsen håller fortlöpande kon- takt med pensionärer, beträffande vilka det kan tänkas att förändringar inträder bl. a. rörande arbetsförmågan. Det må vidare i detta sammanhang nämnas, att vederbörande pensionstagare själv har skyldighet att utan oskäligt dröjsmål anmäla, om hans arbetsförmåga väsentligt förbättrats.

Här må också nämnas att det enligt Kungl. Maj:ts instruktion för pen- sionsnämnderna åligger pensionsnämnden, dess ordförande och ledamöter

att tillse att folkpensionen minskas eller indrages, om anledning därtill visas föreligga.

Om invaliditeten inte är 'i ovan angiven mening varaktig, kan i stället för invalidpension utgå sjukbidrag under förutsättning att nedsättningen av arbetsförmågan varit oavbrutet bestående sex månader och att den, utan att anses varaktig, kan antagas bli bestående ytterligare avsevärd tid. Rörande tolkningen av denna bestämmelse har i förarbetena uttalats att rätt till sjukbidrag skall föreligga endast om invaliditeten kan antagas bestå sammanlagt minst ett och ett halvt år, av vilken tid sex månader eller möjligen något mera får avse tid före ansökningstillfället. I motsats till invalidpension kan sjukbidrag alltså ej utgå redan från invaliditetens upp- komst, utan för sjukbidraget tillämpas en karenstid av sex månader. En annan skillnad mellan de båda pensionsformerna är att invalidpension utgår tills vidare, längst till dess invaliden fyller 67 år, medan i samband med beslut om sjukbidrag bestämmes viss tidpunkt intill Vilken bidraget längst må utgå.

Rörande villkoren för erhållande av sjukbidrag må här erinras om vad socialvårdskommittén anförde därom i sitt betänkande om folkpensione- ringen (SOU 1945: 46), vilket betänkande ligger till grund för bland annat sjukbidraget. Kommittén fann, att det ibland uppenbarligen kunde för— hålla sig så att, därest en person sökte folkpension i början av ett inva- liditetstillstånd, nedsättningen av hans arbetsförmåga kunde bedömas bli så långvarig, att han borde äga rätt till invalidpension, under det att be- dömandet skulle bli ett annat, därest han väntade två år med att söka pension, dvs. till dess Sjukhjälpstiden från sjukkassan gått till ända. I sist— nämnda fall kanske den återstående tiden av arbetsoförmåga eller nedsatt arbetsförmåga bedömdes till allenast ett år eller ännu kortare tid. Den omständigheten, att vederbörande väntade med att söka folkpension till dess Sjukhjälpstiden gått till ända, borde dock icke försätta honom i ett sämre läge, än det han skulle ha varit i, därest han tidigare sökt pension. Kommittén föreslog, att i dylika fall en tidsbegränsad pension, benämnd sjukbidrag, skulle kunna utgå. Sådant bidrag borde även kunna utgå i andra fall, där nedsättningen av arbetsförmågan visserligen kunde antagas bli relativt långvarig men där den ej kunde anses såsom varaktig eller det vore ovisst huruvida den vore sådan. Emellertid borde enligt kommitténs mening tämligen stränga fordringar uppställas i fråga om varaktigheten av arbetsförmågans nedsättning även för utgivande av sjukbidrag.

Enligt socialvårdskommitténs mening kunde det icke vara lämpligt att för utgivande av hjälp under allenast en eller annan månad verkställa den ingående prövning, som bör erfordras för beviljande av folkpension. Om sjukbidrag beviljades vid kortare tids nedsättning av arbetsförmågan än ett par år, skulle folkpensioneringen vidare komma att i viss mån tjänst—

göra såsom en sjukförsäkring vid sidan av den allmänna sjukförsäkringen. Särskild risk härför skulle föreligga, om folkpensionen kunde utgå redan från början av tillstånd av nedsatt arbetsförmåga, vilka icke kunde anses såsom varaktiga. I dylika fall beredde det ofta avsevärd svårighet att be- döma huru länge arbetsförmågans nedsättning kunde antagas komma att bestå, förrän densamma varat Viss tid. Kommittén föreslog därför såsom villkor för rätt till sjukbidrag bl. a. att nedsättningen av arbetsförmågan vid ansökningstillfället varit oavbrutet bestående minst ett år, vilket för- slag godtogs av statsmakterna.

I en vid 1951 års riksdag av herrar Jonsson i Järvsand och Andersson i Alfredshem väckt motion (II: 18) yrkades bl. a., att sjukbidrag skulle kunna utgå redan från början av tillstånd av nedsatt arbetsförmåga, vilka utan att kunna anses varaktiga dock kunde antagas bestå minst ett år.

I yttrande över motionen förordade pensionsstyrelsen en sänkning av karenstiden från ett år till sex månader och anförde därvid bl. a. följande.

En mycket stor del av dem som söka sjukbidrag torde vara personer lidande av olika slag av tuberkulos, främst då lungtuberkulos. Med de nya behandlings- metoderna på detta område torde det vara synnerligen svårt, i många fall till och med ogörligt, att redan i början av sjukdomsförloppet, innan vård och be- handling påbörjats eller resultaten därav hunnit visa sig, uttala sig om huru länge den höggradiga nedsättningen av arbetsförmågan kommer att bestå. Sedan ansökningen bifallits och sjukbidraget börjat utbetalas, tillfrisknar måhända pen— sionstagaren rätt snart och börjar arbeta — vården och behandlingen, som kanske påbörjats först efter det att läkarutlåtandet utfärdades, visa sig måhända ha haft ett gynnsammare resultat än vad man vid insjuknandet beräknade. Arbetsför- mågan visar sig då efteråt ha varit höggradigt nedsatt under måhända blott 5—6 månader eller ännu kortare tid, vadan sjukbidrag ej alls skulle ha utgått. Vad nu anförts angående tuberkulosfallen, torde i ej ringa utsträckning vara tillämp- ligt även på andra sjukdomstyper, som föranleda sjukbidragsansökningar. Fall av ovan beskriven art kunna givetvis inträffa någon gång även med nuvarande utformning av sjukbidragsbestämmelserna, men det är sannolikt, att antalet sådana fall kommer att högst avsevärt öka, om motionärernas förslag om att slopa hela karenstiden genomföres. Likaledes torde man då kunna vänta sig en ej oväsent- lig ökning av antalet avslagna sjukbidragsansökningar. Sjukbidrag torde nämligen ofta komma att sökas på tämligen lösa grunder för varjehanda rätt snart över- gående sjukdomar. Antingen sjukbidrag, på sätt nyss nämnts, felaktigt beviljas med ty åtföljande förluster för stat och kommun eller sjukbidragsansökningar i vidgad omfattning avslås, ökas för övrigt pensionsstyrelsens arbetsbörda utan att någon motsvarande samhällsvinst göres.

Med hänsyn härtill anser sig pensionsstyrelsen ej kunna förorda det av motio- närerna föreslagna borttagandet av hela karenstid—en. Däremot anser styrelsen skäl föreligga för att minska densamma från nuvarande ett år till sex månader. När sex månader med höggradig nedsättning av arbetsförmågan förflutit, torde man vanligtvis med rätt stor säkerhet kunna förutsäga, huru länge nedsättningen av arbetsförmågan kommer att vara; den sjuke har då i regel erhållit vård och behandling under en ej alltför kort tid, så att resultatet därav har hunnit visa sig. Rätt till sjukbidrag skulle alltså föreligga, när en höggradig nedsättning av

arbetsförmågan kunde antagas bestå minst ett år och sex månader, av vilken tid sex månader eller möjligen något mera finge avse tid före ansökningstillfället.

Andra lagutskottet, som behandlade motionen, fann i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 24), att bestämmelserna om rätt till sjukbidrag blivit förenade med vissa icke helt tillfredsställande verkningar på grund av att SFL icke —— såsom ursprungligen avsågs —— trädde i kraft vid samma tidpunkt som FPL. Starka skäl talade enligt utskottets mening för en upp- mjukning av de tämligen stränga villkor, som uppställts i fråga om var- aktigheten av arbetsförmågans nedsättning. På de av pensionsstyrelsen angivna skälen avstyrkte utskottet emellertid att karenstiden helt slopades men förordade en begränsning av tiden till sex månader. Spörsmålet om en sådan begränsning borde enligt utskottets mening upptagas till prövning av Kungl. Maj:t.

På förslag av Kungl. Maj:t (prop. nr 215) beslöt 1952 års riksdag, att karenstiden skulle minskas från ett år till sex månader.

Med den utformning som givits sjukbidragen borde dessa enligt social- vårdskommittén utgöra en god hjälpform för den, som under längre tid lidit av lungtuberkulos utan att kunna anses vara för framtiden arbets- oförmögen. Detsamma gäller vid fall av ben- och ledtuberkulos samt en del sinnessjukdomar och vissa former av njursjukdomar m. fl. sjukdomar. Detta uttalande torde bestyrkas av den stora praktiska användning som sjukbidragen fått inom folkpensioneringen. Sjukbidragsfrekvensen fram- går av följande tablå rörande antalet nybeviljade invalidpensioner och sjukbidrag under åren 1951—1959.

År Invalidpensioner Sjukbidrag Summa 1951 ................................ 10 849 3 833 14 682 1952 ................................ 10 928 4 294 15 222 1953 ................................ 9 711 4 884 14 595 1954 ................................ 11 572 6 026 17 598 1955 ................................ 11 634 5 822 17 456 1956 ................................ 8 942 3 944 12 886 1957 ................................ 10 924 4 774 15 698 1958 ................................ 10 825 4 799 15 624 1959 ................................ 11 511 5 362 16 873

AV tablån framgår att antalet nybeviljade sj ukbidrag i runt tal motsvarar en tredjedel av totala antalet årligen nybeviljade invalidpensioner och sjuk- bidrag.

Sjukbidragen beviljas i regel för en tid av ett, två eller tre år, i undan- tagsfall för något längre tid. Tidens längd bedömes i varje enskilt fall med hänsyn till sjukdomens art och sannolika varaktighet. I samband med be- viljandet underrättas vederbörande om den tidpunkt, intill vilken sjuk-

bidraget längst må utgå, samt om vad han har att iakttaga, om han efter bidragstidens utgång vill få frågan om fortsatt sjukbidrag prövad. Ett en gång beviljat sjukbidrag kan efter ny ansökan och ny prövning förlängas en eller flera gånger eller ersättas med invalidpension, när den i ett visst fall fastställda tiden gått till ända. I de ovan lämnade uppgifterna ingår icke antalet förlängda eller med invalidpension ersatta sjukbidrag. Sådana sjukbidrag redovisas icke särskilt inom pensionsstyrelsen utan tillsammans med ärenden om »jämkningar», dvs. ändringar av olika slag i förut be- viljade pensionsförmåner. Säkra uppgifter om antalet ifrågavarande sjuk- bidrag har därför icke kunnat erhållas, men det torde kunna antagas, att de uppgår till mellan 5 000 och 6 000 om året.

Beträffande de lämnade antalsuppgifterna må i övrigt nämnas, att den relativt kraftiga ökningen av antalet nybeviljade invalidförmåner åren 1954 och 1955 torde äga samband med de fr. o. m. den 1 januari 1954 gällande förmånligare avdragsreglerna vid inkomstprövningen. Nedgången år 1956 torde sammanhänga med den från detta år reviderade samordningen mellan folkpensioneringen och sjukförsäkringen. Till ökningen år 1959 torde ha bidragit den av socialförsäkringskommittén föreslagna och av statsmak- terna godkända förbättringen av grundpensionen, vilken förbättring trädde i kraft den 1 juli 1959.

Sjukbidragen utgår efter samma grunder som invalidpensionen och kan förhöjas med bl. a. kommunalt bostadstillägg och hustrutillägg. Dessutom kan särskilt barnbidrag utgå för barn under 16 år, vars fader och i vissa fall moder åtnjuter sjukbidrag.

I detta sammanhang aktuella regler inom tilläggspensioneringen har — i avbidan på ett slutligt ställningstagande till invalidpensionsspörsmålen inom såväl folkpensioneringen som tilläggspensioneringen —— knutits till folkpensioneringens regler på det sättet, att rätten till förtidspension gjorts beroende av huruvida den försäkrade åtnjuter invalidpension eller sjuk— bidrag enligt FPL. För att möjliggöra, att besluten rörande förtidspension med avseende å sin tillämplighet i tiden skall ansluta sig till vad som i varje enskilt fall gäller om den utgående folkpensionsförmånen, har i 19 & TPL stadgats, att förtidspension efter omständigheterna må bestäm- mas att utgå under viss tid eller tills vidare.

Erhållande av invalidpension (sjukbidrag) från folkpensioneringen förut- sätter ansökan därom. Motsvarande gäller inom den allmänna tilläggs— pensioneringen. Ansökan kräves inte blott när det gäller att få ut pension första gången utan även när det gäller att komma i åtnjutande av en senare inträdd rätt till höjning av utgående pension. Vad angår sjukbidrag må dessutom nämnas att för beslut om förlängt sjukbidrag jämväl fordras ansökan, även om bidraget skall utgå enligt oförändrade grunder.

Av den föregående redogörelsen framgår att folkpensioneringens ersätt- ningsformer vid invaliditet är uppdelade i invalidpension och sjukbidrag. Invalidpension utgår tills vidare, om invaliditeten är varaktig, medan sjuk— bidrag fastställes att utgå för viss tid, om invaliditeten är eller kan antagas vara av övergående natur. Sjukbidraget är i realiteten att betrakta som en tidsbegränsad invalidpension.

Utformningen av invalidpensionsbestämmelserna inom den allmänna pensioneringen bör enligt kommitténs mening i de hänseenden varom här är fråga väsentligen ske med utgångspunkt från nu gällande regler. Kom- mittén föreslår, att såsom förutsättning för rätt till invalidpension tills vidare, invalidpension i egentlig mening, stadgas — i likhet med vad som nu gäller enligt FPL _ att nedsättningen av arbetsförmågan kan anses varaktig. Är nedsättningen av arbetsförmågan icke att anse såsom varaktig, hör invalidpensionen fastställas att utgå under viss tid.

Vid tillämpning av varaktighetsbegreppet bör i fråga om invalidpension som avses utgå tills Vidare tjäna till ledning den praxis som nu förekom- mer inom folkpensioneringen. Enligt denna kräves inte att invaliditeten skall vara livsvarig. Varaktig invaliditet anses i regel föreligga, om man kan antaga, att invaliditeten sannolikt kommer att bestå åtskilliga år framåt i tiden. Som framhållits i kapitel 4 bör invalidpension tills vidare beviljas först sedan tillgängliga rehabiliteringsanordningar utnyttjats i den mån så är möjligt och ändamålsenligt.

Är nedsättningen av arbetsförmågan icke i nu angiven mening att anse såsom varaktig eller är det inte möjligt att med större grad av säkerhet bedöma huruvida så är fallet, bör invalidpension fastställas att utgå under viss på förhand bestämd tid. Sådan pension bör emellertid inte utgå vid alltför kortvariga behov. Dessa bör liksom nu tillgodoses genom sjukför- säkringen. Utformningen av varaktighetsbegreppet torde böra ske efter mönster från sjukbidragen enligt FPL. Vissa modifikationer bör dock övervägas.

Sjukbidrag utgår till den som oavbrutet under minst sex månader lidit av sådan höggradig nedsättning av arbetsförmågan som erfordras för er- hållande av invalidpension. Nedsättningen behöver emellertid inte vara varaktig. Det räcker med att den kan antagas bliva bestående ytterligare avsevärd tid. Villkoret om ytterligare avsevärd tid anses vara uppfyllt, om arbetsförmågans nedsättning kan antagas bli bestående ungefär ett år framåt. Av det sagda följer att arbetsförmågans nedsättning måste an- tagas vara bestående sammanlagt minst ett och ett halvt år, samt att sjuk- bidraget ej kan börja utgå förrän nedsättningen varat minst sex månader. Nämnda tid om sex månader brukar benämnas karenstid för rätt till sjuk- bidrag.

Som framgår av det föregående var karenstiden ursprungligen ett år

men den nedsattes år 1952 till sex månader. Kravet på viss karenstid torde få ses mot bakgrunden av att det redan i början av ett sjukdomsförlopp, som kan antagas vara övergående, ofta är svårt att med någon grad av säkerhet bedöma varaktigheten av arbetsförmågans nedsättning. I regel torde detta kunna ske först efter någon tid. Därav torde dock inte oundvik- ligen böra följa, att pension — sedan varaktighetsvillkoret i vad avser tiden framåt anses uppfyllt — inte kan börja utgå förrän arbetsförmågans ned- sättning varit bestående under viss lagstadgad tid.

Sedan tilläggspensioneringen genomförts, kommer den allmänna pensio- neringen att i stor omfattning fungera såsom en »tjänstepensionering». Det blir därför än mera angeläget än för närvarande att pension kan utgå utan dröjsmål, när behov av pension föreligger. I den mån vederbörande har rätt till en sjukpenning, som är avpassad efter den upphörda arbets- inkomsten, inträder i regel inte pensionsbehovet omedelbart efter det in- validitet uppkommit. I vissa fall kan dock sjukpenningen vara avsevärt mindre än motsvarande pensionsförmån. Där så är fallet bör enligt kom- mitténs mening pension kunna utgivas så snart det blivit styrkt att in— validiteten är av sådan varaktighet, som förutsättes för att invalidpension skall kunna utgå.

Enligt kommitténs mening föreligger inte heller längre tillräckliga skäl att bibehålla det gällande karensvillkoret. Genom den föreslagna samord- ningen av organisationen för sjukförsäkringen och pensioneringen skapas goda förutsättningar för en bedömning av frågan, huruvida sjukpenning eller pension bör utgå. För övrigt torde det i praktiken vanligen förflyta en eller flera månader efter början av ett sjukdomstillstånd, innan pen- sionsfrågan aktualiseras.

Slopas kravet på viss karenstid, uppkommer frågan vilket varaktighets- villkor som bör uppställas. Det nuvarande villkoret, att arbetsförmågans nedsättning måste bestå sammanlagt minst ett och ett halvt år synes utan olägenhet kunna mildras något. Enligt kommitténs mening bör det vara tillräckligt, att arbetsförmågans nedsättning kan, utan att anses varaktig, antagas bestå ytterligare avsevärd tid. Med uttrycket avsevärd tid torde böra avses en tid inte understigande ett är.

Den nu behandlade tidsbegränsade pensionen avser väsentligen att täcka de försörjningsbehov, som nu tillgodoses genom sjukbidragen. Kommittén har därför övervägt att till det nya pensionssystemet överföra benämningen sjukbidrag, men anser den inte helt tillfredsställande, eftersom förmånen är avsedd att kunna utgå även efter det att sjukdomstillståndet upphört, exempelvis under rehabiliteringstid.

Kommittén har i samband härmed upptagit frågan huruvida beteck— ningen invalidpension över huvud taget är lämplig.

I proposition nr 55 till 1958 års riksdag föreslogs benämningen förtids—

pension för såväl folkpensioneringens som tilläggspensioneringens vidkom- mande. Vid riksdagsbehandlingen av propositionen föreslogs i stället be— nämningen sjukpension. Särskilda utskottet fann i utlåtande (nr 1) det önskvärt att man kunde finna en lämpligare benämning än invalidpension men var ej berett att taga ställning till namnfrågan utan förutsatte att den skulle komma att prövas av den föreslagna utredningen rörande in- validpensioneringen m. m. Riksdagen hade inte någon erinran häremot. I proposition nr 100 till 1959 års riksdag med förslag till lag om försäkring för allmän tilläggspension behölls termen förtidspension, Vilken godkändes av riksdagen. I propositionen framhölls att terminologien torde få om- prövas i samband med att en enhetlig pensionslagstiftning utarbetas. Kom— mittén föreslår, att den i TPL förekommande beteckningen förtidspension skall ersätta beteckningen invalidpension även för folkpensioneringens del.

Den tidsbegränsade pensionsförmånen vid förtida nedsättning av arbets- förmågan föreslås i anslutning härtill erhålla beteckningen tidsbegränsad förtidspension.

Frågan för huru lång tid framåt tidsbegränsad förtidspension bör be- viljas, ett år eller mera, får bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Beviljad tidsbegränsad förtidspension bör i likhet med vad nu är fallet med sjukbidragen kunna förlängas en eller flera gånger, om arbetsförmågans nedsättning består efter den bestämda tidens utgång. Därvid bör inte uppställas något visst krav på nedsättningens varaktighet. Tidsbegränsad pension bör också kunna ersättas av varaktig förtidspension, om förutsättningar därför visas föreligga.

Bortsett från varaktighetskravet bör för den tidsbegränsade förtidspen- sionen — såsom redan framhållits i kapitel 4 —— i princip gälla samma invaliditetsbegrepp och samma regler för invaliditetsbedömningen som för förtidspension i egentlig mening. Det ligger dock i sakens natur att man vid awägningen av skilda faktorers inbördes betydelse vid invaliditets— bedömningen i vissa fall bör komma till olika resultat beroende på om frågan avser tidsbegränsad förtidspension eller annan förtidspension. Som exempel må nämnas att vid en tidsbegränsad ersättning väsentlig betydelse måste tillmätas vederbörandes möjlighet att fortsätta sitt tidigare yrke, medan vid en varaktig ersättning bör beaktas även möjligheten att even— tuellt efter särskild vård eller utbildning övergå till annat yrke.

Under tid av övergående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan torde en försäkrad många gånger vara föremål för olika åtgärder för att åter- ställa arbetsförmågan, dvs. rehabiliteringsåtgärder. Rehabiliteringsverksam- hetens utbyggnad och effektivisering är av en utomordentlig betydelse i det nya pensionssystemet. Dessa frågor behandlas särskilt i kapitel 12. Redan i detta sammanhang må emellertid framhållas vikten av att socialförsäk-

ringen aktivt medverkar i rehabiliteringsverksamheten. Detta kan ske på olika sätt. Här må endast framhållas betydelsen av att pensioneringen stöder rehabiliteringssträvandena genom att bidraga till vederbörandes försörj- ning under tid för rehabilitering. Kommittén, som diskuterat olika åtgär- der för att lösa detta problem, anser att den ovan förordade tidsbegränsade pensionen bör kunna bli ett lämpligt och användbart ekonomiskt stöd under den tid en försäkrad är föremål för rehabiliteringsåtgärder.

Den tid under vilken tidsbegränsad förtidspension bör utgå till försäkrad, som är föremål för eller kan antagas bli föremål för rehabiliteringsåtgär- der, torde få anpassas till den beräknade tiden för rehabiliteringsåtgärder- nas slutförande. Härvid bör dock iakttagas att de allmänna förutsättning— arna för rätt till sådan pension föreligger.

Beträffande frågan huruvida tidsbegränsad förtidspension under tid för rehabiliteringsåtgärder bör utgå såsom hel eller partiell förtidspension bör i princip gälla, att pensionen utgår som hel invalidpension, ifall åtgärder av sjuk- eller arbetsvårdande slag hindrar honom från att bereda sig inkomst genom utnyttjande av sin återstående arbetsförmåga. På samma sätt som gäller inom yrkesskadeförsäkringen bör sålunda vid bedömande av arbets— förmågans nedsättning under tiden för arbetsvård beaktas i vad mån arbets— vårdsåtgärderna medför hinder för honom att utföra förvärvsarbete.

Enligt nu gällande bestämmelser i FPL och TPL utgår pension fr. o. m. den månad, varunder rätt till pension inträtt, vilket, där ej rätten visas ha tidigare varit för handen, anses ha skett vid den tid, då pensionen söktes. Pension utgår dock ej för längre tid tillbaka än tre månader före den månad, under vilken pensionen söktes, ändå att rätten visas ha för- värvats tidigare. Denna s. k. retroaktivtid har ursprungligen varit avsevärt längre.

Retroaktivtiden har motiverats bl. a. med att det i många fall kan in- träffa, att en pensionsberättigad på grund av sjukdom eller annat giltigt förfall inte kan vara i stånd att omedelbart tillvarataga sin rätt. Mången gång kan det även vara svårt, att innan en viss tid förflutit från arbets- oförmågans inträd'ande, bestämt avgöra, huruvida arbetsoförmågan kan an- ses varaktig, vilket kunde föranleda ett uppskov med ansökans ingivande. Framför allt genom tillkomsten av den allmänna sjukförsäkringen har dessa motiv för retroaktivtiden avtagit i styrka. Kommittén anser inte tillräck- liga skäl föreligga att bibehålla de nuvarande bestämmelserna om retroaktiv- tid inom förtidspensioneringen. Kommittén föreslår därför sådan ändring i dessa bestämmelser, att förtidspension utgår tidigast fr. o. m. den månad, då pensionen söktes.

Vad angår sättet för förtidspensioneringsfrågomas aktualisering må er- inras om att invalidpension (sjukbidrag) enligt FPL för närvarande inte

kan beviljas utan att ansökan därom föreligger. TPL innehåller motsva- rande bestämmelser rörande förtidspension. Kommittén anser, att vad i fråga om ansökningskravet nu gäller inom de båda pensioneringarna i princip bör gälla även inom den allmänna pensioneringen. Ett par frågor aktualiseras emellertid i detta sammanhang.

Den ena frågan har samband med kommitténs förslag senare i detta betänkande, att Sjukhjälpstiden i princip göres obegränsad för tid före det rätten till förtidspension inträder. En på så sätt fastställd sjukhjälpstid skulle kunna innebära, att förtidspensioneringen i vissa fall överflyttades från pensioneringen till sjukförsäkringen. Detta är givetvis inte meningen. Genomföres kommitténs ovannämnda förslag synes därför böra stadgas, att pensionsmyndigheten må bevilja den försäkrade förtidspension utan hinder av att han inte gjort ansökan därom. Det ligger i sakens natur att sjukhjälp inte kan ersättas av förtidspension, såvida inte förutsättningarna för sådan pension är uppfyllda i fråga om såväl nedsättningens grad som dess varaktighet. Sålunda beviljad pension bör utgå fr. o. m. månaden näst efter den, under vilken beslut om pension meddelats och samtidigt bör sjuk- penning enligt den dittillsvarande sjukpenningklassen upphöra att utgå.

Den andra frågan gäller om fortsatt tidsbegränsad pension må kunna beviljas utan ny ansökan därom. Enligt vad kommittén erfarit inträffar det nu inte sällan, att det till pensionsstyrelsen inkommer ett separat läkarutlåtande för ansökning om folkpension. Det kan komma från sjuk— vårdsanstalt eller från enskild person utan angivande av för vilket ända- mål utlåtandet insänts. Vid närmare undersökning visar det sig, att det ofta är fråga om fall, där sjukbidrag nyss upphört eller skall upphöra inom den närmaste framtiden. Utlåtandet översändes i sådant fall av pensionsstyrelsen till vederbörande pensionsnämndsordförande, som an- modas att sätta sig i förbindelse med den person utlåtandet avser och att ombesörja att ansökan om fortsatt sjukbidrag upprättas och prövas. Ett dröjsmål uppkommer härigenom i fråga om prövningen av ärendet om fortsatt sjukbidrag, varigenom en lucka i utbetalningen kan uppstå.

Ifrågavarande spörsmål kommer i ett delvis nytt läge om den föreslagna nya organisationen genomföres. Likväl synes en uppmjukning av nu före— kommande praxis böra övervägas. Framgår det av läkarutlåtande och av vad eljest är känt eller kan inhämtas, att vederbörande är berättigad till fortsatt tidsbegränsad pension enligt oförändrade grunder, bör vederbörande myndighet äga rätt att besluta därom utan formell ansökan. Nyss före- slagna stadgande att myndigheten må bevilja den försäkrade förtidspension utan hinder av att han inte gjort ansökan därom, bör därför få sådan generell utformning att det täcker även nu diskuterade fall.

Även om det vid beviljande av förtidspension antagits att nedsättningen av arbetsförmågan är varaktig, kan det inträffa att vederbörandes hälso-

tillstånd och arbetsförmåga förbättras väsentligt och varaktigt, så att han kan återgå till sitt förutvarande förvärvsarbete eller ägna sig åt annat för- värvsarbete. I sådant fall bör frågan om minskning (omvandling av hel förtidspension till partiell förtidspension) eller indragning av pensionen upptagas till prövning. I 14 5 1 mom. 1 st. FPL stadgas att, om arbetsför- mågan hos den som åtnjuter invalidpension eller sjukbidrag inte längre be- finnes vara så nedsatt som i 3 5 2 eller 3 mom. FPL sagts, hans folkpension skall indragas. Enligt 19 5 2 st. TPL gäller att, därest den försäkrades ar- betsförmåga varaktigt förbättras, pensionen skall indragas eller minskas med hänsyn till förbättringen av arbetsförmågan. Kommittén föreslår, att i FPL och TPL intages likartade bestämmelser av innebörd att, därest den försäkrades arbetsförmåga väsentligt förbättras, pensionen skall indragas eller minskas med hänsyn till förbättringen av arbetsförmågan. Utform- ningen av närmare riktlinjer för tillämpning av dessa bestämmelser torde få ankomma på lagtillämpningen.

I detta sammanhang får kommittén erinra om att inom sjukkassorna föres såväl ett medlemsregister avseende sjukförsäkringen som ett pen- sionsregister avseende tilläggspensioneringen. Till dessa register inflyter uppgifter dels fortlöpande från folkbokföringens länsbyråer rörande civil- ståndsändringar, flyttningar m. m., och dels årligen från de lokala skatte- myndigheterna om fastställda pensionsgrundande inkomster. Vidare må nämnas att arbetsgivare med vissa undantag är skyldiga att lämna kas- sorna uppgifter om nyanställningar och upphörande av anställningar. Upp- gifter av nu angivet slag ligger till grund för kassornas kontroll av de för— säkrades placering i sjukpenningklass.

Av det nu anförda torde framgå, att sjukkassorna har tillgång till upp- gifter, som kan vara till god ledning för en effektiv efterkontroll av be— viljade förtidspensioner. Det bör ankomma på kassorna att verkställa er- forderlig efterkontroll.

Omräkning av invalidpensioner (sjukbidrag) Kommittén föreslår att vid den nya lagstiftningens ikraftträdande utgående invalidpensioner och sjukbidrag _ de torde kunna uppskattas till i runt tal 145 000 — o—mräknas av riksförsäkringsverket till förtidspensioner enligt den nya lagstiftningen. Omräkningen förutsättes i regel skola ske med led- ning av uppgifter som finnes tillgängliga hos riksförsäkringsverket och alltså utan särskild ansökan. I de fall pensionstagarna enligt dessa uppgif- ter saknar inkomst av förvärvsarbete eller har relativt små sådana inkc—ms- ter blir det endast fråga om en mekanisk omräkning av de utgående förmå- nerna till hel förtidspension. Sannolikt tor-de över 90 procent av pensionerna vara av denna art. Befinnes däremot förvärvsinkomsten vara så stor att det kan vara tveksamt, huruvida vederbörande i fortsättningen är berättigad till

hel förtidspension, torde en individuell prövning få ske. Därvid kan utred- ning om vederbörandes hälsotillstånd och arbetsförmåga bli erforderlig. I vissa fall torde det visa sig lämpligt att förtidspension utgives provisoriskt enligt reglerna för grupp II i avvaktan på det slutliga ställningstagandet till frågan om pensionens storlek.

KAPITEL 7

Särskilda förmåner från folkpensioneringen

Folkpensionen till blinda och andra svårt invalidiserade kan nu i vissa fall förhöjas med tillägg, vilka också de anses såsom folkpension. Sådana till- lägg är blindtillägg, vårdtillägg och det s.k. hjälplöshetstillägget. Trots för- bättringen av folkpensionen och tillkomsten av den allmänna tilläggspen- sionen torde det även framdeles föreligga behov att i särskilda fall kom— plettera de generella pensionsförmånerna från folkpensioneringen med sär- skilda förmåner. Ifrågavarande problem behandlas i det följande.

Särskilda pensionsförmåner till de blinda

Ett särskilt ekonomiskt stöd — en lytesersättning —— till de blinda har fun— nits sedan omkring 25 år tillbaka. Under åren 1935—1947 var det reglerat i en särskild författning och kallades då blindhetsersättning. Sedan år 1948 återfinnes bestämmelserna härom i FPL, där ersättningen benämnes blind- tillägg. Dessa bestämmelser innebär följande.

Den som saknar synförmåga eller vars synförmåga, sedan ljusbrytnings- fel rättats, är så nedsatt, att han saknar ledsyn, äger utöver honom eljest tillkommande folkpension uppbära blindtillägg. En förutsättning är dock, att vederbörande blivit blind före fyllda 60 år. Blindtillägget utgör 1 200 kr. om året och är till storleken oberoende av den blindes inkomst och förmö- genhet. Blindtillägg utgår ej till den som enligt gällande bestämmelser om blindundervisning är skolpliktig.

De blinda intager enligt ett särskilt stadgande i FPL en särställning så- tillvida att de alltid — även om de försörjer sig genom eget arbete —— skall anses lida av så höggradig nedsättning av arbetsförmågan som i övriga fall kräves för rätt till invalidpension (sjukbidrag). Inom folkpensioneringen förekommer således inte någon invaliditetsprövning beträffande de blinda. En blind i åldern 16—66 år är alltid berättigad till grundpensionen 200 kr. om året jämte indextillägg. Folkpensionen till en ogift blind utgår vid nuva- rande pensionspristal, om blindheten inträtt före fyllda 60 år, med lägst (1 200 + 200 + 500 =) 1 900 kr. om året så länge den blinde är under 67 år. Har blindheten inträtt efter fyllda 60 år -— blindtillägg kan då ej utgå — utgör hans folkpension lägst (200 + 500 =) 700 kr. Motsvarande belopp för gift, vars make jämväl åtnjuter ålderspension eller invalidpension, utgör 1 800 resp. 600 kr. Efter fyllda 67 år utgår blindtillägget såsom tillägg till

ålderspensionen, givetvis under förutsättning att blindheten inträtt före fyllda 60 år.

I TPL intager de blinda inte en motsvarande särställning. Vissa special- regler för de blinda har därför införts i denna lag. Dessa innebär att en blind invalidpensionär inte är berättigad till förtidspension enbart på grund av att han har invalidpension enligt FPL såsom blind, utan det fordras också att hans arbetsförmåga är nedsatt med minst två tredjedelar. I motsats till vad som är fallet inom folkpensioneringen slipper man alltså inte invalidi- tetsprövning för de blinda inom tilläggspensioneringen.

I det totala pensionstagarebeståndet i januari 1959 ingick 3 692 blinda med blindtillägg. 904 av dem var ålderspensionärer, medan 2 788 uppbar invalidpension eller sjukbidrag. Av dessa åtnjöt 784 enbart grundpension, vilket torde ha berott på att de varit uteslutna från inkomstprövade förmå- ner till följd av egen och/eller makes inkomst.

Omvandlingen av blindhetsersättningen till blindtillägg tillkom på för- slag av socialvårdskommittén i dess förslag till ny folkpensioneringslag (SOU 1945: 46). Som motivering anförde kommittén, att det ur samord- ningssynpunkt var riktigast, att blindhetsersättningarna ersattes med sär- skilda blindtillägg inom folkpensioneringen. En stor del av dem som upp- bar blindhetsersättning var emellertid inte folkpensionärer. De borde inte utestängas från blindtillägg. Kommittén föreslog därför, att personer vilka led av sådan blindhet som dittills berättigat till blindhetsersättning, skulle anses vara invalider i FPL:s mening. De blev härigenom berättigade till såväl folkpension som, om blindheten inträtt före 60 års ålder, blindtill- lägg. Genom denna anordning vanns att pensionsmyndigheterna befriades från den svåra uppgiften att avgöra, huruvida en blind skulle anses såsom invalid eller inte. Kommitténs förslag ligger till grund för de nuvarande bestämmelserna om blindtillägg i FPL.

Socialförsäkringskommittén har vid sina överväganden utgått ifrån att vissa specialbestämmelser beträffande de blinda bör finnas inom folkpen— sioneringen även i fortsättningen. I fråga om bestämmelsernas utformning får kommittén anföra följande.

Vad först angår definitionen av begreppet blind ifrågasätter kommittén inte någon ändring i nu gällande bestämmelser.

Beträffande blindförmånens konstruktion har kommittén övervägt en lös- ning, som innebär att man tager bort den nuvarande specialbestämmelsen i FPL, att den som är blind alltid skall anses lida av så höggradig nedsätt- ning av arbetsförmågan som förutsättes för rätt till invalidpension. För de blinda skulle alltså i FPL — liksom nu i TPL — gälla samma förutsätt-

ning för rätt till invalidförmån som för övriga. Härigenom skulle man undgå att behöva beteckna förvärvsarbetande blinda såsom invalider. De av social- vårdskommittén enligt det föregående åberopade svårigheterna att bedöma invaliditeten hos en blind torde visserligen kvarstå oförändrade. Dessa olägenheter torde emellertid kunna bemästras och måste bemästras med hänsyn till tilläggspensioneringen.

De blinda, vilkas arbetsförmåga inte är så nedsatt som förutsättes för rätt till förtidspension, skulle i fortsättningen inte få blindtillägg jämte förtidspension, utan någon annan form av lytesersättning från folkpensio- neringen. För denna förmån kunde lämpligen användas den tidigare beteck- ningen blindhetsersättning. Övriga blinda skulle jämte folkpensionen er- hålla blindtillägg.

I fråga om åldersgränsen för blindhetens inträde —- nu 60 år — vill kommittén erinra om föredragande departementschefens uttalande i denna del i proposition nr 79 till 1934 års riksdag, vilken proposition upptog för- slag om blindhetsersättning. Departementschefen anförde, att det var en betydande skillnad mellan dem, som hade att framleva hela eller större delen av sitt liv som blinda, och dem som drabbades av blindheten först på ålderdomen. Ehuru olika meningar naturligtvis kunde föreligga om lämp- ligheten av att sätta gränsen vid 60 år, hade departementschefen med hän- syn till de statsekonomiska konsekvenserna ej ansett sig böra förorda en för de blinda förmånligare bestämmelse i detta avseende.

I samband med att blindhetsersättningen vid 1946 års riksdag omvand- lades till blindtillägg yrkades i en motion, att blindtillägget skulle tillerkän- nas alla blinda oberoende av tidpunkten för blindhetens inträde. I första särskilda utskottets utlåtande (nr 1) anfördes att ett borttagande av ålders- gränsen skulle medföra att ytterligare mera än 2 000 personer blev berät- tigade till blindtillägg. Av dessa kunde ett ganska betydande antal anta- gas åtnjuta vård å allmänna anstalter och således inte vara i behov av blindtillägg. Skulle blindtillägg utgå även till dem som vid mycket hög ålder blivit blinda, torde vidare vissa tillämpningssvårigheter uppkomma, varjämte blindtillägget i många fall endast skulle komma att utgå för kort tid. Emellertid, fortsatte utskottet, torde inte utan vidare kunna göras gäl— lande att en höjning av den ålder, före vilken blindheten skall ha inträtt för att berättiga till blindtillägg, skulle vara obefogad. Utskottet fann dock övervägande skäl tala för att i det sammanhanget inte vidtaga ändring av åldersgränsen och tillstyrkte därför att departementsförslaget i denna del godtogs av riksdagen.

Kommittén anser, att en viss åldersgräns, före vilken blindheten skall ha inträtt för att berättiga till särskild blindförmån, bör finnas även fram— deles. En höjning av gränsen synes dock skälig. Kommittén förordar att åldersgränsen sättes vid 63 år.

Det kunde övervägas att inskränka tillämpningen av den nya åldersgrän- sen så att den blir gällande endast för personer, som vid tiden för de nya bestämmelsernas ikraftträdande ännu inte fyllt 63 år. För äldre personer skulle man i så fall icke nu behöva pröva frågan om rätt till blindförmåner, där blindheten inträffat i åldern 60—63 år, vilket givetvis vore en fördel ur administrativ synpunkt. Kommittén har emellertid icke velat förorda en sådan begränsning utan anser att den nya åldersgränsen bör gälla i alla fall, där blindheten inträffat före fyllda 63 är, oberoende av vederbörandes nuvarande ålder.

Blindtillägg utgår ej till den som enligt gällande bestämmelser om blind— undervisning är skolpliktig. Motsvarande inskränkning bör gälla beträffan- de blindhetsersättning.

I fråga om storleken av blindhetsersättningen och blindtillägget synes man höra utgå ifrån att den särskilda blindhetsersättningen bör vara större än blindtillägget. Blindhetsersättningen bör bestämmas till ett belopp som nära ansluter sig till det belopp som vid tiden för den nya lagstiftningens ikraftträdande lägst utgår i invalidpension och blindtillägg till en ogift pen- sionär. Detta belopp utgör nu 1 900 kr. Kommittén föreslår att blindhets- ersättningen skall utgå med 1 800 kr. om året. Blindtilläggets storlek bör lämpligen bibehållas vid nuvarande belopp 1 200 kr., vilket motsvarar två tredjedelar av den föreslagna blindhetsersättningens belopp.

Den i det föregående skisserade lösningen resulterar visserligen i att en person som blivit blind i åldern 63 67 år, i motsats till vad nu är fallet, inte kan erhålla någon invalidförmån utan att arbetsförmågan är nedsatt enligt vanliga regler. Det torde dock kunna antagas, att den som blivit blind i sagda ålder har arbetsförmågan nedsatt i så hög grad, att han åt- minstone uppfyller kravet för rätt till förtidspension enligt reglerna för grupp III, således en tredjedel av hel förtidspension. Eftersom pensionen för grupp III kan antagas bli större än den folkpension, vilken enligt gäl- lande regler utgår till en sådan blind som nu avses, torde någon försämring i de blindas förmåner inte vara att befara vid den angivna lösningen.

I fråga om förmånerna från och förpliktelserna, dvs. avgiftsskyldigheten, till den allmänna sjukförsäkringen synes för blinda med blindhetsersätt— ning böra gälla samma bestämmelser som för övriga arbetsföra personer. Motsvarande bör gälla beträffande skyldigheten att erlägga folkpensions- avgift.

Det är inte möjligt att med någon större grad av säkerhet bedöma huru många som blir berättigade till blindförmåner enligt de ovan förordade reglerna. Som ovan framhållits utgick blindtillägg år 1959 till 3 692 perso- ner. Enligt pensionsstyrelsens beräkningar i petitan för budgetåret 1961/62 uppskattas antalet blindtillägg i januari 1962 till 3 800, därvid åldersgrän-

sen för blindhetens inträde förutsattes vara 60 år. Höjningen av ålders— gränsen från 60 till 63 år torde resultera i att ytterligare ett antal blinda torde erhålla rätt till blindförmåner. Reformen medför sålunda en viss kost- nadsökning. Den omständigheten att vissa blinda erhåller blindhetsersätt- ning i stället för blindtillägg innebär också en ökning av kostnaderna för blindförmånerna men den motsvaras av en minskning av kostnaderna för invalidpensioner.

Vad kommittén i det föregående anfört innebär sammanfattningsvis i hu- vudsak följande.

Det ekonomiska stödet från folkpensioneringen till de blinda utformas så, att blind, som åtnjuter annan folkpensionsförmån, erhåller rätt till blind- tillägg å 1 200 kr., medan blind, som icke åtnjuter folkpensionsförmån, er- håller blindhetsersättning ä 1 800 kr. Den ålder, före vilken blindheten skall ha inträtt för att berättiga till blindtillägg eller blindhetsersättning, bestäm— mes till 63 år.

Särskilda pensionsförmåner till andra svårt invalidiserade

Till pensionsberättigad, som är ur stånd att reda sig själv och på grund härav är i behov av ständig tillsyn och vård, utgår nu utöver annan folk- pension vårdtillägg, om behovet därav uppkommit före fyllda 60 år. Vård- tillägget utgör nu 1 200 kr. om året oberoende av inkomst och förmögen- het. lfrågavarande tillägg kan ej utgå till den som är berättigad till blind- tillägg. Tillägget utgår ej heller till den som stadigvarande vårdas å anstalt tillhörande staten eller kommun eller å enskild anstalt, till vars drift utgår statsbidrag, eller ock genom anstaltens försorg utom densamma.

Beträffande kravet på att den pensionsberättigade skall vara ur stånd att reda sig själv framgår av förarbetena ( prop. nr 66/1954 ) i huvudsak föl- jande.

För att den pensionsberättigade skall kunna få vårdtillägg kräves att han är i behov av hjälp från andra för vården om sin person och den dagliga livsföringen. Invaliditeten måste vara av kvalificerad art. Den som skall tillerkännas vårdtillägg, bör sålunda vara i behov av ständig tillsyn och vård. Enbart den omständigheten att han tarvar hjälp vid av- och påkläd— nad, vid måltider eller vissa förflyttningar kan icke anses tillfyllest. In- validiteten bör vara så svårartad, att den nödvändiggör mera fortlöpande tillsyn och vård, vilket dock icke bör tolkas så strängt att behov skulle före- ligga av annan persons oavbrutna närvaro. Rätt till tillägg bör anses före— ligga även i de fall den vårdade för kortare stunder och tillfälligtvis kan lämnas utan tillsyn. Det är inte någon ovillkorlig förutsättning, att den vår- dade kräver ständigt sängläge.

I fråga om de olika slag av sjukdomar och lyten som kan utgöra orsaken till det invalidiserade tillståndet har i en inom pensionsstyrelsen utarbetad

i juli 1959 utgiven lagbroschyr med kommentarer rörande folkpensione— ringen lämnats följande uppgifter.

Då det gäller fall av kroppsliga defekter, är invalidens förmåga att använda sina armar och ben av avgörande betydelse. I allmänhet har rätt till vårdtillägg ansetts föreligga endast om vederbörande varit ur stånd att utan hjälp av annan person gående förflytta sig inomhus eller om han visserligen varit i stånd till kortare sådana förflyttningar men förflyttningen skett med stor svårighet och påtaglig risk för att han skulle falla omkull utan att kunna komma upp igen. I dessa senare fall har som regel ej blott benen utan även armarna varit angripna, vilket försvå- rat användningen av käppar, kryckor o. d. Härvid har det givetvis praktiskt taget varit omöjligt för invaliden att sköta sig personligen.

Även i fall, där invaliditeten endast hänfört sig till armarna och händerna och den pensionsberättigade sålunda kunnat röra sig fritt både inne och ute, har rätt till vårdtillägg ansetts föreligga om mycket svår invaliditet varit för handen, t. ex. ena armen saknats och den andra varit allenast rudimentär eller där svåra armför- lamningar förekommit och vederbörande till följd härav i huvudsak varit ur stånd att sköta sig personligen.

Bland de kroppssjukdomar eller följdtillstånd därav som kan föranleda en så pass kvalificerad invaliditet som förutsättes för rätt till vårdtillägg märkes främst å ena sidan den långt gångna ledgångsreumatismen och de svårartade organiska nervsjukdomarna samt å andra sidan förlamningstillstånd efter polio, hjärnblöd- ning eller blodpropp i hjärnan. I fråga om de sistnämnda grupperna av sjuk- domstillstånd bör emellertid observeras att förbättring av tillståndet kan inträda åtminstone något eller några år efter insjuknandet. Därjämte kan den sjuke så småningom bli allmänt starkare och uthålligare samt vänja sig vid sitt tillstånd och därigenom bli i stånd att mer och mer klara sig själv.

Invärtes sjukdomar (dock givetvis ej akuta), som under lång tid tvingar till sängläge, kan medföra rätt till vårdtillägg. Pensionsstyrelsen har sålunda beviljat vårdtillägg vid några fall av allvarliga hjärt- och njursjukdomar.

Även vid mentala rubbningar har vårdtillägg beviljats vid fall av höggradig imbecillitet eller idioti, där visserligen möjligheter funnits för den pensionsbe- rättigade att tidvis klara sig själv men risk ansetts föreligga att han utan tillsyn skulle kunna skada sig själv eller annan, åstadkomma eldsvåda el. dyl. Vid sin- nessjukdom (psykos) torde en så omfattande tillsyn och vård som förutsatts för rätt till vårdtillägg i regel nödvändiggöra intagning å sinnessjukhus. Har sö- kanden trots allt vårdats utanför sinnessjukhus, har emellertid vårdtillägg bevil- jats även i sådana fall.

I det totala pensionstagarheståndet i januari 1959 ingick 2 723 vårdtill- läggstagare. Av dessa uppbar 2493 invalidpension och 230 ålderspension.

Bestämmelserna om det 5. k. hjälplöshetstillägget innebär följande. Till— läggspension enligt FPL kan i särskilda fall beviljas gift pensionär med högst 1 100 kr. om året jämte standardtillägg, även om enligt reglerna för inkomstprövningen ingen eller lägre tilläggspension skulle utgå. I sådana fall utgående tilläggspension kan endast tillkomma gift pensionär, vars make ej åtnjuter folkpension och förutsätter att pensionären blivit helt oförmö— gen till arbete före 60 års ålder och att särskilda skäl föranleder till utgi- vande av tillägget. Erhåller sedermera jämväl pensionärens make folkpen—

sion, kan hjälplöshetstillägget utgå i viss omfattning, nämligen i den mån så behöves för att förhindra att makarna tillsammans får lägre pension än vad den först pensionsberättigade förut haft ensam.

Bestämmelserna avser enligt förarbetena huvudsakligen det fall att en arbetsförmögen mans hustru vid relativt ung ålder drabbas av en sådan sjukdom att därigenom uppkommer en svår belastning av makarnas eko- nomi. Tillägget skall vidare enligt förarbetena komma till användning fram— för allt i de fall då en pensionsberättigad, som före fyllda 60 år blivit helt oförmögen till arbete, på grund av sitt fysiska eller psykiska tillstånd sj älv är i behov av tillsyn och hjälp. Till skillnad mot vad som gäller i fråga om Vårdtillägget kräves dock inte ett mera ständigt behov av tillsyn och hjälp. Däremot fordras att vederbörande är helt oförmögen till arbete, således även till hushållsarbete. I detta hänseende är kraven för erhållande av hjälp- löshetstillägg strängare än vad som gäller för vårdtillägg. En person är näm- ligen inte utesluten från vårdtillägg enbart därför att han kan utföra arbete i någon omfattning.

Hjälplöshetstillägg kan ej utgå till den som uppbär blindtillägg eller vård- tillägg. Hjälplöshetstillägget kan upphöra av flera anledningar, som ej har med hjälplösheten att skaffa, och det upphör alltid då pensionstagaren eller maken fyller 67 år. Dylika begränsningar gäller inte för Vårdtillägget.

Av den nu lämnade redogörelsen framgår att Vårdtillägget tekniskt sett är konstruerat som en förhöjning av folkpensionen, medan hjälplöshetstill- lägget innebär möjlighet att dispensera från de vanliga reglerna om inkomst- prövning. Vid bifall till kommitténs förslag att den nuvarande inkomstpröv- ningen inom invalidpensioneringen slopas, bortfaller grunden för hjälplös- hetstillägget. Envar som vid tiden för den nya lagstiftningens ikraftträ- dande uppbär nämnda tillägg torde därefter bli berättigad till invalidpen— sion enligt reglerna för grupp I, alltså hel invalidpension, vilken alltid är större än det belopp som nu sammanlagt högst kan utgå till den som är berättigad till hjälplöshetstillägg.

Därutöver torde vederbörande efter särskild ansökning i många fall kun- na få ettdera av de av kommittén i det följande förordade tilläggen. Pensions- reformen innebär således för ifrågavarande grupp pensionärer en icke ovä- sentlig förbättring. Någon särskild ersättningsform med hänsyn till de nu- varande specialbestämmelserna i FPL om hjälplöshetstillägg erfordras inte.

Bestämmelserna om det nuvarande Vårdtillägget trädde i kraft den 1 januari 1955. Pensionsstyrelsen hade av Kungl. Maj:t fått i uppdrag att utarbeta ett förslag om att bereda andra svårt invalidiserade än blinda ett tillägg från folkpensioneringen. Styrelsen fann i sitt förslag, att det icke gick att med utgångspunkt från lytets art göra en avgränsning av den per— sonkrets, som borde komma i fråga för tillägget. Ej heller kunde man en-

ligt styrelsens mening draga gränsen vid viss medicinsk invaliditetsgrad. ] stället måste man utgå från graden av invalidens behov av hjälp och vård från andra.

Pensionsstyrelsen föreslog att för andra svårt invalidiserade än blinda skulle _— i stället för hjälplöshetstillägget — införas två nya hjälpformer, betecknade hjälptillägg och vårdtillägg, om 1 000 resp. 1 500 kr. per år. För rätt till hjälptillägg uppställdes den förutsättningen, att invaliden skulle för tillsyn och vård dagligen vara i oundgängligt behov av upprepad per— sonlig hjälp. I fråga om Vårdtillägget var denna förutsättning skärpt så- lunda, att behovet av tillsyn och vård skulle kräva annan persons ständiga närvaro. Beträffande båda tilläggen skulle vidare såsom villkor gälla, att vederbörande var berättigad till invalidpension eller ålderspension samt att hjälp— eller vårdbehovet inträtt före det vederbörande fyllt 60 år.

Förslaget gav emellertid möjlighet till viss dispens från de sålunda upp- ställda villkoren. När synnerliga skäl föranledde därtill, skulle nämligen ett med hänsyn till omständigheterna avpassat hjälp- eller vårdtillägg, dock högst ovan angivna belopp, kunna utgå, därest behovet av personlig hjälp var betydande även om detsamma inte var så omfattande som förut sagts. I sådana fall skulle tillägg kunna utgivas också, därest rätt till folkpension ej förelåg.

I en del remissyttranden anmärktes mot förslaget bl.a., att förutsätt— ningarna för tilläggen ej gjorts tillräckligt klara och att de gav rum för en alltför stor skälighetsprövning.

På grundval av pensionsstyrelsens utredning framlade Kungl. Maj:t i proposition nr 66 till 1954 års riksdag förslag till bestämmelser om vård- tillägg, vilket förslag oförändrat antogs av riksdagen. De nuvarande i det föregående återgivna bestämmelserna rörande Vårdtillägget överensstäm- mer med de ursprungliga, dock att tilläggets belopp från början var 1 000 kr.

I sitt utlåtande (nr 13) över propositionen framhöll andra lagutskottet bl.a., att det hade varit önskvärt, att hjälpen kunnat få en vidare omfatt- ning, men svårigheterna att då finna en tillfredsställande gränsdragning var emellertid uppenbara. Enligt utskottet syntes det därför vara att anbe- falla, att reformen från början begränsades på sätt som föreslagits i propo- sitionen.

I fråga om åldersgränsen 60 år fann sig utskottet också kunna acceptera propositionens förslag men framhöll, att en omprövning kunde ifrågakom— ma sedan erfarenhet av reformens verkningar vunnits. Utskottet framhöll i detta sammanhang att spörsmålet om vilka hjälpformer, som borde kom— ma i fråga vid de under högre ålder inträffande hjälplöshetstillstånden, hörde nära samman med åldrings- och kronikervårdsfrågan över huvud.

Kommittén hyser den uppfattningen, att det nuvarande Vårdtillägget är ett mycket betydelsefullt tillskott till folkpensionen för den som är i

behov av ständig tillsyn och vård. Enligt vad kommittén erfarit betraktas emellertid de nu gällande villkoren för erhållande av tillägget såsom alltför stränga. Inom kommittén har därför övervägts vissa modifikationer be— träffande åldersgränsen och villkoren i övrigt, varigenom hjälpen skulle kunna få en något vidare omfattning än som nu är fallet.

Vad först beträffar åldersgränsen för vårdbehovets inträde _— nu 60 år _ må erinras om att kommittén nyss förordat, att motsvarande åldersgräns för de blinda höjes till 63 år. Bl. a. av detta skäl förordar kommittén, att den ålder, före vilken vårdbehovet skall ha inträtt för att berättiga till vård— tillägg, likaledes höjes till 63 år. I analogi med vad som förut förordats beträffande blindförmånerna bör den nya åldersgränsen gälla i alla fall, där vårdbehovet inträffat före fyllda 63 är, oberoende av vederbörandes nuva- rande ålder. Förutsättningarna i övrigt för rätt till vårdtillägg synes böra bi— behållas oförändrade.

Kommittén har vidare undersökt möjligheterna att införa ett nytt tillägg, som skulle kunna utgå i vissa fall, där vårdtillägg nu icke kan ifrågakom— ma, men där det uppenbarligen föreligger ett avsevärt behov av mera sta- digvarande hjälp. *Ett sådant tillägg skulle lämpligen kunna betecknas h jälptillägg. Svårigheterna att därvid skapa en tillfredsställande gränsdrag— ning är uppenbara. Skillnaden i förutsättningarna jämfört med Vårdtillägget bör avse intensiteten i hjälp— eller vårdbehovet. För att begränsa person- kretsen måste emellertid hjälpbehovet också i dessa fall vara relativt kva- lificerat. Såsom framgår av det ovanstående kräves för rätt till vårdtillägg, dels att den pensionsberättigade är ur stånd att reda sig själv och dels att han på grund härav är i behov av ständig tillsyn och vård. Beträffande hjälp— tillägget skulle det senare ledet kunna mildras så att vederbörande är i behov av avsevärd fortlöpande hjälp av annan person. Med en sådan bestämning skulle hjälptillägg kunna utgå i fall, där hjälpbehovet är relativt betydande och där det avser dagligen återkommande åtgärder som hjälp med av— och påklädnad, med att stiga upp eller gå till sängs, att intaga föda, att förflytta sig etc. Exemplifieringen får inte betraktas såsom uttömmande. Det bör an— komma på de pensionsbeviljande organen att, med beaktande av de sålunda angivna riktlinjerna, i varje särskilt fall avgöra, om förutsättningar för hjälptillägg föreligger.

Att tillämpningen av reglerna om hjälptillägg måste medföra ett visst merarbete för pensionsmyndigheterna är uppenbart. Å andra sidan kan man vid prövning av hithörande frågor få viss ledning av de erfarenheter som vunnits vid handläggningen av ärenden om vårdtillägg.

Kommittén förordar, att ett tillägg, kallat hjälptillägg, i enlighet med vad ovan skisserats, införes vid sidan om Vårdtillägget. Beträffande förutsätt-

ningarna för rätt till hjälptillägget utöver vad ovan anförts bör gälla samma villkor som nu gäller eller ovan föreslagits för Vårdtillägget.

Beträffande storleken av vårdtillägget och hjälptillägget förordar kom— mittén, att Vårdtillägget bibehålles vid nuvarande belopp 1 200 kr. Hjälp— tilläggets storlek är en avvägningsfråga. Det bör emellertid vara något lägre än Vårdtillägget. Kommittén förordar, att hjälptillägget utgår med 800 kr., vilket belopp motsvarar två tredjedelar av Vårdtillägget.

År 1959 utgick vårdtillägg till i runt tal 2 700 personer. Enligt pensions- styrelsens beräkningar uppskattas antalet vårdtilläggsberättigade i januari 1962 till 3 100, därvid åldersgränsen för vårdbehovets inträde förutsatts vara 60 år. Den ovan förordade höjningen av åldersgränsen medför en ytterligare höjning av antalet vårdtillägg, vilken höjning det dock är svårt att med säkerhet uttala sig om. Det är vidare ytterst vanskligt 'att bedöma huru många personer som kan antagas bli berättigade till det nya hjälptillägget. Möjligen kan antalet hjälptilläggsberättigade uppskattas till ett par tusen personer. Uppskattningen är emellertid mycket osäker.

Vad här föreslagits kan sammanfattas sålunda. Pensionsberättigad, som är ur stånd att reda sig sj älv äger, om han är i behov av avsevärd fortlöpande hjälp av annan och behovet därav uppkommit innan han fyllt 63 är, rätt till hjälptillägg. Föreligger behov av ständig tillsyn och vård, vilket upp- kommit å tid som nyss sagts, utgår i stället vårdtillägg.

Hjälptillägget utgår för år räknat med 800 kr. Vårdtillägget utgår liksom nu med 1 200 kr.

Fråga om särskild lytesersättning till andra än blinda

I kapitel 4 har förordats att invaliditetsbegreppet i den reformerade inva- lidpensioneringen skall vara utformat som en arbets- eller förvärvsinvali- ditet, grundad på medicinska faktorer. Vid ett sålunda utformat invalidi- tetsbegrepp kan det inträffa att vederbörande trots synnerligen betydande medicinska defekter inte är berättigad till förtidspension, nämligen om hans arbetsinkomst är relativt sett särskilt hög. Anledningen till att han har så stor inkomst kan vara att han besitter en osedvanligt stor arbetsvilja. Mången gång kan det vara så att förvärvandet av arbetsinkomsten möjlig- göres genom att vederbörande får hjälp av anhöriga eller andra för att kunna taga sig till eller från arbetsplatsen eller får rent personligt bistånd av annan i arbetet eller skaffat sig särskilda hjälpmedel för färderna eller för arbetets utförande. Ibland kan detta bistånd eller dessa hjälpmedel för- orsaka honom stora utgifter.

I sådana fall som de nu åsyftade är det angeläget att samhället vidtager särskilda åtgärder för att uppmuntra till arbete. Om så inte sker, förelig-

ger risk för minskad arbetsvilja och minskat intresse för att vidtaga de arrangemang och draga på sig de utgifter, som nyss berördes. Det kan också pekas på den bitterhet åtskilliga invalider, särskilt de som inte kan få någon pension, känner över sitt öde framför allt om samhället visar ett enligt deras mening bristande intresse för detta.

Om sålunda ett påtagligt behov av vad man skulle kunna kalla »stimu— lansåtgärder» får anses föreligga, är mera tveksamt hur detta behov skall tillgodoses.

Den meningen kan framföras att behovet får tillgodoses inom ramen för reglerna om invaliditetsbedömningen. Det kan också göras gällande att ifrågavarande behov blir tillräckligt tillgodosett genom en sänkning av invaliditetsgränsen från två tredjedelar till hälften och utgivandet av partiell pension, så snart den lägre gränsen uppnåtts. Vid invaliditetsbedömningen med tillämpning av det avsedda invaliditetsbegreppet skall ju beaktas såväl storleken av den medicinska defekten som storleken av arbetsinkomsten.

Emellertid är det väl så, att inte ens de nya reglerna om invaliditetsbedöm- ningen och en sänkning av invaliditetsgränsen medgiver utgivande av en stimulansersättning —— en lytesersättning i form av partiell förtidspension —- i alla de fall där en sådan kan anses motiverad.

Även den lägsta partiella förtidspensionen kan vidare uppgå till rätt bety- dande belopp. Det kan då vara en fördel att i vissa svårbedömda fall inte vara hänvisad enbart till val mellan en relativt hög partiell pension och ingen pen— sion alls utan ha möjlighet att giva en särskild lytesersättning. För veder- börande kan det dessutom ibland vara en fördel att få en lytesersättning i annan form än förtidspension.

Vidare må anföras att rena rättvisesynpunkter talar för införande av en mera allmän lytesersättning. Sedan gammalt utgives nämligen en sådan er- sättning till en grupp höggradigt medicinskt invalidiserade, nämligen dc blinda.

Det må vidare erinras om att man _— enligt vad närmare framgår av ka- pitel 3 — i Danmark har olika former av särskilda invaliditetsersättningar till medicinskt höggradigt invalidiserade, som har för hög arbetsinkomst för att kunna få invalidpension. I den förra året antagna norska lagen om uförctrygd har man infört en särskild hjälpform, benämnd grunnstönad, som kan utgå antingen som tillägg till invalidpensionen eller som en särskild invalidförmån i sådana fall, då allvarlig sjukdom, skada eller lyte medför extrautgifter av betydelse för exempelvis klädslitage och kommunikations— medel.

Det synes alltså föreligga starka skäl för att i folkpensioneringen införa en särskild lytesersättning även för andra än blinda. Svårigheten att utforma och tillämpa regler om en sådan lytesersättning framträder emellertid ome- delbart. Det är ingen annan grupp svårt medicinskt invalidiserade som kan avgränsas lika klart och naturligt som de blinda. Denna svårighet liksom

det förhållandet att det är en ny förmånsform talar för att stor försiktighet iakttages redan vid angivandet av den personkrets, som bör komma i fråga för lytesersättningen.

Den invalidgrupp, som det synes ligga närmast till att jämställa med de blinda, omfattar personer som lider av höggradiga rubbningar i rörelse- och stödorganens funktion. Denna grupp torde vara lättare att avgränsa än sådana grupper, där vederbörande lider av andra sjukdomar. För be- dömning av storleken av det medicinska menet kan man beträffande de rörelsehindrade — men knappast i fråga om dem som lider av andra sjuk- domar —— hämta viss ledning från de inom yrkesskadeförsäkringen använda 5. k. invaliditetstabellerna.

Som villkor för rätt till den särskilda lytesersättningen torde böra krävas att vederbörande lider av höggradig nedsättning i rörelse- och stödorganens funktion. Vidare bör fordras att han trots denna funktionsnedsättning ge— nom arbete bereder sig sådan försörjning, att han därigenom uteslutes från rätt till förtidspension. Fråga uppkommer huruvida härmed bör jämställas det fall att vederbörande på grund av inkomstens storlek blir berättigad till en lägre förtidspension än eljest. Det kan ju vara exempelvis så, att veder- börande med hänsyn till sin faktiska arbetsförtjänst bör bedömas som partiell invalid i grupp III, men att han, om han inte hade velat eller kunnat ordna så att han varit i stånd att fullgöra ifrågavarande arbete, hade bort bedömas som partiell invalid i grupp II eller som helinvalid. Det synes kom- mittén skäligt och möjligt att jakande besvara nämnda fråga.

Ytterligare bör enligt kommitténs mening krävas att funktionsnedsätt— ningen föranleder ett påtagligt behov av bistånd eller hjälpmedel för att ar- betet skall kunna utföras. Nödgas vederbörande ådraga sig väsentliga mer- utgifter för att kunna taga sig till och från arbetsplatsen eller för särskilda arbetsredskap eller andra anordningar i arbetet, torde sådant hjälpbehov få anses föreligga. Man synes dock inte höra begränsa rätten till fall med sådana merutgifter. Biståndet kanske erhålles genom stor uppoffring av anhöriga eller andra, som inte har rätt till eller inte vill begära ersättning härför. Med väsentliga merutgifter synes därför böra jämställas dagligt (fort- löpande) behov av personligt bistånd av annan i avsevärd omfattning.

Rekvisitet för rätt till den särskilda ersättningen vid vanförhet bör givet- vis föreligga mera varaktigt. Detta torde dock inte behöva sägas ut särskilt i lagtexten utan följer av inkomstrekvisitet. För att arbetsinkomsten skall medföra att ingen pension kan utgå eller att pensionen blir lägre än eljest får nämligen inkomsten inte vara av tillfällig natur.

Vanförhetsersättningen är avsedd att vara en stimulans för förvärvsar- betande —— en lytesersättning —— som ersätter förtidspension eller en sådan pension efter högre invaliditetsgrad. Den bör alltså ej utgå när vederbö- rande upphör med förvärvsarbete eller när han får pension som helinvalid. Ålderspension utgår med samma belopp som hel förtidspension. På grund

härav och med hänsyn till de svårigheter att utforma och tillämpa en regel om ifrågavarande ersättning, som eljest skulle föreligga, torde ersättningen böra upphöra att utgå när den försäkrade fyller 67 år eller dessförinnan börjar uppbära ålderspension (se kap. 11).

Någon motsvarighet till den förordade 63-årsgränsen för blindhetsersätt- ning synes inte erfordras i fråga om vanförhetsersättningen.

Kommittén förordar att i den nya folkpensioneringen införes en särskild hjälpform för vanföra att utgå under de förutsättningar som ovan angivits.

Vad härefter beträffar beloppet av vanförhetsersättningen må anföras följande. För att det skall vara någon mening med ersättningen får den inte vara mycket låg. Å andra sidan talar de förut omnämnda försiktighetshän- synen för stor återhållsamhet vid beloppets bestämmande. Vidare bör be— aktas att för de vanföra nu finnes möjligheter att få bidrag från olika håll till anskaffande och drift av invalidfordon. Dessa möjligheter bör tills vidare bibehållas. Dessutom må framhållas att tillämpningssvårigheterna måste bli särskilt stora om vederbörande pensionsorgan har att _ utan stöd av i lagen angivna klara regler för olika fall (enär sådana inte kan givas) _ välja beloppet inom vida gränser. En lämplig avvägning med hänsyn till dessa synpunkter torde vara att ge den, som inte kan få förtidspension, ett bidrag _ förslagsvis benämnt vanföreersättning _ med 1 200 kr. om året och den, som får partiell sådan pension, ett bidrag _ förslagsvis benämnt vanföre- tillägg _ med 800 kr. om året.

Innebörden av kommitténs förslag att komplettera folkpensioneringen med särskild hjälp åt vissa vanföra kan sammanfattas på följande sätt.

Lider försäkrad, som fyllt 16 men ej fyllt 67 år eller före sistnämnda tid- punkt börjat uppbära ålderspension, av höggradig nedsättning i rörelse- och stödorganens funktion men är hans förmåga att genom arbete bereda sig inkomst likväl sådan, att han uteslutes från rätt till förtidspension, äger han, om han är i behov av avsevärd fortlöpande hjälp av annan person eller får vidkännas betydande merutgifter för färdmedel eller andra hjälp- medel för att kunna utföra sitt arbete, rätt till vanföreersättning med för år räknat 1 200 kr. Är den försäkrade visserligen inte utesluten från rätt till förtidspension men erhåller han en lägre sådan pension än eljest skulle ha utgått, äger han i stället rätt till vanföretillägg till pensionen med för år räknat 800 kr.

Det synes inte vara möjligt att med rimlig grad av säkerhet kunna angiva hur många personer, som skulle bli berättigade till den särskilda ersättningen för vanföra enligt ovan angivna regler. Med all sannolikhet kan det inte bli fråga om något större antal _ måhända några hundratal.

Kommitténs förslag vad angår storleken av de i detta kapitel behand- lade särskilda pensionsförmånerna framgår närmare av följande upp— ställning.

Förmån Årsbelopp i kronor Blindhetsersättning ............ 1 800 Blindtillägg .................. 1 200 Vårdtillägg .................. 1 200 Hjälptillägg .................. 800 Vanföreersättning ............ 1 200 Vanföretillägg ................ 800

Beloppen i uppställningen är angivna med utgångspunkt från 1957 års penningvärde. Blindtillägg och vårdtillägg utgår för närvarande med fixa belopp. Kommittén anser det naturligt och riktigt att beloppen av de ovan angivna förmånerna anpassas efter det vid varje tidpunkt gällande penning- värdet. Enligt vad kommittén erfarit är det inte sannolikt att de tek— niska resurserna för genomförande av en enhetlig indexreglering av hela det allmänna pensionssystemet kommer att föreligga redan då kommitténs för- slag anses böra träda i kraft. I avvaktan på genomförandet av en sådan indexreglering bör de ovan behandlade särskilda folkpensionsförmånerna utgå med de i uppställningen angivna pensionsbeloppen. För undvikande av en temporär nedsättning av förmånerna till den som omedelbart före de nya bestämmelsernas ikraftträdande åtnjöt blindtillägg men som enligt de föreslagna bestämmelserna skall vara berättigad till blindhetsersättning er- fordras en övergångsbestämmelse. I sådant fall bör blindhetsersättning utgå med lägst det belopp, som motsvarar summan av vad den försäkrade vid nämnda tidpunkt uppbar i grundpension, indextillägg och blindtillägg.

KAPITEL 8

Barntillägg från folkpensioneringen

Gällande bestämmelser om särskilda barnbidrag m. 111.

Enligt lagen om särskilda barnbidrag kan i vissa fall utöver allmänt barn- bidrag utgå särskilt barnbidrag. Bidragsberättigade är följande barnkate- gorier: 1) barn vars fader åtnjuter ålderspension, invalidpension eller sjuk- bidrag enligt FPL; 2) barn vars moder åtnjuter sådan folkpension, då för- äldrarna ej sammanlever samt modern har vårdnaden om eller stadigvarande bor tillsammans med barnet; samt 3) barn vars moder är gift med annan än barnets fader, då styvfadern åtnjuter folkpension samt modern har vårdnaden om eller stadigvarande bor tillsammans med barnet.

Särskilt barnbidrag utgår längst t. o. m. den månad, under vilken barnet fyller 16 år. Barnbidrag utgår icke för barn, som är berättigat till barnpen— sion enligt lagen om barnpensioner.

Särskilt barnbidrag utgår med ett maximibelopp av 996 kr. för barn och år.

De särskilda barnbidragen reduceras på visst sätt med hänsyn till för- sörjarens och barnets inkomst. Såsom försörjare anses i fråga om de nyss under punkt 2) och 3) angivna fallen barnets moder samt i fråga om barn enligt punkt 1) barnets fader eller, därest barnet stadigvarande vistas hos modern, denna eller, om barnet ej stadigvarande vistas hos någon av föräld— rarna, den av dem som har eller senast haft vårdnaden om barnet.

Avdrag på grund av försörjarens inkomst sker efter två i vissa avseenden skiljaktiga skalor; vilken av dem som skall tillämpas beror av försörjarens rätt till folkpension.

Om försörj aren åtnjuter folkpension eller uppbär hustrutillägg eller skulle ägt erhålla sådan förmån, därest hans årsinkomst ej uteslutit honom från rätten därtill, skall vad i FPL är stadgat rörande minskning på grund av den pensionsberättigades årsinkomst gälla även i fråga om minskning av särskilt barnbidrag, men inkomstavdrag sker då endast för inkomst över den inkomstgräns, vid vilken försörjarens rätt till den inkomstprövade folkpensionsförmånen inberäknat kommunalt bostadstillägg upphör. Denna inkomstgräns, som alltså betecknar det för rätt till barnbidrag avdragsfria inkomstbeloppet, växlar med hänsyn till storleken av den ifrågavarande in- komstprövade förmånen. Då kommunerna bestämt bostadstillägget till myc- ket olika belopp, är det omöjligt att generellt angiva barnbidragets storlek

vid olika årsinkomster hos försörjaren. Av det sagda framgår dock att, om försörjaren uppbär en inkomstprövad pensionsförmån, barnbidraget utgår med oavkortat belopp, såvida ej avdrag skall ske för barnets egen inkomst.

Om försörjaren ej uppbär inkomstprövad folkpension och ej heller vid lägre inkomst skulle vara berättigad därtill, minskas det särskilda barn- bidraget _ då försörjaren är ensamstående _ med en tredjedel av dennes årsinkomst i vad den överstiger 2 400 kr. och med ytterligare en tredjedel i vad den överstiger 3 300 kr. Är försörjaren gift och sammanlever med sin make, minskas barnbidraget med en tredjedel av makarnas sammanlagda årsinkomst i vad den överstiger 3 000 kr. och med ytterligare en tredjedel i vad den överstiger 4 200 kr.

Finnes flera till särskilt barnbidrag berättigade barn, sker minskningen med hänsyn till försörjarens inkomst å barnbidragets sammanlagda belopp med lika stort belopp för varje barn.

Sedan särskilt barnbidrag fastställts med hänsyn till försörjarens inkomst, skall varje barns andel minskas med hänsyn till den årsinkomst barnet eventuellt åtnjuter. Underhållsbidrag samt bidragsförskott avdrages där- vid med hela beloppet. Annan barnets inkomst, dock ej arbetsinkomst som alltid är avdragsfri, avdrages i den mån den överstiger 200 kr. för år.

Särskilt barnbidrag till adoptivbarn utgår efter i huvudsak samma regler som övriga barnbidrag, dock med hänsyn till adoptivföräldrarnas i stället för de naturliga föräldrarnas förhållanden.

Antalet barn, till vilka särskilt barnbidrag utgick i oktober 1960, utgjorde enligt en inom pensionsstyrelsen verkställd undersökning rörande det lö— pande beståndet barnbidrag 10 366. Huru dessa fördelade sig på de ovan angivna barnkategorierna ävensom i vad mån barnbidragen utgick med fullt eller med reducerat belopp framgår av följande tablå.

_ Totala antalet Antal barnbidrag med Kategori barnbidrag fullt belopp reducerat belopp 1 10 246 9 598 648 2 93 19 74 3 27 5 22 10 366 9 622 744

Antalet särskilda barnbidrag i januari 1962 har av pensionsstyrelsen upp— skattats till 11 700 och medelbeloppet till 960 kr. Kostnaderna för budget- året 1961/62 beräknas uppgå till 11,3 milj. kr., varav 5,8 milj. kr. faller på staten och 5,5 milj. kr. på kommunerna.

Inom sjukförsäkringen gäller att, om den sjukpenningförsäkrade har hem— mavarande barn under 16 år, barntillägg utgår till grundsjukpenningen. Barntillägget utgör per dag en krona för den som har ett eller två barn, 2 kr. för tre eller fyra barn och 3 kr. för fem eller flera barn. Utgår halv sjukpenning minskas även barntillägget till hälften.

Barntillägg enligt SFL kan utgå endast vid endera makens sjukdom- Som regel skall barnet vara sjukvårdsförsäkrat som barn till mannen. Barntillägg skall då utgå vid mannens sjukdom men ej vid hustruns. Är barnet genom särskilt beslut av sjukkassan sj ukvårdsförsäkrat som barn till hustrun _ vilket förutsätter att hustruns inkomst av förvärvsarbete överstiger mannens — utgår barntillägg vid hustruns men ej vid mannens sjukdom. Kan hustrun inte erhålla barntillägg enligt dessa bestämmelser, får hon dock sådant tillägg om 2 kr. (oberoende av antalet barn) under förutsättning att hon ligger på sjukhus samt att hon har hemmavarande barn under tio år.

Från yrkesskadeförsäkringen utgår barntillägg till sjukpenningen efter samma grunder som gäller inom sjukförsäkringen men däremot ej till liv- räntorna.

Från arbetslöshetsförsäkringen utgives understöd dels i form av daghjälp och dels i form av två familjetillägg, nämligen barntillägg och maketillågg. Barntillägget är 2 kr. om dagen för varje barn och utgår till de barn under 16 år, som den arbetslöse försörjer.

Slutligen må nämnas att ålders— och invalidpensionerna från tilläggspen- sioneringen inte är kompletterade med barnbidrag eller barntillägg.

Kommitténs synpunkter och förslag De särskilda barnbidrag som nu utgår till vissa folkpensionärers barn har karaktären av tillägg till försörjarens folkpension. Skälen till att folk- pensionen sålunda kompletterats med denna tilläggsförmån kan generellt sägas vara, att pensionärens förmåga att draga försorg om sin familj betrak- ltas såsom otillräcklig. För att tillgodose pensioneringens effektivitet har det därför varit naturligt och nödvändigt att komplettera försörjarens pension.

Samtidigt som folkpensionen successivt förbättrats har också de sär- skilda tilläggsförmånerna till folkpensionärer med barn förbättrats, senast från den 1 juli 1960. Ytterligare förbättringar av folkpensionen planeras och dessutom kommer fr. o. m. den 1 januari 1963 att utgivas pensioner från den allmänna tilläggspensioneringen. De nya allmänna pensionerna, vilka motsvarar summan av folkpension och tilläggspension, kommer i stort sett att få samma utformning och storlek som nu utgående pensioner i allmän och enskild tjänst. Sådana pensioner är regelmässigt inte förenade med särskilda tillägg för försörjarens barn och detta är ej heller fallet med livräntorna från yrkesskadeförsäkringen. Under sådana omständig- heter kan det ifrågasättas, huruvida anledning föreligger att bibehålla ett system med kompletterande försörjningsbidrag för barn i en utbyggd folk— pensionering, som är avsedd att tillsammans med pensioner från tilläggs- pensioneringen giva en god kompensation för av sjukdom eller ålderdom fört

orsakat inkomstbortfall. I varje fall torde det vara uppenbart, att behovet av tillägg för barn kommer att minska.

Beträffande pensionerna från tilläggspensioneringen gäller att de under en övergångstid i ett stort antal fall kommer att vara reducerade i anled- ning av att vederbörande inte har eller kan uppnå tillräckligt antal år för full pension. Sådan reduktion kommer dock företrädesvis att drabba pen- sionärer, som vid pensionsfallet är komna till en högre ålder och som mera sällan har minderåriga barn att försörja. Skulle de ha sådana barn, kan det dock inte uteslutas, att pensionen behöver kompletteras med till— lägg för barnen. Vidare må framhållas att, om vederbörandes pensionsgrun- dande inkomst varit låg, tilläggspensionen blir relativt liten. Slutligen kan nämnas att tilläggspension inte utgår till den som redan nu uppbär ålders- pension eller invalidpension.

Man torde alltså kunna utgå ifrån att det alltjämt kommer att föreligga behov av ett ekonomiskt stöd till vissa barnfamiljer motsvarande de nu— varande särskilda barnbidragen. Kommittén föreslår, att detta stöd tekniskt utformas såsom ett tillägg till försörjarens folkpension, benämnt barn- tillägg. Bestämmelserna härom bör inarbetas i den nya folkpensionslag— stiftningen.

Rörande lagstiftningens utformning får kommittén anföra följande. Såsom framgår av den föregående redogörelsen utgår särskilt barnbidrag för barn, vars fader (styvfader) eller i vissa fall moder uppbär invalidpen- sion (sjukbidrag) eller ålderspension. Kommittén finner ej skäl föreslå någon principiell ändring beträffande den barntilläggsberättigade kretsen.

Såsom villkor för rätt till särskilt barnbidrag i fall då barnets moder eller styvfader åtnjuter folkpension föreskrives i nu gällande lagstiftning att modern har vårdnaden om eller stadigvarande bor tillsammans med har-- net. Härigenom begränsas bidragsrätten till de fall då den pensionsberätti- gade regelmässigt har utgifter för barnets försörjning. När det gäller rät- ten till särskilt barnbidrag för barn, vars fader åtnjuter folkpension, upp- ställes inte motsvarande krav. Detta har kunnat underlåtas med hänsyn till att en fader, som inte har vårdnaden om eller stadigvarande bor tillsam— mans med barnet, praktiskt taget alltid är skyldig att utgiva bidrag till dess underhåll. Även om så inte skulle vara fallet, möter det knappast betänk— ligheter att utgiva särskilt barnbidrag, vilket tillkommer barnet självt och som är inkomstprövat. När de särskilda barnbidragen ersättes med tillägg till den pensionsberättigades egen pension synes det dock inte höra komma ifråga att utgiva sådant tillägg för barn, till vars försörjning den pensions— berättigade inte bidrager. Som villkor för rätten till barntillägg bör där— för i samtliga fall gälla att den pensionsberättigade har vårdnaden om eller stadigvarande bor tillsammans med barnet eller ock enligt dom eller avtal är skyldig att utgiva underhållsbidrag till barnet.

Den nuvarande högsta åldersgränsen för rätt till barnbidrag _ 16 år _

bör bibehållas för barntilläggen. Dessutom bör liksom nu i fråga om barn— bidrag gälla att barntillägg icke utgår för barn, som är berättigat till barn- pension enligt lagen om barnpensioner.

Beträffande barntilläggets belopp anser kommittén, att det i princip bör motsvara storleken av de nyss nämnda barnpensionerna, alltså 1000 kr. Barntillägget bör vara indexreglerat liksom folkpensionen i övrigt.

Förtidspension skall enligt kommitténs förslag graderas med hänsyn till vederbörandes kvarstående arbetsförmåga. Fråga uppkommer därvid, om barntillägget bör graderas efter samma regler som förtidspensionen. Om så inte sker, kommer i flerbarnsfamiljer avvägningen av pensionens stor- lek efter arbetsförmågans nedsättning att i väsentlig grad elimineras genom barntillägget. Tröskelproblemet skulle också förstoras vid gränsen mellan lägsta pensionsberättigande invaliditet och de fall som är uteslutna från pen- sionsrätt. Det kan här erinras om att barntillägg till halv sjukpenning utgår med hälften av helt barntillägg.

På anförda skäl förordar kommittén, att barntillägget följer huvudför— månens regler i detta avseende. Barntillägg till hel förtidspension eller ålderspension bör sålunda utgå med fullt belopp. Utgår två tredjedelar eller en tredjedel av hel förtidspension, bör barntillägget utgöra motsvarande andel av barntillägg till hel förtidspension.

Vid övervägande av frågan om inkomstprövning av barntilläggen bör be- aktas, att de har karaktär av tillägg till försörjarens folkpension. Denna utgår utan inkomstprövning. Det synes vara naturligt, att den del av pen- sionen som barntillägget i realiteten utgör följer huvudförmånens regler. Även den omständigheten att den barnpension som skulle utgå om försör— jaren avled inte är inkomstprövad talar för en sådan utformning av barn- tillägget. Kommittén förordar, att barntilläggen utgår utan inkomstpröv- ning av nuvarande slag. På skäl som i det följande anföres, torde dock erfordras vissa andra regler för att begränsa utgivandet av barntillägg.

Kommittén vill här framhålla, att de allmänna pensionerna _ alltså summan av folkpensionen och tilläggspensionen _ beräknas giva en relativt god kompensation för av invaliditet eller ålderdom förorsakat inkomstbort- fall. Om pensionen förhöjes med barntillägg, kan det sammanlagda pensions- beloppet befaras bli så stort, att 5. k. överförsäkring kan anses föreligga. I de lägsta inkomstskikten, där pensionen i vart fall inte ger mer än en blygsam försörjning, synes detta förhållande inte behöva föranleda betänk- ligheter. Till förhindrande av överförsäkring i övriga fall torde en reduk- tionsregel böra införas. Denna synes lämpligen kunna anknytas till stor— leken av den tilläggspension, som försörj aren åtnjuter. Kommittén har fun- nit, att om barntillägget minskas med hälften av tilläggspensionen i den mån denna för år räknat överstiger halva basbeloppet, vinnes godtagbart re- sultat och föreslår att en sådan regel införes.

Innebörden av regeln belyses genom följande exempel varvid förutsät-

tes, att full förtidspension utgör 3 600 kr., att barntillägget för ett barn är 1 000 kr., att basbeloppet är 4 000 kr. samt att tilläggspensionen ej är redu- cerad på grund av bristande antal år.

Exempel 1. Pensionstagare med ett barn under 16 år och tilläggspen- sion grundad på en medellön av 10 000 kr. Tilläggspensionen blir då 3 600

kr., varför barntillägget skall minskas med (w =) 800 kr. Summan av den försäkrades pensionsförmåner blir alltså: folkpension 3 600 + barntillägg (1 000 _ 800 =) 200 + tilläggspension 3 600 = 7 400 kr.

Exempel 2. Pensionstagare med två barn under 16 år och tilläggspension grundad på en medellön av 15 000 kr. Tilläggspensionen blir 6600 kr., varför barntillägget, 2000 kr., skall minskas med (M =) 2300 kr. Barntillägg kan sålunda inte utgå. Är antalet barn under 16 år i stället tre, utgör det sammanlagda barntillägget 3 000 kr., efter reducering alltså (3 000_2300 :) 700 kr. Summan av den försäkrades förmåner skulle då bli: folkpension 3 600 + barntillägg (3 000 _ 2 300 =) 700 + tilläggspen- sion 6 600 = 10 900 kr.

Enligt lagen om särskilda barnbidrag skall sådant bidrag minskas med bidragsförskott, som tillkommer barnet. J ä—mväl det föreslagna barntillägget bör minskas med bidragsförskott.

För adoptivbarn utgår särskilt barnbidrag i huvudsak enligt samma regler som för egna barn. Dock gäller enligt ett stadgande i 7 & sista styc- ket barnbidragslagen att, om rätt till barnbidrag skulle föreligga på grund av att adoptanten eller adoptantens make åtnjuter folkpension, bidrag icke skall utgå om pensionen sökts inom två år efter adoptionen. Från denna regel kan pensionsmyndigheterna dock dispensera då särskilda skäl föreligger. Stadgandet har ringa praktisk betydelse. Kommittén anser det icke erfor- derligt att bibehålla ett motsvarande stadgande i den nya lagstiftningen. Beträffande adoptivbarns rätt till barntillägg bör sålunda i princip gälla samma regler som för egna barn.

På skäl som anförts i kapitel 9 om hustrutillägg anser kommittén, att barntillägg till ålderspension må utgå endast därest pensionstagaren fyllt 67 år. Har ålderspensionsuttaget uppskjutits, bör den rätt till förhöjd ålderspen- sion som är förenad därmed inte gälla barntillägget.

Enligt 14 5 1 mom. FPL skall invalidpension resp. sjukbidrag indragas, då arbetsförmågan hos den som åtnjuter förmånen befinnes icke längre vara så nedsatt att förutsättning för erhållande av folkpension föreligger. Om folkpensionären har barn och särskilt barnbidrag utgått på grund av invali- diteten, kan på grund av ett stadgande i 10 5 lagen om särskilda barnbidrag barnbidraget fortsätta att utgå under en övergångstid med efter hand nedsatt belopp. Meningen med detta stadgande är att underlätta anpassning- en till den nya situation som uppstått, då familjen måste leva på familje-

medlemmarnas egna inkomster. Anordningen torde ha haft ringa praktisk betydelse och är ej förenlig med barntilläggets konstruktion som en förhöj- ning av försörjarens invalidförmån. Enligt kommitténs mening bör barn- tillägg ej utgå, då huvudförmånen upphör.

Antalet särskilda barnbidrag i januari 1962 har _ såsom förut nämnts _ av pensionsstyrelsen uppskattats till 11 700. Det är inte möjligt att med någon större grad av säkerhet bedöma antalet barntillägg. Det torde emeller- tid överstiga antalet särskilda barnbidrag. Kommittén uppskattar antalet barntillägg till i runt tal 14 000. Det övervägande antalet kommer att utgå till pensionstagare med hel förtidspension.

Vid tiden för den nya lagstiftningens ikraftträdande utgående särskilda barnbidrag torde av riksförsäkringsverket böra omräknas till barntillägg enligt den nya lagstiftningen. Omräkningen förutsättes i regel skola ske med ledning av uppgifter som finnes tillgängliga hos riksförsäkringsverket och alltså utan särskild ansökan.

KAPITEL 9

Hustrutillägg

Gällande bestämmelser m. m.

Socialvårdskommitténs år 1945 framlagda förslag till ny folkpensionerings- lag upptog en del nya pensionsförmåner, bland dem hustrutillägget. Denna förmån motiverades med att i olika sammanhang mot folkpensioneringen anmärkts att, då en av två makar tillerkänts folkpension men den andra maken icke erhållit pension, makarna ofta blev hänvisade att båda försörja sig på en pension, som var avsedd blott för den ena maken. Detta missför- hållande hade framträtt särskilt starkt, då den icke pensionsberättigade maken — i regel hustrun _ på grund av relativt hög ålder inte kunde ägna sig åt förvärvsarbete. Utan bestämmelser om hustrutillägg i dylika fall skulle den av kommittén föreslagna pensionsreformen i ett betydande antal fall ha förfelat sitt syfte att bereda en dräglig försörjning.

Föredragande departementschefen, som fann förslaget om hustrutillägg vara välgrundat, framhöll i proposition nr 220 till 1946 års riksdag, att det icke syntes rimligt att två åldriga makar skulle vara hänvisade att leva på en pension, som var beräknad för mannen ensam. Även om hustrun inte var så arbetsoförmögen, att hon var berättigad till invalidpension, torde hennes arbetsförmåga dock ofta vara avsevärt nedsatt. Omvänt gällde att om hustrun genom förvärvsarbete förmådde bidraga till makarnas försörjning, hennes årsinkomst skulle komma att verka minskande på hustrutillägget. Bestämmelserna om hustrutillägg godtogs av riksdagen. Med beaktande av sedermera vidtagna lagändringar gäller nu i förevarande avseende följande.

Hustrutillägg utgår till pensionsberättigad mans hustru, om hon fyllt 60 år och makarna varit gifta minst fem år. När särskilda skäl föranleder därtill, kan hustrutillägg utgå även om hustrun inte fyllt 60 år eller ma- karna varit gifta kortare tid än fem år.

Hustrutillägget är i sin helhet inkomstprövat och utgår för närvarande med högst 2 215 kr. om året, vartill kan komma kommunalt bostadstillägg. Då hustrutillägg utgår, blir emellertid mannens egen pension mindre än eljest, enär han då erhåller pension motsvarande vad som utgår till envar av två pensionsberättigade makar _ högst 2 215 kr. _ i stället för den högre pensionen för ensamstående eller högst 2800 kr. För makarna sam— manlagt medför beviljande av hustrutillägg sålunda en förbättring, bortsett från bostadstillägg å hustrutillägget, å högst 1 630 kr. (: 2 x 2 215 _ 2 800).

