SOU 1965:66

Kontinentalsockeln

Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet

Genom beslut den 6 november 1964 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepartementet att tillkalla högst tre sakkunniga för att framlägga förslag till lagstiftning rörande undersökning och bearbetning av naturtill- gångar på den svenska kontinentalsockeln m.m.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallades den 28 december 1964 så- som sakkunniga numera justitierådet Carl Holmberg, tilllika ordförande, numera kanslirådet Sven Swarting och revisionssekreteraren Lars Delin. Delin förordnades sedermera att tillika vara sekreterare i utredningen. De sakkunniga har antagit benämningen kontinentalsockelutredningen.

Att såsom experter biträda utredningen förordnades den 9 januari 1965 utrikesrådet Lars Hedström och kammarrådet Åke Bohman.

Utredningen har samrått med Sveriges geologiska undersökning och gruvrättsutredningen samt har haft överläggningar med företrädare för Sveriges industriförbund, Svenska petroleuminstitutet och Svenska gruv- föreningen samt med representanter från petroleumbranschen.

Utredningen har deltagit i en av Centre International de Documentation et d”Etudes Pétrolieres anordnad kongress i Monaco, »Petroleum and the Sea», vid vilken behandlades juridiska, tekniska och ekonomiska frågor i samband med eftersökande och utvinning av olje- och naturgastillgångar på kontinentalsockeln. Vid besök i Danmark, Storbritannien, Nederlän- derna och Västtyskland har ledamöter i utredningen diskuterat problem i anslutning till lagstiftningsuppdraget såväl med representanter för veder- börande ministerier och andra myndigheter som med företrädare för olje- och naturgasindustrien i dessa länder. I samband härmed har besök bl.a. gjorts på borrningsplattformen »Neptune» på den brittiska delen av Nord- sjösockeln och vid basanläggning i Lowestoft vid Englands östkust samt vid anläggningar för utvinning av naturgas i Schlochteren i Nederländerna och för oljeproduktion vid Barnstorf i Västtyskland, varjämte vissa under- sökningsarheten i anslutning till fyndigheterna i Nederländerna och Väst- tyskland studerats. Utredningen har vidare under arbetets gång haft kon- takter med personer som medverkat vid utarbetandet av den norska och finska kontinentalsockellagstiftningen.

Avdelningsdirektören Bertil Dahlman och statsgeologen Roland Skog- lund vid Sveriges geologiska undersökning samt kanslisekreteraren Suzanne Frigren har biträtt utredningen vid utarbetandet av kapitlet om utvinning av olja och naturgas i havsområden.

Som utredningsarbetet nu slutförts, får utredningen härmed vördsamt överlämna resultatet av sitt arbete i form av ett betänkande »Kontinental- sockeln».

Stockholm den 12 november 1965.

Carl Holmberg

Sven Swarting Lars Delin

Förslag till Lag om kontinentalsockeln

Härigenom förordnas som följer.

1 5.

Med kontinentalsockeln förstås i denna lag havsbottnen och dennas un- derlag inom allmänt vattenområde samt i det utanför Sveriges territorial- gräns belägna område under vatten, över vilket Sverige enligt den i Geneve den 29 april 1958 dagtecknade konventionen om kontinentalsockeln utövar suveräna rättigheter, såvitt avser utforskande av bottnen och underlaget samt utvinning av naturtillgångar därstädes.

Med kontinentalsockelns naturtillgångar avses i denna lag mineraliska och andra icke levande tillgångar på havsbottnen och i dennas underlag samt sådana levande organismer, vilka på det stadium, där de kunna bli föremål för fångst, äro antingen orörliga på havsbottnen eller därunder eller oförmögna till rörelse annat än i ständig fysisk beröring med havs- bottnen eller dennas underlag.

Inom allmänt vattenområde äger denna lag ej tillämpning på sådan un— dersökning och bearbetning av inmutningsbara mineral som avses i gruv- lagen och ej heller på fångst av sådana levande naturtillgångar som omfattas av svensk lagstiftning angående fiske.

2 &. Rätten att utforska kontinentalsockeln och utvinna dess naturtillgångar tillkommer staten.

3 %.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger meddela till- stånd för annan att genom geofysiska mätningar, borrning eller på annat sätt utforska kontinentalsockeln samt att utvinna dess naturtillgångar.

Tillstånd skall avse bestämt område och meddelas för viss tid. Konungen må föreskriva att visst slag av verksamhet som avses i första stycket må företagas utan tillstånd.

4 %.

Vid tillstånd må fogas de föreskrifter som finnas påkallade ur allmän synpunkt, såsom angående företagets ledning, för arbetena erforderliga an- läggningar på kontinentalsockeln, upprättande av karta över arbetena, prov- tagning, rapportering rörande verksamheten, användningen av produktio- nen samt åtgärder till bevarande av fyndighet eller borrhål, förebyggande av vattenförorening eller skydd för sjöfarten, fisket och andra allmänna eller enskilda intressen.

När tillstånd meddelas, må bestämmas i vilken omfattning undersökning eller utvinning skall ske för att den rätt som grundas på tillståndet skall äga bestånd.

Med tillstånd må tillika förbindas villkor om statligt deltagande i före- taget och om utgivande till staten av avgifter för tillståndet eller på ut- vinningen eller av andel av produktionen eller annat dylikt villkor.

5 5. I tillstånd må föreskrivas att tvist om beräkningen av avgift eller andel, som skall utgivas till staten på grund av villkor som avses i 4 % tredje stycket, skall hänskjutas till avgörande av skiljemän.

6 5.

Tillstånd må återkallas av Konungen eller den myndighet som meddelat tillståndet, om föreskrifter eller villkor som gälla för tillståndet åsidosättas eller om eljest synnerliga skäl äro därtill.

I samband med tillstånd må föreskrivas på vilka villkor tillståndshava— ren äger frånträda tillståndet eller avstå från en del av det område detta omfattar.

— TillStånd må ej överlåtas utan medgivande av Konungen eller den myn- dighet som meddelat tillståndet.

7 %.

Konungen eller myndighet som Konungen utser äger bestämma att till skydd för anläggning för utforskande av kontinentalsockeln eller utvin- ning av dess naturtillgångar skall finnas en säkerhetszon med en utsträck— ning av högst 500 meter, räknat från varje punkt på anläggningens ytter- sida, samt meddela de föreskrifter som erfordras för att trygga zonen. I den mån annat ej följer av denna lag eller bestämmelse som med stöd av lagen'meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen utser må far- tyg icke insegla i säkerhetszon utan medgivande av anläggningens ägare.

8 5. ' Beviljas inmutning enligt gruvlagen på område, till vilket rätt föreligger på grund av tillstånd enligt 3 %, eller meddelas sådant tillstånd på inmutat

område, må arbete för undersökning och bearbetning, som verkställes på grund av först uppkommen rättighet, icke hindras på grund av rättighet som tillkommit senare. Uppstår tvist om sättet för drivande av de särskilda slagen av arbete, skall bergmästaren, med iakttagande av vad som jämlikt 4 % föreskrivits i tillståndet, bestämma hur arbetena skola ordnas, så att innehavaren av äldre rättighet kan ändamålsenligt driva sitt arbete med minsta förfång för den senare rättsinnehavaren.

9 %.

Tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter och villkor för tillstånd utövas av myndighet som Konungen bestämmer.

Tillsynsmyndighet äger att från innehavare av tillstånd erhålla de upp- lysningar och handlingar som erfordras för tillsynens utövande. Tillsyns— myndighet må meddela de bestämmelser som finnas erforderliga för att trygga efterlevnaden av föreskrifter och villkor för tillståndet.

Den som har att taga befattning med tillsyn skall äga tillträde till an- läggning, fartyg eller luftfartyg varå verksamhet som omfattas av tillstånd bedrives samt äga rätt att göra sig underrättad om förhållande av betydelse för tillämpningen av de föreskrifter och villkor som gälla för tillståndet.

10 %.

Sveriges geologiska undersökning eller annan myndighet som Konungen bestämmer skall på begäran beredas tillfälle att följa tillståndshavarens arbete och taga del av de geologiska resultaten av detsamma.

11 &.

Beträffande anläggning för utforskande av kontinentalsockeln och ut- vinning av dess naturtillgångar, vilken inrättats utanför tcrritorialgränsen, och förhållanden på anläggningen samt inom säkerhetszon däromkring skall svensk lag, med undantag av bestämmelserna i vattenlagen, gruvlagen, lagen angående stenkolsfyndigheter m.m. och uranlagen, äga tillämpning såsom om anläggningen och zonen vore belägna inom närmaste del av Sve- riges sjöterritorium. Vattenområdet inom säkerhetszon skall icke på grund av vad nu sagts anses som allmänt.

Produkter som frambringats på kontinentalsockeln utanför territorial— gränsen skola anses utvunna i Sverige.

12 5.

Den som utan tillstånd, när sådant erfordras, utforskar kontinentalsoc— keln eller utvinner dess naturtillgångar eller inrättar anläggning på sockeln för utforskande av denna eller utvinning av dess naturtillgångar dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

Till samma straff dömes, om den som erhållit tillstånd enligt 3 % 1) bryter mot föreskrift som meddelats med stöd av 4 % första stycket, 2) underlåter att efterkomma vad tillsynsmyndighet fordrar eller före- skriver med stöd av 9 % andra eller tredje stycket,

3) vid fullgörande av uppgiftsskyldighet som är förbunden med tillstån— det eller i fall som avses i 9 % andra stycket uppsåtligen eller av grov oakt- samhet lämnar oriktig uppgift.

Överträder någon förbudet i 7 5 att insegla i säkerhetszon eller föreskrif- ter som utfärdats för tryggande av sådan zon, dömes till böter.

13 5.

Har innehavare av tillstånd underlåtit att ställa sig till efterrättelse före— skrifter som avses i 4 5 första stycket eller vad som åligger honom enligt 10 & eller att efterkomma anfordran eller föreskrift som tillsynsmyndighet meddelat med stöd av 9 5 andra eller tredje stycket, äger tillsynsmyndig— heten vid vite ålägga honom att fullgöra sina skyldigheter.

Medför underlåtenheten uppenbar fara för allmänna intressen, äger till- synsmyndigheten förbjuda arbetets fortsatta bedrivande ävensom låta ge- nom polismyndighetens försorg vidtaga rättelse på tillståndshavarens be- kostnad.

14 5.

Den som har eller haft att utöva tillsyn över efterlevnaden av denna lag eller med stöd av lagen meddelade villkor eller föreskrifter eller som anlitats som biträde vid tillsynsverksamhetens utövande eller som eljest haft att taga befattning med ärende som avses i lagen, må ej röja eller obehörigen nyttja yrkeshemlighet, som därigenom blivit känd för honom, och ej heller, om det ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande eller affärsförhållande, vilket sålunda blivit honom kunnigt. Bryter någon häremot, dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

15 &.

Begår någon brott som avses i 12 eller 14 & utom riket, dömes vid svensk domstol.

Åtal för brott som avses i 12 % må ej väckas utan att förordnande därom meddelats av Konungen eller den Konungen bemyndigat därtill.

Brott som sägs i 14 & må åtalas av åklagare allenast efter angivelse av målsägande.

16 s.

Talan mot bergmästares beslut enligt 8 % föres genom besvär hos kom- merskollegium.

Mot annat beslut av myndighet enligt denna lag föres talan genom be- svär hos Konungen.

Beslut av tillsynsmyndighet skall lända till efterrättelse utan hinder av förd talan, om ej annorlunda förordnas.

17 &.

Konungen meddelar de föreskrifter som finnas erforderliga för tillämp- ningen av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966. Meddelas enligt denna lag tillstånd på allmänt vattenområde som om- fattas av koncession enligt lagen angående stenkolsfyndigheter m.m. eller uranlagen eller av undersökningstillstånd enligt sistnämnda lag, skall vad i 8 & stadgas för det fall att tillstånd meddelas på område som är inmutat enligt gruvlagen äga motsvarande tillämpning.

Upplåtelse från kronan av rätt till sand-, grus- och stentäkt inom allmänt vattenområde som skett före den 1 juli 1966 skall gälla utan hinder av nya lagen.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 5 % gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314)

Härigenom förordnas, att 5 % gruvlagen den 3 juni 19381 skall erhålla änd— rad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

55.

lnmutningspunkten må icke vara belägen å, ej heller inmutat område omfatta:

1) område å ———————

9) område, varå koncession förut meddelats för eftersökande och be- arbetande av stenkol, såvida begärd inmutning avser mineral som ingår i stenkolen och ej kan utvinnas utan stenkolens förbränning, eller av alun- skiffer, såvida begärd inmutning av- ser mineral som förekommer i sådant samband med skiffern att det ej kan tillgodogöras för sig eller utan skada för skifferfyndigheten, ävensom om- råde, varå undersökningstillstånd el- ler koncession enligt uranlagen sökts eller meddelats, såvida begärd inmut- ning avser mineral som förekommer i sådant samband med ämne avsett i nämnda lag, att det ej kan tillgodo- göras för sig; dock att hinder mot inmutning ej föreligger om, såvitt angår koncession å stenkol eller alun- skiffer, koncessionsinnehavaren läm- nat medgivande därtill eller, då frå-

! Senaste lydelse av 5 å se SFS 1963:626.

lnmutningspunkten må icke vara belägen å, ej heller inmutat område omfatta:

______ för utvidgningen:

9) område varå koncession förut meddelats för eftersökande och be- arbetande av stenkol, såvida begärd inmutning avser mineral som ingår i stenkolen och ej kan utvinnas utan stenkolens förbränning, eller av alun- skiffer, såvida begärd imnutning av- ser mineral som förekommer i sådant samband med skiffern att det ej kan tillgodogöras för sig eller utan skada för skifferfyndigheten, ävensom om- råde, varå undersökningstillstånd el- ler koncession enligt uranlagen eller tillstånd enligt lagen om kontinental- sockeln sökts eller meddelats, såvida begärd inmutning avser mineral som förekommer i sådant samband med ämne avsett i uranlagen eller i an- sökningen eller tillståndet enligt la— gen om kontinentalsockeln, att det ej kan tillgodogöras för sig; dock att hinder mot inmutning ej föreligger

(Nuvarande lydelse)

ga är om undersökningstillstånd el- ler koncession enligt uranlagen, sö- kanden eller innehavaren av under- sökningstillstånd eller koncession lämnat medgivande till inmutningen eller Konungen medgivit undantag från vad nu stadgats.

(Föreslagen lydelse)

om, såvitt angår koncession å stenkol eller alunskiffer, koncessionsinneha- varen lämnat medgivande därtill el- ler, då fråga är om undersöknings- tillstånd eller koncession enligt uran- lagen eller tillstånd enligt lagen om kontinentalsockeln, sökanden eller innehavaren av tillstånd eller konces- sion lämnat medgivande till inmut- ningen eller Konungen medgivit un- dantag från vad nu stadgats.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

Förslag till Lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter m. m.

Härigenom förordnas, dels att 50 ä 1 mom. samt 51, 52 och 57 55 lagen den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter m. m.1 skola erhålla ändrad ly- delse på sätt nedan angives, dels att i sagda lag skall införas en ny para- graf, betecknad 48 a %, av nedan angivna innehåll.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

48a &.

Beträffande rättighet att eftersöka och bearbeta stenkolsfyndighet inom allmänt vattenområde i havet skall i stället för bestämmelserna i denna lag gälla vad som stadgas i lagen om kontinentalsockeln.

50 s.

1 mom. Vad i 2—4, 7—25, 32—40, 42—44 och 48 55 är stadgat angående stenkolsfyndigheter skall, med de av- vikelser som föranledas av bestäm- melserna i detta kap., äga motsvaran- de tillämpning i fråga om saltfyndig- heter; därvid skall vad i 21 å andra stycket stadgas gälla även i fall då koncession upphört av annan anled- ning än där sägs.

Är fråga ————————

1 mom. Vad i 2—4, 7—25, 32—40, 42—44, 48 och 48 a 55 är stadgat an— gående stenkolsfyndigheter skall, med de avvikelser som föranledas av be- stämmelserna i detta kap., äga mot- svarande tillämpning i fråga om salt- fyndigheter; därvid skall vad i 21 å andra stycket stadgas gälla även i fall då koncession upphört av annan anledning än där sägs.

______ till bergmästaren.

1 Senaste lydelse, se beträffande 50 5 1 mom., 51 5 och 52 5 SFS 1963: 625 samt beträf- fande 57 & SFS 1947: 160.

51 %.

Rättighet att för utvinnande av olja eller gas genom borrning efter- söka och bearbeta olje- eller gasfyn- dighet är beroende på koncession, som meddelas av Konungen. Kon- cession må begränsas till att avse allenast undersökning av fyndighet och, i samband med dylik begräns- ning, till att gälla under viss tid, som angives i koncessionen.

Densom—————————

Rättighet att för utvinnande av olja eller gas genom borrning efter- söka och bearbeta olje- eller gasfyn- dighet är beroende på koncession, som meddelas av Konungen. Kon- cession må begränsas till att gälla under viss tid, som angives i konces- sionen, så ock till att avse allenast undersökning av fyndighet.

— — — —— — koncessionen gäller.

Vid meddelande av koncession av- seende bearbetning äger Konungen bestämma att innehavaren skall till staten erlägga ärlig avgift beräknad efter mängden eller värdet av utvun- nen olja eller gas. Uppstår tvist om beloppet av sådan avgift, skall vad i 19 5 är stadgat för där avsett fall äga motsvarande tillämpning.

52 5.

Vad i 2—4, 7—25, 32 40, 42—44 och 48 55 är stadgat angående sten- kolsfyndigheter skall, med de avvi- kelser som föranledas av bestämmel- serna i detta kap., äga motsvarande tillämpning i fråga om olje- och gas- fyndigheter; därvid skall vad i 21 å andra stycket stadgas gälla även i fall då koncession upphört av annan anledning än där sägs.

Bestämmelserna i — — — — — —

Vad i 2—4, 7—25, 32—40, 42—44, 48 och 48 a 55 är stadgat angående stenkolsfyndigheter skall, med de av- vikelser som föranledas av bestäm- melserna i detta kap., äga motsva- rande tillämpning i fråga om olje- och gasfyndigheter; därvid skall vad i 21 å andra stycket stadgas gälla även i fall då koncession upphört av annan anledning än där sägs.

_____ och gasfyndigheter.

57 g.

Vad i 2—5, 7—9, 11—21, 32 40, Vad i 2—5, 7—9, 11—21, 32—40, 42—44 och 48 55 är stadgat angå— 42—44, 48 och 48 a åå är stadgat an- ende stenkolsfyndigheter skall, med gående stenkolsfyndigheter skall, de avvikelser som föranledas av be- med de avvikelser som föranledas av stämmelserna i detta kap., äga mot- bestämmelserna i detta kap., äga svarande tillämpning i fråga om alun- motsvarande tillämpning i fråga om skifferfyndigheter. alunskifferfyndigheter. Konungen äger ——————————————— äga tillämpning. I fall ——————————————————— 60 % sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966. Beträffande koncession som före nya lagens ikraftträdande beviljats å allmänt vattenområde i havet skola äldre bestämmelser alltjämt gälla.

Förslag till Lag om ändring i uranlagen den 2 december 1960 (nr 679)

Härigenom förordnas, att i uranlagen den 2 december 1960 skall införas en ny paragraf, betecknad 66 %, av nedan angivna innehåll.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

66 5.

Beträffande rättighet att undersö— ka och bearbeta fyndighet av uran- haltigt material inom allmänt vatten- område i havet skall i stället för be- stämmelserna i denna lag gälla vad som stadgas i lagen om kontinental— sockeln.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966. Beträffande undersökningstillstånd och koncession som före nya lagens ikraftträdande beviljats å allmänt vattenområde i havet skola äldre be— stämmelser alltjämt gälla.

?

Utkast

till Kungörelse med närmare bestämmelser rörande tillämpningen av lagen den 1966 om kontinentalsockeln Kungl. Maj:t har med stöd av lagen den 1966 om kontinental- sockeln funnit gott förordna som följer. 1 %.

Tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter och villkor som gälla för till- stånd enligt lagen om kontinentalsockeln utövas av kommerskollegium.

Kommerskollegium äger göra framställning hos annan myndighet om biträde vid övervakning av föreskrifter och villkor som sägs i första stycket.

2 %.

Efter anmälan till kommerskollegium äger svensk vetenskaplig institu- tion utan särskilt tillstånd företaga vetenskapliga undersökningar av kon- tinentalsockeln i den mån det kan ske utan förfång för innehavare av till- stånd att utforska sockeln eller utvinna dess naturtillgångar. Anmälan skall ingivas senast fjorton dagar före undersökningarnas början och inne— hålla uppgift om tid och plats för undersökningarna samt dessas omfatt- ning och syfte.

Utanför territorialgränsen må fiske efter sådana levande organismer som avses i 1 5 andra stycket lagen om kontinentalsockeln bedrivas utan särskilt tillstånd.

3 &.

1 mom. Till Konungen ställd ansökan om tillstånd att för utvinnande av olja eller naturgas undersöka kontinentalsockeln eller att där utvinna så- dana ämnen ingives i sex exemplar till handelsdepartementet.

2 mom. Ansökningen skall innehålla 1) uppgift om sökandens namn, yrke, hemvist och postadress samt, om sökanden är utländskt företag, om filial som. sökanden har eller må avse att inrätta i Sverige för handhavandet av den planerade verksamheten,

2) uppgift om det område och den tid ansökningen avser, 3) uppgift om arten av den planerade verksamheten, 4) arbetsprogram med upplysning om de anläggningar som sökanden vill inrätta på kontinentalsockeln för arbetenas genomförande samt om de

åtgärder sökanden ämnar vidtaga för att förebygga vattenförorening och intrång på sjöfart, fiske och andra allmänna eller enskilda intressen,

5) utredning om sökandens tekniska och ekonomiska resurser för arbe- tenas genomförande, samt

6) om sökanden ämnar i väsentlig omfattning anlita entreprenör för ar- betena, uppgifter om denne i avseenden som sägs under 1) och 5).

3 mom. Vid ansökan skall sökanden foga 1) karta eller kartskiss jämte beskrivning över det med ansökningen av- sedda området av sådan beskaffenhet som kommerskollegium bestämmer, samt

2) intyg som sökanden vill åberopa för att styrka uppgifter som avses i 2 mom. 4)—6).

4 &.

Tillstånd till täkt av sand, grus eller sten på kontinentalsockeln meddelas av kommerskollegium. Ansökan om tillstånd ingives i sex exemplar till kollegium.

I tillstånd, som skall gälla viss tid, högst tio år, och avse visst område, skall angivas den omfattning, i vilken sand, grus eller sten får tagas där. För tillståndet skall utgå ersättning, om ej kommerskollegium med hänsyn till den upplåtna rättens ringa omfattning eller annat särskilt skäl finner tillståndet böra givas utan vederlag.

Finnes det med hänsyn till särskilda omständigheter påkallat och är fråga om sand-, grus— eller stentäkt i mindre omfattning, äger kommerskolle- gium medgiva envar rätt därtill. Medgivandet, som skall gälla viss tid, högst tio år, skall avse visst område och angiva den omfattning, i vilken sand, grus eller sten får tagas där.

5 %.

Ansökan om tillstånd att i annat fall än som avses i 2—4 %% utforska kontinentalsockeln eller utvinna dess naturtillgångar ställes till Konungen och ingives till handelsdepartementet.

Beträffande sådan ansökan skola bestämmelserna i 3 % gälla i tillämp- liga delar.

6 %. Bestämmelserna i 3—5 %% skola i tillämpliga delar gälla beträffande an- sökan om ändring av föreskrifter och villkor för tillstånd.

7 5. För tillstånd att för utvinnande av olja eller naturgas undersöka konti- nentalsockeln eller att där utvinna sådana ämnen skola, utöver vad som

föreskrives i lagen om kontinentalsockeln och tillståndsbeslutet, gälla föl- jande allmänna bestämmelser.

1 mom. Tillståndshavaren skall varje år före den 1 mars till kommers- kollegium insända redogörelse för det under föregående är utförda arbetet samt de statistiska rapporter kollegium föreskriver.

2 mom. Innan seismiska undersökningar påbörjas skall tillståndshava- ren underrätta fiskeristyrelsen. Vid sådana undersökningar är tillstånds- havaren skyldig att fortlöpande hålla fiskeristyrelsen underrättad om un- dersökningsfartygens rörelser.

3 mom. Anläggning som medgivits i tillstånd för utforskande av kon- tinentalsockeln eller utvinning av dess naturtillgångar får ej inrättas utan att skriftlig anmälan därom gjorts hos kommerskollegium minst en månad i förväg.

Anläggning och säkerhetszon skola förses med permanenta anordningar som utmärka deras läge för sjöfarande och, vid behov, för luftfartyg.

Tillståndshavaren är skyldig att bekosta tillkännagivanden om inrättande av anläggning och säkerhetszon.

4 mom. Innan borrning påbörjas skall kommerskollegium och Sveriges geologiska undersökning underrättas om tid och plats för borrningen. Borr- prov och resultat av mätningar i borrhål skola i den ordning Sveriges geo- logiska undersökning föreskriver insändas till undersökningen.

Över upptagna borrhål skall tillståndshavaren senast inom sex månader upprätta fullständig och noggrann karta i minst tre exemplar. Kartan skall förvaras hos tillståndshavaren och fortlöpande kompletteras av denne. Ut- drag av kartan skall sändas till kommerskollegium. I den utsträckning Sveriges geologiska undersökning påfordrar skall utdrag sändas även till undersökningen.

Närmare föreskrifter om kartans upprättande och komplettering samt om verkställande av utdrag av kartan och utdrags insändande till kommers- kollegium meddelas av kollegium.

5 mom. Borrning samt utvinning av naturgas eller olja skall ske på sådant sätt att förekomst av sådana ämnen är under full kontroll. Olja eller naturgas får ej spillas från borrhål, så att vattnet eller luften förorenas.

6 mom. Borrhål som övergivas skola säkras på betryggande sätt enligt föreskrifter som meddelas av kommerskollegium.

7 mom. När tillstånd upphör att gälla skola borrhål som upptagits inom tillståndsområdet säkras av tillståndshavaren enligt föreskrifter som med- delas av kommerskollegium. Borrhålen skola utan ersättning tillfalla staten.

8 5. Arbete för utforskande av kontinentalsockeln eller utvinning av dess naturtillgångar må icke utföras på sådant sätt att sjöfart, fiske eller havets

biologiska tillgångar obehörigen åsamkas förfång eller att befintliga under- vattensledningar skadas.

9 %.

Tillståndshavaren är skyldig tåla att undervattensledningar utläggas och underhållsarbeten avseende sådana ledningar utföras inom tillståndsom- rådet, i den mån det kan ske utan att utforskandet eller utvinningen obe- hörigen hindras.

Tillståndshavaren är ock skyldig tåla att inom tillståndsområdet bedri- ves oceanografisk grundforskning eller annan vetenskaplig forskning, vars resultat äro avsedda att offentliggöras.

10 %.

Befattningshavare vid tullverkets kustbevakning åligger att aktgiva på att undersöknings- eller utvinningsarbete icke bedrives på kontinental- sockeln utan tillstånd, där sådant erfordras, eller i strid mot givet tillstånd. Iakttager befattningshavare sådan handling, skall han ofördröjligen an- mäla detta till kommerskollegium, polis- eller åklagarmyndighet eller när— maste polisman.

Kommerskollegium skall ofördröjligen underrätta generaltullstyrelsen samt vederbörande kustbevakningschefer om beslut om tillstånd till arbe- ten på kontinentalsockeln jämte i anslutning därtill meddelade föreskrifter och villkor, i den mån tillståndet eller föreskrifterna äro av betydelse för tullpersonalens uppsikt.

Denna kungörelse träder i kraft den

I. Inledning

Konventionen om kontinentalsockeln

Det hävdvunna geologisk-geografiska begreppet kontinentalsockeln beteck- nar den förhållandevis långsamt sluttande del av havsbottnen, som är belägen mellan stranden och början av den s. k. ko-ntinentalsluttningen, där bottenprofilen övergår i en brantare sluttning ned mot de stora havs- djupen. Övergången anse-s flerstädes ske på ett djup av omkring 200 meter. Kontinentalsockelns bredd varierar från någon kilometer till många tiotal mil. Kontinentalsocke-ln anses rymma betydande» naturtillgångar, särskilt mineral, olja och naturgas. Möjligheten att exploatera tillgångarna har ökats genom vetenskapens och teknikens snabba framsteg, och undersök- ningsarbeten bedrives sedan åtskillig tid på kontinentalsockeln i olika delar av världen. Utvinning av olja från havsbottnen i stor skala förekom- mer bl.a. i Persiska viken och Mexikanska golfen.

Efter andra världskriget har många stater framställt mer eller mindre långtgående anspråk på höghe-tsrätt över kontinentalsockeln utanför deras territorialgr'äns bl.a. i syfte att skaffa sig kontroll över naturtillgångarna därstädes. För att få till stånd en reglering av de olik-a staternas anspråk i fråga om kontinentalsockeln upptog Förenta Nationernas kommission för internationell rätt frågan om kontinentalsockeln på sitt arbetsprogram. Efter flera års förberedelsearbeten antogs vid 1958 års konferens i Geneve om kodifieringe-n av de' folkrättsliga reglerna om havet konventionen om kontinentalsockeln samt ytterligare tre konventioner, nämligen konventio- nen om territorialvattnet och tilläggszonen, konventionen om det fria havet och konventionen o-m fisket och bevarandet av de levande naturtillgånga rna i det fria havet. I anslutning till kon-ventionerna antogs också ett fakulta- tivt signaturprotokoll om obligatoriskt biläggande av tvister rörande tolk— ningen oc-h tillämpningen av konventionerna.

Sedan föreskrivet antal ratifikations- och anslutningsinstrument depo— nerats, trädde kontinentalsockelkonventio—nen i kraft den 10 juni 1964. Konventionen jämte det fakultativa protokollet godkändes av svenska riksdagen vid 1964 års höstriksdag (prop. 197, UU 12, rskr 400). Konven- tionen träde'r för Sveriges del i kraft den trettionde dagen efter det att anslutningsinstrument deponerats. Deposition har ännu inte skett. De tre övriga havsrättskonventionerna har hittills inte biträtts av Sverige.

Kon—tinentalsocke—lkonventionen hade den 1 oktober 1965 biträtts av

följande 29 stater: Algeriet, Amerikas Förenta Stater, Australien, Bulgarien, Cambodja, Colombia, Danmark, Dominikanska Republiken, Ecuador, Fin- land, Frankrike, Guatemala, Haiti, Israel, Madagaskar, Malaysia, Nya Zee- land, Polen, Portugal, Rumänien, Senegal, Sovjetunionen, Storbritannien, Sydafrika, Tjeckoslovakien, Uganda, Ukraina, Venezuela och Vitryssland.

Konventionens texter på engelska och franska jämte översättning till svenska har fogats som bilaga till betänkandet. Konventionen innehåller i huvudsak följande.

I art. 1 momth a definieras uttrycket kontinentalsockeln, sådant detta användes i konventionstexten. Med sockeln avses här havsbottnen och dess underlag i de områden under vatten, vilka grän-sar till kusterna men är belägna utanför territorialgränsen. Sockeln sträcker sig ut till e-tt vatten- djup av 200 meter eller, därutanför, intill dess djupet omöjliggör exploa- tering. I artikelns moment b föreskrives, att konventionen även gäller motsvarande områden kring öar.

Konventionen har således en dubbel bestämning av kontinentalsockelns gräns m-ot de stora vattendjupen, primärt ett djup av 200 meter och sub— sidiärt vad som brukar kallas exploateringsgränsen.

Vad Sverige beträffar ger konventionens definition till resultat att en kon'tinentalsookel i konventionens mening finnes överallt utanför den svenska territorialgränsen i de hav som omger Sverige.

Art. 2 bestämmer och begränsar strandstatens rätt med avseende på kontinentalsockeln.

Enligt första stycket utövar strandstaten suveräna rättigheter över soc- keln, men blott i vad avser utforskandet och tillgodogörandet av dess natur- tillgångar.

I andra stycket understrykes rättigheternas exklusiva karaktär. Ingen äger sålunda, i de fall där strandstaten icke själv låter utforska eller exploa- tera sockeln, bedriva sådan verksamhet eller göra gällande någon rätt till sockeln, såvida icke strandstaten givit sin uttryckliga tillåtelse.

I tredje stycket utsäges, att strandstatenns rättigheter avse-ende kontinen- talsockeln ej är beroende av besittningstagande, vare sig effektivt eller symboliskt. Icke heller erfordras någon form av viljeförklaring från strands-t-atens sida.

Fjärde stycket anger närmare vilka av kontinentalsockelns naturtill- gångar, som avses i konventionen. Hit räknas mineraliska och andra icke levande tillgångar, vilka finnes antingen på själva havsbottnen eller där- under. Hit hör också de levande organismer, som kallas sede-ntära, d.v.s. de organismer, vilka på det utvecklingsstadium där de kan utnyttjas an- tingen är helt orörliga på havsbottnen eller därunder eller ej kan röra sig annat än i direkt kontakt med havsbottnen eller dess underlag.

Artikeln vilar på en kompromiss mellan staternas vitt skiljaktiga intres-

sen och anspråk. Den utgår å ena sidan från att det alltjämt skall slås vakt om havets traditionella frihet, främst i vad avser sjöfart och fiske. Å andra sidan inför den en ny regel enligt vilken en strandstat skall ha vissa, noga angivna rättigheter i vad gäller naturförekomsterna i kontinen— talsockeln utanför dess territorialvatten.

I art. 3 fastslås, att strandstatens rättigheter med avseende på kontinen- talsockeln ej får inverka på det ovanförliggande vattnets egenskap av fritt hav. Ej heller inverkar rättigheterna på det fria luftrummet.

Art. 4 stadgar begränsningar i strandstatens rättigheter, avsedda att bevara den hävdvunna friheten att nedlägga och underhålla kablar och ledningar på havsbottnen.

Art. 5 understryker i sitt första stycke, ytterligare en gång, syftet att icke inkräkta på havets frihet. Sålunda föreskrives, att strandstaten ej äger bedriva verksamhet på kontinentalsockeln på ett sätt som, i vidare mån än som kan anses berättigat, medför intrång i sjöfart, fiske eller bevarandet av havets biologiska tillgångar. Stycket innehåller också en principbestäm— melse till skydd för oceanografisk och annan vetenskaplig forskning på kontinentalsockeln; en kompletterande regel återfinnes i åttonde stycket.

Enligt andra stycket har strandstat rätt att uppföra de inrättningar som är erforderliga för utforskandet av sockeln och tillgodogörandet av dess naturtillgångar samt äger upprätta säkerhetszoner kring sådana inrätt- ningar.

Tredje stycket begränsar säkerhetszonernas utsträckning till maximalt 500 meter, räknat från inrättningens yttersida. Strandstate-n äger vidtaga erforderliga åtgärder för att skydda säkerhetszon. Fartyg av varje nationa- litet måste respektera sådan zon.

I fjärde stycket fastslås att inrättning av här avsett slag, ehuru under- kastad strandstatens jurisdiktion, ej är att betrakta som en ö och följ- aktligen ej, där så eljest skulle vara fallet, har eget territorialvatten.

I femte stycket föreskrives, att inrättandet av säkerhetszon måste bringas till andra staters kännedom. Betryggande varningsanordningar skall inrättas och vidmakthålla's. Anläggning, som nedlagts eller ej längre brukas, måste helt demonteras.

I sjätte stycket meddelas. förbud mot att anläggningar eller säkerhets- zoner placera-s så, att de hindrar sjöfarten i traditionellt utnyttjade farle- der, vilka är oumbärliga för den internationella sjö-trafiken.

Sjunde stycke-t ålägger strand'staten att vidtaga alla de åtgärder som erfordras för att skydda havets biologiska tillgångar mot skadliga ämnen.

Enligt det förut nämnda åttonde stycket måste strandstatens samtycke inhämtas till varje forskningsåtgärd på kontinentalsockeln. Sådant sam- tycke får dock normalt ej vägras en kvalificerad institution, som avser bedriva uteslutande vetenskapliga undersökningar av kontinentalsockelns fysiska eller bio-logiska egenskaper samt publicera resultaten av dessa.

Strandstaten har rätt att deltaga i verksamheten eller att vara represen- terad därvid.

Art. 6 behandlar de viktiga frågorna om bestämmande av gräns på kon- tinentalsockel på vilken två eller flera stater kan göra anspråk.

I första hand bör gräns bestämmas genom avtal mellan de berörda sta- terna. Saknas avtal skall gräns, om särskilda omständigheter ej föranle- der annat, bestämwma-s på något av följande sätt.

Om staterna ligger mitt emot varandra, skall gränsen utgöras av mittlin- jen mellan de baslinjer från vilka de berörda staternas territorialvatten beräknas.

Gränsar staterna i sidled till varandra, skall gränsen bestämmas med tillämpning av principen om lika avstånd från närmaste punkt på bas— linjen för vardera statens territorialvatten.

Slutligen ges anvisningen, att gräns som bestämts med tillämpning av artikeln skall beskrivas med hänvisning till sjökort, geografiska känne- märken samt fasta riktmärken på land.

Anmärkas kan att nämnda baslinjer kan utgöras antingen av de faktiska strandlinjerna bestämda på visst sätt eller av s.k. räta baslinjer dragna mellan längst ut mot havet belägna öar, skär eller uddar.

Art. 7 stadgar, att konventionens bestämmelser ej skall inverka på strand- statens rätt att exploatera havsbottnens underlag genom tunnelbyggen. I sådana fall saknar det överliggande havets djup all betydelse.

Art. 8—15 innehåller traktattekniska formföreskrifter. Något avtal enligt art. 6 mellan Sverige och grannstat har ännu inte kommit till stånd. I fråga om utgångspunkten för bestämmande av gräns på kontinentalsockeln må nämnas att baslinjeutredningen, som haft i uppdrag att göra en övers-yn av baslinjerna för territorialvattnets beräk- ning utmed den svenska kusten och därmed sammanhängande frågor, i ett den 16 december 1964 avgivet betänkande »Sveriges sjöterritorium» (SOU 1965: 1) framlagt förslag till lag om Sveriges sjöterritorium jämte kungörelse med närmare bestämmelser om territorialhavets beräkning. Enligt förslaget skall territorialgränsen bestäm-mas från ett system av räta baslinjer utmed de delar av den svenska kusten, där de geografiska för- hållandena föranleder användning av ett sådant system, samt utefter övriga delar av kusten utgöras av cirkelbågar med medelpvunkterna på lågvatten- linjen och med territorialvattenbredden som radie. Förslaget anknyter till den nyssnämnda 1958 års konvention om territorialvattnet och tilläggs- zonen.

Av det föregående framgår att begreppet kontinentalsockeln i geografisk bemärkelse avser bottenplatån i havet från stranden ut till sluttningen mot de stora d'jup-en, medan samma uttryck i konventionen användes om

de. utanför staternas territorialgräns belägna delarna av platån. När ej av sammanhanget framgår vad som åsyftas med ordet kontinentalsockeln begagnas i det följande beteckningen yttre kontinentalsockeln om den del av sockeln som enligt Genevekonventionen tillkommer Sverige, medan uttrycket inre kontinentalsockeln användes för att beteckna det omedelbart innanför territorialgränsen belägna område, vilket utredningen anser sig böra behandla i detta sammanhang, nämligen platån under allmänt vatten- område i havet.

Utredningsuppdraget

I yttrande till statsrådsprotokollet den 6 november 1964, då beslut fattades om nu ifrågavarande utredning, anförde statsrådet och chefen för justitie- departementet efter redogörelse för konventionen om kontinentalsockeln bl.a.

följande.

Anslutning från svensk sida till konventionen kräver en intern reglering av villkoren för (undersökning och bearbetning av naturtillgångarrna inom den svenska delen av kontinentalsockeln. Om denna fråga bör en särskild utredning ske.

Nationell lagstiftning i ett flertal andra länder rörande naturtillgångarna på kontinentalsockeln innehåller, att rätten att tillgodogöra sig tillgångarna förbe- hålles staten. Även i vårt land bör en lagstiftning på området utgå från att staten äger det bestämmande inflytandet över ifrågavarande tillgångar. Reglerna för undersökning och bearbetning av dessa tillgångar synes böra bygga på ett ko-n- cessionnssystem, som ger möjligheter för det allmänna att tillse att såväl undersök— ningsarbeten som exploatering bedrives på ett med hänsyn till landets intressen lämpligt sätt. I fråga om annan än statlig verksamhet bör det allmännas intresse kunna tillgodoses bl. a. genom rätt för staten att deltaga i ifrågakomma—nde företag eller att uppbära en rimlig avgift. I övrigt måste självfallet tillses, att den interna regleringen kommer i överensstämmelse med konventionen och andra folkrättens regler.

Vid sidan av bestämmelser för själva undersökningen och bearbetningen av naturtillgångarna måste uppmärksammas frågan om jurisdiktion i övrigt inom ifrågavarande område, t. ex. beträffande strafflagstiftn-ing och sociallagstiftning.

Skulle under utredningsarbetet visa sig föreligga behov av särskild reglering även för områden som är belägna innanför tterritorialgränsen, bör utredningen vara vofö-rhindrad att lägga fram förslag även i denna del. Därvid bör beaktas förhållandet till gällande gruvlagstiftning, stenkolslagen däri inbegripcn. Av hän— syn till den allmänna översyn av gruvlagstiftni'ngen som för närvarande pågår genom den år 1963 tillkallade gruvrättsutredningen bör emellertid utrednings- a-rbetet i denna del begränsas till att avse andra naturtillgångar än inmutnings- bara mineralfyndigheter. Samråd bör äga rum med gruvrätltsuitredningen.

Under utredningsarbetet torde uppmärksamhet böra ägnas åt motsvarande lagstiftningsarbete i övriga nordiska länderna.

Enligt direktiven bör utredningen bedrivas skyndsamt och om möjligt slutföras inom sådan tid att en lagstiftning rörande kontinentalsockeln kran träda i kraft samtidigt med att konventionen om kontinentalsockeln träder i kraft för Sve-rige.

II. Utvinning av olja och naturgas i havsområden

Geologiska förutsättningar

Intresset för naturtillgångar av det slag, som avses i konventionen om kon- tinentalsockeln, är för närvarande främst koncentrerat till olja och naturgas (kolväten).

Dessa kolväten anses ha bildats genom omvandling av organisk substans, som avsatts i sediment. Närvaron av sedimentära avlagringar anses vara en första förutsättning för förekomst av olja eller gas. Oftast förekommer de exploateringsbara kolvätena ej i primärt läge, utan de har på grund av sina fysikaliska egenskaper och under inverkan av yttre faktorer, såsom tryck, lämnat de lager där de bildats och ansamlats i högre liggande sedi- ment, s-om därigenom kommit att bilda gas- och/eller oljerese—n'oarer. För att en bergart skall kunna tjänstgöra som kolvätereservoar erfordras bl. a. en viss effektiv porositet hos bergarten i fråga. Vidare skall det porösa bergartskomplexet täckas av för kolväten ogenomträngliga lage-r. Genom deformation av dessa lager kan strukturer bildas, vilka effektivt fångar in kolvätena och förhindrar rörelse av dessa även i sidled. Om intet hinder föreligger för kolvätenas rörelse, läcker gas och olja så småningom fram vid markytan eller på havsbottnen.

Gas och olja har påträffats i avlagringar från samtliga geologiska perioder fr. o. m. kambrium (se schema över de geologiska tidsperioderna på följande sida) och under senaste tid har gas— och oljefynd rapporterats även från prekambriska lager i bl. a. Polen och Sovjetunionen.

Gas och olja har påträffats och exploaterats från markytan ned till över 6 500 meters djup.

Prospektering av gas och olja skedde fram till andra världskrigets slut i huvudsak på land. Undantag har varit de sedan länge exploaterade fyn- digheterna under Svarta havet och Maracaibosjön i Venezuela. Under de senaste tjugo åren har prospekteringsverksamheten i havsområden ökat högst väsentligt och i vissa områden bedrivits med avsevärd framgång. Exempel på sådana är Persiska viken och Mexikanska golfen. I dessa om- råden utgör fyndigheterna på havsbottnen geologiskt sett en direkt fortsätt- ning av angränsande, tidigare från land exploaterade fyndigheter. Förutsätt- ningarna för en framgångsrik »offshore-»-prospektering har därför varit stora. En parallell är att finna i de pågående prospektering-sarbetena i Nordsjön, som föranletts av upptäckten av ett av världens största naturgas- fält nära Groningen i Nederländerna.

