SOU 1964:7
Statens skogar och skogsindustrier
S%krivelse liiawp. Kiap. Kap.
Rial).
I. II.
III. IV.
Till Statsrådet och Chefen för Kungl. F inansdepartementet
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 februari 1962 tillkallade chefen för finansdepartermentet två utredningsmän med uppdrag att verk- ställa utredning om organisationen av statens sko—gsförvaltande och skogs— industriella verksamhet. Till utredningsmän kallades den 8 februari 1962 ledamoten av riksdagens första kammare, direktören J A Ericsson och direktören E J Severin. Att såsom experter medverka vid utredningsarbetet förordnades generaldirektören och chefen för domänverket E W Höjer samt direktören i Statens Skogsindustrier J 0 S Rynell. Som ytterligare expert tillkallades den 12 oktober 1962 f. d. direktören G F N Olhannnar. Till sekreterare hos utredningen, som antagit benämningen Statens skogsföretagsutredning, har förordnats civilekonomen B U E Christell.
Utredningen får härmed vördsamt överlämna sitt betänkande. Särskilda yttranden ha avgivits av herrar Höjer och Rynell.
Stockholm den 11 mars 1964 J A Ericsson E J Severin
/B U E Christell
KAPITEL 1
Utredningens uppdrag och verksamhet
A. Direktiven
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter gav chefen för finansdepartementet, statsrådet Gunnar Sträng, i yttrande till statsråds- protokollet den 2 februari 1962, följande direktiv för utredningen.
'»Huvuddelen av statens skogar förvaltas av domänverket, som är orga— niserat som ett affärsdrivande verk. Statens skogsindustriella verksamhet bcdrives däremot i aktiebolagsform, av Aktiebolaget Statens Skogsindustrier (ASSI). Före år 1957 var ASSI dotterföretag till domänverket. Numera är bolaget direkt underställt Kungl. Maj:t. En viss samordning av de båda företagens verksamhet förekommer även f. n., uttryckt bl. a. däri att domän- verkets ledning är representerad i bolagets styrelse och att ett långfristigt avtal om virkesleveranser träffats mellan de båda företagen.
Frågan om sambandet mellan domänverket och ASSI har inte uttryck- ligen tagits upp till behandling av 1953 års utredning rörande de statliga företagsformerna. I fråga om organisationsformen för statens affärsdri- vande verksamhet anför utredningen i sitt slutbetänkande (SOU 1960: 32) rent allmänt, att bolagsformen bör väljas vid industriell och teknisk drift, där affärsverksamheten skall drivas på i stort sett samma villkor som i det enskilda näringslivet och i konkurrens med detta. Affärsverksformen lämpar sig bäst för en verksamhet, där de samhällsbetonade aspekterna är betydande. För sin del har företagsformsutredningen inte funnit skäl att föreslå att affärsverksformen skall frångås i vad avser domänverket. Ut- redningen finner visserligen att verkets särställning i förhållande till andra verk kunde motivera, att verksamheten lämpligast borde bedrivas i bolags- form. Mcn å andra sidan har domänverket att i högre grad än andra skogs- ägare bevaka samhälleliga intressen. Däremot har utredningen förordat, att vissa administrativa uppgifter borde avlastas från verket eller bibehållas mot kostnadsersättning. De uppgifter vars hänförlighet till domänverket sålunda borde prövas gäller förvaltningen av vissa hergverks- och boställs- skogar, de jämtländska renbetesfjällens skogar och nationalparkerna, till- synen av jakten och jaktvården i riket samt handhavandet av undervis- ningen vid statens skogsskolor.
Domänstyrelsen, som i sitt yttrande över företagsformsutredningens
nämnda betänkande framhåller den samhälleliga betydelse som statens skogsinnehav har, finner det tveksamt om aktiebolagsformen skulle vara lämplig för verket. Den nuvarande förvaltningsformen sådan den f. n. funge- rar är dock enligt styrelsens bedömande i vissa avseenden onödigt betung- ande och försvårar stundom bedrivandet av en ekonomiskt framsynt politik. Styrelsen har också berört frågan om sambandet mellan verket och ASSI. Styrelsen anför därvidlag bl. a., att, såvitt nu kan bedömas, torde domän- verket för sin del, åtminstone för den närmaste framtiden, knappast ha något ekonomiskt intresse av att sammanföras med bolaget. Emellertid torde, enligt styrelsens uppfattning, en nära samverkan mellan det skogsbruk och den Skogsindustri som befinner sig i samma ägares hand vara naturlig för att inte säga nödvändig. Sedan ASSI skilts från domänverket är sam- ordningen av de båda statliga företagen på dessa områden enligt styrelsens mening knappast tillfredsställande. ASSI har i sitt yttrande över betänkan- det bl. a. framhållit önskvärdheten av att de båda företagen hänfördes till samma departement.
Till skillnad från vissa andra affärsdrivande verk innehar domänverket varken någon formell eller faktisk lnonopolställning på sitt område. I fråga om prisbildningen på skogsbrukets produkter är verkets ställning att jäm— föra med övriga skogsägares. De ledande enskilda skogsföretagen i vårt land, de mellansvenska bruksföretagen och de norrländska skogsindustri- företagen, är dock till skillnad från förhållandet inom den statliga sektorn integrerade företag, där skogsbruk och Skogsindustriell verksamhet drives i kombination. Dessa företag är alla organiserade i aktiebolagsform. Integ- rationen och bolagsformen torde beträffande dessa företag allmänt anses ekonomiskt välmotiverade. Även vid en jämförelse med övriga affärsverk ur personalorganisatorisk synpunkt intager domänverket en särställning i det att omkring 80 procent av personalen är anställd efter kollektivavtal. Denna siffra överstiger vida motsvarande relationstal för övriga verk.
ASSI:s verksamhet har, särskilt efter är 1950, expanderat mycket starkt. Sedan företaget skilts från domänverket har ett betydande nytt kapital ge- nom riksdagens beslut tillförts bolaget. Enligt förslag i propositionen nr 35 till årets riksdag angående teckning av aktier i Aktiebolaget Statens Skogs- industrier, m. m., kommer bolagets eget kapital att ytterligare väsentligt ökas. Kapitaltillskotten har möjliggjort och avser att möjliggöra en kraftig utbyggnad och rationalisering av företaget. Utbyggnaden av produktions— apparaten, som till stor del avser nyinvesteringar i övre Norrland, har även haft starka arbetsmarknadspolitiska motiv. Flera förhållanden, inte minst de berörda sociala motiven för utbyggnaden i övre Norrland, har medfört att företagets räntabilitet inte är tillfredsställande. Som chefen för handels- departementet anfört i förenämnda proposition kan dock lönsamhetskravet självfallet inte få eftersättas i längden.
Vad som anförts i det föregående ger en anvisning om att det kan vara
befogat att överväga ändrad företagsform för statens skogsförvaltande verk- samhet och samordning av denna verksamhet och den skogsindustriella. Önskemålet om möjligast lika arbetsbetingelser för den statliga affärsdrif— ten och den enskilda samt erfarenheterna från den sistnämnda sektorn talar närmast för att domänverket borde organiseras i aktiebolagsform. Vad be- träffar sambandet mellan verket och ASSI framstår det som mera motiverat med någon form av fastare samordning allt efter som statsmakterna starkare kommer att hävda de affärsmässiga synpunkterna på bolagets fortsatta ut- byggnad.
Den i årets statsverksproposition (bilaga 2, punkt 7) förutskickade utred— ningen om en ombildning av domänverket och en samordning med ASSI bör nu komma till stånd. Ehuru —— som anförts i det föregående —— skäl talar för att domänverket organiseras som aktiebolag, bör utredningen icke vara hunden i fråga om organisationsformen annat än vad målsättningen av en ökad grad av affärsmässighet påkallar. Det bör också stå utredningen fritt att pröva olika former för samordningen av den skogsförvaltande och skogsindustriella verksamheten, såsom t. ex. en fusion av de båda företagen eller en organisation bestående av två självständiga företag samordnade genom ett gemensamt förvaltningsbolag.
Utredningen bör söka framlägga ett så utarbetat förslag att detsamma — utan nämnvärda kompletterande undersökningar —— skall kunna läggas till grund för ett sammanfattande beslut av statsmakterna. Detta innebär bl. a., att utredningen bör fixera huvudorganisation och arbetsuppgifter för denna sektor av den statliga verksamheten och eventuellt helt eller delvis avskilja domänverkets nuvarande administrativa uppgifter vid sidan av affärsdriften. Förslag rörande överföring av huvudmannaskapet för statens skogsskolor till Skogsstyrelsen prövas dock redan inom jordbruksdepartementet. Även förhållandet mellan den statliga skogsförvaltningens affärsmässiga intressen och allmänhetens fritidsintresse av skog och mark kan kräva en reglering. Jag vill erinra om att chefen för jordbruksdepartementet i propositionen nr 39 till årets riksdag angående vissa frågor berörande domänverket be- handlat denna fråga och därvid förordat en viss insats från verkets sida för att befrämja natur- och fritidsverksamheten å kronans skogar. Vissa legala förhållanden kan vidare behöva prövas. Om skogsförvaltningen så- lunda befinnes böra drivas i aktiebolagsform, kan företagets rätt att köpa och sälja mark behöva regleras. Härför torde en särlagstiftning erfordras, om inte äganderätten till marken anses böra ligga kvar hos staten, varvid bolaget skulle arrendera densamma. Beträffande förvaltningen av sådan kronomark, som redovisas å domänfonden men för vars utnyttjande sär- skilda regler gäller, t. ex. viss kronoöverloppsmark, nationalparker och till andra myndigheter upplåten mark, torde erfordras särskilda överväganden vid en ändrad företagsform för domänverket. Utredningen bör slutligen beakta de problem som ur den fast anställda personalens synpunkt kan
komma att uppstå vid en omorganisation av domänverket och föreslå de övergångsanordningar som kan komma att visa sig påkallade.
Utredningsarbetet synes lämpligen böra bedrivas av två särskilda utred— ningsmän med biträde av expertis och sekreterarpersonal m. m. Då utred— ningen om universitetens egendomsförvaltning jämlikt sina direktiv har att behandla frågan om den lämpligaste organisationen för förvaltningen av de jordbruks- och skogsfastigheter som f. n. förvaltas av Uppsala och Lunds universitet och därvid bör pröva om en samförvaltning med domänfastig— heterna kan innebära en rationellare förvaltning än den nuvarande, bör utredningsmännen samråda med denna utredning.»
B. Utredningsarbetets bedrivande
För fullgörande av sitt uppdrag har utredningen vid skilda tillfällen be- sökt Statens Skogsindustriers anläggningar samt vissa lokalförvaltningar inom Domänverket och därvid på platsen studerat organisation och arbets- förhållanden. Genom att cheferna för Domänverket och Statens Skogsindu— strier som experter deltagit i utredningens arbete har detta underlättats. och erforderligt utredningsmaterial har gjorts tillgängligt, varvid syn- punkter på materialet i olika avseenden lämnats av nämnda experter.
Enligt direktiven har kontakt hållits med utredningen om universitetens egendomsförvaltning. Utredningen har även tagit del av betänkandet om postverkets organisation, avlämnat av 1956 års postutredning. med dess för— slag i fråga om företagsformer.
KAPITEL II
Statens skogsförvaltande och skogsindustriella verksamhet
A. Statens skogsinnehav
Staten såsom ägare och brukare av skogsmark har gammal hävd i Sverige. Åsikten om det lämpliga i att staten äger skog har dock starkt växlat genom tiderna. Alltsedan 1860-talet har dock statsmakterna slagit vakt om stats- skogarna. Enligt ett förslag från 1855 års skogskommitté beslöt 1858 års riksdag, att kronoparker och andra kronans skogar i princip skulle bibe— hållas oförminskade. Härmed lades grunden till den skogspolitik, som sta- ten därefter i stort sett följt. Denna har bl. a. inneburit, att statsskogarna successivt utökats. Detta har skett på i huvudsak tre vågar. Staten har dels tillskiftats väldiga skogsområden vid uppdelning av mark mellan kronan och enskilda hemman (den s. k. avvittringen) i övre Norrland och Dalarna, där äganderättsfrågan tidigare varit oklar. Vidare har ett stort antal 5. k. stockfångstskogar återförvärvats, vilka en gång anslagits till understöd åt vissa sågverk. Slutligen har skogsinnehavet utökats genom förvärv av större egendomar. De flesta av de senare har varit belägna i mellersta och södra Sverige. Ett tjugutal av de nuvarande reviren i denna del av landet har helt eller delvis tillkommit genom markförvärv sedan 1890-talet.
Statens och andra allmänna skogar omfattar i dag ca 1/4 av landets skogs- mark. Bolagsskogarna är av ungefär samma omfattning som de allmänna skogarna. Den återstående hälften utgöres av bonde- och godsskogar. Skogs- markens fördelning på de olika ägargrupperna redovisas i tabell 1. Fördel— ningen redovisas totalt och procentuellt för landets fem skogliga huvud- områden.
Som framgår av tabellen råder det stora olikheter i fråga om fördelningen på ägargrupper mellan landets olika delar. I övre Norrland (huvudområde l) upptar de allmänna skogarna ungefär 51 procent av den totala'skogs— marksarealen. Huvudparten av de allmänna skogarna i Övre Norrland är belägen i Norrbottens län och utgör drygt 61 procent av länets skogs- marksareal. I intet av de övriga skogliga huvudområdena svarar de all— männa skogarna för mer än 20 procent av den totala skogsmarksarealen. Bolagsskogarna har sin tyngdpunkt i områdena II och III, framför allt i Jämtlands, Västernorrlands och Gävleborgs län. Övriga enskilda skogar, dvs. gods- och bondeskogarn'a, har i område II ungefär samma relativa omfattning som bolagsskogarna och överträffar de senare i område III.
TABELL 1.
Sammanfattning över skogsmarkens fördelning på ägaregrupper
Källa: Skogsstatistik årsbok 1959
Område
Allmänna skogar
Enskilda
skogar
Kronoskogar
Övriga allmänna
skogar
Aktiebolagsskogar
Övriga enskilda
skogar
Samtliga skogar
Areal km2
i % av hela skogsarealen
Areal km2
i % av hela skogsarealen
Areal km2
i 0/o av hela skogsarealen
Areal km2
i % av hela skogsarealen
Areal km2
I. Övre Norrland II. Mellersta Norrland III. Nedre Norrland 0. Dalarna
IV. Mellansverige o. Småland
V. Södra 0. västra kust- länen
32.548 2. 730
3.568 4.298
541
45 6 10
|!)
4.229 2.466 2.969 4.474
633
6 5
11.286 20.195 12.274 11.481
278
15 44 36 17
24.725 20.535 15.585 45.853
8.622
34 45
72.788 45.926 34.396 66.105 10.075
Hela riket
43.685 14.772 55.514
24
115.320 229.290
[ områdena IV och V är gods- och bondeskogarna helt dominerande. I om- råde IV upptas dock 1/6 av den totala skogsmarksarealen av bolagsskogar. I Värmlands och Uppsala län utgör dessa drygt 1/3 av ifrågavarande areal.
B. Statsskogarnas förvaltning
Förvaltningen av statsskogarna låg fram till mitten av 1800-talet under kammarkollegium. Fr.o.m. 1860-talet började emellertid statens skogs- egendomar underkastas en ur ekonomisk synpunkt mer rationell drift än tidigare. År 1855 tillsattes en kommitté för att utreda frågan om den statliga skogsförvaltningen och dess arbetsuppgifter. Redan året därpå framlade kommittén ett betänkande med förslag till främjande av en bättre skogs- hushållning. Kommittén ansåg det sålunda bl. a. nödvändigt, att vården av landets skogar låg i händerna på en myndighet, som hade tillräcklig skoglig sakkunskap och även möjlighet att ägna sig åt skogsfrågorna utan att hind— ras av andra åligganden. För detta ändamål inrättades år 1859 en skogs- styrelse. Skogsstyrelsen, som lades under finansdepartementet, fick i första hand i uppgift att ordna och övervaka den egentliga skogshushållningen vid alla under statens disposition, förvaltning eller uppsikt ställda skogar och flygsandsfält samt handha den allmänna tillsynen över hur bestäm- melserna om jakt efterlevdcs. Vidare skulle Skogsstyrelsen vara överordnat organ för skogs- och jägeristaten samt även utöva tillsyn över skogsunder- visningen i landet.
Under decenniet efter Skogsstyrelsens tillkomst utfärdades en rad för- ordningar, som kom att få betydelse för styrelsens arbetsområde. År 1860 inrättades sex skogsskolor och fyra år senare kom en ny jaktstadga. År 1865 utfärdades en förordning om bildandet av kronoparker i Norrland och Dalarna och ett år senare en förordning om hushållningen vid de allmänna skogarna i riket.
År 1883 införlivades kammarkollegiets domänavdelning, som förvaltade de statliga jordbruksegendomarna, med Skogsstyrelsen, vars namn samtidigt ändrades till Domänstyrelsen.
Domänstyrelsens åligganden beträffande olika slag av skogar reglerades i den allmänna skogsordning, som utfärdades år 1894. Denna förordning kompletterades år 1898 och 1903 med bestämmelser rörande till bergshan- teringen anslagna skogar och städernas skogar.
Sistnämnda år fick Sverige sin första lag angående vård av de enskilda skogarna. År 1905 tillkom i länen skogsvårdsstyrelser med uppgift att bl. a. verka som rådgivande organ för de enskilda skogsägarna. Skogsvårdssty- relserna kom efterhand att också överta en del av domänverkets tidigare uppgifter. '
I samband med 1912 års budgetreform ändrades domänstyrelsens ställ- ning genom att verket betecknades som affärsdrivande och jämte vissa
andra verk erhöll en från statens förvaltning i övrigt skild form för sin verksamhet. Styrelsen skulle förvalta domänfonden, vars huvudsakliga till- gångar utgjordes av skogs- och jordbruksfastigheter tillhörande staten. Vid sidan av de affärsmässiga uppgifterna skulle styrelsen ha kvar vissa administrativa uppdrag. Sålunda skulle domänstyrelsen dels utöva kon- troll och tillsyn över förvaltningen av vissa andra allmänna skogar, dels ha överinseendet över skogsundervisningen och jakten i riket och dels full- göra vissa allmänna uppgifter beträffande skogshushållningen, ävensom handha tillämpningen av de s.k. dimensions— och lappmarkslagarna i Norrbottens och Västerbottens län.
En viss avveckling av dessa administrativa uppgifter har senare ägt rum. Redan år 1913 lades skogsförsöksanstalten och den högre skogsundervis- ningen under egen styrelse. År 1924 upphävdes den s. k. dimensionslagen och ersattes av skogsvårdslagen, varigenom domänstyrelsens befattning med enskilda skogar i Norrbottens och Västerbottens läns kustland upphörde. År 1933 ställdes prästboställenas skogar under annan förvaltning. Året därpå upphörde domänverkets befattning med häradsallmänningarna och de en— skilda skogarna under lappmarkslagen.
Denna minskning av domänverkets uppgifter föranledde 1934 års riksdag att ompröva verkets organisation (prop. nr 1934: 148). Benämningen »skogs- staten» upphörde och ersattes med domänverkets lokalförvaltningar.
Domänstyrelsens befattning med sockenallmänningar och besparings— skogar upphävdes i etapper under 1940-talet och upphörde helt år 1948. År 1949 ställdes städernas skogar, liksom förut allmänningar, under skogs- vårdsstyrelsernas tillsyn.
År 1941 tillkom den nuvarande skogsstyrelsen som centralt ämbetsverk med uppgift att bl. a. utöva tillsyn över landets enskilda skogar.
Vid vårriksdagen år 1962 framlades förslag (prop. 1962: 115) om en för- bättring och utbyggnad av yrkesutbildningen på skogsbrukets område. Riks- dagens beslut innebar även, att handhavandet av skogsskolorna från den 1 oktober 1963 överflyttades från domänverket till skogsstyrelsen.
C. Domänverkets arbetsområde
Den nu gällande instruktionen för domänverket utfärdades den 1 mars 1935. Ett flertal ändringar i instruktionen har emellertid senare skett. Enligt in- struktionen är domänverkets arbetsuppgifter numera följande.
Förvaltningen av till statens domäners fond hörande skogar. Förvaltningen av till statens domäners fond hörande jordbruksegendomar. Förvaltningen och tillsynen av vissa allmänna skogar. Att verka för en ändamålsenlig Skogshushållning i riket. Tillsynen av jaktvården i riket. Vård och förvaltning av landets nationalparker m. m.
Diagram 1. Domänverkets organisation.
Kunglt. Maj:t
DOMÄNVERKET med Domänstyrelsen och
Lokattörvaltningar
| Domänstyrelsenl
Sekretarlat med PR-avdelning
Generaldirektör
Övxeäti rektör
Fdrsälin: Första Andra Skogstekn. Jordbr. Kameral- Personal— Avd. för Domän— byrån skogsbyr.skogsbyr.byrån byrån byrån byrån natur- fiskats— F SI Stl 5||I J K p vård 0. kontor tritids- Df verksam- het (N) Försälj- B r ä c h e , e r Avdahef Förste "'ngs'm" Byrådirektörer, jägmästare lagmästare domän- .. . .. Bitr.].agm. fiskal Forsle byråsekreterare, blir. jagm. Fiske- Dom.- vårdskon- fiskat sulent Bitr. dom.- K o n t o r 5 p e r s 0 n a 1 "Skal
' /
6 norra överjäg- måslardistri klen
5 södra överjäg— mästardistrikten
Domåno'mrå- den (5 St.)
Exempel på överlägmästardistrikt:
Bergslagsdis triktet
Överjägmästare
Teknisk personal Kamrer
Bitr. överjägm. Bitr. jägm.
Kontorspersonal
bevak-
n-ingstrakter
11 st. revi'r jägmästare (Teknisk Bi_tr.jäg- 3'3 5" person-al) xmr.-ist. el- ler revir- assistent Kentors—personal
Kronojägare
Bit-r. kronojägare
Förmans—och a'r - b'eta-repersonal
Av ovan nämnda arbetsuppgifter är förvaltningen av statens skogsegen- domar utan all jämförelse den viktigaste. Skogsbruket som verksamhets- gren svarar för 97—98 procent av verkets intäkter, kostnader och netto- vinst. Är 1962 uppgick verkets totala försäljningsintäkter till 339 milj. kro- nor. Av dessa hänförde sig ca 301 milj. kronor till försålt upphugget virke. ca 36 milj. kronor till försålt virke å rot samt ca 2 milj. kronor till försålda sågverksprodukter.
Den lokala skogsförvaltningens organisation Under domänstyrelsen är den direkta förvaltningen av statens skogar upp- delad på överjägmästardistrikt. För närvarande uppgår antalet överjäg— mästardistrikt till 11, vartdera med en överjägmästare som chef, en biträ- dande överjägmästare och i regel en biträdande jägmästare (jämför diagram 1). Varje överjägmästardistrikt är uppdelat i revir; antalet revir varierar mellan 8 och 12 per distrikt. För närvarande finns sammanlagt 110 revir. Varje revir förestås av en jägmästare (revirförvaltare). På ungefär halva antalet revir är dessutom anställd en biträdande jägmästare eller en revir- assistent (kronojägare med speciell utbildning). Ett medelstort revir i södra Sverige omfattar ungefär 11 000 hektar skogsmark. Motsvarande siffra för mellersta Sverige är 33 000 hektar och för norra Sverige 73 000 hektar.
Reviren är i sin tur uppdelade i bevakningstrakter, som förestås av krono— jägare. För närvarande finns c:a 470 bevakningstrakter.
2. Förvaltningen av statens jordbruksegendomar-
Statens jordbruksegendomar utgör endast 2—3 procent av landets odlade areal och består huvudsakligen av före detta kungsgårdar och kungsladu- gårdar samt före detta civila och militära boställen och hospitalshemman.
Antalet egendomar, som år 1883 ställdes under domänstyrelsens förvalt- ning, utgjorde 3469. Detta antal har sedermera väsentligt nedgått genom försäljning till arrendatorer och egnahemsköpare, till städer och landskom- muner för exploatering, samt genom ianspråktagande av mark för andra statliga myndigheter.
Styrelsen förvaltar f. n. ca 750 jordbruksdomäner fördelade på omkring 1 100 arrendelotter. Egendomarna omfattar en total areal av 54 000 hektar inägojord, varav 42 200 hektar åker.
Domänverkets förvaltning av jordbruksegendomarna sker genom utarren— dering enligt av riksdagen godkända grunder. Förekommande skogsmarker, vilka understundom är ganska betydande, är undantagna från arrendet och ställda under domänverkets Skogsförvaltning.
Jordbruksförvaltningens organisation. Tillsynen över jordbruksegen- domarna är under domänstyrelsen organiserad på s. k. domånområden. Dessa är f. n. fem till antalet. Vart och ett förestås av en domänintendent, som till sin hjälp har viss kontorspersonal.
Utarrenderingen. Utarrenderingen föregås av arrendeuppskattning av en nämnd. Denna består av domänintendenten såsom ordförande och två upp- skattningsmän, som utses länsvis. Vid uppskattningsförrättningen upprättas beskrivning över egendomen, förslag till dess utarrendering samt till den arrendeavgift och övriga villkor emot vilka densamma bör upplåtas. På grundval av detta förslag fastställer domänstyrelsen arrendevillkoren. Ar- rendetiden är som regel tio år. Det åligger kronan att tillhandahålla för jordbruket nödvändiga byggnader och svara för kostnaderna för torrlägg- ningsföretag, vägbyggnader m. m. Arrendatorn är skyldig att underhålla egendomens byggnader och anläggningar samt hålla egendomens åker och äng vid god växtkraft.
Arrendatorns ställning har med åren genom lagstiftning alltmera befästs och jordägarens skyldighet ökat.
3. Förvaltningen m. ut. av vissa allmänna skogar
Till denna grupp räknas främst de 5. k. bergverksskogarna och de jämt— ländska renbetesfjällens skogar, men hit hänföres även vissa boställsskogar m.m.
Bergverksskogarna är av två slag: bruksskogar, som anslagits till bruk, huvudsakligen stångjärnshamrar och hyttor, ägnade åt järntillverkning, samt gruvskogar, anslagna för under- stöd av gruvdrift.
Några bruksskogar redovisas ej längre, då de bruk, till vilka skogarna anslagits, för länge sedan nedlagt driften. Såsom gruvskogar disponeras numera ett tjugotal skogsområden med en sammanlagd areal skogsmark av 7 700 hektar.
År 1886 fastställdes vilka områden i Jämtlands län som skulle upplåtas åt lapparna som renbetesland. Huvuddelen av dessa områden utgjordes av impediment, men där ingick också skogsmarker, som lapparna skulle få utnyttja till eget behov. Renbetesfjällens skogar upptog år 1960 ca 46000 hektar skogsmark nedom skogsodlingsgränsen och ca 80 000 hektar skogs- mark belägna ovanför nämnda gräns. Skogarna förvaltas av domänstyrel- sen. Intill den 1 juli 1962 tillföll avkastningen de jämtländska renbetes- f jällens skogsfond, vilken ingår i statens lappfond. Enligt beslut av 1962 års riksdag skall avkastningen i fortsättningen tillföras domänverket mot att verket erlägger ett visst årsarrende till statens lappfond.
Även vissa andra skogsfastigheter av krono- eller allmän natur, vilkas avkastning ej tillfaller domänfonden, har ställts under domänstyrelsens förvaltning eller tillsyn. Detta gäller vissa enstaka läroverkshemman och
andra boställen av ecklesiastik natur, kronans inrättningars skogar samt skogar å allmänna inrättningars hemman. På berörda skogsfastigheter utgör den sammanlagda arealen skogsmark endast ca 7 000 hektar.
4. Andra uppdrag av allmän karaktär
Det åligger domänverket enligt gällande instruktion att verka för en ända- målsenlig Skogshushållning i riket. Detta innebär bl. a. att domänverket skall vara ett sakkunnigt organ, till vilket statsmakterna för utredning eller yttrande kan hänskjuta en mångfald skogsfrågor ofta av lagstiftningskarak- tär, exempelvis rörande skogsodling, flottning, virkesmätning, skogsvägar och skogsförläggningar.
5. Tillsynen av jaktvården i riket
Domänstyrelsens befattning med jaktvården var till en början huvudsak- ligen av fiskalisk natur. Sålunda hade styrelsen att tillse jaktlagarnas efter- levnad på såväl kronans områden som övriga marker. Under 1900-talet har emellertid en förskjutning ägt rum, och de fiskaliska uppdragen har alltmer kommit i bakgrunden. Domänstyrelsens åligganden är nu närmast att verka för bevarande och förkovran av ett livskraftigt och artrikt villebrådsbestånd i riket. Samtidigt har domänstyrelsen fått ökade administrativa uppgifter i samband med jaktvården; bland dessa kan bl. a. nämnas, att domänstyrelsen årligen framlägger förslag till lämpliga jakttider, vilka fastställes av Kungl. Maj:t.
Jakträtten på domänverkets marker upplåtes i allmänhet på arrende. Domänverkets inkomster av jaktarrenden uppgick för jaktåret 1962/63 till omkring 800 000 kronor. Verkets utgifter för jaktvård m. m., huvudsakligen bestående av hjälpfodring av villebråd och jaktbevakning, uppgick under samma jaktår till omkring 125 000 kronor.
Domänstyrelsen framhåller i en promemoria av den 22 januari 1962 till Naturvårdsutredningen, att man ej kan skilja på å ena sidan förvaltningen av jakten och utövandet av jaktvården och å andra sidan förvaltningen av skogarna, i vart fall inte vad avser statens skogar och jordbruksdomäner. Motivet för att den allmänna tillsynen av jakten och jaktvården skall ligga hos domänverket är numera betydligt svagare. Jakt och viltvård måste emellertid anses intimt höra samman med naturvård. Styrelsen förklarar, att den allmänna tillsynen över jakt och jaktvård borde överflyttas till det nya naturvårdsorgan, som utredningen föreslår. Utredningen anser för sin del, att tillsynsfrågan bör tagas upp först sedan den pågående översynen av 1949 års jaktlagstiftning avslutats. I prop. 1963: 71, ang. inrättande av en statens naturvårdsnämnd fr. 0. In. den 1/ 7 1963, uttalar departementschefen, att resultatet av pågående utredningar bl. a. rörande domänverkets företags- form bör avvaktas, innan berörda fråga tas upp på nytt.
Landets nationalparker och naturminnen belägna på kronans marker vår- das och förvaltas enligt gällande naturskyddslagstiftning av domänverket. Dessutom bedriver domänverket såsom skogsägare en omfattande natur- skyddsverksamhet på kronans marker främst genom avsättandet av s. k. domänreservat. Reservaten företräder vitt skilda skogs- och marktyper samt växtsamhällen spridda över större delen av landet. Sålunda har skyd— dats omkring 270 urskogsartade områden med en areal av 41000 hektar. Dessa reservat skall lämnas orörda av avverkningar och andra åtgärder. Vidare har avsatts ett antal kulturpåverkade barrskogsbestånd i och för bevarande i vetenskapligt syfte av olika vegetationstyper. Antalet är om- kring 140 och arealen 2 800 hektar. En annan viktig kategori skyddade om— råden utgör lövängar, hagar och lövlundar med ädla lövträd av olika slag samt särdeles rikhaltig och frodig markvegatation av blommande örter.
Nationalparkerna är f. n. 16 till antalet med en sammanlagd areal av c:a 600 000 hektar, varav c:a 10 600 hektar skogsmark. De är huvudsakligen belägna i övre och inre Norrland och utgöres till väsentlig del av områden, som ej varit föremål för nämnvärda avverkningar eller andra ingrepp från människors sida.
Naturminnena fridlyses av vederbörande länsstyrelser och består till största delen av gamla grova träd, flyttblock, raukar samt smärre områden. På kronans marker befintliga naturminnen vårdas av förvaltningspersonalen enligt för varje objekt givna föreskrifter.
Naturvården har i olika sammanhang föreslagits överflyttad från domän- verket till annan statlig myndighet. I sitt betänkande (SOU 1951: 5) föreslog naturskyddsutredningen inrättande av en särskild naturvårdsmyndighet — statens naturvårdsnämnd — som skulle lyda under jordbruksdepartementet. Liknande förslag har framförts många gånger tidigare, exempelvis i SOU 1935: 26 om det svenska naturskyddets organisation och statliga förvalt- ning.
Efter förslag av naturvårdsutredningen (SOU 1962:36) har genom beslut av 1963 års riksdag inrättats Statens naturvårdsnämnd fr.o.m. den 1 juli 1963.
1 prop. 1963: 71 med förslag till inrättande av naturvårdsnämnden uttalar departementschefen, att vården och förvaltningen av naturvårdsobjekt i kronans ägo i princip bör, såsom hittills, åvila domänverket, som fr.o.m. den 1 juli 1964 även förutsättes få särskild ersättning för därav uppkom- mande förvaltningskostnader med överslagsvis beräknat belopp. Vidare förordas, att kronan med äganderätt förvärvar vissa värdefulla naturom- råden och att för ändamålet en särskild delfond av domänfonden tillföres medel genom investeringsanslag på kapitalbudgeten. Till denna delfond bör efter prövning överföras naturvårdsobjekt, som redan är i kronans ägo, bl. a. nationalparkerna, samt sådana, som kronan på grund av naturvårdslagstift—
ningen har att inlösa. För budgetåret 1963/64 har för berörda markförvärv anvisats ett investeringsanslag av 2 milj. kr.
7. F ritidsverksamheten
I utredningen, Naturen och samhället (SOU 1962: 36) redovisas ett initiativ domänstyrelsen tagit för att underlätta friluftslivet på kronans skogar. Sty— relsen har som typobjekt utvalt fyra områden med speciellt goda förutsätt- ningar för friluftsliv, nämligen kronoparken Hornslandet utanför Hudiks- vall, Malingsbo revir i södra Dalarna och Västmanland, kronoparken Halle- och Hunneberg samt Älvdalens östra revir i Dalarna.
Under 1961 har domänstyrelsen företagit en inventering av kronoparker, som i första hand borde ifrågakomma för friluftsändamål. De sjutton om- råden som utvalts är, tillsammans med de fyra ovan nämnda, utspridda över hela landet, dock med en arealmässig övervikt för norrlandslänen. Av en skrivelse från styrelsen till Konungen den 24 augusti 1961 framgår, att man för 1962 avser upptaga en kostnad av 500 000 kronor för åtgärder inom de tidigare utvalda förstahandsobjekten. Även under 1963 och 1964 förväntas kostnaderna bli av samma storlek, varefter de skulle sjunka till en ungefärlig nettokostnad av 200 000 kronor per år fram till 1965, varefter de väntas bli självförsörjande. Sedan frågan underställts 1962 års riksdag för principbeslut, har domänstyrelsen medgivits att av driftsmedel för ända- målet taga i anspråk 450 000 kr. för år 1962 och 500 000 kr. för år 1963. Därmed har fastslagits, att utgifter för anordnande av fritidsområden på kronans marker kan anses ingå i normal Skogsförvaltning.
D. Domänstyrelsens organisation
Som verksledning för den lokala skogsförvaltningen och jordbruksförvalt- ningen fungerar domänstyrelsen, som är organiserad på sju byråer: för- säljningsbyrån, första skogsbyrån, andra skogsbyrån, Skogstekniska by- rån, jordbruksbyrån, kameralbyrån och personalbyrån.
I styrelsen finns också ett särskilt domänfiskalskontor samt fr. o. m. den 1 februari 1962 en avdelning för naturvård och fritidsverksamhet. Domän- styrelsen ledes av en generaldirektör, vilken som souschef har en överdirek- tör. Under generaldirektören finns som stabsorgan ett särskilt sekretariat. Domänstyrelsens indelning i byråer och avdelningar framgår för övrigt närmare av diagram 1. De olika byråernas arbetsuppgifter kan samman— fattas sålunda.
Försäljningsbyrån handlägger frågor rörande försäljning och leverans av virke samt ärenden rörande aptering, virkesmätning, virkesförädling, virkes- magasin, flottleder och flottning.
Första och andra skogsbyråns viktigaste uppgift är skogsförvaltningen i stort. Domänstyrelsen leder verksamheten på reviren bl. a. genom prövning av anslagsbehov för olika arbeten samt genom fastställande av utsynings- kvantiteter och bebyggelseplaner och genom att utfärda anvisningar för skogsskötseln.
Skogstekniska byrån handlägger frågor rörande inköp och försäljning samt arrondering av mark. fastighetsredovisning och lantmäterifrågor, ska- devärderingar i samband med vattenmål, vägar och kraftledningar, plan- läggning, byggande och underhåll av väg- och vattenbyggnader inom skogs- och jordbruksförvaltningarna samt skogsindelning.
Jordbruksbyrän handlägger ärenden rörande förvaltningen av statens jordbruksdomäner (t. ex. nyttjanderätter, försäljning av fastigheter) samt byggnadsarbeten. Till byrån hör byggnadskontoret, som handlägger tek- niska frågor i samband med byggnadsarbeten.
Kameralbyrån handlägger frågor av ekonomisk art, såsom redovisning, revision, skattefrågor, inköp och statistik samt kontorsorganisationen inom verket. Byrån innefattar kassakontor för in- och utbetalningar; kamrerar- kontor för den centrala bokföringen, datakontor med elektronisk datamaskin och systemgrupp; statistikkontor med uppgift att bl. a. upprätta verkets förvaltningsberättelse och handlägga skatteärenden; revisionskontor för re- vision och anmärkningsmål samt inköpskontor.
Personalbyrån handlägger personalfrågor rörande verkets tjänstemän, arvodes- och kollektivavtalsanställda. Till personalbyrån hör en arbets- och maskinteknisk avdelning för ärenden avseende rationalisering och arbetar- skydd samt utbilclningsärenden.
I)onu'infiskalslcontoret bevakar kronans talan i mål och ärenden av rätts- lig natur, som berör domänverket. Kontoret svarar dessutom för juridiska frågor i övrigt.
(lcncraldirektörens sekretariat handhar organisationsfrågor, ekonomiska utredningar samt verkets förbindelser med allmänheten, press, radio och television. I sekretariatet ingår en särskild PR-avdelning.
Avdelningen för naturvård och fritidsverksamhet svarar för frågor röran- de allmän jaktvård och nationalparker samt naturvård, jakt, fiske och fri- tidsverksamhet på kronoskogarna.
Av domänstyrelsens olika arbetsenheter är kameralbyrån den största med 149 personer. Därnäst i storlek kommer den Skogstekniska byrån med 110 anställda. De övriga enheternas storlek framgår av tabell 2.
E. Den statliga skogsindustrins uppkomst
Den första grunden för den statliga skogsindustrins uppkomst kan anses ha lagts genom den sågverksrörelse, som i mycket blygsam omfattning be-
Domänstyrelsens personal fördelad på arbetsenheter den 1 november 1963
Byrå (motsvarande) Antal personer Försäljningsbyrån 5 Första skogsbyrån 18 Andra skogsbyrån 7 Skogstekniska byrån 110 Jordbruksbyrån 26 Kameralbyrån 149 Personalbyrån 55 Avdelningen för naturvård och fritids-
verksamhet 7 Domänfiskalskontoret 5 Sekretariatet 8
Summa 390
drevs på vissa revir inom olika delar av landet i början av 1920—talet. Vid mitten av detta årtionde bedrevs sågverksrörelse vid sammanlagt cirka 45 enheter, i vissa fall som legosågning vid enskilda verk. Den totala försåg- ningen var dock inte mer än 8.000—10.000 stds. Genom en fortgående struk- turrationalisering ha samtliga dessa mindre sågverk nedlagts. I samband med omfattande markinköp i Bergslagen har tre sågverk av större kapacitet för— värvats, nämligen Valåsen (år 1928), Skinnskatteberg (år 1934) och Horndal (år 1935). Domänverket övertog även är 1936 Saxvikens sågverk i Mora.
När staten under 1920- och 1930-talen förvärvade och inom domänverkets ram utvecklade en skogsförädlingsindustri i Norrbotten motiverades detta främst av sociala skäl. Arbetslösheten inom Norrbottens län var vid ifråga- varande tidpunkt nära nog permanent, och det ansågs med hänsyn härtill angeläget att tillvarata de utkomstmöjligheter som fanns. De utredningar, som gjordes, pekade också på att resultatet av verksamheten efter vissa omläggningar skulle kunna förbättras.
Frågan hur verksamheten i de av domänverket förvaltade industrierna skulle organiseras och samordnas med domänverkets primära verksamhet — skogsbruket — aktualiserades, när det i likvidation stående Kalix Trä- industriaktiebolag övertogs av staten. Bolaget hade kommit i statens ägo vid Ytterstfors-Munksundsbolagets konkurs 1925, då skogarna övergick till Munksund, medan industrierna (Karlsborgs-industrien, liksom sågverken i Töre, Båtskärsnäs och Seskarö) drevs med visst statligt bidrag. År 1928 bildades Kalix Träindustriaktiebolag med uppgift att efter övertagande av de nedlagda industriella anläggningarna vid Karlsborg bedriva Sågverks- rörelse och tillverkning av sulfatmassa. Staten hade visst intresse i bolaget genom innehav av aktier och ett lån till ortsbefolkningen för aktieteckning i bolaget. När Kalix Träindustriaktiebolag vid 1930-talets början trädde i
likvidation inleddes vissa undersökningar, som resulterade i propositionen 1934: 266 med förslag, att industrin i fråga skulle bestå samt att en utred- ning om verksamhetsformerna skulle göras.
Denna utmynnade i ett förslag, att domänverkets sågverksrörelse i Sand- vik på Seskarö och i Båtskärsnäs skulle samordnas med Kalixbolagets verk- samhet i Karlsborg till ett av domänstyrelsen ägt och dirigerat aktiebolag. Kommerskollegium. socialstyrelsen och statskontoret tillstyrkte den före- slagna aktiebolagsbildningen, medan domänstyrelsen liksom länsstyrelsen i Norrbottens län ansåg, att Kalixbolaget borde inordnas i domänverkets övriga förvaltning.
I ett flertal av yttrandcna föreslogs emellertid, att frågan om lämpligaste organisationsformen för den. industriella verksamheten vid Kalixanläggning- arna togs upp till fortsatt utredning.
I juni 1935 uppdrog chefen för jordbruksdepartementet åt advokaten Otto Schultz att verkställa utredning och avge förslag rörande Kalix Träindustri— aktiebolag. I direktiven framhölls, att utredningen skulle avse ett övervägan- de i detalj av lämpligaste tillvägagångssättet för att inordna de i Karlsborg belägna industrianläggningarna under gemensam ledning med domänverkets sågverksanläggningar i Sandvik, Båtskärsnäs och Lövholmen. Vid utred— ningen borde vidare förutsättas antingen att Kalixanläggningarna skulle övertagas av domänverket i verkets egen regi eller att ett särskilt bolag för samtliga anläggningar bildades med staten såsom största intressent. Ut- formade förslag från såväl den ena som den andra av dessa förutsättningar borde framläggas.
I januari 1936 avlämnade utredningsmannen sin utredning. I enlighet med direktiven undersökte denne två alternativ, nämligen att Kalixanlägg- ningarna övertogs av domänverket (alternativ A) resp. att ett särskilt aktie- bolag för samtliga anläggningar bildades med staten som största intressent (alternativ B).
Om alternativ A följdes skulle, framhöll utredningsmannen, därigenom säväl större delen av råvarorna som anstalterna för råvarans förädlande samlas på en hand. Domänverket ägde tidigare tre sågverk i dessa distrikt och skulle nu utom Kalixverkens såg få den tillhörande sulfatfabriken. Med tanke på att domänverkets sågverk Båtskärsnäs och Sandvik låg ganska nära fabriken vore ett förvärv av stor betydelse. Sågverket vore uppenbar- ligen inte ett lika stort intresse för domänverket men om staten önskade hålla driften i gång av sociala eller andra skäl — vore det en fördel att mera ingående kunna bestämma över driften och vidtaga de åtgärder som i varje situation kunde synas mest ändamålsenliga. Kalixverken beräknades även enligt särskild värdering ge ett visst överskott.
Även beträffande alternativ B konstaterade utredningsmannen det lämp— liga i att domänverkets förädlingsapparat utökades med Kalixverken. Alter- nativ A innebure att mellan råvaruägaren och förädlaren skapades en enhet,
som alternativ B formellt skulle bryta genom atl en särskild juridisk person tillskapades. I realiteten bleve resultatet dock detsamma, eftersom aktierna skulle ägas av staten.
Oavsett om man valde alternativ A eller B kunde konstateras, att en av grundorsakerna till fortsatt drift vore statens önskan att förebygga arbets- Iöshet.
Utredningsmannen förordade för sin del en lösning enligt alternativ B. Vid remissbehandlingen framkom emellertid mycket delade uppfattningar om den lämpligaste driftsformen och samarbetet mellan de olika enheterna. Domänstyrelsen var över huvud taget tveksam inför övertagandet. Riks- räkenskapsverket och länsstyrelsen i Norrbottens län. föredrog en förvaltning i verkets egen regi, medan statskontoret. kommerskollegium och socialsty- relsen föredrog aktiebolagsformen.
