SOU 1967:26

Partiell författningsreform

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet

Den 1 april 1966 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepartementet att tillkalla sju sakkunniga för fortsatt utredning av författningsfrågan. Med stöd av bemyndigandet tillkallades den 6 april 1966 som sakkunniga lands- hövdingen O. Valter Åman, ordförande, samt ledamöterna av riksdagens andra kammare, kontorsföreståndaren S. B. Ingemund Bengtsson och för- bundsordföranden G. Ingvar Carlsson, ledamöterna av första kammaren, chefredaktören J. Allan Hernelius, redaktören N. Birger Lundström och skyddskonsulenten A. Georg Pettersson och ledamoten av andra kammaren, f. d. professorn Sten G. Wahlund. Som experter med huvuduppgift att fun- gera som suppleanter för de sakkunniga förordnades den 29 juli 1966 leda- möterna av andra kammaren, hemmansägaren Johannes M. Antonsson och redaktören N. G. Folke Björkman, ledamoten av första kammaren, borgmäs- taren T. Gudmund Ernulf och ledamoten av andra kammaren, fil. dr K. Hil- ding Johansson.

De sakkunniga har antagit benämningen grundlagberedningen.

Till huvudsekreterare förordnades den 6 april 1966 departementsrådet G. Rune Berggren. Som ytterligare sekreterare förordnades den 28 april 1966 hovrättsassessorerna 0. Gunnar Gråberg och Sven C. 0. Heurgren samt kanslirådet Nils O. Wentz.

I beredningens arbete har som experter deltagit justitierådet Lennart S. Fredlund, t. f. rättschefen Carl G. Lidbom, departementsrådet Tomas E. Löf— stedt, e. rådmannen Gösta E. Sandell, rektorn Lars G. Sköld och professorn Nils Nilsson-Stjernquist. Dessutom har som experter deltagit, i fråga om riksdagens arbetsformer sekreteraren i riksdagens andra kammare, jur. kand. Sune K. Johansson och sekreteraren i konstitutionsutskottet, precep- torn Fredrik Sterzel samt i fråga om valkretsindelningen landssekreteraren S. Arne Fröjd och departementssekreterarna Rune I. Olsson och Bengt E. Thufvesson.

Vid sidan av de särskilt förordnade experterna har ledamoten av första

kammaren, pol. mag. P. Olle R. Dahlén, professorn Carl Erik T. Fröberg, hyrådirektören Yngve A. E. Herrström, docenten Carl-Gunnar Janson, byrå- direktören Stig H. E. Lundgren och kanslichefen F. Oscar Östman efter sär- skilda uppdrag biträtt beredningen med valstatistiska beräkningar och andra undersökningar i fråga om valsystemet.

Den första etappen av grundlagberedningens arbete har i enlighet med direktiven inriktats på en partiell författningsreform. Beträffande de mest väsentliga frågorna som har behandlats i samband med den partiella re- formen har beredningens parlamentariska ledamöter fortlöpande rådgjort med sina resp. partiledningar.

Inom sekretariatet har arbetet varit uppdelat på tre sektioner. Inom sek- tion I har behandlats frågor om kammarsystemet och riksdagens arbets- former, inom sektion II valsystemet och vallagstiftningen och inom sektion III parlamentarismens inskrivande i författningen. Inom sektionerna har vissa frågor utretts av särskilt bildade arbetsgrupper.

Utredningsarbetet har bedrivits i nära samarbete med 1965 års valtekniska utredning. Kontakt har också hållits med bl.a. kommunalrättskommittén och länsindelningsutredningen. I fråga om central myndighet för röstsam- manråkning efter riksdagsval har överläggning ägt rum med statistiska cen- tralbyrån och i fråga om lokaler för enkammarriksdagen med riksdagens förvaltningskontor.

Beredningen har avgett remissyttrande över förmynderskapsutredningens promemoria den 9 januari 1967 angående myndighetsåldern och olika former av omyndighet (Stencil Ju 1967: 1).

Beredningen får härmed överlämna betänkandet »Partiell författnings— reform», som innefattar förslag till delreform av författningen i enlighet med beredningens uppdrag.

Reservationer har anmälts av herrar Hernelius och Wahlund enligt vad som framgår av betänkandet.

Av utredningsarbetet i fråga om den partiella reformen återstår att utforma förslag till ny riksdagsstadga enligt de riktlinjer som har dragits upp i be- tänkandet. Detta arbete pågår och beräknas kunna slutföras under hösten 1967. Den första utredningsetappen är därmed avslutad.

Beredningens utredningsarbete fortsätter med sikte på förslag till en total författningsrevision.

Stockholm den 28 april 1967.

Valter Åman Ingemund Bengtsson Ingvar Carlsson Allan Hernelius Birger Lundström Georg Pettersson Sten Wahlund

/ G. Rune Berggren

Författningsförslag

Förslag till

ändringar i regeringsformen1

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 35.

Statsrådets ledamöter hava förtroen- desysslor, varifrån Konungen må dem entlediga, när han prövar rikets tjänst det fordra. Konungen fatte sådana be- slut i statsrådet.

%

lzo. Riksdagen representerar svens- ka folket. De rättigheter och åligganden, som gällande lag tillägger rikets stän- der, tillkomma hädanefter riksdagen. Den fördelas i två kamrar, vilkas le- damöter väljas på sätt riksdagsordning- en och särskild av Konungen och riks- dagen gemensamt stiftad lag stadga. Kamrarna äga i alla frågor lika behö- righet och myndighet; skolande riksda- gen i kraft av denna grundlag samman- komma varje år den 10 januari, eller, om helgdag då inträffar, dagen där- efter.

1 Omtryckt 1965: 815

Statsministern entledigas, när han be- går det. Annan ledamot av statsrådet entledigas, när statsministern begär det. Förklarar riksdagen enligt 107 5 att le- damot av statsrådet icke åtnjuter riks- dagens förtroende, skall han entledi— gas, såvida förordnande om nytt val i hela riket till riksdagen icke meddelas inom en vecka efter det förklaringen gavs.

Avgår statsministern, skola övriga le- damöter av statsrådet entledigas.

Beslut om entledigande fattas av Konungen i statsrådet. Avser beslutet statsrådets samtliga ledamöter, träder det i tillämpning först när ny statsmi- nister utnämnes.

49.

1:o. Riksdagen representerar svenska folket. De rättigheter och åligganden, som gällande lag tillägger rikets stän- der, tillkomma hädanefter riksdagen. Riksdagens ledamöter väljas på sätt riksdagsordningen och särskild av Konungen och riksdagen gemensamt stiftad lag stadga. I kraft av denna grundlag skall riksdagen sammankom- ma varje år den 10 januari, eller, om helgdag då inträffar, dagen därefter.

(Nuvarande lydelse)

Om riksdagens sessioner och om rätt för Konungen eller visst antal av var- dera kammarens ledamöter att vinna riksdagens inkallande under tid, då riksdagssession ej pågår, stadgas i 2 5 riksdagsordningen. Om sammankallan- de av riksdagen i vissa särskilda fall gäller vad i 91, 92, 93, 94 och 108 55 finnes därom stadgat.

2:o. Skulle med hänsyn till något ärendes särskilda vikt och beskaffen— het prövas nödigt, att före dess avgö- rande folkets mening inhämtas, må Konungen och riksdagen genom sam- fällt stiftad lag förordna, att allmän folk- omröstning skall anställas. I lagen be- stämmes, vilken eller vilka frågor sko- la genom omröstningen besvaras, så ock tid och sätt för densamma. Rätt att del- taga i omröstningen tillkommer en var, som är röstberättigad vid val till riks- dagens andra kammare. Efter omröst— ningen behandlas ärendet i grundlags- enlig ordning.

&

Riksdagens kamrar äga att, på sätt i riksdagsordningen sägs, var för sig utse talman samt en förste och en and- re vice talman.

%

Varje riksdag skall för ärendenas be- redning tillsätta dessa utskott: ett ut- rikesutskott, ett konstitutionsutskott, ett statsutskott, ett bevillningsutskott, ett bankoutskott, tre lagutskott, ett jord- bruksutskott samt ett allmänt bered- ningsutskott med den sammansättning och de uppgifter, som i riksdagsord- ningen bestämmas.

Å riksdag, som sammanträder efter upplösning, varom i 5 108 stadgas, skola ej flera utskott tillsättas, än som erford- ras.

(Föreslagen lydelse)

Om riksdagens sessioner och om rätt för Konungen eller visst antal av riks- dagens ledamöter att vinna riksdagens inkallande under tid, då riksdagssession ej pågår, stadgas i 2 & riksdagsordning- en. Om sammankallande av riksdagen i vissa särskilda fall gäller vad i 91, 92, 93, 94 och 108 55 finnes därom stad- gat.

210. Skulle med hänsyn till något ärendes särskilda vikt och beskaffen- het prövas nödigt, att före dess avgö- rande folkets mening inhämtas, må Konungen och riksdagen genom samfällt stiftad lag förordna, att allmän folkom- röstning skall anställas. I lagen be- stämmes, vilken eller vilka frågor sko- la genom omröstningen besvaras, så ock tid och sätt för densamma. Rätt att del— taga i omröstningen tillkommer en var, som är röstberättigad vid val till riks- dagen. Efter omröstningen behandlas ärendet i grundlagsenlig ordning.

52.

Riksdagen utser, på sätt i riksdags- ordningen sägs, talman samt en förste, en andre och en tredje vice talman.

53.

Varje riksdag skall för ärendenas be- redning tillsätta dessa utskott: ett utri- kesutskott, ett konstitutionsutskott, ett statsutskott, ett bevillningsutskott, ett bankoutskott, fyra lagutskott, ett jord- bruksutskott samt ett allmänt bered- ningsutskott med den sammansättning och de uppgifter, som i riksdagsordning- en bestämmas.

Å riksdag, som sammanträder efter nytt val, varom i 108 & stadgas, skola ej flera utskott tillsättas, än som erford- ras.

(Nuvarande lydelse) &

Ledamöterna av riksdagens i före- gående 5 omförmälda utrikesutskott va- re ock ledamöter av en nämnd med uppgift att med Konungen rådpläga om ärenden, som angå rikets förhållande till främmande makter. Rådplägning med denna utrikesnämnd bör i alla ut- rikesärenden av större vikt äga rum före avgörandet. Då ärende förekom- mer till behandling, skola alla tillgäng- liga handlingar och upplysningar med- delas. De beslut Konungen fattar i ären- den, som varit föremål för rådplägning med nämnden, varde delgivna dess le- damöter senast vid nästa sammanträde.

Ministern för _________ Nämndens ledamöter ______

5

Ej må riksdagen, kamrarna eller nå- got riksdagens utskott i Konungens när- varo över något ämne rådpläga eller besluta.

&

I vilken ordning Konungens propo- sitioner, så ock av riksdagsmän inom kamrarna väckta frågor, må till avgö- rande företagas, därom stadgas i riks- dagsordningen.

5

Då vederbörande utskotts förslag rö- rande antingen statens reglerande eller bevillningens därefter lämpade hela be- lopp, eller vad till riksgäldskontorets ut- gifter och inkomster hörer, eller grun- derna för riksgäldskontorets styrelse och förvaltning till prövning hos riks- dagen förehaves, gälle vad angående be- handlingen av utskottens avgivna för- slag uti riksdagsordningen stadgas. Fat- ta kamrarna stridiga beslut, som ej var- da sammanjämkade, skola kamrarna var

(Föreslagen lydelse) 54.

Varje riksdag skall tillsätta en nämnd med uppgift att med Konungen rådplä- ga om ärenden, som angå rikets förhål- lande till främmande makter. Rådpläg- ning med denna utrikesnämnd bör i alla utrikesärenden av större vikt äga rum före avgörandet. Då ärende förekommer till behandling, skola alla tillgängliga handlingar och upplysningar medde- las. De beslut Konungen fattar i ären- den, som varit föremål för rådplägning med nämnden, varde delgivna dess le- damöter senast vid nästa sammanträde.

erhålla betydelse. därtill förbundna.

55. Ej må riksdagen eller något riksda- gens utskott i Konungens närvaro över något ämne rådpläga eller besluta.

56.

I vilken ordning Konungens proposi- tioner, så ock av riksdagsmän inom riksdagen väckta frågor, må till avgö— rande företagas, därom stadgas i riks- dagsordningen.

69. (Denna paragraf utgår.)

(Nuvarande lydelse)

för sig rösta om de olika beslut, vari vardera förut stannat; kommande den mening, som därvid erhåller de fleste ledamöters av båda kamrarna samman— räknade röster, att gälla såsom riksda— gens beslut.

5 När, i fråga om reglementariska före- skrifter för riksbanken eller om riks- bankens inkomster och utgifter eller om ansvarsfrihet för fullmäktige i riksban— ken, kamrarna stanna i stridiga beslut, skola kamrarna därom var för sig rös- ta, såsom i nästföregående 5 sägs.

&

På enahanda sätt förfares jämväl, där kamrarna sig icke förena om grunderna för någon bevillning, sättet för deras tillämpning, eller bevillningens fördel- ning till utgörande.

5

(Föreslagen lydelse)

70. (Denna paragraf utgår.)

71. (Denna paragraf utgår.)

81.

Denna regeringsform ______ riksdagars beslut. Då riksdagen hos Konungen anmält sitt beslut i grundlagsfråga, skall Konungen, därest beslutet innefattar bi- fall till ett av Honom framlagt förslag, förrän riksdagen åtskilts, låta sålunda beslutad grundlagsändring genom all- män kungörelse utfärda; och skall Konungens beslut härom meddelas riks- dagen genom öppet brev, som i vardera kammaren samtidigt uppläses av en statsrådets ledamot, den Konungen där- till förordnat. Antager riksdagen ett inom densamma väckt grundlagsför— slag, inhämte Konungen hela statsrå- dets tankar i ämnet och låte, där Han till förslaget samtycker, det tillkänna- giva genom kungörelse och öppet brev inom tid och på sätt nyss sagts. Läm- nar Konungen ej Sitt samtycke, med- dele Han, förrän riksdagen åtskilts, den-

Då riksdagen hos Konungen anmält sitt beslut i grundlagsfråga, skall Konungen, därest beslutet innefattar bi- fall till ett av Honom framlagt förslag, förrän riksdagen åtskilts, låta sålunda beslutad grundlagsändring genom all- män kungörelse utfärda; och skall Konungens beslut härom meddelas riks- dagen genom öppet brev, som i riksda- gen uppläses av en statsrådets ledamot, den Konungen därtill förordnat. Antager riksdagen ett inom densamma väckt grundlagsförslag, inhämte Konungen hela statsrådets tankar i ämnet och låte, där Han till förslaget samtycker, det till- kännagiva genom kungörelse och öp- pet brev inom tid och på sätt nyss sagts. Lämnar Konungen ej Sitt samtycke, meddele Han, förrän riksdagen åtskilts, densamma genom skrivelse de orsaker,

(Nuvarande lydelse)

samma genom skrivelse de orsaker, för vilka Han riksdagens beslut ej god— känner.

Beslutanderätt, som enligt denna re- geringsform tillkommer Konungen och riksdagen, gemensamt eller var för sig, eller annat statligt organ och ej avser frågor om stiftande, ändring, förklaring eller upphävande av grundlag, må i be- gränsad omfattning överlåtas på mellan- folklig organisation för fredligt samar- bete, till vilken riket är eller skall bli- va anslutet. Beslut om sådan överlå- telse fattas antingen i den ordning som gäller för grundlagsändring eller ock, om därmed förenad tidsutdräkt är till men för riket, samfällt av Konungen och en riksdag. I sistnämnda fall erfordras för beslut om Överlåtelse, att i vardera kammaren minst fem sjättedelar av de röstande och minst tre fjärdedelar av ledamöterna vid votering instämt i be- slutet.

&

Vad till ändring av grundlagarna, uti föreskriven ordning, riksdagen beslutit och Konungen gillat, eller Konungen föreslagit och riksdagen antagit, äge, sedan öppet brev, varom i nästföregåen- de paragraf förmäles, blivit i riksda— gens kamrar uppläst, kraft av grundlag.

5

1:0. Riksdagen äge gemensamt med Konungen makt att stifta allmän civil- och kriminallag ävensom kriminallag för krigsmakten och att sådan förut stif- tad lag förändra och upphäva. Ej må Konungen utan riksdagens samtycke, och icke riksdagen utan Konungens, nå- gon ny lag göra eller gammal avskaffa. Frågor härom må i riksdagens kamrar kunna väckas och skola, sedan veder-

för vilka Han riksdagens beslut ej god- känner.

Beslutanderätt, som enligt denna re- geringsform tillkommer Konungen och riksdagen, gemensamt eller var för sig, eller annat statligt organ och ej avser frågor om stiftande, ändring, förklaring eller upphävande av grundlag, må i be- gränsad omfattning överlåtas på mel- lanfolklig organisation för fredligt sam- arbete, till vilken riket är eller skall bliva anslutet. Beslut om sådan överlå- telse fattas antingen i den ordning som gäller för grundlagsändring eller ock, om därmed förenad tidsutdräkt är till men för riket, samfällt av Konungen och en riksdag. I sistnämnda fall er- fordras för beslut om överlåtelse, att i riksdagen minst fem sjättedelar av de röstande och minst tre fjärdedelar av ledamöterna vid votering instämt i be— slutet.

82.

Vad till ändring av grundlagarna, uti föreskriven ordning, riksdagen beslutit och Konungen gillat, eller Konungen föreslagit och riksdagen antagit, äge, sedan öppet brev, varom i nästföregåen- de paragraf förmäles, blivit i riksdagen uppläst, kraft av grundlag.

87.

1:o. Riksdagen äge gemensamt med Konungen makt att stifta allmän civil- och kriminallag ävensom kriminallag för krigsmakten och att sådan förut stiftad lag förändra och upphäva. Ej må Konungen utan riksdagens samtyc— ke, och icke riksdagen utan Konungens, någon ny lag göra eller gammal av- skaffa. Frågor härom må i riksdagen kunna väckas och skola, sedan veder—

hörande utskott däröver blivit hört, av riksdagen avgöras. Beslutar riksdagen för sin del någon ny lag eller gam- mal lags upphävande eller förändring, avlämnas förslag därom till Konungen, som inhämte statsrådets och lagrådets tankar däröver, och sedan Han Sitt be- slut fattat, meddele riksdagen antingen Sitt samtycke till dess åstundan eller Sina skäl att det vägra. Kan Konungen icke förr, än riksdagen åtskiljes, fatta och meddela Sitt beslut, vare Han oför- hindrad att före nästföljande riksdags öppnande eller, därest denna öppnas inom tio dagar från den föregående riksdagens slut, senast tio dagar efter öppnandet förslaget ordagrant bifalla och allmän kungörelse därom utfärda. Sker det ej, anses förslaget hava förfal- lit, och Konungen underrätte då riks- dagen vid dess nästa sammankomst om de skäl, som hindrat förslagets anta- gande. Finner Konungen gott någon lagfråga för riksdagen framställa, äske Han statsrådets och lagrådets yttrande däröver, samt meddele Sin proposition tillika med berörda yttranden åt riks- dagen, som med frågan vidare förfar, såsom i riksdagsordningen sägs.

2:o. Riksdagen äge ock ______

%

Uti riksdagens kamrar må frågor väc- kas om förändring, förklaring och upp- hävande av lagar och författningar, som rikets allmänna hushållning röra; om sådana nya lagars stiftande samt om grunderna för allmänna inrättningar av alla slag. Riksdagen äge dock icke makt att i dessa mål annat eller mera besluta, än föreställningar och önsk— ningar, att hos Konungen anmälas, och varå Konungen, sedan statsrådet där- över blivit hört, göre det avseende Han för riket nyttigt finner. Vill Konungen åt riksdagen överlämna att gemensamt

hörande utskott däröver blivit hört, av riksdagen avgöras. Beslutar riksdagen för sin del någon ny lag eller gammal lags upphävande eller förändring, av- lämnas förslag därom till Konungen, som inhämte statsrådets och lagrådets tankar däröver, och sedan Han Sitt be- slut fattat, meddele riksdagen antingen Sitt samtycke till dess åstundan eller Sina skäl att det vägra. Kan Konungen icke förr, än riksdagen åtskiljes, fatta och meddela Sitt beslut, vare Han oför- hindrad att före nästföljande riksdags öppnande eller, därest denna öppnas in- om tio dagar från den föregående riks- dagens slut, senast tio dagar efter öpp- nandet förslaget ordagrant bifalla och allmän kungörelse därom utfärda. Sker det ej, anses förslaget hava förfallit, och Konungen underrätte då riksdagen vid dess nästa sammankomst om de skäl, som hindrat förslagets antagande. Finner Konungen gott någon lagfråga för riksdagen framställa, äske Han stats- rådets och lagrådets yttrande däröver, samt meddele Sin proposition tillika med berörda yttranden åt riksdagen, som med frågan vidare förfar, såsom i riksdagsordningen sägs.

förslagets antagande.

89.

I riksdagen må frågor väckas om för- ändring, förklaring och upphävande av lagar och författningar, som rikets all- männa hushållning röra; om sådana nya lagars stiftande samt om grunder-- na för allmänna inrättningar av alla slag. Riksdagen äge dock icke makt att" i dessa mål annat eller mera besluta, än föreställningar och önskningar, att. hos Konungen anmälas, och varå Konungen, sedan statsrådet däröver bli- vit hört, göre det avseende Han för ri-- ket nyttigt finner. Vill Konungen åt riksdagen överlämna att gemensamt med!

med Honom något avgöra, som rikets allmänna styrelse rörer, då förfares därmed, på det sätt, som angående lag- frågor är i 87 5 1 mom. stadgat.

5

Under riksdagens, dess kamrars eller utskotts överläggningar och prövning må icke uti något annat fall eller på något annat sätt, än grundlagarna bok— stavligen föreskriva, komma frågor om ämbets- och tjänstemäns till- och avsät- tande, regerings- och domaremakternas beslut, resolutioner och utslag, enskilda medborgares och korporationers för- hållanden, eller verkställigheten av nå— gon lag, författning eller inrättning.

(Föreslagen lydelse) Honom något avgöra, som rikets allmän- na styrelse rörer, då förfares därmed, på det sätt, som angående lagfrågor är i 87 ä 1 mom. stadgat.

90.

Under riksdagens eller dess utskotts överläggningar och prövning må icke uti något annat fall eller på något an- nat sätt, än grundlagarna bokstavligen föreskriva, komma frågor om ämbets- och tjänstemäns till— och avsättande, regerings- och domaremakternas beslut, resolutioner och utslag, enskilda med- borgares och korporationers förhållan— den, eller verkställigheten av någon lag, författning eller inrättning.

% 103.

Riksdagen skall vart fjärde år, på sätt riksdagsordningen stadgar, tillsätta en nämnd, som äge att döma, huruvida högsta domstolens och regeringsrättens samtliga ledamöter gjort sig förtjänta att i deras viktiga kall bibehållas, el- ler om vissa av dem, utan bevisligen begångna fel och brott, varom före- gående å handlar, likväl kunde anses höra från detta kall skiljas. Beslutar denna nämnd efter omröstning i den ordning, som i riksdagsordningen sägs, att någon eller några av högsta domsto- lens eller regeringsrättens ledamöter skola anses vara ifrån riksdagens för- troende uteslutna, blive han eller de därefter av Konungen, hos vilken riks— dagen skall härom göra anmälan, ifrån ämbetet genom nådigt avsked skilde. Dock tillägge Konungen honom eller dem vardera en årlig pension till lö- nens halva belopp.

Riksdagen skall vart tredje år, på sätt riksdagsordningen stadgar, tillsät— ta en nämnd, som äge att döma, huru- vida högsta domstolens och regerings- rättens samtliga ledamöter gjort sig för- tjänta att i deras viktiga kall bibehållas, eller om vissa av dem, utan bevisligen begångna fel och brott, varom föregåen- de 5 handlar, likväl kunde anses höra från detta kall skiljas. Beslutar denna nämnd efter omröstning i den ordning, som i riksdagsordningen sägs, att nå- gon eller några av högsta domstolens eller regeringsrättens ledamöter skola anses vara ifrån riksdagens förtroende uteslutna, blive han eller de därefter av Konungen, hos vilken riksdagen skall härom göra anmälan, ifrån ämbetet ge- nom nådigt avsked skilde. Dock tillägge Konungen honom eller dem vardera en årlig pension till lönens halva belopp.

5 107.

Skulle konstitutionsutskottet anmär- ka, att statsrådets ledamöter samfällt eller en eller flera av dem, uti deras

l:a. Skulle konstitutionsutskottet an- märka, att statsrådets ledamöter sam- fällt eller en eller flera av dem, uti

rådslag om allmänna mått och steg, icke iakttagit rikets sannskyldiga nyt— ta, eller att någon föredragande icke med oväld, nit, skicklighet och drift sitt förtroendeämbete utövat, äge då utskot- tet att sådant tillkännagiva för riksda- gen, vilken, om den finner rikets väl det kräva, kan hos Konungen skrift- ligen anmäla sin önskan, att Han ville ur statsrådet och ifrån ämbetet skilja den eller dem, emot vilka anmärkning blivit gjord.

Frågor uti detta ämne kunna i riks- dagens kamrar väckas och av andra riksdagens utskott än konstitutionsut- skottet hos kamrarna andragas, men icke av riksdagen avgöras förr, än sist- nämnda utskott däröver blivit hört. Un- der riksdagens överläggningar därom skola icke Konungens beslut uti mål, som röra enskilda personers eller kor- porationers rättigheter och angelägen- heter, kunna ens nämnas, ännu mindre någon riksdagens prövning understäl- las.

Allt vad riksdagen efter granskning godkänt eller lämnat oanmärkt, bör an- ses hava vunnit decharge i avseende på det granskade, och ingen ny, till an— svarighet förbindande, granskning av ny riksdag i samma mål vara tillåten; dock bör, oaktat den av riksdagens ut— skott eller revisorer förrättade gene— rella översikt av statsmedlens utdel- ning, det åligga vederbörande ämbets- män att verkställa den speciella revi- sion, som dem i kraft av deras ämbets— befattning tillkommer.

deras rådslag om allmänna mått och steg, icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta, eller att någon föredragande icke med oväld, nit, skicklighet och drift sitt ämbete utövat, äge då utskottet att sådant tillkännagiva för riksdagen.

Frågor uti detta ämne kunna väckas av riksdagsledamot eller annat riks- dagens utskott än konstitutionsutskottet genom skriftlig anmälan till konstitu- tionsutskottet. Under riksdagens över- läggningar därom skola icke Konungens beslut uti mål, som röra enskilda perso— ners eller korporationers rättigheter och angelägenheter, kunna ens nämnas, ännu mindre någon riksdagens pröv- ning underställas.

2:o. Riksdagen äger på yrkande av minst en tiondel av riksdagens ledamö- ter förklara, att ledamot av statsrådet icke åtnjuter riksdagens förtroende (misstroendeförklaring). Sådan förkla- ring må dock icke avgivas under tiden från det val som avses i 13 5 1 mom. riksdagsordningen ägt rum eller förord—

(Föreslagen lydelse) nande om nytt val i hela riket till riks- dagen meddelats, till dess då löpande valperiod upphör. För misstroendeförklaring fordras att mer än hälften av riksdagens ledamöter vid omröstning förenat sig därom.

& 108.

Konungen må upplösa riksdagen, där- est Han, såsom i riksdagsordningen sägs, förordnar om nya val till båda kamrarna, eller den ena av dem. Var- der riksdagen upplöst, skall den sam- manträda å den tid inom tre månader från upplösningen, som Konungen be- stämmer, samt må ej vidare av Konungen upplösas förr än efter fyra månader från det senare sammanträdets början.

Har Konungen, såsom i riksdagsord- ningen sägs, förordnat om nytt val i hela riket till riksdagen, må riksdagssession avbrytas. Beslut därom meddelas av Konungen, om statsministern begär det.

Efter valets avslutande skall riksda- gen sammanträda å den tid inom tre må— nader från det förordnandet om nytt val meddelades, som Konungen bestämmer. Sådant förordnande må ej ånyo medde- las förrän efter fem månader från sam- manträdets början.

5 110.

Ej må talan mot riksdagsman väckas eller friheten honom berövas för hans gärningar eller yttranden i denna egen- skap, utan att den kammare, till vilken han hörer, sådant tillåtit genom uttryck- ligt beslut, däruti minst fem sjättedelar av de röstande instämt. Ej heller skall någon riksdagsman kunna förvisas från den ort, där riksdag hålles. Skulle nå- gon enskild man eller någon kår, mili- tär eller civil, eller ock någon menig- het, av vad namn de vara må, anting- en av egen drift eller med anledning av befallning, våldtöra riksdagen, dess kamrar eller utskott eller någon en- skild riksdagsman, eller störa friheten i deras överläggningar och beslut, vare sådant, där det ej är högförräderi, an- sett som uppror; vad om försök, förbe- redelse eller stämpling till uppror eller underlåtenhet att avslöja sådant brott är stadgat äge jämväl motsvarande tillämp-

Ej må talan mot riksdagsman väckas eller friheten honom berövas för hans gärningar eller yttranden i denna egen- skap, utan att riksdagen sådant tillåtit genom uttryckligt beslut, däruti minst fem sjättedelar av de röstande instämt. Ej heller skall någon riksdagsman kun- na förvisas från den ort, där riksdag hålles. Skulle någon enskild man eller någon kår, militär eller civil, eller ock någon menighet, av vad namn de vara må, antingen av egen drift eller med an- ledning av befallning, väldföra riksda- gen, dess utskott eller någon enskild riksdagsman, eller störa friheten i deras överläggningar och beslut, vare sådant, där det ej är högförräderi, ansett som uppror; vad om försök, förberedelse el- ler stämpling till uppror eller underlå- tenhet att avslöja sådant brott är stad- gat äge jämväl motsvarande tillämpning. Det ankommer på riksdagen att i laga

ning. Det ankommer på riksdagen att i laga ordning låta beivra förbrytelser, varom här är fråga.

Bliver riksdagsman, under tid då ses- sion pågår, eller under resa till eller ifrån riksdagen, när man vet honom i sådant ärende stadd vara, med ord eller gärning ofredad, gälle därom vad angående våld eller förolämpning emot Konungens ämbetsmän, i eller för äm- bete, i allmän lag stadgat är. Samma lag vare, om riksdagens fullmäktige, re- visorer eller ombudsmän, eller sekre- terare eller kanslibetjänte i någon av riksdagens kamrar eller i något dess ut- skott, i eller för utövning av sådan be- fattning, våldföres eller förolämpas.

ordning låta beivra förbrytelser, varom här är fråga.

Bliver riksdagsman, under tid då ses— sion pågår, eller under resa till eller ifrån riksdagen, när man vet honom i sådant ärende stadd vara, med ord eller gärning ofredad, gälle därom vad an— gående våld eller förolämpning emot Konungens ämbetsmän, i eller för äm— bete, i allmän lag stadgat är. Samma lag vare, om riksdagens fullmäktige, reviso- rer eller ombudsmän, eller sekreterare eller kanslibetjänte i riksdagen eller i något dess utskott, i eller för utövning av sådan befattning, våldföres eller förolämpas.

Övergångsbestämmelser

De bestämmelser i regeringsformen som nu ändrats äga dock alltjämt tillämpning i sin äldre lydelse till utgången av år 1970 utom beträffande val till riksdagen, som avser uteslutande tid därefter.

Meddelas beslut enligt 30 & riksdagsordningen om uppskov med det val till riks- dagen som skall äga rum i september 1970 och om förlängning av de vid utgången av samma år utlöpande valperioderna, innebär beslutet motsvarande förlängning av den tid under vilken bestämmelser, som beröras av de nu antagna ändringarna, skola tillämpas i sin äldre lydelse.

Förslag till

ändringar i riksdagsordningen1

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

51.

1. Svenska folket representeras av riksdagen, fördelad i två kamrar, den första och den andra, vilka i alla frå- gor hava lika behörighet och myndig- het.

1. Svenska folket representeras av riksdagen. Riksdagen består av trehundrafemtio ledamöter.

Riksdagsmännen kunna ______ rikets grundlagar. 2. Skulle med ————————— är stadgat.

52.

Riksdagen skall, ________ Riksdagens vårsession avslutas se- nast den 31 maj; dock att riksdagen, därest behandlingen av framlagda ären- den bedömes kunna avslutas senast den 15 juni, må, efter hörande av den i 50 & omförmälda talmanskonferens, besluta att sessionen skall pågå till och med sistnämnda dag. Har riksdagen enligt 58 % till höstsession uppskjutit behand- lingen av framlagda ärenden, skola tal- männen kalla riksdagen till höstsession med början å dag efter den 15 okto- ber, som prövas lämplig; och skall ses- sionen därefter pågå så länge det fin- nes erforderligt. Riksdagen är avslutad den 31 december; dock må Konungen, då synnerliga skäl därtill äro, med mot- svarande förlängning av utlöpande val- period, besluta att uppskjuta riksdagens avslutning, vilken skall äga rum senast dagen före nästföljande riksdags början.

1 Omtryckt 1965: 816

— tidigare dag.

Riksdagens vårsession avslutas senast den 31 maj; dock må riksdagen, om syn- nerliga skäl äro därtill, efter hörande av den i 50 & omförmälda talmanskonfe- rens, besluta att sessionen skall pågå längst till och med den 15 juni. Har riksdagen enligt 58 s till höstsession uppskjutit behandlingen av framlagda ärenden, skall talmannen kalla riksda- gen till höstsession med början å dag i oktober, som prövas lämplig; och skall sessionen därefter pågå så länge det finnes erforderligt. Riksdagen år avslu- tad den 31 december; dock må Konung- en, om synnerliga skäl äro därtill, med motsvarande förlängning av utlöpande valperiod, besluta att uppskjuta riksda— gens avslutning, vilken skall äga rum senast dagen före nästföljande riksdags början.

Konungen må —— — — —— — — — extra session.

Under samma tid må ock sextiofem ledamöter av första kammaren eller ett- hundra ledamöter av andra kammaren begära riksdagens inkallande till extra session; i vilket fall särskilt skäl för framställningen skall uppgivas och kal- lelsen utfärdas senast till tjugonde da— gen efter det begäran framställdes.

Om sammankallande _______

Under samma tid må ock minst en tredjedel av riksdagens ledamöter be- gära riksdagens inkallande till extra ses- sion; i vilket fall särskilt skäl för fram- ställningen skall uppgivas och kallelsen utfärdas senast till tjugonde dagen efter det begäran framställdes.

— — därom stadgat.

53.

Riksdagsmännen utses till båda kam- rarna genom val för viss tid; dock äger Konungen, innan den tid tilländagått, att förordna om nya val i hela riket till båda kamrarna eller den ena av dem.

%

Konungen må upplösa riksdagen, där- est Han förordnar om nya val till bå— da kamrarna eller den ena av dem. Varder riksdagen upplöst, skall den sammanträda å den tid inom tre må- nader från upplösningen, som Konung- en bestämmer, och må den ej vidare av Konungen upplösas förrän fyra må- nader från det senare sammanträdets början förflutit.

Kamramas bildande

a) Första kammaren.

b) Andra kammaren.

Riksdagens ledamöter utses genom val för en tid av tre år, som räknas från och med januari månads början året näst efter det under vilket valet skett.

Innan treårsperioden utgått må dock förordnas om nytt val i hela riket till riksdagen. Sådant förordnande medde- las av Konungen, om statsministern be- går det. Valet gäller för tiden från och med dagen, då riksdagen enligt 5 5 sam- manträder första gången efter valet, till och med utgången av den treårsperiod för vilken val senast hållits.

Har Konungen förordnat om nytt val i hela riket till riksdagen, må riksdags- session avbrytas. Beslut därom medde- las av Konungen, om statsministern be- gär det.

Efter valets avslutande skall riksda- gen sammanträda å den tid inom tre månader från det förordnandet om nytt val meddelades, som Konungen bestäm- mer. Sådant förordnande må ej ånyo meddelas förrän efter fem månader från sammanträdets början.

Val till riksdagen

(Denna rubrik samt därunder upptag- na 6—12 55 utgår.) (Denna rubrik utgår.)

(Nuvarande lydelse)

21 (Föreslagen lydelse)

5 13.

Andra kammarens ledamöter skola till antalet vara tvåhundratrettio eller det högre tal, som föranledes av stadgandet i 15 5 3 mom. De skola väljas för en tid av fyra är, räknade från och med ja- nuari månads början året näst efter det, under vilket valet skett.

5 14.

Rikets indelning i valkretsar innehål- les i vallagen.

1. Val till riksdagen enligt 3 5 första stycket förrättas å de dagar under sep- tember månad som i vallagen sägs.

2. Meddelas förordnande om nytt val ihela riket, förrättas valet ofördröjligen.

3. Avgår riksdagsman före utgången av den tid, för vilken han blivit vald, fylles ledigheten genom ny röstsamman- räkning pä sätt i vallagen sägs.

5 14.

Valen till riksdagen äro omedelbara. Varje röstande har en röst. Valsedel skall innehålla partibeteckning (partinamn eller annan beteckning i ord för viss grupp av valmän eller för viss menings- riktning) enligt vad som föreskrives i vallagen.

Rösträtt tillkommer den som är svensk medborgare och uppnått tjugu års ålder senast under kalenderåret närmast före valet. Den som på grund av domstols förklaring är eller efter uppnådd myn- dighetsålder skall förbliva omyndig äger dock ej rösträtt.

Till efterrättelse vid val skall finnas röstlängd. Rösträtten skall, på sätt i val- lagen finnes närmare beståmt, grundas på förhållandena vid tiden för röst— längdens tillkomst, ändå att förändring före valet inträffar.

5 15.

1. Riksdagens ledamöter väljas i val- kretsar. Om rikets indelning i valkret- sar föreskrives i vallagen.

2. Mellan partier fördelas platserna i riksdagen i två omgångar. ! första om- gången fördelas trehundratio platser in- om valkretsarna. I andra omgången för- delas gemensamt för hela riket fyrtio platser, vilka tillföras valkretsarna en- ligt 17 _é' 3 mom.

(Nuvarande lydelse) 5 15.

1. I varje valkrets väljes, efter folk- mängden vid början av året näst före den fyraårsperiod, för vilken valen gäl- la, en riksdagsman för varje fullt tal, motsvarande en tvåhundratrettiondel av rikets folkmängd.

2. Därest det antal riksdagsmän, som med tillämpning av stadgandet i 1 mom. bör utses, icke uppgår till tvåhundra— trettio, skola, för ernående av detta an- tal, de valkretsar, vilkas folkmängd mest överskjuter de tal, som enligt sam- ma mom. äro bestämmande för riks- dagsmännens antal inom valkretsarna, var för sig i ordning efter överskottens storlek vara berättigade att välja ytter- ligare en riksdagsman. Äro överskotts- talen lika för två eller flera valkretsar, avgöres, där så är nödigt, företrädet genom lottning på sätt i 6 ä' 6 mom. är stadgat.

3. Uppgår det antal riksdagsmän, som enligt 1 och 2 mom. bör utses i en valkrets, antingen icke till tre eller ock till minst tre men ej fem, skall antalet ökas i förra fallet till tre och i senare fallet till fem.

4. Det antal riksdagsmän, varje val- krets enligt ovan angivna grunder äger utse, fastställes för varje fyraårsperiod av Konungen.

&” 16.

Valrätt tillkommer en var man och kvinna, som är svensk andersåte och senast under nästföregående kalenderår uppnått tjugu års ålder.

Valrätt mä dock ej utövas av den som på grund av domstols förklaring är eller efter uppnådd myndighetsålder skall förbliva omyndig.

Till efterrättelse vid val skall finnas röstlängd; och skall, på sätt i vallagen finnes närmare bestämt, valrätten grun—

(Föreslagen lydelse) 5 16.

Konungen bestämmer för varje tre- årsperiod det antal platser som i första omgången skall fördelas mellan partier inom varje valkrets. För varje valkrets bestämmes efter antalet röstberättigade i valkretsen vid början av året närmast före treårsperioden en plats för varje fullt tal, som motsvarar en trehundra- tiondel av antalet röstberättigade i ri- ket. Om det behöves för att trehundra- tio platser skola bliva utdelade, bestäm- mes för de valkretsar, i vilka antalet röstberättigade mest överskjuter hela trehundrationdelar av antalet röstberät- tigade i riket, ytterligare en plats i ord- ning efter överskottens storlek.

(Nuvarande lydelse) das på förhållandena vid tiden för röst— längdens tillkomst, ändå att förändring före valet inträffar.

5 17.

1. Val till riksdagsmän i andra kam- maren verkställas året näst före början av de fyra år, för vilka valen gälla, å den dag, under september månad, som i vallagen sägs.

2. Förordnar Konungen om nya val, förrättas dessa ofördröjligen för den tid, som återstår av fyraårsperioden.

3. Avgår riksdagsman innan den tid, för vilken han blivit vald, tilländalupit, fylles ledigheten på sätt i vallagen sägs. Skall ledigheten fyllas genom nytt val, verkställes sådant ofördröjligen för den återstående tiden.

5 18.

Valen till andra kammaren äro ome— delbara och, där två eller flera riks- dagsmän skola utses, proportionella. Vid dessa val tillkommer varje röstande lika röst.

Närmare bestämmelser om valen med— delas i vallagen.

23 (Föreslagen lydelse)

5 17.

1. Endast parti, som fått minst fyra procent av rösterna i hela riket, är be- rättigat att deltaga i fördelningen av platserna i riksdagen. Annat parti äger dock deltaga i fördelningen iförsta om- gången inom valkrets, där partiet fått minst tolv procent av rösterna.

2. Vid fördelningen valkretsvis i första omgången tilldelas platserna i val— kretsen en efter annan det parti som för varje gång uppvisar det största jämfö- relsetalet. Jämförelsetalet erhålles, så länge partiet icke tilldelats någon plats, genom att partiets rösttal i valkretsen delas med 1,4 och därefter genom att rösttalet för varje gång delas med det

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

tal som motsvarar dubbla antalet plat- ser, som partiet redan erhållit i valkret- sen, ökat med ett.

3. Vid fördelningen i andra omgång- en beräknas först med motsvarande till- lämpning av bestämmelserna i 2 mom. hur många platser i riksdagen som skulle tillfallit varje deltagande parti, om platserna fördelats mellan dessa par- tier på grund av deras sammanlagda rösttal i hela riket. Därvid bortses från plats som i första omgången tillfallit parti, vilket icke äger deltaga i fördel- ningen. Har parti, som äger deltaga i fördelningen, redan i första omgången erhållit flera platser än som nu beräk- nats för partiet, skall ny beräkning ske med uteslutande av detta parti och med bortseende från de platser som tillfallit partiet. Av de fyrtio platser, som skola förde- las i andra omgången, tilldelas varje parti så många som motsvara skillnaden mellan det antal platser som beräknats för partiet enligt första stycket och det antal som sammanlagt tillfallit partiet i första omgången. Av de platser som parti erhållit i andra omgången tillföres den första par- tiet i den valkrets där partiet efter för- delningen i första omgången har större jämförelsetal än i övriga valkretsar. Öv- riga platser tillföras en efter annan par- tiet i valkrets, där partiet för varje gång uppvisar störst jämförelsetal vid fortsatt tillämpning av bestämmelserna i 2 mom. på partiets rösttal i valkret- sarna.

5 18.

För varje plats som parti erhållit en- ligt 17 ,? utses en riksdagsledamot enligt vad som föreskrives i vallagen. Har parti i någon valkrets erhållit flera platser än antalet på partiets valsedlar upptag-

(Nuvarande lydelse)

& 19.

Till ledamöter i andra kammaren kunna endast utses män och kvinnor, som uppnått tjugotre års ålder samt äga valrätt inom valkretsen eller, där fråga är om stad, bestående av flera valkret- sar, inom någon av dessa.

5

För en var, som blivit utsedd till le- damot i andra kammaren, skall, på sätt i vallagen närmare stadgas, fullmakt ofördröjligen utfärdas i två exemplar, av vilka det ena överlämnas åt den val- de och det andra insändes till det de- partement, till vilket justitieärendena höra.

%

Vill ledamot av andra kammaren be- fattningen sig avsäga, äger han det göra vid valtillfället eller sedermera, under tid då session ej pågår, hos Konungens befallningshavande.

(Föreslagen lydelse)

na namn vilka avse själva riksdagsman- navalet, tillföras överskjutande platser partiet i andra valkretsar, där partiet deltager i fördelningen i första omgång— en, med motsvarande tillämpning av bestämmelserna i 17 5 3 mom. tredje stycket.

Kan plats icke besättas enligt bestäm- melserna i första stycket, skall platsen vara obesatt under den tid för vilken valet gäller.

Till ledamot av riksdagen kan utses endast den som uppnått tjugutre års ål— der och äger rösträtt vid val till riksda- gen.

5 19.

Uppkomma lika tal vid tillämpning av 16, 17 eller 18 5, avgöres vid behov företrädet genom lottning.

20.

För en var, som blivit utsedd till leda- mot av riksdagen, skall, på sätt i valla- gen närmare stadgas, fullmakt ofördröj- ligen utfärdas i två exemplar, av vilka det ena överlämnas åt den valde och det andra insändes till det departement, till vilket justitieärendena höra.

Har i någon valkrets val upphävts med anledning av besvär eller är valet ogiltigt enligt 25 5, gälla likväl utfärda- de fullmakter, till dess nya ledamöter blivit utsedda.

21.

Vill ledamot av riksdagen befattningen sig avsäga, äger han det göra vid val- tillfället eller sedermera, under tid då session ej pågår, hos Konungens befall- ningshavande.

26 (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

& 22.

Är någon missnöjd med val till riks- dagsman i andra kammaren, må han däröver hos Konungen anföra besvär. För sådant ändamål äger klaganden hos Konungens befallningshavande äska be- hörigt protokollsutdrag, vilket inom högst tre dagar därefter bär till klagan- den utlämnas; och skall han, vid för- lust av talan, sist inom tio dagar efter valförrättningens slut med sina till Konungen ställda besvär inkomma till Konungens befallningshavande, som, på sätt i 11 5 stadgas, lämnar vederbörande tillfälle att sig förklara. Sedan den för förklarings avgivande bestämda tid tilländalupit, har Konungens befall- ningshavande att besvären jämte alla målet rörande handlingar ofördröjligen till Konungen insända, varefter med må— let vidare så förhålles, som i 11 5 sägs.

c) Gemensamma bestämmelser

& Rösträtt må ej utövas av annan val- berättigad än den som, på sätt i vallagen sägs, vid valförrättning personligen sig inställer; dock må i nyssnämnda lag be- stämmas, att valberättigad, som till följd av vistelse utom riket eller yrkes- eller tjänsteförpliktelse är förhindrad att iakttaga sådan inställelse, må före valet avgiva valsedel, att make må avgiva val- sedel genom andra maken samt att val— berättigad, som till följd av sjukdom, lyte, vanförhet eller hög ålder är oför- mögen att iakttaga sådan inställelse, må avgiva valsedel genom annan person.

Besvär över val till riksdagen föras hos Konungen enligt föreskrifter i val- lagen. Besvären upptagas och avgöras av regeringsrätten.

(Denna rubrik utgår.)

24.

Rösträtt må ej utövas av annan röst- berättigad än den som på sätt i vallagen sägs vid valförrättning personligen sig inställer.

I vallagen må dock bestämmas, att röstberättigad, som till följd av

a) vistelse utom riket;

b) vistelse å annan ort inom riket;

c) vistelse å sjukvårdsanstalt;

d) yrkes- eller tjänsteförpliktelse

är förhindrad att inställa sig person- ligen vid valförrättningen, må före valet avgiva valsedel.

I vallagen må även bestämmas att make må avgiva valsedel genom andra maken samt att röstberättigad, som till följd av sjukdom, lyte, vanförhet eller hög ålder är oförmögen att inställa sig personligen vid valförrättningen, må avgiva valsedel genom annan person.

(Nuvarande lydelse) $

Riksdagsmannaval förrättas med slut- na sedlar. Äro valsedlar till större an- tal än hälften ogilla, varde nytt val an- ställt.

%

Därest någon varder för samma tid vald till ledamot av bägge kamrarna eller till ledamot av endera för två el- ler flera valkretsar, må på honom an— komma att bestämma i vilkendera kam- maren han vill inträda eller för vil- ken valkrets han vill anses till riks- dagsman vald. Dock åligger honom att hos Konungens befallningshavande i den ort, för vilken han riksdagsmanna— uppdrag ej mottager, därom göra skynd- sam anmälan.

%

1. Medan session pågår göres hos Konungen av vardera kammarens tal- man anmälan om de ledigheter inom kammaren, vilka skola under samma el- ler innan nästa riksdag fyllas, varefter Konungen anbefaller Dess befallnings- havande föranstalta, att riksdagsmän ut- ses i de avgångnes ställe.

2. Om ledighet i någondera kamma- ren genom ledamots avgång uppstår under tid, då session ej pågår, åligger Konungens befallningshavande att så förfara, som i 1 mom. är sagt.

%

Riksdagsman må ej, medan session pågår, sin befattning sig avsäga, utan att han visar sådant hinder, som god— kännes av den kammare, till vilken han

(Föreslagen lydelse) 25.

Riksdagsmannaval förrättas med slut— na sedlar. Äro i någon valkrets valsed- lar till större antal än hälften ogilla, varde nytt val anställt där.

27.

Därest någon varder för samma tid vald till ledamot av riksdagen för flera valkretsar eller partier, må på honom ankomma att bestämma för vilken val- krets eller vilket parti han vill anses till riksdagsman vald. Dock åligger ho- nom att hos Konungens befallningsha- vande i den valkrets, där han riksdags- mannauppdrag ej mottager, göra skynd- sam anmälan om sitt beslut.

28.

1. Medan session pågår göres hos Konungen av riksdagens talman anmä- lan om de ledigheter inom riksdagen, vilka skola under samma eller före nästa riksdag fyllas, varefter Konungen anbefaller Dess befallningshavande för- anstalta, att riksdagsmän utses i de av- gångnes ställe.

2. Om ledighet genom ledamots av- gång uppstår under tid, då session ej pågår, åligger Konungens befallningsha- vande att så förfara, som i 1 mom. är sagt.

29.

Riksdagsman må ej, medan session på- går, sin befattning sig avsäga, utan att han visar sådant hinder, som godkännes av riksdagen; dock att härigenom ingen

(Nuvarande lydelse) hörer; dock att härigenom ingen änd- ring sker i vad ovan är sagt om rätt att vid valtillfälle riksdagsmannauppdrag sig avsäga.

(Föreslagen lydelse) ändring sker i vad ovan är sagt om rätt att vid valtillfälle riksdagsmannaupp- drag sig avsäga.

% 80. Befinner sig ————————— kunna upprepas. För beslut av riksdagen, som i första stycket sägs, erfordras, att minst tre fjärdedelar av de röstande i vardera kammaren vid votering instämt i be- slutet.

Förlängning av valperiod medför ej inskränkning i Konungens rätt att för- ordna om nya val.

För beslut av riksdagen, som i första stycket sägs, erfordras, att minst tre fjärdedelar av de röstande vid votering instämt i beslutet.

Förlängning av valperiod medför ej inskränkning i rätten att förordna om nytt val i hela riket till riksdagen enligt 35.

€ 32. 1. Innan riksdagen —————— , genast verkställas.

2. Vardera kammaren tillkommer dock sedan att pröva behörigheten till riksdagsmannakallets utövande, ej mindre för sådana dess medlemmar, vilkas fullmakter ej blivit godkända, än även för dem, emot vilka eljest, till följd av denna grundlag, anmärkning förekommer. Den, om vars riksdags- mannarätt fråga är hos kammare väckt, bibehåller emellertid sin befattning så- som ledamot i kammaren, intill dess han blivit därtill obehörig förklarad.

2. Riksdagen tillkommer dock sedan att pröva behörigheten till riksdagsman- nakallets utövande, ej mindre för så- dana dess medlemmar, vilkas fullmakter ej blivit godkända, än även för dem, emot vilka eljest, till följd av denna grundlag, anmärkning förekommer. Den, om vars riksdagsmannarätt fråga är hos riksdagen väckt, bibehåller emel- lertid sin befattning såsom ledamot, in- till dess han blivit därtill obehörig för- klarad.

5 33.

1. Så snart riksdagen sammanträtt och berättelse om förloppet av den i nästföregående paragraf mom. 1 fö- reskrivna granskning blivit av chefen för det departement, till vilket justitie- ärendena höra, eller den i hans ställe förordnad är, meddelad kamrarna, var i vad dess ledamöter angår, välje var- dera kammaren bland sina ledamöter talman samt en förste och en andre vice talman.

1. Så snart riksdagen sammanträtt och berättelse om förloppet av den i nästföregående paragraf mom. 1 före- skrivna granskning blivit av chefen för det departement, till vilket justitie- ärendena höra, eller den i hans ställe förordnad är, meddelad riksdagen, välje riksdagen bland sina ledamöter talman samt en förste, en andre och en tredje vice talman. Talmännen väljas var för sig i nu nämnd ordning. Om ledamot begär det, skall valet förrättas med slut- na sedlar.

Vid val av talmän och vice talmän skall den anses vald, som erhållit mer än hälften av de avgivna rösterna. När- mare bestämmelser om sådant val med- delas uti den i 5 78 omförmälda riks- dagsstadgan.

2. Innan val enligt mom. 1 ägt rum, föres i vardera kammaren ordet av den därstädes närvarande ledamot, som de flesta riksdagar bevistat, och, där två eller flera ledamöter i lika många riks- dagar deltagit, den av dem, som är till levnadsåren äldst.

3. Där talman eller vice talman un- der riksdag med döden avgår eller sin befattning frånträder, välje kammaren så snart ske kan ny talman eller vice talman.

4. Vid samtidigt förfall för både tal- mannen och vice talmännen i någon av riksdagens kamrar utses under ord- förandeskap, som i inom. 2 sägs, en av kammarens övriga ledamöter att tjänst- göra såsom talman, till dess förfallet upphört.

5

Konungen låter offentligen kungöra den av Honom för riksdags öppnande bestämda tid, som ej må utsättas se- nare än å andra söckendagen efter riks- dags början. På den tid skola riksdags- männen, sedan gudstjänst med dem hållen är, sammankomma på rikssalen, där Konungen eller, då Han så för gott finner, statsministern eller annan stats- rådsledamot förer ordet. Vid detta till- fälle låter Konungen till riksdagen i två exemplar, därav ett tillställes var- dera kammaren, överlämna propositio-

Förrättas valet med slutna sedlar, är den vald som erhåller mer än hälften av de avgivna rösterna. Uppnås icke sådan röstövervikt, förrättas nytt val. Får ej heller då någon mer än hälften av de avgivna rösterna, förrättas ett tredje val mellan de två som vid den andra om- röstningen uppnått de högsta rösttalen. Vid tredje omröstningen är den vald som erhåller de flesta rösterna. Vid lika rösttal i andra eller tredje omröstningen skiljer lotten, om det erfordras.

2. Innan val enligt mom. 1 ägt rum, föres ordet av den närvarande ledamot, som de flesta riksdagar bevistat, och, där två eller flera ledamöter i lika många riksdagar deltagit, den av dem, som är till levnadsåren äldst.

3. Där talman eller vice talman under riksdag med döden avgår eller sin be- fattning frånträder, välje riksdagen så snart ske kan ny talman eller vice tal- man.

4. Vid samtidigt förfall för både tal— mannen och vice talmännen utses under ordförandeskap, som i mom. 2 sägs, en av riksdagens övriga ledamöter att tjänstgöra såsom talman, till dess förfal- let upphört.

34.

Konungen låter offentligen kungöra den av Honom för riksdags öppnande bestämda tid, som ej må utsättas senare än å andra söckendagen efter riksdags början. På den tid skola riksdagsmän— nen, sedan gudstjänst med dem hållen är, sammankomma på rikssalen, där Konungen eller, då Han så för gott fin- ner, statsministern eller annan statsråds- ledamot förer ordet. Vid detta tillfälle låter Konungen till riksdagen överlämna propositionen angående statsverkets tillstånd och behov, innefattande även

nen angående statsverkets tillstånd och behov, innefattande även förslag röran- de sättet att genom bevillningar fylla vad staten utöver de ordinarie inkoms- terna erfordrar, ävensom berättelse om vad i rikets styrelse sedan nästföre- gående riksdags början sig tilldragit. Har Konungen enligt 5 2 sammankal- lat riksdagen till dag före den 10 ja- nuari, må dock nämnda proposition och berättelse tillställas kamrarna i annan ordning, dock ej senare än vid det sam- manträde som infaller näst efter den 11 januari.

Vid riksdag som sammanträder ef- ter upplösning, varom i 5 5 stadgas, skall sådan berättelse, som nyss sagts, ej överlämnas och skall proposition an- gående statsverkets tillstånd och behov framläggas blott om riksstaten icke bli- vit reglerad.

Då Konungen, på sätt nu är sagt, riks- dag öppnat, framföre, vid samma till- fälle, kamrarnas talmän till Konungen,

förslag rörande sättet att genom bevill- ningar fylla vad staten utöver de ordi- narie inkomsterna erfordrar, ävensom berättelse om vad i rikets styrelse sedan nästföregående riksdags början sig till- dragit. Har Konungen enligt 2 5 sam- mankallat riksdagen till dag före den 10 januari, må dock nämnda proposi- tion och berättelse tillställas riksdagen i annan ordning, dock ej senare än vid det sammanträde som infaller näst efter den 11 januari.

Vid riksdag som sammanträder efter nytt val, varom i 5 5 stadgas, skall så- dan berättelse, som nyss sagts, ej över- lämnas och skall proposition angående statsverkets tillstånd och behov fram- läggas blott om riksstaten icke blivit reglerad.

Då Konungen, på sätt nu är sagt, riks- dag öppnat, framföre, vid samma tillfäl- le, riksdagens talman till Konungen, i

i kamrarnas namn, deras undersåtliga riksdagens namn, dess undersåtliga vördnad. vördnad. 5 35.

Vill Konungen, då session pågår, för- ordna om nya val i hela riket till bå- da kamrarna eller den ena av dem, med- delar Konungen, sedan Han låtit till rikssalen kalla riksdagen, densamma därstädes Sitt beslut härom. Beslutet må ock, där Konungen så prövar lämp- ligt, givas riksdagen tillkänna genom öppet brev, som i vardera kammaren samtidigt uppläses av en statsrådets le- damot, den Konungen därtill förord- nat, och vare riksdagen efter upplä- sandet omedelbart upplöst.

&

1. Å varje riksdag skola, inom sex dagar efter dess öppnande, tillsättas: ett utrikesutskott, ett konstitutionsut-

Förordnande om nytt val i hela riket till riksdagen tillkännagives då session pågår genom öppet brev, som i riksda- gen uppläses av statsministern eller an- nan statsrådsledamot, som Konungen förordnat därtill, och i annat fall genom allmän kungörelse.

Beslut att avbryta riksdagssession till- kännagives genom öppet brev som nyss sagts. Efter tillkännagivandet skall ses- sionen omedelbart avslutas.

36.

1. Å varje riksdag skola, inom sex da- gar efter dess öppnande, tillsättas: ett utrikesutskott, ett konstitutionsutskott,

skott, ett statsutskott, ett bevillningsut- skott, ett bankoutskott, tre lagutskott, ett jordbruksutskott samt ett allmänt beredningsutskott. Dessa riksdagens ständiga utskott skola bestå: utrikesut- skottet av sexton, konstitutionsutskottet av tjugu, statsutskottet av trettio, be- villningsutskottet av tjugu, bankout- skottet av sexton, varje lagutskott av sexton, jordbruksutskottet av tjugu samt allmänna beredningsutskottet av tjugu- fyra ledamöter, vilka vardera kamma- ren till halva antalet inom sig väljer; ankommande på kamrarnas samman- stämmande beslut att, när sådant fin- nes vara av nöden, tillsätta särskilt ut- skott för upptagande av frågor, som till- höra ständigt utskotts behandling, så ock att, därest annat utskott än utrikes- utskottet anmäler behov av förstärk- ning i ledamöternas antal, sådant be- vilja.

Finnes fråga äga nära samband med ämne, som tillhör visst ständigt ut- skotts behandling, må frågan kunna till nämnda utskott hänvisas, ändå att den enligt föreskrifterna i 55 37—44 skolat handläggas av annat ständigt utskott.

2. Väckes i någondera kammaren frd- ga, som blott rör kammaren enskilt, må inom kammaren tillsättas enskilt ut- skott, bestående av så många ledamö- ter, som kammaren aktar nödigt.

3. Vardera kammaren utser ock inom sig suppleanter att, när utskottsleda- möter avgå eller få förfall, i deras stäl- le inträda. Antalet suppleanter i utri- kesutskottet skall vara åtta från var- dera kammaren.

4. Å riksdag, som sammanträder ef- ter upplösning, varom i 5 5 stadgas, skola ej flera utskott tillsättas, än som erfordras.

ett statsutskott, ett bevillningsutskott, ett bankoutskott, fyra lagutskott, ett jord- bruksutskott samt ett allmänt bered— ningsutskott. Dessa riksdagens ständiga utskott skola bestå: utrikesutskottet av sjutton, konstitutionsutskottet av tjugu- sju, statsutskottet av fyrtiofem, bevill- ningsutskottet av tjugusju, bankoutskot- tet av sjutton, varje lagutskott av sjut- ton, jordbruksutskottet av sjutton samt allmänna beredningsutskottet av sjutton ledamöter, vilka riksdagen inom sig väl- jer; ankommande på riksdagens beslut att, när sådant finnes vara av nöden, tillsätta särskilt utskott för upptagande av frågor, som tillhöra ständigt utskotts behandling, så ock att, därest utskott anmäler behov av förstärkning i leda- möternas antal, sådant bevilja.

2. Finnes fråga äga nära samband med ämne, som tillhör visst ständigt ut- skotts behandling, må frågan kunna till nämnda utskott hänvisas, ändå att den enligt föreskrifterna i 37—44 55 skolat handläggas av annat ständigt utskott.

3. Riksdagen utser ock inom sig supp- leanter att, när utskottsledamöter avgå eller få förfall, i deras ställe inträda.

4. Å riksdag, som sammanträder efter nytt val, varom i 5 5 stadgas, skola ej flera utskott tillsättas, än som erfordras.

5. Om val ______ omförmälda riksdagsstadgan. 6. Statsrådsledamot må —————— hans avgång. Ej må ————————— 5 37 mom. 2 sägs. Ej heller ————————— 5 39 mom. 2 förmäles.

% 38.

1. Konstitutionsutskottet tillkommer att granska rikets grundlagar, lagen om inskränkningar i rätten att utbekom- ma allmänna handlingar, vallagen, stad- gan om ersättning för riksdagsmanna- uppdragets fullgörande ävensom den riksdagsstadga, vilken riksdagen jäm- ligt & 78 äger fastställa, samt att hos riksdagen föreslå de ändringar däruti, ' dem utskottet anser högst nödiga el- ler nyttiga och möjliga att verkställa, så ock att meddela utlåtande över de från kamrarna till utskottet hänvisade frågor rörande grundlagarna samt ovan omförmälda lagar och stadgar.

1. Konstitutionsutskottet tillkommer att granska rikets grundlagar, lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar, vallagen, stadgan om ersättning för riksdagsmannaupp- dragets fullgörande ävensom den riks- dagsstadga, vilken riksdagen jämlikt & 78 äger fastställa, samt att hos riksda- gen föreslå de ändringar däruti, dem utskottet anser högst nödiga eller nytti- ga och möjliga att verkställa, så ock att meddela utlåtande över de från riksda- gen till utskottet hänvisade frågor rö— rande grundlagarna samt ovan omför- mälda lagar och stadgar.

2. Utskottet skall —————— utskotts behandling.

3. Utskottet åligger ock att äska de i statsrådet förda protokoll; dock gälle vad i 105 % regeringsformen finnes om vissa protokoll särskilt föreskrivet. Om utskottets rätt och plikt att, efter gransk- ning av protokollen, hos riksdagen anmäla de anmärkningar, vartill denna granSkning funnits föranleda, eller el- jest vidtaga den med anledning av gjord anmärkning erforderliga åtgärd, så ock att, när av riksdagsman eller av annat utskott än konstitutionsutskottet fråga blivit väckt, att statsrådet eller någon dess ledamot eller föredragande sitt äm- bete på obehörigt sätt utövat, däröver, före frågans avgörande av riksdagen, avgiva yttrande, därom är i regerings- formen stadgat.

4. Utskottet tillkommer jämväl att, då olika meningar mellan kamrarna uppstå, till vilket utskott uppkomna frågor och ämnen böra hänvisas, där- om besluta, så ock att skilja mellan kammare och dess talman, då den se- nare vägrar proposition.

3. Utskottet åligger ock att äska de i statsrådet förda protokoll; dock gälle vad i 105 % regeringsformen finnes om vissa protokoll särskilt föreskrivet. Om utskottets rätt och plikt att, efter gransk- ning av protokollen och överväganden i frågor som anmälts till utskottet enligt 107 5 1 mom. andra stycket regerings- formen, hos riksdagen anmäla vad ut— skottet funnit föranleda anmärkning el- ler eljest vidtaga den med anledning av gjord anmärkning erforderliga åtgärd, därom är i regeringsformen stadgat.

4. Utskottet tillkommer jämväl att skilja mellan riksdagen och dess talman, då den senare vägrar proposition.

5. I den ————————— tystnadspliktens iakttagande.

(Nuvarande lydelse) 5

(Föreslagen lydelse) 39.

1. Statsutskottet, som ————————— till riksstat.

2. Utskottet tillkommer ock att efter- se och granska, huruvida gjorda eller förordnade utbetalningar av statsmed- len icke överstigit beloppet av de hu- vudtitlar, vilka av riksdag uti uppgjord statsreglering blivit fastställda, och hu- ruvida utbetalningarna äro grundade på behörigen upprättade stater, eller Konungens i föreskriven ordning utfär- dade anordningar, samt styrkta med be- höriga kvittenser av dem, som medlen emottagit. Skulle mot riksdagens beslut de till någon huvudtitel anslagna sum- mor befinnas dragna till andra ända- mål än dem, som under samma huvud— titel höra, eller något av riksdagen fast- ställt anslag befinnas överskridet, skall utskottet hos kamrarna göra anmälan emot den ämbetsman, som en sådan anordning kontrasignerat eller under- skrivit, varefter förfares enligt 106 och 107 Så i regeringsformen. Ej må dock, emot föreskriften i 90 % regeringsfor- men, utskottet i något klander av Konungens gjorda anordningar ingå; ej heller de för statsutgifterna redovisan- de tjänstemän personligen för utskot- tet eller riksdagen till ansvar ställas, utan må, där så nödigt finnes, hos Konungen av riksdagen anmälas de an— ledningar, som förekommit att emot någon sådan tjänsteman i laglig ord- ning ansvar yrka.

%

1. Bevillningsutskottet åligger att be- reda alla dit från kamrarna hänvisa- de frågor, som angå föreskrifter om be- villnings utgörande. Utskottet har även att, antingen i den ordning 5 47 stad- gar gemensamt med eller eljest efter samråd med de övriga utskott, vilka

2. Utskottet tillkommer ock att efter- se och granska, huruvida gjorda eller förordnade utbetalningar av statsmed- len icke överstigit beloppet av de hu- vudtitlar, vilka av riksdag uti uppgjord statsreglering blivit fastställda, och hu- ruvida utbetalningarna äro grundade på behörigen upprättade stater, eller Konungens i föreskriven ordning utfär- dade anordningar, samt styrkta med be- höriga kvittenser av dem, som medlen emottagit. Skulle mot riksdagens beslut de till någon huvudtitel anslagna sum- mor befinnas dragna till andra ändamål än dem, som under samma huvudtitel höra, eller något av riksdagen fastställt anslag befinnas överskridet, skall ut- skottet hos konstitutionsutskottet gör'a anmälan emot den ämbetsman, som en sådan anordning kontrasignerat eller underskrivit, varefter förfares enligt 106 och 107 %% i regeringsformen. Ej må dock, emot föreskriften i 90 & regerings— formen, statsutskottet i något klander av Konungens gjorda anordningar ingå; ej heller de för statsutgifterna redovisande tjänstemän personligen för utskottet el- ler riksdagen till ansvar ställas, utan må, där så nödigt finnes, hos Konungen av riksdagen anmälas de anledningar, som förekommit att emot någon sådan tjänsteman i laglig ordning ansvar yrka.

40.

1. Bevillningsutskottet åligger att be- reda alla dit från riksdagen hänvisade frågor, som angå föreskrifter om bevill— nings utgörande. Utskottet har även att, antingen i den ordning % 47 stadgar ge— mensamt med eller eljest efter samråd med de övriga utskott, vilka handlägga

handlägga statsregleringsfrågor, för- slagsvis beräkna inkomsterna av de sär- skilda bevillningarna samt, sedan stats- verkets behov blivit utredda och be- stämda, föreslå sättet att genom bevill- ning åvägabringa jämvikt i statsregle— ringen. Utskottet må därjämte uti be- villningsfrågor föreslå vad det anser billigt och nyttigt.

2. Utskottet tillkommer ock att med- dela utlåtanden och avgiva förslag i an- ledning av de från kamrarna dit hän- visade frågor om stiftande, ändring, för- klaring eller upphävande av lagar och författningar rörande kommunala skat- ter samt, jämväl i andra fall än i mom. 1 avses, rörande alkoholhaltiga varor.

5

1. Bankoutskottet tillhör att under- söka och utreda riksbankens och riks- gäldskontorets styrelse och tillstånd samt att föreslå och i mål, för vilka ut- skottet fått sig sådan makt av riksda- gen uppdragen, giva föreskrifter om bankens och riksgäldskontorets förvalt- ning ävensom att föreslå vad till fyl- landet av riksgäldsverkets behov er— fordras. Utskottet skall ock meddela utlåtanden och avgiva förslag i anled— ning av de från kamrarna dit hänvi- sade frågor, som avse användningen av de under riksgäldskontorets förvaltning stående utlåningsfonder.

2. Utskottet tillkommer ock att med- dela utlåtanden och avgiva förslag i anledning av de från kamrarna hän— visade frågor om stiftande, ändring, för- klaring eller upphävande av lagar och författningar rörande såväl riksbanken som andra bankinrättningar samt om rikets mynt ävensom sådana frågor om det ekonomiska livets eller särskilda näringsgrenars organisation och förhål- landen, vilka ej äro av beskaffenhet att höra av annat utskott behandlas.

statsregleringsfrågor, förslagsvis beräk- na inkomsterna av de särskilda bevill- ningarna samt, sedan statsverkets behov blivit utredda och bestämda, föreslå sät- tet att genom bevillning åvägabringa jämvikt i statsregleringen. Utskottet må därjämte uti bevillningsfrågor föreslå vad det anser billigt och nyttigt.

2. Utskottet tillkommer ock att med- dela utlåtanden och avgiva förslag i anledning av de från riksdagen dit hän- visade frågor om stiftande, ändring, för- klaring eller upphävande av lagar och författningar rörande kommunala skat- ter samt, jämväl i andra fall än i mom. 1 avses, rörande alkoholhaltiga varor.

41.

1. Bankoutskottet tillhör att undersö— ka och utreda riksbankens och riks— gäldskontorets styrelse och tillstånd samt att föreslå och i mål, för vilka ut- skottet fått sig sådan makt av riksda- gen uppdragen, giva föreskrifter om bankens och riksgäldskontorets förvalt- ning ävensom att föreslå vad till fyl- landet av riksgäldsverkets behov er- fordras. Utskottet skall ock meddela utlåtanden och avgiva förslag i anled- ning av de från riksdagen dit hänvi- sade frågor, som avse användningen av de under riksgäldskontorets förvaltning stående utlåningsfonder.

2. Utskottet tillkommer ock att med— dela utlåtanden och avgiva förslag i an- ledning av de från riksdagen hänvisade frågor om stiftande, ändring, förkla— ring eller upphävande av lagar och för- fattningar rörande såväl riksbanken som andra bankinrättningar samt om rikets mynt ävensom sådana frågor om det ekonomiska livets eller särskilda näringsgrenars organisation och för— hållanden, vilka ej äro av beskaffenhet att höra av annat utskott behandlas.

3. Utskottet skall jämväl undfå del av Konungens angående statsverkets tillstånd och behov avlåtna proposition, vad angår riksdags- och revisionskost- nader ävensom kostnader för riksda- gens hus och riksdagens verk, och med anledning därav liksom ock med av- seendqå övriga från kamrarna dit hän- visade frågor i dessa ämnen avgiva ut- låtanden och förslag.

5

1. Lagutskotten skola meddela utlå- tanden och avgiva förslag i anledning av de, såsom icke tillhörande annat ut- skotts behandling, från kamrarna dit hänvisade frågor om stiftande, ändring, förklaring eller upphävande av civil-, kriminal- och kyrkolag, likasom ock av andra lagar och författningar, som stiftas av Konung och riksdag samfällt.

3. Utskottet skall jämväl undfå del av Konungens angående statsverkets till- stånd och behov avlåtna proposition, vad angår riksdags- och revisionskost- nader ävensom kostnader för riksdagens hus och riksdagens verk, och med an- ledning därav liksom ock med avseen- de å övriga från riksdagen dit hänvi- sade frågor i dessa ämnen avgiva ut- låtanden och förslag.

42.

1. Lagutskotten skola meddela utlåtan- den och avgiva förslag i anledning av de, såsom icke tillhörande annat utskotts behandling, från riksdagen dit hänvi- sade frågor om stiftande, ändring, för- klaring eller upphävande av civil-, kri- minal- och kyrkolag, likasom ock av andra lagar och författningar, som stif- tas av Konung och riksdag samfällt.

2. Det tillkommer ————————— göra hemställan.

3. Fördelning mellan lagutskotten av till dem hörande ärenden verkställes på sätt riksdagen bestämmer.

% Jordbruksutskottet, som skall erhål- la del av Konungens angående statsver- kets tillstånd och behov till riksdagen avgivna proposition i vad den angår jordbruksärenden, åligger att granska samt, med iakttagande av nödiga in- dragningar och besparingar, utreda och uppgiva statsverkets behov med hänsyn till denna styrelsens gren ävensom att för övrigt avgiva betänkanden och för- slag i anledning av de från kamrarna till utskottet hänvisade jordbruksären- den.

5

Allmänna beredningsutskottet skall meddela utlåtanden och avgiva förslag i anledning av de, såsom icke tillhö-

3. Närmare bestämmelser om fördel- ningen mellan lagutskotten av till dem hörande ärenden meddelas i den riks- dagsstadga som omförmäles i 78 5.

43.

Jordbruksutskottet, som skall erhål- la del av Konungens angående statsver- kets tillstånd och behov till riksdagen avgivna proposition i vad den angår jordbruksärenden, åligger att granska samt, med iakttagande av nödiga in- dragningar och besparingar, utreda och uppgiva statsverkets behov med hän- syn till denna styrelsens gren ävensom att för övrigt avgiva betänkanden och förslag i anledning av de från riks- dagen till utskottet hänvisade jordbruks- ärenden.

44. Allmänna beredningsutskottet ska'll meddela utlåtanden och avgiva förslag i anledning av de, såsom icke tillhöran-

rande annat utskotts behandling, från kamrarna dit hänvisade frågor av be- skaffenhet att utskotts yttrande däröver erfordras.

de annat utskotts behandling, från riksdagen dit hänvisade frågor av be- skaffenhet att utskotts yttrande däröver erfordras.

% 48.

Omröstning inom _ _ _ _ __ __ __ _

ur rösturnan.

Om val, ————————— därom stadgat. . Ledamot, som i utskotts beslut ej in— stämt, är obetaget att jämte utskottets yttrande lämna kamrarna del av sin skiljaktiga mening, som i sådant fall hör till utskottet skriftligen avgivas. Dock må utskottets betänkande däri- genom icke uppehållas.

5

Val av ledamöter och suppleanter i utrikesutskottet, varom stadgas i 5 36, gälle ock som väl av ledamöter och supp- leanter till den i 5 54 regeringsfor- men omförmälda utrikesnämnd. Leda- mot av nämnden utövar sin befattning till dess nytt val till utrikesutskott för- rättas, dock att ledamot, som avgår ur riksdagen innan den tid, för vilken han blivit vald till riksdagsman, tillända- lupit, eller som utnämnes till statsråd, ej vidare skall anses tillhöra nämnden. Förordnar Konungen om nya val till båda kamrarna eller den ena av dem, behålle utan hinder därav nämndens ledamöter sina befattningar.

Inträffar ledighet ________

Ledamot, som i utskotts beslut ej in- stämt, är obetaget att jämte utskottets yttrande lämna riksdagen del av sin skiljaktiga mening, som i sådant fall hör till utskottet skriftligen avgivas. Dock må utskottets betänkande därige- nom icke uppehållas.

49.

Varje riksdag skall inom sex dagar efter riksdagens öppnande inom sig välja den i 54 5 regeringsformen om- förmälda utrikesnämnd. Nämnden skall bestå av nio ledamöter och lika många suppleanter. Valet av ledamöter och suppleanter gäller till dess nytt val av utrikesnämnd förrättats, dock att leda- mot, som avgår ur riksdagen innan den tid, för vilken han blivit vald till riks- dagsman, tilländalupit, eller som ut- nämnes till statsråd, ej vidare skall an- ses tillhöra nämnden.

därvid närvara.

Konungen sammankallar _ — -— förordnar Konungen.

Skulle minst sex av nämndens leda— möter hos ministern för utrikes ären- dena göra framställning om rådpläg- ning i viss uppgiven fråga, varder nämnden sammankallad.

Skulle minst fyra av nämndens leda- möter hos ministern för utrikes ären— dena göra framställning om rådpläg- ning i viss uppgiven fråga, varder nämnden sammankallad.

Ledamot av ————————— stadgade tystnadsplikten.

% 50.

Talmännen skola tillse, att nödig skyndsamhet och största möjliga plan- mässighet iakttages vid riksdagsarbe- tets bedrivande.

Talmannen skall tillse, att nödig skyndsamhet och största möjliga plan— mässighet iakttages vid riksdagsarbetets bedrivande.

(Nuvarande lydelse)

Vardera kammaren skall utse fyra le- damöter att jämte talmännen och vice talmännen samt de ständiga utskottens ordförande rådpläga om vad i avseen- de å ärendenas behandling i utskott och kamrar må vara att iakttaga för vin- nande av nämnda syfte (talmanskon- ferensen). Närmare bestämmelser om talmanskonferensen meddelas uti den i 5 78 omförmälda riksdagsstadgan.

&

Talmännen eller, i händelse av för- fall för dem, vice talmännen åligger, var för sin kammare, att utfärda kal- lelse till sammanträden, att ärendena därvid föredraga, att upptaga, reda och framställa de yttrade meningarna, att göra propositioner för besluts fattan- de och vidmakthålla ordning vid sam- manträdena, allt efter de föreskrifter denna grundlag innehåller. Dock må den, som talmansbefattningen utövar, ej deltaga i överläggning och ej heller något annat föreslå, än som erfordras till verkställighet av grundlagarna, av riksdagens eller kamrarnas särskilda beslut eller i övrigt av de reglementa— riska stadganden, som för riksdagsären- denas behandling blivit antagna.

Talman äger ej makt att, utan kam- marens samtycke, något dess samman- träde avsluta.

5

Vid kammares sammanträde äger varje dess ledamot rätt att, med de un- dantag denna riksdagsordning stadgar eller kammare med stöd därav föreskri- ver, till protokollet fritt tala och utlå- ta sig i alla frågor, som under över- läggning komma, och om lagligheten av allt, som inom kammaren sig till- drager.

En var yttrar sig i den ordning, han därtill sig anmält och uppropad bliver. Dock må ledamot, på sätt kammaren

(Föreslagen lydelse)

Riksdagen skall utse minst fyra leda- möter att jämte talmannen och vice talmännen samt de ständiga utskottens ordförande rådpläga om vad i avseen- de å ärendenas behandling må vara att iakttaga för vinnande av nämnda syfte (talmanskonferensen). Närmare bestämmelser om talmanskonferensen meddelas uti den i & 78 omförmälda riksdagsstadgan.

51.

Talmannen eller, i händelse av för- fall för honom, vice talman åligger att utfärda kallelse till sammanträden, att ärendena därvid föredraga, att uppta- ga, reda och framställa de yttrade me- ningarna, att göra propositioner för be- sluts fattande och vidmakthålla ordning vid sammanträdena, allt efter de före- skrifter denna grundlag innehåller. Dock må den, som talmansbefattning- en utövar, ej deltaga i överläggning och ej heller något annat föreslå, än som erfordras till verkställighet av grundlagarna, av riksdagens särskilda beslut eller i övrigt av de reglementa- riska stadganden, som för riksdagsären- denas behandling blivit antagna.

Talman äger ej makt att, utan riks- dagens samtycke, något dess samman- träde avsluta.

52.

Vid riksdagens sammanträde äger varje dess ledamot rätt att, med de undantag denna riksdagsordning stad- gar eller riksdagen med stöd därav fö- reskriver, till protokollet fritt tala och utlåta sig i alla frågor, som under över- läggning komma, och om lagligheten av allt, som inom riksdagen sig tilldrager.

Talmannen bestämmer ordningen mellan de ledamöter som före överlägg- ningen i viss fråga anmält, att de vilja

särskilt föreskriver, kunna för genmä- le till annan talare erhålla ordet i an- nan ordning.

Riksdagsman må, på sätt kammare särskilt föreskriver, till ledamot av statsrådet framställa spörsmål i ämne utom föredragningslistan. Sådana spörs- mål äro antingen interpellationer eller enkla frågor för upplysningars inhäm- tande. Kammaren må föreskriva in- skränkningar i ledamots rätt att erhål— la ordet i samband med framställande av interpellationer eller besvarande av enkla frågor.

yttra sig under överläggningen. ] öv- rigt yttrar sig en var i den ordning, han därtill sig anmält och uppropad bli- ver. Dock må ledamot, på sätt riksda- gen föreskriver, kunna för genmäle till annan talare erhålla ordet i annan ord- ning.

Riksdagsman må, på sätt riksdagen föreskriver, till ledamot av statsrådet framställa spörsmål i ämne utom före— dragningslistan. Sådana spörsmål äro antingen interpellationer eller enkla frågor för upplysningars inhämtande. Riksdagen må jämväl föreskriva in- skränkningar i ledamots rätt att erhålla ordet i samband med framställande av interpellationer eller besvarande av enkla frågor, så ock begränsa den tid under vilken talare må hava ordet i samband med besvarande av enkla frå— gor.

Genom särskilt beslut äger riksda- gen även i samband med överläggning- en i viss fråga på förslag av talmannen begränsa tiden för anförande i frågan. Sådant beslut fattas utan föregående överläggning och träder genast i till- Iämpning.

Ej må ————————— utom protokollet.

Ingen må tillåta sig personligen föro— lämpande uttryck eller eljest uppträ- da på ett mot god ordning stridande sätt. Sker det, och låter den felande sig icke av talmannens föreställning rät- ta, äger talmannen fråntaga honom or— det. Har sådant ägt rum, må den fe- lande för det sammanträdet icke vi- dare yttra sig. Väckes förslag, att den ledamot, som sålunda sig förgått, där- jämte må av talmannen erhålla varning eller att saken hör till laga domstols be- handling överlämnas, skall beslut där- över av kammaren vid nästa samman- träde utan föregående överläggning fat- tas.

Ingen må tillåta sig personligen för- olämpande uttryck eller eljest uppträda på ett mot god ordning stridande sätt. Sker det, och låter den felande sig icke av talmannens föreställning rätta, äger talmannen fråntaga honom ordet. Har sådant ägt rum, må den felande för det sammanträdet icke vidare yttra sig. Väckes förslag, att den ledamot, som sålunda sig förgått, därjämte må av tal- mannen erhålla varning eller att saken bör till laga domstols behandling över- lämnas, skall beslut däröver av riks— dagen vid nästa sammanträde utan fö— regående överläggning fattas.

(Nuvarande lydelse)

39 (Föreslagen lydelse)

& 53.

Ej må riksdagen eller kamrarna i Konungens närvaro över något ämne rådpläga eller besluta; ej heller må riks- föreståndare övervara kamrarnas över- läggningar eller beslut.

Uti vardera kammaren äga statsrå- dets ledamöter tillträde, med rättighet att deltaga i överläggningarna men ej i besluten, där de ej äro ledamöter av kammaren.

I mål, som personligen rörer någon ledamot i kammare, må han väl över- läggningarna, men ej beslutet, övervara.

&

Konungens skrivelser och propositio- ner tillställas båda kamrarna samt bö- ra alltid vara åtföljda av statsrådets och, då lagrådet avgivit utlåtande, jäm- väl dess yttrande.

Propositioner böra _— -— —— — — — —

Ej må riksdagen i Konungens närva- ro över något ämne rådpläga eller be- sluta; ej heller må riksföreståndare övervara riksdagens överläggningar el- ler beslut.

Statsrådets ledamöter äga tillträde till riksdagens sammanträden, med rättig- het att deltaga i överläggningarna men ej i besluten, där de ej äro ledamöter av riksdagen.

I mål, som personligen rörer någon ledamot av riksdagen, må han väl över— läggningarna, men ej beslutet, överva- ra.

54.

Konungens skrivelser och propositio- ner till riksdagen böra alltid vara åt- följda av statsrådets och, då lagrådet avgivit utlåtande, jämväl dess yttran- de.

— — göra låter.

Propositioner, som ————————— allvarligt men.

övriga propositioner, — — -— —-

5

1. Motion må av riksdagsman i den kammare, han tillhör, göras inom fem- ton dagar från den dag, då propositio- nen angående statsverkets tillstånd och behov kom kammaren till handa.

Motion, som föranledes av kungl. pro- position, vilken efter öppnandet till riksdagen avlämnats, må dock väckas sist vid det sammanträde, som infaller näst efter tio dagar från det proposi- tionen kom kammaren till handa. I sistnämnda fall äge likväl kammare, därest den med hänsyn till infallande helg eller ärendets synnerliga omfatt- ning finner sådant nödigt, medgiva ut- sträckning av motionstiden, dock längst till det sammanträde, som infaller näst efter femton dagar från det propositio-

__ _— — dess avlåtande.

55.

1. Motion må av riksdagsman göras inom femton dagar från den dag, då propositionen angående statsverkets till- stånd och behov överlämnades till riks— dagen. Motion, som föranledes av kungl. pro- position, vilken efter öppnandet till riksdagen avlämnats, må dock väckas sist vid det sammanträde, som infaller näst efter tio dagar från det proposi- tionen anmäldes i riksdagen av talman- nen. I sistnämnda fall äge likväl riks- dagen, därest den med hänsyn till in- fallande helg eller ärendets synnerliga omfattning finner sådant nödigt, med- giva utsträckning av motionstiden, dock längst till det sammanträde, som infal- ler näst efter femton dagar från det

nen kom kammaren till handa. Fråga om sådan utsträckning må ej väckas senare än vid andra sammanträdet ef- ter det, då propositionen kom kamma- ren till handa.

Har behandlingen av proposition el- ler framställning från något riksdagens verk uppskjutits till höstsession, må motion, som föranledes av propositio- nen eller framställningen, väckas sist dagen efter höstsessionens början.

Vad i andra stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om motion, som föranledes av framställ- ning från något riksdagens verk. I så- dant fall skall tiden för motions väc- kande räknas frän den dag, då anmä— lan om framställningens ingivande, på sätt riksdagen föreskriver, delgives kam- maren.

I frågor, som röra någondera kamma- ren enskilt, samt i frågor, som av redan inom någondera kammaren fattat beslut eller annan under riksdagen inträffad händelse omedelbarligen föranledas, må motion framställas, så länge session på- går.

