SOU 1964:10
Företagsinteckning : förslag
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet
Genom beslut den 30 september 1959 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för justitiedepartementet att tillkalla högst tre sakkunniga för att verkställa en översyn av lagstiftningen om förlagsinteckning m. 111.
Med stöd av detta bemyndigande tillkallade dåvarande departementsche- fen, statsrådet Lindell, den 12 oktober 1959 justitierådet Torkel Nordström, ordförande, kommerserådet Anders Lindstedt och professorn Åke Lögd- berg att verkställa utredningen. De sakkunniga har antagit benämningen 1959 års förlagsinteckningskommitté.
Att såsom experter biträda kommittén förordnades dels den 12 oktober 1959 direktören E. G. Bergqvist, direktören Lars—Erik Fosselius, direktören Holger Ohlin, bankdirektören Gösta Olson och direktören Benkt Rosen- quist dels den 6 juni 1961 direktören K. Olov Andersson och direktören A. W. Fjelkner. Sedan Ohlin avlidit den 17 augusti 1962, förordnades den 14 september 1962 i hans ställe bruksdisponenten Sten Sjöholm.
Den 1 december 1959 förordnades dåvarande assessorn numera hovrätts— rådet Bo Mollstedt att vara sekreterare i kommittén.
Kommittén har efter remiss avgivit utlåtande dels' den 29 februari 1960 till riksdagens första lagutskott över motion om översyn av lösöreköpsför- ordningen dels den 29 september 1960 till Kungl. Maj:t över en inom kom— merskollegium verkställd utredning med förslag till revision av 1920 års lagstiftning om registrering av elektriska anläggningar m. rn. dels den 11 april 1961 till riksdagens första lagutskott över motioner om lagstiftning i syfte att möjliggöra utnyttjande av byggnad på annans mark såsom säker- het för kredit dels den 3 augusti 1961 över stadsdomstolsutredningens be-
tänkande rörande de allmänna underrätterna m. m. såvitt gällde de delar av betänkandet som berörde kommitténs arbete.
Chefen för justitiedepartementet har till kommittén överlämnat hand- lingarna i ett av riksdagens justitieombudsman år 1958 slutbehandlat åren- de angående klagomål i visst hänseende rörande ett av inskrivningsdoma— ren vid rådhusrätten i Halmstad utfärdat gravationsbevis avseende förlags- egendom.
Sedan uppdraget numera slutförts, får kommittén härmed vördsamt över- lämna betänkande med förslag till lag om företagsinteckning m. m.
Betänkandet är enhälligt. Det har biträtts av samtliga experter.
Stockholm den 23 april 1964.
Torkel Nordström Anders Lindstedt Åke Lögdberg
/ Bo Mollstedt
Förslag till Lag om företagsinteckning
Härigenom förordnas som följer.
Allmänna bestämmelser
15.
Efter medgivande av företagare må till säkerhet för fordran inteckning meddelas i hans näringsverksamhet enligt vad i denna lag sägs.
25.
Näringsverksamhet må intecknas allenast om företagaren är bokförings- skyldig. Vad nu sagts gäller ej jordbruk, skogsbruk eller djuruppfödning. Som jordbruk räknas även binäring till jordbruk.
3å.
Företagsinteckning skall, med iakttagande av vad i 2 5 sägs, fastställas att omfatta all näringsverksamhet, som företagaren vid varje tid utövar inom riket, eller ock begränsas till verksamhet av viss art eller verksamhet inom en eller flera kommuner eller ett eller flera län.
Inteckning må även begränsas, då fråga är om verksamhet för alstrande av elektrisk energi medelst vattenkraft, till en eller flera fastigheter samt beträffande gruvdrift till verksamhet, som är att hänföra till ett eller flera utmål eller koncessionsområden.
Utövas verksamheten av flera gemensamt, må inteckning omfatta alle- nast verksamheten i dess helhet.
45.
Företagsinteckning gäller i företagarens lösa egendom, i den mån denna hör till den verksamhet inteckningen omfattar och utgöres av
1. inventarier, varor eller andra lösören, dock ej fartyg som kan inteck- nas eller luftfartyg eller intecknade reservdelar till luftfartyg,
2. byggnad eller därmed jämförlig anläggning, som icke är tillbehör till tomträtt eller vattenfallsrätt,
3. hyresrätt, bostadsrätt, arrenderätt, rättighet, som avses i 1 kap. 7 5 lagen om nyttjanderätt till fast egendom, eller gruvegendom,
4. patent, upphovsrätt eller annan rättighet av immateriell art,
5. fordran å vederlag för överlåtelse eller upplåtelse av egendom, som avses under 1—4, eller å ersättning i anledning av att sådan egendom ska- dats eller gått förlorad,
6. fordran å vederlag för utförande av tjänst. Överlåtes intecknad verksamhet, gäller inteckningen i överlåtarens ford- ran å vederlag, i vad detta avser egendom som besvärades av inteckningen.
Att inteckning i vissa fall gäller i egendom som tillhör annan än den som medgivit inteckningen stadgas i 16—19 55.
55.
Företagsinteckning må icke fastställas så, att den till omfattningen av- viker från annan på grund av företagarens medgivande beviljad eller sökt inteckning, med mindre den begränsas till verksamhet som ej omfattas av denna.
65.
Ej må, utom i fall som avses i 3 & sista stycket, flera företagares verk- samhet intecknas till säkerhet för samma fordran.
75.
Intecknjng må ej beviljas för annat än visst kapitalbelopp i svenskt mynt jämte ränta.
85.
Medgivande till inteckning skall tecknas å handling, varå fordran grun- das, och vara styrkt av vittnen.
95.
Ärenden angående företagsinteckning upptagas av den inskrivnings— domare vid Stockholms rådhusrätt som förordnats därtill. Över sådana ärenden skall föras särskild inskrivningsbok.
10 5.
När inteckning sökes, skall fordringshandlingen i huvudskrift ingivas till inskrivningsdomaren.
I ärendet skall ingivas intyg av polismyndighet att den som medgivit inteckningen driver näringsverksamhet inom riket eller, om medgivandet avser viss verksamhet, att han utövar verksamhet som sålunda avses. Intyg
fordras dock icke angående förhållande som är känt för inskrivnings- domaren.
Utredning för bedömande av om företagaren är bokföringsskyldig skall förebringas, i den mån så erfordras.
I fall då företagaren är pliktig att hava registrerad firma för verksam— heten, skall bevis om registrering av firman före-tes. Är företagaren fysisk person eller dödsbo, skall styrkt uppgift om födelsetid och födelsenummer lämnas.
11 5.
Inteckningsansökan skall omedelbart avslås,
1. om ansökningen strider mot vad i 2, 6 eller 7 5 stadgas eller om den sökta inteckningen har annan omfattning än i 3 eller 5 5 sägs,
2. om vad i 8 5 eller 10 5 första och fjärde styckena stadgas icke iakt- tagits,
3. om det upplyses att före den dag inteckningen sökes eller samma dag ansökningen göres egendom, som skulle komma att besväras av inteck- ningen, tagits 4i mät och det ej visas att utmätningen upphört att gälla,
4. om, när inteckning sökes, den som medgivit inteckningen eller, då in- teckningen medgivits av två eller flera, någon av dem är i konkurs eller försättes i konkurs samma dag som ansökningen göres, eller
5. om det är uppenbart, att inteckningsmedgivandet av annan grund än ovan sagts är ogiltigt.
Skall ansökan ej omedelbart avslås, må för vinnande av utredning ären— det uppskjutas till viss senare inskrivningsdag. I föreläggande, som därvid meddelas sökanden, må föreskrivas att, om vad som förelagts ej fullgöres, ansökan kan förklaras förfallen.
12 5.
Den som för sin fordran har företagsinteckning äger vid utmätning eller i konkurs, i mån av tillgång och efter det företräde mellan rättsägare som enligt lag skall iakttagas, ur egendom vari inteckningen gäller få betalning för fordringen, dock ej för ränta som upplupit tidigare än två år före den dag då utmätningen skedde eller konkursansökningen gjordes.
13 5.
Finnas flera inteckningar i samma verksamhet, äger den som tidigare sökts företräde till betalning och hava de som sökts samma dag lika rätt, om ej annat följer av vad nedan stadgas.
14 g.
Vid meddelande av inteckning, vilken sökts samma dag som annan in-
teckning, skall, om sökanden begär det, inteckningen förklaras gälla efter den andra.
Inlteckning, som sättes efter annan, skall gälla också efter inteckning med lika förmånsrätt som den andra inteckningen, även om det ej angivits i beslutet.
15 5.
Har intecknad fordringshandling kommit i företagarens hand, må, om inteckningen ännu är gällande, handlingen ånyo utgivas med oförändrad inteckningsrätt.
16 5.
Dör företagaren, gäller inteckningen utan hinder därav i dödsboets egen- dom.
17 5.
Överlåtes verksamhet som omfattas av företagsinteckning och ingår i överlåtelsen egendom som besväras av inteckningen, skall egendomen i för— värvarens hand häfta för inteckningen. Om förvärvaren överlåter sådan egendom eller om denna skadas eller går förlorad, gäller inteckningen i ho— nom tillkommande fordran å vederlag eller ersättning. Inteckningen äger företräde till betalning framför företagsinteckningar, som meddelats på grund av förvärvarens medgivande.
Vill inteckningshavaren göra gällande sin rätt mot förvärvaren, skall han, vid äventyr av talans förlust, inom sex månader efter det verksam— heten frånträddes väcka talan mot denne och göra anmälan därom till in- skrivningsdomaren.
Har inteckningshavaren avstått från sin rätt mot förvärvaren, äger denne kräva att anteckning därom göres å inteckningshandlingen.
Vad ovan stadgats med avseende å förvärvaren skall, om denne avlider, gälla i fråga om hans dödsbo.
18 5.
Vad i 17 5 är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, då intecknad verksamhet jämte egendom vari inteckningen gäller övergår till annan ge— nom skifte av handelsbolags tillgångar eller genom bodelning av annan an— ledning än företagarens död.
19 5.
Utan hinder av att med avhandling angående försäljning av lösören för-- farits såsom är stadgat i förordningen den 20 november 1845 i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva, häftar
den sålda egendomen för företagsinteckning. Vad nu sagts gäller dock ej, om inteckningen sökts sedan trettio dagar förflutit från det handlingen företeddes inför rätten.
20 &.
Inteckningshavare äger söka betalning för intecknad fordran, ehuru för- fallotid ej är inne,
om den verksamhet inteckningen omfattar eller väsentlig del därav över- låtes eller upphör eller, då inteckningen är begränsad till verksamhet inom visst område, flyttas från detta eller
om egendomen till följd av vanvård eller naturhändelse eller av annan or- sak så försämras eller minskas att säkerhetens värde väsentligt nedgår.
Vid exekutiv försäljning av egendom, vari inteckningen gäller, äger in— teckningshavaren få betalning ur egendomen, även om fordringen eljest ej är förfallen till betalning.
21 5.
Är beviljad eller sökt inteckning begränsad till verksamhet inom en eller flera kommuner och sammanföres genom ny kommunal indelning sådan kommun i sin helhet med annan kommun eller del av kommun, skall in— teckningen avse även verksamhet, som där utövas av företagaren, såframt denna verksamhet är fri från inteckning.
Särskilda åtgärder med avseende å företagsinteckning 22 5.
En eller flera intecknade fordringshandlingar må utbytas mot en eller flera nya fordringshandlingar, om alla handlingarna .ingivas till inskriv- ningsdomaren och de nya handlingarna därvid äro försedda med bevittnat medgivande till inteckning.
Ej må flera fordringshandlingar utbytas, med mindre de äga lika rätt eller ock till förmånsrätten gälla omedelbart efter varandra.
Sättas vid utbyte flera fordringshandlingar i stället för en eller flera, skall, om sökanden begär det, bestämmas den ordning i vilken de nya handlingarna skola medföra förmånsrätt. Angående sådant beslut gäller vad i 14 å andra stycket är stadgat.
23 å.
lnteckning må nedsättas efter annan inteckning, om fordringshandlingen ingives till inskrivningsdomaren. Angående sådant beslut gäller vad i 14 å andra stycket är stadgat.
Inteckning må, om fordringshandlingen ingives till inskrivningsdomaren, dödas helt eller för visst belopp eller såvitt den avser viss verksamhet. Dö- dande må ej ske så, att inteckningsförhållandena skulle komma att strida mot vad i 3 eller 5 5 stadgas.
25 5.
På begäran av den som uppvisar intecknad fordringshandling skall i in- skrivningsboken antecknas vem som innehar handlingen. Uppvisande må ske även inför annan inskrivningsdomare ; sker det, skall denne översända meddelande därom till den inskrivningsdomare som handlägger ärenden rörande företagsinteckning.
Anmäler den, vilken senast antecknats såsom innehavare, skriftligen att innehavet upphört, skall förhållandet anmärkas i inskrivningsboken.
F öretagsintecknings ogiltighet i vissa fall m.m.
26 5.
Inteckning gäller ej i utmätt egendom, om utmätningen skedde före den dag inteckningen söktes eller samma dag ansökningen gjordes.
Har inteckning meddelats i strid mot vad i 11 5 fjärde punkten stadgas, är den utan verkan.
27 5.
Utfaller efter exekutiv försäljning av egendom vari inteckning gäller be— talning å kapitalbeloppet av den intecknade fordringen, är inteckningen till motsvarande belopp utan verkan. När handling som visar köpeskillingens fördelning inkommer till inskrivningsdomaren, skall anteckning om för— delningen göras i inskrivningsboken.
28 5.
Utan hinder av inteckning må tvist om intecknad fordrans giltighet prövas.
29 5.
Ej må inteckning anses ogiltig på den grund att företagaren icke var bok- föringsskyldig, när inteckningen meddelades.
Vissa bestämmelser om ärendenas handläggning m. m.. 30 5.
Inskrivningsärende angående företagsinteckning må företagas allenast å inskrivningsdag.
Ansökan skall, även om den inkommit tidigare, anses gjord å den in- skrivningsdag, då ärende-t första gången företages.
Har ansökan inkommit mellan inskrivningsdagar, åligger det inskriv- ningsdomaren att företaga ärendet å nästa inskrivningsdag.
31 5.
Genom inskrivningsdomarens försorg skall dagbok föras över ärenden angående företagsinteckning.
32 5.
Handlingar i inskrivningsärenden skola sammanföras i akter. Har sökanden eller annan lämnat uppgift eller avgivit förklaring av be— tydelse för ärendets prövning eller har i ärendet verkställts särskild utred- ning, skall anteckning därom göras i akten.
33 5.
Innefattar beslut i inskrivningsärende att ansökan ej bifallits, skall sö- kanden eller hans ombud genast i rekommenderat brev underrättas om be- slutet och skälen för detsamma. Bifalles ansökan, skall i enlighet därmed inskrivning göras i inskrivningsboken. Bifalles ej ansökningen, skall i boken ske inskrivning, innefattande allenast att ansökningen avslagits eller att ärendet uppskjutits; anteckning om skälen för beslutet upptages i akten.
34 5.
Sker anmälan, som avses i 17 5 andra stycket, skall anteckning därom göras i inskrivningsboken.
35 5.
Visas att inteckning helt eller till någon del är ogiltig enligt dom eller beslut, som äger laga kraft, eller på grund av förhållande som avses i 26 5 andra stycket, skall anteckning därom ske i inskrivningsboken.
Besvär
36 5.
Mot beslut i inskrivningsärende skall talan föras i hovrätten.
37 5.
Om anförda besvär och om beslut, som i anledning av besvären med- delas av inskrivningsdomaren eller högre rätt, skall anteckning göras i in- skrivningsboken.
38 5.
Skall på grund av högre rätts beslut inskrivningsärende ånyo upptagas till handläggning av inskrivningsdomaren, åligger det denne att, sedan be- slutet kommit honom tillhanda, företaga ärendet å nästa inskrivningsdag.
Tilläm pnin gs föreskrifter
39 5.
Närmare föreskrifter om inskrivningsboken, dagboken och akter samt angående tillämpningen i övrigt av denna lag meddelas av Konungen.
Övergångsbestämmelser
40 5.
Denna lag träder i kraft den 1 juli . . .
41 5.
Genom denna lag upphävas, i den mån ej annat följer av vad nedan sägs,
förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1) angående förlagsinteckning; lagen den 21 februari 1958 (nr 54) om förlagsinteckning i vissa olje— lager;
lagen den 3 juni 1932 (nr 171) om inteckning i jordbruksinventarier; lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt i spannmål; samt lagen den 30 juni 1942 (nr 505) om viss panträtt i spånadslin och hampa.
42 5.
Vad i annan lag eller författning stadgas angående förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier skall ock gälla i fråga om företagsinteck— ning, såframt ej annat föreskrives eller framgår av omständigheterna.
43 5.
Bestämmelserna i denna lag skola äga motsvarande tillämpning i fråga
om beviljad eller sökt förlagsinteckning och inteckning i jordbruksinven— tarier, i den mån ej annat följer av 1—5 här nedan.
1. I fall då utmätning skett eller beslut om egendoms—avträde meddelats före ikraftträdandet, skola bestämmelserna i 4 och 12 55, 20 5 andra styc— ket, 21 5, 26 5 första stycket samt 27 och 44 55 icke tillämpas.
2. Häftar, när lagen träder i kraft, fartyg som kan intecknas eller luft- fartyg eller intecknade reservdelar till luftfartyg för beviljad eller sökt för- lagsinteckning, skall, utan hinder av vad i 4 5 sägs, inteckningen alltjämt besvära egendomen, dock ej i konkurs vari beslut om egendomsavträde meddelats sedan tio år förflutit från lagens ikraftträdande; detsamma skall gälla beträffande utestående köpes-killing för förlagsegendom av sådan art. Vad i 12 5 stadgas angående förmånsrätt vid utmätning skall ej tillämpas beträffande egendom som nu sagts.
3. Genom nya lagen sker ej inskränkning i inteckningshavarens rätt att utfå ränta som upplupit före lagens ikraftträdande.
4. Bestämmelserna i 16—18 55 skola ej tillämpas, om dödsfallet, över- låtelsen av verksamheten, skiftet eller bodelningen skett före lagens ikraft- trädande. Vad i 19 5 stadgas äger ej tillämpning, om köpeavhandlingen upprätta-ts före nämnda tidpunkt.
5. Inskrivningsärende, som vid lagens ikraftträdande ännu ej blivit slut- ligen avgjort, skall prövas enligt äldre lag men handläggas enligt nya lagen. Vad i annan lag eller författning stadgas angående företagsinteckning skall, om ej annat är föreskrivet, tillämpas även å förlagsinteckning och inteckning i jordbruksinventarier.
44 5.
Beviljad eller sökt inteckning i jordbruksinventarier, som äro avsedda för viss fastighet, skall omfatta allt jordbruk som företagaren driver inom den kommun där fastigheten är belägen. Vad sålunda stadgats skall dock ej gälla, om jordbruksinventarier som tillhöra företagaren och äro avsedda för annan fastighet inom kommunen besväras av beviljad eller sökt inteck- ning.
45 5.
Lagen om viss panträtt i spannmål samt lagen om viss panträtt i spå- nadslin och hampa skola alltjämt tillämpas i fråga om panträtt, som upp— kommit före denna lags ikraftträdande.
Förslag till Lag om ändrad lydelse av 17 kap. 7 5 handelsbalken
Härigenom förordnas, att 17 kap. 7 5 handelsbalken1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
Harredare—________
Borgenär, som har förlagsinteck- ning eller inteckning i jordbruks- inventarier, njute vid konkurs för- månsrätt i förlagsegendomen eller inventarierna från den dag inteck- ningen söktes; dock gälle ej för- månsrätt för ränta, som före kon— kursansökningens ingivande upp- lupen är, för längre tid än tre år. Finnas flera inteckningar, njute den, som tidigare sökt inteckning, företräde, och de, som sökt inteck- ning samma dag, lika rätt. Är, då förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier sökes, egen— domen avträdd till konkurs eller meddelas beslut om egendomsav— träde samma dag ansökningen gö— res, äge förmånsrätt icke rum.
(Föreslagen lydelse)
_________ i fartyget.
Borgenär, som har företagsin- teckning, äge förmånsrätt i den egendom vari inteckningen gäller. Om företrädet mellan företagsin- teckningar inbördes stadgas i lagen om företagsinteckning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli . ..
Att lagrummet i dess äldre lydelse i vissa fall alltjämt skall tillämpas beträffande förlagsinteckning och inteckning i jordbruksinventarier följer av 43 5 lagen om företagsinteckning.
1 Senaste lydelse se SFS 1932: 173.
Förslag till
Lag om ändring i förordningen den 20 november 1845 (nr 50 s. 1) i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva
Härigenom förordnas, att i förordningen den 20 november 1845 i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva, skall in— föras en ny paragraf, betecknad 3 a 5, av följande lydelse.
3a5.
Att i visst fall lös egendom svarar för säljarens gäld, ehuru köpeavhand- ling om egendomen behandlats enligt vad i denna förordning sägs, stadgas i lagen om företagsinteckning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli . . .
Förslag till
Lag angående ändrad lydelse av 5 14 förordningen den 4 mars 1862 (nr 10) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer
Härigenom förordnas, att 5 14 förordningen den 4 mars 1862 om tioårig
o
preskription och om kallelse a okända borgenärer1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
Är borgenärs fordran intecknad i fast egendom eller i tomträtt eller i vattenfallsrätt eller i fartyg eller luftfartyg, eller har han lös egen- dom såsom pant eller eljest under panträtt i handom; njute han ur den egendom, som sålunda häftar, betalning, ändå att han ej, efter
0
kallelse a okända borgenärer, sin
1 Senaste lydelse se SFS 1955: 232.
.(Föreslagen lydelse)
Är borgenärs fordran intecknad i fast egendom eller i tomträtt eller i vattenfallsrätt eller i fartyg eller luftfartyg, eller häftar lös egendom på grund av företagsinteckning för borgenärs fordran, eller har borge- när lös egendom såsom pant eller eljest under panträtt i handom; njute han ur den egendom, som så-
(Nuvarande lydelse) fordran angiver. Om rätt till kvitt— ning för genfordran vare ock lag som i 7 5 sägs, ändå att den ford— ran ej blivit efter sådan kallelse angiven.
(Föreslagen lydelse) lunda häftar, betalning, ändå att han ej, efter kallelse å okända borgenärer, sin fordran angiver. Om rätt till kvittning för genford- ran vare ock lag som i 7 5 sägs. ändå att den fordran ej blivit efter sådan kallelse angiven.
Denna lag träder i kraft den 1 juli . . .
Förslag till
Lag om ändring i konkurslagen
Härigenom förordnas, att 4, 29, 85 och 123 55 konkurslagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
45.
Har lös egendom, vari förmåns- rätt jämlikt 17 kap. 6 5 första styc- ket handelsbalken eller på grund av förlagsinteckning eller inteck- ning i jordbruksinventarier till- kommer borgenär, blivit utmätt för annans fordran,
eller har _________ skall, där _________
Har gäldenären ———————
Har borgenär under ovan angiv- na tid sökt inteckning i gäldenä— rens egendom för fordran, vid vars tillkomst sådan säkerhet ej beting- ats, och är ej fråga om inteckning, som inom den i 11 kap. 2 5 jorda-
Har lös egendom, vari förmåns- rätt jämlikt 17 kap. 6 5 första styc- ket handelsbalken tillkommer bor- genär, blivit utmätt för annans fordran,
___—___————sinvård, ___—__ ___—hans fordran.
______ konkursboet åter.
Har borgenär under ovan angiv- na tid sökt inteckning i gäldenä— rens egendom för fordran, vid vars tillkomst sådan säkerhet ej beting- ats, och är ej fråga om inteckning, som inom den i 11 kap. 2 5 jorda—
1 Senaste lydelse av 4 5 se SFS 1932: 175, av 29 5 se 1955:236 och av 123 5 se 1946: 809.
(Nuvarande lydelse) balken stadgade tid sökts för ford- ran, som där avses, vare borgenären pliktig att på talan av konkursboet antingen återställa intecknings- handlingen till boet eller ock till— handahålla inteckningshandling an- gående fast egendom eller luftfar— tyg för verkställande av utbyte ef— ter ty därom är stadgat samt hand- ling, på grund varav inteckning i fartyg, förlagsinteckning eller in- teckning i jordbruksinventarier sökts, för inteckningens dödande.
Vad sålunda ————————
Då framställning ______
Sedan dag för ärendets handlägg- ning vid rätten blivit utsatt, skall konkursdomaren genom kungö- relse, som minst tio dagar före den utsatta dagen införes en gång i all- männa tidningarna och den eller de ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen, utfärda kallelse å ve- derbörande rättsägare att vid rät- ten utföra sin talan; och skall där- jämte särskild kallelse meddelas den, för vilken arvode skall be- stämmas, så ock gäldenären. Kal- lelse skall innehålla underrättelse om belopp, som i arvode fordras. I fall, som omförmäles i 84 5 andra stycket, äge den, som har panträtt i den egendom, varom fråga är, föra talan i ärendet, ändå att han ej i konkursen bevakat sin ford- ran; skolande konkursdomaren i god tid till envar, som har särskild förmånsrätt i egendomen och vars
(Föreslagen lydelse) balken stadgade tid sökts för ford— ran, som där avses, vare borgenären pliktig att på talan av konkursboet antingen återställa intecknings- handlingen till boet eller ock till- handahålla inteckningshandling an- gående fast egendom eller luftfar- tyg för verkställande av utbyte ef- ter ty därom är stadgat samt hand- ling, på grund varav inteckning i fartyg eller företagsinteckning sökts, för inteckningens dödande.
— — — — om konkursansökningen.
_______ anses föreligga.
Sedan dag för ärendets handlägg- ning vid rätten blivit utsatt, skall konkursdomaren genom kungö- relse, som minst tio dagar före den utsatta dagen införes en gång i all- männa tidningarna och den eller de ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen, utfärda kall-else å ve- derbörande rättsägare att vid rät- ten utföra sin talan; och skall där- jämte särskild kallelse meddelas den, för vilken arvode skall be- stämmas, så ock gäldenären. Kal— lelse skall innehålla underrättelse om belopp, som i arvode fordras. I fall, som omförmäles i 84 5 andra stycket, äge den, som har panträtt eller företagsinteckning i den egen- dom, varom fråga är, föra talan i ärendet, ändå att han ej i konkur- sen bevakat sin fordran; skolande konkursdomaren i god tid till en- var, som har särskild förmånsrätt
adress är känd, översända kallelse, som nyss sagts. Är sådant fall för handen, att frågan om arvode ej inverkar på borgenärernas rätt, skall kungörelse, varom ovan stad- gats, ej utfärdas, men varde sär- skild kallelse meddelad den, för vilken arvode skall bestämmas, så ock gäldenären.
Då fråga —————————
i egendomen och vars adress är känd, översända kallelse, som nyss sagts. Är sådant fall för handen, att frågan om arvode ej inverkar på borgenärernas rätt, skall kun- görelse, varom ovan stadgats, ej ut- färdas, men varde särskild kallelse meddelad den, för vilken arvode skall bestämmas, så ock gälde- nären.
— — — _ — — rättens ombudsman.
123 g.
Borgenär, som _ _ — _ _ _ _ Borgenär, varom _ _ _ _ _ _ Försummar borgenären _ _ _ _
________ i konkursen. — — slututdelningsförslag utfärdats. _______ 6 kap. stadgat.
Vad ovan i denna paragraf är stadgat skall i tillämpliga delar gälla, då borgenär till säkerhet för fordran har företagsinteckning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli . . .
Har i fall som avses i 4 5 äldre lydelsen utmätningen skett eller köpeav- handlingen upprättats före denna lags ikraftträdande eller avser utmät- ningen fartyg som kan intecknas eller luftfartyg eller intecknade reserv- delar till luftfartyg eller utestående köpeskilling för sådan egendom, skall
äldre lag gälla.
I fråga om förlagsinteckning och inteckning i jordbruksinventarier skola stadgandena i 85 och 123 55 ej tillämpas, om beslutet angående egendoms— avträde meddelats före denna lags ikraftträdande.
Förslag till
Lag om ändring i utsökningslagen
Härigenom förordnas, att 71, 72, 91, 94, 96, 139, 140 och 168 55 utsöknings- lagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
Har någon panträtt i gäldenärs lösa gods eller rätt att sådant gods till säkerhet för sin fordran kvar— hålla, må hinder därav ej möta för godsets utmätande och försäljande för annan gäldenärens skuld; och njute sådan borgenär rätt till be- talning ur köpeskillingen, såsom i 6 kap. sägs. Den, som har lös egen— dom såsom pant eller eljest under panträtt i handom, vare dock, där egendomen icke utgöres av fartyg eller av gods i fartyg eller i luft— fartyg, ej pliktig att lämna panten från sig, med mindre full lösen därför gives, eller panthavaren nö- jes med att för sin betalning hålla sig till köpeskillingen; ej äge pant- havaren vägra att taga lösen, då den, i fall som nu är sagt, honom bjudes, ändå att hans fordran ej är till betalning förfallen.
Har inteckning _______
Påstår någon, som ej har sådan rätt, som i 71 5 sägs, sig äga för— månsrätt till betalning ur gälde—
(Föreslagen lydelse)
Har någon panträtt i gäldenärs lösa gods eller rätt att sådant gods till säkerhet för sin fordran kvar- hålla eller företagsinteckning i gäl- denärs egendom, må hinder därav ej möta för egendomens utmätan— de och försäljande för annan gäl— denärens skuld; och njute sådan borgenär rätt till betalning ur köpe- skillingen, såsom i 6 kap. sägs. Den, som har lös egendom såsom pant eller eljest under panträtt i handom, vare dock, där egendomen icke utgöres av fartyg eller av gods i fartyg eller i luftfartyg, ej pliktig att lämna panten från sig, med mindre full lösen därför gives, eller panthavaren nöjes med att för sin betalning hålla sig till köpeskilling- en; ej äge panthavaren vägra att taga lösen, då den, i fall som nu är sagt, honom bjudes, ändå att hans fordran ej är till betalning för— fallen.
________ 74 5 stadgar.
Påstår någon, som ej har sådan rätt, som i 71 5 sägs, sig äga för- månsrätt till betalning ur gäldenärs
1 Senaste lydelse av 71, 91 och 139 55 se SFS 1955: 234, av 72 5 se 1932: 174, av 94 5 se 1920: 187, av 140 5 se 1944: 68 samt av 168 5 se 1924: 388.
närs egendom, vare det ej hinder för egendomens utmätande för an— nan gäld; dock skall utmätnings- mannen, där utmätning sker av egendom, vari, enligt vad för ut- mätningsmannen är känt eller vid utmätningen utrönes, förmånsrätt på grund av förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier tillkommer annan, ofördröjligen underrätta inteckningshavaren om utmätningen.
Ej heller _________
Kungörelse om _______ Har gäldenären _______ Skall fartyg ________ Vid försäljning _______
Är fråga om försäljning av far- tyg, som blivit i fartygsregistret in— fört, anskaffe auktionsförrättaren gravationsbevis rörande fartyget; dock vare, där auktionsförrättaren det äskar, borgenären pliktig att förskjuta den för bevisets utlösan— de nödiga kostnad.
(Föreslagen lydelse) egendom, vare det ej hinder för egendomens utmätande för annan gäld.
___—___———_kan ske.
_________ är sagd. _______ från ansvarighet. _________ ske kan. ________ med flygpost.
Är för auktionsförrättaren känt att egendom, som skall säljas, be- sväras av företagsinteckning, ålig- ger det honom att, såvitt ske kan, om auktionen underrätta inteck- ningshavaren genom särskilt kal- lelsebrev, som skall med posten avsändas minst åtta dagar före auk— tionen Vinnes senare upplysning om företagsinteckning i egendo— men, skall underrättelse genast av- sändas.
Är fråga om försäljning av far— tyg, som blivit i fartygsregistret in- fört, anskaffe auktionsförrättaren gravationsbevis rörande fartyget; dock vare, där auktionsförrättaren det äskar, borgenären pliktig att förskjuta den för bevisets utlösan- de nödiga kostnad. Skall försälj— ning ske av egendom, som hör till
Skall försäljning ______ Innan auktionen ______
Annan lös egendom än i 94 5 sägs skall genast efter inropet be- talas; sker det ej, gånge egendo- men under nytt utrop. Utmätnings- mannen stånde dock frit-t att på eget äventyr lämna anstånd med betalningen.
(Föreslagen lydelse) näringsverksamhet och kan vara föremål för företagsinteckning, skall auktionsförrättaren anskaffa gravationsbevis angående verksam- heten, såvida ej är uppenbart att verksamheten är fri från inteck- ning; och skall vad nyss stadgats om förskott å kostnad äga motsva- rande tillämpning.
————— därom underrättelse. ______ för sammanträdet.
I fråga om egendom, som veter- ligen besväras av företagsinteck- ning, skall vad ovan i denna para- graf är stadgat gälla i tillämpliga delar.
Annan lös egendom än i 94 5 första stycket sägs skall genast ef- ter inropet betalas; sker det ej, gånge egendomen under nytt utrop. Utmätningsmannen stånde dock fritt att på eget äventyr lämna an- stånd me-d betalningen.
139 5.
Borgenär, som, då lös egendom för annans fordran utmättes, hade panträtt i egendomen, utan att hava den under panträtt i handom, eller ock ägde rätt att till säkerhet för sin fordran hålla egendomen kvar, vare ock berättigad att ur köpeskil- lingen, efter ty nedan sägs, undfå betalning, såvida han därom hos
utmätningsmannen före auktionen '
framställt yrkande. Skall under konkurs fartyg eller gods i fartyg
Borgenär, som, då lös egendom för annans fordran utmättes, hade panträtt i egendomen, utan att hava den under panträtt i handom, eller ock ägde rätt att till säkerhet för sin fordran hålla egendomen kvar, vare ock berättigad att ur köpeskil— lingen, efter ty nedan sägs, undfå betalning, såvida han därom hos utmätningsmannen före auktionen framställt yrkande. Skall under konkurs fartyg eller gods i fartyg
(Nuvarande lydelse) eller i luftfartyg utmätningsvis för- sälj as, äge jämväl borgenär, som för sin fordran har förmånsrätt en- ligt 4 eller 7 5 i 17 kap. handelsbal— ken, den rätt, nu är sagd.
Har fartyg _________
(Föreslagen lydelse) eller i luftfartyg utmätningsvis för— säljas, äge jämväl borgenär, som för sin fordran har förmånsrätt en- ligt 4 5 eller 75 första stycket i 17 kap. handelsbalken , den rätt, nu är sagd.
— _ — _ — _ — _ tid innestår.
Vad i andra stycket är stadgat skall, där gäldenären driver nä- ringsverksamhet som omfattas av företagsinteckning, äga motsvaran- de tillämpning i fråga om egendom som besväras av inteckningen. Har i annat fall egendom som besväras av företagsinteckning blivit utmät- ningsvis såld, vare inteckningsha- varen berättigad till betalning, så- vida han före auktionen framställt yrkande därom till utmätnings- mannen och sist vid sammanträde som avses i 140 5 företett grava- tionsbevis.
140 5.
Då fartyg, varom i 94 5 sägs, blivit utmätningsvis sålt, äge de, vilka anse sig hava rätt till betal- ning ur köpeskillingen, så ock gäl— denären att å fjortonde dagen efter auktionen å utsatt ort och timme inför auktionsförrättaren samman— träda för att höras angående köpe— skillingens fördelning.
Har, på __________
Då fartyg, varom i 94 5 sägs, eller egendom, som besväras av företagsinteckning, utmätningsvis sålts, äge de, vilka anse sig hava rätt till betalning ur köpeskillingen, så ock gäldenären att å fjortonde dagen efter auktionen å utsatt ort och timme inför auktionsförrätta— ren sammanträda för att höras an—
gående köpeskillingens fördelning.
___—___— där infinna.
168 5.
Sedan laga _________ Har vid _________
_______ därom lämnas. _ _ — insända fördelningslängden.
Säljes egendom, som besväras av företagsinteckning, och utfaller vid köpeskillingens fördelning likvid å huvudstolen av intecknad fordran, skall auktionsförrättaren, sedan fördelningen godkänts eller vunnit laga kraft, så snart ske kan göra anmälan därom hos den inskriv- ningsdomare vilken handlägger in— skrivningsärenden rörande före— tagsinteckning och tillika insända fördelningslängd eller annan hand— ling som utvisar fördelningen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli . . .
Beträffande förlagsinteckning och inteckning i jordbruksinventarier skall nya lagen ej äga tillämpning i fall då utmätning skett före ikraftträdandet. Äldre lydelsen av 71, 72, 91, 94, 96, 139 och 140 55 skall fortfarande gälla i fråga om fartyg som kan intecknas eller luftfartyg eller intecknade reserv- delar till luftfartyg eller fordran å köpeskilling för sådan egendom.
Förslag till
Lag angående ändrad lydelse av 2 och 13 55 lagen den 8 april 1927 (nr 85) om dödande av förkommen handling
Härigenom förordnas, att 2 och 13 55 lagen den 8 april 1927 om dödande av förkommen handling1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an-
gives.
(Nuvarande lydelse)
Ansökan om dödande av hand- ling skall, skriftligen avfattad, in— givas till rätten i den ort, där för- pliktelsen skall fullgöras, eller, om sådan ort ej är nämnd i handling- en, till den rätt, där den förplik— tade är skyldig att svara i tviste— mål, som angå gäld i allmänhet. Har på grund av handlingen in— teckning meddelats, göres ansök— ningen, då fråga är om handling, för vilken inteckning fastställts i fast egendom, tomträtt eller vat- tenfallsrätt eller i jordbruksinven— tarier, hos den rätt, under vilken fastigheten lyder, och eljest hos rätten i den ort, där vederbörande inskrivningsdomare är.
Ansökanom——______ Äroenligt——________
Hava tio år förflutit från det in— tecknad fordringshandling, om vil- ken det ej är känt var den finnes, blivit uppvisad för anteckning om
(Föreslagen lydelse)
Ansökan om dödande av hand- ling skall, skriftligen avfattad, in- givas till rätten i den ort, där för- pliktelsen skall fullgöras, eller, om sådan ort ej är nämnd i handling- en, till den rätt, där den förplik- tade är skyldig att svara i tviste- mål, som angå gäld i allmänhet. Har på grund av handlingen in- teckning meddela-ts, göres ansök- ningen, då fråga är om handling, för vilken inteckning fastställts i fast egendom, tomträtt eller vat- tenfallsrätt, hos den rätt, under vil- ken fastigheten lyder, och eljest hos rätten i den ort, där vederbö- rande inskrivningsdomare är.
— — —— — godsets bestämmelseort. ————————— av dem.
Hava tio år förflutit från det in- tecknad fordringshandling, om vil— ken det ej är känt var den finnes, blivit uppvisad för anteckning om
1 Senaste lydelse av 2 å se SFS 1946: 105 och av 13 å se 1955:238.
innehav eller eljest företedd i in- teckningsärende och vill den in— tecknade egendomens ägare äska att inteckningen, ehuru han ej kan förete handlingen, måtte dödas, göre ansökan därom, då fråga är om handling, för vilken inteckning fastställts i fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt eller i jord— bruksinventarier, hos den rätt, un— der vilken fastigheten lyder, och eljest hos rät-ten i den ort, där ve— derbörande inskrivningsdomare år. Sedan ansökningen, där så ske kan, på sätt om stämning i tvistemål är stadgat delgivits den senast anteck- nade innehavaren av handlingen, utfärde rätten offentlig stämning, som skall kungöras på sätt i 6 & sägs sam-t innehålla beskrivning av handlingen ävensom tillkännagi- vande att, om någon innehar hand— lingen eller har kännedom om att den finnes i behåll, han bör därom, vid äventyr att inteckningen eljest dödas, hos rätten göra anmälan sist å dag som för ärendets fullföl— jande utsättes. Sådan dag må ej sättas tidigare än sex månader ef— ter kungörelsens införande i all— männa tidningarna.
Fullföljes ej ________ Finner rätten, ________ Rätten skall ________
Denna lag träder i kraft den 1 juli . . .
innehav eller eljest företedd i in- teckningsärende och vill den in- tecknade egendomens ägare äska att inteckningen, ehuru han ej kan förete handlingen, måtte dödas, göre ansökan därom, då fråga är om handling, för vilken inteckning fastställts i fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt, hos den rätt, under vilken fastigheten lyder, och eljest hos rätten i den ort, där ve- derbörande inskrivningsdomare år. Sedan ansökningen, där så ske kan, på sätt om stämning i tvistemål är stadgat delgivits den senast anteck- nade innehavaren av handlingen, utfärde rätten offentlig stämning, som skall kungöras på sätt i 6 & sägs samt innehålla beskrivning av handlingen ävensom tillkännagi— vande att, om någon innehar hand- lingen eller har kännedom om att den finnes i behåll, han bör därom, vid äventyr att inteckningen eljest dödas, hos rätten göra anmälan sist å dag som för ärendets fullföljande utsättes, Sådan dag må ej sättas tidigare än sex månader efter kun- görelsens införande i allmänna tid- ningarna.
_______ den förfallen. —— —- — — handlingens företeende. _________ laga kraft.
Förslag till
Lag angående ändrad lydelse av 1 och 13 55 lagen den 20 december 1946 (nr 808) om lagsökning och betalningsföreläggande (lagsökningslag)
Härigenom förordnas-, att 1 och 13 55 lagen den 20 december 1946 om lag- sökning och betalningsföreläggande1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
15.
Förfordran———————————————————————nedan sägs.
Borgenär som för sin fordran har inteckning i fast egendom eller i fartyg eller i luftfartyg eller reserv- delar till sådant fartyg, äge ock genom lagsökning söka betalning ur den intecknade egendomen.
Äro ej sådana skäl för handen att målet bör hänskjutas till rätte- gång, skall betalningsskyldighet åläggas gäldenären; avser Lagsök- ningen betalning ur intecknad fast egendom eller intecknat fartyg el— ler luftfartgg eller intecknade re— servdelar till luftfartyg, fastställe rätten fordringen till betalning ur den intecknade egendomen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli . . .
Borgenär som för sin fordran har inteckning äge ock genom lagsök— ning söka betalning ur den egen- dom vari inteckningen gäller.
Äro ej sådana skäl för handen att målet bör hänskjutas till rätte- gång, skall betalningsskyldighet åläggas gäldenären; avser lagsök- ningen betalning ur egendom vari inteckning gäller, fastställe rätten fordringen till betalning ur egen— domen.
1 Senaste lydelse av 1 och 13 55 se SFS 1955: 237.
Inledande översikt
F örlagsinteckning
För uppkomsten av panträtt i lösa föremål fordras enligt svensk rätt som regel, att egendomen överlämnas till borgenären eller till annan för borge— närens räkning. Även för panträttens bestånd kräves, att borgenären själv eller genom annan behåller egendomen i besittning. Genom överlämnandet av egendomen får pantsättningen publicitet, vilket år av betydelse bl. a. för dem som avser att lämna pantens ägare kredit eller eljest ingå avtal med denne. Att ägaren måste avstå från rådigheten över egendomen har vidare bl. a. den betydelsen, att panthavaren tryggas mot sådana förfogan- den över panten vilka kan äventyra panträttens bestånd; visserligen gäller panträtten principiellt mot ny ägare, men den utsläckes, om egendomen kommer i godtroende förvärvares hand.
Lös egendom, som utgör inventarier i ägarens rörelse eller eljest hör till denna, lämpar sig i allmänhet icke för pantsättning, eftersom ägaren ej kan avvara egendomen i verksamheten. Genom förlagsinteckningsinstitutet har emellertid för vissa företagare öppnats möjlighet att till säkerhet för ford— ran upplåta en särskild förmånsrätt i sådan egendom utan avstående från besittningen och därmed utnyttja egendomen såsom kreditunderlag. Denna förmånsrätt grundlägges genom inteckning, dvs. registrering hos offentlig myndighet. Registreringen har till ändamål att åstadkomma publicitet och motsvarar således delvis överlämnandet av egendomen vid handpantsätt- ning. Den förmånsrätt som uppkommer genom förlagsinteckning avser icke såsom panträtten individuellt bestämd egendom utan ett egendomskollek- tiv med växlande sammansättning, knutet till företagaren och dennes verk— samhet samt omfattande tillgångar av vissa, i lagen angivna slag. Princi- piellt besväras sålunda egendom av förlagsinteckning endast så länge egen— domen tillhör företagaren och ingår i verksamheten; å andra sidan kom- mer inteckningen att gälla i egendom, som efter inteckningens meddelande förvärvas av företagaren och tillföres verksamheten. Att företagaren äger behålla den intecknade egendomen i sin besittning och fritt förfoga över den innebär, att tillgångar, som är föremål för ständig omsättning, kan ut- nyttjas för kredit, men också, att säkerhetsrättens värde icke blir jämför- ligt med handpanträttens. Säkerheten beror väsentligen därav, att företaga— ren, för att kunna fortsätta verksamheten, måste vidmakthålla tillgångarna, t. ex. genom att kontinuerligt ersätta förslitna inventarier eller försålda varor.
Förlagsinteckningsinstitutet är jämförelsevis knapphändigt reglerat i lag. De centrala bestämmelserna återfinns i förordningen den 13 april 1883 an- gående förlagsinteckning (FIF) samt i 17 kap. 7 & handelsbalken . Till dessa bestämmelser ansluter sig regler bl. a. i utsökningslagen och konkurs— laven.
bDe företagare som kan begagna sig av förlagsinteckning är de som driver industriell rörelse, hotell-, pensionat- eller restaurangrörelse eller apoteks— rörelse. För alla verksamhetsgrenar utom apoteksrörelse gäller dock, att rö- relsen måste vara av en viss storlek. Beträffande industriell rörelse fordras, att däri som regel användes drivkraft om minst fem effektiva hästkrafter eller ock minst tio arbetare, medan för hotell-, pensionat— eller restaurang— rörelse kräves, att under minst två månader årligen sysselsättes minst tio anställda. Lagen anger icke närmare vad som bör förstås med industriell rörelse, och viss osäkerhet råder härvidlag. Som exempel på rörelser, be- träffande vilka tvekan framträtt, må nämnas byggnadsverksamhet, repara— tionsverksamhet, drivande av tvätt— och strykinrättningar, distribution av elektrisk kraft, filmindustri samt torkning och lagring av spannmål.
Då den prövning i fråga om rörelsens art och omfattning som föregår ett inteckningsbeslut inrymmer vissa osäkerhetsmoment, har i intecknings- havarens intresse föreskrivits, att det ej, sedan inteckning beviljats genom lagakraftvunnet beslut, må i konkurs eller eljest komma under bedöman- de, huruvida rörelsen varit av den art eller drivits i den omfattning att in— teckning bort bevilj as. Det förhållandet, att en intecknad rörelse, beträffan— de vilken viss minimistorlek är villkor för beviljande av förlagsinteckning, kommer att underskrida storleksgränsen, är utan inverkan på inteckning- ens giltighet.
Den egendom vari förlagsinteckning kan meddelas (förlagsegendomen) är olika bestämd för de skilda slagen av rörelser. Beträffande samtliga om- fattar den för rörelsen avsedda lösa inventarier. I fråga om industriell rö- relse och apoteksrörelse omfattar den vidare för rörelsen avsedda råvaror och däri frambragta alster samt, beträffande apotek, även övriga för rörel— sen avsedda varor; vid gruvdrift inbegripes också gruva. I några hänseen- den råder viss oklarhet beträffande förlagsegendomens omfattning. Så t. ex. har tvekan yppats, huruvida till förlagsegendomen är att hänföra kontors- inven-tarier och annan utrustning för administrationen samt bränsle och annat dylikt driftsmaterial. — Inteckning skall avse förlagsegendomen i dess helhet och kan således icke meddelas endast i egendom av visst slag eller i vissa föremål eller i andel av egendomen.
Förlagsinteckning omfattar också vissa tillgångar som har karaktären av substitut för förlagsegendom. Enligt stadgande i FIF äger inteckningshava— ren, om förlagsegendom säljes, samma rätt i utestående köpeskilling som han ägt i det försålda. I övrigt saknas särskilda bestämmelser om inteck- ningshavarens rätt till substitut. Beträffande ersättning på grund av försäk-
ring antages allmänt, med stöd av den generella bestämmelsen i 54 5 lagen om försäkringsavtal, att förmånsrätten i vissa fall kan, ehuru avtal därom icke träffats, göras gällande i försäkringsbelopp avseende förlagsegendom som förstörts, skadats eller gått förlorad. I angivna lagrum stadgas näm- ligen att, om försäkring tagits å gods utan angivande av det intresse försäk- ringen avser, försäkringen skall, där ej annat framgår av omständighe— terna, anses gälla till förmån för bl. a. den som i egenskap av ägare, pant- havare eller innehavare av annan rättighet till godset har intresse av att dess värde icke minskas eller går förlorat. Man är ense om att förmånsrät- ten gäller, om både försäkringsfallet och utbetalningen av ersättningen sker under företagarens konkurs, medan det är omtvistat, huruvida eljest för— månsrätt äger rum. Möjligen omfattar förlagsinteckning substitut för för- lagsegendom även i andra fall än de nu nämnda, t. ex. skadestånd.