GEOLOGISK TIDSSKALA

mnjär o , * E_A TAR YERTIÄR J KENOZOIKUM 70 till) 1 KRITA 135 MESOZWKUM JURA 1ao mu— TRms 220 J FERM 270 zon— KARBON asn DEVON 400 400 awR PALEOZWKUM 430 oaoowcuum 490 500— KAMBRNM mm soo )

Inom Sverige finnes sedimentära bergarter av såväl paleozoisk som m-esozoisk ålder med de egenskaper i vad avser porositeten, som utmärker en god kolvätereservoar. I kambrosilurområdena i Västergötland, Östergöt- land, Närke och Dalarna torde inte finnas några exploateringsbara kolväten bl. a. beroende på att där saknas geologiska strukturer för uppfångande av kolväten-a. De sedimentära avlagringarna på Öland, Gotland och i Skåne utgör integrerade delar av sedimentområden, som upptager större delen av Östersjöns botten och som fortsätter i Baltikum, Polen, Nordtyskland och Danmark. Geologiska förutsättningar för ackumulering av kolväten finnes i södra Östersjön, på Öland och Gotland samt i Skåne. Genom tidigare utförda undersökningar har man fått upplysningar om sedimentens ungefärliga mäktighet i södra Skåne. Den maximala sedimentmäktigheten uppgår till

SEDIMENIBERGGRUNDEN VNeRE AN _URBEBGET | OSTERSJOOMRADET ;,

Skata 1:15milj. .

szomsmunuma, LANDOMRÅDEN

" , SJÖOMRÄDEN

"!."!zlf

.............................. _. '

mer än 5 000 meter och ökar mot söder för att i södra Östersjön troligen nå upp till 10 000 meter. Förutsättningar för ackumulering av kolväten finnes också i delar av Bottenhavet.

På 1940- och 50-talen utfördes i statlig regi fem djupborrningar, främst för att fastställa förekomst av olja och salt. Vid Ljunghusenborrningen erhölls rikliga spår av gas på omkring 1 800 meters djup och vid Höllviken spår av olja. Under år 1965 har Sveriges geologiska undersökning utfört vissa flygmagnetiska och seismiska mätningar i havsområdena utanför Sverige.

Mellan åren 1935 och 1959 utfördes i Danmark ett stort antal djup- borrningar, av vilka några nådde djup på över 3 000 mete—r. Spår av olja påträffades i södra Jylland i lager av permisk ålder på djup av omkring 3 000 meter. Arbeten för borrning har innevarande höst inletts på Jylland.

I norra Västtyskland har prospektering av kolväten resulterat i upp- täckten av ett flertal betydande olje och naturgasfält. Gasen förekommer huvudsakligen i perm- och triaslager, medan oljan förekommer i jura-, krit- och tertiärsystemen.

I Östtyskland förekommer pro-duktionsborrning vid Reinkenhagen nära Östersjökusten. De producerande lagren är av permis—k ålder.

Även i Baltikum har ett intensivt prospekteringsarbete bedrivits, varvid såväl olja som gas påträffats. Bl. a. har oljeindikationer rapporterats från kambriska avlagringar i Litauen.

I norra Polen har efter vad som hittills är känt indikationer på olja och gas påträffats i såväl mesozoiska som paleozoiska formationer.

Samtliga länder runt Östersjön torde för närvarande i någon form bedriva prospekte-ringsarbete utanför kusten. Från finsk sida har flygmagnetiska undersökningar utförts i Bottenhavet och Bottenviken. Tidigare har i sam- ma områden det kvartära blockmaterialet varit föremål för studier.

I Skagerack och Kattegatt har, förutom de svenska flygmagnetiska under— sökningarna, från dansk sida utförts flygmagnetiska och seismiska mät- ningar.

Geologiska och geofysiska prospekteringsmetoder

Förekomst av gas eller olja kan ej påvisas genom mätningar utom i de enstaka fall då olja eller gas sipprar fram på havsbottnen eller vid mark- ytan. Det är endast genom djupborrningar, som förekomsten kan fastställas. Då djupborrningar är mycket kostnadskrävande söker man genom olika geologiska och geofysiska undersökningar utröna huruvida djupborrningar är motiverade och på vilka platser de i så fall bör företas. Principerna för dessa undersökningar är i stort sett desamma oavsett om prospekteringen avser land- eller havsområden.

De inledande geologiska arbetena består i att från tillgängliga litteratur-

uppgifter åstadkomma en översiktlig bild av prospekteringsområdets geo- logi. Härtill fogas resultat, som erhålles genom geo-logisk kartering i kust- områdena. Härvid utföres förutom berggrundskartering även undersökning av blockmaterial, dess sammansättning och spridning. Karteringsverksam- heten kan i kustnära delar av havsområdet utsträckas även till under- vattenskartering med grodmansutrustning. Vid större djup sker provtag- ning från bottnen medelst skrapning, varvid prov erhålles av blockmaterial och okonso-liderade sediment. Genom systematiska blockmaterialundersök- ningar kan en relativt god översiktsbild erhållas. av havsbottnens geologi. Data rörande havs-bottnens ytformer och de okonsoliderade sedimentens mäktighet fås genom undersökningar med ekolod.

De nu angivna geologiska undersökningsmetoderna ger en översikts- bild av sedimentens utbredning. För att få upplysningar om de konsolide- rade sedimentens mäktighet och strukturella uppbyggnad erfordras geo- fysiska undersökningar. Som tidigare nämnts måste vissa strukturer före- finnas för uppfångande av kolvätena. Det är därför av största vikt att de strukturella förhållande—na klarlägges inom p-rospekteringsområdet. Av speciellt intresse är sådana strukturer som antiklinaler ( »ryggar»), saltdomer (:i lagerserien uppressade saltlager) och förkastningar, av vilka den först- nämnda strukturtype-n svarar för huvuddelen av hittills exploaterade olje- förekomster. Genom geofysiska undersökningar kan även de ur prospek- teringssynpunkt betydelsefulla faciesförhållandena (= av bildningsmiljön betingad utbildningsform hos sedimenten) klarläggas. Dessa yttrar sig bl. a. i variationer i horisontalled hos en sedimentär berrgartsenhet. En skiffer kan. sålunda övergå till sandsten, som vanligtvis är en för kolväte— ackumulation lämpad bergart.

Den första etappen i det geo-fysiska pro-spekteringsarbetet utgöres av magnetiska undersökningar, vilka i havsområden utföres från flygplan. Flygmätningarna utföres på några hundra meters höjd. Avståndet mellan mätningslinjer'na anpassas efter områdets allmänna geologiska byggnad. Vanligtvis göres de första överflygningarna med relativt stora linjeavstånd. I de avsnitt, som vid tolkningen av de magnetometriska resultaten visar sig vara av speciellt intresse, göres kompletterande flygningar med tätare linjer. Genom de magnetiska undersökningarna, vilka bygger på det för- hållandet att jordmagnetismens intensitet varierar med avståndet till urberget, erhålles en allmän bild av sedimentområdenas mäktighet och eventuella förekomster av intrusiva bergarter, t. ex. diabasgångar, i sedi- menten. Tolkningen av de magnetometriska resultaten bör igångsättas så snart data inflyter. Härigenom kan om så erfordras kompletterande flygningar utföras.

På grund-val av de resultat, som erhålles vid de flygmagnetiska under- sökningarna, planeras de seismiska mätningarna. Vid seismiska undersök- ningar bestämmes gångtiden för akustiska vågor, framkallade genom

sprängningar, mellan två punkter på jordytan eller, vid havsseismik, vid havsytan. Tidsskillnaden gör det möjligt att draga slutsatser rörande sedi- mentens lagerföljd och även deras beskaffenhet. Vid seismiska under- sökningar till havs begagnas huvudsakligen reflexionsmetoden, som är väl lämpad för detaljundersökningar. Med denna metod erhålles registre- ringar av sedimentens lagerföljd, exempelvis läget av ogenomsläppliga

Explosion Mottagning av Reg/”strering Eko G=> ___;___ _A/ ' M _N N W _, w N Valien _f—i A" Ha vsbotten Skikt nr. I

% ä 0 ta & "t' 0 % 2 l

s ' "' &

k/klnr 2 ;. |"

lh 0

i

Ski/tt nr 3

lager. I seismogrammen framträder strukturer som förkastningar och antiklinaler oftast mycket tydligt. Seismiska undersökningar till havs kan bedrivas med ett fartyg eller med två fartyg i samverkan. I det senare fallet användes ett mindre fartyg för sprängningsmomenten, medan i det förra såväl sprängning som registrering utföres från samma fartyg. Seismiska undersökningar till havs kan utföras i snabbare takt än motsvarande under-

sökningar på land. Inom havsseismiken kalkyleras med en uppmätt profil- längd av 500—2 000 km per månad, medan värdena för landseismik är 50—300 km per månad.

Liksom fallet är med de magnetiska undersökningarna upplägges det seismiska pro-grammet sålunda, att de inledande undersökningarna är översiktliga. Vid bearbetningen av resultaten visar det sig huruvida detalj- undersölmingar skall sättas in och var de skall förläggas.

I anslutning till de seismiska undersökningarna utföres gravimetriska mätningar. Stundom göres dessa före de seismiska, i andra fall efter. De gravimetriska mätningarna utföres i allmänhet från fartyg på det sättet att ett instrument för uppmätning av tyngdkraftsvariationen (gravimeter) nedsänkes till havsbottnen, varifrån mätningarna sker. Dessa ger en bild av täthetsfördelningen i den underliggande berggrunden, och de är speciellt väl lämpade, då det gäller att fastställa förekomsten av saltdomer.

De geofysiska undersökningarna ino-m ett undersökningsområde är ej alltid avslutade i och med att den första undersökningsborrningen igång- satts. Genom de resultat, som framkommer vid en dylik borrning, kan det visa sig vara nödvändigt med kompletterande såväl magnetiska och gra- vimetriska som seismiska mätningar.

U ndersökningsbormingar

Om resultaten av de geo-logiska och geofysiska undersökningarna föran- leder därtill, utväljes med ledning av dessa resultat platser för borrningar inom områden, som bedömes som mest lovande. De första borrningarna som utföres är undersökningsborrningar. Om kolväten i exploateringsbara mängder påträffas, kan en borrning som ursprungligen gjorts som under- sökningsborrning bli producerande.

Det borrningstekniska förfarandet vid »offshor*e»-borrningar är i princip detsamma som vid borrningar på land, d.v.s. borrhålet drives genom rotaryborrning. Vid denna borrmetod bearbetas berggrunden av en rote- rande borrkrona. De be-rgartsbitar (cuttings), som härvid brytes loss, transporteras kontinuerligt medelst den spolvätska, som ovanifrån pressas ned genom borrstängezrna och efter passage genom peir'fo'rationcr i borr- kronan följer mellanrummet mellan borrstängerna och borrhålets väggar upp till ytan. Här sker separation av de lossbrutna bergartsfragmenten, medan s-polvätskan återgår i cirkulationssystemet.

Under en pågående borrning sker hela tiden insamling av geologiska och geofysiska data, vilka ger upplysningar om de genomborrade lagrens olika egenskaper. Geologiska data erhålles bl.a. genom undersökning av »cuttings». I betydelsefulla avsnitt, t. ex. vid genomborrandet av lager som kan antagas vara kolväteförande, tillämpas kärnborrning, vilket genom att större sammanhängande prov erhålles ger en betydligt mer detaljerad bild

av lagren i fråga än vad studium av >>cuttings» ger. Kärnborrning är emel— lertid dyrbar, varför man i de fall då det är möjligt att erhålla motsvarande data medelst geofysiska metoder tillämpar dessa. Prov tages även på spol- vätskan med avseende på spår av olja eller gas. De data som erhålles vid de olika undersökningarna sammanställes i profiler (»loggar»).

Vid uppehåll i borrningsarbetet och även sedan detta avslutats utföres geofysiska mätningar i borrhålet. Elektriska mätningar har visat sig vara

FAST PLATTFORM

FLVTT BAR PLATTFORM

FLYTANDE FÖRANKRAD PLATTFORM

mycket användbara och har reducerat behovet av dokumentation genom kärnborrning. Dessa mätningar kan t. ex. avse de genomborrade lagrens elektriska motstånd. De härvid erhållna mätresultaten återspeglar bl.a. bergartens egenskaper såsom exempelvis porositet. Man kan vidare genom kombination av olika elektrisk-a mätmetod—er avgöra om den vätska, som utfyller porutrymmet i en bergart, utgöres av olja eller vatten. Andra elek— triska mätningar registrerar lagrens stupning och variationer i borrhålets diameter.

Varje borrhål ger sålunda ett flertal data rörande de geologiska förhål- landena. Dessa data sätter geologen in i sitt regionala sammanhang. vilket bidrager till att ytterligare belysa prospekteringso-mrådets geologiska uppbyggnad-

Borrningsplattfarmar

Det utmärkande för offshore-borrningar är att borrtornet vid dessa opera- tioner är placerat på en- plattform eller på ett för borrning utrustat fartyg.

'Av plattformar finnes två huvudtyper: mobila och fasta. Den vanligast förekommande mobila typen bogseras ut till borrplatsen, där plattformens »ben» sänkes till dess kontakt erhålles med havsbottnen, varefter platt- formskroppen lyftes 10 meter elle-r mera över vattenytan. Plattformar av denna typ tillverka—s för närvarande för borrning i vattendjup upp till cirka 100 meter.

Andra mobila plattformstyper kan antingen användas i grundare vatten, där de bringas att stå på bottnen, eller vid större vattendjup där de hålls flytande medelst flyttankar. Plattformar konstruerade enligt den senare metoden för borrning på vattendjup upp till 300 meter och med ett maximalt borrdjup på 6 000 meter är under byggnad i England. De mobila plattformarna är försedda med utrymmen för borrpersonal. laboratorier, förråd av borrutensilier m.m. Undersökningsborrningar utföres från mau bila plattformar.

Fasta plattformar kommer framför allt till användning vid produktions borrningar. Från fast plattform kan liksom från de mobila flera borrhål utföras.

Vid planeringen och genomförandet av offshore-borrningar måste betyd- ligt fler faktorer beaktas vid val av utrustning och arbetsmetodik än vad fallet är vid djupborrningar på land. Avgörande vid valet av det tekniskt och ekonomiskt lämpligaste tillvägagångssättet blir sålunda till att börja med de marina och klimatologiska förhållandena. I områden som under stor del av året är utsatta för kraftiga vindar och grov sjö krävs andra metoder och annan utrustning än i områden där förhållandena i allmänhet är lugnare men enstaka stormar kan nå orkanstyrka. Tidvatten och ström- mar av olika styrka, is och låg vattentemperatur, vattnets- salthalt, dimma och dålig sikt utgör också särskilda problem.

Valet av borrutru'stning är vidare beroende av vattendjup och botten- förhållanden. Huvudparten av de för närvarande existerande borrplatt- formarna kan sålunda inte användas på större vattendjup än cirka 100 meter. På stora djup måste flytande plattformar eller fartyg använda—s, vilket i sin tur skapar navigationsh och stabilitetsproblem. Även botten- fö-rhållandena kan i vissa fall, t. ex. när på en sandbotten strömmar flyttar sanden och rubbar plattformens läge, nödvändiggöna användandet av fly— tande plattform. I ett senare p-rospekterings- eller exploateringsskede kan förekomsten av dy- och slamlager på bottnen, skeppsvrak, mine-ringar o.dyl. påkalla ändring i metodik och arbetsplaner.

För verksamheten på havet anlägges depåer på fastlandet och upprättas kommunikationer mellan depåer och borrplatser. Borrningsplattformarna har begränsad kapacitet för lagring av borrö-r, beklädnadsrör, spolmate-- riel, proviant för besättningar, m.m. Borrningarna utföres i skiftarbete, och bytena av arbetslag är avhängiga av transporter från land till platt- form-en. Dessutom måste service och reparationsåtgärder kunna vidtas

,..w. *é—yirrxi.

Borrningsplatt/ormen »Sea Quest»

Plattformen som har nästan 50 meter långa ben, är avsedd att användas i Nordsjön. V d vattendjup mindre än ca 40 meter kan plattformen stå på sjöbottnen. Flottörernas kamrar är då vattenfyllda. Vid större vattendjup fylles några av kamrarna med luft, varvid hela konstruktionen flyter på ett djup av 24 meter och hålles i läge av nio ankare på vardera 13 ton. Konstruktionens höjd är omkring 100 meter och dess vikt 15000 ton. Borrning .kan ske ned till drygt 6000 meters djup. Kostnad för konstruktionen inklusive borrut- rustning ca 52 milj. kr.

. nur-W..

Borrningsplattformen »Sea Gem»

Plattformen användes i Nordspn cirka 70 km utanför Grimsby. Den står på botten och kan arbeta ned till ett vattendjup av 37 meter. Besättningen uppgår till 40 man. Platt- formsdäcket ligger så högt att det inte kan nås av vågorna.

med kort varsel o.s.v. Vanligt är att ett antal mindre fartyg anskaffas för transporter av tyngre utrustning och för servicearbeten, medan heli— koptrar används för transport av arbetskraft, lättare materiel cch proviant; de flesta borrplattformar * är numera utrustade med helikopterdäck. R*adio— och/eller te-leförbindelser är också nödvändiga för dels väder- rapporter o. dyl.. dels borrdata och andra arbetsrapporter.

Kostnads- och planeringsfrågor

En stor del av de geologiska och geofysiska prospekteringsarhetena utfö— res av särskilda entreprenadföretag. Endast ett fåtal oljebolag ombesörjer själva alla moment i prospekteringsarbetet. På grund av konkurrensen mellan entreprenadföretagen och andra omständigheter är det mycket svårt att ange normalpriser för olika operationer. Speciellt gynnsamma kostnads- situationer kan uppstå vid tidpunkter då den internationella efterfrågan är låg. För övervakning av pågående arbeten och för bedömning av erhållna resultat förfogar Oljebolagen i regel över en stab av geologer, geofysiker och andra experter.

Rent allmänt kan sägas, att medan prospekteringsarbetena fram till borrningsskedet i stort sett sker snabbare och till lägre kostnader på havet än på land är förhållandet det omvända när det gäller borrningarna. Grovt räknat kostar en offshore-borrning 3-—4 gånger mer än motsvarande lIOIT— ning på land; ett borrhål kan kosta 10—15 milj. kr. eller mer. De bolag som f. n. är verksamma på Nordsjön lär räkna med en kostnad av 45 000 —90 000 kr. per dag och plattform. En borrplattform kan kosta från ett tiotal till ett femtiotal milj. kr. och måste, liksom den övriga utrustningen, skrivas av på relativt kort tid på grund av dels den mycket snabba tekniska utvecklingen, dels den snabba fysiska förslitningen under inverkan av väder och vind. Stilleståndstiden mellan två borrningar eller under transport till ett nytt prospekte-ringsområde blir givetvis unde-r sådana förhållanden mycket kostsam, vilket ställer stora krav på arbetenas planering. Enstaka borr- ningsprojekt kan emellertid ibland genomföras till betydligt lägre kost- nader, om en för tillfället stillastående borrutrustning i ett närliggande prospekteringsområde kan utnyttjas.

Borrdjupet spelar en stor roll för kostnadskalkylen. Vid borrning ner till 1000 meter är kostnaden per längdenhet tämligen konstant, medan kostnaden stiger flerdubbelt då borrningen fortsätter till 3000 meters djup eller mera. För borrtidens längd är de geologiska förhållandena av avgörande betydelse. Är dessa gynnsamma kan ett djup på 3000 meter nås på mycket kort tid. I ett extremt fall utfördes en borrning till 3 000 me— ters djup på en vecka. Under ogynnsamma förhållanden kan borrningen bli mycket tidskrävande. Exempel finns då tiden för en 3 000 meters borr- ning uppgått till ett halvt år.

När själva borrningen är avslutad skall, i det fall utvinning kommer att ske, borrhålet iordningställas för produktion (completion). Detta innebär att, sedan borrutrustningen avlägsnats, borrhålets väggar förstärkes samt att vid b'runnshuvudet (well-headl särskilda anordningar göres till skydd mot läckage och utbrott (blowout), pumpar och ventiler installeras och kopplingar för ledningar och rör färdigställes.

Tekniken har i detta fall liksom när det gäller borrningen i huvudsak övertagits från verksamheten på land. Det vanligaste har hittills varit att, sedan borrhållet säkrats, uppföra en fast produktionsplattform med till- hörande utrustning. Denna metod erbjuder stora fördelar i form av t. ex. enkla, snabba och billiga kontroll- och översynsarbeten, möjligheter till lagring av produkter o.s.v. Den pågående förskjutningen mot oljeexploa- tering på större vattendjup har emellertid inneburit stegrade kostnader och framkallat nya metoder, innebärande att anordningarna för kontroll. produktion och vidaretransport börjat installeras nere på havsbottnen. Även om tekniken är mycket ny — första gången den över huvud taget kom till användning var 1959 i Erie—sjön i Nordamerika —— har dock åtskilliga fördelar redan konstaterats. Installationerna blir t. ex. bättre skyddade mot vindar, vågor, strömmar och is och blir till mindre besvär för fiske och skeppsfart. Kostnaderna blir i jämförelse med placering på fast plattform betydligt lägre, särskilt om installationen ligger på stort djup. Sålunda har beräknats, att medan en placering på fast plattform kostar cirka 0,6 milj. kr. i vattendjup intill 15 meter, cirka 1,0 milj. kr. på djup mellan 30 och 40 meter samt cirka 2,2 milj. kr. på djup mellan 80 och 100 meter, kostar placeringen på havsbottnen — nästan oavsett vattendjup —— omkring 0,3 milj. kr. På större djup än 120 meter kan för närvarande placering på fast plattform i allmänhet inte utföras.

För framtiden torde man realistiskt kunna räkna med att undervattens- tekniken blir allmänt använd. Ett intensivt utvecklingsarbete pågår nu för att lösa problemet med fjärrkontrolle-rad installation och manövrering av anläggningarna, service och underhåll från över- eller undervattens- fartyg, utformandet av ny materiel o. s. v.

Huvudparten av oljeproduktionen i havsområde sker för närvarande från fasta plattformar vid eller ovanför havsytan. Oljan kan då antingen tas ut för vidaretransport vid varje särskild brunn eller, vilket ofta sker när brun- narna är spridda över ett större område och var för sig har måttlig kapa- citet. samlas vid successivt större »stationer» för att slutligen via en enda stor ledning föras till raffinaderi eller tanker.

Ett exempel på det senare förfarandet är oljefälxtet Umm Shaif utanför den arabiska halvöns östkust. Oljefältet började producera 1962 och omfattar hittills 20 brunnar inom ett c:a 2 mil långt och c:a 1,5 mil brett område. Ytterligare ett 20-tal brunnar planeras. Ovanför varje brunn har byggts en stålkonstrukt—ion som dels

skyddar rörlednritngarma från brunnen till ytan, dels bär upp rplattformen där kontroll- och serviceanläggtnitngarna finns. Plattformen befinner sig drygt 12 me- ter ovanför vattenytan. Ytterligare 5 meter upp finns ett helikopterdäck. Hela tornet är byggt för att stå emot vindstyrkor på 35 m/sek. och upp till 10 meter höga vågor. Själva brunnen är säkrad med hydrauliskt kontrollerade säkerhets- ventiler c:a 75 meter under vattenytan och, där ledningen till plattformen börjar, en »storm choke» genom vilken oljetillförse-ln kan strypas. Ytterligare säkerhets- anordningar finns uppe på plattformen tillsammans med produlktionsutruslningen. Kontroll kan i stor utsträckning ske från landdepån drygt 3 mil därifrån. Brun— narna är sammanlänkade i grupper om tre eller fyra med oljeledningar till sta- tioner (junctvion weltls) varifrån oljan sedan i större ledningar föres till samlings- plattformen (collector platform) i oljefältets centrum. Från samlingsplattformen går en stor ledning (18 tum i diameter) under vattnet omkring 3,5 mil till depån på ön Das där viss förädling av räoljan sker före transporten till raffinaderi. Frånsett denna ledning ligger allla installationer och ledningar vid eller ovanför havsytan.

I och med att förhoppningar väckts om att p-åträffa utvinningsvärda olje- eller naturgasfyndigheter i Nordsjön och Östersjön har intresset för nya produktionssätt stegrats. Ett oljefält av beskriven typ är knappast tänkbart i t. ex. Nordsjön som utgör ett av världens mest trafikerade hav och där även fiske bedrives i mycket stor utsträckning. Dels skulle fartygs- navigeringen kunna bli ytterligt problematisk, dels skulle oljeproduktions— anläggningarna utsättas för risken att bli förstörda av — frånsett stormar, tidvatten o. dyl. — trälar och annan fiskeutrustning. Det är därför sannolikt att undervattenstekniken, om produktion blir aktuell i Nordsjön, kommer att få sitt genombrott där. Utvecklingsarbe-tet har, som nämnts, intensifierats men åtskilliga problem återstår att lösa. Till de stora frå- gorna hör bl.a. att finna en metod för att lägga ut och underhålla rör- ledningar för transport av olja eller naturgas (pipelines) på större djup i ett havsområde. Trans—porten av produkter till fastlandet kan också medföra problem, eftersom undervattensledningar ännu inte kunnat an- vändas för längre transporter än ett fåtal mil. På denna punkt har emel- lertid en intressant lösning förebådats med det s. k. single-b-uoy mooring systemet. Detta innebär, att i olje—fältet uppföres en central produktions- plattform med sådana anordningar att råoljan från undervattensledningar kan pumpas upp direkt i tankers, som förtöje-s vid plattformen. Genom att den del av plattformen., som fartyget förankr-ar vid, göres. svängbar och att nylonlinor av stor elasticitet användes för förankringen kan fartyget ta emot olja kontinuerligt oavsett förändringar i vind och väderlek. En vidareutveckling av denna metod — flytande raffinaderier vid oljefältet eller raffinering under transport till förbrukningso-mrådet —- är redan föremål för oljebolagens intresse.

III. Kontinentalsockellagstiftn'mg i vissa främmande länder

Efter antagandet av Genevekonventionen om kontinentalsockeln har ett flertal stater, vare sig de anslutit sig till konventionen eller inte, vidtagit åtgärder för att bringa naturtillgångarna under havet utanför deras kuster under sin kontroll och införa regler för eftersökande och tillgodogörande av dylika tillgångar.

Danmark

Danmark anslöt sig såsom första västeuropeiska land till Genevekonventio- nen i juni 1963. I samband härmed utfärdades den 7 juni 1963 en förord- ning, i vilken den danska överhögheten över kontinentalsockeln — såsom denna definierats i konventionen — fastslogs. 1 förordningen anges som förutsättning för utforskning och utnyttjande av naturtillgångarna på soc- keln att koncession meddelats enligt 1950 års lov om efterforskning og ind- vinding av råstoffer i kongeriget Danmarks undergrund (undergrunds- loven).

I undergrundsloven fastslås att naturtillgångar under jorden, som inte före 1932 underkastats privatekonomiskt utnyttjande, tillhör danska staten, ävensom att undersökning och bearbetning av sådana naturtillgångar är förbehållna staten. Regeringen kan, efter det att saken förelagts ett av riksdagen valt utskott, för en tid av högst 50 år åt gången meddela konces- sion för efterforskning och utvinning (»enerettsbevilling»), som kan be— gränsas till visst område. Koncession får inte meddelas förrän fullständigt arbetsprogram samt bevis om sökandens ekonomiska resurser förelagts mi- nistern för offentliga arbeten. Vidare är koncession beroende bl.a. av att koncessionsinnehavaren till staten erlägger en viss avgift, att —— om kon- cessionsinnehavaren är ett bolag — bolagsordningen förelägges ministern för offentliga arbeten för godkännande, att koncessionsinnehavaren följer ministerns föreskrifter i fråga om anlitande av inhemsk arbetskraft samt andelen danska medborgare inom styrelse och företagsledning, att verksam- heten i landet inte inställes, att bearbetningen påbörjas före utgången av en i koncessionen angiven undersökningsperiod av högst tio år samt att undersökning eller bearbetning inte ligger nere mer än två år i följd. Därest något av dessa eller vissa andra villkor ej uppfylles, förverkas konces- sionen.

Hittills meddelade koncessioner har gällt hela det danska territoriet (utom Grönland och Färöarna) och avsett ensamrätt under 50 år i fråga

om såväl undersökning som bearbetning av kolväten, svavel och ädelgaser. Nu gällande koncession, som meddelades år 1962 till den danske skepps— redaren A. P. Möller jämte två denne närstående rederier, utvidgades i samband med Danmarks anslutning till Genevekonventionen till att omfatta även Danmarks del av kontinentalsockeln. Möllers andel har övergått till ett nytt bolag, Dansk Boreselskap, i vilket Möller åtog sig att behålla aktie- majoriteten. De tre danska koncessionsinnehavarna har ingått en överens— kommelse med de danska dotterbolagen till de internationella Oljebolagen Shell och Gulf.

Enligt koncessionens ekonomiska villkor skall koncessionsinnehavarna till danska staten erlägga en årlig avgift, som för kolväten under de första fem åren av bearbetningen uppgår till 7,5 procent av försåljningsvärdet på produktionsplatsen och därefter till 12,5 procent av samma värde. Vid be— arbetning på internationellt vatten är avgiften nedsatt till respektive 5 och 8,5 procent. Någon medverkan från danska statens sida förutses icke. Bland övriga stipulerade koncessionsvillkor av intresse må nämnas följande.

Inom den totala koncessionstiden av 50 år äger koncessionsinnehavaren ensam- rätt till undersökning i 10 år. Så snart under loppet av undersökningsperioden en ekonomiskt utvinningsvärd fyndighet påträffats måste bearbetning sättas igång. Vid undersökningsperiodens utgång förverkas tillståndet för de produkter beträffande vilka bearbetningen ej påbörjats. En förlängning av undersökningsperioden med 5 eller i särskilda fall 10 år kan beviljas på vissa närmare angivna grunder. Förläng— ningarna räknas in i den totala tillståndstiden.

Bearbetningen skall bedrivas effektivt så länge den är ekonomiskt försvarlig. Kan koncessionsinnehavarna visa att det t.v. är ekonomiskt oförsvarbart att på— börja bearbetning av en viss fyndighet får de dock behålla rätten härtill under fem år.

Maskiner och utrustning, som för verksamheten anskaffats från utlandet, får även utföras ur landet i den mån detta är förenligt med då gällande valutabestäm- melser. Samma gäller beträffande kapital eller avkastning på kapital.

Varje månad skall resultatrapporter tillställas ministern för offentliga arbeten. Geofysiska och geologiska rapporter skall tillställas Danmarks geologiska under- sökning varje halvår. Önskar koncessionsinnehavarna uppföra fasta anläggningar på internationellt vatten måste de ha tillstånd av ministern i varje .särskilt fall. Innan bearbetningen påbörjas måste utrustning samt det eller de områden, som avses omfattade av verksamheten, godkännas av ministern. Årsredovisning skall vara ministern tillhanda inom 6 månader efter räkenskapsårets utgång. Konces- sionsinnehavarna är skyldiga att lämna alla upplysningar som ministern anser erforderliga för kontroll av verksamheten.

Koncessionsinnehavaren har rätt att vid varje tidpunkt frånträda tillståndet. Staten äger, då koncession upphör att gälla, överta anläggningar och utrustning till överenskommet pris. Visst undantag görs för utrustning som införts från ut— landet.

Koncession får ej utan tillstånd överlåtas, frånsett överföringar mellan de i kon- sortiet deltagande parterna. Slutligen ges bestämmelser angående hänskjutande av vissa tvister rörande koncessionens tolkning till en skiljenämnd, .som består av en av vardera parten vald representant jämte en av dessa utsedd opartisk ordfö- rande. Till skiljenämnd kan bl.a. hänskjutas tvist angående beräkning av royalty.

Finlands gruvlag av den 17 september 1965 bygger liksom den svenska gruv- lagen på inmutningssystemet. Den omfattar inte stenkol, olja eller gas. Då dylika mineral ej påträffats i Finland, har särskild lagstiftning angående utvinning därav inom finskt territorium hittills ej ansetts erforderlig.

Finland har i februari 1965 ratificerat Genévekonventionen. Den 5 mars samma år antogs en lag om kontinentalsockeln, som i huvudsak innehåller följande. Rätt till utforskning av den utanför det finska territorialhavet belägna kontinentalsockeln och till utnyttjande av naturtillgångarna där- städes tillkommer finska staten (1 €). Med särskilt tillstånd av statsrådet kan finska fysiska och juridiska personer erhålla sådan rätt, liksom också utländska medborgare och sammanslutningar såvida särskilda skäl anses föreligga. Tillstånd kan beviljas för obegränsad tid, för viss tid eller tills vidare. I tillståndet skall fastställas de villkor, som anses nödvändiga med hänsyn till säkerheten och i det allmännas intresse eller som statsrådet el- jest prövar av behovet påkallade. I tillstånd fastställda villkor kan justeras vid ändrade förhållanden. Sökes tillstånd av institution för fysikalisk eller biologisk utforskning av kontinentalsockeln i vetenskapligt syfte, får an— sökningen icke avslås, om icke särskilda skäl finnes därtill [2 5). Definitio- nen av begreppet naturtillgångar ansluter sig till konventionen (3 €). Avser ansökan eftersökande, inmutning eller tillgodogörande av mineral som om- fattas av gruvlagen, skall denna lag lända till efterrättelse vid sidan av kontinentalsockellagen (4 å). För utforskning och utnyttjande av kontinen— talsockelns naturtillgångar kan statsrådet bevilja tillstånd att uppföra an- läggningar och andra anordningar samt att inrätta säkerhetszoner omkring dessa, varvid olägenheter dock inte får orsakas vid utnyttjandet av viktiga sjövägar. Avser tillstånd inrättande av säkerhetszon, skall också fastställas vilken myndighet som har att övervaka denna, varjämte tillståndshavaren kan förpliktas att helt eller delvis ersätta staten kostnaderna för övervak- ningen. Det är förbjudet att segla in i behörigen utmärkt säkerhetszon eller att överträda föreskrifter som meddelats till skydd för zonen (5 5). Om utläggande av undervattenskablar och rörledningar på kontinentalsockeln samt underhåll av dessa gäller vad därom är särskilt stadgat (6 å). Slutligen upptar lagen bestämmelser om straff vid brott mot lagen, föreskrifter eller tillståndsvillkor och om möjlighet att vid sådana brott återkalla tillstånd (7 5) samt om utfärdande av föreskrifter rörande verkställighet och till— lämpning av lagen (8 5).

Norge

Norge har hittills ej anslutit sig till Genevekonventionen. Norska regering- ens tveksamhet i denna fråga betingas av att konventionen med hänsyn till den kraftiga fördjupningen i havsbottnen utanför Norges sydkust, den s.k.

norska rännan, inte entydigt kan läggas till grund för de norska anspråken på överhöghet över kontinentalsockeln fram till mittlinjen i förhållande till andra stater. I stället har Norge genom en unilateral förklaring i form av en kungl. kungörelse fastslagit Norges suveränitet över nämnda del av soc- keln, vilket enligt norsk uppfattning kunnat ske med stöd av vedertagna folkrättsliga principer.

Rätten till bearbetning av olje— och gasfyndigheter på norskt landterrito— rium tillkommer jordägaren. Särskilda regler i ämnet saknas, uppenbarli- gen beroende på att de geologiska förutsättningarna för kolväteförekomster på fastlandet anses vara ogynnsamma. Sedan flera internationella olje— bolag visat intresse för undersökningar i havet utanför norska kusten, an— togs den 21 juni 1963 en lov om utforskning og utnyttelse av undersjöiske naturförekomster. Lagen, som gäller såväl norskt sjöterritorium som den norska delen av kontinentalsockeln därutanför och har karaktär av full- maktslag, innehåller i huvudsak följande. Rätten till naturtillgångar under havet tillkommer staten. Regeringen kan ge norska eller utländska perso- ner, liksom också stiftelser, bolag och andra sammanslutningar, tillstånd att utforska eller utnyttja naturtillgångarna. Det kan sättas bestämda vill- kor för sådana tillstånd (2 å). Regeringen kan ge regler om utforskande och utnyttjande av dylika naturtillgångar (3 ©). Äldre lag skall ej hindra meddelande av bestämmelser enligt 2 eller 3 & (4 5). Rätten till sjöfart och fiske beröres inte av lagen (5 €).

Beträffande 2 och 3 %% gjordes i propositionen (Ot. prp. nr 75 1962—63) bl. a. följande uttalanden. Tillståndsvillkor kan bl. a. gå ut på att driften skall ske på visst sätt, att norska staten skall äga kontroll över driften, att staten skall ha deltagarrätt eller att avgift skall betalas till staten. Frågan huruvida tillstånd till bearbetning skall ges utländskt företag får avgöras när den uppkommer, efter en värdering av de olika hänsyn som då gör sig gällande.

På grundval av 1963 års lag utfärdades provisoriska ettåriga tillstånd åt ett 20-tal bolag att bedriva undersökningar på det norska kontinentalsoc- kelområdet. Bland de konsortier som fått fortsatt tillstånd till undersöknings- arbeten märkes A/S Petronord, vilket till 80 procent kontrolleras av de franska statliga organen Bureau de Recherches de Pétrole och Régie Autonome des Pétroles och till 20 procent av Norsk Hydro, som till 48 pro- cent äges av norska staten.

Med stöd av 1963 års lag har därefter den 9 april 1965 utfärdats en kungl. resolution angående utforskning och utnyttjande av petroleumföre- komster under havet. Kungörelsen, som utformats efter mönster från mot- svarande brittiska lagstiftning och innefattar utförliga regler för tillstånds- givningen i 56 paragrafer, innehåller i huvudsak följande.

Industridepartementet kan meddela två typer av tillstånd, undersök- ningstillstånd och utvinningstillstånd. Undersökningstillstdnd ger inneha-

varen rätt att under tre års tid inom ett större angivet område företaga magnetiska, gravimetriska, seismiska och andra översiktliga undersökningar samt insamling av prov från havsbottnen utan borrning. Tillståndet inne- fattar inte ensamrätt vare sig till undersökning eller utnyttjande av even- tuella fynd. För tillståndet skall erläggas en årlig avgift av 15 000 kr.

Reglerna om utvinningstillstånd tar sikte på att tillgodose norska intres- sen genom bestämmelser om ekonomiskt vederlag, arbetsskyldighet, kon- troll och rapportplikt. Områden för vilka utvinningstillstånd skall kunna sökas indelas efter mönster från brittisk lagstiftning i block om cirka 500 km2. Departementet kungör viss tid inom vilken ansökningar om ut- vinningstillstånd inom ett bestämt område mottas. En ansökningsavgift om 10 000 kr. uttages. Utvinningstillstånd ges för sex år och kan omfatta ett eller flera block. Det ger ensamrätt till undersökning och utvinning inom koncessionsområdet. Tillstånd skall föregås av förhandlingar med sökan- den och kan inte meddelas med mindre sökanden skriftligen utfäst sig att genomföra visst arbetsprogram. Uppfylles inte detta, kan departementet kräva att innehavaren till staten erlägger det belopp som genomförandet av återstoden av programmet skulle ha kostat. För tillståndet skall sökan- den betala en engångsavgift för sexårsperioden om 500 kr. per km2. Till- ståndshavaren kan frånträda tillståndet med tre månaders varsel, men detta fritar honom inte från att fullgöra de skyldigheter han iklätt sig.

Kungörelsen innehåller detaljerade regler om förlängning av utvinnings- tillstånd, vilka syftar till att intensifiera tillståndshavarens undersökningar och samtidigt ernå ett gradvis uppgivande av koncessionsområdet. Till- ståndshavare som vid sexårsperiodens utgång fullgjort arbetsprogrammet och övriga villkor, kan fordra att tillståndet skall få fortsatt giltighet inom tre fjärdedelar av koncessionsområdet. Efter ytterligare tre år måste ännu en fjärdedel av området avstås. I övrigt gäller förlängningen under fyrtio år efter sexårsperiodens utgång, såvida tillståndshavaren ej frivilligt avstår ytterligare områden. Vissa möjligheter till ytterligare förlängning finnes. Efter sexårsperiodens utgång skall erläggas en årlig arealavgift som för första året uppgår till 500 kr. per km2 och därefter stiger med 500 kr. per km2 och år tills den utgör 5 000 kr. per km2 och år.

Tillståndshavaren skall vidare betala en produktionsavgift om 10 pro- cent av den utvunna produktens bruttovärde. Departementet kan bestämma att avgiften i stället skall erläggas i utvunna petroleumprodukter. Erlagd arealavgift får avdragas från produktionsavgiften. Tvist angående beräk— ningen av produktionsavgiften kan hänskjutas till skiljemän.

Regeringen kan bestämma att utvunna petroleumprodukter helt eller del- vis skall ilandföras i Norge eller att tillståndshavaren skall leverera en del av produktionen till täckande av inhemska behov.

Lagringsanläggningar, rörledningar eller kablar får inte utan departe-

mentets samtycke förläggas på kontinentalsockeln. Tillståndshavare kan inte motsätta sig att dylika ledningar m.m. lägges på hans koncessions- område. Departementet kan bestämma att lagringsanläggning och ledning skall få nyttjas av annan än anläggaren.

Tillståndshavare måste underkasta sig de bestämmelser som departe- mentet vid varje tidpunkt kan utfärda angående sättet för bedrivande av undersökning eller bearbetning, såsom om upprättande av anläggningar inom koncessionsområdet, borrning, insättning av rör i borrhål, säkerl.ets— ventiler, pluggning av borrhål och andra åtgärder till skydd mot förorening och mot inträngande av vatten i hålet, åtgärder till skydd för sjöfart, fiske m.m., säkerhetsanordningar och åtgärder för bevarande av kolvätetöre- komster. Departementet skall i god tid underrättas om tid och plats för borrning. Borrning och utvinning måste utföras så att möjliga tillgångar alltid är under full kontroll och att gas eller olja inte frigöres så att havet eller luften förorenas. Borrhål får inte uppgivas utan departementets sam- tycke och skall då säkras och förseglas på sätt som godkännes av departe- mentet.

Då särskilda skäl föranleder därtill, kan departementet för kortare eller längre tid helt eller delvis förbjuda fortsättande av pågående undersök- ningar. Beror beslutet inte på åtgärder av tillståndshavaren, skall departe— mentet efter ansökan medge motsvarande förlängning av undersöknings- tiden.

Vidsträckt skyldighet att lämna rapport till departementet om företagna åtgärder m.m. föreligger, liksom plikt att bevara och tillhandahålla prov av borrkärnor.

Departementet kan utnämna inspektörer att följa undersökning och ut- vinning. De skall ha tillgång till anläggningar och handlingar rörande verk- samheten och kan vid allvarliga eller upprepade överträdelser av föreskrif- ter och Villkor tillfälligt förbjuda verksamhetens fortsättande.

Vid allvarliga eller upprepade överträdelser av för tillstånd gällande före- skrifter och villkor kan departementet återkalla tillståndet. Är överträdelse av mindre allvarlig karaktär, kan tillståndet återkallas, om rättelse inte sker inom en av departementet bestämd frist. Tillstånd kan också åter- kallas om innehavaren går i konkurs, ej inbetalar bestämda avgifter i rätt tid eller nekar offentliga inspektörer tillgång till anläggning eller hand- lingar eller, om tillståndshavaren är utländskt bolag, detta ej längre har filial i Norge som kan företräda bolaget. I speciella fall kan departementet ge dispens från gällande föreskrifter och villkor.

När ett tillstånd upphör tillfaller fasta anläggningar inom området utan vederlag staten, som också kan ålägga vederbörande att avlägsna anlägg- ningen inom viss tid.

Uppkommer skada eller intrång skall norska skadeståndsregler tilläm- pas. Skadevållaren, hans arbetsgivare och tillståndshavaren är solidariskt

ansvariga gentemot den skadelidande. Att departementet godkänt eller till— låtit den skadevållande handlingen eller anläggningen befriar inte från skadeståndsansvar. Departementet kan 1 samband med tillstånd eller senare kräva att säkerhet ställes för fullgörandet av föreskrifter eller villkor eller eventuellt skadeståndsansvar.

Utvinning skall anses ha ägt rum i Norge. Med mindre annat framgår gäller norsk lagstiftning beträffande tillfälliga eller fasta anläggningar i havet (såsom borrningsfartyg, fasta eller förankrade plattformar, oljepum- par eller liknande inrättningar) samt verksamhet därstädes och inom sä- kerhetszon omkring anläggning. I övrigt skall norsk lag tillämpas på verk- samhet som faller under kungörelsen i den utsträckning som följer av eljest gällande bestämmelser. När enligt föreskrifter eller villkor tvist skall avgöras genom skiljedom, skall bestämmelser i 1915 års lag om rättegången i tvistemål tillämpas om annat ej uttryckligen bestämts eller avtalats. Be— träffande tvister som kan dragas inför domstol skall Oslo Byrett vara fo- rum, såvida annat ej följer av norsk lag eller uttryckligen avtalats.

Sedan frist för ingivande av ansökningar avseende 278 block utsatts till den 15 juni 1965, har industridepartementet den 18 augusti 1965 beviljat ut— vinningstillstånd avseende 74 block åt åtta olika intressegrupper, nämligen Petronord, AMOCO/NOCO (20 norska industrier och rederier), Esso, Caltex, Phillips, Shell, Gulf och Syracuse Oils Norge A/S.