(Föreslagen lydelse) propositionen anmäldes i riksdagen. Fråga om sådan utsträckning må ej väckas senare än vid andra samman- trädet efter det, då propositionen an- mäldes.

Vad i andra stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om mo- tion, som föranledes av framställning från något riksdagens verk.

Har behandlingen av proposition el- ler framställning från något riksdagens verk, vilken anmälts i riksdagen efter den 10 maj, uppskjutits till höstsession, må motion, som föranledes av proposi- tionen eller framställningen, väckas sist dagen efter höstsessionens början.

I frågor, som av redan av riksdagen fattat beslut eller annan under riksda- gen inträffad händelse omedelbarligen föranledas, må motion framställas, så länge session pågår.

Motion bör ————————— beskaffenhet sammanföras.

2. Konungens propositioner, så ock motioner i ämnen, som tillhöra ständigt utskotts behandling, kunna icke till avgörande i kammare företagas, innan utskott däröver avgivit yttrande. Frå— gor, som röra någondera kammaren en- skilt, må genast avgöras.

2. Konungens propositioner, så ock motioner i ämnen, som tillhöra stän- digt utskotts behandling, kunna icke till avgörande i riksdagen företagas, in- nan utskott däröver avgivit yttrande.

g 56.

Prövar Konungen lämpligt att i frå- ga, som angår rikets förhållande till främmande makt, eller i annat ärende av större allmänt intresse meddelande

Prövar Konungen lämpligt att i frå— ga, som angår rikets förhållande till främmande makt, eller i annat ärende av större allmänt intresse meddelande

muntligen göres till riksdagen, tillkom- mer det statsrådsledamot, som Konung- en därtill förordnar, att i vardera kam- maren lämna meddelandet. Ej vare le- damot av kammaren förmenat att yttra sig över vad sålunda meddelats. Konungen äger bestämma att i fall, som här avses, kamrarnas sammanträ- den skola hållas inom lyckta dörrar.

%

Därest av riksdagsman eller av an- nat utskott, än konstitutionsutskottet, fråga hos kamrarna väckes, att statsrå- det eller någon dess ledamot eller fö- redragande sitt ämbete på obehörigt sätt utövat, böra därvid endast följan- de ordalag nyttjas: »det är anledning till anmärkning mot statsrådet, eller den eller den ledamoten eller föredra- ganden, varom remiss begäres till kon- stitutionsutskottet, inför vilket anled- ningen skall uppgivas». Sådan remiss skall då genast ovägerligen verkställas. Vid kammares överläggning om sådan fråga gälle i avseende på Konungens beslut uti mål, som röra enskilda per- soners eller korporationers rättigheter och angelägenheter, vad uti 107 5 re- geringsformen stadgat är.

%

När proposition eller motion första gången i kammare förekommer, skall den, så framt ej kammaren densamma genast till utskott förvisar, ligga på bordet till nästa sammanträde, då så— dan hänvisning bör ske, därest frågan ej nedlägges eller, om den rörer kam- maren enskilt, eljest bliver avgjord. Varje ledamot äger i målet avgiva ytt- rande, vilket jämväl till utskottet över- lämnas; men ej må därav remissen till utskottet uppehållas.

Är inom kammare väckt fråga om så- dan utsträckning av motionstid, som

(Föreslagen lydelse)

muntligen göres till riksdagen, tillkom- mer det statsrådsledamot, som Konung- en därtill förordnar, att i riksdagen lämna meddelandet. Ej vare ledamot av riksdagen förmenat att yttra sig över vad sålunda meddelats.

Konungen äger bestämma att i fall, som här avses, riksdagens sammanträ- de skall hållas inom lyckta dörrar.

57.

Yrkande om misstroendeförklaring enligt 107 ä' regeringsformen skall väc— kas vid sammanträde med riksdagen och avlämnas skriftligen till protokollet. Sådant ärende må ej hänvisas till ut- skott. Ärendet skall vila på bordet till det andra sammanträdet efter det, då yrkandet framställdes, och avgöras se- nast vid det därpå följande sammanträ- det.

58.

När proposition eller motion första gången i riksdagen förekommer, skall den, så framt den ej genast till utskott förvisas, ligga på bordet till nästa sam— manträde, då sådan hänvisning bör ske, därest frågan ej nedlägges. Varje leda- mot äger i målet avgiva yttrande, vil- ket jämväl till utskottet överlämnas; men ej må därav remissen till utskot- tet uppehållas.

Är inom riksdagen väckt fråga om sådan utsträckning av motionstid, som

(Nuvarande lydelse)

i 55 5 1 mom. andra stycket sägs, eller uppstår fråga till vilket utskott ett mål bör hänvisas, skall sådan fråga blott för det sammanträde, då den väckt bli- vit, kunna läggas på bordet, men vid det nästföljande ovillkorligen avgöras.

Kamrarna må genom sammanstäm- mande beslut till annan session eller till nästföljande riksdag uppskjuta be- handlingen av proposition, framställ- ning från något riksdagens verk eller motion, som ej berör riksstaten. Ytter- ligare uppskov må beslutas; dock att ärendet skall avgöras senast under näst- följande riksdag. Ej må ärendets be- handling uppskjutas till nästföljande riksdag, om nya val i hela riket till andra kammaren dessförinnan förrät- tas. Förordnar Konungen om nya val till båda kamrarna eller den ena av dem, vare beslut om uppskov förfallet.

Uppskov må beslutas på framställ- ning av vederbörande utskott, som har att i frågan inhämta yttrande från tal- manskonferensen; kamrarna likväl obe- taget att vid prövningen av utskottets utlåtande i ärendet besluta uppskov en- ligt vad i nästföregående stycke sägs.

Kamrarna må genom sammanstäm- mande beslut, efter hörande av den i 50 ,? omförmälda talmanskonferens, be- sluta att uppskjuten fråga skall upp- tagas vid extra session.

(Föreslagen lydelse)

i 55 5 1 mom. andra stycket sägs, eller uppstår fråga till vilket utskott ett mål bör hänvisas, skall sådan fråga blott för det sammanträde, då den väckt bli- vit, kunna läggas på bordet, men vid det nästföljande ovillkorligen avgöras.

Riksdagen må till annan session eller till nästföljande riksdag uppskjuta be- handlingen av proposition, framställ- ning från något riksdagens verk eller motion, som ej berör riksstaten. Ytter- ligare uppskov må beslutas; dock att ärendet skall avgöras senast under näst- följande riksdag. Ej må ärendes be- handling uppskjutas till nästföljande riksdag, om nytt val i hela riket till riksdagen dessförinnan förrättas. Med- delas förordnande om nytt val till riks- dagen, vare beslut om uppskov förfallet.

Uppskov må beslutas på framställning av vederbörande utskott, som har att i frågan inhämta yttrande från tal- manskonferensen; riksdagen likväl obe- taget att vid prövningen av utskottets utlåtande i ärendet besluta uppskov en- ligt vad i nästföregående stycke sägs.

Riksdagen må, efter hörande av tal- manskonferensen, besluta att uppskju- ten fråga skall upptagas vid extra ses- sion.

Av riksdagen ————————— i 5 64.

&

Betänkande, som av ständigt eller i dess ställe särskilt tillsatt utskott av- givits, skall i bägge kamrarna för åren- dets avgörande, så vitt ske kan, sam- tidigt föredragas. Efter betänkandets första föredragning skall detsamma vila på bordet. Vid nästa föredragning, evad överläggning då äger rum eller ej, skall det, så framt ej kammaren på vederbörande utskotts framställning

59.

Efter den första föredragningen i riksdagen av betänkande, som av ut- skott avgivits, skall betänkandet vila på bordet. Vid nästa föredragning, evad överläggning då äger rum eller ej, skall det, så framt ej riksdagen på vederbö- rande utskotts framställning annorlun- da beslutar, åter göras vilande. Men då saken tredje gången förekommer, skall den till avgörande företagas.

(Nuvarande lydelse)

annorlunda beslutar, åter göras vilande. Men då saken tredje gången förekom— mer, skall den till avgörande företagas.

Utskotts förberedande hemställanden och förfrågningar må genast avgöras, därest icke någon kammarens ledamot bordläggning begär.

&

1. Ej må något mål, däri överlägg- ning ägt rum, till slutligt avgörande fö- retagas, förrän kammaren på talman- nens hemställan förklarat överlägg- ningen slutad.

(Föreslagen Iydelse )

Utskotts förberedande hemställanden och förfrågningar må genast avgöras, därest icke någon riksdagens ledamot bordläggning begär.

60.

1. Ej må något mål, däri överlägg- ning ägt rum, till slutligt avgörande fö- retagas, förrän riksdagen på talman- nens hemställan förklarat överläggning- en slutad.

2. Därefter bör, ————————— mom. stadgas. Kan fråga ————————— är föreskriven. Proposition skall ————————— överläggning uppriva.

Då voteras skall, bör voteringspropo- sition jämte tydlig kontraproposition ge- nast författas, justeras och uppläsas, samt omröstningen strax därefter verk- ställas; men ej må proposition göras, om votering skall äga rum, ej heller någon omröstning därom tillåtas. Omröstning- en skall ske öppet. Befinnas de avgivna rösterna lika delade, nedlägge talman- nen i en därtill avsedd rösturna en ja— sedel och en nej-sedel, båda lika till storlek och utseende, tryckta och omärkta samt var för sig slutna och hoprullade, och avgöres då omröst- ningens utgång genom den sedel, som en av kammarens ledamöter på anmo- dan av talmannen upptager ur röst- urnan.

Då voteras skall, bör voteringspropo- sition jämte tydlig kontraproposition genast författas, justeras och uppläsas, samt omröstningen strax därefter verk- ställas; men ej må proposition göras, om votering skall äga rum, ej heller nå— gon omröstning därom tillåtas. Omröst- ningen skall ske öppet. Befinnas de av- givna rösterna lika delade, nedlägge talmannen i en därtill avsedd rösturna en ja—sedel och en nej-sedel, båda lika till storlek och utseende, tryckta och omärkta samt var för sig slutna och hoprullade, och avgöres då omröstning- ens utgång genom den sedel, som en av riksdagens ledamöter på anmodan av talmannen upptager ur rösturnan.

3. Fråga, varom ————————— genast förstöras.

&

Talman må ej vägra proposition, utom när han finner väckt fråga strida mot grundlags lydelse; och hör han då alltid anföra skälen till sin vägran. Därest kammaren ändock yrkar propo- sition, skall talman äga att förklara överläggningen vilande, och målet för- visas då till konstitutionsutskottet, som

61.

Talmannen må ej vägra proposition, utom när han finner väckt fråga strida mot grundlags lydelse; och bör han då alltid anföra skälen till sin vägran. Där- est riksdagen ändock yrkar proposition, skall talmannen äga förklara överlägg- ningen vilande, och målet förvisas då till konstitutionsutskottet, som det ålig-

(Nuvarande lydelse)

det åligger att ofördröjligen inkomma med motiverat och bestämt utlåtande över frågans stridighet eller enlighet med grundlagen. Å vad utskottet för- klarat icke vara mot grundlag stridan— de kan proposition sedermera ej väg- ras.

(Föreslagen lydelse) ger att ofördröjligen inkomma med mo- tiverat och bestämt utlåtande över frå- gans stridighet eller enlighet med grundlagen. Å vad utskottet förklarat icke vara mot grundlag stridande kan proposition sedermera ej vägras.

& 62.

Kammares beslut i fråga, som icke rörer kammaren enskilt, skall med- kammaren genom utdrag av protokol- let delgivas. Har målet varit av stän- digt eller i dess ställe särskilt tillsatt utskott handlagt, skall ock detta om beslutet på enahanda sätt underrättas. Därest ledamot, som i kammarens be- slut ej instämt, vill sin särskilda me- ning hos medkammaren anmäla, skall sådant vara honom obetaget; börande han i slikt fall sin skiljaktiga mening skriftligen till protokollet avlämna, var- efter den genom protokollsutdrag med- kammaren delgives; men ej må härav i något fall beslutets expedierande uppe- hållas.

%

När fråga, varöver utskott sig utlåtit, till avgörande förekommer, äger kam- maren att antingen genast, med bifall till utlåtandet eller utan avseende å vad utskottet föreslagit, fatta sitt beslut, eller, om ämnet anses fordra ytterli- gare utredning, målet till utskottet åter- förvisa.

Stanna kamrarna över någon fråga, däri ständigt eller i dess ställe särskilt tillsatt utskott sig yttrat, uti huvudsak- ligen eller till vissa delar olika beslut, då skall utskottet söka att de olika me- ningarna, såvida möjligt är, samman- jämka och med förslag därom till kam- rarna inkomma.

Om riksdagens beslut i fråga, som va- rit av utskott handlagt, skall utskottet underrättas genom utdrag av protokol- let.

63.

När fråga, varöver utskott sig utlå- tit, till avgörande förekommer, äger riksdagen genast, med bifall till utlå- tandet eller utan avseende å vad utskot- tet föreslagit, fatta sitt beslut. Om leda- mot yrkat det och minst en tredjedel av de röstande i riksdagen förenat sig om yrkandet, skall frågan dock återförvisas till utskottet för ytterligare utredning. Återförvisning må ej ske mer än en gång i samma fråga.

Vad kamrarna sammanstämmande be- sluta, det vare riksdagens beslut. Bliva kamrarna ej, efter den behandling ovan är nämnd, om ett beslut ense, skall frå- gan, utom i de fall 65 5 upptager, anses hava för den sessionen förfallit.

%

Förslag till stiftande, ändring, för- klaring eller upphävande av grundlag kan förkastas å den riksdag, vid vilken förslaget väckes, men ej slutligen an- tagas eller bifallas i vidsträcktare mån, än såsom ett förslag, vilket skall vila för att efter därpå förrättade nya val i hela riket till andra kammaren av den riksdag, som först sammanträder, ånyo prövas. Varder förslaget därvid av bägge kamrarna antaget, bliver det riksdagens beslut; ägande kamrarna ej rätt att uti vilande förslag ändring göra. Ej må beslut över vilande förslag till annan riksdag, än nu är nämnt, upp- skjutas, utan att Konungen och bägge kamrarna därom äro ense.

&

När, i fråga om statsutgifter eller be— villning, eller om reglementariska före- skrifter för riksbanken, dess inkomster och utgifter, eller om ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken, eller om riks— gäldskontorets styrelse och förvaltning, inkomster och utgifter, kamrarna fatta stridiga beslut, som ej uppå vederbörligt utskotts förslag varda sammanjämkade, skola bägge kamrarna var för sig rösta om de olika beslut, vari vardera förut stannat; kommande den mening, som därvid erhåller de flesta ledamöters av båda kamrarna sammanräknade röster, att gälla såsom riksdagens beslut. Om vid sammanräkningen av de avgivna rösterna dessa befinnas lika delade, ned— lägge andra kammarens talman i en där— till avsedd rösturna en ja-sedel och en nej-sedel, båda lika till storlek och ut-

64.

Förslag till stiftande, ändring, för- klaring eller upphävande av grundlag kan förkastas å den riksdag, vid vilken förslaget väckes, men ej slutligen anta- gas eller bifallas i vidsträcktare mån än såsom ett förslag, vilket skall vila för att efter därpå förrättat nytt val i hela riket till riksdagen av den riksdag, som först sammanträder, ånyo prövas. Var- der förslaget därvid antaget, bliver det riksdagens beslut; ägande riksdagen ej rätt att uti vilande förslag ändring gö— ra. Ej må beslut över vilande förslag till annan riksdag, än nu är nämnt, upp- skjutas, utan att Konungen och riks- dagen därom äro ense.

65. (Denna paragraf utgår.)

seende, tryckta och omärkta samt var för sig slutna och hoprullade, och avgö- res då omröstningens utgång genom den sedel, som en av andra kammarens leda- möter på anmodan av talmannen uppta— ger ur rösturnan.

%

Då val till Konung eller tronföljare skall förrättas, tillsättes en nämnd, be- stående av sextiofyra personer, av vilka vardera kammaren inom sig utser tret- tiotvå, med uppdrag att, vid förefallan- de skiljaktighet mellan kamrarna, be- stämma valet. Dagen efter, sedan nämn- den är utsedd, skrida kamrarna till val av Konung eller tronföljare. Förenas kamrarna om en och samma person, är han att såsom utkorad anse. I annat fall avgör nämnden. Dock må ej hos den- samma komma under omröstning andra än de, som i vardera kammaren erhållit flesta rösterna, ägande ingendera kam- maren att flera än en kandidat fram- ställa. Nämndens ledamöter, vilka ej i och för denna befattning må uteslutas från deras riksdagsmannarätt i kamrar- na, sammanträda dagen efter den, då valet i kamrarna förrättat är, och skil- jas ej åt förrän valförrättningen är full- gjord. Den av de bägge under omröst- ning komna personerna, på vilken då inom nämnden de flesta rösterna falla, är behörigen vald. I den händelse, som 94 _? regeringsformen omförmäler, skall nämnden väljas inom tionde dagen ef- ter den, som i riksdagskallelsen är till riksdagens sammankomst utsatt.

%

Skall riksföreståndare tillsättas, gånge härmed som för val till Konung eller tronföljare är i nästföregående &” stad- gat.

66.

67.

(Denna paragraf utgår.)

(Denna paragraf utgår.)

S 68.

Riksdagens ombudsmän ______ Val av ombudsmän verkställes genom fyrtioåtta för tillfället nämnda valmän, av vilka vardera kammaren inom sig utser tjugufyra. Dessa valmän skola sammanträda till valförrättningen se- nast å femtonde dagen efter den, då de blivit utsedda. Vid valet gälle enahan— da bestämmelser som för val av kam- rarnas talmän.

Valmännen böra vid samma tillfälle, då ombudsman utses, och på enahanda sätt välja en ställföreträdare för ho- nom. Ställföreträdare utses för tiden till dess nytt val av vederbörande ombuds- man äger rum.

därefter försiggått.

För val av ombudsman gälle enahan- da bestämmelser som i 33 ä' stadgas för val av talman.

Riksdagen bör vid samma tillfälle, då ombudsman utses, och på enahan- da sätt välja en ställföreträdare för ho— nom. Ställföreträdare utses för tiden till dess nytt val av vederbörande ombuds— man äger rum.

I händelse ————————— i riksgäldskontoret.

& 69.

Riksdagen skall vart fjärde år tillsätta en nämnd av fyrtioåtta personer, därav vardera kammaren inom sig utser tju- gufyra, och vilken nämnd, i den ord- ning 103 och 104 55 regeringsformen stadga, äger att döma, huruvida högsta domstolens och regeringsrättens samt- liga ledamöter gjort sig förtjänta att i deras viktiga kall bibehållas, eller om vissa av dem, utan bevisligen begångna fel och brott, varom regeringsformens 102 % handlar, likväl kunna anses höra från detta kall skiljas. Denna nämnd träder samma dag den blivit vald till- sammans.

Riksdagen skall vart tredje år inom sig utse en nämnd av fyrtioåtta perso- ner, vilken nämnd, i den ordning 103 och 104 55 regeringsformen stadga, äger att döma, huruvida högsta domstolens och regeringsrättens samtliga ledamö- ter gjort sig förtjänta att i deras viktiga kall bibehållas, eller om vissa av dem, utan bevisligen begångna fel och brott, varom regeringsformens 102 % handlar, likväl kunna anses böra från detta kall skiljas. Denna nämnd träder samma dag den blivit vald tillsammans.

Nämndens samtliga —————— vidare föreskrives. I enahanda —————— regeringsrättens ledamöter. & 70.

1. De sex ————————— honom återstått.

2. Riksdagen skall jämväl välja full- mäktige att, jämlikt särskilt reglemente, förvalta riksgäldskontorets medel och tillhörigheter. Dessa fullmäktige skola vara sju och väljas för tiden från valet,

2. Riksdagen skall jämväl välja full- mäktige att, jämlikt särskilt reglemente, förvalta riksgäldskontorets medel och tillhörigheter. Dessa fullmäktige skola vara sju och väljas för tiden från va-

till dess sådant val under tredje året därefter försiggått. Ordförande bland fullmäktige väljes särskilt. Av de öv- riga sex skola två årligen avgå. Har full— mäktig före utgången av den bestämda tjänstgöringstiden avgått, eller har an- svarsfrihet honom vägrats, anställes val för den tid, som för honom återstått. Då val av ordförande äger rum, utses denne före övriga fullmäktige.

3. Val av fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret verkställas ge- nom fyrtioåtta valmän, av vilka vardera kammaren inom sig utser tjugufyra. Valen ske med slutna sedlar. Val för längre tjänstgöringstid verkställes före val för kortare. Avgående fullmäktig kan återväljas.

4. Fullmäktige välje _______

let, till dess sådant val under tredje året därefter försiggått. Riksdagen ut- ser en av de fullmäktige till ordföran- de. Av de övriga sex skola två årligen avgå. Har fullmäktig före utgången av den bestämda tjänstgöringstiden avgått, eller har ansvarsfrihet honom vägrats, anställes val för den tid, som för honom återstått. Då val av ordförande äger rum, utses denne före övriga fullmäk- tige.

3. Varje fullmäktig i riksbanken eller riksgäldskontoret väljes för sig. Om le- damot begär det, skall val ske med slut- na sedlar. Val för längre tjänstgöringstid verk- ställes före val för kortare. Avgående fullmäktig kan återväljas.

_ utfalla lika.

5. På samma ————————— till tjänstgöring.

% 71.

Riksdagens lönedelegation består av sexton ledamöter, av vilka vardera kam- maren inom sig utser hälften. De väl- jas för tiden från valet, till dess sådant val under fjärde året därefter försig- gått, dock att ledamot som dessförin- nan avgått ur riksdagen ej vidare skall anses tillhöra delegationen. Har leda- mot före den tid, för vilken han valts, avgått ur delegationen, anställes val för den tid som för honom återstått.

Vardera kammaren utser ock inom sig suppleanter att när ledamöter få förfall i deras ställe inträda. Supplean- ter utses för samma tid som ledamöter.

Riksdagens lönedelegation består av sjutton ledamöter, vilka riksdagen ut- ser inom sig. De väljas för tiden från valet, till dess sådant val under tredje året därefter försiggått, dock att leda- mot som dessförinnan avgått ur riksda- gen ej vidare skall anses tillhöra dele- gationen. Har ledamot före den tid, för vilken han valts, avgått ur delegatio- nen, anställes val för den tid som för honom återstått.

Riksdagen utser ock inom sig supp- leanter att när ledamöter få förfall i de- ras ställe inträda. Suppleanter utses för samma tid som ledamöter.

Vad i ————————— mening antecknas. Innan förhandlingsöverenskommelse — -— tystnadspliktens iakttagande.

& 72.

Riksdagen förordnar årligen inom sex dagar efter dess öppnande revisorer till ett antal av tolv, vilka till halva antalet av vardera kammaren utses, att

Riksdagen utser årligen inom sex da- gar efter dess öppnande tolv revisorer att enligt regeringsformen och särskild instruktion granska statsverkets, riks-

enligt regeringsformen och särskild in- struktion granska statsverkets, riksban- ke'ns och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning. Revisor ut- övar sin befattning till dess nytt val av revisorer förrättas.

bankens och riksgäldskontorets till- stånd, styrelse och förvaltning. Revisor utövar sin befattning till dess nytt val av revisorer förrättas.

För varje ————————— blivit valda. Revisorerna välja ————————— äro lika. De anmärkningar, ————————— vidare behandling. 5 73.

Riksdagens krigsdelegation består av femtio ledamöter, av vilka vardera kam- maren inom sig väljer hälften.

Riksdagens krigsdelegation består av femtio ledamöter, vilka riksdagen väljer inom sig.

För varje ————————— blivit valda. Val av krigsdelegation skall äga rum å varje riksdag inom sex dagar efter dess öppnande. Valet gäller till dess nytt val av krigsdelegation förrättas, dock att den som dessförinnan avgått ur riksdagen 'ej vidare skall anses till- höra delegationen. Förordnar Konung- en om nya val till båda kamrarna eller den ena av dem, behålle utan hinder därav delegationens ledamöter och supp- leanter sina befattningar.

&

Riksdagens valmän och nämnder, med undantag av utrikesnämnden, utse själva inom sig ordförande.

1. Företes vid val, som skall av kam- mare förrättas, gemensam lista uppta- gande namn å så många personer valet avser och har listan godkänts av de utav kammaren utsedda ledamöterna i talmanskonferensen, framställe talman- nen proposition å godkännande av lis- tan och förklare därå upptagna perso-

Val av krigsdelegation skall äga rum å varje riksdag inom sex dagar efter dess öppnande. Valet gäller till dess nytt val av krigsdelegation förrättas, dock att den som dessförinnan avgått ur riksdagen ej vidare skall anses till- höra delegationen.

74.

Riksdagens nämnder, med undantag av utrikesnämnden, utse själva inom sig ordförande.

75.

1. För beredning av val som ankom- ma på riksdagen skall finnas en val- beredning. Om valberedningen och dess uppgifter meddelas bestämmelser i den riksdagsstadga som omförmäles i 78 5.

2. Framlägges vid val, som skall för— rättas av riksdagen, gemensam lista upptagande namn å så många personer valet avser och har listan enhälligt god- känts av valberedningen, framställe tal- mannen proposition å godkännande av listan och förklare därå upptagna per- soner valda, såvida ej val med slutna

ner valda, såvida. ej val med slutna sed- lar begäres av. minst så många ledamö- ter som motsvarar det tal, vilket er- hålles, om samtliga röstberättigade le- damöters antal delas med siffran för det antal personer valet avser, ökat med ett. Har sådan begäran fram- ställts skall val med slutna sedlar äga rum vid ett följande sammanträde.

Valet skall, där det ej avser kamma- rens ledamöter i talmanskonferensen, vara proportionellt, om två eller flera personer skola utses. Närmare bestäm- melser om valet meddelas uti den i 5 78 omförmälda riksdagsstadgan.

2. Val, som förrättas av riksdagens utskott, nämnder och valmän, skola, därest begäran därom framställes av någon ledamot eller valman, ske med slutna sedlar, och iakttages därvid, att namnsedlarna, så framt de skola bliva gällande, böra vara enkla, hoprullade, omärkta och fria såväl från all tvety- dighet i anseende till personernas namn som från oriktighet i anseende till de- ras antal. Mellan personer, som vid val undfått lika antal röster, skiljes genom lottning, när så erfordras.

sedlar begäres av minst så många leda- möter som motsvarar det tal, vilket er- hålles, om samtliga röstberättigade le- damöters antal delas med siffran för det antal personer valet avser, ökat med ett. Har sådan begäran framställts, skall val med slutna sedlar äga rum vid ett följande sammanträde.

Val skola, där de ej avse ledamöter i talmanskonferensen, vara proportionel- Ia, om två eller flera personer skola ut- ses. Närmare bestämmelser om val med- delas i riksdagsstadgan.

3. Val som förrättas av riksdagens ut— skott eller nämnder skola, därest begä- ran därom framställes av någon leda- mot, ske med slutna sedlar, och iaktta- ges därvid, att namnsedlarna, så framt de skola bliva gällande, böra vara enk— la, hoprullade, omärkta och fria såväl från all tvetydighet i anseende till per- sonernas namn som från oriktighet i anseende till deras antal. Mellan per- soner, som vid val undfått lika antal röster, skiljes genom lottning, när så er- fordras. Finnas i ————————— äga tillämpning.

% Vid justering kan ett beslut ej änd- ras, men väl må sådana tillägg göras, varigenom ingen ändring i beslutet uppkommer. Ur protokoll må vid juste- ringen, med kammarens bifall och den talandes begivande, uteslutas dennes uttryck och även överläggning, som där- av följt; dock kunna ej sådana uttryck uteslutas, på vilka beslutet tydligen sig grundar.

%

Riksdagsman, som varit frånvarande då något beslut fattats inom den kam- mare han tillhörer, skall äga att där-

76.

Vid justering kan ett beslut ej ändras, men väl må sådana tillägg göras, var— igenom ingen ändring i beslutet upp- kommer. Ur protokoll må vid justering- en, med riksdagens bifall och den ta- landes begivande, uteslutas dennes ut- tryck och även överläggning, som där- av följt; dock kunna ej sådana uttryck uteslutas, på vilka beslutet tydligen sig grundar.

77. Riksdagsman, som varit frånvarande då något beslut fattats inom riksdagen, skall äga att därefter till protokollet an-

efter till protokollet anmäla, det han ej i berörda beslut deltagit, men icke hava makt att tala å deras beslut, som därvid närvarit.

&

Riksdagen fastställer de föreskrifter om riksdagsarbetets bedrivande, ord- ningen hos kamrarna och utskotten samt inom riksdagen förekommande val ävensom de övriga bestämmelser som anses nödiga till iakttagande jämte grundlagarna (riksdagsstadga). Varde- ra kammaren äger fastställa föreskrif— ter i ämne, som angår kammaren enskilt (ordningsstadga). Ej må något i dessa stadgor införas, som mot grundlag el- ler annan gällande lag strider.

%

I mål, som blivitav ständigt eller i dess ställe särskilt tillsatt utskott hand- lagda, skola de från riksdagen utgåen- de skrivelser uppsättas och expedieras av kansliet hos det utskott, som ärendet berett. _

Uppsättandet och expedierandet av andra för bägge kamrarna gemensam- ma skrivelser besörjes genom ett sär- skilt riksdagens kansli under inseende av två inom första och två inom andra kammaren därtill utsedda ledamöter (kanslideputerade).

(Uppsättandet och expedierandet av andra för bägge kamrarna gemensam- ma skrivelser besörjes genom riksda- gens förvaltningskontor.)1

Ej må expedition över något riksda- gens beslut utgå förr än den blivit in- för kamrarna justerad. Från riksdagen utgående expeditioner undertecknas av talmännen.

måla, det han ej i berörda beslut del- tagit, men icke hava makt att tala å deras beslut, som därvid närvarit.

78.

Riksdagen fastställer de föreskrifter om riksdagsarbetets bedrivande, ord- ningen hos riksdagen och utskotten samt inom riksdagen och utskotten förekom- mande val ävensom de övriga bestäm- melser som anses nödiga till iakttagan- de jämte grundlagarna (riksdagsstad— ga). Ej må något i riksdagsstadgan'in- föras, som mot grundlag eller annan gällande lag strider.

80.

I mål, som blivit av utskott handlag- da, skola de från riksdagen utgående skrivelser uppsättas och expedieras av kansliet hos det utskott, som ärendet berett.

Uppsättandet och expedierandet av andra riksdagens skrivelser besörjes ge- nom riksdagens förvaltningskontor.

Ej må expedition över något riksda- gens beslut utgå förr än den blivit in- för riksdagen justerad. Från riksdagen utgående expeditioner undertecknas av talmannen.

1 Denna lydelse av 80 5 andra stycket har antagits som vilande den 25 maj 1966 (KU 1966: 36)

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) & 82.

De i kamrarna förda protokoll och De i riksdagen förda protokoll och övriga riksdagshandlingar skola på sta- övriga riksdagshandlingar skola på sta- tens bekostnad, så tidigt ske kan, av tens bekostnad, så tidigt ske kan, av trycket utgivas, de senare fullständigt trycket utgivas, de senare fullständigt och protokollen i den mån kamrarna och protokollen i den mån riksdagen var för sig förordna. förordnar.

Övergångsbestämmelser

1. De bestämmelser i riksdagsordningen som nu ändrats äga dock alltjämt tillämp- ning i sin äldre lydelse till utgången av år 1970 utom beträffande val till riks- dagen, som avser uteslutande tid därefter. Val till riksdagen enligt 3 5 första stycket i paragrafens nu antagna lydelse skall första gången äga rum är 1970. Meddelas beslut enligt 30 5 om uppskov med valet till riksdagen i september 1970 och om förlängning av de vid utgången av samma år utlöpande valperioderna, innebär beslutet motsvarande förlängning av den tid under vilken bestämmelser, som beröras av de nu antagna ändringarna, skola tillämpas i sin äldre lydelse.

2. Löpande valperioder för kamrarnas ledamöter upphöra vid utgången av år 1970. De må ej förlängas enligt 2 å andra stycket.

3. Vad som föreskrives i 58 & tredje stycket i dess äldre lydelse om inverkan av nya val i hela riket till andra kammaren i fråga om uppskov med behandlingen av ärende avser även val till riksdagen.

4. Vid tillämpning av 69 å i dess nu antagna lydelse skall den i paragrafen om- förmälda nämnden tillsättas första gången av den riksdag som sammanträder när- mast efter det den nu antagna lydelsen trätt i tillämpning.

5. Utan hinder av bestämmelserna i 71 5 i paragrafens äldre lydelse skall nytt val av ledamöter och suppleanter i riksdagens lönedelegation förrättas av den riks- dag som sammanträder närmast efter det den nu antagna lydelsen av 71 & trätt i tillämpning.

Förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 6 & ansvarighetslagen den 10 februari 1810 för statsrådets ledamöter, föredragande och Konungens rådgivare i kommandomål

Härigenom förordnas, att 6 & ansvarighetslagen den 10 februari 1810 för statsrå- dets ledamöter, föredragande och Konungens rådgivare i kommandomål skall er- hålla ändrad Iydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

56.

Uraktlåter statsråds ledamot eller Uraktlåter statsråds ledamot eller Konungens rådgivare i kommandomål, att de övrige dem i grundlagen uttryck- ligen föreskrivne, men i denna ansva- righetslag icke särskilt uppräknade plik- ter och föreskrifter, iakttaga och full- göra, ankomme det på Riksens Ständer, att hos Konungen göra sådan anmälan, vartill 107 & av regeringsformen dem berättigar, med iakttagande av de vill- kor samma å' i dess senare mom. stad- gar.

Konungens rådgivare i kommandomål, att de övrige dem i grundlagen uttryck- ligen föreskrivne, men i denna ansva- righetslag icke särskilt uppräknade plik- ter och föreskrifter, iakttaga och full- göra, förfares enligt 107 % av regerings- formen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Förslag till

L a g angående ändring i lagen den 26 november 1920 (nr 796) om val till riksdagen

Härigenom förordnas i fråga om lagen den 26 november 1920 om val till riksdagenl, dels att 1, 2, 12—29 och 82 %% skall upphöra att gälla, dels att 30—33, 54, 55, 55 a, 56—59, 60 a, 61, 64—70, 72—79, 81, 83—89, 92, 93 och 97 55 skall erhålla änd- rad lydelse på sätt nedan angives, dels att omedelbart efter var och en av 68, 73 och 75 55 skall införas en ny paragraf, betecknad respektive 68 a, 73 a och 75 a 5, av den lydelse här nedan angives, dels att rubrikerna Omedelbart före 1 %, rubriken omedelbart före 12 S och rubriken »Om val till andra kammaren» omedelbart före 30 5 skall utgå, dels ock att rubriken omedelbart före 70 5 skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

30 5.

För valen till andra kammaren in,- delas riket i tjuguåtta valkretsar, näm- ligen:

Stockholms stad ________

För val till'riksdagen indelas riket i tjuguåtta valkretsar, nämligen: .

— övriga län.

31 5.

1. Varje kommun skall med de undan-

tag, som här nedan i mom. 2—7 an- '

givas, bilda ett valdistrikt.

2. Är stad delad i valkretsar för val av stadsfullmäktige, utgör sådan val- krets ett valdistrikt vid riksdagsmanna- val, såvida icke jämlikt mom. 3 ytter- ligare delning i valdistrikt beslutes.

3. Stad eller valkrets för stadsfull- mäktigval må, där så finnes lämpligt, delas i två eller flera valdistrikt.

1. Varje kommun skall med de un- =dantagrsom här nedan i mom. 2—3 an— givas, bilda ett valdistrikt.

2. Är kommun delad i valkretsar för val av kommunalfullmäktige eller stads- fullmäktige, utgör sådan valkrets ett valdistrikt vid riksdagsman—naval, så- vida icke jämlikt mom. 3 ytterligare del- ning i valdistrikt beslutes.

3. Kommun eller valkrets för val av eller

kommunalfullmäktige stadsfull-

1 Senaste lydelse se beträffande 1, 32, 33, 55 a och 57 55 1963: 127, 12 och 13 55 1965: 53, 14 5 1937: 181, 15, 19—21, 24 och 83 55 1921: 316, 17, 30, 61, 66—69 och 76 55 1944: 84, 18, 54, 55, 56, 65, 70, 72, 73, 75, 77 och 78 55 1962 : 71, 25 och 28 55 1933 : 53, 26 och 27 55 1949: 113, 31 5 1930: 180, 58 5 1966: 93, 59 och 79 55 1952: 264, 60 a, 93 och 97 55 1964: 128, 64 och 74 55 1965: 608 samt 81 och 87 55 1940: 550.

4. Är landskommun delad i valkretsar för val av kommunalfullmäktige, utgör sådan valkrets ett valdistrikt vid riks- dagsmannaval, såvida icke jämlikt mom. 6 eller 7 ytterligare delning i-val- distrikt beslutes.

5. Höra delar av landskommun till olika valkretsar för riksdagsmannaval eller landstingsmannaval, bildar varje del ett valdistrikt för riksdagsmanna- val, där ej jämlikt mom. 6 eller 7 ytter- ligare delning i valdistrikt beslutes.

6. Landskommun, valkrets för kom—. munalfullmäktigval eller sådan del av kommun, som i mom. 5 sägs, skall, där antalet invånare i sådan kommun, val.- krets eller del av kommun överstiger 3 000, indelas i två eller flera valdistrikt med högst- 3 000 invånare; dock'att på framställning av kommunalstämma Konungens befallningshavande mä här- ifrån medgiva undantag, där särskilda förhållanden .inom kammunen anses göra sådan indelning obehövlig eller olämplig. ' - ' ' '

7. Om ' landskommun,, valkrets. för

kommunalfullmäktigval eller sådan del av kommun, som i mom. 5 ”säg—s, till följd_ av samfärdsförhållanden. eller andra orsaker finnes_ieke lämpligen böra utgöra ett enda valdistrikt, må så-

dan kommun, valkrets eller del av kom-, , mun delas i två eller flera, valdistrikt.

.,,

1.-Fö'rslag om indelning i valdistrikt, som i 31 S 3 och 7 mom. sägs, må väckas genom framställning hos" Konungens befallningshavande 'av den, som är bo- ende och vid riksdagsmannaval röst- berättigad'inom den kommun eller del av kommun, om vars delning i val- distrikt är fråga. Ej må framställning bifallas med mindre yttrande inhämtats från .kommunalfullmäktige- eller i stad-

32 5.

(Föreslagen lydelse) mäktige må, där så finnes lämpligt, de— las i två eller flera valdistrikt.

1'. Förslag om indelning i valdistrikt, som i 31 5 3 mom. sägs, må väckas ge- nom framställning hos Konungens be- fallningshavande av den, som är'boen- de och vid riksdagsmannaval röstberät- tigad inom den kommun eller del av kommun, ormv'ars delning i valdistrikt är fråga. Ej mä framställning bifallas med mindre yttrande inhämtats från kommunalfullmäktige eller i stad stads-

stadsfullmäktige. Skall kommun på lan- det delas, må delar av samma by eller hemman ej utan synnerliga skäl förläg- gas till olika valdistrikt.

Utan föregående framställning vare Konungens befallningshavande berätti- gad och i fall, varom stadgas i 315 6 mom., pliktig att om indelning i val- distrikt eller ändring i redan skedd in- delning förordna, sedan på landet kom- munalfullmäktige och i stad stadsfull- mäktige beretts tillfälle att i ärendet av- giva yttrande. Om ändring i distriktsin- delning vare Konungens befallningsha- vande pliktig att i den ordning nyss sagts förordna även för det fall, att så erfordras, då kommun, efter att tidigare hava indelats i valdistrikt för riksdags- mannaval, delas i valkretsar för val av kommunalfullmäktige eller stadsfull— mäktige.

Beslut angående ________

2. Över beslut, som i 1 mom. avses, må besvär anföras i den ordning, som är bestämd för överklagande av Konung- ens befallningshavandes utslag i mål, vilka bedömas efter förordningarna om kommunalstyrelse.

(Föreslagen lydelse) fullmäktige. Skall kommun på landet delas, må delar av samma by eller hem— man ej utan synnerliga skäl förläggas till olika valdistrikt.

Utan föregående framställning vare Konungens befallningshavande berätti- gad att om indelning i valdistrikt eller ändring i redan skedd indelning för- ordna, sedan på landet kommunalfull- mäktige och i stad stadsfullmäktige be- retts tillfälle att i ärendet avgiva ytt- rande. Om ändring i distriktsindelning- en vare Konungens befallningshavande pliktig att i den ordning nyss sagts för- ordna för det fall, att så erfordras, då kommun, efter att tidigare hava inde- lats i valdistrikt för riksdagsmannaval, delas i valkretsar för val av kommunal- fullmäktige eller stadsfullmäktige.

— skall angivas.

2. över beslut, som i 1 mom. avses, må besvär anföras i den ordning som är bestämd för överklagande av Konungens befallningshavandes utslag i mål, vilka bedömas efter kommunalla- gen den 18 december 1953 (nr 753) och kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957 (nr 50).

33 5.

För varje kommun skall finnas en valnämnd av fem inom kommunen boen— de personer, vilka utses för fyra år. Ord- förande i denna nämnd jämte suppleant för honom förordnas. av Konungens be- fallningshavande före utgången av året näst efter det, då allmänna val av kom- munalfullmäktige och stadsfullmäktige ägde rum. De fyra ledamöterna jämte lika antal suppleanter väljas under nyss— nämnda år åt tid, då val till befattningar inom kommunen eljest anställas. Utses ny valnämnd under annat år än nu

För varje komm-un skall finnas en valnänmd av fem inom kommunen boende personer, vilka utses för tre år. Ordförande i denna nämnd jämte suppleant för honom förordnas av Konungens befallningshavande före ut- gången av året näst efter det, då all- männa val av kommunalfullmäktige och stadsfullmäktige ägde rum. De fyra le.- damöterna jämte lika antal supplean— ter väljas under nyssnämnda år å tid, då val till— befattningar inom kommunen eljest anställas. Utses ny valnämnd un-

sagts, skall valet avse allenast den tid, som återstår av löpande fyraårsperiod. Det åligger kommunalfullmäktiges och i stad stadsfullmäktiges ordförande att ofördröjligen om valet underrätta val- nämndens ordförande samt utan lösen låta tillställa en var av de valda leda- möterna och suppleanterna i valnämn- den ett utdrag av protokollet, i vad dem rörer. Om de personers namn och bo- stad, som blivit till ordförande och suppleant för honom utsedda, låter Konungens befallningshavande i läns— kungörelserna årligen meddela under- rättelse.

der annat år än nu sagts, skall valet avse allenast den tid, som återstår av lö— pande treårsperiod. Det åligger kom- munalfullmäktiges och i stad stadsfull- mäktiges ordförande att ofördröjligen om valet underrätta valnämndens ord— förande samt utan lösen låta tillställa en var av de valda ledamöterna och suppleanterna i valnämnden ett utdrag av protokollet, i vad dem rörer. Om de personers namn och bostad, som blivit till ordförande och suppleant för ho- nom utsedda, låter Konungens befall- ningshavande i länskungörelserna årli- gen meddela underrättelse.

54 5.

1. Förening med politiskt syfte, som icke utgör underavdelning av sådan förening och som har minst ettusen vid val till riksdagens andra kammare röst- berättigade medlemmar, (parti) må, i den ordning och på de villkor här ne- dan stadgas, erhålla registrering av ett partinamn eller en annan beteckning i ord för partiet eller för den menings— riktniny partiet företräder ( partibeteck- ning). '

2. Ansökan om ________ 3. Partibeteckning må ______

4. Registrerad partibeteckning skall avföras ur registret på ansökan av det parti, för vilket registreringen skett, el- ler ock efter ansökan av annat parti, där det 'visas att förstnämnda parti blivit upplöst eller vid två på varandra föl- jande val i hela riket till andra kamma- ren icke i någon valkrets anmält kan- didater på sätt i 565 sägs.

5.- Då partibeteckning ______

1. Förening med politiskt syfte, som icke utgör underavdelning av sådan för- ening och som har minst ettusen vid val till riksdagen röstberättigade med- lemmar, (parti) må, i den ordning och på de villkor här nedan stadgas, erhål- la registrering av partibeteckning.

— i riksgäldskontoret.

— — — ej prövats.

4. Registrerad partibeteckning skall avföras ur registret på ansökan av det parti, för vilket registreringen skett, el- ler ock efter ansökan av annat parti, där det visas att förstnämnda parti bli- vit upplöst eller vid två på varandra följande val i hela riket till riksdagen icke i någon valkrets anmält kandidater på sätt i 56 % sägs.

— — — allmänna tidningarna.

6. Parti, som ————————— 56 5 sägs.

7. När val i hela riket till andra kam— maren skola äga rum, skola i god tid före valen från inrikesdepartementet till samtliga Konungens befallningsha—

7. När val i hela riket till riksdagen skall äga rum, skola i god tid före va- let från inrikesdepartementet till samt- liga Konungens befallningshavande

(Nuvarande lydelse)

vande översändas utdrag ur registret, upptagande varje partibeteckning som är registrerad på grund av ansökan, vil- ken gjorts, om valen förrättas på grund av bestämmelsen i 175 1 mom. riks- dagsordningen, senast den 20 juli när- mast före valen samt, om valen förrättas på grund av Konungens förordnande jämlikt 175 2 mom. riksdagsordningen, senast femte dagen efter det förordnan- det givits. Vid varje beteckning skall angivas det parti, för vilket registrering- en skett, samt partiets enligt 6 mom. anmälda ombud.

(Föreslagen lydelse) översändas utdrag ur registret, uppta- gande varje partibeteckning som är re- gistrerad på grund av ansökan, vilken gjorts, om valet förrättas på grund av bestämmelsen i 13 5 1 mom. riksdags- ordningen, senast den 20 juli närmast före valet samt, om valet förrättas på grund av förordnande jämlikt 13 ä 2 mom. riksdagsordningen, senast femte dagen efter det förordnandet givits. Vid varje beteckning skall angivas det parti, för vilket registreringen skett, samt par- tiets enligt 6 mom. anmälda ombud.

Anmäles till — —— _— —— — *— i registerutdragen.

55 ä.

1. Val" i hela riket till andra kamma- ren förrättas, då valen ske på grund av 17 5 1 mom. riksdagsordningen, å tredje söndagen i September månad samt, i fall som i 17 5 2 mom. riksdagsordning- en avses, å den sön— eller helgdag, som av Konungen bestämmes. Om valdag, som bestämmes av Konungen, skall generalpoststyrelsen underrättas.

2. Annat val till andra kammaren än i 1 mom. sägs förrättas å sön- eller helgdag, som Konungens befallningsha- vande sist fyrtionde dagen förut låter kungöra i ortstidningar; och skall gene— ralpoststyreISen underrättas om valda- gen.

'55a

Då val i hela riket till andra kamma- ren skall förrättas, skall, i den mån icke Konungen annorledes förordnar, för en- var i röstlängden som röst-berättigad vid valet upptagen person genom valnämn- dens försorg upprättas röstkort, utvi-

1. Val i hela riket till riksdagen för- r,ättas då valet sker på grund av 13 % 1 mom. riksdagsordningen, å tredje sön- dagen i september månad och den när- mast därpå följande måndagen samt, i fall söm i 1_3 5 2 mom. riksdagsord- ningen avses, å den söndag och den närmast därpå följande mandag, som av Konungen bestämmas. ,

Om valdagar, som bestämmas av Konungen, skall poststyrelsen underrät- tas. '

2. Annat val till riksdagen än i 1 mom. sägs förrättas å den söndag och den närmast därpå följande måndag, som Konungens befallningshavande sist fyrtionde dagen förut låter kungöra i ortstidningar; och skall poststyrelsen underrättas om valdagarna.

Då val i hela riket till riksdagen skall förrättas, skall, i den mån Konungen icke förordnar annat, för envar i"röst— längden som röstberättigad vid valet upptagen person genom valnämndens försorg upprättas röstkort, utvisande

(Nuvarande lydelse)

sande den röstberättigades namn, yrke eller titel, det valdistrikt den röstberät- tigade tillhör, dagen för valet samt den Konungens befallningshavande, som skall verkställa röstsammanräkning för den valkrets den röstberättigade tillhör.

Röstkorten skola senast 53 trettiofemte dagen före valdagen med posten över- sändas till de röstberättigade.

Då annat val till andra kammaren än i första stycket sägs skall förrättas eller då röstkort förkommit, icke utsänts eller ej kommit den röstberättigade till han- da, äger röstberättigad efter därom gjord framställning erhålla röstkort. Röstberättigad, som avses i 705 2 eller 3 mom., äger, innan röstkorten blivit på sätt ovan i andra stycket sägs över- sända till de röstberättigade, efter fram- ställning erhålla röstkort.

den röstberättigades namn, yrke eller titel, det valdistrikt den röstberättigade tillhör, dagarna för valet samt den Konungens befallningshavande, som skall verkställa röstsammanräkning för den valkrets den röstberättigade tillhör. Röstkort må upprättas gemensamt för riksdagsmannaval och kommunalval. Är väljaren icke röstberättigad vid samtli- ga val, skall förhållandet tydligt angivas & kortet.

Röstkorten skola senast å trettiofemte dagen före den första valdagen med posten översändas till de röstberättiga- de.

Då annat val till riksdagen än i förs— ta stycket sägs skall förrättas eller då röstkort förkommit, icke utsänts eller ej kommit den röstberättigade till han- da, äger röstberättigad efter därom gjord framställning erhålla röstkort. Röstberättigad, som avses i 70 5 1 mom., äger, innan röstkorten blivit på sätt ovan i andra stycket sägs översända till de röstberättigade, efter framställning,.er- hålla röstkort. -

Framställning om ————————— till honom. Röstkort må ej utlämnas före det röstlängden blivit, på sätt i 45 & sista stycket sägs, underskriven eller försedd med intyg, att anmärkning mot densam- ma ej inom behörig tid framställts, ej heller senare än dagen före valdagen. Röstkort som utfärdats för visst val må användas vid val, som hälles därefter, såframt röstlängden alltjämt'länder till efterrättelse. & '

Röstkort må ej utlämnas. före det röstlängden blivit, påsätt i 45,5,- sista stycket sägs, underskriven eller försedd med intyg, 'att anmärkning mot densam- ma ej inom behörig tid framställts, ej heller senare än dagen före första val— dagen. Röstkort som ”utfärdats för visst val må användas vid val, som hålles därefter, såframt röstlängden "alltjämt länder till efterrättelse. -

' Närmare föreskrifter — — _— — —' —— av Konungen.

56 % 1. Då val ————————— valbara personer.

2. Anmälan skall göras skriftligen ge- nom partiets i registerutdraget angivna ombud eller genom någon av honom

2. Anmälan skall göras skriftligen ge— nom partiets i registerutdra'get angivna ombud eller genom någon av honom

(Nuvarande lydelse)

därtill förordnad person samt hava in- kommit sist å trettiosjunde dagen före valdagen. Vid anmälan skola fogas in- tyg, utvisande att envar av de anmälda kandidaterna är i röstlängd för valdi- strikt inom valkretsen uppförd såsom röstberättigad och senast valdagen upp- nått tjugutre års ålder, ävensom intyg av varje kandidat, att han lämnat par- tiet tillstånd att anmäla honom.

Giver anmälan ———— _ — — _—

(Föreslagen lydelse)

därtill förordnad person samt hava in- kommit sist å trettiosjunde dagen före första valdagen. Vid anmälan skola fo- gas intyg, utvisande att envar av de an— mälda kandidaterna är i röstlängd upp- förd såsom röstberättigad och senast första valdagen uppnått tjugutre års ålder, ävensom intyg av varje kandidat, att han lämnat partiet tillstånd att an- mäla honom.

anmälan skett.

Senast å ————————— intyg ingivas.

3. Två eller flera partier, vilka på sätt ovan nämnts, anmält kandidater och vilka ämna samverka med varandra i kartell vid valet, äga hos Konungens befallningshavande » gemensamt anmäla en kartellbeteckning. Sådan kartellbe— teckning skall tydligt skilja sig från var- je i registeratdraget upptagen partibe- teckning ävensom från kartellbeteck- ning, som tidigare behörigen anmälts för valet. Anmälan av karlellbeteckning skall göras skriftligen genom partiernas i re- gisterutdraget angivna ombud eller ge- nom personer, som av ombuden därtill förordnats, samt hava inkommit till Konungens befallningshavande senast den dag, som angives i 2 mom. tredje stycket.

4. Sedan den tid gått till ända, inom vilken kandidatanmälan må ändras och anmälan av kartellbeteckning må ske, skall Konungens befallningshavande ofördröjligen företaga slutlig prövning av de inkomna anmälningarna av kan— didater och kartellbcteckningar. Finnes någon kandidat icke vara valbar, eller är icke visat, att han lämnat partiet till- stånd att anmäla honom, skall hans namn å anmälan anses obefintligt. över godkända anmälningar upprät- tar Konungens befallningshavande en lista. Å denna (uppföras först. anmälda

4. Sedan den tid gått till ända, inom vilken kandidatanmälan må ändras, skall Konungens befallningshavande ofördröjligen företaga slutlig prövning av de inkomna anmälningarna av kan- didater. Finnes någon kandidat icke vara valbar, eller är icke visat, att han lämnat partiet tillstånd att anmäla ho- nom, skall hans namn å anmälan anses obefintligt. Över godkända anmälningar upprät- tar Konungens befallningshavande en lista. A denna uppföras partibeteck- ningarna i bokstavsordning jämte un—

(Nuvarande lydelse) kartellbeteckningar i bokstavsordning och under varje kartellbeteckning, lika- ledes i bokstavsordning, partibeteck- ningarna för de partier, som ingå i kar— tellen, jämte under varje partibeteck- ning de av partiet anmälda kandidater- na. Därefter uppföras i bokstavsordning partibeteckningarna för de partier, vilka icke anmält kartellbeteckning, jämte un- der var och en av dessa partibeteckning- ar de av partiet anmälda kandidaterna. Å listan utsättes även erinran om be- stämmelserna i 59 5 andra och femte styckena. Formulär till listan fastställes av Konungen.

Över Konungens _— _ _ _ __ _. __ _

'der varje partibeteckning de av partiet

anmälda kandidaterna. Å listan utsättes även erinran om bestämmelserna i 59 & femte stycket. Formulär till listan-' fast- ställes av Konungen.

över valet.

5. Därefter utfärdar ————————— i ortstidningar.

I kungörelsen skall upptagas: a) antalet av dem, som skola väljas inom valkretsen;

b) dag och tider för valet;

c) valstället för ________

e) erinran om rätt för väljare att i vissa fall utöva rösträtt inom riket å postantalt samt utom riket å svensk be- skickning eller svenskt konsulat; samt

f) då val i hela riket till andra kam- maren skola förrättas, erinran om rätt för väljare att i vissa fall utöva rösträtt å svenskt fartyg utom riket.

I kungörelsen skall upptagas:

a) det antal platser i riksdagen som bestämts för valkretsen enligt 16 5 riks— dagsordningen;

b) dagar och tider för valet;

omförmälda lista;

e) erinran om rätt för väljare att i vissa fall före valet utöva rösträtt inom riket å postanstalt eller inför valnämnd samt utom riket å svensk beskickning eller svenskt konsulat; samt

i") då val i hela riket till riksdagen skall förrättas, erinran om rätt för väl- jare att i vissa fall utöva rösträtt å svenskt fartyg utom riket.

Kungörelsen utfärdas gemensamt med kungörelse om annat val som skall för- rättas samtidigt.

57 ä.

1. Val förrättas ________

Om rätt för väljare att i vissa fall av— lämna valsedel inom riket å postanstalt samt utom riket å svensk beskickning, svenskt konsulat eller svenskt fartyg stadgas i 70—75 55.

2. Valet äger _________

— 91 5 sägs.

Om rätt för väljare att i vissa fall före valet avlämna valsedel inom riket å postanstalt eller inför valnämnd samt utom riket å svensk beskickning, svenskt konsulat eller svenskt fartyg stadgas i 70—75 åå.

inom vallokalen.

Det åligger ————————— avbryta förrättningen. I vallokal ————————— omförmälda lista.

58 %.

Valet skall pågå mellan klockan åtta och elva förmiddagen, mellan klockan ett och tre eftermiddagen samt mellan klockan fem och nio eftermiddagen.

Där å någon ort andra tider för va- lets förrättande finnas mera lämpliga, äge Konungens befallningshavande att därom på framställning av valnämnden förordna, med iakttagande att tillträde till valet skall finnas minst två timmar före klockan tre eftermiddagen, dock icke mellan klockan elva förmiddagen och klockan ett eftermiddagen, samt minst två timmar efter klockan sju ef- termiddagen.

Valet skall pågå, på söndagen mellan klockan nio och elva förmiddagen, mel- lan klockan ett och fyra eftermiddagen samt mellan klockan sea: och nio efter- middagen och på måndagen mellan klockan tio förmiddagen och två efter- middagen samt mellan klockan fyra och sju eftermiddagen.

Där å någon ort andra tider för valets förrättande finnas mera lämpliga, äge Konungens befallningshavande att där— om på framställning av valnämnden för- ordna, med iakttagande att tillträde till valet skall finnas, på söndagen minst två timmar före klockan fyra eftermid- dagen, dock icke mellan klockan elva förmiddagen och klockan ett eftermid- dagen, sa-mt minst två timmar efter klockan sju eftermiddagen och på män- dagen minst två timmar före klockan två och minst två timmar efter klockan fem eftermiddagen.

59 5.

Vid valet skola begagnas valsedlar av vitt papper utan kännetecken.

Å valsedel skall ovanför namnen ut- sättas en, två eller tre beteckningar i ord för viss grupp väljare eller för samver- kande sddana grupper eller för viss me- ningsriktning (väljarbeteckning). Ut- sättas två eller tre beteckningar, skola de uppföras den ena under den andra. Användes kartellbeteckning, som upp- förts å den i 56 5 4 mom. omförmälda lista, skall den sättas såsom första be- teckning och såsom andra beteckning utsättas någon av de (i listan under kar- tellbeteckningen uppförda partibeteck— ningarna. Partibeteckning, som (i listan uppförts under kartellbeteckning, må ej å valsedel upptagas i annan ordning än nu är sagd. Annan partibeteckning mä användas antingen såsom första, andra eller tredje beteckning.

Vid valet skola begagnas valsedlar av enfärgat gult papper utan kännetecken.

Å valsedel skall ovanför namnen ut- sättas partibeteckning.

Ovanför partibeteckningen må angi- vas att valet gäller riksdagen (valbeteck- ning).

Nedanför namnen må vara såsom val— kretsbeteckning anbragt beteckning för den valkrets sedeln .avser.

Valsedel skall upptaga namnen an- tingen i en följd, det ena under det andra, eller ock på sätt formulär 2 vid denna lag utvisar. —— I förra fallet må namnen å valsedeln vara högst två ut— över det antal riksdagsmän valet avser. Namnen gälla själva riksdagsmannava- let samt, i den mån de därvid icke tagas i anspråk, val av efterträdare för av- gången riksdagsman. —— I senare fallet må å sedelns vänstra sida upptagas högst två namn utöver det antal riksdagsmän valet avser. Dessa namn skola uppföras vart för sig i de särskilda rummen och gälla själva riksdagsmannavalet samt, i den mån namnen därvid icke tagas i an- språk, val av efterträdare. För efterträ- darevalet må dessutom i motsvarande rum å sedelns högra sida uppföras högst två namn för vart och ett av de för själ- va riksdagsmannavalet upptagna nam- nen. Upptager rum 51 sedelns högra sida två nanm, skola de förekomma det ena under det andra.

(Föreslagen lydelse) Nedanför namnen må angivas den val- krets sedeln avser ( valkretsbeteckning).

Valsedel skall upptaga namnen an- tingen i en följd, det ena under det andra, eller ock på sätt formulär 2 vid denna lag utvisar. —— I förrafallet må namnen å valsedeln vara högst fyra ut- över det antal platser i riksdagen som bestämts för valkretsen enligt 16 & riks- dagsordningen. Namnen gälla själva riksdagsmannavalet samt, i den mån de därvid icke tagas i anspråk, val av ef- terträdare för avgången riksdagsman. — I senare fallet må å sedelns vänstra sida upptagas högst fyra namn utöver det antal platser i riksdagen som bestämts för valkretsen enligt 16 & riksdagsord- ningen. Dessa namn skola uppföras vart för sig i de särskilda rummen och gälla själva riksdagsmannavalet samt, i den mån namnen därvid icke tagas i an- språk, val av efterträdare. För efterträ- darevalet må dessutom i motsvarande rum å sedelns högra sida uppföras högst två namn för vart och ett av de för själva riksdagsmannavalet upptagna namnen. Upptager rum å sedelns högra sida två namn, skola de förekomma det ena under det andra.

Har å ————————— den beteckningen. Valsedel bör ————————— vilka åsyftas.

Närmare föreskrifter om valsedels utseende meddelas av Konungen.

GOaQ.

Väljare, som bor avlägset eller isole- rat och på valdagen saknar möjlighet att färdas med allmänt samfärdsmedel eller icke utan avsevärd tidsspillan kan nyttja dylikt samfärdsmedel för färd till och från vallokalen, bör genom val- nämndens försorg beredas möjlighet att infinna sig i vallokalen.

Väljare, som bor avlägset eller isole- rat och på valdagarna saknar möjlighet att färdas med allmänt samfärdsmedel eller icke utan avsevärd tidsspillan kan nyttja dylikt samfärdsmedel för färd till och från vallokalen, bör genom val- nämndens försorg beredas möjlighet att infinna sig i vallokalen på de för valet bestämda dagarna eller någon av dem.

64 (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

61 &.

Envar som anmäler sig till röstning erhåller vid valbordet ett valkuvert. Se- dan väljaren vid någon av de i 60 5 om- förmälda avskilda platser inlagt sin val- sedel i kuvertet och tillslutit detsamma, överlämnar han utan dröjsmål person- ligen kuvertet till ordföranden.

Väljaren skall, då han överlämnar val- kuvertet, för valförrättaren uppgiva sitt fullständiga namn och sitt hemvist in- om valdistriktet. Sedan ordföranden förvissat sig om att väljaren är i röst- längden upptagen såsom röstberättigad och tillsett, att kuvertet är tillslutet och utan annat märke än i 96 & föreskriven ändamålsbeteckning, nedlägger ordfö- randen kuvertet i valurnan, i samman— hang varmed i röstlängden vid väljarens namn göres anteckning, att rösträtten ut- övats. Valkuvert, som ej är tillslutet el- ler som är märkt med annat kännetec- ken än föreskriven ändamålsbeteckning, skall ej mottagas.

Envar som anmäler sig till röstning erhåller vid valbordet ett valkuvert, för- sett med valbeteckning för valet. Sedan väljaren vid någon av de i 60 5 omför- mälda avskilda platser inlagt sin valse- del i kuvertet och tillslutit detsamma, överlämnar han utan dröjsmål person- ligen kuvertet till ordföranden.

Väljaren skall, då han överlämnar val- kuvertet, för valförrättaren uppgiva sitt fullständiga namn och sitt hemvist in- om valdistriktet. Sedan ordföranden för- vissat sig om att väljaren är i röstläng- den upptagen såsom röstberättigad vid valet och tillsett, att kuvertet är tillslu- tet och utan annat märke än i 96 % före- skriven ändamålsbeteckning, nedlägger ordföranden kuvertet i valurnan, i sam- manhang varmed i röstlängden vid väl- jarens namn göres anteckning, att röst- rätten utövats. Valkuvert, som ej är till- slutet eller som är märkt med annat kännetecken än föreskriven ändamåls- beteckning, skall ej mottagas.

Välj are, som ————————— därtill utser.

64 å.

Valsedelsförsändelse som —————

Finnes att väljaren är röstberättigad, att ytterkuvertet är av föreskriven be— skaffenhet samt att på ytterkuvertet äro tecknade förklaring av väljaren även- som intyg i behörigt skick, och före- kommer ej skälig anledning antaga, att ytterkuvertet blivit efter tillslutandet öppnat, bryter ordföranden ytterkuver- tet; i annat fall skall det ej mottagas.

— — -—— väljarens valsedel.

Finnes att väljaren är röstberättigad vid valet, att ytterkuvertet är av före- skriven beskaffenhet samt att på ytter- kuvertet äro tecknade förklaring av väl- jaren ävensom intyg i behörigt skick, och förekommer ej skälig anledning an— taga, att ytterkuvertet blivit efter till- slutandet öppnat, bryter ordföranden ytterkuvertet; i annat fall skall det ej mottagas.

Är innerkuvertet av ————————— rösträtten utövats.

Är innerkuvertet ej — — __ _ _

— _— det återlämnas.

65 5.

Ej må någon i annan ordning än nu är sagd utöva sin rösträtt; dock skall

Ej må någon i annan ordning än nu är sagd utöva sin rösträtt; dock skall

om rätt att i vissa fall avlämna valsedel , inom riket å postanstalt samt utom riket å svensk beskickning, svenskt konsulat eller svenskt fartyg gälla vad i 70—75 55 stadgas.

Iom rätt att i vissa fall före valet avlämna valsedel inom riket å postanstalt eller inför valnämnd samt utom riket å svensk» beskickning, svenskt konsulat eller svenskt fartyg gälla vad i 70—75 %& stadgas.

66 5.

Då uppehåll i valförrättningen sker, skall valurnan omsorgsfullt förseglas under minst två närvarandes sigill samt därefter sättas i säkert förvar; och hör, innan förseglingen vid förrättningens fortsättande borttages, valförrättaren inför öppna dörrar förvissa sig om att sigillen äro obrutna.

x

1. Då uppehåll i valförrättningen sker, skall valurnan omsorgsfullt förseglas under minst två närvarandes sigill samt därefter sättas i säkert förvar; och bör, innan förseglingen vid förrättningens fortsättande borttages, valförrättaren inför öppna dörrar förvissa sig om att sigillen äro obrutna.

2. När valförrättningen avslutas den första valdagen, skall valurnan förseg- las pä sätt i 1 mom. sägs. Kan betryg- gande förvaring av valurnan anordnas i eller i anslutning till vallokalen, må urnan förvaras där över natten. I annat fall skall urnan av minst två deputerade överlämnas till valnämnden för för- varing. över urnor som överlämnats till valnämnden skall föras särskild för— teckning, varå skall angivas, när varje urna överlämnats till valnämnden samt namnen på de personer som överlämnat urnan. Förvaras valurnan i vallokalen, må samma .urna begagnas vid valförrätt- ningen följande dag. I annat fall skall en ny urna användas då. Det åligger val- nämnden att ombesörja, att till nämn- den överlämnad urna i förseglat skick är återförd till vallokalen, innan röst— ningen där avslutas den andra valda- gen. Det ankommer på valnämnden att, efter samråd med deputerades ordföran- de, bestämma om valurnans förvaring enligt föreskrifterna i detta mom.

67 5.

De väljare, som, då uppehåll för gudstjänst eller eljest göres i valförrätt- ningen eller då valförrättningen skall sluta, äro tillstädes i vallokalen eller, om utrymme där saknas, å anvisad plats därintill men ej då hunnit deltaga i valet, äga rätt att avlämna sina val- sedlar.

De väljare, som, då uppehåll göres i valförrättningen eller då valförrättning- en skall sluta, äro tillstädes i vallokalen eller, om utrymme där saknas, å an- visad plats därintill men ej då hunnit deltaga i valet, äga rätt att avlämna sina valsedlar.

68 %.

1. När alla, som vid det för valför- rättningens slut fastställda klockslaget äga tillträde till valet, avlämnat sina valsedlar, förklarar ordföranden röst— ningen avslutad.

2. Omedelbart därefter uttagas val- kuverten ur valurnan och räknas oöpp- nade. I det protokoll, som i överens- stämmelse med av Konungen fastställt formulärn'och däri givna anvisningar skall föras vid förrättningen, antecknas antalet valkuvert. Jämväl räknas och upptages i protokollet antalet personer, som enligt anteckningarna i röstläng- den deltagit i valet. Därefter tillkänna- gives såväl antalet valkuvert som antalet nyssnämnda personer.

3. Sedan dessa åtgärder vidtagits, för- fares på följande sätt.

a) Valkuverten öppnas och innehållet uttages.

b) Befinnes därvid ett valkuvert vara tomt eller dess innehåll utgöras av an- nat eller mera än en valsedel, skall, ef- ter det att i sistnämnda fallen innehållet äterinlagts, valkuvertet inläggas i ett annat kuvert, som tillslutes. Antalet så- lunda tillslutna kuvert räknas, varefter kuverten inläggas i ett eller flera om— slag. Å varje omslag antecknas, att det— samma innehåller dylika kuvert, även- som dessas antal.

c) Förekommer anledning antaga, att valsedel, som utgjort ett valkuverts enda

1. När alla, som vid det för valför- rättningens slut den andra valdagen fastställda klockslaget äga tillträde till valet, avlämnat sina valsedlar, förklarar ordföranden röstningen avslutad.

2. Hava från valnämnden inkommit valsedlar, som avgivits enligt bestäm- melserna i 70—75 55, räknas de ytter- kuvert, vari dessa sedlar inneslutits (förtidsröstkuvert), och antalet jämfö— res med den över sådana kuvert förda förteckningen.

3. Därefter granskas förtidsröstkuver- ten och dårå tecknade uppgifter. Be- finnes kuvert ofullständigt ifyllt eller förekommer skälig anledning till an- tagande att kuvert blivit efter tillslutan- det öppnat eller finnas flera förtids- röstkuvert härröra från samma väljare, lämnas dessa kuvert orubbade och däri inneslutna valsedlar inverka ej på va— let. Lag samma vare, då väljaren icke är upptagen såsom röstberättigad i val- distriklet eller om väljaren, såvitt röst- längden utvisar, utövat sin rösträtt vid valförrättningen. Övriga förtidsröstkuvert brytas, var- efter valkuverten och valsedelsförsän- delserna uttagas och granskas. Därvid tillses, att valkuvert eller försändelses ytterkuvert är av föreskriven beskaffen- het och tillslutet, att valkuvertet är utan annat märke än föreskriven ändamåls- beteckning samt att å försändelsens yt-

(Nuvarande lydelse) innehåll, är ogill, lägges sedeln åsido. Antalet sålunda åsidolagda valsedlar räknas, varefter sedlarna inläggas i ett eller flera omslag. Å varje omslag an- tecknas, att detsamma innehåller dylika valsedlar, ävensom dessas antal.

d) De valsedlar, vilka icke enligt be- stämmelserna under b) och c) återin- lagts i sina valkuvert eller lagts åsido, ordnas i grupper sålunda, att sedlar, vilka äro likalydande med avseende å väljarbeteckning, sammanföras i en grupp. Antalet valsedlar i varje grupp räknas, varefter sedlarna i varje grupp för sig inläggas i ett eller flera omslag. Å varje omslag antecknas de innelig- gande valsedlarnas väljarbeteckning samt antal.

e) De omslag, varom i b)—d) för- mäles, skola, utöver ovan föreskrivna anteckningar, förses med anteckning, utvisande valdistriktet där förrättning- en äger rum. Omslagen skola vara av hållfast beskaffenhet samt omsorgsfullt förseglas under minst två närvarandes sigill, vilka sigill avtryckas å protokol- let.

4. I protokollet skall, utöver vad i 2 mom. sagts, ytterligare antecknas:

a) antalet valkuvert, vilka enligt be- stämmelserna i 3 mom. b) inneslutits i andra kuvert, jämte antalet omslag, vari dessa kuvert inlagts;

b) antalet valsedlar, vilka enligt be— stämmelserna i 3 mom. c) lagts åsido, jämte antalet omslag, vari dessa sedlar inlagts;

c) antalet valsedlar i varje sådan grupp, som omförmäles i 3 mom. d), samt gruppens väljarbeteckning jämte antalet omslag, vari gruppens sedlar in- lagts.

5. Förrättningen bör utan avbrott bringas till slut. Därest särskilda skäl föranleda avbrott, må förrättningen icke

terkuvert äro tecknade förklaring av väljaren och vittnesintyg i behörigt skick. Förekommer ej skälig anledning antaga, att försändelsens ytterkuvert blivit efter tillslutandet öppnat, brytes detta, varefter tillses, att försändelsens innerkuvert är av föreskriven beskaf- fenhet samt tillslutet och utan annat märke än föreskriven ändamålsbeteck- ning. Finnas nämnda villkor uppfyllda, nedlägges valkuvertet eller försändel- sens innerkuvert i valurnan och blan- das med däri befintliga, vid valförrätt- ningen avgivna valkuvert, i samband varmed i röstlängden vid väljarens namn antecknas att rösträtten utövats. I annat fall lägges kuvertet orubbat åsi- do såsom ogillt.

4. a) Förtidsröstkuvert, som jämlikt 3 mom. första stycket lagts åsido, in- läggas i ett eller flera omslag. Å omsla- get antecknas, att detsamma innehåller dylika kuvert, ävensom dessas antal.

b) Valkuvert eller valsedelsförsändel— ses ytter- eller innerkuvert, som jäm- likt 3 mom. andra stycket lagts åsido såsom ogillt, skall återinläggas i för— tidsröstkuvertet. Sådana kuvert inläg- gas i ett eller flera omslag. Å varje om- slag antecknas, att detsamma innehåller dylika kuvert, ävensom dessas antal.

Om förtidsröst icke godtages, skall anteckning därom, med kort angivande av skälet härför, göras i den över för— tidsröstkuverten förda förteckningen.

5. Valkuverten uttagas därefter ur valurnan och räknas oöppnade. I det protokoll, som i överensstämmelse med av Konungen fastställt formulär och däri givna anvisningar skall föras vid förrättningen, antecknas antalet valku- vert. Jämväl räknas och upptages i pro- tokollet antalet personer, som enligt an- teckningarna i röstlängden deltagit i valet. Därefter tillkännagives såväl an-

avbrytas i annan ordning än att, sedan de i 2' mom. föreskrivna åtgärderna vid- tagits, verkställandet av de i 3 och 4 mom. omförmälda åtgärderna i sin hel- het uppskjutes, dock icke längre än till påföljande dag. Innan förrättningen så- lunda avbrytes, skall tid för densammas fortsättande tillkännagivas; och skola valkuverten inläggas i omslag, vilka förseglas under minst två närvarandes sigill. Dessa omslag jämte andra till va- let hörande handlingar skola därefter läggas i säkert förvar; och förrättning- en må ej ånyo företagas, innan valför- rättaren inför öppna dörrar förvissat sig om att de åsatta sigillen äro obrut— na.

talet valkuvert som antalet nyssnämnda personer.

Där annat eller andra val förrättas & samma dagar inför samma valförrätta- re, skall dessutom anteckning om detta förhållande göras i protokollet för varje val.

68 a 5.

Sedan i 68 5 2—5 mom. föreskrivna åtgärder vidtagits, förfares på följande sätt.

a) Valkuverten öppnas och innehållet uttages.

b) Befinnes därvid ett valkuvert vara tomt eller dess innehåll utgöras av an- nat eller mera än en valsedel, skall, efter det att i sistnämnda fallen inne- hållet återinlagts, valkuvertet inläggas i ett annat kuvert, som tillslutes. Antalet sålunda tillslutna kuvert räknas, var- efter kuverten inläggas i ett eller flera omslag. Å varje omslag antecknas, att detsamma innehåller dylika kuvert, ävensom dessas antal.

c) Förekommer anledning antaga, att valsedel som utgjort ett valkuverts enda innehåll är ogill, lägges sedeln åsido. Antalet sålunda åsidolagda valsedlar räknas, varefter sedlarna inläggas i ett eller flera omslag. Å varje omslag an- tecknas, att detsamma innehåller dylika valsedlar, ävensom dessas antal.

d) De valsedlar, vilka icke enligt be— stämmelserna under b) och c) återin- Iagts i sina valkuvert eller lagts åsido, ordnas i grupper sålunda, att sedlar,

(Nuvarande lydelse)

vilka äro likalydande med avseende & partibeteckning, sammanföras i en grupp. Antalet valsedlar i varje grupp räknas, varefter sedlarna i varje grupp för sig inläggas i ett eller flera omslag. Ä varje omslag antecknas de inneliggande valsedlarnas partibeteck- ning samt antal.

e) De omslag, varom i b)——d) för- mäles, skola, utöver ovan föreskrivna anteckningar, förses med anteckning, utvisande valdistriktet där förrättning- en äger rum. Omslagen skola vara av hållfast beskaffenhet samt omsorgsfullt förseglas under minst två närvarandes sigill, vilka sigill avtryckas & proto- kollet.

f) I protokollet skall, utöver vad i 68 5 5 mom. sagts, ytterligare anteck— nas: "

I) antalet valkuvert, vilka enligt be- stämmelserna i b) inneslutits i andra kuvert, jämte antalet omslag, vari dessa kuvert inlagts; - ' 2) antalet valsedlar, vilka "enligt be- stämmelserna i e) lagts åsido, jämte antalet omslag, vari dessa sedlar 'in- lagts; . '

3) antalet valsedlar i'varje sådan grupp, som omförmäles i d), samt grup- pens partibeteckning jämte antalet om- slag, vari gruppens sedlar inlagts.

g) Förrättningen skall utan avbrott bringas till slut.

69 5.

Sedan valprotokollet Upplästs och dess riktighet bekräftats av ordföran- den och två av de närvarande, förklaras valförrättnin gen avslutad.

1. Sedan valprotokollet upplästs och dess riktighet bekräftats av ordföran- den och två av de närvarande,. förklaras valförrättningen avslutad. Underrättelse om antalet valsedlar i . varje sådan grupp som avses i 68 a ä' d) samt grup': pens partibeteckning lämnas genast central sammanräkningsmyndighet som avses i 85 5 1 mom.

Valförrättaren skall därefter ofördröj- ligen till Konungens befallningshavande insända dels de förseglade omslag, som avses i 68 5 3 mom., dels ock valproto- kollet och röstlängden. Sker insändan- det med posten, skall försändelsen an- ordnas som värdepost.

Om rätt för väljare att i vissa fall avlämna valsedel å postanstalt, beskickning, konsulat eller fartyg.

Valförrättaren skall därefter oför- dröjligen till Konungens befallnings- havande insända dels de förseglade om- slag, som avses i 68 5 4 mom. och 68 a ,? b)—d), dels ock valprotokollet, röst- längden och den förteckning som avses i 68 5 2 mom. Sker insändandet med posten, skall försändelsen anordnas som värdepost.

2. Sedan underrättelse enligt 1 mom. inkommit från samtliga valdistrikt, för- delar den centrala sammanräknings- myndigheten preliminärt platserna i riksdagen enligt 17 5 riksdagsordningen och offentliggör resultatet av fördel- ningen i den ordning som myndigheten bestämmer.

Om förtidsröstning.

70 ä.

1. Är någon på grund av vistelse å annan ort inom riket förhindrad att utöva sin rösträtt vid valförrättningen för det valdistrikt, där han är i röst- längden uppförd, mä han å valdagen avlämna valsedel, avseende valet i val- kretsen dit nämnda distrikt här, å post— anstalt. Den som vårdas eller tjänstgör d sjukvårdsanstalt inom riket, vid vil- ken postanstalt finnes inrättad, må å valdagen där avlämna valsedel, som nyss sagts, ändock att sjukvårdsanstal- ten- är belägen å den ort, där han är i röstlängden uppförd.

2. Kan med skäl antagas, att röstbe- rättigad kommer att & valdagen vistas utom riket eller att röstberättigad, vil- ken utövar militärtjänst eller tillhör besättning eller annan personal å far- tyg eller personalen vid statens järn- vägar eller vid enskilt järnvägsföretag eller vid post—, tnll- eller lotsverket, till följd av tjänstens utövning icke kan ut-

1. Röstberättigad som på grund av

a) vistelse utom riket;

b) vistelse å annan ort inom riket:

c) vistelse på sjukvårdsanstalt; eller

d) yrkes- eller tjänstentövning med skäl kan antagas komma att vara förhindrad att på valdagarna utöva sin rösträtt vid valförrättning för det val- distrikt, där han är uppförd i röst— längden, äger, enligt vad nedan sägs. före valet avlämna valsedel avseende valet i den valkrets, dit nämnda distrikt hör (förtidsröstning).

2. Förtidsröstning äger rum

a) inom riket & postanstalt eller inför valnämnd;

b) utom riket ä svensk beskickning eller svenskt konsulat, som Konungen bestämmer, eller å svenskt fartyg, där röstmottagning enligt vad nedan är stad- gat skall anordnas.

öva sin rösträtt å valdagen, må sådan röstberättigad före valdagen avlämna valsedel, avseende valet i den valkrets där han är i röstlängd upptagen, å post- anstalt inom riket.

3. Vistas röstberättigad utom riket och kan med skäl antagas, att han till följd härav eller till följd av tjänsteutövning som i 2 mom. sägs icke kan utöva sin rösträtt å valdagen inom riket, äger han avlämna valsedel, avseende valet i den valkrets där han är i röstlängd upp— tagen, å svensk beskickning eller svenskt konsulat, som Konungen be— stämmer. Tillhör i fall som nu sagts den röstberättigade besättning eller an- nan personal å fartyg, där röstmottag— ning enligt vad nedan är stadgat skall anordnas, eller är han passagerare å dy- likt fartyg, må han ock avlämna sådan valsedel å fartyget. Förekommer, då val till andra kam— maren skola förrättas i hela riket, an- ledning till antagande, att svenskt fartyg kommer att befinna sig utom riket un- der den tid, då röstmottagning enligt 72 5 sker inom riket, äger Konungen på därom gjord framställning föreskriva, att röstmottagning utom riket skall, om hinder. härför icke uppkommer, äga rum å fartyget.- Konungen meddelar närmare bestämmelser om behörighet att göra sådan framställning och om den ordning, vari framställningen skall ske.

3. Rätt att före valet avgiva valsedel inför valnämnd tillkommer endast så- dan röstberättigad, som är uppförd i röstlängd för kommunen. Förtidsröst- ning inför valnämnd må, när skäl där- till äro, anordnas på mer än ett ställe inom kommunen.

Förekommer, då val till riksdagen skall förrättas i hela riket, anledning till antagande, att svenskt fartyg kom- mer att befinna sig utom riket under den tid, då röstmottagning enligt 72 ä 2 mom. sker inom riket, äger Konungen på därom gjord framställning föreskri- va, att röstmottagn-ing utom riket skall, om hinder härför icke uppkommer, äga rum å fartyget. Konungen meddelar närmare bestämmelser om behörighet att göra sådan framställning och om den ordning, vari framställningen skall ske.

Rätt att avgiva valsedel vid röstmot- tagning d fartyg tillkommer endast så- dan röstberättigad som tillhör fartygets besättning eller annan personal å far- tyget eller som är passagerare & fartyget.

72 %.

Röstmottagare är inom riket den postfunktionär, som enligt av general- poststyrelsen meddelade föreskrifter därtill utses, samt utom riket beskick- ningens eller konsulatets chef eller

1. Röstmottagare ä postanstalt inom riket är den postfunktionär, som enligt av poststyrelsen meddelade föreskrif- ter därtill utses. Vid förtidsröstning in- för valnämnd är en av valnämndens

fartygets befälhavare eller den någon av dem i sitt ställe sätter.

Röstmottagning skall äga rum från och med trettionde dagen före valda— gen till och med valdagen, utom riket dock ej längre än till dess avgivna val- sedlar, enligt vad i 75 5 sägs, skola in- sändas till överståthållarämbetet eller översändas till beskickning eller kan— sulat för vidarebefordran till ämbetet.

Röstmottagning å postanstalt skall äga rum under den tid postanstalten hålles öppen för allmänheten, å valdag dock minst en timme före klockan elva förmiddagen och en timme efter kloc- kan ett eftermiddagen. Där särskilda skäl därtill äro, må Konungen begrän- sa tiden för röstmottagning å valdag till den tid postanstalt hålles öppen för allmänheten, dock minst en timme.

De väljare, som, då röstmottagning skall sluta, äro-tillstädes i röstningslo- kalen .eller, om utrymme där saknas, ä 'anvis'ad plats därintill men ej då hun- nit utöva sin rösträtt, äga rätt att av— lämna sina valsedlar.

Ej mä å postanstalt, då röstmottag- ning äger rum, tal hållas eller tryckta eller skrivna upprop till de väljande tillåtas.

Å postanstalt skall finnas exemplar av denna lag.

ledamöter röstmottagare. Röstmottagare utom riket är beskickningens eller kon- sulatets chef eller fartygets befälhavare eller den någon av dem i sitt ställe sätter.

Anordnas röstmottagning inför val- nämnd å mer än ett ställe inom kom- munen eller finnas eljest särskilda skäl därtill, må valnämnden utse en eller flera personer att som nämndens depu- terade vara röstmottagare.

2. Röstmottagning skall äga rum

a) å postanstalt från och med ader- tonde dagen före första valdagen till och med torsdagen före sistnämnda dag;

b) inför valnämnd under torsdagen, fredagen och lördagen före första val- dagen; samt

c) å beskickning, konsulat _eller far- tyg från och med trettionde dagen före första valdagen till och. med torsdagen före sistnämnda dag.

Där förhållandena så kräva må den röstmottagning, varom i c) sågs, av- slutas tidigare än torsdagen före första valdagen.

3. Röstmottagning å postanstalt skall äga rum under den tid postanstalten hålles öppen för allmänheten. Där sär- skilda skäl därtill äro, må Konungen dels förordna att röstmottagning på orter, där mer än en postanstalt finnes, skall begränsas att äga rum på någon eller några av dessa, dels ock inskränka tiden för röstmottagningä postanstalt, dock skall i sistnämnda fall röstmottag- ning ske under minst två timmar varje dag, som postanstalteu hålles öppen för allmänheten.

' . Röstmottagning inför valnämnd skall

äga rum (1 tider som valnämnden-'be- stämmer, dagen -före ' första. ?valdagen dock ej längre än till klockan'tre'efter— middagen. Valnämnden skall utfärda kungörelse angående tider och ställe för

Där röstmottagning skall äga rum å beskickning eller konsulat, skall chefen för beskickningen eller konsulatet ut- färda kungörelse angående dagar och tider samt ställe för röstmottagningen. Kungörelsen skall genom anslag samt där så ske kan, även på annat lämpligt sätt bringas till kännedom.

Där röstmottagning skall äga rum å fartyg, skall fartygets befälhavare be- stämma dagar och tider samt ställe å fartyget för röstmottagningen. Vad be- fälhavaren härutinnan bestämt skall ge- nom anslag eller på annat lämpligt sätt bringas till de ombordvarandes känne- dom.

röstmottagningen. Kungörelsen skall ge- nom anslag och på annat lämpligt sätt bringas till kännedom.

Där röstmottagning skall äga rum å beskickning eller konsulat, skall chefen för beskickningen eller konsulatet ut- färda kungörelse angående dagar och tider samt ställe för röstmottagningen. Kungörelsen skall genom anslag samt, där så ske kan, även på annat lämpligt sätt bringas till kännedom.

Skall röstmottagning anordnas å far- tyg, skall fartygets befälhavare bestäm- ma dagar och tider samt ställe å far- tyget för röstmottagningen. Vad befäl- havaren härutinnan bestämt skall ge- nom anslag eller på annat lämpligt sätt bringas till de ombordvarandes känne- dom.

4. De väljare, som, då röstmottag- ning skall sluta, äro tillstädes i röst- ningslokalen eller, om utrymme" där saknas, å anvisad plats därintill men ej då hunnit utöva sin rösträtt, äga rätt att avlämna sina valsedlar. Ej må å postanstalt, då röstmottag- ning äger rum, tal hållas eller-tryckta eller skrivna upprop till de väljande tillåtas. Å postanstalt skall finnas exemplar av denna lag;

73 5.