Såsom framgått gäller förlagsinteckning endast i egendom som tillhör företagaren. Det förtjänar framhållas, att egendomen härvid är att anse så- som företagarens tillhörighet så länge den kan tagas i anspråk för betal- ning av hans gäld. Om t. ex. företagaren sålt förlagsegendom men möjlig- het föreligger att i händelse av hans konkurs återvinna egendomen, kan in- teckningen »sägas alltjämt omfatta denna. —— Kravet att egendom, för att kunna vara föremål för förlagsinteckning, skall tillhöra företagaren, inne- bär beträffande inventarier och varor, att äganderätten måste tillkomma denne. Förlagsinteckning kan alltså icke gälla exempelvis i nyttjanderätt. _ Inteckning anses omfatta företagarens rätt till inventarier som han köpt enligt avbetalningskontrakt med sedvanligt ägarförbehåll men icke till fullo betalt (NJA 1952 s. 195).
För beviljande av förlagsinteckning fordras en utfästelse av företagaren att förlagsegendomen skall utgöra säkerhet för ”förlag eller annan f ordran”. Utfästelsen måste vara gjord i skuldebrev eller annan handling, varpå ford- ran grund-as, samt vara styrkt av vittnen. I dessa avseenden föreligger så— ledes överensstämmelse med vad som eljest gäller inom inteckningsrätten. Vidare skall utfästelsen innehålla uppgift om stad eller socken, där rörel- sen drives. Med socken torde härvid avses primärkommun på landet. _ In- teckning får icke beviljas för annat än visst belopp i pengar.
Ärende angående förlagsinteckning upptages, om rörelsen drives i stad med rådhusrätt, av inskrivningsdomaren vid denna och eljest av inskriv- ningsdomaren för residensstaden. Då inteckning sökes, skall fordringshand- lingen inges i huvudskrift. Den skall vara åtföljd av intyg, utfärdat i Stock- holm av poliskammaren och i övriga delar av riket av magistrat eller lands- fiskal, att den som gjort utfästelsen utövar den uppgivna rörelsen samt att denna är av sådan art och drives i sådan omfattning att förlagsinteckning får beviljas (driftsbevis). I sådana fall då enligt särskilda författningar, t. ex. näringsfrihetsförordningen, för rörelsens drivande fordras anmälan hos myndighet eller tillstånd av myndighet skall därjämte företes bevis, att anmälan skett eller tillstånd meddelats.
Den härskande uppfattningen är att den förmånsrätt som förlagsinteck- ning medför kan göras gällande endast i företagarens konkurs och således icke vid utmätning av förlagsegendom för annan borgenärs fordran. Dock har inom litteraturen hävdats, att förmånsrätt äger rum vid sådan utmät— ning om inteckningshavaren själv fått utmätning i samma egendom.
Förlagsinteckning har i förmånshänseende fått sin plats i 17 kap. 7 & handelsbalken. Detta innebär bl. a., att förlagsinteckning får vika för pant— rätt samt för lönefordringar och andra fordringar, som har förmånsrätt en— ligt 17 kap. 4 5, men äger företräde framför fordran för vilken utmätning skett. Beträffande ordningen mellan förlagsinteckningar inbördes gäller principiellt, liksom eljest inom inteckningsrätten, att inteckning som tidi- gare sökts äger företräde och att inteckningar som sökts samma dag har lika rätt. Förmånsrätt gäller ej för ränta, som är upplupen före konkurs- ansökningens ingivande, för längre tid än tre år. _ Förmånsrätt äger ej rum, om gäldenären är i konkurs, när inteckning sök-es, eller försättes i konkurs samma dag som ansökningen göres.
I beslut om inteckning anges företagarens person, rörelsens art och den kommun där rörelsen drives. Genom dessa uppgifter individualiseras den verksamhet som inteckningen avser. I lag finns icke några bestämmelser om verkan på förmånsrätten av att den sålunda individualiserade rörelsen på det sätt förändras att den icke längre passar in på beskrivningen i in— teckningsbeslutet. En sådan förändring medför principiellt att förmånsrät- ten utslocknar. Om rörelsen i sin helhet överlåtes, bortfaller sålunda för— månsrätten i förlagsegendomen. Överlåtes rörelsen endast :till en del, upp— hör förmånsrätten i den förlagsegendom som hör till den överlåtna delen. Om rörelsen helt eller delvis flyttas till annan kommun, upphör förmåns- rätten i den mån flyttning ägt rum. En flyttning inom den i intecknings— beslutet angivna kommunen saknar däremot betydelse. Likaså är en flytt— ning av själva förlagsegendomen eller däri ingående föremål i och för sig utan inverkan på förmånsrätten och detta även om föremålen kommer ur företagarens besittning. Ändras verksamheten till sin art, torde förmåns— rätten bortfalla, åtminstone om ändringen är väsentlig.
Till inteckningshavarens skydd har åtskilliga bestämmelser meddelats- Om rörelsen helt eller till väsentlig del nedlägges, överlåtes eller förflyttas, är den intecknade fordringen genast förfallen till betalning. Detsamma gäl— ler, om förlagsegendomen eller väsentlig del därav förstöres eller om det skäligen kan befaras att på grund av företagarens förvållande intecknings— havarens säkerhet kommer att märkligt minskas. Erlägges ej betalning fri— villigt, kan inteckningshavaren vinna dom och utmätning samt, när en bli— vande utmätning snabbt måste säkerställas, utverka kvarstad eller sking— ringsförbud. Inteckningshavaren kan också begära företagaren försatt i konkurs. I konkursen äger han göra sin förmånsrätt gällande, och utsikter kan finnas att enligt konkurslagens återvinningsregler bringa förlagsegen—
dom som företagaren avyttrat att återgå till konkursboet. Som stöd för en konkursansökan har inteckningshavaren i första hand att lita till de kon- kursgrunder som kan åberopas av borgenärer i allmänhet. Därjämte har i 4 % konkurslagen upptagits två särskilda konkursgrunder till intecknings- havarens skydd. Den ena av dessa avser det fall, att egendom som är före- mål för förlagsinteckning blivit utmätt för annans fordran. Har så skett, äger inteckningshavaren få företagaren försatt i konkurs; konkursbeslut meddelas dock ej, om företagaren visar att den övriga egendom vari inteck- ningshavaren har förmånsrätt är tillräcklig för gäldande av dennes fordran. Meddelas beslut om konkurs innan den utmätta egendomen blivit försåld eller har, om försäljning skett, utmätningen ägt rum inom sådan tid före konkursansökningens ingivande att utmätningen jämlikt 17 kap. 8 & han- delsbalken icke medför förmånsrätt, blir inteckningshavarens rätt bevarad. I det förra fallet upphör enligt 24 & konkurslagen utmätningsmannens be— fattning med egendomen, vilken i stället ingår i konkursmassan. Inteck- ningshavaren kan sålunda ur egendomen utfå betalning för sin fordran med förmånsrätt enligt 17 kap. 7 5 handelsbalken och alltså —— även om ut— mätningen medfört förmånsrätt —— framför utmätningssökanden, vars för- månsrätt stöder sig på 17 kap. 8 & handelsbalken. I det senare fallet skall också, om likvid ej skett, köpeskillingen för det utmätta godset redovisas till konkursboet. Har likvid skett, är den till utmätningssökanden erlagda betalningen underkastad återvinning enligt 31 & konkurslagen. Bestämmel— ser har meddelats i syfte att inteckningshavaren skall få kännedom om verkställd utmätning så att han kan utnyttja möjligheten att skydda sig däremot. Jämlikt 72 5 utsökningslagen åligger det utmätningsman att, om utmätning sker av egendom vari, enligt vad för utmätningsmannen är känt eller vid utmätningen utrönes, förmånsrätt på grund av förlagsinteckning tillkommer annan, ofördröjligen underrätta inteckningshavaren om utmät- ningen. För att vara säker om att få dylik underrättelse kan intecknings— havaren anmäla sig hos vederbörande utmätningsman. Över dem som gjort sådana anmälningar skall utmätningsman föra register (se kungörelsen den 22 juni 1932 angående skyldighet för utmätningsman att föra register över vissa inteckningshavare). — Den andra särskilda konkursgrunden avser det fall, att förlagsegendom göres till föremål för s. k. lösöreköp. I likhet med vad som gäller i utmätningsfallet undgår dock företagaren konkurs, om han visar att övrig egendom vari inteckningshavaren har för— månsrätt förslår till betalning av fordringen.
Nämnas bör även, att bestämmelserna om gäldenärsbrott i 23 kap. straff- lagen utgör ett visst skydd för innehavare av förlagsinteckning.
Beträffande särskilda inskrivningsåtgärder och handläggningen av åren- dena m. m. råder väsentligen överensstämmelse med vad som gäller i fråga om fastighetsinteckning. Möjlighet saknas dock till utbyte av intecknings— handling. Vidare får inteckningsansökan ej förklaras vilande. Besluten in-
föres i en särskild inskrivningsbok, som i det övervägande antalet fall är inrättad enligt lösbladssystem. Handlingarna i ärendena sammanföres i akter. Närmare bestämmelser angående förande av inskrivningsbok och dagbok samt beträffande aktsystem och gravationsbevis m. ni. har medde- lats i en den 12 juni 1936 utfärdad kungörelse angående tillämpningen av FIF.
Vid sidan av de allmänna reglerna om förlagsinteckning finns en författ- ning med särbestämmelser för oljehandeln, nämligen lagen den 21 februari 1958 om förlagsinteckning i vissa oljelager. Tillkomsten av denna lag står i samband med den skyldighet att i beredskapssyfte lagra mineralolja som ålagts bl. a. vissa företagare inom nämnda bransch. Lagen har till ändamål att ge dessa företagare tillgång till förlagsinteckningsinstitutet och därmed göra det lättare för dem att anskaffa kapital för beredskapslagringen. En— ligt lagen kan den, som driver handel med mineralolja och som på grund därav är skyldig att lagra dylik olja, få förlagsinteckning beviljad i sitt för handelsrörelsen avsedda oljelager. Förlagsegendomen omfattar således olje- lagret men icke inventarier eller annan egendom. Beträffande inteckning i oljelager skall tillämpas vad som är stadgat om förlagsinteckning i allmän- het. Vissa avvikelser från de allmänna bestämmelserna gäller emellertid. Handel med mineralolja skall anses såsom en och samma rörelse, oavsett om den drives inom en eller flera kommuner, samt flyttning av verksam— heten vara utan inverkan på inteckningshavarens rätt. I anslutning härtill har stadgats, att inteckningsärendena upptages av en för hela riket gemen- sam myndighet, nämligen inskrivningsdomaren i Stockholm. När inteck- ning sökes, skall företes intyg av myndighet, som utövar tillsyn över lag- ringsskyldigheten, att sådan skyldighet blivit under ansökningsåret eller näst föregående år bestämd för företagaren på grund av försäljning av olja, som han icke själv framställt i riket, samt att han driver sådan handel som avses i lagen.
Historik
Redan under senare hälften av 1600-talet fanns i vårt land stadganden vilka för särskilda fall tillerkände den, som lämnade förslag åt näringsidkare, en viss företrädesställning i rättsligt hänseende. Åtskilliga föreskrifter rörande förlag utfärdades efter hand, huvudsakligen avseende bergsmans- och bruksnäringar samt manufakturer. Bland viktigare författningar i ämnet må nämnas 1748 års förordning om förlag vid bergs- och brukshanteringen samt den förnyade hallordningen av år 1770, vilka förblev gällande fram till ikraftträdandet av FIF.
Under 1800-talet, huvudsakligen dess senare hälft, väcktes flera lagför- slag, som berörde förevarande område. Vid riksdagen 1847—1848 framlades proposition med förslag till förordning om förlagsinteckning, men förslaget
vann ej riksdagens bifall. I sitt år 1850 framlagda förslag till handelsbalk förordade äldre lagberedningen, att 5. k. underpanträtt, dvs. panträtt som icke förutsätter överförande av besittning, skulle få upplåtas i lös egendom i allmänhet. Detta förslag upptogs i väsentliga delar av lagutskottet vid riksdagen 1859—1860 och blev antaget av ständerna. Högsta domstolen av- styrkte det emellertid; inom domstolen framhölls bl. a., att institutet kunde framkalla lättsinniga och bedrägliga transaktioner samt att det skulle för- svaga gäldenärens personliga kredit utan att den realkredit som bjöds kunde antagas bli av synnerlig betydelse. Förslaget blev ej godkänt av Kungl. Maj:t. Även vid riksdagarna 1865—1866 och 1868 behandlades lagförslag rörande förlagsinteckning resp. underpant i lös egendom. Någon lagstift— ning föranleddes dock icke härav. Sedan 1879 års riksdag hemställt om ut- redning angående revision av samtliga gällande bestämmelser om förlag, tillsattes en kommitté, 1880 års förlagsinteckningskommitté, med uppdrag att utarbeta lagförslag i ämnet. Kommittén avgav år 1881 ett betänkande, som lades till grund för FIF.
Enligt FIF i dess ursprungliga lydelse förutsattes för beviljande av för- lagsinteckning, att förlag givits till idkande av bergsbruk eller gruvdrift eller till drivande av fabrik, mjöl- eller sågkvarn, boktryckeri, bryggeri, brännvins— eller kruttillverkning. Sedan inteckning beviljats, ägde förlags— givaren enligt 17 kap. 7 & handelsbalken förmånsrätt för sin fordran i pro- dukter och råämnen samt i ”all den lösegendom, vare sig maskiner, red- skap, dragare eller annat” som hörde till driften. Då förlaget avsåg bearbe— tande av annan gruva än järngruva, ingick även själva gruvan i förlags- egendomen; undantaget beträffande järngruvor berodde på att kapitalbe— hovet här sedan gammalt brukat tillgodoses genom tillskott av delägare. Förmånsrätten omfattade dessutom fordran för förskott som förlagstagaren för rörelsen lämnat annan, t. ex. förskott till arbetare, men däremot icke fordran å köpeskilling för försåld förlagsegendom. Vidare innehöll förord- ningen bestämmelser om förfarandet vid sökande och beviljande av inteck- ning samt regler om förnyelse och dödning m. in. Till tryggand-e av förlags- givarens rätt stadgades att, om inrättning för vars drivande förlagsinteck- ning beviljats överläts till annan, förlagsskulden genast skulle vara förfal— len till betalning.
Tämligen snart efter tillkomsten av FIF uppmärksammades vissa brister i lagstiftningen, och yrkanden om reformer framställdes från riksdagens och näringslivets sida. År 1925 beslöt Kungl. Maj:t att upptaga frågan om en revision av förlagsinteckningsinstitutet; från ett flertal myndigheter och organisationer, bl. a. kommerskollegium och Svenska bankföreningen, in- hämtades yttranden om behovet av ändrad lagstiftning i ämnet och om innehållet i de bestämmelser som därvidlag kunde anses erforderliga. Med ledning av inkomna remissvar genomfördes år 1932 en tämligen genomgri- pande lagrevision. Ändringarna gällde bl. a. reglerna om inteckningsberätti-
gade företagare och om förlagsegendomen, varjämte man slopade kravet att fordran för att kunna intecknas måste avse förlag. Därefter har ytterligare lagändringar vidtagits vid flera tillfällen. I det följande skall de viktigaste av dessa reformer och bakgrunden till dem närmare beröras.
Inteckningsberältigade företagare. Som förut nämnts kunde enligt den ursprungliga lydelsen av FIF förlagsinteckning beviljas bl. a. för drivande av fabrik. I praxis kom emellertid, beroende på otydligheten av ordet ”fabrik”, förlagsinteckning att i viss utsträckning medges också åt hant- verkare; även handelsrörelser, till vilka hörde viss mindre förädlingsverk- samhet, lyckades ofta få förlagsinteckning. Mot denna tillämpning riktades kritik från olika håll.
I de yttranden som avgavs i anledning av 1925 års remiss framhölls all- mänt behovet av en tydlig avgränsning av institutets tillämpnings-område. Däremot rådde delade meningar, huruvida detta område borde inskränkas eller utvidgas. Från flera håll betonades, att förlagsinteckningsinstitutet huvudsakligen syntes lämpa sig för större industriella inrättningar med en mera fullständig maskinell utrustning eller i allmänhet stora och konstanta varulager, under det att användningen av detta institut i den mindre indu- strin och inom hantverket — där maskiner ofta inköptes på avbetalnings— kontrakt _ icke kunde anses överensstämma med sund kreditgivning. Vi— dare framhölls, att det i fråga om smärre företag var svårare att kontrollera dispositionen av förlagsegendomen och att möjligheten att genom förlags-- inteckning belåna all företagets egendom lätt ledde till osund skuldsättning och bristande personlig kreditvärdighet. Från annat håll förordades där— emot en utvidgning av tillämpningsområdet till skilda näringsgrenar, såsom jordbruk, hantverk, transportföretag, restaurationsrörelse, apoteksverksam- het och handelsrörelse. Beträffande handelsföretag invändes emellertid att, frånsett de större handelsföretagen, handelns kreditbehov var mindre än industrins, att det icke synt-es möjligt att uppdraga någon gräns mellan den större och den mindre handeln samt att institutets utsträckning till handelsföretag i många fall skulle komma att främja en osund skuldsätt- ning. Kommerskollegium förordade, att även hantverk under vissa förhål- landen borde ha möjlighet till förlagsinteckning, och föreslog, att den, som drev fabriks- eller h—antverksrörelse i sådan omfattning att för arbetet i regel användes drivkraft om minst fem effektiva hästkrafter eller ock minst fem arbetare jämte drivkraft om minst tre effektiva hästkrafter, skulle kunna få förlagsinteckning.
Genom 1932 års lagändring fick bestämmelsen om inteckningsberättigade företagare den alltjämt gällande lydelsen såvitt avser industriell rörelse. Beträffande annan rörelse medgavs ej inteckningsmöjlighet. I propositio- nen anförde föredragande departementschefen bl. a. följande.
Vid övervägande av frågan, huruvida kretsen av de näringar, som må åtnjuta möjligheten att använda förlagsinteckning, borde principiellt förändras, har det
synts tydligt, att bortsett från jordbruksnäringen tillräckliga skäl icke föreligga att för närvarande avvika från den gällande rättens grunduppfattning i detta av- seende. Såsom en allvarlig brist måste emellertid anses, att gränsen för tillämp- ningsområdet icke framträder skarpare än nu är fallet. _ _ _
Med hänsyn till vikten av att erhålla en fast regel, även om den lider av en viss sclieinatisering, har det synts lämpligt att i huvudsaklig anslutning till den praxis, som vid vissa större rådhusrätter utbildats med ledning av 15 å i 1912 års arbetar- skyddslag, avgränsa tillämpningsområdet så, att såsom förutsättning för rätten att erhålla förlagsinteckning uppställes kravet, att för rörelsen skall i regel användas drivkraft om minst fem effektiva hästkrafter eller ock minst tio arbetare.
Genom en lagändring år 1935 utvidgades förlagsinteckningsinstitutet till att avse hotell-, pensionat- och restaurangrörelse,
Sin nuvarande lydelse fick stadgandet om inteckningsberättigade före— tagare genom en lagändring år 1938. Förlagsinteckningsinstitutet utsträck- tes då till apoteksrörelse.
Föremål för förlagsinteckning. Genom 1932 års lagändring fick bestäm- melsen angående förlagsegendomen sin nu gällande lydelse såvitt avser industriell rörelse. Stadgandet, att förmånsrä'tten omfattade fordringar för vissa förskott, borttogs med bl. a. den motiveringen, att det ej hade någon uppgift att fylla i det praktiska livet. Järngruva jämställdes med annan gruva, enär förutsättningarna för den dittills gjorda åtskillnaden icke längre ansågs föreligga. Bestämmelsen om förlagsegendomen, som dittills haft sin plats i 17 kap. handelsbalken, flyttades till FIF.
Vidare infördes regeln, att förlagsinteckning gäller i fordran å köpeskil- ling för försåld förlagsegendom, och därmed blev ett från skilda håll fram- ställt önskemål tillgodosett.
Under förarbetena till 1932 års reform uppmärksammades även frågan, om förlagsinteckning borde omfatta byggnad på annans mark. Detta spörs— mål hade övervägt-s redan vid tillkomsten av FIF, men tanken på en dylik utvidgning hade då avvisats. Förslag härom framlades icke heller år 1932. Som skäl härför anförde departementschefen att, om byggnaden och grun- den kom i samma ägares hand och byggnaden följaktligen blev fast egen- dom, kollision mellan förlagsinteckningar och fastighetsinteckningar lätt kunde inträda.
Då förlagsinteckningsinstitutet genom lagändringen år 1935 utsträcktes till hotell-, pensionat- och restaurangrörelse, övervägdes att låta inteckning avseende sådan rörelse inbegripa även rörelsens förråd av varor. I proposi— tionen upptogs dock icke något förslag härom, emedan inteckning i varu— förråd i detta fall ansågs s'akn—a betydelse från kreditsynpunkt och därjämte kunna medföra direkta olägenheter, i det att en utförsäljning av varorna eller deras bortförande exempelvis vid slutet av en säsong kunde åberopas för en uppsägning från långivarens sida.
När genom 1938 års lagändring kretsen av inteckningsberättigade rörel— ser utvidgades till att omfatta jämväl apoteksrörelse, bestämdes, att förlags-
egendomen vid apoteksrörelse skulle inbegripa ej blott lösa inventarier, rå- varor och produkter utan även övriga för rörelsen avsedda varor.
Rörelsens lokalisering. Enligt den ursprungliga lydelsen av FIF skulle handling, på grund varav inteckning söktes, innehålla uppgift om stad eller socken där fabrik, boktryckeri eller bryggeri drevs samt, beträffande övriga inteckningsberättigade rörelser, uppgift om stället där verksamheten ut- övades. I motiven anfördes i fråga om de sistnämnda att de dels på grund av sin natur dels till följd av gällande lagstiftning var bundna till viss plats. Däremot ansågs intet skäl föreligga varför vid ansökan om förlagsinteck- ning exempelvis i en fabrik belägenheten skulle behöva anges närmare än som skedde vid anmälan om fabrikens anläggande, varvid uppgift om stad eller socken skulle lämna-s; angivande av stället för fabriken skulle i onö- dan försvåra en flyttning.
Mot denna ståndpunkt framställdes erinringar i de i anledning av 1925 års remiss avgivna yttrandena. Sålunda framhölls, att det beträffande varje slag av rörelse borde vara tillräckligt att ange stad eller socken där rörelsen drevs. Därjämte uttalades, att det måhända förtjänade övervägas, om man ej kunde helt avstå från territoriella begränsningar och således låta förlags— inteckning omfatta all kredittagarens i industriell verksamhet investerade lösegendom.
Genom 1932 års lagändring fick bestämmelsen om rörelsens lokalisering den nuvarande avfattningen, enligt vilken blot-t stad eller socken behöver anges. Beträffande förslaget att helt avstå från territoriella begränsningar anförde departementschefen:
Det har synts kunna ifrågasättas, om man icke borde gå än längre och låta för- lagsinteckningen omfatta företaget som sådant samt i samband därmed införa för- ändrade forumregler. En tänkbar utväg därvid vore, att behandlingen av förlags- inteckningsärenden förlades till rådhusrätten i den stad, där näringsidkares firma är registrerad, eller beträffande aktiebolag till rådhusrätten i den stad, där dess styrelse har sitt säte. Därvid borde naturligen göras vissa jämkningar för bland annat det fall, att firman är registrerad i stad under landsrätt eller att aktiebolags styrelse har sitt säte i sådan stad eller på landet. En sådan omläggning skulle uppenbarligen med hänsyn till de stora företagen vara förenad med betydande fördelar. Å andra sidan är den dock förbunden med nackdelar, som mana till var— samhet. Särskilt framträda svårigheter med avseende å övergången från det ena till det andra systemet, vartill komma de förvecklingar, som lätt kunna uppstå vid t. ex. förändrat säte för aktiebolags styrelse med därav föranledd övergång till annat forum än det, vid vilket inteckning tidigare kan hava meddelats. En änd- ring i detta hänseende har i varje fall ansetts icke böra ske i förevarande sam- manhang.
Skyldighet att betala intecknad fordran före avtalad förfallotid. Medan FIF ursprungligen saknade stadganden om att intecknad fordran förfaller till betalning i händelse av att rörelsen nedlägges eller flyttas, har förord- ningen alltsedan s'in tillkomst innehållit bestämmelse om att överlåtelse av
rörelsen utgör förfalloanledning. Redan under förarbetena till förordningen ansågs på flera håll, att en dylik bestämmelse innefattade ett otillräckligt skydd för inteckningshavaren mot risken av att förmånsrätten upphör till följd av överlåtelse, och flera förslag framställdes i syfte att förstärka in— teckningshavarens ställning i detta avseende. Därvid sökte man säkerställa inteckningshavaren genom viss ansvarighet för den nye ägaren eller genom garanti för att överlåtelsen skulle komma till inteckningshavarens kännedom eller genom en kombination av sådana regler; enligt ett av dessa förslag skulle förmånsrätten bestå trots överlåtelsen. Intet av förslagen antogs emellertid.
I anledning av en motion vid 1884 års riksdag anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t, att lagbestämmelser skulle utarbetas i syfte att bereda förlagsgivare större trygghet vid överlåtelse av rörelsen. Skrivelsen föran- ledde icke någon åtgärd.
I flera av de yttranden som avgavs i anledning av 1925 års remiss ifråga— sattes skyldighet för företagaren att underrätta inteckningshavaren om överlåtelse av rörelsen. Från vissa håll ifrågasattes, att flyttning skulle an— mälas hos inteckningsdomstolen och inteckningen fortfarande bestå. Vidare föreslogs, att rörelsens nedläggande, förstörelse av förlagsegendom samt för- foganden från företagarens sida, genom vilka egendomen undergår väsent- lig värdeminskning, skulle utgör-a förfalloanledningar.
Genom 1932 års lagändring fick bestämmelsen om rätt till omedelbar be- talning sin nuvarande avfattning. I motiveringen till bestämmelsen såvitt gäller överlåtelse och flyttning av rörelse avvisade departementschefen en under remissbehandlingen väckt tanke på straffsanktionerad underrättelse- plikt för företagaren. Beträffande överlåtelse anfördes, att med hänsyn till de växlande förhållandena ett dylikt allmänt straffstadgande framstod som mindre tilltalande. Dessutom syntes ett sådant stadgande vara ett overk- samt medel då överlåtelsen skedde i syfte att på inteckningshavarens be- kostnad bereda företagaren eller annan en fördel. I fråga om flyttning fram- hölls, att vad man ville vinna med en underrättelseplikt åtminstone i det Väsentliga torde kunna nås genom att bereda inteckningshavare möjlighet att inskrida på ett tidigare stadium.
Övriga regler till inteckningshavarens skydd. Som förut nämn-ts äger en- ligt 4 g konkurslagen innehavare av förlagsinteckning få företagaren för— satt i konkurs, om egendom vari inteckningen gäller blivit utmätt för annans fordran eller föremål för lösöreköp, såvida ej gäldenären visar att den öv- riga egendom vari inteckningshavaren äger förmånsrätt räcker för betal— ning av dennes fordran.
Flera av de svar som lämnades i anledning av 1925 års remiss gav ut- tryck åt uppfattningen att stadgandeti 4 5 konkurslagen icke kunde anses trygga inteckningshavaren mot utmätning. Därför förordades bl. a., att in- teckningshavaren skulle få åtnjuta förmånsrätt såsom i konkurs. Vid 1932
års reform vann dock detta förslag icke beaktande. I stället kompletterades 4 5 konkurslagen dels med bestämmelse i 72 & utsökningslagen om skyldig- het för utmätningsman att underrätta inteckningshavaren om utmätning dels med kungörelsen den 22 juni 1932 angående skyldighet för utmätnings- man att föra register över vissa inteckningshavare.
Faktisk användning
Förlagsinteckningsinstitutet har kommit att användas i betydande omfatt— ning. Vid utgången av år 1961 — det senaste är för vilket uppgifter härom finns tillgängliga — utgjorde det totala beloppet av förlagsintecknad gäld drygt 5 100 miljoner kronor; under samma år beviljades 4 722 inteckningar å sammanlagt mer än 600 miljoner kronor. Enligt svaren på en rundfråga, som utsändes av kommittén under hösten 1962, uppgick det sammanlagda antalet intecknade rörelser till 23 523. Av dessa hade 7 rörelser intecknats enligt lagen om förlagsinteckning i vissa oljelager. Den helt övervägande delen av antalet beviljade förlagsinteckningar och av den intecknade gäl- den faller på industrin.
Användningen av förlagsinteckningsinstitutet under perioden 1941—1961 belyses av följande tablå.
Beviljade inteckningar Dödade inteckningar Intecknat belopp År vid utgången av
Antal 111518 12; Antal 13638 113; varje år 1 000 kr. 1941 1352 61067 421 25 228 1 528 038 1942 1457 76 089 339 18 273 1 585 854 1943 1894 97 271 603 38 054 1 645 071 1944 1 401 80 729 383 24 844 1 700 956 1945 1 931 75 641 549 34 339 1 742 258 1946 2 645 102 323 582 21 061 1 823 521 1947 3 749 245 836 923 66 325 2 003 032 1948 3 741 268 509 1 149 71212 2 200 329 1949 3 202 180 785 743 44 639 2 336 475 1950 3 339 209 386 719 50194 2 495 667 1951 3 687 302 713 940 46 463 2 751917 1952 2 563 256 308 705 42 216 2 966 008 1953 2 618 236 062 870 45 710 3156 360 1954 3 071 224 975 1 064 69 647 3 311688 1955 3175 352 273 1 552 142 995 3 520 967 1956 3 644 463 698 1 772 132 256 3 852 409 1957 3 524 358 683 1 364 81 556 4129 536 1958 3 296 331441 1 057 154151 4 306 825 1959 3 791 410 210 1293 226 "079 4 490 957 1960 3 751 420 503 1 367 134103 4 777 356 1961 4 722 600 017 2 689 262175 5115198
Emellertid anses förlagsinteckningens kreditvärde vara tämligen be— gränsat och ingalunda jämförbart exempelvis med fastighetsinteckningens. Förklaringen härtill ligger främst däri, att vid förlagsinteckning objektet
för säkerhetsrätten utgöres av en egendomsmassa, som kan underkastas relativt snabba och stora förändringar till omfattning och värde. Även frånsett möjligheten av dylika förändringar är det mången gång ytterst vanskligt att uppskatta den intecknade egendomens försäljningsvärde i en eventuell konkurs. Så kan t. ex. vara fallet i fråga om maskiner eller andra inventarier avsedda för en speciell tillverkning.
För vissa kreditinrättningar har möjligheterna att mottaga förlagsinteck— ning såsom säkerhet för kredit inskränkts genom lag. Enligt 28 5 lagen den 3 juni 1955 om sparbanker får sparbank icke utlämna lån mot förlags— inteckning; dock får sådan säkerhet mottagas tillika med annan i och för sig fullgod säkerhet av pant eller borgen. I 37 & lagen den 25 maj 1956 om jordbrukskasserörelsen stadgas, att jordbrukskassa får bevilja kredit mot förlagsinteckning endast om annan i och för sig fullgod säkerhet ställes eller centralkassan för varje särskilt fall lämnat medgivande.
Motsvarande inskränkningar har icke införts för affärsbankernas del. För dessa gäller endast den allmänna, i 56 5 lagen om bankrörelse uttalade principen, att bankaktiebolag icke får bevilja kredit utan att säkerhet som av bolaget prövas betryggande ställes antingen i fast eller lös egendom eller ock i fordringsrätt jämväl mot annan än den åt vilken krediten be— viljas.
I regel godtager bankerna icke förlagsinteckning som säkerhet annat än i förening med säkerhet av annat slag, främst fastighetsinteckning och borgen. Undantag lär förekomma i vissa fall då företagets räntabilitet är god och dess förutsättningar bedöms såsom gynnsamma. Realsäkerheten för de obligationslån som emitteras av privata industriföretag under med- verkan av bank torde aldrig utgöras enbart av förlagsinteckningar. Regel- mässigt täckes hela lånebeloplpet av fastighetsinteckningar, med förlagsin— teckningar som allenast supplementär säkerhet.
Såsom komplement till fastighetsinteckning eller borgen har förlagsin- teckning emellertid en avsevärd betydelse. Ej endast den mera allmänna synpunkten att åstadkomma en breddning av kreditunderlaget spelar här- vid in. Beträffande kombinationen av fastighetsinteckning och förlagsin- teckning anses särskilt i fråga om industriföretag naturligt, att företagets fastigheter och lösa inventarier, dvs. anläggningstillgångarna, gemensamt lägges till grund för kredit. Med en dylik kombination undgår man i många fall svårigheterna att skilja mellan fasta och lösa inventarier och därmed förenade olägenheter i samband med kreditgivningen. Vidare vinnes, att kreditunderlaget icke minskar om fasta inventarier utbytes mot lösa inven- tarier eller vice versa. Att fasta inventarier utbytes mot lösa inventarier torde ej vara ovanligt, när maskinell utrustning förnyas eller moderni- seras. Den tekniska utvecklingen medför i ökad utsträckning användande av maskiner, som icke kräver sådan förbindelse med fastigheten att de blir att anse som tillbehör till denna. Den som mottager förlagsinteckning
såsom komplement till fastighetsinteckning fäster ofta ej avseende vid att säkerheten omfattar även råvaror, produkter och fordringar å köpeskilling för försåld förlagsegendom. Det förekommer, att dylik inteckningshavare utfäster sig att till förmån för innehavare av förlagsinteckning med sämre rätt avstå från sin förmånsrätt i tillgångar av dessa slag. — Vad beträffar kombinationen av borgen och förlagsinteckning har inteckningssäkerheten betydelse även för borgensmännens trygghet, varför möjligheten att ställa inteckningssäkerhet gör det lättare att anskaffa borgen.
Användande av förlagsinteckning anses kräva ett förhållandevis stort mått av undersökning och kontroll från kreditgivarens sida. Från bank— håll har uppgivits, att beviljande av kredit mot dylik säkerhet brukar före— gås av en mera ingående prövning än som förekommer i andra jämförliga fall. Bankerna lär sålunda regelmässigt kräva, att företagets balansräkning företes. I många fall, särskilt då kredit lämnats mot enbart förlagsinteck- ning, utövar banken en fortlöpande övervakning av företaget. Denna över- vakning sker i regel genom granskning av de årliga balansräkningarna, men stundom fordrar man upprättande av särskilda bokslut för varje kvartal eller annan kortare tidsperiod. När Iförlagsinteckning förstärkes med borgen, ligger det i borgensmännens eget intresse att fortlöpande följa företagets utveckling. För kreditgivaren är denna sida av borgensmännens funktion ofta ej oviktig.
Förlagsinteckning torde i viss utsträckning användas såsom säkerhet åt privata kreditgivare, framförallt företagares leverantörer.
Reformkrav
Utvecklingen inom det ekonomiska livet har på senare tid framkallat önske- mål om förnyad revision av förlagsinteckningsinstitutet.
Sålunda erinrade 1949 års banklagssakkunniga i sitt år 1952 avgivna betänkande (SOU 1952: 2) om att handeln var i sämre läge än hantverket och industrin i fråga om möjligheten att lägga rörelsens tillgångar som grund för medelsanskaffning samt uttalade, att man för att bättre till- godose varudistributionens lånebehov möjligen kunde överväga att utvidga förlagsinteckningsinstitutet till att avse även handeln. Enligt de sakkun— nigas mening rymde den ekonomiska utvecklingen under senare tid 1110- ment, vilka motiverade en omprövning av gränserna kring förlagsinteck- ningsinstitutet.
Vid 1956 års riksdag hemställdes i två likalydande motioner (nr I: 23 och II: 34), att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om en översyn ! av förlagsinteckningsinstitutet. Motionärerna framhöll, att näringslivet i hunnit omdanas sedan institutet senast varit föremål för översyn. Starka i skäl talade för att utvidga kretsen av inteckningsberättigade företagare. i Den tilltagande rationaliseringen inom näringslivet hade medfört, att man
numera även inom serviceföretag, handel, hantverk och transportföretag hade lösa inventarier samt lager av råvaror och produkter till betydande värden. Om vissa minimigränser för rörelsens omfattning skulle uppställas, borde detta ske på annat sätt än för närvarande. Så t. ex. kunde ifrågasät- tas, om de anställdas numerär utgjorde någon egentlig garanti för en för- lagsintecknings kreditvärde ; å andra sidan kunde företag, som icke fyllde storlekskravet, ha Specialmaskiner och lager till betydande värden. Lämp- ligare syntes vara en kombination av antalet anställda och drivkraftens storlek. En annan möjlighet vore att kräva ett av opartiska värderings- män upprättat intyg om värdet å förlagsinteckningsbar egendom. — Vidare borde omprövas, vilka tillgångar som lämpligen borde vara objekt för för- lagsinteckning. Immateriella förmögenhetsvärden såsom patent, mönster, varumärken och modeller kunde i många fall lämpa sig som intecknings— objekt. Även byggnad på annans mark borde uppmärksammas. — Att lån- tagaren måste söka ny inteckning vid flyttning av rörelsen syntes osmidigt. En bättre ordning kunde måhända vinnas, om inteckningsärendena över- fördes till en för hela riket gemensam domstol. Härigenom skulle man kunna bevilja förlagsinteckningar, som gällde oavsett platsen där före- taget var beläget och oavsett om det bedrevs på flera olika orter. En gemen- sam domstol innebar också garantier för en likformig behandling av in- teckningsärendena. Anknytningen till viss kommun utgjorde dock kanske ett sätt att identifiera företaget, varför även identifieringsproblemet borde uppmärksammas i detta sammanhang. — Slutligen borde övervägas om icke den nuvarande, för gäldenären hårda bestämmelsen, att intecknings- havaren kan kräva omedelbar betalning om rörelsen överlåtes eller upp- hör, kunde ersättas med smidigare regler.
Första lagutskottet, som behandlade motionerna, inhämtade yttranden från Stockholms rådhusrätt, Svenska bankföreningen, Stockholms handels— kammare, Svenska företagares riksförbund, Sveriges hantverks- och små- industriorganisation samt Sveriges trafikbilägares riksorganisation. Samt- liga remissinstanser tillstyrkte bifall till motionerna. Stockholms handels- kammare fann i likhet med motionärerna, att lagstiftningen om förlags- inteckning till följd av den ekonomiska och tekniska utvecklingen under senare år icke längre kunde anses avpassad efter näringslivets struktur och kreditbehov. Liknande synpunkter anlades av Svenska företagares riks- förbund och Sveriges hantverks- och småindustriorganisation. Båda fram- höll bl. a., att åtskilliga företag inom icke inteckningsberättigade närings— grenar numera förfogade över ett värdefullt inventariebestånd och ofta hade en betydande förråds- och lagerhållning.
För egen del anförde utskottet (utlåtande nr 18) bl. a., att förslag lik- nande vissa av de i motionerna angivna redan tidigare framförts i diskus- sionen men att avgörande skäl då befunnits tala för den ståndpunkt som gällande rätt intog. Så var exempelvis förhållandet beträffande reglerna
om inteckningsberättigade näringar och om verkan av att rörelsen flyt- tades. Huruvida skäl till ändrad ståndpunkt numera förelåg kunde ut- skottet utan närmare utredning icke uttala någon mening om. Utskottet ville dock framhålla, att reglerna om förlagsinteckning ej varit föremål för en samlad översyn sedan år 1932 och att sedan dess rationaliserings- strävandena torde ha genomgripande omvandlat näringslivet på vissa om- råden där förlagsinteckning nu förekom eller ifrågasatts böra kunna komma till användning. Motionerna hade också tillstyrkts av samtliga remissin- stanser, och 1949 års banklagssakkunniga hade föreslagit viss utvidgning av möjligheterna att erhålla förlagsinteckning. Vad sålunda förekommit syntes ge vid handen, att en allmän, förutsättningslös utredning angående förlagsinteckningsinstitutet borde komma till stånd för att därvid de änd- ringsförslag som från skilda håll framförts skulle komma under ett en— hetligt samlat bedömande.
På hemställan av utskottet anhöll riksdagen därefter i skrivelse den 20 april 1956 (nr 181) till Kungl. Maj:t 0111 en översyn av FIF.
Även i framställningar till Kungl. Maj:t från organisationer inom olika grenar av näringslivet har önskemål om reformering av förlagsintecknings- institutet framkommit.
Sålunda underströk Svenska bankföreningen i skrivelse den 26 sep- tember 1956, att »det torde vara allmänt erkänt att den svenska lagstift- ningen angående förlagsinteckning icke svarade mot de praktiska behov som numera förelåg på kreditmarknaden. Kretsen av inteckningsherättigade näringar var jämförelsevis snävt begränsad. Handelns kapitalbehov hade stigit kraftigt under senare tid, och föreningen ville förorda, att förlags— inteckningsinstitutet nu öppnades även för handeln. De skäl som talade härför ägde giltighet även för åtskilliga andra näringsgrenar, bl. a. service- yrken av olika slag såsom reparations- och transportverksamhet. Rent prin- cipiellt borde utgångspunkten för en reform vara inteckningsmöjlighet för näringsidkare överhuvudtaget, oavsett bransch. — Om förlagsintecknad egendom avyttrades på annat sätt än genom köp, t. ex. genom byte, borde förlagsgivarens ställning icke därigenom försämras; med utestående köpe- skilling borde alltså likställas fordran på annat vederlag. Vad som gällde om vederlagsfordran borde äga motsvarande tillämpning beträffande ford— ran å försäkringsersättning eller annan gottgörelse för intecknad egendom som skadats eller gått förlorad. Önskvärt vore, att en sådan regel kunde kompletteras med bestämmelser om skyldighet att nedsätta försäkrings— belopp hos länsstyrelsen för fördelning mellan rättsägarna på huvudsak- ligen samma sätt som tillämpades beträffande brandskadeersättning för byggnad på intecknad fastighet. — Starka skäl talade för att frångå grund- satsen, att förlagsinteckning finge meddelas endast i materiella saker. För- lagsinteckning borde kunna omfatta t. ex. fordringar för utfört arbete. En sådan möjlighet blev av stort intresse, om förlagsinteckningsinstitutet gjor-
des tillämpligt även på serviceföretag, t. ex. bilverkstäder, men skulle redan nu vara värdefull i fråga om vissa företag, såsom hotell och restauranger. Likaså vore önskvärt, att förlags-inteckning kunde omfatta andra rörelse- fordringar, t. ex. fordringar på skadestånd för uteblivna leveranser, även— som immateriella rättigheter, såsom patent, varumärkesrätt och rätt till firma, samt hyresrätt och goodwill. — Att förmånsrätt kunde göras gäl— lande endast i konkurs minskade starkt en förlagsintecknings värde som kreditunderlag. Det vore därför angeläget, att förmånsrätt infördes även vid utmätning. — Bättre skydd borde också beredas förlagsgivare vid över- låtelse eller flyttning av den intecknade rörelsen. Om rörelsen övergick i nya händer men likväl fortsattes under oförändrad firma — t. ex. vid arv- fall eller upplösning av handelsbolag till följd av ene delägarens utträde —— kunde möjligen ifrågasättas att låta inteckningsrätten bestå intill dess viss tid förflutit från det anmälan om äganderättsövergången gjorts till handelsregistret och införts där. För andra fall av överlåtelse kunde må— hända föreskrivas, att förvärvaren vid äventyr av skadeståndsplikt skulle vara skyldig att överlämna vederlaget till länsstyrelsen för fördelning på samma sätt som i fråga om försäkringsbelopp. Beträffande flyttning av rörelse borde i första hand övervägas, om ej kravet på lokalisering till viss stad eller landskommun kunde slopas. — I övrigt syntes på några punkter ändringar eller tillägg av mera teknisk art böra göras. Sålunda erfordrades regler om förfarandet vid uttagande av förlagsinteckning i rörelse, som var utarrenderad eller drevs genom annan i dennes nanm, samt bestämmelser om preskriptionsfrihet och om utbyte av inteckningshand- ling. — Bankföreningen förbisåg ej, att det kunde visa sig möta rättstek- niska svårigheter att tillgodose en del av de framställda önskemålen. Med hänsyn till frågornas stora praktiska betydelse ansåg föreningen emeller— tid angeläget, att de blev föremål för närmare utredning.
I skrivelser den 19 januari 1957 och den 3 januari 1959 underströk Sveriges grossistförbund angelägenheten av den utredning riksdagen be- gärt. I skrivelserna uttalades bl. a. att icke minst grosshandelns kapitalbe- hov under de senaste årtiondena stigit i hög grad på grund av nödvändig- heten att rationalisera varudistributionen. Enär kapitalet i stor utsträck- ning måste anskaffas genom län, var man därför inom grosshandeln — vilken liksom andra handelsgrenar befann sig i en sämre ställning än industrin när det gällde kapitalförsörjningen — mycket angelägen om att kunna pantförskriva de värden som låg i företagens lager, inventarier och övriga tillgångar, Dessa tillgångar torde ofta i förhållande till företagens omslutning vara mera betydande än den förlagsintecknade egendomen i en mindre industriell rörelse. Vidare framhölls betydelsen av att inteck- ningsrättens utsträckande till andra tillgångar än lager och inventarier — bl. a. immaterialrättigheter — gjordes till föremål för utredning.
I skrivelse den 31 december 1957 anförde företagareföreningarnas för-
troenderåd —— under hänvisning till riksdagsmotionerna och bankförening- ens skrivelse — att företagareföreningarna hade till uppgift bl. a. att för— medla statliga lån till småföretagare, som ej kunde ställa bankmässiga säkerheter. Förlagsinteckning förekom därför i stor utsträckning som så- kerhet för dylika lån. Bristerna i FIF gjorde sig sålunda i hög grad gäl- lande i den låneverksamhet som föreningarna bedrev, och det var alltså för dem av största intresse att den begärda översynen snarast kom till stånd.
Skrothandelns branschkommitté, som är en sammanslutning av samtliga inom Askrot- och avfallsråvarubranschen i Sverige verksamma organisa- tioner, hemställde i skrivelser i mars 1954 och april 1958, att även skrot— handelsrörelse måtte inrymmas bland de inteckningsberättigade näring- arna. Kommittén framhöll bl. a., att en gränsdragning mellan industriell verksamhet och skrothantering var vansklig, enär den senare i allmänhet även innefattade förädling av avfallsprodukter och dessutom redan sorle— ringsarbetet numera fordrade stora anläggningar och sakkunnig arbets- kraft. Vidare betonades branschens stora ekonomiska betydelse hl. a. för de svenska järnverken.
Motsvarande rättsinstitut i Finland, Norge och Danmark
Finland. I Finland kom 1748 års förordning om förlag vid bergs- och bruks— hanteringen samt 1770 års hallordning att bestå, tills de ersattes av lagen den 17 februari 1923 om lösöreinteckning.
Genom lösöreinteckning kan panträtt stiftas i lös egendom hörande till visst företag utan att företagaren behöver lämna egendomen ifrån sig. Denna panträtt utmärkes särskilt av att den är territoriellt begränsad: den kan principiellt göras gällande endast i egendom, som finns inom ett genom inteckningsbeslutet bestämt markområde.
Ärenden om lösöreinteckning handlägges vid allmän underrätt, i regel underrätten i den ort där företaget drives. Särskild bok över lösöreinteck— ningar förekommer icke, utan anteckning rörande beslut i inskrivnings- ärende sker endast i protokoll.
Två grupper av företagare kan begagna sig av lösöreinteckning, näm— ligen dels de som driver mekanisk eller industriell anläggning samt vissa hantverkare dels de som driver lantbruksföretag avseende jordbruk, bo— skapsskötsel eller trädgårdsodling.
Beträffande den egendom som kan vara föremål för lösöreinteckning skiljer lagen mellan industriell och därmed jämförlig egendom å ena sidan samt lantbrukslösegendom å den andra. Till den förra gruppen räknas byggnader, maskiner, ledningar, inventarier, redskap och annat, som hör till driften av inrättningen, ävensom för inrättningen avsedda råämnen och materialier samt dess hel— och halvfärdiga tillverkningar. Till lant—
brukslösegendo—m hänföres byggnader, husdjur, maskiner, ledningar, in- ventarier, redskap och annat sådant som fordras för drivande av lantbruk ävensom lantbruksprodukter och förnödenheter. — Vad angår byggnad på annans grund har frågan om kollision mellan lösöreinteckning och fas— tighetsinteckning lösts genom en särskild regel. Sålunda föreskrives att, 0111 grund och dårå uppförd byggnad vilken är föremål för lösöreinteck— ning kommer i samma ägares hand, lösöreinteckningen fortfarande gäller i byggnaden och medför företräde till betalning därur framför tidigare i grunden fastställda inteckningar. _ Är pantsatt egendom försäkrad mot skada och inträffar försäkringsfall, gäller panträtten enligt uttryckligt stad- gande i utfallande försäkringsbelopp. Däremot saknas bestämmelser om att panträtten omfattar skadestånd för pantsatt egendom eller fordran å köpeskilling för dylik egendom. — Lösöreinteckning kan begränsas till att avse egendom av visst slag, t. ex. inventarier, medan begränsning till indi- viduellt bestämda föremål icke lär vara möjlig.