Storbritannien

Undersökning och bearbetning av olja och naturgas regleras i Storbritan- nien genom Petroleum (Production) Act 1934 med tillämpningsföreskrifter, The Petroleum (Production) Regulations 1935. I samband med att Stor- britannien ratificerade Genevekonventionen antogs The Continental Shelf Act 1964 som gäller naturtillgångar i havet utanför territorialgränsen.

I 1964 års lag fastslås att alla de rättigheter Storbritannien kan utöva på kontinentalsockeln utanför territorialgränsen tillkommer brittiska kro- nan. De områden, inom vilka dessa rättigheter kan utövas, anvisas efter hand genom beslut av regeringen.

Såvitt avser olja och naturgas skall vid utövandet av kronans rätt gälla tillämpliga bestämmelser i Petroleum (Production) Act. I enlighet härmed äger energiministern meddela koncession till sådana personer och företag och på sådana villkor som han finner lämpliga samt utfärda allmänna bestämmelser angående ansökningsförfarande, koncessionsområdes storlek samt standardvillkor i övrigt för koncession.

Lagen innehåller vidare bestämmelser om säkerhetszoner för anlägg- ningar i havet, tillämpning av brittisk civil- och kriminallag på anlägg- ningar och inom säkerhetszon, skydd för sjöfarten, påföljd vid oljeutsläpp

och skador på undervattenskablar eller oljeledningar, m.m. Rörande an- vändning och försäljning av naturgas gäller vissa restriktioner samman- hängande med det distributionsmonopol som enligt Gas Act 1948 tillkom- mer Gas Council och lokala förvaltningar.

Regler om själva koncessionsgivningen ges i av energiministern utfär- dade föreskrifter, The Petroleum (Production) (Continental Shelf and Ter- ritorial Sea) Regulations 1964, vilka gäller såväl för territorialvattnet som för brittiskt sockelområde. Då dessa föreskrifter utfärdades inbjöds alla intresserade bolag och grupper av bolag officiellt att ansöka om koncession inom ett område om cirka 250 000 km2 av Nordsjön. Området, som inte om- fattar hela Storbritanniens sockelområde, uppdelades i 1 000 block om cirka 250 km2.

Enligt föreskrifterna kan två slag av tillstånd meddelas, undersöknings- tillstånd (exploration licence) och utvinningstillstånd (production licence). UndersöIcningstillständ, som kan meddelas för hela det reglerade området av sockeln eller en del därav, med undantag för arealer som omfattas av utvinningstillstånd, utfärdas för tre år och berättigar till undersökningar med geofysiska och kemiska metoder m.m. samt till prospekteringsborr— ningar till ett djup av högst 350 meter under havsbotten. Tillståndet ger ej ensamrätt till prospektering. En ansökningsavgift om 20 pund uttages. Vidare utgår för tillstånden en avgift av 1 000 pund per år. Som standard- villkor gäller bl.a. skyldighet att fullgöra visst arbetsprogram, viss upp- giftsskyldighet m.m. Utvinningstillstånd skall avse ett eller flera block. An- sökningsavgift utgår med 200 pund för en koncession omfattande högst 10 block jämte 5 pund för varje överskjutande block. Enligt standard- villkoren är giltighetstiden sex år. Före sexårsperiodens utgång har till- ståndshavaren optionsrätt till högst hälften av området under ytterligare 40 år. En rad föreskrifter ges beträffande mätning och värdering av ut- vunna produkter, arbetenas rätta bedrivande, förvaring av utvunna pro- dukter, förhindrande av oljeutsläpp, skydd för sjöfarten och fiske, arbetar- skydd, ilandföring av utvunna produkter i Storbritannien, rapportskyldighet m. m. Ministern har möjlighet att påfordra gemensam exploatering av fyn- dighet som beröres av tillstånd med olika innehavare. Om tillståndshavare inte fullgör sina skyldigheter i vissa angivna avseenden, kan ministern förklara koncessionen förverkad. De ekonomiska villkoren vid exploate- ring fastställes särskilt vid varje utvinningstillstånd. Nu aktuella tillstånd betingar en avgift av 25 pund per km2, d. v. s. cirka 90 000 kr. för ett block, för den inledande sexårsperioden, varefter avgiften utgår årligen och stiger successivt från 40 till 290 pund per km2. För all producerad olja skall er- läggas en royalty av 12,5 procent av försäljningsvärdet på platsen, varvid arealavgiften är avdragsgill.

Om meningsskiljaktighet uppstår mellan ministern och innehavare av undersöknings- eller utvinningstillstånd angående den senares rättigheter

och skyldigheter, gäller som huvudregel att tvisten skall hänskjutas till skiljedom.

Efter inbjudan om ingivande av ansökningar publicerades i september 1964 namnen på 23 bolag och konsortier som fått utvinningstillstånd. Av de 1000 blocken fördelades drygt en tredjedel på tillståndshavarna. An- talet block som tilldelats en tillståndshavare varierar från 1 till 75. Bland dessa dominerar Shell-Esso, BP och ett konsortium under ledning av Gas Council. De kriterier som tillämpades vid den diskretionära prövningen av tillståndsansökningarna torde enligt vad dåvarande energiministern upp— gav inför underhuset ha varit 1) behovet att få till stånd en skyndsam, grundlig och ekonomisk undersökning och bearbetning av olje- och natur- gastillgångar på kontinentalsockeln, 2) kravet på att den koncessionSSÖ— kande är inregistrerad i Storbritannien och att vinsten av verksamheten beskattas där, 3) i de fall där sökanden var ett utlandskontrollerat företag den behandling brittiska oljebolag får i vederbörande land, 4) arbetspro- grammet och sökandens möjligheter att genomföra det samt 5) det bidrag sökanden lämnat eller lämnar till utvecklingen av kontinentalsockelns till- gångar eller av den brittiska bränsleförsörjningen över huvud.

I augusti 1965 har utfärdats en ny inbjudan att inge ansökningar om utvinningstillstånd.

Västtyskland

Västtyskland har undertecknat Genevekonventionen men ännu inte ratifi— cerat denna. Den 20 januari 1964 avgav förbundsregeringen en ensidig pro— klamation, enligt vilken undersökning och bearbetning av naturtillgångar på kontinentalsockeln utanför tyskt territorialvatten uteslutande tillkom- mer förbundsrepubliken. Regeringen förklarade sig ämna vidta åtgärder mot all sådan verksamhet på sockeln som bedrevs utan tillstånd från veder- börande tyska myndigheter. Proklamationen följdes den 24 juli samma år av en lag angående provisorisk reglering av rättigheter på kontinental- sockeln. -

I den provisoriska lagen stadgas förbud att utan tillstånd göra undersök- ningar på kontinentalsockeln och utvinna dess naturtillgångar. Tillstånd till sådan verksamhet kan meddelas, i gruvtekniskt hänseende av Ober- bergamt i Clausthal-Zellerfeld och i andra hänseenden av Deutsche Hydro— graphisehe Institut. Tillstånden, som meddelas för högst tre år — om slutlig lagstiftning ej trätt i kraft vid periodens utgång kan förlängning ske till sammanlagt högst fem år — kan förenas med villkor och förbehåll om indragning m. m. Beträffande villkorens innehåll hänvisas i vissa avseenden till bestämmelser i 1865 års preussiska gruvlag. Ett bearbetningstillstånd kan göras beroende av att innehavaren erlägger en viss avgift. Vid utvinning på kontinentalsockeln utgår royalty med fem procent av försäljningsvärdet.

Om undersöknings- eller utvinningsarbeten företas utan tillstånd, kan handräckning meddelas för att hindra dessa eller avlägsna utförda anlägg— ningar, i sista hand genom militärt ingripande. Den som motsätter sig hand- räckningsåtgärd straffas med fängelse eller böter. Detsamma gäller den som vid arbete på kontinentalsockeln förorenar havet med olja. Åtal väckes vid Amtsgericht i Hamburg, såvida målet ej enligt lag skall upptagas vid annan domstol.

Enda innehavare av tillstånd på den tyska Nordsjösockcln var vid 1964 års utgång det s.k. Nordsjökonsortiet. Konsortiet har elva medlemmar, två amerikanska bolag, två tyska dotterbolag till Esso—Shell, ett dotterbolag till det statliga franska Bureau de Recherches de Pétrole samt sex tysk— ägda gruv- och oljeföretag, bland dem det indirekt statsägda Deutsche Schachtbau och det delvis statsägda Preussag. Sistnämnda bolag leder konsortiets arbeten. Sedan konsortiet i enlighet med koncessionsvillkoren den 1 januari 1965 avstått från områden om sammanlagt 3600 kmz, har dessa uppdelats i sex block om 450—850 km2 vardera och tillstånd avse- ende blocken meddelats sex andra företag.

Östtyskland

I Östtyskland publicerades den 21 maj 1964 en proklamation varav framgår att Östtyskland med hänvisning till Genevekonventionen gör anspråk på suveräna rättigheter över kontinentalsockeln utanför Östersjökusten för undersökning och bearbetning av naturtillgångar på havsbottnen. All pro- spekterings- och exploateringsverksamhet där förutsätter uttryckligt till- stånd av östtysk myndighet, och man förbehåller sig att ingripa mot hand- lingar som företas utan tillstånd.

Nederländerna

Den allmänna holländska gruvlagstiftningen, vilken bygger på koncessions- systemet, gäller även för kolväten. Den är tillämplig också på holländskt territorialvatten.

Nederländerna har den 23 september 1965 antagit en gruvlag för konti- nentalsockeln och torde inom kort komma att ratificera Genevekonventio— nen. Lagen omfattar ej territorialvattnet, eftersom ett antal koncessioner redan givits inom detta område enligt den allmänna gruvlagen och staten såsom ägare till havsbottnen anses kunna tillfredsställande skydda sjöfarts- och fiskeintressen m. m. därstädes.

I lagen utsäges att naturtillgångar på kontinentalsockeln tillhör staten. Undersökning och bearbetning skall vara beroende av tillstånd, som med- delas av ekonomiministern. Tillstånd skall vara tidsbegränsade och avse visst eller vissa områden på sockeln.

Undersökningstillstånd kan vara av två typer nämligen dels ett icke- exklusivt tillstånd som endast berättigar till geofysiska och andra översikt-

liga undersökningar (rekognosceringstillstånd) och dels ett tillstånd som ger innehavaren rätt att dessutom företa prospekteringsborrningar (efterforsk- ningstillstånd).

Staten eller aktiebolag vari staten äger avsevärt intresse får inte utföra efterforskningsundersökning utan föregående bemyndigande genom lag.

För beviljande av bearbetningstillstånd bör enligt motiven till lagen den holländska delen av kontinentalsockeln uppdelas i områden om cirka 400 km2 vardera. För främjande av prospekteringsverksamheten anses det önsk- värt att tillståndsområdena reduceras i två etapper, nämligen efter 5 år till 75 procent och efter 10 år till 50 procent av den ursprungliga ytan. På- träffar innehavaren av bearbetningstillstånd fyndighet som fortsätter in på annat tillståndsområde kan tillståndshavarna åläggas medverka till att bearbetning sker i samråd mellan dem.

Som kriterier för beviljande av tillstånd nämnes i motiven i första hand sökandens ekonomiska och tekniska resurser, hans erfarenhet av maritim prospektering och utvinning, avsättningsmöjligheterna med hänsyn till raffi— neringskapaciteten i Nederländerna och övriga västeuropeiska länder samt det bidrag sökandeföretaget lämnat till den holländska ekonomien.

Tillstånd kan förenas med skyldighet att erlägga i tillståndet fastställd ytavgift. Innehavare av bearbetningstillstånd kan åläggas att till staten be- tala engångsavgift vid tillståndets erhållande samt periodiska avgifter be- räknade efter värdet av utvunna produkter eller av den i samband med bearbetningen erhållna vinsten.

I samband med att bearbetningstillstånd ges kan föreskrivas att inneha- varen, om en ekonomiskt utvinningsvärd förekomst av naturtillgång som omfattas av tillståndet påträffas, skall vara skyldig att medverka till att för utvinning av fyndigheten bildas ett aktiebolag, vari tillståndshavaren och staten skall ha del på sätt närmare angivits i tillståndet.

I detta sammanhang synes vara av intresse att omnämna det särskilda system för produktion och distribution av gas som införts efter upptäckten av naturgasfältet vid Slochteren i provinsen Groningen. Koncession å natur- gasfältet innehas av det av Esso och Shell gemensamt ägda bolaget Neder- landse Aardolie Maatschappij (NAM), som ombesörjer bearbetningen och får tillgodogöra sig eventuella oljeförekomster. All utvinning av naturgas skall emellertid ske till förmån för ett särskilt konsortium, i vilket Esso, Shell och det statliga gruvbolaget Staatsmijnen ingår med respektive 30, 30 och 40 procent. Det statliga inflytandet i konsortiets beslutande organ har dock fastställts till 50 procent. 10 procent av vinsten skall lämnas direkt till staten. Distributionen av all producerad gas såväl på hemmamarknaden som för export omhänderhas av ett annat bolag, Nederlandse Gasunie, vari Esso och Shell äger vardera 25 procent, Staatsminjen 40 procent och hol- ländska staten direkt 10 procent. Staten har därjämte förbehållit sig kon— trollen över prissättning m. m. Genom detta system har holländska staten tillförsäkrat sig dels en skälig andel av exploateringsvinsten dels den energi- politiska kontrollen över verksamheten, samtidigt som de två Oljebolagen

genom delägarskapet i distributionsföretaget i viss mån kompenserats för det begränsade inflytandet över exploateringen.

Den holländska lagen ger regeringen befogenhet att genom allmänna för- valtningsbestämmelser föreskriva att efterforsknings- och bearbetningstill- stånd avseende olja och naturgas endast får meddelas med särskilda i be- stämmelserna angivna begränsningar eller villkor. Sådana förvaltningsbe- stämmelser skall emellertid före ikraftträdandet tas upp till överläggning i generalstaterna, varvid en minoritet om en femtedel av ledamöterna i endera kammaren kan påfordra att bestämmelserna skall prövas i samma form som stiftande av lag. Lagen upptar vidare bestämmelser om återkallande av till- stånd, indrivning av avgifter, meddelande av föreskrifter om sättet för be- drivande av undersökning och bearbetning och till skydd för sjöfart, fiske och andra allmänna intressen, säkerhetszon omkring anläggning i havet, kontroll över lagens efterlevnad, straffbestämmelser m. m.

I avvaktan på lagstiftningen rörande kontinentalsockeln har holländska ekonomiministeriet givit tillstånd åt ett tiotal bolag eller grupper av bolag att utföra geofysiska undersökningar inom holländskt sockelområde.

Frankrike

Frankrike har den 21 april 1965 beslutat ansluta sig till Genevekonventionen. Någon lagstiftning för kontinentalsockeln har ännu inte kommit till stånd. Livlig prospekteringsverksamhet förekommer emellertid utanför de franska kusterna såväl i Medelhavet som i Atlanten och i Nordsjön. I avvaktan på lagstiftning för kontinentalsockeln har koncessioner för undersökning på sockeln hittills meddelats i överensstämmelse med reglerna i den för det franska territoriet gällande kolväteslagstiftningen av år 1956.

Enligt denna meddelas undersökningstillstånd för en period av högst fem år för ett område vars storlek bestämmes i varje särskilt fall. Tillståndet kan under vissa förutsättningar förlängas två gånger med tre år, varvid arealen minskas första gången med 50 procent och andra gången med 25 procent av den ursprungliga ytan.

Innehavare av undersökningstillstånd äger i princip förtursrätt till bear- betning av fyndigheter inom undersökningsområdet. Härvid förekommer två former av tillstånd, bearbetningstillstånd, som meddelas för fyndigheter med en väntad produktion av högst 300 000 ton per år och gäller fem år, samt koncession. Giltighetstiden för koncession är begränsad till 50 år. Kon- cessionsområdets areal och gränser fastställes särskilt för varje fall. De når- mare villkoren för verksamheten regleras i avtal mellan industriministern och koncessionsinnehavaren efter ett standardformulår. På den del av olje- produktionen som överstiger 50 000 ton per år utgår royalty efter en pro- gressiv skala från 6 procent av utvinningsvärdet upp till 14 procent på den del av produktionen som överstiger 1 miljon ton. Liknande avgifter utgår på gasproduktion.

Franska staten har sedan länge stora intressen inom oljesektorn. Bety- dande belopp anvisas årligen till olje- och gasprospektering genom det stat— liga Bureau de Recherches de Pétrole (BRP). Direkt engagerade i under- sökning och bearbetning är det helt statsägda bolaget Régie Autonome des Pétroles (RAP) och det delvis statsägda Compagnie Francaise des Pétroles (CFP).

IV. Gällande svensk rätt rörande utvinning av sådana natur- tillgångar som omfattas av kontinentalsockelkonventionen, m. m.

Eftersökande och tillgodogörande av naturtillgångar av det slag som om- fattas av kontinentalsockelkonventionen är i svensk rätt föremål för reglering i skilda lagar.

Gruvlagen

Gruvlagen den 3 juni 1938 är tillämplig i fråga om mineralfyndfghet som innehåller 1) malm till någon av följande metaller, nämligen guld, silver, platina, kvicksilver, koppar, bly, zink, järn, mangan, krom, kobolt, nickel, titan, vanadin, molybden, wolfram, tenn, vismut, antimon och arsenik, dock ej sjö- och myrmalm. samt 2) svavelkis, magnetkis, grafit, apatit eller mag- nesit.

Gruvlagen bygger på inmutningssystemet. Enligt detta gäller i princip att envar kan genom inmutning erhålla rätt att på egen eller annans mark undersöka och bearbeta fyndigheter av ovannämnda mineral. Rätten till fyndighet tillkommer den som först söker inmutning. Inmutning sökes hos bergmästaren i det av landets fyra bergmästardistrikt i vilket fyndigheten är belägen. Inmutat område skall vara cirkelformigt med 200 meters radie. Inmutningen medför ensamrätt att under tre år utföra undersökningsarbeten inom det inmutade området. Undersökningstiden kan förlängas med i all- mänhet högst fem år.

Visar inmutaren att inom det inmutade området finnes inmutningsbara mineral som lämpar sig för teknisk bearbetning och förekommer i sådan myckenhet att fyndigheten sannolikt kan göras till föremål för gruvdrift, är han berättigad att vid särskild förrättning (utmålsförrättning) av berg- mästaren få sig anvisat visst arbetsområde (utmål). Utmålets areal får inte överstiga 16 hektar. Sökanden kan få lösa mark för arbete ovan jord inom utmålet samt även få sig anvisad mark för upplagsplats, byggnad, väg m. m. utanför utmålet.

Den rätt till bearbetning som erhålles genom utmålsläggningen är ej be— gränsad till tiden. Gruvinnehavaren är emellertid, vid äventyr att gruvrätten förverkas, pliktig att utgiva en årlig försvarsavgift av 20 kr. för varje hektar eller överskjutande del därav som utmålet omfattar. Hälften av av- giften tillfaller jordägaren och hälften staten.

Gruvinnehavaren är skyldig att årligen till jordägaren erlägga en avgäld motsvarande en procent av värdet av alla inmutningsbara mineral som bru-

tits och uppfordrats inom utmålet, dock högst 10 000 kr. per år. Avgälden skall upphöra sedan regelbunden brytning pågått under sammanlagt 20 år.

Staten är berättigad att till hälften med inmutaren deltaga i gruvföretaget (kronoandel). Denna regel infördes genom 1938 års gruvlag. Tidigare hade jordägaren rätt till halv andel i företaget ( jordägareandel). Jordägarens rätt kvarstår i alla gruvor som tillkommit före gruvlagens ikraftträdande. An- mälan att staten önskar begagna sin rätt till kronoandel skall ske inom viss tid. Har anmälan skett åtnjuter staten i princip efter utmålsläggningen del i gruvföretaget med skyldighet att vidkännas sin andel i alla kostnader som erfordras för arbetets bedrivande. Begagnas ej kronoandelen, har inmutaren ensamrätt till företaget.

Enligt en provisorisk lag av år 1963, som gäller t. o. m. den 31 december 1972, får inmutning inom Norrbottens län inte utan Kungl. Maj:ts tillstånd beviljas annan än kronan.

Gruvlagen är tillämplig även å svenskt territorialvatten. Med avseende å kronans gruvegendom har Kungl. Maj:t riksdagens be— myndigande (rskr 1932: 56 och 1940: 110) att åt svenska medborgare, i den ordning Kungl. Maj:t bestämmer, mot årlig avgift och under de villkor i övrigt Kungl. Maj:t fastställer, under en tid för varje gång av högst 20 år upplåta begagnandet av kronans på äldre rätt grundade jordägareandelar i gruvor, kronoandelar samt kronan såsom inmutare tillkommande gruvan- delar. Den som erhållit upplåtelse äger vid upplåtelsetidens utgång företräde till förnyad upplåtelse, om sådan ifrågakommer.

Stenkolslagen

Lagen den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter m. m., vanligen kallad stenkolslagen, avsåg ursprungligen endast stenkolsfyndigheter (1—5 kap.) men har genom vid skilda tillfällen gjorda tillägg utvidgats till att omfatta även saltfyndigheter (1917; 6 kap.), olje- och gasfyndigheter (1933; 7 kap.), alunskifferfyndigheter för utvinnande av olja (1942; 8 kap.) samt fyndigheter av uranhaltigt mineral (1945; 9 kap.). Bestämmelserna om uranfyndigheter upphävdes dock i samband med uranlagens tillkomst år 1960. Stenkolslagen är utformad på grundval av ett koncessionssystem. Reglerna angående eftersökande och tillgodogörande av stenkol — till vilka bestäm- melserna i de övriga kapitlen i stor utsträckning hänvisar — innehåller bl. a. följande. Rättighet att eftersöka och bearbeta stenkolsfyndighet är beroende på särskilt tillstånd (koncession), som meddelas av Kungl. Maj:t (1 5). An- sökan skall inges till länsstyrelsen. Den skall bl. a. innehålla uppgift på det jordområde, varå koncession sökes, med angivande av fastighet, där områ- det är beläget, och den ytvidd i dagen, som sökanden anser erforderlig för arbetet. Ansökningen skall åtföljas av en karta över området i skala om minst 1 : 4 000 eller efter särskilt medgivande i annan skala, dock minst 1 :20 000,

samt intyg att sökanden äger nödiga resurser för arbetet (2 5). Ansökningen skall kungöras och delgivas industriella företag som beröres av densamma (3 €). Sedan erinringstiden utgått och bergmästaren i orten yttrat sig skall länsstyrelsen insända handlingarna jämte eget utlåtande till Kungl. Maj:t. Kungl. Maj:t prövar därefter huruvida med avseende å företagets gagn för orten och det allmänna sökanden må beviljas koncession (4 5). Koncessions- området får omfatta högst 1 600 hektar (5 å).

Söker flera koncession på samma område, bestämmer Kungl. Maj:t, obe- roende av tiden då ansökningarna inkommit, vilken av sökandena som skall få företräde. Den som upptäckt fyndighet är berättigad att, om annan får koncession, av denne få skälig gottgörelse (7 5).

I koncessionen skall angivas gränserna för koncessionsområdet, den yt— vidd i dagen inom området som må anvisas sökanden för arbete, den mark för väg till området som sökanden äger begagna samt den årliga arbets- skyldighet han minst skall fullgöra (8 g).

Den som fått koncession äger enligt 10 & uteslutande rätt att, med de villkor och inskränkningar lagen innehåller, eftersöka samt bearbeta och tillgodogöra sig det mineral inom området som koncessionen avser. Ingen begränsning av koncessionstiden gäller. Koncession får inte överlåtas utan Kungl. Maj:ts medgivande (8 5).

Område för arbete i dagen skall, med iakttagande av vad i koncessionen föreskrivits om maximiareal för sådant arbete, anvisas av bergmästaren vid särskild förrättning (12 g 1 mom.). Enligt 13 % får mark för arbete i dagen icke anvisas inom vissa fredade områden. Anvisat område skall enligt 14 5 1 mom. i allmänhet lösas av koncessionsinnehavaren. Därvid skall bestäm- melserna i expropriationslagen äga motsvarande tillämpning. Förhöjning av ersättningen skall dock ske med hälften av det belopp som skall utgå jämlikt grunderna i expropriationslagen. Är området avsett endast för fyndighetens undersökning medelst borrning och vill koncessionsinnehavaren icke för- foga däröver under längre tid än högst tre år, är han enligt 14 5 2 mom. icke skyldig lösa området. Han skall då i stället, så länge området användes, till innehavaren av jorden förskottsvis varje år utgiva ersättning, mot- svarande dubbla beloppet av jordens avkastning utan avdrag för bruknings- kostnaden och därefter ersätta all skada marken kan ha tagit för framtiden.

Under jord har koncessionsinnehavaren rätt att driva arbetet på hela koncessionsområdet, men även för underjordsarbetet finnes vissa frednings- bestämmelser meddelade (16 5).

I 17 % regleras vissa frågor rörande kollision mellan olika slag av gruv- rätter.

Vid tvist om ersättning som skall utgå enligt stenkolslagen skall frågan, om den ej gäller jordlösen, prövas av skiljemän. Vill den som fordrar ersätt- ning hellre genast hänvända sig till domstol, står detta honom fritt (19 5).

Enligt 22 & äger jordägaren, utan att deltaga i kostnaden för arbetet, av

koncessionsinnehavaren erhålla en årlig avgift motsvarande värdet av en sjuttiofemtedel av de mineral, som vinnes inom koncessionsområdet och uppfordras i dagen. Ingen maximigräns gäller i fråga om avgiftens storlek eller den tid varunder den utgår. Koncessionsinnehavaren äger dock att därå avräkna så stor del som belöper på det honom enligt 12 & anvisade området i dagen. Finnes flera jordägare inom koncessionsområdet, skall de njuta lott i avgiften efter som de äger del i jorden. Tvist om beloppet av den avgift, som enligt 22 & tillkommer annan jordägare än kronan skall, där överens- kommelse ej kan träffas, prövas av skiljemän enligt 19 %. Om hur avgift som tillkommer kronan som jordägare skall bestämmas förordnar Kungl. Maj:t (25 5).

Vill koncessionsinnehavare frånträda koncessionen skall han enligt 21 % göra skriftlig anmälan därom hos länsstyrelsen. Koncessionen upphör då från den dag sådan anmälan skett. Försummar koncessionsinnehavaren att fullgöra i koncessionen föreskriven arbetsskyldighet, kan koncessionen för- verkas (31 5). Då koncession förverkats eller eljest upphört att gälla, till- faller all mark som blivit löst jordägaren utan ersättning (32 5).

Även rättighet att för tekniskt utvinnande av salt eftersöka och bearbeta saltfyndighet eller att för utvinnande av olja eller gas genom borrning efter— söka och bearbeta olje- eller gas-fyndighet är beroende på tillstånd av Kungl. Maj:t (49 och 51 åå). Enligt en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1964 kan koncession avseende dessa ämnen begränsas till att avse endast undersökning av fyndighet och, i samband med dylik begränsning, till att gälla under viss tid, som angives i koncessionen (49 och 51 55). Koncession får inte omfatta område överstigande 10000 hektar. Vid meddelande av koncession kan Kungl. Maj:t bestämma, i vilken omfattning fyndigheter skall undersökas för att den rätt som grundas på koncessionen skall äga bestånd. Kungl. Maj:t kan meddela ändrade bestämmelser i detta hänseende. Någon möjlighet att meddela motsvarande bestämmelser beträffande bear- betning av nu ifrågavarande fyndigheter torde däremot numera inte före— ligga, sedan reglerna om arbetsskyldighet upphävdes i fråga om dessa fyn- digheter i samband med angivna lagändring.

Innehavare av undersökningskoncession har inte obligatoriskt företräde att erhålla bearbetningskoncession för tillgodogörande av fyndighet som han påträffat vid utnyttjande av undersökningskoncessionen. I förarbetena (prop. 1963: 176 s. 33) framhölls emellertid att det ligger i sakens natur att innehavare av undersökningskoncession ligger närmast till hands att erhålla också bearbetningskoncession under förutsättning att han uppfyller lagens förutsättningar, d. v. s. om han kan utnyttja fyndigheten till gagn för orten och det allmänna. Bearbetningskoncession borde sålunda som regel tillfalla undersökningskoncessionens innehavare, om han genomfört eftersöknings- och undersökningarbetena på ett sätt som ur det allmännas synvinkel fram- står som förtjänstfullt och han tillika bedömes äga förutsättning att exploa-

tera fyndigheten till gagn för orten och det allmänna. I det senare kravet torde enligt förarbetena ligga att sökanden skall ha nödiga resurser för att utföra det arbete som avses med koncessionen.

Bearbetningskoncession avseende salt, olja eller gas gäller likSOm km- cession avseende stenkolsfyndigheter i princip för obegränsad tid.

Koncession kan återkallas av Kungl. Maj:t, om föreskrift angående under- sökningens omfattning åsidosättes eller eljest synnerliga skäl är därtill (49 % fjärde stycket och 52 å andra stycket). Som ett skäl till återkallelse nämnes i motiven att koncession inte utnyttjats under längre tid och godtagbara skäl härför inte anföres.

Koncessionsinnehavaren är pliktig att upprätta karta över undersöknings- arbete och bearbetning av fyndighet inom koncessionsområdet enligt de föreskrifter som meddelas av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyn- digande, av kommerskollegium. Sveriges geologiska undersökning eller an- nan myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer skall på begäran beredas till- fälle att genom geologisk sakkunnig följa koncessionsinnehavarens arbete och taga del av de vetenskapliga resultaten av detsamma. Vägrar koncessions- innehavaren att rätta sig härefter, kan länsstyrelsen vid vite ålägga honom att fullgöra sin skyldighet (50 % 3 mom. och 52 å andra stycket).

Vid meddelande av koncession att för utvinnande av olja eftersöka och bearbeta alunskifferfyndighet kan Kungl. Maj:t bestämma i vilken omfatt- ning fyndighet skall utnyttjas för att den rätt som grundas på koncessionen skall äga bestånd (56 å). Liksom vid stenkolsbrytning får koncessionsom- rådet inte överstiga 1 600 hektar.

I fråga om ansökningsförfarandet gäller i stort sett samma regler vid koncession avseende salt, gas, olja och alunskiffer som vid stenkolskonces— sion. Beträffande undersökningskoncession för salt, olja eller gas gäller vissa lättnader i fråga om redovisning av fastigheter inom koncessionsområdet och upprättande av karta över området (2, 50 och 52 55). Även bestämmel- serna i 1 kap. om överlåtelse av koncession, anvisande av mark för arbete i dagen, fredade områden, frånträdande av koncession, förfarandet vid tvist m. m. är tillämpliga på samtliga mineral som omfattas av lagen. Avgiften till jordägaren beräknas på samma sätt som i fråga om stenkol utom vid alun- skifferfyndigheter. Beträffande dessa fyndigheter utgår jordägareavgiften med femton kronor för ar av den mark, inom vilken skiffer brutits i dagen eller under jorden eller olja utvunnits (60 å).

] stenkolslagens 4 kap. upptas vissa ordningsstadganden, av vilka flertalet genom hänvisningar gjorts tillämpliga förutom på stenkolsbrytning även på arbete för eftersökande och bearbetande av övriga mineral. Kommers- kollegium skall utöva sådan tillsyn att icke genom sättet för arbetets bedri- vande gruvas framtida bestånd äventyras eller fara för annans egendom uppstår (33 5). Utan bergmästarens tillstånd får inte schakt eller gruvöpp- ning igenfyllas eller i gruvan befintliga, för dess styrka och bestånd nödiga

byggnader skadas eller förstöras (35 å). Finner bergmästaren nödigt att i gruva vidtas åtgärd till förekommande av fara för gruvans framtida bestånd eller för annans egendom, kan bergmästaren förelägga koncessionsinne- havaren att inom viss tid utföra åtgärden, vid äventyr att denna utföres på den senares bekostnad eller att arbetet inställes till dess åtgärden utförts (36 å). Bedrives gruvarbete på sådant sätt att uppenbar fara för gruvans bestånd eller annans egendom uppstår därigenom, kan bergmästaren för— bjuda arbetet (37 å). Om flera har del i koncession eller koncession innehas av bolag, skall för varje år utses en föreståndare för arbetet, vilken är an- svarig för fullgörandet av föreskrifterna i 4 kap. (40 å). Före den 1 mars varje år skall koncessionsinnehavaren till bergmästaren insända uppgift å de mineral som under föregående år brutits och uppfordrats, jämte de övriga statistiska redogörelser som kommerskollegium kan föreskriva (42 ä). 4 kap. innehåller vidare bestämmelser om straff för Överträdelser av ordnings- stadgandena i kapitlet.

Stenkolslagen upptager inte några straffbestämmelser för det fall att i lagen avsedda fyndigheter bearbetas och tillgodogöres utan koncession. Lagen torde därför inte innefatta något rättsligt hinder för en jordägare att, så länge koncession ej meddelats för annan, å egen mark eftersöka och bear- beta i lagen avsedda fyndigheter.

Stenkolslagen är liksom gruvlagen utformad med tanke på förhållandena på land, vilket bl. a. kommer till uttryck genom de många bestämmelser som rör anvisande av mark för arbete i dagen. Å andra sidan innehåller lagen inte någon bestämmelse som begränsar dess giltighet till viss del av svenskt territorium. Det torde inte vara ogörligt att med tillämpning av stenkolslagen anvisa och på ett med hänsyn till lagens bestämmelser nöjak- tigt sätt utmärka område i havet som erfordras för gruvarbete. Utredningen utgår för sin del från att stenkolslagen är tillämplig i havet ända ut till territorialgränsen. Det må nämnas att det förekommit att koncession enligt stenkolslagens numera upphävda urankapitel meddelats på allmänt vatten- område i havet.

Uranlagen

Även lagen den 2 december 1960 om rätt att undersöka och bearbeta fyndig- heter av uranhaltigt mineral m. m. (uranlagen) är byggd på koncessions- systemet. I lagen skiljes mellan undersökning och bearbetning av uranfyn- dighet.

Undersökningsarbete får i stor utsträckning utföras utan särskilt tillstånd. Sålunda äger jordägare på sin mark ävensom innehavare av gruvrätt eller av koncession enligt stenkolslagen, om det kan ske utan intrång i jordägarens rätt, på sitt gruv- respektive koncessionsområde utföra undersökningsarbete utan tillstånd av myndighet. Kan den, som vill utföra undersökningsarbete,

inte utverka jordägarens medgivande därtill, eller vill undersökaren skaffa sig en skyddad ensamrätt att utföra undersökningsarbete, kan han utverka särskilt tillstånd ( undersökningstillstånd) av kommerskollegium. Undersök- ningstillstånd beviljas för viss tid, högst tre år och kan avse högst 100 hektar. Det kan förenas med föreskrifter angående undersökningens omfattning och andra villkor som erfordras för att skydda allmänna intressen eller enskild rätt.

För bearbetning av uranfyndighet fordras alltid tillstånd av Kungl. Maj:t (koncession). Koncessionsansökan inges till bergmästaren, som efter kungö- relseförfarande insänder ärendet till kommerskollegium. Därefter vidare- befordrar kollegium handlingarna till Kungl. Maj:t med eget yttrande. Fram- går det att brytvärd uranfyndighet förekommer på området, skall Kungl. Maj:t pröva, huruvida ur det allmännas synpunkt koncession bör meddelas sökanden.

Ej heller koncession får omfatta större område än 100 hektar. För kon- cession äger Kungl. Maj:t uppställa särskilda villkor. I sådant hänseende må meddelas föreskrifter som finnes påkallade för att förebygga att annat in— dustriellt företag hindras i sin utveckling. När särskilda skäl föranleder det, må föreskrivas vilka åtgärder som skall vidtagas för att återställa marken i lämpligt skick, sedan fyndigheten eller del därav tillgodogjorts. Även andra villkor, som erfordras för att skydda allmänna intressen eller enskild rätt, må uppställas. Kungl. Maj:t äger tillika, när särskilda skäl är därtill, vid meddelande av koncession bestämma, i vilken omfattning fyndigheten skall utnyttjas. Kungl. Maj:t kan sedermera meddela ändrade bestämmelser i detta hänseende. Koncession kan återkallas av Kungl. Maj:t om uppställt villkor icke uppfyllts eller om eljest synnerliga skäl är därtill. Koncession får inte överlåtas utan medgivande av Kungl. Maj:t. Anvisande av mark sker enligt regler som utformats efter förebild från stenkolslagen.

Jordägaren är såsom huvudregel berättigad att av koncessionsinnehavaren erhålla en årlig avgäld, motsvarande en procent av värdet av brutet och uppfordrat mineral, dock högst 10 000 kr. per år. Avgälden skall upphöra sedan regelbunden brytning pågått under sammanlagt 20 år.

Uranlagen innehåller vidare ordningsstadganden liknande dem som är upptagna i stenkolslagen. I motsats till sistnämnda lag stadgar uranlagen straff för den som utan tillstånd, där sådant erfordras, undersöker eller bearbetar fyndighet.

Liksom gruvlagen och stenkolslagen torde även uranlagen vara tillämplig också på allmänt vattenområde i havet.

Gruvrättsutredningen

Gruvrättsutredningen, som tillsattes i november 1963 enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni samma år, har i uppdrag att verkställa en allmän översyn av gruvlagstiftningen.

Enligt utredningens direktiv (1964 års riksdagsberättelse I Ju 62) bör med anledning av vissa nya förhållanden, som enligt vad närmare redovisas i direktiven inträtt under de senaste decennierna, på den allmänna gruvlag- stiftningens område övervägas en övergång från inmutningssystemet till koncessionssystemet eller, möjligen, till en blandform av båda dessa system. Det framhålles vidare att en omläggning av den allmänna gruvlagstiftningen kan tänkas böra föranleda, att övrig gruvrättslig lagstiftning bringas i när- mare överensstämmelse med de i direktiven tilltänkta nya stadgandena. Vad särskilt beträffar stenkolslagen framstår denna enligt direktiven redan nu som avsevärt föråldrad och därför i behov av en omfattande översyn. Sedan vidare berörts de vid direktivens utfärdande ifrågasatta, den 1 januari 1964 genomförda ändringarna i stenkolslagen, uttalas att dessa bör betraktas endast som en temporär förbättring av reglerna, vidtagna i avvaktan på en grundligare översyn av hela lagen.

Utredningsarbetet är omfattande.

Rättsläget beträfande sådana i kontinentalsockelkonventionen avsedda

naturtillgångar som ej omfattas av gruvlagstiftningen

Rätten till mineral och andra icke levande naturtillgångar i jorden som faller utanför gruvlagstiftningen, t. ex. granit, gnejs, marmor, kalksten, grus och sand, tillkommer enligt svensk rätt jordägaren ensam.

I vad avser på kronojord belägna mineralfyndigheter av annat slag än som avses i gruvlagstiftningen har riksdagen genom beslut är 1944 (rskr 55) medgivit Kungl. Maj:t att åt svenska medborgare bevilja tillstånd att, mot den årliga avgäld och under de villkor i övrigt Kungl. Maj:t bestämmer, inom visst å marken utstakat område under en tid för varje gång av högst tio år med andras uteslutande bearbeta och tillgodogöra sig mineralfyndig- heter av nu ifrågavarande slag, med rätt för koncessionsinnehavaren att vid upplåtelsetidens utgång äga företräde till överenskommelse om fortsatt arbete med fyndigheternas tillgodogörande på de villkor Kungl. Maj:t då kan finna gott bestämma. Kungl. Maj:t äger vidare att åt sådan koncessions— innehavare för koncessionstiden mot årligt arrende upplåta erforderlig mark för vägar samt anläggning av verkstäder och arbetarbostäder (se Kungl. Maj:ts brev den 17 mars 1944 till kommerskollegium och domänstyrelsen ang. upplåtelse av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara mineral- fyndigheter å kronojord).

Vilken rättslig ställning som skall tilläggas sådant vattenområde i havet samt i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland, som inte hör till de enskilda fastigheterna (allmänt vattenområde), är för närvarande oklart. Denna fråga torde emellertid inom kort komma att få sin lösning. Kungl. Maj:t har genom beslut den 5 juni 1953 uppdragit åt kammar- kollegiet att efter erforderlig utredning framlägga förslag till lagstiftning,

genom vilken kronan förklaras vara ägare till de allmänna vattenområdena. Utredningen har inhämtat att kollegiet kommer att innevarande år avgiva betänkande i ämnet, innefattande förslag till lag om allmänt och enskilt vattenområde. I lagförslaget stadgas bl. a. att äganderätten till allmänt vattenområde tillkommer kronan.

Såsom en mera provisorisk lösning i avbidan på nämnda lagstiftning utfär- dades den 5 juni 1953 (nr 379), i anslutning till vissa aktuella spörsmål, en lag varigenom förordnades att rätten till sand-, grus- och stentäkt inom allmänt vattenområde tillkommer kronan. Samtidigt utfärdades en kungö- relse angående upplåtelse från kronan av rätt till sand-, grus- och stentäkt inom allmänt vattenområde. Enligt kungörelsen får avtal om upplåtelse som omnämnts träffas av länsstyrelsen. Upplåtelsen, som skall gälla viss tid, högst tio år, skall avse visst område och ange den omfattning vari sand, grus eller sten får tagas där. För upplåtelse skall utgå ersättning, om inte länsstyrelsen med hänsyn till upplåtelsens ringa omfattning eller annat sär- skilt skäl finner att vederlag ej skall utgå. Skriftligt avtal skall upprättas, upptagande samtliga villkor. Länsstyrelsen kan också medgiva att sand-, grus- eller stentäkt under viss tid, högst tio år, får utföras av envar inom bestämt vattenområde och i angiven mindre omfattning.

I kammarkollegiets ovannämnda förslag föreslås att 1953 års lag skall upphävas.

Bland de naturtillgångar som omfattas av 1958 års konvention ingår så- som förut framgått sådana levande organismer, som tillhör sedentära arter, d. v. s. organismer som på det stadium där de kan bli föremål för fångst är antingen orörliga på havsbottnen eller därunder eller oförmögna till rörelse annat än i ständig fysisk beröring med havsbottnen eller dennas underlag. Fångande av dylika arter på svenskt vattenområde faller delvis under den svenska fiskerilagstiftningen.

Enligt förarbetena till 1950 års lag om rätt till fiske inbegripes under fiske inte blott fångst av fiskar utan också fångst av sådana skaldjur som kräftor, hummer och blåmusslor. I förarbetena framhålles vidare att fiskelagens tillämplighetsområde inte borde definitivt begränsas till fiskar och skaldjur utan att det borde lämnas öppet för rättspraxis att under lagens bestämmelser inbegripa fångandet också av andra lägre vattendjur, för den händelse dessas tillgodogörande skulle få den ekonomiska betydelse, att en dylik tillämpning befinnes påkallad. I allmänt vatten får enligt nämnda lag varje svensk med- borgare fiska med rörligt redskap. Fast redskap får i princip utsättas endast efter tillstånd av myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Utlänning, som varit bosatt i riket mindre än två år och inte innehar enskild fiskerätt, får fiska i allmänt vatten endast efter medgivande av Kungl. Maj:t eller myndig- het som Kungl. Maj:t bestämmer. För medborgare i de nordiska länderna har utfärdats särskilda bestämmelser.

Enligt 1 & fiskeristadgan av år 1954 skall vad i stadgan sägs om fisk i tillämpliga delar gälla även om hummer, kräfta, havskräfta, räka, krabba, nejonöga, bläckfisk, ostron, pärlmussla och blåmussla. Av dessa arter torde åtminstone ostron och blåmussla klart vara hänförliga till de av konven— tionen omfattade sedentära arterna. I fiskeristadgan, som innehåller all— männa och lokala bestämmelser om fiskets vård och bedrivande inom rikets vattenområden, ges bl. a. bestämmelser om förhållandet mellan fiskande inbördes samt om förbud mot trålfiske, fiske med sprängämne, dövande eller giftigt ämne eller elektrisk ström eller med skjutvapen, ostron— fiske under viss tid av året och fiske efter ostron under viss storlek. Be- träffande fiske i vissa till Danmark, Norge och Finland gränsande farvatten gäller särskilda bestämmelser som utfärdats i anslutning till ingångna kon- ventioner.

Naturvårds- och vattenlagstiftningen

Såväl den som innehar rättigheter enligt gruvlagstiftningen som jordägare är i fråga om utnyttjandet av sina rättigheter underkastad inskränkningar beträffande användningen av mark och vatten som stadgas bl. a. i natur- vårdslagen och vattenlagen.

Enligt 18 & naturvårdslagen får täkt av sten, grus, sand eller lera för annat ändamål än markinnehavarens husbehov inte ske utan länsstyrelsens till- stånd. Bestämmelsen avser dock inte täkt inom vattenområde. Länsstyrelsen kan vidare, om det finns anledning antaga att nybyggnad, upplag eller annat arbetsföretag av visst slag som ej omfattas av tillståndstvång enligt 18 5 skulle inom visst område komma att i väsentlig mån skada landskapsbilden, förordna att företag av det slaget ej får utföras inom området utan läns- styrelsens tillstånd. I detta fall stadgas ej undantag för vattenområde (19 å).