Vid röstningen skola användas så- dana valkuvert, som avses i 60 5, samt särskilda ytterkuvert, & vilkaröstkor- tets uppgifter skola kunna ifyllas. Om beskaffenheten av kuvert och tillhanda- hållande därav stadgas i 96 &.

Väljaren skall med ledning av röst- kortet ifylla ytterkuvertet. Väljare, som enligt- 71 & avlämnar valsedel utan. att innehava'röstkort, skall på lämplig plats å ytterkuvertet teckna uppgift om full- ständigt namn, yrke eller titel, födelse.-

1. Vid röstningen skola användas så,- dana valkuvert, som avses i 60 5, samt särskilda ytterkuvert (förtidsröstku- vert). Om beskaffenheten av kuvert och tillhandahållande därav stadgas i 96 5.

2. Väljaren skall personligen inställa sig. hos Aröstmattagaren. Han skall där- vid förete sitt röstkort. Finnes ej anled- ning antaga gqtt väljaren är annan än den röstkortet avser, erhåller han av röstmottagaren ett valkuvert, _.försyett med .valbeteckning för det val röstning-

(Nuvarande lydelse) tid, födelsenummer, om detta är för honom känt, mantalsskrivningsort samt bostads- och postadress.

Väljaren skall personligen inställa sig hos röstmottagaren. Han skall därvid förete sitt röstkort. I fall, där röstkort jämlikt 71 5 icke erfordras, skall välja- ren, om han icke innehar röstkort, i stället uppvisa sin sjöfartsbok. Väljaren avlämnar ytterkuvertet vederbörligen ifyllt, sedan han å detsamma inför röst- mottagaren tecknat sitt namn. Sker röst- ningen före valdagen, skall väljaren å ytterkuvertet teckna uppgift rörande den omständighet, som för honom en- ligt 70 5 2 eller 3 mom. kan medföra rätt till sådan röstning.

Finnes ytterkuvertet vara i behörig ordning ifyllt och föreligger ej anled- ning antaga, att väljaren är annan än den röstkortet eller sjöfartsboken avser, samt synes, där röstningen sker före valdagen, den å kuvertet tecknade upp- giften om anledningen härtill sannolik, erhåller väljaren av röstmottagaren ett valkuvert.

Väljaren skall å plats i röstnings- lokalen, där hans förehavande ej. må av någon kunna iakttagas, eller i :an- visat enrum inlägga sin valsedel i val- kuvertet och tillsluta detsamma, varefter han överlänmar det till röstmottagaren.

Är valkuvertet tillslutet och utan an— nat märke än föreskriven ändamålsbe- teckning, mottages detsamma; i annat fall skall'det ej mottagas. Röstmottaga- re'n inlägger i väljarens närvaro mot- taget valkuvert i ytterkuvertet samt an— tecknar därå orten och dagen för av- lämnandet.

I sammanhang härmed antecknas väl- jarens namn samt den Konungens be— fallningshavande, som enligt vad känt år skall verkställa röstsammanräkning för den valkrets väljaren tillhör, å en särskild förteckning, vilken föres enligt av Konungen fastställt formulär.

en avser. Väljaren skall å plats i röst- ningslokalen, där hans förehavande ej må av någon kunna iakttagas, eller i an- visat enrum inlägga sin valsedel i valku- vertet samt tillsluta detta. Därefter upp- söker han ånyo röstmottagaren och er- håller av denne ett förtidsröstkuvert.ln- för röstmottagaren skall väljaren på för- tidsröstkuvertets baksida angiva anled- ningen till att han icke kan inställa sig vid valförrättningen samt teckna sitt namn på härför avsedd plats å kuvertet. Väljaren överlämnar härefter röstkort samt val— och förtidsröstkuvert till röst- mottagaren. Är valkuvertet tillslutet och utan annat märke än föreskriven ända— målsbeteckning, mottages detsamma; i annat fall skall det ej mottagas. Röst- mottagaren avriver den del av röst- kortet, som innehåller uppgift om väl- jarens person, uppslag och rad, där väljaren är upptagen i röstlängden, samt den valnämnd, till vilken förtids- röstkuvertet skall sändas, ( adressdelen ) och inlägger i väljarens närvaro nämn- da del av röstkortet jämte valkuvertet i förtidsröstkuvertet samt antecknar dårå orten och dagen för avlämnandet.

Röstmottagaren antecknar i samman- hang härmed väljarens namn och den valnämnd, till vilken förtidsröstkuvertet skall sändas, å en särskild förteckning. vilken föres enligt av Konungen fast- ställt formulär.

Därefter tillsluter röstmottagaren för- tidsröstkuvertet.

3. Förrättas val till riksdagen samti- digt med annat eller andra val inför samma röstmottagare, skola samtliga de valkuvert som avgivas av väljaren inläg- gas i ett förtidsröstkuvert.

4. Hur röstavgivningen skall tillgå i de fall, då väljaren enligt 71 5 avlämnar valsedel utan att innehava röstkort eller då väljarens röstkort saknar den i 2 mom. omförmälda adressdelen, därom stadgas i 73 a 5.

(Nuvarande lydelse) Därefter tillsluter röstmottagaren yt- terkuvertet.

73aä'.

I. Väljare, som enligt 71 5 avlämnar valsedel utan att innehava röstkort, skall vid sin inställelse hos röstmottagaren förete sin sjöfartsbok. Av röstmottaga- ren erhåller väljaren ett förtidsröstku- vert, på vilket han tecknar uppgift om fullständigt namn, yrke eller titel, fö— delsetid, födelsenummer, om detta är för honom känt, mantalsskrivningsort samt bostads- och postadress.

Finnes förtidsröstkuvertet behörigen ifyllt och förekommer ej anledning an- taga, att väljaren är annan än den sjö- fartsboken avser, erhåller väljaren av röstmottagaren ett valkuvert, försett med valbeteckning för det val röstning- en gäller. , *

Sedan väljaren, på sätt i 73 5 sågs, inlagt sin valsedel i valkuvertet, över- lämnar han detsamma tillröstmottaga- ren. Är valkuvertet tillslutet och utan annat märke än föreskriven ändamåls- beteckning, mottages detsamma; i an- nat fall skall det ej mottagas.—Väljaren angiver inför röstmottagaren på förtids- röstkuvertets baksida anledningen till att kan icke kan inställa sig vid val- förrättningen asamt tecknar sitt namn på härför avsedd plats 11 kuvertet. Röst- mottagaren': inlägger i väljarens när- varo valkuvertet i förtidsröstkuvertet samt antecknar därå ort och dag för avlämnandet.

I sammanhang härmed antecknar röstmottagaren väljarens namn samt den valnämnd, till vilken förtidsröst- kuvertet skall sändas, å den i 73 5 2 mom. andra stycket omförmälda för- teckning.

Därefter tillsluter röstmottagaren för- tidsröstkuvertet.

Förrättas flera val samtidigt, skall vad i 73 5 3 mom. är stadgat äga motsva- rande tillämpning.

2. Vid sådant val till riksdagen, vid vilket tidigare utfärdat röstkort må be- gagnas, skall väljare, vars röstkort sak- nar den i 73 5 2 mom. omförmälda adressdelen, själv med ledning av röst- kortet ifylla förtidsröstkuvertet. Röst- ningen tillgår därefter på sätt i 1 mom. är stadgat, dock skall vad där sägs om sjöfartsbok i stället gälla röstkort.

74 %.

Äkta make, vilken röstar i den ord- ning som i 70 & sägs, äger därvid av- giva valsedel jämväl för andra maken. För sådant fall skall valsedelsförsändel- se anordnas på sätt och inom tid som i 62 5 sägs.

Äkta make, som vill avgiva valsedel för andra maken jämlikt denna para- graf,— skall förete röstkort för denna ina—ke sa'mt- avlämna valsedelförsändel- sen jämte ytterkuvert ifyllt i enlighet med uppgifterna å röstkortet. Härjämte skall han å ytterkuvertet teckna för- säkran, att han är äkta' make till den, som anordnat. försändelsen. ' Finnes att ytterkuvertet är i behörig ordning ifyllt samt att valsedelsför- sändelsen- är i behörigt skick och till- sluten, mottages försändelsen; i annat fall skall den ej mottagas. Röstmottaga- ren inlägger i avlämnarens fnärvaro mottagen försändelse i. ytterkuvertet samt antecknar därå orten och dagen för avlämnandet.

.I sammanhang härmed-. antecknas väl- jarens namn samt den Konungens .be- fallningshavande, rsom skall verkställa röstsammanräkning för den-. valkrets väljaren tillhör, å den i 73 & omför- mälda förteckning.

Därefter tillsluter röstmottagaren yt- terkuvertet. - " *

1. Äkta make, vilken röstar i den ordning som i 70 % sägs, äger därvid jämväl för andra maken avgiva val- sedel, avseende samma val eller annat val som äger rum samtidigt. För sådant fall skall valsedelsförsändelse anordnas på sätt och inom tid som i 62 5 sägs.

2. Äkta make, som vill avgiva val- sedel för andra maken jämlikt denna paragraf, skall förete röstkort för den- na make samt avlämna valsedelsför— sändelsen. Av röstmottagaren erhåller han ett förtidsröstkuvert. Å detta skall han inför röstmottagaren teckna för- säkran, att han är äkta make till den, som anordnat försändelsen. Finnes att valsedelsförsändelsen är i behörigt skick och tillsluten, mottages försändelsen; i annat fall skall den ej mottagas. Röstmottagaren avskiljer från röstkortet den i 73 5 2 mom. första stycket omförmälda adressdelen, in- lägger i avlämnarens närvaro nämnda del och mottagen valsedelsförsändelse i förtidsröstkuvertet samt antecknar dårå orten och dagen för avlämnandet. I sammanhang härmed antecknas välja- rens namn samt den valnämnd, till vilken förtidsröstkuvertet skall sändas, å den i 73 5 2 mom. andra stycket om- förmälda förteckning.

Därefter tillsluter röstmottagaren för- tidsröstkuvertet.

3. Vid sådant val till riksdagen, vid vilket tidigare utfärdat röstkort må be— gagnas, skall avlämnaren, för det fall att makens röstkort saknar den i 73 9” 2 mom. första stycket omförmälda adressdelen, med ledning av röstkortet ifylla förtidsröstkuvertet samt dårå teckna sådan försäkran, som avses i 2 mom. första stycket i denna paragraf. Finnes att förtidsröstkuvertet är :” behörig ordning ifyllt samt valsedels- försändelsen är i behörigt skick och tillsluten, mottages försändelsen; i an— nat fall skall den ej mottagas. Röstmot- tagaren inlägger i avlämnarens närvaro mottagen valsedelsförsändelse i förtids- röstkuvertet samt antecknar dårå orten och dagen för avlämnandet. Sedan anteckning gjorts & den i 2 mom. andra stycket omförmälda för- teckning, tillsluter röstmottagaren för- tidsröstkuvertet. ll. Förrättas flera val samtidigt, skall vad i 73 5 3 mom. är stadgat äga mot- svarande tillämpning.

75 %.

Röstmottagare inom riket skall om- gående översända ytterkuvert, vari val- kuvert eller valsedelsförsändelse inlagts, till den Konungens befallningshavande, som skall verkställa röstsammanräk- ningen.

Röstmottagare utom riket skall över- sända nämnda ytterkuvert till över- slåthällarämbetet; dock må röstmottaga- re å fartyg i stället översända kuverten till svensk beskickning eller svenskt konsulat för vidarebefordran till över- stäthällarämbetet. Ytterkuverten skola vara inlagda i omslag, och skall, där ytterkuverten sändas med post, försän- delsen anordnas som värdepost. över- sändandet skall ske i så god tid, att ku- verten kunna beräknas vara överståt-

Röstmottagare skall omgående över- sända förtidsröstkuvert, vari valkuvert eller valsedelsförsändelse inlagts, till valnämnden i den kommun, där väl- jaren är uppförd i röstlängden.

Röstmottagare å fartyg må dock i stället översända förtidsröstkuvert till svensk beskickning eller svenskt konsu- lat för vidarebefordran till vederböran- de valnämnd.

Förtidsröstkuverten skola vara in- lagda i omslag, och skall, där kuverten sändas med post, försändelsen anord- nas som värdepost.

Förtidsröstkuvert, som från röstmot- tagare inkommit till valnämnden, lik- som de som avgivits inför nämnden, skola införas i särskild förteckning, en

hållarämbetet tillhanda sist å fjärde da— gen efter valdagen.

Ytterkuvert, som från röstmottagare utom riket inkommit till överståthållar- ämbetet, skall införas i särskild förteck- ning samt, där väljaren tillhör valkrets, för vilken överståthållarämbetet ej har att verkställa röstsammanräkning, sna— rast möjligt med posten vidarebefordras till den Konungens befallningshavande, som skall verkställa röstsammanräk— ningen.

Ytterkuvert, som från röstmottagare inkommit till den Konungens befall- ningshavande, som har att verkställa röstsammanräkningen, skola numreras i löpande följd. Efter varje tillfälle, då ytterkuvert numrerats, skall antalet an- tecknas i särskilt protokoll. Kuverten skola förvaras under lås.

för varje valdistrikt inom kommunen. Valnämnden skall därefter översända förtidsröstkuverten och den däröver förda förteckningen till valförrättarna i det valdistrikt, där väljaren är upp- förd i röstlängden. I avbidan härpå skola kuverten förvaras under lås. översändandet skall ske i så god tid, att förtidsröstkuverten äro valförrättar- na tillhanda innan röstningen i val- distriktet avslutas.

75a5.

Inkomma förtidsröstkuvert till val- nämnden å sådan tid att de icke kunna vidarebefordras till valförrättarna i det valdistrikt, där väljaren är uppförd i röstlängden, innan röstningen där av- slutas, skall valnämnden, sedan kuverten förtecknats i en särskild förteckning med angivande när kuverten inkommit till nämnden, översända kuverten jäm— te nyssnämnda förteckning till Konung- ens befallningshavande.

76 %.

Sammanräkning av avgivna röster verkställes av Konungens befallnings- havande för varje valkrets å tid och ställe, som Konungens befallningsha- vande bestämmer. Sammanräkning verkställes vid offentlig förrättning, som skall påbörjas så snart ske kan, dock icke förrän & åttonde dagen efter valdagen.

Sammanräkning av avgivna röster verkställes av Konungens befallnings- havande för varje valkrets å tid och ställe, som Konungens befallningshavan- de bestämmer. Sammanräkning verk- ställes vid offentlig förrättning, som skall påbörjas å tredje dagen efter andra valdagen.

Om förrättningen utfärdas kungörelse

(Nuvarande lydelse) Kungörelse om sammanräkningen skall senast dagen förut anslås offent- ligen och införas i ortstidningar.

med uppgift i förekommande fall & den ordningsföljd, vari sammanräkningen, därest hinder icke möter, kommer att företagas för olika val. Sådan kungörel— se skall senast dagen före förrättningens början införas i en eller flera av ortens mest spridda tidningar.

Det åligger ————————— anledningen härtill. 77 5. 1. Å utsatt ————————— öppna dörrar.

2. Hava ytterkuvert inkommit från röstmottagare, räknas kuverten, och antalet jämföres med det över sådana kuvert förda protokollet.

Inkomma ytterkuvert efter samman— räkningens början, lämnas dessa orub— bade, och däri inneslutna valsedlar in- verka ej på valet.

3. Därefter granskas ytterkuverten och därå tecknade uppgifter. Förekommer skälig anledning antaga, att ytterkuvert blivit efter tillslutandet öppnat, eller finnas flera ytterkuvert härröra från samma väljare, lämnas dessa ytterku- vert orubbade, och däri inneslutna val— sedlar inverka ej på valet. Lag samma vare, dels då väljaren icke är upptagen såsom röstberättigad i det valdistrikt, som angivits på ytterkuvertet, eller, om väljaren jämlikt 71 & avlämnat valsedel utan att innehava röstkort, i valdistrikt å den mantalsskrivningsort, som angi- vits å ytterkuvertet, dels ock då välja- ren utövat sin rösträtt vid valförrätt- ningen. övriga ytterkuvert brytas, varefter valkuverten och valsedelsförsändelser- na uttagas och granskas. Därvid tillses, att valkuvert eller försändelses ytter- kuvert är av föreskriven beskaffenhet och tillslutet, att valkuvertet är utan annat märke än föreskriven ändamåls- beteckning samt att å försändelsens yt-

2. Hava sådana förtidsröstkuvert, varom förmäles i 75 a 5, inkommit från valnämnden, räknas dessa, och antalet jämföres med den över sådana kuvert förda förteckningen. Inkomma förtidsröstkuvert efter sam— manräkningens början, lämnas dessa orubbade, och däri inneslutna valsedlar inverka ej på valet.

3. I 2 mom. omförmälda förtidsröst- kuvert och däri inlagda valkuvert eller valsedelsförsändelsers ytter- och inner- kuvert granskas. Därvid förfares på sätt i 68 5 3 mom. är stadgat. Godkända valkuvert och försändelsers innerku- vert nedläggas i en urna, i sammanhang varmed i röstlängden vid väljarens namn antecknas, att rösträtten utövats.

terkuvert äro tecknade förklaring av väljaren ävensom vittnesintyg i behö- rigt skick. Förekommer ej skälig anled- ning antaga, att försändelsens ytterku- vert blivit efter tillslutandet öppnat, brytes detta, varefter tillses, att försän- delsens innerkuvert är av föreskriven beskaffenhet samt tillslutet och utan annat märke än föreskriven ändamåls- beteckning. Finnas nämnda villkor upp- fyllda, nedlägges valkuvertet eller för- sändelsens innerkuvert i en urna, i sammanhang varmed i röstlängden vid väljarens namn antecknas, att rösträt- ten utövats. I annat fall lägges kuvertet orubbat åsido såsom ogillt.

4. Valprotokollen uppläsas — — _

_____ omslagen brytas.

78 5.

Efter det de kuvert, som nedlagts i en urna, uttagits ur denna, uttagas val— sedlarna ur dessa kuvert och ur de från valförrättarna insända valkuverten. De sålunda uttagna valsedlarna jämte de från valförrättarna insända valsedlarna granskas, varefter Konungens befall- ningshavande prövar valsedlarnas gil— tighet och meddelar de beslut, vartill valsedlarna och protokollen, med hän- syn jämväl till enligt 76 % sista stycket inhämtade upplysningar, må giva an- ledning. Hava avgivna valsedlar icke förvarats på föreskrivet sätt, skola de förklaras ogilla, såframt ej skälig an- ledning förekommer till antagande, att obehörig åtgärd icke vidtagits med val- sedlarna.

Sammanräkningen fortgår därefter på följande sätt:

Efter det de kuvert, som nedlagts i en urna, uttagits ur denna, uttagas val- sedlarna ur dessa kuvert och ur de från valförrättarna insända valkuverten. De sålunda uttagna valsedlarna jämte de från valförrättarna insända valsed- larna granskas, varefter Konungens be- fallningshavande prövar valsedlarnas giltighet och meddelar de beslut, vartill valsedlarna och protokollen, med hän- syn jämväl till enligt 76 & sista stycket inhämtade upplysningar, må giva anled- ning. Hava avgivna valsedlar icke för- varats på föreskrivet sätt, skola de för- klaras ogilla, såframt ej skälig anled- ning förekommer till antagande, att obehörig åtgärd icke vidtagits med val- sedlarna.

79 %.

Ogill är valsedel: till vilken använts annat än vitt pap- per;

ä vilken finnes något kännetecken,

Ogill är valsedel: till vilken använts annat än enfärgat gult papper; dock skall, om till valsedel använts papper av färg, som föreskrivits

som uppenbarligen blivit med avsikt där anbragt;

vilken saknar väljarbeteckning; vilken upptager väljarbeteckning å annat ställe än ovanför namnen;

vilken upptager flera än tre beteck- ningar ovanför namnen;

vilken annorledes än såsom första be- teckning upptager kartellbeteckning, som uppförts ä dell i 56 5 4 mom. om- förmälda lista, eller såsom första be— teckning upptager dylik kartellbeteck- ning utan att såsom andra beteckning upptaga någon av de (i nämnda lista under kartellbeteckningen uppförda partibeteckningarna;

vilken upptager någon ä omförmälda lista under kartellbeteckning uppförd partibeteckning annorledes än såsom andra beteckning under denna kartell- beteckning;

vilkcn upptager valkretsbeteckning å annat ställe än nedanför namnen;

vilken icke upptager något giltigt namn; dock att då samtliga namn skola av anledning, som i 80 5 andra stycket sägs, anses såsom obefintliga, valsedeln likväl skal] tillgodoräknas den A-grupp, B-grupp och C-grupp sedeln jämlikt 81 5 på grund av sin väljarbeteckning skall tillhöra.

Finnas i ett valkuvert två likalydande valsedlar, skall allenast en sedel räknas. Finnas i annat fall än nu sagts i ett val- kuvert två valsedlar eller finnas i ett valkuvert flera än två valsedlar, äro de alla ogilla. Där i valkuvert finnes jämte valsedel annat än sådan sedel, är valsedeln ogill.

för annat val, vilket förrättats samtidigt, detta icke föranleda att sedeln ogillas;

å vilken finnes något kännetecken, som uppenbarligen blivit med avsikt där anbragt;

vilken saknar partibeteckning eller upptager mer än en partibeteckning el- ler upptager sådan å annat ställe än ovanför namnen;

vilken upptager valbeleckning ä an- nat ställe än ovanför parlibeteckningen;

vilken upptager valkretsbeteckning å annat ställe än nedanför namnen;

vilken icke upptager något giltigt namn; dock att då samtliga namn skola av anledning, som i 80 å andra stycket sägs, anses såsom obefintliga, valsedeln likväl skall tillgodoräknas det parti, vars partibeteckning den bär.

Har valsedel försetts med valkrets- beteckning avseende annan valkrets än den som väljaren tillhör, skall den om- ständigheten icke föranleda att sedeln ogillas.

Finnas i ett valkuvert två likalydande valsedlar, skall allenast en sedel räknas.

Har vid val, vilket förrättats i sam- band med ett eller två andra val, av— givits en eller ock tvä likalydande val- sedlar, försedda, med valbeteckning för

det andra valet eller något av de andra valen, skall med iakttagande av vad i tredje stycket sägs, angivna förhållan- de ickc föranleda, att sedeln ogillas.

Finnas i ett valkuvert, som avlämnats vid val förrättat i samband med ett eller två andra val, två valsedlar, av vilka den ena är försedd med valbe- teckning för det förstnämnda valet och den andra är försedd med valbeteck- ning för det andra eller något av de andra valen, skall endast sedeln med valbeteckning för det val, varvid val- kuvertet avgivits, räknas.

Finnas i annat fall än nu sagts i ett valkuvert två valsedlar eller finnas i ett valkuvert flera än två valsedlar, äro de alla ogilla.

Där i valkuvert finnes jämte valsedel annat än sådan sedel, är valsedeln ogill.

81 5.

1. För rösternas sammanräknande ordnas valsedlarna efter väljarbeteck- ning, varom i 59 5 andra stycket sägs, sålunda, att valsedlar med samma första beteckning sammanföras i särskilda grupper (:i-grupper). Förekomma inom A-grupp valsedlar med en andra beteckning, ordnas A- gruppens sedlar efter sådan beteckning (B-grupper). Till A-gruppen hörande sedlar med endast en beteckning anses tillhöra en särskild B-grupp. Förekomma inom B-grupp valsedlar med en tredje beteckning, ordnas B- gruppens sedlar efter sådan beteckning (C-grupper). Till B-gruppen hörande sedlar med endast två beteckningar an- ses tillhöra en särskild C-grupp.

2. a) För varje C-grupp bestämmes i erforderlig utsträckning genom särskil— da sammanräkningar ordning mellan de namn å gruppens valsedlar, vilka avse själva riksdagsmannavalet.

1. Sedan valsedlarna ordnats efter partibeteckning, bestämmes i erforder- lig utsträckning genom särskilda sam- manräkningar för varje parti ordning mellan de namn å partiets valsedlar,

Vid varje sammanräkning gäller val- sedel allenast för ett nanm.

b) Vid första sammanräkningen gäl- ler valsedel för det namn, som står först å sedeln.

C-grnppens valsedlar ordnas i nanm- grnpper så, att sedlar med samma första nanm bilda en namngrupp.

Valsedlarna inom varje namngrupp räknas, och deras antal utgör namngrup- pens rösttal. Samma tal är också jämfö- relsetal för det namn, som står först på nanmgruppens valsedlar.

Det namn, vars jämförelsetal är störst, erhåller första platsen i ordning- en.

0) Vid varje följande sammanräkning gäller valsedel för det namn, vilket, bortsett från namn, som redan erhållit plats i ordningen, står främst å sedeln.

Den eller de namngrupper, vilkas val- sedlar vid närmast föregående samman- räkning gällde för det namn, som er- höll plats i ordningen, upplösas, och nämnda valsedlar ordnas i nya namn- grupper så, att sedlar, som vid den pågående sammanräkningen gälla för ett och samma namn, bilda en namn- grupp; däremot bibehållas övriga be- fintliga namngrupper oförändrade.

Valsedlarna inom varje nybildad namngrupp räknas och deras antal ut- gör namngruppens rösttal.

För de namn, för vilka finnas gällan- de valsedlar, beräknas rösttal och jäm- förelsetal.

Rösttalet för ett namn är lika med rösttalet för den namngrupp eller sam- manlagda rösttalet för de nanmgrupper, vilkas valsedlar gälla för namnet.

Jämförelsetalet för ett nanm är lika med dess rösttal, där icke namngrupp av valsedlar, som gälla för namnet, del- tagit i besättandet av förut utdelad plats. Har så skett, erhålles namnets jämförelsetal genom att dela dess röst-

(Föreslagen lydelse)

vilka avse själva riksdagsmannavalet.

Vid varje sammanräkning gäller val- sedel allenast för ett namn.

2. Vid första sammanräkningen gäl- ler valsedel för det namn, som står först in sedeln.

Partiets valsedlar ordnas i grupper så, att sedlar med samma första namn bilda en grupp.

Valsedlarna inom varje grupp räk- nas, och deras antal utgör gruppens rösttal. Samma tal är också jämförelse- tal för det namn, som står först på gruppens valsedlar.

Det nanm, vars jämförelsetal är störst, erhåller första platsen i ordningen.

3. Vid varje följande sammanräkning gäller valsedel för det namn, vilket, bortsett från namn, som redan erhållit plats i ordningen, står främst å sedeln. Den eller de grupper, vilkas valsedlar vid närmast föregående sammanräkning gällde för det namn, som erhöll plats i ordningen, upplösas, och nämnda val- sedlar ordnas i nya grupper så, att sedlar, som vid den pågående samman- räkningen gälla för ett och samma namn, bilda en grupp; däremot bibe— hållas övriga befintliga grupper oför- ändrade. Valsedlarna inom varje nybildad grupp räknas, och deras antal utgör gruppens rösttal. För de namn, för vilka finnas gällan- de valsedlar, beräknas rösttal och jäm- förelselal.

Rösttalet för ett nanm är lika med rösttalet för den grupp eller samman- lagda rösttalet för de grupper, vilkas valsedlar gälla för namnet.

Jämförelsetalet för ett namn är lika med dess rösttal, där icke grupp av valsedlar, som gälla för namnet, del- tagit i besättandet av förut utdelad plats. Har så skett, erhålles namnets jämförel- setal genom att dess rösttal delas med

tal med det tal, som motsvarar den del namngruppen tagit i besättandet av plats eller platser, som utdelats (namn- gruppens platstal), ökat med 1, eller, om flera namngrupper av valsedlar, som gälla för namnet, deltagit i besät- tandet av förut utdelad plats, med dessa namngruppers sammanlagda platstal, ökat med 1. Platstalet för en namngrupp beräknas sålunda, att namngruppens rösttal delas med största jämförelsetalet vid sammanräkningen närmast före namngruppens bildande.

Det namn, vars jämförelsetal är störst, erhåller plats i ordningen.

a') Bråktal, som uppkommer vid del- ning, beräknas i decimaler, två till an- talet. Höjning av den sista decimal- siffran må ej äga rum.

3. För varje B-grupp bestämmes i erforderlig utsträckning genom särskil- da sammanräkningar ordning mellan de namn å gruppens valsedlar, vilka avse själva riksdagsmannavalet. Därvid anses namnen ä varje C-grupps valsed— lar förekomma i den jämlikt 2 mom. bestämda ordning och tillämpas i övrigt de i nämnda mom. angivna grunder.

4. För varje A-grupp bestämmes i erforderlig utsträckning genom särskil- da sammanräkningar ordning mellan de namn & gruppens valsedlar, vilka avse själva riksdagsmannavalet. Därvid anses namnen (i varje B-grupps valsed- lar förekomma i den jämlikt 3 mom. bestämda ordning och tillämpas i övrigt de i 2 mom. angivna grunder.

5. Skola två eller flera platser be- sättas, fördelas de mellan de olika A- grupperna sålunda, att platserna, en efter annan, tilldelas den A-grupp, vil- kan för varje gång uppvisar det största av nedan angivna jämförelsetal. Plats, som blivit en A-grupp tilldelad, besättes genast så, att A-gruppens första plats tillerkännes den, vars namn är det

det tal, som motsvarar den del grup- pen tagit i besättandet av plats eller platser, som utdelats (gruppens plats- tal), ökat med 1, eller, om flera grupper av valsedlar,som gälla för namnet, del- tagit i besättandet av förut utdelad plats, med dessa gruppers samman- lagda platstal, ökat med 1. Platstalet för en grupp beräknas sålunda, att gruppens rösttal delas med största jäm- förelsetalet vid sammanräkningen när- mast före gruppens bildande.

Det nanm, vars jämförelsetal är störst, erhåller plats i ordningen.

4. Bråktal, som uppkommer vid del- ning, beräknas med två decimaler. Höj- ning av den sista decimalsiffran mä ej äga rum.

(Nuvarande lydelse)

första i ordningen inom A-gruppen, A— gruppens andra plats den, som bär andra namnet i ordningen, A-gruppens tredje plats den, som bär tredje namnet i ordningen, och så vidare efter samma grund, ändå att den, som är berättigad till platsen, redan fått sig tillerkänd plats från en eller flera andra A-grup- per.

Jämförelsetalet är lika med A-grup— pens rösttal, så länge A-gruppen ännu icke fått sig någon plats tilldelad. Där- efter beräknas jämförelsetalet för varje gång så, att A-gruppens rösttal delas med det tal, som motsvarar antalet av A-gruppen tilldelade platser, ökat med 1. Har samma person erhållit platser från två A-grupper, skall dock, vid be- räkning av det antal platser, som ut- delats, vardera platsen anses blott så- som en halv plats; har någon erhållit platser från 3 A-grupper, anses varje sådan plats såsom en tredjedels plats; och så vidare efter samma grund.

Har en A-grupp redan fått sig tilldelad plats så många gånger, som motsvarar de (i gruppens valsedlar upptagna namn, vilka avse själva riksdagsmannavalet, varder den från vidare jämförelse ute- sluten.

6. Skall blott en plats besättas, till- faller platsen den, vars namn står främst i ordningen inom den A-grupp, som, enligt vad i 5 mom. sägs, har största jämförelsetalet.

7. Mellan lika rösttal eller jämförelse- tal skall, där så erfordras, skiljas genom lottning.

85 (Föreslagen lydelse)

5. Mellan lika rösttal eller jämförelse- tal skall, där så erfordras, skiljas genom lottning.

83 5.

Vid rösternas -— — __ _ _ -_ _ __ Samtliga valsedlar _______

Konungen fastställes.

_ valet gäller.

Kan förrättningen icke på en dag bringas till slut, eller varder eljest nö- digt att densamma uppskjuta eller av-

84 5.

Kan förrättningen icke på en dag bringas till slut, eller varder eljest nö- digt att densamma uppskjuta eller av- bryta, skola alla valsedlar inläggas i omslag, vilka förseglas under minst två närvarandes sigill. Dessa omslag jämte andra till valet hörande handlingar sko- la därefter läggas i säkert förvar; och må förrättningen ej ånyo företagas, in- nan de närvarande förvissat sig om att de åsatta sigillen äro obrutna.

85 5.

Valets utgång kungöres omedelbart genom uppläsning av valprotokollet. Med protokollets uppläsning är valför- rättningen avslutad.

(Föreslagen lydelse) bryta, skola alla valsedlar inläggas i om- slag, vilka förseglas under minst två närvarandes sigill. Dessa omslag jämte andra till valet hörande handlingar sko- la därefter läggas i säkert förvar. För- rättningen mä ej ånyo företagas, in- nan de närvarande förvissat sig om att de åsatta sigillen äro obrutna.

84 &.

Resultatet av den sammanräkning som verkställts av Konungens befallningsha- vande kungöres omedelbart genom upp- läsning av valprotokollet. Med protokol- lets uppläsning är förrättningen avslu- tad. Protokollet tillställes ofördröjligen central sammanräkningsmyndighet som avses i 85 5 1 mom.

85 5.

1. Fördelning av platserna i riksda- gen mellan partier verkställes av cen— tral sammanräkningsmyndighet som Konungen bestämmer.

2. Sedan protokoll, som avses i 84 å, inkommit från samtliga Konungens be- fallningshavande, fördelar den centrala sammanräkningsmyndigheten platserna i riksdagen med tillämpning av bestäm- melserna i 17 5 riksdagsordningen samt fastställer i enlighet med protokollen och föreskrifterna i 18 5 riksdagsord-

ningen, vilka personer som utsetts till riksdagsledamöter för varje parti och valkrets.

Myndigheten tillkännagiver ofördröj- ligen valets utgång genom kungörelse i allmänna tidningarna. Genom kungörel- sens införande är valet avslutat.

3. Måste förrättning enligt 2 mom. uppskjutas eller avbrytas, skola proto- kollen över sammanräkningen i valkret- sarna samt övriga handlingar som röra valet läggas i säkert förvar. Efter för- rättningens slut skola de handlingar, som röra valet, förvaras till utgången av den tid valet gäller.

4. Konungen meddelar de anvisning- ar som behövas för förrättning enligt 2 mom.

86 %.

Fullmakt för vald riksdagsman utfär- das av Konungens befallningshavande. Sådan fullmakt skall hava följande ly- delse:

»Vid röstsammanräkning, som den

. (dag, månad, är) . . . hållits för . . . (valkretsens namn), har» N. N. »bli- vit utsedd till ledamot av riksdagens andra kammare för en tid av fyra är, räknade från och med den 1 januari nästkommande år» (eller om valet hål- lits efter fyraårsperiodens början: »för tiden till den 1 januari år . . .»); »var- om detta länder till bevis och fullmakt.» Ort och tid.

Fullmakt för riksdagsledamot utfär- das av den centrala sammanräknings- myndigheten. Sådan fullmakt skall hava följande lydelse:

»Vid röstsammanräkning den (dag, månad, år) har» N. N. »i . . . (val- kretsens namn) utsetts till ledamot av riksdagen för en tid av tre är, räknade från och med den 1 januari år . . .» (el- ler om valet hållits efter förordnande enligt 13 5 2 mom. riksdagsordningen: »för tiden till den 1 januari år . . .»); »varom detta länder till bevis och full— makt.» Ort och tid.

87 5.

1. Har någon, som blivit vald till riks- dagsman, avsagt sig uppdraget eller el- jest avgått före utgången av den tid, för vilken han blivit vald, då skall Konung- ens befallningshavande ofördröjligen vid offentlig förrättning, så kungjord, som i 26 5 sägs, verkställa ny röstsam- manräkning inom den A-grupp, för vil-

1. Har någon, som blivit vald till riks- dagsman, avsagt sig uppdraget eller el- jest avgått före utgången av den tid, för vilken han blivit vald, då skall Konung- ens befallningshavande ofördröjligen vid offentlig förrättning, varom kungö- relse senast dagen förut anslås offentli- gen och införes i ortstidningar, verk-

ken den avgångne blivit vald. Blev den avgångne vald för flera A-grupper, skall sammanräkningen ske inom den A- grupp, från vilken plats först tilldelades honom.

Vid den nya sammanräkningen tages hänsyn blott till de valsedlar, vilka upp— taga den avgångnes nanm och på grund därav gällde för detta nanm vid den sammanräkning, då namnet tilldelades plats i ordningen inom A-gruppen. Var- je valsedel gäller såsom hel röst. Med iakttagande av att namn å någon, som blivit genom valet utsedd till riksdags- man, anses såsom obefintligt, skall röst- värdet tillgodoräknas det namn,som står främst bland de för den avgångne riks- dagsmannen särskilt upptagna efterträ- darenamnen eller, om sådant nanm ej finnes, det nanm för själva riksdagsman- navalet, som står främst å sedeln, eller, om ej heller sådant namn finnes, det namn, som står främst bland samtliga efterträdarenamnen å sedeln. Den som erhållit högsta rösttalet inträde såsom ledamot i den avgångnes ställe. Mellan lika rösttal skilje lotten.

Efter sammanräkningens avslutande skola valsedlarna åter inläggas under försegling.

2. Lag samma vare, där riksdagsman, som blivit utsedd jämlikt 1 mom., av- gått före utgången av den tid, för vilken han blivit utsedd; och skall vid den nya sammanräkningen såsom förut hänsyn tagas blott till de valsedlar, vilka upp- taga den först avgångnes namn och på

(Föreslagen lydelse)

ställa ny röstsammauråkning inom det parti, för vilket den avgångne blivit vald.

Vid den nya sammanräkningen tages hänsyn blott till de valsedlar, vilka gäll- de för den avgångnes namn vid den sammanräkning, då namnet tilldelades plats i ordningen. Varje valsedel gäller såsom hel röst. Med iakttagande av att namn in någon, som blivit genom valet utsedd till riksdagsman, anses såsom obefintligt, skall röstvärdet tillgodoräk- nas det namn, som står främst av de för den avgångne riksdagsmannen särskilt upptagna efterträdarenamnen, eller, om sådant nanm ej finnes, det nanm för själva riksdagsmannavalet, som står främst å sedeln, eller, om ej heller så- dant namn finnes, det namn, som står främst bland samtliga efterträdarenam- nen å sedeln. Den som erhållit högsta rösttalet är utsedd till ledamot i den avgång-nes ställe. Mellan lika rösttal skilje lotten.

Vid förrättning för ny sammanräk- ning skall Konungens befallningshavan— de i protokoll upptaga de föreliggande omständigheterna samt vilken som på grund därav är utsedd till ledamot i den avgångnes ställe. Efter sammanräkning- cns avslutande skall protokollet upplå- sas och valsedlarna åter inläggas under försegling. Protokollet tillställes oför- dröjligen den centrala sammanräknings- myndigheten.

2. Lag samma vare, där riksdagsman, söm blivit utsedd jämlikt 1 mom., av— gått före'utgången av den tid, för vilken han blivit utsedd. Vid den nya samman- räkningen skall såsom förut hänsyn ta- gas blott till de valsedlar, som gällde för den först avgångnes nanm vid den sam-

(Nuvarande lydelse) grund därav gällde för detta namn vid den sammanräkning, då namnet tillde- lades plats i ordningen inom A-gruppen.

(Föreslagen lydelse)

manräkning, då namnet tilldelades plats i ordningen.

88 5.

1. Finnes i fall, som avses i 87 ä', ä där omförmälda» valsedlar icke namn ä någon, som kan inträda såsom ledamot i den avgångnes ställe, skall detta angi- vas i protokollet över förrättningen. Det ankommer i sådant fall på den centrala sammanräkningsmyndigheten att med motsvarande tillämpning av bestämmel- serna i 18 & riksdagsordningen tillföra parti, för vilket den avgångne varit vald, dennes plats i annan valkrets. Platsen tillfaller där den, som vid själva riks- dagsmannavalet stått närmast i tur att få plats i riksdagen. Kan platsen icke besättas i någon valkrets, skall platsen vara obesatt under återstoden av val— perioden.

Om det behöves för tillämpning av föreskrifterna i första stycket, skall Konungens befallningshavande på an- modan av den centrala sammanräk- ningsmyndigheten verkställa fortsatt sammanräkning enligt 81 5 för att fast- ställa ordning mellan de nanm å partis valsedlar, vilka avse själva riksdags- mannavalet.

Bestämmelserna i första och andra styckena äga tillämpning även när fel, som på besvär över den omedelbara ut- gången av valet förklarats hava före- lupit, är sådant att det ej kan avgöras, vem som i valkretsen bör inträda i den avgångnes ställe.

2. Avgår riksdagsman, som utsetts en- ligt denna paragraf, före utgången av den tid, för vilken han blivit utsedd, skall han vid tillämpning av bestämmel- serna i 87 5 anses hava blivit vald vid själva riksdagsmannavalet.

(Nuvarande lydelse) 88 5.

Vid förrättning, som i nästföregående paragraf avses, skall Konungens befall- ningshavande i protokoll upptaga de fö— religgande omständigheterna samt vil- ken på grund därav skall inträda i den avgångnes ställe. Sedan detta protokoll vid förrättningen upplästs, utförde Ko- nungens befallningshavande omedelbart fullmakt för den sålunda utsedde.

Sådan fullmakt skall vara av följande lydelse:

»Sedan» N. N. »blivit utsedd till leda- mot av riksdagens andra kammare för . . . (valkretsens namn) för en tid av fyra är, räknade från och med den 1 ja- nuari år . . .» (eller om den avgångne utsetts först efter fyraårsperiodens bör- jan: »för tiden till den 1 januari år

. .»), »men denna plats blivit ledig, har vid förrättning enligt 87 5 av lagen om val till riksdagen» N. N. »blivit utsedd att inträda såsom ledamot av nämnda kammare för tiden till den 1 januari år . . .» (eller om förrättningen hållits före fyraårsperiodens början: »för sag- da tid»); »varom detta länder till bevis och fullmakt.» Ort och tid.

89 &.

Finnes, ifall, som i 87 & avses, å där omförmälda valsedlar icke namn å nå— gon, som kan inträda såsom ledamot i den avgångnes ställe, då skall nytt val anställas för besättande av den lediga platsen.

Samma lag vare, där fel, som på be— svär över den omedelbara utgången av valet förklarats hava förelupit, är så- dant, att det ej kan avgöras, vem som bör inträda i den avgångnes ställe.

(Föreslagen lydelse) 89 5.

Sedan ny ledamot utsetts i avgången ledamots ställe eller det fastställts att ny ledamot icke kunnat utses, utfärdar den centrala sammanräkningsmyndig— heten kungörelse därom i allmänna tid- ningarna. Har ny ledamot utsetts, utfär- dar myndigheten omedelbart fullmakt för honom.

Sådan fullmakt skall vara av följande lydelse:

»Sedan» N. N. »utsetts till ledamot av riksdagen i . . . (valkretsens namn) för en tid av tre år, räknade från och med den 1 januari år . . .» (eller om den av- gångne utsetts först efter treårsperio- dens början: »för tiden till den 1 ja— nuari år . . .»), »men denna plats blivit ledig, har vid ny sammanräkning» N. N. »i samma valkrets» (eller om 88 5 till- lämpats: »i . . . valkrets») »utsetts att inträda såsom ledamot av riksdagen för tiden till den 1 januari år . . .» (eller om förrättningen hållits före treårsperio- dens början: »för sagda tid»); »varom detta länder till bevis och fullmakt.» Ort och tid.

92 5.

Om besvär över val till andra kamma- ren är stadgat i riksdagsordningen.

Besvär över val till riksdagen ställas till Konungen och skola vid äventyr av

(Nuvarande lydelse)

91 (Föreslagen lydelse)

talans förlust hava inkommit till den centrala sammanräkningsmyndigheten sist inom tio dagar från valets avslutan— de. Efter besvärstidens utgång kungör myndigheten skyndsamt besvären i all- männa tidningarna. Därvid utsiittes viss kort tid, inom vilken förklaring över besvären må avgivas till myndigheten. Efter utgången av förklaringstiden in- sänder myndigheten ofördröjligen be— svärshandlingarna och inkomna förkla- ringar lill Konungen.

Den som vill anföra besvär äger inom tre dagar efter begäran därom erhålla utdrag av valprotokoll hos Konungens befallningshavande eller av sådan hand- ling hos den centrala sammanräknings- myndigheten som visar hur fördelning- en av platserna i riksdagen har skett.

93 5.

I de ärenden rörande val till andra kammaren, varom i denna lag förmä- les, må det vara envar tillåtet att, under iakttagande av behörig tid och ordning, på eget äventyr till myndighet insända handlingar i betalt brev med allmänna posten.

I de ärenden rörande val till riksda- gen, varom i denna lag förmäles, må det vara envar tillåtet att, under iaktta- gande av behörig tid och ordning, på eget äventyr till myndighet insända handlingar i betalt brev med allmänna posten.

97 5.

I riksdagen representerat politiskt parti äger vid val till andra kammaren, i den omfattning och ordning Konungen bestämmer, erhålla gottgörelse av stats- verket för kostnaderna för de valsedlar partiet låtit iordningställa för valet.

I riksdagen representerat politiskt parti äger vid val till riksdagen, i den omfattning och ordning Konungen be- stämmer, erhålla gottgörelse av stats- verket för kostnaderna för de valsedlar partiet låtit iordningställa för valet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971 men äger redan dessförinnan till- lämpning i fråga om val till riksdagen som avser uteslutande tid efter utgången av år 1970.

Vid tillämpning av 54 % 4 mom. i dess nya lydelse skall val i hela riket till riks- dagens andra kammare jämställas med val i hela riket till riksdagen.

Förslag till

Lag

om ändring i kommunala vallagen den 6 juni 1930 (nr 253)

Härigenom förordnas, att 3, 5 och 11 %% kommunala vallagen den (i juni 1930' skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

35.

1 mom. Vid val av landstings- män eller av kommunalfull- mäktige eller stadsfullmäk- tige skall varje kommun eller del av kommun, som enligt lagen om val till riksdagen utgör valdistrikt vid val till riksdagens andra kammare, bilda 'ett valdistrikt. '

2 mom. Vid val av municipal- f 11 l l m ä k t i g e skall varje municipal- samhälle bilda ett valdistrikt. Dock skall, där municipalsamhälle helt sam- manfaller med två eller flera valdistrikt vid val till riksdagens andra kammare, varje sådant distrikt utgöra ett val- distrikt jämväl vid val av municipalfull- mäktige. Ingå eljest delar av municipal- samhälle i olika valdistrikt vid val till andra kammaren, må länsstyrelsen, när skäl därtill äro, förordna, att varje så- dan del skall bilda eget valdistrikt vid val av municipalfullmäktige.

3 mom. Vid val av kyrkofull- m ä k t i g e skall varje församling eller, där församling är för dylikt val delad i valkretsar, varje sådan valkrets bilda ett valdistrikt. Där på grund av be- stämmelserna i lagen om val till riksda-

1 Senaste lydelse se beträffande 3 5 2 mom mom. 1942: 177 och 11 5 2 mom. 1962: 72.

1 mom. Vid val av landstings- män eller av kommunalfull— mäktige eller stadsfullmäk— tige skall varje kommun eller del av kommun, som enligt lagen om val till riksdagen utgör valdistrikt vid val till riksdagen, bilda ett valdistrikt.

2 mom. Vid val av municipal- f u 1 1 m ä k t i g e skall varje municipal- samhälle bilda ett valdistrikt. Dock skall, där municipalsamhälle helt sam- manfaller med två eller flera valdistrikt vid val till riksdagen, varje sådant di- strikt utgöra ett valdistrikt jämväl vid val av municipalfnllmäktige. Ingå el- jest delar av municipalsamhälle i olika valdistrikt vid val till riksdagen, må länsstyrelsen, när skäl därtill äro, för- ordna, att varje sådan del skall bilda eget valdistrikt vid val av municipal- fullmäktige.

3 mom. Vid val av kyrkofull- m ä k t i g e skall varje församling eller, där församling är för dylikt val delad i valkretsar, varje sådan valkrets bilda ett valdistrikt. Där på grund av be- stämmelserna i lagen om val till riksda- gen delar av församlingen eller av val-

.1946: 191, 3 5 4 mom. och 5 5 1963: 128, 11 51

gen delar av församlingen eller av val- kretsen ingå i olika valdistrikt vid val till riksdagens andra kammare, skall dock varje; sådan del bilda eget val- distrikt vid val av kyrkofullmäktige. När skäl därtill äro, må länsstyrelsen förordna, att delar av församling eller valkrets, vilka enligt dessa bestämmel- ser skulle var för sig bilda eget val- distrikt vid val av kyrkofullmäktige, dock skola vid sådant val tillsammans utgöra ett valdistrikt.

4 m 0 m. Beslut om _______

5 Kommunalval förrättas inför den val— nämnd, som enligt lagen om val till riks- dagen har att förrätta val till riksdagens andra kammare för kommunen, eller, om i kommunen äro flera valdistrikt, inför deputerade, som valnämnden ut— ser. Beträffande deputerade som nu sagts äger 91 5 lagen om val till riksda— gen motsvarande tillämpning.

Meddelar länsstyrelse ——————

kretsen ingå i olika valdistrikt vid val till riksdagen, skall dock varje sådan del bilda eget valdistrikt vid val av kyrkofullmäktige. När skäl därtill äro, må länsstyrelsen förordna, att delar av församling eller valkrets, vilka enligt dessa bestämmelser skulle var för sig bilda eget valdistrikt vid val av kyrko- fullmäktige, dock skola vid sådant val tillsammans utgöra ett valdistrikt.

—— _ i beslutet.

&.

Kommunalval förrättas inför den val- nämnd, som enligt lagen om val till riks- dagen har att förrätta sådant val för kommunen, eller, om i kommunen äro flera valdistrikt, inför deputerade, som valnämnden utser. Beträffande depute- rade som nu sagts äger 91 5 lagen om val till riksdagen motsvarande tillämp- ning.

— — — skall förrättas.

11 5.

1 m 0 m. Allmänna kommunalval sko- la förrättas, val av la n d stin g 5- män, kommunalfullmäktige och stadsfullmäktige tredje söndagen i september månad, val av municipalfullmäktige första söndagen i oktober månad samt val av kyrkofullmäktige tredje sönda- gen i sistnämnda månad.

2 mom. Annat än allmänt kommu- nalval skall äga rum å sön- eller helg- dag, som sist trettiofemte dagen förut bestämmes av länsstyrelsen.

1 m 0 m. Allmänna kommunalval sko- la förrättas, val av 1 a n d stin g 5— män, kommunalfullmäktige och stadsfullmäktige samma dagar som val i hela riket till riksdagen äger rum på grund av 13 5 1 mom. riksdagsordningen samt val av m n n i- cipalfullmäktige första sönda- gen och val av kyrkofullmäk- tig e tredje söndagen i oktober månad.

2 m 0 m. Annat än allmänt kommu- nalval skall äga rum, när fråga är om val av landstingsmän, kommunalfull- mäktige och stadsfullmäktige, å den söndag och efterföljande måndag, eller, när valet gäller municipalfullmäktige el- ler kyrkofullmäktige, å den söndag, som sist trettiofemte dagen förut bestämmes av länsstyrelsen.

(Nuvarande lydelse) ("Föreslagen lydelse) Beträffande församling ————————— är stadgat. Sådant val ————————— äger rum. Om valdag, som i detta moment sägs, Om valdag eller valdagar, som i detta

skall den myndighet som bestämt val- moment sägs, skall den myndighet som dagen omedelbart underrätta general- bestämt valdagen eller valdagarna ome- poststyrelsen. delbart underrätta poststyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971 men äger redan dessförinnan till- lämpning i fråga om val för tid efter utgången av år 1970.

Utredningsuppdraget

Inledning

Författningsutredningen, som tillsattes år 1954, lade under år 1963 fram för- slag till en total författningsrevision (SOU 1963: 16—19). Förslaget innefat— tar ny regeringsform och ny riksdags- ordning samt riktlinjer för bl. 3. ny vallagstiftning. I stor utsträckning grun- das förslaget på rådande konstitutionell praxis. Sålunda föreslogs att det parla— mentariska statsskick som har utbildats i praxis skall komma till uttryck i för- fattningen. Till de mera betydelsefulla nyheterna i förslaget hör att den nuva- rande tvåkammarriksdagen skall ersät- tas med en riksdag som består av en- dast en kammare. Samtliga ledamöter i riksdagen skall väljas vid ett och sam— ma tillfälle v—art fjärde år. Valen skall förrättas fristående från kommunala val. Kommunalvalen skall inte ha nå- gon inverkan på riksdagens samman- sättning. Förslaget omfattar vidare rikt— linjer för ny valmetod.

På vissa punkter var författningsut- redningens förslag inte enhälligt. Re- servation avgavs bl. a. i fråga om över— gång till enkammarsystem och om val- system.

Författningsutredningens förslag har varit föremål för omfattande remissbe— handling. Sammanställningar av re— missyttrandena har offentliggjorts (SOU 1964: 38 samt 1965: 2, 3, 34 och 37).

I den offentliga debatt som utred- ningens förslag föranledde visade sig

djupgående meningsmotsättniugar före- ligga främst i fråga om kammar- och valsystemet. Med anledning härav till- satte de fyra största politiska partierna i april 1964 en arbetsgrupp, som fick till uppgift att undersöka frågan om sambandet mellan riksdagsval och kom- munalval. Gruppen avgav i juni 1964 en rapport om sina undersökningar (SOU 1964: 39). Under våren 1964 gjor— des vidare en undersökning om arbets- formerna för en enkammarriksdag med 350 ledamöter.

På begäran av riksdagen tillsattes länsdemokratiutredningen enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 december 1964. Utredningens uppdrag omfattade bl. a. att pröva huruvida och i vad mån regionala och lokala representationers ställning och deras samverkan med riks- styrelsen i förvaltningen av rikets an— gelägenheter bör påverka utformningen av en ny författning. I denna del redo- visade utredningen i september 1965 sitt uppdrag i betänkandet »Författ— ningsfrågan och det kommunala sam— bandet» (SOU 1965: 54). Utredningens majoritet förordade att man i någon form skulle behålla ett valtekniskt sam- band mellan riksdagsval och kommu- nalval, medan en minoritet fann att tillräckligt vägande argument inte fanns för sådant samband.

I anslutning till att länsdemokratiut- redningen tillsattes tillkallades också 1965 års valtekniska utredning enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 ja-

nuari 1965. Denna utredning skall bl. a. undersöka de tekniska förutsättningar- na för att hålla riksdagsval och kom- munalval samtidigt samt förfarandet vid sådana gemensamma val. I princip— betänkandet »Gemensam valdag» som utredningen lade fram i december 1965 (SOU 1965: 74) har utredningen funnit att valtekniska hinder inte möter att föra samman valen till riksdagen med valen till landsting samt kommunal- och stadsfullmäktige till en gemensam förrättning, om vissa ändringar vidtas i gällande regler om valförfarandet. Under våren 1965 upptogs parliöver- läggningar i författningsfrågan mellan företrädare för de fyra största politiska partierna. Vid dessa överläggningar, som avslutades i mars 1966, nåddes enighet om att en total författningsre- vision skall ske. Man var emellertid också ense om att författningsutred— ningens förslag inte i föreligga-nde skick kan läggas till grund för revisionen. Vidare enades man om vissa huvud— principer för den totala författningsre- formen. Sålunda skall författningen bygga på folksuveränitetens grund och parlamentarismen skall skrivas in i grundlagen. Riksdagen skall bestå av en kammare och dess ledamöter skall utses genom direkta val. Ett rättvist valsystem skall utformas. Det skall konstrueras så, att det motverkar splitt- ring av riksdagen i småpartier. Val— kretsindelningen skall ses över varvid större likformighet i rikets indelning i valkretsar skall eftersträvas. Valkretsar- na skall inte bryta länsgränser och an— knytning skall ske till kommunblocken.

Direktiven

Mot bakgrund av resultatet av parti— överläggningarna tillsattes grundlagbe- redningen. Dess direktiv framgår av vad chefen för justitiedepartementet,

statsrådet Kling, anförde till statsråds- protokollet den 1 april 1966. Där utta- las i fråga om utredningsarbetet i stort bl. a. att resultatet av författningsutred- ningens arbete samt vad som har fram- kommit vid remissbehandlingen av ut— redningens förslag och det nya mate— rial som har tillförts författningsdebat- ten genom länsdemokratiutredningens betänkande utgör ett innehållsrikt pri— märmaterial, vars bearbetning, kom— plettering och koordinering kan bana väg för en allmän författningsreform. Det är emellertid inte tillräckligt att endast bearbeta detta primärmaterial. Inom många och viktiga delar av för- fattningskomplexet behövs genomgri- pande omprövning med ledning av det samlade primärmaterialet. Grundlagbe- redningen skall med dessa utgångs- punkter fortsätta och slutföra arbetet på en ny författning.

Med utgångspunkten att arbetet på en total författningsreform inte kan slut- föras till år 1968 framhålls i direktiven att det vid partiöverläggningarna har förts fram krav på en relativt omfattan- de partiell författningsreform vid 1968 och 1969 års riksdagar. Beredningen åläggs därför att bedriva sitt arbete med största skyndsamhet så att en så- dan partiell reform om möjligt kan ge- nomföras vid nämnda tidpunkt. I fråga om omfattningen av en partiell reform anförs i direktiven.

Den bör i främsta rummet sikta till en lösning av två frågor. Den ena gäller parla- mentarismens inskrivande i grundlagen med de preciseringar med avseende på bl. a. statschefens befattning med regeringsbild- ningen och up-plösningsinstitutet som därav följer -—— -— —. Den andra frågan avser kammarsystemet och valsystemet. Därvid uppkommer spörsmålet om valkretsindel- ningen kan fastställas enligt allmänna principer eller'måste konkret utformas, ilman beslut om valsystemet i övrigt kan fattas.

I fråga om de delar av författnings-

komplexet som sålunda bör omfattas av en partiell reform anläggs i direktiven följande synpunkter på utformningen av ett nytt kammarsystem.

Allmän enighet råder om att reformer rörande kammarsysfemet är av behovet på- kallade. Enligt gängse uppfattning utgör sålunda den avsevärda opinionseftersläp- ningen i första kammaren, som följer av den långa mandattiden och den successiva förnyelsen, ett otid-senligt inslag i kammar- systemet. En reform, som medför att riks- dagen som helhet kommer att avspegla en mera aktuell folkopinion än för närvaran— de, är därför önskvärd. En sådan reform kan naturligtvis i och för sig genomföras inom ramen för nuvarande tvåkammar- system. Om så skulle ske, kunde ett na- turligt komplement till reformen vara att utvidga tillämplighetsområdct för gemen— sam votering, vilket nu är begränsat till budgetfrågor, så att det kom att omfatta även andra riksdagsärenden.

Såsom lätt inses, skulle man med dessa reformåtgärder i betydlig grad närma vårt tvåkammarsystem till ett enkammarsystem med en del av kammarens ledamöter valda av kommunala representationer och alltså med valtekniskt samband mellan rikspoli- tik och kommunalpolitik bevarat. Uteslutet är väl icke heller, att man genom ytterliga— re reformåtgärder inom tvåkammarsyste- mets ram skulle kunna bringa detta system till än större likhet med ett enkammar- system. Den frågan inställer sig då, om man bör stanna härvid eller ta steget fullt ut och övergå till ett renodlat enkammar- system. Hur ett tilltänkt enkammarsystem närmare skall »vara beskaffat, spelar natur- ligtvis en ingalunda oväsentlig roll. Man kan exempelvis icke, såsom skett i författ- ningsutredningens förslag, lämna ur räk- ningen ett sådant förhållande som att det i vårt land med dess långtgående integra- tion mellan statliga och kommunala sam- bällsuppgifter råder ett starkt sakligt sam- band mellan riakspolitik och kommunalpo- litik. Detta ostridiga faktum talar nämli- gen med icke ringa styrka för att man också bör upprätthålla ett valtekniskt sam- band mellan riksdagsval oeh kommunal- val så att väljarna även vid de kommunala valen kan påverka riksdagens sammansätt— ning. Till följd härav utgör även prövning- en av möjligheterna att på ett ur olika för- fattningspolitiska synpunkter tillfredsstäl- 7—714626

lande sätt bereda plats för ett dylikt val- tekniskt samband inom enkammarsyste— mets ram ett delmoment av betydelse vid en allsidig bedömning av frågan om en en- kammarreform. Om önskemålet om valtek- niskt samband mellan riksdagsval och kom— munalval på dylikt sätt tillgodoses inom ramen för ett enkammarsystem, förefaller emellertid skälen för en fullständig över— gång till ett sådant representationssystem överväga. Det är med hänsyn härtill natur- ligt, att utredningen inriktas på övergång till enkammarsystem med den form av val- tekniskt samband mellan riksdagsval och kommunalval, som bäst tillgodoser val- männens inflytande över såväl rikspolitik som kommunalpolitik. Reformarbetets in- riktning på övergång till enkammarsystem står också i god samklang med det faktum, att såsom förut angetts enighet under par- tiöverläggningarna nåtts om önskvärdheten av en enkammarreform, även om olika me- ningar yppats rörande sättet för den till- tänkta kammarens bildande.

Med den nyss förordade uppläggningen av reformarbetet anmäler sig spörsmålet vil- ken typ av valtekniskt samband som när- mast bör komma i fråga. Länsdemokrat'i— utredningen, som icke haft att ta ställning till det inbördes företrädet mellan olika tänkbara former för valtekniskt samband mellan riksdagsval och kommunalval, har för en enkam'marriksdags vidkommande re— dovisat två skilda grundmodeller för ett dylikt valtekniskt samband men samtidigt understrukit, att dessa grundmodeller kan varieras på olika sätt allteftersom man eftersträvar större eller mindre inslag av direkta eller indirekta val eller önskar omedelbar eller successiv förnyelse eller kortare eller längre mandatperioder. Den ena grundmodellen innebär, att en del av riksdagens ledamöter utses genom indirekta val förrättade av kommunala representa- tioner. Enligt den andra grundmodellen ut- ses riksdagen .i sin helhet genom direkta val förrättade samtidigt med kommunalvalen. Sistnämnda alternativ ter sig såtillvida för- delaktigt, att det i sig tillgodoser tre olika i författningsdebatten framförda önskemål rörande sättet för enkammarriksdagens bildande, nämligen att valtekniskt samband upprätthålls mellan riksdagsval och kom— munalval, att riksdagen i sin helhet väljs direkt av folket och att samtliga riksdags- ledamöter ntses vid ett och samma tillfälle. Emellertid kan ur andra författningspoli- tiska synpunkter berättigade invändningar

resas mot detta alternativ. Om hela riks— dagen väljs samtidigt med kommunalvalen, finns sålunda grundad anledning anta, att de rikspolitiska frågorna på bekostnad av de kommunalpolitiska kommer att domine- ra valrörelsen så att den kommunala de- mokratin kan tillfogas kännbart men. Med detta alternativ är av allt att döma också den olägenheten förbunden, att intervaller- na mellan allmänna val, som nu är två år, måste bli längre med de ogynnsamma åter- verkningar på den politiska aktiviteten som därav följer. Dessa invändningar har onek- ligen en avsevärd tyngd. En lösning som i görligaste mån eliminerar dessa olägen— heter, bör därför eftersträvas.

Vid partiöverläggningarna i författnings- frågan har allmän uppslutning skett kring önskemålet, att riksdagen i sin helhet utses genom direkta val. Om man därför icke gärna kan uppge detta önskemål, erbjuder sig som en tänkbar utväg att införa en ord- ning med en i sin helhet direktvald enkam- marriksdag, som förnyas successivt till en mindre del vart fjärde år i anslutning till kommunalvalen och till återstående del vid fristående riksdagsval vart fjärde år. Hur stor del av riksdagen som härvid bör utses i anslutning till kommunalvalen, får av- göras med hänsyn till intresset att såväl rikspolitiska som kommunalpolitiska frå- gor bereds tillfredsställande utrymme i en för de olika. slagen av val gemensam val— rörelse.

I den offentliga debatten har emellanåt gjorts gällande, att den här ifrågasatta me- toden för riksdagens förnyelse skulle ha fördröjande inverkan på växlingar vid mak- ten i jämförelse med ett system, där riks- dagen i sin helhet väljs vart fjärde år. Emellertid är det svårt att se, att metoden i sig skulle ha en sådan effekt. Det för- håller sig i stället så, att metoden allt efter det utgångsläge, som väljs för jämförelsen, och valutslagen under jämförelsetiden, kan än påskynda, än fördröja och än varken tidigarelägga eller försena regimskifte i jämförelse med vad som skulle inträffat, om hela riksdagen valts vart fjärde år. En tendens till tätare regimskiften kan vänt'as framträda främst i situationer, då någon större mandatdifferens icke föreligger mel- lan regeringens och oppositionens parla- mentariska underlag. Däremot kan alter- nativet med successiv förnyelse tänkas ge upphov till andra problem, t. ex. på upp— lösningsin-stitutets område.

Sås-om framgår av det anförda föreligger

icke enighet mellan partierna om sättet för den tilltänkta kammarens bildande. Utred- ningen måste därför på denna punkt under- söka olika alternativ.

Vid en övergång till enkammarriksdag uppkommer frågan hur stor en sådan riks- dag bör vara. Detta spörsmål kan själv— fallet vara föremål för delade meningar. Ett ståndpunktstagande till frågan måste ske genom avvägning mellan skilda syn— punkter, främst önskemålen om så nära kontakter som möjligt mellan folk och folkreprescntation och en förhållandevis bred rekryteringsbas för riksdagens arbets- apparat, å ena, samt intresset att undvika en alltför tungt arbetande riksdag, å andra sidan. Det av författningsutredningen fö- reslagna ledamotsantalet 290 förefaller vara i knappaste laget för att kunna behörigen tillgodose förstnämnda synpunkter. I det fortsatta författningsarbetet torde man bö— ra räkna med att ledamotsantalet i en en— kammarriksdag bör uppgå till ungefär 350. Vid förnyelse av riksdagen i den ordning, som jag förut berört, bör högst 100 riks- dagsledamöter väljas i anslutning till kom- munalvalen och återstoden vid fristående riksdagsmannaval.

Beträffande valsystemet anförs i di- rektiven. '

Vad sed-an angår valsystemet är det väl— bekant att en mångfald olika önskemål gör sig gällande beträffande dess utformning. En del av dessa önskemål är sinsemellan mer eller mindre oförenliga. Det ligger därför utom möjligheternas gräns att finna en lösning, som i allo kan bli accepterad av envar. Målet får i stället bli att genom en rimlig avvägning mellan motstående intressen uppnå ett resultat, som kan vinna så bred anslutning som möjligt. Ett all— mänt omfattat önskemål är, att valsystemet skall säkerställa en regional representation i riksdagen. Utredningen bör därför utgå ifrån att direkta val till riksdagen i fort— sättningen liiksom hittills skall ske val— kretsvis. Även om röster inom skilda po- litiska läge-r höjts till förmån för majori- tetsval, är dock den förhärskande mening- en för närvarande den att proportionell val- metod är att föredra. Så länge detta opi- nionsläge består, synes det naturligt att ut- redningen inriktas på proportionellt val- sätt. Allt efter sin närmare utformning be— reder et—t sådant valsätt möjlighet att i olika hög grad tillgodose det nu utbredda önske- målet att skilda politiska meningsrikt-

ningar inom valkretsen skall kunna bli företrädda i riksdagen. Detta önskemål är i och för sig beaktansvärt. Men proportio- nalismen får icke drivas så långt, att andra värden i det politiska livet äventyras. Öns- kemålet om preportionalitet måste därför vägas mot andra hänsyn, framför allt det ofta framförda önskemålet om ett val- system med förmåga att verka så, att den folkrepresentation, som uppstår ur valak- ten, blir i stånd att behörigen fullgöra sin viktiga funktion i statslivet. Erfarenheter— na från andra länder visar, att ett demokra- tiskt styrelseskick kan lamslås eller få sin effektivitet starkt reducerad, om folkrepre— sentationen' är uppdelad på alltför många partier. Särskilt vid parlamentariskt sty- relseskick, där folkrepresentationens sam— mansättning är bestämmande för regerings- bildningen, är förhandenvaron av stora, fast organiserade grupper inom folkrepre- sentatione'n en faktor av väsentlig vikt för det politiska systemets funktionsduglighet. Det har därför sin givna betydelse, att val- systemet motverkar skadlig partiSplittring och får valen 'att ge någorlunda markerade utslag i folkrepresentationen, så att majo- ritetsbilduing underlättas till gagn för sty- relseskickets funktionsförmåga. De instru— ment, som står till förfogande för att förse ett valsystem på proportionell grund med incitament i sådan riktning, är huvudsak— ligen valkr'et'sindelningen, mandatfördel- ningsmetoden och sådan spärr mot smä— partier, som är fristående från mandatför- delningsmetoden, t. ex. krav på viss styrka för att parti skall få delta i val.

Vad först angår valkretsindelningen va- rierar de nuvarande valkretsarna vid andra- kammarval av'sevärt i storlek. Den minsta valkretsen äger sålunda utse 3 riksdags- män och dcn största 24 riksdagsmän. Då lnandatfördelningsmetoden har olika verk- ningar allt efter valkretsens storlek, blir resultatet härav ett något ojämnt verkande valsystem. Ett visst behov av översyn av valkretsindelningen föreligger därför redan nu. En omprövning av valkretsindelningen är dessutom påkallad av den ändrade läns— indelning, som kan bli resultatet av läns- indelningssakkunnigas nu pågående arbete. Det bör ankomma på utredningen att verk- ställa den översyn av valkretsindelningen, som sålunda är erforderlig av skilda an— ledningar. Vid översynen bör eftersträvas att göra valkretsarna mera likformiga till folkmängden än för närvarande. Man bör härvid undvika valkretsar med så stort

.mandatantal som Våra-större valkretsar nu har. Hur långt man bör gå i riktning mot valkretsar med lägre mandatantal, kan na- turligtvis vara föremål för delade mening— ar. 1Svaret på frågan beror väsentligen på vilken vikt man vill fästa vid olika intres— sen, som här står mot varandra, nämligen proportionalitetsintresset, å ena, samt intres— set att till främjande av styrelseskickets funktionsdvuglighet sammanbålla folkrepre- sentationen i större politiska grupperingar och önskemålet att förstärka personmomen— tet i valakten, å andra sidan. Självfallet är det långt ifrån alltid möjligt att till- skapa valkretsar av ensartadvstorle-k. Om någon strikt tillämpning av en viss val- kretsprototyp kan det därför icke bli tal. Åtskilliga lokala faktorer, såsom närings— geo-grafisk intressegemenskap eller andra liknande förhållanden, kan motivera av- vikelser från den storlekstyp, som normalt eftersträvas. Då en valkrets gränser icke bör skära kommuns eller kommunblocks grän— ser och icke heller bryta länsgränser, kan avvikelser från normalstorleken även av denna anledning bli erforderliga. Det nu sagda har närmast haft avseende på de val- kretsar i vilka huvuddelen av riksdagens ledamöter skall väljas. Om en mindre del av riksdagens ledamöter utses för sig i anslutning till kommunalvalen, erfordras för val av dessa ledamöter en särskild in— delning i valkretsar. Dessa valkretsar bör vara större än nuvarande förstakammar- valkretsar. De hör till folkmängden vara så likformiga som förhållandena medger.

Mandatfördelningsmetoden bör i princip sikta till att nå överensstämmelse mellan röstfördelning och mandatfördelning ino-m valkretsen med de avvikelser härifrån, som förestavas av intresset att underlätta ma— joritetsbildning inom folkrepresentationen. Som underlag för utredningsarbetet i detta hänseende bör kunna tjäna de nu pågående statistiska undersökningarna. Mandatför- delningsmetoden bör inrymma en lämplig spärr mot småpartier och icke stimulera till uppdelning av större partier. Vidare bör i princip sådana bestämmelser eftersträvas att benägenhet icke uppstår att anordna särskilda partibildningar i vissa valkretsar för att uppnå mandatmässiga fördelar.

Vid valsystemets utformning bör om möjligt undvikas att uppställa särskilda kvalifikationskrav för att ett parti över hu— vud skall få delta i allmänt val.

Utredningen bör framlägga utarbetat förslag till ny vallag.

Beträffande parlamentarismen sägs i direktiven helt allmänt att en huvud- linje i arbetet på en ny författning bör vara att så konsekvent som möjligt byg- ga författningen på folksuveränitetens grund och att grundlagsfästa parlamen- tarismens princip. De rikspolitiska upp- gifterna bör i enlighet härmed fördelas mellan folket, folkrepresentationen el- ler något dess organ samt regeringen. Statschefens ställning i en sådan mo— dern parlamentarisk demokrati bör, som riksdagen har beslutat (rskr 1966:80), prövas vid en total författ- ningsrevision.

Av de delar av parlamentarismen som enligt direktiven aktualiseras re- dan vid en partiell reform berörs först regeringsbildningen.

Problemen i fråga om regeringsbildning- en knyter sig främst till spörsmålet, hur ministärledaren skall utses. Allmän enighet torde nämligen råda om att ministärleda- ren, såsom författningsutredningen föror- dat, bör ha att träffa i vart fall det reella avgörandet när det gäller att utse övriga regeringsledamöter. Vid arbete på en för- fattning, som mera konsekvent skall bygga på folksuveränitetens princip, faller det sig naturligt att i första hand undersöka möjligheterna att låta organ eller person med mer eller mindre direkt mandat från folket handha uppgiften att utse ministär- ledare. En principiellt tilltalande lösning skulle givetvis vara att låta folkreprescn- tationen, såsom sker på sina håll utom- lands, välja ministärledare. Emellertid måste man räkna med att det kan vara förenat med betydande svårigheter att konstruera ett för detta ändamål avsett valsystem, som både är tillräckligt nyanse- rat för att i alla lägen leda till det ur parla- mentarisk synpunkt mest rättvisande resul- tatet och samtidigt ägnat att utesluta ris- ken för obehöriga valtaktiska manövrer. Visar sig dessa svårigheter övermäktiga, bör utredningen pröva andra vägar att på folksuveränitetens grundval reglera sättet för utseende av ministärledare. Alternati- vet att låta riksdagens talman såsom folk— representationens främste företrädare utse ministärledare kommer härvid in i blick— fånget. En grundlagsfäst skyldighet att in—

nan ministärledare utses samråda främst med företrädare för olika i riksdagen repre— senterade partier utgör ett närliggande me- del att främja ett ur parlamentarisk syn— punkt riktigt val av ministärledare. För samma ändamål bör undersökas, om det är möjligt att i grundlagen eller dess motiv fastlägga handlingsmönster för hur den som utser miuistärledware bör gå till väga i olika typsituationer för att hans val av ministärledare skall komma att falla på den som vid varje tillfälle kan påräkna det bre- daste parlamentariska underlaget. Om man. såsom önskvärt är, inför en möjlighet för folkreprescntationen att praktiskt taget när som helst under ses-sionen besluta miss- troendeförklaring mot ministären och folk- represcntationen därmed blir i tillfälle att utan nämnvärd tidsutdräkt ta ställning till valet av ministärledare, skulle även en sådan möjlighet till snabb kontroll från folkl'epresentationens sida kunna innefatta en icke obetydlig garanti för att den som har att utse ministärledare bemödar sig om att härutinnan verkligen träffa det ur par— lamentarisk synpunkt riktiga valet.

Betydelsen av rätt för riksdagen att avge misstroendeförklaring mot ministä- ren betonas även i annat sammanhang i direktiven.

Av folksuveränitetens princip följer att en regering icke blott vid sitt tillträde utan även under sin verksamhetstid bör åtnjuta riksdagens förtroende eller i vart fall vara tolererad av denna. För att möjliggöra kontinuerlig kontroll härav bör, såsom för— fattningsutredningen föreslagit, i grund- lagen införas regler, som ger riksdagen möjlighet att praktiskt taget när som helst under sessionen uppta fråga om misstroen- deförklaring mot ministären. Verkan av sådan förklaring bör vara att ministären entledigas, o-m untima val icke beslutas inom viss kortare tid.

I fråga om riksdagsupplösning och nyvalsförordnande innehåller direkti- ven följande synpunkter.

Liksom det i folvksuveränitetens intresse bör finnas möjlighet att under en regerings verksamhetstid kontrollera förtroendeför- hållandet mellan regering och folkrepresen- tation, bör i en fullödig demokrati möj- lighet också stå till buds att under löpande parlamentsperiod vid behov kontrollera, om parlamentsopinionen på ett rättvisande

sätt återspeglar folkopinionen. Det instru- ment, som står till förfogande för detta ändamål, är riksdagsupplösning. I prak- tiken kommer detta instrument främst till användning i situationer, då konflikt upp— stått mellan regering och parlament i en för landet viktig fråga och anledning finns att ifrågasätta parlamentsopinionens över- ensstämmelse med folkopinionen. Då frå- gan, huruvida upplösning i visst fall bör ske, är ett spörsmål av utpräglat politisk natur, bör i enlighet med folksuveränite- tens princip rätten att besluta härom till- komma något organ, som enligt parlamen- tarismens betraktelsesätt härleder sin ställ- ning från folket. Eftersom upplösning avser att vara en kontroll av parlamentets egen representativitet och behov att utnyttja instrumentet företrädesvis uppstår i situa— tioner, då parlamentsmajoriteten i allmän— het ieke kan väntas ha något intresse av att upplösning och nyval kommer till stånd, kan det icke gärna ifrågakomma att lägga beslutanderätten hos parlamentet eller att göra beslut om upplösning och nyval be- roende av dess samtycke. Beslutanderätten bör i stället, såsom förordats av några re— servanter i författningsutredningen, till— komma regeringen ensam. Upplösning och nyval bör självfallet ske endast i undan- tagssituationer. Täta riksdagsnpplösningar är till skada för stabilitet och effektivitet i samhälls'inaskineriet. Frågan om åtgärder till förebyggande av alltför frekvent bruk

av upplösningsinstitutet är därför förtjänt av uppmärksamhet. Sant är, att åtskilliga faktiska förhållanden kan verka återhål- lande på en regerings benägenhet att i onö- dan gripa till upplösning och nyval, t. ex. äventyrsmomentet i ett sådant företag med dess risk för negativ väljarreaktion mot för täta val, de för en regering och för sam— hållet i dess helhet påtagliga olägenheterna av riksdaglsupplösning innan budgeten blivit reglerad samt de kostnader, som ett extra- val förorsakar såväl det allmänna som de politiska partierna. Detta utesluter dock icke, att även författningsmässiga garan- tier mot missbruk av upplösningsinwstitutet exempelvis i form av spärrtider mot för täta upplösningar för alla eventualiteters skull kan behövas tillskapas. Utredningen bör närmare överväga, vilket skydd mot alltför täta riksdagsupplösningar som kan vara påkallat i ett system med regeringen som ensamt beslutande organ i upplös— ningsfrågor. Den nuvarande regeln att upp- lösningsval gäller endast för återstoden av ordinarie valperiod är i sin mån ägnad att motverka benägenheten för upplösning och nyval under valperiodens senare del. Re- geln passar f. ö. ganska väl med det faktum att endast den fråga som föranlett upplös- ningen brukar tilldra sig större intresse i ett upplösningsval. Med hänsyn härtill synes den regeln icke böra frångås utan att starka skäl kan åberopas härför.

Förutsättningar för en partiell reform

Utgångspunkter

Författningsutredningen tog inlednings- vis i sitt slutbetänkande upp frågan om möjligheterna att inom ramen för nuvarande grundlagar åstadkomma en modernisering av författningen. Enligt vad utredningen framhöll (SOU 1963: 16 s. 10) var det när utredningsarbetet började ingalunda givet att en fullstän- dig omarbetning av RF och RO var nödvändig. Det låg närmast till hands att inrikta arbetet på partiella och mindre ingripande reformer. Först så småningom, efter en systematisk ge- nomgång av grundlagstexterna och un- der arbetet med de många enskilda del- frågorna, växte den uppfattningen fram att en allmän grundlagsrevision var ofrånkomlig, om en modernisering av författningen över huvud taget skulle genomföras. De närmare skälen för sitt ställningstagande har utredningen re- dovisat i SOU 1963: 17 s. 38—42. Där sägs bl. a. att den nuvarande författ- ningen inte fyller rimliga anspråk på att skapa klarhet i fråga om legalite- ten i statsmakternas handlande och att det, om man vill genomföra omfat- tande delreformer i grundlagarna, inte går att åstadkomma tillfredsställande sammanhang mellan de olika stadgan- (lena.

Mot bakgrund av den ståndpunkt som författningsutredningen sålunda intog inställer sig frågan, om det låter sig göra att genom reformer inom den nu-

varande författningens ram föra in nya bestämmelser på så centrala områden som dem vilka enligt grundlaghered— ningens direktiv bör omfattas av en partiell reform.

Det nuvarande tvåkammarsystemet återspeglas i vissa bestämmelser i RF och utgör självfallet grunden för fler- talet regler i RO. Också valsystemet sätter sin prägel på åtskilliga regler i RO. Övergång till enkammarsystem och införande av nytt valsystem kräver där- för omfattande ändringar, framför allt i RO. Som har framhållits vid remiss- behandlingen av författningsutredning- ens förslag kan emellertid även genom- gripande reformer i fråga-om kammar— och valsystemet göras inom ramen för gällande grundlagar utan att författ- ningens grundtankar i övrigt rubbas. Inte heller blir författningens disposi— tion mindre ändamålsenlig än f.n. Be— redningen har därför funnit att det inte möter något avgörande hinder att ge- nomföra en reform av kammar— och val- systemet inom nuvarande grundlagars ram.

Större tvekan kan man hysa om möjligheterna att i nuvarande RF ge uttryck åt grundläggande parlamenta- riska principer. Enligt författningsut- redningens mening var detta en av de punkter där de största svårigheterna förelåg att genomföra en delreform. Utredningen ansåg för sin del att för- sök att i nuvarande RF skriva in reg- ler i anslutning till parlamentarismen

skulle vara detsamma som att föra in en väsensskild princip i författningen, eftersom bestämmelserna i RF bygger på uppfattningen om konungen och folkreprescntationen som jämbördiga maktfaktorer i statsskicket medan par- lamentarismen utgår från att all stat- lig maktutövning ytterst skall emanera från folket. Författningsutredningens bedömning har vid remissbehandlingen av utredningens betänkande vunnit an- slutning från många håll. Bland remiss- instanserna finns emellertid företräda- re också för den uppfattningen att det bör vara möjligt att i gällande RF ge garantier för ett parlamentariskt sty- relseskick. I ett par yttranden läggs t.o.m. fram förslag till hur detta kan ske (se SOU 1965:2 s. 2427).

Det är enligt grundlagberedningens mening tydligt att de grundsatser som vår skrivna författning bygger på inte överensstämmer med parlamentaris- mens principer. Med hänsyn härtill är det naturligt att man har hyst betänk- ligheter i -fråga om möjligheterna att genom delreformer inom de nuvaran- de grundlagarnas ram låta de parla— mentariska principerna komma till full- ständigt och motsägelsefritt uttryck i författningen. Att ställa detta krav på den skrivna författningen anser bered- ningen i likhet med författningsutred- ningen vara befogat när man tar sikte på en författningsreform som avses skola vara av mera bestående art. De bedömningar om en partiell reform är tillfyllest som har gjorts i anslutning till författningsutredningens förslag har haft denna bakgrund. Det är då be- gripligt att man på många håll inte har velat godta att olika statsrättsliga åskåd- ningar läggs till grund för skilda be- stämmelser i den författning som repre- senterar fundamentet för vårt statsskick.

Nu är utgångspunkten emellertid en annan. En partiell reform inom ramen

för gällande grundlagar är endast ett steg på vägen till en total författnings— revision. Med denna utgångspunkt bör det enligt beredningens åsikt vara möj- ligt att överse med att RF under ett övergångsskede kan komma att åter- spegla skilda statsrättsliga principer. Under alla förhållanden är vissa bris— ter i RF i systematiskt och lagtekniskt hänseende det pris som man måste be- tala om man utan dröjsmål vill få till stånd sådana grundlagsändringar som allmänt bedöms som särskilt angelägna.- Beredningen har för sin del kommit till uppfattningen att man inte bör tve- ka att ta dessa konsekvenser av en par- tiell reform.

Allmänna synpunkter på reformens omfattning

Det förhållandet att en partiell reform måste ske inom gällande grundlagars ram leder givetvis till att åtskilliga krav som bör ställas på en ny författning inte kan tillgodoses. Som har framgått av föregående avsnitt måste dispositionen och systematiseringen av författnings- stoffet i gällande grundlagar i huvud- sak lämnas orubbade. Någon allmän be- dömning av hur de bestämmelser som reglerar statsskicket och de högsta stats- organens verksamhet skall fördelas på grundlag och annan lag kan inte göras i detta sammanhang. Inte heller ges något större utrymme för övervägan- den i fråga 0111 fördelningen av de grundläggande författningsbestämmel— serna mellan RF och RO. Dylika över- väganden kan ske först i samband med en total författningsrevision. Den språk- liga utformningen av de ändringar som behöver göras bör i stort sett ansluta till gällande grundlagstexter. Man bör alltså följa den linje efter vilken par- tiella reformer av författningen har gjorts hittills. Den språkliga nydaning av grundlagarna som författningsutred-

ningens förslag syftade till måste följ- aktligen anstå tills man gör en samlad överarbetning av hela författningskom- plexet.

En partiell reform skall enligt bered- ningens direktiv sikta till att lösa så omfattande frågor som kammar- och valsystemet samt parlamentarismens inskrivande i vissa delar. Den tid som har stått till buds för utredningsarbetet har varit kort i förhållande till upp- dragets omfattning. Det har därför stått klart att den partiella reformen såvitt möjligt måste inskränkas även inom den ram som anges i direktiven. En stark restriktivitet i fråga om den partiella reformens omfattning har be- redningen funnit påkallad också av andra skäl än tidsnöd. Sålunda kan på flera punkter slutlig ställning inte tas förrän frågor som ligger helt utanför ramen för den partiella reformen löses. Att ändra nuvarande reglering för att efter några är måhända genomföra än- nu en annan reglering har beredning— en ansett vara olämpligt, speciellt när det gäller grundlagsbestämmelser. Den partiella reformen bör inte få bli en provisorisk reform. Strävandena måste enligt beredningens mening inriktas på

att lägga en fast grund på vilken man sedan kan bygga vidare vid utform- ningen av en helt ny författning.

I några fall har beredningen vid be- dömningen av den partiella reformens omfattning ansett det lämpligt att av- vakta någon tids erfarenheter av re- formerna i huvudfrågorna innan gäl- lande regler på närliggande områden ändras, förutsatt att ändringar inte har visat sig vara nödvändiga på grund av den lösning som har valts i huvudfrå- gan. Beredningen har också helt all- mänt uppfattningen att det är till för— del att den omvälvning som en par- tiell reform i och för sig innebär sär- skilt för riksdagen och dess arbete inte utan starka skäl kombineras med mer eller mindre ingripande ändringar i invanda former, något som skulle för- svåra det praktiska genomförandet av reformen.

De synpunkter som beredningen nu har anlagt på omfattningen av en par- tiell reform bildar den allmänna bak— grunden till de överväganden som görs i de följande avsnitten i fråga om hur reformen mera i detalj bör avgränsas inom de huvudområden som reformen skall omfatta.