Regeln, att panträtten upphör att gälla i egendom som bortföres från området, modifieras på olika sätt. Sålunda är ett rent tillfälligt bortförande utan inverkan härvidlag. Vidare består panträtten, om bortförandet ”krän- ker inteckningshavarens rätt”. Dylik kränkning skall anses icke föreligga, t. ex. då bortförandet påkallas av inrättningens regelbundna varuomsätt- ning eller nödig förnyelse av dess egendom eller då återstoden av egen- domen uppenbart förslår till inteckningshavarens förnöjande. Även om panträtten enligt nämnda regler skulle bestå, kan den emellertid utsläckas genom godtrosförvärv. — Flyttning av annat företag än lantbruksföretag medför ej panträttens upphörande under förutsättning bl. a., att anmälan om flyttningen skett till vederbörande inteckningsdomstol och intecknings— havaren underrättats; även om flyttningen sker till en ort utanför dom— kretsen, förblir inteckningen gällande.
I fråga om förhållandet till tredje man torde gälla, att panträtten består mot den som köpt ett av inteckningen omfattat föremål så länge föremålet finns kvar inom inteckningsområdet och icke överförts i köparens besitt— ning. Panträtten lär äga bestånd även mot ny ägare till det intecknade företaget.
Den på lösöreinteckning grundade panträtten kan göras gällande, för- utom i konkurs, också vid utmätning. Har utmätning ej skett även för den intecknade fordringen, beaktas dock panträtten endast om återstoden av egendomen icke uppenbarligen förslår till inteckningshavarens för- nöjande.
Flera bestämmelser med ändamål att trygga inteckningshavaren har meddelats. Denne kan anlita myndighet för att förhindra bortförande av pantsatt egendom eller återföra sådan egendom, och han äger i vissa situa— tioner — såsom när företaget nedlägges, överlåtes eller utarrenderas eller när säkerheten märkligt minskas på grund av egendomens vanvårdande eller
fördärvande —— utkräva sin fordran före avtalad förfallotid. Frihetsstraff kan inträda i vissa fall då förpantad egendom av ägaren bortförts, förbru- kats eller eljest ”förskingrats”.
Vill innehavare av lösöreinteckning hålla sig till den pantsatta egen- domen för sin fordran och således icke kräva gäldenären personligen, kan han hänvända sig till överexekutor och få fordringen fastställd till betal- ning ur egendomen på sätt som gäller i fråga om lagsökningsärenden. På grund av betalningsfastställelsen sker sedan utmätning eller annan verk- ställighet i den ordning som är stadgad beträffande lös egendom i all- mänhet.
Lösöreinteckning måste förnyas vart tionde år för att förbli gällande. Norge. Den svenska lagstiftningen om förlagsinteckning motsvaras i Norge närmast av reglerna om s. k. forlagspant. Dessa regler innefattas huvudsakligen i Lov um Pant for driftskreditt til industrien av den 8 mars 1946.
Forlagspant —— i fortsättningen benämnd förlagspant — kan upplåtas av den som driver bergverk, fabrik eller annan ”verksdrift”. Med ”verks— drift” avses därvid industri- eller hantverksrörelse, som brukar en driv- kraft av minst fem effektiva hästkrafter eller har minst fem arbetare; dit räknas även valfångströrelse med tillhörande kokerier m. m., om den har dylik omfattning.
Föremål för förlagspant är de råvaror, varor under arbete och färdiga varor som hör till verksamheten och ägs av företagaren. Således inbegripes icke t. ex. inventarier eller surrogat för pantsatt egendom. Beträffande utfallande försäkringsbelop-p regleras panthavarens rätt av de i försäk- ringslagstiftningen ingående bestämmelserna om att Skadeförsäkring prin- cipiellt gäller till förmån för bl. a. panthavare. Panträtten omfattar alla varor som nyss nämnts oberoende av var de finns. Genom avtal lär dock begränsning kunna ske till viss eller vissa grupper av råvaror eller pro— dukter eller till sådana råvaror eller produkter som finns på en viss plats.
För pantsättning kräver lagen, att fordringen utgör ”driftskreditt”. Detta krav anses innebära, att krediten enligt pantavtalet skall användas för själva driften av företaget, t. ex. för anskaffande av råvaror eller utbetal- ning av arbetslöner. För panträttens giltighet lär däremot vara utan bety- delse, om gäldenären i strid mot avtalet använder krediten för annat ända- mål.
Upplåtelse av förlagspant skall ske skriftligen och upplåtelsehandlingen tinglysas i den r-ättskrets där företaget är firmaregistrerat. Först genom tinglysningen uppkommer rättsverkningarna mot tredje man. Sedan ting- lysning skett, kan pantavtalet icke angripas av den anledningen att före- taget ej är av sådan art eller omfattning att förlagspant kunnat upplåtas.
Pantsättaren äger i allmänhet överlåta individuella pantsatta föremål. Sådan överlåtelse är icke tillåten, sedan panthavaren vidtagit åtgärder för
att realisera panten och ej heller om till följd av överlåtelsen panthavarens utsikter till täckning ur panten försvinner eller otillbörligt minskar. I egen- dom som överlåtits faller panträtten bort, om överlåtelsen var tillåten eller förvärvaren i god tro. Överlåtes pantsatt egendom i samband med själva företaget, består panträtten.
Jämte den ovannämnda lagen av år 1946 finns i Norge viss s-peciallag— stiftning, enligt vilken förlagspant kan komma till användning såsom sä- kerhet för driftskredit som av Norges Bank och Statens Fiskarbank läm- nas åt företag inom fiskerinäringen.
Det förhållandet att förlagspant icke omfattar inventarier uppväges i viss utsträckning av de möjligheter som finns att i annan ordning pant— sätta ett företags ”inventarier utan avstående från besittningen. Enligt lov den 8 juni 1895 inneholdende forandringer i lovgivningen om pant kan den som på egen fastighet utövar industriell rörelse låta inteckning i fas- tigheten inbegripa inventarier som hör till driften och eljest är att anse såsom lös egendom. Såsom industriell rörelse anses härvid varje industri— eller hantverksföretag, som använder en drivkraft av minst fem effektiva hästkrafter eller har minst fem arbetare. För dylik pantsättning förut- sättes, att bestämmelse härom upptagits i pantbrevet. En på detta sätt åstadkommen utvidgning av pantobjektet sker till förmån endast för den inteckning varom fråga är; andra sakrätter i fastigheten beröres således icke. De inventarier som pantsättes såsom tillbehör behöver icke räknas upp i pantbrevet. Har emellertid uppräkning skett, kommer panträtten att avse även nyanskaffade föremål av samma slag som de i pantbrevet upp- tagna. Skulle därvid antalet föremål komma att överstiga vad som an- givits i pantbrevet, äger panthavaren välja ut de föremål som vid tvångs- försäljning skall åtfölja fastigheten som tillbehör. _ Drives rörelsen på fastighet som företagaren innehar med nyttjanderätt, kan rörelsens inven— tarier under vissa förutsättningar pantsättas tillsammans med nyttjande— rätten såsom tillbehör till denna. — Samma bestämmelser som för indu- striell rörelse gäller i fråga om järnvägs—, spårvägs-, trådbuss-, telegraf— och telefonanläggningar som är öppna för allmänheten samt, såvitt rör utvidgning av objektet för fastighetsinteckning, i huvudsak också för hotell- rörelser av viss omfattning.
Danmark. I dansk rätt finns sedan gammalt ett allmänt underpantinsti— tut avseende lös egendom, dvs. ett rättsinstitut som medger pantsättning av sådan egendom utan överlämnande av besittningen och som icke är be- gränsat till näringsidkare eller viss annan grupp av rättssubjekt. Objektet för panträtten är främst lösöre, men även nyttjanderätter, immateriella förmögenhetsrättigheter m. in. kan pantsättas, åtminstone under vissa förutsättningar; pantsättning av fordringar har uttryckligen förbjudits. Panträtt får, i varje fall som regel, upplåtas endast i individuellt bestämd egendom. Med hänsyn härtill har denna form av pantsättning visat sig
mindre lämpad för belåning av lös egendom som är knuten till närings— verksamhet. Genom lagstiftning år 1960 kompletterades emellertid detta rättsinstitut med regler, enligt vilka ett egendomskollektiv med växlande sammansättning i vissa fall kan utgöra pantobjekt. Sålunda äger den, som driver ”erhvervsvirksomhed” från förhyrd eller arrenderad egendom, pant— sätta till verksamheten hörande driftsinventarier och driftsmateriel, där- ibland maskiner och tekniska anläggningar; råvaror och förhruknings- material, t. ex. bränsle, faller däremot utanför. I fråga om jordbruk om— fattar panträtten, förutom driftsinventarier och driftsmateriel, även kreatur och gödsel samt bärgad gröda och andra produkter. Pantsättaren äger avyttra eller på annat sätt förfoga över den i kollektivet ingående egen- domen under förutsättning, att förfogandet sker inom ramen för verksam- hetens regelmässiga drift.
Är pantsatt egendom försäkrad, torde panträtten gälla i försäkrings- summan, om ej annat är avtalat. Den lär kunna omfatta även vissa andra surrogat, dock ej köpeskilling för försåld egendom.
Pantupplåtelsen måste göras i pantbrev, som skall tinglysas vid pant- sättarens personliga ”Vaerneting” — i allmänhet den underrätt inom vars område pantsättaren är bosatt —— eller, om han icke har något ”Vaerneting” ' i Danmark, vid Köpenhamns byrätt. Genom tinglysningen blir pantbrevet gällande mot avtal, som i god tro ingås med pantens ägare, och mot pant— sättarens borgenärer.
Tidigare gällde, att om pantens ägare flyttade till en annan rättskrets, ny tinglysning skulle ske inom fjorton dagar efter flyttningen, vid även— tyr att pantbrevet förlorade sin verkan mot tredje man. Mot denna regel anmärktes att, eftersom det ofta var en tillfällighet om panthavaren fick kännedom om flyttningen, hans säkerhet icke borde bero av förnyad ting- lysning. Bestämmelsen upphävdes därför är 1960, och i samband därmed bemyndigades justitieministern att bestämma om anordnande av ett cen- tralt register för tinglysta pantbrev rörande lös egendom.
Pantbrev, som medför panträtt .i bestämda föremål, förlorar sin verkan när tio år förflutit efter tinglysning av pantbrevet, såvida ej anmälan om ny tinglysning gjorts före utgången av denna frist.
Vidare finns enligt dansk rätt regler om s. k. tillbehörspant vid fast egendom. Härvidlag gäller att, om fastighet är varaktigt inrättad för en viss ”erhvervsvirksomhed”, inteckning, i fastigheten, såframt ej annat är avtalat, omfattar även driftsinventarier och driftsmateriel som hör till fas— tigheten samt, då fråga är om jordbruk, dessutom kreatur, gödsel, bärgad gröda och andra produkter. Den egendom som sålunda kan pantsättas så- som tillbehör till fastighet bildar ett kollektiv, inom vilket de enskilda före— målen kan växla. Pantsättaren har rätt att förfoga över den pantsatta egen- domen, om förfogandet ingår i fastighetens regelmässiga drift. Dessa regler företer således likhet med de förut berörda bestämmelserna om pantsätt—
ning av egendomskollektiv, vilket beror på att de varit förebild för de se— nare. Också beträffande surrogat för pantsatt egendom torde överensstäm— melse i huvudsak råda.
Inteckning i jordbruksinventarier m. m.
Gällande rått
Såsom framgått av det föregående omfattar förlagsinteckningsinstitutet icke jordbruksnäringen. Emellertid har för denna näringsgren anordnats ett särskilt rättsinstitut med liknande ändamål och utformning. Enligt lagen den 3 juni 1932 om inteckning i jordbruksinventarier kan den, som driver jordbruk, till säkerhet för fordran upplåta förmånsrätt jämlikt 17 kap. 7 5 handelsbalken i jordbruksinventarier, som är lös egendom, utan avstående från besittningen och därigenom utnyttja dem som kreditunder- lag. Med jordbruksinventarier avses enligt motiven huvudsakligen djur, maskiner, redskap och fordon jämte tillbehör men däremot ej husgeråd eller möbler och ej heller kontorsinventarier. Utom inventarier omfattar inteckning även fordran å köpeskilling för försålda inventarier samt andra surrogat för dylik egendom i den utsträckning som angivits för förlags- inteckning. —— Förmånsrätten gäller i konkurs men icke vid utmätning.
Inventarieinteckning avser, liksom förlagsinteckning, icke individuella föremål utan ett egendomskollektiv med skiftande sammansättning: inteck- ningen omfattar inventarier, som är avsedda för ett visst av gäldenären drivet jordbruk och som tillhör honom. Den upphör följaktligen att be- svära inventarier, som övergår i annans ägo eller som annat än tillfälligt bortföres från det jordbruk inteckningen avser. Å andra sidan kommer inteckningen att omfatta inventarier som förvärvas av gäldenären för jordbruket i fråga; den gäller i sådana inventarier redan i och med för- värvet och således oavsett om egendomen, när konkurs inträffar, hunnit föras till fastigheten.
Inventarieinteckning får icke beviljas i viss andel av ett inventariebe- stånd. Detta förbud har motiverats med att behov av att kunna inteckna dylik andel icke föreligger och att man genom förbudet vinner en för- enkling i bestämmelsernas avfattning. Ej heller får inteckning meddelas för samma fordran i flera för skilda jordbruk avsedda inventariebestånd. Genom denna regel undvikes kollision mellan inteckningar av olika om— fång.
Med jordbruk förstås enligt motiven jordbruk i egentlig bemärkelse, dvs. åkerbruk och vad därmed äger sammanhang. Drives skogsbruk, djur— uppfödning eller annan verksamhet, som är av beskaffenhet att utgöra binäring till jordbruk, icke i samband med jordbruk utan såsom en själv- ständig rörelse, kan inteckning icke meddelas. Om verksamhet av dylik
beskaffenhet däremot utövas tillsammans med jordbruk, räknas den på grund av uttryckligt stadgande såsom i inteckningshänseende hörande till jordbruket. Undantag gäller dock, om de för verksamheten avsedda inven— tarierna är eller kan bli föremål för förlagsinteckning. Man har nämligen ansett att, emedan inventarieinteckning i olikhet med förlagsinteckning icke omfattar vare sig råvaror eller produkter, det från kreditgivningens synpunkt är att föredraga att förlagsinteckning kommer till användning. Sedan inteckning beviljats genom lagakraftägande beslut, får ej i kon— kurs eller eljest komma under bedömande huruvida av gäldenären be- driven verksamhet varit av den art att inteckning bort beviljas.
För meddelande av inventarieinteckning förutsättes, att jordbrukaren utfäst att inventarierna skall utgöra säkerhet för fordran. Utfästelsen, som måste vara gj ord i fordringshandlingen och bevittnad, skall innehålla upp- gift om den eller de fastigheter varå jordbruket drives. Inteckning får icke beviljas för annat än visst belopp i pengar.
Ansökan om inventarieinteckning upptages av inskrivningsdomaren vid den rätt under vilken fastigheten eller, om fastigheterna är flera, huvudfas- tigheten lyder. Då ansökan göres, skall fordringshandlingen inges i huvud- skrift. Denna skall vara åtföljd av en utav gäldenären lämnad uppgift å storleken av det honom tillhöriga, för jordbruket avsedda inventariebe- ståndet. Det har nämligen ansetts lämpligt att, ehuru inteckningen ej gäller bestämda inventarier, ingångsläget vid inteckningens sökande blir bestämt. Därjämte fordras intyg av två ojäviga personer, att gäldenären driver det uppgivna jordbruket och att de av gäldenären lämnade uppgifterna om inventariebeståndet, såvitt kunnat utrönas, är riktiga. Av intygsgivarna skall en vara nämndeman, god man vid lantmäteriförrättning, ordförande eller vice ordförande i kommunalfullmäktige eller ledamot av kommunal- nämnd.
Det jordbruk som avses med en inventarieinteckning individualiseras, utom genom jordbrukarens person, genom den eller de fastigheter där jordbruket drives. Om jordbruket överlåtes, torde förmånsrätten principi— ellt upphöra. Däremot lär den ej påverkas av att brukningsområdet ändras, vare sig det sker genom att nya ägor tillägges eller genom att en del av området frånskiljes.
Beträffande ordningen mellan inventarieinteckningar inbördes och i fråga om förmånsrätt för ränta gäller vad i motsvarande hänseenden förut sagts med avseende å förlagsinteckning. Liksom i fråga om förlagsinteckning äger förmånsrätt ej rum, om gäldenären är i konkurs, när inteckning sökes, eller försättes i konkurs samma dag som ansökningen göres.
Till skyddande av inteckningshavaren har meddelats bestämmelser i huvudsak motsvarande vad som stadgats för förlagsinteckning. Inteck- ningshavaren äger rätt att kräva omedelbar betalning för intecknad fordran ehuru förfallotiden ej är inne, om jordbruket helt eller till väsentlig del
nedlägges eller överlåtes. Likaså är fordringen genast förfallen, om inven- tariebeståndet genom försäljning, bortföring eller förstöring av inventarier väsentligen nedgår eller om det skäligen kan befaras att på grund av gälde- närens förvållande inteckningshavarens säkerhet kommer att märkligt minskas. Enligt 4 & konkurslagen gäller att, om egendom som besväras av inventarieinteckning blivit utmätt för annans fordran eller gjorts till före- mål för lösöreköp, inteckningshavaren äger få gäldenären försatt i kon— kurs; konkursbeslut skall dock ej meddelas, om gäldenären visar att den övriga egendom vari inteckningshavaren har förmånsrätt räcker för be- talning av dennes fordran. Till bestämmelsen om utmätning såsom kon- kursanledning ansluter sig en föreskrift i 72 å utsökningslagen om skyl- dighet för utmätningsman att underrätta innehavare av inventarieinteck- ning, därest utmätning sker av egendom vari inteckningen gäller. Vill inteckningshavaren vara säker om att få dylik underrättelse, kan han anmäla sig hos utmätningsmannen; denne antecknar dem som sålunda anmält sig i ett register (se kungörelsen den 22 juni 1932 angående skyl— dighet för utmätningsman att föra register över vissa inteckningshavare).
Reglerna angående särskilda inskrivningsåtgärder och handläggningen av ärendena m. m. överensstämmer i allt väsentligt med vad i sådana hän— seenden föreskrivits beträffande förlagsinteckning. Beslut i inskrivnings- ärende införes i en särskild inskrivningsbok anordnad enligt lösbladSsystem, och handlingarna i ärendena sammanföres i akter. Närmare föreskrifter rörande boken över inventarieinteckningar, dagbok, aktsystem och grava- lionsbevis m. in. har upptagits i en tillämpningskungörelse av den 22 juni 1932.
Ytterligare en möjlighet att utnyttja lös egendom, som hör till jordbruk, för kreditändamål innefattas i lagen den 20 juni 1924 om viss panträtt i spannmål. Enligt denna lag kan jordbrukare upplåta panträtt i visst spann— målsparti utan att behöva avhända sig besittningen till spannmålen; upp— låtelsen skall för att bli gällande i viss ordning registreras vid domstol. Lagen infördes i syfte att motverka den säsongmässiga nedpressning av spannmålspriserna som orsakades av det förhållandevis stora utbudet av spannmål omedelbart efter skörden; om jordbrukarna kunde upptaga lån mot säkerhet i spannmål, skulle de kunna dröja med försäljningen och därigenom uppnå ett bättre pris. Enär endast kortfristig kredit ansågs behövlig för detta ändamål, gjordes panträtten tidsbegränsad. Den upphör i regel den 1 september som infaller näst efter det sextio dagar förflutit från registreringen.
Föremål för panträtten kan vara råg, vete, korn, havre, ärter, bönor och vicker, såväl i tröskat som otröskat skick. Panträtten får endast upplåtas i spannmål, som utvunnits i upplåtarens egen jordbruksdrift och som är i dennes besittning. Dock kan ekonomisk förening, aktiebolag eller annan sammanslutning, vari delägarna helt eller till övervägande del består av
jordbrukare, upplåta panträtt i spannmål, som utvunnits i delägares jord- bruksdrift och som befinner sig i delägarens eller sammanslutningens be- sittning. Det spannmålsparti varom fråga år skall genom avbalkning eller annan lämplig anordning vara avskilt från annan spannmål. l parti, vari panträtt redan upplåtits, må icke ny panträtt upplåtas, så länge den förra upplåtelsen är gällande.
Panträtten kan upplåtas endast till säkerhet för penningfordran enligt skuldebrev. Upplåtelsen skall ske i skuldebrevet eller vara tecknad å detta samt vara styrkt av vittnen. I upplåtelsen skall anges storleken och slaget i av ifrågavarande spannmålsparti samt benämningen på den fastighet där i partiet förvaras m. m. Vidare skall på handlingen tecknas intyg om be- siktning av två ojäviga personer, utvisande bl. a. att spannmålspartiet finns på den angivna platsen. Har handlingen ej inkommit till registerföraren inom fjorton dagar efter besiktningen, gäller icke upplåtelsen. Registrering skall vägras, om de i lagen angivna kraven i fråga om upplåtelsens form och innehåll, besiktningsintyg m. m. icke är uppfyllda.
Panträtten gäller mot senare förfoganden från upplåtarens sida. Även en ny ägare, som fått fastigheten och spannmålen i sin besittning och sak- nar kännedom om panträtten, måste respektera denna.
I allmänhet består panträtten endast så länge spannmålen finns kvar på fastigheten.
Upplåtarens dispositionsrätt till spannmålen är i olika avseenden be- gränsad. Så t. ex. är han, vid straffansvar, förbjuden att bortföra eller ut- lämna spannmålen från fastigheten eller inom fastigheten flytta spann- målen från den angivna upplagsplatsen.
I vissa fall kan borgenären, om upplåtaren underlåter att betala på för- fallotiden eller om borgenärens rätt kränkts eller satts i fara, genom anli— tande av exekutiv myndighet tilltvinga sig besittning av spanmnålen, var- efter han äger enligt reglerna om handpant skaffa sig betalning ur panten.
Även i övriga hänseenden, bl. a. beträffande förmånsrätt, gäller som regel att ifrågavarande panträtt är jämställd med handpanträtt.
Genom lagen den 30 juni 1942 om viss panträtt i spånadslin och hampa har beträffande sådan vara införts motsvarande möjlighet till pantsättning utan överförande av besittning. Denna lag överensstämmer till sitt innehåll väsentligen med lagen om vis's panträtt i spannmål.
Föreskrifter angående tillämpningen av de båda nyssnämnda lagarna har ; meddelats i kungörelser av den 20 juni 1924 och den 30 juni 1942. !
Historik Frågan om att bereda jordbrukare möjlighet att upplåta säkerhetsrätt i lös egendom hörande till jordbruk utan att jordbrukaren behövde skiljas från » besittningen till egendomen var vid skilda tillfällen under 1800—talet före— mål för statsmakternas prövning. Vid riksdagen 1865—1866 antogs ett inom
riksdagen utarbetat förslag om att utvidga förlagsinteckningsinstitutet till att omfatta jordbruksnäringen. År 1886 framlade en kommitté, som till- satts för utredande av frågan om jordbrukets förlagskredit, ett förslag, enligt vilket FIF skulle bli tillämplig i fråga om arrendatorerna, medan jordägarna skulle äga inteckna jordbruksinventarier m. 111. tillsammans med fastigheten. Intet av dessa förslag ledde till lagstiftning. Ej heller genomfördes de i det föregående omnämnda förslagen om medgivande av underpanträtt i lös egendom, vilka även de får ses såsom led i strävandena att lösa förevarande spörsmål.
I ett år 1930 avgivet betänkande (SOU 1930: 2) framlade den s. k. jord- bruksutredningen ett förslag till lag om inteckning i jordbruksinventarier och andra därmed sammanhängande författningsförslag. Sedan yttranden över betänkandet inhämtats från ett flertal myndigheter och sammanslut- ningar utarbetades ett departementsförslag, vilket lades till grund för 1932 års lagstiftning i ämnet.
I propositionen framhöll departementschefen bl. a., att en säkerhetsrätt i jordbruksinventarier på grund av förhållandenas natur visserligen ej kunde få samma värde som t. ex. fastighetsinteckning men att en lagstift— ning av ifrågasatt slag dock kunde bli ett värdefullt stöd åt den personliga kreditgivningen och bidraga till mera ordnade kreditförhållanden. Under remissbehandlingen uttryckta farhågor för minskning av den personliga kreditvärdigheten fann departementschefen överdrivna.
Beträffande objektet för inteckningen rådde under lagstiftningsärendets behandling enighet om att inteckning icke borde få beviljas i annan lös egendom än inventarier. Jordbruksutredningen anförde —— och uttalandet torde kunna ses som uttryck för en allmänt omfattad åsikt —— att förråd av utsäde och gödsel samt i allmänhet också spannmål och andra jordbruks— produkter hade ett alltför växlande värde för att lämpa sig såsom kredit— underlag; likaså borde byggnad på annans mark lämnas utanför med hän- syn till att byggnaden och grunden kunde förenas i samma ägares hand med kollision mellan fastighetsinteckning och inventarieinteckning som följd.
Faktisk användning
Under år 1961 _ uppgifter för tiden därefter finns ej att tillgå -— med— delades i hela landet 321 inventarieinteckningar å sammanlagt drygt 4 800 000 kronor. Svaren på en av kommittén under hösten 1962 utsänd rundfråga ger vid handen att antalet intecknade inventariebestånd vid nämnda tid uppgick till 16 814. För jämförelse må nämnas, att samman- lagda antalet brukningsenheter (med mer än 2 hektar åker) år 1961 ut- gjorde 232 920.
Följande tablå belyser användningen av ifrågavarande rättsinstitut un- der åren 1941—1961.
Av det ovanstående framgår, att det är förhållandevis få jordbrukare
Beviljade inteckningar Dödade inteckningar
År Antal Belopp Antal Belopp 1 000 kr 1000 kr
1941 325 1 994 63 464 1942 375 2 124 45 235 1943 210 2 016 92 715 1944 269 3 110 85 494 1945 297 3 657 69 538 1946 342 4 448 64 649 1947 312 4 638 64 513 1948 253 3 473 70 478 1949 502 5 317 66 745 1950 542 5 464 50 461 1951 480 5 030 62 460 1952 431 5 361 67 514 1953 600 7 064 70 571 1954 390 5 285 59 592 1955 422 5 516 69 662 1956 561 5 539 76 859 1957 273 3 650 43 600 1958 530 6 731 47 671 1959 343 6 669 61 605 1960 275 4 577 62 633 1961 321 4 830 58 676
som begagnar sig av möjligheten att inteckna sina inventarier. Detta gäller ej endast de självägande jordbrukarna, som ju kan utnyttja sina fastig— heter för belåning, utan även arrendatorerna, Förklaringen måste framför- allt sökas däri att inventarieinteckning räknas såsom icke fullvärdig säker- het och åtnjuter ett mindre gott anseende. Användande av inventarieinteck- ning betraktas på sina håll såsom en nödfallsutväg och ett tecken på att jordbrukaren icke kunnat få personlig kredit. Således utnyttjas i första hand de övriga kreditmöjligheter som står till buds. Borgensförbindelser lämnas i ganska stor utsträckning jordbrukare emellan. Många jordbrukare köper inventarier på avbetalningskontrakt med ägarförbehåll.
Liksom i fråga om förlagsinteckning förekommer beträffande inventarie- inteckning legala inskränkningar i institutets användning. I 28 5 lagen om sparbanker föreskrives, att sparbank icke äger utlämna lån mot inventarie- inteckning, sparbank dock obetaget att mottaga sådan säkerhet tillika med annan i och för sig fullgod säkerhet av pant eller borgen. Enligt 37 5 lagen om jordbrukskasserörelsen gäller ett liknande förbud för jordbrukskassa och centralkassa för jordbrukskredit. I de nämnda kreditinrättningarnas verksamhet förekommer således inventarieinteckning endast såsom supp- lement till annan säkerhet, främst borgen. När lantbruksnämnden beviljar statlig lånegaranti för driftskredit, har lantbruksnämnden rätt att nöja sig med inventarieinteckning såsom enda säkerhet för lånegarantin; ofta koni— pl—etteras den dock med borgen. Vad angår de —— förmodligen fåtaliga — fall då affärsbank lämnar kredit åt jordbrukare mot inventarieinteckning lär alltid krävas även fastighetsinteckning eller borgen.
Antalet ärenden angående panträtt i spannmål, vilka handlagts av under— rätt under åren 1940—19611 framgår av följande.
År 1940 1941 1942 1943 1944 1945 Antal 708 243 401 374 252 150 År 1946 1947 1949 1950 1951 1952 Antal 97 63 35 25 29 40 År 1953 1954 1955 1956 1957 1958 Antal 24 21 1 7 17 12 8 År 1959 1960 1961
Antal 7 9 7
Ärendenas antal har således under den redovisade perioden nästan oav— brutet minskat. Numera användes ifrågavarande säkerhetsform endast i obetydlig omfattning.
Möjligheten att upplåta panträtt i spånadslin och hampa saknar praktisk betydelse. Under tiden 1951—1961 har icke något år handlagts mer än två ärenden av hithörande slag.
Reformkrav
I anledning av en vid 1955 års riksdag väckt motion (I: 113) anhöll riks- dagen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 23 mars 1955 (nr 141), att lagen om inteckning i jordbruksinventarier måtte göras till föremål för översyn i syfte att möjliggöra att inteckning kunde fortfara att gälla i inventariebe- stånd, vilket av gäldenären vid frånträdande av ett jordbruk överfördes till ett annat som av honom tillträddes.
I motionen erinrades om att inventarieinteckning upphör att gälla vid överlåtelse av den fastighet för vilken de intecknade inventarierna är av- sedda. Vidare anfördes att, om jordbrukaren omedelbart eller inom kort tid efter överlåtelsen tillträdde annat jordbruk till vilket inventarierna över- fördes och han alltjämt måste lämna säkerhet av inteckning i jordbruks- inventarier, sagda regel syntes medföra onödiga olägenheter.
Vid behandlingen av motionen i tredje lagutskottet inhämtades yttranden från Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen och Svenska jordbrukskreditkassan. Bankföreningen ställde sig avvisande till den ifråga- satta lagändringen och framhöll, att det från kreditgivarens synpunkt måste betraktas såsom en klar fördel att inventariebeståndet var knutet till en viss fastighet. I de båda övriga yttrandena intogs däremot en positiv hållning.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 9) anförde utskottet, att an-
1 Uppgift för år 1948 har utelämnats; någon berättelse om domstolarnas verksamhet utarbetades ej för nämnda år.
knytningen mellan inventarieinteckningen och visst jordbruk torde vara avsedd att underlätta kontrollen av att inventariebeståndet icke skingrades eller säkerhetens värde på annat sätt äventyrades och att denna anknytning kunde antagas vara till fördel härvidlag.
Vidare anfördes bl. a.:
Emellertid kan det, även med de regler som nu gäller, vara förenat med vissa svårigheter för inteckningshavaren. att hålla sig underrättad om huruvida gälde- nären överför inventariebeståndet till annat jordbruk. Därest, i de fall som be- röres i motionen, inventarierna förflyttas, synes det utskottet vara att föredraga, att verkan av inteckningen, i stället för att såsom enligt gällande rätt är fallet ut— släckas, fortfar att gälla i inventarierna på det jordbruk, till vilket de överförts, låt vara att de därvid kan komma att befinna sig utom räckhåll för en mera ome- delbar uppsikt från fordringsägares och i förekommande fall borgensmäns sida. Häremot kan måhända invändas, att en lagändring 1 antydd riktning kan befaras medföra att kreditinstitut och borgensmän anser sin trygghet beskuren och att i följd därav inventarieinteckningens värde som kreditunderlag för jordbrukarna försämras. Enligt utskottets uppfattning torde emellertid dylika farhågor icke böra tillmätas alltför stor betydelse, särskilt som det måste förutsättas att ford— ringsägarens maktmedel mot gäldenär, som förringar säkerhetens värde, icke ge- nom den ifrågasatta nya lagstiftningen försvagas.
Motsvarande rättsinstitut i Finland, Norge och Danmark
Den i Finland gällande lagstiftningen om lösöreinteckning omfattar, som förut angivits, även jordbruksnäringen. Rörande denna lagstiftning må hän- visas till den föregående framställningen.
Den möjlighet som i Norge givits åt vissa näringsidkare att pantsätta lösa inventarier tillsammans med fast egendom har icke utsträckts till jord— bruksnäringen, ehuru förslag därom framställts vid flera tillfällen. Även i övrigt saknas enligt norsk rätt möjlighet att upplåta säkerhetsrätt i lösa jordbruksinventarier utan överlämnande av egendomen. Jordbruksproduk- ter kan däremot i vissa fall pantsättas utan att godset behöver överlämnas. Genom en lag av den 24 juni 1931 är sådan pantsättning tillåten i fråga om otröskad spannmål och timmer, såvida det sker till förmån för institu- tion som blivit särskilt auktoriserad att lämna kredit mot dylik säkerhet. Denna form av pantsättning lär ha ringa praktisk betydelse.
I Danmark har, såsom framgått av det föregående, den som driver jord- bruk betydande möjlighet att underpantsätta lös egendom som hör till jord— bruket. Sådan pantsättning kan avse antingen individuellt bestämd egen— dom — en möjlighet som dock torde spela liten roll —— eller ett egendoms- kollektiv, vari ingår egendom av vissa slag, nämligen inventarier, gödsel och produkter. Ett dylikt egendomskollektiv pantsättes, om jordbrukaren äger den fastighet som han brukar, tillsammans med denna, medan det eljest behandlas som ett särskilt pantobjekt.
Direktiven för utredningen innefattas i yttrande till statsrådsprotokollet den 30 september 1959 av dåvarande chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell.
Efter att ha redogjort för gällande regler om förlagsinteckning och för framställda reformkrav erinrade departementschefen om att enligt förord— ningen den 31 maj 1957 om oljelagring m. m. viss skyldighet att lagra mi— neralolja åvilade oljehandeln m. fl. samt anförde vidare bl. a. följ ande.
I anslutning till spörsmålet om finansiering av lagringsprogrammet framkom önskemål om att förlagsinteckningsinstitutet i större utsträckning skulle göras tillgängligt för oljebranschen. Då denna fråga togs upp till övervägande i'justitie- departementet, gjordes även en förberedande undersökning med anledning av de från olika håll framförda önskemålen om en allmän översyn av förlagsinteck- ningsinstitutet. Undersökningen visade att arbetet med en sådan översyn i och för sig var så pass omfattande och krävande, att det knappast kunde få avsedd betydelse för oljelagringsprogrammet, som skulle börja genomföras redan år 1958. Det blev därför nödvändigt att upptaga frågan om förlagsinteckning i oljelager till särskild behandling. _ —— ——
Den nämnda undersökningen gav vidare vid handen, att det på ett flertal punk- ter föreligger ett nära samband mellan en revision av förlagsinteckningsinstitntet och vissa delar av det arbete på en ny jordabalk som lagberedningen bedriver.
De delar som här åsyftas är reglerna om gränsen mellan fast och lös egendom samt reglerna om panträtt till fast egendom. Sambandet är, enligt vad undersök- ningen visade, av sådan art att förlagsinteckningsinstitutet knappast kan få sin definitiva utformning förrän det står fast vilket innehåll den nya jordabalken i nyssnämnda hänseende kommer att få. Med hänsyn härtill ansågs lämpligt att låta något anstå med påbörjandet av den allmänna översynen av lagstiftningen om för- lagsinteckning. Numera har emellertid lagberedningens arbete framskridit så långt, att den utredning som en reformering av denna lagstiftning fordrar torde böra igångsättas. — — —— Utredningen bör ha till uppgift att överse och moderni- sera förlagsinteckningsinstitutet med beaktande av de önskemål som framkommit och de olika intressen som gör sig gällande på området.
Vid utredningen torde även den år 1932 tillkomna lagstiftningen om inteckning i jordbruksinventarier böra uppmärksammas. Detta rättsinstitut är besläktat med och utformat i nära anslutning till förlagsinteckningsinstitutet. I skrivelse till Kungl. Maj :t den 23 mars 1955 (nr 141) har riksdagen -— — — hemställt om över- syn av lagen om inteckning i jordbruksinventarier i syfte att möjliggöra, att in- teckning kan fortfara att gälla i inventariebestånd, vilket av gäldenären vid från- trädande av ett jordbruk överföres till ett annat, som av honom tillträdes. Det synes lämpligt att denna fråga prövas i förevarande sammanhang. Även eljest torde, med hänsyn till det nära sambandet mellan de båda rättsinstituten, översyn av lagstiftningen om inteckning i jordbruksinventarier böra ingå i utredningens arbete.
Allmän motivering
Rättsinstitutets allmänna karaktär
En huvudfråga vid revisionen av förlagsinteckningsinstitutet är, hur för- lagsinteckningens värde som säkerhet skall kunna höjas. Det bör emeller- tid redan från början framhållas, att genom en förstärkning i rättsligt hän- seende endast kan uppnås en relativt begränsad ökning av inteckningens kreditvärde. De avgörande svagheterna från säkerhetssynpunkt hänger nämligen samman med arten av den egendom som utgör föremål för säker- hetsrätten och med rent ekonomiska faktorer. Förlagsinteckningens för- hållandevis svaga ställning i rättsligt hänseende visar sig framför allt däri, att företagaren äger fritt överlåta intecknad egendom med verkan att in— teckningen upphör i vad som överlåtits; detta gäller såväl vid överlåtelse av enstaka föremål som vid överlåtelse av hela rörelsen med alla dess till— gångar. En radikal förstärkning av förlagsinteckningen synes kunna ske endast på någon av följande två vägar. Den ena är att införa en effektiv begränsning av företagarens förfoganderätt över intecknad egendom och den andra att —— med bibehållande av företagarens fria förfoganderätt _ låta inteckningen principiellt gälla även mot den som förvärvar intecknad egendom.
Det kan uppenbarligen ej ifrågakomma att begränsa företagarens rätt att förfoga över egendom, som är avsedd att omsättas i rörelsen, såsom råva- ror, produkter och varufordringar. Inskränkningar i förfoganderätten skulle därför kunna avse endast s. k. anläggningstillgångar. Om den av- sedda effekten skall uppnås, torde en begränsning av förfoganderätten be- höva göras så vittgående, att den innebär förbud mot överlåtelse av anlägg- ningstillgångar utan inteckningshavarens samtycke. Mot en sådan ordning kan dock enligt kommitténs mening riktas allvarliga erinringar. Redan gränsdragningen mellan egendom som fölle utanför och innanför förbudet skulle i praktiken medföra osäkerhet. Men framför allt skulle förbudet binda företagarens handlingsfrihet på ett sätt som kunde allvarligt försvåra ett rationellt utövande av verksamheten. För förbudets upprätthållande skulle det bli nödvändigt att stadga ogiltighet av förfoganden i strid mot detsamma; enbart straffbestämmelser synes nämligen ej utgöra ett tillräck— ligt effektivt skydd. Emellertid torde det icke kunna ifrågakomma att låta ogiltighet inträda i de fall då förvärvaren är i god tro. Å andra sidan skulle en godtrosregel väsentligt minska den trygghet för inteckningshavaren som åsyftats med förbudet. Av nu anförda skäl kan kommittén icke förorda att någon begränsning av företagarens förfoganderätt införes.
Även om man för att skapa ökad trygghet för inteckningshavaren väljer den lösningen, att inteckningsrätten blir gällande mot den som förvärvar intecknad egendom — eller med andra ord erhåller sakrättsligt skydd — måste tydligen undantag göras för omsättningstillgångar. Ett sakrättsligt skydd för anläggningstillgångar eller åtminstone för sådana av större vär- de synes kunna anordnas på olika sätt. En utväg skulle vara att, med bibe- hållande av den nu tillämpade principen att panträtt måste avse individu— ellt bestämd egendom, öppna möjlighet att genom ett särskilt inskrivnings- förfarande erhålla panträtt i särskilda föremål av förlagsegendomen, såsom dyrbarare maskiner. Ett sådant system skulle dock vara förenat med stora praktiska olägenheter. Sålunda skulle panträtten bestå i inventarier, som företagaren utrangerat och försålt, medan den icke skulle omfatta nyan— skaffade föremål, som trätt i stället för de försålda; ett överflyttande av panträtten till de nya föremålen skulle principiellt fordra såväl samtycke från inteckningshavaren som inskrivningsåtgärd. Denna ordning skulle i realiteten få ungefär samma verkan som ett förbud att förfoga över egen- domen utan inteckningshavarens samtycke, eftersom tredje man måste an- tagas vara obenägen att förvärva egendomen, innan den frigjorts från in- teckningen; företagaren skulle bli tvungen att skaffa inteckningshavarens medgivande till överlåtelsen. Såsom förut framhållits är det enligt kommit- téns mening förenat med allvarliga betänkligheter att på dylikt sätt binda företagarens handlingsfrihet. Användande av panträttskonstruktionen för- utsätter vidare ett förfarande, som gör det möjligt att identifiera den av panträtten omfattade egendomen även när denna kommit i tredje mans hand. Att betydande svårigheter här skulle möta ligger i öppen dag. Den ifrågasatta ordningen skulle också i hög grad försvåra och tynga handeln med begagnade maskiner och andra inventarier, t. ex. bilar; den som tänkte köpa sådan egendom av en företagare måste för att trygga sig undersöka, om egendomen besvärades .av förlagsinteckning. Beaktas bör även att pant- rätten skulle kunna gå förlorad genom godtrosförvärv, åtminstone när den som från företagaren förvärvat egendomen i sin tur överläte densamma. Härigenom skulle den eftersträvade tryggheten för inteckningshavaren av- sevärt begränsas. Till de anförda betänklighetern-a kommer även andra, bland vilka särskilt må framhållas den komplicering av regelsystemet som skulle följa, om speciella panträttsregler infogades bland övriga bestäm— melser om förlagsinteckning.
En annan lösning skulle vara att låta förlagsinteckning generellt med- föra panträtt i företagets vid varje tidpunkt befintliga anläggningstillgångar. Detta skulle innebära ett uppgivande av den för panträtt hittills tillämpade specialitetsprincipen, något som är ägnat att väcka vissa betänkligheter men icke kan anses utgöra något avgörande hinder mot den ifrågasatta ord— ningen. Med denna konstruktion skulle visserligen några av de nyss be— handlade olägenheterna försvinna. Å andra sidan skulle de återstående olä—
genheterna få mångfaldigt större praktisk betydelse än vid individualise— rad panträtt, eftersom alla förlagsintecknade företags samtliga anläggnings- tillgångar skulle komma att besväras av panträtt.
Av anförda skäl kan kommittén icke förorda någon av de ovan diskute— rade utvägarna att stärka inteckningsrätten. Utgångspunkten vid en lag- revision bör enligt kommitténs mening vara, att de hittillsvarande grund— valarna för förlagsinteckningsinstitutet skall bestå. Detta innebär, att för— lagsinteckning liksom hittills bör avse ett kollektiv av lös egendom vars sammansättning kan växla, bestämt genom sin anknytning till en viss nä- ringsverksamhet och till den som utövar verksamheten, med rätt för denne att förfoga över egendomen.
Reformsträvandena i denna del måste alltså inriktas på att förbättra in- teckningshavarens ställning i den mån så är möjligt inom den nuvarande ramen för institutet. Härvid har kommittén sökt tillmötesgå de önskemål som i skilda hänseenden framförts, särskilt från näringslivets sida. Såsom närmare kommer att behandlas i det följande har kommittén funnit sig böra föreslå, att förlagsinteckning i vissa mera begränsade hänseenden ut- rustas med sakrättsliga verkningar. I fall då överlåtelse av egendom som besväras av förlagsinteckning sker i samband med att intecknad verksam— het överlåtes, skall sålunda egendomen under viss övergångsvtid häfta för inteckningen i förvärvarens hand. Vidare skall inteckningsrätten bestå mot den som förvärvar intecknad egendom genom 8. k. lösöreköp. Slutligen skall förlagsinteckning medföra förmånsrätt ej blott, såsom för närvarande, vid konkurs utan också vid utmätning samt i konkurs medföra rätt till be- talning utan hinder av att bevakning ej skett. Även på annat sätt har kom- mittén sökt stärka förlagsinteckningens ställning. Sålunda har inteckning- en utsträckts till att omfatta vissa slag av tillgångar som för närvanande icke kan vara föremål för inteckning. Vidare föreslås beträffande rörelsens individualisering regler som gör det möjligt att låta inteckningsrätten bestå även om rörelsen flyttas till annan kommun.
Benämningen förlagsinteckning bör enligt kommitténs mening icke läng- re behållas. Sedan kravet att den fordran för vilken inteckning sökes skall ha karaktären av förlag uppgivits — vilket skedde genom 1932 års lagänd- ring —— saknas anledning att ha kvar denna benämning, helst som ordet förlag numera fått annan betydelse i det allmänna språkbruket. Kommittén föreslår i stället benämningen företagsinteckning.
Kommittén har även övervägt den terminologiska frågan, huruvida den rätt som grundlägges genom företagsinteckning lämpligen bör karakteri— seras som panträtt. Såsom nyss nämnts föreslår nämligen kommittén, att inteckningsrätten skall medföra vissa sakrättsliga verkningar. Emellertid kommer den säkerhetsrätt varom här är fråga fortfarande att skilja sig från den typiska panträtten i så väsentliga hänseenden, att kommittén ansett sig böra avstå från att i lagtexten beteckna inteckningsrätten som panträtt.
Vid en reform av förlagsinteckningsinstitutet uppstår vissa spörsmål i anledning av att fastighetsinteckningsrätten står inför sin omdaning. Lag- beredningen framlade år 1960 förslag till ny jordabalk. Förslaget har i vissa delar överarbetats av jordabalksutredningen, som avgav sitt betän- kande under hösten 1963. Till de delar som reviderats hör — utom bestäm- melserna angående vad som skall räknas såsom tillbehör till byggnad för industriell eller därmed jämförlig verksamhet, vilka bestämmelser är av betydelse för förlagsinteckningens objekt —— inteckningslagstiftningen jämte sammanhängande stadganden. Helt naturligt har bestämmelserna om för— lagsinteckning uppbyggts delvis efter mönster av fastighetsinteckningsrät- tens regler. Den överensstämmelse som i åtskilliga hänseenden råder inne- bär fördelar för lagtillämpning och lagtolkning liksom även från rättssyste- matiska synpunkter. Vid tillskapandet av bestämmelser om företagsinteck- ning skulle det vara värdefullt att anknyta till den nya jordabalkens regler på alla de punkter där särskild anledning till avvikelse icke förekommer. Emellertid är vanskligt att i nuvarande skede, innan det blivit klart vilket innehåll den nya balken kommer att få, söka åvägabringa en dylik anknyt- ning. Dessutom berör frågan även annan lagstiftning om inteckning i lös egendom, t. ex. lagen om inteckning i fartyg. Lämpligt kan därför vara att, sedan den nya balken blivit antagen, i ett sammanhang överse lagstiftning- en om företagsinteckning och annan inteckningslagstiftning varom nu är fråga i syfte att ernå den önskvärda anknytningen. Emellertid anser kom- mittén, att man redan vid genomförande av lagstiftningen om företagsin- teckning bör kunna på vissa punkter efterbilda jordabalksförslaget. Som exempel på ämnen ägnade härför må nämnas reglerna om vissa inskriv— ningsåtgärder, såsom utbyte, uppdelning av inteckning m. m. Däremot har kommittén funnit sig icke höra i sitt förslag upptaga motsvarighet till den i jordabalksförslaget förekommande pantbrevskonstruktionen. Denna fråga bör lösa-s i ett större sammanhang.
Verksamhetens art och omfattning
Genom 1932 års reform ändrades i princip icke kretsen av de näringsidkare som ägde begagna sig av förlagsinteckningsinstitutet. Institutet förbehölls åt innehavare av industriell rörelse, vari som regel användes drivkraft om minst fem effektiva hästkrafter eller ock minst tio arbetare. Möjlighet till förlagsinteckning ansågs böra tillkomma endast sådana rörelseidkare som hade påtagligt behov där.-av och tillika kunde, med hänsyn till rörelsens art och omfattning, väntas inneha förlagsegendom av någorlunda betydande värde. Lagändringarna år 1935 och 1938, varigenom förlagsinteckningsinsti- tutet utsträcktes till hotell-, pensionat- och restaurangrörelse samt till apo— tek, genomfördes, sedan man konstaterat att behov .av inteckningsmöjlighet
förefanns och att förlagsegendomen, såsom reglerna utformades, kunde väntas representera ett ej alltför obetydligt mått av säkerhet.