Hustrutillägg utgår inte till hustru, som själv åtnjuter folkpension, och utgår endast om det överstiger belopp, varmed mannens pension skall mins- kas, då hustrutillägg beviljas. Då hustru som uppbär hustrutillägg fyller 67 år, omräknas hustrutillägget automatiskt till ålderspension.

Dispens från huvudregeln att hustrun skall ha fyllt 60 år medgives enligt praxis huvudsakligen i följande fall:

1) då mannen stadigvarande vårdas i hemmet och hans tillstånd är sådant att hustrun ej mera än tillfälligt kan lämna honom utan hjälp och tillsyn,

2) då hustrun på grund av egen sjuklighet _ utan att arbetsförmågan är så nedsatt att rätt till invalidpension eller sjukbidrag föreligger _ är ur stånd att utföra förvärvsarbete av någon betydenhet ( i regel fordras om— kring 50 procents nedsättning av arbetsförmågan) samt

3) då hustrun med hänsyn till förekomsten i hemmet av små barn är ur stånd att utföra förvärvsarbete av någon betydenhet.

I fråga om hustrur i relativt ung ålder bör enligt uttalande i förarbetena dispensregeln tillämpas mera restriktivt än med avseende å äldre hustrur. I fallen 1 och 3 tillmätes emellertid hustruns ålder inte alltför stor bety- delse, enär hon ju då oavsett åldern som regel är ur stånd att utföra nämn— värt förvärvsarbete utom hemmet. I fallet 2 fästes däremot stor vikt vid åldern, därvid man i praxis icke torde gå lägre än 50 år. I fallet 3 iakttages den gränsdragningen att endast barn under 12 år anses vara små. Vidare beaktas mannens eller annan hemmavarande familj emedlems möjligheter att öva tillsyn över barnen. Hustrutillägg i fallet 3 torde inte beviljas med stöd av undantagsbestämmelsen, om endast ett barn under 12 år finnes som re- dan inom något år skall uppnå denna ålder.

Hustrutillägget är tekniskt konstruerat som ett tillägg till mannens folk- pension (ålderspension, invalidpension eller sjukbidrag), vilket tillägg dock utbetalas till hustrun. Det var ursprungligen utformat så att mannens peu— sion, hustrutillägget inberäknat, blev något lägre än den sammanlagda pension, som skulle ha tillkommit makarna, om jämväl hustrun varit pen- sionsberättigad. I samband med höjningen av änkepensionen vid 1955 års riksdag höjdes också hustrutillägget så att det motsvarar det belopp, som hustrun skulle ha erhållit i invalidpension, om hennes arbetsförmåga hade varit höggradigt nedsatt. Denna höjning ansågs ej böra ingiva betänklig- heter, eftersom hustrutillägget är inkomstprövat och hustruns arbets- inkomst därför kommer att inverka reducerande på hustrutillägget. Effek- ten av denna lagändring torde ha blivit att hustrutillägget i åtskilliga fall ersatt invalidpension till hustrun.

Antalet hustrutillägg har stigit oavbrutet sedan år 1953 och uppskattas för januari 1962 till 37 000.

I det totala pensionstagarbeståndet i januari 1959 ingick 31 710 hustru-

tillåggstagare, varav 25 509 hustrur, vilkas män hade ålderspension, och 6 201 hustrur, vilkas män hade invalidpension eller sjukbidrag.

Totalantalet hustrutillägg, 31 710, fördelade sig med hänsyn till hustruns ålder så, att 29 587 utgick till hustrur över 60 år och 2 123 till hustrur under 60 år. lfrågavarande 2 123 hustrutillägg fördelade sig med hänsyn till hustruns ålder sålunda:

Hustruns ålder ...... 20—30 30—40 40—50 50—60 Antal hustrutillägg . . . . 35 186 275 1 627

Medelåldern hos de hustrur som uppbar hustrutillägg utgjorde 63,1 år. Yngsta hustrun med hustrutillägg var 21 år.

Under år 1959 nybeviljades 9462 hustrutillägg. Drygt hälften av dessa utgick med högsta belopp; makarnas årsinkomst översteg sålunda ej 1 500 kr.

Enligt pensionsstyrelsens beräkningar i petitan för budgetåret 1961/62 uppskattas kostnaderna för hustrutilläggen till 75 milj. kr. och kostnaderna för de i samband med hustrutilläggen utgående kommunala bostadstill- läggen till 11,1 milj. kr.

Kostnaderna för hustrutillägg och därå belöpande kommunala bostads- tillägg fördelas mellan staten och kommunerna. Av kostnaderna för hustru- tilläggen beräknas 33,6 milj. kr. falla på staten och 41,4 milj. kr. på kommu- nerna. Av kostnaderna för ifrågavarande bostadstillägg beräknas 4,4 milj. kr. falla på staten och 6,7 milj. kr. på kommunerna.

I samband med inkomstprövningsfrågan behandlades hustrutilläggen av allmänna pensionsberedningen (SOU 1957: 7), som framhöll följande.

Vad angår hustrutilläggen, så kan dessa sägas innebära att gifta kvinnor i pen- sionshänseende behandlas gynnsammare än ogifta kvinnor. Detta har med hän- syn till tilläggens allmänna syfte hittills accepterats med den storlek tilläggen och mannens egen folkpension f. 11. har och eftersom tilläggen är inkomstprövade.

I avsnittet om familjepensioneringens utformning anförde beredningen vidare följ ande.

Med den höjning av mannens pensionsnivå som beredningen förordar minskar behovet av hustrutillägg. Att behov av sådant tillägg likväl kvarstår är emellertid uppenbart. Genom inkomstprövningen blir detta tillägg nu förbehållet de familjer, vilkas behov därav är särskilt framträdande. Det allmänna önskemålet om inkomst- prövningens avskaffande omfattar om ock i mindre mån även hustrutillägget, men att nu slopa inkomstprövningen bör med hänsyn till vad nyss sagts inte komma i fråga. Skulle man i samband med de av beredningen förutsatta undersökningarna rörande invalidpensioneringen finna att inkomstprövningen kan avvecklas inom övriga delar av folkpensioneringen, kan dock ifrågasättas huruvida tillräckliga skäl finnes att bibehålla hustrutillägget såsom den enda inkomstprövade förmånen. Beredningen finner på grund av det anförda, att inkomstprövningen av hustrutill- lägget bör kvarstå, i varje fall tills resultatet av nämnda undersökningar förelig- ger. För att inte försvåra den avveckling eller ändring av hustrutillägget som

då kan befinnas erforderlig bör vidare enligt beredningens mening tillägget bibe— hållas vid det maximibelopp som följer av nuvarande regler, f. n. 1 720 kr. De pensionärsfamiljer som nu är i fråga erhåller likväl den förbättring i samband med reformens genomförande, som den förordade höjningen av mannens förmån utgör. — —— — Av det förut sagda följer, att i samband med 1958 års standardhöjning inte bör ske någon uppräkning av hustrutillägget.

I proposition nr 55 till 1958 års A-riksdag föreslog föredragande departe— mentschefen — med frångående av vad beredningen förordat — att hustru— tilläggen den 1 juli 1958 skulle standardhöjas med 120 kr., dvs. med samma belopp som pensionen höjdes för var och en av två pensionsberättigade makar. I de likalydande motionerna I: 326 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 417 av herr Hjalmarson m. fl. yrkades avslag på nämnda förslag. Motionärerna framhöll, att hustrutilläggen inte borde höjas med standardtillägg förrän den av pensionsberedningen föreslagna utredningen om hustrutilläggets framtida utformning kommit till stånd. Riksdagen beslöt i enlighet med departementschefens förslag.

I proposition nr 75 till 1960 års riksdag, vilken proposition bl. a. upptog förslag om standardhöjning av folkpensionerna från den 1 juli 1960, före- slog departementschefen, att hustrutilläggen liksom vid 1958 års standard- höjning borde höjas med samma belopp som pensionen för envar av två makar. Höjningen borde utgöra 175 kr. I de likalydande motionerna I: 577 av herr Ewerlöf m. fl. och 11: 718 av herr Hjalmarson m. fl. yrkades jämväl nu avslag å förslaget om standardhöjning av hustrutillägget. Riksdagen beslöt emellertid i enlighet med departementschefens förslag.

Kommitténs synpunkter och förslag

De hittillsvarande erfarenheterna av hustrutillägget torde giva vid handen, att tillägget är ett mycket värdefullt komplement till ålders— och invalid— pensionen genom det ekonomiska stöd det lämnar två makar, av vilka blott mannen är pensionsberättigad. Därjämte kan framhållas, att tillvaron av hustrutillägg många gånger underlättat prövningen av ansökningar om inva- lidpension till gifta kvinnor främst i åldern 60—67 år. Om mannen i sådana fall uppburit folkpension, har man nämligen icke sällan, då hustruns inva- liditet icke varit styrkt eller frågan därom varit tveksam, kunnat i stället för den sökta invalidpensionen bevilja hustrutillägg med samma belopp som invalidpensionen.

I det nya allmänna pensionssystemet, som nära motsvarar nuvarande tjänstepensionssystem för stats- och kommunalanställda, blir läget annor— lunda än i den hittillsvarande folkpensioneringen. I de nämnda pensions- systemen förekommer inte någon anordning motsvarande hustrutilläggen. Detta är inte heller fallet inom SPP-försäkringen eller inom sjuk- och yrkes— skadeförsäkringarna. Behovet av hustrutillägg torde uppenbarligen minska i den mån folkpensionsbeloppen stiger och tilläggspensioneringen blir effek-

tiv. Hustrutillägg torde också bli mindre behövliga än eljest vid bifall till kommitténs förslag att sänka det inom folkpensioneringen för rätt till invalidpension nu tillämpade kravet på minst två tredjedels nedsättning av arbetsförmågan till minst halv nedsättning. Principiellt och på längre sikt skulle därför kunna ifrågasättas, huruvida anledning föreligger att bibe- hålla anordningen med hustrutillägg.

Bedömes frågan om behovet av hustrutillägg på något kortare sikt eller under den allmänna tilläggspensioneringens utbyggnadsskede, är det enligt kommitténs mening uppenbart, att ett relativt stort antal familjer har behov av hustrutillägg eller motsvarande förhöjning av mannens pension. Så torde vara fallet i fråga om de familjer, i vilka mannens enda eller hu- vudsakliga inkomst är folkpensionen och i vilka hustrun saknar möjlighet att i större mån bidraga till försörjningen. I första hand faller härvid tan- ken på de familjer, till vilka hustrutillägg redan utgår vid tiden för ikraft- trädandet av en ny lagstiftning. För de familjer åter, där mannen kommer i åtnjutande av såväl folkpension som allmän tilläggspension, gäller att tilläggspensionerna under en övergångstid i ett stort antal fall kommer att vara reducerade i anledning av att vederbörande inte har eller kan uppnå tillräckligt antal år för full pension. Så blir företrädesvis förhållandet i fråga om ålderspensionärer samt övriga försäkrade, som vid pensionsfal- lets inträffande är komna till en högre ålder, alltså i många fall gifta män med hustrur i åldern 60—67 år. Även i dessa fall torde presumtionen tala för att det inte sällan föreligger behov av att komplettera mannens pension med hustrutillägg.

Kommittén anser sålunda, att det under avsevärd tid framåt föreligger behov av hustrutillägg, samt föreslår att sådana tillägg alltjämt skall fin- nas. Angående den närmare utformningen av tilläggen må framhållas föl- jande.

Kommittén finner inte anledning ifrågasätta ändring i de nu gällande bestämmelserna, att hustrutillägg utgår till pensionsberättigads hustru, som själv ej åtnjuter folkpension, därest hustrun fyllt 60 år och makarna varit gifta minst fem år samt att, när särskilda skäl föreligger, hustrutillägg kan utgå oaktat dessa förutsättningar ej är uppfyllda. Av den förut lämnade redogörelsen för nuvarande praxis framgår bl. a., att hustrutillägg till hustru under 60 år kan utgå, då hustrun på grund av egen sjuklighet är ur stånd att utföra förvärvsarbete av någon betydenhet. Den av kommittén tidigare i detta betänkande förordade sänkningen av kravet på arbetsför- mågans nedsättning för rätt till förtidspension torde få till följd, att hustruns sjuklighet icke såsom enda omständighet kommer att motivera undantag från 60-årsregeln.

Kommitténs undersökningar och överväganden rörande invalidpensione- ringens framtida utformning har — såsom framgår av det föregående —- lett till att den nuvarande inkomstprövningen av förtidspensionen bör av-

vecklas. Vid bifall till kommitténs förslag härutinnan återstår såsom in— komstprövade pensionsförmåner hustrutilläggen, änkepensionerna i de s.k. övergångsfallen samt de kommunala bostadstilläggen. Kommittén utgår ifrån att nämnda änkepensioner fortfarande skall vara inkomstprövade samt att inkomstprövningen skall gälla även bostadstilläggen. Vid bedö- mande av frågan om hustrutilläggen och deras utformning torde man så- lunda kunna förutsätta, att ett bibehållande av inkomstprövningen av hustrutillägget inte resulterar i att detta tillägg blir den enda inkomst- prövade förmånen.

Även i fråga om hustrutilläggen fullgör inkomstprövningen den funk- tionen att från rätt till förmånen uteslutes de, som inte kan antagas ha behov av densamma. Att en sådan begränsning sker är av särskild bety- delse då det gäller hustrutilläggen. Om dessa kunde utgå från exempelvis 60 års ålder till alla gifta kvinnor, vilkas män är folkpensionärer, skulle detta i realiteten innebära att pensionsåldern sänktes för flertalet gifta kvinnor, något som enligt kommitténs mening inte skulle kunna godtagas ur vare sig rättvise- eller behovssynpunkter.

Jämväl de ekonomiska konsekvenserna av att slopa inkomstprövningen i fråga om hustrutilläggen skulle bli avsevärda. Med ledning av uppgifter i 1950 års folkräkning — de senast tillgängliga — har antalet män i åldern över 67 är, gifta med kvinnor i åldern 60—67 år, uppskattats till mellan 45 000 och 50000. Antalet sådana gifta manliga ålderspensionärer har emellertid ökat från år 1950 och torde nu kunna uppskattas till närmare 60 000. Hustrurna till samtliga dessa ävensom invalidpensionärernas hust- rur i motsvarande ålder skulle bli berättigade till hustrutillägg med oredu— cerat belopp, om inkomstprövning inte förekom.

På grund av det anförda finner kommittén, att det såväl av principiella skäl som med hänsyn till kostnaderna är ofrånkomligt att bibehålla in- komstprövningen. Till frågan om inkomstprövningens utformning åter- kommer kommittén i kapitel 10.

Som framgår av den föregående redogörelsen är hustrutillägget nu tek- niskt konstruerat som en förhöjning av mannens folkpension, vilken för- höjning dock utbetalas till hustrun. Samtidigt som hustrutillägg be- viljas reduceras mannens pension från det belopp, som tillkommer en- samstående pensionär, till det belopp, som utgår till envar av två pen— sionsberättigade makar. I hustrutillägget kan alltså sägas ingå en del av det pensionsbelopp, som skulle ha utgått till mannen, därest hustrutill- lägg icke skolat utgå. Summan av mannens egen pension och hustrutill- lägget motsvarar den sammanlagda pension, som skulle ha tillkommit ma- karna, om jämväl hustrun varit pensionsberättigad.

Enligt kommitténs mening bör storleken av mannens pension vara ote— roende av huruvida hustrutillägg utgår eller inte. Hustrutillägget bör allt- så konstrueras såsom en fristående förmån. En sådan ändrad konstruktion

behöver inte medföra någon förändring i det sammanlagda högsta pen- sionsbelopp, som tillkommer makarna, eftersom hustrutilläggets belopp kan bestämmas till skillnaden mellantvå makars sammanlagda folkpen— sioner och den folkpension, som tillkommer en ensamstående pensionär. Under antagande att ålderspension (hel förtidspension) till två makar sammanlagt utgör 5 400 kr. och motsvarande pension till en ensamstående 3 600 kr., bör sålunda hustrutilläggets maximibelopp utgöra 1 800 kr. Kom- mittén föreslår, att hustrutillägget utformas på nu angivet sätt.

Kommittén har i kapitel 5 föreslagit, att förtidspensionen skall graderas med hänsyn till vederbörandes kvarstående arbets- eller förvärvsförmåga. Förtidspensionen kan sålunda utgöra hel förtidspension eller partiell för- tidspension, vilken motsvarar antingen två tredjedelar eller en tredjedel av hel förtidspension. Fråga uppkommer nu dels huruvida rätt till hustru- tillägg bör föreligga, därest mannen åtnjuter partiell förtidspension, och dels huruvida hustrutilläggets maximibelopp bör graderas på motsvarande sätt som mannens pension. Enligt kommitténs mening talar övervägande skäl för att hustrutillägg bör utgå enligt samma grunder vid partiell för- tidspension som vid hel sådan pension. Den omständigheten att partiell förtidspension utgår till mannen innebär regelmässigt, att han har kvar viss del av sin arbetsförmåga, vilket i sin tur bör komma till uttryck i be- räkningen av hans inkomster och sålunda ofta medföra, att hustrutillägget reduceras eller försvinner genom inkomstprövningen.

Till sist må här behandlas ett par spörsmål rörande hustrutillägg, som sammanhänger med kommitténs förslag i kapitel 11 att inom folkpensio- neringen införa motsvarande bestämmelser om förtida resp. uppskjutet ut- tag av ålderspension, som redan finnes inom tilläggspensioneringen. Sådant uttag medför enligt förslaget att den ålderspension, som skulle utgå vid fyllda 67 år, minskas respektive ökas med 0,6 procent för varje månad, som ålderspensionsuttaget föregripes eller uppskjutes i förhållande till må- naden för 67-årsålderns inträde. Den ifrågavarande minskningen eller ök- ningen sker på grundval av vissa beräkningar, som gjorts med utgångs- punkt från gängse ränte- och dödlighetsantaganden. Syftet med minsk- nings- och ökningsregeln är att schablonmässigt avväga ålderspensionen vid förtida respektive uppskjutet uttag så, att kapitalvärdet av den försäkra- des ålderspension blir detsamma som om han gått i pension vid fyllda 67 år. Skulle hustrutillägg kunna utgå efter vanliga regler i de fall mannen börjar lyfta sin ålderspension före 67 års ålder, blev uppenbarligen grun- den för pensionsberäkningen rubbad. Kommittén föreslår därför att hustru- tillägg till ålderspension må utgå endast därest mannen fyllt 67 år. Vad angår uppskjutet pensionsuttag anser kommittén, att anledning saknas att utsträcka den rätt till förhöjd pension, som är förenad med sådant uttag, till att avse hustrutilläggen. Man torde nämligen kunna förutsätta att den. som vid 67 års ålder underlåter att taga ut sin ålderspension, inte

är i behov av hustrutillägg. Uppkommer behovet av hustrutillägget först senare, saknas anledning att ge någon kompensation för att hustrutillägg ej uttagits tidigare, eftersom rätt till sådant tillägg då sannolikt inte skulle ha förelegat även om mannen uppburit sin pension.

Vid tiden för den nya lagstiftningens ikraftträdande utgående hustrutill- lägg torde av riksförsäkringsverket böra omräknas till hustrutillägg enligt den nya lagstiftningen. Omräkningen förutsättes i regel skola ske med led- ning av uppgifter som finnes tillgängliga hos riksförsäkringsverket och allt- så utan särskild ansökan.

KAPITEL 10

Inkomstprövning och avdragsregler

Gällande bestämmelser m. m.

Den allmänna ålderspensionen, den i invalidpensionen och sjukbidraget ingående grundpensionen, änkepension i anledning av dödsfall efter den 30 juni 1960 (huvudfall), blindtillägget och Vårdtillägget är samtliga till storleken oberoende av pensionstagarens eller, i förekommande fall, hans makes inkomst och förmögenhet. Index- och standardtillägg å ålderspen- sion samt änkepensioner, som nyss sagts, ävensom indextillägg å grund— pension utgår likaledes utan inkomstprövning. Däremot är den i invalid- pensionen och sjukbidraget ingående tilläggspensionen, änkepension i an- ledning av dödsfall före den 1 juli 1960 (övergångsfall), hustrutillägget, det särskilda barnbidraget och det kommunala bostadstillägget till stor- leken beroende av inkomstprövning. Index- och standardtilläggen å de sist- nämnda änkepensionerna och hustrutilläggen samt standardtilläggen å tilläggspensionerna utgår jämväl efter inkomstprövning.

Huvudbestämmelserna angående beräkningen av den årsinkomst, som skall beaktas vid inkomstprövningen, återfinnes i 13 & FPL. Beträffande uppskattning av värdet av naturaförmåner lämnas vissa bestämmelser i ett kungl. brev den 18 juli 1952.

Med årsinkomst skall enligt nyssnämnda lagrum i FPL förstås all den inkomst, för år räknat, som någon skäligen kan antagas komma att under den närmaste framtiden åtnjuta. De vanligast förekommande inkomsterna är inkomst av fastighet (kontant och in natura), av lönearbete, rörelse eller yrke, av kapital samt av arbetsgivarpension, annan pension eller livränta. Såsom inkomst räknas ej folkpensionsförmån, allmänt barnbidrag, sjuk- hjälp från allmän sjukkassa eller understöd, som någon på grund av skyldskap eller svågerlag må vara föranledd att utgiva.

Enligt nämnda kungl. brev skall med vissa avvikelser värdet av natura- förmåner som folkpensionär åtnjuter uppskattas enligt de grunder som tillämpas vid taxering till statlig inkomstskatt.

För innehavare av förmögenhet gäller särskilda regler, de s. k. skärp- ningsreglerna. De innebär, att förmö—genhetens beräknade avkastning ökas med 20 procent av det belopp, varmed förmögenheten överstiger för gift 15000 kr. (för makar sammanlagt 30000 kr.) och för annan pensions- berättigad 20 000 kr.

I fråga om makar skall årsinkomsten för envar av dem beräknas ut- göra hälften av deras sammanlagda årsinkomst och värdet av förmögenhet hälften av deras sammanlagda förmögenhet.

Avdragsreglerna, vilka återfinnes i 8 5 FPL, innebär följande. Inkomst- belopp, som ej överstiger för ensamstående person 1 000 kr. samt för envar av makar 750 kr. (för makar sammanlagt 1 500 kr.) föranleder ej minsk- ning av de inkomstprövade pensionsförmånerna. Överstiger inkomsten 1 000 kr. för ensamstående, minskas pensionsförmånerna med en tredje— del av inkomst, som ligger mellan 1 000 och 1 400 kr., och med två tredje- delar av inkomst utöver 1400 kr. Överstiger inkomsten 750 kr. för gift, minskas pensionen med en tredjedel av inkomst, som ligger mellan 750 och 1 050 kr., och med två tredjedelar av inkomst utöver 1050 kr.

Avdragsreglerna har sålunda den effekten, att pensionen minskas med viss kvotdel av inkomsten, till den del denna överstiger ett visst gränsbe- lopp; vid ytterligare en, något högre upp på inkomstskalan placerad gräns, fördubblas den kvotdel, varmed avdrag sker.

Nämnda regler för inkomstprövning och avdrag är gemensamma för alla inkomstprövade folkpensionsförmåner och således även för de kommu— nala bostadstilläggen. För änkepensioner i övergångsfallen gäller visst un- dantag från inkomstprövningsreglerna. Om mannens dödsfall inträffat un- der tiden den 1 juli 1959—den 30 juni 1960 eller den 1 juli 1958—den 30 juni 1959 skall sålunda alltid utgå _— såsom ett garantibelopp utan in- komstprövning —— i förra fallet minst % och i senare fallet minst 1/3 av änkepensionen. För änkepensioner i huvudfallen gäller en specialregel bc- träffande inverkan av yrkesskadelivräntor.

Beträffande inkomstprövningen av de särskilda barnbidragen gäller vissa speciella regler (se härom kap. 8).

Det inkomstavdrag, som föranledes av inkomstprövningen, sker först å det kommunala bostadstillägget och därefter å eventuell ytterligare in- komstprövad förmån.

Av den lämnade redogörelsen framgår att det är två omständigheter, som påverkar storleken av inkomstprövade pensionsförmåner, nämligen den avdragsfria inkomsten och den andel varmed inkomst som överskjuter den avdragsfria verkar reducerande å förmånerna, eller den s. k. avdrags- faktorn.

De nuvarande bestämmelserna om storleken av den avdragsfria inkoms- ten och om avdragsfaktorn har tillkommit genom lagändringar år 1952, vilka trädde i kraft den 1 januari 1954, medan föreskrifterna angående för- mögenhetsskärpningen gällt sedan den 1 juli 1957.

Folkpensionsreformen år 1952 innebar bl.a., att den avdragsfria in- komsten höjdes från 400 till 1 000 kr. för ogift och från 300 till 750 kr. för gift samt att avdragsfaktorn ändrades från 1/2 i alla inkomstskikt till II:; i lägre och 2/3 i högre inkomstskikt. Reglerna om skärpning på grund

av förmögenhetsinnehav ändrades från den 1 juli 1957 så att de skärp- ningsfria förmögenhetsbeloppen höjdes från 10 000 till 20 000 kr. för ogift och från 7 500 kr. till 15 000 kr. för gift (sammanlagt 30 000 kr. för makar). Samtidigt ökades emellertid skärpningsprocenten från 10 till 20. Änd— ringen av skärpningsreglerna motiverades bl. a. med de vid 1957 års all— männa fastighetstaxering höjda taxeringsvärdena.

I anslutning till proposition nr 75 till 1960 års riksdag, vilken proposi— tion bl. a. upptog förslag om förbättrade änkepensioner, väcktes i riks- dagen åtskilliga motioner i inkomstprövningsfrågan. Rörande vad som där- vid förekom må här hänvisas till följande sammanfattning och uttalande i andra lagutskottets utlåtande nr 20.

I motionerna I: 575 och II: 713, motionerna I: 576 och II: 719 samt motionen 11:711 har framställts yrkande om mindre restriktiva regler vid inkomstpröv- ningen. I de fyra förstnämnda motionerna framhålles särskilt de 5. k. skärp- ningsreglerna, dvs. reglerna om att viss del av förmögenheten skall anses som inkomst, såsom hårda. Den medför, heter det, att en ensam skuldfri pensionär, som äger ett till 40 000 kr. taxerat egnahem, får sina pensionsförmåner reduce- rade med cirka 2 000 kr. Är egnahemmet taxerat till 50 000 kr., upphör förmå- nerna helt. I motionerna I: 575 och II: 713 begäres skyndsam utredning i ämnet. Motionerna 1:576 och 11:719 innehåller förslag om en omedelbar höjning av gränsbeloppen med 1 000 kr. I motionen II: 711 hemställes om en översyn av reglerna för inkomstprövningen. Denna översyn bör, enligt vad som framgår av motionen, avse endast änkepensionerna, vilka enligt motionärerna fortfarande bör vara inkomstprövade. I motionen begäres vidare förslag i ämnet till nästa års riksdag.

Såsom utskottet framhållit vid behandlingen av frågan om slopande av in- komstprövningen inom änkepensioneringen medför inkomstprövningen vissa ogynnsamma verkningar. Den föreslagna övergången till icke inkomstprövade änkepensioner för dem som blir änkor efter den 1 juli 1960 kan medföra stora skillnader i pensionsförmånerna för olika änkor. En uppmjukning av reglerna för inkomstprövningen skulle otvivelaktigt i båda fallen verka mildrande. På grund härav anser utskottet det motiverat att reglerna om inkomstprövning blir föremål för översyn. Denna synes lämpligen kunna ske inom 1958 års socialför- säkringskommitté.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag. Kungl. Maj:t har den 5 maj 1960 uppdragit åt kommittén att överse reglerna om inkomstpröv- ningen inom folkpensioneringen.

I detta sammanhang må jämväl nämnas att statsrådet och chefen för socialdepartementet den 28 november 1960 för beaktande till kommittén överlämnat en framställning från Möllerkommittén för åldringsfrågor an— gående inkomstprövade pensionsförmåner. I framställningen framhålles bl. a. att de nuvarande avdragsbestämmelserna i FPL direkt motverkar åldringarnas intresse av att kvarstanna i arbete eller att söka skaffa sig nytt arbete. Det hemställes därför om en undersökning av förutsättning- arna för en ändring av ifrågavarande bestämmelser. I framställningen an- föres slutligen följande: »Om ett fullständigt slopande av inkomstpröv-

ningen icke anses möjligt att genomföra torde som ett steg i önskvärd riktning kunna övervägas att hänföra åldringarnas arbetsinkomst till en privilegierad inkomstgrupp utan reducerande verkan på eljest inkomst- prövade pensionsförmåner eller också att väsentligt höja gränsen för av- dragsfria belopp, t. ex. för ensamstående pensionär från 1 000 till 3 000 kr. samt för makar från 1 500 till 5 000 kr.»

Antalet änkepensioner i övergångsfallen torde i januari 1963 kunna upp- skattas till omkring 50 000. Antalet sådana pensioner sjunker emellertid snabbt och beräknas enligt kommitténs betänkande om förbättrade famil- jeförmåner från folkpensioneringen m. m. (SOU 1959: 32) utgöra 23 600 vid årsskiftet 1968/69. Tio år senare beräknas antalet utgöra blott drygt 5 000.

Antalet hustrutillägg har för januari 1962 beräknats utgöra 37 000. Då tendensen under en följd av år utvisat en ökning av dessa tillägg, torde man kunna räkna med att antalet i början av år 1963 utgör närmare 40 000.

Vad angår antalet kommunala bostadstillägg kan erinras om att om- kring 575 000 personer beräknas uppbära sådant tillägg för januari 1962. Det är inte osannolikt, att antalet i början av år 1963 uppgår till i runt tal 600 000.

Kommitténs synpunkter och förslag Utvecklingen inom folkpensioneringen har lett till att allt färre förmåner är beroende av inkomstprövning. Vid bifall till kommitténs i detta betän- kande framlagda förslag nedgår antalet sådana förmåner ytterligare ge— nom att invalidpensionerna och de till barntillägg omvandlade särskilda barnbidragen befrias från den nuvarande inkomstprövningen. Inkomst- prövningen bibehålles allenast beträffande de tre folkpensionsförmånerna änkepension i övergångsfallen, hustrutillägg och kommunala bostadstillägg.

Den omständigheten att inkomstprövningen i fortsättningen begränsas till de nyss nämnda förmånerna kunde måhända giva fog för den uppfatt- ningen att frågan om inkomstprövningen numera vore av mindre vikt. Så är emellertid ej fallet. Även om antalet inkomstprövade förmånsslag är ringa, så är det dock ett mycket stort antal personer, som kan beräknas komma att uppbära inkomstprövade förmåner. Som ovan nämnts beräknas enbart antalet kommunala bostadstillägg till omkring 600 000 vid tiden för ifrågavarande pensionsreforms genomförande.

Önskemålen om en ändring av inkomstprövningsreglerna avser som fram- går av det förestående att åstadkomma en uppmjukning av dels skärpnings— bestämmelserna och dels inkomstprövningsreglerna i övrigt i syfte främst att utjämna skillnaderna mellan änkepensionen i huvudfallen resp. över- gångsfallen ävensom att stimulera åldringarna att kvarstanna i arbete el— ler söka skaffa sig nytt arbete.

Då man har att bedöma frågan om ändring av avdragsreglerna bör inte allenast tagas i beaktande de skäl, som talar för en uppmjukning av dessa regler, utan även de skäl, som talar för att de nuvarande reglerna inte änd- ras. Mot en uppmjukning av de nuvarande avdragsreglerna torde kunna an— föras följande skäl.

Genom att göra vissa förmåner beroende av inkomstprövning kan man vinna, att de utgår endast till personer, som kan antagas behöva dem, och att förmånerna, i de fall de utgår, blir till storleken anpassade efter be— hovet. De gällande avdragsreglerna är konstruerade i syfte att ernå de nu angivna resultaten. Om avdragsreglerna uppmjukas blir tydligen flera per- soner berättigade till inkomstprövade förmåner och dessa förmåner kom- mer att i många fall utgå med större belopp än eljest. Det kan på goda grunder ifrågasättas, huruvida det är erforderligt att öka de inkomstprö- vade förmånernas omfattning i ett läge, där folkpensionärernas standard successivt förbättras genom att folkpensionsförmånerna höjes och — be— träffande många nytillkommande pensionärer —— allmän tilläggspension kommer att utgivas utöver folkpensionen. Genom en uppmjukning av av— dragsreglerna skulle också önskemålen att i möjlig mån inskränka in- komstprövningen inom pensionssystemet direkt motarbetas.

En uppmjukning av avdragsreglerna gynnar endast pensionärer, som har så stora inkomster att dessa enligt de nu gällande reglerna verkar reduce- rande på de ifrågavarande pensionsförmånerna. Åtgärden skulle alltså vå- sentligen tillgodose de ekonomiskt bäst ställda pensionärerna.

Såsom ett skäl för uppmjukning har åberopats att pensionärernas arbets— vilja hämmas genom inkomstprövningen. Härom må framhållas att stränga avdragsregler minskar bredden av det inkomstskikt, inom vilket avdrags- reglerna medför att ökad inkomst minskar pensionen. För den som kom- mit över detta skikt blir avdragsreglerna betydelselösa och upphör således att verka dämpande å arbetsviljan. Genom en uppmjukning av avdragsreg- lerna kan des-sa verkningar bli märkbara även för personer, som har bety— dande inkomster vid sidan av sin folkpension. I vissa fall kan alltså en upp— mjukning av avdragsreglerna ha motsatt effekt mot den som åsyftas ur synpunkten att stimulera till arbetsinsatser.

Kommittén utgår ifrån att den allmänna tilläggspensionen skall liksom tjänstepension anses utgöra inkomst vid tillämpning av avdragsreglerna. I den mån tilläggspensionen utgår kommer den sålunda att helt eller del- vis taga i anspråk det s. k. avdragsfria beloppet. Skulle i dylika fall ut- formningen av avdragsreglerna medföra någon stimulerande effekt å ar- betsviljan, mäste avdragsreglerna uppenbarligen mildras i mycket hög grad. Detta skulle få till resultat att även personer, som har så stor icke inkomst- prövad allmän pension, att de rimligen inte behöver inkomstprövade för— måner, skulle komma att få sådana förmåner.

Varje uppmjukning av avdragsreglerna leder till en ökning av folkpen—

sionskostnaderna. Eftersom kommittén utgår ifrån att kommunerna i be- tydande mån skall bidraga till finansieringen av de inkomstprövade för- månerna kommer —— även vid oförändrade kostnadsfördelningsregler —— en sådan kostnadsökning att innebära ökad belastning å kommunernas eko- nomi. För statens del uppkommer främst genom folkpensionens ökade stor- lek så stora kostnadsökningar i fråga om folkpensioneringen att mindre nödvändiga ytterligare kostnadsstegringar i möjlig mån bör undvikas.

De angivna skälen mot en uppmjukning av avdragsreglerna är enligt kommitténs mening så vägande att en sådan ändring inte bör komma i fråga annat än i två avseenden, i vilka särskilt starka skäl kan åberopas därför. Kommittén anser således att inkomstprövningen av änkepensionen —— bortsett från kommunalt bostadstillägg — i de s.k. övergångsfallen bör mildras och att även den s. k. skärpningen i fråga om förmögenhet bör upp— mjukas.

Vad angår övergångsänlcorna bör deras pensionsrätt ses i relation till att de kvinnor, som blir änkor efter den 30 juni 1960, får sin änkepension helt utan inkomstprövning. Därest man åsyftar att minska skillnaden mel— lan de båda änkekategoriernas pensionsrätt är det uppenbart, att en upp— mjukning av inkomstprövningen blir nödvändig i fråga om pensionen till övergångsänkorna. 1960 års riksdag har också uttalat sig för att så bör ske. Det har emellertid under kommitténs utredningsarbete framkommit att uppmjukningen måste begränsas till själva änkepensionen. Skulle den avse även det kommunala bostadstillägget kunde nämligen resultatet bli att många övergångsänkor skulle komma i bättre läge än de kvinnor, som blivit änkor efter den 30 juni 1960. Det blir alltså nödvändigt att åtmin- stone i något avseende ha olika avdragsregler i fråga om de båda inkomst- prövade delarna av övergångsänkornas folkpension.

Vill man undvika att beräkningen av denna pension blir alltför inveck- lad, synes det knappast låta sig göra att tillämpa olika stor avdragsfri in- komst för de båda pensionsdelarna. Uppmjukningen bör således avse av- dragsfaktorn. Denna är nu 1/3 i lägre inkomstlägen över det avdragsfria beloppet och 2/3 i högre inkomstlägen. Kommittén förordar att beträffande själva änkepensionen tillämpas endast den lägre avdragsfaktorn.

Förslaget att den lägre avdragsfaktorn skall tillämpas i alla inkomst— lägen beträffande själva änkepensionen får den effekten, att den årsin- komst (sidoinkomst), som helt utesluter från rätt till änkepension, ökar med i regel 5 040 kr., förutsatt att änkepensionen före avdrag för inkomst är 3 600 kr. Vid vilken inkomstgräns änkepensionen helt upphör att utgå, blir i varje särskilt fall beroende på storleken av det kommunala bostadstilläg- get. Förslaget innebär vidare, att det inkomstavdrad, som föranledes av inkomstprövningen, blir blott hälften så stort som enligt nuvarande regler. Medan en ökning av sidoinkomsten exempelvis från 4 000 till 5 000 kr. nu

medför ett avdrag å änkepensionen med 667 kr., skulle motsvarande av- drag i framtiden bli blott 333 kr.

Att uppskatta den kostnadsökning som uppkommer genom den nu för- ordade förbättringen av änkepensionerna i övergångsfallen är förenat med betydande svårigheter. Dels skall kostnadsökningen beräknas för dem som vid reformens ikraftträdande redan har inkomstprövad änkepension och erhåller förhöjd pension och dels skall antalet änkor, som på grund av in- komstprövningen faller utanför inkomstgränserna och som kan påräkna pension med de nya avdragsreglerna, uppskattas och deras pensionsför- måner beräknas. I båda fallen erfordras kännedom om änkornas inkomst- förhållanden. I brist på tillräckligt statistiskt underlag anser kommittén att kostnadsökningen kan grovt räknat antagas uppgå till omkring 5 milj. kr.

Skärpningsreglerna ändrades så sent som år 1957. Då vidtagna ändringar avsåg huvudsakligen att eliminera verkningarna av de genom 1957 års allmänna fastighetstaxering höjda taxeringsvärdena. Ny allmän fastighets- taxering äger rum är 1964. Vilka ändringar som då kan komma att vid— tagas kan icke nu förutses. Då önskemål framföres om en jämkning av de nuvarande reglerna, brukar man oftast åberopa deras verkningar för folk- pensionärer som äger egnahemsfastigheter. Eventuell ändring av reglerna torde emellertid inte höra begränsas till fastighet.

Det ligger i reglernas natur att de tillför förmögenhetsinnehavaren en fiktiv inkomst. Syftet med dem har varit att förhindra att personer, som äger en efter ortens förhållanden god ekonomi, kommer i åtnjutande av inkomstprövade pensionsförmåner. Det kan nämnas, att ogift person nu — under förutsättning av en ränteavkastning å 4,5 procent — kan ha en nettoförmögenhet å omkring 20 400 kr. och makar tillhopa omkring 30 600 kr. utan att någon reduktion sker å de inkomstprövade pensionsförmå- nerna. Härvid har förutsatts att den enda inkomsten är förmögenhetsav— kastningen. Vid större förmögenhetsinnehav sker en relativt kraftig minsk- ning av sådan pensionsförmån.

Den höga skärpningsprocenten verkar otvivelaktigt synnerligen hårt, nå— got som särskilt skulle framträda, om taxeringsvärdena å egnahemsfas— tigheter skulle höjas mera avsevärt. Kommittén föreslår därför, att skärp- ningsprocenten sänkes från nuvarande 20 till 10. Däremot bör enligt kom- mitténs mening de gränsbelopp, där verkningarna inträder _ 20 000 kr. för ogift och sammanlagt 30 000 kr. för makar — kvarstå oförändrade. Den sålunda föreslagna mildringen av de förevarande bestämmelserna medför viss ökning av folkpensionskostnaderna, vilken ökning det är ytterst vansk— ligt att närmare angiva. Kostnadsökningen torde dock vara så ringa, att den saknar större betydelse för de totala pensionskostnaderna.

Vid tiden för den nya lagstiftningens ikraftträdande utgående änkepen- sioner i övergångsfallen torde av riksförsäkringsverket böra omräknas i den

mån de av kommittén föreslagna nya avdragsreglerna medför att änkepen- sionen bör utgå med högre belopp än enligt äldre regler. Omräkningen torde ske utan ansökan. Ökning av folkpension på grund av den förordade änd- ringen av skärpningsregeln torde av tekniska skäl kräva ansökan.

Till sist får kommittén beröra frågan om beskattningen av folkpension. Det marginalavdrag, som avdragsreglerna medför, kan nämligen öka ge- nom beskattningen, vilket stundom åberopas såsom ett argument mot av— dragsreglernas utformning.

Folkpension är i princip skattepliktig inkomst. Skattelagstiftningen inne— håller emellertid bestämmelser om rätt för skattskyldig att i vissa fall ut- över det vanliga ortsavdraget åtnjuta ett extra avdrag för nedsatt skatte- förmåga om högst 3 000 kr. För folkpensionär gäller vissa särskilda före- skrifter beträffande rätten att komma i åtnjutande av det extra avdraget. I 50 5 2 mom. kommunalskattelagen, vartill förordningen om statlig in- komstskatt hänvisar, stadgas sålunda att skattskyldig, vars inkomst helt eller till huvudsaklig del utgjorts av folkpension, skall anses ha haft så- dan nedsatt skatteförmåga som berättigar till det extra avdraget, såvida inte särskilda omständigheter till annat föranleder. I anvisningarna till lagrummet utvecklas närmare hur regeln bör tillämpas. Där föreskrives bl. a. att om skattskyldig åtnj utit även annan inkomst än folkpension men pensionen likväl utgjort den huvudsakliga delen av hans inkomst, den skattskyldige regelmässigt bör medgivas ett med hänsyn till omständig- heterna jämkat avdrag för nedsatt skatteförmåga. Har folkpensionen ej uppgått till hälften av den skattskyldiges sammanlagda inkomst, hör av- drag medgivas endast då särskilda skäl därtill föranleder.

I detta sammanhang kan nämnas att Möllerkommittén för åldringsfrå— gor, samtidigt med den förut nämnda framställningen, hos statsrådet och chefen för finansdepartementet hemställt om undersökning, huruvida icke åldringarnas skattebörda kunde lättas genom ett generellt förvärvsavdrag. Kungl. Maj:t har ännu inte tagit ställning till Möllerkommitténs sist he— rörda hemställan.

Vissa spörsmål, som sammanhänger med beskattningen av folkpensions— förmåner, har upptagits till behandling i ett den 31 januari 1961 dagteck- nat betänkande rörande formerna för skatteavdrag å allmän tilläggspen- sion m. m. (stencilerat). Då således frågan om beskattningen av ifråga- varande förmåner redan är föremål för Kungl. Maj:ts prövning, saknar kom- mittén anledning att i annan mån än som nu skett beröra densamma.

KAPITEL 11

Individuellt rörlig pensionsålder inom folkpensioneringen m. m.

Lllmän översikt

Enligt utredningsdirektiven har kommittén att undersöka huruvida det inom den allmänna pensioneringen kan beredas möjligheter för vissa grup— per att få pension före 67 år, varvid bl. a. frågan om rätt att taga ut ålders- pension före nämnda ålder bör bli föremål för fortsatt utredning. I sam- band därmed bör utredas de spörsmål som sammanhänger med frågan om uppskjutet pensionsuttag.

Till en början må erinras om allmänna pensionsberedningens förslag att man inom folkpensioneringen skulle bibehålla pensionsåldern vid 67 år. Den pensionsberättigade borde dock beredas tillfälle att uppskjuta pen- sionsuttaget, dock högst intill 72 år, och i gengäld erhålla en pensionsför- höjning med 1/2 procent för varje månad varmed uppskov ägde rum. Bered— ningen ansåg sig inte böra föreslå rätt att taga ut ålderspension i förtid. Som skäl häremot anförde beredningen att om pensionen tages ut i förtid dennas årsbelopp måste reduceras, och denna lägre pension kommer sedan att utgå under pensionärens hela återstående livstid. Detta kan medföra att han vid högre ålder behöver samhällelig hjälp i annan form. Vidare anfördes att en anordning med förtida pension i betydande män skulle försvåra samordningen med övriga socialförsäkringar och andra pensions- anordningar.

I det avsnitt i beredningens betänkande, som upptog förslag om en för- fattningsreglerad påbyggnad av bottenpensioneringen, framhölls att det syntes naturligt, att samma pensionsålder tillämpades i den obligatoriska tilläggspensioneringen som i bottenpensioneringen. Den av beredningen förordade möjligheten att uppskjuta pensionsuttaget borde föreligga även inom tilläggspensioneringen, varvid den totala pensionen borde höjas enligt ovan angivna grunder.

I proposition nr 55 till 1958 års A-riksdag uttalade föredragande departe— mentschefen — under erinran om att man i diskussionen i pensionsfrågan i stort sett varit ense om att den generella pensionsåldern bör vara 67 år — att han biträdde denna mening. Departementschefen anförde vidare föl- jande.

Att man tillämpar en generell pensionsålder av 67 år innebär inte att man ute- sluter möjligheten att ge pension dessförinnan åt grupper eller enskilda som har

behov därav. Här blir utformningen av invalidpensioneringen av särskild be- tydelse. Vid det fortsatta arbetet med pensionsreformen måste stor uppmärksam- het ägnas åt frågan i vilken utsträckning man inom ramen för invalidpensione- ringen kan tillgodose önskemålet, att personer inom vissa arbetsområden, där man relativt tidigt måste lämna arbetet, skall få pension från det nya pensions- systemet före 67 års ålder.

Med hänsyn till det sagda är det för tidigt att nu ta ställning till frågan om att möjliggöra uttag av ålderspension före 67 års ålder. Först då invalid— och familjepensioneringens utformning är klar kan frågan om ett dylikt förskotts- uttag tas upp.

Pensionsberedningen har föreslagit, att folkpensionen skall höjas om man bc- gär uppskov med att ta ut den, och motsvarande förslag föreligger beträffande tilläggspensioneringen. Jag finner en anordning av detta slag väl värd att genom- föra. Den närmare utformningen får ske gemensamt för folkpensioneringen och tilläggspensioneringen.

Frågorna om pensionsåldern för vissa yrkesarbetare, om pensionsåldern och dess anknytning till invaliditetsbegreppet samt om pensionsålderns rörlighet uppåt och nedåt behandlades jämväl i ett antal motioner.

Särskilda utskottet framhöll i sitt utlåtande (nr 1), att utskottet delade uppfattningen att den generella pensionsåldern bör vara 67 år. I utlåtan- det framhölls vidare bl. a. följande.

Emellertid kan det för den enskilde, som har sin arbetsförmåga i behåll efter uppnådda 67 år, vara av betydelse att själv få avgöra huruvida pensionen skall utgå omedelbart vid pensionsålderns inträde eller från någon senare tidpunkt. Ett så utformat pensionssystem kan bidraga till en mjuk övergång från den aktiva tiden till pensionärsstadiet. Genom att kvarstå i arbetslivet kan den enskilde vidare förbättra sin egen ekonomi och bidraga till en ökning av den totala pro- duktionen inom samhället. För sådana fall uppkommer fråga om uppskjutet pen- sionsuttag. Samtliga de tre utredningar som under det senaste årtiondet förberett pensionsreformen har också ägnat uppmärksamhet åt denna fråga. Den har även upptagits i de likalydande motionerna I: 326 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 417 av herr Hjalmarson m. fl. I nämnda motioner föreslås ett omedelbart genom- förande av en uppåt rörlig pensionsålder utan begränsning till viss övre ålder.

Utskottet anser i likhet med departementschefen en anordning med uppskjutet pensionsuttag vara väl värd att genomföra. Utskottet är emellertid icke berett att nu taga ställning till de olika spörsmål som uppkommer vid en sådan anordning. Den närmare utformningen bör därför bli föremål för ytterligare överväganden i den utredning som utskottet i det följande föreslår skola ske beträffande bl.a. invalidpensioneringen. Utskottet utgår från att vid dessa överväganden fortsatt uppmärksamhet ägnas även åt frågan om storleken av den pensionshöjning som bör ifrågakomma vid uppskjutet pensionsuttag. Av utskottets ställningstagande följer att utskottet ej kan tillstyrka motionsyrkandet att en uppåt rörlig pensions— ålder genomföres nu. ————————————————————

Frågan om en nedåt rörlig pensionsålder eller rätt till förtida pensionsuttag har upptagits i flera motioner. I detta sammanhang behandlar utskottet endast yrkandena i de likalydande motionerna I: 328 av herr Olofsson, Per, och herr Svedberg, Lage, och II: 423 av herr Nilsson i Östersund m. fl. samt de likalydande

motionerna I: 329 av herrar Nyström och Grym och II: 414 av herr Fredriksson m. fl. De förra motionerna avser frågan om förtida pensionsuttag för skogsarbetar- kåren och de senare frågan om sådant uttag för gruvarbetare som arbetar under jord. Att utskottet ovan anslutit sig till förslaget om en generell pensionsålder av 67 år, innebär ej att utskottet utesluter möjligheten av ett förtida pensions— uttag av ålderspension. Det är emellertid icke möjligt att nu taga ställning till de olika frågor som därvid uppkommer, utan dessa frågor bör liksom frågan om uppskjutet pensionsuttag bli föremål för fortsatt utredning.

I anledning av de tre motionsparen _ I: 323 och 11: 419, I: 325 och II: 421 samt I: 326 och 11:417 _— ävensom de likalydande motionerna I: 316 och II: 407 anförde utskottet slutligen bl. a. följande.

Utskottet har i det föregående berört en åtgärd för att åstadkomma ökade möj- ligheter för vissa grupper att få pension före 67 års ålder, nämligen genom för- tida uttag av ålderspension. En annan metod att öka ifrågavarande möjligheter är den nyss berörda att mildra kravet på arbetsförmågans nedsättning vid be- dömandet av rätten till invalidförmåner. Utskottet vill vidare i detta sammanhang peka på möjligheten att tillgodose de framförda önskemålen genom en lämplig utformning av reglerna för bedömningen av graden av invaliditet i det enskilda fallet.

Utskottet förutsätter att den omprövning av invaliditetsbegreppet, som nödvän- diggöres genom borttagandet av den nuvarande inkomstprövningen och tillgodo- seende av de nu framförda önskemålen i övrigt, sker genom den nyssnämnda utredningen och att därvid undersökes bl. a. de olika möjligheter att i ökad ut— sträckning bereda rätt till pension före 67 år, som utskottet berört.

Riksdagen beslöt i enlighet med vad utskottet sålunda hemställt.

I proposition nr 100 till 1959 års riksdag med förslag till lag om försäk— ring för allmän tilläggspension m. m. framhöll föredragande departements— chefen, att han tagit sin i princippropositionen redovisade inställning be- träffande pensionsåldern under förnyat övervägande. Den generella pen— sionsåldern inom tilläggspensioneringen skulle visserligen utgöra 67 år men dessutom föreslogs en individuellt rörlig pensionsålder, dvs. att valfrihet skall föreligga att taga ut ålderspension från tilläggspensioneringen före eller efter 67-årsåldern. Detta förslag syftade främst till att i rimlig ut- sträckning gå till mötes önskemål om att var och en skall kunna välja att taga ut sin ålderspension när han anser sig behöva den.

Förslaget innebar, att den försäkrade skulle äga rätt att börja uppbära ålderspension tidigast från 63 års ålder. Därvid skulle pensionen minskas med 0,6 procent för varje månad, som då pensionen börjar utgå återstår till 67-årsåldern. För en försäkrad, som går i pension så tidigt som möjligt, skulle ålderspensionen således bli 71,2 procent av den pension han skulle ha fått, om han väntat till den månad varunder han fyllde 67 år. Om å andra sidan någon dröjde med att taga ut ålderspension, skulle pensionen ökas med 0,6 procent för varje månad som ålderspensionsuttaget uppsköts i förhållande till månaden för 67-årsålderns inträde. Vid höjning skulle dock bortses från tid efter den månad, varunder den försäkrade fyllt 70 år.

Högsta uppskjuten ålderspension blev alltså 121,6 procent av den pension, som kunnat börja utgå fr. o. m. den månad då den försäkrade uppnådde 67 års ålder.

I propositionen gjorde departementschefen vidare det uttalandet att frå— gan om i vilken utsträckning man — utöver den form av tidigare uttag av tilläggspension som behandlades i lagförslaget —— kan bereda personer, som måste draga sig tillbaka från förvärvslivet tidigare än andra, pension före 67 års ålder även i de fall då de inte är invalider i gängse bemärkelse, torde få hänskjutas till socialförsäkringskommittén.

Förevarande spörsmål upptogs jämväl vid denna riksdag i några motioner.

I de likalydande motionerna I: 428 av herr Grym m. fl. och II: 524 av herr Fredriksson m. fl. föreslogs att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att förslag till lag om sänkt pensionsålder för gruvarbetare förelägges riksdagen snarast möjligt samt att pensionsåldern därvid fastställes till 63 år vid 30 års arbete under jord eller i dagbrott norr om polcirkeln.

I de likalydande motionerna I: 430 av herr Öhman och herr Persson, Helmer, samt 11: 525 av herr Senander m. fl. yrkades, att riksdagen i skri- velse till Kungl. Maj:t ville uttala, att den av departementschefen i pro- positionen ifrågasatta utredningen i syfte att klarlägga frågan om en ytter- ligare sänkning av pensionsåldern i vissa fall skulle arbeta så skyndsamt att förslag till sänkt pensionsålder för gruvarbetare och andra i tungt och hälsofarligt arbete kunde framläggas redan år 1960 samt därefter jämväl utreda frågan om en allmän sänkning av pensionsåldern från 67 år till 65 år och när det gäller kvinnliga folkpensionärer till 60 år.

I en vid särskilda utskottets utlåtande (nr 1) fogad och av riksdagen godkänd reservation anfördes i förevarande fråga bl. a. följande.

Det föreliggande lagförslaget innehåller i fråga om pensionsåldern en nyhet jämfört med princippropositionen förra året så till vida att en i viss mån rörlig pensionsålder införts. Möjlighet ges enligt förslaget att ta ut ålderspension före den allmänna pensionsåldern — 67 år — varvid dock pensionens belopp reduce- ras med hänsyn till det tidigare uttaget. Tidigast kan ålderspension på detta sätt uttagas från 63 års ålder. Möjlighet ges också att genom att uppskjuta pen- sionsuttagets början till efter 67-årsåldern i viss utsträckning erhålla förhöjd pension från den senare tidpunkt, då densamma börjar utgå.

Motionärerna anser nu att möjligheter bör tillskapas att medge vissa yrkes- grupper möjlighet att taga ut sin pension vid lägre ålder än 67 år men ändock erhålla oreducerad pension. I motionerna I: 430 och II: 525 framhålles därjämte att strävandena bör inriktas på en allmän sänkning av pensionsåldern.

Utskottet har med tillfredsställelse hälsat det förslag till en rörlig pensions— ålder som inrymmes i propositionen. Därigenom ges bl. a. möjlighet för dem som drar sig tillbaka från förvärvslivet före 67 års ålder att komma i åtnjutande av förmån-er från tilläggspensioneringen från en tidigare tidpunkt än vad som markeras av den allmänna pensionsålderns inträde. Utskottet har emellertid för- ståelse för de önskemål som framförts — bl. a. i de föreliggande motionerna — om att möjligheter bör förefinnas för yrkesgrupper som har behov därav att

komma i åtnjutande av oreducerad ålderspension från en tidigare tidpunkt än 67-årsåldern. Departementschefen har också i propositionen framhållit, att man efter ytterligare utredning bör pröva möjligheterna att vidga rätten till pensione- ringens förmåner och att det härvid kan bli fråga om i vilken utsträckning man —— utöver den form av tidigare uttag av tilläggspension som behandlas i lagförslaget — kan bereda personer, som måste dra sig tillbaka från förvärvslivet tidigare än andra, pension före 67 års ålder även i de fall då de inte är invalider i gängse bemärkelse. Utskottet ansluter sig till departementschefens uttalande och till— styrker motionerna på det sättet, att utskottet förordar en utredning beträffande möjligheterna för yrkesgrupper med tungt och hälsofarligt arbete att erhålla oreducerad ålderspension före 67 års ålder. Däremot finner sig utskottet — av bl. a. samhällsekonomiska skäl — icke kunna förorda en utredning rörande en allmän sänkning av pensionsåldern på sätt yrkats i motionerna 1:430 och II:525.

I anledning av vad riksdagen sålunda anfört har Kungl. Maj:t genom beslut den 28 maj 1959 till socialförsäkringskommittén överlämnat avskrift av riksdagens skrivelse den 27 maj 1959, nr 269, jämte därvid fogade ut— skottsutlåtande och memorial. Därjämte har chefen för socialdepartementet den 4 februari 1961 till kommittén överlämnat en från Svenska gruvindu- striarbetareförbundet inkommen skrivelse i frågan om pensionsåldern.

Kommitténs synpunkter och förslag Av den föregående redogörelsen framgår att kommitténs utredningsupp- drag beträffande pensionsåldern avser två huvudfrågor, nämligen dels frågan om en individuellt rörlig pensionsålder inom folkpensioneringen och dels frågan om möjligheterna för yrkesgrupper med tungt och hälso- farligt arbete att från folkpensioneringen och tilläggspensioneringen erhålla oreducerad ålderspension före 67 års ålder. Utredningsuppdraget avser däremot icke frågan om en allmän sänkning av pensionsåldern.

Individuellt rörlig pensionsålder inom folkpensioneringen Frågan om en individuellt rörlig pensionsålder inom folkpensioneringen innefattar frågan om möjligheterna att å ena sidan taga ut ålderspension efter 67-årsåldern —— uppskjutet pensionsuttag — och å andra sidan att taga ut ålderspension före 67-årsåldern —— förtida pensionsuttag. Båda möj- ligheterna föreligger såsom framgår av det föregående inom tilläggspen- sioneringen.

Anordningen med en individuellt rörlig pensionsålder inom tilläggspen— sioneringen syftar främst till att i rimlig utsträckning gå till mötes önske- mål om att var och en skall kunna välja att taga ut sin ålderspension när han anser sig behöva den. Vid bedömandet av frågan om en motsvarande anordning bör finnas inom folkpensioneringen kan man inte bortse ifrån att folkpensioneringen och tilläggspensioneringen skall utgöra delar av ett enhetligt pensionssystem. Fördenskull behöver reglerna om folkpensionen

och tilläggspensionen emellertid inte i alla avseenden svara mot varandra. Å andra sidan kan det synas naturligt att såvitt möjligt likartade bestäm— melser beträffande förtida och uppskjutet pensionsuttag gäller för pen- sionssystemets båda delar.

Vad först angår frågan om uppskjutet pensionsuttag kan erinras om att föredragande departementschefen i proposition nr 55 till 1958 års A-riks- dag funnit en sådan anordning väl värd att genomföra. Riksdagen delade denna uppfattning men var icke beredd att då taga ställning till detalj- utformningen. Sedermera har 1959 års riksdag antagit bestämmelser be- träffande uppskjutet uttag av ålderspension från tilläggspensioneringen.

Kommittén förordar, att inom folkpensioneringen införes bestämmelser om uppskjutet uttag av ålderspension motsvarande dem, som redan finnes inom tilläggspensioneringen. Dock bör gälla att ålderspensionen inte bör förhöjas för den som flyttar in i landet först efter fyllda 67 år.

Frågan om förtida uttag av ålderspension var enligt pensionsberedningen betydligt mera svårlöst än nyssnämnda spörsmål om uppskjutet uttag. På anförda skäl ansåg sig beredningen inte kunna förorda, att möjlighet in- fördes att taga ut en reducerad ålderspension före 67 års ålder. Som skäl mot en sådan anordning åberopades främst, att den i förtid uttagna pen- sionens årsbelopp måste reduceras och denna lägre pension sedan komme att utgå under pensionärens hela återstående livstid, vilket kunde medföra att han vid högre ålder behövde samhällelig hjälp i annan form.

I ovannämnda proposition nr 55 uttalade departementschefen bl. a. att den omständigheten att man tillämpar en generell pensionsålder av 67 år inte innebär, att man utesluter möjligheten att ge pension dessförinnan åt grupper eller enskilda som har behov därav. Vid ställningstagandet till denna fråga — fortsatte departementschefen — blir emellertid utform— ningen av invalidpensioneringen av särskild betydelse. Först då invalid- pensioneringens utformning är klar kan frågan om ett dylikt förskotts- uttag tagas upp. 1958 års A-riksdag var av samma mening.

Kommittén har tidigare behandlat frågan om förtidspensioneringens ut- formning och därvid stannat för riktlinjer, som innebär ökade möjligheter att erhålla förtidspension. Även om lagstiftningen utformas enligt dessa riktlinjer, kan det föreligga önskemål om och behov av förtida uttag av reducerad ålderspension från folkpensioneringen. Man torde nämligen böra räkna med att också framdeles ett betydande antal förvärvsarbetande av ett eller annat skäl måste lämna sin anställning eller upphöra med sitt yrke vid lägre ålder än 67 år utan att deras arbetsförmåga blivit så nel— satt, som erfordras för att rätt till förtidspension skall föreligga.

Enligt departementschefens uttalande i proposition nr 100 till 1959 års riksdag syftar anordningen med förtida uttag av ålderspension från till— läggspensioneringen främst till att i rimlig utsträckning gå till mötes önske-

mål om att var och en skall kunna välja att taga ut sin ålderspension »när han anser sig behöva den». Någon prövning av frågan om behovet har dock inte förutsatts utan avgörandet härom tillkommer uteslutande den försäkrade.

Frågan om förtida uttag av den i huvudsak skattefinansierade ålders- pensionen från folkpensioneringen måste bedömas även ur andra synpunk- ter än dem, som varit vägledande vid den avgiftsfinansierade tilläggspen- sioneringens utformning. Förut har redovisats vissa av allmänna pensions— beredningen befarade olägenheter med ett förtida uttag av ålderspension från folkpensioneringen. Dessa olägenheter kvarstår i viss mån även efter tillkomsten av den allmänna tilläggspensioneringen. Risken för att en i förtid uttagen reducerad ålderspension blir otillräcklig för den framtida försörjningen blir dock mindre i den mån folkpensionen kompletteras med tilläggspension. Anledning kan likväl finnas att hysa betänkligheter mot införande av rätt till förtida uttag av ålderspension från folkpensione- ringen. Risk torde således komma att föreligga, att sådant uttag mången gång kommer att ske, ehuru något behov därav inte föreligger. Vidare kan det antagas att den som av någon anledning tror, att han har blott kort tid kvar att leva, söker utnyttja möjligheten att erhålla pension tidigare än eljest, även om han är helt arbetsför. Arbetsovilliga personer, som ut- går från att det allmänna under alla omständigheter skall försörja dem på ålderdomen, kan förutsättas i stor utsträckning söka pension så snart som möjligt. Ett förtida uttag kan slutligen försvåra samordningen mellan folkpensionerna och sådana pensionsförmåner, som utgår på grund av anställning. Vissa inte obetydliga olägenheter kan således vara förenade med rätt till förtida uttag av ålderspension från folkpensioneringen.

Emellertid måste folk- och tilläggspensioneringarna ses såsom delar av ett enhetligt pensionssystem, vilket bl. a. innebär att reglerna om förutsätt- ningarna för förmånernas utgivande i största möjliga utsträckning bör vara lika. Då det, såsom förut framhållits, i ett avsevärt antal fall före- ligger behov av möjlighet till förtida pensionsuttag, finner kommittén att övervägande skäl talar för att i folkpensioneringen införes bestämmelser om förtida uttag av ålderspension motsvarande dem som nu finnes inom tilläggspensioneringen. Kommittén föreslår därför, att rätt till uttag av reducerad ålderspension även inom folkpensioneringen skall föreligga från 63 års ålder.

Därest sådan rätt till förtida pensionsuttag genomföres, bör föreskrivas, att änkepension från folkpensioneringen inte får utgå, om änkan tagit ut förtida ålderspension. I fråga om barntillägg har kommittén i kapitel 8 föreslagit, att sådant tillägg till ålderspension får utgå endast om pensions- tagaren fyllt 67 år. Motsvarande regel har i kapitel 9 förordats beträffande hustrutillägg till ålderspension, vilket får utgå blott om mannen fyllt 67 år. Rätten till kommunalt bostadstillägg vid förtida pensionsuttag bör enligt

kommitténs mening icke regleras lagstiftningsvägen utan torde få bli be— roende av de kommunala grunderna för tillägget.

I analogi med vad som gäller inom tilläggspensioneringen bör inom folk— pensioneringen stadgas, att förtidspension inte kan utgivas för tid efter den tidpunkt då ålderspension börjat utgå.

Slutligen återstår frågan, huruvida den som äger rätt till såväl folk- pension som tilläggspension må medgivas rätt till förtida uttag resp. att uppskjuta uttaget av den ena pensionsdelen men icke av den andra. Det synes tveksamt om en sådan valfrihet skulle motsvara något verkligt behov. Ett medgivande att i förtid taga ut endast den ena pensionsdelen skulle dessutom komplicera bedömningen av rätten till invalidpension från den andra. Det är vidare uppenbart att en valfrihet skulle förorsaka ökat administrativt besvär för pensionsmyndigheterna.

Enligt kommitténs mening bör därför försäkrad, som äger rätt till såväl folkpension som tilläggspension, icke medgivas rätt till förtida uttag av ålderspension med mindre framställningen avser såväl folkpension som tilläggspension. Motsvarande bör gälla ifråga om uppskjutet pensionsuttag.

Möjligheterna för vissa yrkesgrupper att erhålla oreducerad ålderspension före 67 år Inledningsvis vill kommittén erinra om det remissyttrande, som 1951 års pensionsutredning (majoriteten) avgav över pensionsutredningens förslag till allmän pensionsförsäkring. I yttrandet framhölls bl. a., att vid en sam— hällelig pensionering de medelålders och äldre människorna i vad beror på pensioneringsförhållandena har full frihet att när som helst byta verk- samhetsområde och ställning, medan de vid en icke samhällelig pensione- ring ofta just på grund av denna pensionering får sin rörelsefrihet starkt beskuren. Vidare anfördes i yttrandet bl. a. följande.

Även om den allmänna pensioneringen förutom ålderspensionering innefattar invalidpensionering, måste kompletteringsanordningar förutsättas bli erforder- liga för utfyllande av luckor mellan den allmänna pensionsåldern och ofrånkom- liga lägre avgångsåldrar. Dylika kompletteringsanordningar torde böra etableras utan samhällets medverkan _— t. ex. genom vederbörande arbetsgivares försorg _— bl. a. av det skälet, att kostnaderna lämpligen synas böra i princip belasta ifrågavarande verksamhetsgrenar och icke slås ut på andra sektorer. Svårig— heterna med erforderliga kompletteringsanordningar av dylik art torde i allmän- het vara överkomliga, eftersom fråga merendels är om att under förhållandevis begränsad tid och högst fram till 67 års ålder sörja för försörjningsbehovets till- godoseende.

Schablonmässigheten i fråga om pensionsåldern inom en allmän pensionsför- säkring medför icke så märkbara olägenheter som man vid ett ytligt betraktande av problemet kunde vara böjd att antaga. Det bör nämligen icke förbises, att det vid en allmän pensionsförsäkring föreligger särskilt goda möjligheter för den, som så önskar, att vid högre ålder byta anställning och därvid uppnå en an- passning efter den faktiska arbetsförmågan. För det fall, att vederbörande lämna-r

förvärvsarbetet helt eller delvis före pensionsåldern utan att invalidpensionsfall föreligger, bli verkningarna i pensionshänsende därav inom en allmän pen- sionering avsevärt mindre än vid förtidsavgång inom en personalpensionering.

I samband med pensionsfrågans behandling vid 1958 och 1959 års riks- dagar framhölls att arbetet inom vissa yrken ställer sådana krav på kropps- krafter och uthållighet, att många arbetstagare av denna anledning tvingas lämna sin anställning innan de uppnått 67 års ålder. En lägre pensions- ålder än 67 år skulle därför vara påkallad inom dylika arbetsområden. I förut nämnda motioner yrkades sålunda, att skogsarbetare och vissa gruvarbetare skulle tillförsäkras rätt till en lägre pensionsålder än angivna 67 år. Som motivering härför angavs den snabbare förslitningen i dessa arbeten. 1959 års riksdag förordade en utredning beträffande möjligheterna för »yrkesgrupper med tungt och hälsofarligt arbete» att erhålla oreducerad ålderspension före 67 år.

Det ligger i sakens natur, att en generell pensionsålder av 67 år i en all- män hela folket omfattande pensionering inte helt kan tillgodose pensions- behovet för alla som omfattas av försäkringen. Pensionsbehovet är näm- ligen varierande med hänsyn till såväl sysselsättning som hälsotillstånd. Ålderspensioneringen är därför kompletterad med en förtidspensionering främst med sikte på att tillgodose pensionsbehovet för dem som på grund av inträffad arbetsoförmåga icke är i stånd att fortsätta med förvärvs- arbetet intill 67—årsåldern. Även om därvid arbetsoförmåga på grund av sjukdom eller skada kommer i förgrunden, så har förtidspensioneringens utformning ändock sin betydelse vid bedömande av behovet av en lägre pensionsålder, om inte för hela grupper av anställda, så i varje fall för alla som helt eller delvis förlorat arbetsförmågan före 67 års ålder. Kom— mitténs förslag beträffande förtidspensioneringens utformning innebär bl. a., att det nuvarande kravet på nedsättning av arbetsförmågan med två tredjedelar skall sänkas till hälften inom såväl folkpensioneringen som tilläggspensioneringen. Reglerna för bedömningen av graden av invaliditet i det enskilda fallet torde giva pensionsorganen vidgade möjligheter att bevilja förtidspension även vid sådan nedsättning av arbetsförmågan, som har samband med åldrandet. Sålunda kan den, som på grund av tungt arbete är utsliten när han några år före den generella pensionsåldern upp- når den inom yrket vanligen tillämpade avgångsåldern, förutsättas vara berättigad till förtidspension.

Av viss betydelse för frågan om behovet av en lägre pensionsålder är den möjlighet till förtida uttag av ålderspension, som föreligger inom till- läggspensioneringen. Kommittén har i det föregående förordat, att denna rätt till förtida uttag av ålderspension införes jämväl inom folkpensione- ringen. I de fall, då arbetsinkomsten sjunker under åren närmast före 67-årsäldern, kan, om kommitténs förslag bifalles, den vikande inkomsten fyllas ut genom förtida uttag av folkpension och tilläggspension.

Behovet av en lägre pensionsålder än 67 år kan dock icke lösas för hela arbetsområden genom den föreslagna reformerade förtidspensioneringen eller genom anordningen med förtida uttag av reducerad ålderspension. På grund av de motionsvis framförda yrkandena om lägre pensionsålder för skogsarbetare och vissa gruvarbetare, har som nämnts 1959 års riksdag förordat en utredning beträffande möjligheterna för yrkesgrupper med tungt och hälsofarligt arbete att erhålla oreducerad pension före 67 års ålder. Problemet om en lägre pensionsålder inom den allmänna pensione- ringen är emellertid aktuellt även för anställda i andra yrken såväl på grund av arbetets natur som på grund av redan genomförd praxis. Sålunda tillämpas inom kontorshranschen i allmänhet en avgångsälder av 60, 63 eller 65 år. Inom handeln är exempelvis butiksarbetet ofta mycket pressande både fysiskt och psykiskt. Detta gäller särskilt den kvinnliga arbetskraften. På de anställda ställes även krav som ofta gör att vederbörande inte kan kvarstå i tjänst intill uppnådda 67 år. Man synes sålunda knappast kunna motivera en generell lägre pensionsålder för vissa grupper enbart med hänvisning till att arbetet är tungt och hälsofarligt. Även andra faktorer kan med vägande skäl åberopas som stöd för en sänkning.

Det torde ligga utanför det möjligas gräns att differentiera pensions- åldern inom den allmänna pensioneringen så att rimliga anspråk på rätt- visa de olika grupperna emellan tillgodoses. Arbetsförhållandena inom ett och samma yrke varierar starkt från arbetsplats till arbetsplats och för- ändras på grund av den tekniska utvecklingen från tid till annan. Arbets- tagarna skiftar vidare sysselsättning under årens lopp och det torde inte sällan förekomma att en arbetstagare har flera olika sysselsättningar inom loppet av ett och samma år. Det torde inte heller vara ovanligt att en arbets- tagare vid högre ålder övergår från tyngre till lättare arbeten inom eller utom yrket. Man kan vidare inte bortse ifrån att de enskilda arbetstagarna reagerar individuellt mycket olika inför arbetslivets påfrestningar.

De varierande förhållandena inom näringslivet gör att ett behov av pen- sionsskydd före 67-årsåldern utöver det som i vissa fall kan erhållas från förtidspensioneringen eller genom anordningen med förtida pensionsuttag föreligger för både här nämnda och andra grupper anställda. ] dylika fall erfordras en kompletterande försörjning i en eller annan form för utfyl— lande av luckor mellan den generella pensionsåldern och den lägre avgångs- ålder som tillämpas eller aktualiseras inom vissa företag eller yrken. Detta behov kan dock enligt kommitténs mening inte på ett godtagbart sätt till- godoses inom den allmänna pensioneringens ram. Utöver vad redan anförts må nämnas att en anordning med differentierad pensionsålder skulle med- föra behov av invecklade lagbestämmelser och avsevärt tynga pensionering- ens administration. Det skulle bli ytterst komplicerat att utan en fortlöpande individuell kontroll avgöra, vilka arbetstagare som under sin aktiva tid fullgjort arbetsinsatser inom yrken med lägre pensionsålder i sådan om-

fattning, att rätten till den lägre pensionsåldern vore intjänad. Slutligen kan framhållas, att det inte är rimligt att i en skattefinansierad pensionering som folkpensioneringen giva olika yrkesgrupper olika stort pensionsskydd. Om för vissa grupper skall gälla förmånligare pensionsbestämmelser än för övriga medborgare, erfordras en särskild finansiering av de bättre pensio— nerna. En sådan kan inte ordnas inom ramen för folkpensioneringen och Svårligen inom tilläggspensioneringen.

Kommittén har på grund av vad sålunda anförts kommit till den uppfatt- ningen att det inte är möjligt att på ett godtagbart sätt inom den allmänna pensioneringen differentiera pensionsåldern efter yrke eller sysselsättning.

Det nu diskuterade pensionsbehovet bör dock kunna tillgodoses genom kompletterande pensionsanordningar efter överenskommelse mellan arbets- marknadens parter. Ett exempel på en sådan lösning är den mellan Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska industritjänstemannaförbundet och Sveri- ges arbetsledareförbund sommaren 1960 träffade uppgörelsen om anpass- ning av tjänstepensionerna till den allmänna pensioneringen, genom vilken uppgörelse bl. a. regleras pensionsförhållandena för tid mellan avgången ur tjänst och 67-årsålderns inträde.

Möjlighet till komplettering av pensionsskyddet i detta avseende före- ligger jämväl genom försäkringsinrättning eller genom den frivilliga stat- liga pensionsförsäkringen hos pensionsstyrelsen. Sistnämnda försäkring är föremål för utredning och i utredningsdirektiven har framhållits, att för— säkringen i vissa avseenden bör effektiviseras, så att den kan motsvara de anspråk, som måste ställas på en kompletteringsförsåkring till den all- männa pensioneringen. Enligt direktiven bör möjligheter föreligga att för- säkra sig för en ålderspension, som är begränsad till åren mellan en fri- villigt vald pensionsålder och den inom det allmänna pensionssystemet gällande.

KAPITEL 12

Vissa rehabiliteringsfrågor

Rehabilitering omfattar i vidsträckt mening alla åtgärder som kan vidtagas i syfte att återställa den fysiska och psykiska funktionsförmågan hos sjuka eller skadade människor eller för att hjälpa dem att övervinna kvarstående invaliditet och i görlig mån bli oberoende och självförsörjande medborgare i samhället. Kommittén behandlar i det följande i huvudsak sådana spörs- mål i fråga om rehabilitering, som har nära anknytning till socialförsäk— ringen. Först lämnas en kort allmän orientering om den nuvarande re- habiliteringsverksamheten. Därefter följer en redogörelse för rehabilite- ringsverksamheten inom folkpensioneringen samt för sjuk- och yrkes- skadeförsäkringarnas medverkan i rehabiliteringen.

Inom rehabiliteringsverksamheten göres åtskillnad mellan den medi- cinska och den yrkesbetonade rehabiliteringen. Den senare benämnes van— ligen arbetsvård.

Den medicinska rehabiliteringen

Utöver den egentliga sjukvården hänföres till den medicinska rehabilite- ringen vissa undersöknings- och behandlingsformer, av vilka de viktigaste är sjukgymnastik, sysselsättnings- och arbetsterapi, fysikalisk behandling, tillhandahållande av ortopediska hjälpmedel (t. ex. invalidvagnar, rullstolar och proteser) och undervisning i deras nyttjande samt social rådgivning och sociala stödåtgärder (kuratorsverksamhet) ävensom funktionsprövning.

Den medicinska rehabiliteringen handhaves i huvudsak av landstingen och de landstingsfria städerna. Såväl de tekniska som de personella re- surserna har dock varit otillräckliga för det snabbt ökande behovet. I pro— memoria den 2 mars 1954 förordade medicinalstyrelsen en lasarettsansluten rehabiliteringsorganisation av generell medicinsk karaktär och i nära kon- takt med arbets- och socialvården. En då företagen inventering visade, att landstingen och städerna utanför landsting icke sällan förfogade över ar- betsträningsinstitut och andra resurser för rehabiliteringsuppgifter, med vilka från sjukvårdens sida samordning borde sökas. Inom centrallasaretten borde enligt ovannämnda promemoria tillkomma en särskild lasaretts- läkare för rehabilitering, vilken borde disponera en självständig vårdavdel- ning. Dessutom borde laboratoriekurser för arbetsfysiologi och psykologi uthyggas liksom också kuratorsverksamheten.

Kungl. Maj:t har inte tagit ställning till medicinalstyrelsens förslag. På grundval av medicinalstyrelsens i nämnda promemoria utformade princip— program har dock rehabiliteringsverksamheten börjat växa fram vid cen- trallasaretten. Sålunda har enligt en av medicinalstyrelsen verkställd sam- manställning — grundad på uppgifter från sjukvårdshuvudmännen våren 1960 — rehabiliteringskliniker inrättats i anslutning till kroppssjukvården vid lasaretten i Borås, Danderyd och Västerås samt vid epidemisjukhuset i Göteborg. Ytterligare dylika kliniker är under planering vid lasaretten i Eskilstuna, Jönköping, Växjö, Visby, Kristianstad, Lund, Karlstad, Öre— bro, Falun och Boden samt vid Södersjukhuset i Stockholm, Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och vid Malmö allmänna sjukhus. Även inom mental- sjukvården pågår en upprustning av rehabiliteringsresurserna.

Vid sidan av och fristående från övrig sjukvård har sedan gammalt funnits speciella anstalter —— Eugeniahemmet och vanföreanstalterna — för handikappade personer, som på grund av fel i rörelse- och stödjeorga- nen påkallar särskilda åtgärder från samhällets sida. Förutom ortopedisk sjukvård förekommer vid dessa anstalter skolundervisning och yrkesutbild— ning. Vidare må nämnas de 5. k. kustsanatorierna för behandling av kirur- gisk tuberkulos samt instituten för blinda och döva.

Beträffande pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet lämnas redo- görelse senare i detta avsnitt.

Beträffande den medicinska rehabiliteringen gäller i fråga om den slutna vården, att vad som i det föregående redovisats, med undantag av arbets— terapi och ortopediska hjälpmedel, står till patienternas förfogande utan särskilda kostnader utöver sedvanlig vårdavgift. I samband med arbets- terapi har patienten att som regel ersätta materialkostnaderna, i den mån han för avyttring eller för egen del förvärvar den färdiga produkten. I fråga om kostnaderna för ortopediska hjälpmedel gäller särskilda regler gemensamma för den slutna och den öppna vården. Enligt dessa erhåller vederbörande sjukvårdsinrättning (främst vanföreanstalter, kustsanatorier och ortopediska lasarettsavdelningar), som tillhandahåller stödjebandage, proteser och invalidvagnar m. in., efter rekvisition från medicinalstyrelsen statsbidrag härför. Detta bidrag utgår med 3/4 av 'de totala kostnaderna under förutsättning att patienten beredes motsvarande förmån, dock att denne själv skall svara för ett belopp av lägst 3 kr.

Inom den öppna vården kan förutom kostnader för ortopediska hjälp— medel m. m. för den enskilde tillkomma kostnader — utöver läkarvårds- kostnader —— exempelvis för sjukgymnastik, arbetsterapi, annan fysikalisk terapi, talpedagogik, funktionsprövning och psykoterapeutisk behandling.

Arbetsvården

Till arbetsvården hänföres alla icke medicinska åtgärder av förberedande eller direkt natur, som är erforderliga för att inlemma partiellt arbetsföra

i produktionen. Exempel på arbetsvårdande åtgärder är arbetsprövning, arbetsträning, arbetsberedning, yrkesutbildning, s. k. skyddad sysselsätt- ning och näringshjälp, dvs. bidrag till igångsättande av självständig verk— samhet.

Arbetsprövning sker vid statens arbetsklinik i Stockholm. Arbetsträning, liksom skyddad sysselsättning, meddelas i huvudsak vid av landsting, kom- muner m. fl. härför särskilt inrättade verkstäder. Yrkesutbildning insättes med utnyttjande av förefintliga utbildningsmöjligheter inom det ordinarie utbildningsväsendet, inom näringslivet samt vid kurser i överstyrelsens för yrkesutbildning regi eller under dess tillsyn.

Uppgiften som samlande organ för arbetsvården åvilar arbetsmarknads- verket. Centralt organ är sålunda arbetsmarknadsstyrelsen, inom vilket ämbetsverk inrättats en särskild arbetsvårdsbyrå. Regionalt svarar läns- arhetsnämnderna för arbetsvården genom särskilda arbetsvårdsexpeditioner vid arbetsförmedlingens huvudkontor och vid vissa avdelningskontor. Inom landstingen och vissa primärkommuner verkar särskilda arbetsvårdssty— relser eller -nämnder, som i samråd med de statliga arbetsvårdsorganen bedriver varierande former av arbetsvård.

Behovet av medicinsk expertis inom arbetsvården har tillgodosetts genom särskilda läkare, som är knutna till länsarhetsnämnderna. Dessa läkare har till uppgift att svara för den medicinska undersökningen av enskilda fall, granskning av intyg, utfärdade av andra läkare, samt upplysning i de fall, som inte kräver förnyad läkarundersökning, men där läkarens synpunkter ändå erfordras för en bedömning av arbetsvårdsfrågan. Medi- cinsk sakkunskap är knuten även till de olika institutionerna för arbets- vård. Arhetsprövningsverksamheten vid statens arbetsklinik ledes sålunda av läkare, och även vid institutionerna för arbetsträning och skyddad sys- selsättning finnes tillgång till läkare.

Trots att den medicinska rehabiliteringen och arbetsvården administra- tivt sorterar under olika huvudmän, är rehabiliteringen som sådan att be- trakta som en sammanhängande process. Med hänsyn härtill har olika åtgärder vidtagits i syfte att samordna rehabiliteringen.

Centralt har sålunda en delegation i arbetsvårdsfrågor knutits till arbets- marknadsstyrelsen. I denna ingår dels representanter för de av arbets- vårdsåtgärderna närmast berörda myndigheterna, nämligen medicinalsty- relsen, pensionsstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning, dels repre- sentanter för de partiellt arbetsföras organisationer. Vidare är Svenska vanförevårdens centralkommitté företrädd i delegationen. Något motsva- rande organ finnes icke på den medicinska rehabiliteringens område.

Lokalt har åtgärderna främst inriktats på att åstadkomma en samord— ning av rehabiliteringen i det enskilda fallet. För att åstadkomma kon- tinuitet i åtgärderna förekommer mellan sjukvårdsinrättningarna och ar- betsvårdsorganen ofta ett direkt samarbete, som på vissa håll tagit formen av regelbundna kontaktbesök på sjukhuset av arbetsvårdstjänstemän. Vid

de särskilda rehabiliteringsklinikerna är avsikten, att företrädare för ar— betsvården kontinuerligt skall deltaga i planeringen av rehabiliterings— åtgärderna och i förekommande fall förbereda övergången till de arbets- vårdsåtgärder, som anses böra följa på den medicinska rehabiliteringen.

Inom arbetsvården bestrides kostnaderna för den egentliga arbetsförmed- lingsverksamheten, läkarundersökningar m.m. av staten. För arbetsträ- ningen har vanligen landstingen och de utanför landstingen stående stä- derna påtagit sig huvudmannaskapet. Staten bidrager till vissa driftkost— nader och fr. o. m. budgetåret 1960/61 även till en del investeringskostna- der. Vid yrkesutbildning svarar staten för undervisningskostnaderna. Till den skyddade verksamheten, för vilken i huvudsak kommuner står som huvudmän, utgår statsunderstöd i princip efter samma regler, som gäller för arbetsträningsverksamheten. Till kommuner och andra, som anordnar lättare arbeten för partiellt arbetsföra, kan genom arbetsmarknadsstyrelsen utgå statsbidrag. Näringshjälpen slutligen finansieras i samverkan mellan staten, landsting och kommuner. Statens bidrag är högst 5 000 kr. i varje särskilt fall.

I detta sammanhang kan även nämnas, att 1960 års vårriksdag för bud- getåret 1960/61 ställt 100 000 kr. till De vanföras riksförbunds förfogande för bidrag till inköp och distribution av hjälpmedel för underlättande av den dagliga livsföringen för rörelsehindrade och andra handikappade även- som hjälpmedel för handikappade husmödrar. lfrågavarande hjälpmedel kan tilldelas personer, som efter individuell prövning befinnes vara i behov därav.

Som ett led i arbetsvården ingår åtgärder för tryggande av vederbörandes och hans familjs försörjning under tiden för arbetsvård. Beträffande par- tiellt arbetsföra, som genom arbetsmarknadsstyrelsen eller dess organs förmedling blir föremål för arbetsvårdande verksamhet i form av yrkes- utbildning eller arbetsprövning, tillämpas av Kungl. Maj:t meddelade be- stämmelser angående utbildningsbidrag åt vissa arbetslösa (kungl. brev den 4 juni 1954 med senare ändringar jämte kungl. brev den 27 juni 1957). Utbildningshidrag beviljas av arbetsmarknadsstyrelsen eller, om styrelsen så bestämmer, av länsarhetsnämnd. Bidraget, som inte är skatte- pliktig inkomst, utgöres av grundbidrag, hyresbidrag, familjetillägg och särskilt bidrag.

Utbildningshidrag beviljas under förutsättning att vederbörande kommun eller annan åtager sig att till 25 procent ersätta kostnaderna för de tre förstnämnda formerna av bidrag ävensom med utbildningen eventuellt förenad timpenning.

Bidrag kan efter individuell behovsprövning utgå med högst följande belopp för månad.

Grundbidrag utgår såsom bidrag till kostnaderna för den utbildades uppehälle med högst 410 kr.

Vid utbildning i hemorten utgår hyresbidrag a) till familjeförsörjare

högst med belopp motsvarande den faktiska hyreskostnaden och b) till annan med ett belopp av högst 70 kr. i ortsgrupp 2, 85 kr. i ortsgrupperna 3 och 4 samt 100 kr. i ortsgrupp 5.

Vid utbildning å annan ort än hemorten kan dessutom utgå till familje- försörjare bidrag till egen bostad med belopp, som angives ovan under b), samt, när särskilda skäl föreligger, till annan bidrag till fast bostad i hem- orten med belopp, som angives ovan under a).

Familjefillägg kan utgå bl. a. för make med högst 55 kr. vid utbildning i hemorten, med högst 140 kr. vid utbildning utom hemorten samt för barn under 16 år med högst 45 kr. för varje barn.

Särskilt bidrag kan utgå i samband med utredning om yrkesutbildning samt i anslutning till beviljad yrkesutbildning och avse bl. a. resekostnads- ersättning och traktamente vid vissa resor mellan hemorten och utbild- ningsorten, dagliga resor mellan bostaden och utbildningsplatsen, kurs— avgifter, undervisningsmateriel samt viss utrustning av arbetskläder.

Utbildningshidrag skall, om ej särskilda skäl till annat föranleder, mins- kas med hela beloppet av bidragstagaren tillkommande pension (dock ej blindtillägg och vårdtillägg samt i samband med dessa tillägg utgående grundpension), sjukpenning eller annan försäkringsersättning samt tim- penning eller annan med utbildningen förenad inkomst.

Grundbidrag, hyresbidrag och familjetillägg må utgå vid avbrott i utbild- ningen på grund av sjukdom under högst 15 dagar av ett och samma kalenderår ävensom vid kortare ledighet, som erfordras på grund av svag hälsa hos den utbildade e. d., därvid gottgörelse i förekommande fall även må lämnas för sådan med utbildningen förenad inkomst, som vederbörande på grund av sjukdomen eller ledigheten går miste 0111.

Vid arbetsvård i form av arbetsträning och skyddad sysselsättning varie- rar grunderna för ersättning. Gemensamt är dock, att lön utgår för arbete och att lönen kompletteras med försörjningsbidrag från landstingen eller av socialhjälp. I flertalet fall svarar vederbörande hemortskommun i sista hand även för de av landstinget utbetalade försörjningsbidragen.

Socialförsäkringen och rehabiliteringen Socialförsäkringen i vårt land har som regel ej byggt upp egna institu- tioner för rehabiliteringsverksamhet utan har utnyttjat de anordningar härför, som finnes tillgängliga inom den allmänna sjukvården och arbets- vården. Undantag från denna princip är pensionsstyrelsens i det följande berörda sjukhus och lasarettsavdelningar samt sjukkassornas konvalescent- hem. Socialförsäkringen medverkar dock, i den mån det anses lämpligt, såväl administrativt som ekonomiskt i rehabiliteringen. Denna medverkan berör huvudsakligen två områden, nämligen fastställandet av rehabilite- ringsbehovet och genomförandet av rehabiliteringsåtgärderna.

Folkpensioneringen

Pensionsstyrelsens rehabiliteringsverksamhet omfattar dels individuell verk— samhet, dvs. behandling, vård, yrkesutbildning, näringshjälp m. m. åt per- soner, vilka kan väntas genom dylika åtgärder återvinna eller bibehålla arbetsförmågan, dels annan verksamhet, som avser att i folkpensioneringens intresse förebygga arbetsoförmåga eller befordra folkhälsan.

Enligt de nuvarande bestämmelserna för verksamheten gäller främst två förutsättningar för att en person skall beredas invaliditetsförebyggande åtgärd av något slag genom pensionsstyrelsens försorg. Dessa är dels att den ifrågavarande åtgärden inte kan komma till stånd utan pensionssty— relsens medverkan och dels att utsikter kan anses föreligga att genom åtgärderna förebygga eller helt eller delvis häva förlust eller nedsättning av arbetsförmågan.

Sedan mer än 40 år tillbaka bedriver pensionsstyrelsen sjukvårdande verksamhet vid egna anstalter i invaliditetsförebyggande syfte. Dessa an— stalter utgör dels fristående sjukhus i Nynäshamn, Tranås och Åre och dels eentrallasarettsanslutna reumatikeravdelningar i Boden, Lidköping, Lund, Norrköping, Umeå och Vänersborg. Denna verksamhet åsyftar främst att bereda sjukvård åt personer, som lider av ledgångsreumatism, psyko- neuros och astma.