Kammarsystemet och riksdagens arbetsformer

Kammarsyslemet Avgränsning av den partiella reformen

Som framgår av grundlagberedningens direktiv nåddes vid partiöverläggning- arna i författningsfrågan under våren 1966 enighet om att riksdagen skall be- stå av en kammare. Enligt direktiven står det i god samklang med denna enig- het att beredningens utredningsarbete inriktas på övergång till ett enkammar- system. Mot denna bakgrund har bered- ningen bedömt det som sin primära uppgift att ta ställning till hur ett en- kammarsystem bör utformas. Därvid har beredningen tagit upp såväl frågan om riksdagen skall förnyas i sin helhet vid varje riksdagsval eller om förnyelsen skall ske successivt som den livligt om- diskuterade frågan om det bör finnas ett valtekniskt samband mellan riksdags- val och kommunalval. Övergången till enkammarsystem har vidare krävt ställ- ningstagande i fråga om antalet leda- möter i riksdagen och mandattidens längd för ledamöterna. Utredningsarbetet beträffande kam— marsystemet har begränsats till nu an- givna frågor. Det innebär att beredning- en inte har gått in på prövning av en rad förslag som författningsutredningen lade fram på ifrågavarande område, bl. a. ett system med ersättare för riks- dagsledamöterna och ändrad förlägg- ning av ledamöternas mandattider.

Huvuddragen i nuvarande ordning

Att riksdagen består av två kammare fö- reskrivs i 49 & RF. Hur kamrarna skall bildas regleras huvudsakligen i 6—22 %% RO.

Första kammaren skall ha 150 leda- möter. Antalet kan dock ibland översti- ga detta tal. F. n. är antalet ledamöter i kammaren 151. )landattiden för leda- möterna är åtta år. Valen till kammaren är indirekta. De förrättas av landstingen och fullmäktige i de städer som inte in- går i landstingskommun. Kammaren för- nyas successivt med ca en åttondel varje år. Det indirekta valsättet, den succes— siva förnyelsen och den långa mandat- tiden leder till att kammaren till vissa delar alltid representerar en ganska gammal folkopinion. Den genomsnitt- liga s. k. opinionseftersläpningen i kam- maren är omkring sex år.

Andra kammaren har 230 ledamöter. Också detta antal kan emellertid över- skridas något. F. n. har kammaren 233 ledamöter. Mandattiden är fyra år. Va- len till kammaren är omedelbara. Hela kammaren förnyas i varje allmänt an- drakammarval.

I detta sammanhang bör nämnas att landstingsmän, kommunalfullmäktige och stadsfullmäktige väljs genom sam- tidiga omedelbara val vart fjärde år för fyraåriga mandattider. Dessa allmänna kommunalval är samordnade med de or-

dinarie andrakannnarvalen på det sätt att kommunalval och andrakammarval hålls växelvis vartannat år. Mandattiderna efter ordinarie riks- dagsval börjar i fråga om båda kamrar- nas ledamöter den 1 januari året efter det då valen har ägt rum. Mandattider- na förkortas om nyvalsförordnande meddelas. Rätten att förordna om nya val till kamrarna eller den ena av dem tillkommer konungen. Mandattiden för de nyvalda omfattar den tid som åter- står av ordinarie mandatperioder. De ordinarie riksdagsvalen hålls följaktli— gen alltid med bestämda tidsintervaller.

Författningsutredningens förslag m. m.

Författningsutredningen kunde inte enas i fråga om kammarsystemet-oeh lade därför fram alternativa förslag till kam- marsystem, ett enkammarsystem, som stöddes av utredningens majoritet, och ett tvåkammarsystem. Här behandlas en- dast enkammarsy—stemet. '

Enligt förslaget till enkammarsystem skulle riksdagen bestå av 290 ledamö- ter. Samtliga'ledamöter skulle väljas vid ett och samma tillfälle genom direkta val. Ordinarie (lagtima) riksdagsval skulle normalt-förrättas vart fjärde år. Liksom f. 11. skulle sådana riksdagsval och allmänna borgerliga kommunalval hållas växelvis vartannat år. Riksdags- ledamöternas valperiod, som föreslogs skola börja redan den 15 oktober sam- ma år som valet ägt rum, skulle enligt förslaget i regel bli fyra år. Valperioden skulle liksom nu förkortas, om förord- nande meddelades om nya val i hela lan- det till riksdagen (urtima val). Valpe: rioden för de nyvalda omfattade i prin— cip återstoden av ordinarie mandatpe- riod. Undantag gjordes emellertid för det fall att det urtima valet hölls inom ett år före den månad då lagtima val skulle ha förrättats. I så fall skulle näs— ta ordinarie val inte hållas utan valpe-

rioden för de nyvalda omfatta inte bara återstoden av den ordinarie fyraårspe- rioden utan också nästa ordinarie f_vra- årsperiod.

Utredningens förslag presenteras när— mare i SOU 1963: 17 s. 104—128.

Vid remissbehandlingen av författ- ningsutredningens förslag anslöt sig flertalet av de förhållandevis få remiss- instanser, som yttrade sig i detta avse— ende, till utredningsmajoritetens upp- fattning att riksdagen borde bestå av en kammare. I fråga om lmr en enkammar- riksdag skall bildas tillstyrkte de flesta av de nyss nämnda rcmissinstanserna förslaget att riksdagens ledamöter skul- le väljas i direkta val och att valen skul- le äga rum fristående från kommunal- valen. Åtskilliga av remissinstanserna framhävde dock den betydelse som den nuvarande förbindelsen mellan kommu- nerna och riksdagen genom de indirek- ta valen- till första kammaren har haft för bl. a. sammanknytningen av riks- OCh kommunalpolitik och rekrytering till riksdagen av personer med kommu- nal erfarenhet. Med hänsyn härtill för- ordade dessa remissinstanser att detta samband i valordningen mellan kom- munerna och riksdagen -behölls i någon form.

De remissinstanser som yttrade sig om- enkammarriksdagens storlek var splittrade i sin uppfattning. Åtskilliga ansåg att ca 300 ledamöter är ett lämp- ligt antal, medan några fann detta antal vara för högt och andra åter ifrågasatte om inte riksdagen bör ha fler ledamö- ter.

En utförlig redogörelse för innehållet i remissyttrandena lämnas i SOU 1964: 38 s. 5—23.

Länsdemokratiutredningens överväganden

Länsde'mokratiutredningen har i sitt ifrågavarande betänkande (SOU 1965: 54) inriktat sig på att ge svar på frågan

om det i en ny författning behövs ett valtekniskt samband av något slag mel— lan riksdagsval och kommunalval. Majo- riteten av utredningens ledamöter har besvarat frågan jakande medan en mi- noritet, bestående av tre av utredning— ens sju ledamöter, har kommit till luot- satt uppfattning.

En stor del av sitt arbete ägnade ut— redningen åt att närmare undersöka re- lationerna mellan stat och kommun på olika avsnitt av samhällslivet och de återverkningar dessa relationer har på den kommunala demokratin och på det politiska livet i dess helhet. Sålunda re— dovisade utredningen hur kommunerna särskilt under senare decennier har kommit att sköta allt större del av den växande offentliga sektorns serviceupp— gifter. Utvidgningen av de kommunala uppgifterna har skett genom att beslu- tanderätten på det lokala området på det ena verksamhetsfältet efter det andra har delegerats till kommunerna. De de- lar numera ansvaret med staten för sam- hällsplaneringen, för bevarandet av den fulla sysselsättningen och den ekono- miska stabiliteten i samhället, för utbyg- gandet av samhällets service inom skol.— väsendet, sjukvård, socialvård etc. och för förbättringarna överlag av den so- ciala standarden. ; .

På motsvarande sätt som den kommu- nala förvaltningen har blivit en integre- rande del av den offentliga sektorn har den kommunala. demokratin blivit en integrerad del av hela det demokratiska samhällsskicket i vårt land, uttalade ut- redningen. De kommunala frågorna har politiserats och de kommunala valen har blivit tämligen lika andrakammar- valen. Samma partier uppträder i båda slagen av val, ungefär samma frågor tas upp i valrörelserna och valpropagandan bedrivs på samma sätt. Valdeltagandet är ungefär lika högt i båda typerna av val. Utredningen ansåg emellertid att

det också finns beaktansvärda skillna— der. Vid kommunalvalen får de lokala frågorna och rikspolitiska frågor av be— tydelse för kommunerna större utrym- me än vid andrakammarvalen. Det nu- varande systemet kan enligt utredning- en i princip sägas fungera så att väl- jarna i kommunalvalen ställer krav på politikerna i både riksdag och kommu- nala representationer. Rikspolitiker och komnmnalpolitiker står gemensamt till svars för den förda politiken.

Mot denna bakgrund har utredningens majoritet funnit att tanken att i valrö— relserna skilja på kommunalpolitik och rikspolitik är verklighetsfrämmande. Skall kommunalvalen över huvud taget handla om de kommunala frågor som har verklig betydelse måste de ofrån- komligen handla även om rikspolitik. Detta innebär inte att man behöver be- fara att lokala frågor inte bereds ut— rymme i de kommunala valrörelserna. Det finns enligt majoriteten inget belägg för att rikspolitiken med nuvarande samband mellan landstingsval och förs- takammarval har fått så stor tyngd i kommunalavalrörelser att politiskt om- stridda lokala frågor, somi och för sig skulle ha kunnat fånga väljarnas intres- se, har måst avföras från valdisknssio— nerna. Detnuvarande sambandet har tvärtom inneburit stimulans för riks- partierna och deras. aktiva medlemmar att engagera sig i de kommunalpolitiska frågorna både under de kommunala val- kampanjerna och mellan valen. Bryts valsambandet måste man enligt majori— tetens bedömning åtminstone på sikt räkna med minskat valdeltagande i kom- munalvalen. Valdeltagandet är en mä— tare på, väljarnas intresse för valen och på hur det demokratiska systemet fun- gerar, betonade majoriteten. Varje av- sevärd minskning i valdeltagandet är i ett demokratiskt samhällsskick ett tec- ken på politisk ohälsa.

Minskar rikspartiernas intresse för kommunalvalen räknar majoriteten med att opcrationsutrymmet för lokala små- partier ökar och att bildandet av mer eller mindre tillfällighetsbetonade val— organisationer för lokala särintressen stimuleras. Enligt majoriteten är det emellertid en nödvändig förutsättning för omfattande delegation från staten till kommunerna att rikspartierna har dominerande ställning inom kommunal- politiken. Endast dessa partier kan ska- pa det erforderliga intresset för kom— munalpolitiken och samtidigt garantera den behövliga överensstämmelsen mel- lan den lokala politiken i kommunerna och rikspolitiken.

Mot den kritiken av nuvarande ord- ning att ett kommunalval där väljarna uttalar sig om rikspolitiken får effekt på riksdagens sammansättning för sent och i otillräcklig utsträckning invände majo- riteten, att kritiken i ännu högre grad drabbar ett system med fristående kom- munalval. Även sådana val kommer re- gelmässigt att handla om rikspolitik i betydande utsträckning. Ibland kom- mer valen sannolikt att forma sig till en kraftmätning mellan regering och oppo- sition i rent rikspolitiska angelägenhe- ter utan att valen har någon som helst inverkan på folkreprescntationen.

Majoriteten inom utredningen menade att valsystemet bör vara sådant att man vid alla typer av val får rimlig överens- stämmelse mellan valrörelsernas inne- håll och uppläggning, valens utgång och valutslagens praktiska effekt. Det är därför nödvändigt att vid utarbetandet av en ny författning finna en form för att bevara valsambandet mellan riksdag och kommunalförvaltning. Sambandet kan åstadkommas på flera olika sätt. Majoriteten diskuterade olika författ- ningsmodeller med sådant samband, bl.a. enkammarriksdag med successiv förnyelse och inslag av indirekt valda

ledamöter och enkammarriksdag som förnyas på en gång i direkta val som förrättas samtidigt med kommunalva- len. Något förord för det ena eller and- ra systemet gavs emellertid inte.

Minoritelen inom länsdemokratiutred- ningen delade visserligen majoritetens syn på det sakliga sambandet mellan riks- och kommunalpolitik men pekade samtidigt på det naturliga spänningsför- hållande som föreligger mellan stat och kommun. Stat och kommun har stundom skilda mål för sitt arbete. Riksintresset strävar efter likformighet och likartad behandling även från administrativ syn- punkt. Kommunalpolitikerna ser lättare behovet av anpassning efter lokala för- hållanden, av variationer i reformer och uppbyggnadstakt i fråga om olika upp- gifter på det kommunala planet. Härige- nom uppkommer självfallet stundom motsatsförhållande till statliga intressen. Spänningarna ansåg minoriteten kunna vara av ondo men lika ofta vara av stort värde. Det kommunalpolitiska värdet och engagemanget hindrar sålunda allt- för långtgående likriktning och tvingar fram hänsynstagande till lokala intres- sen. Motsatsförhållandet är det pris man får betala för att utnyttja även de kom- munala intressena och kommunalpoliti- kernas initiativ och framåtanda. Den önskvärda balansen i författningsdebat- ten upprätthålls om man tar hänsyn till dessa förhållanden, betonade minorite- ten. Ju längre man driver tanken om identifikation mellan konununal- och riksintressen, desto större är risken att riksintressena blir dominerande över de kommunala synpunkterna.

Med dessa utgångspunkter ansåg mi- noriteten att det är omotiverat att av förekomsten av sakligt samband mellan riks- och kommunalpolitik dra slutsat— sen, att väljaren måste tvingas att i sam- ma val ta ställning till hur både landet och länet skall styras. Denna slutsats

skulle innebära att väljaren inte lämp- ligen bör rösta på olika partier i kom- munal- och riksdagsmannaval. Minori- teten framhöll att väljarna utan valtek- niskt samband mellan de olika valen har stora möjligheter att från sina kommu- nala synpunkter påverka beslut på riks- planet. Det finns vidare välgrundad an- ledning att tro att ökad överflyttning av uppgifter från statliga organ till läns- kommunala medför klarare gränsdrag- ning mellan rikspolitik och kommunal- politik än f. n. Får länen fler och vikti- gare uppgifter kan man anta att såväl väljarna som press, radio och TV visar stegrat intresse för länskommunala frå- gor. Av dessa och andra skäl gjorde mi- noriteten gällande att man inte behöver befara att intresset för kommunalval och därmed valdeltagandet ändras vä- sentligt om kommunalvalen hålls fristå- ende från riksdagsmannaval. F. ö. är det enligt minoriteten tecken på ohälsa om kommunalvalen behöver stimuleras ge- nom samhand med riksdagsmannaval. Eventuell brist på intresse för lands- tingsval och primärkommunala val bör angripas genom att länspolitiken stimu- leras.

Minoriteten delade majoritetens upp- fattning, att det är värdefullt med den samverkan mellan riks- och kommunal- politik som har uppstått inom de poli- tiska rikspartiernas ram, och hävdade att initiativverksamheten i stor utsträck- ning går och bör gå från kommunalpoli- tik till rikspolitik. Det finns inte anled- ning att räkna med att dessa förhållan- den ändras om kommunalvalen blir fri- stående. Med det intresse som rikspar- tierna självfallet kommer att visa de kommunala frågorna är farhågorna för uppkomsten av en mängd småpartier överdrivna.

Väljarna bör enligt minoriteten få verklig chans att direkt kräva ut ansvar av sina kommunala representanter och

partierna i länet liksom att uttala sitt förtroende eller misstroende för de pla- ner som partierna har för framtiden. Detta förutsätter en valhandling vid kommunala val som påverkas av en be- dömning av den kommunala styrelsen.

Slutsatsen blev för minoriteten att det inte har förts fram tillräckligt vägande argument för att ett samband mellan kommunalval och riksdagens samman- sättning måste upprätthållas för fram- tiden. Därför hade minoriteten inte hel— ler anledning att lägga fram skilda al— ternativ för hur sådant samband skall förverkligas.

Beredningens överväganden och förslag Sättet för riksdagens förnyelse Som har sagts inledningsvis har det va- rit en fast utgångspunkt för grundlag- beredningens arbete att tvåkammarriks- dagen skall ersättas med en enkammar- riksdag. Om detta nåddes enighet mel- lan de fyra största partierna redan un- der de överläggningar som föregick till- kallandet av beredningen.

Både under dessa partiöverläggningar och inom beredningen har emellertid framkommit olika meningar om den bäs- ta lösningen av frågan hur enkammar- riksdagen skall bildas. Dessa menings- motsättningar går tillbaka på olika upp- fattningar om behovet av en samman- koppling av något slag mellan riksdags- valen och valen till de borgerliga pri- mär- och sekundärkommunala försam- lingarna. Enligt en uppfattning bör man helst genomföra en fullständig åtskill- nad mellan riksdagsval och kommunal— val. Enligt en annan uppfattning moti- verar bl. a. det nära sakliga sambandet mellan riks- och kommunalpolitik och valrörelsernas uppläggning att väljarna samtidigt som de utser kommunala för- troendemän får möjlighet att påverka också riksdagens sammansättning. Ar-

gumenten i "debatten om'e'tt valtekniskt samband mellan riksdagsval och kom- munalval är" väl kända. De väsentliga skälen för och mot ett sådant samband framgår av'den redogörelse som nyss har lämnats för majoritets- och minori- tetsyttranden inom länsd'emokrat'iutred- ningen. Det är därför inte nödvändigt att här redovisa de "diskussioner i frågan som har förekömmit inom grundlagbe- redningen.

Vid behandlingen av frågan— om kam- marsystemet har beredningen inriktat sig på att försöka överbrygga rådande motsättningar och finna en samlande lösning. Ett första steg har därvid va- rit att klarlägga vilka av de framförda önskemålen som är mest väsentliga'för olika meningsriktningar. De som iiprin— cip inte vill ha ett valsamband mellan riksdags-. och kommunalval har 'som främsta"! önskemål att hela riksdagen skall förnyas vid ett och samma tillfälle. Med en sådan" ordning slår den i riks- dagsvalen uttryckta folkviljan igenom helt och hållet och får då påverka rege- ringsfrågan på ett adekvat sätt. De Som anser att det även i framtiden behövs ett valtekniskt samband mellan riksdags- val och kommunalval har inte bestritt att det finns skäl för önskemålet om to- tal förnyelse av riksdagen vid ett och samma tillfälle men de har understru- kit att detta önskemål måste vägas mot andra som också är angelägna. Behovet av koordination mellan olika typer av val måste enligt deras åsikt beaktas på ett eller annat sätt vid konstruktionen av en enkammarriksdag. De har för sin del i första hand förordat att riksdagen förnyas successivt under en fyraårspe- riod genom val vartannat år. Flertalet riksdagsmän borde i så fall väljas i fri- stående riksdagsval motsvarande de nu- varande andrakammarvalen, medan en mindre del av riksdagens ledamöter

skulle utses i samband med de mellan- liggande kommunalvalen.

Under arbetet på att finna utvägar som kan accepteras av alla har grund- lagberedningen prövat inte bara den sistnämnda modellen utan även andra tänkbara författningsmodeller. En lös- ning som har'undersökts går ut på att riksdagen visserligen skulle förnyas to- talt vart fjärde år men att en del av le— damöterna skulle ställas under omval i samband med kommunalvalen. Detta förutsätter att somliga ledamöter har en tvåårig och andra en fyraårig mandat- period. överläggningarna inom bered- ningen har emellertid visat att det inte är möjligt att bygga vidare på denna tanke.

I detta läge har beredningen valt att söka sig fram efter en annan linje. Den lösning som har kommit att stå i cent— rum för beredningens diskussioner om kammarsystemet innebär3 att riksdags- valen äger rum samtidigt med kommu- nalvalen. Inte heller denna—lösning har gått fri från kritik. Farhågor har yppats för att en koncentration av alla poli- tiskt betydelSefulla val till ett och sam- ma tillfälle skulle kunna leda till att det blev svårt eller omöjligt att effektivt ut- kräva ansvar för den lokala politiken av de kommunala förtroendemännen. Mot detta har i sin tur invänts bl.a. att det i främsta rummet är andra faktorer än valsystemet som är av betydelse för möjligheterna att få till stånd debatt om kommunala frågor i valrörelserna och intressera en större allmänhet för kom- munalpolitikernas åtgärder och fram- tidsplaner. Om det angelägna i att med olika medel hålla den kommunala demo- kratin levande råder i och för sig inte några delade meningar.

Det är en naturlig tanke att allmänna val bör vara så organiserade att det i varje val blir en rimlig överensstämmel—

se mellan valrörelsens innehåll, valut- slaget och valets praktiska effekt. 'Med denna utgångspunkt har grundlagbered— ningen diskuterat möjligheterna att änd— ra de kommunala valrörelsernas karak— tär så att de i mindre grad än f. 11. in— riktas på sådant som rör regering och riksdag. Bedömningarna har härvid gått isär. Den meningen har kommit till ut- tryck att det bör vara möjligt att öka utrymmet för debatt om lokala angelä- genheter i de kommunala valrörelserna om kommunalvalen förrättas fristående från riksdagsvalen på särskilda tider. Från annat håll har gjorts gällande att man med den utveckling som har skett inom politiken och i fråga om valrörel- sernas uppläggning måste räkna med att alla valrörelser i framtiden kommer att domineras av rikspartiernas infor- mation och propaganda genom TV och andra massmedia oavsett om valen gäl— ler riksdagen eller de kommunala full- mäktigeförsamlingarna eller bådadera. I valrörelser av denna typ är det ofrån- komligt, har det tillagts, att intresset i första hand knyts till sådana frågor som är aktuella på riksplanet och att diskus- sionerna åtminstone i politiska jäm— viktslägen utvecklar sig till en kraft- mätning mellan det eller de partier som är i regeringsställning och oppositionen. Samtidigt har från detta håll gjorts gäl- lande att det även i valrörelser som är gemensamma för kommunalval och riks- dagsval kommer att finnas utrymme vid sidan av debatten om rikspolitiken för diskussioner om kommunala angelägen- heter som kan engagera väljarna och som är omstridda mellan de politiska partierna.

Inom länsdemokratiutredningen var samtliga ledamöter ense om att rikskom- munala och rikspolitiska spörsmål i större eller mindre utsträckning kom- mer att tas upp i de kommunala valrö-

relserna även om dessa förs fristående. Grundlagberedningen' delar denna Upp- fattning. Med fristående kommunalval kan det under sådana förhållanden upp- stå diskussion om vilka parlamentariska konsekvenser ett kommunalval bör få, om valet har resulterat i röstförluster för ett eller flera partier med regerings- ansvar och allmänt uppfattas som ett misstroendevotum från väljarnas sida mot den sittande regeringen. Oavsett vil- ken uppfattning man i övrigt har om lämpligheten att förlägga riksdagsval och kommunalval till samma dag, har lösningen med gemensam valdag obe- stridligen den förtjänsten att valutsla- gen inte kan ge upphov till några mot— sättningar mellan riksdagen och en ak- tuell folkopinion som har kommit till uttryck i allmänna och riksomfattande val.

Den tvekan som en del av grundlag- beredningens ledamöter har känt inför tanken på gemensam valdag _för riks- dagsval och kommunalval har inte kun- nat undanröjas. Detta alternativ är emel- lertid den enda lösning som kan förena krav som på olika sidor har betecknats som oavvisliga, dvs. dels att hela riks- dagen skall förnyas på en gång, dels att författningen skall rymma någon form av samband mellan riksdagsval och kommunalval. Om man accepterar denna lösning inställer sig emellertid frågan hur långa valperioderna för riks- dagen och de kommunala församlingar- na bör vara. Beträffande riksdagen har främst följande synpunkter framförts under beredningens överläggningar. Å ena sidan har sagts att väljarna bör be- redas tillfälle att med korta tidsinter- valler påverka riksdagens sammansätt- ning och uttala sig om regeringens poli- tik. Härigenom skulle regeringens hand- lingskraft aktiveras och partiorganisa- tionernas verksamhet stimuleras. Å and-

ra sidan har framhållits att regeringen bör ha arbetsro under rimlig tid och möjligheter till långsiktig planering. En treårig valperiod för riksdagen skulle kunna innebära en rimlig avvägning mellan dessa motsatta synpunkter.

En konsekvens av treåriga valperio- der för riksdagen blir med gemensam valdag att man måste förkorta valperio- derna för landstingsmän, kommunalfull- mäktige och stadsfullmäktige från nuva- rande fyra till tre år, så att också de allmänna kommunalvalen kommer att äga rum vart tredje år. Motsvarande av- kortning av valperioderna bör eventu- ellt övervägas också i fråga om munici- palfullmäktige och kyrkofullmäktige. Dessa och andra ändringar som kan komma i fråga i kommunallagstiftning- en bör emellertid lämpligen utredas i annat sammanhang.

Grundlagberedningen har stannat för att förorda samtidiga riksdags— och kom- munalval i kombination med treåriga valperioder för både riksdagen och kom- munala församlingar. Detta har skett efter en samlad värdering av hela den nu förestående reformetappen. Därvid har stor vikt fästs vid att den nuvarande tvåkammarriksdagen utan uppskov bör ersättas med en enkammarriksdag som ger bättre underlag för en effektivt fun- gerande parlamentarism. Genom att man får en enkammarriksdag som i sin helhet förnyas vid ett och samma till- fälle skapas också förutsättningar att ersätta de nuvarande valsystemen för val till riksdagens kamrar med ett en- hetligt valsätt som har större stadga och som bättre motsvarar en nutida uppfatt- ning om hur ett proportionellt valsystem bör verka. Detta är ett inte mindre vik- tigt led i den nu förestående reform- etappen.

Anlalet ledamöter i riksdagen Författningsutredningen föreslog i sitt

enkammaralternativ (SOU 1963: 17 s. 121) att antalet ledamöter i riksdagen skulle reduceras från f. n. 383 till 290. Enligt utredningens mening skulle man trots reduktionen få lika fullständig re- presentation som man har i andra jäm- förliga länder. Vid remissbehandlingen av utredningens förslag har starkt dela- de meningar om det lämpliga antalet le- damöter i en enkammarriksdag yppats bland de remissinstanser som har utta- lat sig i ämnet (SOU 1964: 38 s. 21—23).

Även om representationen är hög i den svenska riksdagen i jämförelse med andra länder, finns det skäl att gå fram med försiktighet om man vill begränsa antalet ledamöter i en enkammarriks- dag. En begränsning kommer sannolikt att gå ut framför allt över glesbygdernas representation. Man måste vidare ta hänsyn till att nedskärning av antalet ledamöter i varje fall vid den partiella reformen inte kan kompenseras genom ett system med ersättare för riksdags- ledamöterna. Frågan om ett ersättarsy- stem har inte kunnat inrymmas i den partiella reformen.

Bedömningen av enkammarriksdagens storlek påverkas också av en rad andra faktorer. En väsentlig faktor är givetvis riksdagens arbetsduglighet. Å ena sidan bör antalet ledamöter vara så stort att ledamöterna inte engageras i alltför många funktioner inom riksdagsarbetet för att hinna fullgöra dem alla med den omsorg som är nödvändig. Man bör i detta sammanhang också beakta att le- damöterna måste beredas möjlighet att upprätthålla kontakt med de regionala och lokala problemen, något som ofta sker främst genom landstingskommuna- la och primärkommunala uppdrag. Å andra sidan bör antalet ledamöter inte vara större än att riksdagen kan arbeta snabbt och effektivt och flertalet leda- möter få tillfälle att aktivt delta i ut- skottsverksamheten. Av särskilt intresse

i detta sammanhang är vidare att anta- let ledamöter inte är så stort att riksda- gens plena blir orimligt långa.

Självfallet kan dessa olika bedöm- ningsgrunder inte ge några fasta håll- punkter för att bestämma antalet leda— möter i riksdagen. Beredningen har vid avvägningen mellan de skilda synpunk- terna för sin del kommit till uppfatt- ningen att enkammarriksdagen bör be- stå av 350 ledamöter. Till frågan om vil- ka ändringar i riksdagens organisation och arbetsformer som behövs vid över- gång till enkammarriksdag med 350 le— damöter återkommer beredningen i det följande.

Valtekniska förutsättningar I delbetänkandet »Gemensam valdag» (SOU 1965: 74) har 1965 års valtekniska utredning funnit att det inte i och för sig möter hinder att hålla såväl riksdags- val som landstingsval och kommunal- eller stadsfullmäktigval samtidigt, om vissa ändringar i gällande valbestäm— melser genomförs. Grundlagberedningen har bedrivit sitt arbete i nära kontakt med den valtekniska utredningen. Utred- ningen har efter fortsatta undersökning- ar bekräftat de slutsatser som har redo- visats i delbetänkandet och förklarat sig beredd att lägga fram slutligt förslag till de ändrade eller nya föreskrifter som behövs för att nyss angivna val skall kunna äga rum samtidigt. Förslaget be- räknas kunna läggas fram i nära anslut— ning till att beredningen avger sitt för- slag till partiell författningsreform.

Riksdagens arbetsformer

Avgränsning av den partiella reformen

Det nuvarande tvåkammarsystemet präg- lar självfallet riksdagens organisatoris- ka uppbyggnad och dess arbetsformer. De organisatoriska ändringar som måste

vidtas vid övergång till enkammarsy- stem är emellertid, bortsett från själva kammarreformen, ganska begränsade. Sålunda kan utskottsorganisationen i och för sig lämnas praktiskt taget orörd. Med denna utgångspunkt har beredning- en undersökt vilka ändringar i utskotts- väsendet som kan anses vara så ange- lägna att de bör övervägas redan inför en partiell reform. Därvid har särskilt frågan om beredning av budget- och lagfrågor samt om antalet ledamöter i utskotten stått i blickpunkten. En mera djupgående undersökning av den fram- tida utskottsorganisationen har bered- ningen funnit böra anstå till den to- tala reformen av författningen.

Riksdagens arbetsformer i övrigt på- verkas i större utsträckning av kammar- systemet. Sålunda är det uppenbart att handläggningstiderna måste uppmärk- sammas vid övergång från tvåkammar- systemet, inom vilket den största kam— maren har ca 230 ledamöter, till enkam- marriksdag med så många som 350 le- damöter. I första hand har beredning- en härvid ansett det angeläget att un- dersöka de lämpligaste formerna för ledning och planläggning av riksdagens arbete och att söka undanröja hinder som kan föreligga för planering och för- delning av arbetet över hela riksdags- året. Beredningen har också ägnat upp- märksamhet åt den mera detaljmässiga arbetsplaneringen. I fråga om riksdags- debatterna gör enkammarriksdagens storlek det nödvändigt att överväga änd- ringar främst av gällande regler om ta- larordningen och den tid som talare får ha ordet. Slutligen har beredningen ansett det påkallat att i anslutning till 75 g RO behandla formerna för bered- ning av val inom riksdagen.

Den avgränsning som beredningen har gjort av den partiella reformen i här ifrågavarande delar motiveras som förut sagts inte endast av att tiden för

utredningsarbetet har varit knapp utan i lika hög grad av att erfarenheter av enkammarriksdagens arbete bör avvak- tas innan dess arbetsformer slutgiltigt binds genom nya föreskrifter.

Nuvarande ordning och tidigare reformförslag

Föreskrifter om riksdagens arbetsfor- mer återfinns dels i RO, dels i riksdags- stadgan den 23 mars 1949 och kamrar- nas ordningsstadgor den 6 resp. 27 april 1949. Riksdagsstadgan antas av riks- dagen och ordningsstadgorna av resp. kammare.

Utskottsväsendet

Utskotten och deras uppgifter. Bered- ning av ärendena i riksdagen ombesörjs av utskotten. Gällande bestämmelser om utskottsorganisationen finns i 53 5 RF och 36 % RO. I fråga om utskottens upp— gifter ges föreskrifter i 37—44 55 RO. I stora drag gäller bl. a. följande.

Varje riksdag skall tillsätta tio stän- diga utskott, nämligen utrikesutskottet, konstitutionsutskottet, statsutskottet, be- villningsutskottet, bankoutskottet, tre lagutskott, jordbruksutskottet och all- männa beredningsutskottet. Dessutom kan kamrarna, om det anses nödvändigt, genom sammanstämmande beslut till- sätta särskilt utskott för att bereda frå- gor som tillhör ständigt utskotts be- handling.

Fördelningen av beredningsuppgif— terna mellan utskotten regleras ingåen- de i RO. Utrikesutskottet handlägger frågor som angår rikets förhållande till främmande makter i den mån frågorna inte tillhör annat utskotts behandling. Enligt 54 & RF är ledamöterna i utrikes- utskottet också ledamöter i en nämnd med uppgift att rådpläga med konung- en om ärenden som angår rikets förhål-

lande till främmande makter (utrikes— nämnden).

Beredningen av budgetårenden delas mellan statsutskottet, bevillningsutskot- tet, bankoutskottet och jordbruksutskot— tet. Stats- och bevillningsutskotten bru- kar arbeta på avdelningar, statsutskottet på fem och bevillningsutskottet på två. Avdelningarna upprättar förslag till be- tänkanden, som efter föredragning i ut- skottets plenum avges i utskottets namn. För samordning av beredningen i bud- getårenden utses enligt bestämmelser i 19 5 1 mom. riksdagsstadgan den s.k. budgetdeputationen. Den består av de- puterade för de fyra budgetberedande utskotten. Deputerade, som brukar utgö- ras av utskottens ordförande och vice ordförande, utses inom 20 dagar från riksdagens öppnande. De deputerades uppgifter är att under riksdagens lopp rådpläga i frågor som angår budget- arbetet i riksdagen. De bör verka för att största möjliga enhetlighet iakttas vid budgetbehandlingen och skall tillse att lämpliga sammanställningar över statsverkets inkomster och utgifter samt budgetarbetets fortgång tid efter an- nan delges kamrarnas ledamöter.

De tre lagutskotten skall bereda frå- gor om civil-, kriminal- och kyrkolag samt övriga lagar och andra författning— ar som stiftas av konung och riksdag samfällt och inte bereds av annat ut- skott. Lagutskotten skall också granska justitieombudsmannens och militieom- budsmannens tjänsteutövning. Fördel- ningen mellan lagutskotten av deras uppgifter verkställs enligt 42 å RO på sätt riksdagen bestämmer. Med stöd härav föreskrivs i 20 5 riksdagsstadgan, att utskotten äger vid gemensamma sam- manträden fastställa allmänna grunder för fördelningen. Enligt gällande sådana allmänna grunder (lagutskottens memo- rial 1950:1, 1961:1 och 1966:1) bere- der första lagutskottet frågor. om civil-,

straff-, process— och kyrkolag, ombuds- männens förvaltning samt vissa konsti- tutionella och allmänt förvaltningsrätts- liga frågor, andra lagutskottet frågor om arbets- och sociallagstiftning samt lagar om undervisning, försvar och utlänning- ar samt tredje lagutskottet frågor om fastighetsbildning, expropriation, skog, vatten, vägar, jakt, fiske och gruvor samt näringsrätt, folkbokföring och tra- fikförhållanden. Frågor som inte ut- tryckligen hör till något av utskotten fördelas efter graden av samhörighet med de angivna huvudgrupperna. Av- vikelser från grunderna kan ske av sak- liga eller tekniska skäl eller för att mot- verka ojämnhet i arbetsbelastningen el- ler om det föreligger andra särskilda skäl.

I fråga om praktiskt taget alla ären— den som handläggs i kamrarna gäller enligt 58 5 RO att de före avgörandet skall beredas av vederbörande utskott. Utskotten avger sina utlåtanden till båda kamrarna. När fråga som utskott har utlåtit sig över förekommer till avgö- rande, äger kammare enligt 63 & RO genast, vare sig utlåtandet bifalls eller ej, fatta sitt beslut. Om ärendet anses fordra ytterligare utredning, kan kam- maren återförvisa ärendet till utskottet för förnyad beredning. För beslut om sådan återremiss fordras vanlig enkel majoritet bland de röstande. Återremiss förekommer numera endast i undan— tagsfall. Sådan remiss brukar besvaras av utskottet endast om den har beslu- tats av båda kamrarna. Återförvisas ett ärende av endast den ena kammaren brukar utskottet hemställa att också den kammaren skall fatta beslut.

Enligt författningsutredningen (SOU 1963: 18 5. 83—102) har utskottsväsen- det i den svenska riksdagen i huvudsak fungerat väl. Utredningen fann därför inte anledning att förorda mer genom- gripande ändringar. Dess förslag i frå-

ga om utskottsväsendet innefattade emel- lertid ett par väsentliga nyheter, näm- ligen inrättande av en lagnämnd och en finansnämnd. Lagärende skulle re- mitteras till lagnämnden för ytterligare beredning om yrkande därom fram- ställdes vid riksdagens behandling av utskottsutlåtande i sådant ärende och yrkandet biträddes av minst en tredje- del av riksdagens ledamöter. Finans- nämnden skulle ha en samordnande funktion vid budgetberedningen. För denna beredning skulle statsutskottets fem avdelningar samt bevillnings- och jordbruksutskotten ersättas med sju fi- nansutskott. Dessa utskotts utlåtanden skulle granskas av finansnämnden im- nan de tillställdes riksdagen. Finans-'- nämnden skulle dessutom själv ha vissa beredningsuppgifter. ' Vid remissbehandlingen av författ— ningsutredningens betänkande fick för- slaget att inrätta en finansnämnd så gott som genomgående positivt motta— gande av de remissinstanser som' yttraå- de sig särskilt över förslaget. Lagnämn- den tillstyrktes av vissa remissinstanser medan andra ställde sig'kritiska. I kri- tiken anfördes bl. a. att den nuvarande beredningen av lagärenden har funge- rat tillfredsställande. I övrigt berörde remissyttrandena utskottsorganisationen i mycket begränsad omfattning (SOU 1964:38 s. 90 och 1965:37 s. 30). En remissinstans ifrågasatte om inte utri- kesnämndens uppgifter borde övertas av utrikesutskottet. De skäl som hade föranlett nu gällande förbud för ut- skott att rådpläga i konungens närvaro sades inte längre utgöra motiv för en formell åtskillnad mellan utrikesnämnd och utrikesutskott (SOU 1965: 3 s. 65). En år 1965 tillsatt utredning om riks- dagens personal- och förvaltningsorga- nisation m.m. (riksdagens organisa- tionsutredning) föreslog bl.a. (se kon- stitutionsutskottets bet. 1965147) att,

varje. riksdag skulle tillsätta ett särskilt utskott för behandling av vissa till lag— utskott hänvisade frågor. Tanken bak- om förslaget var att man utan grund— lagsändring skulle kunna inrätta ett fjärde lagutskott. Utredningen motive- rade sitt förslag med att samtliga tre lagutskott sedan år 1949 hade fått vid- kännas betydande arbetsökning. Andra lagutskottet syntes sålunda ha påtagligt behov av avlastning. Första lagutskottet borde inte tillföras fler ärenden. Sna- rare framstod viss minskning av arbets- uppgifterna som önskvärd. Tredje lag- utskottet behövde visserligen inte av- lastas, men det reformarbete som kun- de förutses inom utskottets område un- der de närmaste åren, bl.a. förslag till ny jordabalk, gjorde det tveksamt om nya ärendegrupper borde föras över dit. Av det sagda följde enligt organisations- utredningen att en arbetsutjämning mellan lagutskotten inte kunde åstad- kommas genom omfördelning av arbe- tet mellan utskotten. Ett fjärde lagut- skott borde därför inrättas i form av ett särskilt utskott. Enligt utredningens mening borde bl. a. de ärenden som nu bereds av andra lagutskottet utom de socialrättsliga föras över till det sär- skilda utskottet. Konstitutionsutskottet (bet. 1965:47) tillstyrkte utredningens förslag. Vid riksdagsbehandlingen god- kände andra kammaren förslaget medan det förkastades av första kammaren. Därmed föll förslaget.

Antalet ledamöter i utskotten. Antalet ledamöter i de ständiga utskotten regle- ras i 36 5 1 mom. RO. Utrikesutskottet skall ha 16, konstitutionsutskottet 20, statsutskottet 30, bevillningsutskottet 20, bankoutskottet 16, vart och ett av de tre lagutskotten 16, jordbruksutskottet 20 och allmänna beredningsutskottet 24 ledamöter. Sammanlagda antalet ordi- narie utskottsplatser är alltså 194. Av

dessa tillsätts hälften, dvs. 97, av var- dera kammaren. Det innebär att ca två tredjedelar av första kammarens leda- möter kan få ordinarie utskottsplats medan sådan plats står till förfogande för avsevärt färre än hälften av andra kammarens ledamöter.

Om annat utskott än utrikesutskottet anmäler behov av förstärkning av anta- let ledamöter, kan riksdagen enligt 36 5 1 mom. RO bevilja sådan förstärk- ning. Någon anmälan om behov av för- stärkning har inte förekommit sedan år 1933.

I 36 5 3 mom. RO föreskrivs att utri- kesutskottet skall ha lika många supple- anter som antalet ordinarie ledamöter, dvs. åtta från vardera kammaren. Dessa är samtidigt suppleanter i utrikesnämn- den. I fråga om övriga utskott sägs i 7 5 1 mom. ordningsstadgorna att anta- let suppleanter skall motsvara antalet ordinarie ledamöter, om kammare inte beslutar annat. I praxis har båda kam- rarna regelbundet utnyttjat möjligheten att i varje utskott utse fler suppleanter än ledamöter. Antalet suppleantplatser i de ständiga utskotten är vid 1967 års riksdag sammanlagt 334, av vilka 141 har besatts av första och 193 av andra kammaren.

Det nuvarande antalet ledamöter i de ständiga utskotten bestämdes år 1949. Det skedde på förslag av 1947 års utred- ning angående riksdagens arbetsformer (SOU 1947: 79). Utredningen förordade att statsutskottets ledamotsantal skulle höjas från 24 till 40, varvid antalet av— delningar i utskottet skulle ökas från dåvarande fyra till fem. Vidare före- slogs att samtliga sextonmannautskott med undantag av utrikesutskottet skulle få 20 ledamöter. Förslaget motiverades med att det var angeläget att öka ut— skottssysselsättningen för andra kam- marens ledamöter. l prop. 1948: 244 an- förde föredragande departementschefen

bl. a. att problemet med utskottssyssel- sättningen väsentligen var ett andra- kammarproblem. Om antalet utskotts- platser höjdes för mycket kunde det medföra att första kammarens ledamö- ter blev alltför arbetstyngda. Lösningen i fråga om antalet utskottsplatser borde därför få karaktären av en kompromiss. ökning av ett utskotts ledamotsantal kunde medföra effektivare arbete, i vis- sa fall genom att utskottet delades upp på avdelningar. Samtidigt kunde en ök- ning av antalet ledamöter medföra olä- genheter genom att utskotten som ar— betsenheter blev mer tungrodda. Med hänsyn till dessa synpunkter föreslog departementschefen att statsutskottets ledamotsantal skulle ökas från 24 till 30 och jordbruksutskottets från 16 till 20. I fråga om övriga sextonmannaut- skott föreslogs ingen höjning. Efter till- styrkan av särskilda utskottet (utl. 1948: 1) godkändes förslaget av riksda- gen.

Enligt för/attningsutredningens för- slag till utskottsorganisation skulle sam- manlagda antalet ordinarie utskottsplat- ser, lagnämnden och finansnämnden inräknade, bli 171. Eftersom riksdagen enligt förslaget skulle ha 290 ledamö- ter, skulle omkring tre femtedelar av ledamöterna kunna beredas ordinarie utskottsplatser.

Ledningen av riksdagsarbetet Enligt gällande ordning ankommer led- ningen av riksdagsarbetet i första hand på talmännen och talmanskonferensen. Sålunda skall talmännen enligt 50 & RO tillse att nödig skyndsamhet och största möjliga planmässighet iakttas vid riks- dagsarbetets bedrivande. I lagrummet sägs vidare att vardera kammaren skall utse fyra ledamöter att jämte talmännen och vice talmännen samt de ständiga utskottens ordförande bilda talmans- konferensen. Konferensen skall rådplä-

ga om vad som i frågaom ärendenas behandling i utskott och kamrar kan iakttas "för att nå nödig skyndsamhet och största möjliga planmässighet i riks- dagsarbetet.

Enligt författningsutredningen var det nödvändigt att åstadkomma ytterligare effektivering av riksdagsarbetet. Detta syfte ansåg utredningen kunna vinnas om ansvaret för ledningen av riksda- gens arbete flyttades från talmanskon— ferensen till talmannen ( SOU 1963:18 s. 27 ). En sådan omläggning skulle emellertid inte medföra att den råd» plägning som äger rum i talmanskonfe- rensen borde upphöra. Det ansågs näm- ligen givet att talmannen behövde råd— pläga med vice talmännen, utskottsord— förandena, gruppledarna m. fl. Ansva- ret för riksdagsarbetets ledning borde emellertid vila på talmannen och han skulle ensam fatta beslut i sådana frå- gor. Vid remissbehandlingen av utred— ningens betänkande föranledde försla- get inga särskilda yttranden. "

Den parlamentariska expertgrupp som år 1964 undersökte arbetsformerna för en enkammarriksdag med 350 ledamö- ter (1964 års expertgrupp) betvivlade att ytterligare effektivering av riksdags- arbetet skulle kunna vinnas genom att ansvaret för ledningen av riksdagens arbete överflyttades från talmanskon— ferensen till talmannen. Enligt expert- gruppen torde det vara en styrka för talmannen att kunna ta upp ett ärende till diskussion i ett organ med reglerad sammansättning och uttryckligen angiv- na befogenheter. Gruppen förordade därför att talmanskonferensen skulle be- hållas som planeringsorgan. '

Planering av riksdagsarbetet Riksdagens sessioner. Enligt" nuvaranö de bestämmelser om riksdagens sessio- ner i 2 5 RO börjar vårsessionen den 518 januari eller, om den dagen är helgdag,

dagen därpå. Konungen kan dock sam- mankalla riksdagen till tidigare dag. ;Vårsessionen avslutas senast den 31 maj. Om behandlingen av framlagda ären- den bedöms kunna avslutas senast den 15 juni får dock riksdagen efter att ha hört talmanskonferensen förlänga ses— sionen t.o.m. sistnämnda dag..Regeln innebär att riksdagen, om den har upp- skjutit något ärende till höstsession, måste avsluta sitt arbete senast den 31 maj. Höstsessionen skall börja den dag efter den 15 oktober som prövas lämp- lig och pågå så länge det behövs. Riks- dagen är dock avslutad den 31 decem- ber. Föreligger synnerliga skäl, kan ko- nungen besluta att uppskjuta riksdagens avslutning sist till dagen före följande riksdags början.

Möjligheten att utsträcka vårsessio- nen till den 15 juni infördes år 1949. Den har aldrig utnyttjats. Sessionen har alltid avslutats senast den 31 maj. Höst- sessionen har genomgående börjat första tillåtna dag, dvs. den 16 oktober, eller någon av de närmast följande dagarna 'ochavslutats i mitten av december.

Ett alternativ till nuvarande system med- fixerad dag för vårsessionens av- slutning föreslogs i motion till 1951 års riksdag (1:49). Systemet skulle enligt förslaget ersättas av tidsbestämningar för utskottsarbetet. Därigenom borde forcering av riksdagsarbetet under slu- tet av vårsessionen kunna dämpas. Kon- stitutionsutskottet (utl. 1951: 23) sade sig emellertid vilja avvakta ytterligare erfarenheter av den då nyligen genom- förda omläggningen av sessionstiden. I enlighet med utskottets förslag avslog kamrarna motionen. Motionären åter- kom nästa år (1952: I: 329) och vann då stöd av ett enhälligt konstitutionsut- skott (utl. 1952z29). De erfarenheter 'som hade vunnits visade enligt utskot- tets mening att det inte lät sig göra att nämnvärt minska forceringen, om be-

stämmelsen om fixerad slutdag behölls. Bestämmelsen medförde vidare att kam- rarna under vårsessionens sista dagar i realiteten betogs möjlighet att åter- remittera ärende till utskott. Inte heller lämnades utrymme för sammanjämk- ning eller gemensam votering i frågor i vilka kamrarna hade fattat skiljaktiga beslut. Härtill kom den möjlighet till obstruktion som stadgandet om bestämd slutdag öppnade. Utskottet utgick i sitt förslag från att vårsessionen alltjämt normalt skulle pågå till omkring den 1 juni och undantagsvis till omkring den 15 juni. I stället för bestämd slut- dag skulle enligt utskottets förslag fö- reskrivas att vårsessionen skulle pågå till dess riksdagen hade slutbehandlat alla till utskotts beredning hörande ärenden, vilkas behandling inte hade uppskjutits till höstsessionen. Samtidigt skulle stadgas att sista dag för anmälan i kamrarna av utskottsbetänkande skul- le vara den 28 maj (resp. den 12 juni). Första kammaren avslog emellertid ut- skottets förslag och därmed föll försla- get. . . Det förslag som författningsutred- ningen lade fram i denna del byggde på helt andra förutsättningar än de nuva- rande, varför förslaget förbigås här.

Arbetsplaneringen i stort. Av nuva- rande bestämmelser i RO är det främst bestämmelserna om tiderna för avläm- nandet av propositioner och motioner samt rätten att uppskjuta behandlingen av ärenden till nästa session eller nästa riksdag som har betydelse för plane- ringen av riksdagsarbetet över riksdags- året.

Statsverkspropositionen skall enligt 34 % RO avlämnas vid riksdagens öpp- nande eller, om riksdagen har kallats samman till dag före den 10 januari, senast vid det sammanträde som infal- ler näst efter den 11 januari. Enligt

54 5 skall annan proposition som avser statens inkomster eller utgifter för nästa budgetår lämnas till riksdagen inom 70 dagar från riksdagens öppnande. Sådan proposition får avlåtas senare endast om Kungl. Maj:t anser att uppskov med framställningen skulle lända riket till allvarligt men. Propositionen om riks- statens slutliga reglering får dock även i annat fall lämnas senare. Andra pro- positioner än de nu nämnda bör, om de avses skola behandlas under vårsessio- nen, lämnas till riksdagen inom 90 da- gar från riksdagens öppnande. Också sådan proposition får lämnas senare, men därför krävs att Kungl. Maj:t fin- ner att uppskov med framställningen skulle lända riket till men eller att det eljest föreligger synnerliga skäl att läm- na propositionen.

Motionstiderna regleras i 55 & RO. Vid vårsessionens början gäller en all- män motionstid om 15 dagar från den dag då statsverkspropositionen kom kammare till handa. I övrigt skall mo- tion som föranleds av proposition eller framställning från något riksdagens verk väckas senast vid det sammanträ- de som_infaller näst efter tio dagar el- ler, efter särskilt medgivande av kam- mare, näst efter 15 dagar från det pro- positionen eller framställningen kom kammaren till handa.

I 58 % RO föreskrivs att kamrarna kan genom sammanstämmande beslut upp- skjuta behandlingen av proposition, framställning från något riksdagens verk eller motion, som inte rör rikssta- ten, till annan session eller till nästa riksdag. Ytterligare uppskov får beslu- tas, men ärendet skall avgöras senast under nästa riksdag. Uppskov får inte beslutas till den första riksdag som sam- manträder efter ett andrakammarval. Beslutas nyvalsförordnande förfaller uppskovsbeslut. Uppskjuts behandlingen av proposition eller framställning från

något riksdagens verk från vår- till höstsession får enligt 55 5 1 mom. RO motion, som föranleds av propositionen eller motionen, väckas sist dagen efter höstsessionens början. Detta gäller även om den vanliga motionstiden har hunnit gå ut före vårsessionens slut.

Frågan om planeringen av riksdags- arbetet togs upp år 1965 av riksdagens organisationsutredning. I ett betänkan- de (se konstitutionsutskottets bet. 1965: 47) förordade utredningen vissa åtgär- der för att vinna rationellare arbetsord- ning inom riksdagen. Sålunda borde uppskov från vår— till höstsession med ärendenas behandling, särskilt behand- lingen av propositioner, beslutas i avse- värt större utsträckning än hittills. Också uppskov från en riksdag till den nästa borde begagnas i större utsträck- ning än f. n. Utskottsarbete borde i viss utsträckning äga rum även under som- maren. De strävanden som hade före- kommit att få till stånd en för kammare och utskott gemensam arbetsplanering "skulle fullföljas med talmanskonferen- sen som ledande organ. Slutligen borde närmare kontakt hållas med departe- menten i fråga om avlämnandet av pro- positioner och besvarandet av inter- pellationer och enkla frågor. Konstitu- tionsutskottet (utl. 1965:47) hemställde att vad organisationsutredningen hade anfört skulle godkännas av riksdagen. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Sedan länge har man inom riksdagen sökt få till stånd en för kammare och utskott gemensam arbetsplanering. Till belysning härav redovisas planeringen vid 1966 års" riksdag i sina huvuddrag. Vid kamrarnas sammanträden den 8 december 1965 —.meddelades dagar för remissdebatten i januari 1966. Vid riks- dagens början år 1966 förelåg en av tal- männen fastställd plan för kammarsam— manträdena t.o.m. den 31 maj. I feb- ruari lämnade utskotten uppgifter om

sitt arbete under vårsessionen och an- gav tidpunkter för ärendenas beräkna- de bordläggning i kamrarna. Med led- ning av dessa tidsplaner utarbetades en preliminär plan för kamrarnas behand- ling av utskottsbetänkandena under mars—maj. Planen, som angav vilka ärenden som skulle avgöras varje pleni— dag, behandlades vid talmanskonferen- sens sammanträde den 24 februari. Kon- ferensen beslutade att planen skulle läg- gas till grund för arbetet under återsto- den av vårsessionen. I mars lämnade utskotten kompletterande uppgifter om sitt arbete under återstoden av sessio- nen. En reviderad plan för kamrarnas arbete under sessionen godkändes av talmanskonferensen vid sammanträde den 29 mars. Vid sammanträde den 29 april fastställde konferensen på motsva- rande sätt en plan för behandlingen i kamrarna av utskottsutlåtanden under maj månad. Vid höstsessionens början förelåg en av talmännen. fastställd plan för kammarsammanträdena under hela sessionen. I början av oktober lämnade utskotten uppgifter om sitt arbete un- der höstsessionen och angav tidpunkter för ärendenas beräknade bordläggning i kamrarna. Med ledning av dessa upp- gifter utarbetades en preliminär plan för behandlingen i kamrarna av ut- skottsutlåtanden under höstsessionen. Planen godkändes av talmanskonferen- sen vid sammanträde den 27 oktober. De fastställda planerna för arbetet un- der sessionerna kunde i allt väsentligt följas.

Detaljplaneringen. Riksdagens arbets- vecka regleras inte i vare sig grundla- garna, riksdagsstadgan eller ordnings- stadgorna. Fr.o.m. våren 1967 tilläm- pas följande veckoschema.

Tisdag 16.00. Besvarande av interpella- tioner. Bordläggning. Onsdag 10.00 el. 14.00. Arbetsplenum.

Torsdag 15.30 (II kammaren), 16.00 (I kammaren). Besvarande av interpel- lationer och enkla frågor. Bordlägg- ning. Fredag 11.00 el. 14.00. Vid behov arbets- plenum. I annat fall bordläggning. Riksdagens utskott sammanträder hu- vudsakligen på tisdagar och torsdagar.

F.n. är det endast statsutskottets avdel- ningar och hevillningsutskottet, som re- gelmässigt har sammanträden båda des- sa dagar. Statsutskottets avdelningar måste dessutom under vissa tider sam- manträda på fredagar. Övriga utskott har sammanträden på tisdagarna och tar endast undantagsvis torsdagarna i anspråk. Utrikesutskottet håller sina

sammanträden på torsdagar.

I genomsnitt torde sammanträdesti- den per vecka uppgå till 8—10 timmar för var och en av stats-

utskottets avdelningar 6—8 timmar för bevillningsutskottet 5—6 timmar för konstitutionsutskottet 4—5 timmar för vart och ett av lagut- skotten samt allmänna beredningsut- skottet 3—4 timmar för jordbruksutskottet 2—3 timmar för bankoutskottet 1 timme för statsutskottets plenum mindre än 1 timme för utrikesutskottet.

Härtill kommer den tid som går åt för ärendebehandling i sammansatta och särskilda utskott.

I bilaga 1 anges för åren 1952—1966 kamrarnas plenitid totalt och fördelad på vår- och höstsessioner. Maj månads andel av vårens plenitid har angetts särskilt. Av sammanställningen fram- går att andra kammarens plenitid har överstigit första kammarens med i me- deltal 45 %. Huvudorsaken härtill är givetvis andra kammarens högre leda- motsantal. Andra kammarens plenitid för år 1966 var den högsta under den redovisade perioden, 396 timmar, vil- ket utslaget på den tid riksdagsarbetet

pågick motsvarar 14—15 timmar i vec— kan. Under åren 1952—1965 föll i runt tal 45 % av vårsessionens plenitid på maj månad. Andelen har varierat mel- lan 37 och 52 %. År 1966 inträdde en markerad förbättring. Procenttalet var då 29 i första och 27 i andra kamma- ren. Remissdebatten i januari motsva- rade 5—10 % av vårens plenitid.

Redovisning av kvällsplena under nyss angivna år lämnas i bilaga 2. Det genomsnittliga antalet kvällsplena un- der perioden var 9 i första och 15 i andra kammaren. För år 1966 var siff- rorna 10 resp. 21. Sammanträdestiden för samtliga kvällsplena under året har för första kammaren uppgått till i medeltal 33 timmar och för andra kammaren till i medeltal 69 timmar, vilket motsvarar en ungefärlig genom— snittstid per sammanträde av 3 1/z resp. 4 1lz timmar. Kvällsplena, som alltid bör- jar kl. 19.30, har således genomsnittligt avslutats kl. 23 i första kammaren och kl. 24 i andra kammaren.

För åren 1963—1966 lämnas i bilaga 3, som avser enbart andra kammaren, uppgifter om antalet plenitimmar och avgjorda utskottsutlåtanden fördelade per månad. Sammanställningarna visar att arbetet i mycket hög grad koncen- treras till sessionernas slutskeden. Un- der år 1966 var dock maj och december månader väsentligt mindre arbetstyng- da än under tidigare år.

Riksdagsdebatterna

Föredragningslista. För varje dag som riksdagen sammanträder skall upprättas föredragningslista över de ärenden som vilar på kammarens bord. Gällande be- stämmelser om sådana listor finns i 3 & riksdagsstadgan och 18 & ordnings- stadgorna. Föredragningslista upprät- tas av kammarens kansli som därvid skall följa en i stadgorna angiven ord- ning mellan olika typer av ärenden.

Kammare får besluta ändring i före- dragningslista för kommande samman- träde. Anledningen till ändring kan vara att ett ärende är så viktigt eller omfattande att debatten i ärendet bör komma tidigt på dagen eller att ett ärende skall avgöras i konselj en be- stämd dag och garantier måste skapas för att riksdagsbehandlingen är avslu- tad dessförinnan eller att man för att underlätta för statsråd att delta i debat- ten vill behandla ett ärende på annan tid än medkammaren. Förslag om änd- ring i föredragningslista väcks regel- mässigt av talmannen och brukar alltid bifallas.

Enligt författningsutredningen är nu- varande bestämmelser om föredrag- ningslista onödigt detaljerade (SOU 1963:18 s. 35). Som huvudregel borde enligt utredningens mening gälla att föredragningslista skall upprättas över alla på riksdagens bord vilande ären- den. Utredningen bedömde den nuva- rande ordningen mellan ärendena på listan som i allt väsentligt ändamåls- enlig. Det borde dock vara tillräckligt att i RO förskriva att talmannen be- stämmer den ordning i vilken ärendena skall upptas. Talmannen fick därige- nom möjlighet att för särskilda fall föreskriva undantag. Vid remissbehand- lingen av utredningens betänkande för- anledde förslaget inga särskilda ytt- randen.

Talarordningen. I fråga om talar— ordningen vid riksdagens debatter sägs i 52 5 andra stycket RO att envar yttrar sig i den ordning han har anmält sig och blir uppropad. Dock må ledamot enligt vad varje kammare föreskriver kunna få ordet i annan ordning. De närmare bestämmelserna om talarord- ningen meddelas med stöd av 52 & RO i ordningsstadgorna. Enligt 12 5 1 mom.

i stadgorna begär ledamot, som vill yttra sig, ordet av talmannen och upp- ropas i den ordning som han har an- mält sig. Har två eller flera samtidigt begärt ordet, bestämmer talmannen ord- ningen mellan dem. I 2 mom. föreskrivs att ledamot utan hinder av den nyss angivna ordningen skall kunna efter talmannens beprövande få ordet för kort genmäle som innefattar upplysning eller rättelse i anledning av föregående talares anförande eller bemötande av angrepp från dennes sida. Sådant gen— mäle får inte överskrida tre minuter, om talmannen inte av särskilda skäl har medgett ledamoten rätt till genmäle under sex minuter. Enligt 3 mom. äger ledamot rätt att under överläggningen i ett ämne, oberoende av talarordning- en i övrigt, instämma med närmast fö- regående talare utan att ange skäl.

I de likalydande motionerna 1954: 1:81 och 11:107 yrkades att talmannen skulle få befogenhet att i större ut- sträckning bevilja repliker och påverka ordningsföljden mellan talarna. Syftet med motionerna var 'att ernå bättre disposition av debatterna. I en samti- digt avgiven motion II: 423 ifrågasattes, om den uppmjukning av kamrarnas de- battordning, som hade skett under de närmast föregående åren bl. a. genom replikinstitutet, överensstämde med be- stämmelsen att envar yttrar sig i den ordning som han anmält sig och blir uppropad. I utlåtande över motionerna (utl. 1954:19) framhöll konstitutions- utskottet, att det syntes sannolikt att kammardebatterna i vissa lägen skulle bli mera intresseväckande och över- skådliga, om de föreslagna ändringarna genomfördes. Till viss del kunde syftet med motionerna nås genom frivilliga överenskommelser mellan anmälda ta- lare och talmannen om avvikelser från talarordningen. Sådana överenskommel- ser hade också förekommit. En sådan

praxis kunde enligt utskottets mening utgöra ett tjänligt hjälpmedel att kon- centrera debatterna och göra dem mera livfulla. Däremot ville utskottet inte förorda ändring av BO:s bestämmelser om debattordningen. Denna borde näm- ligen fylla även det kravet att varje le- damot av riksdagen som hade begärt ordet fick tillfälle att inom rimlig tid framföra sina synpunkter i den debat- terade frågan. De uppmjukningar av debattordningen som replikreglerna in- nebar var enligt utskottets bedömning ägnade att medföra lämplig avvägning mellan de skilda intressena. Vardera kammaren kunde f. ö. besluta om den närmare utformningen av replikregler- na, t. ex. förlänga eller förkorta tiderna för repliker. Med utgångspunkt i de bestämmelser i ordningsstadgorna som reglerar replikrätten underströk utskot- tet dels att ledamot inte hade ovillkor- lig rätt till replik utan att det tillkom talmannen att avgöra om rätt till replik skulle medges, dels att ledamot i gen- mäle inte borde få yttra sig i vidare om- fattning än som påkallades av syftet att replikera. Utskottets utlåtande godkän- des av riksdagen.

I författaingsntredningens betänkan- de föreslogs ingen ändring i nuvarande regler för talarordningen (SOU 1963: 18 s. 49). I fråga om repliker förordades att de inte skulle få överskrida tre mi- nuter, om talmannen inte medgav rätt till replik under högst sex minuter. Författningsutredningens förslag i den- na del föranledde inget yttrande vid remissbehandlingen av utredningens betänkande.

Enligt 1964 års expertgrupp hade replikrätten utan tvekan åstadkommit att riksdagsdebatterna hade blivit liv- ligare och mer intresseväckande. Det var dock enligt gruppen angeläget att replikinstitutet inte utnyttjades på ett sätt som medförde att ledamöter som

var upptagna på talarlistan fick vänta orimligt länge på sin tur att få ordet.

Enligt nuvarande praxis inom kam- rarna görs talarlistorna i fråga om för- handsanmälda talare i viss utsträckning upp med bortseende från bestämmel- sen om ledamots rätt att få ordet i den ordning som han har anmält sig. Vid remissdebatter och liknande överlägg- ningar iakttas sålunda att parti- och gruppledare förs upp främst på listan och att fördelningen av talare mellan de olika partierna blir så rättvis som möj- ligt samt att talare som avser att be— handla samma ämnesområden om möj- ligt får ordet i omedelbar anslutning till varandra. I beslutsdebatter lämnas före- träde åt talesmännen för utskottsmajo- ritet och reservanter, i vissa fall också åt motionärer.

Avvikelser från talarordningen. En- ligt nuvarande bestämmelser i 53 & RO föreskrivs att statsrådets ledamöter äger tillträde till riksdagens kamrar med rätt att delta i överläggningarna men inte i besluten, såvida de inte är ledamöter av kammaren. Om någon av statsrådets le- damöter begagnar sig av sin rätt enligt 53 5, anmäler han det till talmannen och får då ordet oberoende av ordningen mellan kammarens ledamöter. Ledamot som har fått ordet för kort genmäle får dock enligt 12 5 4 mom. ordningsstad- gorna yttra sig före statsrådsledamot.

Statsråds rätt att få ordet aktualise- rades i en motion vid 1954 års riksdag (II: 423). Motionären ansåg att det sätt varpå statsråden utnyttjade privilegiet att när som helst och hur länge som helst ingripa i debatterna bidrog till att förrycka och omöjliggöra för många le- damöter att få ordet inom rimlig tid. Statsråd borde som i vissa andra länder begära ordet i vanlig ordning. I den mån statsråd behövde ge upplysning eller replik borde det kunna ske inom

ramen för fastställd repliktid. Konstitu- tionsutskottet (utl. 1954: 19) fann dock inte skäl att förorda ändring i nuvaran- de ordning. Riksdagen anslöt sig till ut- skottets mening.

Nuvarande regler om statsråds rätt att delta i debatterna skulle enligt för- fattningsutredningens förslag behållas. Utredningen framhöll dock vikten av att statsråds rätt att ta till orda obe- roende av talarordningen vid replik- skiften inte utnyttjades så att debattens karaktär av replikskifte förr'ycktes (SOU 1963.:18 s. 49—50).

I två likalydande motioner till 1966 års riksdag (1:150 och II:197) hem- ställdes att riksdagen måtte besluta änd- rade regler för statsråds rätt att få ordet vid, kamrarnas överläggningar. Om statsråd utförligt polemiserat mot en eller flera kammarledamöter hade dessa enligt motionären inte annan möjlighet att komma till tals i omedel- bar anslutning till statsrådsanförandet än att begära ordet för kort genmäle. Konstitutionsutskottet anförde i utlå- tande över motionerna (utl. 1966z40) att spörsmålet måste ses i sammanhang med talarordningen över huvud taget i riksdagen, ett frågekomplex som var föremål för grundlagberedningens granskning. Två omständigheter torde enligt utskottet komma att särskilt be- aktas vid utformningen av lämplig ta- larordning, nämligen riksdagens ständigt stigande arbetsbörda och den alltmer intensiva bevakningen av riksdagsde- batterna genom radion och televisio- nen. Att åstadkomma en från alla syn- punkter ändamålsenlig och rättvis ord— ning var en vansklig uppgift. I avvak- tan på resultatet av grundlagberedning- ens arbete borde enligt utskottets me- ning inga ändringar vidtas i nuvaran- de ordning.

I anslutning till frågan om statsråds rätt att få ordet i kamrarna har fråga

vid flera tillfällen väckts att ge även andra kategorier talare en gynnad ställ- ning i kammardebatterna. Sålunda före- slogs i motion till 1930 års riksdag (1:204) att företrädare för utskotts- majoritet skulle få samma rätt som statsråd att ingripa i kammardebat— terna. Förslaget avstyrktes av konstitu- tionsutskottet (utl. 1930: 2) och avslogs av riksdagen. Motionärens förslag togs upp av 1930 års kommitté för utredning av riksdagens arbetsformer (SOU 1931: 26) och i prop. 1932:105 . På förslag av konstitutionsutskottet (utl. 1932226) avslog riksdagen propositionen i denna del. Frågan togs upp på nytt i 1947 års utredning angående riksdagens arbets- former ( SOU 1947:79 ) men avvisades.

Tre reservanter i författningsutred- ningen yrkade att gruppledarna inom samtliga i riksdagen representerade partier eller annan talesman som grup- pen utsåg skulle ha samma rätt som statsråd att bryta talarordningen ( SOU 1963:18 s. 218 ). Vid remissbe- handlingen av utredningens betänkande biträdde en länsstyrelse reservationen. 1964 års expertgrupp förklarade att så- dan uppmjukning av debattordningen som hade föreslagits av reservanterna i författningsutredningen inte borde före- tas innan närmare erfarenhet hade vun- nits av arbetsförhållandena i enkam- marriksdagen.

Debattrestriktioner. Gällande bestäm— melser om ledamots yttranderätt finns i RO. I 52 & första stycket föreskrivs, att envar äger vid kammarsammanträde rätt att, med de undantag RO stadgar eller kammaren med stöd av RO bestäm- mer, till protokollet fritt tala och utlåta sig i alla frågor som kommer under överläggning och om lagligheten av allt som tilldrar sig inom kammaren. Ytter- ligare garanti för yttranderätten åter- finns i 60 5 1 mom. RO. Enligt detta moment får mål, i vilket överläggning

har ägt rum, inte avgöras" förrän kam- maren på talmannens hemställan har förklarat överläggningen avslutad.

Enligt 52 & tredje stycket RO har kammare rätt att föreskriva inskränk— ningar i ledamots rätt att få ordet i samband med att interpellation fram- ställs eller enkel fråga besvaras. Med stöd härav föreskrivs i 20 5 2 mom. ordningsstadgorna att beslut huruvida interpellation får framställas skall fat- tas utan föregående överläggning, och i 20 5 4 mom. tredje stycket ordnings— stadgorna att endast den ledamot som har framställt enkel fråga och det stats— råd som lämnar svaret får delta i över— läggningen när frågan besvaras. I sist- nämnda fall kan kammare emellertid på förslag av talmannen eller ledamot be- sluta att inskränkningen i yttranderät- ten skall upphävas. Sådant beslut skall fattas utan föregående överläggning. Här bör också nämnas bestämmelsen i 52 & sista stycket RO, att ingen får tillåta sig personligen förolämpande uttryck eller på annat sätt uppträda på ett sätt som strider mot god ordning. Vidare bör reglerna i 90 S RF uppmärksam- mas. De begränsar rätten till överlägg- ning i riksdagen bl. a. i frågor som rör domstolarnas beslut.

I många utländska författningar före— kommer till skillnad från i Sverige be- gränsningar av tiden för anföranden i parlamentet. Dylika begränsningar är ibland utformade så att viss längsta tid för anförande anges direkt i arbetsord- ningen. I det norska stortinget får så- lunda en talare i sitt första inlägg i viss fråga i allmänhet inte tala längre än en timme och i sitt andra inlägg högst 20 minuter. I det schweiziska national- rådet är motsvarande tidsgränser 20 resp. 10 minuter. På andra håll gäller olika regler för olika slags debatter. Vissa talare, t.ex. ministrar, »rappor- törer», partiledare eller utskottsordfö-

rande, kan förfoga över längre tid än ledamöterna i gemen. Hur detaljerade bestämmelserna kan bli vid långt driven differentiering visar debattreglerna i det danska folketinget. De innehåller särskilda regler både för olika debatt- typer och för olika kategorier av talare.

I vissa parlament fattas för varje sär- skild fråga beslut om hur länge leda- möterna får tala. Därvid förekommer i praxis att tiden fördelas mellan partier- na efter deras parlamentariska styrke- förhållanden, så t.ex. i nederländska andra kammaren. Vissa gränser för be- slutanderätten kan i sådana fall vara fastställda i arbetsordningen. I det Österrikiska nationalrådet får maximi- tiden för ett anförande inte sättas läng- re än en halv timme, medan tyska för- bundsdagens arbetsordning garanterar endast fem minuter åt varje talare.

En annan form av tidsbegränsning erbjuder bestämmelser som reglerar an- talet anföranden per ledamot och fråga. Bland de strängaste i detta avseende är reglerna i engelska underhuset, vilka förbjuder ledamöterna att ta till orda mer än en gång i samma sak. Två ytt- randen tillåts t.ex. i norska stortinget och i schweiziska nationalrådet. Det förutsätts emellertid i regel att korta förklaringar, svar på personliga an- grepp och liknande inlägg får göras ut- över det fastställda maximiantalet ytt- randen.

En form av tidsbegränsning som an- vänds i åtskilliga parlament är att de- batten får avslutas efter beslut i varje särskilt fall trots att alla som önskar yttra sig inte har hunnit tala. Sådant beslut kan t.ex. i engelska underhuset och norska stortinget fattas med kvali- ficerad majoritet, medan det t.ex. i franska nationalförsamlingen och ita- lienska deputeradekammaren räcker med enkel röstövervikt.

Till de parlamentariska procedurreg-

ler som kan verka inskränkande på en- skilda ledamöters rätt att få ordet hör också den s.k. giljotinen eller möjlig- heten att i förväg fastställa den tid in- om vilken en viss fråga skall vara slut- debatterad. Reglerna för detta institut varierar inom de parlament där det förekommer. Som exempel må nämnas att nederländska andra kammaren kan fastställa dylik tidsgräns med enkel majoritet även under pågående debatt. Talmannen skall då efter billighet för- dela den återstående debattiden mellan de ledamöter som önskar tala.

Förslag till tidsbegränsning av an- förandenas längd i den svenska riks- dagen har hittills avvisats. 1947 års ut- redning om riksdagens arbetsformer (SOU 1947: 79 s. 47) föreslog att kam- mare skulle på förslag av talmannen kunna besluta, att anförande i viss fråga inte fick överskrida av kammaren fast- ställd tidslängd. I prop. 1948:244 (5. 65) sade sig föredragande departe- mentschefen inte förneka att vissa för- delar skulle vara att vinna genom den föreslagna möjligheten till tidsbegräns- ning. Med hänsyn till den synnerliga angelägenheten av att yttrandefriheten i riksdagen inte i oträngt mål beskars och då några mera väsentliga olägen- heter inte var förbundna med den rå- dande ordningen ville han dock inte biträda förslaget. Särskilda utskottet (utl. 1948: 1 s. 40) delade departe- mentschefens principiella uppfattning men ansåg för sin del inte att utred- ningens förslag till tidsbegränsning in- nebar att denna princip rubbades. Ut- skottet tillstyrkte därför utredningsför- slaget och framhöll särskilt, att beslut om tidsbegränsning under utdragna de- batter kunde medföra att flera leda- möter fick tillfälle att yttra sig än under rådande förhållanden. I utlåtan- det framhölls vidare att särskild före- skrift som undantog statsråd från beslut

om tidsbegränsning inte behövdes. Mot utskottets förslag reserverade sig (två ledamöter. Enligt deras mening hade tillräckliga skäl inte förebragts att hindra riksdagens ledamöter att i de- batterna i kamrarna andraga alla de argument för sin ståndpunkt som de önskade. Första kammaren antog reser- vationen och avslog utskottets förslag. Andra kammaren biföll både utskottets förslag och reservationen. Till följd därav antog riksdagen reservationens förslag som vilande. Förslaget antogs slutligt år 1949. Det innebar alltså att möjlighet till tidsbegränsning inte in- fördes.

Frågan diskuterades på nytt inom konstitutionsutskottet år 1952 men för- föll. Utskottet avvisade år 1954 ånyo tanken på debattrestriktioner (utl. 1954:19) och avstyrkte åren 1959 och 1960 motionsyrkanden att författnings- utredningen skulle få i uppdrag att pröva frågan.

I sitt betänkande (SOU 1963: 18 s. 43) fann författningsutredningen det uppen— bart att behovet att begränsa anföran- denas längd i den nuvarande tvåkam- marriksdagen inte är särskilt påtagligt. Man kunde enligt utredningens mening dock inte bortse från att behov av tids- begränsningsregler skulle göra sig gäl- lande med annan styrka i en enkam— marriksdag med betydligt fler ledamö- ter än i den nuvarande andra kamma- ren. Utredningen föreslog emellertid inte några regler om begränsning av anförandenas längd. Å andra sidan för- ordade utredningen att riksdagen med uppmärksamhet följde utvecklingen på området. Om tidsbegränsningsregler skulle visa sig nödvändiga borde för- slag till sådana regler utarbetas inom riksdagen. Vid remissbehandlingen av utredningens betänkande var det endast en länsstyrelse som yttrade sig i fråga om debattrestriktioner. Länsstyrelsen

ansåg att det var en förutsättning för att riksdagsarbetet skulle kunna bedri— vas ändamålsenligt att vissa begräns- ningar av kammarledamöternas yttran- derätt infördes (SOU 1965: 37 s. 12).

Även 1964 års expertgrupp ansåg att någon form av debattrestriktioner bor- de införas i en enkammarriksdag med 350 ledamöter. Gruppen påtalade den tidsnöd som nu kan råda vid behand- lingen av ärenden med placering långt ned på töredragningslistan. Om debatt- restriktioner inte infördes kunde det inte undvikas att en ledamots möjlig- heter att yttra sig i många fall reellt om också inte formellt blev beroende av vid vilket sammanträde ett ärende kom upp till behandling, ärendets plats på föredragningslistan eller talarens plats på talarlistan. Tidsbegränsningsregler var enligt gruppens mening ägnade att minska de risker för konfliktsituationer som är förenade med ett system där talmannen har att angelägenhetsgradera förekommande ärenden eller avgöra turordningen mellan talarna. Något ut- format förslag till' debattrestriktioner lade gruppen inte fram.

I motion till 1965 års riksdag (1965: II:2) yrkades att riksdagen måtte in- föra tidsbegränsning av anförandena i kamrarna. I utlåtande över motionen (utl. 1965: 14) ansåg konstitutionsut- skottet att tillräckliga skäl inte förelåg att införa tidsbegränsningsregler. Som författningsutredningen hade anfört borde frågan emellertid följas med upp- märksamhet, särskilt med hänsyn till möjligheten att nytt kammarsystem an- togs. Efter avstyrkande av utskottet av- slog riksdagen motionen.

Beträffande debatterna i samband med besvarande av enkla frågor före- ligger en överenskommelse inom riks- dagen som går tillbaka på ett uttalande av konstitutionsutskottet år 1954 (bet. 1954:19). Överenskommelsen innebär

Maximitid i minuter för Tidsbesparing itimmar . Vårsessionen Höstsessionen stäärådusanliådggzti— övriga ledamöter 3 PP lägst högst lägst högst 40 20 1,5 3,5 1,5 2 40 15 4 5,5 2 3 30 20 2 4,5 2 2,5 30 15 4 6,5 3 4 30 10 8 10 4,5 6,5

att talarna frivilligt ålägger sig tidsbe- gränsning så att inget yttrande pågår mer än högst två eller tre minuter.

I motion till 1967 års riksdag (II: 475) yrkades att i riksdagsstadgan skulle tas in en bestämmelse om tiden för anfö- rande i samband med besvarande av enkla frågor. Konstitutionsutskottet (utl. 1967: 20) ansåg i likhet med motionären att den frivilliga överenskommelsen om tidsbegränsning borde göras bekant ge- nom en formell föreskrift. Utskottet för- ordade att i ett tillägg till 20 5 4 mom. ordningsstadgorna skulle föreskrivas att svar på enkla frågor och anföran- den i anledning därav inte bör över- skrida tre minuter. I nya motioner i ämnet (1: 707 och 11:882) hemställdes att riksdagen skulle besluta den änd- ringen i ordningsstadgorna som utskot- tet hade föreslagit. Riksdagen biföll motionerna.

I det följande redovisas beredningens undersökningar av debattiderna i andra kammaren och vilken tidsvinst som skulle ha gjorts om olika former av de- battrestriktioner hade tillämpats vid debatter i andra kammaren under se— nare år.

I bilaga 4 redovisas anförandetider och antal repliker vid andra kamma— rens remissdebatter vårsessionerna 1964, 1965 och 1966. Därav framgår att endast ett tiotal anföranden per år har över- stigit 30 minuter. Ungefär tre fjärde— delar av samtliga anföranden omfattar mindre än 20 minuter.

Bilagorna 5 och 6 visar hur debatt- restriktioner med olika tidsbegräns- ningar skulle ha påverkat remissdebat- ternas längd i andra kammaren vid vår- sessionerna -1964—1966 samt höstses- sionerna 1965 och 1966. Resultatet sam- manfattas i ovanstående tabell.

Det första alternativet, högst 40 mi- nuter för statsråd samt parti- och gruppledare och 20 minuter för övriga ledamöter, motsvarar den frivilliga över- enskommelse om tidsbegränsning av an- förandena som träffades i riksdagen in- för 1964 års remissdebatt och som har gällt därefter.

Vidare har företagits en i bilaga 7 redovisad undersökning om verkning- arna på andra kammarens beslutsdebat- ter vid 1966 års vårsession av begräns- ning av anförandenas längd till resp. 40, 30, 20, 15 och 10 minuter. Samman- ställningen ger vid handen att mer på- taglig tidsvinst skulle ha gjorts endast med den lägsta av de angivna maximi- tiderna, 10 minuter.

I fråga omvinterpellationsdebatterna har för vårsessionen 1966 gjorts en un- dersökning om verkningarna av tids- begränsning av anförandenas längd i andra kammaren till resp. 40, 30, 20, 15 och 10 minuter (bilaga 8). För dessa debatter skulle enligt vad undersök— ningen visar generella tidsbegränsnings- regler inte ha fått nämnvärd effekt ens om tiominutersgränsen hade tillgripits.

Av bilagorna 9—12, som ger detalj— redovisning av anförandena vid andra

kammarens frågestunder under vår- och höstsessionerna 1966, framgår att den tidigare nämnda frivilliga överenskom- melsen om tidsbegränsning av anföran- dena inte respekteras. Under året har tidsgränsen på tre minuter överskridits i inte mindre än ett hundratal anföran- den. Närmare en tredjedel av anföran- dena pågick mer än två minuter.

Beredningens överväganden och förslag Utskottsväsendet

Utskotten och deras uppgifter. Som grundlagberedningen har framhållit in- ledningsvis nödvändiggör den partiella författningsreformen inte i och för sig att de grundprinciper överges som den nuvarande utskottsorganisationen byg- ger på. Snarare framstår det som en fördel om viss kontinuitet i organisa- tion och arbetsformer bevaras åtmin- stone under tiden närmast efter kam- marreformens genomförande. På några punkter anser beredningen det emeller- tid vara påkallat att redan nu överväga ändringar.

Riksdagens budgetberedning har se- dan länge varit utsatt för kritik. Kri- tiken har riktat sig framför allt mot att riksdagen har saknat ett samordnande och sammanhållande organ för budget— frågor. Splittringen av budgetbered- ningen på flera utskott har ansetts med- föra svårigheter att få enhetlig avväg— ning och prövning av utgifterna och inkomsterna. För att komma till rätta med dessa olägenheter infördes år 1933 nuvarande regler om samråd mellan de budgetberedande utskotten. Samtidigt inrättade riksdagen de s.k. budgetde— puterade, vilkas uppgift är bl. a. att verka för enhetlighet i riksdagens bud- getarbete. Författningsutredningen gick vidare på denna linje genom sitt förslag att ersätta nuvarande budgetberedande utskott med sju finansutskott och inrät-

ta en finansnämnd som bl.a. samman- hållande organ.

Frågan om den lämpligaste organisa- tionen för riksdagens budgetbehandling och budgetberedning har nära samband med den utredning på budgetområdet som författningsutredningen ansåg böra komma till stånd och som omfattas av grundlagberedningens uppdrag. Upp— draget i denna del har självfallet inte kunnat fullgöras i samband med den partiella reformen. Beredningen är där- för inte nu beredd att ta ställning till frågan hur riksdagens budgetberedning bör organiseras på längre sikt. Det har mot denna bakgrund legat närmast till hands för beredningen att överväga vilka åtgärder som för ett övergångs- skede skulle kunna vidtas för att akti- vera budgetdeputerades verksamhet.

De förhoppningar om effektivare samordning av budgetberedningen som knöts till inrättandet av budgetdeputa- tionen synes ha varit överdrivna. Något mera ingående samråd om budgetarbe- tet torde inte ha ägt rum inom deputa- tionen. Budgetdeputerade har normalt haft endast två korta sammanträden per år, ett vid vårsessionens början och ett vid dess slut. Därutöver har deputatio- nens sekreterare dels varje vårsession utarbetat en sammanställning av de ök- ningar och minskningar i regeringens budgetförslag som skulle bli följden vid bifall till väckta motioner, dels samman- ställt uppgifter om ökningar och minsk- ningar i budgetförslaget med anledning av riksdagens beslut i budgetfrågor, dels upprättat tablåer över beräknat utfall av budgeten. Sammanställningarna har tillställts riksdagens ledamöter. I skri- velse till författningsutredningen i maj 1955 har deputerade framhållit att de- putationen i sin nuvarande form inte fyller sitt ändamål att främja ökad sam- manhållning och bättre överblick över riksdagens budgetarbete. Anledningen

härtill är uppenbarligen, som deputa- tioncn också själv betonade i skrivel- sen, att deputationcn saknar auktorita- tiv och fast organisation. För att såvitt möjligt råda bot på denna brist före— slår beredningen att deputationen får en sammansättning som bättre än den nuvarande svarar mot budgetårendenas fördelning på de olika budgetutskotten. Sålunda bör var och en av statsutskot- tets avdelningar vara företrädd med en ledamot och hela utskottet alltså med fem ledamöter. Bevillningsutskottet bör med hänsyn till inkomstsidans bety- delse i sammanhanget utse tre depute- rade. Jordbruks- och bankoutskotten bör representeras genom. vartdera en ledamot. Det synes vidare finnas anled- ning att, i likhet med vad som gäller för talmanskonferensen enligt 7 % riksdags- stadgan, föreskriva att deputationen skall hålla visst minsta antal samman- träden under varje riksdag. Av största betydelse för deputationens handlings- förmåga är vidare att deputationcn för- ses med ett effektivt sekretariat. Genom den betydande förstärkning som fr. o. m. år 1967 har skett av budgetutskottens sekretariat bör det finnas möjligheter att ålägga sekreterare inom de olika budgetutskotten att. som en uppgift i tjänsten även biträda inom deputatio- nens sekretariat. Föreskrift härom bör. tas in i vederbörliga tjänsteinstruktio- ner för budgetutskottenssekreterare. I övrigt bör regleringen av budgetdeputa- tionens verksamhet liksom hittills ske i riksdagsstadgan. '

Med den utbyggnad av budgetdeputa- tionens sekretariat som beredningen förordar synes deputationcn få i stort sett samma arbetsmöjligheter som ett utskott. "Med hänsyvn'i-härtill bör depu- tationens verksamhet under tiden när- mast efter kammarreformen ge erfaren- heter av betydelse för bedömningen av den lämpliga organisationen— på-längre

sikt för att åstadkomma den samord- ning av och enhetlighet i budgetbered- ningen som har efterlysts så länge.

