SOU 1965:19

Friluftslivet i Sverige

N +” G?

oå (- — CUL"

&( 4. IGT?»

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

; ___—___:

_ _, ___... ,..zmgw—ww _ S:a—53”?

Kommunikationsdepartementet

FRILUFTSLIVET I SVERIGE

DEL H

FRILUFTSLIVET I SAMHÄLLSPLANE RINGE N

1962 ÅRS FRITIDSUTREDNING

Stockholm 1965

OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1965

Kronologisk förteckning

. Sveriges sjöterrltorlum. Kihlström. 135 s. + 1 ut- viksblad. U. . Sammanställning av remissyttranden över för- fattningsutredningens förslag till ny författning. Del 1: Allmänna uttalanden samt 1 och 2 kap. 1

ålägslagJet till regeringsform. Norstedt & Söner. s. 11.

. Sammanställning av remissyttranden över för-

fattningsutredningens förslag till ny författning. Del 2: Kap. 3, 4 och 5 i förslaget nu regerings- form. Norstedt & Söner. 120 s. Ju

4. Tandvårdsförsäkring. Kihlström. '186 |. s.

13. 14.

15.

16. 17.

18.

19.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm.

. Måttenheter. Kihlström. 47 s. Fx

Om den kommunala självstyrelsens lokala för- ankring. Esselte. 100 s. I. Praktik- och feriearbetstörmedling. Esselte. 177 a. I. Skånes och Hallands vattenförsörjning. Esselte. 518 s. + 5 st. kartbllagor. K.

. Arbetsmarknadspolltik. Esselte. 667 s. I. . Antikvitetskollegiet. Esselte. 281 8. E. . Utbyggnaden av universitet och högskolor. Lo— kaliserlng och kostnader I. Esselte. 280 5. E . Utbyggnaden av unlversltet och högskolor.. 'Lo-

kalisering och kostnader 11. Specialutrednlngar. Esselte. 741 5. E. Rättegångshjälp. Norstedt & Söner. 166 s. .Tu. Gogtrosförvärv av lösöre. Norstedt & Söner. 241 s. 11. De svenska utlandsförsamlingarnas ekonomi. Esselte. 129 s. E. Ny jordförvärvslag. Haggström. 193 s. Jo. Fastställande av faderskapet till barn utom äk— tenskap. Beckman. 94 s. J u. Fartygs befälhavare. Gemensamt haveri och dis- pasch. Ansvarsbestämmelser m. m. Esselte. 221

s. Ju. Friluftsllvet i Sverige. Del II. Friluftslivet ! sam- 38häll4 splåneringen. Svenska Reproduktions

s. .

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1965:19

Kommunikationsdepartemente;

FRILUFTSLIVET I SVERIGE

DEL II

FRILUFTSLIVET I SAMHÄLLSPLANERINGEN

1962 ÅRS FRITIDSUTREDNING

SVENSKA REPRODUKTIONS AB STOCKHOLM 1965

Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Kommunikationsdepartementet

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndiganden den 15 augusti och den 28 sep- tember 1962 uppdrog Herr Statsrådet den 8 oktober 1962 åt generaldirek- tören J. B. Lundgren, ordföranden i Sverges socialdemokratiska ungdoms- förbund, numera ledamoten av riksdagens andra kammare l. Carlsson, dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren N. O. Th. Fälldin, stadssekreteraren i Göteborg G. T. Henrikson, byggnadsrådet i byggnadsstyrelsen K. I. Jonsson, filosofie kandidaten Inga Löwdin, leda- moten av riksdagens andra kammare, distriktslantmätaren B. Turesson samt dåvarande ordföranden i folkpartiets ungdomsförbund, numera leda- moten av riksdagens andra kammare O. Ullsten att såsom sakkunniga inom kommunikationsdepartementet verkställa utredning angående fritidsområ- den, fritidsbebyggelse och därmed sammanhängande spörsmål. Därjämte uppdrog Herr Statsrådet åt Lundgren att såsom ordförande leda de sak- kunnigas arbete.

Samtidigt förordnades ett antal experter åt utredningen, nämligen verk— ställande direktören i Reso J. G. H. Enocson, länsarkitekten i Uppsala län S. M. Erichs, överlantmätaren i Västernorrlands län N. R. Kvarby samt verk- ställande direktören i Svenska turistföreningen H. Sehlin. Slutligen för- ordnades byrådirektören i lantbruksstyrelsen N. C.-E. Norrbom att vara sekreterare åt de sakkunniga.

Kretsen av experter har sedermera efter framställning av utredningen ytterligare utökats, nämligen genom beslut den 15 februari 1963 med medi- cinalrådet H. E. A. Bolin, överingenjören i sjöfartsstyrelsen S. F. Haggård samt länsingenjören i Örebro län S. C. E. Wetterhall, genom beslut den 4 juli 1963 med förste kanslisekreteraren P. J. Ö. Falcken, genom beslut den 5 juli 1963 med direktören, juris kandidaten S. Annevall och genom beslut den 5 februari 1964 med revisionssekreteraren L. A. Delin.

De sakkunniga har antagit namnet 1962 års fritidsutredning. Utrednings— uppdraget har sedermera utvidgats eller preciserats genom särskilda beslut.

Sålunda uppdrog Kungl. Maj:t den 3 maj 1963 åt utredningen att under beaktande av vad i propositionen 1963: 71 angående riktlinjer och organi- sation för naturvårdsverksamheten, m. m. anförts ytterligare utreda spörs- målet om uttagande av exploateringsavgift på fritidsbebyggelse.

Vidare har följande framställningar m.m. av Kungl. Maj:t överlämnats till utredningen för att tagas under övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag:

den 14 december 1962 en framställning från Sveriges koloniträdgårds- förbund rörande markområden för koloniträdgårdar,

den 14 december 1962 en framställning från Nordiska koloniträdgårds- förbundet rörande markområden för koloniträdgårdar,

den 31 maj 1963 riksdagens skrivelse (24 maj 1963, nr 292) jämte allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 33 i anledning av motionerna nr 24, 36 och 466 i första kammaren samt nr 29, 44 och 565 i andra kammaren om en inventering av förekomsten av ödegårdar, lämpade som fritidshem, an- gående behovet av fritidslokaler inom tätorterna och angående underhållet av vissa enskilda utfartsvägar,

den 18 november 1963 en skrivelse från länsstyrelsen i Stockholms län med hemställan om åtgärder i syfte att giva skogsvårdsstyrelsen sådana be- fogenheter beträffande grönområden, avsatta i detaljplan enligt byggnads- lagen, som svarar mot gällande befogenheter i fråga om skogsmark jämte Skogsstyrelsens utlåtande i ärendet,

den 25 juni 1964 en skrivelse från länsstyrelsen i Stockholms län med hemställan om att länsstyrelsen måtte bemyndigas att i särskilda fall lämna förskott och statsbidrag vid uppgörande av byggnadsplaner inom Stock- holms skärgård,

den 21 juli 1964 en framställning från Nordiska koloniträdgårdsförbun- det rörande aktivt utnyttjande av fritiden,

den 6 november 1964 riksdagens skrivelse (2 april 1964, nr 10) jämte statsutskottets utlåtande nr 10 i anledning av motionerna I: 506 och II: 638 om anslag till Sveriges koloniträdgårdsförbund.

Med skrivelse av den 5 september 1963 överlämnade utredningen dels PM med utredning och förslag rörande provisorisk höjning av statens stöd till småbåtshamnar m.m., dels PM med utredning och förslag rörande pro- visorisk höjning av fonden för friluftslivets främjande. Utredningen har där- jämte under 1964 överlämnat betänkandet Friluftslivet i Sverige, Del I, Ut- gångsläge och utvecklingstendenser (SOU 1964:47), innehållande material från vissa grundläggande undersökningar och inventeringar.

Utredningen anmälde i sitt första betänkande (sid. 11) sin avsikt att redo- visa sitt återstående arbetc i två särskilda betänkanden, nämligen ett som behandlade lokalisering och översiktlig planering av fritidsbebyggelsen och de kollektiva friluftsanläggningarna, fritidsbebyggelsens detaljutformning och utrustning, vissa kommunalekonomiska frågor jämte av förslagen ak-

tualiserade lagstiftnings— och organisationsfrågor samt ytterligare ett be- handlande utformning och utrustning av kollektiva anläggningar för det rörliga friluftslivet, vissa spörsmål rörande allmänna och enskilda vägar, nedskräpningsfrågor m.m.

Sedan andra etappen av utredningsarbetet nu slutförts, får utredningen härmed vördsamt överlämna betänkandet Friluftslivet i Sverige, Del II, Friluftslivet i samhällsplaneringen.

Till betänkandet är t'ogat reservationer av herrar Fälldin och Turesson.

Stockholm den 6 februari 1965

Börje Lundgren Ingvar Carlsson Thorbjörn Fälldin Torsten Henrikson Ivar Jonsson Inga Löwdin Bo Turesson Ola Ullsten

/ Claes—Eric Norrbom

KAPITEL 1

Utredningsuppdraget och utredningsarbetets uppläggning

Direktiven för fritidsutredningens arbete, som meddelats i utlåtande till statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden den 15 augusti 1962, har fullständigt återgivits i utredningens första betänkande, Friluftslivet i Sve- rige, Del I, Utgångsläge och utvecklingstendenser (SOU 1964: 47, sid. 7———1 1), till vilket här hänvisas. I detta betänkande har utredningen redovisat sina särskilda undersökningar rörande bl. a. fritiden och friluftslivet (3 kap.), anläggningar för det rörliga friluftslivet (4 kap.), semester och semester- förhållanden (5 kap.), fritidsbebyggelsens omfattning, lokalisering m.m. samt utvecklingstendenser (6 kap.), den nuvarande fritidsbebyggelsens ut- formning (7 kap.) samt efterfrågan och önskemål rörande den framtida fri- tidsbebyggelsen (8 kap.). Till dessa redogörelser har utredningen fogat vissa sammanfattande synpunkter (9 kap.).

Utredningen har bedömt möjligt och lämpligt att redovisa sina förslag med anledning av verkställda undersökningar och eljest tillgängligt material i två särskilda betänkanden, av vilka det viktigaste och mest omfattande nu föreligger. I vissa avsnitt behandlas här friluftslivet i dess helhet. Detta gäl- ler exempelvis förslag till allmän målsättning för samhällets insatser på friluftslivets område (4 kap.), allmänna riktlinjer för den framtida lokali- seringen resp. den översiktliga planeringen av fritidsbebyggelse och frilufts- anläggningar (5 kap. sid. 104 resp. sid. 118), markpolitiska medel att be- främja friluftslivet (6 kap.), kommunernas befogenheter beträffande fri- tidsbebyggelse och friluftsanläggningar (8 kap. sid. 236) samt organisato- riska åtgärder (10 kap.). Övriga avsnitt av del II avser huvudsakligen vissa frågor rörande fritidsbebyggelsen. Utredningen har bedömt de nu pre- senterade frågorna och förslagen som särskilt angelägna och i behov av skyndsamma åtgärder.

Utredningens tredje betänkande kommer väsentligen att behandla olika slag av anläggningar för det rörliga friluftslivet, bl. a. friluftsbad, semester- byar, campingplatser, småbåtshamnar, friluftsgårdar, raststugor, fjällstu- gor m.m. Då friluftsanläggningarnas behandling i lokaliseringssamman- hang och i den översiktliga planeringen liksom i markpolitiska samman- hang behandlats i del II, kommer framställningen i del III främst att avse en behovsanalys samt frågan om statligt finansiellt stöd. F.n. pågår inom utredningen en bearbetning av en fullständig inventering i hela landet av dessa anläggningstyper. Vidare kommer i del III att behandlas fritidstrafi- ken och dess inverkan på det allmänna och enskilda vägnätet, rast- och par- keringsplatser, nedskräpningsfrågor m.m.

För,att i någon mån neutralisera olägenheten av att frituftsanläggning- arna behandlas i det sista betänkandet har utredningen den 5 september 1963 framlagt förslag dels om provisorisk höjning av statens stöd till små— båtshamnar m.m., dels om provisorisk höjning av fonden för friluftslivets främjande. Det förstnämnda förslaget har numera till väsentlig det redan realiserats. Utredningen anser att de i del II nu framlagda förslagen kan prövas utan avvaktande av utredningsuppdragets slutliga fullföljande.

KAPITEL 2

Översikt över lagstiftning, statligt stöd samt myndigheter och organisationer av betydelse för friluftslivet

2.1. Lagstiftning, allmänna författningsbestämmelser

2.1.1. Inledning

Den översikt över utövade friluftsaktiviteter, som fritidsutredningens in— tervjuundersökning har lämnat, visar att det finns en mycket stor rikedom på variationsmöjligheter. Särskilt gäller detta, om man till friluftsverk- samheten även hänför turistlivet med dess förflyttningar såväl som det mera stationärt betonade nyttjandet av fritidshuset och dess friluftsomgiv- ningar. De ofantliga variationsmöjligheterna har gjort det otänkbart, att man skulle i ett på något sätt samordnat författningskomplex särskilt reg- lera de förhållanden, som hör samman med friluftsaktiviteterna. I princip gäller givetvis allmänna rättsregler för alla dessa förhållanden. Någon an- passning till friluftslivets rekreationssyften har icke ansetts behövlig be- träffande övervägande delen av de samhällsnödvändiga ingripanden i indi- vidernas rättssfär, vilka regleras i den allmänna lagstiftningen. Författ- ningsregler av direkt betydelse för olika friluftsaktiviteters utövning före- kommer därför punktvis inströdda i vitt skilda lagkomplex. I det följande redogöres i korthet för några av de mer betydelsefulla författningsbestäm- melser, som berör friluftslivet.

2.1 .2. Väglagstiftningen

De lagar och författningar, som reglerar byggande och underhåll av all- männa och enskilda vägar samt det statliga stödet till den enskilda väg- hållningen, är i första hand utformade med tanke på den s.k. nytto—tra- fiken.

Väglagarna innehåller vissa bestämmelser av betydelse för såväl natur— vården som friluftslivet och ägandet av fritidshus. Lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägar (AVL) föreskriver, att byggande och ombyggnad av väg skall prövas av vägmyndigheten —— väg— och vattenblyg'gnadsstyr'e-lsen — efter samråd med vederbörande länsstyrelse, och vid skilda meningar dem emellan avgör Kungl. Maj:t (14 5). I vägstadgan den 30 juni 1943 kräves, att vägen erhåller en mjuk och naturlig inpassning i landskapet

samt att naturföremål, som bör skyddas för framtiden, icke beröres av vägföretag (15 6). Enligt lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar (EVL)skall vid väghållning iakttas vad som är stadgat om fasta fornläm— ningar, naturreservat och nationalparker (4 5).

När det gäller frituftstivets behov av allmänna vägar till rekreationsom— råden är därjämte bl. a. att beakta väglagstiftningens regler om lokala väg— nänmder och länsvägnämnder samt dessas inflytande på vägbyggnadspla- nernas utformning (vägst. 10 5). För fritidsbebyggelsen behövliga vägar inom områden, som äger tätbebyggelsekaraktär, regleras av enskilda väg— lagens kapitel om vägföreningar, enligt vilket väghållningskostnaden för vägar av betydelse inom fritidsbebyggelseomrädet fördelas på samtliga där belägna fastigheter (3 kap.). Av vikt för det rörliga friluftslivet är tillgången på rast— och parkeringsplatser. Definitionen i allmänna och enskilda väg— lagarna (2 &) av vad som skall hänföras till väg i lagarnas mening är avgö- rande för möjligheterna att få till stånd dylika rast— och parkeringsplatser genom ianspråktagande av mark med vågrätt. I praxis räknas till väg en- dast sådana mindre rast- och parkeringsplatser, som krävs för den flytande trafiken, men däremot ej större anläggningar vid utflyktsmål eller anlägg- ning för det rörliga friluftslivet.

I detta sammanhang må nämnas en bestämmelse i enskilda väglagen, en- ligt vilken vägförenings väghållning inom byggnadsplan jämväl skall om- fatta iordningställande och underhåll av mark, som i planen avsatts till annan allmän plats än väg (71 å). Denna föreskrift torde bl. a. kunna till- lämpas beträffande parkeringsplatser för bebyggelseområdet.

Nätet av enskilda vägar har mycket betydande längd, och det har ifråga- satts, särskilt med hänsyn till fritidstrafiken, att sådana vägar skulle fritt få nyttjas för motorl'ordonstrafik. Enligt gällande bestämmelser i vägtrafik- förordningen den 28 september 1951 är detta icke tillåtet, därest vägens ägare förbjuder färd på vägen för alla eller visst slags motordrivna fordon (61 g 2 mom). Kungörelsen den 19 december 1952 angående statsbidrag till enskild väghållning ålägger (lock väghållare, som åtnjuter underhållsbidrag, att hålla vägen öppen för trafik i den omfattning länsstyrelsen bestämmer (20 å, och 62 & vägtrafikförordningen). Dessa underhållsbidrag utgår till vägar, som är av väsentlig betydelse för en stor allmänhet eller för trafik av andra än väghållare samt i vissa fall, då vägen har betydelse som sam- färdsled elle-r utfart för en bebyggelse ( 15 å). Det rör sig alltså om sådana enskilda vägar, som i fråga om nyttjande står de allmänna vägarna nära. Underhållsbidiraget kan, efter höjning 1963, uppgå till 70 och i vissa fall 85 0/0 av den uppskattade årliga underhål'lskostnaden. Härtill kommer möj- ligheter för väghållaren att erhålla bidrag till underhållsredskap med 70 'Vi) av anskaf'fningskostnaden enligt kungörelsen den 23 maj 1952 angående statsbidrag till rationalisering av linderhällsarbetet ä' vissa enskilda vägar.

Bidrag till kostnaderna för anläggande av enskilda vägar kan, vad be-

träffar vägar av närmast allmän vägs karaktär, erhållas enligt den ovan— nämnda kungörelsen av 1952. Men byggnadsbidrag utgår även enligt flera olika författningar till enskilda vägar, som främst anlägges för visst pro- duktivt syfte inom jordbruk eller skogsbruk, nämligen kungörelsen den 6 juni 1941 angående lån från skogsuåglånefonden, som ofta tillämpas sul)- sidiärt på objekt, vilka erhåller bidrag enligt kungörelsen den 30 juni 1943 angående statsbidrag till vissa väg- och flottledsbyggnader m. m., kungörelsen den 11 juni 1948 angående statligt stöd lill jordbrukets yttre och inre ratio- nalisering m.m. samt kungörelsen den 27 maj 1949 angående vissa statliga och statsunderstödda åtgärder vid arbetslöshet. Underhållsbidrag utgår icke enligt de uppräknade författningarna till vägar, som erhållit byggnads- bidrag i produktivt syfte. I den mån sådana vägar även fyller en uppgift såsom samfärdsleder i allmänhet, kan de emellertid bli berättigade till un- derhållsbidrag med stöd av bestämmelserna i kungörelsen om statsbidrag till enskild väghållning. I sådana fall, men icke eljest, blir de i produktivt syfte anlagda vägarna underkastade länsstyrelsens bestämmande om öppet- hållande för trafikering. Det bör emellertid erinras, att 1962 års skogsbruks- utredning i sitt betänkande (SOU 1963: 71) föreslagit, att för skogsvägar, som kan väntas komma att få betydelse för fritidstrafik med motorfordon, skall anläggningsbidraget utgå med högre andel av byggnadskostnaden än för enbart produktionsvägar. I gengäld skall länsstyrelsen äga bestämma över vägens trafikering. Till sådana skogsvägar med betydande fritidstrafik skall även utgå underhållsbidrag jämlikt den nämnda kungörelsen 1952 om statsbidrag till enskild väghållning. I 1965 års statsverksproposition fram- läggs förslag att i fråga om skogshuvudväg av särskild betydelse ur fritids- synpunkt bidrag skall kunna utgå med högst 70 0/0 eller, om synnerliga skäl föreligger, med högst 85 0/0 av byggnadskostnaderna. Som exempel på s.kogshuvudväg av denna art nämns, sådan som kommer att utgöra tillfarts— väg till naturområden som bör vara lätt tillgängliga för rekreation och friluftsliv.

2.1.3. Byggnadslagstiftningen

Vad beträffar fritidsbebyggelsen finns bestämmelser av betydelse för dess planering och utformning, dess gemensamhetsanläggningar, markupp- låtelseförhållanden och tillgång till kommunala nyttigheter i samtliga lagar och författningar, som behandlar den permanenta bo-stadsbebyggelsens anordnande, markförhållanden och beskattning. Särskilt må nämnas bygg- nadslagen den 30 juni 1947 (BL) samt byggnadsstadgan den 30 december 1959 (BS), kommunallagen den 18 december 1953, hälsovårdsstadgan den 19 december 1958, brandlagen och brandstadgan den 30 mars 1962, allmänna ordningsstadgan den 14 december 1956, kommunalskattelagen den 28 sep-

tember 1928 samt 1907 års lag om nyttjanderätt till fast egendom, särskilt kapitlen angående arrende och tomträtt. Närmare beskrivning av de lag- rum häri, som berör fritidsbebyggelsen, lämnas i de avsnitt av utredningen, som redogör för behovet av olika författningsändringar. Här skall därför beträffande byggnads]agstiftnin-gen endast nämnas följande.

1947 års byggnadslag utgår från en uppdelning av bebyggelsen i två kate- gorier, hänförda till graden av markutnyttjande, nämligen tätbebyggelse och glesbebyggelse. I 6 % sägs, att med tätbebyggelse förstås sådan samlad bebyggelse, som nödvändiggör särskilda anordningar för tillgodoseende av gemensamma behov. BL föreskriver vidare, att tätbebyggelse ej får komma till stånd utan föregående planering (5 och 87 åå, BL, 56 % BS).

De planinstitut i byggnadslagen, genom vilka fritidsbebyggelsen påver- kas, är regionplan, generalplan, byggnadsplan och eventuellt stadsplan. Regionplanen belyser frågor, som är gemensamma för två eller flera kom- muner och anger grunddragen för markanvändningen i fråga om viktigare trafikleder, områden för tätbebyggelse och områden för friluftsliv samt anläggningar för vattenförsörjning och avlopp. Generalplan skall översikt- ligt ange grunddragen för bebyggelse, trafikleder, allmänna platser m.m. inom en kommun. I generalplan kan exempelvis reserveras mark för fri- tidsområde och mark, som på grund av naturskönhet eller eljest bör sär- skilt skyddas. För normalfallet avses generalplan utgöra en översiktsplan, som utan kategoriska rättsverkningar tjänar till vägledning för framtida detaljplanering. Efter framställning av kommunen kan generalplanen helt eller delvis fastställas av Kungl. Maj:t. nggnadsplanens uppgift är att när- mare reglera bebyggelsen och markanvändningen inom tätbebyggelseom- råden. För att planläggning för tätbebyggelse skall få ske, måste marken vara lämplig härför, bl.a. med hänsyn till möjligheterna att för skäliga kostnader ordna frågan om vatten och avlopp samt tillgodose naturvårds- intresset. Upprättande av byggnadsplan skall ombesörjas av vederbörande kommun (117 % BL). Markägare eller exploateringsföretag kan på egen bekostnad i samråd med kommun låta upprätta planen. Byggnadsplan anta- ges av fullmäktige, men fastställes av länsstyrelsen. För glesbygdsområden innehåller byggnadsstadgan av Kungl. Maj:t utfärdade utomplansbestäm- melser (29 % BS), vilka emellertid träder i tillämpning för visst område först efter det kommunen särskilt förordnat härom och förordnandet fastställts av länsstyrelsen (77 och 119 %% BL). Utomplansbestämmelser medför en med byggnadslovsplikt förenad kontroll över byggande inom vissa områ- den, där planläggning genom detaljplan eller fastställd generalplan saknas.

Om ett icke detaljplanerat område finnes böra särskilt skyddas med hän- syn till förefintlig från historisk eller konstnärlig synpunkt värdefull be- byggelse, fasta fornlämningar eller andra minnesmärken, kan enligt 86 och 122 %% BL länsstyrelsen förordna, att nybyggnad inom området inte får företagas utan länsstyrelsens tillstånd.

Fastighetsbildningslagarna inverkar i betydande utsträckning på markan- vändningen för fritidsbebyggelse. Hela lagstiftningsområdet är för närva- rande föremål för översyn. I gällande lagstiftning bör särskilt nämnas lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet (JDL) samt lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad (FBL). Av dessa har JDL kvan- titativt sett den ojämförligt största betydelsen för fritidsbebyggelsens del.

Såväl JDL som FBL är samordnade med byggnadslagen på ett sådant sätt, att tomtavstyckningar inte på ett olämpligt sätt skall föregripa plan- läggning enligt sistnämnda lag. Har tätbebyggelse uppkommit, eller är så- dan bebyggelse att vänta inom nära förestående tid, eller kan eljest avstyck- ning av flera områden väntas, får innan detaljplan fastställts — avstyck- ning inte verkställas så, att områdets ändamålsenliga bebyggande försvåras, eller olämplig tätbebyggelse eljest kan föranledas, eller lämplig planlägg- ning av området motverkas (JDL 19:13 3 mom. och FBL 5: 8 2 mom.). Tillämpningen av denna regel vid avstyckningsverksamheten innebär en garanti för att byggnadslagens plankrav blir insatt i ett mycket stort antal fall. Resultatet innebär också — och inte minst för fritidsbebyggelsens del —— att fastighetsbildningsmyndigheterna gör betydelsefulla insatser i planeringsverksamheten.

?Även där tätbebyggelse inte förekommer eller är aktuell, främjas en lämplig fritidsbebyggelse. Vid avstyckning tillses, att byggnadstomt är lämplig för sitt ändamål med hänsyn till storlek, belägenhet och beskaf- fenhet i övrigt (JDL 19: 2 2 st), tillgång till särskilda rättigheter, ex. rätt till utfartsväg samt rätt att använda gemensamma områden och anlägg— ningar av olika slag (JDL 19: 12 1—3 st).

2.1.5. Arrendelagstiftningen

I gällande jordabalk innehålles reglerna om arrende i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom (erL 2 kap.). Arrendebestämmelserna åsyftar främst jordbruksarrende, men gäller även arrende. av mark för annat ändamål (70 5). De reglerar därför primärt arre'ndato—rns skydd i händelse av ägande-rättens överlåtelse till annan, fall av dub-belupplåtelse av arrende samt upplåtarens och arrendatorns förpliktelser inbördes med hänsyn till jo-rdbruksfastighetens byggnader och övriga tillhörigheter. Arrendetidens längd och arrendelegans storlek förutsätte-s parterna fritt få avtala med hänsyn till näringens drifttekniska krav. Dock gäller en längsta arrendetid om 50 år (1. kap. 1 %) samt beträffande mindre mark— områden en minsta arrendetid av fem år (50 å). Arrendator av mindre om- råde kan även uttnyttja en optionsrätt till avtalets förlängning efter arren- detidens slut med ny femårsperiod, därest icke upplåtaren visar visst kvali- 2

ficerat behov av marken samt verkställer uppsägning ett år före utgången av löpande femårsperiod (52—53 åå). Endera parten äger påkalla ändring av arrendevillkoren vid förlängning av avtalet optionsvis. Tvister avgöres av skiljemän (54 5). (Jfr sid. 160.)

2.1.6. Tomträttslagstiftningen

Fastighet som tillhör kronan eller kommun eller eljest är i allmän ägo kan upplåtas mot årlig avgäld i penningar för visst ändamål under nyttjande- rätt på obestämd tid, tomträtt (erL 4 kap.). Genom uppsägning från fastig- hetsägarens sida kan tomträtt bringas att upphöra vid utgången av vissa tidsperioder. Om ej längre tid överenskommes, utgör den första perioden sextio år och varje följande period fyrtio år. Upplåtes tomträtt för väsent- ligen annat ändamål än bostadsbebyggelse, kan överenskommelse träffas om kortare tidsperioder, dock minst tjugo år (14 å). Tomträtt skall inskri- vas i tomträttsboken, som föres av inskrivningsdomaren. Inskriven tomt- rätt kan intecknas för fordran samt för servitut och nyttjanderätt m.m (8 % samt särskild lag om inskrivning av tomträtt samt av fång till sådan rätt). Utredningen behandlar frågan om tomträttens användning för fritids- bebyggelse i 6 kap. sid. 159.

2.1.7. Bestämmelser om vatten och avlopp

Beträffande gällande bestämmelser angående vatten- och avlopp bör erinras om 2 och 8 kap. vattenlagen av den 28 juni 1918, som genom lag den 5 maj 1939 erhållit ett särskilt avsnitt om vattentäkt (42—61 åå). Genom lag den 3 juni 1955 har tillkommit särskilda regler om allmänna vatten- och avlopps- anläggningar. Till va-anläggningar kan under vissa förutsättningar beviljas statsbidrag av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen jämlikt kungörelsen den 5 juni 1959 om statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar. Vattenlagens regler om vattentäkt har vid 1964 års riksdag kompletterats med bestäm- melser om skydd för grundvattentillgång (2 kap. 62—68 åå). Länsstyrelse bemyndigas däri att fastställa erforderligt skyddsområde för grundvatten- tillgång, som tillgodogöres eller kan antagas komma att tillgodogöras för vattenförsörjningen inom tätbebyggelse, samt att meddela föreskrifter om vad som är att iakttaga inom Skyddsområdet. Genom tillägg till 8 kap. vat- tenlagen finns numera möjligheter att till skydd för samhälles eller livs- medelsindustris vattenförsörjning förbjuda utledande av kloakvatten till visst vattenområde (8 kap. 23 5). Förslagen om dessa kompletteringar i vattenlagen grundades på vattenvårdskommitténs betänkande (SOU 1960: 38). Vid riksdagsbehandlingen (prop. 1964z42, LU3: 14) ansågs den pågå- ende utvecklingen mot större utnyttjande av ytvatten för vattenförsörjnings-

ändamål kräva, att skyddsområden tillskapades även för ytvattentäkter. Riksdagen beslöt därför anhålla om utredning härav.

Den nyssnämnda lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar gäller anläggningar för bebyggelse, vilka handhaves av kommun eller som, ehuru de handhaves av annan huvudman, förklarats för allmänna av läns- styrelse (1—2 åå). Av särskild vikt för fritidsbebyggelsen är föreskriften, att om förekommande av sanitär olägenhet för visst område gör påkallat, att vatten- och avloppsanläggning ordnas i ett större sammanhang, det an- kommer på kommunen att ombesörja eller tillse, att sådan anläggning kom- mer till stånd så snart omständigheterna medger. Vid försummelse kan länsstyrelsen ingripa med åläggande för kommunen härom (3 å). Fastighet eller byggnad å annans grund, som har behov av anslutning till anlägg- ningen och är belägen inom vad som förklarats vara dess verksamhets- område, äger rätt till anslutning, men har också skyldighet till anslutning, om ej dess vatten- och avloppsförhållanden med större fördel för nyttjaren kan ordnas på annat sätt (6 å). Till täckandet av nödiga kostnader för an- läggningens utförande, underhåll och drift äger huvudmannen uttaga av- gifter av de anslutna fastigheterna. Avgiften utgår i förhållande till nyttan för brukaren enligt taxa. Dimensioneras anläggningen för en väntad ök- ning av antalet anslutna bebyggelseenheter, äger huvudmannen icke uttaga merkostnaden för detta förrän den väntade vidgningen av kretsen anslutna har ägt rum (14—16 åå).

Vad beträffar fritidsbebyggelse belägen inom område, där byggnadsta- gens bestämmelser för stad äger tillämpning, är slutligen lagen den 14 de- cember 1956 om skyldighet att renhålla gata av intresse. Renhållning, snö- och isröjning samt annan åtgärd till motverkande av halka kan av kom- munens fullmäktige åläggas fastighetsägare beträffande gångbana eller annat för gångtrafiken erforderligt utrymme utanför fastigheten (2 å).

2.1 .8. Hälsovårdsstadgan

Den lokala kontrollen över vatten- och avloppsanläggningars tillräcklighet ävensom beträffande övriga sanitära förhållanden i samband med bostads- bebyggelsen — också sådan med fritidskaraktär — utövas inom varje kom- mun av dess hälsovårds-nämnd med stöd av hälso-vårdsstadgan (HVS). F rån stadgans detaljerade krav på bostadslägenhets utformning (15—19 åå) ges. vissa möjligheter till undantag beträffande bostad, som är avsedd att be gagnas endast viss årstid (22 å). Å andra sidan kan genom lokal hälso- vårdszordning kraven beträffande avledning av avloppsvatten (38—42 åå) ooh renhållning (47—53 åå), som enligt stadgan gäller endast inom detalj- planerat område-, föreskrivas avse all bebyggelse i kommunen.

Bland dem av kommunallagens bestämmelser, som är av intresse för frilufts- liv och fritidsbebyggelse, må erinras om regeln angående medlemskap i kommunen (2 å). Den innebär, att den som äger en fritidshusfastighet eller ett hus på ofri grund utanför hemortskommnnen och på grund därav blir taxerad till kommunalskatt i lägeskommunen, därigenom får medlemskap i denna kommun vid sidan av sitt medlemskap i hemortskommunen. Fri-- tidshusägaren är alltså berättigad att bl.a. angripa lägeskommunens kom- munala myndighetsåtgärder genom besvär hos länsstyrelsen, om de icke tillkommit i laga ordning, strider mot gällande lag, kränker hans enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund (76 å). Av betydelse för omfattningen av kommunernas insatser till förmån för fritidsbesökande, som icke är kom- munmedlemmar, eller för blivande fritidshusägare, som har annan hemorts- kommun, är kommunallagens bestämmelse om kommunernas kompetens (3 å). Stadgandet här har med avsikt fått en synnerligen tänjbar formulering, vilken utfyllts med en rikt differentierad rättspraxis. Frågan om den kommu- nala kompetensen beträffande anläggande av semesterbyar har nyligen varit föremål för riksdagens uppmärksamhet (KU 1964: 14) och behandlas av utredningeni 8 kap. sid 236.

2.1 .10 Naturvårdslagstijtningen

Ett undantag från regeln, att de författningsbestämmelser, som är av bety- delse för friluftslivet, är uppsplittrade på olika lagar, utgör den nya natur- vårdslagen av den 1 januari 1965. Den innehåller de grundbestämmelser, som numera blivit erforderliga till reglering av intressekollisionen mellan det snabbt växande behovet av rekreation i naturen och det lika hastigt ökande utnyttjandet av mark och naturtillgångar i ekonomiskt syfte, sär- skilt i tätorternas nära grannskap.

Till skydd för naturen i alla dess yttringar föreskriver naturvårdslagen, att mark av kronan kan avsättas till nationalpark, så att större samman- hängande område av viss landskapstyp skall kunna bevaras i naturligt till- stånd eller väsentligen oförändrat. I särskilda bestämmelser för varje dy- likt område skall anges de hänsyn alla har att iakttaga vid vistelse där (4—6 åå). 'Vidare kan visst markområde av länsstyrelsen förklaras såsom naturreservat, antingen på grund av naturens beskaffenhet eller därför att området äger betydelse för allmänhetens friluftsliv. Till skydd för natur- reservat skall länsstyrelsen föreskriva de inskränkningar, som bör gälla i fastighetsägares rådighet över marken m.m. inom området, samt vad all- mänheten vid vistelse där har att iakttaga, för att ändamålet med reservatet skall tryggas. Anläggningar av vägar, parkeringsplatser, sanitetsanordning- ar m. ni. kan äga rum, och tillträde för allmänheten kan beredas till mark, där den eljest icke skulle ägt att fritt färdas (7—10 åå). Då det inte är fråga

om större område, utan endast om ur viss synpunkt Skyddsvärt naturföre- mål, kan detta av länsstyrelsen fridlysas såsom naturminne (13 å). Ytterli- gare kan växt- eller djurart, vilken icke skyddas av jakt- och fiskelagstift— ningen och som hotas av plundring eller försvinnande, skyddas genom för- bud att inom hela landet eller viss trakt tillägna sig eller skada exemplar därav (14 å). Slutligen stadgas i särskilda regler bötesstr'aff för nedskräp- ning, varav kan uppkomma otre—vnad eller skada för annan. Iordningstäl- lande kan vid vite åläggas den ansvarige (23—24 åå).

Till skydd mot förfulande av landskapsbilden upptar naturvårdslagen flera bestämmelser, som gäller de områden utanför fastställd generalplan, stads- plan eller byggnadsplan, där byggnadslov från byggnadsnämnd ej erford- ras och verksamheten därför eljest skulle kunna försiggå okontrollerad. Länsstyrelsen äger sålunda där förhindra nybyggnad, upplag eller annat arbetsföretag, som kan skada landskapsbilden, ävensom uppsättande av varaktig tavla, skylt eller dylikt för reklam, propaganda o. likn. Förfallen byggnad kan ägaren åläggas att riva eller iståndsätta (19—22 åå). Oavsett läget utom eller inom stadsplan eller byggnadsplan kr'äves länsstyrelsens till—stånd för täkt av sten, grus, sand eller lera, som ej sker till husbehov. Åtgärder kan före—skrivas till motverkande av skada i landskapet genom täkt, som ansetts böra tillåtas av ekonomiska skäl (18 å).

Till skydd för friluftslivet äger länsstyrelsen förordna, att strandområde intill 300 m från medelvattenståndslinjen vid havet, insjö eller vattendrag 'skall vara strandskyddsområde. Inom sådant område får inte utan läns— styrelsens tillstånd uppföras ny byggnad eller befintlig byggnad ändras för att tillgodose ett väsentligen annat ändamål än det, vartill byggnaden tidi- gare varit använd. Om någon eljest, inom strandskyddsområde utför an— läggning, varigenom mark tages i anspråk som tomt eller allmänhetens rö- relsefrihet på annat sätt avsevärt inskränks, kan länsstyrelsen förelägga vederbörande att avlägsna anläggningen. Anläggningar för försvaret, jord- bruket, fisket, skogsskötseln, renskötseln eller den allmänna samfärdseln beröres dock inte av strandskyddsbestämmelserna, såvida de ej tillgodoser bostadsändamål (15 och 16 åå). Beträffande varje område av väsentlig be- tydelse för friluftslivet kan länsstyrelsen förordna om genombrytande av stängsel, som hindrar eller avsevärt försvårar allmänhetens tillträde till mark, där den eljest skulle ha fått färdas fritt (17 å).

Ersättning kan utgå till markägare och andra rättsinnehavare, som väl- las intrång genom ingripanden enligt naturvårdslagen.

2.1 .11 . Allemansrätten

Allmänhetens befogenheter att fritt färdas över och uppehålla sig på an- nans mark vilar på sedvanerättslig grund. Ehuru sedvanan på området i betydande utsträckning torde vara stadgad och allmänt erkänd, råder i

brist på laglig reglering viss oklarhet om allemansrättens omfattning och närmare innebörd. Ur friluftslivets synpunkt torde det vara angeläget, att allemansrätten erhåller en positiv formulering i skriven lag. 1960 års natur- vårdsutredning har i sitt betänkande (SOU 1962: 36 s. 179) förordat rikt- linjer för lösningen av vissa allemansrättsliga frågor och därvid bl. a. fram- hållit följande.

Primär betydelse har rätten att färdas över annans mark och vattenområde, den s. k. färdselrätten. Ur denna rätt härledes övriga rättigheter vilka samtliga framstår som naturliga eller nödvändiga komplement till färdselrätten. För att kunna fär- das måste man exempelvis ta rastplats för måltider och natlvila. Den som färdas har å andra sidan skyldigheter gentemot markägaren. Det krävs att han visar hän- syn och aktsamhet så att skada ej uppkommer och så att hemfridsintresset ej trä- des för när.

Viktigt är att allmänhetens färdselräitit på annans mark utanför vägnätet icke innefattar rätt att färdas med vilka medel som helst. Frågan har främst betydelse vid färd på landområde. Där är färdselrätten faktiskt begränsad till att huvudsak- ligen avse färd till fots eller på skidor. Mindre praktisk betydelse har det förhål- landet att färdselrätten får anses innefatta färd med trampcykel, ridhäst och spark- stötting på mindre vägar och stigar över mark som eljest är tillgänglig med färdsel- rätt. Däremot existerar helt naturligt ingen allmän rätt att färdas med motorfordon utanför det allmänna och enskilda vägnätet. Motorfordonens tyngd och hastighet måste praktiskt taget alltid leda till skada på mark, som fordonen trafikerar, såvida det icke finns iordningställd väg . . .

Vid en eventuell lagstiftning på förevarande område synes det angeläget att gäl- lande sedvanerätt kodifieras i lagregler, som —— måhända i en inledande huvudre- gel ger klart uttryck åt den viktiga principen att envar äger färdas över mark eller vattenområde som tillhör annan under villkor att det sker med hänsyn och akt- samhet, så att skada eller olägenhet ej uppkommer för ägaren. Med ägare likställes här liksom i det följande den som på grund av nyttjanderättsavtal eller eljest inne- har ägarens rätt. Det närmare innehållet av färdselrätten med avseende å färdsätt och i territoriellt hänseende — vilket i första hand betingas av kravet på att får- dandet ej får medföra skada — synes om och i den utsträckning detta kan befinnas möjligt böra anges i positiva bestämmelser, eventuellt efter mönster från den norska lagstiftningen i ämnet. Även i den mån innehållet ej kan bestämmas annorlunda än genom beskrivning av de inskränkningar i färdselrätten som följer av nämnda krav bör eftersträvas att allmänhetens rättigheter och skyldigheter på detta område i görligaste mån preciseras i lättfattliga regler.

2.1.12. Vattenlagstiftningen

Vissa naturvårdslagen närstående regler av speciell karaktär innehålles i andra lagar, såsom vattenlagstiftningen och i lagstiftningen om fiske och jakt. Enligt den— tidigare nämnda vattenlagen den 28 juni 1918 (VL) får byg- gande i vatten, uppdämning, sänkning eller annan inverkan på vattenför- hållandena ej ske, om därigenom orsakas sådan bestående ändring av na- turförhållandena, att betydande förlust från naturskyddssynpunkt är att befara. Undantag gäller endast åtgärder av synnerlig betydelse för nä-

ringslivet, för orten eller eljest ur allmän synpunkt (2 kap. 3 % samt 3 kap. 2 €). Ej heller vattenavlednings- eller invallningsföretag får komma till stånd, om företaget skulle medföra sådan ändring av naturförhållandena som nyss sagts (7 kap. 39 och 49 55). Ett allmänt skydd för ytvatten har lagfästs i 8 kap. vattenlagen, innehållande bestämmelser om avledande av kloakvatten och industriellt avloppsvatten. En särskild myndighet, statens vatteninspektion, vars styrelse utgörs av vattenvårdsnämnden, utövar den statliga tillsynen över sjöar, vattendrag och andra vattenområden.

2.1.13. Bestämmelser angående jakt och fiske

I lag den 1 december 1950 om gräns mot allmänt vattenområde angives grän- serna för vatten, som kan vara föremål för enskild rätt, och i lag samma dag om rätt till fiske tillförsäkras varje svensk medborgare rätten att med rör- liga redskap fiska i allmänt vatten samt med särskilt angivna, rörliga red- skap i enskilt vatten inom vissa vattenområden vid kusterna och i de störs- ta sjöarna (1, 6—20 åå). Fiskelagen ger även fiskande rätt att för fiskets utövande beträda annans strand och nyttja den för tillfällig fastgöring eller uppdragning av redskap och båt, om det kan ske utan förfång för den som innehar stranden (27 å). Fiskeristadgan den 24 september 1954 föreskriver bl. a. förbud mot användande av vissa redskap och fiskemetoder (6—8 åå), fastställer fredningstiden för skaldjur och anger minimimått för fisk och skaldjur som må fångas (9—11 åå). Ytterligare minimimättsbestämmelser återfinnes i en särskild kungörelse av den 21 november 1952.

Lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt tillägger i princip varje jordägare jakträtten på honom tillhörigt område (2 5). Rätt att jaga vissa skadedjur tillkommer dock envar även inom annans jaktområde eller, i vissa fall, de inom annans jaktområde bosatta (14—15 åå). Jaktstadgan den 3 juni 1938 ger bl. a. föreskrifter om viltvård och förbud mot användande av vissa va- pen och fångstmetoder. Med stöd av stadgan meddelas för varje jaktår be- stämmelser angående fridlysning av vissa djurarter och har därjämte ut- färdats kungörelse om skydd för djurlivet på vissa platser.

2.1.14 Vissa bestämmelser avseende turismen

På turismens. område är bl.a. följande författningsbestämmelser av bety- delse. Turism i Sverige av andra länders medborgare regleras vad angår kraven på legitimationxshandlingar och uppehållstillstånd av utlännings— lagen den 30 april 1954 samt utlänningskungörelsen den 4 juni s. å. Till un- derlättande av besök från de nordiska grannländerna har passtvånget för dessa länders medborgare upphävts 1958. Viseringstvånget för uppehåll här i landet har därutöver ömsesidigt upphävts i förhållande till ett betydande

antal såväl europeiska som utomeuropeiska stater. Reglerna om skyldighet för svensk medborgare att inneha pass vid resa till utomnordiskt land samt om utfärdande av pass återfinnes i kungörelsen den 31 maj 1940 om utfär- dande inom riket av pass dt svensk medborgare för utrikes resa samt kungö- relsen den 7 november 1941 om skyldighet för svensk medborgare att vid utresa ur riket innehava giltigt pass. Begagnandet för turism av utomlands registrerade personmotorfordon underlättas genom undantagsbestämmel- ser från vägtrafikförordningens regler om körkort och fordonsregistrering samt särskild reglering av eljest gällande bestälnmelsers krav på fordonsskatt och trafikförsäkring. Undantagsreglerna avser ett begränsat avgifts- och kontrollförfarande vid in- och utresa. De grundas på internationella över- enskommelser angående behandlingen av utländska motorfordon och inne— hålles ursprungligen i kungörelsen den 11 oktober 1930 med anledning av Sveriges tillträde till Pariskonventionen rörande automobiltrafik av 1926 samt kungörelsen den 30 juni 1952 med anledning av Sveriges tillträde till Genévekonventionen rörande vägtrafik av 1949. Med växande antal mellan— statliga överenskommelser på vägtrafikområdet har dessa kungörelser varit underkastade ett mycket stort antal ändringar. Särskilda författningar reg- lerar motorfordonsbeskattningen, nämligen kungörelsen den 4 maj 1934 om skatt å motorfordon som för tillfälligt brukande införts, och trafikförsäk- ringen, som behandlas i kungörelsen den 26 september 1929 med särskilda bestämmelser angående försäkring & motorfordon, som för tillfälligt bru- kande införts frdn utlandet. En åtgärd avsedd att underlätta turistresor med egna vägfordon både för svenskar utomlands och för utlänningar i Sverige är statsmakternas principbeslut om övergång till högertrafik (prop. 1963: 58, rd.skr. nr 210).

2.2. Bidragsbestämmelser och myndigheter som handhar det statliga stödet till idrott, friluftsliv, naturvård och turism samt bidragens omfattning

2.2.1. Allmänt

Statens ekonomiska stöd åt idrott, friluftsliv, naturvård och turism läm- nas främst i form av anslag på riksstaten till statlig eller enskild verksam- het, som direkt tjänar dessa ändamål. Härutöver förekommer riksstatsan- slag till ungdomssammanslutningar, i vars verksamhet idrott, friluftsliv el— ler naturvård ingår, men som primärt har andra uppgifter. Att kostnaderna för idrotts- och friluftsverksamhet helt bestrides av statsmedel eller av stat och kommun, torde förekomma endast inom skol- och yrkesutbildningsvä- sendet. I tabell 1 lämnas en översikt över riksstatens anslag i övrigt till idrott, friluftsliv samt turism och naturvård budgetåret 1964/65 samt

enligt statsverkspropositionen för 1965/66. Inom de olika verksamhetsom- rådena har även förtecknats bidrag, i allmänhet gällande 1964, ur vissa statliga bidragsfonder, vilka icke redovisas över riksstaten. Sammanställ- ningen gör icke anspråk på att vara fullständig, då bl. a. vissa gränsdrag- ningar är svåra att göra. Vidare ingår vissa poster som måhända icke direkt kan hänföras till idrott, friluftsliv eller naturvård. I anslutning till tabellen genomgås nedan gällande bidragsbestämmelser och de myndigheter, som handhar anslags- och bidragsårenden m. m. beträffande här ifrågavarande områden.

2.2.2. Turism

Under X huvudtiteln, handelsdepartementet, anvisas medel till bidrag till Svenska turisttrafikförbundet och till bekostande av Sveriges andel i den skandinaviska turistpropagandan i USA. Svenska turisttrafikförbundet handhar bl. a. flera svenska turistcentraler i europeiska länder. Använd- ningen av de statliga bidragsmedlen regleras genom särskilda föreskrifter givna av Kungl. Maj:t. Där krävs bl. a., att förbundet skall vara underkastat riksrevisionsverkets kontroll över medlens nyttjande. Svenska turisttrafik- förbundet finansierar i övrigt sin verksamhet genom medlemsavgifter samt enskilda bidrag och fondbidrag. 1963 erhölls ett bidrag ur handels- och sjöfartsfonden med ca 50 000 kronor. Länens turisttrafikförbund och större orters turisttrafikföreningar erhåller kommunala bidrag. Turisttrafikverk- samheten är f. n. föremål för utredning inom handelsdepartementet av en 1964 tillkallad sakkunnig.

Det statliga stödet till turisthotellverksamheten har fått formen av kredit- garantier för lån till anläggningar och administreras i samband med stödet till hantverk och industri av kommerskollegium och företagareförening- arna. (En redogörelse för stödverksamheten till företagareföreningarna läm- nas i 1960 års statsverksproposition X ht. s. 122—169.) Enligt vad som fram- gått av översikterna över lånegarantiverksamheten i de senaste årens stats- verkspropositioner, synes turisthotellnäringen ha kommit i åtnjutande av högst 10 0/0 av det för lånegarantier årligen fastställda rambeloppet. Under särskilt anslag upptages kostnaderna för täckande av förluster, som upp- kommit på lånegarantigivningen. För vartdera av budgetåren 1963/64 och 1964/65 har härtill anvisats 1,2 milj. kronor. Den till turistanläggningar hänförliga delen av lånegarantiverksamheten lär dock hittills icke ha för- anlett någon belastning av anslaget till täckande av förluster. Från den 1 juli 1965 kan statligt stöd i lokaliseringssyfte lämnas för ny-, till- eller ombygg- nad av turistanläggningar (jfr sid. 116).

2.2.3. Idrott Statligt stöd till idrott utgår ur fonden för idrottens främjande, inrättad 1935, till vilken årligen anvisas medel under ett anslag på X huvudtiteln. För budgetåret 1962/63 anvisades 12,7 miljoner kronor, 1963/64 14,1 milj. kronor, 1964/65 17 milj. kronor och för 1965/66 föreslås 20,4 milj. kronor. Medel från fonden äskas av Riksidrottsförbundet på grundval av framställ— ningar från anslutna förbund. Vid sidan av Riksidrottsförbundets framställ- ning inges petitaskrivelser direkt från Korporationsidrottsförbundet, Skid- och friluftsfrämjandet samt skolöverstyrelsen. Fonden förvaltas av stats- kontoret, och bidrag till olika idrottsändamål beviljas av Kungl. Maj:t ge- nom beslut i varje särskilt fall. Huvuddelen av bidragen utgår till den stör- sta riksorganisationen på området, Sveriges riksidrottsförbund, som även genom idrottsplatskommittén — dels ombesörjer fördelning på olika ändamål av vissa bidrag till mindre idrottsanläggningar och bastuanlägg- ningar, dels uppgör och till Kungl. Maj:t överlämnar förslag till fördelning av bidragsmedel för s.k. större idrottsanläggningar. En närmare redogörelse för Riksidrottsförhundets och sidoordnade riksorganisationers verksamhet lämnas. i ett särskilt avsnitt i det följande. De vid bidragsgivningen ur fonden tillämpade principerna har successivt utformats i praxis och har icke sammanfattats i någon särskild bidrags- kungöreise. Enligt Kungl. Maj:ts beslut skall Riksidrottsförbundet vid ut- lämnande av understöd till idrottsändamål och vid avgivande av förslag till Kungl. Maj:t i fråga om fördelning av dylika understöd iakttaga, att understöd såsom regel icke må överstiga vad för ändamålet från bi- dragstagare erbjudits eller utlagts, dock att när fråga är om bidrag till för- eningars verksamhet, till anskaffning av idrottsmateriel och till idrottsan- läggningar bidragstagares insats för ändamålet i fråga skall uppgå till minst samma belopp som erhållet statsbidrag; att säkerhet synes föreligga, att med understöd avsedd lek- och idrotts- plats för framtiden underhålles utan anspråk på ytterligare understöd från riksförbundet eller Kungl. Maj:t; att understöden i främsta rummet skall avse att utgöra en sporre till själv- verksamhet; samt att vid .behovsprövningen hänsyn tages till olika idrottsgrenars omfatt- ning och utbredning och längden av den tid av året, då idrottsgrenen utövas, samt vidare till vederbörande idrottsorganisationers möjligheter till egna inkomster, exempelvis genom entréavgifter vid tävlingar och dylikt. För budgetåret 1963/64 anvisades till bl. a. Riksidrottsförbundet 9 189 600 kronor, Olympiska kommittén 725 000 kronor, Svenska korrporationsidrotts— för-bundet 880000 kronor. Skid- och friluftsfrämjandet 125000 kronor, Simfrämjande-t 32 000 kronor, andra utanför Riksidrottsförbundet stående organisationer 175000 kronor och ungdomsidrotten 935000 kronor. Till större idrottsanläggningar anslogs 1 925 000 kronor.

Utav de 800 000 kronor, som Riksidrottsförbundet kalenderåret 1963 dis- ponerat för den centrala idrottsliga verksamheten, har 310 000 krono1 an— vänts till instruktörsverksamhet (19 s.k. idrottskonsulenter som biträder föreningar i ungdomsarbetet) och 150000 kronor till kursverksamhet. Idrottsplatskommittén ino-m Riksidrottsförbundet har under 1963 förfogat över följande belopp:

central administration ..................... . ............... 125 000 konsulterande verksamhet 75 000 kursverksamhet 15 000 anslag till mindre idrottsanläo Dgningar ...................... 1500 000 bastuanläggningar ........................................ 100 000

Till simbadsdelegationen har av Riksidrottsförbundets anslag avsatts 85 000 kronor. Medräknas bidrag till större anläggningar, 2 milj. kronor. uppgår det sammanlagda bidragsbeloppet till idrottsanläggningar till ca 3 700 000 kronor. .

Hur medlen, som anslagits till fonden för idrottens främjande, dispone- rats under kalenderåret 1964 framgår 1 huvuddrag av sammanställningen på sid. 28. ' " '

Bidrag till idrottsanläggningar sökes genom Riksidrottsförbundet (idrotts- platskommittén), som upprättar förslag till fördelning av hidragsmedel till större anläggningar. Beträffande bidrag till mindre anläggningar beslutar idrottsplatskommittén själv i ärendet. I fall då anläggningar är av sådan karaktär, att de kan hänföras både till idrott och friluftsliv (ex. frilufts- bad), handlägges ansökningar om statsbidrag gemensamt av idrottsplats- kommittén och statens friluftsnämnd.

Vid uppgörande av förslag till fördelning av bidragsmedel har idrotts- platskommittén under de senaste åren haft som riktlinje att föreslå bidrag med 20—30 0/0 av beräknad kostnad, då denna understigit 100 000 kronor. Vid högre kostnad har bidragen blivit procentuellt mindre för att i större sammanhang helt utebli. Högre bidrag än 50 000 kronor har icke förekom- mit under de senaste åren. Det bör nämnas, att idrottsplatskommittén vid avvägningen av bidragsbeloppens storlek särskilt uppmärksammat kommu.- ner med oförmånligt skatteunderlag.

Av bidraget till ungdomsidrott disponerade Riksidrottsförbundet 1963 440 000 kronor, medan återstoden fördelades på en rad organisationer.

Riksidrottsförbundet disponerar. över avkastningen av Riksidrottsför- bundets idrottsfond, tillkommen 1908 genom ett lotteriarrangemang. Fon— den torde numera ha en behållning om ca 4 milj. kronor. I dess tillgångar ingår en kontorsfastighet i Stockholm. Ur fondens avkastning tages med K.ungl Maj: ts. medgivande årligen 115 000 kronor i anspråk till förbundets centrala verksamhet.

Under 1964 beviljade bidrag ur fonden för idrottens främjande. Anvisat belopp Ändamål 1000-tal kronor Skolöverstyrelsens lärarkurser . 185 Sveriges riksidrottsförbund ............................ 10 327 varav bl.a. ungdomsidrott i förbundet ........ 455 central administration 44 specialförbund 23 distriktsförbund stöd åt föreningar ................ 510 central idrottslig verksamhet genom

Sveriges olympiska kommitté .......................... Svenska korporationsidrottsförbundet .................. Föreningen för skidlöpningens och friluftslivets främjande

Diverse andra organisationer:

Ungdomsidrott .

varav bl.a. De vanföras riksförbund ........ Simfrämjandet Skolungdomens fjällfärder . Sveriges akad. idrottsförb. . ........ Idrottsanläggningar varav mindre anläggningar, beslut av RF ...... bastuanläggningar, beslut av RF . större anläggningar, beslut av Kungl. Maj:t 2 745

Totalsumma bidrag

2.2.4. Friluftsliv

Statens stöd till friluftslivet och dess anläggningar lämnas främst ur fonden för friluftslivets främjande, till vilken årligen avsättes medel ur ett anslag på X huvudtiteln, handelsdepartementet. Fondavsättningen utgjorde budget- året 1949/1950 1 milj. kronor, 1963/1964 2,1 milj. kronor och 1964/1965 2,6 milj. kronor. För budgetåret 1965/66 föreslås 3 milj. kronor. Fonden för- valtas av statskontoret, men bidrag ur fonden lämnas enligt Kungl. Maj:ts bestämmande i varje särskilt fall efter förslag av statens friluftsnämnd. Verksamheten grundar sig på beslut av 1939 års riksdag. Gällande instruk- tion för statens friluftsnämnd är utfärdad den 10 maj 1963. Det åligger nämnden, som är statens rådgivande organ i frågor rörande fritidens ut- nyttjande för friluftsliv och frågori samband därmed, även att utöva kon-

troll över användningen av anvisade bidrag och understöd till friluftsan- läggningar. Den stödda verksamheten skall anknyta till sportligt betonat friluftsliv och icke kunna göras ekonomiskt självbärande. Huvudman skall vara kommun eller bestående frivillig sammanslutning, vilka skall göra en väsentlig egeninsats beträffande anläggningsarbetena —— ekonomiskt eller in natura. Anläggning som färdigställts med bidrag ur fonden skall vara öppen och tillgänglig för alla. Med den avgränsning som gäller ryms ibland inom en och samma anläggning både anordningar, som tjänar ett aktivt friluftsliv och anordningar, som hör till idrottssidan. Anläggningen kan då tilldelas bidrag ur såväl idrottsfonden som friluftsfonden. Bidragsändamå- len framgår av nedanstående sammanställning av tillgängliga anslagsmedels disposition för skilda fritidsändamål från och med fondens tillkomst till och med den 30 juni 1964.

Kronor Procent

Friluftsgårdar m. m. .......................... 8 515 200 29,2 Semesterbyar ................................. 4 667 900 16,1 Vandrarhem 5 104 400 17,6 Campingplatser . 1 416 650 4,8 Semesterhem för husmödrar . 1592 850 5,5 Husmodersemesterverksamhet (t.o.m. den 30 juni

1964) 461 850 1,6 Fjällräddningstjänst . .......................... 185 500 0,6 Badanläggningar .............................. 1 705 450 5,9 Kursverksamhet 843 600 2,9 Scoutverksamhet .............................. 1 525 800 5,3 Fritidsreservat

Staten ............................. 445 800

Kommuner 872 250 Organisationer ..................... 493 450 1 811 500

Administrationsbidrag ......................... 783 000 Diverse 452 000

Summa 29 065 700

Det statliga bidraget är avsett att tjäna som stimulans och utgår som re- gel med viss procent av den beräknade anläggningskostnaden. För riks- anläggningar —— som inte kan förutsättas få kommunala bidrag i samma utsträckning som anläggningar avsedda att tjäna det lokala behovet — utgår i vissa fall bidrag med 80 %. Huvudregeln är eljest 60 0/o, dock med en maximering av bidragen till 75 000—100000 kronor. Detta innebär, att till friluftsgårdar bidrag som regelutgår med 60 0/o av anläggningskostna- den, dock med nämnda maximering beroende på anläggningens storlek, befolkningsunderlaget etc. Under rubriken friluftsgårdar m.m. ligger ett

brett'register av friluftsanläggningar av olika slag, friluftsgårdar, raststu- gor, skidstugor, övernattningsstugor i fjällen etc. Till nyanläggning av vand- rarhem utgår som regel 80 % av anläggningskostnaden. Bidrag till semes- terbyar utgår med 6 000 kronor per stuga. Bidrag till badanläggningar har utgått till mindre anordningar, såsom badbryggor för simundervisningen. omklädnadshytter etc. och då i regel med 50 0/0 av anläggningskostnaderna. Till bassängbad utomhus lämnas bidrag endast i undantagsfall. Till kurs— verksamhet på friluftsområdet har anvisats sammanlagt omkring 800 000 kronor. Framför allt är det Skid- och friluftsfrämjandet som står som mot- tagare. Bidrag till vissa riksorganisationers administration har utgått till Skid- och friluftsfrämjandet, Resos bygdesemester och Riksorganisationer- nas campingkommitté.

Då friluftsfonden inrättades, avsåg statsmakterna, att årligen 20 0In av statens tipsmedelsbehållning skulle avsättas till fonden. Enligt riksrevi- sionsverkets inkomstberäkning för 1965/66 kommer statsverkets inkomster från AB Tipstjänst att uppgå till omkring 135 milj. kronor, varav 95 milj. utgör bolagets nettovinst och 40 milj. kronor är »radskatt», uppgående till fem öre per tipsrad.

Till anläggningar för friluftsliv och liknande lämnas även bidrag ur all- männa arvsfonden. Jämlikt 5 kap. ärvdabalken samt lagen den 8 juni 1928 om allmänna arvsfonden skall arv tillfalla fonden, då arvinge ej finnes. Fon- den förvaltas av statskontoret för främjande av barns och ungdoms vård och fostran. Ansökningsförfarandet beskrives i kungörelsen den 8 sept. 1939 med vissa föreskrifter om utbekommande av understöd ur allmänna arvsfonden. Bidrag sökes i socialdepartementet och beslutas av Kungl. Maj:t.

Under budgetåret 1963/64 utbetalades ur fonden till friluftsändamål:

barnkolonier . 81000 scoutlokaler och scoutgårdar .. .. . . . . . . .. .. .. .. . . .. 704 000 friluftsgårdar 230 000 ungdomsgårdar 1666000 Summa 2 681 000 kronor

Totalt utbetalades 1963/64 ur fonden till stöd åt olika ändamål 6,7 milj. kronor. .

Anläggningar för turism, idrott och friluftsliv kan, under vissa förutsätt- ningar, erhålla bidrag ur anslagen under XI huvudtiteln, inrikesdeparte- mentet, Allmänna heredskapsarbeten m.m. och Vissa sysselsättningsfräm- jande åtgärder för handikappade m. fl. Anslagen disponeras av arbetsmark— nadsstyrelsen, som har att därur bevilja bidrag bl.a. till s. k. beredskaps- arbeten, vilka utföres i sysselsättningsfrämjande syfte vid arbetslöshet. Bi—

dragsverksamheten regleras av kungörelsen den 27 maj 1949 angående vissa statliga och statsunderstödda åtgärder vid arbetslöshet. Statlig myndighet, primärkommun eller landsting bör vara huvudman för anläggning, vars utförande skall ifrågakomma till bidrag. Organisation av rikSkaraktär, så- som Svenska turistföreningen, Skid- och friluftsfrämjandet, Reso etc. kan i vissa fall även godkännas som huvudman för sådan anläggning. Första- tens friluftsfond tillämpade principer gäller i stort vid bestämmande av bidragets storlek och anläggningens uppgifter. Om sysselsättnings- och 10- kaliseringsmässiga synpunkter talar därför, kan bidraget jämkas med hän- syn till intressentens ekonomiska bärkraft. Budgetåret 1963/64 utfördes arbeten på frilufts- och turistanläggningar samt såsom naturvårdsarbeten för sammanlagt ca 13 milj. kronor, vartill statsbidrag torde ha utgått med ca 7 milj. kronor. Enligt beslut av 1964 års riksdag kan från den 1 juli 1965 ekonomiskt stöd i lokaliseringssyfte utgå för ny-, om- och tillbyggnad av turistanläggning (sid. 116).

I enlighet med ett av domänstyrelsen framlagt förslag beslöt statsmak- terna 1962, att domänverket skulle påbörja en aktiv verksamhet för att göra vissa värdefulla områden på kronoparkerna lätt tillgängliga och där— med underlätta allmänhetens friluftsliv. För detta ändamål anordnas bad—, camping-, parkerings- och rastplatser samt strövstigar. Vidare iordning- ställes fiskevatten och ordnas kortfiskeområden. För år 1964 bemyndiga- des domänverket att av driftmedel disponera 500 000 kronor och därjämte från verksamheten influtna medel, vilket belopp uppgick till 250 000 kro-' nor. I årets statsverksprop. uttalar departementschefen (IX ht. sid. 287)' att för de närmaste åren bör irfrågakomma en nettoutgift av högst 1 milj. kronor för denna verksamhet. Totalt är det nu 70-talet revir som på om'- kring 200 kronoparker vidtagit eller för 1965 planerar att vidtaga vissa fritidsåtgärder. För 1965 berörs 46 revir av verksamheten. De i särklass största investeringarna har gjorts på bad-, camping- och st'rövo-mråden inom Böda kronopark. Åtgärderna har framtvingats av det starkt ökade turist'trycket på den populära semesterön. Campingplatser beräknas i öv- rigt under 1965 vara i drift vid Hagestad samt på Tivedens, Malingsbo- K—lotens och Homslandets fritidsområden. Ett större antal lägerplatser ut- rustade med toaletter och tillgång till vatten har anordnats. Rastplatser efter vägar och strövstigar dominerar de åtgärder som vidtagits.. Vidare förekommer badplatser, ett stort» antal strövstigar till reservat, fiskevatten eller utsiktspunkter samt åtskilliga kojor och stugor för övernattning inom de olika områdena (jfr sid. 36). ,

Direkta bidrag till semestervistelser samt hem och anläggningar för så- dana vistelser utgår ur anslag under V huvudtiteln, socialdepartementet, för barns och husmödrars ferieresor, 'driften'av semesterhem, stipendier för underlättande av husmoderssemester samt bidrag till driften av barn-'- kolonier.

Till statliga utgifter under V huvudtiteln för friluftslivet kan även hän- föras den del av ambulans- och räddningsflygtjänsten, som hänför sig till räddningsflyg i fjällområdeua. Statsverkets kostnad härför torde kunna upp-skattas till f.n. 60 OOO—70000 kronor per år.

Den bidragsverksamhet till badanläggningar, som tidigare bedrivits av riksförsäkringsverket genom Svenska föreningen för folkbad och vartill 0,2 milj. kronor brukat årligen utgå ur verkets, tidigare pensionsstyrelsens, omkostnadsanslag, har upphört fr.o.m. utgången av budgetåret 1963/64. Rikst'örsäkringsverkets beslut härom lär ha berott på att bidragsbeloppen numera endast kunde bli obetydliga i förhållande till kommunernas önske- mål och behov beträffande badanläggningar. Svenska föreningen för folk- bad torde därmed ha nedlagt sin verksamhet.

Till båtsporten lämnas statligt stöd genom bidrag till byggande av ham- nar för småbåtar enligt kungörelsen den 17 maj 1935 angående statsbidrag till byggande och underhåll av mindre hamnar och farleder. Bidragsanslaget upptog 1962/63 1 milj. kronor, 1963/64 2 milj. kronor och 1964/65 3 milj. kronor. För 1965/66 föreslås 4 milj. kro-no—r. Tidigare har bidrag utgått med 90 0/0 till båtklubbar och med 70 0/0 till kommuner. Efter fritids.- utredningens framställning beslöt 1963 års riksdag (ändringskungörelse 1964: 202) att följande skulle gälla (dep.ch.uttalande i prop. 1964: 1, SU nr 6). Statsbidrag kan utgå till byggande av hemmahamnar och anslutningsham- nar samt i undantagsfall till uthamnar och farleder. Bidragets storlek be- stämmes i varje särskilt fall av Kungl. Maj:t på förslag av sjöfartsstyrelsen. Denna ombesörjer hamnbyggnadsarbeten, vartill bidrag beviljats. Bidra- get kan uppgå till mellan 30 och 90 0/0 av kostnaderna, inklusive sanitära anordningar och parkeringsplatser. Till anslutningshamnar kan vidare i vissa fall bidrag utgå med högst 70 0/0 av marklösenkostnaden. Föreskrifter angående bidragsförordningens tillämpning hämtas ur kungörelsen den 10 aug. 1928 angående statsbidrag till byggande och underhåll av allmänna hamnar och farleder.

Under budgetåren 1963/64 och 1964/65 har i sjöfartsstyrelsens omkost- nadsstat upptagits ett mindre belopp för upplysningsverksamhet bland små- båtsägare om Sjösäkerhet och sjötrafikregler. Ett visst stöd för den på lång- färder inriktade båtsporten utgör friheten från hamnavgifter i handelsham— nar. Denna frihet följer av de allmänna principerna i gällande författning på området, kungörelsen den 21 april 1950 om fastställelse av hamn- och grundpenningtaxor m.m., och har där även särskilt angivits (8 % 1 mom.).

Med stöd av Svenska turistföreningen i samarbete med Stockholms stads idrotts- och friluftsstyrelse har i Stockholms skärgård anordnats ett 30-tal s.k. gästhamnar. Härigenom har seglare och motorbåtsägare kunnat erhålla förtöjningsplatser under sina båtutflykter. För ändamålet har STF erhållit

bidrag ur friluftsfonden. Likartade gästhamnar växer nu i ökad takt fram över hela kustområden, ofta i samråd med vederbörande kommun.

Till ridsporten utgår särskilt stöd under lX huvudtiteln t.o.m. budget- året 1964/65. En del av anslaget till befrämjande av husdjursaveln m.m. utgår som bidrag till amatörridsporterna. Ur den från lånefonden för häst- avelns befrämjande härrörande reservationen under nämnda anslag utgår dessutom statsbidrag för att anordna ridhusanläggningar. Enligt kungörel- sen den 22 maj 1959 med vissa bestämmelser om statligt stöd åt hästaveln kan Kungl. Maj:t bevilja bidrag till uppförande, ombyggnad, inrättande eller inköp av ridhusanläggning med högst 75 0/0 av beräknade kostnader exklusive marklösen. Lantbruksstyrelsen avger yttrande över ansökan samt utbetalar bidraget efter avsyning och godkännande av bidragsobjektet. Stat- ligt stöd lämnas även i form av kreditgaranti vid lån för att inköpa avels- och ridhästar. 1963 års hästutredning har i sitt betänkande (Jo—stencil 1964z2) föreslagit, att lantbruksstyrelsen och Sveriges riksidrottsförbund gemensamt skall utforma en plan för fortsatt uppförande av ridhusanlägg- ningar samt att framdeles Riksidrottsförbundet skall behandla ansökning— arna om ridhusbidrag. Samordning av arbetet med nya idrotts- och nya ridhusanläggningar är syftet med förslaget. Hästutredningen har vidare förordat, att stödet åt ridsporten skall ökas och att bidragsanslaget skall sammanföras med anslaget under X huvudtiteln till fonden för idrottens främjande. I statsverkspropositionen för år 1965/66 föreslås även i över- ensstämmelse med nämnda förslag av 1963 års hästutredning, att stödet åt amatörridsporten överflyttas till fonden för idrottens främjande under X huvudtiteln.

[ riksrevisionsverkets inkomstberäkning för budgetåret 1965/66 har sta- tens intäktsandel av totalisatoromsättningen vid professionella trav- och galopptävlingar beräknats till 77 milj. kronor.

Det frivilliga skytteväsendet åtnjuter ett årligt bidrag under IV huvud- titeln. »försvarsdepartementet, bl.a. till underhåll av skjutbanor samt till administrations— och ve—rksam-hetskostnader för S'kytteför'bundens öVersty- relse, Sve-niska pistolskytte- och Svenska sportskytteförbunden. Skyttevä- sendets organisation har utformats i av Kungl. Maj:t fastställda grundstad- gar den 25 maj 1945 med därtill anslutande skjutprogrum av den 28 oktober 1949, som bl. a. innehåller regler om säkerhetstjänsten vid skjutning.

De statliga affärsverken upptar i sina driftkostnadvsstater vissa belopp till välfärdsåtgärder för och försvarsverksamhet bland sin omfattande per- sonal. En del av medlen föreskrives i fråga om de största verken skola utgöra bidrag till bland personalen verksamma idrottsföreningar, och så torde vara fallet inom samtliga. För postverket, tele-verket, statens järn- vägar, d'omänverket, vattenfallsverket och luftfartsverket samt, fr.o.m. budgetåret 1964/65, väg- och vattenbyggnadsverket torde det samman- 3

lagda bidragsbeloppet till idrotts- och friluftsliv bland personalen kunna uppskattas till ca 500000 kronor per år. Kommunikationsverkens drift- kostnadsstater behandlas i kommunikationsdepartementet. domänverkets i jordbruksdepartementet.

2.2.5. Stöd åt ungdomsidrott m. m.

Stöd åt fritidsverksamhet, som i större eller mindre utsträckning består av idrott och friluftsliv, men som paras med annan ideellt inriktad verksam- het, lämnas genom det statliga bidragssystemet till ungdomens fritidsverk- samhet under VIII huvudtiteln, ecklesiastikdepartementet. Bidragsgivningen, som handhaves av skolöverstyrelsen, regleras i kungörelsen den 30 juni 1954 angående statsbidrag till ungdomens förenings- och fritidsverksamhet. Riks- organisation eller samarbetande organisationer, som har tillhopa minst 3 000 medlemmar i åldern 12—25 år och som främjar en kulturellt betonad eller eljest för ungdom lämplig, aktiv fritidsverksamhet, kan erhålla bidrag till anordnande av ungdomsledarkurser. till löne- och resekostnader för instruktörer samt till anordnande av fritidsgrupper bland ungdom. Ehuru ursprungligen främst studie- och hobbyverksamhet torde ha varit avsedd, kom redan från början en betydande del av fritidsgruppernas verksamhet att gälla idrott och friluftsliv. Kungl. Maj:t föreskrev med anledning härav 1958 (k. br. till skolöverst.), att Sveriges riksidrottsförbund i statsbidrags- hänseende skulle vara jämställt med av skolöverstyrelsen godkänt riks- förbund för studiecirkelverksamhet. Även politisk ungdomsverksamhet, som öppet tar ställning för demokratien, kan erhålla bidrag sedan kun- görelsen ändrats 1957 (nr 307). Totalt redovisades av de i ungdomsverk- samheten engagerade organisationerna år 1962 ca 1,9 milj. ungdomsmed- lemmar.

Efter förslag av 1962 års ungdomsutredning i dess betänkande (SOU 1963: 67) har stödet till ungdomsorganisationernas fritidsverksamhet vid— gats att omfatta även vissa bidrag till deras centrala organ. Enligt kungörel- sen den 4 juni 1964 om statsbidrag till vissa ungdomsorganisationers cen- trala verksamhet kan sålunda utgå ett grundbidrag oavsett organisationens storlek samt instruktörsbidrag, bestämt i förhållande till antalet medlem- mar, och vidare ett rörligt bidrag, som utgår efter antalet lokalavdelningar.

Omfattningen av den på Riksidrottsförbundet belöpande delen av ung- domens fritidsverksamhet framgår av att, medan övriga riksorganisationer sammanlagt har 100 ungdomsinstruktörer anställda, Riksidrottsförbundet har 21 instruktörer i ungdomsarbetet. Ungdomsutredningen hade föresla- git, att bidrag till förbundets instruktörer därför skulle utgå ur VIII huvud- titelns anslag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet liksom för övriga riksorganisationer. Departementschefsuttalandena härom i 1964 års statsverksproposition (VIII ht. s. 153 och X ht. s. 147) anger emellertid.

att bidrag ur fonden för idrottens främjande t.v. alltjämt skall utgå till in- struktörer hos sammanslutningarna inom Riksidrottsförbundet. Bidragen till fritidsgrupparbetet lämnas däremot även vad beträffar detta förbund ur anslaget till bidrag till ungdomens fritidsverksamhet under VIII huvud- titeln. Med hänsyn härtill och till att övriga ungdomsorganisationer hos ungdomsutredningen uppgivit att de, delvis i betydande omfattning, syssel- sätter sina medlemmar med idrott och friluftsliv, synes det skäligt att an- taga, att ca 50 |% av bidragen på VIII huvudtitelns anslag till ungdomsverk— samhet i verkligheten är bidrag till idrott och friluftsliv. För budgetåret 1965/66 har sammanlagt föreslagits 14,2 milj. kronor under anslagen Ut- bildning av ungdomsledare. Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet och Bidrag till ungdomsorganisationernas lokala verksamhet.

Viss annan ungdomsverksamhet, som även den i stor utsträckning bere- der tillfälle till sport och friluftsliv, åtnjuter sedan länge särskilda bidrag ur anslag på riksstaten. Hit hör ett bidrag under VIII huvudtiteln till Riks- förbundet Sveriges ungdoms- och hemgårdar samt ett annat under IX hu- vudtiteln. jordbruksdepartementet, vilket fördelas mellan Hushållningssäll- skapens förbund för klubbverksamhet, Jordbrukarungdomens förbund och Förbundet Skog och ungdom.

3.2.6. Naturvård

De under IX huvudtiteln, jordbruksdepartementet, uppförda anslagen till naturvårdsverksamhet upptar främst statens naturvärdsnämnd. Denna har enligt instruktion den 28 juni 1963 (SFS 417) överinseende över naturvården i landet. Det åligger nämnden bl.a. att leda arbetet med att inventera och utvälja naturområden, som bör avsättas ur skydds- eller friluftssynpunkt, att följa byggnadsplaneringen och verka för strändernas skydd, att över- vaka täkt- och anläggningsverksamhet ur naturvårdssynpunkt samt att vid behov lämna länsstyrelserna biträde i naturvårdsfrågor.

Under XI huvudtiteln har för länsstyrelsernas naturvårdsarbete under budgetåret 1964/65 anslagits 600000 kronor, som disponeras dels för er- sättning till särskild arbetskraft. dels för arvoden åt lekmannaledamöter i naturvårdsråden. I 1965 års statsverksproposition föreslås anslaget höjt till 900000 kronor. Några länsstyrelser har föreslagit inrättande av särskilda naturvårdstjänster (prop. 1965: 1, XI ht. s. 23). Departementschefen har funnit, att fasta sådana tjänster f. 11. inte bör inrättas.

För bidrag till naturvårdsupplysning m. m. har under budgetåret 1964/65 anslagits 250 000 kronor. Härav har 210 000 kronor fördelats mellan Svens- ka naturskyddsföreningen (115000 kronor), Samfundet för hembygdsvård (85000 kronor) och Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté (10000 kronor). Återstoden av beloppet 40000 kronor, är avsedd för statsbidrag

till upplysningsverksamhet rörande naturvård genom andra föreningar och organisationer än de nyss nämnda. I 1965 års statsverksproposition före- slås att anslaget för ifrågavarande ändamål höjes till 325 000 kronor.

Under budgetåret 1964/65 har för ersättningar till markägare m. in. an- slagits ? 000 000 kronor. För budgetåret 1965/66 föreslås anslaget höjt till 3 000 000 kronor. Från anslaget anvisas medel för ersättningar i samband med täktreglering, säkerställande av naturvårdsobjekt och åtgärder för ökat strandskydd m. 111. Av beloppet utgår även bidrag till kommuner eller stiftelser, som förvärvar mark för naturvårdsändamål.

Till statliga markförvärv för naturvårdsändamål m.m. har för budget- året 1964/65 anvisats 2 500 000 kronor. Samma belopp föreslås för budget- året 1965/66.

Från ett under budgetåret 1964/65 anvisat anslag å 600 000 kronor un- der jordbrukshuvudtiteln till kostnader för vård och förvaltning av natur- vårdsobjekt skall bekostas domänverkets förvaltning av naturvårdsobjekt i kronans ägo samt skogsvårdsstgrelsernas tillsyn av sådana objekt tillhö- rande enskilda. Domänverkets kostnader inkluderar anläggande av broar, stigar o.dyl. samt uppförande av anläggningar för övernattning inom na- tionalparkerna. Enligt en av Kungl. Maj:t fastställd plan skall beloppet för innevarande budgetår disponeras med 525 000 kronor för naturvårds— objekt i kronans ägo och med 75000 kronor för sådana objekt i enskild ägo. För budgetåret 1965/66 föreslås det nu ifrågavarande anslaget höjt till 1 000 000 kronor. Utöver dessa utgifter på riksstaten för naturvård har domänverket bemyndigats att ta i anspråk 120 000 kronor ur driftmedel.

Medel till naturvårdsupplysning lämnas även ur jaktvårdsfonden. Denna bildas av de jaktvårdsavgifter, som enligt jaktlagen varje utövare av jakt har att erlägga i den Ordning, som föreskrives i kungörelsen den 4 mars 1960 om uppbörd av jaktvårdsavgift m.m. Medlen i jaktvårdsfonden förvaltas av statskontoret och disponeras av Kungl. Maj:t i jordbruksdepartementet. Under 1963/64 beviljades för jaktvårds- och naturvårdsändamål bidrag ur fonden med 4,1 milj. kronor, varur bidrag lämnades Svenska naturskydds- föreningens verksamhet med 150 000 kronor.

2.2.7. Planeringskostnaderna

I samma mån som kommunerna övertagit huvudmannaskapet för plane- ringen på kommunal nivå, har även den ekonomiska ansvarigheten för planeringsuppgifterna överförts på dem. I konsekvens härmed har tidigare möjligheter till statsbidrag till kostnaderna för uppgörande av general- och byggnadsplaner numera upphört. I fråga om regionplaneringen däremot lämnar staten för närvarande ekonomiskt stöd till planläggningskostna- derna (i form av förskott under pågående planläggningsarbete, ersatt av ett slutligt bidrag sedan arbetet slutförts), vilket närmast torde ha motive-

rats med det inslag av överkommunala intressen, som denna planlägg- ningstyp inrymmer. Även om fritidsintressen kan ha tillgodosetts vid re- gionplanering, för vilken bidrag av statsmedel sålunda utgått, är det icke möjligt att närmare uppskatta hur stor del som kan hänföras till fritids- intresset.

2.2.8. Totalsumman utgifter

Summan av anslag och bidrag ur vissa fonder i tabell 1 uppgår till 51,6 milj. kronor för 1963/64 och 61,2 milj. kronor för budgetåret 1964/65. Bort- ses från jaktvårdst'onden och arvsfonden, eftersom dessa finansieras i sär- skild ordning och icke över riksstaten, är summan 45,2 resp. 54,4 milj. kro— nor. I det beräknade beloppet ingår icke de medel, som domänverket dis- ponerar ur sina driftmedel. Slutsumman i runt tal 50 milj. kronor —— bör jämföras med driftbudgetens totalsumma för egentliga statsutgifter, uppgående till omkring 21000 milj. kronor budgetåret 1964/65. Andelen för turism, idrott, friluftsliv och naturvård är således sammanlagt 2.4 pro— mille av totala anslagsbeloppet till egentliga statsutgifter.

2.2.9. Övriga myndigheter

Utöver de tidigare i detta kapitel omnämnda statliga organen finns en rad myndigheter, som i anslutning till sina uppgifter enligt uppräknade. författ- ningar eller eljest gör betydelsefulla insatser för fritidsbebyggelsen, det rörliga friluftslivet eller naturvården. Detta är särskilt fallet med åtskilliga regionala eller lokala statliga organ, som samtidigt fungerar som länssty- relsens expertorgan, exempelvis länsarkitektorganisationeu, länsluntmäteri- kontoren och lantmäteriets iörrättningsorganisution, Iänsingenjörskontoren, länslc'ikarnu m.fl. Även flera av de mera självständiga regionala organen, såsom lantbruksnämnderna och länsarbetsnämnderna, kan i speciella fall få befattning med friluftsfrågor av väsentlig räckvidd. Dessa insatser är tillsammantagna av betydande storlek. Emellertid är ifrågavarande organs befattning med friluftsfrågorna så integrerad med deras ordinarie huvud- uppgifter, att det icke lär vara möjligt att ens uppskattningsvis beräkna, hur stor merkostnaden kan vara för insatserna på friluftsområdet, helst som arbetet ifråga i vissa fall debiteras enligt varierande taxeprinciper. Utredningen har därför avstått från att beräkna storleken av denna sam- hälleliga insats, även om den i och för sig är betydande.

2.2.10. Kommunal verksamhet

Till jämförelse med den ovan gjorda översikten över statsverkets engage- mang bör noteras, att kommunal verksamhet förekommer i betydande ut- sträckning. Primärkommunernas förvaltningsorgan blir i allt större om- fattning sysselsatta med ärenden, som rör fritidsverksamheterna. Vad be- träffar fritidsbebyggelsen, dess planering och utformning, har byggnads-

Tabell 1. Anslag på riksstaten och bidrag ur vissa fonder till turism, idrott, friluftsliv och naturvård. Anvisat resp. föreslaget belopp i 1000-tal kronor 1963/64 1964/65 1965/66 Turism

X ht, handelsdepartementet

Bidrag till Svenska turisttrafikförb. .. Bidrag till turistpropaganda i USA . . . .

Summa turism

Idrott

X ht, handelsdepartementet

Avsättning till fonden för idrottens främjande ....................... 20 375 VIII ht, ecklesiastikdepartementet Hälften av anslagen till Utbildning av ungdomsledare ........ Bidrag till ungdomens fritidsverksam-

het ..............................

Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet

IX ht, jordbruksdepartementet Bidrag till viss ungdomsverksamhet . . Befrämjande av husdjursaveln, på rid- sporten belöpande del: Bidrag till ridhusanläggningar Bidrag till civil verksamhet vid Strömsholm ....................

Bidrag åt amatörridsporten ........ VI ht, kommunikationsdepartementet

Bidrag från affärsverken till personal- idrott ............................

IV ht, försvarsdepartementet Bidrag till frivilliga skytteväsendet . . . . 2 100 2 200 2 300

Summa idrott 22 237 27 093 30 512

1 Dessa bidragsanslag har i 1965 års statsverksproposition föreslagits skola i fortsätt- ningen utgå ur fonden för idrottens främjande under X ht.

Friluftsliv X ht, handelsdepartementet Avsättning till fonden för friluftslivets främjande ........................ V ht. socialdepartementet Bidrag ur allmänna arvsfonden (utom riksstaten) .......................

VI ht. kommunikationsdepartementet Bidrag till byggnad och underhåll av mindre hamnar och farleder ...... På sjöfartsstyrelsens avlönings- och om- kostnadsanslag: sjövettspropaganda, hamnprojektering m.m. XI ht. inrikesdepartementet Bidrag ur anslag till sysselsättnings- främjande åtgärder ................ V ht, socialdepartementet Bidrag till barns och husmödrars se— mester, driften av semesterhem m. m. Räddningsflyg i fjällområdena ...... Riksförsäkringsverkets bidrag till Sv. föreningen för folkbad ............

Summa friluftsliv

Naturvård

IX ht, jordbruksdepartementet Statens naturvårdsnämnd, löner, om- kostnader Länsstyrelsernas naturvårdsarbete (från 1964/65 XI ht) .............. Bidrag till naturvårdsupplysning . . . . Ersättning till markägare m. m. ...... Inköp av mark för naturvårdsändamäl Vård och förvaltning av naturvårds- objekt ........................... Jaktvärdsfonden (utom riksstat) ...... Summa naturvård

Totalsumma

1963/64

i 1000-tal kronor 1964/65 1965/66

689

480 200 200 2 000

230 3 765 7 564

971

900 325 3 000 2 500

1 000 4 100 12 796

51 611

1 Av beloppet hänför sig ca 1I:; till naturvårdsändamål.

68 357

nämnderna omfattande och betydelsefulla uppgifter. I större kommuner är särskilda styrelser eller nämnder för idrotts- och friluftsfrågor inrättade. och detta blir allt vanligare. I vissa kommuner handlägges dessa ärenden direkt av kommunens styrelse, drätselkammaren i stad resp. kommunal- nämnden på landet.

De borgerliga primärkonnnunerna lämnar väsentliga bidrag till anlägg- ningar för idrott och friluftsliv. Därutöver förekommer det, att kommunen själv står som huvudman för olika anläggningar. Storleken av den ekono- miska insatsen framgår icke av den kommunala finansstatistiken. Ej hel— ler redovisas där separat kommunala kostnader för idrottsanläggningar i allmänhet. Dessa kostnader torde emellertid vara av betydande storlek. Som exempel kan nämnas, att de borgerliga primärkommunernas totala utgifter för simbadanläggningar och kallbadhus för 1961 uppskattas till mellan 30 och 35 milj. kronor.

De kyrkliga kommunerna. församlingarna, bidrar i viss omfattning till sådan ungdomsverksamhet — innefattande även idrott och friluftsliv som bedrives av kyrkliga ungdomsorganisationer enligt vad som framgått av 1962 års ungdomsutrednings betänkande (SOU 1963: 67).

Direkta bidrag lämnas av landstingen bl. a. till länens turisttrafikförbund. som har anställda turistintendenter för sin verksamhet. Landstingen bidrar även de till ungdomsverksamhet, som innefattar idrott och friluftsliv.

2.3. Riksorganisationer för idrott, friluftsliv m. m.

I det föregående har på flera ställen nämnts idrotts-, frilufts-, turist— och naturvårdsorganisationer, som förvaltar och nyttiggör de över riksstaten eller ur särskilda fonder givna bidragen. Nedan lämnas en översikt över på här ifrågavarande områden verksamma riksorganisationer med några uppgifter om deras organisatoriska uppbyggnad och deras arbete.

På naturvårdens och friluftslivets områden finns statliga organ, statens naturvärdsnämnd och statens friluftsnämnd. Vad beträffar verksamheten inom idrotten, intar en ideell organisation, Sveriges riksidrottsförbuml (BF), i vissa hänseenden en med dessa myndigheter jämförbar ställning och om— besörjer bl. a. framställningar om statsanslag samt fördelningen därav. För— bundets ändamål är, enligt dess stadgar, att genom tävlings— och rekreations- idrott höja vårt folks kroppsliga och andliga kraft samt bereda särskilt de unga en värdefull fritidssysselsättning. I detta syfte samverkar förbundet med andra ideella organisationer och samhälleliga institutioner.

RF är samarbetsorgan för de vid årsskiftet 1964/65 till antalet 46 special- förbunden. Av dessa företräder 44 vart och ett viss eller vissa idrottsgrenar. De båda återstående är å ena sidan Svenska skolidrottsförbundet och Sve- riges akademiska idrottsförbund, och å den andra Sveriges militära idrotts— förbund.

Specialförbunden är, med undantag för Svenska varpaförbundet, vid si- dan av sitt medlemskap i RF anslutna till ett internationellt specialförbund.

Den regionala organisationen består dels av distriktsförbund, 23 till an- talet, dels specialdistriktsförbund. De förra, vilka i allmänhet omfattar ett landskap, är RFzs organ och fungerar som regionala motsvarigheter till detta, i det att de utgör samarbetsorgan för de av specialförbunden upprättade spe- cialdistriktsförbunden.

Idrottsföreningarna var tidigare direkt anslutna till RF, men blir numera auto- matiskt medlemmar av detta i och med att de vinner inträde i ett av specialför— bunden.

Antalet till specialförbunden anslutna föreningar uppgick den 1 oktober 1964 till 21 789 med tillsammans ca 1 695 000 medlemmar, varvid emellertid bör obser— veras, att föreningarna i genomsnitt är anslutna till 1,9 specialförbund samt att en person kan vara medlem i en eller flera föreningar. Det verkliga antalet idrotts- utövare i de till RF genom specialförbunden anslutna föreningarna beräknas upp- gå till 1200 000, av vilka det övervägande flertalet befinner sig i åldersgruppen 16—25 år.

Specialförbunden har förtecknats i nedanstående tabell med uppgifter om till vart och ett anslutna föreningar. Uppgifterna avser den 1 oktober 1964 med undan- tag för Sveriges akademiska idrottsförbund och Svenska kanotseglarförbundet, vilka anslöts vid en senare tidpunkt.

Antal Antal anslutna anslutna

Specialförbnnd föreningar Specialförbund föreningar Badmintonförbundet . ...... 121 Konståkningsförbundet . . . . 109 Bandyförbundet . .......... 1170 Minigolfförbundet . 109 Basketbollförbundet . 214 Motorcykelförbundet 187 Bilsportförbundet . 257 Orienteringsförbundet . 1 238 Bobslcighförbundet 6 Racerbåtförbundet 43 Bordtennisförbunde . 1 340 Roddförbundet 58 Bowlingförbundet . 592 Rugbyförbundet . 7 Boxningsförbundet 109 Seglarförbundet . 197 Brottningsförbundet . 238 Simförbundet . 426 Bågskytteförbundet . 192 Skidförbundet 2 013 Gastingförbundet ........... 42 Skolidrottsförbundet . 1927 Curlingförbundet .......... 99 Skridskoförbundet . ........ 132 Cykelförbundet . 175 Skridskoseglingsförbundet .. 18 Dragkampförbundet . 23 Sportskytteförbundet 365 Fotbollförbundet 2 955 Tennisförbundet 512 Fri-idrottsförbundet . 1 375 Tyngdlyftningsförbundet . . . 242 Fäktförbundet Varpaförbundet . 188 Golfförbundet . Vattenskidförbundet . 21 Gymnastikförbundet . Volleybollförbundet . 65 Gångförbundet ............ Sveriges militära idrotts- Handbollförbundet förbund 213 Ishockeyförbundet Kanotseglarförbundet ...... 30 Judoförbundet Sveriges akademiska idrotts- Kanotförbundet . förbund

KF:s högsta beslutande organ är det årliga riksidrottsmötet, vilket består av 150 ombud för special- och distriktsförbunden. Mötet utser riksidrotts- styrelsen, som utövar den verkställande myndigheten och består av ord- förande samt nio ledamöter. I densamma ingår därjämte Kungl. Maj:ts ombud jämte dennes suppleant. Riksidrottsmötet ombesörjer granskning av styrelsens verksamhet och förvaltning, dels genom ett dechargeutskott, dels genom revisorer. Dessa ingår i en revisionskommitté, som även grans- kar specialförbundens räkenskaper och förvaltning. Granskning av RF:s räkenskaper sker även genom särskilda av Kungl. Maj:t utsedda revisorer.

Riksidrottsmötet utser även ledamöter i riksidrottsnämnden, som är högsta myndighet för interna bestraffningsärenden samt idrottsplatskom— mittén, vilken ombesörjer en viktig del av RFzs allmänt administrativa verksamhet. Den består av fyra av riksidrottsmötet valda ledamöter. Kungl. Maj:ts ombud i RF samt ledamöter utsedda av Svenska stads— och kom- munförbunden. Kommittén utför teknisk granskning och rådgivning be' beträffande projekt till idrottsanläggningar samt bereder RFzs förslag till Kungl. Maj:t angående bidrag till dylika. Den beslutar beträffande bidrag till mindre idrottsanläggningar. Det bör erinras att Kungl. Maj:t 1964 upp- dragit åt Idrottens samarbetsnämnd att verkställa sakkunnig utredning an- gående frågan om statsbidrag till idrottsanläggningar.

Inom Riksidrottsf'örbundet films vidare poliklinikkommittén, som utför hälso- kontroll, Stiftelsen Sveriges riksidrottsförbunds idrottsinstitut på Bosön (centrum för RF:s omfattande kursprogram) och Olandergårdsnämnden, som administrerar idrottsinstitutets verksamhet i fjällen.