Vad i vattenlagen stadgas om byggande i vatten skall enligt 2 kap. 1 % samma lag äga motsvarande tillämpning i fråga om bl. a. grävning och sprängning i vattenområde samt annan åtgärd till förändring av vattnets djup eller läge. Inrättande av fast anläggning i havet för undersökning eller utnyttjande av naturtillgång är att hänföra till byggande i vatten. Om san— nolika skäl finnes att allmän eller enskild rätt förnärmas genom åtgärder av nu angivet slag, kräves enligt 2 kap. 20 % 1 mom. vattenlagen prövning av vattendomstolen. I 8 kap. samma lag finns bestämmelser om skydd mot vattenförorening.

V. Motivering till utredningens förslag Allmänna synpunkter

Enligt 1958 års konvention får Sverige utöva suveräna rättigheter över kon- tinentalsockeln utanför landets kuster för dennas utforskande och för till- godogörandet av dess naturtillgångar. Den svenska delen av kontinental- sockeln kommer med hänsyn till konventionens regler och det förhållandevis ringa vattendjupet i de hav som omger vårt land i princip att sträcka sig till mittlinjen i förhållande till angränsande eller mitt emot liggande stater. Det område, vars naturtillgångar på detta sätt föres under svensk överhöghet, har sålunda en betydande utsträckning.

En intern reglering avseende den svenska delen av kontinentalsockeln torde i princip böra gälla alla slag av naturtillgångar som omfattas av kon- ventionen. Även om intresse för kontinentalsockeln hittills visats endast i fråga om eftersökande av olja och naturgas, kan det inte uteslutas att det i framtiden kan ställa sig ekonomiskt lönsamt att utvinna också andra natur- tillgångar, som exempelvis påträffas vid prospektering efter olja och gas, och i sådant fall skulle avsaknad av en rättslig reglering medföra svårigheter. Det må nämnas att intresse för prospektering efter malm under havsbottnen börjat framträda på olika håll i världen.

Enligt utredningens direktiv bör en lagstiftning för kontinentalsockeln, i överensstämmelse med vad som gäller i ett flertal andra länder, utgå från att staten äger det bestämmande inflytandet över sockelns naturtillgångar. Beträffande frågan hur detta inflytande lämpligen bör utövas för att bäst tjäna landets intressen vill utredningen inledningsvis anföra följande.

Förekomsten av inhemska råvarutillgångar har utgjort en viktig förut- sättning för näringslivets utveckling i vårt land. Även för framtiden är det uppenbarligen av största vikt för vårt ekonomiska framåtskridande att poten- tiella råvarutillgångar utforskas intensivt och att sådana tillgångar i den mån de påträffas blir föremål för planmässig och rationell bearbetning. Detta gäller naturligtvis även naturtillgångar inom de ifrågavarande havsområ- dena, där i nuläget möjligheterna att utvinna olja och naturgas tilldrar sig det största intresset. Inte minst med hänsyn till vårt lands redan under nor- mala förhällanden starka beroende av importerat bränsle är det självfallet ett betydande svenskt intresse att tillvarata förefintliga möjligheter att inom svenskt territorium och den svenska delen av kontinentalsockeln få fram olja och naturgas.

l l !

Från dessa synpunkter får det anses önskvärt att arbeten för utforskning av kontinentalsockeln och eventuell exploatering av fyndigheter därstädes igångsättes utan tidsutdräkt. Det är också angeläget att undersökningarna bedrives energiskt och grundligt samt med effektivt utnyttjande av tillgäng- liga resurser. I den mån exploatering av olje- och gasfyndigheter skulle bli aktuell bör även denna ske planmässigt och rationellt.

Vid en exploatering av dylika fyndigheter gör sig även andra synpunkter gällande. Med hänsyn till den utomordentliga betydelse som inhemska till- gångar av flytande bränsle skulle kunna få för den svenska samhällsekono- mien bör staten ges möjlighet att öva inflytande i sådana frågor som exem- pelvis hushållningen med påträffade fyndigheter, tidpunkten för produktio- nens påbörjande, produktionens omfattning samt produkternas vidareför- ädling och avsättning. I sistnämnda avseende bör kunna ifrågakomma exem- pelvis att tillförsäkra hemmamarknaden hela produktionen eller delar därav.

Hinder mot att realisera den antydda politiken i fråga om tillvaratagande av naturtillgångar som kan finnas på kontinentalsockeln föreligger uppen- barligen inte i den mån staten själv engagerar sig i prospekterings- och ex— ploateringsverksamhet där. Vissa åtgärder för en översiktlig prospektering av de i förevarande sammanhang intressanta havsområdena utanför den svenska kusten har som förut nämnts vidtagits under år 1965. För att klar- lägga huruvida utvinningsvärda tillgångar av olja eller naturgas förekom- mer på sockeln kräves emellertid med all sannolikhet omfattande och mycket riskfyllda investeringar i undersökningsborrningar m. 111. Det är för närvarande ovisst om eller i vilken utsträckning staten är beredd att själv engagera sig i dylik verksamhet. Möjligheter bör därför skapas att låta en— skilda intressenter undersöka och utvinna naturtillgångar på sockeln. Staten bör enligt utredningens mening kunna genom tillstånd på vissa villkor upp- låta åt enskilda personer eller företag att under begränsad tid och inom be- stämt område företaga undersökningar på kontinentalsockeln eller utvinning av fyndigheter därstädes. En aktiv insats från enskildas sida kan givetvis påräknas endast om regler och tillståndsvillkor utformas på sådant sätt att intresset för investeringar i undersökningsarbeten stimuleras.

I vissa länder som lagstiftat om kontinentalsockeln, såsom Storbritannien och Norge, har utöver grundläggande lagregler rörande statens rätt till naturtillgångar på sockeln och befogenhet att upplåta åt enskilda att ut- forska och exploatera dessa utfärdats detaljerade administrativa föreskrifter. Dessa regler avser sådana frågor som giltighetstid för tillstånd, tillstånds- områdets storlek, olika typer av undersökningstillstånd, möjlighet till för- längning av tillstånd och företrädesrätt för innehavare av undersöknings- tillstånd att få exploatera påträffad fyndighet, storleken av utgående av- gifter av olika slag, m. m. I fråga om tillståndsområdena må erinras om den indelning i block om cirka 250 respektive 500 km2 som förekommer i Stor- britannien och Norge. I andra länder åter, såsom Finland—och Danmark,

finnes för närvarande inga detaljföreskrifter beträffande koncessionsvill- koren.

Utsikterna att upptäcka ekonomiskt exploaterbara mineralfyndigheter på den svenska delen av kontinentalsockeln får i dagens läge betraktas som osäkra. Det är också ovisst i vilken omfattning intresse kommer att finnas för utförande av djupborrningar och andra intensiva undersökningar inom området. Erfarenhet av kommersiell utvinning av kolväten inom Sverige saknas i stort sett. I lag eller författning preciserade föreskrifter angående exempelvis tillståndshavares rättigheter, produktionens omfattning eller produktionsavgifter skulle i vissa lägen kunna försvåra igångsättning av verksamhet och i andra lägen medföra att samhällets ekonomiska utbyte blir oskäligt lågt. Vid angivna förhållanden anser utredningen att det för vårt lands vidkommande inte är lämpligt att detaljerade generella bestämmelser nu meddelas rörande tillståndsgivning och tillståndsvillkor. När upplåtelse till enskilda anses böra ske, bör i princip enligt utredningens mening i stället de närmare villkoren för såväl prospektering som exploatering i varje sär- skilt tillstånd anpassas alltefter förhandenvarande omständigheter. Häri- genom synes en från fall till fall lämplig avvägning kunna ske mellan sam- hällsekonomiska och företagsekonomiska intressen. Det torde vara lämpligt och naturligt att tillståndsvillkoren därvid fastställes efter förhandlingar mellan koncessionsgivaren och berörda företag. En dylik metod behöver enligt utredningens uppfattning inte medföra att intresset för prospektering från privat håll försvagas.

Även om denna målsättning för en lagstiftning beträffande kontinental- sockeln accepteras torde det för den närmare utformningen av lagstiftningen vara nödvändigt att ange vissa allmänna riktlinjer som lämpligen synes böra följas vid tillståndsgivningen. Sådana riktlinjer är givetvis önskvärda även ur oljeindustriens och andra intressenters synpunkt. I denna fråga vill ut- redningen anföra följande.

Som nyss nämnts bör tillstånd enligt utredningens mening vara be- gränsat till tid och rum. Giltighetstiden och områdets storlek bör emellertid bestämmas från fall till fall med beaktande av tekniska och ekonomiska betingelser för de tilltänkta arbetena. Liksom vad för närvarande gäller enligt stenkolslagen beträffande salt—, gas- och oljefyndigheter torde tillstånd böra kunna meddelas särskilt för undersökning och särskilt för utvinning. Tiden för undersökningstillstånd synes i regel böra begränsas till 3—5 år. Hinder bör enligt utredningens mening inte möta att meddela undersöknings- tillstånd som blott gäller undersökningar av visst slag, t. ex. geofysiska mät- ningar, eller som inte innefattar ensamrätt till undersökningar inom till- ståndsområdet. Det senare torde i vissa fall kunna befinnas lämpligt i fråga om tillstånd som uteslutande avser översiktliga mätningar från fartyg under gång eller från flygplan. Omfattar undersökningstillstånd även borrningar på havsbottnen, bör tillståndshavaren, i likhet med vad som enligt motiven

till 1963 års ändringar i stenkolslagen bör gälla vid tillämpning av nämnda lag, normalt kunna räkna med att också få utvinningstillstånd beträffande fyndighet som har upptäckts vid undersökningen. Detta får anses nödvändigt med hänsyn till de stora ekonomiska risker vederbörande utsätter sig för. Avsteg från denna princip bör enligt utredningens mening få ske endast när det är motiverat av ett mycket starkt allmänt intresse. Det bör inte vara uteslutet att redan i samband med undersökningstillstånd ange de förut- sättningar, under vilka tillståndshavaren är berättigad att senare erhålla utvinningstillstånd, och huvuddragen av de ekonomiska villkor som därvid kan komma att uppställas. Utvinningstillstånd torde inte höra beviljas på längre tid än 40 år. Utredningen anser emellertid att man med hänsyn till den snabba tekniska utvecklingen i viss utsträckning bör räkna med kortare koncessionstider.

Kungl. Maj:t bör vara oförhindrad att, i likhet med vad som kan ske i Storbritannien och Norge, låta kungöra viss tidpunkt, inom vilken ansök- ningar om undersökningstillstånd avseende visst område emottages. I dagens läge anser utredningen dock sannolikt att det sedvanliga tillvägagångssättet att behandla ansökningar allteftersom de inkommer kommer att visa sig lämpligast för våra förhållanden. Under de förhandlingar med sökanden som i regel torde komma att föregå den slutliga prövningen av en ansökan bör i förekommande fall diskussion kunna upptagas om samgående med statligt organ eller enskilt företag. I den mån statsmakterna bestämmer sig för att undersökningen av visst område helt skall förbehållas statligt före- tag eller företag vari staten engagerat sig, kan ansökningar avseende detta område givetvis inte påräkna bifall.

Vid prövning av tillståndsärende torde synnerlig vikt böra tillmätas frågan huruvida de planerade arbetena innefattar en planmässig och ratio— nell prospekterings- eller exploateringsverksamhet. Tillstånd bör enligt ut- redningens uppfattning lämnas endast om sökanden är beredd att göra en grundlig, i såväl tekniskt som vetenskapligt avseende väl planerad insats. Sökanden bör kunna dokumentera att han har erforderliga personella, tek- niska och ekonomiska resurser för ifrågakommande arbetsinsatser. Vid be- dömningen av sökandeföretags lämplighet synes viss hänsyn också kunna tagas till den omfattning, i vilken företaget kan beräknas bidra till landets energiförsörjning normalt och under olika beredskapsförhållanden. Även företagets möjligheter till vidareförädling och avsättning av utvunna pro- dukter bör kunna beaktas i sammanhanget.

Enligt utredningens mening bör tillstånd även kunna meddelas för ut- ländska företag att undersöka eller exploatera naturtillgångar på kontinental- sockeln. Man kan därigenom få möjlighet att utnyttja de ledande utländska oljebolagens stora resurser och erfarenheter från oljeletning.

För att ett utländskt företag skall beviljas undersöknings- eller utvinnings- tillstånd torde emellertid i regel böra krävas att företaget är representerat

inom landet på sådant sätt att det är möjligt för svenska myndigheter och medborgare att genomdriva ett fullgörande av de förpliktelser av olika slag som kan härflyta från den tillåtna verksamheten. Detta mål näs effek- tivast, om verksamheten bedrives av ett i Sverige etablerat dotterbolag till det utländska företaget.

I princip synes det dock för uppnående av angivna syfte vara tillfyllest att kräva att verksamheten bedrives genom ett sådant här i landet upprättat avdelningskontor med självständig förvaltning (filial) som avses i lagen den 3 juni 1955 (nr 383) om rätt för utländska bolag och föreningar att idka nä- ring här i riket. Enligt denna lag kan Kungl. Maj:t lämna utländska bolag eller ekonomiska föreningar tillstånd att idka näring i Sverige genom filial. Filialen skall stå under ledning av en här i riket bosatt verkställande direktör. utrustad med en vidsträckt fullmakt att tala och svara för företaget och underkastad ett omfattande ansvar för verksamheten i Sverige, och det ut- ländska företaget skall i alla av filialens näringsverksamhet här i riket här- flytande rättsförhållanden lyda under svensk lag samt vara pliktigt att svara inför svensk domstol och underkasta sig svensk myndighets avgörande. I fråga om firma, registrering. bokföring, redovisning och revision m.m. så- vitt avser filialens verksamhet finns bestämmelser som till väsentlig del ansluter sig till vad som gäller för svenska bolag och föreningar. Säkerhet skall ställas för utskylder till stat och kommun under tre år. Anläggning för oljeutvinning i havet skall, enligt vad utredningen i annat sammanhang föreslår, vid tillämpning av svensk lag, sålunda även skattelagstiftningen, behandlas såsom om den vore belägen inom riket.

En förutsättning för tillstånd när det gäller utländskt företag bör sålunda enligt utredningens mening i allmänhet vara att sökanden är ett i Sverige registrerat dotterbolag eller att verksamheten skall bedrivas genom filial här i riket. Nämnda krav torde dock kunna efterges i särskilda fall, såsom i fråga om undersökningar av begränsad omfattning beträffande vilka till- fredsställande garantier för fullgörande av förpliktelse erhållits på annat sätt, t. ex. genom ställande av säkerhet, eller undersökningar av rent veten- skaplig karaktär.

Som generellt tillståndsvillkor synes, i likhet med vad som stadgas i de svenska koncessionslagarna, böra gälla att tillstånd inte får överlåtas utan medgivande av den myndighet som lämnat tillståndet. Anledningen härtill är givetvis den vikt som vid tillståndsgivningen bör fästas vid sökandens kvalifikationer i tekniskt och ekonomiskt avseende m. m. Av motsvarande skäl bör enligt utredningens mening hinder inte föreligga att förknippa till- stånd med villkor avseende sammansättningen av styrelsen för vederbörande bolag, kontroll av aktiemajoriteten i detta och liknande föreskrifter syftande till att bibehålla förhållanden som ansågs vara relevanta vid tillståndsgiv- ningen.

Av stor vikt är som framhållits tidigare att undersökning och exploatering

sker på ett sätt som tillgodoser önskemålet om ett effektivt tillvaratagande av kontinentalsockelns naturtillgångar. I överensstämmelse härmed hör till- stånd kunna innehålla villkor om arbetsprogram för den planerade verk- samheten, tidpunkten för arbetenas igångsättande, den takt i vilken arbetena bör bedrivas, m. m. Självfallet bör villkoren medge en viss handlingsfrihet i verksamheten med hänsyn till successivt framkommande resultat av pro- spektering eller exploatering. För avvikelser från villkoren bör fordras god- kännande av tillståndsmyndigheten.

Med hänsyn till landets råvaruförsörjning m. m. synes möjlighet böra finnas att i tillstånd intaga bestämmelser om ilandförande i riket av produk- tionen samt om vidareförädling och avsättning. Föreskrifter bör också kunna ges till förebyggande av att upptäckta fyndigheter förslösas.

Vidare måste tillstånd innehålla de föreskrifter som i varje särskilt fall erfordras till skydd för sjöfarten, fisket och andra allmänna intressen. Ett viktigt dylikt intresse är angelägenheten att undvika förorening av havet genom spill av olja från borrhål. Föreskrifter i nu angivna hänseenden är särskilt nödvändiga om tillståndet innefattar inrättande av borrningsplatt- form på kontinentalsockeln.

I utredningens direktiv anges att det allmännas intresse i samband med exploatering av kontinentalsockelns naturtillgångar skall kunna tillgodoses bl. a. genom rätt för staten att deltaga i ifrågakommande företag eller att uppbära en rimlig avgift. I förstnämnda hänseende bör under de förhand- lingar som kommer att föregå beslut i tillståndsärende kunna träffas avtal om statligt deltagande i det aktuella företaget exempelvis genom att staten direkt eller genom statligt bolag ingår som delägare i ett för ändamålet bildat bolag eller konsortium. Vid meddelande av tillstånd bör enligt utredningens mening också kunna föreskrivas att staten äger rätt att framdeles träda in som deltagare i det ifrågavarande företaget. I sådant fall torde redan i själva tillståndet böra klargöras vilka villkor som skall gälla i fråga om delaktighet, kapitalinsatser, vinstfördelning m. m. för den händelse staten utnyttjar nämn- da rätt.

De länder som antagit regler för kontinentalsockeln upptar i allmänhet avgifter av olika slag för undersöknings- och utvinningstillstånd. Såsom framgår av redogörelsen i III kap. förekommer därvid bl. a. ansökningsav- gifter, engångsavgifter för undersökningstillstånd, periodiska arealavgifter och avgifter beräknade på värdet av utvunnen produktion. Ansökningsav- giften torde i regel avse att täcka tillståndsmyndighetens administrations- och kontrollkostnader. De periodiska avgifterna anses ägnade att stimulera vederbörande till aktivitet och medverka till att tillståndshavare frivilligt av- står från anvisat område eller del därav när han på grundval av gjorda un- dersökningar bedömer att det erbjuder ringa möjligheter. Royaltybestäm- melser, som gör det möjligt för staten att dra in en del av de vinster som— är förbundna med utvinning av naturtillgångar, är allmänt förekommande

i utlandet. Som framgår av nämnda redogörelse utgår royaltyavgift i Stor- britannien med 12,5 procent på försäljningsvärdet på platsen av utvunnen olja eller naturgas, i Frankrike efter en skala som stiger från 6 procent av utvinningsvärdet vid en produktion av 50 000 ton till 14 procent på den del av produktionen som överstiger 1 milj. ton samt i Norge med 10 procent på bruttovärdet av utvunna produkter. Enligt den i Danmark gällande koncessionen skall avgift till danska staten erläggas med 5 procent av försäljningsvärdet under de fem första åren av bearbetningen och därefter med 8,5 procent. Vid utvinning inom Västtysklands del av kontinental- sockeln utgår royalty med 5 procent av motsvarande värde.

Enligt utredningens mening bör avgifter i nu angivna hänseenden kunna uttagas även i samband med tillstånd på den svenska delen av kontinental- sockeln. Om ansökningsavgifter skall uttagas, bör självfallet generella före- skrifter meddelas härom, men enligt utredningens mening är det inte för närvarande påkallat att uttaga dylika avgifter. I övrigt synes avgifter för tillstånd böra fastställas från fall till fall. I fråga om royalty torde en avvägning få ske mellan å ena sidan statens intresse av ekonomiskt utbyte av kontinentalsockelns naturtillgångar och å andra sidan de med prospek- teringen och exploateringen förbundna kostnaderna och vinstmöjligheterna. Med hänsyn till den ovisshet som tills vidare råder beträffande sistnämnda frågor är det i dagens läge knappast möjligt att göra något uttalande an— gående lämplig storlek på avgifterna. I betraktande av oljemarknadens inter- nationella karaktär kan man måhända utgå från att särskilt royaltyavgiftens storlek ej bör avvika alltför mycket från vad som är brukligt i Europa i övrigt och främst då i närbelägna länder.

Tillståndshavare bör slutligen vara skyldig att lämna rapporter i olika hänseenden beträffande utförda arbeten till statlig myndighet samt att uu— derkasta sig kontroll av att meddelade villkor och föreskrifter efterleves.

Samordning med lagstiftningen innanför territorialgränsen

En reglering av undersökning och utvinning av naturtillgångar på den yttre kontinentalsockeln kan på grund av förhållandena ske utan hänsynstagande till någon äldre lagstiftning för detta område. Strävan efter enhetliga regler gör det emellertid naturligt att i första hand ställa frågan om inte lagstift- ningsproblemet i princip kan lösas så att gällande gruvlagstiftning utsträckes till att omfatta också den yttre kontinentalsockeln. Frågan kan synas särskilt motiverad med hänsyn till den allmänna översyn av gruvlagstiftningen som för närvarande pågår inom gruvrättsutredningen.

Den ordning som utredningen funnit lämplig för den yttre kontinental- sockeln skiljer sig i väsentliga avseenden såväl från gruvlagen som från stenkolslagen och uranlagen. Att gruvlagen med sitt automatiskt verkande inmutningssystem inte lämpar sig för förhållandena på den yttre kontinen-

talsockeln ligger enligt utredningens mening i öppen dag. Också stenkols- lagen lämnar ett mycket begränsat utrymme för tillgodoseende av de i det föregående anförda synpunkterna. Enligt nämnda lag, som vid sin tillkomst 1886 hade till huvudsakligt syfte att reglera förhållandet mellan jordägarna och stenkolsindustrien, år möjligheterna begränsade att vid koncessionsgiv— ning meddela föreskrifter som ger det allmänna inflytande över utnyttjandet av fyndigheter som avses i lagen. Någon motsvarighet till gruvlagens regler om kronoandel finnes ej. Efter en lagändring 1963 kan visserligen meddelas tidsbegränsad undersökningskoncession avseende salt-, olje- och gasfyndig- heter, och dylik koncession kan förbindas med villkor angående undersök— ningarnas omfattning. Koncession avseende bearbetning av sådana fyndig- heter meddelas emellertid för obegränsad tid och torde ej kunna förenas med föreskrifter angående bearbetningen. Lagens nyssnämnda huvudsyfte kom— mer till uttryck i en mängd bestämmelser avsedda att reglera det rättsliga förhållandet mellan företagaren och jordägaren. Lagen är utformad för att reglera förhållandena på land, även om den såsom förut framhållits formellt också torde vara tillämplig på allmänt vattenområde i havet. Vad som nu sagts om stenkolslagen gäller i viss utsträckning även uranlagen.

Med hänsyn till det anförda och till kravet på ett bestämmande statligt inflytande över naturtillgångarna på den yttre kontinentalsockeln har ut- redningen kommit till uppfattningen att förevarande lagstiftningsfråga måste lösas på annat sätt än genom enbart en utsträckning av gällande gruv- lagars tillämpningsområde. Skulle i samband med den nya gruvlagstiftning, vari gruvrättsutredningens arbete kan komma att utmynna, yppas behov av revidering även av kontinentalsockellagstiftningen, möter ej hinder att upp- taga frågan härom i nämnda sammanhang.

Om en lagstiftning för den yttre kontinentalsockeln enligt förut antydda riktlinjer kommer till stånd under samtidigt bibehållande av de regler som gäller innanför territorialgränsen, skulle frågor om utnyttjande av naturfyn- digheter komma att behandlas enligt olika system allteftersom ifrågasatta arbeten skall bedrivas på den ena eller den andra sidan om gränsens sträck- ning i havet. En dylik ordning kan givetvis medföra olägenheter. Med utgåen- de från att förhållandena på den yttre kontinentalsockeln bör regleras i huvudsaklig överensstämmelse med vad här antytts skall utredningen i det följande granska i vad mån behov finnes av en samordning av reglerna för yttre och inre kontinentalsockeln och vilka åtgärder som kan behöva företagas i sådant syfte.

Vad först angår gruvlagen torde inte kunna antagas att undersökning eller brytning av inmutningsbara mineral inom överskådlig tid blir aktuell på havsområden annat än möjligen från schakt som drives från land en kortare sträcka ut under havet. Några samordningsproblem av omedelbar praktisk betydelse kan därför inte väntas uppkomma i denna del. Enligt direktiven bör utredningsarbetet, såvitt avser förhållandet till reglerna för

området innanför territorialgränsen, av hänsyn till gruvrättsutredningens ar- bete begränsas till att avse andra naturtillgångar än inmutningsbara mineral- fyndigheter. Med hänsyn till det anförda ämnar utredningen inte föreslå någon principiell ändring av gruvlagens regler rörande dylika fyndigheter.

I fråga om stenkolslagen är läget ett annat. Det aktuella intresset för un- dersökning och bearbetning av olje- och gasfyndigheter knyter sig i lika mån till områden innanför och utanför territorialgränsen.

En lösning av samordningsfrågan kan här sökas efter olika linjer. Enhet- liga regler skulle kunna erhållas om stenkolslagen gjordes tillämplig även på den yttre kontinentalsockeln och samtidigt i erforderlig mån anpassades för tillämpning på havsområde och med hänsyn till de av utredningen i det föregående anförda synpunkterna angående kontroll över undersökning och utvinning Ill. lll. En annan utväg synes vara att tillskapa en ny lag gemensam för inre och yttre kontinentalsockeln, eventuellt i förening med vissa jämk- ningar i stenkolslagen. Slutligen må nämnas alternativet att en lag för den yttre kontinentalsockeln kombineras med sådana ändringar i stenkolslagen att denna åtminstone i vad avser allmänt vattenområde bringas i så nära överensstämmelse som möjligt med reglerna för den yttre kontinentalsockeln.

Vid sitt övervägande av olika alternativa lösningar av samordningspro- blemet har utredningen låtit sig vägledas av följande synpunkter. Att i sten- kolslagen förutom regler för anpassning till havsområden och de speciella förhållandena på den yttre kontinentalsockeln även infoga bestämmelser syftande till att möjliggöra ett bestämmande statligt inflytande över natur- tillgångarna såväl inom lagens nuvarande geografiska tillämpningsområde som på den yttre kontinentalsockeln skulle nödvändiggöra ändringar i lagen av så genomgripande natur att de inte bör övervägas i förevarande samman- hang. Detsamma gäller alternativet att vid sidan av en lag för den yttre kontinentalsockeln anpassa stenkolslagens regler såvitt gäller allmänt vat- tenområde till förstnämnda lag. Som en allvarlig olägenhet hos en lösning av detta slag framträder därjämte den kvarstående onaturliga gränsen i havet mellan lagarnas tillämpningsområden. Enligt utredningens mening bör man i första hand undersöka möjligheterna att lösa samordningsfrågan genom tillskapande av en lag som är gemensam för både den inre och den yttre kontinentalsockeln.

De allmänna principer som bör gälla i fråga om utnyttjandet av naturtill- gångar på den yttre kontinentalsockeln är enligt utredningens mening lika relevanta då det gäller naturtillgångar på den inre sockeln. Även där är det potentiella olje- och gasförekomster som tilldrar sig det största intresset, och skälen för ett bestämmande samhälleligt inflytande kan inte anses mind- re starka än i fråga om arbeten på den yttre sockeln. Från praktisk syn- punkt måste det uppenbarligen vara en fördel att ha enhetliga regler åtmin- stone rörande tillgodogörande av naturtillgångar under havet. De praktiska problem som måste lösas i samband med tillstånd till undersökning och ut-

vinning är till övervägande del desamma, vare sig arbetena skall äga rum innanför eller utanför territorialgränsen, och för oljeintressenterna måste det te sig egendomligt om väsentligt olika formella och materiella regler skulle tillämpas på ömse sidor om denna gräns — en gräns som för övrigt kan kom- ma att förskjutas bl. a. på grund av ändrade baslinjer för territorialvattnets beräknande. För den yttre kontinentalsockeln erforderliga Specialregler torde i stort sett inskränka sig till vissa bestämmelser om tillämpning av inhemsk svensk lagstiftning med avseende å verksamhet på sockeln.

De rättsliga förutsättningarna för åstadkommande av en gemensam lag— stiftning för hela kontinentalsockeln får anses gynnsamma. Stenkolslagen är som nämnts konstruerad för att reglera förhållanden på land. Med något enstaka undantag har den aldrig tillämpats på allmänt vattenområde. Under förarbetena till lagen framhölls som ett avgörande motiv för denna ange- lägenheten av att bereda stenkolsindustrien tillgång till de stora samman- hängande markområden som krävdes för uppkomsten av nya stenkolsan- läggningar utan att densamma skulle vara hänvisad till den ofta omöjliga utvägen att söka träffa frivilliga uppgörelser med alla berörda jordägare. Detta motiv kan uppenbarligen knappast ha någon relevans i fråga om de vidsträckta havsområden vilka i enlighet med kammarkollegiets förut om- nämnda förslag om äganderätten till allmänt vattenområde får antas komma att uttryckligen tillerkännas kronan. Enligt gällande rätt torde såsom tidigare nämnts jordägaren — och därmed också ägaren av vattenområde — vara oförhindrad att på sitt område eftersöka och tillgodogöra sig sådana mineral som omfattas av stenkolslagen, så länge ingen annan fått koncession på om- rådet. Mineral som undantages från gruvlagstiftningen anses enligt rådande uppfattning tillkomma jordägaren. Utredningen föreslår att rätten till de mineral, som omfattas av stenkolslagen, såvitt avser allmänt vattenområde i havet formellt bringas att sammanfalla med kronans äganderätt till detta område genom att stenkolslagen förklaras ej vara tillämplig på området. Med hänsyn till de faktiska omständigheterna torde icke från principiell gruvrättslig synpunkt kunna resas några allvarliga betänkligheter mot en dylik begränsning av stenkolslagens geografiska tillämpningsområde. Genom den föreslagna ändringen erhålles ett likvärdigt civilrättsligt utgångsläge vid en gemensam reglering för hela kontinentalsockeln beträffande sådana naturtillgångar som omfattas av stenkolslagen.

Det nyss anförda har i viss utsträckning giltighet också i fråga om fyn— digheter som omfattas av uranlagen. Även om någon brytning av uranhaltiga mineral på allmänt vattenområde i havet knappast torde vara aktuell inom den närmaste framtiden, synes det för vinnande av enhetlighet beträffande alla mineral som omfattas av koncessionslagstiftningen lämpligt att begränsa uranlagens tillämpningsområde på samma sätt som föreslagits beträffande stenkolslagen. Några särskilda olägenheter med hänsyn till gruvrättsutred- ningens arbete torde inte behöva befaras härigenom.

En lag för kontinentalsockeln bör enligt utredningens mening omfatta havsområdena in till gränsen för enskilt vatten sådan denna bestämmes enligt 1950 års lag om gräns mot allmänt vattenområde men däremot ej vattenområde tillhörigt strandfastigheterna. Beträffande enskilt vatten finns nämligen alltjämt ett behov av stadganden som reglerar förhållandet till jordägaren, och någOn ändring av stenkolslagens regler i detta hänseende bör inte lämpligen övervägas i förevarande sammanhang.

Genomföres en enhetlig reglering för kontinentalsockeln i enlighet med vad nu skisserats utan motsvarande ändringar i koncessionslagarnas regel- system, innebär detta att gränsen mellan de olika systemens tillämpningsom- råden förskjutes från territorialgränsen till en linje som nära följer stranden. Olikheterna i den legala regleringen för respektive områden består. En sådan gränsdragning är naturlig när det gäller regler som är särskilt avpassade för landområden eller havsområden. Mera anmärkningsvärd ter sig den olikhet som sammanhänger med det allmännas begränsade möjligheter att bestämma över utnyttjandet av olje- och naturgasfyndigheter på land.

Stenkolslagens avsaknad av bestämmelser om statligt deltagande i ut- nyttjande av fyndighet får ses mot bakgrunden av att huvudsyftet med lagen då den kom till år 1886 såsom förut framhållits var att reglera förhållandet mellan stenkolsindustrien och jordägarna. Gruvrättsutredningen skall vid sin översyn av gruvlagstiftningen även överväga en modernisering av sten- kolslagen. Därvid åligger det denna utredning bl. a. att, om bestämmelserna om kronoandel bibehålles i den allmänna gruvlagstiftningen, uppmärk- samma huruvida sådana bestämmelser bör införas även i stenkolslagen. I avbidan på den grundligare översyn som skulle företas av gruvrättsutred- ningen blev såsom förut berörts stenkolslagens bestämmelser om salt—, olje- och gasfyndigheter år 1963 föremål för en betydande omarbetning, som främst innebar att möjlighet infördes att begränsa koncession till att avse allenast undersökning av fyndighet och, i samband med dylik begränsning, till att gälla under viss tid, ävensom att vid meddelande av undersöknings- koncession bestämma, i vilken omfattning berörda fyndigheter skulle under- sökas. I fråga om undersökningskoncession torde därför någon lagändring ej vara påkallad för den tid som återstår till dess en ny gruvlagstiftning genomförts.

Då det gäller utvinning av olje- och gasfyndigheter på land och på enskilt vattenområde bör det enligt utredningens mening ej komma i fråga att i förevarande sammanhang i stenkolslagen införa samma vidsträckta möj- ligheter att ställa villkor vid koncessionsgivning som enligt vad förut sagts bör finnas beträffande tillståndsgivning på kontinentalsockeln. En dylik åtgärd skulle, även om den begränsades till att gälla fyndigheter av nyss- nämnt slag, kräva omfattande och principiellt omvälvande ändringar i sten- kolslagen och i hög grad innebära ett föregripande av gruvrättsutredm'ngens arbete. Å andra sidan synes det från skilda synpunkter föga tillfredsställande

med en så avsevärd olikhet med avseende a möjligheterna till samhälleligt inflytande över utvinning av olje- och gasfyndigheter, som åtminstone under en begränsad tid skulle komma att finnas mellan land och havsom- råde, om utredningens förslag beträffande kontinentalsockeln genomföres utan att samtidiga åtgärder i angivna riktning vidtas i fråga om landom- råde. Utredningen har därför övervägt möjligheterna att genom åtgärder av mera begränsad räckvidd mildra olägenheterna av systemskillnaden. Härvid har utredningen stannat för att föreslå en provisorisk ändring i sten- kolslagen, innebärande att möjlighet införes dels att tidsbegränsa bearbet- ningskoncession avseende olje- och gasfyndigheter och dels att vid med- delande av sådan koncession föreskriva skyldighet för koncessionsinne- havaren att erlägga royalty till staten. Ändringen kan genomföras med formellt obetydliga ingrepp i stenkolslagen. Om bearbetningskoncession tidsbegränsas, blir de olägenheter som kan följa av nuvarande ordning i fråga om koncessionsvillkoren av övergående natur, och vid en eventuell förnyelse av koncessionen kan villkoren anpassas efter den lagstiftning vari gruvrättsutredningens arbete kan komma att resultera. Införande av royalty- avgift till staten på utvunna produkter innebär visserligen en principiell ny- het i stenkolslagen. Sådana avgifter uttas emellertid i flertalet oljeproduce- rande länder, och de som söker koncession för bearbetning av sådana fyn- digheter torde i allmänhet vara beredda att erlägga royalty. —— Beträffande tvist om beräkningen av royaltyavgift synes hänvisning böra ske till bestäm- melserna om skiljemannaförfarande i 19 % stenkolslagen.

De föreslagna ändringarna i stenkolslagen får ses som en beredskapsåtgärd för den händelse utvinning av kolväten skulle bli aktuell innan ny lagstift- ning på området kommit till stånd. Vilket materiellt innehåll denna kom- mer att få i förevarande avseende kan inte nu förutses. Med hänsyn till gruvrättsutredningens direktiv får dock antagas att densamma kommer att innefatta ett stärkt samhällsinflytande över utvinning av de fyndigheter varom nu är fråga. Vid detta förhållande bör allvarliga invändningar inte resas mot den nu föreslagna provisoriska ordningen.

Utvinning av stenkols-, salt-, alunskiffer- eller uranfyndigheter under havet torde såvitt nu kan bedömas knappast komma i fråga under överskåd- lig tid. Med hänsyn härtill anser sig utredningen inte ha anledning att ur samordningssynpunkt överväga ändring i den lagstiftning som reglerar efter- sökande och tillgodogörande av dylika fyndigheter på landområden.

Till de naturtillgångar som omfattas av kontinentalsockelkonventionen hör också sten, grus och sand. Det synes naturligt att en för inre och yttre kontinentalsockeln gemensam lagstiftning även får omfatta täkt av sådana ämnen på allmänt vattenområde i havet. Den nya lagstiftningen kommer därvid att i ifrågavarande hänseende träda i stället för 1953 års lagstiftning angående upplåtelse från kronan av rätt till sand-, grus- och stentäkt inom

allmänt vattenområde, vilken föreslås upphävd i kammarkollegiets förut omnämnda betänkande.

Även förhållandet till den svenska fiskerilagstiftningen erbjuder vissa samordningsproblem. Denna fråga diskuteras närmare under följande av- snitt.

De. grundläggande reglerna för eftersökande och utvinning av naturtill- gångar på kontinentalsockeln bör enligt utredningens mening upptagas i en särskild lag. Utredningen framlägger förslag till lag om kontinentalsockeln.

Förslag till lag om kontinentalsockeln

Lagstiftningens tillämpningsområde

l territoriellt hänseende bör lagen såsom framgått av det föregående en— ligt utredningens mening omfatta havsbottnen och dennas underlag inom allmänt vattenområde i havet samt i det utanför Sveriges territorialgräns be- lägna område under vatten, över vilket Sverige enligt 1958 års konvention utövar suveräna rättigheter såvitt avser utforskande av bottnen och under- laget samt utvinning av naturtillgångar därstädes. Kontinentalsockellagens tillämpningsområde kommer sålunda att begränsas inåt av enskilt vatten- område och utåt av den svenska kontinentalsockelns yttergräns bestämd enligt konventionens gränsdragningsregler.

Gränsen mellan enskilt vatten och allmänt vattenområde bestämmes ge- nom 1950 års lag om gräns mot allmänt vattenområde. I havet hänföres en- ligt denna lag till de enskilda fastigheterna 1) allt vatten inom trehundra meter från fastlandet eller från ö av minst etthundra meters längd ävensom, på de ställen där den stranden följande kurvan för högst tre meters djup går längre ut, allt vatten inom denna djupkurva samt 2) allt vatten som har förbindelse med öppna havet allenast över vatten som nyss sagts, dock att vatten vid Bohusläns kust från och med Gullmarsfjorden till och med Hake- fjorden inte på grund av sistnämnda bestämmelse får hänföras till fastig- heterna (2 5). Vid rikets östra och södra kuster från finska gränsen till Lis- tershuvud i Blekinge hänföres till fastigheterna tillika allt vatten, som väl har annan förbindelse med öppna havet än som angivits under 2) men ej av större bredd än en km räknat från fastlandet eller från 6 av minst ett- hundra meters längd. Undantag härifrån göres dock beträffande Gotland, Öland och vissa andra relativt friliggande öar och ögrupper. I Norrbottens och Kalmar län hänföres till fastigheterna vissa ytterligare i lagen särskilt angivna områden (4 €). Strandlinjer och vattendjup bestämmes efter för- hållandena vid normalt medelvattenstånd (8 g) .

Någon exakt bestämning av gränsen mellan allmänt och enskilt vatten torde inte ha skett annat än undantagsvis. Den som enligt den av utredningen föreslagna lagen söker undersöknings- eller utvinningstillstånd beträffande

område som gränsar mot enskilt vatten bör förete utredning om gränsens ungefärliga sträckning. I den män i tillstånd göres hänvisning till på karta markerad gränslinje bör tillses, att denna är dragen så att den ej på något ställe går in på enskilt vatten. Tillstånd till borrning bör inte beviljas inom område nära enskilt vatten med mindre sökanden på tillfredsställande sätt klarlagt gränsens rätta sträckning. Skulle det likväl visa sig att tillståndet kommit att avse enskilt vatten, är fastighetsägaren givetvis oförhindrad att hävda sin rätt.

Det svenska kontinentalsockelområdet torde utåt överallt nå fram till andra staters sockelområde. Gränsen mot mittemot liggande eller angränsan- de staters del av kontinentalsockeln skall enligt art. 6 i 1958 års konvention bestämmas genom avtal mellan berörda stater. I brist på avtal gäller, såvida inte särskilda omständigheter föranleder annat, att uppdelningen skall ske efter en mittlinje mellan baslinjerna för berörda staters territorialvatten, om staterna ligger mittemot varandra, och efter principen om lika avstånd från dessa baslinjer, om staterna gränsar till varandra i sidled. Någon be- stämning av det svenska sockelområdets gränser gentemot grannstaternas del av sockeln har ännu inte kommit till stånd. Utredningen anser det ange— läget att en uppdragning av ifrågavarande gränser enligt konventionens regler äger rum så snart ske kan. Uppenbarligen måste beaktas att tillstånd ej beviljas beträffande andra områden än sådana som med visshet kan an- tagas befinna sig på den svenska sidan av gränsen.

Den verksamhet som omfattas av konventionen beskrives i denna såsom utforskande av kontinentalsockeln och tillgodogörande av dess naturtill— gångar. Begreppet utforskande (exploring) av kontinentalsockeln har språk— ligt en mycket vidsträckt innebörd och har av de stater som antagit en in— tern lagstiftning för sockeln allmänt ansetts inbegripa även undersökningar som sker utan omedelbar fysisk beröring med havsbottnen, såsom flyg- prospektering samt gravimetriska och seismiska mätningar från fartyg. En- ligt utredningens mening bör den svenska kontinentalsockellagen ansluta sig till denna tolkning av konventionen och sålunda i princip täcka all aktivitet som bedrives på eller över kontinentalsockeln med syfte att utforska denna.

Begreppet naturtillgångar synes i lagen lämpligen böra definieras i anslut— ning till art. 2 p. 4 i konventionen och sålunda förklaras avse mineraliska och andra icke levande naturtillgångar på havsbottnen och i dennas under— lag samt sådana levande organismer vilka på det stadium där de kan bli föremål för fångst är antingen orörliga på havsbottnen eller därunder eller oförmögna till rörelse annat än i ständig fysisk beröring med havs- bottnen eller dennas underlag, s. k. sedentära arter.

Av skäl som förut angivits (s. 71 f) bör lagen inom allmänt vattenområde i havet inte äga tillämpning på sådan undersökning och bearbetning av inmutningsbara mineral som avses i gruvlagen. Däremot bör lagen enligt

utredningens mening inbegripa prospektering efter dylika mineral utanför inmutat eller utmålslagt område.

Enligt nyssnämnda definition innefattar begreppet naturtillgångar även vissa djurarter som omfattas av svensk fiskerilagstiftning. Av framställ- ningen i IV kap. (s. 62) framgår att under bestämmelserna i lagen om rätt till fiske, vilken inte innehåller någon definition på vad som utgör föremål för fiske, anses inbegripas fångst av, förutom sådana skaldjur som kräftor och blåmusslor, också andra lägre vattendjur, för den händelse deras till- godogörande skulle få den ekonomiska betydelse att en dylik tillämpning finnes påkallad. Av de i 1 % fiskeristadgan uppräknade djurarter, beträf- fande vilka skall i tillämpliga delar gälla vad i stadgan sägs om fiske, torde åtminstone ostron och blåmussla vara klart hänförliga under begreppet na- turtillgångar i konventionens mening. Enligt utredningens åsikt finns ej an- ledning att ändra reglerna beträffande fångst av sådana inom allmänt vatten- område förekommande sedentära arter som omfattas av svensk lag eller författning angående fiske. Frågan huruvida fiske efter viss djurart faller under fiskerilagstiftningen torde därvid få bedömas från fall till fall. Av de i konventionen avsedda sedentära arterna torde för närvarande endast ostron och blåmussla vara föremål för fiske på den inre kontinentalsockeln, huvudsakligen i de bohuslänska fjordarna.

Beträffande fiske på den yttre kontinentalsockeln är att märka att Sverige undertecknat en i London den 9 mars 1964 dagtecknad fiskerikonvention, enligt vilken de avtalsslutande staterna — om de så skulle finna förenligt med sina intressen — äger möjlighet att inrätta två särskilda fiskezoner om vardera 6 sjömil med exklusiv fiskerätt i den inre av dessa och rätt att utesluta från den yttre zonen sådana staters fiskare, vilka vanligen ej fiskat därinom under de senaste tio åren (prop. 1964: 167, UU 1964: 9; rskr 1964: 367). Enligt konventionen, som för Sveriges del primärt berör västkusten norr om Öresund, har kuststaten uteslutande jurisdiktion i fiskerifrågor inom den inre zonen och, under vissa förutsättningar, befogenhet att reglera fisket inom den yttre zonen. Under begreppet fiske torde även i detta sam- manhang kunna inrymmas fångst av sedentära arter. Någon reglering av fisket på grundval av konventionen har inte kommit till stånd för vårt lands vidkommande.