Särskilt i de förstnämnda myndigheternas svar blev samordningskravct ett viktigt inslag. Riksräkenskapsverket framhöll sålunda bl. a., att det ej kunde anses stå i god överensstämmelse med rationella organisationsprinei— per att bryta ut tre sågverk från domänverkets övriga industriförvaltning. Domänstyrelsen hävdade, att en drift i olika företag av skogsbruk resp. Skogsindustri stred mot övrig inom landet beprövad skogsindustriell orga- nisation.
I propositionen (nr 1936: 193) föreslog departementschefen att industrin som ett första steg skulle införlivas i domänverkets administration. Först efter ytterligare utredning skulle definitiv ståndpunkt tagas till organisations- frågan.
Riksdagen följde departementschefens förslag. Vikten av samordning be— tonades emellertid även vid riksdagsbehandlingen. Sålunda framhöll stats- rådet Sköld bl. a. följande. »Skall denna industri i Norrbotten ha någon framtid kan den icke organiskt skiljas från domänverket. Man kan icke driva en stor trävaruindustri utan tillgång till egna skogar. Vi måste komma bort från denna konflikt mellan statens intressen som skogsägare och sta— tens intressen av social natur. Här liksom på andra områden inom trävaru- industrin är det viktigt att ha ett starkt band mellan skogstillgångarna och industrin.»
Genom beslut den 22 maj 1936 fick domänstyrelsen i uppdrag att utföra den i propositionen förutsatta ytterligare utredningen av organisationsfrågan. Utredningsmannen, advokaten Schultz, avlämnade förslag i januari 1938. Efter hörande av statskontoret, domänstyrelsen och riksräkenskapsverket fick utredningsmannen i november samma år i uppdrag att komplettera utredningen främst beträffande personalens pensionering. I januari 1940 var utredningen klar.
Utredningsmannen förordade i denna, att vissa av domänverkets indu- striföretag skulle drivas i bolagsform. Han underströk, att dessa företag
måste bedriva sin fabrikations— och försäljningsverksamhet i konkurrens med in- och utländska företag. Härvid gällde det att bedöma och, i fråga om en mängd åtgärder av för rörelsen såväl intern som extern karaktär bl. a. sammanhängande med försäljning, produktionsvolym, inre organisa- tion m. m., anpassa sig efter till allra största delen internationella konjunk- tursvångningar och vidtaga åtgärder, som kunde erfordras härför. Sålunda bl.a. att med hänsynstagande till konjunkturlägets sannolika utveckling bedöma, när och till vilka priser produktionen skulle säljas. Ett skickligt handhavande av dessa svåra problem vore nödvändigt för ett gott resultat av träindustridriften. Denna drift vore alltså för sitt resultat väsentligt be- roende på att ledningen av såväl förädlings- som försäljningsorganisatio- nerna handhades av inom berörda område erfarna och dugliga fackmän, som i sitt handlande _ vilket ju i hög grad måste bestämmas av affärs— mässiga hänsyn och fordra snabba beslut samt tagandet av vissa risker _ icke lämpligen borde vara bundna av de i dessa avseenden betydligt snäva gränser en ämbetsman i ett ämbetsverk har uppdragna för sig i form av instruktioner eller eljest.
Ledningen för domänstyrelsens industridrift och dess tjänstemän borde enligt utredningsmannens mening ha möjlighet att utöva sin verksamhet under villkor något så när likartade med dem, som gäller för cheferna och tjänstemännen i de konkurrerande företagen.
Sättet för skötseln, organisationsformen, arbetsformer, bestämmelser an- gående personal etc. samt anpassandet av allt detta efter rörelsens utveck- ling torde i en så stor industrigrupp lättare och bättre regleras i aktiebo— lagsformen än i den tyngre mera ämbetsmannamässiga och genom regle- menten bundna gestaltning som, åtminstone i längden, ej torde kunna und- vikas vid drift i direkt statlig regi.
Utredningsmannen menade, att kravet på affärsmässighet i verksam- heten bland annat underströks av att domänstyrelsen för sin industrirörelse konsekvent anlitade tjänstemän, som anställdes genom personliga avtal på kortare tid.
Principiellt sett torde skälen för statlig affärsdrift i aktiebolagsform så— lunda i accentuerad grad föreligga i fråga om domänverkets träindustriella verksamhet, där den större smidighet och bättre anpassningsförmåga, som man vill uppnå genom aktiebolagsformen torde vara behövlig.
I fråga om bolagets ställning i förhållande till domänverket framhöll utredningsmannen följande.
»En synnerligen viktig fråga är den huru nära det nya bolaget skall vara knutet till domänstyrelsen. I direktiven för den åt domänstyrelsen uppdrag- na utredningen sägs, att utredningen skall avse ett av domänstyrelsen ägt bolag. Härigenom torde då anses förutsatt att domänstyrelsen är avsedd att utöva ett avgörande inflytande på det nya bolagets ledning.»
Utredningsmannen såg sålunda bildandet av det nya bolaget som en in— tern organisationsfråga. Det nya bolaget skulle visserligen vara utrustat med sådana resurser, att det kunde reda sig självt, men domänstyrelsen skulle fortfarande ha ett avgörande inflytande på verksamheten.
I fråga om omfattningen av bolagets verksamhet framlade utrednings- mannen två alternativ. Enligt det ena skulle bolagets verksamhet omfatta samtliga domänverkets större industriella anläggningar. Dessa hade utred— ningsmannen indelat i två grupper, jämför tabell 3. Den såsom I betecknade omfattade Karlsborgsanläggningarna samt Sandviks, Båtskärnäs, Lövhol- mens, Skinnskattebergs, Saxviken-Vikarbyns, Horndals-Grönsinkas, Valåsens och Grankullavikens sågverk. Grupp II omfattade Bjurfors, Granviks, Sjö— backa, Karlsby och Kungsskogens sågverk. Det andra alternativet innebar att bolaget skulle omfatta endast de anläggningar som upptagits i grupp I. Utredningsmannen förordade, att det första alternativet genomfördes och bolaget sålunda kom att omfatta samtliga anläggningar.
Utredningsmannens förslag att överföra domänverkets skogsindustriella rörelse till ett bolag tillstyrktes med vissa jämkningar av domänstyrelsen, under det att statskontoret och statens pensionsanstalt ställde sig avvisande till förslaget.
År 1941 avlämnades proposition (nr 1941168) med förslag att domän- verkets skogsindustriella verksamhet skulle ges formen av ett av domän- styrelsen ägt och förvaltat aktiebolag —— Aktiebolaget Statens Skogsindu- strier. Då det emellertid under vissa förhållanden, t. ex. vid medelsdisposi— tioner och råvaruanskaffningen, kunde tänkas uppstå intressekollision mel- lan domänstyrelsen och bolaget, borde enligt jordbruksutskottets utlåtande en del av styrelsen och likaså revisorer utses av Kungl. Maj:t.
Beträffande bolagets omfattning anslöt sig utskottet till propositionens och utredningsmannens förslag. Det nya bolaget skulle sålunda övertaga domänverkets samtliga skogsindustriella anläggningar. Råvaruförsörjningen för bolaget skulle även i fortsättningen i huvudsak baseras på domänverkets skogar.
Det nya bolaget skulle börja sin verksamhet vid årsskiftet 1941/42, vilket också blev riksdagens beslut.
F. Industrins utbyggnad fram till år 1957
De industrianläggningar, som Aktiebolaget Statens Skogsindustrier övertog, var hårt nedkörda och omoderna. För att rörelsen skulle kunna bedrivas på ett ekonomiskt tillfredsställande sätt var det därför nödvändigt att åstad- komma en genomgripande modernisering och rationalisering. I första hand gällde det för bolaget att modernisera och rationalisera sågverken. Detta var en omfattande och kapitalkrävande uppgift. För denna upprustning,
som syftade till att åstadkomma ändamålsenliga anordningar för torkning, lagring av det sågade virket, förbättrade utlastningsanordningar samt bättre arbetsförhållanden m. m., har bolaget som framgår av tabell 4 t.o.m. 1962 investerat 116 milj. kronor.
TABELL 3.
Domänverkets skogsindustriella anläggningar, vilka enligt prop. 68/19” och riks- dagens beslut (rskr 243) överfördes till AB Statens Skogsindustrier. Uppgifterna hänför sig till år 1941
Vid 1941 års Taxerings- prisläge un- Anläggningarnas namn värde Ungefärlig årsproduktion gefär-ligt vär- kronor de av årspro- duktionen Grupp I Karlsborgs sulfatfabrik . 2 847 200 25 000 tons sulfatmassa med bipro- dukter .................. 3 000 000 Karlsborgs sågverk . . . . 907 400 8 500 stds sågade trävaror ...... 2 100 000 Sandviks » . . . . 600 000 9 000 » » » ...... 2 250 000 Båtskärsnäs » . . . . 1 219 700 10 000 » » och hyvlade trävaror samt monterings- färdiga hus .............. 2 500 000 Lövholmens » . . . . 1 000 000 12 000 stds sågade och hyvlade trä- varor .................... 3 000 000 Skinnskattebergs såg- verk, lådfabrik etc. (med annexen Grönbo och Klo- tens sågverk) .......... 1 045 300 9 000 stds sågade och hyvlade trä— varor, lådhräder, träkol, trä- tjära och sprit .......... 3 250 000 Saxviken—Vikarbyns såg- verk .................. 91 100 7 700 stds sågade och hyvlade trä- varor samt slipers ........ 1 650 000 Horndals-Grönsinka såg- verk .................. 188 500 3 000 stds sågade och hyvlade trä- varor inkl. färdiga hus . . . . 750 000 Valåsens sågverk ...... 214 000 3 000 stds sågade och hyvlade trä- varor .................... 750 000 Grankullavikens sågverk 145 000 1 200 stds sågade trävaror och slipers .................. 300 000 Summa 8 258 200 88 400 enheter 19 550 000 Grupp II Bjurfors sågverk ...... 82 700 1 200 stds sågade och hyvlade trä- varor .................... 300 000 Granviks » ...... 131 800 1 500 stds d:o d:o ............ 350 000 S jöbacka » ...... 70000 800 stds sågade trävaror ...... 200 000 Karlsby » ...... 90 700 600 stds sågade och hyvlade trä- varor .................... 140 000 Kungsskogens sågverk .. 15 000 400 stds sågade trävaror ...... 100000 Summa 390 200 4 500 enheter 1 090 000 Summa summarum 8 648 400 92 900 enheter 20 640 000
Aktiebolaget Statens Skogsindustriers investeringskostnader för nyanläggningar nr) rationaliseringar i femårsperioder för tiden 1942—1961 samt 1962
Milj. kr.
1942— 1947— 1952— 1957— , 0 1946 1951 1956 1961 1962 S 'a /” Sågverk 10,0 18,6 59,3 25,5 2,6 116,0 19,7 Cellulosafabrikcr Och
pappersbruk 5,6 15,7 87,9 138,8 114,3 3623 61.5 NVallboardfabriker 0,8 20,6 19,4 15,5 0,9 57,2 9,7 Annan verksamhet 12,5 2,0 7,2 10,4 0,2 32,3 5,5 Bostäder och kontor 2,9 10,2 5,9 2,1 — 21,1 3,6
31,8 67,1 179,7 192,3 118,0 588,9 100,0
Utöver direkta investeringar för om- och nybyggnader har dessutom, i synnerhet under de tidigare åren, avsevärda belopp fått bäras av driften på grund av det onormala underhåll som de omoderna anläggningarna krävde.
Även inom massaindustrin planerades ett ombyggnadsprogram för att tillgodose domänverkets önskan om ökad virkesavsättning och i avsikt att bättre tillvarata råvaran och utnyttja avfallet från bolagets sågverksan— läggningar.
Genomförandet av detta program fick dock uppskjutas, då bolaget under sitt första år efter hemställan från statsmakterna fick åtaga sig att uppföra trädestillationsanläggningar i stor skala. Dessa erfordrades för landet under dåvarande förhållanden men var helt och hållet av kristidsnatur. I dessa anläggningar investerade bolaget ca 18 milj. kronor. Under den relativt korta tid de användes kunde de ej tillnärmelsevis amorteras med eget drifts— överskott. Avskrivningarna på dessa anläggningar har senare fått bäras av bolagets övriga verksamhet.
År 1945 återupptog bolaget de tidigare planerna på en strukturförändring i bolagets produktion mot en utökad fiberproduktion som komplement till sågverksrörelsen. Sulfatmassafabriken i Karlsborg byggdes om och moder- niserades i två etapper under åren 1945—55. Vid den första ombyggnaden ( 1945—49) utökades kapaciteten till 30000 ton sulfatmassa per år, och efter den andra ombyggnaden var tillverkningskapaciteten 60000 årston. Omkring 30 procent av råvaran utgjordes av sågverksavfall, varigenom fabri- ken blev en värdefull avnämare för avfallet från de lokala sågverken. Under åren 1950—53 kompletterades Karlsborgsanläggningen med ett pappersbruk för tillverkning av 20 000 årston kraftpapper.
Under åren 1947—48 uppförde bolaget vid Lövholmens Bruk i Piteå en fabrik för tillverkning av hårda träfiberskivor (wallboard). Fabriken togs i bruk hösten 1948 och omfattade en press med en årskapacitet av ca 12 000
ton. Samma år började förarbetena för en liknande fabrik i Skinnskatteberg, som stod färdig följande år.
Vid sidan om denna modernisering och rationalisering av de industrian- läggningar, som bolaget övertog från domänverket, har vid två tillfällen bolagets industriella verksamhet utökats, nämligen genom förvärv av aktier- na i dels Laxå Bruks AB och dels Törefors AB. Sedan domänstyrelsen jäm- likt Kungl. Maj:ts beslut i februari 1947 inköpt samtliga aktier i Laxå Bruks Aktiebolag och nämnda bolag därefter till domänstyrelsen. utan vederlag överlåtit största delen av Laxå Bruks Aktiebolags skogs- och jordbruks- fastigheter med en areal av ca 20 000 ,hektar produktiv skogsmark, förvär- vade Aktiebolaget Statens Skogsindustrier i sin tur från domänstyrelsen samtliga aktier i Laxåbolaget.
Laxåbolagets fastigheter och anläggningar utgjordes av Laxsjöns sågverk med två ramar och torkhusanläggning jämte hyvleri, Röforsverken med masugn om ca 12 000 tons årskapacitet vid träkolsdrift, slaggullfabrik med ca 4000 tons årskapacitet, stålsandfabrik med ca 2 000 tons årskapacitet, några mindre vattenkraftstationer, järnvägen Laxå-Röfors samt bostäder och förvaltningsbyggnader.
Med hänsyn till att Laxåbolaget bedrev även järnbruksrörelse och för- värvet sålunda innebar en utvidgning av Aktiebolaget Statens Skogsindu- striers verksamhet till ett annat område än det för vilket bolaget bildats, ansågs det nödvändigt att även inhämta riksdagens godkännande för Statens Skogsindustriers övertagande av aktierna (prop. 1947: 318).
Från och med 1951 igångsattes en kraftig investeringsverksamhet (jäm- för diagram 2). Från det att anläggningstillgångarna alltsedan starten 1942 hade legat på en relativt konstant nivå ökade de mellan 1950 och 1951 med ungefär 40 procent, en utveckling som sedan fortsatt. År 1950 var anlägg- ningstillgångarna blott omkring 30 milj. kronor; vid 1962 års utgång var värdet i balansräkningen 420 milj. kr.
Under år 1952 färdigställdes en ny såganläggning i Valåsen. Samtidigt utbyggdes sågverket vid Laxå samt påbörjades utbyggnad av sågverket i Skinnskatteberg. Året därpå utökades wallboardfabriken i Piteå. Vid Löv— holmen togs ett nytt sågverk i bruk och vid Röfors färdigställdes ett helt ombyggt stålsandsverk. Vid mineralullfabriken i Röfors höjdes årskapacite— ten efter utbyggnad från 7 000 ton till 12 000 ton.
Under år 1955 färdigställdes en ny sågverksanläggning vid Horndal och återuppfördes den i november 1954 eldhärjade mineralullfabriken i Röfors, varjämte sågverket vid Laxå byggdes ut. Samtidigt pågick om— och nybygg- nad av torkningsanläggningar vid Karlsborg, Horndal, Valåsen och Laxå bruk. Nya lagermagasin uppfördes vid Båtskärsnäs, Karlsborg, Horndal, Saxviken, Skinnskatteberg, Valåsen och Laxå. Vid wallboardfabriken i Skinnskatteberg påbörjades arbetet med byggandet av en tredje sektion,
30 och vid Karlsborgs sulfatfabrik avslutades andra utbyggnadsetappen av ett nytt kokeri.
TABELL 5.
Aktiebolaget Statens Skogsindustriers produktion åren 1950—1962
Sågverks— Cellulosa o. Mineralull, År produkter biprodukter Papper Vt'allboard stålsand m.m.
1000 stds 1000 ton 1000 ton 1000 ton 1000 ton 1950 90,5 39,8 — 14,1 9,8 1951 91,7 40,0 — 31,5 8,7 1952 70,7 35,6 — 34,3 5,2 1953 98,1 44,8 8,2 44,7 6,3 1954 118,4 56,4 13,5 69,7 7,4 1955 137,6 62,4 17,6 80,5 6,7 1956 120,7 65,2 19,8 85,9 9,0 1957 117,8 68,2 20,9 94,2 11,1 1958 120,0 86,7 30,0 112,4 12,4 1959 118,1 100,5 41,3 122,5 14,7 1960 122,5 119,7 49,1 127,9 15,3 1961 123,8 125,1 50,5 125,7 17,1 1962 122,5 127,0 53,0 132,3 17,6
Statens Skogsindustriers produktionsstruktur har från början varit in- riktad på sågverksindustrin. Ännu vid mitten av 1950-talet utgjorde såg- verksprodukter, som framgår av tabell 5, en mycket stor del av bolagets produktion. Både med hänsyn till det skogliga intresset av årsavverkningens fördelning på uttagbara sortiment och industrins räntabilitetssynpunkter med tanke på möjligheterna att tillvarata avfallet stod det klart, att bolagets sågverksrörelse kunde göras lönsam endast i förening med en fiberproduk- tion (tillverkning av wallboard, massa och papper). Bolagets strävanden un— der slutet av 1940-talet och början av 1950-talet inriktades därför, förutom på en modernisering av sågverken, mot en successiv utökning av fiberpro- duktionen. Under denna tidsperiod utbyggdes, som framgått av det före- gående, bolagets sulfatfabrik i Karlsborg till en väsentligt ökad tillverknings- kapacitet samtidigt med att bolaget lät uppföra fabriker för tillverkning av wallboard i såväl Piteå som Skinnskatteberg.
I Mellansverige utformade bolaget vid 1950-talets början planer på en cellulosaindustri i Otterbäcken. Anläggningen avsåg en sulfatfabrik med en årlig produktion av 60 000 ton massa samt med direkt ansluten pappers- produktion för hela den producerade massakvantiteten. År 1957 beslöt dock bolaget att uppskjuta projektet, då försörjningen med långfristigt kapital ej var tillräcklig för att vid sidan av bolagets övriga rörelse möjliggöra finan- siering av en anläggning i Otterbäcken. Bolaget fann även, att prioritet borclc givas åt investeringarna i Norrbotten.
År 1954 övertog Statens Skogsindustrier Törefors Aktiebolag genom inköp av samtliga aktier. Bakom förvärvet låg en strävan från statsmakternas sida att härigenom stävja en besvärande lokal arbetslöshet. Sysselsättningen i Töre var redan i början av 1950-talet synnerligen ojämn, och tidvis var det en betydande arbetslöshet i kommunen. Orsaken var främst det ovissa läge vari Törefors Aktiebolag, som bedrev sågverksrörelse och wallboard- fabrikation, under flera år hade befunnit sig. Bolaget hade icke kunnat hålla sin arbetsstyrka fullt sysselsatt bl. a. på grund av svårigheter att få råvara i tillräcklig mängd. Vidare hade bolaget att kämpa mot betalnings— svårigheter, och dess tekniska utrustning var i behov av en omfattande och kostsam modernisering. I mars 1953 meddelade bolaget, att driften vid såg- verket och wallboardfabriken skulle komma att upphöra vid årsskiftet 1953/ 54. Då driftnedläggelsen. uppenbarligen skulle ställa befolkningen i Töre i en svår belägenhet, tillkallade chefen för socialdepartementet i maj 1953 sex sakkunniga, som antog benämningen Töreutredningen. Det var efter hemställan från denna statliga kommitté som Statens Skogsindustrier i oktober 1954 förvärvade Törefors Aktiebolag. Härigenom hoppades man, att driften skulle kunna fortsätta i sådan omfattning att sysselsättnings— svårigheterna i väsentlig män skulle mildras.
Styrelsen för Statens Skogsindustrier uttalade i anslutning härtill, att inom bolaget gjorda bedömningar visade, att det måste betecknas som ett vansk- ligt företag att bygga upp en ny industriell stordrift i Töre. Läget i fråga om råvaruförsörjningen för en fortsatt verksamhet befanns icke vara gynn- samt, och gjorda kalkyler avseende tillverkning av wallboard visade, att årliga driftsunderskott kunde förväntas uppstå i en sådan rörelse. Styrelsen ansåg emellertid, att bolaget borde ställa sig till förfogande, om läget be— dömdes vara sådant, att anläggning av en statlig Skogsindustri utgjorde ett nödvändigt led i en tillfredsställande lösning av Törebygdens sysselsättnings- fråga. Det framhölls också från styrelsens sida, att förutsättningarna för industriell drift av skilda slag kunde bedömas bättre, sedan anläggningarna vid Törefors övertagits och en viss tid förflutit.
I propositionen (nr 1955: 60) framhöll föredragande departementschefen att, därest Statens Skogsindustrier fann medverkan från staten nödvändig för- den fortsatta verksamheten i Töre, frågan fick underställas Kungl. Maj:ts och riksdagens prövning.
I en skrivelse i juni 1956 gjorde länsstyrelsen i Norrbottens län fram— ställning om uppdrag åt Aktiebolaget Statens Skogsindustrier att utvidga driften vid Törefors, så att sysselsättning kunde beredas en väsentlig del av den friställda arbetskraften i Töre. Länsstyrelsen framhöll bl. a., att bo— lagets verksamhet vid Törefors dittills varit begränsad till driften vid såg--
verket, men att bolaget inte gett besked om hur och när den slutgiltiga rein- dustrialiseringen skulle ske.
Statens Skogsindustrier framhöll i september 1956 i yttrande över läns- styrelsens framställning, att bolagets trävaruproduktion var fördelad på skilda anläggningar, därav ett flertal (Seskarö, Båtskärsnäs, Karlsborg och Törefors) belägna i närheten av varandra. Denna spridning av produktionen var ekonomiskt irrationell och betungande för bolaget. Bolaget var emeller- tid berett att hålla i gång sågningen i Törefors i den utsträckning sågtim- mertillgången tillät. Arbetsförsörjningen vid bolagets övriga sågverk måste emellertid även beaktas.
I bolagets yttrande redogjordes även för ytterligare utredningar rörande möjligheterna till produktion av wallboard i Törefors. Utredningar hade visat, att sådan produktion kunde väntas ge avsevärda driftsunderskott och att investeringar för ändamålet inte kunde tillrådas. Bolaget hävdade därför att det syntes nödvändigt att söka återställa balansen i Törebygdens arbets— marknad genom andra åtgärder än stora skogsindustriella investeringar.
Under åren 1957—60 var verksamheten vid Törefors föremål för över- väganden i skilda hänseenden. Driften vid sågverket hölls under tiden igång även om råvarutillgången var knapp och driften därför i längden ej skulle kunna vidmakthållas.
I mars 1960 meddelade. bolaget, att man såg sig nödsakad att avveckla sågverksdriften vid Törefors när inneliggande timmerkvantitet slutsågats. Efter ingripande från statsmakterna, varvid bl. a. domänverket åtog sig att leverera ett extra parti timmer, uppsköts sågverksdriftens nedläggande i av- vaktan på ytterligare utredningar om förutsättningarna för övergång till annan industridrift. På statsmakternas uppdrag utförde Statens Skogsindu- strier under vintern 1960—61 undersökningar rörande möjligheterna för en reindustrialisering.
I februari 1961 avlämnade Statens Skogsindustrier en promemoria an- gående tillverkning av mineralullplattor i Törefors. I denna framhöll bo- laget, att detta kunde vara ett lämpligt tillverkningsprojekt med hänsyn till att det i Törefors tidigare tillverkats porös wallboard samt att där fanns apparatur och fabrikslokaler, som delvis kunde användas vid en sådan tillverkning. Råvara för mineralulltillverkningen förutsattes kunna erhållas från Norrbottens J ärnverk. Efter remissbehandling lade handelsministern i mars 1961 fram en proposition (1961: 81) med förslag, att det av Statens Skogsindustrier utarbetade projektet avseende tillverkning av mineralull— plattor skulle genomföras. Samtidigt förordades, att investeringsanslag på sammanlagt 3,5 milj. kronor samt anslag för försöksdrift på 0,3 milj. kro- nor anslogs för den nya verksamheten. I enlighet med den uppfattning Sta— tens Skogsindustrier uttalat föreslogs, att Törefors Aktiebolag skulle av- skiljas från Aktiebolaget Statens Skogsindustrier och bli ett av staten direkt ägt bolag. Detta blev även riksdagens beslut.
33 H. Aktiebolaget Statens Skogsindustrier skiljes från domänverket
Som framgått av föregående avsnitt utvidgades bolagets rörelse avsevärt, framför allt i början av 1950-talet. De gjorda investeringarna hade finan- sierats temporärt. För att möjliggöra en mera långsiktig finansiering ansåg sig bolaget behöva kapital från aktieägaren.
Sålunda hemställde Statens Skogsindustrier i skrivelse den 28 november 1956 bl. a. om anslag för ökning av bolagets aktiekapital. Riksräkenskaps- verket ifrågasatte i sitt remissutlåtande över denna framställning, om icke bolaget borde särskiljas från domänverket. I anledning av riksräkenskaps- verkets uttalande beslöt Kungl. Maj:t i januari 1957 att uppdraga åt numera statsrådet Kling att verkställa utredning rörande reglering av de inbördes förhållandena mellan bolaget och domänverket. I mars 1957 avlämnade utredningsmannen sitt förslag. Häri förordade han, att bolaget skulle av— skiljas från domänstyrelsen och direkt underställas Kungl. Maj:t.
Utredningsmannen fann, att det nära sambandet mellan domänstyrelsen och ASSI kunde motivera, att det senare kvarstod som dotterbolag. Bolaget fick i huvudsak sitt råvarubehov täckt från statens skogar, medan domän- verket — särskilt i övre Norrland — var beroende av bolaget som den abso- lut viktigaste avnämaren. Det förhållandet att verkets lokala förvaltnings— personal betraktade bolaget som ett verkets eget företag ansåg utrednings— mannen ha underlättat samarbetet.
Samverkan mellan skog och industri var, enligt utredningsmannen, av vikt för att uppnå jämnare sysselsättning — särskilt gällde det dem som arbetade i skogarna; det skapade också bättre möjligheter till att företaga långsiktiga åtgärder inom skogsbruk och industri. Utredningsmannen beteck- nade det som ovanligt, att företag med stora skogsinnehav inte utvecklat egna Skogsindustrier.
Beträffande det andra alternativet, nämligen att bolaget ställdes direkt under Kungl. Maj:t, framhölls den ställning bolaget hade som viktig valuta- skapande industri samt det förhållandet, att bolagets rörelse nu var av en helt annan omfattning än vid starten. Att ställa bolaget direkt under Kungl. Maj:t skulle vidare möjliggöra en bättre överblick och kontroll över dess utveckling. Genom beslut i konselj eller genom att medelst ombud på bolags- stämma utse styrelse och revisorer kunde staten bättre tillgodose sina in— tressen (SOU 1952: 45). Kungl. Maj:t skulle, säger utredningsmannen, få större möjlighet att i förväg avväga bolagets kapitalbehov i förhållande till andra investeringsbehov inom den statliga sektorn..
Man kunde då också, sägs det vidare, lättare tillse att bolaget inte utvidgar sin verksamhet till nya områden. När Laxå bruk förvärvades, ansågs att frågan borde underställas riksdagen, enär detta förvärv även omfattade järnverksrörelse och sålunda innebar en utvidgning av verksamheten till andra områden än det för vilket Aktiebolaget Statens Skogsindustrier bil-
dats. Utredningsmannen påpekade, att Statens Skogsindustrier därefter ut— vidgat sin verksamhet genom anskaffande av fartyg för transport av vis: del av sina exportprodukter, utan att vare sig Kungl. Maj:t eller riksdager erhållit tillfälle att pröva frågan.
Vid övervägande av de skäl, som sålunda kan anföras för de båda aller- nativen, heter det, bör avgörande vikt fästas vid det förhållandet att stats- makterna med nuvarande organisation av bolaget icke haft möjlighet att i förväg taga ställning till bolagets anspråk på statliga kapitalinsatser. Den— na synpunkt vore desto mera värd beaktande som tillgången på långfristigt kapital var mycket begränsad och det statsfinansiella läget påkallade störste återhållsamhet i fråga om statsutgifterna.
Den synnerligen omfattande investeringsverksamhet som hade igångsatts hade ej varit möjlig att täcka genom självfinansiering; ej heller hade bolaget utverkat erforderligt kapitaltillskott från statsmakterna innan investeringar- na påbörjats. Utredningsmannen framhåller, att utbyggnaden av den indu- striella kapaciteten varit nödvändig för avsättning av virke från statens skogar; men detta hade haft till följd att statsmakterna vid flera tillfällen tvingats i efterhand medverka med betydande kapitaltillskott till bolaget Blott genom att bolagets formella anknytning till domänverket upphörde och bolaget direkt underställdes Kungl. Maj:t kunde man skapa garantier för att dessa förhållanden bringades att upphöra.
Utredningsmannen framhåller å andra sidan, att vissa olägenheter är förknippade med att bolaget skiljes från domänstyrelsen. Dessa olägenheter. heter det, kan emellertid icke anses vara av sådan betydelse, att de bör få medföra att den nuvarande ordningen bibehålles. »Domänverkets avsätt- ningsmöjligheter och bolagets råvaruförsörjning liksom önskemålet om sam- verkan mellan skog och industri bör kunna tillgodoses, även om bolaget icke sorterar under domänstyrelsen. Domänstyrelsen bör nämligen, även efter det bolaget direkt underställts Kungl. Maj:t, kunna beredas ett visst infly— tande över bolagets ledning, och genom ett långfristigt avtal mellan domän- styrelsen och bolaget om årliga virkesleveranser bör å ena sidan domän- verket kunna garanteras en jämn avsättning av virke från statsskogarna och å andra sidan bolagets råvaruförsörjning kunna säkerställas.»
Utredningsmannen förordar sålunda, att Aktiebolaget Statens Skogsindu- strier frikopplas från domänverket och ställes direkt under Kungl. Maj:t. Detta förslag tillstyrktes av departementschefen och blev också riksdagens beslut. I propositionen (nr 1957 : 117) framhåller departementschefen bl. a.
»Det för mig avgörande motivet för en sådan åtgärd är att statsmakterna därigenom erhåller bättre möjligheter att bedöma bolagets kapitalbehov och i förväg avväga detta i förhållande till andra investeringsanspråk på det statliga området. Detta motiv har särskild tyngd i föreliggande statsfinan— siella och kreditpolitiska läge. Vid min bedömning har även det förhållandet inverkat, att statsmakterna vid några tillfällen nödgats att i efterhand med-
verka till kapitaltillskott till bolaget för att finansiera redan genomförda eller påbörjade investeringar.»
I. Bolagets investeringsverksamhet från och med år 1957
Den utbyggnad och modernisering av bolagets anläggningar, som i större utsträckning påbörjades år 1951, kulminerade i fråga om investeringsutgifter åren 1956 och 1957. Därefter inskränkte sig investeringsverksamheten åren 1958 och 1959 till ett slutförande och en komplettering av det tidigare pro- grammet.
Detta program gällde företrädesvis företagets verksamhet i övre Norrland. Vid Karlsborgs bruk utbyggdes sålunda sulfatfabriken till en årsproduk— tion av 120000 ton cellulosa och kompletterades med ett blekeri till en kapacitet av 60 000 årston. Härtill kom en utvidgning av pappersbruket med ytterligare en pappersmaskin, varigenom kapaciteten höjdes från 20000 till 60 000 ton kraftpapper per år. Dessa investeringar var i huvudsak av- slutade år 1957. Samma år togs den nyanlagda oljehamnen i Axelsvik i bruk. Av de beställda fyra lastfartygen om vardera 1 145 dwton levererades tre under året. Vid Skinnskattebergs bruk utökades wallboardfabriken med en ny härdnings- och fuktningsanläggning.
Med utgångspunkt från en av kommerskollegium upprättad virkesbalans för Norrbotten framhöll länsstyrelsen i skrivelse den l-l april 1958, att ifrågavarande virkesbalans gav belägg för att råvarutillgångarna tillät en avsevärd ökning av länets Skogsindustri. Mot bakgrund av länets arbets- marknadssituation ansåg länsstyrelsen därför, att förutsättningarna för en utbyggnad av skogsindustrin i länet borde närmare undersökas.
I sitt remissyttrande den 10 september 1958 över länsstyrelsens i Norr— bottens län skrivelse av den 14 april 1958 angående möjligheter till ökad virkesavverkning m. 111. inom länet förklarade sig bolaget, om så ur all- männa synpunkter ansågs önskvärt, berett att medverka till att vissa av bolaget i yttrandet redovisade utbyggnadsprojekt, som ingick som ett led i bolagets långsiktiga planering, komme till utförande tidigare än vad eljest vore avsett. Därvid förutsattes från bolagets sida, att finansieringsfrågan klarlades genom Kungl. Maj:ts medverkan. Sedan. bolaget därefter genom departementsskrivelse anmodats inkomma med förslag till utbyggnad och finansiering av den skogsindustriella verksamheten i Norrbotten, anförde bolaget i skrivelse till Konungen den 13 december 1958 att, om det ur det allmännas synpunkt ansågs angeläget att en utbyggnad av skogsindustrin i Norrbotten nu komme till stånd, ville bolaget förorda en nyanläggning för cellulosa-pappersproduktion vid Lövholmens Bruk i Piteå. Anläggningar- na, som bolaget planerade i Piteå, avsågs för en årlig tillverkning av 110 000 ton cellulosa samt för en vidarebearbetning av massan till emballagepapper. Den beräknade anläggningskostnaden härför angavs till ca 120 milj. kronor,
och bolaget föreslog beträffande finansieringen, att bolagets aktiekapital skulle ökas med 21 milj. kronor samt att 60 milj. kronor "skulle tillhanda- hållas bolaget som ett amorteringsfritt statligt lån. Industrin beräknades ge arbete åt ca 340 personer samt därtill ca 300 000 skogsdagsverken år- ligen för råvaruanskaffningen.
I 1959 års statsverksproposition förordade handelsministern, att Lövhol- menprojektet med hänsyn till råvaru- och arbetsmarknadsförhållandena skulle realiseras. I propositionen föreslogs, att 21 milj. kronor tillfördes bolaget i form av aktiekapital och 20 milj. kronor tillsköts under vart och ett av åren 1960, 1961 och 1962 i form av lån.
Nyanläggningen vid Lövholmen beslöts av 1959 års riksdag och i decem- ber 1960 kunde det egentliga byggnadsarbetet igångsättas. Redan under första halvåret 1959 kunde det emellertid förutses, att de ursprungliga in- vesteringskalkylerna icke skulle kunna hållas. Detta anmäldes av bolaget inför statsutskottet och även i en promemoria till handelsministern i maj 1959. Vid denna tidpunkt räknade bolaget med att fabriken skulle komma att kosta ca 135 milj. kronor. I den promemoria, som bolaget överlämnade till handelsministern i december 1961 och som därefter helt återgavs i Kungl. Maj:ts proposition (1962: 35), anmälde bolaget — i anslutning till en in- gående redogörelse för bolagets ekonomiska ställning och lönsamhet — att kalkylerna från maj 1959 beräknades komma att överskridas med ca 40 milj. kronor och att fabriken sålunda beräknades komma att kosta 175 milj. kronor. I redogörelsen redovisades flera skäl för kostnadsfördyringen, bl. a. framhölls att fabriken fått något annan utformning och dimensionering än vad som ursprungligen avsetts samt att kvalitetskraven på den blivande produkten undan för undan skärpts.
Som framgår av tabell 4 har bolagets investeringskostnader för nyan- läggningar och rationaliseringar belöpt sig till sammanlagt 588,9 milj. kro- nor för åren 1942—62. Av investeringskostnaderna hänför sig ca 20 procent till sågverksrörelsen. Dessa investeringar övervägde under hela 1940-talet men även fram till mitten av 1950-talet lade företaget ned betydande sum- mor för att rationalisera denna verksamhetsgren. Samtidigt påbörjades be- tydande investeringar för tillverkning av wallboard, massa och papper. Dessa investeringar fortsatte till och med år 1962, då den nya fabriken vid Lövholmens Bruk i Piteå var i stort sett färdig. Härigenom kom investe- ringssumman för wallboard, massa och papper att uppgå till 376 milj. kro— nor åren 1952—62. Under tioårsperioden 1942—51 hade de belöpt sig till endast ca 43 milj. kronor. Denna strukturförändring i investeringarnas inriktning är, som framgår av tabellen och den föregående redogörel— sen, mycket markant. Se även diagram 21 För bolagets hela verksamhetstid har därför inte mindre än 62 procent av de totala investeringarna hänfört sig till massa och papper, varjämte utbyggnaden av wallboardtillverkningen krävt ca 10 procent av bolagets sammanlagda investeringsmedel. Förskjut-
nu tt,/5 d
Diagram 2. Investeringskostnader i Statens Skogsindustriers sågverk och fiberindustrier.
Ackumulerade värden 1942—62.
Mkr
360
320
280
240
200
160
120
80
40
0 1942 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62
ningen i investeringsinriktningen sammanhänger som tidigare framhållits med virkestillgångarnas sammansättning med stora överskott av klena di- mensioner i Norrbotten samt företagets allmänna strävan att på ett rationellt sätt tillvarataga avfallet från sågverken och sålunda bättre utnyttja råvaran. Hur denna förändring i investeringspolitiken påverkat produktionsstruktu- ren framgår av tabell 5 på sid. 30.
I samband med behandlingen av Statens Skogsindustriers utbyggnad i Piteå uttalade handelsministern i statsverkspropositionen år 1959, att han inte ansåg, att bolagets utveckling i Norrbotten därmed. var avslutad. Han hyste förhoppning om att det framdeles skulle visa sig möjligt att ytter- ligare bygga ut bolagets anläggningar i denna del av landet och att därvid även en utvidgning av produktionen vid Karlsborg borde övervägas.
Länsstyrelsen i Norrbottens län tog även upp frågan om utbyggnaden av Karlsborgsverken i andra delen av Tornedalsutredningen (SOU 1960: 37). Under hänvisning till nödvändigheten av att genom stegrad efterfrågan skapa avsättning för det tillgängliga råvaruöverskottet, öka sysselsättningen och förbättra skogsbrukets lönsamhet och dämpa dess nuvarande starka konjunkturberoende, underströk länsstyrelsen kraftigt betydelsen av en ut- byggnad av ASSlzs anläggningar i Karlsborg.
I Kungl. Maj:ts proposition nr 35 till 1962 års riksdag återkom handels- ministern till frågan och uttalade därvid bl.a., att han tidigare framhållit
Mkr 440
det angelägna i en utbyggnad av Karlsborg. Statsrådet ansåg emellertid ej att det var lämpligt, att bolaget engagerades i ytterligare utbyggnad så länge arbetena i Piteå ställde så stora anspråk på företagets organisatoriska och personella resurser. Det vore dock skäl att redan nu påbörja utredning och projektering, i första hand för en utbyggnad av Karlsborgsverken. På så sätt möjliggjorde man att med kort varsel kunna påbörja finansiering och en snabb utbyggnad, när tidpunkten befanns lämplig.
Handelsministern betonade emellertid samtidigt vikten av att en på före- tagsekonomiska grunder utförd strukturrationalisering genomfördes. Riks— gäldsfullmäktige hade i sin egenskap av remissinstans framhållit, att de samhällsaspekter man lade på bolagets verksamhet ej finge undanskymma nödvändigheten av rationaliseringsåtgärder. Statsrådet Lange anslöt sig helt till denna uppfattning, men han ville samtidigt understryka, att dylika åt- gärder blott kunde företas efter en noggrann planering, bl. a. med hänsyn till lokala sysselsättningsproblem. Bolaget borde därvid eftersträva, att per- sonal som ej kunde få behålla sitt tidigare arbete snabbt erbjöds ett alterna- tiv. Bolaget borde snarast fullfölja sina undersökningar rörande behovet av strukturrationalisering samt verkställa planering av de konkreta åtgärder som kunde erfordras.
KAPITEL llI
Överväganden och synpunkter
A. Statligt skogsbruk 1. Målsättning
Såsom närmare framgår av översikten. i Kap. II, har statssko-gsbruket i vårt land under ordnad förvaltning gamla anor. Inom domänverket byg- ger man vidare på en mer än 100-årig tradition, och på kronoskogarna har alltså en planenlig och långsiktig skötsel bedrivits långt innan man inom det större enskilda skogsbruket började mera allmänt arbeta efter lik- nande linjer. Från statsmakternas sida hade man också redan i 1866 års skogsordning föreskrivit, att kronoparkerna skulle behandlas efter hus- hållningsplaner, avseende skogarnas bestånd och högsta avkastning, en formulering som återkommer även i den följande, 1894 års skogsordning. I dessa äldre bestämmelser var klart utsagt, att skogarna skulle skötas planmässigt och uthålligt, medan det samtidigt uttalade kravet på högsta avkastning var oklart och kunde bli förmål för olika tolkningar av dess ekonomiska innebörd. Ett visst klarläggande skedde vid tillkomsten av nu gällande 1935 års kronoskogsföro-rdning. Därvid framhölls, att principen om högsta avkastning fortfarande borde vinna tillämpning, dock med föl- jande utformning i föro—rdningens % 2:
»Skogar, som här avses, skola vårdas efter regler, vilka med tillgodose- ende av fordringarna på ett uthålligt skogsbruk och en i möjligaste mån jämn avkastning åsyfta högsta möjliga avkastning i penningar.»
Enligt denna föreskrift gäller, att högsta penninginkomst skall elfte-r- strävas med den begränsning av möjligheterna därtill, som följer med kraven på uthållighet och jämn avkastning. Med bortseende från vanliga räntekrav på investeringar och virkeskapital motiverar dessa regler i och för sig återväxtåtgärder, även om förräntningen tenderar mot 0. Å andra sidan kan det för att få högsta skogsinkomst vara befogat att hålla stora och värdefulla virkesförråd, vilket förlänger omloppstiden med minsk- ning i räntabilitet och produktion som följd. Den samtidigt gällande prin— cipen om jämn avkastning tillgodoser det samhällsekonomiska intresset av kontinuitet i sysselsättningen av skogsbrukets arbetskraft och i virkesleve— ranserna till förädlingsindustrien, vilket i övre Norrland även motiverar en lämplig ransonering av statsskogarnas råvarureserv. Med sådan jämnhet
motverkas ett fullt utnyttjande av konjunkturerna, varigenom kravet på högsta skogsinkomst även begränsas i motsvarande mån.
I tillämpningen av nu nämnda principer har man inom domänverke ansett sig likväl böra taga en vis-s hänsyn till såväl räntabilitetskravet soni lönsamheten av åten'äxtåtgärder. Sålunda intogs redan i 1916 års indel- ningscirkulär ett allmänt hållet uttryck om krav på skälig förräntning &! engagerat kapital till ledning för planläggningen. Cirkulär—et ifråga har varit i tillämpning till omkring år 1936.
Efter omläggning enligt nyare metodik för planernas utarbetande inne— håller nu gällande instruktioner regler för beståndens indelning i s.k huggningsklasser. Till en särskild sådan klass skall i planen hänföra: bestånd, som icke lämnar nöjaktig värdeavkastning. Dit hör inte endast äldre bestånd, som på grund av skador, ringa tillväxt eller andra orsaker bör avvecklas, utan även yngre bestånd, som på grund av gles-het, kvis- tighet, olämplig proveniens, skador etc. icke lämnar en nöjaktig värde- avkastning. — Denna indelningsgrund vid planläggningen blir regelmäs— sigt avgörande för skogsskötseln. På så sätt uppehålles i praktiken skäliga krav på räntabilitet. I övre Norrland måste dock regelmässigt en avsevärd ransoneringstid tillämpas vid avveckling av den gamla oräntabla skogen. detta med hänsyn till bristen på yngre och medelålders skog samt kravet på jämnhet i avverkningarna.