Ursprungligen var avsikten att patienterna på pensionsstyrelsens sjukhus uteslutande skulle erhålla fysikalisk terapi (kortvåg, ultraljus, sjukgym- nastik, medicinska bad m. m.). Utvecklingen har emellertid medfört, att den rent medicinska terapin erhållit allt större utrymme. På en del av styrelsens sjukhus finnes möjligheter till såväl vård som viss rehabilite— ring. Vid sjukhuset i Tranås har sålunda på försök inrättats en rehabilite- ringsavdelning omfattande bl. a. industriell arbetsterapi, där styrelsen i samband med sjukhusmässig värd kan få till stånd såväl viss prövning och träning som bedömning av tveksamma invaliditetsfall.

Pensionsstyrelsen bestrider numera hela vårdkostnaden med undantag för den s. k. dagavgiften om 5 kr., vilken som regel erlägges av vederbörande sjukkassa.

Till pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet räknas också den värd som styrelsen erbjuder på de s. k. sommarlcurorterna. Till dessa hänvisar styrelsen varje sommar huvudsakligen patienter med sjukdomar som krä- ver fysikalisk terapi eller allmänt stärkande behandling.

Frågan om pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet har på Kungl. Maj:ts uppdrag utretts av särskilda utredningsmän. Utredningen avläm- nade i december 1959 betänkande med förslag rörande nämnda verksamhet (stencilerat). I betänkandet föreslås bl. a. att huvuddelen av styrelsens sjukvårdande verksamhet successivt överföres till landstingen i nära an- slutning till regleringen av regionsjukvården. Sjukhusen i Nynäshamn,

Tranås och Åre bör dock enligt utredningen alltjämt drivas av styrelsen eller annan socialförsäkringsmyndighet. Kungl. Maj:t har ännu inte tagit ställning till utredningens förslag.

Vid handläggningen av ansökningar om invalidpension (sjukbidrag) ut- gör invaliditetsprövningen ett betydelsefullt moment, ty avgörandet av frå— gan om en sökande har sin arbetsförmåga varaktigt eller för ytterligare avsevärd tid i så hög grad nedsatt, som förutsättes för rätt till invalid- pension eller sjukbidrag, är komplicerat. Prövningen avser icke blott att fastställa om invalidpension (sjukbidrag) skall utgå eller icke, utan av särskild vikt är att avgöra —— framför allt i fråga om yngre eller medel- ålders människor —- huruvida det är möjligt att genom åtgärder av något slag återställa eller förbättra den sökandes arbetsförmåga, så att han på nytt kan återföras till produktionen. Erforderliga utredningar för att all- sidigt belysa den sökandes situation måste ske i samråd med läkare och socialarbetare samt med företrädare för arbetsvårdsorganen.

Pensionsstyrelsen har genom en särskild föreskrift i 36 5 3 st. FPL möj- lighet att i samband med invaliditetsprövningen föranstalta om ytterligare läkarundersökning för att erhålla en säkrare grund för bedömningen. De kostnader som föranledes av styrelsens nu nämnda beslut bestrides av styrelsen.

Därest pensionsstyrelsen i samband med invaliditetsbedömningen finner vård erforderlig, hänvisar styrelsen, om detta med hänsyn till sjukdomens beskaffenhet o. d. lämpar sig, den sökande till någon av styrelsens sjuk- vårdsanstalter för vård. Som förut nämnts finnes å en del av dessa jämväl vissa rehabiliteringsmöjligheter.

Enligt 16 5 4 st. FPL må under vissa förutsättningar folkpension, helt eller delvis, tills vidare förvägras person, som utan giltig anledning vägrar underkasta sig sådan sjukvård eller yrkesutbildning, vartill bidrag erbju- dits honom av allmänna medel.

För att bereda en person, som är behäftad med vanförhet eller lyte eller som av annan orsak är partiellt arbetsför, möjlighet till försörjning i ett med hänsyn till hans krafter och färdigheter lämpligt arbete ombesörjer pensionsstyrelsen näringshjälp och yrkesutbildning, om vederbörande har folkpension eller ansökt om sådan förmån.

Näringshjälpen utgöres av bidrag eller län för igångsättande av självstän- dig verksamhet, t. ex. för inköp av maskiner och verktyg eller mindre affärs— rörelse (kiosk eller verkstad) eller för anskaffande av motorfordon. Ansla— get för budgetåret 1960/61 utgör 1,5 milj. kr. Arbetsmarknadsstyrelsen har bemyndigats att av anslaget disponera 450 000 kr. eller det högre belopp, som arbetsmarknadsstyrelsen och pensionsstyrelsen gemensamt äger bestämma för att inom ramen för den av arbetsmarknadsverket bedrivna arbetsvårds- verksamheten utgiva bidrag för igångsättande av självständig verksamhet.

I statsverkspropositionen till 1961 års riksdag föreslås att anslaget ökas med 0,5 milj. kr.

Bidrag utgår i regel med högst 3/4 av kostnaderna och får —— som tidigare nämnts _ inte Överstiga 5 000 -kr. Beträffande bidrag till motorfordon be— viljas dylikt endast om fordonen är nödvändiga för förvärvsarbete och endast till sökande över 22 år. Yngre sökande hänvisas till bidrag ur all- männa arvsfonden, som lämnar bidrag upp till 5 000 kr. Landsting, kom— muner och enskilda organisationer lämnar i regel bidrag till näringshjälp som komplement till det statliga bidraget.

Sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna

Vad angår den medicinska rehabiliteringen må erinras om att centralsjuk- kassornas förtroendeläkare enligt 90 å SFL skall biträda vid sjukkontrollen inom centralsjukkassans verksamhetsområde samt i övrigt tillhandagå sjuk- kassorna i frågor, vilka kräver medicinsk sakkunskap. Givet är att för- troendeläkarna i denna sin verksamhet har att beakta rehabiliteringssyn- punkter.

Även till riksförsäkringsanstalten och socialförsäkringsbolagen knutna läkare har stora möjligheter att avgöra, huruvida genom rehabiliterings- anordningar inom den medicinska sektorn ytterligare förbättring av hälso— tillståndet kan vinnas, och, därest så är fallet, påkalla sådana åtgärder, exempelvis genom remiss till specialistundersökning eller till rehabilite- ringsavdelning vid lasarett.

I fråga om arbetsvården har viss samverkan etablerats mellan arbets- vårdens organ och vissa socialförsäkringsinstitutioner.

Beträffande riksförsäkringsanstalten gäller sedan år 1945, då arbetsvår- den för militärskadade påbörjades, att anstalten för utredning underställer arbetsmarknadsstyrelsen eller länsarhetsnämnderna alla långvariga militär- ersättningsfall. I någon mån tillämpas ett sådant förfaringssätt även i fråga om vissa yrkesskadeförsäkringsfall.

I fråga om sjukförsäkringen har ett allt intimare samarbete inletts mellan centralsjukkassorna och arbetsvårdsorganen. På grundval av viss försöks- verksamhet föreslog utredningen om socialförsäkring och arbetsanpassning i sitt år 1958 avlämnade betänkande (SOU 1958: 17), att ett organiserat samarbete borde komma till stånd mellan sjukkassorna och arbetsvårds- organen för att möjliggöra ett tidigt uppmärksammande av behovet av arbetsvård. Inom varje centralsjukkasseområde borde enligt utredningens mening finnas ett samarbetslag, bestående av representanter för central- sjukkassan och länsarhetsnämnden. Till detta samarbetslag skulle sjuk- kassan inrapportera sjukskrivna medlemmar för prövning av arbetsvårds- behovet. I princip borde beträffande samtliga sjukskrivna prövning på- kallas senast då sjukhjälp utgått under tre månader. Vidare borde arbets- xvårdsorganen erhålla del av hos sjukkassorna tillgängliga uppgifter, som

behövdes för bedömning av arbetsvårdsbehovet. Slutligen skulle sjukkon- trollanterna hos kassorna vid sidan av sjukkontrollen få till uppgift att för arbetsvårdsorganens räkning insamla utredningsmaterial i fråga om sjuk— försäkringsldientelet.

I nu berörda frågor uttalade föredragande departementschefen i pro— position nr 161 till 1959 års riksdag, mot vilket uttalande riksdagen icke hade något att erinra, att de i betänkandet framlagda förslagen till sam- arbete syntes kunna medföra, att en smidig och kontinuerlig samverkan skapades till fromma för rehabiliteringsverksamheten. Departementschefen utgick därför ifrån, att de rekommendationer, som gjorts i betänkandet, uppmärksammades av de berörda organen.

Inom ett flertal sjukkasseområden har det nu berörda samarbetet redan igångsatts. Inom andra områden befinner det sig ännu i uppbyggnads- stadiet.

Ekonomiskt stöd åt institutioner som bedriver rehabiliteringsverksamhet lämnas icke av sjuk- eller yrkesskadeförsäkringarna.

I fråga om ekonomiskt stöd från socialförsäkringen åt den enskilde vid rehabilitering må nämnas följande.

Vid medicinsk rehabilitering i samband med sluten vård ersätter sjuk— försäkringen kostnaden för vårdavgift på allmän sal (med vissa begräns- ningar i fråga om Sjukhjälpstiden). I öppen vård lämnas ersättning i viss omfattning för den försäkrades kostnader för sådan vård, däri inbegripet sjukgymnastik och viss annan fysikalisk behandling. Sjukförsäkringen er- sätter även i viss omfattning resekostnader till och från läkare och sjuk- vårdsinrättning.

Jämlikt 18 & SFL må sjukkassa, med riksförsäkringsanstaltens med- givande och enligt de närmare föreskrifter som meddelas av anstalten, besluta, att ersättning skall utgå för försäkrads kostnader för sjukgym- nastik eller eljest behandling med bad, massage, elektricitet eller hetluft eller annan därmed jämförlig behandling eller för konvalescentvård. I så— dant fall skall den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen i kassan omfatta även förmån, som avses med beslutet. Samtliga sjukkassor har infört be— stämmelser om ifrågavarande ersättningsförmåner.

I YFL och MEF finnes bestämmelser om ersättning för såväl öppen som sluten vård, vilka bestämmelser giver större försäkringsskydd än mot— svarande regler i SFL. Erforderliga kostnader för läkar—, tandläkar- eller sjukhusvård ävensom nödiga resor ersättes sålunda helt och utan tidsgräns. Ersättning utgår också för kostnader för särskilda hjälpmedel till lind— rande av menliga följder av skada såsom kryckor, konstgjorda lemmar och glasögon. Yrkesskadeförsäkringen lämnar i regel ej ersättning för vård under den s. k. samordningstiden, dvs. den tid under vilken sjukförsäk— ringen har att svara för försäkringsskyddet även vid yrkesskada.

Under tid, då den sjuke eller skadade är föremål för arbetsvårdande åt- gärder, föreligger som regel behov av ekonomiskt stöd för egen eller famil- jens försörjning. I viss utsträckning svarar sjuk- och yrkesskadeförsäk- ringarna för försörjningen genom utgivande av sjukpenning eller livränta. I detta sammanhang må särskilt erinras om att i 10 å sista stycket YFL (liksom i 8 & sista stycket MEF) stadgas följande.

Därest den skadade undergår arbetsprövning eller sådan yrkesutbildning, som huvudsakligen syftar till och är ägnad att väsentligt minska skadans inverkan på hans förmåga att framdeles bereda sig arbetsinkomst, skall vid bedömande av arbetsförmågans nedsättning under tiden för arbetsprövningen eller yrkesutbild- ningen beaktas i vad mån verksamheten medför hinder för honom att utföra förvärvsarbete. Vid bedömande av arbetsförmågans nedsättning efter avslutad yrkesutbildning må, om utbildningen kan antagas hava varaktigt minskat skadans inverkan på arbetsförmågan, skälig hänsyn tagas härtill.

Bestämmelsen innebär möjlighet att under tiden för arbetsprövning eller yrkesutbildning höja den sjukpenning och livränta, som eljest skulle utgå, till 100 procent.

I detta sammanhang må även erinras om stadgandet i 21 5 4 st. SFL, enligt vilket den försäkrade, om han i förekommande fall efter särskild yrkesutbildning är i stånd att försörja sig genom annan sysselsättning än sin vanliga eller därmed jämförligt arbete, ej vidare må anses arbets— oförmögen.

I 27 å sista stycket SFL finnes vidare vissa bestämmelser om påföljd för vägran att underkasta sig sådan sjukvård eller yrkesutbildning som är ägnad att förkorta sjukdomstiden eller eljest minska sjukdomens följder och vartill bidrag erbjudits honom av allmänna medel. Sjukpenning kan i sådant fall helt eller delvis förvägras.

En motsvarande bestämmelse, ehuru av mera allmänt innehåll, åter- finnes i 28 å 2 st. YFL och 12 5 2 mom. 2 st. MEF.

Här må i övrigt erinras om ett par stadganden i SFL rörande sjukpen— ning till försäkrad som efter förmedling av arbetsvårdsorgan undergår vissa former av arbetsvård, nämligen arbetsprövning och yrkesutbildning. Enligt äldre bestämmelser kunde under sådan tid ekonomiskt stöd utgå från två håll, dels sjukpenning från sjukkassan och dels utbildningsbidrag av allmänna medel genom arbetsvårdsorganen, vilka bidrag dock reducera- des med sjukpenningen. En försäkrad riskerade att hans försäkringsskydd i fråga om rätten till sjukpenning förlorades eller försämrades medan vården pågick. Detta förhållande kunde utgöra ett avhållande moment, när den försäkrade skulle taga ställning till huruvida han skulle under— kasta sig den ifrågasatta arbetsvårdsåtgärden. För att stimulera de för- säkrade till nu berörda arbetsvårdsåtgärder har fr. o. m. den 1 januari 1960 vidtagits två ändringar i SFL. 11 5 4 st. har ändrats så att den försäk- rades sjukpenningförsäkring inte skall få upphöra eller ändras så att han

placeras i lägre sjukpenningklass, medan han undergår arbetsprövning eller yrkesutbildning. I 23 5 1 st. f) har intagits en bestämmelse om att sjuk- penning inte utgår vid de båda nämnda formerna av arbetsvård. Sjukpen- ningförsäkringen skall med andra ord vara vilande under denna tid.

Kommitténs synpunkter och förslag Socialförsäkringens behov av rehabiliteringsanordningar Behovet och värdet av rehabiliteringsanordningar är uppenbara. Det ligger nämligen i allas intresse, den enskildes, samhällets och socialförsäkringens, att en person som insjuknat eller skadats, så snart som möjligt återföres till hälsa så att han kan återinträda i förvärvslivet. Det primära ur social- politisk synpunkt är att ett sådant återförande sker och inte att pension för försörjningen kan utgå.

Socialförsäkringen skall sörja för att den som drabbats av arbetsoförmåga erhåller bidrag till sin försörjning genom sjukhjälp, pension eller livränta såsom ersättning för den bortfallna arbetsinkomsten. Det är givetvis med hänsyn till försäkringens ekonomi betydelsefullt, att den som insjuknat eller skadats så snart som möjligt återfår sin tidigare arbetsförmåga och därmed möjlighet att återtaga sitt förvärvsarbete. Det sagda gäller vare sig försäk— ringen helt eller delvis finansieras av statsmedel eller genom bidrag eller avgifter från de försäkrade eller andra. Rehabiliteringsverksamheten är där— för av utomordentlig betydelse för socialförsäkringen.

Under senare år vidtagna eller planerade reformer inom socialförsäk- ringen medför ett trängande behov av att en utbyggnad och effektivise— ring av rehabiliteringsverksamheten kommer till stånd. Detta förhållande har kraftigt understrukits i samband med pensionsfrågornas behandling vid 1958 och 1959 års riksdagar. Sålunda må nämnas att föredragande departementschefen i proposition nr 55 till 1958 års A-riksdag angående principerna för en allmän pensionsreform uttalade bl. a. följande.

För att man skall kunna effektivt bedöma rätten till invalidpension och åstad- komma en lämplig gradering av pensionerna mäste rehabiliteringsorganisationen vara väl utbyggd. Detta är nödvändigt för att en tillförlitlig bedömning av en pen- sionssökandes försörjningsförmåga skall kunna ske utan dröjsmål. Vid denna pröv- ning måste både medicinens och arbetsvårdens synpunkter få göra sig gällande.

En effektiv rehabiliteringsorganisation är emellertid nödvändig inte endast för prövningen av pensionsrätten utan i ännu högre grad för att man genom lämp- liga åtgärder skall kunna minska behovet av invalidpension. Allt som är möjligt att göra för att återställa eller förbättra vederbörandes försörjningsförmåga bör göras — och detta helst innan invalidpension beviljas. Ur den enskildes synpunkt måste det alltid vara av betydande Värde, att han kan helt eller delvis försörja sig själv genom arbete. Också för pensioneringens ekonomi är en väl utbyggd rehabilitering av stor betydelse.

Jag förutsätter därför, att den blivande pensionsreformen förknippas med en utbyggnad av rehabiliteringsorganisationen.

I sitt av riksdagen i denna del godkända utlåtande (nr 1) över nämnda proposition framhöll särskilda utskottet bl. a. att en av de faktorer, som enligt utskottets mening borde spela en dominerande roll vid invaliditets- bedömningen var rehabiliteringen. Utskottet underströk därför i likhet med departementschefen och flera motionärer vikten av en utbyggd rehabilite- ringsorganisation.

Jämväl i proposition nr 100 till 1959 års riksdag med förslag till lag om försäkring för allmän tilläggspension har framhållits, att förtidspensione- ringen borde förenas med en effektiv rehabiliteringsverksamhet, ett ut- talande som understrukits i en av riksdagen godkänd reservation till sär- skilda utskottets utlåtande (nr 1).

Verkningarna av den allmänna pensioneringen och de därav föranledda rehabiliteringsbehoven kan av naturliga skäl ännu inte statistiskt belysas och det torde inte med någon grad av tillförlitlighet låta sig göra att sär- skilja socialförsäkringens behov av rehabiliteringsanordningar från det be- hov därav, som föreligger helt oberoende av socialförsäkringens existens eller utformning. En specialundersökning skulle, om den över huvud taget kunde utföras, bli mycket tidsödande och kostnadskrävande. Kommittén har därför inte ansett sig böra företaga en dylik undersökning.

Man torde — utan att ha stöd i utredningsmaterial —— våga göra det på- ståendet, att det verkliga rehabiliteringsbehovet aldrig kan på förhand fixe— ras. Det växlar med befolkningens sociala och ekonomiska villkor, utvisar avvikelser mellan stad och land och är beroende av många andra förhål- landen. Rehabiliteringsbehovet är exempelvis större i Norrland med dess mindre differentierade näringsliv än i övriga delar av landet. Arbetsmark- nadsläget utövar också ett starkt inflytande på rehabiliteringsbehovet. Den ständigt ökande frekvensen av trafikolycksfall får ej heller förglömmas. Kommittén vill erinra om att ett särskilt utredningsorgan — socialpolitiska kommittén -— vid sin översyn av socialpolitiken skall ägna särskild upp- märksamhet åt personer med olika slag av arbetshinder, t. ex. syn- och hörselskadade, rörelsehindrade och personer med åkommor på de psykiska sjukdomarnas och närliggande områden.

Med den beslutade och planerade pensionsreformen kan socialförsäk- ringen sägas ha ingått i ett nytt skede, kännetecknat framför allt av ökade prestationer. Socialförsäkringskommittén föreslår nu väsentliga förbätt- ringar också i fråga om förmånerna från sjukförsäkringen.

Det är emellertid icke enbart de ökade förmånerna från socialförsäk- ringen och därvid främst från pensioneringen som nu aktualiserar en kvan- titativ och kvalitativ upprustning av rehabiliteringsresurserna. Andra om- ständigheter av minst lika stor betydelse är utformningen av invaliditets- begreppet, grunderna för invaliditetsbedömningen, etc. Såväl för invalidi- tetsbedömningen som för graderingen av pensionens storlek är det nöd- vändigt, att pensionsmyndigheterna har tillgång till väl utrustade sjukhus

för erforderliga undersökningar saint möjlighet att utnyttja arbetsvårdens resurser. l avsaknad härav torde det mången gång vara förenat med be- tydande svårigheter att på ett tillfredsställande sätt handlägga pensions- ärendena.

Vad härefter angår frågan vilken kapacitet sjukvården och arbetsvården bör ha för att kunna tillgodose socialförsäkringens behov, så är det som redan framhållits omöjligt att med någon bestämdhet uttala sig härom. Det torde emellertid icke råda någon tvekan om att de nuvarande resur- serna är otillräckliga. En god grund finnes dock att bygga vidare på och det är uppenbart att en idealisk rehabiliteringsverksamhet inte med ens kan organiseras. Den måste växa fram på grundval av erfarenheterna samt med beaktande av finansiella, personella och andra resurser.

Särskilda medicinska rehabiliteringsavdelningar har på senaste tiden vuxit fram vid vissa centrallasarett. Kommittén inser väl att de möjlig- heter, som nu och för den närmaste framtiden står sjukvårdshuvudmännen till buds är begränsade, men alla åtgärder måste detta till trots vidtagas för att snabbt och effektivt bygga ut de medicinska rehabiliteringsanord- ningarna, därvid uppmärksamhet bör ägnas även åt öppen vård av ifråga- varande slag.

I detta sammanhang må nämnas att föredragande departementschefen i proposition (nr 159) till 1960 års riksdag med förslag till riktlinjer för regionsjukvårdens utbyggande rn. m. framhållit vikten av att medicinska rehabiliteringsavdelningar av generell karaktär snarast kommer till stånd samt att dessa bör anordnas i anslutning till lasaretten på länsplanet.

Inom arbetsvården pågår likaledes en upprustning av rehabiliterings- institutionerna. Emellertid är behovet långt ifrån täckt. Sålunda torde tar- vas en avsevärd utbyggnad i fråga om anordningar för såväl arbetspröv- ning och arbetsträning som skyddad sysselsättning. Länsarbetsnämndernas personella och övriga resurser torde också vara otillräckliga. I den mån verksamhetens utbyggnad är beroende på anslag från statsmakterna torde det få ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen att i framställningar till Kungl. Maj :t närmare precisera sina önskemål och behov.

Den i pensionsstyrelsens regi bedrivna verksamheten för sjukvård och rehabilitering tillkom på en tid, då samhällets allmänna resurser på ifråga- varande område var mycket begränsade, och det torde inte råda delade meningar om att verksamheten fyllt en stor uppgift. Som framgår av den föregående redogörelsen har pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet nyligen varit föremål för särskild utredning. l yttrande över utredningens förslag har kommittén framhållit bl. a. att kommittén delar utredningens uppfattning, att samhällets normala verksamhet för sjukvård och arbets— vård i första hand bör utnyttjas för rehabiliteringen. Detta utesluter emel- lertid icke att socialförsäkringen själv bör ha vissa resurser att i försäk- ringens intresse pröva rehahiliteringsmöjligheterna och graden av ned-

sättningen av arbetsförmågan. Kommittén anförde vidare, att man icke torde kunna räkna med att den allmänna rehabiliteringsorganisationen till- räckligt snabbt blir utbyggd och att socialförsäkringen — i varje fall under en övergångstid _ hade behov av egna sjukhus. Kommittén tillstyrkte därför utredningens förslag, att pensionsstyrelsens tre särskilda sjukhus i Nynäshamn, Tranås och Åre alltjämt skulle drivas av pensionsstyrelsen eller annan socialförsäkringsmyndighet, varvid tillika förutsattes att sjuk- husen blev så utrustade, att de snabbt och effektivt kunde tjäna social- försäkringens krav.

Kungl. Maj:t har som förut nämnts ännu icke tagit ställning till utred— ningens förslag.

Rätten till rehabilitering och skyldigheten att underkasta sig rehabilitering Den omständigheten att rehabiliteringsorganisationen för närvarande sak- nar resurser för tillgodoseende av rehabiliteringsbehovet måste leda till att många sjuka eller skadade ej blir föremål för den rehabilitering som vore önskvärd. Envar försäkrad som så önskar och är i behov av rehabilitering bör emellertid äga rätt att få behovet tillgodosett. För den enskilde är det av utomordentlig vikt att återvinna förlorad arbetsförmåga, eller, om detta icke är möjligt, att ernå sådan förbättring att han kan i personligt avseende klara sig själv.

Spörsmålet angående i vilken omfattning en försäkrad skall vara skyldig att underkasta sig rehabiliteringsåtgärder, måste enligt kommitténs mening bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Är det fråga om omskolning måste i' första hand beaktas, om det nya yrket (arbetet) är lämpligt med hänsyn till den medicinska orsaken till nedsätt- ningen av arbetsförmågan. Vidare bör hänsyn tagas till vederbörandes ålder, kön, bostadsför'hällanden, familjeförhållanden m. m. Man kan knappast kräva, att exempelvis en äldre man, som under hela sin tid ägnat sig åt att bruka sin jordbruksfastighet men som förlorat större delen av sin för- måga att fortsätta med detta arbete, skall underkasta sig omskolning och flyttning för att kunna sköta ett arbete vid en maskin eller ett skrivbord. Den ensamstående har väsentligt större möjlighet och bör därför ha större skyldighet att taga arbete på annan ort än en gift man, som bor i egen fastighet tillsammans med sin hustru; i synnerhet gäller detta om hustrun har ett arbete, som möjligen icke står till buds på annan ort. Ju lång- varigare yrkesutbildning eller annan arbetsvårdsåtgärd som kräves, desto svårare blir det att ställa oeftergivliga krav på att vederbörande under- kastar sig dylika åtgärder.

Skyldigheten att underkasta sig rehabiliteringsåtgärder måste motsva- ras av en skyldighet för det allmänna att under tiden för rehabiliteringen på ett skäligt sätt sörja för den försäkrades försörjning. Rehabiliterings- åtgärderna är för övrigt i regel av den natur, att ett positivt resultat endast

kan förväntas, om vederbörande själv är besjälad av en önskan att nå det åsyftade målet och villig att underkasta sig de erforderliga åtgärderna. Hans inställning till dessa kommer givetvis att i hög grad vara beroende av huruvida han kan erhålla sådant ekonomiskt stöd, att han icke behöver ha ekonomiska bekymmer för sig och sin familj under rehabiliterings- tiden. Till denna fråga återkommer kommittén i ett följande avsnitt.

Socialförsäkringen måste även ha vissa andra möjligheter att direkt på- verka den försäkrades intresse att medverka i olika rehabiliteringsåtgärder. I socialförsäkringslagstiftningen stadgas nu särskilda påföljder av väg— ran att underkasta sig vissa åtgärder. Sålunda stadgas i 27 & sista stycket SFL, att om försäkrad utan giltig anledning vägrar underkasta sig sådan sjukvård eller yrkesutbildning, som är ägnad att förkorta sjukdomstiden eller eljest minska skadans följder och vartill bidrag erbjudes honom av allmänna medel, sjukpenningen må helt eller delvis förvägras honom un- der förutsättning att han erinrats om denna påföljd. I sak likartade be- stämmelser finnes i 16 5 4 st. FPL och 20 & TPL. Motsvarande stadganden, ehuru av mera allmänt innehåll, återfinnes i 28 5 2 st. YFL och 12 5 2 mom. 2 st. MEF.

Påföljderna enligt SFL, FPL och TPL är begränsade såtillvida, att de inträder vid vägran att underkasta sig sjukvård eller yrkesutbildning. Be- greppet sjukvård torde få anses täcka även de medicinska rehabiliterings- åtgärderna. Begreppet yrkesutbildning däremot täcker icke alla åtgärder av direkt eller förberedande art som kan befinnas erforderliga för veder- börandes inordnande i lämpligt arbete. För att de ifrågavarande bestäm— melserna skall fylla sitt ändamål bör enligt kommitténs mening ordet arbetsvård ersätta ordet yrkesutbildning.

Skyldighet för socialförsäkringen att taga initiativ till rehabiliteringsåtgärder En fråga av största vikt i samband med rehabiliteringen är när och hur behovet av rehabiliteringsåtgärder uppmärksammas. För närvarande aktua- liseras icke sällan frågan om vidtagande av medicinska och arbetsvårdande åtgärder först i samband med ansökan om pension eller annat ekonomiskt stöd från samhället. Verkningarna av sjukdomen eller skadan kan då ha fortskridit så långt, att nämnda åtgärder inte får åsyftad verkan. Den enskildes intresse och vilja att positivt medverka i rehabiliteringen kan också antagas vara mindre i det ögonblick han räknar med att få sin för— sörjning tryggad genom pensioneringen. Av stort värde för att nå det med rehabiliteringsåtgärderna avsedda målet är sålunda, att de överväges och utföres på ett så tidigt stadium som möjligt och att sådan invaliditet, som berättigar till förtidspension i egentlig mening, inte får anses föreligga dess- förinnan.

Önskemålet att rehabiliteringsbehovet i det enskilda fallet prövas så tidigt som möjligt kan tillgodoses på skilda sätt. Den sjuke själv kan under

tiden för den egentliga sjukvården väcka frågan härom. Som framhållits i det föregående avsnittet bör hans önskemål i görlig mån villfaras, såvitt det finnes rimlig anledning antaga, att förbättring kan ernås. Man torde dock i allmänhet icke kunna förutsätta, att den enskilde från början är medveten om behovet och värdet av rehabiliteringsåtgärder.

Företrädarna för den medicinska vården bör ha ett fortlöpande och smi- digt samarbete med representanter för arbetsvården i de fall rehabilitering är aktuell. Att göra upp och realisera ett för varje patient tillrättalagt rehabiliteringsprogram förutsätter nämligen en nära samverkan mellan företrädarna för rehabiliteringens olika sidor. De olika stadierna i rehabi— literingen griper över i varandra i sådan grad, att en samordning är ound- gängligen nödvändig.

Den socialförsäkringsgren, som de sjuka och skadade först kommer i kontakt med, är i regel sjukförsäkringen. Enligt kommitténs mening bör det därför i första hand ankomma på sjukförsäkringen att uppmärksamt följa utvecklingen i de sjuka medlemmarnas hälsotillstånd och, där så är påkallat, taga kontakt med rehabiliteringsorganen. För att nå detta syfte har de förut berörda samarbetslagen tillkommit. I princip skall sjukkassan till samarbetslagen inrapportera sjukskrivna medlemmar för prövning av rehabiliteringsbehovet senast då sjukhjälp utgått under tre månader.

Kommittén betraktar dessa samarbetslag som värdefulla och nödvändiga instrument i en strävan att på ett tidigt stadium identifiera och aktualisera rehabiliteringsbehovet. Kommittén anser att sjukkassa, om ersättning för sjukhusvård eller sjukpenning utgivits för 90 dagar i följd eller det eljest föreligger skälig anledning därtill, skall ha att enligt de närmare bestäm- melser, som meddelas av riksförsäkringsverket, undersöka huruvida sär- skilda åtgärder bör vidtagas för att förkorta sjukdomstiden eller för att eljest helt eller delvis förebygga eller häva nedsättning av arbetsförmågan samt att, där så erfordras, tillse att lämpliga åtgärder vidtages.

Bidrag till rehabiliteringsinstitutioner Av den föregående redogörelsen framgår att rehabiliteringsverksamheten i princip sker genom utnyttjande av samhällets normala sjukvårdande och arbetsvårdande verksamhet. Kostnaderna för verksamheten bestrides huvudsakligen av staten, landstingen och primärkommunerna. Den effek- tivisering av rehabiliteringsverksamheten, som påkallas av socialförsäk- ringens utbyggnad, aktualiserar frågan, om socialförsäkringen bör ekono- miskt medverka i rehabiliteringen genom att lämna stöd exempelvis i form av lån, investeringsbidrag eller driftbidrag åt organ, som svarar för rehabili- teringsverksamheten.

Denna fråga har tidigare berörts av utredningen om socialförsäkring och arbetsanpassning (SOU 1958: 17). Utredningen konstaterade till en början, att gällande socialförsäkringslagstiftning inte förutser, att försäkringen

som sådan skall kunna giva ekonomiskt stöd av här ifrågasatt slag åt in- stitutioner stående utanför försäkringen. Utredningen påpekade i det sam- manhanget, att den av pensionsstyrelsen bedrivna invaliditetsförebyggande verksamheten, vilken tidigare bedrivits såsom ett led i en försäkringsverk- samhet, numera helt finansieras med skattemedel. Utredningen framhöll vidare bl. a. följande.

Vid bedömandet av hithörande problem har man därför i första hand att utgå ifrån att socialförsäkringen inte skall driva eller bidraga till institutioner för rehabilitering. I den mån socialförsäkringens kontantförmåner stiger, kan det dock ej bortses från att det blir alltmer nödvändigt för socialförsäkringen, att rehabiliteringsanordningar finnes. Socialförsäkringen har jämväl intresse av att nedsättning av arbetsförmågan förebygges; ofta är gränsdragningen mellan före- byggande och återställande åtgärder svår att göra. Vid prövningen av försäkrings- fallen framstår ofta rehabiliteringsåtgärder som brådskande, varför det är ange- läget att rehabiliteringsinstitutionerna är rustade att snabbt taga hand om upp- kommande fall. Skulle det således visa sig, att rehabiliteringsanordningar, som socialförsäkringen behöver ha tillgång till, inte i erforderlig utsträckning kom- mer till stånd och ej erhåller nödig kapacitet, måste tydligen frågan om insatser på detta område från socialförsäkringens sida upptagas till övervägande. Skulle en pensionsreform genomföras och en budget för pensionssystemet uppläggas vid sidan av statsbudgeten på det sätt, den allmänna pensionsberedningen ifrågasatt, synes möjlighet böra föreligga att i denna budget upptaga för rehabiliterings- ändamål erforderliga medel.

Utredningen anförde vidare, att det kunde ifrågasättas, om inte kostna- den för rehabiliteringsanordningarna under alla förhållanden borde i prin- cip belasta socialförsäkringen i proportion till anordningarnas utnyttjande för de försäkrades räkning. En sådan anordning skulle dock innebära ett radikalt frångående av tidigare tillämpade principer för kostnadernas täc- kande inom bl. a. sjukvården med återverkningar även på ansvarsfördel- ningen. Frågan rymde många aspekter och krävde för ett bedömande in- gående undersökningar.

Enligt utredningen torde kostnaderna för rehabiliteringsverksamheten sakna större betydelse för staten och landstingen. Däremot skulle bidrag från socialförsäkringen måhända spela större roll för kommunerna, vilka i vissa fall torde hysa ekonomiska betänkligheter, när det gäller t. ex. igångsättandet av skyddad verksamhet, som är mest aktuell för dessa hu- vudmän. I den mån kommunerna kunde behöva ytterligare stimulans till åtgärder på området, torde detta enligt utredningen bäst ske genom en förbättring av förefintliga statsbidragsmöjligheter.

Utredningens övervägande utmynnade i ett uttalande att det då saknades anledning påfordra direkt ekonomiskt stöd från socialförsäkringen åt in- stitutioner för rehabilitering. Frågan ansågs emellertid böra bli föremål för prövning vid en eventuell framtida översyn av socialförsäkringen.

Sedan ovannämnda utredning avslutade sitt arbete, har frågan om eko- nomisk medverkan i rehabiliteringen från socialförsäkringens sida kommit

i ett delvis annat läge. Sålunda har tilläggspensioneringen tillkommit och förslag framlägges nu om en reformerad invalidpensionering, vilken ställer ökade krav på socialförsäkringens behov av rehabiliteringsanordningar. Därjämte har förslag framlagts om en närmare administrativ samordning mellan de olika socialförsäkringsgrenarna.

Mot denna bakgrund kunde tiden nu synas vara inne att taga ställning till frågan om socialförsäkringens ekonomiska medverkan i rehabiliteringen. Här må också erinras om att 1959 års riksdag godkände ett i reservation till särskilda utskottets utlåtande (nr 1) gjort uttalande enligt vilket, i den mån rehabiliteringsåtgärderna kunde anses leda till minskning av försäk- ringens utgifter för utbetalning av pensioner, försäkringens medel borde kunna användas till finansiering av rehabiliteringsverksamheten. Kommit- tén är av den uppfattningen, att det principiellt icke bör möta något hinder att socialförsäkringen ekonomiskt stöder rehabiliteringsverksamheten i den mån denna utnyttjas i socialförsäkringens tjänst. Emellertid förefaller det int-e lämpligt att nu taga ställning till frågan, beroende på att finansie— ringen av socialförsäkringens olika grenar är oenhetlig. Föredragande de— partementschefen uttalade i proposition (nr 75) till 1960 års riks-dag, att finansieringsfrågorna utgör ett fält för rationalisering och omprövning. Kommittén förutsätter därför att frågan om socialförsäkringens finansie- ring blir föremål för en sådan omprövning och anser att spörsmålet om so- cialförsäkringens bidrag till rehabiliteringsinstitutioner lämpligen bör lösas i ett sådant sammanhang.

Bidrag till försäkrad under tiden för rehabilitering Tidigare har framhållits att rehabilit-eringsåtgärderna i regel är av sådan natur, att ett positivt resultat kan väntas endast om vederbörande själv är besjälad av en önskan att nå det åsyftade målet samt att det därför är av betydelse, att under tiden för rehabilitering utgår ekonomiskt stöd så att den som är föremål för rehabilitering icke har ekonomiska bekymmer för sig och sin familj.

Under tid då en person undergår rehabilitering kan han vara berättigad till förmåner från socialförsäkringen (sjukpenning, livränta eller pension) eller från det allmänna (exempelvis utbildningsbidrag från arbetsmarknads- styrelsen eller försörjningsbidrag från vederbörande kommun). Han kan också vid vissa former av arbetsvård (arbetsträning och skyddad syssel- sättning) erhålla ersättning för utfört arbete enligt mycket skiftande be- räkningsgrunder.

Förut har omnämnts en bestämmelse i 23 5 1 st. f) SFL enligt vilken sjuk- penning fr. o. m. den 1 januari 1960 ej utgår för tid då försäkrad undergår av arbetsvårdsorgan förmedlad arbetsprövning eller yrkesutbildning. Sjuk- penningförsäkringen är med andra ord vilande under denna tid. Bestäm- melsen tillkom på förslag av utredningen om socialförsäkring och arbets-

anpassning och dess syfte var att undanröja olägenheterna av att en för— säkrad som undergick arbetsvård — särskilt mera tidskrävande sådan —— riskerade att försäkringsskyddet i fråga om rätten till sjukpenning förlora- des medan denna värd pågick. Detta förhållande kunde utgöra ett avhållande moment, när den försäkrade skulle taga ställning till huruvida han skulle underkasta sig den ifrågasatta arbetsvårdsåtgärden. Genom lagändringen vanns den fördelen, att en försäkrad, som undergår ifrågavarande former av arbetsvård, bibehåller det försäkringsskydd, som han har då arbetsvår- den påbörjas, så att detta vid senare uppkommande behov kan tagas i an- språk. Under tiden för arbetsvården får han uppbära de från arbetsvårds— organen utgående utbildningsbidragen och behåller sitt försäkringsskydd oförändrat.

Det ifrågavarande motivet för lagändringen föreligger icke längre vid bi- fall till kommitténs senare i detta betänkande framlagda förslag, att sjuk- penningförsäkrad, som icke uppnått 67 års ålder, skall i princip äga rätt till sjukpenning utan någon till visst antal dagar stadgad begränsning av sjuk- hjälpstiden. På grund härav förordar kommittén att det nuvarande stad- gandet i 23 5 1 st. f ) SFL utgår ur lagstiftningen.

Bestämmelsen i 11 Q 4 st. SFL att sjukpenningförsäkring ej må ändras under tid, då sjukpenningförsäkrad medlem undergår arbetsprövning eller yrkesutbildning, bör bibehållas i princip. I den mån tidsbegränsad förtids- pension beviljas under pågående arbetsvård, bör dock givetvis omprövning av .sjukpennnigklassen ske enligt de i kapitel 19 föreslagna allmänna reg- lerna för sådan omprövning då rätt till pension inträder. lfrågavarande be- stämmelse bör vidare utvidgas till att omfatta jämväl sådan arbetsträning, som kommittén i det följande föreslår skall berättiga till de statliga utbild- ningsbidragen. Motsvarande utvidgning bör vidtagas i 10 ä 3 st. YFL och 8 5 3 st. MEF. Liksom redan nu är fallet vid arbetsprövning och yrkesutbild- ning bör sålunda höjning av sjukpenning eller livränta till 100 procent kunna ske under tid för arbetsträning. Kommittén förordar att nu berörda ändringar vidtages.

I 14 5 1 mom. 2 st. FPL stadgas att folkpension med hänsyn till omstän— digheterna må helt indragas eller nedsättas, därest pensionsberättigad med bidrag av allmänna medel åtnjuter sjukvård eller yrkesutbildning till före- byggande eller hävande av höggradig nedsättning av arbetsförmågan. Be— stämmelsen kompletteras med en anvisning att nära anhörig, vilken för sitt uppehälle är beroende av pensionen, må medgivas att under samma tid uppbära pensionen eller del därav. Bestämmelsen om indragning torde ha tillkommit närmast för att förhindra, att den försäkrade under tid för sjuk— vård eller yrkesutbildning uppbär förmåner, som sammanlagt överstiger vad som kan anses rimligt. Något motsvarande stadgande finnes icke i TPL.

I kapitel 6 har kommittén framhållit betydelsen av att pensioneringen stöder rehabiliteringssträvandena genom att bidraga till vederbörandes för-

sörjning under tid för rehabilitering. Kommittén har också uttalat, att den föreslagna tidsbegränsade pensionen bör kunna bli en lämplig och använd- bar form för ekonomiskt stöd under rehabilitering.

Utbildningshidrag som utges från arbetsmarknadsstyrelsen vid viss reha— bilitering — arbetsprövning eller yrkesutbildning —— är maximibelopp, som utgår efter individuell behovsprövning. Det skall, om ej särskilda skäl för- anleder till annat, minskas med bl. a. hela beloppet av bidragstagaren till— kommande pension. Vid sammanträffande av utbildningsbidrag och pen- sion finnes alltså garantier för att den försäkrades förmåner inte kommer att överstiga vad som är skäligt. På grund härav föreslår kommittén, att ovannämnda stadgande i 14 å FPL utgår ur lagstiftningen.

Som framgår av föregående redogörelse för de partiellt arbetsföras för- sörjning under arbetsvård förekommer olika ersättning vid skilda former av arbetsvård. Vid yrkesutbildning och arbetsprövning utges statliga ut- bildningsbidrag. Vid arbetsträning däremot utgår genom huvudmannen för verksamheten ersättning i form av arbetslön kombinerad med försörjnings- bidrag av högst varierande storlek. I vissa fall utgår genom huvudmannen endast arbetslön, varför den partiellt arbetsföre vid behov av komplette— rande bidrag är hänvisad direkt till hemkommunens socialvård. I fråga om familjens försörjning är detta regel.

Arbetsträning är som arbetsvårdsåtgärd jämförbar med arbetsprövning och yrkesutbildning. I likhet med sistnämnda arbetsvårdsformer är arbets— _ träningen ett viktigt och ofta nödvändigt led i anpassningen till ett arbete. Arbetsträningen insättes av arbetsvårdsorganen, som disponerar platserna vid träningsverkstäderna. Med hänsyn till dessa omständigheter framstår det som otillfredsställande, att de partiellt arbetsföra under arbetsträning — i motsats till vad som är fallet under arbetsprövning och yrkesutbildning —— skall vara hänvisade till socialvård för sin och familjens försörjning, i den mån arbetslönen och eventuell ersättning från socialförsäkringen i form av sjukpenning, livränta etc. är otillräcklig. Till detta kommer att de ekonomiska förmånerna under arbetsträning i regel blir väsentligt läg- re. I många fall är detta en omständighet som försvårar insättande av arbetsträning. Kommittén vill fördenskull föreslå, att de statliga utbild- ningsbidragen utgår även vid arbetsträning förmedlad genom arbetsvårds- organen. Det synes emellertid nödvändigt att i detta fall införa en tidsbe- gränsning för att härigenom avgränsa arbetsträningen från skyddad syssel- sättning. Enligt uppgift uppgår den genomsnittliga träningstiden till 4 ä 5 månader. Med hänsyn härtill föreslår kommittén, att utbildningsbidrag vid arbetsträning, som förmedlats genom arbetsvårdsorgan, skall kunna utgå under högst 6 månader.

I fråga om utbildningsbidragen gäller nu, att pension i form av blind- tillägg och vårdtillägg samt i samband med dessa tillägg utgående grund- pension icke skall räknas såsom inkomst vid utgivande av utbildnings—

bidragen. I den av kommittén föreslagna nya lagstiftningen försvinner be- greppet »grundpension» varjämte de nämnda tilläggen kompletteras med vissa andra förmåner från folkpensioneringen, nämligen blindhetsersätt- ning, hjålptillägg, vanföreersättning och vanföretillägg. Vid bifall till kom- mitténs förslag bör föreskrivas att blindhetsersättning, blindtillägg, vård- tillägg, hjälptillägg, vanföreersättning och vanföretillägg inte skall räknas såsom inkomst vid bestämmande av utbildningsbidrag.

Enligt Kungl. Maj:ts bestämmelser kan, som tidigare nämnts, utbild- ningsbidrag utgå i vissa fall av ledighet från utbildning. Grundbidrag, hyres— bidrag och familjetillägg kan sålunda utgå vid avbrott i utbildningen på grund av sjukdom under högst 15 dagar av ett och samma kalenderår även- som vid kortare ledighet, som erfordras till följd av svag hälsa hos den utbildade e. d., varvid gottgörelse i förekommande fall även må lämnas för sådan med utbildningen förenad inkomst, som vederbörande på grund av sjukdomen eller ledigheten går miste om. Arbetsmarknadsstyrelsen har för sin del utfärdat detaljbestämmelser, enligt vilka ledighet med bibehållna förmåner vid styrkt sjukdom må medgivas med 11/4 dag för månad av den beviljade utbildningstiden och beträffande övrig ledighet, som erfordras för svag hälsa etc., med högst en dag för månad vid kortare utbildning än ett år och eljest med 11/2 dag för månad.

I praktiken inträffar ofta att de bidragsberättigade 15 sjukdagarna för— brukas redan under en första sjukperiod. Inträffar denna ledighet i början av utbildningen, indrages utbildningsbidraget omedelbart vid ny sjukledig- het, även om denna begränsas till endast ett fåtal dagar. Detta orsakar problem för såväl den enskilde som för arbetsvårdsorganet.

Enligt kommitténs uppfattning bör »avbrott i utbildningen på grund av sjukdom» icke anses föreligga, därest sjukdomen är av övergående natur och grundad anledning finnes till antagande att vederbörande skall åter- upptaga utbildningen inom några veckor. Kommittén förordar att ändring av nu angiven innebörd vidtages i de gällande bestämmelserna för utbild- ningsbidragen.

Kommittén har även uppmärksammat att utbildningsbidrag ej utgår vid sådan ledighet exempelvis i samband med jul- och nyårshelgerna, som sträcker sig utöver själva helgdagarna, vilket är fallet vid skolor och under- visningsanstalter, där undervisningen pågår terminsvis. Vid ledighet, som infaller under termin i samband med helger och därmed jämställda ledig— hetsdagar liksom allmänna lovdagar i anslutning till dessa, utgår däremot bidragen oavkortade. Enligt kommitténs mening bör sistnämnda ordning gälla även i förstnämnda fall liksom över huvud vid kortare ledighet, som orsakas genom beslut av skol- eller kursledning.

Slutligen vill kommittén fästa uppmärksamheten på att det nu är ett brokigt mönster av bidrag till näringshjälp och tekniska hjälpmedel. Flera statsorgan, landsting och kommuner m. fl. är engagerade för dessa *upp-

gifter. Den enskilde vet ofta inte vart han skall vända sig och mången gång måste 'han söka bidrag från flera håll. Samhällets hjälpformer på detta om— råde borde kunna utformas mera enhetligt och rationellt. Kommittén saknar emellertid anledning att gå närmare in på denna fråga men vill ändock understryka angelägenheten av en rationalisering.

Åtgärder för samordning av rehabiliteringsverksamheten En viktig förutsättning för rehabiliteringsverksamhetens effektivisering är att den medicinska rehabiliteringen och arbetsvården samordnas. Redan tidigare har framhållits, att de olika stadierna i rehabiliteringen griper över varandra i sådan grad, att varje boskillnad dem emellan verkar häm- mande och försvårande. Planeringen av rehabiliteringsverksamheten _ i stort och i det enskilda fallet, centralt och lokalt — måste därför ske under nära samverkan från rehabiliteringens båda sidor. Dessutom är det bety- delsefullt, att organ som har behov av att utnyttja verksamheten eller i egenskap av huvudmän eller eljest beröres av densamma, kan få lämna sin medverkan i planeringen och vid genomförandet av rehabiliteringsåtgär— derna.

Rehabiliteringsverksamheten står nu på det centrala planet under huvud- saklig ledning eller tillsyn av medicinalstyrelsen och arbetsmarknadssty- relsen. Någon samordning av verksamheten finnes inte, bortsett från den tidigare omnämnda rådgivande arbetsvårdsdelegationen, som är knuten till arbetsmarknadsstyrelsen. Med hänsyn till den synnerliga vikt, som måste tillmätas samordningen, är detta förhållande otillfredsställande, En brist är det även, att det nu inte finnes något forum, där alla av rehabilite- ringsverksamheten berörda myndigheter och organ har möjligheter att ge- mensamt diskutera och överväga olika åtgärder för planering och utbygg- nad av rehabiliteringsorganisationen. Socialförsäkringens intresse av en rationell och effektiv rehabiliteringsverksamhet motiverar, att den inte ställes utan inflytande på utvecklingen. Företrädare för landsting, städer och landskommuner, som svarar för viktiga delar av rehabiliteringsanord- ningarna, torde också ha behov av gemensamma överläggningar. Eftersom verksamheten ytterst syftar till att återföra sjuka och skadade till arbets— livet, beröres slutligen även arbetsmarknadens parter.

Mot bakgrunden av det anförda finner kommittén det angeläget, att ett särskilt centralt samordningsorgan tillskapas, där företrädare för olika av rehabiliteringsverksamheten berörda intressen kan överlägga om gemen- samma problem och utarbeta förslag till lösning av dessa. Kommittén före— slår därför att ett sådant organ, förslagsvis benämnt centrala rehabilite- ringsberedningen, inrättas. En sådan beredning bör få en så allsidig och representativ sammansättning som möjligt. Enligt kommitténs mening bör

den föreslagna rehabiliteringsberedningen lyda direkt under Kungl. Maj:t och stå under ledning av en av Kungl. Maj:t utsedd styrelse, bestående av ordförande och ett lämpligt antal ledamöter. Av styrelseledamöterna bör en förordnas efter förslag av envar av medicinalstyrelsen, arbetsmarknads- styrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, rik-sförsäkringsverket, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas för-bund och Rikskommittén för partiellt arbetsföra. Vidare bör i bered- ningen ingå representanter för arbetsmarknadens intresseorganisationer.

Rehabiliteringsberedningen bör upptaga frågor av mera allmän natur rörande rehabiliteringen, verkställa erforderliga utredningar på området samt medverka vid planläggning av rehabiliteringsverksamhetens utform- ning. Slutligen bör beredningen sprida upplysning i rehabiliteringsfrågor.

Vid bifall till kommitténs förevarande förslag synes den till arbetsmark- nadsstyrelsen knutna rådgivande delegationen i arbetsvårdsfrågor icke längre vara erforderlig.

Erfarenheterna torde få utvisa i vilken omfattning rehabiliteringsbered- ningen är i behov av särskild sekretariatspersonal och expertis. Kostnaderna för beredningen — uppskattningsvis torde de icke överstiga 75 000 kr. för år -— torde i varje fall till en början böra bestridas från kommittéanslaget.

Beträffande samordningen av rehabiliteringsåtgärderna på det regionala planet har kommittén tidigare berört samarbetslagen, bestående av repre- sentanter för centralsjukkassorna och arbetsvårdsorganen, Vidare får kom- mittén här erinra om att man vid sammansättningen av de organ, pensions- delegationerna, som regionalt skall handlägga invalidpensionsärendena, sökt tillgodose behovet av samordning på förevarande område. I varje delega- tion skall sålunda bl. a. ingå två läkare. Särskild expertis i fråga om arbets- marknadsförhållanden och rehabiliteringsverksamhet tillföres delegationer- na genom att en representant för länsarhetsnämnden deltager i överlägg- ningarna ehuru ej i besluten.

Vad kommittén i det föregående anfört innebär sammanfattningsvis i huvudsak följande.

De ökade förmånerna från socialförsäkringen och främst från pensione- ringen aktualiserar enligt kommittén en kvantitativ och kvalitativ upprust- ning av rehabiliteringsresurserna. Kommittén framhåller vidare, att inva- liditetsbedömningen och graderingen av förtidspensionens storlek gör det nödvändigt, att pensionsmyndigheten har tillgång till väl utrustade sjukhus för erforderliga undersökningar samt möjlighet att utnyttja arbetsvårds- resurserna.

Kommittén understryker, att envar försäkrad som så önskar och är i behov av rehabilitering bör äga rätt att få behovet tillgodosett. Därefter behandlar kommittén frågan om en försäkrads skyldighet att underkasta sig rehabiliteringsåtgärder. I det sammanhanget föreslår kommittén, att i

27 å sista stycket SFL, 16 5 4 st. FPL och 20 5 TPL vidtages den ändringen, att ordet yrkesutbildning utbytes mot ordet arbetsvård.

I frågan om skyldighet för socialförsäkringen att taga initiativ till reha— biliteringsåtgärder uttalar kommittén, att det är av vikt, att socialförsäk- ringen verkar för att rehabiliteringsbehovet prövas på ett så tidigt stadium som möjligt. Kommittén betraktar de 5. k. samarbetslagen som värdefulla och nödvändiga instrument i en strävan att på ett tidigt stadium identifiera rehabiliteringsbehovet. Kommittén anser att sjukkassa, om ersättning för sjukhusvård eller sjukpenning utgivits för 90 dagar i följd eller det eljest föreligger anledning därtill, skall ha att undersöka huruvida särskilda åt— gärder bör vidtagas för att förkorta sjukdomstiden eller för att eljest helt eller delvis förebygga eller häva nedsättningen av arbetsförmågan samt att, där så erfordras, tillse att lämpliga åtgärder vidtages.

Kommittén är av den uppfattningen, att det principiellt inte bör möta något hinder att socialförsäkringen ekonomiskt stöder rehabiliteringsverk- samheten i den mån denna utnyttjas i socialförsäkringens tjänst. Kom— mittén anser emellertid på anförda skäl, att spörsmålet om socialförsäk— ringens bidrag till rehabiliteringsinstitutioner lämpligen bör lösas först i samband med att frågan om socialförsäkringens finansiering omprövas.

Kommittén understryker betydelsen av att under tiden för rehabilitering utgår ekonomiskt stöd, så att den SOm är föremål för rehabilitering inte har ekonomiska bekymmer för sig och sin familj. Den av kommittén i annat sammanhang föreslagna tidsbegränsade förtidspensionen bör —— vid sidan av sjukförsäkringen —— kunna bli en lämplig och användbar form för ekonomiskt stöd under rehabilitering. Det föreslås, att stadgandet i 14 5 1 mom. 2 st. FPL att folkpension med hänsyn till omständigheterna helt må indragas eller nedsättas, därest pensionsberättigad med bidrag av allmänna medel åtnjuter sjukvård eller yrkesutbildning, skall utgå.

Stadgandet i 23 & 1 st. f) SFL att sjukpenning ej utgår för tid då försäkrad undergår av arbetsvårdsorgan förmedlad arbetsprövning eller yrkesutbild- ning föreslås skola utgå. Bestämmelsen i 11 Q 4 st. SFL att sjukpenning- försäkring ej må ändras under tid, då sjukpenningförsäkrad medlem under- går arbetsprövning eller yrkesutbildning anses böra bibehållas med viss ändring och utvidgas att omfatta jämväl arbetsträning. Motsvarande utvidg- ning föreslås skola ske i 10 Q 3 st. YFL och 8 5 3 st. MEF.

Vidare föreslås vissa ändringar i bestämmelserna om rätt till utbild- ningsbidrag från arbetsmarknadsstyrelsen.

Slutligen föreslår kommittén, att det tillskapas ett centralt samordnings— organ, centrala rehabiliteringsberedningen, där företrädare för olika av rehabiliteringsverksamheten berörda intressen kan överlägga om gemen— samma problem.

KAPITEL 13

Vissa frågor beträffande pensionspoäng och pensionsgrundande år inom tilläggspensioneringen

Inledning Till en början må erinras om några för rätt till tilläggspension och för pensionens storlek grundläggande stadganden i TPL.

Rätt till tilläggspension grundas på inkomst av förvärvsarbete, som för- värvas i åldern 16 65 år, dock endast i vad den årliga arbetsförtjänsten överstiger det vid årets ingång gällande basbeloppet men icke sju och en halv gånger detta belopp. För varje år, för vilket pensionsgrundande in- komst fastställts för försäkrad, skall pensionspoäng tillgodoräknas honom på grundval av nämnda inkomst. Pensionens storlek beror av storleken av intjänade pensionspoäng och det antal år, under vilka poängförvärv ägt rum.

För rätt till ålderspension förutsättes att pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för minst tre år (här bortses från Specialregler för icke svenska medborgare). För den som fyller 67 år under år 1963 kräves dock pensionspoäng endast för två år. För full ålderspension kräves att den för- säkrade tillgodoråknats pensionspoäng för 30 är; denna bestämmelse be- nämnes i det följande 30-årsregeln. För försäkrade, som är födda under nä- got av åren 1896 1914, förutsättes dock endast 20 år för full pension. Sistnämnda antal år höjes med ett för varje efterföljande årsklass, så att talet 30 gäller för dem, som är födda 1924 eller senare. Pensionen reduce- ras med 1/30 för varje felande poängår, om för full pension kräves 30 år, och med 1/29 för varje felande poängår, om för full pension fordras 29 år, etc.

Full ålderspension utgör som regel för år räknat 60 procent av produk- ten av basbeloppet för den månad, för vilken pensionen skall utgivas, och medeltalet av de pensionspoäng, som tillgodoräknats den försäkrade, eller, om pensionspoäng tillgodoräknats honom för mera än 15 år, medeltalet av de 15 högsta poängtalen. Sistnämnda stadgande benämnes i det följande 15-årsregeln.

En rad anledningar — såsom utbildning, värnpliktstjänstgöring, sjuk— dom, invaliditet, havandeskap och barnsbörd, arbetslöshet och viss vistelse utomlands _— kan medföra att pensionsgrundande inkomst och därav för- anledd pensionspoäng inte kommer att fastställas för vederbörande för visst

eller vissa år (bortfall av poängår) eller att poängen blir särskilt låg för visst eller vissa år (bortfall av poängdel).

Vad angår ålderspension till den, som inte dessförinnan uppburit förtids— pension, torde — sedan pensioneringens fullfunktionsstadium uppnåtts — den ogynnsamma effekten av bortfallsanledningarna vara eliminerade ge— nom 30- och 15-årsreglerna i all den utsträckning som rimligen kan komma i fråga inom det allmänna pensionssystemet. Under tiden före fullfunk- tionsstadiet har sådana bortfallsanledningar som utbildning, värnplikts- tjänstgöring, havandeskap och barnsbörd ingen eller obetydlig aktualitet för ålderspension utan föregående förtidspension. Övriga bortfallsanled- ningar såsom sjukdom, invaliditet, arbetslöshet och vistelse utom riket kommer under tiden före fullfunktionsstadiet att ofta påverka rätten till ålderspension.

Är det fråga om invaliditet, som medfört rätt till förtidspension, gäller att tilläggspensionen skall efter fyllda 67 år utgå med samma belopp som förtidspensionen utgjort i händelse av hel invaliditet. Detta följer av stad- gandena i 9 5 3 st. samt 16 och 17 55 TPL.

I 9 5 3 st. stadgas att den försäkrade för år, under vilket han åtnjutit tilläggspension enligt 16 5, skall tillgodoräknas pensionspoäng motsvarande medeltalet av de två högsta poängtalen under den fyraårsperiod som när- mast föregått det år, då invalidpension eller sjukbidrag började utgå till honom. Pensionspoäng enligt dessa bestämmelser må ej tillgodoräknas försäkrad för tid efter det år, under vilket han fyllt 65 år.

För storleken av ålderspension, som avlöser förtidspension, är alltså av- görande, vilka regler i fråga om poängberäkningen som gäller för förtids— pensionen.

Efterlevandepension efter den som vid sin död åtnjöt ålderspension är beroende av ålderspensionens storlek. Efterlevandepension efter den som vid dödsfallet hade förtidspension eller skulle ha fått sådan om han inte avlidit utan blivit invalid är beroende av den förtidspension, som han upp— bar resp. skulle ha kommit i åtnjutande av. Även här blir således bestäm- melserna om bortfallsanledningarna i fråga om förtidspensionen avgörande.

Såvitt gäller förtidspensionen kan generellt sägas, att bortfallsanledning— arna har en väsentlig betydelse, om invalidiserandet sker i unga år, medan deras betydelse på grund av 30— och 15-årsreglerna är mindre om invalidi- serandet sker vid högre ålder. Under tiden före fullfunktionsstadiet kan dock — såsom kommittén närmare redovisar nedan —— vissa av ifrågava— rande bortfallsanledningar ha stor betydelse, även då förtidspensionsrätten inträder vid högre ålder. Såväl under fullfunktionsstadiet som dessförinnan blir pensionsrätten i det enskilda fallet beroende av huruvida 16 eller 17 & TPL eller ingendera av dessa paragrafer är tillämplig.

16 å TPL är tillämplig då den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng för minst två av de fyra år, som närmast föregått det år då invalidpensiön

eller sjukbidrag enligt FPL började utgå till honom. Enligt 16 & TPL gott- skrives den försäkrade pensionspoäng (i det följande benämnda antagande- poäng), som motsvarar medeltalet av de två högsta poängtalen under nyss— nämnda fyraårsperiod, för varje år fr. o. ni. det, varunder förtidspensionen börjar utgå, t. o. 111. det, då han uppnår 65 års ålder. Med utgångspunkt från de pensionspoäng, som den försäkrade faktiskt tillgodoräknats, och de antagandepoäng, som gottskrives honom, uträknas den ålderspension, till vilken han skulle vara berättigad fr. o. m. den månad, under vilken han fyller 67 år. Det sålunda famkomna pensionsbeloppet utgör beloppet för hel förtidspension. Hel förtidspension avses enligt denna beräkningsgrund bli lika stor som den ålderspension den försäkrade kan antagas ha intjänat, om han inte drabbats av nedsättningen av arbetsförmågan. 16 å-beräkning får ej ske, om den försäkrade inte kan komma i åtnjutande av ålderspen— sion. Vissa specialregler gäller vid undantagande enligt 36 eller 37 & TPL.

17 & TPL är tillämplig i de fall, då 16 å-beräkning inte kan ifrågakomma men den försäkrade intjänat pensionspoäng i vart fall för det minimi— antal år som kräves för ålderspension. 17 å-beräkningen innebär att förtids- pensionen skall utgå med samma belopp som ålderspensionen skulle ha utgjort, om den försäkrade uppnått 67 års ålder under den månad, då in- validpensionen eller sjukbidraget började utgå.

Vid 17 å-beräkningen gottskrives den försäkrade inte några pensions— poäng utöver de faktiskt förvärvade. Metoden ger därför regelmässigt sämre resultat för den försäkrade än 16 å-beräkningen.

I anslutning till 16 å anförde departementschefen i proposition nr 100 till 1959 års riksdag, att hel förtidspension principiellt skulle motsvara den ålderspension, som den försäkrade skolat bli berättigad till, om han börjat åtnjuta sådan pension med den månad varunder han uppnår 67 års ålder. Departementschefen anförde vidare bl. a. följande.

Storleken av sådan ålderspension är emellertid i princip beroende på poäng- förvärvet ända fram till och med det år då den försäkrade fyller 65 är. En för— säkrad som blir berättigad till förtidspension har i flertalet fall inte uppnått 65 års ålder, och många gånger har han lång tid kvar till dess. I regel kan det dock antagas att en sådan försäkrad, om han inte drabbats av arbetsoförmåga, skulle ha fortsatt att vara i arbete och därmed förvärva pensionspoäng fram till och med det år då han fyller 65 år. Bestämmelserna i denna paragraf vilar på en sådan presumtion. Enligt dessa bestämmelser skall det sålunda antagas, att pen- sionspoäng av viss storlek tillgodoräknats den försäkrade för varje år från och med det då förtidspensionen skall börja utgå till och med det då han fyller 65 är. På detta vis kan reglerna för beräknande av ålderspension få motsvarande tillämpning för förtidspensionens del, varigenom överensstämmelse i storleks- hänseende mellan de båda pensionerna uppnås.

Ett antagande om framtida poängförvärv enligt vad nyss sagts får inte mot— sägas av de faktiska förhållandena. Därest en försäkrad, som blir invalidiserad, redan dessförinnan dragit sig tillbaka från förvärvsarbete, skulle han såvitt man kan bedöma inte ha förvärvat pensionspoäng under tiden därefter, även om han

med hänsyn till sitt hälsotillstånd varit oförhindrad att åtaga sig förvärvsarbete. Det bör därför krävas viss sannolikhet för att inte den försäkrade redan lämnat förvärvslivet. Har han under en icke alltför kort tidrymd saknat inkomst av för- värvsarbete eller har inkomsten varit så låg, att den inte överstigit basbeloppet, synes det finnas mindre skäl för antagande om poängförvärv i framtiden. Håll— punkter saknas också för att bestämma storleken av dylika antagna poäng. Som villkor för antagande om framtida poängförvärv enligt denna paragraf gäller sålunda, att den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng för minst två av de fyra är som närmast föregått det år, varunder folkpension i form av invalidpen- sion eller sjukbidrag började utgå till honom.

Att de avsedda två poängåren inte kräves förlagda omedelbart före året för försäkringsfallet sammanhänger även med att den försäkrade under de sista åren kanhända saknat eller haft ringa inkomst just på grund av de första yttringarna av vad som sedan utvecklat sig till invaliditet. Den föreslagna regeln innebär bl. a., att den försäkrade kan ha varit borta från förvärvslivet i två år och ändå får tillgodoräkna sig poäng för framtiden enligt denna paragraf. Förutsätt- ningen är blott att två poängår ligger inom den förutnämnda fyraårsperioden.

Efter att ha berört beräkningen av förtidspensionen vid undantagande från tilläggspensioneringen enligt 36 och 37 55 fortsatte departements— chefen:

Hittills har endast redogjorts för förutsättningarna för att poängantagande för framtiden skall få göras. Vad angår det poängvärde som antagandet skall avse bör reglerna vara så utformade, att antagandet blir så riktigt som möjligt med utgångspunkt från den försäkrades dittillsvarande faktiska poängförvärv. Efter- som poängantagandet utgår från att full arbetsförmåga skulle ha förelegat om inte försäkringsfallet inträffat, bör det antagna poängvärdet inte påverkas av att poängvärdena under tiden närmast före försäkringsfallet måhända varit låga just på grund av en begynnande ehuru inte fullt utbildad invaliditet.

I pensionsutredningens förslag hade detta problem lösts så, att antagandet skulle avse ett årligt poängtal motsvarande det högsta under de fyra år som närmast föregick det varunder försäkringfallet inträffade. Det är uppenbart att en sådan bestämmelse i alltför hög grad lämnar fältet fritt för tillfälligheternas spel, och regeln väckte därför kritik under remissbehandlingen av förslaget. I förevarande paragraf stadgas i stället, att poängantagandet skall avse medelpoängen för två är, nämligen de som uppvisar de högsta poängtalen under den fyraårsperiod som enligt vad förut sagts är avgörande för om förevarande paragraf över huvud skall få tillämpas.

I anslutning till 17 5 framhöll departementschefen, att bestämmelserna om pensionsberäkning på grundval jämväl av poängantaganden för fram— tiden enligt 16 5 förutsätter att pensionspoäng föreligger för minst två av de fyra år som närmast föregått året för försäkringsfallet. Departementsche- fen yttrade vidare.

Är inte detta villkor uppfyllt är den nämnda beräkningsmetoden inte tillämp- lig, även om pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för ett stort antal år. Det är emellertid inte avsikten att göra rätten till förtidspension över huvud taget beroende av att pensionspoäng förvärvats för två år inom den nämnda fyraårs— perioden. De pensionspoäng, som en försäkrad vid en viss tidpunkt förvärvat, bör i varje fall ge honom samma utbyte, om han då får sin arbetsförmåga full-

ständigt nedsatt utan att han är berättigad till ålderspension, som om han hade uppnått pensionsåldern vid tidpunkten i fråga. I enlighet härmed upptages i före- varande paragraf bestämmelse om rätt till förtidspension motsvarande vad han skulle ha erhållit i ålderspension, om han uppnått 67 års ålder och ålderspension tillika börjat utgå vid den tidpunkt, då han kom i åtnjutande av invalidförmån från folkpensioneringen. Detta innebär, att bestämmelserna i 12 & tillämpas, var- vid den försäkrade antages ha fyllt 67 år vid den tidpunkt då rätten till folkpen- sion i form av invalidpension eller sjukbidrag inträdde. Sålunda gäller bl. a., att förtidspension kan utgå, om den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng för minst tre år (för utlänning tio år), och att oavkortad pension utgives om antalet p—oänggivande år är minst 30.

När varken 16 eller 17 5 är tillämplig, exempelvis då den försäkrade på grund av studier och värnpliktstjänstgöring inte före pensionsfallets in- träffande varit i stånd att förvärva pensionspoäng antingen för två år under den sista fyraårsperioden (16 5) eller för tre år under hela den tid han varit försäkrad (17 å), utgår ingen som helst förtidspension från tilläggs- pensioneringen.

De nuvarande bestämmelserna i T PL om förtidspension har av stats- makterna förutsatts vara provisoriska i avbidan främst på resultatet av socialförsäkringskommitténs utredningsarbete. Här må särskilt erinras om att departementschefen såväl i propositionen nr 55 till 1958 års riksdag som i propositionen nr 100 till 1959 års riksdag framhöll, att uppmärksamhet hör ägnas åt frågan om en gynnsam pensionsberäkning för dem som blir invalider i unga år.

Vidare må erinras om att hithörande frågor berördes även i den av 1959 års riksdag godkända reservationen till särskilda utskottets utlåtande nr 1. Där framhölls bl. a. att det vid beräkning av förtidspension som regel är av avgörande betydelse huruvida den försäkrade tillgodoräknats pensions- poäng för minst två av de fyra år som närmast föregått pensionsfallet. Därefter anfördes bl. a. följande.

Har den försäkrade inte poäng i nämnd utsträckning kommer hans pension regelmässigt att beräknas efter mindre förmånliga grunder. I de fall avsaknad av poäng under fyraårsperioden beror på att den försäkrade dragit sig tillbaka från förvärvslivet, är väl intet att invända mot en sådan ordning. Pension skall ju i princip ersätta utebliven förvärvsinkomst. Annorlunda ter det sig emeller- tid i de fall, då avsaknad av poäng beror på sjukdom — kanske en begynnande invalidiserande sjukdom _— eller arbetslöshet. Utskottet finner för sin del att det bör vara angeläget att hithörande regler utformas så, att det riskskydd för— säkringen skänker den försäkrade och dennes familjemedlemmar icke förringas eller äventyras till följd av den försäkrades sjukdom eller oförvållade arbetslös— het. Under det fortsatta utredningsarbetet synes därför böra undersökas möjlig- heterna att ge berörda regler en sådan utformning att nu angivna konsekvenser undvikes.

I detta sammanhang vill utskottet även fästa uppmärksamheten på ett spörs- mål som bl. a. aktualiserats i den till utskottet inkomna skrivelsen från TCO. Det gäller här frågan om möjlighet att förvärva pensionspoäng _ och därmed pen-

sionsrätt _ under sjukdom eller arbetslöshet. Den omständigheten att en försäk- rad drabbas av sjukdom eller arbetslöshet bör enligt utskottets mening inte rim- ligen påverka hans rätt till pension. Visserligen kan den i lagförslaget intagna 30-årsregeln — mot bakgrunden av att den försäkrades förvärvsverksamma tid normalt omfattar mer än 30 år _— i viss mån sägas innebära en garanti för att sjukdom och arbetslöshet normalt inte skall komma att — i varje fall inte i nå— gon mera väsentlig mån — påverka den enskildes pensionsrätt. Fall kan dock tänkas, där förhållandet blir ett annat. Det må här framhållas, att för de försäk- rade som är födda 1924 eller tidigare avsaknad av pensionspoäng för ett år ound- vikligen motsvaras av en sänkning av den pension som eljest skulle utgå.

Utskottet är väl medvetet om att lösningen av här sist berörda problem stöter på många och stora vanskligheter. Detta oaktat vill utskottet dock förorda att spörsmålet göres till föremål för utredning med syfte att ernå en mera tillfreds— ställande lösning i de hänseenden varom här är fråga.

Kommitténs synpunkter och förslag Vid kommitténs undersökningar och överväganden har det inte fram- kommit någon metod, som innebär en helt tillfredsställande lösning i här aktuella hänseenden av vartenda enskilt fall, som kan uppkomma. En så- dan målsättning torde för övrigt få betraktas som orealistisk i ett med av- seende på personkretsen helt allmänt (hela befolkningen över 15 år täc- kande) pensionssystem. En relativt stor schablonisering är nödvändig i ett sådant system. Kommittén har emellertid funnit det möjligt att _ även med schablonregl-er -— i långt större utsträckning än nuvarande lagbestäm- melser medger ernå en rimlig och rättvis eliminering av bortfallsanledning- arnas betydelse.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen avsågs antagandepoäng enligt 16 å TPL skola tillgodoräknas försäkrad, som —— om han inte drab- bats av arbetsoförmåga — kunde antagas ha fortsatt att vara i arbete och därmed förvärva pensionspoäng fram t. o. in. det år då han fyller 65 år. Eftersom pensionen i princip skall ersätta utebliven förvärvsinkomst, an- sågs däremot anledning ej finnas att räkna antagandepoäng för den som dragit sig tillbaka från förvärvslivet före pensionsfallets inträffande. För att antagandepoäng skulle få tillgodoräknas borde krävas viss sannolikhet för att inte den försäkrade redan lämnat förvärvslivet. Som kriterium på att han inte lämnat förvärvslivet lagfästes det villkoret, att den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng för minst två av de fyra år, som närmast föregått det år, varunder pensionsfallet inträffade.

Med ifrågavarande kriterium kommer tillgodoräknande av antagande- poäng mången gång att ske i fall, då den försäkrade ostridigt har lämnat förvärvslivet. Pensionen kommer vidare, vilket torde få betraktas som en större olägenhet, att beräknas utan tillgodoräknande av antagandepoäng i många fall då vederbörande ostridigt är förvärvsarbetande vid tidpunk- ten för pensionsfallets inträffande och sannolikt skulle ha varit kvar i för- värvsarbete, om invaliditeten ej inträtt. I åtskilliga sådana fall som sist

angivits kommer inte att utgå någon tilläggspension alls,.enär varken 16 eller 17 å TPL är tillämplig. Riskskyddet inträder nämligen aldrig förrän 2 poängår intjänats. Det må även nämnas, att det nuvarande villkoret in- nebär ett icke motiverat gynnande av sådana anställda, som under sjukdom uppbär sjuklön, och sådana företagare, som kan åtnjuta rörelseinkomst även under sjukdom.

När TPL antogs, fanns knappast någon annan möjlighet att ange förut- sättningen för tillgodoräknande av antagandepoäng än den valda metoden, om man inte ville draga på sig de utrednings- och bedömningssvårigheter som skulle föranledas av ett stadgande, enligt vilket i varje enskilt fall skulle prövas om vederbörande var förvärvsarbetande eller ej. Förutsätt— ningar för en annan och bättre lösning föreligger emellertid, därest kom- mitténs i kapitel 18 framlagda förslag rörande sjukförsäkringen blir ge— nomförda. Skulle så bli fallet _ och kommittén anser sig höra i detta sam- manhang utgå härifrån — kommer inkomst av tj änst och inkomst av annat förvärvsarbete att få samma betydelse, när det gäller placering i viss sjuk- penningklass, i vart fall i de inkomstlägen som är aktuella i detta samman- hang, dvs. inkomster som åtminstone något överstiger basbeloppet. Det förhållandet att vederbörande vid pensionsfallet är sjukpenningförsäkrad på grundval av en arbetsinkomst överstigande basbeloppet, torde i de allra flesta fall utgöra ett tillräckligt bevis för att han då var förvärvsarbetande och att han, om han ej drabbats av invaliditet, skulle ha fortsatt i för- värsvarbete och därigenom tjänat in pensionspoäng. Om rätten att tillgodo- räkna antagandepoäng grundas på tillhörigheten till en viss lägsta sjuk- penningklass vid pensionsfallets inträffande, torde en långt bättre anknyt- ning till de faktiska förhållandena vinnas än om man bygger på det för- hållandet att vederbörande vilka två år som helst under en viss förfluten fyraårsperiod tillgodoräknats pensionspoäng.

Sjukpenningförsäkringen är konstruerad efter ett intervallsystem, var- för man ej kan säga att placering i viss sjukpenningklass innebär att man beräknas ha den eller den exakta arbetsförtj änsten. En bestämmelse av nyss antytt slag torde med hänsyn härtill kunna utformas så, att vederbörande skall vara placerad lägst i den sjukpenningklass, vilken han skulle ha till— hört, om hans inkomst av förvärvsarbete uppgått till det vid årets ingång gällande basbeloppet. Villkoret skall givetvis vara uppfyllt vid tidpunkten för försäkringsfallets inträffande, varmed bör förstås den tidpunkt från vilken förtidspensionen (även den tidsbegränsade formen) enligt TPL börjar utgå.

Emellertid är även en regel av innebörd att beräkningen av antagande- poäng är knuten till sjukpenningklasstillhörigheten vid pensionsfallets in- träffande behäftad med vissa olägenheter. Sålunda kommer en sådan regel att göra sjukpenningklassplaceringen mycket betydelsefull jämväl ur pen-

sionssynpunkt. En felaktig eller utebliven klassplacering kan resultera i att pension ej alls utgår eller att pensionens beräkning skall grundas på tillämpning av 17 å, varigenom pensionen kan komma att bestämmas till av- sevärt lägre belopp än som rimligen bort utgå. Med hänsyn till att pensio- nen oftast utgår under många år kan verkningarna av ett klassplacerings- fel bli av långt större betydelse ur pensionssynpunkt än ur sjukförsäkrings- synpunkt i fall då invaliditet inträffat. Regeln verkar också hårt i sådana fall, där vederbörande, utan att 'ha lämnat förvärvsarbetet. för en tid fått sin arbetsinkomst reducerad och på grund därav blivit placerad i en låg sjukpenningklass. Så kan exempelvis inträffa om en kvinna för något eller några år övergår till deltidsarbete för att få tillfälle att sköta ett spädbarn, eller då en försäkrad mera tillfälligt lämnat landet för att tjänstgöra i in— ternationellt hjälparbete. Regeln synes därför böra kompletteras med en regel liknande den som nu finnes i 16 5. En sådan kompletteringsregel kan dock göras mera restriktiv än nyssnämnda regel, eftersom den nya huvud- regeln verkar mindre restriktivt än nämnda regel i ett mycket stort antal fall. De nu uppställda kraven på pensionspoäng för två av de sista fyra åren bör sålunda kunna skärpas till att avse tre av dessa år. Härigenom till— godoses önskemålet att en rimlig sannolikhet skall föreligga att vederbö— rande inte lämnat förvärvsarbetet.

Sammanfattningsvis förordar sålunda kommittén, att antagandepoäng skall få beräknas, om den försäkrade vid den tidpunkt då pensionsfallet in- träffar är placerad lägst i den sjukpenningklass, vilken han skulle ha till- hört om hans inkomst av förvärvsarbete uppgått till det vid årets ingång gällande basbeloppet, eller om han tillgodoräknats pensionspoäng för minst tre av de fyra år, som närmast föregått det år då pensionsfallet inträffade.

Vad härefter angår det poängvärde, som antagandet enligt 16 5 skall av- se, bör _ såsom framhölls i proposition nr 100 till 1959 års riksdag — reg- lerna vara så utformade, att antagandet blir så riktigt som möjligt med ut— gångspunkt från den försäkrades dittillsvarande faktiska poängförvärv. Med nuvarande villkor för tillämpning av 16 5 var det naturligt att låta poängantagandet avse medelpoängen för de två år, som uppvisar de högsta poängtalen under den fyraårsperiod som är avgörande för att 16 5 skall tillämpas. Även med de ovan förordade alternativa förutsättningarna för tillämpning av 16 å torde det vanligen bli ett rimligt resultat, om antagan- det skall avse medelpoängen under den—bästa hälften av fyraårsperioden före året för pensionsfallets inträffande.

För vissa kategorier skulle den nyssnämnda regeln dock ibland giva mindre tillfredsställande resultat. Detta gäller främst sådana förvärvsarbe- tande, som på grund av värnplikt, havandeskap, barnsbörd och vård om småbarn inte har två poängår under den aktuella fyraårstiden eller som på grund av sjukdom (begynnande invaliditet) eller arbetslöshet eller någon av nyss angivna omständigheter har en lägre poäng under ifrågavarande

år än tidigare. För att tillgodose dessa kategorier synes man höra överväga att komplettera regeln med en alternativ regel, därvid den regel skall till- lämpas som ger högst pension. Vid utformningen av en sådan alternativ regel torde man kunna anknyta till det förhållandet att fyraårsregeln inne- bär att den bästa hälften av åren beaktas. lö-årsregeln kan också _ i vart fall i viss mån _ sägas giva uttryck för samma princip, nämligen att den bästa hälften av åren skall vara avgörande. Med hänsyn härtill synes natur- ligt att låta den alternativa regeln innebära att antagandet skall avse me- delpoängen under samtliga de år vederbörande varit försäkrad enligt TPL med frånräknande av de år intill ett antal av hälften, för vilka poängtalet är lägst. År utan poäng medräknas härvid, ehuru deras poängvärde då blir noll.

På anförda skäl förordar kommittén en regel av följande innehåll. Den försäkrade skall för varje år fr. o. ni. det då pensionsfallet inträffar t. o. ni. det då han uppnår 65 års ålder antagas ha tillgodoräknats pensionspoäng motsvarande medeltalet av de pensionspoäng, vilka tillgodoräknats honom under de fyra år som närmast föregått det år då pensionsfallet inträffade eller, därest pensionen därigenom blir större, under de år varunder han varit omfattad av försäkringen enligt TPL. Vid beräkningen av nämnda medeltal skall i båda fallen bortses från de år intill ett antal av hälften, för vilka poängtalet är lägst eller för vilka pensionspoäng ej tillgodoräknats den försäkrade.

Det må särskilt framhållas, att den förordade nya förutsättningen för tillgodoräknande av antagandepoäng i kombination med den föreslagna al— ternativa regeln för beräkning av antagandepoängens storlek medför, att det nuvarande minimikravet i fråga om intjänade poängår för rätt till för— tidspension sänkes från två till ett år. Invaliditets— och dödsfallsskyddet beredes härigenom från en tidigare tidpunkt än enligt nu gällande bestäm— melser.

De i det föregående förordade nya bestämmelserna medför ibland en rimligare pensionsberäkning än nuvarande regler även vid bortfallsanled- ningarna studier och värnpliktstjänstgöring. De kan emellertid inte anses tillfyllest vid dessa bortfallsanledningar framför allt inte med tanke på dem, som av dessa anledningar inte hunnit förvärva pensionspoäng för något år innan de drabbas av försäkringsfallet.

En lämplig lösning på förevarande problem synes vara att för ifråga— varande försäkrade införa ett system med »graiispoäng» av följande inne- börd. För år då den försäkrade på grund av studier eller annan utbildning eller fullgörande av värnplikt eller av mer än en av dessa anledningar under hela eller större delen av året varit förhindrad att bereda sig inkomst av för- värvsarbete, skall han likväl tillgodoräknas viss poäng. Denna har karak- tären av minimipoäng. Skulle nämligen någon under den återstående delen

av året kunna tjäna så mycket, att han enligt vanliga regler om beräknande av pensionspoäng får en större poäng, skall naturligtvis denna gälla.

Det synes ej föreligga tillräcklig anledning att giva gratispoäng vid här åsyftade bortfallsanledningar, om de skulle föreligga vid högre ålder (t. ex. i medelåldern). Här får de vanliga reglerna __ 30- och 15-årsreglerna samt bestämmelserna om antagandepoäng _ anses tillfyllest. Det är de som drabbas av invaliditet i ungdomen, som behöver tillgodoses genom en sär- skild bestämmelse. Eftersom den som direkt efter skolpliktens slut går ut i förvärvsarbete i regel inte kan intjäna någon pensionspoäng under det 16:e levnadsåret, synes gratispoäng böra beräknas först fr. o. ni. det 17:e levnadsåret. Gratispoäng synes vidare böra kunna komma i fråga högst t.o.m. det 28:e levnadsåret.

Vad angår gratispoängens storlek anser kommittén det skäligt, att den försäkrade tillgodoräknas en pensionspoäng om året. Detta motsvarar vid det basbelopp, som gäller under år 1961, en genomsnittlig inkomst av för- värvsarbete ä 8 600 kr. Det synes rimligt att antaga att den som blir inva- lid då han efter 16 års ålder bedriver studier eller fullgör värnplikt, skulle ha kunnat uppnå minst nämnda arbetsinkomst om invaliditeten ej inträffat.

Gratispoäng bör inte få tillgodoräknas helt oberoende av när pensions- fallet inträffar. De bör sålunda inte få tillgodoräknas, om pensionsfallet inträffar vid högre ålder. Har den försäkrade, efter det att bortfallsanled- ningen upphörde, fortlöpande varit i förvärvsarbete ett större antal år, har han intet behov av gratispoängen. Skulle han under hela den långa mellan— tiden ej alls ha varit i förvärvsarbete, finnes ingen anledning att gynna honom med gratispoäng på grund av studier, vilkas resultat inte kommit till nytta i förvärvslivet. Skulle den försäkrade åter under mellantiden ha pen- sionspoäng på grund av förvärvsarbete några år men sakna poäng för andra år på grund av exempelvis havandeskap, barnsbörd och vård om små- barn eller sjukdom, arbetslöshet eller verksamhet utomlands, kunde möj— ligen vara motiverat att _ utöver den förbättring som följer av vad ovan föreslagits —— låta vederbörande få tillgodoräkna gratispoäng för studietiden i ungdomen. Detta kan dock inte förordas främst av administrativa skäl. Ett system, som medgav tillgodoräknande av gratispoängen även om pen- sionsfallet inträffar i högre ålder, skulle nämligen innebära en mycket be- tydande administrativ merbelastning. Det skulle kräva att man varje år i åtskilligt mer än 100 000 fall prövade huruvida gratispoäng borde tillgodo— räknas. Uppgiftsskyldighet måste införas. Lämnade uppgifter måste ofta kompletteras med utredning. Många svårbedömda fall måste avgöras. Re— gistrering av gratispoäng måste ske. Men resultatet av allt detta arbete skulle komma till användning endast i ett fåtal fall.

En väsentlig begränsning är sålunda påkallad. En lämplig lösning synes vara att kräva att pensionsfallet inträffat medan bortfallsanledningen före- 'åg eller i nära anslutning härtill. Med hänsyn bl. a. till den ovannämnda

fyraårsregeln för beräkning av antagandepoängens storlek synes böra krä— vas att pensionsfallet inträffat senast under tredje året efter det år, för vilket ifrågavarande bortfallsanledning senast förelåg. Vid denna lösning behöver prövning av frågan om tillgodoräknande av gratispoäng årligen ske blott beträffande ett fåtal av dem, som drabbas av invaliditet i yngre år. För det stora flertalet försäkrade, som ej drabbas av invaliditet eller som drabbas av invaliditet vid sådan tidpunkt att 30- och 15-årsreglerna ävensom reglerna om antagandepoäng helt eliminerar betydelsen av poäng- bortfallet på grund av studier och värnpliktstjänstgöring, slipper man att pröva frågan om gratispoäng.

Reglerna om gratispoäng torde kunna sammanfattas på följande sätt. Vid tillämpning av TPL skall den försäkrade för tid från och med det år varunder han fyller sjutton år till och med det varunder han fyller tjugu— åtta år tillgodoräknas lägst en pensionspoäng för varje år, då han på grund av studier eller annan utbildning eller tjänstgöring såsom värnpliktig under större delen av året varit förhindrad att bereda sig inkomst av förvärvs- arbete. Detta skall dock gälla endast såframt pensionsfallet inträffat se- nast under tredje året efter det, för vilket angivna hinder sist förelåg.

Den som får pension med tillgodoräknande av gratispoäng bör även ha möjlighet att få antagandepoäng i enlighet med det ovan förordade syste- met. Detta bör gälla även den som på grund av studierna och/eller värn- pliktstjänstgöringen ännu inte hunnit bli så sjukpenningförsäkrad, som enligt förslaget ovan kräves för att få tillgodoräkna antagandepoäng, eller hunnit få tre poängår under de närmast föregående fyra åren. Sådan poäng bör därför få tillgodoräknas, dvs. 16 5 vara tillämplig även under förutsätt- ning att pensionsfallet inträffat antingen under år, beträffande vilket ifråga- varande bortfallsanledning förelåg, eller året därefter.

Den föreslagna anordningen med gratispoäng aktualiserar frågan om finansieringen av pensionsförmåner på grund av sådana poäng. Dessa poäng representerar ett betydande ekonomiskt värde för dem som kommer i åt— njutande av dem. Pensioneringens merutgifter på grund av gratispoängen torde emellertid motsvara en så ytterst ringa del av pensioneringens total— utgifter, att man i det närmaste kan bortse från dem, i vart fall under de närmaste åren.

Avgifterna till tilläggspensioneringen från staten som arbetsgivare skall enligt nu gällande grunder beräknas schablonmässigt på grundval av särskild lönestatistik från de statliga myndigheterna. Varje år skall Kungl. Maj:t bestämma de avgiftsbelopp som skall utgå. Särskilda belopp skall härvid bestämmas för å ena sidan vart och ett av de affärsdrivande verken samt riksbanken och riksgäldskontoret och å andra sidan statsförvalt- ningen i övrigt. För beloppet från statsförvaltningen i övrigt har i riks- staten under tolfte huvudtiteln uppförts ett särskilt anslag, benämnt Ar—

betsgivaravgift till den allmänna tilläggspensioneringen. Anslaget har i stats- verkspropositionen för budgetåret 1961/62 uppförts med 80 milj. kr. Gratispoäng skall enligt vad nyss föreslagits tillgodoräknas försäkrad, som på grund av studier eller annan utbildning eller tjänstgöring såsom värn- pliktig varit förhindrad att bereda sig inkomst av förvärvsarbete. Med hän- syn till det allmänna samhällsintresse som är knutet till nämnda verksam- heter synes staten böra svara för de merkostnader, som uppkommer för försäkringen genom att gratispoäng får tillgodoräknas. Vid bestämmandet av ovannämnda statsanslag torde förhandenvaron av gratispoängberäk- ningen tills vidare få beaktas vid beräkningen av ovannämnda särskilda anslag. Kommittén förordar en sådan lösning av finansieringsfrågan.

De ovan i detta kapitel framlagda förslagen avser endast fall då fråga är om förtidspension eller om familjepension efter den, som uppbar för- tidspension eller skulle ha fått sådan om han inte avlidit, eller om sådan ålderspension som avlöst förtidspension. Förslagen berör således inte be— räkningen av ålderspension till den, som inte dessförinnan uppburit för— tidspension, och inte heller beräkningen av familjepension efter den, som åtnjöt sådan ålderspension. Även sistnämnda båda situationer omfattas emellertid av den ovan citerade, av 1959 års riksdag godkända reserva- tionen till särskilda utskottets utlåtande nr 1 och den i reservationen nämn- da skrivelsen från TCO. Beträffande dessa situationer får kommittén an- föra följande.

Till en början må erinras om att 30-årsregeln bl. a. avser att tillgodose sådana personer, som på grund av sjukdom eller arbetslöshet tvingas att vara borta från förvärvsarbetet längre tid och för vilka därför inträder bortfall av poängår. 30-årsregeln kan emellertid hjälpa endast sådana, som är födda år 1925 eller senare och som således inte på grund av sin ålder vid TPL:s ikraftträdande är uteslutna från möjligheten att förvärva poäng för mer än 30 år. För försäkrade, som är födda år 1924 eller tidigare, medför däremot bortfall av poängår oundvikligen en sänkning av den pension som eljest skulle utgå.