Fiske efter sedentära arter på den yttre kontinentalsockeln förekommer för närvarande praktiskt taget inte alls. Något omedelbart behov av regle- ring av dylik verksamhet torde därför inte föreligga.

Vad här anförts synes i viss mån kunna åberopas som skäl för att helt utesluta fiske efter sedentära arter på den yttre kontinentalsockeln från kon- tinentalsockellagens tillämpningsområde. Med hänsyn till kontinentalsockel- konventionens innehåll och den osäkerhet som torde kunna uppkomma huruvida viss verksamhet är att anse som fiske anser utredningen emellertid att fiske som nyss sagts formellt bör omfattas av lagen. Däremot torde i till-

lämpningsbestämmelser till lagen böra föreskrivas att sådant fiske tills vidare får bedrivas utan hinder av lagen. Något svenskt intresse att ändra nu rå- dande rättstillständ i ifrågavarande avseende torde nämligen knappast före- ligga för närvarande. Skulle behov framdeles uppkomma, kan särskilda regler för fisket alltefter omständigheterna införas genom erforderliga änd— ringar i tillämpningskungörelse till kontinentalsockellagen eller, beträffande vissa delar av ifrågavarande havsområden, med stöd av 1964 års fiskerikon- vention.

Rätten till naturtillgångarna på kontinentalsockeln

Accepterandet av kontinentalsockelkonventionens principer innebär att Sverige får suveräna rättigheter att utforska havsbottnen och tillgodogöra sig naturtillgångar på och under bottnen inom vidsträckta områden utan- för Sveriges gränser. Vid en nationell lagstiftning rörande dessa naturtill- gångar synes de antingen kunna betraktas som ingens tillhörighet och upp- låtas till ockupation av intresserade parter enligt ett för ändamålet lämp- ligt gruvrättsligt regelsystem eller också förklaras utgöra statens egendom. Ett flertal stater, däribland Finland, Norge och Storbritannien, synes vid sin interna lagstiftning på området ha valt den senare vägen. 1 den nederländska lagen konstateras uttryckligen att naturtillgångarna på soc- keln är statens egendom. Även i den svenska kontinentalsockellagstift— ningen bör enligt utredningens mening fastslås att rätten att utforska soc- keln och utvinna dess naturtillgångar tillkommer staten. Med hänsyn till det speciella utgångsläget torde någon invändning från principiella gruv— rättsliga synpunkter ej kunna göras mot en dylik ordning. Denna innebär att det skapas en fast rättslig grundval, från vilken staten kan antingen förfoga över tillgångarna för egen räkning eller i samband med upplåtelser åt enskilda uppställa de villkor som i varje särskilt fall synes ändamåls- enliga.

Om stenkols— och uranlagarna såsom utredningen föreslår upphör att gälla beträffande allmänt vattenområde i havet och kammarkollegiets förslag om statens äganderätt till allmänt vattenområde genomföres, kan motsva- rande befogenheter på den inre sockeln visserligen sägas automatiskt till- falla staten såvitt gäller fyndigheter som avses i dessa lagar. Med statens äganderätt följer också befogenhet att inrätta anläggningar på sådant om- råde. I klarhetens intresse torde det dock vara lämpligt att förklaringen angående statens rättigheter får avse hela kontinentalsockeln.

Den antydda deklarationen angående sockeln innebär att staten betrak- tas som civilrättslig innehavare av de ifrågavarande rättigheterna. Härige— nom kommer en eventuell tillståndsgivning åt tredje man att få visst drag av nyttjanderättsavtal, med utrymme för tillvaratagande av statens privat- ekonomiska intresse. Samtidigt måste givetvis vid tillståndsgivning det all- männas intresse i mera vidsträckt bemärkelse tillgodoses, t. ex. angelägen-

[0

heten av att rationellt utnyttja eventuella naturtillgångar, varjämte före— skrifter kräves till skydd för motstående intressen, såsom fiske och sjöfart. Det anförda medför att lagstiftningen kommer att förete både offentlig- rättsliga inslag och vissa privaträttsliga moment som tar sikte på att reglera mera avtalsbetonade förhållanden mellan staten och tillståndshavare.

Av det förhållandet att förfoganderätten över naturtillgångarna på kon- tinentalsockeln skall tillkomma staten följer att särskilt tillstånd enligt la- gen ej bör krävas beträffande undersökning och utvinning som företas av staten genom ämbetsverk. Vid utövandet av dylik verksamhet måste veder- börande myndighet självfallet ta hänsyn till fiske- och sjöfartsintressen m. m. och även i övrigt iakttaga konventionens bestämmelser. Detta bör beaktas i samband med att medel anslås för verksamheten. De föreskrifter som kan erfordras i nu ifrågavarande hänseende får meddelas genom in— struktioner. Däremot bör naturligtvis bestämmelser i lagen rörande exempel- vis tillämpning av svensk lagstiftning på anläggning i havet också gälla beträffande anläggning som inrättats av staten. I den mån statlig verksamhet på sockeln bedrives i bolagsform —- vilket kan antagas bli fallet om denna sker i större skala med direkt syfte på exploatering — bör givetvis det statliga bolaget i alla hänseenden vara underkastat samma regler som en- skilda företag.

Av allmänna rättsgrundsatser lär följa att den föreslagna förklaringen i lagen att rätten att utforska sockeln och utvinna dess naturtillgånger till— kommer staten inte medför hinder mot att envar tager sand och andra nyt— tigheter från havsbottnen i en omfattning som är helt betydelselös. Det- samma får anses gälla t. ex. tillfälliga amatörmässiga bottenundersökningar i mindre skala. Ekolodning för mätning av vattendjup vid fartygsnavigering faller givetvis utanför lagen.

Genom att förfoganderätten över naturtillgångarna på kontinentalsockeln föreslås skola tillkomma staten, kommer en lagstiftning om tillståndsgiv- ning väsentligen att avse de former och villkor, under vilka rättigheter beträffande naturtillgångarna skall kunna upplåtas åt enskilda, jämte vissa regler för tillgodoseende av motstående intressen. I dessa hänseenden bör enligt utredningens mening i likhet med vad som skett i flera andra länder i lag endast upptagas vissa allmänna bestämmelser som ger en ram för de närmare villkoren. I fråga om innehållet av tillstånd föreslår utredningen sålunda att lagreglerna begränsas till några grundläggande bestämmelser, såsom beträffande vad som kan vara föremål för tillstånd, tillståndsområde och giltighetstid. Till de för tillståndsinnehållet centrala punkter som bör regleras i lagen torde även höra frågan om återkallelse och överlåtelse av tillstånd. Beträffande föreskrifter och villkor för tillstånd synes lagtexten utöver vissa allmänna stadganden i princip endast böra upptaga en exempli- fiering av de skiftande bestämmelser som kan bli aktuella i detta samman- hang.

I kontinentalsockellagen synes vidare böra upptagas bestämmelser om förfarandet vid kollision mellan tillstånd och inmutningsrätter på den inre sockeln, om tillsyn över efterlevnaden av tillståndsföreskrifter och om till- lämpning av svensk lagstiftning beträffande anläggning och säkerhetszon på den yttre sockeln samt bestämmelser om ansvar, besvär och tillämpnings- föreskrifter.

Den närmare preciseringen av de rättigheter och skyldigheter som skall vara förenade med tillstånd bör enligt utredningens mening ske genom före- skrifter i samband med de enskilda tillstånden samt, i den mån så erfordras, genom bestämmelser i den tillämpningskungörelse till lagen som utredningen förutsätter kommer att utfärdas. Även ansökningsförfarandet bör regleras ad- ministrativt. Genom den föreslagna ordningen, som synes vara en naturlig konsekvens av den utav utredningen antagna grundsatsen om statens rättig- heter på kontinentalsockeln, får Kungl. Maj:t möjligheter att utöva dessa rättigheter på ett sätt som vid varje tid framstår som mest ändamålsenligt med hänsyn till det allmännas bästa.

Tillståndsmyndighet

Med hänsyn till den samhällsekonomiska betydelsen av de intressen som står på spel i samband med eftersökande och utnyttjande av naturtillgångar på kontinentalsockeln bör tillståndsgivningen enligt utredningens mening i princip omhänderhas av Kungl. Maj:t. Möjlighet till delegation till underord- nad myndighet bör emellertid finnas med tanke på fyndigheter eller företag av mindre vikt i ifrågavarande sammanhang.

Aktualitet i sistnämnda avseende har för närvarande framför allt täkt av sand, grus och sten. Som framgår av redogörelsen för gällande rätt (s. 62) äger länsstyrelserna enligt kungörelse den 5 juni 1953 behörighet att träffa avtal om upplåtelse av rätt till sådan verksamhet på allmänt vattenområde. Täkt av sand på allmänt vattenområde har på senare år fått avsevärt ökad omfattning framför allt i Malmöhus län. Den ekonomiska betydelsen för staten av verksamheten kan antagas komma att växa. Det är inte uteslutet att sandtäkt kan bli aktuell även inom grunda områden utanför territorial- gränsen. Med hänsyn till det anförda och till arten av de intressen som kan komma att beröras särskilt vid täkt på internationellt vatten anser utred- ningen, att tillståndsgivningen i ifrågavarande hänseende bör handhavas av en central myndighet. En delegering från Kungl. Maj:t bör dock kunna ske. Härvid synes kunna ifrågakomma domänstyrelsen, som har befogenhet att upplåta rätt till sten—, sand- och grustäkt på kronojord under dess förvalt- ning, kammarkollegiet i dess egenskap av förvaltare av de allmänna vatten- områdena samt kommerskollegium. Med hänsyn till den befattning kommers- kollegium i det följande föreslås komma att taga med övrig verksamhet för utvinning av naturtillgångar på kontinentalsockeln bör enligt utredningens mening tillståndsgivningen beträffande sand-, grus- och stentäkt delegeras

35.

till detta ämbetsverk. Åtminstone i ett inledande skede torde detta inte med- föra nämnvärt ökade kostnader för kommerskollegium.

I framtiden kan givetvis behov uppkomma att till särskild myndighet delegera tillståndsgivningen beträffande nu ej kända eller aktuella verk- samheter på sockeln.

Enligt kontinentalsockelkonventionen bör strandstaten i regel inte vägra sitt medgivande, när ansökan göres av en kvalificerad institution och åsyftar uteslutande vetenskapliga undersökningar avseende kontinentalsockelns fysiska eller biologiska egenskaper, förutsatt att strandstaten, om den så önskar, äger deltaga i undersökningsarbetet eller låta sig därvid repre- sentera samt att, under alla förhållanden, resultaten därav offentliggöres (art. 5 p. 8]. Utredningen har övervägt att föreslå att tillståndsgivningen beträffande dylika undersökningar överlämnas åt viss eller vissa vetenskap- liga institutioner eller, beträffande fiskeriundersökningar som inbegriper bottenundersökning, åt fiskeristyrelsen, men avstått därifrån av följande skäl. De undersökningar med rent vetenskapligt syfte som kan bli aktuella torde övervägande företagas av svenska ämbetsverk eller statliga institu- tioner, såsom Sveriges geologiska undersökning, fiskeristyrelsen och univer- siteten. För ämbetsverkens del följer redan av statens förfoganderätt över rättigheterna på sockeln att särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t ej kräves enligt lagen. Även enskilda svenska vetenskapliga institutioner bör enligt utred- ningens mening fritt få företaga undersökningar av nu ifrågavarande slag, i den mån det kan ske utan förfång för tillståndshavare. Institution som ämnar företaga vetenskapliga undersökningar på sockeln bör dock vara skyldig att i god tid göra anmälan till kommerskollegium om tid och plats för undersökningarna samt dessas omfattning och syfte.

För vetenskapliga undersökningar av utländska vetenskapliga institutio- ner eller av svenska eller utländska företag eller enskilda personer bör däremot enligt utredningens uppfattning krävas tillstånd av Kungl. Maj:t. Sedan tillståndsansökan beträffande sådan undersökning efter remissbe- handling granskats, får ärendet avgöras med iakttagande av de i konven- tionen angivna normerna.

Vissa slag av verksamheter som kommer att omfattas av lagen synes vara av den art att de tills vidare bör kunna undantagas från tillståndstvång. Som exempel härpå må, förutom nyssnämnda undersökningar av privata svenska vetenskapliga institutioner, nämnas fiske efter sedentära arter på den yttre kontinentalsockeln. Erforderligt bemyndigande för Kungl. Maj:t att medge undantag från tillståndstvång synes böra intagas i lagen.

Tillstånd I kapitlets inledning (s. 67 f) har utredningen lämnat exempel på kvalifi- kationer hos sökanden och andra omständigheter som enligt dess mening bör beaktas vid ställningstagandet till frågan huruvida tillstånd i visst fall

bör beviljas eller inte. I detta sammanhang må ytterligare nämnas att sö- kande om så anses erforderligt bör kunna avkrävas betryggande säkerheter för fullgörande av blivande tillståndsföreskrifter och utgivande av even- tuella skadeersättningar i samband med verksamheten. Frågan om vilka kriterier som skall tillämpas vid tillståndsprövningen synes ej böra regleras i lag.

Beträffande innehållet av tillstånd bör lagen enligt utredningens mening i första hand upptaga att tillstånd kan meddelas sökande att genom geofy- siska mätningar, borrning eller på annat sätt utforska kontinentalsockeln samt att utvinna dess naturtillgångar. Vidare synes böra stadgas att tillstånd skall avse bestämt område och viss tid. Den härutöver nödvändiga precise- ringen av tillstånds innehåll bör såsom förut framhållits ges i samband med tillståndsbeslutet och, i den mån så befinnes lämpligt, genom generella föreskrifter i tillämpningskungörelsen. Till frågan om tillstånds upphörande i förtid återkommer utredningen senare.

Av tillståndsbeslutet bör i enlighet med det anförda bl. a. framgå huru— vida tillståndet är begränsat till undersökningsarbeten eller till vissa slag av undersökningsarbeten och huruvida tillåten undersökning eller utvin- ning blott gäller naturtillgångar av visst slag. Är tillståndet begränsat till undersökningsarbeten, bör angivas huruvida det innefattar exklusiv rätt till undersökningar inom området eller om tillståndshavaren får finna sig i att även andra kan beviljas tillstånd att bedriva undersökningar. En begräns- ning av det senare slaget kan såsom förut antytts befinnas lämplig och naturlig i fall där undersökningstillståndet ej innefattar rätt till borrning. Det må påpekas att undersökningstillstånd enligt den norska och brit- tiska kontinentalsockellagstiftningen regelmässigt varken innefattar rätt till borrning till större djup »— enligt de norska reglerna ej till borrning över huvud —— eller exklusiv rätt till undersökningar inom området.

En annan fråga som har nära samband med arten av tillåtna undersök- ningar och som också måste regleras vid meddelande av undersöknings- tillståndet är, huruvida innehavaren skall vara berättigad att vid under- sökningstidens utgång under vissa förutsättningar erhålla utvinningstillstånd i fråga om undersökningsområdet eller del därav. Avser undersökningstill- ståndet endast översiktliga mätningar, vilka är förhållandevis billiga och normalt ej kan leda till konstaterande av kolvätesförekomster, finnes uppen- barligen mindre anledning att tillförsäkra innehavaren viss rätt till ut— vinningstillstånd än om undersökningstillståndet inbegriper dyrbara djup- borrningar. Undersökningstillstånd enligt norsk och brittisk rätt ger — med sitt begränsade innehåll i övrigt -— innehavaren ej någon rätt att senare få utvinningstillstånd. Innebär undersökningstillståndet även rätt till djupborr- ningar, torde det med hänsyn till de stora investeringar det då kan bli fråga om vara ofrånkomligt att i tillståndet ganska noga ange under vilka förut- sättningar innehavaren har rätt att senare erhålla utvinningstillstånd. Där-

35.

vid blir det även nödvändigt att redan i undersökningstillståndet ange vilka huvudsakliga villkor och föreskrifter som kommer att gälla vid blivande utvinningstillstånd, eftersom garantien i annat fall ej kan ha något större värde för tillståndshavaren. Med hänsyn härtill torde det, när undersök- ning skall inbegripa horrning, ofta visa sig mest praktiskt att meddela un- dersöknings- och utvinningstillstånd i ett sammanhang.

Om omständigheterna föranleder därtill bör den som erhåller undersök- ningstillstånd kunna i tillståndet tillförsäkras rätt att, därest sedermera utvinningstillstånd beviljas åt annan, av denne erhålla skälig gottgörelse som bestämmes i det senare tillståndet.

Utvinningstillstånd synes i princip böra innefatta rätt för innehavaren att med uteslutande av andra tillgodogöra sig fyndigheter inom tillståndsom- rådet samt att där bedriva fortsatta undersökningar. Eventuellt bör han dock i tillståndet kunna förpliktas att tåla att innehavare av undersök- nings- eller utvinningstillstånd inom angränsande områden tillerkännes rätt att inom hans område utföra begränsad—e mätningar, erforderliga för att komplettera kunskapen om den geologiska strukturen inom de angränsande områdena.

Till undvikande av att samma olje- eller gastillgång på olämpligt sätt utnyttjas av flera tillståndshavare bör det vara möjligt att begränsa utvin- ningstillstånd på det sättet att borrning ej får företagas på visst kortare avstånd från angränsande tillståndsområde.

I särskilda fall kan finnas behov att reglera frågan i vad mån den som innehar tillstånd att utvinna visst mineral äger tillgodogöra sig andra mi- neral som kan påträffas vid utvinningen.

En speciell uppmärksamhet kräver de problem som sammanhänger med inrättandet av anläggningar på sockeln. Sådana anläggningar bör inte få inrättas utan tillstånd. Åtminstone när det gäller fasta anläggningar torde det, med hänsyn till den inverkan dessa kan ha för sjöfart, fiske och andra allmänna intressen, bli nödvändigt att i tillståndet tämligen exakt bestämma dessas läge och huvudsakliga konstruktion. I den mån detta inte låter sig göra i samband med undersöknings- eller utvinningstillståndet bör sökan- den hänvisas till att söka utverka särskilt tillstånd till inrättande av sådan anläggning då detta blir aktuellt.

Utvinningstillstånd avseende olja eller naturgas måste som tidigare antytts ges tämligen lång giltighetstid. Ibland kan det måhända finnas lämpligt att efter norskt och engelskt mönster föreskriva att tillståndsområdet skall successivt minskas efter visst antal år. Tillståndshavaren bör ha rätt att i mycket god tid före tillståndstidens utgång erhålla besked huruvida och under vilka villkor han kan påräkna att få förnyat tillstånd.

Som förut anförts anser utredningen att tillstånden åtminstone tills vi— dare i väsentliga avseenden bör ges det innehåll som i det enskilda fallet framstår som motiverat med hänsyn till statsmakternas politik på området

och utfallet av förhandlingar med intresserade företag. Utredningen lägger därför inte fram förslag till regelsystem med noga fixerade tillståndstyper. Om det i framtiden skulle befinnas önskvärt med fasta detaljerade regler rörande skilda tillståndstyper —- t. ex. för att underlätta tillståndsgivningen vid meddelande av ett stort antal koncessioner — bör ett sådant system kunna genomföras genom omarbetning av tillämpningsföreskrifterna.

I fråga om tillstånd avseende den yttre kontinentalsockeln ankommer det självfallet på Kungl. Maj:t att tillse att de åtgärder som innefattas i tillståndet står i överensstämmelse med kontinentalsockelkonventionen, andra för Sverige bindande konventioner och folkrättslig sedvana. Härutinnan skall bl. a. iakttagas att åtgärderna inte strider mot reglerna om havets eller luft- rummets frihet (art. 3) eller på obehörigt sätt hindrar utläggande eller under- håll av kablar eller rörledningar under vattnet (art. 4) eller i vidare mån än som kan anses berättigat länder till intrång i sjöfarten, fisket eller he- varandet av havets biologiska naturtillgångar eller länder till intrång i den oceanografiska grundforskningen eller annan vetenskaplig forskning, vars resultat är avsedda att offentliggöras (art. 5 p. 1 och 6). Tillståndsan- sökan som göres av kvalificerad institution och åsyftar uteslutande veten- skapliga undersökningar bör som nämnts i regel inte vägras (art. 5 p. 8). Även på den inre kontinentalsockeln skall givetvis tillämpliga folkrättsliga regler iakttagas vid tillståndsgivningen. I detta sammanhang bör erinras om att svenska och danska regeringarna enligt Deklaration med Danmark an- gående vissa gränsförhållanden i Öresund (SÖ 1932: 1) förpliktat sig att i Öresund avhålla sig från att uppföra fyrar, sjömärken eller över huvud några fasta anläggningar av vad slag det vara må. Tillstånd till uppförande av fasta anläggningar i Öresund för undersökning eller utvinning av naturtillgångar på sockeln får därför föregås av förhandlingar med Danmark. Särskilt lag- stadgande i nu berörda avseenden torde icke erfordras.

Beträffande innehållet av tillstånd till sand-, grus- och stentäkt torde i till- lämpningskungörelsen böra meddelas föreskrifter i huvudsaklig överens- stämmelse med 1953 års kungörelse angående upplåtelse från kronan av rätt till sand-, grus- och stentäkt inom allmänt vattenområde. Bedömes dylikt företag på allmänt vattenområde erfordra prövning enligt vattenlagen — vilket oftast torde vara fallet — torde i tillståndsvillkoren böra intagas förbehåll om vattendomstolens godkännande av företaget. Även vid med- delande av nu ifrågavarande tillstånd bör givetvis kontinentalsockelkonven- tionen och andra folkrättsliga regler beaktas.

Även den närmare utformningen av föreskrifter och villkor i samband med tillstånd måste med hänsyn till de stora variationer som kan komma i fråga i avseende på lokala förhållanden, arbetsmetoder, produktion m.m. och den snabba utvecklingen särskilt beträffande borrningar på havsbottnen enligt utredningens mening i huvudsak ske genom administrativa föreskrif- ter och föreskrifter i samband med tillståndsgivningen i varje särskilt fall.

45.

Som förut framhållits bör lagen i detta hänseende i princip endast innehålla allmänna stadganden att tillstånd må förbindas med föreskrifter och villkor jämte en vägledande exemplifiering av viktigare typer av tillståndsföreskrif- ter. Härvid synes det finnas anledning att skilja mellan föreskrifter, som är påkallade ur allmän synpunkt, och villkor som framför allt syftar till att till- försäkra staten såsom innehavare av rätten till naturtillgångarna på sockeln ett ekonomiskt utbyte av upplåtandet av rättigheter till enskilda. Uppdel- ningen är främst motiverad av att frågan om påföljd vid överträdelse av föreskrifter i vissa avseenden torde få lösas olika beroende på vilken typ av föreskrifter det är fråga om. Till detta spörsmål återkommer utred- ningen senare.

Den förstnämnda typen av föreskrifter kännetecknas av syftet att till gagn för landet främja ett rationellt utforskande och tillvaratagande av naturtillgångarna och att samtidigt skydda motstående intressen. Som exempel härpå synes i lagen lämpligen böra nämnas föreskrifter angående företagets ledning, för arbetena eller utvinningen erforderliga anläggningar på kontinentalsockeln, upprättande av karta över arbetena, provtagning, rapportering rörande verksamheten, användningen av produktionen samt åtgärder till bevarande av fyndighet eller borrhål, förebyggande av vatten- förorening eller skydd för sjöfarten, fisket och andra allmänna eller enskilda intressen. Med föreskrifter angående företagets ledning åsyftas bl. a. bestäm- melser rörande styrelsens och företagsledningens sammansättning, fördel- ningen av företagets aktier och skyldighet för utländsk tillståndshavare att under tillståndstiden bibehålla filial i Sverige. Om tillstånd inbegriper in- rättande av anläggning på kontinentalsockeln, fordras bl. a. föreskrifter om skyldighet att avlägsna anläggningen då den ej längre behövs för sitt ända- mål samt bestämmelser om hur det skall förfaras med anläggningen då till— ståndet upphör. Föreskrifter kan erfordras rörande pipelines som tillstånds- havaren önskar utlägga på sockeln för transport av olja eller gas från olika utvinningsställen till en uppsamlingsplattform eller från plattform till land. Beträffande upprättande av karta, provtagning, rapportskyldighet m. m. torde vissa generella bestämmelser kunna intagas i tillämpningskungörelsen. Till nu behandlade typ av villkor hör också föreskrifter om vissa minimipresta- tioner med avseende å undersökning eller utvinning.

Bortsett från villkor av sistnämnda slag synes överträdelse av föreskrif- ter av nu behandlade typ i princip böra medföra straffansvar.

Den andra huvudtypen av tillståndsföreskrifter utgör som nämnts sä— dana som väsentligen har till syfte att tillförsäkra staten såsom innehavare av rätten till naturtillgångarna ett rimligt ekonomiskt utbyte vid exploate- ringen av dessa. Här kan främst ifrågakomma villkor om statligt deltagande i företaget eller utgivande till staten av avgifter för tillståndet eller å utvin- ningen eller av andel av produktionen. I förstnämnda avseende åsyftas främst det fallet att staten önskar förbehålla sig rätt att själv eller genom

statligt bolag inträda som deltagare i företaget i ett senare skede av verk— samheten. I tillståndet bör då som nämnts preciseras vilka villkor som skall gälla i fråga om delaktighet, kapitalinsatser, vinstfördelning m. m. för den händelse staten utnyttjar nämnda rätt. Önskar staten åter redan från början deltaga i företaget, torde den utvägen ligga nära till hands att ett statligt bolag ingår i det aktiebolag eller konsortium för vilket tillstånd till undersökning eller utvinning beviljas. Förhållandet till medparterna kom- mer därvid väsentligen att regleras enligt allmänna civilrättsliga regler. Avgifter för undersökningstillstånd torde ofta lämpligen kunna bestäm- mas i engångsbelopp med hänsyn till den normalt förhållandevis korta giltighetstiden för dylika tillstånd. Beträffande utvinningstillstånd torde här liksom i andra länder kunna ifrågakomma årliga arealavgifter efter en sti- gande skala. Avgifter av nu berörda slag bör enligt utredningens mening tills vidare bestämmas från fall till fall alltefter tillståndets omfattning, varvid viss ledning synes kunna hämtas från praxis i Nordsjöstaterna. Om framdeles i administrativ ordning utfärdas fixerade regler angående olika tillståndstyper och därmed förbundna rättigheter och skyldigheter, inträ- der förutsättningar för en motsvarande normering av ifrågavarande av- gifter. Utredningen anser som tidigare framhållits att inte heller storleken av royaltyavgifter bör fixeras generellt. Sättet för beräkningen av dylika avgifter bör så noggrant som möjligt regleras i tillståndsbeslutet. Övervakningen av att tillståndsföreskrifter efterleves skall enligt vad utredningen föreslår i det följande tillkomma en tillsynsmyndighet. Om meningsskiljaktigheter uppkommer rörande innebörden och tillämpningen av visst villkor, bör enligt utredningens mening avgörandet som regel till- komma denna myndighet, vars beslut skall kunna överklagas hos Kungl. Maj:t. En dylik fråga kan komma under domstols prövning vid åtal för överträdelse av tillståndsföreskrift. Då det gäller royalty och andra avgifter som skall erläggas till staten under tillståndets bestånd, synes det med hän— syn till partsförhållandet naturligt att tvister rörande beloppet av dylika av- gifter skall kunna bli föremål för opartisk prövning i annan ordning. Det- samma gäller beräkningen av produktionsandel som tillståndshavare för- pliktats utgiva till staten. Utredningen föreslår därför att i lagen upptages en bestämmelse att i tillstånd skall kunna föreskrivas att tvist om storleken av avgift eller andel som tillståndshavare har att utgiva till staten kan hän— skjutas till avgörande av skiljemän. Härvid har utredningen ansett det lämp- ligt att ej utesluta möjligheten att anlita annat skiljeförfarande än det som regleras i lagen den 14 juni 1929 (nr 145) om skiljemän. Om fråga uppkom- mer om tillämpning av lagen den 14 juni 1929 (nr 147) om utländska skilje- avtal och skiljedomar —— vilken lag avser att möjliggöra verkställighet av utländsk skiljedom men enligt särskilt stadgande ej äger tillämpning på beslut av skiljemän som, oberoende av skiljeavtal, tillsatts på grund av stad- gande i lag eller förordnande av myndighet — synes skiljemän, som tillsatts

55.

65.

75.

jämlikt skiljeklausul i tillstånd, böra anses tillsatta på grund av skiljeavtal. - .—Beträffande ikraftträdandet av tillstånd får utredningen framhålla föl- jande. Det får förutsättas att tillstånd ej meddelas med mindre sökanden vidförhandlingar förklarat sig i huvudsak godtaga vad från myndigheter- nas sida föreslagits i fråga om tillståndsinnehåll och tillståndsföreskrifter. Med hänsyn härtill anser sig utredningen ej böra föreslå att — vilket före- skrivits i den nederländska lagen —— sökanden skall ges tillfälle att under en kortare tidsfrist efter tillståndsbeslutet avgöra, huruvida han accepterar detsamma eller inte. Beslutet bör träda i kraft omedelbart, när det fattats av Kungl. Maj:t, och i annat fall efter utgången av besvärstiden. Tillstånd enligt kontinentalsockellagen bör enligt utredningens mening kunna återkallas av Kungl. Maj:t eller den myndighet som meddelat till- ståndet, om de föreskrifter och villkor som gäller för tillståndet åsidosättes eller om eljest synnerliga skäl är därtill. Även om en sådan ordning delvis kan synas mindre väl förenlig med den avtalsmässiga prägel som enligt de föreslagna reglerna i vissa hänseenden utmärker ett tillstånd, anser utred- ningen att staten med hänsyn till de betydande samhällsintressen som kan stå på spel bör förbehålla sig en dylik befogenhet. Liknande regler gäller enligt motsvarande lagstiftning i flera andra länder. Stor varsamhet torde böra iakttagas vid utnyttjande av befogenheten i fråga. Endast i undantags— fall bör återkallelse ske i annat fall än då tillståndshavare som åsidosatt villkor underlåtit att efterkomma anmaning att vidtaga rättelse. Tillståndshavare bör ha möjlighet att i förtid frånträda tillståndet eller avstå från viss del av det område tillståndet omfattar. De villkor under vilka detta får ske bör i regel regleras i samband med tillståndsgivningen. Vid vissa typer av tillstånd, t. ex. icke exklusiva undersökningstillstånd, synes frånträdande böra få ske omedelbart, medan det i andra fall kan vara önsk- värtmed varsel månader i förväg. I särskilda fall torde kunna krävas att föreskrivet :undersökningsprogram skall slutföras på tillståndshavarens be- kostnad. Föreskrifter kan vidare behövas beträffande de för tillståndet ut- gående avgifterna m. m. Med hänsyn till de skiftande förhållandena vid olika ty'p'er'av tillstånd är det enligt utredningens mening ej nödvändigt eller lämpligt att i lagen meddela bestämmelser i förevarande avseende.

Säkerhetszon Syftet med den säkerhetszon som strandstaten enligt art. 5 p. 2 i 1958 års konvention äger upprätta omkring anläggning torde främst vara att skydda de arbeten som pågår på och invid anläggningen från att störas av utom- stående fartyg. Det må nämnas att det i flera fall ej ansetts erforderligt att inrätta säkerhetszon omkring de borrningsplattformar som för närva- rande är uppförda i Nordsjön.

Beslut om upprättande av säkerhetszon — vilket sålunda främst är rik- tat mot andra än den som uppför anläggningen — bör utfärdas av Kungl.

Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t utser. I samband med beslut om inrättande av anläggning bör tillståndshavaren åläggas utföra erforderlig markering av zonen m. m. Detta kan vara av stor vikt för sjöfarten. Vad som i ifrågavarande avseende erfordras till efterkommande bl. a. av konven- tionens bestämmelser i art. 5 bör enligt utredningens mening övervägas av sjöfartsstyrelsen i samband med prövningen av tillståndsärendet. Säkerhets- zon skall givetvis också utan samband med tillstånd kunna upprättas om- kring anläggning som inrättats av statlig myndighet.

I lagen bör, i överensstämmelse med vad som enligt konventionen gäller för den yttre kontinentalsockeln, anges att säkerhetszon inom hela sockeln kan bestämmas till högst 500 meter, räknat från anläggningens yttersida. Vidare synes böra stadgas generellt förbud mot insegling i säkerhetszon utan medgivande av anläggningens ägare. Självfallet bör förbudet ej utgöra hinder för tillsynsmyndighets verksamhet eller andra behöriga myndighets- åtgärder. De föreskrifter som i övrigt erfordras för att trygga anläggning torde böra meddelas vid beslutet om säkerhetszons upprättande.

Konkurrens med inmutningsrätt på inte kontinentalsockeln

Enligt utredningens förslag skall gruvlagen tills vidare alltjämt gälla på den inre kontinentalsockeln. Även om enstaka utmål finnes som berör all- mänt vattenområde i havet, torde såsom förut framhållits malmbrytning inom sådant område inte vara aktuell inom den närmaste framtiden. Som nämnts växer dock intresset för malmletning på havsbottnen runt om i världen, och det är känt att malmfyndigheter förekommer bl.a. under Bottenhavet. Utredningen anser det därför nödvändigt att något uppmärk- samma den konkurrenssituation som på allmänt vattenområde kan upp- komma mellan inmutningsrätt och tillstånd enligt den föreslagna kontinental- sockellagen.

Vad först angår det fallet att inmutning begäres på område beträffande vilket tillstånd förut sökts — enligt de föreskrifter härom som utredningen förutsätter kommer att utfärdas i tillämpningskungörelsen — eller meddelats enligt kontinentalsockellagen synes en lösning av konkurrensfrågan kunna vinnas genom ett tillägg i bestämmelserna om inmutningshinder i 5 % gruv- lagen. Enligt punkt 9) i detta lagrum får inmutat område inte omfatta om— råde, varå koncession förut meddelats för eftersökande och bearbetande av stenkol, såvida begärd inmutning avser mineral som ingår i stenkolen och ej kan utvinnas utan stenkolens förbränning, eller av alunskiffer, såvida begärd inmutning avser mineral som förekommer i sådant samband med skiffern att det ej kan tillgodogöras för sig eller utan skada för skifferfyn- digheten. Inmutat område får ej heller omfatta område, varå undersök- ningstillstånd eller koncession enligt uranlagen sökts eller meddelats, såvida begärd inmutning avser mineral som förekommer i sådant samband med ämne avsett i nämnda lag, att det ej kan tillgodogöras för sig. Hinder före-

('I/J

ligger dock ej mot inmutning om, såvitt angår koncession a stenkol eller alunskiffer, koncessionsinnehavaren lämnat medgivande därtill eller, då fråga är om undersökningstillstånd eller koncession enligt uranlagen, sö- kanden eller innehavaren av undersökningstillstånd eller koncession läm- nat medgivande till inmutningen eller Kungl. Maj:t medgivit undantag från vad som stadgats i paragrafen. Enligt 31 % gruvlagen gäller i princip mot- svarande hinder vid utläggande av utmål. Koncession avseende salt, olja eller gas utgör inte inmutningshinder.

Utredningen föreslår att det genom tillägg i de refererade hindersbestäm— melserna föreskrives, att även område, varå tillstånd enligt kontinental- sockellagen sökts eller meddelats, skall utgöra inmutningshinder, såvida begärd inmutning avser mineral som förekommer i sådant samband med ämne avsett i ansökningen eller tillståndet, att det ej kan tillgodogöras för sig, varvid samma möjlighet för Kungl. Maj:t att ge dispens bör finnas som i fråga om undersökningstillstånd eller koncession enligt uranlagen. An- ledning att utnyttja dispensmöjligheten kan finnas exempelvis i fall där ett undersökningstillstånd enligt kontinentalsockellagen avser vidsträckta havsområden och inmutning efter visst mineral inom ett begränsat område kan antagas ej vålla några olägenheter för tillståndshavaren men denne likväl ej vill lämna sitt medgivande till inmutningen.

Enligt de föreslagna bestämmelserna skulle inmutningsförbud ej komma att gälla områden inom vilka verksamhet som avses i kontinentalsockel- lagen bedrives av statlig myndighet utan särskilt tillstånd enligt lagen. Sär- skilda bestämmelser som avser detta fall torde emellertid inte vara nöd— vändiga, eftersom statlig verksamhet på sockeln med direkt syfte på ut- vinning som förut antytts kan antagas komma att bedrivas genom företag, vilka har att utverka tillstånd i vanlig ordning.

Vad angår det motsatta fallet, att inmutning tillkommit först, gäller en- ligt 3 g 2 mom. uranlagen att undersökningstillstånd eller koncession be- träffande inmutat område eller utlagt utmål inte får meddelas annan än inmutaren eller gruvinnehavaren, med mindre synnerliga skäl är därtill. Anledningen härtill är att uran i stor utsträckning förekommer tillsam- mans med inmutningsbara mineral och att det ej ansetts praktiskt möjligt att på samma område olika rättsinnehavare var för sig bryter den ene ett inmutningsbart mineral och den andre uran.

l stenkolslagen, vari någon motsvarande prioritering av tidigare inne- havare av inmutningsrätt inte förekommer, regleras frågor om kollision mellan olika gruvrättigheter genom ett allmänt stadgande i 17 &. Sker på område, varå koncession meddelats, inmutning enligt gruvlagen eller med- delas koncession på område som förut är inmutat, får enligt nämnda stad- gande arbete för fyndighetens eftersökande och bearbetande, som verk- ställes på grund av först vunnen rättighet, icke hindras eller uppehållas på grund av inmutning eller koncession som tillkommit senare. Uppstår i

detta fall tvist om sättet för drivande av de särskilda slagen av arbete, skall enligt stadgandet bergmästaren bestämma hur arbetena skall ordnas, så att innehavaren av äldre inmutning eller koncession kan ändamålsenligt driva sitt arbete med minsta förfång för den senare rättsinnehavaren. Ett liknande stadgande finnes i 46 % uranlagen.

Prövningen av ansökan om tillstånd till undersökning eller bearbetning av uranfyndighet enligt kontinentalsockellagen torde alltid böra ankomma på Kungl. Maj:t. Det torde utan uttryckligt stadgande kunna förutsättas, att vid sådan prövning tillstånd beträffande uranfyndighet inom inmutning eller utmål, där undersökning eller bearbetning av inmutningsbart mineral pågår eller kan väntas komma till stånd inom överskådlig tid, normalt inte kommer att meddelas annan än inmutningsrättens innehavare. Risken att tillstånd meddelas enligt kontinentalsockellagen till utvinning av andra na— turtillgångar än uran vilka är belägna inom inmutning eller utmål och endast kan tillgodogöras gemensamt med de inmutningsbara mineralen får i varje fall för närvarande betraktas som helt teoretisk. Mot bakgrunden av det anförda anser utredningen att det för reglering av nu ifrågavarande konkurrenssituation mellan gruvlagen och kontinentalsockellagen är till- fyllest om i sistnämnda lag intages en kollisionsregel av liknande innehåll som den i 17 % stenkolslagen och 46 % uranlagen. I fall då bestämmelserna om inmutningshinder ej förebygger kollision mellan gruvrätt och tillstånd enligt kontinentalsockellagen, skulle sålunda i princip komma att gälla att vid konkurrens mellan flera rättigheter först vunnen rättighet i första hand skall tillgodoses.

Tillsyn över efterlevnaden av lagen m. m.

Övervakningen av att föreskrifter och villkor som gäller för tillstånd efter— leves, bör enligt utredningens mening ankomma på myndighet eller myn— digheter som utses av Kungl. Maj:t.

Från effektivitetssynpunkt synes det önskvärt att tillsynen så långt möj- ligt utövas av en och samma myndighet. Uppgiften att vara tillsynsmyndig- het bör enligt utredningens mening tills vidare anförtros kommerskollegium, som med hänsyn till kollegiets egenskap av bergöverstyrelse och verksamhet i Övrigt synes bäst lämpat att handha Övervakningen av de arbeten för efter- sökande och utvinning av olja och naturgas till vilka intresset för kontinen- talsockeln för närvarande är koncentrerat. Som förut framgått skall kom- merskollegium enligt utredningens förslag också svara för tillståndsgiv- ningen beträffande täkt av sand, grus och sten på kontinentalsockeln. För att effektivt kunna utöva tillsynsuppgiften bör kollegium äga påkalla bi— träde vid övervakningen av generaltullstyrelsen, Sveriges geologiska under- sökning och vederbörande militära myndigheter. Självfallet bör kollegium också kunna begära biträde av sjöfartsstyrelsen, fiskeristyrelsen, statens

95.

vatteninspektion och annan myndighet, vars ämbetsområde materiellt be- röres av viss föreskrift. Utredningen föreslår att föreskrift i nu angivna hänseende intages i tillämpningskungörelsen.

Frågan huruvida de tillsynsuppgifter som föreslås ankomma på kommers- kollegium motiverar en utbyggnad av kommerskollegiums organisation, får bero på den framtida utvecklingen. Tills vidare synes ifrågavarande uppgifter böra åvila bergsbyrån.

Tillsynsmyndigheten måste för att kunna fullgöra sin uppgift äga befo— genhet att begära de upplysningar och infordra de handlingar som är erfor- derliga för tillsynens utövande, och den synes också böra äga meddela de föreskrifter som finnes erforderliga för att trygga efterlevnaden av de för ett tillstånd gällande föreskrifterna och villkoren. Den som har att utöva tillsyn måste vidare äga tillträde till anläggning eller plats, där verksamhet som omfattas av tillståndet bedrives, och även i övrigt äga rätt att göra sig underrättad om förhållande som är av betydelse för tillämpningen av före— skrifterna. Bestämmelser i detta ämne synes böra intagas i lagen. Särskilt lagstadgande om tillsynsmyndighetens befogenhet att om nödvändigt på— kalla handräckning av polismyndighet för att vinna tillträde till anläggning eller dylikt torde inte vara erforderligt.

Övervakning av efterlevnaden av lagen i övriga hänseenden, främst för- budet att utan tillstånd bedriva arbeten för undersökning eller utvinning av naturtillgångar på kontinentalsockeln, ingår inte bland de uppgifter som enligt utredningens förslag skall åvila tillsynsmyndigheten. Polismyndig- heternas möjligheter att öva uppsikt över havsområdena i fråga är mycket begränsade. Den primära övervakningen i ifrågavarande hänseende bör enligt utredningens mening ankomma på tullverket, som upprätthåller per- manent bevakning utmed rikets kuster och av denna anledning i olika sammanhang tilldelats bevakningsuppgifter som ligger utanför dess egent- liga verksamhetsområde. I sistnämnda avseende må såsom exempel nämnas kungörelsen den 20 maj 1955 (nr 275) angående skyldighet för befattnings- havare vid tullverkets kust- och gränsbevakning att utöva jakt- och fiske- tillsyn m. in., enligt vilken befattningshavare vid tullverkets kust- eller gräns- bevakning ålagts att i angiven utsträckning utöva tillsyn över efterlevnaden av jaktlagen och fiskeristadgan. Utredningen föreslår att dessa befattnings— havare jämväl ålägges att vaka över att undersöknings— eller utvinnings- arbete inte bedrives på kontinentalsockeln utan tillstånd, när sådant er- fordras, samt att, om sådan handling iakttages, ofördröjligen anmäla detta till kommerskollegium, polis— eller åklagarmyndighet eller närmaste polis- man. Även iakttagelse att arbete bedrives i strid mot tillstånd torde böra rapporteras.

Enligt utredningens mening bör tullpersonalens uppgifter på förevarande område inskränkas till uppsikt och rapportering men ej avse visitering av eller andra ingripanden mot fartyg m. m. Dylika åtgärder synes böra företas

av polismyndigheterna och, i vad avser handlingar av tillståndshavare, till- synsmyndigheten.

För att göra det möjligt för tullverkets personal att fullgöra nu ifråga- varande uppsikt och rapportering bör beslut om tillstånd jämte föreskrif— ter och villkor omedelbart översändas till generaltullstyrelsen samt veder- börande kustdistrikt för kännedom, i den mån beslutet i fråga är av bety- delse för tullpersonalens övervakning av kontinentalsockeln.

Bestämmelser om tullverkets uppgifter i nu berörda hänseende samt om översändande av tillståndsbeslut synes lämpligen kunna intagas i tillämp— ningskungörelsen. En erinran om tullverkets medverkan vid uppsikten över kontinentalsockellagens efterlevnad torde också böra upptagas i tjänstgö- ringsreglementet för tullstaten.

Enligt bestämmelse (6 5 43 p.) i 1962 års instruktion för krigsmakten vid hävdande av rikets oberoende under allmänt fredstillstånd samt under krig mellan främmande makter varunder Sverige är neutralt ( »IKFN») äger sven- ska örlogsfartyg för kontroll av efterlevnaden av gällande författningar rö- rande sjötrafik och fiske inom svenskt territorialvatten behörighet att verk- ställa erforderlig prejning och visitering av handelsfartyg. Det kan övervägas att utsträcka denna befogenhet till att avse anläggning på kontinentalsockeln och handelsfartyg för kontroll av efterlevnaden av författningar rörande undersökning av sockeln och utvinning av dess naturtillgångar. Utredningen anser emellertid att avgörandet av denna fråga bör anstå tills vidare i av— vaktan på erfarenheter från den föreslagna lagens tillämpning.

