SOU 1963:18
Författningsutredningen
N 4-0 (;(
nå (- - CDL"
&( 4. ICT?
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
SOUL Hc; 3, rn?- A STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1963:18
Justitiedepartementet
Författningsutredningen: VI
SVERIGES STATSSKICK
Del 3. MOTIV
FÖRSLAG TILL RIKSDAGSORDNING
Stockholm 1963
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1963
Kronologisk förteckning
1. En teknisk institution inom Stockholms univer- sitet. Svenska Reproduktions AB. 114 5. E.
2. Kommunalförbundens lånerätt. Idun. n :. I.
3. Utrikesförvaltningens organisation och perso—- nalbehov. Idun. 90 3. U.
4. Administrativ organisation inom utrikesförvalt- ningen. Idun. 95 5. U.
5. Försvarskostnaderna budgetåren 1963/67. Idun. 130 s. Fö.
6. Indelnings- och samarbetsfrågor i Göteborgs- och Malmöområdena. Idun. 212 s. I.
7. Utlännings tillträde till offentlig tjänst. Svenska Reproduktions AB. 40 s. Ju.
8. Preliminär nationalbudget för år 1963. Marcus. IV + 97 s. Fi.
9. Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning. Haeggström. 509 5. E.
10. Univergitetsväsendets organisation. Häggström. 190 s. .
11. Uppehållstilistånd m. m. för utländska stude- rande. Idun. 54 s. I. 12. Översättning av fördrag angående upprättande av Europeiska ekonomiska gemenskapen och tillhörande dokument. Marcus. 283 5. H. 13. Utbildning av lärare för jordbruk och skogs- bruk samt fortbildning av lärare i yrkeslimnen. Idun. 269 5. E. 14. ändersökning av taxeringsuttanet. Idun. 155 s. 15. Vägen genom gymnasiet. Idun. 315 8. E. 16. Författningsutredningen: VI. Sveriges stats— skick. Dei 1. Lagförslag. Idun. 206 s. Ju. 17. Författningsutredningen: VI. Sveriges stats- skick. Dei 2. Motiv. Idun. 522 s. Ju. 18. Författningsutredningen: VI. Sveriges stats- skick. Del 3. Motiv. Förslag till riksdagsord- ning. Idun. 220 s. Ju.
Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm.
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1963:18
Justitiedepartementel
Författningsutrednjngen: VI
SVERIGES STATSSKICK
Del 3. MOTIV
FÖRSLAG TILL RIKSDAGSORDNING
IDUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG ESSELTE AB STOCKHOLM 1963
. . . | . ' ” M." 1'115-._""?':-"' . _. 1|. _..| . ' f'l Ill ' ,. || . . |. i F' 2... . ||. ? . "A I 'i . . * .. T" "". .. ' —.| . - " )- _1 ' " . åh ?. "'i'. ";" ...".".'. "..l' ”in”.. |... '._'| . .. ' ' )""' - ;. "'.. J. & .. ._.E . ' )|. " |||— 'I.' , .L . -. J..I. - . i| r._1T3| _ . * _'.'*.', ' .| _ '.. 'f'm . _, -.' :..-å.. . |' A: ' —"__ "'l'|"|':-:' .H."."J-li |'| . _ L .' '. ||_-': . _ _| ||" . || .* . . i ' . ..|' . — . _ i _ .' . . . . ..i' ” ' 'i'||':"'-. "' "T- _ -_|. . _ . ..]H ' ' .ru" ”"F'f'mWf _| _ _ ' T_ 1 [| || '_' . ... .. | . l "' | | .
1 KAP. Riksmöten och riksdagssammanträden . . . 1—4 55 Riksmöten . ................... 5 5 Första sammanträde under riksmöte ........... 6 & Fullmaktsgranskning .................. 7 & Regeringsförklaring ..................
3KAP. Ärendenas beredning ........ . . . . . . 1 åHänVisning till utskott . . . . .............
INNEHÅLL
Förslag till riksdagsordning
8 & Talmannen ................... 9 & Kallelse till sammanträde ............... 10 & Avslutande av sammanträde och uppehåll i sammanträde. . . 11 & Samlingssalen ..................... 12 5 Offentlighet. ..................... 13 & Föredragningslista ................... 14 & Föredragning av ärende och ställande av proposition . . . . 15 & Yttranderätt ..................... 16 & Jäv . . . . ................... 17 & Otillbörligt yttrande m.m. ............... 18 & Talarordningen ..... . . . . . . . . ....... 19 & Ledighet ....................... 20 & Ersättares inkallande ................. 21 5 Protokoll .......................
2 KAP. Ärendenas anhängiggörande .................. 1 5Pr0positioner ..... . . .............. 2 & Propositionstider ................... 3 & Meddelanden till riksdagen ............... 4 5 Motioner . . . .................. 5 % Motionstider vid lagtima riksmöte ............ 6 & Motionstider vid urtima riksmöte ..... 7 5 Förslag från utskott .................. 8 & Framställning från myndighet lydande under riksdagen. . . . 9 5 Anmälan av Vilande beslut . . ............. 10 & Misstroendeiörklaring ................. 11 & Interpellation . . . . . . . .............. 12 & Spörsmål .......................
25Finansnämnden . . . . . . . ......
3 & Lagnämnden ..................... 4 % Utrikesutskottet ....... . . . . . . .......
.........
5 5 Konstitutionsutskottet .................. 92 6 5 Finansutskotten ..................... 93 7 5 Lagutskotten ....... . ............. 98 8 5 Allmänna beredningsutskottet. . . ............ 100 9 5 Särskilt utskott ...... . . ............. 101 10 5 Uppmjukningsregeln . . . . . . ............. 102 11 5 Återlänmande av ärende . . . . . . . . . . ..... . . 103 12 5 Sammansatt utskott ........... . . . . . . . . 104 13 5 Utskotts betänkande. . . . . ............. 107 14 5 Finansnämnden som samordnande instans' 1 budgetårenden . . 107 15 5 Upplysningar till utskott från statsråd och från statlig myndig—
het .......................... 118 16 5 Tystnadsplikt ........ . . ............ 123 17 5 Jäv .................. . 124 18 5 Utskotts rätt att föreslå uppskov med avgörande av ärende. . 124 19 5 Utskotts sammanträde . . . . . . ......... . . 125 20 5 Omröstning mom utskott . . ............ . . 128 4 KAP. Ärendenas avgörande ................... 130 1 5 Bordläggning av utskotts betänkande ....... . . . . 130 2 5 Ärendes avgörande ..... . . . . ....... . . . . 132 3 5 Acklamation ....... . . . . . . . . . . . . . . . 136 4 5 Omröstning ....................... 137 5 5 Lagärendes avgörande . . . . .............. 143 6 5 Reservation och röstförklaring. . ......... . . . . 144 7 5 Uppskov . . . . ..... 145 8 5 Uppskov med slutligt beslut i ärende angående grundlag eller riksdagsordningen . . . . ............. 147 9 5 Ärende som icke avgjorts under valperiod .......... 149 10 5 Meddelande av riksdagens beslut. . ....... . . . . . 150 5 KAP. Val inom riksdagen ........ . ............ . . 152 1 5Valberedningen ...... . . ........ . . . . . 153 2 5 Tidpunkt för val. . ............ . . . . . . . 154 3 5 Val med gemensam lista ....... . . ..... . . . 155 4 5 Val med slutna sedlar . . . . . ..... . . . . . . . . 156 5 5 Talmansval ........ . . ..... . . . . . . . . 159 6 5 Utskottsval . . . ...... . ............. 160 7 5 Val av ledamöter i riksrätten . . ........ . . . . . 164 8 5 Val av riksdagens ombudsmän. . . ........ . . . . 164 9 5 Val av riksdagens revisorer . . . ...... . . 166 10 5 Val av riksbanksfullmäktige och riksgäldsfullmäktige. . . . . 167 11 5 Val av ledamöter i riksdagens lönedelegation ..... . . . 171 12 5 Val av riksföreståndare. . . . . . ........ . . . . 172 13 5 Kompletteringsval ...... . ..... . . . . . . . . 173 14 5 Val inom utskott ..... . . . . . . . . . . . . . . . 174 6 KAP. Förvaltningsbestämmelser ........... . . . . . . . . 175 1—4 55 Riksdagens förvaltningsärenden . . . . . . . 175 5 5 Riksdagsbiblioteket och riksdagens upplysningstjänst. . . . . 192 6 5 Nordiska rådet. . ............... . . . 193
75Vissa åtalsbestämmelser. . . . . . . . . . . . . . ."". . . 194
Tvåkammaralternativet .............. . ....... Vissa frågor rörande arbetsförhållandena inom riksdagen ......... Reservationer och särskilda yttranden .......... . ...... . . FÖRKORTNINGAR
ABU Allmänna beredningsutskottet AK Andra kammaren BevU Bevillningsutskottet BU Bankoutskottet FK Första kammaren FRF Förslag till regeringsform F RO Förslag till riksdagsordning JU J ordbruksutskottet KU Konstitutionsutskottet LiU Första lagutskottet LaU Andra lagutskottet LaU Tredje lagutskottet OSt Kamrarnas ordningstadgor RF 1809 års regeringsform RO 1866 års riksdagsordning RSt Riksdagsstadgan SFS Svensk författningssamling SOS Sveriges officiella statistik SOU Statens offentliga utredningar StU Statsutskottet SvJT Svensk J uristtidning SärU Särskilda utskottet T Tilläggsbestämmelser, förslag till riksdagsordning TF 1949 års tryckfrihetsförordning Ögb Övergångsbestämmelser, förslag till regeringsform
208 216
gult—rl 113le
- ligustrina—EE
||L|1| '|I|| nu q|-|'|II"I1|||*|WIl
_,,|| |.” ||.
FÖRSLAG TILL RIKSDAGSORDNING
Inledning
Nuvarande riksdagsordning av den 22 juni 1866 innehåller bestämmelser om riksdagens organisation och arbetsformer samt om val till riksdagen. l riks- dagsordningens första fem paragrafer har under rubriken »Allmänna grun- der» upptagits vissa stadganden angående kamrarnas inbördes ställning, sessionstiden, nyval och riksdagsupplösning m. 111. Under rubriken »Kam- ramas bildande» följer sedan i 6—30 55 bestämmelser om val till första kammaren och till andra kammaren samt vissa gemensamma valrättsliga stadganden. De egentliga bestämmelserna om riksdagsarbetet har därefter upptagits under rubrikerna »Riksdags början och upplösning» (31—35 55), »Ärendenas beredning» (36—49 55), »Ärendenas behandling i kamrarna» (50—78 55) och »Meddelande av riksdagens beslut» (79—82 55).
Även nuvarande regeringsform innehåller stadganden om riksdagens or- ganisation och arbetsformer (RF 49—56 55). Dessa stadganden är huvud- sakligen av sammanfattande natur och återfinnes i allmänhet även i riks- dagsordningen. I de ifrågavarande paragraferna har upptagits även bestäm- melser om folkomröstning och om utrikesnämnden.
Ytterligare föreskrifter om riksdagsarbetet har givits i riksdagsstadgan samt i kamrarnas ordningsstadgor. Riksdagsstadgan beslutas av kamrarna gemensamt, medan varje kammare äger fastställa sin ordningsstadga (se R0 78 5).
Genom denna uppsplittring mellan regeringsformen, riksdagsordningen, riksdagsstadgan och kamrarnas ordningsstadgor och genom de många upp- repningarna och hänvisningarna har bestämmelserna om riksdagens orga- nisation och arbetsformer blivit i hög grad svåröverskådliga.
Den svenska riksdagens arbetsformer skiljer sig i mångt och mycket från de verksamhetsformer som i allmänhet tillämpas i andra länders parlament. De har utformats på grundval av inhemsk erfarenhet och går till väsentliga delar tillbaka till det frihetstida riksdagsskicket. Då 1866 års riksdagsord- ning ersatte den tidigare gällande av år 1810, vidtogs — om man bortser från införandet av de så kallade tillfälliga utskotten — i huvudsak endast sådana ändringar i riksdagens arbetsformer som var en följd av stånds- representationens avskaffande och tvåkammarsystemets införande.
Mot bakgrunden av samhällsutvecklingen och den därav betingade växan- de arbetsbördan för riksdagen har under innevarande århundrade frågan om ändringar och förbättringar av riksdagens arbetsformer tilldragit sig ett
betydande intresse och antalet motioner på området har varit mycket stort. Under den angivna tiden har icke mindre än fem kommittéer tillsatts med huvudsaklig uppgift att utreda frågan om arbetsformerna, nämligen 1907, 1916, 1930, 1943 och 1946.1 De vidtagna ändringarna har väsentligen avsett propositions- och motionstider, utskottsorganisationen samt riksdagens ses- sionstid.
Såsom anförts i motiven till förslaget till regeringsform (del 2 s. 42) om- fattar den av utredningen föreslagna grundlagsrevisionen förutom regerings- formen och riksdagsordningen även riksdagsstadgan och ordningsstadgorna.
Förslaget till regeringsform 6 kap. avser riksdagen. De åtta första paragra— ferna av detta kapitel innehåller grundläggande bestämmelser angående val till riksdagen. I förslaget till ny riksdagsordning har däremot icke upptagits några stadganden om val till riksdagen. I motiven till FRF 6 kap. har fram- hållits att utredningens förslag innebär, att åtskilliga av de valbestämmelser som nu är upptagna i gällande riksdagsordning skall överföras till vallagen (se del 2 s. 290).
I förslaget till regeringsform 6 kap. har därefter i 9—12 55 upptagits vissa konstitutionellt viktiga bestämmelser avseende riksdagsarbetet. Bestäm- melserna tjänar samtidigt det ändamålet att ge stadganden i andra kapitel av regeringsformen erforderlig bakgrund (se del 2 s. 291). I 9 5 stadgas, att riksdagens ledamöter sammankommer till riksmöte i rikets huvudstad. Enligt 10 5 väljer riksdagen för varje valperiod inom sig talman samt förste, andre och tredje vice talman. Det föreskrives vidare, att talmannen leder riksdagens arbete. Jämlikt 11 5 tillsätter riksdagen för varje valperiod inom sig följande ständiga utskott för beredning av riksdagsärenden: en finans— nämnd, en lagnämnd, ett utrikesutskott, ett konstitutionsutskott och ett allmänt heredningsutskott samt finansutskott och lagutskott till det antal som är särskilt föreskrivet. I 125 stadgas, att närmare bestämmelser om riksdagen och dess arbete gives i lag (riksdagsordningen) .
Förslaget till regeringsform 6 kap. innehåller slutligen i 13—16 55 be- stämmelser angående riksdagsledamots personliga ställning m. m. I för- slagets 10 kap. har därutöver upptagits särskilda stadganden om riksdagen och dess arbete under krig och andra utomordentliga förhållanden.
Det av utredningen framlagda förslaget till ny riksdagsordning innehåller endast bestämmelser avseende riksdagsarbetet. Den nya riksdagsordningen avses skola svara mot icke blott den del av den nuvarande riksdagsordning- en som reglerar riksdagens arbetsformer utan även riksdagsstadgan och ordningsstadgorna. Detta har möjliggjorts av att detaljbestämmelserna fo-
1 Se Betänkande ang. åtgärder för beredande av lättnad i riksdagens arbete (1907; Bih. t. riksdagens prot. 1908: 2: 2: 2: 1); Betänkande ang. åtgärder för beredande av lättnad i riks- dagens arbete (1916); Betänkande med förslag ang. vissa ändringar i riksdagens arbetsformer m. m. (SOU 1931: 26); Betänkande med förslag ang. revision av riksdagens arbetsformer (SOU 1944: 8); Betänkande med förslag ang. riksdagens arbetsformer och därmed sammanhängande frågor (SOU 1947: 79).
gats som tilläggsbestämmelser till de paragrafer, under vilka de sakligt sett hör. Därigenom har upprepningar kunnat undvikas och lagtexten i jäm- förelse med vad som nu gäller kunnat avsevärt förkortas samtidigt som bestämmelserna om riksdagsarbetet blivit mera lättöverskådliga än för när- varande.
Enligt utredningens förslag skall den nya riksdagsordningen icke vara grundlag utan vanlig lag (se del 2 s. 352 f.) . Då riksdagens arbetsformer är av väsentlig betydelse för den politiska beslutsprocessen och riksdagsordningen därjämte innehåller bestämmelser, som innebär skydd för en riksdagsmi— noritet, har det emellertid synts naturligt att omgärda riksdagsordningen med vissa särskilda garantier. Jämlikt förslaget till regeringsform 7 kap. 5 5 gäller, att för stiftande av bestämmelse i riksdagsordningen kräves an- tingen två likalydande riksdagsbeslut, av vilka det första är vilande och det andra är slutligt och mellan vilka val till riksdagen skall ha hållits, eller ock ett riksdagsbeslut, om vilket minst tre fjärdedelar av riksdagens leda- möter vid omröstning förenat sig. De föreslagna garantierna avses icke skola gälla tilläggsbestämmelserna till riksdagsordningen. Sådan bestämmelse skall kunna beslutas även i den ordning som i allmänhet gäller för stiftande av lag.
Det av utredningen framlagda förslaget till ny riksdagsordning är »tradi- tionellt» i den meningen att det i hög grad bibehållit det nuvarande riks- dagsskickets struktur. De föreslagna ändringarna i riksdagens arbetsformer betingas delvis av övergången till ett enkammarsystem. Ett sådant medför betydande förenklingar i nuvarande arbetsformer; bland annat gäller att instituten »sammanjämkning» och »gemensam omröstning» icke längre blir erforderliga. Av de därutöver föreslagna ändringarna har åtskilliga till syfte att skapa större effektivitet, planmässighet och enhetlighet i riksdags- arbetet. Av dessa ändringar må främst nämnas omläggningen av riksdagens »sessionstid» samt av riksdagens budgetbehandling. Därtill kommer att sammanslagningen av riksdagsordningen, riksdagsstadgan och ordnings- stadgoma till en lag såsom ovan framhållits medfört icke blott en omgrup- pering av bestämmelserna utan även förenklingar samt borttagande av upp- repningar.
Att ordet »riksdag» i utredningens förslag användes endast som beteck- ning på folkrepresentationen, medan riksdagens möte kallas »riksmöte» har förut (del 2 s. 290) framhållits.
Det av utredningen framlagda förslaget till ny riksdagsordning är dispo- nerat på följande sätt. I 1 kap. har upptagits bestämmelserna angående riks- möten och riksdagssammanträden. Av de följande kapitlen avser 2 kap. ärendenas anhängiggörande, 3 kap. ärendenas beredning samt 4 kap. ären- denas avgörande. Bestämmelserna angående val inom riksdagen har upp— tagits i 5 kap. Slutligen innehåller 6 kap. förvaltningsbestämmelser m. m.
IKAP.
Riksmöten och riksdagssammanträden
Av förevarande kapitel innehåller de fyra första paragraferna bestämmelser angående riksmöte och de följande paragraferna bestämmelser om riks— dagssammanträde.
Den grundläggande uppdelningen mellan lagtima och urtima riksmöten regleras i 1 5. Därefter har i 25 upptagits bestämmelser om lagtima riks- mötes början, i 3 5 bestämmelser om kallelse till urtima riksmöte och i 4 5 bestämmelser om riksmötes avslutande och avbrytande.
Vad angår bestämmelserna om riksdagssammanträde regleras i 5 5 första sammanträde under riksmöte, i 6 5 fullmaktsgranskning och i 7 5 regerings— förklaring. I 8 5 gives allmänna bestämmelser om talmannen. Därefter upp- tages bestämmelser om, i 9 5 kallelse till sammanträde, i 10 5 avslutande av sammanträde och uppehåll i sammanträde, i 11 5 samlingssalen, i 12 5 offentlighet, i 13 5 föredragningslistan och i 14 5 föredragning av ärende och ställande av proposition. Sedan följer i 15 5 bestämmelser om yttrande- rätt, i 165 bestämmelser om jäv, i 175 bestämmelser rörande otillbörligt yttrande m.m. samt i 18 5 bestämmelser om talarordningen. Slutligen stad- gas i 19 5 om ledighet från riksdagsarbetet, i 20 5 om ersättares inkallande och i 21 5 om protokoll.
1—4 55 Riksmöten
Enligt RF 49 5 1 mom. och RO 2 5 första stycket skall riksdagen samman- komma varje år den 10 januari eller, om helgdag då inträffar, dagen där- efter. I RO 2 5 andra stycket stadgas, att vårsessionen skall avslutas senast den 31 maj .1 Riksdagen äger dock, om behandlingen av framlagda ärenden bedömes kunna avslutas senast den 15 juni, efter hörande av talmanskon- ferensen besluta att sessionen skall pågå till och med denna dag. Har riks- dagen uppskjutit behandlingen av framlagda ärenden, skall talmånnen kalla riksdagen till höstsession med början å dag efter den 15 oktober, som prövas lämplig. Höstsessionen pågår därefter så länge det finnes erforderligt. Riks—
1 Konstitutionsutskottet föreslog år 1952 i utl. nr 29 med anledning av motion I: 329 av herr Holmbäck (fp) den ändringen, att regeln om vårsessionens avslutning å viss dag skulle ersättas av tidsbestämningar för utskottsarbetets bedrivande. Förslaget förföll på grund av kamrarnas skiljaktiga beslut.
dagen är avslutad den 31 december. Regeringen äger enligt R0 25 tredje stycket under tid då session eljest icke pågår, inkalla riksdagen till extra session. Under samma tid äger också 65 ledamöter av första kammaren eller 100 ledamöter av andra kammaren begära att riksdagen inkallas till extra session. I så fall skall särskilt skäl för framställningen uppgivas och kal- lelsen utfärdas senast till tjugonde dagen efter det begäran framställdes. För att göra systemet mera smidigt har i R0 25 stadgats, att regeringen äger sammankalla riksdagen till vårsession å dag före den 10 januari samt då synnerliga skäl föreligger, med motsvarande förlängning av utlöpande valperiod, besluta att uppskjuta höstsessionens (»riksdagens») avslutning, vilken skall äga rum senast dagen före nästföljande »riksdags» början.
RO 2 5 upptar avslutningsvis, liksom RF 49 5 1 mom., en bestämmelse att om sammankallande av riksdagen i vissa särskilda fall gäller vad i RF 91, 92, 93, 94 och 108 55 finnes därom stadgat. RF 91—94 55 avser vissa frågor angående monarkien, vid vilkas lösning riksdagens medverkan på- kallas. Skulle session ej pågå vid ifrågavarande tidpunkter, måste riksda- gen inkallas till extra session. RF 108 5 avser tidpunkten för riksdagens första sammanträde efter riksdagsupplösning och nyvalsförordnande (se del 2 s. 303 f.). Det stadgas att riksdagen i så fall (s. k. B-riksdag) skall sam- manträda å den tid inom tre månader från upplösningen, som regeringen bestämmer. I fråga om B-riksdags arbetstid innehåller nuvarande grund- lagar därutöver inga andra regler än att sådan riksdag icke kan upplösas förrän efter fyra månader, räknade från dess början. Den B-riksdag som sammanträdde sommaren 1958 var varken vår— eller höstsession, och »höst- sessionen» 1958 utgjorde i själva verket en fortsättning av B-riksdagen.
Av RO 2 5 framgår att man funnit »det angeläget att riksdagen skall kunna, om så erfordras, sammanträda praktiskt taget vilken dag som helst. I de fall regeringen inkallar riksdagen till extra session eller då regeringen sam- mankallar riksdagen till tidigare dag än den 10 januari, kan sålunda det första sammanträdet hållas redan dagen efter kallelsens kungörande (se nedan under 5 5).1 Det bör emellertid framhållas att riksdagsupplösning av- bryter allt riksdagsarubete och att riksdagen upphör att fungera till dess va- len ägt rum och riksdagen åter samlats. Sålunda fanns efter riksdagens upp— lösning den 28 april 1958 ingen folkrepresentation i vårt land, förrän B-riks- dagen sammanträdde den 18 juni samma år.
En av de mest betydelsefulla nyheter, som 1866 års riksdagsordning med- förde vid sidan av representationsreformen, var att riksdagen skulle sam- manträda årligen. Riksdagsmännen skulle samlas till lagtima riksdag varje år i mitten av januari och åtskiljas när riksdagsärendena var slutbehandla- de, vilket under de första årtiondena i regel inträffade i maj och efter det första världskriget i juni. Om det erfordrades att riksdagen sammanträdde
1 KU betonade (utl. 1940: 16), att riksdagen självfallet icke annat än under utomordentliga förhållanden borde kallas till möte redan dagen efter riksdagskallelsens utfärdande.
under annan tid, måste urtima riksdag inkallas. Under världskrigen tilläm- pades emellertid även ett system med »förpuppad riksdag». Detta innebar att den »lagtima riksdagen» icke formellt avslutades, då ärendena slutbe- handlats; därigenom kunde riksdagen kallas till sammanträde senare under året utan att urtima riksdag behövde inkallas med ny konstituering, ut- skottsval m. 111.1 Ett specialfall utgjorde den situation, då riksdagen sam- manträdde ånyo efter upplösning.
Under andra världskriget kom »vårsessionen» icke att avslutas förrän långt fram under sommaren. Samtidigt hölls regelbundet »höstsession». Förhållandena ansågs allmänt otillfredsställande. Konstitutionsutskottet upptog frågan om en omläggning av sessionstiden i memorial 1943216.2 Enighet rådde om att riksdagen skulle sammanträda under så lämpliga de- lar av året som möjligt var, dvs. helst icke under sommaren. Vidare ansågs det allmänt, att riksdagen även framdeles behövde vara samlad under minst fem och en halv är sex månader om året. Däremot förelåg olika linjer i frå- gan när sessionstiden lämpligen skulle börja. Enligt en linje borde ses- sionstiden börja omkring den 1 november och därför kunna beräknas vara slut omkring den 1 maj; denna lösning syntes dock förutsätta en omlägg- ning av budgetåret. Enligt en annan linje borde sessionstiden börja omkring den 1 december, varvid någon omläggning av budgetåret icke erfordrades. Syftet skulle vara att före julferierna få arbetet så organiserat att riksda- gen, då den åter sammanträdde i januari, omedelbart på ett effektivt sätt skulle kunna gripa sig an med arbetet. Konstitutionsutskottets majoritet ville icke motsätta sig en prövning av de nämnda förslagen men förordade en lösning efter en tredje linje. Enligt denna skulle sessionstiden som van— ligt börja i januari. Efter vårsessionens slut skulle riksdagen samlas till en andra arbetsperiod på hösten. Med en lämplig organisation av riksdagsar- betet ansågs vårsessionen kunna avslutas omkring fyra månader efter ses— sionens början. Denna tredje linje byggde vidare på det system som kommit att praktiseras under kriget men som icke var reglerat i grundlag.
De sakkunniga, som tillsattes år 1943 för att utreda frågan om riksdagens arbetsformer, ansåg emellertid att riksdagsarbetet skulle kunna vara av- slutat på en tid av fem månader, dvs. under förra hälften av juni. En till- bakaflyttning av sessionstidens början skulle enligt de sakkunniga med- föra betydande svårigheter, och en uppdelning i en vår— och en höstsession ansågs med hänsyn till riksdagens reella arbetsbelastning icke behövlig.
Från uppfattningen att riksdagsarbetet normalt skulle kunna medhinnas på fem månader tog emellertid 1946 års sakkunniga avstånd (SOU 1947: 79 s. 27 ff.). Med den arbetsbelastning riksdagen erhållit var det enligt utred- ningens mening icke möjligt att genomföra en kraftig och bestående för-
1 KU 1943: 16 bil. 1 innehåller en översikt över riksdagens sammanträdestider åren 1867—1943. ” Beträffande tidigare förslag till omläggning av riksdagens sessionstid hänvisas till KU 1943: 16 s. 22 ff.
kortning av sessionstiden. De sakkunniga ville icke rekommendera en tillbakaflyttning av sessionstiden till den 1 december eller den 1 november utan ansåg, att en uppdelning av riksdagen i en vår— och en höstsession med en sammanlagd arbetstid på sex till sju månader årligen i fortsättningen borde betraktas såsom normal.
Den ståndpunkt för vilken 1946 års sakkunniga uttalat sig vann stats- makternas anslutning år 1948 (prop. nr 244 s. 39 ff.; SärU utl. nr 1 s. 24 ff.), och genom en är 1949 företagen grundlagsändring antogs nuvarande regler för riksdagens sessionstid. I samband därmed infördes nya regler angående propositions- och motionstider samt möjlighet till uppskov med behand- lingen av riksdagsärenden. Samtidigt avskaffades det gamla systemet med lagtima och urtima riksdagar. Anmärkas må, att såväl inom 1946 års utred- ning som inom riksdagen reservationer avgavs till förmån för 1 december- alternativet.
Frågan om en omläggning av riksdagens sessionstid i syfte att höstses- sioner skulle kunna undvikas togs sedan upp år 1953 i motionerna I: 101 av herr K. J. Olsson (s) och II: 92 av herr Gustafson i Göteborg (fp) m.fl. Med understrykande av att höstsessionen även var motiverad av önske- målet att jämväl under det senare halvåret kontakt regelmässigt hölls mellan regering och riksdag, avstyrkte konstitutionsutskottet (utl. 1954: 19 s. 15) en omläggning av sessionstiden. Enligt utskottets uppfattning borde, innan en åtgärd med så genomgripande verkningar för den administrativa appa- raten allvarligt övervägdes, ytterligare erfarenhet vinnas av det gällande systemet med sessionsindelning. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.
I diskussionen kring sessionstiden har framförts en rad olika synpunkter, delvis stridande mot varandra. De som uttalat sig för en begränsning av sessionstiden till högst fem månader (under första halvåret), har i allmän- het framhållit att en sådan begränsning är nödvändig för att riksdagsleda- möterna skall kunna hålla kontakt med sina hemorter och sköta sina yr- ken. Förhållandet har också uttryckts så, att det eljest skulle bli omöjligt för åtskilliga yrkesutövare att åtaga sig ett riksdagsmannaskap. Sålunda uttalade 1943 års sakkunniga (SOU 1944: 8 s. 28 f.), att höstriksdagens införande hotade att förvandla riksdagen till en praktiskt taget permanent institution och dess ledamöter till en kår av yrkespolitiker. Samtidigt under- strök de i sitt betänkande att konstitutionsutskottet i mem. 1943: 16 fram— hållit att det från demokratisk synpunkt var ett intresse, att man i största omfattning tillförsäkrade folkrepresentationen sådana ombud, som vid sidan av sitt riksdagsarbete genom sina insatser i landets andliga och ma— teriella odling bevarade en personlig kontakt med tidens skiftande problem och arbetsuppgifter. Enligt de sakkunnigas uppfattning utgjorde en från riksdagsbestyr helt befriad höstperiod ett verksammare medel än en riks-
dagsavslutning tidigt på våren att för riksdagsmännen underlätta beva- randet av kontakten med hemorten och den privata yrkesverksamheten. Häremot har invänts, att vår tid kräver en nära kontakt mellan regering och riksdag och att riksdagen därför måste vara samlad under längre tid och även på annan tid än vad tidigare ansågs normalt. Sålunda uttalade 1946 års sakkunniga (SOU 1947: 79 s. 28) att det med hänsyn till stats- verksamhetens ökade omfattning och betydelse på alla områden av sam- hällslivet var önskvärt att regeringen även under det senare halvåret regel- mässigt erhöll möjlighet att hålla kontakt med riksdagen. Samma sak- kunniga pekade vidare (s. 41 f.) på att de sammanträdesfria lördagarna och måndagarna var av värde för att främja riksdagsmännens kontakt med hem- orten och i vissa fall även för deras möjligheter att bevara sambandet med sin yrkesverksamhet.
Diskussionen har även avsett frågan i vilken utsträckning riksdagsarbe- tets omfattning verkligen motiverade en förlängning av sessionstiden. Borde, har man frågat, icke en rationell uppläggning av riksdagsarbetet göra det möjligt att begränsa sessionstiden till fem månader? För en sådan uppfatt- ning gjorde sig 1943 års sakkunniga till talesmän. Allmänt har man varit överens om värdet av att riksdagsarbetet bedrives så rationellt som möjligt; framför allt har härvid understrukits att arbetsmaterialet, särskilt propo- sitionerna, måste avlämnas i tid. Men samtidigt har det varnats för en över- driven rationalisering. Sålunda sade sig 1946 års sakkunniga (SOU 1947: 79 s. 28) vara angelägna att framhålla, att de icke trodde, att en alltför långt driven arbetsteknisk rationalisering skulle underlätta för riksdagen att fylla sin plats i statslivet som en demokratisk folkrepresentation. Det po— litiska livet lät sig icke utan nackdel insnöras i ett på grundval av omsorgs- fulla arbetsstudier snävt tillmätt tidsschema.
Såsom skäl emot en uppdelning av arbetstiden i en vår— och en höst- session har åberopats att arbetsbelastningen skulle bli ojämn; mänga riks- dagsledamöter skulle icke få full sysselsättning under hösten. Häremot invände 1946 års sakkunniga, att höstsessionens arbete borde organiseras på sådant sätt att endast de som bereddes sysselsättning behövde vara när- varande under hela sessionen (SOU 1947: 79 s. 30).
I samband med att tidpunkten för propositionernas avlämnande förts in i bilden som en viktig faktor har uppmärksamheten också kommit att fästas vid vad som kan vara önskvärt med hänsyn till propositionsarbetet inom statsdepartementen. Att svårigheter skulle uppstå för departementen med en höstsession, vilken kom att infalla under den brådaste tiden av depar- tementens förberedelsearbete för propositionerna till nästa års vårsession, betonades av 1943 års sakkunniga (SOU 1944: 8 s. 28). Denna dubbla ar— betsbörda för departementen under hösten ville emellertid 1946 års sak— kunniga komma ifrån genom att föreslå, att regeringen icke annat än un- dantagsvis skulle framlägga nya propositioner under höstsessionen (SOU
1947: 79 s. 32). Sedermera har emellertid propositionsarbetet omlagts så att den angivna kritiken mot höstsession icke längre äger någon större be-
tydelse.
Tidpunkterna för vår— och höstsessionernas början och avslutning sedan år 1950 framgår av nedanstående tabell.
År Vårsession Höstsession 1950 10 jan.—31 maj 17 okt.—13 dec. 19511 10 jan.—31 maj 16 okt.—13 dec. 1952 10 jan.—30 maj 16 okt.—17 dec. 1953 10 jan.—29 maj 19 okt.—12 dec. 1954 11 jan.—29 maj 18 okt.—15 dec. 1955 10 jan.—27 maj 18 okt.—17 dec. 1956 10 jan.—31 maj 16 okt.—13 dec. 1957 10 jan.—31 maj 16 okt.—18 dec. 1958 10 jan.—28 apr.
18 juni—31 juli” 16 okt.—11 dec.3 1959 10 jan.—30 maj 16 okt.—16 dec. 1960 11 jan.—30 maj 17 okt.—14 dec. 1961 10 jan.—30 maj 16 okt.—15 dec. 1962 10 jan.—30 maj 16 okt.—13 dec.
1 Därutöver sammanträdde riksdagen den 6—13 sept. till extra session. ” Sessionen hölls under sommaren. ' Ingen höstsession i vanlig ordning.
Utredningen
Uppdelningen av riksdagens arbetstid i en vår- och en höstsession grund- lagsfästes år 1949, och den diskussion, som ovan återgivits, fördes under 1940-talet, delvis mot bakgrunden av förhållandena under andra världs- kriget. Utvecklingen efter år 1949 torde ytterligare ha visat, att riksdagen bör vara samlad till en arbetsperiod icke blott under våren utan även under hösten. Arbetsbelastningen har ökat på grund av det allmännas vidgade engagemang och riksdagsärendenas till följd därav mera komplicerade na— tur. För en sammanlagd arbetstid, icke understigande sju månader, talar emellertid även andra skäl. I den tidigare diskussionen har med rätta fram- hållits nödvändigheten av att regeringen även under annan tid än våren kan hålla kontakt med riksdagen. Enligt utredningens mening är den om- ständigheten att riksdagen har en arbetsperiod också under hösten ägnad att stärka riksdagens ställning. Därigenom kan nämligen riksdagen jämväl under det senare halvåret bland annat genom interpellations- och spörs- målsinstituten utöva viktiga kontrollfunktioner.
Vad angår tidpunkten för riksdagsarbetets början stannade man år 1949 för att liksom tidigare låta »riksdagen» börja den 10( 11) januari, varvid höstsessionen blev en fortsättning på vårsessionen. Förslag hade också framförts om att låta sessionstiden börja på hösten, men detta ansågs
olämpligt med hänsyn till konsekvenserna för budgetförslagets utarbetan- de och för budgetåret.
Frågan om tidpunkten för riksdagsarbetets början bör bedömas mot bakgrunden av tidpunkten för valperiodens början. Såsom tidigare fram- hållits har utredningen i FRF 6 kap. 5 5 föreslagit, att lagtima val skall hållas i september. Av utredningens huvudpunkter till en ny vallag framgår (se del 2 s. 309), att valet avses äga rum tredje söndagen i september och den närmast följande måndagen, dvs. tidigast den 15—16 och senast den 21—22 september. Utredningen har vidare i FRF 6 kap. 6 5 föreslagit, att valperioden skall efter lagtima val omfatta tiden från och med den 15 okto- ber närmast efter valet till och med dagen före närmast följande valperiods början. Såsom motivering har framhållits, att det måste betraktas som ett starkt grundat önskemål, att de nyvalda riksdagsledamöterna skall kunna träda i funktion tidigare än nu (se del 2 s. 306). Riksdagsarbetet bör enligt utredningens mening påbörjas samtidigt med att valperioden börjar. Utred- ningen föreslår att första riksmöte under en valperiod inledes den dag val- perioden börjar, dvs. efter lagtima val den 15 oktober. På motsvarande sätt bör även under de år, då lagtima val icke hålles, nytt riksmöte inledas den 15 oktober. Undantag bör dock göras för det fall att urtima val beslu- tats. Har så skett, bör lagtima riksmöte icke inledas under återstående tid av valperioden.
Genom att ny valperiod och nytt riksmöte börjar så snart som möjligt efter valet undvikes den nuvarande otillfredsställande ordningen att under år med ordinarie val till andra kammaren den äldre uppsättningen av riks- dagsledamöter sitter kvar under den följande höstsessionen; för första kammaren med dess årliga, successiva förnyelse föreligger samma olägen- het varje år om än i mindre skala. Utredningen finner det angeläget, att detta förhållande bringas att upphöra.
Såsom argument mot att låta riksdagsarbetet börja på hösten har tidigare anförts, att en sådan anordning skulle vålla svårigheter för budgetarbetet inom departementen och, i varje fall om arbetstiden började före den 1 december, kräva en omläggning av budgetåret. Enligt utredningens mening är det emellertid icke nödvändigt att budgetförslaget framlägges redan vid riksmötets början. Utredningen föreslår för sin del, såsom framgår av 2 kap. 2 5, att budgetförslaget skall avlämnas senast den 15 december eller, om helgdag då inträffar, dagen därefter. För en sådan ändring i jämförelse med nuvarande förhållanden erfordras enligt utredningens mening icke någon omläggning av budgetåret.
Höstsessionen avses att bli en arbetsperiod även i den meningen att det bör vara en normal företeelse att ärenden då anhängiggöres. Med den ut- byggnad som pågått och pågår av departementens statssekreterare- och rättsavdelningar, bör det enligt utredningens mening för departementen vara en fördel att propositionsarbetet kan pågå året runt.
Den föreslagna ordningen att låta riksdagsarbetet börja på hösten i stället för i januari kan synas formell. Man får en arbetsperiod på hösten och en på våren av ungefär lika stor omfattning som för närvarande. Den före- slagna ordningen medför emellertid även andra fördelar än de redan nämn- da. Arbetsperioden på hösten låter sig lättare förenas med en efterföljande arbetsperiod på våren än med en föregående vårsession; det blir i först- nämnda fall endast de relativt korta julferierna, som skiljer arbetsperioder— na åt. Uppskovsinstitutet kommer att erfordras endast i fall behandlingen av ett ärende skall uppskjutas från ett riksmöte till ett annat. Med den före- slagna ordningen blir det i själva verket naturligt att betrakta de båda ar- betsperioderna som en sammanhängande. Uppdelningen i höstsession och vårsession blir onödig; termerna »vårsession» och »höstsession» användes därför icke i utredningens förslag. Medan planeringen av riksdagens arbets— tid hittills måst begränsas till session, blir det med den föreslagna omlägg- ningen möjligt att planera för hela riksmötet.
Det bör ankomma på riksdagen själv att på yrkande av talmannen eller ledamot bestämma, när riksmötet skall avslutas. I princip bör gälla, att riksmöte skall pågå så länge riksdagen finner det erforderligt. Riksmöte kan dock icke pågå längre än till och med dagen före nästa riksmötes början. Normalt bör gälla att riksmöte, som inletts den 15 oktober, skall avslutas senast den 15 maj följande år. Genom särskilt beslut bör riksdagen dock kunna låta riksmötet pågå längre tid. Att ett visst datum i lagtexten angives som normalt sista dag för ett lagtima riksmöte bör ha den verkan, att riks- dagen så planerar sitt arbete att detta regelmässigt är avslutat senast å angiven dag.
Den normala gången för ett riksmöte, som börjar den 15 oktober, blir enligt utredningens förslag följande. Första riksmöte efter ett val inledes med konstituering, utskottsval m. m., medan däremot riksdagsarbetet under de följande riksmötena under valperioden kan påbörjas omedelbart, efter- som konstituering och val skall avse en hel valperiod. Under de första två veckorna löper en allmän motionstid, och denna tid torde i huvudsak erford- ras för motionsskrivning. Därefter kan arbetet vidtaga med behandlingen av ärenden, som uppskjutits eller vilar från föregående riksmöte, samt av nya riksdagsärenden. Propositioner torde, såsom redan framhållits, komma att normalt avlämnas även på hösten. Vidare bör under denna tid riksdagens revisorers berättelser behandlas (jfr del 2 s. 471). Vid mitten av december framlägges så budgetpropositionen. Denna åtföljes av en särskild motions- tid om 31 dagar, varigenom riksdagsledamöterna efter julferierna erhåller tillfälle att väcka motioner i anledning av budgetpropositionen. Även sena— re kommer propositioner och följdmotioner att avlämnas, propositioner som avser statens inkomster och utgifter för det närmast följande budgetåret dock icke annat än undantagsvis efter den 1 mars. Genom att budgetpro- positionen och övriga propositioner avseende statens inkomster och utgif-
ter avlämnas tidigare än nu, torde också budgetregleringen kunna avslutas tidigare än för närvarande. Under alla förhållanden bör budgetarbetet vara färdigt senast i mitten av maj, då riksmötet normalt torde komma att av- slutas. Det bör emellertid finnas en möjlighet att »förpuppa» riksmötet eller, om så visar sig nödvändigt, låta riksdagsarbetet fortgå även efter den 15 maj. En förlängning kan sålunda vara erforderlig beträffande sista riks- mötet under en valperiod på grund av att uppskovsbeslut ej kan fattas vid sådant riksmöte (se 4 kap. 7 5 ).
Om urtima val beslutats, bör regeringen äga avbryta riksmöte under åter— stående del av valperioden. Ett beslut om urtima val kan nämligen innebära, att det föreligger en konflikt mellan regering och riksdag och att regeringen i denna situation vädjat till folket i val. I ett sådant läge bör icke riksdagen, som enligt utredningens förslag skall vara ensam innehavare av den lag- stiftande makten, kunna avgöra ärenden mot regeringens vilja. Beslut om att riksmöte skall avbrytas bör meddelas vid sammanträde med riksdagen av statsministern eller annat statsråd, som utsetts därtill. Genom att med- delandet lämnas, avbrytes riksmötet. Å andra sidan bör intet hinder före— ligga mot att riksmötet fortsätter, även efter det att beslut om urtima val fattats. Likaledes bör regeringen, även om den avbrutit riksmötet, under återstående tid av valperioden kunna kalla riksdagen till sammanträde (jfr nedan). Det är enligt utredningens mening angeläget att nuvarande ordning, enligt vilken riksdagen efter riksdagsupplösning och nyvalsförordnande icke kan sammanträda förrän efter nyvalet, bringas att upphöra.
Efter urtima val bör nytt riksmöte inledas så snart som möjligt. Utred- ningen föreslår, att ny valperiod efter sådant val skall börja å tjuguandra dagen efter valet (se del 2 s. 307). Samtidigt bör nytt lagtima riksmöte in- ledas. Börjar detta under t. ex. våren eller sommaren, blir gången av riks- mötet en annan än vad ovan angivits. Bland annat gäller att ny budget- proposition behöver avlämnas endast i erforderliga delar (jfr nedan under 2 kap. 2 5).
Det riksmöte, som här avhandlats, svarar mot nuvarande »riksdag» med vår— och höstsession samt »riksdag» efter upplösning och nyvalsförordnande. I överensstämmelse med den terminologi som användes i landstingslagen kallas detta riksmöte lagtima riksmöte. Då riksdagen bör kunna samman- träda å vilken dag som helst under en valperiod, måste det finnas en mot- svarighet även till den nuvarande extra sessionen. Denna kallas i utred- ningens förslag urtima riksmöte. Sådant riksmöte kan givetvis hållas endast under tid då lagtima riksmöte ej pågår. Riksdagen skall liksom nu kunna kallas till urtima riksmöte av regeringen eller genom riksdagsinitiativ, ut- format även som en minoritetsrätt. Om minst en tredjedel av riksdagens ledamöter begär urtima riksmöte, skall det sålunda åligga talmannen att kalla riksdagen till urtima riksmöte att inledas inom tjugo dagar. Förutsätt- ningen är då att lagtima riksmöte icke skall börja inom samma tid. Enligt
gällande ordning måste den erforderliga minoriteten vara något större, näm— ligen 65 ledamöter av första kammaren eller 100 ledamöter av andra kam- maren. Det nuvarande kravet att särskilt skäl för framställningen skall upp- givas bör bibehållas. Även talmannen bör enligt utredningens mening på eget initiativ kunna kalla riksdagen till urtima riksmöte. Man torde kunna räkna med att talmannen i sådant fall har riksdagens majoritet bakom sig. Då riksdagens första sammanträde skall kunna hållas redan å riksmötets första dag (se 5 5), förutsättes att kallelse till urtima riksmöte utsändes i så god tid att ledamöterna kan hinna sammankomma. Gången av ett ur- tima riksmöte blir av naturliga skäl en annan än av ett lagtima riksmöte, som inledes den 15 oktober. Bland annat gäller, att någon allmän motions- tid icke bör finnas (se 2 kap. 6 5). Urtima riksmöte bör pågå, så länge riks- dagen finner det erforderligt, oavsett vem som har kallat riksdagen till mö- tet. Det kan dock icke pågå längre än till och med dagen före närmast föl- jande lagtima 1'iksmötes början. Likaledes bör gälla, att regeringen efter beslut om urtima val skall äga avbryta även urtima riksmöte.
I enlighet med vad nu anförts har 1—4 55 utformats på följande sätt. I 1 5 stadgas, att riksmöte är lagtima eller urtima samt att urtima riksmöte får hållas endast under tid då lagtima riksmöte icke pågår.
Enligt 25 första stycket inledes lagtima riksmöte varje år den 15 okto- ber. Om urtima val beslutats, må dock under återstående tid av valperioden lagtima riksmöte ej inledas. I andra stycket föreskrives, att efter urtima val inledes lagtima riksmöte å tj uguandra dagen efter valet.
I 35 första stycket stadgas, att till urtima riksmöte kallas riksdagen av regeringen eller av riksdagens talman. Enligt andra stycket åligger det tal- ,mannen att kalla riksdagen till urtima riksmöte att inledas inom tjugu da— gar, om minst en tredjedel av riksdagens ledamöter, med angivande av skä- let härför, begär sådant möte.
Jämlikt 4 5 första stycket pågår riksmöte så länge riksdagen finner det erforderligt. Beslut att riksmöte skall avslutas fattas av riksdagen på .yr— kande av talmannen eller ledamot. Enligt andra stycket äger regeringen, om urtima val beslutats, under återstående del av valperioden avbryta riks- möte. Beslut att riksmöte skall avbrytas meddelas vid sammanträde av statsministern eller av annat statsråd som utsetts därtill. Riksmötet av- brytes genom att meddelandet lämnas. I tredje stycket stadgas, att lagtima riksmöte som inletts den 15 oktober avslutas senast den 15 maj följande år, såvida riksdagen icke beslutar annorlunda.
55
Första sammanträde under riksmöte
Enligt OSt 1 5 1 mom. skall kammare utan föregående kallelse samman- träda varje »riksdags» första söckendag klockan 11 förmiddagen. Den
första dagen av varje »riksdag» är normalt en söckendag, den 10 januari eller om helgdag då inträffar, den 11 januari.
Vid första sammanträde anställes enligt OSt 2 5 1 mom. upprop av kam- marens samtliga ledamöter. Finnes någon eller några frånvarande, skall det antecknas i protokollet.
I de fall regeringen sammankallar riksdagen till extra session eller till möte å tidigare dag än den 11 januari, skall enligt RF 51 5 tiden för riks- dagens första sammanträde fastställas tidigast till dagen efter den, då kal— lelsen kungjorts i allmänna tidningarna och senast till tjugonde dagen efter samma dag.
Utredningen. Vid såväl lagtima som urtima riksmöte bör gälla, att riks- dagens första sammanträde skall hållas å riksmötets första dag. Denna dag är för lagtima riksmöte den 15 oktober eller, efter urtima val, den tjugu— andra dagen efter valet. Möjlighet bör dock finnas för talmannen att med hänsyn till infallande helg besluta att första sammanträdet skall hållas å riksmötets andra eller tredje dag. Första sammanträde bör under lagtima riksmöte börja klockan 11 och under urtima riksmöte å tid som angives i kallelsen. Vid första sammanträdet bör företagas upprop. Någon särskild kallelse till första sammanträde, som hålles å lagtima riksmötes första dag, synes icke erforderlig. Beträffande kallelse till urtima riksmöte hän- visas till vad ovan (s. 18 f.) anförts.
Vid det första sammanträdet under valperiods första riksmöte bör be— rättelse av riksdagens ombudsmän om granskning av ledamöternas och de- ras ersättares fullmakter föredragas samt valberedning utses. Härom hän- visas till 6 5 samt till 5 kap. 1 5. Vid detta sammanträde eller vid det när- mast följande bör vidare talmansval förrättas (se 5 kap. 5 5).
Paragrafen har avfattats i enlighet med vad nu anförts.
65. Fullmaktsgranskning
Enligt R0 10 och 20 55 skall fullmakt för riksdagsledamot utfärdas i två exemplar, varav det ena insändes till justitiedepartementet. Innan riksdagen sammanträder, skall jämlikt RO 325 1 mom. granskning företagas av de till departementet inkomna fullmakterna inför chefen för justitiedepar- tementet eller den regeringen i hans ställe förordnar i närvaro av tre bland de av riksdagen valda fullmäktige i riksbanken och tre bland fullmäktige i riksgäldskontoret. Granskningen har till föremål att undersöka, huruvida fullmakterna utfärdats i föreskriven form. Den skall vara avslutad sist å dagen före »riksdagens» början. Berättelse om förloppet av granskningen skall enligt RO 33 5 1 mom. första stycket av chefen för justitiedepartemen- tet eller den som förordnats i hans ställe meddelas kamrarna, var i vad
dess ledamöter angår. Berättelsen föredrages jämlikt OSt 2 5 1 mom. vid kamrarnas första sammanträde. Först därefter kan enligt RO 33 5 1 mom. första stycket val av talmän ske.
Enligt RO 32 5 2 mom. tillkommer det sedan kammare att pröva behörig— heten till riksdagsmannakallets utövande, ej mindre för sådana dess med— lemmar, vilkas fullmakter ej blivit godkända, än även för dem mot vilka eljest till följd av riksdagsordningen förekommer anmärkning.
Inkommer fullmakt efter »riksdagens» början, skall enligt RO 32 5 1 mom. föreskriven granskning verkställas genast.
Utredningen. Den granskning av fullmakterna, som nu sker inför chefen för justitiedepartementet, avser frågan om fullmakterna utfärdats i före- skriven form och är sålunda av uteslutande formell natur. Den nuvarande anordningen att därvid skall närvara tre bankofullmäktige och tre riks— gäldsfullmäktige är omständlig, icke minst med tanke på att under valperiod inkommer tid efter annan fullmakt för person, som utsetts till riksdags- ledamot i avgången ledamots ställe. Utredningen föreslår, att denna gransk- ning i stället skall företagas av riksdagens ombudsmän och att dessa genom föreskrift i den för dem utfärdade instruktionen ålägges denna uppgift. Ombudsmännens berättelse om den granskning av samtliga fullmakter, vilken kommer att ske efter varje lagtima eller urtima val, bör föredragas vid riksdagens första sammanträde under valperiods första riksmöte. Be- rättelse om granskning av fullmakt, som inkommer under valperioden, bör föredragas så snart ske kan. Av instruktionen bör framgå, när ombuds- männen skall till riksdagen avlämna berättelse om fullmaktsgranskning. Fullmakterna bör få formen av utdrag av protokollet över den slutliga sam- manräkningen (se del 2 s. 310). Av praktiska skäl bör fullmakter utfärdas och granskas för samtliga de personer, som under valperioden kan inträda såsom ersättare. Att riksdagen alltjämt skall ha att pröva ledamots och ersättares behörighet framgår av FRF 6 kap. 14 och 16 55.
I enlighet med det anförda har i 65 upptagits en bestämmelse, att vid första sammanträdet under valperiods första riksmöte föredrages berättelse av riksdagens ombudsmän om granskning av ledamöternas och deras er- sättares fullmakter. Det stadgas därjämte, att berättelse om granskning av fullmakt, som inkommer under valperioden, föredrages så snart ske kan.
7 5 Regeringsförklaring
Bestämmelser angående »riksdags» öppnande är upptagna i RO 34 5. Där stadgas, att öppnandet skall ske senast å andra söckendagen efter »riks— dags» början samt att den närmare tidpunkten bestämmes och kungöres
av regeringen. Vid angiven tid skall riksdagsledamöterna, sedan gudstjänst hållits med dem, sammankomma på rikssalen, där konungen eller, då han så finner för gott, statsministern eller annan statsrådsledamot för ordet. Vid detta tillfälle skall budgetpropositionen (statsverkspropositionen) och riksdagsberättelsen (berättelse om vad i rikets styrelse sig tilldragit) över— lämnas till riksdagen. Så behöver dock ej ske, om riksdagen enligt RO 2 5 sammankallats till dag före den 10 januari. Vidare gäller att vid öppnandet av s.k. B—riksdag skall riksdagsberättelse ej överlämnas och budgetpropo— sition blott om budgeten icke reglerats. Sedan konungen Öppnat »riksdag», åligger det kamrarnas talmän att till konungen, i kamrarnas namn, framföra deras undersåtliga vördnad. Vid denna sammankomst mellan konung och riksdag förekommer icke någon överläggning; riksdagen och kamrarna kan enligt RF 55 5 och R0 53 5 ej rådpläga eller besluta i konungens när- varo. Beträffande budgetpropositionen hänvisas till 2 kap. 2 5. Riksdags- berättelsen innehåller, förutom några korta punkter om vad som tilldragit sig i rikets styrelse, ett antal redogörelser och sammanställningar. Till över- vägande del tages riksdagsberättelsen i anspråk av en redogörelse för kom- mittéer och sakkunniga.
Enligt praxis inledes riksdagens öppnande med att konungen uppläser trontalet. I detta brukar angivas de mera betydelsefulla förslag, som rege- ringen ämnar framlägga för riksdagen. Trontalet liksom budgetproposi- tionen blir senare föremål för diskussion i den allmänna politiska debatt, som hälles i samband med att budgetpropositionen remitteras till utskott och som därav fått namnet remissdebatt.
Enligt RO 35 5 må sammankomst på rikssalen även förekomma vid med— delande av beslut om nyvalsförordnande under pågående session. Före år 1933 var sådan sammankomst föreskriven, förutom i detta fall, även vid riksdagens avslutning samt för ikraftträdande av grundlagsändring.
I motion 1959 II: 61 av fru Eriksson i Stockholm och herr Lindström (5) uttalades, att den nuvarande ordningen för rikssalssammankomsten var otidsenlig, och yrkades, att riksdagen skulle hemställa, att författningsut- redningen fick i uppdrag att pröva nya former för riksdagens högtidliga öppnande. I utlåtande nr 6 framhöll konstitutionsutskottet, att författnings- utredningens förslag till omläggning av riksdagens arbetstid liksom utred— ningens ställningstagande till frågan om kammarsystemet kunde antagas komma att inverka på formerna för riksdagens öppnande. Med hänsyn här- till avstyrkte utskottet motionen. Riksdagen följ de utskottet.
Utredningen. Den nuvarande rikssalssammankomsten mellan konungen och riksdagens ledamöter har huvudsakligen till syfte att »öppna riksda— gen». Ett särskilt öppnande av riksmöte är emellertid enligt utredningens mening icke erforderligt. Ett riksmöte börjar a angiven dag och bör anses öppnat i och med det första sammanträdet med riksdagen.
En särskild sammankomst i högtidliga former mellan konungen, stats- råden och riksdagens ledamöter vid början av lagtima riksmöte är dock enligt utredningens mening alltjämt motiverad. Enligt utredningens för- slag skall lagtima riksmöte normalt inledas varje år den 15 oktober. Då föreligger ännu ej budgetpropositionen. Ej heller torde det vara lämpligt att till denna tidpunkt färdigställa riksdagsberättelsen. En sådan berättelse bör alltjämt avlämnas, men den bör avse kalenderår. Varken budgetpro- positionen eller riksdagsberättelsen kan sålunda överlämnas vid en sam- mankomst mellan konungen, statsråden och riksdagens ledamöter i början av riksmötet. Vid denna sammankomst bör, förutom hälsningsord från konungen och talmannen, förekomma att regeringen genom statsministern eller annat statsråd, som förordnats därtill, avger en förklaring angående sin politik. En sådan förklaring är erforderlig som utgångspunkt för den allmänna politiska debatt, som bör hållas i riksdagen kort därefter och som alltså till den delen skulle motsvara den nuvarande remissdebatten (se ne- dan s. 89).
Utredningen finner för sin del det mest naturligt att regeringsförklaring, såsom sker i flertalet parlament, avges vid sammankomst i riksdagshuset. Enligt utredningens mening bör emellertid ordningen för den särskilda sammankomsten icke regleras i riksdagsordningen eller över huvud i för- fattning utan bestämmas av talmannen efter samråd med statsministern.
Paragrafen har avfattats i enlighet med vad nu anförts.
8 € Talmannen
Enligt RF 52 5 äger kamrarna var för sig utse talman samt en förste och en andre vice talman. Bestämmelser angående val av talmän är upptagna jäm- väl i R0 33 5 och i RSt 6 5. Reglerna angående talmännens uppgifter åter— finnes huvudsakligen i RO 50 och 51 55.
I R0 50 5 stadgas, att talmännen skall tillse att nödig skyndsamhet och största möjliga planmässighet iakttages vid riksdagsarbetets bedrivande. För att jämte talmännen och vice talmännen samt de ständiga utskottens ordförande rådpläga om vad i avseende å ärendenas behandling i utskott och kamrar må vara att iakttaga för vinnande av nämnda syfte skall var— dera kammaren utse fyra ledamöter. Kamrarna brukar därtill utse ledarna för de fyra större partigrupperna i kamrarna. Närmare bestämmelser om denna talmanskonferens är upptagna i RSt 7 5. Där lämnas följande före- skrifter: Talmanskonferensen skall sammanträda, så ofta någon av talmän— nen anser nödigt, dock minst en gång varje kalendermånad under tid då session pågår. Vid förfall för ordföranden i ständigt utskott skall vice ordföranden i utskottet kallas att närvara i talmanskonferensen. Anses
nödigt att inhämta upplysningar av ordförandena i andra utskott eller av kanslideputerade, bör även de, efter kallelse, infinna sig. Vid talmanskon- ferensens sammanträden skall kamrarnas sekreterare vara tillstädes; en av dem skall förordnas föra protokoll. Talmanskonferensens beslut skall genom utdrag av protokollet tillställas dem besluten avser. Talmanskonferensen skall efter samråd med kanslideputerade upprätta förslag i fråga om ar- voden till tjänstemännen hos kamrarna och utskotten samt i kansliet. Så— dant förslag överlämnas till bankoutskottet.
Enligt R0 58 5 skall utskott, som avser att göra framställning om upp- skov med behandling av ärende, inhämta talmanskonferensens yttrande. Jämlikt samma paragraf skall talmanskonferensen höras angående förslag att uppskjuten fråga skall upptagas vid extra session. Härom hänvisas till vad som anföres under 3 kap. 18 5 och 4 kap. 7 5. Vidare må nämnas, att tal- männen enligt RSt 22 5 äger tillträde till utskotten, dock utan rätt att del— taga i överläggningarna och besluten.
I RO 51 5 första stycket stadgas, att talmännen eller vid förfall för dem vice talmännen åligger, var för sin kammare, att utfärda kallelse till sam— manträden, att därvid föredraga ärendena, att upptaga, reda och framställa de yttrade meningarna, att göra propositioner för besluts fattande och vid— makthålla ordning vid sammanträdena, allt efter de föreskrifter riksdags- ordningen innehåller. Den som utövar talmansbefattningen får ej deltaga i överläggning och ej heller föreslå något annat än som erfordras till verk- ställighet av grundlagarna, av riksdagens eller kamrarnas särskilda beslut eller i övrigt av de reglementariska stadganden, som antagits för riksdags- ärendenas behandling.
Innan talmansval ägt rum, föres enligt RO 33 5 2 mom. i vardera kamma— ren ordet av den därstädes närvarande ledamot, som bevistat de flesta »riks— dagar», och, där två eller flera ledamöter deltagit i lika många »riksdagar», den av dem som är äldst till levnadsåren.
Grundlagarna förutsätter, att Vice talman inträder vid förfall för talman. Vid samtidigt förfall för både talmannen och vice talmännen i någon kam- mare utses jämlikt R0 33 5 4 mom. under ordförandeskap av »äldste» när— varande ledamot en av kammarens övriga ledamöter att tjänstgöra såsom talman, till dess förfallet upphört.
Talmanskonferensen grundlagsfästes i samband med 1949 års revision av riksdagens arbetsformer. Avsikten var att konferensen skulle erhålla en starkare ställning än tidigare och intaga platsen som ett aktivt arbetsledan- de organ. Denna ställning skulle konferensen få snarare genom att utföra en målmedveten planeringsverksamhet till riksdagsarbetets fromma än genom att utrustas med i detalj reglerade befogenheter. Det underströks av särskilda utskottet år 1948 (utl. nr 1 s. 33), att om riksdagen själv skulle få möjlighet att bemästra de dåvarande svårigheterna i dess arbetsförhål-
landen, var det ofrånkomligen nödvändigt att riksdagens arbetsledande or- gan, talmännen och talmanskonferensen, med största målmedvetenhet fyll- de sin arbetsledande roll. Framgången av de reformsträvanden, för vilka revisionen var ett uttryck, kom enligt utskottets mening att i väsentlig grad bli beroende av det sätt på vilket riksdagens därför avsedda organ förmådde utöva en verklig ledning och verkställa en ändamålsenlig planläggning av riksdagens arbete. Nuvarande bestämmelse att de ständiga utskottens ord- förande alltid skall deltaga i rådplägningen i talmanskonferensen tillkom år 1957.
Talmanskonferensen har under 1959—62 hållit åtta sammanträden år- ligen, med undantag av 1961 då antalet sammanträden var tio. Bland ären- den, som därvid behandlats utöver de av riksdagsordningen och riksdags- stadgan angivna eller förutsatta, må nämnas frågor om tillstånd till ut- sändning i radio och TV, anmälan angående meddelande från annat land och resor av olika slag. Enligt beslut är 1960 (se KU utl. nr 18) har riks- dagen uppdragit åt talmanskonferensen att lämna tillstånd till utsändning i radio och TV av de av kamrarnas förhandlingar som ej skall hållas inom lyckta dörrar. I fråga om utsändning i TV förutsattes att tillstånd tills vi- dare lämnades endast från fall till fall. Sedermera har (se KU 1963: 4) för den kontinuerliga bevakningen lämnats generellt tillstånd till upptagningar för televisionssändningar tills vidare till och med slutet av 1964 års vår- session. Beträffande sändningar som erfordrade större anordningar skulle dock tillstånd alltjämt lämnas från fall till fall.
Ytterligare må nämnas att under de senaste åren har genom talmans- konferensen en långtidsplanering skett av riksdagsarbetet. I fråga om år 1962 har denna planering tillgått på följande sätt. Vid kamrarnas samman— träden den 15 december 1961 meddelades dagar för remissdebatten i januari 1962. Vid riksdagens början förelåg en av talmännen fastställd plan för sammanträdena under tiden 10 januari—2 februari. Den 24 januari med- delade talmännen en motsvarande plan för februari månad. Därefter läm- nade utskottssekreterarna uppgifter på när respektive utskott kunde beräk— nas avge betänkanden i ärenden, som hänvisats till eller kunde beräknas kOmma att hänvisas till utskottet. Uppgifterna var i regel specificerade för varje särskilt ärende. På grundval av dessa uppgifter upprättades en plan för behandlingen i kamrarna av utskottsutlåtandena under mars och april månader. Samtidigt upprättades en plan för sammanträdena under samma tid. Dessa planer godkändes av talmanskonferensen och utdelades till kamrarnas ledamöter. På samma sätt fastställdes senare under vårses- sionen motsvarande planer för maj månad. I början av höstsessionen utde- lades planer för sammanträden och riksdagsarbetet under denna session. Planerna har i allt väsentligt kunnat följas.
Tidigare var talmännen förbjudna att deltaga icke blott i överläggning
utan även i omröstning. Genom ändring av R0 51 5 år 1961 erhöll emeller- tid talmännen »rösträtt». I den till grund för ändringen liggande proposi— tionen (1960: 143) framhöll chefen för justitiedepartementet, att mo- tiven för förbudet för talmännen att rösta tydligtvis varit dels den ordning, som tidigare gällt för utseende av talman, då valet ankom på konungen, och dels tanken att talmannen såsom ledare av förhandlingarna skulle in— taga en opartisk ställning. Den person som utsågs till talman var emeller- tid vald till riksdagsledamot i vanlig ordning, och det syntes icke riktigt att han skulle vara berövad möjligheten att utöva den viktigaste av de funk- tioner som tillkom sådan ledamot, nämligen att deltaga i avgörandet av ärendena. Enligt departementschefens mening kunde det ej med fog göras gällande att rösträtt för talmannen —— vilket förekom i flertalet utländska parlament —— skulle vara oförenlig med hans ställning såsom ledare av för- handlingarna. Departementschefen erinrade vidare om att frågan torde kom- ma under bedömande vid författningsutredningens arbete. Den stora för- fattningsreformen kunde emellertid icke vara slutligen genomförd förrän tidigast år 1965. Det syntes därför befogat att utan avvaktan härpå genom- föra en sådan ändring, att de fungerande talmännen skulle få deltaga i om- röstning.
I sitt tillstyrkande utlåtande (1960: 22) uttalade konstitutionsutskottet, att förbudet för talmannen att deltaga i omröstning främst torde ha sin grund i tanken, att den som ledde förhandlingarna skulle intaga en opartisk ställ- ning. Delade meningar hade rått inom utskottet om lämpligheten av att detta förbud upphävdes. Å ena sidan hade framhållits betydelsen av att den självständighet talmannen i sin ämbetsutövning intog alltfort beva- rades. Vidare hade bland annat betonats, att utredning saknades om de konsekvenser som införande av rösträtt för talman kunde komma att få i skilda hänseenden. Det hade därjämte erinrats om att frågan om talman— nens rösträtt torde komma att behandlas av författni-ngsutredningen samt att anledning saknades att föregripa dennas ståndpunktstagande. Å andra sidan hade framhållits, att den som utsågs till talman blivit vald till riks- dagsman för ett betydande antal väljare samt att det var principiellt rik- tigt, att han i denna egenskap fick möjlighet att deltaga i ärendenas av- görande. Härjämte hade hävdats att rösträtt för talman icke kunde anses oförenlig med dennes ställning såsom ledare av förhandlingarna samt att förevarande fråga var av sådan art, att den väl kunde lösas utan avvaktan på resultatet av författningsutredningens arbete. Utskottet förklarade att det vid vägning av de skäl som anförts för och emot det i propositionen framlagda förslaget funnit övervägande skäl tala för att rösträtt tillerkän- des talmannen.
I en reservation yrkade utskottets tio borgerliga ledamöter, att riksdagen måtte avslå det i propositionen framlagda förslaget. Utöver de i utskotts— utlåtandet återgivna argumenten mot förslaget framhöll reservauterna, att
skilda skäl talade för att talmännen, om de erhöll rösträtt, även borde få möjlighet att motivera sitt ställningstagande. Denna fråga hade emellertid icke berörts i propositionen.
Utredningen
En av huvudlinjerna i utredningens förslag är att riksdagens ställning skall stärkas. För att förverkliga detta syfte erfordras bland annat en effektivi— sering av riksdagsarbetet. Frågan om organisationen av riksdagsarbetets led- ning är därvid av central betydelse. Den nuvarande talmanskonferensen spe- lar för riksdagsarbetets planläggning en viktig roll. Antalet ledamöter i konferensen är emellertid så högt som 24. Enligt utredningens mening skulle en ytterligare effektivisering av riksdagsarbetet kunna vinnas, om ansvaret för ledningen av riksdagens arbete i stället ålades endast en person, näm— ligen talmannen. Såsom ledare icke blott av riksdagens sammanträden utan även av riksdagsarbetet skulle talmannen erhålla en betydligt mera mar- kerad och mera inflytelserik ställning än för närvarande. En sådan omlägg- ning medför icke, att den rådplägning som talmanskonferensen innebär saknar motsvarighet i utredningens förslag. Det är nämligen enligt utred— ningens mening givet, att talmannen i och för sin tillsyn av att planmässig- het och nödig skyndsamhet iakttages i riksdagsarbetet behöver rådpläga med vice talmännen, utskottsordförande, gruppledare och eventuellt andra representanter för utskott och partigrupper. En dylik rådplägning hör äga rum, när talmannen finner det erforderligt. Men ansvaret för riksdagsar- betets ledning bör åvila talmannen och denne skall själv fatta erforderliga beslut. En följd av vad här anförts blir att benämningen talmanskonferens icke återfinnes i förslaget till riksdagsordning.
Den nuvarande långtidsplaneringen har i hög grad bidragit till att be- främja riksdagsarbetet och varit av stort värde för riksdagsledamöterna. Med den omläggning av riksdagsarbetet som utredningen föreslagit, med en praktiskt taget sammanhängande arbetsperiod från mitten av oktober till mitten av maj, torde förutsättningar ha åstadkommits för en ännu bätt- re planering av riksdagsarbetet.
Talmannens uppgift att leda riksdagens arbete är den viktigaste befogen— het som skall tillkomma honom enligt utredningens förslag. Denna upp- gift föreslås bli grundlagsfäst i FRF 6 kap. 10 5. Såsom ledare av riksdagens arbete hör talmannen äga tillträda till utskott, dock utan rätt att deltaga i utskottets överläggningar och beslut. Något särskilt stadgande, svarande mot den nuvarande bestämmelsen i RSt 22 5, synes icke erforderligt.
Därjämte ankommer det enligt utredningens förslag på talmannen att leda sammanträde med riksdagen. I denna befogenhet bör i och för sig anses ingå de uppgifter som är angivna i R0 51 5, nämligen att utfärda kal- lelse till sammanträde, att föredraga ärendena, att ställa proposition för besluts fattande samt att vidmakthålla ordning vid sammanträde. I före-
varande kapitel har dessa uppgifter reglerats i särskilda paragrafer, kallel- se till sammanträde i 9 5, föredragning av ärende och ställande av pro- position i 14 5 (j fr 4 kap. 3 och 4 55) samt ordningens vidmakthållande i 12 och 17 55. Det skall emellertid framhållas, att befogenheten att leda riks- dagens sammanträden dessutom bör anses innefatta rätt att göra uttal-an— den och framställa förslag i procedurfrågor samt rätt att föreslå att samman- träde skall avslutas eller ajourneras, att sammanträde skall hållas inom stängda dörrar m. m. Alltjämt bör emellertid gälla, att talmännen ej får vid sammanträde deltaga i överläggning.
Enligt utredningens förslag skall talmannen utöver ledningen av riks- dagsarbetet och riksdagssammanträdena ha följande uppgifter och funk- tioner. Konungen skall vid utnämning av statsminister rådgöra med honom (FRF 3 kap. 1 5). Han inträder i vissa fall som riksföreståndare (FRF 3 kap. 5—8 55). Han äger efter samråd med statsministern förordna att riksdagens befogenheter skall utövas av riksdagens krigsdelegation, och han ingår i delegationen (FRF 10 kap. 6 5). Han är ordförande i riksdagens förvalt— ningsdelegation (FRO 6 kap. 3 5).
Talmannens uppgifter blir enligt utredningens förslag väsentligt mer omfattande än nu, och det är angeläget att talmannen helt skall kunna ägna sig åt sina uppgifter som talman. Ersättningen till talmannen bör faststäl- las med hänsyn härtill och till dennes allmänna ställning.
Vad därefter angår frågan om talmannens rösträtt blir skälen mot att talmannen skall få deltaga i omröstning mera framträdande med de vid- gade befogenheter, som talmannen skall ha enligt utredningens förslag. Där- till kommer att hela frågan kommit i ett annat läge med den av utredningen föreslagna ersättarinstitutionen. Såsom framgår av stadgande i 20 5 skall ersättare alltid inkallas för ledamot, som valts till talman. Så bör även ske för vice talman, icke blott om denne tjänstgör såsom talman under längre tid utan även ifall tjänstgöringen är kortvarig men det är angeläget att samt- liga röster skall kunna avgivas. Det skäl som var avgörande för att talman- nen skulle få rösträtt — att det var principiellt oriktigt att en person som valts till riksdagsledamot icke skulle få deltaga i ärendenas avgörande —— äger därmed icke längre samma bärkraft. Tvärtom gäller, att om ersättare tjänstgör såsom riksdagsledamot i talmannens ställe, bör i konsekvens här— med talmannen icke få rösta. Utredningen föreslår alltså, att talmannen icke skall få deltaga i omröstning. Förbudet bör även avse val inom riks— dagen. Att talmannen, när rösterna vid omröstning är lika delade, bestäm— mer vilken av meningarna som skall vara riksdagens beslut (se 4 kap. 4 5) och därvid äger avgiva förklaring (se 4 kap. 6 5) står icke i strid mot vad här anförts.
Vid förfall för talmannen bör vice talman inträda. Härvid bör förste vice talmannen inträda före andre vice talmannen och denne före tredje vice talmannen. Innan talmansval ägt rum liksom vid samtidigt förfall för
både talmannen och vice talmännen bör det ankomma på äldste närvarande ledamot att såsom ålderspresident leda sammanträde. Med »äldste» när- varande ledamot bör förstås den, som längst varit ledamot av riksdagen. Skulle två eller flera ledamöter ha lika hög »riksdagsålder», får levnads- åldern fälla utslaget.
Bestämmelser om val av talman och vice talmän har upptagits i 5 kap. 5 5. Beträffande tillstånd till radio- och televisionssändningar hänvisas till vad som anföres under- 12 5.
I enlighet med dessa överväganden har i 85 första stycket upptagits en bestämmelse, att talmannen skall tillse att planmässighet och nödig skynd— samhet iakttages i riksdagsarbetet. I andra stycket stadgas att talmannen leder riksdagens sammanträden. Han må ej vid sammanträde deltaga i över- läggning, omröstning eller val. Enligt tredje stycket inträder vid förfall för talmannen vice talman. I tilläggsbestämmelserna första stycket stadgas, att. talmannen skall, när han finner det erforderligt, rådpläga med vicc tal- männen och med företrädare för utskott och partigrupper om riksdagsarbe- tet. Enligt tilläggsbestämmelserna andra stycket ankommer det vid sam- tidigt förfall för talmannen och vice talmännen, så ock intill dess talman och vice talmän valts, på äldste närvarande ledamot att såsom ålderspre- sident leda sammanträde.
95
Kallelse till sammanträde
Enligt RO 515 åligger det talmännen, var för sin kammare, att utfärda kallelse till sammanträde. I RSt 25 första stycket föreskrives, att sådan kallelse skall anslås senast klockan 6 eftermiddagen föregående dag och kungöras på det sätt, vardera kammaren för sig stadgat. Det tillfogas, att talmännen bör skyndsamt meddela varandra underrättelse om sådan kal- lelses utfärdande. Enligt RSt 2 5 andra stycket bör, om gemensam omröst- ning skall företagas vid sammanträde, detta tillkännagivas i anslaget. Be- stämmelserna angående kallelses kungörande är upptagna i OSt 10 5. Jäm- likt 1 mom. skall kallelse till sammanträde anslås i nedre förstugorna till riksdagens hus och på de platser i övrigt talmannen beslutar. Kallelsen skall vidare, där så kan ske, införas i en eller flera av de större, dagligen ut- kommande tidningarna. Om under sammanträde på förmiddagen dess fort- sättning på kvällen prövas nödig, bör anslag därtill ske före klockan 4 på dagen och talmannen därom underrätta kammaren. Anslag till sådant sam- manträde bör ske jämväl i kammarens samlingssal. I 2 mom. föreskrives, att om enligt förut fattat beslut val eller gemensam omröstning skall för- rättas vid sammanträde, bör det tillkännagivas i kallelsen. Enligt 3 mom. gäller, att talmannen beslutar på vad sätt kallelse skall utfärdas till sam-
manträde inom lyckta dörrar, vid vilket muntligt meddelande jämlikt RO 565 skall framföras. Vid sådant sammanträde får ej annat ärende före- komma.