För Sveriges deltagande i olympiska spel är. i enlighet med gällande av Internationella olympiska kommittén utfärdade bestämmelser, inrättad Sveriges olympiska kommitté. Kommitténs uppgift är att främja förbere- delserna för det svenska deltagandet i Olympiska spelen samt att svara för alla med deltagandet i spelen sammanhängande frågor. Kommittén åtnjuter för sin verksamhet anslag ur fonden för idrottens främjande, dels för olympiska förberedelser, dels för med deltagandet i spelen förenade kost- nader.

Svenska korporationsirlrottsförbandet har till uppgift att verka för mo- tionsidrott genom sammanslutning av de anställda på arbetsplatser och i inrättningar till motionsidrottsklubbar, vilka har idrott och friluftsliv på sitt program. Klubbarna sammanföres i lokalförbund för varje ort där flera sådana klubbar är verksamma. Korporationsidrottsförbundet vänder sig även till folk utanför arbetsplatsen och bildar bland annat 5. k. familje- klubbar. Vidare har husmodersgymnastik och motionsövningar för handi- kappade och pensionärer tagits upp på programmet.

År 1963 fanns 150 lokalförbund med 5 500 anslutna klubbar. Dessutom är vissa statliga och kommunala verks idrottssammanslutningar kollektivt anslutna till korporationsidrottsförbundet. Mellan klubbarna anordnas serietävlingar inom olika idrottsgrenar. För 1962 redovisas 1,7 milj. deltagare i lokalförbundens sport-

arrangemang. Korporationsidrottsförbundet bildades 1945, och 1963 upprättades länskommittéer för samverkan på det regionala planet mellan lokalförbunden. ldrottsförbundets beslutande organ är en riksstämma sammansatt av representan' ter för lokalförbunden. De verkställande uppgifterna handhas av en förbunds- styrelse, bestående av 15 personer utsedda av stämman. De löpande ärendena skö- tes av ett arbetsutskott och ett beredningsutskott ur förbundsstyrelsen samt av en riksombudsman. Under denne verkar distriktsombudsmän för det regionala och lokala arbetet.

Skid- och friluftsfrämjandet, som är en riksförening med direkt anslutna individuella medlemmar, ca 30000, har till ändamål att främja skidlöp- ning och annat friluftsliv och därigenom verka för förbättrad folkhälsa och sund livsglädje. Föreningen arbetar för sitt syfte genom propaganda och upplysningsverksamhet rörande friluftsliv, genom utbildning av ledare och instruktörer för friluftsliv och friluftsbetonad idrottsverksamhet ge- nom att arrangera olika slag av friluftsverksamhet och genom att skapa friluftsanläggningar. Föreningen förfogar över omkring 200 anläggningar för friluftsliv, spridda över hela landet. Några av dessa äges och drives av föreningen. Huvuddelen äges och drives av lokalavdelningar.

Medlemmarna är sammanförda i lokalavdelningar, vilka bildar regionala för- hund — s.k. distriktsförbund. Antalet distriktsförbund är 22, antalet lokalavdel— ningar 234. Föreningens högsta beslutande organ är årsstämman, bestående av 60 ombud för distriktsförbunden. Årsstämman väljer styrelsen, som tillsätter för olika verksamhetsgrenar erforderliga kommittéer — ledarutbildning, utrustnings- frågor, vuxenverksamhet, ungdomsverksamhet och barnverksamhet.

Föreningens verksamhet gäller icke i första hand dem, som är medlemmar i föreningen. Verksamheten är utåtriktad. I den av föreningen eller av dess distrikts- förbund och lokalavdelningar arrangerade verksamheten, omfattande kurser, skid- skolor och andra skolor samt olika slag av propagandaarrangemang deltog senaste verksamhetsåret 29800 barn, 42000 ngdomar och 72000 vuxna. Dessa siffror gäller olika personer. Friluftsanläggningarna hade under samma tid 1,5 miljoner besök, vilket bedömts motsvara omkring 600000 personer. Föreningen bedriver i fråga om friluftslivets arrangemang en omfattande serviceverksamhet åt andra organisationer samt biträder med sådan verksamhet vid skolornas friluftsdagar.

Svenska taristföreningen, stiftad år 1885, har till ändamål »att i foster— landets intresse utveckla turistväsendet samt arbeta för spridandet av kän- nedom om land och folk». Den är en förening med för närvarande (1965) 216 000 medlemmar. STF:s verksamhet kan uppdelas i tre huvudgrupper: publikationsverksamhet, fältverksamhet och resetjänst.

Publikationsverksamheten tjänar mottot »Känn ditt land» ——se- mesterresan skall naturligtvis vara avkoppling, men bör också leda till en fördju- pad kunskap om det egna landet. Det viktigaste hjälpmedlet därvid är föreningens årsskrift, upplaga 190000 ex., som systematiskt behandlat svenska landskap och miljöer likaväl som historiska minnen och de skilda årstiderna. Tidningen »Turist» skildrar i ord och bild svensk natur och svenskt kulturarv. Föreningen utger rese- handböcker, turböcker för olika former av turistfärder, handböcker om fjället och andra naturtyper samt förteckning över hotell och pensionat, STF:s vandrarhem och f jällanläggningar i Sverige.

F ä ] tv e r k 5 a m 11 e ten omfattar praktiska åtgärder, särskilt turistanlägg— ningar inom områden och av sådan utformning, att andra organisationer eller en- skilda icke ombesörjt den nödvändiga insatsen. Främst har detta omfattat en pionjärinsats inom det svenska fjällområdet genom upprättande av 2 300 kilome- ter rösade leder med broar, roddbåtar, motorbåtstrafik samt ett system av om- kring 100 raststugor och kåtor samt 14 fjällstationer. Den andra huvudgrupper] av anläggningar omfattar omkring 240 vandrarhem i hela landet avsedda att vara prisbilliga men goda övernattningsplatser under färd. Huvuddelen av gästerna på vandrarhemmen kommer numera per bil eller andra motorfordon, och de flesta hem har särskilda rum för familjer med barn. Genom STF:s anslutning till den internationella vandrarhemsrörelsen står vandrarhemmen i Sverige öppna för ut- ländska besökare — ca 30 0/0 av gästerna —— liksom STF-medlemmarna äger till- träde till utlandets vandrarhem.

R e s etjä 11 st innefattar en mängd åtgärder för att råda. vägleda och under- lätta medlemmarnas och allmänhetens färder i Sverige. Föreningens centrala kansli i Stockholm har en fullständig resebyrå, vilken säljer biljetter, förmedlar rums- beställningar och arrangerar ett stort antal egna sällskapsresor främst inom Sverige och Norden. En omfattande skolreseverksamhet, i stigande grad också lägerskolor, samt den sedan 40 år arrangerade Skolungdomens allmänna fjällfärd (i samarbete med Skid- och friluftsfrämjandet m.fl.) administreras också av STF. Sedan år 1895 har årligen utdelats stipendier till studieresor inom landet till skolungdom och andra grupper samt till yngre vetenskapsmän. STF upprätthåller genom per— manenta kommittéer samarbetet med turistföreningar och vandrarhemsorganisa- tioner i Norden och är ansluten till tre federationer för turistsammanslutningarna i världen.

STF:s ekonomi är väsentligen baserad på medlemmarnas avgifter, inkasserade genom ett nät av omkring 4 000 ombud. Från det allmänna har lämnats bidrag ge- nom Statens friluftsnämnd årligen alltsedan år 1940 för inrättande av nya vand- rarhem och bäddutrustningar på äldre vandrarhem. I mindre utsträckning har bidrag lämnats för nybyggnader i fjälltrakterna. Från arbetsmarknadsstyrelsen har under de senaste åren lämnats bidrag till turistanläggningar genom statliga beredskapsatrbeten. Undan'tagsvis har kommuner och landsting lämnat anslag till STF:s turistanl-äggni'ngar. Bidrag för föreningens administration och drift har endast undantagsvis lämnats.

Reso, Folkrörelsernas rese- och semesterorganisution, bildades år 1937 av en rad fackliga, kooperativa och ideella organisationer. Bland dessa mär- kes LO och TCO och till dem anslutna förbund, KF, bil- och byggnadskoo— perationen, Sveriges lantbruksförbund m. fl. Reso skall verka för utveckling av turism och semester och driva därmed sammanhängande ekonomisk verksamhet.

Vid sidan om den ekonomiska föreningen har Reso en särskild medlemsorgani- sation med ca 50 000 enskilda medlemmar. Landet indelas i 46 regioner, inom vilka en huvudresebyrå med sig anslutna turistbyråer och informationskontor har till uppgift att tillhandahålla allmän resetjänst och att lokalt främja fritidsaktiviteter med särskild tonvikt på rese- och studiearrangemang. Regionskontoren medverkar också inom det lokala organisations- och föreningslivet med information om aktu- ella fritids- och semesterfrågor. Vid sidan om sina säljande trycksaker utger Reso också en månatlig fritidstidskritft.

Reso driver ett tjugotal turisthotell och resmål (privatrumsinkvartering) och har

dessutom två semesterbyar i Sverige och en i Italien. Resos förmedling av stugor och lägenheter har fått en betydande omfattning, och under 1964 utnyttjades en- bart Resos bygdesemester av över 60 000 personer. Medräknas Resos engagemang inom stadshotellsektorn med 10 hotell och nära 4 000 bäddar, uppgår det av Reso i Sverige totalt disponerade bäddantalet till 33 000.

Rescavdelningen lägger upp fasta researrangemang inom Norden och till övriga utlandet och ordnar dessutom Specialresor. Reso har också en särskild avdelning för kongress- och konferensservice.

Riksorganisationernas campingkommitté bildades år 1956 av de ledande turist-, frilufts- och motororganisationerna, som ansåg det angeläget att söka leda utvecklingen av en alltmer ökad camping in på sunda banor till fördel både för organisationernas medlemmar och för samhället.

I kommittén ingår nu Cykel— och mopedfrämjandet, Kungliga automobilklubben, Motorförarnas helnykterhetsförbund, Motormännens riksförbund, Reso, Skid— och friluftsfrämjandet samt Svenska turistföreningen. Kommitténs verksamhet baseras på bidrag från de medverkande organisationerna samt, från och med år 1957, an- slag från fonden för friluftslivets främjande. Kommittén har som verkställande kraft en heltidsanställd sekreterare.

Campingkommittén inventerar, bedömer och klassificerar de .svenska camping- platserna samt upplyser allmänheten om campingförhållandena i vårt land, främst genom den regelbundet utgivna »Campingboken». En omfattande del av verksam- heten är rådgivning till kommunala och statliga myndigheter samt till organisa- tioner och enskilda i frågor gällande skötsel av campingplatser, och flera små- skrifter har utgivits därom. För kommunala representanter, ägare av camping- platser m. fl. anordnas konferenser och instruktionskurser. Kommittén följer också utvecklingen på campingområdet i andra länder och samarbetar regelbundet med motsvarande organisationer i de nordiska grannländerna.

Riksföreningen för simningens främjande (Simfrämjandet), som bildades år 1935, är i första hand en serviceorganisation för simskoleväsendet i Sve- rige. Riksföreningen anordnar simlärarkurser, dels i egen regi, dels i regi av länsföreningarna, och dels genom att lämna ekonomiskt bidrag till av andra organisationer anordnade kurser.

Ca 900 personer deltar årligen i sådana kurser. Simfrämjandet tillhandahåller dels ett kompetensbevis att utlämnas till godkända deltagare i de olika simlärar- kurserna och dels affischer, dagböcker och blanketter samt simlitteratur.

En mycket viktig del av verksamheten är en allmän rådgivning, som i första hand tar sikte på anordnandet av badplatser av olika slag. För detta ändamål ger Simfrämjandet ut tidskriften Simfrämjaren, som förutom artiklar i aktuella äm— nen ger upplysningar i badbyggnadsfrågor. Av tidskriften har utgetts specialnum- mer om dels naturliga friluftsbad, dels landbassänger. Till tjänst för de många kommuner, i vilka byggandet av bad är aktuellt, tillhandahåller Simfrämjandet teknisk expertis.

Simfrämjandets viktigaste propagandadrive för ökad och förbättrad Simkunnig- het hos svenska folket i skilda åldrar är simborgarmärket. Provtagning anordnas på omkring 3 000 platser i landet och omkring en kvarts miljon svenskar fullgör varje år simborgarprovet.

Simbadsdelegationen (SD), som tillsattes av Kungl. Maj:t år 1938, består

av en representant för Simfrämjandet, en för Svenska livräddningssällska- pet och en för Sveriges riksidrottsförbund. SD fördelar medel ur fonden för idrottens främjande till anskaffande av simmateriel och till enklare bad- och simanläggningar för 1964/65 sammanlagt 25000 kronor. Bidraget. till en anläggning är maximerat till 2000 kronor. Större delen av SD:s medel används till gratisutdelning av materiel: simdynor, simstänger etc.

De ovan nämnda organisationerna har alla friluftslivet som en mycket väsentlig del i sin verksamhet. Bland de talrika organisationerna inom det vida området av turism och friluftsliv är det uppenbart att många andra organisationer ägnar dessa områden intresse. Bland sådana organisationer kan nämnas båtsportsorganisationerna Sveriges znotorbritsunion, Svenska kryssarklubben, Svenska seglarförbundet — motororganisationerna _ .llo- tormännens riksförbund, Motormännens helnykterhetsförbund, Kungl. auto- mobilklubben Svenska jägarförbundet, Fiskefrämjandct, Sportfiske/ör— bundet, Svenska koloniträdgårdsförbundct, Svenska natvrskyddsföreningen och Svenska scoutförbundet. Även inom nykterhetsorganisationerna och nngdomsorganisationerna förekommer olika former av friluftsaktiviteter. Det skulle emellertid föra för långt att lämna en detaljerad beskrivning av alla dessa sammanslutningars värdefulla insatser på här aktuella områden.

KAPITEL 3

Allmänna erfarenheter och önskemål rörande fritidsbebyggelsen

3. 1. Inledning

I syfte att erhålla underlag för sitt arbete har utredningen genom cirkulär- skrivelser till länsstyrelserna den 11 januari 1963 inhämtat uppgifter om den nuvarande fritidsbebyggelsens omfattning. lokalisering och hittillsvarande utvecklingstendenser. Utredningen hemställde vidare om länsstyrelsernas be- dömningar av de faktorer, som styr tillgång och efterfrågan på mark för fritidsbebyggelse. I detta hänseende upptogs följande frågeställningar:

a) områden, som redan nu är starkt efterfrågade och aktuella för fritids- bebyggelse;

områden, som kan komma att bli efterfrågade och aktuella för fritids- bebyggelse under den kommande tioårsperioden:

den utveckling, som vore den lämpligaste ur allmän samhällsplanerings- synpunkt, d. v. 5. under samtidigt beaktande av näringslivets, perma- nentbebyggelsens, naturvårdens m.fl. behov på längre sikt.

Länsstyrelserna ombads dessutom delge utredningen dels erfarenheter och synpunkter, huruvida gällande lagstiftning och organisation medger en ur allmän samhällsplaneringssynpunkt lämplig lokalisering av fritidsbebyggel— sen, dels allmänna synpunkter på utredningsarbetet.

Skrivelsen till länsstyrelserna har även i orienterande syfte delgivits ett antal myndigheter och organisationer, vilka i sammanhanget beretts tillfälle att inkomma med de allmänna synpunkter och önskemål, som med hänsyn till deras verksamhetsområde vore av särskild betydelse och av beskaffenhet att böra beaktas redan i fråga om den allmänna målsättningen.

Materialet rörande inventeringen av den. nuvarande fritidsbebyggelsen m. m. redovisas i Friluftslivet i Sverige Del 1 —— Utgångsläge och utveck- lingstendenser, SOU 1964:47, medan materialet i övrigt redovisas i det följande.

Då länsarkitekt eller överlantmätare avgivit eget yttrande och detta åbe- ropats av länsstyrelsen, återges det som länsstyrelsens eget yttrande.

3. 2. Faktorer, som påverkar efterfrågan och tillgång på mark för fritidsbebyggelse

3. 2. 1. Allmänt

Länsstyrelserna har genomgående understrukit, att efterfrågan på mark för fritidsbebyggelse ökat mycket kraftigt under senare år och alltjämt ten- derar att öka. Detta anses vara en följd av samhällsutvecklingen i stort, d.v.s. ökad koncentration av befolkningen till tätorter, ökad fritid, höjd levnadsstandard, ökat krav på miljöbyte, större biltäthet och bättre kommu- nikationer. Tätortsmänniskans behov av en lämplig fritids-miljö påverkar i hög grad utvecklingen.

Befolkningskoncentration och landskapets fritidsvärde är de faktorer, som främst anses styra efterfrågan. Landskapets fritidsvärde i sin tur bestäms bl.a. av naturmiljön, tillgång till hav, insjöar och vattendrag, avstånd till bostadsorten, kommunikationer m.m. Andra faktorer, som påverkar efter- frågeinriktningen, är utbudet av mark, tomtkostnader samt önskemål om orörd natur, avskildhet m.m. Efterfrågan på mark för fritidsbebyggelse koncentrerar sig således dels till områden kring de större tätorterna, dels till kuster och ins jöstränder med goda badmöjligheter.

Konsumenten väljer således i första hand en plats för sitt fritidshus, som icke ligger på ett alltför långt avstånd från permanentbostaden. Utvecklingen av bilbeståndet och den ökade fritiden har dock underlättat möjligheten att ha ett fritidshus på längre avstånd. Möjligheterna till bad, båtsport och fiske framstår vidare som betydande lokaliseringsfaktorer.

Tillgången på mark synes främst vara beroende av den enskilde markäga- rens intresse för att avhända sig mark. Andra faktorer av betydelse är be- hovet av mark för andra ändamål, markens lämplig-het för planläggning ur andra synpunkter, bestämmelserna i byggnadslagen samt åtgärder av kom- munen. Tillgången styrs med andra ord främst av äganderätten till marken, det enskilda vinstintresset och åtgärder från det allmännas sida. Tillgången på mark för exploatering påverkas vidare i hög grad av jordbrukets rationa- lisering — nedläggning av små enheter och överförandet av lågt avkastande marker till mark för fritidsbebyggelse.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län lämnar följande karakteristik av läget:

Efterfrågan på mark för fritidsbebyggelse påverkas i hög grad av sådana faktorer som arbetstidsförkortning och längre semester i kombination med fortgående väl— ståndsökning och befolkningens koncentration till tätorter. Nämnda efterfrågan gör sig alltså starkast märkbar i omgivningarna till större befolkningscentra. Vad beträf- far tillgång på mark för fritidsbebyggelse, påverkas denna sannolikt främst av det enskilda vinstintresset. Oftast torde det därvid vara fråga om markägare, som fun- nit att de kan göra sig vinst på tomtupplåtelser och tomtförsäljningar och som där— för utbjuder tomtplatser för fritidsbebyggelse. Endast i undantagsfall förekommer det, att kommuner ställer mark till förfogande för sådan bebyggelse.

Mot bakgrunden av varierande intresse från markägarnas sida för att sälja mark för fritidsbebyggelse påpekar bl.a. länsstyrelsen i Södermanlands län, att slumpartade och på tillfälligheters spel beroende orsaker på ett avgörande sätt inverkar på lokaliseringen av fritidsbebyggelsen.

Med åberopande av ett yttrande av överlantmätaren anför länsstyrelsen i Östergötlands län följande:

De mera allmängiltiga krav som ställs på en fritidsboplats synes vara, att den någorlunda lätt skall kunna nås med bil och att den ligger i en trakt, som på ett eller annat sätt har naturskönhetsvärde. Närbelägenheten till vatten är i allmänhet ett önskemål, men synes numera inte vara ett oeftergivligt krav. Förekomsten av grannar torde icke ha avgörande betydelse vare sig i positiv eller negativ riktning.

3. 2. 2. Områden, som redan nu är starkt efterfrågade och aktuella för fritidsbebyggelse

Då den aktuella inriktningen av efterfrågan på mark för fritidsbebyggelse är av stor betydelse för den framtida utvecklingen, refereras i det följande i korthet samtliga länsstyrelsers bedömning.

Stockholms län. Inom ett avstånd av tre mil från Stockholm finns ca 60 0/0 av länets totala fritidsbebyggelse. Ökningen under de sista åren har varit relativt liten närmast Stockholm, men växer med avståndet från sta- den. Det är framförallt Stockholms skärgård och kustbandet, särskilt Ros- lagskusten, som är mest efterfrågade och aktuella för denna bebyggelse. Re- dan nu är dock efterfrågan på byggbara tomter stor över länet. Ökning- en är påtaglig i de för naturvården och friluftslivet ömtåligaste och viktigaste partierna.

Uppsala län. Efterfrågan på mark för fritidsbebyggelse, i varje fall inom länets södra del och i de större städernas närhet, bedöms vara så stor att all mark, som utbjudes för byggnadsändamål, finner köpare. Ordningsföljden vid utbyggandet ger vid handen, att det är stränderna, som är mest efter- sökta. I Uppsalas närhet, där ett mycket ringa antal lämpliga badsjöar finns, förekommer exploatering av skogsmark utan anslutning till vattendrag.

Södermanlands län. Med hänsyn till länets centrala läge i förhållande till Stockholmsregionen och andra större städer i Mälarbäckenet har trycket på exploatering för fritidsändamål ökat år från år. Fritidsbebyggelsen spred sig från början utefter kusten och mälarstränderna och vid den östligaste delen av Hjälmaren. Under de senaste 15—20 åren har nya områden tagits i an- språk med spridning över praktiskt taget hela länet. Influenscentra ligger så, att trycket från dem riktas mot länets alla delar. Nästan all slags mark kan säljas för fritidsbebyggelse, även om områden med tillgång till speciella naturföreteelser, såsom strand och vatten, fiske, utsikt etc., efterfrågas mest. Åbyggnader tillhörande jordbruket har i betydande omfattning tagits i an- språk för fritidsändamål.

Intresset hos jordägarna för upplåtelse av mark för fritidsbebyggelse har varit och är alltjämt mycket växlande. Således upplåtes för sådant ändamål icke mark, som tillhör domänverket, häradsallmänningar, kyrkan. bolag eller fideikommiss.

Med hänvisning till överlantmätarens yttrande anför länsstyrelsen:

Kollektivt sett har den jordägande befolkningen intagit och intar nog alltjämt en mer eller mindre avvisande attityd mot fritidsbebyggelsen, ehuru en glidning mot ökat intresse härför synes vara under utveckling.

Försäljning och avstyckning av överflödiga hus, såväl i samband med storleks- rationalisering som eljest, är vanligen förekommande. Genom det anförda har an— tytts ett av ekonomiska skäl föranlett intresse hos enskilda jordbrukare att genom upplåtelse i olika former medverka till fritidsbebyggelse såsom glesbebyggelse. Vid sidan härav har under de sista åren framträtt ett mera spekulationsinriktat intresse från jordbrukarhåll för fritidsbebyggelse såsom tätbebyggelse. Det är uppenbart, att skattetänkande påverkat försäljningsviljan med avseende på tomtplatser och be- främjat uthyrningsmetoden.

Östergötlands län. Särskilt stark efterfrågan på mark för fritidsbebyggelse kan konstateras vid sjöar eller havet i närheten av större befolkningscentra och på platser, där god bilväg leder fram till områdena. Vidare är intresset stort för öar. I skärgården förekommer således numera fritidsbebyggelse inom hela den inre delen. Vidare förekommer omfattande fritidsbebyggelse i Norrköpings- och Linköpings-trakten (Bråviken, Roxen och Kindasjöarna).

Jönköpings län. Fritidsbebyggelsen lhar märkbart större omfattning i lä— nets norra del än i den södra, och således utgör södra Vätterbygden tillsam- mans med Nässjö-, Eksjö- och Tranåsområdet ett stort, tämligen samman- hängande område med fritidsbebyggelse. Liknande region bildar Värnamo— området och stränderna kring sjön Bolmen.

Kronobergs län. Fritidsbebyggelsen koncentreras huvudsakligen till länets västra och mellersta delar och där kring de större sjöarna (Bolmen, Åsnen, Möckeln och Helgasjön). Den östra delen av länet är föga exploaterad, bl. a. beroende på att denna del är sjöfattig och dessutom ligger relativt avlägset från större tätorter och genomfartsleder.

Kalmar län. Fritidsbebyggelsen återfinns i sin huvudsakliga del inom kust— bygden, medan mycket ringa fritidsbebyggelse förekommer i skogsbygden. I kustområdet nämns följande områden som starkt efterfrågade: Öland, kusten mellan Kalmar och Blekingegränsen, kusten mellan Kalmar och Skäggenäshalvön, området kring Pataholm och Mönsterås, områdena kring Påskallavik och Virkvarn, Misterhults skärgård samt kusten mellan Blanka— holm och Östergötlandsgränsen.

Gotlands län. Fritidsbebyggelse i egentlig mening har sökt sig till kust— områdena och vuxit upp i närheten av, men ej alldeles intill kusten. Därtill kommer en form av fritidsbebyggelse, som ej vållar något samhällsplane-

ringsproblem, nämligen den som består av pietetsfullt iståndsättande av Över- bliven bebyggelse i jordbruksbygden, som får nya uppgifter att tjäna som sommarbostad för tätortsbor.

Blekinge län. Fritidsbebyggelsen har koncentrerats till områden utmed kusten. Praktiskt taget hela kusten framstår som attraktiv för fritidsbebyg- gelse. I länets inland är fritidsbebyggelsen ännu så länge av relativt ringa omfattning. En viss tendens till att förlägga bebyggelse invid sjöar och vat- tendrag gör sig dock gällande, och vidare tages bostäder, som upphör att vara årsbostäder för den fasta befolkningen, alltmer i anspråk som fritidsbostäder. Områden. som är lättare att nå med bil och dessutom erbjuder goda till- fällen till bad och fritidssysselsättning, exempelvis fiske, framstår som mer eftertraktade än andra.

Kristianstads län. Starkast efterfrågade för fritidsbebyggelse är Bjärehalv- öns kustområde. Hallandsåsens västsluttning och strandområdcna inom Åhus-området. Även länets skogstrakter har under senare år visat sig vara attraktiva för fritidsbebyggelse.

Malmöhus län. Efterfrågan riktar sig i första hand mot ett smalt bälte längs kusten och i andra hand mot de skogsområden, som återfinns i länets östra delar. De uppehåll i bebyggelsen, som finns utmed kusten, beror i hu— vudsak på terrängförhållanden eller på att marken tillhör fideikommiss eller större gods. Stadsbefolkningen föredrar överraskande ofta fritidshus i in- landet, bl.a. beroende på önskemål om vindskyddat läge. Betydande fritids- områden finns i Ringsjöbygden och på sluttningarna av Söderåsen och Bo- meleåsen. l trakter med större ägosplittring, och där befolkningen lämnar jordbruket, är försäljning av fritidstomter en vanlig företeelse.

Med åberopande av överlantmätarens svar anför länsstyrelsen följande: Tillgången på mark för fritidsbebyggelse inom länet är endast delvis en funktion av markens beskaffenhet, belägenhet och pris. Ägareförhållandena betyder mer. Genom försäljning av några fritidstomter här och var från många fastigheter i dessa trakter har över stora områden uppstått en glesbebyggelse av fritidsstugor, vilken fläckvis tenderar mot tätbebyggelse.

Hallands län. Kustområdena invid Kattegatt har sedan 1930-talets början i stor utsträckning exploaterats för fritidsbebyggelse. Människor från hela riket förlägger sin semester till Halland, och efterfrågan på mark för fritids- bebyggelse tenderar att öka. Efterfrågan på fritidstomter förekommer även i länets skogsbygd och där särskilt i norra och södra delen av länet. Inom lä- nets norra och mellersta delar är det framför allt personer från Göteborgs och Bohus län som köper fritidstomter men i södra Hallands kustbygder uppträder köpare från hela landet. Under senare år har ett ej obetydligt an- tal tomter förvärvats av danska och tyska medborgare.

Göteborgs och Bohus län. Huvuddelen av alla fritidshus inom länet ligger vid kusterna och insjöarna inom ett avstånd av högst en kilometer från

stranden. Koncentrationen av fritidsbebyggelsen är störst i den södra delen av Bohuslän. 1903 var 61 0/0 av samtliga fritidshus belägna inom den del av Bohuslän, som ligger inom Göteborgs—regionen.

Älvsborgs län. I första hand är det strandområdena omkring de stora sjö- arna (Vänern. Mjörn, Anten och Lygnern). som är aktuella för fritidsbebyg- gelse; dessutom förekommer en stark koncentration av fritidsbebyggelse i Göteborgs omgivningar.

Skaraborgs län. Områden inom länet, som är starkt efterfrågade för fri- tidsbebyggelse, är i första hand sjöstränder med goda badmöjligheter, fram— förallt i närheten av de större tätorterna (Mariestad, Lidköping, Skövde, Hjo, Tidaholm, Falköping och Skara). I de norra länsdelarna förekommer en be- tydande efterfrågan från personer inom Örebro län, medan de södra delarna påverkas i fritidsbebyggelsehänseende av närheten till Jönköping.

Tillgången på mark begränsas i vissa fall av svårigheter att få igång detalj- planering, vilket bedömes sammanhänga med rådande ägosplittring och markägarnas rädsla för att bli beskattade som tomtexploatörer.

Värmlands län. Fritidsbebyggelsen tillgodoser huvudsakligen länsbefolk- ningens eget bohov. Efterfrågan på mark har varit störst inom områdena kring de större tätorterna. Vänerns strandlinjer och det närbelägna sjösyste- met har främst kommit att utnyttjas.

Örebro län. Fritidsbebyggelsen har hittills sträckt sig till friområden inom städernas omedelbara närhet. Landsbygdsområdena inom Örebro stad har utgjort och utgör alltjämt en stark lockelse för fritidsbebyggelse. En mot- svarande utveckling spåras inom Karlskoga stads ytterområden samt de denna stad närliggande kommunerna. Vidare har gränsområdet mot länets södra höjdområden blivit mer och mer eftertraktat. Under senare tid har fritidsbebyggelsen även spritt sig till Bergslagen.

Västmanlands län. Fritidsbosättningen har hittills främst skett längs mä- larstränderna och i närheten av de större tätorterna: En betydande fritidsbe» byggelse har också skett invid de större sjöarna inom Bergslagsområdet.

Kopparbergs län. I de till städerna gränsande kommunerna har ett bety- dande antal fritidshus uppförts. Husen är i allmänhet så belägna, att de be- kvämt kan nås dagligen av de i staden arbetande. Bebyggelsen är koncentre- rad till sjöar och vattendrag, där tätbebyggelse uppkommit. En betydande efterfrågan för fritidsbebyggelse finns vidare i fjällområdena, Siljansbygden oCh Västerdalarna. För Siljansbygden gäller, att tillgången på mark för fri- tidsbostäder är relativt god genom nedläggningen av jordbruksdriften å små enheter. Att dock icke alla, som önskar förvärva mark för fritidsbebyggelse, kan tillgodoses sammanhänger dels med den ofta förekommande motviljan h'os markägarna att sälja, dels med den starka ägosplittringen och de oklara äganderättsförhållandena.

Gävleborgs län. Efterfrågan inriktar sig på två slag av fritidsmiljö —- an- tingen den ostörda ensligheten, eller också den tätare bosättningsformen, som tenderar att öka snabbast. Tillgången på mark har hittills varit rätt begrän- sad. Fritidsområdena har uppstått slumpmässigt, beroende på var veder- börande markägare varit benägen att sälja mark. Trycket på markägarna är stort, och markpriserna skjuter i höjden. De större markägarna. bl.a. skogs- bolagen, visar en utpräglad restriktivitet beträffande markupplåtelse, vilket på sina håll har medverkat till uppkomsten av en bebyggelse, som ur olika allmänna synpunkter måste betraktas som mindre önskvärd.

l/"ästernorrlamls län. F ritidsbebyggelsen söker sig främst till länets kust- band och alldeles särskilt till de där belägna tätortsregionerna. I övriga delar av länet är fritidsbebyggelsen mindre framträdande, men förekommer dock i icke obetydlig omfattning kring tätorterna och även sporadiskt i de mer utpräglade glesbygderna. Tillgången på mark för fritidsbebyggelse är för- hållandevis god. Emellertid sker på olika sätt en. begränsning av de naturliga tillgångarna, som är disponibla för ändamålet. Bl. a. är bolagen och domän- verket inte särskilt hågade att tillhandahålla mark för fritidsbebyggelse. Även inom gruppen privata markägare finns åtskilliga som ogärna tillhanda- håller mark. Ägosplittringen i och för sig utgör i många fall ett svårt hinder för en planmässig och ändamålsenlig utveckling av fritidsbebyggelsen. Jord- bruksrationaliseringen har utan tvekan stor betydelse för tillgången på bygg- nader och mark för fritidsändamål.

Jämtlands län. De naturliga betingelser för fritidsbebyggelse i detta län är i huvudsak en vacker natur, utsikt mot fjäll, goda förutsättningar för vin— tersport samt möjlighet till fiske och jakt. Under senare år har fritidsbebyg- gelsen ökat i synnerligen stor omfattning. Länets vidsträckthet och dess stora attraktion med avseende å turismen, fritidsvistelse och fritidsbebyggelse även för utom länet boende, är orsaker härtill. Fritidsbebyggelsen är i huvudsak lokaliserad till övre Härjedalen, östra Storsjö-området och västra Jämtland.

Västerbottens län. I kustlandet gäller efterfrågan fritidsområden för den dubbla bosättningen av i huvudsak länets egen bofolkning. Avgörande fak- torer är därvid närheten till tätorten, vägförbindelsen och tillgången till badvatten. Omkring städerna Umeå och Skellefteå är detta en gammal före- teelse vilket medfört att de ur nämnda synpunkter bäst belägna områdena redan tidigt varit upptagna. Omkring kustlandets mindre tätorter har den dubbla bosättningen först på de senaste åren föranlett starkare efterfrågan på fritidsområden. Fjällbygden anses icke attraktiv för den dubbla bosätt- ningen men däremot för sportfiske och skidsport. Detta medför att bebyg- gelsen får en annan karaktär: dels större centralt belägna anläggningar, dels stugor av enklare beskaffenhet, ofta avsedda för uthyrning. De senares be- lägenhet bestämmes av tillgången på bilväg. En starkt lokaliserande faktor är tillgången till enskild mark som i fjällregionen är begränsad till de lägre

dalgångarna. Från kronans mark, som i fjällregionen upptar mer än 90 % av arealen, upplåtes ej mark för fritidsstugor. Någon nämnvärd efterfrågan från utanför länet bosatta personer förekommer icke. I inlandet är efter— frågan mycket måttlig och synes föranledd såväl av den andra bosättningen som sportintresse. Några problem tillgång efterfrågan finnes ej.

Norrbottens län. I Norrbottens län utgör skärgården vid Bottenviken, älv- dalarna och de stora sjöarna i gränsområdet mellan skogs- och fjälland den naturmiljö, som i första hand efterfrågas för fritidsbebyggelse. Grannland- skapet kring de större tätorterna Luleå, Piteå, Boden, Gällivare, Malmberget samt Kiruna är i stor omfattning taget i anspråk för fritidsbebyggelse och vanligen på ett sådant sätt, att en utökning av bebyggelsen i dessa områden icke är möjlig. Endast de delar av dessa områden, som saknar vägar, har icke alls eller endast i liten omfattning bebyggelse för fritidsändamål. Om- fattningen av mark i Bottenviksområdet, som väl lämpar sig för fritidsbe- byggelse, är begränsad. Av älvdalarna är det egentligen endast Lule älvdal, som bebyggts med fritidshus i större omfattning, samt Kalix älvdal i Kiruna- området. Beträffande sjösystemet i skogs- och fjällandet har detta i relativt liten omfattning tagits i anspråk för fritidsbebyggelse, främst på grund av att vägförbindelser saknas.

3. 2. 3. Områden, som kan komma att bli efterfrågade och aktuella för fritids-

bebyggelse under den kommande tioårsperioden

Genomgående framgår av svaren, att man kan förvänta sig en betydande expansion av fritidsbebyggelsen under den närmaste perioden. Länsstyrel- serna har bedömt, att bebyggelsen för fritidsändamål därvid dels kommer att ytterligare koncentreras inom de områden, som redan nu tagits i anspråk, dels att nya områden tas i anspråk, genom att fritidsbebyggelsen i ökad ut— sträckning förlägges längre ifrån tätorter och därvid även i större omfattning än tidigare lokaliseras till inlandsområden. I det följande refereras länssty- relsernas prognoser.

Stockholms län. Utvecklingen torde komma att fortsätta i ett stegrat tem— po under den kommande tioårsperioden, vilket med hänsyn till den snabba befolkningstillväxten kan komma att medföra svårbemästrade problem. Trycket torde komma att öka mot kusten, men därutöver bedömes fritids- bebyggelsen starkt tilltaga i inlandskommunerna.

Uppsala län. Vilka områden som inom den närmaste tioårsperioden kom- mer att bli aktuella för fritidsbebyggelse kommer sannolikt att bestämmas av utbudet på tomter för fritidshus. Ett studium av den befintliga fritidsbe- byggelsens förläggning visar, att alla områden icke tagits i anspråk i lika stor utsträckning, även om de i och för sig borde vara lika attraktiva. Inom den närmaste tioårsperioden räknar man med en fortsatt nedläggning av

icke bärkraftiga jordbruk, och i samband därmed kan mark komma att frigöras för fritidsbebyggelse. Äldre fritidsområden, som före bilismens ge— nombrott låg på lagom avstånd från staden för att vara lämpliga weekend- ställen. övergår nu snabbt till villaområden.

Södermanlands län. Med hänsyn till topografi, läge och kommunikationer erbjuder länet utomordentliga förutsättningar för friluftsliv i olika former, däribland vidareutveckling av en omfattande fritidsbebyggelse. Länet utgör för nämnda ändamål en förnämlig reserv, som måste och snabbt kommer att anlitas. Klart är, att en betydande efterfrågan på mark för fritidsändamål föreligger. Hos länsmyndigheterna kända informationer innebär, att denna efterfrågan på mark kommer att stegras. Inom en nära förestående framtid räknar man med att inom länet få emotta åtskilliga tusental fritidshusbyg- gare. Den väntade avvecklingen av fideikommissen kan förväntas få bety- dande följdverkningar i enahanda riktning.

Östergötlands län. En fortsatt efterfrågan väntas inom de områden, där trycket redan nu är starkt. En förskjutning av efterfrågan synes komma att äga rum dels mot längre bort belägna områden, dels mot områden, som hit- tills icke betraktats såsom tillräckligt attraktiva. Bilismens fortsatta utveck- ling kommer att minska avståndsfaktorns betydelse. Sannolikt kommer där- för fritidsbebyggelsen inom länet under den närmaste tioårsperioden fram- förallt att inrikta sig emot skärgården, även de längre ut belägna delarna, emot områdena kring Kindasjöarna, även kring de nu nästan orörda sjöarna Åsunden och Björken, emot områdena kring sjöarna i Östergötlands södra skogsbygd. områdena kring sjöarna norr om Motala samt vissa delar av områdena kring Vättern.

Jönköpings län. Efterfrågan synes även i fortsättningen i första hand kom- ma att koncentreras kring de större tätorterna. Härutöver finns vissa områ- den på längre avstånd, som visat sig attraktiva, t. ex. vid sjön Bolmen. Länet är rikt på sjöar, och den framtida fritidsbebyggelsen kan komma att ut- sträckas till områden, som nu ej är nämnvärt berörda. Nya förutsättningar uppkommer genom [. ex. utbyggnad av såväl allmänna vägnätet som skogs— bilvägnätet.

Kronobergs län. Nya genomfartsleder kommer sannolikt att medföra en kraftigt ökande fritidsbebyggelse. Inte minst torde den danska friti-dsbosätt- ningen i länet komma att tilltaga.

Kalmar län. Länet har ännu orörda kuststräckor mot Östersjön och jung- fruliga skärgårdar i stor omfattning. Öland är en annan oskattbar tillgång. Även inlandet har en mångfald attraktioner med sällsynt vackra färdvägar inemot småländska höglandet med dess skogar och sjöar. Till områden, som kan komma att bli efterfrågade och aktuella för fritidsbebyggelse under den kommande tioårsperioden, räknas hela Öland, kusten mellan Kalmar och

gränsen mot Blekinge, Ryssby och Ålems kustområden, Mönsterås skärgård, Oskarshamnsområdet, Misterhults skärgård, Västerviksområdet samt Lofta- hammars och Tjust-Eds skärgård.

Gotlands län. I första hand beräknas kustområdena bli efterfrågade. Om exploateringen finge fortgå oreglerad inom den angivna tidsperioden. be- dömes även Vissa ur naturvårdssynpunkt värdefulla områden. dyn- och strandområden, bli efterfrågade.

Blekinge län. En fortsatt stegrad efterfrågan på mark vid kusten Och inom skärgården torde komma att göra sig gällande. Samtidigt torde också mark för fritidsbebyggelse komma att efterfrågas inom vissa inlandsområden. Frå- gan om var fritidsbybyggelsen kommer att växa fram, torde i första hand bli beroende av tillgång på planlagd mark.

Kristianstads län. Alla de kust- och skogsområden, som redan nu är efter— frågade bedöms komma att bli allt mer efterfrågade.

Malmöhus län. Med utgångspunkt från en framtida uppskattad folkmängd om ca 750000 invånare och antagandet att var femte familj i framtiden kommer att ha en fritidsstuga, erhålles ett behov enbart för länsbefolkningen av ca 50 000 fritidsbostäder. Skulle alla dessa bostäder placeras inom länet kommer sålunda fritidsbebyggelsen att fyrdubblas, vilken siffra torde vara i lägsta laget, om hänsyn tages jämväl till att i andra län bosatta människor kommer att ha fritidsstugor i Malmöhus län och att detta utjämnar det för— hållandet, att många familjer inom länet har sina fritidsstugor t. ex. i Små- land.

Hallands län. Efterfrågan bedömes alltjämt komma att ytterligare öka och gör sig gällande i länets alla delar, såväl kustbygd som inland.

Göteborgs och Bohus län. Som hittills räknar man med att efterfrågan på fritidshus kommer att vara starkast i de områden, som ligger förhållandevis nära Göteborg, men ännu icke fullt utnyttjas som fritidsområden, alltså inom Göteborgsregionen om i denna inräknas öarna Orust och Tjörn. som ännu erbjuder stora möjligheter för ökad fritidsbebyggelse. Kustområdena i när- heten av Göteborg får anses vara i det närmaste fullbyggda. I Göteborgsregio- nens inland får dock tillgången på mark för fritidsbebyggelse bedömas som förhållandevis god. Norra Bohuslän är den mest orörda delen av länet. men även här kan väntas kraftigt ökad efterfrågan på mark för fritidsbebyggelse under den närmaste framtiden. Förbättrade vägförbindelser från Mellan- sverige torde framförallt inrikta intresset mot norra Bohuslän.

Älvsborgs län. Länsstyrelsen bedömer, att efterfrågan under den närmaste tioårsperioden i första hand torde komma att inrikta sig på omgivningen till Göteborg och de större städerna i länet samt på Dalsland, i synnerhet den norra delen med dess rikedom på sjöar. Det sätt varpå nämnda efterfrågan skulle kunna mötas, synes till stor del bli beroende av de åtgärder. som veder- börande kommuner ämnar vidtaga.

Skaraborgs län. Samtliga de områden, som nu är starkt efterfrågade, för- väntas bibehålla sin attraktivitet för fritidsbebyggelse. Efterfrågan på tomter stegras i takt med medborgarnas ökade möjligheter till fritid. Trycket på de ännu så länge relativt skonsamt exploaterade områdena i Tiveds- och Hö- kensåsbygderna torde också komma att öka, i synnerhet som dessa starkt influeras av de folkrika Örebro- och .Iönköpingsregionerna.

Länsstyrelsen anför vidare:

Den av jordbruksrationaliseringen föranledda nedläggningen av småbruk har med- fört, att på många håll i länet _ oberoende av tillgång till vatten och bad —— möj- ligheter erbjuds att erhålla fritidsboningar utan ny bebyggelse. Ett dylikt utnyttjan- de av ödegårdar anser länsstyrelsen vara rationellt och även tilltalande med hänsyn till miljö och landskapsbild.

Värmlands län. Länsstyrelsen håller för troligt, att en starkt ökad efter- frågan på områden för fritidsbebyggelse kommer att råda, icke blott beträf- fande redan nu efterfrågade områden, utan jämväl vid sjöar och sjösystem inom en sektor av länet med ca 5—6 mils radie med centrum i Karlstad.

Länsstyrelsen anför:

Det torde icke heller vara alltför orealistiskt att våga räkna med en fördubbling av antalet fritidshus under denna tid inom länet, vilket då skulle betyda ca 20 000 hus. Håller denna beräkning streck, innebär detta med utgångspunkt från att genomsnittligt fem personer direkt eller indirekt använder sig av ett fritidshus —— att ungefär 1/3 av länets befolkning då får sitt fritidsbehov tillgodosett inom länet i denna form.

Örebro län. Utvecklingen torde komma att innebära en förskjutning av fritidsbebyggelsen från närhetsområdena kring städerna mot mera avlägset belägna delar av länet. Det ökande bilbeståndet och upprustningen av länets vägar bedömes komma att medföra, att den rekreationssökande allmänheten kommer att finna utrymme för sin fritidsvistelse allt längre från bostads- orten. Detta torde i sin tur innebära, att fritidsområdena kommer att erhålla en bredare lokalisering inom länet. Främst bedömes Bergslagsregionen un— der den kommande tioårsperioden komma att utvecklas såsom ett område för ökad fritidsverksamhet. Stora områden utgörs av bolagsskogar. Under senare tid har åtminstone från domänverkets sida visats intresse för och önskemål om att ställa lämpliga markområden till förfogande. Även i södra delen av länet kring sjön Vättern och närliggande sjösystem kan en utbygg- nad av fritidsbebyggelsen förväntas. Vid några sjöar inom Kilsbergsdistriktet förväntas ytterligare expansion.

Västmanlands län. Länsstyrelsen framhåller, att intresset för fritidsbosätt- ning synes vara i ständigt växande, och allt talar för att denna utveckling kommer att fortsätta, sannolikt i allt snabbare takt. Sedan vägnätet mot Stockholm blivi utbyggt på sätt, som nu planeras, kommer Bergslagen tidsmässigt så nära Storstockholm, att regionen måste bli begärlig även för huvudstadsbefolkningen. Med utgångspunkt härifrån bör man räkna med

att den redan nu kraftigt exploaterade marken invid och nära Mälaren snabbt blir helt tagen i anspråk. Intresset för bergslagssjöarna torde föra med sig en kraftig exploatering. Utvecklingen vid nordöstra länsdelens småsjöar bedömes gå samma väg.

Kopparbergs län. Enligt länsstyrelsen torde det finnas anledning att an- taga, att det stigande intresset för länets f jällområden kommer att ytterligare öka och medföra starkt stegrad efterfrågan på mark för fritidsbebyggelse samt för hotell och pensionat och andra anläggningar. Efterfrågan på fri- tidsbostäder inom en relativt snäv räjong omkring städerna är vidare starkt stigande.

Gävleborgs län. Efterfrågan visar en markant stegring. Inom Sandvikens stad har inemot ett tusental personer hört sig för om möjligheterna att an- skaffa en fritidstomt. Tyngdpunkten av efterfrågan ligger i Gävle Sand— vikenområdet.

Västernorrlands län. Antalet fritidshus beräknas öka med 50 0/0 under de närmaste tio åren. Däremot synes icke fritidsbebyggelsen inom de närmaste tio åren komma att utvecklas efter andra linjer än hittills. Man räknar alltså med ökat tryck på stränder och andra naturområden, som är särskilt begär- liga på grund av goda kommunikationer i förhållande till tätorterna eller genom naturskönt läge. Efterfrågan på mark för fritidsbebyggelse i inlandet torde dock även komma att öka. Den fortskridande jordbruksrationalisering- en öppnar vidare möjligheter att överföra allt fler f. d. permanentbostäder till fritidshus.

Jämtlands län. För den kommande tioårsperioden anses länets fjällom- råden i första hand komma att bli efterfrågade och aktuella för fritids- bebyggelse. I första hand kommer då de fjällområde-n ifråga, som nu ligger bäst till ur kommunikationssynpunkt för utom länet boende, nämligen Härjedalen och västra Jämtland, men efterhand som vägförbindelserna förbättras och nya trakter erbjuder sina speciella attraktioner, även andra fjällområden.

Västerbottens län. I kustområdet väntas efterfrågan öka framförallt i Umeå- och Skellefteåregionerna. På ett avstånd av högst en timmes bilväg kan nya områden öppnas för fritidsbebyggelse därest erforderliga vägar byggs. Även i fjällregionen förutser man en ökad efterfrågan dels för sport- fiskestugor och dels för vintersportstugor. De enskilda fiskevattnen är ut- satta för hård konkurrens, varför det anses önskvärt att kronans vatten görs tillgängliga.

Norrbottens län. Allteftersom vägnätet utbygges, kommer tidigare out- nyttjade områden att bli aktuella för fritidsbebyggelse. Länets fjälltrakter med sin hittills relativt orörda natur och sina fiskevatten är mycket efter- sökta som strövområden. De hittills väglösa områdena utgör den positiva

tillgången, som kan ges en meningsfylld betydelse ur det allmännas syn- punkt. Sjösystemområdet i skogs— och fjällandet kommer att bli mycket eftertraktat för fritidsbebyggelse. Här är det i första hand möjligheterna till fiske och skidåkning, som lockar dem som önskar bygga fritidshus.

3. 2. 4. Den utveckling, som vore den lämpligaste ur allmän samhällssynpunkt

Länsstyrelserna har starkt framhållit nödvändigheten av att den fortsatta fritidsbebyggelsen utvecklas i form av mer koncentrerad bebyggelse och under ökad kontroll samt att den lokaliseras genom olika former av plane- ring. — Planeringsmetodiken utvecklas närmare i avsnitt 3.4 _ Behovet av att fritidsbebyggelsen planeras i ett större sammanhang med beaktande av näringslivets, permanentbebyggelsens och naturvårdens intressen och behov har understrukits av flertalet av länsstyrelserna. Speciellt har därvid beto- nats vikten av att den framtida fritidsbebyggelsen lokaliseras så, att till- räckliga markområden lämnas fria från bebyggelse, dels ur naturvårdssyn- punkt. dels med hänsyn till det rörliga friluftslivet.

Länsstyrelsen i Stockholms län understryker, att fritidsbebyggelseproble- met måste lösas under beaktande av näringslivets och permanentbebyggel— sens behov samt behovet av stora strövområden för friluftslivet. Vidare fram- hålles, att det är angeläget att tillse, att den bofasta befolkningens intressen inte träds för nära. I kustbandet och skärgården framstår det som utom- ordentligt angeläget att bringa den fortsatta utvecklingen under kontroll, så att tillräckliga marker kan bevaras fria från bebyggelse. I närheten av stor— staden erfordras oundgängligen stora naturreservat samt en mängd andra fria områden. I den yttre skärgården kräver enbart naturvården en mycket stark restriktivitet i fråga om den fortsatta bebyggelsen. Det framstår som uppenbarligen nödvändigt, att de utmed stränderna insprängda små idylliska och för bad och båtsport lämpliga partierna bevaras fria från hus. Länssty- relsen anför:

Ur allmän samhällsplaneringssynpunkt är det angeläget, att fritidsbebyggelsen lokaliseras så, att det finns utrymme för en bofast befolkning och dess näringar samt att friluftslivets behov tillgodoses. Det måste alltså finnas gott om lungor, och de stora naturvärdena får inte förstöras. En avvägning måste ske mellan markut- rymmen och naturens användning för fritidsbebyggelse, friluftsliv och för den bo- fasta befolkningens näringsutövning.

Följande huvudpunkter nämnes såsom väsentliga, nämligen:

ytterligare fritidsbebyggelse bör i princip inte medges inom ett avstånd av — mycket schematiskt sett ca tre mil från Stockholms centrum; ytterligare fritidsbebyggelse bör inte medges inom vissa större, som naturreser- vat lämpade marker på fastlandet samt på skärgårdens alla mindre öar och kobbar; ytterligare fritidsbebyggelse bör inte medges inom eller nära de ovan berörda bra strandpartierna;

4. fritidsbebyggelsen bör i jordbruksbygder försiktigt och väl inpassas i miljön utan störande dominans i bygden; 5. en allmän regel bör vara att samla husen i grupper.

Även länsstyrelsen i Östergötlands län har framhållit behovet av att stor restriktivitet iakttages vid lokaliseringen av fritidsbebyggelseområden inpå städer och större orter. Bebyggelse bör vidare enligt länsstyrelsens mening hindras i den yttre skärgården. Vidare bör bebyggelsen utmed viktiga segel- leder inskränkas och samlas till vikar etc. I närheten av allmän väg och om- kring större bryggor bör större strandpartier reserveras som rast-, bad- och strövområden. Länsstyrelsen anför:

Ur samhällsplaneringssynpunkt synes det önskvärt, att tillgången på lämpliga områden för fritidsbebyggelse ökas för att därmed undvika uppkomsten av olämplig fritidsbebyggelse. Det är givet, att man därvid bör tillgodose önskemålen både för dem som önskar bo i s.k. fritidsbyar eller eljest i nära anslutning till andra och för dem som önskar mera avskild bosättning. Genom översiktlig planering bör därvid klargöras, vilka områden som kan ifrågakomma för fritidsbebyggelse. Inom övriga områden skulle enstaka fritidsbebyggelse kunna anses möjlig, varvid dess placering och utformning emellertid ofta måste noggrant övervägas av byggnadsnämnd och andra myndigheter.

Länsstyrelsen i Kronobergs län understryker likaledes nödvändigheten av en avvägning av markbehovet för diverse skilda ändamål. Fritidsbebyggel- sen bör enligt länsstyrelsen lokaliseras till områden, där den kan förses med vägar och gemensamhetsanläggningar och naturen därvid skonas från bebyggelse inom större områden.

Länsstyrelsen i Hallands län betonar, att det vid den översiktliga plane- ringen är angeläget att tillse, att områden lämpliga för bad och fritidsvistelse för alla som vistas vid Hallandskusten, reserveras i tillräcklig omfattning. Vidare bör även tillses, att områden med särpräglad natur eller särskilda skönhetsvården ej tas i anspråk för bebyggelse. Erforderliga strövområden samt områden för camping bör reserveras i tillräcklig omfattning. Mark bör ävenledes reserveras för industrier och hamnanläggingar. Vidare bör vid lokaliseringen av fritidsbebyggelsen tillses, att jordbruksjord av god beskaf- fenhet, som efter rationalisering kan ingå i välarronderade jordbruk, ej tages i anspråk.

Beträffande en samordnad planläggning med jordbruks- och annan per- manent bebyggelse uttalar länsstyrelsen i Västmanlands län:

F ritidsbyggandet bör samordnas med den planläggning, som nu sker i samband med den pågående jordbruksrationaliseringen. Detta måste givetvis ske efter helt andra grupper i skogsbygderna än i bergslagsområdet och nordöstra länsdelen, där man räknar med en mer omfattande nedläggning av jordbruk än i Mälardalens jord- bruksbygder. Erfarenheten har visat, att konflikter lätt uppstår mellan fritids- och permanentbyggandet. Starka skäl talar under dessa förhållanden för att fritidsbyg_ gande endast undantagsvis får ske inom marker, som kan tänkas bli aktuella för permanent byggnad inom någorlunda överskådlig tid.

Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller, att den framtida bebyggelsen bör förläggas till den efterträdda kustens närhet, så att den ur såväl fritids- som ren naturskyddssynpunkt ofta mycket värdefulla kustremsan lämnas fri från fritidsbebyggelse. Med en sådan grovt antydd målsättning låter sig fri- tidsbebyggelsen och näringslivets intressen på de flesta håll väl förenas. Om fritidsbebyggelse kan anslutas till permanentbebyggelse och utnyttja tät- ortens vatten- och avloppsnät, utan. att för den skull taga i anspråk mark som kan behövas för tätortens framtida expansion, ter sig en sådan lokalise- ring ur allmän planeringssynpunkt önskvärd. Länsstyrelsen tvivlar dock på att en dylik lösning låter sig förenas med huvudinriktningen av fritidsfolkets efterfrågan i detta län, varför den för bebyggelseproblemet i stort endast är av underordnad betydelse.

Beträffande frågan om var fritidsbebyggelsen skall lokaliseras, framhåller länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, att särskilt beträffande kustområ- dena hänsyn måste tagas till områdets kapacitet för fritidsbebyggelse. Med hänsyn till risken för överbelastning av området och till terrängens beskaf- fenhet anser länsstyrelsen det icke möjligt med en högre bebyggelsetäthet än 75 hus per kvadratkilometer. Länsstyrelsen anför:

På grund av den stora konkurrensen om utrymme i själva kustzonen, begränsad till omkring en kilometer från stranden, torde utvecklingen av fritidsbebyggelsen under den närmaste tioårsperioden i större utsträckning än hittills få förläggas till områden innanför denna zon. Detta förutsätter en långsiktig och omsorgsfull plane- ring, så att alla de personer, som kommer att skaffa sig sommarstugor inom dessa längre från själva strandzonen belägna områden, likväl får tillgång till badstränder, småbåtshamnar m. m.

Ur allmän samhällsplaneringssynpunkt är det vidare angeläget, att frågan om jordbrukets utveckling noga följes. I Bohuslän och framförallt i dess kustområden har det på grund av landskapets topografi funnits god tillgång på mark, som varit otjänlig eller mindre lämplig för jordbruksändamål och som därför i stor utsträck- ning försålts till fritidbebyggelse. Däremot har ej ännu i motsats till vad fallet visat sig vara i andra delar av vårt land — små åker- och betesmarker tagits i an- pråk för fritidsbebyggelse. Det torde emellertid med tanke på den pågående ratio- naliseringen inom jordbruket vara en tidsfråga när så sker även i Bohuslän. Ur fritidssynpunkt måste det anses vara angeläget, att denna rationalisering sker med viss försiktighet. Den odlade jorden och beteshagarna utgör integrerade delar av kulturlandskapet och måste betraktas som lungor, vilka om möjligt bör bevaras i sitt nuvarande skick och ej planteras med skog eller exploateras för fritidsbebyg- gelse.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län understryker, att ur naturvårds- och landskapsvårdssynpunkt är vissa områden vid trakterna omkring Siljan och Orsasjön mycket känsliga. Bebyggelsen måste här ledas så, att traktens skön- hetsvärden inte spolieras. Inom vissa partier behövs således en mycket re- striktiv bebyggelsereglering. Beträffande Dalafjällen anför länsstyrelsen bl. a. följande:

Någon ytterligare bebyggelse i närheten av kalfjället torde icke böra tillåtas. Det är synnerligen angeläget, att detta fjällmassiv hålles intakt från småstugebebyggelse.

Beträffande området i övrigt är det än så länge oklart, i vilken utsträckning ytter- ligare fritidsbebyggelse kan tillåtas, utan att områdets karaktär förändras. Länssty- relsen är av den uppfattningen, att detta fjällområde, som är ett av våra känsligaste områden med en stor vacker fjällvärld, som sträcker sig in i Härjedalen och Norge, bör bevaras åt dem som i fjällvistelsen söker avkoppling och ro genom vandringar, skidåkning, fiske i fjällsjöarna eller annorledes i intim kontakt med naturen. En större intensiv exploatering av fjällområdet skulle omöjliggöra detta. Goda förut- sättningar att bevara fjällområdet på sätt nu nämnts föreligger därigenom, att do- mänverket är huvudsaklig ägare till området. Sedan detaljplan utarbetats. torde emellertid viss ytterligare mark invid Storsätern kunna ställas till förfogande för sådan bebyggelse.

Även länsstyrelsen i Jämtlands län betonar vikten av att ur naturvårds- synpunkt fritidsbebyggelse hindras på kalfjället. Dessa områdens karaktär av fria strövområden bör bibehållas. Även renbetesfjällen och kronoparker, som upplåtits för renbete, bör skyddas för fritidsbebyggelse enligt länssty- relsens mening. I övrigt anför länsstyrelsen med åberopande av överlant- mätarens yttrande:

Samspelet mellan land och vatten är ett av de mest attraktiva momenten i natu- ren. Att bibehålla strandområdena utmed sjöar och vattendrag disponibla för färdan- de är angeläget ur naturvårdssynpunkt och ur plansynpunkt. Härtill kommer, att det för fiskets utövande och därmed ur fritidssynpunkt är motiverat, att stränderna skall kunna beträdas.

Länsstyrelsen i Västerbotten framhåller, att det icke föreligger risk för kollisioner mellan fritids- och permanentbebyggelsens intressen. En positiv inverkan anses kunna uppstå genom att nedlagda jordbruk övergår till fri- tidsanvändning. Ur allmänna samhällsplaneringssynpunkter torde fritids- intresset kunna tillgodoses. Däremot kan vissa interkommunala planerings- svårigheter uppträda.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har påtalat, att speciella möjligheter att säkerställa en lämplig lokalisering av fritidsbebyggelsen och erhålla tillräck- liga områden fria finns, genom att kronan äger betydande markområden speciellt i inland och fjällbygder. En positiv effekt påräknas också genom lantbruksnämndens engagemang. Länsstyrelsen anför:

Länets fjälltrakter är med sin hittills relativt orörda natur och sina fiskevatten mycket eftersökta som strövområden. Det är därför synnerligen angeläget, att en eventuell kommande fritidsbebyggelse planeras omsorgsfullt och förlägges så, att den icke skadar landskapsbilden.

Skogsstyrelsen framhåller vikten av att gränsdragningen mellan fritids- intressena och skogsbrukets intressen uppmärksammas. Med en god plan- läggning synes man ha goda möjligheter att undvika, att marker med god produktionsförmåga i större utsträckning tages i anspråk. Områden, som är mindre lättillgängliga för skogstransporter eller av andra orsaker mindre gynnsamma för skogsproduktion och vissa impedimentartade områden, kan ofta vara särskilt lämpliga för fritidsändamål. Exempel härpå är strandområ- dena utmed kusterna, särskilt de magra och hällmarksbetonade skärgårds-

områdena och fjälltrakterna. Det är också angeläget enligt styrelsens mening, att man tillser, att skogsbrukets angelägna strukturrationalisering. virkes- transporter etc., ej försvåras

Svenska naturskyddsföreningen anför: Vad beträffar fritidsbebyggelsens lokalisering vill föreningen understryka, att det ur ren naturvårdssynpunkt ofta är önskvärt, att glesbebyggelsen begränsas och om möjligt utformas planmässigt. Ur naturvårdssynpunkt är det avgjort att föredraga, att fritidsbebyggelsen koncentreras till vissa områden, så att mellanliggande marker i största möjliga utsträckning lämnas obebyggda såsom strövområden — naturreser- vat. Därigenom kan man också på ett praktiskt och ekonomiskt sätt ordna de vik- tiga vatten- och avloppsfrågorna. Föreningen vill understryka, att man redan i den översiktliga planeringen av fritidsbebyggelsen måste ta vederbörlig hänsyn till vat— ten- och avloppsfrågorna. Det finns många exempel på hur man sökt lösa dessa frå- gor först sedan markområdena färdigexploaterats. Det har då uppkommit krav på att t.ex. förlägga reningsanordningarna inom tidigare avsatta grönområden. Mä- hända föreligger det ett behov av att ur dessa synpunkter vidtaga komplettering i byggnadslagstiftningen. Föreningen vill också understryka, att det ur naturvårds- synpunkt även är önskvärt, att campingplatserna lokaliseras med allt skäligt hän- synstagande till landskaps- och naturvårdssynpunkter.

Riksförbundet Landsbygdens folk anser det önskvärt, att redan befintlig bebyggelse såsom ödegårdar, vilka annars måhända skulle komma att för— falla. i första hand kommer till användning som fritidsbostäder. Härigenom skulle även en bättre spridning av fritidsbebyggelsen kunna åstadkommas, vilket torde vara till fördel både ur rekreationssynpunkt och ur nyttjande- synpunkt. Riksförbundet anför vidare:

Riksförbundet förordar, att mark, som redan är i samhällets ägo, i första hand utnyttjas då det gäller att tillskapa särskilda fritidsområden. Enskild mark bör i princip ej komma i fråga för detta ändamål utan markägarens samtycke och ej hel- ler sä, att svårigheter uppstår för ett rationellt brukande av jord och skog. Vid ianspråktagande av enskild mark måste skälig ersättning utgå. Om skador uppkom- mer, bör samhället träda emellan i de fall, då den verklige skadegöraren ej kan er— tappas. Man kan utgå ifrån att ersättningsfrågorna i framtiden kommer att få stor omfattning, vilket bör uppmärksammas av utredningen.

Sveriges lantbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund anför liknande synpunkter:

På sina håll är besöksfrekvensen från friluftsfolkets sida redan nu så stor, att det kan finnas behov av särskilda fritidsområden. Sådana bör i största möjliga utsträckning förläggas på mark redan tillhörig det allmänna. Enskild mark bör i princip inte kunna tagas i anspråk för ändamålet annat än under förutsättning, att markägaren lämnar sitt samtycke och att men inte uppkommer för jord- och skogs— bruksnäringen.

Landsantikvarieorganisationens samarbetsråd anför: Ur kulturminnesvårdande synpunkt är det givetvis ett glädjande faktum, att möj- ligheterna att bevara äldre bebyggelse ökar. Den äldre bebyggelsen har betydelse

dels som kulturhistoriska dokument, dels för den accent och miljö den skänker ät kulturlandskapet. Det synes vara angeläget, att det allmänna i största möjliga om—

fattning främjar bevarandet av äldre bebyggelse. Detta bör kunna ske vid plane- randet av fritidsområden och bebyggelsegrupper för fritidsändmål. I vissa fall torde även viss premiering i form av bidrag eller långivning kunna vara på sin plats efter hörande av närmaste landsantikvarie. Ur landsskapssynpunkt bör eftersträvas, att nybebyggelse gives en utformning, som stämmer med landskapsbilden. Detta be- höver ej betyda något pastischartat byggande.

3.3. Erfarenheter och synpunkter rörande gällande lagstiftning

och organisation

Flertalet av länsstyrelserna har understrukit bristen på personella resurser dels inom länsstyrelserna och inom andra länsorgan, dels inom kommunerna.

Således framhåller länsstyrelsen i Södermanlands län, att det i första hand är de organisatoriska förhållandena, som hindrat möjligheterna att få till stånd en tillfredsställande ordning beträffande fritidsbebyggelsen. Där- emot anser länsstyrelsen, att lagstiftningen på området i och för sig är ägnad att hålla kontroll över fritidsbebyggelsen. Länsstyrelsen anför:

Tillkomsten av ny och ändrad lagstiftning på byggnadsväsendets och naturvår- dens område har medfört behov av personal, som kan utföra alla de åtgärder lag- stiftningen påbjuder. Omorganisationen av lantmäteristaten i länet har förorsakat ökade svårigheter för de fastighetsbildande organen att kunna medhinna sina upp- gifter. Länsarkitektorganisationen har länge varit knappt tillmätt och har endast i undantagsfall kunnat åtaga sig planuppdrag för detaljplanläggning, men ingen översiktlig planläggning. Kommunerna får visserligen en viktig funktion på natur- vårdens område, men alltjämt saknas utbildad personal. Särskilt synes det vara en brist, att det saknas byggnadsinspektörer för övervakande av bl. a. fritidsbebyggel- sen. Slutligen är det ju allmänt känt, att länsstyrelsernas plansektioner icke fått en organisation, som svarar mot de alltmer ökade krav, som ett modernt samhälle ställer.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller likaledes, att under förutsätt- ning att erforderliga personella resurser ställes till berörda planmyndigheters förfogande, torde fritidsbebygggelsens lokalisering kunna lösas inom ramen för nuvarande lagstiftning.

Länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kalmar, Kronobergs och Älvsborgs län m.fl. framhåller, att gällande lagstiftning ger vissa möjlig- heter till en ur allmän samhällsplaneringssynpunkt lämplig lokalisering, men att möjligheterna väsentligt skulle kunna förbättras.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalar:

Enligt länsstyrelsens uppfattning kan gällande lagstiftning och organisation icke alltid anses medgiva en ur allmän samhällsplaneringssynpunkt lämplig lokalisering av fritidsbebyggelsen. I första hand anser länsstyrelsen härvidlag, att garantier bör ”skapas för en vidgad och mera aktiv kommunal medverkan vid lokaliseringen av fritidsbebyggelsen i likhet med vad 1960 års naturvårdsutredning förutsatt skola ske på naturvårdens område.

länsstyrelsen anser för sin del, att länsstyrelsens planeringssektion icke är dimen- sionerad för de uppgifter, som i (lag åvilar densamma. —— De nya uppgifter, som är avsedda att tillkomma planeringssektionen efter en utbyggnad av naturvården och annan samhällsplanering, kan icke fullgöras utan personalförstärkning. Än mindre förefaller det realistiskt att som fritidsutredningen tydligen avser tillägga pla- neringssektionen ytterligare uppgifter, som rör fritidsbebyggelsens planläggning och lokalisering. Detta gäller i lika hög grad de lokala organen i kommunerna. Något slutligt ställningstagande rörande behovet av arhetskraftsförstärkning är dock icke möjligt, förrän arbetsuppgifternas omfattning och innehåll närmare klarlagts.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför:

Om samordningen av den allmänna samhällsplaneringen, som ligger hos förval- tande myndigheter, skall få en reell och ej huvudsakligen formell innebörd samt kunna bedrivas målmedvetet och kontinuerligt, erfordras även helt andra personella resurser än vad de för samhällsplaneringen ansvariga myndigheterna för närvarande förfogar över. En riktig fördelning av arbetsuppgifter och ansvar på olika instanser -— centrala, regionala och lokala _— är jämväl av grundläggande betydelse och bör komma till uttryck i förvaltningsapparatens utformning.

Såvitt närmast angår länsstyrelsernas planeringssektioner, där efter utbyggnaden av naturvården de planmässiga åtgärderna i bl.a. naturskyddande och landskaps- vårdande syfte regionalt skall hanteras, torde dessa ingenstädes vara så dimensio- nerade, att de kan bedriva ett målmedvetet, kontinuerligt och effektivt arbete inom detta ämnesområde. För denna länsstyrelses del erfordras i varje fall för möjlig- görande härav förstärkning med för arbetsuppgifterna lämpad, kvalificerad perso— nal. Enahanda är förhållandet för länsarkitektkontorets vidkommande.

Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller, att lagstiftningen på området

icke medger den kraft i handläggningen av hithörande frågor, som skulle vara önskvärd.

Länsstyrelsen i Värmlands län framför, att de nuvarande bestämmelserna i stort synes erbjuda möjligheter att komma tillrätta med de problem, som uppkommer vid fritidsbebyggelsens lokalisering, men att det fordras att bestämmelserna tillämpas. Vidare understrykes behovet av en aktiv verk- samhet i olika avseenden från byggnadsnämndernas sida samt behovet av kommunal expertis.

Länsstyrelsen i Örebro län anför med hänvisning till länsarkitektens ytt- rande:

Den nu för fritidsbebyggelsen gällande lagstiftningen — byggnadslagen, byggnads- stadgan och strandlagen, samt i viss mån naturskyddslagen — ger enligt länsarki- tektkontorets mening i stort sett förutsättningar för en lämplig kontroll av fritids- bebyggelsens lokalisering, i varje fall beträffande tätbebyggelsen.

I vissa detaljfrågor synes dock ej den gällande lagstiftningen äga tillräcklig tyngd och effektivitet för att tillstädja en tillräcklig kontroll av fritidsbyggandet. Detta gäller främst glesbebyggelsen.

Även om strandlagen och naturvårdsparagraferna i byggnadslagen ger vissa möj- ligheter till ett skydd av värdefulla landskapspartier, kan inom områden, där land- skapet äger betydande skönhetsvärden, men ej är av den utmärkande art, att 86 och

122 åå byggnadslagen kan anses böra tillämpas, enstaka dominant förlagda och miljömässigt illa utformade fritidsbyggnadcr innebära en förödande inverkan på landskapsbilden. Speciellt kan detta gälla bebyggelse på lövskogsöar och inom skogs- bryn. Länsarkitektkontoret vill föreslå, att frågan om ett mera allmänt utnyttjande av naturvårdsparagraferna i byggnadslagstiftningen blir föremål för överväganden.

Länsstyrelsen i Stockholms län betonar likaledes, att beträffande bygg- nadsvården fordras, med hänsyn till landskapsbilden, att byggnadsnämnden ges bättre möjligheter att ingripa, än vad som nu medges i byggnadslagen och byggnadsstadgan generellt för hela landet. En viss komplettering av byggnadsstadgan erfordras eventuellt genom utomplansbestämmelser med betydligt mer vittgående specialföreskrifter i detta hänseende, än som f.n. anses kunna ges.

Länsstyrelsen i Jämtlands län påpekar, att de enda praktiska möjligheterna till restriktioner med avseende å bebyggelse av kalfjäll är bestämmelserna i 122 % byggnadslagen. Det får emellertid anses tveksamt, huruvida dessa be- stämmelser är tillräckliga, varför det enligt länsstyrelsens mening kan vara motiverat, att bestämmelserna i sagda paragraf omarbetas och skärpes.

Vidare ifrågasättes, huruvida gällande strandlag är tillräcklig i syfte att i avsevärd omfattning bibehålla stränderna fria för strövande och färdande utmed vattendrag. Länsstyrelsen anför med hänvisning till överlantmätarens yttrande:

Såsom allmän regel borde gälla (för områden utanför fastställd generalplan, stads- plan eller byggnadsplan), att därest ej särskilda skäl till annat föranledde, bebyg- gelse vid strand ej borde ske så, att själva strandområdet inginge i tomtplats, och avstyckning av tomtplats vid strand ej borde ske så, att själva strandområdet inginge i tomtplats. Bestämmelsen om strandskydd borde således införas jämväl i fastighets- bildningslagstiftningen.

Glesbebyggelseproblemet har påpekats av flera länsstyrelser.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför:

Den 5. k. glesbebyggelsen har visat sig vara ett mycket besvärligt problem att kom- ma till rätta med för myndigheterna. För fritidsändamål uppförd glesbebyggelse tillkommer ofta slumpvis och inverkar stundom störande på landskapsbilden. Den lokaliseras också ofta på sådant sätt, att den är till hinder för allmänhetens utnytt- jande av större sammanhängande områden för sin fritidsvistelse. Inom regioner, där marken är föremål för en livlig efterfrågan för fritidsbebyggelse, är det angeläget, att fritidsbebyggelsen sker i form av tätbebyggelse och att områdena mellan bygg- nadsplaneområdena hålles helt fria från bebyggelse. Här finnes ej annat än i rena undantagsfall utrymme för någon glesbebyggelse. En sådan region är Göteborgs- regionen, där — med hänsyn till redan förefintlig fritidsbebyggelse det väntade be- hovet av ytterligare mark för fritidsbebyggelse samt kravet på mark för annan be- byggelse — någon glesbebyggelse inom ännu relativt orörda områden icke borde få ske. Önskvärt vore, att fritidsbebyggelsen för framtiden i större utsträckning än hit- tills kunde underkastas detaljreglering. Problemet med glesbebyggelsens lokalisering är emellertid svårlöst. Gällande lagstiftning, strandlagen och naturskyddslagen, ut- gör i en del fall tjänliga medel för planmyndigheterna att hålla glesbebyggelsen under kontroll, där byggnadsförbud enligt dessa lagar kan meddelas. I övrigt är det

emellertid svårt för myndigheterna att hindra glesbebyggelse inom ett större om- råde, då en fastighetsägare anses ha rätt att utnyttja sin mark för glesbebyggelse och, om detta förvägras, är berättigad till ersättning för mistad glesbebyggelserätt. Myndigheterna har därför endast möjlighet att påverka lokaliseringen av glesbe- byggelsen inom varje särskild fastighet. Med hänsyn till den stora ägosplittringen är emellertid denna myndigheternas rätt att lokalisera glesbebyggelsen föga värd, då det gäller att skydda ett större sammanhängande område från bebyggelse.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Stockholms län, som beto- nar, att det kräves ett klarläggande, hur man över huvud taget får bygga i ett så riksviktigt område som länets skärgård. För de områden, där man ej vill ha någon tätbebyggelse, ger strandlagen, naturskyddslagen och 122 % byggnadslagen vissa möjligheter att lokalisera glesbebyggelsen, så att man kan hålla vissa områden helt orörda. Men dessa möjligheter att reglera gles- bebyggelsen står ej till buds överallt. Lagstiftningen bör därför överses, så att ökade förutsättningar erhålles för att över huvud taget kunna realisera de intentioner, som kommer till uttryck i översiktsplaner. Det borde dock enligt länsstyrelsens mening böra övervägas, om det ej borde tillskapas ett nytt planinstitut vid sidan av byggnadsplan och utomplansbestämmelser för att reglera glesbebyggelsen i syfte att hålla vissa områden helt fria från be- byggelse och bevara dem för kommande generationers friluftsliv. Ett sådant planinstitut måste i så fall förbindas med tillräckliga anslag för ersättning åt de markägare, som fråntages glesbebyggelserätten.

Länsstyrelsen i Uppsala län diskuterar möjligheten att få kontroll över glesbebyggelsen genom att utsträcka byggnadsförbud enligt 122 % bygg- nadslagen till att omfatta skydd av sådan natur, som har sitt största värde ur rekreationssynpunkt.

Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller, att tätbebyggelsebegreppet borde kunna definieras närmare än vad hittills skett. Länsstyrelsen anför:

Det bör enligt länsstyrelsens mening vara angeläget för fritidsutredningen att vid utarbetandet av sina förslag äga tillgång till en fastare gränsdragning på detta om- råde, vilken också skulle vara till värdefull hjälp för de praktiskt arbetande myn- digheterna liksom också för de enskilda människor, som nu har att på egen risk bedöma, om lov erfordras eller ej.

Länsarkitekten i länet ifrågasätter ett nytt planinstitut och anför:

Skälen för eller emot tätbebyggelses lämplighet måste prövas, när bebyggelse är aktuell: antingen när en markägare önskar planläggning för tätbebyggelse eller när han överklagar fastställelse av en ”glesbebyggelseplan", som har uppgjorts på grund av en ansökan om enstaka byggnad inom ett område. Detta nya planinstitut, gles- bebyggelseplan, synes nödvändigt, om en stugbyggare skall kunna garanteras ett be- stående och fixerat avstånd till angränsande bebyggelse.

Glesbebyggelseplan skulle upprättas för den aktuella fastigheten eller grupp av fastigheter i en ägares hand med hänsyn tagen till förhållandena inom angränsande markområden, vilka ibland också skulle behöva medtagas i planen. Bestämmande för antalet glesbyggnadsrätter skulle vara en generellt för Gotland bestämd ytenhet mark per varje sådan rätt, varefter landskapliga och andra lokaliseringsförutsätt-

ningar skulle anvisa läget för byggnadsplatserna. Om inom "17, 19 % -områden" alla byggnadsrätter ej kan tillfredsställas i planen, skulle de resterande värderas i sam- band med planens fastställelse. Om markägaren så Önskade, borde ersättningen utgå -i form av årligt ”arrende". Plankartans skala kunde lämpligen vara 1: 10 000, och förutom byggnadsplatsernas lägen skulle på kartan anges max.- och minimiyta för tomtplats (samt eventuellt föreskrifter om att en liten tomtplats _ ca 200 m2 —— skall avgränsas med plank eller dylikt till viss höjd, varefter befrielse kan erhållas från ytterligare tillståndstvång för bebyggelse inom denna inhägnad och upp till maximerad höjd). Byggnadsutformningen skulle däremot i övrigt granskas efter det lagrum, som föranledde ansökningen om tillstånd (utomplansbestämmelser, 122 5 eller dess eventuella motsvarighet). Centrum av tomt- eller byggnadsplats skulle av planförfattaren markeras i terrängen.

Glesbebyggelseplan inom ”17, 19 & -omräden” upprättas av länsarkitekten. Inom område med enbart utomplansbestämmelser skulle byggnadsnämnden föranstalta om plans upprättande. Fastställelse av länsstyrelsen skulle ske efter begränsat re- missförfarande till markägare, byggnadsnämnd och berörd länsexpertis.

38 och 53 55 i byggnadsstadgan måste ges större mening genom stöd åt bygg- nadsnämnderna vid överklaganden eventuellt efter erforderliga omarbetningar.

Även länsstyrelsen i Kristianstads län påpekar, att den tätnande glesbe- byggelsen utgör ett svårt problem. Visserligen ger bestämmelser i 122 % bygg- nadslagen vissa möjligheter att lokalisera glesbebyggelsen till mindre käns- liga områden, men enligt länsstyrelsens mening saknas medel för utgivande av ersättning för vägrad bebyggelserätt.

Beträffande ersättningsfrågor uttalar länsstyrelsen i Kronobergs län med hänvisning till överlantmätarens yttrande följande:

Genomförandet av önskvärda lokaliseringsintentioner måste skapa åtskilliga kon- fliktsituationer, bl. a. mellan allmänna intressen och enskilds rätt. Ersättningsfrå- gorna härvid blir säkerligen besvärliga, och de ersättningsbelopp, som skäligen bör utgå, torde kunna bli betydande. Det är angeläget, att tillgängliga anslag blir till- räckliga. Det synes vidare kunna ifrågasättas, om nuvarande ersättningsregle'r, grun- dande sig på skillnaden mellan rätt till tätbebyggelse respektive glesbebyggelse, i alla situationer tillgodoser allmän rättviseuppfattning. Bestämmelserna har i vissa fall nödvändiggjort förfarande med frivilliga s.k. exploateringsavtal. Det förefaller finnas behov av en översyn och utredning om hithörande spörsmål, bl.a. i syfte att giva exploateringsavtal eller något dess motsvarighet en starkare ställning.

Flera av länsstyrelserna har framfört, att utomplansbestämmelser borde komma till användning i ökad utsträckning.

Länsstyrelserna i Stockholms, Älvsborgs, Gävleborgs m. fl. län framhåller således, att tiden nu torde vara mogen för att införa utomplansbestämmelser över landet i dess helhet, utan krav på antagande eller fastställelse. På så sätt skulle byggnadsnämnderna få all byggnadsverksamhet under kontroll. Genom att inrangera fritidsbebyggelsen under byggnadslovstvång skulle man åtminstone få viss kontroll över bebyggelsen och kunna förhindra många gånger oordnad och anskrämlig bebyggelse.

Vissa centrala instanser har anlagt synpunkter på den nuvarande lagstift- ningen på området.

Byggnadsstyrelsen framhåller i denna del såsom särskilt betydelsefulla följande problem:

a) möjligheterna att beträffande rättsverkningarna effektivisera byggnads- planeinstitutet med avseende på handhavandet av sanitära frågor, ord- ningsfrågor, frågor rörande vägar, parkmark och övriga gemensamhets- anordningar; regleringen av glesbebyggelserätten; förutsättningarna —— i förekommande fall för fritidsbebyggelsens över- gång till permanentbebyggelse. Svenska arkitekters riksförbund anför:

Inom vissa delar av landet torde det på grund av stor markåtgång bli nödvändigt, att glesbebyggelsen regleras, om en god planering av återstående marker skall kunna ske. Som exempel kan nämnas Göteborgsregionen, där man beräknat, att plats skall beredas för 65 000 nya fritidshus. Därtill kommer sex stora naturreservat i inlandet samt ett antal öar och uddar längs kusten. I Stockholmsregionen är problemställ- ningen densamma, och där krävs såväl mark för fritidshus som för friområden i mycket betydande omfattning. Den enda framkomliga lösningen är då, att fritids- husen samlas gruppvis och att markerna däremellan bevaras fria. Oinskränkt rätt till glesbebyggelse sätter därför uppenbarligen den översiktliga planeringen ur spel. Gällande lagar (strandlag, byggnadslag och jorddclningslag) måste också utnyttjas så långt det går för att hejda den svällande glesbebyggelsen och spekulationen i markvärdesstegring i avbidan på en effektiv lösning av dessa problem.

HSB:s riksförbund anför: Strandlagen och naturskyddslagen ger myndigheterna vissa möjligheter att be- gränsa exploateringsgraden. Även om exempelvis strandlagsförbud i stor utsträck- ning också genomförts, synes dock dispenser för byggandet av fritidsstugor före- komma i betydande utsträckning inom de flesta länen. Omfattningen av denna form av markexploatering har varit eller är föremål för utredning inom vissa län. Sådana utredningar torde dock vara av ringa värde, om de icke uppföljs av beslut om åt- gärder, som syftar till ett direkt förhindrande av en alltför hård exploatering av fritidsområdena.

Enligt riksförbundets mening synes det synnerligen erforderligt, att fritidsutred- ningen utarbetar förslag till anvisningar att tillämpas för hela landet. Dessa anvis- ningar synes böra omfatta alla frågor, som sammanhänger med glesbebyggelse för fritidsändamål. Redan ett auktoritativt ståndpunktstagande till de allmänna grund- principerna torde bli av stort värde.

Landsantikvarieorganisationens samarbetsråd anför:

Fritidsverksamhetens administration torde höra uppbyggas på ungefär samma sätt som ifråga om naturvårdsverksamheten, alltså kommun, länsstyrelse och Kungl. Maj:t med ett sakkunnighetsorgan som statens naturvårdlsnämnd. Det synes kunna ifrågasättas, om ej även fritidsverksamheten borde kunna anknytas till detta verk liksom även till länsstyrelsernas naturvårdsråd.

De kulturminnesvårdande organen har otvivelaktigt en betydelsefull uppgift även ifråga om fritidzsverksamheten. Ur de synpunkter, som samairbe-tsrådet har att före- träda, v'ill rådet fästa fritidsutredni—ngenis uppmärksamhet på de särskilt ur eko- nomisk synpunkt otillfredsställande förhållanden, under vilka kulturminnesvården arbetar och som i hög grad verkar hämmande i arbetet för de intressen av såväl kulturell som social art, som den har att bevaka och främja.

3. 4. Allmänna synpunkter på åtgärder för att styra och utveckla fritidsbebyggelsen

3. 4. 1. Översiktlig planering

I avsnittet 3.2.4. har diskuterats den framtida utveckling av fritidsbebyg- gelsen, som vore den lämpligaste ur allmän samhällssynpunkt. För att åstad- komma en utveckling i önskad riktning konstaterar länsstyrelserna genom- gående behov av en översiktlig planering som första åtgärd.

Länsstyrelsen i Stockholms län lämnar samman-fattningsvis följande re- kommendationer:

1. översiktlig regional planläggning; 2 kommunal planering;

3. effektiva medel att genomföra en planmässig lokalisering av bebyggelsen; 4 medel för kommunerna till fullständig kontroll av byggnadsverksam- heten.

Som bl.a. framhållits av länsstyrelsen i Södermanlands län, placeras nu ofta fritidshusen ut i naturen på ett slumpartat sätt. Härvid uppkommer speciellt olägenheter till följd av insprängd tätbebyggelse. Genom att över— siktliga planer enligt byggnadslagstiftningen saknas inom länet, har den dirigering av fritidsbebyggelsen dylika planer bör utöva väsentligen uteblivit. Vederbörande kommuns inflytande i sammanhanget har ej heller kommit till sin rätt. Samhällsmaskineriet är f.n. icke tillräckligt rustat för att på ett rationellt och riktigt sätt möta efterfrågan på fritidshus, varför det kan he— faras, att utvecklingen kommer att ske utan kontroll. Denna kontroll är emellertid nödvändig icke bara för samhällets skull, utan i lika hög grad för att hjälpa blivande fritidshusägare till rätta.

Ur allmän samhällsplaneringssynpunkt synes det önskvärt, fortsätter läns- styrelsen, att fritidsbebyggelsen regelmässigt kunde tvingas ske etappvis enligt utarbetade och av kommunerna antagna översiktsplaner, så att man kommer ifrån den nu ofta slumpmässiga lokaliseringen till de mer eller mindre impedimentartade markerna, vilket torde leda till att stora områden så småningom trasas sönder till förfång för såväl naturvårdens, permanent- bebyggel—sens, som fritidsboendes- intressen. Mellan de olika intressena och markbehoven fordras en avvägning, som icke kan ske enbart genom de enskilda, utan vartill krävs insatser från det allmänna på riksplanet, läns- planet och lokalt genom lagstiftning, administration och med ekonomiska insatser. Efterfrågan på mark för fritidsbebyggelse bedömes vara av sådan omfattning, att dess tillgodoseende nödvändiggör agglomererad fritids- bebyggelse. Den agglomererade fritidsbebyggelsen fordrar en omfattande planering, som tar sikte på avvägning mellan de olika behoven och resul— terar i hyggnadsvärdiga tomtplatser i sådan omfattning, att behovet för varje tillfälle är väl fyllt.

Länsstyrelsen anför vidare:

Vad som i första hand saknas enligt länsstyrelsens mening, är en översiktlig plan- läggning för fritidshebyggelse för länet i dess helhet. I nuvarande situation har kom- munerna, när en exploatör förfrågar sig om möjligheten att detaljplanera för visst område inom kommunen, svårt att, utan tillgång till översiktliga bedömningar, taga ställning till förfrågan. Det föreligger därför uppenbarlig risk för att de bedöm- ningar, som i alla fall måste göras, icke är sakligt tillräckligt väl underbyggda. Man får hålla i minnet, att den nuvarande byggnadslagstiftningen utrustat kommunerna lned stora befogenheter genom det 5. k. planmonopolet, som ger dem rätt att bestäm- ma om, när och var tätbebyggelse får komma till stånd. För att kommunerna skall kunna utöva denna sin befogenhet med fasthet och tillräcklig säkerhet, kräves där- för enligt länsstyrelsens mening, att möjligheter skapas att snabbt få till stånd en översiktlig planläggning.

Länsstyrelsen påpekar i fortsättningen, att en sådan planläggning är för- enad med betydande kostnader och att det krävs sakkunnigt folk och vidare en lämplig metodik. Länsstyrelsen fortsätter:

Vid utarbetande av metodiken synes det vara väsentligt, att tillvägagångssättet ut- märkes av tillräcklig enkelhet. Det är viktigare för kommunerna att till sitt för- fogande få en plan, som kanske är något summarisk, än en plan som är mycket detaljrik och därför kanske snart nog blir otidsenlig. I första momentet torde böra göras en prognos för exempelvis en tioårsperiod för huru många hushåll en plan- läggning bör ske. I nästa moment bör uppskattas, huru stor markareal som erfordras för att tillgodose den beräknade efterfrågan av stugor under tioårsperioden. Ett tredje eller sista moment bör omfatta lokaliseringen av den erforderliga arealen inom undersökningsområdet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län, som uttalar liknande synpunkter, utvecklar begreppet samhällsplanering och påpekar, att häri inrymmes även planmäs- siga åtgärder i naturskyddande och landskapsvårdande syfte inbegripet loka- lisering av fritidsbebyggelsen. Genom översiktlig planläggning kan samord- ningsproblemet få sin mest rationella lösning. I övrigt framhålles önskvärd- heten av att översiktsplanerna ges viss bindande verkan och att fritidsbebyg- gelsen i högre grad än nu koncentreras till begränsade områden. Med hän- visning till överlantmätarens yttrande anför länsstyrelsen vidare:

Fritidsbebyggelsen har endast i ringa mån lokaliserats genom planläggning. Den planläggning som förekommit, har i regel bestått i upprättande av byggnadsplan på de ställen, där tätbebyggelse avsetts eller redan uppkommit. Fritidsbebyggelsen har därför översiktligt sett brett ut sig ganska ohämmat, dels genom försäljning eller utarrendering av områden här och var från många fastigheter, dels genom plan- läggning av spridda områden. Denna utveckling är ur flera synpunkter olämplig. Den konsumerar mycket mark. Tomtplatserna blir onödigt stora, och genom att de bästa bitarna först går åt bildas restområden, som varken kommer till nytta för fri- tidsändamål eller skogsbruk. Både det rörliga fritidslivet och skogsbruket fordrar större sammanhängande områden. Den styrning av utvecklingen i fråga om fritids- bebyggelsen, som ur olika samhällssynpunkter kan betraktas som eftersträvansvärd, bör alltså i Malmöhus län syfta till koncentration, så att från fritidsbebyggelsen un- dantages sammanhängande områden så avgränsade att de blir lämpliga produk- tionsområden för jord- och skogsbruket och därjämte kan tjäna som strövområden

för allmänheten. Det gäller minst lika mycket lokaliseringen i stort som detaljplane- ringen av fritidsbebyggelsen. För att man skall kunna åstadkomma en ur nämnda allmänna synpunkter lämplig lokalisering av fritidsbebyggelsen fordras en över- siktlig planering med rättsverkningar även beträffande den glesbebyggelse för fri— tidsändamål, med vilken exploateringen i en trakt vanligen börjar. Fritidsbebyggel- sen är relativt billig och anspråkslös i fråga om gemensamma anläggningar såsom vatten och avlopp m. m. På grund härav är den på väg att snabbt sprida sig över vidsträckta områden. Dessa för fritidsbebyggelsen karakteristiska egenskaper synes motivera, att den belägges med strängare kontroll än hittills. Sådan kontroll torde icke överallt behöva eller böra ske genom planläggning. Man bör också ha möjlig- het att i vissa trakter helt förbjuda all nybebyggelse eller nybildning av fastigheter för fritidsändamål utan särskilt tillstånd.

Även länsstyrelserna i Uppsala, Älvsborgs, Västmanlands och Västernorr- lands län har framhållit, att fritidsbebyggelsen f. n. till mycket stor del sker utan någon närmare reglering, vilket ofta är förenat med stora olägenheter. Planeringen för fritidsbebyggelsen bedömes släpa efter högst avsevärt. Läns- styrelsen i Uppsala län påpekar, att orsaken härtill till stor del synes vara, att fritidsbebyggelsen nästan alltid tillkommer på markägarnas initiativ, medan kommunerna i allmänhet icke har något positivt intresse av att ordna för sommargäster från andra kommuner, då inkomsterna av sådan bebyg- gelse i regel bedömes som låga i förhållande till den ökning av kommuner- nas omkostnader, som i regel uppstår. I fråga om permanentbebyggelsen däremot tillkommer denna på kommunalt initiativ, och kommunerna svarar i allt större utsträckning för planerna.

Behovet av att översiktsplanerna ges viss bindande verkan, betonas vidare av länsstyrelsen i Östergötlands län, som understryker, att genom översikts- planering bör klargöras, vilka områden som kan anses ifrågakomma för fri- tidsbebyggelse och vilka områden, som bör helt undantas. Inom övriga om- råden skulle enstaka fritidsbebyggelse kunna anses möjlig. Översiktlig pla- nering bör ofta ske i ett sammanhang för områden inom flera kommuner, varvid staten bör medverka och bidraga till densamma. Länsstyrelsen har till Kungl. Maj:t gjort framställning om tillskapandet av särskilt planerings- organ, som bl. a. skulle syssla med dylika frågor. Med åberopande av över- lantmätarens yttrande uttalas:

För närvarande har översiktliga planer i regel ingen bindande verkan. De kan fungera väl så länge de respekteras, men när så inte är fallet, blir planernas värde illusoriskt. Det bör därför tillses, att blivande översiktsplaner kan ges vissa bindande verkningar, utan att detta blir en oskälig belastning för det organ, som skall fungera som planens huvudman.