Även ifråga om de relativt stora virkesförråd. som kan vara motiverat att hålla för att uppnå hög skogsinkomst, torde man i praktiken inte bortse från räntekravet på det kapital, virkesförrådet representerar. Det hindrar alltså inte att man kan lägga upp skogs-skötseln på sådant sätt, att virkesförrådet blir mindre utan att den årliga avkastningen nämnvärt minskas. På så sätt har skett ett närmande till en hushållning. som mera tillgodoser skäliga förräntningskrzw.
På samma sätt har man i samband med planläggning och genomförande av det år 1950 stort upplagda programmet för restaurering av kronans skogsmarker i Norrland och övre Dalarna haft anledning att särskilt uppmärksamma och avväga nyttan av erforderliga åtgärder i förhållande till kostnaderna för desamma. I första hand gällde detta inom eller när- mast fjällen liggande områden men dessutom vissa andra områden med svaga marker i dåliga avsättningslägen. Efter inspektioner i fältet, då man bedömt rimliga föryngringskostnader genom en jämförelse med den be— räknade framtida avkastningen, har de biologiskt och ekonomiskt s ': - gaste markerna avskilts genom en s.k. skogsodlingsgräns och därmed i huvudsak fredats. Gränsen ifråga får betraktas som en tillfällig investe— ringsgräns, ovanför vilken som allmän princip gäller, att investeringar för skogens förnyelse icke få göras och nya hyggen icke få upptagas. Sedan programmet ifråga om skogsvårdsåtgärder nedanför gränsen fullföljts, torde gränsen i vissa fall kunna flyttas upp.
Omfattningen av skogsmarkerna ovanför den tillfälliga skogsodlings- gränsen redovisas av domänstyrelsen med följande arealer år 1960:
Län Hektar 0ltt av länets kronoskogar Norrbottens 478 000 24 Västerbotten 125 500 12 Jämtlands 12 600 5 Kopparbergs 38 1th 14
Av landets krono-skogar ligger i Norrbottens och Västerbottens län i runt tal 3,0 milj. ha, varav således 600 000 ha eller 20 % tillsvidare ansetts icke kunna utnyttjas.
Såsom framgår av det ovan anförda, arbetar man inom domänverket såväl ifråga om skogens skötsel som vid investeringar efter nödvändiga ekonomiska principer. Bristerna i gällande kronoskogsförordning i detta avseende har alltså i praktiken inte haft några menliga verkningar. Det torde dock få anses lämpligt att i detta sammanhang söka definiera en målsättning för det statliga skogsbruket, som ansluter sig till numera tillämpade handlingslinjer. I viss mån kan detta ekonomiska handlande ha påverkats av den speciella skogslagstiftningens lönsamhetskrav för övriga skogar inom landet. Redan 1932 föreskrevs i den ecklesiastika boställsordningcn, att hushållningen på boställssko-garna borde syfta till »bästa möjliga ekonomiska utbyte». Enligt 1948 års skogsvårdslag för de enskilda skogarna fordrar man en skötsel för dessa, som bör ge »till- fredsställande ekonomiskt utbyte». På statens skogar borde kraven på en intensiv ekonomisk skogshantering och i övrigt ställas högre än för andra skogar i landet, dock med beaktande av att de grundläggande principerna om uthållighet och jämn avkastning allt framgent skall äga giltighet. Oavsett driftsform synes för statssko-gsbruket därför böra uppställas föl- jande allmänna målsättning:
Statens skogar skola skötas så, att bästa möjliga ekonomiska utbyte vinnes enligt regler för uthålligt skogsbruk och såvitt möjligt jämn av- kastning.
Det på detta sätt uttalade kravet på bästa möjliga ekonomiska utbyte innebär, att lönsamhetsprincipen med dess förräntningskrav kommer att gälla även för statens skogsbruk. Med hänsyn till de samtidiga fordring- arna på uthållighet och jämn avkastning torde det vara orealistiskt att kräva mer än »bästa möjliga» ekonomiska utbyte, som under sådana förutsättningar kan uppnås. På principen om uthålligt skogsbruk ges inte avkall. Ifråga om den jämna avkastningen har på statsskogarna hit- tills större hänsyn tagits till samhällsintresset av trygghet i skogsarbetet och skogsindustriens virkesförsörjning än som är fallet inom skogsbruket i övrigt. Detta har naturligtvis inte medfört, att man i domänverket handlat
helt oberoende av konjunkturväxlingar. Så t. ex. har på kronoskogsauktio— nerna sålts mindre virke, då priserna varit låga och tvärtom. Denna natur— liga anpassning av utbuden till efterfrågan på virkesmarknaden måste vara nödvändig, om bästa ekonomiska utbyte skall vinnas. Eftersom krono- skogarnas virke, sedan behovet för ASSI fyllts, endast motsvarar ca 10 % av totala avverkningen i landet, torde en efter konjunkturerna mera följ— sam inriktning inte få någon större betydelse på marknaden, kvantitativt sett, men ur psykologiska synpunkter gör sig verkningarna säkert märk— bara. För staten som skogsägare måste det också vara angeläget att vid— taga sådana åtgärder, som kan vara ägnade att stabilisera den allmänna prisnivån på skogsprodukter och därigenom motverka skogsnäringens konjunkturkänslig'het. I den mån de lokala kraven på arbetsmarknaden inte åsidosättes, kan ett hänsynstagande till skogsindustriens läge och skiftande behov väl motivera en efter förhållande-na avvägd anpassning av virkesutbuden från statens skogar. Sådana åtgärder, även om de skulle bli mera markerade än hittills, bör ha full täckning inom regeln »såvitt möjligt jämn avkastning».
Även med den här föreslagna målsättningen torde, såsom hittills, natur- vården komma att utgöra en integrer'ande del i det statliga skogsbruket. Det framstår också som naturligt att på kronans marker vidtaga åtgärder för tillgodoseende av de växande kraven på fritidsområden m.m. i större omfattning än som rimligen kan krävas. inom skogsbruket i övrigt.
2. Naturliga betingelser
a) Areal, bonitet och virkesförrdd. För kronans skogar nedom skogso-dlingsgränsen redovisas i domänverkets årsberättelse 1960 följande från indelningsplaner och förrådsliggare häm— tade uppgifter, som här grupperats sålunda:
Distriktsgrupp Skogsmark Bonitet Virkesförråd 1000 ha 0/0 Ideal NormaF') Milj. m3 sk. per ha m" sk. Övre Norrbotten l Nedre » 1654 49 2,6 1,6 84,0 51
Skellefteå Umeå
[1 Mell. Norrland 1255 37 2,8 1,9 92,8 74 Gävle—Dala Bergslags III Östra 489 14 5,1 4,3 65,7 ,132 Västra Södra
S:a i medel-tal 3398 100 3,1 2,1 242,5 71
Ej indelad areal 38 *) Beräknad produktion i m3 sk per ha och är, sann Ovan skogsodlings- med angiven idealbonitet anses möjlig att i prakti— gränsen 654 ken uppnå (fastighetstax. bon.)
S:a skogsmark 4090
I Norrland och Dalarna, grupp I och II, är inte mindre än 86 % av kronans sko-gsmarker belägna, vartill kommer de stora områden ovan skogsodlingsgränsen, som tillsvidare inte kan ekonomiskt utnyttjas. Ned— om denna gräns är det inlandet på höjdlägena med hårt klimat och nå— ringsfattig jordmån, som dominerar bilden av de svagaste och sämst be- slockade markerna i grupp I, men även de någo-t bättre och för krono- skogarna mera genomsnittliga förhållandena inom grupp II. I den sist- nämnda är dock spridningen ifråga om boniteter och förråd större än inom den mera enhetliga grupp I. Södra Dalarna och Gästrikland, hänför- liga till grupp II, bildar sålunda en naturlig övergång till de mera pro— duktiva skogsmarkerna i grupp III, landets. sydligare delar. Dessa av natur- lagar beroende- förutsättningar äro grundläggande för det statliga skogs- brukets nuvarande och framtida avkastningsmöjligheter.
b) Beräknad tillväxt och avverkning. Med samma gruppering som under a) redovisas följande uppgifter från de på indelningsplanerna grundade beräkningarna ang. tillväxt och avverk- ning:
Distriwkts- Beräknad tillväxt Normal Beräknad avverkning grupp 1000 m3 sk % per ha bonitet per ha 1000 m8 sk I 1844 2,2 1,1 1,6 1,1 1859 II 2384 2,6 1,9 1,9 1,7 2090 III 2168 3,3 4,4 4,3 4,3 2121 S:a o. medeltal 6396 2,7 1,9 2,1 1 ,.8 6070
Såsom framgår av sammanställningen beräknas det vara balans mel- lan tillväxt och avverkning ino-m grupperna I och III, medan tillväxt planmässigt bör sparas inom grupp II och medföra en motsvarande för— rådsökning. I jämförelse med den normala boniteten råder god överens- stämmelse för tillväxt resp. avverkning per ha inom grupperna II och III. Motsvarande uppgifter för grupp I visar, att mycket av uppbyggnads- arbete återstår, innan man i detta viktiga område kan väntas uppnå en höjning i tillväxt och avverkning från 1,1 till en på lång sikt mera normal avkastning.
3. Virkesuttag
Enligt statistiken för domänverket svarar de totala virkesuttagen från kronoskogarna i stort genomsnitt mot de i planerna beräknade, c:a 6,0 milj. rn3 sk per år för såväl perioden 1941—50 som den senare 1951—60 med variation från 4,6 till 7,2 milj. m”. I förhållande till den beräknade tillväxten har de verkliga uttagen medfört en successiv förrådsökning.
Eftersom uppskattningen av tillväxten erfarenhetsmässigt visat sig slå lågt, torde den fortgående ökningen av virkesförråd och därmed avkast- ningsförmåga vara icke oväsentligt större än som framkommer vid er: direkt jämförelse mellan beräknad tillväxt och gjorda uttag. Till detta förhållande har också vederbörlig hänsyn tagits vid bestämmande av dt- årliga avverkningarnas omfattning.
Beträffande virkets tillgodo-görande har avverkningarna i egen regi väsentligt ökats. Från perioden 1941—50, då de utgjorde c:a 55 0/o av totala virkesfångsten, har deras andel successivt ökat och utgjorde 81 0/( år 1962, då sålunda endast c:a 19 0/0 av virket sålts på rot och avverkats av köpare. Denna utveckling har ett visst samband med anställning i större omfattning av fasta skogsarbetare samt med de under senare år ökande virkesleveranserna till Statens Skogsindustrier i Norrland. Inom verket håller man före, att omfattningen av de egna avverkningarna inte kommer att visa någon nämnvärd fortsatt ökning.
I de numera mycket omfattande avverkningarna har den allmänna kostnadsutvecklingen fört med sig starka krav på rationalisering av skogs— arbetet. Sedan länge har domänstyrelsen varit intressent i skogsarbetsstudie- organen SDA för norra och MSA för mellersta och södra Sverige, vilka organ fr. o. m. den 1/1 1964 uppgått i en riksomfattande forskningsstiftelse. SSA. Rationaliseringsarbetet bedrives efter i huvudsak två stora riktlinjer. dels att överföra de tyngsta arbetsmomenten på lämpliga maskinella hjälp— medel och dels att förbättra metoder och teknik i det manuella skogsarbetet och därmed öka produktiviteten per arbetare, allt i kostnadsbesparandc syfte. Yrkesskickligheten och produktiviteten förhöjes också genom helårs— anställning.
Sålunda utföres numera huggningsarbetet i regel med motorsåg. Virket behöver i allt mindre utsträckning barkas för hand utan maskinbarkas eller levereras o—b-arkat. Te—rrängtranspo-r'ten sker i ökande omfattning med traktor. Därvid har utbildats en metod att vid huggningen sammanföra virket till stickvägar, vilket underlättar traktorkörningen. Nu använda större maskiner ägs vanligen av reviren eller entreprenörer. Speciellt mindre maskiner anskaffas i ökad omfattning av verkets arbetare, som sedan 1962 har möjlighet att få banklån till sådana maskininköp med statlig kreditg'aranti från domänverket.
En särskild avdelning inom domänstyrelsen har till uppgift att oav— brutet följa rationaliseringsverksamheten och omsätta densamma i för ver— ket kostnadsbesparande åtgärder. Vissa försök har gjorts med transport av hela stammar eller tråd till avlägg för central upparbetning. Även om sådana metoder hittills inte visat sig lönsamma annat än i undantagsfall, går utvecklingen med tekniska förbättringar snabbt mot ökad mekanise- ring med allt större Specialmaskiner inom de stora arealernas skogsbruk.
45 4. Återväxtåtgånler Såsom tidigare omnämnts, beslöt domänstyrelsen år 1950 att genomföra det stora s.k. Norrlandspro—grammet för restaurering av då befintliga stora, i huvudsak svårföryngrade, äldre kalmarker. I samband därmed har genom uppdragande av den s. k. skogsodlingsgränsen stora skogsom- råden i fjälltrakterna fredats för att tillsvidare inte utnyttjas i produk— tionen och där således avverkningar och återväxtåtgärder inte vidtagas. Ifråga om de aktuella skogsmarksarealerna nedom skogsodlingsgränsen innehåller 1960 års berättelse bl. a. följande uppgifter om arealen kalmark:
Diswtrikts- Areal skogsmark Därav kaimark grupp 1000 ha 1000 ha % I 1654 370 22 II 1255 180 14 III 489 34 7 S:a 3398 584 17
I här redovisade kalmarker nedom skogsodlingsgränsen har det efter slutavverkningarna av de överåriga urskogsområdena i övre inre Norrland och Dalarna visat sig föreligga betydande svårigheter i återväxtarbetet, detta oavsett tillämpade skogsskötselmetoder. 1950 års stora Norrlands- program, som syftade till att årligen under 20 år framåt omkring 40 000 ha kalmarker skulle försättas i skogsbärande skick, har de första 10 åren hållits väl enligt en är 1961 verkställd kontroll. Erfarenheterna från arbe— tet hittills bestyrker dock, att ännu mycket forskningsarbete återstår, innan de klimatiskt mest utsatta områdena nedom skogsodlingsgränsen kan läggas under full produktion.
5. Vägbyggnader
För transporter av virke, arbetare och maskiner fyller skogsbilvägarna stora och växande behov. På kronoskogarna beräknas de egna vägarna numera ha en total sträckning av c:a 13 000 km., och årligen nybyggas 300—400 km skogsvägar i egen regi och på entreprenad. I vägbyggandet har under de senare ären skett en förskjutning från de sydliga områdena, där vägnätet är bättre utvecklat, mot de nordliga, där en del vägar dessutom byggts som beredskapsarbeten. Man räknar nämligen med övergång till lastbilstransporter i större utsträckning även i det på flottleder gynnade Norrland, vilket kommer att medföra en ytterligare stark utökning där av skogsbilvägnäten.
Det är givet, att när väginvesteringar göres på virkesfattiga och svaga marker i Norrland såväl den omedelbara som den varaktiga nyttan blir mindre än som är fallet i mellersta och södra Sverige, där virkespro-duk- tionen per ha är 2 år 3 gånger större än i Norrland. Men även i de norra, vägfattiga områden, där skogsbruket arbetar vid undre gränsen för lön-
samhet, kommer den motsedda utbyggnaden av skogsbilvägar att utgörx en väsentlig förutsättning för skogsbrukets fortsatta bedrivande och fö? upprätthållande av även en knapp lönsamhet.
6. Byggnader
Förutom vissa tjänstebostäder finnes för skogens skötsel ett bestånd av arbetarbostäder. Såväl de äldre upplåtelserna av kolonat, skogstorp och odlingslägenheter, som de senare kronotorpen, kro-nolåge-nheterna i Norr- land och även skogsjordbruken i södra Sverige, samtliga med i regel små arealer odlad jord, har under senare år successivt minskat i antal. Å and- ra sidan ökar antalet hyreslägenheter. Denna utveckling kan belysas enbar. av uppgifterna nedan ur 1961 års berättelse.
Under 1961 Vid årets Areal odlad jord, ha Bostadvstyp Tillkomna Nedlagda slut S :a Medeltat Kolonat, skogstorp och odlingslägenheter — 18 192 520 2.7 Kronotorp och kronolä- lägenheter 29 44 1210 3945 3,3 Skogsjordbruk 12 80 1367 9108 6,7 S:a 41 142 2769 13573 4,9 Hyreslägenheter 126 70 2378
Totala beståndet arbetarbostäder 5147
Den på skogarna spridda äldre bebyggelsen med de minsta arealerna odlad jord avvecklas i ganska snabb takt, medan bättre belägna kronotorp och skogsjordbruk med modernt upprustade byggnader bjuder sina bru- kare större förutsättningar och därför äro mera ägnade att fortleva.
7. Personalförhållanden
a) Tjänstemän Enligt instruktionen för domänverket (% 4) äger domänstyrelsen över— flytta sina åligganden och befogenheter på vederbörande lokalförvalt- ningar i den omfattning styrelsen prövar lämplig. Vid kompetensfördel- ningen gäller i princip, att styrelsen utövar ledningen av förvaltningen och utfärdar erforderliga reglementen för de lokala organen, som ombesörjer de direkta förvaltningsåtgärderna.
Överjägmästaren har tillsyn över förvaltningsarbetenas planläggning och utförande samt övervakar skogsskötseln enligt domänstyrelsens all— männa direktiv.
Jägmästaren är på sitt revir ansvarig för alla åtgärder och har därmed en nyckelposition i förvaltningsarbe-tet. Han har att svara för den eko— nomiska och tekniska planläggningen och att, sedan hans årliga för-
valtningsförslag prövats, som driftsledare svara för dess genomförande. Med de från norr till söder starkt växlande produktionsbetingelserna har revirförvaltarens lokalt vunna kunskaper och erfarenheter den största betydelse för ett gott resultat.
För skogsindelning och markvärdering, skogsdikning, byggnads- och vägarbeten, samt för fiskefrågor har specialister sedan länge anlitats för reviren. Under efterkrigstiden har centralt tillkommit specialister för ar'bets- och maskinteknik, som förut omnämnts, samt i avtalsfrågor, för rådgivning i skogsvårdsfrågor, i naturvård och kontorsorganisation. Med tillgång till dessa specialister har den ansvarige förvaltaren möjligheter att bättre möta de ständigt ökade krav, som numera kännetecknar den snabba utvecklingen inom skogsbruket.
Kronojägaren har att på sin bevakningstrakt svara för organiserandet i detalj och ledandet av fältarbetet. Hans initiativ och duglighet samt för- måga till goda kontakter som arbetsledare är självfallet av stor betydelse i förvaltningsarbetet.
Det är utan tvivel inom det statliga skogs-bruket en styrka att kunna bygga det fortgående utvecklingsarbetet på erfarenheter och resultat av generationers arbete och med förvaltningspersonal, som är väl kvalifi- cerad för sina uppgifter. Det svenska statsskogsbruket har också till— vunnit sig allmänt erkännande och även i internationella sammanhang väckt stort intresse. Till väsentlig del torde förtjänsten härav få sökas i en lämplig avvägning från den centrala ledningens sida av den lokala förvaltningens ansvar och befogenheter. Dess relativt stora självstän- dighet har gett utrymme för initiativ och företagsamhet, vilket verkat stimulerande och nyttigt. De lokalt verksamma tjänstemännen har där- med fått en ansvarsfull ställning ino-m verket och utåt, då de i olika sam- manhang företräder verkets intressen. Genom styrelsens och överjäg- mästarens inspektioner och rådgivning av specialisterna uppehålles en intim kontakt och samverkan i skogliga förvaltningsfrågor. Därmed ska- pas också förutsättningar för en vidgad syn på föreliggande problem och för ett gott samarbete.
b) Arbetare
På kronoskogama hade man tidigt en stam av arbetskraft i brukarna av skogsjordbruk och vissa kronotorp. För flertalet av dessa har en ömse- sidig arbetsgaranti intagits i arre-ndekontrakten. På liknande villkor har därefter genom avtal successivt fastanställts ett stort antal yrkesskick- liga skogsarbetare, som antingen beretts moderna bostäder av verket (A- arbetare) eller bor i egna eller förhyrda lägenheter (B-arbetare). Sedan 1955 har Domänverket rätt att bevilja vissa lån för att underlätta arbe— tarnas egnahemsförvärv och förbättring av egna bostäder. Lånen beviljas
med ömsesidig arbetsgaranti. Återbetalningsskyldighet uppkommer endast om en arbetare önskar bli löst från sitt åtagande. Lånen avskrives succes- sivt i mån av fullgjort arbete. Antalet fast anställda arbetare samt av dem utförda dagsverken år 1962 var följande (i avrundade tal):
Antal Antal utförda arbetare dagsverken Innehavare av skogsjordbruk 1 050 137 000 » » kronotorp 800 134 000 ii.-arbetare 1 700 454 000 Il-arbctare 1 400 264 000 Summa 4 950 989 000
Genom de fast anställda beräknas utföras c:a 40 0/0 av allt skogsarbctwn en andel, som med ökad produktivitet och långt gående mekanisering är i stigande. Det totala antalet arbetare varierar under året mellan c:a 15 000 och 9 000 man, och antalet dagsverken beräknas f.n. uppgå till 2,6 milj. De deltidsanställda arbetarna, särskilt körarna, har i övrigt sin försörj— ning främst i jordbruket.
Be—hovet av arbetskraft komme-r vid i stort sett oförändrad arbets— volym att bero på takten i den fortgående rationaliseringen. Inom domän— verket anses utvecklingen kräva radikalare metoder med betydligt högre maskininsats, och man räknar på sikt med motsvarande, väsentligt lägre behov av arbetskraft. Denna inställning präglar verkets arbetskr'afts— politik i stort. En övergång till tekniskt mera utvecklade arbetsmetoder påverkar inte endast den manuella arbetsvolymen utan också behovet av omskolning till maskinellt arbete. Med sikte på en nödvändig anpassning av antalet anställda deltager domänverket aktivt i den allmänna närings— politiska lokaliseringen av bebyggelsen till lämpliga orter, antingen genom att uppföra hyreslägenheter eller genom egnahems-lån åt B-arbe—tare-.
Domänverkets skogsarbetare åtnjuter pensionsrätt. Pensionslönen be- stämmes efter medelinkomste—n under de 5 (i vissa fall 15) sista anställ- ningsåren. Vid full tjänstetid — 30 tjänsteår — utgör pensionen 65 0/0 av pensionslönen. Ålderspension erhålles vid 60 års ålder; vid varaktig arbets- ofömiåga dessförinnan utgår sjukpension. Pensionsrätten är även förenad med familjepension.
c) Intern utbildning och information Sedan några år tillbaka har inom domänverket bedrivits en omfattande utbildningsverksamhet, centralt ledd från domänstyrelsens personalbyrå, inom vilken en särskild avdelning för detta ändamål inrättades år 1958. För nyanställda jägmästare och kronojägare ordnas efter c:a 1 års tjänst särskilda introduktionskurser rörande verkets organisation och arbetssätt m.m. För fortbildning av tjänstemännen anordnas kurser, konferenser,
exkursioner och andra möten. Så t.ex. genomgår c:a 100 kronojägare varje år arbetsledarkurser i maskinteknik, planläggning, arbetsledning m. m.
För rekrytering av skogsarbetare har domänverket dels i egen regi 3 skogsyrkesskolor för sammanlagt 40—50 elever per är, dels lärlingsutbild- ning i samarbete med skogsvårdsstyrelserna, som har hand om den skol- mässiga undervisningen, medan reviren ordnar det praktiska arbetet. Där- med kommer lärlingsutbildningen totalt att omfatta 200—300 elever per år.
För att öka yrkess-kickligheten hos skogsarbetarna ordnas kurser i mo- torsågning, arbetsplanering, sprängning och bergborrning, traktorkör- ning, hästkörning m.m. I viss omfattning sker samverkan med skogs— vårdsstyrelserna även i dessa kurser, som kommit att omfatta 800—1 000 arbetare årligen. Under 1962 har denna vidareutbildning utökats, främst genom utbildning av företagsanknutna skyddsombud, dels i 3-dagars all- männa kurser, dels i 21/2-dagars motorsågkurser. Totalt samlades 371 skyddsombud på de allmänna kurserna och 320 på motorsågkurserna.
I utbildningsverksamheten anlitas i första hand domänstyrelsens egen personal och — förutom skogsvårdsstyrelserna — särskild expertis från bl.a. Föreningen Skogsbrukets arbetarskydd, Personaladministrativa rå- det, Tekniska högskolan, Skogshögskolan och Nämnden för skoglig foto— grammetri. För ändamålet anlitas även arbetsstudieorganet. Den totala kostnaden för utbildnings-verksamheten rör sig om c:a 1 milj. kr. per år.
Inom domänverket har med början. är 1949 inrättats företagsnämnder med representanter för såväl tjänstemän som arbetare. F.n. finnes en central sådan nämnd, 11 distriktsnämnder och en nämnd för domänsty- relsens. personal. Nämndverksamheten, som bygger på samråd och vidare- information, syftar allmänt till att främja produktionen samt att bereda personalen insikt i det löpande förvaltningsarbetet och dess resultat. Dessutom har nämnderna att verka för god hushållning med arbetskraft och material, för säkerhet, sundhet och trivsel i arbetet samt för goda drifts- och arbetsförhållanden i övrigt ino-m verket. Som särskild uppgift har nämnderna att behandla och föreslå belöning av förslag från perso- nalen om bättre arbetsrutin, maskiner, verktyg o. dyl.
För en allsidig vidareinfo—rmation m.m. om domänverkets angelägen- heter inrättade—s år 1958 en särskild PR-avde-lning inom domänstyrelsen. Sedan dess utges verkstidningen Domänposten, som utkommer 8 gånger per år i en upplaga av 17 000 ex. I tidningen ägnas stort utrymme åt de olika nämndernas. sammanträden samt förslagsverksamheten. Genom PR- avdelningens fortlöpande kontakter med press, radio och TV erhålles ett nyhetsmaterial berörande inte blott domänverket utan skogsbruket i all- mänhet. Materialet sammanställes och publiceras i »Skogsnäringen», en
aktualitetsöversikt, som i regel utkommer 2 ggr i veckan i en upplaga av c:a 500 ex. och sprides inom verket och till vissa. verket närstående per- soner och organ.
Såsom framgår av det föregående inriktas domänverkets personal- och arbetskraftspolitik på ett rationellt utnyttjande av de personella resurserna till företagets och de anställdas bästa.
8. Virkets försäljning
Den allt övervägande delen av virkesuttagen försäljes dels på rot, dels upphugget efter avverkning i egen regi. Vissa mindre kvantiteter virke utlämnas för skilda ändamål, och dessutom förekommer en obetydlig för- sågning, främst för verkets eget byggnads-behov.
Virke, som ska-ll säljas på rot, utbjudes i regel i första hand på krono- skogsauktionerna på hösten. Skulle godtagbara priser inte uppnås vid auktion på vissa rotposter, utbjudes des—sa därefter genom infordrande av anbud, ofta tillsammans med andra smärre poster, som inte utbjudits på auktionerna. Rotförsäljningarna, som för 50 år sedan dominerade med 90 % av allt virke, har successivt minskat i omfattning och utgjorde 1962 endast 19 %. Det oaktat tilldrar sig kronoskogsauktionerna fortfarande ett stort intresse på virkesmarknaden såsom mätare på tendensen i pris- utvecklingen varje säsong.
Med den förut omnämnda utvecklingen från rotförsäljningar till större andel upphugget virke har relationerna mellan de olika försäljningssätten under åren 1960, 1961 och 1962 varit följande för distriktsgrupperna:
Distriktsgrupp Sålt på rot Sålt upphugget S:a 1000 m3 sk % 1000 m3 sk % 1000 m3 sk År 1960 I 417 19 1807 81 2224 II 419 19 1785 81 2204 III 820 34 1608 66 2428 S:a 1656 24 5200 76 6856 År 1961 I 351 16 1885 84 2236 11 261 13 1780 87 2041 III 673 30 1541 70 2214 S:a 1285 21 5200 79 6491 År 1962 I 323 15 1882 85 2205 II 295 13 1904 87 2199 III 619 29 1543 71 2162 S:a 1237 19 5329 81 6566
Det framgår av sammanställningen, att förskjutningen mot ökad andel upphugget virke i försäljningarna är mest markerad i de norra distrikten, grupp I och 11, medan rotförsäljningarnas andel är större inom Bergslags— och sydligare distrikt i grupp III.
Resultaten av rotförsäljningarna på auktion och genom infordrande av anbud redovisas här nedan för åren 1957—62.
Distrikt År Sålt m3 sk/ Försäljningssumma 1000 m3 sk träd 1000 kr. kr./m= sk 1957 591 0,16 15345 26,0 (iiivle——Dala 1958 265 0,18 6393 24,1 och nordligare, 1959 501 0,18 13222 26,4 grupp I och 11 1960 566 0,17 16886 29,8 1961 371 0,18 10917 29,4 1962 432 0,18 9436 21,8 1957 745 0,32 36704 49,3 liergslags- och 1958 510 0,37 21053 41,3 sydligare 1959 691 0,38 33024 47,8 grupp III 1960 694 0,38 35895 51,7 1961 633 0,36 30721 48,6 1962 573 0,35 23697 41,4
De av naturliga betingelser beroende skillnaderna i dimensions—samman- sättning, avsättningsläge och utdrivningskostnader avspeglar sig, som synes, i de erhållna priserna per 1113 sk i de- nordliga, resp. sydliga distrik- ten. Därjämte påverkas rotpriserna söderut i viss mån av den i allmänhet större konkurrensen om det grova kvalitetsvirket från krono'skogarna.
För säsongens rotposter lämn-as köparna mot godtagbar säkerhet kredit till den 15/8 året därpå utom i de tre södra distrikten, där betalnings— tiden är den 15/6. Desutom kan mot ränta och säkerhet lämnas betalnings- anstånd för viss del av köpeskillingen.
Det upp—huggna virket försäljes till stor del under hand efter förhand- lingar med större köpare eller sammanslutningar av köpare och i övrigt efter infordrande av anbud. Till Statens Skogsindustrier, som är domän- verkets största köpare, har leveranserna under de senare åren uppgått till 20 51 30 procent av hela fångsten upphugget virke.
Ifråga om betalning för upphugget virke följer domänverket i stort sett den i branschen gängse kutymen. Sålunda är hetalningsdagen för till leveransplats framkört virke 30 dagar efter inmätning, då leveransen full- gjorts.
Beträffande priserna för de olika sortimenten uppnås domänverket i regel utöver priserna för virke från enskilda skogar vissa tillägg, såsom provision, kvantitetstillägg m.m. samt på senare år räntegottgörelse för lämnade krediter.
Redovisningsmässigt har domänstyrelsen att svara för förvaltningen av domänfondens kapital, som enligt grunderna för bokslutet där upptagits till följande belopp vid 1962 års utgång:
Fastigheter 314 658 592 kr. Inventarier 1 » Aktier i Hjälmare kanal och slussverks A/B 3 000 000 » Markfonden Kontant 30 954 993 kr.
Fordringar hos köpare av kronoegendomar
och -lägenheter 9 147 802 » 40 102 795 » Flottledsfonden _ 1774 684 Rörelsekapitalet 23 187 366 >
Summa 382 723 438 kr.
Den s.k. förnyelsefonden för återväxtkostnader m.m., bildad av drifts- medel och som uppgick till 34 846 091 kr., redovisas under diverse medel i balansräkningen å sid 53.
Den stora kapitaltillgången, fastigheterna, upptages här enligt särskilda föreskrifter med 1937 års utgående huvudboksvärde med tillägg eller av- drag för därefter inträffade förändringar genom köp, försäljningar eller överlåtelser av fastigheter. Taxeringsvärdena för domänfondens fastig- hetsbeständ vid 1962 års slut voro, i milj. kr., följande:
Skogsförvaltningen Milj. kr. Skogsdomänerna 1 331,2 Nationalparkerna 0,5 Maskinst. och virkesmagasin 0,8
Summa 1 332,51
Jordbruksförvaltningen Jordbruksdomänerna m. 111. 170,8
Totalsumma 1 503,3
Skogstillgångarnas taxeringsvärde uppgick till något över 600 milj. kr. före 1957 års allmänna fastighe-tstaxering, då värdet mer än fördubblades. Inom domänverket anses den nuvarande värdenivån vara för hög i Norr- land, framför allt i de inre delarna, men å andra sidan låg i de sydliga delarna av landet.
Av de i redovisningssystemet ingående fonderna äro markfonden och förnyelsefonden av större betydelse.
Markfownden som bildades i samband med domänfondens inrättandie (är 1912), tillföres köpeskillingar för försålda kronoegendomar eller -lä.- g'enheter jämte räntor på utestående fordringar för sådana köpeskillingar.
Balansräkning 31/12 1962. TILLGÅNGAR Milj.kr. Mjlj. kr. Fastigheter 314,6 Inventarier och förråd (virkeslager m.m.):
Inventarier -—
Förråd [virkeslager m.m.) 24,8 24,8 Aktier 3,4 Förskott:
Förskotterade utgifter å riksstatsanslag 7,4 Förskott å flottledsfonden 1,2 8,6 Övriga fordringar:
Utlånade medel 3,6 Virkesköpare m. fl. 53,2 Utestående avräkningar 10,5 Köpare av kronoegendomar och -lägenheter 9,2 ] flottleder 1,8 Övriga fonders medel 4,0 82,3 Kontant behållning eller innestående i bank 24,1
" Totalsumma 457,8 5 R U L D E R Domänverkets fond:
Markfonden 40,1 Flottledsfonden 1,8 Rörelsekapitalet 23,2 Övriga kapitalmedel 317,6 Överskott att inleverera 19,7 402,4 Diverse medel:
Förnyelsefonden för äterväxtkostnader 34,8 Medel till inköp av mark av naturvetenskapligt värde 0,3 Lånefonder 6,3
Inteckningslån _ 41,4 Skulder hos andra myndigheter 0,3 Övriga skulder:
Övriga fonders medel 5,7 Diverse 8,0 13,7
Totalsumma 457,8
Vid 1962 års utgång uppgick markfonden till 40,1 milj. kr. Fondens dispo- nibla medel skall användas till inköp för domänfondens räkning av skog- bärande eller till skogsbörd tjänlig mark. Av fondmedlen bestrides även kostnader i samband med inköp och försäljning av mark, såsom värderings- och lantmäterikostnader.
Förnyelsefonden för återväxtkostnader m.m. utgöres av för ändamålet avsatta driftsmedel, första gången år 1917. Enligt nu gällande bestäm— melser, fastställda av 1950 års riksdag, skall Kungl. Maj:t för varje år
bestämma om den procent av skogsmedlens bruttoinkomst, som skall avsättas till förnyelsefonden. Sedan år 1950 har denna procentsats varje år fastställts till 12 procent.
Ur förnyelsefonden bestridas alltsedan dess inrättande 1917 kostnaderna för skogsodling, hägnad och plantskogs-vård samt skogsdikning och från 1932 även kostnaderna för nybyggnad av vägar. Fr.o.m. 1950 svarar fonden för nydikning, medan dikesunderhåll utgör vanlig driftskostnad. Fondens storlek och förändringarna under åren 1950—62 redovisas nedan (milj. kr.):
Är Avsättning Äterräxt— Behållning kostnader m. III. 1950 17,2 12,9 10,1 1951 28,1 13,6 30,6 1952 31,9 23,0 38,9 1953 26,8 28,9 36,8 1954 34,9 29,0 42,7 1955 34,7 29,5 47,9 1956 32,0 32,4 47,5 1957 34,6 35,9 46,2 1958 33,1 39,2 40,1 1959 30,0 37,6 32,5 1960 37,9 35,7 34,8 1961 40,5 38,4 36,9 1962 40,4 42,5 34,8
Kostnader för tillgängarnas förbättrande, även de som inte bestridas ur förnyelsefonden, t. ex. kostnader för byggnader samt för maskiner och inventarier, avskrivas i bokföringen omedelbart. Då dessa kostnader inte företer större växlingar, påverkar detta förfarande inte nämnvärt de år- liga resultaten. — Virkeslagret redovisas i bokslutet efter bokförings- mässiga grunder.
a. Resultatsredovisning Inkomster, utgifter och överskott för domänverket under åren 1953—62 ha varit följande, i milj. kr.:
År Salderade belopp av Överskott
0/0 av
inkomster utgifter Totalt brutto 1953 245,2 212,4 32,8 13 1954 315,1 237,6 77,5 25 1955 310,9 246,7 64,2 21 1956 295,7 261,5 34,2 12 1957 318,4 282,0 36,4 11 1958 302,3 292,8 9,5 3 1959 290,9 267,9 23,0 8 1960 343,0 291,1 51,9 15 1961 367,0 322,4 44,6 12 1962 377,4 357,7 19,7 5 S:t). 1953—1962 3 165,59 2 772,1 393,8 12
Uri/tsresullat för grupper av Domänverlrets öuerjägmästuredistrilrt under åren 1951——55, 1950 -—($(), [96] och 1962
Distrikt
Virkes- rluttag i 1 000 m3 sk per år
Inkomster och lager- förändring— ar i milj. kr per år
Utgifter i milj. kr. per år
Avkastning
Investering (diken, byggn. vä— gar, invent.)
Avverk-
ning v år (]
Skogs— odling, plant—
etc.
Admi- nistra—
lion
Underhåll (diken, byggn., 'ä- gar, invent., skatter m.m.)
Summa utgifter
Total. milj. kr. per år
Kr per m3 sk
Medeltal för år 1951—55
Ö. 0. N. Norrbotten, Skellefteå
ljmeå, Miell. Norrlands och Gävle-l)a1a
Bergslags, Östra, 1 och Södra
astra
Med.-311111 för år 1956—60
Ö. och N. Norrbotten, Skellefteå
Umeå, Mell. Norrlands och Gävle-Dala Bergslags, Östra. Västra och Södra
År 1961
Ö. och N. Norrbotten, Skellefteå
Umeå, Sollefteå, Öster— sund och Gävle-Dala
Bergslags, Östra, Västra och Södra
År 1962
Ö. och N. Norrbotten, Skellefteå
Umeå, Sollefteå, Öster- sund och Gävle-Dala
Bergslags, Östra, Västra och Södra
1 883 1 692 1 942 2 195 1 966
2315
|— I? .— &I
oo & Öl Öl
OI DI 50 CI
D 01 CO 0]
83,9 81,7
It)—1.2
91,4 87,4
1138 114,-1 112,9 126,4 119,2 122,5 121,25
8.8 9.8 9.0 8,2 9,9 8,3 8,4 9,5 8,6
38.7 6,8 31,6 4,0 20.9 3.5 31.5 6.4 63,7 9,9 58,8 8.0 36,7 7,9
72,0 13,0 69,2 9,0
39,9 8,1
10,4 13,1 18,1
8.5 10.7
19,4
8,4
23,9
68,7 02.6 63.3
103,4 103,13
99, 1
118,7 118,2 107,5
15.2 8,07 19,1 11,28 40.4 20,8 —3,0 ——1 ,37 2,9 1,48
29,7 12,83
11,0 4,67 9.1 4,22
27.3 11,93
0,5 0,21 4,3 1,84 14,3 6,39
I bokföringens inkomster och utgifter ingår stora belopp, utgörande överföringar mellan olika rörelsegrenar, främst reviren och virke-smaga- sinen, inom förnyelsefonden samt vissa omföringar. Det bokförda inkoms- terna och utgifterna har i sammanställningen här ovan minskats med sådana omföringsbelopp.
Översko—ttens växlingar under 10—årsperioden beror huvudsakligen på vir'kesuttagen och de konjunkturbetonade virkespriserna samt kostnads— utvecklingen. Resultatsutvecklingen under perioden har varit ogynnsam; den samtidiga penningvärdeförsämringen, mätt genom stegringen i kon— sumentprisindex, har utgjort 33 0/o.
Driftsresultaten för statsskogama. det väsentliga fön'altningsobjektet. har sammanställts och fördelats på de i produktionshänseende tämligen likartade distriktsgrupperna, dels i medeltal för åren 1951—55 och 1956 ——60, dels för åren 1961 och 1962 i tabell 6. Medan perioden 1951—55 in- rymmer Koreakrisens verkningar, framgår den nyss nämnda ogynnsamma utvecklingen av resultaten för åren 1955—60. En viss återhämtning skedde dock 1960, liksom under det särskilt redovisade året, 1961, som dock följts av ett sämre resultat för år 1962.
En jämförelse mellan de båda ö-årsperioderna och 1962 är belysande för skogsnäringens allmänna konjunkturkänslighet. Denna blir givetvis störst inom områden, där skogsbruket normalt ger den lägsta avkast- ningen. Inträffade marknadsförsämringar i slutet av 1950-talet har också hårdast drabbat de norra distrikten, där t.o.m. förlustresultat redovisas i medeltal för hela perioden 1956—60.
i)) Inkomst- och kostnadsutveckling.
Från domänverkets årsberättelser återges i tab. 7 och 8 uppgifter om virkespriser och omkostnader i genomsnitt för åren 1953 62, allt i kr. per m3 sk, d.v.s. kubikmeter fast mått inkl. bark.
Beträffande försäljningspriserna i tab. 7, kol. 1 och 2 bör beaktas, att upphugget virke redovisas på leveransäret men rotposterna på försälj- ningsåret.
I tab. 7, kol. 3 anges rånetto för träd å rot, som utgör försäljningspriset i kol. 2 med avdrag av kostnaderna för de sålda posternas utsyning och stämpling. Motsvarande rånetto för upphugget virke i kol. 4 utgör försälj- ningspriset i kol. 1 med avdrag av avverkningskostnaderna. I tab. 7, kol. 5 redovisas rånettot för allt virke (ro-tposter+ upphugget) och i kol. 6 behållning eller avkastning, sedan de allmänna omko—stnaderna fråndra— gits rånettot i kol. 5.
I tab. 8 redovisas omkostnaderna, utom de i tab. 9 angivna kostnaderna för avverkning, d.v.s. för administration och för tillgångarnas förbätt— rande (nydikning, nybyggnad av vägar, nybyggnader och nyanskaffning av
inventarier). Resterande övriga kostnader i kol. 4 utgöres av kostnaderna för tillgångarnas underhåll (diken, vägar, byggnader, inventarier, skogs- odling m. m. skogsindelning) skatter och vissa gemensamma utgifter.
TABELL 7.
Försäljningspris och ekonomiskt utbyte från kronans skogar under åren 1953—1962. Källa: SOS Domänverket
1. 2. 3. 4. 5. 6.
År 532523: Försäljn- Itänetto Rånetto för Råne-tta för Behåll-ning hugget pris trad for trad upphuggt upphugget eller av- virke å rot å rot Vll'ke +rotposter kastmng
kr/m” sk kr/m3 sk kr/m3 sk kr/m3 sk kr/ma sk kr/mI sk
1953 46,39 36,36 35,12 19,91 25,68 7,07 1954 49,35 39,18 37,97 23,27 27,76 11,84 1955 51,08 39,76 38,49 23,86 28,37 11,38 1956 54,19 31,73 30,47 23,97 25,70 5,29 1957 50,38 33,08 32,03 19,54 23,17 5,53 1958 49,47 28,29 26,88 18,63 20,10 1,57 1959 43,77 32,60 311,59 13,26 18,35 1,82 1960 48,54 35,95 34,85 19,80 23,38 7,75 1961 55,65 35,75 34,47 24,51 26,45 6,97 1962 55,89 28,70 27,35 23,68 24,36 2,78
Anm. Måttenheten är kronor per kubikmeter fast mått inkl. bark. Rånetto för träd å rot = försåtjningspri-set för träd å rot minus kostnaderna för utsy- ning och stämpling.
Rånetto för upphugget virke = försäljningspriset för upphugget virke minus avverknings- och transportkostnader samt utsyning och stämpling.
TABELL 8.
Administrations-, investerings- och övriga kostnader under åren 1953—1962.
1 2 3 4 Administra- Investerings— Övriga År tionskostnader kostnader kostnader kr/m3 sk kr/ma sk kr/rn3 sk 1953 4,45 5,91 9,66 1954 3,74 4,82 8,58 1955 4,14 4,87 9,41 1956 4,65 5,56 11,80 1957 4,40 5,02 9,76 1958 4,94 4,34 10,97 1959 4,99 3,65 9,71 1960 8,81 3.00 9,87 1961 5,46 3,95 12,21 1962 6,04 3,86 13,82 Anm. 1. I kol. 2 anges administrationskostnaderna för domänstyrelsen samt för den
lokala personalen inkl. överjägmästarna.
2. I kol. 4, övriga kostnader, redovisas sammanförda kostnaderna för tillgångarnas underhåll (diken, vägar, byggnader, inventarier, skogsodling m.m., skogsindelning), skatter samt vissa gemensamma utgifter.