Stenkolslagen och uranlagen innehåller bestämmelser (50 5 3 mom. andra st. resp. 55 å andra st.) att Sveriges geologiska undersökning eller annan myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer på begäran skall beredas tillfälle att genom geologisk sakkunnig följa koncessionsinnehavares arbete och taga del av de vetenskapliga resultaten av detsamma. En liknande föreskrift synes böra intagas i kontinentalsockellagen. I den mån det från allmän synpunkt finnes angeläget att, utöver den övervakning som utövas av tillsynsmyndig- heten, låta annan expertis följa arbetet och taga del av resultaten, bör be— stämmelser härom intagas i tillståndsbeslutet eller tillämpningskungörelsen.

Tillämpning av svensk lag på kontinentalsockeln Verksamhet för undersökning eller utvinning av naturtillgångar på kontinen- talsockeln innanför territorialgränsen är givetvis underkastad svensk juris- diktion.

Den härför erforderliga anknytningen till rikets administrativa indelning torde inte vålla några svårigheter. Indelningen i förvaltningsområden torde principiellt innesluta havsområdena utanför de enskilda fastigheternas gräns mot allmänt vattenområde. Förvaltningsområdena bygger i allmänhet på kommunindelningen. Gränsen mellan två kommuner i allmänt vattenområde torde i princip bestämmas enligt de grunder som enligt 12 kap. 4 & jorda—

10 s.

11 s.

balken skall tillämpas vid bestämning av gräns mellan byar i vattenområde. Råder osäkerhet beträffande gränsen för kommuns område, har enligt 1 % kommunallagen Kungl. Maj:t att förordna angående gränsens rätta sträck- ning.

Som förut framhållits bör enligt utredningens mening stenkolslagen och uranlagen inte gälla på den inre kontinentalsockeln. I övrigt anser utred- ningen ej erforderligt att undantaga viss lagstiftning från tillämpning på detta område. Detta innebär bl. a. att vattenlagens regler om byggande i vatten är tillämpliga i fråga om inrättande av anläggning m. rn. Kan an- läggning antagas förnärma allmän eller enskild rätt, kräves sålunda vid sidan av tillstånd enligt kontinentalsockellagen även prövning av vatten- domstol. Detta kan antagas vara av särskild betydelse, om en anläggning skall inrättas så nära de enskilda fastigheternas gräns mot allmänt vatten- område att negativa verkningar kan befaras för fastigheterna, t. ex. i fråga om bad och fiske. Längre ut belägna anläggningar torde 1 allmänhet ej med- föra sådana verkningar att vattendomstolsprövning är obligatorisk. — Även naturvårdslagens bestämmelser är tillämpliga.

Mera komplicerad är frågan om tillämpning av svensk lagstiftning på den del av kontinentalsockeln som ligger utanför territorialgränsen.

Enligt art. 2 i kontinentalsockelkonventionen utövar strandstaten suveräna rättigheter över kontinentalsockeln för dennas utforskande och tillgodogö- randet av dess naturtillgångar, och någon annan än strandstaten får inte utöva sådan verksamhet eller göra gällande rättigheter till sockeln utan dess uttryckliga medgivande. I fråga om sådana anläggningar och inrättningar som strandstaten enligt konventionen får uppföra på sockeln för nyssnämnda ändamål utsäges i art. 5 p. 4, att anläggningarna och inrättningarna, ehuru underkastade strandstatens jurisdiktion, inte är att betrakta som öar. Det tillägges att anläggningarna inte har eget territorialvatten och att före- komsten av en anläggning inte inverkar på avgränsningen av strandstatens territorialvatten.

De suveräna rättigheter som sålunda enligt konventionen tillkommer en strandstat torde i första hand innefatta befogenhet att meddela föreskrifter, som omedelbart syftar till att reglera undersökning och utvinning och att skydda motstående intressen samt att ingripa mot dem som utför dylika arbeten utan strandstatens tillstånd eller i strid mot givna föreskrifter. Av de återgivna bestämmelserna angående anläggningar synes den slutsatsen kunna dragas att en anläggning inte anses bilda en del av strandstatens ter- ritorium. Hur långt strandstaten kan sträcka sina anspråk på jurisdiktion över en anläggning eller över verksamhet på sockeln framgår ej alldeles klart av konventionen. Enligt the Continental Shelf Act 1964 skall brittisk civil- och kriminallag tillämpas på all verksamhet på anläggning och inom säker- hetszon. Brittisk lagstiftning angående försäkring för olycksfall i arbetet kan göras tillämplig beträffande arbeten på sockeln. Motsvarande gäller bl. a. be-

träffande radiotelegrafi på anläggning och inom säkerhetszon. I den norska kungörelsen den 9 april 1965 stadgas att petroleumprodukter utvunna på den norska kontinentalsockeln skall anses utvunna i Norge, att när annat inte utsäges norsk lagstiftning gäller beträffande anläggningar och verksamhet på dessa och inom säkerhetszoner samt att i övrigt norsk lagstiftning skall tillämpas på verksamhet som regleras i kungörelsen i den utsträckning detta följer av eljest gällande bestämmelser. Uppstår skador eller olägenheter, skall norska skadeståndsregler tillämpas. I den danska och den finska samt den provisoriska västtyska lagstiftningen lämnas frågan oreglerad. Enligt ut- redningens mening ligger det närmast till hands att förstå konventionen så att strandstaten har befogenhet att underställa all verksamhet i samband med eftersökande och utvinning av naturtillgångar på sockeln sin jurisdik- tion så långt detta erfordras för att bringa verksamheten under strandstatens kontroll. Härunder inbegripes exempelvis reglering som kan fordras för att förhindra, att på anläggning som inrättas enligt konventionen utövas verk- samhet som skadar strandstatens eller dess medborgares intressen eller som verkar stötande på rättsuppfattningen i strandstaten. Det säger sig självt att en strandstat i avsaknad av dylika befogenheter skulle vara föga benägen att upplåta rättigheter på sockeln.

Vid bedömningen av behovet att göra svensk lagstiftning tillämplig på kontinentalsockeln synes det lämpligt att skilja mellan den koncentrerade verksamheten på anläggningar och inom säkerhetszon samt den merendels av översiktliga mätningar bestående verksamheten på sockeln i övrigt. Del- vis olika synpunkter gör sig också gällande beträffande förhållanden på anläggning och inom säkerhetszon. I det följande behandlar utredningen först berörda spörsmål i vad avser dels anläggning på den yttre sockeln och dels säkerhetszon samt diskuterar därefter vissa för anläggning och zon gemensamma frågor. Slutligen anföres vissa synpunkter med hänsyn till förhållandena på den yttre sockeln i övrigt.

I fråga om tillämpningen av svensk lag när det gäller anläggningar kunde det måhända synas ligga nära till hands att likställa dessa med fartyg. Den omfattande lagstiftningen angående fartyg och sjöfart är emellertid i så hög grad utformad med utgångspunkt från fartygens egenskap av transportme- del och även i övrigt så speciell att utredningen icke funnit det möjligt att förorda en dylik lösning. Som huvudalternativ för en lösning av frågan fram- står i stället enligt utredningens mening att antingen generellt tillämpa svensk lag på anläggning eller att välja ut och räkna upp vissa lagar eller lagkom- plex som oundgängligen synes böra vara giltiga på anläggning. Vilket alter- nativ som än väljes kräves för tillämpningen av lagstiftningen att anläggning- en på något sätt anknytes till den judiciella och administrativa indelningen i riket. För att bilda sig en uppfattning om den för vårt lands vidkommande lämpligaste ordningen har utredningen gått igenom vissa viktigare rätts- områden från nu relevanta synpunkter. Före redovisningen härav vill ut-

redningen som en bakgrund för frågans bedömning erinra om vissa betydel- sefulla, delvis redan i II kap. berörda praktiska omständigheter i samband med ett eventuellt inrättande av anläggningar utanför Sveriges kuster.

Med hänsyn till det förhållandevis ringa vattendjupet i haven omkring Sveriges kuster torde det med nu tillämpad teknik kunna antagas att borrning eller utvinning normalt kommer att ske från plattformar som vilar på i havsbottnen nedförda ben. En plattform för undersökningsborr- ning kan beräknas komma att utnyttjas på samma plats cirka 2—6 månader, medan en anläggning för oljeutvinning torde komma att kvarstå betydligt längre. Plattformen är i regel försedd med landningsplats för helikopter samt radioutrustning. Byte av arbetslag kan, beroende på avstånd till land m. m., antagas ske dagligen, veck0vis eller med något längre tidsmellanrum. Inkvartering på anläggning kan sålunda bli tämligen långvarig. Ehuru till- ståndshavaren enligt utredningens förslag normalt skall vara svenskt aktie- bolag eller utländskt företag med filial i Sverige, får det antagas att borr- ningsarbetet merendels kommer att utföras och plattformarna tillhandahållas av utländska entreprenadföretag. Med hänsyn till de geografiska och poli- tiska förhållandena — avståndet mellan anläggning och svenskt land synes icke kunna överstiga cirka 15 mil — får det antagas att såväl bytena av ar- betslag som tillförsel av förbrukningsmaterial och proviant m. m. i allmänhet kommer att ske från baser på svenskt landområde. Att göra förutsägelser beträffande nationaliteten hos den arbetskraft som kommer att anlitas för de ifrågavarande arbetena är givetvis vanskligt. Utredningen anser det dock kunna uppställas som ett rimligt antagande att entreprenadföretagen finner det ändamålsenligt att vid sidan av heltidsanställda specialister och förmän från hemlandet i betydande utsträckning rekrytera arbetare och annan per— sonal från det närbelägna svenska fastlandet. Den utländska personalen torde ofta få uppehålla sig i Sverige mellan arbetsskiftena. Är dessa anta- ganden någorlunda riktiga, har man sålunda att räkna med en tämligen stark anknytning till Sverige och svenska förhållanden, manifesterad inte blott genom att koncessionsgivningen omhänderhaves av svenska myndig- heter och huvudsakligen sker till förmån för i Sverige etablerade företag utan även genom organisationsbasering, arbetspersonal och transitering av materiel.

Svensk lag tillämpas av svenska myndigheter i viss omfattning även med avseende å förhållanden utomlands, beroende på den betydelse lagstiftning— en, särskilt inom straffrätten och civilrätten, tillmäter människornas statstill- hörighet. Den omfattande offentligrättsliga och ekonomiska lagstiftningen har dock i huvudsak sin räckvidd begränsad till svenskt territorium, var- med i ett flertal avseenden likställes svenska handelsfartyg. En regel att viss lagstiftning av sistnämnda karaktär skall tillämpas på anläggning på den svenska kontinentalsockeln måste för att få någon mening ges den innebörden, att det vid lagtillämpningen skall anses som ;om anläggningen

var belägen på svenskt territorium. I fråga om lagstiftning av förstnämnda slag innebär motsvarande regel den utvidgningen att lagstiftningen skall äga tillämpning i den mån detta inte följer redan av gällande rätt.

Obligationsrätt Frågan vilket lands rättsordning som skall tillämpas beträffande köp och liknande obligationsrättsliga avtal anses i första hand bero på parternas vilja. Vissa subsidiära regler brukar uppställas, men olika uppfattningar råder angående dessa. En princip om tillämpning av svensk lag på anlägg- ning skulle väl få ett visst värde som tolkningsdatum i frågan efter vilket lands rättsordning ett där träffat avtal skall bedömas, men å andra sidan torde den internationella privaträtten erbjuda tillräckliga möjligheter att med hjälp av olika anknytningspunkter ändå komma fram till en lösning.

I allt som rör fullgörandet av ett fraktavtal sedan ett fartyg ankommit till destinationsorten blir enligt sjörättslig praxis lagen därstädes avgörande, såsom angående lastningstid, lossningstid, utlämnande och kvarhållande av gods, fraktens betalning o. s. v. En regel innebärande att anläggning skall betraktas som en del av riket skulle uppenbarligen komma att utgöra ett viktigt tolkningsdatum vid tillämpningen av sjörättens frakträttsliga regler.

För bedömandet av utomobligatoriska skadeståndsanspråk anses sedan gammalt vara avgörande råttsordningen på den ort där handlingen före- togs. Avsteg från denna princip göres dock under vissa förhållanden, t. ex. om svensk medborgare i utlandet tillfogat annan svensk medborgare skada och olika regler gäller i svensk lag och det land, där skadan gjordes, om rätt till ersättning för sveda och värk eller eljest för ideell skada. Med hän- syn till en av svenska myndigheter tillåten anläggnings starka anknytning till Sverige och frånvaron av konkurrerande rättsordning därstädes kan det enligt utredningens mening knappast råda tvekan om att en svensk domstol skulle tillämpa svenska skadeståndsregler på anläggning, åtminstone om svensk medborgare vore inblandad. En regel som klargör frågan om svensk lags tillämpning när det gäller utomobligatoriska skadestånd torde dock ej vara utan värde.

Sakräu

Bortsett från fartyg och luftfartyg, beträffande vilka råttsordningen i den stat där fartyget är registrerat eller har sin hemort anses avgörande, är det en allmän uppfattning att man beträffande sakrättsliga spörsmål rörande lös egendom har att tillämpa lagen i det land där egendomen befinner sig. Saken har betydelse i sådana ämnen som en förvärvares rättsskydd mot Överlåta- rens borgenärer och frågan om vilka typer av sakrätt en domstol över huvud skall respektera. Göres svensk lag tillämplig på anläggning, bör det vara möjligt att bevilja förlagsinteckning i maskiner och inventarier på anlägg- ningen. Tillämpning av svensk lag på anläggning synes sålunda kunna med—

föra vissa fördelar. Nämnvärda praktiska olägenheter torde emellertid ej uppkomma, om frågan lämnas oreglerad. Uppträder behov att kunna ut- nyttja själva anläggningen som kreditbas, torde detta spörsmål under alla förhållanden få lösas genom särskild lagstiftning.

Immaterialrätt

Vissa skäl synes kunna anföras för att lagstiftningen angående patent och varumärken samt skydd för vissa mönster och modeller även bör gälla på anläggning. Med hänsyn till den nära anknytningen till Sverige vore det t. ex. föga rimligt om en här i riket patentskyddad uppfinning opåtalt skulle kunna nyttjas på anläggning.

Lagstiftningen angående markanvändning, jakt och fiske Då anläggning på yttre kontinentalsockeln ej kan utgöra fast egendom är lagstiftning rörande fastighetsväsendet utan intresse i vad avser förhållanden på anläggning. Någon anledning att tillämpa byggnads— eller naturvårdslag— stiftning därstädes synes ej finnas. Detsamma torde kunna sägas beträffande lagstiftningen rörande jakt och fiske.

Lagstiftning angående förvärvsfärbudför utlänningar m.fl.

Enligt 1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egen- dom eller gruva eller aktier i vissa bolag får utländska rättssubjekt inte utan tillstånd för varje särskilt fall här i riket förvärva eller bearbeta inmu— tad mineralfyndighet eller idka gruvdrift. Motsvarande gäller svenskt aktie- bolag, vars aktiebrev får ställas till innehavaren, samt svenskt aktiebo- lag, vars aktier skall vara ställda till viss man, om inte i bolagsordningen intagits förbehåll att blott en viss mindre del av aktierna får förvärvas av utlänning. I den mån gruvdrift i enlighet med utredningens förslag äger rum på grund av tillstånd som meddelats av Kungl. Maj:t, torde en till- lämpning av berörda lag icke bli aktuell vare sig utvinningen sker på inre eller yttre sockeln; det får förutsättas att de intressen lagen skall till- godose beaktas vid tillståndsgivningen (jfr uttalanden i prop. 1960: 160 s. 66 och 68).

Vattenrätt

Vattenlagens tillämpningsområde torde för närvarande inte sträcka sig utanför territorialgränsen. Enligt utredningens mening finns knappast någon anledning att införa möjlighet till vattendomstolsprövning även beträffande inrättandet av anläggning på den yttre kontinentalsockeln. Havet omkring sådan anläggning utgör internationellt vatten och anläggningens verkningar därstädes torde allmänt sett kunna sägas i mindre grad beröra svenska in- tressen än en anläggning på svenskt territorium. De allmänna intressen som svenska myndigheter har att beakta med avseende å verkningarna av en an- läggning utanför territorialgränsen får enligt utredningens mening förutsättas

bli i tillräcklig mån tillgodosedda genom de föreskrifter som Kungl. Maj:t efter hörande av berörda myndigheter meddelar i samband med tillståndet. Några enskilda intressen synes knappast kunna beröras av en dylik anlägg- nings tillkomst — bortsett från eventuella innehavare av äldre tillstånd, vilkas rättigheter också får antagas bli beaktade vid tillståndsgivningen.

Lagstiftning angående kollektivavtal, förenings- och förhandlingsrätt samt annan lagstiftning för lös- ning av arbetstvister och bevarande av arbetsfreden Frågan om det territoriella tillämpningsområdet för svensk arbetsrätt torde vara i viss mån tveksam. Någon anledning att göra den svenska lagstift- ningen angående kollektivavtal m. m. tillämplig på förhållandet mellan utländsk entreprenör och hans utländska arbetare på anläggning synes knappast föreligga. I fråga om svenska arbetare torde hinder inte möta mot att svensk rätt genom överenskommelse med den utländske arbetsgivaren göres tillämplig på anställningsförhållandet. Å andra sidan kan det sägas att tillämpning av svensk lag på anläggning i ifrågavarande avseende ej komme att innebära annat än att arbetsavtal mellan utländsk arbetsgivare och dennes anställda ombord på anläggning finge bedömas efter samma grunder som om arbetet utförts på svenskt landområde.

Strafrätt Brottsbalken är i stor utsträckning tillämplig även på gärningar som begås utanför svenskt territorium. Brott som utlänning utom riket begår mot annan utlänning faller dock endast i speciella fall under svensk domsmakt. Med hänsyn till kontinentalsockelanläggnings nära anknytning till Sverige och till att den i motsats till utländska fartyg ej kan jämställas med annat lands statsområde skulle det enligt utredningens mening innebära en föga tillfreds- ställande ordning om t. ex. ett grovt brott som en utlänning ombord på en anläggning förövat mot en annan utlänning icke skulle kunna åtalas i Sverige. Enligt utredningens mening talar övervägande skäl för att svensk strafflag bör äga tillämpning på anläggning såsom om denna vore belägen inom riket. Även författningar angående kriminalvården och om åtgärder vid samhälls- farlig asocialitet synes i princip böra vara tillämpliga på anläggning. Det— samma gäller lagarna om utlämning för brott.

Processrätt

Tillämpning av svensk straffrätt på anläggning för med sig att också rätte- gångsbalkens regler om förundersökning och tvångsmedel i brottmål lik- som andra bestämmelser om brottmålsprocessen bör kunna tillämpas där- städes. I den mån lagstiftning av civillags natur göres tillämplig bör uppen- barligen även rättegångsbalkens regler i övrigt gälla.

Utsökningsrält I den mån svensk straff- och civillag eller skattelagstiftning göres tillämplig på anläggning bör av lätt insedda skäl även reglerna om handräckning och

verkställighet av domar m. rn. kunna tillämpas därstädes. Skäl kan också anföras för att bestämmelserna om införsel i avlöning för underhållsbidrag skall gälla på anläggning.

Lagstiftning angående arbetarskydd och arbetstid Till de områden av svensk lagstiftning som under alla förhållanden bör ges tillämpning på anläggning hör enligt utredningens mening lagstiftningen angående arbetarskydd och arbetstid. Uppenbarligen skulle det te sig i hög grad stötande för svensk åskådning, om ett utländskt entreprenadföretag opererande i hägn av ett av svenska regeringen meddelat tillstånd skulle tillåtas utnyttja svensk eller utländsk arbetskraft utan vidtagande av skäliga åtgärder till förebyggande av ohälsa eller olycksfall bland de anställda eller på väsentligt hårdare villkor i fråga om arbetstid än som kan förekomma enligt svensk lag.

Det offentligrättsliga inslaget i semesterlagstiftningen talar i viss män för att även denna lagstiftning göres tillämplig på anläggning. Samtidigt kan givetvis hävdas att de löne- och avtalsmässiga aspekterna gör det naturligt att behandla denna lagstiftning på samma sätt som de arbetsrättsliga reg- lerna.

Lagstiftning angående allmän ordning och säkerhet m. m. Anläggning på den svenska kontinentalsockeln synes under alla förhållanden böra vara underkastad svensk jurisdiktion i så måtto att ansvaret för upp- rätthållande av ordning och säkerhet på anläggning bör ankomma på svenska myndigheter. Eljest skulle i detta avseende komma att råda ett rättsligt vakuum, eftersom det ej torde komma i fråga att tillerkänna annan stat dylik befogenhet. Författningar angående polisväsendet samt allmän ordning och säkerhet bör därför enligt utredningens mening tillämpas på anläggning. Till detta lagstiftningsområde synes i förevarande sammanhang även böra räknas vapenförordningen och narkotikaförordningen liksom författningar rörande explosiva varor och brandfarliga varor samt bestämmelser i atom- energilagen och strålskyddslagen om förbud att utan tillstånd taga befatt- ning med ämne som kan användas som atombränsle eller radioaktiva ämnen m. 111.

Även om det inte framstår som absolut nödvändigt synes vissa skäl kunna anföras för att lagstiftningen angående brandförsvaret skall kunna tillämpas på anläggning. Motsvarande kan måhända sägas beträffande rusdrycksför- säljningsförordningen.

Frågan om tillämpning av utlänningslagen beröres längre fram (s. 106 och 109).

För att trygga flygsäkerheten vid start och landning av helikoptrar på därför avsedda plattformar på anläggningar torde det vara erforderligt att vissa bestämmelser i luftfartslagen kan tillämpas på anläggning.

Ett rationellt utnyttjande av en anläggning fordrar att ständig radioför- bindelse upprätthålles mellan denna och den anlitade fastlandsbasen. För detta ändamål bör anvisas särskilda kanaler, så att störningar för annan radiotrafik undvikes. Även ur andra synpunkter synes det önskvärt att svenska myndigheter kan öva kontroll över radiosändning från anläggning. Med hänsyn till det anförda synes det angeläget att 1946 års lagstiftning om radioanläggningar kan tillämpas på anläggning.

Lagstiftning angående allmän hälsovård Syftet med de bestämmelser i hälsovårdsstadgan, som skulle kunna få någon aktualitet ombord på anläggning, t. ex. de som rör avledande av flytande orenlighet m. m., klosett och urinoar samt sanitära bestämmelser avseende anläggning för industriell verksamhet, torde i tillräcklig mån kunna tillgodo- ses genom föreskrifter i samband med tillståndet och genom tillämpning av arbetarskyddslagen, som också innehåller bestämmelser om hygieniska för- hållanden. Med hänsyn till de väntade livliga förbindelserna mellan an- läggning och det svenska fastlandet synes det däremot påkallat att epidemi- lagen göres tillämplig, så att svenska myndigheter får möjlighet att vid före- komst av epidemisk sjukdom vidtaga erforderliga åtgärder på anläggning för att hindra spridning av sjukdomen. Det sagda torde också ha giltighet i fråga om lagen om gmpning mot smittkoppor.

Näringslagstij'tning Särskild anledning att göra näringsfrihetsförordningen, lagstiftningen an- gående övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet eller annan näringsrättslig lagstiftning tillämplig med avseende å verksamhet på an- läggning finnes knappast enligt utredningens mening. Å andra sidan torde en utsträckning av dylik lagstiftnings giltighetsområde till anläggning knap- past medföra några allvarliga olägenheter.

Socialförsäkringslagstiftning

F örsäkrade enligt lagen om allmän försäkring — :vilken omfattar sjukför- säkring, folkpensionering och försäkring för tilläggspension — är svenska medborgare och personer som utan att vara svenska medborgare är man- talsskrivna i riket. Här bosatt försäkrads rätt till sjukvårdsersättning, sjuk- penning och folkpension påverkas i princip inte därav att han under viss tid har anställning hos utländsk arbetsgivare ombord på anläggning. När det gäller försäkring för tilläggspension kan däremot frågan om svensk lags tillämpning därstädes få viss praktisk betydelse.

Skall anläggning på den svenska kontinentalsockeln vid tillämpning av lagen om allmän försäkring anses belägen utom riket, kan enligt bestäm- melserna i 11 kap. 2 5 svenska arbetstagares inkomst av arbete på anlägg— ning från arbetsgivare, som är utländsk juridisk person, i regel inte bli

pensionsgrundande såsom inkomst av anställning, och arbetsgivaren är inte skyldig att erlägga avgift för försäkringen. Taxeras arbetstagaren för stat- lig inkomstskatt avseende det år varunder han var anställd på anläggning, synes inkomsten dock bli pensionsgrundande såsom inkomst av annat för— värvsarbete, under förutsättning att den anställde själv erlägger tilläggs- pensionsavgift för densamma (11 kap. 2 % tredje stycket, 3 & c), 4 % första stycket, 6 © första stycket och 19 kap. 3 % lagen om allmän försäkring). Det bör tilläggas att svenska arbetstagare födda år 1925 eller senare i allmänhet inte får vidkännas någon minskning i tjänstepensionens storlek om de skulle arbeta ett år på anläggning utan att egenavgift erlagts för arbets— inkomsten.

Betraktas åter en anläggning såsom en del av riket vid tillämpning av lagen om allmän försäkring, gäller enligt 11 kap. 2 % tredje stycket att vid beräkning av pensionsgrundande inkomst hänsyn skall tagas till försäkrads lön från utländsk juridisk person om den försäkrade sysselsatts vid skötseln av här i riket belägen fastighet eller i rörelse som bedrives från här beläget fast driftställe, i vilket fall arbetsgivaren har att erlägga försäkringsavgift. Anläggning för utvinning av naturtillgång i havsområde torde få anses som fast driftställe (jfr 61 & kommunalskattelagen). Under denna förutsättning torde utländsk arbetsgivare bli skyldig att erlägga avgift till försäkringen för tilläggspension för både svenska och utländska arbetstagare på anläggning.

Frågan huruvida lagen om allmän försäkring bör vara tillämplig på an- läggning såsom om den vore belägen i Sverige kan synas tveksam. Är ar— betsgivaren svensk juridisk person är han under alla förhållanden skyldig att erlägga ATP-avgift för sina svenska anställda. För detta fall spelar det sålunda ej någon roll hur frågan löses. Beträffande svenskar som är i tjänst på anläggning hos utländsk arbetsgivare är emellertid åläggande att betala egenavgift ägnat att medföra nackdelar, i varje fall om det förekommer i större omfattning. Frånvaro av skyldighet för utländsk arbetsgivare att erlägga försäkringsavgift kan tänkas verka snedvridande vid konkur- rensen om arbetskraft. Även andra skäl torde kunna åberopas för att en utländsk arbetsgivare i fråga om avgifter till ATP för löner till anställda på anläggning bör behandlas på samma sätt som om det gällt entreprenad- arbete på det svenska fastlandet.

Lagen om yrkesskadeförsäkring erbjuder i vissa hänseenden ett vidsträck- tare skydd än lagen om allmän försäkring. Dels ger den ersättning i vissa situationer-som inte täckes av sistnämnda försäkring, dels utgår ersättning för vissa speciella kostnader som eljest inte ersättes och dels är vissa er- sättningar högre än motsvarande ersättningar inom annan försäkring. Yr— kesskadeförsäkringslagen innehåller inga bestämmelser angående tillämp- ningsområdet. I praxis tillämpas lagen som regel inte på utländskt företags utländska arbetstagare vid arbete i Sverige under det första året, men där- efter likställes dessa med svenska anställda. Beträffande svenska arbets—

tagare hos utländskt företag i Sverige blir lagen omedelbart tillämplig. Då svenskt företag sänder svensk arbetskraft på arbete i utlandet, tillämpas normalt den svenska lagen under det första året, varefter bestämmelserna i det främmande landet följes.

Göres lagen om yrkesskadeförsäkring inte tillämplig på anläggning, kom- mer svenska anställda hos utländsk arbetsgivare på anläggning att sakna skydd enligt lagen. Även om möjlighet torde finnas för i Sverige bosatt ar- betstagare att teckna frivillig yrkesskadeförsäkring enligt 45 % d) i lagen, måste en dylik ordning enligt utredningens mening betraktas som otillfreds- ställande. En tillämpning av svensk lag kan ej anses oläglig för utländsk företagare med hänsyn till att avgift till försäkringen för anlitad utländsk arbetskraft som regel inte behöver erläggas om arbetstiden ej uppgår till ett år. Utredningen anser sålunda att lagen om yrkesskadeförsäkring bör tillämpas på anläggning såsom om denna vore belägen här i riket.

Lagstiftning rörande social omvårdnad

Med hänsyn till det speciella ändamålet med anläggning kan något behov ej gärna väntas uppkomma att där tillämpa lagstiftning angående socialhja'lp och äldringsvård. Däremot kan möjligen fall tänkas uppkomma där ett in- gripande av svenska myndigheter enligt barnavårdslagen eller lagen om nyk— terhetsvård skulle te sig befogat.

Skattelagstiftning Inkomst genom utvinning av naturtillgångar på den yttre kontinentalsoc- keln bör enligt utredningens mening bli föremål för statlig och kommunal inkomstbeskattning såsom om verksamheten bedrivits här i riket. På samma sätt bör statlig förmögenhetsskatt erläggas för den tillgång en anläggning med där befintliga maskiner och inventarier representerar i den mån skatt- skyldighet skulle ha förelegat för densamma om den funnits här i riket. [ fråga om inkomstskatten uppstår ej något problem i nu ifrågavarande avseende, om tillståndshavaren är svenskt aktiebolag. l dylikt fall är näm- ligen bolaget enligt 53 5 1 mom. f) kommunalskattelagen och 6 5 1 mom. b) förordningen om statlig inkomstskatt skattskyldigt för all inkomst, som förvärvats här i riket eller på utländsk ort. Tillståndshavare som är ut- ländskt bolag är däremot enligt 53 g 1 mom. g) kommunalskattelagen och 6 % 1 mom. c) förordningen om statlig inkomstskatt såvitt nu är i fråga skattskyldig endast för inkomst av rörelse som här bedrivits. Även om ut- vinningsverksamheten på en anläggning administreras från ett utländskt bolags filial i Sverige, torde inkomsten av rörelsen utan särskilda regler ej kunna helt beskattas i Sverige. Om utvinningstillstånd skulle ha givits ut— ländsk juridisk person som ej har filial här eller utomlands bosatt fysisk person, skulle utan särskild lagstiftning inkomst av utvinningen ej alls kunna beskattas här. Skattskyldighet för förmögenhet åvilar enligt 6 %

1 mom. c) förordningen om statlig förmögenhetsskatt i Sverige ej bosatta fysiska personer samt utländska bolag allenast för här i riket nedlagd för- mögenhet.

Det anförda talar enligt utredningens mening för att utvinning av natur- tillgångar pä den yttre kontinentalsockeln vid tillämpning av lagstiftningen angående allmän kommunalskatt samt statlig inkomst- och förmögenhets- skatt bör anses ha ägt rum här i riket. Utvinning får i allmänhet antagas ske vid anläggning. Då emellertid utvinning i enstaka fall —— såsom vid grustäkt på grunt vatten —— kan komma att ske på annat sätt än medelst utnyttjande av anläggning av den beskaffenhet varom här är fråga, bör lagen ges en sådan utformning att den täcker även dylika fall.

En tillämpning av lagstiftningen om statlig och kommunal inkomstskatt på anläggning får till följd att utländska arbetare ombord på anläggning i vissa fall kan bli skattskyldiga för inkomst av arbete därstädes. Enligt 53 & 1 mom. a) kommunalskattelagen och 6 % 1 mom. a) förordningen om statlig inkomstskatt är nämligen fysisk person för tid, varunder han ej varit här i riket bosatt, skattskyldig för härifrån uppburen, genom verk- samhet här i riket förvärvad inkomst av tjänst. Härmed förknippade pro- blem torde få lösas efter samma linjer som beskattningen av utländsk arbets- kraft hos i Sverige tillfälligt verksamma utländska entreprenadföretag.

I de svenska dubbelbeskattningsavtalen med främmande stater har den plats, där fast driftställe finnes eller verksamheten utövas, ofta ett avgö- rande inflytande på frågan i vilken stat viss inkomst skall beskattas. Ut- redningen förutsätter att en reglering i enlighet med vad nu förordats kom- mer att medföra, att verksamhet för utvinning av naturtillgångar på den yttre kontinentalsockeln anses äga rum i Sverige vid tillämpning av dylika avtal. I den mån divergerande uppfattningar uppkommer på denna punkt, torde frågan få göras till föremål för förhandlingar med den berörda staten.

Till frågan om beskattningsorten vid taxering för kommunal inkomst- skatt beträffande inkomst av utvinning på sockeln återkommer utredningen i det följande.

Beträffande de indirekta skatterna torde frågan om tillämpning av svensk lag på anläggning med nuvarande skattesystem kunna få praktisk betydelse främst såvitt gäller förordningen den I december 1959 (nr 507) om allmän varuskatt. Denna skatt är till sin konstruktion en generell skatt på konsum— tionen av varor och tjänsteprestationer inom landet. Den är inte begränsad till enbart den privata konsumtionen utan omfattar också t. ex. näringslivets investeringar i maskiner och inventarier. Exportförsäljningar är skattefria, och med export jämställes försäljningar av varor för bruk på fartyg och luftfartyg i utrikes trafik. Av speciellt intresse i förevarande sammanhang är att från skatteplikt undantagits bränslen och drivmedel liksom jord, sand, grus och sten i obearbetat och krossat skick. Undantag gäller också för vissa fartyg, bl. a. fartyg med en nettodräktighet av minst 20 registerton. Dock

är att märka att till fartyg ej hänföres farkoster, i fråga om vilka förflytt- ningen är av underordnad betydelse i förhållande till huvuduppgiften. Med denna avgränsning följer, att exempelvis fyrskepp, mudderverk, pontonkra- nar och flytdockor är skattepliktiga varor. Enligt utredningens mening kan med hänsyn till anläggnings anknytning till Sverige anföras vissa skäl för att konsumtionsvaror och investeringar ombord på anläggning i princip bör omfattas av den allmänna varuskatten. Några administrativa svårigheter torde man inte behöva räkna med härvidlag. I förevarande sammanhang må nämnas att Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj:t förordnar enligt 7 % förordningen om allmän varuskatt när synnerliga skäl är därtill äger medge befrielse från eller återbäring av allmän varuskatt samt att Kungl. Maj:t jämlikt 10 g 2 mom. samma förordning har befogenhet att utöver undantag som finnes stadgade i 1 mom. sistnämnda paragraf för- ordna om ytterligare undantag från skatteplikt beträffande särskilda varor eller varugrupper.

Energiskatten på bensin och andra bränslen enligt 1957 års förordning om allmän energiskatt erlägges till alldeles övervägande delen till kontrollsty- relsen av ett begränsat antal hos styrelsen registrerade producenter, större återförsäljare och storförbrukare. Införes skattepliktig vara till riket av oregistrerad importör uttages skatten av tullverket i samband med införseln. Sådan import förekommer dock blott i begränsad omfattning. Export av skattepliktig vara är skattefri.

De särskilda skatterna på bensin och brännolja enligt 1961 års förord— ningar om bensinskatt och brännoljeskatt uttages på i princip samma sätt som energiskatt på bränslen, och också i detta fall är den vid införseln skattepliktiga importen av begränsad omfattning. Då de nämnda skatte- författningarna inte avser oraffinerade oljor, skulle de beträffande på soc- keln utvunnen råolja kunna få aktualitet endast såtillvida att, om tillstånds- havaren använder oljan som råvara i eget raffinaderi inom landet, produk- tionen vid detta torde falla under reglerna om skattskyldighet till ifråga- varande skatter. Med hänsyn till det anförda kan det enligt utredningens mening med nuvarande system för indirekt beskattning av flytande bräns- len knappast spela någon roll, om på kontinentalsockeln utvunnen olja vid tillämpning av författningarna i fråga anses producerad här i riket eller inte. Skulle en dylik produktion komma till stånd i större skala, finge man dock möjligen räkna med en viss omläggning av den indirekta beskattningen. Vare sig det nuvarande systemet bibehålles eller ej finner utredningen det vara mest naturligt att på kontinentalsockeln utvunna naturtillgångar även i fråga om indirekt beskattning principiellt anses utvunna här i riket. Be- träffande förbrukning av flytande bränsle ombord på anläggning torde mot- svarande synpunkter kunna anläggas som i fråga om den allmänna varu- skatten.

Skyldighet att erlägga energiskatt för elektrisk kraft enligt 1957 års för-

ordning åvilar producenter och yrkesmässiga distributörer. Undantag gäl- ler bland annat för kraftproduktion i ringa omfattning och för kraft som framställes och förbrukas på fartyg eller annat transportmedel. Frågan om dessa bcstämmelsers tillämpning på anläggning torde sakna större bety- delse.

Andra punktskatter än de som nu berörts torde knappast ha något in- tresse i förevarande sammanhang.

Utlänningslagen Om anläggningar för utforskande eller utvinning av naturtillgångar på den svenska kontinentalsockeln kommer till stånd, har man såsom förut fram- gått att räkna med möjligheten att arbetet på anläggningarna i betydande utsträckning kommer att utföras av utländsk arbetskraft i tjänst hos ut- ländsk entreprenör. Även om personalen troligen mellan arbetsskiften oftast blir förlagd vid bas på svenskt landområde, behöver detta ej alltid vara fallet. Med hänsyn till Sveriges suveräna rättigheter med avseende ä anlägg- ning och den väntade trafiken mellan anläggning och entreprenadföretagets bas i Sverige synes ur ordnings- och säkerhetssynpunkt önskvärt att sven- ska myndigheter har möjlighet att utöva viss kontroll över de utlänningar som uppehåller sig på anläggningen. Detta kan uppnås om utlänningslagens bestämmelser om pass och anmälningsskyldighet, tillstånd till inresa och uppehåll i riket, arbetstillstånd, utvisning m.m. blir gällande på anlägg- ning såsom om denna utgjorde en del av riket. En dylik ordning torde ej behöva medföra nämnvärt större belastning för kontrollorganen än den kontroll som eljest skulle erfordras i samband med de utländska arbetar- nas besök vid basförläggning här i riket. Frågan huruvida utlänningslagen bör tillämpas på anläggning har enligt utredningens mening visst samman- hang med spörsmålet om anläggning skall betraktas som en del av riket även vid tillämpning av författningar angående införsel och utförsel av va- ror m. 111. Till denna fråga återkommer utredningen strax här nedan.

Lagstiftning angående införsel och utförsel av varor m. m. samt lullväsendet

En central fråga då det gäller tillämpning av svensk lagstiftning på anlägg- ning är huruvida sådan skall betraktas som en del av riket vid tillämpning av det stora antal författningar som innehåller bestämmelser om införsel och utförsel av varor m. m. Frågan har tangerats i samband med behand- lingen av den indirekta beskattningen. Besvaras detta spörsmål jakande, bör anläggning ingå i svenskt tullområde.

Enligt de åsyftade författningarna uttages tull eller annan allmän avgift vid eller stadgas förbud mot införsel till eller utförsel från riket av en mängd olika varuslag. Bestämmelser av sistnämnda slag finnes även i några av de tidigare berörda författningarna, såsom vapenförordningen och nar- kotikaförordningen. En författning av visst intresse i förevarande samman-

hang är lagen den 30 juni 1960 (nr 419) om förbud [ vissa fall mot införsel av spritdrycker, enligt vilken spritdrycker inte får med fartyg av mindre nettodräktighet än femhundra ton införas från internationellt eller ut- ländskt område till svenskt territorialvatten. Straffbestämmelser avseende olovlig införsel eller utförsel av gods är sammanförda i lagen den 30 juni 1960 (nr 418 ) om straff för varusmuggling.

Enligt 1 % tulltaxeförordningen den 13 maj 1960 (nr 391) skall varor som införes till riket för såvitt ej annat stadgas beläggas med tull enligt gällande tulltaxa. Uppbörden av tull och andra avgifter, som skall upptagas vid tra— fik till riket, liksom övervakningen av att olovlig varuinförsel eller varu- utförsel inte äger rum omhänderhaves av tullverket. Expedieringen av trafiken i tullhänseende sker på vissa orter som utgör tullplatser eller tull- flygplatser. Enligt 1 % tullstadgan den 7 oktober 1927 (nr 391) omfattar Sveriges tullområde, varmed enligt stadgan förstås svenskt territorium där tullverket har att fullgöra sina uppgifter, a) rikets landområde, b) insjöar, vattendrag och kanaler inom riket, c) vid rikets kuster belägna hamnar, hamninlopp och vikar ävensom i övrigt till saltsjön hörande vatten, vilka är belägna innanför och mellan de utmed kusterna liggande öar, holmar eller skär som icke ständigt översköljas av havet (inre territorialvatten) samt d) svenskt yttre territorialvatten. Baslinjeutredningen har i sitt förut omnämnda betänkande (se ovan 5. 25) föreslagit att 1 % tullstadgan skall ändras sålunda att Sveriges tullområde förklaras omfatta rikets landom- råden samt dess sjöterritorium, sådant detta angivits i den föreslagna lagen om Sveriges sjöterritorium. Sistnämnda begrepp omfattar enligt den i ben rörda lagförslag begagnade terminologien rikets inre vatten och territorial- hav samt avses träda i stället för vad i andra författningar benämnes svenskt territorialvatten, rikets vattenområden, svenskt farvatten m. m. Enligt 36 % tullstadgan får befälhavare på fartyg, som inkommer till tullområde, inte för lossning eller lastning eller i annat syfte med fartyget besöka annan ort än tullplats. Tillstånd kan dock erhållas på särskild framställning. —— Tullver- ket medverkar även vid utlänningskontrollen.

Utredningen utgår såsom flera gånger framhållits från att trafiken till anläggningar på den svenska kontinentalsockeln till övervägande del kom- mer att bestå i sjö- och lufttransporter till och från bas på svenskt land- område. En betydande del av förnödenheter i material och proviant torde komma att anskaffas i Sverige. Transporter till anläggning direkt från främmande land kan förmodas bli av mera begränsad omfattning. Är dessa antaganden hållbara, synes ett intagande av anläggning i svenskt tullom- råde snarast vara ägnat att minska den arbetsbelastning som tillkomsten av en anläggning under alla omständigheter medför för tullmyndigheterna. Trafiken till anläggning komme nämligen då till stor del att ske i inrikes fart. Tullbehandling av varor som importerats för anläggnings behov skulle kunna ske vid ordinarie tullplatser i riket och tullbehandling i anledning

av direkt utlandsimport till anläggning skulle behöva förekomma mera sällan och då kunna ske i förenklade former efter särskilt tillstånd. Det sist sagda torde även ha giltighet beträffande tullklarering vid eventuell direkt- export från anläggning.

Intages anläggning inte i tullområdet, minskar givetvis behovet av tull- kontroll i den mån transitering till anläggning av gods från utrikes ort kan ske via svensk frihamn. Enligt utredningens åsikt kan emellertid den rela- tiva omfattningen av dylik trafik knappast antagas bli så stor att förhål- landet är ägnat att i avgörande grad rubba den gjorda bedömningen beträf- fande verkan av att anläggning intages i svenskt tullområde.

I detta sammanhang bör nämnas att Kungl. Maj:t eller efter Kungl. Maj:ts förordnande generaltullstyrelsen enligt bemyndigande i 15 % tulltaxeför— ordningen när synnerliga skäl är därtill äger helt eller delvis medge befri- else från eller återbetalning av tull samt att enligt bestämmelser i samma förordning tullfrihet torde ätnjutas eller temporärt kunna medges av Kungl. Maj:t beträffande vissa varor eller maskiner av sådant slag som kan komma att användas på anläggning (jfr bl.a. 8 % 5 p. och 10 % 3 p. tulltaxeförord- ningen sådana dessa lagrum lyder enligt KF den 31 maj 1963, nr 391). Nå- gon förtullning av hel anläggning som efter bogsering från utlandet an- bringas på den yttre kontinentalsockeln avses såsom nedan (5. 109 f) utveck- las ej komma i fråga.

En stor del av den lagstiftning, som åsyftats i det föregående, år för sin tillämpning på anläggning beroende av att svenska myndigheter kan upp- rätthålla kontroll över varuinförsel och persontrafik dit. Som exempel härpå må nämnas vapenförordningen, narkotikaförordningen, rusdrycks- försäljningsförordningen, utlänningslagen och epidemilagen. Över huvud taget måste enligt utredningens mening antagas att tullverkets övervakning av efterlevnaden av införsel- och utförselförfattningar och dess uppsikt över trafiken från och till utlandet i det läge, som kan väntas inträda om an- läggning inrättas på den svenska kontinentalsockeln, kommer att under— lättas, om dylik anläggning anses ingå i svenskt tullområde. Detsamma gäller också polismyndigheternas uppgifter i samband med berörda kontroll.

Utredningen anser att övervägande skäl talar för att anläggning i nu ifrågavarande avseende skall behandlas såsom om den vore belägen inom riket.