Fastän beredningen inte i denna ut- redningsetapp tar ställning till lämp— ligheten av författningsutredningens förslag att inrätta en lagnämnd för ytterligare behandling av Iagfrågor har beredningen inte helt velat förbigå ut- skottsorganisationen i denna del. Anta- let ärenden som ankommer på de tre lagutskotten har ökat väsentligt under senare år. Ökningen sedan år 1949, då antalet lagutskott höjdes från två till tre, har beräknats till omkring 50 %. Av den anledningen föreslog riksdagens organisationsutredning år'1965 att yt- terligare ett utskott skulle utses för be- redning av ärenden som-ankommer på lagutskott. Grundlagberedningen anslu— ter sig till denna uppfattning. Genom att inrätta ett fjärde lagutskott kan man dessutom åstadkomma en från sak- lig synpunkt mer tillfredsställande för— delning av lagärendena än f. n. Sålunda får man därigenom möjlighet-att för- dela beredningen på två utskott för huvudsakligen privaträttsliga och två utskott för främst förvaltningsrättsliga ärenden. Det nya utskottet bör lämpli- gen iförsta hand överta från första lag— utskottet frågor om kyrkolag och all- mänt förvaltningsrättsliga ämnen (po- lisväsendet Am. m.), från andra lagut- skottet frågor om arbetsrätt, undervis- ning, försvar och utlänningslagstiftning. samt från tredje lagutskottet frågor om' näringsrätt och folkbokföring. 'De .all- männa grunderna'för fördelningen av ärenden mellan lagutskotten bör fram- deles fastställas av riksdagen, medan den närmare fördelningen liksom hit- tills bör ankomma på deputerade för utskotten. ' -

Den enda ändring som beredningen föreslår ifråga om utskottsorganisatioé nen är alltså att ett fjärde lagutskott

inrättas. Därutöver anser beredningen emellertid att det finns skäl att över- väga det lämpliga i nuvarande perso- nalunion mellan utrikesutskottet och ut- rikesnämnden, Det har ifrågasatts om en så stor församling som ett utskott är ett lämpligt organ för de viktiga sam- rådsuppgifter som det här är fråga om. Enligt beredningens mening bör antalet ledamöter i nämnden minskas med hänsyn till uppdragets särskilda förtroendekaraktär. Personalunionen mellan utrikesutskottet och utrikes- nämnden bör då inte längre bestå. Be- redningen föreslår att den hävs och att utrikesnämndens ledamöter på samma sätt som utskott utses i särskilt val. Vi- dare förordar beredningen att nämnden skall bestå av endast nio ledamöter och lika många suppleanter. Frågan om ut— rikesutskottets framtida ställning och arbetsuppgifter bör prövas närmare i samband med det slutliga ställnings- tagandet till utskottsorganisationen. Det torde därvid förtjäna övervägas att till utrikesutskottet överföra ytterligare ar— betsuppgifter.

Slutligen vill beredningen i detta sam— manhang beröra ännu en fråga om ut- skottens beredande verksamhet. Enligt nuvarande bestämmelser i 635 RO kan kammare vid behandlingen av ut— skotts utlåtande i viss fråga besluta återremiss till utskottet, om frågan an- ses behöva beredas ytterligare. För så- dant beslut krävs majoritet bland de röstande. Som har framhållits i redo— görelsen för nuvarande ordning an- vänds återremiss mycket sparsamt, eftersom beslut därom i en kammare i praktiken får effekt endast om också den andra kammaren fattar samma be- slut. Detta hinder mot att få till stånd ytterligare beredning avlägsnas genom kammarreformen, Även med beaktande härav anser beredningen det emellertid önskvärt att vidga möjligheterna till

förnyad beredning. Skäl därförkan före- ligga framför allt om nya omständig- heter har tillkommit efter en frågas be- handling i utskott eller om komplet- terande utredning anses behövas på punkter som först vid riksdagens över- läggningar i frågan bedöms som vä- sentliga för avgörandet. För att man skall få garantier för fullständig utred- ning i ärendena i dylika situationer bör återremiss ske även om yrkande därom stöds endast av en minoritet. Å andra si- dan bör inte endast ett fåtal ledamöter på denna grund kunna hindra att fråga avgörs omedelbart. Grundlagberedning- en föreslår att för beslut om återremiss skall krävas att minst en tredjedel av de röstande förenar sig om yrkande därom. För att denna minoritetsrätt inte skall missbrukas förordar bered- ningen att återremiss skall kunna be- slutas endast en gång i samma fråga.

Antalet ledamöter i utskotten. Ut- skottsarbetet har väsentlig betydelse inte bara för allsidighet och grundlig- het i beredningen av de ärenden som riksdagen skall avgöra utan också för riksdagsledamöternas möjligheter att aktivt ta del i riksdagsarbetet. Sist— nämnda synpunkt måste särskilt under- strykas mot bakgrund av att möjlighe- terna att delta i riksdagens debatter måste förutsättas bli mer begränsade i en enkammarriksdag med 350 leda— möter än f.n. Om utskotten görs mycket små, skulle detta kunna leda till att vissa ledamöter får mindre möjligheter till aktivitet både i riksdagen och i ut— skotten. Dessa omständigheter talar för ökning av antalet ledamöter i utskotten. Å andra sidan är det angeläget att ut— skotten inte får fler ledamöter än att de kan arbeta i smidiga och effektiva former.

Redan i fråga om den nuvarande ut- skottsorganisationen har man vänt sig

mot den otillräckliga utskottssysselsätt— ning som bereds riksdagens ledamöter främst i andra kammaren, som för 233 ledamöter förfogar över endast 97 ordi- narie utskottsplatser. Kritik har också riktats mot det skiftande ledamotsanta- let i utskotten och deras avdelningar. Medan t.ex. jordbruksutskottets 20 le- damöter bereder jordbrukshuvudtiteln, handhar statsutskottets fem avdelningar med 6 ledamöter var den sakliga bered- ningen av övriga huvudtitlar.

Den nuvarande relationen mellan an— talet ledamöter och antalet ordinarie ut- skottsplatser i första kammaren mot- svarar i en enkammarriksdag med 350 ledamöter 208 ordinarie platser. Härvid har utrikesutskottet med hänsyn till dess ringa arbetsbelastning inte räknats med. Vid bedömningen av möjligheter- na att öka antalet ordinarie utskotts- platser ytterligare måste hänsyn också tas bl. a. till behovet av suppleanter. Visserligen kan den fastare ordning och planering i fråga om utskottens sammanträden som beredningen föror- dar i det följande antas minska behovet av suppleanter. Det synes emellertid tveksamt, om man omedelbart i sam- band med kammarreformen bör kraftigt minska antalet ledamöter som står till förfogande som suppleanter. En kom- mande genomgripande översyn av hela utskottsväsendet bör också tas med i bilden. Vid avvägning av dessa olika synpunkter har beredningen stannat för att i den nu aktuella etappen förorda en lösning som innebär att ett något större antal ordinarie utskottsplatser tillskapas än som motsvarar nuvarande förhållanden i första kammaren.

Enligt beredningens mening bör de utskott som inte brukar arbeta på av- delningar ha lika stort antal ledamöter. Skäl att behålla större antal ledamöter i jordbruks- och allmänna berednings- utskotten än i övriga ifrågavarande ut-

13! skott, nämligen utrikes-, banko- och lag- utskotten, föreligger inte. För att såvitt möjligt undvika lottning i utskotten an- ser beredningen att de bör ha udda an— tal ledamöter. Med beaktande av dessa synpunkter föreslår beredningen att vart och ett av de nu nämnda utskotten skall ha 17 ledamöter.

Vid bedömningen av det lämpliga an- talet ordinarie ledamöter i övriga ut- skott förordar beredningen, för att inte öka ledamotsantalet i dessa utskott allt- för kraftigt, att utskottsavdelning t. v. skall bestå av nio ledamöter. Med den- na utgångspunkt kommer konstitutions- utskottet, som arbetar på tre avdelé ningar, att få 27 ledamöter. Bevillnings- utskottet bör, fastän det f. 11. har endast två avdelningar, få samma antal leda- möter. Statsutskottet slutligen, som för— utsätts även framdeles arbeta på fem avdelningar, får 45 ledamöter. Detta antal kan synas högt. Med hänsyn till att realbehandlingen av statsutskottets ärenden är förlagd till avdelningarna anser beredningen emellertid att anta- let kan godtas t. v. *

Beredningens förslag innebär att 218 ordinarie utskottsplatser, utrikesutskot— tet oräknat, kommer att stå till förfogan- de efter kammarreformen. Frånräknas talmannen, statsråd m. fl. som står utan- för utskottsarbetet, kommer omkring 110 ledamöter att kunna engageras i ut- skottsarbetet endast som suppleanter. ] anslutning härtill må dock nämnas att ytterligare aktivitetsmöjligheter för dessa ledamöter kan öppnas genom ändå rade regler och praxis i fråga om riks- dagens revisorer. Den framtida utform— ningen av riksdagsrevisionen och dess verksamhet har behandlats av en inom riksdagen tillsatt utredning. Utred- ningen har i mars 1967 avgett ett be— tänkande med förslag till effektivering av riksdagsrevisorernas verksamhet. Riksdagen kommer att under år 1967 ta

ställning till-utredningens förslag. I detta- läge finner sig beredningen inte böra. ta upp riksdagsrevisionen till när- mare behandling.

Beredningen vill slutligen i detta sammanhang också erinra om att riks- dagen utser delegater bl.a. i Nordiska rådet och Europarådet.

jLedm'ngen av riksdagsarbetet

För att den föreslagna enkammarriks- dagen skall bli i stånd att fullgöra sina uppgifter är det nödvändigt att dess ar- bete planläggs omsorgsfullt-och leds ef- fektivt. Ansvaret för dessa uppgifter inom den nuvarande riksdagen vilar på talmännen och talmanskonferensen. I tidigare sammanhang har talmanskon- ferensens möjligheter att fylla sina pla- neringsfunktioner satts i fråga. Under intryck härav lade ..författningsutred- ningen fram sitt förslagvatt konferensen skulle upplösas och ersättas med infor- :mellt samråd mellan. talmannen samt avice talmän, utskottsordförande, parti- gruppernas ledarem. fl. Under senare år har talmanskonferensens verksamhet Aemellertid aktiverats och konferensen har visat sig väl kunna fylla sina *upp- gifter som. planeringsorgan. Det finns där-förenligt beredningens mening inte anledning att i samband med kammar- reformen, som redan i och för sig ska- par planeringsproblem, ändra de sam- rådsformer i planeringsfrågorna som har utvecklats inom talmanskonferen- sen. Beredningen förordar därför i lik- ha med 1964 års expertgrupp att tal— manskonferensen behålls.

Planering av riksdagsarbetet

Som nyss har sagts kräver det stora antalet ledamöter i enkammarriksdagen omsorgsfull planering av riksdagsarbetet för att riksdagen skall kunna fullgöra sina uppgifter. I det följande anlägger beredningen en rad- synpunkter på både

planeringen »_i stort över riksdagsåret och detaljplaneringen. Den första frå- gan som möter i detta sammanhang är emellertid vilken tidsram för riksdags- året som planeringen skall inriktas på.

Det ligger i och för sig nära till hands att förutsätta att riksdagens sessioner måste förlängas till följd av enkammar- riksdagens storlek. Frågan om förläng- ning av sessionstiderna har varit aktu- ell redan i nuvarande kammarsystem. Självfallet skulle riksdagens arbete un- derlättas om längre tid ställdes till för- fogande. Flera skäl talar dock mot en sådan utveckling. Det viktigaste är en- ligt beredningens mening hänsynen till rekryteringen av riksdagsledamöter. Hittills har det i viss utsträckning varit möjligt att förena uppdrag som riks- dagsledamot med anställning i allmän eller enskild tjänst eller annan verksam- het. Det är värdefullt om möjligheterna härtill kan bevaras. På grund härav kan beredningen inte förorda generell för- längning av sessionstiderna. Arbetspla- neringen för riksdagen skall syfta till att arbetet skall hinnas med inom ramen för nuvarande sessionstider. De förslag som beredningen lägger fram i det föl- jande skall bedömas mot denna bak- grund.

Trots den "ingående bedömning som beredningen, stödd på omfattande er- farenheter av arbetet inom den nuva- rande riksdagen, har gjort av enkam- marriksdagens arbetsduglighet anser sig beredningen inte kunna bortse från de osäkerhetsmoment som varje förhands- bedömning inrymmer. Det synes vansk- ligt att inte lämna någon möjlighet öppen att förlänga sessionerna för den händelse det visar sig att riksdagsarbe- tet trots omsorgsfull planering och ef— fektiv ledning inte hinner slutföras inom nuvarande sessionstider. Bered- ningen föreslår därför att riksdagen får begränsad möjlighet att förlänga vår-

sessionen till 'den 15 juni, även om handläggning av ärenden uppskjuts' till höstsessionen. Denna förlängningsmöj- lighet är emellertid avsedd att utnyttjas endast i utpräglade undantagsfall. Vida- re förordar beredningen att höstsessio- nen skall kunna börja något tidigare i oktober än f. n. Lämpligheten och be- hovet att behålla förlängningsmöjlig— heterna bör omprövas i samband med den totala författningsreformen, då man torde ha fått erfarenhet av enkammar- riksdagens arbete.

Av det anförda framgår att plane- ringen i stort av riksdagsarbetet skall syfta till att arbetet skall hinnas med inom nuvarande sessionstider. Det är härvid väsentligt att hela den tid som session pågår kan användas effektivt så att förutsättningar skapas att undgå den anhopning av ärenden vid sessio- nernas slut som har varit ett problem sedan länge. Härför krävs i första hand att planeringen av riksdagens arbete sker i nära kontakt med regeringen, eftersom regeringens propositioner ut— gör den huvudsakliga delen av riks- dagens arbetsmaterial. Riksdagens pla- neringsarbete blir i själva verket me- ningsfullt först om samplanering sker mellan riksdag och regering och om de gemensamma planerna sedan också följs. Det är vidare angeläget att nog- granna planer upprättas för utskottens arbete och behandlingen av utskottens utlåtanden i riksdagen samt att plane- ringen följs upp och jämkas efter hand. Vidare bör frågor om uppskov med be- handlingen av ärenden till höstsessio- nen uppmärksammas på ett tidigt sta- dium under vårsessionen. Den arbets- planering som har ägt rum inom riks— dagen under de senaste åren har i stort sett följt här angivna linjer. Plane- ringen har gett gott resultat. Sålunda sjönk andra kammarens plenitid i maj månad från i genomsnitt 45 % av kam-

marens ftotala plenitid under vårses-t sionerna åren 1952—1965 till 27 % år 1966. Beredningen förordar därför att planeringen i stort av riksdagsarbetet sker efter de linjer som sålunda har dragits upp.- ' * ' ' ' Början av riksdagens höstsessioner ut- nyttjas inte på tillfredsställande sätt f. n. Anledningen härtill är att riksdagen inte tillhandahålls arbetsmaterial från utskotten under höstsessionernas inled- ningsskeden. Visserligen arbetar utskot- tens kanslier numera under uppehållet mellan sessionerna med att förbereda ärenden som skall behandlas under höst-' sessionen. Utskotten sammanträder emellertid inte mellan sessionerna. Hin- der härför föreligger dock inte. Enligt beredningens mening blir det efter kam-' marreformen nödvändigt att utskotten utnyttjar denna tid för sammanträden, så att utskottsutlåtanden åtminstone i uppskjutna "ärenden kan föreligga i nära anslutning till höstsessionens början; Härigenom torde man kunna vinna en inte föraktlig ökning av riksdagens ar— betseffektivitet under början av sesä sionen. ' Ett hinder för att utskottsutlåtanden skall kunna föreligga redan vid höst- sessionens början utgör gällande be- stämmelse i 55 & RO att motioner i upp-' skjutna ärenden får väckas de två första dagarna under höstsessionen. Denna bestämmelse är naturlig i fråga om upp- skjutna ärenden som har inkommit till riksdagen så nära vårsessionens slut att den vanliga motionstiden inte har hun- nit gå ut. I fråga om uppskjutna ären-. den som har väckts tidigare under vår- sessionen föreligger emellertid enligt beredningens mening inte skäl till ytter- ligare motionstid vid höstsessionen. Una—' der alla förhållanden är de vinster som. kan göras beträffande riksdagsarbetets" effektivitet under höstsessionens inled= ningsskede så väsentliga att de väger

tyngre än värdet av den extra motions- tiden i sistnämnda ärenden. På grund härav föreslår beredningen att motions- tid under höstsessionen i uppskjutna ärenden skall föreligga endast i fråga om ärenden som har inkommit till riks— dagen under vårsessionens slutskede. Beredningen har förut framhållit betydelsen av att riksdagsarbetet pla- neras så, att nuvarande möjligheter till allsidig rekrytering av riksdagsledamö— ter inte försämras. Dessa synpunkter bör beaktas också vid detaljplaneringen av riksdagsarbetet. Riksdagens arbets- vecka under sessionerna omfattar f.n. tisdag—fredag. Genom att tiden lör- dag—måndag hålls fri från riksdags- arbete ges visst utrymme för ledamöter- na att även under sessionerna hålla kon- takt med sin hemort och sin yrkesverk- samhet. Vidare får de ledamöter som har kommunala uppdrag möjlighet att fullgöra uppdragen, eftersom samman- trädena i kommunala organ ofta för- läggs till måndagar. Utsträckning av arbetsveckan skulle begränsa dessa möj- ligheter till kontakter med det dagliga livet och det kommunala arbetet, en begränsning som från flera synpunkter skulle vara till men för riksdagens ar- bete. Beredningen förordar därför att riksdagens arbetsvecka skall ha samma omfattning som f.n. Detta förutsätter emellertid enligt beredningens uppfatt- ning att arbetsveckan utnyttjas mer rationellt än nu. Man bör räkna med att enkammarriksdagen måste hålla två eller under vissa tider tre arbetsplena per vecka. Vidare bör under två dagar i veckan relativt lång tid reserveras för interpellationer och enkla frågor. Ut— skottens arbete måste också inordnas i veckoschemat. Beredningen föreslår föl— jande normalschema för riksdagens ar- betsvecka. Tisdag 10.00—15.00. Utskottssamman- anträden.

15.00— Besvarande av enkla frågor och interpellationer. Bordläggning. Därefter: Disponibel tid för parti- gruppsammanträden. Onsdag 10.00. Arbetsplenum. Vid behov fortsättning på kvällen. Torsdag 9.00—15.00. Utskottssamman- träden. 15.00— Besvarande av enkla frågor och interpellationer. Vid behov ar- betsplenum. Fredag 9.00—11.00. Utskottssammanträ- den. 11.00—ca 16.00. Arbetsplenum.

Riksdagsdebatterna

Den föredragningslista som enligt nu- varande regler i riksdagsstadgan skall upprättas över alla ärenden som vilar på riksdagens bord skall uppta ären- dena i viss bestämd ordning. Den före- skrivna ordningen är enligt beredning- ens mening i stort sett ändamålsenlig. Av arbetstekniska skäl kan det dock ibland finnas anledning att avvika från denna ordning för ärendenas behand- ling. F.n. ankommer det på kammare att besluta om sådan avvikelse. Det sker på förslag av talmannen, vars förslag alltid brukar bifallas. Efter kammarre- formen torde avvikelse från den före- skrivna ordningen mellan ärendena be- höva göras oftare än hittills som ett av flera medel att leda riksdagsarbetet. Rät- ten att besluta om avvikelser bör med hänsyn till det anförda tilläggas talman- nen, som ytterst bär ansvaret för arbets- ledningen. Bestämmelse härom bör in- föras i riksdagsstadgan.

Talarordningen i riksdagsdebatterna har väsentlig betydelse för att åstad- komma rationella debatter. Från denna synpunkt kan gällande huvudregel att envar yttrar sig i den ordning han har anmält sig knappast anses tillfredsstäl- lande. Regeln fyller å andra sidan en

betydelsefull funktion som garanti för rätten för ledamöterna att utan åtskill- nad få ordet under debatterna. Den av- vägning mellan dessa synpunkter som synes bli ofrånkomlig genom kammar- reformen erbjuder svårigheter. Redan nu har man i viss utsträckning i praxis gått ifrån huvudregeln. Sålunda upp- rättas talarlistorna i fråga om förhands- anmälda talare ibland utan hänsyn till den ordning i vilken talarna har an- mält sig. Vid remissdebatter och lik- nande överläggningar förs parti— och gruppledare upp främst på talarlistan. Vidare iakttas att fördelningen av talare mellan partierna blir så rättvis som möj- ligt och att talare som avser att behand- la samma ämnesområden såvitt möjligt får ordet i anslutning till varandra. I beslutsdebatter lämnas företräde åt ta- lesmännen för utskottsmajoritet och re- servanter, i vissa fall också åt motionä- rer. Den praxis som sålunda har utbil- dat sig har enligt beredningens bedöm- ning varit till fördel för debatterna. I den nya enkammarriksdagen blir det än mer angeläget än f.n. att utnyttja den möjlighet att ämnesgruppera talar- na som en sådan ordning ger. Bered- ningen föreslår därför att denna praxis, enligt vilken det ligger i talmannens hand att bestämma ordningen mellan förhandsanmälda talare, lagfästs i 525 HD och får generell giltighet. I fråga om talare som anmäler sig under överlägg- ningen bör däremot alltjämt gälla att envar yttrar sig i den ordning som han har anmält sig och blir uppropad. Den: nuvarande regeln om rätt för le— damot att utan hinder av talarordning- en få ordet för replik har enligt be- redningens uppfattning fungerat väl och bidragit till att stimulera debatter- na i kamrarna. Beredningen finner där- för inte anledning att föreslå ändring av denna regel. Inte heller anser bered- ningen att man f. n. bör ändra gällande

bestämmelser i ordningsstadgorna, att replik inte får överskrida tre minuter eller efter talmannens medgivande sex minuter. Replikrättens omfattning och utformning får emellertid ökad betydel- se i enkammarriksdagen, varför reg— lerna därom bör omprövas sedan prak— tisk erfarenhet har vunnits av debatter- na efter kammarreformen. Eftersom reg- lerna bör återfinnas i riksdagsstadgan kan de sedermera ändras utan större omgång.

En särskild fråga i anslutning till talarordningen gäller statsråds rätt att få ordet vid riksdagens överläggningar. Statsråd har f. n. rätt att få ordet prak- tiskt taget när som helst under en riks- dagsdebatt. Den förmånsställning i för- hållande till övriga talare i riksdagen som denna rätt innebär har kritiserats. Förslag har vid flera tillfällen väckts om utjämning av skillnaden mellan statsråds och övriga talares rätt. Å ena sidan har yrkats att statsråd skall un- derkastas samma regler som övriga talare. Å andra sidan har hävdats att också andra avvikelser från den gene- rella talarordningen bör medges, bl. a. i fråga om gruppledare eller annan tales- man för riksdagsgrupp.

Statsråds rätt att ta till orda i riks- dagsdebatter närhelst andra talares in- lägg påkallar det anser beredningen vara en viktig förutsättning för me- ningsutbytet mellan regering och oppo- sition. I en enkammarriksdag, där stats- råden får bättre möjligheter än nu att delta i överläggningarna, kan emellertid denna rätt, om den utnyttjas ofta, leda till en så stark försämring av opposi- tionens arbetsvillkor att det blir ofrån- komligt att på något sätt åstadkomma en utjämning. En möjlighet härtill är att införa skyldighet för statsråd som avser att hålla längre anförande att anmäla sig på talarlistan på samma sätt som annan talare, medan statsråd skulle ha

ovillkorlig rätt att få ordet för kortare debattinlägg »oavsett turordningen på talarlistan. Också denna fråga synes emellertid lämpligen böra övervägas närmare sedan erfarenhet har vunnits av debatterna i enkammarriksdagen.

Tanken att ge gruppledare eller an- nan talesman för riksdagsgrupp'samma företräde i debatterna som statsråd är enligt beredningens mening inte genom- förbar i en enkammarriksdag med stort ledamotsantal. En sådan ordning skulle med all sannolikhet leda till splittring av debatterna och begränsa möjligheter- na för det stora flertalet riksdagsleda- möter att komma till tals i riksdagen. Beredningen kan därför inte ansluta sig till de förslag som har förts fram i detta avseende. I detta sammanhang vill beredningen dock erinra om de möjligheter som replikrätten ger att be- möta inlägg av andra talare.

Förslag att införa debattrestriktioner i den svenska riksdagen har som fram- går av redogörelsen i det föregående förts fram vid skilda tillfällen men hit- tills avvisats, om man bortser från tids- begränsning av repliker. Grunden här- för har främst varit omsorgen om det fria ordet eller, som det uttrycktes i prop. 1948z244, den synnerliga ange- lägenheten av att yttrandefriheten i riksdagen inte i oträngt mål heskärs. Det har också sagts att den rådande ord- ningen inte innebär mer väsentliga olä- genheter. 1947 års utredning om riks- dagens arbetsformer framhöll sålunda att det inte förelåg större behov av in- gripande debattrestriktioner i» den svenska riksdagen, där anföranden i obstruktionssyfte praktiskt taget aldrig förekom och yttrandena i regel inte var särskilt långa. Man har också ifrågasatt om tidsbegränsning skulle ge någon nämnvärd effekt.

Behovet av debattrestriktioner synes

inte..vara särskilt framträdande i'nu- varande. tvåkammarsystem. I en enkam- marriksdag med 350 ledamöter kan frå— gan emellertid komma i ett annat läge. Obegränsad yttranderätt i en sådan för- samling kan, som 1964 års expertgrupp har påpekat, leda till att ledamots rätt att yttra sig reellt om inte formellt blir beroende av vid vilket sammanträde ett ärende kommer upp till behandling, ärendets plats. på föredragningslistan eller talarens plats på talarlistan.

Vad nu sagts innebär inte att bered- ningen utgår från att kammarreformen nödvändiggör generella begränsningar av yttranderätten i riksdagen. Det främsta medlet att hålla plenitiden inom rimliga gränser bör inte vara debatt— restriktioner utan effektivare planering av riksdagsarbetet och rationellt utnytt- jande av sammanträdestiden. Som fram- går av de beräkningar beredningen har redovisat (bilaga 5—8) om effekten av olika tidsbegränsningar av anförande— nas längd står f.ö. inte mycket att vin- na genom tidsbegränsning av anföran- dena, såvida man inte tar till mycket långtgående begränsningar. Antalet ta- lare har större betydelse för debattiden. Att hålla debattiden nere genom be- gränsning av antalet talare anser bered- ningen emellertid helt uteslutet.

Beredningens undersökningar om de- battiderna visar att det endast i fråga om en debattform, nämligen frågedebat- terna, finns starka skäl som talar för tidsbegränsning. Frågeinstitutet är av- sett för korta replikskiften i begränsade ämnen. Om institutets syfte inte skall förfelas måste anförandetiderna in- skränkas. Den frivilliga överenskom- melse om tidsbegränsning som har gällt hittills har respekterats i ringa grad. Beredningen föreslår därför att 52 & RO ändras så att riksdagen får befogenhet att generellt inskränka tiden för anfö— rande i samband med besvarandet av

enkla frågor. Närmare regler om tids— begränsning har sin plats i riksdags- stadgan. Enligt beredningens mening bör anförande i samband med besvaran- det av enkla frågor inte få överskrida tre minuter.

Det kan emellertid efter kammarre- formen visa sig nödvändigt att tids- begränsa även andra debatter. Hur om- fattande sådana begränsningar kan be- höva vara är svårt att bedöma på för- hand. Behovet bör bedömas på grund- val av erfarenheterna av riksdagsdebat— terna. I första hand bör begränsningar bygga på frivilliga överenskommelser mellan partigrupperna i riksdagen. Att helt lita till frivilliga överenskommelser i ämnet finner beredningen emellertid inte erbjuda tillräckliga garantier för riksdagens arbetsduglighet. Beredning- en förordar därför som en säkerhetsåt- gärd att tidsbegränsning av anförande- na skall kunna beslutas i särskilda fall. En regel av denna innebörd föreslogs av 1947 års utredning angående riks- dagens arbetsformer. Enligt utredning- ens förslag skulle riksdagen på förslag av talmannen kunna genom särskilt be- slut begränsa anförandetiden i viss frå- ga. Beredningen föreslår också för sin del att möjlighet öppnas att begränsa tiden för anförande i viss fråga när det på grund av antalet anmälda talare eller den tid debatten redan har tagit står klart att behov av tidsbegränsning verk- ligen föreligger. Beslut om tidsbegräns-

ning skall avse varje inlägg i frågan, även anförande av talare som har an— mält sig före beslutet. Begränsningen bör gälla lika för alla talare. Undantag för någon kategori av talare, t. ex. stats- råd. bör alltså inte komma i fråga. Den föreslagna begränsningsmöjligheten bör komma till uttryck i 52 & RO.

I detta sammanhang har beredningen också övervägt frågan om remissdebat- ternas utformning. Det har varit ett ofta framfört önskemål att vårsessionens re- missdebatt delas i en finansdebatt och en allmän politisk debatt (se SOU 1963:18 s. 89). För att en sådan upp- delning skall vara meningsfull bör det emellertid finnas underlag därför i riks- dagens budgetarbete. Det kan inte anses vara fallet f.n. och det har som förut sagts inte varit möjligt för beredningen att i denna utredningsetapp överväga att ändra gällande ordning för budgetarbe- tet. Frågan om uppdelning av remiss- debatten kan därför tas upp till när- mare prövning först vid det fortsatta utredningsarbetet. Ett annat önskemål i fråga om remissdebatterna har varit att anförandena i debatterna skall äm- nesgrupperas. Hittills har detta skett endast i begränsad omfattning. Möjlig- heterna till ämnesgruppering ökar ge- nom beredningens förslag att talman- nen skall kunna bestämma ordnings- följden mellan talare som på förhand har anmält att de vill delta i en debatt.

Valsystemet

Avgränsning av den partiella reformen En central fråga i alla demokratier be- träffande valen till folkreprescntationen är om folkrepresentationen skall väljas i proportionella val eller majoritetsval. Även i vårt land har denna fråga diskuterats. Den form av majoritetsval som närmast har varit aktuell som alter- nativ till proportionella val är majori- tetsval i enmansvalkretsar. Sedan länge tillämpas emellertid proportionell val- metod hos oss. Som betonas i grund- lagberedningens direktiv är den för- härskande meningen här utan tvekan att proportionellt valsätt är att föredra framför majoritetsval. Därmed är en viktig utgångspunkt given för bered- ningens arbete, och beredningen har i överensstämmelse med direktiven kun- nat begränsa sig till att undersöka hur ett proportionellt valsystem för val till enkammarriksdagen bör utformas när- mare.

I direktiven sägs bl. a. att valmetoden bör utformas så, att den inrymmer spärr mot småpartier utan att dock särskilda kvalifikationskrav ställs upp för att parti över huvud taget skall få delta i allmänt val. Vidare bör metoden säker- ställa regional representation. I båda dessa avseenden har inte bara mandat- fördelningsmetoden utan också valkrets- indelningen betydelse inom nuvarande valsystem. Även för framtiden bör man enligt direktiven utgå från att valen till riksdagen skall ske valkretsvis. Det är dock ett önskemål att valkretsarna blir

mer likformiga med hänsyn till folk- mängden än f. n. Förutsättningarna för att i dagens läge ändra valkretsindel- ningen är emellertid komplicerade. Vad som främst träder i förgrunden är den ändrade länsindelning och indelning i landstingskommuner som kan komma att bli resultatet av länsindelningsut- redningens arbete. Dessa indelningar skall som framgår av direktiven vara grundläggande för valkretsindelningen. Beredningen har, bl. a. för att undgå de svårigheter som en ändring av val- kretsindelningen för med sig, i första hand siktat på att konstruera ett val- system som i fråga om valmetodens effekt är oberoende av valkretsindel- ningen. Även på längre sikt anser bered- ningen det värdefullt om valkretsarnas utformning i möjligaste mån kommer att sakna betydelse för valresultatet.

Det ingår inte i grundlagberedning- ens uppdrag att undersöka den lämpli- gaste valmetoden vid kommunalval. En väsentlig fråga, särskilt med hänsyn till beredningens förslag att riksdagsval och kommunalval skall hållas samtidigt, är emellertid att själva röstningsför- farandet i valen blir likadant, så att röstningen skapar så få problem som möjligt för väljarna. Denna fråga utreds som sagts inledningsvis av 1965 års valtekniska utredning. Beredningen har under sitt arbete hållit nära kontakt med denna utredning.

Enligt beredningens uppfattning bör en fullständig överarbetning av vallag-

stiftningen ske med anledning av det reformerade kammar- och valsystemet. Överarbetningen bör emellertid anstå till den totala författningsrevisionen. Den valtekniska utredningen och be- redningen har därför i samråd stannat för att göra de ändringar i vallagstift- ningen, som blir nödvändiga på grund av den partiella författningsreformen, inom ramen för gällande vallagar. I samband med den fullständiga överar- betningen av vallagstiftningen blir det tillfälle att överväga bl. a. vilka åtgärder som skulle kunna vidtas för att förstär- ka personmomentet i valen.

Nuvarande ordning Inledning Bestämmelser om val till riksdagen finns i R0 och lagen den 26 november 1920 (nr 796) om val till riksdagen (ValL). ValL:s bestämmelser har emellertid se- dan år 1952 i vissa hänseenden varit provisoriskt satta ur kraft genom sär- skild lagstiftning. Sålunda infördes ge- nom Iagen den 30 maj 1952 (nr 267) med vissa bestämmelser om val till riks— dagens andra kammare för perioden 1953—1956 nya regler i fråga om val— karteller och mandatfördelningsmetod. Dessa provisoriska regler har sedan getts fortsatt tillämpning, senast genom lagen den 13 mars 1964 (nr 58) med vissa bestämmelser om val till riks- dagens andra kammare för perioden 1965—1968. Motsvarande provisoriska regler har tillämpats även vid kommu- nalval (se kommunala vallagen den 6 juni 1930, nr 253, och lagen den 15 april 1966, nr 92, med vissa bestämmelser om kommunalval för perioden 1967-_— 1970 m. m.). I det följande redovisas bestämmelserna i ValL med de provi- soriska ändringar av dessa bestämmel- ser som följer av 1952 och 1964 års nyss nämnda lagar. .

Ledamöterna i första kammaren väljs av landstingen och stadsfullmäktige i de städer som inte ingår i landstings- kommun. Landstingsvalen och vissa stadsfullmäktigval blir alltså indirekt avgörande för första kammarens sam- mansättning.

För val till första kammaren är lan- det indelat i 19 valkretsar. Indelningen regleras i 6 5 2 mom. R0 och 1 5 ValL. Stockholms stad och Göteborgs stad utgör var för sig en valkrets. Malmö stad, som inte heller ingår i landstings— kommun, tillhör samma valkrets som Malmöhus län. I övrigt följer valkrets- indelningen länsindelningen. I vissa fall är två län sammanförda till en valkrets. De 19 valkretsarna delas in i åtta grup- per, vilka anges i 2 5 ValL. I varje grupp ingår två eller tre valkretsar. I oktober månad varje år förrättas förstakammar- val inom en av grupperna (7 5 RO). Kammaren förnyas således successivt under en åttaårsperiod med ungefär lla varje år.

Första kammaren skall enligt huvud- regeln ha 150 ledamöter. Mandaten för- delas på valkretsarna efter deras be- folkningstal så att i varje valkrets väljs så många ledamöter som motsvarar det antal gånger valkretsens befolkningstal är jämnt delbart med 1/150 av rikets folk- mängd. Blir alla mandaten inte för- delade enligt denna regel, tillfaller åter- stående mandat i tur och ordning de valkretsar, vilkas befolkningstal mest överstiger jämna etthundrafemtiondelar. Får någon valkrets vid fördelningen av mandaten mindre än fem mandat, till- delas valkretsen ändå fem mandat. Här- igenom kan antalet ledamöter i kamma- ren komma att bli större än 150. F. n. har första kammaren 151 ledamöter. Enligt 6 & RO, som innehåller reglerna om hur mandaten fördelas på valkret- sarna, bestämmer Kungl. Maj:t vart

140 tionde år hur många. ledamöter som skall väljas i varje valkrets. - Valbar till första kammaren” är enligt 9 & RO endast den som har kommunal rösträtt och har uppnått 23 års ålder. Krav på bosättning inom valkretsen, s. k. bostadsband, uppställs inte. Det kan till följd härav inträffa att någon väljs till ledamot för mer än en valkrets. För sådana situationer föreskrivs i 27 % RO att det ankommer på den dubbel- valde att själv bestämma för vilken val- krets han skall anses vald. Motsvarande regler gäller om någon väljs till ledamot av båda kamrarna. Mandatfördelningen mellan partierna sker för varje valkrets för sig. Vid för- delningen, som regleras i 20 & ValL, tillämpas d'Hondts metod, även kallad heltalsmetoden. Den innebär att manda- ten tilldelas, det ena efter det andra, det parti som varje gång uppvisar det största jämförelsetalet. Så länge ett par- ti inte har tilldelats något mandat, är partiets jämförelsetal lika med dess rösttal. Därefter erhålls partiets jäm- förelsetal genom att rösttalet för varje gång delas med det antal mandat som partiet redan har erhållit ökat med ett. Genom särskilda sammanräkningar enligt 19 % ValL bestäms vilka kandida- ter som skall tillträda de mandat som tillfaller varje parti. Metoden för för- delning av mandat inom partierna, den d'Hondt-Phragménska metoden, innebär i huvudsak, att man delar upp varje partis valsedlar i grupper efter det första namnet på valsedlarna och att det första mandatet för partiet tillsätts med det första namnet i den största gruppen. Vid tillsättandet av det andra mandatet för partiet deltar de valsedlar, som har besatt det första mandatet, med sitt andra namn. Finns detta namn som första namn på valsedlarna i annan grupp, slås grupperna "samman till en grupp. Jämförelsetalet för grupp, vari

ingår valsedlar» som redan "har varit med om att besätta mandat, är rösttalet delat med det tal, som motsvarar antalet mandat som valsedlar i gruppen varit med om att besätta,- ökat med ett (d'Hondts metod). Innehåller den grupp som har besatt det första mandatet olika andra namn, upplöses gruppen och nya grupper bildas, vilka i före- kommande fall slås samman med annan grupp eller andra grupper, vilkas första namn ännu inte har besatt mandat. När jämförelsetal bestäms för grupp, vari ingår valsedlar som inte ensamma har besatt det första mandatet, tas hänsyn till hur stor andel valsedlarna har haft vid besättandet av nämnda mandat. Reglerna tillämpas på motsvarande sätt när följande mandat för partiet besätts.

Besvär över förstakammarval avgörs enligt 11 & RO av Kungl. Maj:t i rege- ringsrätten. Finner regeringsrätten att ett konstaterat fel inte har inverkat på utgången av valet, föranleder besvären enligt praxis ingen åtgärd. I motsatt fall brukar regeringsrätten antingen förord- na om nytt val eller återförvisa ärendet för ny sammanräkning. I undantagsfall verkställer regeringsrätten själv rättel- se.

An drakammarval

Ledamöterna i andra kammaren väljs för en tid av fyra år. I 18 & RO sägs att valen är omedelbara och, om två eller flera riksdagsmän skall utses, pro- portionella. Ordinarie andrakammarval förrättas enligt 17 S 1 mom. R0 och 55 5 1 mom. ValL tredje söndagen i sep- tember vart fjärde år. '

För andrakammarval är landet inde- lat i 28 valkretsar. Själva indelningen regleras inte i RO utan endast i ValL. Enligt 30 % ValL utgör var och en av städerna Stockholm och Göteborg en valkrets. Återstoden av Göteborgs och Bohus län bildar en valkrets. I Malmö-

hus län utgör städerna Malmö,; Hälsing- borg, Lund. och Landskrona ;e-n valkrets, den s. k. fyrstadskretsen, och återstoden av länet en valkrets. Älvsborgs län är delat i två valkretsar, Älvsborgs läns norra och Älvsborgs läns södra valkrets. I övrigt utgör varje län en valkrets.

Antalet mandat i andra kammaren är enligt huvudregeln 230. De fördelas på valkretsarna enligt bestämmelser i 15 5 RO. Där sägs i 1 mom. att i varje valkrets väljs efter folkmängden vid början av året näst före varje fyraårs- period en riksdagsman för varje fullt tal som motsvarar 1han av folkmängden i hela landet. I regel blir samtliga 230 mandat inte fördelade på detta sätt. De återstående mandaten tilldelas då enligt 2 mom. de valkretsar som har de största överskotten. Vid lika stora överskott bestäms företrädet genom lottning. För att undvika valkretsar med mycket få mandat ges i 3 mom. en fyllnadsregel. Den innebär att valkrets, som enligt de nu redovisade reglerna skulle få mindre än tre mandat, får sitt mandatantal höjt till detta tal och att valkrets, som skulle få minst tre men inte fem mandat, tilldelas fem mandat. Det antal riks- dagsmän som varje valkrets äger utse fastställs enligt 4 mom. av Kungl. Maj:t för varje fyraårsperiod. På grund av fyllnadsregeln har Gotlands läns val- krets f. n. tre i stället för två mandat samt Blekinge läns valkrets och Jämt- lands läns valkrets vardera fem i stället för fyra mandat. Antalet mandat i andra kammaren är alltså f. n. 233.

I 16 % RO föreskrivs att rösträtt vid andrakammarval tillkommer varje svensk medborgare som senast under nästföregående kalenderår har fyllt 20 år. Den som på grund av domstols för- klaring är eller efter uppnådd myndig— hetsålder skallförbli omyndig får dock inte utöva, rösträtt. För att få rösta krävs dessutom att vara upptagen i röstlängd

inom valkretsen, vilket innebär bl.a. krav på mantalsskrivning där. Valbar- heten regleras .i 19 åuRO. Till ledamot av andra kammaren kan väljas endast den som har uppnått 23 års ålder och har rösträtt inom valkretsen. Eftersom rösträtten som nyss har sagts grundas bl. a. på mantalsskrivning inom val- kretsen måste den som utses till leda- mot av andra kammaren i regel vara bosatt inom den valkrets där han ställer upp som kandidat (bostadsband). Bo- stadsbandet gäller dock endast vid val- tillfället. Blir ledamot sedermera man— talsskriven inom annan valkrets, mister han alltså inte därigenom behörigheten att vara ledamot av kammaren.

Valsystemet för andrakammarval byg- ger på principen att väljare har rätt att rösta på vem han vill. Officiell kan- didatur förekommer alltså inte. För att hindra att ett parti utnyttjar röster, som avges för annat parti, genom att använda detta partis beteckning före- skrivs emellertid i 54 å ValL, att parti med minst 1000 medlemmar som är röstberättigade vid andrakammarval kan få sin partibeteckning inregistre- rad. Parti med inregistrerad partibe— teckning har jämlikt 56 % ValL inför ett andrakammarval möjlighet men inte skyldighet att hos länsstyrelsen för var- je valkrets anmäla 5—15 valbara per- soner som kandidater. För att namnen på en valsedel med inregistrerad parti- beteckning skall anses giltiga måste val- sedeln som första namn uppta en av de kandidater som partiet har anmält i valkretsen. Annars tillgodoräknas val- sedeln endast det parti vars beteckning sedeln har.

Sammanräkningen av de röster som har avgetts vid andrakammarval om- besörjs valkretsvis. Själva räkningen av röster och bedömningen av vilka röster som är ogiltiga och giltiga görs preliminärt inom valdistrikten och de-

finitivt för hela valkretsen av länssty- relsen. Föreskrifter härom finns i 76—— 80 55 ValL. Mandatfördelningen mellan partierna sker även den valkretsvis hos länsstyrelsen, som också fastställer vil- ka kandidater inom varje parti som skall få de mandat som partiet har er- hållit. Andrakammarvalen är alltså lik- som förstakammarvalen slutna valkrets- val.

Mandatfördelningen inleds med att ordningen mellan varje partis kandida- ter fastställs. Bestämmelserna härom meddelas i 81 5 1—4 mom. ValL. De överensstämmer med motsvarande be- stämmelser för förstakammarval.

Vid mandatfördelningen mellan par- tierna tillämpas den s. k. uddatalsmeto- den med första delningstalet jämkat från 1 till 1,4. Metoden, som regleras i 81 $ 5 mom. ValL, innebär liksom d'Hondts metod att mandaten tilldelas, det ena efter det andra, det parti som varje gång uppvisar det största jäm- förelsetalet, men jämförelsetalen bestäms på annat sätt än enligt d'Hondts metod. Första jämförelsetalet är rösttalet, delat med 1,4. Följande jämförelsetal erhålls genom att partiets rösttal delas med det tal som motsvarar dubbla antalet man- dat, som partiet redan har fått, ökat med 1, alltså 3, 5, 7, 9 osv. Plats som parti får besätts genast med namn en- ligt den fastställda ordningen mellan partiets kandidater. Får samma person plats från två partier, anses han ha fått en halv plats från vartdera partiet. Får han plats från tre partier", anses han ha fått en tredjedels plats från varje parti osv. Har parti fått så många platser som motsvarar samtliga de namn på partiets valsedlar vilka avser själva riksdagsmannavalet, utesluts partiet från den fortsatta fördelningen. Åter- stående platser fördelas alltså mellan övriga partier utan hänsyn till det ute- slutna partiets jämförelsetal. Skulle det

inträffa att alla platser som skall besät- tas i en valkrets inte blir besatta, skall enligt 82 5 Vall. nytt val ofördröjligen förrättas i valkretsen för att besätta den eller de återstående platserna.

Avgår riksdagsledamot före utgången av den tid för vilken han har valts, ut- ses efterträdare för honom vid ny röst- sammanräkning. Enligt 87 5 ValL tas vid sammanräkningen hänsyn bara till de valsedlar som gällde för den av- gångnes namn, när han tilldelades plats i ordningen enligt 81 5 1—4 mom. Finns det på dessa valsedlar inte namn på någon, som kan inträda som ledamot i den avgångnes ställe, eller kan det till följd av besvär över valet inte av- göras vem som bör inträda, skall jäm- likt 89 5 ValL nytt val förrättas i val- kretsen för att besätta den lediga plat— sen.

Besvär över andrakammarval prövas liksom besvär över förstakammarval av Kungl. Maj :t i regeringsrätten. Bestäm- melserna härom i 22 5 RO stämmer i huvudsak överens med motsvarande be- stämmelser i 11 % RO för besvär över förstakammarval.

Tidigare reformförshg Författningsutredningens förslag till nytt valsystem Enligt författningsutredningens enkam- maral-ternativ (SOU 1963: 17 s. 71—80; se också SOU 1965: 54 s. 23—26) skulle 230 av riksdagens 290 ledamöter väljas i de nuvarande 28 andrakammarvalkret— sarna. Återstående 60 ledamöter skulle väljas i sex regioner, vilka skulle bildas genom sammanslagning av nyss nämn— da valkretsar. Samtliga valkretsmandat och regionmandat skulle fördelas på valkretsarna och regionerna. Varje val-- krets skulle få mandat i förhållande till1 sin andel av folkmängden i hela landet, medan varje region alltid skulle ha tio.

mandat. Den lokala representationen i riksdagen ansågs bli tryggad genom val- kretsvalen, medan regionvalen var av- sedda att underlätta majoritetsbildning- en i riksdagen och att tillgodose önske- målet om val av s.k. rikskandidater. Valkretsval och regionval skulle hållas samtidigt vart fjärde år.

Utredningens förslag bygger på prin- cipen om officiell kandidatur. Endast kandidater som på visst sätt anmälts i förväg kunde utses till riksdagsledamö- ter. Rätt att nominera kandidater före- slogs tillkomma endast sådant politiskt parti som erhållit officiell registrering. För registrering skulle gälla vissa vill- kor. Parti som var representerat i riks— dagen samt annan sammanslutning med politiskt syfte, som hade minst 15000 vid riksdagsval röstberättigade medlem- mar, skulle sålunda ha rätt att få regi- strering i samtliga valkretsar. Samman- slutning med minst 1 500 röstberättiga- de medlemmar i viss valkrets skulle ha rätt till registrering i valkretsen. Blev parti registrerat i en valkrets skulle det ha rätt att delta inte bara i valet i val- kretsen utan också i regionvalet i den region vari valkretsen ingick.

Valtekniken skulle enligt förslaget va- ra olika vid valkretsval och regionval. Avsikten var att valkretsvalen skulle få betydligt starkare inslag av personval än nuvarande valsystem, medan region- valen skulle vara rena listval. Vid val- kretsvalen och vid regionvalen skulle därför skilda valsedlar användas. För- slaget bygger på s.k. officiella valför- beredelser. I princip skulle endast val- sedlar som gjorts upp av myndighet få användas.

För att tillgodose personvalssynpunk- ten skulle valkretsarna delas in i så många ortskretsar som motsvarade an- talet mandat i valkretsen. Inför valen skulle parti anmäla kandidater inte bara för varje valkrets utan även för varje

ortskrets. I sistnämnda hänseende skul- le anmälan innebära en rekommenda- tion i fråga om vilken kandidat partiet förordade som representant för orts- kretsen.

Valsedel vid valkretsval skulle vara uppdelad i spalter, en för varje parti, med partiets namn överst och därunder namnen på de kandidater partiet hade anmält. Av namnen skulle för varje parti namnet på den kandidat för orts- kretsen som partiet hade rekommen- derat stå först och därefter övriga namn i bokstavsordning. Eftersom ett parti förutsattes rekommendera olika kandi- dater för olika ortskretsar inom samma valkrets, skulle valsedelstyperna komma att variera i valkretsen. Vid röstningen skulle väljaren med ett kryss markera vilken kandidat han röstade på. Där- med angav han samtidigt vilket parti som skulle tillgodoräknas hans röst. Genom den föreslagna valtekniken av- sågs väljaren få möjlighet att påverka inte bara mandatfördelningen mellan partierna utan också personvalet inom det parti som han gav sin röst.

Också vid regionval skulle valsedel var—a gemensam för alla partier som del- tog i valet. Sedel skulle ha en spalt med namn på kandidater för varje parti. Väljaren skulle vid regionvalet rösta endast på parti. Kandidaterna skulle väljas in i den ordning som namnen var upptagna på valsedlarna.

Mandatfördelningen mellan partierna skulle ske inom valkretsarna resp. re- gionerna. Olika metoder för fördelning— en föreslogs för valkretsval och region- val. Vid valkretsvalen skulle uddatals— metoden med första divisorn jämkad till 1,4 tillämpas, dvs. samma metod som provisoriskt används vid nuvarande andrakammarval. Vid regionvalen skul- le däremot d'Hondts metod användas, dvs. samma metod som vid nuvarande förstakammarval. För att parti skulle få

delta i fördelningen av regionmandat krävdes emellertid att partiet dels hade erövrat valkretsmandat i någon valkrets inom regionen, dels hade fått minst 5 % av antalet röster som hade avgetts i hela riket vid regionvalet. Varken vid valkretsvalen eller regionvalen, skulle det finnas möjlighet till kartellsamver- kan mellan olika partier.

. 'Författningsutredningens betänkande innehöll inte något utarbetat förslag till vallag. ' , _

Vid remissbehandlingen av författ- ningsutredningens förslag uttalade sig det stora flertalet instanser, som tog upp frågan om majoritetsval eller pro- portionella val, för det proportionella valsystemets princip.

I flera remissyttranden påtalades svå- righeterna att i avsaknad av utarbetat förslag till vallag bedöma författnings- utredningens förslag till valsystem. Bland remissinstanser som närmare be- handlade det föreslagna valsystemet var inställningen tämligen genomgående kritisk. I fråga om avvägning mellan proportionalitetskravet och intresset att främja en handlingskraftig demo- krati hade kritiken emellertid delvis motsatta utgångspunkter. I några ytt- randen godtogs vissa avsteg från strikt proportionalitet för att därigenom möj- liggöra skapandet av en stark parlamen- tarisk regeringsmakt och en arbetsdug— lig riksdag. I andra yttranden ställde man sig kritisk till utredningens avväg- ning, därför att den ansågs medföra orimligt stor representation för det största partiet och alltför stora avsteg från den proportionella rättvisan. Det sades inte ligga något förkastligt i att ett eller annat nytt parti uppstår vid sidan av de vanliga. Det föreslagna sy- stemet ansågs konservera de etablerade politiska partierna och i viss mån hind— ra uppkomsten av nya.

Den föreslagna valtekniken bedömdes

allmänt som alltför komplicerad. En nackdel ansågs vidare vara att den i alltför hög grad avvek från valtekniken vid kommunalval.

Personvalsmomentet i det föreslagna valsystemet möttes i flertalet yttranden av kritiska synpunkter eller tveksam- het. Bl.a. anfördes att den starka in- flyttningen till större städer medförde att väljaren i gemen saknar personlig kännedom om kandidaterna. Dessutom ansågs valsedlarna vara komplicerade och lätt kunna inbjuda till obehörig medhjälp och påverkan. I de yttranden som behandlade förslaget att dela in valkretsarna i ortskretsar mötte detta på något undantag när stark kritik. Li- kaså ställde sig devremissinstanser som yttrade sig över förslaget om officiell kandidatur kritiska.

Remissyttrandena redovisas utförligt i SOU 1964: 38 s. 30—53.

Förslag i fråga om bostadsbandets av— skaffande Som har sagts förut gäller bostadsban- det som valbarhetsvillkor i fråga om ledamöter i andra kammaren (jfr be- tänkandet Utlandssvenskars registre— ring, SOU 1965: 73 kap. V).

Vid införandet av tvåkammarriksda- gen föreskrevs bostadsband för andra kammaren utan närmare motivering. Däremot kom bostadsband inte att gäl— la för första kammaren, något som emel— lertid motiverades särskilt. Sålunda an- fördes att frånvaron av bostadsband skulle bidra till att den kvalificerade politiska kompetensen förvärvades till första kammaren. Man räknade nämli— gen med att det i annat fall skulle bli svårt att få »tillräckligt antal värdiga ledamöter» i en del valkretsar på grund av de krav på viss förmögenhet som ur- sprungligen gällde för valbarhet till första kammaren.

Riksdagen har vid flera tillfällen be-

handlat frågan att upphäva bostadsban- det för andra kammarens ledamöter. Samtliga förslag härom har emellertid avvisats. Här återges i korthet några av de mera principiella synpunkter för och emot bostadsbandet som har an- förts i riksdagen.

Som argument för att behålla bo- stadsban-det har anförts att bostadsban- det har djupa rötter såväl i Sveriges författningshistoria som i råd-ande folkuppfatt-ning. Det har betraktats som en fördel för det allmänna att varje be- rättigat intresse, och alltså även de skil- da ortern-as, finns representerat inom riksdagen. Rätt att låta sig nomineras till kandidat varhelst det kan synas läg- ligt har befarats kunna framkalla en särskild klass av personer som betrak- tar sitt representantskap endast som en fördelaktig inbringande syssla och där- igenom sä-tter sina enskilda intressen framför statens välfärd (konstitutions- utskottets bet. 1887: 13). I ett land som vårt med så betydande geografisk ut- sträckning och så vitt skilda förhållan— den i olika bygder har det ansetts vara viktigt att personer med ingående kän- nedom om och erfarenhet av förhållan- dena i landets olika delar har säte i riksdagen. Bostadsbandet sägs utan tvi- vel ha medverkat till att främja detta önskemål. Att ta bort bostadsbandet skulle säkerligen leda till att valarbetet mekaniseras på ett allt annat än önsk- värt sätt och till att politiska partisyn— punkter betonas skarpare i valarbetet (konstitutionsutskottets ut]. 1921: 50).

Som argument för att avskaffa bo- stadsban'det har anförts i huvudsak föl- jande. Bostadsbandet är att anse som en ålderdomlig kvarleva från den tid då varje riksdagsman ansågs represen- tera inte hela folket utan sina valmäns och sin valkrets speciella intressen. Nu- mera har den uppfattningen all-mänt vunnit insteg, att riksdagsmännen re-

presenterar hela folket och har att i sina handlingar främst tillvarata hela landets intressen. Endast om bostads— bandet avskaffas, får valmännen rätt att fritt utse sina representanter bland de medborgare som de anser bäst skickade för riksdagsman—nauppdraget (konstitutionsutskottets utl. 1920:31). Valrnännen i en valkrets bör vidare ha rätt att återvälja en representant, som under en längre tid har vistats inom kretsen och på grund därav har känne— dom om desa. förhållanden men som har tvingats 'att flytta ut från valkretsen. Likaså bör kandidat som bor utom val— kretsen kunna väljas om han har allde- les särskilda förutsättningar att kunna bevaka och framföra kretsens lokala krav eller valmännens politiska syn— punkter. Man torde kunna anta att val- männen i allmänhet kommer att välja riksdagsmän efter bostadsbandsprinci— pen även om bostadsbandet upphävs (motion 1919:II: 327).

En utgångspunkt för författningsut- redningens ställningstavgande i fråga om enkammarriksdagens sammansättning var att den lokala representation som finns i den nuvarande tvåkammarriks- dagen inte borde begränsas i någon vä- sentlig mån. Enligt utredningens upp- fattning ( SOU 1963:17 s. 301 ) skulle den lokala representationen i riksdagen bli tillgodosedd genom personvalen i valkretsarna och ortskretsarna. Utred— ningen föreslog därför inget bostads- band vare sig i fråga om valkretsvalen eller i fråga om regionvalen.

Vid remissbehandlingen av utred- ningens förslag ( SOU 1964:38 s. 71 — 72) godtog man allmänt att bostads- band inte skulle gälla vid regionvalen. Däremot anfördes i en del yttranden betänkligheter mot att förslaget inte in- nehöll krav på bostadsband för de leda- möter som skulle väljas i personvalen. Sålunda ansåg 1955 års valutredning att

det var av stor vikt att kandidaterna i valkretsvalen hade lokal anknytning till den valkrets, där de kandiderade, för att denilokala representationen i riks- dagen skulle tryggas och personvals- principen bli fullt ut tillämplig vid val- kretsvalen. Härigenom torde, fortsatte valutredningen, förutsättningar finnas för den mera permanenta kontakt mel- lan väljarna i'valkretsen och de-ifråga- varande valkretskandidaterna, som får anses utgöra grunden för ett personval, och för att intresset av att skild—a or- ter blir representerade i riksdagen skall kunna tillgodoses. En länsstyrelse fram- höll att hela valkretsprincipen bygger på föreställningen att förutsättningar därigenom skapas för att i riksdagen få företrädare för de speciella lokalin- tressen som onekligen finns i olika de- lar av "landet. Förverkligandet av detta önskemål äventyras, om man gör avkall på kravet om bostadsband-. Länsstyrel- sen påpekade vidare, att det föreslagna valsättet vid valkretsvalen avses skola ge intimare kontakt mellan väljare och riksda-gskanvdidater och därigenom stär— ka det personliga momentet vid riks- dagsval. Även detta syfte fann länssty- relsen bäst kunna förverkligas genom att bostadsbandet behålls vid valkrets- valen. Om bostadsbandet helt slopas vid riksdagsval, är det enligt länsstyrelsens uppfattning svårt att avvisa tanken på ett valsystem som bygger på principen om» s. k. riksproportionalitet.

Beredningens överväganden och förslag Ett nytt valsystem På ett proportionellt valsystem kan ställas många olika krav. Ett naturligt önskemål är att systemet skall vara så konstruerat att det ger god överens- stämmelse mellan partiernas rösttal i hela landet och deras andel av man- daten i riksdagen. Ett annat, som också

brukar framhållas-, är att valsystemet bör ge tillfredsställande regional re- presentation i riksdagen och god pro- portionell överensstämmelse inom var- je enskild valkrets mellan partiernas rösttal och mandattilldelning. I den politiska diskussionen brukar' paral- lellt med sådana önskemål betonas att proportionalismens idé inte får drivas så långt att andra värden i det poli- tiska livet kommer i fara. Man tänker då särskilt på att det parlamentariska styrelseskicket kan lamslås eller få sin effektivitet reducerad om folkreprescn- tationen splittras på många. partier. Denna synpunkt brukar utmynna i krav på att valsystemet skall innehålla spär- rar mot små partier och även i övrigt vara så utformat att det inte uppmunt- rar till partisplittring.

Det är uppenbart att dessa och andra krav, som med olika utgångspunkter kan ställas på ett i princip proportio- nellt valsystem, lätt kommer i konflikt med..varandra. 'Det går inte att kon- struera ett system som.i alla delar är invändningsfri-tt. Ett beslut om nytt val- system måste ofrånkomligen” grundas på prioriteringar och avvägningar'mel- lan" konkurrerande eller motstridiga önskemål. '

Grundlagberedningen. har— i första hand undersökt'om man kan tillämpa det valsystem somsedan år 1952 har använts vid valen till andra kammaren också vid valen till enkammarriksdagen. I ett sådant valsystem är emellertid val.— kretsindelningen av avgörande betydel- se för systemets verkningar, och det skulle bli nödvändigt att överväga änd- ringar i valkretsindelningen. Redan nu är olägenheter förbundna med de ojäm- na valkretsarna den minsta andra- kammarvalkretsen har 3 mandat och den största 24 —- och dessa olägenheter skulle'hli mer påtagliga om antalet _man- dat som skall besättas i valen ökas från

ca 230 till 350. Beredningen har funnit att det stöter på svårigheter att i sam- band med den partiella författningsre- formen åstadkomma ny valkretsindel- ning. Bortsett från den korta tid som har stått till buds för ett så omfattande arbete skulle en valkretsindelning som fastställs nu sannolikt behöva göras om i samband med den. nya länsindelning som kan antas bli resultatet av länsin- delningsutredningens arbete. Innebör- den på sikt av beslutet om en grund- lagsreform skulle under sådana förhål- landen bli i hög grad oklar.

Beredningen har emellertid låtit göra ett utkast till en ny valkretsindelning och gjort vissa beräkningar på ett fak- tiskt röstmaterial beträffande 'de prak- tiska verkningarna av ett proportionellt system med en sådan valkretsindelning och en jämkad uddatalsmetod som val- 111etod.' Under" diskussionerna kring det- ta material har framkommit andra vä- sentliga” skäl än de nyss nämnda Som talar-mot ett system av motsvarande slag som det nuvarande provisoriska valsystemet till andra kammaren. I det- ta läge-har- beredningen sökt finna ett nytt.valsystem som delvis utgår från andra - "avvägningar i principiellt be- tydelsefulla frågor än .dem som har le- gat- till grund för de proportionella sys- tem som hittills har förekommiti Sve- rige. .

Om man har ett'valsystem där hela landet utgör en enda valkrets får man givetvis mycket god överensstämmelse mellan partiernas rösttal i hela landet och deras mandatantal i riksdagen vil- ken av de mera kända proportionella valnictoderna man än använder — val- kvotsmetoden, uddatalsmetoden eller d'Hondts metod. Hos oss är emellertid mandaten-fördelade på slutna valkret- sar. I ett sådant system får man med alla proportionella valmetoder regel- mässigt större eller mindre avvikelser

från en riksproportionellt riktig man— datfördelning. D'Hondts metod tende- rar att gynna stora partier, medan val- kvotsmetoden och uddatalsmetoden kan leda till avvikelser från riksproportio— naliteten i vilken riktning som helst. Alla metoderna medför emellertid i större eller mindre utsträckning, be- roende på valkretsarnas storlek, att små partier lättare än andra partier kan bli underrepresenterade eller helt utan representation. För att ytterligare mot— verka partisplittring kan man i udda— talsmetoden, som också har skett i fråga om andrakammarvalen, förstärka spärren mot små partier genom att jäm- ka den första divisorn till ett tal som är högre än 1. .

Även i andra avseenden blir valkrets— indelningen ett viktigt inslag i valsyste- met så länge alla mandat besätts i slut- na valkretsar. Bl. a. blir partiernas re— presentation i riksdagen beroende på deras geografiska struktur. Man får ac- ceptera att ett parti som har sina'väl- jare ganska jämnt utspridda över landet kan få betydligt färre mandat än annat parti som är mindre men har sina väl— jare koncentrerade till viss del av lan— det. Det är också i och för sig möjligt att ett parti som röstmässigt står stilla eller t. o. m. går tillbaka i ett val ändå får förstärkt representation i riksdagen på grund av ändrad geografisk fördel- ning av dess väljarunderlag. Att man- daten fördelas inom slutna valkretsar gör också 'att den representation som ett parti får kan variera efter hur andra partier uppträder i valen. D'Hondts metod är så beskaffad att det kan löna sig för små eller medelstora partier som konkurrerar med ett större parti att sluta sig samman i kartell. Valkvots- metoden och uddatalsmetoden upp— muntrar inte på samma sätt till sam- gående. Dessa båda metoder kan där- emot inbjuda till valtaktiska manövrer

av olika slag. Ett parti kan bli över- representenat med åtskilliga mandat ge- nom att anpassa sitt uppträdande efter förhållandena i varje särskild valkrets. Det kan t. ex. vara lönande för ett parti att i vissa valkretsar gå fram självstän- digt under sin egen partibeteckning sam- tidigt som partiet i andra. valkretsar samverkar med ett parti under en sär- skild beteckning och i åter andra val- kretsar med annat parti under en tredje beteckning.

Systemet med slutna valkretsar har å andra sidan den fördelen att det ger varje del av landet en fast och propor- tionellt riktigt avvägd representation och att man i varje särskild valkrets kan få en mandatfördelning som nära ansluter till partiernas väljarunderlag inom kretsen.

Det är givetvis angeläget att det i riksdagen finns företrädare för olika delar av landet. Det är också i och för sig ett naturligt önskemål att varje landsdels representation skall avspegla opinionen inom just den landsdelen på ett rättvisande sätt. Det är emeller- tid ingalunda självklart att de regionala synpunkterna bör få försteg framför andra väsentliga synpunkter. Riksdagen representerar hela folket, och det po- litiska intresset knyter sig nuförtiden främst till styrkeförhållandena mellan de politiska partierna i landet i dess helhet. Enligt grundlagberedningens mening bör man därför vid utformning- en av ett nytt valsystem i första hand söka tillgodose önskemålet att mandat- fördelningen i riksdagen skall vara riksproportionellt rättvisande. Det bör vara möjligt att göra detta utan att be- rättigade regionala intressen träds för när.

Principen om riksproportionalitet kan förverkligas utan att man för den skull behöver ändra den nuvarande ordningen med valkretsvisa val där alla

mandaten besätts med kandidater som har nominerats i valkretsarna av par- tiernas lokala organisationer. Denna ordning stimulerar till lokal politisk aktivitet och bidrar till att ge demokra— tin fast förankring hos folket. Den bör enligt grundlagberedningens mening he— hållas i ett nytt valsystem. Med den ut- gångspunkten torde det viSSerligen inte vara möjligt att kombinera garantier för riksproportionalitet med bestäm— melser om ett fixerat antal mandat för valkretsarna och om fullt proportionell mandatfördelning mellan partierna inom varje enskild valkrets. Däremot kan man nå målet om man begränsar anspråken på att valsystemet skall till- godose regionala intressen och inte krä— ver mer än att valkretsarna praktiskt sett skall få stabil regional representa- tion med variationer från val till val på högst ett eller ett par mandat och att mandatfördelningen inom en val- krets i regel skall ge god överensstäm- melse med valutslaget inom samma krets.

Av kravet på riksproportionalitet föl— jer att valsystemet bör konstrueras så att mandatfördelningen inte kan bli missvisande på grund av inverkan av slumpmässiga faktorer eller till följd av konstlade partiuppdelningar eller val- teknisk samverkan som har som enda syfte att tillföra parti eller partier fler mandat än de riksproportionellt bör ha. Inte heller bör riksproportionaliteten kunna rubbas genom ändringar i val- kretsindelningen. Från allmänna demo- kratiska synpunkter måste det vara en stor vinst om valsystemet kan utformas så att valkretsindelningen upphör att vara ett partipolitiskt betydelsefullt komplement till valmetoden. Man bör då kunna slippa allvarligare strider i framtiden om valkretsarnas storlek och gränser. Förutsättningar skapas då ock- så för att grundlagsfästa alla de regler

i valsystemet som är av vikt för par- tiernas inbördes tävlan i valen.

I ett hänseende tvingas man emeller- tid att göra avsteg från principen om riksproportionalitet. Det är nödvändigt att liksom i det nuvarande valsystemet ha vissa spärrar som utestänger mycket små partier från representation i riks- dagen. Det skulle kunna äventyra det parlamentariska styrelseskicket, om man vid valen till enkammarriksdagen tillämpade ett valsystem som gjorde det lätt för småpartier att erövra mandat. Utländska erfarenheter visar att före- komsten i folkreprescntationen av många små partigrupper i vissa lägen kan försvåra lösningen av regerings- frågan och minska möjligheterna att få en handlingsduglig parlamentsmajo- ritet.

Med de nu angivna utgångspunkterna har grundlagberedningens ledamöter enats om följande fem riktpunkter för konstruktionen av ett nytt valsystem. Valsystemet bör vara så konstruerat

1. att man med det undantag som an- ges i punkt 5 får en fördelning mellan partierna som är rättvisande med hän- svn till valresultatet' ! hela landet (riks- proportionalitet) ,

2. att riksproportionaliteten inte kan rubbas genom konstlade partibildning- ar eller andra valtaktiska manövrer,

3. att riksproportionaliteten inte kan rubbas genom ändringar i valkretsin- delningen,

4. att systemet leder till en tillfreds- ställande regional representation som också är så stabil som möjligt med hän- syn till kravet på riksproportionalitet, 5. att det försvårar för mycket små partier att vinna representation i riks- dagen.

Som underlag för diskussionerna om den konkreta utformningen av valsyste- met har inom grundlagberedningen konstruerats två modeller som i det

följande betecknas A-systemet och B- systemet.

A-systemet. Enligt A- -systemet görs för varje treårsperiod en beräkning av hur många mandat de olika valkretsarna bör ha. Beräkningen motsvarar i viss mån den beräkning som enligt 15 & RO skall göras vart fjärde år för valen till andra kammaren. En skillnad är att beräkningen enligt A-systemet endast är preliminär. De preliminärt fastställ- da mandatsiffrorna utgör riktpunkter för mandatfördelningen men de ger ingen garanti för att valkretsarna får exakt så många mandat som prelimi- närt har beräknats för dem. En annan viktig skillnad är att man vid beräk- ningen skall utgå enbart från den röst— berättigade delen av befolkningen och inte från befolkningen i dess helhet. För varje valkrets skall beräknas så stor andel av de 350 mandaten i riks- dagen som svarar mot valkretsens an— del av det totala antalet röstberättigade i landet. De preliminära mandatsiffror- na beräknas med två decimaler.

Mandatfördelningen mellan partierna sker i två omgångar. I första omgången fördelas mandat valkretsvis och i andra omgången sker en för alla valkretsar gemensam fördelning. Berättigade att delta i mandatfördelningen är endast partier som har fått minst 3 % av rös- terna i hela landet. Ett parti som inte klarar denna spärr får dock delta i den valkretsvisa fördelningen i valkrets där partiet har samlat minst 10 % av rösterna.

Innan mandat fördelas i första om— gången fastställs för varje valkrets en valkvot. Valkvoten får man genom att dela det sammanlagda antalet röster för partier som är berättigade att delta i fördelningen i valkretsen med det an- tal mandat som preliminärt har fast- ställts för valkretsen.

Därefter vidtar den första fördelnings-

omgången. Varje parti som deltar i för- delningen får ett mandat för varje gång partiets rösttal är jämnt delbart med valkvoten.

Ex. 1: I valkretsen X, för vilken pre- liminärt har fastställts 10,00 mandat, har avgetts 106 000 röster fördelade på partierna A—F (A 38000, B 33000, C 6 000, D 12 000, E 6 000 och F 11 000 röster). Partierna C och F har inte lyc- kats forcera 3 %-spärren, men F, som är ett lokalt parti, har klarat 10 %-spärren. Valkvot 100 000 : 10,00 : 10 000. Man- datfördelning:

A 38000 röster ger 3 mandat och 8 000 överskottsröster

B 33000 röster ger 3 mandat och 3 000 överskottsröster

D 12000 röster ger 1 mandat och 2 000 överskottsröster ,

E 6 000 röster ger 0 mandat och 6 000 överskottsröster

F 11 000 röster ger .1 mandat och 0 överskottsröster.

De mandat som återstår, att fördela i de olika valkretsarna efter den val- kretsvisa fördelningen samt antalet överskottsröster fö1 partier som får delta i mandatfördelningen i andra om— gången förs samman gemensamt för he- la landet. I exempel 1 blir det från val-kretsen X två mandat och 19000 överskottsröster som går till andra om- gångens fördelning. Partiet F är inte berättigat att delta i denna fördelning och har därför inte' tillgodoräknats några överskottsröster.

Mandaten i den andra omgången för- delas efter i princip samma regler som tillämpats vid den valkretsvisa fördel- ningen i första omgången. Det totala antalet överskottsröster delas med det totala antalet överskottsmandat så att man får fram en ny valkvot. Därefter tilldelas de partier som deltar i den andra omgången ett mandat för varje gång som summan av deras överskotts- röster i valkretsarna är jämnt delbar

med valkvoten. Det eller de mandat som återstår att fördela när denna division har slutförts tilldelas partierna i tur och ordning efter storleken av de röstöver- skott som nu har uppkommit.

Ex. 2: Till fördelningen i andra om— gången har samlats 60 mandat och 600000 röster fördelade "på partierna A, B, D och E (A 161000, B 156000, 1) 110000 och E 173000 röster). Val— kvot 600 000 : 60 = 10 000. Mandatför- delning:

A 161 000 röster ger 16 mandat och 1 000 överskottsröster . '

.B 156 000 rösterger 15 mandat och 6 000 överskottsröster .

D 110 000 röster ger 11 mandat och 0 överskottsröster

E 173000 röster ger 17 mandat och 3 000 överskottsröster.

Ett mandat återstår att fördela. Detta tillfaller partiet B som har det största antalet överskottsröster. _-

De mandat som partiernahar fått i andra omgången tillförs valkretsarna. För varje parti placeras. dessa mandat i valkretsarna i tur och ordning efter storleken av de röstöverskott som har uppkommit för vederbörande parti vid den valkretsvisa fördelningen. Om man i exempel 2 antar att partiet. A har 'sitt största antal överskottsröster i_valkret- sen X och därnästi valkretsen Y, får partiet först ett mandat 1 X och sedan ett mandat i Y etc.

I det nu beskrivna systemet ligger garantin för riksproportionalitet i kon- struktionen med tillvaratagande av över- skottsrösterna i valkretsarna och en för valkretsarna gemensam fördelning av ett flexibelt antal mandat. Antalet så- dana mandat kommer i varje val att motsvara summan av de mandat som inte har blivit fördelade i första om- gången i valkretsarna. De beräkningar som har gjorts inom beredningen i syfte att utröna verkningarna av detta valsystem bekräftar antagandet att dess

tillämpning i praktiken skulle leda till riksproportionellt rättvisande fördel- ning av mandaten mellan partier som lyckas forcera spärrarna mot småpar- tier (bil. 13 och 17). Överensstämmelsen mellan den preliminära mandatfördel- ningen mellan valkretsarna och den faktiska skulle enligt gjorda beräkning- ar bli god, och variationerna från val till val skulle bli små i fråga om de olika valkretsarna's representation (bil. 13, 16 och 17). Inom valkretsarna skulle det i allmänhet bli proportionellt rim- lig fördelning av mandaten mellan par- tierna (bil. 16).

Inom beredningen har A-systemet emellertid gett upphov till vissa me- ningsskiljaktigheter. Kritik har anförts dels mot småpartispärrarna, dels mot den tekniska utformningen. I fråga om småpartispärrarna har påpekats att de kan leda till jämförelsevis starka trös- keleffekter. 'I . vissa gränsfall skulle några få. röster mer ellermindre för ett parti kunna. betyda en skillnad på åtskilliga mandat. Beträffande, tekniken har hävdats att" annan fördelningsmetod är att föredra framför valkvotsmetoden. Det är också en nackdel, har det sagts, att valkretsarna inte blir garanterade en fast representation. Även om man inte kan ha helt slutna valkretsar borde man försökaige varje valkrets garanti för ett visst minsta antal mandat.

Mot denna bakgrund har B-systemet förts fram som en alternativ lösning.

B-syste'met. Enligt B-systemet är 325 av de 350 mandaten i enkammarriks-

dagen fördelade på valkretsarna efter en beräkning som utförs vart tredje år i anslutning till valperioderna. Denna beräkning görs liksom den preliminära mandatberäkningen enligt A-systemet med utgångspunkt i resp. valkretsars andel i den totala röstberättigade be- tolkningen.

Mandatfördelningen mellan partierna sker i två omgångar. I första omgången fördelas de 325 mandaten i valkretsar- na med tillämpning av en jämkad udda- talsmetod med 1,4 som första divisor. Denna divisor är en i själva fördel- ningsmetoden inbyggd spärr mot små- partier. . .- .

Mandat tilldelas i första omgången partierna i tur och ordning efter stor- leken av deras jämförelsetal. Det första jämförelsetalet för ett parti får man genom att dividera partiets rösttal i val- kretsen med 1,4. När ett parti har er- hållit mandat, delas partiets rösttal med det tal som är 1 högre än det dubbla antalet mandat som partiet har vunnit. Det innebär m. a. o. att ett partis jäm- förelsetal erhålls-genom att man. divi- derar det ursprungliga rösttalet först med 1,4 och därefter med 3, 5,: 7 etc.

Ex. 1: I valkretsen X,- som har—10 av de 325 fasta mandaten, .har avgetts 106000 röster fördelade »på partierna A—F. Rösterna fördelar sig på följande sätt: A 38000, B 33000, C 6000, D 12 000, E 6 000 och F 11 000. Mandatför- delning (ordningsföljden mellan man- daten anges med romerska siffror):

A B C Rösttal .................... 38 000 33 000 6 000 l:a jfrtal: (1,4) ............. 27 142,86 I 23 571,43 11 4 285,71 2:a » ............. 12 666,67 III 11 000,00 IV 3:e » ............. 7 600,00 VII 6 600,00 VIII 4:e » ............. 5 428,57 IX 4 714,29 X 5:e » ............. 4 222,22 3 666,67 Antal mandat .............. 4 4 0

D E F Rösttal .................... 12 000 6 000 11 000 l:a jfrtal: (1,4) ............. 8571,43 v 4285,71 7857,14 vr 2:a » ............. 4ooo,oo 3666,67 3:e » ............. 4:e » ............. 5:e » ............. Antal mandat .............. 1 0 | 1

Sedan den forsta "fordelningsomgång- Parti | Antal fasta mandat

en har avslutats, fordelas 1 en andra omgång de 25 återstående mandaten. A ________________ 165 Dessa mandat har karaktären av ut- B ................ 75 jämningsmandat och används för att % ---------------- (152 åstadkomma en riksproportionellt rätt- E 9 visande fördelning. Berättigade att del- F ................ _l ta i fördelningen av utjämningsman- 325 daten är endast partier som har fått minst 4 % av rösterna i hela landet.

Fördelningen i andra omgången grundas på de sammanlagda rösttalen i hela landet för de partier som har klarat 4 %-spärren. Först uträknas med tillämpning av uddatalsmetoden hur många av de 350 mandaten i riksdagen som skulle ha tillfallit vart och ett av dessa partier, om landet hade utgjort en enda valkrets. Har mandat vid den valkretsvisa fördelningen i första om- gången tillfallit parti eller partier, som inte har klarat 4 %-spärren och alltså inte får delta i fördelningen i andra omgången, minskas dock siffran 350 med antalet sådana mandat. Därefter fördelas utjämningsmandaten på de partier som deltar i andra omgången. Varje parti får så många utjämnings- mandat som svarar mot skillnaden mel- lan det antal mandat som partiet skall ha enligt den nyss nämnda uträkning— en och det antal fasta mandat som partiet har fått vid fördelningen i första omgången.

Ex. 2: De 325 fasta mandaten har fördelats mellan partier på följande sätt.

Samtliga partier utom F har klarat 4 %-spärren och deltar alltså i fördel- ningen av utjämningsmandaten. Dessa partier skall således riksproportionellt dela på (350 —- 1 =) 349 mandat. Riks- proportionell fördelning av 349 mandat mellan dessa partier på grundval av deras rösttal i hela landet ger följande resultat.

Parti Antal mandat A ................ 1 75 B ................ 80 C ................ 63 D ................ 1 8 E ................ 13 349

A skall följaktligen ha (175 165 =) 10, B (80— 75 =) 5, C (63—60 :) 3, D (18—15:) 3 och E (13—9=) 4 utjämningsmandat.

De utjämningsmandat som partierna har fått tillförs valkretsarna. För varje parti placeras utjämningsmandaten i valkretsarna i tur och ordning efter storleken av de jämförelsetal som par- tiet uppvisar i kretsarna efter den första

fördelningsomgången. Efter hand som utjämningsmandat tillförs en valkrets reduceras partiets jämförelsetal i den valkretsen. Valkretsen tävlar sedan om partiets nästa utjämningsmandat med det nya (reducerade) jämförelsetalet. Det är alltså tänkbart att samma parti får mer än ett utjänmingsmandat i sam- ma valkrets.

I B-systemet är det viktigt att antalet utjämningsmandat blir så stort att det räcker för att åstadkomma den utjäm- ning som är nödvändig för att mandat— fördelningen mellan partierna skall bli rättvisande med hänsyn till det samlade valresultatet i hela landet. I de beräk- ningar på ett faktiskt röstmaterial som har gjorts inom grundlagberedningen har den åsyftade riksproportionella för- delningen av mandaten mellan partier- na uppnåtts med 25 utjämningsunandat (bil. 14). »

övriga beräkningar som har gjorts ger vid handen bl. a. att verkningarna av B-systemet, när det gäller den regio- nala representationen och proportiona- liteten inom de enskilda valkretsarna, blir mycket likartade dem man får med A-systemet (bil. 16). Med båda syste- men blir mandatfördelningen i andra omgången beroende av lokala variatio- ner i valdeltagandet, varvid valkretsar med högt valdeltagande kan få jäm- förelsevis bättre representation än and- ra valkretsar.

Inte heller B-systemet har vunnit ore— serverad anslutning inom beredningen. Beträffande småpartispärren i systemet har visserligen allmänt erkänts att den medför mindre risker för abrupta trös- keleffekter än spärrarna i A-systemet. 1,4-spärren i B-systemet är emellertid enligt vissa ledamöters uppfattning allt- för svag, och det har också påpekats att den till sin konstruktion är sådan att valsystemet blir mer beroende av valkretsindelningen än om man i stället

tillämpar en fast procentspärr. Vidare har invänts att 25 utjämningsmandat är en för låg siffra för att man skall kun- na vara fullständigt säker på att uppnå riksproportionalitet. Därvid har erin- rats om att man bör ha en säkerhets- marginal så att valsystemets verkningar inte avsiktligt kan rubbas genom att partierna går fram under konstlade par- tibeteckningar eller vidtar andra val- taktiska manövrer i syfte att bli över- representerade.

Det har redan förut framgått att det råder enighet inom beredningen i fråga om de grundläggande principerna för ett nytt valsystem. De åsiktsskillnader som redovisats gäller, förutom små- partispärrarna, endast vissa frågor av teknisk natur. Efter en samlad bedöm- ning av olika frågor som rör kammar- och valsystemet har beredningens leda- möter kunnat enas om att förorda ett valsystem som till sin tekniska utform- ning i huvudsak motsvarar B—systemet. Av de 350 mandaten i riksdagen skall 310 vara fasta valkretsmandat och de återstående 40 vara utjämningsmandat.

Beträffande fördelningen mellan par- tierna av de 350 riksdagsmandaten skall huvudregeln vara att endast sådana par- tier som fått minst 4 % av rösterna i hela landet är berättigade att delta i fördelningen. Parti som inte har samlat så stor andel av rösterna men har fått minst 12 % av rösterna i viss valkrets skall dock få vara med om mandatför- delningen i första omgången i den val- kretsen. Dessa spärregler ersätter 4 %- regeln i det tidigare beskrivna B-syste- met. Metoden med 1,4 som första divi- sor behålls. I fråga 0111 verkningarna av det föreslagna valsystemet hänvisas till bil. 15—17.

Det valsystem som beredningen för- ordar är sådant att det inte finns anled- ning att i detta sammanhang ta upp

frågan om ny valkretsindelning. Bered— ningen föreslår att de nuvarande andra- kammarvalkretsarna t. v. skall använ- das som valkretsar för valen till en- kammarriksdagen.

I enlighet med den principuppfatt- ning som har redovisats tidigare före- slår beredningen att de nya reglerna om mandatfördelningen mellan partier- na skall skrivas in i RO så att de får karaktär av grundlag.

Sammanräkningsförfarandet

Det förslag till nytt valsystem för val till riksdagen som" beredningen lägger fram skiljer sig från nuvarande val— system för andrakammarval huvudsak- ligen i fråga om sammanräkningen av de röster" som har avgetts vid valet. Där- emot förutsätter det nya valsystemet inga väsentliga ändringar av valför- farandet i övrigt. Sålunda skall riks- dagsmannaval alltjämt vara valkretsvisa val bl. a." såtillvida att nomineringen av kandidater sker valkretsvis och att samt- liga mandat, såväl Valkretsmandaten som utjämningsmandaten, besätts med namn från de valsedlar som partierna har gått fram med eller' som eljest" har avgettsi resp. valkrets. Nuvarande reg- ler om valdistrikt och valnämnder, re- gistrering av partibeteckningar och kandidater, valets (förberedande och kungörande, röstning i vallokal eller in- för särskild röstmottagare och prelimi— när sammanräkning av rösterna i val- distrikten kan därför i stort sett be- hållas. På några punkter föranleder emellertid beredningens förslag om ge- mensam valdag, dvs. samtidiga riksdags- och kommunalval, att bestämmelserna om valförberedelser, röstningsförfaran— det och prövningen av valsedlars giltig- het måste ändras. Frågan om ändringar i dessa avseenden behandlas som förut sagts av den valtekniska utredningen. Målet är att röstningen från väljarnas

synpunkt skall gå likadant till i- alla de tre val som i regel kommer att hållas samtidigt.

I sammanräkningsförfarandet ingår att räkna antalet avgivna röster och avgöra vilka valsedlar som är. giltiga eller ogiltiga, bestänunaantalet giltiga röster för varje parti och för varje list— typ inom varje parti, bestämma ord- ningen mellan kandidaterna inom varje parti, fördela mandaten mellan parti- erna, varvid varje partis mandat sam- tidigt besätts med namn enligt den fast- ställda ordningen, samt avsluta valet genom att läsa upp protokollet över sammanräkningen. Hela proceduren om- besörjs f. n. valkretsvis a'v länsstyrelser- na eller i Stockholm av överståthållar— ämbetet. Preliminär rösträkning och bedömning av valsedlars giltighet görs dock omedelbart efter valförrättningen av valnämnderna eller deras depute— rade i varje valdistrikt.

Enligt det' nya valsystemet blir riks- dagsval inte längre slutna val valkrets- vis i fråga om mandatfördelningen mel- lan parti-erna. För att avgöra om' parti över huvud taget får delta i'fördelning- en krävs sålunda kännedom om. både det totala antalet avgiVna- röster i:hela landet och den andel som'har tillfallit varje parti. Vidare görs fördelningen av utjämningsmandat gemensamt för 'hela landet på grundval av det totala anta- let röster som varje deltagande parti har fått och de utjämningsmandat som varje parti får tillförs partiet i valkretsarna. Av de uppgifter som mandatfördelning— en mellan partier omfattar är det endast fördelningen i första omgången av val- kretsmandaten som kan ske valkrets- vis, medan övriga uppgifter måste full- göras centralt för hela landet. Inte ens mandatfördelningen i första omgången kan f.ö. ske förrän besked föreligger om röstfördelningen vinellan partierna i hela landet. Med hänsyn till de nu an-

givna förhållandena har beredningen funnit det mest ändamålsenligt att man- datfördelningen mellan partier i dess helhet sker centralt för hela landet. Be- redningen föreslår att sammanräknings- förfarandet skall gå till på följande sätt.

Sedan själva röstningsproceduren har avslutats i valdistrikten, görs där liksom f.n. preliminär sammanräkning av rösterna. Det är enligt beredningens mening viktigt att allmänheten liksom hittills efter valet snabbt informeras om det preliminärt framräknade val- resultatet. Beredningen förutsätter att valmyndigheterna kommer att få de re- surser som behövs för detta ändamål. Om det emellertid skulle visa sig att sammanräkningen av både riksdagsvalet och de kommunala valen inte kan slut- föras så snabbt som är önskvärt med hänsyn till informationsintresset, bör riksdagsvalet räknas först.!

F.n. ombesörjs preliminär samman- ställning av valresultatet endast av massmedia. Med hänsyn till det ..nya val- systemets uppbyggnad framstår det som naturligt att skyldighet att. offentliggöra ensådan sammanställning åläggs den centrala sammanräkningsmyndigheten.