Även 15-årsregeln tillgodoser sådana försäkrade, som på grund av sjuk- dom eller arbetslöshet tvingas att vara borta från förvärvslivet längre tid, ehuru dess funktion därvid blir att kompensera för bortfall av poängdel. 15-' årsregeln kan emellertid hjälpa endast sådana, som tillgodoräknats pen- sionspoäng för mer än 15 år. Den är därför utan intresse för dem som är födda år 1909 eller tidigare.

De förutnämnda förslagen till revision av 16 & TPL får en mera begränsad verkan i fråga om sådana försäkrade, som vid lagens ikraftträdande upp- nått högre ålder, än för yngre åldersgrupper.

Av det anförda torde framgå att problemet om ytterligare åtgärder för att motverka effekten av bortfall av poängår eller poängdel i anledning av

sjukdom eller arbetslöshet framför allt berör de årsklasser, som skall ha ålderspension under de närmaste tre decennierna. Dessa årsklasser kan visserligen få oavkortad pension, trots att de inte har 30 poängår. Enligt 57 & TPL har sålunda för de första 19 årsklasserna av ålderspensionärer kravet på 30 poängår minskats till 20, vilket sistnämnda tal ökas med ett för varje ny åldersklass intill dess talet 30 nås (för dem som är födda år 1924). »Överkompensationen» till följd av 57 & TPL kan sägas i viss mån kompensera de äldre årsklasserna för att de inte får åtnjuta fördelarna av 30- och 15-årsreglerna. Men kvar står i alla händelser den av bortfall av poängår eller poängdel föranledda skillnaden i pension mellan de försäkra- de av samma, litet äldre åldersklass. J ämnåriga kamrater på samma arbets- plats med samma lönevillkor kan enligt nuvarande regler få olika ålders— pension enligt TPL om den ene varit frisk och den andre varit sjukskriven längre eller kortare perioder. Med den nuvarande utformningen av TPL privilegieras sådana anställda, som uppbär sjuklön under sjukdom.

Som motiv och förebild för lösningarna i TPL har i åtskilliga hänseenden åberopats de förmånligaste tidigare gällande personalpensionssystemen, i första hand tjänstepensionsbestämmelserna för statstjänstemän. Enligt de för dessa tjänstemän gällande bestämmelserna inverkar tjänstledighet på grund av sjukdom i allmänhet inte på storleken av pensionen. Tj änstår för pension får sålunda vanligen beräknas även för tid för sådan tjänstledighet. Och pensionen beräknas på grundval av lönebeloppet i vederbörlig löne— grad (löneklass), även om den lön som tjänstemannen uppburit varit lägre på grund av löneavdrag vid sjukledighet. Här kan sålunda sägas att bort- fallsanledningen sjukdom eliminerats som pensionssänkande faktor. Be- stämmelser i sådant syfte finnes även inom andra personalpensionssystem, exempelvis för kommunaltjänstemän.

Det ligger ingenting märkligt i om man även på denna punkt strävar efter att i TPL införa samma förmåner som inom de bästa personalpensions— systemen. Man måste emellertid hålla i minnet att sådana förmåner och sådana lösningar, som är naturliga och möjliga inom ett begränsat personal- pensionssystem, inte alltid är naturliga och möjliga inom en helt allmän tjänstepensionering som ATP. De ovan berörda reglerna i vissa personal- pensionssystem avser sådana .personer som är stadigvarande anställda hos en och samma arbetsgivare. Pensioneringen enligt TPL gäller de förvärvs- arbetande oberoende av om de är anställda eller företagare eller båda delarna och i anställningsfall oberoende av vem som är arbetsgivare och om det gäller en eller flera arbetsgivare. Här har man därför inte alls samma möj- ligheter som i ett begränsat personalpensionssystem att utgå från att veder- börande skulle ha haft den eller den arbetsinkomsten, om han inte drabbats av sjukdom. Och man får inte glömma att pensionen enligt TPL i princip avser att vid invaliditet, ålderdom och dödsfall ge en pension i visst för- hållande till den arbetsinkomst, som den försäkrade faktiskt haft under

sin aktiva tid. Endast när särskilt starka skäl därtill föreligger, bör man kunna grunda pensionsrätt inte på en faktisk utan på en »utebliven» arbets- inkomst. Vidare bör observeras att när det gäller pensioneringen enligt TPL särskilda problem möter i fråga om finansieringen av specialförmåner i förevarande hänseende. Över huvud taget synes man höra vara mycket för- siktig, när det gäller att inom ATP införa pensionsförmåner, som ej har någon motsvarighet i avgifter. Härigenom kan nämligen rubbas förut- sättningarna för de kostnadsberäkningar man utgick ifrån vid beslutet att införa tilläggspensioneringen. Att bygga ut tilläggspensioneringen med regler om pensionsrätt på grundval av »utebliven» förvärvsinkomst i den ena situationen efter den andra innebär en komplikation av lagstiftningen och måste medföra en ökning av det administrativa besvär, som man begär att organisationen skall klara av.

Emellertid har kommittén funnit det vara motiverat att undersöka om man kan tillgodose de framförda önskemålen på detta område på sätt och i en omfattning att de nyss anförda invändningarna inte har allt för stor bärkraft. Efter övervägande av olika alternativa lösningar i sådant syfte har kommittén i fråga om bortfallsanledningen sjukdom stannat för att för— orda följ ande.

I TPL införes en bestämmelse av innebörd att bortfallet poängår skall räknas med, när det gäller att få ihop det antal år som för vederbörande ger maximal pension, men inte, när det gäller att fastställa den medel- poäng som ligger till grund för pensionens storlek. År med bortfall av poängdel skall givetvis medräknas som nu, när det gäller att få ihop det antal år som kräves för maximal pension, men sådant år skall inte inverka på medeltalsberäkningen för det fall att medelpoängen därigenom sänkes.

Visar det sig exempelvis när ålderspension sökes av den, som är född 1904 och som alltså kunnat intjäna pensionspoäng för högst 10 år, att han på grund av sjukskrivning fick 0 poäng under 59:e och 60:e levnadsåren men 3 poäng för ett vart av de övriga åren, skall hans pension beräknas med utgångspunkt från 10 (i stället för 8) pensionsgrundande år och en 8X

10 de ifrågavarande båda åren på grund av sjukskrivning blev lägre än de övriga åren. Även ett år med stort bortfall av poängdel kan vara värde— fullare vid medeltalsberäkningen än ett annat år, som är dåligt av annan anledning, t. ex. arbetslöshet eller för en företagare förlustbringande rörel- se. I sådant fall bör sjukdomsåret givetvis inte borträknas vid medeltals- beräkningen.

Bestämmelsen bör vara tillämplig endast om sannolika skäl talar för att vederbörande under året skulle ha varit förvärvsarbetande med normal in- komst, om bortfallsanledningen sjukdom inte mellankommit. I sådant hän- seende bör som förutsättning stadgas en motsvarighet till vad som skall medelpoäng av 3 (ej 3). Detsamma skall gälla om hans pensionspoäng

gälla enligt kommitténs förslag till ny förutsättning för tillämpning av 16 å TPL, nämligen att vederbörande under sjukskrivningen uppburit sjuk- penning efter lägst den sjukpenningklass, vilken han skulle ha tillhört om hans inkomst av förvärvsarbete uppgått till det vid årets ingång gällande basbeloppet. Företagarinkomst måste alltså minst till detta inkomstläge vara jämställd med löneinkomst, när det gäller placeringen i sjukpenning- klass, för att företagarna skall få nytta av förevarande bestämmelse.

Av ovan angivna principiella, finansiella och administrativa skäl bör den åsyftade bestämmelsen vara tillämplig endast i fall då bortfallsanledningen förelegat en avsevärd tid under året, i en följd eller sammanlagt. På denna punkt förordar kommittén att såsom villkor lagfästes att vederbörande under året uppburit sjukpenning enligt SFL och/eller YFL under mer än 90 dagar. Kortare tidskrav bör under inga omständigheter ifrågakomma.

Det nära sambandet mellan sjukpenning och moderskapspenning aktuali- serar frågan om att i här förevarande hänseende jämställa dessa båda sjuk- kasseersättningar. Detsamma gäller ersättning från sjukkassa till tillfällig smittbärare, vilken sistnämnda ersättning liksom tilläggspenningen från moderskapsförsäkringen utgår för högst 90 dagar. Det synes skäligt att jämställa moderskapspenning och ersättning till tillfällig smittbärare med sjukpenning.

Enligt kommitténs mening kan det inte vara motiverat att en försäkrad skall enligt den ifrågavarande bestämmelsen få tillgodoräkna mer än några få år som pensionsgrundande utan att dessa år kan inverka sänkande på medelpoängen. Kommittén förordar att sådant tillgodoräknande får ske för högst tre år, dock högst hälften av det antal år för vilka vederbörande med hänsyn till sin ålder vid TPL:s ikraftträdande maximalt kunnat för— värva pensionspoäng.

Bestämmelsen bör inte avse sådant är då förtidspension enligt 16 & TPL utgår. För dylika fall bör gälla 9 5 3 st. samt med nedan föreslagen jämk- ning —— 4 5 1 st. 2 p. TPL. Bestämmelsen i fråga bör rimligtvis inte heller vara tillämplig beträffande år, för vilket undantagande enligt 36 eller 37 & TPL ägt giltighet för den försäkrade.

Eftersom behovet av ifrågavarande specialbestämmelse i första hand föreligger för övergångsgenerationen och då av ovan anförda skäl bestäm- melsens räckvidd bör vara begränsad, synes naturligt att _ om högst tre år skall få den förordade särställningen — bestämmelsen skall gälla endast dem som är födda år 1927 eller tidigare. De som är födda år 1928 eller senare kan nämligen alltid trots tre bortfallna poängår få oavkortad pen- s10n.

Ur administrativ synpunkt må framhållas följande. Vederbörande sjuk- kassa har både medlemskortet för sjukförsäkringen jämte sjukkortet med anteckning om utbetald sjukpenning och medlemmens pensionskort. Nå- gon särskild anmälningsskyldighet e. (1. behöver därför inte införas för att

sjukkassan skall kunna konstatera att förutsättningarna för tillämpning av den förordade specialbestämmelsen föreligger. Sjukkassan skall ha att ex officio beakta bestämmelsen. Medlemskortet och pensionskortet följs åt om medlemmen flyttar. Sjukkassan skall fatta beslut om pensionen när pensionsfall inträffar. Beslut om tillämpning av specialbestämmelsen be- höver inte fattas förrän vid pensionsfallet. Emellertid torde det vara prak- tiskt om redan vid registreringen av pensionspoängen för visst är på något sätt på pensionskortet markerades att vederbörande för året uppfyller för— utsättningarna för tillämpning av bestämmelsen på grund av viss utgiven sjukkasseersättning. I yrkesskadefall där sjukpenning utgivits av yrkes- skadeförsäkringsinrättning till skadad i berörda åldersgrupper, bör inrätt- ningen ha att lämna vederbörande sjukkassa uppgift härom.

Med hänsyn till att ifrågavarande specialbestämmelse skulle införas främst med tanke på övergångsgenerationen är önskvärt, att bestämmelsen ges retroaktiv verkan fr.o.m. år 1960. En sådan anordning torde inte vara så betungande för sjukkassorna att man på grund härav måste avstå från retroaktivitet.

Vad härefter beträffar frågan om att tillgodose önskemålen vid bortfalls- anledningen arbetslöshet må anföras följande.

Vid denna bortfallsanledning kan ej som när det gäller sjukdom som motiv åberopas vad som gäller enligt de statliga och de kommunala pen- sionssystemen.

Vidare bör bemärkas att arbetslöshetsförsäkringen inte som sjukpen- ningförsäkringen är obligatorisk för de förvärvsarbetande. Den omfattar inte på långt när alla anställda och företagarna står helt utanför arbetslös- hetsförsäkringen. Möjligen skulle man dock kunna tänka sig att vid bort- fallsanledningen arbetslöshet ersätta den vid bortfallsanledningen sjuk- dom naturliga anknytningen till sjukpenningförsäkringen inte med en an- knytning till arbetslöshetsförsäkringen utan till det förhållandet att veder- börande stått anmäld som arbetssökande hos arbetsförmedlingen, dvs. för- gäves stått till arbetsmarknadens förfogande.

Dessutom må framhållas att arbetslöshet i detta sammanhang vållar andra och svårare problem än sjukdom. Det finnes ingen anledning att räkna upp säsongarhetarens arbetsförtjänst och en gång i framtiden ge honom en tilläggspension på grundval av en högre arbetsinkomst än han kanske någonsin haft. Säsongarbetaren är mången gång kompenserad så, att hans arbetsinkomst under säsongen ligger över helårsarbetarens in- komst för samma tid. För stora grupper av företagare är arbetet mer eller mindre säsongbetonat. Det finnes inte heller anledning att via något slag av gratispoäng vid arbetslöshet låta pensionspoäng tillgodoräknas sådana, som med hänsyn till rådande praxis på arbetsmarknaden pensioneras från sin arbetsgivare vid exempelvis 60, 62, 63 eller 65 års ålder och som därefter

står till arbetsmarknadens förfogande men inte kan få något nämnvärt för- värvsarbete.

Som torde framgå av det föregående har man anledning att känna tvek— samhet inför att införa en anordning med tanke på sjukdom. När det gäller arbetslöshet är det motiverat att hysa långt större betänkligheter. I vart fall bör man avvakta en längre tids erfarenhet av en lösning i fråga om bortfallsanledningen sjukdom och vidare avvakta resultatet av pågående utredningar om arbetslöshetsförsäkringen, innan man till närmare över- vägande tager upp frågan om förvärv av pensionsrätt under arbetslöshet. Det må dock här erinras om att den av kommittén föreslagna reformen av 16 & TPL innebär väsentliga förbättringar även vid arbetslöshet.

Oavsett vilken ställning som intages till de i det föregående behandlade problemen, bör enligt kommitténs mening ske en jämkning av 4 5 1 st. 2 p. TPL. Där stadgas att beräkning av pensionsgrundande inkomst på grund- val av inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete inte skall göras för år då den försäkrade avlidit eller för år, varunder han åt- njutit ålderspension jämlikt TPL eller invalidpension eller sjukbidrag enligt FPL, dock icke invalidpension som utgår allenast på grund av presumtions- regeln i sistnämnda lag om blinda.

Det är bestämmelsen om invalidpension eller sjukbidrag enligt FPL som bör jämkas. Den nuvarande konstruktionen av 4 5 1 st. TPL på denna punkt kan inte bibehållas vid bifall till kommitténs förslag om nytt invalidi- tetsbegrepp och om graderade förtidspensioner. Partiell förtidspension kom- mer nämligen enligt förslaget att kunna utgå trots att den försäkrade har arbetsinkomst överstigande basbeloppet. Utgår förtidspensionen enligt 16 & TPL, sker tillgodoräknande av pensionspoäng enligt 9 5 3 st. TPL, varför beräkning av pensionsgrundande inkomst då ej är aktuell. Sistnämnda stad- gande är ej tillämpligt för den som åtnjuter förtidspension enligt 17 & TPL. Skulle han bli förvärvsarbetande, aktualiseras frågan om pensionspoäng. Särskilt under en övergångstid kommer dessutom åtskilliga förvärvsarbe— tande att tillerkännas partiell förtidspension enbart från folkpensioneringen. Dessa båda grupper bör rimligen ha möjlighet att få pensionsgrundande inkomst beräknad för sig. Kommittén förordar därför sådan jämkning av 4 5 1 st. TPL att det blir förtidspension enligt 16 å TPL i stället för sådan pension enligt FPL, som utesluter från beräkning av pensionsgrundande inkomst.

KAPITEL 14

Folkpensionskostnaderna och deras fördelning mellan

stat och kommun

Folkpensionskostnaderna

Folkpensionskostnaderna kommer att under avsevärd tid framåt successivt öka. Det sagda gäller särskilt under 1960-talet, då höjningar av folkpensioner- na i form av ytterligare standardtillägg måste inkalkyleras, dvs. budgetåren 1962/63, 1964/65 etc. Kostnadsökningar uppkommer vidare genom refor— meringen av invalidpensioneringen samt till följd av befolkningsförskjut- ningen mot högre åldersgrupper och ökat antal inte inkomstprövade änke- pensioner. För att på längre sikt bedöma kostnadsutvecklingen skulle så- ledes erfordras kostnadsberäkningar under en följd av år, därvid olika an— taganden finge göras rörande förutsättningarna för beräkningarna.

Kommittén har inte ansett sig böra utföra så omfattande kostnadskal—' kyler, eftersom frågan om folkpensioneringens finansiering i stort inte an- kommer på kommittén. Kommittén har därför begränsat sina beräkningar till att avse det närmaste året efter den föreslagna reformens ikraftträdande. Kommittén, som förutsätter att den nya lagstiftningen kan träda i kraft den i januari 1963, har sålunda beräknat follopensionskostnaderna för kalender— året 1963. Till jämförelse har kostnadsberäkningar också uppgjorts för sagda år utan hänsynstagande till kommitténs förslag.

Rörande grunderna för kostnadsberäkningarna får kommittén framhålla följande.

Det har förutsatts att folkpensionerna från den 1 juli 1962 höjts med standardtillägg å 250 kr. för ensamstående pensionär och 340 kr. tillsammans för två pensionsberättigade makar, samt att indextilläggens antal är tio lik- som för närvarande. Ålderspensionens storlek antages alltså utgöra 3 050 kr. för ensamstående och sammanlagt 4 770 kr. för makar.

Förtidspension beräknas enligt kommitténs förslag utgå till 130 000 pen- sionärer i grupp I (hel förtidspension), till 15 000 pensionärer i grupp 11 (högre partiell förtidspension) och till 25 000 pensionärer i grupp III (lägre partiell förtidspension). Hel förtidspension motsvarar storleken av ålders- pensionen. De partiella förtidspensionerna i grupperna II och III utgår med belopp motsvarande 2/3 resp. 1/a av hel förtidspension.

För gift man med hustrutillägg antages ålderspension och hel förtids-

pension enligt kommittén—s förslag utgöra 3 050 kr. och hustrutillägget högst (4 770—3 050 =) 1 720 kr.

Full änkepension antages utgöra 3 050 kr. Kostnaderna för förmånerna till de blinda (blindhetsersättning och blind- tillägg) beräknas enligt kommitténs förslag till 4,9 milj. kr. Kostnaderna för vårdtillägg och hjälptillägg uppskattas till 4,8 milj. kr.

Kostnaderna för vanföreersättning och vanföretillägg upptages med 0,5 milj. kr.

Kostnaderna för barnpensionerna och barntilläggen uppskattas till 60 resp. 14 milj. kr.

Den avdragsfria inkomsten för inkomstprövade förmåner — änkepensio- ner till kvinnor, som blivit änkor före den 1 juli 1960 (övergångsfall),hus=tru— tillägg och kommunala bostadstillägg —- förutsättes vara oförändrad. Av- dragskvoten antages vara 1/3 beträffande själva änkepensionen i övergångs- fallen men oförändrad i övrigt. Den 5. k. skärpningsprocenten antages sänkt från 20 till 10.

Grunderna för det kommunala bostadstillägget antages vara oförändrade. Totalkostnadema i miljoner kronor och deras fördelning å olika pensions- förmåner framgår nårmare av följande sammanställning. Kommunalt bo— stadstillägg betecknas med kbt.

Kostnader utan Kostnader . hänsyn till vid bifall till Öknrlåg (+) kommitténs kommitténs minskniii. (_)

förslag förslag g Allmän ålderspension ................. 2 232,0 2 253,6 + 21,6 Kbt dårå ......................... 227,0 227,0 —— .. . . invalidpension Fortidspensmn (sjukbidrag ] ....... 389,2 445,0 + 55,8 Kbt dårå ......................... 58,0 60,0 + 2,0 Änkepension Huvudfall ......................... 87,9 87,9 —— Kbt dårå ....................... 11,0 11,0 — Övergångsfall ...................... 108,9 113,9 + 5,0 Kbt dårå ....................... 19,3 19,3 — Hustrutillägg ........................ 90,4 65,5 —— 24,9 Kbt dårå ......................... 12,0 12,0 —— Blindhetsersättning Blindtillägg ] .................. 4,6 4,9 + 0,3 Vårdtillägg .......................... 3,0 3,2 + 0,2 Hjälptillägg ......................... _— 1,6 + 1,6 Vanföreersättning Vanföretmägg j ................... _ 0,5 + 0,5 Barnpension ......................... 60,0 60,0 —— Barntillägg (särskilt barnbidrag) ....... 10,0 14,0 + 4,0 Totalkostnader 3 313,3 3 379,4 + 66,1

Av sammanställningen framgår att den av kommittén föreslagna folk— pensionsreformen medför en kostnadsökning å omkring 66 milj. kr.

Kostnadsökningen beträffande de allmänna ålderspensionerna uppkom- mer genom den ändrade konstruktionen av hustrutillägget. Detta medför en viss kostnadsökning även i fråga om förtidspensionerna. Å andra sidan uppkommer en motsvarande kostnadsbesparing å hustrutilläggen.

De ökade kostnaderna för änkepensionerna i övergångsfallen föranledes av den föreslagna ändringen av avdragsfaktorn för dessa pensioner.

Kostnaderna för samtliga inkomstprövade förmåner enligt kommitténs förslag uppgår till 508,7 milj. kr.

Till jämförelse kan nämnas att de totala folkpensionskostnaderna för budgetåret 1961/62 av pensionsstyrelsen beräknats till 2977,6 milj. kr., varav 843,8 milj. kr. avser inkomstprövade förmåner.

Kommittén får framhålla, att de gjorda kostnadsberäkningarna är be- häftade med en viss osäkerhet. Detta gäller särskilt kostnaderna för för— tidspensionerna. Såsom framgår av kapitel 5 är det nämligen svårt att med större grad av säkerhet uttala sig såväl om antalet förtidspensionärer som om deras fördelning på olika invalidgrupper. Vidare får kommittén erinra om vad kommittén i kapitel 10 anfört om svårigheterna att uppskatta den kostnadsökning beträffande änkepensionerna i övergångsfallen, som för- anledes av ändringen i avdragsreglerna. En betydande ovisshet vidlåder slutligen beräkningen av kostnaden för de kommunala bostadstilläggen.

Folkpensionskostnadernas fördelning mellan stat och kommun Gällande kostnadsfördelningsregler m. m.

Kostnaderna för folkpensionerna liksom för barnpensionerna och de sär- skilda barnbidragen bestrides av staten, dock med bidrag av kommunerna såvitt angår vissa förmåner. Staten tillgodogör sig vidare de folkpensions- avgifter, som upptages i samband med de allmänna skatterna, samt den år- liga avkastningen av folkpensioneringsfonden.

Som framgår av kapitel 2 är folkpensionsavgiften 4 procent av den av- giftspliktiges till statlig inkomstskatt taxerade inkomst, dock högst 600 kr. De påförda folkpensionsavgifterna torde för år 1961 uppgå till mellan 1 100 och 1 200 milj. kr.

I slutet av år 1959 tillkallades en särskild utredningsman med uppgift att utreda frågan om sättet för folkpensioneringens finansiering och därmed sammanhängande spörsmål. Utredningen, som framlades i maj 1960, he— handlade en rad åtgärder, syftande till en ökad avgiftsfinansiering inom folkpensioneringen, såsom höjning av folkpensionsavgiften, höjning av maximigränsen för avgiftsplikten, införande av en minimiavgift samt slo- pande av avdragsrätten för folkpensionsavgiften vid beskattningen. Utred— ningsmannens förslag, som remissbehandlats, varvid även socialförsäkrings— kommittén avgivit yttrande, har ännu inte föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

I statsverkspropositionen till 1961 års riksdag erinrar chefen för finans- departementet om att allmänn-a pensionsberedningen förutsatte att den etappvisa höjningen av folkpensionerna skulle följas av en likaledes etapp- vis höjning av folkpensionsavgifterna. Departementschefen erinrar vidare om sitt uttalande i kompletteringspropositionen till 1960 års riksdag, att det då inte var möjligt att avgöra huruvida de framtida folkpensionshöjningar- na skulle komma att i sin helhet kunna finansieras vid oförändrade skatter och avgifter. För den händelse särskilda åtgärder skulle visa sig nödvändiga för finansiering av de framtida pensionsförbättringarna, finge frågan om den lämpligaste finansieringsformen senare tagas upp till avgörande. Departe- mentschefen anför slutligen att det är hans avsikt att återkomma till denna fråga i samband med nästa års statsverksproposition.

Folkpensioneringsfondens avkastning beräknas utgöra omkring 56 milj. kr.

Kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna regleras huvud- sakligen genom lagen den 30 juni 1947 om kommunernas bidrag till folk- pensionskostnaderna med däri sedermera vidtagna ändringar. En kort redo- görelse för bestämmelserna i denna lag har lämnats i kapitel 2. Här må näm- nas följande.

Kommunerna bidrager till kostnaderna beträffande tilläggspensioner och standardtillägg dårå, å grundpensioner belöpande indextillägg, änke- pensioner i anledning av dödsfall före den 1 juli 1960 och hustrutillägg samt därå belöpande index- och standardtillägg ävensom vårdtillägg och särskilda barnbidrag. Folkpensionsförmåner till vilka kommunerna inte bidrager och som alltså bekostas helt av staten är allmän ålderspension Och änkepension i anledning av dödsfall efter den 30 juni 1960 samt därå belöpande index— och standardtillägg, grundpension, barnpension och blindtillägg.

Kommunbidraget utgör —— utom å de kommunala bostadstilläggen —— 3/20 procent för varje fullt tiotal skatteören —— 1,5 procent för varje skatte- krona —— per invånare i kommunen av kostnaden dels för de folkpensions- förmåner, till vilka kommunerna bidrager och som lutbetalats till förmåns— berättigade, som är mantalsskrivna inom kommunen, och dels för de sär— skilda barnbidrag, som under ett kalenderår utbetalats till barn, beträffande vilka pensionsnämnd inom kommunen varit behörig att pröva ansökan om barnbidrag. Bidraget är dock maximerat till 60 procent av denna kostnad; i fråga om särskilt barnbidrag är kommunbidraget maximerat till 50 pro- cent av kostnaden. Beträffande de kommunala bostadstilläggen är bidra-gs- andelen % procent för varje fullt tiotal skatteören per invånare _ 2 procent för varje skattekrona — i kommunen. Även för detta bidrag gäller ett maxi— mum av 60 procent, varjämte bidraget inte får understiga 25 procent av kostnaden för bostadstilläggen. Minimiregeln saknar för närvarande prak- tisk betydelse, då ingen kommun nu har under 12,5 skattekronor per in- vånare.

Kommunbidragsfaktorns storlek för olika förmåner, maximiprocenten samt antalet skattekronor per invånare för maximiprocent har samman- ställts i följande tablå.

Antal skatte- Kommun- Maximi rocent kronor per bidragsfaktor p invånare för maximiprocent Tillåggspensioner rn. m ................ 1,5 60 40 Särskilda barnbidrag ................. 1,5 50 33,3 Kommunalt bostadstillägg ............ 2,0 60 30

Förändringarna i kommunernas skattekraft har medfört, att skatteunder- lagsgraderingen blivit av mindre betydelse. Medelskatteunderlaget per in— vånare i rikets primärkommuner utgjorde enligt 1960 års taxering 48 kr. inberäknat av staten tillsvkjutet skatteunderlag. Antalet kommuner med maximiprocent åren 1957, 1958, 1959 och 1960 framgår av följande samman- ställning. Totala antalet kommuner var åren 1957 och 1958 1 036, år 1959 1 032 och år 1960 1 031.

1957 | 1958 1959 1960 Tilläggspensioner m. m ............. 183 229 286 335 Särskilda barnbidrag .............. 393 468 551 634 Kommunalt bostadstillägg ......... 567 646 742 836

Till de kommuner, vilkas bidrag till bostadstilläggen låg vid maximigrän— sen år 1960, hänförde sig 95 procent av de totala kostnaderna för tilläggen.

Kommunernas genomsnittliga bidragsprocent för budgetåret 1961/62 har uppskattats till 55,25 för tilläggspensioner m. m., till 48,9 för särskilda barn- bidrag och till 59,87 för kommunalt bostadstillägg.

De gällande kostnadsfördelningsreglerna har väsentligen tillkommit genom beslut vid 1947 och 1952 års riksdagar. Vid sistnämnda riksdag var framför allt frågan om finansieringen av de kommunala bostadstilläggen aktuell.

Framställningar i kostnadsfördelningsfrågan m. 111. efter år 1952 [ de likalydande motionerna till 1954 års riksdag I: 363 av herrar Ander- berg och Hjalmar Nilsson och II: 381 av iherr Nilsson i Göingegården m. fl. samt de jämväl likalydande motionerna I: 401 av herrar Lars Andersson och Näsgård samt II: 514 av herr Larsson i Hedenäset m. fl. hemställdes att riksdagen måtte ”hos Kungl. Maj:t begära utredning om fördelningen mellan staten och kommunerna av kostnaderna för folkpensioneringen. I motio- nerna framhölls bl. a. att kostnadsfördelningen mellan staten och kommu-

nerna avsevärt förskjutits till kommunernas nackdel, vilket delvis varit en följd av att genom penningvärdeförsämringen skattekrontalet per invånare stigit. Detta gällde oavsett om kommunbidragen sattes i relation till de inkomstprövade förmånerna eller till de totala kostnaderna. Denna utveck- ling hade inneburit ett övervältrande av en större andel av härvid aktuella kostnader från staten till landsbygdskommunerna. Vidare åberopades att andra lagutskottet vid 1947 års riksdag i sitt utlåtande (nr 39) i anled- ning av propositionen nr 222 med förslag till lag om kommunernas bi- drag till kostnaderna för folkpensioneringen gjort följande uttalande: »l folkpensioneringspropositionen till 1946 års riksdag hade kommunbidragen beräknats till 67 miljoner kronor, och riksdagen utgick ifrån att den fördel- ning av kostnaderna som föreslagits i propositionen i huvudsak borde bibe- hållas. Den föreslagna bidragsprocenten synes därför i nuvarande läge vara väl avvägd. I den mån medelskatteunderlaget per invånare i riket stiger avse- värt över 18 skattekronor, måste emellertid en sänkning av talet 1,5 ske, om den avsedda fördelningen mellan kommunerna och staten skall bibehållas. Talet 1,5 kan därför icke vara definitivt.»

Sammansatt stats- och andra lagutskott, som avgav utlåtande över motio- nerna, fann att en viss förskj utning av folkpensionskostnaderna till kommu- nernas nackdel ägt rum och alltjämt ägde rum. Till den del förskjutningen inte berodde på att kommunerna infört särskilda bostadstillägg hade den väsentligen sin grund i att antalet skattekronor per invånare i kommuner- na stigit. Fr. o. m. är 1954 —— fortsatte utskottet —— påverkas kostnadsfördel- ningen även och i ganska avsevärd mån av införandet av kommunala bo- stadstillägg, en utveckling som varit förutsedd och i viss mån låg vid sidan av det förevarande problemet. Genom folkpensionernas successiva höjning hade mycket betydande utgifter för fattigvårdsändamål, som eljest skulle ha fallit på kommunerna, blivit inbesparade. Vidare kunde kommunernas utgifter för andra sociala ändamål än folkpensioneringen väntas bli påver- kade i sänkande riktning av den allmänna sjukförsäkringen. Utskottet på- pekade även att det av andra lagutskottet år 1947 gjorda uttalandet om en sänkning av talet 1,5 hade gjorts under förhållanden som avsevärt skilde sig från de då föreliggande. Uttalandet kunde därför inte utan vidare ha tillämplighet i dåvarande läge.

Utskottet, vars utlåtande godkändes av riksdagen, förordade att samtliga för kommunernas ekonomi betydelsefulla omständigheter blev belysta genom en allsidig utredning och förväntade att Kungl. Maj:t med särskild uppmärksamhet följde utvecklingen på området och vid lämplig tidpunkt låt verkställa en sådan utredning.

Genom skrivelse den 15 augusti 1958 har Kungl. Maj:t till socialförsäk- ringskommittén överlämnat ifrågavarande motioner jämte utskotts—utlåtan— det att av kommittén övervägas vid fullgörande av utredningsuppdraget.

Frågan om kostnadsfördelningen mellan stat och kommun har även be—

handlats i remissyttranden av skattelindringsnämnden och Svenska lands- kommunernas förbund till statsutskottet vid 1956 års riksdag över motio- ner om en effektiv kommunal skatteutjämning.

I framställning till Konungen den 18 december 1956 har Svenska stads— förbundet och Svenska landskommunernas förbund framhållit bl.a. följ ande.

Till en början konstaterar kommunförbunden, att den på kommunerna fallande andelen i folkpensionskostnaderna har nått en sådan storleks- ordning att den, trots att den utgör endast en mindre del av de totala folk- pensionskostnaderna, har blivit ett allvarligt ekonomiskt problem för kom- munerna.

Kommunförbunden uppehåller sig därefter utförligt vid förarbetena till 1947 års komm-unbidragslag för att därmed visa att det primära syftet med de genom nämnda lag genomförda normerna var att åstadkomma en så rättvis fördelning som möjligt av kommunbidragen kommunerna emellan. I det sammanhanget påpekas att någon verklig prövning av bidragsprocen- ten för kommunernas bidrag inte skedde ur synpunkten, att den skulle ge uttryck för den andel kommunbidraget borde utgöra för att kommunerna enligt den allmänna motiveringen för kommunbidraget skulle iakttaga till- börlig omsorg vid prövningen av ansökningarna. Större avseende hade fästs vid det praktiska resultatet. Bidragsprocenten 1,5 för varje skattekrona per invånare gav nämligen i dåvarande läge just det totala bidrag från kommu- nerna — 67 milj. kr. —— som 1946 års riksdag räknat med.

Kommunförbunden åberopar vidare det förut nämnda av andra lagut- skottet vid 1947 års riksdag gjorda uttalandet om sänkning av bidrags- procenten och tillägger: »Detta uttalande visar nämligen utan tvekan att riksdagen velat gardera kommunerna mot en utveckling av det slag som sedermera blivit en realitet.»

I framställningen erinras slutligen om att det på sin tid förelåg full enig- het om att folkpensioneringen i princip är en statlig angelägenhet samt att de sakkunniga, som utarbetade grunderna för kommunbidragen, som det enda bärande motivet för en medverkan från kommunernas sida anfört, att kommunerna därigenom skulle förmås iakttaga största möjliga omsorg vid prövningen av sådana faktorer, som kunde påverka storleken och om— fattningen av vissa pensions-förmåner.

På anförda skäl anser kommunförbunden det vara i hög grad angeläget att gällande bestämmelser för kommunbidragen göres till föremål för en genomgripande översyn, varvid syftet bör vara att nedbringa kommuner- nas andel till högst den nivå, som från början varit avsedd. Enligt förbun- dens mening kan dock något slutligt ställningstagande härtill knappast ske förrän frågan om kommunbidragens lämpliga storlek med hänsyn till den uppgift de ansetts fylla såsom garanti för att kommunerna skall fullgöra de dem åliggande prövningsuppgifterna gjorts till föremål för en ingående undersökning.

Framställningen från kommunförbunden, som remissbehandlats, har jämte remissmaterialet den 7 juli 1958 överlämnats till kommittén.

I de likalydande motionerna I: 219 av herr Sundin m. fl. och 11:222 av herr Nilsson i Tvärålund till 1957 års riksdag har hemställts att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om så skyndsam ult- redning av frågan om kommunernas andel av folkpensioneringskostnader- na, att förslag till provisoriska bestämmelser i syfte att ernå lindring för ekonomiskt svaga kommuner kunde föreläggas redan 1958 års riksdag i en- lighet med vad i motionerna anförts.

På närmare anförda skäl fann andra lagutskottet i utlåtande (nr 38) inte påkallat att riksdagen gjorde en särskild framställning om utredning av frågan om kommunernas andel av folkpensioneringskostnaderna. Utskottet hemställde därför att motionerna inte måtte föranleda någon riksdagens åtgärd, vilket också blev riksdagens beslut.

I propositionen nr 55 till 1958 års riksdag upptog Kungl. Maj:t inte till bedömande frågan om folkpensionskostnadernas fördelning mellan stat och kommun. Frågan bragtes emellertid under riksdagens prövning genom de likalydande motionerna I: 5 av herrar Sundin och Franzén och II: 5 av herrar Larsson i Hedenäset och Gustafsson i Kårby samt genom de jämväl likalydande motionerna I: 325 av herr Eliasson m. fl. och II: 421 av herr Hedlund m. fl., i vilka framställdes yrkande om skyndsam prövning av frågan om kommunernas andel i folkpensionskostnaderna.

Särskilda utskottet framhöll i utlåtande (nr 1) att förevarande fråga prö— vats av riksdagen åren 1954 och 1957 i anledning av motioner. Utskottet an— förde vidare bl. a. följande.

Utskottet vill erinra om att utvecklingen hittills gått i den riktningen, att kom- munerna fått bidraga med en allt högre procentuell andel av folkpensionskostna- derna med avseende på de inkomstprövade förmånerna liksom för övrigt även to— talt sett. Detta förhållande i förening med höjningar av folkpensionernas belopp har inneburit en ökad påfrestning på kommunernas ekonomi. Med hänsyn till bi- dragsreglcrnas konstruktion drabbas kommunerna mycket ojämnt. De i ekono- miskt hänseende svagaste kommunerna drabbas hårdast och därmed skärpes skill- naderna i det kommunala skattetrycket. Frågan om fördelningen av folkpensions- kostnaderna torde ligga inom ramen för det uppdrag som lämnats den pågående utredningen om den kommunala skatteutjämningen. Enär det emellertid inte kan vara att förvänta, att denna utredning kan bli slutförd inom en nära framtid, finner utskottet det påkallat, att frågan snarast upptages till utredning i särskild ordning.

Utskottet föreslog slutligen att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville hemställa om skyndsam utredning. Riksdagen beslöt i enlighet med utskot— tets förslag.

I direktiven för den i det citerade utskottsutlåtandet nämnda utredningen, 1958 års skatteutjämningskommitté, har chefen för finansdepartementet anfört bl. a., att kritik från kommunalt håll riktats mot reglerna för olika

statsbidrag och för det kommunala bidraget till folkpensionskostnaderna. Det har sålunda anmärkts att den fortskridande penningvärdeförsämringen medfört en avsevärd förskjutning av kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna till de senares nackdel. Å andra sidan är det uppenbart att ej minst kommuner med svagt skatteunderlag erhållit väsentlig ekonomisk lättnad genom den successiva utbyggnad som skett med statliga bidrag av exempelvis sjukförsäkringen, ålders— och invalidpensioneringen, arbetslös- hetsförsäkringen och andra arbetslöshetsbekämpande åtgärder m. m.

Dessa förhållanden synes, fortsätter departementschefen, nödvändiggöra en omprövning av grunderna för bl. a. de skatteunderlagsgraderade kom— munbidragen. Vid arbetets planläggning måste självfallet beaktas att stats- makterna innan utredningen hunnit slutföra sitt arbete kan komma att besluta om ändrade grunder för bl. å. de kommunala bidragen till folkpen- sionskostnaderna vid en eventuell omläggning av folkpensionsförmånerna.

Frågan om de kommunala bostadstilläggens anordning och finansiering diskuterades av allmänna pensionsberedningen i dess betänkande om för- bättrad pensionering (SOU 1957: 7). Beredningen erinrade om att det med dåvarande nivå i fråga om folkpensionsförmånerna befunnits nödvändigt att komplettera dessa med tillägg, avpassade efter de skiftande kostnaderna för bostad och bränsle på olika orter. Detta hade skett genom de inkomst— prövade kommunala bostadstilläggen. Om folkpensioneringens grundför- måner avsevärt höjdes, så borde dessa enligt beredningens mening i större utsträckning än dittills räcka till bestridande av kostnader för bostad och bränsle. Behovet av kommunalt bostadstillägg skulle därvid minska. Enligt beredningens förslag skulle i anslutning härtill bostadstilläggen automatiskt minskas i samband med att de statliga folkpensionsförmånerna höjdes. Minskningen skulle ske med halva beloppet av de förordade folkpensions- höjningarna år 1960 och senare. Förslaget ingick som ett led i de åtgärder, som beredningen föreslog för avveckling i möjlig mån av inkomstprövningen inom folkpensioneringen. Beredningen uttalade slutligen att om man i sam- band med invalidpensionsfrågans lösning kunde avskaffa inkomstprövningen beträffande samtliga folkpensionsförmåner utom bostadstilläggen, torde böra omprövas huruvida dessa tillägg kunde föras utanför folkpensioneringen att handhavas av kommunerna på egen bekostnad.

Beträffande finansieringen av de kommunala bostadstilläggen framhöll beredningen, att den avräkning som beredningen förordat torde göra det motiverat att överväga en viss ändring i reglerna för kommunernas bidrags- skyldighet till dessa förmåner. Med hänsyn till de utgiftsminskningari fråga om bostadstilläggen, som avräkningsregeln skulle medföra för kommunerna, borde en höjning eller ett borttagande av maximigränsen framstå såsom motiverat. Beredningen stannade vid att föreslå att maximigränsen höjdes från 60 till 80 procent.

Bere-dningens förslag avstyrktes i vissa remissyttranden och tillstyrktes i

andra, medan i några yttranden förordades en hastigare avveckling av bo— stadstilläggen än beredningen föreslog.

I propositionen nr 55 till 1958 års riksdag uttalade föredragande departe— mentschefen, att han ansåg frågan om de kommunala bostadstilläggen noch inkomstprövningen i övrigt böra prövas ytterligare. Han erinrade i det sammanhanget om att en minskning av bostadstilläggen i första hand skulle drabba de många pensionärer, som inte hade andra inkomster än folkpen— sionen eller endast mycket små sådana inkomster.

Vidare må här erinras om socialförsäkringskommitténs i oktober 1958 framlagda förslag om förbättrade grundpensionsförmåner m. m. Enligt för- slaget skulle grundpensionen förbättras genom att indextilläggen fr. o. m. den 1 juli 1959 anordnades som förhöjning av grundpensionen och i sam- band därmed befriades från inkomstprövning. Kommittén föreslog sam- tidigt i finansieringsfrågan en kombination av två olika åtgärder, nämligen dels att kommunbidraget till kostnaderna för indextilläggen skulle slopas och att staten i likhet med vad som gällde beträffande grundpensionerna skulle ensam svara för finansieringen, varigenom skulle uppkomma en ök- ning av statens kostnader och en lindring för kommunernas del, och dels att kommunernas bidrag till kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen skulle öka något, varigenom viss kostnad skulle överföras från staten till kommunerna. Slutresultatet skulle bli en ökning av statens kostnader för folkpensionsändamål och en minskning av kommunernas del.

Kommittén hade bl. a. framhållit, att dess förslag beträffande höjningen av kommunbidraget till bostadstilläggen åsyftade att utgöra ett steg i rikt— ning mot att låta kommunerna helt övertaga finansieringen av bostadstill- läggen, varvid staten skulle svara för övriga folkpensionsförmåner. I fler- talet remissyttranden hade förslaget i denna del starkt kritiserats, varvid framhållits att en ändring av reglerna för bostadstilläggens finansiering på sätt kommittén förordat inte borde övervägas innan "hela spörsmålet om för- delningen mellan staten och kommunerna av folkpensionskostnaderna bli— vit utrett.

Mot bakgrunden av remisskritiken ansåg föredragande departements- chefen i proposition nr 29 till 1959 års riksdag att det i detta sammanhang, då fråga blott var om en provisorisk omreglering av vissa folkpensionsför- måner, inte borde göras någon omfördelning av statens och kommunernas andelar i folkpensionskostnaderna och att indextilläggen och de kommunala bostadstilläggen alltjämt borde bekostas på sätt som då skedde. Riksdagen beslöt i enlighet med departementschefens förslag.

I proposition nr 75 till 1960 års riksdag berörde föredragande departe- mentschefen vissa riktlinjer för socialförsäkringens samordning och kom- plettering. Han erinrade bl. a. om att socialförsäkringskommitténs när- mast framförliggande uppgifter avsåg invalid- respektive förtidspensio- neringens utformning och att det i det sammanhanget blir aktuellt att av—

skaffa inkomstprövningen i fråga om folkpensioneringens förmåner till in- valider. Därigenom skulle uppstå förutsättningar, som tidigare inte funnits, för att tillgodose behovet av en närmare samordning av olika förmåner inom det nuvarande socialförsäkringssystemet. Departementschefen yttrade vi— dare.

En mycket betydelsefull, inkomstprövad del av folkpensioneringen beröres inte av det nämnda utredningsarbetet, nämligen de kommunala bostadstilläggen. Jag vill i detta sammanhang förklara, att jag inte har för avsikt att medverka till att dessa tillägg försvinner eller reduceras på det sätt som allmänna pensionsbered- ningen föreslog 1957. De kommunala bostadstilläggen är av utomordentligt stor betydelse för de nuvarande folkpensionär-erna och dem som snart blir folkpen— sionärer. De aktuella samordningssträvandena hindras inte heller av bostadstill- läggens existens eller av inkomstprövningen av dem. En sak för sig är, att en framtida omprövning av finansieringsfrågorna kan komma att beröra kostnadsför— delningen även då det gäller bostadstilläggen.

Vissa statistiska uppgifter För åren 1948—1960 lämnas i nedanstående sammanställning uppgifter om de totala folkpensionskostnaderna, kommunernas bidrag till dessa kost- nader, ränteavkastningen från folkpensioneringsfonden, påförda folkpen- sion-savgifter och statens nettokostnader. Kostnaderna för änke- och änk- lingsbidragen samt de särskilda barnbidragen har medräknats och jämväl

Totala Statens netto— folk- . Fond- Folkpensions- pensions— Kommunbidrag avkast- avgifter1 kostnader kost- (belop ande på året) ning (beskattningsåret) (kolä. 2—hkå) 1” 3' År nader oc ) andel av andel av andel av milj. kr. milj. kr. tillgå/(åf; milj. kr. milj. kr. 235322 milj. kr. ägg?; % % %

1 2 3 4 5 6 7 8 9 1948 821,5 79,0 9,6 27,3 134,0 16,3 581,2 70,7 1949 847,7 88,5 10,4 26,5 138,0 16,3 594,7 70,2 1950 855,2 94,0 11,0 26,7 144,1 16,8 5904 69,0 1951 992,7 107,3 10,8 26,6 174,6 17,6 684,2 68,9 1952 1 119,8 132,5 11,8 27,0 198,2 17,7 762,1 68,1 1953 1 320,1 156,9 11,9 26,1 198,7 15,1 938,4 71,1 1954 1 553,4 217,3 14,0 26,8 380,8 24,5 928,5 59,8 1955 1 630,1 245,1 15,0 27,2 412,6 25,3 945,2 58,0 1956 1 820,6 278,2 15,3 27,4 427,0 23,5 1 088,0 59,8 1957 2 012,2 307,6 15,3 27,8 624,8 31,1 1 052,0 52,3 1958 2 204,5 339,0 15,4 34,9 641,3 29,1 1 189,3 53,9 1959 2 357,8 367,6 15,6 54,6 1 034,1 43,9 901,5 38,2 21960 2 585,0 409,3 15,8 56,3 1 100,0 42,6 1 019,0 39,4

1 1 % åren 1948—1953 (max. 100/200 kr.); 1,8 % åren 1954—1956 (max. 180/360 kr.); 2,5 % åren 1957 och 1958 (max. 250/500 kr.) samt 4 % åren 1959 och 1960 (max. '600 kr.). ” Preliminära belopp.

kostnaderna för de särskilda bostadstillägg, som kunde utgivas under åren 1948—1953 och vilka helt bekostades av kommunerna. Med påförda folkpen- sionsavgifter avses här de avgifter som debiterats preliminärt på inkomster— na under ett år (beskattningsåret) och som — i den mån de influtit — in- gått i källskatten.

Sammanställningen ger vid handen att en Viss förskjutning till kommu- nernas nackdel ägt rum, om man sätter kommunernas bidrag i relation till de totala folkpensionskostnaderna. Av sammanställningen framgår vidare folkpensionsavgifternas ökade andel i folkpensioneringens finansiering.

Som förut nämnts uppskattas de totala folkpensionskostnaderna för budgetåret 1961/62 till 2 977,6 milj. kr. Av dessa kostnader beräknas 2 496 milj. kr. falla på staten och 481,6 milj. kr. på kommunerna. För kalender- året 1963 uppskattas de totala folkpensionskostnaderna till omkring 3 313 milj. kr., om hänsyn inte tages till kommitténs förslag. Ökningen beror främst på den förutsatta standardhöjningen från den 1 juli 1962 samt på ökningen av antalet ålderspensionärer. Av beloppet 3 313 milj. kr. beräknas omkring 2 793 milj. kr. falla på staten och omkring 520 milj. kr. på kom- munerna.

Av följan-de tablå framgår den utveckling som under åren 1948—1960 ägt rum i fråga om fördelningen av kostnaderna för de folkpensionsförmåner till vilka kommunerna bidrager, alltså i huvudsak de inkomstprövade folk- pensionsförmånerna.

År thali _belopp Kommunernas andel Statens andel

1 mllJ' ” 1 milj. kr. i % imilj. kr. i % 1948 211,9 79,0 37,3 132,9 62,7 1949 220,6 88,5 40,1 132,1 59,9 1950 229,3 94,0 41,0 135,3 59,0 1951 253,9 107,3 42,3 146,6 57,7 1952 271,6 132,5 48,8 139,1 51,2 1953 322,2 156,9 48,7 185,3 51,3 1954 438,2 217,3 49,6 220,9 50,4 1955 471,0 245,1 52,0 225,9 48,0 1956 522,1 278,2 53,3 243,9 46,7 1957 573,2 307,6 53,7 265,6 46,3 1958 622,5 339,0 54,5 283,5 45,5 1959 661,3 367,6 55,6 293,7 44,4 1960 724,9 409,3 56,5 315,6 43,5

Tablån utvisar att en avsevärd förskjutning till kommunernas nackdel ägt rum, när man sätter kommunernas bidrag i relation till kostnaderna för ifrågavarande folkpensionsförmåner. Förskjutningen torde väsentligen få tillskrivas den ändring som ägt rum i fråga om antalet skattekronor per invånare.

Kostnadsutvecklingen för de kommunala bostadstilläggen belyses i nedan- stående sammanställning.

År Totalt _belopp Kommunernas andel Statens andel

' "”IJ' ”' i milj kr. i % i milj. kr. i % 1954 185,4 104,5 56,4 80,9 43,6 1955 208,3 120,0 57,6 88,3 42,4 1956 222,6 130,1 58,4 92,5 41,6 1957 240,3 141,1 58,7 99,2 41,3 1958 255,8 151,1 59,1 104,7 40,9 1959 267,6 159,2 59,5 108,4 40,5 1960 275,0 164,1 59,7 110,9 40,3

Av en jämförelse mellan denna sammanställning och föregående tablå framgår att av de totala kostnader till vilka kommunerna bidrog för år 1960 _ 724,9 milj. kr. — belöpte 275,0 milj. kr. eller omkring 40 procent på de kommunala bostadstilläggen.

Anslagsmässigt anvisas på statsbudgeten de totala folkpensionskostna- derna minskade med kommunbidragen, alltså statens bruttokostnader- Eftersom staten tillgodogör sig folkpensionsavgifterna — som upptages i samband med de allmänna skatterna — och folkpensioneringsfondens av- kastning, är den folkpensionskostnad, som skall finansieras genom andra statsinkomster än de nu nämnda, väsentligt lägre än det belopp, som upp- tages å driftbudgetens utgiftssida.

Kommitténs synpunkter och förslag Såsom framgår av den föregående redogörelsen har de nu gällande reglerna om fördelningen av folkpensionskostnaderna mellan staten och kommu- nerna väsentligen tillkommit genom beslut vid 1947 och 1952 års riksdagar. Under tiden därefter har folkpensionskostnaderna stigit mycket kraftigt. Kostnadsökningen har drabbat såväl staten som kommunerna. Genom den förskjutning i medelskatteunderlaget per invånare, som samtidigt skett till följd av penningvärdeförändringen och ökade realinkomster, har kostnads- belastningen å kommunerna stigit även relativt sett. Genom bl. a. ändrad ålderssammansättning hos de olika kommunernas invånare har de inkomst— prövade folkpensionsförmänerna utvisat starkare stegring i vissa kommu- ner än i övriga. Då därjämte ökningen av antalet skattekronor per invånare varit olika stor i kommunerna, har en del kommuner blivit avsevärt mera betungade genom bidragen till folkpensioneringen än andra. Det är under sådana omständigheter naturligt att önskemål i olika sammanhang fram— kommit om en omprövning av grunderna för kostnadsfördelningen mellan stat och kommun och mellan kommunerna inbördes. Folkpensionskostnaderna bestrides nu i huvudsak genom allmänna skat- ter — statliga och kommunala — samt genom folkpensionsavgifter. Pro-

blemet om folkpensioneringens framtida finansiering och därmed samman— hängande frågor har nyligen varit föremål för utredning. Kungl. Maj :t har emellertid ännu inte tagit ställning till det framlagda utredningsförslaget, vilket mött stark kritik vid remissbehandlingen. Kommittén får vidare erinra om att en särskild kommitté, 1958 års skatteutjämningskommitté, för närvarande utreder frågan om grunderna för de skatteunderlagsgra- derade statsbidragen respektive kommunbidragen. Det må också nämnas att särskilda sakkunniga, allmänna skatteberedningen, har till uppgift att överse beskattningssystemet i stort.

Kommittén har såsom framgår av det föregående tidigare i princip in- tagit den ståndpunkten, att kommunerna bör bestrida kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen och att staten bör svara för övriga folkpen- sionskostnader. Denna uppfattning har kommittén fortfarande. Mot bak- grunden av vad ovan anförts anser kommittén emellertid att en sådan lös- ning inte kan uppnås under de närmaste åren. Den framstår därför i nu— varande läge som ett önskemål, som kan realiseras först sedan de ovan nämnda utredningarna framlagts och föranlett beslut av statsmakterna.

På anförda skäl anser kommittén att de nuvarande grunderna för kost- nadsfördelningen mellan staten och kommunerna tills vidare inte bör rub- bas i mera avsevärd mån. De förslag som kommittén framlägger i det föl- jande utgör emellertid ett steg i riktning mot det slutmål som kommittén finner eftersträvansvärt. Förslagen innebär i stora drag att den nuvarande kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna ändras endast i ringa grad — bidragsskyldigheten förskjutes dock så att bidraget ökar till de kommunala bostadstilläggen och minskar beträffande övriga förmåner till vilkas finansiering kommunerna medverkar. Härigenom erhåller kommu- ner, vilka har ett svagt skatteunderlag, en viss lättnad beträffande sin bidragsskyldighet till folkpensioneringen, vilken lättnad motsvaras av en ökad belastning för kommuner med bättre skatteunderlag.

Kommunbidrag utgår nu till folkpension i form av invalidpension eller sjukbidrag _ bortsett från den däri ingående grundpensionen om 200 kr. för år —— till änkepension i övergångsfall, till hustrutillägg och vårdtillägg samt till de särskilda barnbidragen. Invalidpensionen och sjukbidraget kommer enligt kommitténs förslag att ersättas av förtidspension. I över- ensstämmelse med de av kommittén i det föregående angivna principerna för kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna för de närmaste åren anser kommittén, att bidrag från kommunerna tills vidare bör uttagas till kostnaderna för förtidspensionerna. Bidragen mäste därvid beräknas å föl—månens hela belopp, eftersom konstruktionen med grundpension inte kommer att finnas kvar. Den sistnämnda omständigheten jämte det förhål- landet att kostnaderna för de föreslagna förtidspensionerna blir högre än de nuvarande kostnaderna för invalidpensionerna och sjukbidragen motiverar en viss sänkning av bidragsandelen i kostnaderna för förtidspensionerna.

Vid utformningen av de ändrade bidragsgrunderna måste samtidigt beaktas vad kommittén anfört angående målsättningen för bidragssystemets ut— formning.

Kommunerna bör vidare alltjämt bidraga till kostnaderna för de inkomst- prövade änkepensionerna i övergångsfallen samt till de likaledes inkomst- prövade hustrutilläggen och kommunala bostadstilläggen. Det bör här an- märkas att den ändrade konstruktionen av hustrutillägget medför att sta- ten från kommunerna övertager en kostnad på omkring 14 milj. kr. De nuvarande särskilda barnbidragen omvandlas enligt kommitténs förslag till barntillägg, vilka tekniskt är att betrakta såsom tillägg till försörjarens folkpension. Denna utgöres i regel av förtidspension och i undantagsfall av allmän ålderspension. Kommittén föreslår, att kostnaderna för barn- tilläggen bestrides på samma sätt som den förmån till vilken de utgör tillägg.

Kommunbidrag föreslås således skola utgå till förtidspension med där- till knutna barntillägg, änkepensioner i övergångsfallen, hustrutillägg och kommunala bostadstillägg. Kostnaderna för övriga folkpensionsförmåner bör enligt kommitténs mening bestridas helt av staten.

Kommitténs utgångspunkt att kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna inte i detta sammanhang bör mera avsevärt rubbas innebär inte att för varje kommun kostnadsfördelningen bör förbli oförändrad. Redan nu sker vissa förskjutningar genom ändringar i skatteunderlag och invånarantal eller genom ändrade grunder för de kommunala bostadstill— läggen.

I det rådande läget anser sig kommittén inte höra föreslå någon föränd- ring av de grundläggande principerna för kommunernas bidragsskyldighet. Kommittén förordar således, att den nuvarande avvägningsnormen för kom- munernas bidrag, dvs. det faktiska skatteunderlaget per invånare i kom- munen, bibehålles.

Liksom för närvarande är fallet kan vid utformningen av kommun- bidragshestämmelserna olika synpunkter läggas på folkpensionsförmåner, vilka är helt reglerade i lag, dvs. förtidspensioner m. m., och på sådana, vilka endast delvis är reglerade i lagen och där kommunerna själva fast- ställer grunderna, dvs. de kommunala bostadstilläggen.

Kommunerna bidrager nu — som förut nämnts — till kostnaderna för invalidpensioner m. m. med en andel, som motsvarar 3/20 procent för varje fullt tiotal skatteören 1,5 procent för varje skattekrona _— per invånare i kommunen av under året utbetalade invalidpensioner m. m., dock högst 60 procent (för de särskilda barnbidragen dock högst 50 procent) av nämn- da kostnad. Kommittén har redan antytt att kommunandelen i kostnaderna för förtidspensionerna bör vara något lägre än i kostnaderna för de nuva- rande invalidpensionerna (sjukbidragen). Mot—svarande sänkning bör ske i fråga om kommunandelen beträffande övriga nu ifrågakommande pensions-

förmåner. Kommittén förordar, att kommunernas bidragsandel till kostna- derna för förtidspension med därtill knutna barntillägg, änkepension i över- gångsfallen och hustrutillägg bestämmes till 1/10 procent för varje fullt tiotal skatteören _ en procent för varje skattekrona —— per invånare. Bidragets maximum bör vara 60 procent.

Förslaget i denna del medför minskade utgifter för praktiskt taget alla kommuner men särskilt för kommuner med ett stort antal förtidspensio- närer. Då invalidfrekvensen enligt tillgängliga statistiska uppgifter är sär- skilt hög i de fyra nordligaste länen samt Kronobergs och Blekinge län, blir vinsten störst för kommunerna i dessa län. De särskilt skattetyngda kommunerna ligger i allmänhet i de län där invalidfrekvensen är störst. Man kan därför antaga att den här föreslagna reformen kommer särskilt de mera skattetyngda kommunerna till godo.

Den genomsnittliga bidragsprocenten för invalidpensioner m. 111. är nu omkring 55 procent. Vid bifall till kommitténs förslag beräknas motsva- rande bidragsprocent sjunka till drygt 42 procent.

Totalkostnaden för förtidspensionerna, änkepensionerna i övergångsfal- len, hustrutilläggen och barntilläggen för år 1963 uppskattas av kommittén till omkring (445 + 114 + 65 + 14 =) 638 milj. kr. Med nu förordade för- delningsgrunder skulle omkring 270 milj. kr. falla på kommunerna och omkring 368 milj. kr. på staten.

Av kommittén utförda beräkningar Visar att kommunbidraget skulle sjunka med ytterligare omkring 70 milj. kr., om bidragsandelen till de ovan angivna förmånerna bestämdes till 0,75 procent för varje skattekrona i stål— let för av kommittén förordade en procent. Statens kostnader skulle givetvis öka i motsvarande lnån.

De kommunala bostadstilläggen är visserligen delvis reglerade i lagen — de skall bl. a. vara inkomstprövade och inkomstavdrag skall ske enligt i la- gen angivna regler. Vederbörande kommuner bestämmer emellertid huru- vida tillägg skall utgivas i kommunen och, då så skall ske, grunderna för tilläggens beräkning i den mån beräkningen inte beror av inkomstpröv— ningen. Denna kommunala bestämmanderätt motiverar, att kommunbidra- get till bostadstilläggen är relativt stort. Som framgår av det föregående anser kommittén att kommunerna framdeles bör helt svara för kostnaderna för de förevarande tilläggen.

Kommunbidraget till de kommunala bostadstilläggen är nu en femtedels procent för varje fullt tiotal skatteören _ 2 procent för varje skattekrona _ per invånare i kommunen av kostnaden för kommunala bostadstillägg, som under året utbetalats för pensionsberättigade, mantalsskrivna inom kommunen, dock högst 60 procent och lägst 25 procent av sagda kostnad. Kommittén förordar att bidragsfaktorn förblir oförändrad liksom även minimiprocenten. I det föregående har kommittén förordat en sänkning av

bidragsprocenten för övriga förmåner till vilka kommunerna bör bidraga. På grund härav samt med hänsyn till kommunernas inflytande på bostads- tilläggens storlek och kommitténs i det föregående uttalade principiella inställning finner kommittén, att en viss höjning bör ske av kommunbidra- gets maximum. Kommittén förordar en höjning av maximum från 60 till 80 procent. Härigenom stiger kommunbidraget i sådana kommuner, som uppnått den nuvarande maximigränsen, alltså i kommuner vilkas antal skattekronor per invånare överstiger 30. Hit bör alla rikets städer och över 600 landskommuner.

Den genomsnittliga bidragsprocenten för de kommunala bostadstilläggen är nu praktiskt taget lika med maximigränsen 60. Vid bifall till kom- mitténs förslag beräknas motsvarande bidragsprocent öka till drygt 75.

Totalkostnaden för de kommunala bostadstilläggen har förut uppskattats till omkring 330 lnilj. kr. för år 1963. Med nu förordade fördelningsgrunder skulle i runda tal 250 milj. kr. falla på kommunerna och 80 milj. kr. på staten. Vid oförändrad maximiprocent skulle kommunernas bidrag ha upp- gått till i runt tal 200 milj. kr. Höjningen av maximiprocenten medför således att kommunbidraget stiger med omkring 50 milj. kr.

Det sammanlagda kommunbidraget till förtidspensioner m. m. samt till det kommunala bostadstillägget skulle alltså uppgå till (270 + 250 =) 520 milj. kr.

De sammanlagda kostnaderna för folkpensioneringen för kalenderåret 1963 beräknas enligt kommitténs sammanställning i början av detta kapitel uppgå till omkring 3 380 milj. kr., därest kommitténs i förevarande be- tänkande framlagda förslag genomföres. Med de ovan beräknade kommun— bidragen å sammanlagt 520 milj. kr. skulle den på staten belöpande kost- nadsandelen utgöra omkring (3 380—520 :) 2860 milj. kr.

Till jämförelse må erinras om att de sammanlagda kostnaderna för sam- ma tid uppskattas till omkring 3 313 milj. kr., därest kommitténs reform- förslag ej beaktas. Av detta belopp skulle med oförändrade kommunbidrags- regler omkring 520 milj. kr. falla på kommunerna och omkring (3 313 — 520 =)2 793 milj. kr. på staten.

Kostnaderna för kommunerna såsom en enhet blir således praktiskt taget oförändrade, medan statens kostnader ökar med (2 860 — 2 793 =) 67 milj. kr., vilket belopp i stort sett motsvarar den totala kostnadsökning, som upp- kommer vid bifall till den av kommittén föreslagna förtidspensionsreformen.

I efterföljande tabell belyses hur kommunernas bidrag till folkpensions- kostnaderna för år 1959 fördelats på rikets kommuner med hänsyn till antalet skattekronor per invånare inom kommunerna enligt nuvarande regler och hur de för samma år skulle ha fördelats, därest de av kommit- tén ovan förordade reglerna skulle ha tillämpats. Kostnaderna för de sär— skilda barnhidragen nämnda år — omkring 15 milj. kr. — har inte be-

aktats vid utarbetandet av tabellen. Med hänsyn till det relativt ringa kostnadsbeloppet torde emellertid kostnadsfördelningen mellan kommuner- na endast i ytterst ringa mån påverkas härav.

Kommunbidrag i miljoner kronor Av kommittén Ökning (+) Skatte- Antal Nuvarande regler .. resp. förordade regler . . kronor per kommu- mlnskmng (_) Nettoför- invånare ner än drin linäggs- linäggs- iiuäggs- g pension Kbt pension Kbt pension Kbt m. m. m. m. m. m. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 0—30 290 30,0 11,1 20,0 11,1 — 10,0 0 — 10,0 30—35 264 32,3 12,1 21,5 13,1 _ 10,8 + 1,0 — 9,8 35—40 192 25,8 10,1 17,2 12,6 —— 8,6 + 2,5 —— 6,1 40—50 217 46,7 34,4 35,1 45,8 — 11,6 + 11,4 — 0,2 50—60 58 45,0 49,7 41,3 66,3 — 3,7 + 16,6 + 12,9 60— 11 22,3 41,8 22,3 55,7 0 + 13,9 + 13,9 1 032 202,1 159,2 157,4 204,6 —44,7 + 45,4 + 0,7

Av tabellen framgår att en omfördelning av kommunbidragen mellan kom- munerna inbördes skulle ha skett, om de av kommittén förordade reglerna varit tillämpliga under år 1959. Praktiskt taget alla kommuner med lägre antal skattekronor per invånare än 40 och åtskilliga kommuner med högre skattekrontal skulle ha fått minskade utgifter för folkpensioneringen. Kommuner med mer än 60 skattekronor per invånare skulle alla ha fått ökade kostnader, vilken ökning helt faller på de kommunala bostadstill- [äggen.

Att draga några bestämda slutsatser hur fördelningen av folkpensions- kostnaderna mellan olika kommuner blir år 1963 är inte möjligt att göra. En rad ovissa faktorer inverkar nämligen på bedömningen av denna fråga, såsom utvecklingen av antalet skattekronor per invånare inom de olika kommunerna, befolkningsomflyttningen mellan kommunerna, frekvensen förtidspensionärer, pensionärernas inkomstförhållanden etc. Man torde dock ha anledning antaga att kostnadsförskjutningen i princip går i samma rikt- ning som nyss angivits för år 1959. Folkpensionskostnaderna torde således relativt sett minska i kommuner med lågt antal skattekronor per invånare och öka i övriga kommuner.

KAPITEL 15

Vissa särskilda frågor

A. Folkpension m. m. åt sär-skolelever

Genom skrivelse den 6 februari 1959 har statsrådet och chefen för inrikes- departementet till kommittén överlämnat en framställning från skolöver— styrelsen jämte av pensionsstyrelsen i ärendet avgivet remissutlätande. I framställningen hemställes om utredning rörande ändrade bestämmelser om pension m. m. åt särskolelever. Vid framställningen är fogad en av särskolinspektören i ärendet upprättad promemoria. Av denna framgår bl. a. följande.

Enligt 22 5 lagen om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna äger den som driver särskola att såsom ersättning för kostnaden uppbära den inskrivne tillkommande folkpension. Pensionen utgör i praktiken ett extra statsbidrag till driftkostnaderna. De flesta särskolorna drives av landstingen eller de landstings- fria städerna. Vid de fåtaliga enskilda särskolorna erlägger landstingen av skol- överstyrelsen fastställd vårdavgift, som jämte statsbidrag beräknas täcka kost- naderna. Pensionen för vid särskoleinternat intagna elever uppbäres således alltid av landstingen.

Enligt FPL kan folkpension utgå till psykiskt efterblivna, som fyllt 16 år och som inte kan försörja sig själva. Omkring 40 procent av särskoleleverna blir små- ningom helt självförsörjande. I flertalet fall är det dock omöjligt att bedöma 16-åriga särskolelevers framtida möjlighet att bli självförsörjande, emedan de vid denna ålder i regel inte påbörjat och i varje fall inte avslutat sin yrkesutbild- ning. Med hänsyn till pensionens funktion som statsbidrag till den som driver särskola är det naturligt att pension sökes i största möjliga utsträckning. Enligt verkställd utredning hade av de elever vid särskoleinternat som fyllt 16 år vid vårterminens slut 1958 pension sökts för omkring 94,8 procent. Av dessa ansök- ningar hade 88,6 procent beviljats, 0,6 procent avslagits medan ansökan för reste- rande 10,8 procent inte slutbehandlats. Det framhålles, att det således är uppen- bart, att pension beviljats för ett betydande antal elever, vilka fram-deles kom- mer att bli självförsörjande.

I promemorian framhålles, att det nuvarande systemet, bortsett från de rent samhällsekonomiska konsekvenserna, är otillfredsställande ur flera synpunkter. I sådant hänseende anföres till en början att det ur psykologisk-pedagogisk syn- punkt är otillfredsställande, att en ung människa skall behöva bli bedömd som ej självförsörjande innan tillräcklig grund för ett sådant bedömande kan anses föreligga. I icke så få fall är vårdnadshavaren angelägen att få hem eleven, när han blir så gammal — 16 år — att han kan få pension, under förevändning att yrkesutbildning kan meddelas av vårdnadshavaren eller genom dennes försorg. Vidare anföres att anpassningsproblemen till samhällslivet efter utbildningens

slut ibland är stora och svårlösliga för särskolelever. Ökad egen arbetsinkomst medför risk, att pensionen indrages, vilket icke stimulerar vare sig eleven själv eller hans vårdnadshavare till ökade ansträngningar. Dessutom påpekas att pen- sionsansökningarna för särskolelever är en betungande och besvärlig administra- tiv apparat för särskolorna.

Ett särskilt problem utgör externatskolornas elever, av vilka flertalet bor hos sina föräldrar. Undervisningen är kostnadsfri, men vården är i många fall be- tungande för vårdnadshavaren. Eventuell pension uppbäres av vårdnadshavaren. Vid vissa externatskolor sökes genom centralstyrelsens försorg pension för samt— liga elever så snart de fyller 16 år, vid andra skolor endast för vissa elever och vid somliga icke för någon elev. Vårdnadshavare till ett psykiskt efterblivet barn, som går i externatskola och inte erhåller pension, blir således missgynnade.

Enligt promemorian bör det statsbidrag till undervisning och vård av särskol- elever, som pensionen utgör, utgå i sådana former, att det underlättar elevernas framtida anpassning till samhällslivet och medför rättvisa för alla föräldrar till psykiskt efterblivna barn. Detta synes kunna nås, om pensionen till elever, som undervisas vid särskola, ersättes med ökat statsbidrag till driftkostnaderna vid särskoleinternaten.

I promemorian uppgives att landstingen vårterminen 1958 uppbar pension för 483 elever vid särskoleinternat, vilket innebar en inkomst av omkring 1 183 000 kr. vartill i vissa fall kom bostadstillägg. Vid samma tidpunkt utgjorde antalet stats- bidragsberättigade internatplatser 2 620. En höjning av statsbidraget per godkänd internatplats med avrundat 500 kr. skulle således kompensera landstingen därest pensionerna bortfölle.

I promemorian beröres slutligen frågan om studiebidrag och stipendier till särskolelever ävensom frågan om fickpengar till internatelever, om folkpensionen bortfaller.

Skolöverstyrelsen åberopar i sin framställning en konferens mellan re- presentanter för olika myndigheter och organisationer, där man diskute— rade frågan om folkpension samt frågor om yrkesutbildning, arbetsträning och annan arbetsvård åt psykiskt efterblivna. Det framfördes därvid att bidrag till utbildningen av unga psykiskt efterblivna borde utgå i andra former än pension. Representanter för pensionsstyrelsen och arbetsmark- nadsstyrelsen hade därefter verkställt viss utredning i ärendet. Därvid framkom att det inte förelåg möjligheter för de båda ämbetsverken att lämna bidrag till yrkesutbildning vid Särskolor annat än i undantagsfall.

Skolöverstyrelsen yttrar vidare bl. a. följande.

Pension bör enligt överstyrelsens mening icke utgå för särskolelev så länge han undervisas vid särskola och icke heller under den första tiden efter utskriv— ningen, då eleven skall anpassa sig till samhället och arbetslivet. Pensionsfrågan bör upptagas till prövning först därest misslyckade ansträngningar att placera eleven i arbetslivet ådagalagt, att han icke kan bli självförsörjande. Under tiden för försöksplaceringar skulle, liksom för närvarande sker, bidrag i mån av behov utgå ur landstingsmedel.

Framställningen utmynnar i en hemställan att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning rörande erforderliga författningsändringar beträffande pension åt särskolelever m. m.

l remissyttrande över skolöverstyrelsens framställning har pensionssty- relsen anfört bl. a. följande.

Enligt pensionsstyrelsens uppfattning måste det ur olika synpunkter anses vara en mindre tillfredsställande ordning att unga psykiskt efterblivna uppbär pension under utbildning och tiden närmast därefter då eleven skall anpassas till sam- hällsgemenskap och förvärvsarbete. Det torde såväl principiellt som ur materiell synpunkt vara riktigare att det ekonomiska stödet till utbildningen i regel utgår i någon form av utbildningsbidrag såsom fallet är beträffande andra kategorier av partiellt arbetsföra. Med nuvarande utformning av bestämmelserna om bidrag till yrkesutbildning har det i regel icke varit möjligt för pensionsstyrelsen eller arbetsmarknadsstyrelsen att tillämpa denna stödform på unga psykiskt efterblivna utan dessa har i flertalet fall i stället beviljats pension eller sjukbidrag.

Här må vidare erinras om ett av de sakkunniga angående anstaltsvårda- des rätt till folkpension gjort uttalande i frågan om rätt till folkpension i fall som förevarande (SOU 1951: 47). De sakkunniga framhöll, att det i fråga om elever över 16 år vid bl. et. de sekundärkommunala särskolorna föreligger ett särskilt skäl att undvika varje pensionsutbetalning under skolgången. Pensionerade elever vid nämnda skolor erhåller fickpengar från pensionsstyrelsen utan att i samma omfattning som andra elever belasta vid vissa anstalter tillgängliga anslag för fickpengar. Vidare erhåller dessa elever hela sin folkpension under sommarferierna i den mån de då vistas i sina hem. Detta innebär utan tvivel en frestelse att söka invalidpension eller sjukbidrag för dem på ett så tidigt stadium, att deras möjligheter att efter genomgången utbildning försörja sig ännu icke kan klart bedömas. De sakkunniga anförde vidare följande.

I praktiken visar det sig ibland, sedan pension beviljats med stöd av veder- börligt läkarutlåtande, att pensionstagaren ännu medan han är inskriven vid skolan förmår att under sommarvistelsen i hemorten fullgöra nära nog fullgott arbete t. ex. i jordbruk. För en del förtidspensionerade som efter att ha lämnat skolan egentligen ej borde inneha folkpension kan det vidare vara svårt att in- draga invalidpensionen eller vägra förnyelse av sjukbidrag när — såsom ibland förekommer — pensionstagaren eller hans närmaste föredraga att uppbära pen- sionen framför att på allvar medverka till pensionstagarens inpassning i förvärvs— livet. Om en person med defekt, som utgör förutsättning för intagning i läro— anstalt av ifrågavarande slag, vid skolans slut innehar en avsevärd förtidspension, kan detta sålunda ha till följd att hans inträde i förvärvsarbete och anpassning till samhällslivet fördröjes eller hindras.

Ur allmänna synpunkter skulle det av nu nämnda anledningar innebära en stor fördel om dessa elevers rätt till folkpension regelmässigt komme under pröv- ning först sedan de efter genomgången utbildning lämnat skolan.

I remissyttrande över ett av 1951 års sinnesslöutredning framlagt för- slag till lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna åbe— ropade socialstyrelsen ovannämnda sakkunnigas uttalande och anförde följande.

Styrelsen vill särskilt understryka vad som i nämnda betänkande anförts om vikten av att invalidpension ej beviljas elever vid bland annat de sekundärkom-

munala sinnesslöskolorna förrän utskrivning från skolan ägt rum. Då kan man nämligen bättre bedöma den efterblivnes möjligheter att genom eget arbete för- sörja sig. Med en sådan ordning skulle man även undvika den hämmande inverkan på den efterblivnes inträde i förvärvslivet, som utsikten att mista pensionen nu i många fall kan utöva.

Bestämmelserna om undervisning och vård av psykiskt efterblivna åter- finnes i en lag därom den 4 juni 1954. Lagen är i princip tillämplig på tre grupper av personer, som av allmän psykisk efterblivenhet hindras att del- taga i normalt samhällsliv, nämligen a) barn under skolåldern, som inte kan tillfredsställande vårdas i enskilt hem, b) andra barn under 18 är, som inte kan tillgodogöra sig folkskolans vanliga undervisning eller dess hjälp- undervisning, samt c) personer över 18 år, som är ur stånd att taga vård om sig själva.

För varje landstingsområde åligger det landstinget att låta upprätta en plan för ordnandet av undervisningen och värden. I planen skall upptagas specialskolor, s. k. Särskolor, och vårdanstalter. Vissa Särskolor och vård- anstalter ingår inte i dessa landstingsorganisationer utan utgör s. k. riks— anstalter.

Särskola skall vara inrättad för externatundervisning (som t. ex. vanlig folkskola) eller såsom internat.

Särskoleplikt föreligger för psykiskt efterbliven, som kan tillgodogöra sig teoretisk eller praktisk undervisning vid särskola, fr. o. ni. det kalen- derår då han fyller sju år längst t. o. 111. det kalenderår under vilket han fyller 21 år. Föreligger synnerliga skäl kan särskoleplikten förlängas t. o. ni. det år, under vilket den efterhlivne fyller 23 år.

Undervisning och vård av psykiskt efterbliven, som är inskriven eller för observation intagen vid särskola och ej fyllt 21 år, skall vara kostnadsfri, dock att landstinget eller efter Konungens bestämmande annan som driver särskola äger att såsom ersättning för kostnaden uppbära den inskrivne tillkommande folkpension, barnpension enligt lagen om barnpensioner, all- mänt och särskilt barnbidrag. Den som uppbär folkpension skall vara skyl- dig att tillhandahålla den pensionsberättigade fickpengar eller använda motsvarande belopp för ökande av hans trivsel eller eljest till hans per— sonliga nytta.

Huvudtillsynsmyndighet för särskolorna är skolöverstyrelsen. Statsbidrag utgår till upp—förande eller inrättande samt till driften av Särskolor och vårdanstalter.

Enligt årets statsverksproposition föreslås statsbidrag till driften av sär- skolor skola utgå med sammanlagt 12,3 milj. kr. Antalet godkända internat- platser beräknar skolöverstyrelsen för kalenderåret 1961 till omkring 2 860, för vilka statsbidrag beräknas med (2 860 )( 2 100 =) 3 432 000 kr. Under samma år uppskattas antalet externa elever till 1 850 och antalet familje-

vårdsfall till 250. Statsbidraget till dessa elevgrupper beräknas till (2 100 x 200 =) 420 000 kr.

Skolöverstyrelsen har i sin skrivelse framhållit, att pension inte bör utgå för särskolelev så länge han undervisas vid särskola och inte heller under den första tiden efter utskrivningen, då eleven skall anpassa sig till sam- hället och arbetslivet. Pensionsfrågan bör upptagas till prövning först därest misslyckade ansträngningar att placera eleven i arbetslivet ådagalagt, att han inte kan bli självförsörjande. Under tiden för försöksplaceringar skulle bidrag i mån av behov utgå ur landstingsmedel. Pensionsstyrelsen delar uppfattningen, att det inte är tillfredsställande att pension utgår under utbildning och tiden närmast därefter. Som framgår av det förestående har samma uppfattning kommit till uttryck i det förslag som år 1951 fram- lades av de sakkunniga angående anstaltsvårdades rätt till folkpension ävensom i socialstyrelsens yttrande över 1951 års sinnesslöutrednings för- slag.

På de skäl som redovisats i det föregående ansluter sig socialförsäkrings- kommittén till uppfattningen att förtidspension i regel inte bör utgå för särskolelev under utbildningstiden och den närmaste tiden efter utskriv- ningen, då han skall anpassas till arbetslivet. Metoden att åstadkomma en sådan ändring i förhållande till vad som nu gäller bör emellertid enligt kommitténs mening inte vara att i pensionslagstiftningen införa ett undan- tagsstadgande, varigenom särskolelever uteslutes från rätt till förtidspen- sion. Kommittén anser nåmligen att frågan väsentligen är ett spörsmål angående invaliditetsbedömningen. Ett mycket stort antal särskolelever är mottagliga för undervisning och utbildning och blir så småningom i stånd att helt eller delvis försörja sig. Det är emellertid ytterst vanskligt att be- döma möjligheterna till eftermognad och arbetsförmåga, innan eleven av- slutat den teoretiska och praktiska utbildningen vid särskolan och försök gjorts att införa honom i arbetslivet. Under denna tid föreligger i allmän- het inte möjligheter att bedöma vare sig invaliditetens grad eller varaktig- het. Kommittén vill här även erinra om att det finnes en del personer, som lider av svårartad fysisk invaliditet och som trots denna kan deltaga i undervisningen i gymnasium eller annan skola. Att ge dessa studerande förtidspension så snart de fyllt 16 år skulle i de flesta fall te sig omotiverat, även om de inte skulle ha kunnat försörja sig för den händelse de då hän- visats till arbetsmarknaden i stället för till fortsatt första utbildning. Skol- elever i ifrågavarande ålder bör bedömas på samma sätt vare sig den grava medicinska defekten är av psykisk eller fysisk art.

Kommittén anser sålunda att större restriktivitet bör råda när 'det gäller att bevilja förtidspension till särskolelever. Detta bör wernås genom en änd— rad praxis i samband med genomförandet av kommitténs förslag till nytt

invaliditetsbegrepp och jämkade grunder för invaliditetsbedömningen. Den nya lagstiftningens ikraftträdande bör emellertid inte heller på denna punkt medföra en indragning av folkpension som löper vid ikraftträdandet.

Vad kommittén här anfört gäller såväl den egentliga förtidspensionen som den tidsbegränsade motsvarande pensionsformen.

Den ändrade praxis i fråga om förtidspension till särskolelev, som kom- mittén förordar, medför givetvis ekonomiska konsekvenser såväl för ele- verna och deras anhöriga som för skolornas huvudmän. Det bör emellertid beaktas att eleverna fram till 21 års ålder har kostnadsfri undervisning och vård vid internatskolorna. Undervisningen är kostnadsfri jämväl vid externatskolorna. Vid bifall till kommitténs förslag i kapitel 12 att utbild- ningsbidrag från arbetsmarknadsstyrelsen skall kunna utgå jämväl under arbetsträning kommer större möjligheter än för närvarande att föreligga att ge dylikt bidrag till särskolelev. De ekonomiska konsekvenserna kom— mer sålunda att väsentligen bli märkbara för skolornas huvudmän.

Frågan huruvida och i vad mån en ändrad praxis beträffande särskol- elevernas rätt till förtidspension bör föranleda kompensation till skolornas huvudmän för förlorade pensionsinkomster är ett spörsmål, som får upp— tagas till bedömande i samband med beviljande av statsbidrag till skolor- nas driftkostnader.

B. Befrielse för vissa folkpensionärer från skyldighet att erlägga folkpensionsavgift Enligt 19 5 FPL skall folkpensionsavgift erläggas av personer i åldern 18—66 år, för vilka beräknats till statlig inkomstskatt taxerad inkomst. Befriad från avgiftsskyldighet är bl. a. den som för december månad året näst före taxeringsåret ägt uppbära invalidpension eller sjukbidrag, liksom den vars taxerade inkomst inte uppgår till 1 200 kr. Pensionsavgiften är 4 procent av den avgiftspliktiges till statlig inkomstskatt taxerade inkomst, dock högst 600 kr. såväl för ogift och därmed jämställd som för makar gemensamt. Av nämnda avgiftsmaximum följer att avgift i princip beräk- nas å högst 15 000 kr.

Stadgandet om avgiftsbefrielse för den som ägt uppbära invalidpension eller sjukbidrag gäller fr. 0. m. den 1 juli 1960. Tidigare gällde avgifts- befrielsen den som ägt uppbära folkpension. Ändringen tillkom på förslag av socialförsäkringskommittén i betänkandet om förbättrade familjeförmå- ner från folkpensioneringen (SOU 1959: 32).

Kommittén diskuterade i nämnda betänkande frågan om det fanns skäl för avgiftsbefrielse för folkpensionärer i allmänhet och kom till det resul- tatet att olika skäl som kunde anföras till stöd för en allmän avgiftsbefrielse inte hade någon större bärkraft. Det syntes dock kommittén rätt naturligt i fråga om en ålderspensionär, att man, när försäkringsfallet _ dvs. 67-års— åldern _— inträffade, upphörde att uttaga pensionsavgift. Detsamma var förhållandet även när vederbörande uppbar någon av de övriga egenpen-

sionsförmånerna, nämligen invalidpension och sjukbidrag. Beträffande dessa sistnämnda tillkom att inga andra ändringar än absolut nödvändiga borde göras i avvaktan på arbetet med utformningen av en ny invalidpensione- ring.

Vad angick familjepensionsförmånerna — änkepension och barnpension — borde enligt kommittén beaktas att änkans och barnets folkpensions— avgift, om den likställdes med avgift för livränteförsäkring, avsåg deras egna ålders- och invalidpensioner samt den familjepensionsrätt, som kunde tillkomma deras efterlevande. Att de själva blivit berättigade till änke- eller barnpension innebar däremot inte att något »försäkringsfall», som kon- stituerade avgiftsbefrielse för dem, inträffat. '

På anförda skäl förordade kommittén att reglerna om avgiftsbefrielse för folkpensionärer inte skulle gälla för dem som åtnjöt änkepension eller barnpension men att avgiftsbefrielsen i vart fall tills vidare skulle bibe- hållas för ålderspensionärer, invalidpensionärer och sjukbidragstagare.

Frågan om folkpensionsavgiften har härefter varit föremål för utredning genom särskild utredningsman, vilken avlämnade en promemoria rörande folkpensioneringens finansiering i maj 1960. En kort redogörelse för utred- ningsmannens förslag lämnas i kapitel 17. Promemorian har ännu inte föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd. Här må tilläggas att utredningsman- nen inte ifrågasatt någon ändring i fråga om åldersgränserna för avgifts- skyldigheten och ej heller beträffande avgiftsbefrielsen för vissa folkpen- sionärer.

Kommittén saknar anledning att till övervägande upptaga andra frågor beträffande folkpensionsavgiften än sådana som aktualiseras genom kom- mitténs i detta betänkande framlagda förslag.

Enligt kommitténs förslag kommer folkpensioneringens nuvarande in- validpension och sjukbidrag att ersättas av förtidspension. Denna omstän- dighet bör enligt kommitténs mening inte föranleda någon principiell änd- ring i fråga om den nu gällande avgiftsbefrielsen. Endast en redaktionell ändring skulle bli erforderlig i 19 & FPL. Orden invalidpension och sjuk- bidrag borde således utbytas mot ordet förtidspension.

Emellertid uppkommer genom kommitténs förslag två särskilda pro- blem. Det ena avser frågan huruvida avgiftsbefrielsen bör gälla endast den som ägt uppbära hel förtidspension eller om den bör omfatta också den som ägt uppbära partiell förtidspension. Det andra problemet samman- hänger med kommitténs förslag om rätt till förtida uttag av ålderspension.

I kapitel 5 har kommittén anfört att det övervägande antalet förtids- pensionärer kommer att vara berättigade till hel förtidspension. Antalet sådana pensionärer (grupp I) uppskattas till omkring 130 000 och antalet pensionärer med partiell förtidspension till sammanlagt omkring 40000, varav 15 000 antages tillhöra grupp 11 och 25 000 grupp 111. I antalet 15 000 har beräknats ingå omkring 10 000, som före reformens ikraftträdande åt-

njuter invalidpension eller sjukbidrag, men vilkas arbetsförmåga förutsatts inte vara så höggradigt nedsatt som förutsättes för rätt till hel förtids- pension. Nämnda 10 000 är nu befriade från att erlägga folkpensionsavgift.

Beviljandet av partiell förtidspension kan sägas innebära att ett >>partiellt försäkringsfall» inträffat. I och för sig skulle detta måhända motivera att vederbörande beviljades partiell avgiftsbefrielse. Han skulle således i fort- sättningen erlägga en på visst sätt reducerad folkpensionsavgift, exempel- vis 1/3 eller 2/3 av »normal» avgift. Avgiftssystemet är emellertid inte kon- struerat så att en sådan anordning kan ifrågakomma utan genomgripande förändringar i systemet. Avgiftens storlek grundas ju på den taxerade in- komsten och i denna ingår inte blott inkomst av arbete utan även andra inkomstslag, bl. a. pensionsinkomst. Den förändring i arbetsförmågan som konstituerat rätt till partiell förtidspension kommer inte till uttryck i den taxerade inkomsten på ett sådant sätt, att denna kan utgöra underlag för påföring av partiell folkpensionsavgift. Nämnas må också att pensions- avgiften inte är försäkringsmässigt avvägd utan att den närmast har ka- raktären av en specialskatt. Beviljas hel förtidspension har inte ifrågasatts annat än att avgiftsbefrielse skall ske även om vederbörande i och för sig har förmåga att erlägga pensionsavgift. Ovan har anmärkts att partiell förtidspension år 1963 torde komma att utgå till omkring 10 000 personer som tidigare ägt uppbära invalidpension eller sjukbidrag och vilka på den grunden varit avgiftsbefriade. Reformeringen av invalidpensionssystemet bör inte för dessa få medföra någon ändring i avgiftshänseende. Övervägande skäl talar enligt kommitténs mening för att man i avgiftshänseende inte gör någon skillnad mellan de fall då hel respektive partiell förtidspension utgår. Avgiftsbefrielse bör föreligga i båda fallen. Det kan tilläggas att den som uppbär partiell förtidspension inte genom avgiftsbefrielsen kan sägas åtnjuta en oberättigad förmånsställning. Pensionens storlek är inte avvägd i proportion till arbetsförmågans nedsättning utan den utgår efter en lägre kompensationsgrad. En nedsättning av arbetsförmågan med exempelvis minst hälften men mindre än två tredjedelar ger således inte mera än en tredjedel av hel pension. Risk för överkompensation kan därför inte anses uppkomma.

Rätt till förtida uttag av ålderspension från folkpensioneringen skall enligt kommitténs förslag föreligga tidigast fr. o. m. 63 års ålder. Vid så- dant uttag reduceras pensionen med 0,6 procent för varje månad, som då pensionen börjar utgå återstår till ingången av den månad varunder den försäkrade fyller 67 år. Vidtages inte någon ändring i 19 5 FPL skulle vederbörande påföras folkpensionsavgift t. o. ni. det år då han fyller 66 är även om han dessförinnan börjat uppbära ålderspension. Avgiftsbefrielse rubbar i viss mån grunden för den reduktion av pensionens storlek som inträder vid förtida pensionsuttag. För den enskilde torde det emellertid te sig naturligt att han avgiftsbefrias, när hans försäkringsfall inträffar.

Kommittén anser att folkpensionsavgift inte bör uttagas av den som börjat uppbära ålderspension från folkpensioneringen.

På skäl som anförts i det föregående förordar kommittén sådan ändring i 19 Q 2 st. FPL att pensionsavgift inte skall erläggas av den, som för de- cember månad året näst före taxeringsåret uppbar ålderspension eller för- tidspension.