Frågan är om man bör fortsätta på denna väg när det gäller den utvidgning av institutet till ytterligare verksamhetsarter _ bl. a. handel, servicenä- ringar och byggnadsverksamhet —— som ifrågasatts och som nu uppenbar- ligen bör komma till stånd. I så fall skulle prövas vilka verksamhetsgrenar som institutet borde omfatta. De som ansågs böra medtagas skulle uppräk- nas i lagen. Man skulle vidare, åtminstone för flertalet av de uppräknade verksamhetsgrenarna, uppställa krav på viss omfattning av rörelsen såsom förutsättning för inteckning.
Mot att begränsa institutets användning genom att ange verksamhets- arter och uppställa minimiregler talar emellertid åtskilliga skäl.
En uppräkning av verksamhetsarter innebär gränsdragningar, som med hänsyn till den ekonomiska och tekniska utvecklingen tämligen snabbt blir föråldrade. Inom en näringsgren som lämnats utanför kommer måhända utvecklingen snart att medföra behov av inteckningsmöjlighet. Vidare kan uppstå nya arter av verksamhet, där företagsinteckning skulle kunna med fördel användas. Gränsdragningar för även med sig olägenheter vid till— lämpningen. Vid sökande av inteckning måste sålunda fordras utredning för bedömande av frågan, huruvida en viss rörelse tillhör en intecknings- berättigad näringsgren eller icke, och ej sällan är, såsom erfarenheten visar, denna fråga svår att avgöra. Därjämte skulle åtskilliga problem uppkomma beträffande företag, som driver verksamhet inom skilda branscher men som lämpligen borde behandlas såsom en enhet även i inteckningshänseende. _ Slopas branschbegränsningen, återstår likväl den begränsning som ligger i begreppet företagare, men denna torde endast i sällsynta undantagsfall vålla svårigheter i inteckningshänseende.
Ett i viss mån likartat betraktelsesätt kan anläggas i fråga om uppstäl- lande av minimiregler. Den snabba utvecklingen inom näringslivet är äg- nad att på relativt kort tid göra dylika regler föråldrade, och detta torde gälla hur de än utformas. Också sådana regler utgör en belastning vid till- lämpningen.
Vad som mest talar emot uppställandet av minimiregler är likväl, att de starkt skiftande förhållandena inom näringslivet gör det svårt att finna normer som är någorlunda tjänliga för det ifrågavarande syftet. Säkerligen är det omöjligt att åstadkomma en norm som passar för alla slag av in— teckningsbar verksamhet. Man bleve nödsakad att uppställa skilda regler för olika näringsgrenar och således återigen ställd inför tvånget att skilja mellan verksamhet av olika art. En ny lagstiftning kommer under alla för— hållanden att inbegripa ett större antal näringsgrenar än den nu gällande, och problemet blir därmed svårare än förut. En långtgående differentie— ring av minimireglerna vore olycklig från flera synpunkter.
Med hänsyn till den fortskridande mekaniseringen och andra åtgärder
för inbesparing av arbetskraft blir antalet anställda i allt mindre grad ägnat att utgöra mått på en rörelses omfattning eller på värdet av den egendom som kan vara föremål för företagsinteckning. Detta gäller ej en- dast industri, transportväsen och liknande verks'amhet, där maskinell ut- rustning alltid eller sedan länge förekommit, utan även områden, där tek- niska hjälpmedel och andra arbetskraftsbesparlande anordningar tidigare icke använts i större utsträckning. Som exempel må nämnas restauranger av självserveringstyp, vilka ofta har dyrbar utrustning och inredning i förhållande till antalet anställda. Liknande förhållanden råder inom detalj— handeln, där självbetjäningssystemet fått vidsträckt utbredning. Inom bygg- nadsbranschen anlitas maskinella hjälpmedel i en helt annan utsträckning än förr. Användningen av arbetskraft i förhållande till omsättning, lager osv. är stundom högst skiftande även mellan företag inom samma bransch. Nu angivna förhållanden medför, att en regel byggd på antalet anställda måste verka synnerligen ojämnt. En annan svårighet är förbunden med så- dana företag vilka uppvisar betydande säsongmässiga variationer. Rörel- sens egendom kan vara tämligen konstant under året, medan arbetsstyr- kan växlar.
En regel, enligt vilken den drivkraft som nyttjas i rörelsen utgör mått på dennas omfattning, torde i många fall ge missvisande resultat. Även i en liten rörelse nyttjas stundom ganska betydande drivkraft. En regel av ifrågavarande typ kan användas endast för vissa slag av verksamhet. Den kan sålunda komma till användning —— utom för industriell rörelse — hu- vudsakligen för byggnads- och anläggningsverksamhet samt möjligen även för transportföretag och vissa slag av reparations- och serviceverksamhet. Vad särskilt angår transportföretag synes dock tveksamt huruvida driv- kraften utgör en användbar norm; i varje fall måste här helt andra värden tillämpas än i fråga om industriell rörelse.
Mot tanken att kräva ett visst minimivärde å den inteckningsbara egen- domen kan riktas flera anmärkningar. Sålunda måste vissa penningbelopp utsättas i lagen, och dessa skulle tid efter annan behöva justeras med hän- syn till penningvärdeförsämring eller andra förändringar. Den största svårigheten sammanhänger dock med värderingen av egendomen. Det synes uteslutet att använda de uppskattningar som kommit till uttryck i bok— förda värden eller brandförsäkringsvärden. Att å andra sidan kräva sär— skild värdering av opartiska sakkunniga möter också betänkligheter. Be— träffande vissa tillgångar är överhuvudtaget vanskligt att ange ett värde. Vidare skull-e med hänsyn till kostnader och besvär inteckningsinstitutets användning allvarligt försvåras, särskilt för de mindre företagen. Kommit- tén har varit inne på tanken att genom speciella värderingsregler söka und- vika nämnda svårigheter — så t. ex. har övervägts möjligheten att i fråga om inventarier använda anskaffningsvärdet efter avdrag för beräknad för- slitning —— men icke funnit någon godtagbar lösning på denna väg.
Att låta rörelsens omsättning bli avgörande synes icke praktiskt genom- förbart. Relationen mellan omsättningen och egendomens värde varierar alltför starkt mellan olika branscher, och en mycket stor differentiering av beloppen bleve därför nödvändig. För övrigt skulle en dylik regel, med hän- syn till bl. a. förändringarna inom näringslivet, säkerligen mycket snart bli föråldrad.
En kombination av två eller flera regler, av vilka envar för sig är otill- fredsställande, utgör en ren nödfallslösning.
Från de synpunkter av rättsteknisk natur som nu anförts skulle det vara önskvärt att låta institutet företagsinteckning gälla för alla näringsidkare oavsett rörelsens art och omfattning.1 Det måste emellertid övervägas, huru- vida legala begränsningar av inteckningsmöjligheten kan anses påkallade av reella faktorer. För att trots de berörda olägenheterna uppställa sådana begränsningar måste enligt kommitténs mening fordras starka skäl. Angå- ende de skäl som skulle kunna åberopas till stöd för att inteckningsmöjlig- heten hör begränsas må anföras följ ande.
Den omständigheten, att ett företag är litet och att egendomen därför är av ringa värde, föranleder i och för sig icke att det bör uteslutas från inteckningsmöjlighet. Lagen förbjuder icke i andra fall, att säkerhetsrätt upplåtes i egendom av obetydligt värde. Så t. ex. är intet som hindrar att aktier i ett värdelöst företag pantsättes. Den som blir erbjuden pantsäker- het får själv bedöma om han vill godtaga säkerheten samt anpassa låne- summa och lånevillkor efter denna. De skäl som möjligen skulle kunna åberopas för att utesluta de små rörelserna måste alltså ytterst ha sin grund i att den egendom som är objekt för företagsinteckning utgör ett egendoms- kollektiv me-d växlande sammansättning; den är, i högre grad än egendom i allmänhet, som är föremål för säkerhetsrätt, utsatt för fara att minska i värde. Vid små företag anses denna risk och svårigheten att bedöma den i regel vara större än vid de mera omfattande företagen. Flera anledningar härtill kan tänkas. Den mindre företagaren får antagas kunna lätta-re skaffa medel i en beträngd ekonomisk situation genom att sälja eller pant— sätta egendomen, utan att detta behöver märkas utåt eller alltför mycket försämra hans möjligheter att fortsätta rörelsen som förut. Köp av inven—p tarier på avbetalningskontrakt torde vara förhållandevis vanligare vid min- dre företag. Likaså får risken för lösöreköp antagas vara större. Tillgångar motsvarande en avsevärd del av egendomens värde kan jämförelsevis lätt överföras från rörelsen till företagarens privata egendom. Överhuvudtaget torde den mindre företagaren kunna lättare vidtaga förändringar med av— seende å rörelsen — t. ex. driftsomläggning eller nedläggande av verksam— heten — eller i fråga om egendomen, utan att åtgärderna behöver komma till inteckningshavarens kännedom. Möjligheterna till skentransaktioner är
1 Tills vidare bortses från jordbruk, skogsbruk och djuruppfödning, som kommer att behandlas i ett särskilt avsnitt.
också genomgående större. Inteckningshavarens övervakning av företaget ställer sig i allmänhet besvärligare att genomföra och kan bli alltför kost— sam i förhållande till de värden om vilka här är fråga.
Måhända kan komma att hävdas, att ett medtagande av de små rörelserna skulle medföra en belastning på inskrivningsmyndigheten utan motsvaran— de nytta för kreditlivet samt ett ökat antal processer och andra rättsliga förvecklingar. Enligt kommitténs åsikt är emellertid föga troligt att de mindre företagarna skulle komma att begagna företagsinteckning i större utsträckning, detta med hänsyn till att inteckningssäkerheten i allmänhet skulle bli alltför svag. Ett stöd för denna förmodan är att inteckning i jord— bruksinventarier av liknande anledning fått förhållandevis ringa betydelse. Minimiregler förekommer icke vid sådan inteckning och har veterligen ej heller varit ifrågasatta. Såvitt gäller förlagsinteckning i industriellt företag har för övrigt i gällande lag gränsen satts så lågt — fem effektiva häst— krafter eller tio arbetare —— att det är svårt att tro att dess borttagande skulle väsentligt öka antalet inteckningsansökningar.
Vidare kan komma att göras gällande, att vissa inteckningshavare —— här är närmast fråga om privata långivare — skulle komma att lida förlust till följd av svårigheterna att bedöma kreditunderlaget. Dessa svårigheter kan dock knappast vara större än när det gäller att bedöma förlustrisken vid lämnande av kredit utan någon säkerhet alls. Ytterligare skulle kunna an- föras, att inteckning i ett litet företag kan ge sken av en säkerhet, som i själva verket saknas. Icke heller denna synpunkt torde böra tillmätas nå— gon större betydelse. Den som mottager företagsinteckning såsom säkerhet får antagas i allmänhet ha gjort klart för sig vad en dylik inteckning inne- bär. Överhuvudtaget utgår den förmögenhetsrättsliga lagstiftningen princi— piellt från att den som begagnar ett visst rättsinstitut själv får bedöma de juridiska och ekonomiska konsekvenserna.
Vad angår konsekvenserna för företagaren åberopades i vissa av de svar som avgavs i anledning av 1925 års remiss, att förlagsinteckningsinstitutets utsträckande till de mindre företagarna kunde tänkas ogynnsamt inverka på dessas personliga kreditvärdighet. Härom må till en början framhållas, att en utvidgning av inteckningsinstitutet till ytterligare grupper av före- tagare innebär, att dessa får en kreditmöjlighet som de förut saknat. De kan begagna denna möjlighet eller avstå därifrån efter vad de finner mest förenligt med sina intressen. I sådana fall då användande av företagsin- teckning skulle inverka menligt på den personliga kreditvärdigheten, torde inteckningsmöjligheten sannolikt i regel icke komma att begagnas. Före- tagarna i fråga kan självfallet icke avvara den viktiga kreditkälla som den personliga krediten utgör för dem. Kommittén anser emellertid, att man tidigare i diskussionen kring dessa problem överbetonat inteckningens in— verkan på den personliga kreditvärdigheten. I allmänhet lär den som över- väger att lämna en företagare kredit utan säkerhet icke fästa alltför stort
avseende vid utsikterna att få utdelning i en eventuell konkurs. Avgörande är i stället omständigheter av annan art, såsom företagets räntabilitet och beskaffenhet i övrigt samt företagarens personliga egenskaper, dvs. det för— troende som kan hysas för rörelsen och dess utövare.
För de oprioriterade borgenärerna — med vilka här och i det följ ande jämställes borgenärer med sämre förmånsrätt än den som grundlägges ge— nom företagsinteckning — torde olägenheterna av att möjlighet finnes till sådan inteckning vara mera framträdande vid de små rörelserna. Det får antagas, att vid en liten rörelse risken ofta är större att den som lämnar företagaren kredit förbiser att företagsinteckning kan ha beviljats. Med visst fog kan sägas, att ju mindre förhållandena är desto mera framstår det som otillfredsställande att den tillämnade kreditgivaren skall behöva räkna med förekomsten av företagsinteckning och eventuellt underkasta sig kost- nader och besvär för en undersökning härvidlag. Dessa synpunkter lär icke kunna avvisas, men deras betydelse bör ej heller överdrivas. Delvis torde olägenheterna vara av övergående karaktär och försvinna sedan den ifråga— varande lagändringen blivit känd inom berörda kretsar. En undersökning huruvida inteckning förekommer är säkerligen ofta obehövlig — såsom då fråga är endast om mindre kredit eller då företagarens förhållanden är kända för långivaren. För övrigt torde det i många fall räcka med en för- frågan hos företagaren.
Spörsmålet om att utsträcka inteckningsinstitutet till alla rörelser oav- sett art synes väsentligen vara att bedöma på samma sätt som frågan om dess utvidgning till alla rörelser oavsett storlek. Inbegripes alla näringar, kommer även sådana verksamhetsgrenar med där den inteckningsbara egendomen i allmänhet är av ringa eller starkt varierande värde eller eljest utgör en mindre god säkerhet. Så t. ex. skulle inteckning kunna meddelas med avseende å företag, som är av mer eller mindre tillfällig art eller icke drivs kontinuerligt och som måhända arbetar med förhyrda eller eljest till- fälligt anskaffade inventarier, såsom varumässor, företag för inspelning av viss film eller utgivande av visst bokverk osv. Detta torde emellertid enligt kommitténs mening i huvudsak icke medföra andra eller större nackdelar än dem som skulle följa av en utvidgning till alla småföretag inom indu- strin eller andra näringsgrenar som bör vara inteckningsberättigade.
Kommittén anser sannolikt att, om inteckningsinstitutet utvidgas till alla rörelser oavsett art och omfattning, institutets faktiska användning likväl kommer att i stort sett bli begränsad till de näringsgrenar och de företag inom dessa där ett behov av företagsinteckning är för handen. Att ogynn- samma verkningar av nämnvärd betydelse skulle uppstå torde icke behöva befaras. Erfarenheterna rörande inventarieinteckning stöder i viss mån ett dylikt antagande. Av intresse i sammanhanget är även 1960 års danska lag- stiftning, enligt vilken den som driver näringsverksamhet från förhyrd eller arrenderad egendom äger pantsätta viss till verksamheten hörande egendom
utan att lämna ifrån sig besittningen; några inskränkningar med hänsyn till verksamhetens beskaffenhet eller omfång har därvid icke föreskrivits.
På grund av vad sålunda anförts föreslår kommittén, att nuvarande be- gränsningar i fråga om rörelsens art och omfattning avskaffas. Möjlighet till företagsinteckning skall således i princip stå öppen för alla företagare. Av skäl som utvecklas i nästa avsnitt föreslår emellertid kommittén, att bokföringsplikt skall vara ett villkor för erhållande av inteckning. Detta medför en viss begränsning av inteckningsmöjligheten.
Med kommitténs förslag blir lagen om inteckning i oljelager obehövlig. Den föreslås därför upphävd.
Bokföringsplikt
För att företagsinteclming skall kunna fylla sin uppgift att tjäna som så— kerhet för kredit krävs i allmänhet, att den intecknade rörelsen fortlöpan— de övervakas från inteckningshavarens sida. Ett av de viktigaste medlen för övervakningen är rörelsens bokföring. En ordnad bokföring får anses vara en förutsättning för att företagsinteckning skall kunna rätt tjäna sitt syfte och ligger således både i företagarens och inteckningshavarens in— tresse. Det torde därför vara motiverat att såsom villkor för beviljande av inteckning kräva, att företagaren är skyldig att föra handelsböcker. Enär bokföringsskyldighet är straffsanktionerad ansvar för försummad bok- föring kan enligt 23 kap. 5 & strafflagen inträda i händelse av företagarens konkurs »— vinner inteckningshavaren en viss garanti för att handelsböcker föres i enlighet med bokföringslagens föreskrifter. Är företagaren bokfö- ringsskyldig, blir han dessutom att anse som köpman, vilket gör att borge- nären lättare kan få honom i konkurs.
Kretsen av de bokföringsskyldiga är i bokföringslagen bestämd på två olika sätt. Dylik skyldighet föreligger alltid för vissa subjekt oavsett arten och omfattningen av deras verksamhet, nämligen aktiebolag, bolag som bli- vit infört i handelsregistret, förening som blivit hos länsstyrelse införd i föreningsregister och sambruksförening. I övrigt åligger, med de undantag som nedan sägs, bokföringsskyldighet envar som yrkesmässigt driver någon av följande rörelser: 1) handel med varor, värdepapper eller annan lös egendom eller fastigheter, 2) tillverkning eller bearbetning av varor till av— salu eller på beställning, 3) repar-ationsve-rksamhet, 4) framställning eller överföring av elektrisk kraft till avsalu, 5) byggnadsverksamhet, utförande på beting av arbete å annans fastighet, 6) skeppsbyggeri eller varvsrörelse, 7) verksamhet för utvinnande eller tillgodogörande av mineral, stenkol, sten, kalksten, torv eller skogsprodukter, 8) tryckeri- eller förlagsrörelse, 9) apoteksrörelse, 10) hotell— eller pensionatsrörelse, till vars utövande fordras tillstånd av myndighet, 11) kafé- eller värdshusrörelse, 12) teater-, varieté—, cirkus-, biograf— eller därmed jämförlig rörelse eller filminspel- ning, 13) järnvägsdrift, rederirörelse eller kanaldrift, 14) annan verksam-
het för befordran mot avgift av personer, gods eller meddelanden, 15) far- tygskommission, spedition, bärgning eller magasinering, 16) mäklerirörelse. skeppsklarerarrörelse, handels— eller befraktningsagentur, 17) bank- eller försäkringsrörelse, 18) pantlånerörelse eller annan lånerörelse, 19) advo- kat- eller likartad verksamhet, verksamhet såsom patentombud, inkasse- ringsrörelse eller 20) badhus- eller tvättinrättningsrörelse. En del av de uppräknade rörelserna medför dock icke bokföringsskyldighet, om rörelsen är av mindre omfattning. Sålunda gäller i fråga om de rörelser som an— givits under 2), 3), 5)—8), 11), 14) och 20), att bokföringsplikt icke följer med utövandet av rörelsen om denna vanligen drives utan biträde av flera än make och barn under sexton år samt två andra personer. Undantag har vidare gjorts för handel med varor genom kringföring eller från salustånd eller på annat liknande sätt i fall, då rörelseidkaren vanligen icke biträdes av flera än make och barn under sexton år eller en annan person, för rede— rirörelse, som innehavaren driver endast med eget, av honom själv fört far— tyg samt för rörelse, vilken drives såsom binäring till jordbruk allenast för utnyttjande av fastighetens alster eller naturtillgångar. Stat och kommun är icke underkastade bokföringsskyldighet.
Med inteckningsinstitutets nuvarande tillämpningsområde skulle, såsom bokföringsskyldigheten är bestämd i gällande lag, ett krav på bokförings— plikt komma att spela liten roll. De allra flesta av de företagare som för närvarande är inteckningsberättigade torde nämligen vara bokföringsskyl- diga. Om däremot tillämpningsområdet i enlighet med kommitténs förslag utvidgas till att principiellt omfatta alla företagare, kommer detta krav att, såvitt gäller enskilda näringsidkare, få en påtagligt begränsande verkan. Ingen av de näringsgrenar, som för närvarande saknar inteckningsmöjlig- het men för vilka ett tydligt behov därav framträtt, kommer emellertid att utestängas. Till dessa hör främst handel samt transport-, reparations- och byggnadsverksamhet. En följd av kravet på bokföringsplikt blir dock att inom en del näringsgrenar de allra minsta företagen kommer att ställas utanför. Kommittén föreslår emellertid, att inteckningsmöjlighet öppnas för jordbruk, skogsbruk och djuruppfödning även om bokföringsskyldighet för närvarande ej föreligger. Denna fråga behandlas i annat sammanhang. Anmärkas må, att utredning pågår för översyn av bokföringslagen vilket kan väntas resultera i förslag att kretsen av bokföringsskyldiga företagare skall vidgas.
Med hänvisning till det sagda förordar kommittén, att bokföringsplikt skall vara villkor för meddelande av företagsinteckning.
Verksamhetens individualisering
Enligt gällande rätt individualiseras den rörelse som omfattas av förlagsin- teckning genom företagarens person, verksamhetens art och den kommun
inom vilken verksamheten utövas. Dessa tre kännetecken skall alltid an- vändas i förening. Genom individualiseringen av rörelsen anges ramen för inteckningen. Ramen ändras principiellt icke. Däremot kan den faktiskt ut— övade verksamhet som faller inom denna och omfattas av inteckningen växla från tid till annan.
Även i en ny lagstiftning måste verksamheten individualiseras genom företagarens person. Däremot kan ifrågasättas huruvida man bör behålla metoden att därutöver känneteckna rörelse genom angivande av rörelsens art och genom lokalisering.
Rent allmänt torde kunna sägas, att varje ytterligare begränsning — ut- över den som innefattas i angivande av företagarens person — medför kom- plikationer och från denna synpunkt helst borde undvikas. Om man t. ex. fordrar att verksamhetens art skall angivas i inteckningsbeslutet och före- tagaren i fråga driver verksamhet inom skilda branscher, mäste dessa i in— teckningshänseende behandlas som skilda rörelser. Man skapar en gräns, och denna vållar lätt svårigheter vid tillämpningen. Ofta finns gemensam— ma anordningar av olika slag, t. ex. transportmedel gemensamma för all den verksamhet företagaren utövar, och fråga uppstår då till vilken av rö- relserna dessa skall hänföras.
En annan och mera påtaglig nackdel är att användandet av ett visst kännetecken på rörelsen föranleder problem för det fall, att den faktiskt drivna verksamheten så ändras att den icke längre motsvarar detta känne- tecken. Antag t. ex. att, såsom sker enligt gällande rätt, den intecknade rö- relsen kännetecknats genom angivande av den kommun där verksamheten drives. Flyttas verksamheten sedermera till annan kommun, kan den icke utan vidare anses identisk med den rörelse som avsetts med inteckningen. I varje fall har gällande rätt intagit denna ståndpunkt. Den intecknade rö— relsen anses sålunda principiellt upphöra och inteckningen förlora sin ver- kan. Detta är givetvis ägnat att minska inteckningens värde som säkerhet. Om inteckningen trots flyttningen finge behålla sin verkan, skulle — därest icke speciella anordningar infördes — allvarliga olägenheter kunna uppstå. Har exempelvis inteckning meddelat-s i en rörelse inom en kommun X och denna rörelse flyttas till en annan kommun Y, finns ingen garanti för att ett gravationsbevis avseende rörelsen inom Y kommer att upptaga inteck- ningen i fråga. Vidare skulle i vissa fall inteckningskollision kunna in- träffa. Om t. ex. företagaren, redan när flyttningen sker, driver verksamhet av samma art inom kommunen Y och även denna verksamhet är intecknad, uppstår kollision mellan inteckningarna. De kommer nämligen att omfatta samma verksamhet och således gälla i samma egendom. Härigenom kan rättsförlust uppstå. Det är svårt att åstadkomma sådana anordningar att inteckningsrätten kan bestå trots flyttning av rörelsen. Härför skulle be- hövas bl. a. regler i syfte att bringa flyttningen till inskrivningsdomarens kännedom så att anteckning därom kan göras i inskrivningsboken. Skyldig—
het att anmäla flyttning finge åläggas företagaren, men det är vanskligt att finna något lämpligt medel att framtvinga sådan anmälan —— kommittén anser bötesstraff ej vara tillräckligt effektivt och frihetsstraff icke böra komma i fråga. — Det valda exemplet avsåg det fall att rörelsen känneteck— nats genom lokalisering. Problemställningarna blir emellertid likartade, om rörelsen individualiseras på annat sätt, t. ex. genom angivande av verksam- hetens art.
Utöver dessa allmänna synpunkter må beträffande de olika möjligheter- na att känneteckna rörelse anför-as följande.
A ngivande av rörelsens art bör helst ske på sådant sätt att en tydlig gräns erhålles mot verksamhet av annat slag, vilken företagaren utövar eller kan komma att utöva. Å andra sidan torde beskrivningen böra göras så vid- sträckt, att den kan täcka både en mindre ändring i verksamhetens inrikt- ning och en av företagaren nystartad verksamhet, som visserligen icke är av samma typ som den ursprungliga men mycket likartad. Tydligen kan det vara svårt eller omöjligt att tillgodose dessa oftast motsatta krav.
Lokalisering till kommun eller annat område synes i allmänhet innebära en tydligare gränsdragning än som kan ske genom angivande av rörelsens art. Särskilt den nuvarande regeln, enligt vilken det territoriella området utgöres av kommun, medför emellertid en uppdelning av företag, som helst borde behandlas såsom en enhet även i inteckningshänseende. Så är exem- pelvis fallet med industriella företag, som har olika led av produktionen förlagda till skilda kommuner. Det ekonomiska livet rymmer åtskilliga verksamhetsformer, som icke alls eller endast under en begränsad tid är bundna till viss plats eller visst område. Som exempel kan nämnas trans— portverksamhet samt byggnads— och anläggningsverksamhet. Med den ut- veckling i riktning mot större företagsenheter och ökad rörlighet inom nå- ringslivet som länge pågått och alltjämt fortsätter framstår ett obetingat krav på lokalisering såsom föråldrat. Att för lokaliseringen använda ett väsentligt större område än kommun, 1. ex. län, skulle i vissa fall icke ut- göra någon lösning och i andra fall icke vara tillräckligt för att nå ett fullt tillfredsställande resultat. Å andra sidan skulle, därest området i fråga är alltför stort, ändamålet med att kräva lokalisering förfelas. Lokalisering som metod för individualisering av rörelse lider dessutom av den svagheten att inteckningshavarens säkerhet i vissa fall kan äventyras. Det är icke ovanligt, att en företagare som driver flera företag inom samma bransch överför t. ex. inventarier från ett av företagen till ett annat. Egendom till- hörande ett intecknat företag kan sålunda komma att överföras till ett före- tag, som drives på annan ort och som ej omfattas av inteckningen. Denna synpunkt torde få större betydelse, om inteckningsmöjlighet lämnas åt alla företag oavsett art och omfattning.
Kommittén har övervägt möjligheterna att anknyta inteckningsenheten till något förhållande med avseende å verksamhetens organisation. Så t. ex.
kunde tänkas att såsom en enhet behandla den verksamhet som admini- streras från visst kontor eller för vilken det finns särskild bokföring eller särskild driftsledning. Förhållanden av organisatorisk natur förefaller emel- lertid icke vara ägnade att skapa någon klar gräns kring inteckningsenhe- ten eller eljest tjänliga såsom medel för rörelses individualisering. Svårig- heter skulle uppstå, när det gällde att i inteckningsbeslut och inskrivnings— bok ange den verksamhet som åsyftades. Härtill kommer, att ett företags organisation jämförelsevis lätt kan ändras. Kommittén har därför funnit denna väg icke vara framkomlig.
Vad nyss anförts kan synas leda till slutsatsen, att rörelse bör individua- liseras endast genom angivande av företagarens person. I enlighet härmed skulle en företagsinteckning omfatta all den verksamhet som företagaren utövar — eller kan komma att utöva -— inom riket. En dylik regel skulle dock uppenbarligen icke vara tillfredsställande. Den som driver flera före- tag kanske önskar bevara vissa företag gravationsfria, t. ex. såsom en reserv för att möta uppkommande kreditbehov. I tider av kreditrestriktioner men även eljest kan det för företagaren stundom vara fördelaktigt att i stället för ett större kreditobjekt äga tillgång till flera mindre för att kunna er- bjuda dem som säkerhet åt olika långivare. Det förhållandet, att inteck— ningsenheten omfattar all verksamhet oavsett bransch, torde även på annat sätt kunna medföra att den ifrågavarande egendomen blir sämre utnyttjad för kredit. Den som är villig att lämna kredit mot inteckning i en rörelse tillhörande en viss bransch vill måhända icke godtaga inteckning i en rö— relse inom en annan bransch, t. ex. emedan han saknar närmare kännedom om förhållandena inom denna och därför anser sig ur stånd att bedöma sä- kerhetens värde. Den omständigheten, att inteckningen fastställes att om- fatta även den sistnämnda rörelsen, skulle således kanske icke nämnvärt förbättra lånevillkoren men däremot minska företagarens möjligheter att senare utnyttja denna rörelse såsom kreditobjekt. Saknas bestämmelse om lokalisering, skulle inteckningsobjektet stund—om bli mycket stort i terri- toriellt avseende. Om de intecknade företagen är många och utspridda över ett vidsträckt område, torde övervakningen från långivarens sida i vissa fall försvåras, vilket måhända är ägnat att minska kretsen av villiga kredit- givare eller försämra lånevillkoren. Det förhållandet, att vissa kreditinrätt- ningar har sin verksamhet mer eller mindre lokalt bestämd, kan möjligen också få betydelse härvidlag. Individualisering endast genom företagarens person skulle vidare få till följd att varje ny rörelse, som företagaren etab- lerar eller förvärvar, kommer att omfattas av inteckning i den rörelse han redan driver. Det intecknade objektet ökar i värde genom nyetablering och nyförvärv, och teoretiskt sett borde företagaren kunna ytterligare belåna detsamma i proportion till värdeökningen. I realiteten torde detta dock icke låta sig göra. Den nystartade eller förvärvade rörelsen skulle således icke kunna till fullo utnyttjas såsom kreditunderlag. Om en alltför stor eller
eljest olämplig inteckningsenhet skulle uppkomma, återstår möjligheten att genom aktiebolagsbildning åstadkomma en uppdelning av densamma. Givet- vis bör dock lagreglerna helst vara sådana att en dylik åtgärd icke skall be- höva tillgripas.
Nu gjorda överväganden synes leda fram till att det, med hänsyn till de starkt skiftande förhållandena inom skilda näringsgrenar och företagstyper, är olämpligt att låsa fast indivi-dualiseringen genom fixa lagregler. I stället bör inteckningssökanden _ givetvis inom ramen för inteckningsmedgivan- det —— äga välja mellan olika möjligheter.
Kommittén föreslår, att verksamheten skall, efter sökandens val, indivi- dualiseras antingen 1) enbart genom företagarens person eller ock, förutom genom företagarens person, 2) genom verksamhetens art eller 3) genom lokalisering eller 4) genom verksamhetens art i förening med lokalisering.
Om inteckningssökanden önskar få inteckningen begränsad till verksam- het av viss art, bör det ankomma på honom att själv inom ramen för in- teckningsmedgivandet beskriva den verksamhet inteckningen skall avse. Att i lag ange några närmare riktlinjer för hur verksamheten skall beskrivas bör enligt kommitténs mening icke komJna i fråga.
Lokaliseringen däremot föreslås skola ske på visst i lagen bestämt sätt, nämligen genom angivande av en eller flera kommuner eller ett eller flera län. För de flesta fall torde möjligheten att lokalisera till kommun vara tillfyllest. Stundom kan dock finnas behov av en större territoriell enhet. Sålunda kan en företagare, t. ex. en byggnadsentreprenör, vars verksamhet icke är begränsad till viss del av landet, finna det lämpligt att särskilt in- teckna den verksamhet han driver inom ett eller flera län.
Enligt kommitténs mening saknas tillräckliga skäl att jämväl tillåta loka- lisering till fastighet eller eljest till del av kommun. I de säkerligen mindre vanliga fall, då den verksamhet som en företagare utövar inom en kommun kan behöva uppdelas på två eller flera inteckningsenheter, är som regel fråga om verksamhet av skilda arter; den begränsning som erfordras ut- över lokaliseringen till kommun kan då åstadkommas genom angivande av bransch. Mot att tillåta lokalisering till fastighet talar bl. a. att speciella bestämmelser skulle erfordras med hänsyn till möjligheten av ändring i fastighetsindelningen.
Det av kommittén förordade systemet för individualisering rymmer åt- skilliga möjligheter, och förutsättningar torde därför i allmänhet finnas att bestämma den intecknade verksamheten efter vad förhållandena i det en— skilda fallet anses kräva. I många fall, kanske de flesta, synes verksamhe- ten med fördel kunna individualiseras enbart genom företagarens person, dvs. inteckningen fastställas att omfatta all den verksamhet som företaga— ren utövar inom riket. Har inteckningens omfattning bestämts på dylikt sätt, kommer en flyttning eller branschändring icke att inverka på inteck— ningsrättens bestånd. Den ifrågavarande metoden synes särskilt lämpa sig
för mindre företag, där förändringar av nämnda slag kan genomföras för- hållandevis snabbt och undandraga sig inteckningshavarens uppmärksam- het. Har företagaren skäl att räkna med att han kommer att starta ett nytt företag vid sidan av den verksamhet som avses med inteckningen, kan det finnas anledning för honom att söka få inteckningen begränsad och där- igenom förebygga att det nya företaget automatiskt blir omfattat av den- samma. I dessa och andra fall, då en begränsning anses önskvärd och för— hållandena gör det möjligt att välja mellan angivande av bransch och lokali- sering, torde den sistnämnda metoden i allmänhet vara att föredraga från inteckningshavarens synpunkt. I regel kan nämligen en ändring av verk- samhetens art genomföras lättare och mera omärkligt än en flyttning. När begränsning till bransch likväl måste ske, torde böra tillses, att beskriv- ningen göres så vidsträckt att den täcker åtminstone mindre ändringar i fråga om verk-samhetens inriktning.
Av det anförda framgår, att företagaren och kreditgivaren _ med kredit- givare bör jämställas den som lämnar borgen under villkor av att företags— inteckning ställes som säkerhet — kan ha motsatta intressen när det gäller att bestämma inteckningens omfattning. Möjligt är, att kreditgivarsidan så- som den starkare parten kommer att genomdriva krav på att inteckningen skall vara fastställd utan begränsning, även när detta icke kan anses moti- verat med hänsyn till inteckningshavarens säkerhet eller förhållandena i övrigt. Vid dylika farhågor torde dock icke böra fästas alltför stort avse— ende. Har inteckning fastställts utan begränsning och avser företagaren se— dermera att starta ett nytt företag vid sidan av det han redan driver, möter icke hinder att efter överenskommelse med kreditgivaren få inteckningsför- hållandena ändrade. Även om i undantagsfall olägenheter av antydd art skulle uppkomma till följd av det förordade systemet för individualise— ring, finner kommittén detta likväl äga så betydande företräden i andra hänseenden att dessa olägenheter bör tagas.
De i det föregående återgivna allmänna principerna för rörelsens indivi- dualisering bör enligt kommitténs mening kompletteras med ett par speci- ella regler för vissa slag av verksamhet, avsedda att tillämpas i stället för de allmänna, om inteckningssökanden begär det. Sålunda föreslås att, då fråga är om drivande av vattenkraftverk för produktion av elektrisk energi, lokalisering skall kunna ske till en eller flera fastigheter. Härigenom blir möjligt att särinteckna skilda kraftverk av ifrågavarande slag, vilka är be- lägna inom samma kommun och drives av samme företagare. Detta undan- tag från regeln, att kommun utgör den minsta enheten för lokalisering. är motiverat av att det här gäller stora ekonomiska värden och att verksam- heten är varaktigt bunden till viss fastighet. Liknande synpunkter gör sig gällande i fråga om gruvdrift. I detta fall bör dock icke den fastighet där verksamheten drives utgöra enhet för individualiseringen utan i stället det utmål eller — beträffande gruvdrift som är beroende av koncession, t. ex.
bearbetning av stenkols- eller uranfyndighet —— det koncessionsområde till vilket verksamheten är att hänföra. — För atomkraftverkens del saknas skäl att införa en speciell individualiseringsregel. Enligt vad kommittén in- hämtat kommer under överskådlig tid endast ett fåtal anläggningar av dy- lik art att uppföras.
Det föreslagna systemet för verksamhetens individualisering — vilket tillåter att inteckningsenheterna göres mycket vidsträckta i territoriellt av— seende eller bestämmes utan någon lokalisering alls # går icke väl att för- ena med gällande forumregler. Den nuvarande judiciella organisationen med lokala inskrivningsdomare bör ersättas med en för hela riket gemen- sam inskrivningsmyndighet. Om det föreslagna individualiseringssystemet infördes med behållande av nu gällande forumregler, skulle det bli nödvän— digt att låta inskrivningsdomarens behörighet betingas av att den faktiskt drivna verksamheten — eller huvuddelen därav -— utövas inom inskriv- ningsdomarens område eller att aktieholags styrelse där har sitt säte eller av annat lokalt bestämt förhållande. Komplikationer skulle då uppstå för det fall att verksamheten, styrelsens säte osv. flyttades till annan inskriv- ningsdomares område. De problem som sammanhänger med flyttning av rörelse och som de föreslagna individualiseringsreglerna syftar till att eli- minera eller minska skulle återkomma i annan form.
Mot en centralisering talar, att kommunikationen mellan allmänheten och inskrivningsmyndigheten i viss mån försvåras. De flesta intecknings- sökandena företrädes emellertid av kreditinrättningar, företagarsamman- slutningar, advokater eller ombudsmän, för vilka det ofta är enklare att hänvända sig till en central myndighet. I övrigt erbjuder en centralisering betydande fördelar. I fråga om företag, som driver verksamhet på ett fler- tal skilda platser i landet, blir inteckningsförhållandena mera överskåd— liga och säkerheten lättare att bedöma, om de inteckningar som berör före- taget är centralt registrerade. En centralisering kommer vidare att främja en enhetlig rättstillämpning. Med nuvarande ordning är en fast praxis svår att uppnå med hänsyn till att många inskrivningsdomare årligen handläg- ger endast ett fåtal ärenden av ifrågavarande art. En förläggning av alla ärendena till en enda myndighet är också ägnad att underlätta en viss ratio- nalisering av domstolsarbetet. Övergången kommer visserligen att föror- saka kostnader och svårigheter, men dessa blir av engångskaraktär och torde komma att uppvägas av de fördelar som står att vinna i längden.
Kommittén föreslår, att ärenden angående företagsinteckning skall upp— tagas av den inskrivningsdomare vid Stockholms rådhusrätt som därtill förordnats.
Egendomen
Enligt gällande rätt utgöres förlagsegendomen i fråga om samtliga inteck- ningsberättigade näringar av företagarens för rörelsen avsedda lösa inven—
tarier, beträffande industriell rörelse dessutom av råvaror och produkter samt vid apoteksrörelse jämväl av övriga varor; vid gruvdrift inbegripes även gruva. Därjämte omfattar förlagsinteckning vissa surrogatvärden, framförallt utestående köpeskilling för försåld förlagsegendom. Reform— kraven i denna del åsyftar en utvidgning till vissa andra slag av tillgångar än dem som nu omfattas av förlagsinteckning. Även enligt kommitténs mening bör, såsom närmare utvecklas i det följande, en utvidgning komma till stånd.
Tydligen kan icke bli fråga om att låta företagsinteckning omfatta rörel— sens alla tillgångar av lös egendoms natur, detta redan av det skälet att företagarens personliga kreditvärdighet kunde komma att äventyras. Vis— serligen torde, såsom kommittén i annat sammanhang uttalat, den som överväger att lämna en företagare kredit utan säkerhet icke fästa alltför mycket avseende vid utsikterna till utdelning i händelse av konkurs. Emel- lertid får denna synpunkt självfallet icke drivas därhän, att utsikterna till utdelning frånkännes varje betydelse för hans handlande.
Att låta företagsinteckning inbegripa all lös egendom skulle ej heller vara förenligt med inteckningsinstitutets syfte. Detta är att möjliggöra för företagaren att såsom kreditunderlag utnyttja egendom, som eljest icke alls eller endast med olägenhet skulle kunna tillgodogör-as för kreditända- mål. Härav följer, att kontanter och tillgångar, som snabbt kan förvandlas till reda pengar — såsom banktillgodohavanden och dylikt — icke bör upp- tagas bland inteckningsobjekten. Ej heller bör medtagas egendom, som företagaren utan olägenhet kan pantsätta, t. ex. aktier, obligationer och liknande värdepapper. Av liknande skäl bör företagsinteckning ej omfatta egendom, för vilken finns särskilt inteckningsinstitut, nämligen tomträtt, vattenfallsrätt, vissa fartyg samt luftfartyg. Genom pantsättning tillgodo— göres ju säkerhetsvärdet bättre än genom företagsinteckning. Egendom, som lätt kan pantsättas, torde för övrigt ej i nämnvärd grad öka inteck— ningens värde, enär inteckningshavaren alltid måste räkna med att möjlig— heten till pantsättning utnyttjas och egendomen därmed undandrages hans säkerhet.
Från vissa synpunkter borde företagsinteckning icke omfatta annan egendom än sådan som kan antagas i allmänhet vara någorlunda konstant till omfattning och värde. Därest t. ex. egendom av visst slag brukar vara underkastad säsongmässiga eller andra variationer, spelar det föga roll för säkerhetsvärdet att sådan egendom är objekt för inteckning. Egen— domen blir, till förfång för de oprioriterade borgenärerna och således även för företagarens möjligheter till personlig kredit, belastad med en för- månsrätt utan att företagaren får någon motsvarande fördel i form av förbättrade kreditvillkor osv. Ett dylikt betraktelsesätt torde i viss mån ha förestavat gällande rätts regler rörande förlagsegendomen, enligt vilka endast egendom av ett fåtal typer är föremål för förlagsinteckning. I en-
lighet med kommitténs uppfattning att möjligheterna till personlig kredit icke i högre grad påverkas av företagsinteckning bör angivna synpunkter emellertid icke ges utslagsgivande betydelse.
Den egendom som skall utgöra objekt för företagsinteckning måste an— ges genom en uppräkning i lagen. Att indirekt bestämma egendomen genom stadgande att företagsinteckning omfattar lös egendom med undantag av särskilt angivna egendomstyper kan uppenbarligen icke komma i fråga. Uppräkningen av egendomsarterna bör vara lika och gemensam för alla slag av näringsverksamhet. Kommittén har för sin del icke funnit några skäl till en differentiering, vilka är av sådan styrka att de uppväger in- tresset av en enhetlig reglering.
Till inteckningsobjekten bör i första hand hänföras inventarier som är lös egendom —— såsom maskiner, redskap, fordon och kontorsinventarier —— samt egendom som brukar betecknas såsom varor _ t. ex. råvaror, varor under tillverkning, produkter och handelsvaror. Även alla övriga slag av lös- ören, såsom förbruknings— och driftsmaterial, bör medtagas.
Frågan huruvida förlagsinteckning bör medgivas i byggnad på annans mark var under övervägande redan vid tillkomsten av FIF. I det kommitté— betänkande som lades till grund för FIF uttalades att, om äganderätten till byggnaden och grunden sammanföll i en hand, byggnaden skulle komma att utgöra tillbehör till fastigheten; inteckningshavarens förmånsrätt skulle gå förlorad och i stället överflyttas till den som innehade inteckning i fas- tigheten, vare sig fastighetsinteckningen var äldre eller yngre än förlags- inteckningen. Inteckning i byggnad på annans mark skulle därför bli av tvivelaktigt värde. År 1932 intog man en liknande ståndpunkt under hän- visning till risken för inteckningskollision.
Denna fråga bör, såsom framhållits i 1956 års motioner, ånyo prövas. Många företagare använder i sin verksamhet byggnad eller annan därmed jämförlig anläggning på annans mark. Sä t. ex. är vanligt, att lagerbygg- nader, oljecisterner, siloanläggningar och dylikt, tillhöriga enskilda före- tag, är belägna på mark inom järnvägs- och hamnområden, vilken .av staten eller av kommun upplåtits på arrende. Många bensinstationer och serviceanläggningar är likaledes uppförda på arrenderad mark. Byggnad på annans mark representerar ofta en betydande tillgång i rörelsen, särskilt när fråga är om en mera omfattande anläggning samt —— såsom då också "vanligen är fallet —— arrendeavtalet är slutet för längre tid eller företagaren kan räkna med att markägaren vid avtalstidens utgång är villig att förnya arrendet.
En förutsättning för att byggnader av detta slag skall kunna utnyttjas för realkredit är _ frånsett möjligheten att sälja byggnad för rivning eller flyttning _ att nyttjanderätten till marken är tryggad och kan överlåtas i samband med en tvångsrealisation av byggnaden. I allmänhet gäller, att
överlåtelse av arrende får ske, endast om markägaren i avtalet eller eljest lämnat sitt samtycke. För att en säkerhetsrätt av betydelse skall kunna upplåtas i byggnad förutsättes således, att samtycke till överlåtelse av arrendet föreligger. Vanligen torde icke vara svårt att få ett sådant sam— tycke.
Emellertid är de nuvarande möjligheterna att begagna byggnad på an- nans mark som kreditunderlag begränsade, eftersom ett för ändamålet lämpat rättsinstitut saknas. Sålunda är panträttsinstitutet i sin nuvarande utformning i flertalet fall oanvändbart med hänsyn till att, enligt vad som fastslagits i rättspraxis, pantsättning av byggnad fordrar avstående från besittningen.1 Däremot föreligger från denna synpunkt intet hinder mot 5. k. säkerhetsöverlåtelse. Enligt rättspraxis är nämligen säkerhetsöver- låtelse av byggnad på annans mark, liksom även omsättningsöverlåtelse av sådan byggnad, redan i och med avtalet gällande mot tredje man, såväl säljarens borgenärer som — även om denne tillträtt byggnaden —— senare köpare i god tro.2 Detta sätt att belåna byggnad är emellertid förenat med vissa olägenheter. Sålunda synes oklarhet i skilda hänseenden råda angå- ende innebörden och verkningarna av rättshandlingen. Emedan säkerhets- överlåtelsen blir gällande utan att något slag av publicitet behöver iakt- tagas, är långivaren icke tryggad mot den eventualiteten, att egendomen, när den överlåtes till säkerhet, redan dessförinnan i tysthet gjorts till före- mål för överlåtelse; sådan överlåtelse är i och med avtalet gällande mot tredje man och således också mot honom. Detta förhållande kan även innebära risk för skentransaktioner i syfte att omintetgöra långivarens säkerhet. Nu an—tydda risker, mot vilka långivaren för övrigt i regel torde åtnjuta straffrättsligt skydd, är väl i vanliga fall tämligen små. Emeller— tid lär säkerhetsöverlåtelse av byggnad icke förekomma i någon större utsträckning, vilket kan anses tyda på att denna säkerhetsform betraktas med en viss misstro inom kreditlivet. Från bankhåll har uttalats, att ut- vägen att arrangera säkerhetsöverlå'telse icke innebär någon tillfredsstäl— lande lösning.
Vid 1961 års riksdag väcktes två likalydande motioner (nr 1: 496 och 11: 580), vari hemställdes, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning i syfte att få till stånd en legal reglering som på ett tillfreds- ställande och betryggande sätt möjliggjorde att byggnad på annans mark kunde utnyttjas såsom säkerhet för kredit. Första lagutskottet konstate- rade i sitt utlåtande (nr 45), att behovet av en lagstiftning i enlighet med motionärernas yrkande bekräftats i olika remissyttranden som avgivits över motionerna. Även utskottet var av den uppfattningen, att de i motionerna framförda synpunkterna förtjänade beaktande. Utskottet anförde vidare bl. a., att frågan emellertid hade stark anknytning till det uppdrag som
1 Se NJA 1954 s. 455. 2 Se NJA 1952 s. 407.
lämnats arrendelagsutredningen. Enligt utskottets mening borde denna utrednings förslag framläggas, innan närmare övervägdes huruvida den påyrkade utredningen skulle komma till stånd. Det syntes dock lämpligt, att motionerna överlämnades till arrendelagsutredningen för att tagas i beaktande vid dess arbete. På hemställan av utskottet föranledde motio- nerna icke till annan riksdagens åtgärd än att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhöll, att motionerna jämte utskottsutlåtandet överlämna- des till arrendelagsutredningen.
