SOU 1969:58

Rättssociologisk undersökning av skadeståndsrätten : förberedande utredning

Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Genom beslut den 7 juli 1966 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepartemen- tet att tillkalla en sakkunnig för att under- söka möjligheterna att genomföra en rätts- sociologisk undersökning av försäkrings in- verkan på skadeståndslagstiftningen och sö- ka utarbeta riktlinjer för en sådan under- sökning.

Med stöd av bemyndigandet tillkallade departementschefen den 14 juli 1966 pro- fessor Jan Hellner såsom sakkunnig. Fil. lic. Jan Jung förordnades den 15 februari 1967 att såsom expert biträda utredningsmannen. Jur. kand. Gunnar Nord förordnades den 29 augusti 1968 att biträda utredningen.

Såsom sakkunniga med motsvarande upp- drag har förordnats i Danmark professor Bernhard Gomard, i Finland jur. dr Tauno Suontausta och i Norge professor Knut S. Selmer. Det nordiska samarbetet har koor- dinerats av professor Selmer. Överläggningar mellan de nordiska sakkunniga har ägt rum den 11 och 12 november 1966 i Oslo, den 14 mars och den 22 september 1967 i Stock- holm samt den 14 och 15 mars 1968 i Kö-

penhamn. Mellan de nordiska sakkunniga har en viss arbetsfördelning skett, så att den svenske utredningsmannen utarbetat en re- dogörelse för tidigare rättssociologiska un- dersökningar av ersättningsförhållandena vid personskador — här redovisad såsom bilaga — och den danske sakkunnige gjort en sammanställning av tidigare undersök- ningar rörande personskador i allmänhet.

Utredningsmannen företog mars—april 1967 en studieresa till USA.

En preliminär delrapport avgavs den 7 juli 1967.

Sedan uppdraget att undersöka möjlighe- terna att genomföra en empirisk undersök— ning och söka utarbeta riktlinjer för denna nu slutförts får jag vördsamt överlämna en förberedande utredning om rättssociologisk undersökning av skadeståndsrätten. Den för- ordnade experten biträder de framställda förslagen.

Stockholm den 12 december 1969

Jan Hellner

1. Inledning

1.1. Lagförslag och lagstiftning

Efter andra världskrigets slut påbörjades i Norden ett vittsyftande arbete på reform av skadeståndsrätten. I Sverige avgav professor Ivar Strahl år 1950 ett betänkande »För- beredande utredning angående lagstiftning på skadeståndsrättens område» (SOU 1950: 16), och motsvarande betänkanden framla- des samtidigt i Danmark av professor Henry Ussing och i Norge av höyesterettsadvokat Erling Wikborg. Ett genomgående motiv i dessa utredningar är att det moderna försäk- ringsväsendet måste utnyttjas för att åstad- komma en ändamålsenlig utformning av er— sättningsförhållandena vid person- och sak- skador. I stor utsträckning borde skadestån- det t. o. m. helt ersättas med försäkring. I en- lighet med förslag i principutredningarna tillsattes till en början kommittéer som skul— le utreda stats och kommuns skadestånds- ansvar resp. ansvaret för biltrafik. I Sverige avgav bilskadeutredningen år 1957 betän- kandet »Trafikförsäkring» (SOU 1957:36), och kommittén angående det allmännas ska- deståndsansvar framlade 1958 betänkandet »Skadestånd i offentlig verksamhet» (SOU 1958:43). Till sistnämnda betänkande anslu- ter sig nära »Försäkringsgivares regressrätt, Förslag av tillkallad utredningsman» (SOU 1958:44). Senare har den s.k. skadestånds- kommittén avgivit två betänkanden »Skade- stånd I, Allmänna bestämmelser, föräldrars och barns skadeståndsansvar» (SOU 1963:

33) och »Skadestånd II, Arbetsgivares och arbetstagares skadeståndsansvar m.m.» (SOU 196431). 1966 tillsattes en ny skade- ståndskommitté (under ordförandeskap av justitierådet Erland Conradi) för att utreda frågor om skadestånd för framtida förlust av arbetsinkomst och om efterlevandes rätt till skadestånd. Denna kommitté bedriver för närvarande sitt arbete. Intet av de fram- lagda förslagen har ännu föranlett lagstift- ning, men arbete berörande bl. a. stats och kommuns ansvar, barns och föräldrars an- svar samt arbetsgivares och arbetstagares ansvar pågår inom justitiedepartementet.

Nu nämnda lagförslag avser centrala ska- deståndsrättsliga frågor. Vid sidan därav har förslag framställts och även lett till lag- stiftning inom ett specialområde, nämligen skador i följd av atomreaktordrift. Utred- ningarna »Atomansvarighet I» (SOU 1959: 34), »Atomansvarighet II» (SOU 1962:14) och »Atomansvarighet III» (SOU 1966:29) har lett till utfärdande av först en proviso- risk atomansvarighetslag, vilken gällde under tiden 1 juli 1960—31 mars 1968, och sedan atomansvarighetslagen 1968, vilken är i kraft sedan 1 april 1968. Miljöskyddslagen 1969 innehåller också viktiga skadestånds- rättsliga regler.

Till speciallagstiftningen på skadestånds- rättens område kan även räknas lagen 1 de- cember 1967 om tillägg till vissa trafikliv- räntor (tillkommen på grundval av betän- kandet »Värdesäkring av trafiklivräntor»,

SOU 1966:53). Denna har medfört en höj- ning av ett antal redan utgående livräntor för invaliditet i följd av trafikskador. Lagstiftning som har en indirekt men där- för icke mindre betydelsefull inverkan på skadeståndsrätten har tillkommit rörande socialförsäkring. Främst är att märka la- gen 1962 om allmän försäkring, vars 20 kap. 7 & stadgar, att den som äger rätt till ersätt- ning enligt denna lag ej därav är hindrad att göra gällande det anspråk på skadestånd utöver ersättningen som må tillkomma ho- nom, samt att ersättning enligt lagen ej må återkrävas av den som är skyldig att utgiva skadestånd till den ersättningsberättigade. Det nya i denna regel var att regressrätten mot skadeståndsskyldig avskaffades helt. I praktiken innebär detta, att de ekonomiskt betydande förmåner som utgår enligt lagen om allmän försäkring till hela sitt belopp minskar vad som eljest skulle kunna utkrä- vas från de skadeståndsskyldiga. För yrkes- skadeförsäkringens del har motsvarande princip införts genom lag den 15 december 1967 om ändring i lagen 1954 om yrkesska- deförsäkring, vilken i denna del (avseende 51 &) trätt i kraft den 1 januari 1969. Sammanfattningsvis kan konstateras, att en myckenhet arbete redan nedlagts på reform av skadeståndsrätten i Sverige men att det ännu ej lett till några egentliga resul- tat i form av lagstiftning. Arbete pågår emellertid med syfte att förbereda proposi- tion till riksdagen. Under den gångna tiden har rätten till ersättning för personskador indirekt starkt påverkats av reformerna inom socialförsäkringen, vilka medfört att betydande delar av ersättningsbördan vid personskador lagts på socialförsäkringen.

1.2 Nordiska rådets initiativ och rekommen- dation

Inom Nordiska rådet väckte i augusti 1963 Ingrid Gärde Widemar, Harras Kyttä och Knud Thestrup medlemsförslag om lag- stiftning rörande barns skadeståndsansvar (Nordiska rådet, 12:e sessionen 1964, SAK

A 30). Förslaget var närmast föranlett av det tidigare under 1963 framlagda betänkan- det >>Skadestånd I» (jfr ovan). Förslagsstäl- larna ansåg att de i betänkandet upptagna reglerna om barns skadeståndsskyldighet tog otillräcklig hänsyn till de skadelidandes in- tressen och föreslog, att man i stället skulle införa en obligatorisk ansvarsförsäkring för barn. Förslaget remitterades till ett antal myndigheter och organisationer i de nor- diska länderna. Dess slutliga behandling uppsköts sedan vid olika tillfällen.

I maj 1964 väckte Ingrid Gärde Widemar, ] . O. Söderhielm, Knud Thestrup och P. B. Thisted-Knudsen ett medlemsförslag om samarbete rörande nordisk skadeståndsrätt (Nordiska rådet, 13:e sessionen 1965, SAK A29/j). Förslagsställarna hänvisade till de svårigheter som visat sig vid försöken att genomföra tidigare framlagda förslag till la- gar om trafikförsäkring och om stats och kommuns ansvar. De hemställde att Nor- diska rådet ville rekommendera regeringarna att — innan samarbetet på skadeståndsrät- tens område fortsattes —— för rådet lägga fram en allmän plan för detta samarbete, angivande efter vilka huvudprinciper en ko- difiering av skadeståndsrätten borde läggas upp. Även detta förslag remitterades till myndigheter och organisationer, och det blev därefter jämte det nyssnämnda förslaget om barns skadeståndsansvar ytterligare behand- lat inom Nordiska rådets organ.

Nordiska rådets juridiska utskott avgav den 27 september 1965 betänkande om båda de nu nämnda medlemsförslagen (se Nor- diska rådet, 14:e sessionen 1966, A 11/j). Utskottet anförde bl.a., att lösningen av skadeståndsrättsliga problem genom använ- dande av försäkring, däribland obligatorisk försäkring, under de senaste årtiondena fått ständigt ökad utbredning. Då det i medlems- förslaget väckts fråga om utvidgad använd— ning av försäkring och det av remissyttran- dena framgått, att en anordning av ersätt- ningsproblemen efter de i medlemsförslaget anförda principerna skulle bjuda på vansk- ligheter, däribland av praktisk art, fann ut- skottet att det skulle vara ändamålsenligt att företaga en undersökning av hur försäk-

ringsinstitutet rent faktiskt har verkat inom de olika ersättningsområden där försäkring har funnit användning. Utskottet rekom- menderade därför de nordiska regeringarna att låta företaga en rättssociologisk under- sökning om försäkrings inverkan på skade- ståndslagstiftningen. Detta förslag antogs av Nordiska rådet vid dess session den 31 ja- nuari 1966.

Sommaren 1966 tillkallades i Danmark, Finland, Norge och Sverige sakkunniga som skulle undersöka möjligheterna att genom- föra en rättssociologisk undersökning av försäkrings inverkan på skadeståndslagstift- ningen och söka utarbeta riktlinjer för en sådan undersökning.

1.3 Närmare om uppdraget och dess utförande

Nordiska rådets rekommendation till de nor- diska regeringarna att låta företaga en rätts- sociologisk undersökning om försäkrings in- verkan på skadeståndslagstiftningen är ej be- gränsad till några speciella frågor. Juridiska utskottet nämnde, såsom exempel på ämnen vilka kunde vara värda att undersökas ej blott med avseende på sin betydelse för an- svarsförsäkring för barn utan mera allmänt, hur den frivilliga eller obligatoriska försäk- ringen genomförts, vilka praktiska administ- rativa problem som varit förbundna därmed, vilka utgifter den dragit med sig, vilket in- flytande en försäkringsanordning haft på antalet rättssaker, och hur aktsamheten på- verkats av existensen av försäkring.

Det uppdrag som Nordiska rådets rekom- mendation föranlett bör ses i sammanhang med det allmänna arbetet på reform av ska- deståndsrätten. Även bortsett från de frågor som närmast lett till Nordiska rådets initia- tiv finns det utan tvivel ett starkt behov av undersökningar med samhällsvetenskaplig metod av skadeståndsrättens funktion i det moderna samhället. Några allmänna drag må framhållas. Vad som anföres avser svenska förhållanden.

Den svenska skadeståndsrätten har sin grund i regler som infördes genom 1864 års

strafflag, och på denna grund har sedan genom rättspraxis utvecklats ganska kompli- cerade principer. Lagstiftning har tillkommit på ett antal områden, men den har då varit inskränkt till begränsade ämnen, och något verkligt försök till samordning har aldrig skett. Anledningen till lagstiftningen har vanligen varit, att ersättningsförhållandena vid en viss typ av skador befunnits otillfreds- ställande, och en skärpning av ansvaret för dessa skador har då skett. Viktiga reformer har, särskilt under senare tid, skett genom införande och utveckling av socialförsäkring. Strävan efter trygghet leder också till att de som hotas av skador i stigande utsträckning själva frivilligt tecknar försäkring för att skydda sig. Inte minst utvecklingen av kol- lektiva försäkringsformer har medfört ett uppsving för den privata personförsäkringen. Eftersom varje nu nämnd åtgärd — i form av lagstiftning eller genom tecknande av pri- vat försäkring — har ett speciellt syfte och ett med nödvändighet begränsat perspektiv, kan man ej räkna med att det nuvarande systemet av ersättningar skall som helhet vara rationellt och följdriktigt.

Härtill kommer svårigheten att av rätts- reglernas innehåll bedöma vilka verkningar som kommer att inträda för skadelidande och skadeståndsskyldiga. Såsom skall utveck- las närmare i det följande, och såsom bely- ses av ett antal amerikanska undersökningar, är möjligheterna ytterst små att av skade- ståndsreglerna, sådana dessa framgår av lagstiftning eller av domstolarnas avgöran- den, draga några slutsatser om realiteter för skadelidande och skadeståndsskyldiga. Vi vet mycket litet om hur skadeståndsreglerna faktiskt fungerar hos oss.

Reformen av skadeståndsrätten kan kom- ma att beröra även andra områden än de som var aktuella när Nordiska rådet tog upp ämnet. Utöver de förslag som utretts av statliga kommittéer har andra krav på reformer framställts, i riksdagen eller i den allmänna debatten. Krav på förändring av skadeståndsrätten har framlagts ej endast i Skandinavien utan även på många håll utomlands. Några av dessa har mer allmän syftning medan andra avser speciella typer

av skador, särskilt skador genom biltrafik. I många länder har ett starkt missnöje med skadeståndsrätten kommit till synes, särskilt som medel att tillgodose behoven av ersätt- ning vid bilskador. Kritiken kan, med de justeringar som betingas av olikheter i de- taljer, tillämpas även på de regler om skade- stånd vid bilskador som gäller i de nordiska länderna.

Det är även skäl att se den planerade undersökningen som ett led i mer allmänna strävanden att lägga en så säker grund som möjligt för reformer genom lagstiftning. Även i detta avseende kan man märka en internationell tendens, nämligen att kräva empiriskt underlag för reformer av rättsreg- lerna, i form av rättssociologiska undersök- ningar.

Den följande rapporten söker beakta även nu nämnda synpunkter. De undersökningar som diskuteras är ej inskränkta till de äm- nen som Nordiska rådet och dess juridiska utskott särskilt nämnt. Planläggningen disku- teras — inom den begränsade ram som kom- mer i fråga för denna översiktliga rapport — från både principiell och praktisk synpunkt. Vad beträffar den principiella sidan är det nödvändigt att ägna den rättspolitiska mål- sättningen stor uppmärksamhet. Några all- männa synpunkter på skadeståndsrättens re- formering, jämte en redogörelse för vissa reformförslag i främmande länder, har jag framlagt i en uppsats i Svensk juristtidning 1967 s. 673 ff. Den praktiska sidan av un- dersökningens planering omfattar dels en översikt över de rättsliga sammanhang som främst bör belysas genom undersökningen, dels diskussion av undersökningsteknik och -metodik.

I 2 kap. framlägges en översikt över sam- manhangen mellan skadestånd och försäk- ring, vilken har till syfte dels att visa på hur många olika sätt försäkringsförhållanden för närvarande kan påverka skadeståndsregler- nas praktiska funktion, dels också att —— med tanke på den planerade empiriska un- dersökningen — kartlägga några juridiska förhållanden som bör beaktas vid en sådan undersökning. Vid den praktiska planlägg- ningen av undersökningar är det av vikt att

utnyttja de erfarenheter i fråga om såväl frågeställning som metodik som vunnits ge- nom liknande undersökningar i andra län- der. Genomgången av dessa undersökning- ar redovisas i en särskild bilaga, och en sammanfattning av resultaten ges i 3 kap. I 4 kap. redovisas vissa allmänna synpunk- ter på undersökningen. Planläggningen i de- talj förutsätter, att man tar hänsyn ej blott till vad man vill veta, utan också till vad man har möjlighet att skaffa kännedom om till rimlig kostnad. En sådan sammanjämk— ning efter förhållandet mellan mål och re- surser fordrar ett nära samarbete med dem som skall utföra de empiriska undersök- ningarna. Då ett sådant samarbete av kost- nadsskäl ej varit möjligt på nuvarande sta- dium av förberedelsen, måste planlägg- ningen med nödvändighet bli skissartad i motsvarande delar.

I 5 kap. framlägges planerna för en etapp- vis framgående undersökning. Förslaget går ut på att som en basundersökning utföra en allmän översikt över ersättningsförhållan- dena vid personskador. Denna undersökning skall klarlägga storleksordningen av de olika problemen, utvisa var reformbehoven ligger, och ge uppslag och indikationer om hur de- taljundersökningar kan utföras och om vad som fordras för att dessa skall bli tillräck- ligt tillförlitliga. Vad beträffar mera speciel- la frågor, pekas särskilt på behovet av att erhålla närmare kunskaper om ersättnings- förhållandena vid bilskador samt av att kun- na bedöma administrationskostnaderna vid det nuvarande ersättningssystemet. Ett antal andra ämnen som kan bli föremål för un- dersökning diskuteras även.

2. Samband mellan försäkring och skadestånd enligt

gällande svensk rätt

2.1 Ersättningsformer och försäkringar på den skadelidandes sida

2.1.1 Personskador

Åtskilliga kostnader för personskador bäres av det allmänna på ett sådant sätt att det knappast i praktiken ifrågasättes, att de skulle kunna i efterhand utkrävas av en skadeståndsskyldig. Hit hör i främsta rum- met kostnader för sjukhusvård. En skadad person som åtnjuter vård i allmän sal å sjukhus i sin hemort betalar en mindre av- gift per dag för vården, och den kostnad för vården som överstiger denna avgift —— den mångdubbelt större delen — uttages från skattebetalarna genom sjukhusens hu— vudmän, i främsta rummet landstingen. Den del som belastar skattebetalarna uppfattas knappast ens som en del av den skadelidan— des ekonomiska förlust.

övriga sjukvårdskostnader ersättes till vä- sentlig del genom den allmänna sjukförsäk- ringen, som är en del av den allmänna för- säkringen. All ersättning som utgår härifrån avräknas på skadestånd utan regress mot skadeståndsskyldig (lag 1962 om allmän för- säkring 20 kap. 7 5). Sjukhusvård ersättes ur allmän försäkring (2 kap. 4 &, avseende den del av kostnaden som ej bestrides genom sjukhusens huvudmän enligt vad nyss sades). För läkarvård utgår ersättning med tre fjär- dedelar av kostnaden enligt särskild taxa (2 kap. 2 5). Tandläkarvård ersättes också med

tre fjärdedelar när den utgår av vissa sär- skilda anledningar, till vilka olycksfall re- gelbundet torde höra (2 kap. 3 5). Även sjuk- reseersättning kan ersättas enligt särskilda bestämmelser (2 kap. 5 å). Vissa former av behandling av annan än läkare, såsom sjuk- gymnastik och kortvågsbehandling, ersättes i princip med tre fjärdedelar (2 kap. 6 å och en särskild kungörelse).

Ersättning för förlorad arbetsförtjänst ut- går i betydande omfattning genom den all- männa sjukförsäkringen. Vid sjukdom som orsakar nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften utgår sjukpenning (3 kap. 7 5). Sjukpenningens storlek bestämmes av den sjukpenningklass i vilken vederbörande är inplacerad. Kompensationsgraden är något varierande, högre vid lägre inkomster, lägre vid högre inkomster.

Folkpensionen, som ävenledes utgår enligt lagen om allmän försäkring, ger förmåner som kan komma även dem till del som ska- das genom olyckshändelse (5—10 kap.). För- tidspension utgår oberoende av inkomstför- hållanden till den vars arbetsförmåga är ned— satt med minst hälften, om nedsättningen kan anses varaktig (7 kap. 1 ä 1 st.). Lindri— gare invaliditetsgrader berättigar sålunda ej alls till förtidspension. Pensionen utgår utan hänsyn till föregående inkomstförhållanden eller den konkreta förlusten, ehuru de all- männa förutsättningarna för pensionen är anpassade efter tanken att denna skall vara en >>kompensation för de försörjningseko-

nomiska konsekvenserna av en sjukdom el- ler skada» ( SOU 1961:29 s. 63 ). Om ned- sättningen i arbetsförmågan icke kan anses varaktig men dock kan antagas bestå under avsevärd tid utgår i stället sjukbidrag (7 kap. 1 5 2 st.). Till förtidspensionen kan barn- tillägg utgå (9 kap. 1 5). Den som är ur stånd att reda sig själv kan få invaliditetstill- lägg till förtidspension (9 kap. 2 ä). Sådant tillägg utgår även i vissa fall till yrkesverk— sam invalid. Den som är under 16 år (och vissa andra) kan få invaliditetsersättning (9 kap. 3 5).

Till folkpensionen utgår även hustrutillägg och kommunala bostadstillägg som båda är inkomstprövade. Dessa tillägg regleras ej av lagen om allmän försäkring utan av en sär- skild lag 25 maj 1962, men i skadestånds- hänseende behandlas de på samma sätt som folkpensionen, d.v.s. de avräknas på ska- destånd utan regress (se denna lag 13 5).

Allmän försäkring omfattar även allmän tilläggspension (11—15 kap.). Vid sådan be- stämmes pensionsbeloppet främst av pen- sionspoängen. Beräkningen av pensions- poäng medför att ålderspensionen kan be- traktas som en genom arbete intjänad för- män. Vid förtidspension (för vilken förut- sättes att arbetsförmågan är nedsatt med minst hälften) beräknas emellertid pensions- poängen på ett för den pensionsberättigade förmånligare sätt. Även den som ej varit i tillfälle att tjäna in pensionspoäng under ett antal år kan sålunda få full förtidspension. Till äldre personer, som enligt övergångsbe- stämmelserna ej skulle varit i tillfälle att in- tjäna full ålderspension, utgår dock ej full förtidspension, och den som ej kan tillgodo- räkna sig pensionspoäng för tid före det år, under vilket pensionsfallet inträffat, är ej alls berättigad till förtidspension (13 kap. 1 €). Liksom vid folkpension utgår sjukbi- drag om nedsättningen icke kan anses var- aktig men kan antagas bestå under avsevärd tid (13 kap. 1 5 2 st.).

Vid dödsfall utgår familjepension ur så- väl folkpension som allmän tilläggspension, i senare fallet under förutsättning att för- säkrad vid sitt frånfälle var eller skulle ha varit berättigad till tilläggspension (8 kap.

1 5 resp. 14 kap. 1 €). Folkpension (men ej tilläggspension) kan utgå ej blott till änka utan även till kvinna som sammanbott med man vid dennes dödsfall, under närmare angivna förutsättningar (8 kap. 2 5). Barn- pension kan utgå som folkpension till barn som ej fyllt sexton år (8 kap. 5 &) och som tilläggspension till barn som ej fyllt nitton år (14 kap. 4 €).

Såsom redan nämnts avräknas vad som utgår ur allmän försäkring från skadestån- det utan regressrätt mot den skadestånds- skyldige. Förmånerna ur allmän försäkring fungerar därigenom för de flesta fall där någon lider personskada som ett botten- skydd, vilket å ena sidan gör den skadade mindre beroende av om han har rätt till ska- destånd, å andra sidan minskar den skade- ståndsskyldiges börda där skadestånd fak- tiskt utgår. Men försäkringens konstruktion medför dock att detta bottenskydd får åt- skilliga luckor. Viktigast är måhända att lägre invaliditetsgrader än 50 % ej ger rätt till förtidspension ur allmän försäkring. Be- roendet av intjänade pensionspoäng är även vid förtidspension och familjepension starkt nog för att förmånerna i många fall ej kan fylla uppgiften att täcka de ekonomiska för- lusterna. I undantagsfall kan luckorna bli mycket märkbara. Utlänningar som ej är bosatta i Sverige har exempelvis ej något bottenskydd av försäkringen. Å andra sidan ger den allmänna försäkringen i vissa av- seenden bättre förmåner än skadeståndet kan ge, t. ex. genom den värdesäkring som uppstår genom anknytningen till >>basbelop- pet» och genom att pension till efterlevande utgår helt utan behovsprövning, i undantags- fall även till efterlevande som ej skulle varit berättigade till skadestånd, t.ex. — såsom nyss nämndes — till kvinna som samman- bott med man utan att vara gift med honom.

Yrkesskadeförsäkringen är en viktig för- säkringsform som ger ersättning vid person- skador utöver vad som utgår genom allmän försäkring. Ersättningsberättigade är i prin- — cip arbetstagare, ej exempelvis uppdragsta-

gare. Arbetstagarens make är såsom arbets- tagare undantagen från skyddet (stundom även hans barn; se lagen om yrkesskadeför-

säkring 4 $). Rätt till ersättning förutsätter i allmänhet att skadan inträffade till följd av olycksfall i arbetet, men finns även vid olycksfall vid färd till eller från arbetsstället, såframt färden föranleddes av och stod i nära samband med arbetsanställningen (6 5). Förmånerna är i flera avseenden bättre än vid allmän försäkring. Även den som blivit invalidiserad till en så låg grad som en tion- del kan få invaliditetspension (16 5). Den som under längre tid är ur stånd att reda sig själv kan erhålla förhöjning av sjukpenning eller livränta med »Vårdbidrag» (17 5). För- månerna till efterlevande är delvis bättre än enligt lagen om allmän försäkring. Numera avräknas all ersättning från yrkesskadeför- säkring från skadeståndet utan att regress- rätt uppstår (51 5 enligt lydelse av den 15 dec. 1967, vilken trätt i kraft 1 jan. 1969).

För den som är berättigad till ersättning ur yrkesskadeförsäkringen gäller i än högre grad än för den som blott har rätt till ersätt- ning ur allmän försäkring att han åtnjuter ett grundskydd som minskar betydelsen av en eventuell rätt till skadestånd. Yrkesskade- försäkringens skydd omfattar givetvis i stort sett en mindre krets av personer och en mindre grupp av skador än den allmänna försäkringens. Vissa personer åtnjuter emel— lertid skydd ur yrkesskadeförsäkring men ej ur allmän försäkring, t. ex. utlänningar som är anställda här utan att vara bosatta i Sve- rige. Som exempel på en annan skillnad må nämnas att änkling kan få livränta efter skä- lighetsprövning enligt lagen om yrkesskade- försäkring (20 ä 4 st.). Olikheterna kan del- vis förklaras därmed, att yrkesskadeförsäk- ringen i högre grad än den allmänna för- säkringen har karaktär av en med anställ- ningen förenad förmån, betingad bl.a. av att yrkesarbetet ofta erbjuder större risker att lida skada än privatlivet. Ersättningar ur yrkesskadeförsäkring har i större utsträck- ning än förmåner som utgår ur den allmän- na försäkringen karaktär av begränsad er- sättning för ekonomisk förlust.

Det finns även möjlighet att teckna fri- villig yrkesskadeförsäkring (45—48 55). Den- na behandlas i förhållande till skadestånds- rätten på samma sätt som den obligatoriska

Samordning mellan allmän försäkring och yrkesskadeförsäkring har givetvis betydelse från skadeståndsrättslig synpunkt, eftersom förmånerna från båda försäkringarna avräk- nas från skadeståndet. Ju större belopp som utgår till den som är berättigad till förmå- ner ur båda försäkringarna, desto större be- lopp avräknas även från skadeståndet. Hu- vudregeln är att pensionsförmånen reduce- ras med tre fjärdedelar av yrkesskadeersätt- ningens belopp, men härtill kommer så vissa Specialregler (17 kap. 2 5 lagen om allmän försäkring).

Förhållandet mellan å ena sidan allmän försäkring och yrkesskadeförsäkring, å and- ra sidan skadestånd, påverkas även av mera speciella omständigheter. Vid skadelidandes medvållande till den skada han lidit tilläm- pas den praxis, att först skadeståndet redu- ceras med vad som utgår ur försäkringarna och därefter återstoden ytterligare reduceras med den kvotdel som motsvarar medvållan- det (se NJA 1965 s. 129 ). På denna punkt tillämpas sålunda en för de skadelidande ganska oförmånlig princip. En annan speciell fråga rörande förhållandet mellan försäk- ring och skadestånd uppstår, när pension ur allmän försäkring stiger i takt med »basbe- loppet», resp. när värdesäkringstillägg utgår till yrkesskadelivräntor. Med olika rättstek- niska medel uppnås, att denna värdesäkring kommer de skadelidande till godo och ej går förlorad för dem genom att även tillägget avräknas på skadeståndet.

För privat olycksfalls- och sjukförsäkring gäller helt andra principer om förhållandet till skadestånd än för socialförsäkring.1 Man får här till en början skilja mellan er- sättning med verkliga beloppet för »sjuk- vårdskostnader eller andra utgifter och för- luster som olycksfallet eller sjukdomen med- fört» och vad som utgår ur s.k. summaför- säkring, i praktiken dagsersättning vid akut sjukdomstillstånd och kapital eller livränta vid invaliditet och dödsfall. De ersättningar

1 Se Hellner, Bör försäkringsavtalsrätten refor- meras? Uppsatser utgivna med anledning av Allmänna Brands 125-årsjubileum 1968 (1968) s. 160 ff.

som beräknas efter »verkliga beloppet» av- räknas från skadeståndet, och regress finns mot skadeståndsskyldig enligt de principer som anges i 25 5 1 st. försäkringsavtalslagen (se 25 5 2 st. 2 p.), d.v.s. mot den som har strikt ansvar eller gjort sig skyldig till grov vårdslöshet eller uppsåt. I praktiken torde det dock vara sällsynt att försäkringsbolagen utövar regressrätt för sådana belopp. De belopp som utgår ur s.k. summaförsäkring och som närmast motsvarar förlorad arbets- förtjänst påverkar däremot ej skadeståndet (bortsett från vad som må gälla vid döds- fall; jfr nedan om livförsäkring). Regressrätt mot den skadeståndsskyldige är därmed ute- sluten, eftersom det ej finns någon möjlighet för försäkringsbolaget att inträda i den ska- delidandes rätt till skadestånd när denne själv är berättigad att utöva hela skade- ståndsrätten.

Vad som sålunda stadgas om summaför- säkring står i skarp kontrast mot vad som gäller vid socialförsäkring, och det rättspoli- tiska berättigandet av regeln för summaför- säkring kan betvivlas. Även invaliditetspen- sion från SPP kan utgå samtidigt med ska- destånd för invaliditet i form av livränta (se NJA 1961 s. 215 ), och i denna situation är det särskilt påtagligt att det för både skade- lidande och skadeståndsskyldig inträder en avsevärd olikhet mellan fall där pensionen utgår ur allmän försäkring eller yrkesskade- försäkring och fall där den utgår från SPP. Förhållandena blir i stort sett desamma om någon tecknat en s.k. lång sjukförsäkring, vilken likaledes ger ersättning för invaliditet, ehuru villkoren där möjligtvis kan leda till att försäkringspensionen minskas när det samtidigt utgår skadestånd.

Vid sidan av socialförsäkring och privat olycksfalls- och sjukförsäkring finns ytter- ligare ett betydelsefullt system för ersättning av förlorad arbetsförtjänst, nämligen sjuk- lön och pension från arbetsgivare. Dessa för- måner kan utgå både från stat och kommun och från privata arbetsgivare, och i stället äger arbetsgivaren utöva regressrätt för vad han utgivit till arbetstagaren. Sjuklönen fungerar m.a.o. som ett slags förskott på skadeståndet. Vid pension var rättsläget ti-

digare något mera oklart men sedan ett antal år är det fastslaget, att pensioner be— handlas på samma sätt som sjuklön (se NJA 1955 s. 676 I—III). En variant av detta system är att enligt bestämmelse i pensions- reglemente ersättning i form av pension eller sjuklön från arbetsgivaren utgår i form av ett bruttobelopp, från vilket bl. a. även skadestånd avräknas. Staten torde utöva regressrätt för pensioner mot åtminstone vis- sa skadeståndsskyldiga, men i övrigt synes det ovisst i vilken utsträckning regressrätt faktiskt utövas.

Vid livförsäkring är återigen förhållande- na särpräglade. Vad som utgår ur sådan försäkring _ vare sig som kapitalbelopp vid dödsfall eller som pension till efterle- vande —— avräknas ej från skadestånd till efterlevande (25 5 2 st. försäkringsavtals— lagen), men vid den behovsprövning som i viss utsträckning förekommer vid beräkning av detta skadestånd kan hänsyn tagas även till försäkringsförmåner som tillkommer de efterlevande. Enligt vad som uppgivits bru- kar man därvid ej taga hänsyn till försäk- ringsbelopp av mera ordinär storlek, exem- pelvis ur grupplivförsäkring, medan stora försäkringar beaktas på samma sätt som ef- terlämnad förmögenhet. Regressrätt saknas vid livförsäkring.

Efterlevandepensioner från arbetsgivare, t. ex. statspensioner till en dödad statstjäns- temans änka, avräknas från skadestånd, och arbetsgivaren kan ej utöva regressrätt mot skadeståndsskyldig (se NJA 1960 s. 569 ).

Sammanfattningsvis kan konstateras, att man vid sidan av varandra finner åtmins- tone tre helt olika principer för inverkan av försäkring (och motsvarande förmåner som utgår från arbetsgivare) på skadestånd för personskada. Vid all socialförsäkring (och vid pension till efterlevande från arbetsgi- vare) avräknas förmånerna på skadeståndet utan att regressrätt uppstår; vid sjuklön och invaliditetspension från arbetsgivare avräk- nas förmånerna med regressrätt; och vid summaförsäkring utgår förmånerna vid si- dan av skadeståndet. Man kan lägga märke till att det ofta beror av arbetsgivarens spe- ciella förhållanden vilken typ av förmåner

som utgår, och att det därför också för den skadelidande och den skadeståndsskyldige kan vara närmast en tillfällighet, vilka för- måner som kommer i fråga.

Slutligen må nämnas, att försäkringar på den skadelidandes sida numera undantagsvis kan täcka även rätt till skadestånd från ska- deståndsskyldig. Två försäkringsbolag har, med sinsemellan något olika villkor, förbun- dit sig att som en del av hemförsäkringen utge ersättning till försäkrad som lidit per- sonskada genom misshandel rn. m. och som ej kan utfå skadestånd av den skyldige.

2.1 .2 Sakskador

All försäkringsersättning som täcker sak- skador avräknas på skadeståndet. Försäk- ringsgivaren har enligt 25 5 1 st. försäkrings- avtalslagen regressrätt mot den som uppsåt— ligen eller genom grov vårdslöshet framkal- lat försäkringsfallet eller ock enligt lag är skyldig att utgiva skadestånd evad han är till skadan vållande eller icke.

Det nämnda stadgandet utgår sålunda från en skillnad mellan fall där den skade- ståndsskyldige ansvarar enligt culparegeln och fall där han har strikt ansvar. Gräns- dragningen ger upphov till vissa tolknings- svårigheter. Stadgandet är emellertid dispo- sitivt, och det finns sålunda möjlighet att genom bestämmelse i försäkringsavtalet ut- vidga regressrätten till alla fall där skade- ståndsskyldighet uppstår. Det finns också möjlighet för försäkringsbolag att utöva regressrätt, även där sådan rätt saknas enligt lag och villkor, nämligen då överlåtelse skett av skadeståndsrätt från den skadelidande till bolaget efter inträffat försäkringsfall. Vad som gäller beror sålunda ej endast av lagens bestämmelser utan även av försäkringsvill— korens innehåll och praxis beträffande över- låtelser.

Det torde numera ej vara ovanligt att vid brandförsäkring, inbrottsförsäkring och lik- nande grenar, som vanligen sammanföres i företagsförsäkring, hemförsäkring och lik- nande s.k. paketförsäkringar, villkoren in- nehåller bestämmelser som vidgar regress- rätten avsevärt i jämförelse med vad lagen

stadgar. I gengäld kan regressrätten vara inskränkt i förhållande till försäkringshava- rens familjemedlemmar och anställda.