C. Sammanträffande mellan egen- och efterlevandepension m. m.

Rätt till invalidpension, sjukbidrag eller änkepension föreligger enligt FPL inte, sedan rätt till ålderspension inträtt. Förutsättningarna för rätt till invalidpension och sjukbidrag kan inte föreligga samtidigt. Hustrutillägg kan utgå endast till hustru, som själv ej åtnjuter folkpension. Samtidig rätt till mer än en änkepension kan föreligga men i sådant fall utgår endast en av dem. Rätt samtidigt till såväl invalidpension eller sjukbidrag som änkepension kan också föreligga men därvid utgives endast en av dessa förmåner. På grund av nu angivna, för olika sammanträffandefall varie— rande regler i FPL kan en person för samma månad uppbära endast en av ifrågavarande folkpensionsförmåner.

Rätt till förtidspension föreligger enligt TPL endast för tid före den månad, då den försäkrade fyller 67 år eller ålderspension dessförinnan börjar utgå till honom. Någon motsvarande övre gräns för rätt till änke- pension enligt TPL föreligger däremot inte. Rätt till sådan pension kan sålunda föreligga samtidigt med rätt till ålderspension enligt samma lag. Vidare kan förutsättningarna vara uppfyllda samtidigt för rätt till förtids- pension, änkepension, barnpension efter fader och barnpension efter moder. I 43 & TPL stadgas emellertid att om någon för samma månad är berät- tigad till flera pensioner enligt denna lag, så utgives endast den största av dem eller, om samtliga eller de största är lika stora, en av dessa, i första hand ålders- eller förtidspensionen.

I förarbetena till 43 å TPL (prop. nr 100/1959) har emellertid uttalats att utformningen av 43 & inte är slutgiltig utan får omprövas i samband med nästa reformetapp. Departementschefen framhöll också, att spörsmålet huruvida familjepension skall kunna utgå även jämsides med annan pen— sion från tilläggspensioneringen hörde till de frågor, som han avsåg att hän- skjuta till 1958 års socialförsäkringskommitté för utredning. I den av riks- dagen godkända reservationen av herr Strand m. fl. till särskilda utskot- tets utlåtande (nr 1) underströks vikten av att så sker och att utredningen bedrives så skyndsamt att resultatet kan föreligga innan förmåner skall börja utgå från försäkringen.

Kungl. Maj:t har den 28 maj 1959 till kommittén överlämnat särskilda utskottets utlåtande (nr 1) i anledning av bl. a. ovannämnda proposition.

Vid övervägande av här aktuella samordningsproblem har kommittén funnit anledning saknas att frångå den nuvarande principen i FPL att en

person aldrig kan samtidigt uppbära mer än en folkpension, antingen egen- pension eller familjepension. Vad beträffar tilläggspensioneringen kan emel- lertid enligt kommitténs mening anföras starka skäl för att vid samman- träffande mellan egenpension och familjepension båda skall kunna utgå.

De för de statsanställda gällande pensionsbestämmelserna har i viss ut- sträckning använts som förebild för tilläggspensionssystemet och enligt dessa bestämmelser kan såväl egenpension som familjepension samtidigt utgå.

Enligt bestämmelserna i TPL —— vilka inte på denna punkt av stats— makterna betraktats såsom provisoriska — utgår full änkepension helt oberoende av de inkomster änkan samtidigt kan ha av anställning eller av annat förvärvsarbete. Dessa inkomster — utöver basbeloppet _ är pen- sionsgrundande och medför avgiftsplikt enligt TPL. Det förhållandet att arbetsinkomsten sedermera faller bort och ersättes av egenpension i form av förtidspension eller ålderspension kan då inte rimligen tagas till intäkt för att draga in änkepensionen, till vilken rätt grundats genom den avlidne mannens försäkring enligt TPL.

Den nuvarande regeln i 43 & TPL kan vidare sägas innebära ett icke önskvärt incitament för en anmälan om undantagande enligt 36 å samma lag från gift kvinnlig företagare, som i denna egenskap kan tjäna in egen- pension från tilläggspensioneringen, men finner det icke motiverat att er- lägga avgift för denna pensionering. Hon får nämligen ingen eller obetyd- lig valuta för avgiften, eftersom hon inte kan få både egenpension och änkepension efter mannen.

Kommittén anser av anförda skäl att egen- och familjepension enligt TPL bör kunna utgå samtidigt. Frågan är då om båda pensionerna bör utges fullt ut eller om endera av dem bör reduceras. Enligt 7 5 5 mom. statens allmänna tjänstepensionsreglemente utgives i sådant fall egenpen- sionen helt, medan familjepensionen reduceras med egenpensionen, dock att därvid minst 3/4 av familjepensionen skall utgå. Det ligger då nära till hands att införa en motsvarande reduktionsregel i TPL. Emellertid kan sägas att en reduktion redan skett inom den allmänna pensioneringen. För det första faller den i änkepensionen ingående folkpensionsdelen bort, om egenpension från folkpensioneringen skall utgå. Vidare får en ensam änka eller ett ensamt barn enligt det statliga pensionsreglementet i princip 50 procent av den avlidnes pension, medan vederbörande enligt TPL får endast 40 procent. Änka och ett barn får enligt pensionsreglementet 70 procent av den avlidnes pension, medan de enligt TPL får endast 50 procent av hans pension. Motsvarande skillnad kvarstår även om antalet förmånsberättigade är flera.

Kommittén förordar att vid sammanträffande mellan egenpension (dvs. förtids- eller ålderspension) och familjepension (dvs. änke- eller barnpen- sion) enligt TPL båda pensionerna skall utgå fullt ut.

Såvitt nu kan bedömas kommer genomförandet av kommitténs förslag på denna punkt att medföra en utgiftsökning för tilläggspensioneringen, som på längre sikt torde uppgå till några få procent.

Som framgår av det ovan anförda kan det bli aktuellt även med sam- manträffande mellan flera familjepensioner, t. ex. två barnpensioner eller änke- och barnpensioner.

Vad beträffar det förstnämnda fallet vill kommittén erinra om att barn, som förlorat båda sina föräldrar, enligt FPL får högre pension än barn, som förlorat endast den ene av dem, nämligen 1 400 kr. i stället för 1 000 kr. om året. Vidare må framhållas att barnpensionerna enligt 26 & TPL beräknas efter högre procenttal, om den avlidne inte efterlämnat pensions- berättigad änka, nämligen 40 procent för ett barn och 10 procent för varje barn utöver det första. Finnes samtidigt änka med änkepensionsrätt, blir procenttalen för barnen 15 för första barnet och 10 för varje barn därut— över. Med hänsyn till vad sålunda anförts anser kommittén anledning sak- nas att utgiva dubbla barnpensioner enligt TPL. Vid sammanträffande mellan två barnpensioner enligt TPL bör sålunda alltjämt gälla att endast den största av dem utgives eller, om de är lika stora, en av dem (efter den pensionsberättigades val).

För de sällsynta fall då barnpension och änkepension sammanträffar, bör enligt kommitténs mening även i fortsättningen gälla detsamma som vid sammanträffande mellan två barnpensioner.

D. Maximering av familjepensioner

Tilläggspensioneringens familjeförmåner utgöres av änkepension och barn- pension. Familjepensionen utgör en viss procentuell andel av den hela för- tidspension, som den försäkrade var berättigad till eller skulle ha kommit i åtnjutande av, om rätt till sådan pension inträtt vid tidpunkten för döds— fallet, eller, om den försäkrade var berättigad till ålderspension, av honom tillkommande sådan pension vid uttagande av densamma från 67 års ålder. Storleken av familjepensionen blir beroende av antalet pensionsberättigade efterlevande. Vid en efterlevande är sålunda familjepensionen 40 procent av ifrågavarande egenpension för den avlidne. För två efterlevande är den sam- manlagda familjepensionen 50 procent av egenpensionen. För varje ytter- ligare pensionsberättigad efterlevande ökas nämnda procenttal med 10. Emellertid är enligt 27 5 TPL de sammanlagda familjepensionerna från till— läggspensioneringen maximerade till 80 procent av den försäkrades hela förtids- resp. ålderspension enligt TPL. Nedsättning av familjepensionerna skall således göras när antalet pensionsberättigade efterlevande överstiger fem. Nedsättningen skall göras proportionellt å de olika familjepensionerna.

I motiveringen till 27 5 TPL (prop. nr 100/1959) anfördes, att om den av— lidne var t. ex. förtidspensionär med hel förtidspension, så kunde det i en pensionering av ifrågavarande slag inte anses tilltalande, att familjen skulle

kunna erhålla lika stor pension efter pensionärens död som medan han levde. Pensionärens frånfälle skulle i så fall kunna medföra en förbättring av de övriga familjemedlemmarnas försörjningsläge, eftersom pensionen skulle vara densamma men kostnaden för pensionärens uppehälle och må- hända även kostnaden för särskild vård av honom skulle bortfalla.

I propositionen nr 100 till 1959 års riksdag framhölls vidare, att familje- pensionen enligt TPL liksom övriga former av tilläggspension i regel kom- mer att utgå samtidigt med motsvarande förmån från folkpensioneringen. Storleken av den sammanlagda familjepensionen för olika fall kunde inte närmare preciseras med hänsyn till att den framtida utformningen av folk- pensioneringens familjepensionsavsnitt ännu inte fastställts. Statsmakterna hade ännu inte tagit ställning till den takt i vilken de av 1958 års A-riksdag förordade folkpensionshöjningarna skulle vidtagas. Betydelsefulla frågor, som rörde folkpensioneringens familjepension, var föremål för utredning inom 1958 års socialförsåkringskommitté. Kombinationen av folkpensione— ring och tilläggspensionering på familjepensionssidan inrymde vissa pro- blem med hänsyn till risken för överförsäkring. Särskilt med den storlek av folkpensioneringens familjepensionsförmåner, som 1958 års A-riksdag förutsatte, skulle familjepensionen kunna bli större än den avlidnes in- komst. Innan större klarhet vunnits i de folkpensioneringsfrågor, vilka en- ligt det sagda stod öppna, ansågs det inte vara möjligt att taga ställning till spörsmålen rörande samordning mellan folkpensioneringen och tilläggspen- sioneringen i familjepensionshänseende.

Fr. o. m. den 1 juli 1960 har betydande förbättringar införts i folkpensio- neringen. Sålunda har beloppen för de egentliga folkpensionerna höjts, var- igenom ytterligare ett steg tagits mot det av 1958 års A-riksdag uppställda målet i fråga om folkpensionsnivån. Nya regler har beslutats för änkepen- sionerna. Tilläggsförmånerna för folkpensionärer med barn har förbättrats genom höjda särskilda barnbidrag. Vidare utgår enligt sänskild lag barn- pensioner utan inkomstprövning till alla barn under 16 år, som mist den ena av eller båda föräldrarna. Angående vad som sålunda gäller för ifråga- varande änke- och barnpensioner samt särskilda barnbidrag torde få hän- _ visas till kapitel 2.

Såsom framgår av kapitel 8 föreslår kommittén, att de särskilda barn- bidragen skall ersättas med ett tillägg till försörjarens folkpension, benämnt barntillägg, som skall utan inkomstprövning _— utgå med ett belopp av 1 000 kr. för barn och år. För att hindra överförsäkring, om folkpensionen förhöj—es med barntillägg, har kommittén emellertid föreslagit en reduk- tionsregel, som innebär att barntillägget minskas med hälften av tilläggs- pensionen i den mån denna för år räknat överstiger halva basbeloppet. Vi— dare må här erinras om att kommittén samtidigt framlägger förslag om en invalidpensionsreform, innebärande bl. a. att den hittillsvarande inkomst- prövningen av folkpensioneringens invalidpension (sjukbidrag) avskaffas.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit sedan 1959 års riksdag finner kommittén tiden vara inne att taga närmare ställning till de överförsäk- ringsproblem vid kombinationen av folkpensionering och tilläggspensione- ring på familjepensionssidan, som berördes i den ovannämnda propositionen nr 100.

Att folkpensionen i de lägsta inkomstskikten ger de efterlevande en fa- miljepension, som är större än den avlidnes inkomst, synes i och för sig inte behöva föranleda betänkligheter i de fall då enbart folkpension utgår. I sådana fall ger ju pensionen inte mer än en blygsam försörjning. Liksom den nyss berörda regeln om reduktion av barntillägg bör enligt kommitténs mening en maximeringsregel för familjepensioner träda i tillämpning en- dast då tilläggspension utgår. Den naturliga lösningen i sådant fall synes vara att maximera familjepensionerna — till en eller flera pensionsberätti- gade efterlevande — till viss procentuell andel av den avlidnes egenpension. Beträffande denna bör man utgå från beloppet av den hela förtidspension, som den avlidne var berättigad till eller skulle ha kommit i åtnjutande av om rätt till sådan pension inträtt vid tiden för dödsfallet, eller — om han var berättiga-d till ålderspension _ av honom tillkommande sådan pension vid uttagande av densamma från 67 års ålder. I fråga om folkpensionerna bör utgångspunkten vara förtids- eller ålderspension till en man, som icke har en hustru med folkpension. Barntillägg bör medräknas, i förekommande fall efter tillämpning av den nyssnämnda reduktionsregeln. Däremot bör vid här avsedd maximeringsregel inte beaktas andra tillägg till folkpensionen såsom hustrutillägg, kommunalt bostadstillägg, blindtillägg etc.

Viss tvekan kan råda om till följd av maximeringsregeln inträdd redtuk- tion skall avse folkpensionsdelen eller tilläggspensionsdelen eller bådadera. Kommittén förordar att minskningen skall avse tilläggspensionen.

Ett skäligt resultat synes i allmänhet nås om den nyssnämnda procen- tuella andelen fastställes till 90 procent. Innebörden härav kan närmare be- lysas med följande exempel. Med utgångspunkt från ett basbelopp om 4 000 kr., en folkpension om 3 600 kr., en barnpension om 1 000 kr. och ett barn- tillägg om 1 000 kr. skulle egenpensionen för en man med en 3-barnsfamilj och med 15 000 kr. i genomsnittlig arbetsinkomst bli 10 900 kr., medan de sammanlagda familjepensionerna till änka och tre barn vid tillämpning av 90-procentregeln skulle minska från 11 220 kr. till 9 810 kr. Sistnämnda be- lopp motsvarar hela folkpensionsdelen 6 600 kr. och 3 210 kr. av tilläggspen- sionen, vilken senare pension alltså minskas med 1 410 kr.

Den reduktion, som med tillämpning av 90-procentregeln 'sker å familje- pensioner från tilläggspensioneringen, bör då fråga är om flera pensions- berättigade göras å de olika tilläggspensionerna i förhållande till deras in- bördes storlek. Den nyssnämnda minskningen med 1 410 kr. skulle alltså fördelas med hälften eller 705 kr. på änkan och med en sjättedel eller 235 kr. på ett vart av de tre barnen.

Den föreslagna 90-procentregeln bör enligt kommitténs mening modifie- ras på en punkt. Eftersom enligt statsmakternas beslut inom folkpensione- ringen änkepensionen _ bortsett från de fall då 15-delsreduktion skall ske _ skall utgöra samma belopp som full egenpension till ensamstående pen- sionär (och ett större belopp än full egenpension till envar av två pensionärs- makar), kommer nämligen 90-procentregeln att eliminera alla mycket små tilläggspensioner, om änka ingår bland de pensionsberättigade.

Även om änka ej ingår bland de pensionsberättigade, kan 90-procentregeln komma att eliminera de minsta tilläggspensionerna, om nämligen antalet pensionsberättigade barn är mycket stort.

Kommittén anser det inte rimligt att de allra minsta tilläggspensionerna skall helt elimineras. Det må erinras om att enligt den föreslagna reduk- tionsregeln i fråga om barntillägg minskning inte skall ske vid låga tilläggs- pensioner. Den i och för sig skäliga 90-procentregeln bör därför enligt kom- mitténs mening kompletteras med ett specialstadgande. Detta kan förslags- vis — med hänsyn till att det i regel blir aktuellt endast om änka ingår bland de pensionsberättigade — givas det innehållet att tillämpning av 90-procentregeln skall ske endast i den mån tilläggspensionen överstiger 10 procent av full änkepension från folkpensioneringen. För det fall att fram- deles samtliga folkpensionsförmåner kommer att fastställas till att utgöra procentuella delar av basbeloppet, torde det dock vara mera praktiskt att ut- forma specialstadgandet så, att 90-procentregeln tillämpas endast i den mån tilläggspensionen överstiger 10 procent av basbeloppet. Man frilägger då från avdragen något litet större tilläggspension.

Vid genomförande av den av kommittén föreslagna 90-procentregeln kan den nuvarande 80-procentregeln i 27 & TPL utgå såsom obehövlig.

E. Pensionsärendenas handläggning i sjukkassorna I proposition nr 45 till 1961 års riksdag föreslås att lokalsjukkassorna av- skaffas fr. o. m. den 1 januari 1962 och att sjukförsäkringen handhaves av kassor motsvarande de nuvarande centralsjukkassorna. Varje sjukkasse- område kommer i regel att omfatta en landstingskommun eller stad, som ej tillhör sådan kommun. Lokalsjukkassornas expeditioner omvandlas till 10- kalkontor för de nya kassorna. Dessa kassor skall utvecklas till lokalorgan även för den allmänna pensioneringen.

De i propositionen framlagda riktlinjerna för pensionsärendenas framtida handläggning i kassorna innebär i huvudsak följande.

Invalidpensionsärenden skall prövas av särskilda inom kassorna inrät- tade organ, kallade pensionsdelegationer. En sådan delegation skall bestå av en av Kungl. Maj:t utsedd ordförande, som skall vara densamme som sjuk- kassestyrelsens ordförande, två av medicinalstyrelsen utsedda läkare och två ledamöter, valda av landstinget eller staden. En representant för läns- arbetsnämnden skall, utan att äga rösträtt, kunna deltaga i delegationens

sammanträden. Ärendena skall föredragas i delegationen av en av kassornas tillsynsmyndighet, riksförsäkringsverket, tillsatt tjänsteman (hos sjukkas- san, som tillika skall förestå en pensionsavdelning inom kassan. Delegat-io- nen skall ha rätt att underställa sina beslut centralmyndighetens prövning. Delegationens beslut skall alltid underställas centralmyndigheten, om dele- gationens ordförande eller föredraganden anmält avvikande mening. Cen— tralmyndigheten bör ha möjlighet att självmant upptaga ett beslut av pen- sionsdelegation till prövning.

I ärenden rörande ålderspension, barnpension och icke inkomstprövad änkepension, vilka ärenden huvudsakligen är av expeditionell karaktär, bör besluten fattas av tjänstemän på en kassas pensionsavdelning.

Prövningen av ärenden rörande inkomstprövade pensionsförmåner, dvs. kommunala bostadstillägg, hustrutillägg och änkepension till kvinnor, som blivit änkor före den 1 juli 1960, skall inom sjukkassorna handhavas av sär- skilda lokalt organiserade försäkringsnämnder. Försäkringsnämnd skall finnas för varje kommun, dock att med riksförsäkringsverkets medgivande försäkringsnämnds verksamhetsområde må omfatta flera kommuner eller del av kommun. Antalet ledamöter i försäkringsnämnd skall vara minst fem och högst sju. Samtliga ledamöter skall utses av vederbörande kommun. Om nämndens område omfattar flera kommuner, bestämmer riksförsäkrings- verket hur många ledamöter, som skall utses av varje kommun. Nämnden utser inom sig ordförande och vice ordförande. Frågan om eventuell statlig representation i försäkringsnämndema får enligt vad i propositionen framhålles, upptagas i samband med att uppgifterna inom pensioneringen tillägges nämnderna.

Såsom motiv för anknytningen av försäkringsnämndernas verksamhets- område till den kommunala indelningen angives, att de inkomstprövade folk- pensionsförmånerna torde få förutsättas till väsentlig del komma att be- kostas av kommunerna.

I propositionen anfördes vidare att man beträffande gången av ett pen— sionsärendes behandling inom en sjukkassa torde få tänka sig följande:

Sedan ansökan inkommit till kassan, får frågan om inkomstprövad förmån, om sådan sökts, av kassans pensionsavdelning överlämnas till vederbörande försäk- ringsnämnd för avgörande. Under tiden avgöres frågan om icke inkomstprövad förmån av pensionsavdelningen eller i pensionsdelegation. De olika sjukkasse- organens avgörande i samtliga frågor, som aktualiseras genom en ansökan, torde i regel böra framstå som en enhet och i form av ett beslut utfärdas genom pen- sionsavdelningens försorg.

I det av socialförsäkringens administrationsnämnd avgivna betänkandet rörande socialförsäkringens organisation (SOU 1960: 35) har nämnden utan att avge direkt förslag närmast förordat, att prövningen av ärenden rörande inkomstprövade pensionsförmåner borde ankomma på något kommunalt organ. Nämnden förutsatte, att socialförsäkringskomnnttén i samband med

framläggande av förslag till materiella rättsregler på hithörande område även skulle ingå på frågan om ärendenas administrativa handhavande. Ehuru i förenämnda proposition ställning tagits till organ för handläggning av ifråga- varande pensionsärenden har kommittén funnit sig böra något närmare ingå på de med pensionsärendena sammanhängande administrativa spörsmålen, särskilt i vad de avser försäkringsnämndernas verksamhet. Kommittén har härvid samrått med socialförsäkringens administrationsnämnd.

Försäkringsnämnderna kommer att övertaga de nuvarande pensions— nämndernas uppgifter i vad avser ärenden rörande kommunala bostadstill— lägg, hustrutillägg och inkomstprövade änkepensioner. I fråga om dessa ärendens handläggning .i pensionsnämnd gäller nu följ ande.

Ansökning om pension skall göras hos pensionsnämndens ordförande. Det ankommer på ordföranden och nämndens ledamöter att före ansök- ningens behandling utreda de förhållanden, som är av vikt för bedömandet av sökandens rätt till folkpension. Utredningsarbetet ombesörjes i många fall av tjänstemän hos vederbörande kommun, framför allt inom kommu- ner, där särskild pensionsnämndsexpedition inrättats. Vid pensionsnämnds- sammanträde föredrages ärendena i regel av ordföranden. Det av pensions- styrelsen förordnade ortsombudet skall regelmässigt bevista varje pensions- nämndssammanträde inom sitt område. Ombudets huvudsakliga uppgift är att övervaka och verka för en likformig lagtillämpning och att iakttaga det allmännas rätt. Finner ombudet, att pensionsnämnds beslut inte är lagligen grundat eller eljest stridande mot av pensionsstyrelsen lämnade anvisningar, skall han hos pensionsstyrelsen anföra besvär över beslutet. I pensionssty- relsen underkastas de av pensionsnämn-den avgjorda ärendena av före- varande slag en huvudsakligen formell granskning, därest besvär ej an- förts. Har pensionsnämndens beslut blivit felaktigt i följd av felräkning, misskrivning eller annan dylik uppenbar oriktighet, äger pensionsstyrelsen verkställa nödig rättelse. Om pensionsstyrelsen vid granskningen finner pensionsnämndens beslut inte vara lagligen grundat, skall pensionsstyrelsen återförvisa ärendet för förnyad" prövning, varvid det åligger ombudet att anföra besvär, om nämndens nya beslut strider mot de av pensionsstyrelsen vid återförvisningen lämnade anvisningarna.

Vid bedömande av den framtida ordningen för handläggningen av ären— den rörande inkomstprövade pensionsförmåner bör beaktas, att en försäk— ringsnämnd är ett organ inom sjukkassan. Nämndens beslut beträffande hustrutillägg och kommunala bostadstillägg kommer i regel att utgöra en- dast en del av det av kassan i anledning av en pensionsansökning fattade be— slutet, som vanligen kommer att innefatta även ett avgörande i fråga om den pensionsförmån, vartill de berörda förmånerna utgör tillägg.

Enligt kommitténs mening synes handläggningen av ärenden rörande in- komstprövade förmåner böra ske i följande ordning.

Då någon samtidigt ansöker om ålderspension eller icke inkomstprövad änkepension och inkomstprövat tillägg till sådan pension undersöker pen- sionsavdelningen omedelbart om rätt till den sökta pensionen föreligger samt fastställer pensionsbeloppet och lämnar uppgift härom till försäkringsnämn- den. I uppgiften bör särskilt anges beloppet av den tilläggspension, som skall utges. Berörda uppgifter erfordras ej i ärenden rörande änkepension i över- gångsfallen, vilka sålunda kan avgöras direkt av nämnden.

I ärende rörande förtidspension avgör delegationen frågan om rätten till förtidspension och uppskattar den beräknade framtida arbetsinkomsten. Har inkomstprövad förmån sökts, delgives beslutet försäkringsnämnden, som därefter bedömer rätten till det sökta tillägget.

Försäkringsnämndens beslut underkastas en formell granskning inom kassans pensionsavdelning. Eventuella felaktigheter till följd av felräk- ningar, m-isskrivningar eller annan dylik uppenbar oriktighet bör rättas inom avdelningen.

Det må framhållas, att om pension och inkomstprövat tillägg till pen- sionen sökes samtidigt, själva pensionen bör kunna utbetalas utan hinder av att frågan om den inkomstprövade förmånen ej blivit avgjord. Beträffande pensionsutbetalningen må i övrigt hänvisas till vad kommittén därom anför i kapitel 19.

Det är mycket vanligt att inkomstprövade förmåner eller jämkning av sådana förmåner sökes efter det att den egentliga pensionen börjat utgå. I sådana fall bör i tillämpliga delar gälla detsamma som då pensionen och förmånen sökes samtidigt. '

Enligt kommitténs mening bör ordförande och vice ordförande i försäk— ringsnämnd utses av vederbörande kommun. I de fall försäkringsnämnds verksamhetsområde omfattar två eller flera kommuner bör riksförsäkrings- verket bestämma av vilken kommun berör—da nämndsledamöter skall utses.

Vid nämndsammanträdena synes ärendena böra föredragas av en därtill särskilt utsedd person. Sådan föredragande torde böra utses av sjukkassans ledning. Det synes i många fall kunna vara lämpligt, att nämndens ordfö— rande samtidigt är föredragande. Såsom föredragande bör emellertid även kunna utses person utom nämnden, exempelvis en tjänsteman på veder- börande lokalkontor. För ärendenas behöriga beredning bör i första hand föredraganden svara och han bör därvid kunna påkalla biträde av lokal- kontoret. Kommittén förutsätter, att det i allmänhet blir lokalkontoren, .som ombesörjer utredningsarbetet, och kontoren kommer i sådana fall att utgöra en viss motsvarighet till nu förekommande pensionsnämndsexpe-ditioner.

Frågan om statlig representation inom försäkringsnämndema blir uppen- barligen av mindre betydelse än vad fallet är i fråga om pensionsnämn— derna eftersom försäkringsnämndernas bestyr med pensioneringen väsent- ligen begränsas att avse kommunala bostadstillägg och hustrutillägg, till

vilka tillägg vederbörande kommun får bidraga i avsevärd män. En utökning av förevarande organisation med statliga representanter synes kommittén inte vara behövlig.

Beträffande själva ansökningsförfarandet må endast framhållas, att an- sökan bör ingivas till ett kontor för den allmänna sjukkassa, som sökanden tillhör eller som eljest har att pröva ansökan. Ansökan bör också kunna in- givas till försäkringsnämndens ordförande. I fråga om .sjukhjälp kan fram- ställning göras även hos annan kassa än den, som den försäkrade tillhör, och framställningen anses gjord den dag den inkommit till förutnämnda kassa. Detsamma synes böra gälla även pensionsansökningar. I de fall en sökande inte tillhör någon sjukkassa synes pensionsansökan jäJnväl böra kunna göras hos riksförsäkringsverket.

Förut har angivits, att kommunala organ — i vissa fall särskilt inrättade pensionsnämndsexpeditioner _ biträder pensionsnämnderna. Dessa organ hjälper de pensionssökande med ansökningarnas upprättande m. 111., mot- tager ansökningar och verkställer utredningar. Verksamheten är i vissa fall nära sammankopplad med kommunernas socialvårdande verksamhet. Inom många kommuner finnes sålunda personal med en erfarenhet av pensions- frågor, som det synes önskvärt att kunna tillvarataga i den kommande verk- samheten. Det torde emellertid vara ovisst i vilken utsträckning denna per- sonal kommer att kunna övertagas av sjukkassorna. För kommunerna kan uppkomma svårigheter att omplacera den personal, som friställes till följd av den ändrade pensionsorganisationen.

Det synes visserligen icke vara helt förenligt med den nya socialförsäk- ringsorganisationens konstruktion att låta vissa arbetsuppgifter rörande pensioneringen kvarbliva hos kommunerna. Enligt kommitténs mening bör emellertid kommuner, som så önskar och .som nu har vidtagit mera omfat- tande anordningar för pensionsverksamheten, beredas möjlighet att under en övergångstid i viss utsträckning fortsätta denna verksamhet. Sjukkassa och kommun bör sålunda kunna med tillsynsmyndighetens medgivande överenskomma om att vissa göromål avseende den allmänna pensioneringen skall utföras av kommunen och om den ersättning, som kassan skall ha att utgiva till kommunen härför. En sådan anordning bör också kunna under- lätta genomförandet av de organisatoriska förändringar inom sjukkassorna, vilka påkallas av deras nya uppgifter avseende pensioneringen.

KAPITEL 16

Frågor vid samordning av sjukförsäkring och pensionering

»

Den nuvarande samordningen mellan a ena sidan sjukförsäkringen och å andra sidan folkpensioneringen och tilläggspensioneringen har uttryckligen angivits vara allenast provisorisk. En fullt tillfredsställande samordning mellan de olika socialförsäkringsgrenarna har inte ansetts vara möjlig utan en genomgripande omgestaltning av lagstiftningen. I samband med den reformering av pensionslagstiftningen, som behandlas i detta betänkande, bör uppenbarligen samordningsfrågan erhålla en mera definitiv lösning. Detta har också förutsatts i de för kommitténs arbete utfärdade direktiven. Vad nu sagts innebär — såsom närmare framgår av det följande — att kommittén har att ingå även på utformningen av sjukförsäkringslagstift— ningen i betydelsefulla avseenden.

Frågan om en effektiv samordning mellan sjukpenningförsäkringen och ' pensioneringen innefattar synnerligen komplicerade problem. Detta beror främst på att de materiella reglerna i allmänhet är uppbyggda efter vitt skilda principer. Sålunda grundas sjukpenningförsäkringen på den arbets— inkomst som vederbörande kan antagas komma att tills vidare åtnjuta, under det att tilläggspensioneringen grundas på inkomster under förfluten tid. För folkpensioneringens del är pensionsrätten i princip oberoende av såväl framtida som tidigare inkomster, därvid dock de framtida arbets- inkomsternas beräknade storlek inverkar vid invaliditetsbedömningen. Det inkomstmaximum, som tillämpas vid förmånsberäkningen, är mer än dub- belt så högt inom tilläggspensioneringen som inom sjukpenningförsäk- ringen. Den förra försäkringen avser i hela sin omfattning även andra för- värvsarbetande än anställda under det att den senare är obligatorisk i en- dast begränsad mån för andra än anställda. Folkpensioneringen omfattar alla oberoende av förvärvsförhållanden. Även i andra betydelsefulla avse- enden är försäkringarna ifråga olika utformade. Sålunda är exempelvis förmånernas anpassning efter förändringar i penningvärdet inte enhetligt ordnad.

Ur samordningssynpunkt bereder även den varierande skatterättsliga behandlingen av de olika socialförsäkringsförmånerna svårigheter. Sjuk- penningen är nämligen skattefri, medan pensionsförmånerna i princip ut- gör skattepliktig inkomst.

De olika socialförsäkringsgrenarna administreras för närvarande var och

en på sitt sätt. Organisationen är gemensam endast i vissa avseenden. Emel- lertid har Kungl. Maj:t i proposition nr 45 till 1961 års riksdag framlagt förslag till ett förenhetligande av socialförsäkringsadministrationen i vik- tiga hänseenden. Härigenom skapas ökade möjligheter att åstadkomma en samordning på det materiella området.

Finansieringen av socialförsäkringsgrenarna är anordnad efter olika prin- ciper, varför även finansieringssystemet beröres av samordningsåtgärder. Såsom exempel kan nämnas följande.

Kostnaderna för folkpensionerna bestrides av staten, dock med bidrag av kommunerna såvitt angår vissa förmåner. Vidare tillgodogör sig staten de folkpensionsavgifter, som upptages i samband med de allmänna skat- terna, samt den årliga avkastningen av folkpensioneringsfonden. Sjukför- säkringens kostnader för löntagare bestrides genom avgifter av de försäk- rade samt genom bidrag av staten och arbetsgivarna. För löntagarnas del finansieras tilläggspensioneringen genom avgifter, som erlägges av arbets- givarna. Förmåner för andra förvärvsarbetande än löntagare bekostas inom den frivilliga sjukförsäkringen genom avgifter från de försäkrade själva och genom statsbidrag, inom tilläggspensioneringen helt genom egenavgifter.

Samordningen mellan sjukförsäkring och pensionering aktualiserar vissa betydelsefulla frågor, vilka måste lösas för att möjliggöra samordningen. ' Bland sådana mera väsentliga frågor må här nämnas följande. Frågan om den personkrets, som skall omfattas av sjukpenning— resp. tilläggssjukpen- ningförsäkringen, fordrar en omprövning. Här avses frågan om folkpensio- närers tillhörighet till sjukpenningförsåkringen och vidare frågan om an- slutning av de självständiga företagarna och de fria yrkesutövarna till den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen. En mera fullständig samord- ning med pensioneringen torde nämligen svårligen kunna genomföras, om inte sistnämnda båda personkategorier blir obligatoriskt tilläggsförsäkrade åtminstone upp till viss inkomstgräns.

Grundsjukpenningens storlek blir av betydelse för utformningen av sjuk- penningskalan. En höjning av grundsjukpenningen torde sålunda påverka de nedersta inkomstgränserna ä 1 200 och 1 800 kr. för tillhörighet till sjuk- penningförsäkringen resp. tilläggssjukpenningförsäkringen.

I fråga om sjukpenningskalan uppkommer spörsmålet, huruvida de nu- varande inkomstintervallerna kan bibehållas oförändrade eller måste jäm- kas, därest höjning sker av grundsjukpenningen och sjukpenningskalans undre gräns, samt huruvida skalan skall påbyggas och i så fall eventuellt erhålla samma maximigräns som inom tilläggspensioneringen.

Den varierande skatterättsliga behandlingen av förmånerna inom sjuk— försäkringen och pensioneringen föranleder frågan om det är motiverat att ha helt olika beskattningsregler för sjukpenning och för pension. Den stånd— punkt, som härvid kommer att intagas, inverkar på utformningen av sjuk- penningskalan.

Vidare aktualiseras frågan om ändring i bestämmelsen om sänkning av tilläggssjukpenningen i de flesta sjukpenningklasser efter 180 dagar av en sjukperiod.

En för samordningen grundläggande fråga är när sjukförsäkringsför- månerna bör avlösas av förmåner från pensioneringen. I de fall då pension skall utgå, bör pensionen avlösa sjukpenningen så att luckor eller dubbel- ersättningar inte uppkommer. Bestämmelserna om sjukhjälpstidens längd måste sålunda omprövas i förevarande sammanhang.

Storleken av de kontanta sjukförsäkrings- och pensionsförmånerna under tid för sjukhusvård måste även uppmärksammas ur samordningssynpunkt. I samband härmed blir frågan om Sjukhjälpstiden för rätten till sjukhus- vårdsersättning aktuell.

KAPITEL 17

Grundsjukpenningförsäkringen

Gällande bestämmelser m. m.

Den obligatoriska sjukpenningförsäkringen omfattar dels de sjukkassemed- lemmar som har en årsinkomst av förvärvsarbete om minst 1 200 kr. och dels vissa kvinnliga sjukkassemedlemmar utan sådan inkomst, såsom med make sammanlevande hemmafruar samt, såframt de sammanlever med barn under 16 år, änkor, frånskilda kvinnor och ogifta mödrar.

Varje sjukpenningförsäkrad medlem är försäkrad för grundsjukpenning. Hel grundsjukpenning utgör 3 kr. om dagen.

Sjukpenningförsäkrad medlem, vars årsinkomst av tjänst (anställning hos annan) uppgår till minst 1 800 kr., skall vara försäkrad även för till- läggssjukpenning. Denna bestämmes till storleken av den sjukpenningklass medlemmen tillhör, vilket i sin tur beror av hur stor medlemmens års- inkomst av tjänst är.

Förvärvsarbetande medlemmar, vilkas inkomst helt eller delvis härrör av arbete för egen räkning, kan komplettera den obligatoriska försäkringen med en frivillig sjukpenningförsälcring, så att den sammanlagda sjukpen- ningen uppgår till högst den sjukpenning, som skulle 'ha tillkommit veder- börande, om hela hans inkomst av förvärvsarbete varit av tjänst.

De sjukpenningförsäkrade gifta kvinnorna och de med dem i sjukförsäk- ringshänseende jämställda kvinnorna kan genom frivillig försäkring öka sin sjukpenning upp till 8 kr. om dagen.

Sjukpenningen höjes genom ett till grundsjukpenningen knutet barntill- lägg. Barntillägg utgår till medlem som anses vara den huvudsakliga för- sörjaren, i regel fadern. Barntillägg till hel sjukpenning är för dag räknat en krona för ett eller två barn, 2 kr. för tre eller fyra barn och 3 kr. för fem eller flera barn.

Sjukpenning ersättes under tid, då den sjuke vårdas å sjukvårdsanstalt, av hem penning. Hempenningen är i regel lika stor som sjukpenningen mins- kad med 3 kr. dock med högst hälften av sjukpenningens belopp. Å hem- penning utges barntillägg enligt vad nyss sagts.

För kvinnlig medlem, som i hemmet har minst ett barn under tio år, skall hempenningen utgöra minst 3 kr. För sådan medlem förhöjes hem- penningen med ett särskilt barntillägg ä 2 kr., såframt hon ej såsom bar- nets huvudsakliga försörjare är berättigad till barntillägg med högre belopp.

För kvinnlig medlem, som vårdas a sjukvårdsanstalt och har minst ett barn under tio år i hemmet, utgör den sammanlagda ersättningen således minst 5 kr. om dagen.

Enligt lagen om moderskapshjälp utgives moderskapspenning, som ut- göres dels av en grundpenning ä 270 kr. (vid flerbörd 405 kr.), Vilken för— höjes med barntillägg i vissa fall och tillkommer alla sjukförsäkrade möd- rar, dels ock av en tilläggspenning för högst 90 dagar.

Enligt lagen den 18 maj 1956 om ersättning åt smittbärare skall till s. k. tillfälliga smittbärare, dvs. smittbärare som inte är föremål för ingripande längre tid än 90 dagar, utgå ersättning av statsmedel enligt i huvudsak samma grunder som gäller sjukpenning enligt SFL.

Enligt uppgifter från riksförsäkringsanstalten utgjorde antalet sjukpen- ningförsåkrade medlemmar vid utgången av år 1959 sammanlagt omkring 4,5 milj. Av dessa var omkring 1,7 milj. försäkrade för enbart grundsjuk- penning. Häri ingick inte fullt 1,2 milj. i hemmet arbetande gifta kvinnor och med dem jämförliga kvinnor. Återstoden med endast grundsjukpen- ning — något mer än 0,5 milj. — utgjorde till övervägande delen företagare.

Försäkringen för grundsjukpenning, grundpenning och barntillägg finan- sieras genom sjukförsäkringsavgifter från de försäkrade och genom stats- bidrag.

Avgift för försäkringen för grundsjukpenning (grundpenning) erlägges av alla för sådan sjukpenning försäkrade medlemmar, vilkas till statlig inkomstskatt taxerade inkomst bestämts till minst 1 200 kr. Avgiften skall avse även barntillägg.

År 1959 var avgiften för grundsjukpenningen genomsnittligt omkring 30 kr.

Statsbidrag utgår i form av sjukhjälpsbidrag med 50 procent av utgif- terna för grundsjukpenning (grundpenning). För sjukkassas utgifter för barntillägg utgår sjukhjälpsbidrag med 75 procent.

U tgifterna för grundsjukpenningen, grundhempenningen, grundpenningen och barntillägget samt statsbidraget i dessa delar har av riksförsäkrings- anstalten beräknats till följande belopp i miljoner kronor för budgetåret 1961/62.

Utgifter Statsbidrag

Obligatorisk sjukpenning

Grundsjukpenning ....................... 152,3 76,2 Grundhempenning ....................... 12,8 6,4

Barntillägg .............................. 16,3 181,4 12,2 94,8 Moderskapspenning

Grundpenning ........................... 28,1 14,1 Barntillägg .............................. 1,2 29,3 0,9 15,0

Summa 210,7 109,8

Den nuvarande sjukpenningförsäkl'ingens konstruktion grundar sig på ett av socialförsäkringsutredningen år 1952 framlagt betänkande om sjuk- försäkring och yrkesskadeförsäkring (SOU 1952: 39). Utredningen föreslog ett sjukpenningsystem med en för alla sjukpenningförsäkrade lika sjuk— penning (grundsjukpenning), som för vissa kategorier, nämligen de an- ställda, obligatoriskt höjdes och för övriga kategorier kunde frivilligt höjas genom en inkomstgraderad tilläggssjukpenning.

Inkomstgränsen för tillhörighet till sjukpenningförsäkringen borde enligt utredningen vara 1 200 kr. Då deklarationsskyldighet för enskilda i regel inte förelåg förrän denna inkomst uppnåtts, skulle det för övrigt ställa sig svårt att kontrollera skyldigheten att tillhöra sjukpenningförsäkringen, om inkomstgränsen vore lägre.

Gränsbeloppet 1200 kr. har betydelse även i fråga om skyldigheten att erlägga avgifter till sjukförsäkringen (sjukförsäkringsavgift). Skyldighet att erlägga avgift för sjukvårdsförsäkringen föreligger för sjukkassemed— lem, vars till statlig inkomstskatt taxerade inkomst vid taxering året näst efter det år avgiften avser bestämts till minst 1 200 kr. och som inte vid utgången av sistnämnda år upphört att vara medlem eller fyllt 67 år och ej heller för december månad samma år ägt uppbära folkpension i form av invalidpension eller sjukbidrag. Avgift för försäkringen för grundsjuk- penning skall erläggas av medlem, som vid utgången av det år avgiften avser är försäkrad för sådan sjukpenning och vars till statlig inkomstskatt taxerade inkomst vid taxering nästföljande år bestämts till minst 1 200 kr.

Beloppet 1 200 kr. har betydelse även inom folkpensioneringen. Folk— pensionsavgift uttages sålunda inte, när den till statlig inkomstskatt taxe- rade inkomsten understiger 1 200 kr. Detta belopp fastställdes år 1951.

Frågan om höjning av gränsbeloppen 1 200 kr. har behandlats bl. a. av 1956 års kommunalskatterevision i dess betänkande med förslag till nya kommunala ortsavdrag (SOU 1956: 41). Revisionen föreslog höjning av de kommunala ortsavdragen så, att lägsta ortsavdragsbelopp, som skulle till- lämpas vid taxeringen, blev 1 760 kr., motsvarande då gällande ortsavdrag för ensamstående skattskyldig i ortsgrupp II. Revisionen anförde i anslut- ning härtill att revisionen fann det naturligt att deklarationspliktsgränsen höjdes från 1 200 till 1 800 kr., om en kommunal ortsavdragsreform genom- fördes i enlighet med dess förslag. Revisionen ansåg emellertid, att frågan om höjning av deklarationspliktsgränsen borde prövas först när utredning förelåg om vilka åtgärder en dylik höjning påkallade i folkpensionerings- och sjukförsäkringshänseende.

Det bör nämnas att gränsen för deklarationsplikten, 1 200 kr., inte hän— för sig till den taxerade inkomsten utan till summan av den skattskyldiges bruttointäkter.

I remissyttrande över revisionens betänkande anförde riksförsäkrings- anstalten följande.

Enligt riksförsäkringsanstaltens mening framstår det såsom en uppenbar nack— del, att sjukkassorna vid en höjning av deklarationspliktsgränsen till 1 800 kr. komma att få minskade möjligheter till kontroll av medlems tillhörighet till sjuk- penningförsäkringen. Detta förhållande synes dock i och för sig icke böra utgöra hinder för en dylik höjning, därest ur skatteteknisk synpunkt väsentliga skäl tala härför.

Vid bedömandet av ifrågavarande spörsmål ur sjukförsäkringens synpunkt bör avgörande betydelse tillmätas möjligheten att utforma tillfredsställande avgifts— bestämmelser och till dessa anknutna statsbidragsbestämmelser.

Storleken av en sjukkassemedlems taxerade inkomst är av betydelse icke blott för hans skyldighet enligt 33 å andra och tredje styckena sjukförsäkringslagen att erlägga avgift för sjukvårdsförsäkringen och i förekommande fall för försäk- ringen för grundsjukpenning utan även för storleken av avgiftsbeloppet. Enligt 35 5 första stycket sjukförsäkringslagen må nämligen medlems sammanlagda avgift för sjukvårdsförsäkringen och för försäkringen för grundsjukpenning icke överstiga två procent av hans taxerade inkomst vid taxering till statlig inkomst- skatt året näst efter det år avgiften avser, varvid i fråga om medlem, som taxeras enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser å vardera maken skall anses belöpa hälften av makarnas sammanlagda taxerade inkomst.

Efter att ha berört och närmare belyst innebörden av bestämmelserna i 43 och 44 55 SFL angående avgiftslindringsbidrag och avgiftsersättnings— bidrag yttrade riksförsäkringsanstalten att någon höjning av avgiftsplikts- gränsen till 1 800 kr. med bibehållande av i övrigt oförändrade avgifts- och statsbidragsbestämmelser inte syntes böra ifrågakomma. Vidare anfördes följande.

Riksförsäkringsanstalten vill slutligen framhålla, att anstalten icke anser frågan om höjning av deklarationspliktsgränsen böra ge anledning till en omprövning av den obligatoriska sjukpenningförsäkringens konstruktion, exempelvis genom en höjning av den i 7 5 första stycket sjukförsäkringslagen angivna inkomstgrän- sen från 1 200 kronor till 1 800 kronor. En sådan ändring skulle få vittgående konsekvenser, icke minst i statsfinansiellt hänseende, och berör icke blott sjuk- försäkringslagen utan även yrkesskadeförsäkringslagcn och militärersättnings— förordningen.

Allmänna pensionsberedningen framhöll i sitt betänkande om förbättrad pensionering (SOU 1957: 7), att en höjning till 1 800 kr. av minimigränsen för folkpensionsavgiften väl kunde övervägas. Enligt beredningens mening borde dock frågan om en sådan höjning anstå till dess statsmakterna tagit ställning till förslaget om nya ortsavdrag och den av kommunalskatterevisio— nen förutsatta undersökningen verkställts rörande konsekvenserna av en motsvarande höjning inom sjukförsäkringen.

Förslag till nya kommunala ortsavdrag förelades 1957 års riksdag i propo— sition nr 97. I denna uttalade föredragande departementschefen att en änd- ring av deklarationspliktsgränsen kunde få betydande konsekvenser i folk- pensionerings- och sjukförsäkringshänseende. Han var därför inte beredd att då förorda någon ändring.

I proposition nr 44 till 1961 års riksdag har föreslagits, att ortsgrupp II

fr. o. m. den 1 januari 1962 skall uppflyttas till ortsgrupp Ill. Propositionen har bifallits. På grund härav kommer lägsta ortsavdrag vid den statliga och kommunala taxeringen att utgöra 1 840 kr.

Här må vidare omnämnas en av särskild utredningsman i maj 1960 framlagd promemoria med förslag rörande folkpensioneringens finansie— ring. I denna har förordats bl. a. en minimiavgift till folkpensioneringen ä 100 kr., motsvarande 5 procent av en taxerad inkomst å 2 000 kr. Ett bifall till förslaget skulle medföra att det för påföring av folkpensionsavgifter inte längre förelåg behov av uppgifter om taxerade inkomster understigande 2 000 kr. Utredningsmannen framhåller, att därest förslaget om minimiav— gift genomföres, ett av de hinder som nu föreligger att höja deklarations- pliktsgränsen till 2 000 kr. bortfaller, något som från taxeringssynpunkt va- rit ett önskemål alltsedan de kommunala ortsavdragen år 1957 höjdes till i paritet med de statliga. Det återstående hindret för denna förenklingsåtgärd skulle sedan endast vara reglerna rörande debitering av sjukförsäkrings- avgift, vilka det inte tillkommit utredningsmannen att pröva.

I remissyttrande, som socialförsäkringskommittén avgivit över promemo- rian, framhöll kommittén till en början det nära samband som råder mellan folkpensionsavgiftens och de allmänna skatternas utformning. Med hänsyn till det utredningsarbete, som pågår i allmänna skatteberedningen, ifråga— satte kommittén huruvida det är lämpligt att vidtaga några ändringar av principiell natur beträffande folkpensionsavgiftens behandling vid beskatt— ningen innan resultatet av nämnda utredning föreligger. Kommittén erinra- de vidare om att vid olika tillfällen förslag framförts, att folkpensionsavgif— ten och övriga av den enskilde erlagda socialförsäkringsavgifter skall sam— manföras till en gemensam socialförsäkringsavgift. Genom det utrednings— arbete, som pågår inom kommittén och socialförsäkringens administrations— nämnd om en långt gående samordning i materiellt och administrativt hän- seende av de socialförsäkringsgrenar som ligger varandra närmast, aktuali— seras givetvis även frågan om enhetlighet beträffande socialförsäkringarnas finansiering. Kommittén anförde vidare bl. a. följande.

Enligt kommitténs uppfattning talar övervägande skäl mot införande av den föreslagna minimiavgiften. Det existerande tröskelproblemet torde kunna be- mästras exempelvis genom en glidande skala för avgiftsuttaget vid låga inkomster.

Tröskelproblemet utgör sålunda inte något hinder för en höjning av deklara- tionspliktsgränsen och den undre gränsen för skyldigheten att erlägga folkpen- sionsavgift. Med hänsyn till de s. k. schablonavdragen kan för övrigt deklarations- pliktsgränsen fastställas till ett något högre belopp än avgiftspliktsgränsen.

Den undre gränsen för skyldigheten att erlägga folkpensionsavgift bör emeller- tid inte höjas utan samtidig lika höjning av motsvarande gräns inom sjukförsäk- I'lIl en. Sgocialförsäkringskommittén, i vars uppdrag ingår bl. a. att pröva samordningen mellan pensioneringen och sjukförsäkringen, har ännu icke tagit definitiv ställ- ning till de många problem som föreligger på detta område. Vad sjukförsäkringen beträffar har kommittén preliminärt övervägt vissa ändringar i sjukpenningskalan

och i bestämmelserna om skyldighet att erlägga avgift för sjukvårdsförsäkringen och för försäkringen för grundsjukpenning. Genomföres de ändringar, som inom kommittén övervägts, torde bestämmelserna i sjukförsäkringslagen icke utgöra hinder för en viss höjning av deklarationspliktsgränsen. Kommittén har dock i sina överväganden icke räknat med större höjning än från nuvarande 1 200 kr. till högst 1 800 kr.

Promemorian har ännu inte föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd. I fråga om grundsjukpenningens storlek anförde socialförsäkringsutred- ningen att den föreslagna grundsjukpenningen avsåg att garantera alla för— värvsarbetande ett visst mått av hjälp, som för de anställda obligatoriskt skulle och i övrigt frivilligt kunde kompletteras av en tilläggssjukpenning, som tillsammans med grundsjukpenningen lämnade en skälig kompensa- tion för det av sjukdom föranledda inkomstbortfallet. Då grundsjukpen- ningen utgick utan sådant tillägg, blev dess syfte främst att utgöra ett hi- drag till täckande av de kostnader, som uppkom vid sjukdom och inte täcktes genom sjukvårdsförsäkringen. Med det sålunda avsedda begränsade syftet med grundsjukpenningen måste följa att denna blev begränsad också till storleken.

Vidare framhölls att kostnadsfrågan måste tillmätas stor betydelse. Verk- ställda kostnadsberäkningar utvisade att en grundsjukpenning av 3 kr. skulle draga en årskostnad av omkring 210 milj. kr. Höjdes sjukpenningen till 4 kr., skulle kostnaden stiga till 280 milj. kr. Kostnadsskillnaden å 70 milj. kr. skulle visserligen till omkring 40 milj. kr. uppvägas genom en mot- svarande sänkning av tilläggssjukpenningen men för statens del skulle vid de åsyftade statsbidragsgrunderna uppkomma kostnadsökningar på drygt 40 milj. kr.

Utredningen anförde vidare följande.

Ur synpunkten av försäkringens effektivitet är grundsjukpenningens storlek av betydelse huvudsakligen för de självständiga företagarna och för de hemarbetande gifta kvinnorna. För den förra kategorien torde en höjning från 3 till 4 kr. visser— ligen vara betydelsefull men dock inte av mera väsentlig natur. Vad åter angår nämnda kvinnor torde kunna konstateras att behovet av hjälp vid sjukdom är synnerligen skiftande. Då barn finnes i hemmet och behov av hemhjälp uppstår vid hustruns sjukdom måste dock ett belopp av 3 kr. framstå såsom lågt. Utred- ningen föreslår emellertid i det följande att vid sjukhusvistelse ett inte obetydligt barntillägg skall utgå till kvinnor med små barn i hemmet. I Övriga fall kan inte bortses från risken av att sjukpenningförsäkringen kan komma att utnyttjas alltför mycket, om sjukpenningen är förhållandevis hög. En viss tids erfarenhet synes i vart fall böra avvaktas, innan en höjning utöver 3 kr. vidtages i fråga om sjuk- penningen för denna medlemskategori.

Efter att ha erinrat om betydelsen av en förbättring av hemvårdarinne- organisationen, då det gällde att tillgodose de hjälpbehov som uppkommer vid en husmoders sjukdom, fann sig utredningen böra föreslå att grundsjuk- penningen begränsades till 3 kr.

Socialförsäkringsutredningens förslag förelades i proposition nr 178 för

1953 års riksdag. Därvid förordade föredragande departementschefen att grundsjukpenningen fastställdes till 3 kr. Han anförde i anslutning härtill i huvudsak följ ande.

Socialförsäkringsutredningen har föreslagit, att grundsjukpenningen fastställes enhetligt till 3 kr. Detta belopp svarar nära mot den sjukpenning, som i genomsnitt skall utgå enligt den antagna lagen. Förslag har vid remissbehandlingen väckts om att grundsjukpenningen skall bestämmas till 4 kr. En sådan — i sig själv må- hända önskvärd — höjning skulle, enär det av ekonomiska skäl ej synes möjligt att öka statsbidraget, innebära en avgiftshöjning, som för två makar tillsammans kan antagas uppgå till 30 än 35 kr. om året. Jag anser att en sådan konsekvens bör und- vikas.

I anledning av de invändningar, som i en del remissyttranden framförts därom att sjukpenningbeloppet vore för lågt för de hemmavarande gifta kvinnornas del, må framhållas att det föreliggande förslaget innebär en fördubbling i kronor räk- nat av den sjukpenning, som enligt den antagna lagen skall tillkomma dessa kvin- nor. Det är givet, att beloppet i vissa fall kan synas alltför lågt, men detta torde inte vara regeln. Vidare bör märkas att grundsjukpenningens syfte endast är att lämna viss hjälp vid sjukdom. Otvivelaktigt föreligger också vissa kontrollsvårig- heter beträffande dessa kvinnor. I detta fall torde det sålunda vara påkallat att avvakta erfarenheterna innan ytterligare förbättringar av sjukpenningförmånerna beslutas.

Frågan om höjning av sj ukpenningersättningen till inte förvärvsarbetande husmödrar behandlades av 1958 års riksdag i anledning av de likalydande motionerna I: 15 av herrar Norling och Öhman samt II: 14 av herr Senan- der. I motionerna föreslogs en höjning av den obligatoriska sjukpenning- ersättningen för inte förvärvsarbetande husmödrar från 3 till 6 kr. om dagen.

Andra lagutskottet framhöll i utlåtande över motionerna (nr 10), att den av motionärerna föreslagna höjningen enligt utskottets mening kunde ske endast genom en generell höjning av grundsjukpenningen, vilket utskottet inte kunde förorda på grund av de ekonomiska konsekvenser en dylik höj- ning skulle medföra. Utskottet erinrade om möjligheterna för dessa kvin— nor att genom frivillig tilläggsförsäkring höja sjukpenningen till det av mo- tionärerna föreslagna beloppet. Med stöd av det anförda hemställde utskot- tet, att motionerna inte måtte föranleda någon riksdagens åtgärd, vilken hemställan bifölls av riksdagen.

Slutligen må beträffande det till grundsjukpenningen knutna barntill- Iägget nämnas att socialförsäkringsutredningens förslag om att ett särskilt barntillägg ä 2 kr. skulle utgå vid sjukhusvistelse till kvinnor med barn i hemmet hade gillats i det stora flertalet remissyttranden. På sina håll hade dock ifrågasatts, huruvida ej tillägget borde utgå även vid sjukdom som ej föranledde vård på sjukhus. I ovannämnda proposition nr 178 uttalade före- dragande departementschefen, att han med hänsyn till den betydande kost— nadsökning _ över 20 milj. kr. årligen —— som en sådan utvidgning skulle medföra inte ansåg sig böra förorda någon ändring i utredningens förslag i denna del.

Av den i det föregående lämnade redogörelsen för sj ukpenningförsäkringens konstruktion torde framgå att grundsjukpenningen har en förhållandevis större betydelse när den utgår som självständig sjukförsäkringsförmån än när den utgår som en bottenförsäkring för dem som är obligatoriskt till— läggssjukpenningförsäkrade. I det förra fallet blir dess syfte främst att ut- göra ett bidrag till täckande av de kostnader, som uppkommer vid sjukdom och inte täckes genom sjukvårdsförsäkringen. I det senare fallet avser grundsjukpenningen att tillsammans med tilläggssjukpenningen lämna en skälig kompensation för det inkomstbortfall som uppkommer vid sjuk- dom. Med denna utformning av sjukpenningförsäkringen måste följa att en höjning av grundsjukpenningen bör medföra en motsvarande minskning av tilläggssjukpenningen. Kommittén utgår härvid från att den samman— lagda sjukpenningen per dag (summan av grundsjukpenning och tilläggs— sjukpenning) skall vara lika stor som för närvarande i de nuvarande sjuk- penningklasserna. .

Som förut nämnts utgjorde det totala antalet sjukkassemedlemmar som var försäkrade för endast grundsjukpenning omkring 1,7 milj. vid utgången av år 1959. I detta antal ingick inte fullt 1,2 milj. i hemmet arbetande gifta kvinnor och med dem i sjukförsäkringshänseende jämförliga kvinnor. Återstoden med enbart grundsjukpenning —— något mer än 0,5 milj. _ ut- gjorde till den allt övervägande delen inte anställda förvärvsarbetande, dvs. företagare.

Som ett led i samordningen mellan sjukförsäkringen och pensioneringen behandlar kommittén i nästa kapitel frågan om obligatorisk tilläggssjuk- penningförsäkring för företagare. Därvid förordar kommittén att den obliga— toriska tilläggssjukpenningförsäkringen skall utsträckas att i princip gälla vare sig inkomsten härrör av anställning eller av annat förvärvsarbete. I samma kapitel behandlar kommittén också frågan om obligatorisk tilläggs- sjukpenningförsäkring för husmödrar. Kommittén anser sig emellertid inte kunna förorda en sådan försäkring för dem. Under förutsättning av bifall till kommitténs förslag återstår som obligatoriskt försäkrade för alle- nast grundsjukpenning i huvudsak i hemmet arbetande gifta kvinnor.

En höjning av grundsjukpenningens belopp blir ur synpunkten av sjuk— försäkringens effektivitet således av betydelse främst för de hemmavarande gifta kvinnorna. En höjning av grundsjukpenningen kan emellertid inte ske enbart för en viss grupp sjukpenningförsäkrade utan den måste om— fatta alla sjukpenningförsäkrade. Genom en generell höj ning av grundsjuk— penningen uppkommer med nuvarande finansieringsprinciper ökade kost- nader såväl för de försäkrade som för staten. För de tilläggssjukpenning- försäkrade motsvaras de ökade kostnaderna inte av några ökade förmåner. Frågan om höjning av grundsjukpenningens belopp måste ses mot bakgrun- den av vad nu sagts.

Kommittén vill erinra om att flertalet remissorgan accepterade socialför- säkringsutredningens förslag om en för alla kategorier sjukpenningförsäk- rade enhetlig grundsjukpenning om 3 kr. Förslag hade dock väckts om att grundsjukpenningen borde bestämmas till högre belopp. Åtskilliga av de remissorgan som stödde utredningens förslag uttalade att man räknade med att en höjning borde komma till stånd om och när erfarenheterna under en viss tid av försäkringens tillämpning visade att en dylik åtgärd var påkallad.

Grundsj ukpenningens storlek fastställdes av riksdagen i maj 1953. Konsu— mentprisindex utgjorde då 128 och har därefter stigit till 162 (april 1961), vilket motsvarar en ökning med drygt 25 procent. Ett återställande av grund- sjukpenningens realvärde för hemmafruarna påkallar i och för sig en höj- ning av grundsjukpenningen med omkring 75 öre.

Kommittén har i första hand övervägt en höjning av grundsjukpenningen med en krona eller från 3 till 4 kr. En sådan höjning innebär en något större justering än som motsvarar penningvärdets fall. Inom kommittén har också diskuterats en höjning med 2 kr. eller således till 5 kr.

Kommittén vill först beröra de ekonomiska konsekvenser sOm en höjning av grundsj ukpenningen medför för de försäkrade och för staten.

Som framgår av det föregående uppskattas kostnaderna för sjukförsäk- ringens grundsjukpenning och grundhempenning samt för moderskapsför- säkringens grundpenning till sammanlagt omkring 193 milj. kr. för bud- getåret 1961/62, varav omkring 28 milj. kr. belöper på den nämnda grund- penningen. Kommittén anser sig i sina förevarande kalkyler böra medräkna även moderskapshjälpen, enär denna är så nära knuten till sjukförsäkringen att det måste förutsättas att de förbättringar som kommittén förordar be- träffande grundsjukpenningförsäkringen automatiskt får återverkningar på moderskapshj älpen. Kommittén vill dock i detta sammanhang nämna att kommittén under hand erfarit, att socialpolitiska kommittén för närvarande behandlar vissa frågor om det ekonomiska stödet vid barnsbörd. Socialpoli- tiska kommitténs överväganden i denna del kan antagas medföra förslag, som påverkar utformningen av moderskapshjälpen och kostnaderna för densamma. Dessa förhållanden har inte kunnat beaktas av socialförsäk- ringskommittén.

En från 3 till 4 kr. höjd grundsjukpenning beräknas medföra en kost— nadsökning för grundsjukpenningförsäkringen på omkring 70 milj. kr. Sker höjningen från 3 till 5 kr. uppskattas kostnadsökningen till omkring 140 milj. kr.

Sjukkassornas utgifter för försäkringen för grundsjukpenningen bestri- des nu till 50 procent genom avgifter från de försäkrade och till 50 procent genom statsbidrag.

Avgiften för försäkringen för grundsjukpenningen var —— som förut nämnts —— år 1959 i genomsnitt 30 kr. per försäkrad medlem.

Under förutsättning av oförändrat statsbidrag i procent räknat skulle denna avgift öka med omkring 8 kr., om grundsjukpenningen höjes från 3 till 4 kr., och med omkring 16 kr., om höjning sker till 5 kr. För två makar skulle avgiften alltså öka med sammanlagt omkring 16 respektive 32 kr. Sta— tens bidrag skulle stiga med omkring 35 respektive 70 milj. kr.

Utgår man ifrån oförändrat statsbidrag i kronor räknat —— kostnaden för en förbättring av grundsjukpenningen skulle alltså helt bestridas av de för- säkrade —— får statsbidragsprocenten sänkas till 37,5, därest grundsjukpen— ningen höjes till 4 kr. Under antagande att statsbidraget avrundas uppåt till 40 procent — en viss del av kostnadsökningen skulle i så fall belasta stats- verket — kan det antagas att ökningen av försäkringsavgiften blir omkring 15 kr. om året (för två makar sammanlagt omkring 30 kr.) vid den an- givna höjningen .till 4 kr. Med ett statsbidrag motsvarande 40 procent skulle vid en grundsjukpenning om 5 kr. per dag avgiften behöva höjas med i runt tal 25 kr. om året (för makar sammanlagt således omkring 50 kr.). Statsbidraget skulle öka med omkring 9 milj. kr. vid en grundsjuk- penning om 4 kr. och med omkring 37 milj. kr. vid en grundsjukpenning om 5 kr.

Beräkningen av ökningen av sjukkassornas utgifter respektive av för- säkringsavgifterna och statsbidraget har skett under förutsättning att för- säkringen efter en höjning inte utnyttjas i större omfattning än för när— varande.

Den beräknade ökningen av försäkringsavgifterna för grundsjukpen- ningen för de tilläggssjukpenningförsäkrade kommer att delvis uppvägas av en samtidig minskning av avgiften för tilläggssjukpenningen, eftersom denna enligt kommitténs förslag minskas med samma belopp som det, var— med grundsjukpenningen ökas.

Det torde i detta sammanhang böra erinras om att de ökade kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen torde nödvändiggöra, att avgiften för denna för- säkring höjes inom den närmaste framtiden.

Vid bedömande av frågan om grundsjukpenningens storlek måste också beaktas det samband den har med frågan om tillhörigheten till sjukpen- ningförsäkringen. Obligatoriskt sjukpenningförsäkrade är nu de sjukkasse— medlemmar som har en årsinkomst av förvärvsarbete om minst 1 200 kr. och dessutom genom den s. k. hemmafruförsäkringen vissa kvinnliga sjuk- kassemedlemmar även om de helt saknar eller ”har lägre förvärvsinkomst. Höjes grundsjukpenningbeloppet, måste denna inkomstgräns höjas för und- vikande av överförsäkring. En höjning av beloppet 1 200 kr. är påkallad även av penningvärdets fall och dessutom skulle —— som framgår av den föregående redogörelsen _ en sådan höjning bidraga till att tillgodose vissa önskemål i uppbörds- och taxeringshänseende. Kommittén anser att in- komstgränsen för tillhörighet-en till sjukpenningförsäkringen bör fastställas till 1 800 kr., därest grundsjukpenningen höjes till 4 kr. Det kan erinras om

att sjukpenningen enligt den nuvarande sjukpenningskalan är 4 kr. vid en årsinkomst som uppgår till 1 800 men ej till 2 400 kr. Höjes grundsjukpen- ningen till 5 kr., bör inkomstgränsen för tillhörighet till sjukpenningförsäk— ringen höjas ytterligare.

Fastställes inkomstgränsen till 1 800 kr. kommer ett antal personer med begränsade arbetsinkomster att — i den mån de inte är s. k. hemma— fruar — bli ställda utanför sjukpenningförsäkringen. Huru många personer det är fråga om kan ej sägas med säkerhet. Sannolikt torde det röra sig om något tiotusental. Höjes gränsen till 2 400 kr. kommer ytterligare några tiotusentals personer att inte bli omfattade av sjukpenningförsäkringen.

Under beaktande av de ovan berörda omständigheterna har kommittén funnit övervägande skäl tala för att varsamhet vidtages vid grundsjukpen- ningens fastställande. Kommittén förordar därför att höjningen av grund- sjukpenningen begränsas till en krona eller från 3 till 4 kr. och att inkomst- gränsen höjes till 1 800 kr.

Kommittén har tidigare erinrat om att grundsjukpenningen har särskild betydelse för sådana sjukpenningförsäkrade som inte är obligatoriskt till- läggssjukpenningförsäkrade. Detta är fallet främst för hemmafruar och vissa andra med dem jämställda kvinnliga sjukkassemedlemmar. Dessa har emellertid nu möjlighet att frivilligt försäkra sig för erhållande av sjuk- penningtillägg. Enligt förslaget ovan höjes deras obligatoriska grundsjuk— penning från 3 till 4 kr. Till frågorna om obligatorisk sjukpenningförsäk— ring för hemarbetande kvinnor och om deras möjlighet att frivilligt Öka sjukpenningen återkommer kommittén i nästföljande kapitel. Här skall emellertid behandlas frågan om en förstärkning på en annan punkt av dessa kvinnors obligatoriska sjukpenningförsäkring.

Då en sjuk kvinna har små barn i hemmet föreligger för henne utan tvivel i regel ett behov av större sjukpenning än om hon inte har barn eller har äldre barn. För det fall att kvinnan åtnjuter sjukhusvård har detta he- aktats i lagstiftningen. Härutinnan gäller följande.

Sjukpenning ersättes av hempenning under tid då den sjuke vårdas å sjukvårdsanstalt. Denna är i regel lika stor som sjukpenningen minskad med 3 kr., dock med högst hälften av sjukpenningens belopp. För kvinnlig sjukkassemedlem, som vårdas å sjukvårdsanstalt och i hemmet har barn under tio år, utgör dock hempenningen lägst 3 kr. För sådan medlem höjes dessutom hempenningen med ett särskilt barntillägg ä 2 kr., såframt hon ej såsom barnets huvudsakliga försörjare är berättigad till barntillägg med högre belopp. Den sammanlagda sjukpenningersättningen till ifråga- varande kvinnliga sjukkassemedlemmar utgör således nu minst 5 kr.

Kommittén anser det naturligt att höjningen av grundsjukpenningen till 4 kr. motsvaras av en regel att hempenningen i förevarande fall inte får under-stiga 4 kr. Emellertid synes en ytterligare förbättring av sjukpenning-

skyddet för kvinnor med små barn i hemmet vara påkallad. I sådant syfte föreslår kommittén att rätt till det förut nämnda barntillägget skall före- ligga inte blott vid sjukhusvistelse utan även vid sjukdom som ej påkallar sjukhusvård. Kvinnliga sjukkassemedlemmar med barn under tio år i hem- met tillförsäkras därigenom en sammanlagd sjukpenningersättning av minst 6 kr. även om sjukdomen ej kräver sjukhusvistelse. En fördubbling av det nuvarande sjukpenningskyddet inträder regelmässigt om detta förslag ge- nomföres.

Den förordade utsträckningen av rätten till det särskilda barntillägget be— räknas under förutsättning av i stort sett oförändrad sjuklighetsfrekvens medföra en kostnadsökning å omkring 17 milj. kr., varav vid nuvarande kostnadsfördelningsregel 75 procent faller på staten och 25 procent å de försäkrade.

Med hänsyn till det nära samband som råder mellan sjukpenningförsäk— ringen och moderskapsförsäkringen bör grundpenningen från den sist- nämnda försäkringen höjas till vid enkelbörd 360 kr. och vid flerbörd 540 kr.

Sammanfattningsvis förordar kommittén således att grundsjukpenningen höjes från 3 till 4 kr., att gränsen för tillhörighet till sjukpenningförsäk— ringen höjes från 1 200 till 1 800 kr., att lägsta sjukpenning vid sjukhus- vård (hempenning) för kvinnliga sjukkassemedlemmar med barn under tio år i hemmet bestämmes till 4 kr., att för sådana medlemmar rätten till barntillägg med minst 2 kr. utsträckes att gälla även vid sjukdom som ej påkallar vård å sjukhus samt att grundpenningen från moderskapsförsäk- ringen höjes till vid enkelbörd 360 kr. och vid flerbörd 540 kr.

Vid bifall till kommitténs förslag om höjning av grundsjukpenningen och i vissa fall av hempenningen bör beloppet 5 kr. i 4 & smittbärarlagen ändras till 6 kr.

Särskilda bestämmelser synes under en övergångstid erforderliga be— träffande sådana sjukkassemedlemmar, som vid tiden för den nya lag— stiftningens ikraftträdande har en årsinkomst av förvärvsarbete mellan 1 200 och 1 800 kr. och på grund härav är sjukpenningförsäkrade. Det kan nämligen vara motiverat med en mjuk övergång till den nya ordningen så att inte sjukpenningskyddet för berörda grupper plötsligt upphör.

Kommittén förordar därför att ifrågavarande sjukkassemedlemmar med stöd av en övergångsbestämmelse alltjämt skall vara grundsjukpenningför— säkrade. Bestämmelsen skall för en försäkrad gälla till dess hans årsinkomst av förvärvsarbete stigit till 1 800 kr. eller sjunkit under 1 200 kr.

I fråga om storleken av den sjukpenning som bör utgå i övergångsfallen synes hinder inte höra möta att sjukpenningen utgår med 4 kr. Genom en sådan anordning blir det inte erforderligt att övergångsvis ha en sjukpen- ningklass under den lägsta som förekommer i nya fall.

KAPITEL 18

Tilläggssjukpenningförsäkringen m. m.

Gällande bestämmelser m. m.

Tillhörigheten till den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen är be- roende av den försäkrades årsinkomst av tjänst, varmed avses sådan års- inkomst av förvärvsarbete, som någon kan antagas komma att tills vidare åtnjuta i tjänst hos annan. Uppgår den sjukpenningförsäkrades inkomst av tjänst till minst 1 800 kr. om året, är han obligatoriskt försäkrad för tilläggssjukpenning. Storleken av tilläggssjukpenningen beror i sin tur på den sjukpenningklass, i vilken den försäkrade inplaceras med hänsyn till denna inkomst. Sjukpenningen utgår efter en skala med vissa inkomst- intervall. I klass 1 angives grundsjukpenningen. För tilläggssjukpenningen finnes 12 sjukpenningklasser (klasserna 2—13). Tilläggssjukpenningbe- loppet är lägst en krona i klass 2 vid en årsinkomst av tjänst uppgående till 1 800 kr. men ej till 2 400 kr. och högst 17 kr. i klass 13 vid en års- inkomst av tjänst om 14000 kr. eller därutöver. Efter de första 180 då— garna av en sjukperiod sker viss reduktion av tilläggssjukpenningen, dock inte i sjukpenningklasserna 2 och 3. I fråga om sjukpenningskalans nu— varande konstruktion i övrigt hänvisas till den i kapitel 2 intagna skalan.

Här må nämnas att ersättning, som på grund av försäkring i allmän sjukkassa tillfallit försäkrad, inte räknas till skattepliktig inkomst.

Då försäkrad vårdas å sjukvårdsanstalt utgives hempenning, som till be- loppet motsvarar den sjukpenning som eljest skolat utgå, minskat med 3 kr., dock med högst hälften av sjukpenningens belopp. Av minskningen anses ett belopp av intill kr. 1:50 för dag belöpa å grundsjukpenningen. För sjukpenningförsäkrade kvinnor, både förvärvsarbetande och hemarbetan- de, med barn under tio år i hemmet utgör hempenningen minst 3 kr. för dag.

Nu redovisade bestämmelser innebär bl. a. att självständiga företagare och fria yrkesutövare inte är obligatoriskt försäkrade för tilläggssjukpenning även 0111 arbetsinkomsten uppgår till 1 800 kr. eller mera. Däremot är de försäkrade för grundsjukpenning.

Det må här anmärkas, att egna företagare, som driver rörelse i aktie- bolagsform, i regel anses såsom anställda och på grund därav omfattas av den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen.

Den, som på grund av att hans inkomst av förvärvsarbete härrör från annat än tjänst, inte är obligatoriskt försäkrad för tilläggssjukpenning,

har emellertid möjlighet att enligt SFL komplettera den obligatoriska sj uk- penningförsåkringen genom att frivilligt försäkra sig för visst sjukpenning- tillägg. Genom denna frivilliga försäkring kan vederbörande erhålla en sammanlagd sjukpenning uppgående till högst den sjukpenning, som skulle ha tillkommit honom, om hans samtliga inkomster av förvärvsarbete varit att anse såsom inkomst av tjänst. Rätten att erhålla frivillig försäkring är dock begränsad till dem som har god hälsa och ej fyllt 55 år. Sådan försäkring meddelas valfritt antingen med den vanliga karenstiden av tre dagar eller med en karenstidsförlängning av 15, 30 eller 90 dagar. En för- säkrad har rätt att när som helst uppsåga sin frivilliga försäkring att upp- höra eller att nedsättas till mindre omfattning. Under förutsättning att den försäkrade uppfyller angivna ålders- och hälsovillkor, har han möjlighet att övergå från mindre till mera omfattande försäkring, vari inbegripes inte endast övergång från lägre till högre sjukpenningtillägg utan även över- gång från längre till kortare karenstid.

Även tillhörigheten till hemmafruförsäkringen innebär rätt att enligt SFL genom frivilliga avgifter försäkra sig för ett sjukpenningtillägg, vilket efter lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1961 uppgår till 1, 2, 3, 4 eller 5 kr. om dagen. Sålunda kan hemmafruarna få en sammanlagd sjukpen- ning om högst 8 kr. Hemmafruar och med dem jämställda kategorier en- samstående kvinnor, som har inkomst av förvärvsarbete uppgående till 1 800 kr. eller mer och på grund därav är obligatoriskt tilläggssjukpenning- försäkrade men som inte på grund av den obligatoriska försäkringen kom- mer upp till en sjukpenning av 8 kr., äger höja sitt försäkringsskydd så att "le erhåller en sammanlagd sjukpenning av nämnda storlek.

Den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen finansieras genom sjukkassemedlemmarnas avgifter och arbetsgivarbidrag. Avgift för tilläggs- sjukpenning, inklusive tilläggspenning enligt den obligatoriska moderskaps- försäkringen, erlägges av medlem, som är tillförsäkrad tilläggssjukpenning. Avgiftsbeloppet varierar med hänsyn till sjukpenningklassen. Arbetsgivarna erlägger bidrag till kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen och försäkringen för tilläggssjukpenning samt till kostnaderna för moderskapsförsäkringens tilläggspenning. Totalt utgår detta bidrag med 1,14 procent av de löner, arbetsgivaren utbetalat under kalenderåret till sådana hos honom anställda arbetstagare, vilka är obligatoriskt försäkrade enligt YFL och vilkas lön un- der året uppgår till minst 300 kr., dock ej å arbetstagarens lön i vad den överstiger 15 000 kr. 0,85 procent av lönesumman går till försäkringen för tilläggssjukpenning och kommer alltså endast de anställda tillgodo. Sjuk— vårdsförsäkringen erhåller 0,25 procent av lönesumman och 0,04 procent tillfaller moderskapsförsäkringen såsom bidrag till kostnaderna för till- läggspenning. Arbetsgivarbidraget har beräknats täcka omkring 60 pro— cent av kostnaderna för tilläggssjukpenning och tilläggspenning.

Den frivilliga försäkringen finansieras genom avgifter från de försäkrade

och med statsbidrag, som utgår med 20 procent av sj ukkassans utgifter för sjukpenningtillägg.

Enligt SFL i dess ursprungliga lydelse var sjukpenningens storlek inte beroende av den försäkrades inkomst utan skulle en enhetlig sjukpenning utgå till envar försäkrad, som hade minst 600 kr. i årsinkomst av förvärvs- arbete. Genom denna sjukpenning skulle alla tillförsäkras en viss minimi- standard vid sjukdom. Lagen kom emellertid aldrig att träda i kraft i nu angiven lydelse utan undergick dessförinnan en omarbetning på grundval av förslag av socialförsäkringsutredningen. I sitt betänkande om sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring (SOU 1952: 39) föreslog utredningen att sjukpen- ningförsäkringen i stället skulle uppbyggas på sätt som nu gäller, nämligen med en för alla sjukpenningförsäkrade lika grundsjukpenning, som för vissa kategorier försäkrade obligatoriskt höjdes och för andra kunde fri- villigt höjas genom en inkomstgraderad tilläggssjukpenning.

Vad angår företagarnas ställning inom sjukpenningförsäkringen mötte ut— redningens förslag kritik från flera remissinstanser. Det framhölls därvid bl. a., att förslaget gav ett mera ofullständigt skydd åt företagare än åt löntagare mot inkomstbortfall vid sjukdom. J ämväl för företagare, inräknat alla småföretagare, kunde nämligen behov föreligga av ett obligatoriskt försäkringsskydd av samma omfattning som för de anställda.

I proposition nr 178 till 1953 års riksdag anslöt sig föredragande depar— tementschefen till socialförsäkringsutredningens förslag samt anförde där- vid i fråga om utformningen av sjukpenningförsäkringen bl. a. följande.

Härvid synes man kunna överväga tre lösningar. Man kan sålunda för alla kate? gorier av förvärvsarbetande sätta den obligatoriska sjukpenningen i relation till vederbörandes inkomst av förvärvsarbete. En andra utväg är att begränsa den obligatoriska försäkringen att avse endast anställda och låta dessas sjukpenning stå i relation till inkomsten av deras arbetsanställning. En tredje metod, som har karaktär av en kompromiss mellan de båda förra, är att låta alla förvärvsarbetande bli obligatoriskt sjukpenningförsäkrade för ett visst minimibelopp och att för de anställdas del förhöja detta i relation till vederbörandes inkomst av arbetsan- ställning. Vid samtliga lösningar kan givetvis tänkas en frivillig påbyggnad å den obligatoriska försäkringen.

Den tredje lösningen, vilken förordats av socialförsäkringsutredningen, har den fördelen, att den närmast anknyter till den antagna lagen om allmän sjukför- säkring. Den tillförsäkrar också dem som i stort sett bäst torde behöva ett effek- tivt skydd vid sjukdom, nämligen de anställda, ett sådant skydd. Övriga kate- gorier förvärvsarbetande ställes ej utanför sjukpenningförsäkringen utan får också ett visst skydd, som kan påbyggas genom frivillig försäkring. Samtidigt undvikes de svårigheter av olika slag, som uppstår om alla självständiga företagare —— av Vilka många ej behöver en helt utbyggd sjukförsäkring _— skall försäkras efter sin inkomst. En annan och betydande fördel med detta system är, att det ger möjlighet att i fråga om den obligatoriska försäkringen helt jämställa de hem- mavarande gifta kvinnorna med ej anställda förvärvsarbetande personer. Till vad nu sagts kommer att en obligatorisk försäkring av detta slag framdeles kan ut—

sträckas att i sin helhet omfatta flera kategorier, om så skulle visa sig erfor- derligt.

I enlighet med andra lagutskottets hemställan i utlåtande nr 35 godkände riksdagen, att sjukpenningförmånerna skulle få den i propositionen före- slagna utformningen.

Här bör erinras om vad Riksförbundet Landsbygdens Folk (RLF) anförde i yttrande över pensionsutredningens betänkande med slutligt förslag till allmän pensionsförsäkring (SOU 1955: 32). I nämnda betänkande hemställ- des om utredningar i vissa hänseenden. Bl. a. upptogs frågan om en utbygg- nad av sjuk- och yrkesskadeförsäkringen. I detta hänseende anförde för- bundet bl. a. följande.

Bland de problem som enligt RLFzs uppfattning måste lösas står anordnande av ett tillfredsställande skydd för inkomstbortfall genom invaliditet och för tidig död i förgrunden. Genom lagarna om allmän sjukförsäkring och yrkesskadeför- säkring, vilka trädde i kraft 1955, har stora grupper i samhället kommit i åtnju- tande av ett väsentligt förbättrat skydd vid sjukdom och olycksfall. Vad det gäller egna företagare är emellertid den obligatoriska försäkringen begränsad till sjuk— vård och grundsjukpenning. I motsats till anställda är däremot de egna företagarna inte obligatoriskt tilläggssjukpenning eller yrkesskadeförsäkrade. Enligt RLFzs uppfattning torde det inte vara möjligt att i längden bibehålla denna faktiska skillnad i skyddshänseende vad det gäller sjukdom och olycksfall, som nu finns mellan anställda och egna företagare. Stora grupper av de egna företagarna, inte minst jordbrukarna, lever i praktiken under likartade ekonomiska och sociala förhållanden och har i fråga om sjukdom och olycksfall samma behov av skydd.

Det nu föreliggande förslaget till allmän pensionsförsäkring skulle, därest det genomfördes, innebära ett skydd för envar mot inkomstbortfall till följd av inva- liditet eller för tidig död samt oberoende av vilken orsaken till försäkringsfallet varit.

Som tidigare framhållits framstår det som ett angeläget behov att ett tillfreds- ställande skydd kan erhållas vid invaliditet och för tidig död. Detta behov är inte begränsat till fall som förorsakas av olycksfall utan är lika framträdande vad det gäller invaliditet eller för tidig död, förorsakad av andra omständigheter. Skyddsbehovet framstår även såsom lika stort för varje samhällsmedlem, obe- roende av vilken yrkesgrupp han tillhör och oberoende av om vederbörande är verksam i eller utom hemmet.

Mot denna bakgrund framstår det såsom angeläget att en ingående undersökning verkställcs rörande möjligheterna att utbygga nuvarande sjuk- och yrkesskade- försäkringslagstiftning, varvid i stort sett de av pensionsutredningen föreslagna principerna torde kunna tillämpas.

Frågan om obligatorisk tilläggssjukpenningförsäkring för företagare aktu— aliserades vid 1959 och 1960 års riksdagar. Vid sistnämnda riksdag upptogs samtidigt även frågan om tilläggssjukpenning för husmödrar, som inte har förvärvsarbete utanför hemmet.

I de likalydande motionerna till 1959 års riksdag 1:58 av herrar Moss— berger och Georg Pettersson samt II: 81 av herrar Bengtsson i Varberg och

Asp föreslogs sålunda, att riksdagen måtte besluta hemställa till Kungl. Maj:t att föranstalta om en utredning angående obligatorisk tilläggssjukpenning till alla personer som har inkomst av förvärvsarbete.

Till stöd för sitt yrkande anförde motionärerna, att den obligatoriska tilläggssjukpenningen utgick endast till personer som hade en årsinkomst av tjänst om minst 1 800 kr. Den som inte var arbetstagare var sålunda vid sjukdom obligatoriskt skyddad för sitt inkomstbortfall endast med 3 kr. om dagen (grundsjukpenningen). Genom att teckna en frivillig tilläggs- sjukpenning hos den allmänna sjukkassan kunde denna grupp förbättra sitt skydd. Vid utgången av år 1957 hade endast 82 191 av landets om- kring 518 000 företagare utnyttjat möjligheten att frivilligt försäkra sig för sjukpenningtillägg. I fortsättningen anförde motionärerna följande.

De frivilligt försäkrade företagarna utgör alltså mindre än en sjättedel av samt- liga. Visserligen kan det förekomma att en företagare inte behöver vidkännas något inkomstbortfall genom sin sjukdom, men att mer än fem sjättedelar skulle vara i den situationen är uppenbarligen omöjligt. De allra flesta självständiga företagare — småbrukare, handlande, hantverkare m. fl. _ har ofta lika stort behov som arbetstagarna av en tilläggssjukpenning. Statsmakterna har på olika sätt sökt stimulera de självständiga företagarna att utnyttja möjligheten att teckna sig för en frivillig tilläggssjukpenning hos den allmänna sjukkassan. Således har den frivilliga försäkringen förbilligats genom att statsbidrag lämnas till denna försäkringsform. Dessutom har sjukkassorna genom organiserad propaganda försökt att få till stånd ökad anslutning till den frivilliga försäkringen. Trots de stimulerande åtgärder som sålunda vidtagits, har endast en bråkdel av dem som behöver ett försäkringsmässigt skydd vid sjukdom kommit sig för att ansluta sig till försäkringen. Först när vederbörande drabbas av en sjukdom upptäcker han sitt bristfälliga skydd, men då är det för sent att göra något åt saken.

Det är tydligt att en frivillig försäkring, avseende ekonomiskt skydd vid sjuk- dom, inte får den anslutning som ur vare sig de enskildas eller samhällets syn- punkter kan betecknas som tillfredsställande.

När sjukförsäkringslagen behandlades år 1953 var föredragande departements- chefen inte främmande för tanken att ytterligare utvidga kretsen av obliga- toriskt försäkrade personer. Utvecklingen har sedermera visat att ett sådant be- slut är av behovet påkallat.

I princip bör den obligatoriska försäkringen för tilläggssjukpenning utsträc- kas till att gälla även samtliga företagare. Detta bör emellertid inte hindra att man för de säkerligen sällsynta fall, där ett dylikt försäkringsskydd till äventyrs icke är behövligt, öppnar möjlighet till utträde ur sjukförsäkringen i fråga om tilläggssjukpenningen.

l remissyttrande över motionerna framhöll riksförsäkringsanstalten, att anslutningen till den frivilliga försäkringen jämlikt SFL för de självstän- diga företagarnas vidkommande blivit starkt begränsad. Trots en särskilt hösten 1957 och våren 1958 bedriven landsomfattande propagandakampanj från de allmänna sj ukkassornas sida var vid 1958 års utgång av landets något mer än 1/2 miljon företagare endast omkring 97 000 eller ej fullt 20 procent frivilligt tilläggsförsäkrade i allmän sjukkassa. Vid bedömandet av dessa siffror måste dock _— framhöll riksförsäkringsanstalten — hänsyn tagas till

den sjukförsäkringsverksamhet, som bedrevs av enskilda försäkringsm— rättningar. Därest beslut fattades om en allmän tilläggspensionsförsäk— ring, omfattande också självständiga företagare, torde härmed jämväl frågan om dessa personers ställning inom sjukförsäkringen aktualiseras. Riksförsäkringsanstalten delade motionärernas uppfattning, att en utred- ning av ifrågavarande spörsmål borde komma till stånd. Utredningen borde dock inte företagas fristående utan ingå som ett led i den mera genomgri- pande revision av SFL, som var att förvänta.

RLF anförde i sitt remissvar över motionerna att det principiellt framstod såsom önskvärt att de självständiga småföretagarnas inom jordbruket för- måner enligt SFL kunde göras lika goda som de anställdas. Vidare framhöll förbundet, att de enskilda företagarna även var ställda utanför yrkesskade- försäkringens obligatorium. Efter att ha berört möjligheterna att genom frivillig försäkring för sjukpenningtillägg och frivillig yrkesskadeförsäk— ring erhålla samma skydd som de obligatoriska sjuk— och yrkesskadeförsäk- ringarna gav för anställda, uppgav förbundet, att det under år 1954 tagit kontakt med riksförsäkringsanstalten för att söka åstadkomma en enkel och smidig lösning av sjuk- och olycksfallsförsäkringsbehovet för RLFzs medlemmar _ jordbrukarna. Tanken hade varit att med riksförsäkrings- anstalten som avtalsslutande part träffa ett avtal om frivillig försäkring enligt YFL kombinerad med en motsvarande försäkring enligt SFL. Båda försäkringarna skulle på en gång kunna tillhandahållas medlemmarna, och RLF var berett att i förbilligande syfte åtaga sig väsentliga avsnitt av försäk- ringens administration. Det hade emellertid efter noggranna undersökningar visat sig att den nya lagstiftningen inte möjliggjorde en praktisk lösning .lV frågan om en kollektiv, enhetlig försäkring för egna företagare. För- bundet hade i stället rekommenderat sina medlemmar att hos vederbörande sjukkassa frivilligt försäkra sig för sjukpenningtillägg. I vilken utsträck- ning jordbrukarna tecknat frivillig tilläggssjukpenningförsäkring i sjuk- kassorna hade förbundet sig inte bekant, men olika skäl talade för att rela- tivt få utnyttjat möjligheten. Intresset för att få fram en tillfredsställande försäkring för sjuk-dom och olycksfall var stort bland jordbrukarna, vilket flera framställningar från lokalavdelningar och länsförbund vittnade om. Man framförde därvid önskemål om att en försäkring skulle tillskapas som i ett sammanhang gav ett skydd som var i stort sett av samma omfatt- ning som det övriga grupper i samhället automatiskt tillförsäkrats lagstift- ningsvägen. Enligt förbundets uppfattning syntes det i dåvarande läge icke ändamålsenligt att igångsätta en utredning med det begränsade syftet att inordna egna företagare i vissa ytterligare avsnitt av det statliga sjuk- och olycksfallsförsäkringsskyddet. I stället syntes det böra övervägas, huruvida inte möjligheten att åstadkomma kollektiva sjuk- och olycksfallsförsäk- ringar för olika företagargrupper borde väsentligt vidgas.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation framhöll, att organisa-

tionen i tidigare sammanhang hävdat att ett på frivillig basis uppbyggt system fick anses vara riktigare än ett obligatoriskt system. I åtskilliga fall torde enskilda företagare av skilda skäl föredraga att i annan ordning än genom den statliga sjukförsäkringen lösa sitt försäkringsskydd. I stort sett ansåg organisationen emellertid det vara naturligt med en väsentligt större anslutning från företagarhåll till den allmänna sjukförsäkringen än vad dittills blivit fallet. Genom att denna försäkringsform delvis finan- sierades med skattemedel fanns det ju anledning även för företagarna att mera än som skett utnyttja densamma. Organisationen hade också på olika sätt uppmanat medlemmarna att, därest intresse fanns, ansluta sig till den frivilliga sjukförsäkringen. Sannolikt låg också anslutningsprocenten bland företagarna inom den sektor organisationen företrädde ej oväsent- ligt högre än de siffror för hela företagarkåren, som redovisades i motio- nerna. Organisationen förklarade sig inte ha några erinringar att göra mot motionärernas förslag om en utredning.