Enligt kommitténs uppfattning torde frågan om belåning av byggnad på annans mark kunna få en i allo tillfredsställande lösning endast genom att för egendom av detta slag anordnas ett särskilt panträttsinstitut, som icke bygger på besittningsövergång utan där publicitetskravet tillgodoses genom inteckning eller annan registreringsåtgärd. Att utforma en sådan registerpanträtt är emellertid vanskligt. Särskilt med hänsyn härtill torde en lagstiftning i ämnet icke vara att vänta inom en närmare framtid. En- ligt kommitténs åsikt finns skäl att överväga, huruvida man icke nu, i saknad av ett ändamålsenligt panträttsinstitut, bör medtaga byggnad på annans mark bland den egendom som är föremål för företagsinteckning. Det finns knappast anledning att tro, att man genom att tillåta företags- inteckning i byggnad på annans mark skulle, om en panträttslagstiftning senare blir aktuell, avsevärt försvåra dennas genomförande.
Vad beträffar den tidigare framförda invändningen, att den som inne- har inteckning i byggnad på annans mark går förlustig sin förmånsrätt om byggnad och mark kommer i samma ägares hand, må till en början erinras om att redan nu en liknande situation kan uppkomma. Så kan ske, t. ex. om företagaren driver industriell verksamhet i en förhyrd'byggnad och förlagsinteckning omfattar maskiner eller andra redskap som står i sådan förbindelse med byggnaden att de skulle komma att utgöra tillbe- hör till fastigheten därest företagaren förvärvade denna (se 3 och 4 55 lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är att hänföra). Någon praktisk olägenhet av detta förhållande har icke försports.
Kommittén har övervägt möjligheterna att meddela regler i syfte att trygga inteckningshavaren mot risken av att inteckningsrätten upphör till följd av att byggnad och mark förenas i samma hand. Sålunda kan tänkas att — i likhet med vad som skett i den förut omtalade finländska lagen om lösöreinteckning —— låta inteckning i byggnad behålla sin ver— kan, fastän byggnaden blivit tillbehör till fastigheten, och bereda inteck- ningen företräde framför inteckningar i denna. En dylik anordning, som förutsätter tämligen komplicerade lagregler, kan emellertid icke anses nöd- vändig. Risken att byggnad och mark förenas synes nämligen ofta icke vara större än att en långivare kan tänkas vara beredd att bortse från den. Så t. ex. kan den vara praktiskt taget utesluten, då marken äges av staten eller av kommun. De nu åsyftade fallen får antagas vara så pass många
att det framstår såsom berättigat att utsträcka företagsinteckningen till att omfatta byggnad på annans mark utan att införa speciella bestämmelser till inteckningshavarens skydd i förevarande hänseende. Vad angår de fall, då långivaren finner risken för att byggnad och mark förenas så beak- tansvärd att säkerheten i byggnaden framstår som ringa eller obefintlig och alltså icke får någon betydelse för lånevillkoren, torde nämnvärd olä- genhet ej föranledas av att inteckningen omfattar jämväl byggnaden.
Med gällande regler om överlåtelse av byggnad på annans mark synes sådan egendom utgöra ett osäkert objekt för företagsinteckning såtillvida, att byggnad kan överlåtas med verkan mot tredje man utan att besitt— ningen ändras. Företagaren skulle alltså kunna utan att frånhända sig besittningen till byggnaden — som han i regel icke kan avvara i verksam- heten —— göra den till föremål för säkerhetsöverlåtelse, med påföljd att inteckningshavarens säkerhet i byggnaden ginge förlorad. Denna risk för inteckningshavaren skulle kunna avlägsnas genom en bestämmelse, som förhindrar sådana transaktioner med avseende å byggnad vari företags— inteckning gäller. Mot en dylik särbestämmelse möter emellertid betänk- ligheter, och kommit'tén anser sig ej böra föreslå en sådan. Detta stånd- punktstagande utesluter dock icke, att byggnad på annans mark medtages bland inteckningsobjekten. Det kan nämligen antagas, att säkerhetsöver— låtelse av byggnad är en tämligen ovanlig företeelse och att risken för att inteckningshavaren får vidkännas förlust till följd av säkerhetsöverlåtelse är förhållandevis ringa. Kommitténs experter har förordat, att byggnad på annans mark medtages bland den inteckningsbara egendomen även om särskild bestämmelse i syfte att förebygga säkerhetsöverlåtelse icke med- delas.
På grund av vad sålunda anförts föreslår kommittén — ehuru medveten om att förslaget icke är fullt tillfredsställande — att företagsinteckning får, i avhidan på att ändamålsenliga pantregler införes, omfatta byggnad på annans mark. Med byggnad torde härvid böra likställas annan därmed jämförlig anläggning.
Kommittén förordar vidare, att företagsinteckning får omfatta vissa nyttjanderätter till fast egendom, nämligen hyresrätt, bostadsrätt, arrende— rätt och rättighet att på fastighet avverka skog eller att där taga torv, ler, grus, sten eller annat, som icke är att hänföra till fastighetens vanliga av— kastning. Till många rörelser är knutna rättigheter av nu förevarande slag. Inom vissa näringsgrenar, t. ex. handeln, drivs verksamheten i stor ut- sträckning i förhyrda lokaler. Det förekommer även, att affärslokaler upp- låts med bostadsrätt. Inom bl. a. industrin och servicenäringarna nyttjas arrenderad mark för olika ändamål. Ej sällan är en rörelse för sin existens beroende av en dylik rättighet: för en detaljhandelsrörelse kan innehavet av en viss butikslokal vara helt avgörande i synnerhet i en bristsituation på hyresmarknaden, en industri är stundom baserad på tillgodogörandet
av en viss naturtillgång osv. Särskilt i sådana fall men även eljest, t. ex. när avtalet slutits för längre tid, kan rättigheter av ifrågavarande slag representera ett betydande värde i företagarens konkurs. Även då rättig- heterna icke är av större värde, skulle de dock kunna innebära ett visst tillskott till inteckningssäkerheten och därigenom bli av betydelse fram- förallt i fråga om näringar, där underlaget för inteckningen i allmänhet är mindre starkt.
Ifrågavarande rättigheter kan användas såsom säkerhelsobjekt endast i den mån de är överlåtbara. Beträffande arrenderätt och hyresrätt gäller, att nytltj-anderättshavaren i princip icke får överlåta rättigheten utan fas- l—tighetsägarens samtycke, lämnat antingen i själva avtalet eller senare. Möj— ligheten att överlåta och genom överlåtelse förvärva bostadsrätt år he- grånsad genom lag och eventuellt också genom bestämmelse i bostads— rättsföreningens stadgar; en förutsättning för överlåtelse är att förvär- varen antages sås-om medlem i föreningen. Vad återigen angår skogsav- verkningsrätt, rätt till torv-, ler— eller grustäkt m. ni. lär nyttjanderätts— havaren äga även utan samtycke av fastighetsägaren överlåta sin rätt, så- vida ej förbud håremot stadgats i avtalet eller ock avtalets speciella natur kan anses redan i och för sig utesluta överlåtelserätt.1 Innan en långivare lämnar kredit mot säkerhet i en rättighet av förevarande slag måste han alltså undersöka, huruvida förutsättningarna för en överlåtelse i samband med en eventuell tvångsrealisation är för handen. I många fall lär emeller— tid sådana förutsättningar föreligga. w- Liksom nän det;gäller byggnad på annans mark står inteckningshavaren risken, att den rättighet som ingår i inteckningssäkerheten förenas med den fastighet varifrån rättigheten upplåtits. Rättigheten kan sålunda upp- höra före den avtalade tidens utgång till följd av att företagaren förvärvar fastigheten eller eljest på grund av överenskommelse mellan företagaren och fastighetsägaren eller av annan anledning. Något legalt remedium här- emot finns icke och torde ej heller kunna skapas. Långivaren får taga denna risk med i beräkningen och i det konkreta fallet bedöma vilket av- seende han bör tillmäta den. Många gånger är risken ringa eller helt ute- sluten.
Nyttjanderätt, som är överlåtbar, kan pantsättasvHärför lär fordras, att panthavaren inträder i den besittning som tillkommit nyttjanderättsha- varen; blotta överlämnandet av nyttjanderättskontraktet torde icke vara tillräckligt.2 Detta innebär att pantsättning saknar praktisk betydelse, efter- som nyttjanderättshavaren vanligen icke kan undvara besittningen. Där- emot torde överlåtelse bli gällande mot tredje man redan i och med avtalet.3 En nyttjanderätt, som är knuten till en rörelse och omfattas av företags—
1 Skarstedt-Ekberg, Nya jordabalken, 3 uppl. s. 27. 2 Karlgren, Säkerhetsöverlåtelse s. 225 f. Jfr Undén, Om panträtt i rättigheter 2 uppl. s. 100 ff. 3 Karlgren, a.a. s. 226.
inteckning i rörelsen, kan således lätt göras till föremål för överlåtelse, med verkan att inteckningshavarens förmånsrätt utslocknar såvitt avser nyttjanderätten. Risken för inteckningshavaren 'torde väsentligen hänföra sig till möjligheten av säkerhetsöverlåtelse; vid en omsättningsöverlåtelse vill förvärvaren vanligen inträda i besittningen men företagaren behöver själv utöva nyttjanderätten för sin verksamhet. Emellertid får risken för säkerhetsöverlåtelse i allmänhet anses så ringa att den icke bör vara något hinder mot att göra förevarande rättigheter till föremål för företagsinteck- ning.
Som förut nämnts omfattar förlagsegendomen vid gruvdrift även gruva. Med gruva torde här avses den genom'inmutning eller koncession vunna rätten att med uteslutande av andra bearbeta och tillgodogöra sig mineral- fyndighet. Emellertid synes naturligt, att företagsinteckning får avse ej endast själva gruvan utan även den övriga egendom som är att räkna till s. k. gruvegendom.
Vad som är att hänföra till gruvegendom, som avses i gruvlagen den 3 juni 1938, framgår av vissa uttalanden i förarbetena till gällande gruv- lagstiftning.1 Enligt dessa uttalanden hör till gruvegendom själva gruvan och därjämte den rätt som gruvinnehavaren genom utmålsförrättning er- hållit till sådan inom utmålet för gruvan befintlig mark som tages i anp språk för gruvarbetet ovan jord liksom till den mark utom utmålet som anvisas för något i 34 % gruvlagen angivet ändamål. Till gruvegendom hör vidare, enligt vad tillika uttalats, för gruvdriften avsedda byggnader, stängsel, ledning—ar och andra anläggningar, som avses i 2 5 lagen angående vad till fast egendom är att hänföra. Enligt 4 & sistnämnda lag får icke dylika anläggning. ', även om de tillhör ägaren av den jord varå gruvan är belägen, hänföras till denna jord. Gruvegendom är alltid lös egendom, således också i det fall att gruvinnehavaren äger den fastighet där gruvan ligger.2
Det kunde ifrågasättas att bland de inteckningsbara tillgångarna med- taga även nyttjanderätt till lösören. Maskiner eller andna inventarier som brukas i en rörelse innehas ibland med nyttjanderätt; så t. ex. förekom- mer ganska ofta uthyrning av maskiner mellan aktiebolag tillhörande samma koncern. Under förutsättning, att nyttjanderättshavaren äger över— låta nyttjanderätten _ härför fordras ägarens samtycke _ skulle nytt- janderätten kunna tänkas ha ett marknadsvärde. Emellertid måste be- tvivlas, att en dylik tillgång lämpar sig såsom kreditobjekt. Skälet härtill är främst, att nyttjanderättshavarens ställning är osäker. Sålunda medför överlåtelse av egendomen i allmänhet att nyttjanderätten förfaller. Enligt kommitténs mening bör därför nyttjanderätt till lösören icke kunna vara objekt för företagsinteckning.
1 Se NJA II 1952 s. 245 f. 2 Angående begreppet gruvegendom se vidare SOU 1960: 25 s. 345 ff.
Såsom förut nämnts har såväl i 1956 års motioner som i bankföreningens skrivelse ifrågasatts, huruvida icke s. k. immateriella förmögenhetsrättig- heter skulle kunna utgöra föremål för förlagsinteckning.
Till sådan egendom brukar hänföras patent samt rättigheter som avses i lagen den 10 juli 1899 om skydd för vissa mönster och modeller, lagen den 30 december 1960 om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, lagen den 30 december 1960 om rätt till fotografisk bild och varumärkes- lagen den 2 december 1960 ävensom rätt till firma.
För att egendomen i fråga skall kunna utgöra objekt för företagsinteck— ning måste den givetvis vara av beskaffenhet att kunna utmätas eller ingå i konkurs.jL Någon tvekan råder icke därom, att patent kan såväl utmätas som ingå i konkurs och detta oberoende av om patentet innehaves av upp- finnaren eller annan. Detsamma lär gälla den med patent besläktade rättig- het som avses i lagen om skydd för vissa mönster och modeller. Upphovs- rätt till litterära och konstnärliga verk samt rätt till fotografisk bild är av beskaffenhet att kunna utmätas och indragas i konkurs. I fråga om upp— hovsrätt till litterära och konstnärliga verk gäller dock, att utmätning ej får ske hos upphovsmannen eller någon till vilken rätten övergått på grund av giftorätt, arv eller testamente; i enlighet härmed kan rättigheten ej hel— ler tagas i anspråk genom konkurs, när konkursgäldenären är någon av nu angivna personer. Varumärkeslagen, som i princip tillåter fri överlåtelse av varumärkesrättighet, förbjuder av särskilda skäl utmätning av sådan rättighet men medger, att varumärke får ingå i konkurs (32 och 34 55 varu— märkeslagen). Rätten till firm-a får ej överlåtas annat än tillsammans med den rörelse vari firman begagnas (12 5 lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura). Härav anses följa, att finna icke är utmätningsbar.2 Det synes tveksamt, om firma kan räknas till konkursbof'
Möjligen med undantag för firma kan således alla de nu ifrågavarande rättigheterna ingå i en företagares konkurs och utgöra en tillgång däri. Värdet av en dylik tillgång är självfallet mycket växlande i skilda fall och i fråga om olika rättigheter. Understandom kan det vara betydande, så- som när innehavet av rättigheten i fråga är av väsentlig vikt för verk- samheten och möjlighet föreligger att i konkursen sälja rättigheten till- sammans med rörelsen. Så torde ofta vara fallet i fråga om förlagsrörelse, till vilken är knuten rätt till litterära eller konstnärliga verk eller rätt till fotografisk bild. En liknande betydelse kan patent och rätt till mönster och modeller ha för industriföretag. Även ett varumärke kan utgöra en viktig tillgång i en konkurs; den omständigheten att företaget gått omkull be-
1 En förutsättning för att viss egendom skall kunna ingå i kcnknrs är i regel, att egen— domen är utmätningsbar (jfr 27 ; konkurslagen). För att vara utmätningshar mäste egendomen kunna överlåtas. ? Jfr SOL” 1958: 10 s. 154. 3 Jfr å ena sidan Eberstein, Bidrag till läran om namn och firma, s. 135 f. och Lawski. Konkurs- och ackordslagarna, 13 uppl. 1947 s. 75 ff. samt är andra sidan SOI' 1958: 10 s. 154.
höver härvidlag icke vara avgörande. — I fråga om rätt till firma ställer sig förhållandena annorlunda. Även om sådan rätt anses kunna ingå i kon- kurs — konkursboet torde äga med konkursgäldenärens samtycke överlåta firma tillsammans med rörelsen — lär des-s medtagande bland intecknings- objekten icke få någon praktisk betydelse; det får nämligen antagas, att firmarätten, utom möjligen i undantagsfall, saknar förmögenhetsvärde i firmainnehavarens konkurs. Däres't emellertid övriga immateriella för- mögenhetsrättigheter medtages, synes det sagda icke utgöra tillräcklig an- ledning att särskilt undantaga firmarätt.
I fråga om möjligheterna att göra immateriell förmögenhetsrättighet — här frånses firmarätt — till föremål för pantsättning eller säkerhetsöver— låtelse må anmärkas följande. Rätt till varumärke anses icke kunna pant- sättas. Däremot är överlåtelse av varumärke principiellt fri; man kan där- för icke utesluta möjligheten av säkerhetsöverlåtelse. Vad angår övriga nu ifrågavarande rättigheter är icke helt säkert, att pantsättning kan äga rum, men antagligen är så fallet. I alla händelser torde säkerhetsöverlåtelse vara möjlig. Vidare är ovisst, huruvida det krävs något mera än själva avtalet för att göra en pantutfästelse eller säkerhetsöverlåtelse gällande mot tredje man och i jakande fall vad som fordras härvidlag.1 Man måste räkna med att alla nu berörda rättigheter kan bli föremål i varje fall för säkerhets- överlåtelse och att transaktionen kan bli gällande mot tredje man enbart genom avtalet och således utan att överlåtaren behöver avstå från att ut- nyttja rättigheten. Nämnda förhållande synes ägnat att minska säkerhets- värdet av dessa rättigheter såsom objekt för företagsinteckning. Emeller- tid måste beaktas, att det ovissa rättsläget också verkar i motsatt riktning, nämligen så, att det minskar benägenheten hos en borgenär att godtaga enbart ett pantsättnings- eller överlåtelseavtal, ty han kan ju icke säkert veta att han därigenom blir tryggad. Det får antagas, att pantsättning och säk-erhetsöverlåtelse av immateriell iförmögenhetsrättighet är sällsynta före- teelser.
Med hänvisning till vad sålunda uttalats förordar kommittén, att im- materiell förmögenhetsrättighet upptages bland de inteckningsbara till- gångarna.
Fordringar är för närvarande endast i begränsad utsträckning föremål för förlagsinteckning. De omfattas av förlagsinteckning blott i den mån de avser köpeskilling för försåld förlagsegendom eller ersättning på grund av försäkring för förlagsegendom, som förstörts eller skadats osv.; möj- ligen inbegripes därjämte fordran på skadestånd för sådan egendom. Önske- mål har framställts om en utvidgning av inteckningsinstitutet till att om- fatta jämväl andra slag av fordringar än de nu nämnda. Även kommittén är av den uppfattningen att en utvidgning i detta avseende bör ske.
1 Lögdberg, Studier över förlagsinteckningsinstitutet s. 226 med i noten gjorda hänvis— ningar och Karlgren, Säkerhetsöverlåtelse s. 224 f.
F öretagsinteckning bör först och främst omfatta alla fordringar å veder- lagwför överlåtelse av egendom som enligt vad ovan föreslagits skall kunna utgöra föremål för inteckning. En dylik regel överensstämmer nära med den nuvarande bestämmelsen att, därest förlagsegendomen eller vissa däri ingående föremål säljes, inteckningshavaren njuter samma rätt i utestå- ende köpeskilling som han ägt i det försålda. Dock innebär den förordade regeln en viss utvidgning. Med fordran å köpeskilling likställes sålunda fordran å annat vederlag för överlåten egendom, t. ex. bytesvaluta. Det torde nämligen vara svårt att ange något skäl, varför inteckningshavarens rätt skall bero av huruvida vederlaget bestämmes att utgå i pengar eller i andra'värden. 'Den förordade regeln skiljer sig från den nu gällande även såtillvida, att den för sin tillämplighet icke kräver att fordringen skall avse vederlag för egendom som var föremål för inteckning när överlåtelsen skedde; fordringen behöver således icke ha karaktären av surrogat för in—' tecknad egendom. Det måste nämligen anses enklare och mera rationellt att låta företagsinteckning omfatta alla fordringar avseende vederlag för överlåtelse av egendom, som är av beskaffenhet att kunna vara föremål för inteckning. Så t. ex. bör alla varufordringar inbegripas under inteckningen, även om de uppkommit före inteckningens beviljande.
'Företagsinteckning synes icke böra avse sådana vederlagsfordringar som uppkommit på grund av att företagaren avhänt sig egendom genom annan rättshandling än överlåtelse. Medtagandet av dylika fordringar _— t. ex. fordrana '” vederlag vid bodelning '— skulle blott i sällsynta fall kunna få någon betydelse för inteckningshavarens säkerhet
I företag, vars verksamhet består i uthyrning av maskiner fordon ellel andra dylika föremål, utgör fordringa1 å vederlag fö1 upplåtelse av sådan egen-dom en viktig tillgångspost. Denna bör kunna genom företagsinteck- ning utnyttjas för kredit. Emellertid synes lämpligt att låta företagsinteck- ning inbegripa icke blott de fordringar som nu sagts utan även övriga ford- ringar å vederlag för upplåtelse i den mån upplåtelsen avser egendom, som kan vara föremål för företagsinteckning. Denna g1änsdragning utgör en parallell till vad nyss förordats i fråga om fordringar som avse1 vedeilag för överlåtelse. En dylik överensstämmelse mellan de båda slagen av ford- ringar är motiverad bl. a. från den synpunkten att det i praktiken stundom kan vara svårt att skilja mellan överlåtelse och upplåtelse. Så t. ex. kan en transaktion, som till sin ekonomiska innebörd är en överlåtelse, klädas i upplåtelsens form. Inteckningshavarens rätt bör icke röna inverkan av huruvida rättshandlingen år av det ena eller det andra slaget.
Vidare förordas, att företagsinteckning får gälla i fordringar som avser vederlag för utförande av tjänst. Särskilt för företag inom ”servicenäring— arna” _— t. ex. transportföretag och rörelser som driver 1eparationsverksam- het _ torde detta slag av fordringar ofta få en av sevä1d betydelse såsom inteckningsobjekt framförallt i de fall då företaget saknar mera värdefulla
inventarier eller brukar köpa" sina inventarier på avbetalningskontrakt." Genom medtagandet av dessa fordringar tillgodoses ett önskemål, som starkt- framhävts från företagarhåll. Bland de av kommittén föreslagna utvidg- ningarna i fråga om inteckningens föremål torde den nu förordade vara den mest betydelsefulla.
De grupper av rörelsefordringar som nu behandlats har oftast karak» tären av s. k. bokfordringar. Sådana fordringar är i allmänhet icke läm- pade för pantsättning. För verkan mot pantsättarens borgenärer kräves- nämligen, att gäldenären underrättas om åtgärden. Detta förhållande synes ägnat att avhålla företagaren från pantsättning. '
Såsom förut omtalats innehåller FIF ej andra regler 0111 s. k. surrogat-i vår—den än bestämmelsen i 6 & rörande utestående köpeskilling för försåld förlagsegendom. Emellertid anses förlagsinteckning även kunna medföra förmånsrätt åtminstone i försäkringsbelopp för förlagsegendom, som ska-1 dats eller gått förlorad. Enighet råder om att förmånsrätt gäller, om både försäkringsfallet och utbetalningen av ersättningen sker efter det före-- tagaren försatts i konkurs. Däremot är omtvistat, huruvida förmånsrätti äger rum därest försäkringsfallet inträffar före konkursutbrottet men ut— betalningen sker under konkursen; i allmänhet synes man dock benägen att anse förmånsrätt vara för handen i dylikt fall. — '?
Enligt kommitténs mening bör frågan om inteckningshavarens rätt till; dessa försäkringsbelopp regleras i lagen. Därvid ligger nära till hands .att'1 förfara på samma sätt som förordats i fråga om köpeskilling eller annat-' vederlag för överlåten egendom, nämligen att låta företagsinteckning om- fatta fordran å dylikt försäkringsbelopp. Följdriktigt synes vara att ut-' sträcka en sådan regel till att avse alla fordringar å ersättning i anledning av att egendom, som kan vara föremål för företagsinteckning, skadats eller gått förlorad. Exempel på sådan ersättning är -— utom ersättning på grund av försäkring _ skadestånd och gottgörelse i anledning av tvångsinlösen,' såsom då nyttjanderätt till fastighet avstås eller inskränkes genom expro— priation.
Det kan ifrågasättas, om man icke, åtminstone beträffande försäkrings- belopp, borde förstärka inteckningshavarens ställning genom att införa regler efter mönster av lagen den 8 april 1927 om inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal.» Denna lag innehåller bestämmelser om skyldighet att hos länsstyrelsen nedsätta utfallande brandförsäkringsbelopp när försäkringen avser bygg- nad hörande till fastighet som besväras av inteckning för fordran. Ned- sättning skall ske om beloppet uppgår till mer än en tiondel av brandför- säkringsvärdet, såvida ej inteckningshav ai en medgivit utbetalning till äga—_ ren eller denne avhjälper skadan eller ställer säker.het Länsstyrelsen har att tillse, att det nedsatta beloppet i första hand komme1 inteckningsha- varna till godo. Kommittén anser sig emelleitid icke böia f01 01 da regler- om
nedsättningsskyldighet för företagsinteckningens del. Sådana regler skulle i ej ringa grad komplicera lagstiftningen. Vidare ligger i sakens natur, att de skulle få avsevärt mindre betydelse på förevarande område än de har för fastighetskrediten. Det bör även beaktas, att innehavare av företagsinteck- ning kan betinga sig att försäkringsavtalet förses med en klausul som tillerkänner honom företräde till utfallande försäkringsbelopp.
Bland fordringar, som enligt kommitténs mening icke bör vara objekt för företagsinteckning, må nämnas fordran på grund av förskott för leve— rans i fall då denna ej fullföljts, fordran å skadestånd för utebliven eller försenad leverans, ak'tiebolags fordran å icke fullgjord inbetalning för teck- nad aktie, fordran å restitution av skatt eller tullavgift samt lånefordran, t. ex. moderbolags lånefordran mot dotterbolag. Skälet till att nämnda ford— ringar ej medtagits är att de icke förekommer regelmässigt och att inteck- ningshavaren därför icke skulle kunna räkna med dem såsom kreditunder- lag. Vad nu sagts gäller dock ej i fråga om lånefordringar när företagaren driver lånerörelse, men här föreligger icke behov av att kunna utnyttja fordringarna som säkerhet för kredit. För övrigt grundar sig lånefordringar i regel på löpande skuldebrev och kan således lätt pantsättas.
Önskemål har framställts om att goodwill-värde skulle medtagas bland de inteckningsbara tillgångarna. Goodwill-värde har karakteriserats såsom det värde ett företag äger utöver marknadsvärdet å företagets övriga till- gångar sålda var för sig efter avdrag av skulderna. Goodwill utgör såle- des —— till skillnad från andra objekt som enligt gällande rätt eller med kommitténs förslag kan omfattas av inteckning — varken någon sak eller någon rättighet. Detta förhållande utgör måhända icke i och för sig något avgörande hinder. I utlandet finns exempel på rättsinstitut, som medger att goodwill utnyttjas för realkredit.1 Ett enligt kommitténs mening av— görande skäl mot att medtaga goodwill-värde är däremot, att en dylik till- gång är alltför svårberäknelig för att duga som säkerhetsobjekt. Vid kredit- givningen torde knappast vara möjligt att bedöma, huruvida och i vad mån ett goodwill-värde, som då är för handen, kan finnas kvar i en eventuell framtida konkurssituation.
Även andra tillgångar än de som berörts i det föregående skulle kunna tänkas såsom objekt för företagsinteckning. Enligt kommitténs mening utgör emellertid de framlagda förslagen i fråga om inteckningens föremål en lämplig avvägning. Med dessa förslag tillgodoses i allt väsentligt de reformkrav som framställts i denna del.
Överlåtelse av verksamheten
Om förlagsintecknad rörelse överlåtes, anses inteckningshavarens förmåns— rätt upphöra. Till skydd för inteckningshavaren har i FIF stadgats att, 0111
1 Lögdberg, Studier över förlagsinteckningsinstitutet s. 48 ff. och s. 59 ff.
rörelsen helt eller till väsentlig del överlåtes, inteckningshavaren äger kräva omedelbar betalning för den intecknade fordringen ändå att den ej är för- fallen. I händelse av överlåtelse kan alltså inteckningshavaren kräva betal- ning och, om sådan uteblir, efter vunnen dom söka utmätning i eventuellt utestående köpeskilling för försåld förlagsegendom eller också begära före- tagaren försatt i konkurs; vid konkurs kan utsikter finnas att få överlå- telsen av rörelsen att återgå enligt konkurslagens regler om återvinning.
Det skydd inteckningshavaren åtnjuter med nuvarande bestämmelser är bristfälligt. För att inteckningshavaren skall kunna utnyttja de möjlig— heter att skydda sig som lagen ger honom måste han mycket snabbt få kännedom om överlåtelsen.
Det har hänt att innehavare av förlagsinteckning lidit rättsförlust till följd av att den intecknade rörelsen överlåtits och förmånsrätten med an- ledning därav upphört. Sådana fall torde dock vara sällsynta. Överlåtelse sker vanligen icke utan att förhandlingar ägt rum med kreditgivaren, och ofta torde dessa resultera .i en uppgörelse enligt vilken den som förvärvar rörelsen övertager det personliga ansvaret för fordringen och lämnar med-v givande till ny inteckning.
Även om risken för rättsförlust till följd av överlåtelse i det hela får anses tämligen liten, är dock förhållandena härvidlag givetvis skiftande. Medan risken får betraktas som ytterst ringa, t. ex. när fråga är om ett större företag och kreditgivaren är en bank eller annan kreditinrättning som har möjlighet att effektivt övervaka företaget, kan den i andra fall vara betydligt större. Önskemål om åtgärder i syfte att stärka intecknings- havarens ställning i förevarande hänseende har också framkommit från skilda håll, även från bankernas sida. Ett ytterligare skäl för dylika åt- gärder utgör den förordade utvidgningen av inteckningsinstitutet till att principiellt omfatta alla företag oavsett art och omfattning.
Tydligen bör den inledningsvis omnämnda bestämmelsen — 0111 rätt till omedelbar betalning i händelse rörelsen helt eller till väsentlig del över- låtes _— upptagas även i en ny lag. Uppgiften gäller således att söka finna lämpliga regler, som kan ge ett skydd därutöver. Reglerna bör utformas så att de är ägnade att främja en uppgörelse mellan inteckningshavaren, överlåtaren och förvärvaren, t. ex. angående inteckningslånets överflyttande- till förvärvaren och den verksamhet han utövar.
En utväg som kunde tyckas ligga nära till hands, icke minst från sist- nämnda synpunkt, är att låta inteckningen, oavsett överlåtelsen, fortfarande gälla i rörelsen —— dvs. i det till denna knutna egendomskollektivet —— på samma sätt som en fastighetsinteckning besvärar fastigheten oavsett om denna byter ägare.
Denna tanke är emellertid av flera skäl svår att förverkliga. Medan en fastighet består oberoende av ändringar i äganderätten, måste en företags-
intecknad rörelse, med hänsyn till reglerna om rörelses individualisering, principiellt förlora sin identitet när den övergår till ny innehavare. Enligt dessa regler kännetecknas rörelse alltid genom företagarens person, och detta moment i individualiseringen är av grundläggande betydelse; i in— skrivningsboken måste de intecknade rörelserna kunna återfinnas under företagarens namn eller firma. Uppenbarligen kan en inteckning icke få fortsätta att belasta en viss rörelse sedan denna överlåtits, med mindre rörelsen upptages i inskrivningsboken under den nye innehavarens nanm eller firma. Härför fordras, att överlåtelsen bringas till inskrivningsdomav rens kännedom. På denna punkt inställer sig betydande svårigheter. Skyl- dighet att anmäla överlåtelsen kan icke gärna åläggas överlåtaren, efter- som lämplig påföljd saknas för den händelse anmälan underlåtes. Såsom tidigare framhållits ställer sig kommittén avvisande till tanken på straff— rättsligt ansvar. Däremot är en regel om anmälningsskyldighet för förvär- varen av rörelsen tänkbar. En bestämmelse härom kunde sanktioneras genom föreskrift, att förvärvaren blir personligen ansvarig — dvs. ari-' svarig med hela sin förmögenhet — för den intecknade fordringen, 0111 han åsidosätter denna skyldighet. Kommittén kan emellertid icke förorda, att" förvärvaren sålunda ålägges personligt betalningsansvar. En dylik åtgärd är för vittgående. Den kan för förvärvaren medföra allvarliga ekonomiska konsekvenser, och kan, särskilt då kretsen av inteckningsberättigade före- tagare avsevärt vidgas, komma att beröra många. Åtgärden får anses gå längre än som är försvarligt med hänsyn till det intresse den skall tjäna. Visserligen skulle det personliga hetalningsansvaret vara betingat av att anmälningsskyldigheten åsidosättes, men en underlåtenhet härvidlag kan bero av mer eller mindre ursäktliga omständigheter. Den ifrågasatta regeln kunde leda till särskilt stötande resultat under den första tiden efter dess införande och innan den blivit mera allmänt känd bland dem som kunde komma att beröras av densamma. Härtill kommer, att en sådan regel i vissa fall skulle komma att i alltför hög grad gynna inteckningshavaren. Vidare skulle ett system, enligt vilket en intecknad rörelse, efter anmälan av part, i inskrivningsboken överföres från en innehavare till en annan, medföra åtskilliga inskrivningstekniska problem. Så t. ex. kan icke gärna komma i fråga att låta en anmälan från enskild part inverka på annans rätt utan föregående prövning eller kontroll av anmälningens riktighet. Även om inteckningen finge gälla med avseende å den överlåtna rörelsen. skulle en sådan anordning i vissa situationer icke innebära någon ökad trygghet för inteckningshavaren. Om överlåtelse sker till någon som redan driver en intecknad rörelse, skulle inteckningskollision kunna inträffa. l dylika fall måste rimligen de inteckningar som meddelats i den överlåtna rörelsen få vika för de inteckningar som beviljats i förvärvarens ursprung— liga rörelse. Detta kunde få till följd att de helt eller delvis förlorade sitt värde. Vidare är ingalunda ovanligt, att en förvärvad rörelse omedelbart
nedlägges; förvärvet kan exempelvis ha skett enda-st i syfte att få övertaga lokaler, inventarier eller varulager.
Vad nyss anförts innefattar även skäl mot tanken att ålägga företagaren eller förvärvaren att underrätta inteckningshavaren om överlåtelsen.
Att för köpare av intecknad rörelse föreskriva skyldighet att nedsätta köpeskillingen hos länsstyrelsen för tillgodoseende av inteckningshavare synes ej heller vara någon framkomlig väg att skydda inteckningshavaren. Nedsättningsskyldigheten måste tydligen kompletteras med en subsidiär skyldighet för köparen att personligen svara för den intecknade fordringen. Vidare bör beaktas, att köpeskillingen kanske icke alltid täcker den inteck- nade fordringen samt att kvittning och anstånd med betalning av köpe- skillingen förekommer. Ifrågavarandwe möjlighet kan icke användas när vederlaget utgöres av annat än pengar eller när vederlag icke skall utgå.
Däremot har kommittén stannat för den lösningen att den konkreta egendom som ingår i överlåtelsen och besväras av inteckningen alltjämt får häfta för denna under en övergångstid, förslagsvis sex månader. Detta inne- bär således, att inteckningsrätten består fastän egendomen övergått i för— värvarens ägo och överlåtelsen enligt vanliga regler blivit gällande mot överlåtarens borgenärer. Inteckningsrätten begränsas emellertid till att avse de konkreta föremål och rättigheter som besvärades av inteckningen när överlåtelsen skedde. Efter överlåtelsen avser inteckningsrätten alltså icke längre ett egendomskollektiv med växlande sammansättning. Den omfattar sålunda icke inventarier eller varor, som förvärvaren sedermera anskaffar eller som redan vid tiden för överlåtelsen ingick i en av honom driven rörelse. En ytterligare begränsning av inteckningsrätten är, att den faller bort efter en viss kortare tid. Införes dessa två begränsningar, bör det enligt kommitténs mening vara möjligt att avvara anteckning om över- låtelsen i inskrivningsboken och därmed också en bestämmelse om skyl— dighet att anmäla överlåtelsen till inskrivningsdomaren. Att förvärvaren tillhörig egendom hela-stas med en förmånsrätt, som icke kommer till synes i inskrivningsboken och således utgör en s. k. tyst förmånsrätt, torde kunna försvaras med att förmånsrätten gäller endast under en kortare tid och blott i egendom som den tidigare omfattat. Den som överväger att mottaga företagsinteckning som säkerhet blir visserligen nödsakad att undersöka, huruvida innehavaren av rörelsen förvärvat denna inom sådan tid att egendomen kan vara besvärad av inteckning på grund av förre inneha- varens medgivande. En dylik undersökning är emellertid lätt att göra, t. ex. med hjälp av handelsböckerna. Genom att inteckningen begränsas till den överlåtna egendomen kan den _ trots att anteckning om över— låtelsen icke skett i inskrivningsboken -— få behålla sin verkan även i det fall, att förvärvaren redan vid tiden för överlåtelsen driver en intecknad rörelse vari den överlåtna egendomen kommer att ingå, samt medföra före— träde till betalning framför inteckningar i denna rörelse. De som innehar
sådana inteckningar har nämligen i regel saknat anledning att räkna med den överlåtna egendomen.
Den omständigheten, att inteckningsrätten fortsätter att besvära egen- domen trots överlåtelsen, rubbar givetvis icke den personliga ansvarighet för den intecknade fordringen som åvilar överlåtaren. Ej heller rubbas principen att inteckningen gäller i överlåtaren tillkommande fordran på vederlag för den överlåtna egendomen. Att inteckningshavarens säkerhet således omfattar såväl överlåten egendom som eventuell fordran på veder- lag för samma egendom kan knappast anses innebära någon obillighet mot borgenärer med sämre ställning i förmånsrättshänseende. — Överlåtes rörelsen endast till en del, består inteckningsrätten som förut i den icke överlåtna delen.
En konsekvens av den föreslagna ordningen blir, att den som ämnar för— värva en rörelse bör förvissa sig 0111, huruvida rörelsen besväras av företags- inteckning. Lämpligen sker detta genom att han begär att överlåtaren skall förete gravationsbevis. I regel torde någon överlåtelse ej komma till stånd, med mindre inteckningarna i samband därmed dödas eller _— när fråga är om överlåtelse av del av den intecknade verksamheten — inteckningshava— ren avstår från sin rätt gentemot förvärvaren. Skulle undantagsvis den överlåtna egendomen eller del därav komma att tagas i anspråk för betal- ning av den intecknade fordringen, torde enligt allmänna rättsgrundsatser förvärvaren ha rätt till ersättning av överlåtaren, oavsett huruvida han var i god tro eller ej. Detsamma måste gälla, om han nödgas betala något till inteckningshavaren för att hindra att denne vänder sig mot egendomen. Under vissa förutsättningar lär förvärvaren även vara berättigad att häva överlåtelseavtalet.
Inteckningsrätten bör gälla i den överlåtna egendomen endast så länge denna tillhör förvärvaren. Såvitt angår överlåtelse av enstaka föremål över- ensstämmer detta med den allmänna principen beträffande företagsinteck- ning. Det skulle kunna ifrågasättas att i fall, då förvärvaren i sin tur över- låter rörelsen inom sexmånadersfristen, låta egendomen häfta också i den nye ägarens hand. Kommittén anser det emellertid vara betänkligt att på detta sätt utsträcka en tyst förmånsrätt. Bortsett från sådana fall då förvärv av en rörelse sker med en bulvan som mellanled torde det för övrigt vara sällsynt att förvärvaren i sin tur överlåter rörelsen inom sex månader. Bul— vanfall torde man åtminstone i viss utsträckning kunna komma till rätta med i rättstillämpningen. —— Dör förvärvaren, bör inteckningen utan hinder därav kunna bestå i egendomen så länge denna anses ingå i dödsboet.
Att inteckningsrätten vid överlåtelsen av rörelsen övergår från att avse ett egendomskollektiv, som normalt vidmakthål-les i fråga om omfattning och värde, till att gälla viss konkret egendom i förvärvarens hand, inne- bär en försvagning av säkerheten. Denna kommer att successivt minska, allteftersom egendomen omsättes och förnyas. I samma riktning verkar
de svårigheter att identifiera egendomen bland förvärvarens övriga till- gångar som i många fall måste uppstå och vilka efterhand ökar. Dessa förhållanden motverkas emellertid i viss mån, om inteckningsrätten får omfatta jämväl vissa surrogat. Kommittén förordar därför en bestäm- melse att, därest förvärvaren överlåter egendom som besväras av inteck— ningen eller 0111 sådan egendom skadas eller går förlorad, inteckningsrätten skall gälla i förvärvaren tillkommande fordran å vederlag eller ersättning.
Vad angår frågan om utgångspunkten för den tid av sex månader under vilken inteckningsrätten skall gälla i överlåten egendom, synes av flera skäl mindre lämpligt att utgå från överlåtelsen. I regel överenskommet parterna om en tidpunkt, då överlåtaren skall frånträda rörelsen, dvs. upphöra att driva den och lämna ifrån sig inventarier, varulager och annan egendom; denna tidpunkt framgår vanligen av bokföringen. Angivna tid av sex månader synes lämpligen böra beräkna—s från dagen för frånträdet.
Tidsbegränsninvgen av förmånsrätten lbör icke utformas på sådant sätt. att förmånsrätten under alla förhållanden bortfaller vid utgången av en bestämd tidsfrist. Förmånsrätten skulle nämligen då kunna upphöra, me- dan den var föremål för rättegång eller medan exekutivt förfarande eller konkurs pågick, något som uppenbarligen vore otillfredsställande. En tid av sex månader skulle i många fall icke vara tillräcklig för framtvingande av betalning på rätt-slig väg, särskilt som det ju ingalunda är säkert att inteckningshavaren får kännedom om överlåtelsen omedelbart efter från- trädet av rörelsen. Kommittén har funnit ifrågavarande bestämmelse böra utformas såsom en preskriptionsregel. Sålunda föreslås att intecknings— havaren skall, om han vill göra gällande sin rätt mot förvärvaren, väcka talan mot denne inom sex månader efter det rörelsen frånträddes, vid även— tyr att han förlorar sin rätt. För att preskriptionsavbrott skall inträda bör emellertid ytterligare fordras, att inteckningshavaren inom samma tid hos inskrivningsdomaren anmäler att talan blivit väckt. Om sådan anmälan bör anteckning göras i inskrivningsboken under förvärvarens nanm. Genom anteckningen får överlåtelsen publicitet, och betänklighet möter då icke mot att låta förmånsrätt-en bestå under den ytterligare tid som erfordras för talans utförande och övriga rättsliga åtgärder för betalningsanspråkets fullföljande.
De regler som kommittén sålunda föreslår ger inteckningshavaren en viss trygghet för det fall att rörelsen överlåtes. Garanti mot rättsförlust innebär de dock ingalunda. Det kan inträffa, att inteckningsha 'aren får reda på överlåtelsen så sent att han ej längre har möjlighet att tillvarataga sin rätt. Uteslutet är ej heller, att förvärvaren, innan inteckningshavaren hun- nit inskrida, avhänder sig egendomen helt eller till betydande del och där- med omintetgör inteckningshavarens rätt. Kommittén anser emellertid, att de föreslagna anordningarna motsvarar 'ad som från lagstiftarens sida rimligen kan göras för att stärka inteckningshavarens ställning.
Reglerna i fråga torde blott sällan komma att tillämpas. Deras betydelse ligger framförallt däri, att de främjar en uppgörelse med inteckningsha- varen redan i samband med överlåtelsen. Den omständigheten, att för— månsrätten består i överlåten egendom, är ägnad att göra även förvärvaren angelägen om en dylik uppgörelse. Har uppgörelse likväl icke skett före överlåtelsen, vinnes rådrum för förhandlingar. Eftersom förmånsrätten består under viss tid, blir inteckningshavaren icke nödsakad att omedelbart tillgripa rättsliga åtgärder mot överlåtaren.
De 5. k. kommissionärsbolagen
Inom koncerner är vanligt, att dotterbolagens verksamhet drives i dotter- bolagets namn men för moderbolagets räkning. Dotterbolaget uppträder utåt såsom en självständig företagare under egen firma, ingår avtal med tredje man osv. Vinsten å verk—samheten kom—mer emellertid att huvudsakligen redovisas hos moderbolaget. Vidare är moderbolaget i regel ägare till den egendom som är att hänföra till verksamheten eller till en väsentlig del därav. Vanligen torde fastigheter och andra anläggningstillgångar tillhöra dotterbolaget, medan omsättningstillgångarna oftast äri moderbolagets ägo; vid en industriell rörelse t. ex. överföres sålunda äganderätten till råvaran från leverantören direkt till moderbolaget och den färdiga produkten från moderbolaget till kunden. Förhållandet mellan moderbolaget och dotterbo— laget erinrar om kommission. Ofta betecknas avtal, varigenom dylikt för— hållande reglera—s, såsom kommissionsavtal. Ibland användes beteckningen arrendekontvrakt, varvid moderbolaget anses arrendera dotterbolagets rö- relse. Denna anordning vidtages av flera anledningar. Genom att vinsten å. verksamheten tages till beskattning hos moderbolaget kan fördelar uppnås i skattehänseende. Även andra synpunkter kan spela in, t. ex. önskemålet att bevara en firma med därtill knauten goodwill.
Enligt de regler som föreslås angående företagsinteckning kan endast den som är företagare erhålla sådan inteckning och endast egendom, som ingår i företagarens rörelse och tillhör denne, bli föremål för inteckningen. Be- handlar man dotterbolaget 'men icke moderbolaget såsom företagare med avseende å den i dotterbolagets nanm drivna rörelsen, lär moderbolagets i rörelsen ingående egendom icke kunna utgöra föremål för företagsinteck- ning. Denna egen-dom består, såsom förut anxtyt-ts, oftas-t av rörelsens om- sättningstillgångar och i en del fall även av anläggningstillgångar. Om åter- igen moderbolaget men icke dotterbolaget anses som företagare, kan visser- ligen moderbolagets i rörelsen ingående egendom göras till föremål för före- tagsinteckning men däremot icke egendom som tillhör dotterbolaget. Detta. är otillfredsställande, särskilt som dotterbolaget i åtskilliga fall är ägare till maskiner och andra tillgångar av betydande värde. En annan olägenhet är, att moderbolagets i rörelsen ingående egendom lätt kan överlåtas till dotter-
bolaget med omedelbar verkan mot moderbolagets borgenärer. Traditions— kravet är nämligen uppfyllt, eftersom egendomen redan är i dotterbolagets besittning. En företagsinteckning, som meddelats på grund av moderbola- gets medgivande och har sådan egendom till föremål, kan alltså lätt göras värdelös. Det kan också förekomma, att moderbolagets i rörelsen ingående egendom, t. ex. maskiner, tillhört dotterbolaget innan kommissions— eller arrendeavtalet ingicks; i många fall har dotterbolaget ursprungligen ut— gjort ett helt fristående företag, som efter försäljning uppgått i koncernen. Då tradition av egendomen därefter icke skett, kan denna tagas i anspråk av dotterbolagets borgenärer.
Vid beskattningen behandlas moderbolaget som företagare, vilket ju för ! övrigt är en huvudanledning 'till att avtal av ifrågavarande slag ingås. Å andra sidan framträder dotterbolaget utåt såsom självständig företagare. Enligt kommitténs mening bör i inteckningshänseend-e —— även utan sär- skild lagbestämmelse härom — både moderbolaget och dotterbolaget betrak- tas såsom företagare med avseende å den i dotterbolaget—s namn drivna rörel- sen. Härigenom kan, med tillämpning av vanliga regler, två företagsinteck- ningar uttagas, den ena avseende verksamhet driven av moderbolaget och den andra avseende verksamhet uttövad av dotterbolaget. Den i rörelsen ingående egendomen kommer därmed alltid att omfattas av endera inteck- ningen, oavsett vilket av bolagen egendomen tillhör. Inteckningarna kan tillsammans använda-s som säkerhet för en omslagsrevers. —— Ett upphä- vande av kommissions- eller arrendeavtal syn-es kunna jämställas med över- låtelse av rörelse. Härvid blir de föreslagna reglerna om överlåtelse av rörelse att tillämpa där-est i övrigt förutsättningarna för dylik tillämplighet är för handen. '
Jordbruket m. m.
De regler som enligt vad kommittén föreslagit skall gälla i fråga om före- tagsinteckning synes ri allmänhet väl ägnade att tillämpas även för jord- bruksnäringens del. Kommittén har därför ansett sig böra överväga, om man icke skulle kunna upphäva lagstiftningen om inteckning i jordbruks— inventarier och i stället göra institutet företagsinteckning tillämpligt be- träffande jordbruket och dess hinäringar.
Den ifrågasatta åtgärden medför den betydande fördelen, att de problem som sammanhänger med flyttning av intecknat inventariebestånd får en tillfredsställande lösning. För närvarande gäller, att jordbruk i intecknings- hänseende alltid skall individualiseras genom angivande av den fastighet där jordbruket utövas samt att inteckningen förlorar sin verkan om det för jordbruket i fråga avsedda inventariebeståndet flyttas till annan jordbruks- fastighet. Denna olägenhet har, såsom förut nämnts, särskilt påtalats av riksdagen och i direktiven för utrednlingsarbetet. Med de av kommittén före- slagna reglerna om individualisering av verksamhet såsom föremål för före-
tagsinteckning äger inteckningssökanden bestämma, att verksamheten skall individualiseras enbart genom företagarens person eller eljest utan lokali- sering. Har individualisering skett på dylikt sätt, kan en flyttning icke in- verka på inteckningsrättens bestånd. önskas lokalisering, kan sådan ske genom angivande av en eller flera kommuner eller ett eller flera län. Om man gör det territoriella området tillräckligt vidsträckt eller bestämmer det på ett med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet lämpligt sätt, torde risk-en för att inteckningsrätten går förlorad till följd av flytt- ning kunna praktiskt taget elimineras.