Vid bilförsäkring förbehåller sig vanligen försäkringsbolagen regressrätt oberoende av grov vårdslöshet och uppsåt mot alla skade- ståndsskyldiga med undantag för ägare, fö- rare och brukare. De senare kan utsättas för regresskrav endast under i villkoren sär- skilt angivna förhållanden, t. ex. att bilen förts under berusning eller av den som sak- nat giltigt körkort.

Vid sjöförsäkring och annan transportför- säkring torde försäkringsgivarna regelbundet förbehålla sig regressrätt oberoende av grov vårdslöshet och uppsåt gentemot alla ska- deståndsskyldiga, sålunda även mot arbets- tagare anställda hos försäkringstagarna.

2.2 Försäkringar på skadevållarens sida

2.2.1 Försäkringar som täcker skador i allmänhet

För företag, kommuner m. fl. ingår i allmän- het ansvarsförsäkringen som en del i »före- tagsförsäkringen», den paketförsäkring som innefattar brandförsäkring, inbrottsförsäk- ring m.m. Genom detta arrangemang kom— mer de flesta företagare som vill försäkra sin egendom mot brand o.s.v. vanligen att mer eller mindre automatiskt teckna även ansvarsförsäkring. Möjligt är dock att före- tagare, som arbetar med ringa och billig kapitalutrustning vilken de saknar anledning försäkra, försummar att teckna ansvarsför- säkring.

Försäkringsvillkoren för företagsförsäk- ring påverkar såtillvida de skadelidandes möjligheter att utfå skadestånd som de i viss utsträckning ålägger försäkringsgivaren er- sättningsskyldighet även för skador för vil- ka försäkringstagaren ej själv är skade- ståndsskyldig. Sålunda täcker försäkringen arbetstagares personliga skadeståndsskyldig- het för skador som han vållar i tjänsten, även om arbetsgivaren—försäkringstagaren ej är ansvarig enligt reglerna om principal-

ansvar (eller för eget vållande). Denna ut- vidgning av försäkringsskyddet avser dock ej skador som arbetstagaren vållar annan arbetstagare.

Å andra sidan innehåller villkoren också ett ej obetydligt antal undantag från försäk- ringsskyddet. Den praktiska betydelsen här- av är för den skadelidande, att hans möj- ligheter att utfå skadestånd minskar när för- säkringsbolaget ej ansvarar, och för den skadeståndsskyldige, att han nödgas erlägga skadeståndet själv i den mån han är i stånd därtill. De flesta sådana undantag enligt för- säkringsvillkoren avser sakskador, men någ- ra har tillämpning även på personskador. En viktig grupp undantag avser vissa skador i kontraktsförhållanden; man kan lägga märke till att undantagen i viss mån mot- verkar den skadeståndsrättsliga tendensen att i kontraktsförhållanden söka förbättra de skadelidandes ställning genom att skärpa skadeståndsansvaret. Andra undantag avser immissioner vid industriell verksamhet, ras, sänkning eller förskjutning, samt översväm- ningsskador. Ytterligare en typ av undantag avser att draga gränsen mot andra försäk- ringar, t. ex. motorfordonsförsäkring och för- säkringar som täcker skador i privatlivet.

Ehuru ansvarsförsäkringen primärt är en försäkring tecknad av den som kan drabbas av skadeståndsskyldighet, för att skydda ho- nom häremot, fungerar den såsom redan an- tytts i praktiken också till de skadelidandes förmån. Detta är i viss mån också erkänt av lagstiftningen om försäkringsavtal; 95 och 96 55 försäkringsavtalslagen innehåller reg- ler som är avsedda att säkerställa att ersätt- ning som utgår ur ansvarsförsäkring verkli— gen kommer de skadelidande, ej försäkrings- tagarna eller deras borgenärer, till godo.

Liksom vid sakförsäkring kan det vid an- svarsförsäkring förekomma, att försäkrings- givare som utbetalat försäkringsersättning vill återkräva ersättningen från skadestånds- skyldig, i detta fall den som jämte försäk- ringstagaren ansvarar för skadan. På sådant regresskrav är i princip 25 & försäkringsav- talslagen tillämplig, men i praktiken inne- håller försäkringsvillkoren regelbundet be- stämmelser härom. Tendensen är att regress-

rätten mot skadeståndsskyldiga i allmänhet följer skadeståndsrätten men är starkt in- skränkt gentemot försäkringstagarens familj och anställda.

Medan företagsförsäkringen är avsedd för företagare som driver industriell rörelse, hantverk o.d., finns det andra försäkrings- former som avser yrkesverksamhet av annat slag. Som exempel må nämnas affärsförsäk— ring och lantbruksförsäkring. Under det att villkoren i andra avseenden skiljer sig från dem vid företagsförsäkring, torde de i fråga om ansvarsförsäkring i stort sett överens- stämma. Vid lantbruksförsäkring kan emel- lertid den skyddade personkretsen vara stör- re, genom att den inkluderar även dem som utför arbete för försäkringstagarens räkning vid 5. k. arbetsbyte.

Skadeståndsskyldighet för skador som uppstår i privatlivet täckes genom i hemför- säkring eller villaförsäkring ingående an- svarsförsäkring. Även vid dessa skador är sannolikheten för att ansvarsförsäkring skall finnas i hög grad beroende av om vederbö- rande har anledning att teckna brandförsäk- ring på sin egendom. Man kan antaga att de flesta som äger någon egendom av värde och som därigenom skulle vara solventa för ett icke helt obetydligt skadeståndskrav ock- så har ansvarsförsäkring, medan i gengäld de som är insolventa troligen ofta saknar ansvarsförsäkring. Men detta är en gissning.

Liksom vid företagsförsäkring påverkar försäkringsvillkoren för hemförsäkring möj- ligheterna att utfå skadestånd i både utvid- gande och inskränkande riktning. Skade- ståndsskyldigheten för försäkringstagarens make och hemmavarande barn täckes på samma sätt som hans egen; man kan lägga märke till att denna bestämmelse gör den skadeståndsrättsliga uppdelningen mellan föräldrars skadeståndsansvar och barns skadeståndsansvar praktiskt mindre betydel- sefull. Beträffande barn går försäkringsan- svaret delvis längre än skadeståndsansvaret; barns skadeståndsskyldighet täckes upp till 2000 kronor utan avseende vid jämknings- möjligheten enligt skadeståndsrätten. När privatpersoner har arbetstagare (t. ex. hem- hjälp) anställda ersättes skador som de vål-

lar i tjänsten ur arbetsgivarnas ansvarsför- säkringar.

2.2.2 Försäkringar som täcker speciella typer av skador

Viktigast bland dessa är trafikförsäkringen, vilken regleras av en särskild lag av 1929 och avser skador i följd av biltrafik. I för- hållande till de skadelidande är denna för- säkring obligatorisk men gentemot de ska- deståndsskyldiga, d.v.s. som ansvarsförsäk- ring, är försäkringen i princip frivillig. I praktiken vill dock försäkringstagarna regel- bundet ha även ansvarsmomentet, så att i realiteten är skyddet för de skadeståndsskyl- diga lika utbrett som det obligatoriska skyd- det för de skadelidande. Försäkringstagaren kan emellertid ha en begränsad självrisk, och bonussystemet medför att han ofta hell- re betalar en mindre skada än tar försäkring- en i anspråk. Skyldigheten att ha trafikför- säkring gäller numera även mopeder. Trafikförsäkringen ansluter sig till det sär- skilda ansvaret för trafik med motorfordon enligt 1916 års lag, ehuru lagen givetvis även täcker det skadeståndsansvar som kan drab- ba försäkringstagaren enligt allmänna skade- ståndsregler, främst den allmänna culpare- geln. Trafikförsäkringen fyller också funk- tionen att koncentrera ansvaret för bilska- dor på en och samma försäkring, genom att den täcker ej blott försäkringstagarens, van- ligen ägarens, utan även förares och bruka- res, t.o.m. olovlig brukares, skadestånds- skyldighet. Undantagen i försäkringsskyddet avser skada å fordonet, egendom som be- fordras med fordonet samt person som fär- das med fordonet med vetskap om att detta framförs olovligen (3 ä 2 st. lagen om trafikförsäkring å motorfordon). Härtill kommer de begränsningar i skyddet som följer av skadeståndsreglerna. Viktigast av dessa är att föraren i stort sett helt saknar skydd av trafikförsäkringen å den bil som han för. I stället tecknas ofta en frivillig s. k. förarplatsförsäkring som är en olycksfalls- försäkring vilken ger ersättning vid invalidi- tet och dödsfall. Förare av kronans bilar har

nyligen erhållit ett motsvarande skydd ge- nom KK om statligt förarskydd 9 maj 1969.

Den skadelidandes skydd genom trafikför- säkringen är, så långt skadeståndsansvaret sträcker sig, mycket gott, genom att inga inskränkningar kan ske genom försäkrings- villkoren, genom att den skadelidande kan kräva försäkringsbolaget direkt samt genom att det finns ett kompletterande skydd vid skador som orsakas genom okända eller oförsäkrade bilar. Sistnämnda skydd är for- mellt ordnat som en rätt för den skadelidan- de att kräva vilket koncessionerat trafikför- säkringsbolag som helst på skadestånd (21 & trafikförsäkringslagen), men i realiteten handlägges ärendena av Trafikförsäkrings- föreningen.

Regresser från trafikförsäkringen mot för- säkringstagare, förare och brukare regleras av trafikförsäkringslagen (20 5), medan re- gresser mot andra skadeståndsskyldiga i princip följer 25 & försäkringsavtalslagen . Det finns dock bestämmelser i villkoren för bilförsäkring för alla dessa regresser.

Skador som uppstår genom sjöfart täckes av olika av redarna tecknade försäkringar. Skadeståndsansvaret på grund av kollisio- ner med andra fartyg brukar ingå i den s.k. kaskoförsäkringen av fartyg, medan skadeståndsansvar i övrigt, t. ex. för skador på last eller för skador som drabbar besätt- ningen genom olycksfall i arbete, ersättes ur s.k. Protection- and- Indemnity- försäkring, vilken är åtskilligt mindre utbredd. Försäk- ringsavtalslagens regler om ansvarsförsäk- ring torde vara tillämplig på dessa försäk- ringar, men i realiteten har försäkringsvillko- ren avgörande betydelse.

För skador genom luftfart gäller liknande principer. Det finns speciella försäkringar, vilka i princip är underkastade försäkrings— avtalslagen , särskilt dess bestämmelser om ansvarsförsäkring, men på vilka speciella försäkringsvillkor tillämpas. Skador som drabbar passagerare och gods täckes av den s.k. luftbefordringsförsäkringen, medan exempelvis skador som drabbar människor och egendom på marken täckes av ansvars- försäkring för flygplan.

Till de speciella skadesituationerna kan

också räknas skador genom atomreaktor- drift. Härom finns en särskild lag av 1968, vilken bl.a. föreskriver obligatorisk försäk- ring. De skadelidandes skydd är synnerligen omfattande. Ersättningssystemet bygger på s.k. kanalisering, vilket innebär att skade- ståndsskyldigheten koncentreras på konces- sionerade innehavare av atomreaktorer, utan möjlighet till regress mot andra skadestånds- skyldiga, och innehavarna är skyldiga att täcka ansvaret genom försäkring. För över- skjutande förluster finns statsgaranti.

2.2.3 Skadeståndsregler som direkt påverkas av försäkringsmöjligheten

I viss mening måste praktiskt taget alla nu gällande regler om skadestånd på grund av person- och sakskada anses vara påverkade av försäkringsmöjligheten. Man kan nämli- gen ej gärna tänka sig att det skulle varit möjligt att ålägga så strängt utomobligato- riskt skadeståndsansvar som nu gäller, med högst betydande skadeståndsbelopp, om det ej funnits möjlighet att teckna försäkring som täcker ansvaret. Vad som nu åsyftas är i stället regler, som företer mera direkta spår av att ha utformats utifrån antagandet att försäkring tecknas antingen av den skadeli- dande eller av den skadeståndsskyldige, eller som eljest är särpräglade av försäkringsför- hållanden. Man finner här en provkarta på olikartade regler med begränsad räckvidd.

Ett exempel på en skadeståndsregel som inskränker rätten till skadestånd därför att det förutsättes, att den skadelidande själv tecknar försäkring, är 3 kap. 24 ä 1 st. nytt- janderättslagen, som begränsar hyresgästs skadeståndsskyldighet för brandskada å den förhyrda lägenheten till fall där han själv har varit vållande; utgångspunkten är att en fastighetsägare bör hålla sin byggnad för- säkrad mot brand.

En skadeståndsregel som inskränker ska- deståndsskyldigheten i en särskild situation med hänsyn till försäkringsförhållandena på de skadeståndsskyldigas sida, är KF 3 maj 1946 med vissa bestämmelser rörande skade- ståndsskyldigheten för förare av motordri- vet fordon som tillhör eller nyttjas av sta-

ten. De flesta bilförare är genom den obli- gatoriska trafikförsäkringen skyddade mot personlig skadeståndsskyldighet för skador som de vållat. Eftersom kronan saknar tra- fikförsäkring och förare av dess bilar därför ej åtnjuter försäkringsskydd, har ett motsva- rande skydd med ersättningsskyldighet för dem införts genom den särskilda författning- en. Skadeståndsskyldigheten för förare av kronans bil inskränkes till fall där föraren gjort sig skyldig till vissa trafikbrott, orsakat skadan uppsåtligen eller genom grov vårds- löshet eller brukat fordonet utan lov. An- svarsbefrielsen avser för övrigt även vissa skador som ej skulle vara täckta av obliga- torisk trafikförsäkring utan endast av frivil- lig försäkring, nämligen skador på den förda bilen.

Exempel på att skadeståndsansvaret skär- pes med hänsyn till försäkringsförhållande- na finner man i 4 & 2 mom. trafikförsäk- ringslagen, som ålägger ägare av motorfor- don, för vilket trafikförsäkringsplikt ej finns, skyldighet att till skadelidande utge vad denne ägt utfå av försäkringsgivaren om trafikförsäkring funnits. Om exempelvis någon lider skada när kronans bil brukas av en olovlig brukare, kan han kräva kronan på skadestånd trots att kronan ej ansvarar enligt bilansvarighetslagen, eftersom han i denna situation skulle varit berättigad att er- hålla ersättning ur trafikförsäkringen för försäkrad bil.

Några skadeståndsregler tillåter en mera skönsmässig prövning av skadeståndets stor- lek efter försäkringsförhållandena på den skadeståndsskyldiges, kanske också den ska- delidandes, sida. Så är fallet med 6 kap. 4 & strafflagen som rör ersättning till efterle- vande efter dödad person (jfr NJA 1946 s. 545 ). Så är också fallet med 6 kap. 6 & strafflagen som avser barns och sinnessjukas skadeståndsskyldighet (jfr NJA 1949 s. 171 , 1960 s. 599). Några ledamöter av HD har ansett sig böra taga hänsyn till möjligheten att teckna ansvarsförsäkring vid bestämman- de av om skadeståndsskyldighet bör åläg- gas (se t. ex. NJA 1959 s. 280 , 1966 s. 70). Däremot saknas veterligen belägg för att hänsyn härtill blivit utslagsgivande för be-

dömningen hos majoriteten i Högsta dom- stolen.

2.3 Slutsatser

Översikten torde, trots att den ej går i detalj, visa att en skadelidandes möjligheter att få ersättning påverkas av försäkringsförhållan- dena på ett stort antal olika sätt. Många olikheter kan synas fullt motiverade när man ser bestämmelserna isolerade och utgår från primära syften som har ringa beröring med skadeståndsrätten. Men ser man till er- sättningssystemet som helhet, måste resul- taten anses slumpartade. I några fall upp- står luckor i systemet, i andra fall kumula- tion av skydd av likartad karaktär. Några bestämmelser, t.ex. de om försäkringsgiva- rens regressrätt, synes svåra att motivera från någon rationell synpunkt.

Denna översikt har rört ersättningsregler- na på papperet, således vad som gäller ifall å ena sidan juridiska rättigheter utnyttjas till fullo och ersättning utgår när helst så följer av lagstiftning, rättspraxis och avtal, å andra sidan ersättning ej heller utgår utan att juridisk rätt därtill finns. Man har emel- lertid inga garantier för att verkligheten motsvarar vad som gäller på papperet, utan tvärtom ger de undersökningar som faktiskt har skett belägg för att bristen på överens- stämmelse är stor mellan reglerna på pappe- ret och verkligheten. Detta skall belysas i följande kapitel.

3. Tidigare undersökningar

3.1. Empiriska undersökningar av rättssys- temet

Under senare år har intresset för empirisk forskning rörande rättssystemet av annan karaktär än den traditionella rättsvetenska- pen ökat starkt. Man kan därvid skilja mel- lan rättssociologi i en mera inskränkt och i en vidare betydelse. I den förra meningen avses en vetenskap som till mål och teori- bildning helt eller nära överensstämmer med den allmänna sociologien, och som undersö- ker de rättsliga normerna från denna veten- skaps utgångspunkter. I mera vidsträckt mening kan med rättssociologi förstås aH vetenskap som med samhällsvetenskapliga metoder, huvudsakligen av generaliserande karaktär, sysslar med frågor av betydelse från juridisk synpunkt, utan att vara bunden vid någon särskild teoribildning. Syftet med undersökningar av sistnämnda karaktär är vanligen att lägga en grund för förståelsen och värderingen av rättsliga institutioner i deras huvuddrag, ofta mera specith att för- bereda lagstiftning. Från den traditionella rättsvetenskapen skiljer sig rättssociologien i denna vidare mening därigenom, att den begagnar ett material av annan typ än den traditionella juridiken och att den främst strävar till att vinna kunskap om hur reg- lerna fungerar i sina huvuddrag. Rättssociologi av den senare typen inrym- mer många olika slag av undersökningar. Vid några av dem riktas blicken mot de

typiskt rättsliga institutionerna — lagstift- ningen, domstolarna, förvaltningen — och deras sätt att fungera. Andra undersökning- ar avser samhällsinstitutioner, för vilka den rättsliga aspekten ej nödvändigtvis är den centrala men som från samhällets synpunkt utgör betydelsefulla objekt för rättslig regle- ring. Som exempel kan från familjelivets område nämnas skilsmässa och adoption.

Man kan också draga skiljelinjer allt efter de metoder som begagnas, t. ex. om under- sökningen bygger på ett stort material som behandlas med statistisk metod, eller mindre material som behandlas med mindre tek- niskt utvecklade och mera common-sense- betonade metoder. Vid den förra typen av undersökning eftersträvas ofta ej så mycket originella eller oväntade resultat som säker och pålitlig kunskap, vilken kan lägga en fastare grund för beslut än den som kan vin- nas genom den intuitiva uppfattning eller de gissningar vartill man eljest är hänvisad. Vid den senare typen kan ett huvudsyfte va- ra att upptäcka tidigare förbisedda sam— manhang och synpunkter vilka kan vara re- levanta i åtminstone några situationer.

Den undersökning varom nu är fråga bör säkerligen icke falla inom den trängre av de bestämningar av rättssociologien som nyss gjordes. Möjligt är visserligen att un- dersöka skadeståndsreglernas betydelse från mera allmänt sociologiska synpunkter, t. ex. deras överensstämmelse med allmänt rätts- medvetande och deras betydelse som medel

att påverka handlandet. Men för en ifråga- satt reform av skadeståndsrätten är denna aspekt blott en av flera. Vad beträffar olik- heter i metod må här blott framhållas vikten av att vinna så vitt möjligt säkra och pålit- liga resultat, vilka kan ligga till grund för lagstiftningsåtgärder.

3.2 Undersökningar av skadeståndsrätten i andra länder

I USA samt i Canada och England har un- der senare år utförts flera undersökningar av ersättning för personskador. Försäkring- ens inverkan har ej stått i förgrunden vid någon av undersökningarna, vilka tvärtom är präglade av andra och växlande fråge- ställningar. Men man får vissa upplysningar om hur ersättningssystemet fungerar allmänt sett, varvid även försäkringsväsendets funk- tion framskymtar, och delvis belyses också skillnaderna mellan olika ersättningsformer.

Dessa undersökningar redovisas i en sär- skild bilaga. I det följande skall några sam- manfattande slutsatser anföras.

Åtskilliga av de redovisade undersökning- arna åsyftar främst att kartlägga, hur det amerikanska rättegångssystemet fungerar i vad avser personskador, bl.a. hur många ersättningsanspråk som handläggas av ad- vokater, hur många som går till domstol, hur många som fullföljes ända till dom, hur lång tid det tar innan avgörandet faller vid domstol och hur stor del av skadestånden som tillfaller advokaterna. Resultaten av un- dersökningarna avspeglar i dessa avseenden specifikt amerikanska förhållanden, och man kan ej vänta sig att finna någon egentlig motsvarighet i den svenska rätten. Däremot kan det vara möjligt att ställa liknande frå- gor om processernas betydelse vid person- skador enligt svensk rätt, trots att de fakta, varom man får upplysning, kan antagas vara helt olika. En fråga som ej alls under- sökts för amerikanska förhållanden men som det finns goda skäl att ta upp för svensk rätt är vilken skillnad som beträffande nämnda förhållanden kan finnas mellan

skadestånd och social försäkring resp. privat försäkring.

De amerikanska undersökningar som är mera direkt inriktade på ersättningsförhål- landena, har till övervägande de] haft till föremål skador till följd av biltrafik. Ett par värdefulla undersökningar har också ägnats olycksfall i arbete. Det är ofta rätt oklart, om undersökningarna av bilskador avser att belysa allmängiltiga ersättningsfrågor, vilka exemplifieras vid biltrafik, eller just bilska- dornas speciella problem. För den som främst söker förebilder för egna undersök- ningar spelar dock detta mindre roll. Det är visserligen uppenbart, att det stora antalet olyckor till följd av biltrafik i USA givit impulsen till de undersökningar som företa- gits, och att ett viktigt bakomliggande syfte varit att förbereda förslag till förbättring av detta ersättningssystem. Men för den ut- ländske iakttagaren är det säkerligen mest lönande att uppfatta undersökningarna som avseende frågor som kan uppstå vid person- skador i allmänhet.

Det helt dominerande spörsmålet i dessa amerikanska undersökningar har varit, när ersättning utgår till de skadelidande och hur ersättningen i så fall förhåller sig till för- lusten.

Den första frågan har kunnat besvaras utan större svårighet, eftersom det vanligen är lätt att fastställa, vilka skadelidande som erhåller någon ersättning. Det framgår tyd- ligt av praktiskt taget samtliga undersök- ningar, att skadestånd ej utgår i alla de fall där en person lider personskada, och detta uppfattas stundom som en svaghet i syste- met. Förhållandet står emellertid uppenbar- ligen i överensstämmelse med skadestånds- reglernas utformning; reglerna syftar endast till att ersättning skall utgå i de fall där vål- lande hos den skadeståndsskyldige eller nå- gon liknande omständighet föreligger. Vill man kritisera skadeståndsreglerna därför att de ej ger ersättning i samtliga fall av ekono- misk förlust genom exempelvis bilskada, måste man därför också anföra någon an- nan grund för dem än den som motsvarar deras nuvarande utformning i USA och för den delen även i Sverige. Förhållandena är

andra vid olycksfall i arbete, och på detta område finns det grund för att såsom förut- sättning för bedömningen antaga, att syste- met bör ge ersättning till alla skadelidande.

Över hela området är det likväl av stort värde att veta i hur många och i vilka fall ersättning utgår och vilka faktorer som in- verkar vid sidan av reglernas innehåll. Cheits, Hunting & Neuwirths samt Lindens undersökningar pekar bl. a. på att skade- ståndet kan vara i viss mån särpräglat ge- nom att det förutsätter, att ett krav fram- ställes, något som åtminstone när kravet måste baseras på motpartens vållande kan fordra övervinnande av ett visst psykiskt motstånd från den skadelidandes sida (och i de fall som Cheit diskuterar, d. v. s. olycks- fall i arbete, även fordra beaktande av ris- ken att en arbetstagare blir avskedad eller ej blir återanställd). Om emellertid krav fram- ställes, förefaller åtminstone vid mindre ska- dor möjligheten att skadestånd utgår vara större i Amerika än man skulle vänta sig enbart på grund av rättsreglernas innehåll. Värderingen av de skadelidandes benägen- het att framställa krav växlar till synes. Stor benägenhet betraktas ofta som stark »clairns consciousness» och då som ett ont som bör motarbetas; svag benägenhet uppfattas å andra sidan som ett tecken på att skade- ståndsreglerna är ineffektiva som medel att bereda de skadelidande ersättningar.

Mera allmänt formulerat har man här problemet, i vilken utsträckning de skadeli- dande faktiskt kommer i åtnjutande av de ersättningar vartill de enligt lagregler eller rättspraxis skulle vara berättigade. Även på detta område kan en jämförelse mellan ska- destånd och socialförsäkring vara instruktiv. De amerikanska undersökningarna har emel- lertid i allmänhet ej ägnat mycken uppmärk- samhet åt denna sida. Lindens undersökning visar dock, att man i provinsen Ontario i Canada lyckats befria dem som lider skador genom biltrafik (och förmodligen även and- ra skadelidande) från att själva nödgas be- strida de direkta kostnaderna för sjukhus- vård. Man kan antaga att även i Sverige, i enlighet med vad rättsreglerna ger vid han- den, kostnaderna för sjukhusvård ej drabbar

de skadelidande. Men såsom generellt pro- blem är det mera ovisst, i vilken utsträck- ning de som lider skador faktiskt uppbär de förmåner vartill de är berättigade, och om det därvid föreligger någon skillnad mellan skadestånd och försäkringsförmåner.

Den andra frågan, nämligen hur ersätt- ningarna förhåller sig till förlusterna, har varit mycket svårare att besvara vid de ame- rikanska undersökningarna. Det kan vara praktiskt vanskligt att i efterhand avgöra, exakt hur mycket som utgått i ersättning. Men framför allt är det ovisst hur man skall bestämma förlustens storlek, särskilt i vad avser bestående arbetsoförmåga och döds- fall. Olika metoder har kommit till använd- ning. Några författare (t. ex. Morris & Paul) nöjer sig med att söka fastställa »the tang- ible loss» el. dyl.; jämförelsen med skade- stånden blir då missvisande eftersom dessa avser att ersätta även annan förlust. Andra författare (t. ex. Cheit och Conard) ger komplicerade bestämningar av den ekono- miska förlusten, delvis baserad på statistiska beräkningar av framtida inkomstutveckling. Bestämningarna förefaller väl godtyckliga och resultaten lämpar sig ej för en jämfö- relse med utgående ersättningar, vilka be- stämmes efter helt andra normer. Linden har genom att låta en advokat beräkna, på grundval av skadeakterna, vilka belopp en domstol kunde förväntas utdöma under om- ständigheterna, skapat en om också osäker utgångspunkt för en jämförelse med de er- sättningar som faktiskt utgick. Morgan och hans medförfattare begagnade återigen en helt annan metod, nämligen att undersöka om de skadades (resp. vid dödsfall de efter- levandes) levnadsstandard påverkats av ska- dorna.

En amerikansk iakttagelse, som säkerligen har sin giltighet i många länder, är att so- cialförsäkringar jämte den skadelidandes pri- vata försäkringar ger ersättningar som även vid bilskadorna beloppsmässigt kan jämfö- ras med dem som skadestånden ger. Conard beräknade att 55 % av de totala ersättning- arna vid bilskador utgöres av skadestånd, medan de skadelidandes egna försäkringar ger 38 % (och andra ersättningsformer, där-

ibland »social security», sammanlagt ger 7 %)1. Linden beräknade de sammanlagda skadestånden inom området för sin under- sökning till 5 355000 dollar och andra er- sättningar än skadestånd till 3 347000 dol- lar.2 Proportionerna befinner sig emellertid i ständig förskjutning, och i andra länder är de säkerligen helt andra. Slutsatsen, att man ej kan bedöma skadeståndet isolerat som ersättningsform vid personskada, är emellertid överväldigande väl bestyrkt.

En ganska allmän iakttagelse vid de ame- rikanska undersökningarna synes vara, att de som lider mindre skador är bättre tillgo- dosedda i förhållande till sina förluster än de som lider större skador. Orsakerna härtill har diskuterats av flera författare; förkla- ringarnas värde kan knappast bedömas utan att man vet, huruvida samma iakttagelse kan göras även i andra länder än USA och Canada. Men även själva det uppgivna sakförhållandet låter sig diskuteras. Här framträder den nyss nämnda omständighe- ten, att särskilt förluster genom bestående arbetsoförmåga och genom dödsfall är myc- ket svåra att bestämma. Felkällorna är med andra ord särskilt stora just vid de svåra skadorna. I många fall torde de ekonomiska förlusterna genom dödsfall och invaliditet ha bestämts på ett sätt som leder till större beräknade förluster än skadeståndsreglerna syftar till att ersätta. Det är då ej mycket att förvåna sig över att skadestånden också kommer att understiga dessa förluster. I sammanhanget kan man emellertid också konstatera, att gängse uppgifter om de enor- ma skadestånd för personskada som utgår i USA måste hänföra sig till undantagsfall; påfallande är den nästan absoluta frånva- ron av sådana ersättningar i samtliga till- gängliga undersökningar.

I allmänhet har ingen hänsyn tagits till de s.k. psykiska (ideella) förlusterna, och det- ta är särskilt väl förklarligt vid ersättnings- system där det vanligen är omöjligt att sär- skilja ersättning för sveda och värk eller för lyte och men från annat skadestånd. På flera olika sätt framskymtar, att det anses vara skadeståndets uppgift att ge, förutom ersättning för den direkta ekonomiska för-

lusten, »a little gravy». I vilken utsträckning skadeståndet faktiskt fyller dessa funktioner har visat sig särskilt svårt att fastställa.

Ett i många länder diskuterat spörsmål rör förhållandet mellan kapitalersättning och livränta vid invaliditet. Ehuru detta varit föremål för några undersökningar i USA måste det dock konstateras, att undersök- ningarna ej ger några generella resultat av betydelse. De bestyrker framför allt, att ett system som föranleder de skadade till att träffa sitt val på dåliga grunder, särskilt att välja ett i och för sig otillräckligt kapital- belopp därför att livräntorna ej räcker till för stundens behov, leder till olyckliga kon- sekvenser. Däremot kan man ej draga nämn- värda slutsatser för bedömningen om före- trädena hos de olika ersättningsformerna när förutsättningarna för valet i och för sig är goda, d. v. 5. den skadelidande ej av yttre omständigheter tvingas att godtaga kapital- belopp. Ännu mindre kan någon slutsats dragas för de fall, där den skadelidande själv ej kan välja mellan de båda alternativen utan avgörandet träffas av domstol eller lag- stiftare.

Ersättningssystemet vid bilskador, särskilt skadeståndet, har ofta kritiserats i USA, framför allt för dess bristande förmåga att ge ersättning vid stora förluster. Man kan likväl konstatera, att de som faktiskt erhållit skadestånd oftare förklarat sig nöjda än uttryckt direkt missnöje. Även om dessa siffror mest speglar opinionen hos det fler- tal, som lider mindre förluster och som får jämförelsevis god ersättning, tyder de på att de starka reformbehoven ligger inom en förhållandevis liten grupp av skador.

Försäkringens inverkan på skadeståndets funktion är redan något berörd i vad avser försäkring på den skadelidandes sida. För- säkring på skadevållarens sida har, enligt vad som framgår av samtliga undersök- ningar som berört detta ämne, avgörande betydelse för de skadelidandes utsikter att

1 Conard m.fl., Automobile Accident Costs and Payments (1964) s. 147. ? Linden, The Report of the Osgoode Hall Study (1965) s. VII:1.

erhålla skadestånd. I det helt övervägande antalet fall utgår skadestånd från ansvars- försäkring och belastar sålunda ej den ska- deståndsskyldige själv utan det kollektiv av försäkringstagare som bidrager till denna försäkring.1 Även på denna punkt är det gi- vetvis vanskligt att draga slutsatser från ett rättssystem till ett annat, men det må dock framhållas att förekomsten av obligatorisk trafikförsäkring för bilister bör vara ägnad att öka den andel som utgår från försäk- ringsbolag. En sida av ansvarsförsäkringens inverkan som till synes kunnat undersökas närmare, är i vilken utsträckning låga ska- destånd i förhållande till förlusterna är att tillskriva låga försäkringsbelopp för ansva- righetsförsäkringen.

En jämförelse mellan skadestånd i tradi- tionell mening och andra ersättningsformer, särskilt försäkringar på den skadelidandes sida och olycksfalls- eller sjukförsäkring tecknad till förmån för skadelidande av nå- gon tredje man som orsakat skadan, ingår mera sällan i de amerikanska undersökning- arna, och såtillvida är dessa mindre ägnade att belysa det spörsmål som från skandina- visk synpunkt kanske framstår som huvud- problemet. Särskilt i USA vid den tid, som de refererade undersökningarna avsåg, hade socialförsäkringen så ringa ambition att täc- ka hela förlusten, att det är självklart att den ej ens för de typer av skador för vilka den är välutvecklad (t. ex. workmen”s com- pensation) lyckades därmed.

De amerikanska undersökningarna belyser emellertid en annan olikhet mellan den ty- piska socialförsäkringen och det typiska ska- deståndet, som är av vikt vid en jämförelse mellan dem. Skadeståndet är regelbundet en »skräddarsydd» ersättningsform, som syftar till att täcka den individuella förlusten. Det uppstår därför ofta meningsskiljaktigheter mellan parterna på ett stort antal punkter, vilket i sin tur ger upphov till förhandlingar och kompromisser mellan skadelidande och ersättningsskyldig. En av Cheits iakttagelser var, att samma företeelse uppträtt vid work- men's compensation och där medfört tvister och otillräckliga ersättningar. Huruvida ska- deståndets individualiserade utformning be-

fordrar kompromisser och uppgörelser utan närmare anknytning till rättsreglerna, är en fråga som synes kunna undersökas mera generellt med avseende på andra rätts- system.

Särskilt Conard har ägnat uppmärksamhet åt olikheterna mellan skadestånd och andra ersättningsformer i vad avser proportionen mellan de belopp som kommer de skadeli- dande till godo och hela kostnaden för er- sättningsformen. Hans slutsats var att för- bättring av skadestånden är det dyraste sät- tet att förbättra ersättningen för dem som lider skada genom biltrafik. Detta är uppen— barligen ett huvudargument för hans me- ning, att man bör understödja försäkringar som ej särskilt gäller skador genom biltrafik. Den nyss berörda skillnaden mellan »skräd- darsydda» och standardiserade ersättnings- former framträder särskilt däri, att de förra har en tendens att ge mindre nettoersätt— ningar i förhållande till kostnaderna än de förra.

Möjligheterna att verkställa en jämförelse mellan olika ersättningsformer beror till stor del av om man kan observera sådana olika ersättningsformer sida vid sida av varandra. Cheit hade en sådan möjlighet, genom att workmen's compensation i USA ej gäller vid vissa särskilda verksamheter (bl. a. ej vid de federala järnvägarna), och hans slutsatser beträffande de olika ersättningsformerna har därför ett särskilt intresse. När han finner workmen's compensation vara över- lägsen som ersättningsform är det dock un- der förbehåll, att den reformeras så att den ger bättre ersättningar och framför allt bätt- re understöder rehabiliteringen av de skade- lidande.

Sakskadarna har kommit helt i bakgrun- den vid de amerikanska undersökningarna, och de har beaktats huvudsakligen när de

1 Keeton & O'Connell har gjort en samman- ställning från olika undersökningar av de skadelidandes möjligheter att få ersättning helt eller delvis när försäkring finns och när försäkring saknas. Se Basic Protection for the Traffic Victim (1965) s. 61—64. Ehuru upp- gifterna torde vara osäkra i detaljer, fram- träder dock en klar enhetlighet i den tendens som angivits i texten.

uppstått samtidigt med personskada. Sam- bandet på ersättningssidan är då uppenbart. Ersättning för en skadad bil kan användas för att betala kostnader som beror av per- sonskada, och omvänt kan en skadelidande anse sig tvungen att använda det belopp som han får för sin personskada för att an- skaffa en bil som han måste ha för sitt arbete.