Ifråga om inkomstsidan kan väl fastslås, att möjligheterna till inkomst- förbättringar genom ökade virkesuttag äro mycket begränsade enligt gällande planer. Med hänsyn härtill och till den förut nämnda stora ko—n- junkturkånsligheten kan försäljningspoliliken ställas inför ökade krav på virkesutbudens— anpassning till efterfrågan, vilket skulle kunna motivera i princip något större variationer i avverkningarna för att bästa möjliga ekonomiska resultat skall kunna uppnås.
På utgiftssidan är den stora posten avverknings- och lransportkostna— der. Utvecklingen under senare år visar på en hög grad av stabilitet i kost- naderna per m3 sk. Om man bortser från transportkostnadernas variatio- ner och alltså renodlar kostnaderna på själva avverkningsplatsen, får man för de skilda distrikten och åren 1956—62 den utveckling, som tab. 9 här nedan utvisar.Av denna framgår, att kostnaderna per 1113 sk för huggning och körning samt aptering, tumning m.m. kunnat hållas väl nere i Norr- land medan de ökats något inom Dalarna och de sydliga distrikten. Mot bakgrund av det förhållandet, att skogsarbetarnas normala dagsförtjänster enligt socialstyrelsens beräkningar voro i genomsnitt säsongen 1955/56 för huggare 36 kr. och för körare 60 kr. mot för huggare 54 kr. och för körare 85 kr. under säsongen 1961/62, får tabellens siffermaterial anses åskådliggöra en mycket betydande rationaliseringseffekt inom detta vik- tiga kostnadsområde.
Det senast kända resultatet för det svaga året 1962 har på sid. 59 sam- manställts med utgångspunkt från netto i kr. pr m3 sk för distriktsgrupper. Resultaten för distriktsgrupperna 1962 belyser den normala tendensen med stigande avkastning från norr mot söder.
TABELL 9.
Kostnaderna för huggning, körning, aplering, tumning m. mf) lir/m3 sk.
Distrikt 1956" 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1956/62
Övre Norrbotten 20: 31 19:95 18:18 18:66 17: 61 18: 72 17: 88 —2: 43 Nedre Norrbotten 21: 72 20: 43 19:79 17:83 17:25 18:25 17:89 —3: 83 Skellefteå 19:27 18:65 18:81 17:54 17:81 17:79 16:30 —2:9':7 Umeå 20:78 20:88 20.23 17:87 18:03 19:11) 18:50 —2:28 Mel]. Norrlands 21 : 39 19: 22 19. 85 18:67 18: 36 Sollefteå 18: 94 18:73 Östersunds 21: 59 24: 22 Gävle—Dala 19:35 19: 43 19 53 18:01 18:55 18:40 20: 32 + 0.” 937 Bergslags 17: 64 19: 16 20: 11 20: 16 19: 15 20: 49 21:89 + 4: 25) Östra 15:51 15:87 16:40 15:62 14:93 17:34 18:44 + 2:93 Västra 15: 88 16:51 17:04 16:90 16: 49 18:05 19: 50 + 3: 62! Södra 14:41 15:66 16:14 15:81 16:10 16:75 18:38 + 3:977 Hela landet 19:22 19:67 19: 33 18:04 17:69 18:77 19:01 — 0: 211
1) Häri ingår aptering, tillsyn, förmål), brossling, luhn-ing, lastning, upplags- och vållplaxt- ser, tumning. .
De egentliga administrationskostnaderna för lokalförvaltningen och domänstyrelsen har här sammanställts med de under rubriken »gemen- samma» redovisade kostnader. Dessa utgöras till större delen av pensioner samt pensions- och sjukförsäkringsavgifter för tjänstemän och arbetare. De fördelas —— liksom kostnaderna för domänstyrelsen — efter vissa grunder, på distrikt efter visst avkastningsvärde och inom distrikten på reviren efter taxeringsvärde. Fördelningens inverkan på revir- och distrikts- resultat får större betydelse i samma mån som dessa kostnadsposter blir relativt stora, vilket framgår vid en jämförelse av relationen mellan det- posterna för direkta resp. fördelade kostnader inom de olika, särskilda områdena av landet.
Grupp 11 . _ Ösggldalzleilre Uggåögåäfl likggiiaiglsl. Hela Norrbotten, sands och Östra, Västra landet . , __ _ , 3 _ _ akillesfteå Gävle—Dala okch/ bpdrka kr./m sl, r. m sk kr./m" sk r. m 5 ltesullatposter Rånetto av allt virke, å rot och upphugget 18,83 21,54 33,02 24,36 Arrenden m.m. 1,50 1,46 3,49 2,14 S:a 20,33 22,99 36,51 26,50 Avgående poster Skogsodling m. m. 5,60 3,87 3,61 1,37 Tillgångarnas förbättrande 3,62 4,11 3,84 3.80 » underhåll och diverse 1,83 2,54 4,44 2,92 Skatter 2,35 1,78 3,12 2,41 S:a exkl. adm. m.m. 13,40 12,30 15,00 13,55 Administration 111.111. Lokala kostnader 3,84 4,71 5.96 4,82 Fördelade centrala kostnader Domänstyrelsen 0,66 0,94 2,09 1,22 Gemensamma kostnader 2,22 3,20 7,07 4,13 S:a administration m.m. 6,72 8,85 15,12 10,17 S:a avgående poster 20,12 21,15 30,12 23,72 Nettoavkastning 0,21 1,84 6,39 2,78 Avverkning i milj. rn3 sk 2,322 2,320 2.243 6,885
0) Skatteförhällanden
Enligt kommunalskattelagen har domänverket att erlägga kommunal- skatter för i verksamheten utnyttjad fast egendom och inkomst därav samt av rörelse. Därjämte erlägges skogsvårdsavgift på skogarnas taxe- ringsvärden. Statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åvilar icke domän- verket.
De i domänverkets redovisning tillämpade principerna med omedelbar avskrivning av gjorda investeringar kan givetvis inte påverka beskatt-
ningen. För detta ändamål göres särskilda beräkningar av årliga normala avskrivningar enligt härför gällande grunder.
(1) Några Iönsamhetssyn punkter Inom statsskogsbruket innebär det samhällsekonomiska kravet på jämn avkastning en realitet att taga hänsyn till, när det gäller Norrland och Dalarna. I praktiken följer härav åtgärder, som motverkar en i och för sig naturlig anpassning av driften efter konjunkturerna. På sikt och i genomsnitt är detta icke ägnat att leda till så stort ekonomiskt utbyte som eljest skulle kunna utvinnas.
Det mycket omfattande Norrlandsprogrammet medför under den tid so—m erfordras för dess nödvändiga fullföljande en extra belastning. Med hänsyn till de nödvändiga och svåra forskningsuppgifter, som förestår, innan vägar kan anvisas att praktiskt-ekonomiskt lösa återväxtfrågorna inom de stora, svårföryngrade områdena är det sannolikt, att dessa för- hållanden för rätt avsevärd tid framåt medför större svårigheter och kostnader än man vanligtvis behöver räkna med inom vårt lands skogs— bruk.
Liksom beträffande återväxtåtgärderna äro investeringar av skilda slag, vägar, byggnader etc. mera betungande i det svagt producerande skogs- bruket i Norrland än i trakter med gynnsammare, naturliga produktions— betingelser. Även driftskostnaderna påverkas i samma riktning. Den klena bestockningen och de långa avstånden verka relativt sett fördy— rande på varje insats av arbetare och tjänstemän.
De här för Norrland och övre Dalarna, (1. v. s. för huvudparten av stats— skogarna, speciella förhållandena mäste alltid utgöra bakgrunden ifråga om de krav, som rimligen kan ställas på statsskogarnas skötsel med syfte att uppnå bästa möjliga ekonomiska utbyte.
10. Markinköp, markförsåljning och arrendering
Genom markinköp har statsskogarna under årens lopp tillförts bety- dande arealer. I de stora förvärven från åren 1889—1916 ingick ett antal större bruksskogar, och liknande köp gjordes 1924, 1934 och 1947, vari- genom den sammanlagda arealen inköpta bruksskogar utgör c:a 250 000 hektar, varav 3/5 ligger i Örebro och Västmanlands län. Markinköpens om- fattning och köpeskillingar redovisas sålunda:
Markinköp Köpeskilling ha Milj. kr. Under åren 1875—1955 636 340 110,0 » » 1956—1960 22 247 25,5 » år 1961 12 025 18,9 » » 1962 10 276 16,0
5:11 680 888 170,4
Som synes har priserna på skogsegendomar under senare år varit väsentligt högre än för de tidigare förvärven, främst beroende på penning— värdets fall men också på en viss realvärdestegring hittills för skogs- tillgångar.
lnköpsverksamheten avser främst relativt stora skogskomplex, men även mindre objekt inom eller intill befintliga kronoparker av intresse för arrondering. Dessutom kan inköp av mindre skogsfastigheter komma ifråga, då de inte utgör familjejordbruk och inte heller erfordras i lant- bruksnämndernas rationaliseringsverksamhet. I princip är det skogs— marker i södra och mellersta Sverige, som inköpen avser; i Norrland förekommer i regel endast arronderingsköp till det redan stora mark- innehavet.
Den samtidiga markförsäljningen, som via markfonden ger medel till inköpen, avsåg tidigare i huvudsak jordbruksegendomar. Numera är det försäljningar av bostads- och industriområden samt ersättningar i sam- band med ägoutbyten, vattenregleringar, markupplåtelser för kraftled— ningar m.m., som ger de största tillskotten. År 1962 försåldes sålunda 26 jordområden om 1010 ha för 1,5 milj. kr. mot 145 bostadsområden om 414 ha för 5,0 milj. kr., ofta till kommuner för tätortsbebyggelse. I ersätt— ningar av nyss nämnda slag inflöt sammanlagt 6,2 milj. kr.
Behovet av en förbättrad arrondering av skogsmarken har inom domän- verket gjort sig starkt gällande i samma mån som den fortgående rationali- seringen kräver stora, samlade behandlingsenheter. Med början år 1950 har omfattande markbyten ägt rum med flertalet av de stora skogsbola- gen, avseende en total areal om 370 000 ha, om man lägger samm-an vad verket avstått och erhållit vid bytena. Under senare år har också mindre markbyten ägt rum mellan verket samt enskilda markägare och lant- bruksnämnderna. Motsvarande arealer vid sådana byten uppgår f.n. till c:a 20 000 ha.
För en bredare och fylligare information om domänverket och dess arbetsförhållanden hänvisas till en av verket i november 1962 utarbetad skrift i ämnet.
B. Statlig Skogsindustri 1. Anläggningar-nas kapacitet och utnyttjande
AB Statens Skogsindustrier bedriver landets största sågverksrörelse och wall- boardindustri samt har en betydande tillverkning av sulfatmassa, kraftliner och kraftpapper. Dessutom drives inom företaget trähus- och snickeritill- verkning, en mineralullsfabrik och ett stålsandsverk. Kapaciteten vid bola- gets anläggningar av skilda slag och dess utnyttjande år 1962 kan samman- fattas sålunda:
62 Kapacitet Tillverkning vid enkelskift 1962 Ramsågverk. 1 000 stds 1 000 stds I Norrbotten Seskarö. Båtskärsnäs, Karlsborg och Lövholmen 62 61,1 1 Mellansverige Saxviken, Horndal, Skinnskat— teberg, Valåsen och Laxå 55 55,7 S:a 117 116,8
Vid varje sågverk finns anläggning för sågtimrets barkning. Samtliga verk utom Seskarö är försedda med anordningar för artificiell torkning av det sågade virket. Kapaciteten har angivits för enkelskift; genom tillfällig två- skiftskörning vid enstaka verk beräknas tillverkningen år 1963 komma att uppgå till 120.000 stds.
Kapacitet Tillverkning vid kontinuerlig 1962 Wallboardfabrilcer. drift 1000 ton 1000 ton (för hård board) Lövholmen 52 50,8 Skinnskatteberg 84 81,5 S:a 136 132,3 Kapacitet Tillverkning vid kontinuerlig 1962 (Icllulosafabrilrer och pappersbruk drift 1000 ton 1000 ton Karlsborgs Bruk blekt cellulosa 55 51,8 oblekt cellulosa 3*) 10,5 kraftpapper [inkl. kraftliner) 60 53,0 S:a cellulosa och papper för avsalu 118 116,3 S:a pumpmassa i sulfatfabriken 125 122,9 Lövholmen oblekt cellulosa för avsalu 20 — kraftliner 110 —
Anläggningen i Lövholmen uppfördes åren 1960—62 och togs i bruk under första kvartalet 1963.
Tillverkning 1962 Tråhus- och snickeri/abril: Milj. kr. Horndal snickcrier 5,0 trähus 1,4
Snickerierna utgöres av dörrar, skåpluckor, boardlamell och fanerad board. Trähus— tillverlmingen har bedrivits sedan 1938.
Kapacitet vid Tillverkning intermittent drift 1962 1 000 ton 1 000 ton Minerulullsfabrik. Laxå 13 13,2
**) Kapaciteten oblekt cellulosa stiger (upp till 15.000 ton) vid ofullständigt kapacitetsut— nyttjande i pappersbruket och vid tillverkning av blekt papper.
Kapacitet vid Tillverkning
enkelskift 1962
1 000 ton 1 000 ton Stålsandsuerk Laxå 5 4,4
2. Råvaruförsörjningen
Då Statens Skogsindustrier skildes från domänverket 1957, upprättades enligt statsmakternas direktiv ett långsiktigt avtal —— på 10 år _— mellan företagen, avseende normala årliga virkeskvantiteter för leverans från do- mänverket. Avtalet ifråga upptog nedan angivna kvantiteter sågtimmer och massaved. För verken i Norrland: Sågtimmer 21,0 milj. f3tr. Sulfatved 18,0 » » För sågverken i Mellansverige: Sågtimmer 9,4 milj. fato.
Av Statens Skogsindustriers råvarubehov utgjorde nämnda avtalskvanti- teter 1957 i Norrland en täckning av 92 0/o för sågtimmer och 100 % för sulfatved samt i Mellansverige en täckning av 78 % för sågtimmer. Totalt innebar detta en råvaruförsörjning till 910/0 med virke från domänverket.
Bestämningen av de årliga kvantiteterna har skett efter kontakter och förhandlingar i samband med kontraktsteckning för resp. år, varvid vissa jämkningar gjorts i de normala årskvantiteterna.
Utfallet av virkesleveranserna under avtalstiden hittills har varit följande.
I Norrland I Mellansverige
milj. f3tr milj. f3to Säsong Sågtimmer Nlassavedl) Sågtimmcr 1957/58 21,6 19,2 7,8 1958/59 15,6 , 14,5 7,6 1959/60 10,5 8,0 9,3 1960/61 19,4 17,6 7,8 1961/62 18,8 19,9 7,8 1962/63 (ber-åka) 15,0 28,1 9,6
Den ökade leveransen av massaved under säsongen 1962/63 är betingad av den nya anläggningen i Lövholmen. Därmed kommer i fortsättningen behovet av massaved för Statens Skogsindustrier i Norrbotten att i runt tal fördubblas. Med hänsyn främst till detta nya försörjningsläge är det nöd- vändigt att göra en därav betingad justering i nuvarande ramavtals nor- mala kvantiteter. Utgångsläget härför belyses dels av uppgifter från Statens Skogsindustrier om anläggningarnas råvarubehov och dess täckning, dels av inom Domänstyrelsen gjorda preliminära beräkningar av virkesleveran- serna som prognos för säsongen 1964/65. En sammanställning av nämnda beräkningar för Norrland, resp. mellersta Sverige, visar följande.
1) Sulfat- och sulfitved.
64 Norrland.
Råvarubehovet har av Statens Skogsindustrier angivits vara:
För sågverken 22,0 milj. f3tr sågtimmer För fiberindustrien 38,0 » » barrmassaved samt 1,0 » » lövmassaved
Enligt domänstyrelsens prognos, som av styrelsen bedömes väl motsvara den sannolika utvecklingen, förutsättes en total minskning i uttagen med 2 3 0/o i Norrland i förhållande till uttagen under de fem sista åren, varvid en större minskning i Norrbotten kompenseras med någon ökning i Sollefteå och Östersunds distrikt. Prognosens uppgifter om Statens Skogsindustriers beräknade andel jämföres nedan med dels de genomsnittliga leveranserna under 5-årsperioden 1958/59— 1962/63, dels det aktuella behovet enligt bo- lagets bedömning.
Sågtimmer Massaved, barr
milj. f3tr milj. f3tr Medeltal av 1958/59—1962/63 års leveranser 17,7 17,4 Tillförsel enl. DV:s prognos 17,0 31,0 Totalbehov 22,0 38,0 Återstår att täcka 5,0 7,0
I fråga om sågtimmer motsvaras skillnaden, 5 milj. f3tr, av vad bolaget kunnat anskaffa från andra leverantörer under de senaste åren. En del av denna kvantitet har härrört från Finland. Leveranser därifrån torde för framtiden icke vara att påräkna, och bolagets möjligheter att på den en- skilda svenska marknaden köpa timmer i övre Norrland torde vara tämligen begränsade. Kvantiteten kan uppskattas till 2 milj. f3tr. Enligt dessa beräk- ningar skulle en brist på ca 3 milj. f3tr sågtimmer uppkomma. I vad mån denna brist kan kompenseras genom omdispositioner av sågtimmer från statsskogarna i nedre Norrland kan nu ej bedömas. Klart är emellertid, att om en så avsevärd brist skulle uppstå, torde detta ge anledning till särskilda, därav betingade åtgärder inom bolaget.
Beträffande massaveden utgör skillnaden mellan totalbehovet och prog- nosen 7,0 milj. f3tr. Det förutsättes, att en anskaffning av ca 2 milj. f3tr massaved från enskilda leverantörer kan påräknas, vilket skulle innebära en brist på 5,0 milj. f3tr. En brist av denna storleksordning bör dock vara möjlig att utfylla genom omdisposition av kvantiteter från statsskogarna, så att det nystartade pappersbruket vid Lövholmen får en tillfredsställande för- sörjning med råvara.
Massavedssituationen kan i övrigt belysas av det förhållandet, att i do- mänstyrelsens avverkningsprognos räknas med totalt 32 milj. f3tr massaved av tall i de sex norra distrikten. Därav följer att vissa kvantiteter massaved av gran måste ingå i leveranserna, sannolikt i betydande omfattning.
För sågverken i Mellansverige upptar ramavtalet en årlig tillförsel från statsskogarna av 9,4 milj. f3to sågtimmer. Under 5-årsperioden 1958/59— 1962/63 har domänverkets leveranser till dessa sågverk i medeltal årligen uppgått till 8,3 milj. f3to, d.v.s. 1,1 milj. f3to mindre än som angavs i ram- avtalet. Enligt av domänstyrelsen lämnade uppgifter om beräknade leve— ranser för säsongen 1964/65 skulle någon ökning av desamma inte vara att påräkna.
Det totala årliga timmerbehovet för sågverken i Mellansverige uppskattas f. 11. till 14 milj. f3to. Enligt senare års anskaffning borde 5,1 milj. f3to kunna inköpas från enskilda leverantörer, vilket skulle innebära ett resterande behov från statsskogarna av 9,2 milj. f3to mot av domänstyrelsen beräknade 8.3 milj. f3to.
Den slutliga differensen mellan här relaterade beräkningar håller sig inom en marginal av 10 0/0. Då på marknaden för sågtimmer i Mellansverige an- skaffningen bör vara lättare än i Norrland, är det sannolikt, att råvarube- hovet för här berörda sågverk kommer att kunna på ett betryggande sätt tillgodoses även i fortsättningen.
3. Företagets ekonomiska ställning Då bolaget bildades, bedömdes värdet av de anläggningar och lager, som bolaget övertog av domänverket, till i runt tal 38,6 milj. kronor. Detta in- lösningspris täcktes till ett belopp av 22 milj. kronor av aktiekapital, till ett belopp av 7,4 milj. kronor genom att bolaget övertog vissa pensionsförplik- telser, som åvilade domänverket, och till ett belopp av 9,2 milj. kronor genom ett lån från domänverket. Detta sistnämnda lån grundade sig på ett uttalande i propositionen (1941: 68), enligt vilket bolaget såsom rörelsekapital skulle erhålla en rörlig förlagskredit från domänverket på högst 9,75 milj. kronor. I samband med att de av domänverket förvärvade aktierna i Laxå Bruks Aktiebolag överläts på bolaget, sedan skogsmarken frånskilts, erhöll bolaget ett förlagslån av domänverket på 3,7 milj. kronor. Enligt beslut vid 1953 års riksdag (prop. 1953: 1 bilaga 30) höjdes aktie— kapitalet i bolaget från 22 milj. kronor till 44 milj. kronor. Samtidigt utöka- des domänstyrelsens rörliga kredit i riksgäldskontoret från 50 milj. kronor till 80 milj. kronor i syfte att bereda domänstyrelsen möjlighet att förse bo- laget med erforderliga rörelsemedel intill ett belopp av 30 milj. kronor. Den- na kredit till bolaget borde enligt departementschefens uttalande utformas så, ”att ett fast grundbelopp av 20 milj. kronor ställdes till bolagets förfogan— de. I den mån beloppet därutöver behövde taga i anspråk domänstyrelsens rörliga kredit, borde denna del av krediten vara kortfristig och löpa med så mycket högre ränta än det fasta grundbeloppet att bolaget därigenom sti- mulerades att även undersöka möjligheterna på den allmänna lånemarkna- den”.
I syfte att konsolidera bolagets ekonomiska ställning hemställde bolaget i skrivelse den 28 november 1956, att det egna kapitalet skulle ökas med 60 milj. kronor och att samtidigt en kredit om 50 milj. kronor skulle ställas till dess förfogande. Särskilda utredningsmän hade på bolagets uppdrag gjort en bedömning av kapitalbehovet. Denna slutade vid att det förelåg ett behov av lägst 125 milj. kronor, därest det egna kapitalet ökades. Om finansie- ringen helt eller delvis skedde genom främmande långfristigt kapital, borde beloppet, enligt utredningsmännen, kunna sänkas. 1957 års riksdag anvisade till ny aktieteckning i bolaget ett belopp av 35 milj. kronor (prop. 1957: 117). Kapitalförstärkningen förbands med villkoret, att bolagets investeringar inte utan statsmakternas föregående prövning fick ges större omfattning än att de kunde täckas genom självfinansiering och att bolagets kortfristiga skulder kunde hållas på normal nivå. Likaså föreskrevs, att bolaget inte fick pant- förskriva inteckningar i sin fasta egendom i större omfattning än Kungl. Maj:t för viss period medgivit. Riksdagsbeslutet innebar vidare, att förvalt- ningen av aktierna i bolaget skulle överflyttas från domänverket till stats- kontoret samt att bolagets lån hos domänverket till ett sammanlagt belopp av 34,55 milj. kronor skulle överföras till fonden för låneunderstöd.
Den kraftiga nedskärningen i propositionen av den av bolaget begärda kapitalökningen motiveras av departementschefen bl. a. med att stor restrik- tivitet måste iakttagas i fråga om såväl investeringar som kreditgivning med hänsyn till det allmänna ekonomiska läget. Han framhåller sålunda i an- slutning härtill, att bolagets yrkanden om kapitaltillskott ”icke är förenliga med den för närvarande eftersträvade ekonomiska återhållsamheten”.
Vid 1959 års riksdag beslöts, som framgått av det föregående, det i stats- verkspropositionen redovisade projektet för utbyggnad av bolagets anlägg- ningar i Piteå med massafabrik och pappersbruk. Dessa investeringar hade kostnadsberäknats till 120 milj. kronor. I enlighet med propositionen ökades bolagets aktiekapital detta år med 21 milj. kronor till 100 milj. kronor.
1960 och 1961 års riksdagar anvisade under fonden för låneunderstöd vid 1959 års riksdag förutsatta investeringsanslag på sammanlagt 40 milj. kro- nor (prop. 1960: 1 bilagor 12 och 32 samt prop. 1961: 1 bilagor 12 och 32).
De finansieringsgrunder, som angavs vid riksdagsbeslutet 1959, har emel- lertid inte kunnat upprätthållas. I sin i december 1961 till Kungl. Maj:t in- givna promemoria redovisade Statens Skogsindustrier, att utbyggnaden i Piteå beräknades kosta 175 milj. kronor. Bolaget framhöll i samma skrivelse vidare, att rörelseöverskott för de närmaste åren inte kunde bedömas upp- komma i sådan grad att överhuvudtaget någon självfinansiering av Piteå- anläggningen kunde anses möjlig. I anledning härav beslöt riksdagen i en- lighet med propositionen (1962: 35), att återstoden av de beräknade anlägg- ningskostnaderna i runt tal 115 milj. kronor samt bolagets behov av ökat rörelsekapital intill ett belopp av 15 milj. kronor skulle täckas genom ök- ning av aktiekapitalet med 130 milj. kronor. Vidare beslöts, att av bolagets
TABELL 10.
Aktiebolaget Statens Skogsindustriers skulder enl. koncernbalansräkning vid ut- gången av åren 1942, 1950—1962 Mkr
1942 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962
Långfristiga skulder:
Skuld till pensionsstiftel- ser och pensionskassa 8,4 15,5 29,2 28,5 29,2 30,1 30,9 31,8 33,0 34,0 35,2 36,2 37,1 37,5
Lån från staten 9,5 3,7 3,9 3,7 33,7 33,7 33,7 33,7 34,6 34,6 34,6 34,6 73,7 43,7
lnteckningslån och bor- genslån — 0,1 0,1 1,1 28,8 31,0 35,4 61,9 79,6 108,8 138,4 138,2 136,9 136,4
Summa långfristiga skul- der 17,9 19,3 33,2 33,3 91,7 94,8 100,0 127,41. 147,2 177,4 208,2 209,0 247,7 217,6
Kortfristiga skulder:
Kreditorer och avräk- ningar 1,4 40,5 48,6 91,9 44,6 122,6 128,6 136,1 132,5 132,9 65,6 69,0 62,7 87,6
Checkräkning, växlar, m. m. — — — 6,0 — -— — — 3,1 3,9 -— — 29,6 —
Arbetstagarnas skatteme- der — 0,5 0,9 1,2 1,3 1,6 2,0 2,0 2,0 2,0 2,2 3,0 2,7 3,1
Skatteskuld 1,1 0,9 -— —— 3,9 0,5 1,5 3,5 5,4 3,9 0,3 0.2 0,2 0,2
Summa kortfristiga skul- der 2,5 41,9 49,5 99,1 49,8 124,7 132,1 141,6 143,0 142,7 68,1 72,2 95,2 90,9
Summa skulder 20,4 61,2 82,7 132,4 141,5 219,5 232,1 269,0 290,2 320,1 276,3 281,2 342,9 308,5
Ställda inteckningssäker- heter:
fastighetsinteckningar -— 0,2 0,1 11,1 32,9 33,2 35,9 39,4 48,1 85,9 lll,0 120,8 119,8 120,7 f örlagsinteckningar —- — —— — 30,0 30,0 30,0 31,5 33,1 63,1 42,6 37,4 37,4 37,4 fartygsinteckningar —— -— —— — —— — — — 4,0 5,5 5,5 3,8 3,3 2,8
Mil] . kr.
600 _
Tillgångar
550
" Fodringar och banktillgodohavanden
' Varula er g
% Anläggningstillgångar
500
XX
1.50
1.00
— Omsättning (externa leveranser) 350
”'i'
300
250
Iltx WXX
Illllllill IIIIIIHII Illlllllllllllllillll IIIIIIIUI XX
200
A 150 /X / 100 E 50
19
Illilllllll
llllllllllilllllllliillililllk xi X
Iilllllll IHIIHIIHIX
50
7/
100
//// //
150
200
////// ////// / /// / V/ /
//// 1 ///7 //
250
300
350
i ras?-%
1.00 mm Eget kapital
? . . . Langfrlstlga skulder
Kortfristiga skulder
450
500
550 Eget kapital och skulder 600 Milj. kr.
skuld till staten om sammanlagt 73,7 milj. kronor, 30 milj. kronor skulle om- vandlas till aktiekapital. Därigenom kom bolagets aktiekapital att uppgå till (100 + 130 + 30 =) 260 milj. kronor.
Bolagets finansiella ställning vid utgången av åren 1942—62 framgår av diagram 3 (avser koncernen). Det egna kapitalet har, som framgår av dia- grammet, ökat från 22,4 milj. kronor år 1942 till 262,1 milj. kronor vid slu- tet av år 1962 eller med 239,7 milj. kronor, varav 238,0 milj. kronor tillförts bolaget genom nyteckningar. Som en följd av den snabba expansionen har bolagets skulder samtidigt stigit från 20,4 milj. kronor till 308,5 milj. kronor.
Skuldsumman har kontinuerligt ökat sedan 1942 med undantag för åren 1945, 1959 och 1962. År 1945 minskade skulderna med ca 25 milj. kronor huvudsakligen på grund av lagerminskningar. Skuldminskningen 1959 upp- gick till ca 44 milj. kronor och möjliggjordes genom väsentliga minskningar av lagren av både råvaror och färdiga produkter. Samtidigt skedde en om- disposition av skulderna genom att kortfristiga sådana konverterades i ett långfristigt lån å 30 milj. kronor. Den därefter följande ökningen under 1960—61 var främst en följd av de omfattande nyinvesteringarna vid Löv- holmens Bruk. Effektueringen av nyssnämnda riksdagsbeslut medförde, att skuldsumman minskade under år 1962 till det ovannämnda beloppet, 308,5 milj. kronor, vilken skuldsumma alltjämt får anses vara mycket hög.
Eftersom investeringsverksamheten under 1963 i huvudsak endast inne— burit en fullbordan av tidigare planer och underlaget för självfinansiering något förbättrats, torde skuldsumman inte ha undergått någon väsentlig förändring under året. Vid bedömningen av skuldsummans storlek vid ett visst års utgång bör uppmärksammas, att bolaget under löpande år har ett säsongsmässigt finansieringsbehov med 75 a 100 milj. kronor.
Den närmare fördelningen av skulderna framgår av tabell 10, i vilken även angivits värdet på ställda inteckningssäkerheter.
Jämfört med de övriga skogsindustriella företagen i landet var relationen mellan eget och främmande kapital t.o.m. år 1961 synnerligen ogynnsam. Som framgår av tabell 11 utgjorde det egna kapitalet under denna tid mindre än 1,1/:; av det totala kapital som arbetade i företaget.
TABELL 11.
Eget kapital (exkl. dold reserv) i % av balansomslutningen 1952 1953, 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 18 27 19 19 17 23 22 29 28 24 47
Det av 1962 års riksdag beslutade kapitaltillskottet medförde självfallet en förskjutning mot en gynnsammare fördelning mellan eget kapital och skulder. Som framgår av ovanstående tabell utgjorde det egna kapitalets andel vid utgången av nämnda år 47 procent.
I december 1961 överlämnade Statens Skogsindustrier till handelsministern en promemoria med utredning om bolagets ekonomi. Promemorian, som återgives i proposition nr 35/1962, innehåller en ingående analys av bolagets resultatsutveckling under åren 1958, 1959 och 1960 samt en prognos för 1961. I samverkan med bolaget har utredningen utsträckt denna analys att omfatta tiden fram till och med år 1962 samt en prognos för 1963. Vid denna penetration har samma metodik använts som vid föregående tillfälle. Så— lunda har dels för bolaget i dess helhet, dels för de olika verksamhetsgre- narna och de skilda verken sökt klarläggas i vad mån rörelseöverskotten varit tillräckliga för täckning av anläggningskapitalkostnaderna. Därvid har rörelsens bruttovinster minskats dels med beräknad ränta på det för verk- samheten normala rörelsekapitalet, dels med skälig andel i centraladministra— tionens kostnader (inkl. pensioner och forskning). Återstoden har benämnts ”bidrag till anläggningskapitalkostnader". Det sålunda framräknade ”bidra- get" har därefter ställts i relation till anläggningskapitalkostnaderna och an— givits i procent därav. För fullgod lönsamhet erfordras uppenbarligen 100 %.
Det bör framhållas, att anläggningskapitalkostnaderna utgör summan av ränta på anläggningskapital och avskrivningar på anläggningstillgångar. Ränta på anläggningskapital har, oavsett finansieringsformen (eget eller främmande kapital), beräknats efter en räntesats av 6 %. Eftersom det i företagsekonomin är vanligt att räkna ränta på 55 år 60 % av anläggning- arnas nuvärden, har denna princip följts vid beräkningen av anläggnings- kapital för de olika verken.
Beträffande avskrivningar på anläggningstillgångarna har inom bolaget gjorts en särskild utredning, syftande till att bedöma storleken av det ak- tuella årsavskrivningsbehovet med hänsyn till de olika tillgångarnas san- nolika ekonomiska livslängd. Denna beräkning har baserats på tillgångarnas nuvärden.
Analysen redovisas i sammandrag i tabell 12. Det framgår att det eko- nomiska resultatet av bolagets rörelse under senare år med undantag för år 1960 har varit otillräckligt för att medge full täckning av kapitalkostnader- na. Utvecklingen under de tre senaste åren har påverkats av branschens för—
TABELL12.
1958 1959 1960 1961 1962 19631) M kr M kr M kr M kr M kr M kr
A. Bidrag till anläggningskapitalkostnader 13,5 27,1 33,4 14,0 5,7 15,1 Anläggningskapitalkostnader:
Ränta på anläggningskapital 14,5 14,5 14,5 14,5 14,3 14,3 Avskrivningar 18,9 18,9 18,9 18,9 18,7 18,7
B. S:a anläggningskapitalkostnader 33,4 33,4 33,4 33,4 33,0 33,0 A i % av B ("bidragsprocent") 40,5 81,1 100,2 42,0 17.2 45,9 1) Enligt budget exkl. Lövholmens Pappersbruk.
sämrade lönsamhetsläge och är för bolaget ekonomiskt och finansiellt be- svärande.
I tabell 13 nedan har den redovisade bruttovinsten av rörelsen korrigerats med hänsyn till förändringar i lagerreserv samt kostnader och intäkter lig— gande utanför den ordinarie rörelsen. I tabellen har även den korrigerade bruttovinsten satts i relation till företagets leveransvärde resp. år.
TABELL 13.
1958 1959 1960 1961 1962
Redovisad bruttovinst på rörelsen Mkr 33,1 39,9 43,3 36,3 35,5 + Avsättning till lagerreserv » 4,5 7,3 — Upplösning av lagerreserv » 1,0 11,0 —— Allm. omkostnader, forskning och
pensioner » 8,1 9,0 9,8 12,1 12,8 Korrigerad bruttovinst på rörelsen » 24,0 35,4 40,8 24,2 11,7 l-'örsäljningsvärdc » 218,2 269,1 268,2 264,1 276,7 (externa leveranser) Brutto — % » 11,0 13,1 15,2 9,2 4,2
Denna uppställning visar, att förbättringen 1959—60 snabbt bröts i en markant försämring. Av intresse är att konstatera att bruttoprocenten både 1961 och 1962 var lägre än 1958 —— ett i och för sig tämligen svagt skogs- industriår — trots att försäljningsvärdet både 1961 och 1962 var avsevärt högre än 1958. Detta visar styrkan i konjunkturavmattningen åren 1961—62.
Då det torde vara av stort intresse att jämföra företagets resultat med re- sultaten för branschen i övrigt, har med ledning av årsredovisningen mot- svarande analyser gjorts för 9 av landets större privata skogsindustriföretag.
För att jämförelsen med ASSI skall vara relevant borde för dessa företag enbart industribruttovinsten medräknas. Detta i sin tur skulle kräva en eli- minering av överskotten på de båda naturtillgångarna skog och vattenkraft. Företagens redovisning är emellertid sådan att detta endast kunnat ske i tre fall ifråga om skogsvinst och i ett fall ifråga om vattenkraft.
Resultatet av dessa analyser redovisas i sammandrag i tab. 14.
TABELL 14.
1958 1959 1960 1961 1962 Korrigerad bruttovinst 264,1 297,1 364,7 361,5 236,2 Leveransvärden 1.492,2 2.040,7 2.288,9 2.475,6 2.373,0 Brutto — "lo 16,5 14,6 15,9 14,6 10,0
Ovanstående sammanlagda siffror för de nio företagen inkluderar i bety- dande utsträckning överskott till icke känd storlek på egna skogar och vat- tenkraft. Den omständigheten att Assis bruttoprocent minskat mera än ge- nomsnittet för de andra företagen är ett uttryck för att de senaste årens
minskning av skillnaden mellan produktpris och råvarukostnad givit större utslag hos ett icke skogsägande företag än hos företag med egna naturtill- gångar.
Ifråga om företagets olika verksamhetsomräden kan nämnas, att cellu— losa- och pappersproduktionen gav ett klent resultat under år 1958. Detta sammanhängde dels med att det var ett konjunkturmässigt svagt år och dels med att Karlsborgsfabriken i väsentliga delar var under inkörning. En för- bättring inträdde under år 1959. Denna tendens förstärktes under 1960. medan de ökade råvarukostnaderna i förening med viss avmattning på cel- lulosamarknaden ledde till en försämrad lönsamhet är 1961. Denna försäm— ring skärptes under år 1962, vilket gav styrelsen anledning att i förvaltnings- berättelsen karakterisera lönsamheten såsom "”helt otillfredsställande”. Un— der 1963 har en viss förbättring i branschens konjunkturläge ägt rum. var- jämte rationaliscringsåtgärder nu resulterat i kostnadssänkningar vid fa— briken.
För sågade trävaror har resultatsutvecklingen från 1958, som var ett svagt år, varit gynnsam t.o.m. år 1960. Stegrade råvarukostnader och en hårdnande exportmarknad kännetecknade 1961. Sägverksdriften 1962 med i stort sett oförändrade rundvirkespriser och betydande prisfall på sågade varor visade resultatmässigt en stark försämring.
Företagets wallboardrörelse utvecklades gynnsamt och med tillfredsstäl- lande lönsamhet under åren 1958, 1959 och 1960, men en försämring ägde rum under 1961 på grund av dels råvarukostnadens stegring. dels produkt- prisernas nedgång. Under 1962 inträffade en förbättring, som präglat även innevarande år.
För bolagets mineralull- och stålsandsprodukter var ekonomin under den ifrågavarande fyraårsperioden starkt varierande. En skärpning av konkur- renssituationen inträffade åren 1960—61 i synnerhet för mineralull. Detta läge är i stort sett bestående.
5. Synpunkter på verksamhetens fortsatta bedrivande
Av det föregående har framgått att bolagets räkenskapsmässiga resultat för de senaste åren inte inneburit full täckning av kapitalkostnaderna. Det har ej medgivit utdelning till aktieägaren senare än för verksamhetsåret 1956. Därefter har resultatsredovisningen, med undantag för ett år, utmynnat i noll. Under dessa år har allt lånat kapital. inklusive länen från staten, för— räntats. Avskrivningar har gjorts, ehuru med otillräckliga belopp under några av åren. Avsättning till och upplösning av varulagerreserv har varie- rat, så att beloppen i stort sett motvägt varandra.
En väsentlig orsak till att bolagets ekonomi blivit mer ansträngd under denna tid än under första hälften av 1950-talet är, att relationen mellan produktpris och råvarukostnad generellt sett utvecklats ogynnsamt för skogs- industrin. Detta gällde i särskilt hög grad cellulosa- och papperstillverk-
ningen. För bolagets vidkommande återverkade detta på den rörelse som bedrives vid Karlsborgs Bruk, varigenom den successiva expansionen där åren 1950—1957 icke medfört den åsyftade lönsamhetsförbättringen för ho- laget. Denna expansion i förening med annan utbyggnad och rationalisering av verksamheten under 1950-talet blev i mycket stor utsträckning lånefinan— sierad. Därigenom blev också räntebelastningen på bolaget hög i ett läge då skogsindustrins lönsamhet försämrades.
Det är efter 1956, då bokslutsresultatet inte var noll, var 1962, för vilket år förlust redovisades med inemot 5 milj. kronor. Därjämte meddelades i årsredovisningen att avskrivningarna var i underkant och att upplösning av varulagerreserv gjorts med 11 milj. kronor. Utredningen har inhämtat, att det skulle ha erfordrats en förbättring _ genom större intäkter och/eller lägre kostnader — med minst 25 milj. kronor för att tillfredsställande av- skrivningar och full förräntning, alltså även av aktiekapitalet, skulle ha möj- liggjorts. Året påverkades i hög grad av den skogsindustriella konjunktur- avmattningen. Starka prisfall på trävaror och cellulosa, som tog sin början redan under 1961, fortsatte under 1962, medan priserna på virkesråvaran för sistnämnda år förblev i allt väsentligt oförändrad på den nivå, som nåddes efter uppgången 1960 och 1961.
För 1963 har råvarukostnaderna blivit något lägre. Vidare har en viss återhämtning inträtt för både trävaror och cellulosa. Bolagets resultat bc- räknas därigenom bli drygt 15 milj. kronor bättre, men avskrivningsbehovet har stigit och någon förräntning av aktiekapitalet kan inte påräknas.
Efter denna översikt över det räkenskapsmässiga resultatet bör erinras om två positiva aspekter på bolagets verksamhet, vilka icke kommer till synes i boksluten. Den ena är att statsskogarnas ekonomiska resultat påverkas i gynnsam riktning, den andra att det allmännas kostnader för arbetsförsörj- ningsåtgärder i Norrbotten reduceras väsentligt.
Å andra sidan är det på längre sikt önskvärt, att bolagets verksamhet ger tillfredsställande lönsamhet. I proposition nr 35/1962, vari bolagets förut omnämnda promemoria behandlats, har chefen för Handelsdepartementet i detta hänseende uttalat: ”Självfallet kan lönsamhetskravet inte i längden få eftersättas. För att nyssnämnda uppgift skall kunna fullgöras av bolaget., måste därför de mindre gynnsamma betingelserna mötas med en energisk och långtgående rationalisering av driften."
Åtgärder i detta syfte måste vidtagas under anpassning till den för bola— get tillgängliga råvarubasen. Såsom framgått av avsnittet om bolagets rå- varubehov och dess täckning räknar domänverket ej med att kunna täcka bolagets behov av sågtimmer i Norrbotten. Om den beräknade bristen på 3 milj. f3tr inte kan täckas genom ytterligare köp från andra skogsägare, vilket bolaget bedömer såsom ytterst osannolikt, får detta till följd att den befintliga sågv-erkskapaciteten inte kan utnyttjas helt. Detta i förening med att detslår klart för bolagsledningen, att vissa av sågverken i Norrbotten
arbetar med otillfredsställande lönsamhet, gör att frågan om sågverksrörel- sens struktur där för närvarande utredes inom bolaget. En koncentration av verksamheten vid de varandra närbelägna sågverken i Karlsborg och Båt- skärsnäs samt på Seskarö synes ligga nära till hands, varvid vissa förbätt- ringar i lönsamheten bör kunna vinnas. Under de givna förutsättningarna synes det därför utredningen ofrånkomligt, att ett eller två av verken ned— lägges. Utredningen är medveten om de konsekvenser, som en sådan åtgärd skulle få för därav berörd personal. Därför bör bolaget eftersträva, där så är möjligt, att söka ordna lämplig omplacering för dem, som skulle komma att friställas vid sågverken. I den mån fortsatt anställning inom bolaget kan beredas, torde avstånden från bostadsort till arbetsplats inte utgöra något väsentligt hinder. Utredningen är emellertid medveten om att möjligheterna till arbete vid bolagets industrier i Norrbotten kan bli minskade.
Om statsmakterna av andra än företagsekonomiska skäl anser att driften även vid mindre lönsamma sågverk bör upprätthållas, bör bolaget erhålla särskild ersättning härför.
Vad angår bolagets cellulosa- och pappersproduktion i Norrbotten bör beaktas, att resultatet härav för närvarande ännu ej kan helt bedömas, då Lövholmens pappersbruk togs i drift så nyligen som i början av 1963. Den andra anläggningen, nämligen fabriken för cellulosa och kraftpapper vid Karlsborg, har — såsom framgår av det föregående — präglats av en otill- fredsställande lönsamhet under de senaste åren.
För åstadkommande av förbättring i detta hänseende har vissa åtgärder redan vidtagits inom bolaget, och bolagsledningen är på det klara med att ytterligare åtgärder kommer att erfordras. Utredningen finner det angeläget, att en målmedveten rationalisering sker vid denna anläggning, som under 1950-talet var föremål för fortlöpande expansion och där produktionsvoly- men under de senaste åren i stort sett bragts i nivå med kapaciteten. Strävan— den i denna riktning bör enligt utredningens uppfattning ha företräde fram- för planering för en vidare utbyggnad av fabriken. I enlighet med uttalande i proposition nr 35/1962 pågår inom bolaget undersökningar angående fort- satt utbyggnad, men dessa undersökningar är ännu ej slutförda. Utredningen anser sig därför ej böra bedöma förutsättningarna för en utbyggnad.