Flera av länsstyrelserna har understrukit den översiktliga planeringens betydelse dels såsom ett instrument för att lokalisera fritidsbebyggelsen, dels för att skydda naturområden. Länsstyrelsen i Stockholms län anför i denna del:

Det gäller att kanalisera och reglera användningen av de stora naturområden, som har storstaden med landets väldigaste befolkningskoncentration in på knu-

tarna. Skulle var och en utan vidare få förvärva sitt område och bygga där han ville, skulle länets landsbygd så småningom bli en enda inrutad fritidsby, där ingen kän- ner trevnad. Man måste koncentrera den tätare bebyggelsen till begränsade områ- den och se till, att mycket stora områden ntlägges däremellan. Det är angeläget, att denna planläggning intensifieras. Inom länsstyrelserna har länsrådets för samhälls- planering i länet planeringsutskott under en följd av år sysslat med problem, som sammanhänger med lokaliseringen av fritidsbebyggelsen. För att för framtiden säkra tillräckliga områden som obebyggd strövmark krävs medverkan från det all- männa, särskilt genom förvärv eller genom avtal med markägaren. Det statliga engagemanget har hittills varit förhållandevis ringa.

Behovet av en översiktlig planläggning för att säkerställa naturvårdsin- tresset och mark för det rörliga friluftslivet understrykes av länsstyrelserna i Norrbottens, Jämtlands och Gotlands län.

Länsstyrelsen i Gotlands län anför:

Angeläget är — särskilt i ett län av Gotlands ekonomiska och sociala struktur _ att staten påtager sig huvudansvaret för det långsiktiga arbetets fullföljande. Med de resurser, som för närvarande står till förfogande, torde alltför lång tid komma att åtgå, innan nödig grund erhålles för en avvägning i bebyggelsehänseende de olika intressena emellan samt anvisande för fritidsändamål av campingplatser, parkerings- platser, grönområden, gemensamma badstränder etc.

Länsstyrelsen i Västmanlands län påtalar nödvändigheten av en översikt- lig planering för att undvika konflikter mellan fritids- och permanentbyg- gandet, för att erhålla samordning mellan fritidsbebyggelsen och jordbru- kets rationalisering, för att kunna tillgodose den ökade standarden inom fri- tidshusområdena samt för att åstadkomma en samordning mellan vägbyg- gande och planering för fritidsbebyggelse.

Problemställningarna talar för att man måste ta upp frågan om någon form av översiktlig planering för fritidsboendet. Intresset för ett sådant planerande har i varje fall hittills varit obetydligt, särskilt hos de mindre landskommunerna. Då man nu får större enheter genom en kommunblocksbildning, torde dock bättre förutsätt- ningar komma att finnas för att få till stånd sådant planerande.

Det förefaller dock, som om det vore lämpligt att börja på länsplanet, varvid det torde vara naturligt att för ändamålet utnyttja länsstyrelsens experter.

Förutsättningen för att kunna få till stånd ett sådant översiktligt planerande måste dock vara, att planeringskunnigt folk kan ställas till förfogande i erforderlig utsträckning. Så är ej fallet för närvarande.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller, att den mest brådskande upp- giften för kommunerna torde vara att åstadkomma en översiktlig planering, d. v. 5. en disposition i grova drag av marken, som klarlägger dels var natu— ren bör lämnas orörd och helt fri från bebyggelse, dels var exploatering för fritidsbebyggelsen, särskilt tätbebyggelsen, bör få utvecklas och gynnas.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län uttalar, att vid översiktsplanering av fritidsbebyggelsen borde generalplan användas i ökad omfattning i vad av- ser tillämpning av 9 % tredje stycket byggnadslagen avseende glesbebyggelse- regleringen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har påpekat vikten av att gene- ralplaner sammanföres till regionplaner. Länsstyrelsen anför:

Det är av synnerlig vikt att styra utvecklingen av fritidsbebyggelsen genom en översiktlig planering genom samhällets försorg. Det intensiva markutnyttjandet i kustregionen har åstadkommit en svår konkurrens om utrymmet mellan skilda fri- tidsintressen, å ena sidan allmänhetens behov av att kunna utnyttja strandområdena för bad och friluftsliv och å andra sidan behovet av mark för fritidsbebyggelse, se- mesteranläggningar och campingplatser samt hamnar och industrianläggningar med därtill hörande helårsbebyggelse. Denna konkurrens mellan de olika intressena kan göra det nödvändigt, att dessa generalplaneförslag sammanföres och något slag av regionplanering för fritidsbebyggelse skapas. I sista hand kan det ifrågasättas. om icke en planering för hela länets fritidsbebyggelse kommer att visa sig nödvändig.

Länsstyrelsen i Örebro län har med åberopande av länsarkitektens ytt- rande betonat nödvändigheten av översiktsplanering länsvis.

Enligt länsarkitektkontorets mening är det en självklar nödvändighet, att denna utveckling mätes och styres genom en omfattande planering, som täcker ett vid- sträckt fält, från riksplanets översiktsplanering ned till det kommunala detaljplane- randet. Detta planerande mäste uppenbarligen gå hand i hand med den översiktliga planeringen i övrigt, som synes erforderlig för att på ett lämpligt sätt lösa frilufts- livets skiftande behov.

En viktig uppgift att fylla i detta sammanhang har regionplaneringen. För att icke de mest åtråvärda landskapstyperna och friluftsområdena inom en snar framtid skall fyllas med fritidsstugor, synes det erforderligt, att en översiktlig planering företages, exempelvis länsvis, som redovisar för sommarstugebebyggelse lämpliga områden och —— icke minst betydelsefullt för de områden, som med hänsyn till naturvårdens och det övriga friluftslivets intressen bör skyddas mot en härdare exploatering. En dylik planering måste givetvis föregås av en noggrann inventering av de ur landskaps-, natur- och kulturvårdande synpunkt skyddade och skydds- värda objekt, som finnes inom länet. På grundval av en dylik genomgripande och omsorgsfullt redovisad inventering torde ett ställningstagande till sommarstugeom- rådenas lämpliga lokalisering lättare kunna ske, och en ur bebyggelsesynpunkt och med hänsyn till friluftslivets intressen väl lämpad fördelning mellan tätbebyggelse och friområden kunna erhållas. Det skulle enligt länsarkitektkontorets mening vara av stort värde, om inom fritidsutredningen dessa frågor avseende den översiktliga planeringen såväl på det regionala som det kommunala planet kunde bli föremål för närmare studium och erforderliga riktlinjer för stödjande av kommunernas akti- vitet och initiativ inom detta planläggningsområde kunde dragas upp.

Kommunernas uppgifter i den översiktliga planeringen har betonats bl.a. av länsstyrelsen i Jönköpings län. Enligt länsstyrelsens mening är det syn- nerligen angeläget, att kommunerna aktivt bevakar utvecklingen och verkar för en ur allmän samhällssynpunkt lämplig lokalisering och utformning av fritidsbebyggelsen. Länsstyrelsen anför:

För att åtgärderna skall kunna sättas in i rätt tid och på rätt plats synes dock er- fordras någon form av översiktsplan för de enskilda kommunerna. Även om dessa planer alltså endast behöver vara översiktliga, kan själva upprättandet av dem inne- bära en relativt stor börda för kommunen. Med hänsyn till att efterfrågan på mark för fritidsbebyggelse ofta kommer från personer, som är bosatta utanför den kom- mun, som skall svara för planeringen och med tanke på att planeringen har till upp-

gift att tillgodose ett stort allmänintresse, kan det vara motiverat att låta översikts- planeringen ske under medverkan av länsmyndigheterna. Översiktsplanerna bör kun- na utgöra ledning för kommunernas antagande av detaljplaner och för länsstyrel- sens ställningstagande till bl.a. förbud enligt strandlagen. För att bemästra de pro- blem, som aktualiserats genom den glesa fritidsbebyggelsens expansion, kan det emellertid bli erforderligt, att översiktsplanerna ges viss rättsverkan.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har bl. a. pekat på kommunblockens be- tydelse såsom utgångspunkt för den översiktliga planeringen och anför med hänvisning till överlantmätarens yttrande:

För vårt läns vidkommande synes målsättningen böra vara följande. I de attrak- tivaste områdena samlad bebyggelse (tätbebyggelse) med relativt stora tomter. I övrigt stora områden med glesbebyggelse. I anslutning 'till tätbebyggelse, områden för bad och rekreation. I övrigt är tillgången på strövområden närmast obegränsad. För att nå detta mål erfordras en enkel översiktsplan av typ-en kommun-alt hand- lingsprogram. Särskild lagstiftning synes ej erforderlig whäjrför, utan propaganda och upplysning om hur detta på enklaste sätt skall åstadkommas i de olika fallen, torde vara det verksammaste medlet. Ho-s kranskommunerna till städerna har kun- nat :iakt-tas en bristande förståelse för dessa frågor som betraktats som tätortens angelägenhet. Detta synsätt håller dock på vissa håll på att vika och kan möjligen elimineras i de. blivande kommunblocken.

Länsstyrelsernas roll och åtaganden har vidareutvecklats av länsstyrelsen i Kopparbergs län. Med hänsyn till de vådor, som en kortsynt exploaterings- politik medför för sådana områden, som är särskilt betydelsefulla ur natur- vårds- och rekreationssynpunkt, har länsstyrelsen tidigare i sitt yttrande till 1960 års naturvårdsutredning påtalat, att det borde övervägas, om icke en översiktlig planering för dessa områden borde göras obligatorisk. Länssty- relsen anför vidare:

Denna planering torde böra omfatta bebyggelsens lokalisering, vägar, parkerings- platser, sanitära anläggningar m. m. Initiativet till och ansvaret för planeringen sy- nes med hänsyn till att densamma ofta kan få interkommunal karaktär lämpligen kunna anförtros åt länsstyrelsen i nära samarbete med berörda kommuner och läns- organ. Kostnaden bör bestridas av allmänna medel, då det får anses vara ett allmänt samhälleligt intresse, att de områden som här avses bevaras och skyddas.

I detta sammanhang bör även fästas uppmärksamheten på de ibland synnerligen stora markvärdestegringar, som kan bli följden av en planering. Denna fråga torde böra bliva föremål för särskilda överväganden. Det är icke tillfredsställande, att den planläggning, som samhället anser erforderlig för att åt samtiden och framtiden bevara eller skydda vissa områden av speciell karaktär, kan utnyttjas i spekulations- syfte.

Vissa centrala instanser har även anlagt vägledande synpunkter på den översiktliga planeringen av fritidsbebyggelsen. Sålunda erinrar byggnads- styrelsen om det nära samband, som råder mellan fritidslivets och natur- vårdens intresse, varför det framstår som uppenbart, att det till väsentlig del måste bli fråga om en samordnad bedömning, vilken i väsentliga hänseenden måste ske i samband med planering enligt byggnadslagstiftningen. Beträf- fande den översiktliga planeringen anföres:

Särskilt viktigt är det, att vid den översiktliga planeringen avsättes såväl natur- områden som områden lämpliga för fritidsbebyggelse. I sistnämnda hänseende må observeras angelägenheten av att fritidsbebyggelsen erhåller en planmässig reglering även i det fall, att den kommun, inom vilken bebyggelsen skall komma till stånd, själv icke har någon eller endast ringa fördel av bebyggelsen. I och för sig vore det rimligt, om en kommun i sådant fall på något sätt kunde kompenseras för de kost- nader den får vidkännas, exempelvis för översiktlig planering. Till belysande av det anförda kan framhållas, att det framkommit, att intresseområdet för t. ex. stock- holmarnas fritidsbebyggelse sträcker sig 12—15 mil utanför Stockholm.

Det översiktliga planeringsarbetet bör givetvis by ga på så ingående prognoser som möjligt rörande bl. a. industriell expansion, jord- och skogsbrukets utveckling, bostadsbehov, trafikutveckling ävensom på sociologiska undersökningar av allmän- hetens behov och önskemål beträffande fritiden och dess användning. Planeringen för fritidsområden och fritidsbebyggelse rymmer ett stort komplex av frågeställ- ningar, på vilka styrelsen icke nu anser sig böra gå närmare in.

Svenska arkitekter.? riksförbund anför:

Den längre fritiden och kortare arbetstiden kräver en vittgående planläggning av samhällets möjligheter att tillgodose alla skiftande anspråk på markutrymmen för fritidssysselsättning. Denna planläggning täcker ett vidsträckt fält alltifrån rikspla- nering till kommunal detaljprojektering. Särskilt utrymmeskrävande blir fritidsbe- byggelsen och de olika naturreservat, som erfordras för friluftslivet. I all synnerhet i de stora tätbebyggelseområdena är detta ett verkligt lokaliseringsproblem. Genom regionalplanering bör man kunna nå en uppskattning av markbehovet för dessa ändamål inom överskådlig tid och en anvisning av lämpliga områden härför. Sådan planläggning bör göras för de delar av Sverige, där förutsättningarna för sådan fri- tidsverksamhet kan anses stora. Frågan begränsas sålunda inte till enbart storstads- regioner, utan täcker även andra delar av vårt land mot vilka fritidsintresset riktas från hela landet. Nästa steg i planeringen blir, att kommunerna i sina generalplaner behandlar fritidsfrågorna med samma intresse och allvar som hittills skett, när det gällt helårsbosättning, industrilokalisering etc.

Sedan de stora riktlinjerna dragits upp i regioner och kommuner bör övriga frågor kunna lösas i sitt rätta sammanhang, såsom lokalisering av campingplatser, små— båtshamnar på fastlandet, utflyktsmål för båtar, parkeringsplatser, frågan om väg- underhållet etc.

Sammanfattningsvis framhåller SAR:

att en regional planläggning av vissa delar av landet blir nödvändig för att dra upp de stora linjerna innan generalplaner och detaljplaner utarbe- tas,

att gällande lagstiftning utnyttjas nu så långt det går, men att frågan om generella utomplansbestämmelser för hela riket överväges liksom frågan om en begränsning av glesbebyggelserätten,

att vägmyndigheterna uppmärksammar dessa frågor, så att vägplanering och vägunderhåll samordnas med fritidsplaneringen,

samt att byggnadsnämnderna i lagstiftningen får ett effektivare stöd för in— gripande i utformningen av fritidshusen.

HSB.-s riksförbund kritiserar i vissa avseenden den nuvarande metodiken för översiktsplaneringen:

Sådan översiktsplanering, såsom den hittills genomförts inom en del kommuner, kan dock ha uppenbara risker. Detta gäller i de fall översiktsplaneringen omfattar områden, där marken i huvudsak ligger i enskild ägo. Vid dessa översiktsplaner har man exempelvis angett tänkta tiitbebyggelseområden med gul färg, glesbebyggelse med ljusgrön färg och områden, där någon bebyggelse icke får förekomma, med mörkgrön färg. Även om avsikten med dessa översiktsplaner har varit att skapa förutsättningar för en ur lokaliseringssynpunkt riktig planering, har dessa syften dock oftast inte kunnat fullföljas. De mest uppenbara nackdelarna med sådan över- siktsplanering är, att de med gult markerade områdena i en del fall väsentligt stigit i pris, sedan planen kommit till markägarens kännedom, utan att man därvid kun- nat förhindra tätbebyggelse även inom andra än med gult markerade områden. Nå- gon ny form av översiktsplanering torde därför vara önskvärd. Riksförbundet ifrå- gasätter, om man icke enbart borde markera områden, där absolut ingen bebyggelse kan tänkas få förekomma. Större respekt för översiktsplanering torde också kunna ernås på detta sätt, utan att man behöver göra avkall på den önskvärda lokalise- ringen av bebyggelseområden för fritidsändamål. I översiktsplanerna borde förutom naturvårds- och vattenvårdssynpunkter hänsyn tagas till andra frågor, såsom möj- ligheterna att erhålla vatten, elström, telefon, post och att ordna avlopp, vägar, ren- hållning, sophämtning etc.

Ansvaret för översiktsplaneringen bör ligga hos länsarkitektkontoren i samarbete med resp. kommuner och bör helt bekostas av statsmedel.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhåller, att en målinriktad planering av fritidsområdenas och fritidsbebyggelsens lokalisering, där hänsyn tages till kommunikationerna mellan fritidsområden och bostadsområden, kan medverka till att samhällets kostnader nedbringas för investeringar i vägar. En väsentlig fråga är, hur rastplatser och parkeringsplatser bör utformas och lokaliseras.

Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund anför, att det är en angelä- gen uppgift att inom ramen för den översiktliga bebyggelseplaneringen an- visa välbelägna tomtområden för fritidsbebyggelsen. Den översiktliga plane- ringen bör utföras i form av generalplaner och regionplaner, och till grund härför bör behovet av områden för bebyggelse av olika standard klarläggas. Målsättningen synes böra vara att skapa möjligheter för fritidsbebyggelse av såväl den höga standard, bl.a. på det sanitära området, som en ökad fritid kommer att kräva, som av en lägre standard för enklare bebyggelse och camping. Denna målsättning bör även gälla vid upprättandet av ritningar för typhus och anvisningar i fråga om byggnadsmaterial m.m. Vidare beto- nas vikten av att utredningen ägnar fritidsbebyggelsens vatten- och avlopps- frågor speciell uppmärksamhet.

3.4.2. Detaljplanering

Flertalet länsstyrelser understryker nödvändigheten av en intensifierad detaljplanering efter delvis ny metodik. Allmänt anses att denna verksamhet bör stödjas och underlättas.

Länsstyrelsen i Stockholms län tar upp finansieringsfrågan och anför föl- jande:

Det är dock i många fall förenat med stora svårigheter att få fram en byggnads- plan. På grund av ägosplittringen eller andra skäl vill markägarna icke bidraga till frågans lösning. Kommunerna har visserligen initiativet, men drar sig för de stora kostnader, som skall komma att stanna på dem. Kommunen en skärgårdskom- mun utan större tillgångar är villig att stå för en del av kostnaderna, men drar sig för att sätta igång, då det är tvivelaktigt om bidrag från markägarna kan erhållas i någon nämnvärd utsträckning.

Vidare ifrågasättes, huruvida icke vissa frågor rörande parker och vägar borde upptagas till behandling under hänvisning till att f. n. råder en ofta besvärlig intressemotsättning mellan markägaren och den vägförening, som vid särskild förrättning skall omhänderha skötseln av samma mark.

Angelägenheten av att planera ett större område i ett sammanhang under- strykes vidare av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som framhåller, att områden för fritidsbebyggelse tillkommer slumpvis, då en markägare är i behov av inkomster genom tomtförsäljning, under det att bredvidliggande områden med andra ägare alltjämt förblir oexploaterade. Enligt länssty- relsens mening bör kommunen härvid underlätta frågans lösning dels genom förvärv, dels genom att svara för planeringen. Ett annat sätt att lösa frågan om mera sammanhängande exploatering av större områden är överenskom- melse mellan markägare angående fördelning av den ekonomiska vinsten av exploatering av visst område. Det kan ju särskilt inom kustområdena, men även på andra håll inom landet, bli nödvändigt att avsätta mark inom ett exploateringsområde till strövområden, småbåtshamnar, badplatser och par- kering-splatser.

Länsstyrelsen i Kronobergs län efterlyser, att ett institut, som möjliggör samverkan mellan berörda markägare, kommer till stånd. Det bör givetvis i första hand taga sikte på frivilliga överenskommelser av beskaffenhet att kunna bestå för framtiden, men samverkan bör i nödfall kunna genom— tvingas.

Länsstyrelsen i Örebro län anför med hänvisning till länsarkitektens ytt— rande:

Vid exploateringen av en fastighet eller del därav för fritidsbebyggelse i form av tätbebyggelse krävs undantagslöst, att en detaljplan upprättas för bebyggelsen. Ofta nog har härvid den exploaterade fastigheten en sådan form och storlek, att för att erhålla en lämplig utformning av detaljplanen kräves, att även närliggande fastig— heter måste bli föremål för utredning ur detaljplanesynpunkt. I de fall ägarna till dessa fastigheter är inställda på en exploatering av marken för fritidsändamål, torde

planläggningsarbetet icke stöta på några större problem, men icke sällan föreligger det förhållandet, att grannarna ej alls önskar någon exploatering och motsätter sig, att detaljplan lägges över deras markområden.

Denna besvärliga fråga att kunna giva en lämplig utformning av en detaljplan inom ett begränsat område, där planen uppenbarligen måste influeras av en fram- tida planläggning av närliggande fastigheter, har vid flera tillfällen diskuterats. Länsarkitektkontoret har härvid föreslagit, att såsom en framkomlig lösning av denna fråga kommunen låter upprätta en översiktlig plan över det aktuella områ- det. Denna form av generalplan kan således begränsas till den just aktuella delen av kommunen, några sjöar, ett eftersökt strandområde eller enbart några mindre fastigheter, som är och kan förväntas bli eftersökta för fritidsändamål.

Vidare framhålles, att det vore av värde, om fritidsutredningen tog under övervägande de juridiska och privaträttsliga konsekvenserna av utläggande av allmän mark i byggnadsplaner, samt även drog upp riktlinjer för hur detaljplanläggning av strandområden bör ske.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anför liknande synpunkter: Man måste även omedelbart ta itu med ett detaljplanerande för att kunna få fram de tomter, som för dagen oundgängligen erfordras. Även för detta ändamål erfordras ytterligare tillgång på planfackmän. För närvarande sker detaljplanearbetet som regel så, att varje exploateringsstycke betraktas som en enhet för sig och planlägges på uppdrag av vederbörande markägare. För att kunna få en nödvändig överblick över och sammanhang i planerandet synes det dock nödvändigt, att detta sker i större enheter. Om detta skall kunna ske, torde det visa sig nödvändigt, att kommu- nerna mera engagerar sig i detta planerande på samma sätt, som nu normalt sker, då det gäller planerandet för permanentbebyggelse. I viss utsträckning skulle kom- munen givetvis kunna räkna med att få tillbaka planeringskostnaderna av exploa- tören. Med hänsyn till det nyss anförda och vad som tidigare sagts om en ej osan- nolik utveckling hån mot fritidsbebyggelses förseende med gemensamma anlägg- ningar för vatten och avlopp, talar åtskilligt för att den framtida fritidsbebyggelsen i ökad omfattning kommer att ske i större samlade enheter i stil med de s.k. se- mesterbyar med kommunalt engagemang, som under senare år börjat tillkomma på vissa härför särskilt lämpliga orter i landet. Ur bl. a. de nyss anförda synpunk- terna kan väl också en sådan utveckling bedömas lämplig och vara värd att upp- muntra.

Länsstyrelsen påpekar vidare, att man bör göra klart för sig vilken stan- dardhöjning man bör utgå ifrån. Den bebyggelseform, som hittills varit aktuell, har lett till att man vill räkna med tomter om minst 1 500 m2 stor- lek. Som villkor uppställes regelmässigt, att vattenfrågan kan ordnas på ungefär 200 meters avstånd från varje tomt. Krav på eller önskemål om gemensamma avloppsledningar har icke uppställts i något fall vid nyplane- ring. Det har dock ingående diskuterats, om icke den stigande standarden inom en nära framtid kommer att föra med sig önskemål om wc. Länssty- relsen anser för sin del, att man måste räkna med stigande standard inom fritidsstugeområdena.

Utvecklingen mot högre standard inom fritidsstugeområdena påtalas även av länsstyrelserna i Gävleborgs, Älvsborgs, Örebro m. fl. län.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län uttalar, att det dels mot denna bakgrund, dels med hänsyn till permanentningen av fritidshusen, som alltså övergår till året-runt-bosättning, framstår som önskvärt, att fritidsutredningen ville behandla dessa spörsmål dels mera principiellt, dels om möjligt lämna re- kommendationer och riktlinjer för en lämplig utformning av detaljerna.

Med åberopande av länsarkitektens yttrande anför länsstyrelsen vidare:

Det synes önskvärt, att fritidsutredningen tar under övervägande vilka åtgärder som kan rekommenderas i syfte att tillförsäkra ett bättre beaktande av miljövärdena inom förekommande exploateringsområden. Med tanke på den ofta bristfälliga och för miljön främmande utformningen av bebyggelsen, som tyvärr i stor utsträckning karakteriserar åtskilliga sportstugeområden, synes angeläget att i större utsträck- ning än hittills pröva seriebyggeri i kommunal eller enskild regi.

Länsstyrelsen i Södermanlands län påtalar, att byggnadsplanläggning för fritidsändamål fördröjts onödigt länge på grund av svårigheter för mark- ägarna att få fram utredning om vatten och avlopp. Mycket skulle därför vara vunnet, om genom anvisningar kunde angivas arten och omfattningen av de utredningar, som markägarna har att prestera, när det gäller fritids- bebyggelsen. Sådana anvisningar behövs således beträffande kraven på till- gången på vatten och dess beskaffenhet och likaså de krav, som rimligen bör ställas för infiltration av avloppsvatten i marken eller eljest av avlopps- anordningar för fritidsområden.

Som bl. a. framhållits av länsstyrelserna i Stockholms och Blekinge län, har i vissa fall exploateringsavtal tillämpats för att nå högre standard inom områdena. Genom dylika avtal mellan kommuner och exploatörer regleras utbyggnaden av Vägar, va-anläggningar, allmänna platser, renhållning etc.

Länsstyrelsen iBlekinge län anför:

Då dylika avtal kan vara av väsentlig betydelse för att få till stånd en ur allmän synpunkt väl ordnad fritidsbebyggelse, vore det tacknämligt, om frågan bleve när- mare utredd och att förslag till en rättslig reglering av hithörande frågekomplex bleve framlagd.

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller, att det lämpligaste sättet för att få till stånd gemensamma anläggningar — vatten, avlopp, vägar, parkerings- platser —— är att exploatör, kommun eller annan lämplig huvudman svarar för iordningställandet.

HSB:s riksförbund påtalar, att kommunerna har mycket begränsade re- surser för planläggning, varför man torde få lov att utgå ifrån att planlägg— ning även i fortsättningen till stor del kommer att ske på enskilt initiativ. Förbundet anför:

I sin tur kan detta resultera i att enskilda markägare, vilka enbart syftar till eko— nomisk vinning med sin planläggning, icke tager behörig hänsyn till de allmänna önskemål, som förefinns beträffande friläggande av stränder, strövområden etc. Alltför många exempel på sådan planläggning finns. Då ett bibehållande av det kommunala ansvaret för planernas genomförande synes vara Önskvärt, måste i nå- gon form kommunerna ges erforderliga resurser på planeringsområdet. De större,

mera ekonomiskt bärkraftiga kommunerna bör själva ha möjlighet att klara sina problem. Andra kommuner med mindre resurser måste dock troligen få hjälp i dessa frågor. Sådan kan lämnas exempelvis av länsarkitektkontoren, som i sådana fall får ges de extra resurser, som härvidlag kan komma att erfordras. Kommunerna skulle också kunna _ i likhet med vad som i stor utsträckning skett vid utbyggan- det av tätorterna — samarbeta med exempelvis de bostadskooperativa riksorganisa- tionerna.

Dessutom vore det önskvärt, att riktlinjer för byggnadsplaner över fritidsbebyg- gelse utarbetades inom exempelvis byggnadsstyrelsen. Dessa riktlinjer borde be- handla bl.a. minimikrav på friläggande av strandmark för gemensamt bruk, frå- gan om tomtstorlekar, sanitära frågor samt frågan om redovisning av hustyper i samband med planens upprättande. Icke sällan förekommer, att i övrigt väl genom- förda byggnadsplaner inom fritidsområden förstöres genom felaktiga byggnadssätt.

Beträffande gemensamma anläggningar inom planområden anför förbun— det vidare:

Kraven på planernas innehåll får emellertid därvid icke drivas så långt, att fritidsbostaden ställs utom räckhåll för de stora medborgargrupperna på grund av höga exploateringskostnader. På sina håll tenderar kraven, exempelvis beträffande de sanitära anordningarna, att nära nog sammanfalla med de krav man ställer vid permanentbebyggelse. Såvitt man idag kan bedöma, torde under överskådlig tid en- dast en ringa del av fritidsbebyggelsen komma att ändra karaktär och utnyttjas för permanent boende. Ifråga om denna sektor kan det måhända vara motiverat att be- lasta exploateringskostnaderna med reservering av mark för framtida allmänna eller gemensamma ändamål. All annan fritidsbebyggelse behöver inte vidlyftigare anord- ningar i dessa avseenden. Huvudvikten bör läggas vid att riktigt anpassa planerna till varje områdes förutsättningar och vid miljöbildning samt att syfta till minsta möjliga ingrepp i terrängen. Ett mellanting av stadsbygd och natur bör icke efter- strävas.

Vidare anföres beträffande exploateringsavtalen:

Olika former av exploateringsavtal vid fritidsbebyggelse förekommer inom en del kommuner. Dessa avtal aktualiseras ibland vid behandlingen av markförvårvsfrå- gan, i en del fall i samband med upprättandet och antagandet av byggnadsplan och i ytterligare andra fall nöjer man sig med enbart muntliga överenskommelser. Här finns en flora av olika system utan någon samordning. Både för kommunen och för en riksomfattande organisation som HSB vore det önskvärt med av utredningen utarbetade riktlinjer för exploateringsavtal. Dessa avtal borde också samordnas med de bestämmelser i byggnadslagen, som berör likartade problem, exempelvis bygg— nadslagens % 113 gällande förordnande av vägmark och allmänna platser inom plan- lagda områden. En allmängiltig tolkning borde här eftersträvas.

Skogsstyrelsen tar upp frågan om skogsskötseln i grönområden i bygg- nadsplan och anför:

Skogsvårdslagens stadganden upphör i princip att gälla när marken i väsentlig utsträckning tas i anspråk för annat ändamål än skogsbruk. I praktiken har detta vanligen inneburit, att skogsvårdsstyrelserna icke längre ansett sig kunna tillämpa skogsvårdslagen på tomtmark och tillhörande grönområden, när byggnadsplan fast- ställts eller när bebyggelse — ehuru plan ännu ej blivit fastställd —- bedömts nära förestående. Det har också visat sig, att åtskilliga olämpliga avverkningar kommit till stånd, sedan skogsvårdslagen upphört att gälla för sådana områden. Beträffande område, som ingår i byggnadsplan (eller för vilket förbud mot nybyggnad utfärdats

därför att fråga om upprättande av plan väckts), bör dock framhållas, att länssty— relsen äger besluta om förbud mot bl. a. trädfällning. Länsstyrelsen i Stockholms län har också i skrivelse till Konungen av den 26 januari 1963 tagit upp denna fråga och hemställt om sådan ändring i skogsvårdslagen eller sådant uttalande, att skogs- vårdsstyrelsen får befogenheter beträffande dylika grönområden, som svarar mot gällande befogenheter ifråga om skogsmark. Tomtmarkens och grönområdenas för- hållande ifråga om skogsvården och deras ställning visavi den skogsvårdande myn- digheten bör således ytterligare klarläggas, så att en tillfredsställande lösning av deras vård nås.

3.4.3. Kommunens uppgifter och ansvar

Flertalet av länsstyrelserna har understrukit önskvärdheten och vikten av att kommunerna engagerar sig aktivt för att främja utvecklingen av fritids- bebyggelsen.

Länsstyrelsen i Blekinge län betonar således, att det föreligger behov av kommunal aktivitet beträffande översiktlig planering för fritidsändamål, detaljplanering av större sammanhängande områden och kommunala mark- förvärv såväl för friluftsreservat som för tomtexploatering. Härigenom skulle utvecklingen kunna ledas på ett bättre sätt och en mera rationell hushållning åstadkommas med den nationaltillgång som naturen utgör. Vidare skulle till— gången pä byggnadsmark kunna ökas, så att större valmöjligheter bereddes köparna och en sund konkurrens skapades mellan olika säljare.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län påtalar, att det i endast undantagsfall före- kommer, att kommuner ställer mark till förfogande för fritidsbebyggelse.

Länsstyrelsen anför:

Som framhållits i utredningsdirektiven, bör samhällets åtgärder beträffande fri- tidsbebyggelsen inte bara inrikta sig på att med olika medel förhindra tillkomsten av olämplig fritidsbebyggelse. Åtgärderna bör också syfta till att tillmötesgå allmän- hetens berättigade önskemål om för fritidsverksamhet ändamålsenliga områden.

Härför erfordras utan tvekan större aktivitet från kommunernas sida. Å andra sidan är det förklarligt, att t. ex. landskommuner, som är belägna utanför storstads- områden, drar sig för att vidtaga kostnadskrävande åtgärder för att tillgodose fri— tidsverksamheten inom kommunerna, då denna verksamhet huvudsakligen avser att främja storstadsbefolkningens intressen. Länsstyrelsen anser det vara rimligt, att sådana landskommuner gör sina åtgärder i angivna hänseende beroende av ekono- miskt stöd från de storstäder, vilkas befolkning främst skulle utnyttja kommunernas områden för sin fritidsverksamhet. Det vore därför önskvärt, om utredningen när- mare kunde penetrera detta spörsmål och om möjligt anvisa en utväg att på laglig grund lösa nämnda problem.

För att förhindra att de som upplåter mark för fritidsbebyggelse gör sig alltför stora vinster på den byggande allmänhetens bekostnad, skulle det vidare vara önsk- värt, om möjlighet kunde skapas att genom bildande av exempelvis kommunala stiftelser upplåta mark på skäliga villkor till den som önskade uppföra fritidsbygg- nader.

I detta sammanhang vill länsstyrelsen även betona angelägenheten av att kommu- nerna beredes större möjligheter att förvärva mark för fritidsbebyggelse. Länssty- relsen, som ifrågasätter, om bestämmelsen i 1 % 16 expropriationslagen är tillämplig beträffande sådan mark, får därför hemställa, att utredningen ville överväga förslag om sådan ändring av nyssnämnda lagrum, att jämväl mark för fritidsbebyggelse in- begripes därunder.

Länsstyrelsen i Gotlands län anför: Ofrånkomligt torde bli, att kommunerna primärt ålägges utökat ansvar för fri- tidsbebyggelsen och vad därmed nära sammanhänger. I detta sammanhang måste enligt länsstyrelsens mening dock uppmärksammas, att den enskilda landsbygds- kommunen ofta har mycket liten ekonomisk fördel av sommarbebyggelse och cam- pingliv inom kommunen, under det att kostnaderna av olägenheterna blir desto påtagligare. Enår fritidsintressenas främjande snarare är ett riksintresse än den mottagande landsbygdskommunens angelägenhet, bör huvuddelen av de därmed förenade kostnaderna i den mån de nu icke anses böra bäras av de enskilda själva eller av exploatör av fritidsområde — till större delen slutligt läggas på sta- ten. Därest uppgiften av praktiska skäl måste läggas på den mottagande kommunen, bör denna sålunda på ett eller annat sätt erhålla statligt stöd.

Länsstyrelserna i Uppsala och Södermanlands län understryker, att det förhållandet, att kommunerna f.n. inte får någon rimlig ersättning för den service de är skyldiga att tillhandahålla i samband med planläggning, byg- gande och övervakning etc., utgör ett hinder för kommunalt engagemang. En ändring i detta avseende skulle sannolikt underlätta tillkomsten av plan- lagda fritidsområden.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför:

Byggnadslagstiftningen förutsätter, att en planläggning skall ske i form av gene- ralplan genom kommunernas försorg. Kommunerna är emellertid ofta mindre in- tresserade av att verkställa en sådan planering, som ju är förenad med betydande kostnader och som ofta torde betraktas såsom varande av mindre intresse för kom- munens egna inbyggare.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län understryker vikten av att kommu- nernas dels engagerar sig i planläggning, såväl översiktlig som detaljplan- läggning, dels utökar sin aktiva markpolitik till att omfatta jämväl förvärv av mark för fritidsbebyggelse. Genom ett sådant förfarande underlättar man planläggningen genom att kommunen ställer sig som huvudman och även iordningställer marken före försäljningen.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller, att det får anses vara en ange- lägen uppgift för kommunen att anskaffa mark på lämpliga områden samt, sedan detaljplan upprättats, erbjuda fritidszbebyggare att förvärva tomter å dessa.

Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller, att det är angeläget, att tät- ortskommunerna ägnar intresse åt att tillgodose invånarnas behov av fri— tidsbosättning. Detta bör ske genom förvärv av lämpligt belägen mark, som därefter på lämpligt sätt tillhandahålles för fritidsbosättning. Enligt läns- styrelsens mening bör stat, kommun och allmännyttiga företag bevaka utbud

och köpa mark för fritidsändamål inom områden, som vid översiktlig plan- läggning befunnits lämpliga. Staten borde således bidraga med mark genom att i ökad omfattning tillhandahålla för fritidsbebyggelse lämplig mark inom statens nuvarande markinnehav eller genom förvärv av ny mark för sådant ändamål. Särskilt inom avfolkningsbygder i skärgården torde detta böra provas.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anför i detta sammanhang: Länsstyrelsen håller före, att utredning angående fritidsbebyggelsens lokalisering lämpligen bör ombesörjas genom kommunala organ, i regel byggnadsnämnderna. I vissa fall, då en kommun finner den egna befolkningen icke vara i behov av fritids- bebyggelse i sådan omfattning att planering erfordras, kan det ligga till så, att goda betingelser finns för tillgodoseende av invånarnas i andra kommuner behov. Fråga uppkommer då hur saken skall kunna drivas fram till en lösning utan alltför myc- ken omgång. Länsstyrelsen föreslår, att det tages under övervägande, under vilka former planarbetet i skisserade fall lämpligen bör bedrivas. Det synes icke böra vara uteslutet, att den främmande kommunen och kanske även sammanslutningar och företag får vara initiativtagare och planutförare. De lokala myndigheterna bör dock icke få sättas ur spel, och det torde vara ofrånkomligt, att länsstyrelsen får tillfälle att från början följa och övervaka planarbetet.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller, att fritidsbebyggelsen och där- med sammanhängande frågor är av sådan natur, att man icke torde kunna förvänta sig en lösning enbart genom kommunala åtgärder. Liksom inom naturskyddet torde statliga insatser bliva erforderliga, exempelvis förstärk- ning av olika organ för samhällsplanering, stimulans genom län eller bidrag till översiktlig planering och förvärv av mark för fritidsändamål m.m.

I samma fråga anför länsstyrelsen i Gotlands län:

Angeläget är _— särskilt i ett län av Gotlands ekonomiska och sociala struktur —— att staten påtar sig huvudansvaret för det långsiktiga arbetets fullföljande. Med de resurser, som f.n. står till förfogande, torde alltför lång tid komma att åtgå, innan nödig grund erhålles för en avvägning i bebyggelsehänseende de olika intressena emellan samt anvisandc för fritidsändamål av campingplatser, parkeringsplatser, grönområden, gemensamma badstränder etc.

Länsstyrelsen i Stockholms län understryker behovet av att de skattesvaga kommunerna erhåller statsbidrag för planläggning i fall, då det finns ett allmänt intresse av planläggning. Länsstyrelsen har just under utarbetande, såsom ett led i den av Kungl. Maj:t anbefallda praktiska skärgårdsutredning- en, ett förslag till Konungen om statsbidrag för upprättande av byggnads- planer i skärgården.

Länsstyrelsen erinrar också om att den i skrivelse till Konungen den 3 november 1961 framhållit behovet av en särskild sommarstugeskatt.

Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter i detta sammanhang, om fastighetsskatten icke borde bibehållas.

Länsstyrelsen i Örebro län tar upp frågan om exploateringsavgift och framhåller, att den av 1960 års naturvårdsutredning föreslagna avgiften

borde upptagas till förnyat övervägande, då härigenom kommunerna even— tuellt skulle kunna stimuleras till ett mera aktivt fritidsplanerande icke minst avseende den översiktliga planläggningen. Med hänsyn till att en exploate- ringsavgift har vissa nackdelar, uttalas att sommarstugeavgiften bör knytas till byggnadslovet i stället för till exploateringstillstånd, genom att en extra avgift uttages för varje byggnadslov avseende nyetablerande av fritidsbygg- nad. Beträffande exploateringen av mark uttalar HSB:s riksförbund bl. a.: Den mark, som använts för fritidsändamål både vid gles- och tätbebyggelse, har hittills i huvudsak exploaterats av enskilda i-ktoimmersiellt syfte. Enligt riksförbun- dets mening bör jämväl fritidsbebyggelsen i ökad utsträckning handhavas av all— männyttiga företag och bostadskooperativa organisationer i samråd med kommu- nerna. Redan när det gäller att förvärva lämpliga markområden för detta ändamål synes dock framförallt de kooperativa organisationerna vara i ett betydligt sämre läge än t. ex. enskilda. I olika myndigheter tages ofta jordförvärvslagen och bolags— förbudslagen till intäkt för en mycket restriktiv behandling av förvärvsärenden av- sedda för fritidsbebyggelse. Även om det inte ingår i utredningens direktiv att be- handla frågan om nämnda lagars tillämpning, torde dock utredningen kunna ge an- visningar om hur en enhetlig behandling av liknande ärenden inom olika länsstyrel- ser bör ske.

Enligt riksförbundets mening borde väsentliga fördelar, både här det gäller att komma till rätta med denna prisstegring och när det gäller att över huvud taget få fram lämplig mark för fritidsbebyggelse, kunna vinnas, om staten samt primär- och sekundärkommuncrna systematiskt upplät dem tillhöriga områden med tomträtt för fritidsbebyggelse. Detta behövde inte innebära någon administrativ omgång för vc- derbörande myndigheter.

Kretsgången ökat markbehov —— stegrade markpriser — fortsatt markbehov etc. kan icke brytas, därest icke någon ny faktor införes. En sådan faktor av oöverskåd- lig betydelse skulle ett kraftfullt initiativ från statens och kommunernas sida till ut- nyttjande av eljest helt oräntabel eller dåligt räntabel mark utgöra. Riksförbundet anser sig inte i detta sammanhang närmare behöva utveckla alla de fördelar, som ett tomträttsarrangemang såsom det nu föreslagna skulle innebära. Dessa torde vara väl kända av utredningsledamöterna. I sammanhanget bör emellertid pekas på att den iform för upplåtelse, som nu ibland tillämpas av domänverket, nämligen arren- de, icke lämpar sig för en mera vidsträckt användning, eftersom arrende på mark inte utgör tillräckligt kreditunderlag för att stugbyggare skall kunna få belåna sin stuga i vanlig ordning.

Beträffande täckning av kommunernas kostnader i samband med fritids- bebyggelsen anför riksförbundet vidare:

Redan i 1960 års naturvårdsutrednings betänkande "Naturen och samhället” be— handlas frågan om exploateringsavgift vid fritidsbebyggelse. Denna utredning tog dock endast upp frågan utifrån naturvårdande synpunkter. Däremot förbisågs helt de ekonomiska problem, som många landskommuner ställts inför vid bebyggelse av fritidsområden i större skala. Vid införandet av en exploateringsavgift i någon form torde hänsyn även böra tagas till de anspråk, som kommunerna kan ställa i detta avseende. Riksförbundet förutsätter därför, att både naturvårdsintresset och kom- munernas intresse att erhålla täckning för sina ökade kostnader behandlas i ett sammanhang. Natu'rvårdsutredningen, so—m konstaterat, att det f. 11. finns ca 200 000 fritidsstugor & vårt land och att ytterligare ca 10 000 nya fritidsstugor beräknas till—

komma årligen, föreslår att man endast inom vissa regioner, förslagsvis berörande ca hälften av de »nytillkommainde fritids/stugorna, skall upptaga en exploateringsav- gift. Däremot tycks utredningen förbise det förhållandet, att de redan befintliga 200 000 fritidsstugorna oftast tagit den mest attraktiva marken i besittning och alltså i realiteten borde vara de som i främsta hand belastades med någon form av avgift. Man kan också förmoda, att de nya krav, som kommer att ställas vid planläggning och exploatering av framtida områden för fritidsbebyggelse, kommer att medföra betydligt större kostnader för dem som skall förvärva sin fritidsbostad inom dessa områden, bl.a. av skäl som förbundet ovan anfört, nämligen friläggandet av strän- derna för gemensamt bruk, allmänna platser för strövområden etc. Att härtill lägga en exploateringsavgift, som enbart kommer att belasta den kommande fritidsbebyg- gelsen, kan ur allmän rättvisesynpunkt icke vara skäligt. Förbundet föreslär med hänvisning till vad ovan anförts, att frågan om en lagstadgad årlig avgift för fri- tidsstugor utredes.

Svenska Riksbyggen framhåller, att för fritidsfrågans lösning synes den framtida kommunbildningen erbjuda en positiv möjlighet, bl.a. genom att ökade ekonomiska och personella resurser kommer att tillföras kommunerna. Glesbygdskommunerna har i dag varken ekonomiska eller personella resur- ser för att få till stånd en rationell lösning av fritidsfrågan. Från statens sida bör lån och bidrag ifrågakomma för att möjliggöra de initiativ glesbygds- kommunerna bör ta.

Beträffande markkostnader understrykes behovet av att motverka den höjning av markpriserna, som följer när en ort exploateras. Härvid är nöd- vändigt att planera och företaga markinköp i god tid, innan marken är aktuell för exploatering. Vidare anföres:

Den ekonomiska aktivitet, som turister och fritidsfolk från annan ort åstadkom- mer, får en effekt som ur kommunal synpunkt är jämförbar med traditionell före- tagsamhet. En växande insikt om de ekonomiskt gynnsamma verkningarna av tu- rism och fritidsbebyggelse kommer förmodligen att medföra ökat intresse från kommunernas sida för att underlätta och stimulera turism och fritidsbebyggelse. Sannolikt kommer den kommunala välviljan och beredvilligheten att underlätta för företagsamhet att etablera sig i kommunen att så småningom gäll-a även för turism och fritidsbebyggelse.

Riksförbundet Landsbygdens folk berör landskommunernas roll som värd- kommuner för fritidsfolket och anför:

Utredningen bör även uppmärksamma kommunernas kostnader i samband med fritidsverksamheten. Det kan exempelvis ej anses vara landsbygdskommunernas upp- gift att svara för markupplåtelse och kostnader för att ge städernas och tätorternas invånare tillgång till rekreation och fritidssysselsättning. Kostnaderna bör så långt möjligt bäras av förbrukarna _ i annat fall av samhället — och landsbygdskommu- nerna bör erhålla rimlig ersättning för sina tjänster.

Sveriges lantbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund anför:

På vissa håll har landsbygdskommuner fått göra ansenliga investeringar för att lösa vatten- och avloppsproblem, som uppkommit till följd av fritidsbebyggelse för i huvudsak tätortsbor. Kommunerna har ej kunnat få kompensation för de kostna-

der fritidsbebyggelsen åsamkat. Fastighetsskatten, som för övrigt framdeles väntas bli avskaffad, har nämligen endast givit en blygsam återbäring.

Sveriges arkitekters riksförbund påpekar statens ansvar för fritidsfrågor- na och anför:

När det gäller dessa stora fritidsfrågor torde det vara omöjligt att utkristallisera speciella befolkningsgrupper, för vilka åtgärder skall vidtagas. Hithörande frågor får därför ses som berörande hela landets befolkning, varför ett kraftfullt statligt engagemang blir nödvändigt. Detta skall dock ej innebära t. ex., att fritidshusbyg- garen befrias från avgifter till de olika serviceanläggningar och kommunala inrätt- ningar, som kan behövas.

3.5. Vissa särskilda frågor

I vissa yttranden till fritidsutredningen har aktualiserats vissa allemans- rättsliga frågor. Sålunda framhåller länsstyrelserna i Skaraborgs och Got- lands län önskvärdheten av att allmänhetens rättigheter och skyldigheter på annans mark eller vattenområde utredes och att lagregler på detta område i den utsträckning så är möjligt utfärdas.

Svenska naturskyddsföreningen anför:

Ur naturvårdssynpunkt medför givetvis ett vidgat användande av naturen för fri- luftsliv viss förslitning och åverkan. Allemansrätten är fortfarande oklar till sitt innehåll och borde föranleda en närmare analys. För såväl fritidsfolket som mark- ägarna skulle uppdragandet av vissa riktlinjer för allmänhetens uppträdande utan tvekan vara till nytta. Ehuru dessa frågor ej direkt inrymmes i fritidsutredningens uppdrag, anser sig föreningen dock böra framhålla, att de är så intimt förbundna med frågorna angående fritidsområden och fritidsbebyggelse, att de bör kunna be- röras av utredningen.

Skogsstyrelsen har i detta sammanhang påtalat, att det bör utredas, hur markägarna skall hållas skadeslösa med hänsyn till den förslitning av skog och mark och den minskning i övrigt av produktionen, som kan bli följden när skogsmark läggs ut till fritidsområden.

Riksförbundet Landsbygdens folk erinrar om att samhället ställs inför uppgiften att möjliggöra för människorna att utnyttja fritiden till hälsosam rekreation, varvid det behövs tillgång bl. a. till fritidshus och fritidsområden. Samtidigt bör samhället ockå söka länka in denna fritidskonsumtion på så— dana banor, att icke andra befolkningsgrupper kommer i kläm. Riksförbun- det anför:

Riksförbundet befarar, att här berörda utveckling kommer att ge upphov till en rad problem för landsbygden och markägarna. Samhället får ej ensidigt inrikta sig på att säkerställa allmänhetens rättigheter och behovstillfredsställelse, utan måste samtidigt observera allmänhetens skyldigheter, så att fritidskonsumtionen ej in- kräktar på jord- och skogsbrukets vitala intressen. En lämplig avvägning mellan fri- tidskonsumenternas och markägarnas intressen måste sålunda åstadkommas. Enligt riksförbundets uppfattning hade det varit av värde att få den s.k. allemansrätten

grundligt utredd, innan man fastställer några regler på detta område. Då så av allt att döma ej tycks vara att vänta, måste särskild uppmärksamhet riktas mot almän- hetens rättigheter och skyldigheter på annans mark.

Sveriges lantbruksförbund och Sveriges skogsägareförcningars riksförbund berör samma frågeställning på följande sätt:

Allmänt sett föreligger behov av en lämplig avvägning mellan markägareintres- sena och fritidsintressena för att därmed skapa ökad förståelse mellan de båda kate- gorierna. För markägarna är det angeläget, att de inte blir hindrade i sin näring och att ersättningsfrågorna blir tillfredsställande lösta i sådana fall, då intrång inte kan undvikas.

Vissa vägfrågor berörs bl. a. av länsstyrelsen i Skaraborgs län, som efter- lyser en översyn av vägtrafikförordningens bestämmelser angående rätten att färdas med motorfordon på enskild väg.

Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller, att fritidstrafiken reser krav på tillgång till lämpliga turistvägar, på lämpliga rastplatser och parkerings- platser. Länsstyrelsen anför vidare:

Länsstyrelsen anser det värt att överväga, huruvida icke staten kunde bli huvud- man för starkt trafikerade turistvägar dock utan vinterväghållningsskylc'ighet. Vidare bör undersökas, huruvida icke statsbidrag i större omfattning än vad hittills är fallet kunde beviljas enskild väghållare, som har avsevärd turisttrafik på sin en- skilda väg. Mycket vore vunnet, därest staten i större omfattning än nu är fallet fyllde behovet av parkeringsplatser intill allmän väg i anslutning till populära turist- mål.

Länsstyrelsen i Hallands län ifrågasätter, om inte viktigare tillfartsvägar till strandområden borde intagas under allmänt underhåll. Vidare borde en- ligt länsstyrelsens mening övervägas, om icke kommuner i vissa fall bör del- taga i väghållningen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför: I Bohuslän är i allmänhet badstränderna och i många fall även de strandområden, som kan lämpa sig för småhåtshamnar eller bryggor för småbåtar, ej belägna intill allmän väg. Ibland finnes ingen vägförbindelse alls till området, men i allmänhet leder en ofta lång, smal och krokig enskild väg till området. Denna enskilda väg leder icke sällan genom fritidsbebyggelseområden, och i en del fall har fritidsbebyg- gelsen tillåtits utbreda sig ända ned till strandzonen. Väghållningen å dessa enskilda vägar handhaves i regel av en vägsamfällighet.

Parkeringsplatser finnes med något enstaka undantag icke anordnade för den bilburna allmänhet, som söker sig ned till strandområdena. Följden har blivit, att vid de strandområden, som är mera frekventerade, motorfordon parkeras på den enskilda vägen, så att framkomligheten där _ om den ej helt omintetgöres — i hög grad försvåras. Vidare utnyttjas själva strandområdet, betesmarker och även tomter som parkeringsplats. Invasionen medför också en kraftigt ökad nedskräpning av strandområdena. Följden har blivit — vilket är fullt förståeligt — att ägare av fastigheter — ofta fritidsfastighcter längs den enskilda vägen söker hindra all- mänheten att med motorfordon trafikera vägen, antingen genom avstängningsan- ordningar eller genom uppsättande av förbudsskyltar. Om vägägarna icke erhållit statsbidrag till vägens anläggande eller åtnjuter statsbidrag till vägens underhåll, är de oförhindrade härtill. Eljest erfordras länsstyrelsens medgivande härtill enligt i

avtalet om statsbidrag intagen bestämmelse. På grund av ovan angivna olägenheter av allmänhetens motorfordonstrafik, de kraftigt ökade underhållskostnaderna och den omfattande nedskräpningen på strandområdena, har det under den senaste tiden från olika vägsamfälligheter gjorts förfrågan eller framställning till Vägförvaltningen i länet om att i fortsättningen avstå från vidare statsbidrag för att därigenom få möjlighet att själva förbjuda utomstående att trafikera vägen med motorfordon.

För den stora allmänhet, som saknar fritidsstugor och framför allt över vecko- sluten bilburen söker sig ut till strandområdena, är det angeläget, att vägförbindel- serna hålles öppna för motorfordonstrafik till sådana badstränder, som är belägna på något längre avstånd från allmän väg ävensom till områden för småbåtshamnar och bryggor för småbåtar. För den fortsatta fritidsbebyggelsen, som måste lokali- seras på ett längre avstånd än en kilometer från stranden, är det även högst ange- läget, att sådana vägförbindelser hålles öppna. I vissa fall har kommunen förvärvat eller arrenderat badplatsen och har härigenom blivit delägare i vägsamfälligheten. Det kan diskuteras, huruvida kommunen i sådant fall kan hindra vägsamfällighe- tens majoritet att besluta om vägens avstängning från motorfordonstrafik av andra än delägarna. Det synes vara erforderligt med en lagändring för att komma till rätta med här antydda problem.

Därjämte är det synnerligen angeläget, att det allmänna, stat eller kommun, ekonomiskt engagerar sig i frågan. Det erfordras ej blott, att väg- och parkerings- frågorna löses, utan även att renhållningen på strandområdeua och anordnande av hamnar och bryggor för fritidsbåtar löses genom det allmännas medverkan.

Beträffande utnyttjandet av skogsbilvägar uttalar skogsstyrelsen följande:

För beaktande av den utredning det ankommer på, fritidsutredningen eller skogs- bruksutredningen, vill Skogsstyrelsen även framföra synpunkter på de enskilda skogsbilvägarna och därmed sammanhängande spörsmål.

Skogsbrukets och allmänhetens intressen beträffande de enskilda skogsbilvägarna skiljer sig ofta åt, men det är givetvis av stor betydelse, om kraven på vägsträck- ningar m. ni. kan jämkas ihop. .

Om tillmötesgående av fritidstrafikens krav skulle leda till för skogsbruket inop- timal utformning av vägnätet, bör frågan om ersättning för dylika förluster lösas på ett för skogsbruket tillfredsställande sätt. Även frågorna om ersättning för ökade underhållskostnader för vägarna, ökat antal mötesplatser och skadegörelse i mar- kerna genom nedskräpning, förslitning och eld är av stor betydelse. Skogsbruket kan ej heller belastas med kostnader för sådana fritidsanordningar, som inte har någon funktion i ett rationellt bedrivet skogsbruk såsom parkerings- och rastplatser.

En betydelsefull fråga är slutligen markägarnas skadeståndsansvar för sådana person- och materialskador, som kan vållas fritidstrafiken på de sålunda upplåtna vägarna.

Sveriges lantbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund understryker, att allmänhetens ökade användning av det enskilda vägnätet, särskilt skogsvägarna, också har vållat markägarna bekymmer.

Riksförbundet Landsbygdens folk framhåller, att en större andel av kost- naderna för det enskilda vägnätet bör falla på samhället. Dessa vägar trafi- keras i allt större utsträckning av allmänheten med motorfordon, vilket väl- lar markägarna extra kostnader.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har bl.a. påpekat, att för att få mer full- ständig kontroll och styrning av glesbebyggelsen fordras bl.a. en lösning av

arrendeproblemet. Enligt länsstyrelsens mening är det angeläget, att en ifrå- gasatt förbättring av arrendators ställning kombineras med någon form av officialprövning av arrendeområdets lämplighet ur allmän synpunkt.

Länsstyrelsen i Södermanlands län påtalar i detta sammanhang, att det är uppenbart, att skattetänkandet påverkat försäljningsviljan med avseende på tomtplatser och befrämjat uthyrningsmetoden, vilken även lockat genom sina möjligheter att ta ut ständigt förhöjda hyror. Den spontana fritidsbebyggel- sen på sålda eller förhyrda tomtplatser i form av glesbebyggelse verkar myc- ket ofta föregripande på en planering genom ianspråktagande av mark, som lämpligen bort bibehållas fri från bebyggelse.

Länsstyrelsen påpekar vidare, att fritidsbebyggelsen får ses som ett legalt samhällsintresse, varför det förefaller rimligt, att det utreds i vad mån skatte- tänkandet motverkar detta intresse och bromsar utbudet av lämplig mark och huruvida skattelättnader kan tänkas för markägare, som utan att vara exploatörer i egentlig mening säljer en tomtplats då och då.

Svenska naturskyddsföreningen, som påtalar behovet av upplysningsverk- samhet mot nedskräpning, anför:

Föreningen vill i detta sammanhang även framhålla vikten av att staten på olika sätt utför eller bidrager till en utvidgad upplysningsverksamhet bland allmänheten mot nedskräpning. För denna upplysning bör, utöver de anordningar som t.ex. anordnas av vägväsendet, i första hand kunna utnyttjas radio, TV, press och skolor.

I samband med den ökade fritiden är det också av största vikt, att fritidsfolket på olika sätt görs medvetna om att vår fauna och flora måste skyddas på lämpligt sätt liksom att man noga bör beakta de regler, som finns för skyddet av natur- reservat och andra fredade områden.

Beträffande renhållningen utefter de allmänna vägarna och frågan om vem som har ansvaret för vägrenhållningen framhåller föreningen den principiel- la uppfattningen, att renhållningen efter vägarna, såväl på rastplatser som på ett område närmast vägen, ankommer på väghållaren.

Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund betonar, att man måste komma fram till effektiva åtgärder mot den nedskräpning och de skador, som ett intensivt utnyttjande av naturen för fritidsändamål medför. En intensiv upplysning för ett hänsynsfullt uppträdande i naturen är därför påkallad.

KAPITEL 4

Utredningens förslag till allmän målsättning för samhällets insatser på friluftslivets område

4.1. Allmänna synpunkter

Friluftsliv i olika former har i alla tider utövats av många som en hobby eller förströelse, som skänkt avkoppling och tillfredsställelse. Rekreations- synpunkten har emellertid undan för undan ökat i betydelse allteftersom arbetslivets tempo drivits upp och tillvaron över huvud taget i det moderna samhället blivit alltmer präglad av jäkt och stress. Den jämsides härmed alltmer ökande bekvämligheten i nutidsmänniskans tillvaro inrymmer även stora faromoment för hälsan. Såväl inom som utom arbetet får nutidsmän- niskan under veckans arbetsdagar en alltför ringa motion. Förhållandet medför allvarliga risker för kroppslig ohälsa. Man talar numera om s.k. civilisationsskador, vilka enligt medicinsk erfarenhet stiger i frekvens. Be- hovet av allsidig fysisk träning borde vara uppenbart för alla.

Den förkortade arbetstiden, den utökade fritiden och den förlängda se- mestern sätter sin prägel på dagens samhälle och torde, om den nuvarande utvecklingen fortsätter, i allt högre grad komma att karaktärisera morgon- dagen. En förkortning av arbetstiden har emellertid vunnits bl.a. genom en effektivering och rationalisering av arbetslivet, som ej sällan innebär ett uppdrivet och pressande arbetstempo. Enformighet i arbetet, ackords- och skiftarbete är dessutom förhållanden som hos den enskilde kan för- stärka upplevelsen av stress. Långa, tröttande och påfrestande resor till och från arbetsplatsen kan också bidra härtill bl. a. genom tvånget att pas- sa restider och genom trängseln under rusningstider i överfyllda kommu— nikationsmedel. Vår bostadssituation är dessutom sådan, att i dag alltför många icke kan i hemmet njuta det lugn och den ro som behövs för vila och inre avspänning samt återhämtning av krafterna. En ytterligare viktig stressfaktor är den materiella inriktning hos människorna som omsättes i jäkt efter statussymboler. Den moderna livsformen, som innebär en långt driven urbanisering och vilken tämligen sent gjort sig gällande i vårt land, utgör således ett komplicerat mönster av betydelsefulla miljöpåverkningar. Många av dessa är nya och ovana för den enskilde, som därför ofta reage- rar med bristande psykisk balans, vilken icke sällan förorsakar missbruk av gifter, speciellt läkemedel med avspännande, sömnframkallande eller stimulerande verkan, eller alkohol. Detta missbruk föranleder som regel

mera svårartade, nervösa symtom, ibland kombinerade med kroppslig sjuk- dom. Individens bristande psykiska balans förorsakad av stressamhällets miljöpåverkan figurerar dessutom i bakgrunden till olika missanpassnings— symtom i växlande miljöer, såsom arbetsplatser, hem och äktenskap.

Målsättningen för en ur hälsosynpunkt riktig lösning av fritidspr(ble- men måste därför vara att genom en anpassning i levnadsvanorna i ?ikt- ning mot ett sunt friluftsliv söka skapa en motvikt till stressamhällets me- kaniserade, onormala liv med dess ofta påtagligt neurotiserande inverkan på den enskilde.

Den främsta anledningen till att samhället måste ägna omsorg ät frilufts- livet är sålunda dess betydelse för människornas kroppsliga och andliga väl- befinnande, en betydelse som ökat undan för undan som en effekt av som- hällsutvecklingen själv. Friluftsliv utgör en form att förebygga kroppslig och mental ohälsa och bör därför ställas i relation till de mycket betydande kostnader som samhället numera lägger ned på hälso- och sjukvård. I denna relation framstår friluftslivets betydelse i sin rätta dager. Det är enligt ut- redningens mening högst sannolikt att ökade samhälleliga omsorger om friluftslivet skulle verksamt bidraga till att höja individens hälsa och där— igenom minska de s.k. civilisationsskadorna samt till att sanera åtskilliga sociala företeelser, som nu bereder samhället stora bekymmer.

Om friluftslivet skall få ett verkligt rekreationsvärde måste det bedrivas i former, som ger glädje, tillfredsställelse och personlig trivsel. Detta mål kan endast vinnas om man ger individerna förutsättningar att bygga upp ett personligt aktivitetsprogram med rika valmöjligheter.

Även om man slår vakt om principen, att den enskilda människan själv skall avgöra, vad hon bör ha lust att ägna sig åt på sin fritid och vilka for- mer av friluftsliv som passar henne bäst, är det uppenbart att de faktiska valmöjligheterna är beroende av de förutsättningar som står till förfogande i hennes omgivning. Det underlag i form av marker, vatten och anlägg- ningar, som erfordras för det nutida friluftslivet och som ingående belysts i utredningens första betänkande (Friluftslivet i Sverige, Del I, Utgångsläge och utvecklingstendenser, SOU 1964: 47), kan enda-st i undantagsfall an- skaffas eller vidmakthållas av en enskild person eller sammanslutning. Samhällets huvudansvar på friluftslivets område blir därför att tillse att den yttre miljön är så beskaffad att den ger så många som möjligt förutsättningar för ett rikt friluftsliv.

I sitt första betänkande har utredningen i 9 kap. lämnat en samman- fattande karaktäristik av vissa huvuddrag i svenskt friluftsliv. Dessa torde böra bild-a bakgrund och underlag för målsättningen för samhällets frilufts- politik och återges därför här i korthet.

Utredningen har inledningsvis funnit, att friluftslivet redan nu har an- senliga dimensioner och av många tecken att döma är statt i snabb tillväxt _ det är icke osannolikt att dess totala volym har fördubblats inom ett

eller annat decennium. Vidare fastslås att friluftslivet är en angelägenhet för praktiskt taget alla människor och därför framstår som ett allmänt samhällsintresse. De grundläggande utredningarna har även fastslagit fri- luftslivets stora variationsrikedom redan nu, och flera faktorer pekar på en ytterligare utveckling i denna riktning i framtiden. lntensiteten i frilufts- livet uppvisar nu vissa toppartade tendenser _ särskilt under semestern — som medför åtskilliga olägenheter. Över huvud taget pekar många faktorer på att fördelar skulle vinnas med ett mera kontinuerligt friluftsliv, som ut- jämnar cle stora skillnaderna i aktivitet mellan sommar och vinter och som möjliggör rekreation såväl dagligen som under de längre ledigheterna. Slut- ligen har materialet starkt understrukit friluftslivets stora rörlighet, som har till följd att dess yttringar icke alltid med fördel kan behandlas inom våra sedvanliga administrativa förvaltningsenheter.

Friluftslivet företer en rad viktiga anknytningar till arbetsliv, näringsliv och socialpolitik. Den främsta anknytningen ligger däri, att friluftslivet väsentligen äger rum under fritiden, d.v.s. den tid då människorna icke är upptagna av arbete. Sådana åtgärder som arbetstidsförkortning, arbets- tidens förläggning, bl.a. utvecklingen mot 5-dagarsvecka, samt semesterns förläggning påverkar omedelbart och kraftigt friluftslivets mönster. Såsom förut antytts ligger friluftslivets främsta betydelse däri, att det bereder människorna avkoppling och rekreation och därigenom gör dem bättre rustade att motstå arbetslivets påfrestningar och civilisationsskadorna. Det utbyte friluftslivet som ett slags förebyggande hälsovård kan ge måste där- för vara av största intresse för både näringsliv och samhälle.

Den mera konkreta uppgiften att tillgodose friluftslivets behov av mark och anläggningar för olika ändamål är till sin allmänna karaktär en del- uppgift i den fysiska samhällsplaneringen, och det ligger i sakens natur att härvidlag en avvägning ständigt måste ske gentemot andra behov, som konkurrerar om mark och investeringsmedel.

Redan de exempel, som nu anförts, visar att friluftslivet är en central fråga i den allmänna samhällspolitiken och intimt måste samordnas med denna. Detta samband måste beaktas, då man söker lämpliga lösningar på friluftslivets organisatoriska och ekonomiska frågor.

En första förutsättning för att samhället skall kunna bedriva en fram— synt friluftspolitik är givetvis att man äger faktisk kunskap både om voly- merna av friluftsaktiviteterna, deras allmänna utvecklingstendenser och ytterst deras anspråk på miljö, mark, anläggningar och kommunikationer m.m. Denna kunskap har hittills varit bristfällig eller helt saknats. Utred- ningens grundläggande undersökningar och inventeringar ger många be- tydelsefulla anvisningar, men eftersom det här är fråga om ett område i snabb utveckling måste det enligt utredningens uppfattning tillskapas en instans, som kontinuerligt följer upp friluftslivets yttringar och gör prob

gnoser om dess utveckling på kortare och längre sikt. Utredningen åter- kommer till denna fråga senare i detta kapitel.

En faktor, som kraftigt påverkar friluftslivets lokalisering, är att fri- luftslivet är mycket rörligare över större regioner än det normala arbetslivet. Befolkningen i våra storstadsregioner rör sig i samband med de längre ledig- heterna över praktiskt taget hela landet. Våra nuvarande innehavare av fritidshus i tätorterna är till 90 0/o mantalsskrivna i annan kommun än den där huset ligger. De markpolitiska insatserna för storstadsbefolkningen görs numera i stor utsträckning icke blott i andra kommuner, utan även i andra län än det där denna befolkning har sin egentliga hemort. Frilufts- livet har med andra ord för länge sedan sprängt gränserna för de normala behandlingsenheterna för samhällsplaneringsåtgärder, primärkommuner och län.

Friluftslivets särdrag kräver av nyss anförda skäl oundgängligen lokali- serings- och planeringsmässiga överväganden, i vart fall av rådgivande karaktär, på riksplanet och i fråga om regioner, som i många fall måste vara större än de nuvarande länen. I detta hänseende företer alltså frilufts— livet likheter med naturvården.

4.2. Vissa gränsdragningsfrågor

Fritidsutredningens uppdrag berör ett mycket vidlyftigt område med vaga gränser gentemot annan närbesläktad verksamhet. Olika uppgifter på fri- luftslivets område är också f.n., såsom framgår av 2 kap., fördelade på många departement, myndigheter och organisationer. På lagstiftningsom- rådet saknar friluftslivet praktiskt taget en sammanfattande, självständig författning, medan åter olika sidor av friluftslivet behandlas i specialför- fattningar, såsom byggnadslagstiftningen, naturvårdslagstiftningen o.s.v.

I sina grundläggande undersökningar (del I, 3 kap.) har utredningen ana- lyserat friluftslivet som en del av fritiden. Detta har skett för att ställa friluftslivet i relation till andra alternativa fritidssysselsättningar, av vilka många har stort värde och är väl förtjänta av samhällets stöd. Detta inne- bär dock icke att utredningen ansett sitt uppdrag omfatta fritiden över huvud. Det är, såsom framgår av direktiven, begränsat till friluftsaktivite— ter i vidare bemärkelse.

En gränsdragning, som är utomordentligt svår att göra, är den mellan friluftsliv och idrott. Många aktiviteter kan lika väl hänföras till det ena området som det andra, d. v. s. begreppen täcker varandra i avsevärd grad. Utredningen har icke ansett sitt uppdrag omfatta inomhusidrotten, icke heller idrottens organisationsfrågor. Om dessa frågor berörs av fritidsut- redningen är det alltså närmast för att åskådliggöra alternativa fritidssys- selsättningar eller samordningsfrågor i övrigt.

En kanske ännu svårare gränsdragning är den som ibland måste göras mellan friluftsliv och turism. Såvitt utredningen kunnat finna existerar det icke f. n. någon allmänt accepterad definition av begreppet turist. Emeller- tid torde varje person, svensk eller utlänning, som lämnat sin hemort under en något längre tid för att vistas på annan plats i annat syfte än att arbeta, kunna betecknas som turist. Ur denna synpunkt kan alltså stora delar av friluftsfolket, särskilt under de. längre ledigheterna, betecknas som turister. Däremot är väl icke en person, som uppehåller sig i sitt fritidshus på av- sevärt avstånd från bostadsorten, att betrakta som turist i fritidskommu— nen. Turism och friluftsliv rör alltså i stor utsträckning samma företeelser. vilket nödvändiggjort för fritidsutredningen att direkt syssla med turis- tiska företeelser. Däremot har utredningen icke ansett sitt uppdrag omfatta den kommersiellt inriktade turismens organisationsfrågor, där f.ö. stats- rådet och chefen för handelsdepartementet nyligen tillsatt en särskild ut- redning (1964 års turisttrafikutredning).

Ett område, som i utomordentligt hög grad berör friluftslivet, är natur— vården. Särskilt har detta blivit fallet efter 1963 och 1964 års genomgri- pande reformer pä detta område, som bl. a. inneburit att den sociala natur— vården, d.v.s. den gren som syftar till att bereda människorna rekreation i naturmiljö, numera är helt jämställd med den kulturella och vetenskap- liga naturvården. Bland naturvårdsåtgärder av största betydelse för frilufts- livet må särskilt nämnas tillskapande av naturreservat för friluftsändamål, strandskyddet, landskapsskyddet och kontrollen på naturvärdesförstörande teknisk exploatering. Fritidsutredningen har i här berörda avseenden i huvudsak utgått från de nyligen av riksdagen antagna riktlinjerna för na- turvården och koncentrerat sitt arbete till vissa kompletterande åtgärder och förslag.

I detta sammanhang vill fritidsutredningen beröra en speciell fråga av stor betydelse för friluftslivet, nämligen allemansrätten eller de rättigheter och skyldigheter, som allmänheten har att iaktta vid färd över eller vis- telse på annans mark. Från många håll har framförts krav eller förslag att fritidsutredningen skulle medverka till en precisering av allemansrätten. Utredningen delar uppfattningen att en sådan precisering är både önskvärd och möjlig, men vill erinra om att förslag om utredning jämte allmänna riktlinjer för frågans lösning redan framlagts av 1960 års naturvårdsut- redning (SOU 1962: 36, 9 kap.). Vid riksdagens behandling av propositio— nen om naturvärdslag (tredje lagutskottets utl. nr 41/ 1964) avvisades emel- lertid förslag i denna riktning. I stället uppdrogs åt statens naturvårds— nämnd att följa frågan och ta de initiativ som må finnas erforderliga. Vid sådant förhållande saknar fritidsutredningen anledning att befatta sig med frågan.

4.3. Friluftslivet i samhällsplaneringen

En primär fråga i utredningens arbete har varit att söka härleda riktlinjer för fritidsbebyggelsens och friluftsanläggningarnas fortsatta lokalisering i landet. Som allmän bakgrund för detta arbete har utredningen använt sin detaljinventering av den befintliga fritidsbebyggelsen i landet (del I, 6 kap.). I fråga om kollektiva anläggningar för det rörliga friluftslivet pågår f.n. en liknande inventering, men i nu förevarande sammanhang har utred- ningen fått nöja sig med den allmänna kännedom om dessa företeelser, som inhämtats under arbetets gång.

De särskilda undersökningar, som utredningen redovisat rörande den nuvarande fritidsbebyggelsens lokalisering och aktuella utvecklingstenden- ser, ger otvivelaktigt anledning till farhågor rörande den framtida utveck- lingen. Särskilt framträdande blir dessa farhågor, om den hittillsvarande utvecklingen ställes i relation dels till den ansenliga efterfrågan på nya fritidshus, som framgår av intervjuundersökningen, dels till de allmänna tendenserna i befolkningsomflyttningen. Om icke åtgärder vidtas från samhällets sida, torde snart våra storstadsregioner vara utarmade på mark- tillgångar för rörligt friluftsliv. På ett eller annat sätt måste därför den framtida fritidsbebyggelsen spridas till nya lämpliga regioner, på längre avstånd från våra tätortscentra än dem, där tyngdpunkten i efterfrågan nu ligger. Även om en sådan spridning kan uppfattas som ett hinder för fritidsbebyggelsens spontana tillväxt, måste åtgärderna primärt betraktas som nödvändiga för att möjliggöra det rörliga friluftslivet i alla dess for- mer och för att över huvud säkerställa en sund utveckling i våra folk- rikaste regioner.

Både naturvårdslagen och byggnadslagen innehåller erforderliga medel för att hindra en olämplig lokalisering av fritidsbebyggelsen. Vill man styra den framtida fritidsbebyggelsen bör man emellertid icke inskränka sig till negativa åtgärder. Man måste samtidigt erbjuda konsumenterna lockande alternativ på för dem acceptabla avstånd. Enligt utredningens mening är alla åtgärder, som på sådant sätt kan lätta efterfrågetrycket inom randzonerna till våra stora bcfolkningscentra, i hög grad förtjänta av samhällets stöd.

Friluftslivets lokalisering styres av delvis andra faktorer än dem som är normerande för näringslivet och i första hand av tillgången till en attrak- tiv friluftsmiljö. Ofta finns denna miljö i regioner med vikande näringsliv, exempelvis i många av våra sämre jordbruksbygder, men ibland även i om— råden, som samtidigt utövar stor dragningskraft på näringsliv och industri, t. ex. på västkusten. Särskilt det förstnämnda fallet, alltså konstellationen vikande näringsliv—högklassig friluftsmiljö, bör enligt utredningens upp- fattning föranleda en konstruktiv lokaliseringspolitik, som tar sikte på goda helhetslösningar för bygden. I dessa fall bör alltså beaktas, att frilufts-

livet kan skapa sysselsättningsmöjligheter, som på längre sikt kan bli ett utomordentligt viktigt komplement till de traditionella landsbygdsnäring- arna och möjliggöra upprätthållandet av en allmän service för såväl fri- luftsfolket som den fasta befolkningen, som eljest icke vore möjlig.

[ den situation, där konkurrens råder om markutnyttjandet mellan in- dustri och friluftsliv, är en avvägning alltid nödvändig. Avvägningen för- svåras emellertid av att mot varandra ställs fördelar och nackdelar, som icke helt kan belysas av strikt företagsekonomiska resonemang. Utredning- en vill i detta sammanhang endast hävda, att friluftslivets intressen hittills sällan tillmätts den vikt, som vore befogad med hänsyn till dess betydelse för breda folkgrupper.

Utredningen anser sålunda att det för framtiden är nödvändigt med mål— medvetna, aktiva åtgärder för att befrämja en lämplig lokalisering av fri- tidsbebyggelse och friluftsanläggningar. En av de viktigaste uppgifterna härvidlag blir därvid att åstadkomma den riktiga balansen i markutnytt- jandet mellan å ena sidan fritidsbebyggelsens och å andra sidan det rörliga friluftslivets behov. Dessa två företeelser bör icke onödigtvis sammanblan— das i den utsträckning som hittills skett i många fall exempelvis på Hal- landskusten. I stort sett synes byggnadslagstiftningen och den nya natur- vårdslagen innehålla de erforderliga rättsmedlen för att uppnå en riktig avvägning mellan olika intressen och markdispositioner. De brister som därvidlag ofta kunnat påvisas synes närmare vara att hänföra till organi- satoriska och ekonomiska förutsättningar att påverka utvecklingen. Utred- ningen har därför i sitt arbete koncentrerat sig på dessa faktorer.

En faktor av avgörande betydelse för en sund utveckling av fritidsbe- byggelse och friluftsanläggningar är hur dessa företeelser behandlas vid översiktsplanering och detaljplanering. Utgångsläget härvidlag har utförligt belysts i utredningens första betänkande. Den bild som där lämnas pekar på framträdande brister, som snabbt måste avhjälpas. En mycket stor del av våra landskommuner saknar helt enkelt översiktliga riktlinjer för dessa frågor. Glädjande nog synes emellertid förestå en kraftigt utvidgad aktivitet på detta område.

Emellertid kräves också enligt utredningens uppfattning en viss nyorien- tering i framtiden av behandlingen av friluftslivets markfrågor i den över- siktliga planeringen. En central fråga ur friluftslivets synpunkt är den inbördes lokaliseringen av fritidsbebyggelse, friluftsanläggningar och om- råden, som bevaras mer eller mindre intakta för exploatering enligt den moderna målsättningen för naturvården samt dimensioneringen av dessa företeelser med hänsyn till behovet på lång sikt. Hittills har denna avväg- ning icke gjorts på ett sätt som tillnärmelsevis tillgodoser det rörliga fri- luftslivets och naturvårdens behov. Ur dessa synpunkter talar många skäl för att man i framtiden vid översiktlig planläggning för naturvårdsändamål, friluftsanläggningar och fritidsbebyggelse söker åstadkomma en syntes mel-

lan dessa olika intressen, varvid särskilt det organiska sammanhanget mel- lan de två förstnämnda företeelserna beaktas.

Även ett studium av hittills verkställda detaljplaner för fritidsbebyggelse ger anledning till kritiska omdömen. Ett genomgående drag i detaljplane— ringen är att urvalet och omfattningen av exploateringsområdena icke pri- märt styrts av ett objektivt studium av vad som i det enskilda fallet vore lämpligt att exploatera, utan i stället av den enskilde markägarens lust att exploatera eller motvilja mot att exploatera. Detta har lett utredningen fram till slutsatsen att detaljplaneringen i framtiden med olika medel och så långt detta är möjligt måste frigöras från sitt hittillsvarande beroende av den gäl- lande fastighetsindelningen. Utredningen diskuterar i det följande olika medel att nå detta mål.

Utredningens intervjuundersökning bland presumtiva fritidshusägare ger ett mycket klart utslag för att kraven på den sanitära standarden och ut- rustningen i fritidsbebyggelsen är i markant stigande. Det är därför hög tid att både den översiktliga planeringen och detaljplaneringen verkligen tar dessa frågor på allvar. Om så icke sker kan hela syftet med fritidsbebyg- gelsen och friluftsanläggningarna äventyras och sanitära olägenheter upp- stå för omgivningen. Utredningen har funnit angeläget att i första hand intensifiera samhällets insatser i fråga om regionala utredningar rörande va-frågornas lösning. Vidare har utredningen funnit det nödvändigt att re- lativt utförligt belysa olika slag av tekniska lösningar på va-området under olika förutsättningar, bl. a. ur kostnadssynpunkt. Icke minst ur konsument- synpunkt torde det vara värdefullt att kunna överblicka utgifterna för va- lösningar i olika fall.

Det råder ingen tvekan om att en växande del av vår fritidsbebyggelse kommer att behöva inordnas i någon form av tätbebyggelse. Mycket talar för att vi går mot en utveckling av delvis nya former av sådan bebyggelse, där den enskilda tomtplatsen blir liten, men där ökad vikt tillmäts olika slag av allmänna platser, specialområden och kollektiva nytto- och trivsel- anordningar. Denna utveckling från en helt individuell planläggning av fri- tidshuset mot en högre värdering av gemenskapen och miljön kommer att ställa ökade krav på planförfattare, exploatörer och förvaltningsorganisa- tioner. Denna delvis nya syn på fritidstätbebyggelsen bör underlättas genom aktivt utvecklingsarbete och en rad anpassningsåtgärder i både planering och genomförande.

I detta sammanhang vill utredningen även beröra en speciell fråga av stor betydelse. Det framgår av utredningens inventeringar att en avsevärd del av den nuvarande fritidsbebyggelsen —— omkring 80 000 hus eller 27 0/0 av hela beståndet —— ligger i en faktisk tätbebyggelse, utan att vara reglerad av detaljplan. Detta förhållande kan delvis förklaras som en följd av en successiv utveckling, men visar ändock på stora svagheter i myndigheternas faktiska möjligheter att omsätta byggnadslagstiftningens intentioner i prak-

tiken. I avsevärd mån kan denna anmärkningsvärda företeelse även förkla- ras av byggnadslagens vaga gränsdragning mellan tätbebyggelse och gles- bebyggelse. I syfte att i möjligaste mån styra utvecklingen åt rätt håll har utredningen funnit vissa preciseringar i byggnadslagen nödvändiga.

Beträffande det enskilda fritidshusets utformning och inpassning i miljön finns i landet exempel på en rik skala — från högklassiga lösningar till rena skräckexempel. Tyvärr är den senare företeelsen ganska rikligt före- trädd och utgör väl oftast resultatet av okunnighet hos den enskilda byg- garen och släpphänthet hos byggnadskontrollerande organ. Över huvud taget har utredningen funnit att allmänheten icke alltid får det utbyte man förväntat eller har rätt att förvänta av sina investeringar i mark och bygg- nader för fritidsvistelse. Den bästa tjänst samhället kan ge de blivande fri- tidshusägarna torde därför vara konsumentupplysning. I detta syfte bör i första hand organiseras ett forsknings- och utvecklingsarbete, som belyser fördelar och nackdelar med olika slag av tätbebyggelse för fritidsändamål samt ger underlag för val av hustyper, konstruktioner och material. Denna tekniska service bör vara anpassad efter konsumenternas huvudönskemål beträffande fritidsbostaden (åretruntutnyttjande, självbyggeri o.s.v.) Genomgående bör eftersträvas en klar kostnadsredovisning.

4.4. F riluftslivet och kommunerna

Den bild som utredningen i det föregående lämnat av samhällets hittills- varande insatser för att befrämja en sund utveckling av fritidsbebyggelsen innehåller många exempel på brister och misslyckanden. Många av dessa kan hänföras till bristande intresse och bristande resurser hos våra lands- kommuner. Utredningen har fått talrika exempel på detta under arbetets gång och har i vissa fall kunnat finna en rent negativ inställning till fritids- bebyggelsen. Då det måste vara ytterst angeläget att klarlägga grunden till denna inställning och undanröja orsakerna till denna attityd, har utred- ningen lagt ned ett betydande arbete på att klarlägga dessa sammanhang. Förklaringen torde till väsentlig del vara att finna i fritidsbebyggelsens kommunalekonomiska verkningar. Förhållandet synes vara det, att en landskommun, som ambitiöst vill uppfylla alla sina många förpliktelser i fråga om fritidsbebyggelsen, ikläder sig utgifter för vilka den endast del- vis får täckning i form av skatteinkomster eller eljest. Att under sådana förutsättningar kräva ytterligare kommunala engagemang synes utred- ningen helt orealistiskt. Det framstår därför som en primärfråga för sam- hällets friluftspolitik att åstadkomma en rimligare kostnadsfördelning mel— lan staten, kommunen och enskilda, i första hand på fritidsbebyggelsens område. Först då denna fråga lösts, torde förutsättningar ha skapats för alla de utvecklingsbefrämjandne åtgärder i form av framsynt markpolitik,

planering och kommunal service som redan ålagts eller förutsatts skola lösas av kommunerna. I detta sammanhang bör även beaktas kommunernas nyligen beslutade uppgifter inom vissa grenar av naturvärden.

I princip vore det önskvärt att kommunerna ägnade samma omsorg åt fritidsbebyggelsen som åt permanentbebyggelsen. I byggnadslagstiftningen behandlas de båda företeelserna lika. Däremot har fritidsbostaden ämm icke fått något utrymme i vår bostadspolitik på så sätt att kommunerna ålagts något ansvar för produktion av fritidsbostäder. Detta vore för övrigt orimligt med hänsyn till att huvud-delen av fritidshusägarna har sin hem- vist i annan kommun. Ej heller förekommer nu någon form av ekonomiskt stöd från samhällets sida till den enskilde för anskaffande av ett fritidshus. Det föreligger heller icke något hållbart skäl för sådant stöd. Samhällets ansvar bör främst koncentreras på lokaliseringsåtgärder, planering, mark- politiska åtgärder, naturvårdsåtgärder, kommunikationsfrågor samt stöd åt olika slag av kollektiva anläggningar för det rörliga friluftslivet, d.v.s. insatser som redan nu betraktas som samhälleliga arbetsuppgifter, men som av olika skäl ännu icke fått den omfattning och inriktning som moti— veras av friluftslivets utveckling.

Även om kommunerna sålunda icke bör åläggas något ansvar för pro- duktion av fritidsbebyggelse anser utredningen i hög grad önskvärt att kommunerna kraftfullt engagerar sig för en sund utveckling på området. I första hand bör detta ske genom initiativ till översiktlig planläggning och detaljplanering. Detta kan betraktas som ett åliggande för kommunen re— dan nu enligt byggnadslagen, som ju tillerkänner kommunen ett faktiskt planmonopol.

I andra hand bör kommunerna aktivt engagera sig för anskaffande av mark för såväl friluftsområden (naturreservat), friluftsanläggningar som fritidsbebyggelse. Utredningen har övervägt om kommunerna för mark- anskaffningen skulle vara betjänta av statligt finansieringsstöd, t. ex. i form av långfristiga lån. Otvivelaktigt skulle en sådan möjlighet ha stor bety- delse i åtskilliga fall. Markpolitiska utredningen har i sitt betänkande » Kom- munal markpolitik (SOU 1964:42)» föreslagit särskilda markförvärvslån och tomträttslån för att underlätta kommunernas insatser för permanent- bebyggelsen. Utredningen har funnit att liknande möjligheter bör tillska- pas för att befrämja kommunal anskaffning av mark för friluftsändamål.

Inom en mera begränsad sektor anser utredningen att staten genom egna organ kan underlätta kommunernas markanskaffning för friluftsändamål, nämligen genom lantbruksnämndernas aktiva inköpsverksamhet. Med den omfattning, som inköp och försäljning av mark numera har i nämndernas verksamhet, inträffar det ofta att staten i sin hand tillfälligt har mark, som lämpar sig för friluftsändamål. I sådana fall bör det ej möta hinder, att mark, som saknar betydelse för jordbrukets och skogsbrukets rationalise- ring, men som enligt kommunens och länsstyrelsens mening lämpar sig för

friluftsändamål, av nämnden överlåtes till kommunen eller exploatör, som kommunen rekommenderar, till nämndens självkostnader. Av betydelse i sammanhanget är att nämnden, medan området är i dess hand, kan god- känna sådana begränsningar i områdets utnyttjande, som kan vara befo- gade ur exempelvis naturvårdssynpunkt. —— Den ovan skisserade markför- medlingen skulle otvivelaktigt få sin största betydelse i bygder, där jord- bruket nu viker, men där exploatering för fritidsbebyggelse ännu icke fått större omfattning. Den skulle bl. a. kunna bli ett led i aktiva åtgärder för att sprida fritidsbebyggelsen till nya lämpliga regioner. Enligt utredningens mening torde man också böra räkna med att domänverket och kyrkan, som på många håll har lämpliga marker, ställer dessa till förfogande ge- nom överlåtelse eller byte.

I ett kommande betänkande rörande anläggningar för det rörliga frilufts- livet kommer utredningen bl.a. att överväga det ekonomiska stödet till semesterbyar. Denna form av semestervistelse öppnar vidgade möjligheter för dem som icke har resurser eller själva icke vill skaffa ett eget hus att utöva friluftsliv och utnyttja långledigheterna. Sådana anläggningar är ock- så ägnade att i varje fall delvis minska trycket på lnark för fritidsbebyg- gelse.

Det råder för närvarande viss oklarhet om hur långt den kommunala kompetensen sträcker sig i fråga om åtgärder för att främja friluftslivet. Oklarheten föranleds bl.a. av att åtgärder i nämnda syfte i olika situatio- ner kan tänkas både inom och utom kommunens gränser och såväl till för- mån för kommunens egna innevånare som för personer från andra kommu- ner. Enligt utredningens uppfattning kan man i gällande bestämmelser i kommunallagen inlägga erforderlig frihet för kommunen att anpassa sitt handlande till rådande mönster för friluftslivet. Ett klarläggande motiv— uttalande erfordras dock för att undanröja all tvekan på denna punkt.

4.5. Organisatoriska och ekonomiska frågor

Utredningen har tidigare anmärkt, att anledningarna till att friluftslivets utveckling hittills hämmats främst är organisatoriska och ekonomiska. Ut- redningen har också hävdat att samhällets stöd åt friluftslivet i första hand bör sättas in på åtgärder och verksamheter, som redan nu ankommer på samhälleliga organ, men som hittills varit mindre lämpligt inriktade eller otillräckligt försörjda. Som exempel på dylika verksamheter har främst nämnts lokaliseringsåtgärder, översikts- och detaljplanering, markpolitiska uppgifter, allmän service och konsumentupplysning.

Beträffande det ekonomiska stödet till friluftslivet anser utredningen till en början att den enskilde konsumenten, liksom hittills, både kan och bör bära kostnaderna för sin fritidsbostad.

För olika slag av kollektiva anläggningar, som endast utnyttjas spora- diskt av ett stort antal människor, möter i vissa situationer avsevärda svå- righeter att uppnå självfinansiering. Därför bör staten, liksom hittills, vara beredd att finansiellt stödja tillkomsten av sådana anläggningar. Hithö- rande frågor återkommer utredningen till i ett följande betänkande. Till dess bör gälla de riktlinjer, som utredningen förslagit i PM med utredning och förslag rörande provisorisk höjning av fonden för friluftslivets främ- jande (5 september 1963, stenc.). Utredningen anser sig dock redan nu kunna förutskicka, att ett väsentligt utbyggt stöd till de ideella frilufts- organisationerna kommer att vara påkallat för att bereda dem möjligheter att på ett rimligt sätt anpassa sin verksamhet efter allmänhetens efterfrå- gan av service.

Med den nära anknytning till den fysiska samhällsplaneringen som de förut skisserade huvuduppgifterna för samhället på friluftslivets område har, ger sig huvudmönstret för organisationen av samhällets insatser av sig självt. Man torde här, liksom på flertalet närbesläktade områden, böra urskilja tre ansvarsnivåer, nämligen den kommunala, den regionala och den centrala. Utan denna trestegsorganisation torde man över huvud icke kunna vinna en smidig anknytning till närbesläktade verksamheter, exem- pelvis naturvård, plan- och byggnadsväsende, lokaliseringspolitik o.s.v.

Vad den kommunala instansen beträffar bör här uppmärksammas att ett stort antal kommuner redan inrättat organ —— under många olika beteck- ningar som enbart eller i kombination med annan verksamhet svarar för friluftslivet i kommunen.

Som regional myndighet torde såvitt nu kan bedömas någon annan instans än länsstyrelsen icke gärna kunna tänkas.

Centralt finns redan statens friluftsnämnd, som dock aldrig fått tillfälle att utvecklas till en myndighet med den kapacitet och kompetens, som för utredningen framstått som nödvändig. Vid bedömande av den centrala fri- luftsmyndighetens utformning måste stor hänsyn tagas till tillkomsten av statens naturvårdsnämnd 1963 med uppgifter av stor betydelse för frilufts- livet. Under alla förhållanden erfordras enligt utredningens uppfattning en central friluftsinstans, som kan svara för allmänt samordnande uppgifter, insamla och bearbeta erfarenheter och kunskapsmaterial om friluftslivet från hela landet, uppehålla en ständigt aktuell bild av läget och utvecklings- tendenserna i stort och erbjuda länsstyrelser och kommuner service av mångahanda slag. Vidare bör centralorganet uppträda som fackorgan på friluftslivets område gentemot andra centrala myndigheter med viktiga uppgifter inom detta fält, vara remissorgan för Kungl. Maj:t samt omhän— derhava de ekonomiska stödåtgärderna på området, i första hand fördel- ning av anslag ur statens friluftsfond samt beredning av ansökningar om markförvärvslän eller tomträttslån.

Vid en upprustning av samhällets resurser för främjande av friluftslivet anser utredningen emellertid att det finns all anledning att i allt väsentligt respektera den nuvarande ansvarsfördelningen inom statsförvaltningen. Det vore nämligen opraktiskt eller i vissa fall omöjligt att samla alla frilufts- t'rågor till en myndighet. Det finns f.n. ett betydande antal specialmyndig- heter. som inom sina respektive fackområden har mycket betydelsefulla uppgifter på friluftslivets område, exempelvis byggnadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen, sjöfartssty- relsen och naturvårdsnämnden. Det finns all anledning att man, samtidigt som man bygger upp den egentliga friluftsmyndigheten, tillser att special- myndigheternas resurser för nödvändiga insatser inom respektive fackom- råden avvägs med hänsyn till föreliggande behov.

För att befrämja en sund utveckling av friluftslivet och särskilt fritids- bebyggelsen har utredningen sålunda funnit följande åtgärder av ekono- misk-organisatorisk art särskilt betydelsefulla:

Genom lämpliga åtgärder ges kommunerna täckning för sina kostnader för fritidsbebyggelsen i sådan utsträckning att ekonomiskt utrymme ska— pas för allmänt miljöbefrämjande insatser. Staten bekostar en central friluftsinstans med rådgivande och allmänt utvecklingsbefrämjande uppgifter. Staten medverkar till en intensifiering av Iänsinstansernas samordnings-, utrednings- och planläggningsarbete under aktiv medverkan av kom- munerna. Staten bekostar ett centralt utvecklingsarbete rörande tätbebyggelse för fritidsändamål och det enskilda fritidshuset till stöd för regionalt eller lokalt verksamma fackmän och som grund för en konsumentupplysning åt allmänheten. Staten verkar för en aktiv Iokaliseringspolitik rörande fritidsbebyggelse och friluftsanläggningar, särskilt i regioner med vikande näringsliv men attraktiv friluftsmiljö. Den kommunala markanskaffningen underlättas genom särskilda mark- förvärvslån och tomträttslän. Staten ställer lantbruksorganisationens markinköpsorganisation till för- fogande för anskaffning av mark för friluftsändamål i vissa fall. Staten bidrar i ökad utsträckning till kostnaderna för regionala utred— ningar rörande vattenförsörjning och avlopp. Slutligen erinras om att utredningen den 5 september 1963 framlagt för- slag om en omedelbar provisorisk höjning av anslaget till statens frilufts— fond till 5,1 milj. kronor. I avvaktan på utredningens slutliga ställnings- tagande till stödet till friluftsanläggningar m.m., som avses presenteras först i ett senare betänkande, bör detta förslag skyndsamt genomföras.