3.3 Nordiska undersökningar rörande ska- deståndsreglerna vid trafikskador m.m.

I Norden saknas veterligen helt undersök- ningar av den typ som de nu berörda ame- rikanska arbetena representerar. Vissa detalj- frågor har dock blivit föremål för studier som åtminstone kan ligga till grund för uppstäl- lande av hypoteser, och några sådana stu- dier må här nämnas. I samband med en utredning om reform av trafikförsäkringen skedde en undersökning av de ändringar i premierna för den obligatoriska trafikför- säkringen som kunde beräknas bli erforder- liga om vissa reformer genomfördes. Under- sökningen ger vissa uppgifter om trafikför- säkringsskador under 1953 som avvecklats senast under 1955.1 —— Bertil Bengtsson har förebragt ett material som tyder på att för- säkringsbolagen (eller åtminstone vissa för- säkringsbolag) vid skador i privatlivet i några men ej alla situationer är benägna att utbetala mindre ersättningar även när det är klart att juridisk skadeståndsskyldig- het saknas.2 Intressant är bl. a., att tenden- sen ej särskilt väl överensstämmer med de åsikter som uttalas i diskussionen bland ledande försäkringsjurister. — I en skade- ståndsrättslig utredning ingår en undersök- ning av den sannolika kostnaden, i form av ökade premier för ansvarsförsäkring, av en ifrågasatt utsträckning av principalansva- ret vid olycksfall i arbete. Undersökningen antyder dels att olycksfall i arbete står för en jämförelsevis betydande del av företagens allmänna kostnader för ansvarsförsäkring (bortsett från bilförsäkring), dels att dessa kostnader som helhet dock utgör blott en mindre del av företagens sammanlagda kost-

nader på grund av sjukdom och arbetsoför- måga som drabbar deras anställda.3 — En mindre undersökning av försäkringsbolagens utövande av regressrätt antyder, att exempel- vis vid brandförsäkring försäkringsbolagen sällan utövar de möjligheter till regress mot skadeståndsskyldiga som de må ha på pap- peret.4

Undersökningar av trafikskador utan sär- skild syftning på ersättningsförhållandena är mycket talrikare och har utförts med annan vetenskaplig ambition än de nyssnämnda. I Sverige har sålunda under senare år före- tagits ett antal undersökningar främst av uppgifter som varit tillgängliga i offentlig statistik. K. 0. Feldt har undersökt »Väg- trafikolyckornas kostnader» (Statens trafik- säkerhetsråd, meddelande 7, 1958). Metodi- ken vid denna undersökning och vissa resul— tat har utnyttjats vid senare undersökningar av liknande ämnen. Vid Statens väginstitut har P. 0. Roosmark och R. Fräki gjort en undersökning »Antal trafikolyckor, deras kostnader och de polisrapporterade olyckor- nas representativitet, år 1964» (Statens väg- institut, specialrapport 60, 1968). Ett huvud- syfte med sistnämnda undersökning har varit att utröna representativiteten av de trafikolycksfall som anmälts till polisen och försäkringsbolagen. För detta ändamål ge- nomfördes bl. a. en intervjuundersökning, vars resultat kunde jämföras med den till- gängliga statistiken. Man fann att under 1964 ungefär 200 000 olyckor, eller närmare hälften av samtliga inträffade, ej anmälts till vare sig polis eller försäkringsbolag. Det material som inflyter i den officiella statisti- ken visade sig i flera avseenden vara miss- visande. Andelen olyckor där endast ett for- don varit inblandat (»singelolyckor») var exempelvis för landsbygden avsevärt högre än enligt den officiella statistiken (närmare 60 % mot 30 %). Även i övrigt ger under-

1 Se SOU 1957236 5. 148 ff. 2 Bertil Bengtsson, Skadestånd vid sport, lek och sällskapsliv (1962) s. 215 ff., 261 ff. 3 Se SOU 1964z3l s. 114 ff. 4 Se Hellner i Skadeståndsrättsliga spörsmål (Försäkringsjuridiska föreningens publikation nr 10, 1953) s. 31 ff.

sökningen åtskilliga iakttagelser och uppslag av värde även för skadeståndsrättsliga frå- gor. Vid Nationalekonomiska institutionen vid Göteborgs universitet har Bengt Matts- son utfört en undersökning om »Vägtrafik- olyckornas samhällsekonomiska kostnader» (utgiven som rapport nr 116 från Statens trafiksäkerhetsråd, 1968). Syftet är här att beräkna de samhällsekonomiska kostnader- na av vägtrafikskadorna, och bl.a. ersätt- ningarna vid skador på fordon har begag- nats för att få ett mått på kostnader för dessa skador. Vid Sociologiska institutionen vid Uppsala universitet har Sonja Calais och J. O. Josephson framlagt »Trafikskador, en undersökning av invalidiserades återin- träde i arbetslivet» (stencilerad rapport 1967). Undersökningen omfattar också vissa beräkningar av inkomstbortfallet i förhål- lande till medicinsk invaliditetsgrad.

Fortlöpande undersökningar av omstän- digheterna vid trafikolyckor utföres på flera håll, bla. av Gatukontoret i Stockholm och av polismyndigheterna.

Det har även i Norden utförts några mindre undersökningar av invalidiserades in- komstförhållanden. Dessa talar i riktning mot att de som drabbas av invaliditet av lägre grad ofta har oförrninskade inkomster efter skadan. En dansk undersökning har återgi- vits i Förhandlingarna vid det 23 nordiska juristmötet 1963, bilaga VIII s. 13 ff.

AV betydande intresse, även för skade- ståndsrätten, är de undersökningar som ut- förts rörande handikappades levnadsförhål- landen, eftersom de som invalidiserats ge- nom olycksfall till åtminstone väsentlig del ingår i denna grupp. En finländsk undersök- ning »Utkomsten för åldringar och invali- der» finns endast publicerad på finska men torde innehålla åtskilliga uppgifter som belyser bl. a. de olikheter i invaliders ställ- ning som beror av om de lever i familj eller är ensamma, om de lever i staden eller på landet. Mycket omfattande är det danska Socialforskningsinstituttets undersökning >>Fysisk handicappede i Danmark» (Social- forskningsinstituttets publikationer 15, 16, 18, 22, 26), ej minst genom vad den ut- visar om olikheter i anpassning. Även un-

den — bland vilka särskilt må nämnas Gunnar Inghe, »Fattiga i folkhemmet» (1960) —- förtjänar uppmärksammas, ej blott därför att invaliditet efter olycks- fall är med bland de undersökta fak- torerna utan även därför att dessa under- sökningar, liksom handikapp-undersökning- arna, pekar på betydelsen av andra faktorer än de som vanligen beaktas vid utmätande av skadestånd för en persons möjlighet att anpassa sig efter ett socialt trauma sådant som en skada.

Indirekt intresse för förevarande ämne har en undersökning som utförts av Per Kempe vid Sociologiska institutionen vid Stockholms universitet om »De försäkrades åsikter om de allmänna försäkringskassorna och den allmänna försäkringen» (1968). Un- dersökningen avsåg att utröna, hur allmän- heten erhåller sina kunskaper om allmän försäkring och hur den tar kontakt med för- säkringskassorna. Undersökningen visar bl.a. att benägenheten är stor att lita till personliga besök hellre än till att ta del av trycksaker, skriva eller göra förfrågningar per telefon.

I övrigt får beträffande undersökningar av närliggande frågor hänvisas till den dans- ke sakkunniges, professor Gomard, rapport, i vilken en utförlig översikt, berörande även andra länder än de skandinaviska, skall ingå.

Det må slutligen nämnas, att under arbe- tet med denna rapport åtskilliga andra upp- gifter har insamlats vilka bör kunna komma till nytta vid mera systematiska empiriska undersökningar.

4. Vissa principiella frågor

4.1. Skadeståndets funktioner

En undersökning som avser att lägga en grund för eventuella reformer av skade- ståndsrätten måste utgå från en uppfattning om de funktioner som skadeståndsreglerna fyller. Man bör genom undersökningen söka belysa, om och hur dessa funktioner kan förbättras, antingen genom att skadestånds- reglerna förändras eller genom att samhället i stället satsar mera på någon annan anord- ning, vilken fyller dessa funktioner på ett bättre sätt. Social försäkring och privat per- son- eller sakförsäkring utgör exempel på sådana anordningar som kan tänkas träda i stället för skadeståndet i större eller mindre utsträckning.

Rörande skadeståndsreglernas funktioner och besläktade ämnen kan jag hänvisa till en tidigare nämnd uppsats i Svensk jurist- tidning 1967 s. 673 ff., vilken också inne- håller talrika hänvisningar till annan litte- ratur. I det följande skall blott några sam- manfattande synpunkter redovisas.

Som skadeståndets primära funktion be- traktas ofta att det ger ersättning för för- lust. Den skadelidande erhåller en summa pengar som motsvarar den ekonomiska för- lust som han lidit, och ekonomiskt antages han därigenom komma i samma läge som om skadan ej inträffat. Förutsättningarna för skadestånd implicerar emellertid, att denna form av ersättning ej skall utgå i alla fall där en person lidit förlust genom

skada. Det måste finnas en skadeståndsskyl- dig som kan åläggas att betala skadestånd. Skadeståndet skiljer sig sålunda t.ex. från rätten till ersättning för sjukhuskostnader ur allmän sjukförsäkring, eftersom denna i princip är helt oberoende av hur behovet av sjukhusvård uppstått. Man kan vid en empirisk undersökning antingen taga be- gränsningen i skadeståndets ersättande syfte för given och blott studera, hur den ersät- tande funktionen fylles i de fall där det finns rätt till skadestånd. Eller man kan välja ett vidare perspektiv och fråga, hur skadeståndet fyller den ersättande funktio- nen om man tar hänsyn till samtliga fall där skada uppstår, kanske t.o.m. till samtliga fall där någon form av sjukdom eller arbets- oförmåga uppstår. För det ändamål som här är aktuellt synes det nödvändigt att anlägga det vidare perspektivet. Särskilt om man vill se skadeståndet som en del av ett större ersättningssystem, eller jämföra skadestån- det med andra ersättningsformer, kan man ej begränsa sig till de fall där nu rätt till skadestånd finns. Man har också skäl att ställa frågan, vilken grund det finns för att bibehålla de olikheter som visar sig i ersätt— ningshänseende mellan olika situationer. Är det exempelvis rimligt att den som lider skada genom biltrafik skall ha bättre ersätt- ning än den som skadas genom att han fal- ler omkull i sitt badkar, för att begagna ett i amerikansk diskussion ofta använt exempel (»the bathtub argument»)? Det är visser-

ligen tvivelaktigt om en sådan fråga kan besvaras ens huvudsakligen genom anfö- rande av empiriskt material. Men det måste vara värdefullt att ha någon kunskap om hur stor skillnaden faktiskt är mellan olika situationer, bl.a. huruvida de skadestånds- rättsliga olikheterna kompenseras av andra faktorer. Och eftersom ett motargument mot >>the bathtub argument» har varit, att sam- hällets resurser ej förslår till att täcka alla förluster genom olycksfall, måste det vara av värde att veta något om problemets stor- leksordning.

Nära sam-manhang med den ersättande funktionen, och framför allt med den nyss- nämnda begränsningen i skadeståndets ersät- tande syfte, har skadeståndets verkan att överflytta förlusten till någon annan än den skadelidande, nämligen den skadeståndsskyl- dige. Betydelsen härav framgår om man jämför skadeståndet med den ersättning som utgår ur en av den skadelidande bekostad försäkring, t. ex. brandförsäkring. Brandför- säkringen ger inom det område, som den täcker, ersättning på samma sätt som skade- ståndet inom sitt (dock med den ej oväsent- liga skillnaden att det är större säkerhet att brandförsäkringsersättningen utbetalas om de juridiska förutsättningarna föreligger än att skadeståndet utbetalas). Men vid brand- försäkring får den skadelidande stå för kost- naden själv, genom att han betalar premier- na för försäkringen. Vid skadestånd drab- bar kostnaden däremot den skadestånds- skyldige, ofta även i detta fall i den formen att han betalar premier, nämligen för an- svarsförsäkring. Hur förlustöverflyttningen sker vid skadeståndet kan emellertid ej alltid avgöras på så enkelt sätt som genom att konstatera att det finns en skadeståndsskyl- dig för vars räkning skadeståndet utbetalas. Ovan under 2.2 berördes hur skadeståndet påverkas av försäkring på den skadestånds- skyldiges sida, och det framgick att ofta någon som formellt ej är skadeståndsskyldig bekostat den försäkring ur vilken skadestån- det utgår, t.ex. när skador som barn orsakar ersättes ur föräldrarnas ansvarsförsäkring. Vad som här inträffar motsvarar väsentli- gen vad som ibland kallas för »kanalisering»

av skadeståndsansvaret, och som inom lag- stiftningen genomförts mest konsekvent vid atomansvaret.

Förlustöverflyttningen är emellertid ej alltid fullbordad genom att skadeståndet er- lägges. Den som bekostar skadeståndet kan stundom kasta över kostnaden på andra, genom att dessa får betala ett högre pris för varor eller tjänster. Om tillverkaren av kosmetiska medel får bära kostnaden av skadestånd till några personer som skadas genom att de är allergiska mot medlen och tillverkaren ej varnat för risken, är det möj- ligt att han sedan kan kasta tillbaka denna kostnad på köparna i form av förhöjt pris. I så fall kommer kostnaderna för skadorna att fördelas på samtliga köpare, i stället för att bäras av de individer som drabbas av skadorna.

Skadeståndets verkan att flytta över för- luster anses ofta särskilt betydelsefull från ekonomisk synpunkt, därför att förluster genom skador kan placeras på den part som orsakar skadorna. Denne nödgas räkna med dem som en kostnad i sin verksamhet, vilket i sin tur kan verka bestämmande på det sätt på vilket han driver denna verksamhet (jfr nedan om preventionens olika former).

Det vore givetvis av intresse att kunna belysa även sistnämnda mekanism, särskilt som argument baserade på den spelar en ej obetydlig roll i diskussionen om den lämp- liga utformningen av t. ex. regler om ansvar för skador genom skadebringande egenskaper i sålt gods och om skador genom biltrafik. Det kan emellertid vara svårt att uppnå resultat vilkas säkerhet och användbarhet står i proportion till kostnaden.

Som en ytterligare funktion hos skade- ståndsreglerna kan man räkna, att genom att skadestånd utgår den förlust som drab- bat den skadelidande »pulvriseras», d.v. s. i stället för att belasta honom ensam fördelas den på ett stort antal personer, vanligen genom att skadeståndet erlägges av ett för- säkringsbolag som uppburit premier från sina försäkringstagare. Skadeståndet blir i detta fall något som påverkar premiekostna- den för ansvarsförsäkring. Denna pulvrise- rande funktion förutsätter vanligen att det

är ett försäkringsbolag, ej den skadestånds- skyldige personligen, som utger skadestån- det. Pulvrisering kan emellertid också ske t. ex. genom att staten utger skadestånd, eftersom förlusten då fördelas bland skatte- betalarna och dem som i övrigt bidrar till statens inkomster.

Skadeståndet är givetvis ej den enda möj- ligheten att uppnå pulvrisering av förlust; tvärtom är försäkring på den skadelidandes egen sida ett väl så effektivt medel att nå denna verkan. Härtill kommer att skadestån- det i vissa fall kan omintetgöra en pulvrise- ring som eljest skulle inträda, t. ex. om skada genom brand ersatts av ett brand- försäkringsbolag och detta sedan återkräver skadeståndet från den skadeståndsskyldige personligen genom regresskrav.

Eftersom det får betraktas som ett viktigt önskemål att uppkommande stora förluster genom pulvrisering blir lättare att bära än om den skadelidande ensam skulle drabbas av dem, finns det också goda skäl att empi- riskt studera hur skadeståndet fungerar i detta aVSeende. Man kan t. o. m. gå så långt som till att påstå, att de nuvarande skade- ståndsreglerna måste anses olämpliga om man ej kan utgå från att åtminstone de stora skadestånden i flertalet fall bestrides ur försäkring. De uppgifter som förekom- mer i amerikanska undersökningar visar att i där undersökta förhållanden skadeståndet i det helt övervägande antalet fall utgår ur försäkring. Möjligheterna att fastställa, hur därmed förhåller sig i Sverige, torde vara goda, eftersom det viktigaste blir att utröna vem som faktiskt utger skadestånden.

Inte minst i svensk diskussion har man ofta som en viktig funktion hos skadeståndet nämnt, att det verkar prevenerande mot skador. De som kan bli skadeståndsskyldiga undviker sådant handlande som ger upphov till skador eller vidtager åtgärder som för- hindrar skador. Man har försökt att på grundval av kända drag i skadeståndets ut- formning teoretiskt fastställa, hur det mot- svarar ett prevenerande syfte. Man har också skilt mellan olika sätt på vilka ska- deståndet kan verka prevenerande, t.ex. genom att direkt avskräcka från handlande

som medför skadeståndsskyldighet, genom att i det allmänna rättsmedvetandet inprägla, att handlingar som medför skadeståndsskyl- dighet är förkastliga och därför bör und- vikas, eller genom att kostnaden för skade- ståndsansvaret inverkar på den som fattar beslut om och på vilket sätt han skall ge sig in på en verksamhet som kan ådraga honom skadeståndsskyldighet, t. ex. en verk- samhet som medför obehag för omgivning— en. För sistnämnda verkan begagnas i ameri- kansk litteratur termen »general deterrence».

Det göres också ofta gällande, att den preventiva funktionen är något som utmär- ker skadeståndet mer än övriga ersättnings- former. Även om socialförsäkring, eller olycksfallsförsäkring tecknad till skadelidan- des förmån t.ex. av bilägare, skulle kunna visas vara från ersättningssynpunkt, kanske också i fråga om förlustöverflyttande och pulvriserande verkan, överlägsen skadestån- det, har enligt denna mening skadeståndet dock den fördelen, att det i högre grad ver- kar skadeförebyggande. Eftersom preven- tion mot skador vanligen är att föredraga framför att ge t. o. m. goda ersättningar till dem som lider skadorna, påkallar denna sida stor uppmärksamhet. En vanlig uppfattning är också, att ej varje form av skadestånd har samma förmånliga verkan från preven- tionssynpunkt, utan att denna verkan särskilt kännetecknar skadeståndet enligt culpare- geln, eftersom när ett vårdslöst handlande åtföljes av skadeståndsskyldighet, detta fungerar som ett understrykande av att handlandet som sådant ogillas och därför bör undvikas.

Medan ingen torde vilja bestrida, att det ofta förekommer, att skadeståndsansvaret har en prevenerande verkan, är det desto svårare att avgöra, om denna verkan gör sig gällande mera allmänt. Åtskilliga rätts- vetenskapsmän har på senare tid uttryckt sin skepsis mot tanken att skadeståndet gene- rellt har en betydelsefull prevenerande ver- kan i det moderna samhället.

Den vikt som särskilt i den skandinaviska diskussionen tillmätts den prevenerande ef- fekten och meningsskiljaktigheterna härom gör det önskvärt att i en rättssociologisk nn-

dersökning taga upp också denna sida. Man vill gärna kunna stödja sig på verklig kun- skap, ej blott som hittills på allmänna erfa— renheter och resonemang. Men det måste samtidigt erkännas, att de metodiska och praktiska problemen blir särskilt stora vid en undersökning av preventionen, i jämfö- relse med dem som visar sig vid enklare un- dersökningar av t. ex. den ersättande verkan. I de hittills utförda amerikanska undersök- ningarna har man, i den mån man ej helt förbigått preventionens betydelse, endast i ringa utsträckning undersökt förhållanden som kan belysa denna och ej gjort något försök att sammanfatta resultaten i slutsat- ser. Å andra sidan finns det kanske också möjligheter att utnyttja erfarenheter från kriminologien och från beteendevetenska- perna när det gäller att undersöka skade- ståndets preventiva verkan.

Till de praktiska möjligheterna att under- söka skadeståndets preventiva effekt blir det anledning återkomma senare, vid diskussio- nen av planerade undersökningar (nedan 5.7.1).

Till skadeståndets funktioner kan man måhända också räkna den att tillfredsställa rättskänslan, genom att den skadelidande erfar en känsla av upprättelse när han erhål- ler skadestånd, genom att utomstående upp- fattar erläggande av skadestånd som en form av skipande av rättvisa, och kanske t.o.m. genom att den skadeståndsskyldige själv erfar en känsla av moralisk tillfreds- ställelse när han gottgör den skadelidande. Även dessa verkningar har, i likhet med preventionen, ansetts utmärka skadeståndet, och särskilt skadeståndet enligt culparegeln, mer än andra ersättningsformer. Å andra sidan kan det också tänkas, att ett stort ska- destånd som utkräves av en skadestånds- skyldig i små ekonomiska omständigheter anses strida mot rättskänslans krav, eller att en rätt till skadestånd som stannar på pap- peret anses utgöra ett bevis på samhällets oförmåga att skapa effektiv rättvisa.

Även dessa verkningar kan bli föremål för en rättssociologisk undersökning. Denna får då sin särskilda prägel av att uppgiften blir att söka fastställa attityder hos olika

kategorier av berörda parter och hos all- mänheten, ej att studera de mera påtagliga samhällsverkningar som åsyftats med tidi- gare nämnda funktioner. Klart är att under- sökningar av denna typ erbjuder särskilda metodiska problem och felkällor. En under- sökning av andra verkningar av skadestånds- reglerna, vilken klargör exempelvis om ska— destånden erlägges av de personer som varit vållande, och om fattiga personer tvingas utge höga belopp, kan också ge material för en bedömning av hur det förhåller sig med de fakta som antages påverka rättskänslan.

I de amerikanska undersökningarna har man ej sällan ställt frågor till skadelidande, i något fall även till skadeståndsskyldiga, för att utröna deras reaktioner på de situationer vari de varit invecklade. Dessa undersök- ningar har emellertid ej varit särskilt inrik- tade just på rättskänslans utslag utan lika mycket på reaktioner som har mera triviala och egoistiska grunder. Detta är särskilt tydligt när man sökt utröna förekomsten av >>claims consciousness». Någon undersök- ning av attityderna hos den allmänhet som ej själv kommit i beröring med skadestånds— krav har veterligen ej utförts.

4.2 Administrationen av ersättningssystemet

Vid en undersökning av skadeståndsrättens roll i samhället har man också skäl att fästa sig vid hur skadeståndskraven administreras av domstolar, nämnder, försäkringsbolag o. s.v., med de konsekvenser detta har för skadelidande, skadeståndsskyldiga och and- ra. Även på denna punkt bör man se skade- ståndsrätten som en del av ett större system, i vilket den samverkar med socialförsäkring, privat försäkring och andra ersättningsfor- mer.

Såsom framgår av översikten i bil. 1 har i USA de processuella frågorna väl så ofta stått i centrum för undersökningarna som de rena ersättningsfrågorna. Detta samman- hänger uppenbarligen med särpräglade drag i den amerikanska processen, till vilka mot- svarighet saknas i våra förhållanden, och med att civilprocessen har utgjort ett viktigt

föremål för diskussionen om behovet av re- form av rättsväsendet. Även hos oss finns emellertid många sidor av administrationen av skadeståndskrav som förtjänar uppmärk- samhet.

Några sidor härav har beröring med funk- tioner som nyss berördes. Den tid det tar innan ersättning utbetalas, den kunskap om ersättningssystemet och den energi vid fram- ställande av krav som fordras för att ersätt- ning skall utgå, är ämnen som har nära be- röring med den ersättande funktionen i all- mänhet. Till sättet för fullgörande av denna funktion kan också räknas inverkan av att ett skadeståndskrav går till behandling av domstol i stället för att bli föremål för uppgörelse utan rättegång. Domstolens be- dömning och den publicitet denna kan med- föra har ibland nämnts såsom för preven- tionen betydelsefulla omständigheter. För att kunna bedöma dessa frågor är det bl.a. av vikt att veta, vilken andel av skadestånds- krav av olika typer som går till domstolarna, hur behandlingen där sker, och vilka skill- nader i handläggning som visar sig mellan ärenden som går till domstolarna och öv- riga.

Om man såsom nyss nämndes ser skade- ståndsrätten som en del av ersättningssyste— met i dess helhet, har man anledning att göra jämförelser av olika slag med dels privat försäkring på den skadelidandes sida, dels socialförsäkring. Vilka faktiska olikhe— ter i fråga om krav på ersättning och i hand- läggning av sådana krav visar sig exempel- vis vid en jämförelse mellan skadeståndskra- ven, som går till allmän domstol, och kraven på ersättning ur socialförsäkring, vilka hand- lägges i helt annan ordning? Hur påverkar dessa olikheter de skadelidandes möjlighet att få ersättning ur de olika systemen? Någ- ra motsvarande frågor har för amerikanska förhållanden undersökts av Cheit och andra av Adams; liknande spörsmål rörande so- ciala förmåner är i Danmark föremål för en undersökning av Socialforskningsinsti- tuttet.

På något längre sikt kan man fråga, hur olika ersättningsformer förhåller sig med avseende på kostnaderna för administration

i jämförelse med de belopp som kommer de skadelidande till godo, och ytterligare, hur kostnaderna påverkas av att ersättnings- systemet har så många komponenter. Ovan (under 3.2) nämndes den av Conard fram- förda meningen, att en förbättring av skade- ståndsskyddet vid bilskador är det dyraste sättet att hjälpa biltrafikens offer, eftersom av de premier som betalas för trafikförsäk- ring endast en mindre del slutligen kommer de skadelidande till godo, medan de ersätt- ningar som kommer från de skadelidandes egna försäkringar i allmänhet kostar mycket mindre i administration. Det finns skäl att ställa och söka besvara motsvarande frågor för svenska förhållanden.

I viss utsträckning torde det vara möjligt att kombinera undersökningar av nu antytt slag med dem som tidigare nämndes och som avser att belysa skadeståndsreglernas funktion. Om man exempelvis undersöker, på vilka olika sätt en skadelidande får er- sättning, får man också ett visst mått på betydelsen av olika ersättningskällor. Det bör också finnas vissa möjligheter att bedö- ma, hur samma ärende handlagts såsom skadeståndsfall resp. socialförsäkringsfall. Men i många delar, särskilt vad avser en jämförelse mellan ersättningssystemens ad- ministration, skulle säkerligen särskilda un- dersökningar erfordras.

4.3. Reformbehovet och planläggningen av empiriska undersökningar av skadestånds- rätten

Bakgrunden till det önskemål om utförande av en rättssociologisk undersökning som framställts av Nordiska rådet har skildrats ovan i 1 kap. Det framgår därav att önske- målet har direkt beröring med arbetet på en reformering av den skandinaviska skade- ståndsrätten. I det följande skall sambandet mellan reformarbetet och den planerade rättssociologiska undersökningen diskuteras mera principiellt.

Den nuvarande skadeståndsrätten bygger till stor del på principer som härrör från 1800-talet. Dessa principer har således till-

kommit under en tid med helt andra eko- nomiska och sociala förhållanden än de nu- varande; bl.a. saknades då nästan helt det samband mellan försäkring och skadestånd som skildrats i 3 kap. Principerna utgår från de tidigare realistiska men nu verklighets- främmande antagandena, att skadeståndet är den förnämsta källan för ersättningar till de skadelidande och att skadestånden utges av de skadeståndsskyldiga personligen. Skadeståndsrätten har visserligen varit fö- remål för ett ganska stort antal vetenskap- liga arbeten i Skandinavien, däribland Sve- rige. Men arbeten av detta slag ger oss ej möjlighet att sluta oss till hur ersättnings- systemet med alla dess komponenter verkar i praktiken. Genom dessa arbeten kan man visserligen få besked om när enligt huvud- reglerna rätt till skadestånd finns, och man kan även få synpunkter på bedömningen av ett ej ringa antal av de frågor som kan be- reda domstolar och andra som skall bedöma praktiska ersättningsfrågor tvekan. Men en helt annan sak är vad detta ersättningssys- tem innebär för dem som drabbas av skada eller som blir skadeståndsskyldiga. Vi vet exempelvis ej, hur antalet av de fall där rätt till skadestånd finns förhåller sig till hela antalet skador, vi vet ej vilken ekonomisk betydelse det har för skadelidande i genom- snitt att skadeståndet kan reduceras på grund av medvållande, vi vet ej om skade- stånden faktiskt erläggs i de fall där rätt därtill finns, vi vet visserligen att ersättning från socialförsäkring enligt nu gällande reg- ler skall avräknas från skadeståndet men vi vet ej i hur många fall resp. skadestånd och socialförsäkringsersättning utgår eller hur beloppen av dessa förhåller sig till var- andra. Exemplen på vad vi ej vet kan med lätthet utökas. Framför allt saknar vi all kunskap om helhetseffekten av systemet. De amerikanska undersökningarna har vi- sat olikheten mellan undersökningar av ska- deståndsreglerna av traditionell rättsveten- skaplig typ och undersökningar företagna med samhällsvetenskaplig metod. Även om de faktiska förhållandena må vara helt olika i USA och i Sverige, kvarstår dock skill- naden mellan de fakta som framkommer

De domstolsavgöranden som publiceras i rättsfallssamlingarna ger visserligen besked om vad som hänt i några särskilda situatio- ner där skada inträffat och skadestånd krävts. Men eftersom de avser att ge kun- skap om hur bedömningen skett i tveksam- ma fall, som gått till domstolarna, är de föga ägnade att göra tjänst som stickprov bland skadefallen och ge stöd för generella påståenden om hur ersättningssystemet fungerar i normalfallen.

Dessa förhållanden motiverar i och" för sig en empirisk undersökning av hur skade— ståndsreglerna fungerar. Från rent veten- skaplig synpunkt är det givetvis av värde att erhålla kännedom om realiteterna på detta område. Från statsmakternas synpunkt kan andra skäl ha större vikt. Antaganden om skadeståndsreglernas verkningar ligger redan nu mer eller mindre öppet till grund för domstolarnas domar och den allmänna diskussionen i skadeståndsfrågor. Eftersom skadeståndsrätten i stor utsträckning utveck- lats genom domstolarnas verksamhet och detta, i varje fall i den mån ej en genom- gripande lagstiftning kommer till stånd, får antagas fortsätta, måste det vara ett viktigt önskemål att ge argumenten en bättre täck- ning än allmänna spekulationer och försök att utnyttja en fragmentarisk erfarenhet.

Därjämte, och detta är kanske viktigast, kan en rättssociologisk undersökning utvisa var reformbehoven ligger och ge anvisningar om hur de skall kunna avhjälpas. Möjligt är att en undersökning ger till resultat, att det nuvarande systemet i stort sett fungerar tillfredsställande och att blott mindre refor- mer fordras. Vår avsaknad av empiriska kunskaper medför bl. a. också, att vi ej kan utesluta denna möjlighet. Men vad som an- förts i det föregående om skadeståndsrät- tens utveckling, framför allt om de jämförel- sevis sent tillkomna sambanden mellan ska- destånd och försäkring vilka måste antagas starkt påverka skadeståndsreglernas verk- ningar, gör dock ett sådant antagande gans- ka osannolikt. Det kan ej uteslutas att det försiggår ett samhällsekonomiskt slöseri ge- nom att man upprätthåller ett antal otill-

räckligt samordnade ersättningssystem vid sidan av varandra. Mycket allmänt syftande reformförslag, bl.a. att i stor utsträckning ersätta skadestånd för personskada med so- cialförsäkring, har som bekant framställts och vunnit allt större beaktande i den mo- derna debatten. En undersökning av skade- ståndsreglernas nuvarande sätt att fungera bör tjäna till att belysa värdet av sådana reformförslag.

Mindre långtgående reformförslag är emellertid också aktuella. Förekomsten på en gång av genomgripande och av mindre långtgående förslag till förändringar inver- kar givetvis på uppläggningen av en rätts- sociologisk undersökning. Även behovet av mindre reformer och utformningen av de regler, som kan bli resultat av sådana, kan böra belysas genom empiriska undersök— ningar. I diskussionen har ofta tanken fram- trätt, att förslag om radikala reformer ej bör få lägga hinder i vägen för utförandet av mera näraliggande förbättringar. Med denna utgångspunkt kan det synas naturligt att även vid empiriska undersökningar främst inrikta sig på vad som kan vara nyt- tigt för de mindre reformer som anses vara aktuella.

Avvägningen mellan vad som fordras för att tillgodose å ena sidan radikala, å andra sidan mera moderata reformförslag fordrar emellertid noggrant övervägande. Det är tveksamt om det lönar sig att lägga ned tid och krafter på mindre reformer om dessa endast medför mindre förbättringar i ett system, som är olämpligt som helhet och därför så snart som möjligt bör reformeras radikalt. Det stannar emellertid ej härvid. Sådana mindre reformer kan t.o.m. tänkas vara skadliga, genom att de visserligen till- godoser några önskemål om förbättring men samtidigt förstärker de allmänna svagheter- na i det nuvarande systemet. Det kan erin- ras om Conards tidigare återgivna uttalan- de, att en förbättring av rätten till skade- stånd vid bilskador i USA är det dyraste sättet att hjälpa biltrafikens offer, eftersom av skadestånden jämförelsevis små belopp kommer de skadelidande till godo. Samme författare har i annat sammanhang, med

anledning av förslagen att underlätta att skadeståndskrav kan prövas av domstolar, framhållit, att även en jämförelsevis ringa ökning av andelen av skadeståndskrav som går till domstolarna skulle betydligt öka bördan för de redan hårt arbetstyngda ame- rikanska domstolarna. Som exempel på and- ra frågor av samma typ kan nämnas, att innan man bestämmer om det bör utgå kapi- talersättning eller livränta vid lägre invalidi- tetsgrader, det är skäl att bilda sig en upp- fattning om och när det verkligen föreligger behov av skadestånd för invaliditet i sådana fall.

Det torde vara väl optimistiskt att tro, att en och samma undersökning, utan att bli mycket omfattande och kostnadskrävande, skall kunna ge svar både på frågan om det lönar sig att göra detaljreformer och på frågan hur dessa i så fall bör ske. Man får snarare tänka sig en kombination av under- sökningar. En allmän undersökning av er- sättningssystemet kan ge en bas för arbetet samt ge uppslag för en bedömning av lämp- liga detaljreformer och av det sätt på vilket dessa kan belysas genom empiriska under- sökningar. Den kan också, såsom senare skall utvecklas, öka säkerheten av de slut- satser som kan dragas av speciella undersök- ningar och därmed också värdet av dessa. Man kan däremot icke invända, att det av kostnadsskäl är lämpligt att nöja sig med undersökningar som belyser de mindre re— formerna. Kostnaden av en på längre sikt olämplig reform ökas om den skall förbere- das genom en empirisk undersökning, och reformen kan få ett falskt sken av rationali- tet om den är grundad på undersökningar, vilka ej tar hänsyn till djupare liggande problem. Det är föga lämpligt att nog- grant undersöka t. ex. en reforms verkningar på de skadelidandes möjligheter att erhålla ersättning men stanna på gissningsstadiet i vad avser kostnaderna för administrationen av ersättningarna. Risken för att man ådrar sig onödiga kostnader är därför troligen större om man underlåter att utföra en grundläggande undersökning.

De empiriska undersökningarna måste i varje fall sättas i direkt samband med tänkta

reformer av skadeståndsrätten för att kunna ge material som är användbart för sådana syften. Ett par i och för sig omsorgsfullt och skickligt genomförda amerikanska un- dersökningar av skador genom biltrafik sy- nes ha fått mindre praktisk betydelse för framtida reformer genom att det ej ingått i uppläggningen att ge underlag för bedöm- ningen av några konkreta reformförslag. Undersökningen torde därför få gå fram etappvis. En första etapp bör belysa den allmänna frågan om det föreligger reform- behov och vilka dessa i så fall är, och senare etapper får belysa hur dessa reformer i så fall skall utföras.