Den definitiva sammanräkningen bör— jar, när länsstyrelserna har fått valmate- rialet från valdistrikten i varje valkrets. Själva sammanräkningen skall göras på samma sätt som hittills. Hos länsstyrel- serna skall alltså rösterna i resp. val— krets räknas och bedömning ske i fråga om valsedlarnas giltighet. Vidare skall antalet giltiga sedlar för varje parti och för varje listtyp inom varje parti räk- nas. Dessutom skall liksom nu ord- ningen mellan kandidaterna för varje parti fastställas i den utsträckning som det behövs. Eftersom länsstyrelserna vet resultatet av den preliminära sam- manräkningen, torde det inte innebära svårigheter för dem att bedöma hur många namn som rimligen behöver räk-

nas fram för varje parti. Protokoll över länsstyrelsernas sammanräkning skall omedelbart sändas till den centrala sammanräkningsmyndigheten, varefter valmaterialet förseglas. Härmed är läns- styrelsernas befattning med samman- räkningen avslutad.

När protokoll-en över länsstyrelsernas sammanräkning i alla valkretsar har kommit in till den centrala samman- räkningsmyndigheten, görs där fördel- ningen mellan partierna först av val- kretsmandaten i varje valkrets och se- dan av utjämningsmandaten, vilka till- förs valkretsarna. Hela denna-fördel— ning kan ske antingen manuellt eller med automatisk databehandling. .Den centrala sammanräkningsmyndighetens arbete-utmynnar till en början i'besked om dels mandatfördelningen mellan par- tierna-i hela landet, dels det antal man- dat som varje parti får i var och en av valkretsarna.- Med ledning av länssty- relsernas protokoll med uppgift om ord- ningen mellan partiernas kandidater be- stämmer myndigheten därefter, vilka som har valts 'till riksdagsledamöter i varje valkrets. En sammanställning här- av för—_hela landet kungörs av den cen- trala sammanräkningsmyndigheten. Be- redningen föreslår att,-kungörandet .all- tid skall ske i Post- och Inrikesdid- ningar. Genom införandet aV'kungörel- sen är valet avslutat. Besvärstiden skall räknas från, dagen för införandet. I anslutning till valets avslutande utfär- das fullmakter för de valda. Också denna uppgift bör ankonuna på den centrala myndigheten.

Det nuvarande sammanräkningsförfa— randet har ofta kritiserats för att det definitiva valresultatet blir klart först lång tid efter valet. Genom det förslag till sanunanräkningsförfarande som be- redningen nu lägger fram kan den del av förfarandet som skall ske centralt genomföras mycket snabbt. Den mest

tidsödande delen av förfarandet är emellertid själva räkningen av rösterna hos länsstyrelserna och de avgöranden som skall ske i samband därmed. I det avseendet medför beredningens förslag ingen ändring. Här må dock erinras om att den valtekniska utredningen f. n. undersöker möjligheterna att avsluta den röstning, som får ske före valdagen, så tidigt att då avgivna röster kommer valmyndigheterna till banda redan på valdagen. Genomförs en sådan ordning torde den definitiva röstsammanräk- ningen hos länsstyrelserna kunna börja tidigare än nu.

Omval i en valkrets kan i det nya val- systemet uppenbarligen få verkningar inte bara på fördelningen av valkrets- mandaten i valkretsen utan också på fördelningen av utjämningsmandaten och i undantagsfall t. o. m. på fördel- ningen av valkretsmandaten i annan valkrets. Gången av sammanräkningsför- farandet efter omval i en eller flera val- kretsar bör därför i tillämpliga delar vara densamma som efter val i hela riket.

Den grundläggande principen i det nya valsystemet är att partier av viss minsta storlek skall bli riksproportio- nellt representerade i riksdagen. I en- lighet härmed skall, som framgår av det anförda, fördelning av samtliga platser i riksdagen mellan partierna vara det centrala i sammanräkningsförfarandet. Först därefter besätts mandaten, både de fasta valkretsmandaten och utjäm- ningmandaten, med kandidater. Detta sker för varje valkrets för sig, sedan varje partis utjämningsmandat har till- förts partiet i valkretsarna, och manda- ten besätts med kandidater från par- tiets valsedlar i valkretsen. Det kan härvid inträffa att antalet riksdagsman- nakandidater på ett partis valsedlar inte förslår att besätta partiets samtliga man— dat i valkretsen. Enligt nuvarande reg-

ler (81 5 5 mom. ValL), som bygger på sluten valkretsvis mandatfördelning mellan partierna, har detta problem lösts på det sättet, att partiet utesluts från vidare deltagande i mandatfördel- ningen, även om partiet på grund av sitt jämförelsetal skulle ha kunnat få ytterligare mandat. Denna regel går inte att tillämpa i det nya valsystemet och en sådan ordning är inte heller för- enlig med riksproportionalitetens prin— cip. Enligt beredningens mening bör i sådant fall ett partis obesatta mandat i en valkrets föras över till annan val- krets eller andra valkretsar, där partiet har kandidater som inte har erövrat mandat. Beredningen föreslår att ett partis obesatta mandat i en valkrets skall i tur och ordning tillföras partiet i annan eller andra valkretsar, där par- tiet har deltagit i den valkretsvisa för— delningen, med motsvarande tillämp- ning av reglerna om fördelning av ut- jämningsmandat. Med denna regel synes det praktiskt sett uteslutet att ett större parti inte skulle få alla sina mandat besatta. I fråga om parti, som inte har fått minst 4 % av rösterna i hela lan- det, innebär den förordade regeln att överflyttning av mandat till annan val— krets kan ske endast om partiet har fått minst 12 % av rösterna i mer än en val— krets. I annat fall kommer plats som inte kan besättas i valkretsen att stå obesatt under valperioden. Enligt be— redningens uppfattning bör denna kon- sekvens godtas.

De situationer som beredningen nu har behandlat torde vara av mera teo- retiskt än praktiskt intresse. Med hän- syn härtill möter det enligt beredning— ens åsikt inga betänkligheter att före- skriva att plats, som inte kan besättas enligt den förordade regeln, skall stå obesatt. Härmed löses slutligt de fall då föreskrivet antal riksdagsledamöter inte utses vid valet. Den nuvarande regeln

(82 5 ValL) att nytt val skall anställas för att besätta den eller de återstående platserna, om denna situation inträffar i någon valkrets, skall alltså utgå. Denna regel, som uppenbart strider mot riks— proportionalitetens princip, synes f. ö. aldrig ha behövt tillämpas.

Även vid riksdagsledamots avgång kan det inträffa att plats i riksdagen inte kan besättas i valkretsen. Som fram- går av redogörelsen för nuvarande ord- ning skall vid ledamots avgång efter- trädare för honom utses på grundval av de valsedlar som gällde för den av- gångnes namn när namnet tilldelades plats i ordningen inom partiet. Finns det på dessa valsedlar inte namn på nå- gon som kan inträda som ledamot i den avgångnes ställe eller kan man inte av- göra vem som skall inträda, skall nytt val förrättas för att besätta den lediga platsen (89 % ValL). Beredningen anser att det ligger närmast till hands att jäm- ställa denna situation med det fall att platsen inte har kunnat besättas av par- tiet vid själva valet. I överensstämmelse härmed föreslår beredningen att ledig- bliven plats, som inte kan besättas med efterträdare inom valkretsen, skall till- föras partiet i annan valkrets enligt mot- svarande regler som när plats inte har kunnat besättas vid valet. Skulle det i något sällsynt fall inträffa att platsen inte kan besättas enligt dessa regler, skall den stå obesatt under återstoden av valperioden.

Valbesvär

Den som är missnöjd med val till riks- dagen kan anföra besvär över valet hos Kungl. Maj:t. Besvären prövas av rege- ringsrätten. Bestämmelser i ämnet finns beträffande val till första kammaren i 11 5 och beträffande val till andra kam- maren i 22 5 RO. Dessa bestämmelser är ofullständiga och besvärsinstitutet har i stor utsträckning kommit att reg-

leras genom praxis. Enligt praxis kan besvärstalan, i händelse av bifall, ut- mynna i att regeringsrätten förordnar om omval eller ny sammanräkning. Re— geringsrätten kan också i vissa fall själv vidta den rättelse som behövs.

Besvärsinstitutet rymmer invecklade problem. Delvis hänger problemen sam- man med andra konstitutionella frågor, bl. a. frågan om valperiodernas för- läggning. Författningsutredningen före- slog att valperioden efter ordinarie val i september skulle börja redan den 15 oktober samma år. En sådan omläggning i förhållande till vad som nu gäller skulle kunna få åtskilliga konsekven— ser inte bara för riksdagsarbetet utan också i andra hänseenden. Frågan om besvär över riksdagsval skulle komma i ett nytt läge redan av den anledning- en att en valperiod, som ansluter nära till själva valet, inte lämnar utrymme för ny röstsammanräkning eller omval innan de nyvalda riksdagsmännen skall börja sitt arbete. Hithörande problem har belysts bl. a. i en inom justitiedepar- tementet upprättad arbetspromemoria (se SOU 1966:17 s. 69 ).

Grundlagberedningen har inte i sam- band med den partiella reformen kun- nat ta slutlig ställning till frågan om valperiodernas förläggning. Detta får ske i nästa utredningsetapp. Därvid bör även besvärsinstitutet tas upp till all- sidig och förutsättningslös prövning. I detta sammanhang har beredningen in- riktat sitt arbete beträffande besvärs— frågorna på att undersöka om några ändringar i besvärsreglerna är ofrån- komliga på grund av de föreslagna för- ändringarna i kammar- och valsystemet. Beredningen anser, som framhållits i annat sammanhang, att man såvitt möj- ligt bör undvika att i den partiella re— formen åstadkomma lösningar som ris- kerar att bli enbart provisoriska.

I det nuvarande valsystemet för valen

till andra kammaren är valet i varje valkrets ett val för sig som låter sig isoleras från valen i övriga valkretsar. Med ett valsystem som bygger på en riksproportionell princip kommer riks— dagsvalet i framtiden att framstå som en enhetlig förrättning. Mandatfördelning— en mellan partierna och valkretsarna blir avhängig av röstutfallet i hela lan- det. Ett fel, som förekommit i en val- krets, kan få återverkningar på man- datfördelningen inte bara i den val- kretsen utan också i en eller flera andra valkretsar. I konsekvens härmed har grundlagberedningen föreslagit ett cen- tralt sammanräkningsförfarande, och den som .vill besvära sig över ett fel som förekommit i hans valkrets måste angripa »det centrala beslutet varigenom valresultatet i hela landet kungjorts. Om det föreligger flera 'besvärsmål sam— tidigt som avser samma riksdagsval lär regeringsrätten. normalt komma att pröva alla målen på en gång. Om ett fel i valförrättningen i någon valkrets är av det slaget att-valet måste upphävas, bör ett förordnande om omval emeller- tid begränsas till att gälla endast den valkrets där felet begåtts.

Själva valproceduren kommer i hu- vudsak att följa samma mönster som f.- n. vid andrakammarvalen. Förslaget om gemensam valdag föranleder dock, somvredan tidigare antytts, ändringar på enstaka punkter och även i övrigt är vissa mindre genomgripande .änd- ringar.-i valförfarandet att vänta som en följd av förslag från valtekniska ut- redningen.

De aktuella nyheterna i valsystemet kan tänkas få indirekt. betydelse för besvärsfrågorna på olika sätt. Vad som här särskilt behöver undersökas är om nyheterna kommer att inverka på kret- sen av besvärsberättigade eller på be- svärsanledninvgarna och besvärsfrek- vensen och därmed på möjligheterna

att vid behov ordna med ny röstsam- manräkning eller omval i tillräckligt god tid för att det definitiva valresul— tatet skall kunna föreligga innan den nyvalda riksdagen skall sammanträda första gången.

Beträffande kretsen av besvärsberät— tigade torde den förhärskande mening- en f. n. vara att fel vid en valförrättning i en valkrets i huvudsak får påtalas en— dast av dem som är röstberättigade i valkretsen. Detta anses vara en konse- kvens av det förhållandet att ett val- kretsval inte sträcker sina verkningar utanför valkretsens gränser. Med ett riksproportionellt system saknas motiv för en liknande begränsning, och be- svärsrätt lär även utan uttrycklig före- skrift i ämnet föreligga för varje röst- berättigad medborgare beträffande val- förrättningen i vilken valkrets som helst. Formellt innebär detta en avse— värd utvidgning av besvärsråtten, men reellt torde man knappast behöva räk— na med att betydelsen av utvidgningen blir stor. I realiteten är det främstde politiska partierna som bevakar valut- gången i valkretsarna och tar initiativ till ev. besvär, och partierna har redan nu i praktiken obegränsade aktionsmöj- ligheter. . *

De ändringari valproceduren som nödvändigtvis behöver genomföras i samband med den partiella reformen är inte av den arten att de kan tänkas ge upphov till några helt nya typer av besvärsanledningar. Det kan däremot inte uteslutas att antalet besvär öVer valförrättningar likväl kommer att öka av andra skäl. Med ett riksproportio- nellt valsystem kan partierna komma att bli mer angelägna än tidigare att beva- ka att inga valsedlar felaktigt ogiltig- förklaras. Valsedlar som ogiltigförkla— rats i en valkrets kan, om regeringsrät— ten bifaller en besvärstalan, komma till nytta för vederbörande parti inte bara

i den valkretsen utan även vid fördel- ningen av utjämningsmandaten.

Denna synpunkt bör emellertid vär- deras med försiktighet. Det finns inte anledning att tro att införandet av riks- proportionalitet skall komma att med- föra en mycket kraftig stegring av an— talet besvärsmål. När det gäller andra- kammarvalen har besvärsfrekvensen se— dan länge varit mycket låg. En genom- gång av regeringsrättens årsbok (se bil. 18) visar att det under perioden 1924 —1964 har förekommit sammanlagt 36 mål om besvär över andrakam- marval, varav inte mindre än 20 hän- för sig till 1920-talet. I 31 fall har besvä- ren inte tagits upp till prövning eller ogillats, och i åtskilliga av dessa fall har besvärstalan varit uppenbart ogrun- dad. I två fall harett val upphävts, och i två fall har regeringsrätten för- ordnat. om ny röstsammanräkning.

Det finns åtskilliga återhållande fak- torer som förklarar den låga besvärs- frekvensen hitti-lls. Beträffande besvär som tar sikte på omval är att märka att ett omval alltid innebär ett risktagande för vederbörande parti, och kostnaderna för en ny-' valkampanj torde också kun- na bidra till att minska partiernas be- nägenhet att överklaga ett val. I dessa hänseenden kommer förhållandena med det nya valsystemet att vara likartade.

I— fråga om själva besvärsförfarandet har redan påpekats en nyhet av viss vikt. För attregeringsrätten skall kunna be- döma'om ett begånget fel har påverkat utgången av ett val kan domstolen be- höva ha tillgång till valresultatet även i andra valkretsar än den där felet har begåtts. Om besvär har anförts i flera valkretsar bör därför alla besvärsmålen helst avgöras samtidigt. Härav följer att det kan bli omöjligt för regeringsrät- ten att dela upp besvärsmålen på flera avdelningar, och det torde också kun- na bli svårt att ge t. ex. ett mål, där

omval kan bli aktuellt, särskild förtur. Grundlagberedningen. räknar dock gi- vetvis med att mål om besvär över riks- dagsval i framtiden liksom hittills ge- nerellt skall behandlas som förtursmål. En skyndsam handläggning i regerings- rätten är under alla omständigheter en nödvändig förutsättning för att besvärs- institutet skall kunna fungera tillfreds- ställande.

Sammanfattningsvis vill grundlagbe— redningen uttala som sin uppfattning att det finns goda skäl att tro, att gäl- lande besvärsregler beträffande andra- kammarval kan tillämpas även på valen till enkammarriksdagen och funge- ra så, att det definitiva valresultatet'i praktiken alltid kommer att föreligga i tillräckligt god tid innan en nyvald riks- dag skall samlas till sin första session. Denna bedömning vilar emellertid inte på så säker grund att beredningen kun- nat. lämna frågan med detta uttalande.

I sin vidare behandling av ämnet har beredningen bl. a. kommit in på frågan om möjligheterna att begränsa besvärs- rätten i olika hänseenden—. Det som när- mast skulle kunna vara aktuellt i detta sammanhang vore att begränsa besvärs- anledningarna på=det sättet att endast vissa grova fel i valproceduren kunde föranleda omval. Mot långtgående be- gränsningar av detta slag kan emellertid anföras allvarliga principiella betänk- ligheter, och i vart fall måste ett ställ- ningstagande i frågan föregås av betyd- ligt mer omfattande och djupgående un- dersökningar än beredningen har kun— nat göra i denna utredningsetapp. Inte heller har beredningen velat föreslå t. ex. sådan reglering av besvärseffek- ten att omval får beslutas om det finns anledning att anta att ett påtalat fel har inverkat på fördelningen endast av de fasta valkretsmandaten i vederbörande valkrets. Bl. a. med hänsyn till utform- ningen av småpartispärrarna i det nya

valsystemet skulle en sådan regel kun- na slå alltför godtyckligt.

En annan möjlighet att få bättre sam- spel mellan valprocedur och besvärs- regler kunde tänkas vara att i omvals- fallen förkorta de tidsfrister som är fö- reskrivna för valförberedelser av olika slag. Redan nu torde emellertid dessa frister vara knappt tilltagna, och bered- ningen har inte ansett sig ha tillräck- ligt underlag för ett förslag i antydd riktning.

Grundlagberedningen har inte heller i övrigt på nuvarande stadium kunnat finna några lämpliga metoder som skul- le kunna ge fullständig garanti för att det definitiva valresultatet alltid före- ligger så tidigt som är önskvärt även i sådana fall då besvär anförs och omval måste anordnas i en eller flera valkret- sar. I det läget har beredningen inte kunnat gå förbi frågan om vilken tem— porär verkan ett beslut om omval i viss valkrets har på utfärdade fullmakter. i det nuvarande systemet anses ett om- valsbeslut utsläcka redan utfärdade full- makter för riksdagsmännen i den val- krets som beslutet gäller. Med det före- slagna riksproportionella valsystemet är det sannolikt att verkningarna av ett omval om inga särskilda bestämmel- ser meddelas inte blir begränsade till en enstaka valkrets. Omvalet kan ju komma att påverka mandatfördelning- en även i andra valkretsar. Över huvud taget finns inga naturligt givna begräns- ningar. Författningsutredningen föror- dade för sin del att man vid utarbetan- det av en ny vallag skulle tillse att i fall av omval utfärdade fullmakter inte utslocknade förrän omvalet verkställts. Mot denna lösning framfördes under re- missbehandlingen åtskillig kritik, fram- för allt från principiella utgångspunk- ter. Det ansågs vara otillfredsställande att ett val, som är behäftat med felak- tigheter och som till följd härav har

upphävts, skulle ha verkan ävan sedan det upphävts.

Denna kritik får emellertid ses mot bakgrunden av författningsutredning- ens förslag om ändrad förläggning av valperioderna. Med de sessionstider för- fattningsutredningen förordade skulle utredningens lösning av omvalsproble- men bli en lösning för normalfallet. Om— val skulle aldrig hinna verkställas in— nan den nya riksdagen började sitt ar- bete. I det nya valsystemet får däremot en motsvarande regel karaktär av en re- servregel som kommer att tillämpas yt- terst sällan om ens någonsin. Att ändra valperiodernas förläggning är, som för- ut nämnts, inte aktuellt i samband med den partiella reformen, och två är tre må- nader kommer alltså regelmässigt att stå till buds för ev. omval. Reservregelns syfte är uteslutande att garantera att det inte vid någon tidpunkt kan uppstå tvekan om hur riksdagen är samman— satt.

Beredningen har undersökt även and- ra alternativ men efter ingående över- väganden stannat för att förorda att RO kompletteras med en bestämmelse, en- ligt vilken utfärdade fullmakter består även i händelse av omval till dess det definitiva valresultatet är klart. Beträf- fande besvärsreglerna har beredningen av skäl, som har utvecklats i det före- gående, inte funnit anledning föreslå annat än smärre justeringar av när- mast formell innebörd. RO:s regler om besvär över andrakammarval skall allt— så enligt grundlagberedningens förslag i sak behållas oförändrade för val till enkammarriksdagen.

Frågan om bostadsband

Ett skäl för att riksdagens ledamöter utses valkretsvis är att goda förutsätt- ningar därigenom skapas för en allsidig representation för skilda delar av vårt land. Beredningen har som framgått av

det föregående inte velat rubba den nu- varande-ordningen på denna punkt.

I det nuvarande tvåkammarsystemet har två skilda önskemål kunna förenas .på ett naturligt sätt. Sålunda har önske- målet att i riksdagen skallafin'nas leda- möter som är bosatta i den valkrets som de representerar tillgodosetts ge— nom s. k. bostadsband vid val till andra kammaren. Något motsvarande krav på bosättning i valkretsen finns däremot inte vid förstakammarval. Härigenom har man tillgodosett önskemålet att ett antal platser i riksdagen bör stå öppna för inval av s. k. rikskandidater.

Liknande differentiering av valbar- hetsvillkoren för med sig en rad pro- blem i fråga om en enkammarriksdag som utses i ett enda val. Låter man bo- stadsband gälla t. ex. endast för det första namnet på varje lista, träffas praktiskt taget alla kandidater som blir invalda för ett parti, som i regel vinner högst ett mandat per valkrets, medan de som utses för ett parti som regelmäs- sigt vinner flera mandat i varje valkrets träffas endast i begränsad omfattning. Omvänt blir en regel, som innebär att bostadsband inte skall gälla för det förs— ta namnet på listan men väl för de öv— riga, i betydande omfattning tillämplig på dem som väljs för ett stort parti som besätter flera platser i varje valkrets men mycket sällan på dem som utses för ett mindre parti som i regel inte be- sätter mer än en plats per valkrets. Inget av dessa alternativ kan anses tillfreds- ställande, eftersom effekten av en regel om bostadsband varierar med hänsyn till partiernas storlek. Frågan blir där- för om bostadsband bör gälla alla leda- möter i riksdagen eller helt upphävas.

Enligt grundlagberedningens mening synes det mindre välbetänkt att helt av- hända väljarna den möjlighet som nu finns i fråga om första kammaren att till riksdagsmän välja personer som inte

är bosatta i valkretsen. Denna möjlighet har visserligen hittills utnyttjats i be- gränsad omfattning. Under perioden 1900 —— 1940 var i regel omkring 40 av kammarens ledamöter bosatta utanför den valkrets för vilken de hade utsetts. Siffran sjönk under 1940—talet till drygt 20. Tendensen har fortsatt. Det bör emellertid uppmärksammas att _ första- kammarvalkretsarna är betydligt större än de nuvarande andrakammarvalkret— sarna.

Även om bostadsbandet slopas får man med all sannolikhet ändå tillfreds- ställande lokal och regional represen- tation i riksdagen. Dels bör beaktas att företrädare för viss valkrets ofta kan antas känna och tillvarata kretsens in- tressen i samma utsträckning oberoen- de av om han har sin hemort i kretsen eller inte. Dels talar det förhållandet, att relativt få ledamöter i första kammaren bor utanför sin valkrets, för att kandi- daterna i valet trots frånvaro av bo- stadsband mestadels kommer att häm- tas bland dem som bor i kretsen.

Med hänsyn till de anförda synpunk— terna anser beredningen att bostads- band inte behövs för att tillgodose de i och för sig berättigade önskemålen om lokal och regional representation i riksdagen. Beredningen föreslår därför att bostadsband inte skall gälla som val- barhetsvillkor vid val till enkammar- riksdagen.

Avskaffandet av bostadsbandet för med sig att samma person kan kandi— dera och bli vald till riksdagsman i mer än en valkrets. En sådan ordning skapar vissa problem. Bl. a. får den dubbelvalde enligt nuvarande reglering själv avgöra, var han vill motta uppdra- get, och därmed i realiteten bestämma vem som skall efterträda honom som riksdagsman. Nominering av samma person i flera valkretsar bör enligt be- redningens mening undvikas. Det skulle

därför i och för sig vara önskvärt att hindra att samma person ställs upp som kandidat i flera valkretsar eller i varje fall minska möjligheterna härtill. Här— för krävs emellertid, om man vill nå på- taglig effekt, att man gör förhållandevis djupa ingrepp i gällande valordning, något som beredningen bedömer vara uteslutet i samband med den partiella reformen. Beredningen anser sig emel- lertid kunna utgå från att de politiska partierna, även om särskilda bestämmel- ser inte meddelas i grundlag eller annan författning, kommer att medverka till att samma kandidat inte förs fram i mer

än en valkrets. Om partierna uppträder på det sätt som är önskvärt kan man räkna med att dubbelkandidatur och dubbelval inte skall förekomma i prak- tiken. Med hänsyn härtill synes gällande regler om fri nominering och om av- veckling av dubbelval kunna godtas. Skulle erfarenheterna av valsystemets tillämpning efter bostadsbandets av- skaffande visa att problemet trots allt får praktisk betydelse, bör frågan om formella garantier mot att samma kan- didat nomineras i flera valkretsar tas upp till ny prövning.

Parlamentarismens inskrivande i författningen

Avgränsning av den partiella reformen

Av parlamentarismens princip följer bl. a. att regeringen skall åtnjuta riks- dagens förtroende eller i vart fall vara tolererad av riksdagen. Att förtroende- eller toleransförhållande föreligger när en regering tillträder bör så långt det är möjligt garanteras genom de former under vilka regeringsbildningen sker. I enlighet härmed ingår det i grundlag- beredningens uppdrag att i anslutning till en partiell författningsreform pröva frågan om förfarandet vid regerings- bildningen.

Frågan om regeringsbildningen kan emellertid inte behandlas fristående. Garanti måste finnas för att regeringen också under sin verksamhetstid grun- dar sin ställning på riksdagens förtro- ende eller tolerans. Ett medel som ger möjlighet till kontroll av att regeringen inte har förlorat sin förankring i riks- dagen anvisades av författningsutred- ningen i institutet misstroendeförkla- ring. Verkan av att regeringen har för- lorat riksdagens förtroende bör som framhålls i beredningens direktiv vara att regeringen i princip blir skyldig att avgå. Frågan att införa möjlighet för riks-dagen att i särskilda former uttala sitt förtroende för eller misstroende mot regeringen kan således inte förbi- gås vid den partiella reformen. Till följd härav kan man inte heller undgå att i förevarande sammanhang se över nuvarande regler om statsrådsledamots

politiska ansvar. Däremot lämnar be- redningen frågan om statsrådsledamö— ternas juridiska ansvar åt sidan i den- na utredningsetapp.

Ett komplement i folksuveränitetens intresse till riksdagens möjlighet att fastställa förtroendeförhållandet mellan riksdagen och regeringen utgör rätten för regeringen att mellan de ordinarie valtillfällena föranstalta om nytt val till riksdagen. Anledning att utnyttja denna rätt har hittills ansetts föreligga hu- vudsakligen vid inträffad eller förut- sedd konflikt mellan regering och riks- dag eller vid parlamentariska dödlägen. En särskild möjlighet att konstatera att konflikt råder mellan regering och riks- dag kommer att föreligga om riksdagen nu får möjlighet att uttala sitt misstro- ende mot regeringen. Som sägs i direk- tiven bör regeringen kunna möta riks- dagens misstroendeförklaring genom att i stället för att avgå låta folket i val di— rekt uttala sig i regeringsfrågan. Ny- valsinstitutet bör därför behandlas i den partiella reformen.

Andra frågor om parlamentarismens inskrivande i författningen har bered- ningen inte hunnit gå in på i denna ut- redningsetapp. Hit hör främst den vitt- gående frågan om statschefens allmän— na ställning i en modern parlamenta- risk demokrati, en fråga som rör bl. a. det centrala spörsmålet om regerings- ärendenas avgörande. Beredningens prövning av frågan om entledigande av statsråd och rätten att besluta om

nyval innefattar alltså inget ställnings- taganide f. n. beträffande beslutanderät- ten i andra regeringsärenden.

Regeringsbildningen

Nuvarande ordning Enligt 4 % RF kallar och utnämner ko- nungen ledamöterna i statsrådet. Han utser jämlikt 6 5 andra stycket en av dem att vara statsminister och statsrå— dets främste ledamot. Vidare föreskrivs i 5 % tredje stycket att konungen skall bla-nd statsrådets ledamöter utse en chef och föredragande för varje departe- ment.

Parlamentarismens principer har se- dan länge varit vägledande för konsti- tutionell praxis i frå-ga om regerings- bildningen. Denna praxis innebär att konungen, innan han utnämner? stats— minister, samråd-er med de båda tal- männen och företrädare för partigrup- per i riksdagen samt att utnämningen sker på grundval av vad som har fram- kommit vid samrådet. Till övriga stats- rådsposter utnämner konungen dem som statsministern föreslår.

Föl-fattningsutredningen

Författningsu—tredningen (SOU 1963: 17 s. 138—139) diskuterade först möjlighe- ten att tillägga riksdagen rätt att ge— nom val utse hela regeringen. Det an- sågs emellertid inte vara möjligt att ut- forma sådana författningsregler för val inom riksdagen av partiministär, vilka kan tillämpas praktiskt i alla lägen. En- ligt utredningens mening kan man inte ens utforma regler för val av statsmi- nister vilka i alla lägen ger parlamen- tariskt riktigt resultat. Sammanfatt- ningsvis framhöll utredningen att par- tiernas styrkeförhållanden och inbör- des relationer kan variera på så oänd-

ligt många sätt att det inte finns någon allmängiltig formel för lösning av rege- ringsbildningens problem. Utredningen föreslog att uppdraget att utse ministär- ledare skulle utan detaljerade anvis- ningar anförtros konungen. Att mi— nistärbildningen skall ske i överens— stämmelse med parlamentarismens principer kom i förslaget till uttryck genom föreskrift om att konungen skall rådgöra med riksdagens talman och. fö- reträdare för partigrupper inom riks- dagen innan han utnämner statsminis- ter. Konungens frihet vid valet av stats- minister blir enligt utredningen liksom f. n. beroende av det parlamentariska läget. I vissa fall är detta läge sådant att det redan från börja-n står klart vem som bör utnämnas till statsminister. I andra fall kan flera valmöjligheter fin- nas och konungen får då en mera själv- ständig uppgift vid tillämpningen av de parlamentariska principerna. Utred- ningen'betonade i anslutning härtill den garanti för att parlamentarismens prin- ciper beaktas vid regeringsbildningen som ligger i förslaget att regeringen skall avgå, om riksdagen förklarar att den saknar riksdagens förtroende.

I fråga om regeringsbildn-ingen för- ordade utredningen 'vidare att övriga statsrådsledamöter skulle utnämnas av konungen på förslag av statsministern. Denna regel innebar enligt utredningen att konungen skulle vara bunden av statsministerns förslag.

Utredningen påpekade att dess för- slag nära ansluter till praxis och mar- kerar den ledande ställning inom rege- ringen som enligt utredningen bör till- komma statsministern.

Remissyttrandena

Det fåtal remissyttranden som har av- getts .i den-na del redovisas i SOU 1965:3 s. 811. I ett yttrande ifråga-

sätts om inte utredningens förslag bör kompletteras med anvisningar om vilka grunder konungen skall-följa vid ut- nämning av statsminister. I övrigt be— handlas endast vissa special-frågor. Bl. a. förordas från ett håll att statsminis- terns reella bestämmanderätt i fråga om utseende av övriga statsråd skall komma till klart uttryck i författnings- texten.

Beredningens överväganden och förslag

Av den parlamentariska grundsatsen att regeringen skall vara förankrad hos folkrepresentationen följer bl. a. att folkreprescntationen skall ha inflytan- de på regeringsbildningen. Frågan blir på vil-ket sätt riksdagen skall beredas möjlighet härtill.

Allmän enighet torde råda om: att ministärledaren som författningsutred- ningen förordade bör ha det reella av- görandet beträffande regeringens sam-' mansättning i övrigt. Frågan om förfa— randet vid regeringsbildningen gäller därför väsentligen i vilken ordning statsminister skall" utses. '!

Det ligger i och för sig nära till hands att förverkliga den parlamentariska grundsatsen om regeringens förankring hos folkreprescntationen genom att till- lägga riksdagen ensam rätten att utse statsminister. Vid överväganden av en sådan lösning bör beaktas att den vä— sentliga frågan vid regeringsbildningen är vilken eller vilka partigrupper i riks- dagen som med hänsyn till det parla- mentariska läget kan bedömas ha de bästa förutsättningarna att bilda en re- gering som har riksdagens förtroende eller i vart fall tolereras av riksdagen. 1 direktiven förutsätts att det är för- enat med betydande svårigheter att för- lägga det direkta avgörandet härav till riksdagen. Författningsutredningen an- såg försin del att det är ogörligt att ut—

forma regler härför, som är praktiskt tillämpliga i alla situationer. Som stöd för sin uppfattning åberopade utred- ningen bl. a. att de politiska partier- nas styrkeförhållanden och inbördes re- lationer kan variera på så oändligt många sätt att någon allmängiltig for- mel för lösning av ministärbildningens problem ej kan ställas upp. De över- väganden som grundlagberedningen har gjort i denna fråga har även de lett till slutsatsen att det inte synes möjligt att utforma ett i alla hänseenden tillfreds- ställande system för att utse statsminis- ter genom val inom riksdagen. Över- vägandena överensstämmer i allt vä- sentligt med dem som har redovisats i en inom justitiedepartementet upprät- tad arbetspromemoria i ämnet (SOU 1966: 17 s. 20—26). * Om man således avvisar tanken att statsminister skall utses genom val i riksdagen, inställer sig frågan vilken annan lösning som bör väljas. Denna fråga hänger uppenbarligen nära sam- man med det'större spörsmålet om statschefens ställning och befogenheter i en modern parlamentarisk demokrati. Beredningen har funnit det uteslutet att hinna behandla sistnämnda problem— komplex i samband med förslag till en partiell reform. Förutsättningar för en definitiv reglering av frågan vem som skall utse statsminister föreligger följ- aktligen inte f. n. Med hänsyn härtill har beredningen för att inte i något hänseende föregripa kommande ställ- ningstagande ansett att man i denna utredningsetapp över huvud taget inte bör gå in på denna fråga eller den där— med n-ära sammanhängande frågan om regeringsbildningen i övrigt. Detta med— för att gällande grundlagsregler i äm- net, utan att någon prövning i sak nu sker, t. v. får kvarstå oförändrade lik- som den konstitutionella praxis som har utbildats i anslutning till dem. Den-

n-a praxis innebär som förut sagts bl. a. att konungen, innat han utnämner statsminister, samråder med de båda talmännen och företrädare för parti- grupper i riksdagen samt att utnäm- ningen sker på grundval av detta sam- råd.

Regeringens parlamentariska ansvar

Nuvarande ordning

Statsrådens konstitutionell-a ansvar reg- leras f. n. huvudsakligen i 105—107 55 RF. I 105 5 föreskrivs skyldighet för konstitutionsutskottet att infordra stats— rådsprotokollen för granskning. 106 5 innehåller bestämmelserna om hur ju- ridiskt ansvar i enlighet med ansvarig- hetslagen den 10 februari 1810 för stats- rådets ledamöter skall krävas ut av stats- råd genom åtal vid särskild domstol, riksrätten. I 107 5 ges bestämmelser om utkrävande av s.k. politiskt ansvar i anslutning till konstitutionsutskottets granskning. Någon. särskild form för att från riksdagens sida göra gällande politiskt ansvar utan samband med den- na granskning finns inte.

En utförlig redogörelse för nuvaran- de ordning lämnas i författningsutred- ningens betänkande ( SOU 1963:17 s. 433 439 och 443 447 ). I det följande ges endast en kort översikt av nuvaran- de regler om statsrådens politiska an- svar.

Vilken tidsperiod konstitutionsut— skottets granskning av statsrådsproto— kollen skall avse är inte reglerat. Regel— mässigt infordrar utskottet varje år protokollen fr. o. m. föregående riks— dags början t. om. dagen före den på- gående riksdagens början. Inskränk- ningar i utskottets rätt att få tillgång till protokollen gäller i fråga om vissa utrikesärenden och kommandomål.För- utom protokollen begär utskottet i re-

gel handlingar av olika slag, som be- hövs för att fullständiga protokollen. Utskottet redovisar resultatet. av sin är- liga granskning .i ett särskilt betänkan- de, det s.k. dechargememori-alet eller dechargebetänkandet.

Konstitutionsutskottets granskning av statsrådsprotokollen utgör grunden för utskottets bedömning av .om det skall anställa åtal mot något statsråd enligt 106 5 eller genom anmärkning väcka fråga om politiskt ansvar enligt 107 5 i riksdagen. Politiskt ansvar anses i prax- is omfatta statsråds samtliga ämbetsåt- gärder och alltså inte enbart sådana som framgår av statsrådsprotokollen. Fråga om konstitutionellt ansvar kan väckas även av annat utskott än konsti- tutionsutskottet eller av enskild riks— dagsman. Det skall ske genom s.k. an- märkningsanledning enligt 57 % RO. Skälen för anmärkning får inte uppges för kammaren utan först- inför konsti- tutionsutskottet, 'dit frågan obligatoriskt skall remitteras. . »

Enligt lydelsen av 107 % RF skall an- märkning från konstitutionsutskottet grundas på att statsrådets ledamöter sam-fällt eller en eller flera av dem i rådslag om allmänna mått och steg inte har iakttagit rikets sannskyldiga nytta eller inte har utövat si-tt förtroendeäm- bete med oväld, nit, skicklighet och drift. Paragrafens lydelse visar att det inte är fråga om renodlat politiskt au- svar. Bedömningen av om statsrådsle- damot har iakttagit »rikets sannskyldi— ga nytta» eller inte är visserligen hu- vudsakligen politisk. Anmärkning om bristande oväld i ämbetsutövningen in— nebär emellertid närmast påstående om ämbetsbrott. Att fråga om sådant brott kan falla under 107 & RF förutsätts i 1810 års 'ansvarighetslag, där det i 6 % föreskrivs att statsrådsledamots urakt- låtenhet att iaktta och fullgöra andra i grundlagen angivna plikter och före-

skrifter än sådana som uppräknas i an- svarighetslagen skall kunna föranleda tillämpning av 107 % RF. Vidare synes prövning av frågan om statsrådsleda- mots »nit, skicklighet och drift» i äm- betsutövningen avse hans lämplighet för ämbetet, närmast hans administra- tiva skicklighet.

Den åtgärd som riksdagen enligt 107 % RF kan vidta med anledning av att konstitutionsutskottet har framställt an- märkning mot statsrådsledamot är att, om riksdagen finner rikets väl kräva det, hos konungen skriftligen anmäla sin önskan att han skiljer ledamoten ur statsrådet och från ämbetet. Sådan be- gäran har riksdagen dock aldrig fram— ställt.

Det är numera tämligen sällsynt att konstitutionsutskottet gör anmärkning med åberopande av 107 % RF. I praxis har det utbildats en form för uttalande av konstitutionsutskottet utan åbero- pande av 107 å RF, s.k. omfönmälan (eller tillkännagivande). Det övervä— gande antalet omförmälanden har gällt allmän konstitutionell praxis, varvid politiskt ansvar för statsrådsledamot har saknat egentlig aktualitet. I andra fall har omförmälan använts för att framställa anmärkning i mildare form än formell anmärkning en—ligt 107 % RF. Kamrarnas åtgärd med anledning av konstitutionsutskottets anmärkning el- ler omförmäl-an har hittills varit att ef— ter debatt .i frågan lägga utskottets be- tänkande till handlingarna. Ibland har detta skett »med gillande» eller »med ogillande».

Vad riksdagen efter granskning har godkänt eller lämnat oanmärkt skall enligt 107 % tredje stycket RF anses ha vunnit decharge i fråga om det grans- kade. Ny granskning härav av ny riks- dag kan inte föranleda ansvar. I verk- ligheten förekommer det inte att an- svarsfrihet beviljas formellt. Ansvars-

frihet anses ha beviljats när riksdagen har avslutat sin behandling av konsti- tutionsutskottets dechargebetänkande.

Reformförslag före år 1963

Det har sedan länge förekommit debatt om formerna för att göra gällande poli— tiskt ansvar mot statsråden. Debatten inom riksdagen i dessa frågor har förts efter två huvudlinjer. Den ena har varit att genom ett dagordningsinstitut ge riksdagen möjlighet att under pågående riksdag ställa regeringen eller enskilt statsråd till svars för konkreta åtgärder eller allmänna handlingsprogram. Med dagordningsinstitut avses rätt för riks- dagen att i samband med övergång till ny punkt på föredragningslistan, »dag- ordningen», uttala sig om regeringens åtgärder generellt eller i särskilt fall. Den andra har närmast inriktats på reformer i mera omedelbar anslutning till gällande bestämmelser och praxis. De förslag i dessa frågor som har väckts i riksdagen redovisas i författningsut- redningens betänkande (SOU 1963:17 s. 144145 och 447450). I samman- drag har följande förekommit.

Dagordningsinstitut

Sedan riksdagen åren 1928 och 1930 i enlighet med konstitutionsutskottets hemställan (ut]. 1928: 18 och 1930:20) hade avslagit motionsyrkanden om in- förande av dagordningsinstitut, biföll riksdagen år 1931 utskottets hemställan (utl. nr 13) om förutsättningslös utred- ning av frågan. Utredningsuppdraget lämnades år 1934 till professorn Herbert Tingsten, som följande år avlämnade be- tänkande i ämnet ( SOU 1935:21 ). Ut- redningsmannen påpekade att han för- utsatte att införandet av dagordnings- institutet skulle vara en jämförelsevis isolerad reform och att mer generella problem, t. ex. förhållandet mellan mo—

nark och ministär eller tvåkammarssy- stemet," inte skulle diskuteras. Han kri- tiserade'” med utgångspunkt i tvåkam- marsystemet ingående tanken att ett dagordningsinstitut. klarlägger eller tvingar fram en precisering av förhål- landet mellan ministär och riksdag. Er- farenheterna från utlandet sades inte bekräfta detta. Tvärtom kan detta för- hållande i länder med dagordnings- institut vara ytterligt oklart. Institutet medför härvidlag ingen väsentlig änd- ring. Ej heller finns det enligt utred- ningsmannen skäl att anta att institutet leder till ökad regeringsstabilitet. De utländska erfarenheterna visar att insti- tutet inte spelar avsevärd roll för par- lamentarismens allmänna inriktning. Däremot kan det lämna utrymme för taktiskt parlamentariskt spel, och det kan utnyttjas av antiparlamentariska riktningar.. Betänkandet utmynnade 'i ett avstyrkande av att dagordningsinsti- tutet införs i vårt land. Frågan härom har därefter inte tagits upp i riksdagen.

Andra reformförslag

Med anledning av motion vid 1898 års riksdag föreslog konstitutionsutskottet (utl. nr 10) att 107 & RF skulle kom- pletteras med föreskrift att utskottet skulle kunna anmäla' vad det vid sin granskning hade funnit påkalla fram- ställning till konungen utan att direkt anmärkning mot statsrådsledamot åsyf- tades. Det skulle ankomma på riksdagen att med anledning av utskottets anmälan ta ställning till om framställning skulle göras eller inte. Ändringsförslaget av-' slogs emellertid av "första kammaren. I debatten uttrycktes farhågor för att konstitutionsutskottet om förslaget ge- nomfördes skulle bli ett slags överre- visionsdepartement. När samma förslag år 1924 fördes fram i en motion (II: 133) avstyrkte konstitutionsutskottet

förslaget (utl. nr 15). Utlåtandet god- kändes av riksdagen. '

Med anledning av motion vid 1951 års riksdag (11:152) med he'm'Ställan om utredning av frågan om revision av ansvarighetslagen framhöll konstitu- tionsutskottet i sitt av riksdagen god- kända betänkande (1952: 24) att frågan om statsrådets juridiska och politiska ansvar borde utredas i ett sammanhang, varvid också det särskilda spörsmålet att grundlagsfästa systemet med om- förmälan borde prövas förutsättnings- löst. Vid betänkandet fogades en inom utskottets kansli utarbetad promemoria om dechargeförfarandets "reformering. Utskottet förklarade sig emellertid inte ha tagit ställning till de särskilda spörs- mål som behandlades i promemorian.

I- promemorian" framhölls att 'de- chargeförfarandet som en form” för att utkräva politiskt aHSVar kan betecknas som föråldrat, ineffektivt och i norma- la fall' skäligen betydelselöst, "eftersom statsrådens” parlamentariska ställning inte på något mer påtagligt sätt brukar påverkas av framförda anmärkningar. Däremot ansågs kritik knappast kunna riktas mot den andra sidan av konsti- tutionsutskottets verksamhet, nämligen granskningen av administrativ praxis utan framhävande av ansvarsmomentet. I promemorian föreslogs att en klar åt- skillnad Vskulle göras 'mellan sådana framställningar, i vilka frågan om po- litiskt ansvar med fog kan aktualiseras, och andra framställningar. Den sist- nämnda typen av framställning från ut- skottets sida borde enligt förslaget vara att betrakta som den normala. Denna nya form skulle klarlägga att sådan framställning från utskottet inte syfta-' de till att kräva ut ansvar, något som ansågs vara ägnat att skapagynnsam- mare miljö för handläggningen av de- cliargefrågorna både i utskottet och i riksdagen.

Författningsutredningen-

Författningsutredningens förslag, som i här ifrågavarande delar presenteras i SOU 1963: 17 s. 139—140, 145—148, 452—456 och 459—460 samt SOU 1963: 18 s. 18 och 78—79, innebär i huvudsak följande.

Ministärens parlamentariska ansvar

Författningsutredningen tog inlednings- vis ställning till om det för en parla- mentarisk regeringsbildning skall krä- vas positiv förtroendeförklaring från riksdagens sida eller om man skall nöja sig med att föreskriva avgångsskyldig- het för ministären eller enskilt statsråd om riksdagen beslutar misstroende/ör- kIaring. Enligt utredningens mening kunde någon tvekan knappast råda om att bestämmelser om negativt parlamen- tariskt ansvar är tillfyllest för att för- hållandet mellan ministär och riks- dag skall kunna klarläggas. Behov av ett dagordningsinstitut i hävdvunnen mening ansåg utredningen emellertid inte föreligga. I stället föreslog utred— ningen en bestämd form för »miss- troendeförklaring» och därmed för- hunden avgångsskyldighet som en yt— tersta garanti för parlamentarismen. Det förslag som utredningen lade fram innebär att riksdagen i förklaringen inte skall kunna uttala annat än att statsråd inte åtnjuter riksdagens för- troende. Misstroendeförklaringen skulle alltså inte få motiveras, men den som framfört yrkandet skulle vara oförhind- rad att i den debatt som föregår avgö- randet motivera sitt yrkande. Misstroendeförklaring skall enligt förslaget kunna riktas mot ett eller flera statsråd. Riktas förklaringen mot statsministern omfattas hela ministären av förklaringen. Statsministern skall då ofördröjligen begära att regeringen ent- ledigas. Riktas misstroendeförklaringen

mot ett eller flera andra statsråd än statsministern, skall statsministern ge- nast hemställa att vederbörande stats- råd entledigas.

Författningsutredningen räknade med att vid misstroendeförklaring fråga om urtima val kunde aktualiseras främst när förklaringen riktades mot statsmi- nistern, dvs. mot hela regeringen. Vid misstroendeförklaring mot annat stats- råd ansåg utredningen tanken på urti- ma val inte ligga lika nära till hands. Det kunde emellertid finnas mellanfall, t. ex. misstroendeförklaring mot finans- ministern i anledning av den ekonomis- ka politiken eller mot ledaren för ett i regeringen ingående mindre koalitions— parti, då möjlighet syntes böra stå öp- pen att besvara misstroendeförklaring genom att utlysa urtima val. Ministären ansågs därför kunna behöva en tidsfrist för att ta ställning till frågan om urtima val. På grund härav föreslog utredning- en att konungen på hemställan av stats- ministern skulle kunna låta anstå under högst en vecka med att bevilja begärt avsked. Om urtima val beslutades inom denna tid, skulle framställningen om avsked förfalla.

I fråga om rätten att ta initiativ till misstroendeförklaring erinrade utred- ningen om att det i flera främmande länder förekommer begränsningar i så måtto att yrkande om sådan förklaring får tas upp till behandling endast om visst minimiantal av folkreprescntatio- nens ledamöter förenat sig om yrkan- det. Sådana restriktioner sägs givetvis ge skydd mot yrkanden, som är moti- verade av personlig demonstrationslust eller eljest framstår som alldeles utsikts- lösa. De får emellertid också, hävdade utredningen, 'ett mindre tillfredsställan- de drag av godtycklighet därigenom att minimisiffran lätt kan helt beröva mindre partier möjlighet att framställa yrkande om misstroendeförklaring. Man

hade också anledning att räkna med att ren okynnesanvändning eller överdri- vet bruk av institutet knappast behöver komma i fråga i vårt land, särskilt med hänsyn till att avslag på yrkande om misstroendeförklaring oftast kan tolkas på motsatt sätt, dvs. som förtroendevo- tum. Utredningen ansåg därför särskil- da begränsningar i initiativrätten ej vara nödvändiga och förordade att det skulle stå varje riksdagsledamot fritt att framställa yrkande om misstroende— förklaring. Den fria initiativrätten bor- de emellertid förbindas med regler, som hindrar överrumplingsförsök och läm- nar rum för eventuella partiförhand- lingar.

Om det för bifall till yrkande om misstroendeförklaring krävs majoritet endast bland de röstande kan, framhöll utredningen, en ministär tvingas att avgå på grund av tillfälliga frånvaro- förhållanden med resultat att kanske precis samma ministär på nytt får ut- nämnas. Utredningen föreslog därför att för bifall skall krävas att mer än hälften av riksdagens ledamöter röstar härför. Faktisk frånvaro från omröst- ning liksom avstående från att rösta får härigenom samma verkan som nej- röstning. I kravet på absolut majoritet ligger enligt utredningen den kanske starkaste garantin mot att institutet missbrukas.

Författningsbestämmelser i enlighet med dessa förslag har tagits in i 3 kap. 4 5 och 9 kap. 4 % FRF.

Konstitutionsutskottets gransknings- verksamhet

Författningsutredningen förordade att konstitutionsutskottet även framdeles skall fortlöpande granska statsrådens ämbetsförvaltning. I fråga om gransk— ningens omfattning föreslog utredning— en att konstitutionsutskottet skall ha ovillkorlig rätt att för granskning utfå

samtliga protokoll i regeringsårenden, vilket innebär att begränsningen i rät- ten att få protokollen i vissa utrikes- och försvarsärenden skall upphöra. Protokollen borde liksom hittills i all— mänhet begäras för viss tidsperiod, i princip för ett år i sänder. Utskottets rätt enligt praxis att få bilagor till pro- tokollen över beslut i regeringsärenden och samtliga övriga till ärendena hö- rande handlingar fann utredningen bö— ra fastslås i författningen.

Utredningen ansåg att annat utskott än konstitutionsutskottet samt enskild riksdagsledamot liksom f. n. bör ha rätt att väcka fråga om statsråds tjänsteut- övning. I stället för gällande bestäm- melser, att 5. k. anmärkningsanledning skall framställas i riksdagen för remiss till konstitutionsutskottet, föreslog ut- redningen att sådan fråga skall väckas genom skriftlig anmälan direkt till kon- stitutionsutskottet (9 kap. 3 & FRF). Frågan skulle behandlas av utskottet i samma ordning som gäller för den granskning som utskottet gör på eget initiativ.

Enligt författningsutredningens me- ning borde granskning och redovisning av administrativ praxis utgöra det nor- mala ledet i konstitutionsutskottets granskning av statsrådens tjänsteutöv- ning. Denna granskningsverksamhet, som enligt nuvarande praxis närmast kan föranleda omförmälan' eller till- kännagivande, ansåg utredningen böra ersätta det nuvarande dechargeförfa— randet. Redovisning av granskningens resultat skulle i första hand avges en gång varje år. Utskottet borde även dessemellan avge granskningsbetänkan- de, när det fanns skäl till det. I sådant betänkande skulle utskottet redovisa vad det vid sin granskning har funnit förtjäna uppmärksamhet men som icke är av sådan beskaffenhet att juridiskt eller politiskt ansvar för vederbörande

statsråd anses böra komma i fråga. Denna form skulle begagnas främst i sådana fall då fråga om ansvar är ute- sluten redan på grund av ämnets art men även i andra fall då vad som har förevarit inte rimligtvis anses höra på— verka berörda statsråds ställning. Ut— skottets betänkande av detta slag skulle enligt utredningens mening inte behöva föranleda åtgärd från riksdagens sida. Om riksdagen på grund av vad som anförts i betänkandet fann behov före- ligga av t. ex. ändrad praxis på visst område eller författningsändring skul- le riksdagen emellertid enligt förslaget ha rätt att göra framställning härom till regeringen.

Eftersom granskningsbetänkandet in- te skulle innehålla sådana anmärkning— ar som kunde föranleda ansvarsutkrä- vande ansåg utredningen inga regler om preskriptionstid erforderliga. Av den föreslagna ordningen fann utred- ningen vidare följa att beviljande av ansvarsfrihet eller 5. k. decharge inte längre skulle förekomma. Vid gransk- ning av praxis i regeringsärenden kun- de det visa sig påkallat att granska ärenden även från tiden före det aktuel- la granskningsåret. Termen decharge borde inte vidare användas i samband med förfarandet.

I enlighet med dessa överväganden föreslog utredningen (9 kap. 1 5 andra stycket FRF) att konstitutionsutskottet skall dels varje år, dels eljest när skäl föreligger meddela riksdagen vad ut- skottet vid sin granskning har funnit förtjäna uppmärksamhet samt att riks- dagen i anledning härav skall kunna göra framställning till regeringen.

I fråga om förutsättningarna för ju- ridiskt statsrådsansvar föreslog utred- ningen vissa ändringar. Utredningens förslag på denna punkt lämnas här åt sidan. Om statsråd åsidosatt sin tjänste- plikt utan att förutsättningar för juri—

diskt ansvar förelåg, skulle konstitu- tionsutskottet göra särskild anmälan till riksdagen. Utskottet borde enligt utredningen göra sådan anmälan en- dast när utskottet bedömde politiska konsekvenser för ett statsråd vara tänk— bara på grund av anmälans innehåll. Särskild anmälan skulle innehålla en— dast meddelande om att utskottet hade funnit att statsråd i visst hänseende åsidosatt sin tjänsteplikt. Utskottet bor— de kunna göra anmälan även beträffan- de förhållanden som ligger i tiden före den aktuella granskningsperioden. Någon bestämd tidsgräns härför ansågs inte nödvändig. Särskild anmälan skul- le kunna göras bara när yrkande om anmälan vunnit majoritet inom utskot- tet. Utredningen föreslog alltså (9 kap. 2 5 andra stycket FRF) att konstitu- tionsutskottet skall ha rätt att göra sär— skild anmälan till riksdagen, om utskot- tet finner att statsråd har åsidosatt sin tjänsteplikt utan att utskottet har fun- nit skäl att låta åtala honom inför riks- rätt.

I fråga om riksdagens behandling av särskild anmälan från konstitutionsut- skottets sida föreslog utredningen inga särskilda regler. Anmälan torde enligt utredningens uppfattning ofta nog kom- ma att leda till yrkande om misstroen— deförklaring.

Remissyttrandena Författningsutredningens förslag i frå- ga om statsråds parlamentariska ansvar föranledde vid remissbehandlingen sär- skilda uttalanden av endast ett fåtal remissinstanser. Remissyttrandena i denna del har offentliggjorts i SOU 1965: 2 s. 55—56, 1965: 3 s. 15—16 och 1965:34 s. 58—61.

Förslaget att införa institutet miss— troendeförklaring avstyrktes inte i nå— got yttrande. Länsstyrelsen i Malmöhus

län ifrågasatte emellertid om-inte frågan borde utredas ytterligare. I samband därmed borde även frågorna om for- merna för riksdagsupplösning och ny- val närmare penetreras. Besvärssakkun— niga efterlyste en samlad helhetssyn på det statsrättsliga kontrollsystemets utformning. Värdet av att riksdagen utövar kontroll över regeringen och dess åtgärder kunde ifrågasättas t. ex. mot bakgrund av att regeringen skall vara förankrad i en riksdagsmajoritet.

I fråga om konstitutionsutskottets granskning av regeringsärendenas hand- läggning framhöll länsstyrelsen i Got- lands län, i anslutning till förslaget att granskningsbetänkandet inte skulle av- se utkrävande av ansvar av statsråd, att utredningens strävan att hålla granskningsbetänkandet fritt från in- slag av anmärkning syntes ha fört för långt. Mellan åsidosättande av tjänste- plikt och uttalanden om praxis torde finnas ett brett fält med utrymme för konkret kritik av en ämbetsåtgärdutan att åtgärden påstås innebära åsidosät- tande av tjänsteplikt. Sistnämnda ut- tryck avser närmast fall som för annan tjänsteman skulle föranleda straffan- svar. Om man inte gör gällande att fallet är av denna "karaktär, ligger det nära till hands att dra den slutsatsen av utredningens motivering att det inte får riktas kritik mot något statsråd i granskningsbetänkandet. Det är enligt länsstyrelsen en vansklig uppgift att utforma konstitutionsutskottets gransk- ningsuppgift på sådant sätt att den inte förlamas av politiska solidaritetshän— syn. Å andra sidan bör det inte krävas att granskningsbetänkandet inte inne- håller personligt riktad kritik. Läns- styrelsen fann det vara värdefullt med klarläggande på denna punkt, för att inte sådana uttalanden i gransknings- betänkande skall undertryckas i vilka anmärkning mot statsråd kan tolkas in.

Regeringsrättens ledamöter påpekade att det inte är helt likgiltigt vilken form riksdagens framställningar i anledning av konstitutionsutskottets gransknings- betänkande får. Liksom f. n. borde gränsen mellan lag och annan författ- ning å ena sidan samt allmänna ut- talanden av riksdagen eller dess utskott å andra sidan hållas tydlig. Det är där- för av vikt, anförde ledamöterna vida— re, att de uttalanden som konstitutions- utskottet och riksdagen förutsätts göra med anledning av granskningen inte får karaktären av en rättskälla som konkurrerar med lagstiftningen utan begränsas till att avse åtgärder som re- geringen bör vidta. Dessa synpunkter ansåg regeringsrättens ledamöter böra komma till uttryck i grundlagstexten.

Förhållandena i vissa andra länder

Misstroendeförklaring eller liknande in- stitut finns i åtskilliga europeiska län- der, i vilka regeringschefen utses av statschefen efter vederbörliga parla- mentariska kontakter. På vissa. håll har institutet reglerats i författningen, me— dan det på andra håll har vuxit fram i praxis.

Dagordningsinstitutet förekommer i alla våra nordiska grannländer. Sålun— da har man sedan länge erkänt ett dag- ordningsinstitut i Norge. Åtskilliga dag- ordningsförslag har framställts vid oli- ka tider men endast ett uttryckligt miss- troendevotum har beslutats (år 1928). Även andra uttalanden av stortinget, vil- ka har inneburit kritik mot regeringen utan att ha formen av misstroendevo- tum, har föranlett regeringen att begära avsked. I den danska grundlagen före- skrivs att ingen minister kan behålla sitt ämbete efter det att folketinget har uttalat sitt misstroende mot honom. Fin- lands författning anger att statsrådets ledamöter bör åtnjuta riksdagensvförtro—

ende. Där finns ett reglerat-dagordnings— institut. Förslag till motiverade dagord- ningar har förekommit ganska ofta och har vid några tillfällen lett till att rege- ringen har störtats.

I Storbritannien förekommer miss- troendevotum men institutet är inte för- fattningsreglerat. Yrkande om misstro- endevotum läggs i allmänhet fram av oppositionsledaren för att markera att en omtvistad fråga är politiskt viktig.

Den franska författningsutvecklingen är särskilt intressant. I tredje republi- kens författning fanns ett praktiskt ta- get obegränsat dagordningsinstitut. Det användes flitigt och anses ha medver- kat till de instabila regeringsförhållan- dena under denna tid. Sålunda fun- gerade under åren 1871—1939 ett hundratal ministärer, av vilka ca en fjärdedel avgick i samband med miss- troendevota i form av motiverade dag- ordningar. 1946 års författning före- skrev skyldighet för den blivande kon- seljpresidenten att lägga fram sitt pro- gram för nationalförsamlingen och få dess förtroendevotum för programmet. Regeringen kunde även i andra fall be- gära förtroendeomröstning. Denna rätt användes i stor omfattning i både stora och små frågor. Regler fanns också om misstroendeförklaring men de blev i stort sett betydelselösa. Uteblivna för- troendevota blev en vanligare orsak till att regeringar störtades. Nu gällande författning av år 1958 föreskriver tre former för att fastställa förtroendeför- hållandet mellan regeringen och natio- nalförsamlingen. 1. Vid regeringens till- träde avger premiärministern inför för- samlingen en deklaration om regering- ens program. Även vid andra tillfällen kan han avge allmänna politiska dekla- rationer. Nationalförsamlingen har i anslutning härtill möjlighet att i en votering uttrycka sitt förtroende. Rela- tiv majoritet har ansetts tillräcklig. 2.

173 Förslag .om misstroendevotum. kan framställas av minst en tiondel-avför- samlingens ledamöter. För beslut om misstroende krävs absolut majoritet.- 3. Premiärministern kan- förklara visst framlagt förslag som förtroendefråga. Förslaget anses då antaget utan vote- ring, om förslag om misstroendeförkla- ring inte väcks inom 24 timmar. För beslut om misstroendevotum krävs ock- så i detta fall absolut majoritet.

I Italien måste en tillträdande mi- nistär få förtroendevotum av parlamen- tet (både senaten och deputeradekam- maren). Regeringen kan vid andra till— fällen lämna parlamentet meddelanden som kan bli föremål för förtroendeom- röstning. Förslag om misstroendevotum kan väckas i parlamentet. För miss- troendevotum krävs relativ majoritet. Krav på omgående förtroendevotum i parlamentet för en tillträdande rege- ring uppställs även i den grekiska för- fattningen.

Enligt Weimarrepublikens författning var det länge oklart om ministrarna behövde positivt eller negativt förtro- ende. I praxis stannade man för nega- tivt förtroende. Misstroendevotum reg— lerades dock först år 1931. I den tyska förbundsrepublikens författning av år 1949 anses förtroendeförhållandet vid _ regerings-bildning klarlagt genom att förbundsdagen väljer förbundskansler. Förbundsdagen kan därefter inte avge misstroendevotum i annan form än ge- nom att välja ny förbundskansler. Kans- lern kan själv ställa förtroendefråga. Får han inte förtroende kan han upp- lösa förbundsdagen. Beslutet härom un- danröjs om förbundsdagen med absolut majoritet väljer ny förbundskansler.

Frågan vem misstroendeförklaring skall kunna riktas mot är inte enhetligt reglerad. Enligt den danska grundlagen skall varje enskild regeringsledamot ha folketingets förtroende. Misstroendeför-

klaring mot statsministern gäller dock hela regeringen. Enligt den finska för- fattningen skall statsrådets ledamöter åtnjuta riksdagens förtroende. I praxis har misstroende uttalats inte bara mot regeringen i dess helhet utan också mot enskild regeringsledamot. I Norge har endast ett enda uttryckligt misstroende- votum beslutats. Det riktades mot hela regeringen. I Storbritannien torde miss- troendevotum alltid riktas mot hela re- geringen. Detsamma gäller Frankrike och Förbundsrepubliken Tyskland (för- bundskanslern som regeringens före- trädare).

Begränsningar i fråga om rätten för ledamot av parlamentet att väcka yr- kande om misstroende är vanliga i län— der med författningsreglerat dagord- ningsinstitut. I Finland och Grekland krävs att minst 20 ledamöter förenar sig om yrkandet om misstroende. I Frankrike och Italien krävs minst en tiondel av ledamöterna i den församling där yrkandet framställs.

En utförligare redogörelse för för— troendefrågornas lösning i flertalet av de nu nämnda länderna lämnas i SOU 1963: 19 bil. 12 (s. 227—234).

Beredningens överväganden och förslag Positivt eller negativt parlamentariskt ansvar

Utmärkande för ett parlamentariskt statsskick är att regeringen har riks- dagens förtroende eller åtminstone tole- reras av riksdagen. Som författnings- utredningen har påpekat finns det en- ligt våra nuvarande grundlagar inget medel som omedelbart syftar till att klarlägga förhållandet mellan regering och riksdag. Sålunda saknar riksdagen enligt grundlagens ordalydelse inflytan— de på regeringsbildningen eller möjlig- het att i anslutning till regeringsbild- ningen uttala sin mening om regering—

en. Därefter kan riksdagen givetvis genom sina ställningstaganden till re- geringens förslag ge sin mening till känna. Frågan om politiskt ansvar för statsrådsledamot kan emellertid inte tas upppå riksdagens initiativ annat än på grundval av konstitutionsutskottets granskning av statsrådens tjänsteutöv- ning. Denna ordning kan inte anses vara tillfyllest. Skall statsskicket bygga på parlamentarismens principer måste man finna nya former för att fastställa förtroendeförhållandet mellan regering och riksdag.

Den första fråga man ställs inför är om regeringen skall stödja sig på ett uttalat förtroende från riksdagens sida (positivt parlamentariskt ansvar) eller förutsättas ha riksdagens förtroende tills riksdagen uttalar sitt misstroende (negativt parlamentariskt ansvar).

Positivt parlamentariskt ansvar inne- bär i princip att regeringen är skyldig att avgå om riksdagen inte uttryckligen godkänner regeringens allmänna poli- tiska program, vare sig vid regerings- bildningen eller senare, eller regering- ens handlingslinjer eller konkreta åt- gärder på något väsentligt område. Den positiva ansvarsprincipen förutsätter i och för sig att initiativet till att faststäl— la förtroendeförhållandet mellan rege- ring och riksdag ligger hos regeringen. Regeringen kan visserligen åläggas för- fattningsenlig skyldighet att begära riksdagens förtroende i vissa situatio— ner, t. ex. i samband med att den till- träder. Att närmare bestämma inte bara i vilka fall regeringen skall begära riksdagens förtroende utan också vad begäran skall omfatta erbjuder emeller- tid stora vanskligheter.

Har regeringen negativt parlamenta— riskt ansvar är den principiellt skyldig att avgå om riksdagen uttalar sitt miss— troende. Initiativet till att kontrollera förhållandet mellan regering och riks-

Ett system med positivt parlamenta- riskt ansvar synes enligt beredningens bedömning inte innebära några egent- liga fördelar. Om man, som förutsätts i beredningens direktiv, inför rätt för riksdagen att praktiskt taget när som helst uttala sitt misstroende mot rege- ringen, torde möjligheterna till kontroll av förhållandet mellan regering och riksdag bli minst lika goda. Därtill kom— mer att en ordning med positivt parla- mentariskt ansvar kan medföra olägen- heter i vissa lägen. I situationer då re- geringens parlamentariska underlag är förhållandevis svagt kan en partigrupp tänkas visserligen tolerera regeringen som den bästa i förhandenvarande si- tuation men samtidigt inte vilja posi- tivt stödja regeringens hela politiska program. En sådan partigrupp kan där- för vara obenägen att rösta för för- troendeförklaring och i stället vilja lägga ner sina röster. Den kan emeller- tid då riskera den icke önskade kon- sekvensen att majoritet inte nås för för- troendeförklaringen med påföljd att re— geringen faller. Väljer man i stället systemet med misstroendeförklaring och i likhet med författningsutredning- en kräver absolut majoritet härför, får ett avstående från att rösta samma ef- fekt som röster mot yrkande om miss- troendeförklaring. Blanka röster kom- mer inte att bidra till att regeringen störtas. Vidare antyder erfarenheter från främmande länder som tillämpar eller har tillämpat den positiva an- svarsprincipen att denna kan ge ut- rymme för taktiska manövrer framför allt från regeringens sida. Möjligheter härtill föreligger bl. a. vid formulering- en av förtroendeyrkandet.

Det har ibland gjorts gällande att en regering i vart fall i samband med att den tillträder skall förvissa sig om att den åtnjuter positivt förtroende hos

riksdagen. Som framgår av vad som har sagts förut tar man emellertid då inte tillräcklig hänsyn till att en parlamen- tarisk regering bör kunna stödja sig inte endast på riksdagens uttalade för- troende utan även på tolerans från riksdagens sida. Förtroendeförklaring är därför lika litet vid regeringens till- träde som i andra fall ett adekvat medel att ge uttryck för riksdagens inställning till regeringen.

Beredningen har alltså i likhet med författningsutredningen kommit till uppfattningen att en ordning med ne- gativt parlamentariskt ansvar är mest ändamålsenlig för att klarlägga för- hållandet mellan regering och riksdag.

Formerna för riksdagens uttalande i förtroendefrågan

I flertalet europeiska länder i vilka regeringen har negativt parlamentariskt ansvar tillämpas enligt författningen eller på grund av praxis någon form av dagordningsinstitut. Det innebär att parlamentet ger sitt misstroende mot regeringen till känna genom att kriti— sera regeringens allmänna politik eller dess åtgöranden på visst område eller i viss fråga. Författningsutredningen ansåg att det inte finns behov att in- föra ett sådant institut som ger möjlighet till allsköns uttalanden om regering- en och dess politik. Till detta vill be- redningen lägga att ett motiverat miss- troendeuttalande förutsätter enighet in- te bara om själva misstroendeuttalandet utan också om skälen härför. Härige— nom begränsas i själva verket riks- dagens möjlighet att bestämma rege- ringens öde, eftersom uppfattningen att regeringen bör avgå kan omfattas av riksdagens majoritet utan att skälen därför är desamma bland dem som till- hör majoriteten. Riksdagen bör i stället få möjlighet att direkt uttala sig om huruvida regeringen bör avgå eller in-

te. Detta syfte tillgodoses genom för- fattningsutredningens förslag att riks- dagen inte uttalar sig om annat än huruvida regeringen saknar riksdagens förtroende. Beredningen föreslår där- för i likhet med författningsutredning- en att riksdagen skall ha rätt att utan motivering avge misstroendeförklaring mot regeringen. Motiveringen för ställ- ningstagandet kan givetvis framgå av riksdagens debatt i frågan, men moti- veringen behöver inte vara densamma för de grupper som röstar för miss- troendeförklaring.

Väckande av fråga om misstroendeför- klaring Författningsutredningen ansåg att be- gränsningar i rätten att yrka miss- troendeförklaring kan få ett mindre till- fredsställande drag av godtycklighet genom att mindre partier lätt kan be- rövas möjlighet att ställa sådant yrkan- de. Ren okynnesanvändning eller över- drivet bruk av institutet ansåg utred- ningen inte behöva befaras. Avslag på yrkande om misstroendeförklaring kan oftast tolkas som förtroendevotum, me- nade utredningen, som också pekade på den garanti mot missbruk som ligger i att det bör krävas majoritet bland riksdagens ledamöter för bifall till yr- kande om misstroendeförklaring. Oberoende av vilka krav som ställs på majoritet för bifall till yrkande om misstroendeförklaring kan man enligt beredningens bedömning inte helt bort- se från risken för att sådant yrkande framställs i demonstrationssyfte. Det är därför önskvärt att garantier skapas för att yrkande om misstroendeförkla- ring har åtminstone viss förankring i riksdagen. På grund härav förordar be- redningen begränsning av initiativrät- ten. Gränsen bör emellertid sättas för- hållandevis lågt. Beredningen föreslår att yrkande om misstroendeförklaring

skall få'tas upp till prövning endast om minst en tiondel av riksdagens leda- möter förenar sig om yrkandet.

Eftersom misstroendeförklaring skall vara ett medel att fastställa förtroende- förhållandet mellan regering och riks- dag, är det självfallet att sådan förkla- ring skall kunna riktas mot regeringen i dess helhet. Med hänsyn till statsmi- nisterns ledande ställning inom rege- ringen synes misstroendeförklaring mot regeringen formellt höra riktas mot statsministern. Omvänt kommer miss— troendeförklaring mot statsministern alltid att avse hela regeringen.

Vissa skäl talar för att misstroende- förklaring inte bör kunna riktas mot annan statsrådsledamot än statsminis- tern. Sålunda avses statsministern skola ha avgörande inflytande över vilka som i övrigt skall ingå i ministären. Det kan därför hävdas att misstroende- förklaring mot sådan ledamot i själva verket ytterst riktar sig mot statsmi— nistern. Å andra sidan kan det tänkas situationer då riksdagen kan finna be- hov att uttala sitt misstroende mot viss statsrådsledamot utan att regeringen i övrigt omfattas av misstroendet. Bered— ningen anser därför övervägande skäl tala för att misstroendeförklaring bör kunna riktas inte bara mot statsminis— tern som företrädare för hela regering- en utan även mot annan ledamot av statsrådet.

Av grundsatsen om regeringens par- lamentariska förankring följer att riks- dagen i princip skall ha rätt att avge misstroendeförklaring när som helst under sessionstid. På ett par punkter finner beredningen emellertid anled- ning att förorda inskränkningar i den- na rätt. Den ena sammanhänger med reglerna om mandatperiodernas förlägg- ning. Efter ett ordinarie riksdagsval grundar regeringen inte längre sin ställ— ning på den sittande riksdagen utan

på valresultatet. Detta gäller oavsett huruvida valutgången föranlett rege- ringsskifte eller ej. Mandatperioden för de nyvalda riksdagsledamöterna börjar emellertid först vid nästföljande års- skifte. Om den riksdag som sitter kvar till nämnda tidpunkt skulle kunna av- ge misstroendeförklaring mot regering- en, skulle regeringen ha att välja mel- lan att avgå eller förordna om nyval, dvs. ersätta den riksdag som den i själva verket grundar sin ställning på. Detta kan inte anses förenligt med par- lamentarimens principer. På grund här- av bör den sittande riksdagen efter ordinarie riksdagsval sakna möjlighet att besluta om misstroendeförklaring under återstoden av valperioden.

Man skulle då måhända kunna tänka sig att ge den nyvalda riksdagen möj— lighet att före mandattidens början sam- manträda för att behandla fråga om misstroendeförklaring. Starka praktiska skäl talar emellertid mot en sådan ord- ning. Dessutom synes behovet av ome- delbar kontroll av förtroendeförhållan- det i den ifrågavarande situationen mindre framträdande. Det torde nämli- gen i allmänhet vara tämligen klart vilken eller vilka partigrupper i riksda- gen som skall bilda regeringsunderlaget. Beredningen avvisar därför tanken att öppna möjlighet för den nyvalda riks- dagen att sammanträda före mandat- tidens början för att uttala sig i förtro- endefrågan.

Den andra begränsningen avser tiden närmast efter nyvalsförordnande. Ef- ter sådant förordnande skall riksdagen enligt vad beredningen föreslår i nästa avsnitt (5. 185) fortsätta sitt arbete i vanlig ordning, om regeringen inte för- anstaltar om att sessionen avbryts. Har sessionen avbrutits, kan extra session inkallas före den nyvalda riksdagens första sammanträde. Meddelas nyvals- förordnande när riksdagssessionen inte

pågår, kan session inledas före samma tidpunkt. Riksdagen kan alltså hålla ses- sion hela eller en del av den tid som förflyter mellan nyvalsförordnandet och den nyvalda riksdagens första samman— träde. Eftersom misstroendeförklaring syftar till att förmå ledamot av statsrå- det eller hela regeringen att avgå, synes det i avvaktan på resultatet av nyvalet inte finnas behov för riksdagen att under ifrågavarande tid kunna avge sådan för- klaring. Inte heller har regeringen då möjlighet att bemöta en misstroende- förklaring med nyvalsförordnande, ef- tersom nyval redan är utlyst. Bered- ningen föreslår därför att misstroende- förklaring inte skall kunna avges un— der denna tid.

Beslut om misstroendeförklaring

Den parlamentariska grundsatsen om regeringens förankring hos riksdagen innebär närmare bestämt krav på att regeringen har riksdagsmajoritetens förtroende eller tolerans. l konsekvens härmed bör, som författningsutredning- en föreslog, för bifall till yrkande om misstroendeförklaring krävas absolut majoritet bland riksdagens ledamöter. Frånvaro från omröstningen eller av- stående från att rösta får således sam- ma verkan som röstning mot förslaget om misstroendeförklaring.

Av den angivna grundsatsen följer vidare, som också har förutsatts i den tidigare framställningen, att verkan av misstroendeförklaring skall vara att den eller de som förklaringen avser i prin- cip blir skyldiga att avgå. Som har framhållits i det föregående (5. 163) och närmare utvecklas i nästa avsnitt skall regeringen emellertid i denna si- tuation liksom i andra fall, då konflikt har uppstått mellan regeringen och riks- dagen, ha möjlighet att överlämna åt folket i val att lösa konflikten. Rege- ringen skall därför ha rätt att i stället

för att avgå med anledning av miss— troendeförklaringen föranstalta om ny- val till riksdagen. Meddelas nyvalsför- ordnande bör avgångsskyldigheten för- falla. För att regeringen skall få skälig tid att överväga nyvalsfrågan hör av— gångsskyldigheten inträda först någon tid efter det förklaringen avgavs. Bered- ningen ansluter sig till författningsut- redningens förslag att denna tid bör bestämmas till en vecka.

Det anförda har närmast tagit sikte på misstroendeförklaring mot statsmi- nistern, dvs. hela regeringen. Som för- fattningsutredningen uttalade (SOU 1963:17 s. 139—140) kan det finnas fall då även misstroendeförklaring mot annan ledamot av statsrådet bör kunna bemötas med förordnande om nyval. På grund härav bör också enskild stats- rådsledamots avgångsskyldighet till följd av misstroendeförklaring förfalla, om nyvalsförordnande meddelas inom en vecka efter förklaringen.

Konstitutionsutskottets gransknings- verksamhet

Den fortlöpande granskning av stats- rådens tjänsteutövning som konstitu- tionsutskottet utövar f. n. utgör grunden för utskottets bedömning av om det skall anställa riksrättsåtal mot något statsråd enligt 106 5 RF eller i riks- dagen väcka fråga om politiskt ansvar enligt 107 % RF. Eftersom beredningen som förut sagts inte behandlar proble- men om statsråds juridiska ansvar i den- na utredningsetapp, kan någon ändring av granskningsverksamheten i denna del inte nu komma i fråga. Beträffande den del av granskningsverksamheten som anknyter till 107 5 RF föreslog författningsutredningen ändringar som i mycket bygger på nuvarande praxis men också innebär vissa nyheter. Enligt vad som har inhämtats från konstitu-

tionsutskottet söker utskottet, mot bak- grund av författningsutredningens för- slag och med utgångspunkt i gällande bestämmelser och praxis, finna sådana former för denna granskningsverksam— het att granskningen får större reell betydelse än f. 11. Det synes vara skäl att avvakta de resultat som utskottet kan komma till, innan formerna för granskningsverksamheten i denna del grundlagsregleras för framtiden. Änd- ringarna i samband med den partiella reformen bör därför begränsas till vad som är nödvändigt med hänsyn till be— redningens förslag om misstroendeför- klaring som riksdagens medel att göra gällande politiskt ansvar mot regering- en. Denna ordning är oförenlig med nu- varande föreskrift i 107 5 första stycket RF att riksdagen med anledning av till— kännagivande från konstitutionsutskot— tet kan hos konungen skriftligen anmäla sin önskan att han ur statsrådet och från ämbetet skiljer den eller dem mot vilka utskottet har gjort anmärkning. Bestämmelsen förutsätter nämligen att det ankommer på konungen att avgöra om han vill bifalla riksdagens fram— ställning. Bestämmelsen bör därför ut- gå. Huruvida anmälan från utskottet enligt 107 & RF kommer att föranleda åtgärd från riksdagens sida kommer att bli beroende av om yrkande framställs om misstroendeförklaring.

Enligt gällande bestämmelser i 107 & tredje stycket RF bör allt vad riksda— gen efter granskning "har godkänt eller lämnat oanmärkt anses ha vunnit de- charge. Ny granskning härav av ny riksdag skall alltså inte kunna föranled da ansvarighet. Dessa bestämmelser kan svårligen tillämpas i fråga om politisk ansvarighet som utkrävs genom miss— troendeförklaring utan motivering. Att bevilja ansvarsfrihet blir aldrig aktuellt. Även föreskrifterna härom bör därför utgå.

N yvalsförordnande

Det nuvarande upplösningsinstitutet

Upplösningsinstitutet omfattar enligt svensk statsrätt två moment, nämligen nyvalsförordnande och riksdagsupplös- ning. Gällande bestämmelser därom finns i— 108 & RF samt 3, 5, 7, 17 och 35 55 RO. Bestämmelserna har i de av- seenden som har intresse här varit i stort sett oförändrade sedan de tillkom i samband med 1866 års grundlags- ändringar.

Rätten att upplösa riksdagen tillkom— mer konungen (108 % RF, 5 & RO). Han är enligt 7 & RF skyldig att liksom i andra konseljärenden före sitt beslut inhämta statsrådets mening. Riksdags- upplösning får beslutas endast om för- ordnande meddelas om nya val i hela riket till båda kamrarna eller den ena av dem (108 € RF, 5 % RO). Beslutas nyval när riksdagssession pågår skall konungen kalla riksdagen till rikssalen och där tillkännage beslutet. Om ko- nungen anser det lämpligt kan han i stället underrätta riksdagen om beslutet genom öppet brev, som läses upp i var— dera kammaren samtidigt av statsråds- ledamöter som konungen förordnar. Ef— ter uppläsandet är riksdagen omedel- bart upplöst (35 % RO). Upplösning av riksdagen är alltså obligatorisk om ny- valsförordnande meddelas när session pågår.

Nyvalsförördnande skall avse val i hela riket till båda kamrarna eller en- dera av dem (3 % RO). Förordnandet får alltså inte begränsas till viss eller vissa valkretsar. Genom förordnandet förkortas mandattiderna för riksda- gens ledamöter. När de löpande man- daten upphör efter nyvalsförordnande är emellertid inte reglerat. Enligt en tämligen allmän uppfattning utSIOCknar de löpande mandaten omedelbart vid

nyvalsförordnandet, någotsom medför att landet saknar riksdag 'som kan fun—' gera under tiden från nyvalsförordnan- det tills sammanräkningen efter nyvalet har slutförts. På senare tid har även den meningen fått företrädare att de-löpan-L de mandaten består till dess fullmakter utfärdas för de nyvalda ledamöterna. »

Mandaten för de nyvalda riksdags- ledamöterna gäller endast den tid som återstår av de ordinarie valperioderna (7 och 17 55 RO). De ordinarie valpe— rioderna — åtta år i fråga om första och fyra år i fråga om andra kamma— ren rubbas alltså inte genom'nyvals- förordnande. i

Efter riksdagsupplösning skall "den nyvalda riksdagen sammanträda på den tid inom tre månader från' upplösning— en som konungen bestämmer (108 % RE; 5 g RO). Riksdagen skall dock alltid utan särskild kallelse komma samman den '10 januari eller, om helgdag då inl träffar, dagen därefter (49 % RF, 2 '! BO). _ » ' * "Den nya riksdag 'som sammanträder efter upplösning kallas vaderiksdag. Den utgör i princip en ny riksdag och skall öppnas och'konstitueras på vanligt sätt. Om riksstaten har reglerats före upplösningen, framläggs dock. inte nå— gon ny statsverksproposition'(34 5 RO). Vaderiksdagen behöver inte tillsätta fler utskott än som erfordras (36 5 4 mom. RO). Nya tider för ått avlämna propositioner och motioner börjar löpå vid vaderiksdagens början. Om riksi staten redan är fastställd föreligger dock ingen allmän motionsrätt. Frågor som har behandlats av den upplösta riksi dagen kan utan hinder härav behandlas på nytt av vaderiksdag. Vaderiksdag upphör vid kalenderårets utgång. Den får inte upplösas förrän efter "fyra må— nader från dess början (108 & RF och 5 & 110)..me man bortser från detta för*- bud att upplösa vaderiksdag unider'vi-äs

tid innehåller grundlagarna inte någon, uttrycklig spärr mot upplösning.

Institutets tillämpning Upplösningsinstitutet har i Sverige fått begränsad användning. Nyvalsförord- nande till första kammaren har getts två gånger, åren 1911 och 1919. I fråga om andra kammaren har nyvalsförord— nande meddelats fyra gånger, nämligen åren 1887, 1914, 1921 och 1958. Nyvalsförordnandet till andra kam- maren år 1887 tillkom i anledning av en strid mellan protektionister och fri- handelsvänner. Initiativet till förord- nandet togs av ministären som var fri- handelsvänlig i motsats till flertalet le— damöter i andra kammaren. Nyvalsför- ordnandet till första kammaren år 1911 föranleddes av att nya regler hade in- förts för val till första kammaren. Reg- lerna kunde väntas leda till att rege- ringens representation i första kamma— ren skulle förstärkas. Då förordnandet blev föremål för meningsutbyte i 1912 års remissdebatt åberopades emellertid från regeringens sida att första kamma— rens »hela politik» stått i bestämd strid mot regeringens. 1914 års nyval till andra kammaren var en följd av en konflikt mellan regeringen och konung- en om försvarspolitiken. Sedan statsmi- nistern efter konungens borggårdstal i" februari 1914 hade krävt att denne i fortsättningen i förväg skulle informera regeringen om viktigare tal, som han ämnade hålla, och konungen hade väg- rat att gå med på detta, avgick rege- ringen. Den tillträdande regeringen för- anstaltade om nyval. Nyvalsförordnandet till första kam- maren år 1919 gavs sedan nya regler hade införts om val till kammaren och om den kommunala rösträtten. År 1921 meddelades förordnande om nyval till andra kammaren på grund av att nya

valregler hade tillkommit. 1958 års för- ordnande om nyval till andra kamma- ren hade sin grund i att kammaren hade avslagit regeringens proposition om allmän tjänstepension.

Den enda gång som konungen har vägrat att tillmötesgå begäran av re- geringen om nyval torde ha varit år 1906. Sedan regeringen hade lagt fram förslag till nya rösträttsregler, godtogs dessa av andra kammaren men för- kastades av första kammaren. Regering— ens majoritet föreslog då att andra kammaren skulle upplösas. Motivering- en härför var att andra kammaren var politiskt mest betydelsefull. Konungen avslog regeringens begäran under moti— vering att han inte ansåg det logiskt eller parlamentariskt riktigt att upplösa den kammare som hade bifallit en proposition. Regeringen avgick i an- ledning av detta ställningstagande.

Författningsutredningen

Huvudbestämmelserna i fråga om ny- valsförordnande (förordnande om urti- ma val) är i författningsutredningens förslag upptagna i 6 kap. 5 & FRF och 1 kap. 4 & FRO. Motiveringen för be- stämmelserna redovisas huvudsakligen i SOU 1963: 17 s. 119, 140 och 304 samt 1963: 18 s. 18.

Enligt författningsutredningen skulle upplösningsinstitutet behållas i en ny författning. Institutets tillämpningsom— råde skulle liksom f. n. vara obegränsat. Utredningen angav två typsituationer som kan påkalla urtima val. Dels kan det föreligga motsättning mellan rege- ring och riksdagsmajoritet som inte kan undanröjas annat än genom ome- delbara nyval. Dels kan fall tänkas då regering och riksdagsmajoritet gemen— samt önskar urtima val för att påskynda genomförandet av en grundlagsänd- ring.