I detta sammanhang bör vidare nämnas, att meddelande om att svar skall lämnas å interpellation eller enkel fråga skall anslås senast klockan 3 ef- termiddagen föregående dag. Härom hänvisas till vad som anföres under 2 kap. 11 och 1255.
Kamrarna brukar sammanträda till bordläggningsplenum tisdagar kl. 16 och fredagar kl. 14 samt till arbetsplenum onsdagar kl. 10. Sammanträde pågår i regel till dess samtliga ärenden på föredragningslistan behandlats. Under senare delen av vårsessionen pågår ett arbetsplenum ej sällan till på kvällen eller långt ut på natten. Uppehåll brukar göras endast mellan kl. 17 och 19.30 för middag. Under senare delen av session brukar sammanträde hållas även å andra dagar och tider än här angivits.
I motion 1943 I: 9 hemställde herr Herlitz (h), att i de dåvarande regle— mentariska föreskrifterna skulle insättas ett stadgande angående måltids- raster under sammanträde. Motionären åsyftade i första hand att få till stånd gemensamma lunchraster för vardera kammaren. Enligt motionä— rens mening ledde det till allvarliga olägenhet-er att flertalet av ledamöterna någon gång under den sedvanliga lunchtiden lämnade plenisalarna. Det var också till men för riksdagens anseende, att den bibehöll arbetsvanor, som avsevärt förringade riksdagsarbetets effektivitet. Motionen avstyrktes av konstitutionsutskottet (utl. nr 13) under hänvisning till pågående utred— ningsarbete och avslogs av kamrarna.
De sakkunniga, som tillsattes år 1943 för utredning av frågan om riks— dagens arbetsformer, överlade med talmännen om möjligheten att införa gemensamma lunchraster. Talmännen ansåg införandet av lunchrast ingiva starka betänkligheter, icke minst med hänsyn till de praktiska svårigheter som måste uppstå då det gällde att avbryta en debatt vid en på förhand be— stämd tidpunkt. De sakkunniga framhöll för sin del (SOU 1944: 8 s. 49), att införandet av lunchrast skulle vara en beaktansvärd rationaliseringsåtgärd, men avstod från att framlägga förslag härom med hänsyn till de praktiska svårigheter som var förenade med en dylik reform. Enligt de sakkunnigas mening var emellertid uppslaget förtjänt att försöksvis prövas genom ut— nyttjande av möjligheten att avbryta sammanträde.
I sitt betänkande (SOU 1947: 79 s. 42) framlade 1946 års sakkunniga ett schema för en normal arbetsvecka. Detta innebar bland annat att förmidda— garna fram till kl. 13.30 reserverades för utskottsarbete och att inget plenum började före kl. 14. De sakkunniga underströk, att schemat skulle medföra att långa arbetsplena i stor utsträckning skulle kunna undvikas och att frå- gan om införande av lunchraster i regel skulle lösas automatiskt. Det sär— skilda utskott, som år 1948 beredde frågan om riksdagens arbetsformer, fann
(utl. nr 1 s. 31 f.) det icke lämpligt att föreslå ett så detaljerat schema som 1946 års sakkunniga förordat, men betonade att det måste vara en självklar plikt för talmanskonferensen att tillvarataga alla möjligheter att organisera arbetet så att tiden på bästa sätt utnyttjades. Utskottet uttalade särskilt, att långa sammanhängande plena såvitt möjligt borde undvikas.
Med anledning av förslag från 1951 års kommitté för riksdagens protokoll om viss ändring av sammanträdestiderna för plena framhöll sammansatt konstitutions— och bankoutskott (utl. 1951: 1), att utskottet icke ville såsom kommittén föreslog förorda att arbetsplena skulle börja redan kl. 9. I prin- cip borde kvällsplena icke hållas. Utskottet erinrade i detta sammanhang om 1948 års särskilda utskotts ovan återgivna uttalande att långa samman- hängande plena såvitt möjligt borde undvikas. Om så erfordrades borde onsdagsplena fortsättas påföljande dag, förslagsvis kl. 14 eller 15, undan- tagsvis även på fredagen. Arbetsplena på lördagar borde på grund av tryck- ningssvårigheter m. m. ej förekomma annat än undantagsvis. Tiden för ut— skottsarbetet borde anpassas efter en sådan omläggning av arbetsplena.
Utredningen. Enligt gällande bestämmelser skall kallelse till samman- träde anslås senast kl. 18 föregående dag. Denna tidpunkt är enligt utred- ningens mening för sen för normala fall. Å andra sidan kan det inträffa si- tuationer, då den angivna tidpunkten för starkt begränsar möjligheten att hålla sammanträde. Utredningen föreslår i stället följande ordning: Kallelse till sammanträde bör anslås senast kl. 13 dagen före sammanträdet. En så- dan formulering möjliggör undantag. Någon tidsmässig begränsning för un— dantag bör icke fastställas. Däremot bör den garantin finnas, att om kal- lelse ej utfärdats minst tolv timmar i förväg, skall sammanträde få hållas endast om mer än hälften av riksdagens ledamöter medgiver det. Att sär- skild kallelse ej är erforderlig till sammanträde som hålles å lagtima riks- mötes första dag har framhållits ovan under 5 5.
Alltjämt bör gälla, att kallelse bör införas i en eller flera tidningar. Det bör överlåtas åt talmannen att besluta i fråga om kallelsernas utformande och platser för anslag. Kallelse till sammanträde inom stängda dörrar bör meddelas på sätt talmannen bestämmer.
Särskilda utskottet uttalade år 1948, att långa sammanhängande plena om möjligt borde undvikas. De olägenheter, som sådana sammanträden medför, ligger enligt utredningens mening i öppen dag. För att motverka dessa olä- genheter har i riksdagen tidigare föreslagits, att lunchtiden bör hållas >>fri» från sammanträden. Genom att icke låta sammanträdena börja förrän ti- digast kl. 14 vinnes samma syfte. En sådan ordning förutsätter, att det hål- les flera arbetsplena än för närvarande, något som utredningen för sin del vill rekommendera. Utredningen har även övervägt en bestämmelse av inne- börd, att riksdagssammanträde ej må hållas mellan kl. 13 och 14.30, men lå- tit tanken falla på grund av de svårigheter i praktiskt hänseende, som där-
igenom skulle uppstå. Däremot anser utredningen, att sammanträde normalt ej skall hållas efter kl. 19. Givet är, att undantag härifrån måste kunna ske, särskilt mot slutet av ett riksmöte. Enligt utredningens mening bör talman- nen äga besluta att sammanträde skall pågå efter kl. 19, dock ej längre än till kl. 20. För att sammanträde skall få pågå efter sistnämnda tid bör ford- ras riksdagens medgivande.
I enlighet med vad här anförts stadgas i 9 5 att kallelse till annat sani— manträde än i 5 5 avses utfärdas av talmannen. Det föreskrives vidare att om kallelse ej utfärdats minst tolv timmar före sammanträdet, får detta hållas endast om mer än hälften av riksdagens ledamöter medgiver det.
Enligt tilläggsbestämmelserna första stycket bör kallelse till sammanträ— de anslås senast klocken 13 dagen före sammanträdet samt införas i en eller flera tidningar. Jämlikt andra stycket meddelas kallelse till sammanträde inom stängda dörrar på sätt talmannen bestämmer. I tredje stycket föreskri— ves, att sammanträde ej bör hållas under annan tid än klockan 10—19 samt att sammanträde ej må pågå efter klockan 20 utan riksdagens medgivande.
105
Avslutande av sammanträde och uppehåll i sammanträde
I RO 51 5 andra stycket stadgas, att talman ej äger makt att utan kamma— rens samtycke avsluta sammanträde. Någon bestämmelse om uppehåll i pågående sammanträde finnes icke. I praxis förekommer, såsom framgår av vad anförts under 9 5, uppehåll i sammanträde mellan kl. 17 och 19.30 för middag. Beslut om sådant uppehåll fattas av kammaren.
Utredningen. I riksdagsordningen bör intagas bestämmelser icke blott om avslutande av sammanträde utan även om uppehåll i pågående samman— träde. Beslut härom bör ankomma på riksdagen och det bör fattas utan före- gående överläggning. Yrkande om avslutande av sammanträde eller uppe— håll i pågående sammanträde bör kunna framställas icke blott av ledamot utan även av talmannen i dennes egenskap av ledare för sammanträdet. I praxis hör vad som ovan föreslagits under 9 5 om de tider, då sammanträde bör hållas, tjäna till ledning. Förevarande paragraf har utformats i enlighet med vad här anförts.
1 1 5 Samlingssalen
Kammarledamöterna är i vårt land placerade icke, såsom vanligen är fallet i andra länder, partivis utan valkretsvis. Bestämmelser om plats i samlings-
salen är upptagna i OSt 2 5 2 mom. Det föreskrives här att förste vice t'al- mannens plats i samlingssalen är till höger om och andre vice talmannens till vänster om talmansbordet. Övriga ledamöter skall intaga plats, i första kammaren, i enlighet med den ordning för valkretsarna, som föreskrives i vallagen1 5, och i andra kammaren länsvis. Det stadgas slutligen att för statsråden skall särskilda platser vara anordnade.
Utredningen. Det finns enligt utredningens mening ingen anledning att frångå den hos oss hävdvunna principen för placeringen i samlingssalen, att ledamöterna sitter valkretsvis. I överensstämmelse med denna princip bör därvid representanterna för varje region intaga plats omedelbart efter re- presentanterna för de valkretsar, som hör till regionen i fråga. För talmän och statsråd bör alltjämt finnas särskilda platser.
I enlighet med det anförda har i 11 5 stadgats att för varje ledamot skall finnas särskild plats i samlingssalen. I tilläggsbestämmelserna föreskrives att ledamöterna intager plats regionsvis, och inom regionerna valkretsvis, enligt den ordning för regioner och valkretsar som är föreskriven i lagen om val till riksdagen, varvid representant för valkrets placeras före repre— sentant för region. För talmän och för statsråd skall finnas särskilda platser.
125. Offentlighet
Att kamrarnas förhandlingar skall vara offentliga är icke föreskrivet i grundlag. Enligt R0 56 5 äger regeringen, ifall den vill framföra muntligt meddelande till riksdagen, bestämma att sammanträdena ifråga skall hållas inom lyckta dörrar. I övrigt ankommer det på varje kammare att själv be- sluta om och i vad mån allmänheten skall äga tillträde till sammanträde. 1 OSt 22 5 har föreskrivits att kamrarnas förhandlingar skall vara offentliga utom då kammare i något ärende beslutat att överläggningen skall hållas inom lyckta dörrar eller då regeringen därom förordnat jämlikt RO 565 eller då justering verkställes av sådant protokoll, som enligt vad därom är särskilt stadgat skall hållas hemligt.1
Om åhörarläktarna är stadgat i OSt 23 5. Talmannen äger utfärda nödiga föreskrifter om åhörarnas tillträde till läktarna samt för ordningens vid- makthållande därstädes. Den som bryter mot dessa föreskrifter skall ge- nast avlägsnas. Uppstår eljest oordning, äger talmannen eller, innan talman valts, ordföranden förordna om samtliga åhörares avlägsnande. Gör någon åhörare sig skyldig till våldsgärning eller eljest till störande uppträdande
1 Enligt sekretesslagen 2 5 får protokoll vid sammanträde enligt RO 56 5 inom lyckta dörrar ej utan konungens och kammarens tillstånd utlämnas tidigare än femtio år efter protokollets datum. Sammanträder kammare i annat fall inom lyckta dörrar, äger kammaren besluta, att protokollet ej får utan kammarens tillstånd utlämnas förrän viss tid, högst femtio år, förflutit från proto— kollets datum. '
av beskaffenhet att föranleda ansvar enligt allmän lag eller särskild för- fattning, skall talmannen anmäla överträdelsen hos justitieombudsmannen för laglig beivran. Enligt instruktionen för ombudsmännen 8 5 andra stycket ankommer det på justitieombudsmannen att tillse, att saken behandlas i laga ordning.
Beträffande utsändning i radio och television av kamrarnas förhand- lingar hänvisas till vad ovan (5. 25) anförts.
Utredningen. Offentlighetsprincipen bör enligt utredningens mening själv- klart gälla i fråga om riksdagens sammanträden. Principen är så betydelse- full, att den bör fastslås i riksdagsordningen. Riksdagen bör dock alltjämt kunna göra undantag för särskilt fall och besluta att sammanträde, helt eller delvis, skall hållas inom stängda dörrar. Likaledes bör regeringen allt- jämt kunna bestämma att meddelande från regeringen skall lämnas och behandlas vid sammanträde inom stängda dörrar. Även justering av hem- ligt protokoll bör verkställas inom stängda dörrar; härom hänvisas till 21 5.
I tilläggsbestämmelserna bör fastslås, att för åhörare skall finnas sär— skilda platser å läktare i samlingssalen. Talmannens befogenhet att utfärda erforderliga ordningsföreskrifter och att, om oordning uppstår, förordna att samliga åhörare skall utvisas, bör kvarstå. Likaledes bör åhörare, som bryter mot ordningsföreskrift, kunna utvisas. Däremot torde det i OSt 22 5 nu upptagna stadgandet om skyldighet för talmannen att anmäla vissa över- trädelser till justitieombudsmannen kunna utgå. Överträdelserna bör be— ivras i vanlig ordning.
Den befogenhet som nu tillkommer talmanskonferensen att lämna till- stånd till radio- och televisionssändningar bör överföras till talmannen. Skäl kan anföras för att denna befogenhet bör angivas i riksdagsordningen (se KU 1960: 18). Enligt utredningens mening bör det emellertid icke övervägas att i författning reglera ifrågavarande befogenhet, förrän tillräcklig erfaren— het vunnits av den nuvarande ordningen.
Paragrafen har avfattats i enlighet med vad nu anförts.
135. F öredragningslista
I fråga om föredragningslistans upprättande innehåller RSt 3 5 följande be- stämmelser:
Å den förteckning över alla på kammarens bord vilande ärenden, vilken efter varje sammanträdes slut av vardera kammarens kansli för nästa sammanträde upprättas, skola med det undantag, varom i 4 5 5 mom. sista stycket förmäles,1 främst uppföras:
1 Ärenden angående gemensam omröstning.
Konungens propositioner eller skrivelser, sådana anmälningar, som omförmälas i 21 5 här nedan, samt inom kammare väckta motioner.
övriga ärenden, i den mån de inkommit, antecknas enligt följande ordning, nämligen:
1. Från utskott eller riksdagens kansli inkomna förslag till skrivelser eller till riksdagsbeslutet;
2. Riksdagens revisorers samt justitie- och militieombudsmännens berättelser;
3. Av båda kamrarna tillsatta utskotts betänkanden, ävensom hemställanden och utlåtanden av kanslideputerade; skolande den ordning, vari de ständiga ut— skotten i RF 535 och RO 365 finnas upptagna, jämväl följas vid uppförande å förteckningen av nämnda utskotts betänkanden och sådana betänkanden sättas framför särskilda utskotts samt dessas framför kanslideputerades utlåtanden och hemställanden ;
4. Ärenden, som av ena kammaren genom protokollsutdrag den andra delgives; samt
5. Kammares enskilda ärenden. I denna förteckning, som vid ärendenas föredragning följes, kan ändring för kommande sammanträde av kammare beslutas; och skall, då förslag om sådan ändring blivit väckt, beslut däröver genast fattas. Ovannämnda förteckning och däri beslutad ändring skola medkammaren skyndsamt delgivas.
Ytterligare bestämmelser angående föredragningslistan är upptagna i OSt 18 5, som lyder:
1 mom. Föredragningsämnen i kammaren äro endast sådana ärenden, som om- förmälas i RSt 3 5.
2 mom. Har kammaren i avseende å något ärendes föredragning fattat särskilt beslut, anmärkes sådant å föredragningslistan, och göres däri jämväl vid varje ärende anteckning om skedd bordläggning.
Bland utskottsbetänkanden skola, där ej kammaren särskilt annorlunda beslu- tar, de som vid ett kammarens sammanträde bordläggas första gången, uppföras främst och de, som då bordläggas andra gången, sättas sist å föredragnings- listan till nästa sammanträde.
Har vederbörande utskott jämlikt RO 595 hemställt, att betänkande skall till avgörande företagas efter allenast en bordläggning, skall detta anmärkas på före— dragningslistan.
3 mom. Föredragningslistan skall, jämte tillhörande handlingar, alltid mellan sammanträdena vara tillgänglig i kammarens kansli.
4 mom. Föredragningslista bör före varje. sammanträde anslås i samlingssalen och på de platser i övrigt, talmannen beslutar, samt i tryck utdelas till kammarens ledamöter.
5 mom. För sammanträde, varom i RO 565 sägs, erfordras ej föredragnings— lista.
Vidare må nämnas att enligt OSt 205 4 mom. skall meddelande om att svar skall lämnas på interpellation eller enkel fråga upptagas på föredrag- ningslistan för det sammanträde, vid vilket svaret skall lämnas.
Utredningen. Nuvarande bestämmelser angående föredragningslistan är enligt utredningens mening onödigt detaljerade. Såsom huvudbestämmelse bör gälla att över alla på riksdagens bord vilande ärenden skall upprättas föredragningslista, varvid undantag dock får göras för ärende som skall
behandlas inom stängda dörrar. Utredningen anser den nuvarande ordning— en mellan ärendena å föredragningslistan i allt väsentligt ändamålsenlig. Det torde emellertid vara tillräckligt att i riksdagsordningen stadga att tal— mannen bestämmer den ordning i vilken ärendena skall upptagas. Talman— nen kan därigenom för särskilda fall föreskriva undantag. Omröstning med anledning av yrkande om misstroendeförklaring bör dock alltid upptagas som första punkt. Det bör vidare, liksom nu, särskilt stadgas att på före— dragningslistan skall anmärkas om utskott hemställt, att ärende skall av— göras efter endast en bordläggning.
Vad angår sättet för meddelande av föredragningslistans innehåll bör liksom för närvarande gälla, att listan före varje sammanträde anslås i sam- lingssalen och på de platser i övrigt, som talmannen bestämmer, samt ut- delas till ledamöterna. Det bör dock ej krävas, att listan skall utdelas i tryck. Vidare bör gälla, att föredragningslistan med tillhörande handlingar skall vara tillgänglig i riksdagen kansli.
Av den mindre detaljerade reglering och beskrivning av föredragnings— listans upprättande som utredningen föreslår följer, att den nuvarande be— stämmelsen i OSt 185 1 mom. — att föredragningsämnen i kammaren är endast sådana ärenden, som omförmäles i RSt Så —— icke erhållit någon motsvarighet i förslaget till riksdagsordning. Utredningen vill i detta sam- manhang framhålla, att det torde vara lämpligt att betrakta även besvarande av interpellation och spörsmål såsom föredragningsärenden. Dessa ärenden är emellertid icke »vilande på riksdagens bord». Av denna anledning har i 2 kap. 11 och 12 55 stadgats, att meddelande om att svar skall lämnas å in- terpellation eller spörsmål skall upptagas på föredragningslistan. Ytterli- gare må nämnas att enligt 5 kap. 2 5 skall val upptagas på föredragnings- listan till det sammanträde vid vilket valet skall äga rum.
Paragrafen har avfattats i enlighet med vad nu anförts.
14 å Föredragning av ärende och ställande av proposition
I R0 51 5 stadgas bland annat att det åligger talmännen, var för sin kam- mare, att föredraga ärendena, att upptaga, reda och framställa de yttrade meningarna och att göra propositioner för besluts fattande (se ovan under 8 5 ).
Enligt RO 615 får talman ej vägra proposition utom när han finner väckt fråga strida mot grundlags lydelse. Han bör då alltid anföra skälen till sin vägran. Om kammaren ändock yrkar proposition, skall talmannen äga att förklara överläggningen vilande. Målet hänvisas då till konstitu- tionsutskottet, som har att ofördröjligen inkomma med motiverat och be- stämt utlåtande över frågans stridighet eller enlighet med grundlagen. Pro-
position kan sedermera ej vägras å vad utskottet förklarat icke vara mot grundlag stridande.
De närmare bestämmelserna angående propositions ställande är upptagna i R0 60 &. Härom hänvisas till vad som anföres under 4 kap. 3 och 4 55.
Propositionsvägran förekommer numera endast undantagsvis. Det senaste fallet inträffade vid vårsessionen 1962 (AK 18: 224). Någon konflikt mellan talman och kammare i fråga om vägrad proposition har icke förekommit, sedan kamrarna själva är 1921 anförtroddes uppgiften att välja talmän. Bestämmelserna i R0 61 5 är emellertid alltjämt av betydelse. Finner tal- mannen i något fall, att han måste vägra proposition, brukar han under hand underrätta vederbörande riksdagsledamot, som då praktiskt taget alltid rättar sig efter talmannens uppfattning. Här må också erinras om att ledamöterna, i fall de själva anser ett yrkande tveksamt, i förväg brukar rådfråga talmannen eller sekreteraren.
Uttrycket >>väckt fråga» var tidigare vid åtskilliga tillfällen föremål för diskussion i riksdagen. Å den ena sidan gjordes gällande, att därmed avsågs endast anhängiggjort ärende, å den andra, att därmed måste åsyftas varje yrkande, som framställdes vid behandlingarna i kamrarna av ett anhängig- gjort ärende. Den senare uppfattningen slog igenom i praxis.
Utredningen. Talmannens uppgift att vid sammanträde föredraga ären- dena och ställa proposition för besluts fattande ingår, såsom framhållits under 8 5, i och för sig som ett naturligt led i hans uppgift att leda sam— manträde men bör enligt utredningens mening alltjämt särskilt framhållas i riksdagsordningen. Det bör därvid i lagtexten angivas att talmannen skall följa föredragningslistans ordning.
I anknytning härtill bör reglerna angående propositionsvägran upptagas. Även om propositionsvägran numera förekommer endast undantagsvis, har dock ifrågavarande regler, såsom framgår av vad ovan framhållits, en icke oväsentlig funktion att fylla. Även konstitutionsutskottets roll att »skilja» mellan talmannen och »riksdagsmajoriteten» bör bibehållas. Det nuvarande uttrycket »väckt fråga» bör utbytas mot »yrkande» (jfr ovan). Talmannen bör vägra proposition, om han finner yrkande strida mot regeringsformen eller riksdagsordningen. Alltjämt bör gälla, att talmannen skall motivera sin vägran att ställa proposition. Slutligen är att märka, att stadgandet bör utformas som ett direkt åläggande för talmannen att vägra proposition i an- givna fall.
I enlighet med vad här anförts har i 14 5 första stycket upptagits ett stad— gande, a—tt talmannen skall vid sammanträde föredraga ärendena i den ord— ning de upptagits på föredragningslistan och ställa proposition för ärendes avgörande. Enligt andra stycket skall talmannen med angivande av skäl vägra proposition, om han finner yrkande strida mot regeringsformen eller mot riksdagsordningen. Begär mer än hälften av närvarande ledamöter lik-
väl proposition, skall talmannen hänvisa frågan till konstitutionsutskottet för avgörande. Å vad utskottet förklarat icke vara mot regeringsformen eller mot riksdagsordningen stridande får proposition ej vägras.
1 5 5 Yttranderätt
Enligt R0 52 5 första stycket äger vid kammares sammanträde varje leda- mot rätt att, med de undantag riksdagsordningen stadgar eller kammaren med stöd därav föreskriver, till protokollet fritt tala och utlåta sig i alla frågor, som kommer under överläggning, och om lagligheten av allt, som tilldrager sig inom kammaren. En ytterligare garanti för yttranderätten återfinnes i R0 60 5 1 mom. Där stadgas att mål i vilket överläggning ägt rum ej får upptagas till slutligt avgörande, förrän kammaren på talmannens hemställan förklarat överläggningen slutad. Jämlikt R0 53 å andra stycket äger statsråd, även om han icke är ledamot av kammare, tillträde till kam— marens sammanträde med rättighet att deltaga i överläggningarna.
De i riksdagsordningen angivna inskränkningarna i yttranderätten, till vilka R0 52 å hänvisar såsom undantag, är följande.
Den som utövar talmansbefattningen äger ej deltaga i överläggning och ej heller föreslå något annat än som erfordras till verkställighet av grund- lagarna, av riksdagens eller kamrarnas särskilda beslut eller i övrigt av de reglementariska stadganden, som blivit antagna för riksdagsärendenas behandling (R0 51 5).
Omyndig konungs förmyndare äger ej övervara kamrarnas överlägg- ningar eller beslut (RO 535 första stycket). Utses riksdagsman till sådan förmyndare, kan han sålunda icke deltaga i kammarens förhandlingar.
Ledamot äger ej övervara beslutet men väl överläggningarna i mål som personligen rör honom (R0 53 å tredje stycket). Angående innebörden av detta stadgande hänvisas till 16 &.
Ledamot, som av talmannen fråntagits ordet (se nedan under 17 å), äger icke vidare yttra sig för sammanträdet i fråga (R0 52 & sista stycket).
Beslut av kammare att ledamot som fråntagits ordet skall erhålla varning av talmannen eller att saken skall överlämnas till domstol skall fattas utan föregående överläggning (R0 52 & sista stycket).
Remiss till konstitutionsutskottet av så kallad anmärkningsanledning, som väckes i kammare, skall ske genast; detta innebär, att någon över— läggning ej får äga rum i ärendet, innan utskottsbetänkandet föreligger (R0 57 5).
I RO 52 5 första stycket talas icke blott om att riksdagsordningen inne- håller undantag från principen om fri yttranderätt utan även om att kam— mare med stöd av riksdagsordningen kan stadga ytterligare undantag från
denna princip. Ifrågavarande stöd är upptaget i RO 525 tredje stycket. Här stadgas att kammare må föreskriva inskränkningar i ledamots rätt att erhålla ordet i samband med framställande av interpellationer eller besva- rande av enkla frågor. Med stöd härav har i OSt 20 ä 2 mom. stadgats, att beslut huruvida interpellation må framställas skall fattas utan föregående överläggning. Vidare gäller enligt OSt 20 5 4 mom. tredje stycket, att vid besvarande av enkel fråga får endast den ledamot, som framställt spörs— målet, och det statsråd, som lämnar svaret, deltaga i överläggningen. Kam— mare äger dock, då viss fråga besvaras, på förslag av talmannen eller annan ledamot besluta upphäva den sålunda stadgade inskränkningen i yttrande- rätten; sådant beslut skall fattas utan föregående överläggning.
Slutligen bör nämnas, att tiden för s. k. kort genmäle är begränsad. Här är det emellertid icke fråga om en inskränkning av yttranderätten utan en utvidgning av denna rätt utöver vad talarordningen egentligen medger (se nedan under 18 5).
I detta sammanhang bör också nämnas stadgandet i RO 52 å sista stycket, att ingen må tillåta sig personligen förolämpande uttryck eller eljest upp- träda på ett mot god ordning stridande sätt (se nedan under 17 5). Här må vidare erinras om RF 3 5 samt om de inskränkningar i fråga om över- läggningsämnen, som föreskrives i RF 90 och 107 55; beträffande de sist- nämnda paragraferna hänvisas till vad som anföres under F RF 9 kap. 5 5.
Yttranderätten i den svenska riksdagen är sålunda — till skillnad från vad som ofta gäller i andra länders parlament — praktiskt taget fri. De inskränkningar som finns är utan egentlig betydelse. Såväl ledamot som statsråd äger i kammardebatten yttra sig hur många gånger som helst och hur länge som helst. Den befogenhet att på hemställan av talmannen förklara överläggningen avslutad, som enligt RO 605 1 mom. tillkommer kammare, kan icke begagnas, förrän samtliga som önskar yttra sig erhållit tillfälle därtill.
I främmande länders parlament förekommer ofta debattrestriktioner. I vissa fall är anförandenas längd begränsad, i andra gäller att samma talare icke får yttra sig mer än ett visst antal gånger i varje ärende. Vidare förekommer att kammare på förhand kan besluta hur lång tid som får ägnas åt varje ärendes behandling. Slutligen finns i många parlament också möj- lighet för en kammare att på talmannens eller ett visst antal ledamöters begäran tvångsvis avsluta debatten.
Både i Danmark och i Norge finns regler angående tidsbegränsning av anförandena. Särskilt i Danmark är dessa taletidsregler noggrant speci— ficerade för skilda kategorier av talare och debatter.
De sakkunniga, som tillsattes år 1946 för att utreda frågan om riksdagens arbetsformer, tog i sitt betänkande upp förevarande fråga (SOU 1947: 79 s. 47 f.). Enligt de sakkunnigas uppfattning existerade icke något större
behov av ingripande sådana restriktioner i den svenska riksdagen, där an- föranden i obstruktionssyfte praktiskt taget aldrig förekom och yttrandena i regel icke var särskilt långa. Något behov av regler, som möjliggjorde tvångsvis avslutande av debatter eller förhandsbeslut om hur länge en de- batt i en viss fråga skulle få pågå, fanns därför enligt de sakkunnigas me- ning icke. Ej heller ansågs det vara påkallat att begränsa antalet tillåtna anföranden i varje särskild fråga från en och samma ledamot. Sådana res- triktioner kunde dessutom uppfattas som en kränkning av den i R0 52 & stadgade yttrandefriheten. Däremot skulle det enligt de sakkunniga vara av värde, om möjlighet infördes att besluta begränsning av anförandenas längd. Om en sådan begränsning kunde tillgripas under det senare skedet av utdragna debatter, kunde dessa göras kortare, mera sakligt koncentre- rade och livfullare. En reform av detta slag borde kunna bidraga till att minska uttänjning av debatterna, onödig vidlyftighet och upprepningar. De sakkunniga ansåg icke, att ett stadgande om rätt för kammare att be- sluta om tidsbegränsning av de särskilda anförandena kunde utsättas för samma invändningar som andra former av debattrestriktioner. Rätten att yttra sig i alla frågor kvarstod orubbad, även om inskränkningar beslöts beträffande anförandenas längd. Något hot mot minoriteterna i kamrarna skulle en bestämmelse av angiven art icke utgöra, eftersom den skulle drabba alla lika.
Vad angick den närmare utformningen av den föreslagna debattrestrik— tionen anförde de sakkunniga följande. Beslut om tidsbegränsning borde endast på talmannens förslag kunna fattas av kammare. Därmed vanns en betryggande garanti för att tidsbegränsning tillgreps endast då sådan kunde anses påkallad av arbetstekniska skäl. Det skulle även åligga talmannen att föreslå hur långa anföranden som skulle tillåtas efter tidsbegränsning. Vid behov skulle talmannen kunna föreslå beslut om ytterligare tidsbegräns- ning. Beslut om tidsbegränsning skulle gälla samtliga talare, även sådana som anmält sig före beslutets fattande. Någon skillnad mellan olika katego— rier av talare, statsråd, utskottsordförande, motionärer o.dyl. syntes icke behöva göras, då tidsbegränsning förutsattes i regel icke skola tillgripas annat än då överläggning om en fråga framskridit så långt att dels alla huvudtalare redan hunnit yttra sig och dels några nya synpunkter icke kunde väntas framkomma. För att reformens syfte icke skulle förfelas borde beslut om tidsbegränsning icke få föregås av någon debatt.
På grundval härav föreslog de sakkunniga, att i R0 52 5 skulle upptagas ett stadgande, att kammare ägde på förslag av talmannen besluta att an- förande i viss fråga icke fick överskrida av kammaren fastställd tidslängd. Sådant beslut skulle fattas utan föregående överläggning och genast träda i tillämpning.
Mot förslaget avgavs reservationer av herr Senander (k) och herr Håstad (h). Den förre ansåg förslaget vara en inskränkning av den grundlagsstad—
gade yttrandefriheten och avstyrkte förslaget av denna anledning. Den se- nare, som i princip anslöt sig till förslaget, ansåg det ej rimligt att låta statsråd falla under samma inskränkningsregler som kammarens leda— möter.
I proposition 1948: 244 (s. 65) sade sig departementschefen icke vilja förneka att vissa fördelar skulle vara att vinna genom den föreslagna möj- ligheten till tidsbegränsning. Med hänsyn till den synnerliga angelägenhe- ten av att yttrandefriheten i riksdagen icke i oträngt mål beskars och då, såsom de sakkunniga också vitsordat, några mera väsentliga olägenheter icke var förbundna med den rådande ordningen, hade han emellertid icke ansett sig böra biträda förslaget.
Särskilda utskottet delade (utl. 1948: 1 s. 40) departementschefens princi- piella uppfattning men kunde för sin del icke anse, att de sakkunnigas för- slag beträffande tidsbegränsning innebar ett rubbande av denna princip. Ut- skottet tillstyrkte därför de sakkunnigas förslag och framhöll särskilt, att beslut om tidsbegränsning under utdragna debatter kunde medföra att flera ledamöter fick tillfälle att yttra sig än under rådande förhållanden. I utlå— tandet framhölls vidare att ett särskilt stadgande, varigenom statsråd undan— togs från beslut om tidsbegränsning, icke var erforderligt. Mot utskottets förslag anförde herrar Pettersson i Norregård och Hedlund i Rådom (bf ) re- servation. Enligt deras mening hade tillräckliga skäl icke förebragts för att hindra riksdagens ledamöter från att i debatterna i kamrarna andraga alla de argument för sin ståndpunkt som de önskade. Tidsbegränsning av an- föranden kunde understundom innebära ett sådant hinder. Reservanterua ansåg därför att utskottet bort i likhet med propositionen avvisa tanken på en tidsbegränsning.
Första kammaren antog reservationen och avslog utskottets förslag. Andra kammaren biföll både utskottets förslag och reservationen. Till följd därav antog riksdagen såsom vilande reservationens förslag. Detta genom- fördes slutgiltigt år 1949. Det innebar, att möjlighet till tidsbegränsning av anförandenas längd icke infördes.
Frågan om införande av begränsning av anförandenas längd togs där- efter upp i motionen 1953 I: 101 av herr K. J. Olsson (s). I sitt utlåtande över motionen (1954:19) meddelade konstitutionsutskottet, att frågan hade år 1952 övervägts inom utskottet och vissa av de politiska partiernas riks- dagsgrupper. Tanken hade emellertid mött betydande motstånd, och frågan hade bland annat därför fått falla. Erfarenheterna sedan dess hade icke givit utskottet anledning föreslå, att regler om tidsbegränsning infördes, varför utskottet avstyrkte motionen. Riksdagen följde utskott-et.
I de likalydande motionerna 1959 I: 70 av herr Eskilsson (b) och 11:95 av herr Braconier m.fl. (h) hemställdes, att författningsutredningen måtte få i uppdrag att utreda frågan om tidsbegränsning av anförandena i kam— rarna. I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 9) framhöll konstitutions-
utskottet, att någon omständighet, som utgjorde tillräckligt skäl för ett ändrat ställningstagande i frågan, icke förelåg. Då författningsutredningen dessutom inom en nära framtid avsåg att framlägga förslag innebärande väsentliga ändringar beträffande riksdagens arbetsformer, avstyrkte ut- skottet motionerna. I en reservation av herrar Sveningsson, Magnusson i Tumhult och Braconier (h) framhölls, att då författningsutredningen med sina direktiv icke torde ta upp dessa frågor till närmare prövning, var det angeläget, att riksdagen uttalade sig för att utredningen fick i uppdrag att utreda frågorna.
I motionen 1960 II:1 av herr Gustafsson i Borås (fp) hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till regeringen anhålla, att författningsutred- ningen måtte pröva frågan om viss tidsbegränsning av anföranden i riks- dagens kamrar i syfte att befrämja en mera allsidig och likvärdig behand- ling av alla ärenden än vad gällande regler i praktiken ibland kunde leda fram till. I sitt av riksdagen godkända, avstyrkande utlåtande (nr 19) er- inrade konstitutionsutskottet om att tidigare förslag av denna innebörd ej vunnit kamrarnas bifall. Ehuru det ej kunde förnekas, att kammarför— handlingarna någon gång uttänjts på ett sätt, som kunnat verka förryc- kande på debatterna, var det dock angeläget, att yttrandefriheten ej be— skars i onödan. Någon omständighet, som utgjorde tillräckligt skäl för ett ändrat ställningstagande i frågan, hade icke åberopats och förelåg enligt utskottets mening ej heller. Därtill kom, att författningsutredningen avsåg att framlägga förslag innebärande ändringar av riksdagens arbetsformer.1
Utredningen. Principen att riksdagsledamot skall kunna yttra sig fritt i alla frågor, som är under överläggning, och om lagligheten av allt, som tilldrager sig vid sammanträde, är av grundläggande betydelse för riks- dagsarbetet och bör enligt utredningens mening fastslås även i den nya riksdagsordningen. Principen bör i lika mån gälla statsråd.
Vissa undantag från principen synes dock erforderliga. Talmannen bör sålunda såsom föreslagits i 8 5 vid sammanträde icke få deltaga i överlägg— ning. Detta bör dock icke inskränka den befogenhet som tillkommer tal- mannen att göra uttalanden och framställa förslag i procedurfrågor.
Enligt FRF 3 kap. 9 5 får riksföreståndare ej tjänstgöra som riksdags- ledamot. Beträffande jäv hänvisas till 16 5. En bestämmelse om att talman- nen äger för pågående sammanträde »fråntaga ledamot ordet, vilken ej rättat sig efter talmannens erinran, har upptagits i 17 5. Vad angår det i R0 52 & sista stycket upptagna förbudet mot överläggning i vissa fall hänvisas till vad som anföres under 17 5.
1 Samtidigt avstyrkte utskottet motionen II: 540 av herr Lundberg (s), i vilken hemställdes, att riksdagen måtte besluta, att ledamöternas talartid i debatter, som utsändes i radio och TV, begränsades till exempelvis 30 minuter för varje talare, replikerna inräknade, med möjlighet för talmannen att, då synnerliga skäl förelåg, medgiva förlängning med högst tio minuter. Även denna motion avslogs av riksdagen.
I F RF 9 kap. 35 har föreslagits, att »anmärkningsanledning» skall an- hängiggöras genom skriftlig anmälan direkt till konstitutionsutskottet.
Beträffande otillbörligt yttrande hänvisas till 17 5 samt vad angår de in- skränkningar i fråga om överläggningsämnen, som nu föreskrives i RF 90 och 107 55, till FRF 9 kap. 5 5.
De nuvarande inskränkningarna i yttranderätten i samband med med- givande att framställa interpellation och i samband med spörsmåls (enkel frågas) besvarande bör enligt utredningens mening bibehållas. De har upp- tagits i 2 kap. 11 och 12 55.
I 105 har utredningen föreslagit, att beslut att sammanträde skall av— slutas eller uppehåll göras i pågående sammanträde skall fattas utan före- gående överläggning.
Frågan om införande av möjlighet till begränsning av anförandenas längd var föremål för delade meningar i samband med 1949 års revision av riks- dagens arbets—former. De sakkunniga och särskilda utskottet ansåg, att en sådan möjlighet borde införas, departementschefen däremot icke. Första kammaren delade departementschefens uppfattning, andra kammaren antog båda alternativen såsom vilande. Även sedermera har frågan om tids— begränsning aktualiserats men avvisats, bland annat med hänsyn till för- fattningsutredningens översyn av bestämmelserna angående riksdagens ar- betsformer.
För att skapa underlag för en bedömning av frågan om effekten av tids- begränsningsregler har utredningen låtit verkställa en undersökning av frågan hur stor tidsvinst som skulle ha gjorts är 1959, om tidsbegränsnings- regler av motsvarande slag som de danska skulle ha gällt. Därvid har i fråga om själva tiderna räknats med tre alternativ för »huvudtalare», dvs. stats— ministern, partiledare m.fl. Undersökningen är redovisad i Bilaga 7. Med hänsyn till att en rad olika antaganden har måst göras vid undersökningen, bör siffrorna användas med försiktighet. Av undersökningen framgår emel- lertid, att det främst var »huvudtalarna», som »överskred» de angivna ti- derna, trots att begränsningarna för dem var mindre än för övriga talare. Vi- dare torde gälla, att effekten av tidsbegränsningen var relativt måttlig. För första kammarens del skulle tidsvinsten enligt de tre alternativen ha upp- gått till omkring 9, 12 respektive 17 timmar för hela året, medan motsva- rande timantal i fråga om andra kammaren skulle ha varit 25, 31 respek- tive 40.
Uppenbart är att behovet av en begränsning av anförandenas längd i den nuvarande tvåkammarriksdagen icke är särskilt påtagligt och att det hu- vudsakligen torde föreligga i fråga om andra kammaren, där förhandling- arna, såsom konstitutionsutskottet framhöll år 1960, någon gång uttänjts på ett sätt som kunnat verka förryckande på debatterna. Emellertid kan man enligt utredningens mening icke bortse från att behovet av tidsbegräns-
ningsregler kommer att göra sig gällande med annan styrka med införande av den av utredningen föreslagna enda kammaren, som är betydligt större än den nuvarande andra kammaren.
Med hänsyn till det anförda anser sig utredningen icke böra föreslå att det införes regler angående begränsning av anförandenas längd. Å andra sidan förordar utredningen, att riksdagen med uppmärksamhet följer ut- vecklingen på ifrågavarande område. Om tidsbegränsningsregler skulle visa sig erforderliga, bör förslag till sådana utarbetas av en inom riksdagen till- satt utredning.
I detta sammanhang hör även frågan om statssekreterares behörighet att företräda statsråd i riksdagen behandlas. I betänkandet om »Regeringsarbe- tet» framhöll utredningen (SOU 1958: 14 s. 103 f.), att vissa skäl talade för att vid tvåkammarsystem viss möjlighet borde föreligga för departe— mentschef eller annan medlem av regeringen att sätta annan i sitt ställe. Sådan möjlighet ansågs motiverad även i händelse av enkammarsystem. Emellertid var det icke en helt lycklig lösning, om statssekreterarna helt obegränsat fick rätt att företräda statsråden i riksdagen. De hade dock icke parlamentariskt ansvar för sina uttalanden. En obegränsad yttranderätt skulle även kunna medföra en genomförd politisering av befattningarna, som måhända icke alltid skulle vara av värde. Utredningen hade kommit till den uppfattningen att möjlighet borde öppnas för statsråd att låta stats- sekreteraren träda in i en riksdagsdebatt för att meddela sakliga upplys- ningar. Förutsättning härför borde vara, att statssekreteraren — om han ej var ledamot av riksdagen —— därtill erhållit bemyndigande av vederbö- rande departementschef. Om sådant bemyndigande, vilket borde givas för viss tid, t. ex. maximalt »riksdagssession», skulle talmannen vara offent- ligen underrättad. Innebörden av bemyndigandet var, att vederbörande stats- råd tog det politiska ansvaret för bemyndigandets utnyttjande. Då avsikten endast var att göra rent sakliga upplysningar direkt tillgängliga för riks— dagen, torde frågan om det politiska ansvaret icke behöva vålla särskilda farhågor. Utredningen sade sig avslutningsvis kunna få anledning åter- komma till saken i samband med sin översyn av riksdagens arbetsformer.
Vid förnyat övervägande av frågan har utredningen kommit till samma uppfattning som tidigare, att det kan vara värdefullt, att statsråd äger be- myndiga statssekreterare att i sitt ställe vid sammanträde lämna riksdagen upplysningar. Om sådant bemyndigande, som bör kunna givas för viss tid, dock aldrig längre än ett riksmöte, bör talmannen underrättas. För att det icke skall råda någon tvekan om att statssekreteraren lämnar upplys- ningar i statsrådets ställe, bör det föreskrivas, att bemyndigande får ut— nyttjas endast på statsrådets anmodan i varje särskilt fall. Statssekrete- rare bör äga erhålla ordet i samma ordning som statsråd.
I enlighet med dessa överväganden har i 15 å upptagits ett stadgande att
vid sammanträde äger ledamot så ock statsråd rätt att, med de undantag riksdagsordningen stadgar, fritt yttra sig i alla frågor som är under över- läggning och om lagligheten av allt som tilldrager sig vid sammanträdet. I tilläggsbestämmelserna har upptagits stadganden, att statsråd äger be- myndiga statssekreterare att i hans ställe vid sammanträde lämna riks- dagen upplysningar, att talmannen skall underrättas om sådant bemyndi- gande samt att bemyndigande får utnyttjas endast på statsrådets anmodan i varje särskilt fall.
16 & Jäv
Enligt R0 53 å tredje stycket må ledamot i mål som personligen rör ho- nom väl övervara överläggningarna men ej beslutet. Av lagtexten framgår icke huruvida han äger deltaga i överläggningen. Det anses emellertid, att han icke äger göra detta utan kammarens medgivandeJ
Att ett mål personligen rör en ledamot begränsar jävets räckvidd till att avse så kallade personindividualiserade ärenden i motsats till ärenden, som angår vederbörande såsom medlem av ett kollektiv (jfr kommunallagen 16 å och SOU 1952: 14 s. 249). Förevarande bestämmelse i R0 53 5 har tillämpats så, att statsråd, mot vilka konstitutionsutskottet gjort anmälan i sitt dechargememorial och som samtidigt varit riksdagsledamöter, icke an- setts hindrade att deltaga i vare sig överläggning eller omröstning med an- ledning av detta memorial. Ej heller har riksdagsledamot ansetts hindrad deltaga i val, där han själv stått på förslag.
I 4 kap. 13 & rättegångsbalken är upptagna regler angående jäv emot do— mare. I 1 p. stadgas att domare är jävig att handlägga mål, om han själv är part eller eljest har del i saken eller av dess utgång kan vänta synner— lig nytta eller skada. Enligt 2 p. föreligger jäv, om domare med part är eller varit gift eller är trolovad eller är i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag eller är syskon eller är i den släktskap, att den ene är av- komling till den andres syskon eller att de är syskonbarn, eller i det svåger— lag, att den ene är eller varit gift med den andres syskon eller syskons av— komling eller med någon, från vilkens syskon den andre härstammar, eller om han står i adoptivförhållande till part. Därefter följer i 3—9 pp. andra fall av jäv, såsom ställföreträdarejäv, vederdelomannajäv, tvåinstansjäv och grannlagenhetsjäv.
Några enhetliga jävsregler för den statliga förvaltningen finns icke, men frågan är föremål för utredning av besvärssakkunniga. Däremot förekom— mer specialbestämmelser som i regel innebär att domarjävsreglerna till-
! Malmgren, Sveriges författning 1: 2, 2 uppl. (1948) s. 308
lämpas. Saknas specialreglering, torde ofta rättegångsbalkens regler om do- marjäv analogiskt tillämpas inom statsförvaltningen.
Enligt löå i kommunallagen får fullmäktig ej deltaga i behandling av ärende, som personligen rör honom eller någon honom närstående som sägs i 4 kap. 135 2. rättegångsbalken om jäv emot domare. Ifrågavarande jävsbestämmelse är vida mera begränsad än domarjävsreglerna och svarar endast mot punkterna 1 och 2 i dessa.
Utredningen. J ävsbestämmelser avseende sammanträde med riksdagen er- fordras enligt utredningens mening endast i begränsad omfattning. Dessa bestämmelser torde böra utformas i överensstämmelse med jävsreglerna i 16 å kommunallagen och alltså gälla endast i fråga om ärende, som person- ligen rör någon ledamot eller någon honom närstående. Under »ärende» in- begripes icke »val». Med »närstående» bör avses de kategorier, som är an- givna i 4 kap. 13 5 2. rättegångsbalken.
Undantag bör emellertid göras i fråga om statsråd vid behandlingen av ärende angående hans tjänsteutövning. Härunder inbegripes bland annat ärende angående misstroendeförklaring mot statsråd. Undantaget bör gälla även i det fall statsrådet lämnat sin befattning. I nu avsedda fall bör stats- rådet kunna deltaga i både överläggningen och omröstningen vid riksda- gens sammanträde.
I fråga om jäv inom utskott hänvisas till 3 kap. 17 5.
I enlighet med vad nu anförts har i 16 & upptagits en bestämmelse, att ledamot ej får vid sammanträde deltaga i behandlingen av ärende som person- ligen rör honom eller någon honom närstående. Vad nu sagts skall icke avse statsråd vid behandlingen av ärende angående hans tjänsteutövning.
17 & Otillbörligt yttrande m. m.
I RO 525 sista stycket stadgas följande: Ingen må tillåta sig personligen förolämpande uttryck eller eljest uppträda på ett mot god ordning stridande sätt. Sker det och låter den felande sig icke rätta av talmannens föreställ— ning, äger talmannen fråntaga honom ordet. Har sådant ägt rum, får den felande icke vidare yttra sig för det sammanträdet. Väckes förslag, att den ledamot, som sålunda förgått sig, därjämte må av talmannen erhålla var— ning eller att saken bör till laga domstols behandling överlämnas, skall be— slut däröver fattas vid nästa kammarsammanträde utan föregående över- läggning.
Ifrågavarande bestämmelser erhöll sin nuvarande utformning är 1933 efter förslag av 1930 års sakkunniga. Tidigare hade ledamot, som gjort sig skyl- dig till otillbörligt yttrande, icke kunnat av talmannen fråntagas ordet för pågående sammanträde; den enda möjlighet, som hade stått till buds att
hindra en sådan ledamot att yttra sig, hade varit att avsluta sammanträdet. Vidare tillades år 1933 i första meningen de ovan återgivna orden: »eller eljest uppträda på ett mot god ordning stridande sätt». De sakkunniga framhöll i sitt betänkande (SOU 1931: 26 s. 151), att formuleringen med avsikt gjorts så allmän, att den kunde täcka jämväl överträdelse av i grund- lagarna för särskilda fall uppdragna gränser för yttranderätten (t. ex. RF 3 och 90 55). Enligt Reuterskiöld kan med »god ordning» knappast förstås annat än hävdvunnen parlamentarisk praxis.1
Varningsinstitutet torde knappast någonsin ha tillämpats efter år 1866. Ej heller torde det ha förekommit, att kammare beslutat att till domstols behandling överlämna sådant ärende, varom här är fråga.
Utredningen. De nuvarande bestämmelserna angående otillbörligt ytt— rande vid sammanträde eller annat uppträdande, som strider mot god ord— ning, bör enligt utredningens mening preciseras. Ifrågavarande förbud bör formuleras så, att ingen må vid sammanträde uttala sig otillbörligt om annan eller tillåta sig personligen förolämpande uttryck eller eljest i ord eller handling uppträda på sätt som strider mot god ordning. I detta sam- manhang bör understrykas, att det måste anses ligga i sakens natur att överläggningen hålles inom ramen för det ämne som avhandlas (se del 2 s. 464). Utredningen föreslår vidare, att varningsinstitutet upphäves. Något behov av att bibehålla detta institut torde icke föreligga. Ej heller bör det nuvarande förbudet i R0 52 & sista stycket mot överläggning överföras till en ny riksdagsordning. För att väcka talan mot riksdagsledamot för gär- ningar eller yttranden i denna egenskap erfordras enligt FRF 6 kap. 15 å medgivande av riksdagen genom beslut om vilket minst fem sjättedelar av de röstande förenat sig. Att endast för det fall att ledamot fråntagits ordet stadga att sådant beslut skall fattas utan föregående överläggning synes icke lämpligt.
Paragrafen har avfattats i enlighet med vad nu anförts.
18 & Talarordningen
Enligt R0 52 5 andra stycket yttrar sig envar i den ordning han därtill an— mält sig och uppropas. Dock må ledamot, på sätt kammaren särskilt före— skriver, kunna för genmäle till annan talare erhålla ordet i annan ordning. De närmare bestämmelserna angående talarordningen år med stöd av R0 52 å givna i ordningsstadgorna. J ämlikt OSt 12 5 1 mom. begär ledamot, som vill yttra sig, ordet av talmannen och uppropas i den ordning han därtill anmält sig. Har två eller flera samtidigt begärt ordet, bestämmer talmannen
1 Reuterskiöld, Sveriges riksdag, 10 (1935) s. 72.
ordningen dem emellan. I 2 mom. föreskrives, att utan hinder av den i 1 mom. stadgade ordningen må ledamot efter talmannens beprövande kunna erhålla ordet för kort genmäle, innefattande upplysning eller rättelse i an- ledning av föregående talares anförande eller bemötande av angrepp från dennes sida. Sådant genmäle får icke överskrida tre minuter, om ej tal- mannen av särskilda skäl medgivit ledamoten rätt till genmäle under sex minuter. Enligt 3 mom. äger ledamot rätt att under överläggningen i ett ämne, oberoende av ordningen mellan kammarens övriga ledamöter, utan angivande av skäl instämma med närmast föregående talare. I 4mom. stadgas, att om något statsråd vill begagna sig av sin rätt att deltaga i över- läggningarna, skall han göra anmälan därom hos talmannen. Han erhåller då ordet, oberoende av ordningen kammarens ledamöter emellan, varvid dock gäller, att ledamot, som erhållit rätt till kort genmäle, äger yttra sig före statsråd. Ledamot som yttrar sig skall enligt OSt 13 Q 1 mom. tala stående från den särskilda plats, som är bestämd för talare, eller från sin plats i samlingssalen. Jämlikt 2 mom. skall statsråd, som i denna sin egen- skap erhåller ordet, tala stående från statsrådsbänken eller från talar- stolen.
Den nuvarande lydelsen av OSt 12 & tillkom år 1949. Beträffande motive- ringen till denna lydelse hänvisas till de utlåtanden (nr 1), som samma år avgavs av första kammarens tredje och andra kammarens fjärde tillfälliga utskott.
I de likalydande motionerna 1954 1:81 av herr Åman (s) och H: 107 av herr Ståhl (fp) yrkades, att riksdagen skulle besluta att talmannen skulle för uppnående av en smidigare och bättre disponerad utformning av debat- terna givas befogenhet att i större utsträckning bevilja repliker samt på- verka ordningsföljden mellan talarna. I en samtidigt avgiven motion 11: 423 av herr Johansson i Stockholm (k) ifrågasattes, huruvida den uppmjukning av kamrarnas debattordning, som skett under de närmast föregående åren, bland annat genom replikinstitutet, överensstämde med stadgandet att envar yttrar sig i den ordning han därtill anmält sig och uppropas. Motionären vände sig även mot statsrådens privilegium att när som helst utan tidsbe— gränsning ingripa i debatterna.
I utlåtande 1954: 19 (s. 23) framhöll konstitutionsutskottet, att det syn- tes sannolikt, att kammardebatterna i vissa lägen skulle bli mera intresse- väckande och överskådliga, om de av herrar Åman och Ståhl föreslagna ändringarna genomfördes. Till viss del kunde syftet med deras motioner nås genom frivilliga överenskommelser mellan anmälda talar-e och tal- mannen om avvikelser från talarordningen ; sådana överenskommelser hade också redan förekommit. En sådan praxis —— som icke lämpligen kunde regleras genom bestämmelser — kunde enligt utskottets mening utgöra ett tjänligt hjälpmedel att koncentrera debatterna och göra dem mera livfulla.
Däremot ville utskottet icke förorda ändring av riksdagsordningens bestäm- melser om debattordningen. Denna borde nämligen motsvara även det kra- vet, att varje ledamot av riksdagen, som begärt ordet, fick tillfälle att inom rimlig tid framföra sina synpunkter i den till behandling föreliggande frå- gan. De uppmjukningar av debattordningen, som replikreglerna innebar, var enligt utskottets bedömande, rätt tillämpade, ägnade att medföra en lämplig avvägning mellan de skilda intressena. Vardera kammaren kunde för övrigt besluta rörande den närmare utformningen av replikreglerna, exempelvis förlänga eller förkorta tiderna för repliker. Med utgångspunkt från den nuvarande lydelsen av ifrågavarande bestämmelser i ordningsstad— gorna ville utskottet understryka, dels att ledamot icke hade ovillkorlig rätt till replik utan att det tillkom talmannen att avgöra huruvida ledamot borde få avgiva sådan, dels att ledamot i genmäle icke borde få yttra sig i vidare omfattning än som påkallades av syftet att replikera. Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen.
Vad angår frågan om plats för angivande av yttrande har vid några till- fällen och senast år 1960 föreslagits, att talare i regel ej skulle få tala från sin bänk utan endast från talarstolen. Konstitutionsutskottet sade sig i utl. 1960: 16 ej vilja bestrida, att vissa olägenheter var förknippade med bruket att tala från bänkplats, särskilt i andra kammaren. Svårigheterna för tal- män, övriga kammarledamöter samt åhörare på läktarna, häri inbegripet pressreferenterna, att därvid uppfatta vad som sades var i vissa fall uppen- bara. Även för stenografernas del torde olägenheter med upptecknandet av yttranden, som hölls från bänkplats, kunna påvisas. Flera kammarledamö— ter föredrog emellertid, av skäl som ej gärna kunde anses som obefogade, att tala från bänkplats. Utskottet ville därför icke förorda någon reglering i riksdagsstadgan av den i motionen väckta frågan. Emellertid ville utskot- tet uttala önskvärdheten av att talare, statsråden häri inbegripna, i regel begagnade den särskilda talarstolen i stället för sina platser i plenisalen. Härigenom skulle också högtalaranläggningarna i kamrarna få avsedd ef- fekt. Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen.
Utredningen. Nuvarande principer för talarordningen bör enligt utred- ningens mening överföras till den nya riksdagsordningen. Såsom huvudbe— stämmelse bör alltjämt gälla, att vid sammanträde yttrar sig envar i den ordning han anmält sig och uppropas, dock att statsråd äger taga till orda oberoende av talarordningen. Utan hinder av denna huvudbestämmelse bör emellertid ledamot för genmäle till annan talare med talmannens medgi- vande kunna erhålla ordet i annan ordning. Att ett genmäle åsyftar att med- dela upplysning eller rättelse i anledning av föregående talares anförande eller att bemöta angrepp från dennes sida ligger i själva ordet »genmäle» och torde därför icke behöva särskilt angivas i lagtexten.
I tilläggsbestämmelserna bör föreskrivas, att genmäle ej får överskrida
tre minuter, såvida talmannen icke medgivit rätt till genmäle under högst sex minuter. Här bör också stadgas, att den som vill yttra sig, skall begära ordet av talmannen och att den som erhållit ordet skall tala från talarstolen eller från sin plats i samlingssalen. Enligt nuvarande lydelse av OSt 13 5 skall talare tala stående. Att så sker synes i och för sig i regel naturligt men torde icke behöva angivas i lagtexten. Slutligen bör i tilläggsbestämmelserna medtagas ett stadgande om ledamots rätt att instämma med närmast före- gående talare.
Beträffande tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna vill utred- ningen ansluta sig till de uttalanden och rekommendationer, som konstitu— tionsutskottet gjorde åren 1954 och 1960.
Vad angår statsrådens rätt att taga till orda oberoende av talarordningen vill utredningen framhålla vikten av att denna rätt vid replikskifte icke utnyttjas så, att debattens karaktär av replikskifte förryckes.
Paragrafen har utformats i enlighet med vad nu anförts.
19 å Ledighet
Nuvarande bestämmelser angående beviljande av ledighet från riksdags— arbetet är upptagna i OSt 24 å”. Enligt 1 mom. äger talmannen bevilja leda- mot ledighet från riksdagsgöromålen för en tid av högst åtta dagar. Önskar ledamot längre ledighet, skall han därom göra framställning hos kammaren. Sådan ledighet må ej beviljas för längre tid än fjorton dagar, såvida ej sär- skilda omständigheter föranleder beviljande av ledighet utöver nämnda tid. I 2 mom. stadgas, att ledamot, som av laga förfall är hindrad att del- taga i riksdagsgöromålen, skall därom göra anmälan hos kammaren, var- vid förfallet bör vara behörigen styrkt. Jämlikt 3 mom. skall förteckning vara att tillgå i kansliet över de kammarledamöter, vilka åtnjuter ledighet eller behörigen styrkt laga förfall. I förteckningen skall för varje gång nog- grant angivas tiden för bortovarons början och slut, varvid riktigheten av anteckningarna härutinnan bör bestyrkas av vederbörande ledamot.
Utredningen. De nuvarande bestämmelserna angående beviljande av le— dighet från riksdagsarbetet synes kunna förenklas. Både för den händelse laga förfall föreligger och då ledighet motiveras av annan omständighet, bör vederbörande riksdagsledamot ansöka om ledighet. I ansökan bör alltid uppgivas de skäl på vilka ansökan grundas. Föreligger laga förfall, bör gi- vetvis ansökan beviljas. För övriga fall bör liksom för närvarande en liberal praxis tillämpas. Ledamot bör kunna beviljas ledighet för enskilda ange- lägenheter, såsom 'familjeangelägenheter, skötande av egen» tjänst eller eget företag, affärsresa m.m. Om såsom utredningen föreslagit ersättare kommer att finnas, skapas bättre förutsättningar för riksdagsledamot att
kunna bli ledig. Enligt utredningens mening ligger det dock i sakens natur, att ansökan om ledighet för längre tid bör bedömas något mera restriktivt än andra ansökningar. Den nuvarande bestämmelsen att ledighet ej må beviljas för längre tid än fjorton dagar, såvida ej särskilda omständigheter föreligger, torde kunna utgå. Talmannen bör kunna bevilja ledighet för en tid av högst en vecka. I övriga fall bör det ankomma på riksdagen att bevilja ledighet. Att kansliet skall föra en förteckning över beviljade ledigheter torde icke behöva särskilt angivas i riksdagsordningen. Paragrafen har utformats i enlighet med vad nu anförts.
20 å Ersättares inkallande
Enligt FRF 6 kap. 1 5 skall för riksdagsledamöterna finnas ersättare. Om det sätt på vilket ersättare skall utses och om den ordning i vilken de Skall inträda till tjänstgöring hänvisas till vad som anförts i motiven till nämnda paragraf (se del 2 s. 295 f.). Utredningen har samtidigt uttalat, att ersättare bör, om så erfordras, inkallas, då ledamot beviljats ledighet från riksdags- arbetet. Förevarande paragraf innehåller regler angående ersättares in- kallande. För ett ställningstagande till utformandet av Sådana regler är för- farandet i det danska folketinget och det norska stortinget vid inkallande av ersättare av intresse.
Enligt folketingets forretningsorden 40 & inträder ställföreträdare, då medlem upphör att vara medlem av tinget. Vidare gäller, att tinget kan be— stämma, att ställföreträdaren »midlertidigt» skall inträda, då medlem varit frånvarande från tinget i minst tre månader eller meddelar talmannen, att han på grund av sjukdom eller »udsendelse i offentligt hverv» i minst en månad eller av annan orsak i minst tre månader icke kommer att kunna deltaga i sammanträde och tinget medger honom ledighet. Tingets beslut fattas utan föregående överläggning på muntligt förslag av talmannen. Ställ- företrädarens uppdrag upphör, då medlemmen meddelar talmannan, att han åter kan närvara i tinget. Antalet fall då ställföreträdare inkallades »midler- tidigt» uppgick under 1950-talet till omkring fem per folketingsår. Sedan dess har antalet stigit. Folketingsåret 1961/62 uppvisade sålunda tolv fall.
Av den utredning angående den norska varamannainstitutionen, som ut- redningen publicerat i SOU 1961: 21 s. 206 ff., framgår att de närmare rikt— linjerna för hur systemet med varamann skall brukas i huvudsak är fast- lagda i praxis. Den ledande principen är, att varamann skall inträda, så snart någon ordinarie ledamot är förhindrad att intaga sin plats i stortinget. F rånvaron måste emellertid antingen konstateras eller godkännas av stor- tinget självt för att varamann skall kunna inkallas. Varamann skallalltid inträda, om en ordinarie ledamot avlider. Så skall vidare ske, om en ordi— narie representant utnämnes till statsråd eller statsråd väljes till stortings-
man; regeringsledamot får nämligen enligt grundloven icke deltaga i stor— tingets förhandlingar i egenskap av representant för valkrets. I övrigt föl- jes numera konsekvent den regeln att varamann inträder så snart ett för— fall på grund av sjukdom eller en permission har godkänts. Det ankommer på stortinget att fatta beslut härom. I praxis har i allmänhet redan dess- förinnan förberedelser vidtagits, så att varamannen kan intaga sin plats vid det sammanträde, då stortinget beslutar att han skall inkallas till tjänst— göring. Varamannen är i alla avseenden likställd med den ordinarie repre- sentanten och inträder i allmänhet i samtliga dennes funktioner, bland annat i den kommitté (utskott), som denne tillhör.
Utredningen. För att ersättare skall inkallas till tjänstgöring bör, såsom tidigare framhållits, krävas att den ordinarie ledamoten beviljats ledighet från riksdagsarbetet samt att det är erforderligt att ersättaren inkallas. En- ligt utredningens mening bör det anses vara erforderligt att ersättare in— träder, i de fall ledighet omfattar dag, då arbetsplenum hålles.
Utredningen föreslår, att det överlåtes på talmannen att inkalla ersättare. Därigenom Skapas förutsättningar för att ersättare skall kunna in— kallas med erforderlig skyndsamhet. Talmannen bör, i de fall det an- kommer på riksdagen att bevilja ledighet, kunna inkalla ersättare till tjänst- göring under förutsättning av att ledighet beviljas. Det synes naturligt, att ledamot som ansöker om ledighet från riksdagsarbetet samtidigt anhåller om inkallande av ersättare, om detta är erforderligt. Talmannen bör emel- lertid även oberoende av en sådan anhållan kunna inkalla ersättare.
Om ersättare inkallas till tjänstgöring, innebär det att han träder i den ordinarie ledamotens ställe vid riksdagssammanträde. Han bör dock icke, såsom i Norge, träda i dennes ställe i utskott eller i annat riksdagsorgan. För ledamöterna i dessa organ finns valda suppleanter, som inträder i be- stämd ordning. Däremot synes det lämpligt, att ersättare som tjänstgör under längre tid beredes tillfälle att deltaga i utskottsarbete. Detta kan ske på så sätt, att ersättare vid kompletteringsval insättes på ledig suppleant- plats, eller genom en tillfällig ökning av suppleantantalet i något utskott.
Ersättare som tjänstgör i riksdagsledamots ställe bör i princip erhålla samma ekonomiska gottgörelse som ledamot. Även i övrigt bör för honom gälla vad som är stadgat i fråga om ledamot. En bestämmelse härom har upptagits i FRF 6 kap. 16 5.
Den uppgift att leda riksdagens arbete som skall åligga talmannen kom- mer att ställa stora krav på denne. Det synes därför såsom förut framhål— lits lämpligt att ersättare alltid inkallas för ledamot, som valts till talman, samt i vissa fall även för vice talman, om denne tjänstgör såsom talman (jfr sid. 28). Bestämmelser härom bör upptagas i förevarande paragraf. Utredningen vill i detta sammanhang framhålla, att frågan om ersättares inkallande för vice talman kräver ett bedömande från fall till fall.
I enlighet med vad här anförts har i 20 5 första stycket upptagits ett stad—
gande, att har ledamot beviljats ledighet från riksdagsarbetet, skall talman- nen inkalla ersättare, om så erfordras. Enligt andra stycket skall ersättare inkallas för ledamot, som valts till talman. Tjänstgör vice talman såsom talman, må ersättare inkallas.
215
Protokoll
Enligt RO 525 första stycket Skall ledamot, som yttrar sig vid kammar- sammanträde, tala till protokollet. Det tillfogas i fjärde stycket, att ej må någon vara berättigad att tala utom protokollet.
Jämlikt RO 76 5 kan vid justering ett beslut ej ändras, men väl må sådana tillägg göras, varigenom ingen ändring uppkommer i beslutet. Ur protokoll må vid justeringen, med kammarens bifall och den talande-s begivande, ute- slutas dennes uttryck och även överläggning, som följt därav; dock kan ej sådana uttryck uteslutas, på vilka beslutet tydligen grundar sig.
Närmare bestämmelser angående kamrarnas protokoll är upptagna i RSt 5 5. I 1 mom. stadgas att vid kammarsammanträde för sekreteraren un- der talmannens inseende protokoll, upptagande överläggningsämnen, nam— nen å dem som yttrar sig, talmannens yttranden och propositioner, utgången av omröstning, där sådan äger rum, och kammarens beslut. Detta proto- koll Skall uppläsas av sekreteraren å femte söckendagen därefter, om kam— maren då sammanträder, eller, i motsatt händelse, vid kammarens näst därefter inträffande sammanträde samt, sedan kammaren godkänt detsam— ma, förses med talmannens anteckning därom. Justeringen av kammares vid riksdagssessions slut ojusterade protokoll verkställes inför kammarens å riksdagsorten tillstädesvarande ledamöter. Tillkännagivande om tiden för sådan justering införes i de tidningar, där kammarens sammanträden eljest meddelas. Kamrarnas protokoll överlämnas omedelbart efter justeringen till riksdagens kansli.
Enligt RSt 5 5 2 mom. skall ledamots yttrande, såvitt ske kan, ordagrant upptecknas av för sådant ändamål anställda tjänstemän och utan dröjs— mål, försett med uppsättarens namnteckning, avlämnas i två exemplar i kammarens kansli, där det till femte söckendagen efter sammanträdet kl. 12 middagen bör finnas tillgängligt för genomläsning. Ledamot, som före utgången av nämnda tid justerar sitt yttrande, bör dårå göra anteckning om verkställd justering, annan ledamot dock obetaget att påkalla särskild justering därav inför kammaren vid protokollets justering. Har ledamot icke inom stadgad tid justerat sitt yttrande, anses detsamma ändock Såsom justerat av honom. Yttrandena bör därefter ofördröjligen överlämnas till riksdagens kansli.
Jämlikt RSt 55 3 mom. skall protokoll och yttranden vid sammanträde enligt R0 56 5, vilket hålles inom lyckta dörrar, efter justeringen överläm— nas till riksdagsbiblioteket.
I R0 82 5 stadgas, att de i kamrarna förda protokoll och övriga riksdags- handlingar skall på statens bekostnad, så tidigt ske kan, utgivas av trycket, protokollen i den mån kamrarna var för sig förordnar och övriga handlingar fullständigt. Jämlikt RSt 285 första stycket skall riksdagens kansli om- besörja tryckningen av alla de handlingar, som inkommer till kamrarna eller utgår från dem, med undantag av sådana, som i annan ordning lryckts på allmän bekostnad. I paragrafens andra stycke stadgas, att kanslidepu- terade bör vaka över att kamrarnas protokoll samt övriga riksdagshand— lingar tryckes med största möjliga skyndsamhet och utdelas till kamrarnas ledamöter. Enligt RSt 28 5 tredje stycket skall framställning, som inkommit till utskott från något riksdagens verk, eller sammanfattning därav snarast möjligt mångfaldigas genom kanslideputerades försorg och utdelas till kamrarnas ledamöter.
Utredningen. Nuvarande förfarande i fråga om protokollföring och juste— ring av protokoll är enligt utredningens mening ändamålsenligt. Gällande bestämmelser synes emellertid i väsentlig grad kunna förenklas. Det torde sålunda vara onödigt att såsom för närvarande i detalj angiva vad proto— kollet skall upptaga. En föreskrift att det skall föras fullständigt protokoll, synes tillräcklig; härav framgår att även yttrandena skall medtagas. Lika- ledes torde det i fråga om vad som är tillåtet att ändra vid justering icke behöva sägas annat än att vid justering må beslut ej ändras. I paragrafens huvudbestämmelser bör vidare upptagas en föreskrift att ingen må tala utanför protokollet. Uppgiften att föra protokollet bör alltjämt åvila sekre— teraren; ett stadgande härom har upptagits i 6 kap. 1 5.
De närmare reglerna angående uppteckning och justering av yttranden och justering av protokoll bör intagas i tilläggsbestämmelserna. Utredning— ens förslag innebär ett par ändringar. Som normalfall bör föreskrivas att protokoll skall justeras å Sj unde dagen efter sammanträdet i stället för som nu å femte vardagen. Med en sådan ändring kommer i allmänhet proto- koll att kunna justeras jämnt en vecka efter sammanträdet. Det synes Vi— dare tillräckligt att stadga att justeringen av riksdagens vid riksmötes slut oj usterade protokoll verkställes inför tillstädesvarande ledamöter å tid som talmannen bestämmer. Av 9 5 följer att kallelse till sådant sammanträde införes i en eller flera tidningar.
I tilläggsbestämmelserna till förevarande paragraf bör även upptagas en bestämmelse att protokoll, som enligt vad därom är särskilt stadgat skall hållas hemligt, justeras inom stängda dörrar (se ovan under 12 5).
Vad angår tryckningen av protokollen och övriga riksdagshandlingar tor-— de det vara tillräckligt att i tilläggsbestämmelserna föreskriva att tryckning skall ske, såvida riksdagen icke beslutar annorlunda. Att tryckningen skall Ske skyndsamt torde icke särskilt behöva utsägas.
Paragrafen har avfattats i enlighet med vad nu anförts.
2 KAP.
Ärendenas anhängiggörande
Termen »(riksdags)ärende» användes i utredningens förslag till regerings— form och till riksdagsordning som en sammanfattande beteckning för de mål som anhängiggöres i riksdagen. Vid ett riksdagsärendes behandling kan det uppstå procedurfrågor av olika slag, såsom frågor om bordläggning, remiss m.m., varvid yrkanden på bifall ell-er avslag kan förekomma. För dessa fall brukas termen »fråga». För närvarande användes i riksdagsord— ningen termen >>väckt fråga» på ett icke entydigt sätt.
Förevarande kapitel avser riksdagsärendenas anhängiggörande. Att ett ärende anhängiggöres innebär, att ett riksdagens beslut päfordras i ären— det. Rätt att anhängiggöra ett ärende i riksdagen tillkommer enligt gällande bestämmelser regeringen, riksdagsledamot samt i vissa fall riksdagens utskott och verk. Regeringen kan påfordra riksdagens beslut i varje ärende som kan bli föremål för riksdagens beslut, dvs. faller inom riksdagens kom- petens, med undantag av sådana interna riksdagsangelägenheter som icke är reglerade i grundlag eller annan samfällt beslutad författning. Riksdags- ledamots förslagsrätt avser även sistnämnda ämnen. Utskottens liksom verkens initiativrätt är begränsad.
Enligt R0 63 5 tredje stycket gäller, att vad kamrarna sammanstämman- de beslutar, det skall vara riksdagens beslut. Blir kamrarna ej efter före- skriven behandling av ett ärende (i denna behandling ingår eventuellt sam— manjämkning) ense om ett beslut, "skall frågan anses ha förfallit för den sessionen, bortsett från de fall då gemensam omröstning är föreskriven. Stad— gandet anses enligt numera gängse uppfattning innebära ett förbud mot att, sedan ett ärende avgjorts, vid samma session ånyo anhängiggöra ären- det. Förbudet har i anslagsärenden kringgåtts på så sätt att det yrkats, att ytterligare medel till ett ändamål uppföres under ny rubrik i riksstaten. I övriga fall kan emellertid ärende ej heller faktiskt sett anhängiggöras förrän vid närmast följande session. Ifrågavarande förbud kan enligt utredningens mening medföra allvarliga olägenheter och bör icke överföras till en ny riksdagsordning. Bestämmelserna om propositions- och motionstider torde innebära fullt tillräckliga garantier för att ett ärende icke i onödan anhängig- göres mer än en gång vid ett och samma riksmöte. Ett överförande av för— budet skulle i själva verket ytterligare accentuera de nuvarande olägenhe— terna, därför att det i utredningens förslag måste avse hela riksmötet, icke
som för närvarande session. Anmärkas må härjämte att förslaget att rege- ringen skall kunna återsända en lag till riksdagen för ny behandling (se FRF 7 kap. 8 5) förutsätter, att denna nya behandling skall kunna äga rum vid det riksmöte, då lagen beslöts.
Förevarande kapitel är så disponerat, att i 15 upptagits bestämmelser om propositioner, i 25 bestämmelser om propositionstider samt i 35 be- stämmelser om meddelanden från regeringen till riksdagen. Kapitlet inne- håller därefter föreskrifter om motioner (4 5), om motionstider vid lagtima riksmöte (5 5) och motionstider vid urtima riksmöte (6 5). I 7 5 behand- las förslag från utskott och i 8 5 framställning från myndighet som lyder under riksdagen. Bestämmelser om anmälan av vilande beslut har upp- tagits i 9 5 och bestämmelser om yrkande om misstroendeförklaring i 10 5. Till sist följer i 11 och 12 55 regler angående interpellation och spörsmål. I de två sistnämnda fallen är det icke fråga om att påkalla något riksdagens beslut. I gällande bestämmelser talas i dessa fall om spörsmål i ämnen utom föredragningslistan. Praktiska skäl talar emellertid, såsom anförts under 1 kap. 13 5, för att betrakta besvarande av interpellation och spörsmål som föredragningsärenden. Bestämmelser om framställande av interpellation och spörsmål bör följaktligen ingå i förevarande kapitel. I detta regleras däremot icke utskottens rätt och i vissa fall skyldighet att vid fullgörande av granskningsuppgifter anhängiggöra ärenden, ej heller riksdagsledamots rätt att framställa »anmärkningsanledning». Bestämmelser i dessa ämnen har upptagits i FRF 9 kap.