De av kommittén föreslagna forumregler-na innebär, att ärenden angående företagsinteckning förlägges till en central inskrivningsmyndighet. Fa—rhå- gor för att en dylik centralisering skulle bli till olägenhet för jordbrukarna torde icke behöva hysas. Flertalet ansökningar i inteckningsärenden ombe— sörjes av kreditinrättningar och organisationer, för vilka en centralisering närmast skulle innebära en fördel.
Inventarieinteckning omfattar i huvudsak endast jordbruksinventarier och utestående köpeskilling för försålda inventarier. Om institutet före— tagsinteckning öppnas för jordbruket, (kommer den egendom som är före- mål för inteckning watt avsevärt utvidgas. Bland den ytterligare egendom som sålunda skulle bli omfatta-d av inteckning märkes fodermedel, konst- gödsel, utsäde, avta-gen gröda, avverkad skog, byggnad på annans mark, arrenderätt samt fordringar avseende vederlag för försålda produkter m. m. I de fall då kreatur förekommer måste fodermedel alltid finnas i viss om— fattning; att fodermedel ingår bland den egendom som häftar för inteck- ning torde därför vara av viSS betydelse. Gödselmedel och utsäde kommer snabbt i jorden och kan således icke spela någon större roll för inteckningens värde. Likaså synes tvivelaktigt, om avtagen gröda och avverkad skog i någon högre grad stärker säkerheten. I fråga om gröda är också att beakta risken för skördeskador; emellertid kommer även fordran å ersättning för skada å avtagen gröda att omfattas av inteckningen. Det förhållandet, att byggnad på annans mark och arrenderätt kommer att ingå bland den egen— dom som är föremål för inteckning, torde i allmänhet icke få någon bety— delse för inteckningssäkerheten. Byggnader på annans mark lär icke före- komma i någon större utsträckning inom jord-bruket, och rätt till jordbruks— arrende synes endast undantagsvis äga ett marknadsvärde som kan utnytt- j'as för kreditän-da-mål. De fordringar om vilka i detta sammanhang är fråga avser huvudsakligen betalning för produkter t.ex. mjölk. spannmål, slaktdjur, trädgårdsprodukter och virke — som sålts genom lantbrukarnas organisationer; sådana fordringar utestår i regel icke under någon längre tid.
Av det anförda synes framgå, att utvidgningen i fråga om inteckningens föremål skulle få en tämligen begränsad effekt för inteckningens värde. Dock kan den ingalunda frånkännas betydelse. Härvid bör även följande
beaktas. En företagsinteckning i ett jordbruk eller ett skogsbruk kan tjäna som komplement till inteckning i den fastighet där verksamheten utövas: så t. ex. kommer gröda och skogsprodukter att utgöra säkerhet för ford- ringen även efter avskiljandet från fastigheten. Utvidgningen kan få bety- delse för kortfristiga krediter: en jordbrukare synes i vissa fall kunna ut- nyttja den blivande skörden såsom säkerhet för ett kortfristigt lån. Vidare torde inteckningen stund-om på grund av särskilda förhållanden komma att tillföras ett väsentligt förhöjt värde. Såsom exempel må anföras, att vid de större skogsbruken tendensen är att utsträcka avverkningssäsongen under större delen av året och att man därför här bör kunna räkna med att det mestadels förekom-mer betydande virkesmängder.
Ytterligare skäl kan anföras för att låta institutet företagsinteckning om- fatta jordbruksnärin-gen. Sålunda må framhållas den förstärkning av säker— heten som följer t. ex. av förslagen att rätt på grund av företagsinteckning skall bestå mot den som förvärvar intecknad egendom genom lösöreköp och i viss utsträckning jämväl mot den som övertager sådan egendom i samband med förvärv av verksamheten samt att företagsinteckning skall medföra förmånsrätt även vid utmätning. Kommittén vill också understryka den psykologiska betydelsen av att jordbrukarna i likhet med andra närings- idkare får möjlighet att erhålla företagsinteckning. Vidare torde man undgå vissa gränsdragning-sproblem ; i de mycket vanliga fall, då den som driver jordbruk vid sidan därav utövar annan näringsverksamhet, kan inteckning uttagas med avseende å verksamheten i dess helhet. Från all.-männa syn— punkter måste enhetlighet hos lagbestämmelserna i och för sig vara efter— strävan-svärd. Ett enda rättsinstitut —- företagsinteckning —— kommer att träda i stället för förlagsinteckning och inteckning i jordbruksinventarier, varjämte lag-arna om viss panträtt i spannmål samt om viss panträtt i spå- nadslin och hampa kan upphävas.
Emellertid medför den ifrågasatta åtgärden vissa problem. Ett är hur man lämpligen skall kunna identifiera jordbrukarna i ett för hela riket ge- mensamt inteckningsregister. Vidare uppkommer fråga i vad mån de nya bestämmelserna bör göras tillämpliga å de äldre inventarieinteckningarna ävensom andra övergångsfrågor. Nu antydda spörsmål är emellertid ej be- gränsade till jordbrukarna och inventarieinteckningarna. Kommittén, som återkommer till spörsmålen i det följande, anser dem icke böra hindra den ifrågasatta reformen.
På grund av vad sålunda anfört-s föreslår kommittén, att institutet inteck- ning i jordbruksinventarier avskaffas och att reglerna om företagsinteck- ning göres tillämpliga i fråga om jordbruk. Detta förutsätter, att lagen om viss panträtt i spannmål samt lagen om viss panträtt i spånadslin och hampa upphäves. Så kan ske utan olägenhet, enär dessa lagar tillämpas i ytterst ringa omfattning.
Från de allmänn-a reglerna om företagsinteckning måste emellertid ett
undantag göras för jordhrukets vidkommande. Det gäller kravet på bokfö- ringsplikt såsom förutsättning för beviljande av företagsinteckning. Skulle detta krav upprätthållas för jordbrukets del, komme praktiskt taget alla jordbrukare att ställas utan inteckningsmöjlighet. Kommittén har övervägt att införa bokföringsskyldighet för jordbrukare, som erhåller företagsin- teckning. Denna tanke har dock övergivits, dels emedan bokföringslagen för närvarande är föremål för översyn —— varvid frågan om bokföringsskyldig- het för jordbrukare med all sannolikhet kommer att behandlas — dels med hänsyn till de lagtekniska komplikationer som skulle uppstå.
Kommittén föreslår vidare, att som jordbruk skall i inteckningshänseende räknas även binäring till jordbruk. Därjämte förordas, att de jordbruk när- stående verksamhetsgrenarna skogsbruk och djuruppfödning behandlas på samma sätt som jordbruk. Detta innebär, att den som driver dylik verksam- het såsom en självständig rörelse skall kunna erhålla företagsinteckning även om bo-kföringsskyldighet icke föreligger.
Förmånsrätt vid utmätning
Enligt gällande rätt är inteckningshavaren i händelse av utmätning från annan borgenärs sida hänvisad till att söka »få företagaren försatt i konkurs och att åberopa sin förmånsrätt i konkursen. Härvid ger lagen honom sär— skild möjlighet att få till stånd konkurs genom den speciella konkursgrun— den i 4 & konkurslagen. Denna bestämmelse har emellertid icke ansetts till- räcklig för att trygga inteckningshavaren vid utmätning. Redan i samband med 1932 års reform av förlagsinteckningsinstitutet förordades från vissa håll, att inteckningshavaren skulle få åtnjuta förmånsrätt vid utmätning. Förslaget vann dock ej lagstiftarensbifall. I stället infördes dels föreskrif- ten i 72 å utsökningslagen om skyldighet för utmätningsman att underrätta inteckningshavaren om utmätning dels kungörelsen den 22 juni 1932 angå- ende skyldighet för utmätningsman att föra register över vissa intecknings- havare. Departementschefen yttrade bl. a., att en regel om förmånsrätt vid utmätning mången gång ej torde bli av större värde för inteckningshavaren, eftersom det kunde antagas att en gäldenär lät sin skuld gå till utmätning först när så gott som alla hans tillgångar var uttömda. Vidare skulle enligt departementschefen olägenheter uppkomma. För att en oprioriterad borge— när skulle kunna få betalning genom utmätning måste så stor del av egen— domen utmätas att både inteckningen och utmätningsfordringen täcktes av köpeskillingen. Detta syntes leda till utmätning och försäljning av för- lagsegendomen i dess helhet eller större delen därav, ofta i strid mot både inteckningshavarens och gäldenärens intressen. Utmätning av enstaka före- mål skulle, även om inteckningshavarens rätt därigenom icke kränktes, medföra att inteckningshavaren fick betalning framför utmätningssökan— den. Gäldenärens möjligheter att erhålla en tillfällig, om ock ganska obe—
tydlig kredit utan säkerhet skulle även i hög grad beskäras. För den ifråga- varande ordningens genomförande förutsattes slutligen omfattande och in— gripande författningsändringar samt ett synnerligen invecklat system av kontrollföreskrifter.
I sin skrivelse den 26 september 1956 underströk Svenska bankföreningen angelägenheten av att förmånsrätt införde-s även vid utmätning. Att för— månsrätt kunde göras gällande endast i konkurs minskade starkt en förlagsintecknings värde som säkerhet.
Kommitténs ståndpunkt i denna fråga har redan antytts i det föregå— ende. Att förmånsrätt införes vid utmätning innebär jämställdhet med pant- rätt på en framträdande punkt och torde komma att spela en ej oväsentlig roll för institutets anseende. Även den faktiska betydelsen härav förtjänar beaktande. Med gällande regler kan inteckningshavaren, om en borgenär utan förmånsrätt eller med sämre förmånsrätt får utmätning i egendom vari inteckningen gäller, bli nödsakad att begära företagaren i konkurs. En på dylikt sätt framtvingad konkurs kommer ej sällan olägligt för inteck— ningshavaren, i det att hans utsikter till betalning skulle ha varit större om företagaren fått fortsätta rörelsen eller om tillgångarna realiserats i annan ordning. Om inteckningshavaren ägde förmånsrätt vid utmätning, skulle utmätning av intecknad egendom för oprioriterad eller sämre prioriterad fordran säkerligen i många fall bedömas som lönlös och därför icke komma till stånd.
Vad i samband med 1932 års reform anfördes mot att införa förmånsrätt vid utmätning anser kommittén icke utgöra avgörande skäl. Det torde vara förhållandevis ovanligt att lös egendom som ingår i rörelse blir exekutivt försåld. I den mån utmätningsborgenären icke själv till följd av uppgörelse eller eljest avstår från att fullfölja det exekutiva förfarandet, avbrytes detta i regel genom att företagaren försättes i konkurs. När en företagare låter en skuld gå till utmätning, är nämligen hans ekonomiska ställning oftast starkt undergrävd. Med hänsyn härtill torde, även om inteckningshavaren saknar förmånsrätt vid utmätning, borgenärens utsikter att genom utmätning få betalning ur intecknad egendom få anses ringa. Från principiell synpunkt skulle det kunna ifrågasättas att icke medge inteckningshavaren betalnings- rätt vid utmätning för annan borgenärs fordran i sådana fall då borgenären visade att återstoden av den intecknade egendomen täckte inteckningsha- varens fordran. Emellertid skulle ett dylikt undantag med all sannolikhet få mycket liten praktisk betydelse. Beaktas bör också, att en oprioriterad borgenär har andra möjligheter att framtvinga betalning än att söka ut- mätning av intecknad egendom. Så länge verksamheten drives torde före- tagaren i regel ha viss egendom som ej omfattas av företagsinteckning, t. ex. kontanter, banktillgodohavanden, postgirobehållning och, när fråga är om enskild näringsidkare, personligt lösöre. Om företagaren av tredska eller annan anledning underlåter att likvidera en skuld, kan borgenären
utöva press på honom genom att begära eller hota att begära utmätning av sådan egendom. Som påtryckningsmedel kan även konkursansökan an- vändas. Av betydelse i detta sammanhang är att — bortsett från jordbru- kare och likställda — företagaren alltid är köpman. Underlåter han att be— tala förfallen gäld, riskerar han att bli försatt i konkurs jämlikt de sär— skilda reglerna i 3 5 konkurslagen. Enligt kommitténs bedömande torde företagares möjligheter att få personlig kredit icke komma att nämnvärt påverkas av att förmånsrätt för företagsinteckning vid utmätning införes. En nackdel med det ifrågavarande förslaget är däremot att det förutsätter vissa ändringar i exekutionsreglerna och att det exekutiva förfarandet i viss mån kommer att tyngas. Såsom förut framhållits kan emellertid för— väntas att utmätning av egendom, som besväras av företagsinteckning, kom— mer att ske endast i undantagsfall.
Inskrivningsfrågor rn. m.
Kommitténs förslag att överföra inskrivningsärenden-a till en för hela riket gemensam inskrivningsmyndighet förutsätter, att ett centralt intecknings— register inrättas. Föreskrifter om upprätt—ande och förande av detta register bör utfärdas ri administrativ ordning. I det följande skall emellertid vissa härmed sammanhängande problem beröras.
Till en början må nämnas, att kommittén undersökt möjligheterna att använda maskinella metoder — automatisk databehandling eller s.k. kon- ventionellt hålkortsförfarande —— vid inteckningsmgistrets förande. Under- sökningen, som skett med anlitande av expertis på området, har som väntat givit vid handen, att dylika metoder är olämpliga för ifrågavarande ända- mål; både registrering och inhämtande av uppgifter ur registret sker säk- rare, enklare och billigare genom användande av vanlig inskrivningsbok.
Den nya inskrivningsboken, som bör inrättas enligt lösbladssystem, synes lämpligen böra anordnas i huvudsak på samma sätt som de nuvarande böc— kerna. Det är givetvis av vikt, att de nuvarande invteckningvsuppläggen kan användas i största möjliga utsträckning. Sålunda bör liksom för närvarande varje intecknad rörelse, dvs. inteckningsenxhet, upp-tagas på särskilt upplägg.
Av de föreslagna reglerna om rörelses individualisering följer, att upp- läggen måste ordnas efter företagaren-s person. Möjligen blir inskrivning-s- boken överskådl-igare och lättare att handha, om man genomför en viss upp— delning. Så t. ex. kunde en avdelning av boken omfatta aktiebolag och eko- nomiska föreningar, en annan avdelning handelsbolag, en tredje enskilda näringsidkare osv. Under alla förhållanden torde vara nödvändigt att inrätta ett särskilt register till inskrivningsboken. Genom ett dylikt register vinnes även kontroll av att boken innehåller de upplägg som skall finnas däri. Registret synes lämpligen böra inrättas enligt kortsystem på sådant sätt, att varje inteckningsupplägg motsvaras av ett registerkort.
Vad angår identifieringen av företagarna kan aktiebolag alltid skiljas från andra företagare enbart genom finman. Motsvarande gäller däremot icke beträffande handelsbolag. Enär handelsbolag till skillnad mot aktiebo- lag registreras lokalt, måste man räkna med 'att handelsbolag tillhörande skilda register kan ha identiska firmor. Identifieringen av handelsbolag torde därför principiellt höra ske utom med firman även med angivande av det register i vilket bolaget är upptaget. Uppgift å register bör antecknas på upplägget i inskrivningsboken samt anmärkas i beslut i inskrivningsärende och i gravationsbevis. Vad nu sagts om handelsbolag gäller även i fråga om ekonomiska föreningar. Beträffande företagare, som är fysisk person och saknar firma _ t.ex. jordbrukare — synes företagarens namn vara otill- räckligt såsom medel för identifieringen. Såsom ytterligare kännetecken bör lämpligen folkbokföringsnumret användas. Sådant nummer, vari uppgift om födelsetiden ingår, finns fast-ställt för envar i riket kyrkobokförd person och är speciellt avsett som identitetsbeteckning. I enlighet härmed bör folk- bokföringsnummer anges i inskrivningsboken samt i beslut och gravations- bevis. Det bör åligga inteckningssökanden att i ärendet förete styrkt uppgift om folkbokföringsnummer; i vissa fall kan dylikt nummer behöva anges även vid begäran om gravationsbevis. Vad åter angår företagare, som är fysisk person och driver näringsverksamhet under inregistrerad firma, kun- de namnet och firman i förening synas tillräckligt för identifieringen. Så torde dock icke vara fallet. I inskrivningsbok-en upptagna företagare, som har samma namn men olika firmor, kan visa sig vara identiska; intet hindrar ju, att en och samma person driver verksamhet under flera firmor. Vidare är icke helt uteslutet, att två eller flera personer har såväl samma namn som samma firma. Folkbokföringsnumret bör därför _ jämte nam- net —— användas som identifieringsmedel i samtliga fall då företagaren är fysisk person och således oavsett om han har registrerad firma eller icke. Självfallet bör även firma komma till användning härvidlag. Firma bör all- tid antecknas i inskrivningsboken och anmärkas i beslut om inteckning och i gravationsbevis. _ Vad nu sagts om företagare som är fysisk person gäl- ler även i fråga om dödsbo.
Av vikt är, att ändring av firma — åtminstone såvitt gäller juridisk per— sons firma — utan dröjsmål införes i inskrivningsboken. Det är önskvärt att inskrivningsmyndigheten fortlöpande håller sig underrättad om de firma- ändringar som enligt lag kungöres i allmänna tidningarna (se 202 5 lagen den 14 september 1944 om aktiebolag, 104 5 lagen den 1 juni 1951 om eko— nomiska föreningar samt 4 5 lagen den 13 juli 1887 angående handels— register, firma och prokura). Även namnändringar bör anmärkas i inskriv- ningsboken. Det kan övervägas att ålägga namnmyndigheten att under- rätta inskrivningsmyndigheten om skedda namnändringar.
Upprättandet av den nya inskrivningsboken försvåras av att åtskilliga av de nuvarande inteckningsuppläggen förekommer i fasta band eller är av
annat format än det vanliga. Förhållandena härvidlag framgår av följande tablå.
Antal upplägg Lösbladssystem Fasta Summa F t F t F t band orma orma orma 270x290 350x450 227x229 summa Förlagsint. 14 403 4 868 95 19 366 4 157 23 523 Inv.-int. 15191 -— — 15 191 1623 16 814 Totalt 29 594 4 868 95 34 557 5 780 40 337
Uppställningen ger vid handen, att av det totala antalet upplägg för för— lagsinteckningar och inventarieinteckningar —— 40 337 stycken —— 5 780 upp- lägg förekommer i fasta band och 4 963 upplägg är av annat format än det vanliga.
Vad angår förlagsinteckningar finns upplägg i fasta hand vid rådhusrätterna i Malmö (1 024 upplägg), Växjö (781), Göteborg (620), östersund (495), i Vadsbo domsaga (325), vid rådhusrätten i Jönköping (276) samt vid ytterligare sju råd- husrätter (193—21); annat format än det vanliga förekommer vid rådhusrätterna i Stockholm (2 590), Kalmar (916), Göteborg (782), Halmstad (580) och Skel- lefteå (95). I fråga om inventarieinteckningar finns upplägg i fasta hand vid 19 domstolar (295—1).
Det synes nödvändigt, att de upplägg som finns i fasta band eller är av annat format än det vanliga omskrives, :så att de jämte övriga upplägg kan ingå i den nya inskrivningsboken. Arbetet härmed bör vara slutfört, innan lagstiftningen om företagsinteckning träder i kraft och den nya inskriv- ningsboken skall tagas i bruk. Oim'skrivningen av uppläggen bör ankomma på vederbörande lokala inskrivningsmyndigheter.
Av vad förut anförts framgår, att i samtliga fall då företagaren är fysisk person folkbokföringsnumret bör finnas angivet på upplägget i inskriv— ningsboken. Detta gäller givetvis även de äldre uppläggen, dvs. de upplägg som tillkom-mit före lagens ikraftträdande. Det synes lämpligt, att dessa upplägg före nämnda tidpunkt kompletteras med dylik uppgift genom de lokala inskrivningsmyndigheternas försorg.
Enär registret över den nya inskrivningsboken bör vara färdigt att tagas i bruk omedelbart efter lagens ikraftträdande, får det ankomlma på de lokala inskrivningsmyndigheterna att upprätta de registerkort som hänför sig till de äldre uppläggen.
I samband med ikraftträdandet av lagstiftningen om företagsinteckning skall de lokala inskrivningsmyndigheterna överlämna inskrivningsböcker,
registerkort, dagböcker och andra handlingar rörande förlagsinteckning och inventarieinteckning. Svårigheter kan tänkas uppstå när det gäller att med- hinna de införingar i böckerna och de Övriga åtgärder som hänför sig till den sista inskrivningsdagen före ikraftträdandet. Eftersom arbetet med för— lagsinteckningar och inventarieinteckningar normalt utgör endast en ringa del av arbetsuppgifterna inom ifrågavarande domstolar, bör det icke vara omöjligt att genom tillfällig omplacering av personal och andra särskilda åtgärder arrangera så, att göromålen kan utföras under loppet av några dagar.
Den nya (inskrivningsboken bör helst sammanställas så snabbt, att de in— skrivningsärenden som hänför sig till de närmast efter lagens ikraftträ- dande infallande inskrivningsdnagarna kan behandlas inom vanlig expedi- tionstid. Tydligen kan det bli svårt att tillgodose detta önskemål. Till den centrala inskrivningsmyndigheten kommer att översändas mer än 40 000 in- teckningsupplägg, av vilka många omfattar mer än ett blad. Ordnandet av uppläggen måste följaktligen kräva ett avsevärt arbete. Om emellertid upp- giften förbereds i god tid och tillräckliga personalresurser ställs till förfo- gande — vilket lär kunna påräknas, eftersom det ju gäller ett engångsarb—ete _ bör det vara möjligt att få arbetet utfört relativt snabbt.
Ordnandet av registret torde kräva mindre arbete än sammanställandet av inskrivningsboken. Med tillgång til-l registret är måhända icke alldeles nödvändigt att omedelbart färdigställa inskrivningsboken i dess helhet.
Under tiden närmast efter lagens ikraftträdande torde tillströmningen av ärenden komma att öka. Många företagare inom handeln och andra närings- grenar, som för närvarande är utestängda från inteckningsmöjlighet vill så snart som möjligt erhålla inteckning. Det sammanlagda antalet beviljade och dödade förlagsinteckningar och inventarieinteckningar uppgick under åren 1957—1961 till i medeltal omkring 5 800 per år, vilket således motsva— rar mer än 100 ärenden av nämnda slag per inskrivningsdag. Härtill kom— mer ytterligare ett antal inskrivningsärenden av annan art jämte utfärdan- de av gravationsbevis; statistiska uppgifter saknas i dessa hänseenden. Även om antalet ärenden skulle två- eller tredubblas under den första tiden efter lagens ikraftträdande, bör det vara möjligt att inom ramen för en orga- nisation av den storleksordning som Stockholms rådhusrätt representerar möta denna extra belastning.
Övergången till den nya ordningen skulle underlättas, om man inställde den första inskrivningsdagen efter lagens ikraftträdande eller förlängde ex— peditionstiderna för någon eller några av de inskrivningsdagar som infaller närmast efter nämnda tidpunkt.
Av de inteckningsupplägg som förekommer i de nuvarande inskrivnings- böckerna hänför sig åtskilliga till rörelser (eller jordbruk), som sedan lång tid varit nedlagda eller drivits av aktiebolag som är upplösta. I sådana och andra fall då inteckningar i en viss rörelse ehuru formellt gällande förlorat
sin betydelse, är det önskvärt att inteckningsupplägget ioke överföres till den nya inskrivningsboken. Finner den lokala inskrivningsmyndigheten vid den genomgång av inskrivningsböck-erna som bör ske innan dessa överläm- nas att ett upplägg innehåller endast sådana inteckningar eller andra inskriv— ningar som enligt vad för myndigheten är känt saknar betydelse, bör upp- lägget överföras till arkivband. De ytterligare åtgärder för utrensning av betydelselösa upplägg som kan behöva vidtagas torde sedermera böra an— komma på den centrala inskrivningsmyndigheten.
Övergången till den nya ordningen medför vissa kostnad-er för statsverket. Kommittén utgår därvid från att rådhusrätterna kommer att vara förstatli- gade när lagstiftningen träder i kraft. Dessa kostnader måste emellertid an- tagas bli av förhållandevis måttlig storlek. Kommittén har ansett sig ej kunna göra några beräkningar härvidlag.
Speciell motivering
Förslaget till lag om företagsinteckning
Allmänna bestämmelser
1 &.
Enligt det inledande stadgandet i denna paragraf må efter medgivande av företagare till säkerhet för fordran inteckning meddelas» i hans närings- verksamhet enligt vad i denna lag sägs. Begreppet företagare avses här skola ha samma innebörd som begreppet näringsidkare; det omfattar alltså envar som driver näringsverksamhet. I författningar torde visserligen ut— trycket näringsidkare vara vanligare än uttrycket företagare, men kom- mittén har av språkliga skäl ansett benämningen företagare vara att före- draga. Beträffande frågan vad som bör förstås med näringsverksamhet hänvisas till förarbetena till varumärkeslagen (se SOU 1958: 10 s. 212 f.).
Verksamheten utgör ramen för inteckningens omfattning. Inom denna ram växlar den egendom i vilken inteckningen gäller. Kommittén har fun— nit lämpligt att såsom föremål för inteckning anges själva näringsverk- samheten, icke den till verksamheten knutna egendom som utgör det egent- liga objektet för inteckningsrätten. Denna terminologi, som avviker från den hittills använda, medför praktiska fördelar. Inteckningsbeslut och gravationsbevis _— som för närvarande förklaras avse den egendom som tillhör viss rörelse och är av beskaffenhet att kunna vara föremål för för- lagsinteckning —— kan avfattas enklare. Även i lagtekniskt hänseende vin- nes fördelar.
2 5.
I denna paragraf fastslås, att bokför—ingsskyldighet i regel skall vara villkor för företagsinteckning. Frågan vem som är hokföringsskyldig reg— leras i bokföringslagen.
Beträffande företagare som är fysisk person —— enskild näringsidkare —— innebär bestämmelsen att, om företagaren driver dels verksamhet som enligt bokföringslagen föranleder bokföringsskyldighet dels verksamhet som icke medför sådan skyldighet, inteckning får meddelas även i den icke bokföringspliktiga verksamheten; inteckning må t. o. m. fastställas att om- fatta enbart denna. En begränsning till enbart bokföringspliktig verksam- het skulle nämligen icke vara väl förenlig med de föreslagna reglerna om individualisering av intecknad verksamhet och även i övrigt medföra nack— delar. Enligt dessa regler skall individualisering kunna ske utan angivande
av verksamhetens art. En ändring i fråga om arten blir då utan inverkan på inteckningsrätten. För att en viss verksamhet skall vara bokförings- pliktig måste den emellertid tillhöra någon av de i bokföringslagen upp- räknade verksamhetsarterna. Om inteckning begränsades till bokförings- pliktig verksamhet, skulle en ändring i fråga om arten varigenom verk- samheten upphörde att vara bokföringspliktig föranleda inteckningsrättens utslocknande. Vidare skulle — enär i vissa fall bokföringspliktig verk— samhet måste vara av viss omfattning — en ändring i fråga om verksam- hetens omfattning kunna få samma följd. — Även beträffande icke bok— föringspliktig verksamhet tillgodoses i någon mån synpunkten att bok- föring bör finnas som underlag för inteckningshavarens övervakning av den intecknade rörelsen. Enligt bokföringslagen behöver visserligen sådan verksamhet icke redovisas i den löpande bokföringen, men den egendom som hör till verksamheten måste, liksom all annan företagaren tillhörig egendom, upptagas i inventarium och balansräkning (se 7 och 8 55 bok- föringslagen) .
Från kravet på bokföringsplikt såsom förutsättning för inteckning stad- gas undantag i fråga om jordbruk, skogsbruk och djuruppfödning. Med jordbruk avses härvid jordbruk i egentlig bemärkelse, dvs. åkerbruk och vad därmed äger samband (jfr NJA II 1932 s. 222). På grund av uttryck— ligt stadgande räknas vidare som jordbruk även binäring till jordbruk. Bestämmelse om vad som skall hänföras till binäring har ansetts obe- hövlig. Det torde nämligen vara naturligt att i förevarande sammanhang tolka detta uttryck med stöd av 2 5 bokföringslagen. Enligt nämnda lag— rum är för binäring till jordbruk särskilt kännetecknande, att därmed avses tillgodogörande av alster och naturtillgångar från den fastighet där rörelsen drives. Detta anges i lagrummet såsom förutsättning för att rörel— sen skall vara hänförlig till dylik binäring och därmed fritagen från bok- föringstvång.
35.
Första stycket av denna paragraf innehåller huvudstadgandet om indi- vidualisering av den verksamhet som blir föremål för inteckning. Det föreskrives, att företagsinteckning skall, med iakttagande av vad i 2 & sägs, fastställas att omfatta all näringsverksamhet som företagaren vid varje tid utövar inom riket eller ock begränsas till verksamhet av viss art eller verksamhet inom en eller flera kommuner eller ett eller flera län.
Genom uttrycket ”som företagaren vid varje tid utövar” klargör-es att den i inteckningsbeslutet beskrivna verksamheten endast är en ram för inteckningen; inom den sålunda uppdragna ramen kan den faktiskt drivna verksamheten växla från tid till annan. Erinran härom skall göras i inteck— ningsbeslutet. Härigenom fästes uppmärksamheten på det förhållandet att, om företagaren sedermera startar eller förvärvar en ny rörelse som passar
in på beskrivningen i inteckningsbeslutet, inteckningen kommer att om— fatta jämväl denna rörelse.
Inteckningens omfattning bestämmes, efter sökandens val, antingen en- bart genom företagarens person eller också, förutom genom företagarens person, genom verksamhetens art eller lokalisering. Dessa möjligheter får även kombineras. Intet hindrar, att inteckning fastställes att omfatta den verksamhet som företagaren utövar inom riket med undantag för verksam— het av viss art eller verksamhet inom viss kommun eller visst län. Vidare kan individualisering ske genom verksamhetens art i förening med lokali— sering till kommun eller län. Så t. ex. kan en inteckning avse den verksam- het av viss art som drives inom viss kommun. Ej heller möter hinder att vid lokalisering använda både kommun och län. —— Med kommun avses primärkommun. Med län jämställes Stockholms stad.
För inteckningssökanden kan det stundom vara vanskligt att avgöra, hur inteckningens omfattning lämpligen bör bestämmas. Såsom framgår av den allmänna motiveringen är, då inteckningen anses böra begränsas, lokalisering ofta att föredraga framför angivande av verksamhetens art. Under alla förhållanden bör tillses, att den organisatoriska enheten i sin helhet blir omfattad av inteckningen. Om t. ex. handelsrörelse eller repara- tionsverksamhet drives i samband med industriell verksamhet, bör dessa verksamhetsgrenar hållas samman även i inteckningshänseende. Samma synpunkt bör beaktas vid lokalisering. I det fall att olika led i en tillverk- ning är förlagda till skilda orter, måste tillses, att samtliga tillverknings- led faller inom det territoriella område varmed rörelsen kännetecknas. Ej sällan kan tvekan råda beträffande frågan var en viss rörelse skall anses utövad. Tydligen är detta spörsmål icke ägnat för behandling i lag. I tvek— samma fall bör inteckningen antingen icke begränsas i territoriellt hän- seende eller det territoriella området bestämmas på sådant sätt, att verk- samheten i sin helhet uppenbarligen faller inom detsamma.
Friheten att välja mellan olika möjligheter i fråga om individualisering inskränkes genom bestämmelsen i 2 5. Enligt denna får annan verksamhet än jordbruk, skogsbruk eller djuruppfödning intecknas endast om före- tagaren är bokföringsskyldig. Är företagaren icke bokföringsskyldig, måste alltså inteckningen begränsas till verksamhet av nu angiven art. En erin— ran härom har upptagits i 3 5 första stycket.
Regeln i 2 5, att som jordbruk räknas även binäring till jordbruk, gäller ej blott i fråga om undantag från kravet på bokföringsplikt utan även vid bestämmandet av intecknings omfattning. Har inteckning fastställts i jord- bruk, omfattar den även rörelse vilken företagaren driver som binäring till jordbruk, i den mån ej dylik rörelse uttryckligen undantagits i inteck- ningsbeslutet. Att binäring inrymmes under beteckningen jordbruk med— för å andra sidan, att dylik rörelse icke utan vidare faller in under annan verksamhetsbeteckning. Entydighet härvidlag är uppenbarligen nödvändig
för att olika inteckningar, som beviljats eller eventuellt kommer att be— viljas på grund av samme företagares medgivande, skall kunna hållas isär. Om en inteckning begränsas exempelvis till kvarnrörelse, sågverksrörelse eller dylikt, omfattar inteckningen icke rörelse av angiven art vilken före— tagaren driver såsom binäring till jordbruk, med mindre detta särskilt anmärkts i inteckningsbeslutet. Rör-else som utgör binäring till jordbruk kan intecknas, även om jordbruket icke göles till föremål föl inteckning
Enligt andra stycket må inteckning även begränsas, då fråga är om verksamhet för alstrande av elektrisk energi medelst vattenkraft, till en eller flera fastigheter samt beträffande gruvdrift till verksamhet, som är att hänföra till ett eller flera utmål eller koncessionsområden. Dessa sär- skilda regler är avsedda att tillämpas i stället för de allmänna, om inteck- ningssökanden begär det. För deras tillämplighet förutsättes, att inteck— ningen begränsas till verksamhet av nyss angiven art.
Enligt 1 & FIF får förlagsinteckning ej beviljas i viss andel av förlags— egendomen. Detta förbud, som uppställts i förenklingssyfte, bör behållas i fråga om företagsinteckning. Det synes knappast finnas behov av att kunna inteckna andel i egendom, som ingår i rörelse. Önskemål om änd- ring av gällande rätt i förevarande hänseende har ej heller framkommit.
Ifrågavarande förbud torde kunna utläsas redan av första stycket. För tydlighetens skull stadgas emellertid i tredje stycket beträffande verk- samhet som utövas av två eller flera gemensamt, att inteckning får 0111— fatta endast verksamheten i dess helhet. Härigenom klargöres vidare, att sådan verksamhet skall i inteckningshänseende hållas skild flån rörelse som någon av företagarna driver ensam eller tillsammans med någon eller några av de övriga eller med utomstående. Gemensamt utövad verksamhet skall således i inteckningsbeslutet kännetecknas dels genom företagarnas personer dels genom den omständigheten att den utövas gemensamt av dessa. Härjämte kan på vanligt sätt begränsning ske till bransch, till kom- mun osv.
För beviljande av inteckning i gemensamt utövad verksamhet fordras medgivande av alla företagarna. Sådan inteckning gäller i all den till verk- samheten hänförliga egendom av beskaffenhet att kunna vara föremål för företagsinteckning som tillhör företagarna samfällt eller någon eller några av dem.
45.
I 4 5 anges den egendom som år objekt för företagsinteckning. Enligt första stycket gäller företagsinteckning i företagarens lösa egen- dom i den mån denna hör till den verksamhet inteckningen omfattar och är att hänföra till de egendomsarter som uppräknas i lagrummet. Egen— domens territoriella belägenhet och besittningsförhållandena är däremot i och för sig utan betydelse.
Att egendomen skall vara ”företagarens” innebär beträffande punkterna 1 och 2 att företagaren skall vara ägare, beträffande punkterna 3 och 4 att han skall vara rättighetshavare samt beträffande punkterna 5 och 6 att han skall vara borgenär. Har företagaren överlåtit ett föremål eller en rättighet som omfattas av företagsinteckning, häftar egendomen utan hin- der därav för inteckningen, så länge den enligt därom gällande regler kan utmätas för hans gäld eller indragas i hans konkurs. Säkerhetsrättens reella innebörd är, att inteckningshavaren äger rätt att vid utmätning eller konkurs få betalning ur egendom vari inteckningen gäller (se 12 5). En förutsättning för att egendom skall kunna vara objekt för företagsinteck- ning måste följaktligen alltid vara, att egendomen är av beskaffenhet att kunna utmätas eller ingå i konkurs. Att i förevarande paragraf erinra härom har ansetts obehövligt.
Såsom ägare anses även den som köpt egendom på avbetalningskontrakt med ägarförbehåll men ännu icke betalat hela köpeskillingen. Den rätt till egendomen som köparen förvärvat enligt kontraktet omfattas således av företagsinteckning. Det må i detta sammanhang framhållas, att ianspråk- tagande av köparrätt till avbetalningsgods i Vissa fall kan stöta på svårig— heter med hänsyn till att även säljarens intresse måste beaktas (se NJA 1952 s. 195).
Till intecknad rörelse räknas även sådan del av verksamheten som indi— rekt tjänar rörelsens ändamål. Härav följer, att inteckningen gäller även i egendom som är knuten till denna del, t. ex. inventarier i restauranger och fritidslokaler för personalen.
I allmänhet torde det ej vara svårt att avgöra, vilken egendom som hör till en viss företagsintecknad rörelse. Att gränsdragningsproblem kan upp- komma ligger dock i öppen dag. Sålunda förekommer, att inventarier, varor eller andra tillgångar som hör till viss rörelse kan hänföras även till annan verksamhet som företagaren utövar (jfr NJA 1953 s. 200). I synnerhet be- träffande mindre företagare är det ej ovanligt att rörelsens inventarier är avsedda även för privatbruk. Med hänsyn till förhållandenas växlande na- tur synes dylika frågor icke vara ägnade att regleras i lag. Kommittén har därför ansett, att de liksom hittills bör överlämnas åt rättstillämpningen.
I punkt 1 upptages inventarier, varor och andra lösören. Från regeln att alla lösören är föremål för företagsinteckning har und-antag gjorts för fartyg som kan intecknas och luftfartyg. Förslaget avviker på denna punkt från gällande rätt. Det motiveras av att egendom, för vilken finnes sär— skilt inteckningsinstitut, icke bör kunna vara objekt jämväl för företagsin— teckning. Med luftfartyg har likställts intecknade reservdelar till luftfartyg.
Det ifrågavarande undan-taget berör icke fartyg eller luftfartyg innan det kan anses färdigställt. Enligt vad kommittén inhämtat kommer sjö- lagskommittén att upptaga frågan om möjligheten att för kreditändamål bereda säkerhet i fartyg under byggnad. Skulle dylik lagstiftning komma
till stånd, bör övervägas att från företagsinteckning undantaga även sådant fartyg.
Punkt 2 avser byggnad eller därmed jämförlig anläggning, som icke är tillbehör till tomträtt eller vattenfallsrätt. Uttryckligt undantag har icke gjorts för byggnad eller anläggning, som utgör tillbehör till åborätt enligt lagen den 4 juni 1926 om upplåtelse under åborätt av viss jord. Dylik åbo— rätt saknar praktisk betydelse; den förekommer blott i några enstaka fall.1 Som exempel på anläggningar, som avses med förevarande stadgande, må nämnas _— förutom hus — siloanläggningar, stenkrossar, kranar och pump- verk.
Vidare uppräknas under punkt 3 hyresrätt, bostadsrätt, arrenderätt, räl- tighet, som avses i 1 kap. 7 5 lagen om nyttjanderätt till fast egendom, samt gruvegendom. Medtagandet av samtliga rättigheter, som avses i an— givna lagrum — och således även rättighet att jaga eller fiska _ har skett för att förenkla lagtexten.
I punkt 4 upptages rättighet av immateriell art. Här åsyftas, förutom patent och upphovsrätt vilka särskilt nämnes, bl. a. sådana rättigheter som avses i 1899 års lag om skydd för vissa mönster och modeller, varumär- keslagen samt lagen om rätt till fotografisk bild. Påpekas bör, att under benämningen rättighet av immateriell art innefattas även rättigheter som grundas på partiell överlåtelse eller upplåtelse (förlagsrätt eller licens) eller som ännu ej formellt etablerats, t. ex. rätt till uppfinning för vilken patent icke blivit meddelat. Såsom framgår av den allmänna motiveringen är immateriella rättigheter i åtskilliga fall undandragna utmätning och konkurs.
Under punkterna 5 och 6 uppräknas slutligen vissa fordringar, nämligen dels fordran å vederlag för överlåtelse eller upplåtelse av egendom, som avses under punkterna 1—4, dels fordran å ersättning i anledning av att sådan egendom skadats eller gått förlorad, dels fordran å vederlag för utförande av tjänst. Alla dessa fordringar kan avse jämväl annat vederlag än pengar. Med fordran på vederlag för överlåten egendom bör jämställas fordran på betalning för leverans av elektrisk kraft.
Från bankhåll har uttalats, att förmånsrätten borde gälla ej blott i ute- stående köpeskilling för försåld egendom utan även i den influtna köpe— skillingen i den mån medlen hölles avskilda enligt lagen den 5 maj 1944 om redovisningsmedel. Att förmånsrätten sålunda omfattade influtna me- del skulle vara av särskild betydelse när intecknad rörelse avvecklades utan konkurs. Kommittén har emellertid funnit sig ej böra föreslå en regel av dylikt innehåll. Förevarande fråga är en del av spörsmålet, under vilka förutsättningar förmånsrätt bör kunna åtnjutas i substitut för egendom
1 Vid en undersökning, som gjordes år 1961 i samband med kammarkollegiets yttrande över lagberedningens förslag till jordabalk, påträffades blott tre åborätter enligt 1926 års lag.
vari förmånsrätten ursprungligen gällde. Den bör därför lösas i ett större sammanhang. Kommittén vill därjämte hänvisa till att enligt rättspraxis förmånsrätt i vissa fall ansetts gälla i substitut när medlen hållits skilda från gäldenärens övriga tillgångar (jfr NJA 1956 s. 562 och 1959 s. 128).1
Beträffande fordran på ersättning för skada eller förlust åsyftas ersätt- ning i anledning av att sakobjekt som anges under punkterna 1—3 skadats eller gått förlorat. Därjämte avses sådana fall då rättighet som anges under punkterna 3 och 4 gått förlorad (se exempelvis 1 5 sista stycket lagen om expropriation och 17 5 förordningen angående patent). I vidare mån än nu sagts omfattar inteckning ej fordran på ersättning i anledning av skada eller förlust. Inteckning gäller således icke i fordran på ersättning för t. ex. patentintrång eller intrång i varumärkesrättighet. Innebörden är alltså, att inteckning omfattar fordran på ersättning i anledning av att egendom som avses under 1 eller 2 eller som är att hänföra till gruvegendom skadats eller att egendom som avses under 1—4 gått förlorad. Lagtexten har emel- lertid ansetts kunna avfattas på sätt som föreslagits.
Såsom förut framhållits bör egendom, som företagaren lätt kan pant- sätta, icke vara objekt för företagsinteckning. I enlighet härmed har bland inteckningsobjekten icke medtagits fordringar, som grundar sig på växel, löpande skuldebrev ell-er liknande handling. Detta utesluter emellertid icke, att en dylik fordran i vissa fall kan vara föremål för inteckning. Har t. ex. köpare av intecknad egendom accepterat en växel på köpeskillingen och överlämnat accepten till företagaren, kommer växelfordringen såsom avse- ende köpeskillingen i regel att omfattas av inteckningen. Kontrahenterna kan nämligen icke antagas ha avsett, att växelfordringen skall betraktas som en självständig fordran vilken ersätter köpeskillingsfordringen och ut- gör likvid för denna; köpes-killingsfordringen är att anse som betald, först när växeln blivit inlöst av köparen. Om köparen i stället överlämnar en av tredje man accepterad växel, får denna anses utgöra betalning för köpe- skillingsfordringen; en dylik växel omfattas således icke av inteckningen.2
Överlåtes intecknad verksamhet, skall inteckningen gälla i överlåtarens fordran å vederlag, i vad detta avser egendom som besvärade-s av inteck— ningen. Eftersom det kan vålla tvekan, huruvida en sådan fordran kan anses ”höra till” den verksamhet inteckningen omfattar, har en uttrycklig bestämmelse härom intagits i andra stycket. Något motsvarande stadgande har ej funnits behövligt för de fall då intecknad verksamhet upplåtes (”ut— arrenderas”). Inteckningen måste anses gälla, förutom i den upplåtna
1 Vissa frågor rörande avveckling av förlagsintecknad rörelse utan konkurs har behand- lats av bankjuristen Erik Burling i SvJT 1957 s. 204. De problem som påpekats av för- fattaren gäller icke enbart förmånsrätt på grund av förlagsinteckning utan är av allmänt konkursrättslig karaktär. De torde komma att uppmärksammas vid den påbörjade över- synen av konkurslagstiftningen. 2 Jfr Lögdberg, Studier över förlagsinteckningsinstitutet, s. 217.
egendomen, i vederlaget för upplåtelsen, i den mån detta faller in under punkt 5 i första stycket.
Förslaget bygger liksom FIF på den s. k. allt eller intet-principen. Denna innebär, att inteckning skall gälla i all den egendom av beskaffenhet att kunna vara föremål för inteckning som tillhör företagaren och ingår i den intecknade verksamheten. Företagsinteckning kan således icke beviljas blott i vissa föremål eller rättigheter och ej heller i egendom av visst slag. Visserligen kan tänkas, att en företagare skulle vilja inteckna inventarier och andra anläggningstillgångar för sig samt omsättningstillgångar för sig i ändamål att utnyttja de båda tillgångsposterna för skilda slag av kredit, nämligen för långfristig respektive kortfristig sådan. Med hänsyn framför- allt till svårigheten att åstadkomma en klar gränsdragning mellan de bägge slagen av tillgångar har möjlighet till dylik uppdelning ansetts icke böra införas.
I anslutning till förevarande paragraf vill kommittén behandla vissa frågor angående upphörande av den rätt som grundas på företagsinteck- ning.
Av inteckningsinstitutets allmänna konstruktion följer, (att en företags- inteckning i princip behåller sin verkan till dess inteckningen dödas. Efter— som inteckningens föremål är en ”flytande” egendomsmassa, bör den om- ständigheten, att det till följd av rörelsens nedläggande eller av annan or— sak under längre eller kortare tid icke finnes egendom vari inteckningen kan gälla, ej inverka på inteckningens bestånd; i den mån sådan egendom framdeles åter kommer att finnas, blir den omfattad av inteckningen.
Att företagsinteckning upphör att besvära egendom, som icke längre till- hör företagaren, framgår av förevarande paragraf. Det har ansetts lämpligt att i sista styck-et av paragrafen erinra om bestämmelserna i 16—19 55, en— ligt vilka inteckning i vissa fall gäller i egendom som tillhör annan än den som medgivit inteckningen. Om egendom som kommit att omfattas av företagsinteckning förlorar sin egenskap av lös egendom eller icke längre kan hänföras till någon av de egendomsarter som angivits under punk- terna 1-—6, blir egendomen fri från inteckningen. Detta följer likaledes av bestämmelserna i denna paragraf.
Om intecknad verksamhet nedlägges, upphör inteckningen icke utan vi- dare att besvära den egendom som finns kvar i företagarens ägo.1 Visser— ligen utgöres objektet för företagsinteckning av ett egendomskollektiv, kännetecknat bl. a. genom sin anknytning till viss verksamhet. Emellertid får detta icke fattas så, att det under alla förhållanden måste vara fråga om en verksamhet som fortfarande består. Även sedan verksamheten upp- hört, kan anknytningen till denna duga som kännetecken. Kravet på an— knytning till viss verksamhet har uppställts i syfte att särskilja det in-
1 Jfr NJA 1963 s. 129.
tecknade kollektivet från egendom, som hör till annan av samme före— tagare driven rörelse, och från egendom, som är avsedd uteslutande för dennes privata bruk eller för därmed jämförlig användning. Så länge det är möjligt att, fastän verksamheten upphört, identifiera viss egendom så- som tillhörande det kollektiv som avsetts med inteckningen, bör inteck— ningen anses gälla i denna egendom. I enlighet härmed torde intecknings- rätten som regel komma att bestå i egendom varom nu är fråga till dess denna överförts till annan rörelse som företagaren driver eller tagits i an- språk för ändamål som icke är hänförligt till näringsverksamhet.
I det fall då exempelvis en industriidkare hyr ut vissa av rörelsens inven- tarier till en annan företagare inom samma bransch under sådana för- hållanden att han ej därigenom kan anses driva uthyrningsrörelse, måste egendomen alltjämt anses höra till den industriella rörelsen och följakt- ligen omfattas av däri meddelade inteckningar. Att egendomen användes i annans rörelse bör nämligen ej i och för sig medföra att den förlorar sin anknytning till den rörelse varifrån den härrör. Detta följer av att kravet på anknytning till viss verksamhet uteslutande har till ändamål att avgränsa det intecknade kollektivet från annan egendom som tillhör samme företagare.
Om en rörelse som omfattas av företagsinteckning så förändras att den icke längre passar in på beskrivningen i inteckningsbeslutet, upphör in- teckningen att besvära den egendom som är knuten till denna rörelse. Att inteckningen som sådan fortfarande gäller framgår av vad förut anförts.