Beträffande rätten att besluta om urti- ma val föreligger enligt utredningen tre möjliga huvudalternativ. Antingen kan beslutanderätten tilläggas enbart stats- chefen eller enbart statsministern eller båda i förening. Att lägga hela avgö- randet i fråga om urtima val i statsche— fens iland skulle enligt utredningen in- nebära en väsentlig begränsning av den parlamentariska principen. En viss tve- kan mellan de två andra alternativen an- sågs däremot ligga nära till hands sär- skilt i det fall då urtima val aktuali- seras på grund av konflikt mellan mi- nistär och riksdagsmajoritet. Eftersom det i främsta rummet ankommer på mi- nistären och dess statsminister att ta ställning till frågan om urtima val och det är ministärens öde som står på spel, kan det hävdas att beslutanderät- ten odelad borde ligga hos statsminis- tern. Man kan emellertid enligt utred- ningen tänka sig situationer när det inte är självklart att statsministern bör få sin vilja igenom. Främst gäller detta i sådana undantagsfall då ministären önskar urtima val men statschefen har förvissat sig om att en ny ministär med stöd hos riksdagens majoritet kan bil- das. Utredningen ansåg det då inte givet att den dittillsvarande ministärens öns— kan att pröva sin framgång hos väljarna måste få företräde framför riksdagsma- joritetens uppfattning. Statschefen bor- de därför i ett sådant läge ha reell möj- lighet att vägra att godkänna statsmi- nisterns hemställan om urtima val, med statsministerns avskedsbegäran som sannolik följd. I enlighet med dessa överväganden föreslog utredningen att urtima val skulle beslutas av konungen, men att han skulle få fatta sådant beslut endast på hemställan av statsministern.

Vad angår frågan om riksdagsupp- lösning i anledning av urtima val fram- höll utredningen (SOU 1963:18 s. 18) att ett beslut om urtima val kan inne-

bära att det föreligger konflikt mellan regering och riksdag och att regeringen i denna situation har vädjat till folket i val. I sådant läge borde riksdagen, som föreslogs skola vara ensam inne— havare av den lagstiftande makten, inte kunna avgöra ärenden mot regeringens vilja. Regeringen föreslogs därför få rätt att avbryta riksmöte under åter— stående del av valperioden, om urtima val beslutas. Det syntes angeläget att den ordning, som enligt utredningens uppfattning råder f. n. och enligt vilken riksdagen efter riksdagsupplösning och nyvalsförordnande inte kan sammana träda förrän efter nyvalet, bringas att upphöra. Hinder borde sålunda inte fö- religga mot att riksmötet fortsätter även efter det att beslut har fattats om ur- tima val. Även om regeringen har av- brutit riksmötet borde den vidare un- der återstående del av valperioden kun- na kalla riksdagen till sammanträde. Som en konsekvens härav föreslog ut- redningen att de löpande mandaten inte skulle upphöra genom beslut om urtima val utan fortsätta att gälla tills ny val- period börjar. Enligt förslaget skulle den nya valperioden börja tjugoandra da- gen efter det urtima valet.

Utredningen föreslog vidare att riks- dagens valperiod skulle vara fast, men med den modifikationen att nästa lag— tim-a val skulle inställas, om urtima val anordnades inom ett år före valperio- dens slut. Som följd härav skulle val- perioden, som normalt omfattade fyra år, komma att omfatta högst fem år. För» rättades det urtima valet vid annan tid— punkt skulle valperioden för de nyvalda ledamöterna däremot omfatta endast återstoden av den ordinarie fyraårs- perioden.

I anslutning till gällande bestämmel- ser (17 5 2 mom. RO) att nyval skall hållas ofördröjligen framhöll utredning— en (SOU 1963: 17 s. 304) att förberedel—

searbetet för ett urtima val kräver viss tid. Med hänsyn härtill föreslog utred- ningen att urtima val skulle hållas inom två månader från den dag då valet be- slöts. Liksom f. n. borde det finnas en spärranordning mot upprepat beslut om urtima val. Eftersom ett beslut om urti- ma val enligt förslaget inte behöver föl— jas av beslut att riksdagsarbetet av- bryts, ansåg utredningen det lämpligt att knyta spärranordningen till själva valet. Utredningen föreslog (6 kap. 5 & tredje stycket FRF) att efter urtima val sådant val inte skulle få beslutas på nyttvförrän minst sex månader förflu- tit.

Mot utredningens förslag om urtima val avgavs ett par reservationer.

En' ledamot av utredningen, profes- sorn Sten Wahlund, hävdade att an- ledning saknas att över huvud taget be- hålla ett upplösningsinstitut efter en författningsreform. Som motivering för sitt ställningstagande anförde han bl. a. (SOU 1963: 16 s. 55).

Författningsutredningen fram- håller, att hänsynen till den faktiska ba- lansen mellan regeringsmakt och folk- representation inorn statsskicket kräver, att särskilda ansträngningar nu sättes in för att stärka riksdagens ställning. Detta syfte präglar många av utredningens förslag _-. Jag har med tillfredsställelse biträtt för- Ifa-ttningsutredningens hithörande förslag. _På en punkt har jag för att stärka riks- dagsmännens och riksdagens ställning velat gå'ettsteg längre än utredningens övriga "ledamöter. Jag anser, att den första stats— makten tillkommande befogenheten att be- sluta. urtima val i vissa situationer kan :vara ägnad att minska riksdagsledamöter- 'nas självständighet och handlingskraft och ått dehna befogenhet därför bör' avskaffas. '- :Ett urtima val brukar anses vara påkallat i en situation, där det råder en motsättning mellan regering och riksdagsmajoriteten, ,en . motsättning som ej kan undanröjas. it. ex. genom att en ny majoritetsstödd mi- nistär ' bildas; Om- man vid sådant för— hållande. gerfregeringen möjlighet att för—

söka lösa konflikten genom att etablera ny- val i förhoppningen att på så sätt erhålla majoritetsunderlag, så stärkes regeringens handlingskraft, säger man. Detta är riktigt, men regeringsmaktens förstärkta ställning sker härvid på riksdagens bekostnad.

Jag anser liksom utredningens övriga le- damöter, att vår representativa riksstyrelse innebär, att de för viss begränsad tid valda riksdagsmännen har fullmakt att på fol- kets vägnar fatta beslut och att de och en- dast de kan göra anspråk på att tala som representanter för folket. Regeringen skall icke kunna handla mot riksdagens vilja. Regeringsmakten är fotad på riksdagsma- joritetens förtroende, men riksdagens be- stämmanderätt är ingalunda fotad på rege- ringens förtroende. I motsats till övriga utredningsledamöter anser jag därför, att vid varje konflikt mellan regering och riks- dagsmajoritet, så är det regeringen och ej riksdagen som skall vika.

En annan situation, där enligt utred- ningsmajoriteten urtima val kan anses på— kallat, föreligger, när såväl riksdagsmajori- tet som regering önskar sådant val för att påskynda genomförandet av en grundlags- ändring. Även i dylika fall anser jag det ej vara rimligt att beröva riksdagsledamöter deras genom val erhållna fullmakter. Man bör söka sig fram på andra vägar.

Det må till slut framhållas, att om man sålunda avskaffar befogenheten att utlysa urtima val, avsevärda praktiska fördelar erhålles: valtillfällen och mandatperioder blir helt fasta; ingen frestas att spekulera över möjligheten att förlägga ett nyval vid »lämplig» tidpunkt etc.

Två andra ledamöter, landshövdingen Ossian Sehlstedt och chefredaktören Per Wrigstad, avstyrkte att konungen i någon situation skulle kunna vägra att bifalla regeringens begäran om ur- tima val. Den reella bestämmanderätten i denna fråga borde alltid tillkomma re- geringen. De båda ledamöterna ansåg att den ordning, som majoriteten hade föreslagit, av principiella skäl inte kun- de accepteras. De anförde vidare (SOU 1963: 16 s. 52).

Det är icke konungens uppgift att avgöra om regeringen skall kunna sitta kvar, vädja

till folket i val eller avgå. Önskar en rege- ring genom urtima val vädja direkt till medborgarna skall denna rätt icke kunna fråntagas den av någon.

Icke heller riksdagen behöver för sin maktutövning lita till konungen. Önskar en majoritet inom riksdagen ett regerings- skifte har den att ge detta till känna genom en misstroendeförklaring. Om regeringen icke inom en vecka beslutar om urtima val måste den gå. Väljer regeringen att hän- skjuta avgörandet direkt till folket blir denna folkvilja under alla förhållanden utslagsgivande, både för den nya folk- represcntationens sammansättning och för regeringens öde.

Vinner riksdagsmajoriteten, som velat åstadkomma ett regeringsskifte, kan den efter valet återvända med den oomstridda auktoritet, som den aktuella bekräftelsen hos folkviljan medför. Förvandlas den återigen i valet till en minoritet och den äventyrade regeringen i stället stabiliserar sin position skyddas ju just tack vare den oinskränkta rätten till urtima val både en folkrepresentation och en regeringspolitik, som verkligen står i överensstämmelse med folkets önskan.

Remissyttrandena

Principiella frågor om urtima val be- handlas endast i ett fåtal remissyttran- den. Ingen remissinstans ifrågasätter behovet av ett sådant institut eller gör någon invändning mot att institutets användningsområde lämnas oreglerat. En remissinstans ( SOU 1965:34 s. 61 ) anser dock att utredningens förslag rö— rande urtima val inte utan vidare kan läggas till grund för lagstiftning utan bör övervägas ytterligare. Remisskritiken koncentrerar sig i stort sett till förslaget att lagtima val skall inställas när urtima val har hål- lits under det sista året av ordinarie valperiod. 1955 års valutredning (se .SOU 1964: 38 s. 79) erinrar i sitt yttran- de om att en ordning, med rörliga legislaturperioder har ansetts» förbun- den med påtagliga olägenheter. Det har

sålunda i tidigare sammanhang hävdats att urtima val skulle i särskilt hög grad komma att koncentreras till en eller flera bestämda frågor, varigenom ett dylikt val skulle komma att ge mindre klart uttryck för de allmänna politiska opinionernas styrka än ett ordinarie (lagtima) val. Det ordinarie valet har därför betraktats som en behövlig kor- rektion. Vidare har det framhållits, att den regelbundna växling mellan riks- dagsval och kommunala val som gäl- lande valordning bygger på innebär bestämda fördelar. Det har ifrågasatts om icke detta förhållande är av så stor betydelse, att en ändring av valperio- dens längd efter urtima val skulle mot- verka sitt eget syfte, i det att man säker- ligen skulle undvika urtima val på grund av de med en rubbning av valtiderna förenade olägenheterna. Ytterligare har invänts, framhåller valutredningen, att den praktiska betydelsen av den före- slagna ordningen kan starkt ifrågasät— tas. Eftersom budgetåret börjar den 1 juli, kan en riksdag svårligen upplösas innan budgeten har slutbehandlats, vil- ket icke sker förrän strax före vårses- sionens slut. Samtidigt erinrar valutred— ningen att vissa farhågor har uttryckts för att valtaktiska synpunkter skulle bli mera bestämmande både för rege- ringen och för riksdagspartierna under legislaturperiodens sista år än vad som är fallet vid en ordning med helt fasta valperioder.

Viss remisskritik riktas också mot att nyvalet enligt förslaget skall ske inom så kort tid som två månader från det valet beslöts. Flera remissorgan, bland dem ett par länsstyrelser, befarar att denna tid är alltför kort för att valet skall hinna förberedas. 1955 års valut- redning invänder -vidare att tiden mel- lan valet och valperiodens början är för kort , för att röstsammanräkningen skall :hinvnar slutföras. -

Förhållandena i vissa andra länder

De enda länder av intresse i förevaran- de sammanhang som helt saknar regler om nyval i sina författningar är USA och Norge. I Schweiz kan nyval före— komma endast i samband med totalre- vision av författningen.

I de länder som har ett upplösnings— institut ligger rätten att besluta om upp- lösning i de flesta fall hos statschefen men enligt praxis äger denne fatta be— slut härom endast på förslag av rege- ringen. Om statschefen kan vägra att tillmötesgå regeringens begäran om par- lamentsupplösning är ofta oklart. Var- ken i England, Danmark, Holland eller Belgien torde det i modern tid ha före- kommit att monarken har motsatt sig en upplösning som regeringen har be- gärt. I Finland däremot anses statsche- fen ha rätt att vägra att bifalla en be- gäran av regeringen om upplösning. I Frankrike beslutar presidenten ensam i upplösningsfrågor. Den österrikiska författningen tillerkänner både rege- ringen och parlamentet var för sig rätt att besluta om upplösning.

Upplösningsrätten är i allmänhet oin- skränkt i så måtto att den inte är be- gränsad till vissa typsituationer. Detta gäller Storbritannien och det brittiska samväldet i övrigt, Irland, Island, Dan- mark, Finland, Nederländerna, Belgien, Italien och Grekland. Oinskränkt upp- lösningsrätt har tillerkänts statsöver- huvudet också enligt de flesta nya för— fattningar i Afrika och Asien. I den tyska förbundsrepubliken är upplös- ningsinstitutets tillämpningsområde be— gränsat. Presidenten får endast i två fall upplösa förbundsdagen, i det ena på eget initiativ, nämligen om för— bundsdagen vid val av förbundskansler inte har gett någon kandidat absolut majoritet, och i det andra fallet på för- slag av förbundskanslern, om kanslerns

begäran om förtroendevotum har av- slagits av förbundsdagen.

I vissa länder kan endast folkrepre- sentationen själv förordna om upplös- ning och nyval. Så är fallet i Sovjet- unionen, Jugoslavien, Bulgarien, Ru- mänien, Ungern och Turkiet. Enligt några författningar äger visst antal medborgare rätt att kräva folkomröst- ning om upplösning av parlamentet. Det gäller de flesta tyska delstaterna och några schweiziska kantoner.

Förbud mot upplösning och nyval kort tid efter ordinarie val torde inte finnas i något land av intresse i sam— manhanget. Inte heller torde finnas regler om förbud mot upplösning och nyval kort tid före ordinarie val.

Bestämmelser som ger parlamentet både rätt och skyldighet att samman- träda inom viss tid efter nyval finns i en del länder. Tiden har i den isländs- ka författningen bestämts till sex måna- der, i den tyska förbundsrepubliken till 30 dagar, i Nederländerna till 50 dagar, i Belgien till 20 dagar och i Irland till 30 dagar efter valet.

Beredningens överväganden och förslag Utgångspunkterna Nyvalsinstitutet öppnar möjlighet att under löpande valperiod kontrollera att opinionen inom riksdagen överensstäm- mer med folkopinionen. Anledning till sådan kontroll föreligger främst vid konflikt mellan regering och riksdag. Att konflikt föreligger kan manifesteras genom att riksdagen avslår regeringens förslag i någon fråga som regeringen bedömer som väsentlig. Ett särskilt me- del att konstatera att konflikt förelig— ger kommer att stå till buds om riksda- gen, som beredningen har föreslagit, får rätt att avge misstroendeförklaring mot regeringen. Förordnande om nyval i dessa situationer innebär att det över-

lämnas åt folket att i val avgöra kon- flikten mellan de båda ledande stats- makterna. Också utgången av allmänna val som inte genast och fullt ut har sla— git igenom i riksdagens sammansättning har gett anledning till diskussioner om nyval till riksdagen. En ytterligare si- tuation som anses kunna föranleda ny- val är att ett parlamentariskt dödläge har inträtt. Slutligen kan nyvalsförord- nande komma i fråga för att snabbt ge- nomföra en grundlagsändring.

I enlighet med vad som sägs i direk- tiven utgår beredningen från att möj- lighet att förordna om nyval skall före- ligga även efter den partiella författ- ningsreformen.

Det ligger i linje med beredningens förslag i fråga om regeringsbildningen att inte nu ändra formerna för beslut om nyval till riksdagen. Det reella av— görandet i fråga om nyval bör emeller- tid som sägs i direktiven tillkomma re- geringen ensam. Som beredningen i oli- ka sammanhang har betonat intar stats- ministern den ledande ställningen inom regeringen. Han har sålunda ett avgö- rande inflytande över vilka som skall ingå i ministären. Hans ställning mar- keras i beredningens förslag vidare ge- nom att misstroendeförklaring mot ho- nom avser hela regeringen och genom att övriga statsrådsledamöter alltid skall entledigas om han avgår. Med hänsyn härtill förordar beredningen att rege- ringens avgörande inflytande på ny- valsfråga skall komma till uttryck i att konungen beslutar nyval, om statsmi- nistern begär det.

Riksdagsupplösning med anledning av nyvalsförordnande

Nyvalsförordnande kan i regel antas grunda sig på konflikt mellan regering och riksdag. Med hänsyn härtill bör riksdagen inte efter beslut om nyval kunna mot regeringens vilja ta upp

ärenden till avgörande. Regeringen bör därför ha möjlighet att avbryta riks- dagens arbete med anledning av ny- valsförordnande. Å andra sidan bör det till skillnad från nu inte föreligga hinder för regeringen att underlåta att avbryta pågående riksdagsarbete inför ett nyval eller att efter beslut om ny- val kalla in samma riksdag på nytt un- der återstående del av valperioden, dvs. innan valperioden för de nyvalda bör- jar. Att landet saknar riksdag, som kan fungera under den tid som förfly- ter mellan nyvalsförordnandet och den tidpunkt när den nyvalda riksdagen kan komma samman, är inte godtagbart. Väsentliga inrikes- och utrikespolitiska avgöranden kan under denna tid kräva omedelbar medverkan från riksdagens sida.

Enligt beredningens mening bör där- för frågan om riksdagsupplösning med anledning av nyvalsförordnande lösas efter de linjer som författningsutred— ningen har dragit upp. Detta innebär att regeringen får möjlighet att bestäm- ma huruvida riksdagsarbetet skall fort- sätta eller inte allt efter de förhållan- den som råder då fråga kommer upp om nyvalsförordnande. Det blir med denna lösning oegentligt att i fortsättningen tala om upplösning av riksdagen. Be- redningen föreslår att befogenheten skall avse inte att upplösa riksdagen utan att avbryta riksdagssession.

Om riksdagen sammanträder under tiden mellan nyvalsförordnande och den nyvalda riksdagens första samman- träde bör den självfallet ha samma kompetens som eljest.

Mandattiderna

Beredningens förslag att nyvalsförord— nande inte behöver medföra att riks— dagsarbetet avbryts bygger naturligt- vis liksom författningsutredningens på att de sittande riksdagsmännens man—

dat inte upphör redan genom nyvals- förordnandet utan först vid senare tid- punkt.

Som har sagts förut bör landet inte vid någon tidpunkt sakna en riksdag som kan fungera. För att nå detta syfte måste efter nyvalsförordnande mandat- tiden för de sittande riksdagsledamöter- na löpa till dess de nyvalda ledamöterna kan träda till. Beredningen ansluter sig till författningsutredningens uppfatt- ning att det synes lämpligast att man- dattiden för de nyvalda börjar den dag då den nyvalda riksdagen sammanträ- der första gången. De sittande riksdags- ledamöternas mandattid skall då upp- höra dagen dessförinnan.

I fråga om valperiodens längd för de nyvalda ledamöterna bygger nuvarande bestämmelser på fast periodicitet .för de ordinarie riksdagsmannavalen. Som sägs i beredningens direktiv bör det krävas speciella skäl för att rucka på den fasta periodicitet som sedan länge haryvarit utmärkande för valordningen i vårt land. Ett avgörande skäl för att behålla denna ordning utgör förhållan- det att det kammarsystem som bered— ningen föreslår innebär att ordinarie val till riksdagen och kommunala för- samlingar förrättas samtidigt. Bered- ningen föreslår därför att valperioden efter nyvalsförordnande skall omfatta endast återstoden av ordinarie treårs- period.

Skydd mot täta nyvalsförordnanden

Även om rätten att förordna om nyval inte bör saknas i vårt parlamentariska statsskick, är det inget önskemål att ny- valsförordnande får vidsträckt använd- ning. Som också understryks i direk- tiven bör nyval komma till stånd endast i undantagssituationer. Beredningen åläggs att överväga vilket skydd mot alltför täta nyvalsförordnanden som kan vara påkallat.

Mot bakgrund härav har beredningen undersökt om det efter den författnings- reform som beredningen föreslår kan antas komma att föreligga starkare incitament än f. 11. att utnyttja nyvals- institutet.

Allmänt begränsande faktorer. Ny- valsförordnande har hittills meddelats ytterligt sparsamt. Orsakerna härtill är att söka i en rad olika omständigheter. Av särskilt intresse är sådana faktorer som oberoende av författningens be- stämmelser bidrar till att hålla nyvals- frekvensen nere.

Till de viktigare av dessa faktorer hör det osäkerhetsmoment, som är för- bundet med ett nyval, och risken för prestigeförlust vid eventuell motgång i valet. En omständighet som här kan vara svår att i förväg bedöma är vilken in— verkan valtrötthet hos väljarna kan få på valdeltagandet och därmed på valets utgång. Vidare utgör valkostnaderna, särskilt de politiska partiernas kostna- der, en återhållande faktor på nyvals— frekvensen. De här angivna faktorerna får samma återhållande effekt oberoen- de av kammarsystem och kan beräknas motverka nyvalsförordnande framdeles i samma utsträckning som hittills.

Författningsbestämmelser som får begränsande effekt. Den enda regel i gällande grundlagar som direkt syftar till att begränsa nyvalsfrekvensen är bestämmelsen i 108 S RF och 5 & RO att vaderiksdag ej får upplösas förrän den har varit samlad i minst fyra må— nader. Denna regel tillkom för att vade- riksdagen skulle garanteras möjlighet att hålla en normal arbetssession. För- fattningsutredningen förordade i denna del förbud mot förnyat nyvalsförord- nande under sex månader från det ny- valet skedde. Eftersom vaderiksdag en- ligt utredningen skulle sammanträda första gången tjugoandra dagen efter

valet, innebar förslaget att vaderiksdag hade ovillkorlig rätt att vara samlad under drygt fem månader. Förslaget föranledde inga uttalanden vid remiss- behandlingen.

För att vaderiksdagen skall garante- ras rätt att sammanträda den tid som numera normalt behövs för budgetreg- leringen förordar beredningen att för- nyat beslut om nyvalsförordnande inte skall få meddelas under en tid av fem månader från vaderiksdagens början.

Bland regler som indirekt leder till en begränsning av nyvalsfrekvensen bör nämnas föreskrifterna i 7 5 3 mom. och 17 5 2 mom. RO att nyval avser endast tiden till den ordinarie mandattidens utgång. Motsvarande regel skall enligt vad beredningen nyss har föreslagit gäl- la också efter den partiella reformen. Regelns spärreffekt förstärks väsent- ligt i det nya kammarsystemet genom att de ordinarie valperioderna reduce- ras .från fyra till tre år.

Behovet av ytterligare begränsningar. Det torde redan nu få anses uteslutet att konungen skulle vägra att tillmötesgå en begäran av regeringen om nyvals- förordnande. Med hänsyn härtill sak- nas anledning att anta att den omstän- digheten att det reella avgörandet i fråga om nyval skall tillkomma regeringen (statsministern) kommer att medföra någon ökning av nyvalsfrekvensen i för- hållande till nuläget.

Inom det nuvarande tvåkammarsyste- met finns det betydande risker för kon- fliktsituationer mellan regering och riksdag till följd av olika majoritetsför- hållanden i de båda kamrarna. Av sam- ma skäl inrymmer ett tvåkammarsystem särskilda risker för att parlamentariska dödlägen skall uppstå. Dessa risker eli- mineras i ett enkammarsystem. Därtill kommer att den successiva förnyelsen och opinionseftersläpningen i fråga om

första kammaren i förening med de fy- raåriga mandattiderna för andra kam- marens ledamöter kan låsa fast en kon- fliktsituation eller ett parlamentariskt dödläge för avsevärd tid. I ett sådant system bör det oftare framstå som mo— tiverat att vidta en så ingripande åt- gärd som nyval för att söka lösa en kon- flikt eller bryta ett parlamentariskt död- läge än i ett enkammarsystem med ordinarie val vart tredje år. Vidare und- viker man genom gemensam valdag för alla ordinarie val av rikspolitisk bety- delse och genom den fullständiga för— nyelsen av riksdagen vid varje valtill— fälle de diskussioner om nyval som kan uppkomma i varje kammarsystem där vissa allmänna val av rikspolitisk be- tydelse inte alls eller endast i begrän— sad omfattning påverkar riksdagens sammansättning. Detta gäller vare sig diskussionerna föranleds av att rege- ringen vill förstärka sitt parlamentaris- ka underlag eller av att oppositionen anser 'att regeringen bör ta de parla- mentariska konsekvenserna av den folk- opinion som har kommit till uttryck i visst val.

Nyval för att snabbt genomföra grund- lagsändring påkallar inte särskild upp- märksamhet i detta sammanhang.

Hur ofta nyvalsförordnande med .an-, ledning av att riksdagen har avgett misstroendeförklaring mot regeringen kommer att aktualiseras beror på flera faktorer: i vilken utsträckning vi får majoritetsregeringar, om det i annat fall kan bildas regeringar med stabil förankring i riksdagen, i vad mån den hittillsvarande relativa stabiliteten i styrkeförhållandena mellan de politis- ka grupperingarna kommer att bestå. Att göra en någorlunda säker bedöm- ning på längre sikt i dessa avseenden är knappast möjligt. Eftersom regering- en efter en misstroendeförklaring måste avgå om den inte beslutar om nyval,

kan man inte bortse från möjligheten att nyvalsfråga kommer att aktualise- ras i fall då den under nuvarande för- hållanden inte skulle ha tagits upp till övervägande. Det ligger emellertid i sakens natur att det inte bör komma i fråga att begränsa regeringens möjlig- het att efter misstroendeförklaring för- ordna om nyval såvida inte riksdagens integritet behöver skyddas. Den före— slagna generella grundlagsregeln om förbud mot nyvalsförordnande under viss tid efter vaderiksdags första sam- manträde utgör enligt beredningens mening tillfredsställande skydd härvid- lag.

Mot bakgrund av dessa överväganden har beredningen kommit till uppfatt- ningen att det inte är vare sig påkallat eller lämpligt att införa ytterligare grundlagsregler som direkt syftar till att utgöra skydd mot alltför täta ny- valsförordnanden.

Vaderiksdags första sammanträde Det är givetvis angeläget att vaderiks- dagen sammanträder så snart som möj- ligt efter nyvalsförordnande. Författ- ningsutredningen föreslog regler som innebar att den nuvarande tremånaders- perioden mellan nyvalsförordnandet och vaderiksdagens första sammanträ- de förkortades. Förslaget väckte kritik vid remissbehandlingen. Särskilt fram- hölls att nuvarande valbestämmelser

kräver lång förberedelsetid för valet, att själva röstningsförfarandet pågår ca en månad och att sammanräkning- en är tidsödande. Kritiken är enligt be- redningens bedömning välgrundad.

Vissa valbestämmelser av betydelse i sammanhanget ses f. n. över av 1965 års valtekniska utredning. Även möj- ligheten att använda mer avancerade tekniska hjälpmedel särskilt vid röst- sammanräkningen måste utredas, innan man kan med anspråk på giltighet för längre tid bestämma den minsta tid som behövs för valet och dess slutförande. Utredning i dessa avseenden hinner inte göras på den tid som står till för- fogande för en partiell reform. Under sådana förhållanden anser beredningen det lämpligast att den gällande tremå- nadersregeln behålls t. v.

Vaderiksdags kompetens och arbetsfor- mer

I redogörelsen för gällande rätt har re- dovisats i huvudsak vad som nu anses gälla i fråga om vaderiksdags kompe- tens och arbetsformer. Beredningen har inte funnit skäl att i samband med den partiella reformen ta ställning till be- hovet av ändringar härutinnan. Ställ- ningstagandet bör anstå tills frågan om riksdagens arbete i hela dess vidd tas upp till övervägande vid den totala re- formen.

Specialmotivering

Vad grundlagberedningen har föreslagit i det föregående föranleder flera änd- ringar i RF och ändring av ett stort an- tal paragrafer i RO. Också i den s. k. ansvarighetslagen mås-te en mindre änd- ring ske. Övergång till enkammar- system medför vidare att nuvarande ordningsstadgor för riksdagens kam- rar bör upphävas och att riksdagsstad- gan, som bör innehålla alla de föreskrif- ter vilka behövs utöver grundlagsbe— stämmelserna, måste omarbetas väsent- ligt. Förslag till ny riksdagsstadga läggs emellertid inte fram nu. Arbetet därmed pågår inom beredningen och beräknas vara slutfört under hösten 1967.

Till följd av det föreslagna nya val- systemet krävs omfattande ändringar i ValL. Även KVL behöver ändras på några punkter. De ändringar som bered- ningen föreslår i fråga om vallagstift— ningen har samordnats med de förslag till ändringar i denna lagstiftning som 1965 års valtekniska utredning samti- digt lägger fram. Huvuddelen av änd— ringarna i vallagstiftningen faller inom nämnda utrednings uppdrag.

I det följande anger beredningen de skäl för lagändringar som beredningen finner böra anföras utöver vad som framgår av vad beredningen har an- dragit i det föregående. De ändringar i RO och ValL som föranleds av den valtekniska utredningens förslag redo- visas av författningstekniska skäl i be- redningens författningsförslag. I fråga om motiven för dessa ändringar och deras utformning hänvisas emellertid

till den valtekniska utredningens betän- kande ( SOU 1967:27 ). Grundlagbered- ningen har för sin del inte haft att ta ställning till förslaget att riksdagsval skall utsträckas över två dagar eller andra förslag som den valtekniska ut- redningen lägger fram.

Regeringsformen 35 5.

Enligt denna paragraf har statsrådets ledamöter förtroendesysslor. Konungen kann entlediga dem när han prövar ri- kets tjänst fordra det. Beslut om ent- ledigande fattas i statsrådet.

Författningsutredningen

Befogenhet att utnämna statsrådets le- damöter kunde enligt författningsutred— ningen (SOU 1963: 17 s. 139—140) sägas innefatta också befogenhet att entlediga dem. Utredningen föreslog därför att sistnämnda befogenhet skulle tillkomma konungen.

Utredningen räknade i normalfallet med att initiativet till enskilt statsråds avgång utgår från honom själv. Stats- ministerns cen-trala ställning inom mini- stären ansågs dock böra markeras även i detta sammanhang. Eftersom han har huvudansvaret för att regeringen utgör en arbetsduglig enhet, borde han ha möjlighet att genomdriva övriga stats- rådsledamöters entledigande. Om han hemställer om entledigande av enskilt statsråd skulle entledigande därför inte kunna vägras. Vidare förutsattes att ent-

ledigande av sådant statsråd inte heller skulle kunna ske utan statsministerns vetskap. Ministärens karaktär av kollek- tiv enhet kring statsministern marke— rades genom föreskrift att samtliga statsråd skall entledigas om?",sta'tsm—i- nistern avgår.

Skyldighet att entlediga statsråd skall enligt utredningsförslaget föreligga om riksdagen har avgett misstroendeförkla- ring. Gäller förklaringen statsministern skall denne på samtliga statsråds vägnar ofördröjligen begära avsked. Gäller den annat statsråd skall statsministern oför- dröjligen hemställa att denne entledi- gas. Eftersom ministären ansågs behöva viss tidsfrist för att ta ställning till frå- gan om urtima val föreslogs att konung- en, vare sig misstroendeförklaring rik- tades mot statsministern eller mot annat statsråd, skulle ha möjlighet att under högst en vecka låta anstå med att be- vilja begärt avsked. Om urtima val be- slutades inom denna'tid, skulle fram- ställning-en om avsked förfalla.

Utredningen framhöll att dess förslag inte utesluter möjligheten att enskilt statsråd eller hela ministären entledigas på konungens initiativ, om det står i överensstämmelse med parlamentaris- mens principer.

Om samtliga statsråd har entledligats skall de enligt förslaget, tills ny stats- minister har utsetts, med statsråds be- fogenhet och ansvar handlägga löpande ärenden och sådana ärenden vilkas av- göranden inte kan uppskjutas utan be- tydande olägenhet. Detsamma föreslogs skola gälla efter misstroendeförklaring till dess avsked har beviljats eller fram- ställningen om avsked förfallit på grund av beslut om urtima val.

Remissyttrandena

De få remissyttranden ri vilka detta avsnitt behandlas har offentliggjorts i SOU 1965: 3 s. 13—16.

En synpunkt av mera principiell na- tur framfördes i ett yttrande, enligt vilket innebörden i de parlamentariska principer som konungen får åberopa för att på eget initiativ avskeda rege- ringen eller enskilt statsråd bör utredas

ytterligare. I ett annat yttrande fram- hölls att enskilt statsråd bör ha rätt att avgå även mot statsministerns önskan. Där' ifrågasattes vidare om statsminis- tern bör kunna få statsrådsledamot av- skedad mot dennes vilja eller eljest god- tyckligt. Det syntes utan olägenhet kun- na överlåtas åt konungen att avgöra om entledigande skall ske. Vid misstroende— förklaring mot anna-t statsråd än stats- ministern ansågs det böra ankomma på vederbörande statsråd att själv oför- dröjligen begära avsked. Vidare uttala- des att uttrycket »löpande ärenden» kräver klarläggande. Att ett ärende är löpande innebär inte att ärendet är av mindre vikt. Regeringen bör under en regeringskris få handlägga endast mind- re betydelsefulla eller 'särskilt brådskan- de äre-nden. "

Beredningen

Som tidigare har" angetts betecknas statsrå-dsledamöterna f. n. som konung- ens förtroendeämbetsmän. Beredning— en har föreslagit att bestämmelse-n i 4 & RF att konungen kallar och utnämner statsrådets ledamöter skall lämnas orub- bad vid den partiella reformen. Härvid har beredningen emellertid förutsatt att den konstitutionella praxis som har ut— bildats i anslutning till 4 % RF skall be— stå. Innebörden i praxis är att rege- ringsbildningen sker på grundval av det parlamentariska läget. Med hänsyn här- till bör statsrådets ledamöter inte be- tecknas som konungens förtroendeäm- betsmän. Beredningen föreslår att före- skriften härom utgår.

I 39 5 RF föreskrivs bl. a. att regent, som för nikss—tyrelsen när konungen vis—

tas utrikes, inte kan tillsätta lediga för- troendesysslor annat än med förord- nande t. v. Denna bestämmelse kommer efter den nu föreslagna ändringen av 35 5 inte att avse statsrådsledamot. Frå- ga uppkommer då om en specialregel om regents befattning med ministär— bildningen bör behållas. Denna fråga bör ses mot bakgrund av att regerings- bildningen förutsätts ske på grundval av det parlamentariska läget och att riksdagen genom rätten att avge miss- troendeförklaring utövar kontroll över regeringsbildningen. I detta system sak- nas utrymme för att förordna statsråds— ledamöter t. v. Godtar riksdagen re- gents utnämning av statsminister eller anna-t statsråd, bör utnämningsfrågan inte kunna tas upp på nytt med anled- ning av att konung-en återtar riksstyrel- sen. Beredningen föreslär därför inga särbestämmelser i fråga om regents be- fattning med ministärbildningen.

I 35 & bör liksom hittills ordningen för entledigande av statsråden anges uttömmande. Eftersom konungen enligt 4 & RF utnämner statsråden bör också den formella befogenheten att entlediga dem tillkomma konungen. Sådant be- slut bör liksom hittills fattas i konselj. I vilka fall entledigande skall ske bör regleras enligt parlamentarismens grundsatser. Som förut sagts skall det i princip åligga statsrådsledamot att avgå om niksdagen har avgett misstroen— deförklaring mot honom. Normalt torde misstroendeförklaring komma att föran- leda begäran om entledigande för den som förklaringen riktas mot. Även om begäran om entledigande inte görs, skall det emellertid åligga konungen att be— sluta därom. Enligt vad beredningen har utvecklat i det föregående (5. 178) skall regeringen kunna bemöta miss- troendeförklaring genom att inom en vecka föranstalta om nyval. Först där- efter aktualiseras alltså frågan om av-

gångsskyldigh-et på grund av förkla- ringen.

I annat fall än då riksdagen har av- gett misstroendeförklaring bör stats- ministern kunna entledigas endast på egen begäran. Sådan begäran bör inte kunna avslås. Som författningsutred- ningen har föreslagit bör regeringens karaktär av kollektiv enhet kring stats- ministern komma till uttryck på så sätt att samtliga övriga statsråd alltid skall entledigas, om statsministern avgår, oav— sett orsaken till avgången.

I fråga om entledigande av annan statsrådsledam'ot än statsministern de— lar beredningen författningsutredning- ens uppfattning att statsministerns le- lande ställning inom regeringen bör komma till uttryck däri att han får av- görande inflytande på frågan om entle- digande. Beredningen förordar att detta markeras genom att entledigande skall kunna skeiendast på begäran av stats- ministern. Självfallet innebär detta inte att statsministern i praktiken förutsätts kunna tvinga annan statsrådsledamot, som önskar avgå från sin post, att stå kvar i regeringen. Det ligger i sakens natur att statsministern inte är" betjänt av att ha kvar en regeringsmedlem som önskar avgå. Den förordade ordningen lämnar emellertid utrymme för övervär- ganden inom regeringen i frågan, bl. a. om den närmare tidpunkten för entle- digandet. Begäran från statsministern om entledigande av annat statsråd bör inte få avslås.

Beredningen anser liksom författ— ningsutredningen att en avgående rege- ring skall vara skyldig att stå kvar som expedi-tionsministär tills ny regering tillträder. Denna skyldighet bör lämp- ligen komma till uttryck genom att be- slutet om entledigande av statsrådets samtliga ledamöter träder i tillämpning först när ny statsminister utnämns. Ex— peditionsministärens handlingsfrihet

beror främst av vad som är politiskt lämpligt och möjligt i den föreliggande situationen och lämpar sig därför inte för statsrättslig reglering. Det innebär dessutom så stora svårigheter att be- stämma en avgränsning som kan bli av någon praktisk betydelse att man även av det skälet bör avstå härifrån. Bered- ningen föreslår därför ingen formell begränsning av expeditionsministärens kompetens.

I överensstämmelse med dessa övervä- ganden föreslår beredningen att stats- ministern skall entledigas när han begär det och annan statsrådsledamot när statsministern begär det. Efter miss— troendeförklaring skall den som förkla— ringen avser entledigas, om nyvalsför- ordnande inte meddelas inom en vecka efter det förklaringen gavs. Avgår stats— ministern skall övriga statsrådsledamö- .ter entledigas. Beslut om entledigande fattas av konungen i statsrådet. Avser beslutet statsrådets samtliga ledamöter, skall det träda i tillämpning först när ny statsminister utnämns.

49 5.

I paragrafen ges de grundläggande be- stämmelserna om riksdagen. I 1 mom. första stycket föreskrivs att riksdagen representerar svenska folket. Vidare sägs att riksdagen fördelas i två kamrar och att dessa i alla frågor *har lika be- hörighet och myndighet. Andra stycket innehåller hänvisning till bestäm- melser i RO (2 & fjärde stycket) om rätt för bl. a. visst antal av vardera kammarens ledamöter att få riksdagen inkallad till extra session. l 2 mom., som handlar om allmän folkomröstning, sägs bl. a. att rätt att delta i folkomröstning tillkommer envar som är röstberättigad vid val till riksdagens andra kammare.

Den föreslagna övergången till enkam- marsystem föranleder att bestämmelser-

na om riksdagen-s fördelning på två kamrar och kamrarnas behörighet skall utgå.

I enkammarsystemet har beteckningen kammare inte någon täckning. Med riksdag avses f. n. inte bara den beslu- tande församlingen utan också denna församlings årliga verksamhetsperiod. Att en rad bestämmelser i grundlagarna har kunnat knytas till kammarindel- ningen har bidragit till att klargöra att bestämmelserna avser riksdagen som beslutande organ. Efter genomgång av de särskilda paragraferna i RF och RO har beredningen emellertid kommit till uppfattningen att det genomgående framgår av sammanhanget vad som avses med riksdag även om riksdag er- sätter kammare som beteckning för den beslutande församlingen. Beredningen föreslår därför att beteckningen kam- mare där den förekommer byts ut mot beteckningen riksdagen. Detta föranle- der ändring i andra stycket av före- varande paragraf. I fråga om de änd— ringar som av samma skäl bör göras i andra grundlagssta-dganden hänvisas till vad som anförs under rubriken Öv- riga paragrafer.

I 2 mom. hör vad som sägs om val till riksdagens andra kammare i stället avse val till riksdagen.

52 &.

Riksdagen-s kamrar äger enligt denna paragraf var för sig utse talman samt en förste och en andre vice talman.

Enligt författningsutredningens för- slag till enkammarsystem skulle riks- dagen utse en talman samt en förste, en andre och en tredje vice talman (FRO 6 kap. 10 å). Förslaget lämnades utan erinran vid remissbehandlingen. Bered- ningen har inte funnit anledning att frångå författningsu—tredningens förslag

och förordar att 52 % ändras i enlighet härmed.

53 5.

.I första stycket anges det antal stän- diga utskott som varje riksdag skall till- sätta. Bl. a. föreskrivs att antalet lagut- skott skall vara tre. Riksdag som sam- manträder efter upplösning enligt 108 ä RF skall jämlikt andra stycket inte till- sätta flera utskott än som behövs.

I överensstämmelse med beredning- ens förslag i det föregående (5. 129) skall i första stycket föreskrivas att an- talet lagutskott skall vara fyra. I fråga om fördelningen av ärenden mellan lagutskotten hänvisas till 42 & RO.

På grund av de ändringar beredning- en föreslår vi 108 % RF bör hänvisning- en till nämnda paragraf i 53 5 andra stycket få annan formell utformning.

54 5.

Till de ständiga utskott som varje riksdag skall tillsätta hör utrikesutskot- tet. l förevarande paragraf stadgas bl. a. att ledamöter i utrikesutskottet även skall vara ledamöter i en nämnd (ut— rikesnämnden) med uppgift att rådpläga med konungen om ärenden som angår rikets förhållande till främmande mak- ter.

Beredningen har förut föreslagit att den nuvarande personalunionen mellan utrikesutskottet och utrikesnämnden skall hävas. Nämndens ledamöter skall i stället utses i ett särskilt val av riks- dagen. Nämnden bör tillsättas av varje riksdag, alltså även av vaderiksdag. Dess uppgifter bör vara desamma som .nu. Beredningen föreslår sålunda en- dast den ändringen i paragrafen att .varje riksdag skall tillsätta en utrikes- nämnd. Om nämndens sammansättning ges föreskrifter i 49 5 RO.

Enligt 12 5 RF skall utrikesutskottet eller utrikesnämnden i vissa angivna fall få tillfälle att yttra sig innan överenskommelse med främmande makt ingås. Denna bestämmelse ger möjlig- het att med hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall höra antingen ut- skottet eller nämnden. Beredningen an- ser att det inte finns anledning att skä- ra av denna möjlighet därför att per- sonalunionen mellan utskottet och nämnden hävs. Enligt 49 & RO har nämnden alltid möjlighet att få till stånd överläggningar med utrikesminis- tern i vilken utrikespolitisk fråga som helst.

69—71 55.

Dessa paragrafer innehåller bestäm— melser om gemensamma omröstningar i kamrarna i särskilt angivna frågor rö- rande statsverkets inkomster och ut- gifter. Bestämmelserna förlorar själv- fallet sin betydelse i enkammarriks- dagen. Beredningen föreslår därför att paragraferna upphävs.

8.1 5.

I paragrafen meddelas vissa bestäm- melser om grundlagsändringar. Sålunda föreskrivs i andra stycket bl. a. att beslut i grundlagsfråga skall meddelas riksdagen genom öppet brev som upp- läses samtidigt i vardera kammaren. Enligt tredje stycket får beslutanderätt i vissa frågor, som inte avser stiftande, ändring, förklaring eller upphävande av grundlag, i begränsad omfattning överlåtas på mellanfolklig organisation för fredligt samarbete till vilken riket är eller skall bli anslutet. Beslut härom skall normalt fattas i samma ordning som beslut om grundlagsändring. Under vissa förutsättningar får dock beslut fattas samfällt av konungen .och en riksdag. Då krävs emellertid för beslut om överlåtelse att i vardera kammaren

minst fem sjättedelar av de röstande och minst tre fjärdedelar av ledamöter- na vid votering har instämt i beslutet.

I andra stycket bör på de skäl som har anförts vid 49 5 den formella änd- ringen göras att uppläsningen skall ske inte i vardera kammaren utan i riks- dagen. Kravet enligt tredje stycket på kvalificerad majoritet i vardera kam— maren vid överlåtelse av beslutanderätt på mellanfolklig organisation i vissa fall bör utan ändring gälla för motsva— rande beslut av enkammarriksdagen. Paragrafens lydelse föreslås skola jäm- kas i enlighet härmed.

103 5.

I paragrafen, som innehåller bestäm- melserna om den s. k. opinionsnämn- den, bör föreskrivas att nämnden skall tillsättas vart tredje år.

107 5.

Paragrafens första stycke innehåller huvudbestämmelserna om det politiska statsrådsansvarel. Anmiirker konstitu- tionsutskottet att statsrådets ledamöter samfällt eller en eller flera av dem inte har iakttagit rikets sannskyldiga nytta i sina rådslag om allmänna mått och steg eller att någon föredragande inte har utövat sitt förtroendeämbete med oväld, nit, skicklighet och drift, äger utskottet ge det till känna för riksdagen. Med anledning av sådant tillkännagi- vande kan riksdagen, om den finner rikets väl kräva det, hos konungen skriftligen anmäla sin önskan att han entledigar den eller dem som utskottet har riktat anmärkning mot.

I andra stycket föreskrivs bl. a. att fråga om statsråds konstitutionella an- svar får väckas även av riksdagsledamot eller av annat utskott än konstitutions-

utskottet. Ärendet får emellertid rinte avgöras av riksdagen förrän konstitu- tionsutskottet har yttrat sig. Ansvars- fråga väcks enligt 57 & RO genom s. k. anmärkningsanledning. Skälen för an- märkningen får inte uppges när fråga väcks & kammaren utan först inför ut- skottet.

Allt som riksdagen efter granskning har godkänt eller lämnat oanmärkt bör enligt 107 & tredje stycket anses ha vunnit decharge i fråga om det granska- de. Ny gran-skning för att göra gällande ansvar är inte tillåten. Dock åligger det vederbörande ämbetsmän att utan hin- der av den generella Översikt som riks- dagens utskott eller revisorer gör av statsmedlens utdelning verkställa den speciella revision som tillkommer dem i kraft av deras ämbeten.

Som beredningen har anfört i den all- männa motiveringen (s. 178) skall miss- troendeförklaring vara riksdagens enda medel att göra gällande politiskt ansvar mot regeringen eller enskild statsråds- ledamot. I enlighet härmed skall som förut sagts den nuvarande bestämmelsen i första stycket av denna paragraf om rätt för riksdagen att hos konungen be- gära statsråds entledigande upphävas.

I fråga om de former som skall iakt— tas när enskild riksdagsledamot eller annat utskott än konstitutionsutskottet vill väcka fråga om anmärkning mot statsråd ansåg författningsutredningen att ett förenklat förfarande borde kom- ma till stå-nd. Grundlagberedningen an- sluter sig till denna uppfattning och föreslår i likhet med författningsutred- ningen, att enskild riksdagsledamot eller annat utskott än konstitutionsut— skottet skall kunna väcka fråga om an- märkning genom skriflig anmälan di- rekt till konstitutionsutskottet. Andra stycket bör ändras i enlighet härmed.

På de skäl som beredningen har an—

gett i det föregående (5. 178) skall nu- varande bestämmelser i tredje stycket om decharge utgå ur paragrafen.

Rätten för riksdagen att genom miss- troendeförklaring utkräva politiskt an- svar av regeringen eller enskild stats- rådsledamot skall inte vara knuten till konstitutionsutskottets gransknings- verksamhet. Det ligger emellertid nära till hands att fråga om politiskt ansvar aktualiseras i anslutning till utskottets redovisning av gra-nskningsresultatet. Bestämmelserna om misstroendeförkla- ring har därför sin plats i anslutning till 107 5. Beredningen föreslår att be- stämmelserna förs in i denna paragraf som ett nytt andra moment. I överens- stämmelse med vad beredningen i den allmänna motiveningen har anfört om utformningen av institutet misstroende- förklaring skall föreskrivas, att riks- dagen på yrkande av minst en tiondel av dess ledamöter äger förklara att leda- mot av statsrådet inte åtnjuter riksda- gens förtroende. Sådan förklaring skall dock inte få avges under tiden från det ordinarie riksdagsval har ägt rum eller förordna-nde om nyval har meddelats till dess då löpande valperiod utgår. Detta förbud omfattar alltså dels tiden från ordinarie riksdagsval i september till utgången av samma år, då mandat- tiden för den sittande riksdagens leda- möter löper ut, dels tiden från nyvals— förordnande till dess de nyvalda riks- dagsl-edamöternas mandatperiod enligt 3 5 andra stycket RO börjar, dvs. då de sammanträder första gången.

Det nya andra momentet föreslås vi- dare skola innehålla föreskriften att det för bifall till yrkande om misstroende- förklaring krävs att mer än hälften av riksdagens ledamöter vid omröstning förenat sig därom. Verkan av förkla- ringen regleras i 35 å RF. Beträffande formerna för väckande av fråga om misstroendeförklaning och riksdagen-s

handläggning av sådan fråga hänvisas till 57 & RO.

108 5.

Denna paragraf innehåller de grund- läggande bestämmelserna om riksdags— upplösning. Där sägs att konungen får upplösa riksdagen, om han med iaktta- gande av bestämmelserna i RO förord- nar om nya val till båda kamrarna eller den ena av dem. Om riksdagen upplöses skall den sammanträda inom tre måna- der från upplösningen på den dag konungen bestämmer. Riksdagen får inte upplösas på nytt förrän efter fyra må- nader från den nyvalda riksdagens första sammanträde.

Enligt beredningens förslag till änd- rad lydelse av 3 5 RO skall konungen förordna om nyval till riksdagen om statsministern begär det. Initiativ till sådant förordnande skall alltså kunna tas endast av statsministern. Konungen skall inte kunna vägra att tillmötesgå statsministerns begäran om nyvalsför- ordnande. Har förordnande om nyval meddelats skall i enlighet med vad som har utvecklats i den allmänna mo- tiveringen riksdagssession kunna av- brytas. Även beslut därom skall med- delas av konungen men endast om stats- ministern begär det. Föreskrifter härom bör ersätta nuvarande bestämmelser i 108 5 om konungens rätt att upplösa riksdagens kamrar. Den nya bestäm- melsen innebär att det i realiteten är statsministern som i varje särskilt fall avgör, om riksdagssession skall avbry- tas och när det i så fall skall ske. Hin- der föreligger inte att sessionen får fort- sätta någon tid innan den avbryts. ] första hand avser bestämmelsen ses- sion som pågår vid tiden för nyvals- förordnandet. Även om en pågående ses- sion har avbrutits kan riksdagen emel-

lertid på grund av föreskrifterna i 2 % RO sammanträda till ny ordinarie vår- eller höstsession eller kallas till extra session under tiden mellan nyvalsför- ordnandet och den nyvalda riksdagens första sammanträde. Även sådan session kan avbrytas, men beslut därom kan meddelas först sedan sessionen har bör- jat. Beslut om nyval och avbrytande av riksdagssession är regeringsärende-n och fattas alltså i konselj. Beredningen har i det föregående funnit att man inte f. n. bör överväga att ändra nuvarande ordning enligt vilken 'den nyvalda riksdagen skall sammanträda inom tre månader från __Znyvalsförordnandet. Vilken dag inom denna tid som det första sammanträdet kan hållas beror i första hand på när nyvalet äger rum. Båda dessa tidpunk- .t_er bestäms enligt gällande stadganden i förevarande paragrafoch 55 5 ValL fav konungen. Besluten fattas i konselj. Den tid-inom vilken upprepat förord- nande om nyval inte får meddelas skall ,.somberedningen har förordat (s. 187) ,, förlängas från fyra till fem månader från den ,nyvalda riksdagens första g—sammanträde. Beredningen föreslår att 108 & ändras i enlighet- med det anförda.

Övriga paragrafer.

Som har sagts under 49 & föranleder .övergång till enkammarsystem ändring- . ar i andra paragrafer i RF än dem som

nu har nämnts särskilt. Även i övrigt måste vissa ändringar göras i andra paragrafer än de förut särskilt angivna. Dessa ändringar är genomgående av .formell art. De paragrafer som åsyftas 'är 55, 56, 82, 87, 89, 90 och 110 åå. Vil- ka ändringar som behöver göras i ifrå- gavarande paragrafer torde framgå av deras lydelse och synes inte behöva motiveras särskilt.

Riksdagen:-Mugen 1 5.

I 1 5 1 mom. första stycket föreskrivs att svenska folket representeras av riks- dagen och att riksdagen fördelas på två kamrar, den första och den andra, vilka i alla frågor har lika behörighet och myndighet.

Övergången till enkammarsystem med- för att bestämmelserna om riksdagens fördelning i två kamrar och kamrarnas behörighet skall utgå. I fråga om vissa ytterligare överväganden som föranleds av denna ändring i 1 & hänvisas till vad som har anförts i anslutning till mot- svarande ändring i 49 & RF.

F. n. innehåller 1—5 %% RO grundläg— gande bestämmelser som är gemensam— ma för båda kamrarna, medan så väsent- liga föreskrifter som om antalet leda- möter i kamrarna och ordningen för kamrarnas förnyelse meddelas för varje kammare för sig i 6—12 resp. 13—22 55 vilka har den gemensamma rubriken »Kamrarnas bildande». Efter övergång till enkammarsystem blir det naturligt att alla grundläggande bestämmelser om enkammarriksdagen ges i R0:s inled- ning, som redan nu har rubriken »All— männa grunder». Beredningen föreslår att antalet ledamöter anges i ett nytt andra stycke i 1 mom. av nu ifrågava— rande paragraf, medan ordningen för riksdagens förnyelse regleras i 3 5. De nuvarande bestämmelserna om riksda- gens bildande kommer då att uteslu- tande handla om hur riksdagens leda- möter väljs.

2 5.

Denna paragraf innehåller de grund- läggande bestämmelserna om riksdagens sessioner. I andra stycket föreskrivs bl. a. att riksdagens vårsession skal] av- slutas senast den 31 maj. Endast om be—

handlingen av framlagda ärenden be- döms kunna avslutas senast den 15 juni får riksdagen, efter att ha hört talmanså konferensen, besluta att sessionen skall pågå längre, dock längst t.o.m. sistnämn- da dag. Har behandlingen av framlagt ärende uppskjutits till höstsessionen, skall talmännen kalla riksdagen till så- dan session, som skall börja den dag ef- ter den 15 oktober som prövas lämplig och pågå så länge det behövs. Riksdagen år i regel avslutad den 31 december.

Enligt tredje stycket kan konungen kalla riksdagen till extra session. Så- dan session kan enligt fjärde stycket komma till stånd även på begäran av 65 ledamöter av första kammaren eller 100 ledamöter av andra kammaren. Sär- skilt skäl skall uppges för dylik begä- ran.

Som sagts förut (s. 132) skall plane- ringen av enkammarriksdagens arbete inriktas på att arbetet skall hinnas med under de tider som f. n. gäller för vår- och höstsessionerna. På grund av de osäkerhetsmoment som en förhandsbe- dömning av enkammarriksdagens funk- tionsduglighet inrymmer har beredning— en emellertid förordat att riksdagen skall få begränsad rätt till mindre för- längningar. Utrymme härför finns i an- slutning till vårsessionens avslutande och höstsessionens början. Sålunda skall vårsessionen kunna förlängas längst t.o.m. den 15 juni även om riks- dagen till höstsessionen har uppskjutit behandlingen av ärenden som har lagts fram under vårsessionen. För att för- längning skall få beslutas bör krävas att synnerliga skäl föreligger. Huvudre- geln skall alltså alltjämt vara att vårses- sionen avslutas senast den' 31 maj. Gäl- lande bestämmelse om höstsessionens början har visst samband med föreskrif- terna i landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319) om landstingsmöten. Erfaren-

heterna av landstingens möten visar emellertid att de landstingsmöten som obligatoriskt skall hållas med början första måndagen i oktober regelmässigt" inte pågår längre tid än en vecka. Det synes sålunda finnas utrymme för-'att! riksdagens höstsession utan att kollideär ra med landstingens oktobermöten kan- börja något tidigare än den 15 oktober. För att ge möjlighet härtill föreslår be- redningen även den ändringen if'25å andra stycket RO att höstsession skall: inledas den dag i oktober som prövas-' lämplig. ""i"”

I fråga om det antal ledamöter som i5 en enkammarriksdag skall kunna be; gära att riksdagen kallas till extra ses- sion föreslog författningsutredningen att antalet skulle bestämmas till en freda" jedel avriksdagens ledamöter. I likhet med de remissinstanser som yttrade sig över utredningens förslag i denna dela anser beredningen att förslaget är väll avvägt. Beredningen förordar därför? också för sin del att extra session skall; kunna begäras av minst en tredjedel av riksdagens ledamöter, dvs. minst 117 le—f damöter. Fjärde stycket i förevarande paragraf bör ändras i enlighet härmed:

I detta sammanhang bör uppmärk—v sammas att riksdagen mellan de ordi- narie sessionerna har möjlighet att uttala misstroende mot regeringen endast om riksdagen sammanträder till extra ses- sion. Som nyss sagts krävs för att sådan session skall komma till stånd begäran- från betydligt fler ledamöter än som en-* ligt beredningens förslag (107 5 2 mom.- RF) fordras för att yrkande om miss—'"- troendeförklaring skall tas upp -till prövning. Anledning att mellan de or.- dinarie riksdagssessionerna kontrollerai förtroendeförhållandet mellan regering? och riksdag torde emellertid föreligga- förhållandevis sällan, främst när ny re: gering träder till mellan vår- och höst-* sessionen t. ex. efter- koalitiönsupplös-=

ning. Beredningen anser att det inte finns skäl att sänka kravet på det lägsta antal ledamöter som kan begära att riks- dagen inkallas till extra session, för det fall att orsaken till begäran är att riksdagen skall få tillfälle att ta ställ- ning till yrkande om misstroendeförkla- ring.

3 5.

I paragrafen föreskrivs att riksdags- männen utses till båda kamrarna genom val för viss tid. Konungen äger dock före valperiodens utgång förordna om nyval till båda kamrarna eller endera av dem.

I överensstämmelse med vad som har anförts under 1 & RO föreslår beredning— en att huvudbestämmelsen om valperio- der vid val till riksdagen och om val- periodernas förläggning tas in som ett första stycke i förevarande paragraf. Där skall alltså föreskrivas att riksda- gens ledamöter utses genom val för en tid av tre år och att valperioden räknas från och med januari månads början året näst efter det då valet har skett (jfr nuvarande 6 S 1 mom. resp. 13 % RO).

De grundläggande bestämmelserna om nyvalsförordnande, vilka f. 11. finns i 3 5 och 17 ä 2 mom. RO, bör samlas i ett andra stycke i 3 5. Det bör inledas med den nuvarande bestämmelsen att förordnande om nytt val i hela riket till riksdagen får meddelas, innan ordina- rie valperiod (treårsperiod) har gått till ända. Sådant förordnande skall med- delas av konungen, om statministern be- går det. Vidare bör föreskrifterna om mandattiderna för den nyvalda riksda- gen flyttas från 17 g 2 mom. till detta stycke. Som beredningen har anfört i det föregående (5. 186) skall mandaten för de vid nyvalsförordnande sittande riksdagsledamöterna bestå tills de le-

damöter som utses i nyvalet håller sitt första sammanträde. Detta sammanträ- de skall enligt 5 5 RO (108 & RF) hållas den dag inom tre månader från nyvalet som konungen bestämmer. I anslutning härtill föreslår beredningen en uttryck- lig föreskrift i 3 5 andra stycket att val- perioden efter nyval skall börja den dag då den nyvalda riksdagen enligt 5 % RO sammanträder första gången efter valet. Av denna bestämmelse följer att man- daten för de avgående ledamöterna upp- hör dagen dessförinnan. I enlighet med vad som har sagts i den allmänna moti— veringen skall valperioden efter nyval omfatta den tid som återstår av den or- dinarie treårsperiod för vilken val se- nast har hållits.

5 5.

Lagrummet motsvarar 108 5 RF. Det föreslås skola ändras i överensstämmel- se med vad som har föreslagits i fråga om nämnda paragraf.

6—12 55.

6—30 55 RO har som huvudrubrik »Kamrarnas bildande». Av dessa para- grafer handlar 6—12 55 om första kam- maren och 13—22 55 om andra kam- maren, medan 23—30 55 upptar ge— mensamma bestämmelser.

Enkammarriksdagens ledamöter skall liksom nuvarande andrakammarleda- möter utses genom direkta val. Med hän- syn härtill anser beredningen det na- turligt att bygga föreskrifterna om val till den nya riksdagen på gällande be- stämmelser om andra kammarens bil- dande i 13—22 åå och de gemensamma bestämmelserna i 23—30 åå. Beredning- en föreslår därför att 6—12 55 upp- hävs. Härvid bör huvudrubriken till ifrågavarande del av RO ändras till »Val till riksdagen» och underrubriker— na »a) Första kammaren» närmast före

6 5, »b) Andra kammaren» närmast före 13 5 och »c) Gemensamma bestäm- melser» närmast före 23 & utgå.

13 5.

I 13 % ges regler om antalet ledamö- ter i andra kammaren. Vidare innehåller paragrafen bestämmelser om ordinarie valperiod för andra kammarens leda- möter.

Beredningen har vid 1 5 föreslagit att bestämmelserna om antalet ledamöter i riksdagen och deras mandatperioder skall flyttas till den inledande allmän- na delen av RO (1 och 3 55). Bestäm- melserna om första kammarens bildan- de i 6—12 55 skall som nyss har sagts upphävas. Som har anförts i den all- männa motiveringen bör de centrala reglerna i det nya valsystemet grund- lagsfästas. Beredningen föreslår att des— sa regler byggs in i 13—22 55, som nu innehåller föreskrifterna om andra kam- marens bildande. Med hänsyn till att valsystemet f. n. i stort sett endast an- tyds i RO måste genomgripande omar- betning ske av dessa paragrafer.

Grundlagsreglerna om val till riks- dagen bör i 13 % inledas med bestäm- melser om när valen skall äga rum. Nu- varande bestämmelser därom i 17 5 kan med vissa jämkningar tas upp i 13 &. Sålunda skall ordinarie riksdagsval hållas året näst före början av den tre- årsperiod som valen gäller för. I an- slutning till den valtekniska utredning- ens förslag bör vidare anges att valen äger rum under mer än en dag. Dess- utom föreslås den jämkning i 2 mom.att bestämmelsen om mandattiden efter ny- val utgår. Den återfinns som framgår av det föregående i 3 5 andra stycket. I 3 mom. föreslås den ändringen i för- hållande till nuvarande 17 ä 3 mom. att bestämmelsen om när nytt val för att fyl- la ledighet efter avgången riksdagsleda-

mot skall hållas utgår. Sådant val skall enligt förslaget till ändring i ValL inte längre förekomma. Härom hänvisas till den allmänna motiveringen (s. 157) samt 88 & ValL.

14 5.

I 145 föreskrivs f. n. att rikets indel- ning i valkretsar innehålls i ValL.

I 145 bör enligt beredningens me- ning införas den viktiga bestämmelsen (jfr nuvarande 18 5) att valen till riks— dagen är omedelbara, dvs. att riksdags- ledamöterna väljs direkt av folket, och att varje röstande har en röst. Med hän— syn till att regler om mandatfördelning— en mellan partier skall flyta in i RO anser beredningen det nödvändigt att även nuvarande föreskrift i 59 å andra stycket ValL att valsedel skall innehålla partibeteckning förs över till RO. Där— vid bör också definitionen av partibe- teckning flyttas från ValL till RO. Be- stämmelserna föreslås skola tas upp i 14 5 första stycket. Vidare förordar be- redningen att bestämmelserna i nuva- rande 16 5 om rösträtten förs över till andra och tredje styckena i 14 %. Be- stämmelserna bör i samband därmed underkastas viss formell överarbetning.

15 %.

Nuvarande 15å innehåller regler om fördelningen av andrakammarmandaten på valkretsar. Motsvarande regler skall enligt beredningens förslag tas in i 16 5.

Den nya 15% bör innehålla de grund- läggande bestämmelserna för det nya valsystemet. Här bör sålunda föreskri— vas att riksdagens ledamöter väljs i val- kretsar. Föreskriften innebär inte bara att valet förrättas i valkretsar utan ock— så att riksdagsledamöterna utses bland kandidaterna på partiernas valsedlar i valkretsarna. Även utjämningsmandaten

besätts alltså med kandidater i valkret- sarna. Vidare bör paragrafen innehålla hänvisningen i nuvarande 14 5, att be- stämmelser om valkretsindelningen meddelas i ValL. De nu angivna före- skrifterna bör lämpligen föras samman i ett moment.

2 mom. bör innehålla de huvudsakli- ga bestämmelserna om fördelningen av mandaten i riksdagen mellan partier. I momentet bör anges att fördelningen äger rum i två omgångar samt att 310 mandat fördelas inom valkretsarna i första omgången och 40 mandat i den andra gemensam-t för hela landet. Vida— re bör här klargöras att även de 40 man- dat som fördelas gemensamt för hela landet tillförs valkretsarna för att be— sättas med kandidater från partiernas valsedlar där.

Beredningen föreslår att 155 utfor— mas enligt vad som nu har sagts.

16 5.

De nuvarande bestämmelserna i 165 skall som förut sagts enligt beredning- ens förslag flyttas till 145 andra och tredje styckena. I 16 % bör i stället med- delas regler om fördelning på valkretsar av de 310 s.k. fasta valkretsmandaten. Reglerna om fördelningen föreslås skola i stort sett motsvara nuvarande regler i 15 ä 1, 2 och 4 mom. om fördelning av mandaten i andra kammaren mellan val- kretsarna. Den s. k. fyllnadsregeln i 3 mom. av nämnda paragraf, som f.n. medför att Gotlands läns valkrets har tre mandat i stället för två och vardera av Blekinge läns och Jämtlands läns valkretsar fem i stället för fyra mandat, bör inte få någon motsvarighet i det föreslagna valsystemet. Som motiv för fyllnadsregeln har under förarbetena till nuvarande bestämmelser anförts, att den proportionella mandatfördelnings- metoden i gällande valsystem inte ver- kartillfredsställande i valkretsar med

mycket få mandat (se proportionsvals- sakkunnigas bet. II den 18 april 1921 s. 85 och 102—103 samt prop. 1952: 175 s. 50 ). Fyllnadsregeln behövs emellertid inte i det nya systemet, där mandatför- delningen i valkretsar kompletteras med ett utjämningsförfarande. Intresset av god regional representation även för glesbygder har beredningen tillgodosett genom att förorda en så stor represen- tation i riksdagen som 350 ledamöter. Överfördes fyllnadsregeln till det nya valsystemet skulle den därför inte bli tillämplig i mer än en valkrets, näm- ligen Gotlands läns valkrets, och i en del val kanske inte ens där. Beredning- en föreslår därför att någon fyllnads- regel inte skall gälla vid fördelningen av valkretsmandaten.

17 5.

Som framgår av det föregående har nuvarande bestämmelser i 175 enligt beredningens förslag sin motsvarighet i 13å RO i fråga om när riksdagsval skall äga rum samt i 35 i fråga om mandattiderna efter nyval i hela lan- det till riksdagen. I 175 BO bör enligt beredningens mening i stället införas bestämmelserna om mandatfördelning— en mellan partier. F.n. innehåller RO inga föreskrifter i detta hänseende.

Beredningen föreslår att paragrafen i 1 mom. skall inledas med föreskrift om vilka partier som får delta i man— datfördelningen, de s.k. spärreglerna. Dessa innebär som förut sagts (s. 153) att endast parti som har fått minst 4 % av rösterna i hela landet får delta. Undantag från denna generella spärr- regel skall dock gälla om parti, som inte har klarat 4 %-spärren, har fått minst 12 % av rösterna i någon valkrets. I så fall får partiet delta i fördelningen av de fasta valkretsmandaten i den val- kretsen men däremot inte i fördelning— en av de 40 utjämningsmandaten. Med

röster' avses här självfallet endast god- kända röster.

2 mom. föreslås skola innehålla reg- lerna om hur de fasta valkretsmandaten fördelas mellan partier i valkretsarna. Fördelningsmetoden skall i stort sett vara densamma som den som f.n. gäl- ler provisoriskt för andrakammarvalen, dvs. uddatalsmetoden med första del- ningstalet jämkat till 1,4. Exempel som närmare belyser metoden har lämnats i den allmänna motiveringen (s. 151— 152).

I 3 mom. föreslår beredningen regler för hur de 40 utjämningsmandaten skall fördelas gemensamt för hela landet mel- lan de partier som får vara med vid denna fördelning. Vid fördelningen bör först beräknas hur många mandat i riks— dagen vart och ett av de i fördelningen deltagande partierna skulle ha fått om alla mandat i riksdagen hade fördelats mellan dessa partier i hela landet som en enda valkrets. Har parti som på grund av 4 %-spärren inte får delta i fördelningen fått mandat i första om- gången, skall dock antalet sådana man- dat avräknas från det antal mandat som skall omfattas av den beräknade fördel- ningen. Fördelningen görs med tillämp- ning av samma fördelningsmetod som i första omgången, dvs. uddatalsmetoden med första delningstalet jämkat till 1,4. Den spärr som ligger i jämkningen till 1,4 saknar emellertid betydelse i före- varande sammanhang. Sedan det riks- proportionellt riktiga antalet mandat sålunda har beräknats för varje parti, bör antalet utjämningsmandat för par- tiet räknas ut genom att det rikspropor- tionellt riktiga antalet mandat minskas med det antal mandat som partiet har fått vid fördelningen i första omgången i valkretsarna.

Valsystemet är så konstruerat att det knappast bör kunna förekomma, att ett parti redan i första omgången får fler

mandat än som partiet skall ha enligt den riksproportionella fördelningen. Skulle detta likväl någon gång inträffa, bör den uppkomna situationen lösas så, att partiet behåller de mandat det har fått i första omgången och utjämningsf mandaten fördelas mellan övriga del- tagande partier så att dessa blir riks- proportionellt representerade sinsemelÄ lan. Detta föreslås skola ske på'det sättet att beräkningen av det riksproportio- nellt riktiga antalet mandat sker med uteslutande av det överrepresenterade partiet och med bortseende från de mandat som detta parti fått i första omgången.

I 3 mom. bör vidare regleras hur ut; jämningsmandaten skall tillföras val- kretsarna. Detta skall ske för varje parti för sig. Partiet skall tillföras sina ut- jämningsmandat i de valkretsar där par- tiet vid jämförelse valkretsarna emellan ligger närmast till att ta ytterligare mandat sedan fördelningen i första om- gången har avslutats. Avgörande är här- vid de jämförelsetal som partiet har i de olika valkretsarna efter fördelningen i första omgången, dvs. sedan nytt jäm- förelsetal i förekommande fall har be- räknats efter fördelningen av det sista fasta valkretsmandatet i varje valkrets. Det första utjämningsmandatet skall till- föras partiet i den valkrets där partiets jämförelsetal efter den första omgången är högre än i övriga valkretsar. Där- efter tillförs partiet sina övriga utjämé ningsmandat ett efter ett i den valkrets där partiet för varje gång har högst jämförelsetal. För varje mandat som tillJ förs partiet i en valkrets beräknas nytt jämförelsetal i valkretsen med hänsyn till det totala antalet mandat som partiet har fått i valkretsen. TillvägagångsSättet belyses genom följande exempel, där ett parti antas ha fått 5 utjämningsmandat i andra omgången. Partiets jämförelse—' tal i olika valkretsar efter första om-5

Rösttal (kursiverat) och jämförelsetal för partiet i valkrets Antal mandat a b c d e f g 140 000 50 000 35 000 70 000 30 000 60 000 7 000 1 .............. . . . . . . 5 000 2 .............. 10 0000) 3 .............. . . 5 000 4 .............. 7 143(5) 5 000 . . g .............. 7 778(3) 6 667 7 .............. 8 .............. . 9 .............. 8 2350) 10 .............. 7 353(4) 11 .............. 6 667

gången framgår av ovanstående upp— ställning.

Partiets utjämningsmandat utskiftas alltså enligt exemplet så, att två mandat (nr 2 och nr 4) tillfaller valkretsen a samt ett mandat var och en av valkret- sarna b (nr 5), (1 (nr 3) och e (nr 1).

18 5.

I 18 å föreskrivs f. n. att valen till andra kammaren är omedelbara och, om två eller flera riksdagsmän skall ut- ses, proportionella. Vidare sägs i para— grafen att varje röstande har lika röst. Slutligen anges att närmare bestämmel- ser om andrakammarvalen meddelas i ValL. Beredningen har föreslagit, att be— stämmelsen att valen är omedelbara flyttas till 145 första stycket. Före- skriften att valen skall vara proportio- nella ersätts enligt beredningens förslag med bestämmelserna om mandatfördel— ningen i 15—17 åå. Regeln om lika röst- rätt flyttas enligt förslaget till 14 & förs- ta stycket RO.

Den proportionella valmetodens till- lämpning i fråga om fördelningen av ett partis mandat på kandidater skall en- ligt beredningens förslag liksom f.n. regleras i ValL. Erinran härom har sin plats i denna paragraf. I anslutning här- till bör föreskrifter meddelas för det fall att ett parti inte har tillräckligt många

namn på sina valsedlar i en valkrets för att besätta samtliga mandat som partiet har fått i valkretsen. Enligt gäl- lande ordning (81 5 5 mom. sista stycket ValL) besätts mandatet i sådant fall med kandidat från annat parti. Som bered- ningen har utvecklat i den allmänna motiveringen (s. 156) är denna ordning inte förenlig med de principer som det nya valsystemet bygger på. I enlighet med vad beredningen har föreslagit skall mandat, som parti inte kan besätta i en valkrets, i stället tillföras partiet i annan valkrets, där partiet har del- tagit i den valkretsvisa fördelningen, med motsvarande tillämpning av regler- na i 175 3 mom. tredje stycket RO. Be- redningen föreslår att en bestämmelse av denna innebörd tas in i 18 5. Be- stämmelsen innebär att obesatt mandat tillförs partiet i den av övriga valkret- sar där partiet uppvisar sitt största jäm- förelsetal för tilldelning av ytterligare utjämningsmandat. I fråga om parti, som har fått mandat i en eller flera val— kretsar på grund av undantaget från 4 %-spärren, blir den föreslagna regeln tillämplig endast om partiet har varit berättigat att delta i den valkretsvisa fördelningen i mer än en valkrets. Som har framhållits i den allmänna motive- ringen är denna begränsning avsedd. Kan riksdagsledamot för partiet inte ut-

ses med tillämpning av överföringsbe- stämmelsen, får platsen stå obesatt un- der valperioden. Att detta skulle inträf- fa är som förut sagts mycket osannolikt.

De nuvarande valbarhetsbestämmel- serna i 195 RO föreslås skola inflyta som ett tredje stycke i 18 5. I dessa be- stämmelser föreslås ingen annan änd- ring än att bostadsbandet slopas.

20 5.

I 20 ?; föreskrivs att fullmakt för den som utsetts till ledamot av andra kam- maren skall utfärdas ofördröjligen. Nå- gon annan ändring i dessa bestämmel- ser än att fullmakten skall avse leda- motskap av riksdagen föranleds inte av det nya kammar- och valsystemet.

Som har utvecklats i den allmänna motiveringen bör utfärdade fullmakter inte utslockna redan när val med an- ledning av besvär enligt 22% RO upp- hävs i en eller flera valkretsar i sam- band med förordnande om omval utan gälla till dess ny mandatfördelning har skett efter omvalet. Detsamma bör gälla när omval äger rum på grund av 255 (masskassation). Utmynnar besvär en- dast i förordnande om ny röstsamman- räkning utan att omval är aktuellt, hin- ner nya fullmakter utan tvekan utfär- das så snabbt att det inte föreligger be- hov av särskild föreskrift om verkan av regeringsrättens beslut på utfärdade fullmakter.

Beredningen föreslår sålunda att ut- färdade fullmakter, om val har upphävts med anledning av besvär eller om valet är ogiltigt enligt 25 &, likväl skall gälla till dess nya ledamöter har blivit ut- sedda. Föreskrifter härom föreslås sko- la upptas i ett nytt andra stycke i 20 5.

22 5.

22 5 innehåller regler om besvär över andrakammarval. För sådant ändamål äger klaganden begära protokollsutdrag hos länsstyrelsen, som bör överlämna

utdraget till honom inom högst tre da- gar. Besvären skall vid talans förlust komma in till länsstyrelsen senast inom tio dagar efter valförrättningens slut. Länsstyrelsen sätter genom kungörelse i Post- och Inrikes tidningar ut viss kort tid för förklaring över besvären. Sedan tiden för förklaring har gått ut, skall länsstyrelsen ofördröjligen sända in besvärshandlingarna jämte inkomna förklaringar till Kungl. Maj:t för att dessa skyndsamt skall föredras och av- göras i regeringsrätten.

Som framgår av den allmänna moti- veringen anser beredningen, att nuva- rande bestämmelser om besvär över andrakammarval bör tillämpas även i fråga om val till den nya enkammarriks- dagen. RO bör emellertid inte innehålla annat än den grundläggande bestäm- melsen om besvärsrätt, medan regler om besvärstid och besvärsförfarandet i övrigt bör flyttas till 92 & ValL.

I fråga om besvärsrätt föreskrivs f. n. att den som är missnöjd med valet har sådan rätt. Besvärsrätt torde tillkomma var och en som har varit uppförd som kandidat i valet. I övrigt betraktas be- svärsrätten som ett utflöde av rösträtten. Med hänsyn till att valen f. n. är slutna valkretsval, anses besvärsrätt i dessa fall tillkomma endast den som är röst— berättigad i valkretsen. Det nya valsyste- met torde inte lämna utrymme för nå- gon motsvarande begränsning, eftersom ett fel som har förekommit i en valkrets kan inverka på mandatfördelningen i andra valkretsar.

Besvär över val bör liksom hittills prövas av Kungl. Maj:t i regeringsrätten. Föreskriften härom bör alltjämt ha sin, plats i RO.

24 5. I fråga om denna paragraf hänvisas till den valtekniska utredningens betän- kande SOU 1967: 27.

25 5. . 4 I paragrafen föreskrivs bl. a. att nytt val skall anställas, om mer än hälften av valsedlarna är ogilla. Med nuvaran- de slutna valkretsval är bestämmelsen tillämplig i fråga om riksdagsmanna- val i varje valkrets för sig. Även fram- deles bör nytt val, 5. k. omval, ske om mer än hälften av avgivna valsedlar i en valkrets är ogilla, och omvalet bör förrättas endast i den valkretsen. Med hänsyn till att det nya valsystemet för- utsätter ett enda riksdagsmannaval i hela landet föreslås att ifrågavarande bestämmelse uttryckligen anges skola tillämpas i fråga om varje valkrets för

sig.

27 5.

Om någon för samma tid väljs till ledamot av båda kamrarna eller till le- damot av endera för två eller flera val- kretsar, bestämmer den valde själv en- ligt denna paragraf i vilkendera kam- maren eller för vilken valkrets han vill anses vald till riksdagsman. Han skall skyndsamt anmäla sitt beslut till länsstyrelsen i den ort för vilken han inte tar emot riksdagsmannauppdraget.

Den nuvarande bestämmelsen i fråga om dubbelval till kamrarna skall givet- vis utgå. Däremot skall regleringen av dubbelval för flera valkretsar alltjämt gälla.

. F. 11. regleras dubbelval för flera par- tier genom sammanräkningsbestämmel- serna i 81 5 5 mom. ValL. Får samma person plats för två eller flera partier, anses varje parti ha besatt en halv, en tredjedels etc. plats. Detta förfarande är inte förenligt med den proportiona- litetsprincip, som är grundläggande för det nya valsystemet, och är f.ö. inte möj-ligt att tillämpa i detta system. Den naturliga lösningen av dylika dubbel-

valss'itu'ationer blir i "stället att följa samma regler som enligt 27 &, RO 'gäller' för andra fall av dubbelval. Beredning-* en föreslår därför att föreskrifte'rna'i denna paragraf skall gälla också om nå- gon väljs till ledamot för flera partier.-

33 s. '

I 1 mom. föreskrivs att vardera kam- maren, så snart riksdagen harsamman— trät-t och kamrarna underrättats om den granskning av riksdagsmännens full- makter som enligt 32 % görs inom justi- tiedepartementet, skall bland sina leda— möter'välja talman samt en förste och en andre vice talman. Vid sådant val skall den anses vald som har fått mer än hälften av de avgivna rösterna. I fråga om de närmare bestämmelserna om valet hänvisas till riksdagsstadgan. Där sägs i 6 & bl. a. att talma-n och vice talmän väljs var för sig. Får ingen mer än hälften av de avgivna rösterna skall ny omröstning anställas. Får inte heller då någon erforderlig majoritet, anställs en tredje omröstning men nu bara 'mel- lan de två som ha-r fått flest röster vid den andra omröstningen.Vid denna tred- je omröstning är den vald som har fått de flesta rösterna. Vid lika rösttal vid andra eller tredje omröstningen skall lottning ske om det behövs. _

I 2 mom. ges regler om vem som i vardera kammaren för ordet innan tall män har val-ts. Enligt 3 mom. skall nytt val äga rum om talman eller vice tal- man dör eller frånträder sin befattning under riksdag. 4 mom. innehåller reg- ler för hur man skall förfara vid samti- digt förfall för talmannen och vice tal- männen i någondera kammaren.

Liksom i fråga om 52 & RF föreslår beredningen den ändringen i 1 mom. av förevarande paragraf att riksdagen"- skall utse talman samt en förste, en

andre och en tredje vice talman. Be- stämmelserna i samma. moment om tal- mansvalet ger enligt beredningens me- ning mindre tillfredsställande under- lag för motsvarande regler i 6 5 riks- dagsstadgan. Samtliga regler bör ges endast i endera författningen. Med hän- syn till den vikt som måste tillmätas talmansval förordar beredningen att om- röstn-ingsreglerna i sin helhet förs in i RO. Anledning att i sak ändra själva omröstn-ingsreglerna anser beredningen inte finnas. Däremot kan det inte anses nödvändigt att talmansval, i enlighet med vad som förutsätts f. n., alltid skall ske med slutna .sedlar. Talmansvalen brukar vara väl förberedda av par-ti- grupperna i riksdagen, en berednings- form som det inte finns skäl att ändra (se vad som anförs under 75 % RO). Erfarenheterna visar att valen praktiskt taget alltid har varit enhälliga. Med hän- syn till dessa omständigheter anser be- redningen att man såvitt möjligt bör undvika den betydande omgång som val med slutna sedlar medför i en så stor församling som den nya enkammarriks- dagen. Som författningsutredningen fö- reslog (SOU 1963: 18 s. 159) bör valet i första hand ske med acklamation. En- dast om riksdagsledamot begär det skall val med slutna sedlar äga rum. Bered- ningen föreslå-r att bestämmelserna i 33 ä 1 mom. om talmansval ändras en- ligt vad som har anförts nu.

I övrigt bör en del formella ändring- ar göras i paragrafens samtliga moment på grund av övergången till enkammar- system.

35 %.

Para-grafen innehåller bestämmelser om hur förordnande om nyval skall ges till känna. Det skall när riksdagssession pågår ske antingen vid sammankomst i rikssalen eller genom öppet brev som läses upp i vardera kammaren av stats-

rådsledamot som förordnas därtill. Vi- dare föreskrivs att riksdagen efter upp- läsandet omedelbart är upplöst.

I anslutning till vad som har anförts under 108 S RF_föreslår beredningen att bestämmelsen om att riksdagen omedelbart är upplöst efter tillkänna— givande om nyvalsförordnande ersätts med föreskriften att riksdagens session efter beslut om dess avbrytande omedel- bart skall avslutas. Också reglerna om hur tillkännagivande av nyvalsförord- nande skall ske bör justeras. Tillkänna- givande genom öppet brev tillämpades vid nyvalsförordnandet år 1958, vilket med—delades under pågående session. Denna form är enligt beredningens upp- fattning den lämpligaste för att tillkän- nage nyvalsförordnande när session pågår. Hur förordnandet skall tillkänna- ges n-är session inte pågår sägs f. n. ingenting om i RO. Lämpligen hör till- kännagivandet då ske genom allmän kungörelse. Beslut att session skall av- brytas med anledning av nyvalsförord- nande bör enligt beredningens mening alltid tillkännages genom öppet brev. 35 & föreslås skola ändras i enlighet med vad beredningen nu har anfört.

36 5.

1 mom. innehåller liksom 53 & RF föreskrifter om vilka ständiga utskott varje riksdag skall tillsätta. Därutöver föreskrivs att utskotten skall tillsättas inom sex dagar efter riksdagens öpp- nande samt att vart och ett av utrikes-, banko- och de tre lagutskotten skall bestå av 16 ledamöter, vart och ett av konstitution-, bevillnings— och jord- bruksutskotten av 20, allmänna bered- ningsutskottet av 24 samt statsutskottet av 30 ledamöter. Vardera kammaren väljer bland sina ledamöter hälften av ledamöterna i varje utskott. Utom de ständiga utskotten kan kamrarna genom

sammanstämmande beslut tillsätta sär- skilt utskott för att ta upp frågor som hör till ständigt utskotts behandling. Vid behov kan kamrarna vidare på be— gäran av annat utskott än utrikesutskot- tet bevilja förstärkning i ledamöternas ant—al.

Enligt 2 mom. kan kammare tillsätta enskilt utskott för att behandla fråga som endast rör kammaren enskilt.

För ordinarie utskottsledamöter skall enligt 3 mom. vardera kammaren inom sig utse suppleanter. Antalet supplean- ter bestämmer kamrarna själva utom i fråga om utrikesutskottet, där antalet skall vara åtta från vardera kammaren.

I 4 mom. föreskrivs att riksdag som sammanträder efter upplösning varom stadgas i 5 & (vaderiksdag) inte skall tillsätta fler utskott än som behövs.

I fråga om de ändringar som bör gö- ras i 1 mom. hänvisas till vad som har sagts i den allmänna motiveringen (s. 131). Därutöver föreslår beredningen i anslutning till upphävandet av det per- sonella sambandet mellan utrikesutskot- tet och utrikesnämnden (54 å RF) att utrikesutskottet liksom övriga utskott skall kunna förstärkas med flera leda- möter. De nuvarande föreskrifterna i 2 mom. om enskilt utskott saknar be- tydelse inom en enkammarriksdag och skall därför utgå.

I övrigt föreslår beredningen formella jämkningar i 3 och 4 mom. i anslutning till övergången till enkammarsystem och de nya bestämmelserna i 5 5 RO om ny- valsförordnande. Dessutom bör vissa redaktionella justeringar ske i paragra- fen.

38 5.

I 1—3 mom. anges konstitutionsut- skottets uppgifter. Sålunda skall ut- skottet enligt 1 mom. bl.a. meddela

utlåtande över de frågor om grund- lagarna och vissa andra lagar och stad— gar som kamrarna hänvisar till utskot- tet. Enligt 3 mom. åligger det utskottet att infordra statsrådsprotokollen. Där er- inras vidare om att utskottet enligt RF har rätt och plikt att dels efter gransk— ning av protokollen hos riksdagen an- mäla de anmärkningar som gransk- ningen har föranlett eller i annat fall vidta erforderlig åtgärd i anledning av gjord anmärkning, dels avge yttrande till riksdagen när enskild riksdags— ledamot eller annat utskott än kon— stitutionsutskottet har väckt fråga att statsrådet eller någon statsrådsledamot har utövat sitt ämbete på obehörigt sätt. I 4 mom. föreskrivs att det till- kommer utskottet att skilja mellan kamrarna, när de har skilda meningar om till vilket utskott olika frågor och ämnen skall hänvisas, samt att skilja mellan kammare och dess talman om talmannen vägrar proposition (se 61 & RO).