15
Propositioner
Regeringens förslag till riksdagen kallas enligt RF 565 >>konungens pro— positioner». De skall enligt RO 545 tillställas båda kamrarna och vara åt- följda av »statsrådets» och, då lagrådet avgivit utlåtande, jämväl dess ytt- rande. Yttrandena avlämnas i form av utdrag av statsrådsprotokollet respek- tive lagrådsprotokollet. Regeringen är jämlikt RF 58 och 59 55 samt R0 34 5 skyldig avgiva proposition angående statsverkets tillstånd och behov; härom hänvisas till vad som anföres under 2 5.
I R0 58 5 förutsättes att regeringen kan återkalla en proposition, innan denna hänvisats till utskott. Inom doktrinen har det hävdats, att regeringen därefter icke äger återkalla en proposition. Genom remissen har nämligen vederbörande utskott erhållit ett uppdrag att avgiva förslag i det väckta ärendet. Detta uppdrag kan förslagsställaren, även om denna är regeringen, icke förfoga över. Skall återkallelse därefter kunna ske, måste samtycke be- gäras av den kammare som lämnat uppdraget, vid propositioner alltså av båda kamrarna. Har utskottet redan avgivit betänkande i ärendet, mäste
återkallelse anses helt utesluten, eftersom utskottsbetänkandet därvid trätt i stället för propositionen.1 Vid flera tillfällen har det emellertid förekommit, att regeringen återkallat proposition, som remitterats till utskott, varvid utskottet anmält detta till kamrarna.
Utredningen. I förslaget till riksdagsordning har termen »proposition» bi- behållits såsom beteckning på regeringens förslag till riksdagen. Proposi- tion bör vara åtföljd av redogörelse för ärendets tidigare behandling och av motivering samt i förekommande fall av lagrådets yttrande. Det synes icke nödvändigt, att denna redogörelse och motivering avlämnas i form av pro- tokollsutdrag. Det bör enligt utredningens mening ankomma på regeringen att bestämma hur ifrågavarande redogörelse och motivering skall utformas. Såsom framgår av 2 5 föreslår utredningen, att regeringen skall vara skyl- dig att årligen avlämna icke blott budgetproposition utan även komplette— ringsproposition.
Ovan har omnämnts att det vid flera tillfällen förekommit att proposition återkallats även efter det att propositionen remitterats till utskott. Enligt utredningens mening bör något hinder icke föreligga mot att proposition återkallas, innan utskottet avgivit betänkande i ärendet. Särskilt stadgande härom i riksdagsordningen torde icke erfordras. I detta sammanhang bör erinras om den utvidgning av de ständiga utskottens initiativrätt som ut- redningen föreslår i 7 5.
I enlighet med det anförda föreskrives i 1 5 första stycket, att regeringen avgiver förslag till riksdagen genom proposition. Enligt andra stycket skall proposition vara åtföljd av redogörelse för ärendets tidigare behandling och av motivering samt i förekommande fall av lagrådets yttrande.
25
Propositionstider
Enligt R0 34 5 skall budgetpropositionen (statsverkspropositionen) tillstäl- las riksdagen vid dess öppnande. Har riksdagen sammankallats till dag före den 10 januari, får dock denna proposition överlämnas i annan ordning men ej senare än vid det sammanträde som infaller näst efter den 11 ja- nuari. Vid »riksdag» som sammanträder efter upplösning skall budgetpro- position avgivas endast om budgeten icke reglerats.
De egentliga bestämmelserna angående propositionstiderna är upptagna i RO 54 5. Enligt paragrafens tredje stycke skall propositioner som avser statens inkomster och utgifter för nästkommande budgetår avlämnas inom 70 dagar från »riksdagens» öppnande; sådan proposition får ej, med un-
! Malmgren, Sveriges författning 1:2, 2 uppl. (1948) s. 372 f.
dantag av kompletteringspropositionen, avlåtas senare utan så är att rege- ringen prövar uppskov med framställningen lända riket till allvarligt men. I fjärde stycket stadgas, att övriga propositioner som regeringen finner böra behandlas under vårsessionen bör avlämnas inom 90 dagar; sådan propo- sition får ej avlåtas senare, med mindre regeringen prövar uppskov med framställningen lända riket till men eller eljest finner synnerliga skäl före— ligga för dess avlåtande. Därutöver innehåller RO 54 5 i andra stycket en föreskrift att proposition bör avlämnas till riksdagen så snart sig göra låter.
Propositionerna utgör huvuddelen av riksdagens arbetsmaterial. Tid- punkten för deras avlämnande är därför av avgörande betydelse för riks- dagsarbetet. Propositionstiden var länge obegränsad. Genom en är 1918 företagen ändring av RO 54 5 inskränktes emellertid propositionstiden till 70 dagar. En ytterligare begränsning till 60 dagar beslöts år 1933. Lagtexten innehöll emellertid det undantaget, att proposition fick avlåtas senare, om regeringen fann någon under »riksdagen» inträffad händelse föranleda därtill eller prövade uppskov med framställningen lända riket till men.
För att göra det lättare för regeringen att medhinna propositionsavläm— nandet inom en bestämd tidsgräns hade 1943 års sakkunniga för revision av riksdagens arbetsformer övervägt en utsträckning av propositionstiden till 70 dagar men avstått från ett förslag av sådan innebörd, eftersom detta skul— le medföra vissa praktiska olägenheter. I anslutning till vad konstitutions— utskottet anfört i memorial 1943: 16 påtalade de sakkunniga emellertid den försening av propositionsavlämnandet, som skett under krigsåren, och ut— talade samtidigt, att inga än så radikala åtgärder för att effektivisera och påskynda riksdagens arbete kunde förhindra den allmänna försening av arbetet, som följde av att propositionerna icke avlämnades inom grundlags- stadgad tid. (SOU 1944: 8 s. 17 ff.)
I sitt betänkande underströk 1946 års sakkunniga (SOU 1947: 79 s. 32 ff.), att det för den planerade sessionsindelningen blev av avgörande betydelse att de propositioner som måste behandlas under vårsessionen avlämnades så tidigt som möjligt. För riksdagsarbetets jämna fördelning under sessionen var det icke tillräckligt, att den stadgade propositionstiden hölls. Det var också av största vikt att de framställningar, som ej avlämnades vid riks- dagens början, fördelades så jämnt som möjligt under propositionstiden. Såsom redan nämnts framhöll de sakkunniga därutöver, att under höst— session borde propositioner få avlämnas endast i yttersta undantagsfall. Samtidigt uttalade de sakkunniga att en viss förlängning av propositions- tiden borde vara ägnad att underlätta för regeringen att verkligen hålla ti- den. Om denna fick en sådan längd att den i normala fall kunde iakttagas, var det också sannolikt att den kom att bli bättre respekterad än dittills.
Mot bakgrunden härav föreslog de sakkunniga införandet av de bestäm- melser angående propositionstider, vilka i huvudsak alltjämt gäller. Dessa bestämmelser innebar icke blott en förlängning utan även en differentie—
ring av propositionstiden ; för propositioner, som avsåg statens inkomster och utgifter för det närmast följande budgetåret — behandlingen av dessa förslag kunde icke uppskjutas till annan session — fastställdes proposi- tionstiden till 70 dagar och för övriga propositioner till 90 dagar. De sak- kunniga nnderströk särskilt, att spärregeln för »budgetpropositioner» var strängare formulerad än spärregeln för övriga propositioner; i det förra fallet användes verbet »skola» i stället för »böra» och rätt att överskrida propositionstiden förelåg endast, då regeringen prövade uppskov med fram— ställningen lända riket till allvarligt men, medan propositionstiden i övriga fall kunde överskridas, då regeringen prövade ett uppskov lända riket till men eller eljest fann synnerliga skäl föreligga.
Vid behandlingen av 1948 års proposition i ärendet uttalade särskilda utskottet (utl. nr 1 s. 27 f.) i anslutning till de sakkunniga, att varje reform av riksdagens arbetsformer stod och föll med det sätt på vilket den lyckades åstadkomma att riksdagen i god tid erhöll sitt arbetsmaterial. Det var för riksdagen också av den allra största vikt att den så tidigt som möjligt kunde överblicka det material, som kom att framläggas av regeringen. Av denna anledning var det av stor betydelse, att den propositionsplan som framlades vid riksdagens början utformades på ett sådant sätt att den kunde hållas.
Genom en är 1957 företagen grundlagsändring tillkom stadgandet i det nuvarande andra stycket i RO 54 5 att propositioner bör avlämnas till riks- dagen så snart sig göra låter. Syftet var att åstadkomma att en betydande del av propositionerna var tillgänglig redan vid »riksdagens» början och att återstoden avlämnades med jämn fördelning på tiden fram mot slutet av mars. Samtidigt genomfördes den uppmjukningen av de år 1949 antagna bestämmelserna, att en proposition skulle kunna framläggas när som helst, om regeringen ansåg att propositionen ej behövde behandlas under vår- session.1 Som motivering för denna uppmjukning anförde konstitutionsut— skottet (utl. 1954: 19 s. 6 ff.), att den år 1949 fastställda regeln, att andra propositioner än budgetpropositioner borde avlämnas inom 90 dagar, stund— om kunde verka hindrande för riksdagsarbetet. Vissa propositioner var av den art och omfattning att det redan då de framlades syntes antagligt, att behandlingen av dem skulle komma att uppskjutas till höstsessionen. I fall då det ifrågavarande förslaget icke var särskilt brådskande framstod det som opraktiskt att arbetet med propositionen, kanske ibland till för- fång för arbetet med verkligt brådskande propositioner, skulle bedrivas i forcerat tempo i kanslihuset för att densamma skulle hinna framläggas för riksdagen före propositionstidens utgång och att propositionen sedan skulle få ligga under åtskilliga månader, innan utskott och kamrar hann
1 Uppmjukningen genomfördes genom inskjutande av den här kursiverade relativsatsen i R0 54 & fjärde stycket: Övriga propositioner, som Konungen finner böra behandlas under riksda- gens vårsession, höra till riksdagen avlämnas. . .
gå till sakbehandling. Vidare måste det betecknas som otillfredsställande, att propositioner, som var utarbetade på våren efter utgången av proposi- tionstiden eller under sommaren och hösten — något som torde bli vanligare genom den företagna omläggningen av propositionsarbetet _ kunde be— handlas av riksdagen först under följande år, ehuru riksdagen varit samlad till höstsession. Om propositioner kunde avlämnas efter propositionstidens utgång vid vårsession eller under höstsession, skulle riksdagen kunna välja mellan å ena sidan att taga ställning till dem vid den innevarande sessionen och å andra sidan att uppskjuta behandlingen av dem, i förra fallet till höst- session eller nästföljande riksdag och i senare fallet till nästföljande riks- dag; även om riksdagen därvid med hänsyn till övrigt arbetsmaterial eller andra omständigheter icke fann lämpligt att avgöra ifrågavarande propo- sitioner under den innevarande sessionen, kunde det förberedande arbetet i väsentlig omfattning utföras inom vederbörande utskotts kansli. En sådan ordning skulle bland annat kunna bidraga till att minska den ojämnhet i belastningen av utskotten, som dittills kännetecknat höstsessionerna.
I proposition, som avlämnades under vårsession efter propositionstidens utgång, och i tveksamma fall i övrigt borde enligt utskottets mening an- givas, huruvida regeringen ansåg propositionen böra avgöras under vår— sessionen. För proposition, som ansågs böra behandlas under vårsession, borde ingen ändring av gällande regler angående propositionstid ske. Om- läggningen av propositionernas avlämnande borde kunna medföra en jäm- nare fördelning under året av lagstiftningsarbetet inom departementen och i lagrådet.
Antalet propositioner 1950—1962 framgår av nedanstående tabell. Denna anger även hur många av dessa, som avlämnats efter propositionstidernas
Antalet Därav avlämnade efter propositionstidens utgång År proposmoner vårsession höstsession budget- övriga budget- övriga totalt (vs + hs) propositioner propositioner propositioner propositioner
1950 256 (242 + 14) 1 1 2 12 1951 226 (207 + 19) 1 13 2 17 1952 248 (233 + 15) 2 3 _ 15 1953 234 (225 + 9) 1 4 _ 9 1954 223 (213 + 10) 2 1 _ 10 1955 210 (193 + 17) 4 11 1 16 1956 195 (175 + 20) 1 10 _ 20 1957 187 (173 + 14) 1 4 _ 14 1958 A 155 (155 ) 2 6 _ — 1958 B1 54 ( 39 + 15) _ _ _ 15 1959 180 (156 + 24) 6 9 2 22 1960 185 (163 + 22) 3 12 _ 22 1961 190 (159 + 31) 3 22 _ 31 1962 199 (171 + 28) 2 8 1 27
1 Riksdagens arbetsperiod på hösten 1958 har här upptagits under rubriken »höstsessiom.
utgång med fördelning på »budgetpropositionen» och övriga propositioner samt propositioner avlämnade under vår- respektive höstsession. Tabellen upptar icke skrivelser från regeringen till riksdagen.
Spridningen i avlämnandet av propositionerna under vårsessionerna sedan år 1950 framgår av nedanstående tabell.
Å Propositioner avlämnade under tiden r 12/1—10/2 11/2—10/3 11/3—12/4 13/4—31/5
1950 ................ 50 33 104 55 1951 ................ 45 44 109 9 1952 ................ 43 44 82 64 1953 ................ 42 37 123 23 1954 ................ 65 55 86 7 1955 ................ 60 46 57 30 1956 ................ 55 41 67 12 1957 ................ 54 42 71 6 1958 A .............. 48 30 71 61 1959 ................ 44 31 65 16 1960 ................ 38 33 75 17 1961 ................ 33 24 77 25 1962 ................ 42 35 83 11
1 Riksdagen upplöstes den 28 april 1958.
De problem som hänger samman med propositionstiden har vid flera till- fällen efter år 1949 diskuterats i riksdagen. De fördes sålunda på tal i mo- tionerna 1953 I: 101 av herr K. J. Olsson (s) och 11:92 av herr Gustafson i Göteborg (fp) m.fl. Här kan vidare hänvisas till den debatt i frågan, som hölls i andra kammaren den 20 maj 1953 (AK 21: 23 ff.) samt till den dis- kussion som fördes kring de ändringar av då gällande bestämmelser, som slutligt genomfördes år 1957 och för vilka ovan redogjorts.
Propositionerna avlämnades före år 1950 vid plenum genom något av statsråden. Numera inlämnas propositionerna regelmässigt direkt till kam- rarnas kanslier. De antecknas i kammarkanslierna som »anmälda» den dag de inlämnas, även om upplagan för utdelning till riksdagens ledamöter ännu icke föreligger. Det är denna dag som räknas vid avgörande av frågan om en proposition avlämnats före eller efter propositionstidens utgång.
Beträffande utdelningen av propositionerna till riksdagens ledamöter ut- talade särskilda utskottet år 1948 (utl. nr 1 s. 28) följande:
Utskotrtet vill framhålla att propositioner icke böra komma kammare till handa förrän de i tryckt skick finnas tillgängliga för kamrarnas ledamöter. Eftersom mo- tionstiden för följdmotioner enligt förslaget skall räknas från den tidpunkt då propositionen kom kammare till handa, kunde de ledamöter, som önska fram— lägga motioner, eljest faktiskt berövas flera dagar av motionstiden. Det bör därför
1 R0 54 5 använder icke termen »budgetpropositioner» utan uttrycket »propositioner som avser statens inkomster och utgifter för nästkommande budgetår». Propositioner som avser den löpande budgeten, t. ex. anslag å tilläggsbudget, eller som över huvud icke berör nästkommande budgetår, har därför här icke upptagits som »budgetpropositioner».
enligt utskottets mening åligga talmannen att icke till kammaren anmäla sådana propositioner som avlämnats till kammarens kansli, förrän en tillräckligt stor tryckt upplaga föreligger av den ifrågavarande propositionen. Därest proposi- tionen enligt hittills tillämpad ordning avlämnas av en ledamot av statsrådet under pågående kammarsammanträde, bör det åligga föredragande departements- chefen att tillse att propositionen vid avlämnandet finns tillgänglig i en tillräck- ligt stor upplaga. Utskottet förutser dock att det i vissa undantagsfall, när det gäller i krissituationer avlåtna, synnerligen brådskande propositioner, kan bli nödvändigt att avlämna propositioner redan innan den för kammarledamöterna avsedda upplagan hunnit tryckas.
Utredningen. Budgetpropositionen ger riksdagen en betydande del av dess arbetsmaterial och måste regelmässigt vara slutbehandlad före budget- årets ingång. Dess avlämnande bör därför fixeras till viss dag. Utredningen har tidigare föreslagit en sådan ändring av riksdagens arbetstid, att det bildas en sammanhängande arbetsperiod från mitten av oktober fram till början eller mitten av maj. Då det är angeläget att riksdagen får en jämn arbetsbelastning och bättre tid för prövning av anhängiggjorda ärenden, bör budgetpropositionen avlämnas tidigare än nu. Av hänsyn till bland annat budgetarbetet inom departementen kan emellertid avlämnandet icke i tiden tillbakaflyttas mer än en relativt kort tid. Utredningen föreslår, att budgetpropositionen skall avlämnas senast den 15 december eller, om helg- dag då inträffar, dagen därefter. I riksdagsordningen bör särskilt angivas att propositionen skall innefatta jämväl finansplan och nationalbudget. En svårighet i detta sammanhang är att ju tidigare budgetpropositionen av- lämnas, dess osäkrare ter sig inkomstberäkningarna. Det bör emellertid framhållas att de definitiva förslagen till inkomstberäkningar redan nu i betydande utsträckning icke framlägges förrän i kompletteringsproposi- tionen. Med hänsyn till den vikt som denna proposition numera fått i kon- junkturpolitiskt hänseende bör i riksdagsordningen stadgas, att regeringen skall till fullständigande av budgetpropositionen jämväl avlämna förslag till slutlig reglering av statsbudgeten. Någon särskild tidpunkt för komplet— teringspropositionens avlämnande torde icke behöva angivas i riksdags- ordningen.
Ett specialfall föreligger då budgetregleringen ej avslutats vid valperiods utgång i samband med urtima val. Av vad utredningen föreslagit i FRF 8 kap. 3 5 andra stycket följer, att i sådant fall ny budgetproposition hör av- lämnas endast i erforderliga delar. Propositionen bör avlämnas så snart ske kan.
Den differentiering i fråga om propositionstiden, som företogs år 1949 med olika tider för å ena sidan propositioner avseende statens inkomster och ut- gifter för det närmast följande budgetåret, å andra sidan. övriga proposi- tioner, är enligt utredningens mening ändamålsenlig. Förslag angående den budget som skall gälla under det närmast följande budgetåret måste fram- läggas i sådan tid, att ärendena kan vara avgjorda före budgetårets ingång.
Då budgetpropositionen enligt utredningens förslag skall avlämnas tidigare än nu, bör propositionstiden för övriga propositioner, som avser statens inkomster och utgifter för det närmast följande budgetåret (med undantag av kompletteringspropositionen) kunna avslutas tidigare än för närva- rande. Med nuvarande bestämmelser utgår proposi—tionstiden för dessa pro- positioner i allmänhet den 22 mars. Utredningen föreslår, att den 1 mars sättes som sista dag.
Undantagsvis måste det dock kunna förekomma, att proposition avseen- de statens inkomster och utgifter för det närmast följande budgetåret av- lämnas efter den 1 mars. En förutsättning härför bör vara att regeringen finner synnerliga skäl föranleda därtill. En sådan situation kan bl. a. före- ligga, då lagtima riksmöte börjar på våren efter urtima val. Utredningen vill vidare betona, att principförslag, som ej avser statsbudgeten för det närmast följande budgetåret, och sådana förslag, som avser det löpande budgetåret (bl. a. anslag å tilläggsbudget), icke beröres av den här angivna proposi— tionstiden med den 1 mars som sista dag. Med ett budgetår som börjar den 1 juli torde det emellertid knappast förekomma, att förslag som avser det löpande budgetåret avlämnas efter den 1 mars.
Frågan hur sent propositioner som ej avser budgeten för det närmast följande budgetåret skall kunna framläggas, bör bedömas mot bakgrunden av vad som är lämpligt för såväl riksdagsarbetet som regeringsarbetet. Ut- redningen vill här erinra om att, då bestämmelser om propositionstid först infördes år 1918, det skedde av hänsyn till att ärendena skulle kunna få en tillfredsställande beredning och till riksdagsarbetet i övrigt. Då man vid genomförandet av 1949 års ändringar i riksdagens arbetsformer betonade att vid höstsession inga nya propositioner borde avlämnas, skedde detta främst av hänsyn till arbetet inom departementen. Med den utbyggnad som ägt rum av departementens statssekreterar- och rättsavdelningar torde det emellertid, såsom tidigare nämnts, numera för departementen närmast vara en fördel att propositionsarbetet och propositionsavlämnandet kan pågå året runt. Ett steg i riktning häremot togs redan genom 1957 års ändring av R0 54 5. Utredningen vill i detta sammanhang hänvisa till och instämma i den motivering, som konstitutionsutskottet anförde i frågan år 1954. Med den omläggning av riksdagens arbetstid som utredningen föreslagit och som innebär att riksmötet normalt börjar i oktober framstår det, såsom redan framhållits, som naturligt att propositioner avlämnas även under hösten.
Om propositionsarbetet sålunda kan beräknas pågå kontinuerligt inom departementen och om, såsom utredningen föreslår, uppskovsinstitutet bi— behålles i fråga om propositioner och ärenden som ej avser statens in- komster och utgifter för det närmast följande budgetåret, torde någon sär-
skild sista dag för sådan propositions avlämnande icke behöva ”angivas i riksdagsordningen. Det bör ankomma på regeringen att pröva vilken dag, som är lämplig för propositionens avgivande. Om propositionen avlämnas
efter den 1 april, bör emellertid regeringen ange, om den anser att propo— sitionen bör behandlas under det pågående riksmötet. I sista hand ankom- mer det på riksdagen att -— bortsett från det sista riksmötet under val- perioden — besluta, huruvida ärendet skall avgöras under riksmötet eller behandlas först vid nästa riksmöte. Riksdagen bör enligt utredningens me- ning med vaksamhet följa propositionsavlämnandet och uppskjuta avgö— randet av (eventuellt avslå) sådan sent avlämnad proposition, vars avgö- rande enligt riksdagens mening utan olägenhet kan uppskj utas.
Fortfarande bör gälla, att propositionerna bör avlämnas till riksdagen så snart sig göra låter, men detta torde icke behöva särskilt angivas i lag- texten. Av vikt är att propositionsplan framlägges vid riksmötets början och att denna sedermera under riksmötet vid behov kompletteras, liksom att regeringen håller nära kontakt med talmannen i fråga om planerad tidpunkt för propositioners avlämnande.
Proposition bör avlämnas genom att ingivas till riksdagens kansli. Det bör därefter ankomma på talmannen att, sedan propositionen utdelats till riksdagens ledamöter, utan dröjsmål anmäla denna. Att bordlägga en propo- sition, innan den utdelats, bör icke få förekomma. I brådskande fall kan för delningen en stencil- eller korrekturupplaga användas. Proposition bör kunna ingivas endast under tid då riksmöte pågår. Undantag bör dock kun- na göras för hudgetpropositionen. Den skall, även i det fall att riksmötet avbrutits under hösten efter beslut om urtima val, avlämnas senast den 15 december eller om helgdag då inträffar dagen därefter.
I enlighet med vad här anförts har i 25 första stycket föreskrivits, att proposition med förslag till statsbudget för det närmast följande budget- året (budgetpropositionen), innefattande jämväl finansplan och national- budget, skall avlämnas senast den 15 december eller, om helgdag då inträf- far, dagen därefter. Till fullständigande av budgetpropositionen skall senare avlämnas förslag till slutlig reglering av statsbudgeten (kompletteringspro- position). Annan proposition än nu sagts, som avser statens inkomster och utgifter för det närmast följande budgetåret, får ej avlämnas senare än den 1 mars, såvida regeringen icke finner synnerliga skäl föranleda därtill. Om budgetregleringen ej avslutats vid valperiods utgång i samband med urtima val, skall enligt vad i andra stycket stadgas ny budgetproposition i erforderliga delar avlämnas så snart ske kan. Enligt tredje stycket skall proposition, som ej avser statens inkomster och utgifter för det närmast följande budgetåret, avlämnas under riksmöte å tid som regeringen prövar lämplig.
Enligt tilläggsbestämmelserna avlämnas proposition genom att ingivas till riksdagens kansli. Avlämnad proposition anmäles av talmannen vid sammanträde med riksdagen utan dröjsmål efter det att propositionen ut- delats till riksdagens ledamöter.
3 & Meddelanden till riksdagen
Regeringen äger enligt R0 54 & jämväl avgiva skrivelse till riksdagen. Även i fråga om skrivelse gäller, att den skall vara åtföljd av »statsrådets» ytt— rande. I R0 56 & stadgas, att regeringen äger att i fråga, som angår rikets förhållande till främmande makt eller i annat ärende av större allmänt in- tresse låta framföra muntligt meddelande till riksdagen. Skrivelser i vissa ämnen förekommer regelbundet varje är, t. ex. skrivelse (nr 30) med redo- görelse för behandlingen hos regeringen av riksdagens skrivelser samt skri- velse med redogörelse för de åtgärder, som vidtagits på grund av riksdagens skrivelser i anledning av revisorernas berättelse. Skrivelse användes också för att underrätta riksdagen om att regeringen vill låta framföra muntligt meddelande enligt RO 56 &. Skrivelserna kan avlämnas när som helst under riksdagstid och är numrerade bland propositionerna.
Utredningen. Regeringen bör liksom nu äga lämna meddelande till riks- dagen genom skrivelse eller ock muntligen genom statsråd vid samman— träde med riksdagen. Någon anledning att som för närvarande begränsa regeringens rätt att låta framföra muntligt meddelande till frågor, som an- går rikets förhållande till främmande stat eller till andra ärenden av större allmänt intresse, föreligger enligt utredningens mening icke. Paragrafen har utformats i enlighet härmed.
45. Motioner
Förslag till riksdagen av enskild riksdagsledamot benämnes i riksdagsord- ningen >>motion>>. Enligt RO 555 1 mom. sjätte stycket får ej i en motion flera mål av olika beskaffenhet sammanföras. I OSt 17 5 1 mom. föreskrives att ändring i avlämnad motion ej får ske utan kammarens samtycke. Över alla i kammaren väckta motioner samt dit inkomna ärenden skall jämlikt 2 mom. föras dagbok, som alltid bör finnas tillgänglig i kansliet.
Utredningen. I förslaget till riksdagsordning har termen »motion» bibe- hållits såsom beteckning på förslag till riksdagen av enskild riksdagsleda- mot. Den nuvarande regeln att flera mål av olika beskaffenhet ej får sam— manföras i en motion är ändamålsenlig. Den avser att förhindra att en mo— tion skall behöva remitteras till mer än ett utskott. Den synes dock icke behöva formuleras lika restriktivt som för närvarande. Vad som anförts un— der 2 g i fråga om återkallelse av proposition bör även gälla motion. Att göra ändring i avlämnad motion bör ej vara tillåtet. Det är lämpligt att dag- bok eller register över inkomna ärenden föres i riksdagens kansli; någon uttrycklig föreskrift härom torde icke vara erforderlig. Förevarande para- graf har avfattats i enlighet med vad nu anförts.
66 FÖRSLAG TILL RIKSDAGSORDNING 5 & Motionstider vid lagtima riksmöte
Enligt R0 55 5 1 mom. första stycket löper en allmän motionstid å femton dagar efter budgetpropositionens avlämnande. Motion kan då väckas i varje ärende, som kan bli föremål för riksdagens beslut. Enligt R0 55 5 1 mom. andra stycket får därutöver motion som föranledes av proposition, avläm- nad efter riksdagens öppnande, (s.k. följdmotion) väckas sist vid det sam- manträde som infaller näst efter tio dagar från det propositionen kom kam- maren till handa, dvs. bordlades första gången. Kammare äger dock, om den så finner nödigt med hänsyn till infallande helg eller ärendets synner- liga omfattning, medgiva utsträckning av motionstiden för följdmotion, dock längst till det sammanträde som infaller näst efter femton dagar från angivna tidpunkt. Fråga om sådan utsträckning får ej väckas senare än vid andra sammanträdet efter det, då propositionen kom kammaren till handa. De nu anförda reglerna angående följdmotion till proposition äger jämlikt R0 55 Q 1 mom. fjärde stycket motsvarande tillämpning i fråga om motion, som föranledes av framställning från något riksdagens verk. I sådant fall skall tiden för motions väckande räknas från den dag, då anmälan om framställningens ingivande delgavs riksdagen. I RSt 21 5 har i anslutning härtill föreskrivits, att om från något riksdagens verk till utskott inkommit framställning som kan föranleda beslut av riksdagen, är utskottet pliktigt att ofördröjligen göra anmälan därom till vardera kammarens talman och till kanslideputerade. Vid anmälan skall framställningen fogas, i huvud- skrift till talmännen och i avskrift till kanslideputerade. Det åligger talman- nen tillse, att anteckning om anmälan verkställes å föredragningslistan för kammarens nästa sammanträde, varefter förfares på sätt i RO 585 första stycket sägs, dvs. framställningen bordlägges i allmänhet och där- efter sker remiss till vederbörligt utskott.1 Enligt RSt 285 tredje stycket skall framställningen snarast möjligt mångfaldigas genom kanslideputera- des försorg och utdelas till kamrarnas ledamöter.
En extra motionstid löper i fråga om proposition eller framställning från något riksdagens verk, vilkens behandling uppskjutits till höstsession. En- ligt R0 55 5 1 mom. tredje stycket må ytterligare följdmotioner väckas sist dagen efter höstsessionens början. Sådan motion kan sålunda avgivas även under vårsessionen, sedan uppskovsbeslutet fattats.2
Slutligen gäller enligt RO 55 5 1 mom. femte stycket att motion kan fram-
1 KU anförde i utl. 1961z3, att bestämmelserna om remiss egentligen borde ha sin plats i riks- dagsordningen men att utskottet i avvaktan på den inom författningsutredningen pågående allmänna översynen av reglerna angående riksdagens arbetsformer fick förorda, att föreskrifter tills vidare infördes i riksdagsstadgan. ” Såsom tidigare angivits var sammanträdesperioden på hösten 1958 icke en höstsession i vanlig mening utan en fortsättning på B-riksdagen. Någon motionsrätt enligt R0 55 ä 1 mom. tredje stycket förelåg då ej.
ställas, så länge session pågår, i frågor som rör någondera kammaren en- skilt samt i frågor som omedelbarligen föranledes av redan inom någondera kammaren fattat beslut eller annan under »riksdagen» inträffad händelse. Till frågor, som rör en kammare enskilt, hör de ämnen som regleras i kam- marens ordningsstadga (jfr R0 78 5).
En allmän motionstid förekommer sålunda endast vid sådan session, då budgetproposition avlämnas, och alltså icke vid höstsession, extra session (se 6 5) eller vid sådan B-riksdag, då budgetproposition icke framlägges.
Motion skall enligt RO 555 1 mom. sjätte stycket skriftligen avlämnas till protokollet. Detta innebär, att den skall väckas vid plenum; det är här- vid tillräckligt att den avlämnas till talmannen. I OSt 17 5 1 mom. föreskri- ves, att motion bör avlämnas i två exemplar, av vilka det ena bilägges kam- marens protokoll och det andra överlämnas till vederbörande utskott.
Även motionerna utgör en betydande del av riksdagens arbetsmaterial och även i fråga om deras avlämnande har det av hänsyn till riksdagsarbe- tet befunnits nödvändigt att införa bestämda tider.
Den enda begränsning av motionstiden, som 1866 års riksdagsordning ursprungligen upptog, var att motion, som tillhörde ständigt utskotts be- handling, måste väckas inom tio dagar från riksdagens öppnande, såvitt icke motionen innefattade grundlagsförslag eller omedelbarligen föranleddes av inom någondera kammaren fattat beslut eller upptaget ärende (t.ex. proposition) eller annan under riksdagen inträffad händelse. I ämne som ej tillhörde ständigt utskott kunde motion väckas under hela tiden riks- dagen var samlad. Efter hand tillkom ytterligare begränsningar. År 1909 fastställdes, att motion tillhörande tillfälligt utskott skulle väckas inom tjugu dagar från riksdagens öppnande, vederbörande kammare likväl obe- taget att för särskilt fall medgiva att motion väcktes även senare. Samtidigt bestämdes, att följ dmotion till proposition skulle väckas inom femton dagar från propositionens avlämnande. År 1918 begränsades tiden för motion i grundlagsärende till fyrtio dagar, medan motionstiden för följdmotion bestämdes skola utgå vid det plenum, som inföll näst efter tio dagar från propositionens avlämnande i kammaren, med rätt likväl för kammaren att i särskilda fall utsträcka denna motionstid till det plenum, som inföll näst efter tjugu dagar från propositionens avlämnande i kammaren. År 1933 fastställdes den allmänna motionstiden till tolv dagar, och samtidigt borttogs den särskilda motionstiden för motion i grundlagsärende och för motion som tillhörde tillfälligt utskott.
Vid 1949 års revision av riksdagens arbetsformer ökades den allmänna motionstiden till femton dagar, medan möjligheten att förlänga motions— tiden för följdmotioner begränsades till det sammanträde, som inföll näst efter femton dagar från det propositionen kom kammaren till handa. Sam- tidigt infördes motionsrätt i anledning av framställning från något riks-
dagens verk; reglerna angående följdmotion till proposition skulle här vara tillämpliga. Vad som närmast avsågs var sådan framställning, som kunde föranleda beslut av riksdagen (se nedan s. 76). Tidigare hade mo- tion av detta slag kunnat väckas endast under den allmänna motionstiden, men det övervägande antalet av framställningarna inkom efter denna tid och ingavs av verket direkt till utskott. Slutligen infördes år 1949 den extra motionsrätten i fråga om proposition, som uppskjutits till höstsession ; mo— tionstiden begränsades till »sist vid sessionens första sammanträde» men ändrades år 1953 till »sist dagen efter sessionens början». År 1957 tillkom rätten att under enahanda förhållanden väcka motion i anledning av fram- ställning från något riksdagens verk, vilken uppskjutits till höstsessionen. De är 1949 antagna bestämmelserna i riksdagsstadgan om framställningar från riksdagens verk ändrades åren 1953 och 1961. Sistnämnda år beslöts att framställningarna skulle av kamrarna remitteras till utskott.
I betänkande 1954: 19 (s. 8) anförde konstitutionsutskottet, att det stund- om hade klagats över att den allmänna motionstiden vid »riksdagens» bör- jan medförde en alltför stor försening av riksdagsarbetet. För att avhjälpa förseningen hade ifrågasatts att förkorta motionstiden eller att införa mo— tionsrätt under höstsessionen, då sådan hölls. Enligt utskottets uppfattning var klagomålen över den försening, som åstadkoms av den allmänna mo- tionstiden, överdrivna. På grund därav och då motionstiden redan torde vara mera begränsad än i andra parlament, kunde utskottet icke förorda en förkortning av motionstiden. Utskottet ville icke heller förorda möjligheten att införa rätt att väcka fristående motioner vid höstsession ; alla de mo- tioner, som rörde anslag eller eljest var direkt eller indirekt föranledda av budgetpropositionen, skulle exempelvis icke kunna väckas vid sådan ses— Sion.
Antalet motioner avgivna åren 1950—1962 och fördelade på motioner avgivna inom den allmänna motionstiden, under vårsessionen i övrigt samt under höstsessionen framgår av tabellen ä 5. 69.
De motioner, som avgivits efter den allmänna motionstidens utgång, är till övervägande delen följdmotioner till propositioner, någon gång till fram— ställningar från riksdagens verk. Endast undantagsvis har det förekom- mit att motioner väckts eller tillåtits väckas med stöd av bestämmelsen i R0 55 5 1 mom. femte stycket att i frågor, som omedelbarligen föranledes av redan inom någondera kammaren fattat beslut eller annan under riks— dagen inträffad händelse, må motion framställas så länge session pågår. De senaste exemplen torde vara de likalydande motionerna 1958 A: I: 416 av herr Eliasson m.fl. (cp) och II: 523 av herr Hedlund m.fl. (cp) —— jämte efterföljande motioner — i anledning av smörprisregleringen samt mo— tionerna 1961 I: 688 av herr Sundin (cp) och II: 821 av herr Larsson i He- denäset (cp) i anledning av sprängningen av en rysk superatombomb. Där-
Motioner avgivna under .. . Summa allman vårsesswnen .. . År motionstid i övrigt hostsessmn
FK AK FK AK FK AK FK AK 1950 .......... 354 420 167 197 20 29 541 646 1951 .......... 292 386 213 257 32 42 537 685 1952 .......... 364 480 146 186 32 45 542 711 1953 .......... 356 436 144 180 12 9 512 625 1954 .......... 385 495 166 208 13 20 564 723 1955 .......... 379 466 166 210 36 37 581 713 1956 .......... 483 639 122 155 36 44 641 838 1957 .......... 387 483 160 207 20 26 567 716 1958 A ........ 313 401 129 155 -— — 442 556 1958 B ........ 194 252 81 81 11a 182 213 278 1959 .......... 379 454 136 171 98 101 613 726 1960 .......... 501 619 190 232 22 26 713 877 1961 .......... 540 639 141 174 59 77 740 890 1962 .......... 518 631 222 264 29 35 769 930
1 Sessionen hölls under sommaren. * Ingen höstsession i vanlig mening.
emot vägrades remiss av motionen 1945 11: 480 av herr Hagberg i Luleå m.fl. (k) angående tillämpning i vissa fall (motionärerna åsyftade verk- stadskonflikten) av vissa paragrafer i allmänna förfogandelagen.
Tidigare måste motion väckas muntligen vid plenum. I samband med 1949 års ändringar av riksdagens arbetsformer infördes möjligheten att un- der plenum inlämna motionen direkt till talmannen. Av 1943 års sakkunniga (SOU 1944: 8 s. 43 f.) liksom i prop. 1948: 244 (s. 64) föreslogs den ytter- ligare förenklingen, att motion skulle få inlämnas till kammarens kansli inom sådan tid, att den kunde anmälas vid det plenum då den sist kunde väckas. Särskilda utskottet (1948: 1 s. 40) ansåg sig emellertid icke kunna biträda detta förslag. Närvaron i kammaren av motionären, då motionen avgavs, syntes utskottet vara av så väsentlig betydelse, att den icke borde slopas enbart av rationaliseringshänsyn. Förslaget framfördes ånyo i mo- tionerna 1954:I: 137 av herr Söderquist (fp) och II: 203 av herr Nihlfors (fp). Konstitutionsutskottet sade sig i sitt utlåtande över motionerna (1954: 19 s. 9) dela uppfattningen att motion borde avlämnas vid plenum. Därvid fäste utskottet avseende framför allt vid det förhållandet, att talmannen eller kammarsekreteraren understundom kunde antagas vilja inhämta upp- lysningar av motionären eller samråda med honom rörande formuleringen av motionens hemställan eller liknande. I detta sammanhang föreslog emel— lertid utskottet viss ändring av praxis för att underlätta motionsavläm- nandet. Enligt dåvarande praxis betraktades den ledamot, som i kamJna- ren frambär en motion, såsom huvudmotionär och motionen kom att bära hans namn. Frånvarande motionär borde emellertid, om så önskades, kunna betraktas som huvudmotionär. Det väsentliga från talmannens synpunkt
syntes vara, att den som frambar motionen hade ansvar för densamma och kunde efter påpekande av talmannen eller sekreteraren företaga redak- tionella ändringar däri. Praxis har sedermera ändrats i överensstämmelse med utskottets rekommendation. Utskottet uttalade vidare, att betydande fördelar var att vinna på en förenklad registrering och tryckning av mo- tionerna. Fördelaktigt skulle vara om alla motioner trycktes gemensamt för båda kamrarna.
Utredningen. Med den omläggning av riksdagens arbetstid, som utred- ningen föreslagit, kommer budgetpropositionen icke att avlämnas vid lag- tima riksmötes början och denna propositions framläggande således icke längre att kunna utgöra utgångspunkten för den allmänna motionstid, var— med ett lagtima riksmöte alltjämt bör inledas. Utredningen förordar att denna allmänna motionstid får ungefär samma längd som nu och föreslår att den fastställes till två veckor från den dag då riksmötet inletts. Motions- tiden för motion avgiven i anledning av proposition (följdmotion) bör räk- nas från den dag propositionen anmälts vid saJnmanträde med riksdagen.
Med den av utredningen föreslagna omläggningen av arbetstiden bör efter budgetpropositionens avlämnande följa en särskild motionstid, som ger tillräckligt utrymme för följdmotioner. Budgetpropositionen Skall en- ligt förslaget avlämnas senast den 15 december eller om helgdag då inträffar, dagen därefter. Man torde kunna räkna med att den i allmänhet anmäles vid plenum samma dag som den avlämnas eller kort därefter; motionstiden bör därför kunna börja löpa före jul. Redan före juluppehållet blir det då möjlighet för partigrupperna att överlägga om propositionens innehåll, och under j uluppehållet kan riksdagsledamöterna och partikanslierna förbereda följdmotionerna. Under alla förhållanden och särskilt om man kan räkna med att riksdagsarbetet börjar något tidigare än nu i januari, bör följd- motionerna kunna vara färdiga till mitten av denna månad. Utredningen får därför föreslå, att motionstiden för motioner avgivna i anledning av budgetpropositionen fastställs till 31 dagar, dvs. utgår jämt en månad efter budgetpropositionens avlämnande.
Motionstiden för följdmotioner till annan proposition än budgetpropo— sitionen bör omfatta två veckor. Någon egentlig förlängning är det här knappast fråga om i jämförelse med de nuvarande tio dag—arna, eftersom motionstiden enligt utredningens förslag utgår icke som för närvarande vid det plenum, som infaller näst efter viss sista dag, utan å viss sista dag; detta är en följd av att enligt utredningens förslag motion skall ingivas till riks- dagens kansli (jfr nedan). Det bör emellertid alltjämt finnas kvar en möj- lighet att förlänga motionstiden för dessa följdmotioner utöver de två vec- korna. Den förlängning med fem dagar, som för närvarande står till buds, är enligt utredningens uppfattning alltför knapp. Särskilt påtagligt är detta, om strax före ett påskuppehåll flera omfattande propositioner samtidigt
avlämnas. Det bör därför öppnas möjlighet att förlänga motionstiden för följdmotioner till högst fyra veckor. Yrkande om förlängning bör liksom nu ej få framställas senare än vid andra sammanträdet efter det, då proposi— tionen anmäldes. Beslut om förlängning bör fattas senast vid närmast där- efter följande sammanträde. '
Alltjämt bör följdmotion till framställning från något riksdagens verk få avlämnas enligt samma regler, som gäller för motion i anledning av annan proposition än budgetpropositionen.
Utskotten inväntar normalt motionstidens utgång, innan de i sak börjar taga ställning till ett ärende. Så Sker emellertid icke vid snabbehandling; då förkortas i sj älva verket motionstiden, där den ej helt sättes ur spel. Detta måste betraktas såsom otillfredsställande. I vissa fall föreligger dock på grund av ett ärendes särskilda beskaffenhet synnerliga skäl för skyndsamt avgörande av ärendet. Utredningen finner det emellertid angeläget, att mo- tionstiden aldrig helt får sättas ur spel och att förkortning icke får före- komma utan särskilda garantier mot missbruk. Dessa garantier bör angivas 'i riksdagsordningen. Utredningen föreslår, att motionstiden för följdmo- tioner i visst ärende skall kunna förkortas endast genom beslut av riks— dagen och endast på förslag av regeringen. Uppenbart är att förkortning ej bör i normala fall ske i fråga om följdmotioner till budgetpropositionen.
I frågor som omedelbarligen föranleds av något av riksdagen fattat be- slut eller av annan under riksmötet inträffad händelse, bör enligt utred- ningens mening motion alltjämt kunna få avlämnas så länge riksmötet pågår. Utredningen förutsätter att nuvarande praxis i fråga om stadgan- dets tillämpning bibehålles.
Vid ett par tillfällen, bland annat i prop. 1948: 244, har föreslagits, att motion skall kunna ingivas till kammarens kansli och icke som nu kunna avlämnas endast vid sammanträde. Förslaget har emellertid avböjts under hänvisning till att motionärs närvaro vid sammanträde var av väsentlig betydelse eller till att talmannen eller sekreteraren understundom kunde antagas vilja inhämta upplysningar av motionären eller samråda med ho- nom rörande formuleringen av motionens hemställan eller liknande. I praxis har det emellertid numera tillåtits att annan motionär än huvud- motionären avlämnar motion. Vad angår samrådet mellan motionären och talmannen eller sekreteraren torde ett sådant samråd otvivelaktigt kunna vara av värde, något som talar för att motion bör den sista dagen av motionstiden väckas vid sammanträde. Antalet motioner kan å andra sidan vara så stort den sista motionsdagen, att erforderligt samråd icke kan äga rum. För riksdagsledamöterna skulle det vara en fördel, om motionerna kunde ingivas direkt till riksdagens kansli. Särskilt påfallande är olägen- heten för närvarande, ifall sista motionsdagen är dag, då bordläggningssam— manträde hålles. Utredningen får därför föreslå, att motion alltid avlämnas genom att ingivas till riksdagens kansli. Härigenom vinnes, att motionstiden
kan fixeras till mera bestämd tid än för närvarande, då motionstiden för följdmotioner utlöper å sammanträdesdag (jfr ovan). Ingivandet bör ske å expeditionstid genom motionären eller en av motionärerna personligen. Det får förutsättas, att motionär, liksom redan ofta är fallet, före sista mo— tionsdagen tar erforderlig kontakt med talmannen eller sekreteraren i form- frågor.
Enligt OSt 17 & bör motion avlämnas i två exemplar, av vilka det ena bilägges protokollet och det andra överlämnas till vederbörande utskott. Det har emellertid visat sig, att detta antal icke är tillräckligt. Därutöver bör finnas ett exemplar, som omedelbart kan sändas till tryckning, och ett exemplar för pressen. Utredningen anser därför att motion bör ingivas i fyra exemplar.
I enlighet med vad nu anförts har i 55 första stycket föreskrivits, att vid lagtima riksmöte avlämnas motion inom två veckor från den dag då riks— mötet inletts. Enligt andra stycket må utan hinder av vad i första stycket sägs motion med anledning av budgetpropositionen avlämnas inom trettio- en dagar och motion med anledning av annan proposition eller av fram- ställning från någon under riksdagen lydande myndighet avlämnas inom två veckor eller den längre tid, högst fyra veckor, som riksdagen med hänsyn till infallande helg eller ärendets synnerliga vikt eller omfattning beslutar. Motionstiden räknas från den dag då propositionen eller framställningen anmälts vid sammanträde med riksdagen. Om riksdagen med hänsyn till ett ärendes särskilda beskaffenhet finner synnerliga skäl föreligga för skynd- samt avgörande av ärendet, må riksdagen enligt vad i tredje stycket stadgas på regeringens förslag besluta om förkortning av sådan motionstid som i andra stycket sägs. Slutligen gäller enligt fjärde stycket, att i frågor som omedelbarligen föranledes av något av riksdagen fattat beslut eller av annan under riksmötet inträffad händelse motion må avlämnas så länge riksmötet pågår.
Enligt tilläggsbestämmelserna första stycket avlämnas motion genom att ingivas till riksdagens kansli. Den bör ingivas i fyra exemplar. Jämlikt andra stycket får yrkande om förlängning av motionstid ej framställas senare än vid andra sammanträdet efter det, då propositionen eller fram- ställningen anmäldes. Beslut om förlängning fattas senast vid närmast där- efter följande sammanträde.
6 5 Motionstider vid urtima riksmöte
Vid extra session kan följdmotion väckas enligt samma regler som gäller vid vår- och höstsession. Däremot förekommer, såsom ovan framhållits, ingen allmän motionstid vid extra session. Enligt uttalande av särskilda ut- skottet år 1948 (utl. nr 1 s. 29) bör vid extra session tillämpas ovan nämn-
da bestämmelse i RO 555 1 mom. femte stycket, vilken medger motion i anledning av under riksdagen inträffad händelse. Med stöd av detta lagrum bör jämlikt uttalande i samma utlåtande motionsrätt också medgivas, om kammare beslutar att vid extra session upptaga ämne som enligt uppskovs- beslut skulle ha upptagits vid den följande höstsessionen.
Utredningen. Vid urtima riksmöte bör liksom nu icke förekomma någon allmän motionstid. Däremot bör följdmotion till proposition kunna avgivas enligt samma regler som vid lagtima riksmöte. Har riksdagen kallats till urtima riksmöte på grund av framställning från riksdagsledamöter, bör enligt utredningens mening motionsrätt föreligga i den eller de frågor som föranlett kallelsen. I själva kallelsen bör dessa frågor angivas. Att anknyta en sådan motionsrätt till stadgandet i R0 55 5 1 mom. femte stycket om motionsrätt i fråga som föranledes av någon under »riksdagen» inträffad händelse synes emellertid mindre lämpligt. Ifrågavarande motionsrätt bör i stället uttryckligen angivas i riksdagsordningen. Motionstiden bör vara kort, och utredningen föreslår, att den fastställes till fyra dagar. Likaledes bör motionsrätten för det fall att man vid urtima riksmöte beslutar att till avgörande upptaga från föregående riksmöte uppskjutet ärende klart fram- gå av riksdagsordningen. Motionstiden bör i sistnämnda fall lämpligen be- gränsas till en vecka från dagen för beslutet. Med hänsyn till vad här an- förts torde vid urtima riksmöte icke erfordras någon motionsrätt »i frågor som omedelbarligen föranledes av något av riksdagen fattat beslut eller av annan under riksmötet inträffad händelse». Att framställning till riksdagen från någon under riksdagen lydande myndighet behandlas under urtima riksmöte torde icke vara att vänta. Ett stadgande om följdmotion i anled- ning av sådan framställning under urtima riksmöte synes därför icke på- kallat.
I enlighet med vad nu anförts föreskrives i 65 första stycket, att vid urtima riksmöte må motion avlämnas med anledning av proposition. Där— vid skall vad i 55 andra och tredje styckena stadgas om motionstid äga motsvarande tillämpning. Har riksdagen kallats till urtima riksmöte enligt 1 kap. 3 & andra stycket, må jämlikt 6 5 andra stycket motion i fråga som föranlett kallelsen avlämnas inom fyra dagar från den dag då riksmötet in- letts. I tredje stycket stadgas, att om riksdagen vid urtima riksmöte be- slutar att till avgörande upptaga från föregående riksmöte uppskjutet ärende, må motion i ärendet avlämnas senast inom en vecka från dagen för beslutet.
75. Förslag från utskott
Riksdagens utskott har enligt gällande bestämmelser att meddela utlåtanden och avgiva förslag i anledning av dit hänvisade frågor. De kursiverade orden,
som insköts år 1909, brukar sägas ange, att varje utskott har rätt till så kallat begränsat initiativ. Enligt uttalande av 1907 års sakkunniga (Bih. 1908: 2: 2: 2: 1 s. 53) avsågs att bereda utskotten möjlighet att i de till deras handläggning hänskjutna propositioner och motioner göra sådana ändringar och tillägg som, utan att innebära en omläggning av de grunder på vilka förslagen vilade, kunde finnas av behovet påkallade. Däremot sades avsikten icke vara att ge utskotten rätt att underkasta förslagen en sådan omarbetning, som skulle innebära ett övergivande av de till grund för dem liggande principerna.1 I Malmgrens grundlagskommentar (R0 37 5 1 n.) säges grundlagsstadgandet ge utskotten rätt att framföra »självstän- diga förslag inom ramen av den väckta frågan». Gränsen mellan detta be- gränsade initiativ och verkligt initiativ är emellertid flytande och oklar. Ut- skotten torde begagna sin begränsade initiativrätt med försiktighet.
Utskotten kan sålunda icke med stöd av sin begränsade initiativrätt i princip anhänggiggöra ett nytt ärende. Några utskott äger emellertid rätt till så kallat obegränsat eller självständigt initiativ inom viss del av sitt kompetensområde. Med stöd av denna rätt kan de hos kamrarna anhängig- göra ärenden. Dessa utskott är konstitutionsutskottet, bevillningsutskottet och bankoutskottet. Enligt R0 38 5 1 mom. har konstitutionsutskottet bland annat att granska rikets grundlagar, lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar, vallagen, stadgan om ersättning för riks- dagsmannauppdragets fullgörande och riksdagsstadgan samt att hos riks- dagen föreslå de ändringar däruti, som utskottet anser högst nödiga eller nyttiga och möjliga att verkställa. Utskottets rätt till självständigt initia- tiv i dessa frågor framhäves mycket starkt i riksdagsordningen, något som torde bero på att förslag om grundlagsändring kunde före år 1866 icke väckas i stånden. Jämlikt R0 40 5 1 mom. äger bevillningsutskottet, som av ålder haft ett särskilt ansvar för bevillningsfrågorna, i dessa frågor föreslå vad det anser billigt och nyttigt. Bankoutskottet har enligt R0 41 5 1 mom. bland annat att undersöka och utreda riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och tillstånd samt att föreslå föreskrifter om dessa verks förvaltning. Även bankoutskottets rätt till självständigt initiativ i de angivna frågorna är starkt markerad, något som hänger samman med den förmansställning till riksbank och riksgäldskontor, som utskottet sedan gammalt intagit. Det må erinras att konstitutionsutskottets och bevillningsutskottets rätt att självständigt avgiva förslag i nämnda ämnen fanns upptagen i 1809 års regeringsform i dess ursprungliga lydelse (81 5 respektive 70 &) samt banko- utskottets redan från början i 1866 års riksdagsordning (32 5).?
I praxis har de nämnda utskotten endast relativt sparsamt begagnat sin
1 Före år 1909 hade avsaknaden av begränsat initiativ kompenserats av att tiden för följd- motioner var obegränsad och utskottsledamot därför kunnat i kammaren väcka motion, som erfordrades för att ge utskottet önskad handlingsfrihet vid beredning av en proposition. ? Enligt Reuterskiölds grundlagskommentar (RO 39 5 3 n.) äger även statsutskottet självstän- digt initiativ.
rätt att med stöd av sitt självständiga initiativ anhängiggöra ärenden. Un- der åren 1960—62 skedde det för konstitutionsutskottets del i ett fall, för bevillningsutskottets del i intet och för bankoutskottets del i tre. Härvid har bortsetts från de fall, då memorial avgivits i anledning av framställ- ning från riksdagens verk eller där vederbörande utskott till följd av grund- lag eller annan författning haft att avge memorial om t.ex. verkställd granskning eller om gemensam omröstning eller där utskottet begärt upp- skov med behandlingen av ärende.
Utredningen. Rätt att självständigt avge förslag till riksdagen tillkommer för närvarande endast konstitutionsutskottet, bevillningsutskottet och han- koutskottet, och även för deras del är rätten begränsad till vissa delar av de ämnen, som faller inom deras kompetensområden. Att dessa utskott sedan gammalt tillerkänts sådan rätt på ifrågavarande områden betingades på sin tid av särskilda skäl. Dessa skäl är ännu giltiga. I övrigt ägde emellertid varken dessa utskott eller de andra utskotten någon som helst rätt till ini- tiativ. En begränsad initiativrätt infördes för samtliga utskott år 1909. En- ligt utredningens mening bör utskott numera tillerkännas generell rätt till självständigt initiativ. Det kan knappast göras gällande, att behovet av ini- tiativrätt är starkare på de områden, där sådan rätt nu föreligger, än på övriga områden. Man skulle vidare därigenom komma ifrån den svåra gränsdragningen mellan begränsat och obegränsat initiativ. Det ligger där- jämte i linje med utredningens strävan att på olika sätt stärka riksdagens maktställning, att generellt tillerkänna utskotten rätt att vart och ett inom sitt område avgiva förslag till riksdagen. Det torde mot en sådan ordning icke med fog kunna göras gällande, att den i alltför hög grad skulle öka riksdagens arbetsbelastning. Såsom ovan anförts har de utskott, som för närvarande äger rätt till självständigt initiativ, använt denna rätt endast relativt sparsamt.
Vissa begränsningar av ifrågavarande rätt att anhängiggöra ärenden bör dock göras. Sålunda bör självständig förslagsrätt tillerkännas endast stän- digt utskott. Undantag bör vidare göras för allmänna heredningsutskottet, som enligt utredningens förslag bereder alla ärenden, som icke tillhör annat utskotts beredning. Slutligen bör finansnämndens och lagnämndens rätt till självständigt initiativ begränsas till ämne, som uteslutande tillhör så— dan nämnds beredning. Det synes nämligen icke lämpligt att självständiga förslag i samma ämne kan avgivas av t. ex. både finansnämnd och finans— utskott. Utskott, som ej äger rätt till självständigt initiativ, bör alltjämt ha rätt till begränsat initiativ i likhet med vad nu gäller (se 3 kap. 13 5).
I enlighet med vad här anförts har i 7 5 första stycket upptagits ett stad— gande att ständigt utskott äger inom sitt område, finansnämnden och lag- nämnden dock endast i ämne som uteslutande tillhör sådan nämnds be—
redning, avgiva förslag till riksdagen. Enligt andra stycket tillkommer så- dan förslagsrätt ej allmänna beredningsutskottet.
85. Framställning från myndighet lydande under riksdagen
Till riksdagens verk räknas för närvarande riksbanken, riksgäldskontoret och riksdagens ekonomibyrå, riksdagsbiblioteket, justitieombudsmannen och hans expedition, militieombudsmannen och hans expedition, riksdagens revisorer och deras kansli samt Nordiska rådets svenska delegation och dess kansli.l
Riksdagens verk skall i överensstämmelse med vad som för vart och ett av dem är särskilt angivet i lag eller annan författning (instruktion eller reglemente) avgiva särskilda berättelser. Riksdagens ombudsmän skall enligt RF 100 & årligen avlämna en ämbetsberättelse. I denna äger ombuds- man även avge förslag i lagärende (jfr del 2 s. 332). Årsredogörelser skall vidare avlämnas av riksbanken (riksbankslagen 37 å), riksgäldskontoret (reglementet 51 5), riksdagsbiblioteket (reglementet 5 5) samt Nordiska rå- dets svenska delegation (reglementet 6 5). I sistnämnda fall skall berät- telsen ingivas till regeringen. Riksdagens revisorer skall jämlikt sin in- struktion 6 & avgiva berättelser över sin revision av statsvervket, av riksban- ken samt av riksgäldskontoret. De äger vidare avlämna särskild revisions- berättelse i visst ämne. Vart och ett av verken med undantag av riksbanken upprättar vidare årligen petitaförslag. Dessa sammanställes av riksgälds- kontoret och överlämnas till finansdepartementet för att intagas i budget- propositionen ( se nedan under 6 kap.).
Därutöver förekommer att ett riksdagens verk i ett särskilt ärende in- kommer med en framställning, som kan föranleda beslut av riksdagen. Sådan framställning ingives i regel till bankoutskottet och verket hemställer att utskottet måtte föreslå riksdagen att fatta ett visst beslut. Oftast rör det sig om en framställning från riksbanken eller riksgäldskontoret i löne— eller pensionsärende. Det har även förekommit, att något riksdagens verk erhållit i uppdrag att företaga utredning i visst ärende och inkomma med förslag.
Den rätt som tillkommer ett riksdagens verk att göra framställning i särskilt ärende har i Vissa fall kommit till uttryck i instruktion eller regle- mente. Sålunda åligger det delegerade för riksdagens verk (instruktionen 2 5) att hos bankoutskottet föreslå utfärdande av de nya eller ändrade bestämmelser, som för riksdagens verk kan föranledas av ändringar i de för den övriga statsförvaltningen gällande avlönings- och pensionsbestäm- melserna, i den mån de delegerade icke själva erhållit bemyndigande att utfärda sådana bestämmelser.
1 Se Petrén, Förvaltningsrättslig tidskrift 1958 s. 151 ff.
Genom att framställning från riksdagens verk i särskilt ärende i all- mänhet ingives direkt till utskott och före år 1950 (jfr ovan 5. 68) blev allmänt känd först med utskottets betänkande i ärendet, kunde det tidigare vara naturligt att säga, att ärendet i fråga anhängiggjordes på utskottets ini- tiativ.1 Sedan sådan framställning numera, även om den ingives till utskott, blir föremål för remiss till utskott i kamrarna, torde det vara riktigare att säga, att ärendet i fråga anhängiggöres genom själva framställningen.
Utredningen. Alltsedan 1949 års revision av riksdagens arbetsformer har frågan om handläggningen av framställningar från riksdagens verk varit föremål för uppmärksamhet. Resultatet härav har blivit detaljerade och om— ständliga bestämmelser i ämnet. För att vinna större enkelhet och klarhet förordar utredningen, att varje framställning från något riksdagens verk, vilken kan föranleda beslut av riksdagen, skall liksom propositioner och motioner avlämnas till riksdagen. Detta innebär i själva verket ett fullföl- jande av den ändring av RSt 21 5, som företogs år 1961, varigenom det blev kamrarnas sak att remittera framställningarna till utskott. Vidare bör ter- men »riksdagens verk» ändras till »myndighet lydande under riksdagen».2 Anordningen att framställningen ingives direkt till riksdagen lägger ej hin- der i vägen för att det utskott, inom vars kompetensområde en under riks- dagen lydande myndighet hör, självt inom ramen för sin egen initiativrätt framlägger de förslag i fråga om myndigheten, vilka utskottet anser erfor- derliga. Anordningen förutsätter emellertid, att det i lag, instruktion eller reglemente är stadgat om och i vad mån en under riksdagen lydande myn- dighet äger ingiva framställningar till riksdagen. Att riksbanken, riksgälds- kontoret och ombudsmännen skall äga sådan rätt, bör ej sättas i fråga. En framställning bör på samma sätt som en motion ingivas till riksdagens kans- li och anmälas av talmannen vid sammanträde. Sådan anmälan bör ske utan dröjsmål efter det att framställningen utdelats till riksdagens ledamö- ter. Därefter löper sedvanlig motionstid för följdmotioner. Någon särskild tid, inom vilken framställning från myndighet, lydande under riksdagen, skall vara ingiven, torde icke behöva fastställas. Riksdagen bör i vanlig ord- ning kunna uppskjuta behandlingen av ärendet till följande lagtima riks- möte under valperioden.
I enlighet med det anförda har i 85 upptagits en bestämmelse att om framställning till riksdagen från riksbanken, riksgäldskontoret, riksdagens ombudsmän och annan under riksdagen lydande myndighet är särskilt stadgat. Enligt tilläggsbestämmelserna skall framställning ingivas till riks- dagens kansli och anmälas av talmannen vid sammanträde med riksdagen.
1 Malmgren uttalar sålunda (Sveriges författning 1: 2, 2 uppl., 1958, s. 367), att riksdagens verk väl kan framföra önskemål, men att kamrarna ej är förpliktade att fatta beslut i saken, där icke vederbörande utskott med begagnande av sitt initiativ tar upp frågorna som egna förslag. 3 Beträffande de av utredningen föreslagna förvaltningsbest ämmelserna för riksdagen hänvisas till 6 kap.
Anmälan skall ske utan dröjsmål efter det att framställningen utdelats till riksdagens ledamöter.
95. Anmälan av vilande beslut
Konstitutionsutskottet anmäler under den första »riksdagen» efter ett val till andra kammaren för slutligt beslut sedan föregående valperiod vilande beslut i grundlagsärenden. Enligt utredningen mening bör denna utskottets uppgift lagfästas. Det bör vidare stadgas, att det jämväl skall ankomma på utskottet att till riksdagen anmäla vilande beslut i ärende angående riks- dagsordningen.
Enligt vad som föreslås i 4 kap. 8 5 första stycket skall slutligt beslut i ärende angående grundlag eller riksdagsordningen fattas vid första riks- möte under den valperiod som följer på den under vilken det vilande beslu- tet i ärendet fattades, såvida riksdagen icke uppskjuter avgörandet till annat lagtima riksmöte under valperioden. Har valperiod förkortats på grund av urtima val och har till följd därav slutligt beslut icke fattats under ifråga— varande valperiod, skall enligt 4 kap. 8 5 andra stycket ärendet avgöras vid första riksmöte under närmast följande valperiod. Med utgångspunkt från de tidsgränser, som följer av vad här anförts, bör konstitutionsutskottet an- mäla vilande beslut i ärende angående grundlag eller riksdagsordningen.
I enlighet med det anförda har i 9 5 upptagits ett stadgande, att på konsti- tutionsutskottet ankommer att till riksdagen för slutligt beslut anmäla vi— lande beslut i ärende angående grundlag eller riksdagsordningen.
105. M isstroende förklaring
Enligt FRF 9 kap. 45 äger riksdagen på yrkande av ledamot förklara, att statsråd icke åtnjuter riksdagens förtroende, dvs. besluta misstroendeför- klaring. De statsrättsliga konsekvenserna av en misstroendeförklaring reg— leras i FRF 3 kap. 4 5 och har, förutom i motiven till den sist angivna pa- ragrafen i förslaget till regeringsform, belysts i det principiella avsnittet om »parlamentarismen». Förevarande paragraf i förslaget till riksdags- ordning avser formerna för anhängiggörande av ett yrkande om misstro— endeförklaring. Den innehåller i anslutning härtill regler angående tid- punkten för årendets avgörande, bland annat avseende att bereda skydd mot överrumplingsförsök (jfr del 2 s. 147).
Yrkande om misstroendeförklaring bör få framställas endast vid sam- manträde med riksdagen och alltså icke i form av motion. Yrkandet bör framföras muntligen. Någon utskottsberedning bör icke få komma i fråga;
härom hänvisas till 3 kap. 1 5. Det bör ankomma på talmannen att, efter samråd med statsministern eller i dennes frånvaro med annat statsråd, be- ' stämma vid vilket sammanträde ärendet skall upptagas till avgörande. Längre än till tredje sammanträdet efter det då yrkandet framställdes bör man dock icke kunna vänta. Av de föreslagna bestämmelserna följer, att ärendet i regel icke kommer att avgöras vid det sammanträde vid vilket det anhängiggjorts. På föredragningslistan bör sådant bordlagt ärende all- tid uppföras såsom första punkt; en föreskrift härom har upptagits i 1 kap. 13 5 tilläggsbestämmelserna.
I enlighet med det anförda stadgas i 10 5, att yrkande om misstroende- förklaring må framställas endast vid sammanträde med riksdagen samt att ärendet ej må upptagas till avgörande senare än vid tredje sammanträdet ef- ter det då yrkandet framställdes. Enligt tilläggsbestämmelserna bestämmer talmannen, efter samråd med statsministern eller i dennes frånvaro annat statsråd, vid vilket sammanträde ärendet skall upptagas till avgörande.
115
Interpellation
I OSt 20 Q 2 mom. föreskrives, att interpellation skall vara skriftligen upp— ställd och av bestämt innehåll samt vara försedd med särskild motivering. Interpellation skall uppläsas i kammaren och där avlämnas i tre exemplar. Kammaren beslutar, huruvida interpellationen skall få framställas eller icke; beslut härom skall fattas utan föregående överläggning (jfr R0 52 5 tredje stycket). Begäres bordläggning, skall interpellationen vila till nästa sammanträde, då kammaren avgör huruvida interpellationen får framstäl- las eller ej. Har kammaren medgivit att interpellationen får framställas, skall talmannen ofördröjligen låta vederbörande statsråd få del av inter- pellationen. Att kammare avgör huruvida en interpellation får framställas har motiverats med att interpellationer till skillnad från enkla frågor icke är av »helt informatorisk karaktär» (se kamrarnas enskilda utskotts utl. 1938: 1 s. 7).
Någon skyldighet för statsråd att besvara en interpellation är icke före- skriven. Avser statsråd att lämna svar, skall han enligt OSt 205 4 mom. meddela talmannen detta, varefter talmannen överenskommer med stats- rådet om vid vilket sammanträde svaret skall lämnas. Meddelande härom skall intagas i den dagens föredragningslista samt anslås senast klockan 3 eftermiddagen föregående dag i nedre förstugorna till riksdagens hus och på de platser i övrigt som talmannen beslutar. Vid sanunanträdet er- håller statsrådet ordet för svaret i enlighet med den överenskommelse som träffats med talmannen, dock ej före gemensam omröstning eller val. Svaret kan omedelbart före avgivandet utdelas till kammarens ledamöter i tryckt eller stencilerad form. I sådant fall äger statsrådet begränsa sitt
anförande till en sammanfattning av huvudpunkterna i det utdelade svaret. Sedan alla anmälda talare erhållit ordet, skall överläggningen på talmannens hemställan förklaras avslutad. Vederbörande statsråd brukar i förväg låta underrätta interpellanten om dag för interpellationens besvarande samt låta denne få del av svaret.
Enligt OSt 205 5 mom. skall kammarens kansli upprätta särskild för- teckning över avlämnade spörsmål och deras behandling.
De sakkunniga som tillsattes år 1943 för en revision av riksdagens arbets- former förordade (SOU 1944: 8 s. 47), att besvarandet av interpellationer och enkla frågor, i den mån detta kunde väntas verka hinderligt för be— handlingen av övriga ärenden, förlades till andra sammanträden än kam- rarnas arbetsplena. En klar gränsdragning mellan å ena sidan interpella- tioner och å andra sidan enkla frågor skulle måhända lättare åstadkommas, om man förlade besvarandet av interpellationer och av frågor till olika dagar. 1946 års sakkunniga uttalade (SOU 1947: 79 s. 51) att en särskild dag i veckan borde reserveras för spörsmåls besvarande.
Utredningen. Enligt FRF 9 kap. 5 5 äger riksdagsledamot med riksdagens medgivande framställa interpellation till statsråd. Förevarande paragraf av- ser formerna för interpellations framställande och besvarande.
Nuvarande föreskrifter att interpellation skall vara skriftligen uppställd och av bestämt innehåll samt vara försedd med motivering bör alltjämt gälla. Den nuvarande tidskrävande ordningen att interpellation skall upp- läsas vid sammanträde bör däremot enligt utredningens mening frångås. Interpellation bör i stället, i enlighet med vad utredningen föreslagit be- träffande proposition och motion, ingivas till riksdagens kansli. Liksom i fråga om motion bör stadgas, att interpellation hör ingivas i fyra exemplar. Sedan den mångfaldigats och utdelats till ledamöterna, bör den utan dröj 5- mål anmälas av talmannen vid sammanträde.
Det bör alltjämt av skäl som ovan anförts ankomma på riksdagen att be- sluta, huruvida interpellation skall få framställas. Beslutet bör fattas utan överläggning antingen vid det sammanträde, då interpellationen anmäles eller vid det närmast följande. Medgiver riksdagen att interpellationen fram- ställes, bör talmannen låta vederbörande statsråd få del av interpellationen.
Avser statsråd att besvara interpellation hör han, i enlighet med vad som nu gäller, överenskomma med talmannen om vid vilket sammanträde svaret skall lämnas. Enligt utredningens mening bör det emellertid även föreskri- vas, att statsrådet före överenskommelsen med talmannen skall ha samrått med interpellanten om lämplig dag för svarets avlämnande. Meddelande om att interpellation skall besvaras bör anslås samtidigt med kallelsen till sammanträdet, dvs. senast klockan 13 dagen före sammanträdet (se ovan 1 kap. 9 5). Utredningen förordar vidare att svar å interpellationer och spörsmål koncentreras till visst sammanträde i veckan. Möjligheten att
interpellationssvar i förväg utdelas till ledamöterna och att statsrådet i så fall begränsar sitt anförande till en sammanfattning av svaret är enligt ut- redningens mening i hög grad värdefull och bör bibehållas. Något uttryck— ligt stadgande om att riksdagens kansli skall upprätta förteckning över interpellationer och spörsmål synes icke påkallat.
Paragrafen har avfattats i enlighet med vad nu anförts.
12 5 Spörsmål
I utredningens förslag användes termen »spörsmål» som motsvarighet till vad som enligt gällande bestämmelser kallas »enkel fråga för upplysningars inhämtande» (se ovan under FRF 9 kap. 5 5). Enligt OSt 20 5 3 mom. skall enkel fråga vara skriftligen uppställd och av bestämt innehåll utan att vara försedd med särskild motivering. Enkel fråga skall tillställas talman- nen i fyra exemplar. Talmannen skall därefter ofördröjligen låta vederbö- rande statsråd få del av frågan genom kammarens kansli. Beträffande en— kel fråga gäller de i OSt 20 5 4 och 5 mom. upptagna bestämmelser, för vil- ka redogjorts under 11 5, med följande undantag. Stadgande saknas om utdelning till ledamöterna av svar före avgivandet. Vid besvarande av enkel fråga får endast den ledamot, som framställt spörsmålet, och det statsråd, som lämnar svaret, deltaga i överläggningen (jfr R0 52 5 tredje stycket). Kammaren må dock, då viss fråga besvaras, på förslag av talmannen eller annan ledamot besluta upphäva den sålunda stadgade inskränkningen i yttranderätten. Beslut härom skall fattas utan föregående överläggning.
Utredningen. Förevarande paragraf avser formerna för spörsmåls fram- ställande och besvarande. Själva huvudföreskriften, att riksdagsledamot må rikta spörsmål till statsråd, har upptagits i FRF 9 kap. 5 5.
De nuvarande bestämmelserna angående enkel fråga bör i huvudsak gälla beträffande spörsmål men de bör anpassas efter vad utredningen i föregå- ende paragraf föreslagit för interpellation. Alltjämt bör gälla att spörsmål skall vara skriftligen uppställt, av bestämt innehåll och ej försett med moti- vering. Spörsmål bör ingivas till riksdagens kansli och därefter anmälas av talmannen vid sammanträde. Vad ovan föreslagits i fråga om fastställande av dag för besvarande av interpellation bör gälla även för spörsmål. Svar å spörsmål bör icke i förväg utdelas till ledamöterna. I fråga om debatten i samband med att spörsmål besvaras bör gälla samma inskränkningar som för närvarande.
Paragrafen har avfattats i enlighet med vad nu anförts.
3 KAP.
Ärendenas beredning
Det svenska utskottsväsendet uppvisar åtskilliga särdrag jämfört med ut- skottsväsendet i andra länders parlament.1 Det är i detalj reglerat i grund- lag, icke i arbetsordning. Redan detta ger det en fastare struktur än eljest skulle varit fallet. Beredningstvång föreligger praktiskt taget alltid, och utskotten är skyldiga att avge betänkanden över remitterade ärenden.
Den dominerande utskottstypen i den svenska riksdagen är ständigt ut— skott, dvs. utskott som alltid skall finnas vid varje riksmöte. Bortsett från ärende som rör en kammare enskilt, hör varje riksdagsärende till ett stän- digt utskotts kompetensområde; endast genom sammanstämmande beslut av kamrarna kan ett så kallat särskilt utskott tillsättas för beredning av visst ärende. Av vikt är vidare att de ständiga utskotten, liksom de sär- skilda, är gemensamma för kamrarna och att vardera kammaren utser lika många ledamöter i varje utskott. I utlandet har de gemensamma ut- skotten, i den mån sådana förekommer, uppgifter att bereda procedurfrå— gor och att framlägga förslag till sammanjämkning.
Då 1866 års riksdagsordning ersatte den tidigare gällande av år 1810, in- fördes på ett begränsat område en utskottstyp, som är gängse i många främmande länders parlament, i det att det tidigare allmänna besvärs- och ekonomiutskottet, som var ett gemensamt, ständigt utskott, avskaffades och dess ärenden överfördes till så kallade tillfälliga utskott som vardera kammaren tillsatte inom sig. Denna beredningsform slog dock aldrig rot, och med tillskapandet av det nuvarande gemensamma allmänna berednings— utskottet år 1953 återvände man till den tidigare ordningen. Nämnas bör i detta sammanhang, att enligt RO 365 2 mom. äger kammare tillsätta en— skilt utskott, bestående av så många ledamöter som kammaren aktar nö- digt, om i kammaren väckes fråga som blott rör kammaren enskilt. Be- stämmelsen tillkom i samband med 1949 års revision av riksdagens arbets- former. Något enskilt utskott har dock icke tillsatts under den tid, som därefter förflutit.
Även ärendenas fördelning mellan utskotten är i detalj angiven i grund- lag. Enligt 1810 års riksdagsordning skulle grundlagsärenden beredas av
1 Beträffande framställningar rörande svenskt och utländskt utskottsväsende må hänvisas till Tingsten, Utskottsväsendet, Sveriges riksdag, 11 (1934), Arbetsformerna i främmande länders parlament (SOU 1947: 80) och Håstad, The Parliament of Sweden (1957).
konstitutionsutskottet, statsregleringsärenden av statsutskottet, bevillnings- ärenden av bevillningsutskottet, bankoärenden av bankoutskottet, ärenden rörande allmän lag av lagutskottet och ärenden rörande ekonomisk och ad- ministrativ lag av allmänna besvärs- och ekonomiutskottet. Huvudprinci- pen för fördelningen var sålunda, att ärendena skall fördelas efter stats- rättsligt—funktionella grunder, icke efter materiella. Denna huvudprincip för ärendenas fördelning mellan utskotten äger alltjämt giltighet men har i vissa fall frånträtts. Jordbruksutskottets kompetens är sålunda materiellt bestämd. Vidare innebär t. ex. bevillnings- och bankoutskottens befattning med lagärenden undantag från huvudprincipen. Frågan om en övergång till en utskottsindelning efter helt materiella grunder diskuterades av 1946 års sakkunniga för en revision av riksdagens arbetsformer. Resultatet av en sådan övergång skulle bli ett antal fackutskott, som på samma sätt som det dåvarande jordbruksutskottet beredde både lag- och anslagsfrågor. De sakkunniga tog avstånd från en sådan lösning (SOU 1947: 79 s. 55 f.). Ej heller departementschefen ansåg att man i dåvarande läge borde överväga någon mera genomgripande reform av utskottsorganisationen (prop. 1948: 244 s. 67).