I utlåtande (nr 17) anförde andra lagutskottet, att enligt utskottets me— ning den frivilliga försäkringen för sjukpenningtillägg inte fått en om- fattning som ur många synpunkter var önskvärd. Även om man hade an— ledning att förutsätta att en del företagare kunde ha skaffat sig motsva- rande skydd, t. ex. genom sjukförsäkring hos annan försäkringsgivare än sjukkassa, var det sannolikt att en stor del av landets företagare för när- varande saknade effektivt försäkringsskydd mot inkomstbortfall på grund av sjukdom. Med hänsyn härtill ansåg utskottet i likhet med motionärerna önskvärt att frågan om effektivisering av sjukförsäkringen för företagare gjordes till föremål för utredning. Emellertid saknades enligt utskottets mening skäl att i detta sammanhang taga ställning till om denna effektivi— sering borde åstadkommas genom att försäkringen gjordes obligatorisk eller på annat sätt. Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av förevaran- de motioner måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att frågan om till- läggssjrukpenningförsäkring för företagare gjordes till föremål för utredning.

Riksdagen biföll denna hemställan. Utskottsutlåtandet jämte motionerna har av Kungl. Maj:t överlämnats till kommittén.

Frågan om obligatorisk tilläggssjukpenning för företagare återkom vid 1960 års riksdag. Samtidigt upptogs frågan om tilläggssjukpenning till icke yrkesarbetande husmödrar. I likalydande motioner, I: 441 av herr Anders— son, Torsten, och herr Svanström samt 11: 585 av herr Svensson i Vä, hem- ställdes sålunda om utredning angående möjligheterna för småföretagare och husmödrar att erhålla tilläggssjukpenning. Motionärerna framhöll, att företagarna i allmänhet var sjukpenningförsäkrade endast för grundsjuk— penning men att de hade möjligheter att genom frivillig försäkring enligt SFL förbättra sitt sj ukpenningskydd. De påpekade vidare, att till den obliga- toriska tilläggssjukpenningförsäkringen, vilken löntagarna regelmässigt var

medlemmar i, utgick bidrag från arbetsgivarna, medan några sådana bidrag inte utgick till den frivilliga försäkringen. Motionärerna anförde vidare bl. a. följande.

Genom den tillämpade metoden för finansiering av sjukförsäkringen kommer småföretagare med begränsade inkomster att få vidkännas betydande ekonomiska uppoffringar för denna. En småföretagare har kanske inte större inkomst än någon av sina anställda och kanske i vissa fall till och med lägre inkomst. Ändock måste han betala arbetsgivaravgift för samtliga sina anställda, som är tillför- säkrade tilläggssjukpenning. Själv får han ingen tilläggssjukpenning, såvida han inte ur egen kassa finansierar en frivillig försäkring. Han kommer härigenom i en vida ogynnsammare ställning än sina anställda i företaget. Man kan visser- ligen hävda, att det är en riktig princip, att ett företag skall betala arbetsgivar- avgift för sina anställda, men när denna princip skall tillämpas i praktiken blir verkningarna högst olika, beroende på om det är ett stort och ekonomiskt starkt företag, som skall betala avgiften, eller om det är en småföretagare med begrän- sade inkomster. Såsom principen nu tillämpas enligt gällande bestämmelser medför den en stor ekonomisk orättvisa för det stora flertalet mindre företagare.

Enligt vår mening bör småföretagare komma i åtnjutande av efter inkomsten graderad tilläggssjukpenning på samma sätt som arbetstagare nu erhåller dylik sjukersättning utan att småföretagarna själva behöver erlägga hela kostnaden härför. Vidare bör också husmödrar, som icke har förvärvsarbete utanför hemmet, komma i åtnjutande av tilläggssjukpenning. På vilka villkor småföretagare och husmödrar skall kunna komma i åtnjutande av tilläggssjukpenning bör utredas genom Kungl. Maj:ts försorg.

I utlåtande (nr 38) över motionerna erinrade andra lagutskottet om att föredragande departementschefen i propositionen nr 75 till 1960 års riks— dag redogjort för pågående och förestående arbete för socialförsäkringens samordning samt därvid nämnt, att frågan om tilläggssjukpenning för före- tagare borde upptagas i detta sammanhang, ävensom att departementschefen framhållit att i samband därmed aktualiserades frågan om ersättningsreg- lerna för bl. a. husmödrar, som saknade kontant inkomst av sitt arbete i hemmet. Då enligt vad utskottet inhämtat nu berörda frågor ingick i 1958 års socialförsäkringskommittés utredningsuppdrag, fann utskottet skäl saknas att begära utredning i ämnet. Utskottet hemställde därför att mo- tionerna måtte överlämnas till kommittén.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan och motionerna har av Kungl. Maj :t överlämnats till kommittén.

I detta sammanhang må även erinras om att i likalydande motioner till 1960 års riksdag —— I: 310 av herr Lundström m. fl. och 11: 386 av herr Ohlin m. fl. angående likalönsprincipen m. m. — hemställdes bl. a., att riks- dagen måtte hos Kungl. Maj :t hemställa om undersökning av förutsätt- ningarna för att inom den allmänna sjukförsäkringens ram och med led- ning av resultatet av i motionerna begärda undersökningar bereda hem— arbetande kvinnor möjlighet att teckna frivillig tilläggsförsäkring enligt samma grunder som gäller för andra yrkesgrupper.

Efter hemställan av andra lagutskottet i utlåtande (nr 60) beslöt riks- dagen avslå motionerna.

I den förut omnämnda propositionen m' 75 till 1960 års riksdag behand- lades bl. a. frågan om socialförsäkringens samordning och komplettering. Därvid erinrade föredragande departementschefen om att en av principerna i den moderna socialförsäkringen var att försäkringen borde inom rimliga gränser ersätta det bortfall av arbetsinkomst som försäkringsfallet inne- bar. Han erinrade också om att riksdagen 1959 hemställt att frågan om till- läggssjukpenning för företagare gjordes till föremål för utredning. Departe- mentschefen framhöll, att om detta resulterade i att företagarna anslöts till den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen, goda förutsättningar syn- tes föreligga för en utveckling därhän, att socialförsäkringssystelnet om— fattade hela folket.

Beträffande tillkomsten av bestämmelserna i SFL om reduktion av till- Iäggssjukpenningen efter viss sjuktid må erinras om att sjukpenningska- lan före lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1959 var så konstrue— rad, att tilläggssjukpenningen _— om man bortsåg från de lägsta sjukpen- ningklasserna — reducerades efter de första 90 sjukpenningdagarna. Den standard i fråga om sjukpenningförsäkringen, som erfordrades för en sam- ordning med yrkesskadeförsäkringen, hade nämligen av kostnadsskäl och andra skäl, såvitt angick sjukförsäkringen, ansetts böra begränsas att avse samordningstiden, dvs. de första 90 dagarna av en sjukperiod. Sedan det visat sig att försäkringen för tilläggssjukpenning lämnat ett inte obetydligt överskott, uppkom frågan om förbättring av skyddet vid sjukdom, som för- anledde arbetsoförmåga i mer än 90 dagar. År 1956 verkställde riksförsäk- ringsanstalten en utredning angående förutsättningarna för att låta till- läggssjukpenningen utgå med ored—ucerat belopp under hela sjukhj älpstiden (730 dagar). Kostnadsökningen om en sådan reform genomfördes fr. o. m. är 1958 eller är 1959 uppskattade anstalten till omkring 55 milj. kr. Med hänsyn till att tilläggssjukpenningförsäkringen som helhet betraktad dittills lämnat ett inte obetydligt överskott, skulle endast en del av den beräknade kostnadsökningen behöva täckas genom avgiftshöjning. I en den 21 decem- ber 1957 dagtecknad departementspromemoria togs frågan om utsträck- ning av tiden för den högre sjukpenningen ånyo upp till behandling, varvid emellertid framhölls att det med hänsyn till angelägenheten av att inte försvåra samordningen med andra socialförsäkringsgrenar inte var möj- ligt att låta oreducerad sjukpenning utgå under hela Sjukhjälpstiden. En i dåvarande läge skälig avvägning ansågs vara att låta den högre sjukpen- ningen utgå under 180 dagar. Merkostnaderna för sjukkassorna uppskatta— des vid en sådan förlängning till omkring 20 milj. kr. om året. Denna kost- nadsökning skulle drabba försäkringen för tilläggssj ukpenning. Med utgångs- punkt från att arbetsgivarbidraget till denna del av försäkringen beräkna-

des täcka omkring 60 procent av dessa utgifter, skulle av nämnda merkost- nad omkring 12 milj. kr. om året bekostas genom arbetsgivarbidrag och återstoden omkring 8 milj. kr. genom avgifter från de tilläggssjukpenning— försäkrade. Då arbetsgivarbidraget till försäkringen för tilläggssjukpenning (och tilläggspenning enligt moderskapsförsäkringen) betydligt överstigit de 60 procent av utgifterna, som bidraget beräknats täcka, skulle av detta överskott omkring 12 milj. kr. om året komma att tagas i anspråk för ut— sträckning av tiden för den högre tilläggssjukpenningen till 180 dagar.

I proposition nr 126 till 1958 års A-riksdag framhöll föredragande depar- tementschefen, att det inte behövde råda någon tvekan om behovet av en förbättring av sjukpenningförmånerna vid längre tids sjukdom. Frågan vore dock hur långt man borde utsträcka tiden för den oreducerade sjuk- penningen. Det skulle inte bestridas -— framhöll departementschefen _ att skäl kunde andragas för att denna tid borde sammanfalla med sjukhjälps— tiden 730 dagar. Emellertid vore det uppenbart att en sjukdom som varat så lång tid som uppemot två år i allmänhet redan övergått i invaliditet. Även innan sjukdomstiden nått sådan längd hade ett mera kroniskt tillstånd ofta inträtt, varvid man vore inne på det fält som kunde sägas höra invalidpen— sioneringen till. Om man ville hålla dörren öppen för en rationell samord- ning mellan olika grenar i ett nytt socialförsäkringssystem, måste man där- för tydligen sätta tiden för den högre sjukpenningen så att sjukförsäkringen inte grepe in på områden, som vid en samordning ansåges böra falla under andra försäkringsgrenar. Det behövde inte befaras att samordningspro- blemen komplicerades av att oreducerad sjukpenning utginge under 180 dagar. Vid en sådan begränsning torde också faran för missbruk vara av mindre betydelse. Departementschefen förordade därför att det i departe- mentsprome-morian framförda förslaget lades till grund för lagstiftning.

Andra lagutskottet tillstyrkte i utlåtande (nr B 4) förslaget, vilket god- togs av riksdagen.

Vad härefter angår bestämmelserna om den kontanta ersättningen från sjukförsäkringen under tid, då sjukkassemedlem är intagen å sjukhus för vård, skall här ur förarbetena återgivas följande uttalanden.

Socialvårdskommittén föreslog i sitt betänkande angående allmän sjuk- försäkring (SOU 1944: 15), att sjukpenningen för tid, då försäkrad vårda— des på sjukvårdsanstalt, skulle utgå med reducerat belopp. Sådan reducerad sjukpenning betecknade kommittén hempenning, som enligt förslaget skulle utgöra halv sjukpenning, dock lägst kr. 1: 50.

I betänkandet angående sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring (SOU 1952: 39) framhöll socialförsäkringsutredningen, att de besparingar i fråga om föda, klädslitage m. m., vilka uppkomme vid sj ukhusvistelse, enligt utred- ningens mening kunde vid dåvarande penningvärde skattas till lägst kr. 2: 50 per dag. Detta belopp överensstämde med det genomsnittsbelopp till vilket

sjukhusavgifterna vid de allmänna sjukhusen uppginge. Det vore önskvärt att tillströmningen till sjukvårdsanstalterna motarbetades genom att man sökte undvika att de, som vore intagna å anstalter, bleve alltför mycket gyn- nade vid jämförelse med dem, som vårdades utom dessa anstalter. Härvid påpekades att läkarvård och läkemedel vore helt fria vid sjukhusvård. Enligt utredningens förslag skulle hempenningen vara kr. 2: 50 lägre än den van- liga sjukpenningen, dock minst hälften av sjukpenningen. Till hempen- ningen skulle utgå samma barntillägg som till grundsjukpenning. Då det gällde sjukpenningförsäkrade kvinnor, både förvärvsarbetande och hemarbe- tande med barn under tio år i hemmet, skulle sjukpenningen vid sjukhus— vård inte reduceras till lägre belopp än 3 kr. Till sådana kvinnor skulle vid sjukhusvård även utgå ett barntillägg å i regel 2 kr. för dag.

Vid remissbehandlingen av socialförsäkringsutredningens betänkande framkom yrkanden om att hempenningen borde fastställas till lägre belopp i förhållande till sj ukpenningen än utredningen föreslagit.

I proposition nr 178 till 1953 års riksdag uttalade föredragande departe- mentschefen, att det vore omöjligt att låta hempenningen variera olika om- råden emellan. Nedsättningen av sjukpenningen under tid, då den försäkra— de åtnjöte sjukhusvård, borde sålunda ske efter enhetliga grunder. Härvid syntes en jämkning av det föreslagna nedsättningsbeloppet till 3 kr. vara motiverad.

Riksdagen biföll propositionen.

I TPL göres — i likhet med vad som gäller inom sjukförsäkringen — åt- skillnad mellan försäkrade med inkomst av anställning och försäkrade med inkomst av annat förvärvsarbete. Sistnämnda försäkrade _ företagarna — omfattas av den allmänna tilläggspensioneringen men har tillerkänts rätt till individuellt utträde. Vidare gäller särskilda regler för företagarna bl. a. vid beräkningen av pensionsgrundande inkomst.

Rätt till tilläggspension förvärvas av svensk medborgare och av här i riket mantalsskriven utlänning. Pensionen grundas på arbetsinkomst, som för- värvas i åldern 16—65 år. Vid beräkningen av den pensionsgrundande in- komsten tages hänsyn till inkomst av anställning och inkomst av annat för- värvsarbete. Hela denna inkomst är emellertid inte pensionsgrundande. Bl. a. frånräknas det s. k. basbeloppet, som år indexreglerat och utgör 4 000 kr., räknat i 1957 års penningvärde. Vidare tages inte hänsyn till inkomster överstigande 71/2 gånger basbeloppet. För inkomst av annat förvärvsarbete än anställning gäller dessutom, att inkomsten till den del den överstiger dubbla basbeloppet medräknas blott till två tredjedelar. En följd av dessa regler blir att företagarna inte kan erhålla samma maximala pensionsför- måner som löntagarna. Den som har pensionsgrundande inkomst av annat förvärvsarbete än anställning skall själv betala häremot svarande avgift. Så- vitt angår inkomst av annat förvärvsarbete än anställning kan individuellt

undantagande göras från försäkringen. Ett undantagande måste avse all sådan inkomst. Anmälan om undantagande får som regel verkan fr. 0. m. året efter det den gjorts. Övergångsvis gäller dock att anmälan, med giltig- het fr. o. m. år 1960, får göras t. o. m. den 30 juni 1961. Anmälan om un— dantagande kan inte återkallas förrän undantagandet varit gällande i fem år. Den som återkallat en anmälan om undantagande får sedan inte ånyo göra sådan anmälan.

Reglerna om beräkning av pensionsgrundande inkomst för företagare har i proposition nr 45 till 1961 års riksdag upptagits till omprövning. Departe- mentschefen har här framhållit, att vad som förevarit i frågan om före- tagarnas ställning inom tilläggspensioneringen övertygat honom om att före- tagarna överlag är beredda att acceptera tilläggspensioneringen och villiga att betala kostnaderna för att bli omfattade av den. Under sina överväganden av denna fråga har departementschefen kommit fram till att reduktions- regeln vid beräkning av den pensionsgrundande inkomsten helt bör slopas, varigenom löneinkomst och företagarinkomst i lika män skulle ge under- lag för pensionsrätt. Departementschefen förordar därför, att de i 8 5 TPL intagna särreglerna för beräkning av pensionsgrundande inkomst med av- seende på inkomst av annat förvärvsarbete utgår. Detta förslag innebär emel- lertid inte någon ändrad bedömning när det gäller inkomst av kapital i skat- terättslig mening. Tiden för anmälan om undantagande fr. o. 111. år 1960 från försäkringen, såvitt angår inkomst av annat förvärvsarbete än anställ- ning, föreslås utsträckt till den 31 augusti 1961. Inom samma tid skall också en redan gjord anmälan om undantagande kunna återkallas, utan att undan- tagandet påverkar pensionsrätten.

Vissa statistiska uppgifter angående den frivilliga sjukpenningförsäkringen för företagare m. m.

Frivillig sj ukpenningförsäkring kan erhållas av tre grupper försäkrade, näm- ligen företagare, hemmavarande hustrur och studerande. Antalet frivilligt försäkrade företagare vid utgången av åren 1955—1959 utgjorde respektive år 76 603, 78 635, 82 191, 97 943 och 101512.

Den procentuella fördelningen av företagare på olika karenstider vid ut— gången av år 1959 framgår av följande uppställning.

3 dagars karenstid 95,8

18 >> » 3,2 33 >> » 0,7 93 >> » 0,3

Summa 100,0

Företagarnas år 1959 genomsnittliga frivilligt tillförsäkrade sjukpenning- tillägg framgår av följande uppställning.

Sjukpenningtillägg för tiden

Karenstid t. o. m. 93:e dagen fr" O' m. 94'6 t' O' m. fr. o. m. 184:e dagen

av en sjukperiod kr 183:e dagen av en av en sjukperiod kr

' sjukperiod kr. ' 3 dagar ...... . ..... 8,66 8,69 5,11 18 » ............ 10,13 10,13 5,88 33 » ............ 10,58 10,56 6,30 93 » ........... — 6,99 6,51

Utvecklingen av sjukfallsfrekvens och sjuktal hos frivilligt försäkrade företagare framgår av följande sammanställning. Uppgifterna avser före— tagare med 3 dagars karenstid. Av det ovan anförda framgår att den all- deles övervägande delen av de frivilligt försäkrade företagarna valt 3 dagars karenstid.

Antal sjukdomsfall Antal sjukdagar per

År per 100 medlemmar medlem (sjuktal) 1956 39,8 14,5 1957 48,8 16,5 1958 48,3 15,8 1959 42,0 14,8

För jämförelse redovisas nedan motsvarande uppgifter beträffande den obligatoriska sjukpenningförsäkringen, sjukpenningklasserna 1—13.

Å Antal sjukdomsfall per 100 medlemmar Antal sjukdagar per medlem (sjuktal) r

män kvinnor samtliga män kvinnor samtliga 1956 45,2 42,4 43,8 12,4 13,7 13,0 1957 56,7 54,0 55,3 13,0 14,2 13,6 1958 51,6 49,3 50,5 12,7 13,8 13,2 1959 49,3 47,8 48,5 12,4 13,2 12,8 Vid utgången av år 1959 utgjorde antalet frivilligt försäkrade hustrur

139 971. Av dessa hade 111 366 eller 79,6 procent försäkrat sig för det enligt då gällande bestämmelser högsta sjukpenningtillägget ä 3 kr. I fråga om karenstidens längd hade 98,4 procent valt 3 dagars karens.

Inkomster och utgifter i den frivilliga sjukförsäkringen åren 1956 1959 redovisas i följande tabeller (i 1 OOO-tal kronor). Det bör observeras att ta- bellerna omfattar såväl företagare som husmödrar och studerande.

a) Inkomster

År Avgifter Statsbidrag . Övrlga Summa inkomster

1956 12 769 2 231 811 15 811 1957 13 020 2 476 961 16 457 1958 16 934 2 797 1 016 20 747 1959 17 469 3 094 1 115 21 678

Sjukpenning . År och Övriga Summa

hem . utgifter

penning

1956 11 136 52 11 188 1957 12 261 64 12 325 1958 13 978 61 14 039 1959 14 995 245 15 240

Överskotten i den frivilliga försäkringen (avseende nämnda tre grupper försäkrade) åren 1955—1959 utgjorde under respektive år 5,7, 4,6, 4,1, 6,7 och 6,4 milj. kr.

Kommitténs synpunkter och förslag

1. Företagarnas sjukpenningförsäkring

Obligatorisk tilläggssjukpenningförsäkring. Som förut nämnts är alla sjukkassemedlemmar som har en årsinkomst av förvärvsarbete om minst 1 200 kr. obligatoriskt sjukpenningförsäkrade. Beträffande tillhörigheten till den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen råder olikhet mellan försäkrade, vilkas årsinkomst av förvärvsarbete härrör från inkomst av tjänst (anställning hos annan) och från inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. De förra är obligatoriskt tilläggssjukpenningförsäkrade i den mån anställningsinkomsten överstiger 1800 kr. om året. De senare däremot är inte obligatoriskt tilläggssjukpenningförsäkrade även om deras årliga förvärvsinkomst överstiger 1 800 kr. De självständiga företagarna och de fria yrkesutövarna står alltså utanför denna försäkring i den mån de inte också har inkomst av anställning. Härutinnan skiljer sig tilläggs- sjukpenningförsäkringen från den allmänna tilläggspensioneringen. Nu be- rörda förhållanden påkallar vid samordningen mellan sjukförsäkringen och pensioneringen en omprövning av frågan om företagarnas anslutning till den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen. I det följande an- vänder kommittén beteckningen företagare beträffande alla dem, vilka har sådan inkomst som enligt SFL är att hänföra till inkomst av annat för- värvsarbete än av tjänst.

Sjukpenningförsäkringen är väsentligen avsedd att ersätta det inkomst- bortfall, som blir följden av arbetsoförmåga på grund av sjukdom. Det fin- nes helt säkert företagare, som kan vara borta från sin rörelse kortare eller längre tid utan att detta medför svårare ekonomiska konsekvenser för dem. De kan exempelvis ha tillgångar i form av fastighet eller rörelse, som ger avkastning även då vederbörandes egen arbetsinsats minskar eller upphör.

För andra företagare, exempelvis småföretagare inom jordbruk, träd— gårdsodling, fiske, småindustri, hantverk och handel —— och dessa torde

utgöra majoriteten — torde sjukdom regelmässigt medföra sådana ekono- miska konsekvenser att behov av försäkringsskydd föreligger. De lever i många fall under betingelser, vilka är likartade med löntagarnas. Det sagda gäller inte endast småföretagare utan även större företagare, exempelvis sådana med nystartad verksamhet. Vid ett ställningstagande till frågan om att utsträcka den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen måste behovet hos nu nämnda grupper tillmätas avgörande betydelse.

Företagarna har nu möjlighet att utöka sitt försäkringsskydd för in- komstbortfall vid sjukdom genom att ansluta sig till den frivilliga sjuk— försäkringen. Erfarenheterna hittills visar emellertid att företagarna inte i rimlig utsträckning utnyttjat dessa möjligheter. Enligt senast tillgäng— liga statistik hade således endast omkring en femtedel av landets företagare tecknat kompletteringsförsäkring enligt SFL och det torde kunna antagas att endast en mindre del av de övriga har erforderligt försäkringsskydd genom försäkring i annan ordning.

Enligt kommitténs mening måste det ur allmän synpunkt vara ett önske- mål, att alla — såväl löntagare som företagare _ vilka vid sjukdom drab- bas av inkomstbortfall, erhåller erforderlig kompensation härför. Vidare är det ur synpunkten av en rationell samordning mellan sjukförsäkringen och pensioneringen önskvärt att förmånerna från de båda socialförsäk— ringarna fastställes efter någorlunda likartade grunder.

Kommitténs i kapitel 13 framlagda förslag till ändring av reglerna i 16 & TPL om s. k. antagandepoäng och till vissa andra regler för att motverka följderna i poänghänseende av inkomstbortfall i anledning av sjukdom förutsätter, att den nuvarande skillnaden mellan inkomst av tjänst och inkomst av annat förvärvsarbete i fråga om tillhörighet till tilläggssjuk— penningförsäkringen undanröjes, i vart fall såvitt avser årsinkomst som uppgår till basbeloppet i TPL _— för år 1961 4 300 kr.

Vid sina överväganden angående obligatorisk tilläggssjukpenningförsäk- ring för företagare har kommittén slutligen beaktat att företagarna själva i stor utsträckning synes anse sig ha behov av ett försäkringsskydd för inkomstbortfall vid sjukdom, som är lika effektivt som det för löntagarna anordnade.

På anförda skäl föreslår kommittén att i fråga om tillhörighet till till- läggssjukpenningförsäkringen inkomst av anställning och inkomst av an— nat förvärvsarbete likställes. Alla sjukkassemedlemmar med en viss minsta inkomst av förvärvsarbete skall alltså bli obligatoriskt försäkrade för till- läggssjukpenning och sjukpenningen skall graderas efter förvärvsinkoms— tens storlek. Inom kommittén har övervägts, huruvida denna regel borde modifieras så, att företagarinkomst endast i begränsad omfattning skulle utgöra grund för sjukpenningklassplaceringen genom att ett lägre maxi- mum tillämpades eller att endast viss kvotdel av inkomsten beaktades. En begränsning skulle närmast vara motiverad av en önskan att hålla kost-

255 naderna nere för de försäkrade, eftersom kommittén utgår ifrån att dessa skall ha att själva erlägga hela avgiften för tilläggssjukpenningförsäk- ringen. Med hänsyn till angelägenheten av enhetliga regler och till vad som förevarit beträffande motsvarande problem inom tilläggspensioneringen har kommittén stannat för att i denna del förorda full jämställdhet mellan anställda och företagare.

Det är uppenbart att ett genomförande av kommitténs förslag medför vissa problem vid beräkningen av företagarnas årsinkomst av förvärvs- arbete. Fastställandet av denna årsinkomst ankommer på sjukkassorna. Som allmän princip gäller därvid bl. a. dels att med årsinkomst av för- värvsarbete avses den för år beräknade inkomst i penningar eller natura- förmåner, som någon kan antagas komma att tills vidare åtnjuta av sådant arbete, och dels att inkomst av arbete för egen räkning ej må beräknas högre än som motsvarar skälig avlöning för liknande arbete för annans räkning. Någon ändring i dessa principer påkallas inte av kommitténs förslag att utsträcka den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen till företagarna. Vissa svårigheter vid den praktiska tillämpningen torde dock inställa sig.

När det gäller de anställda, kan beräkningen av årsinkomsten och sjuk- penningklassplaceringen ske med ledning av löneuppgifter från arbetsgi— varna. Detta hjälp- eller kontrollme-del saknas beträffande företagarna. De- ras inkomst härleder sig vidare i regel dels från vederbörandes eget arbete och dels från avkastning av i en rörelse eller i en fastighet investerat kapi— tal. För en jordbrukare har exempelvis fastighetens värde och storleken av intecknad gäld betydelse. I vissa fall påverkas inkomsten av tillfälliga vinster eller förluster. En företagares inkomster röner alltså inverkan av omständigheter, som inte har något direkt samband med den egna arbets- insatsen. Verkan av dessa omständigheter elimineras emellertid i huvudsak genom den nämnda föreskriften, att inkomst av arbete för egen räkning ej må beräknas högre än som motsvarar skälig avlöning för liknande arbete för annans räkning.

Vid bedömningen av storleken av en_företagares beräknade inkomster av förvärvsarbete får sjukkassan i första hand bygga på uppgifter, som denne själv lämnar angående sin sysselsättning och sina inkomster. Rik— tigheten av dessa uppgifter torde sjukkassan i mån av behov kunna i viss omfattning kontrollera genom jämförelse med företagarens taxerade in- komster. Att direkt bygga försäkringen på dessa inkomster är givetvis ogörligt med hänsyn till vad nyss sagts om de omständigheter som på- verkar inkomsternas storlek. Det må också framhållas, att sjukpenning— försäkringen är avsedd att giva skydd mot bortfall av inkomst, som någon kan antagas komma att tills vidare åtnjuta — den tager sikte på den san- nolika arbetsinkomsten under en tid av ett å två år framåt — under det att taxeringen avser förfluten tid. Den nämnda kontrollen måste ske med

viss försiktighet. En företagare bör nämligen kunna placeras i såväl högre som lägre sjukpenningklass än den som motsvarar hans deklarerade in- komst för visst eller vissa år. Det synes dock vara självklart att sjukpen- ningförsäkringen inte får grundas på högre inkomst än den som den för— säkrade regelmässigt taxerats för under en följd av år, såvida inte sär- skilda skäl såsom ändrade förvärvsförhållanden föranleder till annat. Viss hjälp vid kontrollarbetet har sjukkassan genom det inom kassan förda pensionsregistret avseende tilläggspensioneringen. Till detta inflyter årligen från de lokala skattemyndigheterna uppgifter om fastställda pensions- grundande inkomster.

Till ledning för sjukkassans beräkning av årsinkomsten torde åtminstone i vissa fall också kunna tjäna sjukkassans egen kännedom om vederböran- des sysselsättnings- och inkomstförhållanden. Ofta torde den utvägen kunna väljas, att såsom företagarens förvärvsinkomst anse den inkomst, som i orten plågar åtnjutas av en anställd person med motsvarande förutsätt- ningar och färdigheter.

Sjukkassorna har redan nu _ från tillämpningen av den frivilliga för- säkringen för företagare _ viss erfarenhet rörande uppskattningen av den högsta inkomst som får läggas till grund för sjukpenningförsäkring. Till- läggas må också att företagarna med hänsyn till kostnaderna för tilläggs- sjukpenningförsäkringen inte kan antagas vara angelägna att få en för hög sjukpenningklassplacering.

Ur finansieringssynpunkt samt med hänsyn till att olika karenstider _ enligt vad som föreslås i det följande _ kan komma att gälla för sådan till- läggssjukpenning som grundas på inkomst av anställning och sådan tilläggs- sjukpenning som grundas på inkomst av annat förvärvsarbete måste vid placeringen i sjukpenningklass för försäkrad, som är både anställd och företagare, angivas i vad mån placeringen grundas på det ena eller andra inkomstslaget. Sjukkassan får alltså i sådana fall göra dubbla beräkningar av årsinkomsten. Kommittén förordar att inplaceringen i sjukpenningklass med hänsyn till vad som gäller i tilläggspensioneringen i första hand skall grundas på inkomst av anställning och i andra hand på inkomst av annat förvärvsarbete. Inkomst av annat' förvärvsarbete kommer sålunda att vid fall av blandad inkomst medföra att sjukpenningen kan utgå med högre be- lopp än om endast anställningsinkomst förelegat.

Här må något beröras fall, då förvärvsverksamhet drives av äkta makar gemensamt eller då den ena maken biträder den andra maken i dennes förvärvsverksamhet.

Enligt 4 5 1 st. YFL är arbetstagare, som är gift med arbetsgivare, undan- tagen från den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen. För make till arbets- givaren erlägges alltså inte några avgifter till denna försäkring och till följd därav ej heller något arbetsgivarbidrag till sjukförsäkringen.

I 8 5 1 st. SFL stadgas att hushållsarbete, som make utför i hemmet, ej räknas såsom förvärvsarbete. Beträffande arbete, som make utför i den andra makens förvärvsverksamhet, tillämpas _ med hänsyn till samord- ningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen ävensom till den i dylika fall ofta föreliggande tveksamheten om »anställningsförhål- landets» realitet och verkliga innebörd _ den praxis, att make som biträder den andra maken regelmässigt betraktas såsom kompanjon till denne och alltså såsom självständig företagare. Bedrives förvärvsverksamheten gemen- samt av makarna, betraktas de givetvis båda som självständiga företagare.

Enligt TPL skall för varje år pensionsgrundande inkomst beräknas på grundval av försäkrads inkomst av anställning och inkomst av annat för- värvsarbete. Som underlag för beräkningen skall läggas den försäkrades taxering till statlig inkomstskatt. I allmänhet behandlas vid taxeringen inkomst som härrör från förvärvsverksamhet som drives av makarna ge- mensamt eller av den ena maken med biträde av den andra som en enhet, dvs. den ena maken taxeras ensam för ifrågavarande inkomst.

Det torde få ankomma på rättstillämpningen att lösa de problem, som med hänsyn till anförda omständigheter kommer att uppträda vid en an- slutning av företagarna till den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäk- ringen. Närmare riktlinjer för tillämpningen kan förväntas bli uppdragna i anvisningar från riksförsäkringsverket.

För att företagare skall inträda i den obligatoriska tilläggssjukpenning- försäkringen i samband med lagstiftningens ikraftträdande, bör något hälso- villkor inte vara uppställt. Den omständigheten att en företagare vid tiden för inträdet i försäkringen på grund av sjukdom kan antagas komma att varaktigt erhålla en betydligt lägre inkomst än den han haft under tidigare år får emellertid betydelse vid bestämmande av den sjukpenningklass han skall tillhöra. Inplaceringen i sjukpenningklass bör därvid grundas på den för den närmaste framtiden beräknade inkomsten och inte på hans under tidigare är högre förvärvsinkomster. Vid beslut om inplacering i sjukpen— ningklass på grund av företagarinkomst bör _ med reservation för vad som följer av det i nästa stycke anförda — vid föreliggande sjukdom tillämpas samma bedömningsgrunder som kom till användning i fråga 0111 anställ- ningsinkomst vid SFL:s ikraftträdande den 1 januari 1955.

Viss tveksamhet kan råda vilken sjukpenning som bör utgå till den företagare, som är mera tillfälligt sjukskriven vid tidpunkten för lagänd- ringens ikraftträdande. Man kan låta den synpunkten dominera att det är fråga om ikraftträdande av en för företagarna ny obligatorisk försäk- ring och att alltså sjukpenning skall utgå efter klassplaceringen med hän— syn till företagarinkomsten i analogi med de principer som tillämpades vid den obligatoriska sjukförsäkringens ikraftträdande den 1 januari 1955

och som enligt 11 & SFL gäller vid klassplacering i samband med inskriv- ning av medlem. Man kan också göra gällande att jämställandet av före- tagarinkomst med anställningsinkomst endast innebär att vederbörandes obligatoriska sjukpenningförsäkring skall avse en högre sjukpenningklass än tidigare, varför man bör följa den allmänna regeln i 11 5 3 st. SFL att medlems sjukpenningförsäkring inte får ändras under löpande sjukhjälps- tid. Kommittén anser skälen för det förstnämnda alternativet överväga och förordar alltså att detta skall gälla. Vid denna lösning bör vidare _ främst av praktiska skäl _ gälla att den, som är sjukskriven vid ikraftträdandet av de nya bestämmelserna och omedelbart dessförinnan uppbar sjukpenning på grund av frivillig försäkring enligt SFL, inte får placeras i sjukpenning- klass, som under löpande sjukperiod ger honom en lägre sammanlagd sjuk- penning för dag än han skulle ha erhållit, om den frivilliga försäkringen fortfarande varit gällande för honom.

Till ledning för sjukkassornas bedömning av företagarnas tillhörighet till den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen och deras inplacering i sjukpenningklass erfordras inkomstuppgifter från företagarna. Särskilda bestämmelser blir därför erforderliga rörande skyldighet för företagarna att lämna Vissa uppgifter i samband med ikraftträdandet av den nya lagstift- ningen.

För sjukkassorna torde särskilt den första inplaceringen av företagarna i sjukpenningklasser bli en arbetskrävande och svår uppgift. Även därefter torde den successiva kontrollen av företagarnas sjukpenningförsäkring komma att medföra åtskilliga problem för sjukkassorna och påverka kas— sornas personalbehov. Kommittén anser sig emellertid kunna utgå ifrån att sjukkassorna skall kunna på ett tillfredsställande sätt bemästra de nya arbetsuppgifterna. Det torde få ankomma på riksförsäkringsverket att läm- na sjukkassorna de närmare anvisningar, som erfordras till ledning för arbetet med företagarnas inplacering i sjukpenningklass.

Företagare, som före den nya lagstiftningens ikraftträdande fyllt 67 är, bör enligt kommitténs mening ej omfattas av den obligatoriska tilläggssjuk- penningförsäkringen. Behovet av en sådan försäkring för dem torde näm- ligen i allmänhet vara ringa. Efter lagstiftningens ikraftträdande bör emel- lertid företagare, som en gång inplacerats i högre sjukpenningklass än den lägsta, även efter 67-årsåldern vara tilläggssjukpenningförsäkrade så länge som deras förvärvsinkomster motiverar detta. Anledning synes nämligen inte föreligga att i förevarande avseende tillämpa andra regler för före— tagare än för anställda.

Vid bifall till kommitténs förslag om obligatorisk tilläggssjukpenning- försäkring för företagare finner kommittén skäl inte föreligga att bibehålla den nuvarande möjligheten för företagare att teckna frivillig sjukpenning— försäkring. Tidigare tecknad sådan försäkring föreslås därför skola upp— höra samtidigt med att den nya lagstiftningen träder i kraft. Rätt att

kvarstå inom en tidigare tecknad frivillig försäkring bör dock enligt kom- mitténs mening föreligga för de företagare, som till följd av det ovan upp— ställda åldersvillkoret inte kommer att från början omfattas av den obliga- toriska tilläggssjukpenningförsäkringen. För sådan frivillig försäkring bör nu gällande regler alltjämt tillämpas. Statsbidrag till denna försäkring bör utgå enligt nuvarande grunder.

Karenstid. Enligt 26 & SFL får obligatorisk sjukpenning inte börja utgå förrän tre dagar förflutit av en sjukperiod, dagen för sjukdomsfallets in- träffande medräknad (karenstid). Beträffande den frivilliga sjukförsäk- ringen enligt SFL gäller bl. a. att den som önskar sådan försäkring i egen- skap av förvärvsarbetande har rätt att välja ett av vissa alternativ beträf- fande den tidpunkt då det frivilliga sjukpenningtillägget skall börja utgå. Han kan sålunda välja att sjukpenningtillägget skall utgå antingen omedel- bart efter utgången av den inom den obligatoriska sjukpenningförsäkringen stadgade karenstiden (tre dagar) eller att sjukpenningtillägget skall utgå först sedan obligatorisk sjukpenning under en sjukperiod utgått i 15, 30 eller 90 dagar (karenstidsförlängning). Beträffande sjukpenningtillägget blir det i praktiken i dessa fall fråga om karenstider på 18, 33 resp. 93 dagar. Statistiken utvisar att av den femtedel av företagarna, som utnyttjat möjligheten att frivilligt försäkra sig för sjukpenningtillägg, den långt övervägande delen valt tre dagars karenstid.

Vid anslutning av företagarna till den obligatoriska tilläggssjukpenning- försäkringen framstår det som önskvärt att de beredes möjlighet att i viss utsträckning anpassa försäkringsskyddet för inkomstbortfall vid sjukdom efter det individuella behovet. Detta önskemål synes kunna i rimlig mån tillgodoses genom viss valfrihet beträffande karenstiden.

Även kostnadsskäl gör det motiverat att företagarna, som förutsättes skola själva betala hela avgiften för tilläggssjukpenningförsäkringen, be- redes möjlighet att välja längre karenstid än den som gäller inom sjuk— penningförsäkringen för anställda. Ju längre karenstiden är desto lägre blir nämligen avgiften.

Den nuvarande anslutningen av företagare till den frivilliga försäkringen ger enligt kommitténs mening inte någon nämnvärd ledning vid bedömande av frågan om företagarnas allmänna önskemål och behov beträffande ka— renstid. Det kan nämligen antagas att åtskilliga av dem, som inte frivilligt försäkrat sig, skulle ha valt en lång karenstid om de tecknat en försäk- ring. Ställningstagandet i denna fråga torde därför få ske utifrån allmänna överväganden. Kommittén anser det därvid inte uteslutet att i en obliga— torisk tilläggssjukpenningförsäkring av samtliga företagare många på grund av kostnadsskäl föredrager — om möjligheter därtill föreligger _ att vara försäkrade med en längre karenstid än den eljest normala. Enligt kom- mitténs mening bör därför övervägas att utöver den normala tredagars-

karensen tillämpa ytterligare någon eller några karenstider. Därigenom får försäkringen större smidighet. Det synes dock inte påkallat att inom en obligatorisk försäkring medgiva de försäkrade samma valfrihet beträffande karenstid som nu gäller inom den frivilliga försäkringen. Med hänsyn till de svårigheter av olika slag som en valfrihet inom ramen för en obligatorisk försäkring medför, bör valfriheten begränsas så långt detta är möjligt utan att syftet med densamma förfelas. Som alternativ till tredagarskarensen torde det vara tillfyllest med två längre karenstider. Möjlighet till karens— tidsförlängning med 30 eller 90 dagar _ karenstid alltså 33 resp. 93 dagar — synes i rimlig utsträckning tillgodose behovet av valfrihet.

Med hänsyn till det anförda föreslår kommittén, att som huvudregel skall gälla samma karenstid för företagare som för anställda, dvs. tre dagar, samt att företagarna skall ha möjlighet att efter särskild framställning få karenstiden förlängd med 30 eller 90 dagar. Försäkrad, vars sjukpenning- klassplacering grundas såväl på inkomst av anställning som på inkomst av annat förvärvsarbete, kan givetvis få karenstiden förlängd endast för den del av sjukpenningen, som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete.

Företagare bör ha viss möjlighet att övergå från en karenstid till en annan. Sålunda hör han när som helst kunna välja en längre karenstid än den som gäller för hans grundsjukpenningförsäkring. För övergång från längre till kortare karenstid finner kommittén dock särskilda restriktiva regler erforderliga för att förhindra spekulation från de försäkrades sida.

Enligt 49 & SFL kan frivillig försäkring meddelas endast under förut— sättning, att vederbörande ej fyllt 55 år och att han har god hälsa. Denna bestämmelse gäller även vid övergång från mindre till mer omfattande försäkring, vari inbegripes övergång från försäkring med längre till för- säkring med kortare karenstid.

Kommittén föreslår i anslutning härtill att såsom villkor för företagares rätt att övergå från försäkring med längre till försäkring med kortare karenstid, skall gälla att han inte fyllt 55 år och att han har god hälsa. Vidare skall av försäkrad, som efter fyllda 40 år övergår från försäkring med längre till försäkring med kortare karenstid, för tilläggssjukpenning- försäkringen uttagas ett särskilt avgiftstillägg schablonmässigt graderat med hänsyn till åldern vid övergången. Det synes däremot inte påkallat att stadga någon begränsning i fråga om det antal tillfällen en försäkrad före— tagare under 55 år får övergå från längre till kortare karenstid.

Rörande tidpunkten för ikraftträdandet av en genom karenstidsförkort— ning utvidgad försäkring föreslår kommittén, att den utvidgade försäk— ringen skall gälla fr. o. m. ingången av den kalendermånad som följer efter den, varunder framställning därom gjorts. Motsvarande bör såsom förut nämnts gälla vid övergång till längre karenstid. För sjukdom, som inträffar innan de nya försäkringsvillkoren blivit gällande, skall tilläggssjukpenning

utgivas efter den vid sjukdomens inträffande gällande karenstiden. En motsvarande regel i fråga om den frivilliga försäkringen finnes nu i 50 & SFL.

Här må tilläggas att förlängd karenstid för tilläggssjukpenningförsäkring på grund av företagarinkomst givetvis bör äga tillämpning i fråga om rätten till tilläggspenning från moderskapsförsäkringen.

Rätt till undantagande från och återinträde i tilläggssjukpenningförsäk— ringen. Inom tilläggspensioneringen föreligger möjlighet till individuellt undantagande såvitt avser annan inkomst av förvärvsarbete än inkomst av anställning. Det har nämligen ansetts, att behovet av pensionsskydd för företagare stundom kan gestalta sig väsentligt annorlunda än för anställ— da. För företagare kan det framstå som fördelaktigare att behålla med- len i rörelsen än att betala avgifter för en pensionsförsäkring. Denna un- dantagsmöjlighet har kompletterats med rätt att återkalla gjord anmälan om undantagande. Återkallelsen får giltighet fr. o. m. årsskiftet näst efter det den göres, dock tidigast sedan undantagandet varit gällande i fem år. Bestämmelsen om denna tidsgräns har sin grund i att man önskat undvika förhastade anmälningar om undantagande från pensioneringen och kort- fristiga spekulationer. Den som en gång återkallat gjord anmälan om undan— tagande får sedan inte ånyo göra sådan anmälan.

Den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen avser liksom tilläggs- pensioneringens förtidspension att tillsammans med grundsjukpenningför- säkringen resp. folkpensioneringens förtidspension utgöra ett riskskydd. Sjukpenningförsäkringen är avsedd dels för korttidsfallen och dels för den första tiden av långtidsfallen, medan förtidspensioneringen skall giva skydd vid långvarig sjukdom och invaliditet. Vid en rationell samordning mellan sjukförsäkring och pensionering bör den tidigare rätten till sjukpenning i princip upphöra vid den tidpunkt, från vilken rätt till förtidspension in- träder. Kommitténs i kapitel 19 framlagda förslag i samordningsfrågan grundas på denna princip.

Det är ett allmänt omfattat önskemål att snarast möjligt en fullständig samordning mellan sjukförsäkringen och pensioneringen blir genomförd. En sådan samordning förutsätter att förmånerna från sjukförsäkringen och pensioneringen är någorlunda likvärdiga. Om man medgiver undan- tagande från endera av tilläggssjukpenningförsäkringen eller tilläggspen- sioneringen minskas sannolikheten för att en sådan likvärdighet skall före- ligga. Ur samordningssynpunkt framstår det som naturligt och rimligt att de förvärvsarbetandes riskskyddsförsäkring avser såväl tilläggssjukpenning som tilläggspension.

Vad särskilt beträffar undantagande från tilläggspensioneringen för den företagare, som är tilläggssjukpenningförsäkrad, må framhållas att uppen- barligen mycket stora svårigheter skulle yppa sig då man hade att vid lång-

varig sjukdom och invaliditet indraga en relativt hög sjukpenning och er— sätta den med enbart en förhållandevis låg förtidspension från folkpensio- neringen. Sådana företagare skulle oundvikligen utgöra en oförsvarlig extra- belastning på sjukpenningförsäkringen. Ur behovssynpunkt är i regel sna- rare att föredraga, att långtidsskyddet är bättre än korttidsskyddet, än att situationen är den motsatta. Kommittén anser på grund härav att man inte kan godtaga att en företagare, som är tilläggssjukpenningförsäkrad för företagarinkomst, får vara undantagen från tilläggspensioneringen. Han får alltså inte vara enbart tilläggssjukpenningförsäkrad.

Även ett undantagande från tilläggssjukpenningförsäkringen för före— tagare, som ej är undantagen från tilläggspensioneringen, vållar svårigheter ur samordningssynpunkt. Kommittén anser att med den valfrihet beträf— fande karenstiden, som föreslagits i det föregående, något beaktansvärt behov av undantagande i fråga om tilläggssjukpenningförsäkringen inte föreligger för den som inte anmält undantagande från tilläggspensione- ringen. Kommittén vill vidare i detta sammanhang erinra om att _ därest undantagande från enbart tilläggssjukpenningförsäkringen medgives — den som väljer sådant undantagande därmed i allmänhet går miste om de förmåner, som följer av ett genomförande av kommitténs förslag i kapitel 13 till ändring av reglerna i 16 & TPL om s. k. antagandepoäng och till vissa andra regler för att motverka följderna i poänghänseende av bort— fallsanledningen sjukdom.

På grund av det anförda förordar kommittén att företagare skall kunna vara undantagen från tilläggssjukpenningförsäkringen endast såvida han samtidigt är undantagen från tilläggspensioneringen. Kvarstär han i till- läggspensioneringen skall han alltså tillhöra jämväl tilläggssjukpenning— försäkringen. Han äger därvid rätt att välja den längre karenstiden 93 dagar.

Återkallar försäkrad anmälan om undantagande från tilläggspensione- ringen, bör enligt kommitténs mening sådan återkallelse jämväl innebära att den försäkrade blir automatiskt återansluten till tilläggssjukpenning- försäkringen med verkan från samma tidpunkt som gäller för pensione- ringen. Kommittén har emellertid i det föregående föreslagit att övergång från försäkring med längre till försäkring med kortare karenstid får ske endast under förutsättning att den försäkrade företagaren inte fyllt 55 år och att han har god hälsa. Med hänsyn härtill bör återanslutning till till- läggssjukpenningförsäkringen avse 93 dagars karenstid, den försäkrade dock obetaget att, om nämnda ålders- och hälsovillkor är uppfyllda, välja en av de kortare karenstiderna. I dessa fall skall han givetvis erlägga sådant avgiftstillägg som kommittén behandlat i det föregående.

Då undantagande från tilläggssjukpenningförsäkringen upphör, bör gälla att tilläggssjukpenning på grund av företagarinkomst inte får utgivas för sjukdom, som inträffat innan försäkringen härutinnan blivit gällande. En

motsvarande regel återfinnes i fråga om den frivilliga försäkringen i 50 & SFL.

Finansieringen av företagarnas tilläggssjulcpenningförsäkring. Den obliga- toriska tilläggssjukpenningförsäkringen för de anställda finansieras genom bidrag från arbetsgivarna samt genom sjukförsäkringsavgifter från de för- säkrade. Arbetsgivarbidraget beräknas täcka omkring 60 procent av kost- naderna för de anställdas tilläggssjukpenning. De anställda har alltså att erlägga endast omkring 40 procent av den verkliga försäkringskostnaden. Kommittén utgår, som förut nämnts, ifrån att företagarna själva skall helt bestrida utgifterna för sin tilläggssjukpenningförsäkring genom egna av- gifter. Särskilda regler blir därför erforderliga för finansieringen av denna del av sjukpenningförsäkringen.

För beräkningen av företagarnas avgifter för tilläggssjukpenningförsäk- ringen bör enligt kommitténs mening gälla särskilda avgiftstariffer, vilka liksom övriga avgiftstariffer fastställes av riksförsäkringsverket. Avgiftens storlek i det enskilda fallet blir beroende av tilläggssjukpenningens storlek samt av karenstidens längd.

För att giva en uppfattning om storleken av de avgifter, som behöver uttagas av företagarna för deras försäkring för tilläggssjukpenning (till— läggspenning), har kommittén gjort vissa beräkningar. I följande tablå redovisas årsavgiftens storlek i vissa fall vid tillämpning av kommitténs senare i detta kapitel förordade sjukpenningskala. Det förutsättes att års- inkomsten av förvärvsarbete i sin helhet utgör företagarinkomst.

Avgift 1 kr. vid en karenstid av

Årsinkomst av Tilläggs- förvärvsarbete sjukpenning kr. kr. 3 dagar 33 dagar 93 dagar 6 800— 8 400 8 123 74 45 14 OOO—16 000 16 253 152 93 21 000— 24 383 230 141

Det må framhållas att de ovan angivna avgifterna är genomsnittsavgifter för hela landet. Inom vissa sjukkasseområden kan avgifterna bli högre och inom andra lägre. Avgifterna är vidare beräknade under förutsättning av i stort sett oförändrad sjuklighet. I avgiftsbeloppen har ej inkluderats bidrag till sjukkassornas förvaltningskostnader.

Av tablån framgår att avgiften för företagare vid 93 dagars karens blir knappt 40 procent av avgiften vid tredagarskarens. Såsom förut nämnts har de anställda att själva erlägga omkring 40 procent av den för deras tilläggssjukpenningförsäkring erforderliga totalavgiften. För företagaren blir alltså avgiften vid 93 dagars karens något lägre än den avgift, som en anställd i samma sjukpenningklass har att erlägga själv.

Företagarnas avgifter kan i förekommande fall höjas genom sådant avgiftstillägg som berörts i det föregående.

Till de ovan angivna avgifterna kommer givetvis avgifterna för sjuk- vårdsförsäkringen och för grundsjukpenningförsäkringen, vilka avgifter är lika stora i varje sjukkasseområde för dem som är försäkrade för dessa förmåner.

2. Hemmafruarnas sjukpenningförsäkring

Som framgår av den föregående redogörelsen föreligger vissa önskemål om förbättring av husmödrarnas sjukpenningförmåner genom att utsträcka den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen till dem. Yrkanden har också framförts att hemarbetande kvinnor skall få teckna frivillig försäk— ring enligt samma grunder som gäller för förvärvsarbetande sjukkassemed- lemmar.

För tillhörighet till sjukpenningförsäkringen över huvud taget kräves enligt SFL i princip att vederbörande har en viss minsta årsinkomst —— 1 200 kr. — av förvärvsarbete. Hemmafruarna är emellertid på grund av särskilda bestämmelser därom obligatoriskt sjukpenningförsäkrade, fastän de inte har sådan inkomst. Tillhörigheten till tilläggssjukpenningförsäk- ringen grundas på den årsinkomst av tjänst, som medlemmen kan antagas komma att tills vidare åtnjuta. Hushållsarbete, vilket make utför i hem— met, räknas enligt SFL inte såsom inkomst av förvärvsarbete och sålunda inte heller såsom inkomst av tjänst. Den i det föregående förordade till— läggssjukpenningförsäkringen för företagare grundas även den på förefint— ligheten av en beräknad inkomst av förvärvsarbete och kommer sålunda inte att avse kvinnor i deras egenskap av husmödrar. Däremot kan ifråga- varande tilläggssjukpenningförsäkring bli tillämplig på sådan kvinna som arbetar i en gemensamt med mannen bedriven rörelse.

En obligatorisk tilläggssjukpenning för hemmafruarna skulle såsom fram- går av det följande föra med sig åtskilliga svårigheter och mindre önsk- värda konsekvenser.

För löntagarna sker inplaceringen i sjukpenningklass i väsentlig män på grundval av inkomstuppgifter från arbetsgivarna och de försäkrade själva. För hemmafruarna skulle andra metoder få tillämpas, om de in- fördes i tilläggssjukpenningförsäkringen. Vilken metod som bör komma i fråga måste bedömas med hänsyn till syftet med hemmafruförsäkringen. För löntagarna avses tilläggssjukpenningen tillsammans med grundsjuk- penningen utgöra ersättning för det inkomstbortfall som uppkommer vid sjukdom. Vad beträffar hemmafruarna är sjukpenningen icke avsedd att kompensera något inkomstbortfall utan att bereda ett ekonomiskt skydd för de ökade utgifter som sjukdomen medför. Dessa utgifter varierar avse- värt från fall till fall, beroende bl. a. på familjens storlek och samman- sättning. Av särskild betydelse är om i familjen finnes minderåriga barn

och om husmoderns sjukdom medför behov av hjälp för hemmets skötsel och vårdnaden om barnen. Förhållandena torde härvidlag vara så skif— tande, att det inte finnes någon möjlighet att på grundval av dem utforma några allmänna principer till ledning för en differentierad klassplacering.

Ej heller torde det vara möjligt att uppnå ett tillfredsställande resultat, om man skulle bygga inplaceringen i sjukpenningklass på grundval av en uppskattning i penningar av värdet av det arbete som en hemmafru utför. Detta arbete varierar avsevärt mellan olika familjer. Även om man skulle kunna tänka sig att i praktiken tillämpa vissa schablonregler _— exempel— vis att uppskatta hemmafruarnas arbete i hemmet med utgångspunkt från på orten gängse normer för lejd kvinnlig arbetskraft (husföreståndarinna, hembiträde) — skulle man likväl sakna garantier för att man gjorde en riktig sjukpenningklassplacering i det enskilda fallet. Det är sålunda inte möjligt att komma fram till en rättvis ekonomisk bedömning av de hem- arbetande husmödrarnas arbetsinsatser i olika fall.

Att generellt försäkra hemmafruarna för en relativt hög tilläggssjuk- penning kan inte vara riktigt eller lämpligt. Många av dem —— kanske fler- talet — torde nämligen inte ha något större behov av försäkring utöver grundsjukpenningen. Såsom av det följande framgår har hemmafruarna i relativt liten omfattning utnyttjat möjligheterna att komplettera sin sjuk- penning genom frivilliga sjukpenningtillägg.

Det måhända starkaste skälet mot en ökning av hemmafruarnas obliga- toriska försäkringsskydd är emellertid av ekonomisk natur. Avgifterna här- för skulle säkerligen i många fall bli betungande, eftersom de skulle utgå jämsides med de socialförsäkringsavgifter som eljest uttages av äkta makar. Kommittén utgår härvid ifrån att statsbidrag inte skulle komma att utgå till obligatorisk tilläggssjukpenningförsäkring av hemmafruar.

Kommittén har förordat att grundsjukpenningen skall höjas och för kvinnliga sjukkassemedlemmar, som har små barn i hemmet, förenas med barntillägg även då medlemmen inte vårdas på sjukhus, samt föreslår i det följande att möjligheterna till frivillig sjukpenningförsäkring skall något förbättras.

Enligt kommitténs mening är den nu förefintliga anordningen med fri- villig sjukpenningförsäkring för hemmafruar avgjort att föredraga framför en konstruktion med obligatorisk tilläggssjukpenningförsäkring.

Kommittén kan alltså inte förorda, att en förbättring av hemmafruarnas sjukpenningskydd tillgodoses inom ramen för den obligatoriska tilläggs- sjukpenningförsäkringen.

För att de hemmafruar som anser sig ha behov därav skall kunna utöka sitt försäkringsskydd har för dem öppnats möjlighet att genom frivilliga avgifter försäkra sig för ytterligare högst 5 kr. _— dvs. hemmafruarna kan få en sammanlagd sjukpenning om högst 8 kr. Den frivilliga sjukförsäk-

ringen har emellertid trots intensiv upplysningsverksamhet fått en för- hållandevis ringa omfattning. Som förut nämnts har endast omkring 140 000 kvinnor eller drygt 10 procent av de till försäkringen berättigade hemmafruarna utnyttjat möjligheterna till frivillig försäkring. Av dessa har det övervägande antalet försäkrat sig för det före den 1 januari 1961 gällande maximibeloppet 3 kr.

Vad som kan vara anledningen till det ringa antalet frivilligt försäkrade hemmafruar är inte möjligt att säkert avgöra. Det kan bero på bristande kännedom om möjligheterna att teckna sådan försäkring och på gällande ålders- och hälsovillkor. Vidare är behovet av frivillig försäkring mycket skiftande. I många fall anser sig hemmafruarna på grund av mannens eller familjens inkomster inte ha behov av att komplettera sitt försäkringsskydd genom frivillig sjukförsäkring i SFL. I andra fall föreligger säkerligen be- hov av ett utökat försäkringsskydd, men frivillig försäkring tecknas ändå inte, kanske beroende på de kostnader som försäkringen medför.

Med hänsyn till att möjligheterna till frivillig försäkring utökats nyligen och till kommitténs förslag om förbättringar av grundsjukpenningförsäk- ringen, synes tveksamt om behov av ytterligare åtgärder i fråga om de hemarbetande kvinnornas sjukpenningförsäkring föreligger. Kommittén föreslår emellertid att sjukpenningtilläggets maximibelopp höjes från 5 till 6 kr.

Genomföres kommitténs förslag om höjning av grundsjukpenningen från 3 till 4 kr. och vad kommittén nyss föreslagit beträffande sjukpenning- tilläggets maximibelopp, kan hemmafruarna, därest möjligheterna till fri- villig försäkring utnyttjas, bli försäkrade för en sammanlagd sjukpenning om högst 10 kr. per dag. Detta sjukpenningbelopp motsvarar sjukpenningen vid en årlig löneinkomst, som uppgår till 5 800 men ej till 6 800 kr. Erinras må vidare om att enligt kommitténs förslag grundsjukpenningen för kvin- nor med barn under tio år i hemmet förhöjes med barntillägg om 2 kr. även under sjukdom i hemmet. En sådan kvinna kan alltså, om hon ut- nyttjar möjligheterna till frivillig försäkring, få en sammanlagd sjukpen- ningersättning av 12 kr. om dagen. Det bör dessutom observeras att detta belopp inte utgör skattepliktig inkomst.

3. Sjukpenningskalan En rationell samordning mellan sjukförsäkring och pensionering förutsätter en revision av den nuvarande sjukpenningskalan i SFL. En allmän över- sikt över därvid aktuella spörsmål har lämnats i kapitel 16. Som förut nämnts är sjukpenningskalan så konstruerad, att tilläggssjuk- penningen — om man bortser från de lägsta sjukpenningklasserna —— re— duceras efter de första 180 dagarna av en sjukperiod. Enligt de före den 1 januari 1959 gällande bestämmelserna skedde reduktionen redan efter de första 90 sjukpenningdagarna.

Angående motiven till bestämmelserna om sänkning av sjukpenningen efter viss tids sjukhjälp må erinras om följande.

När det gällde att införa en obligatorisk sjukförsäkring med inkomst- graderad sjukpenningersättning ansågs det erforderligt att vara försiktig bl. a. i fråga om kompensationsgraden. En samordning mellan sjukförsäk- ringen och yrkesskadeförsäkringen ansågs vidare synnerligen önskvärd. Enligt den åsyftade samordningsprincipen skulle ersättningen vid yrkes- skada under den första tiden efter skadans inträffande, den s. k. samord- ningstiden, utgå från sjukkassa enligt de för vanlig sjukdom gällande reg- lerna. Det betraktades då som nödvändigt att sjukförsäkringens sjukpen- ningskala under tid motsvarande samordningstiden gav en kompensation, som var så god att den kunde accepteras för yrkesskadeförsäkringens del. För tiden därefter ansågs emellertid en betydande begränsning i fråga om sjukpenningens storlek inom sjukförsäkringen vara motiverad åtminstone i dåvarande läge, ehuru man var av den uppfattningen att en långvarig sjukdom i regel medför större påfrestning på den sjukes och hans familjs ekonomi än en kort sjukdom. För nämnda begränsning talade bl. a. kost- nadsskäl och överförsäkringsrisk. Vidare framhölls bl. a. att då sjukför- säkringens sjukhjälpstid vore slut, för flertalet som då alltjämt vore sjuka en övergång måste ske till den enhetsstandard, som folkpensioneringen gav. I avbidan på en definitiv lösning på frågan om samordningen med folkpensioneringen ansågs den av socialförsäkringsutredningen föreslagna uppbyggnaden av skalan tills vidare utgöra en lämplig anordning.

Sedan det visat sig att försäkringen för tilläggssjukpenning lämnat ett inte obetydligt överskott, upptogs frågan om en förbättring av skyddet efter "90 dagars sjukdom. Med hänsyn till det tveklösa behovet av en för- bättring av sjukpenningförmånerna vid längre tids sjukdom ansågs tiden för den oreducerade sjukpenningen böra utsträckas. Skäl kunde visserligen andragas för att denna tid borde sammanfalla med Sjukhjälpstiden 730 dagar. För att inte försvåra en kommande rationell samordning borde emellertid tiden för den högre sjukpenningen i dåvarande läge inte ut- sträckas längre än till 180 dagar.

Sedan sistnämnda utsträckning beslöts, har läget ändrats på det sättet att en inkomstgraderad tilläggspensionering med ungefärligen samma kom- pensationsgrad som sjukpenningförsäkringen under de första 180 dagarna beslutats och satts i kraft, varför tiden nu är inne att söka genomföra en mera definitiv samordning mellan sjukförsäkringen och pensioneringen.

Den omständigheten att tilläggssjukpenningen sjunker efter viss tids sjukdom innebär en svaghet i försäkringsskyddet. Enligt kommitténs me- ning är en förbättring angelägen med hänsyn till de långtidssjukas behov av ett verksamt ekonomiskt skydd under hela sjukdomstiden. Ett bort- tagande av den nuvarande sänkningen efter viss tids sjukdom är påkallat även för ernående av den rationella samordning mellan sjukförsäkring

och pensionering, som kommittén eftersträvar och som behandlas närmare i kapitel 19. Om sänkningen efter Viss tids sjukdom inte borttages, skulle effekten kunna bli följande för försäkrad som efter långvarig sjukdom blir berättigad till förtidspension. Först utgår den högre sjukpenningen visst antal dagar. Därefter sker en större eller mindre reduktion. Efter ytterligare tid avlöses den låga sjukpenningen av en hög förtidspension från folk- och tilläggspensioneringen. Ett system, som normalt leder till sådana fluktuationer i ersättningsnivån, framstår som orimligt. Det natur— liga kunde visserligen sägas vara att sjukpenningersättningen och förtids- pensionen alltid borde vara ekonomiskt likvärdiga. Trots likheterna i flera hänseenden måste dock dessa förmåner i andra avseenden vara olika kon- struerade, varför full likvärdighet inte kan föreligga regelmässigt. Men denna omständighet bör enligt kommitténs mening inte hindra att man i möjlig mån söker minska de omotiverade skillnaderna i värde mellan de förmåner som utgår under olika perioder av ersättningstiden. En och samma tilläggssjukpenning under hela Sjukhjälpstiden medför också vissa administrativa fördelar.

Vad beträffar de sjukdomsfall, som inte så småningom övergår till för- tidspensionsberättigande tillstånd, kommer ett borttagande av sänkningen av sjukpenningen efter viss tid troligen att medföra en tendens till för- längning av sjukskrivningstiderna. Detta kan visserligen i viss mån betrak- tas som en nackdel. Men man måste å andra sidan beakta att den nuvarande reduktionsregeln säkerligen i en del fall av ekonomiska skäl medfört en tidigare friskskrivning än som varit medicinskt önskvärd.

Ett borttagande av reduktionen av sjukpenningen efter 180 dagar medför en betydande merutgift för sjukförsäkringen. Utgiftsökningen har av kom- mittén uppskattats till omkring 55 milj. kr. för år med utgångspunkt från nuvarande sjukpenningskala. Vid nuvarande kostnadsfördelning för till- läggssjukpenningförsäkringen mellan arbetsgivarna och de försäkrade skulle av nämnda merutgift omkring 33 milj. kr. täckas av arbetsgivarbidrag och omkring 22 milj. kr. av avgifter från de försäkrade. I utgiftsökningen har inte inräknats de merkostnader, som —— genom reduktionsregelns bort— tagande —— uppkommer vid bifall till kommitténs förslag att utsträcka den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen att omfatta jämväl företa- garna. Vidare må framhållas att den kostnadsökning, som följer av det i det följande behandlade påbyggandet av sjukpenningskalan uppåt med nya sjukpenningklasser för högre inkomstlägen, givetvis blir större om sjukpenningen skall utgå med oförändrat belopp under hela ersättnings- tiden än om den skall reduceras efter exempelvis 180 dagar.

De ekonomiska och andra skäl, som kan tala mot ett borttagande av reduktionen av sjukpenningen efter viss sjukskrivningstid, anser kom- mittén inte vara av den tyngd att de bör hindra att en sådan reform genom—

föres. Kommittén föreslår därför att för tilläggssjukpenningen skall gälla samma belopp under hela Sjukhjälpstiden.

Beträffande sjukpenningskalans utformning i övrigt får kommittén an- föra följande.

Den nuvarande sjukpenningskalan ger under de första 180 sjukhjälps- dagarna kompensation för inkomstbortfallet med omkring två tredje- delar, om hänsyn tages till beskattningsreglerna. I de lägre inkomstlägena är dock kompensationsgraden något större än två tredjedelar. För barn— familjer förhöjes kompensationen genom barntilläggen, som är knutna till grundsjukpenningen och utgår oberoende av arbetsinkomstens storlek. En- ligt kommitténs mening saknas anledning att vidtaga ändring i fråga om storleken av den inkomstkompensation, som sålunda blir ett resultat av den nuvarande sjukpenningskalans utformning beträffande de första 180 sjukhjälpsdagarna. Vid en utbyggnad av sjukpenningskalan bör eftersträ- vas att inkomstkompensationen blir av samma storleksordning som den nu är i skalans övre skikt.

Frågan om sjukpenningens beskattning, som behandlas i kapitel 20, är av avgörande betydelse för utformningen av sjukpenningskalan. Här må förutskickas att kommittén förordar att sjukpenningen även i fortsätt- ningen skall utgöra icke skattepliktig inkomst.

Vid reformeringen av sjukpenningskalan måste beaktas, att en mera vitt- gående jämkning av skalans inkomstintervaller kommer att påverka ett mycket stort antal sjukkassemedlemmars klasstillhörighet. För att fast- ställa deras tillhörighet till sjukpenningförsäkringen och inplacera dem i sjukpenningklasser erfordras vissa inkomstuppgifter. Sådana uppgifter måste, om sjukpenningskalan mera avsevärt ändras, lämnas av det stora flertalet sjukpenningförsäkrade. Om klassnumreringen och inkomstinter- vallen bibehålles oförändrade i klasserna 2—12, behöver sjukkassemed- lemmar, som vid tiden för den nya lagstiftningens ikraftträdande är place- rade i dessa klasser, inte lämna nya inkomstuppgifter för sin inplacering i den nya sjukpenningskalan, såvida deras inkomst härrör enbart från anställning. Nya inkomstuppgifter erfordras däremot beträffande medlem- mar tillhörande nuvarande sjukpenningklass 13 samt beträffande sådana i klasserna 2—12 inplacerade medlemmar, vilka har företagarinkomst av betydelse för klassplaceringen. Om klassnumreringen och inkomstinter— vallen bibehålles oförändrade i klasserna 2—12, underlättas i hög grad sjukkassornas förberedelsearbete för genomförandet av den nya lagstift- ningen. Även allmänheten besparas visst besvär.

Till belysning av omfattningen av det arbete, som skulle uppkomma för sjukkassorna vid en mera genomgripande omarbetning av sjukpenning— skalan kan nämnas, att antalet sjukpenningförsäkrade medlemmar vid ut-

gången av år 1959 utgjorde drygt 4,5 milj. Av dessa var omkring 1,7 milj. försäkrade för enbart grundsjukpenning (sjukpenningklass 1). I sistnämn— da tal ingick inte fullt 1,2 milj. i hemmet arbetande gifta kvinnor och med dem jämförliga kvinnor, vilka omfattas av den s.k. hemmafruförsäkringen (klassbeteckning 1 H). Till sjukpenningklasserna 2—12 hörde drygt 2,2 milj. sjukkassemedlemmar. Den högsta sjukpenningklassen, klass 13, om- fattade närmare 0,6 milj. medlemmar.

Sjukpenningklass 1 omfattar två grupper sjukpenningförsäkrade, näm- ligen dels de sjukkassemedlemmar, som har en årsinkomst av förvärvs- arbete, vilken uppgär till 1 200 kr., men vilkas inkomst av tjänst inte uppgår till 1 800 kr., och dels de 5. k. hemmafruarna.

I föregående kapitel har kommittén föreslagit att gränsen för tillhörig— het till sjukpenningförsäkringen höjes från 1 200 till 1 800 kr. Sistnämnda belopp sammanfaller med gränsen mellan sjukpenningklasserna 1 och 2 i den nuvarande skalan. Förslaget inverkar inte på hemmafruarnas till- hörighet till sjukpenningförsäkringen. Kommittén förordar att dessa allt— jämt skall vara försäkrade för grundsjukpenning, varvid dock hel sjuk- penning enligt kommitténs förslag i föregående kapitel om grundsjukpen- ningen skall utgöra 4 kr.

Övriga sjukpenningförsäkrade medlemmar skall tillhöra sjukpenning— klass 2 eller högre klass beroende på förvärvsinkomstens storlek.

Den föreslagna höjningen av gränsen för tillhörigheten till sjukpenning- försäkringen till 1 800 kr. —— motsvarande nuvarande undre gränsen för tillhörighet till tilläggssjukpenningförsäkringen —— påkallar i sin tur en höjning av sistnämnda gränsbelopp. Kommittén förordar att detta höjes till 2400 kr., vilket belopp markerar gränsen mellan de nuvarande sjuk- penningklasserna 2 och 3.

Vid det för maj 1961 gällande pensionspristalet 131 skulle den maximala arbetsförtjänst som beaktas enligt TPL utgöra 33 000 kr.

Kommittén har konstruerat en sjukpenningskala med utgångspunkt från sina ståndpunktstaganden här ovan och under antagande att den skall avse samma inkomstmaximum som i TPL och inte behöva påbyggas ytterligare vid mindre ökning av pensionspristalet. Denna sjukpenningskala utgöres av de 4 första kolumnerna i efterföljande tabell. Övriga kolumner avser att belysa storleken av kompensationsgraden i olika inkomstlägen. Stor- leken av inkomstkompensationen har i tabellen beräknats under beaktande av preliminärskatteavdraget. Till grund för beräkningen har därvid legat preliminärskatten år 1960 i en ort tillhörande ortsgrupp III och med en sammanlagd kommunal utdebitering av 14 kr. per skattekrona. Kolum— nerna för >>gift>> avser gift man, vars hustru ej har inkomst uppgående till 2 000 kr. för år.

Av sjukpenningen i varje klass utgör 4 kr. grundsjukpenning och åter- stoden tilläggssjukpenning.

Årsinkomsten _ " Veckolön efter Kompensation per Sjuk- uppgår 51111? VFCkOlO" källskatteav- vecka efter pcnning- _ _ penning Vldjdass' drag första sjukveckan klass nr till men e] per dag mitten . _ 0 till kr. kr. ogift gift Å)

kr. kr. kr. kr. kr. ogift gift

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 2 1 800 2 400 4 40 38 38 28 73,7 73,7 3 2 400 3 000 5 52 47 49 35 74,5 71,4 4 3 000 3 600 6 63 54 59 42 77,8 71,2 5 3 600 4 200 7 75 63 71 49 77,8 69,0 6 4 200 5 000 8 88 72 81 56 77,8 69,1 7 5 000 5 800 9 104 83 92 63 75,9 68,5 8 5 800 6 800 10 121 95 103 70 73,7 68,0 9 6 800 8 400 12 146 113 120 84 74,3 70,0 10 8 400 10 200 14 179 136 146 98 72,1 67,1 11 10 200 12 000 16 213 156 169 112 71,8 66,3 12 12 000 14 000 18 250 182 198 126 69,2 63,6 13 14 000 16 000 20 288 203 224 140 69,0 62,5 14 16 000 18 000 22 327 223 250 154 69,1 61,6 15 18 000 21 000 25 375 250 281 175 70,0 62,3 16 21 000 24 000 28 433 281 316 196 69,8 62,0 17 24 000 27 000 31 490 311 348 217 69,8 62,4 18 27 000 30 000 34 548 342 383 238 69,6 62,1 19 30 000 33 000 37 606 367 408 259 70,6 63,5 20 33 000 _ 40 663 401 444 280 69,8 63,1

Det skydd som pensioneringen ger vid långvarig sjukdom och invaliditet utgör i princip en fortsättning av det skydd som sjukförsäkringen ger vid sjukdomens eller invaliditetens början. Ur synpunkten av en reell sam- ordning av förmånerna från de båda socialförsäkringsgrenarna kunde det måhända därför synas nödvändigt att höja den övre inkomstgränsen inom sjukpenningförsäkringen till ungefär det maximibelopp, som beaktas vid fastställande av den pensionsgrundande inkomsten inom tilläggspensione- ringen. Kommitténs i tabellen ovan ingående utkast till ny sjukpenning- skala upptager också som övre inkomstgräns beloppet 33 000 kr. Syftet med den sålunda utformade skalan är emellertid endast att visa hur skalan tekniskt bör utformas, om man finner det lämpligt med en sådan utbygg- nad. Såsom framgår av det följande talar flera skäl mot att nu vidtaga en så kraftig höjning.

Förmånsnivån inom den allmänna pensioneringen — summan av folk— pension och tilläggspension _— är avsedd att för den, som har för oavkortad pension erforderligt antal pensionsgrundande år, motsvara omkring två tredjedelar av den genomsnittliga lönen under de 15 bästa åren. Sjukpen- ningen avser likaledes att giva en kompensation med omkring två tredje- delar. Vid en jämförelse mellan de båda förmånsnivåerna är att märka, att det är den aktuella inkomsten, som lägges till grund för beräkningen av sjukpenningkompensationens storlek, medan det är de verkliga inkomsterna av förvärvsarbete under en förfluten tid, som bestämmer pensionskompensa- tionen. Garantier saknas således för att de båda förmånerna blir likvärdiga

för den försäkrade, även om inkomstmaximum för de förmånsgrundande in- komsterna motsvarar varandra.

Det må vidare framhållas att tilläggspensioneringen först efter en över- gångstid får full effektivitet. Den avsedda pensionsnivån uppnås sålunda mera allmänt först efter ett par årtionden. Att så är fallet beträffande ålderspensionerna betyder kanske mindre i detta sammanhang. Av väsent- ligt större betydelse är att försäkrade födda före år 1914 inte har möjlig- het att erhålla full förtidspension, enär de inte kan förvärva eller tillgodo- räknas fullt antal poänggivande år.

Ur synpunkten av en tillfredsställande samordning mellan förmånerna från sjukförsäkringen och pensioneringen kan det således inte vara nöd- vändigt att omedelbart utbygga sjukpenningskalan så att dess övre inkomst- gräns motsvarar maximum av den pensionsgrundande inkomsten. Detta kan utan olägenhet ske successivt i den takt statsmakterna finner påkallad.

Den övre inkomstgränsen i sjukpenningskalan bör givetvis sättas så högt att den i stort sett täcker sådana grupper, som kan antagas vara särskilt beroende av sjukpenningen för sin försörjning under sjukdom. Redan pen— ningvärdeförändringen och reallöneutvecklingen under senare år påkallar därför en inte oväsentlig höjning av övre inkomstgränsen. Ej heller ur förevarande synpunkter är det dock nödvändigt att som riktpunkt vid be- stämmandet i denna reformetapp av skalans övre gräns uppställa det maxi- mum, som beaktas vid fastställande av den pensionsgrundande inkomsten. De försäkrade, som har en löneinkomst av 2 000 kr. i månaden eller mera, är i regel tjänstemän som är tillförsäkrade en kompletterande sjuklön från sin arbetsgivare. En höjning av deras sjukpenning kan förväntas i allmän- het medföra en med sjukpenninghöjningarna likvärdig sänkning av sjuklö- nen. För deras del kan det alltså inte sägas föreligga något mera påtagligt behov av att sjukpenningskalans övre gräns nu höjes ända till omkring 33 000 kr.

Vid bedömandet av frågan var inkomstmaximum bör ligga måste slutligen beaktas de ökade avgifter, som en utbyggnad av sjukpenningskalan medför. För sådana försäkrade, som beröres av en höjning av sjukpenningskalans maximum, skulle försäkringsavgiften komma att höjas i ungefär samma proportion som höjningen av sjukpenningen.

Vad angår arbetsgivarnas bidrag till sjukförsäkringen för sina anställda är uppenbart att övre gränsen för bidragsunderlagets beräkning måste höjas, därest sjukpenningskalans maximum höjes. Kommittén vill här förutskicka att kommittén i kapitel 20 förordar att arbetsgivarnas bidrag till sjukförsäkringen skall beräknas å löner upp till samma maximum som inom tilläggspensioneringen, dvs. 71/2 gånger basbeloppet i TPL, och detta vare sig sjukpenningskalan höjes till samma maximum eller till ett lägre belopp.

Kommittén finner övervägande skäl tala för att nu vidtaga endast en

begränsad höjning av sjukpenningskalans övre inkomstgräns. Kommittén förordar att denna gräns tills vidare skall vara 21 000 kr. om året, vilket _— vid godkännande i övrigt av den av kommittén utformade skalan — innebär att den högsta sjukpenningen utgår till försäkrade med inkomster av förvärvsarbete uppgående till 21 000 kr. eller mera. Den högsta sjuk- penningen föreslås i överensstämmelse härmed skola utgöra 28 kr. om dagen.

Vad kommittén föreslagit beträffande tilläggssjukpenningen bör natur- ligen äga motsvarande tillämpning i fråga om tilläggspenningen från moder- skapsförsäkringen.

Med hänsyn bl. a. till bredden av högsta inkomstintervallet i sjukpen- ningskalan anser kommittén skäl inte föreligga att i sjukförsäkringslag- stiftningen införa bestämmelser om indexreglering av skalans maximi- belopp.

Uppenbart är att förslaget om samma sjukpenning under hela sjukhjälps- tiden samt om höjning av sjukpenningskalans övre inkomstgräns kommer att medföra behov av att ändra löne- och försäkringsavtal, som är utfor- made med utgångspunkt från nu gällande bestämmelser om sjukförsäk- ringens sjukpenningförmåner.

I fråga om sjukpenningens storlek vid sjukhusvård får kommittén anföra följande. Nu gäller att för tid, då sjukpenningförsäkrad medlem åtnjuter sjukhusvård, hempenning skall utgivas i stället för sjukpenning. Hempen- ningen utgår, med nedan angivet undantag, med belopp motsvarande den sjukpenning, som eljest skolat utgå, minskat med 3 kr. dock med högst hälften av sjukpenningens belopp. Den minskning som göres skall intill ett belopp av en krona 50 öre anses utgöra minskning av grundsjukpenningen. Återstoden — högst en krona 50 öre — utgör minskning å tilläggssjuk- penningen. För kvinnlig medlem, som i hemmet har minst ett barn under tio år, vilket är sjukvårdsförsäkrat som barn till henne eller hennes make, skall hempenningen utgöra minst 3 kr. om dagen.

Vårdavgiften för patienter å allmän sal vid sjukhus och andra sjukvårds- inrättningar uppgår för närvarande i allmänhet till 5 kr. om dagen mot tidigare 3 kr. För patienter, vilkas sjukhjälpstid inom den allmänna sjuk- försäkringen inte gått till ända, betalas vårdavgiften av vederbörande sjuk- kassa.

Minskningen av sj ukpenningen under sjukhusvistelse har motiverats med de besparingar i fråga om föda, klädslitage m. ni. som uppkommer vid sjukhusvistelse. Därjämte har framhållits bl. a. att läkarvård och läkemedel är helt fria vid sjukhusvård.

Med hänsyn främst till att de besparingar, som sålunda uppkommer för den sjuke vid sjukhusvistelse, numera torde kunna uppskattas till ett högre belopp än 3 kr., finner kommittén skäligt att den ifrågavarande minsk-

ningen jämkas uppåt. Kommittén förordar att sjukpenningen vid sjukhus- vistelse skall minskas med 5 kr., dock att minskningen med nedan angivet undantag skall göras med högst hälften av den sjukpenning som eljest skolat utgå.

Det må här erinras om att kommittén i föregående kapitel föreslagit att för kvinnlig försäkrad, som är placerad i sjukpenningklass, sjukpenningen vid sjukhusvård skall utgöra lägst 4 kr., såframt den försäkrade stadig- varande sammanbor med barn under tio år.

Med hänsyn till den föreslagna höjningen av grundsjukpenningen och till vad som anföres i kapitel 20 om finansieringen av grundsjukpenning- försäkringen bör minskningen intill ett belopp av 2 kr. anses utgöra minsk- ning av grundsjukpenningen.

Det kan ifrågasättas, huruvida skäl föreligger att till den nya lagstift- ningen överföra beteckningen hempenning för den sjukpenning som utgår under sjukhusvård. Beteckningen sjukpenning synes enligt kommitténs mening kunna användas även i fråga om den vid sjukhusvård minskade sjukpenningen.

Vid bifall till kommitténs förslag om höjning av sjukpenningavdraget vid sjukhusvård bör beloppet 3 kr. i 4 5 smittbärarlagen ändras till 5 kr. Fråga om annan ändring i samma paragraf har behandlats i föregående kapitel.

KAPITEL 19

Sjukhjälpstid och andra frågor om samordningen mellan

sjukförsäkring och pensionering

Gällande bestämmelser m. m.

I 5 & SFL stadgas att varje svensk medborgare, som är bosatt i riket, är försäkringspliktig fr. o. m. kalendermånaden näst efter den då han fyllt 16 år. Detsamma gäller den som, utan att vara svensk medborgare, är här bosatt och mantalsskriven. Från försäkringsplikt har enligt 5 5 3 st. SFL särskilt undantagits vissa personer, vilka på grund av anstaltsvård un- der avsevärd tid inte kan ha nytta av försäkringen, nämligen a) den som åtnjutit sjukhusvård under minst 730 dagar i följd, så länge sjukhusvård därefter pågår, b) den som är omhändertagen å anstalt för obildbara Isin- nesslöa och e) den som är intagen i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt för tid, som kan antagas komma att omfatta minst två år. Dessutom är en- ligt punkt d) från försäkringsplikt undantagen, om Kungl. Maj:t eller efter Kungl. Maj:ts bemyndigande tillsynsmyndigheten så bestämmer, den som är sjukförsäkrad enligt utländsk lag.

Den i 5 5 3 st. a) SFL angivna tiden av 730 dagar motsvarar den längsta tid, under vilken sjukhjälp enligt gällande bestämmelser kan utgivas i form av sjukhusvård och sjukpenning för samma sjukdom. Bestämmelser- na om sjukhjälpstid återfinnes i 29 & SFL, vari föreskrives, att denna tid är högst 730 dagar vid varje sjukdom. För folkpensionärer gäller sär- skilda regler som i allmänhet ytterligare begränsar Sjukhjälpstiden. Den som fyllt 67 år eller åtnjuter folkpension i form av invalidpension eller sjukbidrag äger nämligen för tid efter utgången av den månad, då han upp- nått nämnda ålder eller börjat uppbära folkpensionen, vid varje sjukdom uppbära sjukpenning för högst 90 dagar; ersättning för sjukhusvård han under sådan tid utgå för högst 180 dagar. Om den, som uppbär invalidpen- sion eller sjukbidrag och som på grund av förvärvsarbete är placerad i sjukpenningklass, insjuknar i en ny sjukdom, gäller emellertid i fråga om den sjukdomen den normala Sjukhjälpstiden av 730 dagar, såvida inte folkpensionen under tiden höjes till följd av ändrade inkomstförhållan- den. Sker sådan höjning, tillämpas den nyss angivna begränsade sjukhjälps- tiden efter utgången av den månad, varunder den försäkrade börjat upp- bära den högre folkpensionsförmånen. I fråga om sjukdom, som inträffat

innan invalidpension eller sjukbidrag börjat utgå, gäller alltid den begrän- sade sjukhjälpsti-den efter utgången av den månad, då pensionen börjat utgå.

Som framgår av dét anförda räknas Sjukhjälpstiden för varje sjukdom för sig. I 29 5 3 st. SFL göres emellertid vissa modifikationer härutin- nan. Å ena sidan skall ny sjukdom, som inträffar under tid för vilken sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård utgives, räknas såsom samma sjukdom som den tidigare. Å andra sidan skall, om försäkrad —— frånsett arbetsoförmåga på grund av kortvarig och medicinskt sett fristående sjuk- dom — under mer än två år varit fullt arbetsför, därefter inträffande sjuk- domsfall anses utgöra ny sjukdom, ändå att medicinskt samband kan på- visas med sjukdom, varav den försäkrade lidit före nämnda tid.

I fråga om tillhörighet till den obligatoriska sjukpenningförsäkringen må här erinras om att sådana kvinnliga sjukkassemedlemmar som avses i 7 5 2 st. SFL — s. k. hemmafruar och därmed jämställda kvinnor — under vissa förutsättningar är försäkrade för grundsjukpenning. Denna för- säkring gäller dock ej för längre tid än t. o. m. den månad, varunder de fyller 67 år, och inte heller för tid efter utgången av den månad, varunder de börjat uppbära invalidpension eller sjukbidrag enligt FPL, så länge sådan förmån åtnjutes.

Beträffande samordningen mellan sjukförsäkringen och folkpensione- ringen gäller vidare följande. I allmänhet dröjer det en längre eller kortare tid från det ansökan om invalidpensionsförmån enligt FPL göres till dess pensionen beviljas och pensionären kan börja uppbära den. Pensionen utbe- talas då retroaktivt fr. o. m. ansökningsmånaden eller ofta en ännu tidi- gare månad. Under -denna retroaktivtid, vari regelmässigt inräknas även utbetalningsmåna-den, kan sjukpenning eller hempenning ha utgivits. Med hänsyn härtill har införts ett stadgande i 38 5 2 mom. FPL, enligt vilket sjukhjälp i form av sjukpenning eller hempenning jämte barntillägg — i den mån sjukhjälpen överstiger 90 kr. — avdrages från den retroaktiva folkpensionen för den tid som sjukhjälpen avser. När det gäller hempen- ning skall avdrag göras som om sjukpenning utgått. Är det fråga om ök- ning av redan utgående pension på grund av att inkomsten sjunkit, får av- draget ske endast på det belopp varmed pensionen ökat. Enligt 16 g 1 mom. lagen om särskilda barnbidrag skall sjukhjälpsbelopp, som skolat avdragas på folkpensionen, till den del så inte kunnat ske avdragas på särskilt barn- bidrag för samma tid. Avdraget belopp utbetalas till sjukkassan. I de här avsedda fallen sker alltså avdrag å folkpensionsförmånen efter särskilda regler. Med hänsyn härtill har i 13 5 FPL stadgats att sjukhj älp från allmän sjukkassa inte räknas såsom inkomst. Till följd härav föranleder sjukhj äl— pen ej avdrag å inkomstprövad folkpensionsförmån enligt vanliga regler.

Bestämmelserna om samordning mellan sjukförsäkringen och tilläggs- pensioneringens förtidspension återfinnes i 18 % TPL. Enligt huvudregeln

gäller att om en försäkrad för viss månad åtnjuter sjukpenning (hempen- ning), så skall förtidspension för samma månad minskas med beloppet av sjukpenningen (hempenningen) i den mån detta överstiger det sjukhjälps— belopp, som avdragits från den försäkrades folkpension eller från sär- skilt barnbidrag. Minskningen av förtidspensionen är i princip konstrue- rad på likartat sätt som minskningen av retroaktivbelopp från folkpensio- neringen. Vissa avvikelser har dock ansetts påkallade. Sålunda göres sjuk- hjälpsavdrag från förtidspensionen även i vad avser tid efter retroaktiv- tiden. Barntillägg skall inte inräknas .i det sjukhjälpsbelopp som avdrages från förtidspensionen. Har hempenning utgivits skall endast det faktiskt utgivna beloppet avdragas. Slutligen skall avdraget sjukhjälpsbelopp inte återbetalas till sjukkassan. Avdrag skall göras månad för månad liksom vid sjukhjälpsavdrag från folkpension.

Inom tilläggspensioneringen erfordras liksom inom folkpensioneringen en särskild bestämmelse för förvärvsarbetande pensionärer, eftersom par- tiell förtidspension kan utgå om nedsättningen av arbetsförmågan inte är fullständig. Har i sådant fall sjukpenningklassen bestämts med hänsyn till den inkomst, som förtidspensionären kan förvärva genom att utnyttja den kvarstående delen av arbetsförmågan, bör sjukpenning enligt den bestämda klassen kunna utgå till honom jämsides med förtidspensionen. På grund av bestämmelserna i FPL kan emellertid en förtidspensionär komma att upp- bära förtidspension samtidigt med sjukpenning efter en sjukpenningklass, som är bestämd med hänsyn till inko-mstförhållandena, innan nedsättningen av arbetsförmågan inträtt. lfrågavarande spörsmål har lösts så, att av- drag för uppburen sjuk- eller hempenning skall göras, då sjukhjälpen hän- för sig till sjukperiod som börjat före utgången av den månad, varunder förtidspension första gången utbetalas, men ej för senare sjukperiod. Vid sådan senare sjukperiod bör nämligen sjukpenningklassen vara anpassad efter de aktuella inkomstförhållandena. Då en förtidspensionär, som upp- bär partiell förtidspension, får sin arbetsförmåga ytterligare nedsatt och till följd härav erhåller hel förtidspension, skall avdrag för uppburen sjuk- hjälp alltid kunna göras från det belopp, varmed pensionen ökat.

Här återgivna regler är avsedda att gälla intill dess frågan om en defi- nitiv samordning mellan de olika socialförsäkringsgrenarna vunnit sin lösning.

I fråga om de s. k. sammanläggningsreglerna i 29 & SFL har riksförsäk- ringsanstalten i skrivelse till Kungl. Maj:t den 23 juli 1959 framhållit att den erfarenhet, som vunnits av dessa regler, är sådan att behovet av ändring i reglerna är uppenbar. Frågan härom bör därför göras till före— mål för utredning. Skrivelsen har den 23 november 1959 överlämnats till kommittén.

Frågan om ändring av sammanläggningsreglerna har även aktualiserats

genom motion nr 258 till 1960 års riksdag av fru Lindberg m. fl. Kungl. Maj :t har den 3 juni 1960 till kommittén överlämnat motionen jämte andra lagutskottets utlåtande (nr 42) i anledning av motionen.