55.
Enligt 3 5 skall företagsinteckning, efter inteckningssökandens val, fast- ställas att omfatta all näringsverksamhet, som företagaren utövar inom riket, eller ock begränsas på något av de sätt som anvisas i lagrummet. Denna frihet att bestämma inteckn-ings omfattning bör emellertid få gälla oinskränkt endast när fråga är om en enda inteckning i företagarens verk- samhet. Till främjande av enkelhet och reda i inteckningsförhållandena samt till förebyggande av komplikationer i händelse av utmätning eller konkurs bör den principen gälla, att företagsinteckningar skall ha antingen samma föremål eller helt skilda föremål. Två inteckningar bör alltså icke med avseende å objektet kunna sammanfalla blott delvis. Har exempelvis någon inteckning redan beviljats, krävs således för bifall till ny ansökan om inteckning, att denna till sin omfattning anpassats efter den beviljade. Den sökta inteckningen får under alla förhållanden beviljas, om den har samma omfattning som den redan meddelade; båda kan omfatta all före- tagarens verksamhet eller vara begränsade på samma sätt. Har den sökta inteckningen icke samma omfattning som den beviljade, måste för bifall till ansökningen fordras dels att den beviljade inteckningen fastställts med begränsning till viss verksamhet, dels att den sökta inteckningen be—
S — Företagsinteckning
gränsats på sådant sätt att den ena inteckningen icke i någon situation kan komma att avse verksamhet som omfattas av den andra. Härvid bör observeras, att en företagsinteckning omfattar icke endast verksamhet som företagaren driver när inteckningen meddelas utan även verksamhet som han sedermera kan komma att utöva.
Det anförda åskådliggöres här med några exempel. Antag att en före- tagsinteckning omfattar all den näringsverksamhet som en viss företagare utövar inom riket. Därefter sökes på grund av hans medgivande ny in- teckning med yrkande att denna skall begränsas till verksamhet inom en viss kommun X. Den sökta inteckningen får icke beviljas. Om företagaren driver dels en rörelse inom kommunen X dels en rörelse inom en annan kommun, gäller den redan beviljade inteckningen i båda rörelserna, me- dan den sökta inteckningen avser blott rörelsen i X. Om inteckningsansök— ningen beviljades, skulle således två inteckningar komma att delvis sam- manfalla med avseende å objektet. Förhållandet kan bli likartat, även 0111 företagaren, när ansökningen göres, driver verksamhet endast inom X. Möjlighet finns ju, att han sedermera startar en rörelse även inom en annan kommun.
I övrigt må hänvisas till följ ande tablå, där de vågräta raderna A, B och C betecknar tre skilda verksamhetsarter samt de lodräta raderna X, Y och Z utmärker tre olika kommuner, medan r betecknar rörelser som en före— tagare antages utöva inom A och C samt X och Y.
X Y Z r r r
Har inteckning fastställts att omfatta den verksamhet som drives inom verksamhetsarten A, bör inteckning icke kunna meddelas att omfatta den verksamhet som utövas inom X kommun. Om så skedde, skulle de båda inteckningsenheterna (vågrät-a raden A och lodräta raden X) komma att delvis sammanfalla i AX, Vilket strider mot förut angivna principer; rörel— sen i AX skulle komma att omfattas av båda inteckningarna men rörelsen i CX endast av den ena. Har inteckning fastställts att omfatta verksam— hetsarten A, får inteckning ej heller meddelas med avseende å verksamhet i Y kommun, enär två inteckningsenheter (vågräta raden A och lodräta raden Y) skulle sammanfalla i AY. I detta fall skulle visserligen icke ome- delbart uppstå någon olägenhet motsvarande den nyss nämnda, eftersom rörelse icke förekommer i AY. Startar företagaren sedermera verksamhet i AY, blir emellertid situationen likartad med förhållandet i det förra fallet.
—— Har verksamhetsgrenen A intecknats, möter ej hinder att inteckna även verksamhet inom X kommun såframt undantag göres för verksamhet inom A; härigenom kommer rutan AX att ingå endast i den ena av de båda in- teckningsenheterna. På motsvarande sätt kan även eljest en ruta som skulle bli gemensam för två inteckningsenheter undantagas från den ena av dem.
De anförda exemplen har för enkelhetens skull avsett det fallet att, när inteckning sökes, endast en äldre inteckning finnes. Förekommer flera tidigare beviljade eller sökta inteckningar, måste den nya inteckningen till sin omfattning anpassas efter envar av de övriga på sätt som framgår av vad förut sagts. Söke—s två eller flera inteckningar samtidigt och sam- manfaller de delvis med varandra, får ingen av dem beviljas.
På grund av vad sålunda anförts har i 5 & stadgats att företagsinteck- ning icke må fastställas så, att den till omfattningen avviker från annan på grund av företagarens medgivande beviljad eller sökt inteckning med min- dre den är begränsad till verksamhet som ej omfattas av denna. Enligt 11 5 skall inteckningsansökan omedelbart avslås, om den sökta inteckningen har annan omfattning än i 5 5 sägs.
Motsvarande problem angående partiell dödning av inteckning behandlas i 24 5.
Gå.
Gemensamma inteckningar, dvs. inteckningar som till säkerhet för en och samma fordran meddelats med avseende å flera rörelser, har icke be— handlats i FIF. I praxis har fastslagits, att dylik-a inteckningar icke får beviljas när rörelserna har skilda utövare (NJA 1960 s. 518). Driver en företagare rörelser inom skilda kommuner, föreligger ej hinder mot gemen- sam inteckning i rörelserna. Viss tvekan råder huru i dylikt fall rörelserna svarar i förhållande till varandra.
Med de av kommittén föreslagna reglerna om verksamhetens individuali- sering är den verksamhet som omfattas av en företagsinteckning alltid att i inteckningshänseende betrakta såsom en enda rörelse, dvs. som en inteckningsenhet. Det kan därför icke bli fråga om gemensam inteckning i flera, av en och samma person drivna rörelser.
I överensstämmelse med gällande rätt stadgar förevarande paragraf för- bud mot gemensam inteckning i rörelser, som utövas av skilda företagare. Detta förbud förestavas av skäl liknande dem som uppbär regeln i 5 5, nämligen att enkla och överskådliga inteckningsförhållanden bör efter— strävas. Visserligen skulle det i en del fall vara till fördel, om skilda före- tagares rörelser kunde inteckna-s gemensamt. Sålunda kan en gemensam inteckning i den verksamhet som drives av samtliga bolag inom en kon— cern tänkas erbjuda större säkerhet än flera särinteckningar — tillsam— mans representerande motsvarande belopp —- i de skilda koncernbolagens
rörelser. Detta gäller särskilt, om bolagen verkar inom samma bransch och egendom således förhållandevis lätt kan överföras från ett av dem till ett annat. Ändamålet med en gemensam inteckning torde emellertid vä— sentligen kunna vinnas genom användande av särinteckningar i de olika rörelserna såsom säkerhet för en och samma omslagsrevers. En förutsätt- ning är härvid att beloppet av varje särinteckning är så högt att inteck— ningshavaren kan uttaga sin fordran i dess helhet eller till huvudsaklig del ur vilken som helst av de intecknade rörelserna. En sådan utväg är visser- ligen icke utan sina nackdelar _ bl. a. uppkommer högre stämpelkostnad —— men dessa är ej så betydande att gemensamma inteckningar i skilda företagares rörelser bör tillåtas.
7 5. Denna bestämmelse ansluter nära till stadgande i 8 kap. 4 5 i lagbered- ningens förslag till jordabalk.
85.
Förevarande stadgande motsvarar 1 5 sista stycket FIF. Av inteckningsmedgivandet måste tydligt framgå, vilken verksamhet in— teckningen skall omfatta. Verksamheten skall härvid beskrivas enligt indi— vidualiseringsreglerna i 3 &. Föreskrift härom har ansetts obehövlig.
95.
Beträffande denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen.
10 5.
Detta lagrum innehåller vissa bestämmelser om de handlingar som skall företes vid ansökan om inteckning. Föreskrifter i ämnet finns nu i 3 5 FIF.
Enligt FIF skall, när förlagsinteckning sökes, fordringshandlingen vara åtföljd av intyg, utfärdat i Stockholm av poliskammaren och i övriga delar av riket av magistrat eller land-sfiskal, att förlagstagaren utövar den upp- givna rörelsen samt att denna är av den art och drives i den omfattning som i 1 & FIF sägs. Kommittén anser, att kravet på dylikt s. k. driftsbevis icke bör efterges. Att den som medgivit den sökta inteckningen utövar sådan verksamhet som inteckningen avses skola omfatta är en grundförut- sättning för bifall -till ansökningen och bör styrkas genom intyg av myn- dighet. För uppgiften att utfärda driftsbevis har kommittén övervägt att föreslå länsstyrelsen. Emellertid torde polismyndigheten äga bättre känne— dom om de lokala förhållandena och lättare kunna utföra den undersök— ning eller kontroll som kan behöva företagas på platsen där rörelsen dri— ves. Härtill kommer, att det för allmänheten är en fördel att kunna vända sig till en myndighet i orten. Anmärkas må, att även stadsdomstolsutred—
ningen i sitt år 1961 avgivna betänkande ”Underrätterna” (SOU 1961: 6 s. 160 f.) föreslagit att driftsbevis skall utfärdas av polismyndighet. I över- ensstämmelse med vad nu anförts stadgas i andra stycket av förevarande paragraf att i ärendet skall inges intyg av polismyndighet att den som med- givit inteckningen driver näringsverksamhet inom riket eller, om medgi- vandet avser viss verksamhet, att han utövar verksamhet som sålunda av- ses. Dock bör intyg icke fordras om förhållande som är känt för inskriv— ningsdomaren. En erinran härom har intagits i lagen. — Är sökt inteckning begränsad till verksamhet inom två eller flera branscher, behöver drifts- beviset blott avse verksamhet inom någon av dessa. Vad nu sagts om bransch gäller även kommun och län.
Enligt förslaget är bokföringsplikt i regel förutsättning för beviljande av företagsinteckning. Med hänsyn härtill har i tredje stycket föreskrivits, att utredning för bedömande av om företagaren är bokföringsskyldig skall förebringas i den mån så erfordras. Enligt 1 & bokföringslagen åligger sådan skyldighet bl.a. aktiebolag, bolag som blivit infört i handelsregistret och förening som blivit hos länsstyrelse införd i föreningsregister. Om företa- garen är dylikt subjekt behövs alltså icke särskild utredning i förevarande hänseende. Är företagaren enskild näringsidkare, torde däremot i regel sådan utredning erfordras. Härvid bör go—dtagas intyg exempelvis av aukto- riserad revisor eller av person, som handelskammare eller företagarsam- manslutning utsett för ifrågavarande uppgift. Likaså bör intyg av annan trovärdig person kunna godtagas, om intyget innehåller uppgifter om rörel— sens art, antalet anställda eller andra förhållanden av vilka kan slutas. att bokföringsskyldighet föreligger. Kommittén vill dock här framhålla, att det ofta kan vara lämpligt att intaga ifrågavarande uppgifter i driftsbeviset.
Enligt FIF skall vid ansökan om förlagsinteckning, .i fall då jämlikt sär— skilda författningar anmälan hos ämbetsmyndighet eller tillstånd av sådan myndighet fordras för rörelsens drivande, inges bevis att anmälan skett eller tillstånd meddelats. Sålunda har sökanden att förete bevis om registre- ring av firma samt bevis att anmälningsskyldighet enligt näringslagstift— ningen blivit fullgjord eller att tillstånd givits till den näringsutövning var— om fråga är. I sista stycket av förevarande paragraf har upptagits en mot— svarighet till nämnda stadgande såvitt gäller bevis om firmaregistrering. Såsom framhållits i den allmänna motiveringen bör firma alltid antecknas i inskrivningsboken och anmärkas i beslut om inteckning och i gravations- bevis. Däremot innehåller förevarande lagförslag ej motsvarighet till stad- gandet i övrigt. Enligt kommitténs men—ing saknas nämligen anledning att anordna kontroll i inteckningsärende att föreskrifter i näringslagstiftningen blivit iakttagna. I detta sammanhang bör nämnas, att förslaget ej innehål— ler motsvarighet till bestämmelserna i 3 5 lagen om inteckning i jordbruks— inventarier att, då inteckning sökes fordringshandlingen skall vara åtföljd av uppgift rörande storleken av det gäldenären tillhöriga, för jordbruket
avsedda inventariebeståndet. Erfarenheten har visat, att dylik uppgift icke fyller något ändamål.
Enligt vad som anförts i den allmänna motiveringen bör det, när företa- garen är fysisk person eller dödsbo, åligga inteckningssökanden att i ären- det förete styrkt uppgift om folkbokföringsnummer. Bestämmelse härom finns i sista stycket. Folkbokföringsnummer kan styrkas genom uppvisande av debetsedel, försäkringsbesked, åldersbetyg m. m.
För det fall att föreskrifterna i 10 & ej iakttages meddelas bestämmelser i 11 5.
11 5.
I 11 & uppräknas under fem olika punkter de viktigaste av de fall då inteckningsansökan skall omedelbart avslås.
Uppenbart är, att ansökningen bör omedelbart avslås om den strider mot bestämmelserna i 2 5 om bokföringsplikt såsom förutsättning för medde— land—e av inteckning, i 6 5 om gemensamma inteckningar eller i 7 5 om be- skaffenheten av den fordran för vilken inteckning får beviljas eller om den sökta inteckningen har annan omfattning än i 3 eller 5 5 sägs eller om de i 8 5 upptagna formföreskrifterna rörande inteckningsmedgivandet eller föreskriften i 10 5 angående ingivande av fordringshandlingen icke iakt- tagits.
Likaså bör avslagsbeslut omedelbart meddelas, om sökanden icke iakt- tagit bestämmelserna i 10 å angående skyldighet att inge bevis om firma- registrering eller folkbokföringsnummer. Uppgifter härom erfordras näm- ligen för identifieringen.
Bestämmelserna under punkterna 1 och 2 har avfattats i enlighet med vad sålunda anförts.
Bakgrunden till bestämmelsen i punkt 3 är, att företagsinteckning medför förmånsrätt framför utmätning (se handelsbalken17 kap. 7 och 8 55). Det måste därför förhindras att en borgenär, som för sin fordran vunnit utmät- ning av egendom ingående i gäldenärens rörelse, får sina utsikter till betal- ning ur egendomen minskade eller omintetgjorda genom en senare eller samtidigt sökt företagsinteckning. I enlighet härmed stadgas i 26 5 första stycket, att företagsinteckning ej gäller i utmätt egendom om utmätningen skedde före den dag inteckningen söktes eller samma dag ansökningen gjor- des. Förevarande bestämmelse syftar till att förhindra att inteckning bevil- jas i sådana fall, då inteckningen enligt 26 å första stycket skulle bli utan verkan. Sålunda skall avslagsbeslut meddelas, om det upplyses att före den dag inteckningen sökes eller samma dag ansökningen göres egendom, som skulle komma att besväras av inteckningen, tagits i mät och det ej visas att utmätningen upphört att gälla. Förebild till bestämmelsen, som saknar motsvarighet i FIF, finns bl.a. i 9 5 lagen om inteckning i fartyg samt 5 5 lagen om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt.
Enligt punkt 4 föreligger avslagsanledning, om den som medgivit inteck- ningen eller, då inteckningen medgivits av två eller flera, någon av dem är i konkurs eller försättes i konkurs samma dag som ansökningen om inteck- ning göres. Motsvarande bestämmelse förekommer ej i fråga om förlags— inteckning men däremot beträffande inteckningar av andra slag (se t.ex. 15 & inteckningsförordningen och 10 5 lagen om inteckning i fartyg). Enligt 26 å andra stycket är inteckning, som meddelats i strid mot vad i 11 5 fjärde punkten stadgas, utan verkan.
Under femte punkten har, efter mönster av 30 kap. 2 5 i lagberedningens förslag till jordabalk (jfr 26 kap. 1 5 i jordabalksutredningens förslag), stadgats, att inteckningsansökan skall avslås, om det är uppenbart att in- teckningsmedgivandet av annan grund än ovan sagts är ogiltigt. Exem- pel på ogiltighetsanledning, som faller under femte punkten, är att inteck- ningsmedgivandet icke underskrivits av behörig firmatecknare.
Iakttages icke föreskrifterna i 10 5 om skyldighet att inge driftsbevis och förebringa utredning angående bokföringsplikt, bör enligt kommitténs me- ning inteckningsansökningen ej omedelbart avslås. Ärendet bör i dylikt fall uppskjutas. Bestämmelser om uppskov meddelas i andra stycket av före- varande paragraf. De har avfattats med ledning av 27 kap. 15 å i lagbered— ningens förslag till jordabalk (jfr 23 kap. 15 å i jordabalksutredningens förslag).
12 5.
Paragrafen innehåller huvudstadgandet om företagsintecknings rätts- verkan. Detta stadgande ersätter bestämmelse i 17 kap. 7 5 andra stycket handelsbalken. Det har avfattats delvis efter mönster av 8 kap. 9 5 i lag- beredningens förslag till jordabalk. Sålunda fastslås att inteckning skall medföra förmånsrätt icke blott såsom för närvarande i konkurs utan även vid utmätning. Förmånsrätt vid utmätning äger rum, vare sig intecknings— havaren själv fått utmätning för sin fordran eller icke. Vidare har, i syfte att nå överensstämmelse med fastighetspanträtten, den tid före utmät- ningen eller konkursansökningen för vilken ränta får utgå med förmåns- rätt bestämts till två år. För närvarande är motsvarande tid tre år.
13 å.
Gällande regel i 17 kap. 7 5 andra stycket handelsbalken om företrädet mellan förlagsinteckningar inbördes föreslås överflyttad till lagen om före- tagsinteckning. Regeln har upptagits i förevarande paragraf. Enligt lagbe— redningens förslag till jordabalk skall motsvarande spörsmål i fråga om panträtt i fastighet regleras i jordabalken och icke såsom för närvarande är fallet i handelsbalken (se 24 kap. 3 å och 9 5 andra stycket i nämnda förslag ävensom lagberedningens förslag till ändrad lydelse av 17 kap. 9 5
handelsbalken; jfr jordabalksutredningens förslag till jordabalk 21 kap. 3 5 och 9 5 andra stycket).
14 å.
I 14 & föreskrives att vid meddelande av inteckning, vilken sökts samma dag som annan inteckning, inteckningen skall, om sökanden begär det, för— klaras gälla efter den andra. Vidare stadgas att inteckning, som sättes efter annan, skall gälla också efter inteckning med lika förmånsrätt som den andra inteckningen, även om det ej angivits i beslutet. Förebild till dessa bestämmelser, som saknar motsvarighet .i FIF, har hämtats från 30 kap. 9 5 i lagberedningens förslag till jordabalk (jfr 26 kap. 8 5 i jordabalks— utredningens förslag).
15 5.
Enligt 10 å FIF kan en intecknad förlagsförbindelse, som är inlöst av företagaren eller eljest åter kommit i hans hand och som fortfarande är gällande, belånas på nytt och medför då samma rätt som tidigare. Likaså kan enligt rättspraxis ett s. k. överhypotek på motsvarande sätt belånas och medföra inteckn—ingsrätt (NJA 1957 s. 495). Bestämmelse saknas för det fall, att en inteckning ligger obelånad hos företagaren när denne försättes i konkurs eller då är belånad endast till en del. Den allmänna uppfattningen är, att förmånsrätten i dylikt fall tillkommer efterföljande intecknings- havare och icke konkursboet. Ägarhypotek förekommer alltså icke.
Kommittén har övervägt att föreslå regler om ägarhypotek. Sådana regler skulle på förevarande område innebära, att företagaren själv respektive hans oprioriterade borgenärer _ i stället för efterföljande inteckningsha— vare _— äger tillgodogöra sig inteckning i den mån denna är obelånad. Vissa principiella skäl kan åberopas för ägarhypotek. Vidare skulle en anknyt— ning på denna punkt till fastighetsinteckningsrätten innebära fördel från rättssystematisk synpunkt. Emellertid skulle ägarhypotek vid företagsin— teckning sannolikt få liten reell betydelse men förorsaka besvär därigenom att banker och andra kreditinrättningar, som avser att lämna kredit mot sekundär inteckning, kan väntas komma att regelmässigt kräva pantför— skrivning även av eventuellt uppkommande ägarhypotek å framförliggande inteckningar. Vidare förutsätter ägarhypotek tämligen vidlyftiga lagbe— stämmelser och åtskilliga följdändringar bl.a. i utsökningslagen. Kommit- tén anser därför, att hittillsvarande ordning bör bestå.
På grund av vad sålunda anförts har i förevarande paragraf föreskrivits att, om intecknad fordringshandling kommit i företagarens hand, hand— lingen må, om inteckningen ännu är gällande, ånyo utgivas med oförändrad inteckningsrätt.
16 &. FIF besvarar icke frågan vilken inverkan företagarens död har på inteck-
ningsrätten. Frågan har ej heller lösts genom rättspraxis. Inom litteraturen antages inteckningsrätten bestå i dödsboets egendom, åtminstone under viss tid.
Kommittén har ansett, att frågan bör regleras i lag. I 16 & förordas nu ett stadgande att, om företagaren dör, inteckningen utan hinder därav gäller i dödsboets egendom. Att inteckningsrätten icke utslocknar i och med döds— fallet år av vikt för inteckningshavarens säkerhet.
Enligt kommitténs förslag skall intecknad rörelse alltid individualiseras genom företagarens person. Härav följer, att inteckningsrätten i princip upphör att gälla i rörelsen, om denna övergår till ny innehavare. Den nu förordade regeln utgör härvid ett undantag. Den kan sägas innebära, att verksamhet, som utövats av den avlidne, och verksamhet, som utövas av dödsboet, i inteckningshänseende betraktas såsom en och samma rörelse. Undantaget möjliggöres bl.a. av att den avlidnes namn ingår i benäm- ningen på dödsboet. I gravationsbevis avseende ett dödsbos verksamhet kan inskrivningsdomaren sålunda med ledning av uppgifterna i inskrivnings- boken om företagarnas namn och folkbokföringsnumm-er medtaga inteck- ningar, som meddelats efter medgivande av den döde. Särskild anmälan om dödsfallet erfordras icke för en dylik åtgärd. Förhållandet är således här ett annat än t. ex. i det fall att en intecknad rörelse genom överlåtelse över— går till ny innehavare. En regel, enligt vilken inteckningsrätten består i en rörelse efter det rörelsen överlåtits, skulle förutsätta särskilda anordningar för att bringa överlåtelsen till inskrivningsdomarens kännedom. Vidare må framhållas, att kollision mellan inteckningar, som meddelats på grund av den dödes medgivande, och inteckning—ar, som beviljats efter medgivande av dödsboet, icke kan uppkomma. Däremot skulle risk för inteckningskol- lision föreligga i överlåtelsefallet.
Bestämmelsen i 16 5 är begränsad till dödsboets egendom. I efterlevande makes, arvinges eller testamentstagares hand häftar sålunda egendomen icke för inteckningen. Om bodelning eller arvskifte skett eller om egendo— men utgivits på grund av testamente, kan den emellertid bringas att återgå till boet, t. ex. genom att boet på ansökan av inteckningshavaren eller annan försättes i konkurs. I boet får inteckningsrätten göras gällande utan tids— begränsning.
Avlider företagare vars verksamhet är intecknad, kan vara lämpligt att inskrivningsdomaren, när han får kännedom om dödsfallet, gör anteckning därom i inskrivningsboken.
17 5.
De bestämmelser som avser att skydda inteckningshavaren i det fall att intecknad verksamhet överlåtes har sammanförts under denna paragraf.
Dessa bestämmelser är tillämpliga även när en del av den intecknade verksamheten överlåtes, t.ex. viss rörelsegren eller verksamheten vid en
filial eller den verksamhet som drivs på viss ort. De bör vidare kunna till- lämpas exempelvis då en rörelses tillgångar, såsom ett led i en bransch- ändring, helt eller till väsentlig del överlåtes till annan rörelseidkare men överlåtelsen ej omfattar företaget såsom organisation. Att i lag ange när— mare riktlinjer angående vad som bör förstås med överlåtelse av verksam— het synes med hänsyn till de skiftande förhållandena knappast vara möjligt.
I första stycket stadgas att, om verksamhet som omfattas av företagsin- teckning överlåtes och egendom som besväras av inteckningen ingår i över- låtelsen, egendomen skall i förvärvarens hand häfta för inteckningen. Detta innebär, att den betalnings- och förmånsrätt som inteckningen medför be- står i de överlåtna föremålen och rättigheterna endast så länge dessa tillhör förvärvaren. Om förvärvaren överlåter sådan egendom eller om denna ska- das eller går förlorad, gäller inteckningen, enligt vad som vidare stadgas, i honom tillkommande fordran å vederlag eller ersättning. Inteckningshava- ren kan göra gällande sin rätt mot förvärvaren genom att väcka talan mot denne med yrkande, att den intecknade fordringen fastställes till betalning ur egendom som sålunda besväras av inteckningen. Egendomen bör därvid anges på sådant sätt att den kan identifieras bland förvärvarens övriga till— gångar. Bifalles yrkandet, kan betalningsanspråket därefter fullföljas ge- nom utmätning. Även kvarstad eller skingringsförbud kan ifrågakomma. Eftersom inteckningshavaren icke har personlig fordran gentemot förvär- varen, torde han däremot ej kunna få denne försatt i konkurs. — I första stycket har vidare föreskrivits, att inteckningen äger företräde till betalning framför företagsinteckningar, som meddelats på grund av förvärvarens medgivande. Möjlighet att ändra denna fö-reträdesordning genom särskild inskrivningsåtgärd har icke upptagits i förslaget. Behov av dylik ändring torde knappast uppkomma.
Enligt andra stycket preskriberas inteckningshavarens rätt mot förvär— varen, om han icke inom sex månader efter det verksamheten frånträddes dels väckt talan mot denne dels anmält till inskrivningsdomaren att talan väckts. Sker dylik anmälan, skall enligt 34 5 anteckning därom göras i in- skrivningsboken. An-teckningen bör införas på särskilt upplägg under för— värvarens namn och inflyta i gravationsbevis avseende verksamhet, som utövas av denne.
Som ett led i en uppgörelse kan inteckningshavaren tänkas vilja avstå från den rätt mot förvärvaren som lagen ger honom. I sådant fall hör han, om inteckningen icke dödas — dödning kan vara utesluten t. ex. när över— låtelsen avser blott en del av rörelsen — på inteckningshandlingen göra anteckning om avståendet för att förebygga att senare innehavare av inteck- ningen åberopar bristande kännedom om avståendet (jfr 15 5 första och tredje styckena skuldebrevslagen). Förvärvaren bör i eget intresse tillse, att dylik anteckning blir gjord. För den händelse så ej skett skall emellertid förvärvaren genom hänvändelse till domstol äga påkalla, att intecknings-
handlingen förses med anteckning om avståendet (jfr 21 å andra stycket skuldebrevslagen). En föreskrift i enlighet härmed har intagits i tredje stycket. Bestämmelsen har främst till syfte att erinra om lämpligheten av att sådan påskrift göres.
Enligt fjärde stycket skall, om förvärvaren avlider, vad i 17 å stadgas med avseende å denne gälla i fråga om hans dödsbo. Detta utgör det enda undantaget från den i första stycket fastslagna regeln, att den överlåtna egendomen besväras av inteckningen endast så länge den är i förvärvarens hand. lnteckningshavaren äger således icke vända sig mot efterlevande make, arvinge eller testamentstagare, som övertagit egendomen efter den avlidne. Egendomen kan emellertid bringas att återgå till dödsboet. Har så skett, får inteckningshavaren göra sin rätt gällande mot boet.
Reglerna i 17 5 är uppenbarligen icke tillämpliga då det är företagarens (eller hans dödsbos) konkursbo som överlåter intecknad verksamhet. Över— låtelsen är ju härvid ett led i betalningsanspråkets genomförande.
Bestämmelserna i 17 5 kan såvitt gäller enkla skuldebrev i viss mån sägas utgöra ett undantag från reglerna i 31 å skuldebrevslagen. Att i skuldebrevslagen intaga en erinran härom har emellertid ej funnits erfor- dei-ligt.
18 5.
Även när intecknad verksamhet övergår till ny innehavare annorledes än genom överlåtelse upphör företagsinteckningen att gälla i verksamheten. I vissa av dessa fall erfordras emellertid icke särskild åtgärd till inteck- ningshavarens skydd. Beträffande fusion mellan aktiebolag finns sålunda speciella lagbestämmelser, som tryggar det överlåtande bolagets borgenä- rer, bland dem inteckningshavaren. Avtal om fusion kan ej verkställas utan rättens tillstånd, och tillstånd får icke lämnas med mindre de borgenärer som —— efter proklamaförfarande — gjort förbehåll om betalning av det överlåtande bolaget blivit förnöjda eller Säkerställda (se 174—176 55 aktie- bolagslagen). När aktiebolags egendom genom skifte övergår till aktieägare, är borgenärernas intresse väl tillgodosett genom regler :i lag. Bland annat gäller att, om skifte sker utan att bolagets gäld betalats eller medel för dess betalning innehållits, den som uppburit något vid skiftet blir återbäringsu skyldig i den mån det erfordras för att bolagets borgenärer skall bli till- godosedda (se 163 & aktiebolagslagen). Vad nu sagts om fusion och skifte gäller även i fråga om ekonomiska föreningar. I detta sammanhang må påpekas, att tillskott till aktiebolag, ekonomisk förening eller handelsbolag är att anse som en form av överlåtelse; förslagets regler om överlåtelse blir därför här omedelbart tillämpliga.
I två fall har det ansetts påkallat att skydda inteckningshavaren genom att låta reglerna om överlåtelse äga motsvarande tillämpning. Det ena är då upplösning av handelsbolag sker genom skifte av bolagets tillgångar.
Garantier för att bolagets borgenärer blir tillgodosedda framför bolagsmän- nen, liknande dem som gäller i fråga om aktiebolag, finns icke. Visserligen stadgas i 35 5 lagen om handelsbolag och enkla bolag, att tillgångarna ej må skiftas innan all veterlig gäld blivit betald eller erforderliga medel där— till avsatts. Denna bestämmelse har emellertid givits icke i bolagsborgenä- rernas omedelbara intresse utan av hänsyn till bolagsmännen. Borgenä- rerna kan ej motsätta sig att tillgångarna skiftas innan skulderna betalts, och återbäringsskyldighet för bolagsmännen förekommer icke. _ Det andra fallet, då inteckningshavaren ansetts böra skyddas, gäller bodelning av annan anledning än företagarens död. Bodelning, som föranledes av att företagaren dör, påkallar däremot icke särskild lagstiftningsåtgärd; i och med dödsfallet har nämligen dödsboet inträtt som innehavare av rörelsen.
I enlighet med vad sålunda anförts har i förevarande paragraf föreskri— vits, att vad i 17 5 är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, då inteck- nad verksamhet jämte egendom vari inteckningen gäller övergår till annan genom skifte av handelsbolags tillgångar eller genom bodelning av annan anledning än företagarens död.
Handelsbolag med blott en bolagsman lär kunna upplösas genom att bo— lagsmannen informellt införlivar bolagets förmögenhet med sina egna till— gångar. Såvitt angår tillämpningen av det föreslagna stadgandet får dylik åtgärd anses jämställd med skifte.
19 &.
Såsom antytts i den allmänna motiveringen har kommittén funnit sig böra föreslå, att rätt på grund av företagsinteckning får bestå mot den som förvärvar intecknad egendom genom lösöreköp. Bestämmelsen härom har intagits i förevarande paragraf. Här föreskrives att, utan hinder av att med avhandling angående försäljning av lösören förfarits såsom är stadgat i lösöreköpsförordningen, den sålda egendomen häftar för företagsinteck— ning. Vad nu sagts gäller dock ej, om inteckningen sökts sedan trettio da— gar förflutit från det avhandlingen företeddes inför rätten. Intecknings— rätten består alltså mot köparen och dennes successorer utan särskild tids— begränsning. Stadgandet förutsätter emellertid för sin tillämpning, att tra- dition av egendomen ej ägt rum. Om egendomen, sedan lösöreköp skett, överlämnas till nye ägaren, kan inteckningsrätten alltså icke på grund av förevarande stadgande göras gällande mot denne.
Den föreslagna regeln ger åt inteckningsrätten en viss verkan mot tredje man och utgör därmed ett undantag från den främst av publicitetshänsyn betingade grundsatsen, att inteckningsrätten gäller endast i företagarens egendom. Den överensstämmer häri bl. a. med stadgandena i 17 5 om över— låtelse av intecknad egendom i samband med överlåtelse av rörelsen. De begränsningar i fråga om verkan mot tredje man som ansetts nödvändiga i 17 & saknar däremot motsvarighet i förevarande lagrum. Denna skillnad
motiveras av att här är fråga om egendom i säljarens besittning och att dylik egendom i allmänhet kan tagas i anspråk av säljarens borgenärer.
Praktiskt behov att i förevarande lagrum upptaga motsvarighet till 17 5 första stycket tredje punkten har ej ansetts föreligga.
20 5.
Enligt 11 & FIF äger inteckningshavaren söka betalning för intecknad fordran ehuru den ej är förfallen, a) om rörelsen helt eller till väsentlig del nedlägges, överlåtes eller förflyttas, h) om förlagsegendomen eller vä— sentlig del därav förstöres eller c) om det skäligen kan befaras, att på grund av förlagstagarens förvällande inteckningshavarens säkerhet kommer att märkligt minskas.
I första stycket av förevarande paragraf meddelas likartade regler. Inära överensstämmelse med stadgandet under a) har såsom förfalloanledning upptagits, att den intecknade verksamheten eller väsentlig del därav över- låtes eller upphör eller, då inteckningen är begränsad till verksamhet inom visst område, flyttas från detta. Med överlåtelse avses här endast frivillig överlåtelse.
Stadgandena under b) och c) har ersatts med föreskrift, att fordringen förfaller till betalning om egendomen till följd av vanvård eller naturhän— delse eller av annan orsak så försämras att säkerhetens värde väsentligt nedgår. Denna föreskrift ansluter sig till 8 kap. 14 5 i lagberedningens förslag till jordabalk. Enligt kommitténs mening saknas nämligen tillräck— lig anledning att i detta hänseende för företagsinteckningens d-el avvika från regleringen enligt jordabalksförslaget. Den från jordabalksförslaget upp- tagna bestämmelsen skiljer sig från 11 5 FIF bl. a. däri, att fara för minskning av säkerheten icke kan åberopas såsom förfalloanledning. Denna skillnad torde icke vara av större praktisk betydelse, bl. a. därför att inteck- ningshavaren i många fall icke hinner inskrida innan faran förverkligats. En annan avvikelse är, att jordabalksförslagets bestämmelse för sin tillämp- ning icke — såsom 11 å FIF för visst fall gör _ kräver att minskningen av säkerheten beror på företagarens förvållande. Slopandet av detta krav motiveras av att —— såsom framhållits i motiven till jordabalksförslaget _ långivarens intresse att avveckla den lämnade krediten är lika stort obe— roende av vilken anledning som i det särskilda fallet ligger till grund för värdeminskningen. — Vid bedömande av kommitténs förslag bör även beaktas att, när långivaren är bank eller annan kreditinrättning, lagens reg- ler om intecknad fordrans förfallande till betalning brukar ersättas av före— skrifter i låneavtalet. I övrigt torde ifrågavarande regler huvudsakligen tjäna som påtryckningsmedel mot gäldenären.
Kommitténs förslag, att företagsinteckning skall medföra betalnings- och förmånsrätt vid utmätning för annans fordran vare sig inteckningshavaren själv fått utmätning eller icke, förutsätter att han vid exekutiv försälj-
ning av intecknad egendom äger få betalning ur egendomen även om hans fordran eljest ej är förfallen. Bestämmelse härom har intagits såsom ett andra stycke av 20 &. Liknande stadganden finns i 26 5 lagen om inteck- ning i fartyg och 20 5 lagen om inskrivning av rätt till luftfartyg.
21 5.
Enligt gällande rätt individualiseras förlagsintecknad rörelse bl. a. genom angivande av den kommun där verksamheten drives. FIF innehåller emel— lertid inga bestämmelser för den händelse att kommun, till vilken inteck- nad rörelse lokaliserats, till följd av ny kommunal indelning uppgår i annan kommun eller ändras till sina gränser. Icke heller rättspraxis ger ledning för bedömande av huruvida en dylik ändring i den kommunala indelningen inverkar på inteckningens omfattning.
Eftersom företagsinteckning kan lokaliseras till kommun, uppkommer motsvarande spörsmål för företagsinteckningens del. Det ligger i sakens natur, att företagsinteckning principiellt behåller den omfattning som bli— vit bestämd vid inteckningens beviljande. I enlighet härmed bör, om in- teckning begränsas till verksamhet inom viss kommun, inteckningens om— fattning icke påverkas av kommunal indelningsändring, såframt ej annat särskilt föreskrives.
För de vanligaste fallen av kommunsammanslagning torde en dylik sär- regel böra meddelas. Har beviljad eller sökt inteckning lokaliserats till kommun och sammanslås denna med annan kommun eller del av annan kommun, bör inteckningen i allmänhet omfatta hela den nybildade kom— munen. Med en sådan bestämmelse förebygges att inteckningen efter in— delningsändringen kommer att avse blott en kommundel motsvarande en äldre kommunal enhet. I syfte att vinna enkelhet och att undvika inteck- ningskollision förordas dock, att den ifrågavarande bestämmelsen icke skall gälla om den andra kommunen eller kommundelen omfattas av annan inteckning som beviljats eller sökts på grund av företagarens medgivande. Dylika fall torde bli sällsynta.
I det föregående har tagits sikte på den situationen att en kommun, till vilken en inteckning lokaliserats, i sin helhet sammanföres med annan kommun eller del av annan kommun. Om åtgärden däremot avser blott en del av förstnämnda kommun, torde inteckningen icke böra utvidgas till sin omfattning. En utvidgning möter här svårighet med hänsyn till att inskrivningsdomaren icke utan särskild utredning kan veta, huruvida den intecknade verksamheten drives inom ifrågavarande kommundel. Kommit- tén vill icke förorda, att inskrivningsdomaren ålägges att anskaffa dylik utredning.
Bestämmelsen i 21 5 har avfattats på grundval av dessa överväganden. Sedan inteckning utvidgats enligt detta stadgande, kan den kommunala enhet som inteckningen sålunda kommit att omfatta sedermera i sin tur
bli sammanförd med annan kommun eller del av annan kommun. Stad- gandet blir uppenbarligen att tillämpa även i sådant fall.
Av det föreslagna stadgandet framgår att, när inteckning skall utvidgas till sin omfattning, utvidgningen sker i och med att indelningsändringen träder i kraft. Beslut av inskrivningsdomaren eller anteckning i inskriv- ningsboken förutsättes således icke för utvidgningen. Lämpligen bör dock i inskrivningsboken göras anteckning om indelningsändring, som föran- leder utvidgning av inteckning eller eljest är av betydelse i intecknings— hänseende. Helst borde sådan anteckning ske, så snart inskrivningsdomaren får kännedom om indelningsändringen. Härför fordras emellertid, efter- som inteckningsuppläggen är ordnade efter företagarnas namn, ett spe— ciellt register till inskrivningsboken anordnat så att de inteckningsupplägg som beröres av en viss indelningsändring lätt kan återfinnas. Inrättas icke ett dylikt register, bör anteckning göras, när inskrivningsdomaren får an- ledning att beakta indelningsändringen, såsom vid behandling av inskriv— ningsärende eller vid utfärdande av gravationsbevis. Det förutsättes, att inskrivningsdomaren hålles underrättad om ändringar i kommunal indel- ning och att han, såvida icke register som nyss sagts inrättas, ålägges att angående dylika ändringar föra särskilda anteckningar som kan användas vid behov. Dessa frågor bör regleras i administrativ väg.
Med hänsyn till möjligheten att begränsa företagsinteckning till verk— samhet inom ett eller flera län, kan en ändring i länsindelningen få bety- delse i inteckningshänseende. De problem som uppkommer i detta sam- manhang liknar till sin art de frågor som har avseende å ändring, i kom— munal indelning och som berörts i det föregående. Deras praktiska räck— vidd blir dock avsevärt mindre, bl. a. därför att de fall, då lokalisering sker till län, torde bli förhållandevis få. Ändringar i länsindelningen har hittills varit relativt ovanliga. F. n. synes behov av bestämmelser i syfte att anpassa intecknings omfattning till ändrad länsindelning knappast föreligga. Skulle en allmän revision av länsindelningen bli aktuell, torde emellertid dylika regler böra övervägas. —— Beträffande anteckning i in- skrivningsboken med anledning av att länsindelning ändras må hänvisas till vad förut anförts i fråga om ändring i kommunal indelning.
Enligt 3 5 andra stycket kan inteckning begränsas, då fråga är om verk- samhet för alstrande av elektrisk energi medelst vattenkraft, till en eller flera fastigheter samt beträffande gruvdrift till verksamhet, som är att hänföra till ett eller flera utmål eller koncessionsområden. Bestämmelser torde icke erfordras för det fall att fastighet, utmål eller koncessionsområde vartill inteckning sålunda anknutits undergår ändring.
22 &.
Paragrafen, som saknar motsvarighet i FIF (jfr NJA 1952 s. 496), inne- håller regler om utbyte. De har utformats i anslutning till 30 kap. 12 och 13 åå i lagberedningens förslag till jordabalk. Jordabalksutredningens förslag, som upptager bestämmelser om utbyte i 26 kap. 10 och 11 55, avviker från beredningens förslag huvudsakligen i fråga om den ordning i vilken utbyte skall ske. Denna avvikelse, som betingats av vad utred- ningen förordat beträffande pantbrevs form och utfärdande, saknar aktua— litet i fråga om företagsinteckning.
23 5.
I denna paragraf behandlas nedsättning av inteckning. Bestämmelsen, som ersätter stadgande i 9 & FIF, anknyter till 30 kap. 19 g i lagberedningens förslag till jordabalk (jfr 26 kap. 14 5 i jordabalksutredningens förslag). Eftersom ägarhypotek ej förekommer, fordras ej företagarens medgivande [till åtgärden.
24 &.
Reglerna om dödning, som har sin motsvarighet i 9 & FIF, är upptagna i denna paragraf. Sålunda stadgas att inteckning må, om fordringshand- lingen ingives till inskrivningsdomaren, dödas helt eller för visst belopp eller såvitt den avser viss verksamhet. I sistnämnda hänseende föreskrives vidare, att dödande ej må ske så att inteckningsförhållandena efter åtgär- den kommer att strida mot vad i 3 eller 5 & stadgas. Detta innebär, dels att den verksamhet åtgärden avser mås-te individualiseras enligt reglerna i 3 &, dels att, om två eller flera inteckningar finns, alla inteckningarna måste dödas såvitt de avser ifrågavarande verksamhet (jfr 22 & tredje stycket lagen om inskrivning av rätt till luftfartyg).
25 &.
Förevarande paragraf, som reglerar rätten att få innehav av intecknad fordringshandling antecknat i inskrivningsboken och motsvarar 8 a & FIF, har avfattats med ledning av 30 kap. 21 å i lagberedningens förslag .till jordabalk. De jämkningar i beredningens förslag som förordats av jorda— balksutredningen saknar intresse såvitt gäller företagsinteckning (se 26 kap. 18 å i jordabalksutredningens förslag).
26 g.
Paragrafens första stycke har ej motsvarighet i fråga om förlagsinteck- ning. Enligt 11 5 punkt 3 skall ansökan om företagsinteckning omedelbart avslås, om det upplyses att före den dag inteckningen sökes eller samma dag ansökningen göres egendom, som skulle komma att besväras av in- teckningen, tagits i mät och det ej visas att utmätningen upphört att gälla. Bakgrunden till denna bestämmelse är, att utmätning medför sämre för— månsrätt än företagsinteckning, och bestämmelsen avser att skydda borge- när som vunnit utmätning. Med tanke på eventualiteten att inteckning likväl meddelas — det är ju icke säkert att utmätningen blir känd för in— skrivningsdomaren _ stadgas i förevarande lagrum, att företagsinteck— ning ej gäller i utmätt egendom, om utmätningen skedde före den dag inteckningen sökt—es eller samma dag ansökningen gjordes. Motsvarande spörsmål i fråga om inteckning i fartyg har fått en annan lösning. Så- lunda skall utmätningsmannen lämna underrättelse om verkställd utmät— ning till inskrivningsdomaren, som har att göra anteckning därom i inskriv- ningsboken (se 85 5 tredje stycket utsökningslagen och 29 & lagen om in- teckning i fartyg). En sådan anordning synes emellertid mindre lämplig i fråga om företagsinteckning. Den skulle nämligen, med hänsyn till det stora antalet fall då utmätt egendom kan vara objekt för företagsinteck- ning, medföra ett avsevärt merarbete för utmätningsmännen och inskriv- ningsmyndigheten, varjämte inskrivningsboken skulle belastas med en mängd anteckningar, de flesta utan reell betydelse.
Andra stycket av förevarande paragraf motsvarar bestämmelse i 17 kap. 7 5 andra stycket handelsbalken.
27 5.
Till skillnad mot annan inteckningslagstiftning saknar FIF bestämmel— ser angående inverkan på inteckningsrätten av att intecknad egendom säljes exekutivt. Motsvarande spörsmål .i fråga om företagsinteckning synes böra regleras i lagen. I 27 5 har, i överensstämmelse med vad som i allmänhet gäller inom inteckningslagstiftningen, föreskrivits att, om egendom som besväras av företagsinteckning säljes exekutivt och betalning utfaller på kapitalbeloppet av den intecknade fordringen, inteckningen skall vara utan verkan till motsvarande belopp. I detta stadgande anges ej —— i motsats till vad som skett exempelvis beträffande inteckning i fast egendom (se 23 & inteckningsförordningen) _ någon tidpunkt då betalningen skall anses ha utfallit och inteckningen sålunda förlorat sin verkan. Detta samman- hänger med att utsökningslagen icke, i fråga om lös egendom i allmänhet, utsätter bestämd tid, inom vilken talan mot exekutiv auktion skall ha
väckts. En auktion som avser dylik egendom vinner således aldrig laga kraft. Den kan göras om intet, även om köpeskillingsfördelningen blivit godkänd eller vunnit laga kraft, i vilket fall fördelningen blir utan bety— delse (jfr Hass'ler, Utsökningsrätt 2 uppl. s. 426).
Auktion varom nu är fråga bör föranleda anteckning i inskrivnings— boken. Av det nyss sagda följer, att sådan anteckning icke kan avse auk— tionens inverkan på inteckningen. I stället bör resultatet av köpeskillings- fördelningen anmärkas. Kommittén föreslår därför ett tillägg till 168 5 utsökningslagen, varigenom auktionsförrättaren ålägges att, sedan fördel- ningen godkänts eller vunnit laga kraft, så snart ske kan göra anmälan därom hos inskrivningsdomaren. I anslutning härtill stadgas i förevarande paragraf att, när handling som visar köpeskillingens fördelning inkommer till inskrivningsdomaren, anteckning om fördelningen skall göras i inskriv— ningsboken.
28 &.
Förebild till denna bestämmelse, som saknar motsvarighet i FIF, fin- nes bl. a. i 59 å inteckningsförordningen (jfr även 27 kap. 21 å i lagbered— ningens förslag till jordabalk och 23 kap. 21 å i jordabalksutredningens förslag).
29 5.
Enligt 5 5 FIF får ej, sedan förlagsinteckning beviljats genom lagakraft— vunnet utslag, i konkurs eller eljest komma under bedömande, huruvida rörelsen varit av den art eller drivits i den omfattning att inteckning bort beviljas. Bestämmelsen avser att förebygga att en inteckning, som tillkom— mit i formellt riktig ordning, frånkännes verkan därför att, enligt vad se— dermera visar sig, ifrågavarande villkor för beviljande av inteckning icke varit uppfyllda. För meddelande av företagsinteckning gäller emellertid inga krav i fråga om rörelsens art och omfattning. Däremot fordras i regel att företagaren skall vara bokföringsskyldig. Skäl liknande dem som upp— bär 5 å FIF talar för att företagsinteckning ej bör kunna ogiltigförklaras på den grund att företagaren sedermera befinnes icke ha varit bokförings- skyldig när inteckningen meddelades. Framhållas må, att enligt bokförings- lagen rörelsens art och omfattning i vissa fall är avgörande för frågan huruvida bokföringsplikt är för handen och att denna fråga därför kan vara vans'klig att bedöma. — I förevarande paragraf har intagits en be- stämmelse i enlighet med vad nu anförts.
Vissa bestämmelser om ärendenas handläggning m. m.
30 5.