KAPITEL 5

Friluftslivet i samhällsplaneringen

5.1. Allmänna riktlinjer för den framtida lokaliseringen av fritidsbebyggelse och friluftsanläggningar

5.1.1. Allmänna förutsättningar och synpunkter

I direktiven för fritidsutredningen har bl. a. framhållits, att det är en viktig uppgift att som underlag för samhällsplaneringen söka få fram säkrare uppgifter om fritidsbebyggelsen och dess framtida utveckling och att en prognos för åtminstone den närmaste 10—årsperioden rörande den beräknade omfattningen av småhusbyggandet för fritidsändamål skulle underlätta ett bättre infogande av fritidsbebyggelsen i samhällsplaneringen. Genom de särskilda inventeringar och undersökningar, som utredningen redovisat i del I, finns nu dels en god kännedom om den nuvarande fritidsbebyggelsens omfattning, lokalisering, struktur och tillväxt under senare tid, dels även en uppfattning om efterfrågeutvecklingen under ($O-talet, såväl kvantitativt som i fråga om regional inriktning, standardönskemål m. m. I och för sig skulle det alltså vara ganska enkelt att summera dessa företeelser till en prognos för utvecklingen.

Emellertid är frågeställningen ingalunda så enkel, vilket f. ö. framgått redan av utredningens allmänna målsättning (4 kap.). Om man vill disku- tera samhällets ansvar i fråga om friluftslivets utveckling måste man till samtidig bedömning ta upp både det rörliga friluftslivets och fritidsbebyggel- sens anspråk på lång sikt på marker, vatten, anläggningar, kommunika- tioner o.s.v., emedan dessa företeelser konkurrerar om samma attraktiva landskapsmiljöer. Vid denna avvägning måste man ha i minnet dels att den kategori av människor, som efterfrågar möjligheter till ett rörligt friluftsliv är större än den som efterfrågar fritidshus, dels att kategorierna täcker varandra i fråga om åtskilliga aktiviteter. Utredningen vill därför i det föl- jande söka klarlägga vissa huvudlinjer i friluftslivets lokaliseringsmönster av grundläggande betydelse för samhällsinsatserna. Såsom en bakgrund till denna diskussion återges först i starkt sammandrag vissa väsentliga fakta i fråga om utgångsläget.

Fritidsbebyggelsen omfattade vid årsskiftet 1962/63 ca 300 000 fritidshus. Den av utredningen verkställda inventeringen visar bl. a., att fritidsbebyggel- sen i våra storstadsregioner och utmed kusterna redan nått en sådan om- fattning, att naturvårdens och det rörliga friluftslivets försörjning med mark

på många håll är allvarligt hotad (del I, 6 kap.). Det kan erinras om att i Stockholms län (65 000 fritidshus), Hallands län (24 000) och Göteborgs och Bohus län (28 000) tillsammans finns mer än 1/3 av landets fritidsbebyggelse. (la 60 0/0 av fritidsbebyggelsen i Stockholms län finns inom ett avstånd av 3 mil från Stockholms centrum. Drygt 20 kommuner i nämnda län har en fritidsbebyggelse, som omfattar mer än 1 000 hus. Motsvarande siffra för hela riket är 49. Drygt hälften av fritidsbebyggelsen finns i kustkommu— ner. I flera av kustlänen har dock bebyggelsen under senare år spritt sig även till inlandskommuner.

Totalinventeringen visar också, att tillväxten av fritidsbebyggelse under senare år skett snabbast i de regioner, där bebyggelsen redan nu har sin största utbredning. Under treårsperioden 1960—1962, då tillväxten i hela landet uppgick till ca 45 000 hus, ökade antalet fritidshus i Stockholms län med drygt 10 000, i Göteborgs och Bohus län med ca 4 000 och i Hallands län med ca 3 800. Tillgången till skärgårdar, stränder, vattendrag och sjöar utövar en stark dragningskraft, som i närheten av storstäderna blir särskilt markant.

Av allt att döma går vi mot en mycket snabb utveckling av fritidsbebyg— gelsen. Ca 20 0/0 av tätortshushållen äger idag fritidshus. Av de återstående har redan 15 0/0 köpt tomt eller letar efter tomt, och ytterligare ca 35 0/0 har uppgivit, att de troligen kommer att skaffa sig ett fritidshus inom de närmaste fem åren. I volymmässigt avseende medför detta, att i de större tätorterna, där det idag bor 3,8 milj. människor, håller f. n. 100 000—150 000 hushåll på att skaffa fritidshus, och 250 000—300 000 hushåll räknar med att köpa hus inom de närmaste fem åren. Därest hälften av de sistnämnda realiserar sina planer, skulle nytillskottet under de närmaste fem åren bli drygt 250 000 hus. Med hänsyn till dels att befolkningen i de större tätorterna växer med ca 100000—150000 hushåll inom de närmaste fem åren, dels att inkomststandarden höjs, dels att befolkningen i övriga tätorter skaffar sig fritidshus i ökad omfattning, har fritidsutredningen bedömt det som sannolikt, att antalet fritidshus fram till slutet av 1960-talet ökar med väsent- ligt mer än 300 000 hus. Av de tätortshushåll som troligen kommer att skaffa fritidshus, finns 45 0/o i Stockholm, Göteborg och Malmö, 43 % i södra och mellersta Sverige i övrigt och 12 % i norra Sverige. Betraktar man de regio- ner, till vilka man i första hand vill lokalisera sina fritidshus, finner man en fortsatt stark dragningskraft mot västkusten och Svealands kustland och inland. Om föreliggande önskemål skulle realiseras, skulle de innebära följan- de ungefärliga tillväxt av fritidsbebyggelsen i olika huvudregioner:

Procentuell Antal fritids- fördelning hus

Västkusten 26 78 000 Sydkusten 5 15 000 Götalands ostkust 7 21 000 Götalands inland 12 36 000 Svealands kustland 18 54 000 Svealands inland 17 51 000 Norrlands kustland 7 21 000 Norrlands inland 8 24 000

100 300 000

Sett på längre sikt gör sig efterfrågan ännu starkare gällande. I region- planen för Göteborgsområdet har beräknats, att antalet fritidshus inom regionen skulle uppgå till 100 000 omkring 1990. Skärgårdsplanen för Stockholms läns skärgård innebär en anvisning om ca 60 000 nya fritidshus. Då ca 33 000 av de nuvarande skulle bestå, skulle fritidsbebyggelsen i hela skärgårdsområdet komma att uppgå till omkring 93 000 hus.

Beträffande det rörliga friluftslivet visar intervjuundersökningen, att fri- luftslivet redan nu har ansenliga dimensioner. En grov uppskattning av antalet personer, som utövat vissa aktiviteter, visar att av befolkningen i åldrarna 18—65 år i tätorter med mer än 10 000 invånare 0,86 milj. har åkt skidor under 1963, 1,65 milj. gjort bilutflykter i samband med utövande av sport och friluftsliv. 1,64 milj. idkat simning utomhus och 0,76 milj. gjort utfärder med motor- eller segelbåt. Genom undersökningen kan också anses klarlagt, att vi sannolikt står inför en allmän och avsevärd ökning, varvid utvecklingen tycks gå mot en allt större mångsidighet i vårt frilufts— liv. Ca 65 0/o av befolkningen anser själva, att de ägnar för litet tid åt fri- luftsliv. Drygt 25 0/0 har uppgivit, att de skulle ägna mer tid åt friluftsliv. om det fanns fler friluftsområden och anläggningar. Utvecklingen pekar vidare på en ganska jämnt fördelad utvidgning av flertalet av friluftsaktivi- teterna. De grundläggande undersökningarna har också fastslagit, att tät- ortsmänniskans friluftsliv i hög grad är beroende av tillgången på anlägg- ningar av olika slag. Med hänsyn till den stora variationsrikedom, som fri- luftslivet uppvisar, framstår därmed behov av en rad olika anläggningar. Intervjuundersökningen visar, att under 1963 invånarna i de större tätorterna gjort i runt tal 4—4,5 milj. besök vid friluftsgårdar och raststugor och 30— 35 milj. besök vid utomhusbad. Vad tillgången på och behovet av anlägg- ningar för det rörliga friluftslivet i hemortens närhet beträffar, är försörj- ningen härmed i många fall bristfällig, och önskemål föreligger om flera och bättre friluftsanläggningar inom bekvämt räckhåll för tätorternas invånare. Härvid har också det inbördes sambandet mellan olika anläggningar under- strukits.

Beträffande semestervanorna visar de grundläggande utredningarna, att tätortsbefolkningen i utomordentligt stor omfattning utnyttjar semestern för resor inom landet och därvid i betydande omfattning utnyttjar dels olika former av anläggningar för övernattning, dels olika former av anläggningar för friluftsliv av olika slag.

Materialet visar genomgående, att de väsentliga tyngdpunkterna i efter- frågan, »konsumenttyngdpunkterna», finns i våra storstäder. Om man vill ha en realistisk bild av utvecklingen, måste man då ta hänsyn till att den nuvarande befolkningsfördelningen icke är statisk, utan undergår snabba och ganska entydiga förändringar.

I tätorter med minst 500 invånare bodde 1960 5,2 milj. människor, d.v.s. 69 0/0 av landets totala folkmängd. Tillgängliga prognoser tyder på, att denna andel fram till 1980 skulle öka till ca 80 0/o. Betraktar man de större tät- orterna — tätorter med minst 10 000 invånare — fanns där 1960 3,6 milj. invånare. Fram till 1980 kan dessa tätorter bedömas öka sin folkmängd med ca 10 0/0. Av befolkningstillväxten 1960—1980 beräknas 2/3 falla på våra tre storstadsregioner. Stockholmsregionen, som f.n. har ca 1,2 milj. invånare, skulle 1970 uppnå 1,4 milj. och 2 000 1,7 milj. invånare. Göteborgs stad med förorter, som 1960 hade en folkmängd på 530 000, torde 1975 ha uppnått 675 000 och 1990 825 000 invånare. Malmö-Lundregionen beräknas öka från nuvarande 312 000 invånare till 400 000 1975.

De pågående förändringarna i befolkningsstrukturen kommer alltså att ytterligare kraftigt understryka de tendenser, som redan föreligger, att stor- stadsregionerna dominerar utvecklingen på friluftslivets område och sam- tidigt skapar de största problemen i fråga om samhällets ansvar.

5.1.2. F riluftslivets primära rörelsefält

För att få en grov överblick av den regionala intensiteten i friluftslivet bör man åtskilja de behov, som skapas av de kortare resp. de längre ledigheterna. Till den förra gruppen kan hänföras den dagliga ledigheten och veckosluts- ledigheten, till den senare i första hand semesterledigheten.

Den dagliga fritiden kräver anläggningar och områden av olika slag i hemorten eller dess” omedelbara närhet. Dessa utnyttjas av praktiskt taget alla kategorier av människor och relativt oberoende av dessas friluftsvanor vid längre ledigheter.

Veckoslutsledigheterna åter har ett betydligt vidare rörelsefält. Det be- gränsas dock av att de flesta icke vill begagna större delen av ledigheten till förflyttning, men å andra sidan är beredda att förflytta sig en avsevärd

sträcka för att få tillfälle att utöva en för dem lockande aktivitet i rätt miljö. Ett mycket vanligt sätt att tillbringa veckoslutsledigheten är att bege sig till det egna fritidshuset. Det reseavstånd. som därvid accepteras. varie— rar helt naturligt med bostadsorten. Ju större stad man bor i, desto längre resa accepteras. Det har framgått av utredningens intervjuundersöl—xningar att över hälften av de hushåll i tätorterna, som avser att skaffa sig ett fritidshus-, accepterar reseavstånd mellan 1 och 3 timmar (del I, sid. 150). Det rörliga friluftslivet torde i stora drag kunna förutsättas acceptera en liknande restid under förutsättning att rimliga övernattningsmöjligheter står till buds, exempelvis i form av tält, husvagn eller semesterbyar.

De friluftsvanor, som dominerar veckoslutsledigheterna, är för många människor även styrande för semestern. Detta gäller i första hand dem som äger ett fritidshus. För andra åter vidgas rörelsefältet under semestern hastigt till att omfatta hela landet.

Vad nu sagts har föranlett utredningen att i första hand studera frilufts- livets primära rörelsefält, vilket med viss schematisering har ansetts vara de regioner, som ligger inom 3 timmars reseavstånd från våra större tätorter. Inom dessa regioner kommer med visshet en mycket betydande del av det nuvarande och framtida friluftslivet att ha sin bas. Det primära rörelsefältet överlagras av och kompletteras med de längre ledigheternas, framför allt semesterns rörelsefält. Dessa s. k. fjärrområden behandlas i följande avsnitt av detta kapitel.

För att få en schematisk överblick över de primära rörelsefälten har på kartorna, fig. 1 och 2, inlagts reseavstånden med bil från våra större städer. Dessa reseavstånd grundar sig givetvis på dagens normala förut— sättningar. Om exempelvis E 4 utbygges till moto—rvägsstandard, inträffar omedelbart kraftiga förskjutningar i reseavståndet för befolkningen i flera av våra större städer.

Av särskilt intresse är att studera hur de primära rörelsefälten för våra tre storstadsområden närmar sig varandra och, beträffande Göteborg och Malmö, delvis täcker varandra. De tre rörelsefälten är emellertid icke av samma tyngd. Bakom Stockholmsregionens rörelsefält står på längre sikt en befolkning av 1,7 milj., bakom Göteborgsregionens 0,8 milj. och bakom Malmö—Lundregionens- 0,6 milj.

Storstadsregionens rörelsefält förstärks emellertid av våra övriga större städer. Detta gäller i all synnerhet Stockholmsregionens rörelsefält, som överlagras eller kompletteras av behoven från bl. 3. Södertälje, Norrköping- Linköping, Eskilstuna, Västerås och Uppsala. Redan av denna grova redo- visning framgår, hur utomordentligt starkt Stockholmsregionens rörelsefält dominerar i den framtida friluftspolitiken. I andra hand framgår, att fri- luftslivets markdispositioner i många hänseenden kräver en gemensam pla- nering för hela södra och mellersta Sverige.

RESEAVSTÅND nom 1 timme från

fl:/4 ' ”;;/4,3 ///

:.,1 .»; .." %; r? . . 05:41:35 Nykopl ng

lini- ng

o,. . )

,. . .. ,! / l/iqf/z/z /

./, I.,/,

d 0 o. 5 m ö r

&. m n! %% W m _ _ ley ".

ltmm 2immun-

//////% "/////A ; -3lmm

StockhOlm. OCh Malmö

Fritidsutredningen har i sitt första betänkande redovisat resultatet av sina undersökningar rörande semester och semesterförhållanden (del I, kap. 5). I nu förevarande sammanhang är främst av intresse, vilka vistelseorter som dominerar nu. Utredningens undersökningar har härvidlag visat, att mer än 70 0/0 av tätortsbefolkningen tillbragt den längsta, sammanhängande semestern, semesterperiod 1, i Götaland och Svealand. Den vanligaste boen— deformen har varit hos släkt och vänner (24 0/o), eget eller hyrt fritidshus (23 %), hotell, pensionat (14 %) samt tält eller husvagn (13 %). Domine- rande friluftsaktiviteter under semestern är framför allt bad och fiske. Semesterperiod 1 är för flertalet tätortsbor (92 0/o) förlagd till månaderna juni—augusti. Bilen är det utan jämförelse vanligaste förflyttningsmedlet.

Detta innebär att de primära rörelsefälten, som behandlats i föregående avsnitt, under sommarhalvåret och då i första hand månaderna juni—augus- ti, överlagras av semesterns rörelsefält. Härvid spelar reseavståndet mindre roll semesterfolket rör sig över hela landet och många gånger är det fråga om en ambulerande tillvaro, i vilken medtages så många attraktiva resmål som möjligt.

En viss belysning av vilka trakter, som är mest frekventerade, kan er- hållas av den nuvarande fördelningen av våra campingplatser, kartbilaga 1. Av denna och annat tillgängligt mate-rial framgår att sommarsemesterns rörelsefält i första hand utgöres av våra kust- och skärgårdsregioner —— västkusten, sydkusten, Götalands och Svealands ostkust, Öland och Gotland —— omgivningarna kring de» större insjöarna samt vissa attraktiva regioner i Norrland, framför allt dem som kan bjuda på bad, fiske eller fjällnatur.

Av speciellt intresse i detta sammanhang är att sommarsemesterns rörelse- fält i betydande utsträckning sammanfaller med och överlagrar det primära rörelsefältet för vissa av våra storstäder. Särskilt påtagligt är detta på väst- kusten.

I undersökningarna av semestervanorna har utredningen emellertid även konstaterat det växande intresset för en vintersemester hos tätortsborna (del I, sid. 76—77), vilket bl. a. medför ett ökat intresse för Norrland, sär- skilt f jällregionen. Det är sannolikt att denna tendens kommer att förstärkas i framtiden. Allmänt kan sägas att vintersemesterns rörelsefält endast obe- tydligt konkurrerar med sommarhalvårets rörelsefält för friluftslivet i södra och mellersta Sverige.

Vid en diskussion av friluftslivets fjärrområden får man ej heller glömma bort den växande internationella turismen, för vilken Sverige synes bli ett omtyckt resmål. Den del av den internationella turismen, som främst har som resmål kulturella, sociala eller kommersiella sevärdheter i våra större städer, har i detta sammanhang mindre intresse. Många utländska turister söker emellertid här primärt avkoppling och rekreation. Man ser kanske

framför allt dessa i våra större turistanläggningar och i den bilburna cam— pingen. Även om utländska turister gärna i Sverige söker det unika, det för Sverige säregna, som t. ex. Siljansbygden, midnattssolen i Norrland, våra rika fiskevatten o.s.v., torde man dock kunna säga att deras rörelsefält vad friluftslivet beträffar i stort sett sammanfaller med svenskarnas. Sär- skilt torde detta gälla västkustens, sydkustens samt Ölands och Gotlands dragningskraft under sommarhalvåret. En broförbindelse över Öresund kan förväntas medföra en kraftigt ökad intensitet i de primära rörelsefälten för i första hand Malmö- och Göteborgsregionerna.

5.1.4. Rekommendationer rörande den framtida lokaliseringen

5.1 .4.1. Allmänna lokaliseringsfrågor

Av den föregående mycket schematiska analysen har framgått att frilufts- livets markdispositioner blir särskilt brännande inom storstadsregionernas primära rörelsefält och då i första hand inom de centrala delarna, som här kan preciseras till områdena innanför 1-timmeskurvorna. Den helt domine- rande frågan här blir att skapa utrymme för den växande storstadens rör- liga friluftsliv under den dagliga fritiden och veckoslutsledigheterna. Själv— klart diskuteras här endast de delar av nämnda regioner, där landskapet har speciella förutsättningar för friluftsliv.

Vad som gör problemen särskilt påträngande i de centrala delarna av storstädernas primära rörelsefält är i första hand den nuvarande fritidsbe- byggelsens lokalisering. Utredningen hänvisar härvidlag till ett jämförande studium av kartan över rörelsefälten, fig. 1, och de lokaliseringsöversikter rörande fritidsbebyggelsen, som utredningen återgivit i del I (hela riket kartbilaga 2, Hallands län kartogram 2, sid. 114, Göteborgs och Bohus län kartogram 3, sid. 115 och Stockholms län kartogram 7, sid. 119). Jämförelsen visar att stora delar av de centrala partierna av storstädernas rörelsefält redan täcks av fritidsbebyggelse med en täthet av 10—50 hus per km2 och att särskilt stränderna i avsevärd omfattning är blockerade av fritidsbebyg- gelse. Detta förhållande är välbekant för planmyndigheterna. Länsstyrelsen i Stockholms län har även på ett enkelt sätt sammanfattat de huvudprinciper, .som måste tillämpas för att styra den framtida utvecklingen åt rätt håll. Då dessa riktlinjer har en betydande grad av allmängiltighet, återges de här.

1. Ytterligare fritidsbebyggelse bör i princip icke medges inom ett avstånd av —— mycket schematiskt sett ca tre mil från Stockholms centrum.

2. Ytterligare fritidsbebyggelse bör inte medges inom vissa större, som na- turreservat lämpade marker på fastlandet samt på skärgårdens alla mindre öar och kobbar.

Ytterligare fritidsbebyggelse bör inte medges inom eller nära strand- partier, lämpade såsom baser för rörligt friluftsliv, särskilt bad och båt- sport. Fritidsbebyggelsen bör i jordbruksbygder försiktigt och väl inpassas i miljön utan störande dominans i bygden.

En allmän regel bör vara att samla husen i grupper.

Enligt utredningens mening bör dessa principer i tillämpliga delar gälla för alla expanderande städers fritidsområden. Tanken med en skyddszon närmast stadskärnan får då anpassas efter stadens storlek och sannolika expansion. Av utomordentlig betydelse är även principen om större natur- reservat (p. 2). Den innebär, enligt utredningens uppfattning, att en mera avsevärd utbyggnad av fritidsbebyggelsen inom 1-timmesz0nen icke bör ske, förrän dessa reservat preciserats, såvida det icke är fråga om förtätning av befintlig fritidsbebyggelse eller exploatering av områden utan större intresse för det rörliga friluftslivet.

I 4 kap. har utredningen uttalat att den framtida fritidsbebyggelsen måste spridas till nya, lämpliga regioner på längre avstånd från våra tätortscentra än dem, där tyngdpunkten i efterfrågan nu ligger. Det föreliggande materia- let tillåter nu en diskussion om var dessa aktiva åtgärder lämpligen skulle kunna sättas in. Mot bakgrund av de redan gjorda ställningstagandena torde de aktuellaste regionerna härvidlag vara de som ligger utanför skydds— zonen och helst mellan 1 och 3 timmars reseavstånd från våra större städer. Man kan emellertid icke heller här exploatera kritiklöst, då dessa regioner även måste bereda utrymme för det rörliga friluftslivet. Vidare mäste exploa- teringen inom storstädernas primära rörelsefält vika för de medelstora och mindre städernas behov av skyddszoner. Med dessa allmänna utgångspunkter finns dock i regel mycket goda möjligheter för fortsatt expansion av både fritidsbebyggelse och friluftsområden med tillhörande anläggningar i stora delar av södra och mellersta Sverige, som här främst kommer i blickpunkten. Utredningen rekommenderar att följande lokaliseringssynpunkter beaktas i fortsättningen.

Det underlag i marker och vatten som idag finns för det rörliga frilufts- livet är i stort sett vad som blivit över, sedan exploateringsintresset tagit sitt eller vad som ännu icke nåtts av exploateringsintresset. I fortsättningen bör det rörliga friluftslivets behov tillgodoses som en primär åtgärd. Detta innebär att behovet för de många sätts före behovet för den enskilde.

Behovet i fråga har sin största tyngd i de regioner, där de större städernas primära rörelsefält sammanfaller med semesterns rörelsefält. Behovet är angelägnare ju större folkmängd som konstituerar rörelsefältet.

Det rörliga friluftslivets behov är ur dessa synpunkter störst i kust- och skärgårdsbygderna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Östergöt- lands län, norra delen av Kalmar län, Kristianstads, Malmöhus, Hallands 8

och Göteborgs och Bohus län samt på Öland och Gotland. Vidare är det framträdande vid våra större insjöar, Vänern, Vättern och Mälaren. Vid säkerställande av områden för det rörliga friluftslivet bör i första hand upp- märksammas de friluftsaktiviteter, som enligt utredningens undersökningar är i stark expansion — bad, strövande i skog och mark, båtsport och fiske.

Vad nu sagts innebär icke att det skulle föreligga hinder för en fortsatt utveckling av fritidsbebyggelsen i de berörda regionerna. Dess lokalisering bör emellertid prövas med utgångspunkt från det rörliga friluftslivets repli- punkter, bl. a. av den orsaken att företeelserna till ömsesidig nytta bör hållas åtskilda. På exempelvis västkusten torde denna princip i huvudsak innebära, att fritidsbebyggelsen får utvecklas på djupet och ej ytterligare blockera kusten.

Det är emellertid också en mycket angelägen sak att skapa ytterligare utvecklingsmöjligheter för en fortsatt fritidsbebyggelse. I själva verket finns goda möjligheter till detta även om utredningens restriktiva inställning ac- cepteras i fråga om städernas skyddszoner och det rörliga friluftslivets behov i övrigt. De regioner som därvid i första hand blir av intresse är följande.

1. De inre delarna av Södermanlands län.

2. De inre delarna av Östergötlands län, särskilt den norra och södra skogs- bygden.

Huvuddelen av Jönköpings och Kronobergs samt de inre delarna av [(ul— mar län, framför allt det sjörika skogslandskapet.

Stora delar av Älvsborgs och Skaraborgs län. Bergslagsdelen av Örebro och Västmanlands län.

Vidare finns utomordentligt rika expansionsmöjligheter i Värmlands, Koppparbergs och Gävleborgs län, som icke behöver tas i anspråk för länens egen befolkning, liksom i de fyra nordligaste länen. På grund av det avsevär- da avståndet från våra stora befolkningscentra är det dock sannolikt att dessa möjligheter efterfrågas av en mera begränsad del av tätortsbefolk- ningen.

5.1.4.2. Speciella lokaliseringsfrågor

Utredningen har tidigare påpekat, att den attraktiva friluftsmiljön ofta finns i bygder med vikande näringsliv, exempelvis många av våra sämre jordbruksbygder, och att detta sammanhang bör föranleda en konstruktiv lokaliseringspolitik, som tar sikte på goda helhetslösningar för bygden. Det må här erinras om att strukturomvandlingen i jordbruket och skogs- bruket går mycket snabbt, särskilt i våra mellanbygder och skogsbygder. Enligt aktuella prognoser inom lantbruksorganisationen kan man räkna

med ett bortfall i dessa bygder av 20—40 0/0 av den nu brukade åkern och ett ungefär lika stort bortfall av brukningsenheter. Denna företeelse är icke en renodlad Norrlandsföreteelsc utan har ett i stora drag lika accentuerat förlopp i Götalands och Svealands skogsbygder. Denna utveckling kan vara förklarlig ur strängt företagsekonomiska synpunkter, men beklagas ofta ur naturvårds- och landskapsvårdssynpunkt. Det öppna, ljusa landskapet med dess små, oregelbundna åkrar och ängar, hagmarker och gårdstun ersätts ofta av en stereotyp granskog.

Redan nu föreligger en stark efterfrågan på överblivna bostadshus på landsbygden för fritidsändamål. I regel avstyckas därvid en tomt omkring huset. Vid 1963 års ingång utgjordes 33 000 fritidshus av gammal bebyggelse från jordbruk, skogsbruk eller fiske. Denna företeelse har nyligen behandlats i en inom jordbruksdepartementet upprättad P. M. angående ny jordför- värvslag (1964: stenc.). I samband med en ifrågasatt liberalisering av till- ståndsgivningen för förvärv av smärre jordbruksfastigheter uttalas bl. a. följande (sid. 23):

I nära anslutning till jordlagsutredningens förslag bör vidare göras undantag för förvärv av jordbruk som varken i befintligt skick eller efter tekniskt och ekonomiskt rimliga rationaliseringsåtgärder kan ge ägaren tillfredsställande försörjning. Be- träffande sådana svaga fastigheter kommer alltså i princip att råda fri konkurrens i den mån de inte erfordras för den yttre rationaliseringen. Byggnaderna på dessa fastigheter torde ofta vara synnerligen lämpade att tillgodose det växande behovet av fritidsbostäder. Även där fastigheten behövs för rationalisering bör ej sällan boningshuset med en väl tilltagen tomt kunna avstås för fritidsändamål. Med hän- syn till den omvårdnad, som flertalet sommarstugeägare ägnar både hus och tomt, kan en sådan lösning direkt gagna landskapsvärden.

Utredningen vill helt instämma i dessa uttalanden. Särskilt torde denna möjlighet att lösa fritidsbostadsfrågan uppskattas av dem, som i första hand söker lugn och avkoppling i gammal landsbygdsmiljö, önskar stort utrymme för egna arbetsinsatser och för att nå detta mål är beredda att till viss grad bortse från reseavståndet.

Emellertid kan man gå ett steg längre vid utnyttjandet av den marginella jordbruksjord, som näringen av ekonomiska skäl utesluter ur driften. Dessa arealer är nämligen så betydande uppskattningsvis ca 500000 ha jord- bruksjord kommer att friställas till mitten av 70-talet att det icke är tänkbart att de kan skötas av dem som förvärvar överflödiga byggnader. Under vissa förutsättningar synes det därför önskvärt med en ren nyexploa— tering. Den bör i så fall ske försiktigt och bebyggelsen väl inpassas i miljön utan störande dominans i bygden (jfr p. 4, sid. 113). Det är ett lika stort in- tresse för ägarna av dessa fritidshus som för jordbrukarbefolkningen att denna syntes göres skickligt och hänsynsfullt. Om så sker synes denna miljö kunna bli en av de allra värdefullaste i framtiden. När utredningen hävdar, att här ifrågavarande fall skall lösas efter riktlinjer att skapa goda helhets- lösningar för bygden, har utredningen icke enbart landskapsvårds- och miljö-

synpunkter i tankarna. Stor vikt bör även tillmätas synpunkten, att fritids- bebyggelsen kan bidraga till att upprätthålla en allmän service i bygden, som icke hade varit möjlig enbart med ett kvarvarande glest nät av företag i jordbruk och skogsbruk. Fritidsfastigheterna bör exempelvis bära sin andel av kostnaderna för att upprätthålla det enskilda vägnätet, genom avgifter stödja finansieringen av kommunala va-anläggningar. sophämtning o.s.v. — Frågan om en årlig kommunal avgift på fritidshus behandlas i 8 kap. — Slutligen bör uppmärksammas de arbetsmarknadspolitiska aspekterna på här ifrågavarande fall. Dessa bygder kännetecknas ofta av en viss under- sysselsättning i de rena landsbygdsnäringarna på grund av brist på arbets- tillfällen vid sidan av dessa. En viss del av denna undersysselsättning kan icke neutraliseras under lång tid framåt. Äldre företagare är sällan beredda att radikalt ställa om till annat yrke eller nya fulltidsföretag. Det måste därför vara riktigt ur allmän samhällsekonomisk synpunkt att stödja en sådan utveckling som här skisserats. Utredningen förutsätter därför att ar- betsmarknadsstyrelsen i samverkan med det nya centralorganet på frilufts- livets område särskilt kommer att uppmärksamma dessa frågor. — Vissa särskilda befogenheter för lantbruksnämnderna att hjälpa till med mark- anska'ffningen i bl. a. dessa fall diskuteras i 6 kap. (sid. 166).

5.1 .4.3. F riluftslivet som en faktor i näringslivets lokalisering

Enligt de av 1964 års riksdag antagna riktlinjerna för en aktiv lokalise- ringspolitik skall lokaliseringspolitiken syfta till att främja en sådan loka- lisering av näringslivet, att landets tillgångar av produktionsfaktorer blir utnyttjade och fördelade på olika Områden på ett sådant sätt, att nationalin- komsten blir så stor som möjligt och att arbetskraften bereds full syssel- sättning. Grunderna för en aktiv lokaliseringspolitik angavs i Kungl. Maj:ts proposition nr 185. För att påverka den näringsgeografiska utvecklingen skall samhället genom ekonomiskt stöd ge impulser till ökad företagsverk- samhet i de delar eller områden, där man önskar påverka strukturomvand— lingen. Sådant ekonomiskt stöd skall i första hand utgå inom det norra stödområdet, omfattande de fyra nordligaste länen samt Hälsingland, norra delen av Kopparbergs län, nordvästra Värmland, Dalsland och norra Bo- huslän.

Lokaliseringsstödet är avsett att underlätta de investeringar, som företagen behöver göra för att kunna påbörja och bygga ut industriell verksamhet. Med hänsyn till turismens betydelse och de möjligheter turistanläggningarna och turistnäringen erbjuder för att upprätthålla enskild och samhällelig ser- vice har stödet utvidgats att även omfatta stödåtgärder för ny-, om- och tillbyggnad av turistanläggningar.

Till följd av de varierande former i vilka friluftslivet förekommer och med beaktande av det här aktuella områdets betydelse för främst den längre ledigheten är det enligt fritidsutredningens mening angeläget, att en väsent- lig utökning kommer till stånd beträffande olika typer av större kollektiva turistanläggningar: turisthotell, friluftsgårdar, vandrarhem, campingplatser och semesterbyar. För att stimulera tillkomsten av sådana anläggningar och för att överhuvudtaget förbättra turistnäringens ekonomiska villkor anser utredningen, att synnerligen starka motiv föreligger för att stödja samtliga dessa typer av större anläggningar. Utredningen vill erinra om att i propo- sitionen understrukits, att till turistanläggning bör räknas hotellbyggnad med personalutrymmen och andra anordningar, som är nödvändiga för att anläggningen skall tjäna sitt syfte. Bankoutskottet (utlåtande nr 48, sid. 127) uttalade, att övriga anläggningar såsom bl. a. större campingplatser, semes— terbyar och skidliftar icke borde uteslutas från möjligheterna att få stöd.

Vid val av orter, till vilka turistanläggningarna bör lokaliseras, synes en högklassig friluftsmiljö böra vara den primära lokaliseringsfaktorn. Här bör exempelvis hänsyn tagas till att människor, som besöker turistanlägg- ningar, många gånger önskar tillgång till orörda vildmarksområden. Vid övervägande av lämpliga orter bör givetvis hänsyn tagas till vägnätets ut- formning och till möjligheten att bilda servicecentra och bostadscentra för övriga glesbygdsnäringar. Helt naturligt kan det många gånger bli fråga om orter med relativt litet invånarantal.

Det samband som föreligger mellan friluftsanläggningar, det övriga nä- ringslivet, servicefunktioner, vägnätets utformning och naturvärdsintressena talar för att det är angeläget att varje ny anläggning bedöms inom ramen för en allmän översiktlig planering, där olika anläggningar kan lokaliseras i sitt rätta planmässiga sammanhang. Förhållandena inom näringslivet och utvecklingstendenserna inom olika näringsgrenar påverkar i hög grad ett områdes utnyttjande för turism och friluftsliv. Markdispositionen för fri- luftsändamål och lokaliseringen av anläggningar påverkar i sin tur det öv- riga näringslivets utveckling.

Fritidsutredningen förutsätter, att även i fortsättningen, jämsides med det statliga ekonomiska stödet i lokaliseringspolitiskt syfte, anläggningar för turism, idrott och friluftsliv skall, då sysselsättnings- och lokaliserings- mässiga synpunkter talar härför, erhålla bidrag ur anslagen Allmänna beredskapsarbeten m. m. och Vissa sysselsättningsbefrämjande åtgärder för handikappade m. fl.

Med hänsyn till den efterfrågeinriktning som föreligger och tillgången till lämplig friluftsmiljö är det enligt utredningens mening ur såväl frilufts- livets som näringslivets synpunkter givetvis högst angeläget, att tillkomsten av olika anläggningar stimuleras och underlättas även i andra områden än de som ovan diskuterats. Detta torde emellertid i regel få ske i andra former, till vilka utredningen återkommer i ett följande betänkande.

5.2. Riktlinjer för den översiktliga planeringen för fritidsbebyggelsens och det rörliga friluftslivets behov

5.2.1. Planeringens bakgrund och förutsättningar De krav på mark, kommunikationer och andra gemensamhetsanläggningar som friluftslivet i dess olika former ställer är i många avseenden jämförliga med de krav som möter i samband med den fasta bosättningen. Vad som ger friluftslpro'blemen deras särprägel är i första hand snabbheten hos skeendet, friluftsfolkets rörlighet, oberoende av hemort och administrativa gränser samt den starka koncentrationen till vissa geografiska områden.

Den ökade veckoslutsledigheten i kombination med den allt allmännare bilismen har på några få år i hög grad vidgat det område inom vilket frilufts- livet rör sig. Man söker sig allt längre ut från själva bostadsorten — ut till landsbygden och fritidsområden, i stor utsträckning till egna fritidshus. Fritidsboendet håller snabbt på att anpassa sig efter de nya förutsättningarna, och mycket tyder på att önskan att skaffa sig ett fast mål för den successivt förlängda veckoslutsledigheten i hög grad kommer att bli bestämmande för den fortsatta utvecklingen i fråga om den hemortsbundna fritidsbebyggel- sen. Särskilt inom storstadsregionerna kan man ta för givet att detta kommer att pressa tillgängliga markreserver, kapaciteten i utfartslederna och frilufts— folkets resvillighet till det yttersta.

Konsekvensen av detta blir utan tvivel en ökad koncentration på alla platser som över huvud har någon lockelse för friluftslivet och som ligger inom något så när överkomliga reseavstånd från de stora bosättningsor- terna. Framför allt torde områden med goda hadmöjligheter komma att dra till sig både fritidshusbyggare. campare och mer tillfälliga besökande. Kon- kurrensen om utrymmet kommer att hårdna. De anläggningar som skall ta hand om besökandeströmmen måste i sådana lägen ofta bli av storformat. Fritidsbebyggelsen kan där förutses bli av rent samhällsmässig karaktär och ställa flertalet av de krav på gemensamhetsanläggningar som normalt följer med boendet i en tätort —— framför allt i fråga om sanitära anläggningar, ren- hållning och butiksservice.

Semesterfirarna visar den största geografiska spridningen och det mång- sidigaste urvalet av sysselsättningar. De som över huvud stannar inom lan- dets gränser söker sig till kuster och inland, till fjällvärld och skärgård, till skogstrakter och badorter. Av dem som har sitt fritidshus eller någon annan form av fast tillhåll inom hemortsregionen tillbringar en stor del också semestern där. Andra söker sig längre bort, sprider sig i glesbygderna eller samlar sig på de platser som vid olika tidpunkter står högst i ropet som se— mesterorter. Reseavstånden tillmäts allt mindre betydelse när det gäller semestern; det är fritidsmälets attraktivitet och den individuella mottaglig- heten för olika lockelser som blir det avgörande. Likheter i värderingar

inom olika grupper, modebildningar och annat gör att vissa platser och vissa typer av områden blir särskilt eftersökta både för fritidsbebyggelse och för det mer rörliga semesterlivet. Med all sannolikhet kommer kustområdena alltid att ha kvar sin lockelse —- västkusten, Skånekusten, Stockholms skär— gård, Öland och Gotland och dit kommer utan tvivel en dominerande del av sommarens semestertiv att koncentreras. Andra eftersökta semestermål har vi att räkna med vid våra större insjöar och i vissa av fjällområdena; friluftsanläggningarna i fjällen är i ständigt växande omfattning eftersökta för vintertidens semesterperioder.

En naturlig slutsats av dessa allmänna konstateranden är att friluftslivets planläggningsproblem till övervägande del är att finna inom glesbygdskom— munerna. Dessa kommuner har kanske hittills saknat varje form av reg- lering på byggnadsväsendets eller naturvårdens områden och har därför varit helt oförberedda när det exempelvis gällt att bringa en plötslig invasion av fritidsbebyggelse under kontroll. I många fall är det också klart att myndigheternas möjlighet till insyn försvårats genom det sätt varpå bebyg- gelsen tillkommit: man har i stor omfattning tillämpat arrendeupplåtelser utan särskilda fastighetsl)ildningsåtgärder, fritidshus av skiftande storlek och standard har transporterats färdiga till den plats där de ställts upp eller rests på några veckoslut av lättmo-nterade material. På kort tid och utan någon kontroll från det allmännas sida har på så sätt många områden blivit fullbelagda med fritidshus _ många gånger till ohjälplig skada både från naturvårdens synpunkter och med tanke på det fortsatta fritidsbyggandet.

Den bristande aktivitet från kommunernas sida som i vissa sådana fall kunnat konstateras torde åtminstone till en det kunna förklaras med att de glesbygdskommuner som det här främst gäller saknat personella och organisatoriska resurser för att snabbt och effektivt kunna ingripa och leda utvecklingen på det sätt som varit önskvärt. Ett annat skäl är att kommu- nerna vanligen saknat den vägledning, som en förutseende översiktlig plan— läggning för regionen, kommunblocket eller kommunen — kunnat ge. För den kommunala inställningen till fritidsbebyggelsens speciella problem har det säkert också varit av betydelse att denna bebyggelse i regel tillgodo- ser folk från andra kommuner, varför bebyggelsens planläggning lätt kom- mit att betraktas som ett andrahandsintresse från värdkommunernas sida.

Till planeringens grundläggande förutsättningar hör det ständiga, nära sambandet mellan friluftslivets olika yttringar, vilket ofta tar sig uttryck i ett rent konkurrensförhållande när det gäller anspråken på mark inom särskilt attraktiva områden. Vad som utövar den starkaste dragningskraften på den rekreationssökande allmänheten är framför allt de natursköna, öppna landskapstyperna — kuster och insjöstränder, öar och uddar, åsar och fjäll- viddcr. skogsbryn och utsiktspunkter —— till sådana söker sig både fritids- husbyggare, campare och friluftsmänniskor av alla slag och konkurrerar inbördes om utrymmet. Men just dessa öppna, exponerade områden är

vanligtvis också de mest ömtåliga i fråga om natur och landskapsbild —— en olämpligt förlagd eller utformad bebyggelse, en okänslig väg— eller lcdningssträckning, en alltför tung eller intensiv trafik över ömtålig mark kan skada eller helt spoliera skönhetsvården, som det kanske varit t.o.m. ett riksintresse att bevara för framtiden. Detta gör att de områden som är mest attraktiva för friluftslivet samtidigt ofta är föremål för naturvår— dens särskilda intresse.

5.2.2. Planeringens syfte och inriktning

Den markplanering som friluftslivet kräver kan i första hand sägas ha till syfte att klarlägga vad som får disponeras för bebyggelse och därmed jäm— förliga eller samhöriga ändamål och vad som icke alls eller endast i begrän- sad omfattning får bebyggas. Till den förra gruppen bör förutom bebyggelse i egentlig mening hänföras för bebyggelsen direkt behövliga områden såsom gemensamma parkeringsområden, idrottsplatser, lekfält etc.

Starka skäl talar också för att campingplatser — jämte de sanitära och andra gemensamhetsanläggningar som dessa kräver jämställes med be— byggelse och planmässigt redovisas på likartat sätt. Detsamma gäller också uppställningsplatser för husvagnar, vilka i många fall kan förväntas komma att kräva sina egna avskilda områden.

De byggnadsfria områden som i detta sammanhang måste säkerställas är dels de olika typer av områden som enligt naturvårdslagstiftningen kräver skydd, dels de friområden stränder, badplatser, strövområden etc. — som erfordras för ortsbefolkningens och friluftslivets behov. I sistnämnda grupp bör även medräknas de »buffertzoner» som erfordras för att skilja områden för olika användning områden för fast bosättning respektive fritidsbebyggelse, campingplatser, allmänna badplatser, småbåtshamnar etc. från varandra.

Hur marken skall fördelas på områden för fritidsbebyggelse, för camping och olika former av rörligt friluftsliv, beror i hög grad på omständigheterna: i vissa fall är det kanske mest fritidshusbyggarna som söker sig till ett område, i andra fall dominerar kanske företrädarna för andra. mera obundna former av friluftsliv. Inom särskilt eftersökta områden, där olika intressen konkurrerar om utrymmet, måste det bli en av planeringens uppgifter att klarlägga hur fördelningen dem emellan skall ske. Gäller det exempelvis sådana områden som Stockholms skärgård och de delar av syd- och västkusterna som ligger inom bekvämt räckhåll för storstadsregioner— nas snabbt växande befolkning framstår det som uppenbart att det rörliga friluftslivet där måste givas företräde: framför allt gäller detta sådana områden som är särskilt väl ägnade för bad, båtliv, fiske, camping etc. och som på en gång kan ta emot förhållandevis många besökande.

På sådana platser där turist- och friluftslivet kan förutses bli av större

omfattning kan det också bli aktuellt med olika anläggningar för de be- sökandes bekvämlighet och förströelse, såsom hotell och restauranger, fest— platser, dansbanor, golf— och tennisbanor, sport- och lekfält etc. Ett sådant frilufts- och utflyktscentrum ställer givetvis stora krav på trafikförbindelser och parkeringsutrymmen; en annan förutsättning är att det kan förläggas väl avskilt från områden för permanent bosättning och för fritidsbebyggelse.

Denna fråga om åtskiljandet av olika verksamheter som kan befaras störa varandra eller ge upphov till konflikter mellan olika intressenter är över huvud en av de viktigaste som den översiktliga planeringen har att behandla. Fritidsbebyggelsen ställer i många avseenden samma krav på ostördhet som den permanenta bebyggelsen. Erfarenheten har sålunda visat att exem— pelvis campingområden icke bör förläggas i alltför nära anslutning till fri- tidsbebyggelse; när förhållandena det medger kan det t. o. ta. vara lämpligt att ge dessa olika kategorier åtskilda badplatser och andra slags gemen— samhetsanläggningar.

Önskemålen om ostördhet berör också utformningen av fritidsbebyggelsens egna områden. Även om en koncentration av fritidsbyggandet i många fall måste accepteras, framstår det av flera skäl som önskvärt att man und- viker alltför stora samlade bebyggelseområden. Åtminstone i vissa land- skapstyper kan en uppdelning på skilda grupper med mindre tomter vara att förorda framför ett enda område med större tomter.

I detta sammanhang kan det finnas anledning framhålla att även de rena bebyggelseområdena bör ha tillgång på marker för sådana former av fri— luftsliv som icke kan bedrivas på den egna tomten eller inom de begrän- sade parkområden som normalt ingår i själva bebyggelseområdet.

5.2.3. Planeringens system

Friluftslivet och dess problem kan självklart icke isoleras från samhällslivet i övrigt eller från de olika yttringar därav som kräver en samstämd behand- ling inom samhällsplaneringens ram. Fritidsbebyggelsen exempelvis utveck- lar sig alltmer i former som närmar sig den reguljära tätortsbebyggelsen och ställer allt bestämdare samma krav på planläggning och gemensamhets- anläggningar som denna. Naturvård, kommunikations-, vatten- och avlopps— anläggningar representerar andra planläggningsproblem som nära hör sam- man med och i många fall på ett avgörande sätt påverkar planeringen för fritidsbebyggelsen och det rörliga friluftslivet. Samtidigt gäller det verk— samheter som var för sig är så pass artskilda att de till stor del ansetts böra regleras i sin egen lagstiftning. Detta innebär att den slutliga regle- ringen av exempelvis ett kustområde kan komma att ske genom en kom- bination av planer, förordnanden och föreskrifter, som kanske faller under olika lagar och författningar men som ändå måste samverka till en väl fungerande helhet. I sådana fall får översiktsplaneringen den regionala

122 likaväl som den kommunala —- den dubbla uppgiften att dels ge underlag för bedömningen av vilka regleringsåtgärder som lämpligen bör komma till användning och dels säkerställa den erforderliga samstämningen dem emellan.

När det gäller formerna för den översiktiga markplaneringen för frilufts- livets behov synes alla skäl tala för att denna i analogi med den praxis som numera vuxit fram vid planeringen på de flesta andra områden — bör anknytas till administrationens olika nivåer och sålunda ske centralt, regionalt och lokalt (kommunalt).

Den centrala planeringen torde i huvudsak böra vara av informell karak- tär; dess uppgift blir närmast att svara för allmän översikt och erforderlig överregional samordning samt för klarlägganden i speciella frågor med statlig anknytning exempelvis rörande kommunikationsväsendet (vägar, broar, bäthamnar, flygförbindelser), lokaliseringsfrågor, försvarssynpunkter, statsbidragsfrågor etc. När det gäller planeringens underlag i form av sta- tistiska uppgifter, behovsbedömningar och prognoser är det också angeläget att man har ett centralt samordnat material att gå tillbaka på som avser landet i dess helhet.

Den regionala planeringen bildar övergångsledet mellan riksplaneringens allmänt vägledande, principiella riktlinjer och den kommunala planeringens anvisningar för de konkreta markdispositionerna. Med tanke på den sprid- ning och frigjordhet i förhållande till hemortskommunen som i alltmer växande grad kännetecknar friluftslivet är det i flertalet fall naturligt att frågorna om dess markbehov och lokaliseringen av dess anläggningar i första hand bedöms på regional nivå. Vilken arbetsmetod som därvid bör väljas beror på vilka förutsättningar som i olika fall är för handen. Inom sådana områden, där regionplanering i andra avseenden sker enligt bygg- nadslagens regler, är det rätt givet att även fritidsbebyggelse och andra mark- dispositioner för friluftslivets behov bör behandlas tillsammans med övriga regionala problem (såsom skett i flertalet hittills behandlade regionplane- områden). En regionplan enligt byggnadslagens regler kan även upprättas med sikte enbart eller i första hand på friluftsfrågor. Andra vägar att åstad- komma den åsyftade samplaneringen är också tänkbara: frivilligt samgående mellan de berörda kommunerna, samverkan under landstingets eller läns- styrelsens ledning etc. Åtminstone i vissa län ligger det nära till hands att be- handla länet som regional enhet för en sådan översiktlig planering för fri- luftslivet.

Oavsett i vilken form den regionala planeringen sker kan dess uppgift sägas vara att på grundval av en bedömning från bygdens regionens, länets synpunkter ange huvuddragen för friluftsanläggningarnas lokali- sering och avgränsning. Under dessa interkommunala bedömanden faller också sådana problem som viktigare tillfartsleder, vatten- och avloppsan- läggningar, anslutningshamnar, större badplatser och campingplatser etc.

Den regionala planeringens allmänt hållna anvisningar fullföljes och ut- vecklas sedan vidare genom den kommunala planeringen —— i översiktlig skala genom generalplanen. Någon avsevärt högre grad av detaljering blir det kanske därvidlag inte tal om — även generalplanen bör såsom över- siktlig plan hålla sig till de stora huvudlinjerna men detta led i frilufts- frågornas behandling är ändå nödvändigt, i första hand av den anledningen att den regionala planeringen, oavsett i vilken form den sker, verkar endast indirekt via den efterföljande kommunala planeringen.

Ett annat skäl som talar för att kommunen i översiktlig form tänker igenom och redovisar sina avsikter i fråga om friluftslivets markdispositioner utgör det förhållandet att dessa dispositioner i mycket hög grad är beroende av kommunens egen aktiva medverkan (detaljplanering, fastighetsbildning, markförvärv etc.). Även i sådana fall då planeringens fullföljande bygger på privata initiativ är klara och välgrundade förhandsbesked från kommu- nens sida så gott som undantagslöst en förutsättning för att olika insatser skall kunna samordnas till en ändamålsenlig helhet. Alldeles särskilt nöd- vändiga blir de vägledande insatserna från kommunens sida i sådana fall, då det gäller att anvisa mark för olika användningssätt fritidsbebyggelse, camping, parkering, bad, grönytor för skiljezoner och rekreation — med starkt varierande lönsamhet eller ingen lönsamhet alls och då de berörda områdena dessutom är splittrade på många fastigheter med skilda ägare. Ett sådant område är vanligen svårt, i många fall kanske direkt omöjligt att disponera på ett ändamålsenligt och ekonomiskt försvarligt sätt, om pla- neringen skall bindas av hänsyn till den bestående fastighetsindelningen. I ett sådant fall blir det en av översiktsplaneringens uppgifter att ge anvis- ningar om lämplig samverkan mellan fastighetsägare eller de förändringar av fastighetsbeståndet som måste föregå detaljplaneringen eller ingå som ett led i dess fullföljande. Andra frågor som i regel måste finna sin princi- piella lösning på generalplanestadiet är fritidsområdenas anknytning till det kommunala vägsystemet, frågor om vattenförsörjning och vattenvård, av- lopps- och renhållningsproblem etc.

Ett särskilt pro-blem som ofta möter vid planeringen gäller gles-bebyggel— sen och möjligheterna att vid behov kunna bringa denna under kontroll. I vissa fall kan det vara önskvärt att hålla ett område helt fritt även från glesbebyggelse. I andra fall kan det av olika skäl med tanke på land- skapsbild och växtlighet, trafikmässiga och sanitära förhållanden, samspelet med en angränsande friluftsanläggning eller ett område för fast bosättning etc. vara önskvärt att reglera sådana frågor som glesbebyggelsens place- ring, inbördes gruppering, utformning och färgsättning. Det vanligaste och samtidigt ofta mest svårlösta problemet av det slaget är hur man utan in- skränkning i fråga om glesbebyggelserättens omfattning skall kunna »om- fördela» bebyggelsen med hänsyn till de landskapliga och bebyggelsemässiga förutsättningarna, med andra ord samla glesbebyggelsen till vissa områden

och i gengäld hålla andra områden helt fria. Särskilt när en sådan omfördel- ning berör flera markägare, där en del kan tillföras fördelar på de andras bekostnad, är den i praktiken svår eller omöjlig att åstadkomma med mindre de missgynnade markägarna tillförsäkras ersättning för inskränkningen av sin byggnadsrätt. Om man utan ändring av nu gällande rättsregler skall kunna finna en lösning på detta problem — vilket normalt synes förutsätta någon form av samgående i större exploateringsenheter, inom vilka det eko- nomiska utfallet av exploateringen kan utjämnas de olika fastigheterna emel- lan — framstår det som uppenbart att det är den översiktliga planläggning- en som måste ge underlaget för en sådan lösning. Utredningen återkommer till detta i 6 kap.

5.2.4. Några iakttagelser och slutsatser från den hittills bedrivna planeringen

Friluftslivets olika problem, framför allt de som hör samman med fritidsbe— byggelsen, har på ett alltmer medvetet sätt observerats och behandlats under det senaste årtiondet. I utredningens direktiv erinras därvidlag om de skär— gårdsutredningar som fram till år 1960 utfördes i Stockholms och Östergöt- lands län samt om den strandutredning som år 1961 framlades beträffande Hallands län.

I de regionplaner som hittills färdigställts eller som nu är under arbete har fritidsbebyggelsen också behandlats, om än i mycket schematiska och allmänt hållna former. Detta är exempelvis fallet med planerna för Stock— holms-, Göteborgs-, Eskilstuna-, Sundsvalls- och Örnsköldsviksregionerna. Regionplanen för Stockholmstrakten grundade sig i fråga om fritidsbebyggel- sen inom skärgårdsområdet på den i direktiven omnämnda skärgårdsutred- ningen från år 1956.

Studiet av fritidsproblemen inom Stockholms läns skärgårdsområde har sedermera fortsatt och resulterat i en nyligen framlagd plan, vilken varit föremål för remissbehandling bl. 3. inom fritidsutredningen.

Vid sidan av dessa regionala studier kan nämnas en utredning som under byggnadsstyrelsens medverkan för närvarande pågår på Gotland, vissa utredningar som genom lantmäteriorganisationen pågår på Öland, i Gävleborgs län samt inom vissa delar av Göteborgs och Bohus län. Inom sistnämnda län har ett område i Skaftö kommun varit föremål för ett sär- skilt studium, vilket utförts dels av länsstyrelsen, dels av statens institut för byggnadsforskning i nära kontakt med fritidsutredningen (jfr. sid. 127)

På det kommunala planet har friluftsfrågorna i stigande omfattning uppmärksammats vid generalplaneringen. Detta gäller framför allt beträf- fande de städer som inom sina gränser även inrymmer områden, där fritids- bebyggelse tillkommit eller håller på att växa fram. Det bör kunna förut-

sättas att friluftsfrågorna i ökad omfattning kommer att bli föremål för översiktlig behandling på kommunal nivå i samma mån som blockbildning- en tränger igenom vid den kommunala planeringen.

Vid besök på ort och ställe har utredningen haft tillfälle att studera de praktiska resultat som fritidsbyggandet — planerat likaväl som oplanerat

avsatt på olika plats-er i Själland och Skåne samt på västkusten. Iakttagel- serna vid denna resa samt inför utredningen lämnade redogörelser för vissa av de studier och undersökningar som omnämnts i det föregående har på ett övertygande sätt visat angelägenheten av att friluftslivets markproblem angripes från regionala utgångspunkter. Med den rörlighet och administra- tiva obundenhet som kännetecknar det nutida friluftslivet torde det höra till undantagsfallen att dess problem kan isoleras till den enskilda kommunen. Man kan i detta sammanhang erinra om den diskussion som på sistone förts kring ett par uppmärksammade lokaliseringsfall på västkusten, där fritids- intressen och storindustriella intressen med kommunal anknytning skarpt brutits mot varandra. Utredningen finner det uppenbart att frågor av detta slag som kan få utomordentligt vittgående återverkningar för många kom- muner, kanske för hela län, icke kan överlämnas till den enskilda kommu— nens isolerade avgörande i vart fall icke förrän ett översiktligt studium på tillräckligt bred basis skapat underlag för frågornas bedömning i ett stör- re sammanhang. Ett sådant översiktligt studium kan givetvis ske i form av en reguljär regionplanering enligt EL:s regler, men andra former är också tänkbara: ett informellt samgående mellan de berörda kommunerna, en översiktlig planutredning i landstingets regi enligt de principer som nu tillämpas i de båda skånelänen samt i Örebro län, en samordnande pla- nering under länsarkitektkontorets ledning — såsom i Stockholms, Hallands och Gotlands län — eller i lantmäteriets regi såsom i Gävleborgs samt Göteborgs och Bohus län.

I de fall då den regionala planeringen kan begränsas till enbart frilufts- problemen, synes starka skäl tala för att den sker i friare former än de som gäller för regionplaneringen enligt BL. Detta innebär enligt nu tillämpade regler att kommunerna icke kan få statligt bidrag till kostnaderna för planeringen, vilket för de berörda kommunerna kan vara en kännbar olägenhet, i all synnerhet som fritidskommunernas ekonomiska resurser i allmänhet torde vara rätt begränsade. Med hänsyn till det angelägna all— männa intresset att skapa goda förutsättningar för friluftslivet —- vilket sär- skilt understrukits i utredningens direktiv — är det emellertid enligt utred— ningens mening väl motiverat att även staten bidrager till den planering som i sådant syfte är påkallad. Av flera olika skäl —— bl. a. för att utnyttja den sakkunskap, erfarenhet och överblick som finns samlad vid länsstyrel- serna — synes den lämpligaste lösningen då vara att länsstyrelserna får svara för de statliga insatserna på detta område genom att medverka vid den regionala planläggningen för friluftslivets behov. De insatser som i så-

dant avseende gjorts vid vissa länsstyrelser synes därvid kunna tjäna till ledning. Utredningen återkommer till denna fråga i 10 kap.

Den regionala planeringen rörande friluftslivet kan till väsentlig del förväntas komma att ta sikte på sådana frågor som lokaliseringen av friluftslivets olika element, anvisandet av lämpliga områden för olika verksamheter och ändamål. principerna för deras åtskiljande, för deras betjänande med kommunikationer och andra gemensamhetsanläggningar, rekommendationer för exploateringsgrad. bebyggelsetyp etc. I den allsidiga regionala planeringen enligt byggnadslagen kan och bör dessa anvisningar, i vart fall såvitt avser den kartmäsrsiga redovisningen, icke gå för långt i detalj. När det gäller friluftslivets anläggningar, som ofta skall infogas i ett landskap med starkt skiftande karaktär och där skyddet av natur- värdena ständigt måste stå i förgrunden. synes det emellertid i de flesta fall vara nödvändigt att driva utförligheten längre än i den reguljära region- planeringen, om kommunerna skall få det stöd och den ledning vid deras fortsatta planering som krävs för att det avsedda syftet skall kunna uppnås.

Vad beträffar den tidsmässiga samordningen av de olika planläggnings— åtgärderna bygger det här diskuterade systemet rent principiellt på förut- sättningen att planeringsarbetet börjar med de vidaste bedömandena, d.v.s. med den regionala översiktsplanen, och sedan fullföljes med stegvis ökad utförlighet över den kommunala generalplanen eller kommunblocksplanen fram till den slutliga detaljplanen. I det forcerade utvecklingsskede som nu råder på friluftslivets område torde det emellertid i de flesta fall vara omöj- ligt att upprätthålla en sådan strikt ordningsföljd mellan de olika plane- ringsetapperna; i det praktiska handlandet måste detaljplaneringen i många fall komma in på tidigast möjliga stadium. I den situationen måste de över- siktliga bedömandena börja med de mest angelägna uppgifterna. Därvidlag bör enligt utredningens mening naturvårdsfrågorna sättas i allra första rum- met, d. v. s. den översiktliga planeringen bör inriktas på att snarast möjligt kunna ge besked om vilka områden som icke får tas i anspråk för bebyggel- se och andra anläggningar.

Med tanke på den snabbt fortgående utvecklingen och svårigheterna att kunna förutse vad denna i olika avseenden kan innebära kan det förutsättas att region- och generalplaneringens anvisningar efter hand måste omprövas. En självklar strävan måste dock vara att bygga upp en stomme av lång- siktiga riktlinjer med största möjliga fasthet.

Utredningens rekommendationer rörande den översiktliga planeringens fysiska målsättning har med nödvändighet måst hållas ganska allmänna. Det finns ingen standardmetod att lösa dessa frågor. Det bör emellertid un- derstrykas att de arbeten, som redan pågår i flera län, gett lovande resultat på anmärkningsvärt kort tid och med måttliga personalinsatser. Av särskilt intresse synes vara den starka samordningen mellan översiktlig planering för naturvård och friluftsliv, som i de flesta fall spontant vuxit fram. Utred—

ningen har funnit lämpligt att i detta sammanhang återge några exempel på tillämpad planeringsmetodik och hänvisar till figurerna i bilagorna 5 och 7, utvisande avsnitt av plancringsarbetena i Kalmar län (Öland) och Göteborgs och Bohus län (Skaftö). Rörande särskilt skaftöplaneringen, som i viss mån tjänat som ett experiment på utredningens arbetsområde. hänvisas vidare till redogörelserna i bilagorna 5 och 6, som mer i detalj redovisar hur en utom— ordentligt svår men angelägen generalplaneuppgifl har angripits.

Inget av de redovisade exemplen har ännu nått genomförandeskedet och kan därför icke begagnas som exempel på hur föreliggande problem fak- tiskt lösts. De återges endast som exempel på metodik. Det är emellertid uppenbart enligt utredningens mening att då denna typ av planering ytter- ligare utvecklats och även prövats i fråga om praktiskt genomförande, kost- nader o. s. v. det successivt kommer att framväxa ett material av stort värde, som bör sammanställas, bearbetas och förmedlas till kommuner och län med liknande förutsättningar. En sådan konstruktivt inriktad serviceverk- samhet torde vara ett av de effektivaste sätten att befrämja detta angelägna verksamhetsområde. Härvid bör speciell uppmärksamhet ägnas åt önske- målet att befrämja enkelhet och snabbhet i den översiktliga planeringen.

5.3. Synpunkter på detaljplaneringen för fritidsbebyggelse

5.3.1. Allmänna utgångspunkter

Genom utredningens inventeringar av den befintliga fritidsbebyggelsen (del I, 6—7 kap.) har åtskilliga brister i fråga om detaljplaneringen kommit i dagen.

Det som främst tilldrar sig uppmärksamhet är att en mycket betydande del av fritidsbebyggelsen saknar detaljplanereglering trots att den är så tät, att den enligt byggnadslagen i flertalet fall torde kunna betecknas som tät- bebyggelse. Vid inventeringstillfället var 27 0/0 av fritidsbebyggelsen eller omkring 80 000 hus belägna i grupper om minst 10 hus och med en täthet av minst 1—2 hus per ha. Denna företeelse är särskilt omfattande i exempel- vis Uppsala och Södermanlands läns kustland, Örebro, Kopparbergs och Gävleborgs län samt Västerbottens läns kustland, där inemot hälften eller mer av bebyggelsen har denna karaktär (jfr del I, tabell 43, sid. 94). Det är angeläget att denna typ av bebyggelse uppmärksamt bevakas och successivt blir föremål för detaljplanering, allteftersom behov därav uppträder. Detta kan bli aktuellt som följd av att bebyggelsen fortskrider eller genom att behov av gemensamma anläggningar anmäler sig för att höja standarden i denna äldre bebyggelse.

Genom inventeringen klarlades även den betydande förekomsten av fri- tidshus på ofri grund. Omkring 35 '3/0 av fritidsbebyggelsen ca 100 000 hus var sålunda belägen på arrenderad mark. Vad som är av speciellt intresse i detta sammanhang är att en mycket stor del av arrendebebyggel—

sen. trots att den är typisk tätbebyggelse, saknar detaljplan. Utredningen har i vissa delar av landet konstaterat koncentrerad fritidsbebyggelse på 100- tals hus, där marken upplåtits genom arrende utan att detaljplan förelegat. Utredningen har även träffat på den uppfattningen bland markägare och lokala myndigheter att byggnadslagens bestämmelser av någon anledning icke skulle vara tillämpliga på arrendebebyggelse. Det är ytterst angeläget att i första hand våra byggnadsnämnder informeras om att byggnadslag- stiftningen verkar lika på all bebyggelse oavsett i vilken form upplåtelse av mark sker. Över huvud representerar den oreglerade, täta arrendebebyg- gelsen på sina håll stora saneringsproblem. Dess inpassande i detaljplan torde i åtskilliga fall icke kunna ske utan att byggnader flyttas eller utgår på längre sikt. — Olika medel att råda bot på arrendesystemets avigsidor diskuteras i 6 kap.

Men även många av de detaljplaner, som utarbetats enligt byggnadslag— stiftningens bestämmelse-r, företer påtagliga brister enligt modernt betraktel- sesätt. Utredningen har redan i 4 kap. (sid. 98) fäst uppmärksamheten på det förhållandet, att urvalet och omfattningen av exploateringsområdena icke primärt styrts av ett objektivt studium av vad som i det enskilda fallet vore lämpligt att exploatera utan i stället av den enskilde markägarens lust att exploatera eller motvilja mot att exploatera. På grund härav har utredningen uppställt som ett primärt mål för den framtida detaljplaneringen att den så långt detta är möjligt måste frigöras från sitt hittillsvarande beroende av den gällande fastighetsindelningen.

Till en början vill utredningen understryka, att byggnadslagens bestäm- melser om byggnadsplan måste tolkas så, att det område, som är avsett att detaljplaneras, i och för sig skall vara lämpat för tätbebyggelse, alldeles bortsett från hur den aktuella fastighetsindelningen är beskaffad. Om därför en markägare, såsom ofta torde ha varit fallet, presenterar en byggnadsplan för sin egen registerfastighet och denna har en mycket irrationell utform- ning, som tillåtits styra bebyggelsens närmare placering på ett olämpligt sätt, utgör detta ofta en anledning för kommunen och länsstyrelsen att av- visa planen. Genom ett bestämt uppträdande i dylika fall befrämjas en plan— läggning över irrationella fastighetsgränser och en frivillig samverkan mel- lan fastighetsägare. Utredningen har ingående övervägt möjligheterna att tillskapa ett legalt institut för att åvägabringa samverkan mellan fastighets— ägare i de aktuella fallen, även då förutsättningar för frivillig samverkan ej föreligger. Det visar sig emellertid medföra intrikata rättsliga spörsmål och att över huvud bli så invecklat, att utredningen icke anser sig kunna rekommendera en sådan lösning. För övrigt kan ju stadsplan tillgripas i ytterlighetsfall och i detta institut inryms möjligheter att lösa de flesta pro- blem som aktualiseras i dessa sammanhang.

Utredningen har däremot blivit övertygad om att man genom olika slag av frivilliga åtgärder bör kunna befrämja den åsyftade utvecklingen. Om

ett exploateringsprojekt berör många fastigheter, är det i de allra flesta fall praktiskt att en exploatör gärna kommunen inköper området av be— rörda fastighetsägare på ett tidigt stadium och därav bildar en särskild ex- ploateringsfastighet. Detta torde då i regel kunna ske till ett utjämnat mark— nadsvärde, då den enskilde fastighetsägaren ännu icke överblickar om hans fastighet kommer att disponeras såsom byggnadsmark eller grönområde. För att befrämja detta tillvägagångssätt föreslår utredningen i 6 kap. ut- vidgade möjligheter för kommunerna att bedriva aktiv markpolitik liksom även ett klarläggande att kommun har befogenhet att expropriera mark för fritidsbebyggelse.

Ofta torde emellertid markägarna själva vara beredda att samverka till lösningar, som kommunen finner sig kunna godtaga. Svårigheten ligger kanske närmast däri, att de icke kan överblicka hur detta i detalj bör gå till. I dylika situationer torde ett under sakkunnig medverkan utformat exploa- teringsavtal vara den bästa lösningen. Utredningen återkommer även till denna fråga i 6 kap.

5.3.2. Om den framtida detaljplaneringens inriktning

I all detaljplanering är frågorna om den sanitära utrustningen och utform- ning och skötsel av gemensamhetsanläggningar av olika slag av mycket stor betydelse. Utredningen har närmare utvecklat sina synpunkter och för- slag i dessa frågor dels i avsnittet 5.5. i detta kapitel, dels i 7 kap.

Utredningen har i 4 kap. framhållit, att vi sannolikt går mot en utveck- ling av delvis nya former av tätbebyggelse, där den enskilda tomtplatsen blir liten, men där ökad vikt tillmäts olika slag av allmänna platser, special- områden och kollektiva nytto- och trivselanordningar. Enligt utredningens uppfattning kan det icke uppställas några standardregler för hur ett bygg- nadsplaneprojekt skall lösas. Det är i varje särskilt fall fråga om hur om- rådets förutsättningar på båsta sätt skall tillvaratagas. Det är därför farligt att formulera allmängiltiga krav t. ex. i fråga om den enskilda tomtplatsens storlek, relationen mellan kvartersmark och grönområden o.s.v. Över hu- vud har frågan om hur man bäst utformar tätbebyggelse för fritidsändamål endast i mycket blygsam omfattning varit föremål för systematiskt utred- nings- och utvecklingsarbete. Detta är särskilt beklagligt mot bakgrunden av de mycket betydande investeringar, som görs på området och som låser markutnyttjandet för avsevärd tid framåt. Utredningen har därför blivit övertygad om att ett sådant utvecklingsarbete snarast bör komma till stånd.

Efter diskussioner med representanter för byggforskningen har följande allmänna riktlinjer för utvecklingsarbetet framkommit.

Utformningen av en tätbebyggelsegrupp för fritidsändamål bör primärt grundas på en studie av det enskilda fritidshusets funktioner. I denna del kan utredningsmaterialet bli av betydelse för all fritidsbebyggelse, även gles- 9

bebyggelsen. Grundläggande härvidlag bör vara en diskussion om det en- skilda husets behov av utrymmen och utrustning för att fylla sin funktion. Detta kan kräva detaljstudier rörande utrymmesbehov för bl. a. matlagning, matplats, samvaro, sömn, hygien, förvaring, uteplats, bodar, sopor, bilpar- kering o.s.v. Genom en praktisk sammankoppling av dessa funktioner er- hålles ett kommunikationsschema för huset och dess närmaste omgivning.

Om en viss eller vissa hustyper skall ingå i en koncentrerad bebyggelse uppstår en rad sammankopplingsproblem, som aktualiserar sådana wiktiga frågor som insyn, utsikt, uteplatser, buller, tillbyggbarhet o.s.v. Kommu- nikationsschemat för det enskilda huset måste anknytas till ett kollektivt distributionssystem för körvägar, parkeringsplatser, gångvägar, vatten, av- lopp o.s.v. Totalt måste hela bebyggelsegruppen anpassas till landskapet och miljön.

Det ligger i sakens natur att ett utredningsarbete som det skisserade kan resultera i ett stort antal alternativa lösningar, beroende på områdets stor- lek, allmänna standard, årstidsutnyttjande, landskapstyp och olika grader av individuell eller kollektiv organisation för byggande och förvaltning 0. s. v. Det är alltså fråga om ett långsiktigt och vittförgrenat utredningsarbete. Det är även fråga om en uppföljning av olika realiserade projekt. Det slut- liga svaret på en viss lösnings goda eller dåliga egenskaper torde endast kun- na fås genom att samla erfarenheter hos dem som bott i området i fråga någon tid.

Efter medgivande av Kungl. Maj:t har utredningen beretts tillfälle att genom byggnadsforskningsinstitutet göra ett begränsat försöksarbete enligt i huvudsak de ovan skisserade idéerna i ett konkret fall i Göteborgs och Bohus län. Resultatet har redovisats i bilaga 6. Exemplet i fråga avser ett mycket besvärligt fall, där extrem konkurrens råder mellan det rörliga fri- luftslivets och fritidsbebyggelsens behov. Exemplet leder också till osedvan- ligt höga exploateringskostnader men är mycket belysande för att illustrera utvecklingstendenserna i en storstadsregion. Redogörelsen i bilaga 6 bör läsas parallellt med redogörelsen för generalplanearbetet i kommunen, bilaga 5. Utredningen understryker att exemplet endast är vägledande för vissa kustområden i Göteborgs och Bohus län och att det därför är önskvärt att liknande arbeten finge utföras för andra områden, där liknande förut- sättningar finns men landskapstyperna kräver andra lösningar samt, icke minst, för de många enklare fall, som snabbt aktualiseras i mera ordinära landskapstyper i landets mellanbygder och skogsbygder. Utredningen åter— kommer till vissa frågor rörande landskapsvärden och det enskilda fritids- huset senare i detta kapitel.

I bilaga 6 redovisa-s även en undersökning rörande egenskaperna hos marknadens monteringsfärdiga fritidshus. Resultatet bestyrker att. ytter- ligare utvecklingsarbete i samverkan med branschen skulle kunna medföra direkta fördelar för konsumenterna.

Den kraftigt växande efterfrågan på nya fritidshus kommer att föranleda höga krav på detaljplaneringen under hela 60-talet. Det är sannolikt att planeringskapaciteten kommer att utgöra en flaskhals i utvecklingen. Under dessa förutsättningar är det angeläget att detaljplaneringen drivs i så enkla former som möjligt. Framställningen av grundkartor för planarbetet är i våra dagar inget problem med den utveckling de fotogrammetriska metoder- na undergått under senare tid. Denna metodik tillåter även en långt diffe- rentierad anpassning till kvalitetskraven i det enskilda fallet. I de enklare fallen bör man t.o.m. kunna arbeta med en uppförstoring av ekonomiska kartan eller en skalriktig fotobild. Detta förfarande innebär givetvis att man överflyttar en del tolkningsfrågor till den efterföljande fastighetsbildnings- proceduren, vilket har åtskilliga fördelar. Även i övrigt bör betydande för- enklingar kunna ske i den metodik, som i dag genomsnittligt tillämpas. Ut— redningen förutsätter att byggnadsstyrelsen och lantmäteristyrelsen tillvara— tar alla möjligheter att genom anvisningar befrämja en långt driven förenk- ling i metodiken. Detta är särskilt önskvärt mot bakgrunden av att en efter- släpning i detaljplaneringen automatiskt föranleder ett tryck på myndig- heterna att släppa fram bebyggelse dispensvägen, ett förfarande som både innebär risker för osäkra bedömanden och föranleder ett mycket betydande merarbete.

5.3.3. Skogsvårdslagens tillämplighet inom byggnadsplaneområde

I skrivelse till Konungen den 26 januari 1963 har länsstyrelsen i Stockholms län hemställt om åtgärder i syfte att giva skogsvårdsstyrelsen i länet sådana befogenheter beträffande grönområden, avsatta i detaljplan enligt byggnads- lagen, som svarar mot gällande befogenheter i fråga om skogsmark. Över framställningen har yttranden avgivits av Skogsstyrelsen efter hörande av skogsvårdsstyrelserna. Kungl. Maj:t förordnade därefter den 18 november 1963 att handlingarna i ärendet skulle överlämnas till fritidsutredningen att tagas under övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag.

Skogsvårdsstyrelsernas uppfattning i ärendet kan i största korthet redo- visas på följande sätt:

Flertalet skogsvårdsstyrelser har i större eller mindre omfattning haft beröring med det i framställningen aktualiserade problemet. Inom vissa län i Norrland och Småland synes dock frågan ännu icke vara särskilt påträngande, men man väntar ökade svårigheter. Några styrelser har redovisat arbetsrutiner för handläggning av ärenden av detta slag vilka uppgjorts genom överenskommelse mellan länsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen. Även om man genom sådana åtgärder kunnat till nöds lösa frågorna är man i allmänhet ense med länsstyrelsen i Stockholms län om att klarare regler behöver komma till särskilt för att möta den väntade påfrestningen från en ökande fritidsbebyggelse. Flertalet skogsvårdsstyrelser avvisar emellertid eller ställer sig mycket tveksamma till förslaget att detta skulle ske genom att göra skogsvårdslagen gällande för grönområdena i fråga och åtskilliga hänvisar i stället

till byggnadslagen. Skogsvå-rdsstyrelserna är emellertid med några undantag po— sitiva till tanken att deras tjänstemän kan få i uppdrag att övervaka tillämpningen av på annat sätt utfärdade regler och att aktivt medverka i grönområdenas vård.

Skogsstyrelsen har för egen del anfört följande i själva sakfrågan:

De av länsstyrelsen påpekade förhållandena har såsom framgår av skogsvårds- s-tyrelsernas yttranden på sina håll stor aktualitet även för skogsvårdsorgamisationen och dess arbete. En viss osäkerhet med därav följande olika handlingssätt i skilda län kan också utläsas av yttrandena. Då man bestämt kan förutse att allt större arealer skog kommer att i samband med den ökande fritidsbebyggelsen tas i an- språk för grönområden inom de genom byggnadsplan reglerade områdena är det angeläget att mera entydiga regler och handlingsnormer utarbetas i syfte både att klara upp gränsen mellan de olika lagreglernas giltighetsområden och att få till stånd en god, aktiv vård av områdena i fråga till trevnad för berörda stugägare.

Liksom flertalet skogsvårdsstyrelser är Skogsstyrelsen icke benägen att i första hand se lösningen i någon utökning av skogsvårdslagens giltighet. Vården av de nämnda grönområdena bör ju ej följa gängse skogsvårdsnormer utan har ett annat mål nämligen att skapa bestånd som är tilltalande ur estetisk synpunkt och lämp- liga som strövområden —— även om detta naturligtvis kan förenas med en viss virkes- produktion. I stor utsträckning skulle ingreppen i grönområden-as skogar få karaktären av buggningar som avviker från vad skogsvårdslagen förutsätter som normalt.

Fritidsutredningen har vid sin behandling av ärendet funnit sig böra an- lägga följande synpunkter.

Med skogsmark förstås i skogsvårdslagen för skogsproduktion lämplig mark, som ej i väsentlig utsträckning utnyttjas för annat ändamål. Bygg— nadsplan upprättas enligt byggnadslagen, då tätbebyggelse uppkommit eller sådan bebyggelse väntas inom nära förestående tid. Byggnadsplanen skall utmärka och till gränserna angiva de för olika ändamål avsedda områden, som ingår i planen, såsom byggnadsmark samt vägar och andra allmänna platser.

Redan av dessa grundläggande definitioner framgår enligt utredningens mening att all mark inom ett byggnadsplaneområde är avsedd att i väsent- lig utsträckning utnyttjas för annat ändamål än skogsproduktion. Härav följer även att skogsvårdslagen icke äger tilllämpning på område, som ingår i fastställd byggnadsplan. Med hänsyn till de klart åtskilda ändamålsbestäm- ningarna för markanvändningen, som de båda lagarna åsyftar, finns det heller enligt utredningens mening inga bärande skäl för att göra skogsvårds- lagen tillämplig på mark, som ingår i byggnadsplan.

Detta hindrar dock icke att utredningen har stor förståelse för huvud- syftet med länsstyrelsens framställning, nämligen att säkerställa en lämplig vård av skogsbeståndet inom vissa grönområden, som ingår i byggnadsplan. Syftet med dessa grönområden är ju många gånger — dock ej alltid att säkerställa en lämplig vegetation. Detta sker ibland för att bevara ett befint- ligt skogsbestånd, ibland för att omföra ett lågklassigt bestånd till parktyp.

I andra fall åter är det primära syftet att vinna en skyddseffekt, exempelvis mot vind, insyn, buller eller dylikt. Enligt utredningens mening bör grönom- rådenas syfte och önskvärda karaktär preciseras i byggnadsplanebeskriv- ningen och deras framtida vård anpassas härefter. Säkerligen är det i många fall en mycket lämplig åtgärd att anlita skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän för de beståndsvårdande uppgifterna.

Utredningen vill i detta sammanhang erinra om bestämmelserna i 110 %, fjärde stycket, BL. Enligt dessa äger länsstyrelsen beträffande område, som ingår i byggnadsplan eller med avseende å vilket förbud mot nybyggnad meddelats enligt 109 5, i den utsträckning som föranledes av omständig- heterna, stadga förbud mot schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd. Denna bestämmelse fanns redan i stadsplanelagen. Av förarbetena kan utläsas att paragrafen knappast är avsedd att utgöra underlag för långtgående regleringar av exempelvis det sätt på vilket ett grönområdes vegetation skall vårdas. Förbud enligt stadgandet avser när- mast att förhindra åtgärder, som uppenbarligen och väsentligt skulle för- svåra ett områdes användning för avsett ändamål, exempelvis kalavverk- ning av ett vackert parkområde. Stadgandet bör vidare tillämpas så, att en fastighetsägare icke förhindras att utnyttja sin fastighet på ett ekonomiskt riktigt sätt i den mån detta kan ske utan förfång för andra fastighetsägare eller det allmänna.

Så länge grönområden i byggnadsplan är kvar i exploatörens ägo är möj- ligheterna att genomdriva en systematisk vård alltså ganska begränsade. Om däremot, som utredningen föreslår i annat sammanhang ( jfr sid. 178), allmänplatsmark regelmässigt överförs till lämplig huvudman (tomtägar- förening, samfällighet eller kommun) finns bättre förutsättningar att vidta positiva åtgärder. Bästa lösningen torde då vara att huvudmannen, som har allt intresse av att grönområden vårdas på sådant sätt att de kommer till bästa användning för avsett ändamål, uppdrar åt skogsvårdsstyrelsen eller annan sakkunnig att biträda med skötseln av områdena. Härvid kommer även kostnaderna för vården att falla på dem, som har största intresset av att vården är fullgod.

5.3.4. Förskott av eller bidrag till kostnader för upprättande av byggnadsplan

I skrivelse till Konungen den 5 maj 1964 har länsstyrelsen i Stockholms län hemställt, att länsstyrelsen måtte bemyndigas att i särskilda fall lämna för— skott och statsbidrag vid uppgörande av byggnadsplan inom Stockholms skärgård. Den 25 juni 1964 förordnade Kungl. Maj:t att skrivelsen skulle överlämnas till fritidsutredningen för att tagas under övervägande vid full- görandet av dess uppdrag.

Länsstyrelsen har särskilt understrukit skärgårdsbornas önskemål att fri- tidsbebyggelsen regleras så att den ger dem möjlighet att genom fastighets-

försäljningar och avstyckningar få ett kapitaltillskott såsom bidrag till deras försörjning och finansiering av erforderliga investeringar i deras närings- fång. Vidare påpekas att öbornas planer att bygga ett antal fritidshus på sin mark för uthyrning ofta icke kan förverkligas på grund av att en sådan bebyggelse kräver byggnadsplan. Slutligen påpekas att länsstyrelsen vid upprepade tillfällen sökt intressera vederbörande kommun att bidra till eller förskottera planläggningskostnaderna, men att det så gott som alltid visat sig att skärgårdskommunerna inte anser sin ekonomi tillåta dylikt finansiellt stöd.

Då utredningen övervägt förslaget, har det fallit sig naturligt att bedöma det mot bakgrund av de ställningstaganden som utredningen kommit fram till över huvud för att befrämja en sund utveckling av fritidsbebyggelsen. I detta sammanhang är av särskilt intresse dels utredningens förslag i 8 kap. om en årlig avgift på fritidsbebyggelsen till värdkommunen för att i första hand täcka dess utgifter på området, dels utredningens förslag om förstärkta statliga insatser på länsplanet för översiktlig planläggning i nära samverkan med kommunerna. Båda dessa förslag verkar i riktning mot att underlätta en utvidgad kommunal aktivitet. På grund härav har utredningen varit tveksam att införa några nya stödformer, som skulle bryta mot principen att kommunerna själva har det närmaste ansvaret för tillkomsten och fi— nansieringen av den nödvändiga planläggningen inom sina områden. Vidare har utredningen ansett uteslutet att införa särskilda bidragsbestämmelser för Stockholms skärgård, då en rad andra regioner i landet skulle kunna anföra liknande skäl för ett enahanda stöd. Det måste dessutom möta utom— ordentliga svårigheter att avgränsa de bidragsberättigade fallen, då bidragets syfte ju bl.a. skulle vara att trygga markägarens fortsatta existens inom jordbruk eller fiske. Slutligen möter det betänkligheter att genom statliga bidrag till detaljplanering understödja exploatering i regioner, som redan nu uppvisar de i särklass högsta exploateringsvinsterna i hela landet. Av här redovisade skäl har utredningen icke funnit skäl att tillstyrka det fram- lagda förslaget.

5.4. Glesbebyggelsen

5.4.1. Glesbebyggelsebegreppet

Byggnadslagen skiljer på två olika slags bebyggelse, nämligen tätbebyggelse och glesbebyggelse. Endast begreppet tätbebyggelse har fått en positiv bestämning i lagen. Enligt öå BL förstås med tätbebyggelse sådan samlad bebyggelse som nödvändiggör särskilda anordningar för tillgodoseende av gemensamma behov. Annan bebyggelse benämnes enligt samma lagrum glesbebyggelse.

Med denna definitionsmetod blir gränsdragningen mellan tätbebyggelse

och glesbebyggelse följaktligen en fråga om att bestämma tätbebyggelsens omfattning. Vad som faller utanför är glesbebyggelse. Detta leder i sin tur till att framställningen i fortsättningen i stor utsträckning måste ägnas tät- bebyggelsedefinitionen.

5.4.2. Tätbebyggelsedefinitionen

Förarbetena till BL innehåller en hel del motivuttalanden om tätbebyggelse- definitionen, som skall klarlägga lagtextens innebörd. Avsikten sägs till en början vara, att i tätbebyggelsedefinitionen infånga all sådan bebyggelse, som på grund av sin omfattning och täthet inte bör få komma till stånd utan medgivande av det allmänna. Grunden till att man vill göra sådan be- byggelse beroende av särskilt tillstånd är behovet av gemensamma anlägg- ningar, något som inte utan olägenhet skulle kunna överlämnas åt de en- skilda att själva reglera. Normalt menas med »samlad» bebyggelse, att den skall finnas inom ett till ytvidden jämförelsevis begränsat område, även om någon viss arealgräns inte kan anges. Enstaka byggnader skall också i vissa fall bedömas som tätbebyggelse, nämligen om de utgör s. k. randbebyggelse till befintlig eller avsedd bebyggelse inom planlagt område. Även i andra fall skall hänsyn tas till framtida förväntad bebyggelse vid bedömning av fråga om viss aktuell bebyggelse är att hänföra till tätbebyggelse. Slutligen skall även allmän väg räknas som »gemensam» anläggning, till följd varav randbebyggelse längs sådan väg blir tätbebyggelse även om inga andra ge- mensamhetsanläggningar erfordras.

Förarbetena innehåller också några uttalanden, som avser speciellt fri- tidsbebyggelse. Det fastslås, att även fritidsbebyggelse kan utgöra tätbebyg- gelse. Därvid är behovet av gemensamma anordningar i regel mindre än vid permanent bebyggelse och en viss lägre standard ifråga om anordningar för vatten och avlopp kan framstå som naturlig. Ägare av byggnader, som är avsedda endast för sommarvistelse, anses ofta beredda att klara sig utan vattenledningar; med hänsyn till kostnaderna föredrar de ej sällan att bära vatten från en närbelägen brunn. Av samma skäl lär man vara beredd att nöja sig med te i stället för wc, varigenom behovet av avlopp minskas. Där fritids- bebyggelsen äger rum på stora tomtplatser, anses behovet av gemensamma vatten- och avloppsledningar vara mindre framträdande även av denna an- ledning. Vid sådan fritidsbebyggelse anses därför flera byggnader inom ett begränsat område kunna vara glesbebyggelse, än om det vore fråga om hel- årsbebyggelse. Samtidigt påminner förarbetena om, att fritidsbebyggelsen lätt kan i större eller mindre omfattning komma att tas i anspråk för bosätt- ning året runt, särskilt i närheten av de större städerna. Kraven på bekväm- lighet stiger ofta då fritidsbebyggelse bestått under längre tid. Hänsyn måste alltid tas till omständigheterna i varje särskilt fall. Fritidsbebyggelse vid

havet i Skåne eller Halland ställer i allmänhet större krav än fritidsbebyggel- se inne i landet.

Slutligen framhålles i förarbetena, att lagens tätbebyggelsedefinition är avsedd att ge endast allmänna riktlinjer för frågans bedömande. Defini- tionen ger därför ganska stort utrymme för en diskretionär prövning i varje särskilt fall. Detta möjliggör, att man vid tillämpningen kan ta hänsyn till grunderna för byggnadslagstiftningen och sålunda till vad samhällsnyttan kräver.

I förevarande sammanhang bör uppmärksammas, att tätbebyggelsefrågan behandlas även i fastighetsbildningslagarna, som innehåller regler om av- styckning av byggnadstomt. I 19 kap. 13 ä 3 mom. JDL samt i likalydande 5 kap. 8 % 2 mom. FBL heter det som följer.

Har inom visst område tätbebyggelse uppkommit eller är sådan bebyggelse att vänta inom nära förestående tid eller kan eljest avstyckning av flera lägenheter framdeles förväntas må innan stadsplan eller byggnadsplan blivit fastställd avstyck- ning icke verkställas så, att områdets ändamålsenliga bebyggande försvåras eller olämplig tätbebyggelse eljest kan föranledas eller lämplig planläggning av området motverkas . . .

Regeln innebär, att fastighetsbildningslagarna är samordnade med BL, varigenom avstyckningar för bebyggelse inte på ett olämpligt sätt föregriper planläggning enligt BL. Vid prövningen enligt fastighetsbildningslagarna tas hänsyn inte bara till förefintlig bebyggelse utan också till sådan bebyggelse, som är att vänta inom nära förestående tid. Därmed har fastighetsbildnings- lagarna fått en framåtsyftande innebörd på förevarande område, som saknas i den lagtext, som beskriver BL:s tätbebyggelsedefinition. Tillämpningen av fastighetsbildningslagarna har fått stor effekt på planeringsverksamheten eftersom plankravet sättes in i ett tidigt skede.

5.4.3. Till utredningen ingivna synpunkter och önskemål

I praxis aktualiseras gränsdragningen glesbebyggelse-tätbebyggelse i en stor mängd fall. Avgörandena kan ske antingen i administrativ eller i judiciell ordning, beroende på hur sökanden anhängiggör sin byggfråga hos myn- digheterna. Om han först i fall där utomplansbestämmelser gäller —-- begär byggnadslov hos den kommunala byggnadsnämnden, kommer frågan att prövas enligt byggnadslagstiftningen. I kontroversiella fall vandrar så- dana ärenden från byggnadsnämnden över länsstyrelsen i länet till Kungl. Maj:t i kommunikationsdepartementet, som utgör högsta instans. Om sökan- den däremot först begär avstyckning av byggnadstomt hos distriktslantmä- taren i orten, kommer frågan att prövas enligt fastighetsbildningslagstift— ningen. Därvid kommer samma ärende i förekommande fall att vandra från distriktslantmätaren över ägodelningsrätten och hovrätten till Kungl. Maj:t i högsta domstolen. Då fastighetsbildnings- och byggnadslagarna som

nämnts har samordnats på förevarande punkt, skall resultatet i princip bli detsamma oavsett om prövningen sker i administrativ eller judiciell ordning.

Enligt fritidsutredningens mening innebär den samlade erfarenheten av judiciella och administrativa avgöranden i praxis, att tätbebyggelsebegreppet i stort sett inte tolkas restriktivt då fråga är om helårsbebyggelse. Samma omdöme kan inte sägas gälla fritidsbebyggelsen. Flertalet vägledande av- göranden avser helårsbebyggelse och det är fullt klart, att fritidsbebyggelsen är utomordentligt svårbemästrad i praktiken.

Som framgår av 3 kap., visar åtskilliga till utredningen ingivna yttranden också, att tillämpningsmyndigheterna har stora svårigheter att bemästra de problem, som sannnanhänger med den snabbt framväxande fritidsbe— byggelsen och inte minst gränsdragningen glesbebyggelse-tätbebyggelse. Lä- get karaktäriseras av, att en tätnande fritidsbebyggelse växer fram planlöst under beteckningen glesbebyggelse. Som framgår av det föregående, år före- teelsen också i viss mån legaliserad i BL genom motivuttalanden, låt vara att utvecklingen på området uppenbarligen gått väsentligt längre än vad BL avsett att medge. Nu begär man av fritidsutredningen förslag till lag- stiftningsåtgärder, som skall öka möjligheterna att komma till rätta med glesbebyggelseproblemet. Som motiv härför anföres i stort sett följande. (Se närmare 3 kap.).

Det understryks att inom vissa regioner är ytterligare glesbebyggelse olämplig med hänsyn till redan befintlig bebyggelse, det väntade behovet av ytterligare mark för fritidsbebyggelse samt kravet på mark för annan bebyggelse. Oinskränkt rätt till glesbebyggelse anses sätta den översiktliga planeringen ur spel. Ett inringandc eller upphävande av glesbebyggelserätten efterlyses. För Stockholms skärgård uttalas ett behov av en riktig lokali- sering av varje nytt hus varvid någon principiell skillnad mellan tät— och glesbebyggelse icke anses föreligga. En fastare gränsdragning” mellan tät— bebyggelse och glesbebyggelse skulle vara till värdefull hjälp. Det ifråga- sättes, om nuvarande ersättningsregler, som grundar sig på skillnaden mellan rätt till tätbebyggelse resp. glesbebyggelse, i alla situationer tillgodoser all- män rättviseuppfattning. Ett nytt planinstitut vid sidan av byggnadsplan och utomplansbestämmelser bör enligt vissa remissorgan övervägas för att reglera glesbebyggelsen i syfte att hålla vissa områden helt fria från be- byggelse och bevara dem för kommande generationers friluftsliv. Tiden anses mogen att införa utomplansbestämmelser för hela landet. Förslag till anvisningar efterlyses i alla frågor, som sammanhänger med glesbebyggelse för fritidsändamål.

Sammanfattningsvis kan följaktligen till utredningen ingivna synpunkter och önskemål sägas aktualisera åtminstone fem alternativ till åtgärder, som äterverkar mer eller mindre kraftigt på glesbebyggelsen, nämligen upphä- vande av den fria glesbebyggelserätten, förtydligande av tätbebyggelsedefini-

tionen, införandet av ett nytt planinstitut för att reglera glesbebyggelsen, införandet av utomplansbestämmelser för hela landet samt utarbetandet av förslag till anvisningar rörande glesbebyggelse. Dessa alternativ till åtgärder behandlas var för sig i följande avsnitt.

5.4.4. Alternativ till åtgärder 5.4.4.1. Upphävande av den fria glesbebyggelserätten

Frågan om ett upphävande helt eller delvis av den fria glesbebyggelserätten aktualiseras på olika sätt i föreliggande utredningsmaterial. Utvecklingen anses ha medfört, att den stora principiella åtskillnad, som BL gör mellan tätbebyggelse och glesbebyggelse är föråldrad. En ändring i utjämnande syfte anses påkallad på det sättet, att glesbebyggelseregleringen skärps. i

I BL är tätbebyggelse ingående reglerad och får överhuvudtaget inte kom- y ma till stånd utan medgivande från det allmännas sida i varje särskilt fall. [ Om tätbebyggelse vägras, uppkommer i princip ingen ersättningssituation ' mot markägaren, eftersom han är underkastad de inskränkningar i mar- kens användning för bebyggelse, som stadgas i BL. Därvid bortses bl. a. från en övergångsbestämmelse i 162 & BL, som medger ersättning för tätbebyg- gelsevärden, som uppkommit före BL:s tillkomst enligt tidigare tillämpade värderingsgrunder.