Utredningen. Utskottsväsendet i den svenska riksdagen har i huvudsak fungerat väl, och utredningen har icke funnit anledning att förorda någon mera genomgripande omläggning av detta. Ständigt utskott bör alltjämt vara den huvudsakliga utskottstypen, och av riksdagsordningen bör fram- gå, hur ärendena skall fördelas mellan utskotten. Lagärenden och finans- ärenden bör i princip beredas av skilda utskott. Några av de ständiga ut- skotten bör vid sidan av sina beredningsfunktioner ha speciella uppgifter. För beredning av visst eller vissa ärenden bör särskilt utskott kunna till- sättas. Något behov av att bibehålla kategorien »enskilt utskott» torde där- emot icke finnas.
Utredningens förslag i fråga om utskottsväsendet innebär emellertid i ett par hänseenden betydelsefulla nyheter. Såsom tidigare nämnts föreslås inrättandet av en finansnämnd och en lagnämnd, varigenom ärende skall kunna bli föremål för en ytterligare beredning, i viss mån ersättande den dubbla behandlingen i ett tvåkammarsystem. Vidare föreslås en omläggning av riksdagens hudgetberedning; i denna beredning avses finansnämnden spela en samordnande roll.
Förevarande kapitel är så disponerat, att 1 5 innehåller bestämmelser om beredningstvång och remiss till utskott. I 2—8 55 regleras därefter för varje ständigt utskott eller typ av ständigt utskott för sig dess beredningsom- råde.1 De övriga uppgifter, som ankommer på de ständiga utskotten, har icke angivits i detta kapitel utan på de ställen i förslaget till regeringsform eller förslaget till riksdagsordning, till vilka de sakligt sett hör. Sedan av-
1 De ständiga utskotten är angivna i FRF (Skåp. 11 5.
handlas i 95 särskilt utskott, i 105 den så kallade uppmjukningsregeln. i 115 återlämnande av ärende, i 125 sammansatt utskott, i 135 utskotts skyldighet att avge betänkande och i 145 finansnämnden såsom samord- nande instans i budgetarbetet. Till sist följer i 15 20 55 bestämmelser an- gående utskottsarbetet, varvid i 15 5 regleras statsråds tillträde till utskott och statlig myndighets skyldighet att tillhandagå utskott med upplysningar och yttranden, i 165 tystnadsplikt, i 175 jäv, i 185 utskotts rätt att före- slå uppskov med avgörande av ärende, i 19 5 utskottens sammanträden och i 20 5 omröstning inom utskott.
1 & Hänvisning till utskott
Enligt RO 555 2 mom. kan propositioner, så ock motioner i ämnen som tillhör ständigt utskotts beredning, icke företagas till avgörande i kammare, innan utskott avgivit yttrande däröver. Frågor som rör någondera kamma- re enskilt kan jämlikt samma moment avgöras genast. Sådana »enskilda» ärenden förekommer endast sällan — till dem hör t. ex. ärenden angående kammarens ordningsstadga — och även de brukar utskottsberedas. Vidare gäller att framställningar från riksdagens verk skall hänvisas till utskott (se ovan 5. 66). Det föreligger sålunda beredningstvång i praktiskt taget alla ärenden.
I RO 585 första stycket stadgas, att när proposition eller motion första gången förekommer i kammare, skall den, såframt ej kammaren genast hänvisar den till utskott, ligga på bordet till nästa sammanträde, då hän- visning till utskott bör ske, om frågan ej nedlägges eller, om den rör kam— maren enskilt, eljest blir avgjord. Varje ledamot äger därvid enligt samma stadgande i målet avge yttrande, vilket överlämnas till utskottet. Hänvis- ningen till utskottet får dock ej fördröjas därav.1 Enligt RSt 21 5 skall detta förfaringssätt tillämpas jämväl vid remiss av framställning från något riks- dagens verk. Hänvisning utan bordläggning ingår såsom ett led i så kallad snabbehandling av ärende. Beträffande återkallande av proposition eller motion hänvisas till vad ovan (5. 57, 65) anförts.
Jämlikt RO 635 första stycket äger kammare, om ämnet anses fordra ytterligare utredning, återförvisa ett ärende till det utskott, som avgivit betänkande i ärendet. I praxis sker återremiss sällan; för den händelse en- dast en kammare beslutat återremiss, brukar utskottet blott hemställa, att även denna kammare skall fatta beslut (se t. ex. JU 1960: 16).
Utredningen. Någon anledning att ändra gällande regler angående bered— ningstvång föreligger enligt utredningens mening icke. Proposition och mo— tion samt framställning från myndighet, som lyder under riksdagen, bör
1 Denna rätt att avge yttrande vid hänvisning av ärende till utskott användes i praxis främst vid remiss av statsverkspropositionen. Den debatt som då hålles kallas därför remissdebatten.
således för beredning hänvisas till utskott. I fråga om de ärenden i övrigt som kan tänkas förekomma bör det stå riksdagen fritt att besluta hän- visning till utskott. Undantag bör dock göras för ärende angående misstro- endeförklaring och medgivande att framställa interpellation. Före hänvis- ning till utskott bör regelmässigt en bordläggning ske. Möjligheten till snabbehandling bör dock bibehållas.
Även om återremiss förekommer endast sällan, bör möjligheten bibehål- las. Det bör även öppnas möjlighet att hänvisa ett ärende för ytterligare beredning till annat utskott än det, som avgivit betänkande i ärendet. Av finansutskott avgivet betänkande, som ej föranlett betänkande av finans- nämnden, bör sålunda av riksdagen kunna för ytterligare beredning hän- visas till finansnämnden, liksom ett av lagutskott avgivet betänkande på vilket kan läggas finansiella aspekter. I fråga om betänkande i lagärende som ej tillhör finansnämndens beredning föreslås, att även en minoritet inom riksdagen skall kunna få betänkandet hänvisat till lagnämnden (se?» 5).
I enlighet med det anförda stadgas i 15 första stycket att proposition och motion samt framställning från myndighet som lyder under riksdagen skall för beredning hänvisas till utskott. Vidare föreskrives att ärende an- gående misstroendeförklaring eller medgivande att framställa interpellation ej får hänvisas till utskott. Enligt andra stycket skall ärende före hänvis- ning till utskott bordläggas vid sammanträde, såvida riksdagen icke be- slutar omedelbar hänvisning. I tredje stycket stadgas att ärende vari ut- skott avgivit betänkande må hänvisas till utskott för ytterligare beredning.
25
Finansnämnden
Finansnämnden är såsom redan framhållits avsedd icke blott att ge de finansiella ärendena en ytterligare beredning och därigenom i någon mån utgöra en ersättning för den dubbla behandling som tvåkammarsystemet in- nebär utan även och framför allt att spela en samordnande och samman- hållande roll i riksdagens budgetbehandling. För att möjliggöra denna sam- ordning skall betänkande av finansutskott överlämnas till nämnden; här- om hänvisas till 14 5. Med den ställning i budgetarbetet, som finansnämn- den sålunda är avsedd att ha, ter det sig enligt utredningens mening natur- ligt att ärenden angående penning- och lånepolitiken samt ärenden av all- män betydelse för budgetarbetet av riksdagen hänvisas direkt till nämnden för beredning. Det är om dessa ärendens beredning, som 2 5 handlar. Ärenden angående penning- och lånepolitiken tillhör för närvarande ban— koutskottets kompetensområde. Enligt R0 41 5 1 mom. åligger det banko- utskottet att undersöka och utreda riksbankens och riksgäldskontorets sty-
relse och tillstånd samt bereda ärenden som avser användningen av de un— der riksgäldskontorets förvaltning stående utlåningsfonderna. I RO 415 2 mom. stadgas att till utskottet skall för beredning vidare hänvisas bland annat ärenden angående lagar och författningar rörande såväl riksbanken som andra bankinrättningar samt om rikets mynt.
Vidare må erinras om att bankoutskottet enligt RO 41 5 därutöver har följande uppgifter. Utskottet skall jämlikt 1 mom. föreslå och i mål, för Vilka utskottet fått sig sådan makt av riksdagen uppdragen, ge föreskrifter om riksbankens och riksgäldskontorets förvaltning samt föreslå vad till fyllandet av riksgäldsverkets behov erfordras. Till utskottet skall efter vad i 2 mom. stadgas hänvisas ärenden om det ekonomiska livets eller särskilda näringsgrenars organisation och förhållanden, vilka ej är av beskaffenhet att höra av annat utskott beredas. Enligt 3 mom. skall vidare till bankout- skottet hänvisas ärenden angående riksdags- och revisionskostnader samt kostnader för riksdagens hus och riksdagens verk (fjortonde huvudtiteln).
Vad angår ärenden av allmän betydelse för budgetarbetet må först er- inras om finansplanen och nationalbudgeten. Finansplanen omfattar redo- görelser för det ekonomiska läget samt för de samhällsekonomiska och finanspolitiska förutsättningarna för det framlagda budgetförslaget. Den statliga finanspolitiken har genom statsbudgetens ökade omfattning fått vidgad betydelse för hela samhällsekonomin. För att belysa de ekonomiska förhållandena i detta större sammanhang utarbetas en nationalbudget som fogas till finansplanen. Både finansplan och nationalbudget framlägges i budgetpropositionen (statsverkspropositionen). I kompletteringsproposi- tionen lämnas sedan en redogörelse med anknytning till budgetpropositionens finansplan för regeringens syn på det aktuella ekonomiska läget och den eko- nomiska politiken mot bakgrunden av bland annat en reviderad national- budget. Budgetpropositionen liksom kompletteringspropositionen remitteras visserligen i sin helhet till statsutskottet, men detta utskott tar ingen direkt ställning till finansplanen eller nationalbudgeten och avger följaktligen icke något betänkande över dem. Ej heller i bankoutskottets utlåtande angående granskningen av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning förekommer något ställningstagande till finansplan eller nationalbudget. Lika litet kan de uttalanden, som göres under remissdebatten om finansplan och nationalbudget, leda fram till något ställningstagande från riksdagens sida i fråga om den ekonomiska politiken.
I sitt betänkande (SOU 1959: 16) lämnade budgetkommittén en närmare redogörelse för ifrågavarande förhållanden. Kommittén erinrade om att norska stortinget som underlag för sin finansdebatt har ett utlåtande från »finans- og tollkomiteen» över de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken, vilka regeringen uppdragit i samband med framläggande av stats- verksproposition och nationalbudget. Budgetkommittén föreslog att finans— planen med nationalbudgeten vid riksdagens början skulle remitteras till
något riksdagens organ. Ett utlåtande i ämnet från detta organ borde före- ligga senast i mitten av februari. Detta utlåtande skulle ligga till grund för en särskild finansdebatt under senare hälften av februari. Härvid förutsatte budgetkommittén, att utlåtandet över finansplanen och nationalbudgeten fick en allmän och principiell karaktär på samma sätt som bankoutskottets dechargeutlåtande och icke innebar en definitiv fastlåsning av vare sig den totala utgiftsramen eller beskattningens storlek. Även om remissen formellt borde gälla finansplanen och nationalbudgeten, måste givetvis organet i fråga anses oförhindrat att lägga jämväl övriga delar av budgetpropositionen till grund för sin bedömning, eftersom finansplanen och i viss mening även nationalbudgeten innehåller en summering av utgifterna på såväl drift- som kapitalbudgeten.
Utlåtandet över finansplanen och nationalbudgeten borde enligt budget- kommitte'n utmynna i en omförmälan för riksdagen angående organets be- handling av finansplanen och nationalbudgeten på samma sätt som nu sker beträffande avsnittet om penning- och valutapolitiken i bankoutskottets dechargeutlåtande. Till bankoutskottets omförmälan brukar i allmänhet vara knuten en motivering med allmänna synpunkter. På samma sätt bru- kar merendels minoriteten (minoriteterna) avge en reservation (reserva- tioner) med alternativa synpunkter, vilken ävenledes utmynnar i en om- förmälan. I kamrarna har talmännen ställt proposition på att den under avsnittet gjorda omförmälan måtte läggas till handlingarna med godkän- nande antingen av utskottets uttalande eller av uttalande enligt reservation. Enligt budgetkommitténs mening borde motsvarande förfarande tillämpas beträffande det förutsatta utlåtandet över finansplanen och nationalbud- geten. Finansdebatten i anledning av detta utlåtande torde få ungefär sam— ma karaktär som den penningpolitiska dechargedebatten kring bankout- skottets memorial beträffande riksbankens förvaltning. Om riksdagen fann det lämpligt, kunde därför finansdebatten samordnas med denna debatt. Budgetkommittén hade emellertid endast velat peka på sistnämnda möjlig— het och icke velat förorda några bestämda regler härvidlag. Om man på detta sätt fick en särskild finansdebatt, kunde denna i viss mån komma att påverka uppläggningen av »remissdebatten» i så måtto, att diskussionen rörande den ekonomiska politiken och den allmänna finanspolitiken i re- missdebatten blev något mindre utförlig, varigenom i stället andra frågor kunde få större utrymme. En sådan förskjutning i remissdebattens inne- håll var emellertid icke ett nödvändigt element i den ordning för finansde— batten som budgetkommittén tänkt sig utan fick bli helt beroende av den praxis, som efter hand kunde utbilda sig inom riksdagen.
Uppgiften att avge utlåtande över finansplan och nationalbudget borde enligt budgetkommittén icke anförtros åt något av de befintliga ständiga utskotten utan åt en samordnande instans för riksdagens budgetarbete, av kommittén kallad budgetdelegationen. Denna svarar närmast mot den av
författningsutredningen föreslagna finansnämnden (jfr nedan under 14 5).!
Beträffande ärenden i övrigt av allmän betydelse för budgetarbetet må erinras om, att budgetkommittén föreslog, att den samordnande instansen för riksdagens budgetarbete även borde vara riksdagens centrala organ för alla budgettekniska frågor. I detta sammanhang bör nämnas, att enligt för- fattningsutredningens förslag skall närmare bestämmelser om de grunder enligt vilka statsbudgeten skall uppställas givas i en särskild budgetlag (se FRF 8 kap. 2 5).
Utredningen
Det synes utredningen lämpligt, att ärenden angående riksbankens och riks- gäldskontorets verksamhet beredes av finansnämnden. Vidare bör ären- den angående lagar och författningar rörande riksbanken och riksgäldskon- toret höra till finansnämndens kompetensområde. I anknytning härtill må nämnas, att i del 2 s. 512 förordats en utredning i syfte att överföra mynt- rätten till riksdagen. Även om en sådan ändring icke kommer till stånd, bör ärenden angående lagen om rikets mynt hänvisas till finansnämnden, var- vid hänvisningen får ske med stöd av 10 5. Det synes icke erforderligt att i lagtexten särskilt angiva, att ärende angående användningen av de under riksgäldskontorets förvaltning stående utlåningsfonderna skall beredas av finansnämnden.
Med vad här föreslagits kommer huvuddelen av bankoutskottets uppgif- ter att överföras till finansnämnden. Det kan emellertid i själva verket lika gärna sägas, att förslaget innebär att bankoutskottets verksamhetsområde utvidgas och att utskottet med hänsyn till de samordnande uppgifterna får ändrad benämning.
Vad angår bankoutskottets övriga uppgifter må erinras om att riksgälds- verkets inkomster och utgifter enligt utredningens förslag skall icke blott upptagas på utan även tillhöra statsbudgeten. Utredningen förordar att dessa budgetårenden skall överföras till finansutskott (se nedan under 6 5). Lagärenden angående andra bankinrättningar än riksbanken bör be— redas av lagutskott, till vars beredning redan nu hör lagärenden angående försäkringsväsendet. Ärenden angående det ekonomiska livets eller sär- skilda näringsgrenars organisation och förhållanden överfördes vid 1949 års revision av riksdagens arbetsformer till bankoutskottet. Såsom exempel nämndes därvid socialiseringsfrågor, ärenden avseende priskontroll och begränsning av bolagsvinster, liksom näringslagfrågor av mera principiell natur, exempelvis rörande näringsfriheten (SOU 1947: 79 s. 60 f.). Undan— tag göres emellertid i R0 41 5 för ärenden av sådant slag, vilka är av beskaf—
1 Frågan om en reell utskottsberedning av finansplanen berördes sedermera i motionen 1960 II: 644 av herrar Antonsson och Hansson i Önnarp (cp), inom konstitutionsutskottet vid höst- sessionen 1960 samt i motionerna 1961 I: 179 av herr Sveningsson (h) m. fl. och II: 205 av herrar von Friesen (fp) och Braconier (h). Härom hänvisas till vad som anföres under 14 5.
fenhet att böra beredas av annat utskott. Detta undantag har förorsakat av- gränsningsproblem, särskilt vad beträffar förhållandet mellan bankout- skottet och lagutskott; även beskrivningen av lagutskotts kompetensområde innehåller undantagsklausul av samma slag (se nedan under 7 5). I praxis har den avsedda koncentrationen av de ifrågvarande ärendena icke kunnat genomföras. Ärenden angående prisregleringslagen har sålunda genomgå- ende beretts av lagutskott, och utvidgningen av bankoutskottets område har begränsats till vissa allmänna näringspolitiska frågor. I överensstämmelse med den inledningsvis angivna allmänna fördelningsprincipen föreslår ut- redningen att ifrågavarande ärenden beredes av lagutskott, om de är att an- se som lagärenden, av finansutskott, om de är att anse som budgetårenden, samt i övrigt av allmänna beredningsutskottet. I fråga om de ärenden, som hänvisas till finansutskotts beredning, erhåller finansnämnden tillfälle att avge eget betänkande. Övriga ärenden kan, om riksdagen så anser erforder- ligt, av riksdagen hänvisas till finansnämnden för ytterligare beredning.
Utredningen vill i detta sammanhang erinra om att bankoutskottets upp— gift att enligt riksdagens bemyndigande ge föreskrifter om riksbankens och riksgäldskontorets verksamhet enligt FRF 8 kap. 8 5 första stycket skall övertagas av finansnämnden samt att utskottets uppgift att pröva och av- göra besvär enligt FRO 6 kap. 3 5 tredje stycket skall överföras på riks- dagens förvaltningsdelegation.
Med den centrala samordnande uppgift som skall tillkomma finansnämn- den, nämligen att främst från statsfinansiell och samhällsekonomisk syn- punkt bedöma samtliga ärenden som beretts av finansutskott, bör enligt utredningens mening förenas uppgiften att avge betänkande över finansplan och nationalbudget. Budgetpropositionen och kompletteringspropositionen bör i dessa delar remitteras direkt till finansnämnden. Detsamma bör gälla annat riksdagsärende (eller del av ärende) som avser budgetläget eller de allmänna riktlinjerna för finanspolitiken eller det ekonomiska läget och den ekonomiska politiken. Beträffande beredning av finansplan och national- budget kan utredningen ansluta sig till vad budgetkommittén anfört. Nämn- dens betänkande bör utmynna i förslag till uttalande(n), och vid behand- lingen i riksdagen bör proposition kunna ställas på att sådant uttalande eller annat uttalande, som reservationsvis fogats till finansnämndens yttrande, måtte godkännas av riksdagen.
De stora ekonomiska debatterna i riksdagen kommer, om utredningens förslag förverkligas, att ske i anslutning till betänkanden, som avgivits av finansnämnden. Den nuvarande remissdebatten bör delas upp i två debatter, en allmän politisk debatt i anslutning till regeringsdeklarationen vid riks- mötets början i oktober — då föreligger ännu icke budgetpropositionen —— samt en finansdebatt i anslutning till finansnämndens betänkande över fi- nansplan och nationalbudget i budgetpropositionen. Det är av vikt att detta betänkande kommer så tidigt som möjligt under våren. Det blir vidare tillfälle
till finansdebatt i anslutning till nämndens betänkande om granskningen av riksbankens verksamhet (penning- och valutapolitiken) samt nämndens be- tänkande om finansplan och nationalbudget i komp]etteringspropositionen. Sedan erfarenhet vunnits av den nya ordningen, kan det finnas anledning att överväga en samordning av debatten om budgetpropositionens finans- plan och nationalbudget samt debatten om penning— och valutapolitiken.
Även ärenden angående budgetlagen samt andra lagar och författningar rörande statsbudgeten bör direkt hänvisas till finansnämnden.
Vidare må nämnas att det enligt 14 5 ankommer på finansnämnden att sammanställa statsbudgeten för det närmast följande budgetåret och anmäla denna för riksdagen.
Person som är ledamot av finansutskott bör icke samtidigt vara ledamot av finansnämnden. Förutom principiella skäl talar även praktiska skäl häremot, eftersom det kan väntas, att båda uppdragen kommer att bli arbetstyngda.
Utredningen vill understryka betydelsen av att finansnämnden utrustas med ett effektivt kansli. I detta bör ingå tjänstemän, som har samhälls- ekonomisk och statsfinansiell utbildning. Det är naturligt att kansliet fortlöpande sammanställer och analyserar väsentliga fakta angående ut— vecklingen inom nämndens område.
I enlighet med det anförda har i 2 5 stadgats att till finansnämnden hän- visas ärende angående finansplan och nationalbudget samt riksbankens och riksgäldskontorets verksamhet ävensom ärende angående lag eller annan författning rörande statsbudgeten, riksbanken och riksgäldskon— toret.
35. Lagnämnden
Beredningen av lagärenden ankommer för närvarande icke blott på lagut- skott utan även på andra utskott. Konstitutionsutskottet, bevillningsutskot- tet och bankoutskottet har sålunda samtliga att bereda vissa grupper av lag- ärenden. Behovet av samordning mellan de lagberedande utskotten har emellertid icke varit lika framträdande som i fråga om de budgetberedande. Förslaget om inrättandet av en lagnämnd motiveras ej heller av att det föreligger ett påtagligt behov av samordning mellan de lagberedande ut- skotten. Motiveringen är i stället, att det i fråga om lagärenden, vilka ej sällan är omfattande och komplicerade, bör finnas en instans som skall kunna ge dessa ärenden en ytterligare beredning, om så anses erforderligt. Såsom tidigare framhållits kan lagnämnden liksom finansnämnden i detta hänseende sägas utgöra en ersättning för den dubbla behandling som ett tvåkammarsystem erbjuder.
För att garantera att en sådan ytterligare beredning verkligen kommer till stånd,_när den kan anses erforderlig, bör av annat utskott avgivet be- tänkande i lagärende hänvisas till lagnämnden, om vid riksdagens behand- ling av ärendet minst en tredjedel av riksdagens ledamöter biträtt yrkande därom. I själva verket kan hänvisning av ett lagärende till lagnämnden medföra ett system med två läsningar i riksdagen. Minoritetens rätt bör emellertid icke avse sådana lagar som antingen indirekt eller direkt hör till finansnämndens beredning (t. ex. skattelag, budgetlagen och riksbanks- lagen). Ej heller bör ärende avseende riksdagens yttrande över förslag till annan författning än lag eller ärende angående utredning om lagstiftning hänvisas till lagnämnden på yrkande av en minoritet inom riksdagen; det bör observeras, att dessa ärenden enligt den av utredningen använda ter- minologin icke kallas lagärenden (jfr del 2 s. 336). Hinder föreligger där- emot icke att genom vanligt majoritetsbeslut i riksdagen med stöd av 1 5 tredje stycket hänvisa sådant ärende till lagnämnden.
Justitieombudsmannens och militieombudsmannens ämbetsberättelser hänvisas för närvarande till beredning av lagutskott och tilldelas första lagutskottet. Inrättas en lagnämnd, bör ombudsmännens berättelser i stället hänvisas till denna. Enligt 5 kap. 8 5 ankommer det på lagnämnden att för- bereda val av ombudsmän jämte ställföreträdare samt att under tid då riksmöte ej pågår förrätta val av ställföreträdare för ombudsman.
Det är knappast antagligt att lagnämnden kommer att bli ett arbetstyngt utskott. Hinder bör därför icke möta att ledamot av lagnämnden samtidigt är ledamot av lagutskott. Inom lagnämnden bör sådan ledamot emellertid icke deltaga i beredningen av ärende, som tidigare beretts av det lagutskott han tillhör.
I enlighet med vad nu anförts stadgas i 3 5, att till lagnämnden hänvisas av annat utskott avgivet betänkande i lagärende som ej tillhör finansnämn- dens beredning, om vid riksdagens behandling av ärendet minst en tredje- del av riksdagens ledamöter biträtt yrkande därom. Till lagnämnden hän- visas ock berättelser av riksdagens ombudsmän rörande deras tjänsteut- ovmng.
4 5 Utrikesutskottet
Enligt RO 375 1 mom. skall utrikesutskottet meddela utlåtanden och av- giva förslag i anledning av dit hänvisade frågor, 'som angår rikets förhål— lande till främmande makter och ej tillhör annat utskotts beredning. I 2 mom. stadgas om utskottets tillgång till handlingar samt om statsråds rätt att meddela utskottet upplysningar. I 3 mom. gives bestämmelser om tystnadsplikt. '
Utredningen. Någon ändring av utrikesutskottets kompetensområde bör icke göras. Termen »främmande makt» bör utbytas mot »främmande stat eller mellanfolklig organisation» (jfr del 2 s. 244). Generella bestämmelser angående utskotts tillgång till upplysningar och statsråds rätt att lämna upplysningar till utskott har upptagits i 15 5. En generell bestämmelse om tystnadsplikt har föreslagits i 16 5. Utredningen förutsätter, såsom framhål- lits i del 2 s. 244, att nuvarande praxis rörande allmän utrikespolitisk infor- mation från regeringens sida till utrikesutskottet bibehålles.
I enlighet med vad nu anförts föreskrives i 4 5, att till utrikesutskottet hänvisas ärende som angår rikets förhållande till främmande stat eller mellanfolklig organisation och som icke tillhör annat utskotts beredning.
55. Konstitutionsutskottet
I RO 38 5 1 mom. stadgas att konstitutionsutskottet tillkommer att granska rikets grundlagar, lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma all- männa handlingar, vallagen , stadgan om ersättning för riksdagsmannaupp- dragets fullgörande ävensom riksdagsstadgan samt att hos riksdagen före— slå de ändringar däruti som utskottet anser högst nödiga eller nyttiga och möjliga att verkställa. Utskottet skall också meddela utlåtande över de från kamrarna till utskottet hänvisade frågor rörande grundlagarna samt ovannämnda lagar och stadgar.
Enligt 2 mom. skall utskottet vidare meddela utlåtanden och avgiva för— slag i anledning av dit hänvisade frågor angående kommunallagarna samt angående lagar och författningar om statsrådets ansvarighet, om antalet statsdepartement och statsråd utan departement, om kommandomål, om ri- kets vapen och flagga, om allmänt kyrkomöte och om allmän folkomröst— ning i ämnen, som ej tillhör annat utskotts behandling. I 3 mom. lämnas en erinran om utskottets granskningsuppgifter. Enligt 4 mom. tillkommer det utskottet att vid olika meningar mellan kamrarna till vilket utskott uppkomna frågor och ämnen bör hänvisas, därom besluta, så ock att skilja mellan kammare och dess talman, då den senare vägrar proposition. I 5 mom. gives bestämmelser om tystnadsplikt.
Utredningen. Konstitutionsutskottets nuvarande kompetensområde böI i allt väsentligt kvarstå orubbat. Ärende angående grundlag och kommunal- lag samt ärende angående annan lag eller författning om regering, riksdag och allmänt kyrkomöte och om inskränkning i svensk medborgares tillgång till allmänna handlingar bör alltjämt beredas av konstitutionsutskottet. Till kategorien »andra lagar och författningar om regering och riksdag» bör så— lunda räknas den förutsatta lagen om högsta antalet statsråd (se del 2 s. 227), riksdagsordningen och vallagen samt stadgan om ersättning för riks- dagsmannauppdragets fullgörande; även den sistnämnda torde böra antagas
som lag. Vidare bör den ifrågasatta generella lagen om folkomröstning (se del 2 s. 335) höra till konstitutionsutskottets kompetensområde. För varje folkomröstning bör däremot icke stiftas en särskild lag.
Därutöver nämner R0 38 5 riksdagsstadgan, ansvarighetslagen för stats- rådets ledamöter, lagen om kommandomål, lagen om rikets vapen och lagen om rikets flagga. Riksdagsstadgans bestämmelser avses enligt utredningens förslag skola ingå i riksdagsordningen, någon särskild ansvarighetslag för statsrådets ledamöter skall icke finnas (se del 2 s. 457), och lagen om kom- mandomål torde kunna upphävas (se del 2 s. 238). Däremot synes det, såsom framhållits i del 2 s. 227, knappast erforderligt att antalet departement skall anges i lag. Vad angår lagarna om rikets vapen och flagga överfördes de år 1909 tillsammans med ansvarighetslagen och medborgarskapslagen från lag- utskotts till konstitutionsutskottets beredning. Motiveringen var, att de hade konstitutionell innebörd.l I samband med 1949 års revision av riksdagens arbetsformer återfördes emellertid medborgarskapslagen till lagutskott; det anfördes att denna med hänsyn till sin beskaffenhet borde hänföras till lag- utskotts beredning (SOU 1947: 79 s. 59). Ej heller lagarna om rikets vapen och flagga kan numera sägas ha någon konstitutionell innebörd. Utredningen får därför förorda, att även de återföres till lagutskotts beredning.
Vad angår konstitutionsutskottets granskningsuppgifter hänvisas till FRF 9 kap. Utskottets nuvarande uppgift, att då det uppstår olika meningar mel- lan kamrarna till vilket utskott ett ärende bör hänvisas, därom besluta, bort- faller med införandet av ett enkammarsystem. Utskottets uppgift att vid pro- positionsvägran, som icke gillas av riksdagen, skilja mellan riksdagen och talmannen är reglerad i 1 kap. 14 5. Beträffande bestämmelser om tystnads- plikt hänvisas till 3 kap. 16 5.
För närvarande saknas direkt bestämmelse angående beredning av åren- de rörande riksdagsledamots behörighet. Sådan beredning bör enligt utred- ningens mening ankomma på konstitutionsutskottet.
I enlighet med vad nu anförts stadgas i 5 5 att till konstitutionsutskottet hänvisas ärende angående grundlag och kommunallag samt ärende angående annan lag eller författning om regering, riksdag och allmänt kyrkomöte och om inskränkning i svensk medborgares tillgång till allmänna handlingar ävensom ärende angående riksdagsledamots behörighet.
6 5 F inansutskotten
Beredningen av budgetårendena (finansärendena) är för närvarande uppde- lad på fyra ständiga utskott, nämligen statsutskottet, bevillningsutskottet, bankoutskottet och jordbruksutskottet. Statsutskottet skall enligt RO 39 5
1 Bih. t. riksdagens prot. 1908:2:2:2:1 s. 66.
1 mom. — i den mån det icke gäller jordbruksärenden eller riksdags- och re- visionskostnader eller kostnader för riksdagens hus och riksdagens verk — granska, utreda och uppgiva statsverkets tillstånd och förvaltning samt föreslå vad som erfordras till fyllandet av dess behov, varvid nödiga indrag- ningar och besparingar skall iakttagas. Utskottet åligger därjämte att an- tingen i form av sammansatt utskott gemensamt med eller eljest efter sam- råd med de övriga utskott vilka handlägger budgetårenden förslagsvis be- räkna de ordinarie inkomsterna, uppgiva hur mycket som bör utgöras ge- nom bevillningar samt uppgöra förslag till riksstat. Bevillningsutskottet skall jämlikt R0 40 5 1 mom. bereda alla dit hänvisade ärenden som angår föreskrifter om bevillnings utgörande. Utskottet har även att antingen i form av sammansatt utskott gemensamt med eller eljest efter samråd med de. övriga utskott som handlägger budgetårenden förslagsvis beräkna in- komsterna av de särskilda bevillningarna och sedan statsverkets behov blivit utredda och bestämda, föreslå sättet att genom bevillning åvägabringa jämvikt i budgetregleringen. Utskottet äger därjämte föreslå vad det anser billigt och nyttigt i bevillningsärenden. Bankoutskottet skall enligt R0 41 5 3 mom., såsom redan framhållits under 2 5, bereda ärenden angående riks- dags- och revisionskostnader samt kostnader för riksdagens hus och riks- dagens verk (fjortonde huvudtiteln). Jordbruksutskottet slutligen hand— lägger enligt R0 43 5 jordbruksärendena (nionde huvudtiteln); denna upp- gift övertog utskottet vid sin tillkomst år 1909 från statsutskottet.
Vid beredningen av ärenden arbetar statsutskottet på fem avdelningar: Första avdelningen handlägger första, tredje, fjärde och tionde huvudtit— larna, andra avdelningen åttonde huvudtiteln, tredje avdelningen andra, femte och elfte huvudtitlarna, fjärde avdelningen inkomsterna, sjätte och trettonde huvudtitlarna samt utgifterna för kapitalfonderna och kapital- investering i affärsverksfonderna och femte avdelningen sjunde och tolfte huvudtitlarna.1 Avdelning upprättar förslag till betänkande, vilket därefter föredrages i utskottets plenum, varefter betänkandet avgives i utskottets namn. Även bevillningsutskottet är uppdelat på avdelningar, en för frågor rörande tullbevillningen, postbevillningen och stämpellagstiftningen m.m. och en för frågor rörande den direkta beskattningen m.m. Avdelningarna nämns icke i riksdagsordningen, ej heller i riksdagsstadgan.
Stats-, bevillnings- och bankoutskotten har utöver de nämnda uppgifterna även andra. Statsutskottet skall enligt RO 39 5 2 mom. kontrollera den eko— nomiska medelsförvaltningen (se del 2 s. 469). Bevillningsutskottet till— kommer jämlikt RO 40 5 2 mom. att bereda lagärenden rörande kommunala
1 Av huvudtitlarna avser den första hov- och slottsstaterna, den andra justitiedepartementet, den tredje utrikesdepartementet, den fjärde försvarsdepartementet, den femte socialdeparte— mentet, den sjätte kommunikationsdep'artementet, den sjunde finansdepartementet, den åttonde ecklesiastikdepartementet, den nionde jordbruksdepartementet, den tionde handelsdeparte— mentet, den elfte inrikesdepartementet, den tolfte civildepartementet, den trettonde oförutsedda utgifter samt den fjortonde riksdagen och dess verk m. m.
- mig?!-'”.-
skatter samt — jämväl i andra fall än då fråga är om bevillning — rörande alkoholhaltiga varor. Med stöd av detta moment bereder bevillningsutskottet sålunda ärenden angående kommunalskattelagen och rusdrycksförsäljnings- förordningen. Dessa grupper av ärenden har sedan länge hänvisats till ut- skottet, och denna praxis grundlagsfästes år 1933, då RO 40 5 2 mom. till- kom. Beträffande bankoutskottets uppgifter utöver de budgetberedande hänvisas till 2 5.
Splittringen av beredningen av budgetårendena har sedan länge kriti- serats. Frågan om en omorganisation av riksdagens budgetbehandling har också länge varit aktuell. Uppmärksamheten har härvid framför allt fästs vid behovet av en sammanhållande och samordnande instans. Härom hän- visas till 14 5.
Förslag har emellertid även framförts i syfte att omorganisera de budget- beredande utskotten. I sitt år 1920 framlagda betänkande framförde så- lunda budgetårskommittén tanken på en uppdelning av statsutskottet i flera utskott, så att mot varje departement svarade i princip ett statsut— skott (Bih. 1921: 2: 2: 4: 5 .s. 42). I en reservation till SOU 1947: 79 uttalade herr Hallén ( 5), att statsutskottet borde uppdelas på fem självständiga fack- utskott och att ärendena mellan dessa utskott skulle uppdelas i huvudsak i följande fem huvudgrupper: skol- eller undervisningsfrågor, försvarsfrå- gor, löne- och pensionsfrågor, kommunikations- eller trafikfrågor samt häl- sovårds- och socialvårdsfrågor. Till det utskott som handlade de sistnämnda frågorna skulle också första, andra och tredje huvudtiteln remitteras. I övrigt fick ärendena fördelas efter graden av samhörighet med de fem uppräknade huvudgrupperna och under hänsynstagande till de olika fack- utskottens arbetsbörda. Inom budgetkommittén hade herr Håstad (h) så- som alternativ velat framföra tanken på en mera genomgripande ändring av utskottsorganisationen. Enligt detta alternativ skulle statsutskottets nuvarande avdelningar ombildas till fackutskott i stil med jordbruksut— skottet — alltså ett försvarsutskott, ett socialutskott osv. Kommitténs öv- riga ledamöter hade dock ansett detta förslag i dåvarande läge utgöra en alltför genomgripande omstöpning av formerna för riksdagens budgetarbete (SOU 1959:16 s. 40).
Vid upprepade tillfällen har det vidare ifrågasatts, att jordbruksutskottets ärenden skulle återföras till statsutskottet. Senast har budgetkommittén tagit frågan under övervägande. För ett inordnande av jordbruksutskottet i statsutskottet hade inom kommittén åberopats, att avvägningen mellan olika budgetområden härigenom skulle bli jämnare. Mot tanken hade å andra sidan framhållits, att statsutskottet härigenom skulle bli för stort och otympligt. Som resultat av sina överväganden fann sig kommittén icke böra föreslå någon ändring av jordbruksutskottets ställning (SOU 1959: 16 s. 40).
Nämnas må slutligen att 1946 års sakkunniga för utredning av frågan om riksdagens arbetsformer föreslog, att lagärenden rörande alkoholhaltiga varor i de fall som avses i RO 405 2 mom. skulle överflyttas från bevill- ningsutskottet till lagutskott (SOU 1947: 79 s. 62). De sakkunniga uttalade att dessa frågor borde betraktas snarare som sociala än som med bevill- ningsfrågor sammanhörande och att de borde beredas i samma ordning som övrig sociallagstiftning. Antalet sådana ärenden var i regel lågt; det utgjorde år 1946 endast två. Inom utredningen reserverade sig herr Nilsson i Kristinehamn (s) häremot och framhöll (s. 143 f.), att spörsmålet i vil- ken grad de avsedda varorna skall vara föremål för beskattning var ett bevillningsspörsmål och som sådant _ vilket även de sakkunniga ansåg — måste handläggas av bevillningsutskottet. Under sådana förhållanden syn- tes det reservauten icke vara ägnat att främja dessa frågors sakliga be- handling om de uppdelades på två utskott. Inom bevillningsutskottet hade man en aktningsvärd sakkunskap samlad rörande dessa frågor. I proposition 1948: 244 (s. 67) anslöt sig departementschefen till reservantens uppfatt- ning, och den av de sakkunniga föreslagna överflyttningen kom ej till stånd.
Utredningen
I syfte att åstadkomma större planmässighet och enhetlighet i riksdagens budgetbehandling föreslår utredningen, såsom redan framhållits under 2 5 och närmare utvecklas under 14 5, att finansnämnden skall fungera som en samordnande och sammanhållande instans i budgetårenden. Någon an- ledning att bibehålla behandlingen i statsutskottets plenum föreligger då icke. En konsekvens härav blir att var och en av statsutskottets avdelning- ar bör ombildas till ett ständigt utskott.
Vad namnfrågan beträffar synes termen »statsutskott» av skäl som an- givits i del 2 s. 366 icke lämplig. En möjlighet vore att efter mönster av vad som gäller i fråga om jordbruksutskottet ge de fem utskotten namn efter deras huvudsakliga beredningsomräde, alltså försvarsutskott, undervis- ningsutskott, socialutskott etc. En sådan ordning skulle emellertid binda fördelningen av ärendena mellan de fem utskotten alltför hårt.
Vidare gäller att termen »bevillningsutskott» är olämplig, eftersom be- villningsbegreppet enligt utredningens förslag icke längre skall användas (se del 2 s. 374). Det kan ej heller komma i fråga, att kalla bevillningsut- skottet för >>inkomstutskottet>>, eftersom det kan te sig önskvärt att ett budgetberedande utskott bereder både utgifts- och inkomstärenden. Det kan sålunda vara lämpligt, att det utskott som bereder ärenden angående anslag till de affärsdrivande verken även får i uppdrag att beräkna dessa verks inkomster.
Från dessa utgångspunkter föreslår utredningen, att i stället för det nu- varande statsutskottet samt bevillningsutskottet och jordbruksutskottet in- rättas sju jämställda ständiga utskott. Efter benämningen på den kategori
xi new -..; za...
av ärenden som de skall bereda, nämligen finansärenden, bör de kallas finansutskott. I fråga om arbetsfördelningen mellan dessa sju utskott har utredningen utgått från att den nuvarande fördelningen i huvudsak bibe— hålles.1 Det är emellertid med hänsyn till arbetsbelastningen angeläget att jämkningar kan göras smidigt. Fördelningen av ärendena mellan utskotten bör därför icke fastlåsas i riksdagsordningen utan den bör — efter mönster av vad som gäller i fråga om lagutskotten — ske i enlighet med grunder som utskotten gemensamt fastställer. Detta innebär att riksdagen skall remittera ett finansärende till finansutskott och icke till visst finansutskott. Den närmare fördelningen av ärendena mellan finansutskotten bör ske på sam- ma sätt som i fråga om ärenden som hänvisats till lagutskott. Härom hän- visas till 7 5.
Vad åter angår de uppgifter, som vid sidan av de budgetberedande nu tillkommer stats- och bevillningsutskotten, har de berättelser som revi- sorerna avger en så naturlig anknytning till budgeten, att berättelserna bör hänvisas till finansutskott. Undantag bör dock göras för revisorernas be- rättelser angående granskning av riksbanken och riksgäldskontoret; dessa berättelser bör beredas av finansnämnden. Den omfattande gransknings- verksamhet, som enligt RO 395 2 mom. åvilar statsutskottet men som ut- skottet i praktiken icke utövar, torde nu även formellt böra helt överlåtas på revisorerna och sålunda icke anförtros finansutskott. Vad skattelagarna beträffar, dvs. lagar om skatter (både statliga och kommunala) samt om stat- liga avgifter, hör de självfallet till finansutskotts beredning. Till skattelagar- na bör också räknas sådan lag som taxeringsförordningen. Däremot kan ut- redningen icke finna, att de i RO 40 5 2 mom. nämnda lagarna om alkohol- haltiga varor bör hänvisas till finansutskott. Det är visserligen riktigt att de ifrågavarande lagarna, t. ex. rusdrycksförsäljningsförordningen, har ett visst samband med beskattningen, på så sätt att varorna i fråga enligt andra för- fattningar är föremål för beskattning, men syftet med lagarna är främst so- cialt och icke fiskaliskt. Det är enligt utredningens mening angeläget, att samtliga ärenden angående lagar med socialt syfte blir föremål för beredning av ett och samma utskott. Det är icke tillfredsställande, att — såsom för närvarande är fallet — ärenden angående rusdrycksförsäljningsförordning- en skall beredas av ett utskott (bevillningsutskottet) och ärenden angå— ende nykterhetsvårdslagen av ett annat (andra lagutskottet). Utredningen föreslår därför -— i likhet med 1946 års sakkunniga i frågan om riksdagens arbetsformer — att ifrågavarande lagar hänföres till lagutskotts kompetens- område.
Att bankoutskottets budgetberedande uppgifter skall överföras till fi— nansutskott och att bankoutskottets uppgifter i övrigt i huvudsak skall övertagas av finansnämnden har berörts under 2 5.
1 Observeras bör att omfattningen av det arbete som för närvarande åvilar statsutskottets femte avdelning minskar, om -— såsom föreslagits i FRF 8 kap. 4 5 — en riksdagens lönedele- gation inrättas.
I enlighet med vad nu anförts stadgas i 65 första stycket att till finans- utskott hänvisas ärende angående statens inkomster och utgifter samt ären- de angående lag eller annan författning rörande skatter och statliga avgif- ter ävensom sådan berättelse av riksdagens revisorer, vilken ej avser riks- banken eller riksgäldskontoret. Enligt 65 andra stycket är antalet finans- utskott sju. Jämlikt tilläggsbestämmelserna till paragrafen skall ärendena fördelas mellan finansutskotten enligt grunder, fastställda av utskotten vid gemensamt sammanträde. I tilläggsbestämmelserna har vidare upptagits ett stadgande att riksdagens kansli skall underrätta finansnämnden om hän- visning av ärende till finansutskott eller i dess ställe tillsatt särskilt ut- skott. Denna fråga beröres under 14 5.
7 & Lagutskotlen
Enligt RO 425 1 mom. tillkommer det lagutskotten, vilkas antal enligt RO 365 1 mom. skall vara tre, att meddela utlåtanden och avgiva förslag i anledning av de, såsom icke tillhörande annat utskotts beredning, dit hän- visade frågor om stiftande, ändring, förklaring eller upphävande av civil-, kriminal- och kyrkolag, likasom ock av andra lagar och författningar, som stiftas av konung och riksdag samfällt. I 2 mom. stadgas, att justitieom- budsmannens och militieombudsmannens tjänsteutövning skall granskas av lagutskott. Jämlikt 3 mom. verkställes fördelning mellan lagutskotten av de till dem hörande ärendena på sätt riksdagen bestämmer.
I anslutning till R0 42 5 3 mom. har i riksdagsstadgan 20 5 föreskrivits, att till lagutskotts behandling hörande ärenden skall fördelas mellan lag- utskotten vid särskilda sammanträden med deputerade för dem. Depute- rade är för varje utskott ordföranden, vice ordföranden och två för hela riksdagen utsedda ledamöter. Sammanträde skall hållas så ofta det för för- delning av inkomna ärenden finnes erforderligt. Utskotten äger å gemen- samma sammanträden fastställa allmänna grunder för ärendenas fördel- ning mellan utskotten att gälla till dess utskotten annorledes beslutar.
Enligt gällande grunder för ärendenas fördelning mellan lagutskotten, an- tagna av utskotten år 1950 samt ändrade år 1961,1 bereder första lagutskot- tet frågor rörande civil-, straff-, process- och kyrkolag, ombudsmännens ämbetsförvaltning samt konstitutionella och allmänt förvaltningsrättsliga frågor, andra lagutskottet frågor rörande arbets- och sociallag ävensom lagar angående undervisning, försvar och näringsrätt och tredje lagutskottet frågor rörande fastighetsbildning, expropriation, skog, vatten, vägar, jakt, fiske och gruvor samt folkbokföring och trafikförhållanden. Frågor som icke uttryckligen förklarats höra till något av utskotten fördelas efter gra- den av samhörighet med de angivna huvudgrupperna. Avvikelser från grun- derna kan företagas, i den mån ett lagärendes sakliga eller tekniska beskaf-
1 Se lagutskottens memorial 195011 och 1961: 1.
.nu ..... .. ..
fenhet eller ojämnhet i arbetsbörda eller andra särskilda skäl därtill föran- leder.
Lagutskotten bereder icke blott lagärenden utan även ärenden, som avser att riksdagen skall yttra sig i fråga om förslag till författning eller att riks- dagen skall begära utredning angående lagstiftning. Till lagutskott hänvisas även ärenden angående traktater, som avser fråga inom lagutskotts kom- petensområde.
Enligt RO 425 1 mom. skall sålunda till lagutskott hänvisas samtliga ärenden avseende samfällt stiftad lag, vilka icke hör till annat utskotts beredning. I riksdagsordningen föreskrives att vissa kategorier av lagären- den skall beredas av annat utskott, nämligen konstitutionsutskottet, bevill- ningsutskottet eller bankoutskottet. Ovan har under 2, 5 och 6 55 angivits, vilka dessa kategorier är. Under 2 5 har framhållits, att gränsen mellan lagutskotts och bankoutskottets kompetensområden på en punkt är fly- tande (se ovan s. 88 f.).
Utredningen. Lagärenden bör alltjämt i princip anses höra till lagut- skotts beredning. Även i fortsättningen bör emellertid, såsom framgår av vad redan sagts, gälla att vissa kategorier av lagärenden beredes av annat utskott. Enligt utredningens förslag skall till finansnämnden höra lagar rörande statsbudgeten, riksbanken och riksgäldskontoret, till konstitutions- utskottet grundlag och kommunallag samt andra lagar om regering, riks- dag och allmänt kyrkomöte och om inskränkning i svensk medborgares tillgång till allmänna handlingar samt till finansutskott lagar rörande skat- ter och statliga avgifter. Förslaget innebär, att till lagutskott överföres från konstitutionsutskottet lagar om rikets vapen och flagga, från bevillnings- utskottet lagar rörande alkoholhaltiga varor, i den mån dessa författningar icke avser beskattning, samt från bankoutskottet lagar rörande andra bank- inrättningar än riksbanken. Av betydelse i detta sammanhang är även, att stadgandet i RO 41 5 2 mom. om hänvisning till bankoutskottet av frågor om det ekonomiska livets eller särskilda näringsgrenars organisation och förhållanden, vilka ej är av beskaffenhet att höra av annat utskott behand- las, icke avses skola få någon motsvarighet i förslaget till ny riksdagsord— ning. Även därigenom torde lagutskottens kompetensområde något vidgas.
Lagutskottens kompetens bör icke begränsas till att avse endast lagären- den. Även ärende angående annan författning än lag, t. ex. en proposition i vilken regeringen begär riksdagens yttrande över förslag till författning som regeringen äger besluta för rikets styrelse och förvaltning, bör beredas av lagutskott, förutsatt att ärendet icke enligt den föreslagna riksdagsord- ningen uttryckligen hänföres till annat utskotts beredning. Vidare bör, lik- som fallet är för närvarande, gälla att ärende angående utredning om stif- tande av lag eller annan författning bör beredas av det utskott till vars kompetensområde författningen i fråga hör.
Om lagnämndens befattning med lagärenden hänvisas till vad ovan sagts under 3 5. Där har vidare föreslagits att granskningen av ombudsmännens tjänsteutövning skall överföras till lagnämnden.
Utredningen har ej haft anledning att ifrågasätta någon ändring av lag- utskottens antal eller av principerna eller sättet för ärendenas fördelning mellan utskotten. Antalet lagutskott bör vara tre och ärendena bör fördelas mellan utskotten enligt grunder, som fastställes av utskotten vid gemensamt sammanträde. Den närmare fördelningen bör lämpligen .ske genom depute- rade bestående av utskottens ordförande och vice ordförande.
I enlighet med det anförda stadgas i 7 5 första stycket att till lagutskott hänvisas ärende angående lag eller annan författning vilket icke tillhör annat utskotts beredning. Enligt andra stycket är antalet lagutskott tre. I tilläggsbestämmelserna före-skrives, att ärendena fördelas mellan lagut— skotten enligt grunder, fastställda av utskotten vid gemensamt samman— träde.
8 5 Allmänna beredningsutskottet
Allmänna beredningsutskottet skall enligt RO 445 meddela utlåtanden och avgiva förslag i anledning av de, såsom icke tillhörande annat utskotts behandling, från kamrarna dit hänvisade frågor av beskaffenhet att utskotts yttrande däröver erfordras. Såsom redan (5. 82) framhållits, bereddes dessa ärenden tidigare av kammarutskott; under åren 1867—1949 av så kallade tillfälliga utskott, av vilka vardera kammaren tillsatte flera, samt åren 1950—53 av allmänna beredningsutskott, ett för vardera kammaren. Det nuvarande gemensamma allmänna beredningsutskottet inrättades ge— nom grundlagsändring år 1953.
Allmänna beredningsutskottets kompetensområde är Sålunda negativt an- givet; dit hänvisas ärende, som icke tillhör annat utskotts beredning och som är av beskaffenhet att utskotts yttrande erfordras. Gränslinjen mellan sådana ärenden och andra ärenden var tidigare föremål för åtskillig dis- kussion. I praxis hänvisas numera till allmänna beredningsutskottet endast motioner, i vilka begäres utredning eller att riksdagen skall göra visst ut- talande till regeringen. Avser sådan motion utredning om lagstiftning eller förutsätter den anslag för det löpande eller det närmast följande budgetåret, beredes den dock icke av allmänna beredningsutskottet.
Utredningen. Det föreligger enligt utredningens mening ingen anledning att ifrågasätta någon ändring i sak av nuvarande bestämmelser angående allmänna beredningsutskottet. I enlighet härmed har i 8 5 upptagits ett stadgande, att till allmänna beredningsutskottet hänvisas ärende som icke tillhör annat utskotts beredning.-I detta sammanhang bör emellertid obser-
., Ai...»
veras att beredningstvång icke föreligger i fråga om samtliga kategorier av ärenden; härom hänvisas till vad ovan sagts under 1 5.
9 5 Särskilt utskott
Det ankommer enligt R0 36 5 1 mom. första stycket på kamrarnas samman- stämmande beslut att, när sådant finnes vara av nöden, tillsätta särskilt utskott för upptagande av frågor, som tillhör ständigt utskotts behandling. Det föreskrives i riksdagsstadgan 18 5 1 mom., att om kamrarna beslutar tillsätta särskilt utskott för behandling av något ärende, skall underrättelse därom ofördröjligen meddelas det eller de ständiga utskott, som eljest skolat handlägga ärendet. Har ärende av enahanda eller likartad beskaf- fenhet blivit till ständigt utskott hänvisat innan beslutet fattades, skall så- dant utskott, inom åtta dagar efter det berörda underrättelse inkom till utskottets kansli, hos kamrarna göra framställning om ärendets överläm— nande till det särskilda utskottet.
Medan de ständiga utskotten har sitt kompetensområde angivet i riks- dagsordningen, får sålunda ett särskilt utskott sin uppgift bestämd ge- nom kamrarnas beslut i konkret fall. Det brukar anses, att proposition och motion samt framställning från myndighet som lyder under riksdagen kan för beredning hänvisas till särskilt utskott. Andra uppgifter som åvilar de ständiga utskotten, t. ex. granskningsuppgifter, kan däremot icke över- föras pä särskilt utskott. Delade meningar har rätt i frågan huruvida hän- visning till särskilt utskott av ett ärende på ett område, där ständigt ut- skott äger självständigt initiativ, innebär, att det ständiga utskottet mister sin initiativrätt i berörd del.
Särskilt utskott brukar tillsättas, då ett ärende kräver särskild sakkun- skap eller är av sådan omfattning att det ständiga utskott, som eljest skolat bereda ärendet, icke på ett tillfredsställande sätt anses kunna medhinna beredningen av ärendet.
Under åren 1950—1962 har särskilt utskott tillsatts 1950, 1951, 1954, 1958 A, 1959, 1960 och 1962. År 1951 uppgick antalet särskilda utskott till två, övriga är till ett.
Utredningen. Även om tillsättandet av särskilt utskott innebär vissa olä- genheter för riksdagsarbetet, eftersom utskottets ledamöter samtidigt i re- gel torde vara ledamöter av ständigt utskott, hör av skäl som ovan angivits möjligheten att tillsätta särskilt utskott bibehållas. Uppenbart är att endast proposition, motion och framställning från myndighet, som lyder under riksdagen, bör kunna bli föremål för hänvisning till särskilt utskott. Undan- tag skulle därvid kunna te sig befogat i fråga om ärenden angående finans- plan och nationalbudget. Enligt utredningens mening är det dock så själv- klart, att dessa ärenden alltid bör beredas av finansnämnden, att ett sådant
undantag icke behöver angivas i lagtexten. Likaledes bör gälla att ärende, vari ständigt utskott redan avgivit betänkande, ej bör för ytterligare bered- ning kunna hänvisas till ett för ändamålet tillsatt särskilt utskott. Ett sådant utskott bör sålunda icke kunna ersätta lagnämnden.
Liksom hittills bör särskilt utskott tillsättas för beredning av visst (eller vissa) ärenden, varvid utskottet träder i stället för vederbörande ständiga utskott. Härav följer emellertid ej, att till ett redan tillsatt särskilt utskott icke kan hänvisas andra, närbesläktade ärenden (jfr nedan under 10 5). Följdmotioner till en proposition, som föranlett tillsättande av särskilt utskott, bör sålunda hänvisas till detta. Likaledes bör ett tidigare till stän- digt utskott remitterat ärende av enahanda eller likartad beskaffenhet åter- lämnas av det ständiga utskottet till riksdagen för att kunna remitteras till det särskilda utskottet. Denna sak bör lämpligen regleras i samband med bestämmelser angående återlämnande av ärende. Härom hänvisas till vad nedan anföres under 11 5. En uttrycklig bestämmelse om att vederbö- rande ständiga utskott skall underrättas, då ett särskilt utskott tillsättes, torde icke vara erforderlig.
Särskilt utskott bör ej äga rätt till självständigt initiativ. Det kan emeller- tid sägas ligga i sakens natur, att vederbörande ständiga utskott — om ett ärende hänvisats till ett särskilt utskott — icke utnyttjar sin initiativrätt på det område, som ärendet direkt avser, så länge ärendet ligger hos det särskilda utskottet.
I enlighet med det anförda föreskrives i 9 5 att riksdagen för beredning av visst eller vissa ärenden må, utan hinder av vad i 2 5 samt i 4—8 55 stadgas, inom sig tillsätta särskilt utskott.
10 5 Uppmjukningsregeln
Enligt RO 365 1 mom. andra stycket må fråga, om den finnes äga nära samband med ämne som tillhör visst ständigt utskotts beredning, kunna hänvisas till nämnda utskott, ändå att den enligt föreskrifterna i R0 37— 4455 skolat beredas av annat ständigt utskott. Denna bestämmelse avser att möjliggöra, att ärenden, som sakligt sett hör nära samman, skall obe- roende av remissreglerna i övrigt kunna hänvisas till samma utskott. Be- stämmelsen infördes år 1933; den insattes då i RO 445 för att i samband med 1949 års revision av riksdagens arbetsformer överföras till sin nuva- rande plats.
Utredningen. Även om det kan sägas, att uppmjukningsregeln icke be- hövt komma till användning i större omfattning, är den enligt utredningens mening viktig genom att den i speciella situationer kan möjliggöra en smidig tillämpning av remissreglerna. Den bör även kunna tillämpas i fråga
om särskilt utskott. Utredningen har därför i 10 5 upptagit en bestämmelse, att utan hinder av vad i föregående paragrafer stadgas om hänvisning av ärende till visst utskott ärende må på grund av sitt nära samband med ämne, som tillhör annat utskotts område, hänvisas till detta utskott.
115. Återlämnande av ärende
Anser annat ständigt utskott än lagutskott att ett till utskottet hänvisat ärende ej bör beredas av utskottet, skall det enligt RSt 17 5 första stycket senast inom fjorton dagar efter det ärendet inkom till dess kansli avgiva utlåtande därom till kamrarna, vilka bör skyndsamt besluta, om frågan skall beredas av samma utskott eller överlämnas till annat. Vad angår ärende som hänvisats till lagutskott ankommer det jämlikt 175 andra stycket på de deputerade för lagutskotten att besluta om återlämnande.
Numera förekommer återlämnande av ärende endast sällan. Som grund för återlämnandet brukar åberopas, att ärendet i fråga ej är av beskaf— fenhet att höra beredas av utskottet, dvs. att det ej hör till utskottets kom- petensområde. Hinder föreligger ej mot att såsom grund anföra uppmjuk- ningsregeln. Om riksdagen beslutar att utskottet trots återlämnandet Skall bereda ärendet, måste utskottet göra detta.
I detta sammanhang bör observeras, att kamrarna kan hänvisa ett ären- de till olika utskott, låt vara att sådant i praxis knappast förekommer på grund av det samråd som före hänvisningsbesluten äger rum mellan kam- marsekreterarna. Meningsskiljaktigheten kan emellertid överbryggas genom att det ena av utskotten återlämnar ärendet. I sista hand ankommer det enligt RO 385 4 mom. på konstitutionsutskottet att besluta, vilket utskott som skall bereda ärendet.
Även om en motion väckts i endast den ena kammaren och hänvisnings- beslutet sålunda fattats endast av denna, skall återlämnandet ske till riks- dagen, dvs. till båda kamrarna. Medkammaren brukar då förklara, att mo- tionen är av beskaffenhet att höra beredas av visst utskott.
Differentieringen i RSt 17 5 mellan å ena sidan lagutskott och å den andra annat ständigt utskott tillkom år 1952 (se KU 1952: 9). Vid inrättandet av andra lagutskottet år 1918 betonade konstitutionsutskottet (utl. 1917: 13), att beslut om återlämnande borde ankomma på varje lagutskott för sig, ej på båda i förening.
Här må även erinras om den under 9 5 omtalade skyldigheten enligt RSt 18 5 1 mom. för ständigt utskott, att — när särskilt utskott tillsatts för behandling av något ärende —— hos kamrarna göra framställning om över- lämnande till det särskilda utskottet av ärende av enahanda eller likartad beskaffenhet, vilket tidigare hänvisats till det ständiga utskottet. Enligt RSt 185 2 mom. skall denna bestämmelse äga motsvarande tillämpning,
för den händelse en fråga, som berörts i en redan till utskott hänvisad mo- tion, blir föremål för proposition och denna proposition hänvisas till annat utskott.
Utredningen. De nuvarande bestämmelserna om återlämnande av ärende från utskott till kammare är detaljerade och specificerade för olika si- tuationer. Återlämnande kan komma ifråga, dels då utskott finner att annat utskott enligt remissreglerna bör bereda ärendet (RSt 17 5), dels då tillsättandet av särskilt utskott (RSt 18 5 1 mom.) eller avlämnandet av en proposition (RSt 185 2 mom.) anses böra föranleda annan tillämpning av remissreglerna. Initiativet till återlämnandet tages alltid av beredningsor— ganet, som därvid har att iakttaga den tidsfristbestämmelse som gäller.
Enligt utredningens mening bör reglerna angående återlämnande av ärende göras enklare och enhetligare. Om utskott anser, att till utskottet hänvisat ärende ej bör beredas av detta, bör utskottet till riksdagen göra anmälan därom och riksdagen besluta, huruvida ärendet skall hänvisas till annat utskott. Grunderna för återlämnandet torde icke behöva angivas i lagtexten; det bör liksom nu kunna åberopas att utskottet i fråga icke är behörigt eller att annat utskott enligt uppmjukningsregeln bör bereda ärendet eller också att situationen ändrats genom att särskilt utskott till- satts eller proposition avlämnats. Ej heller torde någon tidsfrist för åter- lämnandet behöva fastställas. Det bör vara självfallet, att ett återlämnande- beslut fattas så skyndsamt som möjligt. Det torde vidare icke vara er- forderligt att för visst fall (återlämnande i samband med tillsättande av särskilt utskott eller avlämnande av proposition) i lagtexten föreskriva skyldighet för utskott att återlämna ärende.
Förenklas lagtexten på sätt här föreslagits, synes det vara lämpligt, att — i enlighet med vad 1917 års konstitutionsutskott framhöll —— återläm- nande av ärende, som hänvisats till finansutskott respektive lagutskott, be- slutas av det finansutskott respektive det lagutskott, som tilldelats ärendet. Det bör understrykas att återlämnande icke bör kunna avse den interna fördelningen mellan finansutskotten respektive lagutskotten.
Paragrafen har avfattats i enlighet med vad nu anförts.
125
Sammansatt utskott
Om ständigt utskott anser erforderligt att till överläggning om något ärende med annat ständigt utskott sammanträda, skall det enligt R0 47 5 ske ge- nom deputerade, på sätt utskotten därom överenskommer. Innan utskott fattar beslut om inbjudan till sådan överläggning, skall det jämlikt RSt 195 2 mom. från det andra utskottet inhämta upplysning, huruvida detta utskott anser skäl föreligga för sådan behandling av ärendet i fråga eller,
om så ej är fallet, huruvida utskottet finner anledning att från de synpunk- ter, det har att företräda, göra något uttalande i ärendet. I RSt 19 5 3 mom. föreskrives, att om utskotten icke kan överenskomma om de deputerades antal, skall antalet utgöras av sex ledamöter från varje utskott.
Den beredningsform som här avses kallas sammansatt utskott. Det stad- gas i R0 47 5 att sådant utskott äger att i frågor som det handlagt avge ut- låtande, utan att utskottens övriga ledamöter tager del däruti. Sammansatt utskott avger med andra ord betänkande direkt till kamrarna. Erinras må om att i R0 39 och 40 55 har sammansatt utskott angivits såsom en alterna- tiv samarbetsform mellan de budgetberedande utskotten för vissa moment av budgetberedningen (se ovan under 6 5).
Av ordalagen kan sägas framgå, att ett ständigt utskott har rätt att på— fordra sammansatt utskott. Å andra sidan visar kravet i RSt 195 2 mom. på förhandsupplysning, att viss hänsyn bör tagas till vad det »andra» ut- skottet anser. I praxis torde det knappast ha förekommit att inbjudan till sammansatt utskott utfärdats, om förhandsbeskedet varit avböjande. I själva verket brukar det inbjudande utskottet, innan det beslutar inhämta förhandsupplysning, genom underhandskontakt ha försäkrat sig om att villighet att bilda sammansatt utskott föreligger.
Av bestämmelserna torde vidare framgå, att särskilt utskott icke kan ingå i sammansatt utskott. Däremot föreligger intet hinder mot att mer än två ständiga utskott sammanträder på detta sätt, något som också un— dantagsvis förekommit. Bestämmelserna innebär ej heller förbud för lag- utskott att med varandra bilda sammansatt utskott. Detta har emellertid icke förekommit.
Sammansatt utskott förrycker arbetsprogrammet för därav berörda stän- diga utskott, varför man försöker undvika denna utskottsform. De vanligast förekommande typerna av sammansatt utskott har varit sammansatt kon- stitutions— och första lagutskott samt sammansatt stats- och andra lagut- skott. Antalet ärenden som beretts av sammansatt utskott under åren 1950— 1962 framgår av nedanstående tabell.1
År Antal År Antal ärenden ärenden 2 1957 ....... 3 4 4 6 1958 B ..... 1 1953 .............. 13 1959 ....... 5 1954 .............. 7 1960 ....... 2 1955 .............. 12 1961 ....... 1 1956 .............. 6 | 1962 ....... ()
Samarbete mellan utskott kan försiggå även på andra sätt än genom sammansatt utskott. Då en proposition hänvisats till mer än ett utskott,
1 Likalydande motioner har därvid räknats som ett ärende. Följdmotioner har ej medräknats.
är sålunda kontakt mellan utskotten under alla förhållanden erforderlig. Det har vidare förekommit att ett utskott frågat ett annat, huruvida det önskade göra något uttalande i visst ärende, och att sådant uttalande läm- nats (se t. ex. KU 1945: 27). I R0 39 och 40 åå föreskrives att om de i para- graferna angivna momenten av budgetberedningen icke handlägges i sam- mansatt utskott, skall »samråd» äga rum mellan de budgetberedande ut- skotten. En sådan samrådsform är de så kallade budgetdeputerade (se ne- dan under 14 5).
Utredningen. Även om beredning i sammansatt utskott är en erkänt olämp- lig beredningsform som man i möjligaste mån bör söka undvika, kan det dock finnas situationer, där det kan te sig lämpligt med sådan gemen- sam beredning av ett ärende mellan två eller flera utskott. Att särskilt ut- skott skulle anse det erforderligt att ingå i sammansatt utskott synes knap— past tänkbart. Av vikt är att finansnämnden icke skall kunna bilda sam- mansatt utskott med finansutskott eller lagnämnden med lagutskott eller konstitutionsutskottet, då dessa nämnder har till huvudsaklig uppgift att taga ställning till förslag från finansutskott respektive lagutskott eller kon- stitutionsutskottet. Det enda fall då finansnämnd och lagnämnd bör kunna ingå i sammansatt utskott, är då fråga uppstår om att de med varandra skall bilda sådant utskott. Det är slutligen knappast lämpligt att ett finans- utskott bildar sammansatt utskott med annat finansutskott eller ett lag— utskott med annat lagutskott. Det synes emellertid icke erforderligt att stadga något förbud häremot i lagtexten. Erinras må om att lagutskotten icke hittills har med varandra bildat sammansatt utskott.
I praxis brukar ett sammansatt utskott icke komma till stånd med mindre båda (samtliga) berörda utskott är överens om en sådan samarbetsform. Detta bör också framgå av lagtexten. Härav följer att den nuvarande be- stämmelsen i RSt 19 Q 2 mom. om förhandsbesked kan utgå, även om det givetvis alltjämt är lämpligt att det initiativtagande utskottet tar under- handskontakt med berörda utskott, innan den formella inbjudan utfärdas. Sammansatt utskott bör även i fortsättningen avge betänkande direkt till riksdagen.
I enlighet med vad nu anförts stadgas i 12 5 första stycket att gemensam beredning av ärende mellan två eller flera utskott må ske i sammansatt utskott genom deputerade på sätt utskotten överenskommer. Enligt andra stycket må finansnämnd och lagnämnd endast med varandra bilda sam- mansatt utskott. I tilläggsbestämmelserna föreskrives, att antalet depute- rade från varje utskott skall vara sex, såvida utskotten ej överenskommer om annat.
13 å Utskotts betänkande
Utskotten i den svenska riksdagen är skyldiga avge betänkanden i ärenden som hänvisats till dem. I riksdagsordningen föreskrives detta för varje ut— skott för sig, oftast i den formen att utskotten skall meddela utlåtanden och avgiva förslag i anledning av dit hänvisade frågor (se ovan under 2 kap. 7 5). Enligt R0 45 5 3 mom. bör utskotten, så fort sig göra låter, avgiva de yttranden, som på dem ankommer. I RSt 23 & stadgas, att expeditioner från utskott underskrives av ordföranden.
Utskottens expeditioner till kamrarna brukar med en gemensam beteck- ning kallas betänkanden. Ofta skiljes mellan utlåtande, dvs. betänkande som ett utskott avger med anledning av remiss från kamrarna, och memo- rial, dvs. betänkande som utskottet avger på eget initiativ eller på grund av särskilt åläggande i grundlag.
Utredningen. I förslaget till ny riksdagsordning användes termen »betän- kande» såsom beteckning på utskottens expeditioner till riksdagen. Utskotts skyldighet att avgiva betänkande med förslag i ärende, som ankommer på utskottets beredning, bör enligt utredningens mening lämpligen regleras i en för samtliga utskott gemensam bestämmelse. Någon ändring bör här- vid icke göras i den förslagsrätt, som nu tillkommer utskotten vid bered- ningen av till dem hänvisade ärenden (se ovan 2 kap. 7 5). Det nuvarande stadgandet i RO 45 5 3 mom., att utskotten bör så fort sig göra låter avge de yttranden, som på dem ankommer, innehåller i och för sig en självklar- het och torde icke behöva överföras till en ny riksdagsordning. Expeditioner från utskott bör underskrivas av ordföranden. Något uttryckligt stadgande härom synes emellertid ej erforderligt. I enlighet med vad nu anförts har i 13 & stadgats att utskott skall i ärende, som hänvisats till utskottet, till riksdagen avgiva betänkande med förslag.
145. F inansnämnden som samordnande instans i budgetårenden
Under 6 5 har lämnats en redogörelse för gällande bestämmelser angående budgetårendenas beredning inom riksdagen. Det har därvid framhållits, att kritik riktats mot att budgetberedningen är splittrad på flera utskott, att frågan om en omorganisation av riksdagens budgetbehandling sedan länge varit aktuell och att uppmärksamheten härvid framför allt fästs vid behovet av en sammanhållande och samordnande instans.
Splittringen har ansetts medföra svårigheter såväl för en enhetlig avväg- ning mellan olika utgiftsändamål som för en avvägning mellan inkomster och utgifter. För att komma till rätta med dessa olägenheter infördes år 1933 efter förslag av 1930 års sakkunniga för riksdagens arbetsformer nu-
varande regler i R0 39 och 40 55 om samråd mellan de budgetberedande utskotten (se ovan under 6 5). Samtidigt tillskapades genom bestämmelser i de reglementariska föreskrifterna (numera riksdagsstadgan) de så kallade budgetdeputerade. Enligt RSt 19 5 1 mom. skall de budgetberedande utskot— ten inom tjugu dagar från riksdagens öppnande utse deputerade för att under riksdagens lopp, i den utsträckning sådant finnes påkallat, rådpläga i frågor som angår budgetarbetet inom riksdagen. De budgetdeputerade skall verka för att största möjliga enhetlighet iakttages vid budgetbehandlingen. De skall tillse att lämpliga sammanställningar angående inkomster och utgifter samt angående budgetarbetets fortgång inom riksdagen tid efter annan delgives kamrarnas ledamöter.
De förhoppningar som knöts till 1933 års ändringar har icke infriats. Något sammansatt utskott mellan budgetutskotten för beräkningen av de ordinarie inkomsterna eller för uppgörande av förslag till bevillningens be- lopp samt till riksstat har ej förekommit. Såsom budgetdeputerade har regelmässigt ordförandena och vice ordförandena i de budgetberedande ut— skotten fungerat. Budgetdeputerade har normalt endast haft två korta sammanträden under varje år, ett vid vårsessionens början och ett vid dess slut. Därutöver har deras verksamhet bestått i att sekreteraren dels utar- betat en sammanställning av de ökningar och minskningar i regeringens budgetförslag, som skulle föranledas av bifall till väckta motioner, dels ut— arbetat uppgifter om ökningar och minskningar i budgetförslaget, vilka be- slutats av riksdagen, dels oclc upprättat tablåer över beräknat utfall av det löpande budgetårets budget, vilka sammanställningar tillställts riksdagens ledamöter. I en skrivelse till författningsutredningen den 24 maj 1955 har budgetdeputerade framhållit, att deputationen enligt samfälld mening inom densamma icke i sin nuvarande form fyller sitt ändamål att främja ökad sammanhållning och bättre överblick över riksdagens budgetarbete. För att de budgetdeputerade skulle kunna fylla sin uppgift att utgöra ett samman- hållande och normgivande organ för riksdagens budgetbehandling krävdes en fastare och mera auktoritativ organisation än den nuvarande. Budget— deputerade ville därför framhålla angelägenheten av att författningsutred- ningen ägnade spörsmålet sin uppmärksamhet.
Riksdagen hemställde år 1939 om en allsidig och förutsättningslös utred- ning av frågan om en omläggning av riksdagens budgetarbete i syfte att häri ernå större ändamålsenlighet, planmässighet och enhetlighet (skr. nr 343).1 Tillsättandet av en sådan utredning kom emellertid på grund av tids- omständigheterna att dröja. Ej heller 1943 års sakkunniga för revision av riksdagens arbetsformer ansåg sig kunna upptaga frågan om en omlägg- ning av budgetarbetet. Riksdagen upprepade därefter är 1946 (skr. nr 218)
1 Beträffande tidigare förslag i denna fråga hänvisas till en PM, fogad som bilaga till KU 1939:15.
sin hemställan från år 1939. I direktiven för de sakkunniga, som år 1946 tillkallades för att utreda frågan om revision av riksdagens arbetsformer, framhölls att frågan om en omreglering av budgetbehandlingen i riksdagen ej borde upptagas i vidare omfattning än som föranleddes av de i direktiven angivna ändamålen med utredningen. Den av riksdagen begärda utredning- en i syfte att vinna större ändamålsenlighet, planmässighet och enhetlighet i budgetarbetet borde ske i annan ordning. I sitt betänkande (SOU 1947: 79) diskuterade de sakkunniga alternativ till omläggningen av budgetbehand- lingen i utskott och uttalade bland annat (5. 56), att om ett överbudget— eller finansutskott inrättades, det måste för att kunna hävda sig mot fi- nansutskotten gå in på en tämligen långtgående detaljgranskning av fackut— skottens förslag till utlåtanden. De sakkunniga inskränkte sig till att föreslå, att frågor angående pensionsväsendet skulle återföras från bankoutskottets till statsutskottets kompetensområde. Detta förslag antogs slutgiltigt år 1949.
I de likalydande motionerna 1956 I: 162 av herrar Aastrup och Lund- ström (fp) och II: 217 av herr Sjölin m.fl. (fp) samt i motionen 1956 11:478 av herr Håstad (h) yrkades ånyo på en utredning av frågan om en omläggning av riksdagens budgetarbete. I utlåtande (nr 6) över dessa mo- tioner uttalade konstitutionsutskottet, att det var av största vikt, att denna utredning snarast kom till stånd. Utskottet, som inhämtat att författnings- utredningen dittills icke sysslat med förevarande spörsmål, ansåg att frågan borde hänskjutas till en särskild utredning. Utskottets förslag bifölls av riksdagen (skr. nr 216). Med anledning härav tillkallade chefen för finans— departementet efter bemyndigande den 10 januari 1957 sex utredningsmän med uppdrag att verkställa utredning av frågan om en omläggning av riks- dagens budgetarbete. Utredningen som antog namnet budgetkommittén av- gav den 27 maj 1959 till chefen för finansdepartementet betänkande om »Riksdagens budgetarbete» (SOU 1959: 16).
Här nedan skall redogöras för huvuddragen av budgetkommitténs för— slag. Beträffande den närmare motiveringen till ovan nämnda riksdagsskri— velser hänvisas till historiken i budgetkommitténs betänkande. Detta inne- håller även en redogörelse för den parlamentariska budgetbehandlingen i Danmark, Finland och Norge.