I proposition nr 75 till 1960 års riksdag har föredragande departements- chefen något berört frågan om samordningen inom socialförsäkringen. Han har sålunda framhållit bl. a. att det mellan sjukförsäkring och folkpen— sionering föreligger luckor eller brister i försäkringsskyddet, som alltse- dan den allmänna sjukförsäkringens tillkomst känts besvärande. Möjlig- heterna till dubbel ersättning i vissa fall har föranlett behov av samord— ning. Sjukhjälpstiden inom sjukförsäkringen har i olika avseenden för— längts i syfte att minska risken för avbrott i det skydd som långvarigt sjuka beredes genom sjukförsäkringen respektive folkpensioneringen. Fort- farande finnes dock vissa luckor. I fråga om sjukförsäkringen och yrkes- skadeförsäkringen förverkligades en långtgående samordning år 1955. En- ligt departementschefens mening är tiden nu inne att såvitt möjligt fullstän- diga denna samordning inom hela socialförsäkringen.

Frågan om socialförsäkringens organisation har varit föremål för ut- redning av socialförsäkringens administrationsnämnd. I ett betänkande här- om (SOU 1960: 35) har nämnden föreslagit bl. a. att "handläggningen av för— tidspensionsärendena skall överföras till sjukkassorna, vilkas avgörande i ärendena skall fattas av särskilda inom kassorna inrättade pensionsdele- gationer. Härigenom kommer beslut om förtidspension och om sjukpen- ningklassplacering att fatta-s av samma organ, nämligen sjukkassorna.

Administrationsnämndens förslag har genom propositionen nr 45 före- lagts 1961 års riksdag (se härom kap. 15).

Kommitténs synpunkter och förslag Den nuvarande samordningen mellan sjukförsäkringen och pensioneringen har såsom framgår av det föregående uttryckligen angivits ha karaktären av ett provisorium. Det har nämligen inte ansetts vara möjligt att åstad- komma en fullt tillfredsställande samordning mellan de båda socialförsäk— ringsgrenarna utan en genomgripande omgestaltning av lagstiftningen. Frä- gan härom borde fattas som en reform på längre sikt, därvid bl. a. borde avvaktas resultatet av utredningen om den allmänna pensionsförsäkringen. I sistnämnda hänseende föreligger nu resultat genom den vid 1959 års riks- dag antagna lagen om försäkring för allmän tilläggspension. Tidpunkten är nu inne att ompröva samor—dningsproblemen. Enligt sina direktiv har kommittén att upptaga frågan om en långt gående samordning i materiellt hänseende av de socialförsäkringsgrenar, som ligger varandra närmast, dvs. folkpensioneringen, tilläggspensioneringen, sjukförsäkringen och yrkes- skadeförsäkringen.

Problemet om samordning mellan sjukförsäkringen och pensioneringen, å ena sidan, samt yrkesskadeförsäkringen m. m., å andra sidan, behandlas

i kapitel 22. Kommittén vill här endast förutskicka att kommittén på skäl, som närmare anföres i nämnda kapitel anser att en definitiv lösning av de ifrågavarande samordningsproblemen inte kan komma till stånd för när- varande.

Frågan om samordning mellan sjukförsäkringen och pensioneringen är delvis ett administrativt och delvis et't materiellrättsligt problem. De ad- ministrativa problemen löses i väsentliga delar genom Kungl. Maj:ts förut nämnda proposition nr 45 till 1961 års riksdag. Organisationen för sjukförsäkringen och pensioneringen blir enligt propositionsförslaget mera enhetlig än vad nu är fallet, vilket i sin tur underlättar den förestående materiella samordningen av sjukförsäkringen och pensioneringen.

Genomföres de förslag till reformer inom sjukpenningförsäkringen och pensioneringen, som kommittén framlagt tidigare i detta betänkande, uppkommer förutsättningar som tidigare inte .funnits för att tillgodose behovet av en närmare samordning av förmånerna från sjukförsäkringen och pensioneringen. Av betydelse ur nu förevarande synpunkt är att en- ligt förslagen den nuvarande inkomstprövningen av folkpensioneringens invalidförmåner försvinner och ersättes med andra för folkpensioneringen och tilläggspensioneringen gemensamma regler om gradering av pensionens storlek samt att samma invaliditetsbegrepp och samma invaliditetsbedöm- ning skall tillämpas inom pensioneringens båda delar. Genom att det inom folkpensioneringen nu tillämpade kravet på minst två tredjedels nedsätt- ning av arbetsförmågan för rätt till invalidförmån mildras till minst hälften inom såväl folkpensioneringen som tilläggspensioneringen, nås i princip överensstämmelse med sjukförsäkringens krav för rätt till halv sjukpen- ning. Av betydelse ur samordningssynpunkt är vidare förslagen om att alla förvärvsarbetande skall omfattas av den obligatoriska tilläggssjukpenning- försäkringen, att sjukpenningens storlek inte skall reduceras efter 180 dagar samt att sjukpenningskalan skall påbyggas med nya sjukpenningklasser.

Vis—sa olikheter i förmånsnivåerna kommer likväl att föreligga, beroende på bl. a. att förmånerna från sjukförsäkringen och pensioneringen inte kan fast- ställas helt efter samma principer. Sjukpenningens storlek bör sålunda så nära som möjligt anknyta till den vid försäkringsfallets inträffande ak- tuella förvärvsinkomsten, medan tilläggspensionens storlek bör vara på visst sätt beroende av arbetsinkomsterna under förfluten tid. Skiljaktigheterna beror också på den olikartade skatterättsliga behandlingen av förmånerna från sjukförsäkringen och pensioneringen. Ersättningen från sjukförsäk- ringen är sålunda skattefri, medan pensionsförmånerna i princip är skatte- pliktiga.

Av betydelse ur samordningssynpunkt är slutligen att rehabiliterings- möjligheterna tillvaratages i hela socialförsäkringssystemets intresse. Kom- mittén har i kapitel 12 framlagt förslag till olika åtgärder i syfte att främja rehabiliteringsverksamheten.

Innan kom-mittén går in på frågorna om utformningen av nya regler för samordningen mellan sjukförsäkringen och pensioneringen, vill kom- mittén beröra några av de mera påtagliga bristerna i det nuvarande sam- ordningssystemet. .

För närvarande kan inträffa att vissa av sjukdom föranledda hjälpbe- hov inte täckes vare sig av sjukförsäkringen eller av pensioneringen. Så— lunda kan en person vara sjukskriven och kanske intagen på sjukhus för Vård utan att han kan få vare sig sjukpenning, enär Sjukhjälpstiden är slut (vederbörande är »utförsäkrad»), eller folkpension, enär förutsättningarna för rätt till pension saknas trots den långa sjukdomstiden. Det senare kan bero på att oförmågan att försörja sig genom arbete inte kan antagas bli varaktig eller bestå ytterligare avsevärd tid. Att folkpension inte utgår, kan också bero på att ansökan om pension på grund av oförstånd eller okunnighet om bestämmelserna inte ingivits eller ingivits för sent.

Frågan huruvida den normala Sjukhjälpstiden på 730 dagar eller den för folkpensionärer i allmänhet gällande kortare Sjukhjälpstiden skall tillämpas, kan mången gång vara beroende på en tillfällighet. Inträffar sjuk—domen innan invalidpension (sjukbidrag) börjat utgå, anses orsaks- samband mellan sjukdomen och pensionen föreligga. I sådant fall skall den kortare Sjukhjälpstiden tillämpas, även om sjukdomen inträffar efter det pensionsansökan gjorts. Inträffar sjukdomen först efter det folkpensio— nen börjat utgå, gäller den längre Sjukhjälpstiden. Tiden för handlägg- ningen av en pensionsansökan kan sålunda i vissa fall påverka sjukhjälps- tiden inom sjukförsäkringen. Även vid bestämmandet av den sjukhjälp, som skall avdragas vid den första utbetalningen, kan tillfälligheter spela in, eftersom avdragsbeloppet delvis måste grundas på antaganden från sjuk— kassan rörande framtida sjukhjälpsutbetalningar.

De regler som gäller för samordningen mellan sjukförsäkringen och folkpensioneringen är otillfredsställande även i det avseendet att de ibland resulterar i att hjälpbehovet beträffande kortare eller längre tid täckes av båda försäkringarna, vilket får som följd såväl att dubbelersättningar kan utgå som att ett omständligt avräkningsförfarande mellan försäk- ringarna ansetts erforderligt.

Vad nu anförts gäller samordningen mellan sjukförsäkringen och folk- pensioneringen. De stadgade samordningsreglerna mellan sjukförsäkringen och tilläggspensioneringen har ännu inte praktiskt tillämpats. Såsom förut berörts avviker de i flera häseenden från motsvarande regler inom folk— pensioneringen. Vid revision av samordningsbestämmelserna är det ange- läget att reglerna blir lika inom folkpensioneringen och tilläggspensione- ringen.

Härutöver må framhållas att de nuvarande bestämmelserna om sjuk- hjälpstid är förenade med mer eller mindre svårtillämpade sammanlägg— ningsregler. I princip gäller nämligen en viss sjukhjälpstid vid varje sjuk-

dom, varav den försäkrade lider. Man måste sålunda vid varje sjukperiod avgöra om det är fråga om samma sjukdom som tidigare. Är så fallet. skall sjukhjälpstiderna sammanläggas. Undantag härifrån skall göras endast om det föreligger ett »fritt intervall» om minst två år. Vidare gäl- ler atit sjukdom, som inträffar under tid för vilken sjukpenning eller er- sättning för sjukhusvård utgives, räknas som samma sjukdom som den tidigare. Sjukhjälpstiderna skall då räknas ihop, även om det medicinskt sett är olika sjukdomar. Reglerna om sammanläggning vållar sjukkassorna mycket stora svårigheter i tillämpningen och kan leda till synnerligen slumpartade resultat för den försäkrade. Redan av dessa skäl är det synner- ligen angeläget att de nuvarande sammanläggningsreglerna borttages eller ersättes med andra regler. Sammanläggningen av sj ukperioder medför dess- utom inte sällan att en person blir utförsäkrad från sjukpenning och sjuk— husvårdsersättning utan att han på grund av sjukdomen blir berättigad till hjälp i annan form.

Av det anförda torde framgå att de nuvarande bestämmelserna om sjuk— hjälpstid samt om samordning mellan sjukförsäkring och pensionering inte tillgodoser socialförsäkringens krav på ett effektivt skydd vid sjukdom och invaliditet. Bestämmelserna på förevarande område måste sålunda om- prövas och ersättas med andra regler, om det skall bli möjligt att und- vika att vissa av sjukdom föranledda hjälpfall antingen inte täckes av vare sig sjukförsäkringen eller pensioneringen eller täckes dubbelt under mera avsevärd tid.

Begreppet invaliditet är såsom framhållits i kapitel 4 inte ett klart och entydigt begrepp. Detsamma gäller begreppen sjukdom och sjukdomstill— stånd. lfrågavarande begrepp ligger heller inte till grund för den nuvarande gränsdragningen mellan sjukförsäkring och invalidpensionering. Sålunda kan invalidpension utgå oberoende av om det är fråga om ett sjukdomstill- stånd eller ett invalidi'tetstillstånd. Sjukpenning från den allmänna sjuk— försäkringen kan utgå inte endast vid sjukdom utan även vid »sådant till- stånd av arbetsoförmåga eller nedsatt arbetsförmåga, som förorsakats av sjukdom, för vilken sjukpenning utgivits, och som alltjämt kvarstår efter sjukdomens upphörande». Att invändningsfritt kunna fastslå, vilken dag ett sjukdomstillstånd övergått i invaliditet, låter sig för övrigt i allmänhet inte göra.

När det gäller yrkesskadeförsäkringen har det visserligen med hänsyn till arten av de skador, varom det där i regel rör sig, och till den persongrupp det gäller (i regel endast anställda), befunnits möjligt att vid förmåns- systemets utformning bygga på att en gränsdragning mellan sjukdoms- tillstånd och invaliditet kan ske. Annorlunda ligger det emellertid till när det gäller en försäkring, som avser hela befolkningen (efter fyllda 16 år) och vid vilken orsaken till nedsättningen eller förlusten av arbetsförmågan ofta utgöres av en blandning av sjukdomar och sjukdomstillstånd av så—

väl fysisk som psykisk natur. Att lösa de nu föreliggande samordningspro- blemen med utgångspunkt från att sjukpenningförsäkringen skall bära an— svaret vid sjukdom och förtidspensioneringen vid invaliditet är därför inte möjligt.

Vid s'tällningstagandet till samordningsproblemen bör man i stället i första hand fråga sig genom vilken hj älpform — sjukförsäkringen eller pen- sioneringen — syftet att ge skydd vid sjukdom och invaliditet bäst till— godoses i olika situationer. Därvid får beaktas att sjukpenning och för- tidspension är olika former av ersättning, som utgives vid av sjukdom för- orsakad förlust eller nedsättning av arbetsförmågan. Sjukpenning bör i prin— cip utgå vid mera kortvariga fall eller under den första tiden vid fall av längre varaktighet och pension endast vid mera varaktiga fall.

De flesta invaliditetsfall börjar med sjukdom, under vilken det utgår daghjälp i form av sjukpenning. Först då sjukdomsfallet bli-r mera lång- varigt, kanske livsvarigt, aktualiseras frågan om förtidspension. Både ur individens och samhällets synpunkt måste det emellertid anses önskvärt att, då fråga är om mera långvariga fall, målet för hjälpverksamheten inte primärt skall vara att ge den sjuke eller invalidiserade en pension utan att i möjlig mån återställa hans arbetsförmåga och återinlemma honom i arbetslivet. I detta syfte har kommittén i kapitel 12 förordat att sjuk— kassa, om ersättning för sjukhusvård eller sjukpenning utgivits för 90 da- gar i följd eller det eljest föreligger anledning därtill, skall ha att undersöka, huruvida det är möjligt att genom särskilda åtgärder förkorta sjukdoms- tiden eller eljest helt eller delvis förebygga eller häva nedsättningen av ar- betsförmågan samt att, då så erfordras, tillse att lämpliga åtgärder vidtages. Anses det därvid troligt att vederbörande, utan att andra åtgärder än vanlig sjukvård vidtages, blir återställd inom inte allt för lång tid, exempelvis några månader, bör hjälpen fortsätta att utgå i form av sjukpenning. Är prognosen inte sådan som nu antagits, bör undersökas vad man kan vinna genom rehabi- literingsåtgärder. Kan ett positivt resultat av sådana åtgärder väntas, bör de givetvis vidtagas. Kan det hållas för sannolikt att rehabiliteringstiden bli-r kortvarig — understigande ett år — bör den kontanta hjälpen från social- försäkringen inte utgå i form av förtidspension. Fortsatt sjukpenning är i stället lämpligare jämte i förekommande fall utbildningsbidrag från arbets- marknadsstyrelsen.

Kan rehabiliteringsåtgärderna förväntas draga ut på tiden — ett år eller mera — aktualiseras frågan om att ersätta sjukpenningen med pen— sion för viss tid, dvs. tidsbegränsad förtidspension. Härvid är dock att märka att de allmänna förutsättningarna för utgivande av sådan pension måste föreligga; arbetsförmågan måste alltså vara nedsatt med minst hälften.

Anses rehabiliteringsåtgärder inte höra komma i fråga, t. ex. med hän- syn till vederbörandes ålder, eller har sådana åtgärder genomförts utan

att därigenom invaliditeten sjunkit under invaliditetsgränsen och kan det antagas att invaliditeten kommer att vara ytterligare minst ett är, bör sjuk- penningen ersättas med förtidspension. Finnes utsikter att invaliditeten kan hävas eller minskas, bör pensionen beviljas för viss tid. I annat fall är pen- sionen inte tidsbegränsad. I tveksamma fall bör man givetvis alltid först ge tidsbegränsad förtidspension och sedan låta denna övergå i definitiv pen- sion, om invaliditeten visar sig bli varaktig.

Kommittén anser att samordningssystemet bör utformas på grundval av de nu skisserade riktlinjerna. Om så sker, blir det möjligt att slopa de nu- varande bestämmelserna i 29 & SFL om sjukhjälpstid och om sammanlägg- ning av sj ukperioder. Beträffande den närmare utformningen får kommittén anföra följande.

Kommittén förordar att någon till visst antal dagar maximerad sjuk- hjälpstid i princip inte skall gälla för tid före den månad, under vilken den försäkrade fyller 67 år. För att inte vid en sådan lösning socialför- säkringens skydd vid invaliditet skall till större eller mindre del överfö- ras från pensioneringen till sjukförsäkringen samt för att förhindra att den försäkrade skall kunna under lång tid bibehålla en sjukpenning, som på grund av en tillfälligt hög inkomst vid tiden för insjuknandet är långt större än den förtidspension vartill han borde vara berättigad, är det emel— lertid nödvändigt att vid maximeringens upphävande föreskriva en annan begränsning i Sjukhjälpstiden. Denna bör enligt kommitténs mening an- knyta till beslut om beviljande av förtidspension på så sätt, att sjukkassas skyldighet att utge sjukhjälp bortfaller eller begränsas fr. o. m. månaden näst efter den under vilken beslut fattas om beviljande av förtidspension. Det må här erinras om att kommittén i kapitel 6 förordat att, om ansökan om förtidspension inte göres, pensionsorganet skall ha rätt att bevilja den försäkrade förtidspension utan hinder av att han inte gjort ansökan därom. Såsom framhållits i nämnda kapitel ligger det i sakens natur att sjukhjälp inte kan ersättas av förtidspension, såvida inte förutsättningarna för så- dan pension är uppfyllda i fråga om såväl nedsättningens grad som var- aktighet.

Det nyss föreslagna slopandet av den 'till visst antal dagar maximerade Sjukhjälpstiden blir av mycket stort värde för dem som lider av recidive- rande sjukdomar men som mellan de olika recidiven är så arbetsföra att de inte kan få invalidpension (sjukbidrag). Enligt nuvarande regler i 29 & SFL blir de utförsäkrade efter sammanlagt 730 dagar och får alltså därefter varken sådan sjukhjälp eller invalidpension (sjukbidrag). Vid bifall till kommitténs förslag kommer i dessa fall sjukhjälp att utgå oavsett den sammanlagda sjukskrivningsti—den-s längd.

För samordningen av sjukpenning och förtidspension bör i övrigt gälla föl- jande regler.

Beviljas förtidspension skall den försäkrades placering i sjukpenning- klass samtidigt omprövas. Detsamma gäller om utgående pension ökas eller minskas.

Beviljas hel förtidspension, skall rätten till fortsatt sjukpenning upphöra helt fr. o. m. månaden näst efter den under vilken beslut fattas om be— viljande av sådan pension. Vederbörande skall sålunda inte längre vara placerad i sjukpenningklass, oberoende av storleken av beräknad fram— tida förvärvsinkomst.

Beviljas partiell förtidspension, omprövas samtidigt den dittillsvarande sjukpenningklassplaceringen. Denna ändras så att den fr. o. m. förut nämnda månad motsvarar den framtida förvärvsinkomsten. Har i samband med beviljande av partiell förtidspension vederbörande placerats i sjuk— penningklass såsom förvärvsarbetande (och denna klassplacering inte där- efter ändrats med tillämpning av de vanliga klassplaceringsreglerna), utgår sjukpenning efter den nya klassplaceringen vid ny sjukskrivning. Är ve- derbörande på grund av en tillfällig sjukdom sjukskriven, när förtidspen- sionen börjar löpa, skall sjukpenningen utgå efter den nya sjukpenning- klassen fr. o. m. månaden näst efter den då pensionsbeslutet fattades. För- tidspensionen utgår såsom ersättning för den bestående invaliditeten, me- dan sjukpenningen ersätter den genom den aktuella sjukdomen förlorade resterande arbetsförmågan. Någon verklig dubbelersättning uppkommer alltså inte. Sjukpenning efter den senaste klassplaceringen utgår utan be— gränsning till visst antal dagar. Den upphör dock eller begränsas, om förut- sättning för högre förtidspension (hel förtidspension eller högre grad av partiell fötrtidspension) föreligger och sådan pension beviljas. Därvid upphör sjukpenningen att utgå efter den dittillsvarande klassplaceringen och denna omprövas på samma sätt som när förtidspension först bevil- jades.

Skulle invaliditeten utan nytt insjuknande öka hos den som uppbär par— tiell förtidspension, omprövas samtidigt _ på grund av ansökan eller utan ansökan — rätten till pensionen och sjukpenningklassplaceringen. Sjunker invaliditeten bör likaledes en samtidig omprövning ske av pensionen och klassplaceringen.

Åtnjuter försäkrad förtidspension, bör vid prövningen av hans rätt till sjukpenning vid inträffat sjukdomsfall nedsättningen av hans arbetsför- måga bedömas med bortseende från den nedsättning av arbetsförmågan, som ligger till grund för den utgående pensionen.

Vissa kvinnliga sjukkassemedlemmar — s. k. hemmafruar _ är sjuk- penningförsäkrade, ehuru de inte har någon förvärvsinkomst. Försäkringen gäller dock ej för längre tid än t. o. m. den månad, varunder kvinnan fyller 67 år, och ej heller för tid efter utgången av den månad, varunder hon börjat uppbära invalidpension (sjukbidrag) enligt FPL, så länge sådan förmån åtnjutes. Försäkringen som hemmafru upphör alltså, om veder-

börande blir invalidpensionär eller sjukbidragstagare. Kommittén ifråga- sätter ingen ändring i de gällande bestämmelserna om tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen för kvinna som beviljas hel förtidspension. Hen- nes sjukpenningförsäkring bör alltså upphöra. Beviljas hon däremot partiell förtidspension, synes det skäligt att hon får bibehålla sin obligatoriska sjukpenningförsäkring. Kommittén förordar att så sker. Har hon teck- nat frivillig försäkring såsom hemmafru enligt SFL, bör emellertid denna upphöra, vare sig hon beviljas partiell eller hel förtidspension. Den om- ständigheten att den som är försäkrad som hemmafru tager ut ålderspen- sion före fyllda 67 är bör enligt kommitténs mening inte medföra att sjuk- penningförsäkringen upphör.

För änka kan samtidigt föreligga förutsättningar för rätt till såväl änke- pension som förtidspension. Från tilläggspensioneringen kan vid bifall till kommitténs förslag i kapitel 15 båda pensionerna utgå samtidigt. Från folkpensioneringen skall emellertid, om någon för samma månad är be- rättigad till olika slag av pension, endast den största av dem utgivas. Väl- jer änkan att uttaga änkepension från folkpensioneringen, ehuru hon är berättigad till förtidspension, synes hon inte därigenom böra komma i en förmånligare ställning i fråga om rätten till sjukpenning än om hon utta- git förtidspension. Det skulle te sig orimligt, om en invalidiserad änka skulle under ett stort antal år kunna uppbära både änkepension och sjukpenning genom att hon underlät att söka förtidspension. Kommittén förordar där- för att änka som nu sagts vid bedömande av sjukpenningklassplaceringen betraktas som om hon uppburit den förtidspension, vartill hon i princip är berättigad. Från den tidpunkt då sådan rätt inträder, bör sålunda hennes sjukpenningklassplacering omprövas.

Liksorn enligt nuvarande regler kan det i fortsättningen inträffa, att en hustru uppfyller förutsättningarna för rätt till såväl hustrutillägg som för- tidspension. Dessa pensionsförmåner kan inte utgå samtidigt. I den mån in- komstprövningen inte reducerar hustrutillägget och förtidspensionen avser partiell pension enligt reglerna för grupp III kan hustrutillägget överstiga beloppet av förtidspensionen. Hustrun kan då föredraga att lyfta hustrutill— lägget, vilket inte synes böra vägras henne. För att samordningen mellan sjukpenningförsäkringen och pensioneringen skall fungera tillfredsställan- de, är det emellertid i dylikt fall erforderligt att hon i sjukförsäkringshän- seende betraktas som om hon uppburit förtidspension.

Frågan om behovet av sjukpenning efter fyllda 67 år har kommit i ett delvis annat läge genom de senaste årens reformer på pensioneringens område. Folkpensioneringens ålderspension har sålunda höjts väsentligt och ytterligare "höjningar planeras under de närmaste åren. Dessutom kom- mer ålderspensioner från tilläggspensioneringen att utgivas fr. o. 111. in- gången av år 1963. Pensioneringen kommer sålunda att på ett helt annat

sätt än tidigare tillgodose försörjningsbehoven i förevarande fall. Med hän- syn till de omställningssvårigheter, som uppkommer vid av sjukdom för- orsakat bortfall av förvärvsinkomst, anser kommittén det likväl motiverat, att förvärvsarbetande ålderspensionärer kan vara sjukpenningförsäkrade och erhålla sjukpenning för en begränsad tid. Den som åtnjuter hel förtids- pension får enligt förslaget i det föregående inte vara sjukpenningför- säkrad. Avlöses förtidspension av ålderspension, bör vederbörande givetvis inte heller vara sjukpenningförsäkrad.

Den som fyllt 67 år äger enligt nu gällande bestämmelser för tid efter utgången av den månad då han uppnått nämnda ålder vid varje sjukdom åtnjuta sjukpenning för högst 90 dagar. Kommittén föreslår att sjukpenning i fortsättningen skall kunna utgå för högst 180 dagar för tid efter ingången av den månad, då vederbörande fyllt 67 år, oavsett om arbetsoförmågan förorsakas av en eller flera sjukdommar. Förslaget innebär en förlängning av nuvarande sjukhjälpstid för sjukpenning med vanligen 90 dagar, därvid dock bör erinras om att nuvarande sjukhjälpstid om högst 90 dagar avser varje sjukdom för sig. I de flesta fall blir den nu föreslagna regeln fördel- aktigare för de försäkrade än de nuvarande bestämmelserna och den har även den fördelen att det inte blir nödvändigt att tillämpa några medicinska sammanläggningsregler — något som bereder särskilda svårigheter i fråga om åldringarna.

Nyss förordade regler bör enligt kommitténs mening i princip gälla inte blott för den som fyllt 67 år och på grund därav uppbär ålderspension utan också för den som valt att taga ut ålderspension före nämnda ålder. Den som skjutit upp ålderspensionsuttaget, bör i förevarande avseende betrak- tas som om han uppbär ålderspension.

Kommittén har i det föregående behandlat sjukhjälpstids- och andra samordningsbestämmelser endast beträffande sjukhjälp i form av sjuk— penning. Enligt 29 5 SFL gäller i princip samma sjukhjälpstid för ersätt- ning för sjukhusvård som för sjukpenning, dock är den för folkpensionärer i allmänhet gällande Sjukhjälpstiden maximerad till 180 dagar för ersätt- ning för sjukhusvård och 90 dagar för sjukpenning. Sjukhjälpstiden löper gemensamt för sjukpenning och ersättning för sjukhusvård.

Enligt kommitténs förslag i det föregående skall nuvarande regler i 29 & SFL om till visst antal dagar för varje sjukdom maximerad sjukhjälpstid slopas såvitt angår sjukpenningförsäkringen. Om man bortser från fall med hel förtidspension eller då ålderspension är aktuell —— för vilka fall särskilda begränsningsregler föreslås — skall sjukpenning utgå oberoende av sjukskrivningstidens längd och oberoende av om det gäller en eller flera sjukdomar eller sjukperioder; dock skall sjukpenningklassen om— prövas i samband med beviljande av partiell förtidspension. Kommittén anser skäl inte föreligga att frångå det nuvarande systemet att i fråga om sjukhjälpstid i princip skall gälla samma regler för sjukpenning och för

ersättning för sjukhusvård. På grund härav föreslår kommittén att inte heller i fråga om ersättningen för sjukhusvård skall bibehållas någon till visst antal dagar maximerad sjukhjälpstid annat än i de fall av ålderspen- sion eller hel förtidspension som behandlas i det följ ande.

Enligt 5 5 3 st. a) SFL föreligger inte försäkringsplikt för den som åtnju- tit sjukhusvård under minst 730 dagar i följd, så länge sjukhusvård där- efter pågår. Kommittén anser att ersättning från sjukförsäkringen inte heller i fortsättningen skall utgå till personer, som under längre tid vistats på sjukhus eller anstalt. Emellertid synes detta i den enhetliga nya lag- stiftningen böra komma till uttryck på annat sätt än genom en bestäm- melse om försäkringsplikt eller försäkringstillhörighet. Det torde lämpligen kunna ske genom en särskild bestämmelse att ersättning för sjukhusvård inte utgår vid sådan långvarig vård som nu angivits. Kommittén föreslår därför att ersättning för sjukhusvård inte skall utgå för tid efter det vården pågått 730 dagar i en följd. Frågan om sjukpenning i dylika fall blir inte aktuell, eftersom vederbörande kan antagas vara berättigad till förtidspen— sion eller ålderspension.

För att hindra ett kringgående av bestämmelsen om ersättning för sjuk- husvård för den som åtnjuter sådan vård under längre tid än 730 dagar i följd och för att undgå fall, där tveksamhet kan uppkomma angående be- stämmelsens tillämpning till följd av överflyttning mellan olika sjukvårds- anstalter, föreslår kommittén, att man inte skall anse avbrott i vården före- ligga, om uppehållet i sjukhusvården varit mera kortvarigt. Vid tillämp- ningen av bestämmelsen bör, därest ny vårdperiod börjar inom 20 dagar efter föregående vårdperiods slut, vården likväl anses ha pågått i en följd.

För den som uppbär ålderspension eller hel förtidspension bör frågan om sjukhjälpstiden för rätt till ersättning för sjukhusvård lösas på samma sätt som föreslagits i fråga om rätten för ålderspensionär till sjukpenning. Härvid bör ej någon skillnad göras mellan den som uppbär ålderspension på grund av fyllda 67 år eller som valt att taga ut ålderspension i förtid eller som skjutit upp ålderspensionsuttaget. Kommittén förordar sålunda att ersättning för sjukhusvård i samtliga nu nämnda fall må utgivas för högst 180 dagar, oavsett om det rör sig om en eller flera sjukdomar. De 180 da- garna skall räknas från ingången av den månad, fr. o. m. vilken pensionen utgår respektive fr. o. m. den månad under vilken 67-årsåldern uppnås eller ålderspension dessförinnan börjar utgå. Sjukhjälpstiden räknas i förekom- mande fall gemensamt för sjukpenning och ersättning för sjukhusvård.

För den som är berättigad till partiell förtidspension blir enligt kommit- téns förslag sjukhjälpstiden för rätt till sjukhusvårdsersättning inte be- gränsad till visst antal dagar. Ersättes den partiella förtidspensionen av hel förtidspension, blir sjukhjälpstiden enligt vad nyss sagts begränsad till 180 dagar.

Enligt 5 9” 3 st. b) SFL föreligger inte försäkringsplikt för den som är omhändertagen på anstalt för obildbara sinnesslöa. På grund av bestäm- melsen är från försäkringsplikt undantagna de som är inskrivna vid vård- hem för psykiskt efterblivna eller vid Vipeholms sjukhus i Lund. Då dessa inrättningar inte är sjukvårdsanstalter i SFL:s mening, är det ej aktuellt att ersätta vården därstädes såsom sjukhusvård. De på dessa inrättningar intagna får genom inrättningarnas försorg den sjukvård som är erforderlig. De intagna kan ej vara sjukpenningförsäkrade. Någon sjukhjälp från sjuk- försäkringen kan därför knappast bli aktuell för dem. De kan vidare antagas i regel inte ha några inkomster och kommer därför att vara befriade från avgift till sjukvårdsförsäkringen. Något särskilt undantagsstadgande för ifrågavarande kategori synes sålunda inte vara behövligt för framtiden.

Motsvarande synpunkter kan anläggas å sådana i fångvårds- eller tvångs- arbetsanstalter för minst två år intagna personer, vilka enligt 5 5 3 st. 0) SFL är undantagna från försäkringsplikt. Sjukvårdsersättning från sjuk- försäkringen är sålunda ej aktuell för dem. Enligt gällande lydelse av 23 5 1 st. 0) SFL kan de, som är intagna å nämnda anstalter för kortare tid, ej erhålla sjukpenning under tid för intagningen. En motsvarande föreskrift bör bibehållas, men den förutnämnda bestämmelsen om undantagande från försäkringsplikt synes inte behövlig för framtiden, enär ifrågavarande per- soner är omhändertagna och således ej kan ha utgifter för sjukvård.

Enligt 5 5 3 st. d) SFL är, om Kungl. Maj:t eller efter Kungl. Maj:ts be- myndigande tillsynsmyndigheten så bestämmer, den undantagen från för- säkringsplikt som är försäkrad enligt utländsk lag. Enligt vad kommittén erfarit har denna bestämmelse hittills inte tillämpats. Någon motsvarighet till bestämmelsen torde dock böra finnas i den nya lagstiftningen.

I fråga om utländska medborgare, som är bosatta här och på grund därav omfattade av sjukförsäkringen, kan inträffa att de inte är pensionsberät- tigade. Till förhindrande av att de kommer i bättre läge än svenska medbor- gare i fråga om rätten till sjukpenning och sjukhusvårdsersättning bör före- skrivas att utländska medborgare inte skall ha rätt till nämnda förmåner i vidare mån än vad som skulle tillkommit dem, om de varit svenska medbor- gare och såsom sådana ägt rätt till ålders- eller förtidspension.

Genom särskilda övergångsbestämmelser torde böra föreskrivas att vid beräkning av den av kommittén föreslagna sjukhjälpstiden, i den mån den är bestämd till visst antal dagar, skall medräknas tid före den nya lag- stiftningens ikraftträdande, för vilken sjukkassa utgivit eller haft att utgiva sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård på grund av den ifrågavarande sjukdomen. I övrigt 'torde övergångsbestämmelserna böra utformas så att den som vid tiden för den nya lagstiftningens ikraftträdande är sjukskriven

inte under pågående sjukperiod skall få sämre ersättning än om de äldre bestämmelserna varit gällande.

I det följande behandlar kommittén vissa frågor om avdrag från förtids- pension av utbetalad sjukhjälp och om utbetalning av det först till betal- ning förfallande förtidspensionsbelappet (retroaktivbeloppet).

Som framhållits i inledningen till detta kapitel dröjer det i allmänhet en längre eller kortare tid från det ansökan om invalidpensionsförmån göres till dess pension beviljas och pensionären kan börja uppbära den. Pensionen utbetalas då retroaktivt fr. o. m. ansökningsmånaden eller ofta en ännu tidigare månad. Har sjukpenning (hempenning) jämte i förekommande fall barntillägg utgivits under denna retroaktivtid, vari regelmässigt inräknas även utbetalningsmånaden, gäller särskilda regler om avdrag för sjukpen- ningförmånen från de retroaktiva pensionsförmånerna. Rörande den när- mare innebörden av dessa regler får kommittén här hänvisa till den före- gående framställningen. Det må erinras om att de för tilläggspensioneringen stadgade provisoriska reglerna inte helt överensstämmer med de gällande reglerna för folkpensioneringen.

Även vid den lösning av samordningsproblemen, som kommittén förordat i det föregående, föreligger behov av vissa regler om avdrag från pensionen för utbetalad sjukhjälp.

För närvarande kan pension utgå fr. o. m. den månad, varunder rätt till pension inträtt, vilket —— där ej rätten visas ha tidigare varit för handen — anses ha skett då pensionen söktes. Den utgår dock aldrig för längre tid tillbaka än tre månader före den månad, under vilken pensionen söktes. En- ligt kommitténs förslag i kapitel 6 kan förtidspensionen i fortsättningen utgå tidigast fr. o. m. den månad, under vilken pensionen sökes.

Folkpensionerna utbetalas nu centralt av pensionsstyrelsen. Utbetal- ningen sker månadsvis (i mitten av varje månad). Vad nu sagts om utbe- talningstiden gäller dock inte pensionsbelopp, som efter bifall till ansökning om folkpension eller jämkning av sådan pension först förfaller till betalning. Sådant pensionsbelopp (retroaktivbeloppet) utbetalas snarast möjligt. Ut- betalning sker i regel till den pensionsberättigade själv eller annan enskild person medelst folkpensionsanvisning och eljest över postgiro.

Den inskränkning i rätten till förtidspension före ansökningsmånaden, som kommittén förordat och den snabbare handläggning av förtidspen- sionsärendena, som blir en följd av den nya organisationen för ärendenas handläggning, kommer att i avsevärd utsträckning begränsa den tidrymd, för vilken sjukpenning och pension utgår samtidigt. Administrationsnämn- den har i sitt organisationsförslag anfört att sjukkassornas pensionsdelega- tioner med hänsyn till vikten av ärendenas snabba avgörande hör samman- träda förhållandevis ofta. En pensionsansökan syntes sålunda som regel böra handläggas inom fjorton dagar, vilket skulle betyda att delegation

måste sammanträda minst två gånger i månaden. Nämnden har vidare fram- hållit bl. a. att någon viss tid, inom vilken ett ärende skall vara slutbehand- lat, svårligen torde kunna fastställas, enär beslut ibland kan fattas först sedan resultatet av vidtagna rehabiliteringsåtgärder föreligger.

Man synes ha anledning räkna med att beslut i flertalet förtidspensions- ärend-en kommer att fattas under ansökningsmånaden eller den därpå föl— jande månaden. I åtskilliga ärenden torde dock avgörande kunna ske först efter ytterligare någon tid, beroende på omfattningen av de utredningar och undersökningar som befinnes erforderliga innan slutligt beslut i pensions— frågan kan fattas. I vissa fall torde pension kunna beviljas med provisoriskt bestämt belopp. Det torde exempelvis inte sällan inträffa att partiell förtids- pension beviljas i avvaktan på närmare utredning och ställningstagande till frågan om invaliditetens grad.

Av det anförda torde framgå att en person, som är sjukpenningförsäkrad och som beviljas förtidspension, regelmässigt kommer att ha uppburit sjuk- penning för tid under vilken pension skall utgå. Den tid under vilken sjuk- penning och pension sålunda sammanfaller torde normalt uppgå till en eller två månader eller i vissa fall ytterligare någon tid. För undvikande av dubbel ersättning för samma inkomstbortfall måste en reglering av de båda förmånerna ske för sammanträffandetiden. Pensionen bör därvid i princip minskas med sjukpenning, som utgått för samma tid för vilken pension be- viljats.

Vid minskningen bör i förekommande fall pension och sjukpenning, som förhöjts med barntillägg från sjukförsäkringen respektive folkpensionering- en, betraktas som en enhet. Sådant barntillägg bör alltså medräknas. Pen- sionen kan i vissa fall vara förhöjd med kommunalt bostadstillägg och den kan även vara förenad med hustrutillägg, blindtillägg, vårdtillägg, hjälptill- lägg och vanföretillägg. Vid minskningen synes man höra bortse från dessa tillägg. Det må erinras om att sjukpenningförmånerna inte är kompletterade med några motsvarande tillägg. Den nu angivna regeln är till de försäkrades förmån och den förenklar avdragssystemet. Har sjukpenning utgivits beträf— fande tid för sjukhusvård bör i likhet med vad som stadgats i TPL endast den utgivna sjukpenningen avdragas. Avdrag bör ske för varje kalender— månad för sig.

Minskning föreslås i första hand skola ske å förtidspension från folkpen— sioneringen, därefter å barntillägg och sist å tilläggspensioneringens för— tidspension.

Vad nu sagts om minskning bör gälla inte blott vid nybeviljande av för- tidspension utan även vid förhöjning av sådan pension och bör i sistnämnda fall minskningen göras å det belopp varmed pensionen ökat på grund av högre invaliditetsgrad.

Kommittén förordar att bestämmelser av nu angiven innebörd upptages i den nya lagstiftningen.

För att i görlig mån begränsa sammanträffandetiden i fråga om förmåner från sjukpenningförsäkringen respektive från pensioneringen är det ange- läget att den första utbetalningen av förtidspensionen sker utan dröjsmål. En central utbetalning som den nuvarande medför av naturliga skäl alltid viss tidsutdräkt.

Frågan om pensionernas utbetalning har behandlats av administrations— nämnden, som på anförda skäl inte fann anledning frångå den nuvarande centrala utbetalningsverksamheten. Nämnden tillade att en lokal utbetal- ning dock har vissa fördelar. Sålunda kan då den första utbetalningen ske mycket snabbt efter det pensionsbeslutet fattats och samordningen mellan pensioneringen och den allmänna sjukförsäkringen underlättas. Man syntes därför enligt nämnden höra i möjlig mån söka uppnå de nu angivna för- delarna, även om utbetalningen i princip skall ske centralt. I fråga om andra pensionsförmåner än ålderspension borde sålunda särskilda åtgärder övervägas för att tillgodose kravet på skyndsam första utbetalning. En så- dan syntes kunna åstadkommas genom att utbetalningen skedde genom sjukkassans försorg intill den tidpunkt, då den centrala utbetalningen kunde ske.

Kommittén delar nämndens uppfattning och föreslår att den först till be- talning förfallande förtidspensionen (retroaktivbeloppet), dvs. pensionen fr. o. m. begynnelsemånaden t. o. m. den månad varunder beslut om pen- sionen fattas, utbetalas av sjukkassan och att medel därför ställes till sjuk- kassornas förfogande. Fattas beslut om pension så sent i månaden att an- ledning finnes till antagande att riksförsäkringsverket inte medhinner att ut- betala pensionen i vanlig ordning den därpå följande månaden, bör jämväl pensionsbeloppet för sistnämnda månad utbetalas på samma sätt. Beträf- fande utbetalningen av de löpande pensionerna ifrågasätter kommittén inte någon ändring i nu gällande bestämmelser.

Enligt FPL gäller att avdraget sjukhjälpsbelopp skall återbetalas till ve- derbörande sjukkassa. I motiveringen till detta stadgande har anförts att denna anordning är riktigast, enär sjukkassan genom den långsamma ad- ministrationen av folkpensioneringen åsamkas en extra utgift. TPL inne- håller inte motsvarande stadgande om återbetalning. I proposition nr 100 till 1959 års riksdag anfördes i denna del att införandet av tilläggspensione- ringen inte bör begränsa sjukkassornas betalningsansvar. Avdraget sjuk- hjälpsbelopp borde således inte återbetalas till sjukkassan. Det är givet att samma regler framdeles bör gälla i FPL och TPL. De skäl som åberopats för det nuvarande stadgandet i FPL försvinner i huvudsak, om kommitténs ovan framlagda förslag genomföres. Kommittén anser övervägande skäl tala för att det avdragna beloppet inte skall återbetalas till sjukkassan.

KAPITEL 20

Finansierings- och kostnadsfrågor m. 111. inom sjukförsäkringen

l. Finansierings- och kostnadsfrågor Gällande bestämmelser m. m.

I fråga om finansieringen av den obligatoriska sjukförsäkringen och den därtill anknutna moderskapshjälpen gäller för närvarande i huvudsak föl- jande bestämmelser.

Sjukvårdsförsäkringen finansieras genom avgifter från de försäkrade, arbetsgivarbidrag och statsbidrag. Försäkringen för grundsjukpenning (grundhempenning och grundpenning) jämte barntillägg finansieras dels med avgifter från de försäkrade och dels med statsbidrag. Försäkringen för tilläggssjukpenning (tilläggshempenning och tilläggspenning) finansieras med avgifter från de försäkrade och med arbetsgivarbidrag.

Avgifterna för försäkringen är sålunda av tre slag, nämligen avgift för sjukvårdsförsäkring, avgift för försäkring för grundsjukpenning och avgift för försäkring för tilläggssjukpenning. Dessa avgifter uttages i samband med de allmänna skatterna. Avgift för sjukvårdsförsäkring, vari ingår erfor- derlig avgift för förlossningsutgifter och läkemedelsförmåner, beräknas för kalenderår. Den skall erläggas av alla sjukkassemedlemmar, vilkas till stat- lig inkomstskatt taxerade inkomst vid taxering året näst efter det år avgif- ten avser, bestämts till minst 1 200 kr. För makar räknas därvid med den gemensamma inkomsten. Befriade från avgiften för sjukvårdsförsäkring är sjukkassemedlem, vars taxerade inkomst för året understiger 1 200 kr, även- som, oberoende av inkomstens storlek, medlem som vid utgången av av- giftsåret fyllt 67 år eller för december månad samma år ägt uppbära folk- pension i form av invalidpension eller sjukbidrag. Avgift för försäkring för grundsjukpenning (grundhempenning, grundpenning jämte barntillägg) be- räknas för kalenderår. Den skall erläggas av de medlemmar, som är försäk- rade för grundsjukpenning och vilkas taxerade inkomst uppgår till minst nyssnämnda belopp. För små inkomsttagare gäller emellertid, att om avgif— terna för sjukvårdsförsäkring och grundsjukpenning tillhopa överstiger två procent av den taxerade inkomsten, avgiftsbeloppet skall nedsättas till be— lopp, som motsvarar denna procentsats. För makar räknas ”härvid hälften av den sammanlagda taxerade inkomsten belöpa å vardera maken. Nedsätt- ningen skall i första han—d avse avgift för sjukvårdsförsäkringen. Avgift för tilläggssjukpenning (tilläggshempenning och tilläggspenning), vilken avgift

beräknas för kalendermånad, skall erläggas av medlem, som under den må- nad avgiften avser eller del därav, är försäkrad för tilläggssjukpenning. Av- giftsbeloppet är differentierat med hänsyn till den sjukpenningklass med- lemmen tillhör samt till sjukhjälpstidens längd.

Avgifterna för sjukvårdsförsäkringen och för grundsjukpenningförsäk- ringen uppgår för närvarande till i genomsnitt omkring 50 resp. 30 kr. om året.

Enligt preliminära uppgifter uppgick medlemsavgifterna till sjukvårds- och sjukpenningförsäkringen (exkl. medlemsavgifter enl. 122 & SFL) för år 1960 till sammanlagt följande belopp i miljoner kronor.

Sjukvårdsförsäkringsavgifter . . . . 197 Grundsjukpenningavgifter ...... 126 Tilläggssjukpenningavgifter . . . . 200

Summa 523

Arbetsgivarbidrag utgår till kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen och försäkringen för tilläggssjukpenning (tilläggspenning). Bidraget skall för varje kalenderår utgöra, till sjukvårdsförsäkringen 0,25 procent, till försäk- ringen för tilläggssjukpenning 0,85 procent och till kostnaderna för tilläggs- penning 0,04 procent, allt av de löner i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad, arbetsgivarna under året utgivit till sådana hos dem anställda arbetstagare, vilka är obligatoriskt försäkrade enligt YFL, därvid dock hänsyn inte tages till arbetstagare, vars lön under året ej upp- gått till 300 kr. eller som undantagits från försäkringen för tilläggssjukpen- ning. Inte heller skall hänsyn tagas till arbetstagares lön, i vad den över- stiger 15 000 kr. för år räknat.

För år 1960 beräknas såsom arbetsgivarbidrag komma att inflyta om- kring 300 milj. kr.

Statsbidrag till den obligatoriska försäkringen utgår i form av sjukhjälps- bidrag, medlemsbidrag, avgiftslindringsbidrag och avgiftsersättningsbidrag.

S jukh jälpsbidraget utgår med 50 procent av sjukkassas utgifter för läkar- vård och tandläkarvärd, resor och grundsjukpenning (grundhempenning och grundpenning) samt med 75 procent av utgifterna för barntillägg.

Medlemsbidraget är närmast avsett att täcka kassornas förvaltningskost- nader och utgår i städer som utgör särskilda centralsjukkasseområden med 4 kr., i de fyra nordligaste länen med 5 kr. och i riket i övrigt med 4 kr. 50 öre per sjukkassemedlem och år. Förvaltningskostnaderna belastar i övrigt sjukvårdsförsäkringen och försäkringen för grundsjukpenning till lika delar.

Avgiftslindringsbidraget utgår med så stort belopp, som erfordras för att ersätta sjukkassorna den avgiftsnedsättning som vissa medlemmar erhåller till följd av förutnämnda 2qprocentregel.

Avgiftsersättningsbidraget utgör 10 kr. för varje medlem som enligt vad ovan sagts är befriad från avgift för sjukvårdsförsäkringen.

För år 1960 uppgick ovannämnda statsbidrag enligt preliminära beräk- ningar till följande belopp i miljoner kronor.

Sjukhjälpsbidrag (inkl. bidrag för utgiven moderskapshjälp) ........ 207 Medlemsbidrag ................................................ 25 Avgiftslindringsbidrag .......................................... 17 Avgiftsersättningsbidrag ........................................ 12

Summa 261

Statsbidrag utgår jämväl enligt förordningen angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel. Statsbidraget utgör en krona 15 öre för sjukkasse- medlem. Därjämte utgår statsbidrag med viss procent av sjukhjälpsutgif— terna för frivillig försäkring enligt SFL och enligt lagen den 17 december 1954 med särskilda bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring i all- män sjukkassa (s. k. T-försäkring).

Riksdagen har under de senaste åren till behandling förehaft ett flertal motioner om sänkning av statsbidragen till den allmänna sjukförsäkringen. I det följande redovisas motioner med yrkanden om ändringar i statsbidra- get till grundsjukpenningförsäkringen.

Vid 1959 års vårriksdag behandlades de likalydande motionerna I: 167 av herrar Birke och Sveningsson samt II: 218 av herr Edlund, vari bl. a. före- slogs sänkning av statsbidraget till grundsjukpenning från 50 till 30 procent. Härigenom skulle det enligt motionärerna bli möjligt att begränsa anslaget till sjukkassorna för nästföljande budgetår med omkring 33 milj. kr.

Vid samma riksdag yrkades i de likalydande motionerna I: 319 av herr Sundelin och II: 391 av herr Ståhl 111. fl. bl. a. att bidraget till grundsjuk- penningen skulle nedsättas från 50 till 40 procent.

Motionerna avstyrktes av andra lagutskott-et (utlåtande nr 35) under framhållande av att en sänkning av statsbidraget till sjukförsäkringen måste medföra, antingen en försämring av de försäkrades förmåner eller en höjning av de försäkrades avgifter till försäkringen. Härvid bortsåg utskot- tet från möjligheten att öka arbetsgivarnas bidrag till försäkringen. Utskot- tet var icke berett att medverka till en försämring av försäkringsförmånerna och ansåg ej heller befogat att lägga större del av kostnaden för sjukförsäk— ringen på de försäkrade än som avsetts med gällande lag.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan. Vid 1959 års riksdags höstsession väcktes i anledning av den då fram- lagda propositionen nr 162 angående införandet av allmän varuskatt m. m.

två likalydande motioner (I: 557 av herr Johansson, Ivar, och herr Anders- son, Torsten, samt II: 666 av herr Hedlund m. fl.), vari bl. a. begärdes sänk- ning av statsbidraget från 50 till 25 procent.

Andra lagutskottet, som behandlade de nämnda motionerna, yttrade i ut- låtande (nr 48), att utskottet delade motionärernas uppfattning att rådande statsfinansiella läge motiverade en sänkning av statsbidragen till den all- männa sjukförsäkringen. Däremot ansåg utskottet inte nödvändigt att redan då taga ställning till denna fråga. I stället syntes det lämpligt att frågan fick bli föremål för övervägande hos Kungl. Maj:t. Resultaten av övervägan- dena borde enligt utskottet föreläggas riksdagen under nästkommande vår- session.

I en vid utlåtandet fogad reservation avstyrktes bifall till motionerna. Därvid åberopades de skäl utskottet anfört i det förutnämnda utlåtandet nr 35/1959. Vidare anförde reservanterna, att de i utlåtandet nämnda stats- finansiella svårigheterna borde bemästras genom andra åtgärder, nämligen främst medelst införande av allmän varuskatt.

Riksdagen biföll reservationen. 1960 års riksdag behandlade fyra vid riksdagen väckta motioner om änd- rade bestämmelser i fråga om statsbidragen till sjukförsäkringen. I de lika- lydande motionerna I: 445 av herr Bengtsson m. fl. och II: 562 av herr Hed- lund m. fl. hemställdes bl. a. att statsbidraget till de ändamål, till vilka statsbidrag utgick med 50 procent, måtte utgå med 25 procent av kostna- derna för sjukkassorna, dock att statsbidraget till kassornas kostnader för reseersättning måtte utgå oförändrat med 50 procent. I de likalydande mo- tionerna I: 468 av herr Sveningsson m. fl. och 11:577 av herr Nordgren m. fl. yrkades bl. a., att statsbidraget sänktes till 30 procent för grundsjuk- penningen.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 8) i anledning av motionerna framhöll andra lagutskottet, att enligt utskottets mening intet förekommit, som gav anledning till ett ändrat ställningstagande till förevarande frågor.

Kommitténs synpunkter och förslag Ett genomförande av de av kommittén föreslagna reformerna inom sjukför- säkringen medför ökade utgifter för sjukkassorna. Innan kommittén be- handlar frågan om kostnaderna och deras finansiering, vill kommittén lämna en kort sammanfattning rörande förslagens innebörd.

Kommittén föreslår att grundsjukpenningen höjes från 3 till 4 kr. om dagen. Försäkrade för grundsjukpenning skall vara alla sjukkassemedlem- mar, som har en årsinkomst av förvärvsarbete om minst 1 800 kr., och dess- utom vissa kvinnliga sjukkassemedlemmar även om de inte har sådan in- komst. Grundpenningen från moderskapsförsäkringen, som nu är 270 kr. vid enkelbörd och 405 kr. vid flerbörd, föreslås höjd till 360 resp. 540 kr.

Det särskilda barntillägg från sjukförsäkringen, som utgår till vissa kvinnliga sjukkassemedlemmar, när de vårdas på sjukhus, föreslås skola utgå även vid sjukdom som ej påkallar vård på sjukhus.

Kommittén föreslår vidare att den obligatoriska tilläggssjukpenningför- säkringen skall utsträckas att i princip omfatta jämväl företagare. Den nedre gränsen för tillhörighet till den obligatoriska tilläggssjukpenningför- säkringen föreslås ändrad från 1 800 kr. inkomst av anställning till 2 400 kr. inkomst av förvärvsarbete. Den undre gränsen för högsta sjukpenning- intervallet föreslås samtidigt höjd från 14 000 till 21 000 kr. Den samman- lagda högsta sjukpenningen per dag (grundsjukpenning och tilläggssjuk- penning) föreslås höjd från 20 till 28 kr. Ändringarna av tilläggssjukpen- ningens belopp skall föranleda motsvarande ändringar av tilläggspenningen från moderskapsförsäkringen.

Tilläggssjukpenningen, som nu i allmänhet reduceras efter 180 dagar, föreslås skola utgå med oreducerat belopp under hela sjukhjälpstiden. Be- stämmelserna om nuvarande maximering av sjukhjälpstiden till visst antal dagar för varje sjukdom föreslås skola utgå och ersättas av vissa regler om samordning mellan sjukförsäkring och pensionering.

Avdraget å sjukpenningen vid sjukhusvård — nu i allmänhet 3 kr. om dagen — dock högst hälften av sjukpenningens belopp, föreslå-s höjt till i regel 5 kr., med nys-s angiven begränsning. Avdraget skall intill ett belopp av 2 kr. anses belöpa på grundsjukpenningen.

Med anledning av förslaget att företagarna skall vara obligatoriskt till- läggssjukpenningförsäkrade förordar kommittén att den frivilliga sjukpen- ningförsäkringen för dem skall upphöra att gälla utom i vissa övergångs- fall. Slutligen föreslås en höjning av maximum för det frivilliga sjukpen- ningtillägget för hemarbetande kvinnor från 5 till 6 kr.

Beräkningarna av storleken av de kostnader, som de sålunda föreslagna förbättringarna medför, måste givetvis bli ungefärliga. Många olika om- ständigheter inverkar nämligen på kostnaderna. Av stor betydelse är exempelvis i vilken mån höjningarna av förmånernas storlek kan antagas leda till att sjukkassemedlemmarna kommer att vara sjukskrivna i större utsträckning än hittills. Kommittén har utgått ifrån i stort sett oförändrad sjuklighetsfrekvens.

' Från nu angivna allmänna utgångspunkter uppskattar kommittén kost- nadsökningen på följande sätt.

Höjningen av grundsjukpenningen (grundpenningen) beräknas medföra en kostnadsökning för försäkringen för grundsjukpenning (grundpenning) på omkring 70 milj. kr. om året. Ökningen uppväges i någon mån genom höjningen av sjukpenningavdraget vid sjukhusvård. Denna besparing kan för grundsjukpenningen-s del uppskattas rtill omkring 4 milj. kr. Netto- ökningen antages alltså utgöra omkring 66 milj. kr.

Utsträckningen av rätten till vissa barntillägg kan antagas medföra en kostnadsökning på omkring 17 milj. kr. om året.

Förslaget om att för tilläggssjukpennningen skall gälla samma belopp under hela sjukhjälpstiden beräknas medföra att årskostnaderna för till- läggssjukpenningförsäkringen för de anställda ökar med omkring 55 milj. kr. Påbyggnaden av sjukpenningskalan med nya sjukpenningklasser torde medföra en kostnadsökning i fråga om de anställda på omkring 45 milj. kr. Nu berörda kostnadsökningar uppväges i betydande mån av det nyss nämnda förslaget om höjning av grundsjukpenningen med en krona. I de inkomst- lägen som motsvarar de nuvarande sjukpenningklasserna 2—13 minskas nämligen tilläggssjukpenningen med exakt samma belopp som höjningen av grundsjukpenningen, så att den sammanlagda sjukpenningen per dag (grundsjukpenning och tilläggssjukpenning) blir lika stor som för när- varande. Den härigenom uppkomna minskningen av kostnaderna för till- läggssjukpenningen uppskattas till omkring 40 milj. kr. Det föreslagna slo- pandet av regeln att sjukhjälpstiden är maximerad till 730 dagar har förut- satts inte medföra några mera väsentliga kostnadsökningar. Den totala kostnadsökningen i fråga om tilläggssjukpenningförsäkringen av de an- ställda uppskattas därför till omkring (55 + 45 ———40 =) 60 milj. kr.

Uppskattningen av kostnaderna för den obligatoriska tilläggssjukpenning- försäkringen för företagare måste av naturliga skäl ske efter mycket scha- blonmässiga grunder. Det är nämligen svårt att mera exakt beräkna stor— leken av de inkomster som kommer att ligga till grund för företagarnas in- placering i sjukpenningklass. Kostnaderna är vidare beroende av vilka ka- renstider som företagarna i allmänhet kommer att välja. En annan oviss fråga är i vilken omfattning företagarna kan antaga-s anmäla undantagande från tillhörighet till försäkringen. I brist på närmare utgångspunkter har kommittén uppskattat kostnaderna till ett belopp av storleksordningen 100 milj. kr. om året.

Förslagen beträffande den frivilliga försäkringen torde medföra att kost- naderna för denna försäkring i fråga om företagarna nedgår med omkring 10 milj. kr.

Kostnadsökningen för sjukkassorna skulle alltså uppgå till omkring (66 + 17 + 60 + 100 —— 10 =) 233 milj. kr. om året.

Sjukförsäkringen finansieras nu genom avgifter från de försäkrade, ar- betsgivarbidrag och statsbidrag. Enligt utredningsdirektiven bör enhet- lighet mellan de olika socialförsäkringsgrenarna eftersträvas inte blott i materiellt och administrativt hänseende utan även i fråga om finansiering— en. När det gäller folkpensioneringen har kommittén på skäl som redovisats i kapitel 14 inte ansett sig böra taga ställning till frågan om folkpensions- kostnadernas finansiering på längre sikt. På grund härav och då finansie- ringsfrågorna i stort inom socialförsäkringen lämpligen torde böra lösas i

ett sammanhang anser sig kom-mittén inte böra överväga andra ändringar beträffande sjukförsäkringens finansiering än sådana [som har direkt sam— band med kommitténs för-slag om förbättring av vissa sjukförsäkringsför- måner. Kommittén har därför utgått från att nuvarande finansieringsregler bibehålles i princip.

I fråga om de försäkrades egna avgifter till försäkringen för grundsjuk- penning (grundpenning) jämte barntillägg får kommittén hänvisa till redo- görelsen i kapitel 17. Därav framgår att kommitténs förslag medför höjda avgifter, därest man inte vill i mera avsevärd mån höja statsverkets utgifter för ifrågavarande försäkring. Där har också erinrat-s om att den beräknade ökningen av försäkringsavgifterna för grundsjukpenningen för de tilläggs- sjukpenningförsäkrade i större eller mindre mån uppväges av en samtidig minskning av avgiften för tilläggssjukpenning, eftersom denna minskar med ett belopp motsvarande höjningen av grundsjukpenningen. Förbättringen av förmånerna från försäkringen för tilläggssjukpenning (tilläggspenning) innebär något ökade avgifter för de flesta tilläggssjukpenningförsäkrade medlemmar som är anställda. Ökningen blir mest märkbar för sådana an- ställda som beröres av förslaget om påbyggnad av sjukpenningskalan med nya sjukpenningklasser. Kommittén utgår härvid ifrån att kostnaderna för de anställdas tilläggssjukpenningförsäkring skall liksom för närvarande till omkring 40 procent täckas genom egna avgifter och till omkring 60 procent genom arbetsgivarbidrag.

Kostnaderna för den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen för företagare bör såsom framhållits i kapitel 18 helt bestridas av de sålunda för- säkrade företagarna. Avgifternas storlek blir beroende av —— förutom place- ringen i sjukpenningklass — bl. a. den karenstid som företagaren väljer.

Avgift för försäkringen för grundsjukpenning, som jämväl avser avgift för grundpenning och barntillägg, skall enligt nuvarande bestämmelser er- läggas av medlem, som vid utgången av det år avgiften avser är försäkrad för sådan sjukpenning och vars till statlig inkomstskatt taxerade inkomst vid taxering nästföljande år bestämts till minst 1 200 kr. Vad nu sagts om medlems taxerade inkomst skall i fråga om medlem, som taxeras enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser, avse makarnas sammanlagda in- komst.

Kommitténs förslag om att gränsen för tillhörighet till sjukpenningför- säkringen skall höjas från 1 200 till 1 800 kr. aktualiserar frågan om höjning av den inkomst, som medför avgiftsskyldighet till grundsjukpenningförsäk- ringen. Det må emellertid framhållas att det enligt kommitténs mening inte är motiverat att anknyta ifrågavarande avgiftsskyldighet till storleken av den försäkrades eller, om han är gift, makarnas sammanlagda taxerade in- komst. De nuvarande reglerna leder inte sällan till att personer blir försäk- rade för grundsjukpenning, enär deras årsinkomst av förvärvsarbete upp- går till minst 1200 kr., men att de inte blir avgiftspliktiga, eftersom den

taxerade inkomsten inte uppgår till nämnda belopp. Det rör sig härvid ofta om personer med goda inkomster, vilka på grund av att de inträtt i förvärvs- livet först i slutet av året inte får så stor taxerad inkomst. Anledning saknas att dylika personer skall vara befriade från skyldighet att betala avgifter för grundsjukpenningförsäkringen. Den bristande överensstämmelsen mel- lan förmäner och avgiftsskyldighet kommer att avse en ännu större person— grupp, om gränsen höjes till 1 800 kr. i taxerad inkomst.

Kommittén föreslår, att avgift för försäkringen för grundsjukpenning (grundpenning) jämte barntillägg skall uttagas av envar som är försäkrad för grundsjukpenning (grundpenning). Avgift kommer sålunda att påföras dels förvärvsarbetande, som är sjukpenningförsäkrade, och dels kvinnor, som är försäkrade såsom hemmafruar.

Den nu förordade ändringen aktualiserar frågan om ändring av reglerna för skyldigheten att erlägga avgift för sjukvårdsförsäkringen. Sådan avgift skall nu i princip erläggas av medlem, vars till statlig inkomstskatt taxerade inkomst vid taxering året näst efter det avgiften avser bestämts till minst 1 200 kr. Frågan om höjning av nämnda belopp bör enligt kommitténs mening inte bedömas isolera-d utan ses i samband med den undre gränsen för avgiftsskyldigheten till folkpensioneringen. Enligt gällande bestämmelser skall folkpensionsavgift inte uttagas, när den till statlig inkomstskatt taxe- rade inkomsten understiger 1 200 kr. Beloppet 1 200 kr. sammanfaller med den nuvarande gränsen för deklarationsplikt, beträffande vilken dock be— loppet inte hänför sig till den taxerade inkomsten utan till summan av den skattskyldiges bruttointäkter. I olika sammanhang har framhållits att det från taxeringssynpunkt föreligger önskemål om att höja deklarationsplikts- gränsen. Ett i maj 1960 av särskild utredningsman framlagt förslag om folk- pensioneringens finansiering har i fråga om skyldighet att erlägga folkpen- sionsavgift utformats så att, om förslaget genomföres, det inte längre kom— mer att föreligga behov av uppgifter om taxerade inkomster understigande 2000 kr. Det återstående hindret för att höja deklarationspliktsgränsen skulle sedan endast vara reglerna rörande debitering av sjukförsäkrings- avgift, vilka det inte tillkommit utredningsmannen att pröva. Kommittén har avgivit yttrande över nämnda förslag. En kort sammanfattning av ytt- randet har intagits i kapitel 17. Kungl. Maj:t har ännu inte tagit ställning till utredningens förslag.

Mot bakgrunden av det anförda anser sig kommittén inte höra taga ställ- ning till frågan om den inkomst, som bör medföra skyldighet att erlägga av— gift till sjukvårdsförsäkringen. Frågan härom bör prövas i ett samman- hang med avgiftsskyldigheten till folkpensioneringen. Kommittén vill dock framhålla att den nuvarande avgiftsgränsen inom sjukförsäkringen bör kunna höjas. Med hänsyn till grundsjukpenningförsäkringens utformning synes avgiftsgränsen dock inte höra bli högre än 1 800 eller möjligen 2 000 kr. taxerad inkomst.

Nu gäller att om medlems sammanlagda avgift för sjukvårdsförsäkring och försäkring för grundsjukpenning överstiger två procent av hans vid taxering till statlig inkomstskatt taxerade inkomst, avgiften skall nedsättas till två procent av nämnda inkomst. Nedsättningen skall i första hand avse avgift för sjukvårdsförsäkringen. Den avgiftsförlust, som sjukkassorna åsamkas till följd härav, ersättes helt av statsbidrag i form av avgiftslind— ringsbidrag.

Med hänsyn till kommitténs förslag att frikoppla avgiftsskyldigheten till grundsjukpenningförsäkringen från den taxerade inkomsten bör enligt kommitténs mening den berörda 2-procentregeln inte tillämpas i vad avser avgift till grundsjukpenningförsäkringen. Kommittén föreslår därför sådan ändring av regeln att nedsättningen i fortsättningen skall avse enbart avgift för sjukvårdsförsäkringen.

Enligt nuvarande regler för avgiftsskyldigheten till sjukvårdsförsäkringen gäller bl. a. att avgift till sagda försäkring inte skall erläggas av den som vid utgången av det år avgiften avser fyllt 67 år eller som för december må— nad samma år ägt uppbära folkpension i form av invalidpension eller sjuk- bidrag. Enligt kommitténs förslag i det föregående ersättes invalidpensio- nen (sjukbidraget) av förtidspension, som kan vara hel eller partiell, var- jämte de försäkrade beredes möjlighet till förtida uttag av ålderspension från folkpensioneringen, dock tidigast fr. o. m. den månad då den försäkra- de uppnår 63 års ålder. Nämnda förslag aktualiserar två frågor rörande av- giftsskyldigheten till sjukvårdsförsäkringen. Den ena frågan gäller huru- vida avgift-sbefriel-se bör gälla endast den som ägt uppbära hel förtidspen- sion eller om den bör omfatta också den som ägt uppbära partiell förtids- pension. Den andra frågan gäller huruvida avgift till sjukvårdsförsäkringen bör uttagas av den som utnyttjat möjligheten att uttaga ålderspension före fyllda 67 år.

Motsvarande problem rörande avgiftsskyldigheten till folkpensioneringen har behandlats i kapitel 15. Kommittén har där på anförda skäl föreslagit att man i avgiftshänseende inte skall göra någon skillnad mellan de fall då hel respektive partiell förtidspension utgår. Avgiftsbefrielse bör föreligga i båda fallen. Kommittén har vidare förordat att folkpensionsavgift inte skall uttagas av den som börjat uppbära ålderspension från folkpensioneringen.

Att uttaga avgift för sjukvårdsförsäkringen av försäkrad, som uppbär förtidspension, torde inte vara lämpligt. Någon gränsdragning mellan den som uppbär hel respektive partiell förtidspension är inte mera motiverad här än i fråga om avgiften till folkpensioneringen. Kommittén förordar med hänsyn härtill och till de skäl i övrigt som anförts i kapitel 15 att den som för december månad det år avgiften avser ägt uppbära förtidspension skall vara avgiftsbefriad, vare sig pensionen är hel eller partiell.

Frågan om avgift för sjukvårdsförsäkringen för försäkrad som uppbär förtida ålderspension har visst samband med frågan om sjukhjälpstidens

längd i sådant fall. Kommittén har i kapitel 19 föreslagit bl. a. att för tid efter ingången av den månad, varunder försäkrad fyllt 67 år, ersättning för sjukhusvård och sjukpenning ej får utgå för mer än sammanlagt 180 dagar, oavsett om det rör sig om en eller flera sjukdomar (sjukperioder). 180— dagarstiden är gemensam för sjukpenning och ersättning för sjukhusvård. Kommittén har vidare förordat att motsvarande sjukhjälpstidsbestämmelser skall gälla för den som valt att uppbära ålderspension före fyllda 67 år. På grund härav och då som nämnts i det föregående folkpensionsavgift enligt kommit-téns förslag inte bör uttagas av den som börjat uppbära ålderspen- sion, förordar kommittén att ej heller avgift för sjukvårdsförsäkringen skall uttagas av honom. Även i denna del innebär således kommitténs för— slag att överensstämmelse kommer att råda mellan avgiftsskyldigheten till sjukvårdsförsäkringen och till folkpensioneringen.

I kapitel 19 har kommit-tén — som nyss nämnts — föreslagit att för tid efter ingången av den månad, varunder försäkrad fyllt 67 år eller dessför- innan börjat uppbära ålderspension eller hel förtidspension, ersättning för sjukhusvård eller sjukpenning ej får utgå för mer än sammanlagt 180 da- gar. Är sådan försäkrad på grund av åtnjuten ersättning berättigad till sj ukpenning för avsevärt kortare tid, kan det synas obilligt att av honom ut- taga full avgift. Kommittén förordar att, om försäkrad på grund av 180- dagarsregeln inte är berättigad till sjukpenning för tid uppgående till minst 90 dagar, den försäkrades avgift för sjukpenningförsäkringen skall nedsät- tas till hälften av det belopp, vartill den eljest skolat utgå.

Arbetsgivarnas bidrag till sjukförsäkringen och moderskapsförsäkringen uppgår nu till sammanlagt 1,14 procent av den lön, som arbetsgivaren under året utgivit till sådana hos honom anställda arbetstagare, som är obligato- riskt försäkrade enligt YFL. Därvid bortses bl. a. från arbetstagares lön i vad den överstiger 15 000 kr. för år räknat. Arbetsgivarbidraget fördelas så, att 0,85 procent på lönerna går till sjukförsäkringens utgifter för tilläggssjuk- penning, 0,25 procent till utgifterna för sjukvård och 0,04 procent till ut- gifterna för moderskapsförsäkringens tilläggspenning. Före år 1959 var bi- draget till utgifterna för tilläggssjukpenningen en procent och till utgif- terna för sjukvård 0,1 procent. Omfördelningen av bidragen föranleddes av de ökade utgifter för sjukvårdsförsäkringen, som sjukkassorna åsamkats genom höj ningen av vårdavgifterna på sjukhusen och förlängningen av folk- pensionärernas sjukhjälpstid för sjukhusvård.

När den ursprungliga procentsatsen fastställdes för arbetsgivarbidraget till tilläggssjukpenningen beräknades att bidraget skulle komma att mot- svara ungefär 60 procent av kostnaderna för nämnda förmån. Sedan det vi- sat sig att de influtna arbetsgivarbidragen skulle räcka till att täcka mer än nämnda procentuella del av kostnaderna, har för åren 1955—1958 en central fondering skett av den del av bidraget, som överstigit nämnda pro-

cent. För de sålunda fonderade medlen har hos riksförsäkringsanstalten in- rättats en särskild fond, allmänna sjukförsäkringsfonden. Behållningen i fonden uppgick den 30 juni 1960 till omkring 245 milj. kr. Syftet med fon— deringen har angivits vara att medel, som kunnat fonderas under år med goda ekonomiska konjunkturer i landet och hög sysselsättningsgrad på ar- betsmarknaden, skall disponeras i utjämnande syfte under tider, då en för- sämring av konjunkturläget och sysselsättningsgraden får till följd en minskning av arbetsgivarbidragen, vilken inte uppväges av någon motsva- rande sänkning av sjukhuskassornas utgifter i form av tilläggssjukpenning och tilläggspenning.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 29 mars 1961 har riksförsäkringsanstal- ten aktualiserat frågan om återföring av medel från allmänna sjukförsäk— ringsfonden. Anstalten har därvid upplyst, att den del av arbetsgivarbidra- get som avser tilläggssjukpenning och tilläggspenning under år 1959 inte uppgått till 60 procent av kostnaderna för dessa förmåner. För år 1960 he- räknas en återföring av omkring 39 milj. kr. bli erforderlig, om arbetsgi- varbidragen skall täcka 60 procent av kostnaderna. I anstaltens skrivelse er- inras om att en ändring skett i systemet för upphörd av bidragen i samband med införandet av den allmänna tilläggspensioneringen, vilken ändring in- nebär bl. a. att arbetsgivarbidragen övergångsvis inflyter med något lägre belopp än som eljest blivit fallet. Det är detta förhållande i förening med den fr. o. m. är 1959 ändrade procentsatsen som aktualiserat frågan om en återföring av fonderade överskottsmedel från allmänna sj ukförsäkringsfon- den. Kungl. Maj:t har sedermera i proposition nr 129 till 1961 års riksdag föreslagit att från den nämnda fonden skall återföras det belopp, varmed arbetsgivarbidragen för år 1960 understiger 60 procent av de under nämnda år i de allmänna sjukkassorna bokförda utgifterna för tilläggssjukpenning och tilläggspenning.

Redan av det anförda framgår att det, oberoende av kommitténs förslag om förbättring av försäkringen för tilläggssjukpenning och tilläggspenning, är aktuellt att höja arbetsgivarnas bidrag för nämnda ändamål. Eljest upp— nås inte den avsedda relationen mellan arbetsgivarnas bidrag och de för- säkrades avgifter. Att annat än tillfälligtvis tillgripa utvägen att återföra medel från allmänna sjukförsäkringsfonden är inte förenligt med syftet med fonderingen.

En höjning av arbetsgivarnas bidrag är också nödvändig med hänsyn till de idetta sammanhang aktuella utgiftsökningar, som föranledes av bifall till kommitténs förslag. Av det föregående framgår att kostnaderna för de an- ställdas försäkring för tilläggssjukpenning (tilläggspenning) kommer att öka med omkring 60 milj. kr., om kommitténs förslag genomföres. Kommit- tén utgår ifrån att kostnadsökningen bör täckas till omkring 60 procent av arbetsgivarbidrag och till återstående omkring 40 procent genom avgifter från de försäkrade. Detta skulle för arbetsgivarna betyda en kostnadsökning av omkring 36 milj. kr.

Arbetsgivarnas bidrag till försäkringen för tilläggssjukpenning (tilläggs- penning) utgör nu såsom förut nämnts 0,89 procent av de löner, som arbets— givarna under året utgivit till sådana hos dem anställda arbetstagare, vilka är obligatoriskt försäkrade enligt YFL. Därvid bortses dock från bl. a. ar- betstagares lön i vad den överstiger 15 000 kr. Den erforderliga höjningen av arbetsgivarnas bidrag kan uppnås genom höjning av såväl bidragsprocen— ten som det löneunderlag på vilket bidraget beräknas. Om bidragsberäk— ningen sker på grundval av ett större löneunderlag än för närvarande, er- fordras givetvis en mindre höjning av bidragsprocenten än eljest.

Genomföres kommitténs förslag att taket för den inkomst, som påverkar inplaceringen i sjukpenningklass, skall höjas från 14 000 till 21000 kr. är det uppenbart att övre gränsen för bidragsunderlagets beräkning måste. höjas. Det är ur administrativ synpunkt önskvärt att samma maximum gäl- ler för den förevarande bidragsskyldigheten som för avgiftsberäkningen i fråga om den allmänna tilläggspensioneringen. För att de eftersträvade administrativa vinsterna skall uppnås, erfordras emellertid inte blott att den övre gränsen för arbetsgivarnas bidrag fastställes till samma maximi- belopp för tilläggssjukpenningförsäkring och tilläggspensionering utan även att avgiftsunderlaget i övrigt beräknas på samma sätt i de båda försäk- ringarna. Skilj aktigheter föreligger dock i flera andra hänseenden än i fråga om maximigränsen. Sålunda må nämnas bl. a. att vid avgiftsberäkningen till tilläggspensioneringen bortses från arbetstagare, som vid årets ingång fyllt 65 år, medan någon motsvarande åldersgräns inte finnes beträffande beräkningen av arbetsgivarnas bidrag till sjukförsäkringen.

På förut anförda skäl har kommittén inte ansett sig böra eller kunna framlägga förslag om enhetlig finansiering av socialförsäkringen. Som en konsekvens av förslaget om påbyggnad av sjukpenningskalan har kommit— tén emellertid ansett det nödvändigt att höja maximibeloppet för bidrags- underlagets beräkning. Att ha tre olika maximigränser vid beräkningen av arbetsgivarnas bidrag till sjukförsäkringen, yrkesskadeförsäkringen och tilläggspensioneringen medför stora olägenheter ur administrativ synpunkt. Helst borde samma maximigräns komma i tillämpning inom samtliga de nämnda socialförsäkringsgrenarna. En sådan lösning är emellertid inte möjlig att uppnå nu. Betydande fördelar uppnås emellertid, därest maximi- gränsen blir enhetlig för sjukförsäkringen och tilläggspensioneringen.

Kommittén förordar därför att arbetsgivarnas bidrag till sjukförsäkring- en och moderskapsförsäkringen skall beräknas å löner upp till det belopp som beaktas vid fastställandet av den pensionsgrundande inkomsten inom tilläggspensioneringen, dvs. 30 000 kr. i 1957 års penningvärde eller vid nu- varande pensionspristal 33 000 kr. Bestämmes maximigränsen på sätt nu förordats erfordras såsom framgår av det följande en relativt ringa höjning av bidragsprocenten.

De ekonomiska konsekvenserna för olika kategorier av arbetsgivare av den föreslagna höjningen av maximigränsen för bidragets beräkning kom-

mer i betydande män att uppvägas av minskade kostnader för sjuklöner. Arbetsgivare med endast lågavlönad arbetskraft kommer inte att beröras av förslaget om maximigränsens höjning.

Den ökning av bidragsunderlaget, som blir en följd av vad kommittén nyss förordat, blir inte tillräcklig för att täcka behovet av bidrag från arbetsgi- varna till försäkringen för tilläggssjukpenning och tilläggspenning. En viss mindre höjning av procentsatserna för bidragsberäkningen till de nämnda ändamålen bör därför ske. Vid avvägningen av procentsatsen för bidraget till försäkringen för tilläggssjukpenning bör också beaktas att redan en li- ten ökning av talet för sjuklighetsfrekvensen betyder en avsevärd ökning i kronor räknat av sjukkassornas utgifter för denna försäkring. Procent- satsen i fråga om bidraget till tilläggssjukpenningen är nu 0,85 och beträf— fande bidraget till tilläggspenningen 0,04 av lönesumman. Det torde vara tillfyllest att procentsatsen för bidraget till försäkringen för tilläggssjukpen- ning bestämmes till 0,93 och till försäkringen för tilläggspenning till 0,07. Beträffande bidraget till sjukvårdsförsäkringen 0,25 procent ifrågasättes inte någon ändring av procentsatsen. Arbetsgivarbidraget till sjukförsäk- ringen och moderskapsförsäkringen bör alltså uppgå till sammanlagt (0,93 + 0,07 + 0,25 :) 1,25 procent mot 1,14 för närvarande. Detta förslag innebär att arbetsgivarnas bidrag ökar med 75—80 milj. kr. för år räknat vid 1960 års lönenivå.

Statsbidrag utgår nu med 50 procent av utgifterna för grundsjukpenning- en (grundpenningen) och med 75 procent av utgifterna för barntillägg.

Sjukkassornas utgifter för grundsjukpenning (grundpenning) torde, om hänsyn inte tages till kommitténs förslag, kunna uppskattas till omkring 193 milj. kr. Statsbidraget dårå motsvarar drygt 96 milj. kr. Kommitténs förslag i fråga om grundsjukpenningen och grundpenningen medför att de nämnda utgifterna stiger med omkring 66 milj. kr. eller allt-så till i runt tal 260 milj. kr. Bibehålles statsbidraget oförändrat i procent räknat skulle statens bidrag öka med omkring 33 milj. kr. Därest man önskar bibehålla statsbidraget vid ungefärligen nuvarande nivå i kronor räknat synes kunna övervägas att nedsätta statens bidrag till 40 procent. Därvid skulle statsbidra- get till grundsjukpenningen (grundpenningen) uppgå till 104 milj. kr.. alltså en ökning med omkring 7 milj. kr.

Statsbidraget till barntilläggen kan med oförändrad bidragsberäkning antagas öka med omkring 13 milj. kr. — motsvarande 75 procent av ut- giftsökningen 17 milj. kr.

Statsbidraget till den frivilliga försäkringen för företagare beräknas ned- gå första året med omkring 2 milj. kr. för att så småningom helt försvinna.

Under angivna förutsättningar skulle den kostnadsökning för statsverket, som blir en följd av de föreslagna reformernas genomförande, uppgå till omkring (7 + 13 — 2 =) 18 milj. kr.

Kommittén får slutligen något beröra frågan om det statsbidrag, som nu utgår till sjukkassorna i form av avgiftslindringsbidrag och avgiftsersätt- ningsbidrag. För år 1960 uppgick enligt preliminära beräkningar dessa bi- drag till 17 resp. 12 milj. kr. Socialförsäkringens administrationsnämnd har i betänkandet om socialförsäkringens organisation (SOU 1960: 35) på anförda skäl föreslagit att de båda bidragen slopas och att medlemsbidraget till följd därav ändras. Kommittén saknar anledning att upptaga denna fråga till behandling. Kommittén vill dock framhålla att beräkningen av storleken av avgiftslindringsbidraget och avgiftsersättningsbidraget sam- manhänger med reglerna för avgiftsskyldigheten till sjukvårdsförsäkringen och grundsj ukpenningsförsäkringen. Bibehålles de båda bidragen, påverkas sålunda deras storlek av vilken ståndpunkt som intages till den av kommit- tén ovan behandlade frågan om inkomstgränsen för den ifrågavarande av- giftsskyldigheten.

Som följd av kommitténs förslag att 2-procentregeln skall bibehållas i vad avser avgift till sjukvårdsförsäkringen men slopas i fråga om avgift till grundsjukpenningförsäkringen torde avgiftslindringsbidraget komma att sjunka avsevärt. Hur stor minskningen blir kan inte närmare beräknas men det kan hållas för troligt att den uppgår till 7 ä 8 milj. kr. Å andra sidan skulle avgiftsersättningsbidraget stiga något, därest den inkomstgräns som medför befrielse från skyldighet att erlägga avgift till sjukvårdsförsäkringen höjes från 1 200 till 1800 kr. taxerad inkomst. Den totala effekten av de berörda ändringarna i reglerna för avgiftsskyldigheten kan möjligen bli att statsbidraget i form av avgiftslindringsbidrag och avgiftsersättningsbidrag nedgår med 5——7 milj. kr. Den ovannämnda ökningen av statsbidraget _ 18 milj. kr. — skulle sålunda begränsas till 11 d 13 milj. kr.

2. Beskattningsfrågor sammanhängande med sjukförsäkringen Enligt 19 5 kommunalskattelagen gäller bl. a. att ersättning som på grund av försäkring i allmän sjukkassa tillfallit försäkrad inte räknas till skatte- pliktig inkom-st. Förmånerna från folkpensioneringen och tilläggspensione- ringen är däremot i princip skattepliktig inkomst. Folkpensionsavgiften och tilläggspensionsavgift som påförts den skatt— skyldige (egenavgift) är avdragsgill vid inkomsttaxering enligt stadgande i 46 5 2 mom. kommunalskattelagen och 4 5 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt. Sjukförsäkringsavgift enligt SFL jämte premier och Vissa andra försäkringsavgifter är avdragsgilla på grund av bestämmelser i 46 5 2 mom. kommunalskattelagen och 4 5 2 mom. förordningen om statlig in- komstskatt. Avdrag för dylika försäkringsavgifter medgives med minst 150 kr. eller för äkta makar gemensamt med minst 300 kr. Om avgifterna och premierna uppgått till högre belopp, medgives avdrag för avgifternas och premiernas verkliga belopp, dock högst 300 kr. för ensamstående och 600 kr. för makar gemensamt och för ogift med hemmavarande barn under 16 år.

Arbetsgivarbidragen till sjuk- och moderskapsförsäkringarna utgör liksom arbetsgivaravgifterna till tilläggspensioneringen avdragsgilla utgifter i den eller de förvärvskällor, vari arbetstagarna varit sysselsatta.

Av det anförda framgår att beskattningsreglerna är olika för pensione- ringen och sjukförsäkringen såväl beträffande utgående förmåner som i fråga om avdragen för de försäkrades avgifter. Kommitténs förslag beträf- fande sjukförsäkringen aktualiserar vissa problem rörande beskattningen av socialförsäkringsförmånerna och avdragsrätten för de försäkrades av- gifter till försäkringen.

Den varierande skatterättsliga behandlingen av förmånerna från sjukför— säkringen oc'h pensioneringen försvårar en rationell samordning mellan dessa förmåner. Här kan också erinras om att den sjuklön, som i många fall utgår till anställda, i regel är skattepliktig inkomst i motsats till sjukpen— ningen. De nuvarande beskattningsreglerna medför olika ekonomiska re- sultat för de försäkrade beroende bl. a. på civilstånd, andra inkomster och förmögenhet etc. Ur samordningssynpunkt skulle det därför vara önskvärt med enhetliga beskattningsregler för såväl sjukpenning som sjuklön och pension. Beskattningsfrågan blir jämväl av större betydelse ju större för— månerna är.

Skulle sjukpenningen betraktas såsom skattepliktig inkomst, uppkommer emellertid frågan, huruvida skattskyldighet bör föreligga för samtliga utbe- talade sjukpenningbelopp oavsett deras storlek eller huruvida förmåner un— derstigande visst belopp per år eller belöpande på viss kortare tid bör un- dantagas från beskattning. En begränsning på ena eller andra sättet skulle säkerligen bli nödvändig. Skulle sjukpenningen anses som skattepliktig in- komst, måste sjukkassorna bli skyldiga att åtminstone i viss omfattning göra avdrag för källskatt och att lämna taxeringsmyndigheterna uppgift om utbetalade belopp. Sådan skyldighet skulle medföra ett avsevärt merarbete för sjukkassorna. Praktiska skäl talar sålunda mot att beskatta sjukpen- ningen.

Mot beskattning av sjukpenningen talar vidare att det skulle bli erforder- ligt att väsentligt höja sjukpenningbeloppen i sjukpenningskalan. En sådan höjning skulle såväl öka de försäkrades avgifter till sjukpenningsförsäk- ringen som kräva en höjning av arbetsgivarnas bidrag till denna.

Kommittén anser på grund av det anförda övervägande skäl tala för ett bibehållande av sjukpenningens nuvarande skatterättsliga behandling. Den av kommittén förordade sjukpenningskalan har utformats med utgångs- punkt från att någon ändring av gällande bestämmelser rörande skattefrihet för sjukpenningen inte skall ske.

Sjukförsäkringsavgiften är för närvarande avdragsgill inom ramen för försäkringsavdraget. Kommitténs tidigare framlagda förslag angående för—

bättrade förmåner inom sjukförsäkringen och om de egna företagarnas an- slutning till den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen medför höjda avgifter till sjukförsäkringen. Detta gäller samtliga kategorier försäkrade men blir särskilt påtagligt i fråga om företagare, som har att själva erlägga hela avgiften för tilläggssjukpenningen. Avgifterna är nu avdragsgilla en- dast i den mån de rymmes inom det fastställda försäkringsavdraget. De höjda avgifterna får till följd att försäkringsavdraget i större utsträckning än tidigare konsumeras av vederbörandes sjukförsäkringsavgifter, varför utrymmet krymper för övriga avdragsgilla försäkringsavgifter. Kommitténs förslag aktualiserar därför frågan om avdragsrätten för sjukförsäkrings- avgiften. Begränsas denna avdragsrätt, liksom hittills, till vad som rymmes inom ramen för försäkringsavdraget, torde en höjning av maximibeloppet för detta avdrag böra ske. En höjning av försäkringsavdragets maximum ut- gör emellertid enligt kommitténs mening inte någon tillfredsställande lösning av frågan, ty dels varierar avgifterna med hänsyn till omfattningen av sjuk- försäkringen och till avgiftsnivån i de olika sjukkassorna och dels har före— tagarna att själva bestrida hela kostnaden för sin tilläggssjukpenningför- säkring. För de anställda bestrides omkring 60 procent av denna kostnad genom arbetsgivarbidraget. Företagarna kommer alltså i fråga om rätten till avdrag för försäkringsavgifter i ett ogynnsammare läge än de anställda i alla de fall försäkringsavdraget är otillräckligt för avdragsgilla avgifter.

Kommittén anser sålunda att avdragsrätten för avgiften till den obliga- toriska sjukförsäkringen bör brytas ut från försäkringsavdraget och att av- drag medgives vid sidan av detta. Om sådant särskilt avdrag medgives, skulle nämligen full likställighet ernås i fråga om rätten till avdrag för sjukför— säkringsavgiften.

3. Viss fonderingsfråga

Den obligatoriska sjukförsäkringen kan i vissa fall kompletteras med fri- villig försäkring enligt SFL. Sådan försäkring kan erhållas av tre grupper försäkrade, vilka här betecknas företagare, hemmafruar och studerande. Den frivilliga försäkringen har varje år lämnat överskott. Överskottsmedlen har fonderats "hos sjukkassorna. Sjukkassornas fonder för den frivilliga för- säkringen uppgick vid utgången av år 1959 till sammanlagt omkring 50 milj. kr. De fonderade medlen redovisas inte särskilt för de olika grupperna försäkrade.

Om företagarna såsom kommittén föreslagit obligatoriskt försäkras för tilläggssjukpenning och den nuvarande frivilliga försäkringen beträffande företagare kvarstår endast för sådana företagare, som vid reformens ikraft- trädande fyllt 67 år, kommer den frivilliga försäkringen att omfatta hemma- fruar och studerande jämte under en övergångstid nyssnämnda äldre före-

tagare. En så stor andel av en sjukkassas för den frivilliga försäkringen fonderade medel, som kan uppskattas belöpa på de av företagare erlagda avgifterna och som inte erfordras med hänsyn till deras kvarstående frivil- liga försäkring, bör vid genomförande av kommitténs förslag i fråga om denna försäkring överföras till sjukkassans fond för den obligatoriska för— säkringen. Det torde ankomma på riksförsäkringsverket att utföra de för- säkringstekniska beräkningar som blir erforderliga i detta sammanhang.

KAPITEL 21

Karenstid inom sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna

Inom den obligatoriska sjukpenningförsäkringen gäller en karenstid om tre dagar. Sjukpenning kan sålunda ej utgå för de tre första dagarna av varje sjukperiod, den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad. Vid karens- tidens beräkning skall, därest sjukperiod börjar inom 20 dagar efter före- gående sjukperiods slut, de båda perioderna anses såsom en sjukperiod.

Såsom tidigare angivits är yrkesskadeförsäkringen numera samordnad med sjukförsäkringen. Eftersom samordningsreglerna är tillämpliga vid så gott som alla yrkesskador, utgår under samordningstiden som regel sjukhjälp från allmän sjukkassa enligt bestämmelserna i SFL. I den när- mast före år 1955 gällande olycksfallsförsäkringslagen stadgades däremot, att om olycksfallet medfört sjukdom, som varat mer än två dagar efter dagen för olycksfallet, sjukpenning skulle utgivas fr. o. m. dagen efter sist- nämnda dag. Vid jämförelse med denna äldre lagstiftning innebär sålunda sjukförsäkringens karenstid en viss försämring i fråga om försäkrings- förmånerna vid yrkesskada eller yrkessjukdom.