En dylik ordning torde utan nämnvärda olägenheter låta sig genomföras även på valutaregleringens område.

Beredskopsförfogandelagstihning m. m.

Enligt utredningens uppfattning kan någon tvekan inte råda därom att beredskapslagstiftning avsedd att möjliggöra tillhandahållande av förnö- denheter för militärt eller civilt bruk vid krig eller krigsfara eller att eljest främja den ekonomiska försvarsberedskapen bör kunna tillämpas även på

anläggning. Hit hör bl. a. allmänna förfogandelagen, allmänna ransonerings- lagen, allmänna prisregleringslagen, beredskapsförfogandelagen och 1948 års lag om skyldighet för näringsidkare m. fl. att biträda vid planläggningen av rikets ekonomiska försvarsberedskap.

Den nu redovisade översiktliga inventeringen av vissa rättsområden ger vid handen att en tillämpning av svensk lag på anläggning utanför territo- rialgränsen synes nödvändig såvitt avser svensk strafflag samt lagstiftning angående exekution, allmän ordning och säkerhet, arbetarskydd, arbetstid och inkomst- och förmögenhetsbeskattning samt beredskapsförfogandelag- stiftning och liknande författningar. Starka skäl talar för att jämväl åt— skillig annan lagstiftning bör gälla på dylika anläggningar, såsom lagarna om allmän försäkring och yrkesskadeförsäkring, utlänningslagen och för- fattningar rörande införsel och utförsel av gods. Såsom ett viktigt argument framstår därvid att en anläggning på internationellt vatten i olikhet mot ett fartyg — som i viss utsträckning anses som en flytande del av flagg- landets territorium — folkrättsligt icke i någon mån torde omfattas av något främmande lands territorialmakthöghet; om svensk lag ej göres till- lämplig, skulle sålunda befogenhet likväl inte föreligga t. ex. för myndig- heterna i den stat där anläggningens ägare hör hemma att ingripa för upp- rätthållande av lag och ordning på anläggningen. Att ett dylikt tillstånd skulle vara otillfredsställande behöver inte särskilt understrykas.

Ett utskiljande av vissa lagstiftningsområden för tillämpning på anlägg- ning skulle innebära synnerligen vanskliga urvals- och gränsdragningspro- blem, t. ex. i fråga om författningar rörande allmän ordning och säkerhet. Några mera påtagliga olägenheter av att låta anläggning vid tillämpning av svensk lag generellt betraktas som en del av riket har inte framkommit vid genomgången. I den mån sådana skulle yppa sig, torde ej sällan finnas möj- ligheter att eliminera olägenheterna genom administrativa föreskrifter. Vissa möjligheter i detta avseende föreligger såsom berörts i det föregående bl.a. enligt förordningen om allmän varuskatt och tulltaxeförordningen. En tillämpning av svensk lag på anläggning utanför territorialgränsen skulle även föra med sig den fördelen att en dylik anläggning i flertalet avseenden komme att behandlas på samma sätt som en anläggning som inrättas på svenskt territorialvatten. På grund av det anförda förordar utredningen att svensk lag i princip bör äga tillämpning på anläggning som inrättats på den yttre kontinentalsockeln. Bestämmelser härom har upptagits i 11 å i lagförslaget.

För att en anläggning som bogserats till stationeringsplatsen skall anses inrättad där bör krävas att den fixerats i sitt läge genom att dess ben ned- förts i havsbottnen eller genom att den blivit stabilt förankrad på platsen. Någon anledning att före denna tidpunkt tillämpa svensk lag i nu avsedd utsträckning beträffande plattform på den yttre kontinentalsockeln före-

ligger inte. Frågan om anläggningens förläggning och huvudsakliga ut- formning bör helt regleras genom föreskrifter i samband med tillstånds- givningen. Av det sagda följer att någon förtullning eller tillämpning av införselbestämmelser i övrigt beträffande anläggningen som sådan i sam- band med dess fastgörande inte avses komma i fråga. Meningen är ju inte att själva havsbottnen skall jämställas med svenskt område. I fråga om anläggning som uppbygges på platsen bör för att den skall anses inrättad krävas att den bragts i någorlunda funktionsdugligt skick.

I den hittills förda diskussionen angående svensk lags tillämpning på an- läggning har utredningen syftat på anläggningar av fast karaktär som inte är att betrakta som fartyg. Borrningar i haven omkring Sveriges kuster kan som nämnts med hänsyn till djupförhållandena väsentligen antagas komma att äga rum från plattformar stödda på ben som nedförts i havsbottnen. Ehuru något för hela sjörätten gemensamt fartygsbegrepp inte existerar utan uttrycket fartyg tillägges olika betydelser i skilda sammanhang, före- faller det sannolikt att en flytande borrningsplattform, som medelst borrör och ankartross ligger fast förankrad på samma plats under flera månaders tid, inte skulle av svenska myndigheter behandlas som fartyg i några vä- sentliga avseenden. Skulle emellertid undantagsvis en anläggning som till- kommit med erforderligt tillstånd vara att betrakta som fartyg, synes en regel om tillämpning av svensk lag beträffande anläggningen böra ha den innebörden att anläggningen skall behandlas på samma sätt som ett fartyg vilket gör uppehåll på svenskt territorialvatten. I fråga om anläggning hän- förlig till utländskt fartyg skulle det exempelvis bli aktuellt att tillämpa sjötrafikförordningen, den lag om säkerheten på fartyg som nyligen anta- gits av riksdagen (jfr prop. 1965: 132, L1U 1965£ 30 och rskr 1965: 354) samt vissa bestämmelser i sjömanslagen. Beträffande brott av utlänning mot utlänning ombord på anläggningen skulle jämlikt 2 kap. 5 5 brottsbalken åtal kunna väckas här i riket efter förordnande av Kungl. Maj:t eller den Kungl. Maj:t bemyndigat därtill. Att göra svensk lagstiftning tillämplig på sådan anläggning i vidare mån än som följer av dess behandling såsom utländskt fartyg på svenskt territorialvatten är enligt utredningens mening ej påkallat av förhållandena och skulle vara ägnat att skapa förvirring med hänsyn till principen om flaggstatens jurisdiktion över sina fartyg.

Utredningen har förut givit uttryck för ståndpunkten att vattendomstols- prövning ej bör ske beträffande inrättandet av anläggning på den yttre kontinentalsockeln (s. 98, jfr s. 109). Enligt utredningens mening bör sådan prövning ej heller komma i fråga med avseende å åtgärder i anslutning till befintlig anläggning. Utredningen föreslår därför att bestämmelserna i vattenlagen undantas från regeln om svensk lags tillämpning på anlägg- ning utanför territorialgränsen. Undantag från huvudregeln torde vidare böra stadgas beträffande gruvlagen, stenkolslagen och uranlagen.

Vare sig utvinning skett från anläggning eller på annat sätt bör såsom.

tidigare förordats produkter som framtagits från kontinentalsockeln vid till- lämpning av skattelagstiftning och författningar om införsel och utförsel anses utvunna i Sverige. Stadgande härom synes lämpligen kunna intagas i lagtexten i anslutning till regeln om svensk lags tillämpning på anläggning.

Utredningen övergår härefter till frågan om tillämpning av svensk lag— stiftning inom säkerhetszon omkring anläggning.

Bestämmelserna om upprättande av säkerhetszon i 1958 års konvention torde som förut antytts (s. 88) huvudsakligen vara förestavade av syftet att bereda skydd för anläggningen och invid denna förankrade fartyg. Den akti— vitet som kan förväntas inom säkerhetszon får antagas väsentligen komma att utövas ombord på fartyg och avse lossning och lastning av gods vid an- läggning, persontrafik dit samt, om produktion kommit igång, upplagring av utvunna produkter i förrådsfartyg under kortare tider. Zonen kan sålunda på sätt och vis antagas komma att tjäna som ett slags hamn till anläggningen.

Förhållanden på fartyg och luftfartyg som befinner sig inom säkerhets- zon regleras, om annat ej stadgas, av lagen i den stat till vilken fartyget hör. I fråga om zon kan därför ej till stöd för tillämpning av svensk lag anföras att väsentliga förhållanden därstädes eljest ej skulle vara underkastade någon stats territorialmakthöghet.

Enligt utredningens uppfattning talar emellertid starka skäl för att svensk lag göres tillämplig jämväl inom säkerhetszon. Det viktigaste av dessa sammanhänger med den kontroll av trafiken till och från anläggning inom zon som enligt utredningens förslag skall kunna utövas av svenska polis- och tullmyndigheter. För att effektivt kunna fullgöra denna uppgift bör dessa myndigheter ha möjlighet att på motsvarande sätt som inom svenskt tullområde anordna kontroll och tullbevakning ombord på fartyg som ankommer till och avgår från anläggning.

Beträffande fartyg och sjöfart inom zon skulle en regel om tillämpning av svensk lag komma att i övriga hänseenden få samma verkningar som ovan antytts beträffande anläggning som är att betrakta som fartyg. Ut— ländska fartyg komme att under uppehåll inom zon vara underkastade svensk domsrätt på samma sätt som om de befunne sig på yttre svenskt territorial- vatten utan att vara på s. k. oskadlig genomfart. Sjöfartsreglerna har i stor utsträckning ungefär samma innehåll i de stora sjöfartsländerna. Tillämp- ning av svensk skattelagstiftning och annan ekonomisk lagstiftning på ut- ländska fartyg komme knappast att bli aktuell. Verkningarna av den ifråga- satta regeln i andra avseenden än från kontrollsynpunkt synes sålunda bli tämligen begränsade, och några betänkligheter mot dess genomförande be- höver enligt utredningens mening icke hysas härvidlag.

Även när det gäller säkerhetszon bör från en huvudregel om tillämpning av svensk lag undantag göras för bestämmelserna i vattenlagen och gruv- lagstiftningen.

Med hänsyn till det anförda förordar utredningen att svensk lag göres

tillämplig jämväl inom säkerhetszon omkring anläggning. Härigenom ernås också viss överensstämmelse med den norska och engelska kontinental- sockellagstiftningen, vari i fråga om tillämpningen av inhemsk lag skillnad ej göres mellan anläggning och säkerhetszon.

En regel om tillämpning av svensk lag på anläggning och inom säker- hetszon bör såsom framhållits i det föregående ha den innebörden att an- läggningen och zonen vid lagtillämpningen skall anses belägna på svenskt territorium. För att en dylik regel skall kunna fungera erfordras som nämnts en anknytning till den administrativa indelningen i landet. Olika möjlig- heter står härvid till buds. En är att behandla samtliga anläggningar med tillhörande säkerhetszoner som kan bli inrättade utanför territorialgränsen enhetligt i administrativt hänseende genom att hänföra dem förslagsvis till Stockholms stad. Man kan också tänka sig att anse anläggning tillhöra resi- densstaden i det närmast liggande länet. Som ett tredje alternativ framstår att knyta anläggning till närmaste strandkommun.

Vid bedömningen av denna fråga synes bl. a. följande vara att beakta. Om såsom utredningen föreslår i princip all svensk lagstiftning göres till- lämplig på anläggning, kan teoretiskt ingripanden från en hel rad myndig- heter med olika förvaltningsomräden ifrågakomma. Som exempel på sådana områden må förutom kommun nämnas åklagardistrikt, polisdistrikt, dom- saga, län, yrkesinspektionsdistrikt och distrikt för medling i arbetstvister. Övervakningen på länsplanet och genom kommunala organ kan väntas bli särskilt betydelsefull. Som nämnts kan täta förbindelser antas komma att upprätthållas mellan anläggning och närbelägen ort på land. Avståndet mellan anläggning och svenskt landområde torde som tidigare sagts ingen- städes överstiga cirka 15 mil. Anläggning och zon innanför territorialgrän-

sen förutsättes komma att ingå i det förvaltningsområde vartill vederbö- rande havsområde räknas. Innan den första anläggningen inrättas på den svenska kontinentalsockeln kan sammanslagningen av kommuner enligt kommunblocksindelningen antagas vara långt framskriden. Detta innebär såväl att kommunerna bör vara väl rustade att omhändertaga de eventuella extra bördor som en anläggning kan åsamka den kommunala förvaltningen som att förhållandevis liten risk finnes att gränsdragningsproblem skall upp— komma till följd av att anläggning ligger lika nära två kommuners havsom- råden. De anförda omständigheterna talar enligt utredningens mening till förmån för alternativet att i administrativt hänseende hänföra anläggning och zon till den kommun och de förvaltningsområden i övrigt som ligger närmast.

Beträffande de särskilda problem som i ifrågavarande sammanhang är förknippade med den kommunala beskattningen av inkomst genom utvinning av naturtillgångar på kontinentalsockeln må till en början erinras om vissa nu gällande regler. Enligt 57 & kommunalskattelagen skall skatt för inkomst

av rörelse utgöras till kommun där rörelsen utövats från fast driftställe. Har fast driftställe icke begagnats, skall skatt för inkomsten utgöras-, om rörelseidkaren är svensk juridisk person ihemortskommunen samt om han är utländskt belag i Stockholm för gemensamt kommunalt ändamål. Ut— redningen har tidigare utgått från att anläggning för utvinning av natur- tillgångar på havet torde vara att anse som fast driftställe enligt definitionen i 61 % kommunalskattelagen. I fråga om fördelningen mellan olika kommuner av skatt för inkomst av rörelse gäller enligt 58 % kommunalskattelagen som huvudregel att inkomsten skall beskattas till fem procent eller, om omstän- digheterna föranleder det, högre procent i kommun, där huvudkontor fun- nits, och i övrigt i de kommuner där fast driftställe begagnats. Bestämmel- serna torde i fråga om svenskt aktiebolag, som utvinner olja vid anläggning i havet utanför territorialgränsen, innebära att kommunalskatten skall ut- göras, om utvinningen ej anses ha skett här i riket, i hemortskommunen samt om utvinningsstället anses beläget i strandkommunen, till lägst fem procent i hemortskommunen samt i övrigt i strandkommunen. Är före- tagaren utländskt företag med allenast filial i Sverige kommer skatten i sist- nämnda fall antingen att fördelas mellan de båda kommunerna efter samma grunder eller att helt tillfalla strandkommunen.

Skatt som utgöres för gemensamt kommunalt ändamål skall enligt 71 & kommunalskattelagen användas till utjämning av skattetrycket olika kom- muner eller andra menigheter emellan. Jämlikt förordning den 28 sep- tember 1928 (nr 395) angående det belopp varmed kommunal inkomstskatt för gemensamt kommunalt ändamål skall utgöras, utgår ifrågavarande skatt med fem öre för varje skatteöre som påförts den till dylik skatt beskatt- ningsbara inkomsten. Taxering till kommunal inkomstskatt för gemensamt kommunalt ändamål verkställes av en för riket gemensam taxeringsnämnd i Stockholm (4 % taxeringsförordningen).

Vissa skäl kan givetvis anföras för att kommunalskatten för inkomst av utvinning av naturtillgångar på den yttre kontinentalsockeln bör utgöras för gemensamt kommunalt ändamål. Genom en sådan ordning — som skulle kräva vissa ändringar i kommunalskattelagen — skulle man bl. a. undvika olägenheterna av den i viss mån slumpvis uppkomna ojämnhet i fördel- ningen av de kommunala skatteinkomsterna, som eljest kunde bli följden vid en eventuell upptäckt av rika oljetillgångar i havet. En liknande situation kan emellertid också inträda om oljefyndigheter påträffas på land eller i havsområde innanför territorialgränsen, i vilket fall kommunalskatt alltid utgöres till den "ifrågavarande kommunen. Utredningens förslag om till- lämpning aV'svensk lag på anläggning kan medföra att strandkommunens myndigheter" får vissa bestyr beträffande förhållanden därstädes. Genom- föres detta förslag Synes verksamheten vid en dylik anläggning få så pass stark "lokal anknytning till viss kommun, att en beskattning av rörelsein— komsten därstädes tillfgemensamt'kommunalt ändamål ej torde'helt överens:—

stämma med de syften för vilka ifrågavarande regler hittills använts. Även om oljeförekomster skulle påträffas inom några år, skulle det sannolikt dröja ytterligare flera år, innan som inkomst beskattningsbart överskott å utvinning uppkomme. Från inkomst av tjänst på anläggning kan bortses i förevarande sammanhang. Med hänsyn till det anförda anser utredningen att några Specialregler beträffande fördelning av kommunalskatt på inkomst från oljeutvinning m.m. på kontinentalsockeln för närvarande inte bör införas, utan att anläggning och utvinningsställe vid tillämpningen av skatte- lagstiftningen liksom av annan lag bör anses tillhöra närmaste kommun.

Med hänvisning till det anförda föreslår utredningen att en regel om svensk jurisdiktion i nu ifrågavarande avseende utformas sålunda, att beträffande anläggning för utforskande av kontinentalsockeln och utvinning av dess tillgångar, vilken inrättats utanför territorialgränsen, och förhållanden på anläggningen samt inom säkerhetszon däromkring svensk lag, med undantag av bestämmelserna i vattenlagen, gruvlagen, stenkolslagen och uranlagen, skall äga tillämpning såsom om anläggningen och zonen vore belägna inom närmaste del av Sveriges sjöterritorium. Vid användningen av uttrycket Sveriges sjöterritorium anknyter utredningen till den i baslinjeutredningens förut omnämnda lagförslag begagnade terminologien (se s. 107). För att förebygga den icke avsedda tolkningen att svensk fastighetsrätt och lag- stiftning om rätt till jakt och fiske därigenom skulle bli tillämplig inom zon föreslår utredningen att till stadgandet fogas det förbehållet att vatten- område inom säkerhetszon icke på grund av detsamma skall anses såsom allmänt. I anslutning till ifrågavarande regel bör som nämnts också stadgas att produkter som frambringats på kontinentalsockeln utanför territorial— gränsen skall anses utvunna i Sverige.

Enligt 4 % i 1960 års lag om förbud i vissa fall mot införsel av sprit- drycker skall införsel av spritdrycker med mindre fartyg till farvatten, som ligger utanför svenska territorialgränsen och sträcker sig intill tolv sjömil från svenska kusten eller där utanför belägna yttersta skär, i visst fall anses som olovlig införsel till svenskt territorialvatten. Det av utredningen föreslagna stadgandet har givetvis inte den innebörden att sträckningen av berörda tolvmilszon kan räknas med utgångspunkt från anläggning utanför territorialgränsen.

Det av utredningen föreslagna stadgandet angående tillämpning av svensk lagstiftning innebär bl. a., om undantag ej stadgas, att gällande författningar angående utländska örlogsfartygs och militära luftfartygs tillträde till svenskt territorium också kommer att bli tillämpliga med avseende å anläggning och säkerhetszon utanför territorialgränsen. De viktigaste av dessa för- fattningar är 1925 års kungörelse angående främmande örlogsfartygs och militära luftfartygs tillträde i fred till svenskt territorium (»tillträdeskun- görelsen», SFS 1925:427) och 1938 års kungörelse innefattande vissa neu- tralitetsbestämmelser (»neutralitetskungörelsen», SFS 1938: 187). I denna

fråga vill utredningen framhålla att Sverige med stöd av de suveräna rättig- heter som enligt 1958 års konvention tillkommer landet såvitt avser ut- forskande av kontinentalsockeln och tillgodogörandet av dess naturtillgångar torde kunna göra anspråk på att främmande makts örlogsfartyg inte bereder sig tillträde till anläggning eller säkerhetszon och inte heller vid krig med annan främmande makt utnyttjar anläggning som operationsbas. Med hän- syn härtill anser utredningen att berörda författningar — som inte inne- håller bestämmelser om militärt ingripande gentemot främmande makt vid överträdelse — ej behöver undantagas från den generella regelns tillämp- ningsområde.

Den förut omnämnda »IKFN» med tillhörande tillämpningsföreskrifter innehåller åtskilliga bestämmelser angående militärt ingripande mot örlogs- fartyg och luftfartyg m. in. som utan tillstånd intränger på svenskt territo- rium. Om annat ej stadgas, medför den föreslagna regeln om tillämpning av svensk lag att dessa bestämmelser blir tillämpliga även beträffande an- läggning och säkerhetszon. De suveräna rättigheter som enligt konventionen tillkommer Sverige måste visserligen innebära att Sverige är berättigat att med militärmakt skydda anläggningar och verksamhet som med svenskt medgivande inrättats respektive utövas på sockeln för undersökning eller utvinning av naturtillgångar. Å andra sidan torde den omständigheten att en anläggning inte utgör en del av strandstatens territorium i folkrättsligt hänseende bl.a. ha den betydelsen att denna stat ej kan anses göra sig skyldig till neutralitetsbrott, om den vid krig mellan främmande makter underlåter att med alla till buds stående medel söka avvärja ett angrepp- som en av de främmande staterna företager mot anläggning eller zon.1) Även ur andra synpunkter kan frågan om militärt ingripande vid kränkning från främmande makts sida av ifrågavarande rättigheter komma att bedömas annorlunda än vid kränkning av svenskt territorium. Om det blir aktuellt att inrätta anläggning på den yttre kontinentalsockeln, torde det då få- övervägas att genom ändring i »IKFN» från dess tillämpningsområde undan— taga anläggning och säkerhetszon på nämnda del av sockeln eller att utfärda särskilda bestämmelser beträffande skyddet av anläggning och zon. Sådana. bestämmelser kan också komma att behöva utfärdas för att skydda verk- samhet som i överensstämmelse med den föreslagna lagen utövas på inter-' nationellt vatten utanför anläggning och zon.

De nu behandlade reglerna angående svensk lagstiftnings tillämpning på anläggning och inom säkerhetszon är avsedda att gälla vare sig dessa inrättats på grund av tillstånd enligt lagen eller av statlig myndighet utan— att sådant tillstånd erfordrats.

Frågan om tillämpning av svensk lagstiftning inom andra delar av den

1) Jfr prop. 1964:167 5. 3.

yttre” kontinentalsockeln än. anläggning och zon har i det föregående redan berörts i två speciella hänseenden, nämligen såvitt avser på sockeln utvunna produkter samt militärt skydd för verksamhet därstädes. I ämnet vill ut- redningen ytterligare anföra följande.

Den verksamhet på kontinentalsockeln som inte är förlagd till anläggning eller säkerhetszon kommer väsentligen att bestå i översiktliga flygmagne— tiska, gravimetriska och seismiska mätningar. Överträdelser av bestämmelser som i samband med tillstånd meddelas för mätningarnas utförande m. m. avses bli straffbelagda enligt utredningens förslag till kontinentalsockellag. Härmed sammanhängande frågor om forum m. m. avser utredningen att behandla i anslutning till ansvarsbestämmelserna. Anledning att överväga föreskrifter om tillämpning av svensk lag på nu ifrågavarande delar av sockeln annat än i de två hänseenden som förut berörts synes med hänsyn till arten av den där ifrågakommande verksamheten förekomma endast såvitt avser skadeståndsrättsliga regler.

Vållas i samband med verksamhet för undersökning eller utvinning av naturtillgångar på den yttre kontinentalsockeln skador på utomstående in- tressen, t. ex. genom sprängning eller vattenförorening genom olja, synes det rimligt att i varje fall svensk skadelidande skall kunna påfordra att skadeståndsfrågan bedömes efter svensk lag. Inom den internationella pri- vaträtten brukar som tidigare nämnts (s. 97) anses att råttsordningen på den ort, där den skadegörande handlingen företogs, är avgörande för bedöman- det av utomobligatoriska skadeståndsanspråk. Med hänsyn till den ifråga- varande verksamhetens anknytning till Sverige och avsaknaden av konkur- rerande rättsordning på platsen anser utredningen det knappast kunna be- tvivlas, att en svensk domstol i mål om skada av ifrågavarande art i varje fall om svenska intressen vore inblandade skulle bedöma skadeståndsfrågan enligt svenska skadeståndsrättsliga regler.

Vad angår forumfrågan torde, om skadan uppkommit i anledning av brott mot tillståndsföreskrift som föranleder åtal, skadeståndstalan i vissa fall kunna jämlikt 22 kap. 1 % rättegångsbalken föras vid den domstol som be- handlar åtalsfrågan. Frågan om forum i dylikt brottmål behandlar utred- ningen i det följande i samband med ansvarsbestämmelserna. Är fråga om skadeståndstalan utan samband med åtal, kan i tvistemål talan väckas vid skadevållarens allmänna tvistemålsforum enligt reglerna i 10 kap. 1 & rätte- gångsbalken, om han har hemvist i Sverige. Som framgått tidigare (jfr s. 67 f) förutsätter utredningen att tillståndshavare regelmässigt skall ha hem- vist i Sverige. I det fall att skadevållaren är utländsk entreprenör eller annan utlänning som ej är representerad i Sverige samt skadeståndstalan ej föres i samband med åtal för brott mot tillståndsföreskrifter, är reglerna om det allmänna tvistemålsforum vanligen .ej tillämpliga. Är fråga om större och mera varaktiga entreprenadarbeten som skall utföras av utländsk entre- prenör, torde det emellertid ofta ur skilda synpunkter,;finnasjanledning att

kräva att denne antingen skall ha filial i riket eller här ställa säkerhet för skador som kan Vållas genom arbetena m. m. I så fall blir reglerna om det allmänna tvistemålsforum respektive forumregeln i 10 kap. 3 & rättegångs- balken tillämpliga vid skadeståndstalan mot entreprenören.

Med hänvisning till nu anförda omständigheter anser utredningen ej er- forderligt att föreslå särskilda regler om tillämpning av svensk skadestånds- rätt beträffande skadegörande handlingar inom ifrågavarande delar av den yttre kontinentalsockeln.

Ansvarsbestiimmelser m. m.

Den som olovligen utforskar kontinentalsockeln genom arbeten på eller ovanför sockeln eller tillgodogör sig på denna befintliga naturtillgångar kränker såväl det allmännas näringspolitiska intresse att reglera ordningen för dylika arbetens företagande som 'de privaträttsliga rättigheter som ut- redningen föreslår skola tillerkännas staten med avseende på sockeln. För att möjliggöra ett effektivt hävdande av statens anspråk på kontroll över kontinentalsockelns naturtillgångar är det enligt utredningens mening nöd- vändigt att dylika gärningar i princip är straffbelagda. Detta synes även böra gälla olovligt inrättande av anläggning för ifrågavarande ändamål. Straffet synes lämpligen kunna bestämmas till böter eller fängelse i högst sex månader.

Överträdelse av tillståndsföreskrifter torde såsom utredningen tidigare framhållit (s. 86) böra föranleda ansvar i fråga om föreskrifter som väsenté ligen kan anses påkallade från allmän synpunkt, dock med undantag för föreskrifter avseende fullgörande av viss minimiprestation. Med hänsyn till det sagda är det angeläget att man i tillståndsbeslutet håller isär föreskrif- ter av nu ifrågavarande typ och icke straffsanktionerade villkor rörande statligt deltagande i företaget, royalty, m.m.

Straff synes också böra ådömas den som underlåter att efterkomma vad tillsynsmyndigheten fordrar eller föreskriver eller som vid fullgörande av uppgiftsskyldighet uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift till myndigheten. Straffsatsen torde även för nu ifrågavarande fall böra bestämmas till böter eller fängelse i högst sex månader.

Överträdelse av förbudet att insegla i säkerhetszon eller av särskilt med— delade föreskrifter till skydd för dylik zon synes böra föranleda böter.

I händelse tillståndshavare som brutit mot straffsanktionerade tillstånds— föreskrifter visar tredska torde möjligheten att tillgripa straff inte alltid vara tillfyllest för att trygga efterlevnaden av dessa. För sådant fall bör en- ligt utredningens mening finnas möjlighet att ge vitesföreläggande. Vites- föreläggande bör också kunna ges om tillståndshavare vägrar att efter- komma vad tillsynsmyndigheten med stöd av lagen fordrar Och vid vägran att låta sakkunnig följa arbetet och taga del av resultaten. Bestämmelser

13 g.

12 g.

14 5.

av liknande innehåll finnes i uranlagen och atomenergilagen. Utsättandet av vitespåföljd torde få ankomma på tillsynsmyndigheten. Med hänsyn till att straff- och vitessanktionerna åtminstone delvis kommer att avse under- låtenhet icke under samma tid utan under olika tidsperioder, torde den kumulering av straff- och vitessanktioner som förslaget innebär inte behöva ge anledning till betänkligheter.

Bedrives gruvarbete på sådant sätt, att uppenbar fara för gruvans be- stånd eller annans egendom därigenom uppstår, har bergmästaren enligt bestämmelser i 71 & gruvlagen, 37 & stenkolslagen och 50 % uranlagen befogenhet att förbjuda gruvarbetets fortsatta bedrivande och om erforder— ligt anlita polismyndighetens biträde för verkställande av beslutet. Även vid arbete på kontinentalsockeln kan fall tänkas, där ett omedelbart hand- lande är av nöden. Utredningen förslår därför att tillsynsmyndigheten, om underlåtenhet att efterkomma viss föreskrift eller anfordran medför uppen- bar fara för allmänna intressen, skall äga förbjuda arbetets fortsatta bedri- vande och låta genom polismyndighetens försorg vidtaga rättelse på till- ståndshavarens bekostnad.

Beträffande frågan om behovet av särskilda bestämmelser om hand- räckning för inställande av undersöknings- eller utvinningsarbeten som eventuellt företages på kontinentalsockeln utan vederbörligt tillstånd må anföras följande. Ett fortsättande efter ingripande i samband med förunder- sökning av olovligen igångsatta företag intill dess straff hunnit ådömas torde i regel ej medföra allvarliga skador ur allmän synpunkt. Sedan någon dömts till ansvar torde — åtminstone då det gäller person med hemvist i Sverige — kunna förutsättas att straffhotet vid fortsatt gärning i allmänhet är tillräckligt för att avhålla vederbörande från vidare brottslighet. Vad angår det osannolika fallet att en anläggning för undersökning eller utvinning in- rättats utan tillstånd torde staten —- åtminstone sedan anläggningen över- givits —— såsom innehavare av rätten att undersöka och utnyttja naturtill- gångar på sockeln vara berättigad att avlägsna densamma. Har anläggning inrättats eller t. ex. grustäkt påbörjats på allmänt vattenområde, torde vidare handräckning kunna begäras jämlikt 191 & utsökningslagen eller, därest arbetet rätteligen krävt tillstånd enligt vattenlagen, jämlikt 13 kap. 8 % sist- nämnda lag. Om olovlig prospektering från fartyg eller flygplan eller olovligt inrättande av anläggning innebär kränkning av svenskt territorium eller av Sveriges rättigheter enligt kontinentalsockelkonventionen kan Kungl. Maj:t besluta om militära åtgärder för att hindra prospekteringen eller avlägsna anläggningen. Vid nu anförda förhållanden anser utredningen ej erforder- ligt att föreslå särskilda bestämmelser om handräckning för ifrågavarande fall.

Befattningshavare som utövar tillsyn över kontinentalsockellagens efter- levnad eller eljest har att taga befattning med ärende som avses i lagen kan härunder komma att få kännedom om arbets- eller affärsförhållanden som

tillståndshavare önskar hålla hemliga. Som exempel må nämnas undersök— ningsteknik eller försäljningsavtal rörande produktionen. Med hänsyn härtill torde bestämmelser om tystnadsplikt för sådana befattningshavare m.m. böra intagas i lagen. Bestämmelserna synes lämpligen kunna utformas efter mönster av liknande regler i atomenergilagen (11 å).

I detta sammanhang må framhållas att bestämmelserna i 21 och 34 55 lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar torde kunna bli tillämpliga beträffande vissa i tillståndsärende upprättade hand- lingar.

Den som begått brott mot föreskrifter i kontinentalsockellagen bör givetvis kunna dömas vid svensk domstol även om gärningen begåtts utom riket annorstädes än på svenskt fartyg eller luftfartyg eller ombord på anläggning eller inom säkerhetszon. I stor utsträckning följer detta redan av reglerna i 2 kap. brottsbalken om tillämpligheten av svensk lag. Om endast dessa regler tillämpades skulle dock vissa fall komma att ligga utanför den svenska kompetensen, t. ex. sådant av utlänning begånget brott mot till- ståndsföreskrift vilket ej kan anses förövat mot Sverige. Utredningen före- slår därför att i kontinentalsockellagen intages en regel av innehåll att den som utom riket begår brott enligt lagens ansvarsbestämmelser skall dömas vid svensk domstol.

Den föreslagna bestämmelsen om ansvar för den som utan tillstånd före- tager arbeten på kontinentalsockeln kommer i stor utsträckning att rikta sig mot handlingar som hittills kunnat företagas fritt. Ehuru de folkrättsliga principerna om havets och luftrummets frihet inte torde hindra ingripande mot exempelvis olovlig prospektering från fartyg på den yttre kontinental- sockeln, kan uppkomsten av svårbedömda gränsfall inte uteslutas. I hän- delse att främmande fartyg eller flygplan tillfälligt utför undersökningar som rätteligen skulle kräva tillstånd, kan det bl.a. med hänsyn till svårig— heterna för svenska myndigheter att utkräva ansvar av den eller de skyldiga visa sig ändamålsenligare med diplomatiska föreställningar hos vederböran- de stat. I andra fall kan behovet att beivra viss förseelse från allmän syn- punkt framstå som obetydligt. Med beaktande av det anförda föreslår ut- redningen att åtal för nu ifrågavarande brott inte skall få väckas utan att förordnande därom meddelats av Kungl. Maj:t eller den Kungl. Maj:t be— myndigat därtill.

Enligt utredningens mening bör dylikt förordnande krävas även för åtal i anledning av överträdelse av tillståndsföreskrifter.

För anställande av allmänt åtal i anledning av brott mot tystnadsplikt synes böra krävas angivelse av målsägande.

Erforderlig anvisning om forum i mål om brott varom nu är fråga torde ges genom reglerna i 19 kap. rättegångsbalken om laga domstol i brottmål. Enligt 2 % i detta kapitel gäller att åtal för brott, som förövats på ort utom riket eller på utländskt fartyg eller luftfartyg under resa inom eller utom

15 g.

16 g.

17 5.

riket, skall, om ej Kungl. Maj:t för visst fall'förordnar annat, upptagas av den rätt, där den misstänkte skall svara i tvistemål i allmänhet, eller av rätten i den ort, där han gripits eller eljest uppehåller sig.

De suveräna rättigheter som enligt kontinentalsockelkonventionen tillkom- mer Sverige måste uppenbarligen inbegripa befogenhet att på den yttre kon- tinentalsockeln företaga sådana polisiära ingripanden som erfordras för att utreda eventuella brott mot den svenska kontinentalsockellagstiftningen. Verkställandet av förundersökning vid misstanke om brott mot nämnda lag- stiftning bör ankomma på polis- och åklagarmyndigheterna. Utredningen förutsätter att polismyndigheterna vid behov kan erhålla biträde av tullver- kets gränsbevakning för erforderliga sjötransporter. För beivrandet av brott varom nu är fråga bör kunna anlitas de särskilda tvångsmedlen i 24—28 kap. rättegångsbalken. I den mån bestämmelser erfordras om fördelning av ifrågavarande uppgifter såvitt avser yttre kontinentalsockeln på olika polis- och åklagardistrikt, torde sådana få utfärdas på administrativ väg.

Utredning om brott mot förbudet att utan tillstånd företaga under- sökning eller utvinning på kontinentalsockeln kan som förut framhållits komma att ställa vederbörande myndigheter inför svåra ställningstaganden. Åklagaruppgiften i dylika ärenden får enligt utredningens mening i allmän- het anses så krävande att den jämlikt bestämmelserna i åklagarinstruktionen den 29 oktober 1964 (nr 739) normalt bör fullgöras av statsåklagare. Får di- striktsåklagare omhand ärende varom nu är fråga, hör han sålunda enligt 39" & åklagarinstruktionen skyndsamt underställa länsåklagarmyndigheten frågan vem som skall handlägga målet.

I den mån polismyndighet behöver stöd av militärmakt för att fullgöra sina uppgifter i samband med utredning om brott av nu ifrågavarande slag, kan beslut om militärt ingripande meddelas av Kungl. Maj:t.

Klagan över bergmästares beslut i fråga om konkurrens mellan tillstånd och inmutningsrätt synes i analogi med vad som gäller enligt gruvlagstift- ningen böra föras hos kommerskollegium. Över annat beslut av myndighet enligt kontinentalsockellagen torde klagan få föras hos Kungl. Maj:t i stats- rådet. Beslut av tillsynsmyndighet bör gå i verkställighet omedelbart, om ej annorlunda förordnas.

Tillämpningsföreskrifter m. m. ' I utredningens lagförslag upptages i 17 % bemyndigande för Kungl. Maj:t att utfärda tillämpningsföreskrifter. ._ .

Därest statsmakterna skulle bestämma sig för att anförtro sökandet efter och exploateringen av olje- eller naturgasförekomster på den svenska kontinentalsockeln åt ett enda — statligt eller enskilt — företag, synes det naturligastatt i tillståndsbeslutet upptaga samtliga de. föreskrifter och villkor för företaget som erfordras utöver lagens bestämmelser. I detta fallfinnes knappast något behov att i tillämpningskungörelse föreskriva

detaljerade regler rörande ansökningsförfarandet eller allmänna bestäm- melser beträffande sättet för verksamhetens bedrivande, rapportskyldig- het m.m. Utredningen anser sig emellertid ha anledning att såsom en möjlig utveckling räkna med att det kan bli aktuellt att meddela flera tillstånd av nu ifrågavarande slag. I sådant fall torde ett praktiskt behov finnas av vissa administrativa föreskrifter i ovan berörda hänseenden. I administrativ ordning bör också såsom antytts i det föregående (5. 78 f, 81 f, 91 ff) meddelas bestämmelser angående undantag från tillståndstvånget för svensk vetenskaplig institution och för fiske efter sedentära arter utanför territorialgränsen, angående tillstånd till sand-, grus- och stentäkt, om till— synsmyndighet samt om tullverkets åligganden i fråga om övervakningen av efterlevnaden av kontinentalsockellagen m. m. Utredningen har utarbetat ett utkast till tillämpningskungörelse, som bygger på antydda förutsättning angående tillståndsgivning avseende olja eller naturgas. Utgångspunkten har varit att tillstånden t. v. bör i väsentliga avseenden utformas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall.

Behandlingen av en ansökan om tillstånd att för utvinnande av olja eller naturgas undersöka viss del av kontinentalsockeln eller bearbeta naturtillgångar därstädes bör enligt utredningens uppfattning kunna för- löpa ungefär på följande sätt. Om inte ansökningen finnes böra avslås omedelbart, t.ex. därför att den avser verksamhet som staten ämnar förbehålla statligt ämbetsverk eller bolag, ges sökanden om så erfordras tillfälle att precisera eller komplettera ansökningen. Denna remitteras där- efter till kommerskollegium, Sveriges geologiska undersökning, sjöfarts— styrelsen, fiskeristyrelsen, statens vatteninspektion, luftfartsstyrelsen, ve- derbörande militära myndigheter och andra myndigheter, vilkas verksam- hetsområde beröres av ansökningen, med anmodan att avge yttrande över denna och föreslå de jämkningar och föreskrifter som finnes påkallade utifrån de synpunkter vederbörande myndighet har att bevaka. Berör an- sökningen svenskt territorium, bör yttrande även inhämtas från vederbö- rande bergmästare och berörda kommuner. Med ledning av inkomna yttranden upprättas därefter inom handelsdepartementet ett preliminärt förslag till tillstånd, som får ligga till grund för förhandlingar i ärendet mellan representanter för departementet samt sökanden. Vid dessa för- handlingar dryftas även de ekonomiska villkoren för upplåtelsen. Sedan enighet uppnåtts beträffande upplåtelsens huvudsakliga innehåll, meddelar regeringen sitt beslut i ärendet.

Skulle det i framtiden bli fråga om meddelande av ett stort antal till- stånd av enhetligt innehåll och behov med hänsyn därtill uppkomma av detaljerade regler rörande skilda tillståndstyper, förutsätter utredningen såsom tidigare antytts att sådana regler då inarbetas i tillämpningskun— görelsen. I dylikt fall kan måhända på grundval av erfarenheterna från lagens tillämpning även finnas skäl att överväga att till särskild nämnd

eller myndighet delegera beredningen av tillståndsärenden rörande olja och naturgas och eventuellt även av tillståndsgivning avseende exempelvis översiktliga mätningar på kontinentalsockeln.

Om ansökan om tillstånd till sand-, grus- eller stentäkt berör allmänt vattenområde, vilken ansökan enligt vad utredningen föreslagit skall avgöras av kommerskollegium, torde kommerskollegium böra höra, förutom nyss nämnda myndigheter, även kammarkollegiet. Avses tillståndet skola inne- fatta förbehåll om vattendomstolens godkännande av företaget synes det å andra sidan ej nödvändigt att kommerskollegium remitterar ärendet till så- dana myndigheter från vilka utlåtande får antagas komma att inhämtas i vattenmålet.

Avgifter för tillstånd m.m. torde lämpligen redovisas på samma sätt som inkomster av statens gruvegendom.

Övergångsbestämmelser

Genomföres utredningens lagförslag, kommer koncession eller tillstånd enligt stenkols- och uranlagstiftningen i framtiden inte att kunna beviljas på allmänt vattenområde i havet. Vid tillämpningen av den nya lagen måste emellertid tagas hänsyn till sådana enligt äldre lag meddelade, vid nya lagens ikraftträdande bestående koncessioner eller tillstånd som berör dylikt vatten- område. I vad avser fyndigheter som omfattas av stenkols- och uranlagarna torde för närvarande endast finnas en gällande koncession som berör all- mänt vattenområde i havet, nämligen en jämlikt det numera upphävda 9 kap. i stenkolslagen meddelad koncession avseende undersökning av uran- fyndigheter inom ett område i Västervikstrakten. Utredningen anser att den konkurrenssituation som kan uppkomma om det skulle bli aktuellt att med- dela tillstånd enligt kontinentalsockellagen beträffande område, som om- fattas av koncession enligt stenkolslagen eller uranlagen eller av undersök- ningstillstånd enligt sistnämnda lag, lämpligen kan lösas efter samma grun- der som i det föregående föreslagits skola tillämpas vid beviljande av till— stånd enligt kontinentalsockellagen inom område som är inmutat enligt gruvlagen (se 5. 91). Föreskrift härom torde böra intagas i övergångs- bestämmelser till lagen. Dessa bestämmelser synes också böra innehålla att upplåtelse från kronan av rätt till sand-, grus- och stentäkt inom allmänt vattenområde som skett före lagens ikraftträdande skall gälla utan hinder av nya lagen.

Ändringar i gruvlagen m. m.

Utredningen har i det föregående motiverat de föreslagna ändringarna i gruvlagen (s. 89 f), stenkolslagen (s. 73 och 75) och uranlagen (s. 73).

VI. Sammanfattning

Med kontinentalsockeln avses den långsamt sluttande del av havsbottnen som är belägen mellan stranden och början av den branta sluttningen ned mot de stora havsdjupen. Enligt en i Geneve den 29 april 1958 dagtecknad konvention om kontinentalsockeln utövar strandstaten suveräna rättig- heter över den utanför territorialgränsen liggande sockeln, såvitt gäller dennas utforskande och tillgodogörandet av dess naturtillgångar. Jämlikt konventionens regler sträcker sig den svenska delen av sockeln i princip ut till mittlinjen i förhållande till angränsande eller mitt emot liggande stater.

Anslutning från svensk sida till konventionen bör följas av en intern reglering av villkoren för eftersökande och utvinning av naturtillgångar inom den del av sockeln som enligt konventionen tillkommer Sverige. Utredningen har i uppdrag att föreslå regler i detta ämne. Därvid skall även beaktas om behov finnes av särskild reglering för områden innanför territorialgränsen.

I betänkandet framlägges förslag till en lag om kontinentalsockeln. Den föreslagna lagen reglerar eftersökande och utvinning av naturtillgångar på havsbottnen såväl innanför territorialgränsen i allmänt vattenområde som inom det område vilket enligt konventionen tillkommer Sverige. Sam- tidigt föreslås att stenkolslagens och uranlagens regler ej skall gälla inom allmänt vattenområde i havet.

Den nya lagen föreslås, i överensstämmelse med den terminologi som användes i konventionen, omfatta mineraliska och andra icke levande till- gångar på havsbottnen och i dennas underlag samt sådana levande orga- nismer vilka, på det stadium, där de kan bli föremål för fångst, är an- tingen orörliga på havsbottnen eller därunder eller oförmögna till rörelse annat än i ständig fysisk beröring med havsbottnen eller dennas underlag. Beträffande svenskt sjöterritorium göres dock undantag för sådan under- sökning och bearbetning av inmutningsbara mineral som avses i gruv- lagen samt för fångst av organismer som omfattas av svensk lagstiftning angående fiske.

Rätten att utforska kontinentalsockeln och utvinna dess naturtillgångar föreslås tillkomma. staten. Häri överensstämmer förslaget med kontinen- talsockellagstiftningen i närliggande länder.