Såsom också framgått av den tidigare behandlingen i detta kapitel, inne- bär den aktuella bedömningen angående försörjningen med massaved att bolaget kan komma att få svårigheter med att anskaffa erforderliga kvanti— teter. Först efter några års erfarenheter av full produktion vid bolagets båda massafabriker torde det bli möjligt att bedöma, om råvarubehovet vid fabri- kernas nuvarande kapacitet kan anses vara tryggat. Därutöver erfordras viss tid, innan en bedömning kan ske av de råvarumässiga förutsättningarna för eventuell expansion av denna verksamhetsgren.
Beträffande den sågverksrörelse, som bolaget bedriver vid fem olika verk i Mellansverige, har utredningen inhämtat, att lönsamheten vid krav på full—
ständig förräntning inte kan anses vara på lång sikt godtagbar vid alla ver- ken. Utredningen har också inhämtat, att bolagsledningen har sin uppmärk- samhet riktad härpå och förbereder åtgärder av strukturförbättrande inne- börd. Enligt utredningens mening är det anledning ifrågasätta, om det är förenligt med såväl statsskogarnas som bolagets intressen, att denna sågverks— rörelse fortsättes i dess nuvarande omfattning.*)
Vid den översyn av bolagets tillverkningsprogram, som utredningen för- ordar, bör även övervägas, om tillverkning av mineralull och stålsand bör bedrivas inom bolaget. Som ovan nämnts har konkurrensen under senare år skärpts väsentligt i synnerhet för mineralull. Tillverkningen av både mine- ralull och stålsand ligger vid sidan om bolagets huvudverksamhet, som är inriktad på skogsindustriella produkter. Om den nämnda tillverkningen, som sker i Röfors (6 km från Laxå), även i fortsättningen skall bedrivas, anser utredningen att det bör övervägas, om inte verksamheten bör över- föras till ett för ändamålet särskilt bildat bolag.
C. Tidigare utredningar rörande de statliga företagsformerna
I juni 1953 tillkallade chefen för finansdepartementet nio sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning rörande de statliga företagsformerna. Utredningen har avlämnat fem delbetänkanden. I de två första lämnar utredningen en redogörelse för förvaltningsformerna hos de svenska stats- ägda aktiebolagen (SOU 1956:6) och de statliga företagens organisation och verksamhet i vissa främmande länder (SOU 1956:24). I därpå föl- jande betänkanden föreslår utredningen en övergång till aktiebolagsform för två av de affärsdrivande verken, nämligen Statens reproduktionsanstalt (SOU 1956: 59) och Statens vattenfallsverk (SOU 1957: 26). I sitt slutbetän- kande (SOU 1960:32) ger utredningen till känna sin uppfattning om de former, i vilka den statliga affärsverksamheten i fortsättningen bör bedri— vas. Utredningens förslag utmynnar i en viss reformering av affärsverks- 1'ornien. Utredningen framlägger vidare vissa förslag beträffande beslutan- derätten och insynen i de statliga aktiebolagen.
Utredningens förslag beträffande affärsverksformen har främst i sikte att göra vissa ändringar i fråga om verksledningarnas befogenheter och rörelsefrihet.
Beträffande investeringsmedlens fördelning på olika slag av anläggningar förordar utredningen en ytterligare koncentration av anslagsgrupperingen till i huvudsak ett kollektivanslag för varje affärsfond. Utredningen anser, att man härigenom skapar bättre möjligheter att anpassa anläggningsverk-
*) I slutet av december 1963 träffade bolaget överenskommelse med annat sågverks- l'öretag om samverkan i strukturrationaliserande syfte beträffande sågverk i Mora. Inne— börden härav är i korthet att det andra företagets sågverk kommer att utökas och moder— niseras, medan verksamheten vid Saxvikens sågverk därefter kommer att upphöra.
samheten efter det aktuella behovet. Genom att verken ålägges att utveckla sina planer i prognoser beträffande såväl drift som investeringsverksamhet skapas ett underlag för statsmakternas bedömning av verkens investerings- behov på längre sikt.
På personalpolitikens område har utredningen funnit affärsverkens be— fogenheter vara alltför begränsade, då de rådande bestämmelserna i för hög grad anknyter till de regler, som gäller för den övriga statsförvalt- ningen. Utredningen menar, att de särbestämmelser, som tillkommit för att beakta affärsverkens speciella förhållanden, är otillräckliga, och för- ordar en övergång till den ordning, som gäller inom det privata närings- livet i fråga om principerna för bestämmande av personalens löner och övriga anställningsvillkor, dvs. genom kollektiva avtalsuppgörelser. För att tillskapa större effektivitet i förhandlingsarbetet föreslär utredningen, att detta samordnas inom statens avtalsnämnd i stället för genom Kungl. Maj:ts kansli.
Utredningen föreslår vidare ändringar beträffande affärsverkens styrelse— form. Varje affärsverk skulle enligt utredningens förslag ställas under led- ning av en styrelse. Kungl. Maj:t föreslås skola utse styrelsens ordförande och vice ordförande liksom även efter samråd med styrelsen verkschef. Verkschefen bör vara självskriven ledamot i verkets styrelse.
Även i fortsättningen skulle, då det gäller att skapa en lämplig drifts— organisation för statlig affärsverksamhet, valet stå mellan affärsverks- eller bolagsformen. Utredningen anser det sålunda icke föreligga något behov av att genom särskild lagstiftning tillskapa en särskild företagsform för statlig affärsverksamhet, som i likhet med aktiebolagen, men i motsats till affärsverksformen, skulle utgöra ett självständigt rättssubjekt.
I fråga om domänverkets företagsform anför utredningen bl.a. »Ehuru domänverkets särställning i förhållande till andra här behand- lade verk kunde motivera att verksamheten lämpligast borde bedrivas i l'mlagsform ha vi, med hänsyn till att verket i högre grad än andra skogs— ägare har att bevaka samhälleliga intressen, ansett det riktigt att låta den företagsekonomiska förvaltningen vika för en modifierad form av stats- administration, som affärsverksfornien kan ge.»
Utredningens förslag om att investeringsanslagen borde slås samman till ett kollektivanslag för varje affärsverks kapitalfond, att s.k. lekmanna— styrelser skulle inrättas vid affärsverken samt att sekretesskyddet skulle förstärkas har upptagits i proposition till 1962 års riksdag, som utan erin— ran bifallit dessa förslag. För domänverket, där investeringar bestridas med driftsmedel, torde en övergång till kollektiva kapitalanslag sakna betydelse. Besluten i princip om lekmannastyrelser i affärsverken fr.o.m. den 1 juli 1962 har för domänverkets del uppskjutits i avvaktan på resultatet av skogs- företagsutredningen.
Den i april 1956 tillsatta postutredninge—n har i dec. 1962 avlämnat sitt
betänkande. Utredningen finner problemen kring postverkets företagsform fortfarande olösta, trots de av 1962 års riksdag beslutade reformerna. Be- hovet av ökad handlingsfrihet anser postutredningen på ett från alla syn— punkter lämpligt sätt kunna tillgodoses i en helt ny företagsform, som särskilt undersökts och redovisats i bilaga till betänkandet. I denna form skulle postverket lösgöras från statsförvaltningen i övrigt och få den nöd— vändiga rörelsefriheten i fråga om personal- och lönepolitik, taxesättning och investeringar, samtidigt som kraven på inflytande, kontroll och insyn från statsmakterna tryggas. Postutredningen finner dock på anförda skäl. att det torde komma att dröja viss tid, innan en så radikal lösning av före- tagsforlnsfrågan kan förverkligas och föreslår därför i första hand vissa reformer inom affärsverksformens ram. Det särskilt redovisade förslaget till ny företagsform anses emellertid, sett på längre sikt, ha sådana före- träden framför en reform efter traditionella linjer, att utredningen för— ordar, att det lägges till grund för vidare utredning och behandling av frä- gan om att föra över postverksamheten och även annan statlig affärsverk- samhet (kurs. här) till särskilda rättssubjekt. Då postutredningen förut— sätter, att frågan kommer att utredas ytterligare, har postutredningen icke funnit sig höra i detalj ta ställning till det förordade förslaget.
D. Särskild utredning om arbetsfördelningen inom reviret
] detta sammanhang anses böra omnämnas en utredning inom domänver- ket, rörande arbetsfördelningen inom reviren, utförd av en särskild kom- mitté, representerande olika personalgrupper, och tillsatt av domänstyrel- sen. Utredningen har redovisat sitt arbete i okt. 1962, och redogörelsen har av domänstyrelsen tryckts i en bok med titel »Arbetsfördelningen inom reviret».
[ utredningsarbetet har ingående analyserats, hur arbetsuppgifterna inom reviret lämpligen bör avgränsas och fördelas på de tre huvudgrupperna av revirpersonal, förvaltare, arbetsledare och kontorspersonal.
Revirförvaltaren som är ansvarig för drift, ekonomi och personal anses närmast ha ställning som en företagsledare, som skall planlägga, leda och ge order för driften inom reviret, kontrollera arbetenas utförande och svara för verksamheten inför högre instans. Därmed blir en av hans viktigaste arbetsuppgifter att leda en grupp medarbetare. Bland dessa anser kommit— tén biträdande förvaltare normalt böra finnas på reviren dels därför att förvaltaren skall kunna helt ägna sig åt uppgifter av principiell natur samt åt planering, samordning och ledning av verksamheten, dels därför att en stor del övriga uppgifter på förvaltarplanet anses kunna delegeras till en biträdande förvaltare. I vissa fall föreslås sådana uppgifter även böra dele- geras till arbetsledare eller kontorspersonal. Förslaget innebär, att med s. k. tvåmansrevir som regel bör antalet bevakningstrakter per revir kunna
vara större än för närvarande och att antalet revir i motsvarande män kan reduceras.
Beträffande arbetsledarna, huvudsakligen kronojägare, har kommittén funnit, att med utvecklingen mot ökad mekanisering och koncentration av såväl avverkningar som skogsvårdsåtgärder till ett fåtal arbetsområden inom reviret kommer en kronojägare att behöva utnyttjas i ökad omfatt- ning utanför den egna bevakningstrakten och göras mera rörlig för väx- lande arbetsuppgifter. För kronojägarnas del skulle arbetsbelastningen — med viss ökning av uppgifter från förvaltarplanet men Överföring av andra uppgifter till förmån och specialarbetare — totalt bli mindre, kvantitativt sett. Även om på vissa håll kronojägarna i arbetet skulle få ett något större ansvar än hittills, anser kommittén, att arbetsområdet för kronojägarna i genomsnitt kan ökas, d.v.s., att bevakningstrakterna kan göras större än för närvarande. Detta i sin tur borde leda till en ytterligare reducering av antalet revir.
Till kontorspersonalen bör enligt kommittén överflyttas en hel del arbets- uppgifter, samtliga av icke skoglig natur utan i stort sett av kontorsarbets- karaktär. Med nuvarande ojämna kompetensnivå på kontorens personal kan förslaget inte utan vidare genomföras. Ett fundamentalt krav härför är alltså, att kontoren genomgående bemannas med för ändamålet utbildad och tillräckligt kvalificerad personal. Dessutom framhålles vikten av att för kontorsområdet utformas särskilda arbetsrutiner, vilka i detalj talar om hur olika arbetsuppgifter skall utföras.
Eftersom kommitténs överväganden i allt väsentligt grundas på ett såvitt möjligt rationellt utnyttjande av den utbildningsgrad och de erfarenheter, som de skilda personalgrupperna bör besitta, är det naturligt för kommit- tén att framhålla att utbildningsfrågorna måste särskilt beaktas. På vissa områden, där utvecklingen synes gå snabbt, anses därför ökad vidareutbild- ning av personalen böra ordnas inom verket.
Kommitténs redogörelse avslutas med sammanställningar och diskussio- ner rörande konsekvenserna för revirens organisation och för den berörda personalen vid ett ev. genomförande av kommitténs intentioner enligt olika alternativ. Sedan domänstyrelsen tagit ställning till kommitténs förslag har utredningen från styrelsen inhämtat följande.
Kommitténs uttalande angående antalet revir och bevakningstrakter bör ses mot den bakgrunden att de under 1950-talet hållits i huvudsak kon- stanta till antalet, trots att volymen av egna avverkningar fördubblats un- der decenniet och även övrig verksamhet intensifierats. En stark relativ minskning har således redan skett. Arbetsfördelningskommitténs synpunk- ter och förslag kommer nu att övervägas närmare vid den fortlöpande granskning, som domänstyrelsen utför för att successivt anpassa verkets inre organisation till utvecklingen. En arbetsgrupp kommer att med stöd av bl. a. kommitténs synpunkter undersöka kontorsfunktionens arbetsupp-
gifter och utarbeta arbetsrutiner för densamma. Beträffande kommitténs uttalande om behovet av vidareutbildning av personalen påpekar styrelsen, hur kostnaderna härför mångdubblats under den förflutna tioårsperioden. Man avser att i möjligaste mån vidga utbildningsvolymen, då utvecklingen ställer sådana krav. Ansträngningar kommer då också att inriktas på att underlätta ett vidgat överförande av lämpliga arbetsuppgifter från förvalt- ningspersonal till kontorspersonal.
E. Synpunkter på olika företagsformer — deras jördelar och nackdelar
]. Bakgrund och problemställning
Medan 1953 års företagsutredning funnit sig i princip böra välja mellan affärsverksformen och aktiebolagsformen för statlig ekonomisk verksam- het har 1956 års postutredning uttalat sig för införande, efter vidare utred- ning, av en ny, särskild företagsform för statlig affärsverksamhet. I det här aktuella sammanhanget synes det av praktiska skäl ogörligt att avvakta en eventuell utredning om ny statlig företagsform. Med hänsyn härtill har det ansetts motiverat att här begränsa övervägandena om lämplig företags- form att gälla de två hittills av statsmakterna tillämpade alternativen, affärsverk resp. aktiebolag.
Utmärkande för de bedömningar och ställningstaganden som förekommit är att bolagsformen framför allt synes ha valts, där affärsverksamheten skall drivas på samma villkor som i det enskilda näringslivet och i kon- kurrens med detta. Affärsverksformen å andra sidan har ansetts bäst lämpa sig för en affärsverksamhet, där de samhällsbetonade aspekterna är be- tydande. I dessa fall är nämligen icke enbart företagets driftsekonomiska effektivitet vägledande för verksamheten, utan även andra förhållanden måste beaktas.
2. Den statliga aHäruen-kaformcn jämförd med aktiebolagsformen
a. Allmänna kännetecken.
De affärsdrivande verken utgör liksom de administrativa ämbetsverken delar av statsförvaltningen. För båda typerna av ämbetsverk gäller vissa gemensamma förvaltningsrättsliga föreskrifter, som Kungl. Maj:t utfärdar. Varje verk ingår således som en del av den totala förvaltningsapparaten och handlar inom ramen för sina befogenheter å Kungl. Maj:ts vägnar. Förvalt- ningens omfattning, organisation, målsättning och arbetssätt bestämmes av statsmakterna.
Ett statligt aktiebolag har grunderna till sin organisation och sitt arbets- sätt fastlagda i allmän lag. Då det gäller verksamhetens omfattning, orga- nisation och arbetssätt är bolaget självt beslutande. Varje aktiebolag utgör en självständig juridisk person och ingår ej i själva statsförvaltningen. Det
har egna tillgångar och skulder, som ej ingår i statsförmögen-heten. Medan affärsverksstyrelsen står i ett omedelbart beroendeförhållande till Kungl. Maj:t har de statliga bolagen anknutits till den i aktiebolagslagen förutsatta funktionsuppdelningen mellan ägare och företagsledning. Styrelsen utgör det verkställande organet och bolagsstämman det beslutande. Ägareinfly— tandet i bolaget gör sig normalt gällande genom stämman.
b. Förutsättningarna för effektiv organisation och ledning.
Syftet med den privata företagsamheten är i första hand att uppnå ett så gott avkastningsresultat som möjligt på det i företaget investerade kapitalet. Sättet att uppnå denna målsättning är en så effektiv organisation som möjligt. Detta måste därför bli riktpunkten för företagsledningens strävan. Den uppställda målsättningen hindrar givetvis inte, att företaget måste ta nöd— vändiga hänsyn till näringslivet i övrigt samt till sociala och andra sam- hälleliga synpunkter. För statens affärsverksamhet torde målsättningen i stort sett vara densamma, d. v. 5. ett så gott resultat av verksamheten som möjligt. Hänsyn till andra än de rent företagsekonomiska synpunkterna kan emellertid härvid påverka det ekonomiska resultatet av företagets verk- samhet i ännu högre grad än vad som är fallet inom det enskilda närings— livet. Riktpunkten för företagsledningens åtgärder blir emellertid oaktat detta att åstadkomma en effektiv organisation, inom vilken rationella och arbetsbesparande driftsmetoder successivt kan utvecklas. Möjligheten för företagsledningen att uppnå detta ligger emellertid i hög grad i företags- ledningens resurser, friheter och befogenheter i ekonomiskt och organi- satoriskt hänseende.
För affärsverket fattas vissa för verksamheten viktiga beslut ej av ver- kets ledning utan av instanser utanför verket. Bakom dessa instanser ligger ofta målsättningar som ej är identiska med de önskemål, som hävdas av den förvaltningsenhet besluten avser. Visserligen kan utifrån kommande inflytelser också påverka besluten inom aktiebolaget, som därigenom kan komma i samma läge beträffande förutsättningarna för en effektiv före- tagsledning som affärsverket. Detta är dock mera ovanligt.
Möjligheterna att uppnå en effektiv organisation är ofta beroende av förmågan att delegera ansvar och befogenheter till underordnade instan— ser. Företagsledningens möjligheter i detta hänseende begränsas inom den statliga förvaltningsenheten av att ansvaret principiellt ligger kvar hos den överordnade instansen även i de fall att befogenheter delegeras. Inom (10- mänverket har dock strävats efter en ökad ansvarsdelegering i riktning mot vad ett aktiebolag i allmänhet anses besitta.
c. Förutsfittningarna beträffande finansiering av investeringar.
Affärsverken erhåller sina investeringsmedel via statsbudgeten. De är såväl formellt som reellt avstängda från möjligheten att upptaga lån i öppna mark-
naden för finansiering av anläggningsarbeten eller för tillfällig likviditets- t'örstärkning. Detta innebär i första hand tidsmässiga problem, vilket kan vara anledning till minskade förutsättningar för driftsekonomisk effekti- vitet. Därtill kommer att förändringar under tiden kan ha inträtt i fråga om produktionens teknik och organisation, vilka rätteligen borde, men ej att- tid kan, påverka investeringens genomförande. På grund av statsbudgetens omfattning och budgetbehandlingens natur blir prövningen av medelsbehovet också i vissa fall schablonmässig.
För affärsverken gäller vidare, att de vinstmedel som uppstår skall inle- Yt'!'Ol'tIS till statsverket. Någon självfinansiering av investeringar får så- lunda ej ske.
1 nu nämnda avseenden intager domänverket en särställning eftersom löpande investeringar bestrides via verkets driftsbudget.
De statliga aktiebolagen har i finansieringshänseende i allmänhet en be— tydligt friare ställning. Formella hinder för bolag att upptaga lån av en- skild långivarc föreligger endast i ett fåtal fall. Ibland uppträder staten som långivare till de statliga aktiebolagen. Riksdagen beslutar då att staten ge- nom riksgäldskontoret skall ställa garanti för lån åt ifrågavarande företag i riksbanken. Någon fordran för företagen att vid mottagandet av statslån uppställa realsäkerhet synes ej förekomma. Lånen är som regel räntebä- rande och avsedda att amorteras. I samband med finansiella rekonstruk- tioner har det emellertid förekommit, att det låntagande bolaget befriats från skyldigheten att gälda ränta och amorteringar eller att lånet helt av- skrivits genom riksdagens beslut.
Möjligheten till självfinansiering föreligger som regel. Endast monopol- företagen har i detta avseende ålagts begränsningar.
d. [förutsättningarna beträffande pris-politiken.
Till grund för vissa affärsverks prissättning ligger en ekonomisk mål— sättning innebärande, att affärsverket med sina intäkter skall täcka sina kostnader inklusive avskrivningar och därutöver lämna ett överskott mot— svarande förräntningen av det i affärsverket nedlagda kapitalet. På en sådan kostnadstäckningsprincip grundas exempelvis kommunikationsver- kens taxor. Domänverket åtnjuter emellertid full handlingsfrihet med av- seende på sin prispolitik. Detta är en följd av att de virkespriser, som verket kan uppnå, är väsentligen beroende av den internationella marknaden för skogsprodukter.
De statliga bolagens försäljningsprinciper har endast varit föremål för särskild reglering i fråga om de bolag som har monopolkaraktär.
e. Förutsrfittningarml beträffande driftsinkomster och driftsutgifter. De affärsdrivande verken har i förhållande till övriga centrala ämbets— verk en friare ställning beträffande driftsinkomster och driftsutgifter. De
får sålunda använda driftsinkomsterna till täckande av driftsutgifternn och behöver endast inlevcrera överskottet till statsverket.
De statliga aktiebolagen, med undantag av monopolföretagen, räder själva över inkomsternas och utgifternas disposition. Uppkommande Över- skott kan efter skatteavdrag fonderas för framtida behov eller utdelas så— som vinst.
f. Förutsättningarna beträffande personalpolitikeu.
Även om de affärsdrivande verken har större handlingsfrihet i personal- frågor än övriga statliga organ är de dock tvungna att följa flertalet av de lagar, bestämmelser och regleringar som hänför sig till statstjänsten i all- mänhet. Detta ger upphov till många problem. Då reglerna gäller för hela det statliga förvaltningsomrädet motsvarar de inte alltid de krav som kan ställas med hänsyn till enhetens speciella förhållanden.
De affärsdrivande verken befinner sig jämfört med näringslivet i övrigt i underläge exempelvis med avseende på löne- och befordringsförhållan- den. På grund av det stela lönesystemet har verken svårt att dra till sig kvalificerad personal på områden, där konkurrensen från den privata sek- torn är hård. Verken har inte såsom bolagen möjlighet att höja en duktig medarbetares lön, utan att befordra bort honom från den syssla han har och där han kanske bäst passar. Det är emellertid främst beträffande högre tjänstemän som det råder några större olikheter mellan affärsverk och bolag.
För den stora massan av löneanställda torde löner och sociala förmåner bli tämligen likvärdiga oberoende av företagsformen. Detta är kanske an- ledningen till att tjänstemannaställningen skattas högt av verkens an— ställda. Ur företagsledningens synpunkt är dock bolagets fria personal— politik att föredraga. Det är inom affärsverket svårt att göra sig kvitt odugliga och misskötsamma anställda. Besvärsrätten i utnämningsfrågor innebär en prövning i vilken den viktigaste befordringsgrunden, nämligen lämpligheten, är svår att belysa. Följden blir att tjänsteålder och formella meriter kommer att i verken spela en alltför stor roll i befordran.
g. Förutsättningarna för kontroll och revision. Tyngdpunkten i den statliga revisionen ligger på den formella sidan. Revisionsmyndigheterna är angelägna att se till att medelsanvändningen skett i överensstämmelse med budgeten samt med lagar och förordningar. De är däremot likgiltiga för huruvida en betalning varit till förmån för det allmänna eller ej. En dylik formell kontroll kan vara ett gott hjälpmedel för att förhindra korruption och slapphet inom förvaltningen. Den häm- mar emellertid initiativkraft och vilja att fatta beslut.
Vid de statliga aktiebolagen sker revisionen i överensstämmelse med aktiebolagslagen. I detta avseende skiljer sig de statsägda företagen på
intet vis från de privata. Den svenska lagstiftningen kräver att revisor skall ha den erfarenhet beträffande bokföring och insikt i ekonomiska förhål— landen, som med hänsyn till bolagens verksamhet erfordras för uppdraget. l allmänhet är de statliga bolagen så stora att krav på auktoriserad revisor uppstår. Detta medför att bolagen har möjlighet att tillgodogöra sig erfa- renhet från specialister med vanligtvis omfattande kontakter inom närings- livet. Det ger det allmänna en viss garanti, att allting står rätt till och att bolagets årsredovisning ger en korrekt bild av företagets ekonomiska si— tuation.
h. Förutsättningarnu i skuttehänseende. Det råder en betydande olikhet i beskattningshänseende mellan verk och bolag. Ett affärsdrivande verk betalar ingen skatt till staten utan endast till kommunerna.
De statliga bolagen däremot beskattas efter samma grunder som enskilda bolag. Om statlig verksamhet skall bedrivas i konkurrens med enskild kan likvärdighet ur skattesynpunkt således endast uppnås om den statliga verk— samheten bedrives i bolagsform.
i. Förutsättningarna beträffande offentlighet. Genom bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen är de statliga affärs- verkens liksom övriga statliga myndigheters handlingar offentliga och till— gängliga för var och en som önskar taga del av dem. Hos de statliga aktie- bolagen förvarade handlingar är ej offentliga, eftersom bolagen är själv— ständiga rättssubjekt.
Offentlighetsprincipen skulle kunna vara till avsevärt men i försäljnings— och upphandlingsärenden om anbudsgivare vore helt oskyddad ifråga om insyn av utomstående i budgivning och prisöverenskommelser med domän- verket. Jämlikt sekretesslagen 34 & äger de affärsdrivande verken emellertid rätt att avgöra om affärshandling må utlämnas innan avtal slutits eller ären- det eljest avslutats.
Myndigheten äger också rätt att avgöra om handling må utlämnas efter den tidpunkt då ärendet avslutats. Skyddet kan i detta fall utsträckas tjugo år beträffande andra handlingar än de som ange villkoren i slutna avtal. Handlingar av det senare slaget kan numera sekretessbeläggas intill fem år efter det avtalet fullgjorts eller upphört att gälla. Beslut om sådan utsträckt sekretessbeläggning skall dock meddelas Kungl. Maj:t. Med den tillämpning som de förevarande bestämmelserna erhållit anses offentlighetsprincipen icke ha inneburit några nackdelar av väsentlig betydelse för domänverkets affärsverksamhet. Det skulle dock underlätta, om generell rätt kunde med- givas, att beslut om sekretessbeläggning finge avse viss grupp eller visst slag av ärenden.
KAPITEL IV
Utredningens förslag
A. F öretagsform och organisation av den statliga skogs- och jordbruksförvaltningen
Som framgått av det föregående har domänverket sin stora, affärsdri— vande uppgift i förvaltningen av statens skogar. Som särskild förvaltnings- gren handhar domänverket utarrenderingen av statens jordbruksegendomar enligt av statsmakterna fastställda grunder. Därtill kommer förvaltning eller tillsyn av allmänna skogar, tillsynen över jaktvården i riket samt förvaltningen av nationalparker. Den fritidsverksamhet, som bedrives på statens skogar genom anordnande av fritidsområden m.m., anses ingå i den normala skogsförvaltningen. I det följande behandlas de olika, här nämnda arbetsområdena under rubrikerna skogsförvaltningen, jordbruks- förvaltningen och domänverkets övriga arbetsuppgifter.
1. Skogsförvaltningen
Förvaltningen av statens skogar är en affärsverksamhet av en annan karaktär än den som bedrives av övriga affärsverk. Sålunda utgöras till- gångarna i huvudsak av växande skog, för vilken avkastningskravet om- spänner en lång tidsperiod. Därtill kommer att statsskogsbruket drives i konkurrens med andra skogsföretag och i hög grad påverkas av den kon- junkturbetonade prisbildningen på exportprodukterna, sågade trävaror. massa och papper. Skogsnäringen, speciellt storskogsbruket, kännetecknas i nuläget av en ekonomiskt nödvändig, relativt snabbt fortgående utveck- ling mot ökad användning av maskinella hjälpmedel i skogsarbetet med motsvarande minskning i behovet av arbetskraft. Som tidigare omnämnts. räknar man med tillkomsten av tekniskt bättre, större maskiner, som för ett rationellt utnyttjande kräver en ökad koncentration av arbetsobjekten. Ekonomiska och Skogstekniska överväganden kommer att i högre grad prägla skogsskötseln över huvud taget med inriktning mot större behand— lingsenheter för olika slags åtgärder. Med tilltagande mekanisering följer ökat behov av maskinspecialister. Skogsarbetarna kan i viss omfattning —— efter erforderlig utbildning _ utnyttjas som specialarbetare. Den inledda och här antydda utvecklingsgången kommer att medföra återverkningar i fråga om behovet av den personal, som med nuvarande system är knuten till den lokala skogsförvaltningen. Den inom domänverket verkställda ut-
redningen, »Arbetsfördelningen inom reviret», behandlar bl.a. nu berörda konsekvenser på sikt för revirpersonalen och för lokalförvaltningens orga- nisation.
I sin nuvarande arbetsform är domänverket i sitt handlande reglerat i olika hänseenden genom riksdagsbeslut och bestämmelser, utfärdade av Kungl. Maj:t. Riksdagen fastställer sålunda såväl antalet tjänster i högre lönegrader som dessas funktioner inom verket. För ändringar i revir- resp. distriktsindelningen fordras medgivande av Kungl. Maj:t resp. riksdagen. Det statliga löne— och framför allt befordringssystcmet kan medföra, att verket har svårt att i konkurrens med näringslivet i övrigt behålla och förvärva önskvärd, mera kvalificerad personal. I dessa viktiga avseenden innebär affärsverksformen begränsningar i verksledningens handlande, som enligt utredningens uppfattning försvårar arbetet och möjligheterna att driva en rationell verkspolitik.
Som särskilt utmärkande för statsskogsbruket framhålles ofta, att det i högre grad än annat skogsbruk tillgodoser samhällsintresset av skogs- bygdernas arbetskraftsförsörjning och skogsindustriens kontinuerliga för- sörjning med råvara. Betydelsen härav är givetvis beroende av statsskogar- nas relativa omfattning och är därför ojämförligt störst inom Norrbottens och Västerbottens län. Eftersom Statens Skogsindustrier för anläggningarna i Norrbotten kräver en mycket stor del av statsskogarnas virke från dessa län som råvara, sammanfaller där statens eget skogsindustriella intresse med samhällsintresset av att upprätthålla en tryggad råvarubas på ett fram— trädande sätt. I fråga om tillgodoseende av nu berörda samhällsintressen råder full överensstämmelse mellan nu gällande och av utredningen föresla- gen målsättning för statsskogsbrukets bedrivande.
Den nuvarande affärsverksformen, med de reformer i densamma, som genomfördes vid 1962 års riksdag, har utredningen likväl funnit vara alltför tungrodd och bindande samt därmed i väsentliga hänseenden ett hinder för full effektivitet i förvaltningen av statens skogar. För att dessa skall kunna ge bästa möjliga ekonomiska utbyte bör verksamheten på ett smi— digare sätt kunna anpassas efter det statliga skogsbrukets särställning och skogsnäringens allmänna utvecklingstendenser, som ovan berörts. Förut- sättningen härför är, att företagsledningen erhåller vittgående befogenheter att forma organisationen, personalpolitiken och de ekonomiska åtgärderna därefter. Med hänsyn till vad sålunda anförts och till utredningens förslag i fråga om samordning med statens Skogsindustrier har utredningen funnit, att statens skogsbruk lämpligen bör bedrivas i aktiebolagsform.
De organ inom det nuvarande domänverket, som har det allmänna ansva- ret för skogsförvaltningen, bör i princip övergå i bolagets organisation. Detta gäller sålunda hela den regionala och lokala organisationen för skogarnas förvaltning samt domänstyrelsen, med undantag av jordbruksbyrån med viss del av byggnadskontoret, ev. sådan personal på Skogstekniska byrån,
som avdelats för värdering vid försäljning och inköp av mark och därmed sammanhängande arbeten, samt viss personal på kameralbyrån, som hand- har bevakningen av att jordbruksarrenden och köpeskillingar för försåldn jordbruksdomäner samt räntor ä dessa behörigen inflyter.
a. Allmänna principer för verksamheten. Vid ombildning till aktiebolag av den huvudsakliga delen av domän— verket, skogsförvaltningen, bör den allmänna inriktningen av företagets verksamhet inte förändras i annan mån än som blir en följd av förslaget till ändrad målsättning. I enlighet härmed föreslås bolagsordningens stad- gande härom få följande innehåll:
Bolaget har till föremål för sin verksamhet att förvalta domänfonden tillhöriga skogar. Målsättningen skall därvid vara att vinna bästa möjliga ekonomiska utbyte enligt regler för uthålligt skogsbruk och såvitt möjligt jämn avkastning.
Bolagets verksamhet bör vara affärsmässigt inriktad. I den mån stats- makterna önskar ålägga bolaget uppgifter, som innebära avsteg härifrån, såsom rörande förvaltning eller tillsyn å andra, allmänna skogar, synes nu gällande bestämmelser härom böra ersättas av avtal mellan staten och bo— laget. Bolaget bör härvid i princip erhålla ersättning för därav föranledda kostnader. Utredningen redovisar närmare sin uppfattning om berörda för- hållanden i avsnittet om domänverkets övriga arbetsuppgifter.
Bolaget bör i övrigt endast vara begränsat i sin verksamhet av sådana civilrättsliga lagar och allmänna författningar, som gäller för företag i all- mänhet. Som förvaltare av statens skogar torde dock bolagets verksamhet
avse lägenheter å skogen för jordbruks- eller bostadsändamål, som prövas utan olägenheter kunna avskiljas från kronoparken. Med hänsyn till att varje försäljningsobjekts värde regelmässigt understiger 100.000 kr. anses bolaget, om så erfordras, böra få särskilt bemyndigande att besluta om här berörda markförsäljningar.
Staten bör i huvudsak utöva sitt inflytande inom bolaget i egenskap av aktieägare på bolagsstämman.
Utredningen förutsätter, att till bolaget överföres samtliga vid övergångs- tillfället under domänfonden redovisade tillgångar och skulder, hänförliga till förvaltningen av statens skogar, inkl. markfonden. Därvid torde, såsom hittills, kronoöverloppsmarker och oavmätta marker i Norrbottens och Västerbottens lappmarker böra redovisas och skogsavkastningen disponeras av bolaget. I fråga om markfonden anses någon annan ändring i gällande bestämmelser om dess användning m.m., ej böra vidtagas än söm föran- ledes av utredningens förslag till särskild ordning för markinköpen i föi- ening med förslaget om jordbruksförvaltningen. !
Bolagets firma föreslås bli Aktiebolaget Statsskogar.E
b. Bolagets finansiering. De till bolaget överlåtna tillgångarna upptages i bolagets ingående balans- räkning till samma värde, som de hade i utgående balansräkningen för domänfonden omedelbart före övergången. I fråga om fastighetsvärdena gäller särskilt Kungl. brev till riksräkenskapsverket den 2/12 1938. Av det totala fastighetsvärdet vid 1962 års utgång har inom domänstyrelsen be- räknats, att 73 milj. kr. avser jordbruksdomänerna och resten, 242 milj. kr., skogsdomäncrna.
Den närmast liggande tidpunkten, då bolaget kan tänkas komma till stånd, anser utredningen vara den 1 juli 1965. Det redovisade disponerade kapitalet beräknas då uppgå till c:a 300 milj. kr., som i och med bolags— bildningen blir bokfört under nya rubriker, dels såsom aktiekapital och reservfond, dels såsom lånemedel.
Utredningen förordar, att aktiekapitalet vid bolagsbildningen bestämmes till 150 milj. kr., d. v. s. ungefär hälften av det totala kapitalbehovet, varför bolagsordningens bestämmelse härom bör lyda på lägst 150 milj. kr. och högst 450 milj. kr.
Utredningen anser, att staten bör teckna aktierna till sådan kurs, att bolaget omedelbart erhåller i aktiebolagslagen förutsatt reservfond.
I stället för den rörliga kredit hos riksgäldskontoret om högst 80 milj. kr., som senast enligt Kungl. brev den 31/3 1957 ställts till domänverkets förfogande, föreslås bolagets kreditbehov böra tillgodoses enligt utredning- ens förslag under B i detta kapitel.
c. Bolagets organisation. Aktiekapitalet, 150 milj. kr., bör fördelas på aktier, lydande på 1 000 kr. och aktiebreven bör vara ställda till viss man. Alla aktier bör medföra sam- ma rätt till andel i bolagets tillgångar och vinst.
Därest vissa aktier kan komma att överlåtas på utomstående, bör i bo- lagsordningen intagas sedvanliga utlännings- och hembudsklausuler.
För statens aktier i bolaget utövas rösträtten å bolagsstämman av den Kungl. Maj:t i varje särskilt fall därtill utser.
Ordinarie bolagsstämma bör hållas en gång årligen under maj eller juni månad. Kallelse till bolagsstämma bör ske genom rekommenderade brev senast två veckor före ordinarie och en vecka före extra stämma.
[ händelse bolaget träder i likvidation, skall Kungl. Maj:t äga utse en likvidator att jämte de av bolagsstämman utsedda deltaga i likvidationen. Ändringar i bolagsordningen bör för att äga giltighet fastställas av Kungl. Maj:t.
Styrelsen i bolaget bör inte göras för stor men samtidigt representera olika slag av sakkunskap. Med hänsyn härtill förordar utredningen, att styrelsen skall bestå av minst fem och—högst sju ledamöter samt tre supp-
leanter för dem. Det förutsättes, att verkställande direktören skall ingå i styrelsen.
Styrelsens ledamöter och suppleanter bör utses på bolagsstämman för ti- den till dess nästa ordinarie stämma hållits.
Styrelsen bör vara beslutför, när minst fyra ledamöter äro tillstädes. Den bör sammanträda i regel en gång i månaden.
Styrelsen bör ha sitt säte i Stockholm. Styrelsen bör utse bolagets verkställande och vice verkställande direk— törer.
Antalet revisorer i bolaget föreslås vara tre med tre suppleanter. som utses årligen på bolagsstämman. Minst en av revisorerna jämte suppleanlen för honom skall vara auktoriserad. Därjämte anses böra tillses, att skoglig sakkunskap finnes företrädd bland revisorerna.
d. Personalfrågor. Den föreslagna ombildningen av större delen av domänverket till aktie- bolag berör i hög grad verkets personal. Liksom tidigare, då statliga företag ombildats till aktiebolag, bör en förutsättning vara, att personalens behö— riga intressen därvid blir tillgodosedda. Utredningen har vid sina övervä» ganden i detta avseende förutsatt, att övergångsproblemen beträffande or- dinarie och extra ordinarie tjänstemän bör lösas vid förhandlingar med berörda personalorganisationer. De kollektivavtal, som vid o111bildningen gäller beträffande arbetarpersonalen, borde kunna övertag-as av bolaget att gälla till dess uppsägning i vanlig ordning sker.
Uppkommande problem i samband med pensionsrätten för personalen synes böra lösas i särskild ordning. Utredningen vill här endast erinra om de överenskommelser, som träffats av Karlskronavarvet A/B och Svenska Reproduktions A/B. Inom domänverket förekommer inte någon avsättning till pensionsfond, utan pensionerna betalas ur löpande inkomster liksom övriga driftkostnader. För år 1962 uppgick utbetalade pensioner till 13,9 milj. kr., vartill kom preliminär ATP-avgift med 5,6 milj. kr.
Omfattningen av de. pensionsförpliktelscr, som bolaget får ikläda sig gentemot de vid övergången anställda, kan ej bestämmas, förrän frågan om pensionsförhållandenas ordnande för bolagets personal blivit avgjord.
e. Övriga frågor. Efter ombildningen till aktiebolag kommer företaget att få betala statlig och kommunal skatt samt skogsvårdsavgift. I stället för hittills tillämpad direkt avskrivning av investeringskostnader får bolaget följa gällande redo- visningsregler med procentuell avskrivning, vilket medför statsskatt på resterande, ej avskrivna investeringar. Intill dess ett tillräckligt avskriv— ningsunderlag skapats, kommer detta att påverka bolagets behov av rörelse-
medel. Vissa nuvarande förmåner bortfaller, såsom kostnadsfri konsulte- ring av andra statliga verk etc., men dessa torde ha ringa ekonomisk be- lydelse.
Domänstyrelsen utgör f.n. remissinstans i alla frågor av lnera allmän betydelse för skogsnäringen. Omorganisationen anses i och för sig inte behöva innebära någon förändring häri, utan bolaget bör ha skyldighet att tillhandagå med de yttranden och utredningar, som Kungl. Maj:t bestäm- mer.
Vid ombildningen till aktiebolag kommer vissa personalkategorier, som f.n. saknar strejkrätt, att erhålla sådan rätt. Utredningen finner inte att denna konsekvens ger anledning till betänkligheter, då större delen av verkets personal, d.v.s. arbetarpersonalen, redan har strejkrätt.
f. Förslagcts genomförande. Den närmast liggande tidpunkt, då föreliggande förslag kan genomföras, synes vara den 1 juli 1965. Enligt utredningen torde förfarandet i huvud- sak bli följande.
1. Kungl. Maj:t utser tre personer att såsom stiftare och förhandlings— delegerade handha bolagets bildande.
2. Stiftarna tecknar vardera en aktie i bolaget. Övriga aktier tecknas av staten genom därför av Kungl. Maj:t utsedd representant.
3. Såsom likvid för aktierna överlämnar staten motsvarande det av kro— nan tillhörig skogsegendom under domänstyrelsens förvaltning. » 4. Stiftarna förhandlar med vederbörande organisationer om villkoren för personalens övergång till det nya bolaget och träffar överenskommelser härom.
5. Vid konstituerande stämma fastställes bolagsordning samt utses sty— relseledamöter och revisorer.
ö. Staten överlämnar återstoden av kronans skogsegendom under do— mänstyrelsens förvaltning till bolaget mot skuldförbindelse och sådan säker- het i egendomen, som staten finner sig böra kräva.
7. Bolaget påtager sig fulla ansvaret för alla legala fordringar från tredje man gentemot Kungl. Maj:t och kronan, som sammanhänger med domän— verkets skogsförvaltning.
8. Kungl. Maj:t fastställer bolagsordningen samt ingår erforderliga avtal med bolaget.
9. Domänverkets verksamhet upphör. 10. Sedan bolaget bildats, inlöser staten även de aktier, som tecknats av stiftarna.
På sannolika värden grundad balansräkning redovisas i bilaga 1. Utred- ningens förslag till bolagsordning framgår av bilaga 2.
2. Jordbmksförvaltningen
Domänverkets förvaltning av kronans jordbruksdomäner avser fastighe— ternas inägor och i arrendet ingående betesmarker o. dyl. Till flertalet jord— bruksdomäner hör skogsmark, som undantagits från arrendet och lagts under skogsförvaltningen som kronopark. Enligt 1961 års berättelse var antalet arrendelotter 1082 st., vartill kommer 66 st. domäner, disponerade. av annan myndighet och 18 st. s.k. läroverkshemman.
De egentliga jordbruksdomänerna utarrenderas enligt av statsmakterna fastställda grunder. Disponerade domäner skall enligt anvisningar i prop. 158/1939 vid förvärvet redovisas å domänfonden, därest vederbörande myn— dighet saknar egen fastighetsfond och fastigheten förblir under jordbruks— eller skogsdrift. För dessa disponerade domäner har utgått ersättning efter vissa grunder genom särskilda anslag på driftsbudgeten under vederbör- liga huvudtitlar. Beträffande läroverkshemmanen gäller särskilda föreskrif- ter om att varje boställe skall redovisas för sig och uppkommen behållning fonderas.
Enligt gällande arrendeförordning skall kronoarrende omfatta minst tio och högst tjugo år. Numera är arrendetiden i regel tio år. I speciella fall kan även kortare arrendetider förekomma.
Det ekonomiska resultatet av jordbruksförvaltningen utvisade för åren 1951—55 i medeltal en förlust av nära 400 000 kr. årligen, beroende på re— lativt stora byggnadskostnader. Med höjda arrenden under perioden 1956—*— 60 blev behållningen i medeltal c:a 1,2 milj. kr. årligen. För år 1962 blev överskottet 2,6 milj. kr. Jordbruksdomänernas taxeringsvärde 1962 var 172 milj. kr. I förhållande till detta värde utgjorde överskottet samma år 1,51 %.
Den låga avkastningen från kronodomänerna har av domänstyrelsen framhållits som ett motiv för den framställning om vidgad rätt att utbjuda egendomen till försäljning i allmänna marknaden, som enligt prop. nr 39 bifallits av 1962 års riksdag. Vid tillämpning av tidigare grunder, som gjort försäljningen beroende av arrendatorns vilja att köpa, hade märkts ett ökat köpmotstånd från arrendatorernas sida. Detta hade lett till att styrel— sen nödgats behålla och fortsätta att arrendera ut ett antal egendomar. som av företagsekonomiska skäl borde utmönstras ur förvaltningen. I domän- styrelsens framställning anföres bl. a. följande.