Av det sagda följer också, att planlägg- ningen av undersökningen måste ske i nära samarbete med dem som har att bestämma om reformer på området. Att belysa sådana drag i ersättningssystemet och verkningar därav som kan antagas vara helt utan bety- delse för skadeståndsrättens utveckling är från de synpunkter, som nu är aktuella, av mindre värde. Rättspolitiska, eller rent poli- tiska, överväganden måste således i stor ut- sträckning få verka styrande på planlägg- ningen. Därmed är dock ej sagt att plan- läggningen skulle erfordra vetenskapliga för- beredelser endast på det rent undersöknings— tekniska stadiet. Ett studium av rättsreglerna sådana de framträder i lagregler och dom- stolsavgöranden utgör — trots att det såsom tidigare sagts ej ger någon kunskap om hur ersättningssystemet fungerar för skadelidan- de och skadeståndsskyldiga i allmänhet — dock en källa för bedömning av reformbe- hoven, och det ger därigenom uppslag för empiriska undersökningar. Det må erinras om att kraven på reform av skadeståndsrät- ten till stor del — ehuru långt ifrån uteslu- tande —— har framkommit från specialister på skadeståndsrätt, vilka funnit att de nu— varande skadeståndsreglerna är otillfredsstäl- lande på längre sikt och tvingar till subtila men ganska meningslösa gränsdragningar inom ett av den historiska utvecklingen be- stämt område. Vid sidan härav kan behovet av empiriska undersökningar manifestera sig på många sätt. Enbart den omständighe- ten att betydande reformkrav har framställts

utgör ett viktigt skäl för att om möjligt ge- nomföra undersökningar som belyser vär- det av de föreslagna reformerna.

4.4 U tredningsresurser m. m.

Planläggningen av en undersökning måste också med nödvändighet influeras av de resurser som står till förfogande för utfö- rande av eventuella utredningsuppdrag. Den amerikanska »Michigan Study» (utförd av A. F. Conard, J. N. Morgan m.fl.) hade ej kunnat genomföras om ej till förfogande stått resurserna vid en forskningsinstitution sådan som University of Michigan's »Survey Research Center», med tillgång till skolad personal och stor sakkunskap i planläggning och utförande av samhällsvetenskapliga un- dersökningar.

Förhållandena i de nordiska länderna är på denna punkt något olikartade. Danmark har i sitt »Socialforskningsinstitutt» en forsk— ningsinstitution som besitter en betydande erfarenhet av empiriska undersökningar av sociala förhållanden, utförda främst med intervjuer av stora stickprov av befolkning- en. I Norge har »Instituttet for rettssosio— logi og forvaltningslaere» utfört viktiga rättssociologiska och rent sociologiska forsk- ningar, som emellertid avsett ämnen vilka ej har särskilt nära beröring med det nu aktuella. Sverige har i Statistiska centralby- råns utredningsinstitut en förhållandevis stor forskningsinstitution, som specialiserat sig på intervjuundersökningar av representativa be- folkningsurval och som har tillgång till högt kvalificerade experter på olika sidor av sådana undersökningar. Utredningsinstitutet kan taga en mer eller mindre aktiv del i planläggningen och utförandet av de un- dersökningar vari det medverkar.

Det ligger nära till hands att man i varje land utnyttjar de utredningsresurser som där står till buds. För Sveriges vidkom- mande betyder detta bl.a. att man bör ut- nyttja den sakkunskap som Statistiska cent- ralbyråns utredningsinstitut erbjuder. Av särskild vikt är att intervjuundersökningar

kan kombineras med utförandet av andra uppdrag som institutet åtager sig.

Det är också möjligt att göra en uppdel- ning av undersökningarna mellan de nor- diska länderna, så att varje land utnyttjar de resurser som står till buds där och de särskilda förhållanden som gynnar en un- dersökning. Nyligen genomförd lagstiftning i ett land kan skapa förutsättningar för un- dersökningar av speciella frågor. Som exem- pel kan nämnas att i Finland år 1968 ge- nomförts en förbättring av förarens skydd av trafikförsäkring, och detta kan motivera en särskild undersökning av verkningarna härav, vilken blir av värde även för de öv- riga nordiska länderna. Frågan får övervä— gas i framtiden.

Möjligheterna att vinna kunskap genom tillgänglig statistik och andra redan samlade uppgifter har ej berörts tidigare. Företagna undersökningar har visat, att det finns en myckenhet statistik som indirekt på olika sätt kan belysa hithörande frågor, men ej någon ur vilken man får upplysningar av direkt relevans för ändamålet. Statistiken kan emellertid i många fall, i förbindelse med särskilt insamlade uppgifter, möjliggöra slutsatser av betydelse. Vad beträffar de uppgifter om inträffade skador som samlats t. ex. i försäkringsbolagens arkiv och i deras statistik, måste det konstateras att de ej utan avsevärt arbete kan utnyttjas för det ändamål varom nu är fråga. Uppgifterna samlas för helt andra syften och är strikt begränsade till vad som fordras för dessa. Primärmaterialet är ofta svårtillgängligt och kan ej begagnas utan avsevärda arbetsinsat- ser.

5. Planläggningen av undersökningen

5.1. Allmänna riktlinjer

I det följande skall först diskuteras och mo- tiveras de undersökningar som synes sär- skilt angelägna. Dit hör främst en allmän studie av ersättningsförhållandena vid per- sonskador. Härtill ansluter sig en special- undersökning av skador genom biltrafik samt en undersökning av de administrativa förhållandena vid ersättning av personska- dor.

Därefter skall vissa andra undersökningar nämnas, vilka anses böra komma i andra hand eller från vilka man, åtminstone tills vidare, bör helt avstå. Bedömningen är här mera obestämd. Anledningarna till grade- ringen är flera. Undersökningarna kan böra beslutas och planeras med ledning av re- sultaten av de i första hand ifrågakomman- de. De bör kanske sättas in i andra samman- hang än de skadeståndsrättsliga. Reformpla- ner kan vara mindre aktuella. Det kan vara svårt att utan stor kostnad komma till resul- tat av den karaktär att de kan inverka på praktiskt reformarbete. Några frågor har underordnad betydelse. Till nu avsedda grupp hör bl.a. undersökningar av vissa särskilda skadetyper, t.ex. skador orsakade av barn samt olycksfall i arbete. Vidare hör hit beräkning av ersättning för invaliditet. Dit hör också speciella sidor av skadestånds- reglernas funktion, t.ex. preventionen. Om man vill skjuta någon här avsedd undersök- ning i förgrunden och företaga den på ett

tidigt stadium, kan så ofta ske utan praktisk olägenhet. Delvis kan nu avsedda undersök- ningar kombineras med, eller förberedas genom, de undersökningar som anses böra komma i första hand. Av dessa skäl bör frå- gorna beaktas redan i inledningsskedet.

Utöver här nämnda projekt kan givetvis åtskilliga andra komma i fråga och böra övervägas, beroende ej minst på de resultat som kan framkomma vid basundersökning- en.

Det ingår ej i uppdraget att ta ställning till principfrågorna om skadeståndsrättens fram- tida reformering. I viss utsträckning blir det dock nödvändigt att komma in på de san- nolika reformbehoven, eftersom dessa måste påverka planeringen av arbetet. Det må hän- visas till det tidigare (under 4.3) sagda.

5 .2 Ersättningsförhållandena vid personskador

Personskadorna måste säkerligen komma i första rummet vid undersökningarna. De är ekonomiskt och socialt betydelsefulla, de står i centrum för debatten, och förhållan- det mellan skadestånd och försäkring är sär— skilt aktuellt vid dem. De bildar också ett material av sådan homogenitet att det kan undersökas med någon utsikt att vinna generella resultat. Sakskadorna är mer dis- parata. De inkluderar så olikartade situa- tioner som å ena sidan kollisioner mellan

fartyg, å andra sidan skador på husgeråd i hemmen.

En huvuduppgift bör vara att kartlägga ersättningsförhållandena vid personskador. I amerikanska undersökningar har man — förutom vid de processuella aspekterna — lagt den helt övervägande vikten vid denna sida. Man har sett skadorna som något som ger upphov till ersättningsbehov och under- sökt hur dessa behov har fyllts. Detsamma måste gälla här. Man kan ej gärna tänka sig att det skulle vara berättigat att exem- pelvis i första hand undersöka skadeståndets preventiva effekt, helt bortseende från frå- gan om de skadelidandes förluster blir er- satta eller ej.

Skadeståndets roll för vad här kallats förlustöverflyttning och pulvrisering av för- Iusterna ansluter sig så nära till dess bety- delse i ersättningshänseende, att denna roll till väsentliga delar kan studeras på samma gång som ersättningen. Däremot måste, av skäl som anförts tidigare, den administrativa behandlingen av ersättningsanspråken, ska- deståndets preventiva funktion samt skade- ståndsreglernas gensvar i rättskänslan vä- sentligen undersökas självständigt. Det blir därför en särskild fråga, i vilken omfattning undersökningar av dessa ämnen bör komma till stånd.

Mycket talar för att den grundläggande undersökningen bör ske genom att för ett stickprov av befolkningen undersöka, vilka personskador (inklusive dödsfall) som före— kommit under en begränsad tidrymd och hur de ersatts. Undersökningar av liknande typ har företagits i USA och Canada men har i allmänhet blott avsett ersättningsför- hållandena vid bilskador. De undersökta fal- len har då utvalts med ledning av tillgäng- liga uppgifter om skador vid biltrafik. Efter- som vid den nu planerade undersökningen det ej — åtminstone i första hand -— är fråga om att koncentrera sig på skador ge- nom biltrafik, är det naturligt att i stället inrikta sig på undersökning av ett represen- tativt urval av befolkningen som helhet. Det- ta tillvägagångssätt överensstämmer med de råd som experter i Sverige och utlandet givit.

Tekniskt finns det möjlighet att undersöka ett urval bland befolkningen genom att ut- nyttja Statistiska centralbyråns resurser, eventuellt i samband med någon annan av denna institution företagen undersökning. De undersökningar av liknande slag som hittills företagits på stickprov utvalda ur befolkningen (i Sverige särskilt Roosmarks och Fräkis undersökning) talar för att man kan finna ett tillräckligt antal skador på detta sätt. Vad beträffar möjligheterna att draga slutsatser av intervjuer med de i stick- provet ingående individerna samt att fullföl- ja dessa med inhämtande av uppgifter från annat håll, synes de amerikanska undersök- ningarna ge vid handen att metoden leder till tillfredsställande resultat. Särskilt kan Lin- dens studie — i vilken denne utnyttjade erfa- renheter från Conards undersökning men gjorde vissa förenklingar — anföras som exempel på att det är möjligt att utan över- väldigande kostnader genom intervjuer skaf- fa kännedom om väsentliga delar av skade- ståndsreglernas funktion. Men för att uttala sig härom med någon säkerhet fordras en provundersökning, som kan belysa denna och andra undersökningstekniska frågor och som också bör räknas till planläggningen av arbetet. Eftersom en sådan provundersök- ning ännu ej kunnat komma till stånd, är förslaget även på denna punkt endast preli- minärt.

Den planerade undersökningen åsyftar ej i första hand att ge någon exakt kvantifie- rad kunskap om olika typer av skador och ersättningsförhållandena vid dem, utan att skapa en för praktiska ändamål tillräckligt tillförlitlig bild av fördelningen av skador och av ersättningsförhållandena. Man vill veta, vilka olikheter som visar sig mellan exempelvis trafikolyckor, olycksfall i arbete och olycksfall i hemmen. Från skadestånds- rättslig synpunkt är en primär fråga, hur stor andel av olika typer av skador som för- anleder framgångsrika skadeståndskrav. Man kan härom förmoda att exempelvis vid skador i hemmen det är sällsynt att skade- stånd utgår, medan det är vanligt att så sker vid skador till följd av biltrafik. Man bör också söka skaffa någon kännedom om

huruvida exempelvis skador orsakade av barn är någon betydande skadetyp och hur skadestånd utgår vid dem, och huruvida vid olycksfall i arbete de fall där skadestånd ut- går från arbetsgivaren är en betydande grupp i förhållande till hela antalet fall. Av lika stor vikt är att få en bild av i vilken utsträckning ersättning utgår från olika håll — ur socialförsäkring, privatförsäkring, som sjuklön, skadestånd o.s.v. — och hur be- loppen förhåller sig till varandra.

Någon vill kanske göra gällande att det är möjligt att skaffa kännedom om många av de förhållanden som åsyftas på enklare sätt. Betydelsen av skador orsakade av barn skulle exempelvis kunna undersökas genom att studera vilken andel dessa utgör bland de skador försäkringsbolag reglerar från an- svarsförsäkring. Men de uppgifter som man kan erhålla på detta sätt är mycket osäk- rare. Det torde vara praktiskt omöjligt att ens på grundval av material från flera för- säkringsbolag avgöra, om den där förekom- mande frekvensen av skador orsakade av barn är representativ för svenska förhållan- den, särskilt om hänsyn tas även till barn vilkas föräldrar saknar ansvarsförsäkring. Beträffande skador genom biltrafik får nu- mera anses klarlagt att såväl polisens som försäkringsbolagens statistik är behäftad med allvarliga fel som mätare av frekvensen av olika typer av skador. Risk för motsva- rande fel torde finnas vilket specialmaterial man än utväljer. Eftersom en uppgift är att ersätta allmänna antaganden med någor- lunda säker kunskap, är denna synpunkt viktig. Härtill kommer, med den utgångs- punkt som redovisats här, att när syftet är att jämföra ersättningsförhållandena vid oli- ka skador man måste ha material från olika områden och möjligheter till sammanställ- ning av detta.

En företagen större undersökning kan emellertid göra det möjligt att bedöma till- förlitligheten i ett speciellt, efter andra syn- punkter utvalt material när man vill under- söka särskilda frågor. Vet man exempelvis, vilken proportion personskador orsakade av barn utgör bland skador i ett slumpmässigt urval av befolkningen som helhet, kan man

bättre bedöma tillförlitligheten av ett mate- rial av motsvarande skador som härrör t. ex. från försäkringsbolags verksamhet. Man kan också bättre utnyttja offentlig statistik o.d. Häri ligger en icke ringa del av värdet av den föreslagna undersökningen.

Vad beträffar andra sidor av undersök- ningstekniken må nämnas, att den direkta kontakten med de skadelidande bör ge till- gång till flera och bättre upplysningar om ersättningar från olika håll än om man är hänvisad exempelvis till de uppgifter som försäkringsbolagen har tillgängliga och re- gistrerar för sina speciella syften. Vad kost- nadssynpunkten angår må nämnas. att kost- naden för ett stort antal mindre undersök- ningar, vilka bl.a. måste planläggas och bearbetas med särskild tanke på att uppnå ett slag av representativitet som urvalsmeto- den ej befordrar, snabbt springer i höjden.

Det finns en annan synpunkt som också förtjänar övervägas. Man kan vilja koncent- rera sig på de svårare skadorna, med den motiveringen att dessa fordrar mest upp- märksamhet ur lagstiftningssynpunkt. Det kan då ifrågasättas, om man ej kunde er- hålla bättre uppgifter t. ex. genom försäk— ringskassorna eller från sjukhusen, dit man kan förmoda att samtliga svårare olycks— fall kommer. Åtminstone i Sverige — för- hållandena kan vara olika i andra länder —- torde emellertid stickprovstekniken vid sjuk- husundersökningar bereda särskilda pro- blem, och felkällorna är betydande. De upp- gifter som finns tillgängliga i sjukhusmate- rialet är utvalda efter helt andra synpunk- ter än för att kunna ge svar på de frågor som är aktuella här. Härtill kommer så andra skäl. För en bedömning av skade- ståndssystemets sätt att fungera är de mind- re skadorna av icke ringa betydelse. Om man exempelvis vill göra gällande, att de små skadorna ersätts bättre än de stora, eller att proportionsvis stora kostnader går åt för att reglera småskador, måste man givetvis ha kännedom om dessa.

Vid en sådan undersökning som nu antytts tvingas man avväga önskemålen om infor- mation mot kostnaden. Såsom exempel på de begränsningar som betingas härav kan

nämnas de juridiska faktorernas betydelse. Skadeståndsreglerna är som bekant starkt differentierade, och man kan därför ej räk- na med att en allmän undersökning skall belysa mer än några huvuddrag i den skade- ståndsrättsliga bedömningen. Man kan ej gärna tänka sig att erhålla någon tillförlitlig kunskap om möjligheten att få ersättning för en bilpassagerare som medföljer en fö- rare som han vet vara berusad eller för den som skadas av en skenandehäst,föratttaga ett par godtyckligt valda exempel. Något liknande gäller om försäkringsförhållandena. Översikten i 2 kap. visar att försäkring kan inverka på en mångfald olika sätt på ska- deståndsreglernas verkningar, och även i det- ta avseende gäller att man ej kan räkna med mer än att några huvuddrag blir belysta. Det är ej nödvändigt att i detta samman- hang gå in på närmare överväganden om hur undersökningen bör läggas upp, trots att icke minst tidigare amerikanska under- sökningar ger åtskilligt stoff för en diskus- sion av ämnet.

Ett problemkomplex vars betydelse skym- tat i det föregående _— särskilt i 3 kap. — är hur man skall bestämma de skadelidan- des förluster för att sedan kunna avgöra till vilken del dessa förluster blivit ersatta. Det torde knappast vara någon överdrift att påstå, att detta vid många undersökningar varit på en gång huvudproblemet och den tekniskt mest krävande uppgiften. Värdet av de slutsatser som man dragit av under- sökningarna, nämligen att skadestånden är helt otillfredsställande som medel att ersätta dem som lider svåra förluster, beror av att metoden för fastställande av förlust är till- räckligt tillförlitlig. Även om detta ämne gäller emellertid, att det ej är lämpligt att nu diskutera närmare hur undersökningen bör läggas upp, trots att åtskilligt material har insamlats som hänför sig till denna fråga. Det blir dock anledning att återkom- ma till vissa sidor på tal om specialunder- sökningar av ersättning för invaliditet (5.6).

Det nämndes tidigare att det är önskvärt att belysa också skadeståndets förlustöver- flyttande och pulvriserande funktioner. Det- ta kan ske genom att man undersöker var-

ifrån ersättningarna härrör. I många fall får man därigenom direkt besked; det är väl känt exempelvis hur allmän försäkring fungerar i detta avseende. Förlustöverflytt— ningen och pulvriseringen genom skadestån- det, som ju står i förgrunden för undersök- ningen, kan däremot ofta ej studeras utan att det inhämtas mera speciella uppgifter, nämligen om vem som utgivit skadeståndet och i förekommande fall vilken försäkring som tagits i anspråk. Regresser från försäk- ringsbolagen torde vara jämförelsevis säll- synta vid personskador (exempel på fall där regressrätt finns är att en bilförare orsakat skadan med grov vårdslöshet och att trafik- försäkringsbolaget, som ersatt den skadade, vill återkräva skadeståndet av honom). Även om det i och för sig vore önskvärt att stu- dera, i vilken utsträckning regress utövas, är det föga sannolikt att materialet skall vara tillräckligt omfattande för att tillåta några slutsatser härom.

En undersökning av ersättningsförhållan- dena vid personskador kan kombineras med en undersökning av de skadelidandes reak- tioner på den situation vari de försatts ge- nom skadan. Sådana undersökningar har Conard och Linden utfört. För ändamålet kan man till de skadelidande ställa frågor om hur de upplevt sin situation. Men det måste dock fasthållas, att man ej därav kan draga några nämnvärda slutsatser om huru- vida exempelvis skadeståndet uppfattas som rättvis gottgörelse för liden oförrätt el. dyl.

I den mån kontakt tas med skadestånds- skyldiga kan man också söka skaffa uppgif- ter som belyser skadeståndets preventiva funktion. Det torde i så fall närmast bli den individualpreventiva effekten, d.v.s. inver- kan på den skadeståndsskyldiges eget fort- satta handlande, som kan bedömas.

I den händelse att ej alla nu nämnda sidor kan studeras, får man avväga vilka som bör få företräde vid undersökningen.

Det förutsättes att de resultat som fram— kommer genom den skisserade undersök- ningen blir föremål för noggrann bearbet- ning. Denna bör syfta både till att fastställa, med vilken säkerhet olika slutsatser kan dras, och till att på grundval av det empi-

riska materialet värdera skadeståndsreglerna från de synpunkter som tidigare antytts. Därvid är det av vikt att man begagnar även den kunskap som erhålles genom ett studium av det rent juridiska materialet. Ej minst med tanke på eventuella reformer är en ingående analys oundgänglig.

5.3. Skador genom biltrafik

Det fortsatta arbetet får i hög grad bero av resultatet av den nyss skisserade undersök- ningen —- liksom sättet för dennas genomfö- rande antagits bero bl.a. av utfallet av en mindre provundersökning —- och såtillvida blir planerna för fortsättningen mer hypote- tiska. Möjligt är att den inledande undersök- ningen kan direkt peka på reformer som bör vidtagas, exempelvis genom att ge vid handen att rätten till skadestånd är en allt- för slumpmässigt uppträdande förmån för att ge från samhällets synpunkt tillfredsstäl- lande ersättningar, även när man utgår från att de grundläggande ersättningsbehoven fylls genom socialförsäkring. Mera sannolikt är dock att det fordras undersökningar av särskilda ämnen. Det synes rimligt, på grundval av vad man nu kan förmoda, att räkna med att den inledande basundersök- ningen kan utvisa, att för personskador ska- deståndet numera har en begränsad betydel- se som ersättningskälla, med vissa undantag vilka undersökningen skall belysa. Ett så- dant undantag är troligen skador genom bil- trafik, ett annat (dock mera ovisst) är svå- rare personskador i allmänhet.

Om detta antagande besannas synes det vara skäl för att utföra en specialundersök- ning av bilskadorna, så att ersättningsför— hållandena på detta område blir bättre be- lysta. Det är även möjligt att företaga en sådan specialundersökning som en del av basundersökningen, genom att man skaffar fler och noggrannare uppgifter om de ska— dor som faller inom specialområdet. Eko— nomiskt utgör bilskadorna en högst bety- dande skadegrupp, och frekvensen av svåra skador är stor. Även av detta skäl är bil- skadorna lämpade att undersökas, såsom en

fördjupning av den översiktliga basunder- sökningen på en viktig punkt. En studie av bilskadorna skulle också möjliggöra en jäm- förelse med vad som framkommit i andra länder, eftersom enligt vad tidigare nämnts de amerikanska undersökningarna särskilt inriktats på dessa skador.

Såsom ytterligare ett viktigt skäl tillkom- mer det sannolika behovet av reform av lagstiftningen rörande ersättningar vid tra- fikskador. Ett förslag till lag härom (Tra- fikförsäkring, Bilskadeutredningens betän- kande) avgavs 1957 ( SOU 1957:36 ) men föranledde ej lagstiftning. Senare har bl.a. i Europarådets regi ett internationellt arbete försiggått på reform av ersättningssystemet vid trafikskador. Man torde våga utgå från att en reform ganska snart aktualiseras ånyo.

Internationellt sett har kritiken av skade- ståndsreglerna under senare år koncentre- rats på ersättningsförhållandena vid skador genom biltrafik. Ett stort antal förslag till radikala reformer har framlagts i olika län- der. Bland dessa må nämnas de som fram- lagts av Keeton & O'Connell1 och av Co- nard2 i USA, av särskilda kommissioner i Nya Zeeland3 och i British Columbia (Ca- nada)4, samt av Tunc i Frankrike5, Street i Storbritannien6 och Eike von Hippel i Väst- tyskland7. Diskussionen fortsätter med stor livlighet; bl.a. arbetar i USA en av kon-

1 Keeton & O'Connell, Basic Protection for the Traffic Victim (1965); jfr även Protec- tion for the Traffic Victim: The Keeton— O'Connell Plan and its Critics (The Institute of Continuing Legal Education, Ann Arbor, 1967). 2 A. F. Conard, The Economic Treatment of Automobile Injuries, Michigan Law Review Vol. 63 (1964) s. 279 ff. 3 Royal Commission of Inquiry: Compensa- tion for Personal Injuries in New Zealand, ref. i Modern Iaw Review Vol. 31 (1968) s. 544 ff. 4 British Columbia: Royal Commission on Au- tomobile Insurance, Report of the Commis- sioners, July 30, 1968 (1968). 5 A. Tunc, La sécurité routiere, Esquisse d'une loi sur les accidents de la circulation (1966). 6 D. W. Elliott & Harry Street, Road Acci— dents (1968), kap. 9. 7 E. von Hippel, Schadensausgleich bei Ver- kehrsunfällen (1968).

gressen tillkallad kommission på att söka finna en lösning av ersättningsproblemen vid bilskador, och man söker därvid att till- godogöra sig erfarenheter från hela värl- dent.

Reformförslagen skiljer sig avsevärt sins- emellan, och delvis beror de på nationella särdrag i skadeståndsrätten och de proces- suella reglerna. I hög grad gäller detta USA. Men till väsentlig del beror reform- förslagen på svagheter som är gemensamma för nästan alla rättssystem och som i stort sett utmärker även de skandinaviska. Detta bestyrkes f.ö. av att förslagen i så stor omfattning härrör från länder som ej upp- visar de amerikanska särdragen.

Bland mera allmänna svagheter i skade- ståndsreglerna för bilskador brukar särskilt framhållas det dåliga skydd som föraren åtnjuter (på denna punkt har i Finland inträtt en förbättring 1968). Vidare leder reglerna ofta till subtila avvägningar av skuldförhållandena vid skadornas uppkomst. Detta gäller ej endast de rättssystem som bygger på culpaansvar (eller på presumerad culpa) utan även de som har strikt ansvar, eftersom vid bedömningen av skadelidandes medverkan och ansvarsfördelningen vid kol- lisioner skuldfrågor uppstår. Reglerna om skadelidandes medverkan begränsar också ofta rätten till ersättning avsevärt. De hö- ga kostnaderna för administrationen är en annan källa till missnöje.

Vad beträffar svenska förhållanden kan man redan vid ett studium av lagreglerna och av rättspraxis finna, att det är sanno- likt att det finns grund för kritik av detta slag. Särskilt förtjänar bristerna i förarens skydd att uppmärksammas. En mycket betydande andel av personskador genom biltrafik drabbar förarna. Men ej blott sak- nar föraren rätt till ersättning ur den egna bilens trafikförsäkring. Han är dessutom särskilt illa ställd vid kollision med annan bil. Han kan visserligen få skadestånd ur den andra bilens trafikförsäkring, men där- vid riskerar han nedsättning eller förlust av rätten till skadestånd på grund av sitt eget medvållande (och i vissa fall t.o.m. om han ej lyckas styrka att han själv är fri

från vållande). Förklaringen till detta och andra liknande förhållanden är uppenbar- ligen, att när reglerna om skadeståndsskyl- dighet vid bilskador tillkom, man tänkte sig att skadeståndet utgjorde en ersättning som en skadevållare ålades utgiva, medan det nu är fråga om ersättning ur en obligato- risk trafikförsäkring.

Man kan vidare förmoda, att ersättnings- skyddet vid trafikskador är otillfredsställan- de även i vad avser fotgängare. I refererade rättsfall finner man vanligen att fotgängare som skadas genom påkörning av bil får reducerat skadestånd (eller alls intet skade- stånd) på grund av medvållande (undantag bör dock göras för skador som drabbar barn). Visserligen utgör de rättsfall som återfinns i rättsfallssamlingarna säkerligen ej ett representativt urval bland alla de fall där fotgängare skadas och kräver skade- stånd, eftersom när försäkringsbolaget är villigt att betala fullt skadestånd det ej upp- står process och fallet ej kommer till synes i rättsfallssamlingarna. Men förhållandet förtjänar dock att uppmärksammas.

Detta är ej platsen att närmare disku- tera behovet av en reform av ersättningarna för bilskador. Avgörande är emellertid att kritiken till väsentlig del avser sådant som kan och bör undersökas empiriskt. Man kan ej utesluta att, trots de svagheter som förefaller bestå om man ser till reglerna på papperet, den faktiska situationen är bättre. Vissa utländska undersökningar, särskilt Lindens, pekar i riktningen att olikheterna i ersättning för olika kategorier trots allt är mindre än vad man skulle kunna tro om man blott kände till skadeståndsregler- na. Utom socialförsäkringen spelar frivillig försäkring en betydande roll. Såsom tidigare nämnts (2.2.2) finns en särskild olycksfalls- försäkring för förare, kallad förarplatsför- säkring, som är mycket utbredd. Den ger ersättning endast vid invaliditet och döds-

1 Ett förberedande arbete redovisas i Report of American Insurance Association's Special Committee to Study and Evaluate Keeton— O'Connell Basic Protection Plan and Auto- mobile Accident Reparations (September 9, 1968).

fall, och försäkringsbeloppen understiger avsevärt vad skadestånden kan uppgå till vid stora förluster. Det är likväl svårt att avgöra, hur skyddet för förarna fungerar. Ej heller betydelsen av begränsningarna i fotgängares skydd kan bedömas utan stöd av empiriska undersökningar. Det kan där- jämte uppmärksammas, att i 1957 års för- slag till reform av trafikförsäkringen såväl bristerna i förarens skydd som betydelsen av skadelidandes medvållande diskuterades (se SOU 1957136 5. 45 ff., 55 ff.). De me- ningsskiljaktigheter som då framkom be- styrker starkt behovet av verklig kunskap.

Även den undersökning som nu avses skulle väsentligen avse ersättningsförhål- landena, och metoden blir därför ungefär densamma som vid den inledande basunder- sökningen, Men den bör troligen mera in- riktas på de juridiskt relevanta faktorerna. Det är av vikt att söka klargöra, om det finns några betydande skillnader i ersätt- ningshänseende mellan förare, passagerare och fotgängare, och vilken roll skadelidan- des medvållande spelar. Det är också av intresse att söka konstatera försäkringarnas, kanske särskilt yrkesskadeförsäkringens, be- tydelse för trafikskadorna.

Det bör också vara möjligt att mera in- gående studera de svåra skadorna genom biltrafik. Skulle materialet uppvisa både fall där fullt skadestånd utgår och fall där intet skadestånd alls utgår, skulle man också kunna bedöma skadeståndets bety- delse som ersättningsfaktor vid svåra skador bättre än den inledande undersökningen an- tas möjliggöra.

Den närmare planeringen bör emellertid ske på grundval av erfarenheterna från den tidigare undersökningen.

5.4. Administrativa förhållanden

Såsom redan nämnts under 4.2 utgör en utredning av det sätt på vilket ersättnings- anspråken handhas en viktig komplette- ring till kartläggningen av ersättningsförhål- landena. Hur sådana ärenden handläg-

ges är viktigt för de skadelidande, som är beroende därav för att utfå ersättning. Men det berör också allmänna samhälls- intressen, eftersom det är ett önskemål att de belopp som åtgår till ersättningssystemen i så stor utsträckning som möjligt kommer de skadelidande till godo och ej uppslukas av administrationskostnader.

En undersökning av administrationen sy- nes därför böra få hög prioritet bland un- dersökningsprojekten, särskilt om reformer övervägs. Förändringar som förbättrar er- sättningsförhållandena men som drar med sig höga administrativa kostnader bör und- vikas. Detta gäller inom området för skade- ståndsrätten, t. ex. om man överväger att ge även bilförare samma rätt till ersättning ur trafikförsäkring som passagerare, såsom ak- tualiserats genom den finska reformen och som kan ifrågasättas även för Sverige. Det gäller även om man ifrågasätter administra- tiva påbyggnader på skadeståndsreglerna, t. ex. genom att införa obligatorisk ansvars- försäkring på nya områden. Men hänsyn till administrationskostnaderna påverkar särskilt frågan om man bör tänka sig en utveckling genom förstärkt socialförsäkring i stället för att utvidga rätten till skadestånd.

Vissa sidor av hur administrationen av ersättningar ter sig från de skadelidandes sida bör ha framträtt redan genom basun- dersökningen, t. ex. hur ofta krav på skade- stånd framställes, huruvida advokat anlitas, hur ofta det förekommer att skadestånds- krav går till domstol, när skadeståndet ut- betalas i förekommande fall, o.s.v. Man bör också ha viss möjlighet att på denna punkt jämföra skadeståndet med ersättning som utgår ur allmän försäkring eller ur den skadelidandes egen privata försäkring.

Undersökningar som mera direkt åsyftar att klarlägga administrativa förhållanden bör inriktas på försäkringsbolagens praxis, domstolarnas roll vid bedömningen av ska- deståndsanspråk, motsvarande frågor röran- de ersättning ur annan försäkring, särskilt socialförsäkring, kontrollen över obligato- riska försäkringar, samt kostnadssidan.

Eftersom den övervägande delen av ska- deståndsanspråk antas stanna hos försäk-

ringsbolagen och ej föras vidare till dom- stol, är det av vikt att studera bolagens praxis. Bland frågor på vilka en under- sökning av denna praxis kan inriktas må följande nämnas, utan anspråk på att upp- slagen vid en närmare jämförelse skall visa sig värda att fullföljas. Vilken betydelse har detaljerna i skadeståndsrätten, t.ex. skill- naden mellan »rent strikt ansvar» och culpaansvar, för den ekonomiska bördan av skadeståndsansvar? Frågan torde kunna besvaras åtminstone till någon del genom ett studium av principerna för tariffering av ansvarsförsäkringen och trafikförsäk- ringen. — Kritiker av skadeståndsrätten framhåller ofta, att skadestånden i princip är »skräddarsydda» ersättningar och därför dyra att administrera (jfr ovan 3.2). De faktiska förhållanden som ligger bakom detta påstående kan behöva undersökas. -— [nflytandet av domstolarnas praxis på hand- läggningen av ärenden, som ej går till dom- stol, bör utforskas. Det vore av särskilt intresse att veta, om de diskrepanser mellan rättspraxis och försäkringspraxis som Ber- til Bengtsson funnit inom ett specialom- råde (jfr ovan 3.3) utgör en isolerad före- teelse eller har motsvarigheter på andra fält. — En viktig specialfråga rör betydel- sen av verksamheten hos de nämnder (Tra- fikförsäkringsanstalternas nämnd, Ansvarig- hetsförsäkringens personskadenämnd) som avser att säkerställa en enhetlig behandling av frågor om invaliditetsersättning. Denna verksamhet bör ses i sammanhang med hur bolagen handlägger ärendena.

Vad beträffar domstolarnas befattning med skadeståndsmål torde man redan av rättsstatistiken kunna erhålla uppgifter som kan begagnas för att klarlägga skadestånds- målens inverkan på de allmänna domstolar- nas arbetsbörda. Andra frågor, vilka behö- ver studeras särskilt, avser hur lång tid processerna varar, hur hänskjutandet till process påverkar skadeståndskravens be- handling i övrigt, samt vilka kostnader som processerna åsamkar de skadelidande. Det allmänna problemet är vad den större sä- kerhet i bedömningen, som domstolsbe- handling kan väntas medföra, kostar i fråga

om tidsutdräkt, besvär för de skadelidande, o.s.v.

Beträffande ersättning från socialför- säkring och från privat olycksfalls- och sjukförsäkring kan motsvarande frågor stäl- las. Hur sker handläggningen av ärenden om ersättningskrav och hur ingående är be- dömningen av förutsättningarna? Vilken roll spelar möjligheten att överklaga beslut till högre instans? Vilka garantier finns för att enhetlighet i behandlingen av likartade fall upprätthålles?

Viktiga men också svårundersökta frågor uppstår vid en jämförelse mellan ersätt- ningssystemen. Vilka olikheter i handlägg- ning och bedömning visar sig om en ersätt- ningsfråga uppträder i form av en tvist om skadestånd och när den handlägges som ett krav på ersättning ur socialförsäkring? Möj- ligheten att hänskjuta en tvist till allmän domstol uppfattas som en rättssäkerhetsga- ranti, och från denna synpunkt kan det vara av värde att söka fastställa, hur resp. skadeståndskrav och krav på ersättning från socialförsäkring förhåller sig med av- seende å exempelvis avgörandenas bety- delse för individen och rätts- och sakfrå- gornas svårighetsgrad. För att en jämförelse skall vara givande fordras kanske att skade- ståndskraven följes från det att de kommer till försäkringsbolag till dess slutlig dom faller, och att anspråk på ersättning från socialför- säkring på samma sätt följes från det an- språken först framställes till dess att det slutliga avgörandet faller. Speciella under- sökningar härav kan måhända företagas i samband med antingen den inledande bas- undersökningen eller den speciella under- sökningen av bilskador.