Enligt de före SFL:s tillkomst gällande bestämmelserna angående den frivilliga statsunderstödda sjukförsäkringen fick sjukkassorna icke utgiva sjukpenning under de tre första dagarna av en sjukdom.

Socialvårdskommittén föreslog i sitt betänkande med förslag till lag om allmän sjukförsäkring (SOU 1944: 15) att karenstiden på tre dagar skulle bibehållas.

I den s. k. sjukförsäkringspromemorian, resultatet av en överarbetning inom socialdepartementet av socialvårdskommitténs förslag, framlades två alternativ för den obligatoriska sjukpenningförsäkringen. I fråga om ka- renstiden innebar det ena alternativet en i förhållande till inkomsten av tjänst graderad sjukpenning med en karenstid av tre dagar samt det andra en enhetlig sjukpenning för alla men olika karenstid för olika grupper försäkrade. De olika karenstiderna skulle vara tre dagar för arbetstagare, familjeförsäkrade gifta kvinnor och sådana självständiga företagare, vilkas inkomst av rörelsen var direkt beroende av deras egen dagliga arbetsinsats, samt fyra veckor för övriga självständiga företagare.

I proposition nr 312 till 1946 års riksdag framlades förslag till lag om allmän sjukförsäkring. I fråga om karenstiden upptogs i propositionen det andra av nyssnämnda alternativ, dock med den jämkningen att en enhetlig

karenstid om tre dagar föreslogs. Tredje särskilda utskottet uttalade i ut— låtande (nr 1) i anledning av propositionen, att det saknades anledning frångå den karenstid, som vunnit hävd inom de erkända sjukkassorna. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Socialförsäkringsutredningen ( SOU 1952:39 ) upptog till övervägande skälen för och emot en ändring av karenstiden. Då en utsträckning av tiden kunde antagas medföra betydande ekonomiska svårigheter för en stor del av de försäkrade och en minskning av densamma inte syntes möjlig av kostnads- och administrativa skäl, föreslog utredningen att en karenstid om tre dagar skulle bibehållas i den obligatoriska sjukförsäkringen och inom den samordnade försäkringen gälla även vid yrkesskada.

Vid riksdagsbehandlingen år 1953 av den i anledning av socialförsäk- ringsutredningens förslag framlagda propositionen nr 178 väcktes motioner om såväl förlängning som förkortning av karenstiden.

I propositionen framhöll departementschefen i fråga om den samord- nade karenstiden följande.

Inom den nuvarande yrkesskadeförsäkringen är karenstiden bestämd efter gynnsammare grunder än inom sjukförsäkringen. Utredningen har föreslagit, att sjukförsäkringens karenstid skall gälla även inom den samordnade försäkringen. Karenstiden skulle alltså bli tre dagar, dagen för insjuknandet inräknad. Under remissbehandlingen har från arbetstagarhåll yrkats en förkortning av karens- tiden. Å andra sidan har bl. a. från arbetsgivarhåll yrkats på en utsträckning av karenstiden antingen generellt eller för vissa kategorier. Med hänsyn till min all— männa inställning att man vid genomförandet av en reform sådan som den före- varande bör gå fram med varsamhet anser jag det inte vara lämpligt att nu minska karenstiden. Å andra sidan synes det vid en samordning med yrkesskadeförsäk- ringen ej möjligt att öka densamma. Att komplicera den obligatoriska försäk- ringen genom olika karenstid för olika kategorier försäkrade anser jag ej böra förekomma. Jag förordar sålunda, att den i den antagna sjukförsäkringslagen fast- ställda karenstiden om tre dagar bibehålles.

Andra lagutskottet fraJnhöll i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 35), att det med hänsyn till de yrkesskadade skulle vara önskvärt, om karenstiden kunde minskas från tre till två dagar. Utskottet fortsatte:

En sådan minskning skulle emellertid medföra en icke obetydlig merkostnad. Storleken av denna merkostnad kan, med hänsyn till frånvaron av härför lämpad statistik, inte mera exakt beräknas. Emellertid torde kunna antagas att den årliga merkostnaden minst kommer att uppgå till cirka 20 milj. kr. Ett helt slopande av karenstiden skulle uppenbarligen medföra en ännu mera betydande kostnads- ökning.

En differentiering av karenstiden mellan å ena sidan sjukdomar orsakade av yrkesskada och å andra sidan övriga sjukdomar skulle i väsentlig mån eliminera fördelarna av den föreslagna samordningen och bör därför inte ifrågakomma. Utskottet kan inte heller tillstyrka någon förlängning av den i propositionen före- slagna karenstiden.

I proposition nr 60 till 1954 års riksdag förelades riksdagen bl. a. för- slag till lag om yrkesskadeförsäkring. Andra lagutskottet som behandlade

propositionen hade därvid bl. a. att taga ställning till i vissa motioner fram- ställda yrkanden, vilka syftade till att bibehålla då gällande olycksfalls- försäkringslags bestämmelser i fråga om karenstid för erhållande av sjuk- penning vid yrkesskada. Utskottet framhöll i sitt utlåtande (nr 22), att bifall till motionerna skulle innebära att olika karensregler komme att gälla inom sjukförsäkringen för yrkesskador och andra sjukdomar. Då grundvalen för samordningen därigenom skulle ryckas undan, avstyrkte utskottet motionerna. Utskottsutlåtandet godkändes av riksdagen.

Även sedermera har inom riksdagen väckts förslag om ändringar av karenstiden för den obligatoriska sjukpenningförsäkringen.

Sålunda har frågan behandlats vid 1955 års riksdag. I de likalydande motionerna I: 33 av herr Persson, Ragnar, och herr Mossberger saJnt II: 44 av herr Bengtsson i Halmstad m. fl. yrkades att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte hemställa om förslag till vissa ändringar i olycksfallslagstiftningen. I motionerna påpekades, att samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen medfört, att de yrkesskadade under samordnings- tiden själva fick betala viss del av låkarvärdskostnaden. Enligt motionä- rerna kunde detta bli särskilt kännbart under karenstiden.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 31) anförde andra lagutskot- tet att, om man mildrade de av motionärerna påtalade olägenheterna genom att införa en kortare karenstid vid yrkesskada, samordningsprincipen finge uppgivas. Utskottet hemställde därför, att motionerna inte måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid 1956 års riksdag yrkades i de likalydande motionerna 1:53 av her- rar Norling och Öhman samt 11:71 av fru Nilsson och herr Hagberg viss lagändring bl. a. i syfte att vid yrkesskada, som varat mer än två dagar, sjukpenning skulle utgå från dagen efter den då skadan inträffat.

Andra lagutskottet avstyrkte motionerna i utlåtande nr 15, vilket god- kändes av riksdagen.

Vid 1956 års riksdags höstsession behandlades de likalydande motionerna I: 5 av herr Geijer m. fl. och II: 8 av herr Gustafsson i Stockholm m. fl., vari bl. a. föreslogs ändrade bestämmelser i frågan om karenstiden. Tre olika lösningar diskuterades i motionerna. Det första alternativet gick ut på att minska karensdagarnas antal eller helt slopa karensdagarna. Det andra innebar förmånligare regler vid yrkesskador. Enligt det tredje alter- nativet skulle vederbörande arbetsgivare genom lagstiftning förpliktas att betala sjukpenning för karensdagarna under samordningstiden.

I anledning av motionerna yttrade andra lagutskottet (utl. nr 56) bl. a.: Utskottet hyser alltjämt den uppfattningen att det av bl. a. ekonomiska skäl icke torde finnas anledning att nu genomföra en allmän minskning av karensdagarnas antal inom sjukförsäkringslagstiftningen. När det gäller att bedöma konsekven-

serna för de yrkesskadeförsäkrade av samordningen mellan sjuk- och yrkesskade- försäkringarna bör man enligt utskottets mening beakta, att samordningen för de yrkesskadade inneburit vissa betydelsefulla förbättringar i förhållande till vad som gällde enligt den tidigare lagstiftningen på området. Det är emellertid ofrån- komligt att den minskning av försäkringsförmånerna för de yrkesskadade, som karenstidens utformning medfört, i vissa fall kan bli ganska kännbar. För ut- skottet står klart att det är en ytterst svårlöst fråga att, med bibehållande av den för sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna grundläggande samordningsprincipen, härutinnan åstadkomma en förbättring av de yrkesskadades försäkringsförmåner. Att samordningen ur skilda synpunkter är förenad med så stora fördelar att den i princip bör behållas är enligt utskottets mening ställt utom allt tvivel. Önsk- värdheten av att på förevarande område en förbättring av de yrkesskadades för- måner kommer till stånd torde emellertid motivera att frågan om möjligheterna härtill, inom ramen för en bibehållen samordning i stort, göres till föremål för undersökning. Utskottet vill därför föreslå att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer, att Kungl. Maj:t ville låta utreda möjligheterna till förkortning eller slopande av karenstiden vid yrkesskada i enlighet med det ovan anförda.

Riksdagen beslöt skrivelse till Kungl. Maj:t i enlighet med utskottets hemställan. Riksdagens skrivelse har ännu ej föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

I motionerna I: 269 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 340 av herr Hjalmarson m. fl. vid 1958 års A-riksdag samt i motionerna I: B 152 av herr Ewerlöf m. fl. och II: B241 av herr Hjalmarson m. fl. vid samma års B-riksdag hemställdes om en förlängning av karenstiden till sju dagar, dock att vid yrkesskada sjukpenning skulle utgå fr. o. m. dagen för skadans inträffande, där sjukdom i anledning av skadan varat mer än tre dagar.

Båda motionsparen avslogs av riksdagen i enlighet med andra lagutskot- tets utlåtande (nr 9 och nr B 7).

Samma yrkanden som i de ovan näJnnda motionsparen har behandlats av 1959 års riksdag (motionerna I: 167 av herrar Birke och Sveningsson samt II: 218 av herr Edlund). Motionerna föranledde i enlighet med andra lagutskottets hemställan (utl. nr 35) inte någon riksdagens åtgärd.

Vid 1960 års riksdag behandlades motioner (I: 468 av herr Sveningsson m. fl. och II: 577 av herr Nordgren m. fl.) med i väsentliga delar enahanda yrkanden som i nyssnämnda motioner till 1958 och 1959 års riksdagar. Riksdagen avslog motionsyrkandena efter hemställan av andra lagutskottet (utl. nr 8).

I en av chefen för socialdepartementet till kommittén den 25 oktober 1960 överlämnad skrivelse från Svenska byggnadsarbetareförbundet har detta —— under åberopande av att karensdagarna innebär ett så allvarligt ekonomiskt avbräck för den som exempelvis råkar ut för olycksfall i arbetet — hem- ställt att frågan om förutsättningarna för ett slopande av karensdagarna blir föremål för utredning från socialförsäkringskommitténs sida. För- bundet framhåller emellertid att ett borttagande av karenstiden enbart för

vissa kategorier sjuka, t. ex. yrkesskadade, framstår som en föga lyckad lösning.

Svenska gjutareförbundet har i en till socialförsäkringskommittc'n den 10 november 1960 avlåten skrivelse framställt önskemål om att karens- dagarna avskaffas men att, om kostnadsskäl utgjorde hinder härför, en spärr för erhållande av sjukpenning för karensdagarna sattes vid högre dagantal, t. ex. så att den som vore berättigad till sjuk- eller yrkesskade- ersättning för fem eller sju dagar därjämte skulle erhålla ersättning för karensdagarna. Förbundet betecknade en kategoriklyvning mellan sjukdom och olycksfall som olämplig av flera skäl.

I en av chefen för socialdepartementet till kommittén den 4 februari 1961 överlämnad skrivelse från Svenska fabriksarbetareförbundet har _ under påpekande av den försämring av förmånerna som genom samord- ningen uppkommit vid yrkesskada genom övergång från den tidigare vill- korliga karenstiden till sjukförsäkringens ovillkorliga karenstid _ hem- ställts att den av riksdagen begärda utredningen i denna fråga måtte före- tagas.

Framför allt av ekonomiska skäl anser sig kommittén inte kunna till- styrka att karenstiden inom sjukförsäkringen slopas eller förkortas.

Kommittén kan inte heller förorda att man — såsom Svenska gjutare- förbundet ifrågasatt —— inom sjukförsäkringen ändrar karenstiden från att vara ovillkorlig till att vara villkorlig. En villkorlig utformning av karens- tidsbestämmelsen leder erfarenhetsmässigt till att sjukskrivningstiderna tenderar att förlängas så att villkoret för att sjukpenning skall utgå under karensdagarna blir uppfyllt, även då så lång sjukskrivningstid inte av om- ständigheterna är påkallad.

Samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen har tvivelsutan medfört vissa försämringar för de yrkesskadade i förhållande till vad som gällde enligt tidigare bestämmelser. Man bör emellertid beakta att samordningen införts i samband med totalt sett väsentliga förbättringar av försäkringsförmånerna. Ett slopande av karenstiden vid yrkesskada eller införande av olika karenstider vid yrkesskada och vid annan sjukdom skulle medföra att fördelarna av samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen i väsentlig mån eliminerades. Om olika karens- tidsbestämmelser skulle gälla inom sjukförsäkringen för yrkesskador och för andra sjukdomar, bleve det nämligen nödvändigt att i de fall då fram— ställning om sjukhjälp avsåg yrkesskada omedelbart verkställa prövning av frågan om riktigheten härav. Utrednings— och prövningssvårigheter skulle mången gång föreligga. Tidsutdräkt med utbetalning av sjukhjälp skulle därvid inträda. Ett mycket stort antal tvister skulle uppkomma. Måhända bleve det nödvändigt att i vissa hänseenden begränsa yrkesskadebegreppet. Kommittén kan med hänsyn till det anförda inte förorda särskilda karens- tidsbestämmelser för yrkesskadefall.

KAPITEL 22

Samordningen mellan sjukförsäkringen och pensioneringen, å ena

sidan, samt yrkesskadeförsäkringen m. m., å andra sidan

Gällande bestämmelser

Yrkesskadeförsäkringen är såsom nämnts i kapitel 2 samordnad med den allmänna sjukförsäkringen. Samordningen innebär följande för personer, som är både sjukförsäkrade och obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade (11 & YFL, 31 5 1 st. SFL). Vid yrkesskada utgår ersättning från yrkesskadeför- säkringen i regel först sedan viss tid, den s. k. samordningstiden, gått till ända. Samordningstiden omfattar tiden t. o. m. nittionde dagen efter den då yrkesskada inträffat, dock längst till den dag skadan medför rätt till liv- ränta eller t. o. m. den dag rätten till sjukpenning enligt SFL upphör till följd av gällande bestämmelser om sjukhjälpstid. Under samordningstiden skall som regel sjukhjälpen utgå från allmän sjukkassa enligt bestämmel- serna i SFL för sjukdom i allmänhet. För tid som infaller efter utgången av samordningstiden får sjukhjälp enligt SF-L ej utgivas till nyssnämnd försäkra-d med anledning av yrkesskadan.

Till den som är sjukförsäkrad men ej sjukpenningförsäkrad, t. ex. eme— dan han ej är minst 16 år gammal eller hans årsinkomst av förvärvsarbete enligt sjukförsäkringens regler ej beräknats uppgå till minst 1 200 kr., ut- går sjukpenning från yrkesskadeförsäkringen under samordningstiden eller den del därav, under vilken den skadade icke är sjukpenningförsäkrad. Sjukpenning utgår därvid med belopp motsvarande vad han skulle ha ägt uppbära från sjukkassan, om han varit obligatoriskt sj ukpenningförsäkrad.

Om yrkesskada drabbar någon, som inte omfattas av den allmänna sjuk- försäkringen, t. ex. en här i riket ej mantalsskriven utlänning, griper yrkes— skadeförsäkringen visserligen in redan från början, men även i detta fall löper samma samordningstid som eljest. Under denna tid erhåller den skadade samma förmåner från yrkesskadeförsäkringen som han skulle ha åtnjutit från sjukförsäkringen, om han omfattats av denna.

Beträffande samordningen mellan sjukförsäkringen och den frivilliga försäkringen enligt YFL gäller, att sjukhjälp enligt SFL i regel utgives av sjukkassa intill dess den skadade blir berättigad till livränta på grund av den frivilliga försäkringen (31 5 2 st. SFL). Blir den försäkrade berättigad till livränta under de första 90 dagarna efter skadans inträffande, gäller i samordningshänseende för den frivilliga försäkringen enligt YFL det-

samma som för den obligatoriska försäkringen. Fortsätter sjukskrivningen efter nämnda 90 dagar, utgår intill den tid, då livränterätt inträder, på grund av den frivilliga försäkringen enligt YFL allenast skillnaden mellan ersättningen enligt denna försäkring och ersättningen från sjukkassa enligt SFL (47 g YFL). *

Som framgår av redogörelsen i kapitel 2 motsvarar YFL:s sjukpenning- skala och regler om hempenning och barntillägg SFL:s stadganden härom (13—15 55 YFL). Sjukpenningen enligt YFL motsvarar dock alltid _ bort— sett från skadade över 67 år — de under de första 180 dagarna gällande beloppen i SFL:s sjukpenningskala. Sjukpenningens storlek enligt YFL bestämmes som regel av den sjukpenningklass, till vilken den skadade med hänsyn till sin enligt YFL:s regler beräknade årliga arbetsförtjänst är att hänföra. Enligt 13 5 5 st. YFL får dock sjukpenningen inte i något fall utgå efter lägre sjukpenningklass än den, till vilken den skadade hör enligt 22 & SFL, och inte heller med lägre belopp än som skolat utgå i sjukpen- ning från sjukkassan om skadan ej utgjort yrkesskada.

I frågan om samordningen mellan den allmänna sjukförsäkringen och ersättning enligt 1916 års olgcksfallsförsäkringslag och 1950 års militär- ersättningsförordning samt ett stort antal till äldre och nuvarande yrkes- skadeförsäkringslagstiftning anknutna ersättningsförfattningar gäller föl- jande. Någon samordningstid förekommer inte, varför sjukhjälp enligt ifrågavarande ersättningsförfattningar utgår redan från ersättningstidens början. Sjukhjälp enligt SFL utgår endast i den mån dess belopp överstiger vad som i motsvarande hänseende utgår i sådan ersättning enligt den andra författningen.

Enligt gällande lagstiftning kan förutsättningar samtidigt föreligga för rätt till folkpensionsförmån och sjukpenning eller livränta från yrkesskade- försäkringen eller därtill anknutna ersättningsbestämmelser. Det kan där- vid vara så att samma händelse i princip ger upphov till rätt till förmån från båda hållen. Exempel härpå är att en olycksfallsskada föranleder rätt såväl till invalidlivränta eller änkelivränta från yrkesskadeförsäkringen som till invalidpension respektive änkepension från folkpensioneringen. Men det kan också vara fråga om sammanträffande av annan art, exempel- vis så att rätt till sjukpenning, invalidlivränta eller änkelivränta inträder för en person, som redan dessförinnan uppbär invalidpension eller ålders- pension enligt FPL.

Någon närmare systematisk samordning mellan yrkesskadeersättning och folkpensionsförmåner har inte skett. Vissa regler av samordningsnatur har emellertid alltid funnits. De har dock till sitt innehåll och sin praktiska verkan varit rätt skiftande under olika tider. För närvarande gäller föl- jande i hithörande hänseende.

Av den i kapitel 2 lämnade redogörelsen framgår att vissa regler av sam- ordningsnatur finnes på yrkesskadesidan. Sålunda utgår enligt YFL och övriga motsvarande nyare ersättningsförfattningar sjukpenning, invalidliv- ränta och änkelivränta samt änklingslivränta efter mindre förmånliga grun- der, om ersättningstagaren är över 67 år än om han är yngre. Efter 67 år utgår sålunda sjukpenning i regel efter en mindre förmånlig sjukpenning- skala än dessförinnan. Invalidlivräntornas belopp efter 67 år är 3/4 av be- loppet före nämnda åldersgräns. Detsamma gäller änkelivräntorna och änk- lingslivräntornas maximum. För ersättningstagare, som är under 67 år när ersättningen börjar löpa, har bestämmelserna den innebörden att vid pas— serandet av 67-årsgränsen den dessförinnan utgående ersättningen reduce- ras. Reduktionsreglerna har införts med hänsyn till att vid 67 års ålder inträder rätt till ålderspension enligt FPL.

Regler om lägre yrkesskadeersättning i vissa fall efter 67 år än dess— förinnan infördes — såsom framgår av kapitel 2 —— genom ändring är 1948 av 1916 års olycksfallsförsäkringslag, ehuru reduktionen vid 67-årsgränsen då gavs mindre omfattning än i YFL. Även i fråga om andra äldre skade- fall är ersättningarna i många fall lägre efter 67 år än dessförinnan till följd av den vid 1955 års riksdag beslutade omregleringen av ersättning— arna. Förhöjningen av ersättningarna genom omreglering av desamma av- ser nämligen huvudsakligen svårare invalidiserade under 67 år och efter- levande under samma åldersgräns.

Om bortses från vad som sagts om 67-årsålderns betydelse, inverkar det förhållandet att den skadade uppbär folkpension när skadefallet inträffar inte i och för sig på rätten till och storleken av yrkesskadeersättningen. Åtnjöt han vid skadefallets inträffande invalidpension eller sjukbidrag, var emellertid hans årliga arbetsförtjänst säkerligen låg, varför yrkesskade- ersättningen blir låg. I detta hänseende stadgas emellertid i 9 5 5 st. YFL det undantaget att om den försäkrade i anledning av tidigare skada åtnjöt pension eller annan ersättning, så skall efter vad som finnes skäligt sådan ersättning anses som inkomst av förvärvsarbete vid bestämmande av liv- ränta till efterlevande; den årliga arbetsförtj änsten kan således i ett sådant fall uppräknas på grund av pensionen.

I fråga om behovsprövade yrkesskadeersättningar såsom änklings— och föräldralivräntor beaktas vid prövningen av rätten till och storleken av livräntan i vad mån ifrågavarande efterlevande är berättigad till folk— pension.

Här må slutligen erinras om att i fråga om det till vissa hjälplösa inva- lider enligt 17 5 YFL utgående vårdbidraget stadgats att vid bestämmande av dess storlek hänsyn skall tagas bl. a. till förmån, som den skadade för motsvarande ändamål åtnjuter jämlikt FPL, dvs. blindtillägg eller vård- tillägg.

Även på folkpensionssidan finnes i här aktuellt hänseende vissa sam— ordningsregler. Härom mä nämnas följande.

Sjukpenning eller livränta från yrkesskadeförsäkringen utgör inte hin- der i och för sig för att invalidpension eller sjukbidrag kan utgå från folk- pensioneringen. Yrkesskadeersättningen kan emellertid inverka reduce- rande på beloppet av ifrågavarande båda folkpensionsförmåner, eftersom de till största delen är inkomstprövade. Såsom inkomst i FPL:s mening anses nämligen bl. a. enligt YFL utgående sjukpenning, hempenning, barn— tillägg och livränta, vilka ersättningar sålunda skall beaktas vid inkomst- prövningen av nämnda folkpensionsförmåner. Genom inkomstprövningen kan yrkesskadeersättningen minska även andra från folkpensioneringen utgående förmåner, nämligen änkepension i de fall då dödsfallet inträffat före den 1 juli 1960, hustrutillägg och kommunala bostadstillägg. Detsamma gäller de särskilda barnbidragen till folkpensionärs barn.

Änkepension i anledning av dödsfall efter den 30 juni 1960 utgår utan inkomstprövning. För att minska den överkompensation, som kan upp- komma vid sammanträffande mellan änkelivränta och änkepension, har i 8 5 3 st. FPL stadgats, att änkepensionen skall minskas med änkeliv- räntan, dock att alltid minst hälften av änkepensionen skall utgå jämsides med livräntan. Till den som blivit änkepensionär efter den 30 juni 1960 och som själv drabbas av yrkesskada, utgår änkepension och yrkesskade- ersättning med fulla belopp jämsides med varandra.

I fråga om sammanträffande av efterlevandelivränta till barn och barn- pension, vilken pension ju inte är inkomstprövad, har i 4 5 lagen om barn- pensioner intagits en konkurrensregel. Denna utgår från att livräntan ut- gives oberoende av pensionen, medan den sistnämnda skall reduceras. Barn- pensionen skall sålunda minskas med utgående barnlivränta, dock skall alltid minst 1/4 av barnpensionen utgå Vid sidan av livräntan.

Även i fråga om samordningen mellan tilläggspensioneringen och yrkes— skadeförsäkringen och därtill anknutna ersättningsbestämmelser finnes sär- skilda regler. Sålunda stadgas i 44 å TPL att om pensionsberättigad äger uppbära livränta eller sjukpenning jämlikt YFL eller om han jämlikt an- nan lag eller enligt särskild författning eller enligt Konungens förordnande äger uppbära sjukpenning eller livränta, som bestämmes av eller utbetalas från riksförsäkringsanstalten eller bolag som avses i 1 & YFL, så skall den honom eljest tillkommande pensionen minskas med livräntans eller sjuk— penningens belopp. Detsamma skall gälla i fall då livränta eller sjukpen— ning utgår enligt utländsk lagstiftning om yrkesskadeförsäkring. Vad som stadgas i 44 & TPL skall emellertid enligt en övergångsbestämmelse i 61 å samma lag inte tillämpas i fall då livräntan eller sjukpenningen utgår på grund av skada, som inträffat före den 1 januari 1960.

Enligt sina direktiv har socialförsäkringskommittén att upptaga även »frå- gan om en långt gående samordning i materiellt hänseende av de social- försäkringsgrenar som ligger varandra närmast, varvid enhetlighet även i fråga om finansiering och administration borde eftersträvas». Det admi- nistrativa utredningsarbetet ankommer dock på socialförsäkringens admi- nistrationsnämnd. En väsentlig del av det problemkomplex rörande sani— ordningen, som de citerade ordalagen avser, utgöres av samordningen mel- lan sjukförsäkringen och pensioneringen, å ena sidan, och yrkesskade— försäkringen och liknande ersättningsanordningar, å andra sidan.

Den första frågan som härvid möter är denna: Finnes det över huvud längre anledning att utge särskilda förmåner vid yrkesskada med hänsyn till de ersättningsförmåner, som kommer att utgå fr. o. m. den 1 januari 1963 på grund av de redan beslutade och vid genomförande av de av kom- mittén nu föreslagna reformerna av sjukförsäkrings- och pensionssystemen?

Anledning torde saknas att här ingå på någon vidlyftigare argumenta— tion för besvarande av denna fråga. Ur ren hjälpbehovssynpunkt finnes inte någon sådan skillnad mellan inkomstbortfall på grund av yrkesskada och inkomstbortfall till följd av annan sjukdom eller invaliditet, att den motiverar högre eller särskilda ersättningsförmåner vid yrkesskada. Ju mer förmånerna från det allmänna systemet eller sjukförsäkringen och pensioneringen bygges ut, desto mindre blir behovet av ett särskilt ersätt— " ningssystem för yrkesskador. Både historiska och andra skäl talar emeller— tid bestämt för att åtminstone i viss utsträckning särskilda förmånligare ersättningsbestämmelser bibehålles för fall av yrkesskada. Här må endast erinras om att drygt 90 procent av de invalidlivräntor på grund av yrkes- skada, som årligen tillkommer, avser en lägre invaliditetsgrad än den lägsta, som kommittén anser kunna komma i fråga inom den allmänna pensione- ringen. Även om man i Sverige skulle föredraga det ofta utomlands, bl. a. i de nordiska grannländerna, använda systemet att vid låga invaliditets- grader ge ett engångsbelopp i stället för löpande årlig livränta, torde man inte kunna upphöra med att vid yrkesskada ge någon ersättning vid inva- liditetsgrader under 50 procent.

Med hänsyn till det anförda torde det vara berättigat att här utgå från att det även i fortsättningen skall i viss utsträckning finnas särskilda ersättningsförmåner för fall av yrkesskada. Det kan härvid vara frågan om yrkesskadeersättning i sådana fall då ersättning ej alls utgår från det allmänna systemet, omfattande sjukförsäkring, folkpensionering och till- läggspensionering. Det kan också vara frågan om att vid invaliditet eller dödsfall till följd av yrkesskada ge en ersättning, som är större än vid in- validitet eller dödsfall av annan orsak.

Socialförsäkringskommittén har i föregående betänkande (SOU 1959: 32) hävdat den meningen att när två skilda icke inkomstprövade socialförsäk-

ringsförmåner _ varav en allmän och en speciell — sammanträffar, den praktiska samordningsregeln är den, att den allmänna förmånen, folk- pensionen, utgär fullt ut, medan den speciella förmånen, yrkesskadeliv- räntan, försvinner eller efter erforderlig reduktion utgår som ett tillägg till den allmänna förmånen. I den på grundval av kommitténs nämnda betänkande framlagda propositionen nr 75 vid 1960 års riksdag anslöt sig föredragande departementschefen i princip till en sådan ordning, ehuru genomförandet av den ansågs böra ske först vid en senare tidpunkt. Den vid nämnda riksdag beslutade samordningen mellan efterlevandelivräntor samt änke- och barnpensioner från folkpensionssystemet, innebärande att avdrag göres på pensionssidan, avsågs i enlighet härmed utgöra endast en provisorisk lösning.

Med utgångspunkt från vad sålunda anförts uppkommer nu frågan huru- vida man bör genomföra en ordning, enligt vilken från den allmänna sjuk- försäkringen och den allmänna pensioneringen vid yrkesskada utgives vissa special— eller tilläggsförmåner, eller om man för dessa förmåner bör bibehålla en särskild yrkesskadeförsäkring. Denna frågeställning inrym- mer en mängd skiftande problem av såväl materiell som administrativ natur. Det gäller härvid inte endast att utforma ändamålsenliga regler för ersättningsgrunderna samt för ersättningarnas finansiering och admi- nistration för nya yrkesskadefall utan även att taga ståndpunkt bl. a. till handhavandet av bortåt 70 000 livräntor, som utgår enligt nu gällande och tidigare yrkesskadeförsäkringslagstiftning, och till finansieringen av upp- räkningen av de gamla livräntor som omfattas av 1955 års omreglerings— lagstiftning. Beslutas en så genomgripande förändring av yrkesskadeför- säkringen som de angivna båda alternativen innebär, aktualiseras även frågan vad som i fortsättningen bör gälla för de skadefall som omfattas av de till yrkesskadeförsäkringslagstiftningen anknutna ersättningsförfatt- ningarna. Bland dessa märkes i första hand de som gäller skada ådragen under militärtjänstgöring. Omkring 6500 livräntor utgår för närvarande enligt dessa författningar.

Med hänsyn ,till den tid som skulle krävas för att lösa alla de problem som nu i korthet berörts har socialförsäkringskommittén måst konstatera att det inte skulle vara möjligt för kommittén att framlägga förslag härom redan vid den tidpunkt då förslag senast måste föreligga i fråga om in- validpensionsreformen och den därmed sammanhängande revisionen av sjukförsäkringen. För övrigt synes utredningen om en så genomgripande reform av yrkesskadeförsäkringen böra ske av ett och samma utrednings- organ för den materiella och för den administrativa sidan. Och vidare torde en sådan utredning inte höra ske utan medverkan av huvudorganisatio- nerna på arbetsmarknaden. Kommittén anser därför att en särskild utred— ning, till vilken de stora arbetsmarknadsparterna på ett eller annat sätt anknytes, bör tillsättas för att utarbeta förslag om den framtida utform-

ningen och organisationen av yrkesskadeförsäkringen och därtill anknutet ersättningssystem för bl. a. skador under militärtjänst.

Chefen för socialdepartementet har i proposition nr 45 till 1961 års riks- dag uttalat, att en särskild utredning om yrkesskadeförsäkringens framtida omfattning och gestaltning bör komma till stånd sedan socialförsäkrings— kommittén avslutat sitt nuvarande utredningsarbete.

Även om socialförsäkringskommittén sålunda inte nu kan framlägga ett förslag till en definitiv lösning av problemkomplexet om yrkesskadeför- säkringen och därtill anknutna ersättningssystem, kan kommittén inte i detta betänkande bortse från samordningen med yrkesskadeförsäkringen. Redan borttagandet av den hittillsvarande inkomstprövningen av folkpen- sioneringens invalidförmåner föranleder ett oavvisligt behov av särskilda regler om samordning med invalidlivräntor. De återkommande standard- höjningarna av folkpensionerna föranleder och accentuerar ett överförsäk- ringsproblem vid sammanträffande med yrkesskadeersättning. Såsom när- mare utvecklas i det följande är det nödvändigt att även på andra punkter revidera samordningsreglerna.

Med hänsyn till det anförda framlägges i detta kapitel förslag till vissa samordningsregler avsedda att för yrkesskador och en del andra skador gälla under några år framöver till dess en mera definitiv lösning av hit— hörande problem kan ernås.

Vid utformandet av reglerna för den provisoriska samordningen mellan sjukförsäkringen och pensioneringen, å ena sidan, och yrkesskadeförsäk- ringen, å andra sidan, bör beaktas följande.

Lagstiftningen om ersättning vid yrkesskada har ändrats vid ett stort antal tillfällen, sedan den första lagen genomfördes vid 1901 års riksdag. Genomgående princip vid lagändringarna har varit att ersättningarna, av vilka här främst intresserar sjukpenning samt livränta till invalid och efterlevande, bestämmes med tillämpning av den lydelse av lagen som gällde vid den tidpunkt då skadefallet inträffade. Med hänsyn härtill och till finansieringssystemet kan därför reduktion av yrkesskadeersättningarna inte lagligen ske genom retroaktiv ändring av den vid skadans inträffande gällande yrkesskadeförsäkringslagstiftningen. Vid sammanträffande av yr- kesskadeersättning i äldre skadefall med förmåner från sjukförsäkring och pensionering, måste därför ett av nytillkommande omständigheter föranlett samordningsbehov tillgodoses genom ingrepp på sjukförsäkrings- och pen- sionssidan. Att införa en samordning, dvs. reduktion, på yrkesskadeför- säkringssidan kan —— frånsett omregleringsförhöjningarna —— komma i fråga endast i nya fall, dvs. fall som inträffar efter en ändring av YFL. Om bortses från den samordning av sjukförsäkring och yrkesskadeförsäk- ring, som gäller för skadefall inträffade efter 1955 års ingång, och från att sjukpenning och livräntor från yrkesskadeförsäkringen i betydande ut-

sträckning är lägre efter 67 år än dessförinnan, kan den nuvarande sam- ordningen sägas i regel ske på sjukförsäkrings- och pensionssidan.

Även om kommittén vidhåller sin uppfattning att den slutliga lösningen av samordningsproblemen bör ske efter motsatt linje, bör den lösning som skall gälla för de närmaste åren bygga på de nu gällande grunderna för samordning, dvs. med reduktion på den allmänna sidan. I all den utsträck- ning som är möjlig bör den nuvarande yrkesskadeförsäkringen i detta skede lämnas orubbad. Framför allt bör i möjlig mån undvikas lagänd- ringar, som innebär ökade förmåner från yrkesskadeförsäkringen och där- med ökade utgifter för denna försäkring. Det synes nämligen vara ange- läget att undvika sådant som kan vålla komplikationer för den kommande utredningen.

Vad först beträffar samordningen mellan sjukförsäkringen samt den obli- gatoriska och den frivilliga försäkringen enligt YFL må framhållas följande.

Varken de reformer av sjukförsäkringen, som kommittén i övrigt före- slår, eller andra omständigheter nödvändiggör någon ändring av samord— ningsreglerna i 31 & SFL samt 11 och 47 55 YFL. I enlighet med vad i det föregående anförts bör därför dessa regler nu lämnas i sak orubbade.

Som framgår av det förut anförda är SFL:s och YFL:s sjukpenning— tabeller anknutna till varandra. Yrkesskadeförsäkringens sjukpenning mot- svarar för tid t. o. m. den månad, under vilken den skadade fyller 67 år, den enligt SFL för de första 180 dagarna av sjukperioden gällande sjuk- penningen och för tid efter nämnda månad den enligt sistnämnda lag fr. 0. m. den 181:a dagen av sjukperioden gällande i allmänhet lägre sjuk- penningen. Enligt kommitténs förslag (se kap. 18) skall SFL:s sjukpen- ningtabell undergå väsentliga förändringar. Sålunda skall i princip bort- tagas den första sjukpenningklassen, varjämte tabellen skall påbyggas uppåt med nya klasser för högre arbetsförtjänster. Vidare skall sjukpen- ningen efter 180:e dagen av sjukperioden utgå med samma belopp som dessförinnan.

Det kan synas som om dessa förändringar av SFL:s sjukpenningtabell måste föranleda motsvarande ändringar av YFL:s sjukpenningtabell för att inte, främst i vissa inkomstlägen, sjukpenningen skall bli lägre vid yrkesskada efter samordningstidens utgång än vid annan sjukdom. Så är emellertid inte fallet. Enligt 13 5 5 st. YFL får sjukpenning från yrkes- skadeförsäkringen inte i något fall utgå med lägre belopp än som skolat utgå i sjukpenning från allmän sjukkassa, därest skadan ej utgjort yrkes- skada. Detta stadgande, som nu sällan behöver tillämpas, får en väsentligt större betydelse, om SFL:s sjukpenningtabell ändras i enlighet med kom- mitténs förslag men YFL:s tabell bibehålles oförändrad. Genom nämnda stadgande kan nämligen elimineras betydelsen av att sistnämnda tabell ej ändras. Mot en ändring av YFL:s tabell talar —— förutom vad ovan anförts

— att enligt kommitténs förslag inom sjukförsäkringen inte längre kommer att finnas någon tabell, som motsvarar den som nu gäller vid yrkesskada efter 67 år. Slopas i YFL den lägre sjukpenningen efter 67 år, torde kon- sekvensen kräva att den nuvarande reduktionen av yrkesskadelivräntorna efter 67 år också borttages. Detta skulle emellertid medföra icke obetydliga kostnadsökningar för yrkesskadeförsäkringen, vilket enligt vad förut sagts bör undvikas i detta läge. Då en ändring av YFL:s sjukpenningtabell inte är nödvändig, föreslås därför att den bibehålles helt oförändrad. Den ökade betydelsen av nyssnämnda stadgande i 13 5 5 st. YFL föranleder en ound- viklig men obetydlig kostnadsökning (mindre än en procent) för yrkes- skadeförsäkringen.

I 15 & YFL finnes bestämmelser 0111 hempenning och 0111 barntillägg i vissa fall. Dessa bestämmelser, som är hämtade från 25 å SFL, bör få i sak samma ändrade innehåll, som kommittén (kap. 17) föreslår beträf— fande sjukförsäkringen. En sådan ändring beträffande hempenningen torde medföra en ytterst ringa minskning av yrkcsskadeförsäkringens utgifter, medan ändringen av barntilläggsrcglerna medför en obetydlig ökning av nämnda utgifter.

Kostnadsändringarna till följd av den ökade tillämpningen av 13 Q 5 st. YFL samt jämkningarna av 15 5 YFL är så ringa, att de inte i och för sig torde behöva medföra någon premiehöjning.

Vad härefter beträffar samordningen mellan grkesskadeförsäkringen, å ena sidan, samt folk- och tilläggspensioneringen, & andra sidan, må anföras följande.

Om YFL:s sjukpenningtabell i enlighet med vad i det föregående före- slagits tills vidare bibehålles oförändrad, försvinner ett eljest föreliggande motiv för att höja de minimi- och maximibelopp om resp. 1 200 och 15 000 kr., som ligger till grund för livräntor enligt YFL, och därmed öka yrkes- skadeförsäkringens omslutning i ekonomiskt hänseende. Ingen annan om— ständighet nödvändiggör en ändring i detta sammanhang av YFL:s livränte— regler. Det föreslås därför att de inte ändras nu.

Vissa jämkningar av samordningsreglerna på pensionssidan erfordras emellertid. I detta hänseende må anföras följande.

Änkepensionen i de fall då dödsfallet inträffat före den 1 juli 1960 avses alltjämt skola vara inkomstprövad, ehuru kommittén föreslår (kap. 10) viss uppmjukning av inkomstprövningen. Tillräcklig anledning saknas då att i samordningshänseende överväga annat än att bibehålla nuvarande regel, enligt vilken yrkesskadeersättning genom inkomstprövningen kan minska änkepensionen. När i det följande talas om änkepension, avses i enlighet härmed endast änkepension som utgår utan inkomstprövning, dvs. på grund av dödsfall efter den 30 juni 1960.

Änklings- och föräldralivräntorna är behovsprövade och fastställes alltså med beaktande av utgående pensionsförmåner. Från dessa livräntor kan därför bortses i detta sammanhang.

I den reviderade invalidpensioneringen enligt kommitténs förslag skall inkomstprövning inte längre ske av folkpensionsförmånen; här bortses från kommunalt bostadstillägg och hustrutillägg till denna förmån. För att inte därmed en omotiverad dubbelersättning skall uppkomma, måste folkpen- sionsförmånen på något sätt reduceras, när den sammanträffar med yrkes— skadeersättning. I enlighet med den i det föregående förordade grundsatsen att man för den provisoriska samordningen bör bygga på nuvarande grun- der för samordning, föreslås att reduktion göres på förtidspensionen efter samma grunder som på änke- och barnpensionerna, dvs. yrkesskadeersätt- ningen avdrages från folkpensionen med viss reservation, varom mera i det följande.

Enligt förarbetena till 44 & TPL ( prop. nr 100/1959 ) har denna bestäm- melse utformats mer restriktivt än vad som för närvarande i allmänhet gäller vid sammanträffande av förmåner i liknande fall. Syftet var att där— med lämna alla vägar öppna vid det kommande ställningstagandet.

Avdragsregeln i 44 & TPL synes omotiverat sträng i det hänseendet att avdrag här _ i motsats till enligt 8 5 3 st. FPL och 4 & barnpensionslagen _ skall ske även >>korsvis>>. Sålunda skall sjukpenning eller invalidliv- ränta reducera änke- och barnpensioner från tilläggspensioneringen, ehuru den arbetsinkomst för vilken sjukpenningen och livräntan träder i stället inte inverkar på tilläggspensionen. Vidare skall änkelivränta dragas av från egenpension från tilläggspensioneringen, trots att den avlidnes tidigare arbetsinkomst inte inverkade på denna pension.

Det föreslås att avdrag i fortsättningen får ske endast å »motsvarande förmån». Detta innebär följande. Förtidspension från folk- och tilläggs- pensioneringen skall minskas med hänsyn till den pensionsberättigade för samma tid tillkommande sjukpenning (varmed avses även hempenning) eller invalidlivränta; tilläggspensionen skall däremot ej längre reduceras av änkelivränta. Barnpension och änkepension från folk— och tilläggspen- sioneringen skall minskas med hänsyn till den pensionsberättigade för samma tid tillkommande efterlevandelivränta; tilläggspensionsförmånerna skall däremot ej längre minskas med sjukpenning och invalidlivränta. Till- läggspensioneringens ålderspension, som ju avlöser dess förtidspension men ej dess änkepension, skall minskas med hänsyn till den pensionsberättigade för samma tid tillkommande sjukpenning och invalidlivränta, däremot i fortsättningen inte med änkelivränta. Folkpensioneringens ålderspension, som ju avlöser både dess förtidspension och dess änkepension, skall i mot- sats till enligt nuvarande regler minskas med hänsyn till den pensions- berättigade för samma tid tillkommande sjukpenning, invalidlivränta och

änkelivränta. Frågan om avdraget å ålderspensionen från folkpensione- ringen motiveras ytterligare i det följande.

När i förslagen användes termen sjukpenning, avses därmed även hem- penning samt barntillägg till sjukpenning och hempenning.

Enligt 44 & TPL liksom 8 5 3 st. FPL och 4 & harnpensionslagen skall varje krona i yrkesskadeersättning föranleda avdrag med samma belopp å pensionen. Det synes emellertid motiverat att tills vidare vid pensions- fall, som helt eller delvis förorsakats av yrkesskada, ge något större för- måner än eljest. Detta kan vid tillämpning av det för den kommande provisorietiden förordade samordningssystemet ske genom att en viss del av yrkesskadeersättningen undantages från avdrag. Vid bestämmandet av hur stor del av yrkesskadeersättningen, som sålunda skall friläggas, bör beaktas följande.

Provisorietiden avses skola ha upphört innan folkpensionsförmånerna nått den i princip beslutade »fulla nivån». Under åtskilliga år framöver och därvid i särskilt hög grad under provisorietiden kommer tilläggspen- sionerna vanligen att antingen saknas eller vara avkortade, enär pensions- fallet inträffat innan rätt till tilläggspension kunde intjänas eller enär den skadade vid TPL:s ikraftträdande var mer än 45 år. Vidare skall enligt vad som föreslagits i det föregående yrkesskadelivräntorna under proviso— rietiden hållas kvar på nuvarande nivå; någon höjning av den maximi- arbetsförtjänst som nu ligger till grund för livräntorna avses sålunda inte ske. Enligt nu gällande bestämmelser om samordning mellan statlig tjänste- pension och yrkesskadeersättning (se kung. den 28 maj 1959 med tilläggs- bestämmelser till statens allmänna tjänstepensionsreglemente m. m. 4 5 3 och 4 mom.) skall vid fastställande av de 5. k. bruttopensionsförmånerna bortses från vad av sjukpenningen resp. livräntan »överskjuter tre fjärde— delar av det gällande beloppet». Detta innebär att i de pensionsfall, då rätt till motsvarande yrkesskadeersättning föreligger, utgår en något högre sammanlagd förmån än i övriga fall. Ökningen motsvarar en fjärdedel av yrkesskadeersättningen. Kommittén föreslår att motsvarande anordning införes vid den provisoriska samordningen mellan yrkesskadeförsäkring samt folk- och tilläggspensionering och att avdraget å pensionen därvid skall ske med endast tre fjärdedelar av yrkesskadeersättningen.

Så som 44 & TPL, 8 5 3 st. FPL och 4 & barnpensionslagen nu är ut- formade, skall yrkesskadeersättningen avdragas å grund- och tilläggspen- sionen var för sig oberoende av i vad mån avdrag sker å den andra pen- sionsdelen. Följden härav blir ibland för änkor och vanligen för barn att den sammanlagda ersättningen blir lägre vid yrkesskada än om endast folk- och tilläggspension skulle utgå. Sådana dubbla avdrag bör inte rim- ligen få ske. Lämpligast är att avdrag göres först å den ena pensionsför— månen så långt den räcker; endast i den mån den inte räcker göres avdrag å den andra pensionsförmånen. Främst den likartade finansieringen talar

för att yrkesskadeersättningen i första hand avdrages å tilläggspensionen. Det föreslås att så skall ske.

Nyss har föreslagits att en fjärdedel av yrkesskadeersättningen skall läggas utanför samordningen. Enligt 8 5 3 st. FPL och 4 5 barnpensions- lagen får avdraget inte reducera bort mer än hälften av änke- och tre fjärdedelar av barnpensionen. En viss bråkdel av dessa folkpensioner är så- ledes lagd utanför samordningen. Borttages detta friläggande av viss folk- pensionsdel, uppkommer en för provisorietiden inte tillräckligt motiverad sänkning av den totala ersättningen. Vidare bör beaktas vad nyss anfördes om folkpensionernas icke fulla nivå och om avkortad tilläggspension eller avsaknad av tilläggspension under provisorietiden. Det föreslås därför att nuvarande spärregler vid avdrag å änke- och barnpensioner bibehålles under provisorietiden.

Enligt vad förut föreslagits skall yrkesskadeersättning avdragas på folk- pensioneringens förtidspension efter samma grunder som på dess änke- och barnpensioner. Med hänsyn till att en viss del av sistnämnda pensioner föreslås alltjämt skola undantagas från avdrag och till att den nuvarande grundpensionen jämte indextillägg är undantagen från inkomstprövning synes även viss del av de nya förtidspensionerna från folkpensioneringen böra friläggas. Denna del synes lämpligen kunna fastställas till en fjärde- del. Kommittén föreslår att utan hinder av avdraget alltid minst en fjärde- del av den eljest från folkpensioneringen utgående förtidspensionen skall utgivas.

I det föregående har förordats att sjukpenning och invalidlivränta skall lragas av från den skadade tillkommande ålderspension inte endast från tilläggspensioneringen utan även från folkpensioneringen samt att änke- livränta skall dragas av från änka över 67 år tillkommande pension inte bara i form av änkepension från tilläggspensioneringen utan även i form av ålderspension från folkpensioneringen. Någon sådan reduktion sker inte enligt nuvarande regler för folkpensionen. Däremot är yrkesskadeersätt- ningarna ofta lägre efter 67 år än dessförinnan. Olika regler gäller härut- innan beroende på när yrkesskadan har inträffat. Här må blott erinras om att enligt den för skador inträffade efter ingången av år 1955 gäl- lande YFL invalid- och änkelivräntorna är 25 procent lägre efter 67 år än dessförinnan. Med de allt mer stigande ålderspensionerna från folk- pensioneringen framstår denna sänkning som för liten. För helinvalider blir i vissa fall summan av ålderspension och livränta större än summan av förtidspension och livränta, vilket ju inte kan anses motiverat. Summan av ålderspension och 100 procent livränta blir i inkomstlägen uppåt 9 000 kr. större än den förutvarande arbetsförtjänsten. Och sistnämnda summa ter sig särskilt omotiverat stor, om den jämföres med den pension som skulle utgått om vederbörande inte drabbats av yrkesskadan. På samma sätt blir summan av änkelivränta och ålderspension från folkpensioneringen

relativt sett omotiverat stor. Med hänsyn till det anförda och till att liv— räntan är avsedd att kompensera ett av yrkesskada förorsakat bortfall av arbetsinkomst kan göras gällande att det vore riktigast att inte ge livränta för tid efter det den skadade fyllt 67 år eller att i vart fall reducera den åtskilligt mer än som nu sker. Övervägandet av en sådan lösning av före— varande samordningsproblem torde emellertid lämpligen höra anstå till det mera definitiva ståndpunktstagandet till problemet 0111 ersättning vid yrkes- skada. I nuvarande läge synes mest praktiskt att folkpensioneringens ålders— pension i likhet med dess förtids—, änke- och barnpensioner och motsva- rande tilläggspensioner reduceras av för samma tid utgående yrkesskade- ersättning. Dock synes motiverat att tills vidare föreskriva, att utan lllll- der av avdraget tre fjärdedelar av nämnda ålderspension skall utgå.

Den som åtnjuter partiell förtidspension kan mycket väl vara förvärvs- arbetande och därvid drabbas av yrkesskada. Den sjukpenning eller liv- ränta, som därvid tillerkännes honom, är till sin storlek beroende av den reducerade arbetsförtjänst han har som invalid. Liksom den partiella för- tidspensionen utgår vid sidan av denna arbetsförtjänst, bör den sjukpen- ning eller livränta som ersätter arbetsförtjänsten lämna pensionen orubbad i den mån den till följd av yrkesskadan ökade, totala invaliditeten inte medför att högre partiell eller hel förtidspension skall utgå. Kommittén föreslår därför att i lagen införes en regel innebärande att avdrag å annan förtidspension än hel sådan får ske endast om skadan inträffat före den tidpunkt från vilken pensionen utgår.

Om den försäkrade var invalidiserad till följd av yrkesskada innan han började intjäna de pensionspoäng, som ligger till grund för tilläggspension i form av förtidspension på grund av sedermera inträtt ökat invalidiserande eller i form av ålderspension eller i form av efterlevandepension i anled— ning av sedermera inträffat dödsfall, torde det i regel vara oberättigat att låta livräntan reducera tilläggspensionen. Den till grund för tilläggspensio- neringen liggande arbetsförtjänsten kan nämligen antagas vara lägre på grund av yrkesskadeinvaliditeten, varigenom en reduktion kan sägas redan ha skett på tilläggspensionssidan. Ett sådant resonemang torde ha varit motivet till bestämmelsen i 61 & TPL, enligt vilken avdrag enligt 44 & TPL inte skall ske för livränta eller sjukpenning i anledning av skada som inträffat före den 1 januari 1960. Denna bestämmelse bör nu jämkas med hänsyn till dem som vid en senare än nämnda tidpunkt blivit eller blir omfattade av försäkringen för tilläggspension. Kommittén förordar en be— stämmelse av innebörd att avdrag å tilläggspension för yrkesskadeersätt- ning inte får ske om yrkesskadan inträffat innan den skadade (resp. av- lidne) äger tillgodoräkna sig pensionspoäng för ett år.

Den som efter ansökan hos försäkringsrådet fått sin invalidlivränta helt eller delvis utbytt mot ett engångsbelopp bör inte gynnas framför det stora flertalet som alltjämt uppbär sin livränta. Därför föreslås att i sådant fall

skall anses som om livränta utginge med eller den utgående livräntan vore förhöjd med belopp, som enligt de vid utbytet tillämpade försäkrings- tekniska grunderna svarar mot engångsbeloppet. Det kan nämnas att en motsvarande bestämmelse finnes i 4 5 1 mom. kung. den 28 maj 1959 med tilläggsbestämmelser till statens allmänna tjänstepensionsreglemente m. m.

Till de nya samordningsbestämmelserna bör överföras stadgandet i 44 5 2 st. TPL, enligt vilket bestämmelserna skall äga motsvarande tillämpning i fall då livränta eller sjukpenning utgår enligt utländsk lagstiftning om yrkesskadeförsäkring.

De i det föregående förordade samordningsbestämmelserna har utfor- mats i syfte att därigenom skall ernås en så lämpligt avvägd sammanlagd ersättningsnivå, som är möjligt vid föreliggande förutsättningar. För att inte den utgående folkpensionen skall sänkas för någon vid ikraftträdandet av de nya bestämmelserna, bör införas en övergångsbestämmelse, enligt vilken för den som åtnjöt folkpension för december 1962 de nya samord- ningsreglerna inte får föranleda sänkning av honom tillkommande folk- pension under det belopp, som utgick för nämnda månad.

När i det föregående talats om folkpension, har bortsetts från de tillägg till sådan som kan komma i fråga, nämligen kommunalt bostadstillägg, hust1utillägg, barntillägg, blindtillägg, vårdtillägg, hjälptillägg och vanföre— tillägg. Vad därvid föreslagits bör, såvitt avser dessa tillägg, gälla endast barntilläggen. I den mån avdrag för yrkesskadeersättning skall skeå folk- pension, som förhöjts med barntillägg enligt kommitténs förslag (kap. 8), bör avdraget i första hand skea " den egentliga folkpensionsförmånen och i andra handa åhalntillägget. Beträffande övriga tillät? gg må anfölas föl- jande.

Såvitt avse1 de inkomstpr övade tilläggen bostadstillägg och hustrutillägg hör samordningen alltjämt ske genom att ylkesskadeersättningen i likhet med annan inkomst kan reducera tillägget till folkpensionen. I den mån sjukpenning eller livränta enligt de i det föregående behandlade reglerna redan minskat den egentliga folkpensionsförmånen, bör dock yrkesskade- ersättningen därvid inte räknas som inkomst. Ett stadgande härom finnes nu i 8 5 3 st. FPL beträffande änkepension. Kommittén föreslår, att ett sådant stadgande skall gälla även när nämnda båda tillägg utgår till in- validpension och ålderspension.

De övriga nyssnämnda tilläggen bör utgivas oberoende av samtidigt ut— gående yrkesskadeersättning. Det synes i nuvarande läge vara lämpligast att för sammanträffande mellan vårdbidrag enligt 17 5 YFL och motsva- rande folkpensionsförmåner bibehålla nuvarande regel om samordning på yrkesskadeersättningssidan.

Härefter skall behandlas frågan om samordningen mellan sjukförsäk- ringen och pensionez ingen, å ena sidan, och vissa med den nuvarande yrkes-

skadeförsäkringen jämställda ersättningssystem, å andra sidan. Här åsyftas 1901 års olycksfallsersättningslag och 1916 års olycksfallsförsäkringslag samt de därtill och till nu gällande yrkesskadeförsäkringslagstiftning an- knutna författningarna avseende ersättning i anledning av skador under bl. a. militärtjänst, civilförsvarstjänst, fullgörande av tjänsteplikt, brand- släckning och vistelse i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalter.

Såvitt avser samordningen med sjukförsäkringen föreslås även här att nuvarande regler bibehålles i sak oförändrade. De följdändringar, som före- slagna ändringar av sjukförsäkringen enligt det föregående ansetts höra medföra i YFL, bör avse nya skador av även här aktuell art. Härför synes erfordras endast en formell jämkning av hänvisningsbestämmelsen i 6 5 2 mom. sista stycket MEF.

I fråga om samordningen med pensioneringen bör för sjukpenning och livränta vid här avsedda skador gälla detsamma som vid motsvarande ersättning för yrkesskada. Detta resultat ernås om de föreslagna avdrags— bestämmelserna föreskrives gälla — i enlighet med vad nu stadgas i 8 g 3 st. FPL, 4 & barnpensionslagen och 44 & TPL _ inte endast sjukpenning eller livränta jämlikt YFL utan även jämlikt annan lag eller särskild för- fattning eller enligt Konungens förordnande utgående sjukpenning eller livränta, som bestämmes av eller utbetalas från riksförsäkringsanstalten eller bolag som avses i 1 & YFL.

Vad i det föregående föreslagits om samordning på pensionssidan vid samtidigt utgående yrkesskade— eller därmed jämförlig ersättning kräver som ersättning för bl. a. 8 5 3 st. FPL, 4 & barnpensionslagen samt 44 och 61 åå TPL vissa lagbestämmelser, som kan sammanfattas i följande punkter.

1. Om pensionsberättigad äger uppbära livränta eller sjukpenning enligt YFL eller om han jämlikt annan lag eller särskild författning eller enligt Konungens förordnande äger uppbära livränta eller sjukpenning, som be- stämmes av eller utbetalas från riksförsäkringsverket eller bolag som avses i 1 € YFL, skall honom eljest tillkommande pension minskas enligt vad som angives i följande punkter. Motsvarande skall äga tillämpning i fall då livränta eller sjukpenning utgår enligt utländsk lagstiftning om yrkes— Skadeförsäkring.

2. Förtidspension och ålderspension minskas med tre fjärdedelar av den pensionsberättigade för samma tid tillkommande sjukpenning jämte barn- tillägg eller livränta till skadad. Avdrag å annan förtidspension än hel så— dan får dock ske endast om skadan inträffat före den tidpunkt från vilken pensionen utgår. Avdrag å tilläggspension får inte ske om skadan inträffat innan den pensionsberättigade äger tillgodoräkna sig pensionspoäng för ett år. Har livränta som nu nämnts eller del därav eller dylik livränta för viss tid utbytts mot ett belopp för en gång, skall anses som om livränta utginge med eller den utgående livräntan vore förhöjd med belopp, som enligt de

vid utbytet tillämpade försäkringstekniska grunderna svarar mot engångs- beloppet.

3. Folkpension i form av barnpension, änkepension eller ålderspension ävensom tilläggspension i form av barnpension eller änkepension minskas med tre fjärdedelar av den pensionsberättigade för samma tid tillkommande livränta såsom efterlevande. Avdrag å tilläggspension får dock inte ske, om skadan inträffat innan den avlidne ägt tillgodoräkna sig pensionspoäng för ett år.

4. Minskningen skall i första hand avse tilläggspension.

5. Utan hinder av vad som angivits under 1—4 skall folkpension alltid minst utgå med en fjärdedel av barnpension och invalidpension, hälften av änkepension samt tre fjärdedelar av ålderspension, som eljest skolat utgå.

6. Vid tillämpning av avdragsreglerna skall andra tillägg till folkpension än barntillägg ej tagas i betraktande. Avdrag göres i sista hand å sådant barntillägg.

7. Sjukpenning jämte barntillägg därtill eller livränta får, i den mån ersättningen enligt ovan angivna punkter skall minska den pensionsberät- tigade tillkommande folkpension, inte räknas som inkomst vid tillämpning av bestämmelserna om inkomstprövning av kommunala bostadstillägg och hustrutillägg.

8. Vad som här stadgas om minskning av folkpension i form av änke— pension skall inte gälla om dödsfallet inträffat före den 1 juli 1960.

9. För den som åtnjöt folkpension för december 1962 får avdragsbestäm- melserna inte föranleda sänkning av honom tillkommande sådan folk— pension under det belopp som utgick för nämnda månad.

De av kommittén nu föreslagna reglerna belyses något närmare av exemp— len i här efterföljande tabeller. Tabell 1 avser fall då vederbörande är 100 procent invalid till följd av yrkesskada. Tabell 2 avser barnlös änka, vars man avlidit genom yrkesskada. Tabell 3 avser änka under 67 år och två hemmavarande barn under 16 år, vilkas make resp. fader avlidit genom yrkesskada. För enkelhetens skull förutsättes, att inom för yrkesskadeför- säkringen gällande maximum av 15 000 kr. samma arbetsförtjänst ligger till grund för livräntan som för den tilläggspension, som kan komma i fråga, att kommunalt bostadstillägg inte utgår, att invaliden har folkpension så- som ogift och inte har rätt till hustrutillägg eller barntillägg, samt att än— kans änkepension från folkpensioneringen utgår utan 15-delsreduktion. Till grund för beräkningen av pensionerna har lagts pensionspristalet för maj 1961, vilket innebär tio indextillägg och ett basbelopp om 4 400 kr. Folkpen— sionerna har antagits ha förhöjts med ytterligare ett standardtillägg av samma storlek som det fr. o. m. juli 1960. I vart fall i de i tabell 1 avsedda fallen är det uteslutet att under den beräknade provisorietiden oavkortade ålderspensioner från tilläggspensioneringen kan utgå. I denna tabell har

därför under punkt 3 inom parentes angivits de belopp som är aktuella, om pensionspoäng intjänats för 5 år. I tabell 3 har under punkt lb) tillämpats den av kommittén förordade maximeringsregeln för efterlevandepensioner (90-pr0centregeln); härvid har förutsatts att barntillägget utgör 1 000 kr. per barn och att det reducerats med hänsyn till tilläggspension, så som kom- mittén tänkt sig (se kap. 8).

Tabell 1. 100 % invalid

Arbetsförtjänst 7 200 10 800 15 000 33 000

1. Om sammanträffande med liv— ränta ej äger rum, uppgår pensio-

nen a) då endast folkpension utgår, till 3 050 3 050 3 050 3 050 b) då oavkortad tilläggspension utgår, till .................. 4 730 6 890 9 410 20 210 2. Vid sammanträffande före 67 år utgår livräntan (helt) med ............ 6 600 9 075 11 000 11 000 av oavkortad tilläggspension (efter avdrag) .............. 0 0 0 8 910

av folkpensionen a) då rätt till tilläggspension ej

föreligger, (efter avdrag) ..... 763 763 763 763 b) vid rätt till oavkortad tilläggs— pension (efter avdrag) ....... 763 763 1 160 3 050 eller tillhopa a) då tilläggspensionsrätt ej före-

ligger, ..................... 7 363 9 838 11 763 11 763 b) vid rätt till oavkortad tilläggs— pension .................... 7 363 9 838 12 160 22 960 3. Vid sammanträffande efter 67 år utgår livräntan med ................. 4 950 6 806 8 250 8 250 av oavkortad tilläggspension (efter avdrag) .............. 0 0 172 10 972 av folkpensionen (0) (0) (0) (0) a) då rätt till tilläggspension ej föreligger, (efter avdrag) ...... 2 288 2 288 2 288 2 288 b) vid rätt till oavkortad tilläggs- pension (efter avdrag) ........ 2 288 2 288 3 050 3 050 (2 288) (2 288) (2 288) (2 288) eller tillhopa a) då tilläggspensionsrätt ej före- ligger, ..................... 7 238 9 094 10 538 10 538 b) vid rätt till oavkortad tilläggs- pension .................... 7 238 9 094 11 472 22 272

(7 238) (9 094) (10 538) (10 538)

Den avlidnes arbetsförtjänst 7 200 10 800 15 000 33 000 . Om sammanträffande med liv- ränta cj äger rum, uppgår pensio- nen a) då endast folkpension utgår, till 3 050 3 050 3 050 3 050 b) då oavkortad änketilläggspen— sion utgår, till .............. 3 722 4 586 5 594 9 914 . Vid sammanträffande före 67 år utgår livräntan (helt) med ............ 2 400 3 600 5 000 5 000 av oavkortad änketilläggspension (efter avdrag) .......... . . . 0 O 0 3 114 av folkpensionen a) då rätt till änketilläggspcnsion ej föreligger, (efter avdrag) . . . 1 525 1 525 1 525 1 525 11) vid rätt till oavkortad änketill- läggspension (efter avdrag) . . . 1 922 1 886 1 844 3 050 eller tillhopa a) då tilläggspensionsrätt ej före— ligger, ..................... 3 925 5 125 6 525 6 525 b) vid rätt till oavkortad änketill— läggspension ................ 4 322 5 486 6 844 11 164 . Vid sammanträffande efter 67 år utgår livränta med .................. 1 800 2 700 3 750 3 750 av oavkortad änketilläggspension (efter avdrag) .............. 0 O 0 4 051 av folkpensionen a) då rätt till tilläggspension ej föreligga, (efter avdrag). 2 288 2 288 2 288 2 288 b) vid rätt till oavkortad änketill— läggspension (efter avdrag) . . . 2 372 2 561 2 781 3 050 eller tillhopa a) då tilläggspensionsrätt ej före— ligger, ..................... 4 088 4 988 6 038 6 038 b) vid rätt till oavkortad änketill- läggspension ................ 4 172 5 261 6 531 10 851

Den avlidnes arbetsförtjänst 7 200 10 800 15 000 33 000 1. Om sammanträffande med liv—

ränta ej äger rum, uppgår pen- sionen a) då endast folkpension utgår, till 5 050 5 050 5 050 5 050 b) då oavkortade tilläggspensio—

ner utgår, till ............... 6 057 7 263 8 469 15 346

2. Vid sammanträffande utgår liv- räntorna (helt) med ............ 4 800 7 200 10 000 10 000 av oavkortade tilläggspensioner (efter avdrag) .............. 0 0 0 2 796 av folkpensionerna a) då rätt till tilläggspension ej föreligger, .................. 2 025 2 025 2 025 2 025 b) vid rätt till oavkortade till— läggspensioner (efter avdrag). . 2 457 2 141 2 025 5 050 eller tillhopa a) då tilläggspensionsrätt ej före— ligger ...................... 6 825 9 225 12 025 12 025 11) vid rätt till oavkortade till- läggspensioner .............. 7 257 9 341 12 025 17 846

Reservationer och särskilda yttranden

Reservation av herr Andersson

I fråga om sjukförsäkringen kan jag — utom vad gäller företagarnas anslut- ning till tilläggssjukpenningförsäkringen där jag hänvisar till reservation tillsammans med herrar Eliasson och Gustafsson —— biträda kommitténs förslag, dock att jag anser att grundsjukpenningen bör höjas från nuvarande 3 kr. till 5 kr. om dagen. Härigenom skulle uppnås en direkt förbättring av ininimiskyddet, då den av kommittémajoriteten föreslagna höjningen till 4 kr. per dag ej utgör något annat än kompensation för penningvärdeför- sämringen sedan lagen om sjukförsäkring antogs. En höjning till 5 kr. skulle utgöra en direkt förbättring för folk med obetydlig förvärvsinkomst samt framför allt för husmödrarna. Dessa har visserligen möjlighet att fri- villigt försäkra sig för en viss tilläggssjukpenning, men anslutningen till den frivilliga försäkringen har varit förhållandevis blygsam och torde bli så även framdeles. Enligt min uppfattning torde statens bidrag till den höjda grundsjukpenningen böra utgöra 40 procent av kostnaderna.

I fråga om förtidspensionen kommer denna enligt kommitténs förslag att utgå utan inkomstprövning. Enligt tidigare gällande regler har något kom— munbidrag ej utgått till ej inkomstprövade förmåner inom folkpensione- ringen. Jag anser att så bör vara fallet även i fortsättningen. Kommunerna kommer att i fortsättningen bli helt frikopplade från besluten om förtidspen- sionerna, vilka i stället kommer att avgöras av särskilda pensionsdelegatio— ner inom sjukkassorna. Då härtill kommer, och detta är enligt min mening det viktigaste skälet, att kostnaderna för förtidspensionerna drabbar kom- munerna mycket olika, anser jag att dessa kostnader helt bör överföras på staten. För närvarande är belastningen på kommunerna för bidrag till de inkomstprövade folkpensionsförmånerna så ojämn att kostnaderna varierar mellan 20 öre och 3 a 4 kr. per skattekrona. Till denna ojämna belastning bi— drager invalid- eller förtidspensioneringen i mycket hög grad, beroende på dels det varierande skatteunderlaget men dels framför allt den ojämna för- delningen av invalidiserade människor. Norrbottens län har t. ex. mer än dubbelt så många invalider per tusen invånare som Stockholms län. En kom- mun med stagnerande eller vikande befolkningsunderlag mister unga ar- betsföra människor men får behålla de gamla och de invalidiserade. För så— dana kommuner blir bidragen till folkpensioneringen en mycket tung börda,

i många fall den största kommunala utgiftsposten, skolväsendet ej inräknat. Om mitt förslag genomföres, alltså överföring helt på staten av kostnaderna för förtidspensioneringen och till denna knutna barntillägg, skulle kommu- nernas bidrag sjunka från av kommittén föreslagna 520 milj. kr. till 323 milj. kr. om året. Härigenom skulle kommunernas kostnader återföras i kro- nor räknat till ungefär samma belopp som åren 1957—1958. Procentuellt räknat skulle kommunernas bidrag till folkpensionskostnaderna enligt mitt förslag återföras ungefär till samma nivå som år 1948, då bidraget utgjorde något mindre än 10 procent. Dessutom har genom kommittémajoritetens förslag, som jag i övrigt biträder, vissa justeringar gjorts vilka innebär nå- gon förskjutning kommunerna emellan till de skattesvagare kommunernas förmån.

Reservation av herrar Andersson, Eliasson och Gustafsson

Företagarnas behov av skydd för inkomstbortfall på grund av sjukdom är skiftande. I vissa fall kan en företagare vara borta från sin rörelse någon tid utan att detta medför några svårare avbräck. I andra fall kan även en kort- varig sjukdom medföra kännbart inkomstbortfall för en företagare. Förhål- landet att behovet av sjukförsäkringsskydd är så skiftande bland företagar— na utgör onekligen starkt motiv för att göra valfriheten så stor som möjligt när det gäller Skyddets omfattning.

För en omfattande valfrihet talar också att företagarna ofta har behov av att placera sparmedel i rörelsen, en form av sparande som ju också medför en viss trygghet, särskilt för försörjningen på ålderdomen. Härtill kommer att det ej har gjorts gällande att det nu tillämpade systemet med frivillig till- läggssjukpenningförsäkring för företagarna medfört några olägenheter för samhället i form av ökade kostnader för socialvården etc. Det kan därför inte med hänvisning till hittills gjorda erfarenheter sägas vara nödvändigt ur det allmännas synpunkt att alla företagare är obligatoriskt tilläggssjuk- penningförsäkrade. Rent principiellt synes det också vara oriktigt att, ut— över ett visst grundskydd, lagstifta om att den som skall betala hela premien själv skall vara obligatoriskt ansluten.

Om man ändå beslutar sig för att inordna företagarna i den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen, bör de beredas vidsträckta möjligheter till undantagande. Kommitténs majoritet föreslår också rätt till undantagande, men endast i samband med att vederbörande utträder ur tilläggspensione- ringen. Att medge undantagande från endera tilläggssj ukpenningförsäk- ringen eller tilläggspensioneringen anser kommitténs majoritet icke bör ifrågakomma.

Det är emellertid troligt att företagare i många fall av kostnadsskäl önskar tillhöra endast endera av dessa försäkringar. När avgifterna för tilläggspen— sioneringen stiger, kan det vara många företagare som önskar stå utanför

denna och sörja för sin ålderstrygghet utöver folkpensionen, genom sparande i det egna företaget, medan de däremot anser sig vara i behov av det skydd som sjukförsäkringen ger. Yngre företagare är ofta bundna av ett betydande amorteringssparande i sitt företag. Detta gör att den del av den pensions- grundande inkomsten, som de verkligen kan disponera, är så liten att de ej kan betala 10—12 % av densamma i pensionspremier. Att de därför skall vara utestängda från möjlighet att försäkra sig för tilläggssjukpenning före- faller direkt obilligt.

Enda anledningen att vägra företagarna undantagande från endast den ena av de två försäkringarna skulle vara om denna valfrihet gjorde en sam- ordning mellan sjukförsäkringen och pensionsförsäkringen omöjlig. Att en företagare står kvar i tilläggspensioneringen men erhåller undantagande från tilläggssjukpenningen synes ej erbjuda några större svårigheter ur samordningssynpunkt. Den försäkrade kan ej bli överflyttad till förtidspen- sioneringen förrän hans sjukdom visat sig vara av så långvarig natur att förtidspensionering är motiverad. N är långtidsskyddet är bättre än korttids- skyddet kan några större svårigheter ur samordningssynpunkt inte uppstå.

Kommitténs majoritet har också motiverat sitt förslag till villkor för un- dantagande främst genom att hänvisa till de svårigheter, som uppstår när en företagare begär undantag från tilläggspensioneringen men önskar vara tilläggssjukpenningförsäkrad. Svårigheter skulle då uppstå när vid lång- varig sjukdom och invaliditet, en relativt hög sjukpenning skulle ersättas med en väsentligt mindre förtidspension från folkpensioneringen. Sådana fall skulle enligt kommittémajoritetens mening lätt leda till en hård press i avsikt att få kvarstanna inom sjukpenningförsäkringen, vilket skulle möj— liggöras genom den obegränsade sjukhjälpstiden.

Det är obestridligt att svårigheterna kan bli större när vederbörande står kvar i tilläggssjukpenningförsäkringen men utträder ur tilläggspensione- ringen än när motsatsen är fallet. Det bör emellertid framhållas att det ej skall ankomma på den försäkrade att själv avgöra när övergång från sjuk— försäkring till förtidspension skall ske. Det beslutande organet bör ha rätt att bevilja den försäkrade förtidspension utan att vederbörande själv ansökt om pension. Denna rätt för sjukkassan att aktualisera frågan om förtids- pension bör sålunda föreligga så snart det kan konstateras att någon för— bättring i den sjukes tillstånd ej är att räkna med.

Vi anser därför att villkoren i fråga om tilläggssjukpenningförsäkringen för företagare bör utformas så att de kan vara med eller utträda ur den— samma, oavsett om de kvarstår i tilläggspensioneringen eller ej.

Reservation av herr Bengtsson

Jag har inte kunnat ansluta mig till majoritetens förslag 0111 höjning av sjukpenningavdraget vid sjukhusvård. Det kan givetvis inte bestridas att

man gör vissa besparingar under sjukhusvistelse och att det för den skull är motiverat med visst avdrag på sjukpenningen under sådan tid. Den sjuke har emellertid även under sjukhusvistelsen ofrånkomliga utgifter utanför sjukhuset, varvid familjeförsörjaren givetvis som regel har större utgifter än den ensamstående. Vid relativt kortvarig sjukhusvistelse kan man för övrigt inte komma ifrån dylika bundna utgifter. De kostnadsstegringar, som ägt rum sedan år 1953 då sjukförsäkringslagen antogs, och som enligt majoritetens mening motiverar det höjda avdraget, torde enligt min mening i lika hög grad ha påverkat den sjukes övriga kostnader. Med hänsyn härtill anser jag det motiverat att bibehålla den nuvarande skillnaden mellan sjuk- penning och hemsjukpenning.

Reservation av herrar Eliasson och Gustafsson

Den fortgående stegringen av skatteunderlaget per invånare har ändrat kost— nadsfördelningen inom folkpensioneringen mellan staten och kommunerna till de senares nackdel. Medan kommunerna år 1948 betalade 9,6 procent av de totala folkpensionskostnaderna, uppgick deras andel år 1960 till 15,8 pro- cent. Om man i samband med genomförandet av de förändringar beträffande folkpensioneringen som kommittén föreslår ville återföra kommunernas an- del till 1948 års nivå, kunde detta lämpligen åstadkommas genom att kom- munerna finge övertaga hela kostnaden för de kommunala bostadstilläggen medan staten svarade för övriga folkpensionskostnader. Kommunerna skulle då är 1963 få betala i runt tal 10 procent av samtliga kostnader.

I likhet med kommitténs majoritet anser vi oss inte nu böra föreslå en så genomgripande ändring i kostnadsfördelningen. När 1958 års skatteutjäm- ningskommitté avlämnar sitt betänkande om de skatteunderlagsgraderade statsbidragen respektive kommunbidragen, kommer ju frågan om fördel- ningen av folkpensionskostnaderna upp i ett större sammanhang.

Vi anser emellertid att en viss reducering av kommunernas bidrag bör ske. För att minska kostnaden i områden, där antalet förtidspensionärer beräknas bli stort, bör kommunerna befrias från att deltaga i kostnaderna för för- tidspensioneringen. Härigenom uppnås särskilt stora lättnader för kommu- nerna i Norrland samt i Blekinge och Kronobergs län, där antalet invalider enligt tillgängliga statistiska uppgifter är särskilt stort. För att kunna åstadkomma detta bör kommunernas bidrag till hustrutilläggen och de in- komstprövade änkepensionerna höjas något i jämförelse med kommitté- majoritetens förslag.

Vi föreslår sålunda att kommunernas bidrag till hustrutilläggen skall utgå efter samma grunder som kommittén föreslår beträffande bostadstill- läggen, dvs. med 2 procent per skattekrona, maximerat till 80 procent. Bi- draget till de inkomstprövade änkepensionerna bör utgå efter nu gällande grunder, dvs. med 1,5 procent per skattekrona, maximerat till 60 procent.

Skillnaden i kommunernas kostnader enligt detta förslag och majorite- tens belyses i följande sammanställning:

Kostnader avrundade i miljoner kronor Enligt kommitté- Enligt Eliassons

majoritetens och Gustafssons + —

förslag förslag Förtidspension ..................... 197 0 — 197 Kommunalt bostadstillägg . . . . . 250 250 :l: 0 Inkomstprövad änkepension. . . 49 63 + 14 Hustrutillägg ...................... 28 47 + 19- Summa kommunalt bidrag ........... 524 360 — 164

Det förtjänar understrykas, att vårt förslag lägger tyngdpunkten av kom— munernas kostnader till de avsnitt av folkpensioneringen, där kostnaderna kan beräknas sjunka i framtiden. Utgifterna för den inkomstprövade änke— pensioneringen hör minska ganska snabbt på grund av att inga nya fall till— kommer och att allt fler av övergångsfallen uppnår folkpensionsåldern och överföres till den allmänna folkpensioneringen. Kostnaderna för bostads- tillägg och hustrutillägg bör också minska när utbetalningarna från till- läggspensioneringen börjar inverka vid inkomstprövningen. Den tendens till stegring av kommunernas kostnader för folkpensioneringen, som är att räkna med även efter år 1963 på grund av att antalet skattekronor per in— vånare ökar, kommer sålunda om vårt förslag genomföres att motverkas av minskning i kostnaderna för änkepension samt bostads- och hustru- tillägg. Efterhand kommer utan tvekan de faktorer som påverkar kommu- nernas kostnader för folkpensioneringen i sänkande riktning att bli de do- mineran—de.

Särskilt yttrande av herr Andersson Finansieringen av de olika förmånerna inom folkpensioneringen sker, för- utom genom ett mindre tillskott från avkastningen av folkpensionerings- fonden, genom.folkpensionsavgifter och direkta statsskatter samt i fråga om inkomstprövade förmåner genom kommunbidrag. Det kan alltså sägas att hela kostnaden kommer på skattsedlarna, uppdelad under olika rubriker. Detsamma kan sägas om grundskyddet inom sjukförsäkringen, grundsjuk- penning och sjukvårdsförmåner, där en del påföres den försäkrade som egenavgift och en del betalas av direkta skattemedel. Härtill kommer för anställda ett visst arbetsgivarbidrag till sjukvårdsförsäkringen. Det före- faller mig vara mest rationellt och riktigt att hela grundskyddet i sjukför- säkringen samt alla folkpensionsförmåner helt betalas av staten. Enda un- dantaget är de inkomstprövade bostadstilläggen där det torde vara lämpligt att ett grundbelopp, t. ex. 300—400 kr. för ensamstående och 500—600 kr. för äkta makar utgående efter inkomstprövning, helt bekostas av staten, medan belopp därutöver i sin helhet får bestridas av vederbörande kommun. Genom ett sådant system uppnås betydande förenklingar i administratio—

nen och den mycket ojämna kommunala belastningen i fråga om kostnader för folkpensionsändamål försvinner. Debiteringen av avgifter, som nu sker för folkpensioneringen och sjukförsäkringen för personer som ej uppnått beskattningsbar inkomst upphör, varför några .debetsedlar ej behöver ut- ställas. I fråga om arbetsgivaravgifter till sjukförsäkringen förmenar jag att avgiften till sjukvårdsförsäkringen skall borttagas medan å andra sidan arbetsgivarna skall betala hela premien för tilläggssjukpenningförsäkringen för sina anställda. Härigenom vinnes ytterligare betydande administrativa förenklingar.

De betydande ytterligare krav på statskassan som ovan skisserade om- läggning medför får, i den mån så behöves, finansieras med en ökning av den allmänna v-aruskatten. Denna skatt kan visserligen sägas vara hård för små inkomsttagare, då den är proportionell och ej medgiver något skatte- fritt bottenbelopp, men detta kan i ännu högre grad sägas om avgifterna till folkpensionering och sjukförsäkring. Dessa avgifter uppgår till minst 6 procent så fort den taxerade inkomsten överstiger ett blygsamt minimibe- lopp, medan inkomstbelopp till den del de överstiger 15 000 kr. är fria från folkpensionsavgifter. För folkpensionärer betyder visserligen en sådan om- läggning en försämring men detta kan lätt motverkas medelst någon höj- ning av pensionen, liksom barnfamiljerna kan kompenseras, om det visar sig att de blir missgynnade, vilket jag dock knappast tror. Statens och kom- munernas utgifter påverkas visserligen i ogynnsam riktning av en höjd om— sättningsskatt men staten och kommunerna får å andra sidan höjda skatte- intäkter genom att de allmänna avdragen minskas för deklaranterna då häri ej skulle ingå folkpensions- och sjukförsäkringsavgifter. För kommunernas del kommer härtill att kostnaderna för folkpensionsändamål försvinner eller minskar mycket starkt.

Då emellertid socialförsäkringskommittén ej haft till uppgift att fram- lägga förslag om väsentliga förändringar i de nuvarande reglerna vad gäller finansieringen av sjukförsäkringen och folkpensioneringen utan denna upp- gift torde tillkomma den nu sittande skatteberedningen vid dess avvägning av direkta och indirekta skatter och avgifter har jag ej kunnat framföra ovanstående synpunkter och förslag som direkta alternativ till vad kom- mitténs majoritet föreslår, vilka förslag får anses utgöra provisoriska lös— ningar till dess mera definitiva ståndpunktstaganden kan ske i samband med ställningstagandet till beskattningen i hela dess vidd. Jag har dock velat framföra ovannämnda skissartade synpunkter i detta sammanhang, vilket ej hindrar att jag måste taga direkt ståndpunkt till de provisoriska lösningar som föreslås.

Särskilt yttrande av herr Broberg Därest kommitténs nu framlagda förslag i fråga om förtidspensioneringens utformning genomföres, kommer att inom den allmänna pensioneringen ——

bortsett från pensionerna till de 5. k. övergångsänkorna — finnas endast två förmåner, som är inkomstprövade enligt de nuvarande inkomstprövnings— principerna, nämligen det kommunala bostadstillägget och hustrutillägget. Behovet av dessa båda tillägg kan antagas komma att snabbt avtaga allt eftersom folkpensionen blir större och tilläggspensioneringen vinner åsyf- tad effektivitet.

Hustrutillägget är avsett att för visst fall — då av två makar endast man- nen har folkpension — komplettera folkpensionen så att försörjningsbeho- vet blir bättre tillgodosett. Såväl i det nämnda fallet som i de övriga fall då folkpension utgår kan i samma syfte givas tillskott till pensionen genom kommunalt bostadstillägg.

Enligt min mening finns det — i vart fall på litet längre sikt — ringa anledning att komplicera pensionssystemet genom att behålla två efter olika grunder finansierade inkomstprövade tilläggsförmåner. Efter en över- gångstid synes därför hustrutillägget böra avvecklas såsom en fristående förmån och sammansmältas med det kommunala bostadstillägget, vilket i samband därmed synes böra erhålla en mera rättvisan—de beteckning. Man torde kunna utgå ifrån att kommunerna kommer att tillse att grun- derna för detta kommunala tillägg blir utformade så att tillägget täcker även det behov, som föranlett tillskapandet av hustrutillägget.

Kommittéförslaget i fråga om hustrutilläggets utformning synes mig utgöra en etapp på vägen mot tilläggets avveckling såsom en fristående förmån. I fråga om tilläggets finansiering kunde måhända en anknyt- ning redan nu till finansieringen av det kommunala bostadstillägget te sig följdriktig. Emellertid torde det inte vara påkallat att i nuvarande läge göra ett sådant avsteg från hittillsvarande finansieringsprinciper. Jag har så- lunda ansett mig kunna biträda kommittéförslaget även i vad det an- går hustrutillägget, i vilken del jag dock uppfattar förslaget såsom avse— ende endast en övergångsanordning.

Särskilt yttrande av herr Eliasson

Kommittén föreslår att taket för den inkomst, som påverkar inplacering i sjukpenningklass, skall bestämmas till 21 000 kr. Arbetsgivarnas bidrag till sjukförsäkringen och moderskapsförsäkringen bör däremot enligt kom- mittén beräknas å löner upp till det belopp som beaktas vid fastställandet av den pensionsgrundande inkomsten inom tilläggspensioneringen, dvs. vid nuvarande pensionspristal 33 000 kr.

En så stor skillnad mellan inkomsttaket för högsta sjukpenningklass och maximibeloppet för bidragsunderlagets beräkning medför att avgiften för inkomsttagare, som befinner sig i högsta sjukpenningklass, i vissa fall blir 50 procent högre än i andra fall. En sådan ordning innebär en orätt— vis belastning av arbetsgivare, som på grund av att de har högt kvalificerad

personal anställd måste betala högre löner. Jag har därför ytterst svårt att acceptera kommitténs förslag i detta avseende.

Särskilt yttrande av experten Lundberg På senare år har både utom och inom landet den uppfattningen blivit allt mer förhärskande att samhällets bistånd till de långvarigt sjuka och de av invaliditet hotade eller redan drabbade inte i första hand bör bestå i att ge dem en pension att försörja sig på utan i att söka i möjlig mån —— genom medicinsk och arbetsmässig rehabilitering —— återge dem arbets- förmågan och återinlemma dem i arbetslivet. En väsentlig förutsättning för en sådan rehabilitering är att en tillfredsställande försörjning under tiden är tryggad. Erfarenheten visar emellertid att en redan beviljad pension inte sällan utgör ett hinder för ett lyckat resultat av rehabiliteringsåtgärderna. Rätt till invalidpension bör därför som regel inte föreligga i det enskilda fallet förrän man i det gjort vad som rimligen kan komma i fråga i rehabili- teringshänseende. Fram till den tidpunkten bör vederbörandes försörjning vara tryggad på annat sätt än genom pension.

Enligt min mening bör nu redovisad uppfattning läggas till grund för utformandet av invaliditetsbegreppet i vår nya invalidpensionering och av samordningen mellan denna och sjukförsäkringen. Detta innebär bl. a. att under rehabiliteringstiden försörjningen bör vara ordnad i första ”hand genom sjukpenningförsäkringen, och detta bör gälla även om tiden skulle överstiga för närvarande aktuella 730 dagar. I åtskilliga fall är emellertid vederbörande inte sj ukpenningförsäkrad. I andra fall är han tillförsäkrad en sjukpenning, som är (kanske långt) mindre förmånlig än en kontant er- sättning beräknad efter de för pensioneringen gällande grunderna. I såda- na fall har vederbörande givetvis ofta ett starkt intresse av att _ trots planerad eller pågående rehabilitering _ genast få pension, vilket enligt min mening inte bör komma i fråga redan på grund av den risk som enligt vad nyss anförts är förknippad med tillerkännande av invalidpension innan rehabiliteringsåtgärderna slutförts. Jag kan därför inte tillstyrka kommit- téns förslag att i här avsedda fall utge s. k. tidsbegränsad förtidspension, vilken skiljer sig från vad som föreslås skola gälla beträffande den egent- liga invalid- eller förtidspensionen endast på det sättet att den tillerkännes för viss tid.

Även om den socialförsäkringsförmån, som bör finnas med-hänsyn till ifrågavarande fall, skulle till sin storlek motsvara förtidspension —— vilket enligt min mening väl kan övervägas _ bör den för ersättningstagaren framstå som en sjukförsäkringsförmån. I sådant avseende är särskilt viktigt att i dess benämning inte ingår ordet pension och att den inte utbetalas centralt som pensionerna utan från sjukkassan. Även beträffande bedöm— ningen av arbetsförmågans nedsättning och graderingen med hänsyn här- till av förmånens storlek kan för ifrågavarande försäkringsförmån behöva

tillämpas regler, som i viss mån avviker från de för förtidspensionen före- slagna.

I fråga om hustrutillägget har jag — av skäl som redovisas i ledamoten Brobergs yttrande _ den uppfattningen att det bör sammansmältas med det kommunala bostadstillägget till ett kommunalt pensionstillskott. Med ut- gångspunkt härifrån och från det alternativet att en sådan sammansmält- ning skulle anses böra genomföras först i en senare reformetapp ifråga- sätter jag emellertid lämpligheten av att —— såsom föreslås — nu minska kommunernas ekonomiska ansvar för hustrutilläggen. I stället bör an- tingen nuvarande grunder för finansieringen av dessa tillägg bibehållas oförändrade eller också hustrutillägget i finansiellt hänseende jämställas med de kommunala bostadstilläggen.

KUNGLEHBL 27JUL79ä .

srocxw: m i

NORDISK UDREDNINGSSERIE (NU) 1961

1. Den nordiske husholdshegskolen. 2. Nordens tolkelige akademi. :. Nordisk mmsamarbeld.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1961

Systematisk förteckning

(Siffrorna inom klammer beteckna utredningar-nal nummer i den kronologieka förteckningen)

Justitiedepartementet lnrikcsdepartemeutet

Begravningsplatser och gravar. [5] Om läkarbehov och läkartillgång. [a] Underrätterna. [6] Principer för en ny kommunindelning. [9] Den allmänna brottsregistreringen. [ll] Polisens brottsbekämpande verksamhet. [15] Pensionsstiftelser. I. [14] Kriminalvård ! frihet. [16] Vissa frågor rörande allmänna val. [20] Författningsutredningen. V. Organisationer. Be- siutsteknik. Valsystem. [21]

Utrikesdepartementet Den svenska utvecklingshjälpens administration. [22]

Försvarsdepartementet Enhetlig ledning av krigsmakten. [7]

Totalförsvarets upplysningsverksamhet. [18] Fiygbuller som samhällsproblem. [25]

Socialdepartementet Byggnadsindustrins arbetskraft. [19]

Förtidspensionermg och sjukpenningförsäkring m. m. [2

Kommunikationsdepartementet statliga belastningsbestämmelser av år 1960 för byggnadsverk. [12]

Svensk trafikpolltik. I. [23] Svensk trafikpolnik. II. [24]

Finansdepartementet Sparstimulerande åtgärder. [2] Automatisk databehandling inom folkbokföringe- och uppbördsväsendet. [4 ] Preliminär nationalhudget för år 1961. [10] Reviderad nationaibudget för år 1961. [26]

Eoklellutikdepartementet 1957 års skolberedning. 5. Hjälpmedel i skolarbetet. 17 Kungl. Teatern. Verksamhet och ekonomi. [28] Jordbruksdepartementet

Totalisatorverksamheten. [1] Lantbrukets yrkesskolor. [13]

Handelsdepartementet

Effektivare prisövervaknlng. [8] Skifferoljefrågan. [271