»Företagen utredning visar, att ju mindre egendomarna är ju sämre blir räntabiliteten under i övrigt likartade förhållanden. Antalet av styrelsen förvaltade egendomar med mindre än 60 ha åker utgör f.n. omkring 475 med en areal av i genomsnitt 36 ha åker. Under mellansvenska förhållan- den uppkommer för en sådan egendom en ej oväsentlig årlig förlust främst till följd av de höga byggnadskostnaderna per arealenhet. Först vid egen- domar av:storleksordningen 45—50 ha'byts förlusten i överskott. Denna arealgräns förskjuts nedåt för goda egendomar Och-uppåt för mindre goda.
Även om nettoavkastningen från jordbruksdomänerna under senare år kun- nat förbättras, så är dock resultatet inte tillfredsställande.»
Någon nämnvärd förbättring av nettoavkastningen kan enligt domänsty- relsen inte väntas med mindre en utgallring kan och får ske av de förlust— bringande egendomarna.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 16 september 1963 har domänstyrelsen dels lämnat redogörelse för och analys av det ekonomiska utfallet av för- valtningen av kronans jordbruksdomäner för tiden efter år 1950, dels redo- visat sina erfarenheter av en värderingsmetod vid bestämmandet av salu— värdet å till försäljning avsedd kronomark.
Antalet arrendelotter, som år 1951 var 1 273 st., hade år 1961 minskats till 1 082 st. Med hänsyn till numera tillämpliga grunder för egendomarnas försäljning och domänstyrelsens uppgifter om antalet lämpliga försälj- ningsobjekt, borde under de närmaste 10 åren kunna förväntas en väsent- lig minskning i antalet domäner och en motsvarande förbättring i avkast- ningen från de kvarvarande, mera räntabla egendomarna.
Inom domänverket arbetar jordbruksförvaltningen —— jordbruksbyrån och domänintendenterna — i allt väsentligt skild från skogsförvaltningen. I vissa ärenden, t. ex. torrläggningsföretag, kraftledningar, överförande av sämre åkerjord till skogsmark samt dispositionen av jakt och fiske, behövs dock kontakter och samråd mellan förvaltningsgrenarna. Jordbruksarren- datorernas kontraktsenliga rätt att i mån av tillgång å egendomens skogs— mark inköpa sitt behov av brännved och reparationsvirke kan också lokalt föranleda kontakter med revirförvaltningen. då arrendatorn vill begagna sig av denna sin rätt.
Vid övervägande av formerna för jordbruksförvaltningen har utredningen funnit, att med hänsyn till förvaltningens reglerade karaktär några skäl för att densamma bör bedrivas i aktiebolagsform inte kan anses föreligga. Att av andra skäl, närmast av historisk och traditionell natur eller med hänsyn till förut nämnda behov av kontakter och samråd med skogsför- valtningen, även lägga jordbruksförvaltningen inom det för skogsförvalt- ningen föreslagna bolaget, vill utredningen för sin del inte förorda. I stället anser utredningen, att jordbruksförvaltningen, oavsett dess ekonomiska syfte, likväl närmast får betraktas som en övervägande administrativ upp- gift, som bör handhavas av lämplig sådan myndighet.
I enlighet härmed föreslår utredningen, att jordbruksförvaltningen över- flyttas till lantbruksstyrelsen som med sin kompetens som topporgan på jordbrukets område får anses väl lämpad för att övertaga jämväl nu be- rörda förvaltningsuppgifter.
Rent organisatoriskt bör överflyttningen till lantbruksstyrelsen avse do- mänstyrelsens nuvarande jordbruksbyrå med viss del av byggnadskontoret, kamera] arrendekontro'll, handlingar,. arkiv m.m., vartill kommer de lokalt verksamma fem domänintendenterna. En av dessa har eget kontor med
biträde, de övriga anlitar revirens kontor. I fråga om berörda arbetsupp— gifters lämpliga inordnande och omhänderhavande av lantbruksorganisa— tionen synes erforderligt förslag böra lämnas av lantbruksstyrelsen.
I redovisningshänseende bör i princip gälla, att samtliga tillgångar, hän— förliga till jordbruksförvaltningen, överföras till en särskild fond, förslags- vis benämnd domänfondens jordbruk, inom lantbruksstyrelsen.
Med jordbruksförvaltningen följer, att även all markförsäljning från jordbruksdomänerna skall handhavas av lantbruksstyrelsen enligt härför gällande grunder. I sådana fall då även domänens som kronopark förvaltade skog helt eller delvis skall ingå i försäljningen, bör A/B Statsskogar sam- tidigt träffa avtal om försäljning av skogsområdet ifråga.
Som tidigare nämnts har förutsatts, att någon ändring inte skall vidtagas i gällande bestämmelser om markfondens ändamål. Enligt dessa skola köpe— skillingar för försålda kronodomäner jämte räntor på utestående fordran tillföras markfonden, varför lantbruksstyrelsen lämpligen synes böra redo- visa inflytande markförsäljningsmedel jämte räntor å särskilt interims- konto för markfonden. Behållningen å kontot bör tillföras A/B Statsskogar. som förvaltar markfonden, vid varje års utgång. I detta sammanhang får utredningen anföra följande.
Markfondens användning genom inköp direkt av A/B Statsskogar blir med gällande lagstiftning på området begränsad till i regel mindre områden, vartill kommer markbyten och förvärv i samband med omarrondering av skogsmark. I fråga om övriga, normalt förekommande markinköp synes utredningsmännen goda skäl föreligga för att med markfondens medel verk- ställa sådana inköp genom lantbruksstyrelsen med biträde av lantbruks- nämnderna i kombination med verksamheten för jordbrukets och skogs— brukets yttre rationalisering. För närvarande uppträder staten på mark— naden för jordbruksfastigheter genom såväl domänstyrelsen som lantbruks- styrelsen genom lantbruksnämnderna. Sedan åtskilliga år tillbaka har upp- märksammats, att de båda statsorganens uppträdande karakteriserats av principiella skillnader, särskilt i fråga om den värdering av skogsmark och växande skog, som föregår inköpen. Domänstyrelsens värderingsnivå lig- ger sålunda högre än den som av lantbruksstyrelsen erfarenhetsmässigt anlägges vid lantbruksnämndernas inköp beroende på dels att domänsty- relsens grundprinciper för värderingen inkluderar domänverkets förut om- nämnda, särskilda pristillägg, dels vissa skiljaktigheter i fråga om diskon- teringsfaktorn. De särskilda pristilläggen kan lantbruksnämnderna inte räkna med, eftersom den slutliga ägaren till av dem inköpta skogsfastig- heter inte äger samma möjligheter som domänverket i det fallet. Vad diskon- teringsfaktorn beträffar är skillnaden i nuvarande ränteläge mindre än den varit tidigare. — Om lantbruksorganisationen har att inköpa fastigheter för medel från markfonden eller jordfonden måste värderingsgrunderna givet- vis vara desamma. En sådan anordning medför sålunda ett önskvärt enhet-
ligt uppträdande från statens sida på den ingalunda okänsliga marknaden för skogs- och jordbruksfastigheter.
På nämnda marknad har lantbruksnänmdernas verksamhet under senare år fått ökad betydelse. Genom beslut vid 1959 års riksdag (prop. nr 1959: 148), ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, avsågs bl.a. att öka och intensifiera den s.k. yttre rationaliseringen med justering av målsätt- ningen jämväl mot tvåfamiljsjordbruk. Med utvecklingstendenserna inom det mindre jordbruket ökar tillgången på rationaliseringsobjekt och detta i sådan takt, att man redan nu kan avläsa en märkbar stegring i lantbruks- nämndernas inköp och försäljning av jordbruksfastigheter, såsom framgår av följande summariska uppgifter för åren 1960—62.
Inköpta (i.) och iörsdlda (f.) brukningsenheter eller delar därav
Hela Areal Areal Tax.- Köpe- År antalet åker skogsmark värde skillingar (ha) (ha) (1000 kr) (1 000 kr) 1960 i. 654 4 194 21935 19 910 25 999 f. 881 3 246 17 248 15 588 19 061 1961 i. 748 4 594 23 631 20 238 27 568 f. 962 3 616 22 901 18 254 24 382 1962 i. 1 011 6 628 31 529 28 839 39 325 f. 1 288 5 266 26 238 24 054 31 289 Kvarvarande vid 1962 års utgång 2 005 10 046 70 641 48 759
I lantbruksnämndernas förvärv ingår skogsmarker med betydande area- ler, av naturliga skäl till större delen i de sex norra länen, men även i landet söder därom, där domänverkets markinköp företrädesvis förläggas. En jämförelse för åren 1960—62 mellan Iantbruksnämndernas och domänver- kets markinköp har intagits på sid. 94.
Med hänsyn till det trängande behovet av en intensifierad struktur- rationalisering har statsmakterna 1963 anvisat lantbruksorganisationen att bedriva sin aktiva inköpsverksamhet i ökad omfattning. För ändamålet har jordfonden för budgetåret 1963/64 tillförts ytterligare 26 milj. kr.
Med de statliga markinköpens numera växande omfattning synes det utredningen i och för sig vara mera angeläget än tidigare, att verksamhe— ten ifråga samordnas och då inom lantbruksorganisationen, som genom sin prövande och övervakande funktion på hela marknaden för jordbruks- fastigheter och ökade egna insatser på denna marknad får anses väl läm- pad att handha även de statliga markinköp, för vilka markfondens medel enligt gällande grunder skall anlitas.
Vid sitt ställningstagande till handhavandet av denna för statens mark- politik viktiga uppgift har utredningen förutsatt, att erforderliga föreskrif- ter meddelas, varigenom lantbruksstyrelsen med biträde av nämnderna
Inköp av lantbruksnämnd lnköp av domänverket Är Areal Areal Köpe- Areal Areal Köpe— oeh åker skogsmark skilling åker skogsmark skilling område ha ha 1000 kr. ha ha 1000 kr. 1960 Sex norra länen 1 315 16 067 10 296 71 243 359 Söder därom 2 879 5 868 15 703 397 1 583 3 719 Hela riket 4 194 21 935 25 999 468 1 826 4 078 1961 Sex norra länen 1 573 17 284 10 836 57 954 1 091 Söder därom 3 021 6 347 16 732 1 266 6 952 17 967 Hela riket 4 594 23 631 27 568 1 323 7 906 19 058 1962 Sex norra länen 2 317 21801 14 065 37 554 505 Söder därom 4 311 9 728 25 260 1 319 6 426 16 283 Hela riket 6 628 31 529 39 325 1 356 6 980 16 788
tilldelas befogenheter att företräda statens intresse jämväl vid förvärv av skogsfastigheter, som därefter kan överlåtas på A/B Statsskogar utan åsido- sättande av den yttre rationaliseringen. Då en sådan åtgärd endast avser att upprätthålla nu gällande principer för användning av markfondens me- del även efter bolagsbildningen, borde några sakliga invändningar däremot inte kunna göras. Utredningen vill i samband härmed betona, att statens rätt till skogsförvärv sålunda skall tillgodoses, och den rätten får inte för- svagas därigenom, att markinköpen sker genom ett annat, statligt organ.
Utredningens förslag, att lantbruksstyrelsen skall handhava förvaltningen av jordbruksdomänerna och därmed försäljningen av desamma jämte större delen av de inköp av skogsfastigheter, vartill markfondens befintliga och inflytande medel skall användas, medför, att styrelsen får i allt väsentligt ansvaret för att markfondens medel omsättes i skogsfastigheter. Betydelsen härav har framhållits i riksdagens revisorers berättelse för år 1957, vilket föranledde följande utlåtande av statsutskottet nr B 34 år 1958:
»Den av revisorerna förebragta utredningen ger vid handen, att sedan lång tid tillbaka en fortskridande uppsamling av medel på domänverkets markfond försig- går. Förhållandet, vilket innebär att domänverket i växande omfattning frånhän- des realkapital utan motsvarande omplacering av därvid erhållna ersättningsbe- lopp i värdebeständiga tillgångar, torde icke väl låta sig förena med de riktlinjer för markfondens handhavande som riksdagen tidigare fastställt. Utskottet anser därför i likhet med revisorerna, att det allmännas markpolitik bör bedrivas på så- dant sätt, att de ifrågavarande riktlinjerna kunna praktiskt fullföljas. Självfallet bör därvid all rimlig hänsyn tagas till enskilda markägares berättigade intressen.»
Utredningen anser, att det finnes all anledning att räkna med att man inom lantbruksorganisationen kommer att till fullo beakta gällande före-
skrifter om markfondens ändamål samt statsmakternas intresse av fond- medlens utnyttjande på avsett sätt, i den mån de finns tillgängliga.
Enligt utredningens uppfattning är den föreslagna ordningen ägnad att medföra en viss stabilisering av marknaden för jordbruksfastigheter och underlätta 1antbruksorganisationens arbete. I samband med såväl försälj- ningen av kronodomäner som inköp av skogsfastigheter bör lantbruksorga- nisationen ha möjligheter att i vidare mån tillgodose jämväl den yttre rationaliseringen. Den ökade aktiviteten bör sålunda innebära, att lant— bruksorganisationen också får större förutsättningar att i det allmännas in- tresse göra erforderliga insatser på det jordbrukspolitiska omrädet.
Med syfte att nå ett gott resultat av markinköpsverksamheten bör det vara naturligt och nödvändigt, att ett kontinuerligt samarbete upprätthålles mellan lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna å ena sidan samt bolags— ledningen och lokalförvaltningen hos A/B Statsskogar å andra sidan i fråga om kontakter och initiativ avseende lämpliga inköpsobjekt. Som en följd av ett dylikt samarbete borde man enligt utredningens mening kunna räkna med att lantbruksnämnderna i förekommande fall anlitar bolagets förvalt- ning, då jordfondens skogsfastigheter kvarstå i nämndernas ägo så lån tid. att behov av skogliga förvaltningsåtgärder gör sig gällande.
Nu gällande bestämmelser för domänstyrelsens markinköp innebära, att sådana förvärv, där köpeskillingen överstiger 100 000 kr., skall underställas Kungl. Maj:ts prövning. För lantbruksnämndernas förvärv gäller endast den begränsning, som kan förorsakas av lantbruksstyrelsens fördelning på nämnderna av tillgängliga medel i jordfonden. Även om det i och för sig vore lämpligt med samma befogenheter för lantbruksstyrelsens inköp oav- sett vilka medel, som för ändamålet anlitas, anser utredningen, att en viss begränsning av befogenheten att inköpa skogsfastigheter för markfondens medel bör tillämpas, även om inköpen sker genom lantbruksstyrelsen. Den nuvarande gränsen, 100 000 kr., synes dock vara för låg. Utredningen före— slår, att berörda skogsförvärv genom lantbruksstyrelsen skall underställas Kungl. Maj:ts prövning i fall, då köpeskillingen överstiger 200000 kr. Skulle lantbruksstyrelsen vilja av inköpsobjektet behålla viss del för ratio- naliseringsändamål, skall därvid sådan dels omfattning och värde särskilt angivas för reglering av köpeskillingen på de skilda fonderna.
Vid domänverkets köp av större skogsegendomar förekommer ofta, att jordbruket har så stor omfattning, att det särskiljes för att förvaltas såsom kronodomän. Samma förfarande synes böra tillämpas vid liknande för- värv med medel från markfonden genom lantbruksstyrelsen. I sådana fall erfordras Kungl. Maj:ts beslut avseende förvärvet samt jordbruksdelens för- valtning såsom kronodomän av lantbruksstyrelsen.
I fråga om inköpsverksamhetens finansiering torde böra gälla, att lant- bruksstyrelsen i mån av behov rekvirerar förskottsmedel från A/B Stats- skogar och i samband med sin årliga redovisning av medlen för försålda
n” i"!
kronodomäner m. m. även redovisar för erhållna förskott. Därvid bör såsom för närvarande gälla, att markfonden belastas för samtliga värderings- och övriga kostnader hos lantbruksnämnderna och lantbruksstyrelsen. som äro förenade med ifrågavarande inköpsverksamhet.
Lantbruksstyrclscns vidgade uppgifter i fråga om markförsäljning och markinköp torde komma att kräva en förstärkning av dess personalresur- ser. Eftersom A/B Statsskogars verksamhet på detta område minskas i mot- svarande mån, har utredningen räknat med att viss personal från domän- styrelsens skogstekniska byrå, som specialiserats på sådana arbetsuppgifter. lämpligen borde övergå till lantbruksstyrelsen.
3. Domänverkets övriga arbetsuppgifter
a. Förvaltning eller tillsyn å vissa allmänna skogar. I huvudsak jämlikt bestämmelserna i 1894 års skogsordning äro vissa allmänna skogar ställda under domänstyrelsens förvaltning eller tillsyn. Enligt 1960 års berättelse för domänverket och därefter inträffade föränd- ringar kan berörda skogar i sammandrag redovisas sålunda:
Areal Skogarnas natur Antal skogsmark ha
Tab. 28. Civila boställen ................................ 1 173 » 29. Bergverksskogar ............................... 21 7 705 =- 30. Renbetesfjällen (i 13 kommuner) ................ 125542 » 32. Nybyggesområden m.m. för lappar .............. 7 1968 » 31. Vissa eckl. skogar .............................. 14 1210 » 32. Kronoallmänningar, kvarvarande ................ 10 3157 » 33. Allmänna inråttningars hemman, kvarvarande 5 331 » 34. Nationalparker ................................ 16 10 600
S:a 150 686 ha
Frågan om det kvarvarande civila boställets disposition år f.n. föremål för särskild utredning. Detsamma gäller bergverksskogarna. Beträffande renbetesfjällens skogar och vissa nybyggesområden och för lapparnas räk- ning inköpta områden, sammanlagt 125542 + 1968 = 127 510 ha skogs- mark gäller numera, att domänverket mot fastställt arrende till lappfonden förvaltar dessa skogar. Av de ecklesiastika skogarna är frågan om dispo- sitionen av s.k. läroverkshemman föremål för särskild utredning, och frå- gan om domkyrkosysslomansboställen samt vissa som allmänna inrättning— ar redovisade domkyrkohemman har hänskjutits till 1960 års eckl. boställs— utredning. Beträffande enstaka, till vissa verk eller inrättningar upplåtna. kronan tillhöriga »allmänningar», förut benämnda kronoallmänningar, återstå nu endast 10 st. om 3.157 ha, varav 935 ha stå under domänstyrel- sens förvaltning och resten 2 222 ha under tillsyn. För flertalet av dessa objekt har redan vidtagits åtgärder, varigenom deras antal kommer att högst väsentligt minskas. För de sist här ovan upptagna nationalparkerna
gäller enligt beslut vid 1963 års riksdag, att de även efter tillkomsten av statens naturvårdsnämnd skola förvaltas av domänverket mot viss ersätt- ning härför fr.o.m. budgetåret 1964/65. I samband därmed har anvisats ett anslag av 2,0 milj. kr. för budgetåret 1963/64 att såsom delfond under domänfonden användas till markförvärv för naturvårdsändamål m. in., var- vid initiativen till sådana markförvärv skall åvila länsstyrelserna och natur- vårdsnämnden. I fråga om samtliga här berörda förvaltnings- och tillsyns- uppgifter å allmänna skogar får utredningen anföra följande.
Den arealmässigt största uppgiften, förvaltningen av renbetesfjällens m. fl. skogar, har genom beslut av 1962 års riksdag fått sin långsiktiga lös- ning. Någon erinran mot att denna förvaltningsuppgift på enahanda villkor uppdrages åt A/B Statsskogar enligt särskilt beslut härom kan ej anses före- ligga.
Beträffande flertalet av övriga, här berörda allmänna skogar, utom natio- nalparkerna sammanlagt 51 st. om 12 576 ha skogsmark, pågår f.n. ut- redningar om deras ställning, förvaltning och avkastningens disposition. Det torde få förutsättas, att dessa utredningar och statsmakternas beslut i anledning av desamma kommer att medföra en icke oväsentlig minskning i de statliga skogsförvaltningsbestyren på dessa skogar. Under sådana för- hållanden och med hänsyn till bestyrens såväl till antal som arealer be- gränsade omfattning finner utredningen det vara lämpligast, att vid bolags- bildningen kvarvarande uppgifter för domänverket av ifrågavarande natur jämväl i särskild ordning anförtros A/B Statsskogar, som dock synes i prin- cip böra erhålla ersättning för därav föranledda kostnader i de fall bestäm- melser härom ej föreligger.
Utredningen anser, att ur allmän förvaltningssynpunkt A/B Statsskogar lämpligen även bör anförtros vården och förvaltningen av nationalparkerna m. m., mot särskild ersättning härför enligt 1963 års riksdagsbeslut. Be- träffande särskilda anslag till en delfond under domänfonden för finansie- ring av markförvärv för naturvårdsändamål har utredningen dock den uppfattningen, att denna uppgift inte lämpligen bör åläggas A/B Statsskogar utan i stället förslagsvis överföras på statens naturvårdsnämnd.
b. Tillsynen över jaktvården i riket. Beträffande denna rent administrativa uppgift anser utredningen erfor- derligt, att vid tillkomsten av A/B Statsskogar åtgärder vidtagas för att densamma övertages av härför lämplig myndighet. Förslag härom har vid olika tillfällen väckts av domänstyrelsen, som betonat jaktvårdens naturliga samband med naturvården. I prop. nr 71/1963, enligt vilken riksdagen bi- fallit förslaget om inrättande av statens naturvårdsnämnd fr.o.m. den 1/7 1963, har departementschefen i denna fråga gjort följande uttalande:
»Utan tvekan föreligger ett nära samband mellan å ena sidan naturvår- den och å andra sidan jakt- och viltvården. Även om goda skäl sålunda
talar för att angivna verksamheter organisatoriskt samordnas, delar jag utredningens uppfattning, att detta ej nu bör ske. Frågan bör emellertid tas upp på nytt, när resultatet av pågående utredningar beträffande bland annat domänverkets företagsform och vattenvärden föreligger.»
Med hänvisning till detta uttalande anser sig utredningen kunna räkna med att statens naturvårdsnämnd vid bolagets bildande även kommer att åläggas att jämväl handhava den tillsyn över jaktvården i riket, som nu åvilar domänstyrelsen.
c. Fritidsverksamheten på statens skogar. Den inom domänverket inledda speciella verksamheten för anordnande av lämpliga fritidsområden m.m. på kronoparkerna i olika delar av landet kommer säkert att uppskattas av fritidsfolket i vida kretsar. Efter inven— tering våren 1963 har utvalts 25—30 områden för de första årens verksam- het. Då medel anvisats för ändamålet har klart utsagts, att sådana åtgärder få anses ingå i en normal Skogsförvaltning. Eftersom fritidsintresset av kända skäl växer sig allt starkare, är det sannolikt, att liknande anord- ningar även konnner till stånd inom de privata, stora skogskomplexen. Inom de större skogsbolagen har en liknande verksamhet också inletts. Utred- ningen anser för sin del naturligt, att fritidsverksamheten ifråga bör om— händertas och visas samma intresse av A/B Statsskogar, som det som redan manifesterats genom domänstyrelsens i detta avseende föredömliga åtgärder.
B. Samordning av statens skogsbruk och Skogsindustri
1. Erfarenheter av nuvarande samordning I samband med statsmakternas beslut att skilja AB Statens Skogsindustrier från domänverket 1957 vidtogs åtgärder för att få till stånd en viss sam- ordning mellan före-tagen. Sålunda har domänverket två platser i Statens Skogsindustriers styrelse, varav den ena besatts med domänverkets chef som ordförande i styrelsen under åren 1957—51. Genom en sådan form av samordning torde ha avsetts. att skapa en viss garanti för ett friktions- fritt samarbete företagen emellan i väsentliga gemensamma frågor. Be— träffande den ojämförligt viktigaste av dessa frågor, den statliga skogsindu- striens råvaruförsörjning från domänverket, träffades enligt stats-mak- ternas direktiv ett långsiktigt avtal. I detta angavs de normala årliga kvantiteterna, sättet för jämkningar och ökning av leveranserna samt för virketsprise-rinas bestämmande, allmänna principer för prissättningen på virket samt övriga leveransvillkor, allt enligt nämnda direktiv. I tillämpningen visade det sig snart uppstå svårigheter att teckna sed— vanliga årliga kontrakt om virkesleveranser, beroende på olika uppfatt- ningar om virkets prissättning. Sålunda tecknades kontrakten avseende
195859 års leveranser först den 30 maj 1959 med reservation från Sta— tens Skogsindustrier ifråga om betalningsklausulen. Om priserna står i kontrakten, att de. skulle fastställas vid tidpunkt, som senare överenskom- mes mellan parterna. Härav framgår, att avtalstillämpningen det året inte fungerade väl. Detta berodde på, att man från Statens. Skogsindustrier då sökte utverka viss ändring i dittills godtagna normer för domänverkets prissättning på virket.
Någon sådan ändring har inte skett för säsongerna 1959/60 och 1960/61. Vid förhandlingar för säsongen 1961/62 uppkom åter starka meningsbryt- ningar mellan parterna, och kontrakt om virkesleveranrselrna till indu— strien i Norrland tecknades först i juni månad 1962. För säsongen 1962/63 har företagen enats om att uppskjuta den definitiva prissättningen.
Det bör tilläggas, att oavsett skilda uppfattningar, huvudsakligen i prisifrågan, överenskommelse träffats för varje säsong om kvantiteter och allmänna leveransbestämmelser i god tid, 'arfÖ—r störningar i avverkningar och leveranser inte uppkommit. Det har också visat sig, att domänverket som säljare mycket väl fyllt sina årliga kontraktsåtaganden. Detta har för Statens Skogsindustrier i stort sett skapat trygghet i råvaruförsörjningen, som avses i långtidsavtalet, samtidigt som domänverket fått en god och ökad avsättning för sitt virke.
2. Tillämpad prissättning för virket Till grund för utredningens bedömning av hithörande förhållanden har material hämtats från leveranskontrakten mellan domänverket och Statens Skogsindustrier, jämförda med bl.a. kontrakt mellan Sveriges Skogsägare— föreningars Riksförbund och Nordsvenska Virkesföreningen. Härtill kom- mer kända fakta rörande den enskilda skogsindustriens råvaruförsörjning med virke från egna skogar, resp. köpvirke. Om hittills tillämpade priser m.m. för de skilda leve-ransområdena an- ser utredningen här böra intagas följande.
a) I Norrland. För sågtimmer och massaved har priserna anslutits till de s.k. ådals— priserna inom området fr.o.m. Ljungan och norrut, överenskomna mel- lan skogsägarorganisationen och virkesföreningen inom området. Där- utöver har tillägg gjorts för dels provisioner och kvantitetstillägg, dels ränte-gottgörelse. Pristilläggen ifråga har utgjort 8 öre per f3tr för säsong- erna 1957/58 och 1958/59 samt därefter 14 51 15 Öre per fstr för sågtimmer och något lägre för massaved.
I kontraktens allmänna leveransvillkor har intagits. bestämmelser, av- vikande från dem, som eljest tillämpas inom området och vilka sena-re anpassats efter den sedan åtskilliga år tillbaka konstaterade knappheten
på ordinärt sågtimmer i övre Norrland. Statens Skogsindustrier har så- lunda å ena sidan ställt stora krav på rakhet hos. klentimmer men har å andra sidan tillämpat sådana min—imidimensioner, söm medfört sänk- ningar av medellängden hos timmerfångsten. Dessa bestämmelser har förorsakat en viss minskning i timmertillförseln och inneburit vissa nack- delar ifråga om medellängd för de sågade varorna, medan varornas kva- litet påverkats positivt.
Med hänsyn till gjorda erfarenheter har Statens Skogsindustrier dess- utom genomfört en premiering genom särskilda pristillägg, i huvudsak för furutimmer vid leverans fritt sågverken på bil (eller järnväg). På så sätt har man velat stimulera till leveranser av icke flottat virke, varigenom sågningen av avverkningssäsongens virke kunnat påbörjas tidigare utan sjunkförluster och lagringsskador på virket, vartill kommer minskade kostnader för mottagning och lagerhållning. För att nå dessa fördelar har bolaget funnit lämpligt att tillerkänna domänverket nämnda pristillägg, som i jämförelse med det i marknaden gängse pristillägget, 5 öre per f3tr, inneburit en viss, reell prisökning för större delen av det bilkörda virket. Denna premiering av billeveranserna har också medfört, att desamma visat en stigande tendens. Under säsongerna 1957/58—1961/62 har sålunda bil- virkets andel ökat från c:a 4 milj. f3tr eller 22 0/0 till c:a 6 milj. f3tr eller 32 0/0.
Med delvis samma motiv har en liknande premiering _ med större fabriks-tillägg än normalt —— tillämpats även för massaved, levererad på bil i Karlsborg. Under nyss nämnda säsongsperiod har sådana leveranser utgjort c:a 1/4 av massaveden till denna fabrik.
b) I Svealand. För sågtimmer till verken i Saxviken, Horndal, Skinnskatteberg, Val— åsen och Laxå är prissättningsförfarandet mera komplicerat. Sågtimmer- marknaden i Svealand — liksom i Götaland —— visar ganska stark splitt- ring, även om strävanden mot större enhetlighet inom de olika områdena, ofta länsvis, på senare år medfört vissa resultat.
Bortsett från de kvantiteter, som på flottled till-föres Saxviken, levereras timret fritt bilvägar. Som underlag för prissättningen användes av par- terna tillgängligt material, t. ex. från domänverkets anbudsförsäljningar, prisuppgörelser mellan Statens Skogsindustrier och skogsägareföreningar samt de lokala prislistor, som i flesta fall föreligger mellan sågverks- föreningar och skogsägareföreningar inom berörda fångstområden. Efter bearbetning och hopvägning av sådant material framkommer vid förhand— lingar mellan parterna en prissättning på timret.
På samma sätt som för norrlandsvirket innebär varje säsongs timmer- prissättning i Svealand, att domänverket utöver gängse bilvägspriser får
minst de pristillägg, som motsvarar i handeln förekommande pro-visioner till mellanhänder, räntegottgörelse o.dyl.
3. Synpunkter på grunderna för virkets prissättning Enligt ramavtalet skall virkespriser och övriga leveransvillkor fastställas årligen genom förhandlingar mellan parterna. I avtalet utsäges, att pri- serna skall »motsvara de priser, som under jämförbara förhållanden samma avverkningssäsong betalas på den öppna marknaden ino-m samma fångst- områden». Detsamma gäller leveransvillkoren i övrigt. Betalningsvillkoren fastställes också är från år och förutsättes »motsvara vad som normalt gäller för de enskilda skogsföretage—ns virkesförsörjning». För lösande av ev. tvister i nu berörda avseenden har i avtalet intagits en sedvanlig skilje— domsklausul. De vid avtals-tillämpningen uppkomna, förut omnämnda svårigheterna beror på olika tolkning av vad som enligt avtalet skall motsvara öppna marknadens priser. Med hänsyn till virkesmarknade-ns utveckling och speciella karaktär torde det vara nödvändigt att närmare söka klarlägga begreppet marknadspris. Enligt utredningens mening bör därvid bl.a. beaktas följande. De på virkesmarknaden grundläggande priserna framkommer för större områden av landet vid överenskommelser mellan sko-gsägareorganisatio— nerna och skogsindu'striens virkesföreningar. Dessa överenskommelser avse alltså priser för virke från enskilda skogar, i Norrland de s.k. ådals- priserna för sågtimmer och massaved fritt utsorterat i resp. älvar samt söder därom priser för massaved i huvudsak fritt bilväg. Ifråga om mot- svarande priser för sågtimmer i Svealand och Götaland hänvisas till vad tidigare anförts härom. Nu nämnda priser har ju också — med vissa pristillägg, som förut nämnts — utgjort grunden för hittills tillämpad pris- sättning på virket från domänverket till Statens Skogsindustrier. Priserna ifråga har också fått officiell karaktär av gängse marknadspris—er. Som sådana redovisas de nämligen i Kungl. Skogsstyrelsens årsbok och till viss del även i domänverkets årsberättelse. Det är därför naturligt, att dessa priser även utgjort underlag för bestämning av den genomsnittliga pris- nivån för värdering av skogsmark och växande skog vid allmän fastig- hetstaxering. De överenskomna priserna vinner i regel enhetlig tillämpning för en- skilda skogar inom sina giltighetsomräden och medför sålunda en viss stabilitet på marknaden. De avvikelser, som likväl förekommer, har inte sådan omfattning eller storlek, att de kan anses förorsaka några rubb- ningar i den prisnivå, som genom berörda prisöverenskommelser kommit till stånd.
Utredningen har dock i detta sammanhang uppmärksammat, att de berörda prisöverenskommelsernas direkta tillämpning i Norrbotten för-
svagas av det förhållandet, att domänverket och Statens Skogsindustrier där dominerar på marknaden som säljare, resp. köpare men inte deltager i nämnda prisförhandlingar. Detta förhållande har likväl i praktiken inte inverkat på resultatet av de statliga företagens inbördes förhandlingar hittills, eftersom de överenskomna ådalspriserna därvid lagts till grund för deras affärer (vartill lagts provisioner och kvantitetstillägg).
I virkesaffärer förekommande provisioner, kvantitetstillägg, premier för tidig leverans, transportersättning, räntegottgörclse o. dyl., äro alla ersätt— ning för viss prestation. De utgör sålunda i princip inte någon del av virkespriset utan i stället särskilda, för virkesanskaffningen uppkommande inköpskostnader. Flertalet virkesuppköpande företag har egen inköps- organisation för anskaffning av virke direkt från producenter, och kost- naderna härför torde inte kunna rubriceras som virkespris. Den omstän- digheten, att domänverket och andra större allmänna och enskilda skogs- ägare kan få tillgodoräkna sig helt eller delvis även här nämnda ersätt- ningar, ändrar heller ingenting ifråga om desammas natur. Med denna principiella inställning till prisbegreppet finner utredningen, att även
med hänsyn till förhållandena i Norrbotten —— de överenskomna och offi- ciellt noterade priserna, exkl. provision o. dyl., får anses motsvara i mark- naden gängse priser.
I genomsnitt för åren 1957/62 har Statens Skogsindustrier till 83 0/o kunnat täcka sitt råvarubehov från domänverket. För den statliga skogs- industrien är detta en hög försörjningsgrad, om man jämför med mot- svarande självförsörjning inom den privata skogsindustrien.
Inom övre Norrland, där företagen ino-m Nordsvenska Virkesföreningen samt Mo och Domsjö A/B arbetar under i övrigt med Statens Skogs-indu— strier närmast jämförliga förhållanden, ligger försörjningsgraden av virke på sikt från företagens egna skogar i regel betydligt lägre. Enligt gjorda beräkningar om råvaruförsörjningen efter nu kända utbyggnader av skogs— industrien fram t.o.m. år 1964 skulle läget därefter för de privata stor- företagen i området från Ljungan och norrut vara följande.
Vid full kapacitet Rävaruåtgång för alla företag 537 milj. fåtr
» » Assi 67 milj. t'3tr
» » NCB 39 » »
» » Småsågar 38 » » 144 milj. fätr Rest för övriga företag 393 milj. f3tr. Härav beräknas från egna skogar 146 milj. f3tr. Reserv, ej avsättningsbart klenvirke 25 » »
Om man förutsätter, att i praktiken 95 0/0 av kapaciteten utnyttjas, reduceras de enskilda storföretagens råvarubehov till 373 milj. f3tr. De beräknade uttagen från egna skogar, 146 milj. f3tr., mot-svarar sålunda en självförsörjning till endast 39 0/o.
I Mellansverige arbetar den privata större sågverksindustrien med i hög grad växlande självförsörjning. Den relativt jämna och höga försörjnings- graden för statens sågverk bör även i detta område innebära liknande för- delar i berörda avseende jämfört med de privata verken, som mera uppen— bart kommit till synes i övre Norrland.
Den höga virkesförsörjningsg'raden för Statens Skogsindustrier som helhet jämfört med självförsörjningen med virke hos den privata skogs- industrien innebär inte endast trygghet för industrien utan också vissa ekonomiska fördelar. Statens Skogsindustrier har sålunda inte behövt utrusta sig med någon större fältorganisation för sin råvaruanskaffning. såsom fallet är för de större privata bolagen, utan har kunnat begränsa sina direkta personalkoslnader för virkesanskaffningen. I stället har den- na till övervägande del omhänderhafts av domänverket, som haft att utöver den i branschen vanliga gtrundförsörjningen med virke förse Sta— tens Skogsindustrier med tillskottskvantiteter av nära nog samma stor— leksordning. För det allmänna som ägare av såväl skogen som industrien har denna anordning verkat rationellt och alltså varit lämplig. Förutsatt emellertid att förhållandena mellan de statliga företagen i princip bör regleras så, att råvarukostnaderna i möjligaste mån jämställes med den privata skogs-industrien, är det befogat att statsskogarna på lämpligt sätt får viss, särskild ersättning för sådan del av virkesleveranserna till Statens Skogsindustrier, som kan anses utgöra tillskottskvantiteter.
Då det gäller förutnämnda, olika slags ersättningar utöver gängse mark— nadspris, måste därvidlag en bestämd gräns drag-as mellan å ena sidan provision och kvantitetstillägg och å andra sidan t'ansp—ortersättningar samt premier för tidig leverans eller liknande. Dessa senare tillägg avse. ju hela leveransen och bero på de särskilda förhållanden, som kan för- anleda köparen att i eget intresse tillämpa sådana ersättningar. I det föl— jande behandlas sålunda frågan om provision samt kvantitetstillägg, de mera väsentliga ersättningar, som utgått och varom delade meningar hos här berörda parter medfört de största svårigheterna i deras gemensamma virkesat'färer. Enligt utredningens mening bör därvid beaktas följande.
Statens Skogsindustrier har uppkommit inom domänverket och utveck— lats för att bereda ökad avsättning för i första hand domänverkets virke och därigenom bidraga till att skapa och upprätthålla en bättre balans på virkesmarknaden. De statliga industrianläggning-arnas tillkomst och utbyggnad har också i motsvarande mån påverkat gängse marknadspriser. i Norrland de s.k. ådalspriserna och i Svealand timmerpriserna fritt bil— väg. Mot bakgrund av dessa förhållanden och med hänsyn till den för
statens skogsbruk bestående fördelen av egen industri, anser utredningen befogat att för Statens Skogsindustriers grundförsörjning med virke från Domänverket tillämpa nyss nämnda gängse marknadspriser utan provi— sioner eller kvantitetstillägg. Denna grundförsörjning synes utredningen i princip böra motsvara den ungefärliga självförsörjningsgraden hos större enskilda, närmast jämförliga skogsindustriföretag, som f.n. täcker sitt råvarubehov till 50—60 % med virke från egna skogar. I enlighet härmed synes grundförsörjningskvantitetewrna för Statens Skogsindustrier böra hål- las vid 50—60 0/0 av resp. anläggningars årliga totala rundvirkesbehov.
För tillskottskvantiteter utöver de på så sätt bestämda grundkvantile- terna bör till statsskogarna utgå särskild ersättning, motsvarande i mark- naden förekommande provisioner och kvantitetstillägg. Vid en samman- ställning av debiterade sådana ersättningar för säsongerna 19'57/58—1961/ 62 har desamma visat sig i stort genomsnitt hålla sig omkring 50/0 av gängse priser. Utredningen anser, att kraven på ömse håll om såvitt möjligt korrekta avräkningsprinciper bör vara tillgodosedda, om i stället för pro— vision och kvantitetstillägg debiteras 50/0 tillägg för dessa slags ersätt- ningar ifråga om levererade tillskottskvantiteter.
Beträffande frågan om räntegottgöfrelse anser utredningen —— liksom i statsmakternas tidigare lämnade direktiv för prissättningen att kredit- och betalningsförhållandena i virkesaffäre-rna mellan dessa statliga före- tag bör regleras på samma sätt, som är vanligast i marknaden, nämligen genom förskott från Statens Skogsindustrier i samband med kontrakts- teckning. I regel lämnar större virkesköpatre då ett visst förskott och därefter med bestämda rater ytterligare förskott under tiden, tills leverans sker. På det området har utbildat sig en praxis, som i detta fall inte borde vara svår att tillämpa. Genom att ordna förskottslikvider får man dess- utom en lämplig renodling av vad som är virkespris- och vad som utgör kostnader för råvaruanskaffningen. För de här berörda parterna totalt sett kan en sådan anordning inte rubba summan av tillgängligt rörelse— kapital inom båda företagen.
I det föregående har inte berörts pris-sättningen för leveranser av board- ved. Frågan om boardvedens prissättning har är från år lösts i vanlig ordning. Någon ändring av formerna för affärerna i hoardved anses inte heller behöva ifrågasättas.
Med hänvisning till vad nu anförts, kan utredningens upp-fattning om lämpliga prisnormer vid leveranser av sågtimmer och massaved från statens skogar till den egna industrien sammanfattas sålunda:
1. För grundkvantiteterna, som skall utgöra 50—60 % av totala rund- virkesabehovet för varje verk, betalas gängse marknadspriser, d.v.s. i Norrland ådalspriser och i Svealand priserna fritt bilväg (utan provisio- ner och kvantitetstillägg).
2. För tillskotts-kvantiteter utöver grundkvantiteterna för varje verk betalas gängse marknadspriser enligt punkt 1 med 5% tillägg till dessa priser.
3. Transportersättningar samt premier för tidig leverans eller liknande utgår i den omfattning parterna enas härom.
4. I stället för räntegottgörelse tillämpas förskottsbetalning enligt i branschen gängse kutym. För säsongen 1962/63 kan leveransvärdet för virket anges till c:a 100 milj. kr., varav 4,5 milj. kr. utgör pristillägg. Enligt inom utredningen verkställda beräkningar skulle ett så stort leveransvärde med föreslagna prissättningsgrunder minskas med 2,5—3 milj. kr. om året, om grund- kvantitetema skulle utgöra 50—60 0/0 av varje verks rundvirkesbehov. Om Statens Skogsindustrier genom sådana normer för virkets prissätt- ning jämnställes, så långt möjligt, med de privata större skogsindustri- bolagen, anser utredningen följdriktigt att även söka en form för likstäl- lighet med de privata företagen ifråga om deras regelmässiga skogsvinster, »som medför finansiella fördelar. Det kan erinras om att vid större stats- förvärv av skogsmark, exempelvis Laxå bruk, med tillhörande industri, har den sistnämnda överförts till bolaget, medan skogen ställts under Domänverkets förvaltning. I princip bör det alltså vara motiverat att till— föra bolaget en viss del av den skogsvinst, som kan hänföras till de av bolagets verksamhet berörda statsskogarna. En sådan vinstfördelning an— ses dock endast böra gälla belopp, som överslagsvis kan beräknas mot- svara de grundförsörjningskvantiteter, som från tid till annan blir gäl— lande i förevarande virkesaffärer. Med denna begränsning av vinstför— delningen bör densamma ur företagsekonomiska synpunkter vara fullt motiverad.
Utredningen har så utförligt som skett behandlat frågorna om råvaru— försörjningen oeh prissättningen med hänsyn till den vikt man helt natur— ligt lagt vid dessa spörsmål med den organisation och förvaltning, som de båda företagen nu har. Med de förslag till samordning, som utredningen framlägger, kommer sådana spörsmål att kunna behandlas och lösas utan sådana motsatsförhållanden de statliga företagen emellan, som hittills utan tvekan förelegat.
4. Alternativ: samordningsformer Som olika former för samordning av AB Statsskogar och AB Statens Skogsindustrier har utredningen funnit nedan angivna förtjäna över-
vägas, nämligen
a. Vissa gemensamma ledamöter i bolagens styrelser, kombinerat med ett nytt råvaruavtal.
b. En samarbetsdelegation för behandling av viktiga, för bolagen gemen— samma frågor, bl. a. tillämpningen av ett nytt råvaruavtal. c. Fusion av bolagen. d. Gemensamt förvaltningsbolag. Ifråga om dessa olika alternativ för samordning mellan bolagen far utredningen anföra följande.
i
All. u. Mod vissa gemensamma ledamöter, 2 a 3 personer i bolagens sty- relser, borde en viss grad av samordning i viktiga gemensamma f'ågor kunna tillgodoses. Därvid förutsättes att nuvarande råvaruavtal om- arbetas i enlighet med de synpunkter utredningen anlagt på normerna för prissättningen av virkesleveranscrna från skogen till industrien. Oav- sett utformningen av ett sådant avtal torde vid dess tillämpning, såvitt utredningen funnit, kunna befaras svårigheter, som med denna form av samordning inte skulle kunna tillfredsställande lösas inom resp. styrelser.
Alt. b. En samarbetsdele—gation för behandling av vissa för bolagen gemensamma frågor, bl.a. tillämpningen av ett nytt råvaruavtal, torde komma att hamna i samma svårigheter, som berörts under alt. a. Även om delegationen göres stor, ger dess arbete inte erforderligt resultat inom styrelse—rna, om den t. ex. i fråga om tvister i virkesaffärer inte kan enas.