Den undersökning som nu nämnts kan ej genomföras genom intervjuer med ett be- folkningsurval utan får en annan karaktär, eftersom den avser att klarlägga hur dom- stolar, myndigheter och försäkringsbolag handlägger processer och ärenden. Mycket kan troligen inhämtas genom studium av material som finns i skrift; annat torde fordra att arbetsrutinen i berörda institu- tioner följes genom systematiska undersök- ningar. Som förebild synes kunna begag-

nas vissa utredningar som utförts i andra länder, t.ex. i USA samt i British Colum- bia (Canada).

En särställning både i fråga om upplägg- ningen av undersökningen och problemställ- ningen intar kostnadssidan. Olikheterna i administrationskostnader för socialförsäk- ring, privat olycksfalls- och sjukförsäkring samt de försäkringsformer som ansluter sig till skadeståndet, främst trafik- och ansvars- försäkring, hör till de ofta debatterade frå- gorna. I nästan alla förslag till reform av trafikförsäkringen anföres, att man räk- nar med att reformerna skall medföra för- bättrade ersättningar till oförändrade eller minskade premiekostnader, och detta be- tecknas som en av de viktigaste fördelarna med förslagen. Erfarenheterna från Saskat- chewan i Canada, där man sedan länge har ett system med begränsade ersättningsbe- lopp, brukar anföras som stöd. Motståndare till förslagen bestrider emellertid ofta att kostnaderna blir lägre, och betydelsen av erfarenheterna från Saskatchewan förringas med påstående att förhållandena där är sär- präglade och ej motsvarar dem i utpräglat industriella samhällen.

En undersökning av kostnadssidan bör stå under ledning av en företagsekonomiskt skolad forskare. Problemen torde vara bety- dande. Exempelvis måste man uppmärk— samma, att kostnaderna för reglering av personskador ur exempelvis trafikförsäkring till stor del är gemensamma med dem för reglering av sakskador, något som försvå- rar en jämförelse med kostnadsnivån i so- cialförsäkring vilken avser enbart person- skador.

Uppläggningen av undersökningen måste emellertid också bero av sambandet med reformplanerna. Även vid en bedömning av administrationens kostnader är den karak- teristiska kombinationen av ersättningssys- tem en faktor av största betydelse. Rätts- systemet innehåller tre regelkomplex för obligatorisk ersättning av personskador, nämligen reglerna om allmän försäkring, yrkesskadeförsäkring och skadestånd. Ef- tersom allmän försäkring och yrkesskade— försäkring numera är nära samordnade, kan

situationen från administrativ synpunkt be- skrivas så, att dessa två försäkringar bildar ett system med två nivåer, en för skador i allmänhet (och annan sjukdom och arbets- oförmåga) och en för yrkesskador. Skade- ståndssystemet är ett i förhållande till so- cialförsäkringen helt självständigt system, med egna förutsättningar för rätt till ersätt- ning, egna principer för beräkning av er- sättningarna, egna metoder för finansiering, egen administration av såväl tecknande av försäkring som skadereglering, o.s.v. Här till kommer så systemet av frivilliga för- säkringar på den skadelidandes sida, d.v.s. livförsäkring, pensionsförsäkring, olycks- fallsförsäkring, sjukförsäkring o.s.v.

Vid en ifrågasatt reform av skadestånds- rätten måste man ta ställning till frågan, om det är rimligt att upprätthålla tre ni- våer för obligatoriska ersättningar av per- sonskador. Denna fråga motsvarar nära den som Strahl ställde i sitt ofta debatte- rade förslag till reform av skadeståndsrätten och som på liknande sätt ställts i andra länder, närmast med sikte på skador genom biltrafik. Frågan skall ej diskuteras här; det må blott sägas att även om man anser att det finns skäl att ha mer än en nivå för obligatorisk ersättning, med hänsyn till de olika sätt på vilka sjukdom och skador inträffar, det är möjligt att två nivåer kan vara tillräckligt, särskilt som systemet ändå alltid måste kompletteras med frivilliga för- säkringar på den skadelidandes sida. Den planerade undersökningen av ersättnings- förhållandena kan förmodas ge kunskaper som kan begagnas för att bedöma detta ämne.

Den sida som nu är aktuell är emellertid en annan, nämligen inverkan 1 kostnads- hänseende av att ett och samma skadefall kan bli föremål för skadereglering på så många olika håll. Antag att en person blir påkörd och skadad av en bil på väg till sitt arbete. Han kan då vara berättigad till er- sättning enligt lagen om allmän försäkring, enligt lagen om yrkesskadeförsäkring (ef- tersom skadan utgjorde ett s.k. färdolycks- fall), från en privat olycksfallsförsäkring, från arbetsgivaren (t.ex. som sjuklön eller

förtidspension), eller från skadeståndsskyl- dig, d.v.s. i praktiken från det trafikförsäk- ringsbolag vari den bil som skadade honom var försäkrad. Är det nödvändigt och lämpligt att samma skada blir föremål för utredning, bedömning och utbetalning från så många olika håll? Finns det ej möjlighet att spara administrationskostnader genom bättre samordning mellan systemen?

Sammanfattningsvis kan sägas, att det finns en parallell mellan de administrativa och de ersättningsrättsliga frågorna. Genom att det förekommer ett antal olika ersätt- ningssystem, vilka i stort sett utvecklats oberoende av varandra, inträder dels olik- heter i rätten till ersättning beroende på de omständigheter under vilka skadan in- träffade, och dels olikheter i administratio- nen av ersättningarna, med åtföljande verk- ningar beträffande kostnaderna och risk för dubbelarbete. Överväger man en reform bör man skaffa empiriskt material rörande båda dessa sidor, så att en samlad bedöm- ning blir möjlig.

5.5 Vissa särskilda skadesituationer

Såsom angavs ovan under 5.1 skall nu ett antal särskilda ämnen för undersökningar diskuteras, utan bestämt ställningstagande till spörsmålet, om och när sådana under- sökningar bör företagas.

5.5.1 Olycksfall i arbete m. m.

Redan på grund av sin allmänna beydelse som skadetyp inom området för personska- dor kan olycksfall i arbete komma i fråga som undersökningsobjekt. Ett annat skäl för att studera dessa skador är att olikheten mellan ersättningsnivåerna framträder sär- skilt tydligt vid dem (genom att allmän för- säkring, yrkesskadeförsäkring och skade- ståndsskyldighet förekommer som ersätt- ningsformer vid sidan av varandra). I dis- kussionen har framhållits, att den särskilda risk som är förenad med åtskilliga slag av yrkesarbete motiverar ett bättre ersättnings-

skydd än som fordras exempelvis i privatli- vet. Från rättspolitisk synpunkt har man anledning att diskutera, om det är lämpligt att ha både yrkesskadeförsäkring och ska- deståndsskyldighet för arbetsgivare vid si- dan av varandra. I många länder — exem- pelvis i Norge — är arbetsgivarna i stort sett befriade från skadeståndsskyldighet vid skador som ersättes genom den särskilda försäkringen. Det kan därför vara av intres- se att mera fullständigt än som kan ske genom den allmänna basundersökningen studera, hur stora olikheterna är mellan de fall där den skadelidande är hänvisad till yrkesskadeförsäkring och de fall där han dessutom har rätt till skadestånd.

Ser man på lagstiftningssituationen är emellertid behovet av utredning på detta område mindre framträdande. Lagen om yrkesskadeförsäkring har nyligen varit före- mål för översyn (lag den 15 december 1967). Lagstiftning väntas inom en förhål- landevis nära framtid för vissa viktiga frå- gor om arbetsgivarens skadeståndsskyldighet vid skador som drabbar arbetstagare, när- mare bestämt i form av en utvidgning av principalansvaret i förhållande till vad som nu gäller.

Om man med hänsyn härtill ej anser en mera omfattande undersökning av ersätt- ningsförhållandena vid olycksfall vid arbete motiverad, kan det dock vara skäl att före- taga vissa mindre undersökningar som har till syfte att följa upp verkningarna av de skadeståndsrättsliga reformerna. Man kan söka konstatera, om reformen av princi- palansvaret haft en inverkan på premiekost- naden för företagens ansvarsförsäkringar som ungefärligen motsvarar vad som an- togs vid utredningen (jfr SOU l964:3l s. 114 ff.). Det vore också av värde att ut- röna, om samma reform medfört någon betydande förbättring av ersättningsförhål- landena vid olycksfall i arbete, gärna också att jämföra förändringen av premiekostna— den med förbättringen av ersättningsför- hållandena.

Eftersom en undersökning av sistnämnda typ torde förutsätta, att man jämför förhål- landena före och efter reformen, kan det

vara skäl att på ett jämförelsevis tidigt sta- dium ta ställning till frågan om den bör komma till utförande.

5 .5 .2 Skador orsakade av barn

När skadeståndsrätten blev föremål för ini- tiativ inom Nordiska rådet korn skador or— sakade av barn i blickpunkten. Även senare har de svenska reglerna om dessa skador utsatts för kritik (se särskilt Stina Sandels, Små barn i trafiken, 1968, och i Svensk juristtidning 1969 s. 522 ff.). Man kan ur- skilja två linjer som kan synas vitt skilda men som dock förenas i ett enhetligt re— formkrav, nämligen dels att de nuvarande reglerna leder till att skadelidande får otill- räcklig ersättning när barn orsakat skador, dels att reglerna på psykologiskt orealis- tiska grunder lägger ansvar på barnen för vårdslöshet, särskilt i trafik. Den gemen- samma konklusionen är att man i stället bör införa en obligatorisk försäkring som ger skadelidande ersättning, utan att det behö- ver bedömas huruvida det handlingssätt som lett till skada är klandervärt eller sådant att barnet bort undvika det.

Avsikten är att den planerade allmänna basundersökningen av personskador skall ge en indikation om förekomsten av skador orsakade av barn och därigenom om stor- leksordningen av problemet. På liknande sätt bör en undersökning av försäkrings- bolagens praxis vid handläggningen av ska- deståndsärenden ge upplysningar som är av värde också för att bedöma dessa spe- ciella skador. Men eftersom den förra un- dersökningen antas endast omfatta person- skador ger den inga uppgifter om sakska- dorna. Det är därför önskvärt att man även på annat sätt studerar ersättningarna vid av barn orsakade skador.

Eftersom debatten främst rört ett förslag att ersätta den nuvarande frivilliga ansvars- försäkringen med obligatorisk försäkring, synes det finnas skäl att utföra en särskild undersökning av hur skaderegleringen inom försäkringsbolagen av skador orsakade av barn för närvarande fungerar. Man kan därvid söka utröna, exempelvis i vilken

utsträckning en bedömning av hur barnet borde ha handlat förekommer i försäkrings- bolagens praxis. Basundersökningen bör göra det möjligt att bedöma, om en under- sökning som blott avser vissa särskilda för- säkringsbolags praxis kan vara tillräckligt tillförlitlig för att motivera allmänna slut- satser.

Förslag att införa en obligatorisk ansvars- försäkring ger även upphov till frågor om försäkringen skall täcka uppsåtliga hand- lingar samt skadegörelse och småstölder som kan förmodas vara begångna av okända barn. Eftersom åtminstone sist- nämnda skador ej kan förekomma vare sig i den allmänna basundersökningen eller i en undersökning av försäkringsbolagens praxis torde särskilda metoder få tillgripas. Det kan finnas möjlighet att utnyttja redan utförda undersökningar av ungdomars kri- minalitet eller att eventuellt lägga in sär- skilda moment i sådana undersökningar. Detta fordrar kontakt med dem som be- driver forskning inom kriminologien och närliggande områden.

Andra frågor som kan föranledas av förslag om införande av obligatorisk an- svarsförsäkring vid skador orsakade av barn torde ej kunna studeras empiriskt utan att man har mera konkreta förslag om vad lagstiftningen bör innehålla.

5.5.3 Skador genom våldsbrott m.m.

Under senare år har ersättningsförhållan- dena vid personskador orsakade genom brott, särskilt våldsbrott, varit föremål för motioner i riksdagen (se härom bl. a. Förs- ta lagutskottets utlåtande 44/1968) och de- batt i pressen. Man har framhållit att skyd- det för den personliga integriteten tillhör rättssamhällets angelägnaste uppgifter, och man har påtalat bristerna i de nuvarande ersättningsreglerna. Där skadegöraren icke kan påträffas kan något skadestånd ej dö- mas ut, och ett utdömt skadestånd kan vanligen ej indrivas. I andra länder har man vidtagit åtgärder för att förbättra de skadelidandes skydd. I Nya Zeeland finns en lagstadgad rätt till ersättning från det

allmänna i sådana fall, och bl.a. i Stor- britannien utbetalas ersättningar efter en skönsmässig prövning.

Bland dem som är utsatta för att skadas genom våldsbrott utgör polismän en bety- dande grupp, och deras rätt till ersättning har likaledes nyligen varit föremål för motioner i riksdagen (se härom Första lag- utskottets utlåtande 43/1968). Riksdagen har understrukit angelägenheten av att detta spörsmål snarast får sin lösning.

En typ av skador, som i mycket kan be- dömas efter samma synpunkter som vålds- brotten, och som likaledes varit föremål för debatt under senare tid, är skador som vållas av utskrivna interner, rymlingar och överhuvud personer som gjorts till föremål för anstaltsvård eller för samhällsingripan- den i övrigt. Dessa skador är föremål för utredning inom justitiedepartementet.

De empiriska undersökningar som tidi- gare diskuterats torde endast i ringa ut- sträckning kasta ljus över nu berörda skade- ståndsfrågor. Den allmänna översikten kan visserligen ge något underlag för en bedöm— ning av hur allvarligt det är för den enskil- de skadelidande att drabbas av en skada för vilken skadestånd ej utgår. Men det bör genast framhållas att detta ej möjliggör några bestämda legislativa konklusioner på nu ifrågavarande område. Dels är risken för skada genom våldsbrott troligen mycket ojämnare fördelad än risken för person- skador i allmänhet (i varje fall än risken för sådana personskador som endast med- för rätt till förmåner ur allmän försäkring). Dels kan man göra gällande, att samhället har ett särskilt ansvar för medborgarnas skydd vid rättskränkningar som kan betrak- tas som en del av samhällskostnaden för åtgärder mot kriminaliteten, inklusive an- staltsvård av brottslingar m.m. Det synes därför berättigat att sätta nu avsedda ska- dor —- kanske även vissa andra som inträf- far genom brott mot vilkas följder den enskilde har svårt att skydda sig — i en särställning.

De undersökningar varom nu blir fråga synes därför ej böra bli beroende av att erfarenheter föreligger från de mera all-

männa undersökningarna, och metoden tor- de ej behöva vara densamma. Det kan kanske vara tillräckligt att utnyttja det ma- terial som redan existerar på grund av utbetalningar i administrativ väg till skade- lidande. Även erfarenheterna hos de försäk- ringsbolag som meddelar försäkring vilken täcker rätt till skadestånd bör vara av värde.

En forskningsuppgift som närmast hör hemma inom kriminologien är att utröna, i vilken utsträckning de som ådömts skade- stånd på grund av brott faktiskt utger så- dana skadestånd, och som den motsatta sidan av samma förhållande, om och när de som tilldömts skadestånd erhåller sådant.

Även om nu diskuterade undersökningar har begränsade beröringspunkter med de mera allmänna undersökningar som tidigare diskuterats, är det dock önskvärt att ut- nyttja erfarenheterna ömsesidigt. Skador genom misshandel kan måhända inom ett begränsat område belysa konsekvenserna av personskador i allmänhet.

5.6 Ersättning för invaliditet m.m.

5.6.1 Allmänt

De svåra personskadorna kräver särskild uppmärksamhet även ur skadeståndsrättens synvinkel. Man kan, såsom tidigare antytts, räkna med att den allmänna basundersök- ningen kommer att visa, att skadeståndsreg- lerna har större betydelse vid svåra skador än vid andra, d.v.s. att just vid dessa ska- dor rätten till skadestånd är en särskilt värdefull förmån och avsaknaden av sådan rätt en svår motgång. Vid de empiriska undersökningar av skadeståndsreglernas sätt att fungera som skett i andra länder, och vid de förslag till reformer som framställts, har vanligen också de allvarliga personska- dorna stått i förgrunden. Reformförslagen har visserligen ofta varit inriktade på att tillgodose de omedelbara ersättningsbeho- ven, vilka uppträder även vid jämförelsevis lindriga skador, men avsikten därmed har delvis varit att föra undan dessa skador

från det skadeståndsrättsliga systemet, så att en större del av dettas resurser kan ägnas åt de svåra skadorna. När bilskadorna har varit föremål för reformförslag, har ett bidragande skäl varit att man genom en sådan reform kan tänkas förbättra situa- tionen just vid en betydande grupp av all— varliga skador.

Den tidigare (ovan 5.3) rekommenderade undersökningen av skador genom biltrafik skall bl.a. ha till uppgift att belysa de svåra skadorna. Särskilt när det gäller verkningar på lång sikt av dessa skador, vid invaliditet och dödsfall, uppstår spe- ciella problem för uppläggningen av under- sökningarna, delvis av metodkaraktär. Vare sig verkningarna på längre sikt behandlas särskilt eller som en del av undersökningen av trafikskador, blir man nödsakad att ta hänsyn till problemen. Dödsfallen skall ej diskuteras nu, utan blott invaliditeten.

5.6.2 Rehabilitering

Det råder numera allmän enighet om att när en person drabbas av en svår person- skada, ett första önskemål är att åstadkom- ma rehabilitering. Detta avspeglas också i åtskilliga amerikanska undersökningar av ersättningsförhållandena vid personskador. När kritik har riktats mot den amerikanska rätten på grundval av undersökningarna (av Cheit, Conard, Morgan m.fl.) har den ofta gått ut på att ersättningarna otillräckligt medverkar till rehabilitering, exempelvis därför att ersättningarna vid svåra skador (som föranleder långa förhandlingar eller process) utbetalas alltför sent, eller därför att den skadelidande ofta kan få ett större skadestånd om han, såvitt framgår, vid tiden för dettas bestämmande ej är rehabi- literad.

Även en svensk undersökning synes böra utgå från denna grundläggande värdering. Vid den tidigare skisserade undersökning som avser administrationen av ersättnings- anspråken, däribland nämndernas verksam- het, bör rehabiliteringen såvitt möjligt upp- märksammas. Även vid en eventuell under- sökning av svårare skador bör skadestån-

dets betydelse för rehabiliteringen bli före- mål för särskilt studium. Ej blott den posi- tiva sida som består däri, att bättre ersätt- ning bör ge bättre möjligheter till rehabili- tering, utan även en eventuell negativ sida bör observeras. Dit hör bl. a. det ofta debatterade spörsmålet, om s.k. räntenev- roser är vanliga, d.v.s. om den person som är berättigad till en livränta därigenom kommer i en psykologisk situation som hindrar att han återgår till sitt arbete.

5.6.3 Bestämmande av förlust genom invaliditet

Vid de undersökningar som företagits -— och i detta fall kan hänvisas ej blott till de amerikanska undersökningar som här ofta åberopas utan även exempelvis till en ovan under 3.3 omnämnd dansk undersök- ning av invalidiserades inkomstförhållanden — har man ej sällan funnit, att de som drabbas av mindre svår invaliditet ej lider någon bestående förlust av inkomst. De återgår ofta till samma arbete som före skadan och uppbär samma inkomst. I många fall erhåller de likväl ersättning för invaliditet. Man har då gjort gällande, att den ersättning som utgår strängt taget ej är erforderlig, och att detta belastar ersätt- ningssystemet med onödiga kostnader och därigenom också försvårar utgivandet av tillräckliga ersättningar till dem som verk- ligen är i behov av sådana.

Häremot har emellertid invänts, att man ej kan draga några säkra slutsatser av vad som vid sådana undersökningar konstaterats vid ett enda tillfälle mer eller mindre kort tid efter en skada. Den som lidit en skada med bestående konsekvenser löper enligt detta resonemang, även om följderna är jämförelsevis obetydliga, större risk än and- ra att förlora sitt arbete om det blir brist på arbetstillfällen, och han har svårt att finna ny anställning i händelse av arbets- löshet.

Bland de amerikanska undersökningarna synes särskilt Cheits utvisa, att det ej finns något enhetligt samband mellan graden av

invaliditet och förlusten av arbetsinkomst. Även om i allmänhet de som drabbas av lindrigare invaliditet upprätthåller sin ar- betsinkomst och de som drabbas av svårare invaliditet förlorar den, finns det i hans undersökning åtskilliga fall av ringa inva- liditet med stor förlust av arbetsinkomst, och t.o.m. några fall av svår invaliditet med bibehållen arbetsinkomst. Det danska Socialforskningsinstituttets undersökningar av levnadsförhållanden hos handikappade — vilka ej kan antas nämnvärt avvika från den specialgrupp som de genom skador in- validiserade utgör — pekar i samma rikt- ning. I den mån ringa handikapp leder till bestående inkomstbortfall får den sociala bakgrunden betraktas som huvudorsak. I övrigt tyder de danska undersökningarna på att ju sämre utbildning och ju sämre allmän social anpassning en handikappad från bör- jan har, desto större är sannolikheten för att handikappet skall leda till bestående inkomstförlust. Även om många klarar sig bra lider därför de sämst lottade svåra förluster. Härmed kan sammanställas att i Sverige Gunnar Inghe i sin undersökning om >>Fattiga i folkhemmet» (1960) under- strukit betydelsen av den »multipla kausali- teten», d.v.s. fattigdomen kan vanligen ej föras tillbaka på en enda orsak utan måste förklaras genom ett sammanträffande av olika omständigheter, varav inträffad kropps- skada kan vara en. Liknande iakttagelser har andra gjort.

Vad nu anförts kan tyckas motivera, att man för att förbättra bestämmandet av skadestånd för invaliditet företar en grund- lig undersökning av levnadsförhållandena hos personer som invalidiserats genom per- sonskada. En sådan slutsats är dock disku- tabel. Många av de omständigheter som kan framkomma genom undersökningen är av den karaktär att de ej nu är relevanta vid en juridisk bedömning för beräkning av skadestånd och knappast kan bli relevan- ta i framtiden. Särskilt gäller detta utveck- lingen av den skadades ekonomiska förhål- landen på lång sikt. I varje fall om man bibehåller nuvarande huvudprinciper för bestämmande av skadestånd, kan man ej 4—SOU 1969: 58

under så lång tid anpassa ersättningen efter den skadades personliga förhållanden vid varje särskild tidpunkt som skulle bli fallet om man tog full hänsyn till alla individuel- la omständigheter.

Man kan också betvivla att en djup- gående undersökning av invaliditetens kon- sekvenser på lång sikt hör hemma i ett stu- dium av skadeståndsrätten eller av syste- met för ersättning av inträffade skador. Den hör snarare hemma i en allmän un- dersökning av handikappades levnadsför- hållanden eller av social missanpassning. M.a.o., en ifrågasatt reform av skade- ståndsrätten ger en alltför snäv infallsvin- kel för att undersöka detta vidsträckta problemkomplex, vilket berör några av so- cialförsäkringens och socialrättens viktigaste frågor. I bakgrunden skymtar den stora principfrågan, i vilken utsträckning sociala hjälpåtgärder och sociala förmåner skall vara beroende av ett styrkt behov i det en- skilda fallet eller av att mera abstrakt for- mulerade förutsättningar är för handen.

Slutsatsen är sålunda, att det ej är lämp- ligt att inom ramen för en undersökning av skadeståndsrätten utreda invaliditetens kon- sekvenser på lång sikt, trots frågans stora allmänna betydelse eller kanske snarare på grund av denna. En sådan utredning ford- rar — såsom framgår av det danska Social- forskningsinstituttets undersökningar —- en mycket stor insats av forskningsresurser och arbete, och den skadeståndsrättsliga aspek- ten blir av underordnad betydelse. Det vore visserligen från skadeståndsrättens syn- punkt värdefullt, om en undersökning kom- me till stånd, men sin ojämförligt största betydelse skulle denna ha för socialförsäk- ringen.

Det kan emellertid vara skäl att vidtaga begränsade undersökningar, vilka utgår från de förutsättningar under vilka skade- ståndsrätten måste arbeta. En sådan förut- sättning är att definitiva beslut om ersätt- ningens storlek ej kan uppskjutas mer än en begränsad tid efter skadans inträffande och måste bygga på omständigheter som då är kända. En skadeståndsrättslig under- sökning kan därför lämpligen i första hand

avse, hur förlust och ersättning förhåller sig till varandra vid en tidpunkt som ligger något senare än den när skaderegleringen skett men dock tillräckligt nära för att un- dersökningen skall möjliggöra en viss kont- roll av hur ersättningen faktiskt fungerar. En sådan målsättning synes ha förekommit vid vissa av de amerikanska undersökning- arna, ehuru den ofta ej kunnat fullföljas därför att skaderegleringen dragit längre ut på tiden än man räknat med vid undersök- ningarnas planering. Det kan också vara skäl att gå ett steg längre än till att blott undersöka inkomstförhållanden, genom att även utreda hur de skadades levnadsförhål- landen påverkats, eftersom invaliditetens verkningar ej alltid elimineras av att samma penningbelopp som före skadan står till de skadades förfogande.

Nära sammanhang med den nu berörda allmänna frågan om invaliditetens verk- ningar i form av inkomstbortfall och för- ändrade levnadsförhållanden har spörsmå- let, l vilken utsträckning skadestånd vid in- validitet täcker eller bör täcka sådana för- luster som ligger på gränsen mellan ekono- misk och ideell skada. Till denna typ kan räknas minskad rörelseförmåga, behov av särskild vård, beroende av andra män- niskor, oförmåga att tillgodogöra sig de glädjeämnen som står friska personer till buds, o.s.v. Gränsen mellan ekonomiska och ideella skador är särskilt svår att dra i ett samhälle där fritiden och dess sysselsätt- ningar är en högt skattad förmån. Härtill kommer så den rent ideella skadan av t. ex. fysiska smärtor. Om man anser att vid be- räkning av skadestånd för invaliditet även andra konsekvenser än de rent ekonomiska bör beaktas, är det synnerligen önskvärt att man får ett verklighetsunderlag för bedöm- ningen. Vad som sker för närvarande är ej helt klart; de jämförelsevis höga ersätt- ningarna vid lägre invaliditetsgrader moti- veras ibland med att de täcker förluster av nu nämnt slag. Men mot detta kan anfö- ras, att sådana förluster kan förmodas i minst lika stor utsträckning uppstå vid hög- re invaliditetsgrader, där skadestånden helt erfordras för att täcka inkomstbortfall och

ej ger utrymme för någon ersättning av ideell skada. Bristen på empirisk kunskap ger utrymme för efterhandskonstruktioner, och redan med hänsyn till nu tillämpad praxis vore det av värde med en utredning. Vid lagstiftning om skadestånd accentueras ytterligare behovet av verklighetsunderlag för bedömningen.

De frågor som nu nämnts och andra där— med sammanhörande kan måhända tas upp som ett led i en undersökning av skador genom biltrafik (jfr ovan 5.3). Om en un- dersökning mera direkt inriktad på svårare skador blir nödvändig, bör frågorna tas upp i denna. Vad beträffar sambandet med reformplaner har betydelsen för den nuva- rande skadeståndsrätten redan berörts. Vill man infoga de nämnda undersökningarna i en mera fullständig utredning av skadestån- dets plats i ersättningssystemet, blir den kanske mest framträdande aspekten, hur beräkning av skadestånd fungerar i jämfö- relse med bestämmande av förtidspension inorn allmän försäkring och yrkesskadeliv— ränta inom yrkesskadeförsäkringen.

5.6.4 Kapital och livränta som ersättning för invaliditet

Ett i många länder diskuterat spörsmål är om skadestånd för invaliditet bör utgå så- som kapital eller såsom livränta. I några länder (bl.a. Danmark och Norge) utgår sådant skadestånd regelbundet i form av kapital; i andra länder, däribland Sverige, är livränta den gängse formen för kompen- sation vid andra grader av invaliditet än de lägsta. Det vore därför värdefullt med en undersökning som kan kasta ljus över hur valet mellan dessa ersättningsformer bör ske.

Det erfarenhetsmateriel som står till buds i Sverige är emellertid präglat av de rätts- regler som nu gäller. I viss utsträckning kan livränta som utgår ur trafikförsäkring utbytas mot kapitalbelopp, antingen redan vid fastställandet av invaliditetsersättningen, eller också senare, efter det livräntan utgått en viss tid. I båda fallen hänskjutes ärendet regelbundet till Trafikförsäkringsanstalternas

nämnd. Om livränta fastställts av domstol, kan utbyte blott ske med tillstånd av För- säkringsinspektionen, som då vanligen in- hämtar yttrande från Trafikförsäkringsan- stalternas nämnd. Även livräntor som utgår ur yrkesskadeförsäkring kan utbytas mot kapitalbelopp, i detta fall efter prövning av Försäkringsrådet. Vid såväl trafiklivräntor som yrkesskadelivräntor medges utbyte blott efter riktlinjer som återfinns i motiven till en ändring 1948 av den då gällande 65 lagen om försäkring för olycksfall i arbete. En undersökning av hur ersättningarna fungerat i de fall där utbyte medgivits — eventuellt efter en jämförelse med fall där livränta utgått — ger sålunda ej något ge- nerellt besked om hur kapitalcrsättningar fungerar utan utgör snarast ett slags kont- roll av riktigheten av den bedömning som myndigheter resp. nämnd gjort. En mycket begränsad sådan kontroll har vid olika till- fällen skett genom att Försäkringsrådet låtit inhämta upplysningar om fall där utbyte skett efter tillstånd av rådet.

Bortsett från de svagheter som det i Sve- rige tillgängliga materialet utvisar, synes en undersökning av ämnet erbjuda ej oväsent- liga svårigheter. Detta framträder i den av Morgan m. fl. företagna studien från USA avseende »workmen's compensation». Till de faktiska omständigheter som dessa haft att beakta kan för svenska förhållanden läg- gas inverkan av att i många svenska fall utbytet antingen blott avser en del av liv- räntan, eller avser ur skadestånd utgående livränta som kompletterar yrkesskadelivrän- ta o. d., vilken utgår oberörd av utbytet. De många former av ersättning som förekom- mer i Sverige inverkar m. a. o. även i detta fall. Det kan också observeras, att en mindre livränta (eller ett mindre kapital) i Sverige kan motsvara antingen fullt ska- destånd för en lägre grad av invaliditet eller på grund av medvållande reducerat skadestånd vid en högre grad av invaliditet. A priori synes det ej uteslutet att denna olikhet kan inverka på ersättningsformernas funktion.

Betingelserna för en undersökning av det- ta slag kan därför befaras vara ogynnsam—

ma om man ställer anspråk på att den skall ge så exakta resultat att den kan inverka på bedömningen av ett lagstiftningsärende. Möjligt är att förutsättningarna för en un- dersökning är gynnsammare i andra länder, särskilt Danmark och Norge, och att man därför bör söka utnyttja studier som kan utföras där.

Förhållandet mellan kapital och livränta som ersättningsformer är för närvarande under utredning av Skadeståndskommittén (ordförande justitierådet Erland Conradi), och det är möjligt att en undersökning ej kan utföras i sådan tid att dess resultat kan påverka ställningstagandet i detta lagstift- ningsärende. Även denna omständighet mås- te givetvis tagas i beräkning vid ett beslut om en undersökning bör komma till stånd.

5.6.5 Ersättning för förlust av höga arbets- inkomster

Sedan åtskillig tid diskuteras i Norden be- gränsning av ersättning för förlust av ar- betsinkomst på grund av personskada till ett »borgerlig jevnmål». Medan det står utom tvivel att i Danmark och Norge nå- gon sådan form av begränsning tillämpas, är — åtminstone vad gäller Danmark —— meningarna delade om innebörden i den- na begränsning. För Sverige har Strahl i sin många gånger omnämnda utredning från 1950 förordat att man bör tillämpa en motsvarande begränsning. I olika lagstift- ningsärenden — bl.a. i direktiven till den nyssnämnda Skadeståndskommittén —— har en sådan begränsning också berörts.

Ej minst på grund av den betydelse som tillagts denna fråga i den skadeståndsrätts- liga debatten synes det önskvärt att utreda dess faktiska bakgrund. Detta gäller bl.a. de minskningar i kostnaden för trafikför- säkring och ansvarsförsäkring som kan stå att vinna genom en begränsning av rätten till ersättning för förlust av höga arbetsin- komster. Det kan vara lämpligt att därvid skilja mellan å ena sidan en begränsning som endast avser bestående arbetsoförmåga (såsom synes vara fallet i Danmark och Norge) och å andra sidan en begränsning

som gäller även övergående arbetsoförmåga. Medan det förra slaget av begränsning kan antagas ha blott ringa effekt på premieni- vån, kan en begränsning av det senare sla- get ha större ekonomisk betydelse. Vad som ovan under 5.6.3 nämndes om sam- bandet mellan utbildning och inkomstförlust på grund av invaliditet motiverar, att man också beaktar att de som har intellektuellt arbete i större utsträckning trots skadan behåller sina inkomster och därför ej lider någon förlust som behöver gottgöras.

En undersökning av detta slag torde vä- sentligen röra kostnaden för olika försäk- ringar. Den blir därför i huvudsakliga delar fristående från dem som avser ersättnings- förhållandena, men kan måhända ingå som ett led i en undersökning av försäkringsbo- lagens tarifferingspraxis (jfr ovan 5.4).

5 .7 Preventionen. S kadeståndsreglernas förankring i rättskänslan

5.7.1 Skadeståndets preventiva funktion

Eftersom skadeståndsansvarets roll vid pre- ventionen mot skador är ett livligt debatte- rat ämne och meningarna bryter sig skarpt, vore det värdefullt att prestera en grundlig rättssociologisk undersökning härav. För- säkringens inflytande på aktsamheten har också specith nämnts bland de verkningar som borde utforskas genom den planerade undersökningen (jfr ovan 1.3). Uppgiften är emellertid, såsom tidigare framhållts, syn- nerligen vansklig. Det är säkerligen bäst att på ett tidigt stadium söka precisera, hur stora ambitioner man kan väga ha.

Enligt vad som antas i teorien (jfr ovan 4.1) kan preventionen verka på många sätt, exempelvis genom avskräckning, moralbild- ning och >>general deterrence» (d.v.s. den ekonomiska verkan som bördan av skade- ståndsansvar utövar på företags och enskil- das handlande i valsituationer). En under- sökning som belyser en viss form av pre- vention, t. ex. avskräckning, löper därför

risk att mötas av kritiken, att en annan, icke undersökt form är den väsentliga. Man måste därför ofta precisera, vilken form av prevention som man avser att belysa. Några författare har en uppfattning om preventio- nen som gör det nästan omöjligt att under- söka den empiriskt, nämligen att preventio- nen verkar på mycket lång sikt och att ett försvagande av skadestånds- (och i ändå högre grad av straff-) sanktionen därför i längden kan medföra allvarliga följder, vilka ej kan upptäckas genom att konstate- ra vad som inträffat kort tid efter det att sanktionen försvagats. Denna typ av ver- kan måste säkerligen lämnas utanför. Man kan knappast räkna med att det skall vara möjligt att vare sig styrka eller motbevisa en sådan uppfattning med acceptabel sä- kerhet.