Vad angår bakgrunden till de framställda reformkraven framhöll bud— getkommittén (s. 34 f.) följande:
Riksdagens upprepade framstötar om en utredning angående en omläggning av riksdagens budgetarbete torde få ses mot bakgrunden av den allt mera do— minerande roll i svensk politik som finanspolitiken kommit att spela under ef— terkrigstiden. Man har haft en känsla av att det behövs en bättre samordning och sammanhållning av riksdagens anslagsbeslut än för närvarande. I själva verket synes man sakna en instans inom riksdagen som fyller de funktioner som finansministern utövar vid regeringens budgetarbete.
För det första synes tanken vara, att riksdagen nu icke har tillräcklig överblick över de olika utskottens och utskottsavdelningarnas anslagsprövning med hän— syn till skattekonsekvenserna. Med andra ord synes riksdagens hemställan om en utredning bottna i en strävan att få till stånd en närmare förbindelse mellan ut- gifts- och inkomstsidorna vid budgetbehandlingen i riksdagen. Man kommer här in på frågan om riskerna för att riksdagsutskottens och dess avdelningars för— utredning bottna i en strävan att få till stånd en närmare förbindelse mellan ut- giftsramen och därför exempelvis resultera i ett senare automatiskt behov av skattehöjningar. I det sammanhanget har också frågan om riksdagens hänsynsta- gande till budgetens samhällsekonomiska betydelse kommit i blickfältet.
För det andra torde i önskemålet om en bättre samordning och överblick över riksdagens budgetarbete även ligga behovet av större enhetlighet vid anslagspröv- ningen, dvs. en strävan hos riksdagen att erhålla ökade möjligheter till en avväg- ning av anslagstilldelningen för olika ändamål inom en fixerad total utgiftsram. Det har vid kommitténs hearings framskymtat, att det flera månader utsträckta budgetarbetet i riksdagen särskilt i vissa parlamentariska lägen kan innebära risker för ojämnheter i fråga om anslagsbesluten, i den meningen att ett visst område oavsiktligt kan bli bättre tillgodosett än ett annat på grund av att budget- behandlingen faktiskt sker tämligen isolerat i de skilda utskottsavdelningarna och utskotten.
För det tredje synes den uppfattningen råda, att nu berörda svagheter _ bris- tande sammanfogningen av utgifts- och inkomstsidan i riksdagens budgetarbete och den ojämna avvägningen mellan olika budgetområden — allvarligt reducerar riksdagens självständighet gentemot Kungl. Maj:t vid budgetprövningen, så att riksdagens möjligheter att konsekvent hävda andra budgetalternativ än regering— ens i praktiken är mycket begränsade.
Budgetkommitténs förslag är uppdelat i tre punkter. Den första avser att göra det möjligt för riksdagen att taga ställning till finansplanen och na- tionalbudgeten m.m., den andra att tillskapa en samordnande instans för riksdagens budgetarbete, den tredje att införa återprövningsrätt i budget- frågor. Den förstnämnda punkten har tidigare berörts under 2 5.
En samordnande instans för riksdagens budgetarbete var enligt budget— kommittén nödvändig för att motverka olägenheterna av splittringen av detta arbete. Uppgiften att vara en sådan samordnande instans kunde över- låtas åt antingen en förstärkt budgetdeputation eller åt ett nyinrättat fi- nansutskott eller också åt en speciell avdelning av statsutskottet. Sistnämnda alternativ tedde sig dock mindre praktiskt. Bland annat syntes det vara svårt att tänka sig att en avdelning av statsutskottet fungerade som sani— ordnare även när det gällde jordbruksutskottets ärenden. Vidare föreföll det mindre naturligt att ifrågavarande utskottsavdelning var samordnande instans i förhållande till bevillningsutskottet och bankoutskottet. Om liian därför utmönstrade tanken på en utskottsavdelning som samordningsin- stans, återstod alternativen med ett finansutskott eller en förstärkt bud- getdeputation. Egentligen var skillnaden mellan dessa båda alternativ icke stor — försåvitt man ej tänkte sig en ändrad organisation av statsutskottet — utan kanske närmast en namnfråga. Emellertid torde det framstå så— som en enklare och mindre radikal omstöpning av formerna för riksdagens
budgetarbete om budgetdeputationen förstärktes och tillades utvidgade funktioner. Av dessa så att säga psykologiska skäl hade kommittén stannat för att föreslå en förstärkt och utbyggd budgetdeputation såsom samord- ningsinstans. På denna förstärkta budgetdeputation borde enligt kommit- téns mening tillämpas riksdagsordningens bestämmelser för utskott. Med hänsyn till den därmed följande självständigheten gentemot övriga ständiga utskott föreslog kommittén att benämningen ändrades till budgetdelega- tionen. Inom budgetkommittén hade dock herr Håstad (h), som alterna- tivt förordat, att statsutskottets nuvarande avdelningar ombildades till fack- utskott i stil med jordbruksutskottet (se ovan under 6 5), i anslutning till detta alternativ framhållit, att över dessa utskott skulle sedan såsom ett samordnande organ inrättas ett särskilt finansutskott.
I egenskap av samordnande instans för riksdagens budgetarbete skulle budgetdel-egationen enligt kommitténs förslag avge yttrande över utskotts— betänkande i ärende avseende statens inkomster och utgifter. Yttrandet, som skulle avges innan betänkandet föredrogs i kamrarna, kunde ha den enkla formen av t. ex. »ingen erinran» eller »ej funnit anledning göra sär- skilt uttalande» eller också vara motiverat och eventuellt utmynna i ett annat förslag än utskottets. Undantag hade ej gjorts för betänkanden med förslag till sammanjämkning eller gemensam votering. I fråga om budget- delegationens arbetsformer ville kommittén föreslå, att utskottens utlåtan- den i budgetfrågor skulle överlämnas direkt till budgetdelegationen, vilken med eget yttrande skulle vidarebefordra utlåtandena till kamrarna. Då det torde få förutsättas att budgetdelegationens yttrande i flertalet fall kom att utmynna i endast kortfattade tillstyrkanden eller uttalanden att delega- tionen icke hade något att erinra, ansåg kommittén att den fördröjning i ärendenas handläggning, som blev en följd av denna arbetsordning, kom att sakna nämnvärd betydelse.
Budgetkommittén hade diskuterat, om statsutskottets och övriga utskotts utlåtanden i anslags- och bevillningsfrågor borde offentliggöras, innan bud- getdelegationen haft tillfälle att yttra sig. Emellertid hade kommittén stannat vid den inställningen, att de skilda utskottsutlåtandena borde bli offentliga omedelbart efter justeringen i vederbörande utskott.
Såsom grundval för sin verksamhet skulle budgetdelegationen ha den principiella, allmänna ståndpunkt till budgetpolitiken, som riksdagen en- ligt vad kommittén angivit förutsatts ha tagit vid finansdebatten under se- nare hälften av februari i anledning av delegationens utlåtande över finans— planen och nationalbudgeten. Härutöver borde budgetdelegationen få rätt att taga egna initiativ beträffande budgetarbetets uppläggning och genom lämpligt underhandsförfarande avge rekommendationer till de övriga ut- skotten beträffande anslagsprövningens och bevillningsarbetets inriktning under arbetets gång. Naturligt syntes i så fall vara, att budgetdelega- tionen sammankallade utskotts- och avdelningsordförande till muntligt
samråd. Självklart var att budgetdelegationen fortlöpande följde resultatet av riksdagens budgetarbete och med täta mellanrum publicerade samman- ställningar över det aktuella budgetläget. Det förföll även naturligt, att budgetdelegationen såsom samordnande organ i budgetfrågor fick över- taga uppgiften att uppgöra förslag till riksstat. Delegationen borde slut- ligen vara riksdagens centrala organ för alla budgettekniska frågor och vara försedd med ett effektivt kansli, vari ingick tjänstemän med stats— finansiell och samhällsekonomisk utbildning.
För att budgetdelegationen skulle få den erforderliga tyngden såsom samordningsinstans måste det villkoret uppställas, att utskottets ledamö- ter kom att utgöras av riksdagens ledande krafter. Då samtliga i utskotten representerade partier borde bli företrädda i budgetdelegationen, borde denna få proportionell sammansättning och dess ledamöter väljas av riks— dagen enligt samma ordning som för utskott. Budgetkommittén föreslog, att antalet ledamöter sattes till sexton.
Budgetkommittén, som i likhet med budgeträttskommittén föreslog, att de successivt fattade besluten i anslagsfrågor skulle vara definitiva (se det 2 s. 390), ville emellertid därutöver föreslå en möjlighet till återprövning av redan fattade beslut i budgetfrågor. En sådan möjlighet kunde vara av värde exempelvis om en konjunkturomsvängning inträtt under sessionens lopp. Kommittén förutsatte, att återprövningsrätten inskränktes till att avse endast anslags- och skattefrågor av väsentlig betydelse för statens in— komster och utgifter eller principbeslut av betydande räckvidd för fram- tiden och att återprövningen var att betrakta såsom en extraordinär åt— gärd. Därav följde att beslut avseende tilläggsstat ej borde bli föremål för återprövning.
Av praktiska skäl borde återprövningsrätten normalt knytas till behand— lingen av kompletteringspropositionen mot vårriksdagens slut. Initiativ till återprövning borde kunna tagas dels i kompletteringspropositionen, dels motionsledes i anslutning till denna, dels av budgetdelegationen eller av andra ifrågakommande utskott vid behandlingen av denna proposition. Re- geringen borde emellertid vara oförhindrad att framställa förslag om åter- prövning även i annan proposition, avgiven samtidigt med eller senare än komp]etteringspropositionen, varvid motsvarande följdmotioner och ut— skotts-(budgetdelegations-)initiativ borde kunna ifrågakomma. Även för det fall komp]etteringspropositionen eller annan samtidigt eller senare avläten proposition i ärende avseende statens inkomster och utgifter icke innehöll något förslag till återprövning, förutsattes initiativ till återprövning kunna tagas i motion i anledning av sådan proposition samt, i samband med pro— positionens beredning, av vederbörande utskott eller av budgetdelegationen.
Budgetkommitténs betänkande har ännu icke föranlett något förslag.
Med anledning av proposition 1960: 25 angående godkännande av Sve—
riges anslutning till konventionen angående upprättande av europeiska fri- handelssammanslutningen m. m. upptogs i motion 11: 644 av herrar Antons- son och Hansson i Önnarp (cp) frågan om en sådan utformning av grund- lagar och övriga berörda författningar att riksdagens ändamålsenliga hand- läggning av med EFTA och med utrikeshandel och ekonomi i övrigt för- knippade spörsmål möjliggjordes i enlighet med motionens syfte. I mo- tionen uttalades bland annat önskemålet om en reell utskottsbehandling av finansplanen och en bättre samordning av riksdagens budgetarbete. Mo- tionen avstyrktes av konstitutionsutskottet (utl. nr 23) bland annat under hänvisning till att budgetkommitténs förslag var under övervägande inom finansdepartementet samt till att författningsutredningen var sysselsatt med utarbetande av förslag till omläggning av riksdagens budgetbehand- ling. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.
Vid höstsessionen samma år upptog konstitutionsutskottet till behand— ling frågan om utskottet med begagnande av sin initiativrätt skulle fram- lägga förslag till revision av bestämmelserna i RSt 19 5 1 mom. om budget— deputerade. Enligt en inom utskottets kansli upprättad skiss i ämnet skulle budgetdeputationen bibehållas och få ett ökat antal ledamöter. Deputa— tionen skulle verka för att största möjliga enhetlighet iakttogs vid budget- behandlingen bland annat genom att fungera som remissinstans före av- slutad utskottsbehandling i frågor angående de allmänna riktlinjerna för finanspolitiken samt frågor av principiell natur angående statens inkomster och utgifter. Dess yttrande skulle dessutom kunna ligga till grund för ett betänkande från statsutskottet rörande finansplanen och därmed ge riks- dagen möjlighet till en samlad finansdebatt. Någon återprövningsrätt i budgetfrågor förordades ej. Utskottet beslöt emellertid att ej under då på- gående höstsession förelägga riksdagen något förslag i ämnet.
Med utgångspunkt från ovan berörda skiss hemställdes sedermera i mo- tionerna 1961 I: 179 av herr Sveningsson (h) m.fl. och 11:205 av herrar von Friesen (fp) och Braconier (h), att riksdagen måtte besluta att i RSt 19 5 1 mom. införa kompletterande bestämmelser i syfte att ernå en effek— tivare budgetbehandling. Konstitutionsutskottet, som avgav betänkande i anledning av motionerna vid höstsessionen 1962 (nr 22), avstyrkte dessa med hänsyn till att författningsutredningens slutbetänkande kunde väntas föreligga våren 1963. I en reservation framlade utskottets borgerliga leda— möter ett förslag till ändrad lydelse av RSt 195 1 mom. Reservanterna framhöll bland annat, att budgetdeputerade skulle antingen på eget ini- tiativ eller efter remiss från vederbörande utskott avgiva yttranden till ut- skotten över till dessa hänvisade frågor om budgetläget och de allmänna riktlinjerna för finanspolitiken samt om det ekonomiska läget och den ekonomiska politiken ävensom över andra, på utskottets behandling an— kommande ärenden av större vikt avseende statens inkomster och utgifter. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.
Utredningen
Vid upprepade tillfällen har det påtalats, att riksdagens budgetarbete är splittrat och att denna splittring leder till allvarliga olägenheter. Enligt utredningens mening är dessa olägenheter uppenbara. Någon samordning mellan inkomstbedömning och utgiftsprövning föreligger knappast, ej hel- ler någon samordning av de principer, som tillämpas av de olika anslags- beredande utskotten.1 Någon helhetsöverblick av det samhällsekonomiska och statsfinansiella läget åstadkommes icke inom riksdagen. Beteeknande är att finansplan och nationalbudget icke blir föremål för utskottsbered— ning eller uttalanden från riksdagens sida. Därtill kommer att riksdagens budgetbehandling är utsträckt över en lång tidrymd, under vilken budgetbe- sluten fattas successivt. Allt detta gör, att det nu knappast föreligger någon reell möjlighet att hävda alternativa riktlinjer i budgetarbetet.
Gång efter annan har det efterlysts åtgärder för att åstadkomma större ändamålsenlighet, planmässighet och enhetlighet i riksdagens budgetar— bete. Det har emellertid varit svårt att komma till rätta med problemet. Svårigheterna har huvudsakligen hängt samman med systemet för budget- ärendenas anhängiggörande, med organisationen av utskottsarbetet inom riksdagen samt med tidpunkten för riksdagens beslut i utgiftsärenden.
Vad angår frågan om budgetårendenas anhängiggörande har utredning— en i del 2 s. 399 uttalat, att det icke är möjligt att samtliga budgetårenden anhängiggöres genom budgetpropositionen eller genom motioner väckta i anledning av denna proposition. Beträffande organisationen av de budget— beredande utskotten har utredningen under 65 föreslagit, att statsutskot— tets fem avdelningar samt bevillnings- och jordbruksutskotten skall ersät- tas av sju finansutskott, som vart och ett utgör ett självständigt utskott. Utredningen har slutligen hävdat, att utgiftsbesluten måste, med den omfatt— ning statsbudgeten numera erhållit och med den korta tid som förflyter mellan lagtima riksmötes Slut och det nya budgetårets början, fattas och expedieras successivt för att departement och myndigheter skall hinna vid- taga de förberedande åtgärder, som är erforderliga för att besluten skall kunna börja verkställas med budgetårets början (se del 2 s. 399).
Då budgetberedningen enligt utredningens förslag alltjämt kommer att vara utsträckt över en lång tidrymd och budgetbesluten kommer att fattas successivt, synes enda möjligheten att komma till rätta med problemet vara att det inrättas ett särskilt organ, som skall ha till uppgift att främst från statsfinansiell och samhällsekonomisk synpunkt bedöma samtliga finansärenden, dvs. samtliga de ärenden som beretts av finansutskott. Ut— redningen, som härvid i huvudsak kan ansluta sig till vad budgetkommittén anfört föreslår, Såsom redan angivits, att finansnämnden skall tilldelas denna uppgift. Genom denna nämnd bör alltså samtliga betänkanden, som avgi—
1 Erinras bör dock om den samordning av löne- och pensionsfrågor som utövas av statsutskottets femte avdelning.
vits av finansutskotten, passera. I regel torde nämnden kunna inskränka sig till att uttala att den icke har någon erinran mot ett föreliggande ut- skottsförslag. Härav följer, såsom också budgetkommittén framhållit, att någon nämnvärd fördröjning i ärendenas handläggning i regel knappast behöver uppstå. Författningsutredningen kan sålunda icke dela den mening som framfördes av 1946 års sakkunniga för frågan om en revision av riks— dagens arbetsformer, att om en finansnämnd skall kunna hävda sig mot fackutskotten, måste den gå in på en tämligen långtgående detaljgransk- ning av fackutskottens förslag. Det bör understrykas att finansnämnden har att yttra sig över förslag från finansutskott ur sin Speciella aspekt, dvs. främst från statsfinansiell och samhällsekonomisk synpunkt. Om denna aspekt angives i lagtexten, synes det icke påkallat med ett särskilt stad- gande att finansnämnden skall verka för att största möjliga enhetlighet iakttages vid budgetbehandlingen.
Enligt budgetkommitténs förslag skulle det samordnande organet yttra sig över utskottsbetänkandena, innan dessa föredrogs i kamrarna. Det sam- ordnande organets yttrande skulle sålunda föreligga, då kamrarna påbör— jade behandlingen av ett finansärende. En sådan ordning synes naturlig i ett tvåkammarsystem. I ett enkammarsystem kan emellertid övervägas ett system med dubbla låsningar, så konstruerat att finansutskottens be- tänkanden först behandlas preliminärt vid riksdagssammanträde och av riksdagen tillsammans med de vid denna preliminära behandling framförda yrkandena jämte eventuellt voteringsresultat hänvisas till finansnämnden för att slutligen, sedan finansnämnden slutfört sin beredning, återkomma för en andra behandling vid riksdagssammanträde och då definitivt avgö- ras. Därigenom skulle finansnämnden erhålla tillfälle att beakta de syn— punkter, som framförts vid den preliminära riksdagsbehandlingen. En för- utsättning för ett sådant system med två behandlingar i riksdagen är emel- lertid, att det verkligen, när det föreligger skilda meningar i ett ärende, uppstår debatt vid den preliminära behandlingen. Mot systemet kan vidare invändas, att det fördröjer ärendenas avgörande och att det kan synas tveksamt om riksdagsledamöterna över huvud vill ta ställning till ett ären- de, innan det beretts fullständigt, dvs. i detta fall innan det organ som har att bedöma ärendet från statsfinansiell och samhällsekonomisk synpunkt erhållit tillfälle att yttra sig. Risk kan också föreligga för att ledamöterna binder sig på ett för tidigt stadium. Efter vägande av för- och nackdelarna har utredningen stannat för att även för ett enkammarsystem förorda ett förfarande med en behandling vid riksdagssammanträde av finans— ärendena. Förslaget innebär även, att utredningen tar avstånd från tanken att finansnämnden skall fungera som remissinstans till finansutskotten och således avge yttrande till utskotten, innan dessa fattat egen, slutlig ståndpunkt.
Det närmare tillvägagångssättet blir enligt utredningens förslag följande.
Då riksdagen hänvisar ett ärende för beredning till finansutskott eller till i dess ställe tillsatt särskilt utskott, bör finansnämnden underrättas härom. Varje betänkande av finansutskott eller, i ärende som tillhör finansutskotts beredning, av särskilt utskott eller sammansatt utskott bör av utskottet överlämnas till finansnämnden. Denna bör bereda ärendet främst från statsfinansiell och samhällsekonomisk synpunkt. Skulle nämnden finna anledning avge eget betänkande i ärendet, blir det detta betänkande som vid ärendets avgörande kommer att upptagas på riksdagens föredrag— ningslista. Finansutskottets (motsvarande utskotts) betänkande i ärendet bör i sådant fall fogas till nämndens betänkande. Om däremot nämnden ej finner anledning avge eget betänkande — och detta torde såsom redan fram- hållits blir det ojämförligt vanligaste fallet — bör nämnden med uppgift härom vidarebefordra utskottets betänkande till riksdagen. Det blir i så fall utskottets betänkande, som kommer att uppföras på föredragnings- listan. Finansnämndens meddelande att den ej funnit anledning avge eget betänkande i ärendet torde lämpligen kunna angivas i utskottsbetänkandet efter utskottets hemställan. Av denna anledning kan det vara lämpligt, att finansutskotten överlämnar sina betänkanden till finansnämnden i för- slagstryck. Betänkandena, som samtidigt bör inlämnas till riksdagens kansli, bör vara offentliga i och med överlämnandet till nämnden.
Med inrättandet av en finansnämnd, som har till uppgift att främst från statsfinansiell och samhällsekonomisk synpunkt bedöma samtliga ären- den som beretts av finansutskott, torde förutsättningar ha skapats för en samordning mellan inkomstbedömning och utgiftsprövning och för tillämp- ning av enhetliga principer inom de olika anslagsberedande utskotten. Med denna centrala samordnande uppgift, som sålunda bör tillkomma finans— nämnden, bör såsom framhållits under 25 förenas uppgiften att bereda ärende angående finansplan och nationalbudget samt riksbankens och riks— gäldskontorets verksamhet ävensom ärende angående lag eller annan för- fattning rörande statsbudgeten, riksbanken och riksgäldskontoret.
Finansnämnden bör i sina betänkanden kunna göra uttalanden, som — om de icke ogillas av riksdagen —— kan bli vägledande för övriga budget- beredande utskott. Nämnden bör vidare giveth fortlöpande följa resul- tatet av budgetarbetet och publicera sammanställningar över det aktuella budgetläget; något särskilt stadgande härom synes dock icke erforderligt. Likaledes bör det ankomma på nämnden att sammanställa statsbudgeten. Utredningen har tidigare under 2 5 understrukit betydelsen av att finans- nämnden utrustas med ett effektivt kansli.
Utredningen har i likhet med budgeträttskommittén och budgetkommittén föreslagit, att de successivt fattade besluten i utgiftsfrågor skall vara de— finitiva (se del 2 s. 399). Mot en sådan lösning har tidigare invänts, att det härigenom icke blir möjligt att i budgetregleringens slutskede göra
några ändringar eller hävda andra budgetalternativ. Budgetkommittén ville tillmötesgå invändningen med att för extraordinära fall föreslå en åter- prövningsrätt i fråga om redan fattat beslut. Författningsutredningen fin- ner det i princip otillfredsställande, att ett definitivt beslut skall kunna återprövas, och föreslår därför en annan lösning.
Budgetkommittén framhöll, att återprövningsinstitutet kunde vara av värde om en konjunkturomsvängning inträtt under loppet av en session. Framstår i en sådan situation ett redan beslutat anslag som otillräckligt, föreligger det emellertid enligt författningsutredningens förslag — liksom fallet för närvarande faktiskt är — intet hinder att förnyat initiativ tages i ärendet vid samma riksmöte (session) genom proposition och att ytter- ligare anslag begäres utan att därför det tidigare beslutet rives upp (se ovan s. 55). Anses det åter erforderligt att minska ett redan beslutat an— slag, bör med utredningens förslag även en sådan situation kunna bemäst— ras. Utredningen får i detta sammanhang hänvisa till vad den tidigare uttalat i del 2 s. 416, att regeringen bör, om en konjunkturomsvängning in- träder, kunna helt eller delvis underlåta att verkställa ett anslagsbeslut, såvida icke anslaget i fråga måste utgå till följd av gällande förpliktelser.
Vad som däremot kan anses önskvärt att införa är en möjlighet att i Slut- skedet av riksdagens budgetarbete i viss utsträckning kunna hävda alter- nativa riktlinjer. För att förverkliga detta syfte synes det lämpligt att skapa en möjlighet för även en minoritet att få avgörandet av ärende som avser statens inkomster eller utgifter för det närmast följande budgetåret upp- skjutet; det är härvid i och för sig tillräckligt att uppskjuta avgörandet av ett relativt begränsat antal ärenden, under förutsättning att dessa ären- den är väsentliga från de synpunkter finansnämnden har att företräda. Den bordläggning av ett budgetårende, som sålunda bör kunna komma i fråga, bör ske vid finansnämndens beredning av ärendet. En minoritet, som skall tillerkännas en sådan rätt, bör emellertid vara representativ för en relativt sett betydande del av riksdagens ledamöter. Den bör enligt ut- redningens mening omfatta minst en tredjedel av finansnämndens leda- möter. Minoritetsrätten bör vidare vara begränsad i tiden. I och med att kompletteringspropositionen avlämnats, bör minoritetsrätten upphöra att gälla. Vid denna tidpunkt befinner man sig i det skede av budgetarbetet, då inkomstsidan säkrast kan bedömas och då det alltså gives bäst möj- lighet att väga utgifterna mot inkomsterna och att hävda alternativa rikt- linjer. I detta sammanhang bör erinras om den Speciella situation, som föreligger, då ny budgetproposition i erforderliga delar avlämnas vid nytt riksmöte efter urtima val (se ovan 5. 62). Denna budgetproposition bör an- ses innefatta även förslag till slutlig reglering av budgeten. I en sådan situation bör det icke föreligga någon rätt för en minoritet inom finans- nämnden att få ett ärende bordlagt i nämnden.
I enlighet med vad nu anförts stadgas i 14 5 första stycket att betänkande av finansutskott eller, i ärende som tillhör finansutskotts beredning, av särskilt utskott eller sammansatt utskott skall av utskottet överlämnas till finansnämnden för ytterligare beredning av ärendet främst från statsfi- nansiell och samhällsekonomisk synpunkt. Nämnden äger därefter till riksdagen avgiva eget betänkande med förslag. Finner nämnden ej anled- ning att avgiva eget betänkande, Skall den med uppgift härom till riksdagen vidarebefordra utskottets betänkande. Vid finansnämndens beredning av ärende, som av annat utskott överlämnats till nämnden och som avser statens inkomster och utgifter för det närmast följande budgetåret, skall enligt andra stycket ärendet, om kompletteringsproposition icke avlämnats, på begäran av minst en tredjedel av nämndens ledamöter bordläggas i nämnden i avvaktan på sådan proposition. Jämlikt tredje stycket skall fi- nansnämnden på grundval av riksdagens beräkning av statsinkomsterna och riksdagens beslut om anslag sammanställa statsbudgeten för det när— mast följ ande budgetåret och anmäla denna för riksdagen.
Enligt tilläggsbestämmelserna första stycket skall utskottet vid över— lämnande av betänkande till finansnämnden jämväl inlämna exemplar av betänkandet till riksdagens kansli. I andra stycket stadgas, att vid fi- nansnämndens betänkande i ärende, som i 145 första stycket sägs, skall fogas utskottets betänkande.
15 & Upplysningar till utskott från statsråd och från statlig myndighet
I RO 365 6 mom. andra stycket stadgas att statsrådsledamot, justitieråd eller regeringsråd ej får deltaga i utskott, dock att beträffande utrikesutskot- tet gäller vad i 37 5 2 mom. Sägs. Enligt sistnämnda stadgande må statsmi- nistern och utrikesministern så ock, när ärendets beskaffenhet därtill för- anleder, annat statsråd själva eller genom ämbet—s- eller tjänsteman meddela utskottet muntliga eller skriftliga upplysningar.
Stadgandet i R0 36 g 6 mom. innebär sålunda _ med angivet undantag — ett förbud för statsråd, justitieråd och regeringsråd att deltaga i eller när- vara vid utskottsförhanudlingar. Det innebär vidare, att person, som till- hör de nämnda kategorierna, ej kan väljas till utskottsledamot. Undantaget för utrikesutskottet tillkom år 1937 i samband med utskottets inrättande. Det avsåg då endast utrikesministern (personligen eller genom tjänsteman) men vidgades år 1941 till den nuvarande kretsen. Undantaget motiverades dels med önskvärdheten av ökad samverkan mellan regering och riksdag på det utrikespolitiska området, dels med att utrikesutskottet till sin samman- sättning var identiskt med utrikesnämnden, till vilkens sammanträden stats— råd kunde kallas.
Kontakt mellan utskott och statsråd förekommer i praxis dels vid sidan av utskottssammanträdena mellan utskottsledamot eller utskottstjänsteman
samt statsråd eller departementstjänsteman, dels genom att departements— tjänsteman på anmodan infinner sig till sammanträde och där lämnar upp- lysningar.
Frågan om vidgat tillträde för statsråd till utskottsförhandlingarna upp— togs i motion 1928 I: 247 av herr Möller (s). Motionen avstyrktes av kon- stitutionsutskottet (utl. nr 19) och avslogs av kamrarna. Utskottet uttalade härvid bland annat, att det ej var övertygat om att icke motionens förslag, som avsåg att stärka regeringsmaktens ställning, tvärtom skulle göra rege- ringen mera beroende av riksdagen och riksdagsutskotten än då var fallet. Förslaget framfördes ånyo år 1930 i motion I: 239 av herr Möller m. fl. (s) men avstyrktes även denna gång av konstitutionsutskottet (utl. nr 20) och avslogs av kamrarna.
Inom justitiedepartementet tillkallades år 1933 professorn C. A. Reuter- skiöld, talmannen A. Sävström och professorn G. Andrén för att utreda frågan om statsråds tillträde till utskott. De sakkunniga avgav år 1934 en promemoria med utredning i frågan jämte förslag till ändrad lydelse av vissa paragrafer i riksdagsordningen.1 Förslaget innebar, att då proposi- tioner och i anledning därav väckta förslag behandlades i utskott, stats- råd skulle, efter anmälan hos utskottets ordförande, äga rätt att närvara vid utskottets överläggningar och deltaga däri. Tillika föreslogs att stats- råd skulle äga genom ämbets- eller tjänsteman meddela utskott upplys- ningar i sådant ärende.
De sakkunniga anförde till stöd för sitt förslag, att en sådan ändring, varigenom statsråden bereddes tillfälle att deltaga i utskottens överlägg- ningar men icke i deras beslut och som ej innebar skyldighet för statsråd att infinna sig i utskott, icke kunde på något avgörande Sätt inverka på regeringens politiska maktställning. I den mån en förskjutning skedde i maktbalansen mellan regering och riksdag, torde denna bero på allmän- politiska omständigheter och personförhållanden och icke på en teknisk arbetsordning sådan som den ifrågasatta. Däremot skulle ändringen vara ägnad att befrämja en saklig och fullständig granskning av propositionerna i riksdagen.
Genom den vidlyftiga och noggranna utredning, som lämnades i propo- sitionerna eller åtföljde dessa, erhöll enligt de sakkunnigas mening utskot- ten visserligen i regel ett fastare underlag för sitt arbete än som var van— ligt i främmande länder. Och visserligen ägde utskotten enligt R0 46% rätt att hos regeringen begära upplysningar från verk eller ämbetsman, var— jämte utskotten i praxis inbjöd ämbetsmän eller sakkunniga att föredraga frågor och lämna meddelanden. Men det var dock en olägenhet att veder— hörande statsråd var förhindrat att direkt inför utskottet framlägga Sina synpunkter och lämna erforderliga upplysningar. Det var också önskvärt,
1 Promemorian är tryckt som bilaga till prop. 1934:127.
att statsråden erhöll tillfälle att i utskotten förhandla om ifrågasatta änd— ringar och modifikationer, ofta av betydelsefull beskaffenhet, i framlagda propositioner. Det dåvarande underhandsförfarandet kunde med vidsträckt tillämpning medföra åtskilliga vanskligheter. En svårlöst frågas sakliga behandling och allsidiga belysning skulle enligt de sakkunnigas mening bäst främjas genom en officiell förhandling mellan vederbörande statsråd och utskottets samtliga ledamöter. Rätten att närvara i utskott borde emel- lertid begränsas till de fall, då propositioner och andra på grund av propo- sitioner framställda förslag behandlades i utskott.
Den föreslagna rätten för statsråd att lämna utskott upplysningar genom ämbets- och tjänsteman hade till syfte att lätta statsrådens arbetsbörda och att befrämja utskottens fullständiga kännedom om ärendena. Förslaget an- knöt till rådande praxis inom utskotten att inbjuda ämbets- eller tjänste— män att föredraga frågor och lämna meddelanden.
De sakkunnigas förslag framlades år 1934 för riksdagen i proposition nr 127. Konstitutionsutskottet tillstyrkte förslaget (utl. nr 19) med den ändringen att det klart skulle komma till uttryck i lagtexten, att statsrå- den visserligen erhöll obetingad möjlighet att samråda med utskotten rö— rande varje proposition, där dylikt samråd ansågs vara av behovet påkallat, men att utskotten i samma ärende jämväl kunde hålla överläggningar, vid Vilka statsråden icke ägde närvara. Konstitutionsutskottets förslag var av följande lydelse: »Finner ledamot av statsrådet erforderligt överlägga med utskott i någon av Konungen för riksdagen framlagd fråga, som för be- redning hänvisats till utskottet, skall sådan överläggning äga rum. Stats- rådsledamot må jämväl genom ämbets- eller tjänsteman meddela utskott upplysningar i dylikt ärende.»
I en reservation av åtta representanter för högern och de frisinnade fram- hölls, att utskottens behov av upplysningar och utredning utöver vad pro- positionerna innehållit hade tillgodosetts genom stadgandet i R0 46 5. För- budet för statsråd att deltaga i utskott utgjorde en av de bestämmelser i grundlagarna, som tillkommit i syfte att säkerställa riksdagens självstän- dighet gentemot regeringsmakten. Då denna grundsats alltjämt ägde giltig- het samt något behov av att för uppgivet ändamål bereda statsråd tillträde till utskott enligt reservanternas mening icke förelåg, borde propositionen avslås.
Frågan förföll, sedan andra kammaren bifallit utskottets förslag och första kammaren reservationen.
I RO 465 stadgas, att om utskott finner sig behöva av någon ämbetsman eller av allmänt verk inhämta muntliga eller skriftliga upplysningar, äger utskottet att genom sin ordförande, hos den statsrådets ledamot som konungen därtill årligen förordnar, begära konungens befallning till veder- börande att meddela de äskade upplysningarna; dock bör statskontoret
samt banko— och riksgäldsverken i frågor om redovisning av medel ome- delbarligen avgiva alla äskade upplysningar.
Den av RO 465 anvisade vägen för upplysningars inhämtande kommer i betydande utsträckning till användning och torde praktiskt taget alltid utnyttjas, då fråga är om inhämtande av remissyttrande från myndighet. Sådana yttranden brukar ej sällan inhämtas över motioner. Det statsråd som erhållit förordnande enligt RO 465 vidarebefordrar alltid utskottens framställningar till vederbörande myndigheter. Vad åter angår upplys- ningar av annan art brukar utskottskanslierna taga direkt kontakt med vederbörande myndighet eller tjänsteman; eventuellt anmodas en tjänste— man av utskott att lämna upplysningarna vid sammanträde med utskottet. I vidsträckt omfattning tillämpas sålunda icke det i RO 46 & anbefallda för- faringssättet. Förklaringarna härtill torde vara flera. Den av RO 46 5 an- visade vägen är en omväg. I myndigheternas uppgifter ingår i betydande utsträckning att lämna upplysningar. Nämnas må att t. ex. riksrevisions— verket enligt sin instruktion (SFS 1961: 352) 19 6, skall tillhandagå riks- dagens utskott och revisorer med nödiga upplysningar, räkenskaper och handlingar. Därtill kommer att den direkta kontakten underlättas av att utskottstjänstemännen i betydande grad rekryteras bland departementens, hovrätternas och verkens tjänstemän.
I motionerna 1959 1:47 av herr Hanson, Per-Olof (fp) och II: 62 av herr Ståhl (fp) hemställdes om utredning i syfte att skapa garantier för att —— inom de gränser som uppdrogs av hänsyn till utskottsarbetets allmänna arbetsvillkor —— allt för utskotts ställningstagande väsentligt sakmaterial måtte ställas till ledamöternas förfogande, även i de fall där framställning om anskaffande av sådant material skedde av minoritet inom utskott. Mo— tionerna avstyrktes av konstitutionsutskottet (utl. nr 8) och avslogs av riks- dagen. Som motivering för sitt ställningstagande framhöll utskottet bland annat att en minoritets legitima krav på sakupplysningar i praxis beaktats av majoriteten. Något behov av sådana bestämmelser som åsyftades i mo— tionerna syntes sålunda ej föreligga. Det torde dessutom enligt utskottets mening svårligen gå att utforma regler, som å ena sidan skyddade minori- tetens rätt att påkalla utredning och å andra sidan förhindrade att minori— teten genom utredningsyrkanden kunde förhal—a ett avgörande.
Utredningen. Det nuvarande förbudet i RO 365 för statsråd, justitieråd och regeringsråd att deltaga i utskott, liksom det i R0 46 & föreskrivna förfaringssättet att göra framställning till ett för ändamålet särskilt för— ordnat statsråd, då utskott anser sig behöva upplysning från myndighet eller tjänsteman, är båda uttryck för det dualistiska statsskick, för vilket 1809 års regeringsform avsågs skola utgöra grundvalen. Å ena sidan skulle utskotten kunna arbeta utan påtryckningar från regeringen, å andra sidan skulle utskotten icke kunna rikta några befallningar till statliga myndig-
heter och tjänstemän. För ett parlamentariskt statsskick kan emellertid de principer, åt vilka de berörda grundlagsstadgandena ger uttryck, ej ha samma vikt. Helt betydelselösa är de dock icke.
Vad först angår frågan om statsråds tillträde till utskott synes det icke lämpligt, att statsråd skall kunna väljas till ledamot eller suppleant i ut— skott. Ett förbud häremot har upptagits i 5 kap. 6 5 första stycket. Där- emot är det enligt utredningens mening rimligt och lämpligt att statsråd skall kunna lämna upplysningar vid utskottssammanträde. Det nära sam— arbete, som med ett parlamentariskt statsskick bör förekomma mellan re- gering och riksdag, talar otvivelaktigt härför. Tillträdet bör alltså gälla generellt och icke bara i fråga om utrikesutskottet. Statsråd bör kunna närvara vid utskottssammanträde både på framställning av utskottet och på eget initiativ. Statsråd bör emellertid icke vara skyldigt att infinna sig till sammanträde, om utskottet anmodar honom att komma; det bör an- komma på honom själv att avgöra, om han skall infinna sig. Lika litet synes det lämpligt att statsråd — då initiativet utgår från honom —— skall kunna närvara vid ett utskottssammanträde mot utskottets önskan; endast om utskottet bifallit en hemställan från honom att få lämna upplysningar vid sammanträdet i fråga, hör han ha rätt att infinna sig. Med en sådan kon— struktion torde knappast någon grund föreligga för de farhågor, som 1928 års konstitutionsutskott och riksdag hyste — att statsråds tillträde till ut- skott skulle försvaga regeringens ställning — eller för de farhågor, som 1934 års reservanter inom konstitutionsutskottet samt den dåvarande första kammaren gav uttryck åt —— att effekten skulle bli den motsatta.
Statsråd bör kunna lämna upplysningar vid utskottssammanträde an— tingen personligen eller genom tjänsteman. Det synes icke, såsom föreslogs år 1934, föreligga någon anledning att begränsa statsråds tillträde till utskott till de tillfällen, då utskottet behandlar propositioner. Av vikt är, att upplysning som är av betydelse för utskottets ställningstagande redo- visas i utskottets betänkande.
Förbudet för justitieråd och regeringsråd att »deltaga i utskott» synes kunna upphävas.
Beträffande utskottens rätt och möjlighet att erhålla upplysningar och yttranden från statliga myndigheter och tjänstemän i övrigt, bör enligt ut- redningens mening gälla, att statlig myndighet skall, om utskott så finner erforderligt för att fullgöra sina uppgifter, tillhandagå utskottet med upp— lysningar och yttranden. Det av RO 465 anvisade förfaringssättet med framställning till särskilt förordnat statsråd synes varken erforderligt eller lämpligt. Däremot bör ett utskott icke kunna ålägga tjänsteman att lämna upplysningar och yttranden; med detta har utredningen dock icke velat förorda någon ändring av nuvarande praxis, som i allt Väsentligt fungerar smidigt och effektivt. I detta sammanhang bör framhållas att rimlig hän— syn bör tagas till en utskottsminoritets önskemål i fråga om anskaffande av sakmaterial.
I enlighet med det anförda stadgas i 155 första stycket att statsråd må på framställning av utskott eller på egen hemställan, som hifallits av ut- skottet, personligen eller genom tjänsteman lämna upplysningar vid sam- manträde med utskottet. Enligt andra stycket skall statlig myndighet, om utskott så finner erforderligt för att fullgöra sina uppgifter, tillhandagå utskottet med upplysningar och yttranden.
16 & Tystnadsplikt
Riksdagsordningen innehåller bestämmelser om tystnadsplikt för utrikes— utskottets och konstitutionsutskottets ledamöter. Tystnadsplikt kan enligt RO 375 3 mom. och 385 5 mom. föreskrivas av utskotten, i den mån de med hänsyn till rikets säkerhet eller andra av förhållandet till främmande makt betingade, synnerligen viktiga skäl finner upplysningar, som med— delas i visst ämne, böra hållas hemliga. I fråga om utrikesutskottet kan tystnadsplikt under angivna omständigheter påbjudas även av regeringen. Det föreskrives i båda paragraferna, att ledamot, så ock suppleant, skall första gången han är närvarande vid sammanträde med utskottet avgiva försäkran om tystnadspliktens iakttagande.
Utredningen. Med hänsyn till rikets säkerhet eller andra av förhållandet till främmande stat eller mellanfolklig organisation betingade synnerligen viktiga skäl måste inom utrikesutskottet och konstitutionsutskottet tyst— nadsplikt kunna föreskrivas i fråga om upplysningar som meddelas i visst ämne. Enligt utredningens mening kan emellertid bestämmelser om tyst— nadsplikt erfordras även beträffande andra utskott än de nämnda. Detta gäller sålunda i fråga om finansutskott, som handlägger försvarsärenden. Bestämmelserna om tystnadsplikt bör därför utformas så, att de avser samtliga utskott. Tystnadsplikt bör föreskrivas från fall till fall, och det bör vara vederbörande utskotts sak att pröva om tystnadsplikt är erforder- lig. Ledamot bör avgiva försäkran om att iakttaga tystnadsplikt. Detta torde emellertid icke behöva ske vid »första» sammanträdet med utskottet utan först då tystnadsplikt påbjudits för visst fall. Sedan väl försäkran avgivits, bör den gälla tills vidare, så länge vederbörande är ledamot i utskottet. Be- stämmelserna bör i lika mån avse suppleant som ledamot. Beträffande tystnadsplikt för utrikesnämndens ledamöter hänvisas till FRF 4 kap. 7 5.
I enlighet med det anförda stadgas i 165 att ledamot av utskott är för- bunden till tystnadsplikt i fråga om upplysningar, som meddelas i visst ämne och som utskottet funnit böra hållas hemliga med hänsyn till rikets säkerhet eller andra av förhållandet till främmande stat eller mellanfolklig organisation betingade synnerligen viktiga skäl. Enligt tilläggsbestämmel— serna till paragrafen skall ledamot avgiva försäkran om att iakttaga tyst- nadsplikt.
17 å Jäv
Riksdagsordningen innehåller inga allmänna bestämmelser angående jäv inom utskott. I RO 365 6 mom. tredje stycket föreskrives emellertid, att ej må någon, av vilken riksdagen kan fordra redo och ansvar, inväljas i ut— skott, där redovisning för hans egna ämbetsåtgärder kan förekomma. Detta stadgande skall likväl ej utgöra hinder att i statsutskottet invälja förut— varande ledamot av statsrådet, dock utan rätt för denne att inom utskottet deltaga i behandling av ärende, varom i R0 39 5 2 mom. förmäles, dvs. i ut- skottets granskningsverksamhet.
Utredningen. Beträffande jäv vid riksdagssammanträde har utredningen i 1 kap. 16 å föreslagit, att ledamot ej bör få deltaga i behandlingen av åren- de som personligen rör honom eller någon honom närstående. Undantag har därvid gjorts i fråga om statsråd vid behandlingen av ärende angående hans tjänsteutövning. Jäv bör enligt utredningens mening gälla utan un- dantag inom utskott för ledamot, då fråga är om behandling av ärende som personligen rör honom eller någon honom närstående. Detta innebär att ledamot är jävig, då ärende angående granskning av hans tjänsteut- övning behandlas. Införes en sådan allmän jävsbestämmelse i fråga om utskott, kan de nuvarande bestämmelserna i R0 36 5 6 mom. tredje stycket utgå. Den föreslagna jävsbestämmelsen medför att det icke är lämpligt att till ledamot av finansnämnden välja riksdagsledamot som är fullmäktig eller befattningshavare i riksbanken eller i riksgäldskontoret. Den innebär vidare att om förutvarande statsråd väljes till ledamot av konstitutionsutskottet, kan han icke deltaga i granskning av ärende som avser hans tjänsteutövning.
Paragrafen har utformats i enlighet med vad nu anförts.
18 & Utskotts rätt att föreslå uppskov med avgörande av ärende
Huvudbestämmelserna angående uppskov med avgörande av ärende åter- finnes för närvarande i RO 585 tredje stycket. Dessa bestämmelser avser uppskov med behandlingen av proposition, framställning från något riks- dagens verk eller motion, som ej berör riksstaten. I RO 585 fjärde stycket stadgas därefter, att uppskov må beslutas på framställning av vederbö- rande utskott, som har att i frågan inhämta yttrande från talmanskon— ferensen; kamrarna likväl obetaget att vid prövningen av utskottets ut- låtande i ärendet besluta uppskov. Enligt RO 585 femte stycket må kam— rarna genom sammanstämmande beslut, efter hörande av talmanskonfe- rensen, besluta att uppskjuten fråga skall upptagas vid extra session. Be-
träffande uppskov med avgörande av slutligt beslut i grundlagsärende stad- gas i R0 64 5 (se nedan under 4 kap. 8 5).
Utredningen. De föreslagna huvudbestämmelserna angående uppskovsin- stitutet är upptagna i 4 kap. 7 &. Förevarande paragraf avser huvudsakli— gen att reglera utskotts rätt att föreslå uppskov med avgörande av ärende, som hänvisats eller överlämnats till utskottet. Stadgandet om denna rätt ingår som ett icke oväsentligt led i bestämmelserna om ärendenas bered- ning och bör därför upptagas i förevarande kapitel. Den omständigheten, att utskott äger rätt att föreslå uppskov med avgörande av ärende, bör icke hindra att yrkande därom väckes i riksdagen och att riksdagen så— lunda kan besluta uppskov, även om framställning icke föreligger från ve- derbörande utskott. Uppskov bör ske till nästa lagtima riksmöte. Det bör emellertid i detta sammanhang även stadgas, att utskott äger föreslå riksdagen att vid urtima riksmöte upptaga uppskjutet ärende. I båda fal- len bör samråd ha ägt rum med talmannen. Beträffande uppskovsinstitutet hänvisas i övrigt till 4 kap. 7 5 och, beträffande uppskov med slutligt be- slut i ärende angående grundlag eller riksdagsordningen, till 4 kap. 8 5.
I enlighet med det anförda stadgas i 185 att utskott äger, efter samråd med talmannen, föreslå riksdagen att till närmast följande lagtima riks— möte under valperioden uppskjuta avgörande av ärende som hänvisats eller överlämnats till utskottet, så ock att vid urtima riksmöte upptaga till ut- skottet hänvisat eller överlämnat uppskjutet ärende.
195. Utskotts sammanträde
Enligt RO 45 ä 1 mom. skall alla utskott sammanträda inom två dagar från den, då de blivit utsedda. I 2 mom. stadgas att utskotten väljer, vart inom sig, ordförande och vice ordförande. Intill dess sådant val försiggått, föres or- det av den ledamot som bevistat flest »riksdagar» och, där två eller flera deltagit i lika många »riksdagar», av den av dem som är till levnadsåren äldst.
Ytterligare bestämmelser om utskottens sammanträden finns i riksdags- stadgan och ordningsstadgorna. Enligt RSt 14 5 skall kallelse till första sammanträdet med utskott, som består av ledamöter från båda kamrarna, utfärdas av talmännen. Beträffande enskilt utskott —— sådant utskott är kammarutskott — utfärdas jämlikt OSt 11 5 1 mom. motsvarande kallelse av kammarens talman. I RSt 15 5 första stycket föreskrives att kallelse till sammanträde av utskott, utsett av båda kamrarna, skall anslås senast klockan 6 eftermiddagen föregående dag. Samma tidsangivelse har beträf- fande enskilt utskott fastslagits i OSt 115 2 mom. första stycket. Enligt RSt 155 andra stycket äger utskott, utsett av båda kamrarna, ej samman-
komma ä tid, då sammanträde hålles av båda kamrarna eller endera av dem. I fråga om enskilt utskott gäller jämlikt OSt 11 Q 2 mom. andra stycket, att sådant utskott ej får sammankomma å tid, då sammanträde hålles av kam- maren. I RSt 16 & föreskrives att utskottsledamot, som, av förfall blir hind- rad att bevista sammanträde, bör göra anmälan därom hos utskottets ord— förande eller sekreterare så tidigt, att suppleant må kunna i hans ställe in- kallas. I praxis torde det emellertid tillgå på så sätt, att ledamoten vidtalar suppleant att inträda i sitt ställe.
Vad angår den ordning, i vilken suppleanterna skall inkallas till tjänst- göring, föreskrives i RSt 12 å följande. Om valet förrättats med gemensam lista, har suppleant tillhörande samma grupp eller meningsriktning som ledamoten företräde framför övriga suppleanter, och av dessa har den före— träde, vars namn blivit uppfört på högre plats å listan. Har valet skett med slutna sedlar, har suppleant, utsedd från grupp med samma partibeteckning som den grupp för vilken ledamoten blivit vald, företräde framför övriga suppleanter, och av dessa har den före—träde, som utsetts från grupp med högre röstetal; av suppleanter från samma grupp har den företräde, vars nanm blivit tidigare uppfört i den jämlikt 95 bestämda ordningen inom gruppen. Ledamot eller suppleant, som fått sig tillerkänd plats från två eller flera grupper, skall anses vald för den grupp, från vilken plats först tilldelats honom.
Det bör i detta sammanhang nämnas att det förekommer, att ordinarie ledamöter och suppleanter inom ett utskott, vilka tillhör samma partigrupp, kommer överens om en arbetsfördelning, så att suppleant eller suppleanter inträder vid behandlingen av visst eller vissa ärenden.
Enligt RSt 225 äger talmännen tillträde i utskotten, dock utan rätt att deltaga i överläggningarna och besluten. Härom hänvisas till vad ovan sagts under 1 kap. 8 5.
För närvarande anses utskott kunna sammanträda endast under tid då session pågår. Däremot kan sammanträde hållas med utrikesnämnden och med riksdagens revisorer även å annan tid. Bestämmelser om ersättning i sådant fall finns upptagna i arvodesstadgan öå respektive instruktionen för riksdagens revisorer 10 %.
Utredningen. Ovan anförda bestämmelser angående utskottens samman- träden bör i allt väsentligt överföras till den nya riksdagsordningen. Till sin natur är de av sådan art, att de samtliga skulle kunna placeras i tilläggs- bestämmelserna. Såsom huvudbestämmelse bör emellertid upptagas ett stadgande, att utskott sammanträder på kallelse av ordföranden, något som icke är direkt utsagt i gällande bestämmelser. Såsom ett undantag från denna regel kan då i tilläggsbestämmelserna föreskrivas, att utskott sam- manträder första gången, på kallelse av talmannen, inom två dagar från den dag då utskottet tillsatts. Det bör vidare stadgas att, intill dess ord-
förande och vice ordförande valts, föres ordet av äldste närvarande leda- mot. »Äldste» ledamoten inom ett utskott svarar mot »ålderspresidenten» i riksdagen (se ovan under 1 kap. 8 5), och är alltså den ledamot som längst varit riksdagsledamot; vid lika »riksdagsålder» blir det levnadsåldern som får fälla utslaget. En bestämmelse att utskott självt inom sig utser ordfö- rande och vice ordförande har upptagits i 5 kap. 6 &.
Kallelse till sammanträde bör enligt utredningens mening anslås senast klockan 18 dagen före sammanträdet. Kallelse bör dock kunna anslås se— nare, om synnerliga skäl föreligger. Utskott bör ej få sammanträda å tid, då riksdagen sammanträder.
Beträffande suppleants inträde i utskottet bör enligt utredningens me— ning nuvarande praxis lagfästas. Ledamot av utskott, vilken är förhind— rad att bevista ett sammanträde, bör alltså därom underrätta suppleant, som kan inträda i hans ställe. Gällande bestämmelse att ledamot, som har för- fall, har att vända sig till ordföranden eller sekreteraren föreslås därmed skola utgå. Ordningen i vilken suppleanterna skall inkallas till tjänstgöring bör vara densamma som för närvarande. Det torde emellertid vara tillräck- ligt att stadga, att suppleanterna inträder i den ordning de valts eller, om valet förrättats med gemensam lista, i den ordning de uppförts på listan, varvid i båda fallen skall iakttagas, att suppleant, tillhörande samma parti- grupp som ledamoten, äger företräde framför övriga.
Nuvarande praxis att ordinarie ledamöter och suppleanter inom ett utskott, vilka tillhör samma partigrupp, kommer överens om en arbetsför- delning, så att suppleanterna inträder vid behandlingen av visst eller vissa ärenden, kan enligt utredningens mening vara lämplig. Denna arbetsför— delning grundas emellertid på en rent intern överenskommelse mellan ve- derbörande ordinarie ledamöter och suppleanter och behöver därför icke uttryckligen angivas i lagtexten. En förutsättning härför år dock att denna icke —— såsom fallet är för närvarande — uppställer krav på att utskottsle- damot, som önskar att suppleant skall inträda i hans ställe, skall ha förfall.
Det är enligt utredningens mening icke lämpligt att utskott kan samman— träda endast under tid då riksmöte pågår. Det finns tillfällen då det kan vara angeläget att ett utskott, på grund av omfattande arbetsbörda eller med hänsyn till riksdagsarbetets ändamålsenliga planering, kan hålla något eller några sammanträden under sommaren eller i början av hösten. Vi- dare gäller att utredningens förslag förutsätter att utskott skall, för hand- läggning av vissa särskilda ärenden, kunna fungera även under tid då uppe— håll göres i riksdagsarbetet. Härom hänvisas till 5 kap. 85 tredje stycket, 6 kap. 7 5 och FRF 9 kap. 2 5. Utskott bör därför kunna sammanträda även under tid då riksmöte icke pågår. Något särskilt stadgande härom i riks- dagsordningen synes dock icke påkallat. Däremot bör arvodesstadgan kompletteras med bestämmelser som möjliggör reseersättning och trakta— mente i fall som här avses. Med den ställning talmannen har såsom ledare
av riksdagens arbete bör talmannen underrättas, om utskott avser att sam- manträda under tid, då riksmöte icke pågår. Paragrafen har avfattats i enlighet med vad nu anförts.
20 & Omröstning inom utskott
Gällande bestämmelser angående omröstning inom utskott har upptagits i RO 48 5. Det stadgas i paragrafens första stycke, att omröstning inom utskott skall ske öppet. Befinnes de avgivna rösterna lika delade, skall ordföranden i en rösturna nedlägga en ja—sedel och en nej-sedel, båda lika till storlek och utseende, tryckta och omärkta samt var för sig slutna och hoprullade, varvid omröstningens utgång avgöres genom den sedel, som en av utskottets ledamöter på anmodan av ordföranden upptager ur röst- urnan.
Beträffande val inom utskott hänvisas till vad som anföres under 5 kap. 14 &.
RO 485 tredje stycket innehåller bestämmelser om reservationsrätten inom utskott. Det stadgas där att ledamot, som ej instämt i utskotts be- slut, äger lämna kamrarna del av sin skiljaktiga mening, som i sådant fall bör skriftligen avgivas till utskottet. Det föreskrives att utskottets betänkande må dock icke därigenom uppehållas. Förutsättning för att ledamot skall ha reservationsrätt är att han inom utskottet röstat mot beslutet eller motsatt sig motiveringen. I praxis förekommer icke blott motiverad reservation utan även blank sådan samt särskilt yttrande. Enligt praxis brukar vidare viss reservationstid bestämmas. I fråga om reservationer till konstitutionsut— skottets dechargebetänkande hänvisas till del 2 s. 447.
Utredningen. Omröstning inom utskott bör alltjämt ske öppet. Det är emellertid enligt utredningens mening angeläget, att systemet med lottning undvikes. Utredningen föreslår i stället att om rösterna är lika delade, den mening skall gälla, som ordföranden biträder, dvs. att ordföranden får ut- slagsröst. Nämnas må att en sådan ordning gäller ifråga om riksdagens re- visorer enligt deras instruktion 35. Då utredningens förslag förutsätter udda antal ledamöter i utskotten, torde i praktiken ordförandens utslags- röst endast sällan behöva komma till användning.
Beträffande val inom utskott hänvisas till 5 kap. 14 5. Vad slutligen reservationsrätten angår föreslår utredningen att det i lag- texten skall utsägas, att sådan rätt tillkommer endast den som i omröstning tagit ställning mot utskotts beslut eller motivering till beslut. Utredningen föreslår Vidare att reservation alltid skall vara försedd med yrkande. Blank reservation skall således icke längre tillåtas. Vad sådan reservation innebär blir nämligen känt endast om reservanten yttrar sig i debatten vid ärendets avgörande. Institutet »särskilt yttrande» medför däremot icke
några sådana svårigheter. Det bör bibehållas men torde icke behöva lagfäs- tas. För närvarande gäller att utskottsbetänkande icke får uppehållas av reservation. I praxis brukar dock reservationstid bestämmas. Att i lagtexten reglera reservationstiden synes icke lämpligt — den bör kunna variera från fall till fall — men formuleringen'i lagtexten bör ge utrymme för reserva- tionstid.
I enlighet med vad nu anförts stadgas i 205 första stycket att omröst- ning i utskott sker öppet samt att om rösterna är lika delade den mening gäller som ordföranden biträder. Enligt andra stycket må ledamot, som i omröstning tagit ställning mot utskotts beslut eller motivering till beslut, till utskottets betänkande foga reservation med yrkande; dock må betänkan- dets avgivande icke därigenom obehörigen fördröjas.
4 KAP.
Arendcnas avgörande
Detta kapitel innehåller bestämmelser angående riksdagsärendenas avgö- rande. Bestämmelserna är avsedda att tillämpas även beträffande beslut i procedurfrågor. Vad angår val som ankommer på riksdagen hänvisas till följande kapitel.
Kapitlet är disponerat på följande sätt. I 1 5 har upptagits bestämmelser angående bordläggning av utskottsbetänkande. Därefter följer i 2—5 55 de egentliga bestämmelserna angående ärendes avgörande. I 2 5 har upptagits själva huvudstadgandet, i 3—4 55 närmare bestämmelser angående ackla- mation respektive omröstning och i 55 specialbestämmelser för lagären— des avgörande. I 65 gives regler för reservation och röstförklaring. Upp— skovsinstitutet är reglerat i 7 5, som innehåller allmänna bestämmelser i änmet, samt i 8 5, som avser uppskov med slutligt beslut i ärende angående grundlag eller riksdagsordningen. I 95 har upptagits bestämmelser angå- ende ärende, som icke avgjorts under valperiod. Den avslutande paragrafen, 10 5, innehåller bestämmelser om meddelande av riksdagens beslut.
15. Bordläggning av utskotts betänkande
I RO 59 5 första stycket stadgas, att efter första föredragning av ett ut- skottsbetänkande detta skall vila på bordet. Vid nästa föredragning skall det, evad överläggning då äger rum eller ej, åter göras vilande, såframt ej kammaren beslutar annorlunda på framställning av vederbörande ut— skott. Då saken tredje gången förekommer, skall den avgöras. Regelmässigt förekommer överläggning endast vid sammanträde, då ett ärende upptages till avgörande.
Enligt RO 595 andra stycket må utskotts förberedande hemställanden och förfrågningar genast avgöras, om icke någon ledamot begär bordlägg- ning. Med förberedande hemställanden och förfrågningar torde avses t. ex. återlämnande av ärende och framställning om uppskov med behandling av ärende. I praxis sker återlämnande och framställning om uppskov ge- nom utskottsbetänkande, vilket behandlas enligt RO 595 första stycket.
Jämlikt OSt 195 1 mom. bör utskottsbetänkande, så vitt ske kan, icke upptagas till slutligt avgörande, om ej kammarens ledamöter dessförinnan
fått emottaga tryckta exemplar av betänkandet. Enligt 2 mom. kan ledamot före det slutliga avgörandet få ändringsförslag tryckt och utdelat till kam- marens ledamöter. Momentet lyder:
Därest ledamot, som ämnar framställa förslag till ändring av vad utskott i något ärende hemställt, tillika åstundar, att hans ändringsförslag varder tryckt och bland kammarens ledamöter utdelat, innan ärendet till slutligt avgörande förekommer, äger han att, med uteslutande av bevisningsgrunder, skriftligen upp- sätta och till riksdagens kansli ingiva sitt ändringsförslag så tidigt, att tryckning därav före ärendets avgörande kan medhinnas. I sådan händelse må förslaget ef- ter talmannens beprövande tryckas och utdelas i enahanda ordning som utskottets betänkande.
Utredningen. Utskottshetänkande bör alltjämt normalt före ärendets av- görande bordläggas vid två sammanträden. Avgörande efter endast en bord- läggning bör ej få ske annat än på förslag av vederbörande utskott och efter särskilt beslut av riksdagen. Utredningen räknar med att debatt liksom hittills regelmässigt kommer att äga rum endast då ett utskottsbetänkande upptages till avgörande. Något hinder mot att debatt skall kunna förekom- ma även i samband med bordläggning bör emellertid icke uppställas. Nu- varande stadgande i R0 59 5 andra stycket, att utskotts förberedande hem— ställanden och förfrågningar genast må avgöras, om ej bordläggning he- gäres, utnyttjas icke i praxis och torde icke behöva ha någon motsvarighet i förslaget till ny riksdagsordning.
För närvarande gäller jämlikt OSt 195 1 mom., att utskottsbetänkande, så Vitt ske kan, icke bör upptagas till slutligt avgörande, om ej betänkandet dessförinnan utdelats i tryckt form. Enligt utredningens mening bör ett utskottsbetänkande över huvud ej anmälas vid sammanträde, förrän det utdelats till ledamöterna. Å andra sidan synes det undantagsvis böra få förekomma, att betänkandet mångfaldigas på annat sätt än genom tryck. Alltjämt bör gälla att ledamot skall med talmannens medgivande kunna få ett ändringsförslag, begränsat till själva yrkandet, utdelat till ledamö- terna i förväg. Det synes emellertid ej nödvändigt, att ändringsförslaget skall utdelas i tryckt form.
Utredningens förslag innebär sålunda, att den nuvarande möjligheten att avgöra ett ärende efter endast en bordläggning av utskottsbetänkandet i fråga bibehålles, samt underlättar därutöver en snabbehandling av ärendet genom att betänkandet icke nödvändigtvis skall vara tryckt. I fråga om övriga stadganden i förslaget till ny riksdagsordning, vilka avser att möj- liggöra snabbehandling, får utredningen hänvisa till 1 kap. 9 5 (med med- givande av mer än hälften av riksdagens ledamöter kan sammanträde hål- las, även om kallelsen utfärdats senare än tolv timmar före sammanträdet), till 2 kap. 5 5 tredje stycket (förkortning av motionstiden för följdmotion) samt till 3 kap. 1 5 andra stycket (hänvisning av ärende till utskott utan föregående bordläggning).
I enlighet med vad nu anförts stadgas i 1 5 att utskotts betänkande skall före ärendets avgörande bordläggas vid två sammanträden med riksdagen, om riksdagen ej på utskottets förslag beslutar att ärendet skall avgöras efter endast en bordläggning. I tilläggsbestämmelserna föreskrives att ut- skotts betänkande icke bör anmälas vid sammanträde med riksdagen, förr— än det utdelats till ledamöterna, samt att, om ledamot avser att i ärende framställa yrkande, yrkandet må med talmannens medgivande i förväg ut- delas till ledamöterna.
25. Ärendes avgörande
Nuvarande huvudbestämmelser angående ärendes avgörande är upptagna i R0 60 5. I 1 mom. stadgas att mål, i vilket överläggning ägt rum, ej får upptagas till slutligt avgörande, förrän kammaren på talmannens hem- ställan förklarat överläggningen avslutad (se ovan under 1 kap. 15 5).
Ärende avgöres enligt RO 60 5 2 mom. med acklamation eller genom vo— tering (omröstning). Beslutsproceduren börjar regelmässigt med acklama- tionsförfarande. Om därvid någon ledamot begär votering, får sådan ej vägras. Omedelbar votering skall ske i vissa fall. I RO 60 5 3 mom. angives tre sådana fall, nämligen straffprocessuell åtgärd mot riksdagsledamot för gärning eller yttrande (RF 110 5), obehörighetsförklaring enligt RO 325 2 mom. samt disciplinär åtgärd mot riksdagsledamot, som under kammar- debatt använt personligen förolämpande uttryck eller eljest uppträtt på ett mot god ordning stridande sätt (RO 525 sista stycket). Omedelbar vo- tering är vidare föreskriven vid gemensam omröstning samt torde böra ske vid beslut om uppskov med val till riksdagen (R0 30 5).
Det beslutsförfarande som tillämpas i den svenska riksdagen avviker från de förfaranden, som i allmänhet användes i andra länders parlament. Förfarandet har vid upprepade tillfällen kritiserats. Det har sagts, att det kan leda till beslut som omfattas endast av en minoritet, att det lockar till och kan framtvinga manövrer och att det lägger stor makt i talmannens hand. Utredningen har ägnat hithörande spörsmål stor uppmärksamhet och låtit publicera en av fil. kand. Tolle Ramstedt verkställd undersökning angående »Parlamentarisk beslutsteknik, studie rörande beslutsordning och voteringsmetod i den svenska riksdagen, vissa främmande länders parla- ment samt internationella organ» (SOU 1961:21 s. 107 ff.). Undersök- ningen, till vilken här må hänvisas, innehåller bland annat en översikt över parlamentariska voteringsmetoder samt redogörelser för den svenska be— slutsordningen enligt grundlag och praxis och för den diskussion, som förts angående denna beslutsordning. Som en sammanfattning av under- sökningen får utredningen anföra följande.
Bestämmelserna i R0 60 5 angående förfarandet vid acklamation och vo-
tering är svårtolkade. Uppenbart är emellertid att det förfarande, som fak— tiskt tillämpas, icke är förenligt med nämnda bestämmelser. Härom hänvi- sas till vad nedan anföres under 3 och 4 55.
De två huvudtyperna av parlamentariska voteringsmetoder är serieme- toden och eliminationsmetoden. Gemensamt för dem är att förslagen föreläg- ges de röstande i viss ordningsföljd. En omröstning enligt seriemetoden in- nebär ett absolut ställningstagande. Om det förslag, som först ställes under omröstning, erhåller fler ja— än nej röster, är det antaget; övriga förslag har fallit. Om det stannar i minoritet, är det definitivt förkastat. I så fall går man vidare till nästa förslag, om vilket omröstning sker på samma sätt. Vid eli— minationsmetoden förelägges förslagen till omröstning så, att de röstande får ta ställning till två förslag i sänder. Undan för undan elimineras på så sätt ett förslag, tills det återstår endast ett förslag, som blir församlingens beslut. Skillnaden mellan de båda metoderna kan i korthet uttryckas sålunda: An- tagandet av ett förslag innebär enligt seriemetoden att alla övriga förslag bortfaller, enligt eliminationsmetoden att ett av de övriga bortfaller.
Av de båda metoderna är seriemetoden den vanligaste. Eliminationsme- toden förekommer med olika utformning i de anglosachsiska länderna samt i Sverige och Finland.
Vilken voteringsmetod som än användes kan det uppstå komplikationer, ifall mer än två yrkanden föreligger. I fråga om valet mellan seriemetoden och eliminationsmetoden anför Ramstedt följande (5. 154 ff.) :
Gemensamt för seriemetoden och eliminationsmetoden är att slutresultatet av omröstningen kan vara beroende av i vilken ordning alternativen framlägges till avgörande. Det karakteristiska för seriemetoden är att den röstande omedel- bart då det första förslaget ställes under votering måste rösta absolut för eller mot detta. Om han har subsidiär preferens för detta alternativ, dvs. om detta bland de olika yrkandena varken är det mest eller det minst sympatiska, kan han icke ge uttryck åt denna mening. Han måste omedelbart välja mellan att antingen rösta för bifall till förslaget _— varvid han kan komma att förlora möjligheten att föra det alternativ till seger, som han föredrar — eller rösta för avslag, varvid han kan riskera att ett alternativ, som han absolut motsätter sig, segrar — må- hända med stöd av röster, med vilka han kunnat förena sig för att få till stånd en majoritet för sitt subsidiära förslag.
Vid seriemetoden kan sålunda ett förslag bortfalla utan att ha ställts under särskild omröstning. Denna nackdel skulle man kunna råda bot på endast om det funnes möjlighet att alltid ta upp yrkandena i en sådan ordning att ingen deltagare subsidiärt vore anhängare av det första yrkandet i raden. En sådan möjlighet finns inte.
Vid eliminationsmetoden bortfaller, elimineras, ett förslag först efter att ha ställts under omröstning mot ett annat förslag och därvid stannat i minoritet. Församlingen prövar på så sätt alla förslag och väljer ett av dem först sedan den genom särskilda omröstningar föredragit det framför varje annat.
Helt allmänt kan sägas att seriemetoden är enkel och lättfattlig. I detta hän- seende skiljer den sig från eliminationsmetoden, som ofta åstadkommer förvir- ring. Den nämnda olägenheten vid seriemetoden är dock av den arten att enkel- heten och lättfattligheten måste våga relativt lätt vid en jämförelse med andra
egenskaper hos eliminationsmetoden. Vid eliminationsmetoden kan de röstandes subsidiära preferenser, i högre grad än vid seriemetoden, komma att medverka vid åstadkommande av beslutet; de röstandes bundenhet blir mindre. Eliminations- metoden torde därför få anses vara ett framsteg i förhållande till seriemetoden.
Å andra sidan har eliminationsmetoden särskilda olägenheter, sammanhängande med problemet i vilken ordning föreliggande yrkanden skall tagas upp till om- röstning. Voteringsproblemet över huvud är till väsentlig del ett problem om ordningsföljden vid omröstningar rörande flera varandra uteslutande yrkanden. Vilket respektive vilka yrkanden skall ställas under omröstning först? Såsom fram- går av den i det föregående lämnade internationella översikten brukar i parla- mentarisk praxis den ordningen följas att votering sker först om det eller de (två) yrkanden, som angives vara längst gående eller som mest avviker från originalyrkandet och vid frågor av avgifter, anslag e. d. om det eller de (två) högsta eller lägsta beloppen. Beroende på vilken voteringsmetod som följes röstas därefter om det näst längst gående yrkandet etc. Man söker alltså ordna yrkan- dena i en 'fallande' eller 'stigande' skala. Denna ordning är den kollektiva vo- teringens motsvarighet till den vid kollegial votering tillämpade satsen maior includit minor. Den torde sålunda bygga på bl. a. den föreställningen att yrkan- den som utesluter varandra har ett logiskt-innehållsmässigt samband med var- andra på så sätt, att i t. ex. frågor om avgifter, anslag e. (1. de röstande, vilkas yrkanden faller bort under beslutsgången, subsidiärt är anhängare av det närmast högre eller det närmast lägre beloppet. Det torde ligga utanför ämnets ram att närmare diskutera de härmed sammanhängande frågorna. Endast helt allmänt skall framhållas att de sålunda angivna principernas tillämpningsområde i vä- sentliga hänseenden är begränsat. Dels har parlamentariska ärenden ofta den karaktären att någon gradering av här ifrågavarande slag av yrkanden enligt sa- kens natur icke kan komma ifråga och att därför andra lösningar måste sökas. Dels, och framförallt, synes själva förutsättningen —— att en röstande är ”rationell” i den meningen att han i t. ex. en anslagsfråga i andra hand alltid föredrar det anslag som 'ligger närmast' hans eget — sakna allmängiltighet och icke svara mot möjliga föreställningar och preferenser hos en röstande. Det torde i detta sammanhang vara tillfyllest att peka på att det mycket väl kan hända, att en förslagsställare vill ha antingen ett ordentligt tilltaget anslag eller också intet anslag alls. Redan med hänvisning till detta exempel synes det vara berättigat att säga, att det snarare är formella synpunkter än rationella överväganden som ligger till grund för de i praxis sålunda tillämpade metoderna för uppgörande av vo- teringsordning.
Anmärkas må att vid preliminärt beslut i grundlagsärende tillämpas en avvikande praxis. Förslag som utesluter varandra sättes nämligen icke mot varandra, utan varje yrkande för sig blir föremål för proposition på bifall och avslag. Det kan härvid inträffa att mer än ett yrkande bifalles, dvs. förklaras vilande (se ovan under FRF 7 kap. 3 5).
Enligt RO 605 2 mom. gäller att om ett förslag innefattar flera delar som ej lämpligen kan avgöras i ett sammanhang bör särskild proposition framställas å vardera delen. Vad här avses är yrkanden som icke utesluter varandra. I sådant fall uppgöres stundom i förväg den ordning, i vilken yrkandena skall framställas till beslut (propositionsordning). Vidare må nämnas att formella yrkanden (t. ex. yrkande om återremiss) upptages före materiella yrkanden.
I de fall ett avgörande uppdelats på delbeslut, t. ex. ett avgörande av ett lagärende, kan den situationen uppstå, att det i och för sig föreligger ma- joritet för varje enskilt delbeslut men icke för avgörandet i dess helhet. Det är även tänkbart att olika delbeslut kan stå i strid med varandra. I andra länders parlament förekommer att de röstande, efter det att delbe- sluten fattats, tager ställning till frågan huruvida förslaget sådant det föreligger enligt delbesluten i sin helhet skall antagas eller förkastas. En sådan slutvotering är sålunda föreskriven i Finland, där riksdagen i den s. k. tredje läsningen har att besluta om godkännande eller förkastande av ett förslag i den form det fått vid andra läsningen. Nämnas må, att Reuter- skiöld år 1935 i en debatt i första kammaren om »tredje mans rått» hem- ställde till talmannen att överväga en sådan ändring av beslutsförfarandet, att en slutvotering blev möjlig i fall som här avses. I Reuterskiölds hem- ställan instämde gruppledarna för bondeförbundet, folkpartiet, högern och socialdemokraterna. Någon ändring av praxis följde dock icke. (Se SOU 1961: 21 s. 126 f.)
Utredningen
Vid sitt ställningstagande till frågan om lämplig voteringsmetod för åren- denas avgörande har utredningen ingående övervägt både eliminationsme- toden och seriemetoden. Den förra erbjuder vissa fördelar. Den garanterar sålunda att samtliga förslag ställes under omröstning. I detta samman- hang bör också framhållas, att metoden tillämpas icke blott i riksdagen utan även på det kommunala området samt inom organisationer och för- eningar. Den bör därför icke utan starka skäl frångås. Å andra sidan är seriemetoden onekligen mera enkel och lättfattlig. Enligt utredningens mening förtjänar frågan om voteringsmetod att ytterligare övervägas, och det bör ankomma på riksdagen att själv föranstalta om de undersökningar som utöver vad redan föreligger kan finnas påkallade.
I avvaktan härpå föreslår utredningen, att nuvarande praxis vid ärendenas avgörande i huvudsak bibehålles. Avgörandet bör om så erfordras uppdelas på delbeslut. Beslutsförfarandet bör normalt inledas med acklamation. Om någon ledamot därefter begär omröstning -— denna term bör användas i stället för termen »votering» —— skall avgörandet träffas på detta sätt. Ärende bör avgöras genom omedelbar omröstning, om ledamot så yrkar eller om det särskilt stadgats, att avgörandet skall ske genom omröstning. Formuleringen innebär att »omedelbar omröstning» avser endast Slutom- röstning. Vid fastställande av kontraproposition bör således beslutsförfa- randet alltid inledas med acklamation.
Stadganden att ärende skall avgöras genom omröstning har upptagits i FRF 4 kap. 95 (delegation av viss befogenhet på mellanfolklig organisa— tion), 6 kap. 155 (medgivande beträffande vissa åtgärder mot riksdagsle-
damot), 7 kap. 55 (stiftande av riksdagsordningsbestämmelse genom ett riksdagsbeslut), 9 kap. 4 & (misstroendeförklaring mot statsråd) och 10 kap. 5 & (uppskjutande av lagtima val).
Omröstning skall enligt utredningens förslag ske enligt eliminationsmeto— den. I fråga om förfaringssättet i övrigt föreslår utredningen »den ändringen att uppresning icke skall användas (se nedan under 4 5). Vidare bör det med hänsyn till de komplikationer som kan uppstå, då ett avgörande av lag- ärende uppdelats på delbeslut, föreskrivas att efter delbesluten skall riks- dagen besluta om antagande eller förkastande av lagförslaget i dess helhet sådant det föreligger efter delbesluten. Härom hänvisas till 5 5.