Däremot sysslar BL med glesbebyggelse i relativt obetydlig utsträckning. Detta beror på att BL intar den ståndpunkten, att det ur allmän synpunkt föreligger ett förhållandevis litet behov av att reglera markanvändningen för glesbebyggelse. I sammanhanget erinras, att BL stiftades av 1947 års riksdag samt att till grund för beslutet låg en utredning, som utförts åren 1941—45. Lagens inställning till glesbebyggelsen grundas följaktligen på erfarenheter från tiden för andra världskriget och dessförinnan.

1947 års riksdagsbeslut grundas på uppfattningen att det bara finns en | hållbar grund till att göra bebyggelse beroende av medgivande från det all- i männas sida, nämligen behovet av gemensamhetsanläggningar. Sådana an— sågs inte utan olägenhet kunna överlämnas åt de enskilda att själva reglera. För denna ståndpunkt anfördes hygieniska, ekonomiska och sociala skäl och den ledde till, att man stannade för att ingående reglera endast den typ av bebyggelse, som hade behov av gemensamhetsanläggningar.

Av nu föreliggande utredningsmaterial framgår, att fritidsbebyggelsens snabba utveckling ställer hela frågan i en annan dager. Nu gör sig också andra allmänna intressen påminta än sysslandet med gemensamhetsanlägg— ningar, intressen som kanske skulle kunna motivera införandet av ett med- givande från det allmännas sida även beträffande glesbebyggelse. Här kan nämnas den knappa marktillgången i vissa regioner, som nödvändiggör en klok planering av markanvändningen. I sammanhanget erinras, att 1963 och 1964 års riksdagar fattat viktiga beslut på naturvårdens område. Därigenom

har införts en ny naturvårdslag, som är inriktad på en ny målsättning för naturvården här i landet. Den skall i fortsättningen vara den på lång sikt bästa hushållningen med naturtillgångarna. Verkningarna av den fria gles— belyggelserätten anses inte alltid överensstämma med ett sådant program. Tvärtom utgör glesbebyggelsen i många fall ett slöseri med mark och natur- värden, som man knappast har råd med på längre sikt, särskilt inte inom vissa regioner. Den stora principiella åtskillnad mellan tätbebyggelse och glesbebyggelse, som ansågs föreligga tidigare, är inte längre för handen i samma man.

Ioch för sig är det alltså följdriktigt, att nu diskutera en mera ingående reglering av glesbebyggelsen än den som ansågs påkallad på 1940-talet. Om ingenting görs i den riktningen kommer resultatet i själva verket att bli en fortlöpande minskning av den planeringseffekt, som BL är avsedd att garan- tera, i varje fall så vitt angår fritidsbebyggelsen.

Å andra sidan bedömer utredningen det som uteslutet att utredningen i förevarande sammanhang skulle kunna ta upp frågan om ett upphävande av den fria glesbebyggelserätten. Det är en betydelsefull fråga i avvägningen mellan allmänna och enskilda intressen. Ur lagteknisk synpunkt har frågan stor räckvidd, eftersom den gäller ett grundläggande drag i BL, som får åter- verkningar i en rad andra lagar. Det är inte heller möjligt inrymma frågan i de direktiv, som gäller för fritidsutredningens verksamhet. Det är därför nödvändigt söka finna andra medel att bemästra de glesbebyggelseproblem, som aktualiseras i utredningsmaterialet.

5.4.4.2. Förtydligande av tätbebyggelsedefinitionen

Åtskilliga tillämpningsmyndigheter framhåller, att gränsdragningen mellan tätbebyggelse och glesbebyggelse är ett svårbemästrat problem speciellt be— träffande fritidsbebyggelsen. Man efterlyser fastare normer på detta område.

Som nämnts tidigare har den grundläggande tätbebyggelsedefinitionen i BL avgörande betydelse för gränsdragningen mellan de två bebyggelsety- perna.

Ur fritidsbebyggelsens synpunkt har det särskild betydelse, att denna de- finition närmast utformats med tanke på helårsbebyggelsens funktion. Den grundas på en enda faktor, nämligen behovet av gemensamhetsanläggningar. Ett sådant behov anmäler sig omedelbart inom en samlad helårsbebyggelse av nutida standard. Även fritidsbebyggelsen kräver gemensamhetsanlägg- ningar, men dess behov av sådana anläggningar är inte lika uttalat över allt och inställer sig kanske inte heller lika tidigt. Det är detta förhållande, som leder till att tätbebyggelsedifinitionen inte får samma effekt på fritids- bebyggelsen som på helårsbebyggelsen.

Avsikten med tätbebyggelsedefinitionen är, som nämnts tidigare, att däri infånga all sådan bebyggelse, som på grund av sin omfattning och täthet inte bör få komma till stånd utan medgivande av det allmänna. Den mål-

sättningen är i princip fortfarande tillfyllest. Men fritidsbebyggelsens snabba utveckling har medfört, att en anpassning av tätbebyggelsedefinitionen till det nya läget är nödvändig. Tidpunkten är med andra ord inne att ge defini- tionen en sådan utformning, att den träffar fritidsbebyggelsen i samma mån som helårsbebyggelsen. I sammanhanget är det angeläget, att den delvis framåtsyftande innebörd, som lagrummet redan nu torde ha, kommer till mera tydligt uttryck i lagtexten än vad för närvarande är fallet.

Utgångspunkten i det förra hänseendet är, att definitionen träffar de båda bebyggelsetyperna olika av det skälet, att det hittills rått en bestämd åtskill- nad mellan dem i standardhänseende. Det är den skillnaden som slår igenom i praktiken, eftersom bebyggelsens standard återverkar på behovet av ge- mensamhetsanläggningar. Helårsbebyggelsens standard är hög och jämn och där fungerar tätbebyggelsedefinitionen också på ett sätt, som får anses vara i stort sett tillfredsställande. Fritidsbebyggelsens standard över hela riket har däremot genomsnittligt varit lägre och dessutom mycket mera ojämn. Å andra sidan är det fullt klart, att fritidsbebyggelsen för närvarande upp- ' visar en fortskridande standardhöjning. En naturlig lösning av definitions- , problemet erbjudes följaktligen däri, att man i den grundläggande tätbebyg- . gelsedefinitionen för in ett krav på hänsyn till denna fortskridande standard— höjning hos fritidsbebyggelsen. Som tätbebyggelse bör med andra ord räknas inte bara sådan samlad bebyggelse, som nödvändiggör särskilda anordningar för tillgodoseende av gemensamma behov, utan också sådan bebyggelse, i som på grund av standardhöjning på det befintliga byggnadsbeståndet kan ] förväntas nödvändiggöra sådana anordningar.

Vid bedömande huruvida viss bebyggelse innefattar tätbebyggelse eller ej, bör hänsyn tas inte bara till bebyggelse, som redan finns på platsen, utan 5 också till bebyggelse, som är att förvänta inom den närmaste framtiden. i Även om en sådan tillämpning av 6 % BL inte är oförenlig med lagstiftarens * intentioner, har den som nämnts för fritidsbebyggelsens del kommit till an- vändning i praktiken i mycket begränsad utsträckning. Då detta förhållande i avsevärd omfattning torde ha bidragit till uppkomsten av olämplig tätbe- byggelse, föreslår utredningen att ett förtydligande tillägg i ifrågavarande hänseende införes i 6 % BL.

Rörande den närmare utformningen av förslagen till ändring av tätbe- byggelsedefinitionen m.m. hänvisas till förslag till lagtext med tillhörande specialmotiv (sid 255).

5.4.4.3. Glesbebyggelseplanering

I utredningsmaterialet redovisas ett önskemål, som framförts även i annat sammanhang, nämligen om införandet av ett nytt planinstitut för att reglera glesbebyggelsen i syfte att hålla vissa områden helt fria från bebyggelse och bevara dem för kommande generationers friluftsliv.

Enligt fritidsutredningens mening är syftet med den ifrågasatta nya gles- bebyggelseregleringen både vällovligt och angeläget. Självfallet är det önsk- värt, att glesbebyggelsen lokaliseras och utformas på ett sätt, som är ända- målsenligt ur plan- och miljösynpunkt. Vid lokaliseringen kommer inte minst generalplanemässiga överväganden in i bilden. Därmed är det utsagt, att BL redan innehåller ett planinstitut, som medger en viss reglering av glesbe- byggelsen, nämligen generalplan. Att denna möjlighet inte kommit till an- vändning annat än i något undantagsfall lär bero på, att kommunerna hit- tills inte ansett sig ha tillräckliga resurser för att angripa glesbebyggelse- problemet på ett effektivt sätt. Fritidsutredningen framlägger i detta sam- manhang förslag till åtgärder, som syftar till att öka dessa resurser.

Om man önskar ett områdesskydd med det syfte, som angivits ovan, finns det också goda möjligheter att utnyttja den nya naturvårdslagen, möjlig- heter som kan upprätthållas med statligt huvudmannaskap. Här åsyftas för olika fall tillämpliga bestämmelser om naturreservat, landskapsskydds- område och strandskyddsområde.

Av det sagda framgår, att man redan har regleringsinstitut, som kan till— godose de önskemål som framkommit. Man kan till och med välja på att anlita statligt eller kommunalt huvudmannaskap för regleringen. Problemet är följaktligen i dag inte att föreslå nya planinstitut för reglering av gles— bebyggelse utan snarare att föreslå åtgärder, som syftar till att bringa redan tillgängliga institut i effektiv tillämpning.

Det är självfallet ingenting som hindrar utan tvärtom mycket lämpligt, att glesbebyggelseplanering ändå tillämpas såsom en form för översiktlig planering av glesbebyggelsens lokalisering. Men denna planeringsform bör som hittills ha informell och vägledande natur. Glesbebyggelseplanering av här åsyftat slag lär ej sällan förekomma redan nu, exempelvis vid prövning av ersättningsfrågor. Den kan också få ökad användning för framtiden, nämligen om utredningens förslag leder till en ökad omsorg om glesbebyg- gelsens i många fall känsliga lokaliseringsfråga.

Utredningen räknar för övrigt med, att markägare och exploatörer i ökad omfattning kommer att lämna konstruktiva bidrag till en lämplig utveck- ling av fritidsbebyggelsen, varvid ej sällan gemensam exploatering av större områden kan bli aktuell. Därmed öppnas nya möjligheter att lösa det i före- varande avsnitt behandlade glesbebyggelseproblemet under helt frivilliga former. I 6 kap. återkommer utredningen till detta spörsmål och diskuterar vissa former för samverkan mellan kommun och en eller flera exploatörer.

5.444. Utomplansbesu'immelser

I föreliggande utredningsmaterial och även i andra sammanhang framförs vissa önskemål beträffande utomplansbestämmelserna. Ett är att man skulle genom en lagstiftningsåtgärd bringa utomplansbestämmelser att gälla i hela

riket. Ett annat är att man skulle göra bestämmelsernas innehåll mera in- gripande, så att de möjliggör en effektiv lokaliseringskontroll över glesbe- byggelsen.

En ändring av utomplansbestämmelsernas innehåll i åsyftad riktning. nämligen så att bestämmelserna blir ett lokaliseringsinstrument, kan knap- past ske utan att bestämmelserna kommer att helt eller delvis övertäcka tillämpningsområdet för andra regleringsinstitut. Enligt utredningens mening bör ett sådant resultat undvikas.

Vad angår frågan om utomplansbestämmelsernas kvantitativa tillämpning erinras om följande. Fritidsutredningens inventering visar (del I, sid. 110), att utomplansbestämmelser tillämpas i stor omfattning för reglering av fri- tidsbebyggelse. Av 945 tillfrågade kommuner uppger 258 (27 %), att utom- plansbestämmelser tillämpas för hela kommunen samt 521 (56 %), att så- dana bestämmelser tillämpas för en del av kommunen. Endast 163 kom- muner (17 0/o) uppger, att de helt saknar utomplansbestämmelser som regle— rar fritidsbebyggelse. Ett stort antal kommuner (ca 600) uppger därjämte, att ökade insatser för reglering av fritidsbebyggelsen är planerade. Åtskilliga tecken tyder också på, att läget vid 1965 års ingång innebär, att utomplans— bestämmelser fått en kraftigt ökad tillämpning här i landet, inte minst för reglering av fritidsbebyggelsen.

Föreliggande utredningsmaterial visar följaktligen, att utomplansbestäm- melser redan tillämpas i stor omfattning för reglering av fritidsbebyggelse samt att tendensen är starkt ökande. Under sådana förhållanden förefaller det knappast nödvändigt att tillgripa en lagstiftningsåtgärd, som medför införandet på en gång av utomplansbestämmelser i hela riket. Vidare bör beaktas, att tillämpning av utomplansbestämmelser är en verksamhet för kommunala organ samt att hela bebyggelseplaneringen i princip är en kom- munal angelägenhet.

På grund av det anförda finner fritidsutredningen inte tillräckliga skäl föreslå några nya lagstiftningsåtgärder beträffande utomplansbestämmel- serna i förevarande sammanhang. Däremot rekommenderar utredningen en fortsatt utveckling av bestämmelsernas tillämpning över större områden, eftersom de utgör en betydelsefull faktor i regleringen av den ej detaljplan— lagda fritidsbebyggelsen. Med hänsyn till fritidsbebyggelsens snabba utveck— ling även till tidigare helt obebyggda områden lär det ofta vara mest ända- målsenligt att låta bestämmelserna omfatta hel kommun. Utredningen före- slår, att ett motivuttalande med här avsett innehåll göres i syfte att undan- röja varje anledning till tvekan om hur utomplansbestämmelserna skall till- lämpas i fortsättningen.

I ! l

I utredningsmaterialet anmäles ett behov av anvisningar, som omspänner alla de frågor som sammanhänger med glesbebyggelse för fritidsändamål. Sådana anvisningar lär i princip kunna omfatta dels frågor, som regleras genom bestämmelser med rättsverkningar och dels andra frågor, som inte lämpar sig för sådan reglering. I förra fallet skulle anvisningarna få formen av en närmare utveckling av bestämmelsernas innebörd. I det senare fallet skulle det vara fråga om upplysnings- och rådgivningsverksamhet beträffan- de bebyggelsens utformning, innefattande funktionella, tekniska, ekonomiska, estetiska m. fl. krav, som ställs på den.

Den första frågan är beroende av i vad mån utredningen framlägger för— slag till reglering av glesbebyggelsen, som initierar behov av anvisningar. I detta hänseende föreslår utredningen ett förtydligande av tätbebyggelse- definitionen, som får betydelsefulla återverkningar på möjligheterna att planreglera åtskillig fritidsbebyggelse, som hittills passerat som glesbebyggel- se. En enhetlig tillämpning av denna regel underlättas bäst genom att veder- börande myndigheter på ett lättillgängligt sätt sammanställer och tillhanda- håller uppgifter om vägledande avgöranden.

Den andra frågan har stor betydelse ej endast för tätbebyggelse utan ock— så för den fria glesbebyggelsen. I vissa delar av landet har man alltjämt att räkna med en ej obetydlig glesbebyggelse för fritidsändamål. Ur land- skapsvårdande synpunkt är det betydelsefullt hur denna glesbebyggelse in- passas i naturen. Även om utvecklingen leder till en ökad koncentration av fritidsbebyggelsen — varvid byggnadsteknisk sakkunskap sannolikt kommer att i första hand ägnas åt den tätare bebyggelsen får den egentliga gles- bebyggelsens förutsättningar inte lämnas åsido. Anvisningar av rådgivande karaktär utformade med tanke på den glesa fritidsbebyggelsens speciella villkor —— bör därför hållas tillgängliga för den byggintresserade allmän- heten. Utredningen återkommer till detta spörsmål under avsnittet 5.8 om fritidsbebyggelsens yttre miljö. I övrigt ankommer det på myndigheter och organisationer att fortlöpande följa frågan och ta erforderliga initiativ.

5.5. Fritidsbebyggelsens sanitära standard 5.5.1. Allmänna utgångspunkter

Intervjuundersökningens resultat motiverar det påståendet att planeringen och utformningen av fritidsbebyggelsen icke uppfyller de krav i sanitärt avseende, som fritidsbyggarna själva genomsnittligt ställer. Erfarenheten visar, att utvecklingen lett till att sanitära olägenheter uppstått inom många fritidsbebyggelseområden.

Anledningarna till bristfälligheterna torde vara flera. Bland annat har byggnadsstyrelsens meddelande 1953: 10 »Reglering av vissa slag av fritids-

bebyggelse genom byggnadsplan och hälsovårdsordning», som gällde en enklare form av fritidsbebyggelse med låg sanitär standard, i många fall tillämpats även för sådana planområden, där planering bort ske enligt bygg- nadslagstiftningens normala bestämmelser och där meddelandet därför icke varit tillämpligt. I princip gjorde byggnadsstyrelsen icke något avsteg från regeln att ett planförslag skulle åtföljas av en utredning om hur vatten- och avloppsfrågorna skulle ordnas inom ett område för fritidsbebyggelse. Bestäm- melse om att inom byggnadsplaneområde icke fick uppföras byggnad, vars användande påkallade anläggande av avloppsledning, skulle endast tillämpas i vissa undantagsfall. Så blev det emellertid inte. Sådan bestämmelse kom i stor omfattning att intagas i planbestämmelser för fritidsområden över hela landet. Sålunda har bestämmelsen medtagits i åtskilliga fall, där förhållan- dena i och för sig varit mycket gynnsamma för anordnande av avlopp och där några sakskäl mot anordnandet av avlopp icke förelegat. Förklaringen ! till denna restriktiva inställning till den sanitära standarden får sökas på I flera håll. Förfarandet var bekvämt för exploatören och förmodades vara riskfritt för kommunen. Saneringen av den permanenta bebyggelsen krävde så stora insatser från kommunernas sida, att man inte ville skapa nya va- problem genom fritidsbebyggelsen. Man trodde sig kunna undvika detta genom att förbjuda utförandet av avloppsledningar. Hänsyn till va-intresset ansågs från månget häll endast komplicera planeringen. Dessutom torde man ha haft den uppfattningen, att kostnaderna för va-planeringen för fri- ) tidsbebyggelsen skulle bli höga och därför icke kunna belasta denna be- 1 byggelse. | I de fall planförslag avseende fritidsbebyggelse icke åtföljts av utredningar ! om hur vattenförsörjnings- och avloppsfrågorna lämpligen borde ordnas har konsekvensen icke sällan blivit, att tomtägarna åsamkats avsevärda ) merkostnader förutom att sanitära olägenheter även kan ha uppstått med ' tiden just på grund av förbudet mot underjordiskt avledande. Beträffande vattenförsörjningen har det — även inom stora planområden förekommit att varje tomtägare låtit borra egen brunn för stora kostnader i stället för att samgående skett om ett mindre antal brunnar eller om en gemensam anläggning för en betydligt lägre sammanlagd kostnad. I många fall har man icke respekterat planbestämmelserna utan bostadsstandarden har höjts, bl. a. genom att enskilda avloppsanläggningar utförts trots förbud; även wc har installerats. Visserligen föreligger skyldighet att göra anmälan till hälso- vårdsnämnd om utförande av avloppsledning samt att inhämta tillstånd av hälsovårdsnämnd att anordna wc. Detta har emellertid ofta nog under- låtits. Hälsovårdsnämnderna har ej heller fått kännedom om dessa anlägg- ningar och vidare icke haft resurser att hålla erforderlig kontroll. Endast i ett fåtal fall har nämnderna ingripit med åläggande för tomtägarna att koppl-a bort avlo-ppsanordningarna. Nämnas må att ur juridisk synpunkt synes tveksamhet råda om hälsovårdsnämnd verkligen äger besluta om

åläggande för tomtägare att koppla bort utförda avloppsanordningar. dä- rest förutsättningar föreligger att anordna avlopp och installera wc utan att sanitära olägenheter behöver riskeras.

Trots avsaknad av utredningar om hur avloppsfrågan lämpligen borde ordnas, har tomtägarna som nämnts icke sällan ändock utfört avloppsan- ordningar. Tyvärr har dessa anordningar därvid mången gång utförts på Sådant sätt, att otrevnader för grannar uppstått, liksom även risk för föro- rening av vattentäkter; man har med andra ord gjort anordningar, som inneburit risker för sanitära olägenheter i olika avseenden. Avlopp har an- ordnats med utsläpp i diken, som passerar genom eller strax intill grann- fastigheterna; man har som recipienter nyttjat vägdiken, som rinner genom bebyggelsen i övrigt. Det förekommer, att tomtägare nattetid transporterar ut avfallsvatten, sopor, latrin m. m. i den sjö, som fritidsområdet ligger in- till och stjälper detta avfall på ringa avstånd från stranden. Avloppsledning som mynnar vid badplats har anordnats. En hel rad exempel på olämp- liga anordningar finns.

Numera har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i samråd med byggnads- styrelsen, medicinalstyrelsen, lantmäteristyrelsen och statens vatteninspek- tion utarbetat nya anvisningar, som ersätter byggnadsstyrelsens medde- lande 1953: 10. Anvisningarna finns i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens meddelande VA 13/1964: »Vatten- och avlop—psfråg'or vid planering för t ritidsbebyggel se » .

Renhållningen har inom många områden varit högst bristfälligt ordnad. Ovanligt är inte att det fasta avfallet undan för undan grävs ner på tomten eller transporteras till vägförvaltningarnas sopsäckar längs vägarna eller — som nyss nämnts — transporteras ut och vräks i sjön. I de fall transport sker till gemensamma soptippar o. d. saknar dessa ofta helt tillsyn. Ovanligt är inte heller att soporna helt enkelt slängs ut i naturen eller att man tar med soporna och annat avfall till hemorten.

I diskussionerna om sanitär standard hos fritidsbebyggelsen torde man i allmänhet avse standarden ifråga om vatten- och avloppsanordningar. De minimikrav som ur hygienisk synpunkt ställs på dessa anordningar, är de allmänna krav, som anges i 19 % HVS: >>bo'stadslägenhet skall ha lätt tillgång till vatten i erforderlig mängd och av tillfredsställande beskaffenhet till dryck, matlagning och andra hushållsändamål samt bör vara försedd med avlopp för spillvatten». Visserligen anges i 22 å att »utan hinder av vad i 16—19 åå stadgas må rum och lägenhet, som äro avsedda att användas såsom bostad allenast under viss årstid eller eljest i begränsad utsträckning, godtagas för sådant ändamål». Detta skulle kunna innebära att en lägre standard generellt skulle få accepteras för fritidsbebyggelsen. Emellertid finns stadganden som går i annan riktning, nämligen stadganden, dels om att de åtgärder skall vidtagas, som skäligen befinns påkallade till undvikande av sanitär olägenhet, dels om avsevärt längre gående åtgärder inom tätbe- 10

byggelse (hälsovårdstätorter). Med den avsevärda allmänna standardhöjning, som utmärker en stor del av de fritidsbostäder, som nu tillkommer (bl. a. vinterbonade) följer också önskemål om och krav på en betydligt högre sanitär standard än. som motsvarar de uppställda minimikraven.

Man har hittills utgått från, att fritidsbebyggelsen alltid skulle vara av ett betydligt enklare slag än permanentbebyggelsen och att fritidsbyggarna själva skulle föredra en lägre boendestandard, icke minst ifråga om sanitär utrustning och sanitära förhållanden. Denna uppfattning torde dock icke längre vara riktig. Människorna vill ha det bekvämare än vad det innebär att bära ut avloppsvatten, köksavfall o. d. och bära in vatten. Intresset för vattenledning och avloppsledning åtminstone från kök brukar vakna redan ett eller annat år efter det en fritidsstuga i övrigt färdigställts. Den person- liga hygienen ökar, vilket innebär större vattenförbrukning och önskemål om dusch, wc o.s.v. Kraven på hög sanitär standard stiger oavbrutet. Det bör vara en väsentlig uppgift vid planerandet av den framtida fritidsbe- byggelsen, att dessa krav kan tillgodoses. Planeringen av fritidsbebyggelsen bör sålunda ske så att man möjliggör en successiv utbyggnad av den sanitära standarden till en standard, som närmar sig den som gäller för modern permanentbebyggelse. Myndigheterna, såväl kommunala som statliga, bör representera framsynthet vid planeringen och därför acceptera den utveck- ling, som här skisserats. Till och med vid den primitivaste formen av fritids- bebyggelse, campingplatserna, bör man ha tillgång till rinnande vatten, wc o.s.v. Man får icke vid planläggningen medvetet skapa »slumområden» med den låga sanitära standard, som det innebär att t. ex. hålla ut slaskvatt- net på marken. Hittillsvarande praxis har på många håll skapat ohållbara sanitära förhållanden, som starkt påminner om dem som rådde inom per- manentbebyggelsen innan man mer allmänt började lösa va-frågorna genom gemensamma anläggningar. Man bör alltså icke utan vägande skäl inskränka den sanitära standarden för fritidsbebyggelsen.

5.5.2. Omgivningshygieniska krav på fritidsbebyggelsen

Fritidsbebyggelsen bör ha ett för fukt och vind skyddat läge. Man bör sär— skilt undvika att lägga fritidsbebyggelsen i närheten av sanka områden, där risken för dimma kan vara stor. Bebyggelsen bör orienteras i lämpligt väderstreck; i kuperad terräng bör företrädesvis de sluttningar väljas, som ligger i huvudriktning mot söder.

Av omgivningshygieniska faktorer, som i ogynnsam riktning kan påverka en fritidsbebyggelse, märks i första hand buller. Här bortses från industri- buller, eftersom man måste förutsätta att fritidsbebyggelse icke lokaliseras till grannskapet av en ur denna synpunkt störande industri—. Som störande bullerkälla torde i stället trafiken komma främst. Vid utformningen av väg- nätet inom: eller i närheten av fritidsbebyggelseområden är det därför nöd-

) ) | 1 i i

vändigt att beakta bullerfaktorn. En självklar konsekvens härav blir, att fritidsbebyggelse icke bör placeras intill större trafikstråk. Icke mindre viktigt är att i detta sammanhang taga hänsyn till kravet på trafiksäkerhet för barnen. — Bullerfaktorn måste också beaktas vid inplacering av dans- banor, restauranger, bensinstationer, campingplatser m. m.

Luftföroreningarna torde i allmänhet icke bli något problem för fritids- bebyggelsen. Det bör sålunda knappast erbjuda några svårigheter att planera bebyggelsen så, att olägenheter genom luftföroreningar från trafiken und- vikes. Luftföroreningar från industrier kan bli besvärande på betydande av- stånd. Det bör dock vara möjligt att vid den översiktliga planeringen taga de hänsyn, som erfordras för att luktobehag av betydelse från industrier icke skall riskeras för fritidsbebyggelsen.

Andra omgivningshygieniska faktorer av betydelse är, som tidigare fram- hållits, renhållningsfrågorna samt vatten- och avloppsfrågorna. Flytande och fast avfall måste omhändertas på ett tillfredsställande sätt. Brister i detta hänseende kan bl. a. leda till luktobehag, ansamling av råttor och flu- gor och därav följande allmän otrevnad. Nödvändigheten av ordnad ren- hållning torde dock icke vara en faktor, som behöver påverka lokaliseringen av fritidsbebyggelsen, eftersom sådan renhållning utan större svårigheter torde kunna åstadkommas för varje samlad bebyggelse. Det är främst ett organisationsproblem jämte en ekonomisk fråga (fördelning av kostnaderna). Vatten- och avloppsfrågorna däremot erbjuder större problem.

Som nämnts tidigare torde man i stigande omfattning komma att ställa i det närmaste samma höga krav på fritidsbostadens som på helårsbostadens va-standard (bl. a. vattenledning i köket och avloppsledning därifrån).

Som allmänna krav ur va-synpunkt gäller för all planering för tätbebyg- belse bl. a., att vattentäkt måste finnas, som ger ett ur hygienisk synpunkt tillfredsställande vatten i tillräcklig mängd, och som är belägen på mot föro- rening väl skyddad plats, att gemensam vattenförsörjning genom ledningar skall kunna anordnas och vattenledning kunna indragas i husen samt att avloppsvatten skall kunna omhändertas på godtagbart sätt och avledas till lämplig recipient. Vid val av recipient måste hänsyn bl. a. tagas till vatten- områdes eller grundvattens eventuella nyttjande för vattenförsörjningsända- mål och till nödvändigheten av att skydda badplats mot förorening. I prin- cip gäller dessa allmänna krav även för planeringen av fritidsbebyggelse— områden, ävensom för friluftsanläggningar, ehuru det i fråga om dessa senare av naturliga skäl kanske icke gäller gemensam vattenförsörjning men väl att vattenledning måste anläggas.

Kraven innebär att möjligheterna att ordna va-frågan på ett ur sanitär synpunkt tillfredsställande sätt och dessutom på ett sätt, som kommer att tillgodose önskemålen om hög standard, blir en lokaliseringsfaktor av be- tydelse. Fritidsbebyggelsen bör normalt lokaliseras till områden, där för- utsättningar finns att tillgodose dessa krav och önskemål.

Med hänsyn till utvecklingen är det sålunda" vid lokalisering och plane- ring av fritidsbebyggelse nödvändigt att va-frågorna beaktas i långt högre grad än vad som hittills i allmänhet skett. Detta innebär inte att gemensam va-anläggning nödvändigtvis måste utföras, men däremot att det genom ut- redning skall klarläggas, att den planerade bebyggelsen omedelbart eller framdeles — kan förses med sanitärt tillfredsställande och mot de växande kraven svarande va-anordningar.

5.5.3. Va-frågan i den översiktliga planeringen

I det översiktliga planeringsarbetet måste översiktlig va-planering ingå som en väsentlig del. Avsaknaden av sådan planering har varit den ur va-tekniska och sanitära synpunkter kanske allvarligaste bristen i det hittillsvarande planläggningsarbetet.

Den översiktliga utredningen om en regions va-frågor skall ange rikt- : linjerna för en tillfredsställande lösning av vattenförsörjnings-, avlopps— ? och vattenvårdsfrågorna. Den bör vidare ange de ekonomiska konsekvenser- na av exploateringen liksom även om det föreligger behov av och finns teknisk—ekonomiska förutsättningar för en för flera bebyggelseområden ge— mensam lösning av va-frågorna. En dylik lösning kan exempelvis vara nöd- vändig för att vattenförsörjningen skall kunna lösas på ändamålsenligt sätt och för rimlig kostnad, eller för att avloppsvatten ej skall behöva utledas i vattenområde, som skall användas för bad eller vattenförsörjning. Om en ' gemensam anläggning befinns vara aktuell, skall dess huvuddrag anges i ' va-utredningen. i Den bästa lösningen på fritidsbebyggelsens va-frågor torde i stor utsträck- % ning bli gemensamma anläggningar. Där gemensam avloppsanläggning av ! ekonomiska skäl ej kommer ifråga, torde endast bebyggelse i mindre om- fattning böra tillåtas, såvida icke tomterna göres stora. I sådant fall kan infiltration inom de olika tomtplatserna eller för mindre grupper av hus tillgripas under förutsättning att tomtplatserna utformas på lämpligt sätt, att markförhållandena vid undersökning visar sig vara lämpliga och att vattenförsörjningen ordnas med ledningar från skyddad vattentäkt. Om en förtätning av grupperna i framtiden förutses i planen måste planeringen ske så, att genomförandet då av en gemensam va-anläggning underlättas eller i varje fall möjliggöres.

Stundom framkommer önskemål om att förlägga fritidsbebyggelse till områden, där möjligheterna att ordna vattenförsörjningen och avloppsav— ledningen är starkt begränsade och där alltså endast bebyggelse med begrän— sad sanitär standard är möjlig. I sådana fall måste särskilt noga övervägas om och i vilken omfattning områdena verkligen bör exploateras. Finner man att exploatering av speciella skäl ändock bör tillåtas ske, måste vid över- siktsplanens utformning hänsyn tagas till den lägre standarden. En konse- kvens av övervägandena kan bli, att svårigheter att ordna avlopps- eller

vattenfrågan på ett acceptabelt sätt leder till att vissa områden måste anses olämpliga för fritidsbebyggelse i form av tätbebyggelse.

I regel är det vid översiktlig planering tillräckligt att beträffande vatten- försörjningen göra endast en på erfarenhet — eventuellt kompletterad med enklare undersökningar grundad bedömning av vattentillgång och vatten- beskaffenhet. (Dock får man i sådana sammanhang icke utgå från att till- räcklig vattenmängd kan erhållas från bergborrade brunnar). Även beträf- fande möjligheterna för avloppsvattnets oskadliggörande (utsläpp i vatten- område eller infiltration i marken) är vid översiktlig planering enbart bc- dömningar i regel tillräckliga. När tveksamhet råder om förutsättningarna för lösandet av avloppsfrågan, kan särskilda undersökningar behöva göras redan i samband med den översiktliga planeringen. Så kan t. ex. undersök- ningar av strömförhållandena intill en kuststräcka erfordras för att kunna bedöma var och hur avloppsvatten lämpligen kan utledas.

Behovet av översiktlig va-planering har framhållits av statsutskottet i dess utlåtande över propositionen till 1964 års riksdag om anslag till väg— och vattenbyggnadsverkets verksamhet 1964—65 (statsutskottets utlåtande nr 6/ 1964, sid. 30). I utlåtandet erinras om, att sedan åtskilliga år medel från anslaget till bidrag till vatten- och avloppsanläggningar i enlighet med riks- dagens beslut får användas för forsknings- och utvecklingsarbete inom va- området. I samma ordning bestrides även kostnader avseende översiktliga va-utredningar. Utskottet anför att det också föreligger ett stigande behov av bidrag till upprättande av generalplaner för va-anläggningar för den ständigt ökande fritidsbebyggelsen. Jämväl detta behov av bidrag bör tillgodoses. Riksdagen har sedermera beviljat anslag i enlighet med propositionen och statsutskottets utlåtande, vilket innebär att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen numera äger lämna bidrag till översiktlig va-planering för fritidsbebyggel- sen. Utredningen förutsätter, att styrelsen ges resurser att effektivt följa upp denna betydelsefulla verksamhet.

5.5.4. Vil-frågan och renhållningen i detaljplaneringen

I den översiktliga planen med tillhörande översiktlig va-utredning, som skall ligga till grund för ställningstagande vid den efterföljande detaljplane- ringen, skall de allmänna förutsättningarna att ordna va-frågan och tillgodo- se vattenvårdsintresset ha klarlagts.

Principiellt bör detaljplaneringen drivas så långt i sanitärt avseende, att en tomtköpare redan före köpet av tomten skall kunna få uppgift om hur de sanitära frågorna skall ordnas på ett tillfredsställande sätt och vilka för- utsättningarna är för en eventuell successiv höjning av den sanitära stan- darden, därest man från början accepterar inskränkningar i standarden (som dock icke får gå så långt att elementära hygieniska krav åsidosätts). Han bör även få besked om ungefärliga kostnader för erforderliga anord- ningar och uppgift om i vilken takt gemensamma anläggningar kan komma

att utföras. Då det kan vara svårt för en tomtköpare att få alla önskvärda detaljupplysningar i detta avseende, bör planbeskrivning, som skall åtfölja varje planförslag och som finns tillgänglig hos vederbörande byggnads— nämnd, innehålla en kortfattad redogörelse för hur va-frågan är avsedd att lösas på kortare och längre sikt.

I fråga om omfattningen av den va-utredning, som skall åtfölja en detalj— plan, som avser fritidsbebyggelse, ges i och för sig tillräckliga anvisningar i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens meddelande nr VA 1/1962 och 13/ 1964 samt byggnadsstyrelsens i samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utgivna meddelande nr 9/1953. De ytterligare detaljanvisningar, som be- tingas av de lokala förhållandena, kan erhållas vid hänvändelse till läns- ingenjören och hälsovård'snämnden. Vissa allmänna synpunkter kan dock . vara värda att här redovisas. )

Vad först frågan om gemensamma eller enskilda anläggningar beträffar ) blir valet avhängigt av en mängd faktorer, såsom tillgängliga vattentill- gångar och möjligheter att oskadliggöra avloppsvattnet, markförhållanden, planens omfattning, tomtstorlek o.s.v. En omfattande fritidsbebyggelse kräver merendels gemensam vattenförsörjningsanläggning med en eller flera brunnar och även gemensam avloppsanläggning. Enskilda avloppsanlägg- ningar kan komma ifråga, därest vattenförsörjningen ordnas gemensamt. . Ordnas däremot vattenförsörjningen genom enskilda brunnar på varje tomt, i bör avloppsfrågan — för att förhindra att vattentäkterna förorenas ordnas i genom gemensam anläggning.

We eller icke wc behöver i och för sig icke vara avgörande för valet av - lösning på avloppsproblemet. Avloppsvattnet från kök och tvättställ har ) sådan sammansättning, att de principiella kraven på behandling blir de- samma som för avloppsvatten som jämväl omfattar avlopp från wc. Föro- reningsmängderna och avloppsvattenkvantiteterna blir dock självklart större om wc tillkommer, vilket påverkar dimensioneringen av reningsanläggningar- . na och även kan påverka valet av recipient. Även efter en mycket kraftig * klorering innehåller avloppsvatten från wc så stora bakteriemängder, att en utspädning fordras för att bad skall kunna tillåtas i recipienten. I 7 kap. kommer ytterligare synpunkter av teknisk och ekonomisk art på va-anlägg- ningar att lämnas.

I va-utredningen skall beträffande gemensam anläggning för vattenför- sörjning eller avlopp anges huruvida hela anläggningen avses att utföras i ett sammanhang, eller i motsatt fall i vilken ordningsföljd och takt utbygg- naden skall ske. Avloppsreningsanläggning bör regelmässigt ingå i första utbyggnadsetappen.

Av va-utredningen bör framgå, att ett ur bakteriologisk synpunkt tillfreds- ställande vatten verkligen finns att tillgå, liksom att konsumtionsvattnet även kan beräknas bli ur fysikalisk-kemisk synpunkt acceptabelt. Detta innebär merendels, att vattenförsörjningen måste ordnas genom en gemen-

sam anläggning. Vattentäkten (vattentäkterna) måste förläggas på en mot förorening effektivt skyddad plats. För sådan vattentäkt erfordras i regel fastställande av skyddsområde med tillhörande skyddsbestämmelser. An- visningar härom finns i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens meddelande VA 14/ 1964. Va-utredningen skall innefatta angivande på planritning av vatten— täktens läge, förslag till skyddsområde samt huvudvattenledningarnas unge- färliga sträckning och dimensioner.

Om vattenförsörjningen skall ordnas genom en gemensam anläggning för ett icke alltför obetydligt antal tomtplatser (i allmänhet mer än 25), kan man räkna med, att vattnet måste underkastas regelbunden fysikalisk-ke- misk och bakteriologisk undersökning enligt 32 % HVS. I sådana fall bör genom va-utredningen styrkas, att ett vatten av enligt medicinals-tyrelsens bedömningsrelgler tillfredsställande beskaffenhet kom-mer att kunna till- handahållas.

Frågan om hur stor vattenmängd, som skall finnas tillgänglig för varje tomtplats, bör bedömas mot bakgrund av den pågående utvecklingen mot en sanitär standard i fritidsbostaden, som närmar sig den man har i primär- bostaden. Ett minimikrav bör vara, att möjlighet skall finnas att omedelbart eller framdeles anordna vattenledning i köket. För att man skall kunna till- fredsställa de anspråk på vattentillgång (för anordnande av dusch, vatten- klosett m. m.), som i många fall redan tillgodosetts inom fritidsbebyggelse- områden, bör man emellertid normalt säkerställa en vattentillgång mot- svarande minst 300 1 per tomtplats och dygn. För i närheten av större tät- orter belägen fritidsbebyggelse, som kan förväntas i viss utsträckning komma att övergå till helårsbebyggelse, samt för annan fritidsbebyggelse i den mån den planeras för samma va-standard, som vid helårsbebyggelse, bör räknas med den större vattenmängd, som förhållandena motiverar. En väsentligt högre vattenförbrukning blir det där fråga om. Om grundvatten skall an- vändas, och det icke är uppenbart, att vattentäkten har tillräcklig kapacitet, erfordras provpumpning.

Av va-utredningen bör framgå, hur behovet av vatten för brandsläckning skall tillgodoses (se vidare 7 kap.). Samråd bör ske med vederbörande brand- myndighet härom.

Att ifråga om tätbebyggelse avloppsvattnet skall avledas i sluten ledning (40 % HVS) och renas före utsläpp i ett vattenområde (8 kap., 23 % VL) med- för skärpta krav på den till ett detaljplaneförslag hörande avloppsutredning- en. Genom denna skall sålunda visas, hur man kan avleda och oskadliggöra de icke obetydliga mängder avloppsvatten och föroreningar däri, som man har att räkna med inom fritidsbebyggelse.

Där vattentäkten är belägen på en mot förorening skyddad plats utanför det bebyggda området, vilket som tidigare framhållits i regel måste krävas, föreligger från hygienisk synpunkt intet hinder mot att infiltrera avlopps- vattnet i marken. Att markbeskaffenheten möjliggör infiltration måste i

samband med avloppsutredningen styrkas, i allmänhet genom infiltrations- försök. Riktlinjer för utförande av sådana samt för utformning av infiltra- tionsanläggning och i samband därmed erforderlig slamavskiljare finns i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens meddelande VA 8/1962. I 7 kap. lämnas ytterligare uppgifter om bl. a. enskilda avloppsanläggningar och de förenk- lingar och modifikationer, som kan komma ifråga för fritidsbebyggelse.

Bland de frågor, som utöver vad ovan nämnts, kan behöva behandlas i av- loppsutredningen, må även nämnas ytvattenavledning och markdränering.

I den mån inskränkningar måste göras eller anses lämpliga i va-hänseende (t. ex. förbud mot wc), bör stadganden därom och om de åtgärder, som kan följa av inskränkningarna (t. ex. bestämmelser om latrintömning) intagas i lokal hälsovårdsordning. I va-utredningen bör detta förhållande uppmärk- sammas och påpekas. Bestämmelser om inskränkningar ifråga om den sani- tära standarden hör sålunda icke hemma i planbestämmelserna utan i hälso- vårdsordning.

I anslutning till detaljplaneringen bör det även klarläggas, hur renhåll- ningen skall ordnas: genom kommunens försorg eller i undantagsfall genom tomtägarnas egen försorg. Sättet för destruktion av avfallet bör anges: skall avfallet transporteras till en även för andra områden och samhällen gemen- sam soptipp eller förbränningsanläggning eller skall en soptipp el. dyl. en- bart för det aktuella området anläggas? Tomtköparna bör således kunna få ingående besked om de förutsättningar, som kommer att gälla för ren— hållningen.

5.6. F ritidsbebyggelsens yttre miljö

Utredningen har i den föregående framställningen huvudsakligen uppehållit sig vid tekniska, ekonomiska och sanitära frågor av stor betydelse för att befrämja fritidsbebyggelsen ur funktionell synpunkt. Kraven på ändamåls- enlighet är viktiga, men av minst lika stor betydelse ur trivselsynpunkt är frågorna om bebyggelsens anpassning till terräng och landskap samt dess utformning och gruppering ur estetiska synpunkter. Utredningen vill på detta område endast fästa uppmärksamheten på vissa generella bedömningsgrun- der och medel att nå önskat resultat; däremot är det helt uteslutet att upp— ställa entydiga rekommendationer om hur alla förekommande fall i prak- tiken skall lösas.

Bakom anskaffandet av ett fritidshus ligger i regel en önskan att få en fast replipunkt i en vederkvickande miljö; helst vill man bo »mitt i naturen». Huset och den egna tomten är ur den synpunkten bara ett medel att nå kontakten med naturen och miljön är sålunda det primära. Denna miljö kan på olika sätt förstöras eller förvanskas, t. ex. om i grannskapet byggs hus, som är så tråkigt förlagda eller utformade att de inger olustkänslor, om en tidigare tillgänglig badstrand konsumeras av bebyggelse eller om i närheten anordnas publikdragande anläggningar — exempelvis en felstplats

eller en campingplats, som förorsakar störningar. Ibland kan uppförandet av ett enda felaktigt placerat hus på en udde i en sjö eller på en öppen dominerande höjd — ha förödande inverkningar på en hel landskapsbild. Ur dessa synpunkter är de miljöskapande och miljöbevarande faktorerna av utomordentlig vikt och kommer sannolikt på längre sikt att bli avgörande för efterfrågeinriktningen på ett helt annat sätt än hittills.

Utredningen vill i detta sammanhang erinra om att den nya naturvårds- lagen, som trätt i kraft den 1 januari 1965, innehåller en rad betydelsefulla medel för att lösa miljöfrågorna i stort. I all synnerhet torde lagens särskilda bestämmelser till skydd för friluftslivet (15—16 åå) och till skydd för land- skapsbilden (18—22 åå) bli av stort värde för att rädda både natur- och kulturlandskapets värden i trakter med koncenterad fritidsbebyggelse. Inom 5. k. strandskyddsområde finns nu möjligheter till en mycket effektivare kontroll än tidigare att icke för allmänheten betydelsefulla strandområden tas i anspråk som tomt. Likaså öppnar bestämmelserna i 19 % stora möj- ligheter att bringa för landskapsbilden skadliga nybyggnader, upplag eller andra arbetsföretag utanför ett byggnadsplaneområde under kontroll, främst genom föreskrifter, som begränsar eller motverkar deras inverkan.

Även det nya institutet naturreservat kan komma att bli av stor betydelse för miljöskyddet i vidsträckt bemärkelse. Utredningen vill i detta samman- hang särskilt fästa uppmärksamheten på ett motivuttalande i propositionen med förslag till naturvårdslag (nr 148/ 1964, sid. 45), där det särskilt fram- hålles att begreppet natur även innesluter den kulturpräglade naturen och att sålunda som naturreservat även bör kunna avsättas gamla lövängar och betesmarker, vilkas bevarande i traditionsenlig hävd bidrar till kännedomen om det gamla odlingslandskapet eller som utmärker sig för särskild skönhet. Enligt samma uttalande bör naturreservat i speciella fall kunna bildas för att skydda en öppen bygd mot igenskogning.

Det är enligt utredningens uppfattning uppenbart, att ett lämpligt sam- spel mellan en riktigt utformad, måttlig exploatering för fritidsbebyggelse och tillämpning av här refererade möjligheter enligt naturvårdslagen bör kunna resultera i en landskapsmiljö med bibehållna stora skönhetsvården och samtidigt stora rekreationsvärden.

Skall detta mål uppnås, måste emellertid mycken omsorg nedläggas på fritidsbebyggelsemiljön även i trängre bemärkelse. De huvudfrågor, som då uppträder, gäller bebyggelsens anpassning till landskapet och terrängen samt bebyggelsens gruppering, utformning, färgsättning o.s.v. Som allmän- giltiga bedömningsgrunder kan härvidlag framhållas, att bebyggelsen måste inordnas i eller underordnas landskapet. Särskilt i det öppna landskapet måste störande dominans eller silhuettverkan undvikas och bebyggelsen få stöd i terräng eller vegetation. Tätbebyggelse i öppen terräng bör känne- tecknas av både viss enhetlighet och viss variation. Detta kan ofta ske genom att bebyggelsen fördelas i grupper, avdelade med genomgående parkstråk,

och att husen inom varje grupp ges en viss grad av likformighet. De kan exempelvis bestå av lika orienterade eller lika utformade byggnadskroppar, enahanda material eller färgsättning eller gemensamt formspråk i olika byggnadsdetaljer. Det äldre kulturlandskapet kräver sin alldeles speciella hänsyn, särskilt om fritidsbebyggelsen utgör ett direkt komplement till en äldre jordbruksbebyggelse, ett fiskeläge e. dyl. I dessa fall är det knappast tillrådligt att plagiera de gamla husen —— de motsvarar icke alltid nutida krav på funktionsduglighet eller utförande — men däremot kan det kanske vara lämpligt att använda vissa gemensamma formelement, material eller en anslutande färgsättning.

Uppenbarligen kräver ett realiserande av det program, som här endast antytts i sina huvuddrag, betydande arbetsinsatser och tillgång till expertis. Arbetsuppgiften faller i första hand på den enskilda kommunens byggnads- nämnd. Vad själva kostnadssidan beträffar, det må gälla kostnader för sak- kunnig personal eller för miljöbefrämjande åtgärder, hänvisas till 8 kap. där utredningen föreslår rätt för kommunen att uttaga en årlig avgift på fritids- bebyggelsen.

I detta sammanhang vill utredningen i stället ta upp en annan fråga till behandling, nämligen hur man på ett effektivt sätt skulle kunna stödja den kommunala aktiviteten, närmast i våra landskommuner, genom en centralt organiserad service av rådgivande karaktär. Utredningen har tidigare i detta kapitel (sid. 129) föreslagit, att det cenralt bör organiseras ett utred- nings- och utvecklingsarbete rörande det enskilda fritidshusets funktioner och utformning samt rörande olika lösningar av tätbebyggelse för fritids- ändamål. Till de där behandlade frågeställningarna ansluter sig mycket väl de här aktualiserade frågorna om fritidsbebyggelsens anpassning till terräng och landskapstyp ur främst estetiska synpunkter. De först diskute- rade frågorna om det enskilda fritidshusets funktionella utformning har likaså nära anknytning till de ur estetisk synpunkt viktiga frågorna om anpassning till äldre bebyggelse, formspråk, färgsättning o.s.v. Ser man saken ur konsumentens synpunkt framträder ytterligare sådana spörsmål som kostnader, tillbyggbarhet, utrymme för egna arbetsinsatser, egenskaper- na hos de hus, som kan köpas monteringsfärdiga o. s. v. Utredningen har funnit det närmast självklart, att det utrednings- och utvecklingsarbete, som organiseras, bör belysa samtliga föreliggande aspekter på ämnet, både det all- männas i vidare bemärkelse, byggnadsväsendets och den enskilde konsu- mentens. Resultatet av insatsen får då samtidigt karaktären av service och information åt de organ och fackmän, som har att ta befattning med frågor- na lokalt eller regionalt samt vägledning för konsumenterna. Genom snabba och effektiva insatser på vissa nyckelfrågor bör man kunna samtidigt råda bot på vissa miljöförstörande avarter i den nuvarande fritidsbebyggelsen och tillse att konsumenterna får större utbyte av sina investeringar. Ut- redningen återkommer till denna fråga i 10 kap. (sid 277).

|

KAPITEL 6

Markpolitiska medel att främja friluftslivet

6.1. Om markanskaffningen i allmänhet

Från olika delar av landet uppges, att efterfrågan på mark för fritidsbe- byggelse regionvis är så livlig att all mark, som över huvud taget kan stäl- las till förfogande för ändamålet, oftast också tas i anspråk omedelbart eller p-å kort tid. Det framgår också, att markfrågorna allt för ofta löses på ett föga ändamålsenligt sätt. Detta beror kanske främst på att den kom- munala planeringen på området släpar efter. Därtill kommer, att kommu- nerna i allmänhet inte heller tar aktiv del i markanskaffningen genom egna markförvärv för fritidsbebyggelse. I ett sådant läge blir de enskilda mark- ägarnas intresse av att ställa mark till förfogande för ändamålet en domi- nerande lokaliseringsfaktor. Deras exploateringsintresse är emellertid ojämnt, något som medför att utbuden av mark också faller ojämnt. In- trycket av planlöshet i markanskaffningen förstärks på många håll av att rådande ägosplittring ökar svårigheterna att åstadkomma en ändamåls- enlig utformning av de nya fritidsbebyggelseområdena. Dessa inpassas ofta i en fastighetsindelning, som är av äldre datum och inte alls lämpad för fritidsbebyggelsens behov.

Fritidsbebyggelsens lokalisering återverkar vidare kraftigt på möjlighe- terna att säkerställa tillräckliga och lämpliga områden för det rörliga fri- luftslivets behov. Här nödgas lnan konstatera, att mark i åtskilliga fall ockuperas av en tätnande fritidsbebyggelse, trots att den uppenbarligen hellre bort hållas helt fri från bebyggelse och säkerställas som rekreations- område för framtiden. En sådan utveckling är till förfång inte bara för det rörliga friluftslivets utövare, utan också för fritidsbyggarna själva. En all- män erfarenhet som vinner starkt stöd i intervjuundersökningens resultat är nämligen, att planområdenas egna begränsade grönområden inte är till- räckliga för områdenas bebyggare, utan att dessa också har ett stort behov av tillgång till strövområden och fri natur där utanför.

Med tanke på fritidsbebyggelsens snabba utveckling är det nödvändigt, att markanskaffningen snarast infogas i ett planmässigt handlande över hela riket. Detta förutsätter, att verksamheten såvitt möjligt frigöres från beroendet av ett ojämnt exploateringsintresse och en föråldrad fastighets- indelning samt att en riktig avvägning sker emellan olika motstående in— tressen. Därvid möter fritidsbebyggelsen kOnkurrens om marken inte bara

från det rörliga friluftslivets sida, utan också från bl.a. näringslivet. den fasta bostadsbebyggelsen och naturvården. Avvägningsmedlet är här plane— ring enligt de riktlinjer som dragits upp i 5 kap.

För att planerna inte skall stanna på papperet är det nödvändigt, att markägare av alla kategorier ställer mark till förfogande på skäliga villkor där så erfordras. Därvid bör det kunna förväntas. att stat och kommun samt andra större markägare föregår med gott exempel.

I sammanhanget måste beaktas, att bebyggelseplaneringen är en kom- munal angelägenhet. Detta innebär, att markanskaffningen för fritidsbe- byggelse och annat friluftsändamäl med nödvändighet måste samordnas med en kommunal planering. Endast därigenom kan det säkerställas, att marken verkligen kan få användas för avsett ändamål.

En rationell lösning av angivna samordningsproblem åstadkommes, om kommun själv förvärvar mark för fritidsbebyggelse. Sådana kommunala markförvärv kan också medföra en annan positiv effekt, nämligen stabili- sera ortsprisnivån på tomtmark för fritidsbebyggelse. Det sista är inte minst betydelsefullt med tanke på den ökade efterfrågan på mark för detta än- damål, som kan motses. Fritidsutredningen rekommenderar därför, att kommunerna i den utsträckning detta bedömes möjligt och erforderligt be- driver en aktiv inköpspolitik i syfte att tillhandahålla mark för fritidsbe- byggelse i lämpliga lägen och på skäliga villkor och säkerställa tillräckliga markområden för det rörliga friluftslivets behov.

Inom den statliga sektorn är det angeläget, att alla organ som förvaltar eller förmedlar mark i sin allmänna verksamhet beaktar fritidsbebyggel- sens och det rörliga friluftslivets markbehov. Därvid kan det komma ifrå- ga, att staten själv exploaterar mark för fritidsbebyggelse eller överlåter mark för ändamålet till kommun eller annat organ med tillräckliga resur- ser att genomföra en exploatering under betryggande former. I markan- skaffningen för fritidsbebyggelse finns det vidare uppenbarligen utrymme för en omfattande företagsamhet av enskild art. För såväl den statliga som den enskilda verksamheten på området gäller självfallet de allmänna krav på ändamålsenlighet, som innefattas i målsättningen för den kommunala aktiviteten. Detta förutsätter en intim samverkan med vederbörande kom- munala organ inte minst för samordning med den kommunala bebyggelse- planeringen.

I ägosplittrade områden kan markanskaffningen för fritidsbebyggelse möta särskilda svårigheter. Exploatering i markägarnas egen hand lär där- vid som regel förutsätta frivillig samverkan mellan dem. Där sådan sam- verkan inte kan åvägabringas inom lämpligt avgränsade områden. kan svårigheterna knappast övervinnas på annat sätt än genom markförvärv av kommun eller annan kapabel huvudman. Om det i undantagsfall blir nödvändigt att tillgripa tvångsförvärv, kan endast kommun svara för mark- anskaffningen inom sådana områden.

I det följande diskuterar fritidsutredningen några medel att främja en framsynt markanskaffning för friluftsändamäl. Eftersom formerna för markdispositionen kan ha stor betydelse för möjligheterna att utnyttja den tillgång en friluftsanläggning utgör, ägnas denna fråga särskild upp- märksamhet. Därefter behandlas i olika avsnitt den kommunala markpoli- tiken, statens och enskildas medverkan i markanskaffningen samt av för- hållandena påkallade ändringar i gällande lagstiftning.

6.2. F ritidsmarkens dispositionsformer 6.2.1. Allmänna områden

Här avses allmänna områden utanför detaljplan. Det är alltså fråga om sådana områden, som dels tjänar det rörliga friluftslivet och dels också kan ha stor betydelse för fritidshusägare, inte minst inom planområden. Motsvarande spörsmål för de i planområdena ingående gemensamma om- rådena diskuteras i annat sammanhang. De här behandlade allmänna om- rådena är i huvudsak av två slag, nämligen dels mark som krävs för att ge utrymme åt kollektiva friluftsanläggningar, dels egentliga friluftsområ- den eller fritidsreservat.

De kollektiva friluftsanläggningar som avses här kan vara av många olika slag, och någon fullständig uppräkning eftersträvas inte i detta sam- manhang. Till de för närvarande mest frekventerade eller efterfrågade fri- luftsanläggningarna hör emellertid friluftsbad, friluftsgårdar, campingplat- ser och småbåtshamnar. Sådana anläggningar kräver därjämte regelmässigt komplettering med tillräckliga parkeringsplatser för motorfordon. Sepa- rata rast- och parkeringsplatser för fritidsbilister är också en viktig an- läggningstyp, som kräver åtskilliga markutrymmen. Enligt fritidsutred- ningens mening bör marken till de viktigaste kollektiva friluftsanläggning- arna säkerställas genom kommunala markförvärv och detta av flera skäl. Ett är att sådana anläggningar har den största betydelse för allmänhetens friluftsliv på lång sikt, varför det är en viktig kommunal uppgift att sörja för dem. Ett annat är att det som regel är fråga om en intensiv markan- vändning, eftersom anläggningarna ofta är livligt frekventerade och om- givande mark därför kräver speciell omvårdnad och skötsel. Rast- och parkeringsplatser kan i vissa fall säkerställas med allmän eller enskild vågrätt, något som självfallet är fullt betryggande i och för sig. För att denna möjlighet skall kunna utnyttjas i tillräcklig omfattning krävs dock en utvidgning av vägbegreppet i allmänna och enskilda väglagarna. Fri- tids-utredningen återkommer till detta spörsmål i ett senare betänkande.

Då det gäller de här behandlade kollektiva anläggningarna, kan kom- mun som markägare givetvis mycket väl ersättas av sådan förening eller stiftelse, vars huvudsakliga uppgift är ägnad främjande av allmänhetens

friluftsliv och som kan på ett betryggande sätt ansvara för egendomen. En bra lösning för vissa fall kan också vara, att kommun förbehåller sig ägan- derätten till mark och anläggning, men uppdrar förvaltningen åt exempel- vis en friluftsorganisation. Däremot kan det i allmänhet knappast vara till- fredsställande på längre sikt, att de viktigaste friluftsanläggningarna med tillhörande mark ligger i privat ägo.

De egentliga friluftsområdena eller fritidsreservaten —— med eller utan kollektiva anläggningar _ kan säkerställas på ett mer eller mindre ingri- pande sätt beroende på områdenas karaktär och uppgift i friluftslivet samt intensiteten i utnyttjandet.

I vårt land är på åtskilliga håll tillgången på relativt orörd natur allt- jämt så stor, att några mera ingripande säkerställningsåtgärder inte alltid är erforderliga eller ens lämpliga. Allmänhetens möjligheter att på alle- mansrättslig grund färdas över eller vistas på annans mark har utan tvivel den största betydelse för möjligheten att bedriva ett rörligt friluftsliv. I många fall kan det därför vara tillräckligt att på en del viktiga punkter motverka ett faktiskt utplånande av allemansrätten med bebyggelse eller på annat sätt. Detta kan exempelvis ske genom inrättande av strandskydds- områden eller utnyttjande av andra typer av områdesskydd enligt natur— vårdslagen.

I sammanhanget erinras, att landets bestånd av nationalparker, domän— reservat samt särskilda områden och anordningar på kronoskogar under domänverkets förvaltning har ökande betydelse för allmänhetens friluftsliv.

Där markanvändningen inom andra, ej särskilt avsatta eller upplåtna om- råden uppenbarligen är eller kommer att bli mera intensiv än vad alle- mansrätten medger, måste särskilda åtgärder vidtas. Har sådant område stor betydelse för allmänhetens friluftsliv, kan det vara lämpligt under- söka möjligheterna att inrätta ett naturreservat enligt naturvårdslagen. Därmed öppnas möjligheter att ge markägaren ersättning för det intrång, som allmänhetens markanvändning innebär i sådana fall. -

Om markanvändningen för friluftslivet tenderar att bli särskilt intensiv och kanske få dominerande karaktär, är det uppenbart att föredra, att marken förvärvas för friluftsändamäl. Sådana markförvärv kan vara mo- tiverade även av andra skäl. I sammanhanget erinras om ett uttalande av jordbruksministern i prop. 148/64 med förslag till naturvårdslag m.m. att »i en del fall borde det vara att föredra att stat eller kommun söker köpa ett naturvårdsobjekt framför att tvångsvis belägga detta med långtgående och svårvärderade inskränkningar i ägarens förfoganderätt».

6.2.2. Enskild byggnadsmark

Enligt gällande rätt kan mark ställas till de enskilda hushållens förfogande som byggnadstomter för fritidsbebyggelse huvudsakligen på tre sätt. De kan få tillgång till marken med äganderätt, tomträtt eller arrende (lägen-

hetsarrende). Av fritidsutredningens inventering (del I, sid. 100) framgår,. att en dryg tredjedel av samtliga fritidshus här i landet står på arren- derad mark, under det att innehavet av fritidshus i övrigt är förenat med äganderätt till marken. Tomträtt lär hittills inte ha kommit till användning i nämnvärd omfattning för fritidsbebyggelse. men frågan är aktuell på sina håll.

För att en byggnadstomt för fritidsbebyggelse skall kunna förvärvas med äganderätt krävs, att den avstyckas till särskild fastighet. Därvid under- kastas den fastighetsbildningslagstiftningens krav på lämplighet och på anpassning till den kommunala bebyggelseplaneringen. Därigenom säker- ställes, att byggnadstomten är lämplig för sitt ändamål med hänsyn till storlek, belägenhet och beskaffenhet i övrigt samt tillgång till särskilda rättigheter, t. ex. rätt till utfartsväg samt rätt att använda gemensamma om- råden och anläggningar av olika slag. Äganderätt innebär vidare trygghet i besittningen, varför ägaren med större säkerhet kan satsa på en gedigen anläggning. En annan fördel med äganderätt till marken är, att fritidshuset utgör fast egendom och följaktligen kan fungera som kreditunderlag vid belåning av fastigheten. Äganderätt utgör därför en form av markdisposi- tion för fritidsbebyggelse, som är mycket lämplig ur såväl allmän som enskild synpunkt.

Tomträtt kan utövas på mark, som äges av kronan eller av kommun eller eljest är i allmän ägo. Den uppvisar flera viktiga egenskaper, som liknar dem som karaktäriserar äganderätt. Föremål för tomträtt är således fastig- het, vilket innebär en sådan garanti för ändamålsenlighet som nämnts ovan. Tryggheten i besittningen är också tillfredsställande. I princip avser tomt— rätt nyttjanderätt på obestämd tid. Fastighetsägaren kan dock bringa ett tomträttsavtal att upphöra genom uppsägning vid utgången av vissa längre tidsperioder. Om parterna själva inte Överenskommit om ännu längre pe- rioder, utgör vid bostadsändamål den första sextio år och varje därpå föl- jande fyrtio år. Vid tomträtts upphörande efter uppsägning är fastighets— ägaren skyldig lösa byggnad och annan egendom, som utgör tillbehör till tomträtten. Tomträtt kan intecknas såsom fast egendom, vilket möjliggör att fritidshus även i detta fall kan utgöra kreditunder'lag. I och för sig kan tomträtt uppenbarligen vara ett lämpligt medel för vissa fall att tillhanda- hålla mark för fritidsbebyggelse. Att den ändå inte kommit till nämnvärd användning hittills har säkerligen flera orsaker, av vilka två skall beröras något här.

Den första och sannolikt viktigaste orsaken är, att reglerna om tomträtt för bostadsändamål, vilka tillkommit för att befrämja den fasta bostads- bebyggelsen, i många fall kan vara allt för stränga mot markägaren för att passa fritidsbebyggelsens speciella förhållanden. Fritidsutredningen har närmast funnit, att reglerna om tomträtt för annat ändamål än bostads- ändamål skulle vara tillfyllest för fritidsbebyggelsen. Detta innebär, att

tomträttsavtalet skulle löpa i perioder om minst tjugo år med möjlighet för fastighetsägaren att bringa avtalet att upphöra genom uppsägning i sam- band med utgången av varje sådan period. Utredningen har dock funnit övervägande skäl tala för obligatorisk lösenplikt för fastighetsägaren i lik- het med vad nu gäller tomträtt för bostadsändamål. Översyn av tomträtts- reglerna pågår inom 1963 års markvärdekommitté.

En annan orsak till att tomträtt ej kommit att användas för fritidsbe- byggelse har säkerligen en ekonomisk bakgrund. ] första hand faller det på kommun att tillhandahålla mark med tomträtt. Att upplåta mark på i detta sätt innebär regelmässigt vissa tröskelsvårigheter av ekonomisk art, även om företaget måste vara lönsamt på längre sikt. Sådana svårigheter * borde i viss mån kunna avhjälpas genom att staten underlättar kommu- nernas kapitalanskaffning för markförvärv. I det följande återkommer ut- i redningen till detta spörsmål i avsnittet 6.3, kommunal markpolitik.

Gällande lagstiftning innebär, att Iägenhetsarrende kan avse vilket mark- område som helst. Någon säkerhet för att ett område, som arrenderas för i fritidsbebyggelse, verkligen är lämpligt för detta ändamål finns inte. Trygg- * heten i besittningen är inte heller tillfredsställande för husägaren. Skrift— ligt avtal är inte erforderligt. Om arrendetiden inte är bestämd, skall arren— ', det upphöra att gälla efter det uppsägning skett från någondera sidan. Om ! arrendetiden däremot är bestämd, kan arrendet bringas att upphöra genom uppsägning i samband med utgången av denna tid. Systemet med arrende medger inte heller, att fritidshuset kan belånas, eftersom byggnad på ofri grund utgör lös egendom. Sammanfattningsvis kan sägas, att lägenhets- arrende utgör en alltför löslig och osäker markdispositionsform för att kunna utgöra ett lämpligt underlag för en så betydande och långsiktig in- vestering, som byggandet av ett bostadshus utgör.

Om lägenhetsarrende skall kunna användas för fritidsbostadsändamål, krävs enligt fritidsutredningens mening en reform av reglerna härom där— hän, att de närmar sig vad som nämnts eller skisserats ovan för tomträtts- institutet. Principiellt vill fritidsutredningen hävda, att en byggnadstomt , som upplåtes genom arrende för bebyggelse måste definieras med samma omsorg och fylla samma krav på ändamålsenlighet som ett område, som försäljes eller upplåtes med tomträtt för samma ändamål. Detta syfte vin- i nes enklast genom införandet av ett krav, att föremål för arrende för bo- stadsändamål skall vara fastighet. Om obligatoriska långa upplåtelsetider med fast avgäld befinnes vara en oframkomlig väg, bör i stället övervägas långa upplåtelsetider mot indexreglerad avgift eller alternativt möjlighet att efter kortare perioder ompröva avgälden med hänsyn till inträffad pen- ningvärdeförändring. Fritidsutredningen vill under alla förhållanden be- stämt avstyrka sådana former för lägenhetsarrende, som möjliggör för markägaren att successivt höja arrendeavgiften med utnyttjande av det tvångsläge en nyttjanderättshavare befinner sig i som investerat ett avse-

värt byggnadskapital på ofri grund. Fritidsutredningen kommer dock inte att framlägga några förslag i ämnet, som är föremål för särskild utredning genom 1959 års arrendelagsutredning.

6.3. Kommunal markpolitik 6.3.1. Markpolitiska utredningens förslag

[ markpolitiska utredningens hösten 1964 framlagda betänkande, Kommu- nal markpolitik (SOU 1964:42), anförs en rad skäl för att kommunerna skall ägna sig åt en aktiv markpolitik. För att kommunerna på ett alltige— nom ändamålsenligt sätt skall kunna utöva de funktioner, som ansvaret för bostadsförsörjning och samhällsbyggande innefattar, räcker det inte med att enbart lita till de medel, som byggnadslagstiftning och nuvarande bostadspolitiska stödformer tillhandahåller, utan kommunerna måste ock- så förvärva mark. Ökade kommunala markförvärv medger en långsiktig markpolitik, som dels ökar tillgången på mark över huvud taget och dels tillåter, att kommunernas nyckelställning på planområdet verkligen utnytt— jas, så att samhället bygges ut på ett funktionellt sätt. Sena kommunala markförvärv skapar ej sällan tvångssituationer av olika slag med höga markpriser, fellokaliserad bebyggelse etc. Intentionerna i en översiktlig planering kan förverkligas betydligt lättare vid ökat kommunalt mark- ägande, som också medför den fördelen, att ägarförhållandena inte behö- ver påverka lokalisering och utformning av tätbebyggelse på ett oförmån- ligt sätt. Kommunala markförvärv kan också medverka till att markpris- utvecklingen stabiliseras och spekulation i värdestegring motverkas. En stabilisering av prisnivån är slutligen en betydande faktor när det gäller att öka utbuden.

Samtidigt konstaterar markpolitiska utredningen, att otillräckliga admi- nistrativa och finansiella resurser hindrar många kommuner att föra en långsiktig markpolitik. En sådan markpolitik kan därför inte vinna allmän utbredning med mindre staten medverkar till att undanröja de rådande finansieringssvårigheterna. Ett statligt finansieringsstöd har i första hand ansetts böra ta sikte på att säkerställa en viss bestämd kreditvolym för detta ändamål, men därutöver har för ändamålet avpassade lånevillkor ansetts nödvändiga. I sammanhanget föreslås, att statens medverkan för att lösa finansieringsfrågorna anordnas enligt ettdera av två alternativ. Det ena alternativet innebär, att ett kreditaktiebolag bildas på statligt initiativ för finansiering av markförvärv och tomträttsupplåtelser och att staten medverkar till att erforderlig utlåning skall kunna komma till stånd. Be- träffande tomträttslån skulle dock befintliga kreditinstitut kunna i första hand beredas möjligheter att fylla kreditbehovet. Det andra alternativet går ut på att staten själv svarar för utlåningen via en utläningsfond för

markförvärvslån och en utlåningsfond för tomträttslån. Fonderna skulle handhas av bostadsstyrelsen.

Den markpolitiska utredningens förslag är begränsat till att avse mark för bostadsändamål. Den i sammanhanget föreslagna statliga medverkan till finansieringsfrågornas lösning kan därför inte till någon del uttnyttjas, då det gäller markförvärv för fritidsbebyggelse eller annat friluftsändamäl eller till tomträttsupplåtelser av mark för fritidsbebyggelse.

6.3.2. Statligt stöd till kommunala markförvärv för friluftsändamäl

Samma skäl som markpolitiska utredningen anfört för ett statligt kredit- stöd åt bostadsförsörjningen talar enligt fritidsutredningens mening också för ett liknande stöd åt kommunala markförvärv för friluftsändamäl. Av de grundläggande undersökningar, som redovisas i utredningens betänkan— de del I, framgår att den befintliga fritidsbebyggelsens lokalisering och ut- formning uppvisar betydande brister. Som nämnts tidigare styrs utveck- lingen på området mindre av byggnadslagens intentioner om en ändamåls— enlig lokalisering än av den enskilde markägarens lust att exploatera eller inte exploatera. Därigenom tas åtskilliga områden i anspråk för fritids— bebyggelse, som hellre borde hållas fria från bebyggelse eller som av andra skäl är mindre lämpliga för exploatering, medan andra lämpliga områden förblir oåtkomliga. En bidragande orsak är självfallet, att den alldeles över- vägande delen av fritidsbebyggelsen tillhör hushåll, som är bosatta i andra kommuner än den där fritidsbebyggelsen är belägen. Det är som regel en landskommun, som på detta sätt blir »värdkommun» för storstads- och annan tätortsbefolkning, och den saknar ofta både resurser och intresse att effektivt engagera sig i åtgärder för att främja fritidsbebyggelsen. Den framtida utvecklingen beror därför av att det skall bli möjligt att tillskapa ett aktivt intresse och ekonomiska förutsättningar hos värdkommunerna att omhänderha alla maktpåliggande uppgifter i fråga om fritidsbebyggel- sen. Ökade insatser från värdkommunernas sida främjas uppenbarligen på ett verksamt sätt, om kommun själv kan uppträda som exploatör eller på annat sätt skaffa sig ett avgörande inflytande på exploateringen, där problemen ej får en tillfredsställande lösning genom enskilt initiativ eller på annat sätt. Även om kommunerna inte kan eller bör åläggas något an- svar för produktion av fritidsbostäder, anser fritidsutredningen det i hög grad önskvärt, att kommunerna på annat sätt engagerar sig kraftfullt för en sund utveckling på området. Detta kan ske dels genom initiativ till över- siktlig planläggning och detaljplanläggning, dels genom att kommun tar aktiv del i markanskaffningen för friluftsändamäl. Detta gäller såväl fri- luftsområden (naturreservat) som mark för friluftsanläggningar och fritids- bebyggelse. I sammanhanget bör uppmärksammas de betydande ekono- miska förpliktelser, som kommunernas insatser på naturvårdens område kan komma att kräva.

Om kommunen i god tid förvärvade mark, som kan väntas bli aktuell för fritidsbebyggelse, skulle man uppenbarligen därmed vinna åtskilliga fördelar, nämligen dels öka utbudet av mark för ändamålet, dels hindra en inte önskvärd markspekulation, dels slutligen underlätta en samordning mellan planering och exploatering.

Förutom de motiv, som markpolitiska utredningen angivit för ett kom- munalt handlande, föreligger enligt fritidsutredningens mening vissa sär- skilda skäl för en aktiv kommunal markpolitik på friluftslivets område. Bland sådana ytterligare skäl vill fritidsutredningen nämna följande.

Ur samhällsplaneringssynpunkt är det viktigt, att kommunerna ägnar samma omsorg åt fritidsbebyggelsen som åt permanentbebyggelsen. I bygg- nadslagstiftningen göres ingen åtskillnad härvidlag, men av skäl som nämnts tidigare får fritidsbebyggelsen oftast stå tillbaka för annan bebyggelse. Detta medför den ur samhällets synpunkt betänkliga konsekvensen, att fritidsbe- byggelsen företer allvarliga brister i fråga om lokalisering, utformning och standard. Ur dessa synpunkter kan härledas ett särskilt skäl för ett statligt stöd till fritidsbebyggelsen i det här aktuella avseendet.

Fritidsutredningen har funnit, att den framtida fritidsbebyggelsen av många skäl måste spridas till nya, lämpliga regioner på längre avstånd från våra tätortsccntra än dem där tyngdpunkten i efterfrågan nu ligger. För att främja en sådan utveckling måste man tillgripa olika slag av re- striktioner enligt byggnads- eller naturvårdslagstiftningen. Det är emeller- tid varken möjligt eller lämpligt att leda utvecklingen enbart med förbud och restriktioner. Samhället måste också anvisa positiva lösningar och erbjuda en service åt konsumenterna. Dessa nya exploateringsområden skall självfallet anvisas inom ramen för sedvanlig kommunal översiktlig planering. Just i sådana fall lär ett statligt finansieringsstöd vara särskilt påkallat och kan även bedömas komma att få god effekt. I sammanhanget förtjänar understrykas, att aktiva kommunala engagemang på fritidsbebyg— gelsens område över huvud taget kan förväntas få avsevärd återverkan på markprisnivån. För permanentbebyggelsen är markvärdestegringen främst märkbar i det omedelbara grannskapet av expansiva tätorter. För fritids— bebyggelsens expansion kan ett mycket stort antal objekt med attraktiv naturmiljö komma ifråga inom 2—3 timmars reseavstånd från våra större tätorter. Härvidlag har markvärdestegringen ännu inte på långt när tagit sig lika drastiska uttryck som i tätorternas utvecklingsområden. Även av denna anledning skulle kommunala markförvärv för friluftsändamäl ännu kunna ske till rimliga priser, något som alltså skulle komma konsumenterna till godo.

Slutligen vill fritidsutredningen ånyo fästa uppmärksamheten på ett av fritidsbebyggelsens nyckelproblem, nämligen dess beroende av fastig- hetsindelningen. Utredningen som inte funnit möjligt att konstruera ett legalt samverkansinstitut mellan fastighetsägare inom ett presumtivt bygg—

nadsplaneOmråde anser, att det anarande detaljplanemönstret knappast kan avlösas av ett mera rationellt, med mindre lämpliga exploateringsom- råden först sammanköps i en exploatörs hand. I många fall ligger det när- mast till hands att kommunen gör detta.

Enligt fritidsutredningens mening bör staten av här angivna skäl med- verka till att lösa finansieringsfrågor då det gäller att tillhandahålla mark såväl för permanentbebyggelse som för friluftsändamäl. Även för fritids- bebyggelse bör både markförvärvslån och tomträttslån kunna komma ifrå- ga. De senare erfordras bl.a. för att skapa en motvikt mot de talrika och ofta mycket bristfälliga arrendeupplåtelserna, som nu förekommer för ca en tredjedel av den befintliga fritidsbebyggelsen.

Eftersom finansieringsstödet bör ta sikte på att säkerställa en viss be- stämd kreditvolym för dessa ändamål, bör enligt utredningens mening me- del ställas till förfogande för att täcka kommunernas lånebehov för deras markpolitiska aktivitet i avsikt att säkerställa mark för friluftsändamäl.

Vid granskning av de alternativ den markpolitiska utredningen föreslagit har fritidsutredningen funnit, att båda alternativen var för sig är ägnade att främja den utveckling av markpolitiken, som framstår som angelägen. Även om ur rent markpolitiska synpunkter alternativ 2 kan vara att före- dra, vill utredningen inte förorda ettdera av alternativen. Enligt utred- ningens mening bör för inköp av mark för fritidsbebyggelse utformas en direkt parallell till den lösning, som kan komma att avse markförvärvslån och tomträttslån för permanent bebyggelse.

Vad kreditbehovet beträffar har fritidsutredningen beräknat. att det för såväl markförvärvs- som tomträttslån till fritidsbebyggelse under en första period torde erfordras ett årligt nytillskott av 50 milj. kronor. Utredningen har därvid utgått från att kommunerna kommer att svara för mindre än hälften av exploateringen och att alltså huvuddelen av exploateringen fort- farande sker genom kompetenta privata exploatörer eller på annat sätt. Ränte- och amorteringsvillkor bör överensstämma med de villkor markpoli- tiska utredningen föreslagit. Beträffande villkoren för tomträttslån bör de stå i överensstämmelse med bl.a. de ändringar, som diskuteras beträffande upplåtelseperiodens längd (sid. 159).

I fråga om handläggningen av låneansökningar avseende mark för fritids- bebyggelse har fritidsutredningen inte funnit anledning att närmare taga ställning till den lämpligaste lösningen. Utredningen vill emellertid framhålla vikten av att fördelningen av medlen sker efter hörande av det centralor- gan, som fritidsutredningen föreslår på friluftslivets område (sid 276).

i l l !

Den statliga medverkan i markanskaffningen för friluftslivets behov be- gränsas inte till åtgärder med syfte att stimulera en aktiv kommunal mark- politik eller en ändamålsenlig markanskaffning genom försorg av företag, organisationer och enskilda. I egenskap av stor markägare uppbär staten också ett direkt ansvar i frågan.

I sammanhanget erinras att mark, som tillhör kronan, intar en särställ- ning så tillvida, som den inte får tas i anspråk genom expropriation. Detta sammanhänger med att 77 % regeringsformen uppställer krav på riksdagens samtycke för att avhända kronan egendom. I praktiken brukar riksdagen varje år bemyndiga Kungl. Maj:t att förordna om avstående av kronans egendom för sådant ändamål, för vilket expropriation kan medges. Beträf- fande äldre kyrklig jord anses det i viss mån oklart, huruvida den tillhör kronan eller inte. I själva verket förekommer knappast expropriation av kyrklig jord, men under alla omständigheter medge-s försäljning för ända- mål som anges i expropriationslagen med stöd av 1927 års lag angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord.

Av det anförda framgår att den särställning, som expropriationslagen förbehåller kronojord, ingalunda innebär att sådan jord undandras de all- männyttiga ändamål, som denna lag skall tillgodose. Så sker inte heller i praktiken där mark i allmän ägo regelmässigt ställs till förfogande för sådana ändamål i minst motsvarande utsträckning.

Den i sammanhanget mest betydelsefulla kategorien kronojord utgör den som står under domänverkets förvaltning.

Sedan 1909 förvaltar verket landets nationalparker, som nu är sexton till antalet med en sammanlagd areal av omkring 6100 km2. Av kronosko- garna under domänverkets förvaltning har åtskilliga områden med stöd av äldre föreskrifter avsatts till reservat, nämligen 270 urskogar eller urskogs- artade områden med en sammanlagd areal av ca 42 500 hektar, ca 150 re- servat av annan typ med en sammanlagd areal av ca 2 500 hektar samt 195 områden om sammanlagt 1 000 hektar lövängar, hagar och lövlundar samt fälads- och hedmarker.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 24 år 1964 (sid. l-—2) innehåller en av domänstyrelsen lämnad redogörelse för verkets åtgärder med syfte att un- derlätta allmänhetens fritidsbebyggelse. (Se även 2 kap.)

Domänstyrelsen har i cirkulärskrivelse till samtliga överjägmästare och jägmäs- tare den 14 juni 1963 utfärdat riktlinjer för upplåtelse av fritidsbostäder. Styrelsen har därvid framhållit angelägenheten av att bostäder vid nedlagda arrendelägen- heter samt friställda hyreslägenheter upplåts som fritidsbostäder i den mån de icke erfordras för den egna arbetskraften eller kan uthyras som bostäder till utom- stående eller verkets pensionärer. Av en inom domänverket år 1962 utförd inven- tering angående bl.a. dispositionen av verkets äldre byggnader framgick att något över 700 fritidsbostäder då fanns upplåtna. Till följd av den pågående rationali-

seringen av skogsarbetet kommer behovet av skogsjordbruk och arbetarebostäder att minska. Med hänsyn till att de härigenom friställda bostäderna i flertalet fall är ensligt belägna och ofta av omodern standard bedömer styrelsen möjligheterna att kunna upplåta dessa för bostadsändamål som små. Antalet för fritidsändamål disponibla byggnader inom domänverket kommer därför med all sannolikhet att öka under den närmaste tiden.

Domänstyrelsen vill i detta sammanhang framhålla att vid upplåtelse av do- mänverkets fritidsbostäder hyrorna fastställts med hänsyn till bostädernas skick och belägenhet. Utannonsering och infordrande av anbud på hyra vid upplåtelse av dylika bostäder har styrelsen icke ansett sig böra rekommendera framför allt' för att söka förhindra en sådan i förhållande till byggnadernas värde oskälig upp- trissning av hyresnivån att vissa grupper i samhället av ekonomiska skäl skulle utestängas från möjligheterna att hyra fritidsbostäder.

På mark under domänstyrelsens förvaltning har vidare iordningställts ett antal sportstugeområden inom vilka tomter för fritidsbebyggelse antingen upplåts eller försäljs till allmänheten. Ytterligare ett antal sådana områden är f.n. under plan— läggning.

Styrelsen vill vidare erinra om att det inom domänverket under senare år vid- tagits en rad olika åtgärder för att underlätta allmänhetens möjligheter att utnyttja kronoparkerna för fritidsändamål. Dessa åtgärder, som närmast avser att främja det rörliga friluftslivet, består framför allt i anordnande av bad-, camping- och rastplatser samt iordningställande av strövstigar och sportfiskevatten.

Enligt fritidsutredningens mening har domänverkets åtgärder beträf- fande kronoskogarna i syfte att främja allmänhetens friluftsliv stor bety- delse, en tendens vilken säkerligen kommer att öka kraftigt i framtiden. Det är därför angeläget, att en vidareutveckling av denna verksamhet inte häm- mas genom alltför knapp medelstilldelning för ändamålet.

Viktigt är enligt utredningens mening inte minst, att mark av kronosko— garna och även annan mark i allmän ägo exempelvis mark av ecklesia- stik karaktär »— ställs till förfogande i ökad omfattning för fritidsbebyggelse. Beträffande formerna för sådan verksamhet hänvisar utredningen till vad som anförts i olika sammanhang om behovet av samverkan med vederbö- rande kommunala organ för anpassning till kommunal bebyggelseplanering samt under 6.2.2 om byggnadsmarkens dispositionsformer.

Den statliga medverkan i markanskaffningen för friluftsändamäl kan enligt utredningens mening utvecklas ytterligare genom insatser av lant- bruksnämnderna i länen. För att underlätta strukturrationaliseringen i jord- och skogsbruk bedriver dessa en aktiv inköpsverksamhet som innebär, att jord- och sko-gsbruksfastigheter inköps för att genom försäljning och byte-n användas för ratio'nali'seringsändamål. Denna verksamhet har under senare år ökat i hög grad och nått en betydande omfattning. Volymen framgår av följande sammanställning.

Inköpt Inköpt År areal åker areal skog Köpeskillingar ha ha kr

1960 4182 21918 25 957 910 1961 4 594 23 631 27 567 895 1962 6 608 31 493 39 197 997 1963 9 954 43 170 62 307 089 1964 11 748 51 578 82 345 480

Verksamheten är väl utbredd Över hela landet. Förvärven sker primärt i syfte att bygga upp rationella företag i jord- och skogsbruket. Detta inne- bär således, att marken relativt omgående sammanförs med angränsande jordbruk eller används för bytesändamål. Med den omfattning inköpsverk— samheten har händer det ej sällan, att lantbruksnämnd erbjudes köpa fastigheter, som endast till viss del kan användas för förstärkning av an- gränsande fastigheter eller bytesändamål, men som innehåller mark med sådant läge och beskaffenhet, att ett betydande intresse föreligger att ian- språktaga marken för fritidsbebyggelse, naturvårdsändamål o.s.v. Nämn- derna får således tillfälligt i sin hand markområden, som passar för såväl naturvårdsändamål som exploatering för fritidsbebyggelse, men däremot saknar intresse ur jord- och skogsbrukssynpunkt. Dylika situationer torde i första hand uppstå inom bygder där jordbruket viker. De områden, som är särskilt lockande för fritidsändamål återfinns till stor det just i sådana bygder. nämligen dels kust— och skärgårdsbygder och dels skogrika bygder i inlandet. Strukturrationaliseringen inom jord- och skogsbruket och dis- positionen av mark för fritidsändamål har många beröringspunkter. (Se även 5 kap. sid. 114.) Det är därför angeläget att planläggningen samordnas.

Ett viktigt moment i jordbrukets rationalisering är att söka bedöma, i vilka områden jordbruket kommer att bestå på längre sikt och i vilka om- råden man får räkna med att jordbruket viker helt eller delvis. Sådana översikter över den framtida markanvändningen söker lantbruksnämn- derna utarbeta inom ramen för den översiktliga utvecklingsplaneringen för jord_ och skogsbrukets rationalisering. Genom sin överblick över dessa förhållanden och den allmänna kännedomen om fastighetsmarknaden har lantbruksnämnderna stora möjligheter att medverka till lösning av frågan om markbehov för friluftsändamäl. Enligt gällande bestämmelser har nämn— derna befogenhet att inköpa mark, om ett någorlunda kvalificerat jord- bruksintrexsse föreligger. I pro-p. nr 1963: 71 angående riktlinjer och orga- nisation för naturvårdsverksamheten m.m. uttalade departementschefen. att det är angeläget att lantbruksnämnderna —— så långt gällande lagbe- stämmelser och andra föreskrifter medger ——- i sin verksamhet med jord- brukets rationalisering tillvaratar naturvård—sintressena (sid. 114). Enligt inhämtade uppgifter från» lantbruksnämnderna framgår, att dessa i bety—

dande omfattning har mark i sin hand, som är lämplig till exploatering för fritidsbebyggelse. Vissa nämnder har redan nu överlåtit sådan mark, i första hand till kommuner.

Enligt fritidsutredningens mening är det angeläget, att lantbruksnämn— derna får befogenhet att med medel ur jordfonden medverka till att sådana marker, som icke har väsentlig betydelse för jord- och skogsbrukets ratio- nalisering, ställs till förfogande för friluftsändamäl. Härvid blir det nöd- vändigt acceptera att vissa övervärden kan ingå i priset. En sådan lösning skulle innebära en smidig avvägning mellan jordbrukets och skogsbrukets intressen å ena sidan och friluftslivets intressen å andra sidan. Vidare blir det möjligt att öppna nya områden för fritidsbebyggelse eller att skapa rekreationsområden för allmänheten. Försäljning av byggnader eller delar av fastigheter i övrigt för fritidsändamål bör i sin tur vara ägnad att 'un— derlätta strukturrationaliseringen inom jordbruket, bl. a. genom att vissa övervärden avlastas. De nuvarande befogenheterna är enligt utredningens mening alltför snäva för att en markförmedling för det aktuella behovet skall kunna få önskvärd omfattning. Kravet på jordbruks- och skogsbruks— intresse för att markförvärv skall kunna genomföras bör med andra ord inte ställas alltför högt. Den största effekten skulle utan tvekan uppnås, om nämnderna finge befogenheter köpa mark för friluftsändamäl i alla de situationer, då ett väsentligt intresse för friluftslivet och landsbygdens ut- veckling kan främjas därigenom.

En förutsättning för att avspaltning av mark för fritidsbebyggelse eller annat friluftsliv kommer till stånd är givetvis, att planmyndigheterna be- dömer att marken i fråga är lämplig för ifrågavarande ändamål. Mark som efter sådant samråd befinnes vara efterfrågad och lämplig för exploatering bör överlåtas till kommun eller exploatör, som kommunen finner lämplig, varvid priset bör överensstämma med lantbruksnämndernas självkostnader.

Enligt fritidsutredningens mening är det också önskvärt, att lantbruks— nämnderna, under den tid kronan äger markområden av intresse ur natur— vårds- och friluftssynpunkt, medverkar till att marken pålägges sådana restriktioner beträffande utnyttjandet, som kan vara befogade ur sådana synpunkter. Detta kan bl. a. avse skydd av strandområden, skydd för all- mänhetens friluftsliv i övrigt och skydd av landskapsbilden. Även i dessa frågor har lantbruksnämnderna att regelmässigt samråda med vederbö- rande naturvårdsmyndigheter. En sådan lösning kan i vissa fall medföra, att marken i framtiden är säkrad för naturvård eller friluftsliv, utan att det allmänna nu eller senare behöver påtaga sig särskilda ersättningskost- nader till markägare.

Här skisserad medverkan från lantbruksnämndernas sida innebär inte åtaganden, som kan medföra förluster på jordfonden. Däremot innebär anordningen, att nämndernas personalresurser för inköp, försäljning, vär- dering o.s.v. i viss mån tas i anspråk, utan att dessa tjänster debiteras.

Självfallet bör nämndernas insatser inte komma ifråga i situationer, som befordrar.spekulationsintressen. Om exempelvis område, som lämpar sig för exploatering för fritidsbebyggelse, överlåtes till enskild exploatör, bör genom exploateringsavtal eller på annat sätt säkerställas, att exploatören i sin tur vid utförsäljning av tomter håller en i förhållande till hans insats skälig prisnivå.

I sammanhanget förtjänar också omnämnas den verksamhet, som bedri- Ves av statens naturvårdsnämnd samt av övriga myndigheter och organisa- tioner, som är engagerade i naturvårdsverksamheterna (sid 35). Ett bättre utvecklat och mera effektivt naturvårdsarbete kommer i stor utsträckning allmänhetens friluftsliv till godo.

Inrättandet av nya nationalparker och naturreservat samt utnyttjandet i ökad utsträckning av andra områdesskydd i naturvårdslagen innebär som regel värdefulla bidrag till säkerställandet av tillgången på fria marker för det rörliga friluftslivet i framtiden.

Utöver de här nämnda myndigheterna tar en rad andra statliga organ befattning med markfrågor på ett sådant sätt, att de i vissa fall kan med— verka i markanskaffningen för friluftslivets behov. Enligt fritidsutredning- ens mening är det angeläget att så sker där detta är möjligt och lämpligt. Det ligger för övrigt i linje med samhällsutvecklingen, att olika specialorgan breddar basen för överväganden och insatser, varigenom samhällets behov i stort tillgodoses på bästa sätt. För att bli framgångsrikt kräver ett sådant arbete betydelsefulla insatser av ett samhällsplaneringsorgan med tillsyn över markanvändningsfrågorna i hela deras vidd.

6.5. Enskildas medverkan i markanskaffningen 6.5.1. Allmänna synpunkter

Som framhållits tidigare i olika sammanhang finns det utrymme för en omfattande företagsamhet av enskild art i markanskaffningen för fritids- bebyggelse. Fritidsutredningen räknar med att exploateringsföretag och markägare i ökad omfattning skall lämna konstruktiva bidrag till en lämp— lig utveckling av denna bebyggelseform. Eftersom planeringen för fritids- bebyggelse primärt är en kommunal angelägenhet, förutsätter sådana en- skilda insatser också en i motsvarande mån ökad samverkan mellan kom— mun och företagare. I detta avsnitt behandlar utredningen vissa former för sådan samverkan. Därvid tar utredningen främst sikte på yrkesmässig ex- ploateringsverksamhet av relativt stor omfattning, men utesluter inte möj- ligheten att liknande samverkansformer kan visa sig användbara i tillämp- liga delar även i andra sammanhang.

Åtskilliga betydelsefulla frågor kräver i förekommande fall sin lösning genom samverkan mellan kommun och exploatör. En primär uppgift är

härvidlag att planlägga exploateringsverksamheten på ett sådant sätt, att tillräckliga och ändamålsenliga områden hålls helt fria från bebyggelse och reserveras för allmänhetens friluftsliv på längre sikt samt att den nya tätbebyggelsen för fritidsändamål kommer att omfatta detaljplaneområden, som även ur andra synpunkter är lämpligt lokaliserade och avgränsade. Inom sådana områden är det angeläget använda en för det enskilda fallet lämpad exploateringsgrad och planutformning. Därvid skall i tillräcklig omfattning tillgodoses en stigande efterfrågan på högre boendestandard inom fritidsområden. I sammanhanget har plangenomförandet särskild be- tydelse, inte minst vad avser vissa gemensamma anläggningar och anord- ningar. Av tekniska och ekonomiska skäl är det eftersträvansvärt, att byg- gandet av gemensamhetsanläggningar såvitt möjligt genomföres i mark- exploatörens regi, varigenom det blir möjligt slå ut kostnaderna på den färdigställda tomtmarken. För den enskilde husbyggaren medför detta för— delen, att han kan bättre överblicka den totala kostnaden för sitt fritidshus, emedan han vet vad han får för pengarna i fråga om gemensamhetsanlägg— ningar. Om efterfrågan på en ort är inriktad på en lägre boendestandard i fritidsområdena, måste konsekvensen självfallet bli en häremot svarande anpassning av utbyggnadsåtgärderna. Även för sådana fall är det dock nöd- vändigt utforma detaljplaneringen så, att utrymme finns för en framtida, gärna successiv standardhöjning på bebyggelsen. Även en rad andra spörs- mål kan i förekommande fall lösas i samverkan mellan kommun och ex- ploatör. Kännetecknande för alla dessa frågor är att de i princip inte behö- ver inrymma några kontroversiella moment. Tvärtom bör det vara ett ge- mensamt intresse för kommun och markexploatör att främja en lämplig utveckling av fritidsbebyggelsen.