Det är säkerligen också en alltför långt driven ambition att söka uppställa satser av generell karaktär, d.v.s. som är tillämp- liga på olika typer av skador, vid olika utformning av ansvaret och under olika samhällsförhållanden. Det är möjligt att preventionsverkningarna skiljer sig starkt vid olycksfall i arbete och vid trafikskador, vid skadebringande egenskaper i sålt gods och vid skador genom sport och idrott, för att nämna några exempel vilka—kanske i sin tur behöver nyanseras. Det är likaledes möjligt att det stränga skadeståndsansvaret vid ärekränkning i angle-amerikansk rätt har en betydande preventiv verkan, vartill motstycke saknas i svenska förhållanden. Man får därför inskränka sig till att söka studera preventionsverkan vid vissa utvalda typer av skador och ansvar, och man bör ej göra sig förhoppningar om att kunna lägga iakttagelserna till grund för mer än mycket begränsade generaliseringar.

Preventionen genom skadeståndsskyldig- het är starkt beroende av skadeståndsskyl- dighetens samverkan med andra faktorer. Försäkring på den skadelidandes sida kan praktiskt sett eliminera rätten till skadestånd eller överföra den till försäkringsbolag, och försäkring på den skadeståndsskyldiges sida kan befria denne från skyldighet att i det konkreta fallet utge skadestånd eller för-

ändra denna skyldighet. Åtskilliga faktorer utesluter därjämte att skadeståndsreglernas preventiva verkan uppträder isolerad. I många, kanske de flesta fall där skadestån- det kan antagas verka prevenerande, funge- rar också andra påtryckningsmedel, t.ex. straff för vårdslöshet eller för den som framkallar fara för skada, administrativ kontroll, risk för avskedande för den som varit vårdslös. Det finns också faktorer som direkt uppmuntrar till aktsamhet, t. ex. pre- mielättnader för försäkring när skada ej inträffat. Utomrättsliga faktorer bidrar också, kanske särskilt när det gäller per- sonskador. Obehaget av att orsaka en an- nan person kroppsskada kan förmodas vara en starkt prevenerande faktor, även där skadan ej medför skadeståndsskyldighet. Ofördelaktig publicitet, med åtföljande kon- sekvenser, kan likaledes vara ett skäl att söka undvika skador. Risken att själv lida skada är i många situationer, t.ex. i bil- trafik och vid deltagande i farofyllt arbete, det kanske viktigaste incitamentet till för- siktighet.

Samtidigt kan skadeståndsreglerna indi- rekt ha betydelse för andra sanktioner, vil- ka kanske har större betydelse för preven- tionen. Ett exempel som Conard anför är, att om den som skadas av en bilist har rätt till skadestånd blott vid bilistens vårdslös— het, han har en anledning till polisanmä- lan, vilken eljest saknas. Polisanmälan kan utlösa en för preventionen effektivare sank- tion än skadeståndet. Ehuru exemplet ej är odiskutabelt, illustrerar det dock tankegång- en. Skadeståndets roll är enligt denna bl. a. att ge den skadelidande ett eget intresse av att sätta det statliga sanktionssystemet i verksamhet.

Denna samverkan mellan olika faktorer försvårar ofta effektivt ett studium av ska- deståndets roll. Man måste räkna med att resultat som kan framkomma vid under- sökningar av skadeståndsansvar och skade- frekvens ofta kan förklaras med andra om- ständigheter än skadeståndsansvaret och därför blir av ringa värde. Ett par exempel må anföras. Eftersom i Norge arbetsgivare ej blir skadeståndsskyldig på grund av att

han vårdslöst orsakar olycksfall i arbete, medan arbetsgivaren blir det i Sverige, skulle en jämförelse mellan Norge och Sve- rige kunna tänkas belysa skadeståndsregler- nas preventiva verkningar vid olycksfall i arbete. Men man kan förutse, att vilket än resultatet blir av en sådan jämförelse, det skulle vara möjligt att anföra många om- ständigheter som kan förklara det, utöver den att skadeståndsansvaret har resp. sak- nar preventiv betydelse. Och om exempelvis införande av rent strikt ansvar vid biltrafik åtföljes av ökat antal konstaterade skador av biltrafik (såsom torde ha varit fallet i Finland), ligger det säkerligen närmare till hands att förklara detta med att frekvensen av framställda skadeståndskrav har ökat, till följd av de bättre möjligheterna att er- hålla ersättning, än med att antalet skador har stigit till följd av att aktsamheten har minskat.

Slutsatsen härav är, att så länge man blott av mera allmänt intresse för skade- ståndets funktioner frågar efter dess pre- ventiva verkan man får nöja sig med dels begränsade undersökningar av samband mellan skadeståndsansvar och skadefrekvens i de fall där omständigheterna är gynnsam- ma för en sådan undersökning, dels studier av förhållanden som har ett mera indirekt samband med preventionen och som är lättare åtkomliga för utredning. Väckes det förslag om reformer av något slag, bör man utföra de undersökningar som motiveras härav. Förslagen kan tänkas gå både i positiv och i negativ riktning, d.v.s. både i riktning att mera utnyttja skadeståndet för preventiva syften och att inskränka skadeståndet för att bättre till- godose behoven av ersättning och under- lätta administrationen.

Bland undersökningar som mera direkt tar sikte på samband mellan skadestånds- skyldighet och skadefrekvens kan nämnas sådana som avser den individualpreventiva effekten. Syftet med dessa blir att fastställa, om den som ådragit sig skadeståndsskyldig- het i fortsättningen visar större aktsamhet än tidigare eller eventuellt avhåller sig från verksamhet som kan medföra skadestånds-

skyldighet. Måhända kan sådana under- sökningar ingå i eller kombineras med un- dersökningar av s.k. »accident proneness», d.v.s. om vissa personer har särskilt stor benägenhet att skada sig själva och andra. Förekomsten av »accident proneness» har nämligen anförts som en omständighet vil- ken talar mot att skadeståndsskyldighet i större omfattning påverkar aktsamheten.

Förändringar av skadeståndsreglerna kan motivera undersökningar av den eventuella effekten på aktsamheten. Det kan sålunda komma i fråga att studera huruvida den planerade skärpningen av arbetsgivarens principalansvar vid olycksfall i arbete med- för någon minskning i antalet sådana olycksfall. Av nyss anförda skäl är det dock anledning att hysa viss pessimism om möj- ligheten att komma till tillförlitliga resultat.

Vill man undersöka omständigheter, som har ett mera indirekt samband med preven- tionen, kan man exempelvis studera, vilken kännedom det finns bland allmänheten eller speciella medborgarskikt om skadestånds- reglerna och riskerna att ådraga sig skade- ståndsskyldighet. Här uppstår dock nya svå- righeter. Om exempelvis föräldrar tror sig ansvara för skador som deras barn orsakar, oavsett om de själva varit vållande eller ej, är därmed ej sagt att preventionsverkan skulle vara en annan än om de hade en rik- tigare uppfattning om rättsreglerna. Känne- dom om risken att ådraga sig skadestånds- skyldighet behöver ej medföra ökad akt- samhet utan t.ex. blott att vederbörande tecknar ansvarsförsäkring eller friskriver sig från ansvar. Okunnighet om risken be- höver ej heller betyda att skadeståndet sak- nar preventiv verkan; åtminstone enligt vad som antas av vissa rättsvetenskapsmän kan preventionen på olika sätt verka utan att skadeståndsreglerna behöver vara kända i sina enskildheter.

Några frågor som berör preventionen kan studeras redan i samband med —— eller som en påbyggnad på —— undersökningar som i främsta rummet avser ersättningar till ska- delidande. Såsom tidigare antytts kan man genom att fastställa, vem som faktiskt utger skadestånden, få ett verklighetsunderlag för

bedömningen av skadeståndskravens börda för de skadeståndsskyldiga. Intervjuer med de skadeståndsskyldiga kan ytterligare be- lysa sakförhållanden som kan användas vid bedömningen av den preventiva effekten. Conard har i USA utfört en sådan under- sökning, vilken visar att de skadestånds- skyldiga ofta hade mycket ringa kännedom om skadeståndskravens handläggning. Den- na betraktades som försäkringsbolagens an- gelägenhet. Vid en undersökning av för- säkringsbolagens handläggning av skade- ärenden kan mera speciella ämnen, sådana som behandlingen av föräldrarnas skade- ståndsansvar för skador orsakade av barn, uppmärksammas från preventionssynpunk- ten. Eftersom det ofta antas, att skadestånd enligt culparegeln skulle ha en särskilt markerad preventiv effekt, kan det vara skäl att vid ett studium av försäkringsbo- lagens praxis söka fastställa, vilken roll vål- landefrågor spelar dels när skadelidande framställer krav, dels när bolagen handläg- ger ärendena.

Ytterligare en möjlighet är att inrikta sig på särskilda grupper av personer, t. ex. dem som inom företagen är ansvariga för arbe- tarskydd, och genom intervjuer eller på an- nat sätt söka utröna, vilken roll skade- ståndsreglerna spelar i deras verksamhet. Man kan också studera det utrymme skade- ståndsansvaret har vid undervisning och prov för erhållande av körkort, vid medde- lande av trafikkunskap i skolorna och vid annan verksamhet som avser att speciellt inprägla vikten av aktsamhet i trafiken. Även ett studium av tidningarnas behand- ling av skadefall och skadeståndskrav kan tänkas bidraga till att belysa förutsättning- arna för skadeståndets preventiva funktio- ner.

Det är emellertid möjligt att den för dis- kussionen och framtida reformer värdeful- laste insatsen kan ske genom att man un- dersöker verklighetsunderlaget för de argu— ment som brukar anföras i den skade- ståndsrättsliga diskussionen. Eftersom vissa regler motiveras enbart eller huvudsakligen genom sin preventiva verkan, kan det vara av värde att beträffande sådana regler

undersöka förutsättningarna för att de skall spela en roll för preventionen. Om t.ex. regressrätt för försäkringsbolagen rekom- menderas som medel för att tillgodose pre- ventionen, bör det vara av värde att konsta- tera, i vilken utsträckning regresser faktiskt utövas. Om skadeståndsansvar vid grov vårdslöshet rekommenderas i preventionens intresse, bör man likaledes kunna pröva re- kommendationens värde genom att faststäl- la, hur vanligt det är att vårdslöshet be- tecknas som grov och föranleder skade- ståndsskyldighet. Skadeståndet kan då ock- så sammanställas med de andra påföljder och konsekvenser av skadan som inträder samtidigt. Även mot sådana undersökningar kan visserligen invändas, att den preventiva verkan ej behöver bero enbart av den faktiska frekvensen utan lika mycket av andra om- ständigheter, t.ex. hur själva tillvaron av ifrågavarande föreskrifter inverkar på hand- landet. Men man kommer dock ett stycke på väg från den rena spekulationens om- råde.

Särskilt som skadeståndet i så stor ut- sträckning samverkar med andra påföljder synes en lämplig undersökningslinje vara att samtidigt studera skadeståndet och dessa andra påföljder. Undersökningarna bör då inriktas på att analysera hur icke önskade handlingssätt motarbetas i olika situationer, varvid sannolikheten för skadeståndssank- tionen och dess kännbarhet kan ställas i re- lation till motsvarande förhållanden beträf- fande andra påföljder av handlandet. Vill man exempelvis undersöka den preventiva verkan av skadeståndsskyldighet vid rattfyl- leri, kan man söka fastställa, hur ofta det inträffar att en rattfyllerist råkar ut för skadeståndsskyldighet och på vilket sätt denna skyldighet träffar honom, samt järn- föra detta med de övriga påföljder vilka hans handlande kan draga med sig. Det sagda innebär att en undersökning av ska- deståndsansvarets verkan bör ingå som ett led i en större undersökning av påföljderna av rattfylleri. Liknande undersökningar kan komma i fråga beträffande skador genom biltrafik i allmänhet, beträffande olycksfall i arbete, och beträffande andra typer av

skador som har den karaktär och betydelse att preventionen mot dem är särskilt viktig.

Sådana undersökningar har också den fördelen, att man får möjlighet att studera, huruvida skadeståndet är en lämplig metod för preventionen med hänsyn tagen även till storleken av de belopp som utgår, effek- tivitet gentemot både fattiga och rika, even- tuella biverkningar i den formen att den skadeståndsskyldige söker undandra sig an- svaret med åtföljande konsekvenser för de skadelidande, o. s.v. Som komplettering fordras också studier av effektiviteten av sanktioner som medel att motverka skador, generellt sett, i jämförelse med andra meto- der.

Utifrån antagandet att preventionen i det moderna samhället fungerar bl.a. genom att inverka på kostnaden för ansvarsför- säkring samt att det gäller att placera ska- deståndsskyldigheten på lämpliga kostnads- bärare, vore det värdefullt att undersöka hur olika skärpningar av ansvaret kan på- verka kostnaden för försäkring i olika situa- tioner, t.ex. hur skadeståndsansvar för till- verkare vid skadebringande egenskaper i det tillverkade godset kan inverka på till- verkningsmetoder och benägenheten att i marknaden sända ut okontrollerade exem- plar eller oprövade nya produkter. Det är emellertid också möjligt att sådana spörs- mål väsentligen endast kan analyseras me- ra teoretiskt, varvid i lyckligaste fall hypo— teserna kan prövas mot verkligheten på enstaka punkter.

En undersökning som särskilt avser ska- dor genom biltrafik bör också ta sikte på bonussystemets inverkan på frekvensen av olika typer av skador. Det är möjligt att detta ämne bör tas upp som ett led i studiet av försäkringsbolagens tariffering av olika försäkringar.

Angelägenhetsgraden av dessa och övriga tänkbara undersökningar synes i hög grad böra bedömas efter möjligheten att kombi- nera dem med andra. I många fall kan knappast skadeståndet ensamt motivera att en komplicerad och dyrbar forskningsappa- rat sättes igång, utan utslagsgivande måste vara att man överhuvud anser preventionen

mot en särskild typ av skador vara värd ett studium. Detta gäller särskilt rattfylleri, vårdslöshet i trafik och andra nyss nämnda skadetyper. När undersökningar av andra sanktionsformer skall företagas, bör det därför tillses att även skadeståndspåföljden beaktas.

5.7.2 Skadeståndsreglernas gensvar i rättskänslan

Mycket av vad som sagts om preventionen kan tillämpas också på undersökningar av skadeståndsreglernas gensvar i rättskänslan. Detta gäller ej minst svårigheten att komma till pålitliga resultat.

Om man tar kontakt med skadelidande och skadevållare för andra ändamål kan man också utfråga dem om deras reaktioner på skadefallen. Men dessa reaktioner utgör endast till en del — vilken förmodligen ej kan särskiljas från övriga komponenter -— ett uttryck för rättskänslan.

Vill man skaffa kännedom om vad den allmänhet, som ej själv är invecklad i ak- tuella skadesituationer, anser om rättvisan av skadeståndsreglerna, finns visserligen möjligheter till opinionsundersökningar en- ligt välkända metoder. Men de speciella problemen är ej obetydliga och kan vara en förklaring till att sådana undersökningar veterligen ej företagits tidigare. Reaktio- nerna kan vara helt olika beroende på om frågor ställs in abstracto eller om de avser mera konkreta situationer, och i senare fal- let beroende på de detaljer som vederböran- de äger kännedom om eller föreställer sig. Om man t.ex. frågar huruvida det anses rättvist att ett sju års barn, som i trafiken vållar att en vuxen cyklist kör omkull och skadar sig, blir skyldig att utge ersättning, är det mycket möjligt — och enligt mångas mening sakligt rimligt — att svaret blir oli- ka beroende på om ersättningen antas skola bekostas av barnet personligen när det små- ningom växer upp och får inkomster, eller om den skall utges omedelbart av ett för- säkringsbolag på grund av ansvarsförsäk- ring som gäller till barnets förmån. Vill man ta hänsyn även till dylika omständig-

heter står man inför det särskilda proble- met, att även de som känner väl till ska- deståndsrätten måste erkänna att de saknar tillräcklig kännedom om hur den fungerar som helhet. Hur skall man då kunna be- gära att allmänheten skall kunna ha så mycket kännedom därom att den kan bilda sig en uppfattning om rättvisan i systemet? Men även om reaktionerna är tämligen säkert fastställda, kan de stundom antas bero på om reglerna tillhör den gällande rätten eller ej. Det antas nämligen ofta, att uppehållandet av rättsregler påverkar upp- fattningen av vad som är rättvist, och exempel som bestyrker detta finns även inom skadeståndsrätten. Sålunda uppges ofta från länder, där arbetsgivaren ej blir skadeståndsskyldig vid olycksfall i arbete, även om han genom vållande orsakat ska- dan, att detta är accepterat av rättskänslan (även motsatta uppgifter förekommer dock). I Sverige däremot, där arbetsgivaren bär skadeståndsansvar vid vållande till olycks- fall i arbete, sägs emellertid att detta mot- svarar rättskänslans krav. Om dessa anta- ganden skulle bestyrkas, uppstår spörsmå- let om man bör ta hänsyn till den sanno- lika förklaringen. Detta är ej enbart en undersökningsteknisk fråga utan beror i hög grad av skälet till att man vill känna till allmänhetens uppfattning. Om avsikten är att lägga en grund för en reform som anses vara nyttig, är måhända det väsent- liga ej allmänhetens uppfattning om det nu- varande systemet utan hur ett nytt system skulle mottagas. Men eftersom erfarenheten lärt oss, att reformer som mötts av stort motstånd ofta accepteras allmänt efter en kortare tid, blir bedömningen vansklig. Ser man problemen de lege ferenda, är det emellertid också befogat att mera diffe- rentiera mellan olika sidor av vad som i skadeståndet antas motsvara rättskänslan. Å ena sidan har man dess verkan för skade- vållaren. Vill man undersöka den allmän- na uppfattningen härom, borde man inrik- ta sig på om allmänheten anser att den som varit vårdslös bör råka ut för en näpst och om skadeståndet i så fall är lämpligt som sådan. Å andra sidan har man verkan

för den skadelidande, och frågan blir då huruvida den som råkat ut för skada under olika omständigheter (uppsåt eller grovt vållande hos en skadevållare, mindre grad av vållande, skada till följd av biltrafik utan vållande o.s.v.) enligt rättsmedve- tandet bör vara berättigad till full ersätt- ning för sin ekonomiska förlust, kanske också till någon form av ideellt skadestånd, oavsett om beloppet utgår från den skade- ståndsskyldige eller från ett försäkringsbo- lag.

En undersökning av allmänhetens upp- fattning om rättvisan i skadeståndsreglerna möter således många fallgropar, och värdet förefaller rätt tvivelaktigt. Det är emeller- tid ej nödvändigt att nu taga ståndpunkt i frågan, om en sådan undersökning bör komma till stånd och hur den bör läggas upp. Den måste säkerligen utföras friståen- de i förhållande till andra undersökningar, och det finns möjlighet att senare överväga, med utnyttjande av allmänna rön om un- dersökningar av rättsmedvetandet i andra avseenden, vad som bör studeras.

5.8 Sammanfattning

I första hand förordas en allmän undersök- ning av ersättningsförhållandena vid per- sonskador (se närmare ovan 5.2). Det kan ej förutsägas om en sådan undersökning kan ge resultat som direkt kan indicera om lagstiftning är önskvärd; vore det klart vilka beslut som blir motiverade vore arbe- tet onödigt. Den allmänna undersökningen synes i varje fall nödvändig om man vill lägga en empirisk grund för reformer av skadeståndsrätten. Skälen härför har redo- visats ovan (4.2—3, 5.2). Undersökningen synes ej erfordra någon precisering av re- formplaner; tvärtom är en uppgift att möj- liggöra en bedömning av vilka reformer som kan vara påkallade.

Beroende bl.a. på de resultat som kan framkomma av denna allmänna undersök- ning, synes det sannolikt att en undersök- ning av ersättningsförhållandena vid bilska-

dor bör ska som nästa led (se 5.3). Even- tuellt kan en sådan utföras som en del av den nyssnämnda basundersökningen. Anled- ning till att utföra en sådan undersökning ligger bl.a. däri, att man kan räkna med att en reform av ersättningssystemet vid bilskador ganska snart blir aktuell. Det nu- varande systemet har utsatts för kritik, och ett förslag som framlades för ett tiotal år sedan föranledde ingen lagstiftning.

Studiet av ersättningsförhållandena vid olika typer av skador bör kompletteras med en undersökning av administrationen av ersättningarna och av kostnaderna härför (se 5.4). Denna undersökning får annan ka- raktär än de båda förstnämnda; den kom- mer att fordra ett studium av försäkrings- bolags, domstolars och myndigheters sätt att handlägga ärenden.

Härutöver diskuteras ett antal andra un- dersökningar som kan ifrågakomma, an- tingen såsom särskilda projekt eller såsom utvidgningar av de tidigare nämnda un- dersökningarna, men som likväl ej anses böra komma i första hand. Till denna grupp hör dels vissa särskilda typer av ska- dor (olycksfall i arbete 5.5.1, skador orsa- kade av barn 5.5.2, skador genom vålds- brott m.m. 5.5.3), dels vissa frågor om er- sättning för invaliditet (rehabilitering 5.6.2, bestämmande av förlust genom invaliditet 5.6.3, kapital och livränta som ersättnings- former 5.6.4, ersättning för förlust av höga arbetsinkomster 5.6.5), och dels slutligen skadeståndets preventiva effekt samt skade- ståndsreglernas förankring i rättskänslan (5.7). Skäl till att på ett tidigt stadium över- väga dessa projekt ligger bl. a. däri, att de kan böra kombineras med eller förberedas genom tidigare nämnda undersökningar. Även andra undersökningar än de här nämnda kan givetvis komma i fråga.

Planernas närmare konkretisering beror ej endast av de reformbehov som kan vara aktuella utan även av undersökningsteknis- ka förhållanden och av kostnaderna. Sist- nämnda omständigheter måste diskuteras och planläggas i samarbete med den insti- tution som antas företa åtminstone det vä- sentliga utredningsarbetet, d.v.s. Statistiska

centralbyråns utredningsinstitut. Planlägg- ningen, vilken även inkluderar en provun- dersökning, utgör en väsentlig del av arbe- tet.

There are two things which I am confi- dent that I can do very well: one is an introduction to any literary work, stating what it is to contain, and how it should be executed in the most perfect manner; the other is a conclusion showing from various causes why the execution has not been equal to what the author promised to himself and to the publick.

Samuel Johnson

Bilaga

Undersökningar rörande ersättningssystemet vid per- sonskador, särskilt skador till följd av biltrafik och olycksfall i arbete, i USA, Canada och England

I USA har under senare år företagits ett antal undersökningar om ersättningssyste- met vid personskador. Ändamålen har va- rit olika, men i förgrunden har två bety- dande samhällsproblem stått: lämpligheten av det nuvarande rättegångssystemet som medel för rättslig kontroll av ersättningarna vid personskador, samt berättigandet av de nuvarande skadeståndsreglerna vid olycks- fallen till följd av biltrafik, vilka är talrika och ofta svårartade. Även från Canada och England finns några undersökningar av motsvarande ämnen.

Dessa undersökningar kommer nu, i den mån de varit tillgängliga, att redovisas rela- tivt utförligt, eftersom syftet är att kunna utnyttja såväl uppslag som erfarenheter för planläggning av undersökningar här.

Processuella synpunkter på ersättnings- kraven

I stor utsträckning har de amerikanska un- dersökningarna av personskador inriktats på de processuella sidorna av ersättnings- kraven. Jurysystemets berättigande har ställts under debatt, det har framställts kla- gomål över att processer om skadestånd är dyra och tar lång tid, det har sagts att en stor del av skadestånden hamnar i ad- vokaternas fickor som arvoden, o.s.v. Ett skäl till att just ersättning för personskador uppmärksammats när processuella spörs-

mål stått i förgrunden är, att dessa skador ger ett jämförelsevis stort och homogent material av fall på vilka man kan studera vem som framställer krav, vem som vänder sig till advokater, hur lång tid processerna tar, o.s.v. Vad som framkommer om er- sättningarnas ursprung och förhållande till förlusterna blir då snarast en biprodukt av undersökningarna av hur processen funge- rar. Materialet är ofta utvalt helt enkelt på den grund att det varit jämförelsevis lättill- gängligt.1

M. Rosenberg och M. Sovern har utfört en undersökning om »Delay and the Dy- namics of Personal Injury Litigation» (Co- lumbia Law Review, vol. 59, 1959, s. 1115— 1170; omtryckt i Dollars, Delay and the Automobile Victim, 1968, s. 79 ff.). Temat framgår av den första meningen i uppsat- sen: >>De1ayed justice is one of man's stub- born maladies.» Syftet är i första hand att undersöka, vilka tvister som upptar dom- stolarnas tid, som en förutsättning för att framställa förslag till förbättrade process- metoder (se s. 1117). Detta leder till en undersökning av rättegångar om personska- dor. Sådana är särskilt talrika i New York City, och för detta distrikt finns också till- gång till uppgifter om tvister på grund av

1 En allmän undersökning av tidsutdräkten i den allmänna civilprocessen är A. L. Levin och E. A. Wolley, Dispatch and Delay: A Field Study of Judicial Administration in Pennsylvania (1961).

personskada. För att en viss kontroll över advokatarvoden vid krav på ersättning för personskada skall kunna upprätthållas, är nämligen advokater i Manhattan och Bronx skyldiga att lämna uppgifter om mål och ärenden rörande personskada. Dessa upp- gifter har lämnat huvudmaterialet för un- dersökningen. För att på grundval av dessa uppgifter ernå generella siffror för krav på grund av personskada i staden New York har emellertid rätt omfattande kom- pletteringar och extrapolationer skett, var- på siffrorna expanderats.

Undersökningen är koncentrerad på så- dana frågor som vilken tid som förflyter från det skada uppstår till dess ersättning utgår, och hur de fall som går till domstol skiljer sig från dem vid vilka uppgörelse sker utan medverkan av domstol. Det visar sig bl. a., att ju större förlusten och därmed också tvisteföremålet är, desto längre tid tar processerna. I de fall där advokat anlitas är skadestånden högre än i dem där den ska- delidande driver sitt krav utan advokat- hjälp.

Samma material som Rosenberg och So- vern begagnade ligger till grund för en undersökning av M. A. Franklin, R. H. Chanin och I. Mark, »Accidents, Money and the Law: A Study of the Economics of Personal Injury Litigation» (Columbia Law Review vol. 61, 1961, s. 1—29; om- tryckt i Dollars, Delay and the Automobile Victim, s. 27 ff.). Materialet är visserligen kompletterat i några avseenden (bl.a. med en »spot check» som skulle visa om tenden- serna under tiden efter 1957, som är det år som huvudundersökningen avsåg, kvarstod under 1959). Bland de bäst säkerställda re- sultaten är att de honorar, som utgår till de skadelidandes ombud i staden New York, genomsnittligt utgör 36 % av de bruttobe- lopp som utbetalats som skadestånd.

I samband med sin omfattande studie över jury-systemet i USA (»the Chicago jury project») har H. Zeisel, H. Kalven och B. Buchholz gjort en undersökning om »Delay in the Court» (1959). Denna är ej begränsad till personskador, men dessa kommer i förgrunden genom att vid den

domstol som undersöktes, Supreme Court of New York County, praxis var att låta alla andra tvistemål få företräde framför rättegångar om skadestånd för personskada (se a.a. s. 7). Som förff. framhåller ger detta upphov till illusionen, att tvister om skadestånd förorsakar processer med långa dröjsmål. För rättegångar för personskada, för vilka företrädesrätt ej beviljades, var tiden från det talan väcktes till dess dom föll genomsnittligt 39 månader, medan om företrädesrätt beviljades den genomsnittliga tiden var 16 månader (se 5. 46). Det fram- går också, att dröjsmålen med rättegångar för personskada var särpräglade för just denna domstol.

Ett avsnitt som har mera direkt intresse för skadeståndsrätten rör >>c1aim conscious- ness» (kap. 20). Anledningen till att förff. tar upp detta ämne säges vara, att en minskning av >>clairn consciousness» också skulle medföra en minskning av antalet krav som föres till domstol. Några siffror förefaller ge vid handen, att antalet krav på ersättning för skada till följd av biltrafik är särskilt stort i vissa distrikt, särskilt i New York City. Det påvisas emellertid, att dessa siffror är osäkra och ej tillåter säkra slutsatser. För att nå säkrare resultat jäm- för förff. krav på grund av bilolyckor med krav på grund av personskador som drab- bar kunder i butiker, och det framträder då en viss tendens, att städer som har hög frekvens av krav på grund av bilskador också har hög frekvens av krav på grund av skador lidna i butiker, något som tyder på att i dessa städer det finns en generellt hög benägenhet att framställa krav på grund av personskada.

R. B. Hunting och G. S. Neuwirth, »Who Sues in New York City? A Study of Auto- mobile Accident Claims» (1962) är ytter- ligare en studie över krav på grund av personskador i New York City. Även här var olägenheterna med dröjsmål och möj- ligheten att det existerar olikheter beträf- fande >>claims consciousness» ett motiv för beslutet att göra en undersökning. Den frågeställning som lades till grund för un- dersökningen blev emellertid, vad som över

huvud förmår folk att anställa talan när de står inför ett val att göra detta eller ej. Undersökningen utfördes genom intervjuer med ett stickprov av personer som lidit skada genom biltrafik. De myndigheter som registrerar sådana skador skiljer mellan åtta olika typer efter skadornas svårighets- grad, och denna undersökning begränsades till personer som lidit de lindrigaste ska- dorna, eftersom det ansågs att de som in- gick i denna grupp befann sig i en särskilt utpräglad valsituation när de skulle bestäm- ma sig för om krav skulle anställas eller ej.

De frågor som ställdes vid intervjuerna avsåg både de faktiska förhållandena och vederbörandes attityder till rättssystemet och ersättningarna. Det visade sig därvid, att ju högre förlusten är, desto större är både benägenheten att framställa krav och att anlita advokat. Däremot gav en under- sökning, huruvida benägenheten att anställa krav hade samband med utsikterna att få ersättning, negativt resultat. Man konstrue- rade en skala för »clairn potential», med situationer ordnade från den där den skade- lidande ansågs ha störst chans att få ut ska- destånd till den där han ansågs ha minst chans, men det visade sig att det ej fanns någon korrelation mellan platsen på skalan och benägenheten att anställa krav eller anlita advokat. Andra faktorer är i stället utslagsgivande (se s. 63):

...The most important factors affecting the decision to make a claim and to hire a lawyer are those of loss, previous experience, back- ground, etc., Which are discussed elsewhere. The nature of the accident itself has little or no effect. The fact that potential defendants may be corporate, for example, is of no concern to the potential claimant; his basic assumption, if he decides to take action, is that »the insurance company» is the defendant and in that regard all potential defendants become the same.

Det säges vidare att personlig påverkan från familjemedlemmar, bekanta och arbets- givare har stort inflytande på beslutet att framställa krav (kap. 5). »Ambulance chas- ing» — detta i USA mycket diskuterade

fenomen — sägs däremot ej förekomma i materialet (se 5. 69). En annan iakttagelse är att ju högre social och ekonomisk status den skadelidande har, desto större är benä- genheten att framställa krav. Men samti- digt, ju högre status, desto större är benä- genheten att anställa krav själv i stället för att anlita advokat (se 5. 98 ff.).

I de vanligen enkla fall varom det här är fråga är försäkringsbolagen mycket med- görliga med att betala ersättning. De ska- delidande begagnar sig härav och framstäl- ler krav som överstiger förlusten, antingen helt utan skrupler eller för att skapa en utgångspunkt för förhandlingar som senare uteblir (se 5. 109 ff.). Samförstånd och sam- fälld aktion mellan skadelidande och ska- deståndsskyldig förekommer också. Det på- stås emellertid å andra sidan, att när ett och samma försäkringsbolag representerar både skadelidande och skadeståndsskyldig (t.ex. vid skador uppkomna genom kollisioner mellan bilar), bolaget utnyttjar denna sin dubbelroll för att hålla ersättningarna nere (se 5. 113—116).

Förluster genom bilskador som en del av kostnaderna för biltrafik

En mycket påkostad undersökning »State of Illinois, Cost of Motor Vehicle Accidents to Illinois Motorists 1958» (utg. december 1962; stencil) utgår närmast från den trafik- tekniska synpunkten. Samtidigt med att tra- fikolyckor undersöks efter sättet för deras uppkomst (typ av olycka, typ av plats för olycka, typ av fordon, typ av förare o.s.v.) undersöks också de direkta ekonomiska förluster vartill de ger upphov. Studien »adds the economic dimension to a statisti- cal measure of traffic accident losses», så- som förordet uttrycker saken (s. XIX). Ehuru siffermaterialet presenteras utan när- mare tolkning och det överlämnas åt läsa- ren att draga slutsatser, är tydligen ett hu- vudsyfte att klargöra, hur man skall inrätta gator och vägar så att kostnaden för trafik- skador hålles så låg som möjligt. Tabeller— na möjliggör jämförelser mellan land och

stad och mellan olika skador, platser för skador, fordon och förare med avseende på fördelningen av förluster genom biltrafik. Undersökningens uppläggning är med vissa modifikationer övertagen från en standard- plan för sådana undersökningar, utarbetad av »U.S. Bureau of Public Roads», och un- dersökningen är utförd på ett stort material genom intervjuer. Det beräknas att inter- vjuarna gjort 23 000 personliga besök och 4 000 intervjuer per telefon.

Materialet har utvalts med hjälp av dels rapporter till polisen om trafikskador, dels registret över motorfordon i Illinois. Såväl stickprovstekniken som intervjutekniken och kontrollsystemet beskrives utförligt.

Eftersom »direkt ekonomisk förlust» an- vändes som ett mått för de kostnader, som trafiken orsakar, måste en särskild bestäm- ning av detta begrepp ske. De kostnader som hänföres hit består i sakskada (där- ibland stilleståndsersättning), förlust av ar- betstid för skadad person, utgifter för ad- vokatarvoden och andra liknande kostnader, samt sådana »damage awards» (skadestånd) som skadelidande uppburit och som faller utanför eller överstiger tidigare nämnda kostnader (5. XIX, 133—136). Man tar där- emot ej hänsyn till framtida förluster av arbetsförtjänst (utom såtillvida som fak- tiskt utgående skadestånd, vilket även inklu- derar ersättning för sådan förlust, också medräknas i »damage awards»). Ej heller begravningskostnader medtages (se 5. 134): »Such costs are inevitable and come about sooner or later for every person; an acci- dent merely fixes the time when they are incurred». Eftersom det blott gäller att be- räkna förlusterna, har man icke gjort något försök att klarlägga, huruvida dessa täckts genom skadestånd eller ej (5. 133): »Dam- ages may go unrepaired and losses may remain uncompensated, but the money value of damages or losses will remain the same, to be accounted for at a later date in the form depreciated value or decreased earning capacity.»

Den totala direkta kostnaden för Illinois” bilister och andra skadelidande genom bil- skador under år 1958 beräknas till 338 mil-

joner dollar. Av detta belopp kommer 298 miljoner på skador på eller genom fordon i rörelse på offentlig väg eller plats, 11 mil- joner på skador på eller genom fordon i rörelse på annat ställe, 17 miljoner på ska- dor på eller genom fordon som ej är i rö- relse, på offentlig väg eller plats, och 12 miljoner på skador på eller genom fordon, som ej är i rörelse, på annat ställe (se 5. 81). Av övriga uppgifter må såsom anmärk- ningsvärt framhållas, att vid skador upp- komna genom trafik med personbil posten »legal and court costs» överstiger den för >>value of time lost for work» (26 miljoner resp. 19 miljoner dollar; se 5. 95, jfr även s. 129). En icke ringa del av sakskadorna tillskrivas »vandalism»; denna post utgör den största beträffande fordon som ej är i rörelse (se 5. 88, där enbart för personbilar ett belopp på närmare 17 miljoner dollar tillskrives denna skadeorsak).