Enligt utredningens förslag skall således nuvarande praxis tills vidare i huvudsak bibehållas. Härav följer att gällande bestämmelser i RO 60 å, vilka såsom ovan framhållits icke överensstämmer med praxis, ej hör oför- ändrade överföras till den nya riksdagsordningen. Beträffande de nya be- stämmelser som bör antagas hänvisas till 3 & (acklamation), 4 5 (omröst— ning) och 5 & (lagärendes avgörande).
Utredningen har under FRF 7 kap. 3 5 föreslagit, att det nuvarande för- faringssättet att såsom vilande antaga alternativa beslut i grundlagsärende icke längre skall tillämpas. Härav följer att det ej kommer att föreligga något behov av att vid fattande av vilande beslut i grundlagsärende kunna låta varje yrkande för sig bli föremål för proposition på bifall och avslag. Utredningens förslag innebär sålunda att specialbestämmelser icke skall finnas i fråga om sådant beslut.
Till föreskrifterna i förevarande paragraf angående ärendes avgörande bör även fogas en motsvarighet till nuvarande stadgande, att ärende, vari överläggning äger rum, av talmannen ej får upptagas till avgörande, förrän riksdagen funnit överläggningen avslutad.
I enlighet med vad nu anförts föreskrives i 2 5 första stycket att ärende avgöres med acklamation eller, där så särskilt stadgats eller av ledamot yr- kas, genom omröstning. Enligt andra stycket får något ärende, vari över- läggning äger rum, av talmannen ej upptagas till avgörande, förrän riks- dagen funnit över-läggningen avslutad.
3 5 Acklamation
Nuvarande bestämmelser om acklamationsförfarandet är upptagna i R0 60 5 2 mom. andra och tredje styckena. Bestämmelserna är av följande lydelse:
Kan fråga bliva föremål för bifall eller avslag, bör talmans första proposition lyda på bifall. Om denna besvaras med nej, och anmärkningar i. saken blivit
under överläggningen gjorda, bör den följande propositionen i enlighet med dem uppställas.
Proposition skall alltid endast med ja eller nej besvaras, och talmannen tillkän- nagive sin uppfattning av det svar, som lämnats, varvid skall bero, såvida ej vo- tering begäres, vilken då ej må vägras.
Såsom framgår av Ramstedts utredning är bestämmelserna ej fullt klara till sin betydelse. Ramstedt påvisar, att varje proposition skall avgöras för sig och att seriemetoden sålunda skall användas vid acklamationsförfaran- det (se SOU 1961: 21 s.132 ff.).
Uppenbart är att nuvarande praxis vid acklamationsförfarandet icke är förenlig med bestämmelserna i RO 60 5. Enligt praxis ställer talmannen i en följd, med början med huvudförslaget, proposition på samtliga under överläggningen framställda yrkanden, vilka samtliga betraktas som lik- ställda. Först därefter förklarar talmannen, vilket yrkande han finner bi- fallet.
Utredningen. Med utgångspunkt från att nu tillämpad praxis vid ären- denas avgörande i huvudsak skall komma till uttryck i den nya riksdags— ordningen, stadgas i förevarande paragraf, att talmannen skall vid ärendes avgörande med acklamation ställa proposition på varje under överlägg- ningen framställt yrkande samt att propositionen skall avfattas så, att propositionen kan besvaras med ja eller nej. Det föreskrives vidare, att talmannen skall tillkännagiva, huru enligt hans uppfattning beslutet utfal- lit, samt att han skall befästa beslutet med klubbslag, såvida omröstning ej begäres.
45
Omröstning
I fråga om förfarandet vid omröstning stadgas i RO 605 2 mom. bland annat: »Då voteras skall, bör voteringsproposition jämte tydlig kontrapropo— sition genast författas, justeras och uppläsas, samt omröstningen strax där- efter verkställas; men ej må proposition göras, om votering skall äga rum, ej heller någon omröstning därom tillåtas». Innebörden av detta stadgande är enligt Ramstedts utredning (SOU 1961: 21 s. 138 f.) dels att man ome- delbart skall fastställa propositionen för vad som enligt praxis vid använ- dande av eliminationsmetoden benämnes huvudvoteringen, dels att de fyra moment, som angives skola ingå i voteringsproceduren, nämligen för- fattandet, justeringen och uppläsningen av voteringspropositionen samt själva omröstningen, skall komma i omedelbar följd efter varandra. Ram- stedt gör vidare gällande, att R0 60 & synes utgå från att seriemetoden skall användas vid fastställande av kontraproposition.
Uppenbart är att den i praxis tillämpade eliminationsmetoden vid om- röstningsförfarandet icke är förutsatt av ovan återgivna stadgande i R0 60 &.
Omröstning skall enligt R0 60 & ske öppet bortsett från i vissa i 3 mom. angivna fall (se nedan). RSt 45 innehåller detaljerade bestämmelser om förfarandet vid öppen omröstning. I 1—4 mom.1 stadgas:
1 mom. Skall omröstning enligt riksdagsordningen ske öppet, skola kammarens ledamöter, sedan voteringsproposition efter given varsel upplästs och justerats, intaga sina platser, varefter voteringspropositionen ånyo uppläses. Medan om- röstning verkställes, må ingen bliva stående å gången.
2 mom. Med undantag för de fall, varom i 3 mom. stadgas, uppmane talmannen därefter först de ledamöter, som vilja rösta för ja-propositionen, att resa sig från sina platser, varefter samma uppmaning riktas till de ledamöter, som vilja rösta för nej-propositionen. Om härvid talmannen finner tvekan kunna råda om om- röstningens resultat eller någon av kammarens ledamöter begär rösträkning, verk- ställes votering på sätt i 3 mom. sägs.
3 mom. Omröstning medelst omröstningsapparat eller, där denna ej kan be— gagnas, medelst namnupprop skall omedelbart äga rum, därest talmannen före omröstningens början så beslutar, samt då omröstning skall ske jämlikt 655 riksdagsordningen. Om vid den slutliga voteringen i visst ärende sist vid vote- ringspropositionens godkännande begäran om omröstning medelst omröstnings- apparat eller i förekommande fall om namnupprop framställes av minst 1/10 av kammarens ledamöter, skall ock detta omröstningssätt omedelbart användas; i detta fall skall jämväl i det tryckta protokollet antecknas, huru varje ledamot röstat.
4 mom. Då omröstning medelst omröstningsapparat ägt rum, höra i vardera kammaren minst två ledamöter, vilka talmannen därom anmodar, taga plats vid talmansbordet, varefter företages fotografering av en tablå, utvisande, huru varje ledamot röstat.
Då omröstning medelst namnupprop skall äga rum, böra i vardera kammaren minst två ledamöter, vilka talmannen därom anmodar, taga plats vid talmans- bordet, för att över omröstningen föra anteckning. Vid uppropet iakttages, att ledamöterna uppropas i den ordning, vari de innehava plats i samlingssalen, dock att vice talmännen först uppropas. Närvarande ledamot avgiver vid uppropet nå- got av följande svar: Ja, Nej, Avstår.
Omedelbart efter det omröstningen avslutats, tillkännagiver talmannen resul- tatet för kammaren.
I RSt 4 5 har sålunda införts en av R0 60 5 icke omnämnd form för om- röstning, nämligen uppresning. Denna form är knappast förenlig med be- stämmelserna i RO 60 å.
Nuvarande omröstningsapparater i kamrarna togs i bruk år 1935. Erin- ras må i detta sammanhang om att i motion 1962 11:12 hemställdes, att riksdagen måtte uppdraga åt ekonomideputerade att låta installera tids- enliga voteringsapparater i riksdagens båda kamrar. På bankoutskottets hemställan (utl. nr 14) beslöt riksdagen uppdraga åt riksgäldsfullmäktige
* RSt 4 5 innehåller därutöver ett femte moment. Detta ger föreskrifter för förfarandet vid gemensam omröstning.
att vidtaga anstalter för att säkerställa funktionssäkra voteringsapparater (jfr KU 1962: 14).
Sluten omröstning skall enligt R0 60 5 3 mom. ske i de tre tidigare under 25 berörda fallen, nämligen straffprocessuell åtgärd mot riksdagsledamot för gärning eller yttrande i denna egenskap (RF 110 5), obehörighetsför— klaring enligt RO 325 2 mom. samt disciplinär åtgärd mot riksdagsleda— mot, som under kammardebatt använt personligen förolämpande uttryck eller eljest uppträtt på ett mot god ordning stridande sätt (RO 525 sista stycket). I RO 605 3 mom. stadgas, att sluten omröstning alltid skall ske med tryckta och omärkta, enkla, slutna och hoprullade sedlar. Ytterligare de- taljbestämmelser är upptagna i OSt 21 5. För andra kammarens del stad- gas, att vid sluten omröstning bör fyra ledamöter på talmannens anmodan taga plats vid talmansbordet, två för att biträda vid röstsedlarnas öppnande och granskning samt två för att jämte sekreteraren föra särskilda anteck— ningar över omröstningen. När upprop anställes, bör varje ledamot, i den ordning hans namn uppropas, framträda till talmansbordet och avlämna sin röstsedel till talmannen. Sedan samtliga avlämnade röstsedlar, som god— känts, upplästs av talmannen och antecknats av sekreteraren jämte de tvenne för sådant ändamål utsedda ledamöterna, jämföres de över om- röstningen förda anteckningarna. Omedelbart härefter skall talmannen till— kännagiva för kammaren omröstningens utgång. Lydelsen av OSt 215 år för första kammarens del något annorlunda. Samtliga fyra ledamöter, som av talmannen anmodats taga plats vid talmansbordet, skall jämte sekre- teraren föra anteckningar över valet. Talmannen skall öppna röstsedlarna, och över förrättningen skall genast uppsättas protokoll, som underskrives av talmannen och de fyra ledamöterna.
Vad angår förfarandet vid lika röstetal föreskrives i RO 605 2 mom. i fråga om öppen omröstning följande: »Befinnas de avgivna rösterna lika delade, nedlägge talmannen i en därtill avsedd rösturna en ja-sedel och en nej-sedel, båda lika till storlek och utseende, tryckta och omärkta samt var för sig slutna och hoprullade, och avgöres då omröstningens utgång genom den sedel, som en av kammarens ledamöter på anmodan av talman- nen upptager ur rösturnan». Motsvarande bestämmelser beträffande förfa— randet vid lika röstetal vid gemensam omröstning är upptagna i R0 65 5. Vid sluten omröstning gäller enligt RO 60 5 3 mom., att till undvikande av lika röstetal för ja och nej i mål där blott enkel pluralitet erfordras, bör tal- mannen före sedlarnas uppräkning uttaga en av sedlarna och genast avlägga denna förseglad. Om rösterna vid sammanräknandet av de övriga sedlarna befinnes lika delade, skall den förseglade sedeln öppnas och avgöra be- slutet. Är pluralitet redan vunnen, bör sedeln ouppbruten genast förstöras.
Både vid öppen och vid sluten omröstning föreskrives sålunda lottning vid lika röstetal. Vid öppen omröstning äger lottningen rum, sedan de av-
givna rösterna räknats, varvid den ena sidan tillföres en röst. Vid sluten omröstning sker lottningen så att säga före rösträkningen och består i att den ena sidan berövas en röst.
1 andra länders parlament förekommer andra lösningar av problemet om förfarandet vid lika röstetal. I vissa länder, t. ex. Danmark, Finland, F rank- rike och Västtyskland, anses ett förslag förkastat, då lika antal röster av- givits för och emot detsamma. I andra länder, i. ex. Norge, England, För- enta Staterna och Schweiz, tillerkännes talmannen utslagsröst, och i så- dana fall förekommer att han traditionellt röstar på ett visst sätt. I Eng- land röstar han sålunda, där så är möjligt, på sådant sätt att huset erbjudes ett ytterligare tillfälle att behandla den aktuella frågan. Betonas bör att lös- ningen av problemet är beroende av hur beslutsförfarandet i övrigt är reg- lerat.
I motion 1959 I: 187 av herr Torsten Bengtson (cp) hemställdes, att för- fattningsutredningen skulle få i uppdrag att utreda och framlägga förslag till sådan ändring av riksdagsordningen, att lottning blev obehövlig i alla de fall detta lät sig göra. Såsom stöd för sin hemställan anförde motionären, att lottningsförfarandet vid olika tillfällen utsatts för stark kritik. Det hade sålunda framhållits att det icke var värdigt den svenska riksdagen att på detta sätt överlämna åt Slumpen, huruvida ett beslut skulle utfalla i ena eller andra riktningen. Lottningen torde dock, enligt motionärens mening, ehuru föga tilltalande, icke vara möjlig att undvika i vissa fall, t.ex. då det gällde skiljaktiga meningar och lika röstetal i anslagsfrågor. I alla de frågor där gemensam omröstning icke kunde förekomma, fanns det dock möjlighet att på ett enkelt sätt undvika lottningsförfarandet. Om riksdags- ordningen ändrades så, att ett förslag för att bliva antaget måste vinna majoritet, dvs. erhålla hälften plus 1 av de avgivna ja- och nej rösterna, skulle därigenom lottning icke behöva förekomma annat än i de frågor som nu kunde föranleda gemensam votering i kamrarna. Konstitutionsutskottet an- förde i utlåtande 1959: 7, att författningsutredningen ej kunde undgå att ingå i bedömandet av det i motionen upptagna spörsmålet och avstyrkte därför motionen. Riksdagen följde utskottet.
I Ramstedts utredning anföres beträffande ovan angivna motion bland annat följande (S. 132):
Det är uppenbart, att ett stadgande om att ett förslag för att antagas måste er- hålla hälften plus 1 av de avgivna ja- och nejrösterna, icke låter sig förena med den gällande beslutsordningen, vilken ju medgiver att positiva yrkanden ställes mot varandra. Att låta ett ärende falla därför att två, kanske nära varandra lig— gande positiva yrkanden erhåller samma rösttal är orimligt. En annan fråga är, huruvida den nuvarande beslutsordningen kan anses vara lämplig och ändamåls- enlig och -— därest så bedöms icke vara fallet —— huruvida ej huvudvoteringen alltid borde avse omröstning mellan ett positivt yrkande och rent avslag och/eller särskild slutomröstning alltid borde ske om antagande eller förkastande av ett lagförslag i dess helhet. Vid en Sådan ordning torde anledning finnas att betrakta
frågan om förfarandet vid lika rösttal på ett annat sätt än för närvarande och härvid närmast undersöka hur problemet lösts i parlament med en procedur lik- artad den svenska riksdagens.
Som ovan nämnts anförde motionären bl. a. att lottning icke torde vara möjlig att undvika vid skiljaktiga meningar och lika rösttal i t. ex. anslagsfrågor. Här- till hör anmärkas att, därest den i motionen föreslagna ordningen beträffande förfarandet vid lika rösttal antoges — vilket, enligt vad som följer av vad nyss anförts, torde förutsätta att särskild slutomröstning alltid äger rum —— en sådan ordning i och för sig skulle kunna tillämpas också vid beslut i statsreglerings- frågor och sålunda vid gemensamma voteringar, om än möjligen med viss för- längning av beslutsproceduren härvid.
Utredningen
Med utgångspunkt från nu tillämpad praxis bör vid ärendes avgörande ge— nom omröstning mot det yrkande, som enligt talmannens uppfattning vid acklamation vunnit riksdagens bifall, ställas annat yrkande såsom kontraproposition. I det fall omedelbar omröstning skall ske och talmannen sålunda icke i ett acklamationsförfarande kunnat utvälja visst yrkande som ja-proposition, bör det ankomma på talmannen att bestämma, vilket yr- kande som skall vara jar-proposition. Föreligger fler än två yrkanden som kan ställas mot varandra, bör först beslutas, vilket av de återstående yrkan- dena som skall vara kontraproposition. Beslut om kontraproposition bör fattas med acklamation eller, om ledamot vid talmannens tillkännagivande av hur enligt talmannens uppfattning beslutet utfallit så begär, genom om- röstning.
Omröstning bör ske öppet. Såsom redan framhållits under 25 anser ut— redningen, att uppresningsförfarandet icke längre bör användas. Det följes i regel av rösträkning och förorsakar då tidsspillan. Omröstning bör för- rättas med omröstningsapparat. Utredningen vill i detta sammanhang un- derstryka angelägenheten av att den apparattyp, som användes, är snabb och funktionssäker. Endast för den händelse omröstningsapparaten icke kan begagnas, bör namnupprop företagas.
Vad angår detaljerna i omröstningsförfarandet bör, innan omröstning förrättas, ledamöterna efter given varsel ha intagit sina platser samt om- röstningspropositionen upplästs och justerats. Att såsom för närvarande voteringspropositionen uppläses två gånger torde icke vara erforderligt. I fråga om omröstning med omröstningsapparat bör alltjämt gälla att en tablå, som utvisar hur varje ledamot röstat, upprättas. Vid omröstning med namnupprop bör minst två ledamöter på talmannens anmodan taga plats vid talmansbordet. Att i lagtexten föreskriva, att ledamot svarar på namn- upprop med något av följande svar: ja, nej, avstår, synes icke erforderligt. Alltjämt bör gälla, att om senast vid justering av omröstningspropositio- nen minst en tiondel av ledamöterna så begär, skall i protokollet anteck- nas, hur varje ledamot röstat.
Sluten omröstning är för närvarande föreskriven i fråga om medgivande enligt RF 110 5, obehörighetsförklaring enligt RO 325 2 mom. samt disci- plinär åtgärd enligt RO 52 5 sista stycket. Då »öppen omröstning» infördes år 1925, ansågs det mest överensstämmande med nämnda ärendens natur, att undantag gjordes för deras del (se prop. 1919: 101 s. 18). Det kan emel- lertid enligt utredningens mening ifrågasättas, om icke offentlighetsintres- set även i de angivna fallen väger så tungt, att öppen omröstning är moti- verad. Särskilt gäller detta i fråga om obehörighetsförklaring. Då därtill kommer att enligt utredningens förslag varningsinstitutet skall avskaffas föreslår utredningen, att något undantag från regeln om öppen omröstning icke längre skall uppställas.
Det bör i lagtexten direkt utsägas, att utgången av omröstning bestäm- mes, om annat ej är särskilt stadgat, genom enkelt flertal av de avgivna rösterna. En uttrycklig bestämmelse härom saknas för närvarande. Krav på annan majoritet än enkelt flertal är enligt utredningens förslag till ny regeringsform föreskrivet i följande fall: För delegation av viss befogenhet på mellanfolklig organisation _ % av riksdagens ledamöter (4 kap. 9 5), för medgivande till vissa åtgärder mot riksdagsledamot — % av de rös- tande (6 kap. 15 5), för stiftande av riksdagsordningsbestämmelse genom ett riksdagsbeslut _— 3/4 av riksdagens ledamöter (7 kap. 5 5), för misstro— endeförklaring mot statsråd — mer än hälften av riksdagens ledamöter (9 kap. 4 5) samt för uppskjutande av lagtima val — 3/4 av riksdagens leda— möter (10 kap. 5 5). Dessutom gäller enligt förslaget till riksdagsordning 1 kap. 9 5, att sammanträde, till vilket kallelse ej utfärdats minst tolv timmar före den i kallelsen angivna tidpunkten, får hållas endast om mer än hälften av riksdagens ledamöter så medgiver. Understrykas bör, att krav på annan majoritet än enkelt flertal av de röstande avser endast själva slutomröstningen.
Den nuvarande ordningen att lotten skall avgöra vid lika röstetal har enligt utredningens mening med rätta kritiserats. För att undvika lottning har inom utredningen övervägts att föreslå att ett förslag skall vid lika röstetal anses förkastat. En sådan lösning skulle emellertid förutsätta en ändring av det ovan föreslagna omröstningsförfarandet enligt eliminations- metoden. Utredningen har vidare övervägt möjligheten av att — i likhet med vad som enligt kommunallagen 225 gäller vid fullmäktigesamman- träde och i likhet med vad ovan i 3 kap. 20 & föreslagits i fråga om riks- dagens utskott — ge talmannen utslagsröst. Denna lösning förutsätter emellertid att talmannen deltager i själva omröstningen, något som han enligt vad som föreslagits i 1 kap. 8 5 icke skall göra. En likartad lösning kan dock åstadkommas genom en föreskrift, att talmannen vid lika röste— tal skall bestämma, vilken av meningarna som skall vara riksdagens be— slut. Att talmannen därvid skall ha rätt att motivera sitt ställningstagande synes rimligt. Denna motivering bör givas i form av en förklaring (se nedan
under 6 5). Utredningen förordar ett sådant förfarande vid lika röstetal. Talmannen bör efter en omröstning tillkännagiva, hur beslutet utfallit, och befästa beslutet med klubbslag.
I enlighet med vad sålunda anförts stadgas i 45 första stycket att vid ärendes avgörande genom omröstning ställes mot det yrkande, som enligt talmannens uppfattning vid acklamation vunnit riksdagens bifall eller som, där acklamation ej skett, talmannen bestämmer, annat yrkande såsom kontraproposition. Föreligger flera än två yrkanden som kan ställas mot varandra, skall först beslutas vilket yrkande som skall vara kontrapropo- sition. I andra stycket föreskrives att omröstning sker öppet samt att ut- gången av omröstning bestämmes, om annat ej är särskilt stadgat, genom enkelt flertal av de avgivna rösterna. Är rösterna lika del-ade, bestämmer talmannen vilken av meningarna som skall vara riksdagens beslut. Tal- mannen tillkännagiver, huru beslutet utfallit, och befäster beslutet med klubbslag.
I tilläggsbestämmelserna 1 p. stadgas, att omröstning förrättas, sedan le- damöterna efter given varsel intagit sina platser samt omröstningsproposi- tion upplästs och justerats, med omröstningsapparat eller, om sådan ej kan begagnas, med namnupprop. Enligt tilläggsbestämmelserna 2 p. första styc- ket skall efter omröstning med omröstningsapparat den tablå fotograferas som utvisar, huru varje ledamot röstat. Jämlikt andra stycket skall vid om- röstning med namnupprop minst två ledamöter på talmannens anmodan taga plats vid talmansbordet för att jämte sekreteraren föra anteckningar över omröstningen. Namnupprop sker i den ordning vari ledamöterna har plats i samlingssalen, dock att vice talmännen uppropas först. I tredje stycket stadgas, att på begäran av minst en tiondel av riksdagens ledamö- ter, senast vid justering av omröstningspropositionen, skall i protokollet antecknas, huru varje ledamot röstat.
5 & Lagärendes avgörande
Såsom anförts under 25 kan, om ett avgörande uppdelats på delbeslut, den situationen uppstå, att det i och för sig föreligger majoritet för varje enskilt delbeslut men icke för avgörandet i dess helhet. Det har samtidigt påpekats, att det är tänkbart att olika delbeslut kan stå i strid med var— andra. Med hänsyn härtill föreslår utredningen, såsom redan framhållits, ett stadgande att i fråga om lagärende, som uppdelats på delbeslut, skall riksdagen besluta om antagande eller förkastande av lagförslaget i dess helhet sådant det föreligger efter delbesluten. Därigenom erhålles garanti för att det finns majoritet för lagförslaget. Förevarande paragraf innehåller närmare bestämmelser om avgörande av sådant lagärende.
Stadgandet bör enligt utredningens mening, såsom angivits, begränsas till att avse lagärenden. Visserligen förekommer uppdelning på delbeslut även i fråga om andra ärenden, men ifrågavarande komplikationer synes egentligen ha förekommit endast beträffande lagärenden. Beslut om an- tagande eller förkastande av .ett lagförslag i dess helhet sådant det föreligger efter delbesluten bör vara obligatoriskt och fattas med acklamation eller omröstning enligt 2—4 55. Någon ny överläggning i saken bör icke få före- komma.
Det är tänkbart att de komplikationer, varom här är fråga, väsentligen är av teknisk art och att de kan undanröjas genom ytterligare utskottsbe— redning. Det är vidare möjligt, att man genom sådan utskottsberedning även i annat fall kan komma till rätta med komplikationerna. Därför bör det föreligga en möjlighet för riksdagen att omedelbart efter det sista del- beslutet hänvisa ärendet för ytterligare beredning till utskott. Beslutet bör kunna fattas på yrkande av talmannen eller ledamot och kunna föregås av överläggning. Om riksdagen beslutar sådan hänvisning, bör delbesluten ha förfallit. Ärendet upptages därefter till avgörande, sedan nytt utskottsbe— tänkande avgivits.
I enlighet med det anförda stadgas i 5 5 att riksdagen må, om i lagärende avgörandet uppdelats på två eller flera beslut, omedelbart efter det sista delbeslutet på yrkande av talmannen eller ledamot besluta, att ärendet skall för ytterligare beredning hänvisas till utskott. Om riksdagen beslutar sä- dan hänvisning, har delbesluten förfallit. Det föreskrives vidare att riks- dagen skall, om sådan hänvisning ej sker, utan ny överläggning i saken be— sluta om antagande eller förkastande av lagförslaget i dess helhet sådant det föreligger efter delbesluten.
6 5 Reservation och röstförklaring
För närvarande förekommer bestämmelser angående ledamots reserva- tionsrätt på skilda ställen i riksdagsordningen samt i ordningsstadgorna. I RO 605 2 mom. tredje stycket stadgas omedelbart efter föreskriften att det skall bero vid talmannens uppfattning av det svar som lämnats vid acklamation, såvida ej votering begäres: »envar i övrigt obetaget att låta sin särskilda mening i protokollet antecknas». Jämlikt OSt 145 bör reser- vation enligt R0 60 & emot kammares beslut anmälas av närvarande leda- mot omedelbart efter beslutets fattande. I R0 62 å föreskrives, att om leda- mot, som ej instämt i kammarens beslut, vill anmäla sin särskilda mening hos medkammaren, skall detta vara honom obetaget. I så fall hör han av- lämna sin skiljaktiga mening skriftligen till protokollet, varefter denna delgives medkammaren genom protokollsutdrag. Det tillfogas, att beslutets
expedierande må dock ej härav uppehållas i något fall. Reservationsrätt till- kommer endast den, som varit närvarande, då beslutet fattades. Enligt R0 77 5 har ledamot, som varit frånvarande, icke makt att tala få deras beslut, som därvid närvarit. Däremot äger han till protokollet anmäla, att han ej deltagit i beslutet.
l praxis förekommer att ledamot, som deltagit i omröstning, omedelbart efter avgörandet begär och erhåller ordet för att förklara varför han röstat på visst sätt.
Utredningen. Ledamot som deltagit i ett ärendes avgörande bör alltjämt omedelbart därefter äga anmäla reservation. Det bör i detta sammanhang även stadgas, att han skall kunna avgiva röstförklaring. Rätt att avgiva en förklaring bör, såsom framhållits under 4 5, tillkomma även talmannen, då denne vid lika röstetal bestämmer riksdagens beslut.
För närvarande gäller enligt R0 77 5 att ledamot som varit frånvarande då något riksdagens beslut fattats, därefter till protokollet icke äger till- kännagiva annat än att han ej deltagit i beslutet. Bestämmelsen synes kunna utgå. Även utan dylikt stadgande bör enligt utredningens mening ledamot som varit frånvarande då ett beslut fattades kunna vid det sammanträde då protokollet justeras anmäla att han ej deltagit i beslutet. Däremot före- ligger då ingen möjlighet att ta upp en ny debatt i ärendet.
Paragrafen har utformats i enlighet med vad nu anförts.
7 5 Uppskov
En grundläggande, om än av riksdagsordningen ej direkt fastslagen prin- cip är, att ärendena skall avgöras vid den session vid vilken de anhängig- gjorts. Möjlighet till uppskov med avgörande av ärende föreligger dock i vissa fall. Enligt RO 5585 tredje stycket må kamrarna genom samman— stämmande beslut till annan session eller till nästföljande »riksdag» upp- skjuta behandlingen av proposition, framställning från något riksdagens verk eller motion, som ej berör riksstaten. Ytterligare uppskov må beslutas, dock att ärendet skall avgöras senast under nästföljande »riksdag». Ett ärendes behandling får dock ej uppskjutas till nästföljande »riksdag», om nya val i hela riket till andra kammaren dessförinnan förrättas. Förordnas om nya val till båda kamrarna eller den ena av dem, är beslut om uppskov förfallet. l R0 58 & fjärde stycket stadgas, att uppskov må beslutas på fram- ställning av vederbörande utskott. Det tillfogas att det likväl är kamrarna obetaget att vid prövningen av utskottets utlåtande i ärendet besluta upp— skov i enlighet med bestämmelserna i tredje stycket. Härom hänvisas till 3 kap. 18 5. Enligt RO 585 femte stycket må kamrarna genom samman- stämmande beslut, efter hörande av talmanskonferensen, besluta att upp-
skjuten fråga skall upptagas vid extra session. Beträffande beslut med anledning av vilande förslag i grundlagsärende finns speciella regler i R0 64 å (se nedan under 8 5).
Uppskovsinstitutet enligt RO 58å infördes år 1949. Dessförinnan gällde, att riksdagen brukade, om den icke hann behandla en proposition, avslå denna och anhålla om nytt förslag till nästa år. Uppskovsinstitutet utgjor- de en viktig förutsättning för den sessionsindelning, som samtidigt inför- des (Se ovan 5. 9 ff.). Det ansågs utgöra ett maktmedel i riksdagens hand, om propositionstiderna ej hölls, samt ett lämpligt instrument för att vid behov reglera arbetsfördelningen mellan vårsessionen och höstsessionen.
Antalet uppskjutna ärenden 1950—1962 framgår av nedanstående tabell. Upps-kovsbesluten har, såsom synes, fram-för allt avsett uppskov från vår- sessionen till höstsessionen. Av intresse är att uppskovsbeslut avsett även del eller delar av statsrevisorernas berättelse.
Sammanställning över antalet uppskjutna ärenden 1950—1962
Uppskov från vårsession Uppskov från höstsession till till höstsession vårsession (nästa riksdag) Uppskovsbeslut fattat Fram- .. . . Fram- .. . . år Proposi- ställning F011.d' Övriga Proposi- ställning FOU?" Övriga tioner från motlo- motio- tioner från motio- motio—
verkl ner” mer2 verkl ner2 ner2
1950 22 2 60 19 — — —— —— 1951 8 1 19 34 — — — 2 1952 17 _ 9 37 —— — —— — 1953 10 1 — 62 — 1 _— 2 1954 9 1 8 77 1 -— 2 — 1955 5 1 3 56 — 1 — 1 1956 10 — 23 98 —— -— -— — 1957 13 3 21 46 — — — —— 1958a -— — —- — — 1 1 — 1959 7 2 5 52 —- 1 — 2 1960 11 2 11 90 — — _ — 1961 11 1 2 79 3 — 7 8 1962 7 -— 22 80 2 —— 1 3
1 Härunder har upptagits även uppskovsbeslut avseende statsrevisorernas berättelse. ” Likalydande motioner räknade som en motion. ” Till följd av riksdagsupplösningen förekom inget uppskovsbeslut vårsessionen 1958. Höst— sessionen samma år var egentligen en fortsättning av B-riksdagen.
Utredningen. Genom en sådan omläggning av riksdagens arbetstid som utredningen förordar bildas en sammanhängande arbetstid från, normalt sett, mitten av oktober till mitten av maj följande år. Med hänsyn härtill torde behovet av att besluta uppskov bli mindre än för närvarande. Dels kommer det icke längre att förekomma något som svarar mot nuvarande uppskov från höstsession till vårsession, dvs. uppskovsbeslut över julfe- rierna, dels torde de fristående motionerna, som väckts under den allmän- na motionstiden vid riksmötets början i oktober, i regel vara färdigbehand-
lade till i mitten av maj följande år. Uppskovsinstitutet torde således icke längre vara behövligt såsom ett instrument för att åstadkomma en lämplig arbetsfördelning under ett riksmöte (en »riksdag»). Däremot har det fort- farande en uppgift att fylla, såtillvida som det kan underlätta för riksdagen att avsluta riksmötet senast den 15 maj. I detta sammanhang må erinras om att uppskovsinstitutet alltjämt kommer att utgöra ett maktmedel i riks- dagens hand, om det skulle uppstå en ofördelaktig förskjutning i proposi- tionsavlämnandet.
Det bör i riksdagsordningen fastslås, att ärende normalt skall avgöras vid det riksmöte vid vilket det anhängiggjorts. I anknytning härtill bör uppskovsinstitutet regleras. Uppskovsbeslut bör kunna avse endast sådant ärende, som ej avser statsbudgeten för det löpande eller det närmast föl- jande budgetåret. Uppskovet bör ske till närmast följande lag-tima riks— möte under valperioden. Möjligt är dock att ifrågavarande riksmöte aldrig kommer att hållas, därför att valperioden förkortas på grund av urtima val. I. sådant läge bör ärende, vars behandling uppskjutits, i regel anses ha förfallit. Härom hänvisas till 9 5. Uppskovsbeslut bör ej kunna upprepas.
Uppskovet skall alltså ske till nästa lagtima riksmöte under valperioden. Det kan emellertid ej förutses, om riksdagen dessförinnan kommer att kallas till urtima riksmöte. Om så blir fallet, bör riksdagen kunna vid så- dant riksmöte upptaga och avgöra uppskjutet ärende.
Om utskottens initiativrätt i fråga om uppskov med behandlingen av ärende och i fråga om upptagande vid urtima riksmöte av uppskjutet ärende hänvisas till 3 kap. 18 5. Av vad där sagts framgår, att beslut om uppskov eller beslut om att vid urtima riksmöte upptaga uppskjutet ärende kan fattas även på yrkande av riksdagsledamot. Om uppskov med slutligt beslut i ärende angående grundlag eller riksdagsordningen hänvisas till 4 kap. 8 5.
I enlighet med det anförda stadgas i 7 5 första stycket att ärende avgöres vid det riksmöte vid vilket det anhängiggjorts. Enligt andra stycket må riks— dagen genom särskilt beslut till närmast följande lagtima riksmöte under valperioden uppskjuta behandlingen av ärende, som ej avser statsbudgeten för det löpande eller det närmast följande budgetåret. Beslutet får ej uppre- pas. Jämlikt tredje stycket äger riksdagen, om den kallas till urtima riks— möte, att vid detta upptaga och avgöra uppskjutet ärende.
85
Uppskov med slutligt beslut i ärende angående grundlag eller riksdagsordningen
Medan uppskov med första beslut i grundlagsärende kan beslutas i en- lighet med de allmänna bestämmelserna i RO 585 tredje stycket, hänvisar
paragrafen i fråga om slutligt beslut i grundlagsärende till R0 64 5. Enligt denna paragraf gäller den specialregeln att slutligt beslut i grundlagsären- de ej utan att regeringen och bägge kamrarna därom är ense får uppskj utas till annan »riksdag» än den som först sammanträder, sedan andrakam- marvalen hållits (se ovan under FRF 7 kap. 3 å).1 Det anses allmänt, att uppskovsbeslutet bör kunna avse endast »annan riksdag» under andra- kammarvalperioden i fråga. Upplösningsval har dock i detta hänseende medfört komplicerade situationer, som lett till att slutligt beslut i grund- lagsärende fattats vid »riksdag» under nästföljande valperiod. I praxis har ej heller denna »riksdag» behövt vara den första under perioden i fråga. Sålunda beslöt 1887 års B-riksdag att uppskjuta prövningen av ett vilande grundlagsförslag över de ordinarie andrakammarvalen hösten samma år till 1888. Vidare prövade riksdagen år 1960, ehuru ny andrakammarval- period börjat löpa efter 1958 års upplösningsval, ett år 1954 antaget vi— lande förslag, vars avgörande enligt beslut är 1957 uppskjutits till år 1960, det år som kunde beräknas vara det sista inom den andrakammarvalpe- riod som började löpa år 1957.
Utredningen. Uppskov med slutligt beslut i grundlagsärende utgör en de— talj i grundlagsstiftningen, som i övrigt i allt väsentligt regleras av bestäm- melser som upptagits i FRF 7 kap. 3—4 55. Enligt utredningens mening bör för sådant uppskov alltjämt gälla särskilda bestämmelser. Normalt hör slutligt beslut fattas vid första riksmöte under den valperiod som följer på den, under vilken det första beslutet i ärendet fattades. Riksdagen bör dock kunna uppskjuta avgörandet till annat lagtima riksmöte under valperioden i fråga, icke blott till nästa lagtima riksmöte. Behov av sådant längre uppskov kan till exempel föreligga på grund av arbete med erfor- derliga följdförfattningar. Hinder bör icke föreligga mot att fatta ytter- ligare uppskovsbeslut inom valperioden. Bestämmelsen i 7 5 tredje stycket, att riksdagen, om den kallas till urtima riksmöte, skall äga att vid detta upp— taga och avgöra uppskjutet ärende, bör vara tillämplig även i fråga om slutligt beslut i grundlagsärende. Likaledes bör riksdagen, om den vid ett riksmöte beslutat uppskjuta avgörandet av slutligt beslut i grundlagsären- de till annat lagtima riksmöte under valperioden än det nästföljande, vara oförhindrad att vid detta nästföljande riksmöte upptaga och avgöra ären- det. Slutligen bör gälla att om valperiod förkortats på grund av urtima val och om till följd därav slutligt beslut i grundlagsärende icke fattats, ären— det skall avgöras vid första riksmöte under närmast följande valperiod. Något uppskov till annat lagtima riksmöte under denna valperiod bör där- vid icke kunna komma i fråga.
Initiativ till uppskov med slutligt beslut i grundlagsärende samt till att vid annat riksmöte än avsett var upptaga och avgöra Sådant ärende bör
1 Beträffande uppskov med slutligt beslut igrundlagsärende från vårsession till höstsession torde gälla bestämmelserna i R0 58 & tredje stycket.
kunna tagas såväl av konstitutionsutskottet som av regeringen eller av riks- dagsledamot.
Vad här föreslagits bör även tillämpas i fråga om uppskov med slutligt beslut i ärende angående riksdagsordningen.
I enlighet med det anförda stadgas i 85 första stycket att slutligt beslut i ärende angående grundlag eller riksdagsordningen fattas vid första riks- möte under den valperiod som följer på den, under vilken det vilande beslutet i ärendet fattades, såvida riksdagen icke uppskjuter avgörandet till annat lagtima riksmöte under valperioden. Enligt andra stycket skall, om valperiod förkortats på grund av urtima val och om till följd därav slutligt beslut i ärendet icke fattats enligt vad i första stycket sägs, ärendet avgöras vid första riksmöte under närmast följ ande valperiod.
9 5 Ärende som icke avgjorts under valperiod
Enligt riksdagsordningens bestämmelser måste _ bortsett från grundlags- frägor — alla ärenden avgöras under den andrakammarvalperiod då de an- hängiggjorts. Uppskov från höstsessionen under valperiodens sista år till nästa »riksdag» (vårsession) är icke tillåtet (se ovan under 7 5). Av gäl- lande bestämmelser angående utskottens skyldighet att avge betänkanden och kamrarnas avgörande av de i betänkandena beredda ärendena följer, att normalt samtliga de ifrågavarande ärendena kommer att ha slutbehand- lats under valperioden. Riksdagsupplösning bringar emellertid oreda i den vanliga proceduren och medför, att riksdagsarbetet avbrytes utan hänsyn till att ärenden ännu icke avgjorts. Dessa ärenden måste anhängiggöras ånyo vid den s.k. B—riksdagen, om förslagsställarna vidhåller sina yr- kanden.
Utredningen. Enligt vad ovan föreslagits skall beslut om urtima val un— der pågående riksmöte icke automatiskt medföra, att riksdagsarbetet av- brytes. Till följd därav bör det ofta vara möjligt att ordna det så, att riks- dagen kan fullfölja sitt arbete. Den politiska situationen kan emellertid också vara sådan, att regeringen efter beslut om urtima val kan vilja av- bryta riksmötet (se ovan under 1 kap. 4 5). Den situationen kan således alltjämt inträffa, att det vid avslutningen av det sista riksmötet under en valperiod föreligger ärenden, som icke avgjorts. Det bör enligt utred- ningens mening i riksdagsordningen stadgas att sådant ärende förfaller. Undantag bör dock göras för ärende angående grundlag eller riksdagsord— ningen, i fråga om vilket slutligt beslut icke fattats till följd av att valpe- riod förkortats på grund av urtima val; härom hänvisas till 8 5. Här må också erinras om att det första beslutet i sådant ärende skall vara »vilande» till närmast följande valperiod samt att sådant vilande beslut förfaller, om
det underställes folkomröstning och om flertalet av dem som deltager i den- na, till antal motsvarande mer än hälften av antalet vid det samtidigt för- rättade riksdagsvalet avgivna och godkända röster, röstar mot beslutet. Paragrafen har avfattats i enlighet med vad nu anförts.
lOå
Meddelande av riksdagens beslut
Enligt R0 79 5 skall de framställningar till regeringen vilka riksdagen be- slutar ävensom svaren på regeringens till riksdagen avlåtna förslag av- lämnas till regeringen genom skrivelser.
I R0 62 å stadgas att kammares beslut i ärende som beretts av ständigt eller i dess ställe särskilt tillsatt utskott skall delgivas utskottet genom pro- tokollsutdrag. Enligt RO 805 skall riksdagsskrivelse i ärendet uppsättas och expedieras av vederbörande utskotts kansli. Uppsättandet och expedie— randet av andra för bägge kamrarna gemensamma skrivelser ombesörjes av riksdagens kansli under inseende av kanslideputerade. Riksdagsskri- velse skall justeras av riksdagen och undertecknas av talmännen, innan ex- pedition sker.
Jämlikt RSt 29å svarar utskottssekreteraren för att riksdagsskrivelse, som skall expedieras av utskottskansliet, är vederbörligen kollationerad och lika lydande med det av kamrarna godkända förslaget. Till bestyrkande härav skall sådan riksdagsskrivelse, då den framlägges till talmännens un- derskrift, vara försedd med kollationeringsmärke, av sekreteraren egen- händigt undertecknat med begynnelsebokstäverna i hans för- och till- namn. I paragrafen tillfogas, att det tillkommer kanslideputerade att med- dela erforderliga föreskrifter i fråga om expeditionen av riksdagsskrivelse, som ombesörjes av riksdagens kansli.
Riksdagsbeslutet är sedan gammalt benämningen på en sammanfattning av riksdagens beslut och verksamhet. Detta sammanfattande beslut under- tecknas av samtliga ledamöter. Till år 1933 innehöll riksdagsordningen (36 och 80 55) bestämmelser angående riksdagsbeslutet. Kamrarna beslöt år 1934, att ett sammanfattande riksdagsbeslut för varje »riksdag» alltjämt skulle uppsättas och underskrivas. Uppsättandet skulle ankomma på kansli- deputerade, som därvid skulle följa vissa riktlinjer (se KU 1934: 4).
Utredningen. Nuvarande bestämmelser angående meddelande av riks- dagens beslut torde kunna förenklas. Det synes tillräckligt att i förevarande paragraf stadga att riksdagens beslut i anledning av proposition, så ock annat beslut varom regeringen skall underrättas, meddelas regeringen ge- nom skrivelse. I tilläggsbestämmelserna bör föreskrivas, att utskott som be- rett ärende skall genom protokollsutdrag delgivas riksdagens beslut i ärendet samt att riksdagens skrivelse i ärendet uppsättes av utskottets kansli.
Enligt utredningens förslag förekommer i vissa fall dubbel utskottsbehand— ling (t. ex. beredning av först finansutskott och sedan finansnämnden). Riksdagsskrivelse i ärende som beretts av mer än ett utskott, bör uppsättas av kansliet i det utskott som först berett ärendet. På riksdagens kansli bör ankomma att uppsätta skrivelse i ärende, som icke beretts av utskott, t. ex. meddelande angående utgången av val. I tilläggsbestämmelserna bör slut— ligen stadgas att skrivelse från riksdagen justeras av riksdagen och under- skrives av talmannen. Liksom hittills bör ett sammanfattande riksdagsbeslut uppsättas och underskrivas. Paragrafen har avfattats i enlighet med vad nu anförts.
5 KAP.
Val inom riksdagen
Förevarande kapitel innehåller huvudsakligen bestämmelser om val inom riksdagen, dvs. val som ankommer på riksdagen. I den avslutande para- grafen har upptagits föreskrifter angående val inom riksdagens utskott.
Såsom en följd av tvåkammarsystemet —— och av den tidigare uppdel- ningen i fyra stånd — förrättas enligt gällande bestämmelser val av om- budsmän, av fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret samt av förmyndare för omyndig konung genom särskilda valmän eller särskild valnämnd. Med införande av ett enkammarsystem blir det emellertid na— turligt att låta riksdagen direkt förrätta motsvarande val. Utredningens förslag innehåller ej heller i övrigt något fall, där val som ankommer på riksdagen förrättas genom va-lmän eller valnämnd, bortsett från att val av ställföreträdare för ombudsman under tid då riksmöte icke pågår föreslås skola verkställas av lagnämnden.
Förutom allmänna valbestämmelser innehåller kapitlet även särskilda valbestämmelser jämte föreskrifter angående ledamotsantal, mandattid m.m. för samtliga de riksdagsorgan, som angivits i förslaget till regerings- form eller i de föregående kapitlen av förslaget till riksdagsordning. Ob— serveras bör, att i det sjätte och avslutande kapitlet i förslaget till riks- dagsordning sammanförts bestämmelser och sålunda även valbestämmelser angående riksdagens sekreterare, riksdagens förvaltningsdelegation, riks— dagens kontor samt styrelsen för riksdagsbiblioteket och riksdagens upp- lysningstjänst. Observeras bör vidare, att på riksdagen ankommer även andra val än de i förslaget till riksdagsordning nämnda, t. ex. val av om— bud jämte suppleanter i Europarådets rådgivande församling eller i Nor- diska rådets svenska delegation. För samtliga val, som icke särskilt regle- rats i förevarande kapitel, gäller kapitlets allmänna valbestämmelser.
Kapitlet är så disponerat, att 1—4 55 innehåller allmänna bestämmelser om val, varvid 1 g reglerar valberedningen, 25 tidpunkten för val, 35 val med gemensam lista och 45 val med slutna sedlar. Därefter följer de sär- skilda valbestämmelserna i den ordningen, att 5 5 handlar om talmansval, 6 5 om utskottsval, 7 5 om val av ledamöter i riksrätten, 8 & om val av riks- dagens ombudsmän, 9 5 om val av riksdagens revisorer, 10 5 om val av riks- banksfullmäktige och riksgäldsfullmäktige, 115 om val av ledamöter i
riksdagens lönedelegation och 12 & om val av riksföreståndare. Bestämmel- ser angående kompletteringsval följer i 13 &, varefter, såsom redan nämnts, den avslutande paragrafen, 14 5, avser val inom riksdagens utskott.
1 5 Valberedningen
För närvarande saknas bestämmelser angående beredning av val inom riks- dagen. I praxis upprättas namnförslag i samarbete partierna emellan, något som utgör en förutsättning för metoden att välja med gemensam lista (se ne- dan under 3 5). Utredningen föreslår, att detta samarbete regleras i riks— dagsordningen genom bestämmelser om en riksdagens valberedning.
Det bör ankomma på valberedningen att, om annat ej är särskilt stadgat, förbereda val som ankommer på riksdagen. Förbehållet avser val av riks- dagens ombudsmän, vilket avses skola förberedas av lagnämnden (se ne— dan under 8 5), och val av riksföreståndare, vilket föreslås skola förbere- das av en särskild valberedning (se nedan under 12 å). Valberedningen bör utses för valperiod vid första sammanträde med riksdagen under perioden i fråga. Den bör icke vara proportionellt sammansatt utan bestå av lika många ledamöter från varje partigrupp, som är berättigad till plats i stän— digt utskott. Utredningen föreslår att varje sådan partigrupp skall ha tre representanter i valberedningen. Något val i egentlig mening bör det icke vara fråga om, utan beredningen bör utses på så sätt, att partigrupp som är berättigad till plats i ständigt utskott till ålderspresidenten anmäler tre ledamöter att ingå i beredningen, varefter ålderspresidenten vid första sammanträdet under valperioden förklarar de sålunda anmälda vara le- damöter i valberedningen. I samma ordning bör även utses en suppleant för varje ledamot. Det bör ankomma på valberedningen att inom sig välja ordförande och vice ordförande.
Om valberedningen på sätt föreslagits utses vid första sammanträdet med riksdagen under valperioden, bör den omedelbart kunna träda i funktion. Härigenom kan talman och vice talmän i regel väljas vid detta första sam- manträde, något som förutsätter ajournering, eller i varje fall vid det andra sammanträdet. Beredningens huvuduppgift under valperioden blir sedan att söka få fram gemensamma listor för val. Om ledamöterna i beredning- en enhälligt godkänt en sådan gemensam lista, bör valet kunna ske med denna lista (se nedan under 3 5). Det nuvarande kravet på att listan skall ha godkänts av de av kammaren utsedda ledamöterna i talmanskonferensen kan då utgå.
Paragrafen har utformats i enlighet med vad nu anförts.
2 5 Tidpunkt för val
Först efter genomförandet av 1866 års representationsreform kom riks- dagen att sammanträda varje år. Dessförinnan valdes riksdagsledamöterna för varje särskild »riksdag». Det var då givet, att även val inom riksdagen avsåg endast en »riksdag». Undantag gällde blott för sådana uppdrag, vars innehavare skulle kunna fungera även mellan »riksdagarna». Detta var t. ex. fallet med fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret. Med in- förandet av systemet med »årliga riksdagar» blev det emellertid naturligt att låta valen till riksdagen avse längre tid än en »riksdag». För denna »läng- re tid» infördes termen »valperiod». Valen inom riksdagen kom emellertid alltjämt att avse en »riksdag», och därvid har det i huvudsak förblivit. Längre mandatperiod har för närvarande endast ombudsmännen samt full— mäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret.
Beträffande den närmare tidpunkten för val, som förrättas av kammare, föreskrives i OSt 45, att kammaren bestämmer tiden, såvida ej därom finnes särskilt stadgat. Undantaget avser val av talman och vice talmän (se nedan under 5 5). Av betydelse i detta sammanhang är även, att val av de ständiga utskotten och val av revisorer skall förrättas inom sex dagar efter riksdagens öppnande (se nedan under 6 och 9 55).
Utredningen. Då man fasthållit vid principen att val inom riksdagen i allmänhet upphör att gälla med »riksdagens» slut, torde detta delvis ha berott på att det ansetts att en »riksdag» icke skall kunna binda en kom— mande. Av betydelse torde vidare ha varit, att valen till första kammaren sker successivt med en årlig förnyelse av omkring en åttondel av manda- ten; årliga val inom riksdagen har framstått som en konsekvens härav. Principen att en »riksdag» icke skall kunna binda en följande kan emel- lertid enligt utredningens mening icke avse annat än att riksdagen vid ett riksmöte icke skall kunna ge formliga direktiv för beslut, som skall fat- tas vid ett kommande riksmöte. Den hindrar därför icke och har i själva verket ej heller hindrat, att val inom riksdagen förrättas för längre tid än ett riksmöte. Med övergången till ett enkammarsystem är det enligt utredningens mening lämpligt att låta valen inom riksdagen i allmän- het avse -en valperiod, dvs. i regel en tid av omkring fyra år. En sådan ord- ning skulle skapa större stabilitet i riksdagsarbetet och därmed underlätta riksdagsarbetets planering samt även leda till att detta arbete under de år, då talmans- och utskottsval icke förrättas, snabbare kan komma igång.
Utredningen förordar därför, att val som förrättas av riksdagen och som regleras av förslaget till riksdagsordning skall avse tid motsvarande riks- dagens valperiod. Undantag härifrån föreslås endast i fråga om val av leda- möter i riksrätten (se nedan under 7 5), av ombudsmän (se nedan under
8 5) samt av ledamöter av lönedelegationen (se nedan under 11 5). Val som avser riksdagens valperiod bör i regel upphöra att gälla med valperiodens utgång. I fråga om revisorer och fullmäktige i riksbanken och riksgälds- kontoret föreslås dock i anslutning till gällande bestämmelser, att valet skall gälla intill dess nytt val förrättats under närmast följande valperiod. Någon gemensam bestämmelse angående mandattidens längd innehåller ka— pitlet icke.
Val inom riksdagen, vilket avser valperiod, bör förrättas så snart ske kan efter valperiodens början. Det bör i överensstämmelse med vad nu gäl— ler ankomma på riksdagen att själv bestämma den närmare tidpunkten för valet med beaktande av att talmansval skall ske vid första eller andra sam— manträdet under valperioden (se nedan under 5 5) samt att val av de stän- diga utskotten skall förrättas inom en vecka efter valperiodens början (se nedan under 6 g). Val bör upptagas på föredragningslistan till det sam- manträde vid vilket valet skall äga rum.
Paragrafen har avfattats i enlighet med vad nu anförts.
3 5 Val med gemensam lista
RO 755 1 mom. innehåller bestämmelser angående val med gemensam lista. Om det vid val som Skall förrättas av kammare företes en sådan lista, upptagande namn å så många personer valet avser, och om listan godkänts av de av kammaren utsedda ledamöterna i talmanskonferensen, skall tal- mannen framställa proposition å godkännande av listan. Talmannen skall därvid förklara de på listan upptagna personerna valda, såvida ej val med slutna sedlar begäres av minst så många ledamöter, som motsvarar det tal, vilket erhålles, om samtliga röstberättigade ledamöters antal delas med siffran för det antal personer valet avser, ökat med ett. Framställes sådan begäran, skall val med slutna sedlar äga rum vid ett följande samman— träde.
Partigrupperna har sedan länge brukat gemensamt uppgöra listor för val inom kammare (se ovan under 1 5). I samband med den revision av riksdagens arbetsformer som beslöts år 1949 infördes metoden att >>vä1ja» med sådan lista, varigenom valförrättningen i själva verket ersattes av ett godkännande av listan. Garantier för att resultatet skulle bli detsamma som om valet förrättats med slutna sedlar skapades genom stadganden dels att varje minoritet, som var tillräckligt stor för att enligt proportionell för- delning kunna få en representant placerad, kunde begära val med slutna sedlar, dels att den gemensamma listan skulle ha godkänts av de av kam- maren utsedda ledamöterna i talmanskonferensen. Den sistnämnda före- skriften innebär att talmansval samt val av ledamöter i talmanskonferen-
sen ej kan ske med gemensam lista. Metoden kan ej heller tillämpas i fråga om val som ankommer på kamrarna gemensamt, t. ex. val av ombudsmän och fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret (se nedan under 8 och 10 55).
Utredningen. Metoden att välja med gemensam lista medför tidsbespa- ring. Den bör enligt utredningens mening bibehållas i den gestaltning den nu har och kunna tillämpas i fråga om samtliga de val, som förberedes av valberedningen. Undantag bör dock göras för talmansval. Däremot hör till skillnad mot nu val av revisorer (se 9 5) samt av fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret (se 10 5) kunna ske med gemensam lista. Undan- tagna blir däremot de val som förberedes på annat sätt än genom valbe- redningen, nämligen val av ombudsmän (se 8 5) och av riksföreståndare (se 12 5).
I enlighet med det anförda stadgas i 3 5 att talmannen skall, om det vid val framlägges en av ledamöterna i valberedningen godkänd gemensam lista upptagande så många personer valet avser, ställa proposition på god- kännande av listan och förklara därå upptagna personer valda, såvida ej val med slutna sedlar begäres av minst så många riksdagsledamöter som motsvarar det tal vilket erhålles, om samtliga röstberättigade ledamöters antal delas med antalet av de personer valet avser ökat med ett. Om sådan begäran framställes, skall val med slutna sedlar förrättas vid ett följande sammanträde.
4 5 Val med slutna sedlar
I RO 755 1 mom. stadgas att val med slutna sedlar vilket förrättas av kammare skall, med undantag av val av ledamöter i talmanskonferensen, vara proportionellt, om två eller flera personer skall utses.
Vad angår proportionellt val gäller enligt riksdagsstadgan följande. Vid valet skall begagnas valsedlar, å vilka före namnen utsatts partibeteck— ning (partinamn eller annan beteckning i ord för viss grupp av riksdags— män eller för viss meningsriktning) men vilka i övrigt är omärkta (RSt 8 5 1 mom.). Enligt RSt 8 5 2 mom. skall namnen, utom vid revisorsval, upp— föras å valsedeln i en följd, det ena under det andra. Vid val av revisorer jämte suppleanter skall på sätt formulär nr 1 till riksdagsstadgan utvisar, namnen för själva revisorsvalet uppföras vart för sig i de särskilda rum- men å valsedelns vänstra sida. För suppleantvalet skall i motsvarande rum å sedelns högra sida uppföras ett namn för vart och ett av de vid revisors— valet upptagna namnen. I RSt 85 3 mom. föreskrives att valsedlarna för att bli gällande skall vara enkla, slutna, hoprullade och fria från över—
strykningar samt att sedel ej får upptaga flera men väl färre namn än det antal personer valet avser. Om något namn å sedeln är tvetydigt, gäller sedeln dock för övriga namn. Vid proportionellt val tillämpas d'Hondts me- tod. I RSt 95 fastslås detta genom en föreskrift att vad i vallagen 19, 20 och 22 55 stadgas skall äga motsvarande tillämpning vid proportionellt val som förrättas av kammare. Denna föreskrift tillkom år 1956. Samtidigt upphävdes RSt 10 och 1155 (se KU 195615).
Vid icke-proportionellt val med slutna sedlar, vilket förrättas av kam- mare, skall enligt RSt 135 iakttagas, att valsedlarna, såframt de skall bli gällande, bör vara enkla, hoprullade, omärkta och fria såväl från all tve- tydighet i anseende till personernas nanm som från oriktighet beträffande deras antal. Mellan personer som vid val erhållit lika antal röster, skiljes genom lottning, när så erfordras.
De ovan under 4 kap. 45 återgivna bestämmelserna i OSt 215, att vid sluten omröstning fyra ledamöter skall taga plats vid talmansbordet, att ledamöterna avlämnar sina röstsedlar i den ordning deras namn upp- ropas, samt att talmannen skall tillkännagiva omröstningens utgång, gäller enligt den angivna paragrafen även för val inom kammare. I fråga om val tillfogas i ordningsstadgan för andra kammaren följ ande. Sekreteraren skall upprätta och justera protokoll, i vilket de valdas namn införes i den ord— ning, efter vilken de tilldelats plats vid valet. Utgången av valet meddelas kammaren genom uppläsning och justering av protokollet. Den av sekre- teraren över valet förda anteckningen skall bestyrkas med hans underskrift samt därefter fogas vid valprotokollet för att förvaras jämte detta.
Utredningen. Såsom allmän princip bör gälla, att val inom riksdagen skall förrättas med slutna sedlar, om annat ej är särskilt stadgat. De av utredningen förordade undantagen avser dels val med gemensam lista (se ovan under 35), dels talmansval, vilket föreslås skola kunna ske med acklamation.
Val med slutna sedlar bör vara proportionellt, om två eller flera skall väljas. Denna regel bör gälla utan undantag. Erinras må om att ledamö- terna i valberedningen icke utses genom val i egentlig mening (se ovan un- der 1 kap. 85).
För proportionellt val bör liksom för närvarande föreskrivas, att å val- sedlarna skall före namnen ha utsatts partibeteckning (partinamn eller annan beteckning i ord för viss grupp av riksdagsledamöter eller för viss meningsriktning) men att sedlarna i övrigt skall vara omärkta. I de fall personlig suppleant eller ersättare skall finnas, måste valet ske samtidigt med ledamotsvalet och med hjälp av spaltad valsedel. För närvarande gäller detta blott i fråga om revisorsval samt beträffande val av fullmäktige i riks— banken och i riksgäldskontoret. Sistnämnda val förrättas nu av särskilda valmän (se nedan under 10 5). Utredningen föreslår personliga suppleanter
eller ersättare även för de valda ledamöterna i riksrätten (75), ledamö- terna i förvaltningsdelegationen (6 kap. 3 5), de valda ledamöterna av sty- relsen för riksdagens kontor (6 kap. 4 5) samt de två av riksdagen valda ledamöterna av styrelsen för riksdagsbiblioteket och för riksdagens upp- lysningstjänst (6 kap. 5 5). Vid övriga val bör namnen å valsedeln upp- föras i en följd det ena under det andra.
Nuvarande bestämmelser, att valsedel vid proportionellt val skall vara enkel, hoprullad och fri från överstrykningar samt att sedeln ej får upp- taga flera men väl färre namn än det antal personer valet avser, bör över- föras till den nya riksdagsordningen. Så bör även ske med nuvarande föreskrift att om något namn ej är otvetydigt, skall sedeln dock gälla för övriga namn.
Vad angår förfaringssättet vid proportionellt val inom riksdagen har utredningen icke funnit anledning att föreslå någon ändring i vad som nu gäller för sådant val inom kammare. Det torde vara ändamålsenligt att, liksom nu, hänvisa till motsvarande bestämmelser i vallagen. Då förslag till ny vallag icke utarbetats, har utredningen i lagtexten som ett provi- sorium hänvisat till 19, 20 och 22 55 i nu gällande vallag. Formulär till spal— tad valsedel torde icke behöva fogas till lagtexten.
I fråga om icke-proportionellt val bör gälla att valsedel skall vara enkel, hoprullad, omärkt och otvetydig. Vid lika röstetal bör skiljas genom lott— ning, när så erfordras.
Vad angår de i OSt 21 5 nu upptagna bestämmelserna om själva valför- rättningen föreslår utredningen ingen ändring i sak. Namnupprop bör ske i den ordning som är angiven i tilläggsbestämmelserna 2 p. till 4 kap. 4 5.
I enlighet med vad här anförts föreskrives i 45 att val förrättas med slutna sedlar, om annat ej är särskilt stadgat, samt att val med slutna sedlar skall vara proportionellt, om två eller flera skall väljas.
I tilläggsbestämmelserna 1 p. första stycket föreskrives, att vid propor- tionellt val begagnas valsedlar, å vilka före namnen utsatts partibeteck- ning (partinamn eller annan beteekning i ord för viss grupp av riksdags— ledamöter eller för viss meningsriktning), men vilka i övrigt är omärkta. Det stadgas därefter, att val avseende personlig suppleant för ledamot skall förrättas samtidigt med ledamotsvalet, varvid valsedlarna skall vara spal— tade med särskilda rum å sedlarnas vänstra Sida för ledamotsvalet och å sedlarnas högra sida för suppleantvalet. För varje namn å sedlarnas vänstra sida uppföres i motsvarande rum å den högra ett eller, i fråga om val av ersättare för ledamot i riksrätten, två namn. Vid annat val uppföres nam- nen å valsedeln i en följd, det ena under det andra. Enligt 1 p. andra styc— ket skall valsedel vara enkel, hoprullad och fri från överstrykningar. Sedel får ej upptaga flera men väl färre namn än det antal personer valet avser. Är något namn å sedeln ej otvetydigt, gäller sedeln dock för övriga nanm.
Jämlikt 1 p. tredje stycket skall vid valet vad i 19, 20 och 22 55 lagen om val till riksdagen den 26 november 1920 stadgas äga motsvarande tillämpning.
I tilläggsbestämmelserna 2 p. föreskrives att om val med slutna sedlar icke skall vara proportionellt, skall iakttagas, att valsedel Skall vara enkel, hoprullad, omärkt och otvetydig. Vid lika röstetal skiljes genom lottning, när så erfordras.
Enligt tilläggsbestämmelserna 3 p. första stycket skall vid val med slutna sedlar fyra ledamöter på talmannens anmodan taga plats vid talmans- bordet, två för att biträda vid valsedlarnas öppnande och granskning samt två för att jämte sekreteraren föra anteckningar över valet. Jämlikt 3 p. andra stycket avlämnar ledamöterna valsedlarna till talmannen i den ord- ning vari de uppropas. I 3 p. tredje stycket föreskrives, att över valet upp- rättas protokoll, vari de valdas namn införes i den ordning efter Vilken de tilldelats plats vid valet, att utgången av valet meddelas riksdagen ge— nom uppläsning av protokollet samt att över valet förda anteckningar fo- gas till protokollet för att förvaras jämte detta.
5 5 Talmansval
Enligt RF 525 äger kamrarna, på sätt i riksdagsordningen sägs, var för sig utse talman samt en förste och en andre vice talman. I R0 33 5 1 mom. stadgas i anslutning till RF 52 5, att så snart riksdagen sammanträtt och berättelsen om fullmaktsgranskningen meddelats respektive kammare, väl- jer vardera kammaren bland sina ledamöter talman samt vice talmän. Vid sådant val skall den anses vald, som erhållit mer än hälften av de av- givna rösterna. Beträffande närmare bestämmelser om talmansval hänvisar paragrafen till riksdagsstadgan.
I fråga om val av talmän och vice talmän föreskriver RSt 6 5 följande: Talman samt förste och andre vice talman väljas var för sig i nu nämnd ordning. Har någon erhållit mer än hälften av de avgivna rösterna, är han be- hörigen vald. Äro rösterna så delade mellan flera, att ingen uppnått dylik röst— övervikt, anställes ny omröstning. Får ej heller därvid någon mer än hälften av de avgivna rösterna, anställes en tredje omröstning mellan de två, på vilka vid andra omröstningen de flesta av rösterna fallit. Vid tredje omröstningen är den vald, som erhållit de flesta rösterna. I händelse av lika röstetal vid andra eller tredje omröstningen skilje lotten, där så erfordras.
Talmansval måste sålunda ske med slutna sedlar. I motion 1958 A I: 9 av herr Arrhén m. fl. (h) uttalades att sådant val borde kunna ske med acklamation.
Om talman eller vice talman under »riksdag» avlider eller frånträder sin befattning, skall kammaren enligt RO 33 5 3 mom. så snart ske kan välja ny talman eller vice talman.
Utredningen. Enligt FRF 6 kap. 105 skall riksdagen för varje valperiod inom sig Välja talman samt förste, andre och tredje vice talman.
Talmansval bör, såsom framhållits under 1 5, förrättas i regel vid första eller i varje fall vid andra sammanträdet under valperiod. Talman samt förste, andre och tredje vice talman bör väljas var för sig i angiven ord— ning. För närvarande måste talmansval ske med slutna sedlar. Av bestäm— melserna i 3 5 följer att valet ej förrättas med gemensam lista. Utred- ningen föreslår, att sådant val skall kunna ske med acklamation. Om leda- mot så yrkar, bör det emellertid ske med slutna sedlar. Därvid blir före— skrifterna i 4 5 tilläggsbestämmelserna 2 p. om valsedlarnas utseende samt förfarandet vid lika röstetal tillämpliga. De nuvarande specialbestämmel- serna angående den majoritet, som erfordras för val, bör dock bibehållas. Det innebär, att lottning får tillgripas endast i tredje valomgången samt i den andra för att kunna avgöra vilka två personer, som uppnått högsta röstetal. Understrykas bör, att om det uppställes krav på att för val ett namn skall ha uppnått mer än hälften av rösterna, följer därav, att lott- ning icke får ske.
I enlighet med det anförda stadgas i 55 att val av talman samt förste, andre och tredje vice talman förrättas vid första eller andra sammanträdet under valperiod samt att valet förrättas med acklamation eller, om ledamot så begär, med slutna sedlar. Enligt tilläggsbestämmelserna första stycket väljes talman samt förste, andre och tredje vice talman var för sig i nu nämnd ordning. Jämlikt andra stycket är vid val med slutna sedlar den vald, som erhåller mer än hälften av de avgivna rösterna. Uppnås icke sådan röstövervikt, förrättas nytt val. Får ej heller därvid någon över hälften av de avgivna rösterna, förrättas ett tredje val mellan de två, vilka vid andra omröstningen uppnått högsta röstetal. Vid tredje omröstningen är den vald, som erhåller de flesta rösterna.
6 % Utskottsval
Enligt R0 36 5 1 mom. skall de ständiga utskotten tillsättas inom sex dagar efter »riksdagens» öppnande.
I R0 36 5 6 mom. andra stycket stadgas, att statsråd, justitieråd eller re— geringsråd ej får deltaga i utskott. Detta förbud har bland annat ansetts innebära, att riksdagsledamot, som är statsråd, justitieråd eller regerings- råd, icke är valbar såsom ledamot eller suppleant i utskott. Enligt praxis inväljes talmannen icke i utskott. J ämlikt RSt 22 5 äger talmännen tillträde till utskotten, dock utan rätt att deltaga i överläggningarna och besluten (se ovan 1 kap. 85). I RO 365 6 mom. tredje stycket är föreskrivet om hinder att i utskott invälja någon av vilken riksdagen kan fordra redo och ansvar; härom hänvisas till vad tidigare anförts under 3 kap. 17 5.
Jämlikt RO 365 6 mom. första stycket äger statsråd ej deltaga i val till
konstitutionsutskottet. Ej heller äger förutvarande statsråd deltaga i det val till konstitutionsutskott, som följer närmast efter hans avgång. Tidigare gällde ett allmänt förbud för statsråd, justitieråd och regeringsråd att del- taga i val till utskott. Nuvarande formulering av 6 mom. första stycket till— kom år 1953, varvid förbudet för statsråd inskränktes till att avse val till konstitutionsutskottet men samtidigt utvidgades till att gälla även förut- varande statsråd i ovan angivet fall (se KU 1952: 25).
I OSt 95 föreskrives, att den som blivit utsedd till ledamot eller supp- leant i utskott, ej får utan kammarens bifall undandraga sig uppdraget.
Antalet ledamöter i de ständiga utskotten är enligt RO 365 1 mom. föl- jande.
Utrikesutskottet ................................ 16 Konstitutionsutskottet .......................... 20 Statsutskottet .................................. 30 Bevillningsutskottet ............................ 20 Bankoutskottet ................................ 16 Lagutskotten 3 X 16 ............................ 48 J ordbruksutskottet .............................. 20 Allmänna beredningsutskottet .................... 24
Summa 194
Sammanlagda antalet ordinarie utskottsplatser är sålunda för närva- rande 194, av vilka hälften, dvs. 97, tillsättes av vardera kammaren. I första kammaren svarar mot varje ordinarie utskottsplats 1,56 kammarledamöter, i andra kammaren 2,39 kammarledamöter.
Antalet ledamöter i särskilt utskott bestämmes enligt RO 365 1 mom. av kamrarna samfällt i varje särskilt fall i samband med beslutet om till- sättande av sådant utskott.
Enligt samma moment äger riksdagen, om utskott anmäler behov av förstärkning av ledamotsantalet, bevilja sådan förstärkning. Undantag har dock gjorts för utrikesutskottets del. Någon sådan anmälan har hittills icke förekommit.
I R0 36 5 3 mom. stadgas, att vardera kammaren likaledes tillsätter inom sig suppleanter att, när utskottsledamöter avgår eller får förfall, inträda i deras ställe. Antalet suppleanter i utrikesutskottet skall vara åtta från vardera kammaren, dvs. lika stort som antalet ordinarie ledamöter. Be- träffande övriga utskott föreskrives i OSt 7 5 1 mom. att antalet supplean- ter skall, sävida icke kammaren särskilt annorlunda beslutar, motsvara de ordinarie ledamöternas. I praxis utnyttjar båda kamrarna regelbundet möjligheten att utse ett större antal suppleanter än ledamöter. Andra kam- maren brukar med hänsyn till sitt högre ledamotsantal välja fler supplean- ter än första kammaren. Undantaget i fråga om utrikesutskottet motiveras
av att suppleanterna i detta utskott samtidigt är suppleanter i utrikes- nämnden.
I OSt 75 1 mom. föreskrives vidare, att val av ledamöter i de ständiga utskotten skall företagas i den följd, vari utskotten finns angivna i R0 36 5. Detta gäller även i fråga om val av suppleanter. Jämlikt OSt 8 5 skall utgången av kammares val av ledamöter och suppleanter i utrikesutskottet skyndsamt anmälas hos regeringen.
Enligt RO 455 2 mom. väljer utskotten, vart inom sig, ordförande och vice ordförande.
Utredningen
I FRF 6 kap. 115 har föreslagits att riksdagen skall för varje valperiod inom sig tillsätta följande ständiga utskott för beredning av riksdagsären- den: en finansnämnd, en lagnämnd, ett utrikesutskott, ett konstitutions- utskott och ett allmänt beredningsutskott samt finansutskott och lagutskott till det antal som är särskilt föreskrivet. Enligt FRO 3 kap. 6 5 respektive 7 5 är finansutskotten sju och lagutskotten tre.
I fråga om val av ledamöter och suppleanter i de ständiga utskotten bör det enligt utredningens mening uttryckligen stadgas, att dessa val skall förrättas inom en vecka efter valperiodens början, vilket svarar mot den nuvarande tidsangivelsen »inom sex dagar efter riksdagens öppnande». Den allmänna bestämmelsen i 2 5, att val för tid motsvarande riksdagens valperiod förrättas så snart ske kan efter valperiodens början, är här icke tillfyllest. Alltjämt bör gälla, att riksdagsledamot, som är statsråd, icke får väljas till och därmed ej heller kunna vara ledamot eller suppleant i utskott (jfr ovan under 3 kap. 15 5). Det bör vidare uttryckligen föreskri- vas, att ej heller talmannen är valbar. Däremot synes det icke vara moti- verat att bibehålla motsvarande förbud för riksdagsledamot, som är justi- tieråd eller regeringsråd. I fråga om hinder att i utskott invälja någon av vilken riksdagen kan fordra redovisning och ansvar hänvisas till 3 kap. 17 5. Att talmannen ej äger deltaga i val framgår av 1 kap. 8 5. Riksdagsledamot som är statsråd bör alltjämt ej få deltaga i val till konstitutionsutskottet. För närvarande gäller ett motsvarande förbud även för förutvarande stats- råd vid det val till konstitutionsutskott, som följer närmast efter hans av- gång. Motiveringen är, att det år det-ta utskott som har att granska veder- börandes tjänsteutövning. Med införandet av den av utredningen föreslag- na i regel fyraåriga valperioden för utskottens del och med den förordade omläggningen av granskningen av statsrådens tjänsteutövning och rege- ringsärendenas handläggning, varigenom någon årlig ansvarsfrihet icke längre kommer att beviljas, synes det emellertid knappast vara motiverat att bibehålla ett sådant förbud för förutvarande statsråd.
För att i möjligaste mån undvika lika röstetal vid omröstning inom ut- skott bör antalet ledamöter vara udda. En sådan ordning blir möjlig med
införande av ett enkammarsystem. Med utgångspunkt från vad som synes lämpligt såväl för utskottsarbetet som med hänsyn till riksdagsledamöter- nas utskottssysselsättning föreslår utredningen följande antal ordinarie ledamöter i de ständiga utskotten.
Finansnämnden ................................ 15 Lagnämnden .................................. 15 Utrikesutskottet ................................ 13 Konstitutionsutskottet .......................... 13 Finansutskotten 7 x 9 .......................... 63 Lagutskotten 3 X 13 ............................ 39 Allmänna beredningsutskottet .................... 13
Summa 1 7 1 .
Sammanlagda antalet ordinarie utskottsplatser enligt utredningens för- slag är sålunda 171. Mot varje ordinarie utskottsplats svarar 1,70 riksdags- ledamöter.
Alltjämt bör gälla att antalet suppleanter i utrikesutskottet skall vara lika stort som antalet ordinarie ledamöter samt att suppleanter i övriga utskott väljes till det antal riksdagen bestämmer. Vad angår den ordning i vilken suppleanterna bör inträda hänvisas till 3 kap. 195 tilläggsbestäm- melserna 2 p.
Någon uttrycklig bestämmelse om den ordning, enligt Vilken de stän- diga utskotten skall väljas, torde icke vara erforderlig, ej heller en bestäm- melse att regeringen skall underrättas om val av ledamöter och supplean- ter i utrikesutskottet. Något behov av att kunna »förstärka» ledamotsan— talet i utskott torde icke komma att föreligga (jfr nedan under 13 5).
I övrigt har utredningen icke funnit anledning att föreslå någon ändring i vad nu gäller.
I enlighet vad vad nu anförts stadgas i 6 5 första stycket att val av leda- möter och suppleanter i de ständiga utskotten förrättas inom en vecka efter valperiods början. Enligt samma stycke får talman och riksdagsledamot, som är statsråd, ej väljas till ledamot eller suppleant i utskott, ej heller får riksdagsledamot, som är statsråd, deltaga i val till konstitutionsutskot- tet. Den som valts till ledamot eller suppleant i utskott får ej utan riks- dagens medgivande avsäga sig uppdraget. Enligt andra stycket skall fi- nansnämnden och lagnämnden bestå av vardera femton ledamöter, varje finansutskott av nio ledamöter samt vart och ett av de övriga ständiga utskotten av tretton ledamöter, medan antalet ledamöter i särskilt utskott bestämmes av riksdagen. Det föreskrives därjämte, att för ledamöterna i utskott väljes suppleanter, i utrikesutskottet tretton och i övriga utskott det antal riksdagen bestämmer. Jämlikt tredje stycket väljer utskott inom sig ordförande och vice ordförande.