Alt. c. Med en fusion. som skulle innebära en fullständig sammanslagning av bolagen, löses givetvis de samordningsproblem, som förut diskuterats. En sådan anordning medför dock komplikationer. Den omständigheten. att endast 25 å 30 0/0 av statsskogarnas avkastning kan konsumeras i egna industrier, gör, att mer än dubbelt så stor kvantitet skulle komma att säljas till andra företag. Detta torde bli en grannlaga uppgift mot bak— grunden a ' "att sistnämnda virkesköpare samtidigt kommer att vara före- tagets konkurrenter på industrisidan. Den samverkan, som branschvis ofta sker med dylika konkurrenter kan komma att ogynnsamt påverkas av det fusionerade förelagets ställning som betydande säljare av råvara. Nu nämnda förhållanden anser utredningen medföra så stora olägenheter, att en fusion mellan bolagen inte kan förordas.
Alt. (1. 1 ett gemensamt förvaltningsbolag för båda företagen kan också en inre samordning vinnas med bevarande av varje bolags speciella före— tagsekonomiska drift och bibehållande utåt av deras skilda karaktärer. En sådan inre samordning bör vara ägnad att stärka gemenskapen före— tagen emellan och befordra en nyttig samverkan såväl mellan bolagens ledning som mellan deras resp. lokalförvaltningar. För viktiga gemen— samma frågor bör förvaltningsbolaget vara ett naturligt forum, där de- samma kan lösas ur det helas, d.v.s. statsnyttans synpunkt. Till sådana ärenden räknar utredningen upprättande av ett nytt råvaruavtal och dess tillämpning, frågor om vinstfördelninv, väsentliga frågor om företagens finansiering, planering och investeringar samt deras allmänna arbetslinjer
på olika områden. Ett på så sätt fungerande förvaltningsbolag skulle kom- ma att öva sådant inflytande på företagens arbetssätt, som motiveras av att fö—rvaltningsbolaget inför statsmakterna blir närmast ansvarigt för företagens samlade verksamhet.
5. Förslag ang. samordning i ett gemensamt förvaltningsholag Av det föregående framgår, att utredningen endast finner att. d. utgöra en lämplig samordning i förevarande fall. Det föreligger här också otvivel- aktigt behov av en sådan beslutsinstans, vars funktion av fastare samord- ningsorgan förutsättes vara till fördel för såväl de samordnade företagen själva som för staten som ägare. Utredningen föreslår sålunda, att ett gemensamt förvaltningsbolag bil- das, förslagsvis benämnt AB Skogsintressen, i huvudsak med de uppgifter, som ovan nämnts. I bolagsordningens ändamålsparagraf torde dock någon specifik målsättning inte höra anges. Utredningen anser tillfyllest, om förvaltningsbolage'ts ändamål allmänt uttryckes vara att äga och förvalta fast och lös egendom. I första hand avses då aktierna i AB Statsskogar och AB Statens Skogsindustrier, vilka samtliga förutsättes tillföras för— valtningsbolaget i samband med dess bildande samtidigt med AB Stats— skogar.
u) Förvaltningsbolagets finansiering.
De till bolaget överförda aktierna upptages till parivärden, d.v.s. till 150 + 260 = 410 milj. kr. i den ingående balansräkningen med en mot- svarande post som skuld till stalsverket. Som tillgängliga medel i bolaget förordas ett aktiekapital om 50 milj. kr., d.v.s. lägst 50 milj. kr., och högst 150 milj. kr. enligt aktiebolagslagen. Utredningen anser, att aktierna bör tecknas till sådan kurs, att bolaget omedelbart erhåller i aktiebolags— lagen förutsatt reservfond, d.v.s. 10 milj. kr. Den ingående balansräk- ningen enligt vad nu sagts framgår av bilaga 3.
Bolagets kapitalbildning har utredningen sett i samband med den nu till domänverkets förfogande ställda rörliga krediten hos riksgäldskon- toret upp till 80 milj. kr. Enligt vad utredningen erfarit, kommer de sam- manlagda behoven av korta krediter för AB Statsskogar och AB Statens Skogsindustrier att uppgå till belopp, som motivera ett i förvaltnings— bolaget tillgängligt kapital för sådan finansiering av dels aktiekapital 50 milj. och reservfond 10 milj. och dels därutöver en rörlig kredit hos riksgäldskontoret. Under förutsättning av utredningens förslag, att ränte- gottgörelsen i virkes-affärerna ersättes. av förskottsbetalningar enligt i branschen gängse kutym, kommer en viss förskjutning att uppstå i beho— ven av rörelsemedel, som i mån av förskott kan behöva ställas till förfo— gande för Statens Skogsindustrier. Med hänsyn härtill och de samlade kreditbehove-n i övrigt anser utredningen erforderligt, att som rörlig
kredit hos riksgäldskontoret ett belopp av 50 milj. kr. ställes till förfov gande. Med de sålunda föreslagna kapitalresurse-rna hos förvaltningsbo' laget torde en tillfredsställande grund vara lagd för bolagets uppgift som samordnande finansieringsorgan.
Utredningens förslag ifråga om förvaltningsbolagets kapitalbildning m.m. innebär sålunda, att utöver aktiekapital och reservfond om totalt 60 milj. kr. förvaltningsbolaget erhåller en rörlig kredit hos riksgälds- kontoret om högst 50 milj. kr. i stället för den nuvarande, till Domän- verkets förfogande ställda krediten om högst 80 milj. kr. I samband här— med anser utredningen böra övervägas, huruvida det kan vara lämpligt, att Statens Skogsindustriers fasta lån från staten, f.n. 43,7 milj. kr.. tillhandahålles via förvaltningsbolaget.
Beträffande bolagets lån från statsverket, motsvarande dotterföretagens aktiekapital om 410 milj. kr. anser utredningen, att detsamma inte bör räntebeläggas. Med bolagets funktion bör den samlade avkastningen redo— visas från bolaget jämte dotterföretag som aktieutdelning. Det ligger i sakens natur, att denna avkastning kommer att växla starkt med den stora konjunkturkänslighet, som utmärker skogsbruk och Skogsindustri.
I anslutning till vad nyss sagts om bolagets funktion, synes böra upp- märksammas bestämmelserna i 72 & aktiebolagslagen om skuldreglerings- fond, som begränsar vinstutdelningen. Det synes utredningen förtjäna Övervågas, huruvida bestämmelserna i nämnda 72 5, 3 mom. bör tillämpas på bolaget, varigenom undantag kan medgivas från skyldigheten att av- sätta medel till skuldregleringsfond.
b) Bolagets organisation.
Aktiekapitalet, 50 milj. kr., bör fördelas på aktier lydande på 1000 kr. och aktiebreven bör vara ställda till viss man. Alla aktier bör medföra samma rätt till andel i bolagets tillgångar och vinst.
I bolagsordningen synes böra ingå sedvanliga utlånnings- och hembuds- klausuler.
För statens aktier i bolaget utövas rösträtten å bolagsstämma av den Kungl. Maj:t i varje särskilt fall därtill utser.
Ordinarie bolagsstämma bör hållas en gång årligen under maj eller juni månad. Kallelse till bolagsstämma bör ske genom rekommenderade brev senast två veckor före ordinarie och en vecka före extra stämma.
I händelse bolaget träder i likvidation, skall Kungl. Maj:t äga utse en likvidator att jämte de av bolagsstämman utsedda deltaga i likvidationen. Ändringar i bolagsordningen bör för att äga giltighet fastställas av Kungl. Maj:t.
Styrelsen i bolaget anses böra bestå av fem ledamöter med personliga suppleanter för dem. Det förutsättes, att förvaltningsbolagets verkstäl- lande direktör skall ingå i styrelsen samt att verkställande direktörerna
i dotterbolagen skall äga närvara vid styrelsens sammanträden. Av leda- möterna synes minst en från vardera styrelsen i AB Statsskogar och AB Statens Skogsindustrier — jämte personliga suppleanter _ böra tillhöra förvaltningsbolagets styrelse.
Styrelsens ledamöter och suppleanter bör utses av bolagsstämman för tiden till dess nästa ordinarie stämma hållits.
Styrelsen bör vara beslutför, när minst fyra ledamöter äro tillstädes. Styrelsen bör ha sitt säte i Stockholm. Styrelsen bör utse bolagets verkställande direktör.
Antalet revisorer i bolaget föreslås vara två med två suppleanter, som utses årligen på bolagsstämman. Minst en av revisorerna samt supple- anten för honom skall vara auktoriserad.
Förslag till bolagsordning bilägges (bil. 4).
c ) Förslagets genomförande.
Liksom för AB Statsskogar synes förslaget om förvaltningsbolagets bil— dande kunna genomföras tidigast den 1 juli 1965. Förfarandet synes ut- redningen kunna i huvudsak bli följande.
1. Kungl. Maj:t utser tre personer att såsom stiftare handha bolagets bildande.
2. Stiftarna tecknar vardera en aktie i bolaget. Övriga aktier tecknas av staten genom därför av Kungl. Maj:t utsedd representant.
3. Statens likvid för aktierna överföres inom riksgäldskontoret på bo- lagets konto.
4. Vid konstituerande stämma fastställs bolagsordning samt utses sty- relse och revisorer.
5. Kungl. Maj:t fastställer bolagsordningen samt ingår avtal med bolaget om eventuella begränsningar i dess handlingsfrihet.
6. Sedan bolaget bildats, inlöser staten även de aktier, som tecknats av stiftarna.
C. Förslagens genomförande
Utredningens överväganden ifråga om företagsform för domänverket och samordning med Statens Skogsindustrier har utmynnat i principförslag för statsmakternas prövning. Det har förutsatts, att de föreslagna bolags- bildningarna först prövas och att därefter erforderliga verkställighets- åtgärder vidtagas. Utredningen avser därvid åtgärder för att förbereda den föreslagna omorganisationen av domänverket, i första hand sådana för- handlingar med personalorganisationerna inom verket, som är nödvändiga före övergång till ändrad företagsform. Dessa förhandlingar m. m. såväl
som bildandet av de föreslagna bolagen, AB Statsskogar och AB Skogsintres- sen, synes utredningen kunna anförtros åt en arbetsgrupp om förslagsvis tre personer, som vid fullgörandet av dessa uppdrag har att handlägga desamma såsom direkt underställda Kungl. Maj:t.
Sammanfattning
Utredningen har som väsentliga uppgifter haft att överväga företagsfor— men för domänverket och dess samordning med Statens Skogsindustrier. Därvid har utredningen. funnit den nuvarande affärsverksformen, oaktat vissa reformer, vara alltför tungrodd och bindande samt därmed i väsentliga hänseenden ett hinder för uppnående av bästa möjliga ekonomiska utbyte med full effektivitet i statsskogarnas förvaltning. Denna bör på ett smidigare sätt anpassas efter statsskogsbrukets särställning och skogsnäringens all— männa utvecklingstendenser, och företagsledningen behöver därför vitt- gående befogenheter att forma organisationen, personalpolitiken och de ekonomiska åtgärderna därefter. Med hänsyn härtill och behovet av sam- ordning med Statens Skogsindustrier har utredningen vid sin prövning av frågan efter företagsekonomiska grunder funnit, att statens skogsbruk lämp- ligen bör bedrivas i aktiebolagsform.
Det föreslagna bolaget, benämnt AB Statsskogar, skall äga och förvalta statens skogar. Bolaget skall dessutom förvalta markfondens medel, av- sedda för inköp av skogsmark. Till bolaget bör i princip övergå hela den regionala och lokala organisationen för skogarnas förvaltning samt domän- styrelsen med undantag av jordbruksbyrån och viss speciell personal.
Domänverkets nuvarande förvaltningsbestyr m. m. å vissa allmänna sko- gar anser utredningen lämpligen kunna övertagas av AB Statsskogar liksom även förvaltningen av nationalparkerna mot särskild ersättning för kostna- derna härför. Tillsynen över jaktvården i riket föreslås däremot böra över- tagas av statens naturvårdsnämnd. Med erkännande omnämnes domän— styrelsens åtgärder för fritidsverksamheten på statens skogar, en uppgift, som bör visas samma intresse av AB Statsskogar.
Domänverkets uppgift att enligt av statsmakterna fastställda grunder handha utarrenderingar av kronans jordbruksdomäner har utredningen funnit vara av så reglerad karaktär, att några skäl för att verksamheten bör bedrivas i aktiebolagsform inte kan anses föreligga. Oaktat denna jord- bruksförvaltnings ekonomiska syfte anser utredningen, att den närmast får betraktas som en övervägande administrativ uppgift, som bör handhavas av lämplig sådan myndighet. I enlighet härmed föreslår utredningen, att jordbruksförvaltningen överflyttas till det statliga topporganet på jordbru- kets område, lantbruksstyrelsen.
Organisatoriskt bör denna överflyttning avse domänstyrelsens nuvarande
jordbruksbyrå med viss del av byggnadskontoret m. m. jämte de lokalt verksamma domänintendenterna.
Med jordbruksförvaltningen följer, att lantbruksstyrelsen skall handha all markförsäljning från jordbruksdomänerna och till AB Statsskogar, som förvaltar markfonden, redovisa inflytande försäljningsmedel.
Markfondens användning genom inköp direkt av AB Statsskogar blir med gällande lagstiftning på området begränsad till i regel mindre om— råden, vartill kommer markbyten och förvärv vid omarroiidering. Övriga. normalt förekommande inköp av skogsmark för medel från markfonden anser utredningen böra verkställas genom lantbruksstyrelsen med biträde av lantbruksnämnderna i kombination med verksamheten för jordbrukets och skogsbrukets yttre rationalisering. Utredningen påpekar därvid nuva- rande olägenheter för fastighetsmarknaden, beroende på att olika prisnivåer tillämpas vid domänstyrelsens, resp. lantbruksorganisationens markinköp. Den föreslagna anordningen anser utredningen medföra ett önskvärt enhet— ligt uppträdande från statens sida på den ingalunda okänsliga marknaden för skogs- och jordbruksfastigheter. I samband därmed har utredningen be- tonat, att omfattningen av statens skogsförvärv inte får för-minskas genom att anförtros åt Lantbruksstyrclsen.
Ifråga om samordning av statens skogsbruk och Skogsindustri har ut— redningen konstaterat, att ett starkt behov av sådan samordning otvivel— aktigt föreligger, inte minst med hänsyn till industriens råvaruförsörjning från statsskogarna. Erfarenheterna av nuvarande samarbete visar brister. Ifråga om tillämpade grunder för prissättningen på virket från statssko- garna föreslår utredningen vissa ändringar, som vid ett leveransvärde för virket om c:a 100 milj. kr. beräknas medföra en total prissänkning på 2,5—3 milj. kr. om året i jämförelse med hittills tillämpad prissättning. Därutöver anses Statens Skogsindustrier _ för att vinna likställighet med de privata jämförliga företagen i landet _ böra tillerkännas en efter vissa grunder beräknad andel i uppkommande skogsvinster från statsskogarna.
Behovet av en fastare samordning mellan de statliga skogs- och industri— företagen finner utredningen bäst kunna tillgodoses genom ett gemensamt förvaltningsbolag, benämnt AB Skogsintressen, med ett föreslaget aktieka— pital på 50 milj. kr. Med förvaltningsbolagets uppgift bl. a. som finansie- ringsorgan, föreslås dessutom, att en rörlig kredit hos riksgäldskontoret om 50 milj. kr. ställes till dess förfogande, varvid nuvarande rörliga kredit om 80 milj. kr. till domänverkets förfogande upphör.
Genom det föreslagna förvaltningsbolaget vinnes en inre samordning med bevarande av varje företags speciella företagsekonomiska drift och bibe— hållande utåt av deras skilda karaktärer. Förvaltningsbolaget som ägare till dotterföretagen, AB Statsskogar och AB Statens Skogsindustrier, blir för dem ett naturligt forum för viktiga gemensamma frågor såsom råvaru- avtal och dess tillämpning, frågor om vinstfördelning, väsentliga frågor om
företagens finansiering, planering och investeringar samt deras allmänna arbetslinjer på olika områden. Förvaltningsbolaget förutsättes sålunda få sådant inflytande på företagens arbetssätt, som motiveras av dess ställning som närmast ansvarigt inför statsmakterna för företagens samlade verk- samhet.
I övrigt har utredningen uppmärksammat svårigheterna att under nu- varande förhållanden uppnå full kostnadstäckning på rörelsen hos AB Statens Skogsindustrier. Utredningen betonar vikten av en fortsatt, mål- medveten rationalisering inom industrien. Som en nödvändig åtgärd, föran- ledd av konstaterad brist på sågtimmer i övre Norrland, pekar utredningen på begränsning av sågverksdriften där till färre enheter, vilket bör vara ägnat att även förbättra lönsamheten av denna verksamhet. Inom bolaget pågående utredningar på Kungl. Maj:ts uppdrag om ytterligare utbyggnad av anläggningarna i Karlsborg har av utredningen omnämnts. Beträffande tillverkningen av stålsand och mineralull i bolagets regi är utredningen tveksam och ifrågasätter åtgärder för att tillverkningen av dessa produkter överlåtes på ett särskilt bolag för ändamålet.
Därest statsmakterna enligt utredningens principförslag bestämmer sig för en omorganisation av domänverket m. m., föreslår utredningen att en arbetsgrupp, direkt underställd Kungl. Maj:t, får i uppdrag att föra erforder- liga förhandlingar med verkets tjänstemannaorganisationer och eljest för- bereda den föreslagna omorganisationen samt handha bildandet av de före- slagna aktiebolagen.
Särskilda yttranden har avgivits av utredningens experter Höjer och Rynell.
Bilaga 1 Balansräkning den 31/12 1962 för domänverket. (Beloppen i milj. kr.) Tillgångar Fastigheter .......................................... 315 Inventarier och förråd (virkeslager m.m.) Inventarier ........................................ —— Förråd ............................................ 25 25 Aktier ............................................... 3 Förskott Beredskapsarbeten .................................. 3 Förskotterade utgifter å riksstatsanslag . .............. 4 Förskott å flottledsfonden .......................... 1 8 Övriga fordringar Utlånade medel .................................... 4 Virkesköpare m.fl. . ................................ 53 Utestående avräkningar ............................. 11 Köpare av kronoegendomar och -lägenheter .......... 9 I flottleder ........................................ 2 Övriga fonders medel .............................. 4 83 Kontant behållning eller i bank ........................ 24 Summa milj. kr. 458 Skulder Domänverkets fond Markfonden 40 Flottledsfonden .................................... 2 Rörelsekapital . .................................... 23 Övriga kapitalmedel ................................ 318 Överskott att inleverera . ............................ 20 403 Diverse medel Förnyelsefonden för återväxtkostnader ............... 35 Medel till inköp av mark av naturvetenskapligt värde . . —— Lånefonder ........................................ 6 Inteckningslån .................................... — Behållning å riksstatsanslag . ........................ — 41 Skulder hos andra myndigheter ........................ — Övriga skulder Övriga fonders medel .............................. 6 Diverse ............................................ 8 14 Summa milj. kr. 458
Vid A/B Statsskogars övertagande av tillgångar och skulder, hänförliga till skogsförvaltningen, anses ingen annan förändring i balansräkningens poster behöva göras än att av tillgångarna i fastigheter 73 milj. kr., mot. svarande det överslagsvis beräknade värdet av jordbruksdomänerna samt motsvarande belopp på skuldsidan avgår, då dessa värden skall redovisas som tillgång av lantbruksstyrelsen. Ev. behöver vissa korrigeringar dess- utom göras i ställningen på övriga fonder i fråga om läroverkshemmanens jordbruksdelar, som också överflyttas till lantbruksstyrelsens förvaltning.
Beträffande domänverkets pensioneringsförpliktelser torde dessa böra överföras på bolaget utan någon ersättning från statsverket i den formen. att en del av disponerat kapital överföres till en räntefri pensionsfond. För— nyelsefonden förutsättes utgå. Ej inlevererat överskott ersättes av ränte- pliktigt lån. Efter nämnda justeringar skulle balansräkningen i samman- drag kunna redovisas på följande sätt, varvid antages att den i övrigt skulle vara oförändrad 1/7 1965.
Balansräkning den 1/7 1965 för A/B Statsskogar.
(Beloppen i milj. kr.)
Tillgångar Anläggningstillgångar Domänfondens skogar 242 Aktier ............................................. 3 245 Omsättningstillgångar Inventarier ........................................ — Förråd ............................................ 25 Förskott ........................................... 8 Flottleder .......................................... 2 Diverse debitorer ................................... 81 Bank och kassa .................................... 24 140 Summa milj. kr. 385 Skulder Eget kapital Aktiekapital ....................................... 150 Reservfond ........................................ 30 180 Långfristiga skulder Markfonden . ...................................... 40 Flottledsfonden .................................... 2 Län från statsverket ................................ 149 191 Kortfristiga skulder Diverse kreditorer .................................. 14
Summa milj. kr. 385
Bilaga 2
Förslag till
Bolagsordning för Aktiebolaget Statsskogar.
ål.
Bolagets firma är Aktiebolaget Statsskogar.
% 2.
Bolaget har till föremål för sin verksamhet att förvalta domänfonden till- höriga skogar. Målsättningen skall därvid vara att vinna bästa möjliga ekonomiska utbyte enligt regler för uthålligt skogsbruk och såvitt möjligt jämn avkastning.
% 3.
Bolagets aktiekapital skall utgöra lägst 150 000000 kronor och högst 450 000 000 kronor.
5 4. Aktie skall lyda å ettusen (1000) kronor. Aktiebreven skola ställas till viss man. % 5.
Alla aktier medföra samma rätt till andel i bolagets tillgångar och vinst.
% 6.
Bolagets aktier må icke genom teckning eller överlåtelse förvärvas av utländsk medborgare, samfällighet eller stiftelse, av svenskt handelsbolag, vari finnes utländsk bolagsman, av svensk ekonomisk förening, av svenskt aktiebolag, vars aktiebrev må ställas till innehavaren, eller av annat svenskt aktiebolag, i vars bolagsordning ej intagits förbehåll, varom förmäles i 2 % andra stycket lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag; dock att utan hinder av det nu gjorda förbehållet aktier må förvärvas av svenskt bolag eller svensk förening, som avses i 18 5 av nyssnämnda lag.
5 7. Har aktie övergått till någon, som icke förut är aktieägare i bolaget, skall aktien ofördröjligen hembjudas övriga aktieägare till inlösen genom skrift- lig anmälan hos bolagets styrelse.
När aktie sålunda hembjudits, skall styrelsen eller verkställamle direk- 1tören genast underrätta bolagets aktieägare därom på sätt som är före- skrive't'om meddelanden till aktieägarna, med anmodan till den, som önskar begagna sig av lösningsrätten, att skriftligen anmäla sig hos. styrelsen inom *två månader räknat från anmälan hos styrelsen om aktiens övergång. An- mäla sig flera, skall företrädesrätten dem emellan bestämmas- på så sätt, att den, som har största antalet aktier, har företrädesrätt att lösa.. Vid lika antal aktier avgör lottning.
Lösenheloppet skall utgöras av aktiens nominella värde- -'Därest ej inom stadgad tid någon anmäler sig vilja llösa hembjuden :aktie, eller aktien ej inom 20 dagar efter anmälningstidens utgång; inlöstes, äger den, som gjort hembudet, att bli registrerad för aktien..
ss.
Styrelsen har sitt säte i Stockholm.
& 9. Bolagets styrelse skall bestå av minst fem och högst sju ledamöter samt tre suppleanter för dem. ”Samtliga styrelseledamöter och suppleanter utses. :i ordinarie bolags— stämma varje år. % 10. Styrelsen utser verkställande direktör för bolaget. Styrelsen sammanträder i regel en gång i månaden. Styrelsen är beslut— för, när minst fyra ledamöter finns tillstädes.
% 11.
Styrelsen må bemyndiga jämväl annan än styrelseledamot, styrelsesupp— leant eller verkställande direktör att teckna bolagets firma.
% 12.
För granskning av styrelsens och verkställande direktörens förvaltning och bolagets räkenskaper skola finnas tre revisorer jämte lika antal supp- leanter för dem. Samtliga revisorer och suppleanter utses å ordinarie bo- lagsstämma varje år för tiden intill dess nästa ordinarie stämma hållits. Minst en av revisorerna ävensom en suppleant skola vara auktoriserade revisorer.
% 13.
Bolagets räkenskapsår skall omfatta tiden 1 januari—31 december. Bokslutet skall vara verkställt senast den 1 april påföljande år, då räken- skaperna jämte tillhörande handlingar ävensom av styrelsen och verkstäl-
lande direktören avgiven förvaltningsberättelse jämte vinst- och förlust- räkning samt balansräkning för senaste räkenskapsåret böra för gransk- ning överlämnas till de utsedda revisorerna. Dessa böra senast den 11 maj; över granskningen avge skriftligt utlåtande.
% 14. Ordinarie bolagsstämma skall hållas i Stockholm en gång årligen under maj eller juni månad. Å ordinarie bolagsstämma skola följande ärenden förekomma till be- handling: ]. val av ordförande vid stämman, 2. justering av röstlängden, 3 val av en eller två justeringsmän, 4 fråga om stämman blivit behörigen sammankallad, 5. föredragning av förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen, 6 fastställande av balansräkning, 7 fråga om ansvarsfrihet åt styrelsens ledamöter och verkställande di- rektören för den tid redovisningen omfattar, 8. beslut i anledning av bolagets vinst eller förlust enligt den fastställda balansräkningen, 9. fastställande av antalet styrelseledamöter för nästkommande verksam- hetsår, 10. fastställande av arvoden ät styrelseledamöter, revisorer och suppleanter, 11. val av styrelseledamöter och revisorer jämte suppleanter, 12. övriga ärenden, vilka i behörig ordning hänskjutits till stämman.
5 15.
Kallelse till bolagsstämma och andra meddelanden till aktieägarna skola ske genom rekommenderade brev. Kallelse till bolagsstämma skall ske se- nast två veckor före ordinarie och senast en vecka före extra stämma.
% 16.
Träder bolaget i likvidation, äger Kungl. Maj:t utse en likvidator att jämte de av bolagsstämman utsedda likvidatorerna deltaga i likvidationen. Arvode åt den av Kungl. Maj:t utsedde likvidatorn skall bestämmas av Kungl. Maj:t.
% 17.
För giltighet av beslut om ändring av bolagsordningen erfordras Kungl. Maj:ts fastställelse av beslutet.
Balansräkning den 1/7 1965 för AB Skogsintressen.
(Beloppen i milj. kr.) Tillgångar .lnläggningstillgångar Aktier i AB Statsskogar » AB Statens Skogsindustrier
(Jnisr'ittningstillgångar
Bank och kassa
Skulder
Eget kapital Aktiekapital Besen'fond
Långfristiga skulder Län från statsverket
Bilaga 3.
150 260 410 60
Summa 470
50 10 60
410
Summa 470
Bilaga 4.
Förslag till
Bolagsordning för AB Skogsintressen.
51.
Bolagets firma är Aktiebolaget Skogsintressen.
% 2. Bolaget har till föremål för sin verksamhet att äga och förvalta fast och lös egendom.
% 3. Bolagets aktiekapital skall utgöra lägst 50 000 000 kronor och högst 150 000 000 kronor.
% 4. Aktie skall lyda å ettusen (1000) kronor. Aktiebreven skola ställas till viss man.
55.
Alla aktier medföra samma rätt till andel i bolagets tillgångar och vinst.
& 6.
Bolagets aktier må icke genom teckning eller överlåtelse förvärvas av utländsk medborgare, samfällighet eller stiftelse av svenskt handelsbolag, vari finnes utländsk bolagsman, av svensk ekonomisk förening, av svenskt aktiebolag, vars aktiebrev må ställas till innehavare-n, eller av annat svenskt aktiebolag, i vars bolagsordning ej intagits förbehåll, varom för— mäles i 2 å andra stycket lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag; dock att utan hinder av det nu gjorda förbehållet aktier mä förvärvas av svenskt bolag eller svensk förening, som avses i 18 % av nyssnämnda lag.
5 7.
Har aktie övergått till någon, som icke förut är aktieägare i bolaget, skall aktien ofördröjligen hembjudas övriga aktieägare till inlösen genom skriftlig anmälan hos bolagets styrelse.
När aktie sålunda hembjudits, skall styrelsen eller verkställande direk— tören genast underrätta bolagets aktieägare därom på sätt som är före-
skrivet om meddelanden till aktieägarna, med anmodan till den, som önskar begagna sig av lösningsrätten, att skriftligen anmäla sig hos sty- relsen inom två månader räknat från anmälan hos styrelsen om aktiens övergång. Anmäla sig flera, skall företrädesrätten dem emellan bestäm- mas på så sätt, att den, som har största antalet aktier, har företrädesrätt att lösa. Vid lika antal aktier avgör lottning.
Lösenbeloppet skall utgöras av aktiens nominella värde. Därest ej inom stadgad tid någon anmäler sig vilja lösa hembjuden aktie, eller aktien ej inom 20 dagar efter anmälningstidens utgång inlöses. äger den, som gjort hembudet, att bli registrerad för aktien.
58.
Styrelsen har sitt säte i Stockholm.
& 9. Bolagets styrelse skall bestå av fem ledamöter samt personliga supp— leanter för dem. Samtliga styrelseledamöter och suppleanter utses å ordinarie bolags- stämma varje år. '
% 10.
Styrelsen utser verkställande direktör för bolaget. Styrelsen är beslutför, när minst fyra ledamöter finns tillstädes.
& 11.
Styrelsen må bemyndiga jämväl annan än styrelseledamot, styretsesupp- leant eller verkställande direktör att teckna bolagets firma.
& 12.
För granskning av styrelsens och verkställande direktörens förvaltning och bolagets räkenskaper skola finnas två revisorer jämte lika antal supp- leanter för dem. Samtliga revisorer och suppleanter utses å ordinarie bolagsstämma varje år för tiden intill dess nästa ordinarie stämma hållits. Minst en av revisorerna ävensom en suppleant sko-la vara auktoriserade revisorer.
& 13.
Bolagets räkenskapsår skall omfatta tiden 1 januari 31 december. Bokslutet skall vara verkställt senast den 1 april påföljande år, då räkenskaperna jämte tillhörande handlingar ävensom av styrelsen och verkställande direktören avgiven förvaltningsberättelse jämte vinst- och förlusträkning samt balansräkning för senaste räkenskapsåret böra för granskning överlämnas till de utsedda revisorerna. Dessa bör senast den 1 maj över granskningen avge skriftligt utlåtande.
g 14.
Ordinarie bolagsstämma skall hållas i Stockholm en gång årligen under maj eller juni månad. Å ordinarie bolagsstämma skola följande ärenden förekomma till be-
handling:
]. val av ordförande vid stämman,
2. justering av röstlängden,
3. val av en eller två justeringsmän.
4. fråga om stämman blivit behörigen sammankallad,
5. föredragning av förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen.
6. fastställande av balansräkning,
7. fråga om ansvarsfrihet åt styrelsens ledamöter och verkställande direktören för den tid redovisningen omfattar.
8. beslut i anledning av bolagets vinst eller förlust enligt den fast— ställda balansräkningen,
9. fastställande av antalet styrelseledamöter för nästkommande verk- samhetsår, 10. fastställande av arvoden åt styrelseledamöter, revisorer och supp- leanter, 11. val av styrelseledamöter och revisorer jämte suppleanter. 12. övriga ärenden. vilka i behörig ordning hänskjutits till stämman.
& 15.
Kallelse till bolagsstämma och andra meddelanden till aktieägarna skola ske genom rekommenderade brev. Kallelse 'till bolagsstämma skall ske senast två veckor före ordinarie och senast en vecka före extra stämma.
% 16.
Träder bolaget i likvidation, äger Kungl. Maj:t utse en likvidator att jämte de av bolagsstämman utsedda likvidatorerna deltaga i likvidationen. Arvode åt den av Kungl. Maj:t utsedda likvidatom skall bestämmas av Kungl. Maj:t.
% 17.
För giltighet av beslut om ändring av bolagsordningen, erfordras Kungl. Maj:ts fastställelse av beslutet.
Särskilt yttrande av generaldirektör Erik W Höjer
1. Sammanfattande bedömning av frågan om företagsform
En av utgångspunkterna i utredningsarbetet om företagsformen har varit att utredningsmännen ansett det vara »av praktiska skäl ogörligt att av- vakta en eventuell utredning om ny statlig företagsform». På grund härav har de, oaktat att utredningen skall vara förutsättningslös, begränsat över— vägandena om lämplig företagsform att gälla de två hittills av statsmak- terna tillämpade alternativen affärsverk resp aktiebolag. Enligt min mening är det varken ogörligt eller olämpligt att i detta sammanhang övergå till ny företagsform, även om en ytterligare utredning skulle behöva avvaktas. Tvärtom anser jag att, sedan frågan om ny statlig företagsform i Sverige debatterats i decennier, sådana framsteg nu gjorts att man bör vara beredd att skrida till handling. Lovande uppslag till ny företagsform, som bör kunna förverkligas inom några få år, har allvarligt diskuterats och för— ordats samt på sista tiden utvecklats till konkreta förslag, som vunnit an- slutning eller förståelse från samtliga affärsverksledningar i under våren 1963 avgivna yttranden över nedannämnda förslag av Postutredningen 1956. Utomlands har liknande företagsformer sedan länge på många håll med fördel praktiserats. Eftersom utredningsmännen icke velat närmare be- fatta sig med den lösning av organisationsfrågan, som för mig framstår som den bästa, har jag nödgats att i nära anslutning till ett av Postutred- ningen 1956 framlagt expertförslag (SOU 1962:52, bil. 2) i en särskild skrift*) behandla den sk »tredjc formen» och närmare utveckla förutsätt— ningarna för dess tillämpning på svensk statlig skogs- och skogsindustri— förvaltning. Den kräver inga grundlagsändringar.
Då utredningsmännen nu föreslagit, att domänverket överföres till aktie— bolagsform, har de i verkligheten också utan sakbehandling tagit ställning till företagsformen på ett sätt som kan betraktas som definitivt. Om domän- verket nu ombildas till aktiebolag, torde nämligen övergång till fristående rättssubjekt i annan form icke lämpligen kunna aktualiseras under de närmaste decennierna. Återgång från ett aktiebolag, som avklätts några av statsskogsbrukets väsentligaste uppgifter till en företagsform med större statligt ansvar och inflytande, skulle nämligen bli en omständlig och svår process. Domänverket bör enligt min mening så snart som förutsättningar härför föreligger ombildas från affärsverk till »tredje form»-företag med ASSI som dotterbolag.
Därest statsmakterna skulle anse nödvändigt att — såsom utrednings-
*) Ny orgardsationsform för Domänverket, Kungl domänstyrelsen, Stockholm 1964.
männen gjort — nu begränsa valet till de två alternativen affärsverk—aktie- bolag, kan enligt min mening för statsskogarnas del endast det förra alter— nativet ifrågakomma. I sådant fall saknas icke möjligheter att på liknande sätt som Postutredningen förordat genom dels vissa mindre genomgripande åtgärder i tillämpningen av affärsverksformen för domänverket och dels vissa ändrade riksdagsdirektiv beträffande förhållandet mellan domän- verket och ASSI omedelbart uppnå förvaltningsförhållanden som ur båda företagens synpunkter utan tvekan bör kunna godtagas som interimsform. intill dess den mera permanenta och enligt min mening helt överlägsna nya förvaltningsformen kan genomföras.
2. Aktiebolngsformen De principiella skälen för att aktiebolagsformen är olämplig för domän- verket lämnas i den ovannämnda särskilda skriften (se fotnot på sid 124), där frågan om företagsformen och statsskogsdriftens art behandlas i ett vidare sammanhang (avd. 3). Sammanfattningsvis kan här sägas att ett överförande till bolagsdrift icke kan motiveras genom en allmän hänvis— ning till verksamhetens affärsmässighet. Tyngdpunkten ligger i en skoglig prodnktionsverksamhet, där kortsiktig ekonomi måste omsorgsfullt vägas mot långsiktig och där även andra samhällsintressen måste invävas i mönstret. Affärsmässigheten i statsskogsdriften avviker sålunda till sin art så väsentligt från den ekonomiska inriktningen vid bolagsdrift i all- mänhet, att en sådan driftsform ej bör ifrågakomma om de nackdelar. som medföljer bolagsform och affärsverksform, kan undvikas med en mer modifierad omgestaltning av verket. Domänverkets uppgifter, inne- fattande syntes av en produktiv, ekonomisk verksamhet med betydelsefulla särdrag och tillgodoseendet av vissa allmänna intressen, talar avgjort för en offentligrättslig företagsform. Utredningsmännen anför mera allmänt som motiv för aktiebolagsfor- men, att den möjliggör en mera effektiv organisation (sid 80). Min erfa- renhet av chefskapet för verket och ordförandeskapet i ASSI säger mig att —— trots de olägenheter, som redovisas i den särskilda skriften (avd 2) och som till större delen icke är ovillkorligt förenade med affärsverks- formen _ denna är som effektiv förvaltnin-gsxform för statsskogarna överlägsen aktiebolagsformen. De fördelar denna skulle kunna erbjuda överväges vida av dess nackdelar.
3. Äganderättsförhållanden
Överförandet av skogar och domäner, varom här är fråga, från statsegen- dom till en tillgång i ett statligt aktiebolag är en process, vars vansklighet närmare belysts i den ovannämnda skriften, till vilken jag även i detta sammanhang hänvisar.
I fråga om vissa delar av den egendom, som förvaltas av domänverket, kan någon överlåtelse av äganderätten Över huvud taget ej ifrågakomma. Detta gäller för de inte oväsentliga områden av kronoskogarna som är belägna ovan odlingsgränsen i lappmarkerna, där samerna sedan gammalt har rättsanspråk, samt renbetesfjällens skogar, vilkas avkastning tillföres lappfonden och som endast upplåtits åt domänverket på 50 år. Ovanför odlingsgränsen men nedom domänverkets skogsodlingsgräns ligger unge- fär en halv miljon hektar produktiv skogsmark (motsvarande ungefär fem norrlandsrevir) och ovanför skogsodlingsgränsen ytterligare skogsarealer av liknande storleksordning. I vissa betydelsefulla delar av fastighetsför- valtningen har beträffande dessa områden avgörandena förbehållits Kungl. Maj:t, som i några avseenden delegerat beslutanderätten till vederbörande länsstyrelse. Det är också svårt att se hur ett bolag skall, även om arrende- form eller uppdragsför'farande tillämpas, kunna övertaga domänverkets rätt att bestämma över skog och delvis också över mark i dessa ömtåliga frågor. Jag känner ingen omständighet, som stöder utredningsmännens op- timistiska uppfattning i denna fråga (sid 97).
4. Imdningsorganisation och personal
Statens Skogsförvaltning bör, såsom utredningsmännen föreslagit, ledas av en lekmannastyrelse, bestående av personer insatta i allmänna förvaltnings- frågor och företrädare för det kommersiella livet, jämte en verksdirektion. De värden, som domänverket förvaltar, och statsskogsdriftens samhälls— uppgifter motiverar enligt min uppfattning att företaget har direkt anknyt- ning till den verkställande statsmakten, Kungl. Maj:t. Om, såsom utrednings— inännen föreslagit, ett mellanled infogas i form av ett förvaltningsbolag. fjärmas statsegendomen från berättigat inflytande av statsmakterna. An- ordningen är dessutom onödigt tung och inbjuder till förmynderskap över statsskogsföretaget och ASSI. Finansieringen av dem övertages delvis av föwaltningsbolag'et, varigenom det eko-nomiska ansvaret för driften utan tvingande skäl splittras på förvaltningsbolaget och de båda dotterföretagen.
Jag har i den ovannämnda skriften (avd 7) understrukit betydelsen av att verkets personal äger ett betydande mått av självständighet. Fjärrstyr- ning av skogsdrift är över huvud taget ett vanskligt företag, bl a på grund av de lokalt bundna faktorernas dominerande betydelse (mark, klimat, be— lägenhet och avsättning, arbetskraft och bygd) och statsskogarnas breda register i dessa avseenden. Det bör finnas en starkare form för delegering av uppgifter än bolagsbeslut. Den av utredningsmännen i detta avseende gjorda jämförelsen mellan affärsverk och aktiebolag (sid 80, fjärde stycket) är, såvitt jag förstår, motsatsen till verkliga förhållandet. Jag känner inte utredningsmännens källor.
Utredningsmännens förslag innehåller inga anvisningar om hur över—
gången bör ordnas för domänverkets personal (tjänstemän och arbetare). Sålunda skulle statsmakterna fatta beslut om ombildning av domänverket till aktiebolag utan att grunderna för övergången klarlagts och personalen beretts tillfälle att överlägga om övergångsvillkor. Erfarenheter från tidi- gare ombildningar av liknande slag har dock inte varit enbart gynnsamma. Det av mig framlagda förslaget till ny företagsform förutsätter givetvis medverkan från personalens sida på ett tidigt stadium. särskilt för klar- läggande av personalens trygghet i anställningen.
5. Finansiering av investeringar
Under rubriken » Förutsättningar beträffande finansiering av investeringar» gör utredningsmännen en jämförelse mellan nämnda förutsättningar hos andra affärsverk än domänverket och ett aktiebolag. Jämförelsen saknar intresse i detta sammanhang. För domänverkets del ger den nuvarande affärsverksformen — bl a på grund av att alla investeringar omedelbart avskrivas på driften och att frågan om rörelsemedel är synnerligen väl ordnad genom riksgäldskontoret —— minst lika goda förutsättningar för finansiering av investeringar som vad aktiebolagsformen kan ge.
6. Domänverkets revision
Utredningsmännen anför under rubriken »Förutsättningar för kontroll och revision» (sid 82) vissa synpunkter på den statliga revisionen. Sålunda sägs att tyngdpunkten i den statliga revisionen ligger på den formella sidan samt att en dylik formell kontroll hämmar initiativkraft och vilja att fatta beslut. Vad domänverket angår är emellertid den yttre revisionen —— liksom den inre _ väsentligen sakbetonad och några oförmånliga verkningar av det slag utreclningsmännen antytt är mig obekanta.
7. Domänverket och ASSI a) Organisatorisk samordning De flesta mera betydande företagen inom skogsnäringen bedriver såväl råvaruproduktion som förädlingsverksamhet. Erfarenheten ger klart vid handen, att en sådan integration medför uppenbara fördelar. Fö—reträdena hänför sig icke endast till rationaliseringar i fråga om virkets avsättning och råvaruförsörjningen utan också till förhållanden av organisatorisk och finansiell natur. En stark samhörighet föreligger mellan domänverket och ASSI, som till- godoser mellan 80 och 90 procent av sina råvarubehov genom domänverket. Av domänverkets produktion motsvarar denna kvantitet mellan 20 och 30 procent. Avvikelserna från de nämnda relationstalen är emellertid bety— dande för olika delar av landet.
De huvudsakliga motiven då ASSI genom Riksdagens beslut är 1957 skil— des från do-mänverket synes ha varit, att ASSI vuxit till ett företag av den omfattning och betydelse att ett starkare inflytande från statsmakternas sida befanns önskvärt särskilt 'i vad gällde bolagets kapitalförsörjning. Emot argumenten för en sådan ordning, som ansågs böra medföra att ASSI direkt underställdes Kungl. Maj:t, anfördes dock tveksamhet vid propositionens riksdagsbehandling under hänvisning till den nära samhörigheten mellan ASSI:s och domänverkets verksamhetsområden. De svårigheter som sepa- reringen kunde medföra hade man emellertid sökt överbrygga genom före— skrifter om att domänstyrelsen skulle vara representerad i ASSI:s styrelse med två ledamöter; vidare skulle ett långtidsavtal finnas beträffande de årliga virkeskvantiteter, som statsskogsförvaltningen skulle leverera till och som skulle tas om hand av ASSI. Den anförda tveksamheten har nu visat sig befogad, då en intimare samordning av ASSI:s verksamhet och stats- skogsförvaltningen aktualiserats.
Utredningsmännen har diskuterat flera olika möjligheter att samordna de båda aktiebolag, som de ansett bör omhänderha ifrågavarande statliga verksamheter. Sedan tre av de diskuterade fyra alternativen befunnits mer eller mindre olämpliga, har utredningsmännen förordat, att ett nytt för— valtningsbolag bildas med huvudsaklig uppgift att lösa viktiga gemensam— ma frågor, bla om råvaruavtalen och deras tillämpning. Denna parallell- koppling anser jag i och för sig mindre lycklig med hänsyn till de båda företagens helt olika natur och ställning i staten-ägarens och samhällets tjänst. Den önskvärda fördjupningen av den nuvarande samordningen kan för övrigt vinnas på ett betydligt mera ändamålsenligt och effektivare sätt än genom införande av ett nytt överhetsorgan.