Första stycket av denna paragraf motsvarar 12 5 första stycket FIF (jfr 27 kap. 6 5 första stycket i lagberedningens förslag till jordabalk och 23 kap. 6 5 första stycket i jordabalksutredningens förslag). Andra och tredje styc— kena av förevarande paragraf, som saknar motsvarighet i fråga om för- lagsinteckning, överensstämmer med 27 kap. 12 å i lagberedningens för- slag (jfr 23 kap. 12 5 i jordabalksutredningens förslag).
31 5.
Enligt förevarande lagrum skall dagbok föras över ärenden rörande före— tagsinteckning. Bestämmelse härom synes böra meddelas i lag, medan detaljföreskrifterna rörande dagboken bör utfärdas i administrativ ord— ning (jfr 27 kap. 7 5 i lagberedningens förslag till jordabalk, 23 kap. 7 5 i jordabalksutredningens förslag och 1 5 i 1936 års kungörelse med till- lämpningsföreskrifter till FIF).
32 5.
I första stycket av denna paragraf, vilket motsvarar 12 & sista stycket FIF, stadgas, att handlingar i inskrivningsärenden skall sammanföras i akter. Andra stycket av förevarande paragraf —— vartill förebild hämtats från 27 kap. 10 å andra stycket i lagberedningens förslag till jordabalk (jfr 23 kap. 10 å andra stycket i jordabalksutredningens förslag) — innehåller bestämmelser om vissa anteckningar som skall göras i akten. I övrigt bör erforderliga föreskrifter rörande aktbildningen meddelas i administrativ författning.
33 5.
Denna paragraf motsvarar i huvudsak bestämmelser i 12 å andra och tredje styckena FIF (jfr även 27 kap. 19 5 första stycket i lagberedningens förslag till jordabalk och 23 kap. 19 5 första stycket i jordabalksutredning- ens förslag).
34 &.
Beträffande denna paragraf må hänvisas 'till vad som anförts under 17 5.
35 &.
Förebild till denna bestämmelse har hämtats från 40 å andra stycket lagen om inskrivning av rätt till luftfartyg.
Besvär
36 5.
Denna bestämmelse, som motsvarar 13 å första stycket FIF, är likalydan- de med 27 kap. 20 5 första stycket i lagberedningens förslag till jordabalk (jfr 23 kap. 20 5 första stycket i jordabalksutredningens förslag).
37 å.
Förevarande paragraf, som blott delvis har motsvarighet i gällande före- skrifter angående förlagsinteckning (se 5 5 punkt 6 i tilläinpningsförc- skrifterna till FIF), har avfattats efter mönster av 51 å andra stycket lagen om inskrivning av rätt till luftfartyg.
38 &.
Bestämmelsen i denna paragraf är —— frånsett en mindre redaktionell jämkning —— likalydande med 27 kap. 22 å i lagberedningens förslag till jordabalk (jfr 23 kap. 22 å i jordabalksutredningens förslag).
Tillämpningsföreskrifter
39 5.
Vissa spörsmål angående inskrivningsbokens inrättande och förande har behandlats i avsnittet ”Inskrivningsfrågor”, vartill här må hänvisas.
Övergångsbestämmelser
40 &.
Paragrafen innehåller stadgandet om lagens ikraftträdande. Kommittén föreslår, att lagen skall träda i kraft vid ett halvårsskifte. Angående skälet härtill må hänvisas till vad som anföres under 43 5.
41 5.
Genom denna paragraf upphäves de lagar som skall ersättas av den nya lagstiftningen. Därmed upphör också tillämpningsföreskrifterna till dessa lagar att gälla. Kungörelsen den 22 juni 1932 angående skyldighet för ut- mätningsman att föra register över vissa inteckningshavare torde böra upp— hävas i administrativ ordning.
42 g.
Stadganden angående förlagsinteckning och inteckning i jordbruksinven- tarier förekommer även på andra ställen inom lagstiftningen än i de lagar som kommittén föreslår skola upphävas eller ändras. I syfte att undvika eljest icke påkallade ändringar i dylika förfa-ttningsställen har i föreva— rande paragraf intagits en generell bestämmelse av innehåll att vad i lag eller författning stadgas angående förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier skall, om ej annat föreskrives eller framgår av om- ständigheterna, ock gälla i fråga om företagsinteckning. Till de bestäm- melser som sålunda icke behöver ändras hör 7 5 lagen den 21 december 1949 om inlösen i vissa fall av rätt till gruva m. m., vari domstol ålägges att underrätta innehavare av förlagsinteckning om att talan om inlösen väckts. Kommittén anser sig ej böra gå in på frågan, huruvida ändring lämpligen bör ske i den i 28 5 lagen den 3 juni 1955 om sparbanker in- tagna bestämmelsen angående inskränkning i sparbanks rätt att utlämna lån mot säkerhet av förlagsinteckning eller inventarieinteckning. Det— samma gäller de regler om förlagsinteckning som finnes i 5, 8 och 9 55 lagen den 22 juni 1920 med vissa bestämmelser om registrering av elekt- riska anläggningar. Dock kan ifrågasättas sådan jämkning av 9 5 andra stycket, att uppvisande av inteckningshandling i fall som där avses får ske även inför annan inskrivningsdomare än inskrivningsdomare vid rådhusu rätt (jämför 25 5 lagen om företagsinteckning). Lagstiftningen om regi- strering av elektriska anläggningar är emellertid föremål för översyn. Kom— mittén vill i detta sammanhang påpeka, att ändring måste ske i 37 5 lagen den 25 maj 1956 om jordbrukskasserörelsen. Den häri upptagna regle- ringen av kreditkassas rätt att bevilja kredit mot förlagsinteckning och inventarieinteckning innehåller nämligen olika föreskrifter beträffande dessa båda slag av inteckningar. Vidare bör expeditionslösens— och stäm- pelförordningarna överses. Kommittén har ansett sig icke böra framlägga förslag till nu berörda författningsändringar.
43 5.
I första stycket av denna paragraf regleras frågan, i vilken utsträckning bestämmelserna i lagen om företagsinteckning skall äga tillämpning på förlagsinteckning och inteckning i jordbruksinventarier. Påpekas må, att med förlagsinteckning avses även förlags-inteckning i oljelager enligt 1958 års lag. '
Av allmänna processuella grundsatser följer, att bestämmelserna i 9 5, 11 å andra stycket och 30—38 åå om inskrivningsforum, ärendenas behand- ling samt besvär m. ni. blir att tillämpa även beträffande förlagsinteck- ning eller inteckning i jordbruksinventarier, såvitt gäller handläggning
som förekommer efter nya lagens ikraftträdande. Av allmänna regler lär vidare följa att, om ärende angående förlagsinteckning eller inventariein- teckning icke är slutligen avgjort när lagen träder i kraft, prövningen huru— vida förutsättningar för bifall till ansökningen föreligger skall ske enligt äldre lag.
Vad angår frågan, i vilken utsträckning övriga bestämmelser i nya lagen — frånsett de som avser meddelande av inteckning eller eljest med hän- syn till sitt innehåll saknar betydelse i sammanhanget —— skall äga till- lämpning på de före ikraftträdandet beviljade förlags- och inventarieinteck- ningarna, må anföras följande.
Från praktiska synpunkter är önskvärt att en och samma reglering får gälla både för äldre inteckningar och för företagsinteckningar. Därför bör de äldre inteckningarna inordnas under den nya lagen om möjligt redan vid dess ikraftträdande. I den mån detta önskemål icke kan tillgodoses, bör de äldre bestämmelserna avvecklas efter en övergångstid. I annat fall finns icke — eftersom inteckningarna ej är tidsbegränsade —— garanti för att de äldre bestämmelserna inom överskådlig tid förlorar sin tillämplighet.
Åtskilliga av de nya reglerna kan uppenbarligen utan vidare göras till- lämpliga på de äldre inteckningarna. Så är fallet med bestämmelserna i 13, 15, 22—25 55, 26 å andra stycket samt 28 å vilka, i den mån de avviker från gällande rätt, i huvudsak innebär blott en utvidgning av in- teckningshavarens befogenheter utan att annans rätt inskränkes.
Vad angår bestämmelserna i 4 5 om egendomen kan retroaktiv tillämp- ning ifrågasättas utom i fall då beslut om egendomsavträde meddelats före nya lagens ikraftträdande. Dylik tillämpning skulle i allmänhet medföra en utvidgning av det intecknade kollektivet, Särskilt när fråga är om in- teckning i jordbruksinventarier skulle utvidgningen bli avsevärd, eftersom sådan inteckning utsträcktes till jordbrukets omsättningstillgångar. Där- emot skulle utvidgningen i regel få ringa betydelse för industrins del. Den egendom som omfattas av inteckning i oljelager skulle komma att väsent- ligt utökas — bl. a. skulle transportmedel och oljecisterner på annans mark bli föremål för inteckning — men detta förhållande kan knappast anses ut- göra något problem i förevarande sammanhang med hänsyn till det ringa antalet inteckningar av detta slag. De som direkt beröres av en utvidgning är — utom inteckningshavaren, vars säkerhet ökar — borgenärer utan förmånsrätt eller med sämre förmånsrätt, vilkas utsikter till betalning i motsvarande män kan komma att minska. Förskjutningen mellan inteck— ningshavaren och övriga borgenärer berör företagaren blott indirekt. Tänk— bart är, att den för honom verkar oförmånligt såtillvida att oprioriterade eller sämre prioriterade borgenärer, inför utsikten att det intecknade kol- lektivet utvidgas, utsätter företagaren för konkurs- eller utmätningshot. Vidare kan företagarens möjligheter till personlig kredit måhända påver— kas ogynnsamt. Enligt kommitténs mening är dock dylika följder mindre
sannolika. För övrigt lär företagaren ofta kunna bättre utnyttja befintliga förlags— eller inventarieinteckningar i kredithänseende.
Det anförda lämnar emellertid rum för en viss tvekan, huruvida be— stämmelserna i 4 5 bör omedelbart vid nya lagens ikraftträdande göras tillämpliga på ifrågavarande inteckningar. En möjlighet vore att beträf— fande dessa låta äldre regler angående egendomen gälla under en över- gångstid av exempelvis fem år. Efter utgången av denna tid kunde de nya bestämmelserna bli tillämpliga eller —— eventuellt —— inteckningarna utan särskild inskrivningsåtgärd upphöra att gälla. Härigenom skulle samtliga rättsägare få rådrum att anpassa sig till det ändrade läget. Emellertid kan en regel om anstånd med de nya bestämmelsernas tillämpning i många fall väntas'förfela sitt syfte. Med en sådan regel skulle sannolikt åtskilliga innehavare av äldre inteckningar —— framför allt de som innehar inventa- rieinteckningar — komma att kräva ny inteckning för att få åtnjuta den utvidgade säkerhet som en dylik medför och förmå företagaren att lämna medgivande härtill. I alla de fall då möjlighet till återvinning enligt kon— kurslagen saknas blir läget för de oprioriterade eller sämre prioriterade borgenärerna huvudsakligen detsamma som om bestämmelserna i 4 & ome- delbart gjorts tillämpliga på de äldre inteckningarna. Till det sagda kommer ett viktigt skäl av praktisk art. Man får räkna med att det under den första tiden efter lagens ikraftträdande blir en avsevärd tillströmning av inskriv- ningsärenden med hänsyn till att många företagare inom. handeln och an— dra näringsgrenar, som för närvarande saknar inteckningsmöjlighet, kom— mer att vilja erhålla inteckning. Härigenom ökar de svårigheter som ound- vikligen är förbundna med inskrivningsärendenas överflyttande till den centrala inskrivningsmyndigheten. Övergångsregler, som föranleder inne- havare av äldre inteckningar att söka ersätta dessa med nya inteckningar och därmed är ägnade att ytterligare belasta inskrivningsmyndigheten un— der den kritiska tiden, bör därför om möjligt undvikas. Slutligen må er- inras att, när förlagsinteckning år 1932 utvidgades till att omfatta utestå- ende köpeskilling för försåld förlagsegendom, regeln härom gjordes till- lämplig även på inteckningar som tillkommit före dess ikraftträdande.
Av anförda skäl föreslär kommittén, att 4 5 skall tillämpas på de äldre inteckningarna vid lagens ikraftträdande. Med tanke på jordbrukets för- hållanden förordas, att lagen får träda i kraft vid andra halvårets början. Vid denna tidpunkt på året är jordbrukets o—msättningstillgångar i regel jämförelsevis små.
Fartyg, som kan intecknas jämlikt lagen om inteckning i fartyg, samt luftfartyg omfattas enligt förslaget icke av företagsinteckning men kan där- emot vara föremål för förlagsinteckning. Tillämpning av nya lagen på de äldre inteckningarna skulle därför, om ej särskilt undantag göres för ifråga— varande fartyg och luftfartyg, kunna medföra en inskränkning i inteck- ningshavarens rätt. Visserligen torde i de säkerligen ovanliga fall då
egendom av dylikt slag ingår bland inventarierna i en förlagsintecknad in— dustrirörelse egendomen i allmänhet salma betydelse för inteckningshava- rens säkerhet. Denne måste nämligen räkna med att egendomen kan korn- ma att tagas i anspråk för betalning av fordringar, som är förenade med sjöpanträtt eller fartygsinteckning respektive luftpanträtt eller luftfartygs— inteckning. Emellertid anser sig kommittén av principiella skäl icke kunna underlåta att föreslå en regel om inteckningsrättens fortsatta bestånd i fartyg och luftfartyg jämte intecknade reservdelar. Dock bör kunna föreskri— vas, att inteckningsrätten upphör att besvära dylik egendom om konkurs ej inträffar inom tio år från lagens ikraftträdande. Detsamma bör gälla beträffande utestående köpeskilling för förlagsegendom av ifrågavarande art, vare sig egendomen sålts före eller efter lagens ikraftträdande.
Enligt 12 5 skall företagsinteckning medföra förmånsrätt även vid utmät- ning. Denna regel bör kunna avse jämväl äldre inteckning i fall då utmät- ningen sker efter nya lagens ikraftträdande. Undantag bör dock gälla i fråga om fartyg som kan intecknas och luftfartyg jämte intecknade reserv- delar ävensom utestående köpeskilling för sådan egendom. I annat fall skulle komplikationer av rättsteknisk art uppkomma. Bestämmelsen i 12 5 innebär vidare, att den tid för vilken ränta utgår med förmånsrätt minskas från tre år till två år. I denna del bör bestämmelsen kunna få gälla beträf- fande äldre inteckning under förutsättning att nya lagen ej inskränker in- teckningshavarens rätt att utfå ränta som upplupit före lagens ikraftträ- dande. Förbehåll härom måste intagas bland övergångsbestämmelserna.
Reglerna i 16—19 55 synes böra äga tillämpning å äldre inteckning, så- vida dödsfallet eller överlåtelsen av verksamheten eller annan rättshand- ling varom fråga är skett efter nya lagens ikraftträdande.
Av de i 20 5 första stycket meddelad-e bestämmelserna angående förfallo— anledningar utgör den första om-satsen blott en motsvarighet till gällande rätt. Den andra om-satsen —— vilken såsom förfalloanledning upptager att egendomen till följd av vanvård eller av annan orsak så försämras eller minskas att säkerhetens värde väsentligen nedgår — avviker i viss män från gällande rätt. Denna avvikelse torde dock knappast få praktisk bety— delse, helst som ifrågavarande bestämmelser brukar ersättas med före— skrifter i låneavtalet. Kommittén anser sig därför kunna förorda, att 20 5 första stycket får gälla även beträffande de äldre inteckningarna. (Jämför övergångsbestämmelsen till 1932 års ändring av 11 5 FIF.)
Bestämmelserna i 20 5 andra stycket, 26 5 första stycket och 27 5 bör gälla i fråga om äldre inteckning i fall då utmätning sker efter nya lagens ikraftträdande.
Enligt 21 5 kan företagsinteckning komma att utvidgas i territoriellt hän- seende till följd av ny kommunal indelning. Har företagsinteckning be— gränsats till verksamhet inom en eller flera kommuner och sammanföres sådan kommun i sin helhet med annan kommun eller del av kommun, skall
inteckningen avse även verksamhet som där utövas av företagaren, såframt denna verksamhet är fri från inteckning. Gällande rätts ståndpunkt till frågan om ny kommunindelnings inverkan på förlagsinteckning är oklar. Det är möjligt att förlagsintecknings omfattning icke påverkas därav och att 21 5 alltså innebär en rättsändring. Paragrafens tillämpning på förlags— inteckningar kan följaktligen få retroaktiv verkan. Emlellertid måste an— tagas, att de fall då en kommunsammanslagning skulle komma att med- föra icke blott en formell utan även en reell utvidgning av intecknings om— fattning, dvs. en utvidgning till en i gång varande rörelse, blir sällsynta. För en dylik utvidgning förutsättes ju dels att företagaren driver rörelse i två kommuner som sammanslås dels att den ena rörelsen är fri från in- teckning. Enligt kommitténs mening bör kunna föreskrivas att stadgandet i 21 5 skall vara tillämpligt beträffande förlagsinteckning. Detta gäller även de fall då den kommunala indelningsändringen redan skett vid lagens ikraftträdande. Genom den retroaktiva tillämpningen vinnes i dylika fall den fördelen att rådande ovisshet rörande inteckningarnas omfattning vä— sentligen undanröjes. Ett klarläggande är av betydelse icke minst för till- låmpningen av 5 5, enligt vilken inteckningar icke får till omfattningen sammanfalla blott till en del.
Bestämmelsen i 21 5 bör tillämpas även beträffande inteckning i jord- bruksinventarier. Sådan inteckning är visserligen icke vid meddelandet be- gränsad till kommun men skall på grund av stadgandet i 44 5 vid nya lagens ikraftträdande utvidgas till att omfatta kommun.
Uppenbarligen kan 21 5 ej få tillämpas retroaktivt i fall då beslut om egendomsavträde meddelats före lagens ikraftträdande.
Vad sist sagts om 21 5 gäller även beträffande 44 5. I det föregående har varit fråga om inteckningar, som beviljats innan nya lagen träder i kraft. Med dessa bör i övergångshänseende jämställas inteck- ningar, som sökts före ikraftträdandet men till följd av uppskov eller över- klagande meddelats efter nämmda tidpunkt.
Vid avfattningen av övergångsbestämmelserna i första stycket av före- varande paragraf har kommittén från lagteknisk synpunkt funnit lämp- ligt att som huvudregel föreskriva, att bestämmelserna i nya lagen skall äga motsvarande tillämpning i fråga om beviljad eller sökt förlagsinteck- ning och inventarieinteckning. Undantag från denna regel har upptagits i enlighet med vad ovan angivits.
Enligt andra stycket skall vad i annan lag eller författning stadgas angå- ende före-tagsinteckning tillämpas även på förlagsinteckning och inventarie— inteckning, om ej annat är föreskrivet. På grund av denna bestämmelse blir förlagsinteckning och inventarieinteckning underkastade den reglering som enligt kommitténs förslag till ändringar i 17 kap. 7 5 handelsbalken, preskriptionsförordningen, konkurslagen och utsökningslagen skall gälla beträffande företagsinteckning. Vissa undantag har emellertid föreskrivits
(se härom övergångsbestämmelserna till ändringarna i handelsbalken, kon- kurslagen och utsökningslagen). Förevarande bestämmelse medför vidare den fördelen att regler, som i framtiden kan komma att meddelas beträf- fande företagsinteckning, utan särskild föreskrift blir tillämpliga även i fråga om förlagsinteckning och inventarieinteckning.
44 å.
Mellan förlagsinteckning och företagsinteckning råder viss överensstäm- melse såvitt gäller individualisering av intecknad verksamhet. Förlagsin- tecknad verksamhet individualiseras sålunda genom angivande av dess art och den kommun där verksamheten utövas. Företagsinteckning kan även fastställas att omfatta på dylikt sätt angiven verksamhet. En företagare, som vid nya lagens ikraftträdande driver en förlagsintecknad rörelse, har således möjlighet att erhålla ny inteckning med avseende å samma rörelse. Mellan inventarieinteckning och företagsinteckning råder däremot ej över- ensstämmelse i territoriellt hänseende. Medan inventarieinteckning alltid hänför sig till fastighet, kan vid företagsinteckning begränsning i regel ej ske till mindre område än kommun. Med hänsyn härtill och till den i 5 5 nya lagen upptagna bestämmelsen — vari uppenbarligen avses även inteck- ning som meddela-ts före lagens ikraftträdande —— skulle en vid ikraftträ- dandet förefintlig inventarieinteckning komma att utgöra hinder för utta- gande av nya inteckningar. Därför har ansetts lämpligt att anpassa inven- tarieinteckningarna till de nya individualiseringsreglerna. En bestämmelse med detta syfte har intagits under förevarande paragraf. Bestämmelsen innebär att inteckning i jordbruksinventarier, som är avsedda för viss fas— tighet, i och med lagens ikraftträdande utvidgas till att omfatta allt jord— bruk som företagaren driver inom den kommun där fastigheten är belägen. Till undvikande av inteckningskollision skall dylik utvidgning dock ej ske, om företagaren även har jordbruksinventarier som är avsedda för annan fastighet inom samma kommun och som besväras av beviljad eller sökt inteckning.
Angående anteckning i inskrivningsboken hänvisas till vad som anförts vid 21 5.
45 5.
Genom 40 & upphäves lagen om viss panträtt i spannmål samt lagen om viss panträtt i spånadslin och hampa, Uppenbarligen bör de dock alltjämt tillämpas i fråga om panträtt, som uppkommit under deras giltighetstid. stadgande härom har meddelats i förevarande paragraf. Med hänsyn till den tidsbegränsning som gäller för ifrågavarande slag av panträttsupplå— telser (se 14 5 lagen om viss panträtt i spannmål samt 14 5 lagen om viss panträtt i spånadslin och hampa) kommer dessa lagar snart att förlora sin tillämplighet.
Förslaget till ändring i handelsbalken
Enligt den föreslagna lydelsen av 17 kap. 7 5 andra stycket handelsbalken anger lagrummet blott företagsintecknings plats i förmånsrättsordningen. Motsvarighet till övriga bestämmelser, som nu finns i lagrummet, har upp- tagits i 12 och 13 55 samt 26 å andra stycket lagen om företagsinteckning. (Jfr vad som anförts angående 13 å nämnda lag.)
Förslaget till ändring i lösöreköpsförordningen
Har angående lösören köpeavhandling upprättats och behandlats jämlikt bestämmelserna i lösöreköpsförordningen, skall enligt 19 5 lagen om före- tagsinteckning egendomen utan hinder därav häfta för företagsinteckning, såvida ej inteckningen sökts sedan trettio dagar förflutit från det hand— lingen företeddes inför rätten. Detta stadgande innebär en viss avvikelse från lösöreköpsförordningens regler om fredande av försåld egendom mot säljarens borgenärer. Det har därför ansetts lämpligt att i förordningen erinra om stadgandet.
Förslaget till ändring i preskriptionsförordningen
Gällande rätts ståndpunkt i frågan, huruvida den rätt som grundas på för- lagsinteckning är underkastad preskriptionsförordningens regler om pre— skription och om preklusion (dvs. fordringsrätts upphörande till följd av borgenärens underlåtenhet'att efter kallelse å okända borgenärer bevaka fordringen) synes icke fullt klar.1 —— Svenska bankföreningen har i sin skrivelse den 26 september 1956 uttalat önskemål om att bestämmelser in- föres angående preskriptionsfrihet för förlagsinteckning.
Av förarbetena till 1932 års lag om inteckning i jordbruksinventarier framgår att såväl departementschefen som lagrådet då ansåg, att rättsverk- ningarna av förlagsinteckning upphörde vid ”fordringens” preskriberande. Till stöd härför åberopades, att förlagsinteckning ej medförde sakrätt utan blott förmånsrätt. Vad angår fastighetsinteckning och andra inteckningar som grundar panträtt framgår klart av lag och praxis, att den personliga fordringens försvinnande ej inverkar på inteckningsrättens bestånd. Starka praktiska skäl talar för att detsamma bör gälla beträffande företagsinteck- ning. Det är även här fråga om en inskriven säkerhetsrätt, och den omstän- digheten att inteckningsrätten endast i begränsade avseenden utrustats med sådana verkningar som brukar betecknas såsom sakrättsliga utgör enligt
1 Angående preskription se NJA II 1932 s. 231 och 232, Lögdberg, Några spörsmål an- gående förlagsinteckning (i Skrifter, utgivna av Svenska Bankföreningen, nr 81) s. 31 f. samt Rodhe, Obligationsrätt s. 656 och 659.
kommitténs mening ej skäl föl att behandla företagsinteckning på annat sätt än övriga inteckningar. Överhuvud synes anledning saknas att låta inteck- ningsrätten upphöra till följd av att den personliga f01dringen for sunnei, oavsett på vilket sätt detta sker.
Enligt kommitténs mening behövs ej uttryckligt stadgande, att företags- inteckning gäller oberoende av att den personliga fordringen presln'ibera-ts. Måhända kunde dock ett förtydligande tillägg härom i preskriptionsförord- ningen vara önskvärt. Emellertid synes svårt att anpassa en särregel beträf— fande företagsinteckning till förordningens bestämmelser. Stadgande i detta hänseende saknas för övrigt beträffande panträtt på grund av inteckning. Lagstiftningen om preskription kan väntas bli föremål för översyn, och frågan torde kunna anstå i avbidan på denna. Däremot föreslår kommittén, att den beträffande preklusion i 5 14 förekommande uppräkningen av in- teckningar kompletteras med företagsinteckning, En sådan ändring synes kunna få viss betydelse även för bedömningen av preskriptionsfrågan. Änd- ringen bör nämligen ses som ett uttryck för en princip, att inteckningsrät- ten består utan hinder av att den personliga fordringen upphört. Någon övergångsbestämmelse till den föreslagna lagändringen synes ej erforder— lig. Förslaget till ändring i konkurslagen
45.
Ur paragrafen har fått utgå vad däri stadgas till skydd för innehavare av förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier för den hän- delse att egendom, vari förmånsrätt tillkommer honom, utmätes för annans fordran eller göres till föremål för lösöreköp. Enligt kommitténs förslag skyddas innehavare av företagsinteckning mot dylika eventualiteter genom att han åtnjuter förmånsrätt vid utmätning och genom den speciella be- stämmelsen angående lösöreköp i 19 5 lagen om företagsinteckning.
29 5.
Den i andra stycket företagna ändringen är blott av formell art.
85 5.
Enligt 123 5 i den av kommittén föreslagna lydelsen är borgenär, som till säkerhet för fordran har företagsinteckning, icke skyldig att bevaka fordringen i konkursen för tillgodonjutande av rätt till betalning ur in— tecknad egendom. I överensstämmelse härmed förordas, att innehavare av företagsinteckning, i likhet med panthavare, erhåller befogenhet att föra talan i arvodesfråga utan hinder av att bevakning ej skett. Förevarande paragraf har ändrats i enlighet härmed.
123 5.
Den som för fordran har panträtt i fast eller lös egendom äger enligt denna paragraf erhålla betalning ur panten utan hinder av att han icke be— vakat fordringen i konkursen. Denna regel har motiverats med vikten för den allmänna krediten därav, att en borgenär med realsäkerhet ej betungas med onödiga former för bevarande av sin sakrätt. Kommittén har ansett, att det ej minst av psykologiska skäl kan vara av betydelse att innehavare av företagsinteckning i förevarande hänseende jämställes med panthavare. Ändringen i 123 5 har föranletts av vad sålunda anförts.
Övergångsbestämmelserna
Ändringen i 4 5 konkurslagen innebär upphävande av vad däri stadgas till skydd för innehavare av förlagsinteckning eller inventarieinteckning för den händelse att egendom, vari förmånsrätt tillkommer honom, ut- mätes för annans fordran eller göres till föremål för lösöreköp. Har utmät— ningen skett eller köpe-avhandlingen upprättats före nya lagens ikraftträ- dande, bör dock 4 g i dess äldre lydelse alltjämt äga tillämpning. Så bör även ske, om utmätningen avser fartyg som kan intecknas eller luftfartyg jämte intecknade reservdelar eller utestående köpeskilling för sådan egen- dom Beträffande egendom som nu sagts kommer ju enligt kommitténs för- slag förlagsinteckning icke att medföra förmånsrätt vid utmätning.
Enligt 43 å andra stycket lagen om företagsinteckning skall vad i kon— kurslagen i dess ändrade lydelse stadgas angående företagsinteckning gälla även i fråga om förlagsinteckning och inventarieinteckning. Stadgandena i 85 och 123 55 konkurslagen bör emellertid ej tillämpas, om beslutet an- gående egendomsavträde meddelats före nya lagens ikraftträdande.
Övergångsbestämmelserna har utformats i överensstämmelse med vad sålunda anförts.
Kommittén har övervägt, huruvida ändring bör ske i 23 och 24 åå kon- kurslagen i syfte att likställa innehavare av företagsinteckning med pant- havare såvitt gäller befogenhet att inleda respektive fullfölja utmätnings— förfarande utan hinder av att gäldenären är i konkurs. Emellertid har kom— mittén avstått från att framlägga förslag i sådan riktning. Utmätning av egendom, som hör till gäldenärens rörelse och är av väsentlig betydelse för denna, skulle nämligen kunna förstöra eller minska möjligheterna för kon- kursförvaltningen .att fortsätta rörelsen för konkursboets räkning (se 60 & konkurslagen) eller försälja densamma såsom en enhet. För övrigt torde i allmänhet bättre pris kunna ernås Vid försäljning i konkurs än vid exe— kutiv försäljning.
Förslaget till ändring i utsökningslagen
71 &.
Ändringen av denna paragraf sammanhänger med att företagsinteckning föreslås medföra förmånsrätt vid utmätning för annans fordran.
72 5.
Enligt kommitténs förslag skall, när egendom som är föremål för före— tagsinteckning utmätes för annans fordran, inteckningen medföra förmåns— rätt och utsökningsmyndigheten i regel självmant beakta den intecknade fordringen. Den i 72 å upptagna föreskriften angående underrättelseskyl- dighet för utmätningsman har därför fått utgå. Påpekas må, att enligt 91 å i dess av kommittén föreslagna lydelse det åligger auktionsförrättaren att underrätta inteckningshavaren om auktionen.
91 5.
När egendom som besväras av annan inteckning än förlagsinteckning eller inventarieinteckning skall säljas exekutivt, åligger det auktionsförrät- taren att underrätta inteckningshavaren om auktionen. Motsvarande skyl- dighet bör införas i fråga om företagsinteckning. Föreskrifter härom har intagits såsom ett femte stycke i 91 5.
För det fall att försäljning skall ske av egendom, som hör till närings— verksamhet och kan vara föremål för företagsinteckning, har i sjätte styc- ket stadgats skyldighet för förrättningsmannen att anskaffa gravations- bevis angående verksamhet—en. Sådan skyldighet föreligger dock ej, om det är uppenbart att verksamheten är fri från inteckning. Gravationsbevis be— höver sålunda ej anskaffas när bokföringsplikt är förutsättning för bevil— jande av inteckning och företagaren enligt vad för förrättningsmannen är känt varken är eller varit bokföringsskyldig
Egendom, som besväras av företagsinteckning, ingår som regel i den rö- relse vari inteckningen fastställts. Förevarande bestämmelse har utformats med tanke på denna normalsituation. Skyldigheten att anskaffa gravations— bevis gäller sålunda endast när egendom varom fråga är ingår i en rörelse som driv-es av gäldenären, och gravationsbeviset skall avse denna rörelse. Det har icke ansetts lämpligt att utsträcka skyldigheten till de fall då egen— dom, som besväras av företagsinteckning, icke ingår i den rörelse vari in- teckningen fastställts (se t. ex. 17 5 lagen om företagsinteckning). Här är sambandet mellan egendomen och den intecknade rörelsen i allmänhet svå— rare att konstatera för utmätningsmannen. Det bör ankomma på inteck- ningshavaren att själv anskaffa gravationsbevis (se 139 5).
Den såsom ett tredje stycke tillagda bestämmelsen torde medföra att be- träffande egendom, som veterligen besväras av företagsinteckning, skall gälla vad i första och andra styckena sägs om upplåsning av gravationsbevis, anmaning att bevaka fordran, underrättelse om gjord bevakning samt om tid och plats för fördelningssammanträde. Däremot är föreskriften om an— givande av tid för inbetalning av köpeskilling icke tillämplig.
96 5.
Ändringen i denna paragraf har föranletts av det tillägg som gjorts i 94 5.
139 5.
Vad i första stycket andra punkten stadgas beträffande borgenär med förmånsrätt enligt 17 kap. 7 5 andra stycket handelsbalken, dvs. inne- havare av förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier, har fått utgå. Att innehavare av företagsinteckning har den rätt varom fråga är följer av det föreslagna tredje stycket i förevarande paragraf.
Sker exekutiv försäljning av egendom som besväras av företagsinteck— ning, bör inteckningshavaren principiellt erhålla betalning ur köpeskilling— en oberoende av om han erhållit utmätning för sin fordran eller bevakat denna. Härför fordras emellertid, att inteckningen framgår av gravations- bevis som anskaffats enligt 91 & sjätte stycket i dess föreslagna lydelse. I fall då föreskrifterna i nämnda lagrum icke föranleder till anskaffande av gravationsbevis varav inteckningen framgår —— dvs. när egendom varom fråga är icke ingår i rörelse eller ingår i annan rörelse än den vari inteck- ningen fastställts — kräves bevakning för erhållande av betalning. Bestäm- melserna i tredje stycket har utformats i överensstämmelse med vad nu anförts. Därvid har beträffande huvudfallen hänvisning skett till stadgan- dena i andra stycket angående fartyg.
Erinras må, att vad i andra stycket sägs om ränteberäkning icke äger tillämpning i de fall som avses i tredje stycket andra punkten. I dylika fall utgår ränta i den mån yrkande därom gjorts, dock med den begränsning som. följer av 12 5 lagen om företagsinteckning.
140 5.
Enligt 140 5, som reglerar ordningen för köpeskillingsfördelningen i fråga om registrerat fartyg, är fördelningssammanträde obligatoriskt. Dy- likt sammanträde torde ofta erfordras för fördelning av köpeskilling, som influtit vid exekutiv försäljning av företagsintecknad egendom. Med hänsyn härtill och av lagtekniska skäl har ansetts lämpligt att beträffande sådan egendom anknyta till bestämmelserna i förevarande paragraf.
168 g.
Beträffande det av kommittén tillagda tredje stycket må hänvisas till vad som anförts vid 27 5 lagen om företagsinteckning.
Övergångsbe stämmelserna
På grund av bestämmelse i 43 å andra stycket lagen om företagsinteck- ning kommer, om ej annat föreskrives, de i utsökningslagen införda stad- gandena angående företagsinteckning att äga tillämpning även å förlagsin- teckning och inventarieinteckning. Förevarande övergångsbestämmelser in— nehåller emellertid vissa undantag. Sålunda bör uppenbarligen äldre lag till- lämpas i fall då utmätning skett före nya lagens ikraftträdande. Vidare har, eftersom förmånsrätt vid utmätning ej gäller i fartyg som kan in- tecknas, luftfartyg jämte intecknade reservdelar eller fordran å köpeskilling för sådan egendom, föreskrivits, att äldre lydelsen av 71, 72, 91, 94, 96, 139 och 140 55 fortfarande skall tillämpas beträffande egendom som nu sagts.
Förslaget till ändring i lagen om dödande av förkommen handling
Enligt 2 5 lagen om dödande av förkommen handling skall ansökan om dödande av handling, på grund varav inteckning meddelats, göras, då fråga är om inteckning i fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt eller i jord- bruksinventarier, hos den rätt under vilken fastigheten lyder och eljest hos rätten i den ort där vederbörande inskrivningsdomare är. Den föreslagna ändringen i 2 5 består i att vad där sägs om inteckning i jordbruksinven- tarier utgår. Ansökan om dödande av handling, på grund varav företags- inteckning meddelats, skall således göras hos Stockholms rådhusrätt. Mot— svarande ändring föreslås i 13 &.
Bestämmelserna i 2 och 13 55 i deras ändrade lydelse bör i enhetlig- h—etens intresse gälla även i fråga om förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier, som meddelats före den nya lagstiftningens ikraft- trädande. Ärende, som är anhängigt vid ikraftträdandet, beröres dock up- penbarligen icke av de nya forumreglerna.
Förslaget till ändring i lagsökningslagen
Enligt kommitténs mening bör innehavare av företagsinteckning äga sam- ma möjlighet s'om innehavare av annan fordringsinteckning att i lagsök— ningsväg få intecknad fordran fastställd till betalning ur egendom vari in- teckningen gäller. Denna möjlighet är av särskild betydelse när inteck- ningsrätten icke är förenad med personlig fordran mot den intecknade egendomens ägare, t. ex. då fordringen upphört på grund av preskription
eller då egendomen överlåtits tillsammans med den intecknade rörelsen och i förvärvarens hand häftar för inteckningen (se 17 5 lagen om företagsin— teckning). Nämnas bör, att enligt finländsk rätt fordran för vilken lösöre- inteckning beviljats kan fastställas till betalning ur den intecknade egen— domen på sätt om lagsökningsärenden är stadgat.
I överensstämmelse med vad nu anförts föreslås, att 1 5 andra stycket lagsökningslagen ersättes med stadgande att borgenär som för sin fordran har inteckning äger genom lagsökning söka betalning ur den egendom vari inteckningen gäller. Motsvarande ändring föreslås i 13 5.
De sålunda ändrade bestämmelserna avser även förlagsinteckning och inteckning i jordbruksinventarier.
Sammanfattning
Betänkandet innehåller förslag till ny lagstiftning om förlagsinteckning. Kommittén föreslår, att benämningen förlagsinteckning utbytes mot före— tagsinteckning. Enligt förslaget skall företagsinteckningsinstitutet öppnas även för jordbruksnäringen och ersätta institutet inteckning i jordbruksin- ventarier. I enlighet härmed har upprättats förslag till lag om företagsin- teckning, avsedd att ersätta dels 1883 års förordning angående förlagsin- teckning (FIF) och lagen om förlagsinteckning i vissa oljelager dels lagen om inteckning i jordbruksinventarier. Lagen om viss panträtt i spannmål samt lagen om viss panträtt i spånadslin och hampa föreslås skola upp— hävas.
Förslaget innebär en viss ändring av rättsinstitutets allmänna karaktär. F öretagsinteckning skall visserligen, liksom förlagsinteckning, avse ett kol- lektiv av lös egendom med växlande sammansättning, bestämt genom sin anknytning till viss företagare och dennes verksamhet samt omfattande tillgångar av vissa, i lagen angivna slag; principiellt besväras egendom av företagsinteckning endast så länge egendomen tillhör företagaren och ingår i verksamheten, medan å andra sidan inteckningen kommer att gälla i egendom, som efter inteckningens meddelande förvärvas av företagaren och tillföres verksamheten. Emellertid föreslår kommittén, att företagsin- teckning skall i vissa begränsade hänseenden följa regler liknande dem som gäller i fråga om pant. I fall då överlåtelse av egendom som besväras av företagsinteckning sker i samband med att intecknad verksamhet överlåtes, skall sålunda egendomen under viss övergångstid häfta för inteckningen i förvärvarens hand. Vidare skall inteckningsrätten bestå mot den som för- värvar egendomen genom 5. k. lösöreköp. Företagsinteckning skall med- föra förmånsrätt ej blott, såsom för närvarande, vid konkurs utan också vid utmätning och oberoende av om inteckningshavaren erhållit utmätning för sin fordran eller bevakat denna. I konkurs skall inteckning medföra rätt till betalning utan hinder av att bevakning ej skett. Rätt på grund av företagsinteckning skall icke vara underkastad preskriptionsförordningens regler om preskription och preklusion. I detta sammanhang må slutligen nämnas, att innehavare av företagsinteckning skall äga samma möjlighet som innehavare av annan fordringsinteckning att i lagsökningsväg få in- tecknad fordran fastställd till betalning ur den egendom som omfattas av inteckningen.
Enligt FIF gäller vissa begränsningar i fråga om verksamhetens art och
omfattning. För beviljande av förlagsinteckning fordras att verksamheten är att hänföra till industri-, hotell-, pensionat- eller restaurangrörelse eller apoteksrörelse. För alla verksamhetsgrenar utom apoteksrörelse kräves att rörelsen är av viss storlek. Enligt förslaget skall dessa begränsningar slo- pas. Rätt att erhålla företagsinteckning skall principiellt tillkomma envar som driver näring (1 5 lagen om företagsinteckning). Skälen härtill är i första hand att behov av inteckningsmöjlighet föreligger för åtskilliga verk- samhetsgrenar som nu saknar sådan och att det är svårt att åstadkomma en lämplig gränsdragning. För övrigt bör det enligt kommitténs mening ankomma på kreditgivaren och icke på lagstiftaren att avgöra om ett före- tag lämpar sig som underlag för kredit.
Däremot uppställer förslaget, i motsats till gällande rätt, krav på bok- föringsplikt (2 5); för beviljande av företagsinteckning fordras sålunda att företagaren är bokföringspliktig.En ordnad bok-föring har nämligen an— setts vara en förutsättning för kreditgivarens övervakning av den inteck- nade rörelsen. Från kravet på bokföringsplikt göres dock undantag i fråga om jordbruk, skogsbruk och djuruppfödning.
Enligt gällande rätt skall individualiseringen av intecknad verksamhet alltid ske genom angivande av företagarens person, verksamhetens art och den kommun inom vilken verksamheten utövas (vid jordbruksinventarie- inteckning anges den fastighet där jordbruket drives). Ändras verksam- heten till sin art eller flyttas den till annan kommun (eller i fråga om in— ventarieinteckning till annan fastighet), anses den intecknade verksam- heten upphöra och inteckningen förlora sin verkan, Detta förhållande är ägnat att minska inteckningens värde som säkerhet. Särskilt med hän- syn härtill föreslås ändrade regler för verksamhetens individualisering (3 5). Enligt dessa äger inteckningssökanden inom ramen för intecknings- medgivandet välja mellan olika möjligheter. Sålunda kan verksamheten kännetecknas enbart genom angivande av företagarens person, vilket inne- här att inteckningen kommer att omfatta all den näringsverksamhet före- tagaren vid varje tid utövar inom riket. Har verksamheten individualise- rats på sådant sätt, kommer en flyttning eller branschändring icke att in- verka på inteckningsrättens bestånd. Vidare kan individualiseringen ske, förutom genom företagarens person, 1) genom angivande av viss bransch, 2) genom lokalisering till en eller flera kommuner eller ett eller flera län eller 3) såväl genom viss bransch som genom dylik lokalisering. På så sätt kan, 0111 företagaren driver verksamhet inom skilda branscher, kommuner eller län, verksamheten uppdelas på flera ”inteckningsenheter” efter vad som finnes lämpligt i det enskilda fallet. # Särskilda individualiserings- regler föreslås i fråga om verksamhet för alstrande av elektrisk energi me— delst vattenkraft och beträffande gruvdrift.
Enligt gällande bestämmelser är den egendom som kan vara föremål för inteckning olika bestämd för olika fall. I fråga om samtliga näringsgre-
nar, som är berättigade till förlagsinteckning, utgöres densamma av lösa inventarier, vid industriell rörelse dessutom av råvaror och produkter samt vid apoteksrörelse jämväl av övriga varor; vid gruvdrift inbegripes även gruva. Förlagsinteckning gäller också i utestående köpeskilling för försåld förlagsegendom. Inventarieinteckning omfattar de för jordbruket avsedda inventarierna och därjämte fordran på köpeskilling för försålda inventarier.
Förslaget innebär i flera hänseenden en utvidgning av egendomen. I la- gen (4 g) uppräknas de olika arterna av egendom. Först och främst upp- tages inventarier, varor och andra lösören. Dock göres undantag för fartyg som kan intecknas och luftfartyg. Till inteckningsobjekten hänföres vidare byggnad eller därmed jämförlig anläggning på annans mark, hyresrätt, bo— stadsrätt, arrenderätt, rättighet som avses i 1 kap. 7 5 lagen om nyttjande- rätt till fast egendom och gruvegendom samt patent, upphovsrätt och annan rättighet av immateriell art. Slutligen medtages även vissa fordringar, näm- ligen fordran på vederlag för överlåtelse eller upplåtelse av egendom, som enligt vad nyss sagts kan vara föremål för inteckning, fordran på ersättning i anledning av att sådan egendom skadats eller gått förlorad och fordran på vederlag för utförande av tjänst. Att sist angivna slag av fordran med- tagits torde vara den viktigaste utvidgningen i förhållande till gällande rätt och av särskild betydelse för serviceföretagen.
De nya reglerna angående rörelses individualisering förutsätter ändrade forumregler. Enligt förslaget (9 5) skall ärenden rörande företagsinteck— ning upptagas av en för hela riket gemensam inskrivningsmyndighet, näm— ligen av inskrivningsdomare vid Stockholms rådhusrätt.
Sker överlåtelse av intecknad verksamhet, gäller för närvarande att in- teckningen principiellt förlorar sin verkan. Förslaget medför ingen ändring härvidlag. Emellertid föreslås, som förut nämnts, särskilda regler i syfte att skydda inteckningshavaren (17 5). Den konkreta egendom som ingår i överlåtelsen skall sålunda i förvärvarens hand fortfarande häfta för in- teckningen. Eftersom det är oförenligt med publicitetskravet att förmåns- rätten under längre tid får bestå i egendom, som tillhör annan än den som i inskrivningsboken antecknats som företagare, har en preskriptionsbe— stämmelse införts. Vill inteckningshavaren göra gällande sin rätt mot för— värvaren, skall han, vid äventyr att han eljest förlorar denna rätt, inom sex månader efter det verksamheten vfrånträddes dels väcka talan mot denne, dels göra anmälan därom till inskrivningsdomaren. Göres sådan anmälan, skall anteckning därom ske i inskrivningsboken. Sedan dylik anteckning skett, är publicitetskravet uppfyllt, och förmånsrätten kan be- stå utan särskild tidsbegränsning. Inteckningen gäller även i vissa förvär- varen tillkommande substitut för egendom, som besvärades av inteck- ningen.
Reglerna om överlåtelse föreslås skola äga motsvarande tillämpning i vissa andra fall då intecknad verksamhet Övergår till annan, bl. a. när så-
dan verksamhet övergår till ny innehavare genom skifte av handelsbolags tillgångar (18 å).
Lagförslaget innehåller icke några bestämmelser rörande de s. k. kom— missionärsbolagen, dvs. företag i vilkas namn rörelse drives för annans — vanligen ett moderbolags — räkning. De problem i inteckningssammanhang som dylika företeelser för med sig bör enligt kommitténs mening kunna lösas utan lagstiftning genom att i inteckningshänseende både moderbo— laget och kommissionärsbolaget behandlas som företagare med avseende å den i kommissionärsbolagets namn drivna rörelsen.
Som förut nämnts föreslår kommittén att lagstiftningen om inteckning i jordbruksinventarier upphäves och att institutet företagsinteckning göres tillämpligt beträffande jordbruket. Härigenom vinnes framförallt — med hänsyn till de nya individualiseringsreglerna — att de problem som sam- manhänger med flyttning av intecknat inventariebestånd får en tillfreds- ställande lösning. Den föreslagna åtgärden har ansetts medföra även vissa andra fördelar. Kommittén föreslår vidare, att som jordbruk skall i inteck- ningshänseende räknas även binäring till jordbruk.
Uppläggandet och förandet av det centrala inteckningsregistret förutsät— tes skola regleras i administrativ ordning. Kommittén har emellertid i mo— tiven till förslaget behandlat vissa hithörande frågor.
Kommitténs förslag innehåller även ändringar i åtskilliga mindre väsent— liga hänseenden.
Enligt övergångsbestämmelserna skall reglerna om företagsinteckning med vissa undantag tillämpas även i fråga om beviljad eller sökt förlags— inteckning och inventarieinteckning (43 5). I fråga om sådan inteckning kommer som följd härav det intecknade kollektivet i allmänhet att utvid- gas. Särskilt beträffande inventarieinteckning kan utvidgningen bli avse- värd. Med tanke härpå förordas, att den nya lagstiftningen får träda i kraft vid andra halvårets början, då jordbrukets omsättningstillgångar i regel är små.
_. L , .c
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINCAR 1964
Systematisk förteckning
(stin-orna inom klammer beteckna utredningarna nummer 1 den kronologiska förteckningen)
J ustitiedepartementet Företagsinteckning. [10]
Socialdepartementet
Bättre åldringsvård. [5] Arbetstidsförkortningena verkningar. [9]
Finnnsdepartementet
Värdesäkrlngskommlttén 1. Indexlän. Del I. [1] 2. Indexlån. Del II. [2] Alkoholreklamen. [6] Statens skogar och skogslndustrler. (71
Jordbruksdepartementet : Kapttalutveckllngen 1 det svenska lantbruket. [8] 1
Handelsdepartementet Effektivare konsumentupplysnlng. [4]
Inrikesdepartementet i Konsumtionsmönster på bostadsmarknaden. [3] '
TlDEN-BARNÄNGEN TRYCKERIER AB STOCKHOLM 196.