164 FÖRSLAG TILL RIKSDAGSORDNING 7 5 Val av ledamöter i riksrätten
Enligt FRF 5 kap. 55 skall sju av riksrättens ledamöter jämte en förste och en andre ersättare för envar av dem väljas av riksdagen. Det stadgas därjämte, att ledamot av riksdagen ej får sitta i riksrätten, dvs. ej samtidigt vara ledamot i riksrätten. Det synes utredningen naturligt att mandattiden för de valda riksrättsledamöterna icke bör sammanfalla med riksdagens val- period och att mandattiden bör vara längre än fyra år. Utredningen föreslår, att val av ledamöter i riksrätten jämte en förste och en andre ersättare för envar av dem skall gälla för en tid av sex år. Utan hinder av att den tid ut- gått för vilken han valts, bör ledamot dock tjänstgöra i riksrätten vid fort- satt behandling av mål i vars handläggning han förut deltagit. Något be— hov av att kunna förrätta kompletteringsval under tid då riksmöte ej på- går synes icke föreligga. Paragrafen har utformats i enlighet med vad nu anförts.
8 5 Val av riksdagens ombudsmän
Enligt RF 97 5 skall justitieombudsmannen och militieombudsmannen väljas för tid och på sätt riksdagsordningen stadgar. Samtidigt skall för envar av dem utses en ställföreträdare. Skulle ombudsman eller ställföre- trädare ej längre åtnjuta riksdagens förtroende, äger riksdagen på hem- ställan av det utskott, som granskat hans ämbetsutövning, entlediga honom utan avbidan av utgången av den tid, för vilken han valts.
I RO 685 föreskrives, att ombudsmännen väljes för tiden från valet till dess sådant val försiggått under fjärde året därefter. Valet verkställes genom 48 för tillfället utsedda valmän, av vilka vardera kammaren inom sig utser 24. Valmännen sammanträder till valförrättningen senast å fem- tonde dagen efter den, då de utsetts. Vid valet gäller samma bestämmelser som vid talmansval (se ovan under 5 5 ). Valmännen utser samtidigt ställ- företrädare. Detta val gäller för tiden till dess nytt val av vederbörande ombudsman äger rum. Om ombudsman avsäger sig det erhållna förtroendet eller om hans ämbete eljest blir ledigt, övertager ställföreträdaren omedel- bart ämbetet (se RF 98 5 och RO 68 5). Därefter skall riksdagen så snart ske kan genom 48 valmän förrätta nytt val av ombudsman för ny »fyra- årsperiod». Skulle ställföreträdare avsäga sig det erhållna förtroendet eller har han övertagit ombudsmansämbetet eller blir hans befattning eljest le- dig, verkställes nytt val av ställföreträdare för den tid, som återstår av ombudsmannens ämbetsperiod. Om sådant val erfordras under tid då ses- sion ej pågår, skall det verkställas genom de av riksdagen valda fullmäktige i riksbanken samt av fullmäktige i riksgäldskontoret.
Utredningen. Enligt FRF 9 kap. 65 skall tillsyn över lagars och andra författningars tillämpning utövas av minst två av riksdagen valda om- budsmän. Utredningen har, såsom framhållits i del 2 s. 466 f., för sin del icke övervägt frågan om ökning av ombudsmännens antal. För att en så- dan ökning skall kunna genomföras i framtiden utan att därvid även grund- lagsändring behöver företagas har utredningen föreslagit, att i regerings- formen icke skall anges ombudsmännens ämbetstitlar och ej heller deras antal i vidare mån än att de skall vara »minst två». I anslutning härtill bör i förevarande paragraf stadgas, att val av riksdagens ombudsmän skall avse en justitieombudsman och en militieombudsman jämte en ställ- företrädare för envar av dem.
Valet bör, såsom framhållits i inledningen till detta kapitel, med infö- rande av ett enkammarsystem icke förrättas av särskilda valmän utan vid riksdagssammanträde. Mandattiden bör alltjämt vara fyra år. Dock bör riksdagen, liksom nu, på hemställan av det utskott, till Vilket ombudsmän- nens berättelser rörande deras tjänsteutövning hänvisas för granskning, kunna entlediga ombudsman eller ställföreträdare som ej åtnjuter riksda- gens förtroende. Då valet icke bör betraktas som ett politiskt val, torde mandattiden ej böra sammanfalla med riksdagens valperiod. Med utgångs- punkt härifrån föreslår utredningen att mandatperioden för ombudsmännen blir fast och löper från och med den 1 januari ett år till och med den 31 december tredje året därefter. En konsekvens av att mandattiden är fast blir, att om ombudsman avgår under sin mandattid, bör efterträdaren utses för återstående tid av fyraårsperioden. Intill dess efterträdarevalet förrät- tats, bör ställföreträdaren övertaga ombudsmannens uppgifter. Eftersom ställföreträdaren är personlig ersättare för ombudsmannen, bör ställföre- trädarens mandat alltid upphöra, om ombudsmannen avgår och följaktli- gen nytt val av ställföreträdare alltid förrättas samtidigt med nytt val av ombudsman. Avgår ställföreträdare eljest under mandattiden, bör efter- trädare till honom väljas för återstående tid av fyraårsperioden.
Jämlikt 3 kap. 35 skall ombudsmännens berättelser hänvisas till lag— nämnden för granskning. Enligt utredningens mening bör det jämväl upp- dragas åt lagnämnden att förbereda val av ombudsmän. Nämnden bör därvid avge ett förslag som upptar högst tre namn för varje befattning. Vid valet bör riksdagen sedan välja bland de av nämnden föreslagna. Val bör förrättas särskilt för varje befattning. För närvarande gäller vid ombuds- mannaval samma bestämmelser som vid talmansval. Enligt dessa bestäm- melser skall, om ingen tidigare erhållit absolut majoritet (mer än hälften av de avgivna rösterna), valet i den tredje valomgången stå mellan de två, som i andra valomgången uppnått högsta röstetalet. Vid lika röstetal vid detta tredje val skiljes genom lottning. Eftersom förberedelsetiden vid val av ombudsmän och deras ställföreträdare kan vara betydligt längre än vid talmansval, bör enligt utredningens mening för val av ombudsman eller
ställföreträdare uppställas krav på absolut majoritet bland de röstande. Uppnår ingen av de föreslagna sådan röstövervikt, bör det ankomma på lagnämnden att snarast avgiva nytt förslag till riksdagen.
Uppgiften att förrätta ställföreträdareval under tid då session ej pågår, bör lämpligen överflyttas från de av riksdagen valda fullmäktige i riksban- ken och i riksgäldskontoret till lagnämnden.
I enlighet med det anförda stadgas i 85 första stycket att val av riks- dagens omhudsmän skall avse en justitieombudsman och en militieombuds— man jämte en ställföreträdare för envar av dem. Valet gäller för en tid av fyra år. På hemställan av lagnämnden äger riksdagen dock entlediga om- budsman eller ställföreträdare, som ej åtnjuter riksdagens förtroende. Jäm- likt andra stycket förberedes valet av lagnämnden, som skall avgiva för- slag, upptagande högst tre namn för varje befattning. Det föreskrives vi- dare, att vid riksdagens därefter för varje befattning särskilt förrättade val är den av de föreslagna vald som erhållit mer än hälften av de avgivna rös- terna, samt att lagnämnden skall, om ingen av de föreslagna uppnår sådan röstövervikt, snarast avgiva nytt förslag. I tredje stycket stadgas, att avgår ombudsman eller ställföreträdare under den tid för vilken han valts, skall efterträdare väljas för återstående tid samt att ställföreträdaren, intill dess nytt val av ombudsman förrättats, övertager ombudsmans uppgifter. Val av ställföreträdare under tid då riksmöte ej pågår förrättas av lagnämnden.
9 5 Val av riksdagens revisorer
Riksdagen förordnar jämlikt R0 72 5 årligen inom sex dagar efter riksdagens öppnande tolv revisorer för att granska statsverkets, riksbankens och riks- gäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning. Av revisorerna utses hälf- ten av vardera kammaren. Till revisor kan väljas även den som icke är riksdagsledamot. Revisor utövar sin befattning till dess nytt val av revi- sorer förrättas. Enligt praxis brukar omval ske en eller två gånger. För varje revisor väljes enligt R0 73 5 en suppleant. Vid förfall för både revisor och hans suppleant bestämmes övriga suppleanters tjänstgöring av den ordning, i vilken de valts (se även instruktionen för revisorerna 9 5).1
Det stadgas vidare i R0 72 5, att revisorerna väljer själva inom sig ord- förande, som äger avgörande röst vid lika röstetal. Motsvarande bestämmel- ser är upptagna även i instruktionen för revisorerna. Instruktionen 1 5 in- nehåller sålunda föreskrifter angående val av ordförande och vice ordföran- de, och instruktionen 3 5 s-tadgar, att ordföranden har utslagsröst.
1 Beträffande tidigare framförda förslag till ändring av bestämmelserna om val av riksdagens revisorer hänvisas till KU 1958 A: 3.
Utredningen. Enligt FRF 9 kap. 7 5 skall riksdagen välj a revisorer för att granska användningen av statens medel. Såsom framhållits under 25 bör val av revisorer avse tid motsvarande riksdagens valperiod. Att liksom i fråga om utskottsval särskilt föreskriva, att valet skall förrättas inom en vecka efter valperiods början, synes icke erforderligt. I överensstämmelse med nuvarande föreskrifter bör stadgas att valet gäller intill dess nytt val förrättats. Antalet revisorer bör fastställas till tolv. För varje revisor bör finnas en personlig suppleant. Vid förfall för både revisor och hans suppleant bör liksom nu annan suppleant kunna tjänstgöra. För närvarande gäller i så- dant fall, att suppleanterna inträder i den ordning de valts. Utredningen förordar emellertid för den angivna situationen den lösningen att det skall ankomma på revisorerna att inkalla annan suppleant till tjänstgöring. Av riksdagsordningen bör vidare framgå, att revisorerna inom sig väljer ordfö- rande och vice ordförande. Att ordföranden har utslagsröst torde däremot icke behöva stadgas annat än i instruktionen för revisorerna. Beträffande val av revisorer hänvisas i övrigt till vad som anförts i del 2 s. 470.
I enlighet med det anförda stadgas i 9 5 första stycket att val av riksdagens revisorer jämte en suppleant för envar av dem gäller intill dess nytt val förrättats under närmast följande valperiod. I andra stycket föreskrives, att revisorerna är tolv samt att de inom sig väljer ordförande och vice ordfö- rande. Enligt tilläggsbestämmelserna inkallar revisorerna vid förfall för både revisor och hans suppleant annan suppleant till tjänstgöring.
10 5 Val av riksbanksfullmäktige och riksgäldsfullmäktige
Enligt RF 725 är antalet fullmäktige i riksbanken sju, av vilka sex jämte lika många suppleanter väljes av riksdagen, medan en jämte en suppleant förordnas av regeringen för tre år i sänder. Fullmäktig, som vägrats an- svarsfrihet av riksdagen, skall avgå från sin befattning. Regeringen äger, när den så prövar skäligt, återkalla meddelat förordnande. Beträffande de sex bankofullmäktige, som utses av riksdagen, stadgas i R0 70 5, att de skall väljas för tiden från valet till dess sådant val under tredje året därefter försiggått. Två av dessa fullmäktige skall årligen avgå. Komplette- ringsval anställes för den tid, som återstår av mandatperioden. Val verk— ställes med slutna sedlar genom 48 valmän, av vilka vardera kammaren inom sig utser 24. Till fullmäktig kan väljas även den som icke är riks- dagsledamot. Avgående fullmäktig kan återväljas. Enligt RO 715 skall på samma gång och på lika sätt, som fullmäktige utses av riksdagen, till- sättas en personlig suppleant för var och en av de av riksdagen utsedda fullmäktige. Val sker med spaltad valsedel jämlikt formulär, som fast- ställts genom RSt 25 5. Vid förfall för både fullmäktig och hans av riks—
dagen valde suppleant inkallar fullmäktige annan suppleant till tjänstgö- rmg.
Den av regeringen förordnade ordinarie ledamoten är jämlikt RF 725 fullmäktiges ordförande men äger ej utöva annan befattning inom riks— bankens styrelse. Enligt RO 705 Väljer fullmäktige själva bland sig vice ordförande. Härjämte stadgas, att den som vid sammanträde med fullmäk- tige för ordet äger vid lika röstetal utslagsröst. I RF 72 5 föreskrives vidare, att fullmäktige utser inom sig chef för riksbanken samt inom eller utom sig en suppleant för honom att med fullmäktigs rätt och ansvar vid för- fall träda i hans ställe. Denne suppleant brukar utses utom fullmäktiges krets. För riksbankschefen finns alltså två suppleanter, en som valts av fullmäktige själva och en som valts av riksdagen. Den sistnämnde inträder enligt RO 71 5 förs-t vid förfall för jämväl den av fullmäktige utsedde supp— leanten.
Enligt bankoreglementet 165 skall fullmäktige inom sig utse en depute- rad. Jämlikt 175 samma reglemente äger de uppdraga åt en direktion att enligt deras bestämmande förbereda ärenden, som skall handläggas av full- mäktige, tillse utförandet av fullmäktiges beslut, utöva tillsyn över göro- målen inom banken, verkställa köp och försäljning av utländska valutor, pröva utlåningsärenden samt handha den löpande förvaltningen i övrigt. Direktionen skall bestå av riksbankschefen, vice riksbankschefen, depute- raden, en annan av de av riksdagen valda ledamöterna (jourhavande full— mäktig) samt vederbörande sektionschef.
Frågan om hur fullmäktige i riksbanken bör utses har övervägts vid upp- repade tillfällen under innevarande århundrade. Nämnas må först, att 1917 års bankkommitté i sitt år 1919 avgivna betänkande bland annat föreslog, att valet av fullmäktige skulle förrättas av bankoutskottet samt att antalet fullmäktige skulle ökas till nio, av vilka regeringen skulle utse en, banko— utskottet sex och dessa sju de återstående två. De sistnämnda skulle såsom deputerade handha den verkställande ledningen. Förslaget föranledde ingen åtgärd.
År 1932 upptogs frågan om riksbankens organisation i ett flertal mo- tioner. Bland annat föreslogs, att regeringens inflytande på riksbankens ledning skulle stärkas genom att regeringen skulle utse fler fullmäktige än för närvarande eller genom att samarbetet mellan regeringen och riks- banken skulle grundlagsfästas. Vidare yrkades på en ändrad ordning för tillsättandet av fullmäktige, på en utökning av deras antal samt på uppstäl- lande av särskilda kvalifikationsbestämmelser för valen av fullmäktige. I sitt avstyrkande utlåtande (1932z34) uttalade konstitutionsutskottet att de former, i vilka ledningen för riksbanken tillsattes och kontrollerades, hade framvuxit ur historiska förhållanden, som knappast haft sin mot- svarighet i något annat land. Det kanske mest utmärkande särdraget i den
svenska organisationsformen var riksbankens karaktär av ett riksdagens eget verk. Denna riksbankens ställning hade, såsom erfarenheten givit vid handen, icke gjort den mindre ägnad att motstå allvarliga påfrestningar än motsvarande institutioner i andra länder. Riksbankens ställning såsom ett riksdagens verk utgjorde en i största möjliga mån betryggande borgen för att den fritt fick utöva sin funktion, utan att obehöriga inflytelser gjor- de sig gällande. Riksbankens organisation borde efter utskottets tanke även allt framgent bygga på grundsatsen, att bankens styrelse icke blev en eko— nomisk intresserepresentation. Lika litet borde regeringens inflytande över eller inom riksbanken få gå utöver de gränser som var i detta hänseende uppdragna. Riksbankens ställning syntes bäst främjas genom att banken intog en oberoende ställning under riksdagens kontroll. Detta borde dock icke hindra, att i mera betydelsefulla frågor en samverkan kunde äga rum såväl med regeringen som med näringslivets representanter. En intim kon- takt mellan riksbanksledningen och näringslivets representanter liksom mellan riksbanksledningen och regeringen torde kunna upprätthållas utan några grundlagsbestämmelser i ämnet. Utskottet föreslog emellertid en sådan ändring av RF 72 5, att den dåvarande förste deputeraden skulle kallas riksbankschef samt att en befattning som vice riksbankschef skulle införas. Riksdagen följde utskottet, och den föreslagna grundlagsändringen antogs slutgiltigt år 1933.
I motionerna 1949 I: 132 av herr WVistrand m. fl. (h) och II: 158 av herr Hjalmarson m.fl. (h) föreslogs, att de sex av riksdagen valda samt den av regeringen förordnade bankofullmäktige skulle välja ytterligare två fullmäktige, vilka borde vara väl förtrogna med det enskilda näringslivets förhållanden, äga praktisk erfarenhet av affärslivet och anseende för eko— nomisk och finansiell sakkunskap. I sitt avstyrkande utlåtande (1949: 7) framhöll konstitutionsutskottet, att de skäl som utskottet år 1932 anfört mot en omorganisation av riksbanksledningen alltjämt ägde giltighet. Riks— dagen följde utskottet.
Motionerna 1956 I: 538 av herr Birke m.fl. (h) och II: 708 av herr Hjal— marson m.fl. (h) avsåg även frågan om bankofullmäktiges sammansätt- ning (se del 2 s. 425).
För att förvalta riksgäldskontorets medel och tillhörigheter skall riks- dagen enligt RO 705 2 mom. välja sju fullmäktige. För val av dessa full- mäktige gäller samma bestämmelser som i fråga om val av bankofullmäk- tige, dock med det undantaget att riksdagen har att välja även ordförande. Val av denne förrättas särskilt. I RF 67 5 förutsättes att det finns ett om- bud för regeringen i riksgäldskontoret; det stadgas, att ombudet ej äger bevista fullmäktiges sammankomster oftare, än då fullmäktige åstundar att överlägga med honom. Enligt reglementet för riksgäldskontoret utser riksgäldsfullmäktige för en tid av högst tre år i sänder inom eller utom sig
en riksgäldsdirektör att vara chef för riksgäldskontoret och riksdagens ekonomibyrå.
Utredningen. Vad angår antalet fullmäktige och suppleanter i riksbanken och i riksgäldskontoret föreslår utredningen icke någon ändring. Val av dessa fullmäktige och suppleanter hör, såsom framhållits i inledningen till detta kapitel, med införande av ett enkammarsystem förrättas vid riks- dagssammanträde. Valet bör avse tid motsvarande riksdagens valperiod (se ovan under 2 5) och successiv förnyelse bör icke ske. Valet bör gälla intill dess nytt val förrättats under närmast följande valperiod. En av ledamöterna av riksbanksfullmäktige bör jämte suppleant alltjämt förord— nas av regeringen. Denne ledamot bör vara fullmäktiges ordförande. En— ligt utredningens mening bör hans mandatperiod sammanfalla med de av riksdagen valdas. Liksom nu bör regeringen äga återkalla meddelat förordnande; något uttryckligt stadgande härom synes ej erforderligt. Vi- dare bör gälla, att fullmäktig som vägrats ansvarsfrihet av riksdagen skall omedelbart avgå från sin befattning.
Fullmäktige i riksbanken bör liksom hittills inom sig välja dels vice ord— förande, dels riksbankschef samt inom eller utom sig särskild suppleant för riksbankschefen. Ordförande i riksgäldsfullmäktige bör väljas av riks— dagen, medan fullmäktige själva bör inom sig utse vice ordförande. Att ordföranden äger utslagsröst och att ordföranden i riksbanksfullmäktige ej äger utöva annan befattning inom bankens styrelse torde icke särskilt be— höva föreskrivas. Det nu upptagna förbudet för regeringens ombud i riks- gäldskontoret att bevista riksgäldsfullmäktiges sammanträden i annat fall än då fullmäktige önskar överlägga med honom torde kunna utgå. Vad angår den ordning enligt vilken suppleanterna inträder till tjänstgöring föreslår utredningen ingen ändring.
I enlighet med det anförda stadgas i 10 5 första stycket att val av full- mäktige i riksbanken och i riksgåldskontoret jämte en suppleant för envar av dem gäller intill dess nytt val förrättats under närmast följande valpe— riod. Val av den fullmäktige som skall vara ordförande förrättas särskilt. Fullmäktig som vägrats ansvarsfrihet skall omedelbart avgå från sin be- fattning. Enligt andra stycket är fullmäktige i riksbanken sju, av vilka en, som skall vara ordförande, jämte suppleant för honom utses av regeringen. Det stadgas därjämte, att fullmäktige väljer inom sig vice ordförande så ock en att vara chef för riksbanken samt inom eller utom sig en suppleant för riksbankschefen att med fullmäktigs rätt och ansvar vid förfall för riksbankschefen träda i dennes ställe. Jämlikt tredje stycket är fullmäk- tige i riksgäldskontoret sju. Det föreskrives vidare, att fullmäktige väljer inom sig vice ordförande. '
I tilläggsbestämmelserna stadgas att vid förfall för både fullmäktig och hans av riksdagen valde suppleant inkallar fullmäktige annan suppleant
till tjänstgöring samt att av riksdagen vald suppleant för den fullmäktige, som är chef för riksbanken, inträder först vid förfall jämväl för den av fullmäktige för riksbankschefen utsedde suppleanten.
115
Val av ledamöter i riksdagens lönedelegation
Riksdagen äger enligt FRF 8 kap. 45 på en inom sig vald lönedelegation överlåta att på riksdagens vägnar godkänna förhandlingsöverenskommel- se angående statsanställdas avlöningsförmåner samt förslag som har ome- delbart samband med överenskommelsen. I motiveringen till förslaget har framhållits (se del 2 s. 412 f.) att anordningen med ett organ som å riks— dagens vägnar äger godkänna sådan överenskommelse icke bör vara tvingande utan att det bör ankomma på riksdagen att besluta om att över- låta nämnda befogenhet åt ett sådant organ. Det har vidare uttalats, att lönedelegationen bör kunna utses för viss förhandling eller för viss tid under riksdagens valperiod, alltså längst intill valperiodens slut.
Vad ledamotsantalet beträffar föreslår utredningen att lönedelegationen skall ha lika många ledamöter som finansnämnden och lagnämnden, dvs. femton. Därigenom skulle med nuvarande styrkeförhållanden varje parti- grupp, som är berättigad till representation i utskott, erhålla minst två företrädare i delegationen. Denna bör inom sig välja ordförande och vice ordförande. Suppleanter för ledamöterna bör icke finnas.
Inom utredningen har övervägts att stadga ett förbud att till ledamot av delegationen utse den som företräder arbetsgivar- eller arbetarorganisa- tion. Erinras må att enligt lagen om arbetsdomstol 3 5 gäller, att domsto- lens ordförande och två ledamöter förordnas av regeringen bland personer, som icke kan anses företräda arbetsgivar- eller arbetarintressen. Ett sådant förbud skulle emellertid föranleda svårigheter när det gäller att avgöra vad som menas med att »företräda» en organisation. Uppenbarligen är det icke möjligt att från delegationen utestänga alla riksdagsledamöter, som är med- lemmar av en tjänstemannaorganisation eller som över huvud är anställda. Med det samband som finnes mellan lönesättningen för de statsanställda och lönesättningen för övriga löntagare kan någon skillnad mellan olika grupper av anställda knappast göras. Urvalet skulle alltså kunna bli syn— nerligen begränsat, om det fastslogs att till ledamot av riksdagens lönedele- gation ej fick utses den, som företrädde arbetsgivar- eller arbetarorganisa- tion. Av vikt i detta sammanhang är vidare de jävsbestämmelser, som gäl- ler och som avses skola gälla vid riksdagens sammanträden (se 1 kap. 16 5 ). Knappast någon riksdagsledamot torde vara av jäv förhindrad att deltaga i avgörande av ärenden, som kan bli föremål för förhandlingsöverenskom- melse. Med hänsyn till det anförda har utredningen stannat för att icke
föreslå någon bestämmelse, som reglerar urvalet av ledamöter i riksdagens lönedelegation, men utredningen förutsätter att riksdagen till ledamot i delegationen ej väljer person, som är styrelseledamot av, anställd hos eller eljest innehar uppdrag från förhandlande organisation.
I enlighet med vad här anförts stadgas i 115 första stycket att val av riksdagens lönedelegation avser viss förhandling eller viss tid under val— perioden. 1 andra stycket föreskrives att delegationen består av femton le— damöter samt att den inom sig väljer ordförande och vice ordförande.
12 5 Val av riksföreståndare
Enligt FRF 3 kap. 5—7 55 skall riksdagens talman i vissa angivna fall inträda såsom riksföreståndare för att fullgöra statschefens plikter. Jäm- likt 6 5 skall emellertid riksdagen förrätta val av riksföreståndare, då tron- ledighet uppkommit och tronföljaren icke fyllt tjugufem år. Valet gäller för tiden till dess tronföljaren uppnått sådan ålder. Såsom motivering har anförts, att ett riksföreståndarskap i fall varom här är fråga kan få lång varaktighet, varför särskilt val av riksföreståndare bör äga rum (se del 2 s. 219).
Vald riksföreståndare skall sålunda svara mot vad som med nuvarande terminologi kallas förmyndare. Enligt RF 93 5 äger riksdagen att låta för- Inyndarvalet avse en, tre eller fem förmyndare. Jämlikt FRF 3 kap. 65 skall emellertid endast en riksföreståndare väljas.
Närmare bestämmelser angående förmyndarval är för närvarande upp- tagna i RO 67 5. Det ankommer först på riksdagen att bestämma huruvida antalet förmyndare skall vara en, tre eller fem. Själva valet förrättas där- efter av en särskild nämnd, bestående av 64 personer, av vilka vardera kam- maren inom sig utser hälften. Vid valet upptecknar varje ledamot av nämn- den å en sluten vallista de män, han anser förtroendet värdiga, och så många, att de med en person överstiger det av riksdagen bestämda antalet. Av dem som därvid kommit i åtanke ställes först den som erhållit de flesta röster- na under ny omröstning, varvid nämndens pluralitet giver utslaget. På samma sätt förfares med den som näst honom blivit av de flesta kallad osv., till dess det föreskrivna antalet av förmyndare fyllts. Nämnden kan ej åtskiljas, förrän valet fulländats. Om kamrarna ej kan enas om antalet förmyndare, skall denna fråga avgöras av en särskild sextiofyramanna- nämnd.
Utredningen. Val av riksföreståndare bör, såsom framhållits i inledningen till detta kapitel, med införande av ett enkammarsystem icke förrättas av
särskild valnämnd utan vid riksdagssammanträde. För val bör krävas ab— solut majoritet bland riksdagens ledamöter. Valet bör enligt utredningens mening förberedas av en särskild valberedning, bestående av ordförandena och vice ordförandena i riksdagens ständiga utskott. Beredningen bör inom sig välja ordförande. Paragrafen har avfattats i enlighet med vad nu än- förts.
135
Kompletteringsval
Bestämmelser om kompletteringsval förekommer för närvarande i fråga om talman och vice talmän (se ovan under 5 5), ombudsmän jämte ersät- tare (se ovan under 8 5) samt fullmäktige och suppleanter i riksbanken och riksgäldskontoret (se ovan under 10 5). Beträffande utskottsledamöter och revisorer, vilka enligt gällande föreskrifter väljes för en »riksdag», sak- nas däremot sådana bestämmelser, om man bortser från stadgandet i RO 365 1 mom. att kamrarna kan bevilja »förstärkning» i ett utskotts leda- motsantal (se ovan under 6 5).
Med övergången till ett system med genomgående flerårig mandattid bör enligt utredningens mening kompletteringsval ske i samtliga fall, då >>ledamot» eller »suppleant» avgått före mandattidens utgång. Som allmän regel bör dock gälla, att sådant val skall vara erforderligt, något som bör bedömas med hänsyn såväl till längden av den tid, som återstår av man— datperioden, som .till respektive organs arbetsförhållanden. Kompletterings- val bör förrättas på samma sätt som »ordinarie» val, varvid dock bör obser- veras att vid kompletteringsval avseende valberedningen det är talmannen och icke ålderspresidenten som leder sammanträdet. Vidare gäller att val av ställföreträdare för ombudsman måste kunna ske även under tid, då riksmöte icke pågår. I 85 har därför föreslagits, att sådant val skall för- rättas av lagnämnden. Kompletteringsval bör förrättas för den tid som återstår av mandatperioden. Var den avgångne vald för viss partigrupp, bör efterträdaren väljas ur samma grupp, såvida icke valberedningens leda— möter enhälligt förordar, att efterträdaren utses ur annan grupp. Kravet på att sådant förslag skall komma från valberedningens ledamöter bör an- ses innebära, att undantagsbestämmelsen icke kan tillämpas beträffande val, som förberedes på annat sätt än genom valberedningen. Ifrågavarande val avser ombudsmän och riksföreståndare. Dessa väljes icke såsom före- trädare för viss grupp. Vad valberedningen angår bör givetvis efterträdare alltid utses ur den partigrupp för vilken den avgångne valts.
Paragrafen har avfattats i enlighet med vad nu anförts.
145
Val inom utskott
I R0 75 5 2 mom. första stycket stadgas att val som förrättas av riksdagens utskott, nämnder och valmän skall, om begäran därom framställes av nå- gon ledamot eller valman, ske med slutna sedlar. Därvid skall iakttagas, att namnsedlarna, såframt de skall bli gällande, bör vara enkla, hoprulla- de, omärkta och fria såväl från all tvetydighet i anseende till personernas namn som från oriktighet i anseende till deras antal. Mellan personer, som vid val erhållit lika antal röster, skiljes genom lottning när så erford- ras. Enligt 2 mom. sista stycket skall dessa regler dock icke äga tillämp- ning, om det finns i grundlag meddelade särskilda bestämmelser om val, som förrättas av riksdagens utskott, nämnder och valmän. Sådana särskilda bestämmelser finns upptagnai R0 66, 67, 68 och 70 55. Enligt RO 66 5 skall val av konung eller tronföljare, om kamrarna ej förenats om en och samma person, avgöras av särskild valnämnd, för vilken gäller speciella föreskrif- ter. RO 67 5 avser nämnden för val av förmyndare (se ovan under 12 5), RO 685 valmännen för val av ombudsmännen (se ovan under 85) och RO 705 valmännen för val av fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret (se ovan under 10 5).
Utredningen. Nuvarande bestämmelser i R0 75 5 2 mom. första stycket bör enligt utredningens mening i något förkortad form överföras till den nya riksdagsordningen. Det bör stadgas, att val inom riks-dagens utskott förrättas med acklamation eller, om ledamot så begär, med slutna sedlar. I tilläggsbestämmelserna bör föreskrivas, att vid val med slutna sedlar skall iakttagas, att valsedel skall vara enkel, hoprullad, omärkt och otvetydig samt att vid lika röstetal skiljes genom lottning, när så erfordras. De före- slagna bestämmelserna bör enligt utredningens mening tillämpas även vid val inom andra riksdagsorgan ; något särskilt stadgande härom synes icke påkallat. I fråga om riksdagens krigsdelegation gäller dock enligt FRF 10 kap. 6 5 att den själv beslutar om formerna för sin verksamhet. Någon motsvarighet till bestämmelsen i R0 75 5 2 mom. andra stycket bör icke upptagas i den nya riksdagsordningen, eftersom denna icke innehåller reg- ler angående val av konung eller tronföljare samt övriga åsyftade val avses skola förrättas av riksdagen.
Paragrafen har utformats i enlighet med vad nu anförts.
6 KAP.
F örvaltningsbestämmelser
Förevarande kapitel omfattar sju paragrafer. 1 5 innehåller bestämmelser om riksdagens sekreterare och riksdagens kansli, 2 5 om utskottens sekre- terare och kanslier. I 3 5 regleras riksdagens förvaltningsdelegation och i 4 5 riksdagens kontor. I 5 5 gives bestämmelser om riksdagsbiblioteket och riksdagens upplysningstjänst. 6 5 avser Nordiska rådet. 7 5 slutligen upp- tar vissa åtalsbestämmelser.
1—4 åå
Riksdagens förvaltningsärenden
Riksdagsarbetets särpräglade karaktär och särskilt det förhållandet, att verksamheten icke pågår under hela året utan är begränsad till sessioner, vilkas längd och arbetsbelastning icke kan med säkerhet angivas i förväg, har medfört betydande svårigheter vid handläggningen av riksdagens för- valtningsärenden. Gjorda försök att samordna förvaltningsbestämmelserna med motsvarande stadganden för de under riksdagen lydande myndighe— terna, dvs. riksbanken, riksgäldskontoret, riksdagens revisorer, riksdags- biblioteket, justitieombudsmannen, militieombudsmannen och Nordiska rå- dets svenska delegation, har icke lett till någon fullgod lösning. I samband med framläggandet av förslag rörande riksdagens arbets-former har författ- ningsutredningen haft att taga ställning även till vissa grundläggande spörs- mål avseende riksdagens förvaltningsärenden och personalorganisation.
Beslutanderätten i hithörande frågor tillkommer för närvarande ett fler- tal olika organ.
Riksgäldsfullmäktige handhar, i den omfattning riksdagen beslutar, ge- nom den fullmäktige underställda riksdagens ekonomibyrå förvaltningen av riksdagens ekonomiska angelägenheter samt vården av riksdagshuset (3 5 reglementet för riksgäldskontoret). Formerna för verksamheten och den närmare innebörden av förvaltningsuppgifterna framgår bland annat av nedan redovisade stadganden i nämnda reglemente.
Fullmäktige utser inom eller utom sig en riksgäldsdirektör att vara chef för riksgäldskontoret och riksdagens ekonomibyrå (9 5 l.). Berättelser om
riksgäldskontorets ställning och förvaltning skall årligen av fullmäktige avgivas till riksdagen och till riksdagens revisorer (51 och 52 55).
Minst en gång varje år skall fullmäktige verkställa besiktning av riks- dagshuset (49 5). Fullmäktige äger föreskriva villkor för tillfälligt upp- låtande av lediga lokaler inom riksdagshuset (50 5) och skall vidtaga åtgär- der för byggnadens drift och underhåll (54 5). Gemensamt med bankofull- mäktige äger riksgäldsfullmäktige bland annat att vidtaga åtgärder i frågor rörande riksbyggnaderna ä Helgeandsholmen, i den mån dessa frågor icke skall behandlas av respektive fullmäktige (59 5 2.).
Riksgäldsfullmäktige skall föranstalta om tryckning av revisorernas be- rättelser beträffande statsverket och riksgäldskontoret (53 5) samt om upphandling av papper för och om tryckning av riksdagens protokoll med bihang (54 5). Vidare äger fullmäktige utfärda bestämmelser angående ut- delning av tryckta riksdagshandlingar samt fastställa prenumerations- avgift och försäljningspris för riksdagstrycket (55 5).
Riksdagen godkände den 20 maj 1960 (bankoutskottets utlåtande nr 24) ett av riksgäldsfullmäktige framlagt förslag till omorganisation av riksgälds- kontoret, att tillämpas fr. 0. m. den 1 juli 1960. Förslaget innebar att kon- toret organiserades på tre byråer, nämligen en kanslibyrå, en finansbyrå och en obligationsbyrå, var och en uppdelad på två sektioner. Härtill kom en särskild revisionsavdelning (se del 2 s. 427).
I nu förevarande sammanhang är främst de uppgifter, som ankommer på riksgäldskontorets kanslibyrå, av intresse. Till denna byrå, som är upp- delad på sekretariatet och personalsektionen, centraliserades alla avlönings- och pensionsärenden rörande samtliga riksdagens verk utom riksbanken. I byrån inordnades vidare en sektion för systematisk personalplanering. I övrigt handhar byrån arbetsuppgifter av väsentligen administrativ och ju- ridisk natur.
Finansbyrån handlägger arbetsuppgifter avseende dels riksgäldskontorets direkta låne- och kreditverksamhet, inklusive emissioner, och dels den rena medelsförvaltningen. Denna byrå svarar också för det kontinuerliga studiet av kreditmarknaden och tillhandahåller fullmäktige och riksgälds- direktören material för bedömande av lånebehov, såväl lång- som kort- fristigt.
Till obligationsbyrån har i första hand samlats alla arbetsuppgifter, som sammanhänger med ränte- och premielån efter emission.
Till grund för riksgäldsfullmäktiges förslag låg en av statens organisa- tionsnämnd verkställd organisationsundersökning, som jämväl omfattade riksdagens ekonomibyrå och bland annat innebar att frågor rörande arvoden m. m. till riksdagens ledamöter samt avlöningsärenden avseende riksdagens tjänstemän och övrig personal i riksdagshuset skulle överflyttas från riks- dagens ekonomibyrå till den föreslagna personalsektionen på kanslibyrån.
Något förslag till omorganisation av ekonomibyrån framlades dock icke i förevarande sammanhang av fullmäktige, då det bland annat med hänsyn till författningsutredningens pågående arbete befunnits lämpligt att tills vidare bibehålla byråns organisation med de av riksdagen och fullmäktige inrättade tjänsterna. Bankoutskottet uttalade emellertid i sitt utlåtande i ärendet att en omorganisation av ekonomibyrån icke syntes böra anstå längre än till ingången av år 1961.
Sedermera godkände riksdagen den 14 december 1960 (bankoutskottets utlåtande nr 38) ett förslag till omorganisation av riksdagens ekonomi- byrå, såvitt avsåg den egentliga kontorsorganisationen. Enligt detta förslag bibehöll ekonomibyrån sin dittillsvarande ställning i organisatoriskt hän- seende såsom ett med riksgäldskontoret sidoordnat organ under riksgälds- direktören och riksgäldsfullmäktige. Från ekonomibyrån överfördes till riksgäldskontoret vissa arvodes- och avlöningsärenden m. m., främst gransk- ningen av arvoden till riksdagens ledamöter samt uträkning och kontroll av avlöningar till riksdagens kanslipersonal och därmed sammanhängande arbetsrutiner.
I fråga om den under ekonomibyrån sorterande vaktmästar-, maskin- och reparatörspersonalen godkände riksdagen den 14 december 1961 (banko- utskottets utlåtande nr 35) framlagt förslag till ändring av lönesättningen In. m.
AV riksdagens interna organ har sex tillagts speciella förvaltningsupp- gifter.
Bankoutskottet, bestående av åtta ledamöter från vardera kammaren jämte ett av kammaren för varje är bestämt antal suppleanter, har sålunda för- utom sina egentliga uppgifter som utskott ett flertal förvaltningsuppgifter. Dessa omfattar uppsikt Över riksbanken, riksgäldskontoret och riksdags- biblioteket, initiativrätt i första hand i frågor som rör riksbanken och riks- gäldskontoret, rätt att ge föreskrifter om riksbankens och riksgäldskonto- rets m. fl. organs förvaltning, vissa befogenheter i avseende å löner och er- sättningar m. m., beslutanderätt i fråga om åtal i vissa fall samt avgörande av besvär.
Beträffande först uppsikten över riksbanken och riksgäldskontoret an- kommer det på bankoutskottet att undersöka och utreda riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och tillstånd samt föreslå och i mål, för vilka utskottet fått sig sådan makt av riksdagen uppdragen, giva föreskrifter om bankens och riksgäldskontorets förvaltning ävensom föreslå vad till fyl- landet av riksgäldsverkets behov erfordras (RO 41 5 1 mom.). De uppgifter som sålunda åligger utskottet är närmare angivna i den instruktion, som varje riksdag utfärdar för nästa riksdags bankoutskott. Granskningen av riksbanken och riksgäldskontoret sker i första hand på grundval av de berättelser som avges till bankoutskottet vid dess första sammanträde varje är, nämligen av bankofullmäktige om riksbankens tillstånd, rörelse och för-
valtning i dess helhet, av styrelserna över riksbankens avdelningskontor om dessa kontors rörelse och förvaltning samt av riksgäldsfullmäktige om riksgäldskontorets ställning och förvaltning (instruktionen 1 5). Ytterli- gare material för sin granskning erhåller utskottet genom riksdagens revi— sorers berättelser över av dem verkställd granskning av riksbanken och riksgäldskontoret, vilka av kamrarna hänvisas till bankoutskottet (R0 72 5 och 41 5 1 mom.) och sedermera föranleder utlåtanden angående bland an— nat fråga om ansvarsfrihet för fullmäktige (instruktionen 4 5).
Bankoutskottets uppsikt över riksdagsbiblioteket utövas främst genom granskning av den berättelse styrelsen för biblioteket avger till bankoutskot- tet (instruktionen för bankoutskottet 1 5 och reglementet för riksdagsbiblio- teket 5 5). Berättelsen överlämnas av utskottet till riksdagen med utlå- tande, vari upptages fråga om ansvarsfrihet för styrelsen för förvaltningen av biblioteket.
Bankoutskottet har såsom framgår av vad ovan sagts även initiativrätt i frågor som rör riksbanken och riksgäldskontoret (R0 41 5 1 mom.). Som riksgäldskontoret i praxis fått förvaltningsmässiga uppgifter för riksda- gens verk, har utskottets initiativrätt ansetts omfatta jämväl dessa. Riks- dagens verk har genom framställningar till utskottet sökt utverka, att ut- skottet begagnar sin initiativrätt i förhållande till riksdagen. Dylika fram- ställningar skall numera av utskottet anmälas till talmännen för anteck- ning å föredragningslistorna för kamrarnas nästa sammanträde och remit- teras av kamrarna till utskott. Motion kan väckas i anledning av sådan framställning (R0 55 5 1 mom. fjärde stycket och RSt 21 5). Utskottet av- ger utlåtande till kamrarna över framställningen. Initiativrätten har an- setts medföra rätt för utskottet att uppdraga åt t. ex. riksgäldsfullmäktige att verkställa utredningar rörande riksdagens verk. (Se ovan 5. 66, 76 f.)
Den bankoutskottet tillkommande rätten att utfärda föreskrifter om riksbankens och riksgäldskontorets förvaltning (RO 41 5 1 mom.) är av tämligen ringa omfattning och betydelse. Den gäller sådana administrativa, ekonomiska eller räkenskapsårenden, som endast avser tillämpning av stad- ganden som riksdagen förut givit angående riksbanken eller riksgäldskon- toret (instruktionen 5 5). Reglementena för riksbanken och riksgäldskon— toret upprättas sålunda, efter av riksdagen fattade beslut, av bankoutskot- tet (instruktionen 7 5). Utskottet har vidare att utfärda instruktioner för delegerade för riksdagens verk och lönenämnden för samma verk (instruk- tionen 8 5 samt avlöningsreglementet för riksdagens verk 16 och 17 55). Instruktion för nästa års bankoutskott föreslås av utskottet men beslutas av riksdagen (instruktionen 9 5).
Bankoutskottets särskilda befogenheter i avseende å löner och ersätt- ningar berör dels delegerade för riksdagens verk och ledamöterna i löne- nämnden för dessa verk, dels den egentliga riksdagspersonalen. Föreskrifter om ersättning till delegerade och till ledamöterna i lönenämnden samt om
gäldande av kostnader för delegerades och lönenämndens verksamhet med- delas av utskottet (instruktionen 8 5). I fråga om riksdagspersonalen gäller, att utskottet efter förslag av talmanskonferensen avger utlåtande till riks- dagen rörande avlöningsbestämmelser för hos riksdagen tillfälligt anställda tjänstemän (RSt 7 5 sista stycket). I sammanhanget bör erinras om att bankoutskottet genom sin anslagsgranskande uppgift i fråga om fjortonde huvudtiteln — riksdagen och dess verk m. m. -— även har att granska för- slag om löner för personalen i övrigt vid riksdagen och dess verk. —— Banko- utskottet tillsätter ledamöter och suppleanter i lönenämnden för riksdagens verk (instruktionen 8 5).
Åtal mot fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret samt riksda- gens revisorer kan ej, i och för deras befattning, ske utan efter riksdagens beslut (RF 111 5 andra stycket). Riksdagen har ansett sig oförhindrad att överlämna beslutanderätten till bankoutskottet, revisorerna och justitie- ombudsmannen (se nedan under 7 5).
Slutligen hör till bankoutskottets särskilda förvaltningsuppgifter att tjänstgöra som besvärsinstans vid beslut av ett flertal riksdagsorgan. Besvär anföres sålunda hos bankoutskottet över beslut av delegerade för riksdagens verk, bankofullmäktige, riksgäldsfullmäktige, styrelsen för riksdagsbiblio- teket samt Nordiska rådets svenska delegation i tjänstetillsättningsärenden ävensom över andra beslut rörande tjänstemännen i riksbanken, vid sedel- tryckeriet och pappersbruket (avlöningsreglementet för riksdagens verk 18 5, instruktionen för bankoutskottet 6 5, bankoreglementet 4 5, reglemen- tet för riksgäldskontoret 19 5 och reglementet för Nordiska rådets svenska delegation 8 5). I fråga om de hos riksdagen tillfälligt anställda tjänste- männen kan besvär ej anföras över beslut om tjänstetillsättning men väl över beslut av kanslideputerade om ersättning m. m. (avlöningsbestämmel- serna för hos riksdagen tillfälligt anställda tjänstemän 8 5 1 mom.).
Det ankommer vidare på bankoutskottet att pröva och avgöra besvär, som hos utskottet anföres över beslut om vägran att utlämna allmän handling, vilket fattats av fullmäktige i riksbanken eller riksgäldskontoret, styrelsen för riksdagsbiblioteket eller Nordiska rådets svenska delegation (instruk- tionen 6 5 andra stycket).
Talmanskonferensen består av talmännen och vice talmännen, de stän- diga utskottens ordförande samt fyra av vardera kammaren utsedda leda- möter (RO 50 5). Konferensen leder riksdagsarbetet (R0 50 5), beslutar om utsändning i ljudradio och television (konstitutionsutskottets utlåtande nr 18/1960), representation och viktigare frågor rörande riksdagshuset In. m. samt upprättar efter samråd med kanslideputerade förslag i fråga om arvoden till riksdagens personal (RSt 7 5 sista stycket). De av kamrarna ut- sedda ledamöterna av talmanskonferensen förbereder val med gemensam lista (RO 75 5 1 mom.).1
1 Beträffande talmanskonferensen se ovan 5. 24 f.
Kanslideputerade utgöres av två inom första och två inom andra kam- maren utsedda ledamöter (RO 80 5) samt två suppleanter från vardera kammaren (OSt 7 5 2 mom.).
Enligt stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande äger kanslideputerade, tillika med kamrarnas talmän, dels besluta sådant tillägg eller avdrag å arvode och traktamente, som svarar mot förändringar i löner och traktamenten till befattningshavare i statens tjänst (I 5 2 mom.), dels besluta sådana ändringar i pensionsbeloppen, som svarar mot för- ändringar i pensioner till befattningshavare i statens tjänst (övergångs- bestämmels-erna), dels ock meddela de närmare föreskrifter, som må er- fordras för tillämpning av stadgans bestämmelser (8 5). Deputerade har därvid bland annat att i samråd med arbetsmarknadens parter företaga Vis- sa avvägningar för reglering av arvodena samt att pröva riksdagsledamöter- nas gruppindelning vid traktamentenas bestämmande.
Med bifall till konstitutionsutskottets hemställan i dess utlåtande nr 26 år 1960 har riksdagen den 30 november 1960 uppdragit åt kanslideputerade att fungera som riksdagens personalnämnd med befogenhet bland annat att taga de initiativ till ändringar i personalorganisationen eller delar av denna, som deputerade finner av behovet påkallade. Vid fullgörandet av sin upp- gift såsom riksdagens personalnämnd äger deputerade anlita expertis (kon- stitutionsutskottets utlåtande nr 26/1960 och bankoutskottets memorial nr 28/1961).
Kanslideputerade har inseendet över riksdagens kansli (RO 80 5) och tillsätter, tillika med talmännen och vice talmännen, befattningshavare vid kansliet (RSt 30 5 andra stycket 3.) .
Deputerade medverkar vid talmanskonferensens upprättande av förslag beträffande arvoden till tjänstemännen hos kamrarna och utskotten samt i riksdagens kansli (RSt 7 5 sista stycket). Kanslideputerades uppgifter med avseende på dessa arvoden regleras närmare i avlöningsbestämmelserna för hos riksdagen tillfälligt anställda tjänstemän. Sålunda stadgas, att arvode till tjänstemän hos utrikesutskottet eller hos särskilt, enskilt eller sammansatt utskott bestämmes av kanslideputerade, sedan utskottet avgivit förslag i ämnet (3 5 l.). Där särskilda skäl därtill föranleder, må deputerade på framställning av kammares talman eller vederbörande utskottsordfö- rande bestämma, att till tjänsteman skall utöver i avlöningsbestämmelserna angivet arvode utgå särskilt tilläggsarvode (3 5 2.). Kanslideputerade äger vidare besluta om särskilda lönetillägg till månadsarvodena inom ramen för generella förändringar i statstjänstemännens löner (3 5 3.). Löneavdrag vid tjänstledighet på grund av sjukdom eller av annan anledning bestämmes av kanslideputerade, som också har vissa befogenheter beträffande tjänste- mans rätt till fri läkarvård och sjukvårdsförmåner (6 5). Över deputerades här ifrågavarande beslut anföres besvär hos bankoutskottet (8 5 l.).
Förening av tjänstemän äger förhandla med kanslideputerade beträf-
fande personalens allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor samt beträffande tillämpningen av sådana Villkor, dock utan att inskränkning därigenom göres i riksdagens vederbörande organ tillkommande beslutande— rätt (8 5 2.).
I kanslideputerades åligganden ingår också åtskilliga arbetsuppgifter av- seende riksdagens skrivelser och förordnanden, riksdagsbeslutet, riksdags- trycket m. m.
Vardera kammaren utser sex ledamöter till kanslitillsättare (OSt 6 5 första stycket). Dessa har att tillsammans med talmannen och vice talmännen samt efter samråd med kammarens sekreterare bestämma antalet befatt- ningshavare vid respektive kammares kansli och fatta beslut angående till- sättande och entledigande etc. av befattningshavare (RSt 30 5 andra styc— ket 1.). Talmannen meddelar, efter samråd med sekreteraren, de särskilda föreskrifter som finnes nödiga för ordningen och arbetet inom kammarens kansli (OSt 16 5).
Vidare utser vardera kammaren fyra ledamöter att handha vården om kammarens ekonomiska angelägenheter (OSt 5 5). Dessa ekonomidepute— rade tar initiativ till eller medverkar på annat sätt till åtgärder av betydelse för ledamöternas trevnad och bekvämlighet, såsom beredande av utrymmen för olika serviceorgan, anskaffande av inventarier i riksdagshuset samt pre- numeration på tidningar till bibliotek och läsrum.
Statsutskottet, bevillningsutskottet, bankoutskottet och jordbruksutskottet utser deputerade, de s. k. budgetdeputerade, för rådplägning om budgetarbe- tet. Dessa har att verka för största möjliga enhetlighet vid budgetbehand- lingen och att föranstalta om lämpliga sammanställningar angående stats- verkets inkomster och utgifter samt rörande budgetarbetets fortgång inom riksdagen (se ovan 5. 108).
Av förestående redogörelse framgår ej endast att antalet beslutande organ är stort utan även att beslutanderätten i vissa typer av ärenden är uppdelad på flera skilda organ.
Frågor rörande riksdagshuset och vad därtill börer handlägges av banko- utskottet i samband med behandlingen av riksstaten och i övrigt av riksgälds— fullmäktige, riksdagens ekonomibyrå, talmanskonferensen och ekonomide- puterade. Den löpande förvaltningen ombesörjes av ekonomibyrån. Tvekan har ibland uppkommit om vilket organ som är behörigt att besluta i det spe— ciella fallet, och även om det rådande systemet fungerat i stort sett tillfreds- ställande är det uppenbart att en koncentrering av hithörande uppgifter till ett enda organ skulle vara fördelaktig ur arbetssynpunkt och ge bättre möj- ligheter till ett enhetligt bedömande av uppkommande spörsmål.
Det är främst beträffande personalfrågor som beslutanderättens splittring på flera olika organ medfört olägenheter. Riksdagsarbetet får sin speciella karaktär av att ett års riksdag enligt allmänna statsrättsliga principer icke
får binda en följande riksdag, att förhållandevis långa uppehåll i arbetet gö- res under sommaren och vid nyår samt att arbetsbelastningen på skilda organ är synnerligen ojämn och i allmänhet icke kan tillförlitligt bedömas i för- väg. Av dessa skäl har man endast i begränsad utsträckning för riksdagsper- sonalen tillämpat det eljest gängse systemet med fast anställning. Tjänste- männens förhållanden -har reglerats med tillämpning av eller i analogi med de bestämmelser som gäller för under riksdagen lydande myndigheter. Så har kunnat ske huvudsakligen beträffande ekonomibyräns tjänstemän samt vaktmästarpersonal.
Stadganden om anställnings- och avlöningsförhållandena för hos riksda— gen tillfälligt anställda tj änstemän, dvs. sekreterar- och kanslipersonal, finns _ förutom i avlöningsbestämmelserna för hos riksdagen tillfälligt an- ställda tjänstemän ——i riksdagsstadgan och kamrarnas ordningsstadgor. Des- sa bestämmelser är, såsom framgått av den ovan lämnade redogörelsen för de olika riksdagsorganens uppgifter, heterogena och svåröverskådliga, vartill kommer att en enhetlig tillämpning av bestämmelserna försvåras genom den tidigare nämnda uppdelningen av beslutanderätten i personalfrågor på flera olika organ.
. I fråga om tjänstetillsättningar gäller, att kammarsekreterare utses och förordnas av respektive kammare (RSt 30 5 första stycket), kammarsekrete- rares ställföreträdare utses av talmannen (OSt 15 5 2 mom.) och övriga be- fattningshavare hos kammaren tillsättes av talmannen, vice talmännen och kanslitillsättarna efter samråd med kammarsekreteraren (RSt 30 5 andra stycket 1.). Utskotten äger, vart för sig, utse sekreterare (RSt 30 5 första stycket). Övriga befattningshavare hos utskott tillsättes av respektive ut- skott efter samråd med dess sekreterare (RSt 30 5 andra stycket 2.). Befatt- ningshavare vid riksdagens kansli tillsättes av kanslideputerade tillika med talmännen och vice talmännen (RSt 30 5 andra stycket 3.). Besvär kan ej anföras över beslut om tjänstetillsättning. Principen att ett års riksdag icke får binda en följande riksdag har föran- lett stadgandet att ålderspresidenten vid riksdagens början för tillfället an- ställer protokollförande och de övriga befattningshavare som erfordras (OSt 1 5 2 mom.).
Förslag beträffande arvoden till tjänstemännen hos kamrarna och utskot- ten samt i kansliet skall upprättas av talmanskonferensen efter samråd med kanslideputerade. Förslaget överlämnas till bankoutskottet, som avger ut- låtande till kamrarna (RSt 7 5 sista stycket).
För tjänstemän hos kamrarna, de ständiga utskotten utom utrikesutskottet samt riksdagens kansli angives arvodesbelopp i avlöningsbestämmelserna för hos riksdagen tillfälligt anställda tjänstemän (1 och 2 55). Arvoden till tjänstemän hos utrikesutskottet eller hos särskilt, enskilt eller sammansatt utskott bestämmes däremot för varje särskilt fall av kanslideputerade på för-
slag av vederbörande utskott (3 5 l.). Kanslideputerade har vidare att fatta beslut rörande särskilda tilläggsarvoden (3 5 2.) och lönetillägg (3 5 3.), traktamenten och reseersättningar (4 5), löneavdrag vid tjänstledighet (6 5 första stycket) samt fri läkarvård och sjukvårdsförmåner (6 5 andra styc- ket). Över deputerades här ifrågavarande beslut må besvär anföras hos bankoutskottet (8 5 l.).
Uppenbart är att här redovisade förhållanden måste innebära avsevärda nackdelar, speciellt som beträffande dessa tjänstemannakategorier någon samordnad prövning av personalbehov och avlöningsförmåner icke före- kommer vid behandlingen av budgeten. I syfte att avhjälpa det nuvarande systemets brister företogs genom en av riksgäldsfullmäktige utsedd kom- mitté, 1958 års kommitté för riksdagens personalorganisation, en allmän översyn av avlöningsbestämmelserna för hos riksdagen tillfälligt anställda tjänstemän. I sitt den 2 juli 1959 avgivna betänkande förordade kommit- tén en centralisering av behandlingen av riksdagstjänstemännens löne— frågor till ett för ändamålet tillskapat organ, riksdagens personalbudget- nämnd, som kontinuerligt kunde följa såväl behovet av tillfälliga tjänste- män hos riksdagen som lönesättningen för dessa. Nämnden, som skulle ut— ses av riksgäldsfullmäktige och tillföras kanslideputerades uppgifter på detta område, borde vara oförhindrad att taga initiativ och föreslå erforder- liga ändringar av personalorganisationen.
Inrättandet av personalbudgetnämnden var enligt kommittén avsett som ett första steg mot införande av ett nytt anställnings- och avlöningssystem för riksdagens tjänstemän. Enligt en av kommittén uppgjord skiss härför skulle för den egentliga sekreterarpersonalen inom kamrar och utskott in— rättas helårstjänster inom Kungl. Maj :ts kansli, där tjänsterna med hänsyn till tjänstgöringens art fördelades på lämpliga departement. Under tid, då de ifrågavarande tjänstemännen ej behövde anlitas av riksdagen, skulle de med bibehållna löneförmåner få disponeras för departementstjänstgöring, tjänstgöring inom domstolsväsendet eller annan statlig tjänstgöring. För- 'ordnande å ifrågavarande tjänster skulle meddelas för ett år i sänder. Tjänsterna skulle tillsättas av Kungl. Maj :t på förslag av respektive riks- dagsorgan efter ansökan. Förslagen skulle av personalbudgetnämnden Vi- darebefordras till vederbörande departement med förord för den av riks- dagsorganet föreslagne sökanden. Kommittén förutsatte därvid att Kungl. Maj:t icke komme att gå utöver dessa förslag, vilket skulle innebära in- skränkning i riksdagsorganens befogenheter att själva välja sin sek-rete- rarpersonal. Med hänsyn till den särställning, som kammarsekreterarna och sekreteraren i konstitutionsutskottet intog, borde dock dessa enligt kom- mitténs mening anställas direkt av respektive kammare och utskott, varför särskilda tjänster borde inrättas för dem hos riksdagen. Övrig för riks-
dagsarbetet erforderlig personal, som ej kunde hänföras till den egentliga sekreterarpersonalen, skulle anställas centralt av personalbudgetnämnden.
I ett särskilt yttrande uttalade en av kommitténs ledamöter, herr Skog- lund (h), dels att personalbudgetnämndens ledamöter och suppleanter en- ligt hans mening icke borde utses av riksgäldsfullmäktige utan av banko— utskottet, dels att han icke kunde biträda förslaget att tjänster för den egentliga sekreterarpersonalen skulle inrättas i Kungl. Maj:ts kansli och tillsättas av Kungl. Maj:t.
Riksgäldsfullmäktige anslöt sig i skrivelse till bankoutskottet den 5 no- vember 1959 i huvudsak till kommitténs förslag om inrättande av en per- sonalbudgetnämnd, men föreslog —— i Överensstämmelse med herr Skoglunds uppfattning _ att nämnden skulle utses av bankoutskottet, som också skulle bli nämndens närmast överordnade organ.
Vad beträffar den av kommittén framlagda skissen till ett nytt anställ- nings- och avlöningssystem för riksdagens tjänstemän ansåg sig riksgälds- fullmäktige — likaledes i anslutning till kommittéledamoten herr Skoglunds uttalande — icke kunna godtaga kommitténs förordande av att de ifråga- varande tjänsterna skulle inrättas i departement och tillsättas av Kungl. Maj:t. Även med beaktande av kommitténs uttalande att någon inskränk- ning i riksdagens befogenheter icke avsetts och även om Kungl. Maj:ts funktion i sammanhanget sålunda skulle vara avsedd att begränsas till en ren formalitet, kunde man enligt fullmäktiges mening icke bortse ifrån att kommitténs ifrågavarande förslag vore ägnat att inge betänkligheter av kon- stitutionell art. Som ett nära till hands liggande alternativ tänkte sig full- mäktige i stället inrättandet av de föreslagna helårstjänsterna å riksdagens stat.
Vid sin behandling av ärendet fann konstitutionsutskottet (utlåtande nr 26 år 1960) att —— i avvaktan på slutförandet av författningsutredningens arbete — avgörande skäl talade för att något nytt organ ej tillskapades för ifrågavarande arbetsuppgifter. Utskottet förordade i stället att kanslidepu- terades dåvarande uppgifter beträffande riksdagspersonalen skulle så vid- gas att deputerade finge ställningen av en riksdagens personalnämnd Ined uppgift att bereda och samordna frågor avseende riksdagens befattnings- havare, dock utan befogenhet att fatta slutligt beslut i andra personalfrågor än sådana, som redan ankomme på dem eller som kunde komma att upp- dragas åt dem. Deputerade borde även ha befogenhet att taga initiativ till ändringari personalorganisationen eller delar av denna.
Med bifall till konstitutionsutskottets hemställan beslöt riksdagen den 30 november 1960 uppdraga åt kanslideputerade att i överensstämmelse med vad utskottet anfört fungera som riksdagens personalnämnd. Vid genom- förandet av detta förslag har kanslideputerade beretts tillfälle att anlita er- forderlig expertis, varjämte deputerades sekretariat tillförts viss perma- nent förstärkning.
Utredningen
Mot bakgrunden av vad i det föregående anförts rörande riksdagens förvalt- ningsärenden och personalorganisation har författningsutredningen över- vägt olika möjligheter att åvägabringa en smidigare och rationellare förvalt- ningsform. Därvid har bland annat beaktats att de av utredningen framförda förslagen beträffande formerna för det framtida riksdagsarbetet förutsätter att huvudparten av riksdagens personal beredes fast anställning, varigenom dess förhållanden blir likartade med vad som gäller för under riksdagen ly— dande myndigheter. Dessa synpunkter utvecklas närmare i slutet av detta avsnitt. Enligt utredningens uppfattning bör riksdagens förvaltningsären- den, med särskilt angivna undantag, handläggas av ett enda organ, riksda- gens lcontor, med en överinstans, benämnd riksdagens förvaltningsdelega— tion.
Riksdagens kontor bör stå under ledning av en styrelse, bestående av fyra av riksdagen för varje valperiod utsedda ledamöter jämte kontorets chef; för envar av de valda ledamöterna bör utses en suppleant. I motsats till den nuvarande ekonomibyrån bör riksdagens kontor vara helt fristående i förhållande till riksgäldskontoret. Riksdagens kontor avses skola
1. framlägga anslagsäskanden avseende riksdagen, 2. handlägga frågor rörande riksdagsledamöternas arvoden m. In.,
3. fungera som personalnämnd för all personal inom riksdagshuset, dvs. riksdagens kansli, utskottens kanslier samt viss personal som för närvarande sorterar under riksgäldsfullmäktige, nämligen befattningshavare vid riksdagens kontor, inklusive vaktpersonal m. fl.,
4. förhandla angående löner etc.,
5. handlägga ärenden rörande vård och underhåll av riksdagshuset m. m., samt
6. handlägga ärenden angående riksdagstrycket m. m. Riksdagens förvaltningsdelegation bör utgöras av sex av riksdagen för varje valperiod utsedda ledamöter jämte en suppleant för envar av dem och ledas av talmannen som ordförande. Tal—mannen bör för Visst fall eller för viss tid kunna överlåta ordförandeskapet på vice talman.
På förvaltningsdelegationen skall ankomma att
1. granska och sammanställa anslagsäskanden, som avser riksdagen och under riksdagen lydande myndigheter,
2. meddela förvaltningsbestämmelser, som är gemensamma för myndig- heter lydande under riksdagen, samt
3. pröva och avgöra besvär, som enligt vad därom är särskilt stadgat må anföras hos riksdagen.
Förvaltningsdelegationen avses komma att beträffande tjänste- och an- slagsfrågor utgöra överinstans för bankofullmäktige, riksgäldsfullmäktige,
styrelsen för riksdagens kontor, riksdagens revisorer, styrelsen för riks- dagsbiblioteket och upplysningstjänsten, justitieombudsmannen, militieom- budsmannen och Nordiska rådets svenska delegation.
Riksdagens sekreterare bör för varje valperiod väljas av riksdagen. I fråga om anställande av övrig riksdagspersonal bör viss beslutanderätt till- komma andra organ än förvaltningsdelegationen och styrelsen för riks- dagens kontor. Personal vid riksdagens kansli föreslås skola anställas av talmannen. För närvarande tillsättes personal vid kammarkanslierna av kanslitillsättarna medan personal vid det nuvarande riksdagens kansli till- sättes av kanslideputerade. Det torde icke vara erforderligt att i en ny riksdagsordning upptaga någon motsvarighet till den nu i OSt 16 & givna bestämmelsen att talmannen efter samråd med sekreteraren meddelar de särskilda föreskrifter, som finnes nödiga för ordningen och arbetet inom kammarens kansli. Utskottens kanslipersonal förutsättes liksom hittills komma att anställas av respektive utskott. Chefen för riksdagens kontor föreslås komma att tillsättas av kontorets styrelse. Förvaltningsdelegatio- nen, där talmannen eller vice talman är ordförande, avses emellertid skola pröva och samordna tjänstefrågor avseende riksdagen och under riksdagen lydande myndigheter. Med hänsyn till delegationens befogenheter beträf- fande anslagsäskanden inskränker sig talmannens, utskottens och riksda- gens kontors befattning med tjänsteärenden inom respektive områden for- mellt till ett avgörande inflytande på personvalet, och motsvarande inskränk- ning gäller de beslutande organen inom de under riksdagen lydande myn— digheterna.
Förslag om antalet tjänster och angående anställnings— och avlöningsför- hållanden bör för samtliga personalkategorier inom riksdagshuset fram- läggas av riksdagens kontor, som avses skola övertaga de nuvarande kansli— deputerades funktion som en riksdagens personalnämnd. I det alldeles övervägade antalet fall torde emellertid frågor rörande kanslipersonal kom- ma att lösas i enlighet med talmannens respektive vederbörande utskotts önskemål, då varken riksdagens kontor eller förvaltningsdelegationen har möjlighet att i detalj bedöma de olika kansliernas skiftande personalbehov.
En del av de under riksdagen lydande myndigheterna har mycket stor per— sonal, och i vissa fall fullgör de synnerligen speciella arbetsuppgifter. Av dessa skäl måste det även beträffande dessa myndigheter vara förenat med stora svårigheter att i förvaltningsdelegationen åstadkomma en verkligt ef- fektiv prövning av personalbehovet.
Förvaltningsdelegationens befattning med tjänsteärenden kommer av dessa skäl sannolikt att begränsas till
1. utfärdande av reglementen m. m.,
2. samordning av bestämmelserna för riksdagens personal med de regle- menten m. 111. som gäller för personal hos myndigheter lydande under riks— dagen,
3. övervakande av att en ökad likformighet i anställnings— och löneför- hållanden de olika riksdagsorganen emellan vinnes, bland annat genom med- verkan av riksdagens kontor, samt
4. avgörande av besvär. Även om förvaltningsdelegationen sålunda icke kan förutsättas komma att i detalj granska riksdagens och under riksdagen lydande myndigheters personal- och anslagsbehov, torde fullgörandet av delegationens samordnan- de och prövande funktioner i sådana frågor kräva så mycket utredningar och förhandlingar att delegationen måste ha tillgång till högt kvalificerad personal, som på ett auktoritativt sätt kan hävda de synpunkter delegatio- nen har att företräda. Arbetsuppgifterna lär emellertid icke bli kvantitativt så betungande att det kan anses motiverat att tillskapa ett särskilt förvalt- ningsdelegationens kansli. Mest rationellt synes vara att anlita personal vid riksdagens kontor jämväl för att förbereda ärendebehandlingen i förvalt- ningsdelegationen.
Det av utredningen framlagda förslaget till omorganisation av riksdags- förvaltningen innebär i korthet att riksdagens förvaltningsdelegation över- tar dels riksgäldskontorets uppgift att sammanställa anslagsäskanden, dels bankoutskottets uppgift att pröva och avgöra besvär, dels ock talmanskon— ferensens och kanslideputerades befattning med avlöningsreglementen och andra bestämmelser rörande anställdas avlöningsförmåner. Riksdagens kon— tor inträder —— med det undantag som framgår av vad nyss sagts _ i kansli- deputerades ställe och övertar Vidare talmanskonferensens och ekonomi- deputerades uppgifter i fråga om vård och underhåll av riksdagshusbygg— naden m. m. Såsom angivits i tidigare avsnitt av detta betänkande (se 5. 116) skall finansnämnden uppgöra de sammanställningar rörande budgetarbe- tet, som budgetdeputerade nu svarar för, varjämte förberedande av val med gemensam lista skall överflyttas från de av kamrarna valda ledamöterna av talmanskonferensen till en särskild valberedning. Kanslitillsättarnas uppgif- ter övertas av talmannen, som också har att —— efter samråd med vice tal- männen och företrädare för utskott och partigrupper —— utöva den nuva- rande talmanskonferensens funktioner att leda riksdagsarbetet och besluta om utsändningi ljudradio och television, representation etc.
Ett genomförande av det här föreliggande förslaget till omorganisation skulle komma att medföra en betydande ansvällning av arbetet inom riks— dagens kontor, bland annat på grund av att kontoret i motsats till den nu- varande ekonomibyrån skulle vara helt fristående i förhållande till riks- gäldskontoret, varför samtliga arbetsuppgifter beträffande riksdagen och dess personal kommer att åvila kontoret. Särskilt torde uppgiften att fun- gera som personalnämnd för all personal inom riksdagshuset bli tids- och arbetskrävande. De fastighetsförvaltande uppgifterna ökas väsentligt vid ett genomförande av planerna på tillskapande av dels ytterligare utrymmen för riksdagens ledamöter (i riksbanksfastigheten eller annorstädes), dels
ett riksdagshotell. Vidare kommer det inom en nära framtid att bli aktuellt att tillgodose kravet på skrivpersonal och annat biträde åt de enskilda riks— dagsledamöterna, vilket givetvis förutsätter medverkan från kontorets sida. I fråga om tillhandahållandet av lokaler och biträdespersonal får utred- ningen i övrigt hänvisa till avsnittet om vissa frågor rörande arbetsförhål- landena inom riksdagen (s. 208 ff.).
I enlighet med vad ovan anförts har i 1 5 av förevarande kapitel uppta- gits ett stadgande, att riksdagen för varje valperiod väljer sin sekreterare. Sekreteraren åligger att, enligt instruktion som fastställes av riksdagen, vid sammanträde med riksdagen föra protokoll, expediera riksdagens be- slut och i övrigt biträda talmannen i riksdagsarbetet. Sekreteraren är chef för riksdagens kansli. Stenografer och övrig kanslipersonal anställes av talmannen.
Enligt 2 & anställes sekreterare i utskott och övrig personal i utskotts kansli av utskottet.
Därefter har i 3 & upptagits ett stadgande att riksdagen för varje val- period skall välja sex ledamöter jämte en suppleant för envar av dem att under ordförandeskap av talmannen utgöra riksdagens förvaltningsdele- gation. Talmannen må för visst fall eller för viss tid överlåta ordförande- skapet på vice talman. På förvaltningsdelegationen skall ankomma att granska och sammanställa anslagsäskanden, som avser riksdagen och un— der riksdagen lydande myndigheter, samt att i övrigt, enligt av riksdagen fast— ställd instruktion eller av riksdagen i annan ordning givna föreskrifter eller enligt riksdagens bemyndigande, meddela förvaltningsbestämmelser som är gemensamma för myndigheter lydande under riksdagen. Besvär, som enligt vad därom är särskilt stadgat må anföras hos riksdagen, skall prövas och avgöras av förvaltningsdelegationen.
Enligt 4 5 skall riksdagens förvaltningsärenden, om annat ej är särskilt stadgat, handläggas av riksdagens kontor enligt reglemente som fastställes av riksdagen. Kontoret står under ledning av en styrelse, bestående av fyra av riksdagen för varje valperiod inom sig valda ledamöter jämte kon— torets chef; för envar av de valda ledamöterna väljes en suppleant. Styrel- sen väljer inom sig ordförande och vice ordförande. Chef för kontoret till- sättes av styrelsen.
Riksdagens personalorganisation
I anslutning till vad utredningen sålunda föreslagit beträffande omorgani- sation av riksdagsförvaltningen må anföras vissa synpunkter av mera prin- cipiell art rörande riksdagens personalorganisation. Hithörande frågor till— mätes av utredningen stor vikt, då deras lösning utgör ett väsentligt led i strävandena att effektivisera och modernisera riksdagens arbetsformer.
På riksdagens tjänstemannastab måste ställas kraven att den är högt
kvalificerad och intar en självständig ställning gentemot såväl den övriga statsförvaltningen som kommunala och enskilda sammanslutningar och företag. Om man icke skall bli nödsakad att göra avkall på dessa krav i det framtida riksdagsarbetet, sådant detta föreslås utformat i utredningens för— slag, synes huvudparten av riksdagens befattningshavare böra beredas fast anställning å riksdagens egen stat. Att riksdagens sekreterar— och kansli- personal alltjämt går under beteckningen »riksdagens tillfälligt anställda tjänstemän» och tillsättes endast för ett riksmöte i sänder är väsentligen ett uttryck för principen att ett riksmöte icke ansetts böra binda ett efter- följande riksmöte. Denna princip har emellertid icke haft nämnvärd effekt på riksdagstjänstemännens faktiska anställningsförhållanden. Förnyat för- ordnande har i regel erhållits, och det är icke ovanligt att tjänstemän kvar— står i tjänst till uppnådda 70 års ålder.
Riksdagsarbetets uppdelning på årliga riksmöten kan självfallet icke få lägga hinder i vägen för en rationell personalorganisation. Vid ett genomfö— rande av författningsutredningens förslag att bland annat val av utskott skall ske icke för varje riksmöte utan för valperiod om fyra år, har den hävdvunna principen genombrutits på ett viktigt område. Därmed bortfal— ler också ett av skälen för begränsning av riksdagstjänstemännens anställ- ning till ett riksmöte i sänder. Såsom ovan anförts har utredningen funnit sig böra förorda att huvudparten av riksdagens tjänstemän i olika befatt— ningar beredes fast anställning å riksdagens stat. Utredningen anser vidare ett betydande mått av kontinuitet i anställningen vara av principiellt värde. Tidigare har omnämnts att även riksgäldsfullmäktige i sitt yttrande över det betänkande, som avgavs av 1958 års kommitté för riksdagens personal— organisation, förordade ett anställningssystem med vissa helårstjänster å riksdagens stat. Denna lösning angavs som ett alternativ till kommitténs förslag att de ifrågavarande tjänsterna skulle inrättas i departementen och tillsättas av Kungl. Maj:t, vilket förslag enligt fullmäktiges —— av författ— ningsutredningen delade — mening var ägnat att inge betänkligheter av konstitutionell art.
Vad gäller sekreterarpersonal och viss notariepersonal synes böra över— vägas att i viss utsträckning ge den fasta anställningen formen av s. k. för- ordnandetjänster. Sådana tjänster har inrättats hos riksdagens revisorer, inom riksbanken och riksgäldskontoret samt hos JO- och MO—expeditio- nerna. Vid angivandet av den tid, för vilken vederbörande skall förordnas, synes den fyraåriga valperioden utgöra en naturlig utgångspunkt. Riks- dagens sekreterare förutsättes komma att utses för valperioden. Samma princip bör i betydande utsträckning kunna tillämpas även i fråga om ut- skottens sekreterarpersonal. Man torde dock få räkna med vissa olikheter utskotten emellan i vad avser anställningens faktiska varaktighet. Så har exempelvis lagutskottens tjänstemän hittills kvarstannat i sina befatt— ningar hos riksdagen avsevärt kortare tid än sekreterarna i andra utskott.
Det är därför angeläget att bestämmelserna rörande förordnandetjänster gives en sådan utformning, bland annat i fråga om pensionsskyddet, att de erbjuder tillfredsställande villkor icke endast för dem som knytes till riks- dagsarbetet under en lång följd av år utan också för personal som lämnar sina befattningar redan efter förhållandevis kort tid.
Såsom nedan närmare utvecklas kommer de av utredningen föreslagna for- merna för det framtida riksdagsarbetet att även beträffande andra kategorier än den egentliga sekreterarpersonalen i stor utsträckning omöjliggöra att an— ställning hos riksdagen förenas med annan tj änst. Vid sådant förhållande blir det givetvis icke längre möjligt att tillämpa de för >>riksdagens tillfälligt anställda tjänstemän» nu gällande bestämmelserna, som i korthet innebär att ingen trygghet i anställningen åtnjutes och att lön utgår endast under tid då riksdagssession pågår. Om en tillfredsställande personalrekrytering skall kunna erhållas, måste ordinarie och e. o. tjänster inrättas för den över- vägande delen av kansli-, kontors- och vaktmästarpersonalen. Något skäl att beträffande dessa grupper begränsa anställningstidens längd till valpe— riod föreligger icke.
Extra tjänster bör inrättas för tillgodoseende av arbetskraftsbehov som bedömes vara av mindre varaktig natur. För fullgörande av speciella ar— betsuppgifter kan det givetvis även i fortsättningen befinnas ändamålsen- ligt att tillfälligt anställa arbetskraft mot arvode, exempelvis som special- föredragande i utskott.