Enligt BL uppbär kommun ansvaret för att byggnadsplan upprättas och fastställes, medan genomförandet av planen i princip åvilar markägaren. I jämförelse med vad som gäller för stadsplan är byggnadsplanens genom- föranderegler outvecklade. Med hänsyn härtill är det så mycket mera an- geläget, att markexploatör i frivillig ordning fullgör sina i sammanhanget så betydelsefulla uppgifter. Sådana insatser måste som nämnts anpassas till en kommunal målsättning för fritidsbebyggelseplaneringen. Eftersom hela frågan i princip gäller ett gemensamt intresse, är en lämplig form för denna samverkan, att kommun genom avtal med markexploatör träffar överens- kommelse för'e- byggnads-plans antagande. Intet hindrar att sådant avtal in- nefattar frågor som är reglerade i lag, om blott avtalets innehåll inte strider mot lagens mening. I praktiken har också 5. k. exploateringsavtal mellan kommun och markexploatör fått ökad användning vid fritidsbyggandet un- der senare år. Dessa avtal har kommit till stånd just för att lösa bl. a. bygg— nadsplanens genomförandefrågor på ett tillfredsställande sätt. I vissa fall har de emellertid kommit att innehålla bestämmelser, som är främmande för det syfte som ett sådant avtal i princip bör tillgodose. Fritidsutred-

ningen rekommenderar, att avtalsformen kommer till ökad användning i samverkan mellan kommun och markexploatör för lösandet av fritidsbe- byggelsens plangenomförandefrågor, men vill samtidigt understryka ange- lägenheten av att avtalen får en utformning och ett innehåll, som bättre svarar mot deras syfte. I det följande diskuterar utredningen dessa spörs- mål mera ingående.

6.5.2. Samverkan mellan kommun och markexploatör i avtalsform ( exploateringsavtal )

I detta avsnitt behandlar fritidsutredningen främst sådant avtal mellan kommun och markexploatör, som omspänner ett byggnadsplaneområde (byggnadsplaneavtal). I ett avslutande avsnitt diskuteras därefter möjlig— heterna att genom liknande avtal reglera förhållanden utanför detaljplan.

Syftet med ett byggnadsplaneavtal kan väsentligen sägas vara att där så erfordras skapa och säkerställa sådana förhållanden, att tätbebyggelse kan medges samt byggnadsplan antas och fastställas. Kontrahenter i sådant avtal är å ena sidan kommun, i regel företrädd av kommunalnämnd (drät- selkammare), och å andra sidan en eller flera markexploatörer.

Grunden för kommuns intresse att medverka i ett byggnadsplaneavtal ligger i dess allmänna ansvar för samhällsplaneringen samt den i BL stad- gade skyldigheten för kommun att ombesörja upprättande av byggnads- plan när tätbebyggelse uppkommit eller kan väntas uppkomma inom nära förestående tid. I sammanhanget bör också nämnas kommuns skyldighet att förskjuta och i vissa fall också slutligt svara för kostnaden att upprätta byggnadsplan. Genom avtalet kan kommunen _ liksom exploatören — i förekommande fall ikläda sig förpliktelser avseende köp, försäljning och byte av fast egendom, upplåtelse av mark enligt 113 % BL, anslutning till kommunalt vatten och/eller avloppsnät, upplåtelse av parkeringsplatser och hamnområden med båtplatser samt gäldande av kostnader för plan- arbete och annan utredning i syfte att skapa förutsättningar för att viss byggnadsplan skall kunna antas och fastställas. Däremot bör kommun inte i avtalet direkt utfästa sig att anta viss byggnadsplan, eftersom fråga härom i princip skall avgöras av fullmäktige på objektiva grunder enligt bestäm- melserna i BL samt planen för övrigt kräver länsstyrelsens fastställelse för att bli giltig. Avtalet bör däremot innehålla, att det träffas under förutsätt- ning att planförslaget i fråga _ ev. inom viss tid antas av kommunen och fastställes av länsstyrelsen. För att en mindre avvikelse från det i av- talet åsyftade planförslaget inte skall behöva föranleda att avtalet blir ogil— tigt, kan det vara lämpligt utforma villkoret så, att förslaget fastställes i huvudsaklig överensstämmelse med vad som antagits i avtalet.

Bland förpliktelser som markexploatör kan äta sig bör utöver de nyss uppräknade särskilt nämnas utförande av vissa gemensamhetsanläggningar

för-den planerade bebyggelsen. I detta hänseende kan i avtalet regleras standard och tidsprogram för färdigställande i förekommande fall av vii- gar, parkeringsplatser, vägbelysning, anordningar för vatten- och elförsörj- ning, avloppsanläggning, båtbryggor, badplatser, lekplatser, branddammar etc. Införandet av åtaganden på detta område underlättas genom de förslag till ändringar i 113 % BL och införandet av en ny paragraf, 113 a, som ut- redningen framlägger i följande avsnitt (sid. 178). Har byggnadsplaneavtal kommit- till stånd fö-rutsättes, att länsstyrelsen i allmänhet kan lägga det till grund för förpliktelse enligt sistnämnda paragraf. Särskilt då fråga är | om utförande av gemen-samhetsanläggningar bör avtalet också innehålla ! bestämmelser om ställande av säkerhet för exploatöre—ns åtaganden. Där- | utöver kan avtal lämpligen avse exploatörs medverkan i bildandet av för- I valtningsorgan för framtida underhåll och skötsel av anläggningarna. ; renhållningsfrågor m.m.

I vissa fall kan det också vara motiverat att i avtal reglera tomtprisnivån. | Här avses främst sådana fall, där stat eller kommun överlåter mark till företag för exploatering. Härvid bör stipuleras, att exploatören vid brott [ mot utfästelsen i fråga skall erlägga visst vitesbelopp, eventuellt preciserat , till att motsvara betingade överpriser. »

En fråga som ofta bör kunna med fördel lösas genom byggnadsplane— : avtal avser äganderätten till allmänna platser och specialområden inom ! byggnadsplan. Detta gäller inte minst i de speciella fall, där det finnes ; lämpligt, att äganderätten till sådan mark överföres på kommun. I fler- i talet fall torde det dock enligt utredningens mening vara lämpligt, att i äganderätten till dylik mark tillfaller tomtägarna inom planområdet. En sådan transaktion genomföres enklast på det sättet, att de gemensamma områdena vid avstyckning på en gång av samtliga byggnadstoniter inom & planområdet undantages som samfällda för styckningslotterna med till— lämpnirig av 19 kap. 12 % JDL. Med hänsyn till avs—tyckningsinstitutets ; konstruktion förutsätter detta, att markexploatören föranstaltar o—m av— styckning av byggnadstomterna samt ställer yrkanden i enlighet med utredningens förslag på denna punkt. Utredningen vill dock framhålla, att äganderätten till de gemensamma områdena i vissa fall bör kunna kvarligga hos markexploatör, t. ex. i de fall där i orten bosatta jordbrukare genom- för exploatering av obetydlig omfattning.

Genom det kommunala s.k. planmonopolet har kommun ofta ett starkt förhandlingsläge gentemot markexploatör. Givetvis får kommun inte miss- bruka denna ställning till att framtvinga åtaganden från exploatörens sida, som går längre än vad BL kan anses kräva i fråga om förutsättningar för att anta och fastställa byggnadsplan, varom fråga är.

Hittills har behandlats avtal som reglerar förhållanden inom byggnads- plan. Som nämnts inledningsvis kan ett exploateringsavtal emellertid ock- så mycket väl reglera förhållanden utanför detaljplan. Särskilt där förut-

sättningar föreligger för samexploatering över större områden kan en så- dan avtalsform få stor betydelse. Intet hindrar heller, att man i ett och samma avtal behandlar två eller flera detaljplaneområden samt för dessa gemensamma angelägenheter utanför områdenas gränser. Härigenom kan frivilliga avtal mellan kommun och en eller flera exploatörer i förekom- mande fall verksamt bidra till genomförandet av översiktliga planer för fritidsbebyggelse. Principiellt skall ett sådant avtal kunna konstrueras efter samma riktlinjer som gäller för byggnadsplaneavtal, men med ett mot de delvis ändrade uppgifterna svarande innehåll. Avtalsregleringen kan i så— dana fall komma att omfatta frågor rörande allmänna områden och mark- reservat av skilda slag samt kollektiva anläggningar och anordningar utan- för detaljplan. Ett exploateringsavtal av här antydd beskaffenhet har i till- Iämpliga delar liknande huvuduppgifter som angivits för byggnadsplane- avtal. Till detta kan läggas ytterligare en huvuduppgift, nämligen tillgodo- seendet av det rörliga friluftslivets intresse av tillgång till allmänna områden vid stränder och andra begärliga platser.

Exploateringsavtal av här behandlade typer —— avtal för byggnadsplane- områden och för större områden — kan enligt fritidsutredningens mening rätt utnyttjade bli ett verksamt medel för genomförandet av fritidsbebyg- gelseplaneringens intentioner. Med hänsyn härtill bör avtalsformens utbred- ning underlättas genom upprättandet av normer för olika avtalstyper. Det ankommer på vederbörande myndigheter och organisationer att ta initiativ i denna fråga.

6.6. Ändringar i gällande lagstiftning 6.6.1 Expropriationslagen

På sätt som utvecklats närmare i det föregående måste kommunala mark- förvärv för friluftsändamål tillmätas väsentligt ökad betydelse i framtiden. Enligt fritidsutredningens mening bör sådana förvärv därför stimuleras på olika sätt och bl. a. genom införande av ett statligt kreditstöd. Enligt utred- ningens mening är saken bäst betjänt av att utvecklingen på området förs framåt genom aktiv inköpspolitik, där kommunerna i god tid och i helt frivillig ordning förvärvar mark för ändamålet. Alla skäl talar också för att erforderliga markförvärv i allmänhet skall kunna genomföras på detta sätt.

Emellertid bör markförvärven för friluftsändamäl ändock jämställas med andra angelägna kommunala markförvärv på det sättet, att en aktiv in— köpspolitik vinner stöd i expropriationsregler för motsvarande ändamål. Visserligen kan tvångsförvärv knappast komma att tillgripas annat än i undantagsfall, men för sådana fall framstår de som lika nödvändiga här som i andra sammanhang. Erfarenheten visar också att förhandenvaron av expropriationsregler kan ha en avtalsfrämjande effekt.

Ur expropriationssynpunkt kan de aktuella markförvärven för frilufts— ändamäl indelas i tre olika kategorier, nämligen mark till fritidsbebyggelse, friluftsområden eller fritidsreservat samt kollektiva anläggningar för det rörliga friluftslivet.

Det första ändamålet mark till fritidsbebyggelse— bör kunna till- godoses med tillämpning av 1 5 första stycket punkt 16 expropriations- lagen. Enligt detta stadgande kan medges expropriation för att säkerställa, att mark på skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar eller för att eljest i kommuns ägo överföra mark, som inte är tätbebyggd för upplåtelse med tomträtt. Enligt 111 % tillkommer sådan e-xpropriationsrätt endast kommun, inom vars område marken är belägen. Det huvudsakliga syftet med ifrågavarande, år 1949 införda expropriationsmöjlighet är att ge kommune-rna ökade möjligheter att bedriva en aktiv bostadspolitik och att genomföra den allmänna planeringen av sin tätbebyggelse. En ändamålsenlig planering i sist- nämnda hänseende måste numera inbegripa även fritidsbebyggelse. Be- hovet att i särskilda fall kunna tillgripa expropriation för åstadkom- mande av att därför lämpad mark inom en kommun till överkomliga priser hålles. tillgänglig för fritidsbebyggelse får genom utvecklingen un- der senare tid ej sällan anses lika framträdande som i fråga om perma- nentbebyggelse. Då begreppet tätbebyggelse även innefattar fritidsbebyg— gelse, som uppfyller de i 6 & första stycket BL uppställda rekvisiten, kan skäl anföras för att stadgandet utan vidare skulle kunna tillämpas jämväl på bebyggelse av sistnämnda slag. Så torde dock hittills inte ha skett. För undanröjande av all tvekan i förevarande hänseende förordar utredningen. att det genom ett uttalande av statsmakterna klart säges ifrån. att den ifrågavarande expropriatio—nsbestämme-lsen även är till- lämplig beträffande mark för fritidsbebyggelse-. —— Expropriation för överförande i kommuns ägo av inte tätbebyggd mark för upplåtelse med tomträtt torde utan särskilt motivuttalande vara möjlig också i fall. där den planerade to'mtr'ätt-supplåte—lsen avser fritidsbebyggelse-.

Det andra här behandlade expropriationsändamålet mark till frilufts- områden eller fritidsreservat är helt tillgodosett genom en ändring i expropriationslagen, som genomfördes samtidigt med naturvårdslagen och som trädde i kraft den 1.1.1965. Denna ändring avser expropriationsgrun— den i 1 % första stycket punkt 11 expropriationslagen och inne-bär, att expropriation kan ske för att bevara område som naturreservat.

Beträffande det tredje här behandlade expropriationsändamålet mark till kollektiva anläggningar för det rörliga friluftslivet _ antecknas här följande. Såsom framhållits bl. a. i 6.2.1, allmänna områden, är det i många fall angeläget, att mark till kollektiva friluftsanläggningar säkerställes ge- nom kommunala markförvärv. Saken har sådan betydelse, att det får anses föreligga behov av att kunna i förekommande fall även med tvångsrätt ta

i anspråk annans mark för anläggningar, som har väsentlig betydelse för allmänhetens friluftsliv. I viss utsträckning kan detta behov tillgodoses redan med tillämpning av gällande lagstiftning. Erfordras för tillgodose- ende av ändamålet med naturreservat att vägar, parkeringsplatser, vand- ringsleder, raststugor, tältplatser, badplatser, sanitära inrättningar eller lik- nande anordningar anlägges inom området, kan länsstyrelsen enligt 9 % naturvårdslagen förplikta markens ägare att tåla sådant intrång. I den mån en planerad småbåtshamn tillika kan anses främja den allmänna samfärdseln, kan expropriation av mark och vatten för sådana anlägg- ningar äga rum med tillämpning av ] 5 första stycket punkt 2 expropria- tionslagen. Med stöd av 1 5 första stycket punkt 4 samma lag —— enligt vilket stadgande expropriation kan ske för ändamål, som det enligt lag eller författning tillkommer kommun eller annan dylik samfällighet att tillgodose _— torde med hänsyn till bestämmelser i hälsovårdsstadgan expropriation kunna ske för anläggning av friluftsbad. Bortsett från sist- nämnda fall saknas emellertid möjligheter att expropriera mark för anläggningar, som väsentligen avser att tillgodose det rörliga friluftslivets beho-v. Som exempel må nämnas friluftsgård, småbåtshamn, som inte kan anses främja den allmänna samfärdseln samt campingplats, vilken ej ingår i naturreservat. I allmänhet torde det låta sig göra att förvärva för dylika fristående anläggningar erforderlig mark genom överenskommelser med markägarna. Undantagsvis kan emellertid fall förekomma, där möjlighet till expropriation ter sig angelägen. Där behov finns att anlägga en små— båtshamn för det rörliga friluftslivet vid en kust, som av naturen erbjuder få lämpliga platser för en hamn, visar det sig kanske omöjligt att ernå uppgörelse med markägarna. Med tanke på dylika fall bör enligt utred- ningens mening i expropriationslagen införas en möjlighet till expropria- tion av mark för anläggning av väsentlig betydelse för friluftslivet. Detta synes lämpligen kunna ske genom att i 1 & första stycket punkt 11 expro- priationslagen enligt vilket stadgande expropriation kan ske för att bevara område såsom nationalpark, naturreservat eller naturminne till- lägge—s: eller för att inrätta friluftsbad, småbåtshamn eller annan anläggning av väsentlig betydelse för allmänhetens friluftsliv. För att expropriation skall få ske för ifrågavarande ändamål måste det givetvis genom tillfredsställande utredningar vara klarlagt såväl att ett starkt behov finns av anläggningen ifråga som att det i trakten inte finns annan för ändamålet lika lämplig mark, som på rimliga villkor kan anskaffas på frivillig väg.

6.6.2. Byggnadslagen

I ett tidigare avsnitt (6.5) om enskildas medverkan i markanskaffningen för fritidsbebyggelse diskuteras samverkan mellan kommun och företagare i avtalsform (exploateringsavtal). Denna samverkansform tar främst sikte

på yrkesmässig exploateringsverksamhet av relativt stor omfattning. Där- vid framhålles såsom eftersträvansvärt av tekniska och ekonomiska skäl. att byggandet av gemensamhetsanläggningar för fritidstätorter såvitt möj- ligt genomföres i markexploatörens regi. Detsamma är givetvis fallet om kommun själv genomför exploatering för fritidsbebyggelseändamål. Enligt fritidsutredningens mening måste angivna spörsmål numera till— mätas sådan betydelse, att markexploatörs skyldigheter beträffande plan- områdes gemensamma anläggningar förtjänar bli föremål för laglig regle— i ring. Sådana regler om kontroll över gemensamhetsanläggningars utform- ! ning och standard i de för fritidsbebyggelse avsedda byggnadsplaneområ- ! den, som förvärvas och iordning-ställes av exp-loateringsföretag eller kom- ' mun, bör anknytas till BL:s stadganden i 112 och 113 %% om markexploa- | | I | [ törs förpliktelser vad beträffar markupplåtelse.

Det åligger enligt BL den som exploaterar byggnadsplaneområde att upplåta mark inom området för vissa gemensamma behov. Lägges bygg— nadsplan över område i en ägares hand kan enligt 113 % BL länsstyrelsen vid planens fastställande förordna, att ägaren skall utan ersättning upp- låta obebyggd mark, som för områdets ändamålsenliga användning erford- ras till väg eller annan allmän plats, i den mån det befinnes skäligt med hänsyn till den nytta ägaren kan förväntas få av planens genomförande och övriga omständigheter. Marken skall upplåtas när den behövs för allmänt ändamål. Jämlikt 112 & BL har markexploatören dessutom i likhet med andra markägare i byggnadsplaneområde — skyldighet att utan ersättning upplåta obebyggd mark, som enligt byggnadsplanen är avsedd till väg eller annan allmän plats i den mån marken till följd av nybyggnad erfordras för samfärdseln inom området. Blir både 112 och 113 åå tillämpliga, skall vid skälighetsbedömningen enligt 113 % hänsyn tagas till upplåtelsernas om- fattning enligt 112 %. Slutligen är exploatören —— i motsats till andra mark- ägare enligt 118 % BL int'e berättigad till ersättning för sådan förlust, som vållas av att honom tillhörig mark i byggnadsplan bestämts skola an- vändas för allmän byggnad och kanske som följd därav inte kan under tiden före iamsp-råktagandet disponeras på lika inko-mstgivande sätt som eljest skulle ha varit möjligt. Även här gäller dock begränsningen till vad som kan anses skäligt med hänsyn till exploatörens nytta av planen. Ifråga- varande mark bestämd för allmän byggnad skall ersättas då den tagits i .anspråk.

De nämnda stadgandena avser endast markupplåtelse. BL innehåller i bestämmelserna angående stadsplan mera vittgående förpliktelser för mark— exploatörer. Enligt 70 % BL kan Kungl. Maj:t på stadens ansökan förordna, att inom exploatörs markområde en mot hans nytta svarande skälig del av marken vilken erfordras till gata, allmän plats eller allmän byggnad skall utan ersättning tillfalla staden med äganderätt. Kungl. Maj:t kan vidare enligt 73 % BL i förordnandet om markens avstående även föreskriva, att

markexploatören i den mån så prövas skäligt skall bekosta anläggning av gata samt anordningar för vattenförsörjning och avlopp.

Fritidsutredningen har övervägt att beträffande här ifrågavarande bygg- nadsplaneområden, där marken förvärvats i syfte att den i sin helhet skall utnyttjas för fritidsbebyggelse, föreslå införandet av bestämmelser i BL, som vore fullt analoga med 70 och 73 55. Markexploatören skulle således överlåta äganderätten till den mark, som erfordras för vägar, allmänna platser och eventuella gemensamhetsanläggningar av annat slag. I det fall då en kommun är markexploatör torde en dylik äganderättsavhändelse vara mindre lämplig. Den framtida bebyggelseutvecklingen kan föranleda behov av kommunala ingripanden, som förutsätter innehavet av ägande- rätten till marken. Vad beträffar enskilda exploateringsföretag är läget däremot ett annat. Bortfallet av företagets på reellt innehåll tämligen ur- holkade äganderätt till den mark, som upplåtes för allmänt ändamål, skulle skapa ökad reda i fastighetsförhållandcna, och de olägenheter skulle mins- ka, som följer av att gränsen mellan exploatörens och tomtägarens befo- genheter i fråga om särskilt de allmänna platsernas disposition i många fall är oklar. Att dylika bestämmelser inte redan givits i BL sammanhänger med att genomförandet av byggnadsplan — i motsats till vad fallet är be- träffande stadsplan i princip ankommer på fastighetsägarna och inte på kommunen. Det saknas på grund härav ett rättssubjekt, engage—rat ipla- nens genomförande, som har anledning att med äganderätt förfoga över markområden för allmänna behov. En tänkbar utväg i enskilda företags exploateringsområden är att införa möjlighet att i samband med bygg- nadsplanens fastställande förplikta exploatören att avstå för vägar och andra gemensamhetsanläggningar erforderlig mark till kommunen. En sådan lösning torde emellertid kräva, att kommunen även liksom beträf- fande stadsplan får skyldighet att svara för att marken iordningställes till allmänt begagnande, när utvecklingen hunnit till ett visst stadium. Till stöd för en dylik ordning kan med dagens starka kommunala engagemang inom byggnadsväsendet anföras mera vägande motiv än vid byggnadsla— gens tillkomstår 1947. Då en reform i antydd riktning skulle kräva änd- ringar i byggnadslagstiftningen av betydande principiell räckvidd, anser sig utredningen dock böra avstå från att framlägga förslag härom. En an- nan lösning på ifrågavarande problem vore, om i samband med byggnads- planens fastställande kunde förordnas, att för vägar m. m. erforderlig mark skulle med äganderätt avstås till de blivande fastigheterna inom planom- rådet. Mcd hänsyn till att dessa inte existerar vid tiden för planfastställelsen och då den samfällighetsbildning som skulle krävas ej gärna kan komma till stånd annorledes än genom förrättning enligt jorddelningslagen, skulle emellertid genomförandet av en dylik ordning innebära ett allvarligt in- grepp i rådande fastighetsrättsliga system och bör därför knappast över- vägas i förevarande sammanhang.

I allmänhet torde förutsättningarna att lösa frågan på frivillig väg vara gynnsamma. Uppenbarligen ligger det ofta i exploateringsföretags intresse att efter exploateringens genomförande bli befriat från all befattning med allmän mark inom byggnadsplaneområde. I vissa fall kan det befinnas lämpligt, att marken efter planens fastställande överlåtes på kommunen. Den nu ganska vanliga ordningen med överlåtelse till tomtägareförening synes även erbjuda en acceptabel lösning. Enligt utredningens mening torde emellertid —— som nämnts tidigare —— det lämpligaste sättet att lösa proble- met normalt vara, att ifrågavarande mark vid avstyckning på en gång av byggnadstomterna inom planområdet med tillämpning av reglerna i 19 kap. 12 % JDL undantas som samfälld för tomterna. Viktigare såväl ur allmän synpunkt som med hänsyn till fritidshusbyggarnas intressen synes vara. att garantier skapas för att de gemensamma anordningar och anläggningar- som bebyggelsen kräver blir färdigställda redan i samband med att bygg— nadsplaneo—mrådet tages i anspråk av sina blivande invånare. Utredningen föreslår därför, att efter 113 % BL införes ett stadgande härom i form av en ny 113a % och med den huvudsakliga innebörden, att lillsynsmyndig- heten beredes möjlighet att i samband med planfastställe-lse lämna vissa föreskrifter i ämnet. Ett sådant stadgande skulle i sto-rt sett innehålla, att länsstyrelsen kan i förordnande enligt 113 % -»— i den mån så prövas skäligt — föreskriva, att områdets ägare skall vara pliktig att i den ordning läns- styrelsen bestämmer utföra och bekosta vissa gemensamhetsanläggningar för den planerade bebyggelsen—. Samtidigt skulle kunna föreskrivas, att sådan anläggning sedermera skall efter länsstyrelsens bestämmande utan ersättning överlämnas till samfällighet, förening eller huvudman, som handhar för bebyggelsen gemensamma angelägenheter. Länsstyrelsen bör också kunna påfordra, att innan byggnadsplan fastställes betryggande säkerhet ställes för fullgörande av sådan förpliktelse.

Angivna huvudstadgande föranleder följdändringar i 113, 118 och 148 åå BL. Den närmare innebörden i huvudstadgandet och följdändringarna fram- går av förslag till lagtext med tillhörande specialmotiv (sid. 255).

I sådana fall, där kommun och företagare träffar 5. k. exploateringsavtal angående gemensamhetsanläggningar m.m., blir det följaktligen angeläget tillse, att avtalet i tillämpliga delar får en sådan utformning, att dess inne- håll kan godtas av länsstyrelsen.

E

__ —.———_.,—_—_—;—wx_—

KAPITEL 7

Fritidsbebyggelsens gemensamhetsanläggningar

7.1. Gällande bestämmelser 7.1.1. Allmänna platser och specialområden inom byggnadsplan

Byggnad-splan skall utmärka och till gränserna ange de för olika ändamål avsedda områden, som ingår i planen. Denna redovisning blir avgörande för markanvändningen inom planen. Det är fråga om tre olika typer av mark- områden, nämligen allmän plats, byggnadsmark och specialområden.

Till allmän plats räknas vägmark samt park. Vägmärken omfattar vägar eller gator samt parkeringsplatser. Parkmarken innefattar planteringar, lekplatser och mindre idrottsplaner. Även mindre badplats utan särskilda anordningar torde kunna hänföras till allmän plats.

Byggnadsmark inom byggnadsplan för fritidsändamål omfattar främst tomtmark för fritidshus, men också ej sällan annan tomtmark, exempelvis för handelsändamål. Om koloniträdgårdar regleras genom byggnadsplan, räknas de också hit.

Som exempel på specialområden inom byggnadsplan för fritidsändamål kan nämnas båthamn, friluftsbad och vattenområde. Hår avses främst sä- dana områden och anläggningar, som betjänar invånare inom byggnads- planeområdet.

I fortsättningen begränsas framställningen till allmänna platser och spe- cialområden för byggnadsplaneområdes invånare. Inom en detaljplan utgör sådana gemensamma områden ett viktigt komplement till byggnadsmarken. Förekomsten av lämpligt utformade sådana områden med tillhörande an- läggningar kan ha avgörande betydelse för planområdets funktion. Dimen- sioneringen och utformningen av allmänna platser och specialområden med tillhörande anläggningar är en detaljplanefråga, som måste prövas från fall till fall med hänsyn till de särskilda förutsättningarna. På denna punkt hänvisas till avsnittet 5.3 (sid. 127) om synpunkter på detaljplaneringen för fritidsbebyggelsen.

Byggnadsplan blir rättsgiltig, genom att den fastställes av länsstyrelsen. Planfastställelsen påverkar inte i och för sig markområdenas rättsliga ställ- ning eller äganderättsförhällandena inom planen. Emellertid öppnar den vissa möjligheter att använda legala eller administrativa medel för att i plangenomförande syfte göra mark tillgänglig för gemensamt ändamål eller för att hindra, att mark tas i anspråk för i planen ej avsedda ändamål. Ett viktigt medel av sistnämnda slag är, att nybyggnad ej må företas i strid mot

byggnadsplan (legalt förbud i 110 5 första stycket BL). Ett annat sådant medel är, att länsstyrelsen äger förordna om förbud mot schaktning, fyll- ning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd i den utsträckning, som föranledes av omständigheterna (administrativt förbud jämlikt 110 % fjärde stycket BL). I övrigt är åtgärdsmöjligheterna olika beträffande mark för gemensamma ändamål, beroende på om marken redovisas i planen som allmän plats eller som specialområde.

Lagen utgår från att vägar och andra allmänna platser under alla för- hållanden måste ordnas på något sätt. I den mån det är fråga om allmänna vägar, skall Vägförvaltningen lösa uppgiften med tillämpning av AVL. l öv- rigt måste vägar och andra allmänna platser iordningställas och underhållas av de enskilda markägarna inom planen eller av den vägförening. som kan ha bildats för planområdet på länsstyrelsens initiativ enligt 3 kap. EVL. Sistnämnda lag ställer därvidlag tvångsmedel till förfogande för att fram— tvinga upplåtelse av erforderlig mark och fördelning av kostnaderna på alla berörda fastigheter (6, 7, 10—13, 71 och 76 %% EVL). Jämlikt 71 % tredje stycket EVL må vägförening ej utöva verksamhet, som är främmande för dess nu angivna ändamål, föreningen dock obetaget att ombesörja vägbe- lysning. Detta innebär utom annat, att vägförening ej har befogenhet att ta befattning med exempelvis specialområden.

BL innehåller själv ett par bestämmelser, som går ut på att obebyggd mark, som enligt byggnadsplanen är avsedd till väg eller annan allmän plats, skall kunna nyttjas för sitt ändamål utan omgång och utan ersätt- ning. Det ena fallet är, om marken blir behövlig för samfärdseln inom om- rådet på grund av nybyggnad och den dessutom vid tiden för byggnadspla— nens fastställande alltså ej nödvändigtvis vid tiden för nybyggnaden —— j tillhörde samma ägare som byggnadsmarken (112 & BL). Det andra stad- : gandet gäller det fall, att marken tillhör markexploatör, som får sitt om- råde helt eller delvis byggnadsplanelagt. Vid planens fastställande äger länsstyrelsen föreskriva, att han skall upplåta marken när den behöver an- vändas för väg eller allmän plats (113 % BL). Båda stadgandena bygger på tanken, att den som säljer byggnadstomter även skall i möjlig mån till- handahålla den vägmark, som behövs för dessas begagnande. De täcker varandra därför i stor utsträckning. Skulle ägaren vägra att upplåta mar- ken, torde handräckning kunna erhållas hos överexekutor på begäran av sakägare. Mot bestämmelsen i 113 % BL har riktats viss kritik för oklarhet (jfr SOU 1962: 36 sid. 233).

Har i byggnadsplan bestämts, att mark skall användas till väg eller an- nan allmän plats, utan att skyldighet att upplåta marken föreligger enligt 112 eller 113 %, skall ersättning utgå till markägaren under viss förutsätt- ning enligt 116 % BL. Förhållandet kan medföra, att länsstyrelsen föranstal- tar om bildande av vägförening, även om sådan förening eljest inte är erforderlig (jfr nedan).

Pa fastställd byggnadsplan kan alltså grundas skyldighet för markägare att upplåta mark för väg eller annan allmän plats med eller utan ersätt— ning. Under begreppet allmän plats inbegripes emellertid som nämnts inte specialområden. Detta förhållande får ej utesluta, att mark i förekommande fall avsättes i byggnadsplan även för sådana ändamål. En förutsättning är därvidlag, att markägare erhåller skälig gottgörelse för skada, som kan orsakas honom till följd av de med planen förbundna inskränkningarna i markanvändningen. Med hänsyn härtill kan specialområde knappast av— sättas i byggnadsplan annat än efter samråd med markägaren, ett förhållande som kommit till uttryck i lagtexten i 118 % BL.

I 6 kap. föreslår utredningen dels viss ändrad lydelse av 113 och 118 %% BL, dels införandet av en ny 113 a % BL.

Bestämmelser gällande vägar inom planområden finns också i 3 kap. 1939 års lag om enskilda vägar (EVL). De innebär utom annat, att en sam- fällighet, benämnd vägförening, i förekommande fall skall bildas av fastig— heterna inom området. Vägförenings ändamål är att ombesörja och bekosta väghållning i fråga om föreningens vägar samt att handha de i föreningen ingående fastigheternas gemensamma angelägenheter i övrigt rörande dessa vägar. Lika med väg anses till väg ansluten brygga. bro eller färja med färjlägc. Finnes inom vägförenings område mark, som i byggnadsplan av- satts till annan allmän plats än väg, skall vägföreningens väghållning om- fatta jämväl iordningställande och underhåll av dylik plats. Vägförening äger rätt, men inte skyldighet att ombesörja vägbelysning.

Fråga om vägförening skall bildas prövas vid förrättning enligt 3 kap. EVL. I 79 % EVL anges de frågor, som särskilt skall utredas och prövas vid förrättningen:

Förrättningsmannen skall tillse, att vid förättningen förebringas sådan utredning angående bebyggelsen och förhållandena i övrigt inom det område, förrättningen avser, att på grund därav kan bedömas, huruvida vägförening bör bildas för att ombesörja väghållning inom området eller del därav.

Finnes vägförening böra komma till stånd, skall särskilt utredas: huru föreningens område bör avgränsas; huruvida i föreningen bör ingå sådan byggnad eller industriell anläggning, som avses i 1 % andra stycket, eller sådan fastighet, som sägs i 72 %;

vilka vägar som böra omfattas av föreningens väghållning samt när dessa vägar böra anläggas eller övertagas till väghållning av föreningen;

huru dessa vägar böra utföras till läge, sträckning, bredd, byggnadssätt och an- ordning i övrigt;

huruvida anledning förekommer att i enlighet med stadgandena i 76 % fastställa annan grund än taxeringsvärdena att gälla vid fördelning av väghållningsbördan eller att bestämma särskilt värde eller andelstal för viss fastighet samt vad i sådant hänseende bör föreskrivas;

vilka föreskrifter som med hänsyn till samfärdselns behov och trafiksäkerheten böra gälla rörande vägarnas beskaffenhet den tid mark är har och vintertiden;

i vad män och på vilka villkor det bör vara medgivet att hålla grind eller led over vag;

huruvida för ändamålsenliga fullgörandet av väghållningsskyldigheten erfordras rätt, som i 13 & omförmäles, samt, därest sådan rätt finnes böra upplåtas, på vilket eller vilka ställen, i vilken omfattning och på vad sätt rättigheten bör få utövas ävensom huruvida sand-, grus-, jord- eller stentäkt, som anses böra upplåtas, må för sitt ändamål nyttjas av ägaren eller eljest av annan än föreningen.

Förrättningsmannen skall i den utsträckning, som kan anses erforderlig, sam- råda med Vägförvaltningen i länet samt med övriga myndigheter. lokala organ och sammanslutningar, vilka hava ett väsentligt intresse av sättet för vägfrågornas lö- sande.

Närmare anvisningar till ledning för förrättningsmän vid handläggning av för- rättningar utfärdar Konungen eller den Konungen förordnar.

Angivna frågor avgörs genom ett förrättningsutlåtande, som i förekom- mande fall överprövas av länsstyrelsen.

Av det anförda framgår, att vägstandarden inom ett planområde i princip är en planläggnings- och förrättningsfråga. Med hänsyn härtill och då för- hållandena kan vara vitt skiftande från fall till fall saknas anledning, att i förevarande sammanhang syssla närmare med detta spörsmål.

Statsbidrag till enskild väghållning av här behandlad karaktär kan utgå enligt SFS 793/52 ändr. 205/56 och 103/63, samt enligt SFS 163/58.

Utredningen återkommer till statsbidragsfrågan samt vissa andra väg- frågor i ett senare betänkande.

7.1.2. Vatten- och avloppsanläggningar 7.1.2.]. Allmänt

Bestämmelse-r som innehåller principiella krav på hur vatten- och avlopps- anläggningar skall utföras eller som i övrigt har nära anknytning till vatten- och avloppsfrågorna finns i byggnadslagstiftningen, hälsovårds- lagstiftningen, vattenlagstiftningen och i den särskilda vatten- och avlopps- lagstiftningen.

7.1.2.2. Byggnadslagsliflningen

För att mark skall få användas till tätbebyggelse förutsättes, att den vid planlägg- ning enligt BL prövats från allmän synpunkt lämpad för ändamålet (5 & BL). Planläggning skall ske så, att den främjar en ur allmän synpunkt lämplig utveck- ling inom det område, som planen skall avse. Där ej särskilda förhållanden för- anleder annat, skall mark avses för det ändamål, vartill den är mest lämpad med hänsyn till läge, terräng- och grundiförhållanden samt övriga omständigheter. Till tätbebyggelse får ej avses mark, som ur sundhetssynpunkt, med hänsyn 'till sam- färdseln, möjligheterna att ordna vattenförsörjning och avlopp och :faran för vat- tenföro-re-ning eller eljest ur allmän synpunkt ej är lämpad för sådan bebyggelse (9 & BL). Vid uppgörande av stadsplan och i tillämpliga delar byggnadsplan skall] de anspråk tillgodoses, som ur olika synpunkter skäligen kan ställas på en väl ordnad bebyggelse. Därvid skall bl.a. tills-es, att marken utnyttjas på ett ekono- miskt och i övrigt lämpligt sätt samt att hänsyn tages till de fordringar, som bör uppställas ur sundhets-, skönhets- och trevnadssynpunkt (12 & byggnadsstad-

gan, BS). Byggnadsplan skall dessutom uppgöras så, att den tillgodoser de krav, som med hänsyn till de särskilda förhållandena inom det tillämnade planområdet skäligen bör ställas på en väl ordnad bebyggelse. Särskild hänsyn skall tagas till bebyggelsens art, äganderättsförhållandena samt markägarens möjligheter att ge- nomföra planen (13 % BS). Den som upprättar förslag till plan skall därvid sam- råda med kommunens styrelse eller annat organ, .som kommunens fullmäktige bestämmer, länsarkitekten samt övriga myndigheter, sammanslutningar och en— skilda personer, som kan ha ett väsentligt intresse av frågan (14 % BS). Förslag till plan skall, då det överlämnas till kommunal eller statlig myndighet för antagande eller fastställelse, bl.a. vara åtföljt av dels utredning angående de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för planens genomförande lned beaktande särskilt av grundens beskaffenhet, trafikförhållandena ävensom möjligheterna att ordna vattenförsörjning och avlopp och att tillgodose vattenvårdsintresset, dels redogö- relse för det samråd med myndigheter och andra, som ägt rum vid utarbetande av förslaget (16 & BS). Där så finnes påkallat, äger länsstyrelsen förordna, att ny- byggnad inom område som ingår i byggnadsplan ej må företagas utan tillstånd av länsstyrelsen innan vägar, vattenförsörjning och avlopp för området anordnats i erforderlig mån (110 € BL).

I byggnadsstyrelsens meddelande 1953: 9, vilket utfärdats i samråd med väg— och vattenbyggnadsstyrelsen, har vissa synpunkter sammanställts till ledning för bedömning och utredning av vatten- och avloppsfrågor i samband med bebyggelse- planering. Sedan detta meddelande utkom, har genomgripande förändringar skett såväl i byggnadslagstiftningen som i hälsovårds- och vattenlagstiftningen. Vidare har särskild lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar tillkommit. De rikt- linjer, som angavs i meddelandet, är emellertid i huvudsak fortfarande tillämp- liga. Detta gäller exempelvis de synpunkter, som anföres på vattenförsörjningen för såväl normal förbrukning som för brandsläckning, på avledande och rening av spillvatten, på avledande av dagvatten, på betydelsen av grundvattenytans läge och på möjligheter att inom planområde framdraga vatten- och avloppsledningar. Kostnadsfrågans betydelse framhålles. Det betonas, att det måste klarläggas, att vatten- och avloppsfrågan för en planerad bebyggelse kan ordnas inom en skälig kostnadsram och att en utredning, som endast visar att vatten- och avloppsfrågan tekniskt kan lösas, i allmänhet icke är tillfyllest. Vidare framhålles angelägenheten av att erforderliga tekniska och ekonomiska utredningar utföres jämsides med själva planförslaget. Samråd med länsingenjören förutsättes ske på tidigt stadium. Synpunkter lämnas på redovisningen av utredningsmaterialet.

De angivna bestämmelserna och anvisningarna innebär ej krav på att en plan skall redovisa den vid en samlad bedömning bästa dispositionen av ett visst om- råde. Däremot skall den tillgodose rela-tivt ”högt ställda krav bl.a. i vatten- och avloppshänseende (9, 12 och 13 åå BS). Vikten av att goda förutsättningar skapas för plan-ens genomförande lil. a. i tekniskt och ekonomiskt hänseende, har särskilt betonats (12, 13 och 16 %% BS).

Det ovan anförda gäller såväl permanentbebyggelse som fritidsbebyggelse. För att speciellt belysa frågor rörande vattenförsörjning och avlopp i samband med planering av nya områden för fritidsbebyggelse i form av tätbebyggelse har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen publicerat ett i samråd med byggnadsstyrelsen, lant- mäteristyrelsen, medicinalstyrelsen och statens vatteninspektion utarbetat medde- lande VA 13/1964: »Vatten- och avloppsfrågor vid planering för fritidsbebyggelse.» [ meddelandet betonas, att möjligheter måste skapas för en hög sanitär standard i fritidsbostaden. Vatten- och avloppsfrågornas betydelse för lokalisering och ut- formning av fritidsområden belyses, och anvisningar lämnas för upprättande av

de vatten- och avloppsutredningar, som skall ingå i underlaget för den färdiga planen. Synpunkter på utförandet av gemensamma vatten- och avloppsanläggning- ar anföres.

Ett tidigare av byggnadsstyrelsen utgivet meddelande 1953: 10, som tillkommit med sikte på en mycket enkel form av fritidsbebyggelse, har upphört att gälla i och med att VA 13 utsänts.

7.1.2.3. 1955 års lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar ( VAL)

Med allmän vatten- och avloppsanläggning avses anläggning, som har till ändamål att bereda vattenförsörjning och avlopp för bostäder eller annan bebyggelse och som omhänderhaves av kommun eller, där den omhänderhaves av annan än kom- mun, av länsstyrelsen förklarats för allmän. Allmänförklaring av icke-kommunal anläggning förutsätter ansökan av anläggningens huvudman (1 och 2 åå) Där till förekommande av sanitär olägenhet påkallas, att vattenförsörjning och avlopp för visst område ordnas i ett större sammanhang, ankommer på kommunen att om- besörja eller tillse, att allmän vatten- och avloppsanläggning kommer till stånd så snart omständigheterna så medger. Försummas det, må länsstyrelsen giva kom- munen åläggande därom (3 5). Allmän vatten- och avloppsanläggning skall utföras med tillbörlig hänsyn till allmänna sanitära intressen och i övrigt på det sätt dess ändamål kräver. Erfordras för viss bebyggelse anordningar enbart för vattenför- sörjning eller enbart för avlopp, skall anläggningen lämpas därefter. Inom om- råde, för vilket plan fastställts i enlighet med byggnadslagstiftningen eller där på an- nan grund särskilda bestämmelser med avseende på markens bebyggande gäller, må allmän anläggning ej utföras så, att områdets ändamålsenliga bebyggande för- svåras eller syftet med bestämmelserna eljest motverkas (4 5). I princip tillkom- mer det huvudmannen för allmän vatten- och avloppsanläggning att bestämma dess verksamhetsområde (5 å). Fastighet, som ligger inom verksamhetsområdet och be— höver anordningar för vattenförsörjning och avlopp, skall när det begäres av hu- vudmannen eller av fastighetens ägare anslutas till anläggningen, såframt ej ända- målet med sådan anslutning kan med större fördel för fastigheten vinnas på annat sätt (6 g). Huvudmannen är pliktig att, så länge behovet av anläggningen kvarstår", underhålla den och i övrigt sörja för att den på tillfredsställande sätt fyller sitt ändamål (10 å). Till täckande av nödiga kostnader för utförande samt underhåll och drift av allmän vatten- och avloppsanläggning må avgifter uttagas av de fas- tigheter, vilka anslutits till anläggningen (14 å). Avgifterna å de särskilda fastig- heterna skall stå i skäligt förhållande till fastigheternas större eller mindre nytta av anläggningen (15 5).

Det förhållandet, att en vatten- och avloppsanläggning är allmän, är av bety— delse icke blott därigenom, att lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar blir tillämplig på densamma, utan även för bedömningen av vissa frågor enligt hälsovårds- och vattenlagstiftningen. Hittills har få icke-kommunala anläggningar allmänförklarats. I princip möter det emellertid icke hinder att så sker även be— träffande anläggningar inom fritidsområden.

För att 3 5 skall vara tillämplig fordras, att vattenförsörjning och avlopp be- höver ordnas i ett större sammanhang till förekommande av sanitära olägenheter. Vanligen är förhållandet så inom områden av tätbebyggelsekaraktär. I vissa fall kan de sanitära kraven tillgodoses antingen genom flera mindre vatten- och av- loppsanläggningar eller genom en enda för hela området gemensam anläggning. Valet mellan de olika alternativen torde då böra träffas med hänsyn till deras

l'öreträden ur teknisk och ekonomisk synpunkt. När en kommun antar ett plan— förslag, påtar den sig således i allmänhet det yttersta ansvaret för att de gemen- samma vatten- och avloppsanläggningarna, som kan komma att bli nödvändiga för att sanitära olägenheter ej skall riskeras, verkligen blir utförda.

Bestämmelserna i 4 5 innebär bl.a., att allmän vatten- och avloppsanläggning ej får utföras så, att den försvårar genomförandet av en verkställd bebyggelseplane- ring. Såsom exempel på vad som avses i stadgandet kan nämnas, att ledningsnätet lämpligen bör utformas i anslutning till redovisat gatu- eller vägnät, att vatten- täkt bör väljas så, att den ej kommer att förorenas av blivande bebyggelse och att avloppsrcningsanläggningar bör placeras på lämpligt avstånd från den tänkta bc— byggelsen.

Huvudmannen äger att själv bestämma verksamhetsomrädet för allmän anlägg- ning (5 5). De praktiskt viktigaste konsekvenserna av att ett område intages i verksamhetsområdet är, att bestämmelserna i 6 % om anslutningsrätt och anslut- ningstväng blir tillämpliga.

För att kunna utföra anläggningen och fullgöra sina åligganden bl. &. enligt 10 S' har huvudmannen rätt att taga ut avgifter av de anslutna fastigheterna. 14—16 5;— medger en ganska stor frihet vid utformning av taxan. I princip får hela själv- kostnaden wtagas ut i form av avgifter. Detta innebär bl.a., att t. ex. en kommun som huvudman kan fastställa olika taxor för olika dyra anläggningar inom kom- munen. En sådan taxezpolitik kan ofta medverka till en från ekonomisk s_vnpunkt sund bebyggelseutveckling, eftersom nybebyggel-se härvid kommer att te sig mest lockande på de områden, där de verkliga kostnaderna blir lägst.

7.1 .2.4. Hälsovårdslagstämingen (1958 års hälsovårdssladga )

Bestämmelser innehållande krav på hur vattenförsörjning och avlopp skall ord- nas för bl.a. bostadsbebyggelse finns införda i 1958 års hälsovårdsstadga, som är en riksstadga med enhetliga bestämmelser för hela riket. Genom införande av be- greppet hälsovårdstätort har emellertid i stadgan inbyggts en differentiering. Den- na differentiering har föranletts av de för områden med tät bebyggelse förelig— gande kraven på strängare föreskrifter angående de sanitära förhållandena. Med hälsovårdstätort avses i hälsovårdsstadgan enligt dess 5 & område, för vilket fast- ställts stadsplan eller byggnadsplan. Möjlighet till vidare anpassning efter de fak— tiska behoven föreligger dels genom utvidgning av tätortsbestämmelsernas till- lämpningsområde genom antagande av lokal hälsovårdsordning och dels genom att hälsovårdsnämnd enligt 66 & genom bestämmelse i lokal hälsovårdsordning kan tilldelas befogenhet att medge undantag från tätortsbestämmelserna. Planlagt om- råde för fritidsbebyggelse utgör sålunda hälsovårdstätort. Hinder möter ej mot att tätortsbestämmelserna genom antagande av hälsovårdsordning utsträckes till område för fritidsbebyggelse utom stadsplan eller byggnadsplan. Å andra sidan föreligger även möjlighet att för områden med genomgående fritidsbeby gelse utom stadsplan eller byggnadsplan utfärda lokal hälsovårdsordning utan att där- vid förordna om tätortsbestämmelsernas tillämpning inom områdena. Bostadslägenhet skall ha lätt tillgång till vatten i erforderlig mängd och av till- fredsställande beskaffenhet till dryck, matlagning och andra hushållsändamål samt bör vara försedd med avlopp för spillvatten. Bostadslägenhet inom fastighet med anslutning till allmän vatten- och avloppsanläggning skall, där så med hänsyn till kostnaden och övriga omständigheter finnes skäligt, vara försedd med de anord- ningar, som fordras för utnyttjande av anläggningen (19 å). Utan hinder av vad som stadgas i bl.a. 19 & må rum och lägenhet, som är avsedda att användas som

bostad allenast under viss årstid eller eljest i begränsad utsträckning, godtagas för sådant ändamål (22 å).

Brunn, vars vatten användes till dryck, matlagning eller annan beredning av livsmedel eller till rengöring av kärl eller redskap, som begagnas vid beredning eller förvaring av livsmedel, skall vara belägen på betryggande avstånd från an- läggning, som kan menligt påverka vattnet. Sådan brunn samt källa, vars vatten används för nämnda ändamål, skall vara ö-verbyggda och bör i övrigt vara så in- rättade, att dagvatten och orenlighet förhindras intränga däri (29 å). Anläggning för uppfordring, rening, förvaring eller överföring av vatten för ändamål, som i 29 å sägs, skall vara så anordnad och utförd samt skall så underhållas och skötas, att vattnet icke röner menlig påverkan av betydelse för dess användning (30 å). Vatten i brunn eller källa, som avses i 29 å eller i anläggning, som i 30 å sägs, eller vid allmänt vattenhämtningsställe i vattendrag, sjö eller annat vattenområde må ej förorenas, såvida åtgärden ej är medgiven enligt annan författning (31 å).

Vatten, som inom hälsovårdstätort genom allmän anläggning för vattenförsörj- ning tillhandahålles för ändamål som i 29 å sägs, skall underkastas fysikalisk- kemisk och bakteriologisk undersökning. Länsstyrelsen kan förordna att sådan undersökning skall .ske även av vatten i allmän anläggning utom hälsovårdstätort eller av vatten, som genom icke allmän anläggning tillhandahålles flera hushåll eller eljest i större omfattning. Det åligger ägare av anläggning och ledning, vars vatten skall undersökas, att vidtaga erforderliga åtgärder för undersökningens ge- nomförande (32 å). 33 36 åå upptar bestämmelser beträffande frekvensen av de i 32 å föreskrivna undersökningarna, kompetenskrav på dem som skall utföra de— samma och föreskrifter om redovisningen av resultaten.

Hälsovårdsnämnd skall tillse, att erforderliga och skäliga åtgärder vidtages för att motverka vattenförorening inom kommunen (38 å). För avledande av spill- iatten och annan flytande orenlighet och av dagvatten samt för rening av avlopps- vatten skall vidtagas de anordningar och åtgärder, som skäligen finnes påkallade till undvikande av sanitär olägenhet (39 å). Inom hälsovårdstätort skall urin, disk- vatten och annan flytande orenlighet, som lätt kan övergå i förruttnelse, avledas i sluten avloppsledning, såvida icke hälsovårdsnämnden medgiver annat (40 å). Avloppsanläggning skall vara så anordnad och inrättad samt skall så underhållas och skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår (41 å). Före påbörjandet av sluten avloppsledning, som ej är avsedd att allenast föra avloppsvattnet till allmän av- loppsanläggning, skall skriftlig anmälan göras till hälsovårdsnämnden (42 å).

Inom eller i anslutning till byggnad, där människor uppehåller sig någon längre tid av dygnet, skall tillgång finnas till klosetter och urinoarer i erforderligt antal (43 å). Klosett och urinoar skall förläggas så, att sanitär olägenhet ej uppstår. De ska-ll således anordnas på betryggande avstånd .bl. a. från :källa, brunn och annat dylikt vattenhämtningsställe (44 å). Vattenklosett får ej anordnas utan tillstånd av hälsovårdsnämnden (46 å).

Enligt 65 å må de ytterligare föreskrifter avseende allmänna hälsovården, som för kommun eller del därav finnes erforderliga utöver stadgan, meddelas i lokal hälsovårdsordning. Sådan föreskrift får dock icke avse förhållande, som reglerats genom annan författning än hälsovårdsstadgan. Vid meddelande av föreskrift skall vidare tillses, att därigenom icke lägges onödigt tvång på allmänheten eller eljest göres obefogad inskränkning i den enskildes frihet.

Av förarbetena till »hälsovårdtsstadgan framgår, att avgörande för frågan, om lokal hälsovårdsordning borde upprättas, vore det lokala behovet ur allmän hälso— vårdssynpunkt av att skärpa eller komplettera stadgans föreskrifter i olika av- seenden. Det skulle alltså vara fråga om föreskrifter, som vore nödvändiga för

———.w——.

att komma till rätta med eller förebygga sanitär olägenhet inom ett visst område. Föredragande departementschefen underströk därvid vikten av att genom bestäm- melserna i hälsovårdsordningen icke gjordes större inskränkning i allmänhetens handlingsfrihet än som motsvarade ett verkligt behov ur allmän hälsovårdssyn- punkt.

Till ledning för utarbetande av lokal hälsovårdsordning har Kungl. Maj:t den I) juni 1959 med stöd av 67 & hälsovårdsstadgan fastställt en normalhälsovärds- ordning. Föreskrift i lokal hälsovårdsordning får icke utan särskilda skäl innebära väsentlig avvikelse från motsvarande bestämmelse i normalhälsovårdsordningen.

Hälsovårdsnämnd äger meddela föreläggande och förbud, som finnes erforder- liga för efterlevnaden av hälsovårdsstadgan, lokal hälsovårdsordning eller av nämn- den för särskilda fall meddelade föreskrifter (71 å). Hälsovårdsnämndens beslut enligt 71 % kan avse bl. a. förbud mot bad utomhus å viss plats och mot att använda avloppsledning, klosett och urinoar. Hälsovårdsnämnden kan dessutom under vissa förutsättningar meddela föreläggande om avstängning av vattentillförseln i vatten- försörjningsanläggning och förbud mot att hämta vatten vid visst vattenhämtnings- ställe eller mot att använda vatten utan kokning (72 å).

Det undantag från bestämmelsen i 19 % beträffande bostadslägenhets förseende lned vatten och avlopp, som stadgats i 22 %, torde *bl. a. avse fritidsbebyggelse. Här är att märka, att ifrågavarande bestämmelser gäller all bebyggelse, således även glesbebyggelse. Inom tätbebyggelse, d.v.s vanligen inom hälsovård-ståtorter, är hälsovårdslagstiftningens krav normalt strängare. Detta har exempelvis kommit till uttryck i 40 %, enligt vilken avloppsvatten inom hälsovårdstätort skall avledas i sluten avloppsledning, såvida inte hälsovårdsnämnden medger annat.

Stadgandet i 19 %, att bostadslägenhet inom till allmän vatten- och avlopps— anläggning ansluten fastighet normalt skall vara så utrustad, att anläggningen kan utnyttjas, får ses mot bakgrunden av att anslutningstvång enligt VAL innebär skyldighet att deltaga i kostnaden för anläggningen, men ej att utföra den fak- tiska anslutningen.

Bestämmelserna i 29—31 åå om vattentäkts läge i förhållande till förorenings- källa och om förbud mot förorening av vattentäkt understryker hur viktigt det ar, att bebyggelseplaneringen sker så, att vattentäkt kan placeras på betryggande avstånd från exempelvis avloppsledningar, infiltrationsanläggningar för avlopps- vatten och andra avloppsutsläpp eller från andra föroreningskällor, som kan tän— kas uppstå på tomtmark. Även möjligheten, att en ytvattentäkt kan förorenas av alltför omfattande hadning, måste beaktas.

Stadgandena i 32—36 %% om undersökning "av vattenledningsvatten har hittills endast i få fall varit eller gjorts tillämpliga på fritidsbebyggelse. Den undersök- ning, som sker av vattenledningsvattnet för permanentbebyggelse, har visat sig vara av mycket stort värde. Eftersom fritidsbebyggelsen till större delen utnyttjas under den varma årstiden, då risken för vattenburna infektioner torde vara störst, får det anses som sannolikt, att undersökningsskyldigheten i allt större utsträck- ning kommer att göras tillämplig på denna bebyggelse. Sålunda sägs i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens meddelande VA 13/1964 (se ovan under byggnadslagstift— ningen), att man, om vattenförsörjningen skall ordnas genom en gemensam an- läggning för ett icke alltför obetydligt antal tomtplatser (i allmänhet mer än 25), kan räkna med att vattnet måste underkastas fysikalisk-kemisk och bakteriologisk undersökning enligt 32 % hälsovårdsstadgan. Råd och anvisningar för bedömning av undersökningsresultaten vid (sådan undersökning har utfärdats av medicinal- styrelsen (Medicinalstyrelsens cirkulär MF 48/1950).

För att hälsovårdsstadgans krav på avloppsvattnets avledande och rening (38—

41 ä;) skall kunna tillgodoses utan ekonomiskt orimliga resultat fordras, att dessa frågor beaktas vid bebyggelseplaneringen på ett mycket tidigt stadium. Att för- bjuda anordnande av avloppsledning inom tätbebyggelseområden med normal tomtstorlek kan i allmänhet ej anses vara förenligt med hälsovårdsstadgans be— stämmelser.

Enligt den av Kungl. Maj:t fastställda normalhälsovårdsordningen kan beträf- fande fritidsbebyggelse föreskrivas, att inom visst område vattenklosett eller uri- noar med vattenspolning ej får anordnas (20 % normalhälsovårdsordningen). Vidare kan till skydd för grundvatten föreskrivas, att inom visst område avloppsvatten från vattenklosctt ej får utsläppas i marken (24 % normalhälsovårdsordningen). Bestämmelsen i 20 % tar sikte på sådana områden med fritidsbebyggelse, där man ej vill belasta samhället med kostnaderna för gemensamma avloppsanläggningar och där markinfiltration av avloppsvatten från vattenklosett och urinoar icke bör tillåtas. Finnes gemensam avloppsanläggning inom området, avses givetvis icke, att ifrågavarande bestämmelse skall intagas i hälsovårdsordningen. I sådant fall har däremot förutsatts, att en regel som motsvarar 24 % normalhälsovårdsordning- en göres tillämplig. Skulle utvecklingen inom ett område, där en bestämmelse mot- svarande 20 å normalhälsovårdsordningen gäller, leda till att vattenklosett bör få anordnas, har förutsatts att bestämmelsen kommer att upphävas.

7.1.2.5. Vauenlagsziftningen

Erfordras till skydd mot förorening av vattendrag, sjö eller annat vattenområde, att å annan tillhörig fastighet lägges besvär eller last, är fastighetens ägare skyldig att mot ersättning tåla sådan-t intrång (2 kap. 14 & VL). Anläggande av grundvatten— täkt, som är avsedd att användas för tillgodogörantde av större vattenmängd än 300 kubikmeter om dygnet, får ej påbörjats, förrän vattendomstolen meddelat besked thu—ru och under vilka villkor arbetet må utföras och grundvatten uttaga-s vid vattentäkten (2 kap. 47 å). Erfordras till skydd mot förorening av grundvatten, att å annan tillhörig fastighet lägges besvär eller last, är ägaren av fastigheten pliktig att mot ersättning tåla sådant inturång (2 kap. 62 å). Vill någon utföra grävning eller sprängning eller anordna upplag eller vidtaga annan åtgärd, som kan befaras medföra menlig inverkan å grundvattentillgång, vilken tillgodogöres eller kan antagas komma att framdeles tillgodogöras, är han skyldig att till skydd för grundvattnet vidtaga de anordningar och tåla den begränsning av verksam- heten ävensom i övrigt iakttaga de försi-ktigthetsnrå'tt. som skäligen föranledes av omständigheterna (2 kap. 63 å). Läns-styrelsen äger för att bereda skydd för grund- vattentillgång, som tillgodogöres eller kan antagas komma att framdeles tillgodo- göras för vattenförsörjningen inom tätbebyggelse fastställa erforderligt skydds- område för grundvattentillgången samt med giltighet inom detta område meddela allmänna föreskrifter rörande vad som jämlikt 63 5 skall iakttagas (2 kap. 64 å).

Spillvatten och orenlighet, som härrör från bostäder eller från verksamhet, som icke är att hänföra till industriell (rörelse, kallas i vattenlagen kloakvatten (8 kap. 1 5). Med samhälle avses i 8 kap. VI. verksamhetsområde för allmän vatten- och avloppsanläggning.

Kan kloakledning, som skall byggas för ett samhälle, lämpligen inrättas för av- ledande jämväl av annat samhälles kloakvatten, skall därest det från sistnämnda samhälle påfordras, ledningen så byggas. Finnes .kloakledning, som ett samhälle vill anlägga, med väsentlig fördel kunna användas för avledande av kloakvatten även från annat samhälle, som är i behov av kloakledning, är sistnämnda samhälle pliktigt att rtaga del i ledningens anläggande, om ej särskilda omständigheter gör,

! i | i . I !

att frågan bör anstå (8 kap. 9 g). Motsvarande regler gäller, om ett samhälle vill leda kloakvatten till kloakledning, som redan anlagts för annat samhälles räkning samt om ett samhälle inrättat kloakledning så, att den med väsentlig fördel kan användas för avledande av kloakvatten jämväl från annat samhälle (8 kap. 11 å).

Den som avleder eller ämnar avleda kloakvatten till vattendrag, sjö eller annat vattenområde, är skyldig att vidtaga de åtgärder till motverkande av förorening, som med hänsyn till beskaffenheten av vattenområdet och förhållandena i övrigt kan anses påkallade ur allmän eller enskild synpunkt. Till vattendrag, sjö eller annat vattenområde, vars vatten användes eller kan antagas komma att användas för samhälles vattenförsörjning eller i fabrik eller annan inrättning för framställ— ning av varor, avsedda att förtäras av allmänheten, får kloakvatten icke avledas, om därigenom kan uppkomma fara för spridning av smitta eller eljest våda ur hälsosynpunkt. Kloakvatten, som innehåller avloppsvatten från vattenklosett eller härrör från tätbebyggelse och som ej undergått behandling, varigenom avsätt- ningsbar förorening frånskilts, får ej avledas till vattendrag, sjö eller annat vatten- område, med mindre det uppenbarligen kan ske utan olägenhet (8 kap. 23 å).

Bestämmelserna i 8 kap. 9 och 11 åå beträffande kloakledning gäller i tillämp- liga delar även i fråga om åtgärd till motverkande av förorening genom kloak- vatten (8 kap. 25 å).

Den som vill utföra ledning, avsedd att till vattendrag, sjö eller annat vatten- område. avleda kloakvatten från bebyggelse med mer än 200 invånare, skall innan ledningen påbörjas göra anmälan därom hos statens vatteninspektion (SFS 583/56, förprövningskungörelsen, 4 5).

Vattenlagstiftningen gör liksom tidigare behandlade lagar ingen skillnad mellan permanentbebyggelse och fritidsbebyggelse. Sålunda torde bestämmelserna i 2 kap. om skydd för vattentillgång i ökande utsträckning komma att tillämpas vid fri— tidsbebyggelse.

De skyddsbestämmelser, som länsstyrelse kan .utfärda med stöd av 2 kap. 63 och 64 åå, får ej innebära större inskränkningar än vad vederbörande fastighetsägare enligt reglerna inom grannskapsrätten eller beträffande farlig verksamhet är skyl- diga att tåla utan ersättning. Önskar en vattentäkts ägare längre gående skydds- bestämmels—er, måste dessa tillskapas genom servitut jämlikt 2 kap. 62 %, varvid ersättning måste lämnas till berörda fastighetsägare.

Skyddsområde jämlikt 2 kap. 64 5 kan fastställas endast till skydd för vattenför- sörjningen inom tätbebyggelse. Begreppet tätbebyggelse är därvid detsamma som i hyggnadslagstiftningen. Anvisningar för fastställande av skyddsområdes omfatt- ning har utfärdats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i dess meddelande nr VA 14/1964.

När det gäller att tillskapa generella bestämmelser inom visst område till skydd för ytvattentäkt, erbjuder vattenlagen endast en möjlighet, nämligen servitut en- ligt 2 kap. 14 %. Denna möjlighet har hittills utnyttjats 'i mycket liten omfattning.

Vidare må erinras om att bestämmelser till skydd för såväl grund— som ytvatten— täkter kan fastställas med stöd av hälsovårdsstadgan i form av lokala hälsovårds- ordningar.

Bestämmelserna 'i 8 kap. 9, 11 och 25 %% om skyldighet för samhällen att i vissa fall ordna avloppsfrågan gemensamt kan bli aktuella, exempelvis om en allmän- förklarad avloppsanläggning i ett fritidsområde lämpligen bör anslutas till en an- läggning i en närbelägen tätort. Observeras bör, att motsvarande regler ej gäller beträffande vattenförsörjningen.

Huvudreglerna beträffande rening av avloppsvatten från bostadsbebyggelse åter- finnes i 8 kap. 23 5. Här stadgas bl. a., att den rening skall ske, som med hänsyn till

vattenområdes beskaffenhet och förhållandena i Övrigt är påkallad ur allmän eller enskild synpunkt. Sålunda måste hänsyn tagas till det aktuella vattenområdets an- vändning, exempelvis för bad. När det gäller tätbebyggelse har som en minimi— iegel föreskrivits, att slamavskiljning skall ske.

Någon skyldighet att begära tillstånd till utsläppande av avloppsvatten från bo- stadsbebyggelse föreligger ej. För att en viss garanti ändå skall erhållas för att erforderliga reningsåtgärder vidtages och för att den sammanlagda belastningen på ett vattenområde från flera avloppsutsläpp ej blir för stor, har — förutom an- mälningsskyldigheten till hälsovårdsnämnden enligt 42 & HVS _ skyldighet om anmälan till statens vatteninspektion föreskrivits (4 % förprövningskungörelsen). Om vatteninspektionen finner, att föreslaget sätt för utsläppandet ej är godtag- bart, har den att i första hand lämna råd och anvisningar i syfte att åstadkomma en bättre lösning. Vatteninspektionen äger dessutom när så är erforderligt göra framställning till länsstyrelse om erforderliga förelägganden eller föra talan inför vattendomstol.

7.1 .3 . Renhållning

Kommune-ns åligganden när det gäller renhållning och omgivningshygien regleras huvudsakligen i hälsovårdsstadgan. Den differentiering, som skett i bestämmelse-rna genom införandet av begreppet hälsovårdstätort, har föranletts av de krav på strängare föreskrifter. bl. a. i fråga om omhänder- tagandet av sopor och avfall, som före-ligger för områden med tät bebyg- gelse (se vidare härom i avsnitt 7.1.2.4.).

1 & hälsovårdsstadgan —- som avser alla orter — reglerar kommuns allmänna skyldigheter bl.a. på nrenhäl'lningens område. Enligt densamma ankommer det så- lunda på kommun att handha den allmänna hälsovården inom kommunen. Denna bestämmelse utgör grund för kommuns skyldighet att bevilja erforderliga anslag till sådana åtgärder, som påkallas ur hälsovårdssynpunkt. Hit räknas anordnande av allmän avstjälpningsplats. Hälsovårdsstadgan innehåller icke någon uttrycklig bestämmelse om skyldighet för kommun att anordna dylik anläggning. Av för- arbetena till hälsovårdsstadgan framgår emellertid, att skyldighet i nu berörda hänseende skall föreligga, ehuru stadgan ej innehåller några direkta bestämmelser härom. Skyldigheten omfattar dock icke anordnande av avstjälpningsplats för in- dustriavfall.

En av anledningarna till utelämnandet av direkta bestämmelser i 1958 års stad- ga om anordnande av avstjälpningsplatser var, att utvecklingen på detta område snabbt medför ändrade förhållanden. Med allmän avstjälpningsplats kan givetvis till gagnet jämställas allmän destruktionsanläggning och andra moderna anlägg— ningar för oskadliggörande av sopor och avfall. Inrättandet av sådana medför na- turligtvis, att skyldigheten att hålla avstjälpningsplats är fullgjord.

Bestämmelser om allmän avstjälpningsplats och allmän destruktionsanläggning finns i hälsovårdsstadgans 9 kap. om renhållning. I 53 % föreskrives därvid, att allmän avstjälpningsplats och allmän destruktionsanläggning skall vara så belägna och anordnade samt skall så underhållas och skötas, att sanitär olägenhet ej upp- står. Paragrafen innehåller också bestämmelse, att vid allmän avstjälpningsplats inom hälsovårdstätort skall anordnas fortlöpande tillsyn över avstjälpningsplat- sens begagnande. Ansvarig för denna tillsyn är den som upplåter platsen för all— mänt begagna-nde, d.v.s. i allmänhet vederbörande kommun.

Av intresse i renhållningshänseende är vidare 47 —49 Så. Enligt 47 % skall vid bebyggelse förekommande orenlighet och avfall uppsamlas och omedelbart bortforslas eller så förvaras, att sanitär olägenhet ej uppstår.

48 % upptager vissa generella regler när det gäller uppsamling och förvaring av sopor m. m., såsom att köksavfall varje dag bör bortföras från bostadslägenhet, att flytande ämnen icke må hållas i sopkärl och att sopnedkast ävensom sopförra- ringsställen skall vara ändamålsenligt anordnade och inredda samt att sopnedkast och förvaringsställen jämte kärl och andra behållare skall tillfredsställande under- hållas och skötas.

För hälsovårdstätort meddelas —i 49 & särskilda föreskrifter om förvaringsanm'd— ningar. Inom sådan ort får sålunda sopor, köksavfall och dylikt i avvaktan på bortforsling icke förvaras annorledes än i täta lättömliga kärl eller andra behål— lare, som vid uppställning utomhus måste vara placerade på sanitärt betryggan- de sätt.

I den mån särskilda anordningar för förvaring av sopor, köksavfall och dylikt även erfordras utom hälsovårdstätort, kan föreskrifter härom intagas i lokal hälso- vårdsordning.

Nu berörda bestämmelser tar icke sikte på annat än tillfällig förvaring i av— vaktan på bortforsling. Utom hälsovårdstätort kan därför sopor, köksavfall och dylikt läggas i gödselstad eller på kompost, därest sanitär olägenhet icke uppstår. Vill myndigheterna förhindra omhändertagande på sådant sätt, kan förbud stad- gas i lokal hälsovårdsordning.

I 52 & ges vissa generella föreskrifter om forsling av orenlighet och avfall. Vid att sådan forsling skall hygienens krav tillgodoses.

Ovannämnda ur hälsovårdsstadgan återgivna bestämmelser om bortforsling av oren-lighet m.m. utgör en avsevärd förkortning av tidigare -i 1919 års hälsovårds- stadga och i upprättat kommittéförslag till ny stadga upptagna regler härom. Vid framläggande av förslaget till ny hälsovårdsstadga ansåg emellertid föredragande departementschefen, att övriga erforderliga bestämmelser i ämnet borde meddelas i lokala hälsovårdsordningar. Så har också blivit förhållandet (65 5).

Det må här anmärkas, att varken 47 & eller efterföljande paragrafer direkt ut- säger, vem ifrågavarande skyldigheter åvilar. Av bl.a. de i 73 % intagina föreskrif- terna om föreläggande och förbud framgår emellertid, att bestämmelserna främst riktar sig mot vederbörande fastighetsägare. Härmed torde böra jämställas den som jämlikt 47 & kommunalskattelagen den 28 september 1928 i ägares ställe är skattepliktig .för fastigheten. Hit räknas sålunda bl.a. den 'som innehar fastighet med tomträtt.

Hälsovårdsstadgan innehåller såsom framgått i huvudsak endast vissa för ren- hållningen fastställda allmänna normer, som syftar till att förhindra »sanitär olä- genhet». Då renhållningsväsendet är föremål för en ständig utveckling mot ratio— nellare arbetsmetoder, har man i stadgan velat undvika alltför detaljerade före- skrifter, som skulle kunna vara till hinder för utvecklingen. De allmänna nor- merna avses fä erforderlig konkretisering och anpassning till de lokala förhållan- dena genom bestämmelser i lokala hälsovårdsordningar.

Som nämnts under 7.1.2.4 får föreskrift i lokal hälsovårdsordning icke utan sär— skilda skäl innebära väsentlig avvikelse från motsvarande bestämmelse i normal- hälsovårdsordningen.

70 å hälsovårdsstadgan ger hälsovårdsnämnd möjlighet att för särskilda fall meddela de föreskrifter, som utöver hälsovårdsstadgan och lokal hälsovårdsord- ning finnes erforderliga till förebyggande eller undanröjande av sanitär olägenhet vid viss verksamhet eller i samband med utnyttjande av plats eller lokal, till vilken

allmänheten äger tillträde. Vid utfärdande av dylika föreskrifter gäller vad som sagts under 7.1.2.4 om lokal hälsovårdsordning. Genom dylika föreskrifter får så- lunda icke läggas onödigt tvång pä allmänheten eller eljest göras obefogad inskränk- ning i (len enskildes frihet. Föreskrifterna skall avse påbud eller förbud, som riktar sig mot viss eller vissa angivna personer. Erfordras allmänna föreskrifter skall dylika intagas i lokal hälsovårdsordning. Med stöd av 70 & kan hälsovårdsnämnd meddela de bestämmelser, som i ett akut läge visar sig erforderliga till undvikande av sani- tär olägenhet, t. ex. i fråga om renhållning och dylikt.

Här skall slutligen sägas något om några bestämmelser, som vid sidan av hälso- vårdsstadgan reglerar renhållningsfrågor.

När det gäller renhållning av allmän plats, hänvisar 50 % HVS till vad därom är särskilt stadgat och åsyftar därvid i första hand 3 % i allmänna ordningsstadgan, vari föreskrives skyldighet att genom tjänliga renhållningsåtgärder hålla allmän plats i sådant skick, som med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet tillgodoser skäliga anspråk.

Vem som i olika fall skall svara för renhållning av gata m.m. regleras av be- stämmelserna i lagen den 14 december 1956 om skyldighet att renhålla gata m.m.

Hälsovårdsstadgan innehåller inga föreskrifter om renhållning av sådan inom hälsovårdstätort belägen obebyggd mark, som ej är allmän plats. När det gäller renhållning av dylik enskild mark kan nämligen ordningssynpunkterna eller hälso- vårdssynpunkterna dominera, allt efter markens karaktär. Vid tillkomsten av 1956 års allmänna ordningsstadga förutsattes sålunda, att renhållningen inom sådana områden skulle kunna i mån av behov regleras i lokal ordningsstadga. Renhåll- ningen av andra obebyggda markområden inom hälsovårdstätort åter kan fram-- stå som ett huvudsakligen sanitärt krav. På grund härav ansågs det vid hälsovårds- stadgans tillkomst lämpligast att överlämna åt de lokala myndigheterna att allt efter omständigheterna intaga föreskrifter om renhållning av obebyggd mark inom hälsovårdstätort i antingen lokal ordningsstadga eller lokal hälsovårdsordning.

Slutligen innehåller 1964 års naturvårdslag vissa särskilda bestämmelser till skydd mot nedskräpning. Enligt 23 å i denna lag åligger det envar tillse. att han ej skräpar ned i naturen med glas, papper, avfall eller annat, så att därav kan upp- komma otrevnad eller skada för annan. Har på viss plats i naturen skräpats ned eller eljest osnyggats och har därav för närboende eller andra uppkommit obehag av betydenhet eller fara för skada till person eller egendom, äger länsstyrelsen, enligt 24 % samma låg, vid vite ålägga den som vållat eller eljest är ansvarig för .nedskräpningen attt iordningställa platsen samt vidtaga erforderliga förebyggande åtgärder för framtiden. Naturvårdslagen innehåller också bestämmelse om straff för nedskräpning.

7.2. Vatten- och avloppsanläggningar 7.2.1. Tekniska synpunkter och kostnader

Möjligheten att för rimliga kostnader förse ett område med vatten och av- lopp samt beakta vattenvårdsintresset är beroende av områdets belägenhet och hur det planeras. Om vattenförsörjningen för området på grund av ogynnsamma naturliga förutsättningar kräver långa tillförselledningar, om lämplig recipient icke står till buds annat än på betydande avstånd från området, om omfattande reningsåtgärder erfordras eller om mark- och terrängförhållan'dena är ogynnsamma o.s.v., kan kostnaderna för va-

l l . i . l . l i t 1

anläggningarna bli oproportionerligt stora. På grund av va-kostnaderna kan det i vissa fall bli nödvändigt att avstå från att exploatera ett område.

Den tekniska utvecklingen inom va-området medför dock, att förutsätt- ningarna ökar att lösa va-frågorna för rimliga kostnader. Då det gäller att leda ut avloppsvatten i recipienten, är möjligheterna nu större än tidigare att lägga skarvlösa ledningar i stora längder —— en kilometer eller mer. Där- med blir det möjligt att med ringa risk för läckage föra ut avloppsvattnen till stort djup på stort avstånd från stranden. Värt vetande om utspädnings- förhållanden, havsströmmar och vågkrafter håller på att vidgas, vilket är av stor betydelse för bebyggelsen vid kusterna. Även möjligheterna att ge- nom pumpning överföra avloppsvatten har förbättrats, varför alternativet att leda avloppsvatten från ett fritidsbebyggelseområde till ett närliggande samhälles reningsverk eller till ett annat vattenområde än det vid fritids- bebyggelsen i många fall blirrealiserbart till rimliga kostnader. De nya materialen för ledningar (bl.a. plaströr) utvecklas, varigenom såväl an- skaffningskostn-aderna som läg'gningskostnaderna bör kunna nedbringas. Mindre läggningsdjup än det fr'o-stfria djupet kan i många fall också till- lämpas för att sänka kostnaderna. Möjlighet kan ändå tillskapa-s att an- vända ledningarna vintertid.

De anvisningar för va-planering för fritidsbebyggelsen, som väg- och vat- tenbyggnadsstyrelsen utgivit, syftar till att säkerställa dels att en i va-av- seende riktig lokalisering och planering av fritidsbebyggelsen sker, bl.a. medgivande möjlighet till successiv standardhöjning för den enskilda tomt- platsen, dels att de gemensamma Våt-anläggningar, som vid planeringen befunnits erforderliga, b-lir utförda.

V:a-frågan för ett fritidsbebyggelseområde kan lösas genom för hela eller större delar av området gemensamma anläggningar eller genom separata anläggningar. För alla större planområden och för mindre planområden med små tomter är gemensamma såväl vattenförsörjnings- som avlopps- anläggningar merendels den ur såväl hygienisk som teknisk-ekonomisk synpunkt lämpligaste lös—ningen. Inom mindre och större planområden med relativt stora tomter kan. avloppsfrågan även lösas; genom separata anlägg- ningar för varje hus eller för grupper av hus. I fråga om vattenförsörj- ningen inom tätbebyggelseområden kan det endast i undantagsfall accep- teras—, att den löses genom enskilda anläggningar. I sådana fall måste sär- skild uppmärksamhet ägnas åt att vattentäkterna icke förorenas genom olämpligt placerade avloppsanläggningar (infiltratio-nsanläggningar).

Den allmänna uppfattningen torde vara,vatt kostnaden för enskild va- anläggning betydligt understiger kostnaden för gemensam va-anläggning per tomt räknat. Det verkliga förhållandet är emellertid, att kostnaden per tomt för enskild va-anläggning ofta endast obetydligt understiger kostna- den per tomt för gemensam anläggning. Under vissa omständigheter kan den väsentligt överskrida kostnaden för gemensam anläggning. 1 det fall

tomtägaren själv utför grävningsarbeten m.m. och hans egen insats icke inräknas i kostnaderna, blir den enskilda anläggningen dock väsentligt bil- ligare än gemensam lösning (men kan å andra sidan ge högre driftkost- nader). Man kan knappast räkna med att en gemensam anläggning — från- sett servisledningar —— blir utförd genom arbetsinsatser av tomtägarna själva.

För att belysa hur kostnaderna för olika lösningar av va-frågan ställer sig, har inom utredningen gjorts vissa schematiska kostnadsberäkningar över olika typer av va—anläggningar. Beräkningarna avser såväl gemen- samma anläggningar som separata anläggningar. I anslutning till beräk- ningarna har även upprättats skisser över gemensamma va-anläggningar liksom över olika typer av separata avloppsanordningar.

7.2.1.] . Gemensamma anläggningar

Som typexempel för beräkningarna har valts en anläggning för 25 tomter och en anläggning för 100 tomter med utformning enligt fig. 3 och 4. I båda fallen har vattenförsörjningen antagits ske genom grundvatten, som finns tillgängligt nära planområdet. Avloppsvattnet antas kunna utsläppas i närheten av området efter behandling i biologisk reningsanläggning. Vid beräkningarna, som för utredningens räkning gjorts inom väg- och vatten- byggnadsstyrelsen av byråingenjören Herman Kersby, har tillämpats de priser, som enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens sammanställningar f.n. gäller inom ortsgrup—p 3. Andra förutsättningar är, att markbeskaffen- heten motsvarar jordartsklass 3 (fast jord) samt att maskingrävning till- lämpas. Slutligen förutsättes anläggningen ligga inom område, där det frostfria djupet är 1,6 m.

För det mindre området har kostnadsberäkningar även genomförts un- der det antagandet, att markbeskaffenheten är sådan, att infiltration av avloppsvattnet kan ske på eller i närheten av de olika tomtplatserna, var- igenom separata avloppsanläggningar kan tillåtas. Vattenförsörjningen för—— utsättes även i detta fall ske genom gemensam anläggning. Fig. 5 visar hur va-frågan antagits bli löst i detta fall.

X

_../'

äfffC/(N/Å/GA/P:

a vc BAM psn A ”tall/xs

malar., du)/s föll.-u Act'/I myran/s vis union GRÅ/Vä

a rs cm 0 rm men ”DE, av VIM/vs mafia: Föl A z ; Mövr Å'NpA yli VA rrc/mum!”

» sau fia 514an s 6WOWl TTENMIMIN 06)! VA ffllylkk VÅleA/LEDNIND AVL amn [DA/MIG

AVL OFFSÄIIV/Å/GS VERK apps rj"; ; 111/vasa A 75 Få? am ”DE/L

:::-6—

o' lao ”ino 'låo'n'. L__l__.|__—|

|||-I.:Iooullnol

åfffÅ'WVå'i/(Z'

iw am

).

;

mm? Mmm;

*.— lefIW/W ml 57/7le

Wiihy/Aam" me' om; JVM WWE, finita/Vd amn! WOMIMWFMM :

” ”m m .m. ” ”mm .” %% Måne %% Z,” w % __: "__WI b _+Hm ___ ”Avv n / & x.. % %. m ,. _ m _ .. w

Fig. 4. Område för 100 tomter med gemensamma vatten- och avloppsanläggningar

. x .

'-/ BETECKNINGAR .— .. .. _.. ; mama/L ÅNZGRÄ'A/S — - — . - aupluscu'lw

————— Fin-susar route/i'm; ............. yisggljusgpils BF I art.-uma ”zucca/a:, nr ViN/”s anala: Fä! Axwik/r ÄNDAMÅL V ' y) rrzwaAmq'p: V b. " sou a'; ärmarna » passar:): ana/vw _.- hurra./ram ut 77:44 [ON/AIG AVL apps L [mv/ma l- : szuAvsx/uuz Arfa fånga ”zu/5.5 - — ÅR!/”” DC/I lNF IL TlÅr lol/SLI DIV/”FÅR

lll/STÄ'zlA/M/fsszrs få): duman/(.

IDO nanm

Beräkningarna, som endast avser ungefärliga kostnader och som när- mare redovisas i sammanställningstabellerna sid. 215 och 216, har givit de resultat som framgår av följande sammanställning.

Gemensam vat- tenförsörjnings- Gemensam va-anläggning anlaggnmg, se- I K t d parata avlopps- | os na anläggningar ] (infiltration) . i I 25 tomter 100 tomter 25 tomter ' Kronor ; Sammanlagd kostnad .............. 240 000 680 000 220 000 ; Kostnad per tomt .................. 9 600 6 800 8 800 ? Kostnad per person (om 4 pers. per ! tomt) . .......................... 2 400 1 700 2 200 Om berg förekommer tillkommer per tomt för 10 % berg ................... 900 800 700 » 25 % » ................... 2 300 1 800 1 700 Kostnadsminskning per tomt vid som- 1 marvattenledning —— 8001 *

* Om vattenledning lägges på mindre djup (0,6 m) än frostfritt (sommarvattenledning), kan kostnaden per tomt vid normala grävningsförhållanden reduceras med detta belopp.

Av sista kolumnen i sammanställningen framgår, att anläggningskost- naden skulle kunna sänkas med åtminstone 10 0/0 genom att lägga vatten- ledningen på mindre djup än frosxtt'ritt djup. Förekommer berg i stor utsträckning, blir kostnadsbesparingen genom mindre läggningsdjup avse— värt mer än 10 %. Ett system med vatte'nledningen' på ringa djup skulle emellertid innebära, att anläggningen icke kan användas, under den kallare årstiden, såvida icke möjligheten att uppvärma vattenled—ningarna tillgripas. Det förhållandet, att fritidshusen i stor utsträckning kommer att nyttjas periodvis även under vinterhalvåret, har föranlett utredningen att göra en sammanställning över vad en'sådan uppvärmning av vattenled-ningarna skulle innebära ur kostnadssynpunkt. Docent L-E Janson har, med stats- bidrag från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utfört ingående undersök- ningsarbeten beträffande eluppvärmning av vattenledningar. För fritids- utredningens räkning har docent Janson gjort följande sammanfattning av synpunkter på systemet med eluppvärmda vattenledningar för fritidsbebyg- gelsen (det förutsättes därvid, att även avloppsledningarna får en del av värmet, såatt avloppsvattnet ej fryser i dem).

Vid bestämning av läggningsdjupet för vatten- och avloppsledningar i mark måste hänsyn tagas till ett flertal faktorer. En sådan bestämmande faktor är det djup, till vilket Oo-isotermen i marken nedtränger, det s.k. frostfria djupet. Lägges ledningen närmare markytan än vad som motsvarar tjäldjupet, kommer vattnet i denna, om det är stillastående eller har litet värmeinnehåll, att frysa till is. Erforderlig värme- mängd, som måste tillföras ledningen för att vattnet ej skall frysa, blir under dessa betingelser en funktion av sambandet mellan läggningsdjup och tjäldjup. Ju mindre läggningsdjupet är i förhållande till tjäldjupet, desto lägre är jordtemperaturen på ledningens nivå under vintern och desto större är därmed värmeavgivningen från röret.

För kompensation av denna värmemängd som avgives, kan flera olika system tänkas komma ifråga. Det enklaste sättet är att hålla vattnet i rörelse genom att ordna ett permanent utsläpp i ledningens bortre del. Har man mindre god tillgång på vatten, eller kommer vattenledningsnätct att under vinterperioden endast nytt- jas periodvis, bör i stället någon form av slutet cirkulationssystem komma ifrå- ga. Nackdelen med båda systemen är dock, att om ledningen en gång frusit, den ej åter kan tinas förrän tjälen går ur marken. Det är visserligen tänkbart att vår- meisolera ledningen. En sådan åtgärd ger emellertid önskat resultat endast om vattnet i ledningen hålles i rörelse och om samtidigt vattnets utgångstemperatur ligger högre än fryspunkten. Ett annat system, som visat sig både tekniskt och ekonomiskt lämpligt, innebär att erforderlig värmemängd tillföres medelst en iso- lerad elektrisk ledare, som förlägges utanpå röret. Dagens elkrafttaxor visar en sjunkande tendens, vilket bl. a. medfört att esluppvärmning av bostäder aktualise- rats. Med hänsyn härtill synes det icke obetänkt att välja ett system, som bygger på utnyttjande av elkraft, i all synnerhet då, som i detta fall, krafttaxa med tid- spärrkomplement (»nattaxa») kan komma ifråga. Försök att på sistnämnda sätt minska läggningsdjupet för vatten— och avloppsledningar har utförts (väg— och vattenbyggnadsstyrelsens puhlikationsserie, Vatten och avlopp Pu 8.2), varvid goda resultat erhållits.

Genom att minska läggningsdjupet jämfört med det konventionella ernås i första hand givetvis en kostnadsbesparing till följd av minskat schaktnings- och återfyll- ningsarbete. Men dessutom uppkommer även andra kostnadsbesparingar av olika slag till följd av att minska läggningsdjupet, vilka icke kan beräknas generellt, men som dock bör deklareras. Sådana besparingar kan exempelvis uppstå genom att risken att träffa på berg blir mindre, genom att behovet av spont och av vatten- länsning minskar eller bortfaller samt genom att mindre schaktmaskiner, exem- pelvis av traktortyp, många gånger kan användas. I Norrland kan ett speciellt slag av besparing bli aktuell genom att va-arbetena av socialpolitiska skäl ofta förläg- ges till vinterhalvåret, då marken redan är tjälad. Den kostnadskrävande spräng- ningen eller upptiningen av den tjälade marken får således mindre omfattning, om läggningsdjupet för ledningarna kan minskas.

För vilka typer av anläggningar kan det nu bli aktuellt att söka minska lägg- ningsdjupet genom artificiell uppvärmning av ledningarna? Ja, främst i sådana fall, där tjäldjupet medför att det konventionella läggningsdjupet blir större än det minsta djup, som erfordras för att tillfredsställande ordna avlopp för anslutna byggnader.

För bostadsområden med djupa källare kan således minskning av läggningsdjupet genom användning av elektrisk uppvärmning ifrågakomma i stora delar av Norr- land eller inom områden i övrigt, där man önskar åstadkomma ett frostskydd så— som en teknisk förbättring för frysbenägna ledningar. Det sistnämnda gäller i synnerhet vid användning av icke elektriskt ledande rörmaterial eller skarvdelar.

För bostadsområden med grunda källare elle1 I.ällarlösa hus kan systemet med uppvärmda ledningar tillämpas i hela landet. Speciellt gäller detta bergsområden, exempelvis i Bohusläns kustland.

Vattenledningar som ej lägges i samma rörgrav som avlopp och som till höjdläge inte är beroende av fastigheter och topografi, t. ex. intags- och huvudledningar för rå- och renvatten, kan med fördel läggas nära markytan och förses med elupp- värmning.

För tillförsel av erforderlig värmemängd till vattenledningen kan någon av föl- jande typer av elektriska ledare användas.

a) Värmekabel, d.v.s. en kabel med relativt stort motstånd per längdenhet;

b) Starkströmskabel för förläggning i jord, d. v. 5. en kabel med relativt litet mot- stånd per längdenhet;

o) I vattenledningar av elektriskt isolerande material (plast) indragen blank strömförande ledare.

Av dessa möjligheter bör endast 3) och b) dock komma ifråga. För utförande av hithörande elektriska anläggningsdclar gäller Kungl. Kom-merskollegii anvis- ningar och föreskrifter.

Antalet punkter, i vilka en elektrisk kabel måste anslutas till matande nät (i detta fall 220 V), stiger med belastningen och med kabelns motstånd per längdenhet. Härav framgår, att relativt långa sträckor erhålles med starkströmskabel, medan värmekabeln får delas i relativt korta sträckor. Detta förhållande gör, att stark- strömskabeln i första hand är lämpligast vid långa ledningar, såsom distributions— och huvudledningar, medan värmekabeln blir lämpligast vid korta ledningar, så- som servisledningar. Genom att använda starkströmskabel för huvudledningar och , värmekabel för serviserna vinnes i viss mån fördelen med att rörnätets utsträck— ning lätt går att förändra vid tillkomst av nya fastigheter eller bortfall av gamla.

Beträffande servisledningarnas uppvärmning gäller allmänt, att värmekabeln bör om möjligt anslutas till fastigheternas egna centraler, varvid överenskom- melse träffas mellan fastighetsägare och vattendistributör om kostnader, skötsel , m.m. När det gäller fritidsbebyggelse, som utnyttjas endast sporadiskt under vin- ' tern, kan det övervägas att hålla endast huvudledningarna ständig-t upptinade och låta vattnet frysa i serviserna (vilket emellertid, om läggningsdjupet väljes lika ! med ortens halva maximala tjäldjup, endast sker under kalla och snöfattiga vintrar) t för att först vid behov låta tina upp dem genom fastighetsägarnas försorg. Alter- nativt kan en fastighetsägare om han vill, själv anordna termostatsty rning för el- uppvärmningen på sin egen servis, så att denna alltid förblir ofrusen.

För distributions- och huvudledningar i en flitidsbebyggelse gäller, att dessa måste hållas uppvärmda via termostatstyrning hela vintern, så att de som önskar tina sina serviser verkligen får vatten. Kostnaden för denna uppvärmning av hu- vudsystemet kan betraktas som gemensam för hela fritidsbebyggelseområdet. Vid ekonomiskt läggningsdjup, vilket kan sägas ungefärligen motsvara ortens halva maximala tjäldjup, blir energibehovet för en 3" plastledning i en fritidsbebyggelse mindre än 5 kWh per meter vattenledning och år. Det är dock i detta samman— hang angeläget att framhålla, att det vid detaljprojekteringen av varje separat an.- läggning bör beaktas, att man i'många fall helt kan slopa utrustning för elektrisk uppvärmning, trots att man reducerar det för orten normalt rekommenderade lägg- ningsdjupet. Vid vissa jordarts- och snöförhållanden kan nämligen det maximala tjäldjupet mycket väl vara mindre än det reducerade läggningsdjup, som valts för t. ex. den aktuella fritidsbebyggelsen. Om dylika förhållanden kan visas råda för en anläggning, har man fått ett exempel på ett fall, då betydande kostnadsbespa- ringar kan åstadkommas blott genom att ett schablonmässigt förfarande vid val av läggningsdjup frångäs.

Kostnadsberäkningar för eluppvärmda vattenledningar har gjorts av by- råingenjören Kers'by. Beräkningarna, som närmare redovisas i tabellerna 5 och 6, har genomförts såväl för planområdet om 25 tomter som för det om 100 tomter (prisnivå januari 1964). '

Anläggning inom planområde Gemensam va-anläggning med ledningarna . med på ett läggningsdjup av 0,6 meter. ' Eluppvärmda vattenledningar. 25 tomter 100 tomter Krono—r Anläggningskostnad. ...................... 215 000 625 000 Kostnad per tomt. ........................ 8 600 6 300 Kostnad per person (4 pers. per tomt) ...... 2 100 ' 1 600 Om berg förekommer tillkommer per tomt för 10 0/o berg .......................... 300 300 » 25 ”/o » .......................... 800 700

I bilaga 3 redovisas dels ett exempel på beräkning av kostnader för vår- mekabel för fritidsområde med. 25 tomter, dels -en sammanställning över vilka kostnadsbe-sparingar som kan erhållas med eluppvärmda, grunt lig- gande va-ledningar jämfört med ledningar på fro-stfritt djup inom de: två områd-estyperna. '

Samtliga här redovisade anläggningar är av sådan standard, att sanitära anordningar av hög klass (dusch, wc, ons. v.) kan tillåtas. inom. områdena. I de fall såväl gemen-sam vattenledning som "gemensamt avlopp skall anordnas, bör anläggningarna i allmänhet utföras av ko'mmunevn'eller av exploatören. Det är förenat med fördelar att bygga ut anläggningarna redan från början. Om av ekonomiska skäl en successiv utbyggnad måste accepteras, kan denna bl. a. bestå i att anläggningen utbygges allteftersom området tas i anspråk. I de fall vattenförsörjningen sker gemensamt medan avloppet ordnas separat, kan den successiva utbyggnaden bestå i att ex— ploatören anlägger vattenverk och drar fram vattenledning till exempelvis tomtgränserna och eventuellt anordnar vattenposter på olika ställen inom området. De fritidsboende kan sedan själva avgöra när de vill ta nästa steg, (1. v. s. dr'a in vattenledning i huset. På avloppssidan kan den successiva ut- byggnaden bestå däri att man, så länge vattenledning inte har dragits in i husen eller man inte har den höga standard som wc rn. m. innebär, gör enk- lare avloppsanordningar än eljest. Synpunkter på de förenklingar, som kan tillåtas, lämnas i ett senare avsnitt.

Av stor vikt är, att brandförsvaret för fritidsbebyggelsen beaktas vid planeringen och utförandet av vattenförsörjningsanläggningen. Statens brandinspektion har lämnat utredningen följande synpunkter på fritids- bebyggelses brandförsvar, såvitt gäller vattenförsörjningen för brandsläck- ningsändamål.