De skadelidandes ekonomiska förluster och ersättningen av dem

Den första omfattande undersökningen av ersättningsförhållandena vid bilskador är den s.k. »Columbia Study» (Columbia Uni- versity Council for Research in the Social Sciences, Report by the Committee to Study Compensation for Automobile Accidents, 1932). Syftet var att ge belägg för uppfatt- ningen, att ersättningsförhållandena vid personskador till följd av biltrafik var otill- fredsställande, samt att lägga grunden för ett förslag att införa ett system med be- gränsade ersättningar oberoende av vållan- de, efter mönstret av »workmen's compen- sation». Undersökningen bekräftade starkt den uppställda hypotesen. Huvuddelen av undersökningen avsåg endast skadestånd, ej de övriga ersättningar som utgick till de skadade, och den är därför ej helt rättvi- sande om man frågar efter ersättningsför- hållandena i deras helhet. En särskild un- dersökning för staten Connecticut avsåg emellertid även andra ersättningar, och denna indicerar att resultaten ej förändrades mycket när även dessa medtogs. Ett resultat

som belyser betydelsen av försäkringsväsen- det redan vid denna tid är, att om skade- ståndsskyldig saknade försäkring, den ska- delidande fick skadestånd i ungefär ett fall av fyra, medan ersättning utgick i 85 % av fallen om den skadeståndsskyldige hade försäkring (se 5. 55 f.).

En mindre undersökning med uppgift att klargöra, om resultaten av the Columbia Study bibehöll sin giltighet, är F. James och S. C. Law, »Compensation for Auto Accident Victims: a Story of Too Little and Too Late» (Connecticut Bar Journal, vol. 26, 1952, s. 70 ff.). Det konstaterades, att visserligen försäkring blivit något mera utbredd men att den skadelidandes möjlig- heter att få skadestånd fortfarande var lika beroende av att försäkring fanns som vid tiden för Columbia-undersökningen.

Bland senare studier över ersättningsför- hållandena vid bilskador märkes två av John F. Adams, »A Survey of the Eco- nomic-Financial Consequences of Persona] Injuries Resulting from Automobile Acci- dents in the City of Philadelphia, 1953» (Temple University Econ. & Bus. Bull. March 1955) och >>A Comparative Analysis of Costs of Insuring Against Losses Due to Automobile Accidents — Various Hypoth- eses — New Jersey 1955» (Temple Uni- versity Econ. & Bus. Bull. March 1960). Den förra av dessa avser ersättningarna vid svåra skador (dödsfall och sjukhusvis- telse mer än en dag). Liksom i andra undersökningar visar det sig även här, att de som lider minst skada har bäst möjlighet att få ersättning för förlusten. Särskilt vid dödsfall synes ersättningarna ha varit för- hållandevis låga; intrycket är att man blott eftersträvat att ersätta de efterlevandes di- rekta utgifter, ej deras bestående ekono- miska förlust (s. 51). Överkompensation på grund av ersättningar från flera olika håll syntes vara mindre vanlig (s. 52). Under- sökningen avsåg också rutinen för skadereg- lering vid försäkringsbolagen. Man får vissa direkta upplysningar om hur det går till när försäkringsbolagen försöker komma till en uppgörelse vid småskador (s. 71):

Three of the companies in this group frankly state that it is their policy to attempt to obtain a statement from the insured and such other facts as are readily accessible as to the cause of the accident, and then to proceed im- mediately to the victim and, if he is not seriously injured, to attempt to »buy the case» without further investigation. This presumes, of course, that there is some evidence of liabil- ity on the part of the insured, and that the victim is willing to appraise the accident reasonably as to loss.

En annan undersökning med syfte att klargöra, vilka förluster bilskador orsakar och hur dessa ersättes, gjordes av C. Morris och J. C. N. Paul och beskrives under titeln »The Financial Impact of Automobile Acci- dents» (University of Pennsylvania Law Re- view, vol. 110, 1962, s. 913—933, omtryckt i Dollars, Delay and the Automobile Vic- tim s. 3 ff.). Undersökningen avsåg bil- olyckor som inträffat i Philadelphia och i en annan, näraliggande del av Pennsylvania är 1955, och materialet utvaldes genom ett stickprov bland de trafikolyckor som om- nämnts i ortens tidningar. Upplysningarna anskaffades genom intervjuer fyra år sena- re, under år 1960. Det antogs att ersätt- ningsfrågorna då skulle vara avgjorda men att det fortfarande skulle vara möjligt att erhålla tillförlitliga uppgifter om förluster och ersättningar.

De ersättningar som utgått sattes i rela- tion till »tangible loss», ett begrepp som omfattar utgifter för läkarvård, förlorad arbetsinkomst samt begravningskostnader vid dödsfall men ej framtida förlust av arbetsinkomst genom invaliditet eller efter- levandes förlust av försörjning genom döds- fall (se s. 933). Undersökningen avsåg en- dast personskada, men det kan ej uteslutas, att de ersättningar som medräknas till nå- gon del avsåg sakskada (vanligen ersätt- ning för skada på bil).1

1 Conard och hans medförfattare (jfr nedan) förmodar, att även ersättningar för sakskada medräknats, eftersom det ofta är omöjligt att i klumpsummor urskilja, hur mycket som belöper sig på olika skador. Se Automobile Accident Costs and Payments s. 65 f.

Av 355 fall av personskada (ej inklude- rande dödsfall) utgick intet skadestånd i 166 fall, d. v.s. i 46,8 procent av fallen (se s. 916 f.). En avsevärd del av dessa utgjor- des emellertid av fall med ringa ekonomisk förlust. Även i den grupp som lidit störst ekonomisk skada (3000 dollar eller där- över) utgick dock intet skadestånd i 37,0 % av fallen, och skadestånd motsvarande mindre än hälften av förlusten utgick i 29,6 procent av fallen i denna grupp (se tabellen s. 917).

Det finns även uppgift att skadevållaren saknade försäkring i 44 fall av 355 där dödsfall ej inträffade (d.v.s. i 12,2 %) och i 2 fall av 77 där dödsfall inträffade (d. v. s. i 3,8%). Det utgick dock skadestånd i 13 av dessa sammanlagt 46 fall.1

Annan ersättning än skadestånd under- söktes också, och det visade sig då att när- mare hälften (49,1 procent) ej erhöll ersätt- ning vare sig genom »workmen's compen- sation», sjuklön, olycksfalls- och sjukför- säkring eller från liknande inrättningar (se 5. 919).2 Den kombinerade effekten av ska- destånd och andra ersättningsformer beräk- nades, och resultatet var att i 23,9 procent av samtliga fall (dödsfall undantagna) alls ingen ersättning utgick (se 5. 920). I grup- pen som led förluster över 3 000 dollar ut- gick ingen ersättning till 7,7 %, och en så stor andel som 46,2 % fick visserligen någon ersättning men under hälften av förlusten (se tabellen s. 921).

Det finns emellertid också fall där ersätt- ning utgår till högre belopp än förlusten. I 19,9 procent av fallen utgick sammanlagd ersättning med belopp motsvarande fem gånger förlusten eller- mera, och där för- lusten låg under 100 dollar utgjorde antalet som fick så stor ersättning närmare 35 pro- cent av samtliga (se tabellen s. 921). Vid bedömningen av dessa siffror är det dock särskilt viktigt att hålla i minnet det sätt, på vilket ekonomisk förlust här bestämts.

Av de 73 dödsfall till följd av biltrafik som undersöktes utgick varken skadestånd eller annan ersättning i tio fall, medan i åtta fall ersättningarna sammanlagt utgjor- de mindre än hälften av den ekonomiska

förlusten (vilken såsom nämnts ej omfattar de efterlevandes förlust genom försörjarens död).3

Vid utnyttjandet av dessa uppgifter är det dock skäl att beakta, att såväl samp- lingsmetoder som primäruppgifter förefaller ganska osäkra.

En företagsekonom, Earl F. Cheit, har gjort en omfattande undersökning rörande ersättningsförhållandena vid olycksfall i ar- bete, »Injury and Recovery in the Course of Employment» (1961). Undersökningen rör främst det system för ersättning vid olycksfall i arbete, »workmen's compensa- tion», enligt vilket begränsade ersättningar utgår till de skadelidande oberoende av vål- lande hos arbetsgivaren, samtidigt som den skadelidande är avskuren från möjligheten att kräva arbetsgivaren på skadestånd för återstående förlust ens när denne är vål- lande. Anledningen till undersökningen är närmast, att berättigandet av workmen's compensation ifrågasattes av flera skäl. Er- sättningsgraden har ansetts vara alltför låg, administrationen har ansetts otillfredsstäl- lande, och det har klagats på dröjsmål med utbetalningarna. Systemet med penninger- sättningar utbetalade till den skadelidande anses också olämpligt från rehabiliterings- synpunkt (se 5. 8 f.).

Huvudmaterialet för undersökningen här- rör från Kalifornien och avser främst ska- dor som inträffat under åren 1952, 1953 eller 1956 (flera olika stickprov, hämtade från olika år, har använts).4

1 Se s. 916 n. 8 samt tabellerna efter 5. 933. — Det synes något förvånande att proportions- vis så många flera fall, där försäkring sak- nas, redovisas för skador utan dödsfall än för dödsfall. Huruvida detta beror på en slump eller på otillförlitlighet i materialet låter sig dock knappast avgöras. ? Om man lägger samman fall med och utan dödlig utgång blir resultatet att i 47,2 % av fallen ingen sådan ersättning utgick; se Kee- ton & O'Connell, a.a. s. 41. 3 Se 5. 922 f. 4 Se Appendix 11, s. 361 f., där sammansätt- ningen av »California Survey Samples» be- skrives.

Undersökningen avser emellertid även andra ersättningsformer, bl.a. den rätt till skadestånd på grund av arbetsgivarens eller hans personals vållande som finns för de anställda vid federala järnvägar enligt Fe- deral Employers' Liability Act (förkortad FELA), och undersökningen har ett särskilt värde genom att den möjliggör en viss jäm- förelse mellan olika ersättningssystem.

För läkarvård m. m. utgår vid workmen's compensation i princip full ersättning, och systemet anses i stort sett fungera tillfreds- ställande i detta avseende, ehuru det också förekommer vissa klagomål över att läkar- vårdens kvalitet är otillfredsställande och att administrationen av workmen's compen- sation söker att kortsiktigt spara kostnader, utan att tillräckligt beakta den ekonomiska betydelsen av god läkarvård (se s. 54—60).

En principiellt och praktiskt viktig fråga är bestämningen av förlust genom dödsfall och bestående arbetsoförmåga. Cheit gör därvid en beräkning av förlusten i varje särskilt fall på grundval av den skadades ålder och inkomstförhållanden, sannolik ar- betslöshet, den typiska kurvan för en arbe- tares förtjänster vid olika åldrar och famil- jens storlek samt vid dödsfall även för den andel av inkomsten som den dödade själv skulle ha konsumerat (kap. 3). Avdrag för skatter och avgifter för sociala ändamål an- ses i princip böra ske, men vid dödsfall anses beloppet härför i praktiken kunna beräknas till samma belopp som en annan post, vilken också anses böra tagas med i beräkningen, nämligen »the value lost from not having the family head in the home». Dessa båda poster anses sålunda taga ut varandra, något som bl.a. förenklar be- räkningarna (se 5. 82 ff.).1 Framtida in- komster reduceras till ett nutidsvärde på grundval av en räntefot på 4 %.

Den medianförlust vid dödsfall som fram- kommer på detta sätt beräknas beträffande Kalifornien till ca 75 000 dollar (se 5. 86). Workmen's compensation ersätter blott 10 a 12% härav, men om man därtill lägger övriga belopp som utfaller (t. ex. livförsäk- ringar och pensioner till efterlevande) upp- går sammanlagda ersättningen till ungefär

en tredjedel av förlusten, något som visar vilken jämförelsevis ringa betydelse work- men's compensation har i detta fall.2

Vid invaliditet gör man i första hand en jämförelse mellan den skadades arbetsin- komst sådan denna beräknas ha varit om ingen olycka inträffat och sådan denna var efter det permanent invaliditet inträtt. Re- sultatet blir då, att av dem som blivit inva- lidiserade en ganska stor andel ej alls lider någon ekonomisk förlust genom permanent invaliditet (80,2% vid 1—19 % invaliditet, 56,8 % vid 20—69 % invaliditet, och 18,3% vid 70—100 % invaliditet).a An- märkningsvärt är, att den grupp som ej lider någon förlust erhåller nästan lika stor genomsnittlig ersättning som den grupp vil- ken lider förlust.4 För dem som lider för- lust är medianersättningen vid 1—19 % invaliditet 7,4 % av förlusten, vid 20—69 % invaliditet 9,9 % av förlusten, och vid 70 till 100 % invaliditet 36,0 % av förlusten.5 För dem som blir oförmögna till arbete är ersättningarna dåliga, och det finns ej hel- ler — i motsats till vad som var fallet vid dödsfall — andra ersättningsformer som i betydande mån kompletterar bristerna i workmen's compensation (s. 183):

As the figures from this chapter show, for those workers who cannot get jobs or who are working at poorer jobs than before the accident, the impact of their wage loss is diffi- cult to overstate. Not only are workmen's compensation benefits pitifully small for these workers, but benefits from private insurance and other disability plans do not change the results significantly either.

Nyssnämnda siffror avser Kalifornien; siffrorna växlar emellertid mycket starkt

1 De anförda data tillåter dock läsaren att be- räkna förlusten utan hänsyn till den ideella skadan av familjeförsörjarens död. 2 En utförlig analys av ersättningarna finnes i kap. 4, och en plan för förbättring av er- sättningarna framställes i kap. 5. 3 Se tabell s. 179. 4 Se tabell 5. 92, som för dem som invalidise- ras till 20—69 % upptar en genomsnittlig er- sättning på 3 832 dollar till dem som lider permanent förlust av inkomst och 3 294 dol— lar till dem som ej lider någon sådan förlust. 5 Se tabell 5. 182

mellan olika stater. I New Jersey utgår er- sättning för invaliditet i 65,3 % av samtliga de fall av olycksfall i arbete där ersättning kan utgå, i Hawaii däremot blott i 5,6 % av samtliga fall.1 Förklaringen ligger bl.a. i olika grad av industrialisering men också i att principerna tillämpas olika. I New Jersey får även ett stort antal personer som ej drabbats av något inkomstbortfall till följd av övergående arbetsoförmåga ersätt- ning för invaliditet (se 5. 156). Osäkerheten, för att icke säga godtyckligheten, vid be- stämmande av graden av invaliditet leder också till ett stort antal tvister mellan ar- betstagare och arbetsgivare, vilket Cheit kommenterar på följande sätt (5. 157):

Conceived as a system that would eliminate the damaging litigious atmosphere of the ear- lier employers' liability era, workmen*s com- pensation, with every year, has become more and more afflicted with the same disease. Its permanent disability benefit procedures have become marked by conflict, which, in turn, has produced the ultirnatic irony of the system: the frequent aggravation, rather than alleviation, of disability, especially in the more serious cases.

Jämförelsen mellan workmen's compen- sation i Kalifornien och skadeståndssyste- met vid de federala järnvägarna enligt FELA (kap. 4) visar att vid invaliditet ska- destånden kommer upp i åtskilligt högre belopp än ersättningarna genom workmen's compensation.2 Någon exakt jämförelse kan dock enligt Cheits mening ej ske, därför att olikheter mellan kostnader och tidsutdräkt i de båda systemen anses betydande och, framför allt, därför att det är en utbredd uppfattning bland arbetstagarna, att fram- ställande av skadeståndskrav leder till av- skedande, något som vare sig uppfattningen är riktig eller ej kan medföra att överhuvud krav ej framställes där det skulle ha varit berättigat (se s. 203). Spridningen är också mycket större vid skadestånd än vid work- men's compensation; medan 3,4 % av dem som drabbats av 100 % invaliditet genom olycksfall i arbete vid järnvägarna ej fick någon ersättning och 18,5 % fick mer än 40 000 dollar, faller vid workmen”s compen-

sation inga skadelidande i någon av dessa grupper (se 5. 207). Cheits uppfattning, att ett system av typen workmen's compensa- tion, särskilt om dess värsta svagheter av- hjälpes, fungerar bättre än ett skadestånds- system, framträder tydligt (se 5. 215):

Injured railroad employees who successfully by-pass the »coverage» hurdle; who have ob— vious disabilities; who can withstand long de- lays; and whose claims, if contested, win, prob- ably are better off under FELA than they would be under workmen”s compensation re- gardless of the degree of disability.

From the standpoint of social policy, a modern workmenls compensation system would be preferable to the present FELA. But until workmen's compensation proves more effective where it now exists, it is clear railroad wor- kers will not give up their rather good chance for an adequate recovery for what they view as the certainty of inadequate compensation benefits.s

Där advokat medverkar till en uppgörelse angående workmen's compensation, blir re- sultatet ofta, att i stället för den livränta, som normalt skulle utgå, ett engångsbelopp utgår. Åt dessa fall ägnar Cheit en special- undersökning (s. 275—279). Denna under- sökning bestyrker ej det ofta förekomman- de påståendet, att den som får engångser- sättning vanligen förslösar denna eller visar sig oförmögen att handhava kapitalet. Där den skadelidande hade frihet att välja mel- lan engångsersättning och livränta och valde den förra ersättningsformen, gjorde han vanligen också ett förståndigt bruk av den. Men många blev tvungna att ta en- gångsersättningar som ett resultat av en kompromiss, därför att de var tvungna att skaffa sig kontanter för att betala skulder eller av liknande skäl, och resultatet blev då mindre lyckat. De accepterade otillräckliga belopp. Som en särskild olägenhet nämnes, att engångsersättningen regelbundet medför,

1 Se tabell 5. 154 f. och texten 5. 153. 2 Se tabellen s. 207. Medianersättningen ligger dock högre vid workmen*s compensation (16 693 dollar) än vid skadestånd (13 156 dol- lar). 3 S. 216.

att den skadelidande frånskriver sig rätt till ersättning för eventuellt uppträdande fram- tida besvär (se 5. 277). När sådana dock inträder står han utan rätt till ersättning. Det påstås också, att den som har utsikt att få en engångsersättning är mindre benä- gen att underkasta sig rehabilitering än andra (se 5. 278 f.).

Ett allmänt problem vid alla ersättnings- system, vilket Cheit särskilt diskuterar, är att vid tiden för ersättningens fastställande avgöra, huruvida den skadelidande kommer att vidkännas några permanenta löneförlus- ter och hur stora dessa i så fall kan bli (se 5. 336 ff.). Utom av själva skadan, den ska- delidandes ålder och sysselsättning påverkas den skadelidandes förmåga att hävda sig på arbetsmarknaden av hans temperament och anpassningsförmåga, hans fysiska och psykiska hälsa, utbildningsnivå och intelli- gens, familjens förhållanden, arbetsgivarens attityd, vänners och släktingars förmåga att hjälpa till anställning, den allmänna arbets- marknadssituationen samt geografiska be- gränsningar i möjligheten att söka arbete. Uppfattningarna växlar även om det sätt på vilket den skadades ålder kan inverka. Några framhåller att den äldre har mindre möjlighet att anpassa sig efter skadan, me- dan andra lägger vikt vid att den yngre måste dragas med ett handikapp för en längre och mera svåröverskådlig tid. Önsk- värdheten av att den skadade arbetaren kan återgå till samme arbetsgivare som förut när han åter blir arbetsduglig understrykes särskilt.

Den mest ingående och utan tvivel veder- häftigaste undersökningen av ersättningar vid skador till följd av biltrafik i USA är A. F. Conard m.fl., »Automobile Accident Costs and Payments. Studies in the Econom- ics of Injury Reparation» (1964).1 (Arbe- tet benämnes ofta »the Michigan study») Studien innehåller dels en jämförelse mel- lan olika typer av ersättning i vad avser deras förmåga att täcka skador till följd av biltrafik, baserad huvudsakligen på of- fentlig och privat statistik rörande ersätt- ningsformerna, dels en ingående undersök- ning av ett antal fall av skador till följd

av biltrafik i staten Michigan under år 1958, och dels en komparativ översikt över systemen för ersättning av personskador, särskilt bilskador, i ett antal europeiska län- der, bland dem även Sverige.

Översikten över de olika ersättningssyste- men visar bl.a. att sjukförsäkring och so- cialförsäkring utvecklats mycket starkt i USA under senare år. Detta framträder sär- skilt vid en jämförelse med Cheits resultat beträffande ersättning vid invaliditet; han fann, såsom nyss framgick, att andra ersätt- ningsformer än workmen”s compensation har ringa betydelse.2 Det framgår även av the Michigan study, att administrationskost- naderna för de olika ersättningssystemen växlar avsevärt. Billigast är socialförsäkring och vissa former av privat olycksfalls- och sjukförsäkring, dyrast är skadestånd i för- ening med trafikförsäkring. Härtill kommer de kostnader som består i att delar av ska- destånd går till advokater som arvoden till dem; utgifter för att erhålla skadestånden beräknas för Michigan till cirka 25 procent, medan för workmen's compensation mot- svarande siffror är ungefär 5% % (se 5. 52).3 När man sammanställer administra- tionskostnader och de skadelidandes kost- nader för att uppbära ersättningarna, visar det sig, att mer än hälften av de belopp som trafikförsäkringen kostar går till andra än de skadelidande, d.v.s. till advokater och till försäkringsbolagens omkostnader:1

1 Vissa slutsatser och förslag presenteras av Conard i »The Economic Treatment of Automobile Injuries», (Michigan Law Re- view, Vol. 63, 1964, s. 279—326, omtryckt i Dollars, Delay and the Automobile Victim, 1968, s. 413 ff.). Se även A. F. Conard och J. E. Jacobs, »New Hopes for Consensus in the Automobile Injury Impasse», (American Bar Association Journal, Vol. 52, 1966, s. 533—538, omtryckt i Dollars, Delay and the Automobile Victim s. 377 ff.). 2 Se Conard m.fl., a.a. s. 62. Även i förhål- lande till Morris och Pauls undersökning vi- sar sig andra ersättningsformer än skade- stånd ha ökat i betydelse. Jfr Michigan Law Review, Vol. 63, 1964, s. 290 n. 42. 3 För de fall av svårare skador, där faktiskt advokat anlitades, utgjorde kostnaderna för att uppbära skadestånd genomsnittligt 32 procent; se Conard m.fl., a.a. s. 191. 4 Se a.a. s. 54—60.

Conard drar också slutsatsen, att en för- bättring i skadestånden är det dyraste sättet att hjälpa trafikens offer, medan socialför- säkring och gruppförsäkring är de billigaste sätten.1

Undersökningen av skador till följd av biltrafik i Michigan år 1958 avsåg dels ett större stickprov av skador i allmänhet och dels mindre stickprov av svårare skador. Stickproven togs från de bilolyckor som rapporterats till polisen i Michigan. Det större stickprovet bearbetades genom fråge- formulär som sändes med posten, de mindre stickproven genom personliga in- tervjuer.

Undersökningarna avsåg att klarlägga, i vilken utsträckning ekonomisk förlust orsa- kad av bilolyckor ersattes. Endast fall där personskada inträffat undersöktes, men för dessa fall togs hänsyn även till sakskador, delvis beroende på att vid uppgörelser med klumpsummor det var omöjligt att skilja de olika förlusterna åt. Endast ekonomiska förluster beaktades, eftersom det ansågs omöjligt att mäta den »psykiska förlust» som består i sveda och värk, förödmjukel- sen av ett lyte, sorgen över förlusten av en nära anhörig, o.s .v.” Undersökningen av- såg vidare endast att mäta den individuella ekonomiska förlusten, ej samhällets eko- nomiska förlust genom en inträffad skada. En arbetsgivares ekonomiska förlust genom att hans anställde skadas och blir oförmö- gen till arbete tages sålunda ej med i beräk- ningen.” Svårigheten att isolera den indivi- duella förlusten från samhällets framhålles emellertid, och som strax skall framgå, väl- jes vid bestämningen av förlust genom dödsfall en metod som i praktiken närmar sig en beräkning av samhällets förlust.

Conard och hans medförfattare ställdes inför ungefär samma problem som Cheit när det gällde att bestämma den ekono- miska förlusten genom dödsfall eller be- stående arbetsoförmåga. Beräkningsmeto- den är likväl en helt annan, och till synes är den mera schematisk i the Michigan stu- dy än i Cheits undersökning. För dem som återvände till arbete efter skadan och för- tjänade lika mycket som förut, räknades

blott den faktiskt förlorade inkomsten som förlust.4 Där arbetsoförmågan blev be— stående, tillämpades en mera schematisk be- dömning. När en kvinna skadats beräknades det årliga värdet av hennes arbete till 3 000 dollar, och hennes återstående arbetstid an- sågs sträcka sig fram till 75 år.5 För män antogs arbetsåldern upphöra vid 65 år, och inkomsten beräknades med ledning av tabeller för inkomstutvecklingen för män med olika utbildning.a För den skadades egen konsumtion gjordes ett avdrag på 2000 dollar årligen vid skador som ledde till döden. Resultatet justerades upp eller ned »on the basis of the ratio of the indi- vidual's actual pre-accident income to the average income of those in the same age- education group» (se 5. 377 f.). För att dis- kontera framtida förtjänster till nuvärde användes en räntefot av 4 %. Beräknings- metoden innebär, att förlust har ansetts uppstå även vid dödsfall där den dödade ej efterlämnade några nära anhöriga. Ingen hänsyn togs till skatter. Som faktorer vilka leder till att framtida förtjänster räknas i underkant nämnes, att ingen hänsyn togs till den sannolika ökningen i realinkomst i framtiden samt att man utgick från ge- nomsnittsinkomster för hela USA, medan medelinkomsterna i Michigan ligger över detta genomsnitt. Sammanfattningsvis sä- ges, att beräkningen av värdet av förlorad arbetskraft är försiktig.7 Hur beräknings- metoden förhåller sig till dem som ameri- kanska domstolar begagnar framgår ej och anses utan intresse för författarnas syften (se 5. 167 f.).

Sammanlagda antalet personer, som led ekonomisk förlust på grund av bilskada (vil- ken ledde till personskada) under år 1958, beräknas till 86100 (se s. 143 f.). Den sammanlagda förlusten beräknades till 178 miljoner dollar, vartill skulle komma, om

Michigan Law Review, Vol. 63, 1964, s. 291. A.a. s. 140, 176, 374. A.a. s. 141 f.; jfr s. 379 f. A.a. s. 375. A. st. Se 5. 376 ff. A.a. s. 379.

dams—cam»-

även ersättning för sakskada i de fall där endast sådan skada uppstått medräknades, uppskattningsvis 90 miljoner dollar (se 5. 142 f.). I de flesta fall var emellertid den ekonomiska förlusten ringa. 64% av de skadelidande hade ekonomiska förluster på mindre än 500 dollar. De personer vilkas skador medförde ekonomiska förluster på 10000 dollar eller mera utgjorde endast 3 % av samtliga skadade (se 3. 144). Men medan förlusterna på mindre än 500 dollar, trots sitt stora antal, sammanlagt uppgick blott till 8 % av totalförlusten (14,3 miljo- ner av 178,2 miljoner), utgjorde förlusterna på över 10000 dollar sammanlagt 57% av totalförlusten (101,5 miljoner av 178,2 miljoner)!

Av de 86100 personer som lidit person- skada erhöll endast 65 900 (77 %) någon ersättning.2 Sammanlagda ersättningsbelop- pen var 85,2 miljoner.3 Den förnämsta käl- lan till ersättning var, om man ser till anta- let som erhöll ersättning, de skadelidandes egna försäkringar (socialförsäkringar, pri- vata olycksfalls- och sjukförsäkringar samt bilskadeförsäkring), vilka gav ersättning till 63 % av de skadelidande, medan skade- stånd utgick till 49 % (se s. 146). Om man i stället jämför antalet som erhöll skadestånd med antalet som led ekonomisk förlust, är andelen, som erhöll skadestånd, 37 % (32100 av 86100), (se s. 139, 149). Ser man återigen till beloppen dominerar ska- destånden, med 55 % av de sammanlagda ersättningsbeloppen, medan de skadelidan- des egna försäkringar stod för 38 % av de sammanlagda beloppen (se s. 147).

Vid beräkningen av hur stor andel av förlusten som ersatts medräknar Conard och hans medförfattare ej blott den ersätt- ning som redan utgått utan även den som väntades utgå, och beloppet 85,2 miljoner i ersättning ökas därigenom till 93,6 miljoner, vilket belopp kan jämföras med totalför- lusten 178,2 miljoner. Av sammanlagda ersättningsbeloppet 93,6 miljoner härrör då 47 miljoner från skadestånd (se 5. 152 f.).

De nyssnämnda siffrorna avser endast jämförelser i stort och täcker både fall där den skadelidande får mera än sin förlust

och fall där han får mindre än sin förlust. En jämförelse mellan de skadelidandes in- dividuella förluster och de ersättningar de erhåller kan i the Michigan study endast ske beträffande svårare skador, vilka som nämnts undersökts särskilt. Såsom svårare skador betraktades sådana som fordrade sjukhusvård under tre veckor eller mera, eller förorsakade utgifter för läkar- och sjukhusvård på 500 dollar eller mera, eller ledde till döden eller någon grad av invali- ditet (se 5. 159 f.). Det visade sig emellertid att några av de fall som undersöktes enligt denna bestämning i själva verket ej var särskilt allvarliga. Dessa fall kom då att utgöra exempel på sådana där den ekono- miska förlusten var ringa (se s. 160 f.). Inom hela denna grupp erhöll 6 % av de skadelidande (eller deras efterlevande) alls ingen ersättning genom alla reparations- källor sammantagna, 20 % erhöll ersättning motsvarande 1—25 % av förlusten, 27% erhöll ersättning motsvarande 26—75 % av förlusten, 28 % erhöll ersättning motsva- rande 76—150 procent av förlusten, och 19 % erhöll ersättning motsvarande 150 % eller mera av förlusten (se 5. 178). Ser man emellertid hur ersättningen förhöll sig till förlusten vid resp. större och mindre skador visar sig samma tendens som i Morris och Pauls undersökning, d.v.s. att medan över- kompensation förekommer vid små förlus- ter, de som lider stora förluster sällan får ens full ersättning. Av den grupp i the Michigan study som led minst förlust (un- der 1000 dollar) erhöll 32% så mycket som 151 % av förlusten. Inom den grupp som led den största förlusten (25 000 dollar eller mera) erhöll visserligen endast 1% alls ingen ersättning men 68 % erhöll högst 25 % av förlusten och blott 5 % erhöll 151 % eller mera av förlusten (se s. 179). Vid dessa siffror bör man emellertid beakta, att Conard och hans medförfattare åtmins- tone för dödsfall bestämmer den ekono- miska förlusten på ett sätt, som helt avvi-

1 A.a. s. 145. 2 A.a. s. 145. 3 A.a. s. 147.

ker från skadeståndsreglernas, och som så- kerligen är ägnat att medföra att kompen- sationsgraden för gruppen som helhet för- minskas.

The Michigan study innehåller också en ingående undersökning av uppgörelserna om skadestånd vid svårare skador (kap. 6). 34 % av dem som lidit skada antingen för- sökte ej utfå skadestånd eller uppgav sina krav utan att anlita advokat. 17% erhöll skadestånd utan att anlita advokat. Av de 49 % som anlitade advokat erhöll de flesta någon ersättning (se 5. 183). Sammanlagt erhöll 55 % av dem som lidit svårare skada skadestånd och 45 % blev utan skadestånd (se 5. 186).

När man jämför skadestånden med för- lusterna vid svårare skador visar sig en av- sevärd brist på överensstämmelse. Conard och hans medförfattare uppställer en kate- gori där skadeståndet i stort sett motsvarar förlusten (nämligen utgör 76—150 % av förlusten), men endast i 34 % av fallen kommer skadeståndet inom denna kategori (se 5. 195). Undersökningen av uppgörel- serna om skadestånd visar samma tendens som i övrigt, nämligen att utsikterna för en skadelidande att få ett skadestånd som motsvarar förlusten är mycket bättre för dem som lider små förluster än för dem som lider stora förluster. För dem som lider förluster under 1000 dollar (och erhåller åtminstone något skadestånd) utgår nämli- gen skadestånd motsvarande 76—150 % till 49 % av gruppen och över 150 % till 33 % av gruppen, medan av dem som lidit för- luster på mer än 25 000 dollar endast 29 % erhåller skadestånd i storleksgraden 26— 75 %, varjämte hela återstoden, 71 %, er- håller skadestånd på högst 25 % (se 5. 197). Såsom förff. uttrycker saken (s. 198): »Among the cases of really severe economic losses ($ 25,000 or more), partial compen- sation is virtually the only kind that occurs; no cases of full economic compensation fell within the sample.»1 Detta bör ses i belys- ning av att enligt staten Michigans rätt den skadelidandes medvållande medför att han helt förlorar rätten till skadestånd; det utgår sålunda i princip fullt skadestånd

eller alls intet.

Som förklaring till att uppgörelserna ger så låg kompensation vid de stora skadorna nämnes bl. a., att ansvarssummorna för bil- ansvarsförsäkringarna är låga; tiotusen dol- lar per skadad person är fortfarande ett vanligt maximum. Det framhålles också, att eftersom förffzs syfte i detta fall varit att bestämma reparationen för de skadelidan- de, de räknat med nettoskadestånd och så- lunda gjort avdrag för advokaternas hono- rar, vilka för dessa fall bör räknas till unge- fär en tredjedel av bruttoskadestånden (se 5. 198 f.). Men det säges också att dessa förklaringar ej räcker till (se 5. 199):

In this respect, the statistics confirm what every lawyer and adjuster knows — that ques- tions about negligence, proof, the defendant's ability to pay, and the claimant's desire for an end of litigation, lead to the compromise of claims at levels which correspond to no theory of legal right. Furthermore, the factors tending toward compromise are much more powerful in the cases of large economic loss than they are in the small ones.

Undersökningen går också noggrant in på de faktorer som bestämmer de skade- lidandes och deras ombuds handlande, ti— den innan ersättning utgår, vad som föran- leder skadelidande att vända sig till advo- kat, advokaternas egna uppfattningar, o.s.v. Man kan här anteckna, att skade- ståndsreglerna åtminstone såtillvida synes ha betydelse som skadelidande vilka ej er— hållit något skadestånd och ej vänt sig till advokat ofta (i 68 % av fallen) anförde vållandeförhållandena som en förklaring till sitt handlande. Den omständigheten att motparten saknade försäkring eller pengar nämndes mera sällan (12 % av fallen, se s. 210). Även advokaterna framhöll vållande- frågornas betydelse (se 5. 213).

Ett särskilt kapitel ägnas åt skadestånds- processerna vid domstolar (kap. 7). Av de

1 Dessa siffror hänför sig sålunda till dem som verkligen får skadestånd; härtill kom- mer hela den andel (ungefär hälften av dem som lidit svårare skada) som ej erhåller något skadestånd alls (se s. 198).

fall där talan anhängiggöres kommer en- dast 15 % till huvudförhandling, och en- dast 2% går till överrätt (se s. 240 f.). Uppgörelser är sålunda vanliga även på processtadiet. Här framträder f.ö. samma förhållande som i New York, nämligen att ju större belopp förlusten uppgår till och tvisten gäller, desto längre tid dröjer det innan uppgörelse sker (se 5. 244).

Ett annat kapitel (kap. 8) rör kärandes och svarandes attityder och åsikter om ska- deståndskraven. De skadelidande är i många fall missnöjda med utgången, men det är dock anmärkningsvärt att 43 % av alla som erhållit skadestånd ansåg att upp- görelsen var skälig, medan 54 % ansåg sig ha fått otillräckligt (se s. 272, 274). Även när fråga ställdes till samtliga som råkat ut för svårare skada eller åtminstone anställt talan, huruvida de var tillfredsställda med utgången eller ej, svarade 59 % att de var tillfredsställda med utgången i fallet (se s. 277). Av dem som var missnöjda med utgången ansåg 95 % att de erhållit otill- räckligt skadestånd, och 79 % var missnöj- da med det sätt på vilket de blivit behand- lade av motpartens försäkringsbolag. Inom gruppen av samtliga som råkat ut för svå- rare skada eller gått till process var 47 % missnöjda med motpartens försäkringsbolag (se 5. 278).