Utredningens ovan redovisade förslag om fast anställning för flertalet tjänstemän hos riksdagen innebär att dessa förutsättes komma att helt ägna sig åt sina uppgifter inom riksdagen. Det nu i stor utsträckning tillämpade systemet, att en person åtnjuter hel eller partiell tjänstledighet från sin or- dinarie tjänst under den tid han fullgör arbetsuppgifter inom riksdagen och därefter återgår till denna tjänst, skulle därigenom bringas att upp- höra för huvudparten av personalen, som sålunda kommer att stå till för- fogande för riksdagsarbete även under de tider då riksmöte icke pågår. För att arbetskraften därvid skall kunna utnyttjas rationellt måste riksdagens fast anställda personal vara förpliktad att under sådan tid tjänstgöra vid annat riksdagens organ eller verk. Dessa omflyttningar kommer att utgöra en betydelsefull uppgift för riksdagens kontor, som ju bland annat har att fungera som personalnämnd för all personal inom riksdagshuset. Denna personal skall givetvis kunna tagas i anspråk även för tjänstgöring hos myndigheter, lydande under riksdagen. Förvaltningsdelegationen såsom överinstans för dessa myndigheter torde äga den för sådana arrangemang erforderliga överblicken över den vid varje tidpunkt rådande arbetsbelast- ningen.
I fråga om utskotten förekommer redan nu, att sekreterare under tid då session ej pågår förbereder behandlingen av erhållna eller förväntade ären- den. Detta förfarande, som utgör ett värdefullt led i strävandena att ut-
jämna riksdagens arbetsbelastning, synes böra komma till användning i ökad utsträckning. Framför allt må emellertid framhållas att ett genomfö- rande av utredningens förslag, att utskott skall äga sammanträda även mellan riksmötena, givetvis kommer att inverka gynnsamt på möjligheterna att erhålla en jämn fördelning av utskottskansliernas arbetsuppgifter. I samma riktning torde också utskottens föreslagna initiativrätt, som bland annat kan utnyttjas för igångsättande av utredningar, komma att verka.
Konstitutionsutskottet och lagutskotten bör enligt utredningens uppfatt- ning kunna mellan riksmötena avstå personal till JO- och MO-ämbetena. Därjämte vill utredningen erinra om att konstitutionsutskottets gransk- ningsverksamhet förutsättes komma att i större utsträckning än vad som för närvarande är fallet inriktas på undersökning och redovisning av all- män praxis i regeringsärenden.
I fråga om finansutskottens personal synes bland annat böra undersökas i vad mån en samordning kan ske med de arbetsuppgifter, som åvilar riks— dagens revisorers kansli.
De riksdagens kontor åvilande arbetsuppgifterna är så mångskiftande att det icke torde bereda några svårigheter att åstadkomma en tämligen jämn fördelning över hela året. Vaktmästarpersonalen förutsättes liksom hittills i viss utsträckning komma att överflyttas till andra statliga insti— tutioner under sommaren, men en betydande del av dessa befattningshavare bör, i likhet med vad som skett under senare år, kvarstanna inom riksdags— huset bland annat för reparations— och underhållsarbeten å byggnad och inventarier.
Redan under nuvarande förhållanden har det framstått som en olägenhet, att myndigheter och allmänhet icke haft möjlighet att mellan riksdagssessio- nerna erhålla önskade upplysningar, exempelvis beträffande riksdagsbe- handlingen av visst ärende, och även i övrigt har behov av någon kansli- personal ofta uppkommit under tid då riksdagen icke varit samlad. Med den framtida gestaltning av riksdagsarbetet, som författningsutredningen föreslår, blir det ofrånkomligt att riksdagens kansli fungerar jämväl under tid då riksmöte icke pågår. Det synes emellertid sannolikt att antalet tjänste- män på sommaren kan minskas avsevärt, varigenom arbetskraft skulle bli tillgänglig för andra arbetsuppgifter inom riksdagen eller under riksdagen lydande verk.
Utredningen har icke ansett sig höra till behandling upptaga frågan om lönesättningen för riksdagens personal. De härmed sammanhängande spörs- målen förutsättes bli föremål för en bedömning genom riksdagens egen försorg i samband med att ståndpunkt tages till 'de här angivna princi— perna. Utredningen vill — utöver kravet att avlöningsförmånerna är sådana att de kan locka väl kvalificerade sökande _ endast framhålla dels att vid lönegradsplaceringen givetvis måste beaktas det förhållandet, att de flesta befattningar kommer att förändras från bisysslor till heltidsanställningar,
dels att all fast anställd personal hos riksdagen bör komma i åtnjutande av samma sociala förmåner som tillkommer övriga statsanställda.
I och med att riksdagens befattningshavare beredes fast anställning kan på dem tillämpas de pensionsbestämmelser, som inom den övriga statsför- valtningen gäller för tjänster, vilkas innehavare tillsättes medelst fullmakt eller konstitutorial respektive förordnas för viss tid. Beträffande riksda— gens förordnandetjänster måste pensionsbestämmelsernas utformning med avseende på kortare tjänstgöringstid närmare övervägas, varvid man torde kunna utgå ifrån att personer, som avser att stanna i riksdagens tjänst kortare tid än en valperiod, dvs. fyra år, i allmänhet lägger större vikt vid att erhålla fullgoda garantier för att riksdagstjänstgöringen får tillgodo- räknas i merithänseende inom den övriga statsförvaltningen än vid de pen- sionsförmåner som må kunna förvärvas genom några års riksdagsarbete. Å andra sidan är det uppenbart att pensionsbestämmelserna måste göras ge- nerösa om kvalificerade personer skall vara villiga att taga avsked från or- dinarie befattningar för att tillträda förordnandetjänster, där de löper risk att icke få förnyat förordnande efter utgången av den första fyraårsperioden.
Utredningen föreslår att genom riksdagens egen försorg verkställes en utredning angående principerna för riksdagens personalorganisation samt de konsekvenser dessa bör medföra i fråga om riksdagstjänstemännens an- ställnings- och löneförhållanden.
5 % Riksdagsbiblioteket och riksdagens upplysningstjänst
Angående riksdagsbiblioteket, som är en under riksdagen lydande myndighet, stadgas i särskilt reglemente, antaget av riksdagen år 1957 (jfr BU 1957: 35). Enligt 1 5 i reglementet omfattar biblioteket de samlingar av böcker, kartor och arkivalier m. m., som är förvarade dels i bibliotekets lokaler, dels ock i riksdagens och kamrarnas kanslilokaler och klubbrum samt i de för ut- skotten avsedda lägenheterna. Högsta ledningen av biblioteket utövas av dess styrelse. Denna består av tre ledamöter, nämligen en ordförande, förord- nad av regeringen för tid som regeringen bestämmer, samt två av riksda— gen utsedda ledamöter. Dessa senare väljes, en bland första kammarens och en bland andra kammarens ledamöter, för en tid av fyra år genom de riksdagens valmän, som har att verkställa val av fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret. För envar av styrelsens ledamöter skall finnas en suppleant, utsedd på motsvarande sätt som den ordinarie ledamoten (3 och 4 55 reglementet).
På förslag av författningsutredningen inrättades år 1955 vid riksdags- biblioteket som försöksverksamhet en särskild upplysningstjänst för riks—
dagens ledamöter, avsedd att lämna dessa biträde vid insamling av sakupp- gifter av olika slag.
Utredningen. Styrelsen för riksdagsbiblioteket bör alltjämt bestå av tre ledamöter, av vilka ordföranden utses av regeringen. Val av de båda övriga ledamöterna förrättas för närvarande genom särskilda valmän. Med in- förande av ett enkammarsystem framstår det emellertid som naturligast att valet — liksom Övriga val som ankommer på riksdagen _— förrättas direkt av riksdagen (jfr inledningen till 5 kap.). Mandattiden bör motsvara riks- dagens valperiod, dvs. i normala fall omfatta fyra år. För ledamöterna bör liksom hittills finnas suppleanter, utsedda på samma sätt som de ordina- rie ledamöterna. I fråga om tillvägagångssättet vid valen hänvisas till 5 kap. 1—4 och 13 55.
Beträffande utredningens förslag rörande upplysningstjänsten må i första hand hänvisas till framställningen därom ä 5. 209 f. Såsom där angives före- slår utredningen att upplysningstjänsten utbygges samt erhåller en per- manent och i förhållande till riksdagsbiblioteket fristående ställning med benämningen riksdagens upplysningstjänst. Särskild styrelse för upplys- ningstjänsten har dock icke ansetts erforderlig, utan upplysningstjänsten bör sortera under samma styrelse som riksdagsbiblioteket. Närmare bestäm- melser om upplysningstjänsten bör intagas i särskilt reglemente.
I enlighet med det anförda stadgas i första stycket av förevarande para— graf att riksdagsbiblioteket och riksdagens upplysningstjänst står under ledning av en gemensam styrelse, bestående av ordförande och suppleant för honom, utsedda av regeringen, samt två ledamöter och en suppleant för envar av dem, valda av riksdagen för varje valperiod. Enligt paragrafens andra stycke meddelas närmare bestämmelser om biblioteket och dess upp— gifter samt om upplysningstjänsten av riksdagen i särskilt reglemente.
6 5 Nordiska rådet
Enligt 1 & stadgan den 20 augusti 1952 för Nordiska rådet är rådet organ för samråd mellan Danmarks folketing, Finlands riksdag, Islands alting, Norges storting och Sveriges riksdag samt dessa länders regeringar i spörs- mål, som avser samverkan mellan dessa länder eller några av dem. Rådet består av valda medlemmar, för Sveriges del sexton av riksdagen bland dess ledamöter utsedda personer jämte erforderligt antal suppleanter, samt av regeringsrepresentanter (2 5). Av 85 i stadgan framgår att medlemmarna förutsättes skola samlas i nationella delegationer. Nordiska rådets svenska delegation jämte tillhörande kansli utgör en särskild under riksdagen ly- dande myndighet. Reglemente för delegationen antages av riksdagen (se BU 1959: 37).
Utredningen. Med hänsyn till att Nordiska rådets svenska delegation in- tager ställningen av en under riksdagen lydande myndighet med permanent kansli bör en erinran om rådets verksamhet intagas i förevarande kapitel av riksdagsordningen. I en sådan bestämmelse bör även anges att reglemen— te för den svenska delegationen fastställes av riksdagen. Ifrågavarande pa- ragraf har avfattats i enlighet härmed. '
._75
Vissa åtalsbestämmelser
Denna paragraf innehåller regler rörande vem som har att besluta om åtal för fel eller försummelse i tjänsten mot innehavare av vissa ledande eller eljest särskilt betydelsefulla befattningar som lyder under riksdagen. Pa- ragrafens första stycke avser åtal mot fullmäktige i riksbanken och i riks- gäldskontoret samt riksdagens revisorer. I andra stycket stadgas angående åtal mot ledamöter av vissa förvaltningsorgan samt mot riksdagens sekretera- re och riksdagens ombudsmän och deras ställföreträdare.
Motsvarigheter till bestämmelserna i denna paragraf finns för närva- rande endast i begränsad omfattning. Beträffande fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret samt riksdagens revisorer gäller enligt RF 111 5 andra stycket, att åtal mot dem i och för deras befattningar ej kan ske utan efter riksdagens beslut. Riksdagen har emellertid ansett sig oförhindrad att överlämna beslutanderätten i nämnda hänseende till underlydande organ. Jämlikt 1936 års ansvarighetslag för fullmäktige i riksbanken och i riks- gäldskontoret m. fl. äger sålunda, förutom riksdagen själv, även dess banko- utskott eller revisorer förordna om åtal mot fullmäktig som »förbryter sig i utövningen av sin befattning». Åtalet skall anställas av justitieombuds- mannen och upptagas av Svea hovrätt. Yppas anledning till åtal under tid, då riksdagssession ej pågår eller revisorerna icke är församlade, äger justi- tieombudsmannen väcka åtalet utan särskilt förordnande (7 5 ombudsmans- instruktionen). Enligt ansvarighetslagen skall vederbörande fullmäktig straffas så som i allmän lag om brott av ämbetsman är stadgat.
I anslutning till det sist anförda må framhållas att de allmänna reglerna om ämbetsbrott, numera upptagna i 20 kap. brottsbalken, är generellt tillämpliga för befattningshavare'i riksdagsförvaltningen i samma utsträck- ning som för tjänstemän vid statsförvaltningen i övrigt (jfr 20 kap. 125 första stycket nämnda balk). Vad angår riksdagens ombudsmän gäller enligt RF 965 att de är underkastade »samma ansvar och plikt, som allmän lag och rättegångsordning för aktorer utstaka». Därmed korresponderar 115 ombudsmansinstruktionen, enligt vilket stadgande ombudsman lika med åklagare i allmänhet skall vara förfallen till ansvar efter lag och annan författning, om han åtalar eller låter åtala någon utan skäl eller förolämpar någon »genom obehöriga tillmälen och olagliga påståenden». Beträffande
ämbetsutövningen i övrigt har i den statsvetenskapliga litteraturen hävdats att något straffrättsligt ansvar för ombudsman icke kan ifrågakomma; emellertid kan ombudsman, som ej längre åtnjuter riksdagens förtroende, entledigas före utgången av den tid för vilken han blivit vald (se ovan 5. 164).
Utredningen. Befogenheten att besluta om åtal mot fullmäktige i riksban- ken och i riksgäldskontoret samt mot riksdagens revisorer för fel eller för- summelse i tjänsten bör alltjämt tillkomma riksdagen eller något dess or— gan. Det synes utredningen naturligast att beslutanderätten anförtros fi- nansnämnden. Stadgande därom bör intagas i förevarande kapitel i riks- dagsordningen. Det må i detta sammanhang erinras om att enligt utred- ningens förslag finansnämnden, liksom övriga riksdagsutskott, vid behov skall kunna sammanträda även under tid, då riksmöte ej pågår (se ovan s. 127).
Även beträffande innehavare av vissa andra ledande eller eljest särskilt betydelsefulla befattningar, som lyder under riksdagen, bör enligt utred— ningens mening i riksdagsordningen intagas stadgande av innebörd att rät- ten att fatta beslut om åtal mot dem för fel eller försummelse i tjänsten förbehålles ett riksdagens organ. De befattningshavare, som här åsyftas, är ledamöterna av riksdagens förvaltningsdelegation, av styrelsen för riks- dagens kontor och av styrelsen för riksdagsbiblioteket och riksdagens upp- lysningstjänst ävensom riksdagens sekreterare samt riksdagens ombudsmän och deras ställföreträdare. Rätten att besluta om åtal mot dessa befatt- ningshavare synes lämpligen böra tillkomma lagnämnden.
Samtliga ovan angivna befattningshavare bör vara underkastade ämbets- ansvar i samma utsträckning som ämbets- och tjänstemän vid statsförvalt- ningen i övrigt, dvs. i enlighet med reglerna i 20 kap. brottsbalken. Anled- ning synes icke föreligga att stadga särskild inskränkning i ämbetsansvaret såvitt avser riksdagens ombudsmän. Åtal mot de befattningshavare, varom nu är fråga, skall således kunna ske för samtliga de i 20 kap. brottsbalken upptagna särskilda eller 5. k. självständiga ämbetsbrotten, nämligen tjänste- missbruk (1 5), tagande av muta eller av otillbörlig belöning (2 5), brott mot tystnadsplikt (3 5) och tjänstefel (4 €). Emellertid bör finansnämnden respektive lagnämnden i förekommande fall ha möjlighet att underlåta åtal vid bagatellartade ämbetsförseelser. Såväl justitiekanslern som riks- dagens ombudmän har sådan rätt beträffande ämbet-sbrott av tjänstemän som står under deras tillsyn (se 3 5 tredje stycket instruktionen för justitie- kanslersämbetet och 4 & instruktionen för riksdagens ombudsmän).
Stadganden rörande ämbetsansvarets omfattning för de befattningsha- vare, som avses i förevarande paragraf, bör intagas i instruktion, reglemen- te eller annan för vederbörande befattningshavare utfärdad författning. I sådan författning bör även upptagas regler om laga domstol för ämbets-
brott samt om vem som skall fungera som åklagare. Erforderliga bestäm- melser i sistnämnda hänseenden bör övervägas i samband med följdför- fattningarna.
Beträffande åtal för allmänt brott bör gälla vanliga regler. Särskilt stad- gan-de därom såvitt avser ifrågavarande befattningshavare synes icke er- for—derligt.
I vidare mån än ovan angivits har utredningen icke ansett skäl föreligga att i riksdagsordningen intaga bestämmelser om vem som har att besluta om åtal för fel eller försummelse i tjänsten mot befattningshavare som ly- der under riksdagen. Utredningen förutsätter emellertid att frågan om sär- skilda regler i sådant hänseende för vissa andra under riksdagen lydande befattningshavare överväges i samband med följdförfattningarna.
I enlighet med det anförda stadgas i första stycket av denna paragraf att åtal mot fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret och mot riks- dagens revisorer för fel eller försummelse i tjänsten beslutas av finans- nämnden. Enligt paragrafens andra stycke skall åtal mot ledamöter av riks— dagens förvaltningsdelegation, av styrelsen för riksdagens kontor och av styrelsen för riksdagsbiblioteket och riksdagens upplysningstjänst, så ock mot riksdagens sekreterare och riksdagens ombudsmän och deras ställföre- trädare för fel eller försummelse i tjänsten beslutas av lagnämnden.
Tvåkammaralternativet
1 kap. Riksmöten och kammarsammanträden
Vad i 1 kap. enkammaralternativet föreskrives om riksdagen och om sam- manträde med riksdagen motsvaras i förevarande alternativ av bestäm— melser om kammare och kammarsammanträde. Detta föranleder ändring av kapitelrubriken samt ändringar i 5, 6, 8—13, 15, 19 och 21,55. I övrigt uppvisar lagtexten följande avvikelser från enkammaralternativet.
1-—4 åå
Riksmöten. Vad 2 & angår bör observeras, att enligt tvåkammaralterna- tivet kan förordnande om urtima val meddelas endast i fråga om andra kam- maren. Förbudet mot att efter beslut om urtima val nytt lagtima riksmöte inledes under återstående tid av valperioden bör därför sägas avse åter- stående tid av valperioden till andra kammaren. Likaledes bör stadgandet om tidpunkten för första lagtima riksmöte efter urtima val sägas gälla sådant riksmöte efter urtima val till andra kammaren. '
I fråga om 3 & bör den rätt respektive skyldighet, som enligt enkammar- alternativet tillkommer talmannen att kalla riksdagen till urtima riks— möte, tillkomma talmännen gemensamt. Likaledes bör såväl minst en tred- jedel av första kammarens som minst en tredjedel av andra kammarens ledamöter tillerkännas rätt att få riksdagen kallad till urtima riksmöte.
Beträffande 4 5 bör regeringens rätt att avbryta riksmöte avse återstående del av valperioden till andra kammaren. Beslut att riksmöte skall avbrytas bör meddelas vid sammanträde med vardera kammaren.
6 &
Fullmaktsgranskning. Med hänsyn till att kamrarnas valperioder icke sammanfaller, bör vid kammares första sammanträde under riksmöte fö- redragas berättelse om granskning av de fullmakter för ledamöter och er- sättare, som inkommit efter föregående riksmötes slut. Vidare bör gälla, att berättelse, som inkommer under tid då riksmöte pågår, skall föredragas så snart ske kan.
8 & Talmännen. Uppgiften att leda riksdagsarbetet bör ankomma på talmän- nen gemensamt, medan det bör tillkomma vardera kammarens talman att leda sin kammares sammanträden.
. 11 å Samlingssalen. Beträffande båda kamrarna bör gälla, att ledamöterna intager plats valkretsvis enligt den ordning för valkretsarna som är före- skriven i vallagen .
2 kap. Ärendenas anhängiggörande
Vad i 2 kap. enkammaralternativet föreskrives i fråga om beslut av riks- dagen, sammanträde med riksdagen och riksdagens kansli motsvaras i fö— revarande alternativ av bestämmelser om beslut av kammare, samman- träde med kammare och kammares kansli. Detta föranleder ändringar i 2, 3, 5, 8 samt 10—12 55. I övrigt uppvisar lagtexten följande avvikelser från enkammaralternativet.
2 5 Propositionstider. Då enligt tväkannnaralternativet urtima val kan före- komma endast i fråga om andra kammaren, bör stadgandet i andra stycket, avseende det fall att budgetregleringen ej avslutats vid valperiods utgång i samband med urtima val, knyta an till denna kammares valperiod.
7 5 Förslag från utskott. Såsom tilläggsbestämmelse bör upptagas ett stad- gande, att betänkande skall ingivas till talmännen. Beträffande motive- ringen hänvisas till vad nedan anföres under 4 kap. 1 & (jfr 3 kap. 13 5).
10 5
Misstroendeförlclaring. Enligt enkammaralternativet får ärende angående misstroendeförklaring ej upptagas till avgörande senare än vid tredje sam- manträdet efter det då yrkandet framställdes. Då sådant ärende enligt före— varande alternativ skall upptagas till avgörande samtidigt i kamrarna, har i paragrafen i stället föreslagits, att ärendet skall upptagas till avgörande inom en vecka från den dag då yrkandet framställdes. I del 2 s. 500 har framhållits, att om yrkande om misstroendeförklaring väckts endast i en av kamrarna, bör ärendet upptagas till avgörande i båda kamrarna. Ett stadgande härom har upptagits i andra stycket av förevarande paragraf. Det bör ankomma på talmännen gemensamt att, efter samråd med stats- ministern eller i dennes frånvaro annat statsråd, bestämma vid vilken tid- punkt ärendet skall upptagas till avgörande. Att omröstningen skall ske samtidigt har stadgats i 4 kap. 10 å.
TVÅKAMMARALTERNATIVET 199 3 kap. Arendenas beredning
Vad i 3 kap. enkammaralternativet föreskrives i fråga om talmannen, beslut av riksdagen och riksdagens kansli motsvaras i förevarande alterna— tiv av bestämmelser om talmännen gemensamt, beslut av kammare och kammares kansli. Detta föranleder ändringar i 1, 5, 10, 14, 18 och 19 55. Observeras bör, att tvåkammaralternativet icke innehåller förslag om in- rättande av en lagnämnd. Härigenom kommer från och med 3 5 de båda alternativens paragrafnummer icke att svara mot varandra. Utöver vad här anförts uppvisar lagtexten följande avvikelser från enkammaralterna— tivet.
6 & Lagutskotten. Uppgiften att granska berättelser av riksdagens ombuds- män, vilken enligt enkammaralternativet tillkommer lagnämnden, bör an- förtros lagutskott.
11 &
Skiljaktiga remissbeslut. Enligt R0 38 5 4 mom. tillkommer det konsti— tutionsutskottet att, då olika meningar uppstår mellan kamrarna till vilket utskott ett ärende bör hänvisas, besluta därom. Ett sådant stadgande synes, även om det knappast har behövt tillämpas under senare tid, alltjämt på- kallat. I förevarande paragraf har därför upptagits en föreskrift att, om kamrarna vid hänvisning av ärende till utskott fattar olika beslut, skall frågan, om så erfordras, hänvisas till konstitutionsutskottet för avgörande.
12 å Sammansatt utskott. Enligt enkammaralternativet får finansnämnden och lagnämnden bilda sammansatt utskott endast med varandra. Då före- varande alternativ icke upptar förslag om en lagnämnd, har i paragrafen stadgats förbud för finansnämnden att ingå i sammansatt utskott.
13 &
Utskotts betänkande. Då det enligt utredningens förslag skall ankom- ma på talmännen att bestämma vilken kammare som först skall behandla ett betänkande och att i förekommande fall besluta om samtidig behand— ling (se 4 kap. 1 5), har såsom tilläggsbestämmelse upptagits ett stadgande att betänkande ingives till talmännen (jfr 2 kap. 7 5).
18 5 U tskotts rätt att föreslå uppskov med avgörande av ärende.. Uppskov med avgörande av ärende bör få ske endast till närmast följande lagtima riks- möte under valperioden till andra kammaren (jfr 4 kap. 11 5).
4 kap. Ärendenas avgörande
Vad i 4 kap. enkammaralternativet föreskrives i fråga om beslut av riks— dagen, sammanträde med riksdagen och valperiod till riksdagen motsvaras i förevarande alternativ av bestämmelser om beslut av kammare, samman— träde med kammare och valperiod till andra kammaren. Detta föranleder ändringar i 2, 3, 5—7 och 11—13 55. Därutöver uppvisar kapitlet i jämfö- relse med motsvarande kapitel i enkammaralternativet åtskilliga tillägg, som är erforderliga på grund av tvåkammarsystemet och som anknyter till de i FRF 6 kap. 16 & fastslagna huvudprinciperna för ärendenas avgörande. Observeras bör, att redan de i 1 5 upptagna bestämmelserna saknar mot- svarighet i enkammaralternativet. Därigenom uppstår från början en för- skjutning i paragrafnumreringen.
1 &
Successiv behandling. Enligt R0 59 5 skall betänkande, som avgivits av ständigt eller i dess ställe särskilt tillsatt utskott, för ärendets avgörande, så vitt ske kan, samtidigt föredragas i båda kamrarna. Genom att utskotten avger sina betänkanden samtidigt till kamrarna, genom att kamrarna i regel sammanträder samtidigt och genom de noggrant specificerade bestämmel- serna angående föredragningslistan kommer betänkandena automatiskt att upptagas till avgörande i stort sett samtidigt. Anmärkas må, att det före- kommer, att man genom ändring av föredragningslistans ordning kan uppnå en viss »saxning» vid visst sammanträde.
I motion 1943 II: 226 av herr Håstad (h) föreslogs bl. a. att R0 59 5 skulle ändras åtminstone såtillvida, att större propositioner kunde avgöras på olika dagar. Stadgandet om samtidig behandling innebar enligt motionären, att kamrarna icke i samma utsträckning som vid successiv behandling kunde taga hänsyn till de skäl som kunde framkomma under medkamma- rens debatt. Ville man utan att rubba kamrarnas utskottsgemenskap taga vara på de få spärrar mot förhastade beslut, som ännu fanns kvar i två- kammarsystemet, syntes skäl tala för att man gick en medelväg och före- skrev, att utskottsutlåtandena skulle föredragas för avgörande på olika dagar. Ett särskilt rent praktiskt skäl för att låta avgörandet fördelas på olika dagar i kamrarna var svårigheten för vederbörande departementschef att hinna följa en fråga i bägge kamrarna.
De sakkunniga, som tillsattes år 1943 för att utreda frågan om en revi— sion av riksdagens arbetsformer, uttalade (SOU 1944: 8 s. 45) att de, även om de beaktade de praktiska synpunkter som låg till grund för motionärens yrkande, likväl måste, finna det ägnat att ingiva starka betänkligheter att rubba den gällande ordningen i fråga om samtidig behandling i bägge kam- rarna. Den samtidiga behandlingen hade djupa rötter i vårt statsskick och hade uppenbarligen tillkommit för att markera kamrarnas fullt självstän-
diga och av varandra oberoende ställning. Om nya fakta av väsentlig be— tydelse framkom under kammardebatten, torde det vara lämpligare att ut- nyttja föreliggande möjlighet att yrka återremiss till utskottet än att ändra reglerna för samtidig behandling. De sakkunniga erinrade om den saxning, som förekom i praxis, och ansåg sig icke böra framlägga något förslag till längre gående avsteg från principen om ärendes samtidiga behandling i kamrarna.
Frågan togs därefter upp av 1946 års sakkunniga (SOU 1947: 79 s. 53). Den kunde enligt deras mening betraktas dels som ett konstitutionellt pro- blem, dels som en arbetsteknisk fråga. Från den senare synpunkten kunde vägande skäl tala för att låta den samtidiga behandlingen helt eller delvis ersättas av successiv, så att samma ärende avgjordes på olika dagar i kam- rarna. Framför allt skulle därigenom en lättnad vinnas för vederbörande statsråd, som stundom hade stora olägenheter av den nuvarande ordningen. Ur konstitutionell synvinkel tedde sig frågan däremot något annnorlunda. Efter att ha återgett vad som uttalats i frågan i SOU 1944: 8 framhöll de sakkunniga, att ej heller de ansåg att de rent praktiska olägenheterna av den gällande regeln eller den omständigheten att denna regel i praxis stund- om uppmjukats något motiverade att den samtidiga behandlingen ersattes med en med vårt riksdagsskicks utformning icke helt förenlig successiv be— handlingsgång.
I en reservation framhöll herr Håstad, att han inom utredningen påyrkat den ändringen, att betänkanden från ständiga och särskilda utskott borde behandlas först i en kammare och därefter vid närmast följande arbetsple- num i medkammaren, varvid lotten skulle avgöra vilken kammare som Skul- le erhålla prioritet. Undantag från dessa regler skulle dock vara tillåtet i brådskande fall, t. ex. vid anhopningen mot riksdagens slut. Denna lilla reform skulle icke betyda någon egentlig brytning med hävdvunna former eller rubba kamrarnas grundlagsfästa likställighet. Men den skulle öka statsrådens möjligheter att vid kammardebatterna kontinuerligt bevaka sina propositioner och Öka riksdagens utsikter att se det ansvariga statsrådet närvarande i debatter om dennes förslag. Och reformen skulle utan någon direkt försening av arbetet ge riksdagsledamöterna och opinionen en nå- got längre och välbehövlig tid för begrundande av utskottsutlåtandena samt därigenom stärka säkerheten mot förhastade beslut i riksdagen.
Frågan om samtidig eller successiv behandling i kamrarna av utskotts— betänkandena upptogs icke till prövning i samband med 1949 års revision av riksdagens arbetsformer.
Utredningen har, med syfte att förbättra tvåkammarsystemets möjlighet att utgöra en garanti mot förhastade beslut, i del 2 s. 127 f. uttalat sig för en övergång till successiv behandling. Därvid har framhållits att även om ärendena placeras i olika ordningsföljd på kamrarnas föredragningslistor,
fick kammarledamöterna ej den möjlighet till information om vad som skett i medkammaren eller det rådrum för ytterligare överväganden som normalt borde finnas. För detta ändamål syntes en veckas tidsskillnad mel- lan kamrarnas behandling av samma ärende vara lämplig. Utredningen har vidare uttalat att av hänsyn till principen om kamrarnas lika behörighet borde det icke föreskrivas, att ärendena eller viss grupp av ärenden först skulle upptagas till avgörande i t. ex. andra kammaren. Ärendena borde i stället, för detta första avgörande, fördelas så, att ungefär hälften tilldela- des första kammaren och återstoden andra kammaren. Enklast syntes vara att åt talmännen uppdraga att fastställa turordningen för behandlingen av utskottens betänkanden i kamrarna. Talmännen borde därvid tillse att ar- betsbelastningen blev någorlunda jämn. Från regeln om att betänkande ej skulle behandlas samtidigt i kamrarna borde dock undantag kunna göras då det gällde brådskande ärenden liksom också vid riksmötets slut. Vidare borde gemensam omröstning ske samtidigt i kamrarna.
Till vad utredningen sålunda anfört skall här fogas, att genom att ut— skottsbetänkandena skall ingivas till talmännen (se 2 kap. 7 5 och 3 kap. 13 5) blir det möjligt för dessa att bestämma vilken kammare som först skall behandla ett betänkande och att, i förekommande fall, besluta om sam- tidig behandling. För att tidsskillnad i kamrarnas behandling av ett be— tänkande skall kunna uppnås bör gälla, att betänkande som icke skall behandlas samtidigt i kamrarna ej får, förrän den kammare fattat beslut vilken först skall behandla betänkandet, anmälas vid sammanträde med medkammaren. Ett stadgande härom har upptagits i tilläggsbestämmel- serna till 2 5.
Enligt utredningens mening bör ett ärende sägas vara av brådskande na- tur, då vederbörande utskott föreslagit att ärendet Skall avgöras efter en- dast en bordläggning.
I enlighet med vad nu anförts stadgas i 1 5 att utskotts betänkande ej får behandlas samtidigt i kamrarna i annat fall än då så är särskilt stad- gat eller då riksmötes avslutande eller ärendets brådskande natur gör så- dan behandling erforderlig. På talmännen ankommer att bestämma vilken kammare som först skall behandla betänkandet och att, i förekommande fall, besluta om samtidig behandling.
2 5 Bordläggning. I tilläggsbestämmelserna andra stycket har stadgats, att betänkande som icke skall behandlas samtidigt i kamrarna ej får, förrän den kammare fattat beslut vilken först skall behandla betänkandet, anmälas vid sammanträde med medkammaren. Beträffande motiveringen hänvisas till vad som anförts under 1 5.
8. S
Delgivning av kammares beslut. Jämlikt RO 62 5 skall kammares beslut i fråga, som icke rör kammaren enskilt, delgivas medkammaren genom ut- drag av protokollet. En Sådan bestämmelse torde alltjämt vara erforderlig. I detta sammanhang bör även medtagas en motsvarighet till föreskriften i 10 5 av enkammaralternativet, att utskott som berett ärende skall genom protokollsutdrag delgivas riksdagens beslut i ärendet. I 8 5 har sålunda stadgats att kammares beslut i ärende skall genom protokollsutdrag delgi- vas medkammaren, så ock utskott som berett ärendet.
9 &
Samman jämkning. Nuvarande stadgande angående sammanjämkning är upptaget i R0 63 å andra stycket, vilket lyder: »Stanna kamrarna över någon fråga, däri ständigt eller i dess ställe särskilt tillsatt utskott sig yttrat, uti huvudsakligen eller till vissa delar olika beslut, då skall utskottet söka att de olika meningarna, såvida möjligt är, sammanjämka och med förslag därom till kamrarna inkomma.» Stadgandet är svårtolkat och har i tillämpningen föranlett delade meningar. Praxis torde dock numera vara relativt fast. Sammanjämkning förekommer knappast i ärende som hör till den gemensamma omröstningens område. En. inbjudan till den ena kamma— ren att biträda medkammarens beslut har ansetts såsom förslag till sam- manjämkning. Nämnas må vidare att konstitutionsutskottet år 1950 utta- lade (utl. nr 9), att R0 63 & icke innehåller något förbud mot upprepade sammanjämkningsförslag. Beträffande antalet sammanjämkningar under senare tid hänvisas till del 2 s. 111.
Med utgångspunkt från att nuvarande praxis alltjämt bör tillämpas stad— gas i 9 5 att om kamrarna i ärende, vari utskott avgivit betänkande, fattar olika beslut och om utskottet finner sammanjämkning möjlig, skall ut— skottet framlägga sammanjämkningsförslag. Utskottet äger härvid inbjuda kammare att biträda medkammarens beslut.
10 5
Gemensam omröstning. I fråga om förfarandet vid gemensam omröstning stadgas i R0 65 5, att kamrarna skall var för sig rösta om de olika beslut, vari vardera förut stannat. Den mening som därvid erhåller de flesta leda— möters av båda kamrarna sammanräknade röster gäller som riksdagens beslut. Om vid sammanräkningen rösterna befinnes lika delade, nedlägger andra kammarens talman i en rösturna en ja-sedel och en nej-sedel, båda lika till storlek och utseeende, tryckta och omärkta samt var för sig slutna och hoprullade. Omröstningen avgöres då genom den sedel som en av andra kammarens ledamöter på anmodan av talmannen upptager ur rösturnan.
Enligt RSt 4 5 5 mom. åligger det vederbörande utskott att uppsätta för- slag till voteringsproposition för gemensam omröstning. Sedan förslaget godkänts, utsätter talmännen efter överenskommelse dag för omröstning. Vid denna iakttages att votering över varje särskild fråga, som blir föremål för omröstning, bör samtidigt företagas i båda kamrarna. Över varje sådan omröstning i första kammaren skall protokoll genast därefter uppsättas, justeras och avsändas till andra kammaren, där sammanräkningen av båda kamrarnas ledamöters röster verkställes. Utgången av omröstningen med- delas därefter ofördröjligen första kammaren och det utskott som handlagt ärendet. Gemensam omröstning skall sättas främst på föredragningslistan för dagen.
Utredningen. I anslutning till gällande stadganden om gemensam om- röstning föreskrives i förevarande paragraf, att kamrarnas beslut skall stäl— las under omröstning samtidigt i kamrarna. Utgången bestämmes genom enkelt flertal av de i kamrarna sammanlagt avgivna rösterna. Vid lika röste- tal företages lottning. Att närmare angiva hur lottning skall ske synes icke vara erforderligt.
Liksom nu bör förslag till omröstningsproposition för gemensam om— röstning upprättas av det utskott som berett ärendet. I de fall då det före- ligger dubbel utskottsbehandling (finansutskott och finansnämnd) bör omröstningspropositionen upprättas av det utskott som först berett ärendet. Sedan förslaget till omröstningsproposition godkänts av kamrarna, bör tal- männen bestämma dag för omröstningen. Sammanräkningen bör ske i andra kammaren i enlighet med nu gällande bestämmelser. Med de enklare regler för föredragningslistans upprättande som utredningen föreslår i 1 kap. 13 & synes det icke påkallat att medtaga en motsvarighet till nuvarande stad- gande att ärende angående gemensam omröstning skall sättas främst på föredragningslistan.
Vidare bör gälla att yrkande om misstroendeförklaring skall ställas un- der omröstning samtidigt i kamrarna.
Paragrafen har avfattats i enlighet med vad nu anförts.
14 &
Meddelande av riksdagens beslut. Paragrafen svarar mot enkammaralter- nativet 10 5. Stadgandet i sistnämnda paragraf att utskott, som berett ären— de, genom protokollsutdrag skall delgivas riksdagens beslut i ärendet har i förevarande alternativ upptagits i 8 5. Att jämte kammarkanslierna bibe— hålla ett särskilt riksdagens kansli synes icke erforderligt. Skrivelse från riksdagen i ärende, som icke beretts av utskott, föreslås skola uppsättas av första kammarens kansli. Skrivelse bör justeras av båda kamrarna och underskrivas av talmännen.
5 kap. Val inom riksdagen
Val som ankommer på riksdagen bör i ett tvåkammarsystem, liksom för närvarande, förrättas antingen av vardera kammaren för sig, varvid varje kammare utser halva det antal, valet avser, eller av en valnämnd. Val som ankommer på kammare, t. ex. talmansval, bör förrättas av kammaren. Då nuvarande praxis i fråga om vals föreberedande fungerat tillfredsställande, synes någon valberedning icke erforderlig. I övrigt uppvisar lagtexten föl- jande avvikelser från enkammaralternativet.
1 5
Valnämnden. I denna inledande paragraf föreskrives att på riksdagen ankommande val förrättas av vardera kammaren för sig eller, då så är sär- skilt stadgat, av riksdagens valnämnd. I paragrafen upptages Vidare be— stämmelser angående valnämnden. Den föreslås skola bestå av 24 leda- möter, av Vilka vardera kammaren inom sig väljer hälften. Valet förrättas vid första eller andra sammanträdet under lagtima riksmöte och avser ti- den intill närmast följande lagtima riksmötes början. För ledamöterna väljes suppleanter till det antal vardera kammaren för sin del bestämmer. Nämnden väljer inom sig ordförande och vice ordförande.
2 5
Tidpunkt för val. Såsom framhållits i del 2 s. 497 bör de val som enligt enkammaralternativet skall förrättas för valperiod, dvs. i regel för en tid av fyra år, jämlikt förevarande alternativ förrättas vid lagtima riksmöte för tiden intill närmast följande lagtima riksmötes början, dvs. i regel för en tid av ett år. I förevarande paragraf stadgas, att sådant val vid lag- tima riksmöte skall förrättas så snart ske kan å tid som kammaren be— stämmer.
3 5 Val med gemensam lista. Enligt enkammaralternativet ankommer det på ledamöterna i valberedningen att pröva och godkänna gemensam lista för val. Denna uppgift bör i förevarande alternativ tillkomma kammarens leda- möter i valnämnden.
5 5 Talmansval. Sådant val bör, såsom anförts i del 2 s. 497, förrättas vid var- je lagtima riksmöte.
6 5 U tskottsval. Sådant val bör, såsom framhållits i del 2 s. 498, förrättas vid
varje lagtima riksmöte. Utredningen föreslår följande ledamotsantal i de olika utskotten.
Finansnämnden ................................................ 20 Utrikesutskottet .................................................. 16 Konstitutionsutskottet ............................................ 16 Finansutskotten 7 x 12 .......................................... 84 Lagutskotten 3 x 16 .............................................. 48 Allmänna beredningsutskottet .................................... 16
Summa 200
Sammanlagda antalet ordinarie utskottsplatser enligt utredningens för- slag blir sålunda 200, vilket innebär en ökning med sex i jämförelse med vad nu gäller.
Liksom nu bör gälla att antalet suppleanter i utrikesutskottet skall vara åtta från vardera kammaren samt att vardera kammaren i övrigt äger utse det antal suppleanter den själv bestämmer.
7 5 Val av ledamöter i riksrätten. Sådant val bör förrättas av riksdagens val- nämnd.
8 5 Val av riksdagens ombudsmän. Sådant val bör förrättas av riksdagens val- nämnd och bör kunna ske även under tid då riksmöte ej pågår. Entledi- gande av ombudsman eller ställföreträdare bör ske på hemställan av lag- utskott. Det bör liksom nu föreskrivas att vid val av ombudsmän och ställ- företrädare gäller samma bestämmelser som för val av talmän.
9 5 Val av riksdagens revisorer. Sådant val bör gälla för en tid av fyra år. Vardera kammaren bör utse sex revisorer.
10 5 Val av riksbanksfullmäktige och riksgäldsfullmäktige. Nuvarande prin- ciper för val av riksbanksfullmäktige och riksgäldsfullmäktige bör i princip bibehållas. Valet bör förrättas av riksdagens valnämnd och gälla intill dess nytt val förrättats under tredje året efter valet. Två av fullmäktige i riks- banken och två av fullmäktige i riksgäldskontoret bör årligen avgå.
11 5 Val av ledamöter i riksdagens lönedelegation. Sådant val bör avse viss förhandling eller viss tid under valperioden till andra kammaren. Delega-
tionen bör bestå av sexton ledamöter, av vilka vardera kammaren inom sig väljer hälften.
13 å Kompletteringsval. Det stadgas här att det ankommer på kamrarna och riksdagens valnämnd att förrätta erforderliga kompletteringsval. Såsom efterträdare bör kunna väljas person från annan partigrupp än den avgång- ne, om så enhälligt föreslagits av kammarens ledamöter i riksdagens val— nämnd.
6 kap. F öroaltningsbestämmelser
Det bör ankomma på vardera kammaren att välja sin sekreterare. Sådant val bör ske vid lagtima riksmöte och avse tiden intill närmast följande lag- tima riksmötes början. Det sagda medför ändringar i 1 och 7 55.
I fråga om val av ledamöter jämte suppleanter i riksdagens förvaltnings- delegation stadgas i 3 5, att vardera kammaren skall vid lagtima riksmöte för tiden intill närmast följande lagtima riksmötes början välja fyra leda- möter jämte en suppleant för envar av dem att under ordförandeskap av äldste talmannen utgöra riksdagens förvaltningsdelegation. Äldste talman- nen bör för visst fall eller för viss tid kunna överlåta ordförandeskapet på medkammarens talman.
Beträffande val av ledamöter av styrelsen för riksdagens kontor före- skrives i 4 5, att vardera kammaren inom sig väljer två ledamöter samt att valet skall förrättas vid lagtima riksmöte för tiden intill närmast följande lagtima riksmötes början. Val av suppleanter sker i samma ordning.
Val av de två ledamöterna jämte suppleanter av styrelsen för riksdags- biblioteket och riksdagens upplysningstjänst förrättas enligt 5 5 av riks- dagens valnämnd. Hinder bör icke möta att valet, liksom nu, förrättas för en tid av fyra år.
Åtal enligt 7 5 andra stycket beslutas av lagutskott. I grunderna för åren- denas fördelning mellan lagutskotten synes böra angivas, vilket lagutskott, som skall besluta sådant åtal.
I övrigt avviker förevarande kapitel icke från motsvarande kapitel i en- kammaralternativet.
Vissa frågor rörande arbetsförhållandena inom riksdagen
I utredningens direktiv framhålles vikten av att >>en nära kontakt upprätt- hålles mellan väljare och valda». Därefter anföres följande: »Till kontakt- problemen hör även att skapa garantier för en allsidig information av väl— jarkåren. De moderna propagandamedlens utveckling gör det till en ange- lägen uppgift att trygga alla gruppers möjlighet att förmedla sina uppfatt- ningar till medborgarna. Önskemålet att främja en närmare kontakt mel- lan väljare och valda kan måhända främjas även genom andra åtgärder än Sådana som ligger på det valrättsliga planet. För detta syfte kan sålunda folkrepresentationen behöva större administrativa och ekonomiska resur- ser än de nuvarande.»
Material till belysning av de i direktiven nämnda frågorna har utred— ningen erhållit på olika vägar. I maj 1957 tillställde utredningen riksda— gens ledamöter ett frågeformulär, i vilket berördes bland annat olika spörs- mål angående behov av skrivhjälp, kontakt med valmän och kommunala uppdrag. Frågeformuläret och de erhållna svaren redovisas i del 4, Bilaga 8. Vid samma tid anhöll utredningen genom skrivelse till partigrupperna i riksdagen att få del av deras allmänna synpunkter på frågan om folkre— presentationens administrativa och ekonomiska resurser, särskilt i vad angår partigruppernas verksamhet. Svaren från partigrupperna återges i Bilaga 9. Därjämte har utredningen mottagit framställning från riksdagens kristna grupp avseende behov av andaktsrum. Nämnas må vidare att ut- redningen utnyttjat en av riksdagens upplysningstjänst gjord sammanställ- ning belysande parlamentsleda-möternas arbetsförhållanden In. m. i vissa främmande länder.
I skrivelse till riksgäldsfullmäktige i oktober 1958 begärde utredningen upplysning rörande vissa lokalfrågor i riksdagshuset, i första hand Sådana som ägde samband med en eventuell övergång till enkammarsystem. Full- mäktiges svar på denna skrivelse och det på fullmäktiges uppdrag utarbe- tade preliminära ombyggnadsförslaget redovisas 1 Bilaga 10. Tillfogas må att kontakt tagits även med företrädare för kommittén för utredning av riksdagsledamöternas bostadsfråga m. m.
I föreliggande sammanhang må slutligen erinras om att utredningen i skrivelse i november 1959 till chefen för finansdepartementet hemställt, att den officiella statistiken över 1960 års riksdagsval skulle kompletteras med vissa data grundade på intervjuer med ett stickprov av de röstberät-
tigade. Den begärda kompletteringen kom till stånd. Då det, icke minst från de synpunkter som beröres i direktiven, måste anses värdefullt att vinna ökad kunskap om valmännens beteende, information osv., anser ut- redningen att statistiken rörande riksdagsvalen även i fortsättningen bör kompletteras på motsvarande sätt.
Riksdagens upplysningstjänst
I skrivelse den 3 mars 1955 till den dåvarande riksdagsbiblioteksutred- ningen tog utredningen upp frågan om en utvidgning av riksdagsbibliote- kets verksamhet. Man borde enligt utredningens mening i vårt land, ehuru i mindre format, pröva en anordning liknande Legislative Reference Ser- vice vid den amerikanska kongressens bibliotek. Ramen för de tjänster riksdagsbiblioteket erbjöd borde därför vidgas så att riksdagens ledamö— ter kunde få hjälp icke blott med anvisning av litteratur utan även med insamling och sammanställning av sakupplysningar av skilda slag. Den föreslagna verksamheten borde upptagas enbart på försök och i liten skala. Riksdagsbiblioteksutredningen uttalade att detta uppslag förtjänade att prövas, och i anslutning härtill beslöt riksdagsbibliotekets styrelse att efter påskferierna 1955 på försök införa en särskild upplysningstjänst.
Den sålunda inledda försöksverksamheten med en till riksdagsbibliote- ket anknuten upplysningstjänst för riksdagens ledamöter har därefter fort- satt. Beträffande de regler enligt vilka verksamheten bedrivits må näm- nas, att i ett första provisoriskt reglemente föreskrevs att upplysningstjäns- ten skall biträda riksdagens ledamöter vid insamling av sakuppgifter i frå— gor, som är under behandling i riksdagen eller som någon ledamot önskar bringa inför denna. I praxis har man icke ingått på någon prövning av de framställda spörsmålens omedelbara samband med riksdagsfrågor utan tjänsten står till förfogande i spörsmål av betydelse för riksdagsledamö- ternas >>offentliga verksamhet». Endast i mycket begränsad utsträckning har upplysningstjänsten hittills prövat möjligheten att utan direkt beställ- ning tillhandahålla riksdagens ledamöter informationsmaterial av mera allmänt intresse, exempelvis voteringssammanställningar. Som allmän re- gel gäller att upplysningstjänsten skall vara politiskt objektiv, dess perso- nal får ej utnyttjas för direkt författande av motioner, interpellationer, reservationer eller anföranden. Förfrågningar som kräver mer tidsödande efterforskningar kan endast besvaras, om de icke obehörigen inkräktar på den övriga verksamheten. Omfattningen av den verksamhet upplysnings- tjänsten bedrivit belyses av följande uppställning.
Antalet förfrågningar hos upplysningstjänsten var, såsom framgår av dessa uppgifter, ganska måttligt under de första åren men har sedan dess starkt vuxit. Särskilt är ökningen av antalet frågor under de två senaste redovisade åren påtaglig. Bland frågeställarna återfanns enligt verksam- hetsberättelsen för år 1962 över hälften av riksdagens leda-möter. Det har
År Totalantalat Härav Skriftligt frågor besvarade 1955 81 46 1956 95 59 1957 152 36 1958 237 68 1959 303 99 1960 412 174 1961 618 281 1962 999 425
också konstaterats att de mera kvalificerade frågornas andel av det totala antalet beställningar vuxit. En annan utvecklingstendens är att frågefre- kvensen blivit något jämnare fördelad över riksdagens sessionstider och att upplysningstjänsten numera användes i viss utsträckning även mellan sessionerna. Arbetet med uppgörande av registren till riksdagstrycket _ ett arbete som till väsentliga delar är förlagt till tiden mellan sessionerna — utföres numera av upplysningstjänsten.
Under senare år har en viss förstärkning av riksdagsbibliotekets perso- nal genomförts med särskild hänsyn till upplysningstjänstens behov. I bankoutskottets av riksdagen godkända utlåtande 1961: 19 förklarade ut— skottet sig sålunda anse den av upplysningstjänsten bedrivna verksamhe- ten värdefull och utskottet kunde tänka sig en utbyggnad av den hjälp, som i dessa former lämnades den enskilde riksdagsledamoten. I utlåtande 1962z32 erinrade utskottet åter om det allmänt vitsordade behovet av upplysningstjänsten men betonade, att i avvaktan på författningsutred- ningens förslag någon definitiv ståndpunkt till upplysningstjänstens or- ganisation och ställning i förhållande till biblioteket icke lämpligen borde fattas; upplysningstjänstens arbete syntes sålunda tillsvidare böra fortgå i de former som hittills tillämpats och ökning av personalen ske genom inrättande av extra tjänster. Även 1963 godkände riksdagen vissa förslag åsyftande en förstärkning av upplysningstjänstens personal (jfr BU utl. nr 21). Denna personal omfattar nu en föreståndare, bibliotekarie i Ag 25, en byråsekreterare i Ag 21, en assistent i reglerad befordringsgång samt ytterligare en assistent under sessionstid. Därtill kommer personal för skriv- arbete och expeditionsvaktsysslor.
Enligt utredningens mening kan det nu ej råda något tvivel om att den upplysningstjänst för riksdagens ledamöter som på försök inrättades 1955 visat sig fylla ett väsentligt och varaktigt behov. Dess tjänster har efter- frågats i allt större utsträckning och samtliga riksdagsgrupper har i skri- velse till utredningen förordat en förstärkning av upplysningstjänsten. Tiden synes därför vara inne att ge denna verksamhet en mera fast orga- nisation och personella resurser svarande mot nu anmälda behov. För att tillgodose den erforderliga Specialiseringen i fråga om den experthjälp som
skall stå riksdagsledamöterna till buds torde som ett minimum krävas att, vid sidan om föreståndartjänsten, finnes tre kvalificerade befattningsha- vare inriktade på skilda områden. Därutöver bör assistenter kunna anstäl- las i den omfattning förhållandena påkallar. För en verksamhet av detta slag är, det bör särskilt understrykas, tillgången på kvalificerad personal av avgörande betydelse. Saknas sådan personal, lönar det sig ej att begära hjälp av upplysningstjänsten i mera krävande sammanhang; finns kvali- ficerad personal att tillgå, blir det däremot naturligt att utnyttja den även för mera omfattande uppgifter. Utan att ingå på frågan om berörda tjäns- ters lönegradsplacering vill utredningen endast erinra om lönefrågans vikt med hänsyn till angelägenheten av att till upplysningstjänsten förvärva lämpliga befattningshavare.
Utredningens förslag rörande upplysningstjänstens personalorganisation står i visst samband med vad som nedan anföres om partigruppernas sekre- tariat. Förslaget förutsätter att dessa sekretariat, direkt eller indirekt, skall kunna utnyttja upplysningstjänsten. Möjligt är att bland annat här- igenom kraven på upplysningstjänsten inom en nära framtid blir så stora att den förordade personalförstärkningen kommer att framstå som otill- räcklig. Eftersom utredningens förslag i övrigt förutsätter en förstärkning av den tjänstemannakår som står till riksdagens förfogande _— bland an- nat gäller detta utskottens kanslier — torde emellertid den samlade effek- ten av de olika åtgärderna böra avvaktas, innan en ytterligare utbyggnad av upplysningstjänsten överväges.
Den allmänna uppläggning som verksamheten vid riksdagens upplys— ningstjänst under de gångna åren erhållit synes utredningen vara ända- målsenlig och väl avvägd. Hittills tillämpade, av biblioteksstyrelsen beslu- tade provisoriska reglemente bör ersättas av ett av riksdagen antaget regle- mente. Även om upplysningstjänstens personal i stor utsträckning utnytt- jar bibliotekets resurser, är de uppgifter som denna personal ställs inför och de kvalifikationskrav den skall uppfylla väsentligen andra än de som möter inom den vanliga bibliotekskarriären. Organisatoriskt sett synes där— för upplysningstjänsten böra bilda en i förhållande till riksdagsbiblioteket självständig enhet. Garantier för erforderlig samordning av upplysnings- tjänstens och bibliotekets verksamhet bör lämpligen kunna skapas genom att upplysningstjänsten står under ledning av samma styrelse som riks- dagsbiblioteket (se FRO 6 kap. 5 5). Framhållas må slutligen, att i sam- band med en utbyggnad av upplysningstjänsten dess lokalbehov också mås- te tillgodoses.
Sekreterare hos riksdagens partigrupper Såsom framgår av partigruppernas yttranden har olika meningar fram- förts angående frågan om statsbidrag till gruppsekretariatens verksamhet. Medan centerpartiets riksdagsgrupp förordar att kostnaderna för en eller
två sekreterare hos varje riksdagsgrupp bestrides av allmänna medel och den socialdemokratiska riksdagsgruppens förtroenderåd anser att frågan om statsbidrag till gruppsekretariaten förtjänar övervägas, intar riksdags- högerns förtroenderåd en avvisande hållning till förslag i denna riktning under hänvisning till vikten av partigruppernas självständighet och till allmänna principiella skäl.
Den större frågan om finansieringen av partiernas politiska propagan- da har författningsutredningen icke ansett sig böra taga upp till behand- ling (jfr del 2 sid. 50 f.). Enligt utredningens mening är det främst i sam— band med denna fråga som de principiella synpunkterna aktualiseras. Gruppsekretariaten sysslar med beredning av riksdagsärenden, både så- dana som berör hela gruppen och sådana som tages upp av enskilda med— lemmar. Då det är ett allmänt intresse att folkrepresentanterna vid sitt arbete i riksdagen erhåller så kvalificerat biträde som möjligt, synes det naturligt att denna verksamhet främjas genom statligt stöd. Uppenbarligen bör stödet ej utgå på ett sådant sätt att partigruppernas självständighet på något sätt beskäres.
Den enklaste formen för statligt bidrag till partigruppsekretariatens verksamhet kan synas vara, att till varje grupp av en viss storlek ställes ett anslag till fri disposition. Mot en sådan anordning kan dock invändas, att det förekommer att samma personer är verksamma både inom grupp- sekretariat och partiernas riksorganisationer och att man på angivet sätt över huvud ej kan erhålla egentliga garantier för att medlen användes för att skaffa avsedd kvalificerad sekreterarhjälp. Utredningen har därför, efter övervägande av olika uppslag, stannat vid att förorda följande lös- ning: Varje partigrupp av den storlek att den är representerad i riksdags- utskott äger rätt att under riksmöte erhålla biträde av en sekreterare som avlönas av statsmedel ; sekreteraren anställes av riksdagens kontor på för- slag av vederbörande riksdagsgrupp och enligt de anställningsvillkor kon- toret fastställer. En dylik anordning är enligt utredningens mening ägnad att undanröja de betänkligheter av skilda slag som användande av stats— medel i detta sammanhang på vissa håll uppväckt. Att en kvalificerad sekreterare för varje större partigrupp i riksdagen ansetts vara tillfyllest bör ses mot bakgrunden av förslaget om förstärkning av upplysnings— tjänsten.
Skrivhjälp Av svaren på frågeformuläret till riksdagens ledamöter framgår att sextio- fem procent av de svarande anser sig ha behov av skrivhjälp, de flesta av dem mellan en till tre timmar per vecka. Flertalet riksdagsgrupper uttalar också önskemål om att skrivhjälp ställes till förfogande.
Enligt utredningens uppfattning kan någon tvekan ej råda om att riks- dagens ledamöter bör ha tillgång till kostnadsfri skrivhjälp. Sådan hjälp
erfordras icke blott för det interna riksdagsarbetet utan även för ledamö- ternas förbindelser utåt, t. ex. med valmän, partiorganisationer och myn- digheter. Härvid mä erinras om att det av utredningen föreslagna person- valsystemet förutsätter en intensifiering av kontakten mellan väljare och valda. Skrivhjälp bör alltså finnas tillgänglig inom riksdagen. Det synes vidare rimligt och praktiskt att Skrivhjälp kan ställas direkt till grupp- sekretariatens förfogande. Givetvis bör denna hjälp ej utnyttjas för upp- gifter som normalt ankommer på partiernas riksorganisationer. Erforder- lig skrivpersonal bör anställas av riksdagens kontor.
Arbetsrum för riksdagens ledamöter Antalet rum i riksdagshuset som kan disponeras enskilt av riksdagens leda- möter var 35 under vårsessionen 1963, vartill kom 6 statsrådsrum. Av de 35 rummen var emellertid 20 reserverade för vissa ledamöter såsom tal- män, utskottsordförande och partiledare. Endast 15 rum stod sålunda till de cirka 350 övriga riksdagsledamöternas disposition, dvs. ett rum på drygt 20 ledamöter. Som jämförelse kan nämnas att totalt förfogar det danska folketinget över 75 arbetsrum för de 179 ledamöterna, den finska riksdagen har 50 rum för 200 ledamöter och det norska stortinget har 103 rum för 150 ledamöter.
Samtliga partigrupper har i sina skrivelser framhållit behovet av ökat antal arbetslokaler för de enskilda riksdagsledamöterna. Utredningen an- ser för sin del att en radikal förbättring av situationen på detta område måste genomföras. Den nedan närmare berörda planen för ombyggnad av riksdagshuset vid en övergång till enkammarsystem skulle enligt den pre- liminära planlösningen ge totalt 70 dagerbelysta arbetsrum för riksdags- ledamöter, vartill skulle komma ett mindre antal rum utan dager, använd- bara för tillfälligt arbete eller vila. Utredningen anser emellertid att, därest det av byggnadstekniska skäl ej är möjligt att gå längre, som ett minimi- krav bör uppställas att i genomsnitt ej fler än två ledamöter skall behöva dela ett rum. Även med den begränsning av ledamotsantalet som enkam- maralternativet förutsätter skulle detta innebära ett behov av sammanlagt omkring 150 arbetsrum. Härigenom aktualiseras, utöver vad som kan på- kallas av lokalbehovet i övrigt, frågan om riksdagens övertagande av riks- bankens hus (jfr BU 1962: 4). Enligt utredningens mening skulle ett sådant övertagande innebära ett väsentligt bidrag till lösningen av riksdagens lo- kalproblem.1
Riksdagshusets ombyggnad vid övergång till enkammarsystem Beträffande det på riksgäldsfullmäktiges uppdrag utarbetade preliminära förslaget till ombyggnad av riksdagshuset vid övergång till enkammarsy- stem anför fullmäktige bland annat följande:
1 Efter utredningens behandling av dessa spörsmål har kommittén för utredning av riks- dagsledamöternas bostadsfråga m.m. den 11 juli 1963 framlagt ett betänkande (stenc.), vari bl.a. även arbetsrumsfrågan närmare beröres.
Utredningen visar, att det är möjligt att inom riksdagshuset anordna en 'ny plenisal med bekväm plats för cirka 300 ledamöter ävensom för statsråden samt departements- och utskottstjänstemän. Enligt utredningsmännens förslag skulle den nya plenisalen anordnas inom det område i riksdagshusets södra del, som nu inrymmer andra kammarens plenisal jämte därtill anslutna sekundära ut- rymmen och ljusgårdar, vilket nödvändiggör utrivning av den inre del av huset, som ligger inom södra gårdssystemet, från källarplanet upp till taket. I byggna- dens norra del skulle första kammarens plenisal bibehållas och förslagsvis an- vändas såsom partilokal och kongressal. Några nämnvärda ingrepp i denna del av byggnaden skulle sålunda ej erfordras. Utskottsvåningen skulle likaså lämnas i huvudsak intakt. Genom förslagets realiserande skulle vinnas en rationell lo- kaldisposition samt snabba och bekväma kommunikationer emellan de olika vå- ningsplanen i husets mittparti ävensom en väsentlig utökning av antalet arbets- rum för riksdagsledamöter m. fl. Även andra trängande lokalanspråk, bl. a. från statsrevisorerna och pressen, torde därigenom kunna finna en ändamålsenlig lösning. (Angående ytterligare detaljer i ombyggnadsförslaget hänvisas till Bi— laga 10.)
I skrivelsen ansluter sig fullmäktige till utredningsmännens uppfattning, att ombyggnaden bör utföras efter det att sista riksdagen med två kamrar upplösts och jämväl till deras mening, att rikssalen är den lämpligaste lo- kalen för riksdagsplena under ombyggnadstiden.
Fullmäktige anför vidare att, därest författningsutredningen förordar införande av ett enkammarsystem, det torde »böra ankomma på fullmäk- tige att för tids vinnande efter erhållen kännedom härom och utan att av- vakta ett riksdagsbeslut i ämnet, hos riksdagen begära bemyndigande att vidtaga de projekterings- och andra förberedande åtgärder, som kan be- finnas erforderliga för att möjliggöra ett omedelbart igångsättande av ar- betena med riksdagshusets ombyggnad, så snart enkammarsystemet blivit i vederbörlig ordning stadfäst, och därjämte skapa förutsättningar för att riksdagsarbetet skall kunna fortgå under ombyggnadstiden med minsta möjliga störningar».
Det sålunda utarbetade preliminära ombyggnadsförslaget jämte tillhö- rande ritningar och modell har av utredningsmännen närmare presenterats för författningsutredningen. Förslaget visar hur man inom den nuvarande riksdagshusbyggnaden, på sätt som lämnar icke oväsentliga delar av byggnaden i huvudsak orörda, kan bereda plats för en kammare av den storleksordning utredningens enkammaralternativ förutsätter . samt hur man i samband därmed genom en allmän modernisering av huset kan tillgodose vissa andra lokalönskemål och behovet av förbättrade kommu— nikationer inom byggnaden; däremot bygger förslaget ej på någon mera allmän inventering av olika inom riksdagen förekommande lokalbehov. Utredningen har fått den uppfattningen att förslaget är väl ägnat att läg- gas till grund för utformningen av en slutlig ombyggnadsplan vid över- gång till enkammarriksdag. Vidare synes det rimligt att en ombyggnad verkställes först efter det att tvåkammarriksdagen upphört att fungera
men att oberoende härav det fortsatta planeringsarbetet igångsättes på tidigast möjliga stadium.
I anslutning till ombyggnadsförslaget vill utredningen också framhålla angelägenheten av att erforderligt lokalutrymme inom riksdagshuset be- redes pressen, ljudradion och televisionen. Det bör också vara möjligt att vid en ombyggnad —— i enlighet med önskemål som riksdagens kristna grupp framfört till utredningen — anordna ett med lämplig inredning för- sett andaktsrum inom riksdagens lokaler.
Reservationer och särskilda yttranden
I det följande återges de reservationer och särskilda yttranden som hänför sig till stadganden i förslaget till riksdagsordning.
Reservationer och särskilda yttranden avseende valsystem m. m., folk- omröstning, statsformen och regeringens beslutsformer har redovisats i del 1 s. 49 ff. Reservationer och särskilda yttranden avseende förslaget till rege— ringsform i övrigt har redovisats i del 2 s. 520 ff.
1 kap. 4 & Särskilt yttrande av herrar Rudholm, Stjernquist och Westerståhl Enligt första stycket pågår riksmöte så länge riksdagen finner det erforder- ligt. I andra stycket regleras ett specialfall, nämligen att regeringen, om urtima val beslutats, äger avbryta riksmöte under återstående del av val- perioden. Därefter följer i tredje stycket ett stadgande, att lagtima riks- möte som inletts den 15 Oktober avslutas senast den 15 maj följande år, såvida riksdagen icke beslutar annorlunda.
Den lagtekniska konstruktionen är enligt vår mening otillfredsställande. Först fastslås som huvudprincip, att riksmöte pågår så länge riksdagen finner det erforderligt. Därefter göres undantag för själva normalfallet, dvs. lagtima riksmöte som inledes den 15 Oktober. Sådant riksmöte skall avslu- tas senast å viss dag, den 15 maj följande år. Till sist innehåller undantags- bestämmelsen en möjlighet till undantag från undantaget med orden »så— vida riksdagen icke beslutar annorlunda». '
Det synes för övrigt icke lämpligt att i riksdagsordningen ange en viss dag såsom sista dag för riksmöte. Önskar riksdagen av arbetstekniska eller andra skäl att det i god tid fastställes en viss dag såsom sista dag för riks- mötet, bör beslut härom fattas vid varje särskilt riksmöte. Därigenom blir det möjligt att taga hänsyn till den skiftande arbetsbelastningen under olika är. I förevarande paragraf bör därför stadgas, att riksmöte pågår så länge riksdagen finner det erforderligt, dock längst till och med dagen före nästa lagtima riksmötes början. Från denna regel bör uppställas endast det un- dantaget, att regeringen äger efter urtima val under återstående del av val- perioden avbryta riksmöte.
1 kap. 85
Reservation av herrar Ahlkvist och Hallén
Enligt paragrafen får talmannen ej deltaga i överläggning, omröstning eller val, och enligt 20 å samma kap. skall ersättare för talmannen alltid inkallas, medan ersättare för vice talman må inkallas då den senare tjänst- gör såsom talman.
Vi kan ej ansluta oss till utredningens uppfattning på denna punkt. Enligt vår mening har utredningen ej anfört några bärande skäl för att ånyo ändra ifrågavarande författningsregel och placera talmannen i annat läge än vad utredningen exempelvis föreslår skall gälla för statsråd, som tillika valts till riksdagsledamot. Vi anser det vara principiellt oriktigt att en per- son, som valts till riksdagsman i vanlig ordning, skall vara berövad rätten att deltaga i ärendenas avgörande. Denna möjlighet bör ej vara oförenlig med de vidgade befogenheter, som talmannen skall få enligt utredningens förslag. Utredningen har ej dragit den rätta slutsatsen av sitt resonemang, när man vid lika delade röster tillerkänner talmannen utslagsröst. Även vi anser att talmannen i detta läge bör ha utslagsröst, men denna synes natur- ligare att förena med generell rösträtt i likhet med motsvarande stadganden i kommunallagarna.
En särskild svårighet med den av utredningen förordade konstruktionen sammanhänger med frågan om ersättares inkallande för vice talman, när denne — såsom lätt kan bli fallet — med kort varsel måste tjänstgöra som talman. Om ordinarie talman däremot har rösträtt betyder detta att även tjänstgörande vice talman bibehåller sin rösträtt, vilket i sin tur innebär att ersättare ej heller behöver inkallas för den sistnämnde.
Med hänvisning till vad som ovan anförts föreslår vi dels att talmannen i likhet med nu gällande regler har rösträtt vid ärendenas avgörande i riks- dagen, och dels att ersättare för ledamot som valts till talman inkallas en- ligt samma bestämmelser, som gäller för övriga riksdagsmän. Utredningens förslag om talmans rätt att avgiva röstförklaring bör i enlighet härmed ut- sträckas att omfatta alla omröstningar.
1 kap. 15 g
Reservation av herrar Dahlén, Wahlund och Wrigstad I tilläggsbestämmelserna till 1 kap. 15 å heter det: »Statsråd äger bemyndi- ga statssekreterare att i hans ställe vid sammanträde lämna riksdagen upp- lysningar.»
Liksom i författningsutredningens tidigare avgivna betänkande om re- geringsarbetet (SOU 1958: 14) anmäler vi på denna punkt avvikande me— ning. Hittillsvarande system _ att departementspersonal funnits tillgäng— lig och fortlöpande kunnat förse vederbörande statsråd med allt behövligt material för dennes egna inlägg — har i stort sett fungerat tillfredsstäl-
lande. En reform är därför icke av erfarenheten påkallad, detta så mycket mindre som ej heller statssekreteraren alltid är den person, som står pri- märupplysningarna närmast. Även statssekreteraren kan — såsom fram- gick av det tidigare betänkandet om regeringsarbetet -— i sin tur behöva suppleras med informationer från t. ex. rättsavdelningschefen eller expedi- tionschefen eller särskilt förordnad föredragande.
Under sådana förhållanden talar all rimlighet för att bevara kravet att statsrådet ensamt skall företräda sitt departement, varigenom den parla- mentariska ansvarigheten även i det direkta mötet med folkrepresenta- tionen oinskränkt markeras. Samtidigt undviks alla de komplikationer i fråga om formerna för statssekreterares yttranderätt (möjligheten att ta ordet när som helst, obegränsad replikrätt osv.), vilka annars omedelbart inträder.
1 kap. 18 g
Reservation av herrar Dahlén, Wahlund och Wrigstad I paragrafen stadgas att statsråd äger ta till orda oberoende av talarord- ningen. Denna rätt är naturlig. För att inom folkrepresentationen skapa nå— gorlunda likvärdiga arbetsvillkor mellan regering och opposition bör samma rätt emellertid uttryckligen tillerkännas även gruppledarna inom samtliga i riksdagen representerade partier eller annan talesman som riksdagsgrup- pen därtill utser.
1 kap. 20 & Reservation av herrar Dahlén och Wahlund I norska stortinget gäller för ledamot som är statsråd att ersättare skall inkallas. Denne fungerar då under hela den tid den ordinarie ledamoten är statsråd. Skälet härför är att eftersom de flesta ärenden som behandlas är regeringsförslag synes det olämpligt att personer som i förväg genom sin ställning som regeringsmedlemmar är bundna, skall deltaga i besluten härom.
Samma princip bör tillämpas i vårt land. Även Om i de flesta fall inte någon väsentlig skillnad skulle inträda med denna ordning, vore det dock tillfredsställande om den infördes, vilket vi alltså föreslår.
Särskilt yttrande av herrar Dahlén, Rudholm, Stjernquist och Westerståhl I 1 kap. 19 å och 20 5 första stycket stadgas att ledamot efter ansökan må beviljas ledighet från riksdagsarbetet samt att talmannen skall, om så er- fordras, inkalla ersättare för ledamot. I tilläggsbestämmelserna till 19 & anges att skälet för ledighetsansökan skall angivas.
Enligt vår uppfattning bör mer preciserade villkor uppställas för ledig- het som kan föranleda att ersättare inkallas. Riksdagen ådrar sig en extra
utgift då ersättare inkallas. Redan detta synes utgöra tillräckligt skäl för att villkor bör uppställas. Därtill kommer att en enskild ledamot kan tän- kas utsättas för påtryckning att vara borta från omröstning så att en ersät- tare med en för ett parti eller påtryckningsgrupp mer tilltalande åsikt in- kallas. Om särskilt angivna skäl måste anges för sådan ledighet som skall berättiga till inkallande av ersättare, erhåller ledamoten visst skydd. Vi föreslår att stadgandet i 1 kap. 20 9”, första stycket gives följande lydelse.
Har ledamot på grund av sjukdom, offentligt uppdrag eller annan ange- lägenhet av vikt beviljats ledighet från riksdagsarbetet, må talmannen in- kalla ersättare.
2 kap. 5 5 Särskilt yttrande av herrar Rudholm, Stjernquist och Westerståhl Enligt nu gällande bestämmelser löper efter statsverkspropositionens avläm— nande en allmän motionstid om femton dagar. I paragrafens första stycke föreslås, att det vid början av lagtima riksmöte skall finnas en allmän mo- tionstid om två veckor. Lagtima riksmöte inledes regelmässigt i mitten av oktober. Vid denna tidpunkt föreligger ännu icke budgetpropositionen; den skall enligt förslaget avlämnas senast den 15 december. Följdmotioner till budgetpropositionen skall enligt paragrafens andra stycke kunna avlämnas inom trettioen dagar. Utredningens förslag innebär sålunda, att motion avseende statens inkomster och utgifter för det närmast följande budget- året skall kunna avlämnas icke blott under en månad efter budgetproposi- tionens avlämnande utan även under två veckor i oktober, dvs. under tid då budgetarbetet pågår inom departementen. Att sådan motion kan avgivas innan budgetpropositionen avlämnats är enligt vår mening varken behöv- ligt eller lämpligt. Behandlingen av de budgetmotioner, som väckes under den allmänna motionstiden, bör nämligen icke påbörjas, förrän budgetpro- positionen samt följdmotionerna till denna avlämnats. Och det kan icke anses vara en tillfredsställande ordning att motioner väckes enbart i syfte att söka påverka det under denna tid pågående budgetarbetet inom departe- menten.
Vi förordar därför att paragrafens första stycke erhåller följande lydel- se: Vid lagtima riksmöte må motion avlämnas inom två veckor från den dag då riksmötet inletts. Sådan motion må dock ej avse statens inkomster och utgifter för det närmast följande budgetåret.
Särskilt yttrande av herrar Rudholm, Stjernquist, Westerståhl och Wrigstad Enligt fjärde stycket i denna paragraf må motion i frågor som omedelbar- ligen föranledes av något av riksdagen fattat beslut eller av annan under riksmötet inträffad händelse avlämnas, så länge lagtima riksmöte pågår.
Stadgandet, som övertagits från nuvarande R0 55 5, är synnerligen svår- tolkat. Praxis har varit mycket restriktiv. Då under senare tid motioner med stöd av detta stadgande någon enstaka gång tillåtits, har man knappast handlat konsekvent. Interpellations- och spörsmålsinstituten, liksom utskot- tens initiativrätt, synes erbjuda tillräckliga garantier för att sådana >>in- träffade händelser», som föranlett motioner, skall kunna upptagas till be- handling i riksdagen. Vi får därför förorda, att paragrafens fjärde stycke utgår.
2 kap. 6 % Särskilt yttrande av herrar Rudholm, Stjernquist och Westerståhl Enligt andra stycket i denna paragraf gäller för sådant urtima riksmöte, som inkallats på begäran av minst en tredjedel av riksdagens ledamöter, att motion i fråga som föranlett kallelse till riksmötet må avlämnas inom fyra dagar från den dag, då riksmötet inletts. Denna bestämmelse kan innebära en mycket vidsträckt motionsrätt, eftersom det angivna skälet för riks- mötets inkallande kan formuleras mycket vidsträckt, t. ex. »det ekonomiska läget», och således medföra en mera vittgående motionsrätt än vid urtima riksmöte i andra fall. Genom att framställa interpellationer, spörsmål eller yrkande om misstroendeförklaring torde utan vidare de ledamöter, som be- gärt det urtima riksmötet, kunna få till stånd en riksdagsdebatt om de frågor, som de önskar få behandlade. Vi föreslår därför att paragrafens andra stycke utgår.
NORDISK UDREDNINGSSERIE (NU) 1963
]. m'esunds-forblndelsen. 1. de].
STATENS
OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1963
Systematisk förteckning
(Sturarna inom klammer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)
Justiticdcpartementet
Utiännings tillträde till offentlig tjänst. [7] Förtattnlngsutredningen VI. Sveriges statsskick. Del 1. Lagförslag. [16] Del 2. Motiv. [17] Del 3. Motiv. Förslag till riksdagsordning. [18]
Utrikesdepartementet
utrikesförvaltningens organisation och personal— behov. [3] Administrativ organisation inom utrikesförvalt- ningen. [4]
Försvarsdepartementet Försvarskostnaderna budgetåren 1963/67. [51
Finansdenartementet
Preliminär nationalbudget för år 1963. [a] Undersökning av taxeringsutfallet. [14]
Ecklesiastikdepartemcntet
En teknisk institution inom Stockholms universi- tet. [1] 1955 års universitetsutredning VII. 1. Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning. [9] 2. Universitetsväsendets organisation. [10] Utbildning av lärare för jordbruk och skogsbruk samt fortbildning av lärare i yrkesämnen. [13] 1960 års gymnasieutrednlng. 1. Vägen genom gym— nasiet. [15]
Handelsdepartementet
översättning av fördrag angående upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen och tillhö- rande dokument. [12]
Inrikesdenartementet
Kommunalförbundens lånerätt. [2] Indelnings- och samarbetsfrågor i Göteborgs- och Maimöområdena. [6] Ulfåähållstillstånd m. m. för utländska studerande.
muus ruvcxnnukjl'rnn'dbnb, ESSELT AB. STOCKHOLM 1963