Intresset för kontinentalsockelns naturtillgångar är för närvarande kon- centrerat till olja och naturgas. Letning efter dylika fyndigheter inledes

med geofysiska mätningar från flygplan och fartyg för att utröna de geo- logiska förutsättningarna. Visshet huruvida olja eller naturgas förekom- mer kan dock vinnas först genom djupborrningar. Dessa utföres från fasta eller flytande anläggningar och är synnerligen kostnadskrävande.

Påträffas olja eller naturgas på sockeln skulle detta kunna få stor be- tydelse för den svenska samhällsekonomien. Med hänsyn härtill är det angeläget att såväl undersökningsarbeten som exploatering bedrives på ett rationellt och ett med hänsyn till landets intressen lämpligt sätt.

För närvarande är det ovisst i vilken omfattning staten kommer att själv engagera sig i dylik verksamhet. Utredningen anser sig emellertid böra utgå från att staten kommer att i viss utsträckning åt enskilda intres- senter upplåta rättigheter att eftersöka och utvinna naturtillgångar på soc- keln. I lagförslaget stadgas därför att Kungl. Maj:t skall äga meddela till- stånd för annan att genom geofysiska mätningar, borrning eller på annat sätt utforska kontinentalsockeln samt att utvinna dess naturtillgångar. Med tanke på sand-, grus- och stentäkt m.m. föreslås att befogenheten i fråga skall kunna delegeras till myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer.

Tillstånd att söka efter eller utvinna olja eller naturgas bör enligt ut- redningens mening endast lämnas sökande som besitter erforderliga eko- nomiska och tekniska resurser och är beredd att göra en grundlig, väl pla- nerad arbetsinsats. Även utländska företag skall kunna beviljas tillstånd. Härigenom kan man få möjlighet att utnyttja de ledande utländska olje- bolagens stora resurser och erfarenheter beträffande eftersökande och ut- vinning av ifrågavarande naturfyndigheter. En förutsättning härför bör dock vara att verksamheten skall bedrivas genom svenskt dotterbolag eller här i riket etablerad filial med självständig förvaltning.

Tillstånd skall enligt lagförslaget avse bestämt område och meddelas för viss tid. Vid tillstånd skall kunna fogas de föreskrifter som finnes påkallade ur allmän synpunkt, såsom angående företagets ledning, för arbetena er- forderliga anläggningar på sockeln, upprättande av karta över arbetena, provtagning, rapportering rörande verksamheten, användningen av pro— duktionen samt åtgärder till bevarande av fyndighet eller borrhål, före- byggande av vattenförorening eller skydd för sjöfarten, fisket och andra allmänna eller enskilda intressen. I samband med tillstånd skall också kunna föreskrivas att tillståndshavaren skall fullgöra vissa minimipresta- tioner i fråga om undersökning eller utvinning. Enligt den föreslagna lagen skall vidare med tillstånd "kunna förbindas villkor om statligt deltagande i företaget samt skyldighet att erlägga royalty och andra avgifter för till- ståndet till staten. Tillstånd skall kunna återkallas, om föreskrifter eller villkor åsidosättes eller eljest synnerliga skäl är därtill. Tillstånd bör inte få överlåtas utan medgivande av Kungl. Maj:t eller den myndighet som meddelat tillståndet. ,

Inom den i lagen angivna "ramen. avses den närmare preciseringen av

de rättigheter och skyldigheter som skall vara förenade med tillstånd skola ske genom föreskrifter i samband med tillståndets meddelande samt genom tillämpningsföreskrifter till lagen. Utredningen har icke ansett det för när- varande vara påkallat att, såsom skett i Storbritannien och Norge, medelst generella föreskrifter binda tillståndsgivningen vid bestämda tillstånds- typer och en blockindelning av sockelområdet. Utformningen av tillstånd förutsättes till stor del komma att bero på resultatet av förhandlingar mellan statens representanter och intresserade företag. Genom den före- slagna ordningen kan villkoren för prospektering och exploatering i stor utsträckning anpassas alltefter förhandenvarande omständigheter samt en från fall till fall lämplig avvägning ske mellan samhällsekonomiska och företagsekonomiska intressen. Inbegriper ett undersökningstillstånd borr- ningar på havsbottnen, bör tillståndshavaren kunna räkna med att också få utvinningstillstånd beträffande fyndighet som upptäckts vid undersök- ningen.

Skulle det i framtiden bli fråga om meddelande av ett stort antal under- söknings- eller utvinningstillstånd av enhetligt innehåll, kan då med stöd av den föreslagna lagen i administrativ ordning utfärdas föreskrifter med detaljerade villkor för skilda typer av tillstånd m. m.

Tillståndsgivningen beträffande sand-, grus- och stentäkt på kontinental- sockeln skall enligt utredningens förslag delegeras till kommerskollegium.

Svensk vetenskaplig institution föreslås få företa undersökningar av havs- bottnen utan tillstånd. Anmälan skall dock i förväg göras hos kommers- kollegium. För undersökning eller utvinning som företas av ämbetsverk skall enligt förslaget inte heller krävas tillstånd enligt kontinentalsockel- lagen.

Omkring anläggning som inrättas på sockeln för undersökning eller ut— vinning av naturtillgångar skall kunna upprättas en säkerhetszon, vars yttergränser får sträcka sig högst 500 meter från anläggningen. Fartyg får inte utan tillstånd insegla i säkerhetszon.

Beträffande anläggning utanför territorialgränsen och förhållanden på an- läggningen samt inom säkerhetszon däromkring föreslås i princip svensk lag skola tillämpas såsom om anläggningen och zonen varit belägna inom när- maste del av svenskt sjöterritorium. Härigenom blir svensk lagstiftning angå- ende exempelvis allmän ordning och säkerhet, arbetarskydd, socialförsäk- ring, beskattning och tull tillämplig. Administrativt kommer en dylik an- läggning att hänföras till närmaste kommun eller annat förvaltningsområde.

Tillsyn över att föreskrifter och villkor för tillstånd efterleves skall en- ligt lagförslaget utövas av myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Utred— ningen föreslår att kommerskollegium utses till tillsynsmyndighet.

Tillsynsmyndigheten skall ha tillträde till anläggning eller fartyg, varpå verksamhet som omfattas av tillståndet bedrives, och rätt att av tillstånds— havaren infordra de upplysningar och handlingar som erfordras för till-

synens utövande. Eftersätter tillståndshavare sina skyldigheter skall myn- digheten kunna vid vite ålägga vederbörande att företa rättelse eller, i vissa fall, förbjuda arbetets fortsättande. — Sveriges geologiska undersökning skall på begäran beredas tillfälle att följa arbetet och taga del av de geo- logiska resultaten av detsamma.

Lagförslaget innehåller vidare bestämmelser om ansvar för den som bedriver undersöknings— eller utvinningsarbete på kontinentalsockeln utan tillstånd eller i strid mot givet tillstånd samt om besvär över tillsynsmyn- dighetens beslut, m.m.

I anslutning till lagstiftningen för kontinentalsockeln föreslås en änd- ring i stenkolslagen i avbidan på den översyn av gruvlagstiftningen som för närvarande pågår inom gruvrättsutredningen. Ändringen innebär att koncession för bearbetning av olje- eller gasfyndighet på land eller enskilt vatten skall kunna begränsas till viss tid samt förbindas med skyldighet för koncessionsinnehavaren att erlägga royalty till staten. En mindre änd- ring föreslås även i gruvlagen.

Utredningen har utarbetat ett utkast till kungörelse med tillämpnings- föreskrifter till lagen.

i i %

Summary in English

By »continental she-lf» is meant the gradually sloping part of the seabed that lies between the shore and the beginning of the steep slope towards the ocean depths. According to a Convention signed in Geneva on April 29, 1958, relating to the continental shelf, the coastal State exercises sovereign rights over the shelf lying outside the territorial sea as far as the explora- tion of the shelf and the exploitation of its natural resources are concer- ned. Applying the provisions of the Convention, the Swedish part of the shelf extends in principle to the median line in relation to adjoining States or those whose coasts are opposite Swedens

Accession to» the Convention on Swedenls part should be followed up by an internal adjustment of the conditions governing the exploration and exploitation of natural resources within that portion o-f the shelf which under the Convention belongs to Sweden. The Committee of Inquiry set up for the purpose has been instructed to propose rules on the subject. To this end the question is also to be considered whether there is any need for specific regulations relating to the sea areas within the territorial limits.

In the Committee's report a draft law respecting the continental shelf is presented. The proposed legislation regulates the exploration and ex- ploitation of natural resources on and under the seabed both within the territorial limits and in the sea area covering the continental shelf as defined in the Convention. At the same time, it is proposed that the provi- sions of the existing Acts governing carbonife—ro—us and uranium deposits shall not apply within the sea area.

It is proposed that the new law, conforming to the terminology used in the Convention, shall cover mineral and other non-living resources of the seabed and its subsoil together with such living organisms as, at the harvestable stage, are either immobile on or under the seabed or are unable to move except in constant physical contact with the seabed or its subsoil. Concerning the Swedish territorial sea, however, exceptions are made in regard to» such exploration and exploitation of minerals covered by a mining c-o-ncessio-n as are referred to in the Mining Act and in regard to the harvesting of organisms covered by the Swedish fisheries legislation.

It is proposed that the right to explore the continental shelf and to exploit its natural resource-s should accrue to the State. In this respect the draft law agrees with the continental-shelf legislation in ne-ighbouring countries.

The interest in the natural resources of the continental shelf is at present

concentrated on oil and natural gas. The search for such deposits is ini— tiated by making geophysical measurements from aircraft and ships with a view to ascertaining the geological potentialities. However, certainty as to the existence of oil or natural gas can only be gained through deep drilling. This is carrie-d out fro-m fixed or floating installations and is extremely expensive.

Should oil or natural gas be found on the shelf, this might prove of considerable importance for the Swedish economy. ln view of this fact it is highly desirable that the work both of exploration and of exploitation should be carried out on rational lines and in a manner conducive to the countryls interests.

It is uncertain at present to what extent the State itself will engage in such operations. However, the Committee considers that it is to» be assumed th-at the State will to- some extent grant to private interests concessions for exploring the- continental shelf and for exploiting the natural resources found there. In the draft law, therefore, it is laid down that the Govern- ment shall have the right to grant individuals and corporations permission to explore the continental shelf by means of geophysical surveying, drilling, or in some other way and to exploit its natural resources. In view of the possible utilization of deposits of sand, gravel and stones, etc., it is sugge- sted that it shall be made possible to delegate the powers in question to such authority as the Government may decide.

In the view of the Committee, permission to search for or extract oil or natural gas should only be granted to an applicant who possesses the necessary economic and technical reso-urce-s and is prepared to make a thorough, well-planned effort. It should also be made possible to grant such permission to foreign companies. Thereby, Sweden would be given the opportunity of taking advantage of the great resources of the leading international oil companies and of their wide experience of exploring and exploiting the natural resources in question. One stipulation for granting permits to foreign companies should, however, be that the work shall be carried out through the medium of a Swedish subsidiary or a branch established in Sweden and having an independent administration.

According to the draft law, a eoncession is to- be eonfined to a definite area and is to be granted for a fixed period. In the event of a concession being granted, it should be made possible to supplement it with such stipu— lations as may be called for from a public point of view, such as regarding the management of the company, the installations on the shelf necessary for the operations, drawing up charts of the installations, the taking of samples, issuing reports on the work's progress, the utilization of the yield obtained, and measures for safeguarding any found deposit or drill-hole, the prevention of water pollution or ensuring protection for shipping, fishing and other public or private interests. Moreover, 'in conjunction

with the granting of a concession it should be made possible to lay down that the holde-r of the permit shall undertake to perform certain minimum amounts of work in regard to exploration or exploitation. Further, accor- ding to the draft law the granting of a concession may entail binding conditions relating to State participation in the undertaking as well as a liabi- lity to pay to the State a royalty and other dues for the concession. The concession may be withdrawn if provisions or conditions are infringed, and also where other specific considerations render such a step desirable. A concession may not be transferred without the consent of the Govern- ment or of the authority that has granted the concession.

Within the scope indicated in the draft law it is intended that the more explicit definition of the rights and liabilities entailed in the granting of concessions shall be given in directives issued in conjunction therewith amd through regulations implementing the Act. The Committee has not consi- dered it called for at present, as has been done in the United Kingdom and Norway, to confine by means of general regulations the granting of conces- sions to definite types of permits and to a reference grid on the map of the continental-shelf area. It is presumed that the wo-rding of the conce-s- sions will largely depend. on the result of negotiations between represen- tatives of the Government (the Ministry of Commerce) and the interested parties. Thanks to the procedure recommended, the conditions governing prospecting and exploitation can largely be. adapted to the existing cir- cumstances and a suitable adjustment can be made between national and private economic interests in each specific case. If a permit. to carry on exploration covers drilling o-n the seabed the concessionaire should also be able to count upon receiving a concession to exploit any deposit found in the course of the exploration.

Should the question arise in the future of granting a large number of croncessions of a uniform content for the purpose of exploration or exploi- tation, it will be possible on the basis of. the proposed Act to issue by admi— nistrative means regulations containing detailed—conditions for different types of concessions, etc. _ . . According tothe proposals of the Committee, the power to grant a con- cession in regard to the utilization .of deposits of sand, gravel and stones on the continental shelf would be delegated to the Board of Commerce.

It should be made possible to establish, around installations erected on the shelf for the exploration or exploitation of natural resources, a safety zone, the outer limits of which may not extend beyond 500 metres from the installation. Ships would not be allowed to enter the safety zone with- out permission.

In regard to an installation set op outside the territorial limits and the circumstances prevailing at the installation as well as within the safety zone surrounding it, the Committee recommends that in principle Swedish law

shall be applied as if the installation and the zone had been situated within the nearest part of the Swedish territorial sea. In consequence, Swedish legislation governing, for instance, public order and safety, industrial safety, social insurance, taxation and customs matters would be applicable. Administratively,'such an installation will come under the nearest local authority or other administrative district.

According to the draft law, supervision to ensure that regulations and terms governing concessions are duly observed would be exercised by such authority as the Government may appoint. The Committee recommends that the Board of Commerce be appointed the supervising authority.

The supervising authority would have access to any installation or vessel on which the activities covered by the concession are being carried out, and would be entitled to require from the concessionaire such information and documents as may be necessary for the exercise of supervision. Should the concessionaire fail to discharge his obligations, the authority may order the party concerned, under penalty of a fine, to effect rectifieation Or, in certain cases, may prohibit the continuance of the operations. — Upon request, the Geological Survey of Sweden should be afforded an opportunity to follow the operations and to be informed about the geolo- gical results thereof.

Further, the draft law contains provisions laying responsibility on any person who carries out exploration or exploitation activities on the conti- nental shelf without a permit or in contravention of any concession gran- ted, and also provisions regarding appeals against the supervising autho- rity's decisions, etc.

In connection- with the legislation on the continental shelf an amendment to the Coal Mining Act is proposed pending the report on the revision of mining legislation at present being undertaken by the Committee on Mining Legislation. The amendment would make it possible to limit a concession for working an oil ora gas deposit on land or private water to a certain period and to link it with an obligation on the concessionaire's part to pay a royalty to the State.

The Committee has ;prepared a draft decree containing regulations governing the application of the proposed Act.

BILAGA

Convention on the Continental Shelf

The States Parties to this Con- vention Have agreed as follows:

Article 1

For the purpose of these articles, the term »continental shelf» is used as referring (a) to the seabed and subsoil of the submarine areas ad- jacent to the coast but outside the area of the territorial sea, to a depth of 200 metres or, beyond that limit, to where the depth of the superjacent waters admits of the exploitation of the natural resources of the said areas; (b) to the seabed and subsoil of similar submarine areas adjacent to the coasts of islands.

Article 2

1. The coastal State exercises over the continental shelf sovereign rights for the purpose of exploring it and exploiting its natural resources.

2. The rights referred to in para- graph 1 of this article are exclusive in the sense that if the coastal State does not explore the continental shelf or exploit its natural resources, no one may undertake these activities, or make a claim to the continental shelf, without the express consent of the coastal State.

3. The rights of the coastal State over the continental shelf do not depend on occupation, effective or notional, or on any express procla- mation.

4. The natural resources referred to in these articles consist of the mineral and other non-living resour-

Convention sur le Plateau Continental

Les Etats parties ä la présente Convention

Sont convenus des dispositions suivantes: Article I Aux fins des présents articles,

l”expression »plateau continental» est utilisée pour désigner : a) le lit de la mer et le sous-sol des régions sous-marines adjacentes aux cötes, mais situées en dehors de la mer territoriale, jusqu”å une profondeur de 200 metres ou, au-delä de cette limite, jusqu'au point oil la profon- deur des eaux surjacentes permet ltexploitation des ressources natu- relles desdites régions; b) le lit de la mer et le sous-sol des régions sous-marines analogues qui sont adjacentes aux cötes des iles.

Article 2

1. LtEtat riverain excerce des droits souverains sur le plateau continental aux fins de ltexploration de celui-ci et de l”exploitation de ses ressources naturelles.

2. Les droits visés au paragraphe 1 du présent article sont exclusifs en ce sens que, si l'Etat riverain n'explore pas le plateau continental ou ntexploite pas ses ressources natu- relles, nul ne peut entreprendre de telles aetivités ni revendiquer de droits sur le plateau continental sans le consentement exprés de 1”Etat riverain.

3. Les droits de llEtat riverain sur le plateau continental sont indépen- dants de l'occupation effective ou fictive aussi bien que de toute pro- clamation expresse.

4. Les ressources naturelles visées dans les présents articles compren- nent les ressources minérales et au-

Konvention om kontinentalsockeln

De stater som biträda denna kon- vention Ha överenskommit som följer:

Artikel 1

l förevarande artiklar förstås med uttrycket kontinentalsockeln a) havs- bottnen och dennas underlag i de områden under vatten, vilka gränsa till kusterna men äro belägna utan- för territorialvattnet intill ett djup av 200 meter, eller, därutanför, be- lägna på sådant vattendjup, som medgiver tillgodogörande av natur- tillgångar i sagda områden; b) havs- bottnen och dennas underlag i de områden under vatten, vilka på mot- svarande sätt gränsa till öar.

Artikel 2

1. Strandstaten utövar suveräna rättigheter över kontinentalsockeln för dennas utforskande och tillgo- dogörandet av dess naturtillgångar.

2. De i stycket 1 av denna artikel avsedda rättigheterna tillkomma ute- slutande strandstaten i den mening- en att, därest denna ej utforskar kontinentalsockeln eller tillgodogör sig dess naturtillgångar, icke heller annan äger utöva sådan verksamhet eller göra gällande rättigheter till kontinentalsockeln utan strandsta- tens uttryckliga medgivande.

3. Strandstatens rättigheter av- seende kontinentalsockeln äro obe- roende av effektivt eller symboliskt besittningstagande och av varje ut- trycklig förklaring.

4. De naturtillgångar vilka avses i dessa artiklar omfatta mineraliska och andra icke levande tillgångar

ces of the seabed and subsoil to- gether with living organisms be- longing to sedentary species, that is to say, organisms which, at the har- vestable stage, either are immobile on or under the seabed or are unable to move except in constant physical contact with the seabed or the sub- soil.

Article 3

The rights of the coastal State over the continental shelf do not affect the legal status of the super- jacent waters as high seas, or that of the airspace above those waters.

Article 4

Subject to its right to take rea- sonable measures for the exploration of the continental shelf and the ex- ploitation of its natural resources, the coastal State may not impede the laying or maintenance of sub— marine cables or pipe lines on the continental shelf.

Article 5

1. The exploration of the conti- nental shelf and the exploitation of its natural resources must not re- sult in any unjustifiable interference with navigation, fishing or the con- servation of the living resources of the sea, nor result in any interfe- rence with fundamental oceano- graphic or other scientific research carried out with the intention of open publication.

2. Subject to the provisions of par- agraphs 1 and 6 of this article, the coastal State is entitled to construct and maintain or operate on the con- tinental shelf installations and other devices necessary for its explora- tion and the exploitation of its nat- ural resources, and to establish safety zones around such installa- 'ressources

tres ressources non vivantes du lit de la mer et du. sous-sol, ainsi que les organiSmes vivants qui appar- tiennent "aux especes sédentaires, c'est-å-dire les organismes qui, au stade oil ils peuvent étre pechés, sont soit immobiles sur le lit de la mer ou au-dessous de ce lit, soit inca- pables de se déplacer si ce niest en restant constamment en contact phy- sique avec le lit de la mer ou le sous- sol.

Article 3

Les droits de 17Etat riverain sur le plateau continental ne portent pas atteinte au régime des eaux surja- centes en tant que haute mer, ni är celui de l'espace aérien situé au— dessus de ces eaux.

Article 4

LtEtat riverain ne peut entraver la pose ou Pentretien de cåbles ou de pipe-lines sous-marins sur le pla- teau continental, réserve faite de son droit de prendre des mesures raison- nables pour l'exploration du plateau continental et l'exploitation de ses ressources naturelles.

Article 5

1. L'exploration du plateau conti- nental et l'exploitation de ses res- sources naturelles ne doivent pas avoir pour effet de gener d'une ma- niere injustifiable la navigation, la péche ou la conservation des ressour- ces biologiques de la mer, ni de gener les recherches océanographiques fondamentales ou les autres recher- ches scientifiques effectuées avec -l'intention d'en publier les résultats.

2. Sous réserve des dispositions des paragraphes 1 et 6 du présent article, liEtat riverain a le droit de construire et dientretenir ou de faire fonetionner sur le plateau continen- tal les installations et autres dispo- sitifs nécessaires pour l'exploration de celui-ci et l'exploitation de ses naturelles, et d'établir

på havsbottnen och i dennas un- derlag samt de levande organismer, vilka tillhöra sedentära arter, d.v.s. organismer, vilka, på det stadium där de kunna bli föremål för fångst, äro antingen orörliga på havsbottnen eller därunder, eller äro oförmögna till rörelse, annat än i ständig fysisk beröring med havsbottnen eller den- nas underlag.

Artikel 3

Strandstatens rättigheter avseen- de kontinentalsockeln inverka ej på de rättsregler som gälla för det över- liggande vattnet såsom fritt hav eller för luftrummet däröver.

Artikel 4

Strandstaten äger ej hindra ut- läggandet eller underhållet av kab- lar eller rörledningar under vattnet på kontinentalsockeln i vidare mån än som följer av dess rätt att vid- taga skäliga åtgärder för utforskan- det av sockeln samt tillgodogörandet av dennas naturtillgångar.

Artikel 5

t. Utforskandet av kontinental- sockeln och tillgodogörandet av dess naturtillgångar må ej på ett oberät- tigat sätt lända till intrång i sjöfar- ten, i fisket eller i bevarandet av havets biologiska tillgångar och må ej heller lända till intrång i den oceanografiska grundforskningen el- ler annan vetenskaplig forskning, vars resultat äro avsedda att offent- liggöras.

2. Med de inskränkningar som följa av styckena 1 och 6 av denna artikel äger strandstaten rätt att på kontinentalsockeln uppföra och un- derhålla eller driva de anläggningar och andra inrättningar, vilka äro erforderliga för utforskandet av sockeln och tillgodogörandet av dess naturtillgångar, samt att upprätta

tions and devices and to take in those zones measures necessary for their protection.

3. The safety zones referred to in paragraph 2 of this article may ex- tend to a distance of 500 metres around the installations and other devices which have been erected, measured from each point of their outer edge. Ships of all nationali- ties must respect these safety zones.

4. Such installations and devices, though under the jurisdiction of the coastal State, do not possess the status of islands. They have no ter- ritorial sea of their own, and their presence does not affect the delimi- tation of the territorial sea of the coastal State.

5. Due notice must be given of the construction of any such installa- tions, and permanent means for giving warning of their presence must be maintained. Any installa- tions which are abandoned or disused must be entirely removed.

6. Neither the installations or de- vices, nor the safety zones around them, may be established where in- terference may be caused to the use of recognized sea lanes essential to international navigation.

7. The coastal State is obliged to undertake, in the safety zones, all appropriate measures for the pro- tection of the living resources of the sea from harmful agents.

8. The consent of the coastal State shall be obtained in respect of any research concerning the continental shelf and undertaken there. Never- theless the coastal State shall not normally withhold its consent if the request is submitted by a qualified institution with a view to purely scientific research into the physi-

des zones de sécurité autour de ces installations ou dispositifs et de prendre dans ces zones les mesures nécessaires å leur protection.

3. Les zones de sécurité visées au paragraphe 2 du présent article peu- vent s”étendre ä une distance du 500 metres autour des installations ou autres dispositifs qui ont été amé- nage's, mesurée å partir de chaque point de leur bord extérieur. Les na- vires de toutes nationalités sont te- nus de respecter ces zones de sécu- rité.

4. Ces installations ou dispositifs, tout en étant soumis a la juridietion de 1”Etat riverain, n”ont pas le sta- tus d”iles. Ils n”ont pas de mer terri- toriale qui leur soit propre, et leur présence n”influe pas sur la délimita- tion de la mer territoriale de 1”Etat riverain.

5. Avis doit etre dument donné de la construction de ces installations, et l'entretien des moyens perma- nents de signalisation nécessaires doit etre assuré. Toutes les installa- tions abandonnées ou ne servant plus doivent étre completement enle- vées.

6. Ni les installations ou disposi- tifs, ni les zones de sécurité établies autour de ceux-ci ne doivent étre situés dans des parages ou ils peu- vent géner l”utilisation des routes maritimes réguliéres indispensables a la navigation internationale.

7. L'Etat riverain est tenu de prendre dans les zones de sécurité toutes les mesures propres å proté- ger les ressources biologiques de la mer contre les agents nuisibles.

8. Le consentement de llEtat rive- rain doit ötre obtenu pour toutes recherches touchant le plateau con- tinental entreprises sur place. Tou- tefois, ]*Etat riverain ne refusera normalement pas son consentement lorsque la demande sera présentée par une institution qualifiée,nen vue de recherches de nature purement

säkerhetszoner omkring sagda an- läggningar eller inrättningar och i dessa zoner vidtaga erforderliga åt— gärder till deras skydd.

3. De säkerhetszoner, vilka avses i stycket 2 av denna artikel, må ha en utsträckning av 500 meter, räk- nat från varje punkt på yttersidan av de anläggningar eller andra in- rättningar som uppförts. Fartyg av varje nationalitet ha att respektera sådana säkerhetszoner.

4. Här avsedda anläggningar och inrättningar äro väl underkastade strandstatens jurisdiktion men äro ej att betrakta som öar. De ha inget eget territorialvatten och deras före- komst inverkar ej på avgränsningen av strandstatens territorialvatten.

5. Inrättandet av här avsedda an- läggningar skall vederbörligen kun- göras varjämte permanenta anord— ningar utvisande deras läge skola vidmakthållas. Varje anläggning, vil- ken nedlagts eller ej längre brukas, skall helt avlägsnas.

6. Varken anläggningar, inrätt- ningar eller omkring sådana upp- rättade säkerhetszoner må vara be- lägna i farvatten, där de kunna lända till intrång i nyttjandet av så- dana allmänna farleder, som äro oumbärliga för den internationella sjöfarten.

7. Strandstaten åligger att inom säkerhetszon vidtaga alla lämpliga åtgärder för att skydda havets bio- logiska tillgångar mot skadliga äm- nen.

8. Strandstatens medgivande skall inhämtas till alla undersökningar berörande kontinentalsockeln som äro avsedda att bedrivas på platsen. Dock bör strandstaten i regel icke vägra sitt medgivande, då ansökan göres av en kvalificerad institution och åsyftar uteslutande vetenskap- liga undersökningar avseende konti—

cal or biological characteristics of the continental shelf, subject to the proviso that the coastal State shall have the right, if it so desires, to participate or to be represented in the research, and that in any event the results shall be published.

Article 6

1. Where the same continental shelf is adjacent to the territories of two or more States whose coasts are opposite each other, the bound- ary of the continental shelf apper- taining to such States shall be deter- mined by agreement between them. In the absence of agreement, and unless another boundary line is jus- tified by special circumstances, the boundary is the median line, every point of which is equidistant from the nearest points of the baselines from which the breadth of the ter- ritorial sea of each State is meas- ured.

2. Where the same continental shelf is adjacent to the territories of two adjacent States, the bounda— ry of the continental shelf shall be determined by agreement between them. In the absence of agreement, and unless another boundary line is justified by special circumstan- ces, the boundary shall be determi- ned by application of the principle of equidistance from the nearest points of the baselines from which the breadth of the territorial sea of each State is measured.

3. In delimiting the boundaries of the continental shelf, any lines which are drawn in accordance With the principles set out in paragraphs ] and 2 of this article should be de- fined with reference to charts and geographical features as they exist at a particular date, and reference should be made to fixed permanent identifiable points on the land.

scientifique concernant les caracté- ristiques physiques ou biologiques du plateau continental, å condition que l'Etat riverain puisse, s”i1 le sou- haite, participer ä ces recherches ou s”y faire représenter, et qu”en tout cas les résultats en soient publiés.

Article 6

1. Dans le cas ou un méme pla— teau continental est adjacent aux territoires de deux ou plusieurs Etats dont les cötes se font face, la délimitation du plateau continental entre ces Etats est déterminée par accord entre ces Etats. A défaut d*accord, et ä moins que des cir- constances spéciales ne justifient une autre délimitation, celle-ci est constituée par la ligne médiane dont tous les points sont équidistants des points les plus proches des lignes de base å partir desquelles est me- surée la largeur de la mer territo- riale de chacun de ces Etats.

2. Dans le cas ou un méme plateau continental est adjacent aux terri- toires de deux Etats limitrophes, la délimitation du plateau continen— tal est déterminée par accord entre ces Etats. A défaut d'accord, et ä moins que des circonstances spécia— les ne justifient une autre délimita- tion, celle—ci s'opere par application du principe de Péquidistance des points les plus proches des lignes de base a partir desquelles est mesurée la largeur de la mer territoriale de chacun de ces Etats.

3. Lors de la délimitation du pla— teau continental, toute ligne de de'- marcation établie conformément aux principes mentionnés dans les pa- ragraphes 1 et 2 du présent article devrait étre définie par référence aux cartes et aux caractéristiques géo- graphiques existant å une date don- née, et il devrait étre fait mention de points de repere fixes et perma- nents ä terre.

nentalsockelns fysiska eller biologis- ka egenskaper, och förutsatt att strandstaten, om den så önskar, äger deltaga i undersökningsarbetet eller låta sig därvid representera samt att, under alla förhållanden, resultaten därav offentliggöras.

Artikel 6

1. I de fall då samma kontinental- sockel gränsar till två eller flera mittemot varandra liggande staters territorier skall sockelns gräns mel— lan dessa stater bestämmas genom avtal dem emellan. I brist på avtal, och såvida icke särskilda omständig- heter föranleda annat, skall gränsen utgöras av en mittlinje, på vilken varje punkt är belägen på lika stort avstånd från de närmaste punkterna på de baslinjer varifrån bredden av varje stats territorialvatten räknas.

2. I de fall då samma kontinen- talsockel gränsar till två angränsan- de staters territorier, skall sockelns gräns bestämmas genom avtal mel- lan staterna. I brist på avtal, och såvida icke särskilda omständigheter föranleda annan gränslinje, skall gränsen bestämmas med tillämpning av principen om lika avstånd från de närmaste punkterna på de bas- linjer varifrån bredden av vardera statens territorialvatten räknas.

3. Då gräns bestämmes på konti- nentalsockeln, skall envar gräns- linje, vilken fastställts i enlighet med principerna i styckena 1 och 2 av denna artikel, beskrivas med hänvisning till sådana sjökort och geografiska kännemärken, vilka vid en given tidpunkt äro för handen; därjämte skola fasta och beständiga riktmärken på land angivas.

The provisions of these articles shall not prejudice the right of the coastal State to exploit the subsoil by means of tunnelling irrespective of the depth of water above the sub— soil.

Article 8

This Convention shall, until 31 October 1958, he open for signature by all States Members of the United Nations or of any of the specialized agencies, and by any other State invited by the General Assembly of the United Nations to become a Par- ty to the Convention.

Article 9

This Convention is subject to ra- tification. The instruments of rati- fication shall be deposited with the Secretary-General of the United Na- tions.

Article 10

This Convention shall be open for accession by any States belonging to any of the categories mentioned in article 8. The instruments of ac- cession shall be deposited with the Secretary-General of the United Na— tions.

Article 11

1. This Convention shall come into force on the thirtieth day following the date of deposit of the twenty- second instrument of ratification or accession with the Secretary-General of the United Nations.

2. For each State ratifying or ac- ceding to the Convention after the deposit of the twenty-second instru- ment of ratification or accession, the Convention shall enter into force on the thirtieth day after deposit by such State of its instrument of rati- fication or accession.

Les dispositions des présents ar- ticles n”affectent en rien le droit de FEtat riverain dlexploiter le sous- sol en recourant au percement de tunnels, quelle que soit la hauteur des eaux au-dessus du sous-sol.

Article 8

La présente Convention sera, jus— (jul au 31 octobre 1958, ouverte a la signature de tous les Etats Membres de l'Organisation des Nations Unies ou d”une institution spécialisée, ain- si que de tout autre Etat invité par l”Assemblée générale des Nations Unies å devenir partie a la Conven- tion.

Article 9

La présente Convention sera ra- tifiée. Les instruments de ratifica- tion seront déposés aupres du Secré— taire général de ]*Organisation des Nations Unies.

Article 10

La présente Convention sera ou— verte å l'adhésion de tout Etat ap- partenant ä Pune des catégories mentionnées ä Particle 8. Les instru- ments d”adhésion seront déposés auprés du Secrétaire général de l'Organisation des Nations Unies.

Article 11

1. La présente Convention entrera en vigueur le trentieme jour qui suivra la date du dépöt aupres du Secrétaire général de 1”Organisation des Nations Unies du vingt-deuxieme instrument de ratification ou d”adhé- sion.

2. Pour chacun des Etats qui rati- fieront la Convention ou y adhére- ront aprés le dépöt du vingt-deuxi'eme instrument de ratification ou dladhé— sion, la Convention entrera en vigueur le trentieme jour apres le dépöt par cet Etat de son instru- ment de ratification ou d'adhésion.

Artikel 7

Bestämmelserna i dessa artiklar skola ej inverka på strandstatens rätt att, oavsett vattendjupet, bru- ka havsbottnens underlag genom anläggande av tunnlar.

Artikel 8

Denna konvention skall intill den 31 oktober 1958 vara Öppen för un— dertecknande av envar stat, som är medlem i Förenta Nationerna eller i något av dess fackorgan, ävensom varje annan stat, som inbjudes att biträda konventionen av Förenta Nationernas generalförsamling.

Artikel 9

Denna konvention skall ratifice- ras. Ratifikationsinstrument skall deponeras hos Förenta Nationernas generalsekreterare.

Artikel 10

Denna konvention skall vara öp- pen för anslutning av envar stat, som tillhör någon av de i artikel 8 nämnda kategorierna. Anslutnings— instrument skall deponeras hos För— enta Nationernas generalsekreterare.

Artikel 1 1

1. Denna konvention skall träda i kraft den trettionde dagen efter den dag då det tjuguandra ratifika— tions- eller anslutningsinstrumentet deponerats hos Förenta Nationernas generalsekreterare.

2. För envar stat, som ratificerar eller ansluter sig till konventionen efter deponerandet av det tjugo— andra ratifikations- eller anslut— ningsinstrumentet, skall k0nventio- nen träda i kraft den trettionde da— gen efter deponerandet av vederbö— rande stats ratifikations- eller an- slutningsinstrument.

Article 12

1. At the time of signature, rati- fication or accession, any State may make reservations to articles of the Convention other than to articles 1 to 3 inclusive.

2. Any Contracting State making a reservation in accordance with the preceding paragraph may at any time withdraw the reservation by a communication to that effect adres- sed to the Secretary-General of the United Nations.

Article 13

1. After the expiration of a period of five years from the date on which this Convention shall enter into force, a request for the revision of this Convention may be made at any time by any Contracting Party by means of a notification in writ— ing addressed to the Secretary-Gen- eral of the United Nations.

2. The General Assembly of the United Nations shall decide upon the steps. if any, to be taken in respect of such request.

Article 14

The Secretary-General of the Uni- ted Nations shall inform all States Members of the United Nations and the other States referred to in ar- ticle 8:

(a) Of signatures to this Conven- tion and of the deposit of instru- ments of ratification or accession, in accordance with articles 8, 9 and 10;

(b) Of the date on which this Convention will come into force, in accordance with article 11;

(c) Of requests for revision in accordance with article 13;

(d) Of reservations to this Con- vention, in accordance with article 12.

Article 12

1. Au moment de la signature, de la ratification ou de l'adhésion, tout Etat pourra formuler des réserves aux articles de la Convention autres que les articles 1 a 3 inclus.

2. Tout Etat contractant ayant formulé des réserves conformément au paragraphe précédent pourra å tout moment les retirer par une communication å cet effet adressée au Secrétaire général de l'Organisa— tion des Nations Unies.

Article 13

1. Aprés expiration d,une période de cinq ans å partir de la date å laquelle la présente Convention en- trera en vigueur, une demande de revision de la présente Convention peut étre formulée en tout temps, par toute partie contractante, par voie de notification écrite adressée au Secrétaire général de l”Organisa- tion des Nations Unies.

2. LlAssemblée générale des Na- tions Unies Statue sur les mesures å prendre, le cas échéant, au sujet de cette demande.

Article 14

Le Secrétaire général de llOrgani- sation des Nations Unies notifie å tous les Etats Membres de l'Organi- sation des Nations Unies et aux autres Etats visés å Particle 8:

a) Les signatures apposées a la présente Convention et le dépöt des instruments de ratification ou d”adhésion, conformément aux ar- ticles 8, 9 et 10;

b) La date å laquelle la présente Convention entrera en vigueur, con- formément å Particle 11;

c) Les demandes de revision pré- sentées conformément å l'article 13;

d) Les réserves ä cette Convention présentées conformément å l'article 12.

1. Vid undertecknande, ratifika- tion eller anslutning äger stat göra förbehåll beträffande andra artiklar i konventionen än artiklarna 1—3.

2. Envar fördragsslutande stat, vilken med tillämpning av nästföre- gående stycke gjort förbehåll, äger vid varje tidpunkt återtaga dessa genom meddelande härom till För- enta Nationernas generalsekreterare.

Artikel 13

1. Efter utgången av en tid av fem år från den dag då denna konven- tion träder i kraft, äger envar för- dragsslutande part när som helst hemställa om översyn av konventio- nen genom skriftlig framställning till Förenta Nationernas generalsek- reterare.

2. Förenta Nationernas general- församling skall besluta om de åt- gärder vartill sådan framställning må föranleda.

Artikel 14

Förenta Nationernas generalsek- reterare skall till alla Förenta Na- tionernas medlemsstater samt övriga stater, som avses i artikel 8, lämna meddelande om:

a) undertecknande av konventio- nen och deponering av ratifikations— eller anslutningsinstrument, jämlikt artiklarna 8, 9 och 10;

b) den dag då konventionen jäm- likt artikel 11 träder i kraft;

c) framställning om översyn jäm- likt artikel 13;

d) förbehåll avseende konventio— nen jämlikt artikel 12.

The original of this Convention, of which the Chinese, English, French, Russian and Spanish texts are equally authentic, shall be de- posited with the Secretary-General of the United Nations, who shall send certified copies thereof to all States referred to in article 8.

In Witness whereof the under- signed Plenipotentiairies, being duly authorized thereto by their respec- tive Governments, have signed this Convention.

Done at Geneva, this twentyninth day of April one thousand nine hundred and fifty-eight.

L”0riginal de la présente Conven- tion, dont les textes anglais, chinois, espagnol, francais et russe font également foi, sera déposé aupres du Secrétaire général de l'Organisa- tion des Nations Unies, qui en fera tenir copie certifiée conforme å tous les Etats visés ä Particle 8.

En foi de quoi les plénipotentiaires sous-signes, dfiment autorisés par leurs gouvernements respectifs, ont signé la présente Convention.

Fait ä Geneve, le vingt-neuf avril mil neuf cent cinquante-huit.

Originalet till denna konvention, vars engelska, franska, kinesiska, ryska och spanska texter äga lika vitsord, skall deponeras hos Förenta Nationernas generalsekreterare, som skall sända bestyrkta kopior därav till alla stater som avses i artikel 8.

Till bekräftelse härav ha under- tecknade befullmäktigade ombud, därtill vederbörligen bemyndigade av sina respektive regeringar, under- skrivit denna konvention.

Som skedde i Geneve den tjugo- nionde april nittonhundrafemtioåtta.

1. ..-.LmeLf l 2 JÅl'llgöö

"mer av

Transportekonomisk forskning i Norden. E&nkelte mellomriksveger mellom Norge og Sve- r ge. Forskning at international politik. Afro-asiatiske studier i Norden. . Utbildning av sjukhusadministratörer i Norden. . Nordisk forskningskonterens i Helsingfors.

OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1965

Systematisk förteckning

(Siffrorna inom klammer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)

J ustitiedepartementet

Sammanställning av remissyttranden över författ- ningsutredningens förslag till ny författning. Del 1. Allmänna uttalanden samt 1 och 2 ka . i försla et till regeringsform. [2] Del 2. Kap. . 4 och i förslaget till regeringsform. [3] Del 4. Kap. 7, 8. 9 och 10 i förslaget till regeringsform_samt över— gångsbestämmeiserna. [34] Del 5. Förslaget till riksdagsordning. [37 Rättegångshjälp. [13] Godtrosförvlirv av lösöre. [14] Fastställande av faderskapet till barn utom äkten— skap. [17] Fartygs befälhavare. Gemensamt haveri och dispasch. Ansvarsbesttimmelser m. m. [18] Dagstidningarnas ekonomiska villkor. [22] Ändringar i ensittarla en rn. m. [26] Pensionsstiftelser II. 41]

thrö'åattningstrågan och det kommunala sambandet. Radioansvarighetslag. [58] Mönsterskydd. [61] Riksdagens justitieombudsmän. [64] Kontinentalsockeln. [66]

Utrikesdepartementet Sveriges sjöterritorium. [1]

Försvarsdepartementet Soldathemsverksamheten. [52]

Socialdepartementet

Tandvårdsförsäkring. [4] Institutet för arbetshygien och arbetsfysiologi. [24]

Hälso- och socialvårdens centrala administration. [49] Mentalsjukhusens personalor anisation. Del II. Mdl— sättning och utformning. [ Barn på. anstalt. [55] Samordnad rehabilitering. Del 3. Rehabiliteringsin- satser i näringslivet. [57] Vissa pensionsfrågor. [62] Hemarbete och servicekontakter. [65]

Kommunikationsdepartementet

Skånes och Hallands vattenförsörjning. [8] Friluftslivet i Sverige. Del II. Friluftslivet i sam- hällsplaneringen. [19] 1960 års rsdioutredning. 1. Radions och televisionens framtid i Sverige 1. Bakgrund och förutsättningar, programfrdgor. Organisations- och finansierings- frågor. [20] 2. Radions och televisionens framtid i Sverige II. Bildnings- och undervisningsverksam- het. Forskningsiragor. [21]

Vägmärken. [33]

Ny terhet ! trafik. [35] Körkortet och trafikutbildningen. [42] Statens trafikverk. [43] Radiolog. [ 6] Statens vägverk. [47] Arbetstid och arbetsinspektion för vägtrafiken. [4i

Finansdepartementet

Måttenheter. [5] Uppbördsfrågor. [28] Nytt skattesystem. Remissyttranden. [28]

Ecklesiastikdepartementet

Antikvitetskollegiet. [10] års universitets- och högskolekommitté 1. U

byggnaden av universitet och högskolor. Lokalisc ring och kostnader I. [11] 2. Utbyggnaden av nu versitet och högskolor. Lokalisering och kostm der II. Specialutredningar. [12] De svenska utiandsförsamllngarnas ekonomi. [15] 1960 års lärarutbildningssakkunniga III. 1. Studi! planer för lärarutbildning. [25] 2. Lärarutbildning en IV: 1. [29] 8. Lärarutbildningen IV: 2. [30] ' Specialundersökningar om lärarutbildning V. [31] Fackutbildning i automatisk databehandling. [56] Kyrklig beredskap. [59] Vuxenutbildning i gymnasium och fackskoia. [60] Lokaler för ungdomsverksamhet. [63]

Jordbruksdepartementet

Ny jordförvärvslag. [16] 1960 års jordbruksutredning. 1. De svenska :lor bruksprodukternas distributions- och marginaifit hållanden. [27] Stöd åt hästaveln. [44]

Handelsdepartementet

Sveriges släktnamn 1965. [36] Beredskap mot oljeskador. [45]

Inrikesdepartementet

Kommunalrättskommlttén VI. Om den kommunal självstyrelsens lokala förankring. [6] VII. Kommt nala bolag. [40] raktik- och feriearbetsförmedling. [7] Arbetsmarknadspolitik. [9] Höjd bostadsstandard. [32] Affärstidsutredningen. 1. Affärstidema. Del I. Mo och lagförslag. [38] 2. Affärstiderna. Del II. Ko sumentundersökning. [39] Gemensamma bostadsförmedlingar. [51] Polisutbildningen. [53]