Det ankommer på de kommunala myndigheterna att svara för brandförsvaret bl.a. genom att tillhandahålla brandbilar med erforderlig utrustning. Dessa är i allmänhet utrustade med tank, som rymmer någon kubikmeter vatten. Vid fritids- bebyggelse av den omfattningen, att vattenförsörjningen kräver ledningsdimensio- ner av storleken 100—150 mm, är det befogat att anordna brandposter. Avståndet mellan brandposterna bör icke överstiga 150 m, och tillgänglig vattenmängd bör uppgå till åtminstone 200 l/min., d. v. 5. ca 3,5 l/s. Vattenverket bör då vara försett med låg- eller högreservoar. Vid mindre fritidsområden är det med hänsyn till vattenomsättningen icke lämpligt att överdimensionera ledningsnätet för att brand- poster skall kunna anordnas. Ligger fritidsområdet intill sjö eller annat vatten- drag inom ett avstånd av 300—400 meter, bör man ordna med uppställningsplats för motorspruta intill vattnet och körbar väg till uppställningsplatsen. Vägen bör markeras med skyltar.

Är vattenledningsnätet icke dimensionerat för brandsläckning, eller saknas större vattenförekomst inom rimligt avstånd från fritidsområdet. bör branddammar an- ordnas. Dammarna kan lämpligen utföras av betong och bör rymma minst 50 m3. Avståndet från en damm till den yttersta bebyggelsen inom området bör ej över- stiga 300—400 meter. Dammar kan även anordnas t.ex. genom uppdämning av bäck på lämpligt ställe.

7.2.1.2. Separata anläggningar

l väg- och vattenbyggnadsstyrelsens meddelande VA 8 redovisas typrit- ningar för små avloppsanläggningar för enstaka hushåll eller för grupper av hushåll med sammanlagt upp till 20 personer. Anläggningarna är dimen- sionerade för modern bostadsstandard med de sanitära anordningar som hör därtill. Anvisningarna är närmast avsedda för glesbebyggelse, men äger tillämplighet även för sådan tätbebyggelse, där separata anläggningar kan tillåtas. Inom fritidsutredningen har upprättats sammanställningsritningar över de typer av anläggningar, som anges i VA 8. Sammanställningsritning- arna, fig. 6 t. o. m. 9, visar sålunda

6. infiltratio'nsbrunn för ett enfamiljshus, 7 infiltrationsanläggning för en grupp om tre enfamiljshus, 8. infiltrationsanläggning i sluttande mark, 9 anläggning av typ markbädd för en fastighet. I figur 10 anges hur infiltrationsförsök kan utföras.

i . I | i | | i i

enl. meddelande från Kungl. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, Nr VA 8 (1962). »Smd av- loppsanläggningar.» '

Anläggning för högst 10 personer.

1-

-.'-T' ""'å _:— —.Ar

" 150 mm avlo srör

Tninst 57..1u1nin__________ Ely-”oturen:

15 mm lmuvskilar T A lHögstu grundvattcnztd

x x x 1 4

xxx 1" '_' iSnmm avloppsrör :I- G E i? © __ &, a. &? _ Infiltmtionsbtunn kon anordnas dör infiltrationstidon (3 vid utfört prov befunnits vara högst 30 sekunder. &)

Skuld

l

Slomavskiljorcn bör om möjligt placeras på ett avstand av minst 20m från bostadshus och utlpldts, där boende ofta vist-is. I fraga om fritidsbctyggelse, som uppenbarligen icke kan förväntas komma att överg! i heldrsbebyggll— se, kan för enstaka tomtplats slamavskiljare av typ A utföras med 1,2m diameter och minst 2,0m vett-djup, sum- avskiljare av typ B(M brunnar i serie) utföras med 1,0 m diameter och minst 1,5 m vattendjup. Om vid ifvdquvumn- de slag av fritidsbebyggelse mdast disk— od! tvättvutt-n Grammer, kan utföras en tvådelad slamavskiljare med 1,0 m diameter och minst 1,5 m vattendjup, varjömh mtiltrdtionsbrunnon kan utföras med 1.0 m diameter.

Fig. 6

INFIlTRAfIONåANlÄGGNING enl. meddelande från Kungl. Vög- och vattenbyggnadsstyrelsen, Nr VA 8 (1962). »Små av— loppsanläggningar »

Anläggning för högst 20 personer. Porallellkopplade infiltrationsdiken.

225 mm avloppsra'r

:[ - ' ' T minst S%. lutning. " Vattenledning Nedstignirgsbrunn ÖSOOmm_

_ 9100 mm dräneringsr'a'r läggas i singglse sektion)

Fördelnings brunn QSOO mrn.

| 1 l i | i ! !

fl.—_ ' Sektion av infiltratiansdike Dimension eringsgrunder. ”"—x lntiltrationstid Dikeslangdi ! | : minuter högst meter/pequ ; | X 1 2 o I | l_ _ "_ 2 2; 5 ; ' _ = 3 3,0 . " .- _ Återtyllning !. _ 3,5 " i | åts ._///' ' 5 4,0 :l l ', 10 5,0 ] | 15 5,5 i ll Asfaltpaipp, 30 3,0 ' ( I . plast olle 5 ! | _25 cm smgel ' | __ !

10-20 mm.

med 2—4 %.

_ Slamavskiljaren har om möjligt placeras pa ett avstand av minst- 2011 I -, — 4 —tr&n- bostadshus och uteplats, där boende. ofta vistas I fråga om tr: ( ' ' - . ' tidsbebyggelse, som uppenbarligen. icke" kan förväntas komma att öva gå i helårsbebyggelse. kan för enstaka tomtplats slamavskiljare typ A utföras ,med 1,2 m diameter och minst 2,0m vattendjup, slamavskilja re av" typ 8 (två brunnar i serie) utföras med 1,0 m diameter och minst 1,5 rn vattendjup, samt infiltrationsdikes längd minskas till %; hälften av vad som anges | meddelande VA 8. (Se dimensionerings— O 5 10 ; rn. grunder ovan.) Om vid ifrågavarande slag av tritidsbebyggelse enA w dast disk—och tvättvatten förekommer. kan utföras en tvådelad slan avskiljare med 1,0 m diameter och minst 1,5 m vattendjup,varjön te infiltrationsdikes längd kan minskas till en fjärdedel av Vai som anges i meddelandet.

Fig. 7

INFILTRATIONSANL'ÄGGNING .l. $LUTTANDE TERR'A'NG enl. meddelande från Kungl. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, Nr VA 8 (1962). »Små av-

loppsanläggningar. »

Anläggning för högst 10 personer. seriekopplade infiltrationsdiken.

l_nf i ltr otionst—id D i kes lö ngd minuter högst meter/person

1 2,0

. 2 2,5

3 3,0 I. 3.5 5 4,0

_ tlt [ 10 5.0

sc —_ PQPPCV ' *15 6,5 15 If" .. plasqtfol lie . :30 .- 43,0 5 _, 25 cm singel , -

10— 20 mm.

! l I | I . ___! Lutning 2— 1. %-

___—__t__._,..__..__/

. Skala. ' ' ' 0' 5 ' 10 ' Zjlm.

slamavskiljaren bör om möjligt placeras på ett avstånd av minst 20 m från bostadshus och uteplats.... dar boende ' otto vistas I fråga om fritidsbebyggelse som uppenbarligen icke kan förväntas komma att övergl i helårsbebyggelse, kan för enstaka-. tomtplats slamavskiljare av typA utföras med 12m diame- ter och meter och minst 1,5 m vattendjup samt intiltrationsdikes

minst 2,0 rn vattendjup, slamavskiljare av typE(tv& brunnar iserie)utf.öras med 1,0m ilio-

längd minskas till hälften av vad som

angesi meddelande VA & (Se dimensioneringsgrunder ovan) Om vid ifrdgavarande slag av fritidshe- byggelse endast disk— och tvättvatten förekommer, diameter och minst 1,5 m vattendjup, fjärdedel av vad som anges i meddelandet.

Fig. . 8

kan utföras en tvådelad slamavskiljare nred'jpm varjämte infiltrations'dikes 'löngd kan minskas till en

enl. meddelande från Kungl. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, Nr VA 8 (1962). »Smä av-

loppsanläggningar.»

Anläggning för högst 10 personer.

Markbödd skall innehålla minst 7 lm bädd per ansluten person.

[] D

Fördelnings—ochlpgsamlingsledningar utföres av

srör med 2— L 'In lutnin _

T 1 I I . .. g Ei Minst 2m. Luftmn r . | '" l— ' f—l L—l X Minst 2 m. iq :] xx tj ' N (';-I _ x *x ! .. .. '? CJ " * xx, 1150 mm. j_, |" xxx I ' ..: ' **e II ' TD & _ // Da —ach dröaerin vatten bortledes i se arat _ ___4 / ., ' , "__ ,/ 'n 1”! ' morkbödden som annars överbelasta. ||

——--e __ | | | I I | I i | | l | | | i | | I X

, dlterfyuning.

' Asfalt a

-— eLplas time.

20 om singel,!ornstulek 10—20mm. 75 cm sand med tögst10'l. mate- rial mindre än 0,4 och högst hum om grus. kamstarlek 15 cm singel, karnstorlan-ZO mm.

Fig. 9

Slomavskiljaren bör om möjligt placeras pb ett av- stand av minst 20 m tron bostadshus och uteplats. där boende ofta vistas. lfrtga om fritidsbebyggelse, som uppmbarligen icke kan förväntas komma att över- ge i hetlrshwggelse, kan för mshka tomtplats slam- avskiljare typA utföras med 1,2m diameter od'i minst 2,0 rn vattendjup, slamavskiljare av typ B(tva brunnar iserie) utföras med 1.0m diameter och minst 1,5m vattendjup. Om vid ifrdgavarande slag av fritidsbebyg— gelse endast disk— och tvattva'tten förekommer. kan ut— föras en tvldelad slamavskiu'are med 1,0m diameter och minst 1,5 m votmdjup.

ANVISNINGAR för utförande av infiltrationsprov enl. meddelande från Kungl. Vög- och vattenbyggnads- styrelsen, Nr VA 8 (1962). »Smä avloppsanläggningar.» lnfiltrationsprov.

Högst 30 cm. Skala. le——-i __ | 0 05 1m ___. .... - A W

—- Täckande täta jordlager borttages. *”». 'i: Ö .. .x' ' ”

50 cm

Minst 10 cm. Provital för infiltrationsprav.

1. Övre lösa jordlager, som töcker infiltrationsskiktet, borttages. Darefter graves eller borras provhålet. Allt ( löst material borttages ur provhllet, som dimensioneras enligt ovanstående skiss. Om hBlets väggar lott rosar, förstärkes dessa med en cylinder av finmaskigt trddnöt sam nedsattes och kringfylles med singel eller grovt grus. 2. lnfiltrationsskiktet närmast omkring provhdlet genomblötes genom att hålet vattenfylles och igörligas- te mhn hälles vattenfyllt under 24 timmar. Vottenfyllning kan ske från Cistern eller vattenledning . varvid tillflödet regleras med avstängningskran. Om vattnet iprovhölet försvinner på kortare tid än 10 minuter, minskas genomblötningstiden till I. timmar. 3. Efter genomblötning av intiltrationsskiktet utföres infiltrationspraVet. Vattennivån justeras till 15 cm över gruset, varefter vattenytan: sjunkning under 30 minuter uppmätes.

4. Infiltrationstiden: den tid i minuter som igenamsnitt förflyter medan vattenytan sjunker ZSmm. lExempelz, Vattenyton sjunker 120 mm på 30 minuter.

lnfiltratianstiden är då %xaus minuter 15 sekunder i genomsnitt.)

rationstiden är dd en fjärdedel av sjunkningstiden.

Med enl. ovan erhållen infiltrationstid fas i nedanstående tabell motsvarande erforderlig längd infiltrations- dike per person. I fråga om fritidsbebyggelse, som uppenbarligen icke kan förväntas komma att övergå & hel- årsbebyggelse, kan för enstaka tomtplats intiltrationsdikes längd minskas till hälften. Om vid ifrågava— rande slag av fritidsbebyggelse endast disk— och tvättvatten förekommer, kan infiltrationsdikes langd minskas till en fjärdedel.

i D! provnhlet töms på kortare tid än 30 minuter möus tiden för vattenytans sjunkniag 100 mm. Infilt- I

infiltrationstid minuter högst: Dikeslöngd meter per person: 1 , 2 . 2,5 i 3 3,0 [_ 4 3,5 i 5 4,0 i 10 5,0 i 15 5,5 i 30 810 , Då infiltrationstiden är högst 30 sekunder kan infiltrationsbrunn anordnas enl. nedanstöeade'tobell: Antal anslutna personer: Infiltrationsbrunns bottenyta: Brunnsdiameter: Antal brunnar: 5 st 1,0 1,2 m 1 st 10 .. 1,8 » 1,5 " 1 " 15 .. 2,7 .. 1.2+1,5m 2 ' % (meter 20 " 3,5 " 1,5+1,5 " 2 " % 4

För enstaka tomtplats kan infiltrationsbrunn utföras med en diameter av12 m. Om endast disk— och tvättvatten förekommer kan för enstaka tomtplats infiltrationsbrunnen minskas till 1,0 m diameter.

Inom utredningen har vidare gjorts kostnadsberäkningar avseende de ty- per av-rening'sianläggningar. som redovisas i VA 8". En sammanställning över dessa kostnadsberäkningar, som sålunda avs-erjanläg'gning'ar som medger installation av t. ex. wc, följer i tabell 2.

Tabell 2. Ungefärligt: kostnader för små avIoppsreningsanläggningar för perma— nent eller motsvarande bebyggelse enligt alternativ, som redovisas i väg- och vatten- byggnadsstyrelsens meddelande nr VA 8/1962.

Anläggning .för 1—10 personer avser anläggning för en eller två tomter, medan anläggning för 11—15 personer avser anläggning för tre tomter. Finnes ej godtagbar recipient intill tomten, tillkommer kostnader för bortledning av det behandlade vattnet 'till exempelvis längre bort ligg-ande recipient. Allmänna förutsättningar: Jordart klass 3, .ma'skingrävning, ingen bergföre'komst, slamavskiljare (trekammarbrunnavr) utförda av brunnsringar, avloppsledning a 150 mm, arbetet utföres på entreprenad, orts- grupp 3, prisnivå januari 1964. _

Avloppsledningar Total Slamav— Infiltrations- _kostn. T . Avsedd Kigitln skiljare dike eller mår]. oa Kozin. yp alv renmgs— för antal Antagen __ ; (jaskam- markbädd . 10. /0 till- P , anlaggmng er 5 on er längd gravnmg mare) lägg för tomt 1 p per tomt OCh åter— oförutsett ] m fyllning . ' | kr kr 111 kr kr kr Slamavskiljare , (1 tomt) .... 1—10 30 1 100 2 900 _ 4 400 4 400 1 » (2 tomter) . . 1—10 40 2 800 2 900 — — 6 400 3 200 ." » (3 tomter) .. 11—15 45 4 700 3 600 —— 9 200 3100 l Utjäsningskam- mare1 (1 tomt) .... 1—10 30 1 100 8 700 -— —— 10 800 10 800 » (2 tomter) . . 1—10 40 2 800 8 700 — — 12 800 6 400 » (3 tomter) . . 11—15 . 45 4 700 10000 —— 16200 * 5 400 Slamavskiljare med infiltrationsdiken . (-1 :tomt). '. . . . 1—10 20 700 2 900 142 600 4 600 4 600 » " (2_.to'mter) ' 1—10 _ 30 2 100 ' 2 900 282 1 7004 7 400 3 700 i (3 tomter)" . . 11—15 ' 40 4 200 3 600 422 2 2004 11 000 3 700 Slamavskiljare med . markbädd ' ' (1 tomt) . . . . 1—10 30 1 100 2 900 28a 3 8005 8 600 8 600 » (2 tomter) . . 1—10 35 2 500 2 900 563 6 6005 13 200 6 600 » (3 tomter) . . 11—15 45 4 700 3 600 84a 9 4005 ; 19 500 6 500 Anm. * Trekammarbrunn med 6—7 dygns vuppehållstid. 2 Antages till,3,5 rit/person. , _ , , 3 Antages t'ill”7,'0 rti/person. '! 5

Inkl.. kostnad för fördelningsbrunn.

Inkl. kostnad för fördelnings- och samlingsbrunnar. ' '

I sitt meddelande VA 13 om fritidsbebyggelsens va-frågor anger väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att om separata avloppsanläggningar skall utfö- ras och fritidsbebyggelsen uppenbarligen icke kan förväntas komma att övergå i helårsbebyggelse, kan vissa förenklingar beträffande de i VA 8 be- skrivna va-anordningama ifrågakomma.

För enstaka tomtplats kan slamavskiljare av typ A (en brunn av trekammartyp) utföras med 1,2 m diameter och minst 2,0 m vattendjup, slamavskiljare av typ B (två brunnar i serie) utföras med 1,0 m diameter och minst 1,5 m vattendjup, in- filtrationsbrunn utföras med 1,2 m diameter, samt infiltrationsdikes längd minskas till hälften av vad som anges i meddelandet. Slamavskiljare kan icke undvaras före infiltrationsbrunn och infiltrationsdike. — Om endast disk- och tvättvatten förekommer, kan utföras en tvådelad slamavskiljare med 1,0 m diameter och minst 1,5 m vattendjup. Efterföljande infiltrationsbrunn kan ges 1,0 m diameter, medan infiltrationsdikes längd kan minskas till en fjärdedel av vad som anges i medde- lande VA 8. Om vattenklosett installeras vid senare tidpunkt, kan komplettering enkelt ske till en anläggning av typ B, varjämte infiltrationsanläggningen dubble- ras. —— Består grunden av berg eller svårgrävd jordart, kan det för minskning av anläggningskostnaderna ifrågakomma att i samråd med hälsovårdsnämnden ge slamavskiljare annan utformning (med mindre grundläggningsdjup) än vad i det föregående angivits.

I fritidsutredningen har jämväl gjorts kostnadsberäkningar över avlopps- anläggningar med dessa förenklingar. Beräkningarna framgår avsamman— Ställningen i tabell 3. ' '

Tabell 3. Ungefärliga kostnader för små avloppsreningsanlåggningar för sådan fritidsbebyggelse, som uppenbarligen icke kan förväntas komma att övergå till per- manent bebyggelse, enligt alternativ som redovisats i våg- och vattenbyggnadsstyrel- sens meddelande nr VA 13/1964. ,

Anläggning. avser enstaka tomter, varvid antages—4 personer per hushåll. Allmänna förutsättningar: Se tabell 2-

Avloppsledningar ' » ' ' . Total kost- ' _ Kostn. inkl. Infiltrationsdike år: på: igt?” ] Ty P a_v ”331385" Antagen grävning och Slam- eller markbädd tillägg för ; anläggning * längd återfyllnad avskiljare oförutsett ' m kr . kr m kr . , kr ; Anläggning med ' wc . . ! Slamavskiljare ,; 9 1,2 m, vatten- ' , , djup 2,0 ut eller ] 2 st 0 1,0 m, vattendjup 1,5 m 30 1 100 2 500 — — 4 0001 Do med infiltra- ; tionsdike ...... 20 700 2 500 16/2 = 82 300 4 000 ; Do med mark- . *. bädd .......... 20 700 2 500 29/2 = 143 1 500 5 2001 Anläggning utan , wc i Slamavskiljare ! 6 1.0 m, vatten- ; djup 1,5 m . . .. 30 1 100 1300 —— —— 2 600l : Do med infiltra- ! tionsdike ...... 20 700 1 300 "/4 = 4: 200 2 400 ' Do med mark- i bädd .......... 20 700 1 300 23/4 = 73 800 3 1001 ;

1 Finns ej godtagbar recipient intill tomten, tillkommer ytterligare kostnader för av- ! loppsledning till längre bort liggande recipient. l * Längden är beroende av infiltrationstiden, men antages här till 4 m/person vid per- manent bebyggelse. Kan vid fritidsbebyggelse med wc minskas till hälften eller, när en- dast disk- och tvättvatten förekommer, till en fjärdedel. 3 Markbäddens längd 7 m/person vid permanent bebyggelse. Kan vid fritidsbebyggelse med wc minskas till hälften eller, när endast disk- och tvättvatten förekommer, till en fjärdedel. Det må understrykas att de priser som här angivits är öppna marknadens priser. Kostna- derna kan nedbringas genom tomtägarens egen insats.

Vidare sägs i VA 13: Där på grund av markbeskaffenheten grävning till fullt djup av ett infiltrations- dike skulle bli särskilt kostsam, ävensom där grundvattenytan ligger högt, kan infiltrationsdikets fördelningsledning i vissa fall läggas tämligen nära markytan, varvid dock risken för tjälskjutning och inväxning i ledningen av rötter från träd och buskar måste beaktas. Vidare erfordras isolering om anläggningen skall kunna användas vintertid.

Om för någon mindre del av ett planområde varken avloppsutsläpp i vatten- område eller markinfiltration kan ordnas, bör denna det normalt icke tas i an- språk för tomtplatser. Skulle ifrågavarande del av området från väsentliga syn- punkter vara särskiltlämpad för fritidsbebyggelse, kan det undantagsvis ifråga- komma att uppsamla avloppsvattnet i täta behållare.

Det må här framhållas, att systemet att uppsamla avloppsvattnet i täta behållare på varje enskild tomt torde bli relativt dyrbart. Behållarna kos- tar mycket, varjämte man har problemet att omhänderta avloppsvattnet då behållarna är fulla. Det må understrykas, att det endast undantagsvis kan ifrågakomma att denna lösning tillgripes.

Slutligen anges i samma avsnitt i VA 13: Om på tomtplatsen ej skulle finnas för infiltration lämpliga jordlager, kan en infiltration i vissa fall ändock möjliggöras genom att man på markytan utbre- der ett sand- eller gruslager, vari infiltrationsledningarna anbringas. En förutsätt- ning för att detta system skall kunna användas är, att avloppsvattnet i samband med utledandet i sand- eller gruslagret delvis kan upptagas av markvegetationen eller efter passerandet av det påförda lagret rinna vidare under markytan till ett vattenområde, där utsläppet ej vållar olägenhet.

Denna lösning på avloppsfrågan, som även den är en ren undantagslös- ning för enstaka hus, förutsätter att avloppsledningen mellan bostadshus och infiltrationsanläggning kan ges tillfredsställande övertäckning av jord e. d. samt att slamavskiljning sker före infiltration. Lösningen är ett mellan- ting mellan infiltrationsanläggning och markbädd, och kostnaderna torde bli förhållandevis höga. Fig. 11 visar exempel på hur en anordning enligt det beskrivna sättet kan utföras.

För fullständighetens skull har inom fritidsutredningen även gjorts be- räkningar av ungefärliga kostnader för grundvattenbrunnar för enskilda fastigheter. Kostnadsuppgifterna, som återfinns i tabell 4, avser ortsgrupp 3 och prisnivån i januari 1964.

Exempel på hur infiltration på tomtplats som saknar för infiltration lämpliga jordlager kan möjliggöras genom ett på markytan utbrett sond- eller gruslager vari infiltrations- ledningarna anbringas, enl. meddelande från Kungl. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen." Nr VA 13 (1964). .

Löngdsektinn A— A

.

100 mm luftnin srör.

5. . ' B*.

150 mm ovlo srör min

% tördalninnsbrunn d

Sund eller rus

ååå "" T_Vöfsekfion B ' 9—

Det infiltrerade avloppsvattnet upptages av markvegetationen eller avrinner genom lösa jordluger el't'er bergsprickor.

slamavskiljaren bör om möjligt placeras på ett avstånd av minst 211 m från bostadshus och uteplats, där boende ottn vistas.

Fig. 11

Tabell 4. Ungefärliga kostnader för grundvattenbrunnar för enskilda fastigheter.

Vatten- Summa kostnader El-motor- lcdn. av Brunn . plast 30 in Hand- driven Pump med el- . um um kompl. och Brunn motor- Brunnstyp Djup Kost- p p p p inkl. gräv- med . kompl. med . hydrofor- driven nad . , ' ning o. , hand- inkl. mon- hydrofor återf ,"_ utrymme um pump och tering kompl. nin)" 1) p vatten- t' ledning 111 kr kr kr kr kr kr kr Grävd brunn 5 2 000 500 1 500 1 000 2 500 2 500 7 000 med 1000 mm brunns- ringar ......

Bergborrad 60 6 000 1 000 3 000 1 000 2 500 7 000 12 500 brunn a 110 mm, ca 4 m i lösa jordla-

ger ........

Brunnar med dessa anordningar kan givetvis utnyttjas för flera tomter, varvid kostnaden per tomt reduceras avsevärt.

7.2.1.3. Gemensamma eller separata anläggningar?

I VA 13 anges rörande val av avloppsanläggning följande:

Då naturliga förutsättningar finns för utförande såväl av separata avloppsan- läggningar på de enskilda tomtplatserna som av för flera tomtplatser (eventuellt hela bebyggelseområdet) gemensamma anläggningar, bör vid valet av alternativ särskilt beaktas, att en separat anläggning ofta kan utföras av tomtplatsägaren själv, varigenom kostnaden väsentligt nedbringas. 'Vid utförande till öppna marknadens priser blir dock sammanlagda kostnaderna för de separata anläggningarna i många fall- inte nämnvärt lägre än kostnaden för en gemensam avloppsanläggning. Till den gemensamma anläggningens förmån talar bland annat det förhållandet, att en större reningsanläggning fungerar bättre än'en mindre, och att skötseln blir enklare samt lättare att övervaka. Vidare är' en gemensam avloppsanläggning 'att föredra i de fall, då man i anslutning till bebyggelsen kan emotse serviceanlägg- __ningar av olika slag (affär, restaurang e. d.]. I övrigt kan man, om en gemensam anläggning utförs, få möjlighet att leda avloppsvattnet bort från vattenområdena i bebyggelsens närhet och att ernå en samordning med ett närbeläget bebyggelse- områdes avloppsanläggning.

7.2.1.4. Vakuumklosettsystem

I kapitel 5 (sid. 150) säges, att wc eller icke wc är i och för sig icke avgö- rande för valet av lösning på avloppsproblemet. Föroreningsmängderna och avloppsvattenkvantiteterna blir dock självklart större om wc tillkom- mer, vilket påverkar dimensioneringen av reningsanläggningarna och även kan påverka valet av recipient.

Tidigare har vidare angivits, att förenklingar beträffande enskilda av- loppsanläggningar för fritidsbebyggelse kan ifrågakomma under vissa för- utsättningar. Om endast disk- och tvättvatten förekommer, kan sålunda en väsentlig minskning av reningsanläggningarnas dimensioner tillåtas. I sådana fall installeras icke vattenklosetter, utan man nöjer sig med torr- klosett av något slag. Ett system som medger samma bekvämlighet som vanlig vattenklosett är vakuumklosettsystemet. Genom ingenjören Joel Liljendahl pågår sedan flera år ett utvecklingsarbete avseende ett sådant system. Systemet kännetecknas främst av att klosettvattnet transporteras i annan ledning än bad-, disk- och tvättvattnet (BDT-vattnet) samt att trans- porten av avloppsvattnet sker medelst vakuum. Detta nya system har redan l praktiskt prövats i viss utsträckning. Frågan om en opartisk bedömning i av systemet var föremål för en interpellation i riksdagen våren 1964. I sitt ' svar på denna interpellation anförde kommunikationsministern bl.a.: :

Det är emellertid önskvärt, att frågan om dess tekniska och ekonomiska till- lämplighet i olika hänseenden göres till föremål för mera ingående utredningar ? och överväganden. Detsamma gäller givetvis de för bedömningen av systemets ; värde mera grundläggande spörsmålen, i vilken utsträckning olika slags avlopps- vatten behöver renas. Jag kan då nämna, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och statens institut för byggnadsforskning just nu förbereder ett försöksprojekt. För— söken kommer i första hand att ske i en bostadsfastighet om tjugufem lägenheter, vilken är under uppförande och i vilken Liljendahls vakuumsystem installeras. I fastigheten är sålunda dragna skilda ledningar för klosett- och BDT-vatten.

Om det visar sig, att den angivna uppdelningen av avloppsvattnet kan möjlig- göra en förenklad reningsprocedur, får de praktiska transportproblemen en av- görande betydelse. Systemet måste sålunda bl. a. bedömas med hänsyn till möjlig- heten att samordna det med samhällenas redan utbyggda avloppssystem och renings— anläggningar. På platser där gemensamt avloppssystem förut saknas —— det gäller exempelvis flertalet områden för fritidsbebyggelse — blir problemet givetvis enklare.

Resultaten av de planerade undersökningarna, som avser att belysa det nya sy- stemets konsekvenser för såväl enskilda byggnader som samhällen, kommer i sin helhet att redovisas. Då vissa av undersökningarna exempelvis uppföljningen av drifterfarenheterna —- kräver förhållandevis lång tid, avser väg- och vatten- byggnadsstyrelsen och institutet för byggnadsforskning att redan under år 1965 avge en preliminär rapport.

Systemet tillämpas bl.a. för en gruppbebyggelse av fritidshus på lnstön på västkusten. '

Tabell 5. Sammanställning över beräkningar av kostnader för Lia-anläggningar för fritidsbebyggelse om 25 tomter'enligt fig. 3 och 5.

Allmänna förutsättningar. Jordart klass 3, maskingrävning ingen bergförekomst, ortsgrupp 3, prisnivå januari 1964 4 personer per tomt, entreprenad.

Va-anläggn. Gemensam vat- med ledn. på tenförsörjnings- Va—anläggn. mindre djup anl. med ledn. med ledn. på (0,6 m) än frost- på frostfritt Anläggningsdelar frostfritt djup fritt. Elupp- djup 1,6 m. Se- 1,6 m värmning av parata avlopps— vattenledn. med anläggningar, jordkabel infiltration Kronor Grävning och återfyllning samt åter- ställande av tomtmark ............ 57 000 24 000 41 000 Vattenverk kompl. inkl. lågreservoar 35 000 35 000 30 000 _ Grundvattenbrunn ................. 10 000 10 000 150001 Vattenledningar, rör (plast) och ar- " matur inkl. läggnings- och montage- kostnader m. m. ................... 20 000 19 000 16 500 Avloppsledningar, rör och brunnar inkl. läggnings- och montagekost- nader m. m. ...................... 37 000 33 000 14 500 Avloppsreningsanläggning(ar)2 ...... 35 000 35 000 61 000 Elkabel inkl. montage och apparatur —— 10000 .——- Tillägg för projektering, oförutsett och diverse ........................ 46 000 39 000 42 000 Summa 240 000 205 000 '220 000 Kapitaliserade värdet av merkostnad för. elkraft ........................ —— 10 000 .Summa 240 000 215 000 220 000 Kostnad per tomt ................. 9 600 8 600 - 8 800 » » person ................ 2 400 2 100 2 200 För berg i rörgravarna tillkommer per tomt en kostnad av för ' 10 % berg ca .................... 900 300 700 25 % » » .................... -.2 300 800 1 700

' Bergborrade brunnar 2 st. * Avloppsreningsanläggning: utjåsningskammare i de två första fallen; slamavskiljare och infiltrationsdiken i det tredje fallet (utjäsningskammare = trekammarbrunn med 6—7

dygns uppehållstid).

Tabell 6. Sammanställning över beräkningar av kostnader för gemensam va-anlägg- ning för fritidsbebyggelseomräde om 100 tomter enligt fig 2.

Allmänna förutsättningar, se tabell 5.

Anläggningsdelar Vet-anläggning med ledn. Va-anläggning med ledn. på frostfritt djup 1,6 m på mindre djup (0,6 m) än frostfritt. Elupp- värmning av vattenledn. med jordkabel Kronor Grävning och återfyllning samt 160000 70000 återställande av tomtmark ...... ! Vattenverk kompl. inkl. tågreser- ] voar . .......................... 60 000 60 000 Grundvattenbrunn ............... 20 000 20 000 Vattenledningar, rör och armatur i inkl. läggnings- och montagekost- ; nader m. m. .................... 70 000 70 000 , Avloppsledningar, rör och brunnar i inkl. läggnings- och montagekost- ; nader m. m. .................... 105 000 100 000 ' Avloppsreningsanläggning typ ut- " ' jäsningskammare1 ............... 120 000 120 000 , Branddamm . .................... 30 000 30 000 Elkabel inkl. montage och appara- i tur . ............................ — 25000 ; Tillägg för projektering, oförutsett ? och diverse ca . .................. 115 000 108 000 i E Summa 680 000 603 000 & Kapitaliserade värdet av merkost- nad för elkraft .............. —— 22 000 Summa 680 000 625 000 Kostnad per tomt ca ............ 6800 6300 » » person ca .......... 1 700 ' 1 600 För berg i rörgravarna tillkommer per'tomt en kostnad av för 10 % berg ca .................. 800 300 25 0/0 » r .................. 1 800 700

' Trekammarbrunn med 6—7 dygns uppehållstid.

7.2.2. Statsbidrag till va-anläggningar för fritidsbebyggelse 7.2.2.1. Gällande bidragsregler

Statsbidrag till va-anläggningar utgår enligt bestämmelser i SFS 251/1959. Förutsättningen för bidrag är

a) att anläggningen är avsedd för minst fem bostadst'astigheter; dock att bidrag må utgå jämväl till anläggning för mindre antal fastigheter, om den är särskilt kostsam eller eljest särskilda skäl föreligger;

b) att anläggningen kan anses påkallad ur sanitär eller eljest ur social synpunkt;

0) att den bebyggelse, för vilken anläggningen är avsedd, kan antagas komma att bestå för längre tid; samt

(1) att anläggningen prövas tillfredsställande med hänsyn till såväl den befintliga bebyggelsen som ock den bebyggelse, vilken kan beräknas upp- stå inom rimlig tid.

Bidrag må ej, med mindre synnerliga skäl föreligger därtill, utgå till an- läggning för bebyggelseområde, vilket icke i huvudsak tagits i anspråk för sitt ändamål före den 1 juli 1959.

Av propositionen nr 84/1959 framgår, att det bedömts tveksamt huruvida det ur allmän synpunkt vore lämpligt med bidragsgivning till sådana an- läggningar för vattenförsörjning och avlopp, som tillkommer i samband med nyexploatering. En generell bidragsgivning skulle i en del fall kunna tänkas medföra stimulans till mindre lämplig bebyggelselokalisering. Ny— tillkommande bebyggelse borde i princip vara självbärande. Departements- chefen framhöll även som skäl den allmänekonomiska och statsfinansiella situationen, som tvingade till återhållsamhet med statsutgifterna. Han på- pekade också den omständigheten, att hittills anvisade medel visat sig icke på långt när förslå ens till bidragen till vat-anläggningar för redan befintlig bebyggelse. Fall kunde dock förekomma, där det ur allmän synpunkt vore befogat, att statsbidrag utgick till anläggning för exploaterat område. Här- vid hänsyftade han på sådana fall, där det ur riksnyttans synpunkt vore lämpligt, att en bebyggelsegrupp förlägges till viss plats, t.ex. i närheten av en militär anläggning eller en anläggning för vattenkraft eller atom- energi.

Det har under senare är endast förekommit ett fall, där väg- och vatten-

byggnadsstyrelsen av Kungl. Maj:t bemyndigats lämna bidrag till exploa- teringsföretag, nämligen Fyruddens fiskaresamhälle i Gryts kommun, Öster- götlands län. I detta fall ansågs det vara mycket angeläget med viss be- byggelse vid denna plats, som hade en utmärkt vinterhamn och som ut- gjorde replipunkt för bl.a. norrlandsfiskare, som under vintern förlade sin

verksamhet till Östersjön. Statsbidragsprocenten bestämmes dels av förhållandet mellan kostnaden per perSOn för den aktuella anläggningen och kostnadsläget i fråga om ut-

förandet av va-anläggningar, dels av förhållandet mellan skatteunderlaget i den kommun, vari anläggningen är belägen, och medelskatteuuderlaget i riket.

Förhöjt bidrag kan utgå till särskilt kostsamma anläggningar för rening av avloppsvatten.

I den kostnad vartill bidrag utgår, det s.k. bidragsunderlaget, får bl.a. icke inräknas kostnad för disposition av mark.

7.2.2.2. Praxis beträfande statsbidrag till va-anläggningar förfritidsbebyggelseområden

| |

å Frånsett bestämmelsen, att bidrag icke kommer ifråga till anläggningar för i exploateringsområden, finns enligt gällande författning icke något egent- ! ligt hinder för bidrag till va-anläggning för fritidsbebyggelse. Med hänsyn : till knappheten på bidragsmedel har det dock ansetts skäligt, att bidrags- | givningen i första hand begränsas till anläggningar för permanentbebyg- : gelse. Detta har emellertid icke inneburit någon större inskränkning i bi- % dragsgivningen, eftersom förekomsten av va-anläggningar av den standard för enbart eller huvudsakligen fritidsbebyggelse, att bidrag skulle komma ifråga, hittills har varit ringa. I de fall väg- och vattenbyggnadsstyrelsen lämnat bidrag till va-anläggningar, som helt avser fritidsområden eller där fritidsintresset varit dominerande, har bidrag utgått efter normala grunder eller har ärendet underställts Kungl. Maj:t, som bemyndigat styrelsen att lämna bidrag efter gynnsammare regler än eljest.

Skid- och friluftsfrämjandets friluftsgård Österström i Indals-Lidens kommun, Västernorrlands län, har erhållit bidrag i vanlig ordning med 105 000 kronor, mot- svarande en anläggningskostnad av 140000 kronor. Anläggningen beräknas be- tjäna ca 40 helårsboende samt genomsnittligt 25 gäster per dag.

Skid- och friluftsfrämjandets friluftsgård Frostavallen i Norra Frosta kommun, Malmöhus län, har likaså erhållit bidrag till en avloppsanläggning med 102000 kronor, motsvarande en anläggningskostnad av 218 000 kronor. Anläggningen, som genomsnittligt besöks av 180 000 personer per år, är ansluten till Höörs köpings av- loppsreningsverk. I detta fall -— motsvarande gäller även i de två följande fallen —— har det varit angeläget att lösa avloppsfrågan genom samgående. För att åstad- komma detta .har väg- och vat-tenbyggnad-s-styrel-sen ansett sig böra lämna .s. k. di- rektbidrag, d.v.s. utan den väntetid som gäller på grund av brist på a—nslagsm-ede-l. För företag som nu påbörjas uppgår väntetiden till omkring fyra år.

.Områden i Sälenfjällen i Transtrands kommun, Kopparbergs län, betjänas av en avloppsanläggning, som f.n. är und-er utbyggnad Jför en beräknad kostnad av 1,2 mkr. Hittills har styrelsen lämnat bidrag till två etapper med 182 000 kronor vid *den beräknade kostnaden 463 000 kronor. Till anläggningen beräknas anslutas ho- tell och pensionat'med 1 200 gäster samt sportstugebebyggelse för ca 1 100 perso- ner.; I detta fall ansåg styrelsen det nödvändigt att förlägga utsläppet från av- .loppsreningsanläggningen så långt från fritidsområdet som möjligt. Därigenom uppkommer merkostnader. Detta är anledningen till att styrelsen förklarat sig villig lämna direktbidrag till dessa två etapper. Ytterligare utbyggnader pågår.

Vid Hamrafjället i Tännäs kommun, Jämtlands län, uppstod det svårigheter att ena de olika intressenterna för en godtagbar lösning av de sanitära problemen.

Till en gemensam anläggning, vilken försörjer ca 200 personer och som har kos— tat 193000 kronor, har därför direktbidrag lämnats med 102000 kronor.

Skanör med Falsterbo har numera i det närmaste färdigställt en va-anläggning, som hittills har kostat ca 6,3 mkr och vartill direktbidrag med sammanlagt 2 647 000 kronor lämnats. Anläggningen är dimensionerad för en framtida folkmängd av 3600 personer; dock 'har beträffande huvudledningar o.d. hänsyn tagits till en sommarfolkmängd av 9000 personer. I detta fall ansåg styrelsen, att de ur sani- tär synpunkt synnerligen otillfredsställande va-förhåvllandena inom staden med dess under sommarmånaderna relativt sammanträngda befolkning måste tillmätas av- görande betydelse vid bedömningen av företagets angelägenhetsgrad. Behovet av anläggningen måste i väsentlig grad anses härröra ur ortens egenskap av sommar- ort. Styrelsen föreslog därför, att staden skulle lämnas antingen ett under fem år räntefritt stående lån med samma belopp som normala bidraget (d. v. 5. ca 30 0/0 av 3,25 mkr, vilken var den år 1959 beräknade kostnaden för företaget) eller ett till 50 0/0 av 3,25 mkr förhöjt bidrag. Ärendet föranledde emellertid ingen annan Kungl. Maj:ts åtgärd, än att styrelsen fick rätt lämna ett visst extra bidrag till det hög- gradiga avloppsreningsverket.

Till va-anläggning för Marstrands stad, som har 1 250 helårsboende samt ca 3000 »bofasta» eller tillfälliga sommargäster, lämnade väg- och vattenbyggnads- styrelsen år 1951 ett mindre bidrag. Till fortsatta utbyggnader befanns bidrag sedermera beräkningsmässigt icke kunna utgå. När det senare visade sig nödvän- digt med komplettering av vattenförsörjningsanläggningen, hemställde staden där- för, att bidragsfrågan skulle underställas Kungl. Maj:ts prövning. I yttrande an- förde styrelsen bl. a. att anordningarna för vatten och avlopp måste dimensioneras för den toppbelastning, som inträffar sommartid, då samtidigt riskerna för sani- tära olägenheter är störst. I praktiken stötte det på svårigheter att taga ut full ersättning jämlikt va-lagen av sommargästerna, såväl av dem som bodde i egna stugor som av dem som på annat sätt tillfälligt eller mera stadigvarande vistades i staden. Detta talade för bidrag, men styrelsen var ändock tveksam huruvida de starkt begränsade bidragsmedel, som stod till styrelsens förfogande, kunde tagas i anspråk i detta fall. Genom resolution den 22 april 1960 bemyndigade Kungl. Maj:t styrelsen att till staden lämna bidrag med 40000 kronor, motsvarande en anläggningskostnad av 235 000 kronor. Under år 1964 har Kungl. Maj:t medgi- vit, att bidrag utgår till ny dammanläggning för vattenförsörjningsändamål med 20000 kronor vid den beräknade kostnaden 62000 kronor. Staden torde ha för avsikt att inkomma med ansökan om. bidrag till ytterligare utbyggnader av va- anläggningar. Denna ansökan kommer även att underställas Kungl. Maj:ts pröv- ning.

Frågan om bidrag till va-anläggning i Tällberg i Leksands kommun för 600 hel- årsboend-e samt 750 turister .kom att behandlas av Kungl. Maj:t genom att ett av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fattat bidragsbeslut överklagades av kommunen. I yttrande framhölls från styrelsens sida, att det förhållandet, att anläggningen främst påkallats av turistnäringens behov och intressen, talade emot att förhöjt bidrag i'extraordinär ordning skulle utgå ur det eljest så knappa anslaget. Kungl. Maj:t medgav dock ett högre bidrag än det styrelsen lämnat. Detta har sin grund i en ändring av beräkningspraxis (maximering av den ekvivalenta kostnaden). Till etapperna 1 A och 3 har arbetsmarknadsstyrelsen därefter beviljat bidrag, medan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beviljat bidrag till etapperna 1 B och 2. Bidrag har utgått med 50 procent till alla dessa etapper. Frågan om bidrag till etapperna 4 och 5, kostnadsberäknade till 920 000 kronor, underställdes "Kungl. Maj:ts pröv- ning. Därvid framhöll styrelsen, att den höga relativa kostnaden för företaget till

stor del berodde på byggnadsplanens utformning med bl. a. sto-ra tomter och grön- områden. Planeringen hade skett efter länsstyrelsens direktiv med hänsyn till Tällbergs betydelse som turistcentrum med naturskönt läge och särpräglad bebyg- gelse. Kungl. Maj:t medgav bidrag med 35 0/0 av byggnadskostnaden, vilket inne- bar en med 7 enheter förhöjd bidragskvot. Till etapperna 1 och 2 lämnade sty- relsen direktbidrag. För etapperna 4 och 5 kommer däremot bidrag att lämnas först efter sedvanlig väntetid.

7.2.2.3. Synpunkter betråfande behovet av statsbidrag till va-anläggningarförfrilidsbebyggelse

1 | Till Väl-anläggningar inom fritidsbebyggelseområden, som i huvudsak tagits i i anspråk före den 1 juli 1959, kan enligt nu gällande bestämmelser bidrag i utgå. Däremot utgår icke bidrag till anläggningar inom exploateringsområ- * den annat än om synnerliga skäl därtill föreligger. '

Enligt utredningens mening bör fritidsbebyggelsen i princip vara själv- : bärande. Skäl att föreslå några ändringar av bidragsreglerna skulle därför '. icke föreligga.

Emellertid finns åtskilliga för fritidsbebyggelse attraktiva områden, där kostnaderna för att ordna va-frågan på ett tillfredsställande sätt kanin avsevärda, men där övervägande skäl ändock talar för att området exploa- teras. De höga kostnaderna kan bero på att vatten måste tagas från avläg- set belägna vattentillgångar eller på att avloppsvattnet måste transporteras avsevärda sträckor till lämplig recipient eller undergå långt gående rening. 5 Även andra orsaker till höga kostnader kan finnas, såsom besvärliga ter- rängförhållanden. Ofta nog kommer en va-anläggning för fritidsbebyggelse att väsentligen betjäna folk från andra kommuner än den inom vilken an- läggningen är belägen. Även om en kommun enligt va-lagen har rätt att taga ut alla kostnader (utom s.k. utvecklingskostnade1) av de anslutna, kan det vara svårt för kommunen att klara kapitalkostnaderna i de fall dessa ? blir höga.

Svenska kommunförbundet har till fritidsutredningen överlämnat en skri- velse från Hallands läns avdelning av förbundet, vari bl. a. säges:

Ordnandet av vatten- och avloppsfrågorna för fritidsbebyggelsen skapar mycket stora ekonomiska problem för i [första »hand de kommuner utmed länets kust- avsnitt, där nämnda bebyggelse i huvudsak är lokaliserad. Det faktum att kust- remsan, med dess välrenommerade bad- och rekreationsmö-jligheter, utnyttjas-roch (bebos av människor från praktiskt taget hela landet, komplicerar problem—en för berörda kommuner.

Detaljplanläggning enligt byggnadsplaneinstitutet har skett i stor utsträckning inom samtliga kustkommuner och sker i ökad takt för att tillgodose behovet— "av mark för fritidsbebyggelse och för att möjliggöra den allt livligare exploatering. som är att förvänta. För att markens lämplighet för bebyggelse ur olika synpunk- ter" skall kunna bedömas på ett tillfredsställande sätt kräves emellertid ökade in- satser av kommunerna i fiåga om planering. Den oy ers1ktsplaner1ng, som därmed åsyftas och som nyligen påbörjats inom vissa begränsade kustavsnitt, mäste sna- rast möjligt komma till stånd inom länets alla kustkommuner.

Även om planläggningsverksamheten medför betydande kostnader för vederbö- rande kommuner, är de dock av ringa storleksordning jämfört med vad som krä- ves i fråga om kommunal ekonomisk insats för genomförande av erforderliga vat- len- och avloppsanläggningar inom befintliga och planerade tätbebyggelseområden för fritidsändamål.

Beträffande synpunkten, att det i första hand är vederbörande exploatörs angelägenhet att sörja för att erforderliga va-anläggningar kommer till stånd, framhålles:

Detta får väl anses vara riktigt bedömt i de fall, där man med erforderliga anordningar avser lösande av vatten- och avloppsfrågorna för lokalt begränsade bebyggelseområden utan anknytning till närliggande bostads- eller nyexploateri-ngs- områden. I regel är emellertid förhållandet ej så enkelt och okomplicerat. Of'ta erfordras större gemensamma vatten- och avloppsanläggningar för att dels sanera befintliga bebyggelseområden, dels möjliggöra nyexploatering. Även om man där- vid ka-n kräva av den enskilde markexploatören, att denne utför vatten- och avloppsledningar inom sitt område, erfordras dock en mängd åtgärder beträffande bland annat vattenförsörjning, avloppsvattenbehandli-ng och avskärande huvud- avloppsledningar, för att anläggningen i färdigt sk-ick skall kunna anses vara av fullgod standard ur såväl teknisk som sanitär synpunkt. Som exempel kan nämnas den under byggnad varande kommunala vatten- och avloppsanlägg- ningen för kustbebyggelseområdena i Karups och Laholms landskommuner, vilken i huvudsak är att betrakta som ett saneringsföretag, men som erfordras jämväl för att över huvud taget möjliggöra vidare exploatering. Svårigheten att utmed denna tätbebyggda kuststräcka finna en lämplig plats för avloppsrenings- verk och utloppsledning i havet har framtvingat en gemensam lösning av vatten- och avloppsfrågan, som innebär mycket stora investeringar för ifrågavarande kom- muner. Sålunda erfordras avskärande huvudavloppsledningar längs hela sandstran- den frän Mellbystrand i norr till Båstad i söder. Dessa ledningar blir mycket kost- bara att anlägga till följd av de ogynnsamma grundförhållandena, vilka utgöres av sand med högt grundvattenständ och vilka för övrigt är likartade i stora delar av södra Halland. Därtill kommer, att den flacka stranden kräver anordnande av ett flertal pumpstationer för transport av avloppsvattnet till platsen för renings- verket.

Väg- och vattenbyggnadss-tyrelsen har lämnat statsbidrag till avloppsa- reningsanläggning, gemensam för Båstads köping, Karups. kommun samt Mellbystrands samhälle i Laholms landskommun. Statsbidraget var visser- ligen beräknat enligt gällande normer (alltså utan förhöjning), men utgick i stället som direktbidrag. Ett av skälen härtill var, att det gällde att nå en lösning, som ur vattenvårdssynpwunkt var angelägen. Av vikt vid styrel- sens bedömande-n var områdets betydelse som rekre-ationsom'råde. Denna betydelse är så väsentlig, att styrelsen enligt uppgift har för avsikt att i viss utsträckning lämna direktbidrag även till kostnaderna för lednings- sträckorna. *

Fortsättningsvis framhålles. i länsavdelningens skrivelse:

Anläggande av 'utloppslechningar i havet, som i flertalet fall utgör enda tänkbatra recipient för större mång-der avloppsvatten, är ett annat problem, som kräver stora kapi-ta-limvesteringar för att kunna lösas på ett tillfreds-ställan-de sätt. Man har

därvid att taga hänsyn till de speciella förhållanden, som råder utmed kusten, nämligen vindar, strömmar och bottenförhållanden samt förekomsten av ofta långgrunda badvikar, där avloppsutsläpp kan få katastrofala följder, om inte spe- ciella och mycket kostnadskrävande åtgärder vidtages.

Även i andra delar av länet, där kuststräckan till stor del utgöres av berg och bebyggelsen är lokaliserad invid badvikar med vanligtvis långt avstånd till öppet vatten, blir kostnaderna för anläggande av vatten- och avloppsledningar samt ut- loppsledningar i havet mycket höga.

Vid sidan av de rent lokala kommunala problemen rörande fritidsbebyggelsen och vatten- och avloppsfrågorna kan nämnas de samordnande och interkommu- nala problemen, vilka på grund av fritidsbebyggelsens lokalisering och utbredning _, gör sig allt mer gällande. Hallandskustens känslighet ur vattenvårdssynpunkt och ' det riksintresse, som det otvivelaktigt är att kustområdets välkända bad- och re- , kreationsmöjligheter bevaras för framtiden, samt den redan nu inom flertalet fri- , tidsbebyggelseområden befintliga "höga bostadsstandarden, är faktorer som talar *5 för att samordnande lösningar av vatten och avlopp i större enheter kommer att ! erfordras i allt större utsträckning. Dessa samordnande åtgärder kommer dock ,' att kräva så stora investeringar, att berörda kommuner ej har möjlighet att lösa i finansieringsfrågorna på egen hand. =

Sammanfattningsvis kan med ledning av de vid konferensen förda diskussio- nerna samt med kännedom om förhållandena i kommunerna konstateras, att genom- förandet av erforderliga vatten- och avloppsprojekt inom länets kustområden krä- ver och kommer att kräva mycket stora investeringar och att de får ses som en nödvändighet, därest hallandskusten skall kunna bevara sin attraktivitet och loc- kelse som bad- och rekreationsomräde för människor från praktiskt taget alla delar av landet. De kapitalirnvesteringar, som därvid kommer att erfordras, är av en sådan storleksordning, att statliga bidrag är en förutsättning för att åsyftade åtgärder skall kunna vidtagas. Styrelsen vill också peka på det förhållandet, att proportionen mellan fast bebyggelse och fritidsbebyggelse är särskilt ogynnsam i Hallands län med dess relativt låga invånarantal, vilket ytterligare understryker vad ovan sagts om fritidsbebyggelsens belastni-nglpå helårsbebyggelsen.

Kommunförbundsstyrelsen framhåller för sin del, att det för en önsk- värd utveckling av fritidsbebyggelsen såväl inom kustområdena som inom övriga delar av vårt land är av största betydelse, att de av länsavdelningen i Hallands län redovisade problemen kan finna en tillfredsställande lösning.

Utredningen delar i stort sett de synpunkter, som sålunda framförts. Inom Bohuslän liksom inom Skåne och vissa andra kustområden föreligger sam- ma problemställningar som i Halland. Vid de översiktliga utredningar om den framtida vattenförsörjningen inom Skåne och Halland och även inom Bohuslän, som utföres genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens försorg, har hänsyn bl.a. tagits till fritidsbebyggelsens vattenbehov. Enligt dessa utredningar kommer det otvivelaktigt att bli nödvändigt att ansluta många fritidsområden till vattenförsörjningsanläggningar för större regioner. Som exempel kan nämnas fritidsområden på Skaftö, som sannolikt icke kan få vattenförsörjningen tillfredsställande ordnad på annat sätt än genom anslut- ning till den regionala vattenförsörjningsanläggningen för Lysekil m.fl. tät- orter. Motsvarande gäller för fritidsområden på Orust. I Halland måste de

större fritidsbebyggelseområdena i stor utsträckning anslutas till regionala anläggningar för städerna i länet. Skärgårdens motsvarande problem är också stora liksom Ölands och Gotlands, där svårigheterna att över huvud taget finna råvatten i tillräckliga kvantiteter som känt är betydande.

Utredningen anser sålunda angeläget, att möjligheter kommer att stå till buds för kommunerna att erhålla statsbidrag till ordnandet av vatten- försörjning och avlopp för fritidsbebyggelse i sådana fall, där anordning- arna för att tillföra ett område vatten eller för att omhändertaga avlopps- vatten (behandla och avleda det) blir särskilt kostsamma, men områdena ändock anses böra tagas i anspråk. Detta synes kunna genomföras utan några större ändringar av nuvarande bidragsregler.

Som nämnts i det föregående utgår bidrag i princip icke till va-anlägg- ningar, som avser exploateringsområden. Emellertid kan behov i vissa spe— ciella fall komma att- uppstå av bidrag till sådana anläggningar, bl.a. för nya fritidsbebyggelseområden.

Genom att bidragsförfattningen innehåller en bestämmelse av innebörd, att bidrag till anläggning för exploateringsomräde kan utgå, därest syn- nerliga skäl därtill föreligger, synes möjlighet redan nu finnas till bidrag i de undantagsfall det kan bli fråga om.

Enligt bidragsförfattningen kan förhöjt bidrag till särskilt kostsamma anläggningar för rening av avloppsvatten utgå. Sådana anläggningar kan omfatta icke blott reningsverk utan även s.k. avskärande ledningar. Någon motsvarande bestämmelse finns icke beträffande särskilt kostsamma _an- läggningar för vattenförsörjning. Enligt utredningens mening är det dock lika angeläget att behovet av bidrag till kostsamma vattenförsörjningsan- läggningar tillgodoses som behovet av bidrag till kostsamma avloppsan- läggningar. Utredningen får sålunda föreslå, att i bidragsförfattningen göres ett tillägg av innebörd, att förhöjt bidrag må utgå jämväl till särskilt-kost- samma anläggningar för att tillgodose fritidsbebyggelsens behov av vatten.

Det har icke varit möjligt för utredningen att bedöma, hur stora ansprå- ken på bidrag till ovan angivna ändamål kan bli eller vilken bidragsnivå som bör väljas. Underlaget för sådana bedömanden är för litet. Tills vidare torde därför den regeln få tillämpas, att ärenden rörande förhöjda bidrag till va-anläggningar får underställas Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall. Det bör få ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att efter utredning inkomma med eventuellt förslag till tillämpningsregler avseende de ändamål, som här berörts.

7.3. Renhållningsfrågor 7.3.1. Organisationen m. m. av renhållningen

Renhållningsfrågan behandlas bl.a. i kommunalrättskommitténs betänkan- de om kommunala renhållningsavgifter SOU 1963: 29. I detta framhålles bl.a. att renhållningsverksamhetens organisation och utformning varit föremål för en livlig debatt unde-r senare år.

Bland annat här frågan gällt, om renhållning—en bör bedrivas i kommunens egen regi eller av kommunen överlämnas på entreprenad till enskilda företagare. Det förra innebär, att kommunen genom något eget organ —— det kan vara drätsel- kammare, kommunalnämnd, hälsovårdsnämnd eller särskild renhållningsstyrelse med därunder lydande renhållningsverk svarar för renhållningen. Renhållning- ens utlämnande på kommunal entreprenad innebär, att entreprenören svarar för hämtning av sopor och latrin samt ofta också för skötsel av soptipp, förbrännings- anläggning eller annan förekommande anordning för avfallets oskadliggörande.

I undantagsfall kan renhållningsverksamheten vara organiserad på annat än nå- got aav ovannämnda sätt. It. ex. vara anförtirodd åt av fastighetsägare antagen entre- prenör. _

Kommunalt renhållningsverk förekommer vanligen i de större kommunerna, me- dan mindre kommuner ofta lämnar ut renhållningsarbetet på entreprenad. Ofta torde entreprenadsystemets anlitande sammanhänga med att verksamheten ej har sådan omfattning, att det funnits anledning att anskaffa utrustning och anställa särskild personal för verksamhet i kommunal regi.

Pågående tätortsbebyggelse med därav ökade sanitära krav när det gäller upp- samling, bortforsling och oskadliggörande av sopor och avfall har medfört, att kommunerna i allt större utsträckning har kommit att driva renhållningsverksam- heten i egen regi. Därvid har kommunerna ägnat intresse åt tekniskt förbättrade metoder för hanteringen av sopor m.m. Många kommuner har tillgång till en mo— dem och ändamålsenlig maskinpark och övrig renhållningsutrustning. En annan bidragande orsak till kommunernas ökade direkta engagement i renhållningsverk- samheten är ett efter nya hälsovårdsstadgans ikraftträdande förbättrat interkom- munalt samarbete på renhållningens område. I den mån en kommunal renhåll- n-ingsutrustning blir för kostsam för en mindre kommun, kan två eller flera varandra närliggande kommuner gemensamt organisera renhållningsverksamheten på ett rationellt och ändamålsenligt sätt, så att kostnaderna för den enskilda kom- munen blir väsentligt lägre än vid en egen organisation.

Kommunalrättskommittén konstaterar, att kommunerna nu äger möj— ligheter att genom uttagande av avgifter finansiera sin befattning med töm- ning och borttransport av sopor och avfall, men däremot ej äger avgifts- finansiera kostnaderna för anordnande och drift av anläggningar för oren— lighetens oskadliggörande. Kommittén framhåller dock som sin mening, att den enskildes skyldigheter i renhållningshänseende i dag ej kan anses fullgjorda genom att orenligheten på hans bekostnad föres till soptipp e. d. Allmänhygieniska intressen motiverar en övergång till moderna anlägg- ningar för oskadliggörandet. Från samhällets synpunkter kan kostnaderna för en modern anläggning vara betydande, och tillkomsten av en sådan anläggning kan fördröjas av konkurrensen med andra investeringsbehov.

? l . t L ?

Den ökning av renhållningsavgii'terna, som skulle kunna föranledas av en avgiftsrätt också för oskadliggörandet, kan däremot från den enskilde nytt- jarens synpunkt framstå som förhållandevis måttlig.

Kommittén förordar, att kommunernas rätt till avgiftsfinansiering ut- sträckes att jämväl omfatta samtliga kostnader för oskadliggörande av so- por, avfall, latrin och annan orenlighet.

Avgiftsfrågorna föreslås reglerade i särskild lag om kommunala ren- hållningsavgifter. Enligt detta förslag skall avgifterna beräknas enligt själv- kostnadsprincipen. För renhållningsåtgärder, som ombesörjes av kommud nal entreprenör, skall entreprenadsumman kunna läggas till grund för av- giftsberäkningen. Avgifterna uppdelas på fasta avgifter och avgifter, som anpassas efter omfattningen av renhållningen åt vederbörande kund. Ge— nom en sådan uppdelning inöjliggöres bl.a. en skälig uppdelning av kost- naderna mellan helårsbebyggelse och fritidsbostäder.

Lagförslaget innehåller särskild bestämmelse om den enskildes rätt till befrielse från avgiftsskyldighet. Avgift skall ej få uttagas i den mån den enskilde erhållit tillstånd av hälsovårdsnämnd att ombesörja renhållnings- ätgärd utan anlitande av kommunalt verk eller kommunal entreprenör. Så- dant tillstånd skall lämnas då så kan ske utan väsentlig olägenhet från sanitär synpunkt och särskilda skäl därför föreligger. Dispensavgörandcna skall kunna överklagas genom förvaltningsbesvär enligt hälsovårdsstad- gans besvärsbestämmelse.

Av särskilt intresse i detta sammanhang är vad kommunalrättskommit- tén anför beträffande fritidsbebyggelsens renhållningsfrågor.

En avgiftsfinansiering enligt kommittén-s förslag skulle uppenbarligen i hög grad kunna bidraga till förbättring av renhållningsförhållandena i orter med som- marbebyggelse. Kommunerna erhåller genom avgifter medel för anordnande av erforderliga anläggningar och vidtagande av för renhållningsväsendet nödiga an— stalter. Skulle sommar-bebyggelsen tillsammans med den permanenta bebyggelsen i en kommun ej ge tillräckligt underlag för ett rationellt ordnat renhållningsvä- sende, bör möjligheterna till samarbete med grannkommuner beaktas. En skälig fördelning av bördorna mellan helårsbebyggelse och sommarbebyggelse synes kunna åstadkommas genom en uppdelning av avgifterna mellan fasta årsavgifter och rörliga, efter anlitandets omfattning bestämda avgifter. Fördelningen mellan fasta och rörliga avgifter får då avgöras med utgångspunkt från förhållandena i vederbörande ort. Uppenbarligen måste det anses skäligt, att anläggningskostna- derna för destruktionsanläggningar o.d. i lika mån belastar all bebyggelse, som betjänas av renhållningsväsendet. Ofta kan väl finnas skäl att därutöver med fasta avgifter bestrida exempelvis viss del av verkets kostnader för fordon 0. d. och för personal och administration. Vissa grundresurser i dessa hänseenden måste alltid finnas, och dylika resurser kan endast i begränsad utsträckning anpassas efter säsongmässiga variationer i renhållningsbehoven. —— Rätten för kommunerna till här berörda avgiftsuppdelningen synes ej kräva något uttryckligt stöd i författ- ningstexten.

En avgiftsdifferentiering kan självfallet ifrågakomma även i andra fall. Ett så- dant fall kan vara, då renhållningsväsendet i en kommun främst regelbundet be-

tjänar en tätortsdel av kommunen, under det att jordbruksfastigheter och andra fastigheter inom kommunen i övrigt endast sporadiskt anlitar verkets anlägg- ningar såsom soptippar o.d. Det kan då vara lämpligt, att av de senare nyttjarna uttaga särskilda avgifter för varje gång. Ofta kan kanske soptippar o.d. hållas tillgängliga å vissa tider för mottagande av avfall o.d. från mera sporadiska kun- der, som själva ombesörjer transport dit.

Fritidsutredningen har i yttrande till Kungl. Maj:t den 20 augusti 1963 tillstyrkt lagförslaget och därvid understrukit vad kommittén uttalat rö- rande renhållningen i orter med fritidsbebyggelse. Renhållningen för som- marbebyggelse kan för många landsbygdskommuner utgöra en betydande belastning. Genom att kommunen enligt förslaget erhåller möjligheter att uttaga avgifter även för oskadliggörande av sopor och avfall, synes dels denna ekonomiska belastning komma att minska och dels kommunens möj- ligheter att ordna ett rationellt renhållningsväsende komma att öka. Ren— liållningsförhållandena i orter med sommarbebyggelse skulle härigenom i betydande utsträckning kunna förbättras.

Fritidsutredningen har icke funnit behov föreligga av ytterligare utred- ningar och förslag i renhållningsfrågan, utan vill som sin mening uttala att utredningen finner det önskvärt och rationellt, att renhållningen ino-m fri— tidsbebyggelseområden i möjlig utsträckning ordnas i kommunal regi. Detta överensstämmer med de förslag som nyligen framlagts i prop. nr 21/1965 angående lag om kommunala renhållningsavgifter.

7.3.2. Metoder för oskadliggörande av fast avfall, kostnader för renhållningen m. m. 7.3.2.1. Allmänt

Till kommunalrättskommitténs betänkande har fogats en av driftingenjö— ren vid Göteborgs stads renhållningsverk utarbetad promemoria rörande de metoder, som anlitas för oskadliggörande, och om kostnaderna härför. Kommitténs redovisning av innehållet i denna promemoria (dagtecknad den 18 dec. 1962) säger bl.a.:

Stora variationer orterna emellan föreligger beträffande den genomsnittliga sop- mängden per hushåll. För överslagsberäkningar torde man kunna utgå ifrån att sep-mängden i orter med ett ordnat renhållningsväsende uppgår till omkring 1,5 in3 eller 200 kg per år och invånare, eller omkring 5 1113 per hushåll.

Ett särskilt avsnitt ägnas synpunkter på valet mellan olika destruktionsmeto- der för avfallet. Enligt promemorian torde detta val främst avse tippning på av- stjälpningsplats och förbränning i modern kommunal anläggning. Promemorian belyser fördelarna av oskadliggörande i moderna anläggningar. Kostnadsfrågorna behandlas med utgångspunkt från uppgifter om en del befintliga anläggningar och från beräkningar, som gjorts inför planläggandet av en eller flera förbrännings- anläggningar för renhållningsverket i Göteborg. På renhållningsverket i Stockholm har man tagit del av promemorian, varefter från detta verk uppgivits, att verkets erfarenheter och där gjorda utredningar icke motsäger promemorians beräkning- ar. För omhändertagande av sopor och avfall på en väl skött soptipp kan kost—

! i i J ; ]

naderna beräknas utgöra omkring 1 krona 50 öre per år och individ. Totalkost- naderna kapital- och driftkostnader m. in. tillsammans beräknas för oskad— liggörande vid en modern förbränningsanlåggning vara av storleksordningen 2,50 151 5,00 kronor per år och individ. Grovt räknat inemot hälften av dessa kostnader är kapitalkostnader. De nuvarande renhållningskostnaderna för hämtning och bortforsling torde utgöra omkring 15 kronor per år och individ. Enligt överslags- beräkningar kan kostnaderna för förbränning stundom bli lägre än kostnaderna för tippning, då transportslräckan till tippen är mer än 10 kilometer längre än till förbränningsanläggningen. —— För samtliga beräkningar har utredningsmannen un- derstrukit, att dessa måste vara ungefärliga och att lokala förhållanden ofta kan avse- värt påverka kostnaderna.

Avfallsmängden från en. tätort är alltid svår att bedöma. Detta gäller i särskilt hög grad den mängd, som kommer från fritidsbebyggelse. Till ledning för planerare och projektörer kan dock följande nämnas.

I en av statens institut för byggnadsforskning utgiven publikation 1963: 8 redovisas resultatet av en undersökning i Göteborg av sopmängden från modern hyreshusbebyggelse. Enligt denna undersökning producerades ca 500 kg hus-hållssopor per lägenhet. Med en volymvikt av 0,16 kg per liter motsvarar detta en volym av ca 3 200 liter per lägenhet och år. Avfallsmäng- den i enfamiljshus är som nyss nämnts lägre och kan uppskattas till ca 2 500 l/lägenhet och år. Avfallsmängden per år från ett fritidshus är givet- vis beroende på den tid huset nyttjas. Eftersom konserver i icke ringa ut- sträckning användes under vistelsen i fritidshuset, får man räkna med att avfallet bl.a. kommer att bestå av en mängd skrymmande emballage. Det finns därför knappast anledning räkna med mindre specifik volymmängd avfall från fritidshus än från enfamiljshus. Om fritidshuset antages bli nytt- jat tre månader per år, skulle avfallsmängden sålunda bli ca 600 l/hus och år. Vid fem månaders nyttjande per år blir mängden ca 1 000 l/hus och år.

Sammansättningen av avfallet påverkar valet av metod för oskadliggö- rande av det. Här skall endast framhållas vad nyss nämnts, att man bör räkna med att avfallet kommer att innehålla mycket skrymmande embal- lage, som kan vara svårdestruerat. Naturligtvis innehåller avfallet även or- ganiskt, lätt nedbrytbart avfall.

För uppsamling av avfallet inom ett fritidsbebyggelseområde och för dess transport därifrån torde papperssäckssystemet för närvarande vara att fö- redraga framför andra system. Det är ur hygienisk synpunkt och ur drift- säkerhetssynpunkt tillfredsställande och har ur transporttekniska och transportekonomiska synpunkter avsevärda fördelar.

Av de system där kärl användes erbjuder kärlbytessystemet ur hygienisk synpunkt stora fördelar, under förutsättning att kärlen undergår rengö- ring. Ur transportekonomisk synpunkt är detta system dock sämre än säck- systemet, emedan lastkapaciteten hos transportvagnarna blir låg.

Vad destruktionen av avfallet beträffar, bör i första hand anslutning till en renhållningsorganisation i närbeläget samhälle eftersträvas. Därest säck-

systemet användes, medger lastkapaciteten hos fordonen, att relativt långa avstånd till en sopdestruktionsanläggning icke behöver avskräcka, utan sådan transport kan bli ekonomisk. Att göra något generellt uttalande, om hur lång transportsträcka som kan ekonomiskt accepteras, är dock inte möjligt. Detta måste i varje särskilt fall bli föremål för en analys.

Skulle förutsättningar för en anslutning till en större destruktionsanlägg- ning icke föreligga, måste en destruktion av avfallet ordnas separat. De metoder som härvid står till buds är förbränning eller tippning.

Förbränning kan ske antingen i ugn eller nätbur. Endast undantagsvis bör enkel bränngrop accepteras. Innan förbränning väljes bör noga över— vägas, vilka resultat man når genom denna metod. Självfallet erhålles alltid en volymminskning, men den stora mängden obrännbart emballage består i det närmaste” opåverkad. Innehåller avfallet trädgårdsavfall, för- svåras förbränningen väsentligt. Resterna efter förbränningen utgör i de flesta fall en steril produkt och skapar väl därigenom icke några sanitära problem. Produkten måste dock uppläggas i tipp och av estetiska liksom av naturvårds- och djurskyddsskäl täckas över.

Förbränningsugnarna finnes nu i marknaden till överkomliga priser. Det kan dock ifrågasättas, huruvida icke en ugn, som kommer att användas i intermittent drift i den utsträckning varom här är fråga, blir oekonomisk, bl.a. genom höga underhållskostnader. Den kommer att under praktiskt ta- get hela den kalla årstiden stå oanvänd med ty åtföljande påfrestningar på materialet.

Av de nämnda förbränningssätten synes bränningen i nätbur ha vissa fördelar. Dels blir buren billigare i drift och anskaffning och dels ej så ömtålig för klimatpåverkan som en ugn.

Såväl ugn som brännbur och bränngrop måste förläggas på betryggande avstånd från bebyggelse, så att inte olägenheter av rök uppträder. Hänsyn måste även tagas till terrängens beskaffenhet, förefintliga skyddsridåer och förhärskande vindriktningar.

Vid små anläggningar för fritidsbebyggelse torde tippning av avfallet bli huvudalternativet. Vid planerandet av en tipp är det viktigt, att erforderligt områdes storlek bedömes med hänsyn till bebyggelsens omfattning och av- fallsmängden per lägenhet. En soptipp måste kunna övertäckas väl, varför lätt tillgång till täckningsmaterial måste finnas. Transport av täcknings- material långa vägar blir dyrbar. Om täckningsmaterial icke finns i när- heten av tippen, riskerar man därför att få en illa skött tipp. Av yttersta vikt är, att hänsyn tas till nödvändigheten av att skydda såväl grundvatten som ytvatten. Det kan aldrig undvikas, att en tipp tillföres ämnen, som innebär en betydande fara för såväl grundvatten- som ytvattenförorening. Här måste bestämmelserna i vattenlagen 2 kap. 63 % om grundvattenskydd noga beaktas liksom även vattenlagens bestämmelser om ytvattenskydd. Bestämmelserna i lagen om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vatten-

områden har intresse i detta sammanhang. Denna lag avser visserligen i första hand förorening genom avloppsvatten, men i dess 9 % anges, att vad som gäller avloppsvatten i tillämpliga delar även skall gälla fast avfall.

Latrin är det avfall, som ur sanitär synpunkt är farligast och som kan skapa svåra sanitära problem, icke minst inom områden med fritidsbebyg- gelse. Uppsamling av latrin kan tills vidare endast ske i kärl av lämplig storlek och modell. Kärlen måste efter tömningen kunna rengöras. Vissa förberedande försök har gjorts att för uppsamlingen använda plastmate- rial, men metoden är ännu icke sanktionerad.

En variant av torrklosetterna är de i marknaden förekommande s. k. ke- miska klosetterna. Dessa kan minska olägenheterna av lukt o. d., men pro- blemet med borttransport och destruktion av avfallet kvarstår oförändrat.

En ny anordning _ kallad »multrum» har nyligen konstruerats för uppsamling och samtida destruktion av såväl latrin som sopor och träd- gårdsavfall. Nedbrytningen äger härvid rum i en stor behållare, som vid en enfamiljsvilla har en. rymd av 6 m3. Behållare-n är genom partiella mellanväggar uppdelad i trenne olika fack. I det första facket uppsamlas latrin, i det andra sopor och trädgårdsavfall. I det tredje facket äger den slutliga destruktionen rum. Principen att samtidigt destruera sopor och la- trin är av intresse, men innan »multrum» mera allmänt föres ut i mark— naden bör den bli föremål för ytterligare försöksverksamhet. »Multrumv synes endast kunna få Viss begränsad användning vid fritidshus belägna inom sådan glesbebyggelse, att ett konventionellt uppsamlings- och hämt- ningssystem icke går att genomföra.

Med hänsyn till att latrinavfallet är svårare att omhändertaga och de— struera än det fasta avfallet, finns det all anledning att lösa problemet med omhändertagande av latrin i samarbete med närbelägna tätorter.

Som avslutning på de synpunkter, som här redovisas, må framhållas, att tomtägarna inom ett fritidsbebyggelseområde, inom vilket renhållningen skall ordnas genom kommunens försorg, i god tid dessförinnan bör under- rättas därom. Detta kan lämpligen ske genom en folder, som delas ut till alla hushåll och som innehåller uppgifter om skälen för kommunal ren- hållning, om organisationsformen för renhållningen, hämtningsfrekvens, kostnader m.m. Därigenom torde den kommunala renhållningen lättare accepteras.

Som exempel på en enligt utredningen lämpligt utformad upplysnings- broschyr rörande dessa frågor kan nämnas den av Frövi kommun utarbe- tade, intagen som bilaga 4.

Inom åtskilliga landskommuner har renhållningen i kommunal regi nu— mera ordnats, varvid även fritidsbebyggelsens behov tillgodosetts. Som kommunalrättskommittén framhållit, har i en del fall flera kommuner samgått i organiserandet av renhållningen. De taxor som fastställts grun- dar sig regelmässigt på särskilda utredningar. De avgifter för hämtning, som påföres fritidsbebyggelsen, ligger bl. a. på grund av de vanligen större transportavstånden merendels högre än avgifterna som påföres helårsbe— byggelsen. Fritidsutredningen har tagit del av ett antal utredningar om kostnaderna för renhållningen i kommuner i Mellansverige. Av utredningar i Örebro län framgår sålunda, att hämtningskostnaderna om transport- avstånden icke är mycket långa —— är av storleksordningen 1:50—2:00 kronor per hämtning för helårsbebyggelse och något högre 2:00—2: 50 kronor när det gäller fritidsbebyggelse. Dessa beräkningar avser pappers- säckssystemet. I de angivna kostnaderna ingår säckkostnaden. Utredningar på andra håll visar dock, att de verkliga sophämtningskostnaderna för fri- tidsbebyggelsen kan uppgå till väsentligt högre belopp, 5 kronor och mer per hämtning. I sådana fall är transportavstånden stora och de enskilda tillfartsvägarna besvärliga.

I allmänhet uttages icke någon del av kostnaderna som fast avgift. Där- emot tillkommer en engångskostnad av storleksordningen 60 kronor för säckstativ eller annan anordning som erfordras. Kostnaden för hämtning vid kärlbytessystemet torde icke skilja sig nämnvärt från kostnaderna vid tillämpning av papperssäckssystemet. Avskrivning (nyanskaffning) av kärl ingår i regel i de angivna kostnaderna. För körning av sådant avfall som byggnadsavfall o.d. sker debitering efter ett visst pris per timme.

Med avgifter av ovan angiven storlek kommer för sophämtning fritids— bebyggelsens kostnader med nuvarande fördelningsprinciper i allmänhet icke att bli större än 35—50 kronor per fritids-hus (hämtning en gång per vecka under sammanlagt 4 månader per år). Fritidshusen nyttjas inom många områden även under andra årstider än sommaren. Inom en del fri- tidsområden i södra Sverige har man därför infört sophämtning året runt: under den varmare årstiden varje vecka och under vinterhalvåret en gång i månaden. Sistnämnda system har stora fördelar inom de fritidsområden, där det finnes ett större antal fritidsbebyggare, som utnyttjar sin stuga även under vinterhalvåret (weekend, helger etc.).

Hämtning av latrin i kärl inkl. rengöring av kärlen, tillhandahållande av torvströ samt visst underhåll av kärlen torde betinga en kostnad av 2—3 kronor per kärl. Vid hämtning varannan vecka skulle kostnaden bli 15—25 kronor per fritidshus och år vid ett nyttjande av fritidshuset 3—4 månader per år.

7.4. F örvaltningsfrågor inom byggnadsplan 7.4.1. Allmänt

Inom byggnadsplan för fritidsändamål uppkommer som regel fråga om ge- mensam förvaltning av vissa angelägenheter. Dessa anknyter främst till allmänna platser och specialområden med tillhörande anläggningar eller anordningar. I stort sett kan det vara fråga om iordningställande och sköt- sel av vägar och gator, parkeringsplatser, parker, båthamnar, friluftsbad och vattenområden m. m. Härtill kommer vatten- och avloppsanläggningar samt övriga sanitära anordningar (sophämtning), som behandlas ovan un- der resp. 7.2 och 7.3. Även försörjningen med elkraft kan kräva gemen- samma åtgärder.

Reglerna om huvudmannaskap för byggnadsplaneområde är delvis out- vecklade. Kommunerna svarar inte för byggnadsplans genomförande annat än beträffande vatten- och avloppsanläggningar i vissa fall. I övrigt åvilar plangenomförandet i princip markägarna inom planområdet. På grund härav har BL inte heller velat laborera med tvångsförvärv av mark för kommun inom byggnadsplan.

Eftersom det ej sällan är fråga om ett relativt stort antal tomtägare inom ett byggnadsplaneområde, löses de gemensamma förvaltningsfrågorna ofta genom någon form av sammanslutning eller förening. I praktiken förekom- mer två olika typer av föreningar, nämligen vägföreningar och tomtägare- föreningar eller liknande frivilliga sammanslutningar med annat nanm. För olika fall uppträder allt efter omständigheterna antingen endera av dessa föreningar eller båda samtidigt. Särskilt i mindre fritidstätorter och under enklare förhållanden finns kanske ingen av dem representerad. Det lär också förekomma fall, där kommun eller exploateringsföretag äger och för- valtar mark inom byggnadsplan, som är avsedd för gemensamma ändamål, varvid tomtägarnas ekonomiska medverkan sker med tillämpning av ett avgiftssystem. För förvaltning av vatten— och avloppsanläggning gäller sär- skilda regler. Slutligen kan fastighetsbildningskommitténs förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar m.m. (SOU 1963: 23) öppna nya möj- ligheter på förevarande område (anläggningssamfällighet). I fortsättningen granskas var och en av angivna kollektiva förvaltningsformer för sig.

7.4.2. Vägförening

Vägförening utgör den enda, särskilt för byggnadsplaneområde anpassade, formen för laglig reglering av här behandlade förvaltningsrfrågor', som står till buds för närvarande. Sådan förening skall bildas, där länsstyrelsen fin- ner, att förhållandena påkallar detta. Frågan har behandlats i viss utsträck- ning under avsnittet 7.1.1 om allmänna platser och specialområden inom byggnadsplan.

Vägföreningsinstitutet infördes i svensk rätt med EVL, som trädde i kraft 1.1.1940. Från början begränsades vägförenings åligganden till väghållning- en inom föreningens verksamhetsområde.

I samband med tillkomsten av BL, som trädde i kraft 1.1.1948, utökades vägförenings åligganden inom område med byggnadsplan att omfatta jäm- väl iordningställande och underhåll av annan allmän plats än väg. Därvid regleras föreningens skyldigheter samt dess rätt att ta mark i anspråk på samma sätt som beträffande vägarna.

Genom lagändring, som trädde i kraft 1.7.1954, ändrades formerna för tillskapande av vägförening att avse förrättning i stället för utredning genom länsstyrelsens försorg. Samtidigt fick vägförening rätt __ men ej skyldighet — att ombesörja vägbelysning.

För närvarande lär vägförening tillämpas i mycket stor utsträckning inom fritidstätorter, inte minst i Stockholmsregionen och på västkusten. Därvidlag fyller vägförening en viktig uppgift och fungerar så vitt bekant tillfredsställande. Det finns därför ingen anledning till annat än att behålla vägföreningsinstitutet som medel för länsstyrelserna att tillskapa en orga- nisation för ifrågavarande förvaltningsfrågor, där förhållandena påkallar detta. Vägförening kommer därvid som hittills att utgöra ett alternativ till förvaltningsapparat av flera möjliga.

Vad som kan diskuteras är, om den stränga begränsningen av vägför- enings verksamhet till i lagen angivna ändamål alltjämt är motiverad (71 % tredje stycket EVL). Av särskilt intresse i förevarande sammanhang är, att denna begränsning hindrar vägförening ta befattning med specialom- råden samt vissa andra gemensamma anläggningar. I praktiken leder detta till att vägförening i många fall måste kompletteras med en frivillig för- ening, som förvaltar sådana gemensamma angelägenheter, som faller utan- för vägföreningens kompetens.

Regeln att vägförening ej må utöva verksamhet, som är främmande för dess i lagen angivna ändamål, infördes vid institutets tillkomst 1.1.1940. Det främsta motivet är, att fastighetsägare som mot sin vilja förpliktas att delta i vägförening, ej bör vara skyldig att till följd av tvångsanslutningen bidraga till utgifter för andra ändamål än lagen uttryckligen föreskrivit. Av betydelse har också ansetts vara, att främmande hänsyn ej bör få in- verka på avgörandet av sådana frågor, i vilka beslutanderätten tillkommer föreningens medlemmar eller styrelse. Bland motiven brukar till sist också nämnas hänsyn till inteckningshavares rätt.

Det är fullt klart, att åtminstone förstnämnda skäl alltjämt motiverar en koncentration av vägförenings verksamhet till de i lagen angivna hu— vuduppgifterna. En utvidgning av vägförenings kompetens att omfatta för- valtning av andra gemensamma angelägenheter än de nu stadgade är vidare en komplicerad lagstiftningsfråga, som knappast kan angripas i föreva- rande sammanhang. Med hänsyn härtill och då ett genomförande av fastig-

hetsbildningskommitténs ovannämnda förslag till lag om gemensamhets- anläggningar m.m. därjämte skulle medföra väsentligt ändrade förutsätt- ningar för en bedömning av förvaltningsfrågorna inom byggnadsplan, sak- nas det anledning att nu ifrågasätta någon ändring av lagstiftningen om vägförening.

7.4.3. Förvaltning av vatten- och avloppsanläggning

Förvaltningen av anläggning för vattenförsörjning eller avlopp, som betjä- nar flera fastigheter, kan enligt gällande lagstiftning ordnas på olika sätt, beroende på den ifrågavarande anläggningens karaktär.

Har enligt 8 kap. vattenlagen bildats för två eller flera fastigheter gemen- samt företag för avledande av avloppsvatten, skall företagets angelägen- heter handhas av deltagarna vid sammanträde, där de äger rösträtt efter sitt andelstal i företaget, samt av särskild styrelse.

Vatten- och avloppsanläggning, som enligt 1955 års va-lag år eller för- klarats för allmän, skall omhänderhas av en huvudman, som kan vara kom- mun eller enskild person eller sammanslutning. Lagen är i huvudsak av- sedd för större anläggningar.

Beträffande mindre vatten- och avloppsanläggningar saknas regler om gemensamhetsförvaltning. Skötseln av dylik anläggning får regleras ge- nom avtal eller för ändamålet bildad förening.

7.4.4. Tomtägarefb'rening

Tomtägareförening är en frivillig sammanslutning för förvaltning av ge- mensamma angelägenheter inom exempelvis ett byggnadsplaneområde. Föreningen driver inte sådan ekonomisk d.v.s. affärsmässig — verk- samhet, som avses i 1951 års lag om ekonomiska föreningar. Den kan där- för inte registreras som ekonomisk förening. I egenskap av ideell förening har den emellertid rättskapacitet, under förutsättning att den antar ordent- liga stadgar samt tillämpar en i stadgarna angiven organisation med sty- relse, revisorer och årsmöte.

Ingenting hindrar, att tomtägareförening svarar för samtliga gemensam- ma förvaltningsåtgärder inom ett byggnadsplaneområde och således även dem som eljest åvilar vägförening. Om detta är fallet och verksamheten skötes tillfredsställande, blir resultatet, att vägförening inte behöver bildas. Länsstyrelsen finner nämligen då, att förhållandena inte påkallar bildande av vägförening. Emellertid saknar tomtägareföreningen de befogenheter att även tvångsvis verkställa plangenomförande åtgärder och uttaxering, som tillkommer vägförening enligt EVL. På grund härav kan vägförening undvaras helt, endast om upplåtelse av mark till vägar och andra allmänna

platser sker enligt 112 eller 113 %% BL eller genom överenskommelse samt frågan om fördelning av byggnads- och underhållskostnaderna kan lösas på frivillig väg.

Tomtägareförening är för många fall ett bra alternativ till vägförening då det gäller förvaltningsorganisationen inom fritidstätorter.

7.4.5. Anläggningssamfällighet

mensamhetsanläggningar m.m. (SOU 1963: 23) föreslås ett nytt institut för samverkan mellan fastigheter för ändamål, som är gemensamma för dem. Enligt kommitténs förslag skall gemensamt för två eller flera fastigheter kunna inrättas parkeringsanläggning, trafikled, gårdsutrymme, lekplats, anordning till skydd mot grundvatten, ledning, värmeanläggning, tvätt- stuga eller liknande anläggning av stadigvarande betydelse för fastigheterna. Lagen gäller dock inte anläggning för vattenförsörjning eller avlopp och ej heller annan anläggning, som enligt vad särskilt är stadgat kan efter myn- g dighets eller domstols prövning inrättas gemensamt för fastigheter. Om an- läggning som avses med lagen är av synnerlig vikt för ändamålsenligt ut- nyttjande av fastighet inom stadsplan eller byggnadsplan, skall sådan fas- tighet kunna tvångsanslutas till anläggningen. Fråga om anläggning skall inrättas prövas vid förrättning. Byggnadsnämndens medgivande erfordras. I vad avser anläggningens förvaltning erbjuder förslaget två former. Den ena innebär, att de berörda fastighetsägarna genom avtal bestämmer, att ägaren till en av fastigheterna skall såsom anläggningens huvudman och ägare på de villkor avtalet innehåller ombesörja anläggningens utförande, underhåll och drift samt tillhandahålla anslutna fastigheter den avsedda , nyttigheten. Sådant avtal skall för att få saksrättslig effekt prövas av för- ( rättningsmannen. Den andra formen innebär, att gemenskapen organise— ras i en samfällighet, som väsentligen utformats efter mönster av liknande sammanslutningar enligt andra lagar, däribland EVL.

l ! I fastighetsbildningskommitténs ovannämnda förslag till lag om vissa ge- I I "I

Fritidsutredningen utgår från att den föreslagna lagen — såsom utred- ningen förutsatt i sitt yttrande över förslaget skall äga tillämpning be- träffande sådana anläggningar för fritidsbebyggelsens gemensamma behov som exempelvis småbåtshamnar, friluftsbad och vissa parkeringsplatser. I så fall kommer lagförslaget, om det upphöjes till lag, enligt utredningens mening att fylla en viktig funktion för att få till stånd erforderlig sam- verkan för iordningställande och förvaltning av dylika anläggningar i fall, där sådan samverkan inte kan tillfredsställande åvägabringas genom tomt- ägarel'örening eller på annat sätt.

Det förhållandet, att skilda legala förvaltningsformer utbildat sig beträf- fande olika typer av gemensamhetsanläggningar, kan medföra, att flera samverkansorgan måste finnas inom ett och samma byggnadsplaneområde. Det kan tyckas, att denna ordning åtminstone under vissa förhållanden måste vara onödigt tungrodd och ägnad att motverka önskvärd samverkan beträffande fritidsbebyggelsens gemensamhetsanläggningar och att det vore smidigare, om alla förvaltningsfrågor inom ett byggnadsplaneområde kunde omhänderhas av ett enda organ. Skapandet av ett dylikt organ skulle emel- lertid innefatta ett omfattande lagstiftningsarbete med ingående associa- tionsrättsliga undersökningar och kräva betydande ändringar i den lagstift- ning, vari förvaltningen av de olika slagen av gemensamhetsanläggningar nu regleras, liksom i fastighetsbildningskommitténs förslag. Enligt utred- ningens mening bör man inte överdriva de praktiska olägenheterna av förekomsten av olika förvaltningsformer. Dessa är ju särskilt anpassade till de anläggningar de avser. Under lång tid framåt torde inom ett stort antal fritidsbebyggelseområden de gemensamma angelägenheterna alltjämt kunna nöjaktigt ombesörjas av tomtägareförening och/eller vägförening. Erfordras två eller flera organ, torde det ofta kunna ordnas så, att sam— manslutningarna får samma styrelse och att åtminstone årssammanträdena hålles samtidigt. En viss praktisk samordning av förvaltningsåtgärder torde också vara möjlig.

Utredningen anser att man, innan lagstiftningsåtgärder i den ovan dis- kuterade samordningsfrågan överväges, bör avvakta erfarenheterna av de av utredningen föreslagna ändringarna i byggnadslagen och den lag om gemensamhetsanläggningar, som föreslagits av fastighetsbildningskom- mittén.

KAPITEL 8

Fritidsbebyggelsen i den kommunala ekonomin

! i 8.1. Kommunernas befogenheter beträfande fritidsbebyggelse och friluftsanläggningar | &

Utredningen har i tidigare kapitel belyst behovet av en livlig verksamhet från kommunernas sida i arbetet för vällokaliscrade friluftsanläggningar och Välplanerad fritidsbebyggelse. Ett avgörande hinder häremot kan emel- lertid uppkomma, om de kommunala åtgärder, som kräves, i rättstillämp- ningen blir bedömda såsom överskridanden av gränserna för de kommu— nala organens befogenheter. Det synes vara tveksamt, huruvida icke de kommunala engagemang i fritidssammanhang, som utredningen finner sig böra föreslå, i vissa fall skulle bli negativt bedömda enligt i gällande rättspraxis tillämpade principer. Praxis synes fästa stor vikt vid förefint- ligheten av ett till kommunmedlemmarna knutet personligt samband för att en angelägenhet skall betraktas såsom kommunal. Det ligger emellertid i sakens natur, att människors förflyttningar och val av vistelseort under perioder av längre fritid ofta riktar sig mot områden utanför hemkommu- nens gränser. De åtgärder för friluftsliv och fritidsbebyggelse, som kom- munerna vidtager, kommer därför alltid i viss utsträckning och ofta till större delen att medföra fördelar för personer, som har sin mantalsskriv- ningsort i annan kommun. De kommer även i många fall att behöva för- läggas till platser utanför det egna kommunområdet.

Det allmänna stadgandet angående kommunens befogenheter i 3 % kom- munallagen fick 1948 sin nuvarande lydelse: »Kommunen äger att själv, efter vad i denna lag närmare bestämmes, vårda sina angelägenheter, såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer annan. Angående vissa kommunala angelägenheter är särskilt stadgat.» Den cite- rade formuleringen ersatte beskrivningen i 1930 års kommunallagar av föremålet för kommunens verksamhet, vilket där angavs vara att »vårda sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenhete-r». Den 1930 givna formen innebar en begynnande upplösning av den i 1862 års kommu- nalförordningar skapade nära anknytningen mellan kommunens medlemmar och den kommunala verksamheten. Det hette 1862: »Varje socken på landet utgör för sig en särskild kommun, vars medlemmar äga att själva . . . vårda sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter,...» Ännu i kommunallagspropositionen 1930 (nr 99) angavs kommunens uppgift vara

att »vårda sina medlemmars gemensamma ordnings- och hushållningsange- lägenheter». Det var först vid riksdagsbehandlingen som konstitutionsut- skottet (utl. nr 30) med anledning av motionsvis framställda förslag (mot. 1:287 och 288, 11:445 och 446) förordade den ovan refererade formule- ringen med uteslutande av ordet »medlemmars». Motionärerna hade bl.a. framhållit, att anknytningen till kommunmedlemmarnas intresse, enligt förut gällande regel, hade hindrat många betydelsefulla kommunala åtgär- der, som kunnat gälla endast en del av kommunens område och icke varit till gagn för flertalet av kommunmedlemmar.

Den 1948 antagna formen »vårda sina angelägenheter, såvitt icke hand- havandet därav enligt gällande författningar tillkommer annan» avser i princip att ge kommunerna möjlighet att utöva mycket vidsträckta befogen- heter. Det begränsande uttrycket, att handhavandet icke får tillkomma an— nan, avser endast sådana verksamheter, som det genom formliga föreskrif- ter ålagts annat offentligt organ att utföra, enligt vad som framgår av pro- positionen (1948: 140 s. 78). Lydelsen av nu gällande kompetensregel hind- rar således icke kommunal verksamhet på områden, där annan kommun eller statligt organ utan föreskrift därom i författning, har påbörjat sådan. Ej heller där enskilda i bolag, förening eller på annat sätt handhar någon verksamhet eller när — i gränstrakter — annan stats organ, lokalförvalt- ning eller medborgare inlett någon sådan, exempelvis färjedrift, synes stad- gandet hindra kommunalt engagemang. I alla dessa fall äger kommunen i princip rätt att börja liknande konkurrerande verksamhet eller överta den redan drivna. Kommunens vidsträckta befogenheter enligt 3 % kom- munallagen begränsas dock dels av tillämpningsprinciper för kompetens- regeln, vilka uppställdes i de motivuttalanden, som åtföljde 1948 års kom- petensreform, dels av vissa generella regler för offentlig administrativ verksamhet, varom även erinrades vid reformens genomförande.