Ett förhållande som har något intresse för dem som fäster sig vid skadeståndets pre- ventiva funktion är att svarandena, d.v.s. de potentiellt skadeståndsskyldiga, i allmän- het hade ringa kännedom om resultatet av kraven på skadestånd. 92% av dem som tillfrågades, huruvida uppgörelse hade skett, svarade att de trodde att så var fallet, men på frågan, vilken utgången hade blivit, d.v.s. om den skadelidande hade erhållit någon ersättning, svarade 33 % att de ej kände till detta. I återstående 8 % av fallen trodde svarandena att ingen uppgörelse skett eller visste intet därom (se s. 296 f.). I samtliga de fall där frågan ställdes hade emellertid uppgörelse skett. Där kravet ej lett till rättegång, kände svarandena till utgången i 36 % av fallen, där kravet lett till rättegång men ej till huvudförhandling

kände de till utgången i 55 % av fallen, och där kraven lett till huvudförhandling kände de till utgången i 95 % av fallen (se 5. 298 f.). I alla de fall där svarandena ej kände till hur stort skadestånd som be- talats, hade detta erlagts av försäkrings- bolag, men i de (sex) fall där svarandena själv erlagt hela eller en del av skadestån- den kom de ihåg beloppen (se s. 299).

De svarande tillfrågades också om sin åsikt om utgången i fallet, och det visade sig då bl.a., att ju högre inkomsten var, desto större var missnöjet med utgången. Förff. tolkar detta så, att de som har högre inkomster »tend to become personally more involved in the litigation process» (s. 304). Det missnöje som förekom riktade sig van- ligen mest mot käranden eller hans advokat (se 5. 306). 69 % av alla svarande var emel- lertid ej missnöjda med någon (5. 307). Som exempel på att en svarande föga berördes av skadeståndskravet kan citeras följande svar på en fråga, om vederbörande önskat, att uppgörelse skulle skett tidigare (s. 308):

»I certainly would have. It's awfully difficult to remember details after 3 years for an inci- dent that hasn't been in your mind for 3 years.»

Conard och hans medförfattare samman- fattar resultatet på denna punkt sålunda (s. 309):

In summary, the Michigan survey shows that the defendant is best characterized by his lack of involvement in the litigation process, evi- denced by both his lack of knowledge about the outcome of the case and by the small amounts of time and money he is required to invest to reach settlement. This lack of involve- ment results in attitudes and opinions that appear to lack the conviction with which attitudes and opinions are held by plaintiffs. The principal burden irnposed on most defend- ants is the uncertainty associated with being sued. and this burden could be substantially reduced through improved communication be- tween the defendant and his lawyer.

Conard och hans medförfattare gör ej någon uppdelning mellan skadestånd som betalas av försäkringsbolag och skadestånd

som betalas av andra.1 Det framgår emel- lertid indirekt, att förekomsten av ansvars- försäkring på skadevållarens sida har en avgörande betydelse för om skadestånd ut- går och i så fall till vilket belopp. Förff. uttalar sålunda (s. 7) att »practically all tort damages were paid by liability insurance companies». Det uppges också, att endast 3 % av svarandena betalade något ur sin egen ficka (s. 302), samt att 8 % av sva- randenas advokater och 18 % av kärande- nas advokater nämnde svarandens oför- måga att betala som en faktor vilken på- verkade uppgörelsen (s. 220).

The Michigan study har uppenbarligen tjänat som förebild för en undersökning rörande den kanadensiska provinsen Ontar- io, vilken A. M. Linden utfört och be- skrivit under titeln »The Report of the Osgoode Hall Study on Compensation for Victims of Automobile Accidents» (1965).2 Undersökningen avsåg skador genom biltra- fik som inträffat under år 1961 i York County, vilket omfattar staden Toronto med omnejd, och byggde på stickprov bland skador som rapporterats till polisen. Stickprovet bearbetades genom intervjuer. I jämförelse med övriga undersökningar är denna ovanligt starkt koncentrerad på svårare skador. Undersökningen utfördes under sommaren 1964, d.v.s. mellan två och ett halvt och tre och ett halvt år efter det olyckorna inträffat, i tanke att skador- na då skulle vara färdigreglerade.a

Liksom the Michigan study omfattar denna undersökning endast fall där person- skada inträffat, och för sådana fall stude- rades även sakskadorna. Vid the Osgoode Hall study bestämdes ekonomisk förlust på ett sätt som avsåg att närmare ansluta sig till domstolarnas bedömning än som var fallet i the Michigan study. Om en skadad åtnjöt helt eller delvis fri sjukvård, inräknades kostnaden härför i både förlust och ersättning (se 5. III:2 f.). Vid skador som ledde till dödsfall ansågs, att när en person som vid tiden för skadan ej hade några arbetsinkomster (vilket tillämpades även på i hemmet arbetande kvinnor och studerande) dödades, ingen förlust av fram-

tida inkomst borde beräknas. Om å andra sidan den dödade hade en arbetsinkomst, lades denna till grund för beräkning av förlust av framtida inkomst, även om han ej vid tiden för dödsfallet hade några an- höriga som var beroende av honom för sin försörjning, och intet avdrag gjordes för den dödades egen konsumtion (se s. III:5 ff.). Beräkningen var även i övrigt enklare än i the Michigan study. Liksom i denna medtogs ej »the psychic loss».4

Sammanlagda antalet personer som ska- dades genom biltrafik i York County un- der 1961 var 11 870, och deras sammanlag- da förlust beräknades till 14 437000 dollar (se 5. 1:10, II:1—2). Vid undersökningen skildes mellan mindre skador, svårare ska- dor och dödsfall.

En första del av undersökningen avsåg förlusterna. Även de som lidit mindre ska- dor hade dock i allmänhet någon förlust, och nästan 25 % i denna grupp hade för-

...

Jfr dock 3. 48 med n. 54 (s. 50), där totala skadeståndsbeloppen från försäkringsbolag uppges till 1494 miljoner dollar och skade- stånden från andra beräknas till 18 miljoner, på grundval av ett antagande att det senare beloppet utgör 1,2 % av det förra. 2 Arbetet föreligger i offset-tryck; såvitt fram- går finns det ej i bokhandeln. Se även A. M. Linden, »Peaceful Coexistence and Auto- mobile Accident Compensation», Canadian Bar Journal, Vol. 9, 1966, s. 5—17, 71, och American Journal of Comparative Law, vol. 15, 1966—67, 5. 305 ff. 3 Se rapporten s. 8; det framgår emellertid se- nare, att av de fall som gick till domstol närmare hälften ännu ej nått till huvudför- handling när undersökningen företogs, se 5. V:21. 4 Se 5. 11111. Man försökte likväl att fastställa,

hur mycket som skulle ha utgått som »gene- ral damages» vid svårare skador. »A respect- ed senior member of the negligence bar» gjorde på grundval av erhållna uppgifter om 222 av de svårare fallen en uppskattning av hur stort belopp en jury skulle utdöma som »general damages» i dessa fall. Detta belopp adderades till det för »ekonomisk förlust», och resultatet kallades »the legal loss». Genomsnittlig »legal loss» i dessa fall blev då $ 4861 och medianen $ 1974 (mot ett genomsnitt för »ekonomisk förlust» på S 3 383 och en median på $ 736). Det fram- gick vidare, att mycket få skadelidande kun- de anses överkompenserade när skadestån- den jämfördes med »the legal losses». Se s. IV: 29—32.

luster över $ 5001 Genomsnittet var $ 478, medan medianförlusten var $ 120 (s. III: 10—11). Inom gruppen svårare skador hade samtliga någon ekonomisk förlust. Genom- snittliga förlusten i denna grupp var $ 3 383 och medianförlusten var $ 736 (s. III:13— 14). Förlusterna Var sålunda ojämnt förde- lade. Inom gruppen skador som ledde till dödsfall var genomsnittsförlusten $ 31960 och medianförlusten $ 7 500 (s. III:18—19). I själva verket består denna grupp av två ungefär lika stora delgrupper, en för vilken man ej räknar med förlorad arbetsförtjänst i framtiden (och för vilken begravnings-' kostnaderna är den viktigaste posten), och en där man räknar med förlust av framtida arbetsförtjänst. För sistnämnda delgrupp, vilken utgjorde 47,4% av hela gruppen, var den genomsnittliga förlusten av fram- tida arbetsförtjänst $ 51 995 och medianför- lusten $ 51786 (s. III:18, 21).

Vid undersökningen av hur förlusterna ersattes genom skadestånd fann Linden till en början, att genomsnittligt 42,9 % av alla skadelidande får något skadestånd och följaktligen 57,1 % blir utan. Om man bort- ser från det fåtal som ej hade någon ekono- misk förlust (jfr ovan), blir andelen av dem som erhöll skadestånd 45,6 % (s. IV:13, 24). Vid skador som ledde till dödsfall var emellertid proportionen av dem som erhöll skadestånd något mindre, nämligen 38,6 % (s. IV:13—14).2 Vid en uppdelning efter förlusternas storlek visar det sig, att de som har mycket små förluster (högst $ 49) jämförelsevis sällan (i 20 % av fallen) erhåller något skadestånd, medan för övriga kategorier proportionerna växlar omkring genomsnittet för samtliga, utan att någon genomgående tendens kan åter- finnas (se s. IV:15).3

En särskild fråga avser skadeståndsregler- nas inverkan. Provinsen Ontario hade vid ti- den för undersökningen en mycket sträng »guest statute», enligt vilken gratispassagerare i bil (d.v.s.passagerare som befordrades helt utan vederlag) ej var berättigad till något som helst skadestånd av den befordrande bilens ägare eller förare. Det beräknas att 95 % av alla passagerare hörde till denna

kategori. I förhållande till fotgängare och cyklister hade och har bilens ägare och fö- rare presumtionsansvar. Vid medvållande av skadelidande jämkas skadeståndet till en an- del av vad som eljest skulle utgå. Ansvars- försäkring för bil är i praktiken nästan ob- ligatorisk upp till ett belopp av 35000 dol- lar (se 5. IV:2—11).

Inverkan av »the guest statute» samt be- visbördereglerna kan väntas avspegla sig i en skillnad mellan olika kategorier av ska- delidande. Det visar sig också att fotgänga- re får skadestånd oftare än andra (i 53,7 % av fallen; se 5. IV:16). Linden anser själv att en inverkan av »the guest statute» fram- träder i att gratispassagerare sällan får ska- destånd, men olikheten mellan de tre kate- gorier som närmast kan jämföras — gra- tispassagerare, andra passagerare och fö- rare — förefaller dock ej så betydande som man kunnat vänta. Gratispassagerare får sålunda skadestånd i 33,7 % av fallen, and- ra passagerare i 37,5 % av fallen, och föra— re i 38,8 % av fallen (s. IV:15 ff.). Skillna- derna mellan olika kategorier av skadeli- dande blir dock mera påfallande när man ser på svårare skador och särskilt på skador som leder till döden. Inom den sistnämnda gruppen erhöll 57,7 % av fotgängarnas, 8,3 % av gratispassagerarnas, och 17,6 % av förarnas efterlevande skadestånd (s. IV: 16 ff.). När gratispassagerare skadas utgår genomgående skadestånd mindre ofta än när förare skadas, även om skillnaderna delvis är små.

De skadestånd som sammanlagt utgick beräknades till ungefär 5 355 000 dollar och motsvarade 37,2% av de beräknade för- lusterna (s. IV:18). I 90 % av fallen beta- lades skadeståndet av försäkringsbolag, och i ytterligare 7,4 % av fallen utgick det

1 I vilken utsträckning detta beror på att re- gistreringen av de lindrigaste skadorna var ofullständig, diskuteras ej av Linden. ? S. IV:24—25 ger dock en något avvikande siffra, nämligen 36,8 % för dem som erhöll skadestånd vid olyckor med dödlig utgång. 3 Det bör emellertid uppmärksammas, att många skadelidande aldrig framställer krav; se nedan.

från »the Unsatisfied Judgment Fund» (d.v.s. en fond som ersätter skador som vållats av oförsäkrade eller okända bilister). Blott i 2,6 % av fallen betalades skadestån- det av den skadeståndsskyldige personligen (s. IV:19 f.). Liksom i the Michigan study visar det sig, att de som lider små förluster jämförelsevis ofta får god ersättning, medan de som lider stora förluster ej sällan får dålig ersättning. I gruppen som led förluster på $ 10000 och därutöver erhöll 62 % alls intet skadestånd och 22 % erhöll mind- re än $ 10 000 (alltså genomsnittligt mindre än förlusten), medan endast 16% erhöll $ 10000 eller mera (alltså lika mycket som eller mera än förlusten). Sämst är skade- stånden vid dödsfall. I undersökningen in— gick 27 fall där skadan ledde till döden och förlusten beräknades till mer än $ 10000, men i intet av dessa fall uppgick skadeståndet till $ 10000 (5. IV:20 ff.). Linden gjorde också ett försök att fast- ställa, om den skadades status påverkade möjligheten att få skadestånd. Det visade sig då, att skadade i lägre inkomstklasser genomsnittligt erhöll skadestånd i färre fall och till mindre del av förlusten än skadade i högre inkomstklasser. Som tänkbara för- klaringar anföres, att de som har bättre inkomster är mera benägna att anställa krav, mera benägna att vända sig till advo- kat och anställa talan, och att de uppträder mera övertygande som vittnen (s. IV:26 f.).1 I de fall där advokat anlitades utgick högre skadestånd än i andra — en iakttagelse som överensstämmer med resultatet av de amerikanska undersökningarna. När i så- dana fall skadestånd utgick, understeg detta förlusten endast i 29,9 % av fallen, och i 37,2 % av dessa fall utgick skadestånd med mer än 200 % av förlusten (s. IV:27 f.). Att jämförelsevis få personer erhåller skadestånd i York County förklaras emel— lertid till en betydande del av att så få framställer krav. Endast 48,5 % av de skadelidande försökte att erhålla skadestånd från den skadeståndsskyldige eller dennes försäkringsbolag. Det ringa antalet skade- stånd till följd av dödsfall förklaras också till stor del av att endast i 42,1 % av fallen

skadeståndskrav framställdes (s. V:9). Av de olika kategorierna skadelidande krävde fotgängare och passagerare som ej var gra- tispassagerare oftast skadestånd (i 65,7 % resp. 62,5% av de fall där de skadats), medan förare krävde skadestånd mindre ofta och gratispassagerare ändå mera sällan (i resp. 44,9 % och 38,6 % av de fall där de skadats).2

I fråga om anlitande av advokat är bil- den en annan än i USA. Advokat konsul- terades blott i 37,3 % av fallen. Vid döds- fallsskadorna var andelen fall där advokat konsulterades så stor som 70,2 %, men en- dast i 42,1 % av fallen fick advokaterna uppdrag (se 5. V:14 f.).

The Osgoode Hall study innehåller också en översikt över ersättning genom andra medel än skadestånd, och denna ersättning beräknas totalt till 3 347000 dollar och täcker 23,2% av de sammanlagda förlus- terna (s. VI:9). Ej mindre än 86,2% av samtliga skadade erhöll åtminstone någon ersättning på detta sätt (5. VI:16). En viktig post är därvid ersättningarna för sjukhus- kostnader som beräknas till sammanlagt $ 909000 och som täcker de beräknade sjukhuskostnaderna med 94,5 %; förkla- ringen är att provinsen Ontario har en del- vis obligatorisk, delvis frivillig typ av sjuk- husförsäkring som täcker nästan alla sjuk- huskostnader (s. VI:9; jfr s. VI:1 f.). Vidare förekommer frivillig sjukförsäkring, work- men's compensation och socialvård i olika former, varjämte kaskoförsäkring på bil räknas som en hithörande form av ersätt- ning. Annan ersättning än skadestånd täc— ker endast undantagsvis hela förlusten; 18,9 % av dem som led mindre förluster, 8,8 % av dem som led svårare förluster, och 10,5 % av dem som led förlust genom dödsfall fick hela sina förluster ersatta på

1 Jfr även s. IV:18 f., där skadeståndsbelop- pen korreleras med inkomsten hos familje- försörjaren i den skadades familj, och s. V:12 f. Se 5. V:12. Benägenheten att framställa krav korreleras även med de skadades hemvist, storleken av deras förluster samt familje- försörjarens inkomst, se s. V:10—13. N

I

detta sätt (5. VI:17 f.). Särskilt vid beståen- de förlust av arbetsinkomst visar sig dessa andra källor till ersättning helt otillräckliga. Linden sammanställer sedan ersättning genom skadestånd och från andra källor. Av dem som lider ekonomisk förlust är det endast 5,3 % som ej erhåller någon ersätt- ning från något håll, medan 18,1 % erhål- ler ersättning med under 50 % av förlusten, 22,6% erhåller ersättning med mellan 50 och 99 % av förlusten, och 54% får full ersättning eller mera (s. VII:1 f.). De som lider mindre förluster är dock bättre ställda när man ser på den totala ersättningen än de som lider stora förluster. Ehuru 98,7 % av dem som lider svårare skador erhåller någon ersättning, får endast 44,0 % full ersättning. Vid dödsfall får endast 24,6 % av de dödades efterlevande full ersättning (s. VII:2). Därvid avses emellertid endast den ekonomiska förlusten, och den >>psy- kiska förlusten» kommer sålunda därtill. Linden lät också de skadelidande komma till tals om sin syn på skadestånden. En övervägande del uttalade sig därvid till förmån för att det skulle utgå ersättning för sveda och värk (»pain and suffering»). Som skäl angavs oftast att »injury is an unpleasant experience» (s. VIII:13 f.). Stundom framhölls även att en skada kan bringa besvär och utgifter i framtiden, nå- got som tyder på att ersättning för sveda och värk betraktas som en reserv för oför- utsedda ekonomiska förluster. Detta kan måhända ses i samband med att de som led stora ekonomiska förluster var särskilt posi- tivt inställda till förmån för ersättning för sveda och värk (s. VIII:15). Av dem som erhållit något skadestånd och som tillfråga- des, huruvida de ansåg de erhållna beloppen skäliga, var huvudparten tillfredsställda. Endast 40,2% var missnöjda. Men bland dem som lidit större ekonomiska förluster (över $ 5 000) ansåg tvärtom majoriteten att skadestånden ej var skäliga, och endast en sjättedel var nöjda (s. VIII:16). Undersök- ningen visade också, att de skadade genom- snittligt var mera nöjda med de läkare än med de jurister med vilka de kommit i beröring. Även beträffande juristerna var

det dock endast 22,9 % som uttryckte miss- nöje. Huvudanmärkningen mot juristerna var att de var »incompetent» (s. VIII:18 f.).

En undersökning av ersättningsförhållan- dena vid bilskador i Puerto Rico har ut- förts av ]. B. Aponte och H. 5. Denenberg. Några kortfattade uppgifter finns tillgäng- liga på engelska i en uppsats med titeln »The Automobile Problem in Puerto Rico: Dimensions and Proposed Solution» (Jour- nal of Risk and Insurance, vol. 33, 1968, s. 227 ff.). Undersökningen åsyftade att lägga en grund för reformer, och förhållan- dena var tillräckligt särpräglade för att ett konstaterande av problemens storleksord- ning skulle indicera i vilken riktning lös— ningen borde sökas. I Puerto Rico har bil- trafiken vuxit snabbt så att tätheten av bilar är stor. Samtidigt är vägarna dåliga, olycks- fallsfrekvensen hög, och befolkningen fat— tig. De flesta bilisterna saknar ansvarsför- säkring till dem som skadades genom bil- av alla krav på ersättning för personskador till följd av biltrafik handlades utan med- verkan av domstol. I 78 % av dessa fick de skadelidande intet skadestånd. Av de åter- stående 22 % erhöil 90 % ersättningar på mindre än $ 1 000.

Som resultat av undersökningen infördes en »Social Protection Plan» med begrän- sade ersättningar från en obligatorisk för- säkring till dem som skadades genom bil- olyckor. I motsats till andra föreslagna er- sättningsplaner är denna av en ren social- försäkringstyp.

I England har T. G. Ison framlagt en kritisk analys av ersättningssystemet vid personskador och ett förslag till reform under den karakteristiska titeln »The Fo- rensic Lottery» (1967). Han har därvid ock- så gjort en undersökning av ersättningsför- hållandena, med hjälp av frågeformulär sända till advokater (solicitors). Han ställde även frågor till försäkringsbolag om deras sätt att handlägga ersättningar för person- skador. Metoden var ej sådan att den kun- de ge säkerhet för representativitet i någon vanlig mening.

Av 422 fall där advokater handlade ärenden om skadestånd för personskada för

de skadelidande angavs 393 (93 %) som framgångsrika (se s. 156). Framgången växlade något mellan olika typer av fall och låg högst vid bilskador. En typ av fall där framgången var ringa utgjordes av an- språk på skadestånd för läkares oaktsamhet (40 %). En jämförelse mellan de fall som gick till domstol och övriga indicerade att framgången var något större i den senare gruppen. Genomsnittliga skadeståndsbelop- pet för samtliga fall handlagda av advoka- ter där skadestånd utgick var £ 840 medan medianen var £ 228 (se s. 161). I 89 % av fallen utgick skadeståndet från ansvarsför- säkring, och det belopp som utbetalades ur ansvarsförsäkring var likaså 89 % av vad som utgick totalt (3. 185). I åtskilliga av de fall där ersättning utgick från annan än försäkringsbolag synes den ersättningsskyl- dige ha tillämpat självförsäkring. Detta sy- nes troligt också genom att genomsnittliga skadeståndsbeloppet var något högre i de fall där skadeståndet utgick från annan än försäkringsgivare (£ 995 mot £ 824).

Särskilda frågor

Förhållandet mellan kapitalbelopp och liv- ränta vid ersättning för invaliditet har, så- som framgått ovan, undersökts av Cheit. En tidigare undersökning, där detta ämne intar en framträdande plats, avser olycks- fall i arbete vid järnvägarna, »Work Inju— ries in the Railroad System 1938—40» (U.S. Railroad Retirement Board, Chicago, Ill. 1947, stencil). Undersökningen visar visser- ligen att det finns åtskilliga fall där de som erhållit kapitalbelopp slösar bort dem hastigt men tillåter knappast några gene- rella slutsatser.

En ingående undersökning av detta ämne har utförts av I. N. Morgan, M. Snider och M. G. Sobol, »Lump Sum Redemption Set- tlements and Rehabilitation» (1959). Under- sökningen tar sin utgångspunkt i att enligt de amerikanska principerna för »workmen's compensation» ersättning för invaliditet vanligen utgår såsom livränta (i form av veckobelopp). Det finns emellertid möjlig-

het att få livräntan ersatt med kapitalbe- lopp, något som formellt förutsätter en prövning men reellt synes medges regel- bundet. Huvudfrågan är hur rehabilite- ringen påverkas av valet mellan de båda ersättningsformerna. Denna fråga kunde emellertid ej besvaras med någon säkerhet (se 5. 4). Däremot kastar undersökningen ljus över åtskilliga andra spörsmål om skill- naden mellan kapitalbelopp och livränta.

Den metod som främst begagnades för att kunna bedöma om en ersättning var adekvat var att undersöka, om en skadad persons levnadsstandard försämrats genom olyckshändelsen. Resultatet var i stort sett ganska nedslående i vad avser dem som bytte ut livräntor mot kapital. Endast 6 % av de skadade arbetstagarna använde er- hållna kapitalbelopp för rehabilitering (s. 12). Kapitalbeloppen valdes i de flesta fall därför att livräntorna var helt otillräckliga, och hellre än att svälta på dem tog de ska- dade kapitalbelopp som temporärt ställde dem bättre (se s. 21 ff.). Ett visst samband kan också spåras med andra omständighe- ter. De som hade ryggskador —— vilka är svårare att konstatera objektivt än de flesta andra skador — tog ofta kapitalbelopp (s. 17). Äldre arbetstagare, som kunnat räkna med svårigheter att få anställning, tog järn- förelsevis gärna livräntor (s. 57).

Sammanfattningsvis kan konstateras, att undersökningen belyser de särskilda förhål- landena vid workmen's compensation i USA bättre än förhållandet mellan livränta och kapital i allmänhet.

Den praktiska inverkan av reduktion av skadestånd på grund av medvållande av skadelidande har undersökts för staten Ar- kansas av M. Rosenberg, »Comparative Negligence in Arkansas, A 'Before and After” Survey» (Arkansas Law Review, vol. 13, 1959; omtryckt i Dollars, Delay and the Automobile Victim s. 187 ff.). I Arkan- sas fanns goda möjligheter för en jämfö- relse; denna stat hade tidigare den vanliga common-law regeln, att skadelidandes med- vållande helt berövade honom rätten till skadestånd, men införde 1955 en lag, enligt vilken skadeståndet skulle reduceras vid

medvållande. Lagen ersattes efter blott två år med en ny. Undersökningen avsåg de två år som den förstnämnda lagen var i kraft.

Resultatet går i stort sett ut på att infö- randet av den särskilda regeln hade vissa men ej särskilt betydelsefulla verkningar. Undersökningen skedde genom frågor till domare och advokater, och svaren avspeg- lar således dessas uppfattning. De flesta ansåg att det blivit något lättare för skade- lidande att få ersättning, eftersom en ska- devållare kunde medge någon ersättnings- skyldighet utan att bli skyldig ersätta hela förlusten (se omtrycket s. 206). Det ansågs också vara lättare att komma till en upp- görelse (s. 200 ff.). Däremot ansåg de flesta att reformen ej hade nämnvärd inverkan på skadeståndens storlek. Bland dem som ansåg att det dock varit någon inverkan på skadeståndens genomsnittliga storlek ansågs bland advokater som brukade representera kärandena, att genomsnittsstorleken hade sjunkit, medan bland dem som represente- rade svarandena uppfattningen var den mot- satta (a.a. s. 206 f.). Det är således ganska tydligt att intressemotsättningar påverkat även uppfattningar om faktiska omständig- heter.

Även denna undersökning avspeglar sä— kerligen förhållanden typiska för USA. Ej minst torde jury-systemets inverkan vara märkbar.

Försäkringsbolagens praxis har varit före- mål för ett par undersökningar av olika karaktär.

A. M. Linden har undersökt försäkrings- bolagens skadereglering i British Columbia genom att gå igenom samtliga krav på er- sättning för skada i följd av biltrafik mot sex försäkringsbolag under två månader, oktober 1964 och mars 1965, »The Pro- cessing of Automobile Claims» (Insurance Counsel Journal 1967 s. 50 ff.). Det visade sig att 80 % av dem som framställt krav erhållit ersättning vid tiden för undersök- ningen, juni 1966. 12 % hade givit upp sina krav, sedan försäkringsbolaget vägrat beta- la under påstående att det ej ansvarade. 0,6 % hade bestritts av försäkringsbolaget

och det var fortfarande osäkert om det skulle bli process. 0,7 % hade överlämnats till advokat av försäkringsbolaget och något rättsligt avgörande hade ännu ej fallit. Gruppen återstående utgjorde 6,9 %. Denna grupp bestod av fall där kravet fått förfalla därför att det låg inom självriskbeloppet eller därför att försäkringstagaren ej ville förlora bonus. Till denna grupp räknades också fall som fortfarande var oavgjorda, vanligen i avvaktan på reglering av en svårare personskada. Undersökningen ger en åtskilligt förmånligare bild av skaderegle- ringen än den man skulle vänta sig efter de amerikanska undersökningarna. Ovisst är emellertid, i vilken utsträckning olikheten i intryck beror av skillnader i uppläggningen av undersökningarna.

Lindens undersökning hade närmast för- anletts av ett förslag till reform av trafik- försäkringen i British Columbia. Detta för- slag resulterade i en ingående utredning som redovisas i en officiell rapport, Prov— ince of British Columbia, Royal Commis- sion on Automobile Insurance, Report of the Commissioners, July 30, 1968 (2 voly- mer). Utredningen försiggick i den traditio- nella formen av ett slags rättegångsliknande procedur med offentliga förhör av represen- tanter för intresserade parter och av exper- ter. Den tremannakommission som företog utredningen lät därjämte utföra åtskilliga undersökningar för att klarlägga faktiska förhållanden av betydelse för trafikförsäk- ringen.

Utredningen redovisar bl.a. en under— sökning av ersättningsförhållandena vid per- sonskador i följd av biltrafik (vol. 1 s. 106 ff.). Närmaste förebild var »the Michi- gan study». Resultaten överensstämmer vä- sentligen med dem från övriga undersök- ningar, d.v.s. ersättningarna understeg avse- värt förlusterna, och mindre förluster ersat— tes bättre än större förluster. I motsats till övriga här nämnda undersökningar medtogs även skador på bilar, vilka utgjorde en be— tydande andel av de mindre förlusterna (se 5. 113). Kompensationsgraden utgjorde ge- nomsnittligt för mindre personskador 85 %, för svårare personskador 44 % och för döds-

fall 20 % (s. 112 f.). Förlust av inkomst be- räknades vid dödsfall utgöra 97 % av den totala förlusten och vid svårare personska- dor utgöra 67 % av den totala förlusten, me- dan däremot vid mindre personskador för- lusten på grund av skada på bil utgjorde 85 % av den totala förlusten. Förlusterna ge- nom invaliditet och dödsfall beräknades i denna undersökning särskilt försiktigt, för att ej överdriva intrycket av att dessa för- luster ersattes illa. Skadestånden utgjorde för dödsfall blott ca 17 % av de totala er- sättningarna (beroende främst på att livför- säkringar här spelar en väsentlig roll), me- dan för andra svårare skador skadestånden utgjorde ca 47 % av de sammanlagda er- sättningarna (s. 115). Till siffrorna för ska- destånden bör emellertid i båda fallen läg- gas 9 % för ersättningar från en fond som täcker oförsäkrade och okända bilisters ska- deståndsskyldighet (jfr s. 121)

Ersättningssystemet kritiserades skarpt av kommissionen, främst därför att det ger otillräckliga ersättningar till dem som lider svåra förluster. Kommissionen anförde sam- manfattande (s. 116):

Most of these failings stem from determined, if incomprehensible, attempts to preserve the tort reparation system in the area of automo- bile injuries on grounds that, besides distribut- ing money, it serves as a negligence deterrent and that it punishes the guilty.

Kommissionen gjorde också en mycket ingående utredning av hur trafikförsäkring- en i British Columbia var organiserad och fungerade. Huvudsyftet härmed var att kun- na bedöma om kostnaderna stod i rimlig proportion till det skydd som meddelades (kap. 3—12). Även på denna punkt kritise- rades det rådande systemet. Kommissionens slutsats var att detta var onödigt dyrbart. Det underströks att denna slutsats gällde även om man ej tog hänsyn till kostnaderna för juridiskt biträde för de skadelidande och till dröjsmålen med betalning i de fall som gick till domstol (se 5. 405).

Kommissionen berörde även åtskilliga andra frågor, t.ex. betydelsen av socialför-

säkringens utveckling för behovet av skade- stånd vid skador genom biltrafik (kap. 14).

Utredningen utmynnar i en plan för att ersätta skadeståndssystemet vid bilskador med ett system med begränsade ersättningar som utgår oberoende av culpabedömning. Förslaget genomfördes dock ej i denna radi- kala form, utan i stället infördes ett system med begränsade ersättningar, kompletterat med rätt för skadelidande att kräva skade- stånd för överskjutande förluster (april 1969).

Nordisk udredningsserie (Nu) 1969

Kronologisk förteckning

. Utvidga! nordiskt ekonomiskt samarbete. . Leaiennettu pohjoismainen talloudellinen yhteistyö. . Nordforsks miljövårdsutredning. . Förslag till utbyggnad av den samnordiska fortbildningen för journalister.

Konsumentoplysning i undervisningen. . S'ätte nordiske samekonferensen i Hetta.

ordisk gyldighet av forerkort.

. Nordiskt sjukhusfysikersamarbete. Nordiskt ämbetsmannamöte i Storlien. Nordisk sjömansskattefördelning. . Udvidet nordisk ekonomisk samarbejde. . Öresundsregionen.

. Nordtrans.

. Nordisk standardiseringskonferanse i Oslo. . Laajennettu pohjoismeinen taloudellinen yhteistyö. . Läromedelsforskning och undervisningsplanering. . Expanded Nordic Economic Co-operation. . lnternordisk gyldighet av resepter.

mqmmåwNAppmsmg thd .Jddd—J—l—l—l—l

Statens offentliga utredningar 1969-

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet

Fekriek'brottdi het blend skolbarn. [1] Bostadsmt." 4; Utsökningsrm X. [5] Kungördeeennpneering, ] .

ADB inom lmkrivningsvesendot. [9]

Ny gruving. 51%] , lwnternedonel ; optionsrått. [11] Ny valteknik. [19 Åmbetsmsvlet. 20]

Yttrendefrihetens gränser. PSC]

Domstoleväeondet lli. Full öl] av talan min. [41] Vidged .mha'ilsinfonnation. 48] _ » Expropriatiomutredningan. . Exproprietronsandemål och exprop'riatiomersättning m.m. Betänkande lli. [50] 2. Bilaga' nr. 3. [51] Ränssoeiologisk undersökning evskedeståndsrätten. [58]

Förevarsdepa rtementnt

Ekonomisystem för föreve'ret. [24] _ _ .

Planering och programbudgetering inom foreveret. [2.53] Militära tjänst örin. såldereutrednln en. 1. Militära tj n:t- göringeldrer. 38 _ . Medicin'du: oc psykologiska aspekter på åldrande m.m. 34] . Erlyilligfårevuetz. Hemyåtnet. [40]

Socialdepartementet'

Ett renare samhälle. [18] , Bättre utbildning för handikappade. _ 35 Låkemedeisföreorining i samverkan. 45 , Narkomanvårdsko'mrnm'én. 1. Nerko'tikeproblemet. ,Del lll. Samordnade atgärder. [62] 2. Narkotika robiemet. Del IV. Socialmedicinska och kliniska undercökn ngar. [53]

Kom'muniketionedepertementet

Ny slöarbetstideieg. 3] |i-lemmrtrårliningen. . De svenska hamnarna. [22] 2. Bi- egon

Skolsklmserne och trafiksäkerheten. [26]

Texesyetemeti Postverket: tidningsrorelse. [39] Vågpianeutrednlnyen. 1. Vågpien 1970. [56] 2. Vigplan 1970. Biag'ot. [5 ]

Finensdepertementet

Förenklad obligationshamerin . [13] Lagstiftning om värdepapper nder m.m. och om ståm'pelskatt gå värdepapper. [16]

Nya mynt. [1- ] Skogsbeskattn ngen. [30] Läkemedelsindusti'in. 38 Skenebmtten. [42] Fordonsbeekattningen. €£$] Kapitalbeekattningen. [ 4] Sjömansbeekattningen. [55]

”ll. Lärarenlkät. P4]

Utbildniingede'pnrtemjentet _

fi.!tredningan rörande sexåelå och samlevnadsfrå r i under- vieni'n'gs- inch upplysningserbetet *(USSU) 1 .. rn "_Xulle livet LSD/stiga. [2] 2. [Sexualkunskapengpå grundskolans högstadium . Eievenkåt. [8]_3.,Sexuslkuns_kapon*i'gyrnns- si'et. :[28'] G. Sexlulku'n'skepenpå grundskolans högmdl'um

Regionmusik. 12' Filmen-. cemsur oc ansvar. [14] Utbildning för bibliotek, arkiv och informatik. [37]. Mellenskoilans ledning. [47]

Jordbruksdepertementet

Växtföridiarrätt. 12 _ Skogstiliständ oo ogsvårdsåtgårder. [32]

Hendelsdepertementet idrottåt allla. [29] Olje i beredskap; [31]

lnrikesdepertementet

Skogsindustri i Södra Sverige. [21] Linsplenerlng 1967. [27] ' Lokaliserimge-och regionalpolitik. [49]

Civildepertementet

Offentii e inn måns bi ”nior. 76' Nyalan? teri ås] " [ ]

Anm. Siffrorna inom klammor betecknar mdningernes nummeri den kronologiska förteckningen. K L Beckmans Tryckerier AB 1969