Vid 107å RF har beredningen före- slagit att enskild riksdagsledamot eller annat utskott än konstitutionsutskottet skall kunna väcka fråga om konstitu- tionellt ansvar för statsråd genom skriftlig anmälan direkt till konstitu- tionsutskottet. Sådan anmälan bör lik- som övrigt material som är tillgängligt för utskottet i dess granskningsverk- samhet läggas till grund för utskottets bedömning av om anmärkning bör gö— ras eller annan åtgärd vidtas mot stats— rådet eller statsrådsledamot. Beredning- en föreslår att 38 ä 3 mom. ändras i en- lighet härmed.

Övergången till enkammarriksdag medför vidare att reglerna i 4 mom. om avgörande av tvist mellan kamrarna i remissfråga blir obehövliga och skall utgå samt att formella jämkningar av lagtexten i 1 och 4 mom. bör ske.

I paragrafens andra moment före- skrivs bl. a. att det tillkommer statsut- skottet att granska utbetalningarna av statsmedel med hänsyn till den av riks- dagen fastställda statsregleringen. Om belopp, som har anslagits till viss hu- vudtitel, mot riksdagens beslut har an- vänts till andra ändamål än dem som här under ifrågavarande huvudtitel el- ler om något fastställt anslag har över- skridits, skall utskottet hos kamrarna göra anmälan mot den ämbetsman, som har kontrasignerat eller underskrivit en sådan anordning, varefter skall förfa- ras enligt 106 och 107 55 RF.

Av sammanhanget i paragrafen fram- går att uttrycket ämbetsman här avser endast ledamot av statsrådet. Någon särskild regel för hur statsutskottets anmälan till kamrarna skall göras finns inte. Vid de tillfällen då förfarandet har tillämpats (efter 1850—51 års riksdag endast åren 1911 och 1930, se konstitu- tionsutskottets utl. 1911:30 och 1930: 26) har statsutskottet därför begagnat den i 57 & RO föreskrivna formen för s. k. anmärkningsledning. Enligt bered- ningens förslag till ändring av 107 & RF skall det nuvarande förfarandet enligt 57 & RO inte längre tillämpas. Enskild riksdagsledamot eller annat utskott än konstitutionsutskottet skall i stället kun- na väcka fråga om anmärkning mot statsråd genom skriftlig anmälan di- rekt till konstitutionsutskottet. Med an- ledning härav behövs en formell juste- ring i 39 ä 2 mom. I anslutning härtill må påpekas att den begränsning av möj- ligheten att göra anmälan som hittills har förelegat på grund av reglerna om decharge faller bort enligt den före- slagna ändringen av 107 & RF.

42 5.

I paragrafen regleras lagutskottens uppgifter. Utskotten skall enligt 1 mom.

bl. a. meddela utlåtanden och avge för- slag i anledning av vissa angivna lag- frågor som kamrarna hänvisar till ut- skotten. Fördelningen mellan lagutskot- ten av ärenden som hör till deras be- handling görs enligt 3 mom. på sätt riksdagen bestämmer.

Om fördelningen av ärenden mellan lagutskotten föreskrivs i 20 & riksdags- stadgan att fördelningen skall ske vid särskilda sammanträden med deputera— de för utskotten. Allmänna grunder för denna fördelning äger utskotten fast— ställa vid gemensamma sammanträden. Sådana allmänna grunder har fast- ställts år 1950 (lagutskottens memorial 1950:1) och jämkats senast år 1966 (utskottens memorial 1966:1).

Enligt beredningens uppfattning är de allmänna grunderna för ärendeför- delningen mellan utskotten så viktiga att de bör fastställas av riksdagen. Före- skrifter härom bör lämpligen tas in i riksdagsstadgan. 3 mom. bör ändras i enlighet härmed. Själva fördelningen bör liksom hittills ombesörjas av sär- skilda deputerade för lagutskotten.

49 5.

I anslutning till bestämmelserna i 54 å RF att ledamöterna i utrikesutskot- tet även är ledamöter i utrikesnämnden föreskrivs i 49 5 första stycket RO att val av ledamöter och suppleanter i ut- rikesutskottet gäller som val också av ledamöter och suppleanter i utrikes- nämnden. Ledamot av nämnden utövar sin befattning tills nytt val av utrikes— utskott förrättas. Nämndledamot som avgår ur riksdagen innan hans man- dattid har gått ut eller som utnämns till statsråd förlorar dock sitt ledamot— skap. Nämndens ledamöter behåller si- na befattningar utan hinder av nyvals- förordnande. Enligt fjärde stycket skall nämnden sammankallas om minst sex

av nämndens ledamöter gör framställ- ning hos utrikesministern om rådpläg- ning i viss uppgiven fråga. '

Som har anförts under 54 & RF skall ledamöterna i'utrikesnämnden inte längre bestå av utrikesutskottets leda- möter utan väljas i särskilt val av varje riksdag. Vidare har föreslagits att nämnden skall ha nio ledamöter och lika många suppleanter. Nämndens leda- möter bör liksom utskottens väljas in- om sex dagar efter riksdagens öpp- nande.

Genom föreskriften att utrikesnämn- dens ledamöter normalt skall behålla sina uppdrag tills nytt val till utrikes- utskottet förrättas av ny riksdag har skapats garanti för att det rådgivande organ som nämnden utgör alltid skall finnas till hands. Den nuvarande sär- skilda föreskriften att nämndens leda- möter behåller sina uppdrag utan hin- der av nyvalsförordnande bör ses i sammanhang med bestämmelserna i 36 ä 4 mom. RO. Enligt dessa skall vade- riksdag tillsätta endast de utskott som behövs. På grund av att utrikesutskot- tet och utrikesnämnden nu blir sär- skilda organ kommer utrikesnämnden inte längre att omfattas av bestämmel- serna i 36 5 4 mom. Därmed aktualise- ras frågan om vaderiksdag skall utse ny utrikesnämnd eller om den nämnd som har valts av den ordinarie riksdagen skall sitta kvar tills ny nämnd väljs av nästa års ordinarie riksdag. Beredning- en finner det bäst förenligt med nämn- dens uppgifter att välja den lösningen att varje riksdag, alltså även vaderiks- dag, skall utse utrikesnämnd. För att nå denna ordning föreslår beredningen att ifrågavarande särskilda föreskrift i 49 5 första stycket skall utgå.

I fjärde stycket av 49 5 föreslår be- redningen, med hänsyn till det mins— kade antalet ledamöter i utrikesnämn-

den, den ändringen att nämnden skall kunna sammankallas på begäran av minst fyra i stället som f. n. minst sex ledamöter.

50 5.

Enligt första stycket skall talmännen tillse att nödig skyndsamhet och största möjliga planmässighet iakttas vid riks- dagsarbetets bedrivande.

I andra stycket ges bestämmelser om talmanskonferensen. Den skall bestå av de båda talmännen, vice talmännen, de ständiga utskottens ordförande samt yt- terligare fyra ledamöter från vardera kammaren. Talmanskonferensens upp- gift är att rådpläga om vad som i fråga om ärendenas behandling i utskott och kamrar kan behöva iakttas för att vinna nödig skyndsamhet och största möjliga planmässighet i riksdagsarbetet. När- mare bestämmelser om talmanskonfe- rensen skall meddelas i riksdagsstad- gan.

De uppgifter som enligt första styc- ket ankommer på kamrarnas talmän bör efter kammarreformen ankomma på riksdagens talman. Han får härigenom ytterst hela ansvaret för riksdagsarbe- tets planläggning och bedrivande.

Beredningen har tidigare förordat att talmanskonferensen skall behållas. Kon- ferensen bör bestå av talmannen, de tre vice talmännen och ordförandena i de elva ständiga utskotten. Liksom f. n. bör därtill komma ett antal ledamöter som väljs av riksdagen. Beredningen föreslår att antalet valda ledamöter skall vara minst fyra. Genom att antalet inte maximeras får riksdagen möjlighet att bereda partigrupper i riksdagen repre- sentation i konferensen med hänsyn till förhållandena vid varje års riksdag. 50 5 andra stycket föreslås skola ändras i enlighet härmed.

Enligt första stycket har varje kam- marledamot rätt att vid kammarens sam- manträde fritt tala och utlåta sig till protokollet i alla frågor, som kommer under överläggning, och om lagligheten i allt som tilldrar sig inom kammaren. Från denna huvudregel förutsätts un- dantag vara föreskrivna i RO eller kun— na med stöd av RO föreskrivas av kam- mare. De föreskrifter i RO som åsyftas är bl. a. förbudet i sista stycket i denna paragraf mot personligen förolämpande uttryck. Stöd för kammares beslut om undantag från huvudregeln ges bl.a. i andra och tredje styckena i förevarande paragraf.

I andra stycket bestäms talarordning- en i riksdagen. Det heter där att envar yttrar sig i den ordning som han har anmält sig och blir uppropad. Kammare kan emellertid föreskriva att ledamot får erhålla ordet i annan ordning för genmäle till annan talare. Föreskrifter i detta hänseende meddelas i 12 5 2 mom. ordningsstadgorna, där det sägs att avsteg från huvudregeln om talar- ordningen får göras i fråga om korta genmälen, som begränsas till tre eller i vissa fall sex minuter.

Tredje stycket avhandlar rätt att framställa interpellation eller enkel frå- ga. Sättet härför äger vardera kamma- ren bestämma. Kammare får också in- skränka ledamots rätt att få ordet i samband med framställande av interpel- lationer eller besvarande av enkla frå- gor. Med stöd härav föreskrivs i 20 5 4 mom. ordningsstadgorna att endast den ledamot som har framställt enkel fråga och det statsråd som lämnar sva- ret får delta i överläggningen, om kam- maren icke beslutar annat.

I åtskilliga sammanhang i det före- gående har beredningen betonat att det

krävs noggrann planering av riksdags- arbetet inom en enkammarriksdag med så många ledamöter som 350. Bered- ningen har därvid förutsatt att möjlig- heter måste stå till buds att i viss ut- sträckning bestämma talarordningen utan hänsyn till den ordning i vilken talare har anmält sig och att begränsa den tid som talare får ha ordet.

I fråga om talarordningen skall hu- vudregeln alltjämt vara att varje leda- mot yttrar sig i den ordning som han har anmält sig och blir uppropad. Den- na regel skall emellertid gälla endast den som begår ordet under överlägg- ningen i viss fråga. Mellan ledamöter som före överläggningen har anmält att de vill yttra sig skall talmannen enligt vad beredningen har förordat (s. 135) bestämma ordningen. Föreskrift härom bör lämpligen inleda andra stycket.

De möjligheter att tidsbegränsavan- förandena i riksdagen som beredningen i den allmänna motiveringen har ansett böra öppnas hänför sig i första hand till besvarande av enkla frågor. Här föreligger som nyss sagts möjlighet att generellt begränsa antalet deltagare i de- batten. På motsvarande sätt bör generell föreskrift kunna meddelas i fråga om den tid som debattdeltagarna skall få ha ordet. Stöd för att meddela sådan föreskrift föreslås skola ges i 52 % tredje stycket RO. Själva föreskriften bör tas in i riksdagsstadgan.

Vid sidan av denna möjlighet till ge— nerell tidsbegränsning skall enligt be— redningens förslag särskilt beslut kunna fattas att tidsbegränsa anförandena i viss debatt (se 5. 137). Fråga om sådan tidsbegränsning bör kunna väckas en- dast av talmannen såsom den som leder riksdagsdebatterna. Den tidigaste tid- punkt då frågan skall kunna väckas bör enligt beredningens mening vara när överläggningen i visst ärende skall bör- ja. Det bör således inte vara möjligt att

väcka frågan gemensamt för de ären- den som upptas på föredragningslistan. Ofta nog torde det först under överlägg- ningens gång stå klart om tidsbegräns- ning behövs eller inte. Hinder bör inte föreligga att beslut om tidsbegränsning ändras om det finns skäl för det, eller att beslutet hävs om begränsningen un- der den fortsatta debatten visar sig obe- hövlig eller olämplig. Begränsningsfråga bör inte få debatteras, något som skulle kunna omintetgöra vinsten med tids- begränsning. Självfallet bör beslut i fråga om tidsbegränsning träda i till- lämpning genast. Den nu öppnade möj- ligheten till tidsbegränsning är avsedd att tillämpas endast i undantagsfall, fö- reträdesvis när debatten i viss fråga har dragit långt ut på tiden. Vidare bör som tidigare sagts beslut om tidsbegräns- ning gälla alla talare som deltar i de- batten.

I enlighet med det sagda föreslår be- redningen att riksdagen genom särskilt beslut skall i samband med överlägg- ningen i viss fråga kunna på förslag av talmannen begränsa tiden för anförande i frågan samtatt sådant beslut fattas utan'överläggning och träder i tillämp- ning genast. Bestämmelserna föreslås skola utgöra ett nytt fjärde stycke i 52 å. .

Utöver de nu föreslagna ändringarna bör vissa formella ändringar göras i pa- ragrafen.

55 &.

I 1 mom. regleras motionstiderna. Jämlikt första stycket är den allmänna motionstiden 15 dagar från den dag då statsverkspropositionen kom kammare till handa. Motion som föranleds av an- nan proposition skall enligt andra styc— ket väckas senast vid det sammanträde som infaller näst efter tio dagar eller, efter särskilt medgivande av kammare, näst efter 15 dagar från det propositio-

nen kom kammare till handa. Motsva— rande skall enligt fjärde stycket gälla i fråga om motion som föranleds av framställning från något riksdagens verk. Motionstiden skall emellertid då räknas från den dag då anmälan om framställningens ingivande delges kam- mare. I tredje stycket föreskrivs att mo- tion, som föranleds av proposition eller framställning från något riksdagens verk och vars behandling har uppskju- tits till höstsessionen, får väckas även vid höstsessionen, dock senast dagen efter höstsessionens början. I femte stycket sägs bl. a. att motion i frågor som rör någondera kammaren enskilt får väckas så länge session pågår.

Enligt 2 mom. är utskottsberedning obligatorisk innan proposition eller mo— tion i ämnen som hör till ständigt ut- skotts behandling avgörs. Frågor som rör någondera kammaren enskilt får av- göras genast.

För att större klarhet skall vinnas i fråga om utgångspunkterna för beräk- ningen av motionstiderna föreslår be- redningen de ändringarna i 1 mom. första och andra styckena att den all- männa motionstiden skall räknas från den dag då statsverkspropositionen överlämnades till riksdagen, dvs. vid riksdagens öppnande (34 & RO), och motionstiden med anledning av annan proposition från det propositionen an- mäldes i riksdagen av talmannen. För- slaget medför att fjärde stycket andra punkten bör utgå, eftersom framställ— ning från riksdagens verk enligt före- skrifter i 3 och 21 55- riksdagsstadgan skall delges kammare på samma sätt som proposition. På grund av fjärde styckets anknytning till andra stycket förordar beredningen att det ingår som tredje stycke i paragrafen.

I anslutning till vad som förordats i den allmänna motiveringen (s. 133) bör

begränsning ske av den förlängning av motionstiden som föreskrivs i nuva- rande tredje stycket. Motionsrätt även vid höstsessionens början i ärenden vilkas behandling har uppskjutits från vårsessionen hör principiellt föreligga endast om' motionstiden enligt andra eller det nya tredje stycket inte har hunnit löpa ut under vårsessionen. Med utgångspunkt i den dag då vårsessionen norm—alt skall aVSlutas, dvs. den 31 maj, och med'hänsyn till föreskrifterna i andra stycket om motionstiderna be- räknar beredningen att motionstiden med säkerhet hinner löpa ut i fråga om proposition eller framställning från nå- got riksdagens verk vilken har anmälts i riksdagen senast den 10 maj. Bered- ningen föreslår därför att motionsrätt vid höstsessionen i uppskjutet ärende skall föreligga endast om ärendet har anmälts i riksdagen efter den 10 maj.

I 1 mom. femte stycket och 2 inom. skall stadgandena om frågor som rör någondera kammaren enskilt givetvis utgå.

57 &.

Stadgavndet reglerar f. n. i vilken ord- ning riksdagsledamot eller annat ut- skott 'än konstitutionsutskottet äger väc- ka fråga om statsråds konstitutionella ansvar och hur trågan därefter skall be- handlas li riksdagen.

Enligt beredningens förslag ges i 107 & RF och 38 & RO uttömmande före- skrifter i de avseenden som .nu regleras i förevarande paragraf. Nuvarande be- stämmelser d para-grafen (bör därför upp- hävas. I deras ställe bör i paragrafen införas närmare föreskrifter om väc- kande och vidare handläggning av fråga om misstroendeförklaring.

Författningsutredningen

Författningsutredningen föreslog ( SOU 1963:18 s. 78 79 ) att yrkande om

misstroendeförklaring skulle framställas muntligen vid sammanträde med riks- dagen. Yrkandet skulle inte få hänvisas till utskott. Talmannen skulle efter sam- råd »med statsministern eller i dennes frånvaro annat statsråd bestämma tid- punkten för ärendets handläggning och avgörande. Den-na bestämmelse ansågs medföra att ärendet i regel inte skulle komma att avgöras redan vid det sam— manträde då det anhuängtiggjordes. Ären- det skulle enligt uttryck—lig föreskrift avgöras senast vid det tredje samman- trädet efter det då yrkandet väcktes. Bordlagt ärende om miss-troendeförkla- ring borde enligt utredningen alltid upp-föras som första punkt på föredrag—, ningslista-n.

Remissyttrande

Vid remissbehandlingen av författ- ningsutredningens förslag [framhölls bl. a. att garantier mot missbruk av institut-et misstroendeförklaring borde ges också i det avseendet att väckt fråga om sådan förklaring inte skulle få av- göras förrän efter viss tidsfrist.

Beredningen

Grundlagberedningen .delar författ- ningsutredningens mening att yrkande om misstroendefönklaring bör få fram- ställas endast vid riksdagssammanträde. I vilken form sådant yrkande skall väc- kas måste bedömas mot bakgrund av be- redningens förslag (se .107 5 RF) att yrkandet skall få tas upp till prövning endast om det bärs .upp av minst en tiondel av riksdagens ledamöter. För kontrollen av att denna förutsättning är fylld bör yrkandet ha skriftlig form. Beredningen föreslår att yrka-nde om misstroendefönklaring skall framställas vid sammanträde med riksdagen och samtidigt avlämnas skriftligen till pro- tokollet. Den praktiska gången synes

lämpligen bli att yrkandet framställs muntligen vid sammanträde av någon av de ledamöter som stöder yrkandet och .att yrkandet samtidigt lämnas i skriftlig form för att tas in i proto- kollet.

Misstroendeförklaring får som förut sagts [inte motiveras. Med hänsyn här- till är det uppenbart att väckt yrkande om sådan förklaring inte skall få re- mitteras till utskott.

Som författningsutredningen betonade ('s. 170) bör riksdagens handläggning av väckt förtroendefråga ske i sådan ordning att utrymme inte ges för över- rumplingsförsök och [att partigrupperna i riksdagen får möjlighet att överlägga före frågans avgörande. Avgörandet bör därför aldrig få ske omgående efter det frågan har väckts. Detta bör ut- tryckligen slås fast (i författningen. Be- redningen förorda'r vi detta avseende att väckt fråga om misstroendeförklaring obligatoriskt skall bordläggas till det andra sammanträdet efter det då frågan väcktes. Å andra sidan är det angeläget att frågan sedan den har väckts inte lämnas öppen under någon längre tid. Även senaste tidpunkt för avgörandet bör därför bestämmas. I likhet med för- fattningsutredningen föreslår bered- ningen att ärendet skall avgöras senast vid det tredje sammanträdet efter det då yrkandet framställdes. Beredning- ens förslag innebär således att väckt förtroen-defråg-a kommer att avgöras vid det andra eller tredje sammanträdet efter det frågan väcktes.

I överensstämmelse med vad nu har anförts bör i förevarande paragraf stad- gas .att yrkande om misstroendeförkla- ring skal-l väckas vid sammanträde med riksdagen och avlämnas skriftligt till protokollet. Yrkandet skall inte få re- mitteras till utskott. Ärendet skall bord- läggas till det andra sammanträdet efter det då yrkandet framställdes och av-

göras senast vid det därpå följande sammanträdet.

62 5.

I paragrafen meddelas föreskrifter om delgivning mellan kamrarna av vardera kammarens beslut och anmälan till kammare av skiljaktig mening i med- kammaren. Dessutom föreskrivs att ständigt eller i dess ställe särskilt ut- skott som har berett fråga skall under- rättas om kammares beslut i frågan ge- nom utdrag av kammarens protokoll.

Föreskriften om delgivning eller an— mälan kamrarna emellan förlorar sin betydelse i enkammarsystemet och skall därför upphävas. Däremot skall skyl— dighet givetvis föreligga för riksdagen att underrätta utskott som har berett viss fråga om riksdagens beslut i frå- gan.

63 5.

När kammare skall avgöra fråga som utskott har utlåtit sig över, kan kam- maren enligt första stycket antingen ge- nast fatta sitt beslut eller också, om frå- gan anses behöva utredas ytterligare, å-terförviwsa målet till utskottet. Andra stycket innehåller föreskrifter om sam- manjämkning av motstridiga beslut i de båda kamrarna. Enligt tredje stycket skall vad kamrarna sammanstämmande beslutar vara riksdagens beslut. Om kamrarna inte efter sammanjämkning blir ense & fråga där .de har fattat skiljaktiga beslut skall frågan, såvida den inte skall bli föremål för gemen- sam omröstning enligt 65 5 RO, anses ha förfallit för den sessionen.

Beredningens förslag (5. 130) att re- geln i första stycket om återremiss till utskott skall uppumjukas så att även en minoritet skall kunna få fråga åter- remitterad föranleder ändring av första

stycket i förevarande paragraf. I enlig- het med förslaget skall vidare föreskri- vas att återremiss inte får ske mer än en Igång i samma fråga. Det innebär att återremiss får ske endast en gång av samma *ut'skot—tsutlåtande, även om flera ämnen behandlas i utlåtandet. Liksom hittills skall återremiss kunna besluta-s endast när .utskottsutlåtande tas upp till avgörande i riksdagen och alltså inte redan vid bordläggning. Bestämmelserna i andra och tredje styckena bygger på det [nuvarande två- kammarsystemet »och föreslås därför skola upphävas. Med hänsyn till att be- stämmelserna i tredje stycket anses innefatta förbud att behandla samma fråga mer än en gång under samma ses— sion aktualiserar emellertid upphävan- det av dessa bestämmelser spörsmålet om en ny regel av samma innebörd bör införas. Som författningsutrednringen (SOU 1963: 18 s. 55) påpekade kan det i vissa fall medföra olägenheter om en avgjord fråga inte får tas upp till för- nyad behandling under samma sessiorn. Det synes dessutom knappast möjligt att utforma en förbud—sbestämmelse som verkligen hindrar dubbelbehandling under samma session. Särskilt påfallan- de är detta beträffande anslagsfrågor, men också i andra frågor torde ett för- hud kunna kninggås utan större svårig— heter, särskilt om riksdagsmajoriteten finner det angeläget att frågan tas upp till förnyade överväganden. Att -i grund- lag behålla en regel som sålunda in- bjuder till överträdelser och vars tolk- ning bl—ir osäker anser beredningen olämpligt. En spärr »mot dubbelbehand- ling av frågor under en och samma session finns i gällande föreskrifter om propositions- och motionstider. Redan genom dessa föreskrifter synes möjlig- heterna att anhängiggöra samma fråga flera gånger under en session vara. starkt begränsade. Beredningen finner på

grund av det anförda inte skäl att före- slå någon regel om förbud mot dubbel- behandling.

65 5.

Denna paragraf, som innehållerföre- skrifter om gemensamma omröstningar i kamrarna, motsvarar 69—71 55 RF och skall liksom dessa paragrafer upp- hävas.

66 och 67 55.

Om hela konun—gahu—set utslocknar på den manliga sidan eller förlorar sin succession-*srätt, åligger det riksdagen att utkora nytt konungahus. Bestämmel- ser härom :f'l'lllflS i 42, 94 och 95 55 RF samt 9 5 SO. De anses tillämpliga också vid avsägelse av tronen. Dör konungen innan tronföljaren har fyllt 25 år, skall riksdagen enligt 41 och 93 '55 RF förordna riksföreståndare som för riks- styrelsen tills den nya kon-ningen upp- når denna ålder.

[ 66 och 67 55 RO regleras hur ko- nung eller tronföljare skall väljas eller riksföreståndare tillsättas. Föreskrifter- na om val av konung eller tronföljare finns i 66 5. Dessa föreskrifter gäller enl-igt 67 % (även vid tillsättning av riks- föreståndare. Valet tillgår på följande sätt.

Innan valförrättningen börjar till- sätter riksdagen en nämnd som består av 64 personer. Av dessa utser vardera kammaren inom sig 32. Nämndens upp— g-ift är att bestämma valet om kamrarna inte enas. Därefter förrättar vardera kammaren för sig valet. Hur omröst- ningen skall gå till regleras inte sär- skilt. Faller båda kamrarnas val på samma person, är han vald. I annat fall skall nämnden avgöra valet. Val inom nämnden avser endast den kan- didat som har fått flest röster i var- dera kammaren. Den av dessa två kan- didater som får flest röster i nämnden

är vald. Nämndens ledamöter samman- träder dagen efter valet i kamrarna och får inte skiljas åt förrän valförrättning- en är avslutad.

Författningsutredningen

Författningsutredningen menade (SOU 1963: 17 s. 136) att det inte är lämpligt att, om konungahuset uts-lock'nar, riks- dagens handlingsfrihet redan från bör- jan är beskuren genom föreskrift om skyldighet för riksdagen att utse nytt konungahus. Riksdagen borde därför i grundlagen åläggas endast att utse ny statschef, en föreskrift som sades ge riksdagen frihet att välja mellan mo- narkisk och republikansk statsform. Ville riksdagen utse nytt konungahus måste regler för valet och ny succes- sionsordning fastställas. Detta förut- satte utredningen skola ske & grundlags form. Skulle man i stället önska [gå över till republik, måste flera paragrafer i grundlagen ändras. Under tiden tills slutligt beslut kunde fattas om statsfor- men måste finnas en fungerande stats- chef; Härför ansågs riksdagens talman lämplig. Förutom i detta fall skulle en- ligt förfat-tningsutredn-ingen riksföre- ståndare liksom f. n. fullgöra statsche- fens funktioner när tronledighet har uppkommit och tronföljaren inte har uppnått 25 års ålder. I denna situation skulle emellertid riksdagen välja riks— föreståndare. Vid valet skulle den vara vald som mer än hälften av riksdagens ledamöter förenade sig om. Varken av lagförslaget eller .dess motiv (SOU 1963: 18 s. 172) framgår hur man skall förfara om ingen kandidat får det an- givna antalet röster.

Remissyttrandena

Vid remissbehandlingen av utredning- ens förslag riktades knitik mot utred- ningens ställn—ings-tagande ci fråga om vad som skall gälla vid tronledighet.

Representativt för kritiken är vad högsta domstolens ledamöter anförde. De framhöll att man i en författning som förutsätter en konung som stats- chef inte kan lämna oreglerat hur det ska-11 förfaras när tronen blir ledig och ingen tronföljare .finns (SOU 1965: 3 s. 21). De föreslagna bestämmelserna om val av riksföreståndare föranledde inte några uttalanden vid remissbehandling- en av betydelse i förevarande samman- hang.

Beredningen

Eftersom grundlagen föreskriver att Sverige skall vara ett konungarike bör det som högsta domstolens ledamöter har framhållit inte komma i fråga att i grundlagen lämna öppet hur det skall förfaras vid tronledighet. Bered-ningen föreslår därför att nuvarande regler om skyldighet för riksdagen att vid tron- ledighet välja konung behålls t. v. Ävetn prövningen av frågan i vilka situationer riksföreståndare skall utses bör anstå till den totala grundlags-revisionen.

Det är emellertid uppenbart att be- stämmelserna i 66 oeh 67 55 RO om val av konung, tronföljare eller riksföre- ståndare ailmte kan tillämpas i ett en- kammarsystem. |Den särskilda nämnd som skall tillsättas enligt nämnda lag- rum [har en uppgift som elektorsför— samling endast om kamrarnas val fal- ler på olika kandidater. Utmönstras föreskrifterna .om nämnden kommer 66 % inte 'att innehålla annat än att ifrågavarande val skall förrättas av riksdagen, vilket som förut sagts fram- går av andra grundlags-bestämmelser. Vilken röstövervikt som fordras anges inte i 66 å. Härav måste anses följa att allmän-na [regler om val innom kammare skall tillämpas. 75 & RO bygger på att va] inom kammare sker med relativ majoritet bland de röstande om annat inte föreskrivs. Att val av konung, tron-

följare eller riksföreståndare sker med sådan majoritet kan i och för sig anses mindre tillfredsställande. Ett avgörande skäl för att inte nu överväga nya regler för sådant val är emellertid att frågan under alla förhållanden måste omprö- vas vid wden totala författningsreformen. Med hänsyn härtill föreslär beredning- en att allmänna reg-ler om val inom riks- dagen skall tillämpas t. v. även vid val av konung, tron-följare eller riksföre- ståndare. Detta ställningstaga'nde inne- bär at-t 66 och 67 %% förlorar sin he- tydelse. Beredningen föreslår att de båda paragraferna upphävs.

68 5.

Enligt denna paragraf väljs riksda- gens ombudsmän och stäilförehrädare för dem av 48 valmän. Valmännen ut- ses endast för ombudsmannavalet. Var- dera kamma-ren utser halva antalet val- män. Val av ombudsmän eller ställföre- trädare avser tiden från valet till dess nytt val har ägt rum fjärde året där— efter. Avgår ombudsman eller ställföre— trädare före (utgången av denna tid, verkställs nytt val för ny fyraårsperiod.

Val genom särskilda valmän förekom- mer f. n. förutom vid ombudsmannaval också vid val av riksdagens represen- tanter i riksbanken och riksgäldskon- toret (70 S RO). I ett enkammarsystem synes det naturligt att dessa val för- rättas av riksdagen i dess helhet. I lik- het med författningsutredningen (SOU 1963: 18 s. 152) föreslär beredningen därför att anordningen med valmän inte längre skall förekomma. 68 & bör ändras i enlighet härmed. För val av ombuds- män eller ställföreträdare bör liksom nu gälla samma omröstningsregler som gäl- ler för talmansval (se 33 & RO). Det in- nebär bl. a., om beredningens förslag till ändring av 33 & RO godtas, att ombuds- mannaval i första hand skall ske med

acklamation. I fråga om beredning av sådant val hänvisas till 75 & RO.

Valperioderna för ombudsmännen är inte knutna till val-perioderna för riks— dagens ledamöter. Ombudsman väljs visserligen f. n. för fyra år men till följd av att nytt val före fyraårsperiodens ut- gång .avser fny fyraårsperiod behöver valperioderna för ombudsmännen inte sammanfalla med valperioderna för riks— dagsledamöterna. Med hänsyn härtill anser beredningen att det inte finns skäl att ändra valperioden för ombuds- männen på grund av att valperioden för riksdagsledamöterna förkortas. Det medför att ordinarie ombudsmannaval inte kommer att äga rum under varje treårsperiod som riksdagsmannaval gäl- ler för. Finner riksdagen att ombuds- man inte iängre åtnjuter riksdagens för- troende hlar riksdagen emellertid enligt 97 5 RF all-tid möjlighet att ta upp fråga om hans entledigande.

69 5.

Denna paragraf, som liksom 103 % RF upptar bestämmelser om opinionsnämn- de:n, »bör i likhet med sistnämnda pa- ragraf ändras såtillvida .att nämnden skall utses vart tredje är i stället för vart fjärde. år. Dessutom skall före- skriften att vardera kammaren utser halva antalet ledamöter i nämnden ut-

gå.

70 5.

Paragrafen handlar om val av full- mäktige ri riksbanken och i riksgälds- kontoret. Ann-talet fullmäktige i riksban- ken ä—r sju. Av dessa väljs sex jämte lika många suppleanter av riksdagen för treårig mandattid. Två av dessa f-ull- mäktige skall :avg-å varje .år. 'Den sjunde, vilken enligt 72 % RF är fullmäktiges ordförande, jämte suppleant förordnas av konungen. Avgår fullmäktig före mandattidens utgång, utses ny fullmäk-

Fullmäktige i riksgäldskontoret skall vara sju, vilka jämte lika många slupp— leanter väljs av riksdagen för tre år. Ordförande bland fullmäktige väljs sär- skilt. Av de övriga sex ska—ll två avgå årligen. Ny fullmäktig i stället för full- mäktig som har avgått före mandatti- dens utgå'n-g eller som inte beviljats an- svarsfrihet utses för återstående del av mandattiden.

Val av fullmäktige i riksbanken eller riksgäldskontoret sker genom 48 val- män, av vilka vardera kammaren utser hälften. Val förrättas med slutna sedlar.

Som har före-slagits under 68 5 skall val av fullmäktige efter kammarrefor- men .inte ske genom valmän utan direkt av riksdagen. På grund av den succes- siva förnyelsen av fullmäktigförsam- lingarna är det inte lämpligt att valen sker proportionellt. Beredningen före- slår därför att varje fullmäktig skall väljas särskilt, 'något som f. n. föreskrivs endast i fråga om ordförande i riks- gäldsfullmäktige. Val av fullmäktig bör liksom val av talman eller ombudsman i första hand ske med acklamation och endast på begäran med slutna sedlar. Paragrafen föreslås skola ändras enligt vad nu sagts. I fråga om beredning av fullmäktigval hänvisas till 75 €.

71 5.

I paragrafen, som upptar bestämmel— ser om riksdagens lönedelegation, före- skrivs bl. a. att delegationen består av 16 ledamöter, av vilka vardera kam- maren sinom sig utser hälften. Ledamö— terna väljs för tiden från valet tills sådant val har ägt rum under fjärde året därefter.

Av 62 5 RF framgår att riksdagens lönedelegation har till uppgift att i för- handlingsfrågor rörande anställnings-

villkor, som skall gälla för statens ar- betstagare eller eljest tillhör riksdagens prövning, rådpläga med statsrådsleda- mot som är förordnad därtill och att på riksdagens vägnar godkänna överens- kommelse som har träffats i sådan frå- ga. Med hänsyn till de uppgifter som så- lunda åligger delegationen är det givet att valperioden för delegationens leda- möter -bör anpassas till den treåriga val- perioden för riksdagsleda-möterna, så att delegationen alltid återspeglar-riks— dagsopinionen. Vidare bör antalet leda- möter ökas till 17 för att lottning i möj- ligaste mån skall undvikas. Beredningen föreslår att 71 5 ändras enligt det an- förda.

73 5.

Enligt paragrafens sista stycke skall ledamöter och suppleanter i riksdagens krigsdelegation behålla sina (befattninga ar .utan hinder av att förordnande om nya val till båda kamrarna eller den ena av dem meddelas.

Beredningens förslag till ändrad ly- delse av 108 S RF och 5 % ROiinnebär att 'de riksdagsmandat som löper vid tiden för nyvalsförordnande inte upp- hör förrän dagen före den nyvalda riksdagens första sammanträde. Krigs- delegationens ledamöter och supplean- ter- behåller utan särskild föreskrift sina uppdrag lika länge. Den nyvalda riksdagen skall välja ny krigsdelegation inom sex dagar från riksdagens öpp- nande. Vid behov kan zvalet förrättas nå- gon av de första dagarna som den ny- valda riksdagen sammanträder. Den nyss redovisade bestämmelsen i 73 % sista stycket RO synes därför onödig och föreslås skola utgå.

74 5.

I paragrafen föreskrivs att bl. a. riks- dagens valmän själva inom sig utser

ordförande. Eftersom v-al genom valmän inte längre skall förekomma (se 68 och 70 55), skall ordet valmän utgå ur pa- ragrafen.

75 5.

I denna paragraf meddelas vissa be- stämmelser i 1 mom. om val inom riks- dag-ens kamrar och »i 2 mom. om val som förrättas av riksdagens utskott, nämnder och valmän.

Företes vid val som skall förrättas av kammare gemensam lista, som upptar namn på .så många personer som valet avser, och har listan godkänts av de ledamöter i talmanskonferensen som kammaren har utsett, skall talmannen enligt 1 mom. framställa proposition på godkännande av listan och förklara där upptag-na personer valda, såvida val med »slutn—a sedlar inte begärs av minst visst antal ledamöter. Val som inte av- ser .kammarens ledamöter i talmans- konferensen skall vara proportionellt om två eller flera personer skall väljas. I fråga om närmare bestämmelser om valen hänvisar paragrafen till riksdags- stadgan.

Författningsufredningen m. m.

Författningsutredningen påpekade (SOU 1963: 18 s. 153) att bestämmelser f. n. saknas om beredning av val inom riksdagen. I praxis upprättas namn- förslag i samarbete mella-n partierna, något som utgör förutsättning för me- toden att välja med gemensam lista. Utredningen föreslog att (detta samarbe- te skulle regleras & RO genom bestäm- melser tom en riksdagens val—beredning. Valberedningen skulle bestå av lika många ledamöter från varje sådan par— tigrupp, som är berättigad till plats i ständigt utskott. Varje sådan partigrupp föreslogs rfå tre representanter i val- beredningen. Valberedningen borde ut- ses genom att var och en av nämnda

partigrupper anmälde tre ledamöter till ålderspresi-den—ten, varefter denne vid riksdagens första sammanträde under valperioden förklarade de sålunda ian- mälda vara ledamöter .i valberedning- en. Suppleant för varje ledamot skulle utses på samma sätt. Mandatperioden skulle överensstämma med valperioden för riksdagens ledamöter. Valbered- ningens uppgift skulle vara att bereda val som ankommer päri'ksdagen, utom mat av riksdagens ombudsmän och av riksföreståndare. Gemensamma listor skulle vara enhälligt godkända av, val— beredningen i stället iför som .nu av de valda ledamöterna -i talmanskonfee rensen.

Utredningens förslag föranledde inga särskilda uttalanden vid remissbehand- lingen.

Beredningen

D-et är enligt grundlagberedningens me.- ning mindre tillfredsställande att RO inte innehåller klara och enhetliga reg— ler för beredning av val inom riks— dagen. Olägenheterna med denna ord- ning blir mer påfallande genom bered- ningens förslag, vilket som framgår av det föregående medför att flera val än nu kommer att förrättas av riksdagen. Beredningen ansluter sig till författ- ningsutredningens förslag att val inom riksdagen skall beredas .av 'en särskilt utsedd valberedning. Bestämmelser där- om kan lämpligen upptas i ett .nytt första moment .i 75 & RO. Nuvarande 1 och 2 mom. kommer :då att betecknas 2 .och 3 inom. Grun—dlagsbestämmelsen bör ange endas-t att för beredning av val linom riksdagen skall finnas en valberedning. I fråga om hur valbered- ningen skall utses och sammansättas samt »v-ilka uppgifter den skall ha bör närmare föreskrifter ges i riksdags- stadgan.

För att partigrupper som blir repre— senterade i flertalet ständiga utskott skall få motsvarande representation i valberedningen bör denna bestå av 17 ledamöter och lika många suppleanter. Den bör utses av varje riksdag vid dess första sammanträde och börja sit-t ar- bete omedelbart. Vidare bör den vara proportionellt sammansatt på samma sätt som de ständiga utskotten. Det bör ankomma på valberedningen att själv inom sig nutse ordförande och vice ord- förande.

Eftersom val av riksdagens talmän och sekreterare måste förrättas vid riksdagens första sammanträde kan det inte anses lämpligt att dessa val bereds av valberedningen. De bör beredas i samm—a ordning som f. n., dvs. av part-i- instanserna i riksdag-en. Detsamma bör gälla rvalet av valberedning. Inte heller val av konung, tronföljare eller .riks- föreståndare synes lämpligen böra be- redas av valberedning-en. Däremot bör beredning av alla övriga val som skall förrättas av riksdagen ankomma på valberedningen. Vad som [nu har sagts om valberedningen och dess uppgifter bör kom-ma till uttryck vid regleringen i riksdagsstadgan.

En framträdande uppgift för valbe- redning-en bli-r givetvis att medverka till att gemensamma listor för valen kommer till stånd. Att sådan lista en- hälligt godkänns av valberedningen fö- reslås skola ersätta det nuvarande för— farandet att gem-ensam lista skall ha godkänts av de ledamöter i talmans- konferensen zsom vederbörande kam- mare har utsett. Nuvarande 1 mom. :i förevarande paragraf föreslås skola änd- ras i enlighet härmed. Nuvarande 2 mom. skall på skäl som bar anförts un— der 74 & RO ändras så att föreskrifterna i momentet inte längre avser riksdagens valmän.

Riksdagen bemyndigas i denna para— graf att själv fastställa de föreskrifter om riksdagsarbetets bedrivande, ord- ningen hos kamrarna och utskotten, inom riksdagen förekommande val samt övriga bestämmelser som anses behövas utöver grundlagsbestämmelserna (riks- dagsstadga). Vardera kammaren äger fastställa föreskrifter i ämne som angår kammaren enskilt (ordningsstadga). I stadgorna får 'inte införas något som strider mot grundlag eller annan gäl- lande lag.

Med stöd av 78 S har antagits dels riksdagsstadgan den 23 mars 1949, dels ordningsstadgor för kamrarna den 6 april resp. den 27 april 1949.

övergången .till enkammarriksdag le- der självfallet till att gällande bestäm- melser om kamrarnas ordningsstadgor skall upphävas. Samtliga föreskrifter som behövs utöver grundlagarnas be- stämmelser bör tas in i riksdagsstadgan. Som har sagts i det föregående kom- mer grundlagberedningen senare att lägga fram förslag till ny riksdagsstadga, i vilken skall intas bl.a. föreskrifter med den innebörd som beredningen förut i olika sammanhang har förordat.

Övriga paragrafer.

Beredningens förslag föranleder for- mella jämkn-inga'r i en rad andra para- grafer .i RO än dem som har angetts i det föregående. Sålunda bör jämrkn—ingar vidtas i 21, 28, 29, 30, 32, 34, 40, 41, 43, 44, 48, 51, 53, 54, 56, 58—61, 64, 72, 76, 77, 80 och 82 55. Vilka ändringar som bör ske torde framgå av paragra- fernas lydelse och synes därför inte be- höva kommenteras särskilt.

Ansvarighetslageu för statsrådets ledamöter m.fl. 6 5.

I ansvarighetslagen den 10 februari 1810 upptas bestämmelser om påföljd för statsrådsledamot som underlåter att iaktta vad som åligger honom enligt vissa föreskrifter i grundlagarna. Åt- skilliga sådana föreskrifter är emeller- tid inte straffsanktionerade i ansvarig- hetslagen. Om statsrådsledamot under- låter att iaktta föreskrift i grundlagarna som sålunda inte uppräknas i ansvarig- hetslagen, ankommer det enligt 6 5 ansvarighetslagen på »riksens ständer» att hos konungen göra sådan anmälan som 107 & RF berättigar dem till.

Som framgår av vad som har anförts under 107 % RF skall misstroendeför- klaring vara riksdagens medel att göra gällande politiskt ansvar mot regering- en eller statsrådsledamot. Beredningen har därför föreslagit att bestämmelsen i 107 5 om rätt för riksdagen att hos konungen anmäla sin önskan, att han skall entlediga visst eller vissa statsråd, skall utgå. Hänvisningen i 6 & ansvarig- hetslagen till sådan anmälan bör därför ersättas med en allmän hänvisning till 107 & RF.

Lagen om val till riksdagen Val till enkammarriksdagen enligt det nya valsystem som grundlagberedning- en har föreslagit kan i stor utsträckning ske med tillämpning av samma bestäm- melser som nu gäller för val till andra kammaren. Flertalet av dessa kan där— för behållas med vissa formella jämk- ningar i en del paragrafer. Sådana jämkningar blir nödvändiga i 30 5, 55 a 5 samt 70, 93 och 97 55. De tor- de inte behöva kommenteras närmare.

I andra avseenden medför det nya val— systemet emellertid större ändringar i gällande föreskrifter, främst i fråga om sammanräkningsförfarandet. Ändringar- na berör 33, 54, 55, 56, 59, 69, 79, 81— 89 och 92 55. I fråga om dessa para- grafer anförs i det följande de syn- punkter som beredningen anser påkal— lade utöver vad som har sagts i den allmänna motiveringen. Till de väsent— liga ändringarna hör att nuvarande be— stämmelser i ValL definitivt skall er- sättas med den provisoriska reglering- en i lagarna den 30 maj 1952 (nr 267) och den 13 mars 1964 (nr 58).

Den valtekniska utredningens förslag i fråga om röstning före valdagen samt samtidiga riksdags- och kommunalval föranleder en rad ytterligare ändringar i ValL. Dessa ändringar redovisas som förut sagts av författningstekniska skäl i beredningens författningsförslag. Be- träffande motiven för ändringarna hän- visas emellertid till den valtekniska ut- redningens "betänkande SOU 1967:27 .

1, 2 och 12—29 55.

I dessa paragrafer regleras de in- direkta valen till första kammaren. Pa- ragraferna föreslås skola upphävas lik— som rubrikerna »Om val till första kam- maren» och »Valkretsar och gruppin- delning» närmast före 1 5 samt »0111 valets förrättande och sammanräkning» närmast före 12 5. I konsekvens härmed bör rubriken »Om val till andra kam- maren» närmast före 30 % också utgå.

33 5.

Paragrafen upptar bestämmelser om valnämnd. Sådan nämnd skall finnas i varje kommun. Den består av fem per- soner, av vilka länsstyrelsen förordnar ordförande och suppleant för honom. Övriga fyra ledamöter och lika många suppleanter för dem väljs av kommu-

nens fullmäktige. Mandattiden är fyra år. De valda ledamöterna utses året efter det då allmänna kommunalval äg- de rum.

Det är naturligt att mandattiden för valnämnd ansluter till den treåriga val- perioden för riksdagen och de kommu- nala fullmäktigförsamlingarna. Bered- ningen föreslår därför den ändringen i 33 % att valnämnd skall utses för tre .11. Som har sagts i det föregående tar beredningen dock inte ställning till när val av kommunala nämnder och styrel- ser skall förrättas.

54 %.

Denna paragraf handlar om registre- ring av partibeteckningar. Enligt 1 mom. får förening med politiskt syfte under vissa förutsättningar erhålla re- gistrering av ett partinamn eller annan beteckning i ord för partiet eller för den meningsriktning som partiet före- träder. I övriga mom. anges ordningen för registreringsförfarandet närmare.

I 1 mom. bör definitionen av partibe- teckning utgå, eftersom motsvarande definition. enligt beredningens förslag ges i 14 % RO. Vidare skall hänvisning- arna i 7 mom. till val enligt 17 5 1 mom. resp. 17 5 2 mom. RO med hänsyn till beredningens förslag till ändring i RO i stället avse 13 5 1 mom. resp. 13 5 2 mom. R0.

55 5.

I denna paragraf, som innehåller fö— reskrifter om när val till riksdagen skall hållas, krävs på grund av beredningens förslag endast de formella ändringarna att bestämmelserna skall gälla val i hela riket till riksdagen och att hänvisningar- na till RO skall avse 13 5 1 resp. 2 mom. Att de ordinarie valen till riksdagen och de allmänna valen av landstings-

män, kommunalfullmäktige och stads- fullmäktige skall äga rum samtidigt framgår enligt beredningens förslag av 11 5 KVL.

56 %.

I 1 och 2 mom. ges föreskrifter 0111 registrerat partis anmälan av kandi- dater (se 54 % ValL). Sådant parti äger för varje valkrets anmäla minst fem högst femton valbarapersoner. Enligt 2 mom. skall vid kandidatanmälan fogas intyg som visar bl. a. att varje anmäld kandidat är uppförd som röstberättigad i röstlängd för valdistrikt inom valkret- sen. 3 mom. handlar om anmälan av kartellbeteckning. Enligt lagen den 30 maj 1952 (nr 267) med vissa bestäm- melser om val till riksdagens andra kammare för perioden 1953—1956 och lagen, den 13 mars 1964 (nr 58) med vissa bestämmelser om val till riks- dagens andra kammare för perioden 1965—1968 gäller 3 mom. inte f. n. I 4 mom. meddelas föreskrifter om pröv- ning av kandidatanmälan och anmälan av kartellbeteckning. Också detta 1110— ment har f.n. ändrad lydelse enligt nyssnämnda lagar på grund av att an- mälan av kartellbeteckning inte får förekomma i det gällande provisoriska valsystemet.

Beredningen föreslår ingen ändring av gällande regler om registrerat partis anmälan av kandidater. Med hänsyn till förslaget att bostadsband inte skall fö- rekomma vid val till enkammarriksda— gen. behöver kandidat emellertid inte ha rösträtt inom den valkrets där han nomineras. Det intyg som enligt 2 mom. skall fogas vid kandidatanmälan skall därför i detta avseende visa endast att varje anmäld kandidat är röstberättigad vid valet till riksdagen.

I det nya valsystem som beredningen har förordat skall samverkan mellan

partier i kartell inte få förekomma. Till följd härav skall 3 mom. i förevarande paragraf upphävas och 4 mom. skall med en obetydlig formell jämkning ha den lydelse som det har enligt SFS 1952: 267 och 1964: 58.

59 &.

Paragrafen föreskriver hur valsedel skall se ut. Av intresse i detta samman- hang är i första hand bestämmelserna i andra stycket om parti-, kartell- och fraktionsbeteckningar. Dessa bestäm- melser är f. n. satta ur kraft genom 1952 och 1964 års lagstiftning (SFS 1952: 267 och 1964: 58). Enligt de pro- visoriska bestämmelserna i dessa lagar får endast en beteckning användas, nämligen partibeteckning, och den skall stå ovanför namnen på valsedeln. Vi- dare sägs i fjärde stycket att antalet nanm på valsedel vilka avser själva riksdagsmannavalet får vara högst två utöver det antal riksdagsmän som valet avser.

Som har sagts under 56 5 får enligt (let nya valsystemet förekomma endast en beteckning ovanför namnen på en valsedel, nämligen partibeteckning. Å andra sidan måste partibeteckning fin- nas utsatt. I 59 5 andra stycket skall därför i likhet med vad som gäller enligt nuvarande provisoriska valord- ning föreskrivas att på valsedel skall ovanför namnen utsättas partibeteck- ning.

Enligt gällande ordning är andra- kammarval slutna valkretsval. I varje valkrets väljs alltså ett fixerat antal riksdagsmän. Bestämmelsen i 59 % fjärde stycket om maximiantalet kandidat- namn på valsedel anknyter till detta förhållande. Föreskriften avser å ena sidan förebygga att parti på grund av kandidaters frånfälle, avsägelse, bris- tande valbarhet o. (1. kommer att sakna

tillräckligt antal kandidater till de plat- ser partiet erövrar och å 'andra sidan hindra att så många kandidater tas upp att valsedlarna blir onödigt vidlyftiga. I det nya valsystemet fixeras visserligen ett minsta antal riksdagsplatser som skall besättas i varje valkrets. Därut- över kan emellertid utjämningsmandat komma att tillföras ett eller flera par- tier i valkretsen. Även utjämningsman- dat skall besättas med kandidater som upptas på resp. partis valsedlar i val- kretsarna. I detta sammanhang bör yt- terligare beaktas att plats, som har till- fallit visst parti men inte kan besättas av partiet på grund av brist på kandi- datnamn, inte som f. n. tillfaller annat parti i valkretsen utan tilldelas samma parti men i annan valkrets. Se härom den allmänna motiveringen (5.156) samt 18 % RO och 88 & ValL.. På grund av de här angivna förhållandena finns det anledning att höja maximiantalet kandi- datnamn på valsedel något. Med hänsyn till dels att antalet utjämningsmandat för ett parti i regel blir endast ett i varje valkrets, dels att det aldrig torde förekomma att ett enda parti erövrar praktiskt taget alla fasta valkretsmanda- ten anser beredningen, att maximianta- let kandidatnamn bör fastställas för- slagsvis till högst fyra utöver antalet fasta valkretsmandat som har bestämts för varje valkrets enligt den föreslagna 16 & RO.

69 5.

Sedan tiden för röstningen i valloka- len har gått ut och den preliminära sammanräkning i valdistrikten som skall ske enligt 68 5 har verkställts, skall valprotokollet läsas upp och dess riktighet bekräftas av ordföranden och två andra närvarande. Enligt första stycket av förevarande paragraf skall valförrättningen sedan förklaras avslu- tad. I andra stycket åläggs valförrätta-

ren att därefter ofördröjligen sända valmaterialet samt valprotokollet och den röstlängd som har använts vid valet till länsstyrelsen.

Nuvarande regler i 69 % bör stå kvar oförändrade. I enlighet med vad bered- ningen har anfört i det föregående (s. 155) bör första stycket dock komplette- ras med åläggande för valförrättaren att genast efter valförrättningens avslutan- de lämna den centrala sammanräknings- myndigheten besked om antalet giltiga röster som i valdistriktet har avgetts för varje deltagande parti. Uppgifter därom skall finnas angivna i protokollet. Syftet med skyldigheten att lämna dessa upp- gifter är att valets preliminära utgång skall bli klar så tidigt som möjligt un- der natten efter valets avslutande. Upp- gifterna från valdistrikten bör därför lämnas på snabbaste sätt. Närmare före- skrifter härom bör utfärdas av den centrala myndigheten. Denna bör ock- så avgöra om valdistriktens besked lämpligen bör samlas och sammanstäl- las valkret-svis och därefter meddelas den centrala myndigheten eller om be- skeden bör lämnas direkt från val- distrikten till myndigheten.

När resultaten av den preliminära sammanräkningen i samtliga valdistrikt föreligger hos den centrala myndighe- ten, skall denna med tillämpning av bestämmelserna i 17 & RO göra en pre- liminär fördelning av platserna i riks- dagen mellan partierna och sedan varje partis utjämningsmandat har tillförts valkretsarna ange hur många mandat som totalt har tillfallit varje parti i var och en av valkretsarna. Resultatet av denna preliminära sammanräkning skall genast offentliggöras. Offentliggörandet tjänar uteslutande ett informationssyf— te. Formerna för offentliggörandet före- slås skola ankomma på den centrala myndigheten att bestämma. Beredning—

en föreslår att föreskrifter i enlighet med det anförda tas in i ett nytt 2 mom. i 69 &. Paragrafens nuvarande två stycken kommer då att utgöra 1 mom.

I fråga om den centrala samman- räkningsmyndigheten hänvisas vidare till 85 % ValL.

79 5.

Denna paragraf upptar bestämmelser- na om valsedels ogiltighet. Bestäm- melserna förutsätter bl. a. att valsedel skall kunna uppta inte bara partibeteck- ning utan också kartell- och fraktions- heteckningar. Enligt de provisoriska bestämmelserna i 1952 och 1964 års för- ut nämnda lagar (SFS 1952:267 och 1964: 58) är ogiltigheten emellertid f. n. reglerad med utgångspunkt i att endast partibeteckning får förekomma ovanför namnen på valsedel. Den provisoriska regleringen i detta avseende bör nu föras in i 79 å i stället för nuvarande bestämmelser. Skälen härför har angetts under 56 5 ValL. I fråga om ändringar som av andra skäl bör komma till stånd i paragrafen hänvisas till den valtek— niska utredningens förslag (SOU 1967: 27).

81 %.

Sammanräkningen av de röster som avges vid andrakammarval sker i två etapper. Den första omfattar räkningen av antalet avgivna röster, prövning av valsedlarnas giltighet och fastställande av ordningen mellan kandidaterna inom varje parti. I den andra etappen görs mandatfördelningen mellan partierna. Vid denna fördelning fastställs samti- digt vilka kandidater inom varje parti som har blivit valda till riksdagsleda- möter. Båda dessa etapper i samman- räkningsförfarandet genomförs f. n. valkretsvis hos länsstyrelserna.

Den första etappen av sammanräk- ningen regleras i 76—80 55 samt 81 5

1—4 mom. ValL. Nämnda bestämmelser i 81 % avser fastställande av ordningen mellan kandidaterna inom varje parti. Bestämmelserna bygger på förutsätt- ningen att såväl kartell- som parti- och fraktionsbeteckning skall få användas. Enligt den provisoriska valordning som tillämpas f.n. (SFS 1952: 267 och 196—1:58) får endast partibeteckning förekomma. Enligt delprovisoriska be- stämmelserna gäller enligt 1—4 och 7 mom. följande i fråga om fastställandet av ordningen mellan ett partis kandi- dater.

Först ordnas valsedlarna efter parti- beteckning. Inom varje parti skall, i den utsträckning som det behövs för att utse föreskrivet antal riksdagsmän, genom särskilda sammanräkningar be— stämmas ordning mellan de namn på partiets valsedlar som avser själva riks- dagsmannavalet. Vid varje sammanräk- ning gäller valsedel endast för ett. namn. Valsedlarna ordnas i grupper efter förs— ta nanm pä sedlarna. Sedlarna i varje grupp räknas. Deras antal utgör grup- pens rösttal, vilket i första samman- räkningen också är gruppens jämfö- relsetal för det första namnet på gruppens sedlar. Namnet med högst jämförelsetal får första platsen. Sedan ges regler för hur jämförelsetalen reduceras efter hand som platser tilldelas och hur sammanräkningen fortsätter inom varje parti. Blir röst- talet eller jämförelsetalet lika för två eller flera grupper skall företrädet mel- lan dem vid behov bestämmas genom lottning.

I 81 % 5 och 6 mom. ges föreskrifter för hur riksdagsmandaten i varje val- krets skall fördelas mellan partier och besättas med kandidater för varje par- ti.

I den allmänna motiveringen (s. 154) har beredningen framhållit att det före-

slagna nya valsystemet skiljer sig från det nuvarande provisoriska huvudsak- ligen i fråga om mandatfördelningen mellan partierna. Förslaget till nytt valsystem förutsätter däremot inga ändringar av den ordning som f. n. provisoriskt gäller för den första etap- pen av sammanräkningsförfarandet. Beredningen föreslår därför att de be- stämmelser som enligt 1952 och 1964 års lagar ersätter föreskrifterna i 81 5 1—4 mom. förs in i 81 & ValL i stället för nuvarande föreskrifter i dessa mo- ment.

Vissa jämkningar i de provisoriska bestämmelserna behöver emellertid vid- tas. Enligt deras gällande lydelse skall ordningen mellan resp. partis kandi- dater bestämmas i den utsträckning som behövs för att stadgat antal riksdags- män skall bli utsedda i valkretsen. Det antal platser i riksdagen som skall be- sättas i varje valkrets blir enligt bered- ningens förslag inte fixerat. Sålunda bestäms först vid mandatfördelningen mellan partierna hur många utjämnings- mandat som varje parti får och i vilka valkretsar ett partis utjämningsmandat skall besättas. Vidare skall i det nya systemet ordningen mellan partiets kan— didater i valkrets fastställas av läns- styrelsen, medan mandatfördelningen mellan partierna och fastställandet av vilka personer som har blivit valda i varje valkrets skall ske gemensamt för hela landet. Med hänsyn till dessa om- ständigheter föreslår beredningen att länsstyrelsen, som skall svara för den första etappen av sammanräkningsför- faranudet, skall fastställa ordningen mel- lan varje partis kandidater i valkretsen i den utsträckning som det behövs. En ganska säker utgångspunkt för att be- döma hur många namn som behöver räknas fram för varje parti har läns- styrelsen i den preliminära sammanräk- ning som skall göras enligt 69 5. De

avvikelser från den'preliminära sam- manräkningen som kan komma att ske vid den definitiva samman-räkningen torde endast undantagsvis uppgå till mer än ett mandat för vart och ett av partierna i varje valkrets. Man lär där- för i allmänhet vara på den säkra sidan om ordningen mellan varje partis kan- didater i valkretsen bestäms för lika många namn som partiet har fått man- dat i valkretsen enligt den preliminära sammanräkningen jämte ytterligare ett par namn. Föreligger skäl att tro att partiet kan komma att få ännu fler man- dat, skall länsstyrelsen givetvis enligt huvudregeln bestämma ordningen mel- lan det antal kandidater som fordras med hänsyn därtill. Skulle det vid den definitiva sammanräkningen i något fall visa sig att ytterligare namn behö- ver räknas fram för ett parti i viss val- krets, följer av samma huvudregel att länsstyrelsen skall föranstalta om fort- satt sammanräkning i detta syfte. Sådan förrättning skall kungöras enligt 76 5 ValL.

I 18 % RO har beredningen föreslagit att plats i riksdagen, som har tillfallit parti i en valkrets men inte kan besät- tas av partiet där på grund av brist på valbara kandidater, skall tillföras sam- ma parti i annan valkrets. För att denna bestämmelse skall kunna beaktas vid den centrala mandatfördelningen mel— lan partierna bör länsstyrelsen i det protokoll som skall föras enligt 83 5 Vall. särskilt ange när fastställandet av ordningen mellan kandidaterna omfat- tar alla de namn på partiets valsedlar som avser själva riksdagsmannavalet.

Enligt beredningens förslag till änd- ringar i RO skall regler om mandatför- delning mellan partierna införas i 17 % RO. Vidare har beredningen förordat att denna fördelning samt fastställandet av vilka kandidater som är valda för varje parti skall ske gemensamt för hela

landet. På grund härav skall 81 5 5 och 6 mom. ValL utgå. Föreskrifterna i 7 mom. om lottning vid lika rösttal'eller jämförelsetal föreslås ingå i 81 5 som nytt 5 mom.

82 5.

Har vid andrakammarval i någon val- krets föreskrivet antal riksdagsmän inte blivit utsedda, skall enligt denna para- graf nytt val ofördröjligen anställas för att besätta den eller de återstående plat- serna. Enligt vad beredningen har före— slagit i den allmänna motiveringen (s. 156—157) skall denna paragraf upphä- vas.

83 5.

Paragrafen upptar i första stycket föreskrifter om blanketter jämte an— visningar, som skall användas vid röst- sammanräkningen, och om skyldighet att vid förrättningen föra protokoll en- ligt särskilt formulär. Vidare meddelas i andra stycket föreskrifter om förva- ring av valmaterialet efter förrättning— ens slut.

Nuvarande 84 5 innehåller bestäm- melser om hur länsstyrelsen skall för- fara med valmaterialet, om förrättning- en inte kan slutföras på en dag eller om det av andra skäl är nödvändigt att uppskjuta eller avbryta förrättningen.

Bestämmelserna i 83 och 84 && gäl- ler praktiskt taget helt den del av sam- manräkningsförfarandet som enligt be— redningens förslag alltjämt kommer att vila på länsstyrelsen. Bestämmelserna blir nu tillämpliga endast på samman- räkningen i denna första etapp. Det är enligt beredningens mening ändamåls- enligt att samtliga nyss redovisade be- stämmelser förs samman i en paragraf. Nuvarande 84 % föreslås därför skola ingå som ett tredje stycke i 83 å.

I denna paragraf bör i stället för nu- varande bestämmelser (se 83 5) införas föreskrifter om avslutning av den del av sammanräkningen som ankommer på länsstyrelsen. Eftersom denna sam- manräkning enligt 76 % verkställs vid offentlig förrättning, bör resultatet av sammanräkningen kungöras. Det bör liksom f.n. ske omedelbart genom att valprotokollet läses upp. Därmed är förrättningen avslutad.

Resultatet av länsstyrelsernas sam- manräkningar utgör underlaget för sam- manräkningens slutförande gemensamt för hela landet genom mandatfördelning mellan partierna och fastställandet av vilka som har blivit utsedda till riks- dagsledamöter. Länsstyrelsen bör där- för åläggas att ofördröjligen tillställa den myndighet, som skall slutföra sam— manräkningen av valet, protokollet över sammanräkningen hos länsstyrelsen.

Beredningen föreslår att bestämmelser i enlighet med det anförda tas in i 84 5.

85 5.

F. n. ges i denna paragraf föreskrifter om kungörande av valets utgång och om valförrättningens avslutande. Be- redningen föreslår att paragrafen skall reglera den del av sammanräkningen som skall ske gemensamt för hela lan- det.

På grund av det nya valsystemets uppbyggnad är det som förut sagts na- turligt att mandatfördelningen mellan partierna sker centralt för hela landet. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma vilken myndighet som skall få denna uppgift. Enligt beredningens mening synes den lämpligen kunna an- förtros statistiska centralbyrån och kombineras med uppgiften att svara för valstatistiken som redan f.n. ålig- ger denna myndighet.

Den centrala etappen av samman- räkningsförfarandet bör börja så snart samtliga protokoll över sammanräkning- en hos länsstyrelserna har kommit in till den centrala myndigheten. Dessa protokoll innehåller uppgifter om anta- let giltiga röster som har tillfallit varje parti i var och en av valkretsarna. Efter sammanställning av dessa röstsiffror avgörs vilka partier som får delta i mandatfördelningen valkretsvis och ge— mensamt för hela landet. Därefter för- delas de fasta valkretsmandaten inom varje valkrets. På grundval av den val- kretsvisa fördelningen görs sedan för— delning mellan partierna av utjämnings- mandaten och dessa mandat tillförs resp. parti i valkretsarna. Med ledning av den ordning mellan varje partis kandi- dater i valkretsarna som framgår av länsstyrelsernas protokoll bestäms vil- ka kandidater som för varje parti är valda i valkretsarna. I samband här- med överförs vid behov partis mandat i en valkrets till annan valkrets enligt 18 5 RO. Hela den centrala etappen av sammanräkningsförfarandet torde med användning av nutida tekniska hjälp— medel gå mycket snabbt efter det pro- tokoll har kommit in från samtliga läns— styrelser.

Som beredningen har föreslagit i det föregående skall den centrala samman- räkningen avslutas genom att valresulta- tet kungörs i Post- och Inrikes tidning- ar. Kungörandet skall markera valets avslutande och därmed också vara ut- gångspunkten för beräkningen av den tid inom vilken besvär över valet skall få föras. Att valresultatet obligatoriskt skall kungöras i denna ordning hindrar självfallet inte att valresultatet dessutom offentliggörs på annat sätt centralt el- ler regionalt.

Någon protokollföring i egentlig me- ning synes inte nödvändig vid den cen- trala sammanräkningen. Däremot bör de

olika leden av det centrala sammanräk- ningsförfarandet dokumenteras. Hur detta lämpligen skall ske beror på vilka tekniska hjälpmedel som utnyttjas. Be— redningen föreslår därför att det över- lämnas åt Kungl. Maj:t att ge de anvis- ningar som behövs. Av kungörelsen om valresultatet torde böra framgå dels hur många platser i riksdagen som har tillfallit varje parti, dels hur många mandat som totalt har besatts i varje valkrets, dels hur många mandat varje parti har fått i varje'Valkrets samt vilka kandidater som dessa platser har till- fallit.

86 %.

Paragrafen upptar föreskrifter om dels att länsstyrelsen skall utfärda full- makt för var och en som har valts till riksdagsman, dels hur sådan fullmakt skall lyda. Enligt vad beredningen har föreslagit i den allmänna motiveringen (s. 155) skall fullmakter utfärdas av den centrala myndigheten. Vidare skall full- makts lydelse ändras att avse val till riksdagen för treårig valperiod.

87—89 55.

I desSa, paragrafer regleras förfaran- det när efterträdare till avgången riks- dagsledamot skall utses. Efterträdare ut- ses bl. a. vid avsägelse av riksdags- mannauppdrag enligt 27 eller 29 & RO.

Saminanräkning för att utse efterträ- dare sker hos resp. länsstyrelse, som också fastställer vem som är vald till riksdagsledamot i den avgångnes ställe. Bestämmelserna härom i 87 & ValL är f. n. provisoriskt ersatta med föreskrif- ter i 1952 och 1964 års förut nämnda lagar (SFS 1952: 267 och 1964: 58). En- ligt 88 5 ValL skall protokoll upprättas över förrättning för att utse efterträdare. Protokollet skall läsas upp vid förrätt— ningens slut. Därefter skall länsstyrelsen omedelbart utfärda fullmakt för den ut-

sedde. Visar det sig" vid den nya sam— manräkningen att det inte finns någon som kan inträda som ledamot-i den. av- gångnes ställe eller att det inte kan—ave- göras vem som skall inträda, då skall enligt 89.5 nytt val ofördröjligen an- ställas i valkretsen för att besättaden lediga platsen. '

Bestämmelserna i 87 5 om samman- räkning för att utse efterträdare till avgången ledamot bör liksom bestäm- melserna i 81 5 om sammanräkning för att fastställa ordningen mellan ett partis kandidater ersättas med de föreskrifter därom som gäller enligt nuvarande pro- visoriska valordning. Den nya samman- räkningen bör självfallet verkställas hos länsstyrelsen, där valmaterialet finns förvarat. I regel blir redan genom den- na sammanräkning fastställt vem som skall inträda som ledamot i den av- gångnes ställe. Kan ny ledamot inte ut- ses genom denna nya sammanräkning, skall platsen enligt vad beredningen har föreslagit (s. 156) tillföras partiet i annan valkrets. Det blir då den centra- la sammanräkningsmyn-dighetens upp— gift att fastställa, i vilken valkrets plat- sen skall besättas. Platsen skall där till- falla det namn för själva riksdagsman- navalet som står närmast i tur enligt ordningen mellan partiets kandidater. Oftast torde uppgift därom redan finnas tillgänglig hos den centrala myndighe- ten i det valprotokoll som myndigheten har fått enligt 84 &. I annat fall måste länsstyrelsen anmodas att genom ny sam- manräkning bestämma ordningen för ytterligare ett namn.

Sammanräkning för att utse efter- trädare bör liksom f. n. inledas hos länsstyrelsen i den valkrets för vilken den avgångne har valts. Eftersom för- rättningen kan komma att fortsätta i annan valkrets bör den emellertid alltid slutföras centralt. Länsstyrelsen bör där-

för vare sig efterträdare har kunnat ut- ses eller ej sända protokoll..över för- rättning för ny sammanräkning. till den centrala myndigheten, som efter för- rättningens slut kungör resul'tatetloch, om efterträdare har utsetts,*:utfärdar fullmakt för den utsedde.

Avgår riksdagsledamot, som .enligt den nu.i'föreslagna ordningen har ut- setts i avgången ledamots ställe genom att dennes mandat har flyttats till an- nan valkrets, hör efterträdare utses i denna valkrets'på samma sätt som om den sist avgångne hade valts till riks- dagsledamot redan -vid själva valet.

Beredningen föreslår att 87—89 55 ändras" enligt vad beredningen nu har anfört. Därvid bör nuvarande 88 och 89 55 byta plats, så att alla föreskrifter om sammanräkning för att utse efter- trädare samlas i 87.och 88 55. Vidare föreslås att nuvarande föreskrifter i 87 å som reglerar val av efterträdare till ledamot som har varit vald för två eller flera partier skall utgå. I fråga. om skä- len härför hänvisas till 27 % RO.

. .92 å. ,

'Denna- paragraf innehåller f.n. en- dast en hänvisning till RO i fråga om besvär över andrakammarval.

'I RO ges besvärsreglerna i 22 å. Be- svär får föras hos Kungl. Maj:t inom tio dagar efter valförrättningens slut. Den som villklaga över andrakammar- val har rätt att hos länsstyrelsen få be- hörigt protokollsutdrag. Utdraget skall utlämnas inom tre dagar efter begäran. Besvär inges till länsstyrelsen, som kun- gör besvären i Post- cch Inrikes tid- ningar och därvid sätter ut viss kort tid, inom vilken förklaring över besvä- ren kan avges till länsstyrelsen. Efter förklaringstidens utgång sänder läns- styrelsen ofördröjligen besvären och alla handlingarna i målet till Kungl.

Maj st,. där-besvärenawgörs av.?regerings- rätten. .? .:. " ' - " " '-'

Beredningen hanvid'22'å RO förordat att där skall upptas endast en grundläg- gande bestämmelse om rätten att. anföra besvär cöver val- till riksdagen. Före- skrifterna .om— besvärsförfa-randet bör flyttas till ValL, där de lämpligen in- förs i 92 5.

Som har sagts under 85 & ValL skall utgången av val kungöras centralt för hela landet. Besvärstiden skall räknas från den dag kungörelsen. infördes i Post- och Inrikes tidningar och be.- svär skall alltid riktas mot den centra- la sammanräkningsmyndighetens beslut, även om besvären i första'hand avser förhållanden i någon enstaka val- krets, t. ex. ordningen mellan ett par- tis namn där. Anledning saknas att ändra nuvarande besvärstid i fråga om andrakammarval, tio dagar. Det är enligt beredningens mening lämpligt att be- svär över valet inges till den centrala sammanräkningsmyndigheten och av denna kungörs i samma ordning som valutgången. Myndigheten bör därvid sätta ut enhetlig förklaringstid för alla besvären. Alla besvär bör sedan gemen- samt överlämnas till Kungl. Maj:t. Med hänsyn till den effekt varje besvär kan få för valutgången i hela landet torde det visa sig lämpligt att besvären avgörs i ett sammanhang.

Liksom f. n. bör den som har för avsikt att besvära sig över riksdags- mannaval ha rätt att få utdrag av hand- lingar, som han behöver för att ta ställ- ning till besvärsfrågan. De handlingar som det i första hand kan bli fråga om är valnämnds och länsstyrelses valpro- tokoll. Dessa protokoll finns tillgängliga hos länsstyrelsen och bör beställas och utlämnas där. Av handlingar som fram- ställs hos den centrala sammanräknings- myndigheten är det främst de, som vi-

sar de olika leden av fördelningen en- ligt 17 å RO, vilka kan ha intresse för bedömningen av det befogade i att an- föra besvär över valet. Sådana hand— lingar bör utlämnas på begäran. Med hänsyn till den förhållandevis korta besvärstiden bör nu nämnda utdrag av protokoll eller andra handlingar bli tillgängliga så snart som möjligt efter det utdrag har beställts. Den nuvarande tiden, tre dagar, anser beredningen rimlig från både myndigheternas och beställarens synpunkt.

Beredningen föreslår att 92 % utfor- mas enligt vad beredningen har anfört.

Kommunala vallagen

Grundlagberedningens förslag till nytt kammarsystem föranleder formella änd- ringar i 3 och 5 SS KVL. Vidare bör 11 & KVL ändras på sätt som framgår av det följande.

På grund av den valtekniska utred— ningens förslag måste åtskilliga andra ändringar ske i KVL. I fråga om dessa ändringsförslag, vilka inte redovisas av grundlagberedningen, hänvisas till den valtekniska utredningens förut nämnda betänkande.

11 5.

Enligt 11 5 1 mom. KVL skall allmän— na val av landstingsmän, kommunal- fnllmäktige och stadsfullmäktige för- rättas tredje söndagen i september må- nad. Valen äger rum vart fjärde år.

Grundläggande för det kammarsystem som beredningen har föreslagit är att de ordinarie riksdagsmannavalen och de allmänna borgerliga kommunalvalen skall hållas samtidigt. Föreskrift härom har fått sin plats i 11 &. Beredningen föreslår den ändringen av denna para- graf att allmänna val av landstingsmän, kommunalfullmäktige och stadsfullmäk-

tige skall förrättas samma dagar som val i hela riket till riksdagen äger rum på grund av 13 5 1 mom. RO.

Övergingsbeotämmelser

övergången till enkammarsystemet Den partiella författningsreformen bör genomföras så snart som möjligt. Som förutsätts i direktiven räknar bered- ningen med att reformen skall antas vid 1968 och 1969 års riksdagar. Re- formen bör av naturliga skäl träda i kraft vid ett årsskifte, och i praktiken torde den tidigaste möjliga tidpunkten för ett ikraftträdande vara den 1 januari 1971. Enligt vad beredningen har in- hämtat från riksdagens förvaltnings- kontor sker planeringen för riksdagen under medverkan av byggnadsstyrelsen med sikte på att kunna bereda enkam- marriksdagen provisoriska lok-aler vid denna tidpunkt.

Enighet har nåtts inom grundlagbe- redningen om att de föreslagna ändring— arna i RF och RO bör träda i kraft den 1 januari 1971. På grund härav bör det första valet till enkammarriksdagen hål- las samtidigt med de ordinarie allmänna kommunalvalen i september 1970. Både riksdagsvalet och kommunalvalen bör gälla treåriga valperioder, och vid riks- dagsvalet skall alltså 350 riksdagsleda- möter utses med tillämpning av de nya valbestämmelserna i RO. Bestämmelser i RF och RO som ändras vid den par- tiella författningsreformen bör därför äga tillämpning i sin äldre lydelse till utgången av år 1970 utom beträffande val till riksdagen som avser uteslutande tid därefter. Härav följer bl.a. att det ordinarie förstakammarval, som enligt nuvarande regler skall förrättas år 1970 för åtta år fr.o.m. den 1 januari 1971, inte skall hållas.

Befinner sig riket i krig eller krigs- fara, äger konungen och riksdagen en-

ligt 30 % RO, om det finnes oundgäng- ligen nödvändigt, gemensamt besluta att val till riksdagen skall uppskjutas högst ett år och att utlöpande valperiod skall förlängas med ett år. Beslutet kan upp- repas. Även om det är osannolikt att denna bestämmelse skall behöva till— lämpas beträffande det ordinarie riks- dagsvalet i september 1970, bör det inte saknas en regel som garanterar att den partiella reformen, om uppskov måste beslutas, likväl blir genomförd så fort som möjligt efter uppskovstidens ut- gång. Enligt vad beredningen föreslår skall beslut om uppskov med valet in- nebära motsvarande förskjutning av ge- nomförandet av den föreslagna refor- men.

övergångsbestämmelserna i RF och RO föreslås utformade i enlighet med vad som sagts nu. I övrigt fordras föl— jande föreskrifter i anslutning till ikraft- trädan-det av den partiella författnings- reformen.

Löpande valperioder för kamrarnas Ie- damöter

Beredningens förslag i fråga om infö- randet av det nya kammar- och valsy- stemet förutsätter att alla löpande man- dat i såväl första som andra kammaren upphör vid utgången av år 1970. Före- skrift härom föreslås skola meddelas i 2 mom. av övergångsbcstämmelserna i RO.

Enligt 2 5 andra stycket RO äger konungen med motsvarande förlängning av utlöpande valperiod besluta om upp- skov med riksdagens avslutning till da- gen före nästföljande riksdags början. Bestämmelsen har inte haft praktisk betydelse. Med hänsyn härtill anser be- redningen att den förordade gränsen mellan det nuvarande tvåkammarsyste- met och det föreslagna enkammarsyste- met skall vara ovillkorlig. Beredningen föreslår alltså att valperiod, som en-

ligt vad nyss har sagts skall upphöra vid 1970 års utgång, inte skall få förlängas med stöd av 2 5 andra stycket RO.

U ppskov till annan riksdag med behand- ling av ärende

Kamrarna äger enligt 58 & tredje stycket RO till nästföljande riksdag uppskjuta behandlingen av ärende som inte rör riksstaten. Uppskov får emellertid inte beslutas till den första riksdag som sammanträder efter ett andrakammar- val. Självfallet bör motsvarande undan- tag gälla i fråga om uppskov från den sista tvåkammarriksdagen till den första enkammarrik-sdagen. Beredningen före- slår föreskrift härom i 3 mom. av över- gångsbestämmelsema i RO.

Valperioder för ledamöter i riksdagens organ I flertalet organ inom riksdagen väljs ledamöter och suppleanter endast för. den tid riksdagen är samlad. Detta gäl- ler sålunda samtliga utskott. Eftersom tvåkammarriksdagens sista session en- ligt vad beredningen nyss har föresla- git inte skall kunna förlängas med stöd av 2 5 andra stycket RO, behövs inga övergångsbestämmelser i fråga om des- sa organ.

Den fyraåriga periodiciteten för val av riksdagens ombudsmän skall enligt beredningens förslag behållas. Inte hel- ler i detta avseende behövs några över- gångsbestämmelser.

I fråga om vissa riksdagsorgan sträc- ker sig valperioden från valet till dess nytt val ägt rum. Sålunda väljs full- mäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret för tiden från valet tills nytt val har hållits under tredje året därefter. Förnyelsen sker succes- sivt med val av i princip en tredjedel av ledamöterna och suppleanterna var-: je år. Riksdagens revisorer utses varje år för tiden från valet tills nytt val av

revisorer förrättas. Dessa regler kan utan särskilda föreskrifter tillämpas vid övergången till enkammarsystem.

Motsvarande bestämmelser som de nu nämnda gäller i fråga om utrikesnämn- den och riksdagens krigsdelegation. Som förut sagts är f.n. ledamöter och suppleanter i utrikesutskottet även ledamöter och suppleanter i utrikes- nämnden. I sistnämnda egenskap ut- övar ledamöterna och suppleanterna si- na befattningar tills nytt val av utrikes- utskott förrättas, vilket sker vid näst- följande riksdag. Avgår ledamot ur riks- dagen., innan hans mandatperiod har gått ut, eller utnämns han till stats-råd skall han inte vidare anses tillhöra nämnden. Enligt de föreslagna reglerna (49 & RO) skall val av utrikesnämnd äga rum vid varje riksdag och gälla för tiden tills nytt val av utrikesnämnd äger rum. Riksdagens krigsdelegation väljs likaså vid varje riksdag för tiden tills nytt val förrättas vid nästa riksdag. För krigsdelegationen gäller vidare att le- damot eller suppleant i delegationen som avgår ur riksdagen inte vidare skall anses tillhöra delegationen. De nu re.- dovisade reglerna om utrikesnämnden och krigsdelegationen inne-bär bl. a. att ledamot eller suppleant, som vid över— gången till enkammarsystemet inte blir återvald som riksdagsman, i regel upp— hör att vara ledamot eller suppleant i nämnden eller delegationen. Med hän- syn till att båda dessa organ har lika många suppleanter som ledamöter finns det emellertid enligt beredningens me- ning inte anledning att på grund av det anförda meddela särskilda övergångs- bestämmelser i fråga om ledamots eller suppleants avgång.

Några riksdagsorgan tillsätts Vart fjärde år. Det gäller bl. a. den s.k. opi- nionsnämnden, vars uppgift fullgörs under den riksdag då den tillsätts. Även ledamöter och suppleanter i riksdagens

lönedelegation väljs vart fjärde år för tiden från valet, tills nytt val har hål— lits under fjärde året därefter. Avgår ledamot ur riksdagen, skall han inte längre anses tillhöra delegationen. Vid ledamots avgång under mandatperioden skall ny ledamot väljas för återstående del av perioden.

Både opinionsnämnden och lönedele- gationen skall enligt beredningens för- slag utses vart tredje år. För att dessa val skall bli samordnade med valperio- derna för riksdagens ledamöter bör nya val äga rum första året som enkammar- riksdagen fungerar, oberoende av'när val enligt den äldre ordningen senast har hållits. Beredningen föreslår att föreskrifter härom införs i 4 och 5 mom. av övergångsbestämmelserna i RO.

Föreskrifter om riksdagens kamrar i andra författningar Tvåkammarsystemet återspeglas i vissa andra författningar än dem som bered- ningen har nämnt i det föregående. Så- lunda innehåller t. ex. lagen den 28 maj 1937 om inskränkning i rätten att ut— bekomma allmänna handlingar bestäm- melser om utlämnande av kamrarnas protokoll 'vid sammanträde som har hål— lits inom lyckta dörrar; I fråga" 'om dessa och andra bestämmelser som an- knyter till tvåkammarsystemet torde det utan uttrycklig föreskrift vara uppen- bart att vad som sägs om kammare el— ler kammares sammanträden efter kam- marreformen avser riksdagen eller dess sammanträden. Beredningen anser där- för att behov inte föreligger av särskilda övergångsbestämmelser i detta avseende.

Val lagarna De av beredningen föreslagna ändring- arna i ValL och KVL föreslås skola träda

i kraft den 1 januari 1971 men redan dessförinnan tillämpas i fråga om val som avser uteslutande tiden efter 1970 års utgång. De nya bestämmelserna skall alltså gälla för de ordinarie valen i september 1970.

Politiskt parti kan enligt 54% ValL få sin partibeteckning registrerad. Re- gistrerad partibeteckning skall enligt 54 & 4 mom. avföras ur registret bl.a. efter ansökan av annat parti än det för vilket registreringen har skett, om det visas att det registrerade partiet inte har anmält kandidater i någon valkrets vid

två på varandra följande val i hela ri- ket till andra kammaren.

Efter den partiella reformen skall sistnämnda bestämmelse gälla i fråga om två på varandra följande val i hela riket till riksdagen. Vid de första riks— dagsvalen efter reformen bör bestäm- melsen givetvis gälla även kandidatan- mälan vid andrakammarval. Beredning- en föreslår därför att vid tillämpning av 54 5 4 mom. ValL val i hela riket till riksdagens andra kammare skall jämställas med val i hela riket till riks- dagen.

Sammanfattning

Förutsättningar för en partiell författnings- reform

Grundlagheredningen har i uppdrag att med utgångspunkt i författningsutred- ningens förslag och därefter framlagt utredningsunaterial fortsätta och slut- föra arbetet på en ny författning. Som en förstahandsuppgift har beredningen emellertid ålagts att skyndsamt lägga fram förslag till en partiell reform, som skall omfatta kammar— och valsystemet samt inskrivande i författningen av vis- sa parlamentariska grundsatser. Denna uppgift redovisas i detta betänkande.

En partiell reform måste ske inom nuvarande grundlagars ram. Detta inne- bär att grundlagberedningen inte nu har kunnat tillgodose de krav i fråga om författningsstoffets systematisering och lagtextens språkliga utformning som naturligen bör ställas på en ny författ- ning.

I flera hänseenden har beredningen varit tvungen att begränsa sitt arbete även inom den ram som anges i direk- tiven. Härvid har tidsfaktorn spelat stor roll men även andra skäl har med- verkat. Inte sällan har situationen varit den att framförda reformönskemål inte kunnat prövas slutgiltigt innan andra frågor som ligger helt utanför den par- tiella reformen har blivit lösta. Bered- ningen har genomgående försökt und- vika provisoriska lösningar. Den par- tiella reformen bör inte få bli ett pro- visorium utan den bör lägga en fast grund på vilken man sedan kan bygga

vidare vid utformningen av en helt ny författning. En synpunkt som ibland gjort sig gällande har varit att det kan vara en fördel, när den partiella re- formen skall genomföras, att reformen inte kombineras med fler ändringar i in- vanda former än som är nödvändigt.

Kammnrsystemet

Beredningen förordar i enlighet med di— rektiven att tvåkammarsystemet skall ersättas med e.tt enkammarsystem. Den primära uppgiften har med denna ut— gångspunkt blivit att ta ställning till hur enkammarsystemet bör utformas. Beredningen har främst tagit upp frågor- na om sättet för riksdagens förnyelse, antalet ledamöter i riksdagen och man- dattidens längd. Däremot har sådana frågor som t. ex. ersättare för riksdags- ledamöterna och ändrad förläggning av ledamöternas mandattid inte omfattats av öve-rvägandena i denna utrednings- etapp.

Vid behandlingen av frågan om sät- tet för riksdagens förnyelse har bered- ningen inriktat sig på att försöka över- brygga rådande motsättningar och fin- na en samlande lösning. Den lösning som därvid har kommit att stå i cen- trum för beredningens diskussioner in- nebär att riksdagsvalen äger rum sam- tidigt med kommunalvalen. Inom bered- ningen h-ar meningarna gått isär i fråga om konsekvenserna av en sådan lös- ning. Farhågor har yppats för att en