Grund för kompetensregelns tillämpning ansåg 1946 års kommunallags- kommitté (SOU 1947:53) böra vara allmänintresset av de kommunala åt- gärderna. Frågan om förhållandet till kommunmedlemskapet framhölls äga mindre betydelse: »Befinnes det med hänsyn till arten av ett visst ända- mål vara ett allmänt intresse, att en kommun främjar ändamålet, bör kom- munen vara berättigad därtill, även om åtgärden kommer blott en mindre del av kommunens område eller ett mindre antal av dess medlemmar direkt tillgodo. Den kommunala befogenheten i fråga om viss angelägenhet får sålunda bedömas ur synpunkten om det är lämpligt, ändamålsenligt, skä- ligt o.s.v., att kommunen befattar sig med angelägenheten» (betänkandet s. 68). Det framhölls ytterligare, att angelägenheterna borde vara lokalise- rade till kommunen, men icke i den meningen att en verksamhet som kom- munen önskade främja nödvändigtvis måste bedrivas inom den egna kom- munen. Såsom motsats till kommunal verksamhet nämndes härvid allmän- intressen, som kunde anses hänföra sig till riket såsom sådant, t. ex.. det

militära försvaret och den statliga sjukförsäkringen (betänkandet s. 69, propositionen s. 71—72). Kommunernas omfattande handlingsfrihet inom denna ram begränsas dock av kravet på objektivitet och likställighet så- som allmän grundregel för offentliga organs aktivitet i förhållande till medborgarna. Ur objektivitets- och likställighetsprinciperna härleddes den både i kommittébetänkandet och propositionen starkt framhävda regeln att »affärsverksamhet i uteslutande syfte att erhålla ekonomisk vinst icke synes kunna betraktas som en naturlig kommunal angelägenhet» (betän- kandet s. 76 och propositionen s. 78). Full frihet till kommunala ingripan- den i en orts näringsliv genom upprättande av affärsföretag eller under- stödjande av sådana företag i vinstsyfte skulle strida mot regeln om ett objektivt förhållningssätt från de kommunala förvaltningsorganens sida gentemot övriga etablerade företag. I de fall då vinst icke är det primära syftet äger emellertid kommunen affärsmässigt driva produktiv verksam- het i konkurrens med ortens företag om ett allmänintresse tillgodoses där- med.

Också med denna begränsning lämnar kompetensstadgandet utrymme för tillämpning inom vidsträckta områden, där talrika gränsfall och tvek- samma lägen kan uppkomma. Syftet med denna tänjbara reglering är, att en i anslutning till samhällsutvecklingen fortgående förändring av kom- munens verksamhetsområden skall vara möjlig. Det ankommer därvid på rättspraxis att, i sista hand med stöd av skälighetsprövning, utforma de vid ”envar tidpunkt gällande gränserna för kommunens befogenheter. I det nämnda kommittébetänkandet och 1948 års proposition om den kommu- nala kompetensen gavs dessutom för några områden, som under den när- maste tiden dessförinnan varit särskilt debatterade, vissa allmänna rikt- linjer till komplettering av rättspraxis. Frågorna om kommunens befogen- heter beträffande friluftsanläggningar och fritidsbebyggelse kom emellertid därvid icke att beröras. Man måste således i fråga om detta område hämta ledning uteslutande ur den praxis, som föreligger dels i administrativa av- göranden rörande statsbidrags- och underställningsärenden, dels i rege- ringsrättens utslag i kommunala besvärsmål.

I fråga om friluftsanläggningar har träffats en mängd administrativa avgöranden, som tillägger kommunerna befogenhet att ekonomiskt med- verka i deras tillkomst. Kungl. Maj:ts beslut i statsrådet hänför sig främst till framställningar om statsbidrag eller underställning av kommunala fi- nansieringsåtaganden beträffande ändamål inom ramen för statens fri- luftsnämnds verksamhet. Att anläggningarna utförts inom annan kommuns område eller att icke-kommunmedlemmar skulle äga tillträde därtill har ansetts icke hindra kommunens åtaganden. I regeringsrättens praxis har förekommit ett fåtal fall med liknande ställningstaganden, RÅ 1947, not I 30; 1962, not I 131; 1962, not I 147.

Avgöranden i statsrådet beträffande kommunernas befogenheter att vid-

taga åtgärder till förmån för fritidsbebyggelsen har förekommit endast inom ramen för sådan speciallagstiftning rörande exempelvis sanitets- och hälsovårdsväsen, som ålägger kommunerna vissa offentliga uppgifter och därmed även reglerar befogenhetsfrågan. Emellertid kan man möjligen be- trakta kommunalt engagemang i tillkomsten av s. k. semesterbyar såsom analogt med verksamhet för stimulerande av fritidsbebyggelsens utveck- ling. Även semesterbyar tillhör friluftsnämndens arbetsområde, och an- läggningsbidrag kan, såsom utredningen i annat sammanhang närmare be- skrivit, erhållas till dem ur friluftsfonden. Det har under 1950-talet i många fall förekommit, att kommuner förvärvat mark inom eget eller annan kom- muns område och där uppfört sommarbostäder, samlade i bybebyggelse. Bostäderna uthyrs till övervägande del till icke-kommunmedlemmar. I fler- talet fall har kommunerna erhållit statsbidrag till anläggningarna, enligt Kungl. Maj:ts beslut. Villkor för bidragen har varit, att hyresavgifterna endast skulle täcka kommunens kostnader, men icke bereda ekonomisk vinst. Blott ett fåtal regeringsrättsavgöranden finns, som berör fritidsbe- byggelseverksamheten och kommunernas kompetens. RÅ 1941 ref. 4 gällde en storstads förvärv av ett markområde 3,5 mil från staden i annan kom- mun. Marken skulle begagnas till friluftsområde och för upplåtande av sportstugetomter. Besvär hade anförts med åberopande bl.a. att det ej vore stadens angelägenhet att förvärva från staden avlägset belägna mark- områden. De ogillades med hänsyn till »det särskilda behov av mark för tillgodoseende av ifrågavarande ändamål som i detta fall finge anses före- ligga». I ett 1963 avgjort besvärsmål (20.6.63. Hallens kommun i Jämtlands län; 1963 not I 148) har regeringsrätten däremot ansett det ligga utom en landskommuns kompetens att genom ett kommunalt aktiebolag —-- upp- föra en semesterbyanläggning i kommunen. Såsom grund för detta utslag framhölls, att semesterbyn icke vore i första hand avsedd för kommun- medlemmarnas behov av en fritids- och rekreationsanläggning, utan sna- rare att betrakta såsom en med kommunen såsom intresse-nt bedriven rörelse inom turistväsendet. Vissa enskildheter i fallet talar för att man vid tolkningen av regerings—rättsutslaget bör lägga stor vikt vid förhållandet att semesterbyn ifråga tydligen avsetts att drivas affärsmässigt och att utgången eljest skulle blivit en annan. I så fall skulle administrativ praxis överensstämma med rättspraxis vad beträffar semesterbyanläggningar och i analogi därmed fritidsbebyggelse. Man skulle då kunna utgå ifrån att kommunerna inom ramen för objektivitets- och likställighetsprinciperna har full frihet att verka för fritidsbebyggelsens utveckling i egen eller annan kommun och oavsett huruvida icke-kommunmedlemmar drar förde-l därav. Vad särskilt beträffar semesterbyanläggningarna synes denna upp- fattning kunna motiveras på följande sätt. Det anses föreligga ett till den anläggande kommunen knutet allmänintresse av att semesterbyn kommer till stånd. Allmänintresset hänför sig till den starka efter-frågan på bostads-

utrymmen för turister och semesterfirare under säsongen och behovet av sådana utrymmen till rimlig kostnad för nyttjaren. Intresset är knutet till den anläggande kommunen genom att efterfrågan på vistelseutrymmen uppträder där. Eftersom anläggningarna icke primärt skall drivas i vinst- syfte, bryter deras tillkomst icke mot likställighets- och objektivitetsprin- ciperna, ehuru bostadsutrymmena i semesterbyn ställes till förfogande i konkurrens med den enskilda semesterlogeringsverksamheten i orten.

Stark tvekan kan emellertid hysas huruvida de ovan antydda uppfatt- ningarna om rättspraxis är riktiga. I ena rättsfallet har uttalats, att en storstad ägde befogenhet att förvärva mark i annan kommun för b-l. a. fritidsstugetomter på grund av storstadens särskilda behov i detta fall. I 1963 års rättsfall har antytts att det låg utanför en landskommuns kompe- tens att ekonomiskt medverka till en semesterby, som icke var avsedd för kommunmedlemmarna. Möjligen kan dessa rättsfall ge stöd för uppfatt- ningen att endast stora städer — och dessa blott i vissa fall —— äger befo- genhet att ekonomiskt stödja tillkomsten av semesterbyar och fritidsbebyg- gelse. Endast sådana städer har nämligen tillräckligt stort antal egna kommunmedlemmar för att från dessa kunna rö-na den efterfrågan på anläggningarnas utnyttjande, som måste vara ekonomisk förutsättning för deras tillkomst. Att det allmänintresse, som skall tillgodoses, bör vara knutet till kommunen innebär, enligt denna uppfattning, icke endast att sommarbostadsbehovet skall uppträda i kommunen. Det kräves även, att anläggningarna regelmässigt nyttjas på sådant sätt, att en direkt personlig fördel beredes främst åt individer som är medlemmar av den anläggande kommunen. Är en dylik tolkning av regeringsrättsutslagen korrekt, består emellertid en djup diskrepans mellan den administrativa rättstillämpnmgen och regeringsrättens praxis; en diskrepans som måste vålla förvirring i kommunernas arbete med fritidsbebyggelsens utveckling och som därför bör elimineras.

Ett helt nyligen avgjort mål, regeringsrättens utslag den 24.9.1964 med upp- hävande av ett kommunalfullmäktigebeslut i Dorotea kommun, Västerbot— tens län, gällde främst en omfattande hotellutbyggnad i kommunens regi, även om en semesterbyanläggning ingick i projektet.

Utredningen har ovan framhållit den kommungränsöverskridande karak- tär som präglar friluftslivet, såväl det rörliga som det till fritidsbebyggel- sen knutna. Det torde vara i bästa överensstämmelse med den kommunala självstyrelsens grundprinciper, att kommuner som förfogar över trakter med attraktiva landskapsvärden skall äga befogenhet att själva stödja och utveckla tillgodogörandet härav. De synes i sin verksamhet för sådana ändamål icke böra hindras av hänsynstaganden till mantalsskrivningsorten för de människor, som drar fördel av kommunens insatser. I fall, då det rör sig om stora stadskommuner, vars invånares behov av friluftsliv och landsbygdsvistelse kräver mycket omfattande utgifter, är det. å andra si-

dan, lämpligast att staden i samverkan med omgivande landskommuner be- kostar erforderliga anläggningar och anordningar. För denna kategori av fall kommer den pågående omdaningen av den kommunala indelningen att medge kommunala insatser för fritidsbebyggelsen även vid befogenhetsbe- gränsning till kommunmedlemmarna. Fritidsbebyggelsen i många lands— kommuner torde till avsevärd del vara uppförd av invånare i en tätort som avses bli centralort för kommunblock där dessa landskommuner ingår. På längre sikt kan man då räkna med att fritidsbebyggelseområdena kommer att tillhöra samma kommunterritorium som centralorten. Det torde emeller- tid komma att dröja lång tid, innan en sammanläggning av samtliga kom- munblocks kommuner har blivit genomförd. I de flesta delar av landet, som anses särskilt attraktiva för fritidsvistelse, härleder sig dessutom efterfrå— gan på fritidsbostäder från vidsträcktare områden än dem respektive kom- munblock innefattar. En tillämpning av begränsade befogenheter för kom- munerna beträffande fritidsbebyggelsen skulle således under en lång över— gångstid medföra väsentliga olikheter kommunerna emellan och av enbart formella grunder. Enligt utredningens mening bör dylika tillfälligheter i den administrativa indelningen icke få hindra, att för fritidsbebyggelse lämpade områden med kommunalt stöd tages i anspråk och bebygges eller att kommunerna gör behövliga insatser för att utveckla och förbättra redan befintlig fritidsbebyggelse.

Utredningen föreslår därför, att all tvekan rörande kommunernas kom- petens i berörda hänseenden undanröjes genom ett formligt ställningsta- gande av statsmakterna. Det bör klargöras, att kommunernas befogenheter beträffande friluftsliv och fritidsbebyggelse icke kan begränsas av hänsyns- tagande till huruvida främst egna kommunmedlemmar kommer att draga personlig nytta därav eller huruvida åtgärderna är möjliga att utföra inom eget eller annan kommuns område.

Det bör här erinras om att 1964 års riksdag med anledning av motion i ämnet (nr 11:469) behandlat frågan om kommuns rätt att tillskapa semes- terbyar m.m. På i stort sett enahanda grunder, som utredningen anfört, beslöt riksdagen anhålla om skyndsam prövning och förslag rörande sådan utvidgning av den kom—munala kompetensen, att kommun skall äga vidtaga åtgärder för tillskapande av semesterbyar och liknande anlägg- ningar (konst.utsk. utl. nr 14).

8.2. Utredningens undersökningar om kommunala utgifter och inkomster

föranledda av fritidsbebyggelsen 8.2.1. Kommunernas nuvarande utgifter för fritidsbebyggelsen

Någon fullständig redovisning av de utgifter för kommunerna, som fritids- bebyggelsen och dess invånare förorsakar, torde knappast kunna erhållas. Ökningen tre är fyra månader per år av antalet boende genom fritidsbebyg- 1 gelsen innebär ofta, att invånarantalet i kommunen mer än fördubblas. Detta medför indirekta utgifter, vilkas omfattning är svårbedö-mbar, men 1 Som tillsammantagna torde representera betydande belopp. Svenska kom- munförbundet har, efter framställning från fritidsutredningen, utfört en enkätundersökning rörande landskommunernas direkta utgifter för fritids— beby gelsen inom vissa särskilda förvaltningsområden. De svar som er- hållits från 27 kommuner efter besök där av konsulenter vid förbundets kommunalekonomiska avdelning har överlämnats till utredningen. Svaren visar en genomsnittlig nettoutgift per fritidshus och år om 56 kr för de : undersökta kommunerna. Såsom framgår av den analys av undersöknings- resultatet, som intagits i bilaga I, avser detta medeltal utgifter, som i viss utsträckning torde ha underskattats. Härtill kommer alla de indirekta i merkostnader som icke kunnat fastställas till sitt belopp. Undersöknings— resultatet måste på grund av brister i materialet anses tämligen osäkert som underlag för bedömning av den genomsnittliga utgiftens exakta be- lopp. Med ledning av undersökningen torde man likväl såsom säkert kunna antaga, att landskommunernas totala merkostnad för fritidsbebyggelsen, räknat i medeltal per fritidshus, uppgår till i genomsnitt mellan 50 och 100 kronor per år.

8.2.2. Kommunernas framtida utgifter för fritidsbebyggelsen

Utredningen förordar ett ökat aktivt engagemang från samhällets sida i fri- tidsbebyggelsens framtida utveckling. På kommunerna ankommer i första hand att svara för en förbättrad bebyggelseplanering och för en tillfreds- ställande sanitär standard. Men även på många andra områden än bebyg- gelseservice kan en ökad kommunal insats medföra betydande fördelar. Den kommunblockbildning, som nyligen inletts, kan på längre sikt skapa samlade ekonomiska förutsättningar för en aktiv kommunal insats på na- turvårdsområdct i enlighet med de riktlinjer som riksdagen antagit 1963 och 1964. Därigenom kommer att vinnas ökade förutsättningar för utbyte av fritiden både vad beträffar permanentbebyggelsens och fritidsbebyggel- sens invånare. Man kan emellertid inte vänta sig, att de kommunala or- ganen skall anse det förenligt med sina förpliktelser mot den egna kom-

munens befolkning att pålägga kommunen kostnadsökningar till förmån för fritidsbebyggelsen, om kommunens inkomster därifrån är obetydliga och utan proportion till de ekonomiska uppoffringar den kommunala verk- samheten kräver.

8.2.3. Kommunerna och fastighetsbeskattningen av fritidsbebyggelsen

.lämlikt 47 och 56 55 kommunalskattelagen skall skatt för inkomst av fas- tighet utgöras till den kommun, där fastigheten är belägen. Därvid skall såsom skattepliktig inkomst räknas ett »garantibelopp», motsvarande viss procentandel av taxeringsvärdet, f.n. 2,5 0/0. Efter utredningar av 1936 års kommunalskatteberedning (SOU 1942: 34) och 1950 års skattelagssakkunniga (SOU 1953: 8) sänktes procentandelen, det s.k. repartitionstalet, till nuva- rande nivå genom riksdagsbeslut 1953 (BU utl. 49) och 1957 (BU utl. 32). Riksdagen uttalade i samband med dessa beslut även, att garantibeskatt— ningen av fastighetsinkomst borde avskaffas. Utredning och förslag därom antogs kunna föreläggas 1960 års riksdag. Utredningen, fastighetsskatte- sakkunniga av 1957 (SOU 1960: 4), fann emellertid, att garantibeskattning- ens avskaffande och införandet av beskattning enbart i hemortskommunen skulle medföra betydande bortfall av skatteunderlag för vissa kommuner. Endast en partiell avveckling av garantiskattesystemet kunde därför ifråga- komma. Fritidsbebyggelsen äges i regel av personer mantalsskrivna i an- nan kommun, såsom framgått av fritidsutredningens intervjuundersökning (del I, sid. 124 och 147). Fastighetsskattesakkunniga föreslog, att inkomsten av fritidsstugefastigheter skulle beskattas endast i hemortskommunen. Ef— tersom vissa kommuner med mycket omfattande fritidsbebyggelse hade en väsentlig del av sitt fastighetsskatteunderlag i sommarstugorna, skulle. statsverket vid utlevereringen av kommunalskatt ombesörja en schablon- mässig kompensationsöverföring av skatt från sommarstugeägarnas hemorts- kommuner till kommuner med fritidsbebyggelse.

Enär den skattetekniska diskussionen sedan slutet av 1950-talet kommit att gälla skattesystemets allmänna utformning och dessa frågor är under utredning inom 1960 års allmänna skatteberedning, har garantiskattesyste- mets fortsatta avveckling hittills icke upptagits till riksdagens prövning. Diskussionen härom kan emellertid komma att börja på nytt, då resultaten av 1965 års fastighetstaxering föreligger och hunnit statistiskt bearbetas. Fritidsutredningen har konstaterat, att fritidsbebyggelsen orsakar lands- kommunerna betydande utgifter. Utredningen vill därför framhålla vikten av att kommuner med fritidsbebyggelse erhåller full kompensation för det inkomstbortfall, som skulle uppstå för dem i händelse av garantiskatte— systemets avskaffande och beskattning av fastighetsinkomster enbart i hem- ortskommunen.

8.2.4. Kommunalskatteinkomster genom säsongmässig omsättningsökning

i fritidskommunerna Ofta påstås, att kommuner med fritidsbebyggelse kan räkna med en vä— sentlig ökning av sina skatteinkomster genom att i dem belägna affärs— och hantverksföretag får en starkt stegrad omsättning under sommaren. På senare tid har det emellertid från kommunalt håll även framhållits. att flertalet fritidshusinvånare med bilens hjälp provianterar sitt sommar— hushåll i vinterbostadsorten eller i någon närbelägen större centralort. Det kommunala skatteintäktsflödet ur denna källa blir därför obetydligt i fri- tidskommunerna.

För att söka få någon klarhet i hur det verkligen förhåller sig med detta, har fritidsutredningen låtit utföra en undersökning gällande 1962 års varu- omsättning. För undersökningen redogöres närmare i bilaga 2. Det har bl.a. visat sig, att i det undersökta hundratalet fritidskommuner den egna befolkningens inköpsaktivitet i mycket varierande grad vänder sig till där belägna affärs- och hantverksföretag. Beroende på kommunernas närings- livsstruktur och läge i förhållande till större tätorter kan man urskilja två typiska värden för den inköpsandel som gäller hemkommunen, nämligen 30 och 60 %. För fritidsbebyggelseinvånare, som till övervägande del har sina permanentbostäder i större tätorter, är det måhända naturligt att söka sig till hemortens butiker då tillfälliga vistelser i fritidsbostaden planeras. Endast under längre tids boende där, (1. v. s. väsentligen under sommarmå- naderna, kan inköpen antagas ske i fritidskommunen. De sker då där med ungefär samma fördelning av inköpsaktiviteten på vistelseort och närbe- lägna centralorter, som präglar ortsbefolkningens egen hushållning. Är en större centralort mycket nära belägen eller lätt att nå, blir dock fritids- invånarnas inköpsandel i landskommunen mindre än ortsbefolkningens. Inköpsfördelningen 30 resp. 60 0/0 är således maximal vad beträffar fritids- bebyggelsens invånare. Avgörande för den kommunalekonomiska inkoms- ten av omsättningstillskottet från fritidsbebyggelsen är emellertid den korta tid som sommarvistelsen pågår. Det konstateras i bilaga 2, att i en genom- snittlig landskommun med 2 500 invånare och lika många invånare i fri— tidsbebyggelsen blir vid 1962 års förhållanden tillskottet i kommunalskatte— inkomst av varuomsättningsökningen 2 0/o vid 30 % inköpsaktivitet i kom— munen och 40/0 om inköpsandelen är 60 0/0. Såsom framgår av fig. 12 på vidstående sida gäller detta naturligtvis generellt vid lika antal invånare i kommunen och i fritidsbebyggelsen.

Det har i diagrammet antagits, att antalet mantalsskrivna och invånare i fritidsbebyggelsen är lika. Fritidsinvånarnas årsinkomst efter skatt har uppskattats i genomsnitt vara 20 0/0 större än den mantalsskrivna befolk- ningens. Å andra sidan blir endast den del av årsinkomsten för fritids- invånarna, som konsumeras i kommunen, inkomstbildande där, d.v.s ett avdrag skall göras för sparande och, till största delen, bostads- och

)

Fig. 12. Kommunolskolleunderlogets ökning genom ökad voruomsötlning vid liko antal mantalsskrivna och fritidsinvånore

Fri ( idsbebyggelseinvönornos årsinkomst Ortsbetol kningens årsinkomst

| | | | 1 | |

ljunil-oug : | . ,

Sparande, b

Ei beskattningsbar!

Kommunolbeskottod årsinkomst: ortsbefolkning

Del av tritidsbetolkningcns årsinkomst som föranleder kommunal- beskottning i kommunen, 30 'I. inköpsandel Del av tritidsbetolknlngens årsinkomst som föranleder kommunal- boskottning i kommunen, 60 'I. inköpsandel

rese-utgifter. Denna del av fritidsinvånarnas årsinkomst har antagits till 25 %. Ortsbefolkning och fritidsboende har antagits fördela sina inköp på företag ino-m och utom kommunen med 30 resp. 60 %. Företagens rörelsenetto förutsättes vara 150/0 av omsättningen. Till kommunalskatt beskattningsbart belopp har antagits vara 95 % av taxerade inkomsten.

Till rörelsevinsten enligt diagrammet från fritidsbebyggelsens omsätt- ningsökning bör möjligen läggas ca 30/0 av omsättningen utgörande bu- tiksanställdas löner. Multiplikatoreffekten av såväl rörelsevinst som an— ställdas löner i denna omsättningsökning torde vara mycket ringa. Om nämligen huvuddelen därav konsumeras genom varuinköp och dessa till 30 resp. 60 % sker i kommunen, blir det endast 15—18 % av dessa 30—60 0/0 av den proportionsvis låga nettointäkten som blir nettoinkomstbildande och kan föranleda ytterligare skatteinkomster.

I kommuner med stor egenfolkmängd i förhållande till fritidsbebyggel— sens invånarantal eller belägna intill en större centralort blir således den kommunala skatteinkomsten genom konsumtionsökning från fritidsinvå- narna utan kommunalekonomisk betydelse. I landskommuner med liten egenfolkmängd, isolerat läge och stort antal fritidshus kan däremot om— sättningsökningen lämna ett mera väsentligt tillskott till den kommunala ekonomin. Ett stort antal fritidshus betyder emellertid även en ökning

av kommunens utgifter för fritidsbebyggelsen. Med begagnande av de an- delstal för fritidsbefolkningens inköp, som omsättningsundersökningen gi— vit, kan man ungefärligen kalkylera den kommunala skatteinkomst för varje fritidshus, som uppkommer genom fritidshushållets tillskott till varu— omsättningen i kommunen. Kalkylen återges nedan.

Kommunalskatteavkastning per fritidshus av fritidshushållets andel av

varuomsättningen i kommunen.

Fritidsbostadshushållets :

bruttoinkomst per år . ........................ 25 000 kr 35 000 kr nettoinkomst efter skatt . ...................... 19 000 24 000 Konsumtionsandel exkl. sparande m. m. = 75 % . 14 250 18 000 Konsumerat under 3 månader .................. 3 568 4 500 Inköpsandel i fritidskommunen ................ 30 % 60 % 30 % 60 % Omsättningslillskott i fritidskomm. ............. 1069 kr 2138 kr 1350 kr 2 700 kr Härav 15 % rörelsevinst ...................... 160 321 203 405

S% bulikspers. ink. .................. 32 64 41 81 Summa tillskott i tax. ink. .................... 192 385 244 486 4 95 0/o beskattnbarl till komm. . ................ 182 366 232 462 * Antal skattekronor ............................ 1,82 3,66 2,32 4,62 % Skatteinkomst för fritidskommunen vid 10 kr ut- 5 debitering .................................... 18: 20 36: 60 23: 20 46: 20

8.2.5. Jämförelse av kommunernas utgifter och inkomster föranledda av ; fritidsbebyggelsen !

Mot bakgrunden av den ringa kommunalskatteinkomst som fritidshebyggel- ! sens ökning av varuomsättningen enligt kalkylen, maximalt räknat, innebär . för landskommunerna, framstår klart den betydelse inkomsten av fastig- hetsskatt från fritidshusen tidigare hade. Genom repartitionstalets sänk- ! ning har emellertid även denna kommunala skatteinkomstkälla blivit föga givande per fritidshus räknat. I intervjundersökningen har inhämtats uppgifter om fritidshusens» taxeringsvärden. Det framgår av tabell 62 (del I, sid. 139), därest antalet >>0kända» och »icke värderade» fall utproportione- ras på taxeringsvärdeklasserna, att nära 60 % av fritidshusen har ett taxe- ringsvärde understigande 10000 kr samt att 87 0/0 har taxeringsvärden lägre än 20 000 kr. Den kommunala inkomsten av fastighetsskatten kan då kalkyleras per fritidshus för de sannolika genomsnittstaxeringsvärdena i enklare resp. dyrbarare fritidsmiljö, d. v. s. 8 000 resp. 15 000 kr. Summan av fastighetsskatteinkomst och kommunalskatteinkomst genom omsätt- ' ningsökning kan därefter jämföras med den kommunala genomsnittsutgift per hus, som erhållits ur undersökningen av kommunernas utgifter. Vis- serligen har kommunerna även andra inkomster av fritidsbebyggelsen än de som hänför sig till fastighetsskatt och varuomsättning. Men dessa in-

komster, i form av avgifter för service såsom elkrafl, va- och renhållnings- avgifter m. in., har redan avräknats i kommunundersökningens siffror, som anger kommunernas nettoutgifter för fritidsbebyggelsen.

Antages att den beräknade fastighetsinkomsten om 2,5 0/0 av taxerings- värdet beskattas till 100 0/0 och att utdebiteringen till borgerliga kommu- nen är 10 kr per skattekrona, erhålles en kommunal fastighetsskattein- komst av 20 kr vid 8 000 kr taxeringsvärde och 37: 50 vid 15 000 kr taxe- ringsvärde. Summeras dessa fastighetsskattebelopp med de alternativa inkomstbeloppen för varuomsättningsökningens kommunalskatteavkast- ning i tablån på sid. (246), erhålles följande inkomstsumma per fritidshus:

Kommunalskatteink. per Kommunalskatleink. per fritidshus vid 30 0/o fritidshus vid 60 % inköpsandel inköpsandel Bruttoårsinkomst 25 000 kr tax.värde 8 000 kr ..... 18:20 + 20: —— = 38: 20 36: 60 + 20: —— = 56: 60 » 15000 » ..... 18:20+37:50= 55:70 36:60+37:50= 74:10 Brulloårsinkomst 35 000 kr lax.värde 8000 kr . 23:20 +20:-—=43:20 46:20 +20:—-= 66:20 » 15 000 > ..... 23: 20 + 37: 50 = 60: 70 46: 20 + 37: 50 = 83: 70

Tablån visar, att endast i de fall, då ett högt genomsnittligt taxerings- värde kombineras med hög inköpsaktivitet i kommunen från fritidsbebyg- gelsens invånare, når den kommunala skatteinkomsten per fritidshus upp till det belopp om ca 75—80 kr, som enligt vad kommunutgiftsundersök- ningen givit vid handen, kan antagas motsvara kommunernas nettoutgift i medeltal för fritidsbebyggelsen. En dylik kombination av högt genom- snittligt taxeringsvärde och hög inköpsandel i fritidskommunen torde emellertid vara sällsynt förekommande. Ur äldre material rörande fritids- husens taxeringsvärden i särskilda kommuner har fritidsutredningen låtit framräkna den genomsnittliga fastighetsskatteavkastningen av fritidshus vid aktuell utdebitering i ett tiotal kommuner, som har mycket omfattande fritidsbebyggelse. Härvid har erhållits en skatteavkastningssiffra om 26 kr per hus. Dessa kommuner hade emellertid betydande centralorter i sin när- het, och undersökningen av varuomsättningsökningen visar, att deras fri— tidsbebyggelseinvånare hade en lägre inköpsaktivitet i kommunen än orts- befolkningen samt att den i flertalet fall låg något under 30 0/0 av konsum- tionen. Även om man här räknar med en så osannolikt högt siffra för genomsnittlig bruttoinkomst i fritidshushållen som 35000 kr per år, blir således i dessa fall den totala kommunala skatteinkomsten endast 23: 20 + 26: — = 49: 20 kr per år och fritidshus.

Vid de beräkningar över aktuella fastighetssaluvärden som föregått 1965 års fastighetstaxering har statistiska centralbyrån funnit den genomsnitt— liga ökningen sedan 1957 utgöra 35—70 0/0 för fritidsfastigheter. Enligt en inom finansdepartementet hösten 1964 upprättad promemoria (Fi-stencil 1964z9) kan genomsnittshöjningen av taxeringsvärdena för enfamiljshus vid fastighetstaxeringen beräknas bli ca 40 0/0. Härifrån skiljer sig en un- der förberedelserna till fastighetstaxeringen given rekommendation vad beträffar fritidshus i Stockholms län, som antages undergå en taxerings- värdehöjning med 60 %, samt i Göteborgs och Bohus län, där höjningen antages till 70 0/o.

I departementspromemorian föreslås för bevarande av genomsnittligt oförändrad kommunal utdebitering för samtliga fastighetsägare i hela lan- det, att repartitionstalet skall sänkas till 2 0/0 av taxeringsvärdet och talet för den schablonmässiga inkomstberäkningen beträffande en- och tvåfa- miljsfastigheter ävenledes skall sänkas till 2 0/o.

I kalkylen ovan skulle en höjning av taxeringsvärdena med 40 0/o och en samtidig sänkning av repartitionstalet till 2 0/o icke innebära någon för- ändring av betydelse. Vid i övrigt oförändrade förhållanden skulle kom-- munalskatteinkomsten såsom följd av taxeringsvärdehöjningen ökas vid förutvarande 8 000 kr taxeringsvärde med 2 kr 40 öre per fritidshus, och vid förutvarande 15 000 kr taxeringsvärde med 4 kr 50 öre per fritidshus. I de två storstadslänen med 60 resp. 70 0/0 taxeringsvärdehöjning blir för- bättringen av kommunalskatteinkomsten något större. För det lägre taxe- ringsvärdet uppgår den till 5 kr 60 öre resp. 7 kr 20 öre per hus. För det högre taxeringsvärdet utgör den 10 kr 50 öre resp. 13 kr 50 öre per fri- tidshus.

Med hänsyn till riksdagens principbeslut om fastighetsskattens avskaf- fande synes det icke otänkbart, att man vid riksdagsbehandlingen av re- partitionstalsfrågan kommer att förorda en sänkning av repartitionstalet till 1,75 eller 1,5 ()/0, främst med tanke på permanentbebyggelsens behov av oförändrad skatteutgift. I normalfallet med endast 40 % genomsnittlig taxeringsvärdehöjning för fritidshusfastigheter skulle dessa repartitionstal innebära ytterligare minskning av fritidshuskommunernas skatteinkoms- ter från fritidsbebyggelsen. Utredningen vill därför erinra om betydelsen för flertalet kommuner med fritidsbebyggelse av att repartitionstalet icke sänkes under 2 %, därest den genomsnittliga taxeringsvärdehöjningen be- gränsar sig till 40 % av nu gällande värden.

8.3. Utredningens förslag om kompensation till värdkommunerna genom en årlig avgift på fritidsbebyggelsen

8.3.1. Till utredningen överlämnade förslag och utredningens ställningstagande

Resultaten av de utförda kommunalekonomiska undersökningarna visar, att landskommunernas inkomster av fritidsbebyggelsen vanligen torde ligga långt under deras totala nettoutgil'ter för denna bebyggelse. I belysning härav framstår det som begripligt att, såsom tidigare nämnts, vissa kom- muner med stort. antal fritidshus har sökt kompensera sig ekonomiskt genom uttagandet av s. k. exploateringsavgifter för varje nybildad fritids- fastighet, ehuru detta förfarande icke kan anses förenligt med bestäm- melserna i gällande kommunallag.

Fritidsutredningen föreslår ökade kommunala insatser i flera hänseen- den till förmån för fritidsbebyggelsen. Vid bestående diskrepans mellan kommunernas inkomster av och uppoffringar för fritidsinvånarna synes det orimligt att framställa dylika krav. Utredningen har alltså haft att överväga i vad form ekonomisk kompensation kan beredas kommunerna för de utgifter fritidsbebyggelsen förorsakar.

1960 års naturvårdsutredning behandlade i sitt betänkande (SOU 1962: 36, sid. 432) bl.a. frågan om uttagande av en exploateringsavgift på fritids- bebyggelse. I propositionen (nr 1963: 71) angående riktlinjer och organisa- tion för naturvårdsverksamheten m.m. har föredragande departements- chefen, som ej ansett sig i detta sammanhang böra förorda någon sådan exploateringsavgift, uttalat att det i stället bör ankomma på 1962 års fri- tidsutredning att pröva härmed sammanhängande frågor mot bakgrunden av utredningens allmänna översyn av spörsmål i samband med fritidsbe- byggelsen. — Utredningsuppdraget har lämnats till fritidsutredningen ge— nom beslut av Kungl. Maj:t den 3 maj 1963.

I detta sammanhang må vidare erinras om en framställning till Kungl. Maj:t från länsstyrelsen i Stockholms län av den 3 november 1961 med förslag angående skatt på »byggnader för sommarboende och fritidsända- mål». I länsstyrelsens framställning, som gäller förhållandena i Stockholms skärgård, anföres i huvudsak, att vissa skärgårdskommuner under som— rarna får en mångdubbelt ökad befolkning genom fritidsbebyggelsen. Vis- serligen tillföres kommunerna vissa inkomster härigenom, men dessa är otillräckliga i förhållande till de utgifter som vållas. Särskilt har detta blivit fallet genom att ökade krav måst ställas på den kommunala verksamheten med anledning av fritidslivet i skärgården, bl. a. vad beträffar byggnads- väsen och hälsovård. Härtill kommer, att skärgårdskommunerna i allmän- het har ett svagt och vikande befolkningsunderlag. Som exempel nämnes, att vissa kommuner haft folkminskning med ungefär 20 0/0 åren 1950—60. Den med utflyttningen följande ogynnsamma åldersfördelningen har med—

fört skärpt försämring av skatteunderlaget. Länsstyrelsen föreslår därför en skatt till kommunen på byggnader för bostads- och fritidsändamål. vilka ägs av utanför kommunen bosatta personer samt företag och föreningar med säte utanför kommunen.

Ytterligare har till frilidsutredningen remitterats motionerna till 1964 ars riksdag nr I: 452 och 111539 med hemställan om utredning och förslag angående kompensation till kommuner med fritidsbebyggelse för de extra kostnader som åsamkas dem. I motionerna framhålles bl. a., att kommu- ner med fritidsbebyggelse får vidkännas särskilda servicekostnader för den— na bebyggelse. Utgifterna kompenseras otillräckligt av flera skäl. Taxerings- värdena på sommarvillor är mycket låga. Fritidsinvånarna är ej inkomst- skatteskyldiga i kommunen. Skatteinkomstökningen genom handelns ök- ning l)lir ej avsevärd, eftersom butikerna på dessa platser ofta är filialer till företag med ägaren mantalsskriven i annan kommun. De so-m vistas i annan kommun än hemorten mer än exempelvis sex veckor, bör bidra till vistelsekommunens kostnader genom fördelning på kommunerna av ve- derbörandes kommunalskatt.

Fritidsutredningen har funnit vad sålunda anförts i länsstyrelsens fram— ställning och de nämnda motionerna om fritidsbebyggelsens belastning av värdkommunernas ekonomi vara i allt väsentligt bestyrkt genom de un- dersökningar av förhållandena som utredningen har utfört. Med stöd av vad utredningens undersökningar visat föreslår därför fritidsutredningen införandet av en årlig avgift till kommunerna lagd på fritidsbebyggelsen. Denna avgift på innehavet av fritidsbyggnad bör utformas på sådant sätt, att kommunerna därigenom kan stimuleras till väsentligt ökade insatser för fritidsbebyggelsens planering och positiva utveckling.

8.3.2. Avgiftens konstruktion

Avgiften kunde kanske enklast konstrueras så, att var och en, som äger taxerad annan fastighet eller byggnad på annans mark utanför sin man— talsskrivningsort, vore skyldig att erlägga avgift till vederbörande kom- mun. Utredningens intervjuundersökning har emellertid visat, att 100/0 av fritidshusen hade för lågt värde för att bli taxerade, d. v. 5. de var värderade till mindre än 3000 kr taxeringsvärde. Innehavarna av dessa skulle således undgå att erlägga avgift, eftersom endast taxerade fastig- heter och byggnader inlbegrepes i avgiftssystemet. Detta skulle kunna medföra, att av två bredvid varandra belägna byggnader den ena, som hade ett mindre värde såsom byggnad, men vars innehavare även hade äganderätt till marken, pålades avgiften, medan den andra med ett högre byggnadsvärde, men på arrenderad mark, undginge avgift. Andra olägen- heter ur laglikhetssynpunkt genom denna konstruktion följer av 'att endast i annan kommun än hemortskommunen belägen fastighet eller byggnad

]

skulle avg'iftsbeläggas. Vissa större städer har i sina ytterområden talrika fritidshus, ägda av stadens invånare. och detta kommer att bli allt vanli- gare, därest sammanläggning av kommunerna genomföres inom de beslu- tade kommunblocken. Vid det ovan antydda systemet riskerar man då, att av två grannar på var sin sida om stadsgränsen den ene blir skyldig att erlägga den kommunala avgiften, den andre icke. Än värre kan det inträffa, att staden ordnat väl för fritidsbebyggelsens gemensamma behov, medan landskommunen icke haft lika stora möjligheter därtill.

Man bör således icke anknyta avgiftsobjektets definition till fastighets- taxeringssystemet, och man synes ej heller böra differentiera avgiftsplik— ten med hänsyn till objektets läge i viss kommun. Ur ekonomisk synpunkt talar följande skäl härför. I princip torde kunna antagas, att fritidsbebyg- gelsen vållar kommunen ungefär samma utgift under lika terräng- och planförhållanden, oavsett i vilken kommun den ligger. Erlägges avgift för fritidshus belägna i hemortskommunen. innebär detta visserligen ett pålägg ovanpå erlagd kommunal inkomstskatt, men pålägget återt'öres till en del till fritidshusägarna genom att en högre standard på deras kommunala ge— mensamhetsanläggningar kan upprätthållas, utan att detta behöver påverka utdebiteringen eller kanske rentav samtidigt med att utdebiteringen kan sänkas just på grund av avgiftsinkomsten från fritidshusen. Eftersom en- dast en mindre del av kommuninvånarna är fritidshusägare i hemkommunen medan utdebiteringsförändringarna gäller alla, blir det dock endast en ringa del av avgiftsbeloppet som på detta sätt återföres till avgiftsbetalarna. Å andra sidan får dessa i de erlagda särskilda avgifterna ett starkt argument i sin hemkommun för sina intressen i samband med aktuella anläggnings— behov.

Efter övervägande av olika tänkbara lösningar har utredningen slutligen stannat för att föreslå, att avgiftsplikten lägges å byggnad, som under visst kalenderår huvudsakligen begagnats som särskild fritidsbostad eller stått till ägarens förfogande för sådant ändamål.

8.3.3. Avgvftslatitud, debitering och uppbörd

Avgiften bör enligt utredningens mening ges karaktären av en kommunal objektsskatt lagd på innehavet av fritidsbyggnad. Övriga lagar om kom- munal beskattning, även hundskatteförordningen, föreskriver att kommu- nerna själva äger bestämma skattesatsens höjd. En dylik ordning överens- stämmer med den ordagranna lydelsen av 57 % RF »kommunerna må för egna ändamål själva sig beskatta . . .». Redan med hänsyn härtill kan det anses erforderligt att införa avgiftslatitud och uppdraga åt kommunerna att själva avgöra avgiftens storlek genom beslut varje år. Men flera skäl än kravet på grundlagsenlighet talar för att kommunerna själva bör årligen bestämma avgiftens höjd under en viss övre gräns, ehuru det ur den ad-

ministrativa förenklingens synpunkt vore lämpligare med ett enhetligt av- giftsbelopp för samtliga kommuner om exempelvis 100 kr per år. Använd-- ningen av kommunernas inkomster ur denna avgift bör i första hand gälla administrationskostnader och investeringsutgifter till förmån för fritidsbe— byggelsen. Såsom ovan visats har kommunerna betydande löpande utgifter för denna bebyggelse. På grund av svårigheterna att uppskatta storleken av den indirekta delen av dessa utgifter synes kommunerna dock icke böra få obegränsad frihet att bestämma avgiftens årliga höjd. Om kommunerna erhåller rätt att uttaga avgiften med ett belopp av högst 200 kr per år, synes man kunna trygga uppnåendet av avsedda syften. Avgiftens storlek bör avgöras mot bakgrund av kommunens aktuella utgifter för fritidsbe- byggelsen i vidare bemärkelse. Förutom direkta kostnader för administra- tion och investeringar bör hänsyn tagas till serviceanordningar och miljö- förbättrande åtgärder av olika slag som indirekt ökar kommunens rekrea— tionsvärden, t. ex. naturvårdsätgärder av skilda slag, tillkomsten av simbad och andra friluftsanläggningar m.m., vattenvårdsåtgärder o.s.v.

Ett ytterligare skäl till en vid avgiftslatitud är den stora spridningen kommunerna emellan i fråga om antalet fritidshus. Genomsnittskommu- nen hade 1962 vid 2 500 invånare ca 75 700 kommunalskattekronor, d. v. 5. vid 10:— kr utdebitering en kommunalskatteinkomst av 757000 kr. Till jämförelse med denna inkomst har nedan sammanställts en tablå över den årliga avkastningen av fritidsbyggnadsavgiften vid varierande avgifts- belopp och stigande antal fritidshus i kommunen. Tablån visar, att vid ett antal hus som överstiger 3 000 kan inkomster och utgifter för fritids- bebyggelsen komma att dominera kommunens skatteckonomi.

Kommunens avgiftsinkomst vid ett avgiftsbe-

Antal hus lopp per år om: 50:— 100:— 150:—— 200:— 350 ............................ 17 500 35 000 52 500 70 000 750 ............................ 37 500 75 000 112 500 150 000 1 000 ............................ 50 000 100 000 150 000 200 000 2 000 ............................ 100 000 200 000 300 000 400 000 3 000 ............................ 150 000 300 000 450 000 600 000 5 000 ............................ 250 000 500 000 750 000 1 000 000

Det är emellertid en sällsynt undantagsföreteelse, att i en kommun finns mer än 2 000 fritidshus. Fördelningen av de 1962 befintliga 297 000 fritidshusen var nämligen mycket ojämn, som nedanstående sammanställ— ning över kommuner med minst 50 fritidshus visar:

21 kommuner med över 2000 hus per kommun hade summa 64 088 hus

37 » » 1 OOO—2 000 » » » » » 48 949 » 101 » » 500—1 000 » » » » >> 69 934 » 169 » » 250— 500 » >> » » » 58 056 >> 248 » » 100— 250 >: » » » » 41 369 »

149 » » 50— 100 » >> » » » 10644 »

Denna fördelning innebär, att närmare 2/3 av antalet hus ligger i cirka 160 kommuner, som har förhållandevis stort antal var. Över en tredjedel av fritidsbebyggelsen finns i cirka 420 kommuner med vardera 100—500 hus. Cirka 150 kommuner har 510—400 fritidshus var. Därtill kommer givetvis ett betydande antal kommuner med en fritidsbebyggelse som omfattar mindre än 50 hus. En del har inga alls.

Den ekonomiska effekten för kommunerna i allmänhet av en fritidsbygg- nadsavgift beror alltså mycket på huruvida en för stora områden företagen översiktlig planering av fritidsbebyggelsen framdeles kan verka i riktning mot att den sprides till kommuner, som har lämpliga marker för sådan bebyggelse men nu relativt ringa antal fritidshus. Mycket talar för att en sådan spridning kommer att bli aktuell, se sid. 113.

Avgiftens debitering och upphörd kan utformas antingen så, att de band- has av det statliga skatteväsendet eller så, att kommunerna själva ombe- sörjer dem. Konstaterandet att avgiftsplikt föreligger måste, vilken debite- ringsmetod som än väljes, grundas på någon form av anmälan till en kon— trollmyndighet. För den statliga organisationen torde det vara lämpligast med en särskild anmälningsblankett i den årliga inkomstdeklarationen. Då avgiften är en beskattning och anmälan skall göras i skattedeklarationen, finns möjligheten att låta taxeringsnämnden i lägeskommunen konstatera förefintligheten av avgiftsskyldighet. Debitering och upphörd kan därefter ske enligt uppbördsförordningen. Den lokala skattemyndigheten kan de- bitera i efterskott påföljande år, varigenom betalningen av avgiften kom- mer att äga rum genom utjämning av skattskyldigas tillgodohavande i överskjutande skatt eller debiteras såsom kvarskatt. Skattebeloppen infly- ter då i kvarskattefallen först på andra året efter det år fritidsbyggnaden innehafts. Debiteringen kan även tänkas ske på preliminärskattedebetsedel, antingen på grundval av preliminärdeklaration, vilket dock innebär ökning av antalet preliminärdeklarationcr, eller på grundval av tidigare års upp- gifter, som i efterhand rättas med ledning av vad angivits i det löpande årets anmälan om avgiftsplikt. Man kan exempelvis tänka sig en anteck- ning av skattemyndigheten, att utöver skattetabellbeloppet skall vid fem tillfällen avdragas resp. inbetalas en femtedel av den kommunala avgiften på fritidsbyggnad. Utjämning äger sedan rum i vanlig 01 dnmnr vid den slut- liga skattens debitering. Avgiftsbeloppen kan vid denna ordning av stats- verket förskotteras till kommunerna mot senare avräkning. Man får då även tillfälle att rätta uppkommande fel genom vanliga taxerings- och de- biteringsbesvä1 under det år p1eliminärskatteuttaget pågår. Sälskilt ur' sistnämnda synpunkt torde pi elm11na1 debitering vara att föredraga. Denna medför å andia sidan komplikationer föl de lokala skattemyndigheteina beträffande platsbytande arbetstagare med A-skatt samt genom att varie— rande avgiftsstorlek skall tillämpas för olika kommuner.

Metoden med kontroll och debitering genom det statliga skatteväsendet har dock vissa olägenheter. Därest en omläggning äger rum av taxerings- förfarandet, innebärande att allt fastighetsinnehav taxeras i hemortskom- munen i en 1963 inom finansdepartementet upprättad departementspro- memoria har detta föreslagits —— kommer antingen tillgång till lokalkänne- dom att saknas hos den taxeringsnämnd som granskar fritidsbyggnadsan- ! målningarna, eller också måste inbördes remittering mellan taxeringsnämn- j derna äga rum. Man får genom avgiften kvar en del av det dubbelarbete, 3 som den förordade taxeringsomläggningen skulle eliminera. & Bl. a. med hänsyn till de anförda omständigheterna anser utredningen : det vara att föredra, att kommunerna själva ombesörjer fastställandet och ? uppbörden av avgiften. Detta torde kunna ske utan större merutgifter för det allmänna, under förutsättning att avgiften ges en någorlunda enkel kon— struktion. Det må erinras om att f. 11. en annan skatt utgår, som administre- ras kommunalt, nämligen skatten för hundar enligt 1923 års förordning. Utredningens förslag till avgift å fritidsbebyggelse har utformats med ut- gångspunkt från att avgiftens administration skall handhas av kommunen. ; Närmare kommentarer till författningsförslaget lämnas i specialmotive- * ringen till detta (sid. 264). i Att införa möjlighet till avdrag från den kommunala inkomstskatten av i erlagd avgift för fritidsbyggnad, torde knappast vara att förorda. Det har i ovan förutsatts, att samtliga fritidsbyggnader skulle förpliktas till avgift, E även de i hemortskommunen belägna. Avdraget på kommunalskatten skulle : då medföra, att kommuner med egna invånare i fritidsbebyggelsen icke '- er'hölle något egentligt tillskott till sina inkomster genom avgiften. En större stad med många invånare, som har fritidshus i andra kommuner, 3 skulle dessutom vidkännas direkt minskning av sina kommunala inkoms- ter genom att bekosta avgiften till dessa andra kommuner. Man torde med en dylik ordning icke kunna vänta sig någon positiv inställning till fritids- " bebyggelsen inom egna gränser från dylika städers sida. Deras antal kom- mer att ökas med kommunsammanslagningarna.

KAPITEL 9

Utredningens författningsförslag med specialmotiv

9.1 . F ärfattningsförslag

Förslag till lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385)

Härigenom förordnas, att 6, 113, 118 och 148 %% byggnadslagen1 den 30 juni 1947 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att i nämnda lag skall införas en ny paragraf, betecknad 113 a, av nedan an- givna innehåll.

se.

(Nuvarande lydelse)

Med tätbebyggelse förstås i denna lag sådan samlad bebyggelse som nödvändiggör särskilda anordningar för tillgodoseende av gemensamma behov.

Annan bebyggelse benämnes gles- bebyggelse.

113

Lägges byggnadsplan över områ- de i en ägares hand, må länsstyrelsen vid planens fastställande förordna, att ägaren skall, ändå att 112 % ej är tillämplig, utan ersättning upp—

(Föreslagen lydelse)

Med tätbebyggelse förstås i denna lag sådan samlad bebyggelse som nödvändiggör eller kan förväntas nödvändiggöra särskilda anordning- ar för tillgodoseende av gemensam- ma behov. Vid prövning huruvida tätbebyggelse föreligger skall hänsyn tagas jämväl till bebyggelse som är att vänta inom nära förestående tid.

Annan bebyggelse än tätbebyggel- se benämnes glesbebyggelse.

Lägges byggnadsplan över områ- de i en ägares hand, må länsstyrelsen vid planens fastställande förordna, att ägaren skall, ändå att 112 % ej är tillämplig, utan ersättning upp-

1 Senaste lydelse av 113 % byggnadslagen se SFS 1959:611.

låta obebyggd mark, som för områ- dets ändamålsenliga användning er— fordras till väg eller annan allmän plats, i den mån det med hänsyn till den nytta ägaren kan förväntas få av planens genomförande och öv- riga omständigheter prövas skäligt. Den mark som förordnandet avser skall angivas till läge och gränser. Marken skall upplåtas, när den be- höver tagas i anspråk för avsett än- damål.

låta obebyggd mark, som för områ- dets ändamålsenliga användning er- fordras till väg eller annan allmän plats eller gemensamhetsanläggning, i den mån det med hänsyn till den nytta ägaren kan förväntas få av planens genomförande och övriga omständigheter prövas skäligt. Den mark som förordnandet avser skall angivas till läge och gränser. Mar— ken skall upplåtas, när den behöver tagas i anspråk för avsett ändamål.

Väckes hos — —— _ stadgade amnälningsskyldigheten. Äro synnerliga —— — — för ägaren. 113 a %.

I förordnande som avses i 113 S' må länsstyrelsen, i den mån så prö- vas skäligt, föreskriva att områdets ägare skall vara pliktig att i den ord— ning länsstyrelsen bestämmer utföra och bekosta anläggning av vägar, an— ordningar för vattenförsörjning och avlopp samt andra gemensamhets— anläggningar som erfordras för den planerade bebyggelsen. Samtidigt må föreskrivas, att sådan anläggning se- dermera skall, efter länsstyrelsens be- stämmande, utan ersättning överläm— nas till samfällighet, förening eller huvudman som handhar för bebyg— gelsen gemensamma angelägenheter.

Länsstyrelsen må påfordra, att in- nan byggnadsplan fastställes betryg- gande såkerhet ställes för fullgöran- de (11) förpliktelse som avses i första stycket.

Ej mä mot ägarens bestridande i byggnadsplan bestämmas att mark skall användas för annat ändamål än till enskilt bebyggande, väg eller annan allmän plats, med mindre ägaren tillförsäkras ersättning för skada som han lider genom att han till följd av planen kan nyttja mar- ken allenast på sätt som står i up- penbart missförhållande till markens värde. Om markägaren så fordrar, skall, innan byggnadsplan faststäl- les, för gäldande av ersättningen ställas säkerhet, som länsstyrelsen prövar betryggande. Från ställande av säkerhet vare kronan fri.

Utan hinder av vad nu sagts må, med iakttagande att behovet av vä- gar och andra allmänna platser främst tillgodoses, bestämmas att mark inom område som är i en äga— res hand skall- användas för allmän byggnad som erfordras för området, i den mån det med hänsyn till den nytta ägaren kan förväntas få av planens genomförande och övriga omständigheter prövas skäligt.

Mark som i byggnadsplan avsetts för annat ändamål än väg eller an- nan allmän plats må ej fördenskull tagas i anspråk för ändamålet utan medgivande av markens ägare.

Ej må mot ägarens bestridande i byggnadsplan bestämmas att mark skall användas för annat ändamål än till enskilt bebyggande, väg eller annan allmän plats eller till gemen— samhetsanläggning som avses med förordnande enligt 113 5 första styc- ket, med mindre ägaren tillförsäk- ras ersättning för skada som han lider genom att han till följd av pla- nen kan nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missför- hållande till markens Värde. Om markägaren så fordrar, skall, innan byggnadsplan fastställes, för gäldan- de av ersättningen ställas säkerhet som länsstyrelsen prövar betryggan- de. Från ställande av säkerhet vare kronan fri.

Utan hinder av vad nu sagts mä, med iakttagande att behovet av vä- gar och andra allmänna platser samt gemensamhetsanläggningar, som avses med förordnande enligt 113 5 första stycket, främst tillgodo- ses, bestämmas att mark inom områ- de som är i en ägares hand skall an- vändas för allmän byggnad som er- fordras för området, i den mån det med hänsyn till den nytta ägaren kan förväntas få av planens genom— förande och övriga omständigheter prövas skäligt.

Mark som i byggnadsplan avsetts för annat ändamål än väg eller an- nan allmän plats eller gemensam- hetsanläggning må ej fördenskull ta— gas i anspråk för ändamålet utan medgivande av markens ägare.

I fall — —— olagligen skett. Ansökan om avsedda fallet.

Underlåter i fall som avses i 113 a & markägare att utföra anläggning en- ligt bestämmelse, som meddelats med stöd av sagda paragraf, och sker ej rättelse snarast efter tillsägelse, må arbetet på den försumliges bekostnad verkställas genom länsstyrelsens eller byggnadsnämndens försorg.

Denna lag träder i kraft den 196

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 108 55 lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation

Härigenom förordnas, att 1 och 108 %% lagen den 12 maj 1917 om expro- priation samt rubriken till 108 & samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) ;

1 &. !

Fastighet, som ———————— det nödigt: l

1. för befästning ————————— sandflykt förebygges;

11. för att bevara område såsom 11. för att bevara område såsom

nationalpark, naturreservat eller na- nationalpark, naturreservat eller na- ' turminne; turminne eller för att inrätta frilufts-

bad, småbåtshamn eller annan an- läggning av väsentlig betydelse för allmänhetens friluftsliv;

12. för att ———————— nu nämnts.

Särskild rätt ———————— är sagt.

11. Särskilda bestämmelser om expropriation för 11. Särskilda bestämmelser om expropriation naturskyddaändamål eller för att bevara kul- för naturvårdsändamål eller anläggning för tur-historiskt märklig byggnad eller fast fom- friluftslivet eller-för attbevara kulturhistoriskt

lämning märklig byggnad eller fast fornlämning

1 Senaste lydelse av 1 och 108 55 se SFS 1964:822 samt av rubriken till sistnämnda paragraf se SFS 1963:219.

Expropriation för att bevara om- råde såsom nationalpark, naturre- servat eller naturminne må äga rum endast till förmån för kronan samt, då fråga är om naturreservat eller naturminne, för kommun eller så- dan förening eller stiftelse, vars hu- vudsakliga uppgift är ägnad natur- vård och som kan på ett betryggan- de sätt ansvara för egendomen.

Expropriation för att bevara om- råde såsom nationalpark, naturre- servat eller naturminne eller för att inrätta friluftsbad, småbåtshamn el— ler annan anläggning av väsentlig betydelse för allmänhetens frilufts— liv må äga rum endast till förmån för kronan samt, då fråga är om naturreservat, naturminne eller an- läggning för friluftslivet, för kom- mun eller sådan förening eller stif- telse, vars huvudsakliga uppgift är ägnad naturvård eller främjande av allmänhetens friluftsliv och som kan på ett betryggande sätt ansvara för egendomen.

Fråga om — — — —— — —— — — för egendomen.

Denna lag träder i kraft den 196

Förslag till förordning om kommunal avgift å fritidsbebyggelse

Härigenom förordnas som följer.

1 %.

För byggnad, som under visst kalenderår huvudsakligen begagnats så- som särskild fritidsbostad eller stått till innehavarens förfogande för så- dant ändamål (fritidsbyggnad) må den kommun, där byggnaden finnes, uttaga viss avgift av den som vid årets utgång var ägare till byggnaden.

Avgift som avses i första stycket skall, med beaktande av kommunens utgifter i anledning av fritidsbebyggelse, av fullmäktige årligen bestämmas till ett för varje byggnad lika belopp, dock högst 200 kr.

2 %.

Avgiftsplikt för fritidsbyggnad gäller från och med kalenderåret efter det då byggnaden uppfördes. Har byggnad genom ändrat nyttjande eller annorledes övergått till att vara fritidsbyggnad, inträder avgiftsplikten året efter förändringen.

Från avgiftsplikt undantages

a) byggnad som är uppförd i nära anslutning till innehavarens stadig- varande bostad och begagnats som fritidsbostad allenast av denne i sam- band med tillfällig uthyrning av förstnämnda bostad;

b) till fritidsbyggnad hörande gäststuga eller liknande, för självständigt hushåll ej avsedd mindre byggnad som disponerats av innehavaren av hu- vudbyggnaden; samt

c) byggnad som huvudsakligen använts i hotell- och pensionatrörelse.

4 %.

Den som vid utgången av kalenderår, för vilket enligt beslut av fullmäk- tige skall uttagas avgift för fritidsbebyggelse, var ägare till fritidsbyggnad varå denna förordning äger tillämpning skall, oavsett om byggnaden till- kom först under året, senast den 15 februari påföljande år ingiva skriftlig anmälan om sitt innehav till styrelsen i den kommun där byggnaden är belägen.

5 %.

Kommunens styrelse skall före den 1 maj fastställa, vilka som enligt denna förordning äro skyldiga att erlägga avgift för fritidsbyggnad för föregående kalenderår. Underrättelse om fastställd avgift skall före den 1 juni tillställas avgiftsskyldig med posten.

Fastställd avgift skall före den 1 juli inbetalas till kommunens styrelse.

6 &.

Underlåter någon att fullgöra i 4 % stadgad anmälningsskyldighet eller söker någon genom oriktig uppgift om sina bostadsförhållanden eller annat undandraga sig avgiftsplikt, straffes med böter, högst 500 kronor.

Åtal för förseelse mot denna förordning skall anhängiggöras vid allmän domstol i den ort där förseelsen skett.

7 %.

Mot beslut som avses i 5 % första stycket må anföras besvär hos läns- styrelsen. Över länsstyrelsens beslut må talan föras genom besvär hos Konungen.

Den omständigheten att någon anfört besvär befriar honom icke från att i behörig ordning inbetala honom påförd avgift.

8 &. Till betalning förfallen avgift för fritidsbyggnad, vilken icke blivit er— lagd inom föreskriven tid, må utmätas lika med restförd skatt på det sätt som uppbördsförordningen föreskriver.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 196

9.2. Specialmotiv till utredningens författningsförslag

Förslaget till ändringar i byggnadslagen 6 %.

Genom det föreslagna tillägget i första punkten fastslås att samlad fri— tidsbebyggelse skall hänföras till tätbebyggelse även om anordningar för gemensamma behov kan väntas bli nödvändiga först i framtiden. Givetvis måste det här vara fråga om antaganden som grundar sig på sannolika skäl och hänför sig till en överskådlig framtid. Dessa krav torde med nu- varande utvecklingstendenser i fråga om fritidsbebyggelsens standard i framtiden tämligen allmänt komma att uppfyllas, då flera fritidshus upp- förs inom ett begränsat område.

Den tillagda andra punkten i första stycket innebär att vid den i första punkten förutsatta prövningen, huruvida beträffande viss bebyggelse före- ligger behov av gemensamma anordningar, hänsyn även skall tagas till be- hov föranledda av sådan ytterligare bebyggelse i närheten som må vara att vänta inom nära förestående tid. Är de angivna omständigheterna för handen, skall sålunda redan den första byggnaden på en plats anses inne- fatta tätbebyggelse. Skälen för tillägget, som huvudsakligen är att anse som ett förtydligande av gällande rätt (jfr Bexelius—Nordenstam—Körlof, Bygg- nadslagstiftningen, 3:e uppl. sid. 99 f, samt Ljungman—Stjernquist, Den rättsliga kontrollen över mark och vatten, I, sid. 130), har redovisats i 6 kap. Den föreslagna avfattningen har viss anknytning till bestämmelser i 107 & BL, 19 kap. 13 ä 3 mom. JDL samt 71 % EVL.

Den redaktionella ändringen i andra stycket torde ej kräva någon kom- mentar.

113 5.

Det i 113 % föreslagna tillägget utgör ett nödvändigt komplement till den nyinförda 113 a %. Bestämmelsen i fråga avses kunna tillämpas även beträf- fande mark för gemensamhetsanläggning som ej omfattas av förpliktelse enligt 113a %. Gemensamhetsanläggning innefattar bl.a. anordning för vattenförsörjning och avlopp. Ytterligare exempel på här avsedda gemen- samhetsanläggningar för den planerade bebyggelsen lämnas i kommenta- ren till sistnämnda paragraf. Med mark avses i förekommande fall även vattenområde. 113 a %.

Viktigast bland de föreslagna ändringarna i BL:s regler om byggnads- plan år den som inrymmes i den nya 113 a %. Första punkten i detta stad- gande har utformats efter mönster av 73 % BL. Som exempel på arbeten som länsstyrelsen med stöd av stadgandet skall kunna ålägga markexploa- tör i samband med fastställande av byggnadsplan må, förutom de i lagrum-

met uppräknade anläggningarna, nämnas parkeringsplatser, vägbelysning, båtbryggor, badplatser och anordningar för uppsamling av avfall. Bestäm- melsen är tillämplig även å gemensamhetsanläggningar som skall betjäna blott en del av bebyggelsen. Såsom antytts i annat sammanhang torde det få ankomma på byggnadsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att efter samråd med övriga berörda myndigheter utfärda erforderliga an— visningar angående utformning och utförande av sådana gemensamhets- anläggningar som kan komma i fråga vid tillämpningen av förevarande stadgande. Länsstyrelsen bör i förordnandet bestämma vid vilken tidpunkt viss anläggning skall vara färdig. Härvid bör tillses att åtminstone oum- bärliga anläggningar, såsom vägar och brunnar, blir klara samtidigt med den första bebyggelsen. Tidsfristerna skall utsättas i själva förordnandet.

I regel bör anläggning, som exploatör uppfört på grund av åläggande enligt 113a %, efter färdigställandet överlämnas till de nya tomtägarna inom byggnadsplaneområdet. Då det vid planens fastställande vanligen ännu inte finns något rättssubjekt, till vilket överlämnandet kan ske, skall länsstyrelsen i samband med åläggandet kunna föreskriva att anläggningen skall, efter vad länsstyrelsen sedermera bestämmer, utan ersättning över- lämnas till samfällighet, förening eller huvudman, som handhar för be- byggelsen eller del därav gemensamma angelägenheter. Bland organ som avses med uppräkningen må nämnas företag för avledande av kloakvatten enligt 8 kap. VL, samfällighet och huvudman enligt fastighetsbildnings- kommitténs förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar, huvud- man enligt 1955 års lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, vägförening och tomtägarförening. I fråga om vägförening må i detta sam- manhang erinras om en bestämmelse i 71 å andra stycket EVL, enligt vil- ken vägföreningens väghållning jämväl skall omfatta iordningställande och underhåll av annan allmän plats inom byggnadsplan än väg.

Är fråga om åläggande för exploatör att anordna väg, parkeringsplats eller annan allmän plats, som faller under sistnämnda bestämmelse, torde länsstyrelsen höra med tillämpning av 71 % EVL och 28 & BS ta initiativ till bildande av vägförening, till vilken anläggningen kan överlämnas. Även då det gäller anläggningar, för vilka regler om obligatorisk gemensamhets- förvaltning saknas, torde länsstyrelsen där så finnes lämpligt böra verka för att ett organ bildas, som för tomtägarnas räkning kan motta och för- valta anläggningarna i fråga.

Det bör observeras att de föreslagna bestämmelserna inte innefattar be- fogenhet för länsstyrelsen att ålägga exploatör att underhålla och förvalta gemensamhetsanläggning. Det har ansetts att exploatören sedan föreskrivna anläggningar utförts och överlämnats, bör vara fri från vidare befattning med desamma och ansvaret för deras skötsel övergå till tomtägarna. Det sagda utesluter naturligtvis inte att exploatör i särskilda fall genom avtal med tomtägare kan åtaga sig att driva viss anläggning, t. ex. vattenverk.

Ställande av säkerhet bör fordras så snart minsta tvekan råder om exploatörens vilja eller förmåga att infria de förpliktelser som ålägges ho- nom enligt förevarande paragraf. Då någon straffpåföljd för underlåtenhet att efterkomma åläggande varom nu är i fråga inte har föreslagits, är den i 148 % anvisade möjligheten att med anlitande av ställd säkerhet låta ut- föra anläggning på den försumliges bekostnad av central betydelse för be- stämmelsernas efterlevnad. Sedan färdigställd anläggning avsynats och god- känts av byggnadsnämnden, bör exploatören ha rätt att återfå deponerad säkerhet.

118 5.

De föreslagna ändringarna i 118 % är erforderliga för att uppnå överens- stämmelse med tillägget i 113 %. Vad angår tredje stycket anmärkes att sådan mark för gemensamhetsanläggning, som ej omfattas av förordnande enligt 113 %, givetvis inte får tagas i anspråk för ändamålet utan medgi- vande av markens ägare.

148 %.

Bestämmelsen i tredje stycket kan tillämpas såväl då föreskriven anlägg- ning ej alls utförts som då en utförd anläggning inte fyller de kvalitetskrav som uppställts i länsstyrelsens åläggande. I sistnämnda fall bör vederbö- rande myndighet innan ingripande sker låta verkställa besiktning av ex- ploatörens arbete. Frågan om omfattningen av dennes betalningsskyldighet torde nämligen i händelse av tvist få avgöras av domstol, varvid myndig- heten hör vara beredd att styrka vilka brister som förelåg innan den låt färdigställa anläggningen i fråga.

Förslaget till ändringar i expropriationslagen 1 5 första stycket 11.

Det nya expropriationsändamålet företer släktskap med de i föreva- rande punkt angivna ändamålen och har därför ansetts kunna intagas i lagen såsom ett tillägg under punkten i fråga. Orden »allmånhetens frilufts- liv» har förebild i 7 % naturvårdslagen. Beträffande motiveringen för till— lägget i fråga hänvisas i övrigt till framställningen under 6 kap. sid. 173.

108 &.

Expropriation för att inrätta friluftsbad, småbåtshamn eller annan an- läggning av väsentlig betydelse för allmänhetens friluftsliv synes i likhet med vad som gäller expropriation för naturreservat eller naturminne böra utom till förmån för kronan få äga rum endast till förmån för kommun

eller sådan förening eller stiftelse, vars huvudsakliga uppgift är ägnad främ- jande av allmänhetens friluftsliv och som kan på ett betryggande sätt an- svara för egendomen. Det bör anmärkas att expropriation kan ske även till förmån för annan kommun än den inom vars område anläggningen i fråga skall förläggas.

Ändringen i 108 % nödvändiggör ändring av paragrafens rubrik. Samti- digt torde i denna »naturskyddsändamål» böra utbytas mot »naturvårds- ändamål» i enlighet med den nya naturvårdslagens terminologi.

Förslaget till förordning om kommunal avgift å fritidsbebyggelse

Den av utredningen föreslagna avgiften å fritidsbebyggelse har uppenbar- ligen karaktären av en skatt. Beteckningen avgift användes i överensstäm- melse med den numera vanliga terminologi enligt vilken skatter som upp- går endast till smärre belopp och åvilar enbart vissa kategorier av fastig- hetsägare, arbetsgivare etc. benämnes avgift, t.ex. skogsvårdsavgift och byggnadsforskningsavgift.

1 5.

Enligt utredningens förslag skall frågan huruvida viss byggnad i avgifts- hänseende skall behandlas som fritidsbyggnad bedömas i efterhand med hänsyn till de förhållanden som rätt under kalenderåret närmast före det då avgiftsfrågan prövas.

Frågan vad som är att hänföra till byggnad får bedömas efter samma grunder som enligt byggnadslagstiftningen. I enlighet härmed bör såsom byggnad betraktas exempelvis campingvagn, som är uppställd på samma plats under avsevärd tid. I I kravet att byggnaden skall ha begagnats eller stått till förfogande så- som särskild fritidsbostad ligger till en början att innehavaren skall dis- ponera över permanentbostad på annat håll. En pensionärs permanent- bostad blir givetvis inte att betrakta som fritidsbostad enbart därför att all hans tid kan betecknas som fritid. Vistas innehavaren av ett vinterbo- nat fritidshus regelmässigt i detta under sådana förhållanden att han en- ligt folkbokföringsförordningen skall vara kyrkobokförd å den fastighet varå byggnaden är belägen får denna anses som permanentbostad och är ej underkastad avgiftsplikt. Utanför förordningens tillämpningsområde fal- ler vidare alla fall av dubbel bosättning som uppenbarligen har annat hu- vudsyfte än att bereda vederbörande en särskild fritidsbostad. Innehavet av en extra bostad kan t. ex. väsentligen vara betingat av utövningen av viss näringsverksamhet.

Har en byggnad under visst år använts dels som fritidsbyggnad och dels

för annat ändamål, blir den huvudsakliga, d.v.s. den från ekonomisk syn— punkt tyngst vägande användningen avgörande. Den omständigheten att ett typiskt fritidshus, som begagnats för sitt ändamål under sommarmåna- derna, kanske under återstoden av året använts som lagerlokal för en del varor i ägarens rörelse, bör sålunda normalt ej medföra befrielse från av- giftskyldighet. Å andra sidan skall givetvis en i en badortsstad belägen hyresfastighet inte klassificeras som fritidsbyggnad därför att några vinds- rum under sommarmånaderna uthyrts till sommargäster. Tveksamma fall torde främst kunna uppkomma i orter där fritidsbebyggelse håller på att övergå i permanentbebyggelse, såsom i vissa storstadsförorter, eller omvänt exempelvis gammal fiskarbebyggelse omvandlas till fritidsbostäder. I ut- präglade fritidsbebyggelseområden får presumtionen för att en byggnad huvudsakligen begagnats eller stått till förfogande såsom särskild fritids- bostad anses vara mycket stark. Detsamma gäller ödetorp och fiskarhus som en gång tagits i anspråk som fritidsbostäder. Givetvis bör dock exem- pelvis en lantbrukare, som en sommar hyrt ut en fäbodstuga till sommar- gäster men sedermera avstått från uthyrning och inte heller själv begagnat den som fritidsbostad, kunna göra gällande att byggnaden ej huvudsakligen har till syfte att stå till förfogande såsom särskild fritidsbostad.

Frågan huruvida en jakt- eller fiskestuga skall bedömas som fritidsbygg- nad i förordningens mening torde främst få bero på dess tjänlighet som bostad. Om stugan huvudsakligen har karaktär av natthärbärge eller eljest är av så primitiv beskaffenhet att den är otjänlig som bostad under en längre tid, faller den av denna. anledning utanför förordningens tillämp- ningsområde. En jaktstuga av hög klass är däremot att anse som en fri- tidsbyggnad i förordningens mening även om den användes högst tillfälligt.

Beträffande gränsdragningen mot vissa andra slag av byggnader hän-_ visas till motiveringen vid 3 %.

Med innehavaren av en byggnad avses i första stycket den som vid varje tidpunkt förfogat över densamma såsom ägare, hyresgäst eller på annan grund.

I fråga om radhus, kedjehus eller liknande bebyggelse behandlas givet- vis ettvart av de sammanbyggda husen som en byggnad. Å andra sidan medför inte den omständigheten att en större byggnad innehåller flera bostadslägenheter att mer än en avgift skall utgå. För att förenkla admi- nistreringen av avgiften skall denna enligt utredningens förslag alltid ut- tagas av den som var ägare till en fritidsbyggnad vid utgången av kalender- år. Vid överlåtelse av fritidsbyggnad kan givetvis mellan parterna inbördes överenskommas att annan än den som den 31 december ägde byggnaden i sista hand skall svara för avgiften. Frågan huruvida avgiftsplikt föreligger för en fritidsbyggnad skall såsom förut torde ha framgått bedömas med hänsyn till förhållandena under ett kalenderår oberoende av om ägareskifte förekommit under året.

Avgiftens storlek bör fastställas av fullmäktige under hösten det är av- giften avser. Föreskriften att avgiften skall bestämmas med beaktande av kommunens utgifter i anledning av fritidsbebyggelse innebär inte krav på en exakt anpassning efter kommunens investeringsbehov och driftkost- nader för sådant ändamål utan endast en anvisning om att nämnda fakto- rer bör tillmätas betydelse vid avgiftens bestämmande.

Med hänsyn till att municipalsamhällena befinner sig under avveckling har utredningen ej funnit anledning föreslå regler om fördelning av av- gifter å fritidsbebyggelse inom sådant samhälles område mellan detta och kommunen.

2 &.

I fråga om fritidsb—yggnader som tillkommit under ett kalenderår synes det med hänsyn till avgiftens förhållandevis ringa storlek ej böra komma i fråga att jämka densamma efter tillkomsttiden under året. Med hänsyn härtill föreslår utredningen att avgift skall utgå först från och med året efter det då byggnaden uppfördes. —— Sista punkten syftar särskilt på den allt vanligare företeelsen att ödegårdar och fiskarstugor omvandlas till fri- tidsbyggnader.

3 5.

Genom undantaget under a) har tagits hänsyn till vanan bland den bo- fasta ortsbefolkningen i badorter att själva tillfälligt utnyttja enklare som- marhus på den egna fastigheten samtidigt som huvudbyggnaden uthyres till sommargäster. Denna hyressed har av statsmakterna ansetts börä un- derlättas genom skattefrihet för hyresinkomster under visst belopp. Med hänsyn därtill synes dylika sommarhus även böra vara befriade från av- giftsplikt.

Även de i anslutning till fritidsbyggnader ofta förekommande gäststu— gorna bör normalt vara undantagna från avgiftsplikt. Dessa är ej avsedda för självständigt hushåll utan disponeras vanligen av huvudbyggnadens in- nehavare såsom ett extra rum. Är gäststugan av sådan storlek och beskaf- fenhet att den uppenbarligen är avsedd för självständigt hushåll eller ut- hyres den för sådan användning till annan än den som innehar huvud- byggnaden, bör den däremot vara underkastad avgiftsplikt.

Med undantaget under c) åsyftas, förutom huvudbyggnaderna till hotell och pensionat, sådana annex och stugor som ofta finnes i närheten av turisthotell för inkvartering av hotellgäster. Stugor som uthyres separat utan skyldighet för hyresgästerna att betala för måltid på hotellet omfat- tas däremot inte av undantagsstadgandet.

4 %.

Anmälningsskyldighet bör i princip vara begränsad till fritidsbyggnader å vilka denna förordning äger tillämpning och ej gälla t. ex. byggnader som omfattas av undantagsstadgaudet i 3 %. För att underlätta kommunens kon- troll bör dock skyldighet att inge anmälan gälla även byggnad för vilken avgiftsplikt ännu ej inträtt av den anledningen att den tillkommit först un— der föregående kalenderår. I sådant fall bör uppgift om byggnadens till- komsttid lämnas i det anmälningsformulär som kommunen får förutsättas tillhandahålla. Den tidpunkt då den som vid utgången av visst är var ägare till en fritidsbyggnad senast skall göra anmälan härom synes lämpligen böra bestämmas till den 15 februari påföljande år.

& %.

Sedan en kommun under hösten fattat beslut att avgift för fritidsbebyg- gelse skall utgå för året måste genom särskild prövning fastställas vilka personer som enligt förordningen är skyldiga att erlägga avgift för fritids- byggnad. I samband härmed fastställes givetvis också det antal byggnader för vilka vederbörande har att erlägga avgift. Den som vid denna prövning befunnits vara avgiftsskyldig bör underrättas om beslutet, lämpligen genom att inbetalningskort å ifrågavarande belopp tillställes honom med posten.

Beloppet bör inbetalas till kommunens styrelse före den 1 juli. I övrigt torde det få bli en kommunernas egen angelägenhet att organisera register- föring, debitering och upphörd på det sätt de finner lämpligt.

7 5.

Enligt lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut skall besvär inges till vederbörande myndighet inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet. —- Besvär över länsstyrel- ses beslut i mål som avses i förevarande paragraf torde böra prövas av re- geringsrätten. Dylika mål torde utan lagändring kunna hänföras till rege- ringsrättens avgörande jämlikt 2 % 5 mom. regeringsrättslagen.

KAPITEL 1()

Organisatoriska åtgärder för samhällets insatser på friluftslivets område

10.1. Allmänna förutsättningar och synpunkter

Redan i den allmänna målsättningen för samhällets insatser på friluftslivets område (4 kap.) har utredningen funnit huvuduppgiften vara att tillse att den yttre miljön är så beskaffad att den ger så många som möjligt förut- sättningar för ett rikt friluftsliv. Utredningen har även funnit att frilufts— livet är en central fråga i den allmänna samhällspolitiken och intimt måste samordnas med denna. I 5—8 kap. har utredningen närmare utvecklat på vad sätt allmänt miljöbefrämjande åtgärder skulle kunna utformas för fritidsbebyggelse och friluftsanläggningar och hur i övrigt en sund utveck- ling av fritidsbebyggelsen skulle kunna befrämjas. I stort sett koncentrerar sig utredningens förslag till lokaliseringsinsatser, åtgärder för effektivare översiktlig planläggning och detaljplanering, olika slag av markpolitiska in- satser och åtgärder för fritidsbebyggelsens gemensamhetsanläggningar samt förstärkning av primärkommunens ekonomiska möjligheter att fylla sina uppgifter på friluftslivets område. I anslutning härtill förordas en del nya författningsbestämmelser och ändringar i byggnadslagstiftningen. Dessa är dock av mindre räckvidd; enligt utredningens uppfattning är nämligen den huvudsakliga anledningen till de många bristerna på friluftslivets område i första hand att finna i otillräckliga organisatoriska och ekonomiska re— surser. Det är mot bakgrund härav av utomordentligt stor betydelse att finna snabba och effektiva vägar för en förstärkning av samhällets orga- nisatoriska insatser. Dessa måste av skäl som utvecklats i 4 kap. sättas in på tre nivåer, den kommunala, den regionala och den centrala.

Den överblick som utredningen lämnat i 2 kap. över lagstiftning, statligt stöd samt myndigheter och organisationer av betydelse för friluftslivet vi— sar en mycket stor uppsplittring av ett verksamhetsområde, som hittills ställt endast blygsamma anspråk på statens ekonomiska medverkan. Denna överblick omfattar dock ett betydligt vidsträcktare område än det utred— ningen har att befatta sig med. Vid en närmare granskning visar det sig emellertid opraktiskt för att inte säga omöjligt att samla allt som har med friluftsliv att göra till en enda instans, det må gälla vilken som helst av de tre diskuterade kompetensnivåerna. På många fackområden uppträder näm- ligen friluftslivets behov såsom en faktor som måste sammanvägas med en

_,mmm14

rad andra till ett totalt handlingsprogram. Detta förhållande belyses bäst med några exempel. Friluftslivet och näringslivet utnyttjar i stort sett sam- ma kommunikationsnät. Fritidsbebyggelsen regleras av en allmängiltig byggnadslagstiftning, som behandlingsmässigt icke gör någon åtskillnad på olika slag av bebyggelse beroende på utnyttjandet. För att bedöma sani- tära frågor rörande fritidsbebyggelse och friluftsanläggningar erfordras i princip samma sakkunskap och samma typ av kontroll som för motsva- rande frågor i permanentbosättningen. Exemplen kan mångfaldigas. Ut- redningen har därför uppställt som allmänt riktmärke att den befintliga ansvarsfördelningen i förvaltningen i huvudsak bör respekteras vid lösandet av friluftslivets organisationsfrågor.

Å andra sidan torde intet befintligt statligt organ i dag kunna göra an- språk på att vara en auktoritativ friluftsinstans framför alla andra. De myndigheter, som i dag gör de intensivaste insatserna på detta område, gör dem vid sidan av annan huvuduppgift, som helt dominerar kompetens- inriktning, sakkunskap och organisation. — Ett undantag må göras endast för statens friluftsnämnd, som enligt sin instruktion skall vara bl. a. statens rådgivande organ rörande fritidens utnyttjande för friluftsliv. Nämnden har emellertid endast i ringa mån haft möjligheter att fylla denna funktion, då den icke disponerat en enda heltidsanställd befattningshavare.

Inom förvaltningen förestår sannolikt stora förändringar inom vissa sek- torer, som har betydelse för lösningen av friluftslivets organisationsfrågor. I fråga om primärkommunerna kan förväntas en successiv anpassning till den nyligen beslutade indelningen i kommunblock. Oavsett om denna an- passning sker i form av ökad kommunal samverkan inom blocken eller ge- nom en direkt sammanslagning av berörda kommuner kommer utvecklingen att underlätta en effektivisering av behövliga kommunala insatser i fråga om lokalisering, markpolitik och planering. På det regionala planet är före- stående reformer i länsindelningen och länsstyrelsernas organisation av mycket stor betydelse. Även för åtskilliga andra länsorgan av betydelse i sammanhanget övervägs f. n. organisatoriska förändringar. På central nivå är framför allt reformer rörande den departementala indelningen av in- tresse. Skulle t.ex. ansvaret för den fysiska samhällsplaneringen samlas till ett eller ett fåtal departement, bör friluftsfrägorna i möjligaste mån sammanhållas i ett av dem.

Emellertid är friluftslivet knappast av den centrala betydelse, att det på ett avgörande sätt kan påverka förestående organisatoriska förändringar på någon av de tre kompetensnivåerna. Det torde i stället kunna sägas att de förändringar härvidlag, som motiveras av samhällsutvecklingen i dess hel- het, även kommer att verka gynnsamt för behandlingen av friluftsfrågorna. Med hänsyn till de radikala förändringar, som av allt att döma förestår inom förvaltningen, har utredningen kommit till den uppfattningen att de

organisatoriska åtgärderna på friluftslivets område, som nu måste vidtagas emedan de icke tål uppskov, bör göras i former, som så litet som möjligt föregriper pågående överväganden om förvaltningens anpassning till sam- hällsutvecklingen. De åtgärder, som vidtas, bör smidigt kunna infogas i varje sannolik ny utveckling på detta område. I princip bör därför undvikas att nu tillskapa nya statliga organ eller nya ordinarie befattningar. Den allmänna rörligheten och föränderligheten på förvaltningsområdet får dock icke tagas till intäkt för att nödvändiga organisationsförstärkningar upp- skjuts.

Friluftsfrågorna intar redan nu en mycket central ställning i många av våra kommuner. Framför allt gäller detta våra större städer, som länge haft särskilda kommunala organ för dessa frågor och anslår miljonbelopp varje år för olika ändamål, främst iordningställande av friluftsområden och . anläggningar för friluftslivet. I första hand intresserar man sig givetvis för i näranläggningar av olika slag, men det finns även exempel på städer, som stött tillkomsten av typiska fjärranlåggningar.

Under senare år har emellertid intresset ökat starkt även hos många lands- kommuner att göra aktiva insatser, särskilt i fråga om anläggningar för det rörliga friluftslivet. Det ligger i sakens natur, att dessa initiativ ofta tar sikte på att underlätta friluftsliv och turism för folk från andra delar av landet. I regel torde kommunerna häri ha sett en möjlighet att skapa en balans till ett vikande näringsliv i orten med ökade sysselsättningsmöjlig- heter för befolkningen. Insatser till förmån för fritidsbebyggelsen är, som förut anmärkts, mera sällsynta i landskommunerna av skäl som behandlats i 8 kap.

Utredningen har i annat sammanhang (8 kap., sid 236) utvecklat sina synpunkter på den kommunala kompetensen på friluftslivets område och därvid hävdat att aktiva åtgärder för såväl fritidsbebyggelse som frilufts- anläggningar bör kunna vidtagas av kommun såväl inom som utom dess egna gränser och, beroende på omständigheterna, såväl till förmån för egna kommuninvånare som för dem som är bosatta i annan del av landet men har anledning utnyttja kommunens naturliga förutsättningar för fri- luftsliv. Allmänt har förutsatts att kommunens insatser skall ske inom ra- men för det allmänintresse, som friluftslivet representerar och icke i första hand syfta till att bygga upp vinstgivande företag.

Uppenbarligen måste kommunens insatser för de egna kommuninvånar- nas friluftsliv vara primära i förhållande till insatser för besökare från andra kommuner. Det måste emellertid uppmärksammas att man i prak- tiken sällan kan dra en skarp gräns mellan dessa insatser, eftersom de flesta anläggningar måste stå öppna för alla, oberoende av kommunhem-

! 1 5 10.2. Kommunen och friluftslivet % i F |! %

vist. Det skulle få opraktiska och olyckliga konsekvenser om man på fri- luftsanläggningar i allmänhet skulle diskriminera en besökarkategori i för- hållande till annan.

Av flera olika skäl måste det emellertid bli svårt i många fall för primär- kommunerna att isolerat utveckla planer på friluftslivets område, som till- sammantagna bildar ett lämpligt utvecklingsprogram för en större region. Man kan omöjligen räkna med att olika slag av insatser för friluftsliv och naturvård kan bli jämnt fördelade på primärkommunerna inom t. ex. ett län. Verksamheten måste därför såsom närmare utvecklats i 5 kap., sam- manhållas genom översiktlig planläggning inom kommunblock, län eller områden större än län, i vilken berörda kommuner aktivt deltar. Om så sker torde man ha anledning räkna med att kommunerna inrättar sig efter den regionala planeringens rekommendationer och samverkar för att rea- lisera dennas målsättning. Det kommer alltså att behövas ett stort mått av kommunal samverkan på friluftslivets område.

De nyligen bildade kommunblocken utgör enligt utredningens mening ett naturligt samarbetsforum för primärkommunerna på friluftslivets om- råde. Härigenom ökas möjligheterna att göra sakligt riktiga avvägningar i lokaliserings- och planeringsfrågor och man torde även ha anledning räkna med att insatserna kan göras effektivare, snabbare och billigare.

Då de översiktliga frågorna lösts och arbetet mera koncentreras på de- taljplanering, exploatering och byggnadskontroll, inträder ett skede med utpräglat primärkommunalt ansvar. Det är dock även i detta stadium i många fall praktiskt att kommunerna inom blocket gemensamt bygger upp den organisation, som skall betjäna de beslutande kommunala organen.

Den utökade kommunala aktiviteten kommer säkerligen att föranleda betydande kostnadsökningar för många kommuner, särskilt i de fall en mera avsevärd utökning av fritidsbebyggelsen förestår. I och för sig skulle detta kunna motivera att staten bidrog till kommunens kostnader i sam- manhanget. Utredningen har emellertid, såsom framgått av 8 kap., valt att gå en annan väg, nämligen att ge kommunerna befogenhet att uttaga en årlig avgift på fritidsbebyggelsen.

Inom våra storstadsregioner möter det interkommunala samarbetet sär- skilda problem. I närheten av exempelvis Stockholm och Göteborg är åt- skilliga landskommuner redan nu typiska »fritidskommuner» till storsta- den och denna företeelse torde komma att utvidgas och accentueras ytter- ligare i framtiden. Bilden förändras icke heller i någon avsevärd mån av kommunblockindelningen. Flera kommunblock i storstadsregionerna kom- mer att vara kraftigt präglade av storstadens friluftsliv.

Som exempel från Stockholms län kan anföras, att Gustavsbergs, Värmdö och Djurö landskommuner sammanförts till ett block. Dessa hade vid in- gången av 1963 en sammanlagd befolkning av 9 200 personer. Antalet fri-

tidshus var sammanlagt 12 200 och av dessa hade omkring 1 800 tillkommit enbart under åren 1960—762. I Göteborgsregionen skall exempelvis Råda och Landvetters kommuner i Göteborgs och Bohus län ingå i ett kommun- block med Björketorps landskommun i Älvsborgs län. Detta block hade en permanent boende befolkning vid 1963 års ingång på 11 300 personer och antalet fritidshus uppgick till 3 300, av vilka 1 100 tillkommit åren 1960—62.

I här anmärkta fall kan givetvis diskuteras, vilken av de två kommu- nerna, storstaden eller »fritidskommunen», som har det primära ansvaret för friluftsfrågorna. Vilka synpunkter man än anlägger på denna fråga, torde svaret bli att en samverkan under alla förhållanden är nödvändig. » Fritidskommunen» har otvivelaktigt det primära ansvaret för lokalisering och planering — den har planmonopol enligt byggnadslagstiftningen. Å andra sidan har våra storstäder varit mycket aktiva, då det gällt att skaffa friluftsreservat och bygga friluftsanläggningar på betydande avstånd från den egna kommunen. På grund av de faktiska omständigheterna utnyttjas dessa anläggningar främst av storstadsborna och därför har det också varit riktigt att finansiera investeringarna på stadens skattebudget.

Vad här antytts visar, att det i storstadsregionerna kommer att bli nöd- vändigt med en vidare kommunal samverkan på friluftslivets område än den inom kommunblockets ram. Samma sak gäller på den sociala natur- vårdens område, där för övrigt även landstingen kommit med i bilden (väst- kuststiftelsen, stiftelsen Stockholms skärgård). Dessa samarbetsfrågor har emellertid ännu större betydelse och aktualitet inom andra sektorer av samhällslivet, exempelvis i fråga om kommunikationer, bostadsbebyggelse och industrilokalisering. Det torde därför icke vara praktiskt att föreslå någon särskild lösning av dessa frågor på friluftslivets område. I den mån interkommunal samverkan icke kommer till stånd trots överhängande be- hov, torde det få ankomma på vederbörande länsstyrelse att taga erfor- derliga initiativ.

Såsom framgått av det föregående föreligger högst skiftande förutsätt- ningar för kommunala insatser på friluftslivets område i olika kommuner. Man kan därför icke gärna tänka sig en enhetlig form i alla kommuner för handläggning av friluftsfrågor. Dessutom bör beaktas att friluftsfrågor, beroende på arten, redan nu ankommer på olika kommunala organ, exem- pelvis kommunalnämnd, byggnadsnämnd eller hälsovårdsnämnd. Även här bör man alltså iaktta principen att i huvudsak respektera den befintliga ansvarsfördelningen.

Med hänsyn till de växlande förhållandena i olika kommuner torde sam- ma princip böra tillämpas på friluftslivets område som nyligen antagits på naturvårdens (prop. nr 71/1963, sid. 115), nämligen att kommunens sty- relse skall svara för friluftsfrågorna, om ej annat beslutas eller gäller på grund av särskild författning.

10.3. Den regionala organisationen

Utredningen har i 4 kap. (sid. 102) uttalat att någon annan regional instans för friluftsfrågorna icke gärna, såvitt nu kan bedömas, kan tänkas än läns- styrelsen. Denna slutsats motiveras främst av länsstyrelsens ställning och uppgifter i lokaliseringsfrågor samt på planerings- och byggnadsområdet. Länsstyrelsen är tillika naturvårdsmyndighet med beslutanderätt enligt na- turvårdslagen i frågor, som icke förbehållits Kungl. Maj:t, samt regional vägmyndighet. — De uppgifter inom friluftslivet, som närmast ankommer på staten, hör naturligen hemma inom länsstyrelsernas planeringssektioner.

Det är emellertid av stor praktisk betydelse att länsstyrelsen utövar sina funktioner inom den fysiska samhällsplaneringen i nära samverkan med en rad fackmyndigheter på länsplanet, som visserligen står till länsstyrel- sens förfogande enligt sina instruktioner eller på annan grund, men som administrativt är direkt underställda vederbörande centrala fackmyndig- het. Till denna krets av sakkunniga länsorgan hör bl. a. länsarkitekten med länsarkitektkontoret, överlantmätaren med länslantmäterikontoret, läns- ingenjören, Vägförvaltningen, länsläkaren m.fl. I andra hand kan nämnas lantbruksnämnden, hushållningssällskapet, skogsvårdsstyrelsen och länsar- betsnämnden, som inom sina specifika arbetsområden kan lämna frilufts- livet betydande tjänster. Den naturliga kontaktpunkten med domänverket på länsplanet torde vara vederbörande överjägmästare, även om överjäg— mästardistrikten icke överensstämmer med länsindelningen.

Inom Vissa arbetsområden utövar länsstyrelsen sina funktioner under medverkan av särskilda organ med rådgivande funktioner. För naturvårds- frågor finns sålunda i varje län naturvårdsråd och för lokaliseringsfrågor inrättas från och med den 1 juli 1965 särskilda planeringsråd. Naturvårds- råden utses av länsstyrelserna relativt fritt enligt Vissa allmänna rekom— mendationer. I planeringsråden utses 3 ledamöter av Kungl. Maj:t och 4 av landstinget.

I länsstyrelsens regi sker en fortlöpande samverkan mellan olika myn- digheter. Fackmyndigheternas samverkan med länsstyrelsen är i regel ord- nad genom s. k. länsråd, vilket innebär att en större eller mindre krets av länstjänstemän sammanträder med representanter för länsstyrelsen för be- handling av ärenden av gemensamt intresse. Arbetet i länsråden torde ha stor praktisk betydelse för länsstyrelsens ställningstaganden, speciellt i ärenden av mer omfattande och principiell karaktär. Länsråden har dock i regel ingen formell beslutanderätt.

Av stor betydelse i nu förevarande sammanhang är vidare att de flesta län har en, ibland flera, turisttrafikorganisationer med uppgift att befrämja turistnäringen. Deras verksamhet finansieras i regel av primärkommuner och landsting. Verkställande tjänsteman är i flertalet fall en heltidsanställd turistintendent.

Frågan om hur en förstärkning av länsinstansen för att befrämja fri- luftslivet lämpligast bör sättas in bör i första hand bedömas mot bakgrund av de arbetsuppgifter, som kan förväntas komma att dominera och hur dessa konkret skall verkställas i fråga om metodik och arbetsfördelning.

Som grundval för sitt arbete med fritidsbebyggelse och friluftsanlägg- ningar bör länsstyrelsen