Domänverket har som förvaltare av statens totala jord- och skogsegen- dom vid sidan av den rent ekonomiska förvaltningen även uppgifter av allmän natur, till vilka ett industriföretag som ASSI saknar motsvarighet. Utvecklingen inom stora delar av landsbygden är beroende av domänver- kets mark— och arbetskraftpolitik och även andra betydelsefulla uppgifter är förenade med det stora statliga markinnehavet, vars framtida använd— ning och betydelse kan anges endast gissningsvis. ASSI bör betraktas som ett ur domänverket framesprunget företag, vars huvudsakliga uppgift är att unde—r vedertagna kommersiella former förädla en del av domänver- kets virkesfängst. Den ordning, som nedan föreslås för prisfrågornas be— handling, och det nu nämnda förhållandet mellan de två företagen har fört mig fram till den slutsatsen, att ASSI lämpligen bör inordnas som ett dotterföretag under domänverket. Bolagets ställning blir dock inte den- samma som före 1957, om det omorganiserade domänverket erhåller en lekmannastyrelse med två av styre-l-seledamöterna gemensamma för domän— verket och ASSI.
129 b) Virkesprisfrågan
Det sätt på vilket de ekonomiska mellanhavandena mellan domänverket och ASSIordnas är grundläggande inte bara för det samlade resultatet av före- tagen-s verksamhet utan också för varje företag, taget vart för sig. Frågan om prissättningen av det virke, som från domänverket överlåtes till ASSI, bör därför ägnas särskild uppmärksamhet.
ASSIzs råvaruförsörjning erbjuder i flera avseenden olikheter gentemot jämförlig enskild industris virkesanskaffning. Å ena sidan levereras den övervägande delen av virket av domänverket utan att bolaget nödgas vid- taga några särskilda anskaffningsåtgärder. Å andra sidan åtnjuter ASSI ej de fördelar som otvivelaktigt är förenade med en industris innehav av egen skog. Den med ASSI närmast jämförliga skogsindustrien i Norrland och Dalarna torde själv förfoga över mellan 25 och 60 0/0 av den råvara, som den förädlar. Bland nämnda fördelar bör främst nämnas den fullstän- diga samordning av tillverkningskedjan från skogen till fabriken, som inte- grationen i ett företag medför såväl beträffande arbets- och materialkost- nader som beträffande mätningsförfaranden. Vidare kan den oinskränkta förfoganderätten över virkesproduktionen i egen skog utnyttjas marknads- politiskt eller i situationer, då industrien bedömer att momentana virkes- behov bör äga företräde framför långsiktig rationell avverkningsplanlägg- ning. Tillgång till egna skogsfastigheter innebär ökade belåningsmöjlig- heter. Samägande skog—industri medför därjämte ofta skattetekniska för— delar. Slutligen kan industrien tillföras en skogsvinst i den mån avkast- ningen av skogsdriften överstiger räntan å i fastigheten nedlagt kapital, vilket torde gälla för hela den nordsvenska enskilda industrien. Sistnämnda omständighet skall jag återkomma till längre fram.
Om man vill ge den statliga skogsindustrien samma villkor som den en- skilda, synes det vara riktigt, att man vid prissättningen av domänverkets virkesleveranser beaktar ej endast den enskilda industrins kostnader för den råvara, som den inköper från domänverket, skogsägareföreningar och andra skogsägare, utan också sådana omständigheter som gör egen råvara särskilt värdefull. Att domänverket i sin sida i sådana fall får acceptera en i viss mån modifierad prissättning förefaller också rimligt. Bolagets industrier, som förvärvats och utbyggts ej minst för att bereda avsättning av domänverkets virkesavkastning, bör även i framtiden bli av stor bety- delse för verkets ekonomiska drift. Staten är ägare till domänverket och Statens Skogsindustrier och det bör vara företagsekonomiskt berättigat, att skogsfastigheterna bidrar till att det egna industriföretaget kan vidmakt- hålla och förbättra avsättningen av skogens virkesavkastning.
Avgörandet i dessa avräkningsfrågor kan inte lämpligen träffas enligt en stel schablon. Vilket sätt man än väljer för de båda företagens när- mande till varandra synes det lämpligt att i något led en styrelse finnes,
som bär ansvaret för såväl domänverkets som ASSlzs verksamhet och 'där- igenom erhåller förutsättningar att bedöma på vad sätt företagens ömse- sidiga intressen skall bäst tillvaratagas. En sådan styrelse bör fastställa virkespriserna under beaktande jämväl av största möjliga likställighet mel— lan driftsförutsättningarna för det statliga industriföretaget och enskild skogsindustri.
Till grund för avräkningen bör läggas vad den enskilda industrien inom ifrågakommande verksamhetsområden per virkesenhet totalt betalar till jämförlig leverantör (t ex skogsägareförening), vilket i de flesta fall är möjligt att fastställa och i andra fall kan beräknas. Därefter tages hänsyn till de särskilda omständigheter som är förknippade med ASSI:s råvaru- anskaffning — dock icke skogsvinsten, som behandlas i sista stycket av denna avdelning _ genom att ASSI erhåller återbäring ä likviden med visst belopp. Såväl den grundläggande allmänna prissituatione—n som värdet av nackdelar och fördelar för ASSI i dess förhållande till domänverket växlar självfallet med konjunkturer och marknader för virke och föräd- lade varor. Det bör därför ankomma på nämnda styrelse att årligen fast- ställa detta belopp. För att undvika oförmånlig inverkan på domänverkets övriga försäljningar, bör man öppet redovisa den kompensation bolaget erhåller för en i förhållande till jämförbar enskild industri fördyrad' råv. - ruförsörjning. Ytterligare skäl härför är att ASSI i annat fall kan felaktigt betraktas som statssubventionerat.
. Utredningsmännen har under rubriken »Synpunkter på grunderna för virkets prissättning» fört en utförlig diskussion om prissättningen av skogs- brukets produkter, som leder fram till ett annat förslag om prissättning av domänverkets leveranser till ASSI än det här ovan förordade. Det sy- stem för prissättning, som förordas av utredningsmännen, är såsom av förestående framgår enligt min mening i likhet med det nu gällande alltför stelt. Eftersom det därjämte vilar på antaganden, som ej kan förenas med min kännedom om virkes-marknaden, nödgas jag i korthet också beröra utredningsmännens prisdiskussion.
Utredningsmännen utgår från de priser, som skogsägareföreningarnas medlemmar erhåller vid försäljning genom föreningarna och som uppges vara tillämpade också i fråga om andra enskilda skogsägare». Det är avvägt med beaktande av de i regel små och mindre lätthanterliga partier, vilka sammanförs på större leveranskontrakt av skogsägarefören-ing. De provi- sioner, som köparna därutöver betalar till skogsägareföreningarna,' anser utredningsmännen icke ingå i ett allmänt försäljningsvärde, som de föreslår att tillämpas som grundpriser för domänverkets virke. Förstnämnda med- lemsrpriser kan emellertid icke vara grundläggande för försäljningar från ett leveransföretag som statens Skogsförvaltning. Domänverket betalar självt en starkt utbyggd förvaltning bla just för att åstadkomma samlade och.
säkra- leveranser. Alla andra köpare godt-ar på grund av domänverkets leve- ransförhållanden utan vidare, att ett belopp motsvarande lägst nämnda provisioner ingår i priserna*), en princip som också i övrigt tillämpas för domänverkets värderingar, bortsett från fastighetstaxeringen, där självfallet ett allmänt, försiktigt avvägt, gemensamt pris måste tillämpas för samtliga skogsägare. Hur man på basis av den nämnda, för domänverkets virke och virkesleveranser helt främmande prissättningen kan konstruera ett pris för en »grundkvantitet» till ASSI är för mig alldeles oförståeligt. .
Den motivering, som lämnats av utredningsmännen för tillämpning gent- emot ASS'I av lägre priser än nämnda bruttopriser (medlemspriser + provi- sion) för viss grundkvantitet, hänför sig emellertid i själva verket till något helt annat än leveransernas beskaffenhet och genomförande, nämligen ASSIzs roll i avsättningen av domänverkets virke och likställigheten mel- lan ASSI och enskilda skogsbolag. Utredningsmännens prisanalys är i detta sammanhang helt ovidkommande, och valet av det grundpris, som utred- ningsmännen kallar »i marknaden gängse priser», rent godtyckligt. Bind- ningen av priset vid dessa »riktlinjer» kan för övrigt i praktiken. stundom visa sig bli oförmånlig både för ASSI och domänverket.
Utredningsmännen har vidare (sid 105) uttalat sig för fördelning av viss skogsvinst mellan skogsbolaget och industribolaget. Principiellt är jag beredd att biträda en vinstöverföring. Det är emellertid enligt min uppfatt- ning nödvändigt att den sker i former, som icke inkräktar på de ekono- miska resultat som den statliga skogsdriften och den statliga skogsindu- strien förmår att framvisa som olika enheter i statens verksamhet. Fusion mellan de två företagen har ju för övrigt med rätta avvisats av utrednings- männen. Man bör icke avhända skogsbruket inom näringslivet en värdefull möjlighet att bedöma storskogsdrifts lönsamhet som självständigt företag. Skogsbrukets eget ekonomiska resultat är av största betydelse för dess utgiftspolitik, främst i fråga om skogsarbetarlöner och investeringar. En minskad investeringsvillighet i skogsbruket kan på lång sikt få mycket all- varliga konsekvenser. Genom att domänverkets ekonomi är ett uttryck ute- slutande för förvaltning av skog och skogsmark (även av en fristående jordbruksförvaltning) kan statsmakterna, forskningen och andra bedömare erhålla värdefulla uppgifter om svenskt skogsbruk till viss ledning också vid behandling av skogsbrukets lönefrågor och investeringsplanering. Där- för bör en öppen och väl motiverad disposition av skogsföretagets över- skott ske. '
Den vinstöverföring mellan domänverket och ASSI, som jag finner na- turlig, bör genomföras så att av domänverkets årliga vinst viss, mindre del — exempelvis 10 0/0 — kan tillföras ASSI för reinvestering i den för-
*) Vid virkeförsäljningar inom skogsnäringen värdesättes allmänt större och säkrare leveranser högre även i de fall då försäljningen ej avser marginal- eller tillskottskvan-
titeter. _ -
ädlingsverksamhet, som avser domänverkets virke. Principiellt bör ej hel- ler hinder möta mot att vinsten hos ASSI delvis utnyttjas till förstärkning av domänverkets produktionskapital, en fråga, som tills vidare kan lämnas åsido. För närvarande torde man höra stanna vid inrättandet vid domän- verket av en industrifond på sätt föreslagits i nämnda organisationsförslag för domänverket och ASSI.
8. Jordbruksförvaltningen
Utredningsmännen har vid sin behandling av domänverkets jordbruksför— valtning kommit fram till att denna förvaltning bör överflyttas till lant- bruksstyrelsen. För egen del anser jag icke, att man kan som utredningen beteckna förvaltningen av jordbruksdomänerna som en övervägande admi- nistrativ uppgift, som bör handhas av en administrativ myndighet. Att för- valtningen av domänerna sker genom utarrendering i vissa, av statsmak- terna bundna former, minskar inte betydelsen av att handhavandet av uppgiften sker med stark ekonomisk inriktning. Jag är helt övertygad om att jordbruksförvaltningens inlemmande i statsskogsförvaltningens ekono- miska verksamhetskrets, som ägt rum redan 1852, varit och i allt högre grad blivit till stort gagn för densamma. Den omständigheten att domänerna ändock ej kunnat redovisa en avkastning, som kan betraktas som företags— mässigt tillfredsställande, sammanhänger främst med ovannämnda förvalt- ningsföreskrifter för jordhruksdomänerna. En jämförelse med de enskilda jordbruk, vilkas verksamhet och resultat granskas av statligt organ (de sk räkenskapsgårdarna), är trots detta närmast fördelaktig för statens jord— bruksdomäner.
Överflyttningen av jordbruksförvaltningen till lantbruksstyrelsen med- för, att statens skogs- och jordbruksförvaltning fördelas på skilda organ. Utredningsmännen har ansett detta möjligt därför att »inom domänverket arbetar jordbruksförvaltningen —— jordbruksbyrån och domänintendenter- na —— i allt väsentligt skild från skogsförvaltningen» (sid 91). De kontakter och samråd med skogsförvaltningen, som behövs och som delvis redovisas, tillmäter utredningsmännen mindre betydelse.
Den här återgivna uppfattningen är inte riktig. Ett mycket intimt sam- arbete mellan skog och jord äger ständigt rum både på det centrala och det lokala planet i de talrika fall, då jordbruksförvaltning och skogsför- valtning mötas inom samma fastighet. Det gäller icke endast arrendato— rernas av statsmakterna fastställda rättigheter och intressen på skogsmarken beträffande husbehov, bete, fiske, jakt och annan upplåtelse från fastig- heten samt för fastigheten gemensamma upplåtelser för andra ändamål och företag utan också avgränsningsfrågor. Gränserna mellan lantbruks- styrelsens och bolagets förvaltningsområden skulle bli ständigt flytande. Undan för undan sker överflyttning av jordbruksmark till skogsförvalt-
ningen, och dispositionsfrågor beträffande byggnader kommer också ofta under behandling, som kräver nära samarbete såväl mellan domäninten- denten och jägmästaren som mellan domänstyrelsens olika byråer.
I vad mån en överflyttning av jordbruksförvaltningen till lantbrukssty- relsen kan underlättas genom utnyttjande av jordbruks- och byggnadsorgan inom lantbruksorganisationen undandrar sig mitt bedömande. Den gemen- samma handläggningen av jordbrukets och skogsbrukets byggnadsfrågor, som för närvarande äger rum vid domänstyrelsens byggnadskontor och genom den lokala byggnadspersonalen, är emellertid mycket värdefull för båda verksamhetsgrenarna, och har också bidragit till uppehållandet av en god arbetsbalans på verkets byggnadsområde.
Även vid försäljning av jordbruksdomäner skulle den föreslagna ord— ningen medföra starkt ökade besvär. När en jordbruksdomän skall säljas med skogsmark, ett vanligt ärende som redan nu kräver åtskillig pappers— exercis, skulle nämligen lantbruksstyrelsen sälja jordbruket och Kungl. Maj:t eller bolaget skogen. Såvida man inte avser, att skogsbolaget först skall sälja skogsmarken till lantbruksstyrelsen, blir följden av detta an- tingen att Kungl. Maj:t finge besluta på förslag av två organ eller om köpe- skillingsandelarna för jord och för skog är tillräckligt låga, att en myndig- het och ett bolag upprättade ett gemensamt köpekontrakt med köparen. Någon form av samförhandling måste i varje fall tillgripas, ty köparen in- tresserar sig endast för den totala köpeskillingen. Försämringen i hand- läggningen är påtaglig.
Den föreslagna överflyttningen av jordbruksförvaltningen till lantbruks- styrelsen skulle av här ovan nämnda skäl medföra en försämring av jord— bruksförvaltningens effektivitet och medföra negativa verkningar även för skogsförvaltningen. Enligt min mening kan den icke förordas i något alter- nativ till företagsform för domänverket.
I detta sammanhang bör också anmälas att kronotorp av olika slag av domänverket förvaltas enligt av Kungl. Maj:t och Riksdagen fastställda förordningar, varigenom statsmakterna av särskilt tungt vägande, sociala skäl förbehållit sig avgörandet i vissa frågor. Det torde inte vara lämpligt att överlämna handläggningen av dessa frågor till ett aktiebolag.
9. Domänverkets markinköp
Utgående från att försäljning av jordbruksdomän bör handläggas av lant- bruksstyrelsen och lantbruksnämnderna har utredningsmännen i samma avsnitt (aJordbruksförvaltningem sid 92 f. f.) föreslagit, att statens inköp av skogsmark genom domänverkets markfond skall överflyttas till lant- bruksorganisationen. Anledningen härtill är. att »markfondens användning direkt genom Aktiebolaget» Statsskogar blir med gällande lagstiftning på området begränsad till i regel _mindreområden, vartill kommer markbyten
och förvärv i. samband med omarrondering av skogsmark». Som särskilt motiv för överflyttningen anges dessutom, att statens inköp för skilda än— damål bör samordnas inom lantbruksorganisationen, »som genom sin prö- vande och'övervakande funktion på hela marknaden för jordbruksfastig- heter och ökade egna insatser på denna marknad får anses väl lämpad att handha även de statliga markinköp, för vilka markfondens medel enligt gällande grunder anlitas».
' Utredningsmännen har därmed givit sig in på ett jord- och skogsbruks- politiskt spörsmål av stor räckvidd, som kräver en helt annan, djupgående behandling än den utredningen framlagt. Det är självfallet varken lämpligt eller möjligt att här utreda denna fråga. En kortfattad redovisning av läget är emellertid enligt min mening nödvändig för att kunna bedöma utred- ningsmännens förslag i fråga om statens inköp av skogsmark.
Den nuvarande lantbruksorganisationen (lantbruksstyrelsen och lant- bruksnämnderna) utformades vid 1947 års stora, jordbrukspolitiska reform. Vid denna tidpunkt ansågs jord och skog höra så nära ihop att inköpen av skogsmark i främsta rummet borde regleras ur synpunkten av vad som då betraktades som ett rationellt jordbruk. Lantbruksorganisationen, med de nyinrättade lantbruksnämnderna, anförtroddes i samband med andra upp- gifter —— främst en aktiv politik för yttre rationalisering _ att bedöma och besluta om dispositionen av skogsmark, som utbjöds till försäljning. Orga- nisationen har även erhållit viss befattning med bolagsförbudslagen. Do- mänverkets inköp har emellertid hittills formellt kunnat ske utan lant- bruksorganisationens medverkan, men yttranden över inköpsförslagen in- hämtas regelbundet av domänstyrelsen. Kommuner har också senare er- hållit fri inköpsrätt.
I överensstämmelse med sin uppgift som rationaliseringsorgan för jord- bruket har lantbruksnämnderna uppbyggts med dominerande inslag av jordbruksrepresentanter ehuru med myndighets ställning. Man kan under sådana omständigheter icke förutsätta, att nämnderna skall arbeta som ob- jektiva organ för bedömning av disposition av skogsmark för skilda syften och förvaltningsformer. Med nämndernas sammansättning måste en sådan uppgift te sig övermäktig. Utredningsmännen återger ett utlåtande av stats- utskottet år 1958 med anledning av statsrevisorernas berättelse för före— gående år (sid 94), vari utskottet, utgående från den vid denna tidpunkt pågående uppsamlingen av medel i domänverkets markfond, understrukit att det allmännas markpolitik bör bedrivas så, att medlen snarast placeras i-värdebeständiga tillgångar, dv s skogsmark. Den främsta anledningen till att sådan omplacering av'medle'n ej kunnat bedrivas enligt statsmakternas direktivär utan tvekan just lantbruksnämndernas oförstående inställning till statliga markförvärv, som vid den tidpunkten var särskilt starkt fram- trädande och som statsrevisorerna torde haftvi tankarna. I belysning hära-v är 'det svårt att föreställa "sig nämnderna s'om'aktiva tillvaratagare av stats-
skogsintressen. Även om inköpen för bolagets räkning skulle "företas av lantbruksstyrelsen, skulle initiativ och genomförande i mycket bli bero- ende av lantbruksnämndernas inställning och kompetens.
1950-talet har som bekant raserat flera av förutsättningarna för 1940- talets jordreform. Jordbruket koncentreras och krymper både areellt och personellt. Experter räknar nu med nedläggning av upp till 1/4 av hela jordbruksarealen. För Götalands och Svealands skogsbygder samt för övre Norrland räknar man med väsentligt större nedläggning*). Inom stora om- råden drar sig jordbruket nästan helt tillbaka. Även inom de skogsbygder, där jordbruket alltjämt antas bli bestående, framstår sambruket mellan jord och skog ej lika självklart som för tjugo år sedan. Den pågående me- kaniseringen av skogsbruket verkar i viss mån upplösande på sambruket. Bondeskogsbruket går mot enheter av helt annan storleksordning än för närvarande och söker sig nya former: skogsbruksområden, samverkans- områden, gemensamhetsskogar, kanske bondeskogsbruk utan jordbruk; Givetvis får sambruket mellan jord och skog, helst i någon eller några av nämnda former, fortfarande betraktas som mycket önskvärt inom områ- den, där folkförsörjningen och bygdens liv bäst tillgodoses på sådant sätt, men det är icke längre möjligt att blunda för att stora förändringar förestår i fråga om skogsbrukets bedrivande och att dessa kommer att få stor bety- delse för både fastighetsstruktur och ägarefördelning av landets skogsmark. I dag är endast omkring 25 0/0 av landets skogsmarker förenade med levande jordbruk till särskilda företagsenheter (gods, bondgårdar, jordbrukslägen- heter). Siffran sjunker allteftersom jordbruken läggs ned — för närvarande med omkring 1 0/0 årligen av landets totala skogsmarksareal. I de sk av- folkningsbygderna är jordbrukets betydelse i sammanhanget givetvis ännu mycket mindre. Även om en ny jordbruksgiv skulle återföra en del skogs- mark till sambruk med jordbruksjord, måste det svenska skogsbrukets för- valtningsstruktur och ägarfördelning hädanefter väsentligen behandlas ur andra synpunkter än jordbrukets. Det finns ingen som helst anledning att söka återuppliva den ålderdomliga betydelsen av begreppet »lantbruk».
I det läge, som sålunda uppstår, framstår behovet av undersökningar och studier av nya förvaltningsformer som synnerligen angelägna. Svårigheterna ligger främst i att vi ännu ej kan klart se, vart den starka rationalisering och mekanisering, som satt in under 1950-talet, skall leda. Det är likafullt hög tid att börja en genomarbetning av de arronderingsproblem, som upp- tagits av experter på initiativ av skogsstyrelsen och lantmäteristyrelsen' och som nu torde komma att på expertplanet penetreras av Skogs— och Lantbruksakademien under medverkan av berörda skogliga och lantmä- teritekniska institutioner. Först sedan dessa problem bättre klarlagts,'kan man bedöma vilka mer eller mindre nya förvaltningsformer, som kan god-
3) SOU 1963:66, sid .174.
tas i ett effektivt och ekonomiskt starkt skogsbruk, vilket tillgodoser också viktiga försörjningsintressen. Det är enligt min mening ofrånkomligt, att det statliga skogsförvaltningsorganet effektivt och självständigt medverkar i den processen vid sidan av jordbruksintressen, skogsindustriella intressen och det enskilda kapital, som visar sig ha förmåga att nyttja skogen på sätt som gagnar näringslivet och samhället.
Utredningsmännen framhåller, att det är olämpligt att domänverket och lantbruksorganisationen stundom tillämpar olika värderingsnivåcr för skogsfastigheter och framställer detta som en olägenhet vilken utgör ett ytterligare motiv för förslaget att överföra domänverkets skogsmarksköp till lantbruksorganisationen. Även frånsett att talet om vådorna av den dubbla värderingsnivån är överdrivet — en synpunkt som lantbruksstyrel- sens chef nyligen givit uttryck åt —— är saken emellertid betydligt mera komplicerad. Av vad ovan sagts torde till en början framgå, att värde- sättning av skog icke kan ses ur uteslutande jordbrukspolitiska synpunkter. Vid fri fastighetsmarknad med stora utbud bestämmer köparen prisnivån på grundval av det värde han tillmäter fastigheten i sin hand. Genom jordförvärvslagen och bolagsförbudslagen har denna mekanism satts ur funktion, huvudsakligen på grund av statsmakternas hänsyn för vår jord- bruksnäring och dess rationaliseringsbehov. Det är märkligt nog i större sammanhang endast kommunerna, som för närvarande har helt fria hän— der på marknaden för skogsfastigheter. För domänverkets inköp bestäm— mes "den övre gränsen av tillgångarna i verkets markfond. Domänverket, som bedriver sin inköpsverksamhet under öppen redovisning av sina före- havanden och i kontakt med lantbruksorganisationen, följer värderings- principer, som godkänts av Riksdagen. De grundas på verkets uppfattning om fastigheternas värde vid långsiktig förvaltning i ett större, rent skogs- bruksföretag och bedömes därför ofta från lantbruksorganisationens ut- gångspunkter som alltför höga. Det är min tro, att om skogsvärdena med hjälp av en regleringsmekanism, som uppbyggts för andra syften, allmänt hålls nere vid en nivå som anses lämplig för skogskomplettering till jord- bruk, skadeverkningar kan uppstå för skogsnäringen genom slappare eko- nomisk drift på ett sätt, som erbjuder vissa likheter med sterbhusproblemet.
Det skall gärna erkännas att saken har flera sidor. Skogsägare med stark ekonomisk ryggrad är ofta goda skogsägare, om de som allmänna ägare, bolag och många enskilda utnyttjar sin ställning till förbättring av skogen genom långtidsinvesteringar. Detta förhållande kan emellertid ej tas till in- täkt för allmän sänkning av fastighetspriserna. Det stöd som kan vara be- fogat för ekonomiskt sämre ställda skogsägare sker —— som för närva- rande — bäst genom bidrag för utförandet _av åtgärder.
- Därest, såsom utredningsmännen föreslagit, lantbruksstyrelsen skulle ombesörja domänverkets markinköp med markfondens medel, berövas statens Skogsförvaltning också möjligheterna att liksom övriga spekulan—
ter, som kan påräkna inköpstillstånd, bjuda det pris, som förvaltningen ur sina synpunkter anser böra betalas, helst som värderingspersonalen avses att överflyttas till lantbruksstyrelsen. Förmodligen skulle lantbruksstyrel- sen efter inköp av utbjudna »rationaliseringsfastigheter» tilldela statsskogs— förvaltningen de delar av dessa, som enligt styrelsens översiktliga planlägg- ning lämpligen borde tillföras statsskogarna och som Aktiebolaget Stats— skogar förklarar sig villigt att ta hand om. Statsskogsförvaltningen skulle då icke kunna —— såsom nu sker _ aktivt medverka i uppbyggnaden av ett starkt skogsbruk ens i de bygder, där struktur och ägarfördelning måste genomgå en fullständig omvandling.
Att skogsfastigheter kan av ägare inom skilda företagsformer värdesättas på olika sätt finner jag således naturligt, och det kräver intet tillrättaläg- gande. Lantbruksorganisationens rationaliseringsköp måste kunna bedrivas oberoende av detta, eftersom organisationen har medel att hålla både do— mänverket och andra köpare borta från sådana objekt, som den vill för- värva som ett led i denna verksamhet. Prissättningen av andra skogsobjekt kan icke vara lantbruksorganisationens uppgift.
Nu har den utveckling, som ovan skisserats, lett till en ökad aktivitet från rationaliseringsorganens sida. Lantbruksorganisationen har, vad över- låtelse av fastigheter angår, ursprungligen att taga befattning endast med rationaliseringsobjekt i jordbruksnäringen. Men utbuden ökar undan för undan och allt fler av dem kommer för framtiden icke ha något med jord- bruk att skaffa. Lantbruksorganisationen anser sig emellertid vid sin nu påbörjade uppbyggnad av en »rationaliseringsreserv» av fastigheter icke kunna dra någon klar gräns mellan fastigheter som väntas bli behövliga som rationaliseringsobjekt och andra jordbruksfastigheter med skog. Det är förståeligt ty det är tänkbart att fastigheter i to in helt avfolkad bygd framdeles kan utnyttjas som långvägsskiften till jordbruksfastigheter, gemensamhetsskogar för sådana fastigheter eller som bytesobjekt med domänverket eller andra större skogsägare. Med åberopande av vissa ut- talanden i proposition och utskottsutlåtande vid 1959 års riksdag (proposi— tion nr 148, jordbruksutskottets utlåtande nr 30) anser sig lantbruksorga- nisationen bemyndigad att genom direkta inköp utöva inflytande på rent skogliga strukturfrågor. På detta sätt har lantbruksorganisationen nu tagit hand om en inofficiell fördelning av landets skogsmarker på ägarekatego- rier och ägare med undantag hittills för domänverket och kommunerna. Vid 1963 års riksdag har —— utan att de av 1959 års riksdag uppdragna rikt- linjerna ändrats — lantbruksorganisationen erhållit starkt ökade möjlig- heter a-tt så ingripa i strukturrationalisering och ägarfördelning, då Kungl. Maj:t och Riksdagen anvisat ett mycket stort belopp för inköp av fastig- heter som bör tas i anspråk i rationaliseringssyfte (proposition nr 125, jordbruksutskottets utlåtande nr 15). Avsikten torde ha varit, att lantbruks- organisationen skall i den snabba utveckling, som för närvarande äger rum,
övergångsvis kunna ta hand om en del utbjudna skogsegendomar, som sak- nar behörig köpare och endast med tvekan kan betraktas som rationalise- ringsreserv för jordbruket, för att möjliggöra en senare ändamålsenlig dis- position i den ena eller andra ägarens hand, som gemensamhetsskog, för någon form av överlåtelse till bolag eller för ännu något annat ändamål. Det är för övrigt tänkbart, att en del av dessa egendomar kan visa sig lämpliga att erbjudas domänverket vid markbyte eller för inköp. Själv- fallet bör också domänverket i sin egen inköpsverksamhet samråda med lantbruksstyrelsen. Men därifrån till att fullständigt inordna domänverkets markinköp som en åtgärd inom ramen för lantbruksstyrelsens nu påbör- jade uppsamling och fördelning av överblivna fastigheter är steget långt. Lantbruksstyrclsen och lantbruksnämnderna kan då etablera sig som reg- leringsorgan för Sveriges skogsmark med befogenhet att — med undantag för aktiebolags markförvärv varom Kungl Maj:t beslutar — pröva alla andra skogsmarksförvärv än kommunernas.
I nämnda proposition till 1963 års riksdag har departementschefen i ut- talande, som godkänts av Riksdagen, framhållit, att de riktlinjer för inrikt- ningen och utformningen av den statliga verksamheten för jordbrukets rationalisering, som fastställdes av 1959 års riksdag, alltjämt bör vara i huvudsak normerande för statens medverkan i rationaliseringsarhetet i av- vaktan på resultatet av den översyn av jordbrukspolitiken i stort, som före- tas av 1960 års jordbruksutredning. Att under sådana förhållanden nu överflytta statens skogsmarksköp till lantbruksstyrelsen vore enligt min mening att föregripa de nya riktlinjer för jordbrukets utveckling, som före- bådas i nämnda uttalande och att sluta ögonen för den nya syn på skogs- brukets strukturfrågor, som alltmer tränger sig fram.
Slutligen bör här anmärkas att —— även om den egentliga värderingsper- sonalen enligt utredningsmännens förslag skulle överflyttas till lantbruks- styrelsen — lantbruksstyrelsen eller lantbruksnämnderna ändock i stor omfattning måste anlita företagets lokalpersonal för preliminära bedöman- den och granskningar av anbud om inköp av skogsfastigheter och ofta också-vid värderingar. Dessutom bedriver revirpersonalen nu ett värdefullt arbete för rationell utbyggnad av gamla och nya fastighetskomplex, som ej bör avbrytas eller hämmas. Ej heller bör ledningen i statens skogsför— valtning berövas planläggningen av inköpsverksamheten och den får ej en lättnad i sitt arbete som svarar mot lantbruksstyrelsens nya uppgifter. Utredningsmännens uttalande att »bolagets verksamhet på detta område minskas i motsvarande mån» är därför orealistiskt. Deras förslag i nu före- varande fråga är sålunda icke endast sakligt svagt underbyggt utan också organisatoriskt en avgjord försämring. -
Genom införandet av en sådan företagsform, som förordats i den av mig framlagda särskilda skriften, råder'man bot på bristerna i den nuvarande organisationen och åvägabringar samtidigt en ändamålsenlig samverkan mellan dcmänverket och den statliga skogsindustrien. Denna företagsform sammanför organiskt statens allmänna ägarintressen med de starka ekono- miska krav, som bör ställas på varje förvaltning av skogsbruk och skogs- industri. Utredningsmännens förslag till aktiebolagskoncern förutsätter där— emot att allmänna hänsyn, som är av betydelse för verksamheten, skall utifrån påtryckas en kommersiellt utformad förvaltning. En sådan anord— ning finner jag lämplig för statlig Skogsindustri men helt oförenlig med en ändamålsenlig, statlig Skogsförvaltning och markpolitik.
Särskilt yttrande av direktör Olov Rynell
Då min uppfattning icke till alla delar överensstämmer med utrednings- männens, önskar jag i följande sammandrag redovisa mina synpunkter på de väsentligaste frågeställningarna.
Företagsform för statsskogsbruket
Oavsett företagsform för statsskogsbruket —— den nuvarande, aktiebolags- formen eller den s. k. tredje formen (»samhällsföretag») — bör en. ända- målsenlig samordning mellan statsskogarna och den statsägda skogsindu- strin kunna uppnås utan en sammanslagning till ett företag (fusion). I likhet med utredningsmännen förordar jag således icke detta alternativ.
Den nuvarande företagsformen för domänverket behöver i och för sig inte vara besvärande för samarbetet med Aktiebolaget Statens Skogsindu— strier (ASSI). Det är snarare olikartad tolkning av direktiv och uttalanden i anslutning till bolagets skiljande i ägohänseende från domänverket år 1957, som försvårat förståelse och avtalstillämpning, särskilt i prishänseende.
Alternativet aktiebolagsform för statsskogsbruket torde icke innebära större förutsättningar för ASSI att få sina synpunkter beaktade än vad fallet är vid nuvarande företagsform för domänverket. Företagsledningen för skogsbruket kan nämligen i båda fallen förväntas vara lika angelägen om verksamhetens ekonomi. Eftersom både skogsbruket och skogsindustrin bör drivas väsentligen efter ekonomiska principer och den gemensamme ägarens intressen bör kunna samordnas på ett praktiskt lämpligt sätt, finner jag emellertid ej någon principiell olägenhet för ASSI av att statsskogsbruket organiseras i aktiebolagsform. —— Personligen anser jag att Aktiebolaget Domänverket såsom firma vore att föredraga framför Aktiebolaget Stats- skogar.
Beträffande den s. k. tredje formen (»samhällsföretag») finner jag myc- ket positivt i den— presentation av riktlinjerna härför, som framlagts i be- tänkandet »Postverkets organisation». Huruvida denna form kan komma till tillämpning för statsskogarnas vidkommande tillräckligt snabbt samt organisatoriskt medge en ändamålsenlig samordning med statens skogs- industriella verksamhet, är frågor som jag för närvarande icke kan bedöma.
Utgångspunkt för de följande synpunkterna är att den skogsförvaltande verksamheten organiseras såsom aktiebolag.
Den organisatoriska samordningen mellan den skogsförvaltande och den skogsindustriella verksamheten Både skogs— och industriföretaget är av så betydande storlek att en tämligen självständig organisation för vartdera företaget är motiverad. Självständig-
heten bör emellertid träda tillbaka för tillgodoseendet av gemensamma in- tressen. De härför erforderliga åtgärderna gäller enligt min mening främst samordningen på det personella plan, där de avgörande besluten fattas, nämligen inom styrelserna.
Utredningens förslag om inrättande av ett särskilt förvaltningsbolag, som skall äga och förvalta aktierna i både skogsbolaget och industribolaget, ter sig välbetänkt. Förvaltningsbolaget bör handlägga viktiga gemensamma frågor, särskilt vad angår virkesråvaran och utvecklingen i stort. Å andra sidan bör de båda dotterbolagens styrelser ha tämligen vidsträckt befogenhet i fråga om sådan planering, investering och finansiering, som icke av lämp- lighetsskäl påkallar en samordning mellan skog och industri eller direkt berör aktieägaren.
Mot den bakgrunden anser jag, att vid sammansättningen av förvaltnings- bolagets styrelse bör beaktas icke endast samordningskravet utan också önskemålet att dotterbolagens styrelser behåller meningsfulla uppgifter inom vederbörande företag — eljest bleve organisationen i realiteten detsamma som en fusion. Det är tveksamt, om utredningens förslag i tillräcklig grad beaktar det sistnämnda önskemålet. Enligt min uppfattning bör förvalt- ningsbolagets styrelse till större delen bestå av ledamöter i dotterbolagens styrelser, förslagsvis två från skogsbolaget och två från industribolaget, samt till en mindre del av utomstående personer, högst tre, av vilka en ord- förande och en verkställande direktör. Den sistnämnda befattningen torde lika litet som den förstnämnda behöva vara annat än en deltidstjänst. Minst en av de utomstående styrelseledamöterna bör ha ett betydande mått av industriell erfarenhet.
Den eftersträvade samordningen mellan skog och industri bör ytterligare främjas genom sådant arrangement, att skogsbolagets styrelseordförande eller verkställande direktör ingår i industribolagets styrelse och vice versa.
I frågan om förvaltningsbolagets finansiering föreslår utredningen låne— finansiering för bolagets förvärv av aktierna i de båda dotterbolagen samt finansiering med eget kapital för en betydande del av medelsbehovet för rörelsen. Det skulle för mig te sig naturligare om det vore tvärtom. En mera ingående allmän analys av finansfrågorna för de båda företagen, med belysning bl. a. av verksamheternas säson-gmässiga kreditbehov, skulle även ha varit önskvärd som komplement till utredningens organisations- förslag.
Samordningen beträffande virkesråvaran Både försörjningen med och prisavräkningen för virkesråvaran är livsvik- tiga för statens skogsindustriella verksamhet. Denna kan inte fungera utan virkesråvara.
Statsskogarna å andra sidan, som normalt säljer 70 a 75 0/0 av sin års- avverkning till annan Skogsindustri, skulle i nuvarande läge kunna öka
denna andel. Vid förhandlingar mellan'domänverket och ASSI är industri- bolaget därför i ett markant underläge. »
Då man söker principer eller regler för såväl den kvantitativa'försörj- ningen som prisavräkningen, bör syftet med statens skogsindustriella verk- samhet vara den naturliga utgångspunkten. I viss mån kom detta till ut- tryck vid tillkomsten år 1957 av det 5. k. ramavtalet. Sålunda utsades att avsikten med avtalet var, å ena sidan, att inom berörda områden bidraga till en jämn och tryggad avsättning av rundvirke från statens skogar samt bereda en likaledes jämn och tryggad arbetsförsörjning i samma skogar och, å andra sidan, att genom årliga leveranser i form av avverkat rund- virke tillförsäkra bolaget en tryggad råvaruförsörjning.
Angelägenheten av att »tillförsäkra bolaget en tryggad råvaruförsörjning» har historisk bakgrund. Det må erinras om att praktiskt taget all sågverks- industri samt stora skogsarealer i norra Västerbotten och hela Norrbotten år 1916 sammanfördes i ett stort bolag, som i samband med den ekonomiska krisen på 1920-talet gjorde konkurs år 1925. Detta medförde en omfattande arbetslöshet i Norrbotten. I anslutning härtill kom staten av huvudsakligen sociala skäl att bli ägare till sågverken på Seskarö (1931) och Lövholmen (1932) samt i Båtskärsnäs. (1933) och Karlsborg (1937). Denna industri jämte sulfatfabriken på sistnämnda plats blev för försörjningen med virkes- råvara helt hänvisad till domänverket, sedan det förenämnda bolagets alla skogar i Norrbotten övergått till ett nybildat privatägt bolag.
Även i Mellansverige kom staten att bli ägare av sågverk på sådant sätt _— i allmänhet i samband med förvärv av skogsmark —— att statsskogarna kom att utgöra den självklara råvarubasen för industrin.
Industrierna i såväl Norrbotten som Mellansverige drevs först av domän- verket, varefter industribolaget tillkom år 1941. Därvid var verksamheten nära nog helt baserad på råvara från statsskogarna (96 0/0 under de första fem åren). Industriutvecklingen därefter har klart samband med önske- målen om ökad avsättning för statsskogarnas virke.
Denna bakgrund gör, att det saknar mening att ställa ASSI:s råvaruför— sörjning från statsskogarna i relation till försörjningen från egna skogar hos andra skogsindustribolag samt att med ledning därav göra en distinktion mellan grundkvantiteter och tillskottskvantiteter. Den statsägda skogsindu— strins råvarubas är primärt statsskogarna. Enligt min mening bör dessa därför tillgodose bolagets behov — vid nuvarande industrikapacitet — i den utsträckning som är möjlig och lämplig, varvid de transportekonomiska faktorerna såväl som bolagets möjligheter att inom berörda områden an- skaffa virkesråvara från andra leverantörer självfallet skall beaktas. Vid utökning av industrikapaciteten bör förutsättas att läget beträffande virkes- råvaran i förväg klarlagts mellan skogsbolaget och industribolaget. Även vid nuvarande industrikapacitet torde vissa klarlägganden utöver utred- ningens bli erforderliga. ' '
' Prisavräkningen mellan två företag med samma ägare får anses ha som primärt syfte att ge underlag för en så riktig bedömning som möjligt av de båda verksamheternas ekonomiska resultat. Utredningens utgångspunkt i prisfrågan är en strävan att i fråga om råvarukostnaden jämställa ASSI med den privatägda skogsindustrin. Jag kan i och för sig ansluta mig till en uppfattning av innebörd att statsägd och privatägd industri bör arbeta på lika villkor. Den statsägda skogsindustrins uppkomst och lokalisering medför emellertid i fråga om ett flertal andra konstnadsfaktorer än virkes- råvaran en sådan ekonomisk belastning att målsättningen om lika villkor inte uppfylles med den av utredningen valda utgångspunkten i prisfrågan.
I-motsats till de flesta svenska skogsindustriföretagen saknar ASSI egna naturtillgångar (skog och vattenkraft). Detta är en fundamental skillnad, både ekonomiskt och finansiellt, och det är praktiskt taget omöjligt att ge värdemässigt uttryck häråt.
Verksamhetens bakgrund är vidare att bolaget i betydande utsträckning, speciellt i Norrbotten, fått till uppgift att driva industri på platser, där de ekonomiska betingelserna enligt tidigare erfarenhet visat sig otillfredsstäl- lande. På grund av den geografiska belägenheten och klimatiska förhållan- den har denna verksamhet att bära byggnadskostnader, lagringskostnader och transportkostnader av helt annan storlek än mera sydligt belägna indu— strier. Därför är det enligt min mening en alltför snäv målsättning att efter- sträva likställighet enbart i fråga om kostnaden för virkesråvaran.
När den s. k. öppna marknadens priser årligen utbildas mellan köpare och säljare av leveransvirke i olika delar av landet är köparna på de olika marknaderna i varierande utsträckning ägare till egna skogar, som ofta i betydande grad utgör underlag för råvarubehovets täckning. Prisbild- ningen på köpvirket präglas därför av att efterfrågan merendels avser kom- pletteringskvantiteter för den virkesköpande industrin. Detta förhållande, som är en av konsekvenserna av industrins innehav av egen skog, bör beak- tas om »den öppna marknadens priser» tages till utgångspunkt för pris- avräkningen mellan statsskogarna och ASSI.
Det bör även uppmärksammas att de kvantiteter, som utgör underlag för prisbildningen, i vissa delar av landet är förhållandevis små i jämförelse med vad ASSI normalt tillföres från statsskogarna. Marknadens prisbildning är i sådant fall icke representativ.
Trots detta, och trots det ovan åberopade förhållandet att prisbildningen på köpvirke i betydande utsträckning är en prisbildning för kompletterings- kvantiteter, torde den enda lämpliga utgångspunkten för prisavräkningen mellan de båda företagen vara det 5. k. marknadspriset. Detta är emellertid inget entydigt begrepp, och tillämpningen bör präglas av mjukhet. Eftersom den statsägda skogsindustrin i allt väsentligt är grundad och uppbyggd på statsskogarnas råvarubas, i ömsesidighetens intresse, synes sålunda provision
eller annat-pristillägg, som skogsägareförening brukar betinga sig, generellt inte höra ifrågakomma.
Inom vissa områden är ASSIzs förbrukning av gagnvirke så betydande. att den får anses ha en starkt prisstödjande effekt på virkesråvaran. Inte minst i Norrbotten men även i Mellansverige har detta gynnsamt påverkat statsskogarnas ekonomi. Då härtill kommer att ASSI:s verksamhet, likaledes främst i Norrbotten, tillgodoser behovet ur samhällelig och skoglig synpunkt av en jämn och stor virkesavverkning i statsskogarna, föreligger motiv för lämpligt avvägda kvantitetsrabatter. Därvid bör ASSI långsiktigt garantera statsskogarna viss avsättning (»garantikvantiteter»).
Det bör ankomma på förvaltningsbolagets styrelse att avgöra graden av den modifikation i prisavräkningen, som enligt min uppfattning hör till- lämpas i förevarande fall, med marknadspriserna som utgångspunkt och med skäligt beaktande av de ovan angivna synpunkterna. Några mera preci- serade anvisningar anser jag inte skall lämnas till förvaltningsbolaget.
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1964
Systematisk förteckning
(Siffrorna inom klammer beteckna utredningamas nummer i den kronologiska förteckningen]
Socialdepartementet Bättre åldringsvård. [5]
Flnansdepartementet
Värdesäkrtngskommtttén 1. Indexlån. Del I. [1] 2. Indexlån. Del II. [2] Alkoholreklamen [6] Statens skogar och Skogsindustrier. [7]
Handelsdepartementet Effektivare konsumentupplysntng. [4]
Inrikesdepartementet Konsumtionsmönster på bostadsmarknaden. [3]